Tillkallade sakkunniga.

STOCKHOLM 1929 KUNGL. eoxrnrcxmmr. ?. A. NORSTEUI' & SÖNEB 284391

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Sedan den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén, som av Kungl. Maj:t haft i uppdrag bland annat att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning angående lösdrivares behandling m. m., den 21 december 1922 avgivit betän— kande med förslag till lag om lösdrivares behandling Ill. fl. författningar samt yttranden däröver avgivits av en del myndigheter och med hithörande ämnen sysslande sammanslutningar, uppdrog Kungl. Maj :t åt revisionssekreteraren Nils Ragnar von Koch att inom socialdepartementet biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Den 30 juni 1926 avlämnade von Koch efter full- gjort uppdrag betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbets— ovilliga och samhällsvådliga jämte förslag till ändrade bestämmelser, som här- av påkallades i därmed sammanhängande lagstiftning, ävensom förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 och 18 kap. strafflagen jämte motivering till lagförslagen.

Efter det yttranden över sistberörda förslag avgivits, bemyndigade Kungl. Maj:t enligt beslut den 9 juni 1927 dåvarande chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med' överar- . betning av von Kochs förslag; och tillkallades i anledning härav landshövdin- gen Einar August Beskow, hovrättsrådet Viktor Petrén och praktiserande lä.- karen Anna-Clara Romanus Alfvén, den förstnämnde såsom ordförande. Se- dan emellertid Beskow på grund av utnämning till statsråd den 15 oktober 1928 entledigats från ovannämnda uppdrag, uppdrog chefen för sooialdepartementet åt f. landshövdingen Johan Widén att i stället deltaga i de sakkunnigas arbete och såsom ordförande leda deras förhandlingar.

Den 30 september 1927 uppdrog dåvarande chefen för socialdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande åt förste kanslisekreteraren i samma departement Torsten Hoppe att vara sekreterare hos de sakkunniga.

Den 30 juli 1927 besökte de sakkunniga enligt vederbörligt medgivande i studiesyfte tvångsarbetsanstalten 1 Landskrona, varjämte undertecknad Petrén senare besökt tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. Undertecknad Romanus Alfvén har under tiden den 1—4 juli 1928 deltagit i en internationell vetenskaplig kongress för sexualreformer i Köpenhamn, för vilket ändamål Kungl. Maj:t beviljat reseunderstöd.

• Sida 4
•  Original

Till de sakkunniga hava överlämnats fattigvårdslagstiftningskommitténs och von Kochs förslag med därtill hörande handlingar samt de över sistbe- rörda förslag avgivna yttranden. Därjämte hava till de sakkunniga remitte— rats följande handlingar, nämligen:

1:o) en till Konungen ställd skrivelse från omkring 230 för social hjälpverk— samhet intresserade personer, innefattande vissa synpunkter och önskemål i fråga om revision av lösdrivarlagstiftningen;

2:o) en av f. assistenten vid statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona fru Ingrid Wisén till chefen för socialdepartementet avgiven berättelse rörande sociala studier och intryck från en resa i England och Amerikas förenta stater; samt

3:0) en till socialdepartementet ställd skrivelse från bokförläggaren A. Eng- vall i Tällberg rörande platsanskaffning åt frigivna fångar och tvångsarbe- tare m. 111.

De sakkunniga hava tagit samtliga nämnda handlingar i övervägande vid ärendets behandling. De sakkunniga hava dessutom under sitt arbete varit i tillfälle att överlägga med samt inhämta yttranden och upplysningar från en del myndigheter och andra för det ifrågavarande ämnet intresserade personer och institutioner.

Efter att hava fullgjort sitt ovan omförmälda uppdrag få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till lagstiftning om åt- gärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, omfattande:

1 :o) dels, alternativ A, förslag till lag om åtgärder mot lösdriveri och lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art,

dels ock, alternativ B, förslag till lag om åtgärder mot lösdrivcri Och mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art;

2:0) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården;

3:o) lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård; samt

4zo) lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 sid. 1) om straffregister.

Härtill har jämväl fogats förslag till ändrad lydelse av % 2 4:19 tryckfri- hetsförordningen.

Betänkandet innehåller ock motiv till de särskilda förslagen ävensom en sam- manfattning av de över 1926 års förslag inkomna yttranden. Särskilt yttrande av undertecknad Petrén är ock bifogat.

Stockholm den 30 maj 1929.

JOHAN WIDEN . VIKTOR PETREN. ANNA-CLARA ROMANUS ALFVEN.

Torsten Hoppe.

• Sida 5
•  Original

LAGFÖRSLAG

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

Alternativ A.

F ö r s 1 a g till ' Lag om åtgärder mot lösdriveri.

: 1 KAP. Lagens tillämplighetsområde.

1 %. ' 1 mom. Undandrager sig någon att efter förmåga årligen försörja sig och finnes han tillika antingen 1) under kringstrykande eller annorledes föra ett levnadssätt, som giver grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt söker förskaffa | sig medel till sitt uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän ordning eller säkerhet; eller 2) göra sig förfallen till bettleri eller tillåta barn, som står under hans lydnad eller uppsikt, att bettla eller använda barn eller andra att bettla för sin räkning, då må åtgärder enligt denna lag mot honom vidtagas. 2 mom. Person under 18 år må ej behandlas enligt denna lag. 3 mom. Den, som gör sig förfallen till sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, skall behandlas efter ty i särskild lag är stadgat.

? 2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 %. 1 mom. Närmaste befattningen med de åtgärder, som avses i denna lag, handhaves av en förhörsmyndighet, som utgöres av vederbörande polismyndig- het såsom förhörsledare jämte ett kommunalt ombud” såsom bisittare.

• Sida 8
•  Original

2 mom. Med polismyndighet avses: i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare vid polisväsendet, som enligt instruktion eller vederbörligt förordnande eljest har att taga befattning med hithörande ärenden, och i annan stad stadsfiskalen eller, om han är befriad från all befattning med polisväsendet, den befattningshavare som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

å landet polischefen i orten eller vad angår köping och municipalsamhälle, där särskild polisman av länsstyrelsen må för detta. ändamål hava förordnats, sådan polisman.

3 mom.. Landsting skall för varje landfiskalsdistrikt och varje stad inom landstingsområdet samt, i fall av behov, för köping och municipalsamhälle, varje gång för en tid av fyra år, utse lämpligt antal därtill skickade personer jämte suppleanter för dem att tjänstgöra såsom kommunalt ombud. Bland dessa har förhörsledaren att inkalla ett ombud till tjänstgöring vid förhör, som i 7 % omförmäles.

Avgår någon av de sålunda utsedda före utgången av nämnda tid, utses vid nästa landsting annan person i hans ställe för den återstående tiden.

I stad, som ej deltager i landsting, ankommer ovanberörda åliggande på stads- fullmäktige.

Landsting eller stadsfullmäktige äga bestämma, huruvida och till vilket be- lopp ersättning skall utgå till kommunalt ombud.

,

3 %.

I stad eller större kommun på landet, där sådan anordning anses kunna på betryggande sätt genomföras, må Konungen på framställning av stadsfullmäk- tige eller kommunalfullmäktige kunna uppdraga åt kommunal myndighet att i viss omfattning utföra på förhörsmyndighet ankommande åligganden. Ko- nungen äger i ty fall meddela de närmare föreskrifter rörande förfarandet hos denna kommunala myndighet m. ur., som må bliva erforderliga, och därvid medgiva av omständigheterna påkallade undantag från vad i denna lag är stadgat.

4 %.

Fattigvårdsstyrelse äger att i mån av behov anställa tillsyningsmän att bi- träda vid lagens tillämpning; och ankommer det på fattigvårdssamhället att efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämma, huruvida och till vilket belopp ersättning skall utgå till sådan tillsyningsman.

5 %.

Myndigheter, som hava befattning med ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta såväl med andra myndigheter som ock med föreningar, stiftelser eller andra institutioner, vilka utöva social hjälpverk— samhet ( hjälporganisationer) .

• Sida 9
•  Original

Hjälporganisation, som är skickad att biträda vid tillrättaförandet av per- soner, som avses i denna lag, må för sådant ändamål av Konungen auktoriseras.

6 %.

När någon enligt denna lag ställes under övervakndng, skall till övervakare utses därtill lämplig och villig person, förening eller stiftelse, som har att öva tillsyn över honom och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän upp- märksamhet eller onödigtvis störes i sin lovliga. verksamhet.

Vid anordnande av övervakning böra föreskrivas de villkor, som i fråga om den övervakades vistelseort, sysselsättning eller i annat hänseende prövas er- forderliga.

3 KAP. Om ärendenas behandling hos förhörsinyndigheten.

] 7 %. Beträdes någon med lösdriveri, som i 1 % 1 mom. sägs, äger fjärdingsman, % annan polisman eller tillsyningsman anhålla och ofördröjligen inställa honom » inför förhörsmyndigheten, som har att utan dröjsmål hålla förhör med honom. I Vid förhöret bör, om så ske kan, jämväl i orten befintligt ombud för hjälp- organisation, efter kallelse av förhörsledaren, vara tillstädes och deltaga i ärendets behandling. i J 8 %.

Förhörsledaren skall, om möjligt redan före förhöret, införskaffa upplysning angående den anhållne från det i 31 % omförmälda centralregister.

Vid förhöret bör verkställas utredning om de omständigheter, som föranlett anhållandet, den anhållnes uppehållsorter och sysselsättning under den när- mast förflutna tiden, hans utvägar att försörja sig ävensom hans levnadsför- hållanden i övrigt, i den mån de äro av vikt för bedömande, vilka åtgärder

; som kunna ifrågakomma att vidtagas. * Vid förhöret skall föras protokoll över vad därvid förekommer. I händelse av olika meningar om vad i ärendet skall åtgöras gäller den mening, förhörs- ledaren omfattar. Vid förhör närvarande ombud, som vid besluts fattande icke är ense med förhörsledaren, äger till protokollet anteckna sin avvikande me- ning.

i 9 %. 1 mom. Finnes beträffande den anhållne skäl föreligga att vidtaga åtgärd

enligt lagen om fattigvården eller lagen om behandling av alkoholister eller finnes han i behov av sjukvård eller annan dylik vård, skall förhörsmyndighe-

• Sida 10
•  Original

ten, utan att göra honom till föremål för åtgärd enligt denna lag, ofördröjligen överlämna honom till vederbörande för erhållande av erforderlig vård.

2 mom. Framgår i andra fall av undersökningen, att den anhållne gjort sig förfallen till lösdriveri, skall förhörsmyndigheten tillhålla honom att föra ett ordentligt och samhällsnyttigt liv samt därvid allvarligt erinra honom om de påföljder, som i annat fall enligt denna lag kunna för honom inträda.

Där det med hänsyn till föreliggande omständigheter prövas vara till gagn, skola förhörsmyndigheten och i ärendets behandling deltagande ombud för hjälporganisation söka vara honom behjälpliga med erhållande av arbete eller vidtaga andra tjänliga åtgärder för hans tillrättaförande ( hjälpåtgärder) ; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till fattigvårdssty- relse, för ändamålet anordnat allmänt arbetsföretag, arbetsförmedlingsanstalt, annan offentlig eller enskild institution, den anhållnes anhöriga eller andra personer, som finnas villiga att omhändertaga honom eller eljest bereda honom tillfälle att föra ett samhällsnyttigt liv.

Lämnas den anhållne på fri fot, skola förhörsmyndigheten och ombud för hjälporganisation i avvaktan på hjälpåtgärdernas vidtagande genom fattigvårds— styrelsen eller annorledes, i den mån så erfordras, bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande av förelagt arbete.

3 mom. Där arbete anvisas eller annan hjälpåtgärd vidtages, äger förhörs- myndigheten föreskriva de villkor i fråga om vistelseort, sysselsättning eller i annat hänseende, vilka den, som är föremål för åtgärden, har att iakttaga; och må, när omständigheterna därtill föranleda, förhörsmyndigheten under viss tid, högst två år, ställa honom under övervakning.

10 %.

| Vill någon, som gjort sig förfallen till lösdriveri och som ej är varaktigt i oförmögen till arbete, frivilligt ingå å allmän arbetsanstalt, som avses i denna lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å anstalten under viss tid, minst sex månader och högst två år, må förhörsmyndigheten, när den finner skäl därtill, gå i författning om hans intagande därstädes, i den mån plats för honom kan beredas. Är han omyndig, erfordras förmyndarens samtycke. |

11 %.

Den, som är föremål för behandling, skall tillställas skriftligt besked om be- slutade åtgärder samt vad han i övrigt har att iakttaga. Beträffande nämnda åtgärder skall ock anteckning göras till förhörsmyndighetens protokoll och upp— gift insändas till centralregistret.

12 ä. 1 mom. Finner förhörsmyndigheten, att någon, som förut varit föremål för åtgärd enligt denna lag, ånyo gjort sig förfallen till lösdriveri, samt åtgärd enligt 9 % 2 mom. prövas vara gagnlös eller ej kunna vidtagas och ej heller bestämmelsen om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt an— ses böra tillämpas,

• Sida 11
•  Original

i

; > 1

skall förhörsmyndigheten överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning.

2 mom. Lag samma vare, där för lösdriveri anhållen person är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller skälig anledning före- kommer, att hans uppgift därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan vid förhöret med honom fastställas.

3 mom. Där någon, som anvisats arbete, undandrager sig att fullgöra detta arbete eller utan tillstånd lämnar arbetet eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot god ordning, äger övervakare, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt över honom, göra anmälan därom hos förhörsmyndigheten i orten, vil— ken efter verkställd undersökning må överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning eller, där mildrande omständigheter föreligga, vidtaga åtgärd enligt 9 % 2 mom.

13 %.

När ärende överlämnas till länsstyrelsen, skall den, om vilken i ärendet är fråga, genom polismyndighetens försorg tagas i förvar och inställas hos läns— styrelsen.

Polismyndigheten åligger tillika att ofördröjligen till länsstyrelsen insända handlingarna i ärendet och avskrift av det vid förhöret förda protokollet jämte beskrivning av personens utseende. Polismyndigheten skall ock rörande honom ofördröjligen hos vederbörande rekvirera prästbetyg och utdrag av straffregist— ret med begäran om dessa handlingars omedelbara insändande till länssty- relsen.

4 KAP. Om förfarandet hos länsstyrelsen.

14 %.

1 mom.. Har ärende överlämnats till länsstyrelsen, skall denna utan dröjsmål hålla förhör Och i övrigt verkställa erforderlig utredning i ärendet.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga; dock ankommer på läns— styrelsen att, när den, som är föremål för förhöret, det begär eller omständig- heterna eljest därtill föranleda, förordna, att handläggningen skall äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret, rätt att övervara detsamma.

2 mom. Finner länsstyrelsen det vara av omständigheterna påkallat, att nå— gon varder vid domstol hörd såsom vittne eller upplysningsvis, äger länsstyrel— sen förordna om dylikt förhör och meddela med avseende härå erforderliga före- skrifter. På framställning av länsstyrelsen skola vederbörande genom rättens ordförande inkallas till förhöret.

Beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen åt sådan person skall i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

• Sida 12
•  Original

3 mom. Länsstyrelsen må ock, där så prövas nödigt, för vinnande av ytter- ligare utredning rörande den persons förhållanden, om vilken i ärendet är fråga, samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, förordna lämplig person att verkställa särskild under- sökning i angivna hänseenden.

4 mom. Äskar personen i fråga hjälp vid sin talans utförande och finner ej länsstyrelsen sådan vara uppenbarligen onödig, skall länsstyrelsen förordna biträde åt honom. A*ngående dylikt biträde och rätt för biträdet att av all- männa medel åtnjuta gottgörelse skola gällande bestämmelser angående för- ordnande av rättegångsbiträde åt häktad i tillämpliga delar lända till efter- rättelse; dock att till biträde må utses även sådan därtill skickad person, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, och att det ankommer på länsstyrelsen att bestämma ersättningens belopp.

5 mom. I länsstyrelsens protokoll skola intagas prästbetyg rörande perso- nen i fråga samt uppgift angående vad om honom förekommer i straffregistret. Länsstyrelsen skall ock angående honom införskaffa läkarbetyg, som skall in- tagas i protokollet.

15 %.

Där förening, stiftelse eller enskild person är villig att omhändertaga den, som är föremål för länsstyrelsens behandling, och detta prövas kunna ske på be- tryggande sätt, eller. där eljest särskilda skäl härtill äro, må länsstyrelsen un— der ärendets handläggning eller i slutligt utslag förordna om hans försättande på fri fot.

16 %.

1 mom. Därest av utredningen i ärendet framgår, att sådant fall är för handen, som i 12 % sägs,

samt länsstyrelsen finner skäl ej föreligga till förfarande enligt 9 % 1 mom. och omständigheterna ej heller äro sådana, att beträffande den, som är före- mål för länsstyrelsens behandling, hjälpåtgärder jämlikt 9 % 2 mom. med ut- sikt till framgång kunna vidtagas,

äger länsstyrelsen förordna om hans intagande å allmän arbetsanstalt. 1 fall, som avses i 12 % 2 mom., har länsstyrelsen att, innan beslut i ärendet meddelas, söka åstadkomma utredning rörande personens rätta namn och hem— vist.

2 mom. Befinnes någon vara varaktigt oförmögen till arbete, må förordnan- de ej meddelas om hans intagande å allmän arbetsanstalt, utan länsstyrelsen har i dylikt fall att efter omständigheterna föranstalta om tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd.

Finnes uppenbart, att hans intagande å vårdanstalt skulle ur ordningens syn- punkt eller eljest medföra synnerlig olägenhet, äger länsstyrelsen likväl utan hinder av vad ovan stadgats förordna om hans intagande å allmän arbets— anstalt.

• Sida 13
•  Original

Då förordnande meddelas om intagande å. allmän arbetsanstalt av någon, vilken under de fem sistförflutna åren ej varit intagen å sådan anstalt, äger läns— styrelsen, när omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att han skall utan intagande å allmän arbetsanstalt låta sig rättas, meddela vill— korligt anstånd med' utslagets verkställande. Länsstyrelsen skall i ty fall för- ordna, att han under en prövotid av två år skall stå under övervakning.

Fullgöras ej vid anståndets meddelande förelagda villkor eller föranleda eljest förhållandena därtill, må länsstyrelsen, efter därom inkommen anmälan eller annorledes vunnen kännedom, förklara anståndet förverkat. Har ej utslaget bragts till verkställighet inom två år från dess meddelande, vare detsamma förfallet.

18 %.

1 mom. Länsstyrelses utslag, varigenOm förordnats om någons intagande å allmän arbetsanstalt, skall, därest han ej är på fri fot, genast för honom munt- ligen avkunnas med underrättelse om vad han för besvärs anförande har att iakttaga; och skall utslaget med åtecknad fullständig besvärshänvisning i varje ; fall ofördröjligen skriftligen delgivas honom mot bevis. ' Uppgift om sådant utslag, så ock om förverkande av villkorligt anstånd med utslags verkställande skall ofördröjligen insändas till centralregistret en- ligt de närmare föreskrifter, som Konungen meddelar.

2 mom. Länsstyrelsen har att förordna om verkställighet av utslag. Utslag, som icke vunnit laga kraft, må gå i verkställighet, där den, som ut- slaget avser, sedan han haft. betänketid under två dagar efter det utslaget skriftv ligen delgavs honom, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polis- mästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes med utslaget. Om förklaring, som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen un-

! derrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

| 3 mom. Då länsstyrelsen förordnat om verkställighet av utslag, skall det- ; samma ofördröjligen översändes till vederbörande anstalt. Senast inom åtta

dagar därefter skola ock fullständiga protokoll dit översändas.

19 %. Gör sig utlänning förfallen till lösdriveri, må, där utvisning från riket fin— ! nes ej böra äga rum, med honom förfaras jämlikt 16 %. Har förordnande om '; utvisning meddelats, men möter hinder mot dess verkställande, äger Konun- gen medgiva, att länsstyrelsen må med sådan utlänning förfara på sätt ovan sags.

5 KAP.

Om allmänna arbetsanstalter. 20 %.

1 mm. Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är: 1) arbetsanstalt, som av staten för sådant ändamål inrättats;

• Sida 14
•  Original

2) av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller viss avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt ; eller

3) arbetsanstalt, som av staten inrättats för intagning av i denna lag av— sedda personer under 21 år, eller ook annan anstalt eller viss avdelning därav, som av Konungen för sådant ändamål erkänts.

Erkännande, som ovan sägs, kan när som helst återkallas. 2 mom. Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en utav Konungen förordnad styrelse och under uppsikt av den myndighet, som Konungen be- stämmer ( uppsiktsmyndighet).

21 %.

1 mom. Personer av olika kön må ej intagas a samma arbetsanstalt. Å allmän arbetsanstalt intagna personer skola där hållas till lämpligt ar- bete, som bör så anordnas, att envar, i den mån så kan ske, får den sysselsätt- ning, som för hans tillrättaförande och framtida försörjningsmöjligheter fin- nes lämpligast. De å anstalten intagna böra efter ålder, anlag och arbets- förmåga samt med hänsyn till mottaglighet för rättelse, föregående anstalts- vistelse eller för brott undergånget straff särskiljas i olika grupper.

2 mom. Uppsiktsmyndigheten äger förordna om överflyttning av intagen person från en arbetsanstalt till annan.

22 %.

1 mom. Den, som enligt länsstyrelses förordnande intagits å allmän arbets- anstalt, skall där kvarhållas, tills grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning skall efter förmåga årligen försörja sig samt föra ett ordentligt och samhällsnyttigt liv. Utskrivning må dock ej ske tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga skäl därtill äro, och, med nedan an— givna undantag, ej senare än tre år därefter.

Den, som frivilligt ingått å allmän arbetsanstalt, må där kvarhållas under den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen.

2 mom. Även efter utgången av nämnda tid av tre år må under de förut» sättningar, som nedan angivas, anstå med utskrivning av den, som enligt läns- styrelses förordnande intagits å allmän arbetsanstalt.

Beslut om sådant anstånd med utskrivning må meddelas allenast under för- utsättning, att

dels den intagne förut, efter fyllda 21 år, minst fyra gånger och sammanlagt minst tio år varit enligt denna lag eller enligt lagen om åtgärder mot sedes— löst leverne av samhällsskadlig art intagen å allmän arbetsanstalt samt läns- styrelsens omförmälda förordnande meddelats inom fem år från senaste ut- skrivning;

dels ock med hänsyn till hans sinnesart, föregående liv samt förhållande i anstalten utsikt icke förefinnes, att han, därest han utskrives, skall föra ett ordentligt och samhällsnyttigt liv, eller han är att anse såsom vådlig för an— nans säkerhet till person eller egendom.

• Sida 15
•  Original

Sådan person bör, där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpli- gare, vårdas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning till all— män arbetsanstalt, och må där kvarhållas tillsvidare. Frågan om hans ut- skrivning skall dock minst en gång under varje kalenderår upptagas till över- vägande.

3 mom. Avviker å allmän arbetsanstalt intagen person, skall den tid, under vilken han sålunda undandragit sig anstaltsvistelsen, ej medtagas vid beräk- nande av den tid, varunder han längst må kvarhållas.

Polismyndigheten har att meddela handräckning för återhämtande till an- stalten av sålunda avviken person.

23 %. 1. mom-. Bliver någon å allmän arbetsanstalt intagen person varaktigt oför- mögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till läns— styrelsen i det län, där anstalten är belägen; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna föranstalta om tjänlig vård eller annan lämplig åtgärd.

Finnes uppenbart, att hans intagande å vårdanstalt skulle ur ordningens synpunkt eller eljest medföra synnerlig olägenhet, må utskrivning dock ej äga rum.

2 mom. Å arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, tills så— dan vård annorstädes kan beredas honom.

3 mom. Vill någon, som enligt länsstyrelses förordnande är intagen å ar- betsanstalt, utöver den för anstaltsvistelsen stadgade tid frivilligt kvarstanna. å anstalten, må det, när skäl därtill äro, medgivas under en tid av högst ett år under villkor, att han skriftligen förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes.

24 %.

1 mom. Om kvarhållande å och utskrivning från allmän arbetsanstalt be- sluter anstaltens styrelse. Den, som icke åtnöjes med styrelsens beslut om hans kvarhållande, äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighe- tens prövning.

Underställning skall alltid äga rum i de fall, som avses i 22 % 2 mom. och 23 % 1 mom. Har i något av dessa fall styrelsen beslutat utskrivning, skall den, beslutet avser, kvarhållas å anstalten, tills uppsiktsmyndigheten prövat frågan.

När skäl därtill äro, må. uppsiktsmyndigheten, även om framställning därom ej gjorts, efter anstaltsstyrelsens hörande förordna om utskrivning från ar- betsanstalt.

2 mom. Då utskrivning skall ske, har anstaltsstyrelsen att med anlitande av hjälporganisation eller enskild person söka i tid bereda lämplig syssel- sättning åt den, som skall utskrivas, och i förekommande fall förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller att vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd; och må styrelsen, där så prövas nödigt, anordna övervakning under en tid av högst två år.

• Sida 16
•  Original

3 mom. Därest sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas den, som skall utskrivas, må han utan hinder av vad i 22 ä 1 mom. är stadgat kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas, dock högst fyra månader.

4 mom. Då någon från allmän arbetsanstalt utskrives eller där avlider, skall uppgift därom ofördröjligen insändas till oentralregistret enligt de när. mare föreskrifter, som Konungen meddelar.

25 %.

1 mom. Där å allmän arbetsanstalt intagen person kan beredas lämplig sys- selsättning utanför anstalten och det prövas gagneligt för hans återgång till ett ordentligt och samhällsnyttigt liv, må anstaltsstyrelsen före utskrivningen medgiva honom viss tids försöksvistelse utom anstalten (försökspermissian), vilken tid inräknas i tiden för anstaltsvistelsen och ej må utsträckas utöver den tid, varunder kvarhållande längst må äga rum. Försökspermission må ej, utan att synnerliga skäl därtill äro, beviljas tidigare än ett år efter intagandet å arbetsanstalten.

Då försökspermission medgives någon, har anstaltsstyrelsen att för bere- dande av sysselsättning åt honom och hans förhjälpande till ort, där sådan erhållits, anlita hjälporganisation eller enskild person, som finnes villig omhän- dertaga honom, ävensom att, där så prövas nödigt, anordna övervakning under permissionstiden.

2 mom. Undandrager sig den försökspermitterade anordnad övervakning eller bryter han eljest mot de i samband därmed meddelade föreskrifter, äger anstaltsstyrelsen efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet eller ef— ter annorledes vunnen kännedom därom besluta om hans återhämtande till an- stalten, för vilket ändamål polismyndigheten har att på begäran meddela hand- räckning. I ty fall må han kvarhållas å anstalten ytterligare högst ett år ut- över den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske.

26 %.

Fullgör från allmän arbetsanstalt utskriven person, som är ställd under övervakning, icke vad honom enligt de av anstaltsstyrelsen meddelade före- skrifterna åligger, äger övervakare eller polismyndighet göra anmälan därom hos förhörsmyndigheten i orten, som har att, där ej omständigheterna för- anleda till lindrigare åtgärd, överlämna ärendet till länsstyrelsen för pröv- ning rörande hans förnyade intagande å allmän arbetsanstalt; och skall i ty fall den utskrivne genom polismyndighetens försorg tagas i förvar och instäl- las hos länsstyrelsen.

6 KAP. Allmänna bestämmelser. 27 %. Tillsyn över allmänna arbetsföretag, som i 9 % omförmälas, samt över verk— samheten vid de av förening, stiftelse eller enskild person anordnade härbär- gen, räddningshem samt andra dylika anstalter, vilka omhändertaga här av-

• Sida 17
•  Original

sedda personer, utövas av uppsiktsmyndigheten eller den auktoriserade hjälp- organisation, åt vilken nämnda myndighet må uppdraga berörda tillsyn. Finnes verksamheten vid sådant arbetsföretag eller sådan anstalt ej bedri- vas på tillfredsställande sätt, äger uppsiktsmyndigheten förordna om de åt— gärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande, eller ock, beträffande anstalt, meddela förbud mot dess vidare användande för ifråga- varande ändamål, då omständigheterna därtill giva grundad anledning.

28 %.

1 mom. Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt, så. ock kost— nad för handräckning enligt 22 och 25 %% skall bestridas av statsverket.

2 mom. Då någon, som är föremål för åtgärd eller anstaltsbehandling, av myndighet eller anstaltsstyrelse anvisats arbete eller sysselsättning å annan ort eller eljest på grund av meddelad föreskrift skall begiva sig eller översändes till annan ort, skall ersättning för rese- och transportkostnad utgå av stats— medel i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

29 %.

Förhörsmyndighets beslut må ej överklagas utan i samband med besvär Över länsstyrelses utslag, varigenom förordnats om klagandens intagande å allmän arbetsanstalt.

Klagan må ej föras över beslut av anstaltsstyrelse rörande anordnande av övervakning och ej heller över beslut av uppsiktsmyndigheten om överflytt- ning från en arbetsanstalt till annan.

30 %.

1 mom. Vill någon söka ändring i länsstyrelses utslag, varigenom förord- nats om hans intagande å allmän arbetsanstalt eller villkorligt anstånd med utslags verkställande förklarats förverkat, äger han att inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av utslaget, till länsstyrelsen inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Länsstyrelsen infordrar vederbörandes

l förklaring över besvären, om anledning därtill förekommer, samt insänder där- I efter ofördröjligen samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtan- | de till nedre justitierevisionen. : Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons ta- * gande eller kvarhållande i förvar, må föras i enahanda ordning, dock utan in- skränkning till viss tid.

Över annat beslut, som länsstyrelse meddelat, må klagan icke föras.

& 2 mom. I uppsiktsmyndighetens beslut i annat fall än i fråga om över- flyttning från en arbetsanstalt till annan må ändring sökas hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

3 mom. Behöver klagande, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, hjälp vid besvärens författande, har länsstyrelsen eller anstalts-

• Sida 18
•  Original

styrelsen att tillse, att lämpligt biträde erhålles. Angående gottgörelse åt bi- träde gäller vadi 14 % 4 mom. här ovan är stadgat.

31 %.

Konungen äger meddela närmare föreskrifter: &) angående allmänna arbetsanstalterna och deras verksamhet samt över- flyttning från en arbetsanstalt till annan;

b) huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må åt— njuta ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på vad sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till godo;

c) angående övervakning, särskild undersökning enligt 14 % 3 mom., för- sökspermission och utskrivning från allmän arbetsanstalt;

d) angående förande av särskilt, för hela riket avsett centralregister rö— rande personer, som avses i denna lag, samt insändande av uppgifter till och meddelande av utdrag av detsamma; samt

e) rörande vad i övrigt, utöver vad denna lag innehåller, kan finnas erfor- derligt för dess tillämpning.

Övergångsbestämmelser.

32 %.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931. Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lös- drivares behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrät- telse.

33 %.

1 mom. Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare, skall dittills gällande lag lända till efterrättelse.

2 mom. .Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag dömts till tvångsarbete, skall tvångsarbetet fullgöras i allmän arbetsan- stalt, men i fråga om tiden därför gälla vad utslaget innehåller. Stadgandet i 13 % av förut gällande lag skall i sådant fall fortfarande äga tillämpning.

3 mom. I det fall, som omförmäles i 12 % 1 mom. i denna lag, skall tvångs- arbete eller varning enligt förut gällande lag vara att likställa med behand- ling å allmän arbetsanstalt enligt denna lag eller med åtgärd enligt 9 % 2 inom. här ovan.

Vid tillämpning av 17 % och 22 % 2 mom. skall tvångsarbete, som någon un— dergått enligt förut gällande lag, vara att likställa med behandling å allmän arbetsanstalt enligt denna lag.

. 34 %.

Ombud, som omförmälas i 2 %, skola utses vid 1930 års landsting och av stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, före 1930 års utgång.

• Sida 19
•  Original

Förslag till

Lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhälls- skadlig art.

1 %.

Åtgärder enligt denna lag må vidtagas beträffande den, som fyllt 18 men ej 21 år, där han är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbin- delser

samt till följd därav uppenbarligen är i fara. att bliva oförmögen till heder- lig självförsörjning och samhällsnyttigt liv.

Åtgärder enligt denna lag må. ock vidtagas beträffande den, som fyllt 21 år, där han, utan att ägna sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt för- sörja sig, hemfaller åt otuktigt leverne, som ovan sägs, samt antingen

a) till otukt förleder ungdom under 21 år eller genom sitt leverne åstadkom- mer särskild fara för sådant förledande; eller

b) genom uppfordran eller inbjudan till otukt stör anständigheten eller el- jest väcker förargelse å plats, som i 11 kap. 15 % strafflagen sägs, eller ock ge- nom sitt leverne verkar grovt störande för närboende eller andra.

2%.

1 mom. Närmaste befattningen med de åtgärder, som avses i denna lag, handhaves i stad, som har ett invånarantal av 20,000 eller därutöver, av en skyddsnämn'd. Ledamöterna i denna utses av stadsfullmäktige till det antal, som med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas erforderligt, dock minst fem.

Vid val av ledamöter i nämnden bör tillses, att erfarenhet rörande sam- hällets hälsovård, barnavård, nykterhetsvård och fattigvård är företrädd i nämnden, och skola av ledamöterna minst en vara läkare och minst två vara kvinnor.

Suppleanter för ledamöterna utses till lika stort antal, och gäller beträf- fande dem vad ovan är stadgat om ledamöter.

Beträffande ledamots och suppleants valbarhet, rätt att avsäga sig upp- draget, tjänstgöringstid Och avgång ävensom val av ordförande och vice ord— förande, ordningen för nämndens arbete, avgivande av utgifts- och inkomst- förslag, räkenskapers förande, redovisning samt ledamots ansvarighet skall vad om fattigvår'dsstyrelse finnes stadgat i motsvarande tillämpning gälla.

• Sida 20
•  Original

I fråga om skyddsnämnd i Steckholm gälla de bestämmelser, som Konun- gen efter stadsfullmäktiges hörande meddelar.

2 mom. Även i annan kommun må, där så prövas erforderligt, tillsättas skyddsnämn—d. Den utses i stad av stadsfullmäktige eller, där fullmäktige ej finnas, av allmän rådstuga och på landet av kommunalstämma eller av kom- munalfullmäktige, där sådana finnas. i

3 mom-. I kommun, där skyddsnämnd icke finnes, skola på dylik nämnd ankommande åligganden fullgöras av fattigvårdsstyrelsen, såvitt ej kommu- nen uppdrager åt annan kommunal myndighet att handhava befattningen därmed.

S%.

1 mom. Skyddsnämnd har att ägna. uppmärksamhet och tillsyn åt de för- hållanden, som avses i denna lag, och må, i den mån det finnes erforderligt, till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

2 mom. Skyddsnämnd bör låta sig angeläget vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av dess åligganden, samarbeta såväl med hälsovårdsnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, fattigvårdsstyrelse samt andra myndigheter som ock med föreningar, stiftelser eller andra institu— tioner, vilka utöva social hjälpverksamhet (hjälporganisationer).

Hjälporganisation, som är skickad att biträda vid tillrättaförandet av per- soner, som avses i denna lag, må för sådant ändamål av Konungen auktoriseras.

3 mom. Skyddsnämnd bör, i den mån så finnes lämpligt, genom anord- nande av upplysande föredrag eller annorledes verka för spridande av kun- skap till motarbetande av sedeslöst leverne och till höjande av ansvarskänslan i förbindelser mellan könen.

11%.

1 mom. Hälsovårdsnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, fattigvårds- styrelse och polismyndighet åligger att, då kännedom erhållits om fall, som avses i 1 %, därom ofördröjligen göra anmälan hos skyddsnämnden.

2 mom. Har skyddsnämnd genom anmälan eller eljest fått kännedom om fall, då dess ingripande synes påkallat, skall nämnden skyndsamt föranstalta om undersökning samt inhämta upplysning om den eller de personer, som saken rör, och deras levnadsförhållanden ävensom andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

5 %.

1 mum. Där så prövas nödigt, äger skyddsnämnd låta till personlig in- ställelse kalla den, som är föremål för undersökning; har han bevisligen er- hållit kallelse, men utan laga. förfall utebliver, äger nämnden hos polismyn— digheten erhålla handräckning för hans inställande.

2 mom. Där eljest någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, av skyddsnämnden kallas till personlig inställelse för att höras eller meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig

• Sida 21
•  Original

att hörsamma kallelsen, såvitt han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, skall han böta fem kronor till kommunens kassa och av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må överstiga etthundra kronor, tillhållas att inställa sig. Kan den tredskande än- dock ej förmås till inställelse, må nämnden erhålla handräckning hos polis- myndigheten.

3 mom. Handräckning meddelas utan kostnad för skyddsnämnden.

6 %.

1 mom. Finnes beträffande den, som är föremål för undersökning, skäl föreligga att vidtaga åtgärd enligt lagen om fattigvården eller lagen om be- handling av alkoholister eller finnes han i behov av sjukvård eller annan dy- lik vård, skall nämnden, utan att göra honom till föremål för åtgärd enligt denna lag, ofördröjligen överlämna honom till vederbörande för erhållande av erforderlig vård.

2 mom. Framgår i andra fall av undersökningen, att någon gjort sig för- fallen till sedeslöst leverne, som i 1 % sägs, åligger det skyddsnämnden att vid— taga tjänliga åtgärder för hans tillrättaförande ( hjälpåtgärder), såsom

1) att söka bibringa honom insikt om vådan av fortsatt sedeslöst leverne och genom personlig inverkan förmå honom att föra ett ordentligt och samhällsnyt— tigt liv samt därvid allvarligt erinra honom om de påföljder, som i annat fall kunna för honom inträda;

2) att, när anledning därtill föreligger, söka förmå honom att rådfråga lä- kare och följa dennes föreskrifter eller att söka vård å sjukhus, enskild anstalt eller hem, som i sådant fall bör anvisas honom; eller

3) att i fall av behov söka vara honom behjälplig med erhållande av arbete eller söka bereda honom yrkesutbildning samt, därest det för minskande av frestelserna till sedeslöst leverne anses erforderligt, ombyte av verksamhet eller vistelseort,

3 momx För ovannämnda ändamål äger skyddsnämnden att hänvända sig till hjälperganisation, arbetsförmedlingsanstalt, annan offentlig eller enskild institution, anhöriga eller andra personer, som finnas villiga att omhänder- taga den; som är föremål för behandling, eller eljest medverka till hans till- rättaförande.

# mom. Därr arbete anvisas eller annan hjälpåtgärd vidtages, äger skydds— nämnden föreSkriva de villkor i fråga om vistelseort, sysselsättning eller i an- nat hänseende, vilka den, som är föremål för åtgärden, har att iakttaga; och må, när omständigheterna därtill föranleda, nämnden under viss tid, högst två år, ställa honom under övervakning av därtill lämplig och villig person, för— ening eller stiftelse (övervakare), som har att öva tillsyn över honom och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp.

75.

1 mom. Då undersökning, övervakning eller annan åtgärd på skydds- nämnds föranstaltande vidtages, bör noga tillses, att den, som är föremål för

• Sida 22
•  Original

behandling, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i sin lovliga verksamhet. 2 mom. Vad hos skyddsnämnd förekommit rörande personer, som äro före— mål för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åt- kommas av obehöriga.

85.

Vill någon, som gjort sig förfallen till sedeslöst leverne på sätt i 1 % sägs och som ej är varaktigt oförmögen till arbete, frivilligt ingå är allmän arbetsanstalt, som avses i denna lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å an— stalten under viss tid, minst sex månader och högst två år, må skyddsnämnden, när den finner skäl därtill, gå i författning om hans intagande därstädes, i den mån plats för honom kan beredas. Är han omyndig, erfordras förmynda— rens samtycke.

9 %.

Finner skyddsnämnden beträffande någon, som är föremål för undersökning, att utredning genom polismyndighet för anställande av åtal mot honom för brott eller av annan anledning bör äga rum, har nämnden att överlämna ären— det i berörda del till vederbörande polismyndighet för den behandling, som på polismyndigheten ankommer.

Finner skyddsnämnden, att ärendet bör behandlas enligt lagen om åtgärder mot lösdriveri, har nämnden att överlämna detsamma till förhörsmyndigheten för åtgärd, som på denna myndighet ankommer.

10 %.

1 mom. Finner skyddsnämnden, att någon, som förut varit föremål för åt- gärd enligt denna lag, ånyo gjort sig förfallen till sedeslöst leverne, som i 1 % sägs,

samt åtgärd enligt 6 % 2 mom. prövas vara gagnlös eller ej kunna vidtagas och ej heller bestämmelsen om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt anses böra tillämpas,

skall nämnden överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning. 2 mom-. Lag samma vare, där den, som är föremål för skyddsnämndens be- handling, är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller skälig anledning förekommer, att hans uppgift därom är oriktig, samt rätta för- hållandet ej kan vid förhör med honom fastställas.

11 %.

Når ärende överlämnas till länsstyrelsen, skall skyddsnämnden göra anmälan därom hos polismyndigheten, som har att taga. i förvar den, om vilken i ärendet är fråga, och inställa honom hos länsstyrelsen. _

Skyddsnämuden skall ock ofördröjligen till länsstyrelsen insända handlin-

• Sida 23
•  Original

garna. i ärendet jämte fullständig redogörelse för den av nämnden gjorda un— dersökningen och för de åtgärder, som av nämnden vidtagits.

Polismyndigheten åligger att rörande personen i fråga ofördröjligen hos ve- derbörande rekvirera prästbetyg och utdrag av straffregistret med begäran om dessa handlingars omedelbara insändande till länsstyrelsen.

12 %.

Länsstyrelsen har att utan dröjsmål hålla förhör och verkställa utredning i ärendet samt att därvid och i övrigt förfara jämlikt bestämmelserna i 14 Och 1.5 %% i lagen om åtgärder mot lösdriveri.

13 %.

1 mom. Därest av utredningen i ärendet framgår, att sådant fall är för handen, som i 10 % sägs,

samt länsstyrelsen finner skäl ej föreligga till förfarande enligt 6 % 1 inom. och omständigheterna ej heller äro sådana, att beträffande den, som är föremål för länsstyrelsens behandling, hjälpåtgärdcr jämlikt 6 % 2 inom. med utsikt till framgång kunna vidtagas,

äger länsstyrelsen förordna om hans intagande å allmän arbetsanstalt. I fall, som avses i 10 % 2 mom., har länsstyrelsen att, innan beslut i ärendet meddelas, söka åstadkomma utredning rörande personens rätta namn och hem— vist.

2 mom. Befinnes någon vara varaktigt oförmögen till arbete, må förord- nande ej meddelas om hans intagande å allmän arbetsanstalt, utan länsstyrel- sen har i dylikt fall att efter omständigheterna. föranstalta om tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd.

Finnes uppenbart, att hans intagande å vårdanstalt skulle ur ordningens synpunkt eller eljest medföra synnerlig olägenhet, äger länsstyrelsen likväl utan hinder av vad ovan stadgats förordna om hans intagande å allmän arbets- anstalt.

14 %.

Beträffande villkorligt anstånd med verkställande av länsstyrelses utslag samt utslags delgivning och verkställighet m. ni. skall i motsvarande tillämp- ning gälla vad i 17 och 18 å% i lagen om åtgärder mot. lösdriveri är stadgat.

15 %.

Gör sig utlänning förfallen till sedeslöst leverne, som i 1 % sägs, må, där utvisning från riket finnes ej böra äga rum, med honom förfaras jämlikt 13 %. Har förordnande om utvisning meddelats, men möter hinder mot dess verk— ställande, äger Konungen medgiva, att länsstyrelsen må med sådan utlänning förfara på sätt ovan sägs.

16 %.

I övrigt skola de i 5 kapitlet i lagen om åtgärder mot lösdriveri innefattade stadganden om allmänna arbetsanstalter samt de i 6 kapitlet meddelade all-

• Sida 24
•  Original

männa bestämmelser i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse med iakttagande dock, att vad som är stadgat om förhörsmyndighet skall gälla i avseende å skyddsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

I det fall, som omförmäles i 10 % 1 mom., skall tvångsarbete eller varning enligt lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling vara att likställa med behandling å allmän arbetsanstalt, som avses i förevarande lag, eller med åtgärd enligt 6 %.2 mom. här ovan.

Då fråga är om meddelande av villkorligt anstånd med verkställighet av läns- styrelses utslag och då beträffande person, som enligt förevarande lag blivit intagen å allmän arbetsanstalt, fråga uppstår om hans kvarhållande där en- ligt bestämmelserna i 22 % 2 mom. i lagen om åtgärder mot lösdriveri, skall tvångsarbete, som han undergått jämlikt lagen den 12 juni 1885, vara att lik— ställa med behandling å allmän arbetsanstalt.

• Sida 25
•  Original

Alternativ B.

F ö r s 1 a, g till Lag om åtgärder mot lösdriveri och mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.

1 KAP.

Om förebyggande åtgärder mot lösdriveri.

lå.

1 mom. Åtgärder enligt detta kapitel må vidtagas beträffande den, som un- dandrager sig att efter förmåga årligen försörja sig och tillika antingen

1) under kringstrykande eller annorledes för ett levnadssätt, som giver grun— dad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt söker förskaffa sig medel till sitt uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän ordning eller säkerhet; eller

2) gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans lyd- nad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning.

2 ”mm. Åtgärder, som ovan sagts, må ej vidtagas mot person under 18 år. 3 mom. Den, som gör sig förfallen till sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, skall behandlas efter ty i 2 kapitlet här nedan särskilt är stadgat.

2 %.

1 mom. Närmaste befattningen med de åtgärder, som avses i detta kapitel, handhaves av en förhörsmyndighet, som utgöres av vederbörande polismyndighet såsom förhörsledare jämte ett kommunalt ombud såsom bisittare.

2 mom. Med polismyndighet avses:

i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare vid polisväsendet, som enligt instruktion eller vederbörligt förordnande eljest har att taga befattning med hithörande ärenden, och i annan stad stadsfiskalen eller, om han är befriad från all befattning med polisväsendet, den befattnings- havare, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

• Sida 26
•  Original

å landet polischefen i orten eller vad angår köping och municipalsamhälle, där särskild polisman av länsstyrelsen må för detta ändamål hava förordnats, sådan polisman.

3 inom. Landsting skall för varje landsfiskalsdistrikt och varje stad inom landstingsområdet samt, i fall av behov, för köping och municipalsamhälle, varje gång för en tid av fyra år, utse lämpligt antal därtill skickade personer jämte suppleanter för dem att tjänstgöra såsom kommunalt ombud. Bland dessa har förhörsledaren att inkalla ett ombud till tjänstgöring vid förhör. som i 5 % omförmäles.

Avgår någon av de sålunda utsedda före utgången av nämnda tid, utses vid nästa landsting annan person i hans ställe för den återstående tiden.

I stad, som ej deltager i landsting, ankommer ovanberörda åliggande på stadsfullmäktige.

Landsting eller stadsfullmäktige äga bestämma, huruvida och till vilket be- lopp ersättning skall utgå till kommunalt ombud.

åå.

I stad eller större kommun på landet, där sådan anordning anses kunna på betryggande sätt genomföras, må Konungen på framställning av stadsfullmäk- tige eller kommunalfullmäktige kunna uppdraga åt kommunal myndighet att i viss omfattning utföra på förhörsmyndighet ankommande åligganden. Konungen äger i ty fall meddela de närmare föreskrifter rörande förfarandet hos denna kommunala myndighet m. ni., som må bliva erforderliga, och därvid medgiva av omständigheterna påkallade undantag från vad i detta kapitel är stadgat.

4 %.

F attigvårdsstyrelse äger att i mån av behov anställa. tillsyningsmän att bi— träda vid lagens tillämpning; och ankommer det på fattigvårdssamhället att efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämma, huruvida och till vilket belopp ersättning skall utgå till sådan tillsyningsman.

5 %.

Beträdes någon med lösdriveri, som i 1 % 1 mom. sägs, äger fjärdingsman, annan polisman eller tillsyningsman anhålla och ofördröjligen inställa honom inför förhörsmyndigheten, som har att utan dröjsmål hålla förhör med honom. Vid förhöret bör, om så ske kan, jämväl i orten befintligt ombud för hjälp— organisation, efter kallelse av förhörsledaren, vara tillstädes och deltaga i ärendets behandling.

6 %. Förhörsledaren skall, om möjligt redan före förhöret, införskaffa upplysning- angående den anhållne från det i 42 % omförmälda centralregister.

• Sida 27
•  Original

Vid förhöret bör verkställas utredning om de omständigheter, som föranlett anhållandct, den anhållnes uppehållsorter och sysselsättning under den när- mast förflutna tiden, hans utvägar att försörja sig ävensom hans levnads- förhållanden i övrigt, i den mån de äro av vikt för bedömande, vilka åtgärder som kunna ifrågakomma att vidtagas.

Vid förhöret skall föras protokoll över vad därvid förekommer. I händelse av olika meningar om vad i ärendet skall åtgöras gäller den mening, förhörs- ledaren omfattar. Vid förhör närvarande ombud, som vid besluts fattande icke är ense med förhörsledaren, äger till protokollet anteckna. sin avvikande me— ning.

7 %.

1 mom. Finnes beträffande den anhållne skäl föreligga att vidtaga åtgärd enligt lagen om fattigvården eller lagen om behandling av alkoholister eller finnes han i behov av sjukvård eller annan dylik vård, skall förhörsmyndighe— ten, utan att göra honom till föremål för åtgärd enligt denna lag, ofördröjligen överlämna honom till vederbörande för erhållande av erforderlig vård.

2 man:. Framgår i andra fall av undersökningen, att den anhållne gjort sig förfallen till lösdriveri, skall förhörsmyndigheten tillhålla honom att föra ett ordentligt och samhällsnyttigt liv samt därvid allvarligt erinra honom om de på- följder, som i annat fall enligt denna lag kunna för honom inträda.

Där det med hänsyn till föreliggande omständigheter prövas vara till gagn, skola förhörsmyndigheten och i ärendets behandling deltagande ombud för hjälp- organisation söka vara honom behjälpliga med erhållande av arbete eller vid— taga andra tjänliga åtgärder för hans tillrättaförande (hjälpåtgärder); och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till fattigvårdsstyrelse, för ändamålet anordnat allmänt arbetsföretag, arbetsförmedlingsanstalt, an— nan offentlig eller enskild institution, den anhållnes anhöriga eller andra per- soner, som finnas villiga att omhändertaga honom eller eljest bereda honom till- fälle att föra ett samhällsnyttigt liv.

Lämnas den anhållne på fri fot, skola- förhörsmyndigheten och ombud för hjälporganisation i avvaktan på hjälpåtgärdernas vidtagande genom fattig— vårdsstyrelsen eller annorledes, i den mån så erfordras, bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande av förelagt arbete.

3 mom. Där arbete anvisas eller annan hjälpåtgärd vidtages, äger förhörs— myndigheten föreskriva de villkor i fråga om vistelseort, sysselsättning eller i annat hänseende, vilka den, som är föremål för åtgärden, har att iakttaga; och må, när omständigheterna därtill föranleda, förhörsmyndigheten under viss tid, högst två år, ställa. honom under övervakning.

8 %.

Vill någon, som gjort sig förfallen till lösdriveri och som ej är varaktigt oförmögen till arbete, frivilligt ingå å allmän arbetsanstalt, som avses i denna lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å anstalten under viss tid, minst sex månader och högst två år, må förhörsmyndigheten, när den fin—

• Sida 28
•  Original

ner skäl därtill, gå i författning om hans intagande därstädes, i den mån plats för honom kan beredas. Är han omyndig, erfordras förmyndarens samtycke.

9g.

Den, som är föremål för behandling, skall tillställas skriftligt besked om be- slutade åtgärder samt vad han i övrigt har att iakttaga. Beträffande nämnda åtgärder skall ock anteckning göras till förhörsmyndighetens protokoll och uppgift insändas till centralregistret.

10 %.

1 mom. Finner förhörsmyndigheten, att någon, som förut enligt denna lag varit föremål för behandling för lösdriveri, ånyo gjort sig därtill förfallen,

samt åtgärd enligt 7 % 2 mom. prövas vara gagnlös eller ej kunna vid- tagas och ej heller bestämmelsen om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt anses böra tillämpas,

skall förhörsmyndigheten överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning. 2 mom. Lag samma vare, där för lösdriveri anhållen person är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller skälig anledning före- kommer, att hans uppgift därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan , vid förhöret med honom fastställas. %

3 mom. Där någon, som anvisats arbete, undandrager sig att fullgöra detta arbete eller utan tillstånd lämnar arbetet eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot god ordning, äger övervakare, där sådan är förordnad, eller annan, som har upp— sikt över honom, göra anmälan därom hos förhörsmyndigheten i orten, vilken efter verkställd undersökning må, överlämna ärendet till länsstyrelsens pröv- ning eller, där mildrande omständigheter föreligga, vidtaga åtgärd enligt 7 % 2 mom.

11 %.

När ärende överlämnas till länsstyrelsen, skall den, om vilken i ärendet är fråga, genom polismyndighetens försorg tagas i förvar och inställas hos länsstyrelsen.

Polismyndigheten åligger tillika att ofördröjligen till länsstyrelsen insända handlingarna i ärendet och avskrift av det vid förhöret förda protokollet jämte beskrivning av personens utseende. Polismyndigheten skall ock rörande ho- nom ofördröjligen hos vederbörande rekvirera prästbetyg och utdrag av straff- registret med begäran om dessa handlingars omedelbara insändande till läns— styrelsen.

• Sida 29
•  Original

2 KAP.

Om förebyggande åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.

12 %.

Åtgärder enligt detta kapitel må vidtagas beträffande den, som fyllt 18 men ej 21 år, där han är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser

samt till följd därav uppenbarligen är i fara att bliva oförmögen till heder- lig självförsörjning och samhällsnyttigt liv.

Åtgärder enligt detta kapitel må ock vidtagas beträffande den, som fyllt 21 år, där han, utan att ägna sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörja sig, hemfaller åt otuktigt leverne, som ovan sägs, samt antingen

a) till otukt förleder ungdom under 21 år eller genom sitt leverne åstad— kommer särskild fara för sådant förledande; eller

b) genom uppfordran eller inbjudan till otukt stör anständigheten eller eljest väcker förargelse å plats, som i 11 kap. 15 % strafflagen sägs, eller ock genom sitt leverne verkar grovt störande för närboende eller andra.

13 %.

1 mom. Närmaste befattningen med de åtgärder, som avses i detta kapitel, handhaves i stad, som har ett invånarantal av 20,000 eller därutöver, av en skyddsnämnd. Ledamöterna i denna utses av stadsfullmäktige till det antal, som med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas erforderligt, dock minst fem.

Vid val av ledamöter i nämnden bör tillses, att erfarenhet rörande samhäl- lets hälsovård, barnavård, nykterhetsvård och fattigvård är företrädd i nämn— den, och skola av ledamöterna minst en vara läkare och minst två vara kvinnor.

Suppleanter för ledamöterna utses till lika stort antal, och gäller beträf- fande dem vad ovan är stadgat om ledamöter.

Beträffande ledamots och suppleants valbarhet, rätt att avsäga sig uppdra- get, tjänstgöringstid och avgång ävensom val av ordförande och vice ord— förande, ordningen för nämndens arbete, avgivande av utgifts- och inkomst- förslag, räkenskapers förande, redovisning samt ledamots ansvarighet skall vad om fattigvårdsstyrelse finnes stadgat i motsvarande tillämpning gälla.

I fråga om skyddsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som Konun- gen efter stadsfullmäktiges hörande meddelar.

2 mom. Även i annan kommun må, där så prövas erforderligt, tillsättas skyddsnämnd. Den utses i stad av stadsfullmäktige eller, där fullmäktige ej finnas, av allmän rådstuga och på landet av kommunalstämma eller av kom— munalfullmäktige, där sådana finnas.

• Sida 30
•  Original

3 mom. 1 kommun, där skyddsnämnd icke finnes, skola på dylik nämnd an- kommande åligganden fullgöras av fattigvårdsstyrelsen, såvitt ej kommunen uppdrager åt annan kommunal myndighet att handhava befattningen därmed.

14 %.

1 mom. Skyddsnämnd har att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt de för- hållanden, som avses i detta kapitel, och må, i den mån det finnes erforderligt, till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

2 mom. Skyddsnämnd bör,:i den mån så finnes lämpligt, genom anordnande av upplysande föredrag eller annorledes verka för spridande av kunskap till motarbetande av sedeslöst leverne och till höjande av ansvarskänslan i förbin— delser mellan könen.

15 %.

1 mom. Hälsovårdsnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, fattig— vårdsstyrelse och polismyndighet åligger att, då kännedom erhållits om fall, som avses i 12 %, därom ofördröjligen göra anmälan hos skyddsnämnden. l

2 mom. Har skyddsnämnd genom anmälan eller eljest fått kännedom om [ fall, då dess ingripande synes påkallat, skall nämnden skyndsamt föranstalta ! om undersökning samt. inhämta upplysning om den eller de personer, som sa- 1 ken rör, och deras levnadsförhållanden ävensom andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

16 %.

1 mom. Där så prövas nödigt, äger skyddsnämnd låta. till personlig in- [ ställelse kalla den, som är föremål för undersökning; har han bevisligen er- ' hållit kallelse, men utan laga förfall utebliver, äger nämnden hos polismyn- digheten erhålla handräckning för hans inställande.

2 mom. Där eljest någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, av skyddsnämnden kallas till personlig inställelse för att höras eller meddela upp- lysning i något till nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvitt han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Ute- bliver han utan laga förfall. skall han böta fem kronor till kommunens kassa och av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må över- stiga etthundra kronor, tillhållas att inställa. sig. Kan den tredskande än- dock ej förmås till inställelse, må nämnden erhålla handräckning hos polis- myndigheten.

3 mom. Handräckning meddelas utan kostnad för skyddsnämnden.

17 %.

1 mom. Finnes beträffande den, som är föremål för undersökning, skäl före— ligga att vidtaga åtgärd enligt lagen om fattigvården eller lagen om behand- ling av alkoholister eller finnes han i behov av sjukvård eller annan dylik

• Sida 31
•  Original

vård, skall nämnden, utan att göra honom till föremål för åtgärd enligt denna lag, ofördröjligen överlämna honom till vederbörande för erhållande av erfor- derlig vård.

2 mom. Framgår i andra fall av undersökningen, att någon gjort sig för- fallen till sedeslöst leverne, som i 12 % sägs, åligger det skyddsnämnden att vidtaga tjänliga åtgärder för hans tillrättaförande (hjälpåtgärder), såsom

1) att söka bibringa honom insikt om vådan av fortsatt sedeslöst leverne och genom personlig inverkan förmå honom att föra ett ordentligt och sam- hällsnyttigt liv samt därvid allvarligt erinra honom om de. påföljder, som i an- nat fall kunna för honom inträda;

2) att, när anledning därtill föreligger, söka förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att söka vård å sjukhus, enskild anstalt eller hem, som i sådant fall bör anvisas honom; eller

3) att i fall av behov söka vara honom behjälplig med erhållande av arbete eller söka bereda honom yrkesutbildning samt, därest det för minskande av frestelserna till sedeslöst leverne anses erforderligt, ombyte av verksamhet el— ler vistelseort.

3 mom. För ovannämnda ändamål äger skyddsnämnden att hänvända sig till hjälporganisation, arbetsförmedlingsanstalt, annan offentlig eller enskild institution, anhöriga eller andra personer, som finnas villiga att omhän- dertaga den, som är föremål för behandling, eller eljest medverka till hans tillrättaförandc. 4- mom. Där arbete anvisas eller annan hjälpåtgärd vidtages, äger skydds- nämnden föreskriva de villkor i fråga om vistelseort, sysselsättning eller i annat hänseende, vilka den, som är föremål för åtgärden, har att iakttaga; och må, när omständigheterna därtill föranleda, nämnden under viss tid, högst två år, ställa honom under övervakning.

18 %.

1 mom. Då undersökning eller annan åtgärd på skyddsnämnds föranstal- tande vidtages, bör noga tillses, att den, som är föremål för behandling, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i sin lovliga verk- samhet.

2 mom. Vad hos skyddsnämnd förekommit rörande personer, som äro före- mål för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åt- kommas av obehöriga.

19 %.

Vill någon, som gjort sig förfallen till sedeslöst leverne på sätt i 12 % sägs och som ej är varaktigt oförmögen till arbete, frivilligt ingå å allmän arbets- anstalt, som avses i denna lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å anstalten under viss tid, minst sex månader och högst två år, må skyddsnämn- den, när den finner skäl därtill, gå i författning om hans intagande därstädes, i

• Sida 32
•  Original

den mån plats för honom kan beredas. Är han omyndig, erfordras förmynda- rens samtycke.

20 %.

Finner skyddsnämnden beträffande någon, som är föremål för undersökning, att utredning genom polismyndighet för anställande av åtal mot honom för brott eller av annan anledning bör äga rum, har nämnden att överlämna ären- det i berörda del till vederbörande polismyndighet för den behandling, som på polismyndigheten ankommer.

Finner skyddsnämnden, att ärendet bör behandlas enligt 1 kapitlet, har 1 nämnden att överlämna ärendet till förhörsmyndigheten för åtgärd, som på % denna myndighet ankommer.

21" ä.

1 mom. Finner skyddsnämnden, att någon, som förut enligt denna lag varit föremål för behandling för sedeslöst leverne, ånyo gjort sig därtill förfallen på sätt i 12 % sägs,

samt åtgärd enligt 17 % 2 mom. prövas vara gagnlös eller ej kunna vidta- gas och ej heller bestämmelsen om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt anses böra tillämpas,

skall nämnden överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning. 2 mom. Lag samma vare, där den, som är föremål för skyddsnämndens behandling, är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller skälig anledning förekommer, att hans uppgift därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan vid förhör med honom fastställas.

22 %.

När ärende överlämnas till länsstyrelsen, skall skyddsnämnden göra anmä- lan därom hos polismyndigheten, som har att taga i förvar den, om vilken i ärendet är fråga, och inställa honom hos länsstyrelsen.

Skyddsnämnden skall ock ofördröjligen till länsstyrelsen insända handha— garna i ärendet jämte fullständig redogörelse för den av nämnden gjorda un- dersökningen och för de åtgärder, som av nämnden vidtagits.

Polismyndigheten åligger att rörande personen i fråga ofördröjligen hos vederbörande rekvirera prästbetyg och utdrag av straffregistret med begäran om dessa handlingars omedelbara insändande till länsstyrelsen.

3 KAP. Om förfarandet hos länsstyrelsen. i ²³ %. 1 1 mom. Har ärende av förhörsmyndighet eller skyddsnämnd överlämnats [ till länsstyrelsen, skall denna utan dröjsmål hålla förhör och i övrigt verkställa erforderlig utredning i ärendet.

• Sida 33
•  Original

__,.__

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga; dock ankommer på läns— styrelsen att, när den, som är föremål för förhöret, det begär eller omständig- heterna eljest därtill föranleda, förordna, att handläggningen skall äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret, rätt att övervara detsamma.

2 mom. Finner länsstyrelsen det vara av omständigheterna påkallat, att någon varder vid domstol hörd såsom vittne eller upplysningsvis, äger läns— styrelsen förordna om dylikt förhör och meddela med avseende härå erforder- liga föreskrifter. På framställning av länsstyrelsen skola vederbörande genom rättens ordförande inkallas till förhöret.

Beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen åt sådan person skall i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

3 mom. Länsstyrelsen må ock, där så prövas nödigt, för vinnande av ytter- ligare utredning rörande den persons förhållanden, om vilken i ärendet är frå- ga, samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, förordna lämplig person att verkställa särskild under- sökning i angivna hänseenden.

4 mom. Äskar personen i fråga hjälp vid sin talans utförande och finner ej länsstyrelsen sådan vara uppenbarligen onödig, skall länsstyrelsen förordna. biträde åt honom. Angående dylikt biträde och rätt för biträdet att av all- männa medel åtnjuta gottgörelse skola gällande bestämmelser angående för- ordnande av rättegångsbiträde åt häktad i tillämpliga delar lända till efter- rättelse ; dock att till biträde må utses även sådan därtill skickad person, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, och att det ankommer på länsstyrelsen att bestämma ersättningens belopp.

5 mom. I länsstyrelsens protokoll skola intagas prästbetyg rörande perso— nen i fråga samt uppgift angående vad om honom förekommer i straffregistret. Länsstyrelsen skall ock angående honom införskaffa läkarbetyg, som skall intagas i protokollet.

24 %.

Där förening, stiftelse eller enskild person är villig att omhändertaga den, som är föremål för länsstyrelsens behandling, och detta prövas kunna ske på betryggande sätt, eller där eljest särskilda skäl härtill äro, må länsstyrelsen under ärendets handläggning eller i slutligt utslag förordna om hans försättan— de på fri fot.

25 %.

1 mom. Därest av utredningen i ärendet framgår, att sådant fall är för handen, som i 10 % eller 21 % sägs,

samt länsstyrelsen finner skäl ej föreligga till förfarande enligt 7 % 1 mom. eller 17 % 1 mom. och omständigheterna ej heller äro sådana, att beträffande den, som är föremål för länsstyrelsens behandling, hjälpåtgärder jämlikt 7 % 2 mom. eller 17 % 2 mom. med utsikt till framgång kunna vidtagas, 3—284391

• Sida 34
•  Original

äger länsstyrelsen förordna om hans intagande ä allmän arbetsanstalt. I fall, som avses i 10 % 2 mom. eller 21 % 2 mom., har länsstyrelsen att, innan beslut i ärendet meddelas, söka åstadkomma utredning rörande personens rätta namn och hemvist.

2 mom. Befinnes någon vara varaktigt oförmögen till arbete, må förord- nande ej meddelas om hans intagande å allmän arbetsanstalt, utan länsstyrelsen har i dylikt fall att efter omständigheterna föranst-alta om tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd.

Finnes uppenbart, att hans intagande å vårdanstalt skulle ur ordningens syn- punkt eller eljest medföra synnerlig olägenhet, äger länsstyrelsen likväl utan hinder av vad ovan stadgats förordna om hans intagande å allmän arbetsanstalt.

26 5.

Då förordnande meddelas om intagande å allmän arbetsanstalt av någon, vilken under de fem sistförflutna åren ej varit intagen å sådan anstalt, äger läns- styrelsen, när omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att han skall utan intagande å allmän arbetsanstalt låta sig rättas, meddela villkorligt anstånd med utslagets verkställande. Länsstyrelsen skall i ty fall förordna, att han under en prövotid av två år skall stå under övervakning.

Fullgöras ej vid anståndets meddelande förelagda villkor eller föranleda eljest förhållandena därtill, må länsstyrelsen, efter därom inkommen anmälan eller annorledes vunnen kännedom, förklara anståndet förverkat. Har ej utsla— get bragts till verkställighet inom två år från dess meddelande, vare detsam— ma förfallet.

27 %.

1 mm. Länsstyrelses utslag, varigenom förordnats, om någons intagande å allmän arbetsanstalt, skall, därest han ej är på fri fot, genast för honom munt- ligen avkunnas med underrättelse om vad han för besvärs anförande har att iakttaga; och skall utslaget med åtecknad fullständig besvärshänvisning i varje fall ofördröjligen skriftligen delgivas honom mot bevis.

Uppgift om sådant utslag, så ock om förverkande av villkorligt anstånd med utslags verkställande skall ofördröjligen insändas till centralregistret enligt de närmare föreskrifter, som Konungen meddelar.

2 mom. Länsstyrelsen har att förordna om verkställighet av utslag. Utslag, som icke vunnit laga kraft, må gå i verkställighet, där den, som utsla— get avser, sedan han haft betänketid under två dagar efter det utslaget skrift- ligen delgavs honom, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polis— mästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes med utslaget. Om förklaring, som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen un- derrättas. 'Avgiven förklaring må ej återtagas.

• Sida 35
•  Original

3 mom-. Då länsstyrelsen förordnat om verkställighet av utslag, skall det— samma. ofördröjligen översändas till vederbörande anstalt. Senast inom åtta dagar därefter skola. ock fullständiga. protokoll dit översändas.

28 %.

Gör sig utlänning förfallen till lösdriveri eller till sedeslöst leverne, som i 12 % sägs, må, där utvisning från riket finnes ej böra äga rum, med honom för— faras jämlikt 25 %. Har förordnande om utvisning meddelats, men möter hin- der mot dess verkställande, äger Konungen medgiva, att länsstyrelsen må med sådan utlänning förfara på sätt ovan sägs.

4 KAP. Om allmänna arbetsanstalter.

29 %.

1 mom. Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är: 1) arbetsanstalt, som av staten för sådant ändamål inrättats;

Sedda personer under 21 år, eller ock annan anstalt eller viss avdelning därav, som av Konungen för sådant ändamål erkänts.

Erkännande, som ovan sägs, kan när som helst återkallas. 2 mom. Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en utav Konungen förordnad styrelse och under uppsikt av den myndighet, som Konungen bestäm- mer ( uppsiktsmyndighet ) .

i 2) av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller _ viss avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt; '. eller i 3) arbetsanstalt, som av staten inrättats för intagning av i denna lag av—

30 %.

1 mom—. Personer av olika kön må ej intagas å samma arbetsanstalt. Å allmän arbetsanstalt intagna personer skola där hållas till lämpligt ar— bete, som bör så anordnas, att envar, i den mån så kan ske, får den sysselsätt- ning, som för hans tillrättaförande och framtida försörjningsmöjligheter finnes lämpligast. De å anstalten intagna böra efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff särskiljas i olika grupper.

2 mom. Uppsiktsmyndigheten äger förordna om överflyttning av intagen person från en arbetsanstalt till annan.

31 5.

1 mom. Den, som enligt länsstyrelses förordnande intagits å allmän arbets— anstalt, skall där kvarhållas, tills grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning skall efter förmåga årligen försörja sig samt föra ett

• Sida 36
•  Original

ordentligt och samhällsnyttigt liv. Utskrivning må dock ej ske, tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga skäl därtill äro, och, med nedan angivna undantag, ej senare än tre år därefter.

Den, som frivilligt ingått å allmän arbetsanstalt, må där kvarhållas under den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen.

2 mom. Även efter utgången av nämnda. tid av tre år må under de förut— sättningar, som nedan angivas, anstå med utskrivning av den. som enligt läns- styrelses förordnande intagits å allmän arbetsanstalt.

Beslut om sådant anstånd med utskrivning må meddelas allenast under för— utsättning, att

dels den intagne förut., efter fyllda 21 är, minst fyra gånger och sammanlagt minst tio år varit enligt denna lag intagen å allmän arbetsanstalt samt läns- styrelsens omförmälda förordnande meddelats inom fem år från senaste ut— skrivning;

dels ock med hänsyn till hans sinnesart, föregående liv samt förhållande i a_n- stalten utsikt icke förefinnes, att han, därest han utskrives, skall föra ett or— dentligt oeh samhällsnyttigt liv, eller han är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Sådan person bör, där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare. vårdas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning till allmän ar- betsanstalt, och må där kvarhållas tillsvidare. Frågan om hans utskrivning skall dock minst en gång under varje kalenderår upptagas till övervägande.

3 mom. Avviker å allmän arbetsanstalt intagen person, skall den tid, under vilken han sålunda undandragit sig anstaltsvistelsen, ej medtagas vid beräknande av den tid, varunder han längst må kvarhållas.

Polismyndigheten har att meddela handräckning för återhämtande till an— stalten av sålunda avviken person.

32 %.

1 mom. Bliver någon å allmän arbetsanstalt intagen person varaktigt oför— mögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till läns— styrelsen i det län, där anstalten är belägen; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna föranstalta om tjänlig vård eller annan lämplig åtgärd.

Finnes uppenbart, att hans intagande å vårdanstalt skulle ur ordningens synpunkt eller eljest medföra synnerlig olägenhet, må utskrivning dock ej äga rum.

2 mom. Å arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, tills sådan vård annorstädes kan beredas honom.

3 mom. Vill någon, som enligt länsstyrelses förordnande är intagen å arbets— anstalt, utöver den för anstaltsvistelsen stadgade tid frivilligt kvarstanna å an- stalten, må det, när skäl därtill äro, medgivas under en tid av högst ett år under villkor, att han skriftligen förbinder sig att kvarstanna under den tid, som be— stämmes.

• Sida 37
•  Original

37 33 %.

1 mom.. Om kvarhållande å och utskrivning från allmän arbetsanstalt besluter anstaltens styrelse. Den, som icke åtnöjes med styrelsens beslut om hans kvar- hållande, äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens prövning.

Underställning skall alltid äga rum i de fall, som avses i 31 % 2 mom. och 32 5 1 mom. Har i något av dessa fall styrelsen beslutat utskrivning, skall den. beslutet avser, kvarhållas å anstalten, tills uppsiktsmyndigheten prövat frågan.

När skäl därtill äro, må. uppsiktsmyndigheten, även om framställning därom ej gjorts, efter anstaltsstyrelsens hörande förordna om utskrivning från arbets- anstalt.

2 mom-. Då utskrivning skall ske, har anstaltsstyrelsen att med anlitande av hjälporganisation eller enskild person söka i tid bereda. lämplig sysselsätt— ning åt den. som skall utskrivas, och i förekommande fall förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller att vidtaga. andra tjänliga åtgärder till hans bi- stånd; och må styrelsen, där så prövas nödigt, anordna övervakning under en tid av högst två år.

3 mom. Därest sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas den, som skall utskrivas, må. han utan hinder av vad i 31 ä 1 mom. är stadgat kvar— hållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas, dock högst fyra månader.

4 mom.. Då någon från allmän arbetsanstalt utskrives eller där avlider, skall uppgift därom ofördröjligen insändas till centralregistret enligt de närmare föreskrifter, som Konungen meddelar.

34. %.

1 mom. Där å. allmän arbetsanstalt intagen person kan beredas lämplig sys- selsättning utanför anstalten och det prövas gagneligt för hans återgång till ett ordentligt och samhällsnyttigt liv, må anstaltsstyrelsen före utskrivningen medgiva honom viss tids försöksvistelse utom anstalten ( försökspermissimz), vilken tid inräknas i tiden för anstaltsvistelsen och ej må utsträckas utöver den tid, varunder kvarhållande längst må äga rum. Försökspermission må ej, utan att synnerliga skäl därtill äro, beviljas tidigare än ett år efter intagandet å arbetsanstalten.

Då försökspermission medgives någon, har anstaltsstyrelsen att för beredande av sysselsättning åt honom och hans förhjälpande till ort, där sådan erhållits, anlita hjälporganisation eller enskild person, som finnes villig omhändertaga honom, ävensom att, där så prövas nödigt, anordna övervakning under permis- sionstiden.

2 mom. Undandrager sig den försökspermitterade anordnad övervakning eller bryter han eljest mot de i samband därmed meddelade föreskrifter, äger anstaltsstyrelsen efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom besluta om hans återhämtande till anstalten, för vilket ändamål polismyndigheten har att på begäran meddela handräck- ning. I ty fall må han kvarhållas å anstalten ytterligare högst; ett år utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske.

• Sida 38
•  Original

35 %.

Fullgör från allmän arbetsanstalt utskriven person, som är ställd under över- vakning, icke vad honom enligt de av anstaltsstyrelsen meddelade föreskrifterna åligger, äger övervakare eller polismyndighet göra. anmälan därom hos förhörs- myndigheten i orten, som har att, där ej omständigheterna föranleda till lindri- gare åtgärd, överlämna ärendet till länsstyrelsen för prövning'rörande hans för- nyade intagande å allmän arbetsanstalt; och skall i ty fall den utskrivne genom polismyndighetens försorg tagas i förvar och inställas hos länsstyrelsen.

5 KAP. Allmänna bestämmelser.

36 %.

Myndigheter, som hava befattning med ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta såväl med andra myndigheter som ock med föreningar, stiftelser eller andra institutioner, vilka utöva social hjälpverksam— het ( hjälporganisationer ) .

Hjälporganisation, som är skickad att biträda vid tillrättaförandet av perso- ner, som avses i denna lag, må för sådant ändamål av Konungen auktoriseras.

37 %.

När någon enligt denna lag ställes under övervakning, skall till övervakare utses därtill lämplig och villig person, förening eller stiftelse, som har att öva tillsyn över honom och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän upp— märksamhet eller onödigtvis störes i sin lovliga verksamhet.

Vid anordnande av övervakning böra föreskrivas de villkor, som i fråga om den övervakades vistelseort, sysselsättning eller i annat hänseende prövas er- forderliga.

38 %.

Tillsyn över allmänna arbetsföretag, som i 7 % omförmälas, samt över verk— samheten vid de av förening, stiftelse eller enskild person anordnade härbärgen, i räddningshem samt andra dylika anstalter, vilka omhändertaga personer, som % avses i denna lag, utövas av uppsiktsmyndigheten eller den auktoriserade hjälp— organisation, åt vilken nämnda myndighet må uppdraga berörda tillsyn.

Finnes verksamheten vid sådant arbetsföretag eller sådan anstalt ej bedrivas på tillfredsställande sätt, äger uppsiktsmyndigheten förordna om de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande, eller ock, beträf- fande anstalt, meddela förbud mot dess vidare användande för ifrågavarande ändamål, då omständigheterna därtill giva grundad anledning.

• Sida 39
•  Original

39 ä.

1 mom. Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt, så ock kost- nad för handräckning enligt 31 och 34 %% skall bestridas av statsverket.

2 mom. Då någon, som är föremål för åtgärd eller anstaltsbehandling, av myndighet eller anstaltsstyrelse anvisats arbete eller sysselsättning å annan ort eller eljest på grund av meddelad föreskrift skall begiva sig eller översän- das till annan ort, skall ersättning för rese- och transportkostnad utgå av stats— medel i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

40 %.

Beslut av förhörsmyndighet eller skyddsnämnd må ej överklagas utan i samband med besvär över länsstyrelses utslag, varigenom förordnats om klagan- dens intagande å allmän arbetsanstalt.

Klagan må ej föras över beslut av anstaltsstyrelse rörande anordnande av övervakning och ej heller över beslut av uppsiktsmyndigheten om överflytt- ning från en arbetsanstalt till annan.

41 %.

1 mom. Vill någon söka ändring i länsstyrelses utslag, varigenom förord- nats om hans intagande å allmän arbetsanstalt eller villkorligt anstånd med ut- slags verkställande förklarats förverkat, äger han att inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av utslaget, till länsstyrelsen inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Länsstyrelsen infordrar vederbörandes för- klaring över besvären, om anledning därtill förekommer, samt insänder därefter ofördröjligen samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande till nedre justitierevisionen.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons tagande eller kvarhållande i förvar, må föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning till viss tid.

Över annat beslut, som länsstyrelse meddelat, må klagan icke föras. 2 mom. I uppsiktsmyndighetens beslut i annat fall än i fråga om över- flyttning från en arbetsanstalt till annan må ändring sökas hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

3 mom. Behöver klagande, som hålles i förvar eller är intagen å allmän ar- betsanstalt, hjälp vid besvärens författande, har länsstyrelsen eller anstalts— styrelsen att tillse, att lämpligt biträde erhålles. Angående gottgörelse åt bi— träde gäller vad i 23 % 4 mom. här ovan är stadgat.

42 %.

Konungen äger meddela närmare föreskrifter a) angående allmänna arbetsanstalterna och deras verksamhet samt överflytt- ning från en arbetsanstalt till annan;

• Sida 40
•  Original

b) huruvida. och i vilken form a allmän arbetsanstalt intagen person må. åt— njuta. ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på vad sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till godo;

c) angående övervakning, särskild undersökning enligt 23 % 3 mom., för- sökspermission och utskrivning från allmän arbetsanstalt;

d) angående förande av särskilt, för hela riket avsett centralregister röran- de personer, som avses i denna lag, samt insändande av uppgifter till och med— delande av utdrag av detsamma; samt

0) rörande vad i övrigt, utöver vad denna lag innehåller, kan finnas erfor— derligt för dess tillämpning.

Övergångsbestämmelser. 43 %.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931. Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lös- drivares behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.

44 %.

1 mom. Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare, skall dittills gällande lag lända till efterrättelse.

2 mom. Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällan- de lag dömts till tvångsarbete, skall tvångsarbetet fullgöras i allmän arbetsan- stalt, men i fråga om tiden därför gälla vad utslaget innehåller. Stadgandet i 13 % av förut gällande lag skall i sådant fall fortfarande äga tillämpning.

3 mom. 1 de fall, som omförmälas i 10 % 1 mom. och 21 % 1 mom. i denna lag. skall tvångsarbete eller varning enligt förut gällande lag vara att likställa med behandling å allmän arbetsanstalt enligt denna lag eller med åtgärd enligt 7 % 2 mom. eller 17 % 2 mom. här ovan.

Vid tillämpning av 26 % och 31 % 2 mom. skall tvångsarbete, som någon un- dergått enligt förut gällande lag, vara att likställa med behandling å allmän arbetsanstalt enligt denna lag.

45 %.

Ombud, som omförmälas i 2 %, skola utses vid 1930 års landsting och av stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, före 1930 års utgång.

• Sida 41
•  Original

F ö r s 1 3 g till lag om ändring i vissa. delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 92 % i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skall upphöra att gälla samt att 73—76 %%, 78 % 3 mom. samt 83 % i samma lag skola. 74 % i dess lydelse enligt lagen den (i juni 1024 (nr 362) och i ne- dan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

73 %.

Har någon. som gjorts till föremål för åtgärd enligt lagen om åtgärder mot lösdriveri eller lagen om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskad- lig art, blivit, på grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gäl- lande bestämmelser överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å fattigvårdsanstalt. vare han ej berättigadiatt lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall efter för- måga årligen försörja sig.

74 %.

Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller häm- tats till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat arbete, eller lämnar han utan tillstånd arbetet, eller visar han tredska att efterkomma givna föreskrifter, eller gör han sig skyldig till uppförande, som strider mot sed— lighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt aderton år, tilldela honom varning med erinran om den påföljd, som i 75 % omförmäles. Är han varaktigt oförmögen till arbete, må likväl dylik varning meddelas allenast i det fall, att hans vårdande annorstädes än å allmän arbetsanstalt är ägnat att ur ordningens synpunkt eller eljest medföra synnerlig olägenhet.

Styrelse ————— sagd. Varning —————— sammanträde. Över ————— styrelsen.

75 %.

Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 74 % sägs, må fattig— vårdsstyrelsen. eller anstaltens styrelse, med bifogande av bevis om varningen och tillgänglig utredning i ärendet, hos Konungens befallningshavande göra framställning om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, som avses i lagen om åtgärder mot lösdriveri.

• Sida 42
•  Original

Sedan den felande lämnats tillfälle att yttra sig över framställningen och förhör, där sådant är av nöden, ägt rum samt erforderlig utredning förebragts, i vilket avseende Konungens befallningshavande jämväl äger förordna om för— hör vid domstol, må Konungens befallningshavande förordna om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt eller, då mildrande omständigheter förekom- ma, meddela. honom förnyad varning.

Har den, om vilkens intagande å allmän arbetsanstalt framställning gjorts, avvikit från anstalt, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning, att han håller sig undan, må Konungens befallningshavande kunna förordna, att han skall tagas i förvar i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom förordnats om hans intagande å allmän arbetsanstalt, vinner laga kraft.

76 %.

Beträffande delgivning och verkställighet av utslag rörande någons intagan— de å allmän arbetsanstalt och vad därmed har samband ävensom i fråga om för- farandet vid inträdande varaktig arbetsoförmåga skall, med nedan angivna undantag, i tillämpliga delar gälla vad därutinnan i lagen om åtgärder mot lös— driveri är stadgat.

Då någon, som på grund av försummad försörjningsplikt enligt 71 % före- lagts arbete, blivit intagen å allmän arbetsanstalt, må han där ej kvarhållas under längre tid än ett år; skolande vid prövning av fråga om hans utskrivning hänsyn i främsta rummet tagas därtill, huruvida grundad anledning förelig- ger till antagande, att han efter utskrivning skall efter förmåga söka fullgöra honom åliggande försörjningsplikt.

78 %.

3 mom. Över varning, som i 74 % sägs, må klagan ej föras; dock äger Ko— nungens befallningshavande, i sammanhang med prövning av framställning om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, pröva varningens befogen- het.

83 %.

Vill någon söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag, varigenom enligt 75 % förordnats om hans intagande å allmän arbetsanstalt, äger han att inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av utslaget, till Konungens befallningshavande inkomma med sina till Konungen ställda bed svär. Konungens befallningshavande infordrar vederbörandes förklaring över besvären, om anledning därtill förekommer, samt insänder därefter ofördröj— ligen samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande till nedre justitierevisionen.

I sammanhang med prövning av besvär, som här sägs, må ock komma under bedömande lagligheten av varning, som meddelats enligt 74 eller 75 %.

Vid klagan över beslut, som av Konungens befallningshavande särskilt med— delats om någons tagande eller kvarhållande i förvar, vare tiden för besvärs ingivande icke inskränkt till viss tid.

• Sida 43
•  Original

Över annat beslut, som Konungens befallningshavande meddelat under må- lets handläggning, må särskild klagan icke föras.

Behöver klagande, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, hjälp vid besvärens författande, har Konungens befallningshavande eller an- staltsstyrelsen att tillse, att lämpligt biträde erhålles. Angående gottgörelse åt biträde skall i motsvarande tillämpning gälla vad i 14 % 4 mom. i lagen om åtgärder mot lösdriveri är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Genom denna lag upphäves kungörelsen den 31 december 1918 (nr 1068) om tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte.

Fullföljes talan mot utslag, som före denna lags ikraftträdande av Ko- nungens befallningshavande meddelats i mål rörande ådömande av tvångsar- bete enligt 75 %, skall dittills gällande lag lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag dömts till tvångsarbete, skall tvångsarbetet fullgöras i allmän arbetsanstalt, men i fråga om tiden därför gälla vad utslaget innehåller.

• Sida 44
•  Original

F ö r s 1 a g till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 72 %, 81 % 3 inom. och 85 % 1 mom. i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

72 %.

Skyldig ————— fullgörande. Den arbetsskyldige ————— år. Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 %% i lagen om fattigvården är stadgat om in- verkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt om varning och om intagande & allmän arbetsanstalt såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt nämnda %% åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barna— vårdsnämnden.

81 %.

3 inom. Över varning, som meddelats jämlikt 72 % i denna lag, må klagan ej föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av framställ- ning om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, pröva varningens be- fogenhet.

85 5.

1 mom. Vill någon söka ändring i länsstyrelses utslag, varigenom enligt 72 å i denna lag förordnats om hans intagande & allmän arbetsanstalt, skall vad i 83 % i lagen om fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Fullföljes talan mot utslag, som före nämnda dag av länsstyrelse meddelats i mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 72 %, skall dittills gällande lag lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag dömts till tvångsarbete, skall tvångsarbetet fullgöra-s i allmän arbetsanstalt, men i fråga om tiden därför gälla. vad utslaget innehåller.

• Sida 45
•  Original

Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straifregister.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 5, 7 åå, 8 % 1 inom. och 9 % i lagen den 17 ok— tober 1900 om straffregister, sådana dessa lagrum lyda enligt lagarna den 24 juli 1914 (nr 126), den 28 juni 1918 (nr 533), den 22 april 1927 (nr 113) och den 27 april 1928 (nr 92), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 %. Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem, som enligt utslag av domstol eller myndighet i riket

1) blivit ————— eller 2) förklarats _____ eller 3) erhållit —— —— — —— —— eller 4) blivit —————— eller 5) förklarats _____ eller

6) förklarats skola intagas å allmän arbetsanstalt eller erhållit villkorligt anstånd med verkställande av utslag angående intagande å sådan anstalt.

2 %.

1 mom. För envar, som i 1 % avses, skall från domstolen eller myndig- heten till registret lämnas särskild uppgift, innefattande upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande, om förbrytelsen eller beträffande utslag angående någons intagande å allmän arbetsanstalt an— ledningen därtill samt om utslaget.

2 mom. Beträffande den, som erhållit villkorlig straffdom eller villkorligt anstånd med verkställande av utslag angående intagande å allmän arbetsan— stalt, skall, där han sedermera av domstol förklarats skola undergå det sålunda ådömda straffet eller länsstyrelse förklarat anståndet förverkat, därom läm- nas uppgift till registret.

3 mom. Har — —— -— —— »— lämnas. # mom. Om —————— registret.

5 %. Då ————— registret. F ångvårdsstyrelsen —————— längd.

• Sida 46
•  Original

Befälhavare _____ avlidit.

Då minderårig, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller för snatteri till böter, men, i stället för att undergå det ådömda straffet, inta- gits i allmän uppfostringsanstalt, utskrives från densamma eller därstädes avlider, så ock då någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, därifrån utskri- ves eller där avlider, skall anstaltens föreståndare lämna uppgift därom till registret.

Där ————— registret. Har _____ uppgiften.

7å.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret, 'därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall är för handen, som i 1 % 5 punkten sägs, eller genom dylik dom, som ej är villkor— lig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten av samma % avses, eller ock utslag, varigenom förordnats om någons intagande å all- män arbetsanstalt, blivit av högre myndighet upphävt;

då han _____ födelseår.

85.

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna. om häktning, eller av den i lagen om åtgärder mot lösdriveri omförmälda uppsiktsmyndighet eller av den i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och lagen om internering av återfallsförbrytare omförmälda. nämnd eller då sådan fram- ställning göres av riksdagens justitieombudsman eller desg militieombudsman. Till annan ————— givit tillstånd.

9 %. I fråga om meddelanden till utländska myndigheter rörande givna straff- domar eller utslag rörande någons intagande å allmän arbetsanstalt äger, un- der förutsättning av ömsesidighet, Konungen utfärda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

• Sida 47
•  Original

Förslag till

ändrad lydelse av 5 2 4:0 tryckfrihetsförordningen.

4zo. I grund ————————————————— som helst.

.V id föregående tillåtelse skola. följande undantag ovägerligen iakttagas:

Att protokoll ————— icke uppenbara. Att ej ————— femtio riksdaler. Att mobiliseringsplaner _____ skriften konfiskeras. Att, där —————— skriften konfiskeras. Att, då —————— sexton skillingar. Att, i vad ————— femtio riksdaler. Det skall ————— sexton skillingar. Att protokoll _____ sexton skillingar. Att ingen ————— sexton skillingar. Att läkares ————— sexton skillingar. Att till nämnd eller myndighet inkomna handlingar i ärende, som avses i la— gen om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, ävensom nämnds eller myndighets protokoll, anteckningar, skrivelser och koncept i sådant ärende icke må, i andra fall än allmän lag eller författning stadgar, utan medgivande av den eller dem, ärendet angår, utlämnas till annan eller utgivas av trycket. Den häremot bryter böte trettiotre riksdaler sexton skillingar.

Att handlingar _____ sexton skillingar. Att till ————— sexton skillingar. Att utdrag av det i riket inrättade straffregister eller av det i lagen om åt- gärder mot lösdriveri omförmälda centralregister ej må meddelas i vidsträck- tare mån, än som föranledes av lag, stiftad i den ordning 87 % regeringsformen stadgar. Den häremot bryter, så ock den, som i tryck offentliggör dylikt ut— drag, vilket obehörigen meddelats, böte femtio riksdaler.

Att till försäkringsrådet —————————— trehundra riksdaler. Att uppgifter _____ femtio riksdaler. Att för _____ trehundra riksdaler. Att följande ————— femtio riksdaler.

• Sida 48
•  Original

Att ansökning ————— femtio riksdaler. Att i ärende —————— skriften konfiskeras. Att av ————— skriften konfiskeras. Att handlingar —————— skriften konfiskeras. Att sådant ————— själva huvudsaken. I övrigt —————— stadgat är.

• Sida 49
•  Original

YTTRANDEN ÖVER1926 Åns FÖRSLAG

• Sida 50
•  Original

• Sida 51
•  Original

Sammanfattning av yttranden över 1926 års förslag.

Allmänna erinringar.

Den grundläggande princip beträffande lösdrivares behandling, som i 1926 års förslag kommit till uttryck i fråga om lämpligheten av förebyggande hjälpverksamhet före vidtagande av tvångsåtgärder, har i det övervägande antalet yttranden över förslaget vunnit anslutning såsom en riktig grundval för lösning av här föreliggande samhällsproblem. I en del yttranden hava emellertid i olika avseenden framställts erinringar mot förslaget; helt avstyr- kande av en reform i den riktning, förslaget avser, ställer sig endast över- stäthållarämbetet. Vissa yttranden hava begränsats till eller i huvudsak tagit sikte på förslaget i vad det avser behandlingen av prostituerade kvinnor.

I fråga om den i förslaget gjorda uppdelningen i skilda kategorier av de i förslagets 2 och de i 3 kap. avsedda personer har socialstyrelsen, under åbero- pande av vissa utav styrelsen anförda. exempel, i sitt yttrande framhållit, att den sålunda gjorda uppdelningen av klientelet i en mera godartad och en mera svårartad grupp icke vore lämplig och icke motsvarades av verkligheten. Här avsedda samhällsföreteelser toge sig ständigt växlande uttryck allt efter olika lidsförhållanden. Försöket att genom i detalj gående bestämmelser karakteri- sera ifrågavarande företeelser syntes leda till mindre lyckliga definitioner, vil- ka kunde befaras hos de tillämpande myndigheterna föranleda villrådighet i de konkreta fallen. Enligt styrelsens mening borde man därför söka att —— helst som inledning till lagen i dess första paragraf —— lämna en definition, vilken, med bortseende från tillfälliga och växlande yttringar, toge sikte på det väv. sentliga och gemensamma i de samhällsföreteelser, som lagstiftningen avsåge att motverka. Det vore framför allt en egenskap, vilken, sammanställd med vissa andra egenskaper, på ett specifikt och avgörande sätt syntes karakterisera alla, som hittills betecknats med termen lösdrivare, och vilken egenskap där- för borde komma till uttryck i en sådan definition. Denna ville styrelsen an- giva med uttrycket »arbetsskygghet», innebärande icke blott att vederbörande vore utan arbete, utan att han strävade att undvika arbete. En sådan strävan återfunne man exempelvis hos luffaren, som hellre underkastade sig landsvä— gens strapatser och umbäranden än han utförde ett nyttigt arbete, hos den prostituerade, hos sutenören, ligisten eller yrkesbettlaren. Termen gåve icke uttryck åt ett Visst mer eller mindre tillfälligt uppträdande eller enstaka hand-

• Sida 52
•  Original

lingar, utan åt djupare liggande karaktärsegenskaper, som återspeglade sig i individens hela livsföring, och den uppdroge därmed en principiellt klar gräns emellan lösdrivaren och den oförvållat arbetslöse. Med skyggheten och föraktet för den samfundslivets hörnsten, som arbetet utgjorde, vore oupplösligt förknip- pade de egenskaper, som djupast sett konstituerade nödvändigheten av sam- hälleliga åtgärder, nämligen benägenheten att parasitera på frukterna av andras arbete och det därmed förbundna föraktet för ett ordnat samhällsliv. i

Betänkligheter mot den i förslaget gjorda klassificeringen av personer, som avses bliva föremål för åtgärder enligt lagen, hava jämväl uttalats av läns-

styrelsen i Stockholms län, styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö samt styrelsen för föreningen Skyddsvärnet. ?

Bettlare, kringstrykande och vissa andra samhäusvådliga personer.

Här må först beröras erinringarna mot förslaget i vad detsamma har av— seende å bettlare samt kringstrykande, kriminella och vissa andra samhälls— vådliga personer; för de erinringar, som avse behandlingen av prostituerade kvinnor, lämnas särskild redogörelse här nedan.

I åtskilliga yttranden hava erinringar framställts mot bestämmelserna rö— rande sättet för medverkan från myndigheternas sida vid ingripande medelst hjälpåtgärder före vidtagande av tvångsåtgärder samt mot de därmed samman— hängande föreskrifterna. Härvid har särskilt framhållits den ökade arbets- börda för vederbörande kommunala myndigheter, som av förslaget skulle för- anledas, ävensom svårigheterna för dem att åt de avsedda personerna anskaffa arbete samt att tillhandahålla dem föda och bostad.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, att förslaget efter dess mening ställde alltför stora fordringar å de myndigheter, som skulle tillämpa lagen, i all synnerhet de kommunala. Länsstyrelsen betvivlade, att fattigvårds- styrelserna eller deras delegerade skulle _ åtminstone icke för närvarande och icke i ett flertal landskommuner — kunna förväntas hava vare sig för- måga eller villighet att på någorlunda tillfredsställande sätt giva verkställig- het åt den procedur, som lagförslaget i 1 kap. föreskreve beträffande bettlare och kringstrykande.

Länsstyrelsen i Uppsala län håller före, att systemet i praktiken skulle visa sig alltför invecklat och krävande för de tillämpande organen. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida ej genom de föreslagna bestämmelserna väl stora an- språk ställdes på kommunerna icke blott ekonomiskt utan även och framför allt i personligt hänseende. Särskilt i mindre kommuner visade det sig ofta vanskligt att finna personer, som på en gång vore lämpliga och villiga att åtaga sig grannlaga och tidskrävande offentliga uppdrag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att de förtjänstfulla uppslag, förslaget innehölle, genom införande av bestämmelser om »förberedande åtgär- ders» vidtagande, innan egentligt ingripande ägde rum, i realiteten dock syn- tes ej komma att få så stor betydelse, som avsetts. Åtminstone under nu rå- dande förhållanden på arbetsmarknaden torde fattigvårdsstyrelse endast un-

• Sida 53
•  Original

dantagsvis hava möjlighet att anskaffa arbete åt ifrågavarande personer eller bereda dem skydd hos andra enskilda personer än anhöriga. Fiskalerna syntes ej heller hava större möjligheter i detta avseende.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker, att länsstyrelsen icke kunde undgå att framhålla den svårighet, som den i förslaget tänkta arbetsanvisningen otvivelaktigt komme att medföra.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att länsstyrelsen icke hade nå- gon erinran av principiell innebörd att framställa mot förslaget, men ansåge sig dock böra framhålla, att den föreslagna omfattande organisationen samt den långsamma, tidsödande och mycket kostsamma proceduren i praktiken sä- kerligen komme att medföra sådana svårigheter, att lagen vid sin tillämp- ning icke komme att motsvara förslagsställarens förväntningar.

Av länsstyrelsen i Gotlands län framhålles, att i fråga om ingripande från fattigvårdsstyrelsernas sida, där sådant funnes påkallat, det i allmänhet icke torde vara mycket att förvänta av nämnda styrelser i kommunerna å lands- bygden.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att förslaget syntes alltför mycket skatta åt strävandet för individens upprättande, utan att tillbörliga hänsyn ta- gits till samhället och de laglydiga medborgarnas intressen. Att taga dessa arbetsovilliga och samhällsvådliga så att säga med »silkesvantar» och i stål- let pålägga de särskilda samhällena och deras organ ganska påkostande för— pliktelser syntes icke stå i god överensstämmelse med den allmänna uppfatt- ningen om, huru lösdrivare och därmed jämförliga individer borde behandlas. Ett synnerligen betänkligt uppslag vore att pålägga kommunala organ, fattig- vårdsstyrelser och dess delegerade, vidtagande av de åtgärder, som i lagför- slaget ifrågasattes. De kommunala förtroendesysslorna vore redan hårt be- lastade, och ofta torde tillräcklig kvalifikation eller intresse för nu ifråga- varande uppdrag saknas. 'Att förvandla fattigvårdsanstalterna till om också blott tillfälliga arbetshem för arbetsovilliga lösdrivare vore föga tilltalande och skulle säkerligen mången gång verka förryckande på anstaltens egentliga ändamål. Länsstyrelsen vore ingalunda främmande för den utvägen att söka skaffa anställning eller arbete åt en anhållen lösdrivare, och gåves åt de myn- digheter, som skulle behandla lösdrivarärenden, möjlighet att anlita tillgäng— liga organisationer eller enskilda personer vid försök att skaffa en lösdrivare lämpligt arbete, torde därmed mycket vara vunnet. Under alla förhållanden syntes en bättre utväg än den, lagförslaget angåve, böra utfinnas.

Länsstyrelsen i Hallands län anför, att länsstyrelsen funne förslaget om hjälparbete synnerligen välbetänkt, men ej kunde underlåta att framhålla svå- righeterna att anskaffa lämpligt dylikt arbete.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att länsstyrelsen dels funne de uppgifter, som lagts å de särskilda kommunernas fattigvårdsstyrel- ser, både alltför betungande och i många fall av alltför grannlaga. natur, för att man skäligen skulle våga förutsätta, att uppgifterna ens som regel skulle kunna tillfredsställande handhavas, dels ock hyste den uppfattningen, att en begränsning av de föreslagna åtgärdernas tillämpning av praktiska skäl i vissa

• Sida 54
•  Original

fall vore önskvärd. I sistnämnda hänseende hade länsstyrelsen funnit det an— märkningsvärt, att den arbetsförmedling, som ifrågasatts såväl för att direkt minska anledningen till bettleri och kringstrykande som för att pröva veder- börandes arbetsvillighet, givits en sådan omfattning, att, åtminstone formellt sett, samhällets skyldighet att bereda arbetsmöjlighet skulle bliva större gent— emot bettlare och kringstrykande personer än gentemot oförvitliga arbetslösa. Att detta vore en oformlighet, syntes knappast kunna bestridas. Men bortsett från den åtminstone skenbara orättvisa, som detta innebure, torde arbetsför— medlingen för bettlare och kringstrykande, såsom förslaget avfattats, även så till vida hava givits för stor räckvidd, att förmedlingsåtgärdernas vidta- gande icke i någon mån gjorts beroende av vederbörande bettlares eller kring- strykandes ålder. Att beträffande äldre personer använda hela det vidlyftiga förfarandet, som lagförslaget förutsatte som det normala, vore säkerligen i regel förspilld möda. I praktiken torde i avseende å personer, som uppnått några och tjugu års ålder eller mer, så stor svårighet icke föreligga att skilja mellan en oförvållat arbetslös och en arbetsovillig, att de ifrågasatta åtgärderna i och för detta ändamål vore av behovet påkallade, och att beträffande en ar— ! betsovillig anskaffa annat arbete än sådant, som rent tvångsvis bereddes, vore uppenbart meningslöst. En sådan omläggning borde ske, att förfarandet i fråga bleve det normala endast beträffande de yngre årsklasserna av de bett— lare och kringstrykande, vilka på grund av sin ålder icke kunde bliva föremål för behandling enligt lagen om samhällets barnavård, och detta gällde alldeles särskilt, om fattigvårdsstyrelserna skulle handhava bestyret med' deras behand- ling. Vad beträffade tillhandahållande i förekommande fall av föda och bo- stad syntes det knappast förenligt med en god fattigvård att utsätta försörj— ningshemmen för risken att bliva härbärgen för lösdrivare med alla härav för där boende försörjningstagare betingade obehag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sina betänkligheter mot, att de kommunala organen betungad'es med ifrågavarande uppgifter, samt att kost— naderna för desamma i främsta rummet skulle läggas å kommunerna.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att det måhända ofta vore möjligt att inom de olika kommunerna finna personer, som vore lämpade för ett upp- drag av åsyftad art, men att å andra sidan det knappast torde kunna bestri- das, att brist på förmåga att rätt bedöma särskilt den del av hithörande klien— tel, som ej sällan återfunnes bland de i 3 % 2) i lagförslaget omförmälda per- soner, kunde komma att verka ganska förryckande på det avsedda ändamå— let samt att förfarandet med hjälpåtgärderna på mången individ ej skulle kom- ma att verka tillräckligt respektingivande och därmed förlora en del av den betydelse och särskilt den effekt, som borde vara därmed förenad. Det före- slagna tillhandahållandet av föda och bostad åt vederbörande torde förut- sätta, att kommunernas ålderdomshem i regel finge tjänstgöra såsom tillfälliga härbärgen för emottagande av ifrågavarande slags klientel. Vid genomförande av fattigvårdslagstiftningen av år 1918 hade framhållits önskvärdheten av, att kommunernas anstalter för beredande av vård åt understödsbehövande såvitt görligt frigjordes just från sådana asociala element som nu ifrågavarande, för

• Sida 55
•  Original

vilka vid sidan av ålderdomshemmen i stället erfordrades särskilda arbetshem. Då det föreliggande förslaget förutsatte, att ett anvisande av detta klientel tillsvidare till ålderdomshemmen icke skulle verka förryckande på dessa hems egentliga ändamål, kunde länsstyrelsen icke dela denna optimistiska syn på saken härutinnan. Det syntes vid sådant förhållande åtminstone böra över— vägas, om icke bestämmelsen om skyldighet för kommunerna att bereda om— förmälda skydd skulle kunna utgå ur förslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har understrukit de stora svårigheter, som särskilt under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden måste möta för att bereda bettlare och landstrykare arbete. Det kunde enligt länsstyrelsens uppfattning icke komma i fråga, att dessa personer skulle på den enskilda arbetsmarknaden gå före ortens legitima arbetslösa. Det torde också komma att visa sig en viss obenägenhet hos fattigvårdsstyrelserna att, såsom förutsatts, utan annan ersättning än möjligen förefintlig arbetsprestation taga hand om utom fattigvårdssamhället hemmahörande landstrykare för att tillhandahålla dem föda och bostad i avvaktan på utgången av försök att anskaffa arbete för prövning av deras arbetsvillighet. Visserligen syntes rättvisa och billighet kräva, att sådana åtgärder som varning och tvångsarbete icke skulle företagas, innan på nöjaktigt sätt utrönts, om vederbörande ville arbeta, men detta borde kunna överlämnas åt polismyndighet, som genom att utröna vederbörandes antecedentia och andra omständigheter —— ofta genom utredning från annan ort — prövade, huruvida arbetsvillighet eller icke förelåge. Stadgande syn— tes böra intagas i lagen i syfte, att polismyndigheten borde hänvända sig till fattigvårdsstyrelse eller annan kommunal myndighet, som kunde befinnas vil— lig omhändertaga vederbörande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört, att länsstyrelsen icke an- såge det nödvändigt att genom skapande av nya kommunala organ, såsom' delegerade för fattigvårdsstyrelserna, ytterligare komplicera den seciala för- valtningsapparaten. Den skyldighet, som enligt förslaget ålåge fattigvårds— styrelser och fiskaler att, därest ej ett strängare ingripande kunde anses be— fogat, åt arbetsovilliga och samhällsvådliga anskaffa arbete, ansåge länssty— relsen icke bort inrymmas i förslaget, då det i praktiken måste komma att visa sig synnerligen svårt att fullgöra nämnda skyldighet. I tider, då sam- hället ej kunde bereda arbete åt alla sina lojala och laglydiga medborgare utan endast genom ekonomiska uppoffringar kunde lindra arbetslösheten, måste det stöta på betydande svårigheter att anskaffa arbete åt de för samhällets la— gar likgiltiga, för att icke säga mot lagarna fientliga individerna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att man över huvud måste ställa sig tveksam till möjligheten att öka fattigvårdsstyrelsernas arbete med åtgår— der, som delvis fölle utanför deras egentliga uppgifter och åtminstone för många, som vore intresserade av det positiva fattigvårdsarbetet, förefölle mindre tilltalande. Då förslaget i åtskilliga fall förutsatte, att lösdrivarna åtminstone provisoriskt skulle intagas på fattigvårdsanstalterna, måste det framhållas, att många bland lösdrivarna och även sådana, som kunde anses höra till bettlarnas och de kringstrykandes kategori, vore av den beskaffenhet,

• Sida 56
•  Original

att de icke kunde intagas på landsbygdens vanliga ålderdomshem med deras i regel enbart kvinnliga personal samt ett klientel av sjuka och åldringar. Den- na omständighet komme även att utgöra ett hinder mot att anvisa de anmälda lösdrivarna tillfälligt arbete vid fattigvårdsanstalterna på landet. Att eljest skaffa sådana personer ett tillfälligt arbete torde under nuvarande knapphet på arbetstillgång i förhållande till efterfrågan överstiga de flesta fattigvårds- styrelsers förmåga. Effekten av den tillämnade arbetsanvisningen såsom me- 'del till vissa lösdrivares upprättande komme därför att bero av, om hjälp- arbete eller frivilligt arbete vid arbetshem bleve tillgängligt i tillräckligt stor utsträckning. Över huvud syntes det sannolikt-, att verkningarna. av bestäm- melsen i 2 kap. komme att utfalla ganska olika. I större och medelstora städer samt de största landskommunerna, vilka hölle en tillräcklig fattigvårdsper- sonal och stora anstalter, torde tillämpningen kunna bliva effektiv, men där- emot knappast på den vanliga landsbygden eller i småstäder och liknande samhällen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att det torde ligga i sakens natur, att hjälpåtgärder företrädesvis borde komma till användning beträffande yng— re och jämförelsevis ofördärvade element, vilka måhända mest till följd av bristfällig uppfostran eller andra ogynnsamma yttre omständigheter kommit in på avvägar. I varje fall torde det vara huvudsakligen i avseende å sådana yngre element, som man kunde våga hysa förhoppning om verkligt fruktbä- rande resultat av hjälpverksamheten. Härvid måste tydligtvis uppfostrings— synpunkterna träda i förgrunden, och det syntes därför vara av vikt, att verk— samheten lades i händerna på organ, som jämte ett levande intresse för upp- giften besutte vana och förmåga att genom personlig påverkan och lämpliga uppfostringsåtgärder leda dessa unga individer med lösdrivartendenser in på bättre vägar. Det vore påtagligt, att uppgiften hade många beröringspunkter med den verksamhet, som handhades av organen för samhällets barnavård. Lösdriveriet kunde betecknas som en form av vanart hos vuxna, och lösdrivar- kåren torde i icke ringa utsträckning rekryteras av sådana minderåriga, som varit eller i varje fall bort vara föremål för barnavårdsnämndernas ingripande. Det klientel, som i främsta rummet borde bliva föremål för hjälpåtgärder, torde sålunda till stor del bestå av personer, om vilkas förhållanden barna- vårdsnämnden ägde god kännedom och åt vilkas uppfostran nämnden tidigare i en eller annan form ägnat uppmärksamhet. Under sådana omständigheter ville det synas länsstyrelsen, som om bamavårdsnämnden skulle vara bäst skickad att övertaga de uppgifter, som enligt förslaget skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen eller dess delegerade. För hjälpverksamhetens effektivi- tet låge det givetvis stor vikt uppå, att det bereddes tillgång på lämpliga hjälp- arbeten. Omsorgen härför torde emellertid endast i mycket begränsad ut— sträckning kunna läggas på kommunerna. I övrigt syntes staten bliva nöd- sakad sörja för, att möjligheter till arbetsanvisning stode de kommunala or- ganen och polismyndigheterna till buds. Lämpligheten av att staten anord- nade och bedreve hjälparbete i egen regi kunde emellertid starkt ifrågasättas. Dels torde kostnaderna för sådana anordningar komma att ställa sig onödigt

• Sida 57
•  Original

höga och dels skulle det onekligen verka egendomligt, att i tider av svår ar- betslöshet staten beredde arbete för mer eller mindre utpräglade lösdrivare, under det att oförvitliga arbetare icke hade någon möjlighet att skaffa sig sysselsättning. Den bästa utvägen syntes vara att taga i anspråk och genom statsunderstöd "vidare utveckla den hjälpverksamhet, som bedreves av vissa enskilda organisationer.

Socialstyrelsen gör för sin del gällande att, i den mån ifrågavarande upp- gifter bordc tillkomma ett kommunalt organ, tvekan kunde råda, huruvida man därtill borde välja fattigvårdsstyrelsen. I viss utsträckning torde denna i sin verksamhet komma i kontakt med element, som stode lösdrivarna nära eller kanske rätteligen borde behandlas såsom lösdrivare, men det måste anses ägnat ingiva betänklighet att låta fattigvårdsstyrelsen taga befattning med en lagstiftning med så pass starkt repressiv betoning som den förevarande. Det syntes då kunna ifrågasättas, om icke nykterhetsnämnden, vilken också ägde förtrogenhet med ett lösdrivarna närstående klientel och enligt samtidigt före- liggande förslag till åtgärder mot dryckenskap och fylleri torde få viss be— fattning med alkoholiserade lösdrivare, skulle vara mera lämpad att, eventu- ellt efter viss ombildning, fylla ifrågavarande uppgifter. I de kommuner, där dylik kommunal medverkan skulle kunna ifrågakomma i nämnvärd ut- sträckning, nämligen i de större städerna, torde särskild nykterhetsnämnd i regel finnas tillsatt. I den mån i förevarande lagstiftning undantag borde göras från regeln om kommunal medverkan vid tillämpningen, syntes sådant undantag, tvärtemot förslagets föreskrifter, i främsta rummet böra göras i fråga om den, som ströke omkring från ort till annan. Därmed ville styrel- sen ingalunda förneka, att icke liknande undantag kunde befinnas lämpliga jämväl i fråga om vissa kvalificerade stationära lösdrivare. Styrelsen ville också till övervägande framkasta tanken, huruvida icke önskemålet att vid lagtillämpningen i fråga om de vagabonderande bereda visst rum åt lekman— nainslaget skulle kunna tillgodoses genom speciella'anordningar, utan att dessa därför behövde kopplas direkt till primärkommunerna. Sålunda ifrågasatte styrelsen, om icke inom varje landsfiskalsdistrikt kunde inrättas ett särskilt organ, bestående av landsfiskalen och ett par bisittande lekmän, utsedda av länsstyrelsen på förslag av fattigvårdsstyrelserna, eventuellt kommunalnämnu derna, i de kommuner. som distriktet omfattade. Det kunde även tänkas, att liknande förslagsrätt tillerkändes enskilda på området verksamma hjälporga- nisationer. Då landsfiskalen i regel torde vara bosatt i en något tätare be- byggd ort och vid huvudkommunikationsled, torde det ej möta alltför stora svårigheter att på platsen finna aktade och betrodda män eller kvinnor, som vore skickade för ett dylikt uppdrag. At detta nya organ borde anförtros de förstahandsuppgifter, vilkas handläggning enligt förslaget ankomme på lands- fiskal ensam eller på fattigvårdsstyrelse. Styrelsen förbisåge ej, att vissa be- tänkligheter kunde hysas mot att över huvud taget tillskapa nya organ, även- som att vissa svårigheter komme att inställa sig, då det gällde att fatta beslut om och fördela kostnaderna för hjälpåtgärder mellan de olika primärkommu- nerna inom ett dylikt distrikt. Måhända vore en form för kommunalförbund

• Sida 58
•  Original

påkallad. Ehuru styrelsen icke funne det uteslutet, att vid en närmare utred— ning alltför starka skäl skulle befinnas tala emot en dylik anordning, hade styrelsen dock ansett tanken förtjänt av närmare övervägande. Särskilt ville styrelsen betona önskvärdheten och betydelsen av, att enskilda hjälporganisa- tioner inriktade sina strävanden på förebyggande och eftervår'dande åtgärder. Givetvis borde sådana enskilda strävanden, som här åsyftades och som mer- endels bures upp av det mest aktningsvärda och osjälviska intresse, kunna påräkna kraftigt understöd från det allmännas sida. Beträffande i övrigt de föreslagna hjälpåtgärderna syntes det styrelsen i princip högeligen önskvärt och viktigt, att samhället sökte att tillrättaföra den, som kunde tillrättaföras, och att man vid åtgärder i sådant syfte i första hand sökte giva dessa karak— tären av hjälp samt undvika allt, som kunde brännmärka individen. Men sty— relsen nödgades dock ifrågasätta, om icke förslaget härutinnan gått för långt och i avsevärd mån skjutit över målet. Man finge nära nog det intrycket, att en tillämpning av lagen efter bokstaven skulle bereda den förkomne individen en förmånsställning i samhället.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har framhållit, att hand— havandet av ifrågavarande uppgifter i regel lämpligen syntes böra anförtros fattigvårdsstyrelses delegerade. Emellertid kunde kommunernas storlek eller andra omständigheter göra annan anordning lämpligare, och torde länsstyrel- serna böra äga befogenhet att medgiva enskilda kommuner frihet att organisera arbetets ledning på sätt, som bäst motsvarade deras speciella förhållanden. Lämpligast vore, att länsstyrelserna efter samråd med kommunerna ville upp- göra en plan för de speciella åtgärder, som å vissa orter borde vidtagas för att stävja kringstrykandet av luffare. Vad beträffade frågan om tillhandahål— lande av föda och bostad i avsedda fall torde i praktiken de erforderliga anord- ningarna endast i undantagsfall kunna vidtagas vid fattigvårdsanstalterna, dels därför att lämplig personal i regel ej stode till förfogande —— detta gäll— de särskilt de små ålderdomshemmen _— men dels också därför att inhysning av kringstrykande personer skulle förrycka hemmens egenskap av fristäder för åldringar och sjuka.

Styrelsen för statens tvångsarbetsan-stalt å Svartsjö har framhållit, att för- slagets bestämmelser, att de kommunala myndigheterna skulle taga befattning med de vagabonderande lösdrivarna, syntes särskilt oändamålsenliga. Då dessa lösdrivare såsom regel ej hade hemortsrätt inom kommunen, hade kommuner- nas myndigheter intet intresse av att nedlägga arbete och omkostnader på så— 'dana personer. Det vore därför att befara, att de härutinnan föreslagna be— stämmelserna endast undantagsvis komme att tillämpas. Bestämmelserna om hjälpåtgärder, särskilt skyldigheten för kommun att tillhandahålla föda och bostad, kunde lätt missbrukas samt urarta att verka i motsatt riktning mot vad därmed avsetts. Åtgärderna kunde även menligt inverka på de legala arbetssökandes rätt, vilken syntes böra gå före de arbetsskyggas. De mindre kommunerna saknade möjlighet att skaffa lämpligt arbete. Fara förelåge 'därför, att kommunerna ofta skulle inskränka sig till att med godo eller ondo förmå lösdrivare att lämna orten.

• Sida 59
•  Original

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört, att det syntes, som om de uppgifter, vilka lagförslaget i förevarande hänseende lagt på de kommunala myndigheterna, visserligen vad städerna anginge borde utan större svårighet kunna av dem fyllas, men för flertalet kommunala myn- digheter på landsbygden måste medföra stora svårigheter. Landskommuner— nerna saknade i stor utsträckning möjlighet att åt de olika kategorier, lagför- slaget avsåge, bereda lämpliga arbetstillfällen, och det vore därför fara värt., att vederbörande antingen läte bettlare och kringstrykande fortsätta sin vand— ring till nästa kommun eller ock tillgrepe den bekväma åtgärden att enligt 7 % anmäla dem hos fiskalen. Fattigvårdsstyrelsernas (delegera-des) verksamhet kunde därför befaras bliva av schablonmässig art och den individuella be- handling av de olika fallen, som lagförslaget avsåge, utebliva, detta så mycket mer som det torde vara ett obestridligt om än beklagligt faktum, att fattig— vårdsstyrelserna med nuvarande uppdelning i relativt små och föga bärkraf- tiga fattigvårdssamhällen i regel icke visade någon större benägenhet att taga befattning med personer, som icke ägde hemortsrätt inom samhället, därest ersättning för kostnaderna från annan kommun, landsting eller staten icke vore att påräkna. Det syntes styrelsen, som om hjälparbetena i långt större ut- ' sträckning, än lagförslaget avsåge, borde vara en statens angelägenhet. En ' förutsättning för, att de föreslagna hjälpåtgärderna skulle hava åsyftad verkan, vore, att de kommunala och statliga myndigheterna kunde påräkna biträde av och samarbete med enskilda organisationer av olika slag. Av största vikt vore, att de organisationer, som ägnade sig åt skyddsverksamhet på de områden, lag- förslaget berörde, måtte kunna utvidga sin verksamhet och förgrena sig till olika, mera betydande orter för att vara myndigheterna behjälpliga med an.— skaffande av lämpligt arbete och utövande av tillsyn och övervakning i fost- rande syfte. Styrelsen önskade sålunda betona, att en på lämpligt sätt orga— i niserad, av statsmedel så kraftigt som möjligt understödd enskild verksamhet för omhändertagande och vård av de personer, som hemfölle under en blivan— , de lag på förevarande område, vore ett nödvändigt komplement till en dylik lagstiftning. I |

Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att förslagsställaren syntes betydligt hava överskattat de resurser, som kunde stå fattigvårdsstyrelserna till buds, när det gällde att anskaffa arbete. Även om man bortsåge från det nuvarande abnorma läget på arbetsmarknaden, måste man nog dessvärre säga sig, att fattigvårdsstyrelsernas möjligheter som arbetsanskaffare, låt vara med stöd av arbetsförmedlingen, vore mycket små. Med den föga framträdande arbetslust samt ovana vid arbete och vid ordnade levnadsförhållanden över hu- vud, som utmärkte här ifrågavarande individer, torde, särskilt i mindre sam- hällen, möjligheten för bettlaren att bliva placerad i arbete på den allmänna arbetsmarknaden i orten vara så gott som ingen, i all synnerhet om hänvändel- se skedde från håll, där man redan omhändertagit vederbörande. Skulle hu- vudvikten — vilket syntes riktigt _ i nu förekommande fall läggas på arbets- anskaffningen, torde framför allt staten få träda in för beredande av arbets—

• Sida 60
•  Original

tillfällen, antingen direkt eller genom understödjande av enskilda, helst över hela landet förgrenade hjälporganisationer för skyddsverksamhet.

Styrelsen för föreningen Skyddsvärnet håller före att, därest fattigvårdssty- relsen skulle i första hand äga taga befattning med bettlare och kringstrykan— de, å fattigvårdsstyrelsen skulle i den allmänna opinionen överflyttas så myc- ket av poliskaraktär, att detta skulle kunna befaras bliva till men för fattig- l vårdsstyrelsens egentliga uppgift. Länsstyrelsens och polisens nuvarande ställning vid hithörande mål syntes därför böra bibehållas. Vid den primära myndighetens behandling av förevarande klientel borde även närvara represen- tanter ej blott för den kommunala utan även för den enskilda hjälpverksamhe- ten, och dessa borde i samråd med och på uppdrag av den primära myndigheten anmodas att aktivt medverka till behövliga hjälpåtgärders genomförande. Där- vid borde följas samma metod, som föreskreves i lagen om behandling av alko- holister. '

Prostituerade. »

Emot förslaget i vad det rör behandlingen av prostituerade hava ock fram— ställts åtskilliga erinringar.

Av länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållits, att det syntes, som om varje prostituerad kvinna, även om hon ej särskilt främjade otukt bland ungdom under 21 år eller mera ohöljt framträdde å offentlig plats, dock kun- de anses genom sitt levnadssätt vara vådlig för allmän sedlighet och sålunda hänföras under 8 % 2) b) i förslaget. Därest denna tolkning av den föreslag— na bestämmelsen vore riktig, skulle förslaget innefatta ett inskridande mot all prostitution. I dylikt fall syntes man emellertid böra taga hänsyn till den på vissa håll rådande uppfattningen om orättvisan mot kvinnokönet av män- nens undantagande från varje ingripande. Länsstyrelsen finge för sin del av- , styrka införande av bestämmelser, som fortfarande möjliggjorde vidtagande av samma åtgärder mot prostituerade kvinnor som mot 5. k. lösdrivare.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört, att länsstyrelsen ej kunde bi- träda förslaget att nu formellt sanktionera och i utsträckt omfattning prakti- sera bekämpandet av prostitutionen genom åtgärder enligt lagstiftning mot lös- driveri. Ett utsträckt samhälleligt ingripande mot den s. k. vanemässiga otukten grundade sig givetvis på en stark övertygelse om ett av statens tvångs— makt stött ingripandes förmåga att på dessa missförhållanden utöva ett be- ståndande och välgörande inflytande. Visserligen låge en liknande tilltro till statens tvångsmakt bakom vissa föreslagna åtgärder mot det manliga lösdri- veriet. Skillnaden vore emellertid den, att åtgärderna mot vagabonderiet kun- de misslyckas och kunde bliva oskäligt dyra, men de kunde svårligen bliva till direkt skada för dem, som bleve föremål för åtgärderna. Helt annat vore för- hållandet, då det gällde ingripande mot kvinnorna. .Visserligen kunde ingri- pandet med tvångsmakt i vissa fall visa sig vara av stort gagn och även vara . välkommet för vederbörande målsmän. I sannolikt lika många fall komme det emellertid att göra. ont värre. Någon säkerhet för att hjälputskottet skulle handhava sin befogenhet med den diskretion, den takt och den förståelse för

• Sida 61
•  Original

i

i 1 | l l i | I i )

sitt ömtåliga uppdrag, som vore en oundgänglig förutsättning för att någon nytta skulle kunna uträttas, funnes icke.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, som i huvudsak ej haft något att erinra mot förslaget, har emellertid ifrågasatt, att hjälputskot— tet borde tillerkännas rätt att besluta om ung kvinnas intagande å i lagen om samhällets barnavård omförmält skyddshem före fyllda 20 år. Härigenom skulle bland annat kunna vinnas, att en kvinna i nämnda. ålder ej bleve före— mål för polisåtgärder samt ej kunde dömas till intagande å tvångsarbetsan— stalt. Man kunde eljest tänka sig, att en kvinna omedelbart före 18 år bleve omhändertagen av barnavårdsnämnd, medan en fullt likartad, några måna— der äldre flicka bleve hänvisad till tvångsarbetsanstalt, något som från upp- fostringssynpunkt ej vore lyckligt.

Inom sistnämnda styrelse har avvikande mening anmälts av yrkesinspektri— sen Kerstin Hesselgren, som i särskilt yttrande uttalat, att alla försök att komma. åt prostitutionsföreteelsen såsom sådan måste inrikta sig på att om— skapa den allmänna uppfattningen på detta område hos såväl män som kvin— nor, och härför måste man i första hand tänka på uppfostran av ungdomen. Riktigast syntes vara, att lagen om samhällets barnavård utsträcktes att om— fatta ungdomen under 21 år. Vad de psykiskt defekta beträffade borde de kunna. i viSs mån betraktas såsom omyndiga även efter det den civila myn— dighetsåldern inträtt, och torde förmyndarlagen i detta avseende kunna komma till användning. För det förebyggande och hjälpande arbetet borde uteslutan- de anlitas den enskilda och frivilliga verksamheten. Vilka åtgärder, som från samhällets sida borde komma till stånd i fråga om myndiga kvinnor, som hän— gåve sig åt skörlevnad, syntes emellertid böra bliva föremål för ytterligare utredning. Eventuella åtgärder borde i varje fall icke komma in under en lös- drivarlag.

Styrelsen för svenska fattigvårds— och barnavårdsförbundet har anfört, att det föreliggande förslaget beträffande prostituerade kvinnor väsentligen till- godosett de önskemål, som man velat se främjade genom den nya lagstiftnin— gen, och att den omständigheten, att de erforderliga lagbestämmelserna nu icke förelåge i en lag, som uteslutande hade avseende å de prostituerade, icke syntes kunna föranleda någon vägande betänklighet mot att antaga förslaget. Tre ledamöter av styrelsen hava i denna del uttalat avvikande mening, näm— ligen dels förbundets verkställande direktör A. Hirsch, dels ock professor I. Jun— dell och f. d. provinsialläkaren G. Stéenhoff. Dessa reservanter framhålla, hurusom prostitutionen är en särskild företeelse, till arten skild från de övriga former av asocialitet, lagförslaget upptager, ävensom att, därest de prostitue— rade i en blivande lag komme att sammanföras med bettlare, kringstrykande, kriminella och vissa andra samhällsvådliga, därigenom redan från början un- danryckts själva förutsättningen för att samhällets åtgärder beträffande de prostituerade skulle medföra önskat resultat. Reservationerna utmynna i ut- talandet att, för den händelse en lagstiftning rörande prostitutionen ansåges böra genomföras, denna lagstiftning borde upptagas till behandling såsom en angelägenhet för sig och detta på bredare basis än vad i förslaget kunnat ske.,

• Sida 62
•  Original

därvid representanter för kvinnorna i större utsträckning, än vad hittills varit fallet, måtte beredas tillfälle medverka, samt att i anledning härav de delar av förslaget, som berörde de prostituerade, borde utgå.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört, att med fog torde kunna ifrågasättas lämpligheten av att i en och samma lag upptaga åtgärder mot de prostituerade och mot grupper av andra asociala individer, då prostitutionen onekligen torde få anses vara en samhällsföreteelse, till sin art väsentligen skild från andra yttringar av arbetsovillighet och samhällsvådlighet. Styrelsen måste för sin del ställa sig mycket tveksam mot tanken att lägga de synner— ligen krävande uppgifter, som avsåges i förslaget, på de föreslagna hjälput- skotten eller i förekommande fall på fattigvårdsstyrelsernas delegerade. Då förslaget jämväl i avseende å de prostituerade syntes ålägga kommunerna sto— ra och i förväg icke beräkneliga kostnader för ett räddningsarbete, vars ef- fekt svårligen kunde bedömas, funne sig styrelsen för sin del böra avstyrka detsamma.

Styrelsen för föreningen Skyddsvärnet har uttalat, att styrelsen helst skul- le sett, att bestämmelserna om de prostituerade utbrutits ur lösdrivarlagen och gjorts till föremål för särskild lagstiftning, men att styrelsen, med hänsyn till de avsevärda förbättringar i förfarandet med de prostituerade, som för- slaget innefattade, för sin del tillstyrkte detsamma. Beträffande yttrandet i denna del har reservation avgivits av direktören A. Hirsch.

Styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet framhåller, att möjlighet till tvångsåtgärder enligt styrelsens uppfattning måste finnas såsom en yttersta åtgärd. Då emellertid den tvångsåtgärd, som intagande å arbetshem i upp- fostringssyfte innebure, huvudsakligen måste tänkas komma till användning mot personer under 21 år, ville styrelsen såsom sin åsikt uttala, att tvångsåt- gärder mot till myndig ålder komna kvinnor, särskilt bortdömande till tvångs- arbete, borde ifrågakomma endast i sådana fall, där de dikterades av behovet av ett nödvändigt samhällsskydd mot notoriskt asociala individer. Det finge ej förbises, att prostituerade kvinnor intoge en särställning i jämförelse med andra samhällsvådliga element därigenom, att det för dem karakteristiska lev- nadssättet uppkomme och vidmakthölles under aktiv och ekonomisk medver- kan av andra samhällsmedlemmar, vilka alltjämt av lagen betraktades såsom oförvitliga medborgare.

Två reservanter inom sistnämnda styrelse, d:r Karolina Widerström och re- daktrisen Ellen Kleman, hava uttalat, att prostitutionsföreteelsen borde behand- las för sig. Dess orsaker, såväl de, som redan vore kända, som de, vilka yt- terligare kunde utrönas, borde göras till föremål för ett ingående, allsidigt och fördomsfritt skärskådande, hand i hand med vilket borde nedlä' gas ett kraf- tigt och på samma gång oväldigt samt gentemot alla slags människor hän- synsfullt arbete att undanröja dessa orsaker. *

Föreningen Vita Bandets centralstyrelse har på anförda skäl hemställt, att frågan om åtgärder beträffande de i 3 kap. 8 % 2) avsedda personer måtte så— som innebärande en orättvisa mot de kvinnliga parterna i prostitutionsföre- teelsen utbrytas ur förslaget.

• Sida 63
•  Original

Svenska kvinnors medborgarförbund har anfört, att särskilda bestämmelser mot de prostituerade såsom sådana icke syntes stå i överensstämmelse med rå- dande rättsuppfattning. Med avseende på ingripande mot och omhändertagan- de av de i 8 % uppräknade psykiskt defekta syntes andra utvägar kunna finnas eller skapas än att stämpla dessa såsom prostituerade. För ingripande mot ungdom under 21 år borde fullt tillräckligt stöd kunna erhållas genom bestäm- melserna i den nya barnavårdslagen, om de i vissa punkter utvidgades att gäl- la även ungdom upp till 21 år och om de verksamt utnyttjades. Vidare borde förmyndarlagens bestämmelser rörande omyndiga i viss utsträckning kunna anlitas. Förbundet hemställde därför, att i blivande lag om lösdriveri frågan om åtgärder mot prostitutionen måtte helt uteslutas och att denna fråga måtte ! underkastas förnyad undersökning och utredning. & Styrelsen för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uttalar, att det syntes betänkligt, att de prostituerade skulle sammanföras med övriga grupper i av arbetsovilliga och samhällsvådliga. Styrelsen uppskattade förslagets strå- | van att humanisera behandlingen av dessa samhällskategorier, men ansåge ; dock, att långt större vikt bort läggas vid förebyggande och fostrande åtgär- ] der såsom varande grunden för bekämpande av rekryteringen till prostitutio- nen. En ny utredning, som toge sikte på detta svårlösta problem och som icke ensidigt riktade sig mot den ena parten, borde kunna motivera ett uppskov med förslaget i ovannämnda delar. Denna utredning borde då mer än vad hittills varit fallet omfatta orsakerna till att, som det syntes, allt yngre ungdom dro- ges in i ett sedeslöst liv. Därvid borde uppmärksamheten särskilt riktas mot den ungdom, som icke nåddes av nuvarande barnavårdslagar. Det syntes ock— så nödvändigt, att snarast de psykiskt abnorma, sinnesslöa eller eljest defekta bleve föremål för mera genomgripande åtgärder, då numera allmänt vore känt, att dessa individer i stor utsträckning rekryterade prostitutionen och ökade an- ! talet mindervärdiga individer, vilka i ena eller andra hänseendet måste tagas ' om hand av det allmänna. Då stora svårigheter förefunnes att skaffa arbete åt den fullgoda arbetskraften, måste nog mer uppmärksamhet riktas på ar— ? betsproblemet beträffande dem, som samhället ville återföra till ett ordnat liv.

, Allmänna erinringar i övrigt.

, 'Även i övrigt hava mot förslaget åtskilliga allmänna erinringar fram- ' ställts.

Rörande anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen för anskaffande av arbete åt de i förslaget avsedda personer framhåller socialstyrelsen angelägen- heten av att förebygga, att den uppfattning vunne insteg hos vederbörande parter, att dessa individer vore representativa för de arbetssökande, vilket skulle kunna lända till allvarligt men för arbetsförmedlingens huvuduppgift.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasätter för sin del, att i arbetsförmedlingens instruktion borde ingå bestämmelser om förmedling av arbete i här avsedda fall.

Beträffande det i förslaget avsedda hjälparbetet (arbete i de allmänna sko-

• Sida 64
•  Original

garna) gör socialstyrelsen gällande, att liksom vid nödhjälpsarbeten för oför- vållat arbetslösa en centralmyndighet borde finnas för anordnande av nyssnämn— da arbete.

Från flera håll har emellertid uttalats tveksamhet rörande förslaget att an- ordna sådant hjälparbete för här avsedda personer. I yttrande av domänsty- relsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, statens arbetslöshetskommission och skogs- sällskapet tillstyrkes emellertid, att försök göras med anordnande av skogsar— beten i mindre omfattning för dessa personer i syfte, att nödig erfarenhet på området måtte vinnas. Särskilt har dock ifrågasatts lämpligheten av att till skogsarbeten använda kvinnor, dels därför att arbetet för dem icke skulle innebära en yrkesutbildning, varigenom de skulle kunna vinna sin framtida ut— komst, dels ock därför att dylika. förläggningar av kvinnor av det slag, varom här vore fråga, antagligen skulle medföra en del icke önskvärda komplikationer.

Beträffande den föreslagna tillsyningsmannainstitutionen har svenska stads- förbundets styrelse anfört, att de skäl, som kunde åberopas för särskilda kom- munala tillsyningsmän vid sidan av polisen, knappast syntes böra tillmätas större betydelse. Att tillsyningsmännens verksamhet skulle bliva mera. »socialt betonad» än polismännens, syntes föga sannolikt. I mindre samhällen, där må— hända någon kommunal förtroendeman kunde tänkas av intresse för saken vil- lig åtaga sig uppdraget såsom tillsyningsman, kunde måhända särskilt socialt intresse påräknas. Förslaget förutsatte emellertid, att tillsyningsmännen skulle vara avlönade tjänstemän. I de ytterligare bestämmelser rörande tillsättning m. in., som Konungen enligt förslaget skulle äga utfärda, torde tillsyningsmän- nen med avseende å avlönings— och pensionsförmåner rn. ni. kunna väntas erhålla en ställning, jämförlig med polismännens. Det syntes vara naturligare att slopa de föreslagna tillsyningsmännen och lägga deras uppgifter på den ordi- narie polisen. Detta hindrade givetvis icke att, där så befunnes lämpligt, sär- skilda polismän sattes att utföra här ifrågavarande arbete. Större svårighe— ter torde icke möta för ordnande av arbetet, om polisen finge hand om tillsynen, än om fattigvårdsstyrelsens tjänstemän skulle funktionera under »polischefens överinseende», på sätt som föreslagits. Helt uteslutet vore väl icke, att i nå- gon kommun vid något tillfälle verkliga skäl kunde föreligga för tillsättande av tillsyningsmän, antingen enbart för de i förslaget avsedda. uppgifterna eller också jämväl med andra åligganden. En möjlighet borde därför måhända läm- nas kommunerna att undantagsvis anställa. sådana befattningshavare. Ordinärt syntes däremot icke en anordning med särskilda tillsyningsmän vid sidan av polisen tilltalande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län gör gällande, att varning fortfarande borde bibehållas, då länsstyrelsen icke funnit tillräckligt övertygande skäl vara an— förda för borttagande av denna åtgärd, som mången gång visat sig kunna leda till den arbetsovilliges bättrande.

Från många håll påyrkas ingripande även gentemot de män, som antasta kvin— nor i sedeslöst syfte och därigenom oroa gatulivet, ävensom åtgärder i övrigt till införande av förbättrad gatufrid. Särskilt Fredrika-Bremer—förbundets sty- relse har på anförda grunder gjort hemställan i detta. syfte.

• Sida 65
•  Original

! ?

Såsom en brist i förslaget framhåller socialstyrelsen avsaknaden av en bestäm- melse, motsvarande 26 å i alkoholistlagen, enligt vilken en person frivilligt kan ingå på anstalt för ett år och därunder underkasta sig lagens bestämmelser. Ett liknande stadgande syntes socialstyrelsen böra inflyta i det föreliggande för— slaget.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att uttrycklig föreskrift borde meddelas om, varest en person skall anses hava sin hemortsrätt (jfr stadgandet i 10 % 2 mom. av gällande lösdrivarlag).

Starka betänkligheter mot förslaget hava. från åtskilliga håll uttalats med hänsyn till de kostnader, som i motsats till nu rådande ordning genom detsamma skulle åsamkas kommunerna. Förslaget innebär, att berörda kostnader till stor del skulle överflyttas från statsverket å kommunerna. Betänkligheter i dylikt hänseende hava uttalats av länsstyrelsernai Kronobergs, Västmanlands och Jämt- lands län, styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, svenska stads- förbundets styrelse och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller i sammanhang härmed, att det syntes nödvändigt, att före förslagets slutliga prövning en så noggrann och full- ständig utredning som möjligt komme till stånd rörande de- utgifter, som av den föreslagna reformen skulle föranledas för såväl stat som kommuner.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i avseende å kostna- derna för de föreslagna hjälpåtgärderna anfört, att ett huvudvillkor för påläg- gandet av nya bördor på primärkommunerna härvidlag borde vara, att dessa drabbade kommunerna i åtminstone ungefärligen lika hög grad. Nu föreslagna utgifter uppfyllde icke detta villkor, enär vissa. kommuner skulle komma att gå helt och hållet fria, medan andra skulle komma att drabbas synnerligen tungt därav, i främsta. rummet kommuner belägna vid de stora huvudvägarna, vilka kommuner därtill ofta hade att dragas med stor arbetslöshet. Åtminstone i fråga om de kommuner, där arbetslöshet rådde, gällde i allmänhet, att de re- dan förut vore bland de minst ekonomiskt bärkraftiga och därför bland de högst skattetyngda, vadan den orättvisa fördelningen skulle bliva ytterligare känn- bar. Visserligen ifrågasattes, att kommuner, som på grund av sitt läge vore särskilt utsatta för besök av kringstrykande personer, skulle kunna erhålla nå- gon ersättning av staten för sina kostnader. Skulle önskad rättvis fördelning av kostnaderna härigenom nås, borde enligt styrelsens förmenande staten i regel bestrida kostnaderna härför.

Uti en till Konungen i ämnet ingiven skrivelse, undertecknad av omkring 230 för social hjälpverksamhet intresserade personer, till vilken skrivelse i övrigt hänvisas under 8 % här nedan, uttalas bl. a. beträffande kostnadsfrågan, att det fölle av sig självt att, innan förslaget framlades för riksdagen, en såvitt möjligt tillförlitlig kostnadsberäkning borde utarbetas. Även om de direkta kostnaderna enligt ett reformerat system bleve större än de nuvarande, vilket vore sannolikt, borde detta dock icke verka avskräckande, när hänsyn toges till de för samhället Och de enskilda individerna betydande värden, som här stode på spel.

Socialstyrelsen har framhållit, att med hänsyn till de nära beröringspunkter, 5—284391

• Sida 66
•  Original

som funnes mellan lagarna om fattigvården och alkoholistvården samt nu före- varande lagförslag, det syntes vara nödvändigt, att kostnadsfrågorna gjordes till föremål för ytterligare utredning ur den synpunkten, att reglerna härutinnan i det individuella fallet ej gåve anledning till, att de lokala myndigheterna av kostnadshänsyn gåve företräde åt den ena eller andra lagen. Det syntes icke uteslutet, att den nu föreslagna lagen kunde giva upphov till en strävan att av kostnadsskäl under densamma rubricera. gränsfall, som rätteligen borde behand- las enligt fattigvårdslagen eller alkoholistlagen.

Beträffande förslagets formella avfattning har socialstyrelsen uttalat, att lag- texten genom omredigering syntes kunna. göras kortare och mera. lättillgänglig, och borde särskilt de talrika paragrafhänvisningarna undvikas. Liknande an- märkningar hava gjorts av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län och av styrelsen för föreningen Skyddsvärnet.

För bekämpandet särskilt av prostitutionen framhålles i vissa yttranden be- tydelsen av lämplig upplysningsverksamhet i sexual— och samhällshygien, i vil- ket hänseende åberopas det av särskilda. sakkunniga den 9 mars 1921 avgivna betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet (enligt 27 å i lagen ang. åtgärder mot utbredning av könssjukdomar). Såsom ett viktigt led i en sådan verksamhet betonas sär- skilt undervisning i etik och hygien för ungdomen. Bland andra hava Fredrika- Bremer-förbundets styrelse, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds sty- relse samt. reservanter inom styrelsen för svenska. fattigvårds- och barnavårds- förbundet uttalat sig i angivna riktning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ifrågasätter, huruvida icke en särskild lagstiftning vore lämplig beträffande tattare och zigenare, medan länsstyrelsen i Norrbottens län såsom sin åsikt uttalar, att i fråga om zigenarna det enda effektiva medlet torde vara att genom vissa bestämmelser inskränka deras rörelsefrihet i syfte, att de lämna landet. (J fr fattigvårdslagstiftnings- kommitténs förslag till ny lösdrivarlag i denna del.)

Slutligen må. erinras om frågan om åtgärder mot det 5. k. internationella lös- driveriet, vilken behandlas i en av socialstyrelsens byråassistent för sjöfarts- ärenden upprättad promemoria, vilken såsom bilaga fogats till sooialstyrelsens utlåtande i ärendet.

Särskilda erinringar rörande vissa paragrafer. Beträffande förslagets detaljbestämmelser hava framställts åtskilliga. anmärk- ningar och ändringsförslag. 1 KAP. Om det allmänna: organ för vidtagande av åtgärder enligt lagen.

lå.

Beträffande bestämmelsen i 1 mom. om fattigvårdsstyrelses delegerade har länsstyrelsen i Malmöhus län anmärkt, att ett obligatoriskt stadgande av sådan

• Sida 67
•  Original

innebörd syntes vara olämpligt. Med all säkerhet funnes många kommuner, där dylika delegerade aldrig eller i varje fall ytterst sällan komme att få något ären- de till behandling. Stadgandet syntes böra. ändras dithän, att rätt medgåves för större kommun att utse sådana delegerade. Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att delegeradeinstitutionen i många landskommuner torde anses onödig.

Med avseende å- stadgandet i 2 mom. om hjälputskott har länsstyrelsen i Stock- holms län anfört, att det onekligen förefölle föga påkallat att föreskriva hjälp- utskott för alla städer, med förbehåll endast, att i »mindre stad» länsstyrelsen kunde medgiva överflyttning av hjälputskottets åligganden på fattigvårdssty- relsens delegerade, och att det kunde ifrågasättas, huruvida över huvud taget hjälpåtgärder beträffande kvinnor av den kategori, som här avsåges, annat än undantagsvis kunde med framgång organiseras såsom kommunala uppdrag. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att det skulle leda till reda och lättnad vid tillämpningen av följande %%, om hjälputskott förklarades obligatoriskt, men landskommuner och, med länsstyrelsens medgivande, mindre städer befriades från skyldigheten att tillsätta särskilt hjälputskott jämte de delegera-de. Länssty- relsen i Malmöhus län förordar sådan ändring, att hjälputskott skall utses en- dast, då så anses behövligt. Länsstyrelsen i Kronobergs län håller före, att föreskrift, huru de angivna myndigheterna skola. deltaga i utseendet av leda- möter i hjälputskottet, bör meddelas i själva lagen och icke i särskilt utfärdade bestämmelser. Av styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet framhålles, att det särskilt med hänsyn till det stora. antalet andligt undermåliga, som funnes inom de prostituerades led, syntes vara: ett önskemål att, där så ske kunde, en läkare finge plats i hjälputskottet.

Av länsstyrelsen i Uppsala län göres gällande, att förordnande, som avses i 3 mom. andra stycket, torde, även där polismästare finnes, böra meddelas av länsstyrelsen.

2å.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att bestämmelsen, att manliga tillsy- ningsmän skola vara avlönade, näppeligen är nödvändig eller ens principiellt riktig och för övrigt synes ändamålslös, om avlöningen kan bestämmas hur lågt som helst. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att, då det understundom ej torde vara uteslutet att för ändamålet kunna anlita frivilliga krafter, före- skriften om obligatorisk avlöning åt tillsyningsmän borde utgå eller modi- fieras. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att tillsyningsmannainstitutionen måste anses obehövlig. Med hänsyn till den behandling, som enligt förslaget vore avsedd att komma kvinnliga prostituerade till del, och lämpligheten av att dessa ej onödigtvis omhändertoges av manliga. polismän, syntes likväl stadgande om kvinnliga tillsyningsmän böra finnas, och torde lagrummets bestämmelser böra omarbetas i enlighet härmed. Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker, att det förefölle mycket sannolikt, att fjärdingsmännen finge utgöra. de särskilda tillsyningsmän på landet, som föreskrivas i förevarande %. Det torde nämligen visa sig, att det bleve svårt nog att få andra personer, som vore villiga att om-

• Sida 68
•  Original

händertaga och inställa lösdrivarna, utan att arvodeskostnaden bleve alltför be— tungande för landskommunen. Styrelsen för föreningen Skyddsvärnet anser, att ett närmare angivande av tillsyningsmännens befogenhet är erforderlig, me- dan styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet gör gällande, att polischefen ej bör hava någon myndighet över dem eller något inflytande i avseende å deras tillsättande.

2 KAP.

Om åtgärder för motarbetande av bettleri och kringstrykande.

S%.

Beträffande redigeringen av stycket 2) i 3 % har länsstyrelsen i Örebro län anfört, att genom den avfattning, detta stycke fått, enligt länsstyrelsens me- ning skulle lagfästas det ofta påtalade missförhållandet, att mot den person, vilken stryker omkring från ort till annan och därvid såsom skylt för sitt kringstrykande förebär, att han utövar hantverk i mindre omfattning eller, i regel utan tillstånd, driver handel med en eller annan kramvara (nasare), åt— gärder ej skulle kunna vidtagas. Orden »utan sysselsättning, varigenom han må antagas kunna förtjäna sitt uppehälle», borde därför enligt länsstyrelsens mening utbytas exempelvis mot orden »utan sysselsättning, som han må vara berättigad att utöva och varigenom han må antagas kunna förtjäna erforder- ligt uppehälle». Det borde i detta sammanhang på ofta förekommen anledning särskilt anmärkas, att till uppehälle då skulle räknas även bostad.

4 %.

Beträffande bestämmelserna i 4 % har länsstyrelsen i Stockholms län an— märkt, att man måste fråga sig, huru det skall förfaras med bettlaren eller den kringstrykande i avvaktan på sammanträde av fattigvårdsstyrelsen, eventuellt dess delegation, med vad rätt han i så fall skall kvarhållas i avvaktan på sam— manträdet, var han skall förvaras och huru hans underhåll skall bestridas. J ämväl länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att en anmäld persons instäl— lande inför fattigvårdsstyrelsen syntes förutsätta, att denna vore samlad. Även om ett extra sammanträde skulle hållas —— vilket kunde bliva mycket be- tungande —— åtginge i alla händelser en viss tid, under vilken den anmälande tillsyningsmannen eller polismannen finge taga hand om den anmälde. Läns- styrelsen i Kristianst-ads län ifrågasätter, huruvida icke person, som anhålles annorstädes än i stad eller köping, som bildar egen kommun, i varje fall borde överlämnas till landsfiskalen, vilken, därest lagens föreskrifter därtill för- anledde, hade att efter samråd med fattigvårdsstyrelsens ordförande i den kom- mun, inom vilken anhållandet skett, överlämna den anhållne till nämnda fat- tigvårdsstyrelse för dess vidare åtgärd i enlighet med lagens bestämmelser. Av styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har ifrågasatts, att bettlare och kringstrykande, eller åtminstone de sistnämnda, skola inställas inför fiskalen, vilken har större vana än delegerade att handskas med dylika

• Sida 69
•  Original

individer. Försåvitt ej fall enligt 7 % förelåge, borde den anhållne omedel- bart av fiskalen inställas hos delegerade för vidtagande av hjälpåtgärder eller överlämnas till någon institution, som för sagda ändamål kunde förväntas kom— ma till stånd.

55.

I fråga om 5 % har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört, att enligt 23 %: sista stycket lagen om fattigvården skulle fattigvårdsstyrelse, då behov av fattigvård enligt 1 % av samma lag för någon förefunnes, bereda honom fattig- vård. Formen för denna fattigvård ägde fattigvårdsstyrelse i första hand ensam bestämma. I det fall, varom här kunde bliva fråga, torde ett medde- lande av fattigvård undantagslöst ske i form av anstaltsvård. Vid vägran att mottaga dylik vård torde bestämmelsen i 72 % av omförmälda lag vara till- fyllestgörande. Bestämmelserna i 2 och 3 mom. av förevarande %, vilka be- stämmelser sålunda syntes sakna avsedd praktisk betydelse, borde fördenskull utgå. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att av %:ens formulering syntes framgå, att fattigvårdsstyrelse i vissa fall ägde att omedelbart, utan att anmaning föregått, meddela sådant förordnande, varom i 3 mom. stadgas, under det att fattigvårdsstyrelsen i fall, då. anmaning enligt 2 mom. icke kunde anses gagnlös, ägde meddela. i 3 mom. omförmält förordnande, först sedan den anmälde allvarligt anmanats att upphöra med sitt bettleri eller kring- strykande, men ej ställt sig denna anmaning till efterrättelse. Vore denna tolk— ning riktig, ansåge länsstyrelsen, att 3 mom. borde formuleras ungefär på följande sätt: >>Låter den anmälde ej rätta sig av honom sålunda tilldelad var- ning, eller prövas de i 2 mom. stadgade åtgärderna gagnlösa för den anmäldes tillrättaförande, har fattigvårdsstyrelsen etc.»

—65.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anmärker, att uttryckliga föreskrifter sak- nas, huru kostnaden för här avsett tillhandahållande av föda och bostad skall gäldas beträffande person, som äger hemortsrätt i annan kommun eller sak- nar hemortsrätt. Vidare syntes kunna ifrågasättas, om ej, där anmälan skedde hos fattigvårdsstyrelse i annan kommun än den, där den anmälde ägde hem- ortsrätt, fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen borde höras angående den anmäldes förhållanden m. m. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att den, som till anvisat frivilligt arbete inställer sig vid fattigvårdsanstalt, synes där erhålla en särställning, som kan föranleda disciplinära svårigheter. Styrelsen för föreningen Skyddsvärnet håller före, att den omständigheten, att person, som enligt anvisning inställer sig vid arbetsföretag eller fattigvårdsanstalt för utförande av arbete, icke skulle kunna mot sin vilja kvarhållas där, torde göra alla fattigvårdsstyrelsens anmaningar och åtgärder verkningslösa. Det fun- nes bland dessa personer ej så få notoriskt, man kunde säga av livslång grund- sats och ingrodd vana ohjälpligt arbetsovilliga, på vilka intet annat syntes bita. än tvånget.

• Sida 70
•  Original

7å.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att då det syntes tvivelaktigt, huru- vida. till »annan åtgärd» må hänföras jämväl den i 5 % omförmälda anmanin— gen, ett förtydligande av %:en i detta hänseende är erforderligt.

3 KAP.

Om åtgärder beträffande kriminella., prostituerade och vissa. andra samhälls- vädliga personer.

S%.

I omförmälda, av omkring 230 personer undertecknade skrivelse (sid. 65) har ifrågasatts, huruvida icke den omständigheten, att en person bereder sig inkomster genom otukt, tillmätts en alltför stor betydelse, samt om icke den härigenom uppställda förutsättningen skulle kunna utbytas mot bestämmelser, som skulle möjliggöra ett ingripande i en del trängande fall, i vilka med den föreslagna formuleringen så ej skulle kunna ske, utan att därför åtgärds vid— tagande i fall, då sådan ur samhällelig synpunkt ej vore önskvärd, skulle be- höva befaras. Vissa ur principiell synpunkt viktiga fördelar skulle därige- nom tillgodoses. Exempelvis skulle, om penningfrågan icke gjordes till den avgörande faktorn, inskridande kunna äga rum mot omyndig och psykiskt abnorm person, vilken hängåve sig åt vanemässig skörlevnad, vare sig denna person vore man eller kvinna-, och utan hänsyn till, om betalning förekommit eller ej, samt lockelse till otukt mot omyndiga, vare sig den utövades av man eller kvinna, bättre kunna beivras. Vidare hade betänkligheter yppats mot, att i förevarande % punkt 2 b) och punkt 3 upptagits den gamla lagens allt- för allmänna uttryck »genom sitt levnadssätt är vådlig för allmän sedlighet, ordning eller säkerhet». Det hade ansetts önskvärt, att om möjligt ifråga- varande uttryck måtte undvikas, punkt 3 utgå och i samband därmed punk- terna 1 och 2 något omformuleras.

Styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet uttalar, att formuleringen av punkt 2 b) torde behöva förtydligas i syfte att närmare precisera, vilken »art av framträdande» som skulle indicera ett ingripande. I motiveringen förtydli- gades bestämmelsen i viss mån, då där taladesom de prostituerade, som ut'- bjöde sig å gator eller offentliga nöjeslokaler, men även detta uttryck lämnade rum för en godtycklig tolkning, och det kunde lätt bliva så, att om en kvinna. ——- i vissa kretsar känd såsom prostituerad visade sig å gata eller nöjeslokal, hon ansåges utbjuda. sig.

9å.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att föreskriften om skyldighet för fiskal att föra anteckningar vid avsett förhör ej står i överensstämmelse med stadgandet i 8 % av den av chefen för socialdepartementet fastställda

• Sida 71
•  Original

! l l !

normalinstruktionen för polispersonal, enligt vilken alla hos polis förehavda ärenden skola protokollföras. Nyssnämnda föreskrift om skyldighet att föra anteckningar torde fördenskull böra bringas i överensstämmelse med be— rörda stadgande i polisinstruktionen. Enligt samma instruktion skulle ojä— vigt vittne närvara vid alla förhör. I den mån stadgandet om delegerads när— varo vore tillkommet med tanke på offentlighet vid förhöret, torde stadgandet sålunda vara överflödigt. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att den villkorliga föreskriften om delegerads deltagande i ärendes handläggning hos fiskalen i betänklig grad kan föranleda dröjsmål och tidsspillan. Länssty- relsen i Jönköpings län anser, att nyssnämnda bestämmelse bör ändras därhän, att delegerad ej behöver vara närvarande vid förhör inför lands— fiskal. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner föreskriften om obligatoriskt deltagande av delegerad vid sådant förhör mindre lämplig, då. en sådan fordran ställer alltför stora anspråk på vederbörandes tid, särskilt om denne, såsom ofta måste bliva fallet i Norrland, bor på långt avstånd från fiskalen. Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig vara tveksam' om lämpligheten av stadgandet rörande delegerads närvaro vid omför— mälda förhör. Med hänsyn till syftet med berörda stadgande ville länssty- relsen emellertid för sin del ej motsätta sig detsamma. Förslaget i denna del syntes dock vara i behov av fullständigande härutinnan i så måtto, att före— skrift samtidigt meddelades om att delegerad vore skyldig att infinna sig till det förhör, som av fiskal utsatts, samt att den omständigheten, att delegerad, bevisligen underrättad om förhöret, ej inställt sig, ej hindrade företagande av förhöret.

Av länsstyrelsen i Kristianstads län påpekas, att till förekommande av missförstånd i förevarande % borde införas bestämmelser om, från vilken kom- mun delegerad, som skall deltaga i ärendes handläggning hos fiskal, skall hämtas, och hos vilken kommuns nykterhetsnämnd anmälan i visst fall skall göras av fiskal.

Beträffande stadgandet i 4 mom. har socialstyrelsen anfört, att det kunde ifrågasättas, huruvida bestämmelsen, enligt vilken fiskal ägde förordna om tvångsinternering å arbetshem', vore fullt lämplig, och om icke beslut i så vik— tiga frågor —— närmast jämförliga med frågor om internering å alkoholist— anstalt —— borde fattas av länsstyrelsen själv och ej, såsom i förslaget, alle— nast underställas länsstyrelsen. Även styrelsen för statens tvångsarbetsan— stalt å Svartsjö anser det betänkligt, att beslutanderätt om intagning i arbets— hem lagts i fiskalens hand, låt vara med underställningsskyldighet. Läns— styrelsen i Stockholms län finner det vara tveksamt, huru den, om vars in— tagande å. arbetshem förordnande meddelats av fiskal, skall förvaras och un— derhållas i avvaktan på länsstyrelsens avgörande i ärendet. Av länsstyrelsen i Jönköpings län har understrukits svårigheten för landsfiskaler, av vilka åtskilliga ännu bo på boställen å rena landsbygden, att för flera dagar om— besörja bostad och föda åt kanske ett flertal anhållna på en gång.

• Sida 72
•  Original

10 %.

Länsstyrelsen i Malmöhus län gör gällande, att stadgandet bör ändras därhän, att fiskalen medgives rätt att förordna. om omedelbar verkställighet av här avsett beslut.

Av länsstyrelsen i Jönköpings län påyrkas sådan ändring i denna %, att den anhållne genast bör inställas till förhör inför länsstyrelsen, därest anledning l föreligger till antagande, att han skall avvika. ,

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att fiskaler äro, åtminstone tidvis, så be- l tungade med brådskande göromål, att föreskriften rörande beslutets insändande — till länsstyrelsen synes alltför kategoriskt. Beträffande 1 mom. tredje stycket ville länsstyrelsen framhålla, att man snarare borde fästa avseende vid den plats, dit den anhållne inställts, än vid den plats, där han anhållits. Tidsskillnaden vid avgivande av påminnelser, därest han anhållits i residensstaden eller annor- * städes (inom 2 resp. inom 8 dagar från beslutets meddelande), syntes för övrigt i vara omotiverat stor. *

11 %.

Beträffande 11 % framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län, att vid här av- sedd anmälan för länsstyrelsen häktning synes böra förekomma endast om an- ledning föreligger, att den anmälde skall avvika, eller eljest omständigheterna det påkalla.

'12 %.

Med avseende å bestämmelserna i 12 % har styrelsen för Fredrika Bremer- förbundet anfört att, då det vore önskvärt, att ett ingripande från polisens sida såvitt möjligt undvekes särskilt vid första omhändertagandet, polismans befo- genhet i detta hänseende syntes böra inskränkas till att göra anmälan till hjälp- utskottet eller, där sådant icke funnes, till fattigvårdsstyrelsen resp. delegerade. Betänkligheter hade gjort sig gällande även mot att tillsyningsmännen skulle äga befogenhet att på eget initiativ inför hjälputskottet kalla de kvinnor, mot vilka de ansåge skäl föreligga till ingripande. Styrelsen förutsatte, att ett intimt samarbete mellan hjälputskott och tillsyningsmän komme till stånd, och att ge- nom lämplig instruktion sörjdes för, att anmodan att inställa sig inför hjälput- skottet skedde endast efter noggrann förundersökning.

Av vissa länsstyrelser framhålles, att stadgandet i formellt avseende torde bö- ra jämkas med hänsyn till att hjälputskott ej alltid vore tillsatt.

13 %. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, under åberopande av vad länsstyrelsen under 5 % anfört, 13 % överflödig och förty böra utgå.

15 %.

Länsstyrelsen i Jönköpings län hemställer om sådan ändring i 15 %, att kvinn- lig ledamot av hjälputskott (kvinnlig delegerad) ej behöver vara närvarande vid förhör inför landsfiskal.

• Sida 73
•  Original

Av länsstyrelsen i Kronobergs län framhålles, att även i här avsedda fall häktning torde böra förekomma. endast om anledning föreligger, att vederbörande skall avvika, eller eljest. omständigheterna det påkalla.

4 KAP. Vissa bestämmelser rörande arbetshem.

17 %.

Mot bestämmelserna i 4 kap. har anmärkning ej framställts i vidare mån, än att länsstyrelsen i Kopparbergs län ansett 17 % 2 mom. böra förtydligas, så att av ordalydelsen framgår, hos vilken länsstyrelse framställning skall göras om intagande i tvångsarbetsanstalt av person, som ej låter rätta sig av honom i arbetshem tilldelad varning (jfr 37 S).

5 KAP.

Om länsstyrelsens befattning med vissa. ärenden enligt lagen.

18 %.

Vad angår länsstyrelses handläggning av förevarande ärenden har socialsty- relsen ifrågasatt, om icke ett par lekmän borde såsom bisittare deltaga vid behandlingen av desamma. Liknande önskemål hava framförts av länsstyrelsen i Hallands län samt styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet.

Vidare har socialstyrelsen ifrågasatt, huruvida det i sådana fall, där ett kom- munalt organ verkställt ingående förundersökning, alltid vore påkallat, att för förordnande om intagning på tvångsarbetsanstalt vederbörande obetingat skulle personligen inställas inför länsstyrelsen. Styrelsen erinrade, att länsstyrelsen i frågor om internering på alkoholistanstalt fattade beslut utan dylik inställelse. Fall torde förekomma, där den av polismyndighet och kommunalt organ verkställ- da. utredningen så fullständigt klarlade frågan, att vederbörandes personliga in- ställelse inför länsstyrelsen vore opåkallad och endast ägnad att föranleda kost- nader och tidsutdräkt samt för den häktades del vissa personliga obehag.

Beträffande stadgandet i första stycket, att länsstyrelse har att utan dröjsmål hålla förhör med häktad, har av länsstyrelsen i Malmöhus län hemställts om så— dan ändring, att förhör skall hållas så snart ske kan och senast inom sex dagar, medan länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslagit, att bestämmelserna. i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad (rann- sakning snarast möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från dagen för anmälan om häktningen hos rättens ordförande) skulle tillämpas. Av länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållits, att ifrågasatta förhör med »inkallade

• Sida 74
•  Original

personer» på bekostnad av statsverket ofta ej kunde tillmätas så stor betydelse, då dessa. personer ej finge höras på ed.

Mot förslaget i andra stycket, att handläggningen inför länsstyrelsen förlänas offentlighet, hava betänkligheter uttalats av vissa myndigheter (länsstyrelserna i Stockholms och Hallands län samt styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö). Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker, att mot bestämmelsen visserligen ingenting vore att invända, men att faran för att därigenom utsätta vederbörande för onödig uppmärksamhet låge nära till hands.

Likaså framhålles av länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län önskvärdheten av, att fiskals närvaro vid förhör inför länssty- relse icke påkallas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår ett stadgande i syfte, att i stället landsfogde eller särskilt förordnad person skulle beredas möjlighet närvara vid sådant förhör.

Vidare ifrågasättes av länsstyrelsen i Uppsala län en sådan omredigering av sista stycket, att ordet »må» utbytes mot »skall». Slutligen anser länsstyrelsen i Norrbottens län, att förevarande % bör kompletteras med föreskrift rörande sättet för omhändertagande av häktad, som enligt sista stycket av länsstyrelse försättes på fri fot.

19 %.

Stadgandet i 19 % rörande förordnande av rättegångsbiträde åt häktad person, som avses i förslaget, avstyrkes utav åtskilliga av de hörda myndigheterna (läns— styrelserna i Stockholms, Jönköpings, Blekinge och Kopparbergs län samt sty- relsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö). Länsstyrelsen i Jämtlands län håller före, att rättegångsbiträde bör förordnas allenast där länsstyrelsen anser det erforderligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län gör gällande, att man icke bör frångå kravet å rättegångsbiträdets juridiska utbildning.

20 %.

Av två länsstyrelser (i Jönköpings och Malmöhus län) påyrkas, att 20 % måtte ändras i syfte, att förhör inför domstol icke onödigtvis må äga rum. Enligt länsstyrelsens i Malmöhus län förslag borde uttrycket »Och är förhöret icke uppenbarligen onödigt» utbytas mot »och prövas förhöret nödigt».

21 %.

Stadgandet i 21 % anses av länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län böra såsom obehövligt utgå.

22 %.

Ett flertal myndigheter (socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Vä- sterbottens län samt styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö) fram- hålla, att bestämmelserna i 22 ä 2 mom. om rätt för länsstyrelse att förordna om persons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister ej torde stå i god överensstämmelse med alkoholistlagens stadganden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att bestämmelsen därom, att vårdkostnaden för person, som länssty-

• Sida 75
•  Original

relsen finner böra vårdas å alkoholistanstalt, skall bestridas av den kommun, där personen har hemortsrätt, möjligen torde behöva kompletteras med föreskrift att, i händelse av tvist rörande hemortsrätten, vårdkostnaden skall, intill dess tvi- sten blivit slutligen avgjord, förskjutas av statsverket. Länsstyrelsen i Malmö— hus län framhåller, att i alkoholistlagen hänvisning torde böra göras till före- liggande stadgande.

23 %.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län anse bestämmelserna i 23 % kräva förtydligande. Förstnämnda länsstyrelse anför, att bestämmelser— na ej giva vid handen, huruvida länsstyrelse äger förordna om den felandes inställande inför länsstyrelse eller föranstalta om förhör på ort och ställe, exempelvis genom landsfogde, samt att ej heller klart framgår, om reglerna rörande offentlighet och rättegångsbiträde skola gälla även för här avsedda fall. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att, därest i lagrummet om— förmält förhör skall hållas å arbetshemmet, närmare föreskrifter torde böra meddelas angående förfarandet därvid, särskilt beträffande frågan, huruvida länsstyrelse äger att genom vis-s särskilt förordnad tjänsteman verkställa för- höret. Länsstyrelsen finner det vara tveksamt, huru med den felande skall förfaras, därest förordnande meddelas om hans intagande å tvångsarbetsan— stalt, efter det han undergått förhör i arbetshem eller han eljest kvarstannat där under målets handläggning. Om han direkt från arbetshemmet överfördes till tvångsarbetsanstalt, syntes stadgandet i 39 % 6 mom. lägga hinder i vägen för honom att avgiva nöjdförklaring, enär dylik förklaring jämlikt berörda lagrum endast finge äga rum inför länSStyrelse eller fängelsemyndighet. I sådant fall torde bestämmelse böra meddelas därom, att nöjdförklaring finge avgivas i vittnens nävaro inför föreståndaren för det arbetshem, varest den felande förvarades.

24 %.

Beträffande stadgandet i 24 % 1 mom., andra stycket, att arbetsoförmögen tvångsarbetare må, om han är i behov av vård å "sinnessjukhus, kvarstanna å tvångsarbetsanstalten, intill dess dylik vård kan beredas honom, framhåller styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svart-sjö, hurusom denna bestäm- melse måste hava till konsekvens, att anstalten utrustas med härför erforder- liga anordningar samt med tillräcklig för ändamålet utbildad personal.

Vad angår föreskriften i tredje stycket av samma mom. om förpassning av en till arbete varaktigt oförmögen person till länsstyrelsen i det län, inom vil— ket hemortskommunen är belägen, anför länsstyrelsen i Stockholms län, att detta. stadgande syntes avse, att en slutgiltig utredning om 'den arbetsoförmög- nes hemortsrätt skulle verkställas, samt att den länsstyrelse, vilken handlade denna fråga, hade att slutligen avgöra densamma. Skulle så vara förhållandet, torde betänkligheter möta i flera avseenden, bland vilka länsstyrelsen endast ville nämna, att en dylik utredning om hemortsrätt ofta torde bliva synnerli- gen krävande och även tidsödande med hänsyn till att personer av ifrågava- rande art ofta långa tider saknade fast bostad, att bestämmelser saknades,

• Sida 76
•  Original

huru med den arbetsoförmögne skulle förfaras under utredningstiden, samt att länsstyrelsen i fråga syntes komma att icke blott fungera såsom dömande myndighet i fattigvårdsmål utan även erhålla ungefär samma ställning som sökande i dylikt mål.

I anledning av föreskrifterna i sista stycket av 1 mom. därom, att arbets- oförmögen, vars hemort—srätt ej kan utrönas, skall omhändertagas av fattig- vårdsstyrelsen i den stad, där han av vederbörande myndighet förklarats oför- mögen till arbete, uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att det förefölle egen- domligt, att platsen, där förklaring om arbetsoförmåga meddelats, skulle vara avgörande för skyldigheten att omhändertaga personen i fråga. Av länsstyrel- sen i Södermanlands län föreslås sådan ändring av nyssnämnda stycke, att orden »om hans hemortsrätt ej kan utrönas» utbytas mot >>om hans hemorts- rätt ej utan tidsutdräkt kan utrönas».

25 %. Länsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att, liksom i 23 %, närmare föreskrifter torde i 25 % böra meddelas rörande anställande av förhör, rätt att erhålla rättegångsbiträde m. m.

26 %.

Beträffande 26 % 1 mom. har länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit, att detsamma borde kompletteras med föreskrift, huru det skall förfaras med den, som av länsstyrelse försättes på fri fot i avbidan på slutligt avgörande av fråga om hans intagande i tvångsarbetsanstalt,

Stadgandet i 2 inom. andra stycket anses av länsstyrelserna i Uppsala och Örebro län kräva omformulering. Sistnämnda länsstyrelse föreslår, att stad- gandet erhåller följande ändrade lydelse: »Länsstyrelsen har att förordna om verkställighet av beslut, varom här är fråga.»

6 KAP.

Om tvångsarbetsanstalt.

28 %.

Beträffande 28 % 1 mom. har styrelsen för svenska fattigvård-s- och barna- vårdsförbundet anmärkt, att bestämmelserna om utskrivning i fråga om för— sumliga försörjare, som ålagts tvångsarbete enligt fattigvårdslagen, måste an— ses innebära en onödigt hög skärpning av interneringstiden, som enligt 75 % fattigvårdslagen är minst en, högst sex månader.

Den i'2 mom. andra stycket förutsatta möjligheten att i tvångsarbetsanstalt tillsvidare kvarhålla person, som tidigare varit intagen i sådan anstalt under tillhopa minst tio år, synes länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län vara betänklig och måste, enligt sistnämnda länsstyrelses uttalande, »anses

• Sida 77
•  Original

främmande för den moderna rättsuppfattningen». Länsstyrelsen i Kristian— stads län ifrågasätter, att vid avsedd beräkning av interneringstidens längd tiden för undergånget straffarbete jämväl bör medräknas.

I stället för villkorlig utskrivning enligt 3 mom. föreslås av länsstyrelsen i Stockholms län samt styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö infö— rande av s. k. försökspermissimz, vilken anordning skulle medgiva enklare och smidigare procedur vid övervakningen och vid eventuellt återförande till an- stalten.

,: 29 %.

Länsstyrelsen i Stockholms län och styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö anse, att underställning av anstaltsstyrelses beslut enligt 29 % 2 mom.

! icke borde äga rum. Beträffande beslut i här avsedda fall syntes erforderliga | garantier bättre och naturligare vinnas genom vederbörandes besvärsrätt. Av

länsstyrelsen i Kristianstads län göres gällande, att länsstyrelse vid prövning av beslut, varom här är fråga, borde äga att, därest så anses, nödigt, hålla förhör och föranstalta om annan utredning, samt att i avseende härå skulle gälla vad i 23 % första stycket sägs. Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrå— v gasätter, att sista stycket borde kompletteras med föreskrift, att kostnad för ' däri omförmält biträde vid påminnelsers avfattande skall ersättas av allmän— na medel.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

32 %.

Med hänsyn särskilt till svårigheten att utan längre utredningar avgöra frågor om vederbörandes hemortsrätt föreslår länsstyrelsen i Södermanlands län, att 32 % första stycket erhåller följande ändrade lydelse: »Då enligt den- na lag frivilligt arbete anvisas någon vid arbetshem eller förordnande medde- las om någons intagande i sådant hem, skall arbetsanvisningen eller förordnan- det gälla arbetshem, avsett för det landstingsområde eller den stad, där anvis— ningen skett eller förordnandet meddelats.»

34 %.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår, att i 34 % sista stycket meddelas , föreskrift rörande däri avsedd kostnads bestridande av allmänna medel.

35 %.

Vad angår de i 35 % omförmälda frågor, vilka äro avsedda att närmare reg- leras genom särskilda av Kungl. Maj :t framdeles utfärdade föreskrifter, har socialstyrelsen beträffande de olika slagen av anstalter i förslaget framhållit, att dessa enligt styrelsens uppfattning borde bilda ett sammanhängande system, samt att man borde försöka förläna även anstalter inom en och samma kategori

• Sida 78
•  Original

en viss nyan-sering. De icke statliga tvångsarbetsanstalterna borde icke jäm- ställas med de statliga, utan förlänas karaktären av tämligen fria asyler. Lag- förslaget lämnade öppet, huru dessa icke statliga anstalter skulle infogas i an- staltssystemet.

Rörande kungörandet av åtgärder enligt lagförslaget har i dess motivering ifrågasatts, att i samband med publikationen Polisunderrättelser skulle utgi- vas en' periodisk publikation, innehållande meddelanden angående vidtagna åt- gärder av nu ifrågavarande slag. Socialstyrelsen har föreslagit, att dylika uppgifter skulle sammanställas och tillhandahållas av central myndighet. Länsstyrelsen i Norrbottens län håller för lämpligast, att kungörandet av ifrå— i gavarande uppgifter uppdrages åt ett kommunalt organ i Stockholm eller åt ' privat sammanslutning, exempelvis sven-ska fattigvårds- och barnavårdsför- * bundet. Av statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasättes alter- nativt inrättande av en central registerbyrå enligt förebild från Belgien eller utgivande av en periodisk publikation. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona framhåller å sin sida önskvärdheten av, att kvinnor, som hänvisas till hjälputskott, icke göras till föremål för dylik publicitet.

8 KAP.

Om klagan i mål och ärenden enligt lagen. 37 %.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker, att 37 % 2 mom. torde böra för- tydligas i syfte, att därav uttryckligen måtte framgå, vilken länsstyrelse som är behörig upptaga besvär över beslut av anstaltsstyrelsen.

39 %.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår, att 39 % 5 mom. första stycket kompletteras med föreskrift, att kostnaden för biträde vid besvärs författande skall bestridas av allmänna medel.

Mot förslaget, att prövning av besvär över länsstyrelses beslut i mål om tvångsarbete skall ankomma på regeringsrätten i stället för å högsta dom— stolen, uttalas betänkligheter av socialstyrelsen saint styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona.

I fråga om 6 mom. framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län, att bestäm- melserna i första stycket angående nöjdförklaring icke synas vara fullt tyd- liga, utan att stadgandet torde böra erhålla en formulering, som närmare an- sluter sig till 2 % i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

• Sida 79
•  Original

MOTIVERlNG

• Sida 80
•  Original

• Sida 81
•  Original

Allmän motivering.

Frågan om revision av nu gällande lag angående lösdrivares behandling av den 12 juni 1885 har varit aktuell sedan mer än 30 år tillbaka, i det att redan år 1898 fångvårdsstyrelsen hos Kungl. Maj :t gjorde framställning om sådan revision.

Efter det framställningar i ämnet gjorts jämväl från åtskilliga andra håll, uppdrogs år 1907 åt en kommitté (fattigvårdslagstiftningskommittén) att ut- arbeta förslag till bl. a. förändrad lagstiftning angående lösdrivare. Denna kommitté framlade år 1922 betänkande med förslag till ny lag i ämnet, i det följande benämnt 1922 års förslag (statens offentliga utredningar 1923:2). Sedermera uppdrogs åt revisionssekreteraren Ragnar von Koch att överarbeta nämnda förslag, och framlades av honom den 30 juni 1926 betänkande med för- slag till »lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga», här nedan kallat 1926 års förslag (statens offentliga utredningar 1926: 9).

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1927 tillkallade sedermera chefen för socialdepartementet de sakkunniga för att inom departementet bi- träda med överarbetning av sistberörda förslag. Därvid angåvos ej i statsråds- protokollet några särskilda riktlinjer för nämnda överarbetning. De sakkun- niga hava emellertid beaktat de önskemål och erinringar, som uti inkomna utlåtanden över 1926 års förslag eller eljest blivit framställda. Såsom av det följande närmare framgår, har det av de sakkunniga nu framlagda förslaget, även om däri ett flertal av de bärande principerna i 1926 års förslag bibe- hållits, likväl i åtskilliga hänseenden blivit lagt efter andra och nya linjer.

De föregående förslagen innehålla båda historisk översikt över äldre lagstift— ning i ämnet samt redogörelse för gällande lagstiftning såväl i Sverige som i utlandet: I dessa delar hänvisas till vad nämnda förslag därutinnan innehålla. De sakkunniga hava överhuvud taget icke funnit det av behovet påkallat att i motiveringen återupprepa vad som återgivits eller anförts i de äldre förslagen, utan komma i allmänhet att i motiveringen här nedan närmare behandla en- dast de skiljaktigheter, som föreligga mellan 1926 års och förevarande för- slag. På grund av särskilda omständigheter måste dock på sina ställen un- dantag från denna regel göras.

Beträffande behovet av särskild lagstiftning mot lösdriveri ansluta sig de sakkunniga till den uppfattning, varåt givits uttryck i de två tidigare för- slagen; och hänvisas i huvudsakliga delar till vad därom i dessa förslag an- förts. Här må emellertid erinras om de av socialstyrelsen verkställda, i 1926 års förslag närmare omförmälda undersökningarna rörande manliga och kvinn- 6—284391

Föregående förslag i

ämnet.

Behovet av lagstiftning mot lös- driveri.

• Sida 82
•  Original

liga tvångsarbetare i landet, vilka undersökningar otvetydigt giva vid handen, att lösdriveriet innebär en betydande samhällsfara. Med hänsyn härtill och särskilt till ungdomens skyddande mot att indragas i ett asocialt liv föreligger enligt de sakkunnigas förmenande ett oavvisligt behov av särskild lagstift- ning i detta ämne. Utom det att lösdrivarna kunna betecknas såsom samhälls- parasiter, vilka, långt ifrån att föra ett samhällsnyttigt levnadssätt, äro en börda för samhället och förorsaka detsamma stora kostnader, utgöras dessa ele- ment till en stor del av sådana, som gjort sig skyldiga till brottsliga handlingar eller kunna befaras hemfalla till brott, även om de icke alltid bliva förvunna därtill. Lösdriveri och brottslighet gå sålunda. ofta över i varandra. AV socialstyrelsens undersökningar rörande å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö under år 1923 intagna manliga lösdrivare framgår sålunda bl. a., att av dessa mer än 70 % tidigare undergått frihetsstraff. Lördriveriet innebär därför en fara för rättsordningens upprätthållande, och tillätes det att utan ingripande från det allmännas sida fritt florera, skulle denna fara tvivelsutan i hög grad ökas. Samhället kan icke låta detta ske utan måste genom lämpliga åtgär- der ingripa till skydd däremot. Till skillnad från det straffrättsliga beiv- randet av brott, där samhället ingriper på grund av en viss begången hand- ling, som i lagen är belagd med straff, sker ingripandet mot lösdriveri på grund av och riktar sig mot vederbörandes hela livsföring, i den mån denna vi- sar sig asocial och samhällsskadlig. Samhället kan icke åtnöja sig med att vid- taga åtgärder allenast mot de brottsliga gärningar, vari en sådan livsföring tager sig uttryck, utan måste till samhällets skyddande ingripa även emot samhällsskadliga yttringar av lösdriveriet såsom sådant.

Ingripandet emot lösdriveri bör emellertid i första hand, i den mån det är möjligt, vara av förebyggande art. Av särskild vikt är det därvidlag, att lag— stiftningen giver det allmännas organ möjlighet och befogenhet att skydda ungdomen mot att dragas in i asocialt leverne och söka tillrättaföra de unga, som börjat hemfalla åt lösdriveri. Ju tidigare ett sådant ingripande sker, desto flera unga böra kunna återföras till ett ordnat och samhällsdugligt liv, en synpunkt, som är av synnerlig vikt att fasthålla, då häri till stor del lig- ger problemets kärnpunkt. Lagstiftningen emot lösdriveriet bör hava ett dubbelt mål, nämligen dels samhällets skyddande mot den samhällsfara, som lösdriveriet innebär, dels ock lösdrivarnas uppfostran till arbetsvillighet och samhällsnyttig verksamhet. Dessa mål sammanfalla till stor del, ty i den mån man lyckas återföra ifrågavarande personer till ett ordnat liv och vänja dem vid ordentligt arbete, i samma mån minskar man samhällsfaran. Dessvärre torde emellertid alltid komma att finnas en del individer, vilka äro i stort sett oemottagliga för rättelse och mot vilka särskilda säkerhetsåtgärder till sam- hällets skydd måste vidtagas.

På sätt i 1926 års förslag framhållits, bereda gällande bestämmelser i andra lagar — i vilket hänseende angivits strafflagen, lagen om behandling av al- koholister, lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga och lagen om inter- nering av återfallsförbrytare — icke tillräckligt skydd mot farorna från lös- drivarnas sida. Genom nämnda lagar har samhället icke tillräckliga medel

• Sida 83
•  Original

!

till sitt förfogande för bekämpande av alla samhällsvådliga yttringar av lös- driveri, och så länge detta icke är förhållandet, kan enligt de sakkunnigas me- ning samhället icke undvara särskild lagstiftning till skydd mot denna sam- hällsfara.

I de flesta länder betraktas lösdriveri och bettleri såsom brott och äro be- Bårlösdn've- lagda med straff antingen i strafflagen eller i författning av strafflags ka- raktär, till följd varav lösdrivarmål handläggas och prövas av domstol. Sverige och några andra länder, nämligen i Finland, Belgien och en del kan- toner i Schweiz, betraktas i lagstiftningen lösdriveriet däremot icke såsom ett brott utan såsom en från brotten skild företeelse och dess påföljd, tvångsarbete, icke såsom ett straff. Enligt dessa länders lagstiftning behandlas på den grund lösdriveriet enligt särskilda därför lämpade bestämmelser.

Då särskilt under frågans tidigare behandling jämväl i vårt land lösdrive- riets kriminalisering ifrågasatts och det påyrkats, att även utan en sådan kri- minalisering lösdrivarmålen måtte handläggas av domstol, torde det vara nödigt att närmare beröra dessa spörsmål. Yrkandena på ett rent judiciellt förfa- rande i lösdrivarmål hava, på sätt av de tidigare lagförslagen i ämnet inhäm- tas, ursprungligen framkommit av den anledning, att polismyndigheterna i vissa fall ansågos hava förfarit godtyckligt och att den administrativa hand— läggningen av dessa mål överhuvud taget innebure väder för den personliga "friheten, vilka borde undanröjas. Ur rättssäkerhetens synpunkt ansågs det därför önskvärt att vinna garantier mot dylik godtycklig behandling samt skydd för den personliga friheten, och detta ville man åstadkomma genom att överflytta målens handläggning till allmän domstol. Särskilt fångvårdssty- relsen gjorde sig till tolk för en sådan uppfattning.

En sådan överflyttning, som ovan antytts, skulle, enligt vad man torde få antaga, visserligen med hänsyn till rättssäkerheten innebära vissa fördelar, men å andra sidan skulle ett rent judiciellt förfarande i dessa mål tvivelsutan med- föra allvarliga olägenheter. Detta har i de två tidigare lagförslagen blivit närmare utvecklat och torde fördenskull ej behöva här ånyo upprepas. Justi- tieombudsmannen har också på sin tid funnit lösningen av detta spörsmål icke böra vinnas genom införande av ren rättsproce-dur utan genom reformerande av den administrativa handläggningen i riktning av större offentlighet samt rätt för lösdrivaren, som bliver föremål för behandling enligt lagen, att erhålla sakkunnigt biträde och att påkalla vittnesförhör vid domstol. De sakkunniga finna också detta vara den riktiga vägen att beträda.

Huvudvikten bör i lagstiftningen mot lösdriveriet läggas på den förebyggan- de och uppfostrande verksamheten, vilken bör utövas under medverkan av eller genom kommunala ombud och nämnder samt av föreningar och enskilda. Ett intimt samarbete mellan dessa och den myndighet, som i övrigt skall behandla dessa ärenden, är erforderligt, men ett sådant torde ej så lätt kunna åvägabrin— gas med de allmänna domstolarna, vilkas struktur och arbetssätt vid ärende- nas handläggning icke medgiva den smidighet, som är önskvärd och som vid administrativ handläggning är lättare att vinna. Samhällets ingripande mot

riet krimina- lisera; och lös-

driuarmål handläggas av domstol ?

• Sida 84
•  Original

Brister i nu gällande lag- stiftning och dess tillämp— ning.

lösdriveriet bör, såsom ovan antytts, i främsta rummet gå i riktning av upp- fostrande behandling av dem, som hemfallit därtill, deras återförande till ord- nade och samhällsenliga förhållanden, och för en dylik uppgift lämpa sig onekligen mindre de allmänna domstolarna. Det skulle därför enligt de sak- kunnigas mening vara stridande mot grundidén för den lagstiftning, som man nu avser att få till stånd, att betrakta lösdriveriet såsom ett brott med straff- rättsliga påföljder. Det är icke straffrättsliga synpunkter, som vid ingripande mot lösdriveriet böra ifrågakomma, utan det gäller därvid fastmera, liksom exempelvis i fråga om behandling av alkoholister, att söka ändra de asociala individernas livsföring och göra dem till samhällsnyttiga medborgare, i den mån de äro mottagliga för rättelse. Behandlingen av lösdrivarna bör därför också i görligaste mån individualiseras, och den beslutande myndigheten bör jämväl hava en övervakande uppgift. Länsstyrelserna hava i motsats till dom— stolarna genom sitt handhavande av fattigvårds- och barnavårdsmål samt mål enligt lagen om behandling av alkoholister stor erfarenhet från områden, som ligga nära och delvis beröra lösdriveriet, och stå därigenom i beröring med kom- munala myndigheter samt offentliga och enskilda institutioner, som lämpligen kunna och böra anlitas vid ingripande enligt lösdrivarlagen. Därtill kommer, att ärendenas handläggning inför länsstyrelsen möjliggör en mycket snabbare pro— cedur, än som i fråga om domstolarna, åtminstone lantdomstolarna, för när— varande är möjlig att genomföra.

Bland andra länder synes särskilt Belgien böra kunna tjäna till mönster för vårt land. Även där är hjälp till återanpassning i samhället huvudsaken, och för anordnande av denna verksamhet tillämpas där ett förfarande, som i stort sett har administrativ prägel. Men om ett administrativt förfarande hos oss skall bibehållas, är det av vikt, att fullgoda garantier mot administrativt god- tycke komma till stånd. Detta kan vinnas genom ett ökat kommunalt in- flytande vid handläggning av ärenden rörande lösdrivare och genom den om- läggning av behandlingen av lösdrivarmål, som antytts redan av justitieom— budsmannen och som sedan närmare utformats i 1926 års förslag. Därigenom bör kunna vinnas trygghet för den personliga friheten samt skapas garanti mot rättskränkningar och obefogade tvångsåtgärder.

På grund av vad sålunda anförts anse de sakkunniga, som i övrigt hänvisa till vad de tidigare lagförslagen i denna del innehålla, varken kriminalisering av lösdriveriet eller lösdrivarmålens överflyttning till de allmänna domstolarna böra äga rum, åtminstone icke för närvarande. En öppen fråga blir, huruvida en dylik anordning i samband med en blivande strafflags- och straffprocess- reform lämpligen kan ifrågakomma.

Beträffande de brister, som vidlåda nu gällande lagstiftning i ämnet, hän- visa de sakkunniga till 1926 års förslag, vari en översiktlig redogörelse därför lämnas. Det kan utan tvekan konstateras, att det nu tillämpade systemet är föråldrat och ineffektivt. Det medför ej tillräckligt skydd mot den samhälls- fara, som lösdriveriet innebär, och är ej heller ägnat att tillrättaföra de per- soner, som bliva föremål för behandling enligt lagen. Nu gällande lag anvisar

• Sida 85
•  Original

l ; l

egentligen icke andra åtgärder mot lösdrivare än varning och tvångsarbete. Så- som från många håll framhållits, har varningen i dess nu brukade form visat sig i stort sett betydelselös för rättande av den varnades sinnesbeskaffenhet. Å andra sidan har den genom det föreskrivna offentliggörandet fått karaktär av ett brännmärkande, som direkt försvårar återgången till ett hederligt liv. Av humanitära skäl har man därför i praxis på sina håll infört meddelande av en första varning av mera enskild natur, som föregår tilldelandet av sådan varning, som föreskrives i lagen. Vad tvångsarbetet åter angår torde detta, så- dant det nu är ordnat, i regel icke heller åstadkomma någon förbättring av de därtill dömda. De tillämpade interneringstiderna äro alltför korta, för att de internerade därunder skola kunna bibringas nya levnadsvanor och lärdomar av bestående art; endast i mera sällsynta undantagsfall torde en varaktig för- bättring kunna åstadkommas. Efter frigivning från tvångsarbetsanstalten står den frigivne viss tid under polisuppsikt och är skyldig göra vissa anmäl- ningar hos polismyndighet; en anordning, som ej heller torde medföra åsyftad nytta utan mången gång tvärtom vara ägnad att försvåra de ifrågavarande personernas återupprättelse. I det allmänna föreställningssättet har lagens tillämpning genom att läggas i händerna på polismyndigheten utan nämnvärd medverkan av kommunala organ i viss mån fått en prägel av godtycklighet över sig. Låt vara att endast i undantagsfall fog därför torde hava förefun- nits, har denna föreställning i allt fall, på sätt i 1926 års förslag framhållits, varit ägnad att undergräva förtroendet för den nuvarande lagstiftningen i ämnet.

I 15 % 1 mom. i gällande lag föreskrives visserligen, att kommunalmyndig— het och tillsyningsman böra låta sig angeläget vara att bereda lösdrivare ut- väg till arbete, men denna föreskrift lärer i allmänhet endast i ringa utsträck- ning hava bragts i tillämpning. Den största bristen i nu rådande system torde vara, att de för lösdriveri anhållna personernas arbetsvillighet i allmänhet icke genom beredande av arbetstillfälle kan prövas, överhuvud att någon fast organisation för förebyggande och uppfostrande hjälpverksamhet före ådö- mandet av internering icke finnes. I en ny lagstiftning i ämnet måste, såsom i 1928 års förslag skett, väsentlig vikt läggas på en sådan verksamhet. In- terneringsåtgärder böra såsom regel ej tillgripas utom såsom en sista utväg, då hjälpåtgärder kunna antagas icke leda till resultat. Å andra sidan böra dy- lika tvångsåtgärder, där de måste tillgripas, vara av den art, att genom de- samma kan ernås en bestående förbättring av dem, som bliva föremål för behandling, på samma gång som dessa åtgärder bereda ökat skydd för samhället.

Beträffande de allmänna riktlinjer, efter vilka lagstiftningen i ämnet bör läggas., torde i den allmänna uppfattningen nära nog enighet råda om vissa grundprinciper, varemot meningarna i åtskilliga andra punkter starkt gå 1 sar.

Enighet råder i stort sett därom, att de i nu gällande lag föreskrivna var- ningarna, som offentliggöras i Polisunderrättelser, böra upphöra. Också lärer man vara ense om att, som ovan antytts, väsentlig vikt i stället bör läggas på

Hjälpmlc- samhet (före- byggande åtgärder).

• Sida 86
•  Original

vidtagandet redan på ett tidigt stadium av hjälpåtgärder från det allmännas sida under medverkan i största möjliga mån av föreningar och enskilda. Denna förebyggande och stödjande hjälpverksamhet bör vara så anordnad att, då in- gripande enligt lösdrivarlagen sker, vederbörandes arbetsvillighet först prövas genom anvisning å arbete eller ett arbetsföreläggande, varigenom han får till- fälle att visa, att han verkligen vill begagna sig av erbjuden möjlighet att återgå till ett ordentligt levnadssätt.. I en ändamålsenligt ordnad hjälpverk— samhet måste därför såsom den främsta uppgiften ingå att i görligaste mån bereda arbetstillfällen åt de personer, som bliva föremål för behandling en- ligt lösdrivarlagen. Att i alla förekommande fall kunna. anskaffa lämpligt arbete åt detta klientel, torde visserligen visa sig icke vara möjligt, men i den mån så kan ske bör det allvarligen eftersträvas. För detta ändamål kräves en fast organisation, som därför bliver nödvändig att få till stånd. Enighet torde råda därom, att jämte vissa åtgärder från statens sida medverkan från kommunalt håll på detta område är oundgänglig. Huru dessa statliga åt- gärder och denna kommunala medverkan närmare böra vara anordnade, därom hava olika meningar gjort sig gällande, och de sakkunniga skola längre fram i motiveringen återkomma därtill.

Emellertid torde det, som ovan antytts, icke vara tillfyllest att i fråga om berörda hjälpverksamhet lita enbart till åtgärder från statens och kommuner— nas sida. I många fall kan det vara lämpligt att söka få dem, mot vilka ingripande sker, omhändertagna av anhöriga eller andra eller intagna å för i ändamålet inrättade enskilda hem eller anstalter. För omhändertagande och ( tillrättaförande av de personer, om vilka här är fråga, är den frivilliga hjälp- verksamheten av allra största betydelse. Redan i 1922 års förslag har det framhållits, att det här gäller att mera obunden av former med alla till buds stående medel söka upprätta ifrågavarande personer utan att behöva tillgripa direkt tvångsinternering. Det är därför av största vikt att härvid söka till- varataga de enskilda krafter, som äro verksamma på detta område, och tillika ] att för undvikande av den splittring i arbetet, som nu delvis råder, få en cen— tralisation av dessa krafter till stånd. På vad sätt detta närmare skall genom- föras, därtill skola de sakkunniga här nedan återkomma. Redan här bör det emellertid sägas, att denna frivilliga hjälpverksamhet bör på lämpligt sätt auk- toriseras och i samband därmed från det allmännas sida erhålla ett ökat eko- nomiskt understöd, vilket åter i sin ordning måste medföra, att denna verk— samhet ställes under viss kontroll. Den hjälp, som lämnas de personer. mot 1 vilka ingripande enligt lösdrivarlagen sker, bör vara så anordnad, att den, i som är föremål för hjälpen, icke kan utan vidare lämna mottaget arbete. Det ' måste därför, såsom bl. a. socialstyrelsen ffamhållit, ställas vissa krav även på dem, som bliva föremål för samhällets omvårdnad. Hjälpverksamheten tor- de överhuvud icke kunna motsvara sitt ändamål, utan att en viss grad av all- varligt tvång är därmed förbunden.

Frivilligt Enligt 26 å i gällande lag om behandling av alkoholister är det medgivet

57393??? å åt dryckenskap hemfallna personer att under vissa betingelser frivilligt ingå o ta .

• Sida 87
•  Original

i i | | !

å allmän alkoholistanstalt. I fråga om alkoholistvården har detta institut kommit till användning i ej ringa utsträckning och torde i stort sett hava visat goda resultat. Något dylikt institut förekommer ej i 1926 års förslag. I enlighet med vad som från andra håll blivit förordat hava de sakkunniga emellertid efter noggrant övervägande funnit lämpligt föreslå införande av motsvarande institut i den lagstiftning, varom här är fråga. Därvid förut- sättes, att från vederbörande myndighets sida prövning i varje förekommande fall skall äga rum, huruvida dylikt frivilligt ingående å anstalt må tillåtas. Det ligger nämligen i sakens natur, att det må ske endast beträffande person, å vilken lagen äger tillämpning, och endast i sådant fall, att utsikt föreligger, att han genom frivillig internering skall kunna tillrättaföras. Det bör där- emot icke tillåtas, att t. ex. en återfallslösdrivare genom att frivilligt ingå å anstalt undslipper för hans tillrättaförande behövlig tvångsinternering å längre tid, än som är avsedd att gälla för den frivilliga. De sakkunniga anse, att goda verkningar kunna förväntas av detta institut, och hava därför föreslagit bestämmelser av antytt innehåll.

Mellan hjälpåtgärder och tvångsåtgärder torde en bestämd gräns principiellt sett icke alltid kunna uppdragas, då å ena sidan även hjälpåtgärder ofta inne— fatta ett visst moment av tvång och å andra sidan jämväl tvångsåtgärder hava till syfte att lända till hjälp och rättelse.

I den mån hjälpåtgärder icke äro tillfyllest, måste samhället emellertid äga befogenhet att för vederbörandes tillrättaförande och sitt eget skydd tillgripa tvångsinternering såsom sista åtgärd, då ingen annan effektiv sådan står till buds. Härom lärer knappast någon vidare meningsskiljaktighet råda, och i varje fall är det för samhällets skull ofrånkomligt att hava denna utväg att anlita.

Beträffande tvångsinternering hava flera i ämnet hörda myndigheter fram- hållit, att det finnes föga utsikt att kunna uppfostra internerade lösdrivare till arbetsamhet under de korta tider, som nu ofta bestämmas för tvångsarbe- tet. Syftet med detta är ju att söka vänja den internerade vid ett arbetsamt och ordentligt liv. Detta syfte kan emellertid icke nås, om ej vederbörande myndighet har möjlighet att låta honom kvarstanna å anstalten, tills utsikt till verklig förbättring föreligger. Man torde därför vara tämligen allmänt ense om, att de nu tillämpade korta interneringstiderna böra ersättas av lång- varigare, relativt obestämd interneringstid, som giver vederbörande myndighet möjlighet att bestämma om den internerades kvarhållande å anstalten efter vad som för vinnande av syftet med interneringen är ändamålsenligast. Det avgörande bör därvid vara, huruvida grundad anledning kan anses föreligga till antagande, att den internerade efter utskrivning från anstalten skall kunna och vilja ärligen försörja sig samt föra ett ordentligt och samhällsnyttigt liv. Prin- cipen om obestämd interneringstid tillämpas redan nu i viss mån å en del när- liggande områden, såsom i fråga om internering av alkoholister, vanartade barn och minderåriga förbrytare. En viss maximitid för interneringen måste dock i varje fall stadgas, vilken tid endast i särskilda undantagsfall må över— skridas. I övrigt åberopas härutinnan vad 1926 års förslag i denna del inne- håller.

Tvång;- inlemering.

• Sida 88
•  Original

Övervaknhzg.

Anstaltsväsendet bör utöver vad som redan skett i största möjliga mån göras mera ändamålsenligt och i sådant hänseende särskilt genom de internerades upp— delning i olika grupper efter ålder, graden av mottaglighet för förbättring m. m. individualiseras. Så böra t. ex. unga internerade hållas avskilda från de äldre, och de oförbätterliga kunna avskiljas för sig i särskild asylavdel- ning. Vidare bör det eftersträvas att, i den mån så kan ske, bibringa de inter- nerade praktisk yrkesutbildning under anstaltstiden, så att de efter utskriv- ning från anstalten må hava möjlighet att med stöd därav ärligen försörja sig. Slutligen är det i detta sammanhang ett önskemål, att arbetet inom anstalter- na anordnas på så praktisk bog och på så ekonomiskt lönande sätt som möjligt.

För tillgodoseende av förbättringssyftet med interneringen bör vid utskriv— ning från arbetsanstalt lämplig sysselsättning beredas de utskrivna, då de eljest löpa fara att återfalla i ett sysslolöst och oordentligt liv. Vidare bör i likhet med vad som skett inom närliggande områden försöksutskrivning eller villkorlig utskrivning eller någon däremot svarande anordning såsom försöks— permission komma till användning. Därigenom vinnes möjlighet att på ett effektivt sätt pröva, huruvida varaktig förbättring åstadkommits. På sätt ne- dan förmäles, bör för en sålunda utskriven eller permitterad person, där så prövas nödigt, övervakning anordnas. Och befinnes under övervakningstiden, att han bryter mot honom därvid meddelade föreskrifter, bör han utan vidare kunna återföras till anstalten.

I 1926 års förslag har upptagits övervakningsinstitutet, liksom ock i viss mån var fallet i 1922 års förslag. J ämväl de sakkunniga hava ansett, såsom för visst fall ovan antytts, att behandlingen av de asociala element, om vilka här är fråga, för att bliva effektiv bör förbindas med tillsyn eller övervakning över de personer, mot vilka ingripande enligt lagen skett. Sådan övervakning bör kunna äga rum såväl i samband med förebyggande hjälpåtgärder som ock i form av eftervårdande verksamhet vid försöksutskrivning och slutlig ut- skrivning från arbetsanstalt.

Systemet med övervakning har på närstående områden inom lagstiftningen i stor utsträckning vunnit tillämpning och har där tvivelsutan medfört goda resultat. Sålunda har det sedan länge tillämpats vid tvångsuppfostran av minderåriga förbrytare (4 % i lagen den 27 juni 1902 ang. verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran), i fråga om dem, som för brott erhållit villkorlig straffdom (lagen den 22 juni 1906, numera lagen den 28 juni 1918) eller efter delvis verkställt frihetsstraff erhållit villkorlig frigiv- ning (lagen den 22 juni 1906), samt vid behandling av alkoholister (20 % i lagen den 30 juni 1913). På senare tid hava ock enligt lag den 27 april 1927 särskilda bestämmelser meddelats om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från interne- ringsanstalt för återfallsförbrytare. Även på barnavårdens område har syste- met med övervakning i viss mån kommit till användning (23, 45 och 46 %% i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård).

Betydelsen av en övervakande verksamhet från samhällets sida på olika

• Sida 89
•  Original

i l

områden har alltmera blivit erkänd, och detta institut lärer icke heller inom lösdrivarlagstiftningen kunna undvaras. Då de personer, om vilka här är fråga, i allmänhet kännetecknas av bristande viljestyrka, slapp karaktär och över- huvud en viss andlig underlägsenhet, varigenom de i regel hava svårt att skydda sig mot dåliga inflytelser och reda sig på egen hand, synes införande av övervakningsinstitutet här kunna bliva av stor betydelse. Särskilt gäller detta de unga, som bliva föremål för behandling enligt denna lag. Erfarenhe- ten visar också, att i upprepade fall från tvångsarbetsanstalt frigivna personer, efter att på några dagar efter frigivandet hava gjort slut på sina besparingar från anstalten, omedelbart återfallit i lösdriveri. Det är en påtaglig brist, som på grund av frånvaron av bestämmelser om övervakning efter frigivan- det enligt nu gällande lag sålunda föreligger. Den i lagen nu stadgade skyl- digheten att under viss tid efter frigivandet göra anmälan hos polismyndig- het torde i förevarande avseende kunna betecknas såsom ineffektiv.

På grund av det ovan anförda hava de sakkunniga liksom 1926 års förslag upptagit övervakningsinstitutet. I första rummet har därvid avsetts det fall, att ett ingripande enligt lösdrivarlagen stannar vid blott vidtagande av hjälp- åtgärder. Vederbörande myndighet, som förordnar härom och därvid har att meddela erforderliga föreskrifter i fråga om vistelseort, sysselsättning och i andra hänseenden, vilka föreskrifter personen i fråga är pliktig ställa sig till efterrättelse, bör i de fall, då omständigheterna därtill föranleda, genom anord- nande av övervakning kunna försäkra sig om dessa föreskrifters iakttagande samt därvid tillika giva honom stöd i hans strävan att återgå till ett ordnat och samhällsnyttigt liv.

Vidare har man tänkt sig övervakning erforderlig, då länsstyrelse medgivit villkorligt anstånd med verkställande av utslag rörande någons tvångsinter- nering. I detta fall synes övervakning till och med böra vara obligatorisk. Slutligen bör, som ovan sagts, vid försöksutskrivning eller försökspermission från interneringsanstalt, liksom även vid den slutliga utskrivningen därifrån, i den mån det prövas nödigt, kunna anordnas övervakning över den försöksper- mitterade eller utskrivne.

Övervakningen bör alltid vara inskränkt till viss maximitid, enligt de sak- kunnigas förslag bestämd till två år. Såsom övervakare bör lämpligen kunna förordnas icke blott enskild person, utan jämväl för uppgiften lämpad och därtill villig förening eller stiftelse (jfr 4 % 2 mom. i lagen om behandling av alkoholister) .

Beträffande proceduren i lösdrivarmål är det, såsom ovan berörts, ett oefter- givligt önskemål, att betryggande garantier för den personliga frihetens skyd- dande beredas samt möjligheter till godtycke och rättsövergrepp såvitt möj- ligt avlägsnas. Detta bör till en början ske genom stadgande om medverkan av de förtroendevalda kommunala organ och hjälporganisationer, åt vilka, som ovan sagts, vissa funktioner i fråga om den förebyggande hjälpverksamhetens utövande böra uppdragas. Därjämte bör emellertid, och detta är även av vikt, själva proceduren i hithörande mål ändras genom omläggning i åtskilliga hän- seenden av förfarandet hos länsstyrelserna. Sålunda bör principen om offent-

Viss om- läggning av proceduren

hos läns-

afyrelaen.

• Sida 90
•  Original

lighet vid förhandlingarna därstädes vinna beaktande, därvid det dock bör medgivas länsstyrelsen att besluta undantag från regeln, där offentligheten finnes kunna medföra ett onödigt lidande för den person, som är föremål för behandling, eller vara ägnad att motverka det i lagen avsedda förbättrings— syftet. Vidare bör det i likhet med vad som gäller i fråga om för brott häk- tad person medgivas lösdrivare, som inställes inför länsstyrelsen, att på all- män bekostnad få anlita rättegångsbiträde, där detta ej befinnes vara uppen- barligen onödigt. Än vidare synes det lämpligt medgiva länsstyrelsen möj- lighet att i fall av behov kunna föranstalta om särskild undersökning rörande lösdrivares personliga förhållanden, motsvarande förundersökning i brottmål, samt att i enlighet med vad som gäller enligt fattigvårds- och alkoholistlagarna förordna om förhör inför domstol med uppgivna personer såsom vittnen eller upplysningsvis. Slutligen bör efter förebild av den villkorliga straffdomen åt länsstyrelsen inrymmas befogenhet att vid meddelande av utslag rörande nå- gons internering å arbetsanstalt medgiva villkorligt anstånd med utslagets verkställande, då omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att vederbörande utan sådan internering skall låta sig rättas. Särskilt beträf- fande unga personer, som kommit ut på det sluttande planet men ännu kunna vara mottagliga för rättelse, kan dylikt villkorligt anstånd bliva av stor bety- delse, i det att de därigenom kunna sporras att undvika. ett fortsatt asocialt leverne och i stället söka föra ett ordentligt liv. De goda erfarenheterna av motsvarande institut exempelvis i Norge giva stöd för antagande i sådan riktning.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att det från åtskilliga håll fram- förts såsom ett önskemål, att i fråga om behandling av kvinnor, mot vilka ingripande enligt förevarande lagstiftning sker, kvinnor böra deltaga i den förebyggande hjälpverksamheten och för övrigt i ärendenas handläggning i första instans. Detta önskemål hava de sakkunniga funnit beaktansvärt och därför genom inrymmande av bestämmelse i antydd riktning sökt i erforder- lig omfattning tillgodose.

Ovan angivna riktlinjer, som i stort sett synas hava vunnit allmänt gillande, överensstämma till största delen med grunderna för 1926 års förslag; dock hava de sakkunniga i dessa hänseenden delvis givit den föreslagna lagtexten annat innehåll än nyssnämnda förslag. Detta är framför allt förhållandet be- träffande formerna för medverkan från kommunala myndigheter och för den enskilda hjälpverksamheten, till vilka frågor de sakkunniga längre fram åter- komma. I fråga om interneringsanstalterna och behandlingen av där intagna personer hava de sakkunniga ock i viss mån funnit sig böra anlägga andra synpunkter, än som i 1926 års förslag kommit till uttryck. I stället för vill- korlig utskrivning i enlighet med nämnda förslag föreslå de sakkunniga be— stämmelser om försökspermission, genom vilket alternativ större smidighet i förfarandet torde kunna åstadkommas. J ämväl beträffande flera andra, delvis synnerligen viktiga frågor har förevarande förslag lagts efter andra och nya linjer, såsom framgår av den efterföljande motiveringen. Detta gäller fram— för allt prostitutionsföreteelsen.

• Sida 91
•  Original

Uti det den 31 augusti 1882 framlagda förslaget till förordning angående lös- Proatitutions- driveri, som ligger till grund för 1885 års lag i ämnet, uttalas i motiveringen föremåls” (sid. 34) med avseende å prostitutionen följande: Till lösdrivare »måste räknas jämväl prostituerade, vilkas genom skörlevnad förvärvade tillgångar icke böra fritaga dem från den behandling, som här avses. Emot dessa kvinnor lämnar allmänna lagen icke någon repressiv makt, så vida de ej vistas i hus, där otukt drives, under vilken förutsättning allena strafflagen kan mot dem till— lämpas; men då skörlevnad, bedriven även på. annat sätt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant fall finnas en möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt liksom i sanitärt syfte.»

I 1885 års lag finnes som bekant intet uttryckligen stadgat om prostituerade,

| men i enlighet med nyss återgivna uttalande i motiveringen hava de i lagtillämpningen ansetts falla under bestämmelsen i 1 % andra stycket i lagen i och sålunda behandlats såsom lösdrivare.

[ Vid tillkomsten av lagen den 20 juni 1918 aug. åtgärder mot utbredning av

| könssjukdomar utelämnades helt frågan om prostitutionen.

_ 1922 års förslag intog i denna del samma ståndpunkt som 1885 års lag. 1926 » års förslag innehåller däremot detaljerade bestämmelser om prostituerade (8 % 2)), vilka bestämmelser närmare omförmälas här nedan.

Av de problem, som de sakkunniga haft att upptaga till behandling, är intet mera ömtåligt och svårlöst än frågan om den ställning, förevarande lagstift- ning bör intaga i förhållande till den s. k. prostitutionen. Det stöter på syn—

L nerligen stora svårigheter att på ett sätt, som tillfredsställer olika menings- riktningar, lösa detta problem. Prostitutionen har rötter djupt ned i sociala och ekonomiska missförhållanden, och så många växlande faktorer spela där- vidlag in, att frågans fullständiga och slutgiltiga lösning för närvarande lärer falla utom det möjligas gräns. Man torde emellertid allmänt vara ense därom, att prostitutionen är ett Svårt samhällsont, som måste bekämpas. Redan från * början torde det få anses klart, att det därvid icke bör bliva fråga om vare sig ! reglementering av prostitutionen i någon som helst form eller dess kriminali- . sering, d. v. 5. att densamma betraktas såsom brott och belägges med straff. ' Men i övrigt gå meningarna starkt i sär, när det gäller att avgöra, vilka medel som böra väljas för detta samhällsondas bekämpande. ! Man påyrkar på en del håll, att för ändamålet i främsta rummet prostitutio- ' nens sociala orsaker, de samhälleliga missförhållanden, ur vilka densamma '; hämtar sin näring, i görligaste mån böra undanröjas. Väl är det sant, att

prostitutionen till stor del torde hava sin grund i vissa inneboende egenskaper hos de personer, om vilka här är fråga, hela deras asociala läggning så att säga, men å andra sidan torde det vara ovedersägligt, att förbättringar i nämn- da missförhållanden, t. ex. förbättringar i bostadsförhållanden, i avlöningsför- hållanden för unga kvinnor samt ändrade seder i fråga om nöjesliv och alko- holförbrukning äro av stor betydelse i kampen mot prostitutionen. Det säger sig också självt, att förbättringar i antydda hänseenden äro nödvändiga samt att alla till buds stående vägar och medel böra anlitas för att åstadkomma sådana förbättringar. Men därmed kan man icke stanna. Ty realiserandet av

• Sida 92
•  Original

dessa sociala önskemål är svåruppnåeligt och i varje fall hänvisat till en mer eller mindre avlägsen framtid. Skulle man i övrigt intet åtgöra mot prostitu- tionen, så skulle man ej inom överskådlig tid kunna åstadkomma en verklig för- bättring av förhållandena. Man kan från samhällets sida ej underlåta att i avvaktan på avhjälpandet av omförmälda missförhållanden mot det förbanden- varande onda, som prostitutionen innebär, bereda såväl skydd åt samhället som hjälp åt de individer, vilka hemfalla åt sådan sedeslöshet, varom här är fråga.

Så gott som alla lära vara ense om önskvärdheten och behovet av ett medel för prostitutionens bekämpande, nämligen åstadkommandet av ökad upplys- ning i sexuella frågor. Särskilt beträffande ungdomen är det av synnerlig vikt att bibringa densamma vederhäftig upplysning om vådorna av otuktigt leverne i tillfälliga och lösa könsförbindelser och att söka åstadkomma en stegrad-an— 1 svarskänsla i förhållandet mellan könen. Medlen härför äro undervisning i ämnet för den mognare skolungdomen, upplysande föredrag på vetenskaplig grund i ungdomsföreningar och andra sammanslutningar, där det lämpligen kan ske, spridande av goda ströskrifter i ämnet m. m. I detta sammanhang ' må framhållas, hurusom ovannämnda lag den 20 juni 1918 angående åtgärder " mot utbredning av könssjukdomar (lex veneris) i sin 27 % innehåller bestäm- melse därom, att Konungen har att förordna om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smitt- farlighet m. m. Ett förslag i ämnet framlades ock den 9 mars 1921 av de sär- skilda sakkunniga inom det förutvarande civildepartementet, åt vilka enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdragits att verkställa utredning i saken. I detta förslag har påvisats behovet av undervisnings- och upplysningsverksam- het i fråga om könssjukdomarna, varjämte däri bl. a. framlagts allmänna grun- der för sexualundervisning samt riktlinjer för anordnande av undervisnings- och upplysningsverksamhet i skolan samt utanför läroanstalterna m. in. För- slaget har dock mött motstånd och hittills endast i ringa mån blivit realiserat. Såsom ett led i prostitutionens bekämpande är det enligt de sakkunnigas mening emellertid i hög grad angeläget, att den i 27 % i lex veneris påbjudna undervis- nings- och upplysningsverksamheten i lämplig form kommer till stånd.

Upplysning i sexuella ting, liksom strävandena att undanröja de sociala och ekonomiska missförhållanden, ur vilka prostitutionen åtminstone till en del härflyter, och andra dylika åtgärder av indirekt förebyggande beskaffen- het äro emellertid, såsom förut anmärkts, icke till fyllest. Skulle samhället åtnöja sig med att blott vidtaga sådana åtgärder, skulle följden, såvitt för närvarande kan bedömas, endast bliva ökad utbredning av prostitutionen med alla dess för samhället menliga verkningar. En dylik passivitet från sam- hällets sida gentemot ett samhällsont av så svårartad och samhällsskadlig beskaffenhet anse de sakkunniga i likhet med den uppfattning, som kommit till uttryck i 1926 års förslag, icke tillrådlig. Särskilt för den vuxna ung- 1 domen, såväl den manliga som den kvinnliga, medför prostitutionen uppen- 1

l l l

bara vådor och frestelser. Genom prostitutionen sprides en förråande upp- fattning av det sexuella förhållandet mellan man och kvinna, ett missförhål-

• Sida 93
•  Original

. » r i . » i | 1

i | i | '

lande, som särskilt för ungdomens vidkommande är av allmänfarlig beskaffen- het. Därjämte är prostitutionen en hård för spridande av könssjukdomar. Det är framför allt med tanke på ungdomens skyddande mot det moraliska och kroppsliga fördärv, prostitutionen sålunda medför, som samhället måste ingripa mot densamma på ett mera positivt sätt än blott genom sådana indirekta åtgärder, som ovan antytts. Att ungdomen i görligaste mån bör skyddas mot frestelser och fördärv i sexuellt hänseende är ock en tanke, vilken såsom en röd tråd går igenom den offentliga diskussion i ämnet, som förekommit.1 Målet i denna del vill man nå, förutom medelst undervisning och ökad upplysning i hithörande ting, genom vidtagande av förebyggande åtgärder och genom min- skande av frestelserna till otuktigt leverne. Den manliga och kvinnliga ung- dom, som i förevarande hänseende råkat på avvägar, bör omhändertagas och hjälpas att föra ett ordnat och samhällsnyttigt liv. Vidare bör ingripande ske mot personer, som genom sitt sedeslösa leverne förleda ungdom till otukt. I fråga om vanartad ungdom under 18 år är lagen om samhällets barnavård till- lämplig, och sådan ungdom kan följaktligen enligt nämnda lag komma i åt- njutande av erforderligt skydd. Men även ungdom ovan denna åldersgräns, som hemfaller åt otuktigt leverne i tillfälliga. och lösa. förbindelser, bör i dess eget intresse beredas lagens skydd genom erforderligt ingripande och vidta- gande av åtgärder för dess återförande till ett ordentligt liv.

Det ligger i sakens natur, att dylikt ingripande mot ungdom för sedeslöst leverne huvudsakligen måste bliva av uppfostrande beskaffenhet. Denna upp- fostrande verksamhet bland ungdomen måste emellertid med avseende å denna verksamhets ömtåliga art bedrivas på ett hänsynsfullt och varsamt sätt, om den skall medföra åsyftad nytta. och icke rent av vara till skada. För det in- gripande, varom här är fråga, synes åldersgränsen uppåt lämpligen böra sättas till myndighetsåldern, intill vilken de unga enligt civilrättsliga bestämmelser stå under föräldrars eller förmyndares vårdnad och ej fritt kunna bestämma i vare sig personliga eller ekonomiska angelägenheter.

Det har ifrågasatts, att ett ingripande mot sexuell vanart hos ungdomen, även ovan åldersgränsen 18 år, borde ske på det sättet, att man genom att utvidga barnavårdslagens tillämplighetsområde till att omfatta jämväl ung- dom i åldern 18—21 år kunde tillämpa denna lags bestämmelser. Detta anse de sakkunniga emellertid i likhet med den mening, som hävdades i 1926 års för- slag, ej vara lämpligt. Redan vid barnavårdslagens tillkomst mötte det stora betänkligheter att utsträcka gränsen för lagens tillämplighet från förut gäl- lande 16 år till 18 år, och än större betänkligheter måste göra sig gällande mot utsträckning av åldersgränsen ända till 21 år. Det torde på sina håll hava visat sig ej vara lätt för barnavårdsnämnderna att bemästra svårigheter- na. vid omhändertagandet av sexuellt vanartad ungdom i åldern 16—18 år, och än svårare bleve detta säkerligen i fråga om ungdom i åldern 18—21 år. För övrigt torde det befinnas mindre lämpligt att betunga barnavårdsnämn-

1 Här må, exempelvis erinras, att vid en är 1899 i Bryssel hållen internationell konferens enhälligt antogs en resolution (den enda, varom fullständig enighet vid konferensen rådde), att statsmakternai de särskilda länderna måtte med alla till buds stående medel hindra omyndiga kvinnor från att hem- falla åt prostitutionen.

• Sida 94
•  Original

derna med uppdrag att omhändertaga behandlingen av svårhanterlig ungdom uti ifrågavarande ålder, och en sådan anordning skulle, vad de större städerna angår, säkerligen i hög grad försvåra och tynga deras redan nu besvärliga värv. Härtill kommer den psykologiskt måhända ej alldeles oviktiga synpunkten, _ att den mera mogna ungdom, varom här är fråga, säkerligen icke skulle vilja betraktas såsom barn Och såsom sådana komma under behandling av barna- vårdsnämnd. En sådan uppfattning h0s ungdomen själv skulle sannolikt för barnavårdsnämnderna. försvåra arbetet med dessa unga. Det bör därför bliva ett annat organ än barnavårdsnämnd, åt vilket bör uppdragas att handlägga ärenden rörande tillrättaförande av sexuellt vanartad ungdom i åldern 18—21 år. Denna samhällets uppfostrande verksamhet bör uppenbarligen i lika mån avse manlig och kvinnlig ungdom.

Om frågan rörande samhällets befogenhet och skyldighet att ingripa mot sedeslöst leverne av svårare art bland ungdom i omyndig ålder åtminstone icke i högre grad torde vara föremål för meningsskiljaktighet, kan detsamma däremot alldeles icke sägas vara fallet, när det gäller sedeslöst leverne av per- soner ovan denna åldersgräns. Beträffande dessa ligger också frågan på ett annat plan. Tydligt är till en början, att det icke kan bliva tal om att här skriva ett slags morallag, riktande sig mot utomäktenskapligt könsumgänge i allmänhet. När det gäller lagstiftning på förevarande område, lärer man vara nödsakad att låta den synpunkten gälla, att en till myndig ålder? kommen med- borgares leverne och förehavanden i sexuellt hänseende höra privatlivet till och ej höra. i och för sig göras till föremål för samhällets ingripande. Denna princip kan dock ej tillåtas gälla utan alla undantag. Sålunda får det ur sam— hällets synpunkt anses befogat att ingripa, då någon, vare sig man eller kvinna, genom lösaktigt leverne sjunker så djupt, att han bliver oförmögen till. hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt liv, med andra ord nedsjunker till en sam- hällsparasit, som icke genom ordnat arbete eller eljest hederlig verksamhet så att säga gör rätt för sig i samhället. I sådant fall synas goda skäl föreligga att giva samhället befogenhet att på lämpligt sätt ingripa för tillrättaförande av dessa i högre eller mindre grad av förfall stadda människor. Då de genom sitt lösaktiga levnadssätt sprida smitta av såväl moralisk som kroppslig art, ter sig detta berättigat även ur socialhygienisk synpunkt. Man bör därvid lika litet som i fråga om den sexuellt vanartade ungdomen göra skillnad mellan män och kvinnor. I vilketdera fallet som helst gäller det att genom samhällets ingripande, i såväl individernas eget som samhällets intresse, söka återföra dessa individer, vare sig män eller kvinnor, till ett hederligt och samhälls— nyttigt liv. Detta bör enligt de sakkunnigas mening utgöra den principiella grunden för lagstiftningen i ämnet. Det blir sålunda även här förbättrings- synpunkten, som i viss mån bör bliva den bestämmande. Om man söker lösa frågan på sådant sätt, kan denna i dess helhet lyftas upp på ett högre plan; och en del av de svårigheter, som eljest skulle möta lagstiftaren vid lösande av detta i alldeles särskild grad svåra Och omstridda spörsmål, kunna därige- nom måhända undvikas. Härom har man också under diskussionen i ämnet i allmänhet varit tämligen ense, och någon annan ståndpunkt har i stort sett

• Sida 95
•  Original

ej heller intagits i de båda tidigare förslagen i ämnet, ehuruväl man där sökt lösa uppgiften på skilda sätt. I varje fall får man emellertid nog göra klart för sig, att det torde vara mycket svårt, för att icke säga omöjligt att finna en lösning, som i allo kan tillfredsställa olika meningsgrupper. Man får nöja sig med att söka nå fram till en lösning, som kan tänkas — samtidigt som den är praktiskt genomförbar —— i viss mån tillfredsställa flertalet av dem, som verkligen äro besjälade av önskan, att det måtte sättas gräns för detta sam- hällsonda och att samhället måtte bringa hjälp och skydd åt de beklagans- värda människor det här gäller.

I fråga om genomförandet av de ovan angivna principerna skiljer sig det av de sakkunniga nu framlagda förslaget i väsentliga avseenden från de båda föregående. I 1922 års förslag har, som ovan sagts, frågan lösts på det sätt, att man låtit den enligt gällande lag rådande ordningen i huvudsak fortbestå. Prostitutionen, i den mån ett ingripande däremot enligt nämnda förslag kunde äga rum, jämställdes sålunda med lösdriveriet; och endast genom vissa an- ordningar i fråga om tvångsinterneringen lät man uppfostringssynpunkten komma till uttryck på samma sätt, som var fallet med avseende å lösdriveriet i allmänhet. 1926 års betänkande innehåller däremot beträffande prostitue- rade, visserligen i samma lag, som avser behandling av lösdrivare, men i sär- skilda bestämmelser förslag till åtgärder av förebyggande och uppfostrande art. De prostituerade karakteriseras där såsom sådana, vilka under vissa an- givna betingelser vanemässigt bereda sig inkomst genom otukt. En huvud— saklig vikt har sålunda lagts, förutom på det vanemässiga utövandet av otukt, på den ekonomiska sidan av saken, nämligen på den omständigheten, att otuk- ten utövas mot betalning.

Ett dylikt betraktelsesätt bör emellertid enligt de sakkunnigas uppfatt- ning, såsom redan av det förut anförda torde framgå, icke läggas till grund för lagstiftningen i ämnet. Det avgörande bör ej vara, huruvida en prosti- tuerad för otukts övande betingar sig ekonomisk ersättning; detta är endast av sekundär betydelse. Den avgörande faktorn bör, som redan antytts, i stäl- let vara, huruvida personen i fråga, man eller kvinna, förfallit till ett sedes— löst leverne av så svår beskaffenhet, att det måste betecknas såsom samhälls- skadligt. Då föreligger — under vissa ytterligare betingelser, som längre fram i den speciella motiveringen skola angivas —— anledning för samhället att ingripa för att söka tillrättaföra honom.

Enligt den uppfattning, åt vilken här givits uttryck, bör lagstiftningen ej vara riktad mot prostitutionen såsom sådan (benämningen »prostitution» bör för öv— rigt icke i lagtexten komma till användning, varemot det torde vara svårt att i motiveringen undvara uttrycket). Företeelsen bör icke ses vare sig ur kriminell synpunkt, såsom i äldre tid skedde, eller ur ordnings- eller polissynpunkt, så- som under den förut rådande reglementeringens tid var fallet, utan man bör även i lagstiftningen i främsta rummet anlägga sociala och socialhygieniska synpunkter på denna företeelse; det bör med andra ord anordnas och utföras ett socialt hjälparbete bland dessa förkomna individer, på sätt ovan blivit närmare utvecklat. Därigenom får denna verksamhet från samhällets sida en

• Sida 96
•  Original

annan innebörd och ett annat syfte än den enligt gällande lag praktiserade ordningen. En förutsättning för att den sålunda tänkta anordningen skall med framgång kunna genomföras är, att skydds— och räddningsverksamheten bland de till sedeslöst leverne hemfallna utövas av därför lämpade or- gan, bestående av för uppgiften kompetenta personer, och att frivilliga kraf- ter på området i största möjliga utsträckning anlitas. Uppenbart är, att po- lismyndigheterna icke skola hava att taga befattning med den sålunda antydda hjälpverksamheten. Det är nämligen av vikt, att denna verksamhet icke kom- mer att utövas av sådana organ eller under sådana former, att de personer, som bliva föremål för behandling, därigenom åsättas en viss nedsättande prä- gel, vilket lätt blir följden, därest de skola i första hand bliva föremål för be- handling av polismyndighet. Den enligt nu gällande lösdrivarlag på polismyn- dighet ankommande handläggningen av ärenden rörande prostituerade skall enligt förevarande förslag sålunda helt upphöra. Denna ändring av nu rå- dande ordning är av synnerlig vikt såsom verkande i humanitär riktning, utan att samhällsskyddet därigenom behöver bliva åsidosatt. I detta hänseende skiljer sig förslaget även från 1926 års förslag, enligt vilket (15 %) polis- myndighet (fiskalen) hade att såsom beslutande myndighet i andra instans handlägga ärenden rörande prostituerade kvinnor.

Då med den lagstiftning mot sedeslöst leverne, varom här är fråga, åsyftas att ingripa mot sådant leverne, som yttrar sig på samhällsskadligt sätt, torde det ej kunna åberopas något skäl, varför skillnad i lagen skulle göras mellan män och kvinnor, som göra sig skyldiga till dylikt leverne, utan ingripande bör i sådant fall uppenbarligen ske lika mot båda könen.

Slutligen vilja de sakkunniga erinra, att socialstyrelsen i ett avgivet utlå- tande i ämnet framhållit, att yrkesmässig skörlevnad, där den förekommer i större omfattning eller framträder fräckt och ohöljt, måste anses ägnad att medföra för samhället betänkliga verkningar, bl. a. därigenom, att de prostitue- rade genom olovliga tillgrepp, som vanligen ej beivras, samt genom samliv med brottslingar, vilka de hjälpa, ej sällan också äro kriminellt betonade, varför samhället ej gärna torde kunna underlåta att reagera mot prostitutionen. De sakkunniga anse också, att av nu anförda skäl så bör ske. Samhällets an— strängningar måste därvid —-- i enlighet med socialstyrelsens i samma utlåtande framhållna mening — främst inriktas på de unga kvinnornas upprättande. Det är genom verkställda undersökningar styrkt, att prostitutionen till allra största delen rekryteras av flickor i omyndig ålder. Sker omhändertagande på ett tidigt stadium, kan ännu utsikt förefinnas till räddning, men ju längre de ohindrade fått ägna sig åt skörlevnad, desto mindre blir utsikten därtill, såsom naturligt är. I första hand bör emellertid städse försökas att tillrätta- föra och upprätta de på avvägar komna, och allenast i de fall, då återfall före- ligger och då rättelse genom hjälpåtgärd befinnes utsiktslös, bör tvångsåtgärd tillgripas. Någon annan form härför än internering i lämplig anstalt lärer därvid icke stå till buds.

Rörande det närmare bestämmandet av formerna och ordningen för det all- männas ingripande på förevarande område hänvisas till avdelningen här nedan

• Sida 97
•  Original

om »kommunalt organ för åtgärder mot prostitutionen» och till den speciella motiveringen.

Frågan, huruvida åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art hägg, Muu-_ böra behandlas i samma lag som det egentliga lösdriveriet eller i en särskild ”35,7 295515? lag för sig, har hos de sakkunniga varit föremål för noggrant övervägande. tion böra_be- Därvid hava olika meningar yppat sig. 1922 års förslag innehåller, såsom gäng,;gg förut antytts, ej några särskilda bestämmelser om åtgärder mot prostitutionen, vilket emellertid berodde därpå, att ingripande mot prostituerade enligt nämn- da förslag ansågs kunna ske med stöd av den allmänna bestämmelsen i för- slagets 1 %, under vars definition på lösdriveri även prostitutionsföreteelsen ansågs falla. I 1926 års förslag äro åtgärder mot det egentliga lösdriveriet och mot prostitutionen behandlade i samma lag. Till stöd därför kan anföras bl. a., att prostitutionen till huvudsaklig del har sin grund i samma förhål- landen som det egentliga lösdriveriet, nämligen i vederbörandes benägenhet för lättja, sysslolöshet samt olust till arbete och ordnad verksamhet överhu- vud. Det har i detta hänseende också sagts, att prostitutionen är den speciella form, i vilken det kvinnliga lösdriveriet tager sig uttryck (se professor O. Kin— bergs skrift: »Om s. k. lösdrivare och deras behandling»). Även om båda företeelserna sålunda till en del bottna i samma personliga förutsättningar hos män och kvinnor, är det dock å andra sidan ovedersägligt, att företeelserna i annat hänseende äro artskilda därigenom, att prostitutionen sammanhänger med människans könsliv. På grund därav måste, när det gäller bekämpande av prostitutionsföreteelsen, i viss mån andra synpunkter än i fråga om lös- driveriet anläggas samt ingripandet från samhällets sida bliva av ömtåligare art och ske på ett varsammare sätt. Prostitutionen är ock i olikhet mot lös- driveriet i dess mest typiska form, kringstrykandet från en ort till annan, nästan uteslutande ett storstadsproblem. På grund av den antydda artskill- naden hava även enligt 1926 års förslag olika samhällsorgan ansetts erforder- liga för ingripande mot det egentliga lösdriveriet och mot samhällsskadlig ! sedeslöshet. De flesta torde också vara ense om, att dessa två företeelser i från det allmännas sida måste bekämpas med olika medel och olika be- ' handlingsmetoder, om ett gott resultat skall kunna uppnås. Det är då na- r turligt, att dessa olikartade samhällsföreteelser var för sig kräva särskilda & bestämmelser. Därtill kommer, att beträffande ungdomen under 21 år in- i gripande mot sedeslöst liv av samhällsskadlig art bör kunna ske i tidigare skede [ och under andra betingelser än mot yttringarna av det egentliga lösdriveriet, . vilket ävenledes kommer att medföra en viss skillnad i bestämmelserna rörande åtgärder mot lösdriveri och mot prostitution.

Enligt de sakkunnigas förslag skall polismyndighet under kommunal med- verkan i första hand handlägga vanliga lösdrivarmål, varemot polismyndig- hetemas befattning med prostituerade, så vitt det ej gäller ordningens upprätt- hållande å gator och allmänna platser, är avsedd att alldeles upphöra. I stäl- let skall det tillkomma en särskild skyddsnämnd, som blir ett rent kommunalt organ, att i första hand taga hand om dem, som hemfallit till ett sedeslöst

• Sida 98
•  Original

Uppdelning av olika lösdrivar- element ?

leverne av samhällsskadlig art. Frågan om de unga kvinnornas räddning från ett sedeslöst liv är också av så ömtålig beskaffenhet och i så hög grad av social natur, att arbetet därmed, vid vilket framför allt socialhygieniska synpunkter böra vara avgörande, av många anses lida men av att i lagstiftningen sam- manföras med polismyndigheternas handhavande av ärenden rörande »luffare» och andra lösdrivare. Både av principiella skäl och av lämplighetsskäl anses därför enligt en rätt utbredd opinion dessa två företeelser böra behandlas i skilda lagar.

Även socialstyrelsen har i viss mån gjort sig till tolk för sistberörda upp- fattning. I förut åberopade utlåtande har socialstyrelsen nämligen uttalat bl. a. följande: Rättsgrunden för statens ingripande mot prostituerade kvinnor måste anses ganska oklar. Under det de övriga lösdrivargruppernas levnads- sätt vanligen medförde en tydlig fara för säkerheten till person och egendom, torde den yrkesmässiga skörlevnaden med den uppfattning, som nu allmänt rådde beträffande könslivets frihet, åtminstone i sina särskilda yttringar knap— past kunna anses innebära något hot mot rättsordningen. De prostituerade torde också oftast finna lösdrivarlagens tillämpning å dem utgöra en upprö- rande orättvisa. Om samhällets reaktion mot denna företeelse framdeles som hittills borde ske med tillhjälp av lösdrivarlagen, därom kunde man med hän- syn till ovan berörda omständigheter vara tveksam. — Efter att hava ifråga- satt utvidgad tillämpning av barnavårdslagen gentemot unga lösaktigt levande kvinnor uttalade socialstyrelsen vidare: Skulle man få en möjlighet att med stöd av annan lagstiftning ingripa mot de unga lösaktiga kvinnorna, torde man hava anledning fråga sig, huruvida tillräckliga skäl funnes att kvarhålla de prostituerade kvinnorna under lösdrivarlagens tillämpning. Fritoges de där— ifrån, torde det emellertid vara nödvändigt att genom lagstiftning söka före- bygga anstötligt och utmanande uppträdande från de prostituerades sida.

Å andra sidan anse de sakkunniga det ej kunna bestridas, att de båda före- teelsernas behandling i en och samma lag medför åtskilliga fördelar i formellt hänseende, och att en sådan anordning ur denna synpunkt torde framstå såsom enklare och vara. att föredraga. Då meningarna på denna punkt emellertid visat sig starkt gå i sär, hava de sakkunniga. stannat vid att framlägga två till sakinnehållet lika alternativ till lagtext, det ena, alternativ A, med upp- delning på två lagar och det andra, alternativ B, upptagande båda företeelser- na i en gemensam lag.

Uppenbart är dock, att även för det fall, att de föreslagna lagbestämmel- serna framläggas i form av två skilda lagar, dessa i det sammanhang, vari frågan nu kommer före, äro att betrakta allenast såsom delar av ett och samma lagstiftningsförslag, varav den ena delen ej kan eller bör antagas, utan att även den andra delen bliver antagen.

Om det sålunda torde få anses såsom fastslaget, att lösdriveri och prostitu— tion i varje fall böra behandlas i särskilda bestämmelser, återstår att taga ståndpunkt till spörsmålet, huruvida. man i fråga om förutsättningarna för lös- driverilagens tillämpning bör i likhet med 1926 års lagförslag uppdela klien- telet i en mera godartad och en mera svårartad grupp samt behandla dessa

;

• Sida 99
•  Original

grupper i särskilda bestämmelser var för sig, såsom i nämnda förslag skett (se 2 kap. 3 % och 3 kap. 8 %). 3 % handlar om bettlare och kringstryk'ande vagabonder, 8 % däremot, såvitt här är i fråga, om kriminella och andra sam- . hällsvådliga lösdrivare.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande över 1926 års förslag ansett det kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda gjorda uppdelningen vore motiverad eller lämplig, samt till stöd för denna sin uppfattning anfört bl. &. följande:

En dylik uppdelning torde icke motsvaras av verkligheten. En bettlare eller vagabond d. v. s. en av dem, som företrädesvis åsyftades i 2 kap. 3 %, torde mycket ofta vara hänförlig även till någon av de kategorier, som av- såges i 3 kap. 8 %, och vice versa, något som styrelsen också uttryckligen betonat » i sina undersökningar rörande vissa tvångsarbetare. När i dessa undersökningar ' vissa individer betecknats exempelvis såsom bondfångare och andra såsom sute—

nörer, hade styrelsen sålunda därmed endast velat angiva den mest framträdan- de sidan av deras vandel. En sutenör kunde jämväl uppträda såsom bondfångare och, om han kände marken bränna under sina fötter i storstaden, giva sig ut på landsbygden såsom luffare o. s. v. När förslagsställaren uppdelat klientelet i en ! bättre och en sämre klass och till den förra hänfört i främsta rummet bettlarna ! och vagabonderna, förefölle det, som om det mildare förfarande, som föresloges i fråga om den första klassen, förestavats av omsorgen om nödställda samt oförvål- lat arbetslösa, vilka under vandring söka arbete, alltså två grupper, vilka över- huvud taget ej borde avses i förevarande lagstiftning. Om man åter toge hän- syn till dem, som här verkligen borde åsyftas, nämligen yrkesbettlare och luffare, vore dessa i regel icke av en typ, som motiverade en särskild, mildare behand— ling. Vad anginge luffarna visade styrelsens utredning, att dessa ofta inga- lunda vore ofarliga för ordning och säkerhet. Landsbefolkningens erfarenheter om den påträngande eller rent av hotfullt uppträdande luffaren talade likaledes ett annat språk. De ej sällan synliga uppgifterna om luffardåd —— våldsdåd eller mordbrandsanläggningar såsom hämndeakter för vägrad hjälp, sedlighets- förbrytelser o. s. v. — gåve en förklaring till den ovilja, befolkningen mången- städes hyste mot denna landsplåga, liksom ock en bekräftelse på att den fruk- tan, med vilken särskilt avsides boende betraktade luffarens våldgästning, icke vore ogrundad.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har i denna del anfört

bl. a.:

Erfarenheten visade, att den enskilde lösdrivaren med sitt skiftande och efter samhällsföreteelsernas utveckling anpassade levnadssätt ofta kunde rubriceras än under den ena än under den andra kategorien. Redan med gällande bestäm— melser, som skilde mellan landstrykare å ena och kriminella element å andra sidan, hade för myndigheterna uppstått svårigheter att avgöra, huruvida första eller andra momentet av 1 & lösdrivarlagen borde åberopas, och ännu större måste svårigheterna bliva enligt 1926 års förslag med dess i hög grad specialiserade bestämmelser. Ett omarbetande av 3 och 8 %% i förslaget vore därför nöd- vän igt.

Även från andra håll, såsom föreningen Skyddsvärnet och länsstyrelsen i Stockholms län,1 hava betänkligheter uttalats mot den i 1926 års förslag gjorda klassificeringen i 3 och 8 %%.

' Se sammanfattningen av yttranden över 1926 års förslag, sid. 51—52.

• Sida 100
•  Original

ning.

Formerna för kommunal - - .. - .. . . . ,, medverkanvid kommunal medverkan v1d tillämpning av losdrivenlagen intaga annan stand- lösdriverila- gena tillämp-

De sakkunniga ansluta sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i ovan återgivna uttalanden. I praktiken går det ej alltid att skilja mellan bett- lare och kringstrykande lösdrivare, å ena, samt mera kriminella. och samhälls- vådliga lösdrivare, å andra. sidan. Dessa kategorier flyta mer eller mindre sam- man, och det skulle blott bereda. onödiga. svårigheter för vederbörande myndig- heter att behöva göra skillnad mellan dessa olika fall. Enklare och bättre är att låta det första ingripandet bliva lika, vare sig den person, som göres till föremål därför, finnes tillhöra den ena. eller andra kategorien. Såsom de sak— kunnigas förslag i denna. del är utformat, föreligger desto mindre anledning att göra en dylik klassificering av olika lösdrivarelement, som det avses bliva en och samma enhetliga form för det första ingripandet, vare sig det är ett mera god- artat eller svårare fall av lösdriveri. Genom den undersökning, som vederbö- rande myndighet då alltid har att verkställa, blir det möjligt att företaga nödig differentiering och med stöd därav vidtaga den lindrigare eller strängare åt— gärd, som i varje särskilt fall finnes lämpligast.

På nu anförda skäl hava de sakkunniga för vinnande av enhetlighet i en pa- ragraf sammanfört förutsättningarna för lagens tillämpning. I enlighet med den av socialstyrelsen uttalade meningen har det erforderliga bestämmandet av lagens tillämplighetsområde, efter förebild av 1913 års lag om behandling av alkoholister, lämpligast ansetts böra inrymmas i lagens första paragraf. Där— vid har man sökt taga. sikte på det väsentliga och gemensamma i de samhälls- företeelser, som lagen avser att motverka.

Det har här ovan framhållits, att de sakkunniga beträffande formerna för

punkt än 1926 års lagförslag. Då denna fråga är en av de viktigaste inom förevarande lagstiftning, skall densamma här något utförligare behandlas.

I 1922 års förslag har framhållits, att anknytning till de kommunala myndig- heterna är av gammalt datum i den svenska lösdrivarlagstiftningen. Sålunda skulle enligt 1833, 1846 och 1853 års försvarslöshetsförfattningar, som före- gingo 1885 års lösdrivarlag, sockenstämma eller sockennämnd i vissa fall höras av länsstyrelsen i ärenden rörande försvarslösa, och dessas frigivande kunde bero på sockenstämmans yttrande. I varje socken skulle finnas å sockenstämma ut- sedda tillsyningsmän för att med råd och om möjligt genom beredande av ut- vägar till försörjning bistå försvarslösa personer, som frigivits Och som saknade husrum och uppehälle. I händelse av uraktlåtenhet att utföra anvisat arbete ägde sockennämnd eller tillsyningsman meddela vederbörande varning och, om den ej efterkoms, hos länsstyrelsen påyrka hans behandling såsom försvarslös. 'Man finner sålunda, att anordningen med kommunal medverkan, såsom för övrigt helt naturligt är, har gamla anor i vårt land. En reminiscens härav kvarstår i gällande författningar, dels i föreskriften i fattigvårdslagen om tillsyningsmän, , dels ock i 1885 års lösdrivarlag (15 % 1 mom.) i stadgandet, att kommunalmyn- dighet och tillsyningsman böra låta sig angeläget vara att bereda. lösdrivare utväg till arbete. Detta stadgande torde dock tyvärr i stort sett hava blivit en död bokstav, som ej i någon vidare mån kommit i tillämpning. Redan fattig-

• Sida 101
•  Original

vårdslagstiftningskommittén framhöll, att berörda. stadgande i själva verket angav den väg, som man måste gå, om man ville taga hand om lösdrivaren på annat sätt än genom de i lösdrivarlagen anvisade ordinära tvångsåtgärderna. Kommittén, vilken bibehöll polismyndighet såsom första instans för handläggning av ärenden rörande lösdrivare, ansåg förty den statliga verksamheten för lös- drivares behandling böra kompletteras med kommunal medverkan. Kommittén fann emellertid erfarenheten visa, att det allmänna för omhändertagande av de personer, om vilka här är fråga, liksom på andra sociala områden framför allt måste taga den enskilda hjälpverksamheten i anspråk. I 1922 års lagförslag hava därför icke utformats några närmare bestämmelser om kommunal med- verkan vid lösdrivarvården. Förslaget innehåller i denna. del allenast (4 %) fö- reskrift därom, att polismyndighet, som meddelar varning för lösdriveri, bör vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppehälle och för sådant ändamål har att själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att hänvända sig till bl. &. fattigvårdsstyrelse eller kommunal myndighet.

1926 års förslag intager en helt annan ståndpunkt till frågan om kommunal medverkan vid behandling av lösdrivare. Enligt detta förslag skall beträffande bettlare och egentliga lösdrivare (2 kap.) polismyndighets befattning med de- samma upphöra samt handläggning av sådana ärenden i första hand ankomma på ett kommunalt organ, nämligen fattigvårdsstyrelsen eller av densamma ut- sedda delegerade. Då det här företrädesvis gäller hjälpverksamhet, vidtagande av förebyggande åtgärder, har ett kommunalt organ ansetts äga större förut— sättningar härför än polismyndigheten, varjämte i detta sammanhang hänvisats till fattigvårdslagens 26 %, enligt vilken fattigvårdsstyrelse är pliktig att i viss mån lämna sin medverkan till anvisande av arbete åt arbetsföra hjälpsökande. Enligt samma förslag skulle det komunala organet äga att hänvisa kriminella eller eljest mera förkomna lösdrivarelement till polismyndighet.

Socialstyrelsen har i denna del anfört i huvudsak följande: Styrelsen hade tidigare gjort sig till tolk för önskemålet, att man i organi- sationen för samhällets åtgärder mot lösdriveriet, vilka hittills huvudsakligen varit en polismyndigheternas angelägenhet, skulle söka länka in jämväl ett folkvalt lekmannaelement, närmast av kommunal natur. Detta önskemål. hade ej dikterats av misstro mot polismyndigheternas goda vilja eller förmåga att handlägga dylika ärenden. Det syntes härska en ganska utbredd opinion, som betraktade ordningsmaktens åtgärder på detta område med misstro och beteck- nade dem såsom godtyckliga och brutala. Vid sina undersökningar om vissa tvångsarbetare, såväl manliga som kvinnliga, hade styrelsen icke kunnat finna något sakligt stöd för denna opinion, utan tvärtom kommit till den uppfatt- ningen, att polismyndigheterna hittills förfarit med stor urskillning och till- lämpat förfarandet att bortdöma till tvångsarbete allenast i sådana fall, där uppenbara skäl förelegat för dylik åtgärd. Man hade snarare svårt att värja sig för den tanken, att myndigheterna undveko att tillämpa lagen i många fall, där en tillämpning rätteligen borde ske.

Emellertid torde en lagstiftning av repressiv natur böra uppbäras av en allmän folkmening, som erkände dess berättigande, och särskilt syntes detta gälla ifrågavarande lagstiftning. I motsats till strafflagen, som i bestämda regler angåve vissa bestämda handlingar såsom straffbara, kunde en lösdri- varlagstiftning knappast uppställa några så strikta normer. Tyngdpunkten

• Sida 102
•  Original

komme att flyttas över till tillämpningen och till bedömandet av individen, hans karaktär och livsföring. Med hänsyn såväl till nu berörda önskemål som till den ökade effektivitet och rättssäkerhet, som därmed kunde vinnas, hade styrelsen tidigare förordat, att åt lekmannainflytandet bereddes viss plats inom lagtillämpningen. Styrelsen pekade därvid på att så skett inom ett annat, ganska närbesläktat lagstiftningsområde, nämligen i fråga om alkoholistvår- den, där ett betydande inflytande inrymts åt de folkvalda, kommunala nykter- hetsnämnderna och där principen prövats ändamålsenlig.

Enligt förslaget tillerkändes vederbörande kommunala. organ en mera fram- skjuten plats i fråga om det klientel, som avhandlades i 2 kap., (1. v. s. väsent- ' ligen bettlarna och vagabonderna, under det att det i första hand gjorts till ! en polisens sak att taga befattning med övriga lösdrivare. Det torde ligga i sakens natur, att man för omhändertagandet och behandlingen just av det % rörliga klientel, som ena dagen befunne sig på en ort och den påföljande på i en annan, icke kunde påräkna något större lokalt sockenintresse. Man borde i sådant hänseende tänka framför allt på de små landskommunerna. Vidare torde det ej skäligen kunna påfordras eller förväntas, att ett kommunalt organ, låt vara under förenklade former, skulle sammankallas för att i första hand , taga befattning med vagabonder, som alltemellan ströke genom en socken-. '

I anslutning till ett av styrelsen tidigare framfört uppslag syntes till över— vägande böra framkastas tanken, huruvida icke önskemålet att vid lagtillämp- ningen i fråga om de vagabonderande bereda visst rum åt lekmannainslaget * skulle kunna tillgodoses genom speciella anordningar, utan att dessa därför be- hövde kopplas direkt till primärkommunerna. Sålunda ifrågasatte styrelsen, om icke inom varje landsfiskalsdistrikt kunde inrättas ett särskilt organ, be- ; stående av landsfiskalen och ett par bisittande lekmän, utsedda av länssty- , relsen på förslag av fattigvårdsstyrelserna, eventuellt kommunalnämnderna i de kommuner, som distriktet omfattade. Det kunde även tänkas, att liknande förslagsrätt tillerkändes enskilda på området verksamma hjälporganisationer. Då landsfiskalen i regel torde vara bosatt i en något tätare bebyggd ort och vid huvudkommunikationsled, torde det ej möta alltför stora svårigheter att på platsen finna aktade och betrodda män eller kvinnor, som vore skickade för ett dylikt uppdrag. Åt detta nya organ borde anförtros de förstahandsupp- gifter, vilkas handläggning enligt förslaget ankomme på landsfiskal ensam , eller på fattigvårdsstyrelse. 1

Styrelsen förbisåge ej, att vissa betänkligheter kunde hysas mot att över- huvud taget tillskapa nya organ, ävensom att vissa svårigheter komme att in- ställa sig, då det gällde att fatta beslut om och fördela kostnaderna för hjälp- åtgärder mellan de olika primärkommunerna inom ett dylikt distrikt. Må- hända vore en form för kommunalförbund påkallad. J ämväl kunde ifråga- sättas, om icke staten borde deltaga i kostnaderna.

Åtskilliga länsstyrelser, nämligen de i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Ble- kinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län, hava utta- lat starka betänkligheter mot att betunga kommunal myndighet att beträf- fande bettlare och kringstrykande lösdrivare såsom första instans handhava lagens tillämpning. De föreslagna bestämmelserna ställde, har det framhål- lits, både i ekonomiskt och personligt hänseende alltför stora anspråk på de mindre kommunerna, särskilt landskommunerna. Det betvivlades, att fattig- vårdsstyrelserna eller deras delegerade kunde förväntas hava vare sig förmåga eller villighet att på någorlunda tillfredsställande sätt lösa de ifrågasatta upp- gifterna; både tillräcklig kvalifikation och intresse för uppdraget torde ofta

• Sida 103
•  Original

saknas. Man måste också ställa sig tveksam till anordningen att öka fattig- vårdsstyrelsernas arbete med åtgärder, som delvis fölle utanför deras cgent- liga uppgifter och som för många förefölle mindre tilltalande. Länsstyrelser- na i Kronobergs, Västmanlands och Jämtlands län samt styrelsen för Svenska landskommunernas förbund hava uttalat starka betänkligheter mot att kostna- derna för ifrågavarande uppgifter i stor utsträckning skulle från staten över- flyttas å kommunerna, som därigenom, trots deras redan nu höga ekonomiska belastning, skulle få nya och avsevärt ökade ekonomiska bördor.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har funnit de föreslagna l bestämmelserna, att kommunala myndigheter skulle taga befattning med vaga- l bonderande lösdrivare, särskilt oändamålsenliga. Då sådana lösdrivare i regel l ej hade hemortsrätt inom kommunen, hade dess myndigheter intet intresse av ' att nedlägga arbete och omkostnader på dessa personer. Det vore därför att * befara, att bestämmelserna endast undantagsvis komme att tillämpas. Hand- % läggningen av lösdrivarmål skulle medföra stora praktiska och ekonomiska ! | I I

svårigheter för landskommunerna, och fara förelåge, att dessa ofta skulle in— skränka sig till att med godo eller ondo förmå lösdrivare att omedelbart lämna orten.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har i denna del anfört bl. a. följande:

Av yttranden från fattigvårdsstyrelser i olika delar av landet framginge, att enligt deras uppfattning de hjälpåtgärder, vilkas vidtagande enligt 1926 års lagförslag uppdragits åt fattigvårdsstyrelserna, vore förbundna med syn- nerligen stora svårigheter för dessa. Förbundet ville för egen del uttala, att det syntes, som om de uppgifter, vilka lagförslaget i förevarande hänseende i lagt på de kommunala myndigheterna, visserligen vad städerna anginge borde i utan större svårighet kunna av dem fyllas, men för flertalet kommunala myn- l digheter på landsbygden måste medföra stora svårigheter. Landskommuner-

na saknade i stor utsträckning möjlighet att åt de olika kategorier, förslaget : avsåge, bereda lämpliga arbetstillfällen, och det vore därför fara värt, att ve- l derbörande antingen läte bettlare och kringstrykande fortsätta sin vandring i till nästa kommun eller ock tillgrepe den bekväma åtgärden att enligt 7 % an- l mäla dem hos fiskalen. Fattigvårdsstyrelsernas (delegerades) verksamhet kun- ? de därför befaras bliva av schablonmässig art, och den individuella. behand- l ling av de olika fallen, som förslaget avsåge, utebleve. Detta så mycket ; mera som det torde vara ett obestridligt om än beklagligt faktum, att fattig- * vårdsstyrelserna med nuvarande uppdelning i relativt små och föga bärkraf— l, tiga fattigvårdssamhällen i regel icke visade någon större benägenhet att taga

befattning med personer, som icke ägde hemortsrätt inom samhället, därest er- l sättning för kostnaderna från annan kommun, landsting eller staten icke vore att påräkna.

F attigvårdsstyrelserna i landskommunerna eller deras delegerade torde ock— så i allmänhet sakna erforderlig vana att med tillfredsställande resultat an- ställa förhör med dylika kringstrykande personer och ej heller i regel hava tillgång till lämpligt förvaringsrum för dem. Det syntes därför kunna ifråga- sättas, om ej skäl vore att så omlägga förslaget, att bettlare och kringstry- kande, åtminstone de sistnämnda, utan frångående av principen att i första hand bereda dem arbetstillfällen, finge inställas hos fiskalen, vilken hade större vana än delegerade att handskas med dylika. En förutsättning för att de före—

• Sida 104
•  Original

slagna hjälpåtgärderna skulle hava åsyftad verkan vore, att de kommunala och statliga myndigheterna kunde påräkna biträde av och samarbete med en- skilda organisationer av olika slag.

Föreningen Skyddsvärnet har i denna del anfört bl. a. följande:

Den föreslagna förändringen, varigenom fattigvårdsstyrelse skulle bliva första instans i mål rörande bettlare och kringstrykare, skulle helt säkert i den allmänna opinionen å fattigvårdsstyrelsen överflytta så mycket av polis- karaktär, att detta kunde befaras bliva till men för fattigvårdsstyrelsens egent- liga uppgift, även om styrelsen närmast skulle åligga att fullgöra de profylak- tiska åtgärderna. Därtill komme, att redan den först ingripande myndigheten måste äga makt bakom orden, om något skulle kunna uträttas. På dessa och i övrigt anförda skäl syntes intet annat återstå än att bibehålla polisens nu- varande befattning med hithörande mål. Vid polismyndighetens behandling av lösdrivare borde emellertid även närvara representanter ej blott för den kommunala utan även för den enskilda hjälpverksamheten och dessa borde i samråd med och på uppdrag av polismyndigheten anmodas att aktivt medverka till behövliga 'hjälpåtgärders genomförande. Därvid borde följas samma me— tod, som föreskreves i 4 % 2 mom. i lagen om behandling om alkoholister (rö- rande vidtagandet av profylaktiska åtgärder i första hand).

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i avgivet utlåtande an- fört bl. a.:

I städerna och i stora eller medelstora landskommuner torde både förmåga och intresse för saken kunna påräknas hos fattigvårdsstyrelserna. Svårare vore det med landsbygdens små kommuner, av vilka i vårt land funnes ett mycket stort antal, däribland cirka 400 kommuner med ett invånarantal av högst 500. Det syntes vara fattigvårdskonsulenternas uppfattning, att det vore tämligen utsiktslöst att förvänta någon insats på detta område från nämnda småkommuners sida. Lämpligast syntes vara, att dessa kommuner förenade sig och gemensamt uppdroge åt en av sina fattigvårdsstyrelser att utföra det ifrågasatta arbetet samt att för småkommunernas räkning träf- fades uppgörelse om anordningar för tillfälligt arbete och uppehälle för kring- strykande personer.

Med hänsyn till vad som sagts om landskommunernas olika storlek torde det ifrågavarande arbetet i viss mån böra organiseras länsvis. Och detta även ur en annan synpunkt. Det vore känt och hade ytterligare framgått av kon- ferenser med fattigvårdsstyrelser i olika kommuner, att kringstrykandet å landsvägarna förekomme mycket ojämnt; under det att vissa trakter vore gan- ska oberörda, vore andra däremot tidvis översvämmade av luffare. I större knutpunkter, dit luffarströmmen företrädesvis droges, fordrades mera vitt- gående anordningar för att möta påfrestningen. Lämpligast vore i dessa fall, att länsstyrelserna efter samråd med kommunerna ville uppgöra en plan för de speciella åtgärder, som å vissa orter borde vidtagas för att stävja kring— strykandet.

Uti sedermera till de sakkunniga ingivna skrivelser har statens inspektör för fattigvård och barnavård ytterligare understrukit, att kommunernas med— verkan vid hjälpverksamhetens utövande syntes vara oeftergivlig och att lä- net kunde ifrågakomma såsom lämpligt område för lösande av den uppgift, det här gäller. Därest polismyndighet skulle bibehållas vid sin befogenhet att i första hand hålla förhör med lösdrivare, borde förhöret alltid äga rum i närvaro av kommunalt ombud.

M.:-.a;—

• Sida 105
•  Original

De sakkunniga ansluta sig för egen del till ovan återgivna uttalanden, i vad därigenom betänkligheter framförts mot 1926 års förslag i denna del. De sakkunniga kunna ej undgå att finna den till stöd för dessa betänkligheter an- förda motiveringen vara av övertygande beskaffenhet. Väl är det riktigt, och därom torde alla vara ense, att polismyndigheten icke är det bäst lämpade organet för utövande av hjälpverksamhet och vidtagande av förebyggande åtgärder, men därav följer icke, att man med nödvändighet måste helt av- koppla polismyndigheten från all befattning i första instans med ärenden an- gående lösdrivare. Detta skulle ur annan synpunkt vara mindre välbetänkt. På sätt ovan framhållits, äro lösdrivarna i stor utsträckning kriminellt beto- nade; lösdriveri och brottslighet gå på den grund i ej ringa mån över i var— andra. Och den i 1926 års förslag konstruerade gränsen mellan mera ofar- ligt lösdriveri och kriminellt eller eljest samhällsvådligt sådant lärer, såsom tidigare framhållits, i praktiken visa sig vara en fiktion. Farliga lösdrivare finnas både bland kringstrykande och stationära lösdrivare. Då det emeller— tid är polismyndigheternas sak att svara för upprätthållande av allmän ord- ning och säkerhet i samhället, synes det varken tillrådligt eller försvarligt att helt upphäva den befattning med lösdrivare, vilken polismyndighet såsom första instans nu har. Den allmänna rättsuppfattningen torde ej vara till- fredsställd med och samhället icke heller betjänt med att förevarande lagstift- ning lägges efter riktlinjer, som skulle präglas av alltför stor eftergivenhet och undfallenhet från samhällets sida gentemot de asociala och ofta farliga element, om vilka här är fråga. De åtgärder mot lösdriveri, som i första hand böra vidtagas, böra visserligen, på sätt ovan framhållits, vara av uppfostran- de och tillrättaförande beskaffenhet, men därför få ej samhällets berättigade anspråk på ordning och säkerhet eftersättas.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att erinra därom, att enligt finska lagberedningens år 1926 avgivna lagförslag i ämnet kommunala myn- digheters skyldighet att hava uppsikt över egentliga lösdrivare och tiggare upphävts och att alla åtgärder beträffande dessa påförts polismyndigheterna, med bibehållande likväl av möjligheten till samarbete mellan kommunala myn- digheter och polismyndigheter, då sådant vore av nöden.

Till de ovan anförda synpunkterna kommer därjämte beträffande åtminstone de mindre kommunerna på landsbygden den av ett stort antal myndigheter framhållna omständigheten, att anordningen med fattigvårdsstyrelsen såsom första instans i vissa lösdrivarmål säkerligen skulle bliva ineffektiv. Både kvalifikationer och intresse för uppgifternas behöriga fullgörande skulle ofta saknas. Varje ingripande mot lösdrivare måste, vare sig anhållande sker eller ej, börja med förhör och noggrann undersökning rörande personen i fråga. Man lärer svårligen kunna undvara föreskrift, att vad därvid förekommer skall protokollföras. I städer och större landskommuner skulle fattigvårds- styrelsen väl kunna gå i land med en dylik uppgift, men i mindre landskom- muner skulle fattigvårdsstyrelsen säkerligen ofta vara mindre lämpad att fullgöra dessa uppdrag.

Då med den föreslagna anordningen kommunerna i stor utsträckning också

• Sida 106
•  Original

skulle drabbas av kostnader för lösdriveriets bekämpande, skulle intresset i före- varande hänseende inom en landskommun, såsom i en del yttranden också fram- hållits, mången gång snarast gå ut på att söka bliva av med kringstrykande lösdrivare genom att förmå dem att förfoga sig över gränsen till annan kom- mun. Icke heller skulle det föreligga fog för eller vara med billighet förenligt att i sådan utsträckning, som förslagets genomförande skulle hava till följd, lägga kostnader för lösdriveriets bekämpande på kommunerna. Dessa kost- nader synas principiellt sett till huvudsaklig del böra falla å staten.

Särskilt socialstyrelsen har, såsom av det ovanstående framgår, gjort sig till tolk för det önskemålet, att i organisationen för samhällets åtgärder mot lös- driveriet måtte beredas plats åt ett folkvalt lekmannaelement av kommunal na— tur. Styrelsen har därvid framkastat den tanken, att en sådan anordning ej be- hövde anknytas direkt till primärkommunerna, utan att i varje landsfiskalsdi- strikt kunde för ändamålet inrättas ett särskilt organ, bestående av landsfiska- len och ett par bisittande lekmän, utsedda efter förslag av fattigvårdsstyrelserna eller kommunalnämnderna i distriktet, samt eventuellt även av enskilda på om- rådet verkande hjälporganisationer. Statens inspektör för fattigvård och barna- vård, som funnit kommunernas medverkan vara oeftergivlig, har i sin ordning föreslagit länet såsom lämpligt område för denna medverkan.

De sakkunniga hava tagit fasta på de uppslag, som sålunda framkommit, och särskilt funnit den tanken beaktansvärd att, enär små kommuner å landsbygden sannolikt ofta icke kunna prestera kompetenta organ för medverkan vid hjälp- åtgärders vidtagande, det vore lämpligare att få till stånd större områden för ; hjälpverksamhetens utövande. I detta avseende har man föreslagit landsfiskals- 1 distrikten eller kommunernas förening länsvis. De sakkunniga hava efter över- vägande av olika alternativ ansett detta spörsmål lämpligen kunna lösas så, att vederbörande polismyndighet — i stad i regel polismästaren eller stadsfiskalen och å landet landsfiskalen eller eljest polischefen i orten —— jämte en kommunal bisittare skall utgöra den myndighet, vilken såsom första instans har att hand- lägga ärenden angående lösdrivare, d. v. s. hålla förhör med för lösdriveri an- hållen person och i övrigt verkställa undersökning i ärendet, vidtaga hjälpåt- gärder för hans tillrättaförande, anordna övervakning rn. m. Denna myndighet har lämpligen ansetts böra benämnas förhörsmyndighet. Emellertid bör, om möjligt, även ombud för hjälporganisation, som är verksam i orten, deltaga i dessa ärendens handläggning. Genom en sådan anordning skulle obligatoriskt en lekman deltaga i varje ärendes behandling, och i regel skulle det bliva två, som komme att göra det.

Beträffande åter sättet för utseende av nämnda kommunala. ombud hava de sakkunniga i anslutning till statens fattigvårdsinspektörs förslag funnit detta lämpligen kunna. ske länsvis, dock icke genom val av organ för primärkommu— nerna utan hellre genom val av landstinget såsom den för länets alla kommuner gemensamma representationen. Åtskilliga praktiska fördelar synas vara för- enade med en sådan anordning. Då förhör med person, som för lösdriveri an- hållits i en kommun å landsbygden, såsom regel kommer att hållas å ort, där landsfiskalen är bosatt, skulle det bliva förenat med åtskillig omgång och tids-

• Sida 107
•  Original

spillan samt i viss mån jämväl med kostnader, därest ett ombud från just den kommunen för varje dylikt förhör skulle resa in till landsfiskalens bostadsort. Frånsett den ej oviktiga kostnadssynpunkten skulle en dylik anordning för för— hörsledaren (polismyndigheten) i ej ringa grad kunna fördröja handläggningen av dessa ärenden och i varje fall försvåra en smidig och snabb procedur i de- samma.

Enligt den av de sakkunniga. tänkta anordningen skulle landstinget för ända- målet utse ombud i varje stad och å de platser, där landsfiskal är bosatt, vi- dare i de köpingar och municipalsamhällen, där annan polisman är förordnad såsom polischef. Ordnas det med kommunala ombud på detta sätt, skulle des- sa i regel ej behöva företaga någon resa för deltagande i förhör med anhållen lösdrivare, då det nämligen alltid förutsättes, att det skulle finnas något å för- lrörsorten bosatt ombud att tillgå. Därtill kommer, att landstinget har betyd- ligt större möjligheter än landskommunerna. i allmänhet att finna för uppdraget skickade personer på de större orter i länet, om vilka i allmänhet bliver fråga. Det säger sig självt, att i stad, som ej deltager i landsting, dylika kommunala ombud böra utses av stadsfullmäktige.

Det har från många håll framhållits, att kommunalt organ äger större förut- sättningar än polismyndigheten att med utsikt till framgång vidtaga hjälpåtgär- der för lösdrivares tillrättaförande. Detta torde i allmänhet vara riktigt. I en- lighet med vad i 1922 års förslag gjorts gällande, anse de sakkunniga, att det bästa resultatet i detta hänseende likväl torde vara att påräkna av den enskilda hjälpverksamhet, som bedrives av sociala hjälporganisationer. Enligt de sak- kunnigas förslag skola förhörsledare, kommunalt ombud och ombud för hjälporga- nisation i förening söka vidtaga sådana hjälpåtgärder, som i varje särskilt fall kunna ifrågakomma, och framför allt söka vara behjälpliga med anskaffande av arbete åt dem, som äro föremål för behandling. Det har varit under övervägan- de, huruvida åt lagen borde givas sådan avfattning, att det i förekommande fall skulle ankomma endast på de två ombuden att svara för hjälpåtgärders vid— tagande, men de sakkunniga hava ansett det ej vara påkallat att genom lagens formulering i sådan riktning befria förhörsledaren från medverkan vid dylika åtgärders vidtagande. Det är ej otänkbart, att t. ex. en landsfiskal ibland ge— nom sina personliga relationer lättare än ombuden kan skaffa arbete åt en under behandling varande person, som vill tillrättaföras. Å andra sidan lig- ger det i sakens natur, att det närmast skall ankomma på de i ärendets hand- läggning deltagande ombuden att söka anvisa arbete åt personen i fråga eller vidtaga eljest tjänliga åtgärder för hans rättelse, såsom att föranstalta om hans omhändertagande av anhöriga eller andra enskilda personer, som äro villiga att lämna sin medverkan för hans återförande till ett ordentligt och samhälls- nyttigt liv. Lagtillämpningen kan sålunda förväntas gå och bör gå i den riktningen, att arbetet med vidtagande av förebyggande och hjälpande åtgär- der i främsta rummet kommer att vila på lekmannaombuden, ehuruväl förhörs- ledaren icke bör vara fritagen från skyldighet att bidraga till sådana åtgärders genomförande, i den mån han är i tillfälle därtill. Detta har ansetts ej behöva

• Sida 108
•  Original

på annat sätt komma till utryck i lagtexten, än som skett genom den före- slagna avfattningen av 9 % 2 mom. andra stycket.

På grund av vad sålunda anförts anse de sakkunniga, att i avseende å såväl ärendenas formella behandling som möjligheten att åstadkomma effektiva hjälpåtgärder den ändamålsenligaste anordningen är, att polismyndigheten leder förhör och undersökningar i ärenden angående lösdrivare men vid sin sida har ett kommunalt ombud såsom bisittare med rätt för denne att deltaga i ärendenas handläggning och avgörande samt att till protokollet anteckna sin avvikande mening, därest beslutet utfaller annorledes, än han anser rätt eller lämpligt, varjämte ombud för hjälporganisation, om möjligt, bör vara tillstädes och jämväl deltaga i handläggningen.

Kommumlt Emellertid hava de sakkunniga även tänkt sig möjligheten, att det i vissa "ga” ”dem större kommuner skulle kunna anförtros åt en rent kommunal institution att förhörsmyn- _ . . . . ., . .. .. dighet istörre 1 VISS omfattning fullgöra de funktioner, som eljest skulle aligga forhorsmyn- ”öde" digheten. Det synes nämligen icke vara uteslutet, att under vissa betingelser en dylik kommunal myndighet i fråga om lindrigare, ej kriminellt betonade fall av lösdriveri och särskilt med avseende å bettleriets bekämpande skulle kunna visa sig mera skickad för arbetet med de ifrågavarande personernas åter- förande till ordnat arbete och samhällsgagneligt liv eller att en dylik anord- ning skulle kunna medföra större effektivitet i efterhållandet av dem, som göra sig förfallna till lösdriveri. I främsta rummet torde detta gälla med avseende å de största städerna., men måhända även beträffande en del andra städer samt vissa större kommuner på landsbygden. Man torde tryggt kunna ut- gå därifrån, att i de större städer och samhällen, som det här gäller, tillgång finnes till sådana krafter, som äro skickade att i både formellt och andra hän- seenden på ett tillfredsställande sätt fullgöra ifrågavarande uppdrag.

Det synes böra i första hand ankomma på vederbörande kommun själv, huru- vida en dylik anordning bör vidtagas; att detta bör bero på kommunens eget initiativ, är lämpligt redan med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser för samhället, som, på sätt nedan beröres, därmed äro förbundna. Det har vidare ansetts lämpligt att lämna utrymme åt kommunerna att i övrigt ordna saken med hänsyn till de på varje ort rådande förhållandena. Därför har man icke velat i lagen angiva vare sig någon viss redan befintlig myndighet, t. ex. fattig- vårdsstyrelsen eller en delegation av densamma, eller någon för ändamålet till— satt särskild myndighet, åt vilken ifrågavarande funktion bör anförtros, utan lämnat åt kommunens beslutande myndighet att härutinnan bestämma. För att icke ifrågakomna anordning skall kunna komma till stånd annorstädes än där densamma kan på betryggande sätt genomföras och för att överhuvud vinna garanti för ett tillfredsställande ordnande av denna angelägenhet _ sär— skilt med avseende å förhållandet till polismyndigheten, då det gäller mera svårartade eller kriminella fall —— bör införandet av en dylik anordning emel- lertid icke ankomma allenast på kommunen själv utan i sista hand på sär- skild prövning av Kungl. Maj:t.

I enlighet med sålunda angivna grunder hava de sakkunniga föreslagit, att i stad eller större kommun på landet, där sådan anordning anses kunna på be-

• Sida 109
•  Original

tryggande sätt genomföras, Kungl. Maj :t må på framställning av stadsfull— mäktige eller kommunalfullmäktige kunna uppdraga åt kommunal myndighet att i viss omfattning utföra på förhörsmyndighet ankommande åligganden. Kungl. Maj :t skall i ty fall ock hava att meddela närmare bestämmelser röran— de omfattningen av den kommunala myndighetens befogenhet och sålunda bl. a. rörande uppdelningen av arbetet mellan polismyndigheten och nyssnämnda myndighet samt i övrigt erforderliga föreskrifter rörande förfarandet m. m. och därvid även medgiva av omständigheterna påkallade undantag från vad i lagen är stadgat.

Slutligen torde böra bemärkas, att en kommun, på sätt redan förut är antytt, genom införandet av dylik anordning måste påtaga sig kostnaderna för den ifrågakomna myndigheten och dess verksamhet, således även kostnader, som enligt eljest gällande ordning skulle falla på staten och eventuellt landstinget.

Frågan om kommunal medverkan ligger annorlunda till, när det gäller in— gripande mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Det kan icke med fog göras gällande, att det för tryggande av allmän ordning och säkerhet i sam- hället är av behovet påkallat, att polismyndighet bibehålles såsom första instans för handläggning av hithörande ärenden. Om man vill åstadkomma tillfreds— & ställande resultat av den sociala hjälpverksamhet, varom här närmast är fråga, ' kan, såsom förut framhållits, från det allmännas sida endast ett kommunalt organ komma i fråga. Självfallet bör detta i sin ordning anordna intimt sam- arbete med enskilda hjälporganisationer, en fråga, vartill de sakkunniga emel- lertid längre fram skola återkomma.

I 1926 års förslag har framhållits, att ingen redan befintlig kommunal myn— dighet synes lämpa sig för behandling av prostituerade. De sakkunniga ansluta sig till denna mening, men anse det ej av behovet påkallat eller ens önskvärt, att den i hithörande ärenden beslutande myndigheten huvudsakligen skall bestå av kvinnor. Denna avvikande uppfattning följer därav, att de sak- kunnigas förslag i denna del är lagt enligt andra riktlinjer än det nyssnämn- da förslaget, i vilket hänseende det torde vara nog att framhålla, att den nämnda myndigheten enligt förevarande förslag skall taga befattning med både män och kvinnor, som falla under lagens bestämmelser. Däremot hava de sakkunniga redan förut givit uttryck åt den uppfattningen, att kvinnor, om ock icke utgörande pluralitet inom nämnda myndighet, i varje fall böra vara med för att kunna göra sitt inflytande gällande såväl vid handläggning av hit- hörande ärenden hos nämnda kommunala organ som i den förebyggande hjälp- verksamheten. När det emellertid gäller att bestämma det organ, åt vilket man skall uppdraga den närmaste befattningen med dessa ärenden, uppstår tve- kan, vilken utväg man bör välja.

På senare tid har, även på auktoritativt håll, den meningen alltmer gjort sig gällande, att man bör återgå till en centralisation av kommunernas för närva- rande på ett flertal olika nämnder eller styrelser delade sociala förvaltning, varigenom större enhetlighet och effektivitet samt avsevärd besparing i ut- gifter borde kunna åstadkommas. Sålunda har det från olika håll framställts förslag om sammanslagning av kommunens samtliga understödsorgan till en

Kommunalt organ för åt- gärder mot sedeslöst lever-

ne av sam— hällsakadlig

art.

• Sida 110
•  Original

gemensam nämnd, kallad t. ex. socialnämnden. De sakkunniga vilja här ej närmare ingå på denna viktiga fråga, som för övrigt för närvarande är föremål för utredning i särskild ordning. Ur nu antydda synpunkter måste de sak- kunniga emellertid hysa tvekan att i enlighet med 1926 års förslag överlämna den närmaste behandlingen av de personer, om vilka här är fråga, till ett nytt kommunalt organ, vare sig en särskild för detta ändamål inrättad myn- dighet eller en delegation av redan befintliga myndigheter. På det stadium, på vilket frågan om centralisation av kommunernas sociala förvaltning befin- ner sig, synes dock denna utväg för närvarande vara den enda till buds” stå- ende, som kan bereda trygghet för dessa ärendens ändamålsenliga behandling. Åtminstone gäller detta beträffande de större samhällen, där ingripande mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art kan förväntas komma att äga rum i något större omfattning.

Enligt nyssnämnda förslag skulle behandlingen av ifrågavarande ärenden överlämnas till ett hjälputskott, utsett av fattigvårdsstyrelsen, barnavårds- nämnden och nykterhetsnämnden inom eller utom dessa myndigheter. Uppen- barligen är det också lämpligt, att det kommunala organ, på vilket det skall an- komma att handlägga dessa ärenden, icke blott kommer att samarbeta med utan helst får ett än intimare samband med nämnda tre myndigheter, vilka alla i sin verksamhet kunna komma att mer eller mindre taga befattning med sådana personer, som avses i förevarande lagstiftning. I stället för att dessa myndigheter skola utse ett gemensamt utskott, synes det de sakkunniga dock lämpligare, att för ändamålet tillsättes en särskild nämnd, i vilken sagda tre myndigheter skola vara företrädda. På grund av det samband, som kan kom- ma att äga rum jämväl mellan häls'ovårdsnämnden och denna nämnd, torde det vara ändamålsenligt, att även hälsovårdsnämnden får någon representant i den nya nämnden. Att finna ett lämpligt namn å denna kan vara svårt nog, men de sakkunniga hava stannat vid benämningen skyddsnämnd.

Då prostitutionsföreteelsen och därmed sammanhängande missförhållanden närmast äro ett storstadsproblem, torde det ej vara nödigt att stadga obligato- riskt inrättande av skyddsnämnd mer än i de större städerna. På grund av det nära samband, som föreligger mellan denna företeelse och spridandet av könssjukdomar, synes det lämpligt att i analogi med stadgandet i 5 % i lex veneris, enligt vilket endast stad med ett invånarantal av minst 20,000 är pliktig att inrätta poliklinik för undersökning och behandling av könssjukdo- mar, bestämma samma gräns för skyldigheten att tillsätta skyddsnämnd. Stä- derna i vårt land med ett invånarantal av 20,000 eller därutöver äro ej flera än 17 till antalet. I städer med mindre invånarantal torde i allmänhet behov av sådan nämnd ej föreligga, och ännu mindre kan detta bliva fallet beträf- fande landskommunerna i allmänhet; i fråga om de sistnämnda kan det näm- ligen knappast tänkas utom i kommuner, som hysa ett större industricentrum eller som innesluta förorter till en större stad. Sådana kommuner bör det stå fritt att i fall av behov tillsätta skyddsnämnd. I andra kommuner bör det kunna uppdragas åt någon av de tre angivna myndigheterna att fungera såsom skyddsnämnd. Närmast hava de sakkunniga i sådant avseende tänkt på fattig— vårdsstyrelsen.

• Sida 111
•  Original

Den omständigheten, att skyddsnämnd skulle behöva tillsättas allenast i rikets 17 största städer, minskar i någon mån betänkligheterna emot inrät- tandet av detta nya kommunala organ, vilket av ovan antydda skäl torde kunna antagas bliva allenast ett provisorium. Det är nämligen tydligt, att man ej be- höver befara att i dessa städer sakna kompetenta krafter till det både grann- laga och maktpåliggande värv, som uppdraget att tillhöra skyddsnämnd får anses innebära. Med hänsyn till de socialhygieniska synpunkter, enligt vilka skyddsnämndens verksamhet för tillrättaförande av här avsedda personer bör bedrivas, säger det sig självt, att bland skyddsnämndens ledamöter måste fin- nas jämväl någon eller några läkare. Skyddsnämnden skall hava till uppgift allenast att söka hjälpa till rätta de personer, som bliva föremål för dess be- handling, så att de kunna återvinnas till ett samhällsnyttigt liv. Begagnas ej erbjuden möjlighet till arbete eller eljest anvisad utväg att återgå till ett ordentligt liv, så att tvångsåtgärder bliva nödiga att tillgripa för rättelse, bör skyddsnämnden vara befriad från att taga befattning därmed, utan bör detta ankomma på annan myndighet.

Enligt båda de föregående förslagen till lösdrivarlagstiftning har det av- Den enskilda setts, att vidtagandet av hjälpåtgärder i väsentlig mån skulle ankomma på den enskilda hjälpverksamheten. Redan i 1922 års förslag har gjorts gällande, att arbetet i vissa delar med tillrättaförandet av lösdrivare och särskilt de kvinnor, som avses i förevarande lagstiftning, med tillfredsställande resultat kan ut— föras endast när det överlämnas åt enskilda institutioner och personer. De sakkunniga. dela denna mening och vilja i detta hänseende gå längre än de tidigare förslagen genom att åt enskilda hjälporganisationer inrymma vidgad befogenheti samarbetet med myndigheterna vid hjälpåtgärders vidtagande. Det är betydande insatser, som på ifrågavarande område gjorts av föreningar, stif- telser och enskilda personer, och det kan icke vara annat än lämpligt och lända till nytta att genom anlitande av det enskilda. initiativet samt det intresse och den offervillighet, som hos dessa institutioner och personer förefinnas, på ett fastare sätt anknyta den frivilliga. skydds- och understödsverksamheten med de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet för här avsedda personers tillrättaförande. På detta sätt torde i stor utsträckning genom enskild företag- samhet kunna fyllas uppgifter, som eljest skulle ankomma på det allmänna.

Utom samarbete mellan den allmänna och enskilda hjälpverksamheten fordras emellertid också ett intimt och planmässigt samarbete på ifrågavarande område mellan de många enskilda hjälporganisationer, som särskilt i de största stä- derna finnas. För undvikande av splittring och planlöshet i dessa organisatio- ners arbete samt för vinnande av enhetlighet och likformighet i detta är det av synnerlig vikt att få till stånd centralisation av den enskilda hjälpverksamheten. Vid uppdragande av grundlinjer för denna verksamhet torde våra grannländer Danmark och Norge kunna tagas till mönster. '

I Danmark utföres den sociala hjälpverksamhet, varom här är fråga, i främ- sta rummet av en förening, benämnd >>Faengselshjaelpen». Dennas verksamhet, som avser bl. a. frigivna från såväl straff- som tvångsarbetsanstalter, omfat- tar förebyggande hjälpåtgärder, såsom platsanskaffning, samt förundersök-

hjälpverksam- helen.

• Sida 112
•  Original

ningar, eftervårdande övervakningsåtgärder m. m. Föreningen har ett särskilt arbetsanvisningskontor med uppgift att bereda de frigivna möjlighet till yrkes- utbildning eller att skaffa dem plats i särskilda hem eller anstalter eller hos enskilda arbetsgivare. Föreningen, som verkat sedan år 1902, åtnjuter bety- dande statsbidrag. Föreningen har ungefär 600 ombud, fördelade över hela landet i städer och större landsförsamlingar. Ombuden uppbära endast undan- tagsvis arvode för sitt arbete. Föreningen har upprättat ett generalregister över sitt klientel, omfattande omkring 30,000 personer.

Vid sidan av ovannämnda förening äro ytterligare åtta enskilda sammanslut- ningar, kallade >>Faengselsselskaber», i olika landsdelar verksamma på detta område. Dessa hava sedan år 1885 en gemensam styrelse i Köpenhamn, vilken arbetar i intimt samband med >>Faengselshjaelpen». Dessa sällskap, som huvud- sakligen taga sig an frigivna, vilka ej ställts under övervakning men beträffan- de vilka utsikt förefinnes att de skola kunna räddas åt samhället, äga samfällt ett upptagningshem på Jylland med tillhörande 368 tunnland jord, där jord- bruk och torvtäkt bedrives. Ett av sällskapen har dessutom eget upptagnings- hem för frigivna, till vilket höra 335 tunnland jord.

I Norge äro sedan år 1922 något över 60 enskilda hjälporganisationer sam- manslutna till ett förbund, benämnt »Norges forsorgs- och verneforbund». Detta har lokalföreningar fördelade över hela landet, så att varje stad och landskom- mun hör till någon av dem. I de tre största städerna äro föreningarnas funk- tionärer helt upptagna med hjälparbetet ; på andra orter hava de arbetet endast såsom bisyssla. I de större städerna äro funktionärerna avlönade, men i övrigt utföres arbetet i allmänhet av icke avlönade ombud.

Vad som är av särskilt intresse beträffande det nämnda förbundet är, att det erhållit statlig auktorisation av norska justitiedepartementet. Det är den enda hjälporganisation, som erhållit sådan auktorisation. Förbundet är på grund härav den enda organisation, som godkänts att öva tillsyn över dem, som för lösdriveri erhållit villkorligt anstånd med ådömt tvångsarbete, samt över vill- korligt frigivna tvångsarbetare och fångar, såväl manliga som kvinnliga. Un- dantagsvis kan dock även annan person än ombud för någon av förbundets lokal- föreningar förordnas till övervakare, men endast om särskilda skäl därtill för— anleda, såsom att den, som skall övervakas, uppehåller sig å avlägset belägen ort, i vars närhet dylikt ombud ej finnes bosatt. I Norge har det ansetts ända- målsenligt, att endast en hjälporganisation åtnjuter sådan auktorisation, då där— igenom vinnes garanti för en mera enhetlig verksamhet och fastare praxis på ifrågavarande område.

Även i Sverige har en liknande sammanslutning kommit till stånd. År 1925 bildades Svenska skyddsförbundet, utgörande en sammanslutning av fångvårds- och skyddsvärnsföreningar samt andra organisationer med liknande verksamhet. Enligt sina stadgar har förbundet till ändamål att verka för de anslutna organi- sationernas gemensamma intressen samt att åvägabringa och förmedla samarbete mellan dem. Förbundets syfte är således att verka för vinnande av önskvärd enhetlighet i hithörande hjälpverksamhet och de allmänna grunderna för den— samma samt större likformighet i behandlingen av klientelet. Till förbundet äro anslutna föreningar i Stockholm och de flesta av rikets län till ett antal av 30.

• Sida 113
•  Original

Ett flertal föreningar omfatta ett helt län och hava anskaffat läns- eller distrikts- ombud i större socknar och samhällen. Sålunda har t. ex. lokalföreningen för Skaraborgs län ombud på 14 orter i länet. Förbundets strävan är, att ombud måtte erhållas å alla mera betydande orter i landet, och denna anordning har enligt förbundets sista årsberättelse under år 1928 tagit allt fastare form. Ombuden äro oavlönade, men erhålla av resp. förening ersättning för resor för tillsyn av klienter in. in. Genom sålunda ökat antal av fasta medhjälpare ute i orterna hava de anslutna föreningarna erhållit större möjligheter att skaffa plat— , ser åt sina skyddslingar och att öva nödig tillsyn över dessa. Enligt nämnda årsberättelse är erfarenheten av ombudens verksamhet mycket god trots de stora svårigheterna för platsanskaffning åt de asociala element, om vilka här är fråga. De till förbundet anslutna föreningarnas arbete bland frigivna fångar och tvångs- arbetare har under år 1928 omfattat 6,405 personer och 14,039 vidtagna hjälp- åtgärder; antalet övervakade personer har utgjort 516; understöd till verktyg, bostadshyra, kläder, resor till anvisad arbetsplats m. in. har lämnats till ett sammanlagt belopp av över 147,000 kronor. Förbundet har upprättat ett cen- ! tralregister över vagabonderande lösdrivare, till vilket samtliga föreningar läm— ; na uppgift och från vilket de kostnadsfritt kunna få erforderliga upplysnin- gar. Därigenom har en mycket värdefull möjlighet till kontroll över klien- telet erhållits.

Genom bildandet av Svenska skyddsförbundet, vars verksamhet omfattar

* jämväl under förevarande lagstiftning fallande personer, har åvägabragts en * central sammanslutning av flertalet på detta område verksamma hjälporgani- sationer. Förbundet torde lämpligen kunna tagas i anspråk för åstadkom- mande av den centralisation av här ifrågakommande hjälpverksamhet, som för * vinnande av goda resultat torde vara nödvändig att få till stånd. Efter före-

bild av motsvarande anordning i Norge hava de sakkunniga ansett det vara lämpligt, att skyddsförbundet erhölle statlig auktorisation. Därigenom skulle förbundet erhålla en fastare och mera auktoritativ ställning och med utsikt till ökad framgång kunna bedriva sin sainhällsgagneliga verksamhet, som är en nödvändig komplettering till statens verksamhet. I samband med dylik auk- torisation bör förbundet, såsom nedan närmare utvecklas, erhålla kraftigare ekonomiskt stöd från det allmännas sida i form av ökat statsbidrag.

Svenska skyddsförbundets verksamhet torde lämpligen kunna ordnas så,

, att i varje län eller stad, där till förbundet ansluten förening finnes, denna in-

rättar en centralbyrå, som inom föreningens område skall utgöra centralorgan för dess skydds- och hjälpverksamhet. Centralbyråns föreståndare bör förordnas ' av länsstyrelsen. De å alla större orter inom föreningens verksamhetsområde

tillsatta ombuden böra stå under nämnda föreståndares inseende. Till ombud böra utses för uppdraget intresserade och kvalificerade personer med social insikt. och erfarenhet, och det torde kunna påräknas, att sådana i tillräckligt antal äro att finna bland präster, lärare, kommunalmän rn. fl. Önskvärt är, att föreningarnas föreståndare och ombud i största möjliga mån anförtros i deras resp. orter ifrågakommande uppdrag rörande platsanskaffning och andra 8—284391

• Sida 114
•  Original

Statliga arbetsförelag såsom hjälp-

arbete .

förebyggande hjälpåtgärder, förundersökning, överklakning över villkorligt dömda, villkorligt frigivna fångar, alkoholister och personer, som avses i före- varande lagstiftning, med mera dylikt. Genom en lämplig koncentrering av alla dylika funktioner borde funktionärerna kunna vinna vidgad erfarenhet och rutin i arbetet.

Vad frågan om ersättning åt nämnda funktionärer angår må erinras, att. för vissa uppdrag ersättning enligt särskilda bestämmelser utgår av anvisade stats- anslag antingen enligt viss taxa eller med skäligt belopp efter vederbörande myndighets prövning. För resor, som föranledas av uppdragen, bör alltid er- sättning utgå, för vilket ändamål statsbidraget till förbundet bör kunna tagas i anspråk. Av detta bör jämväl utgå ersättning för resekostnad åt person, som är föremål för behandling och av en förenings centralbyrå eller ombud anvisats arbete eller sysselsättning å annan ort, liksom ock bidrag till anskaffande av verktyg och kläder samt till bostadshyra. Kommunalt bidrag till föreningar- nas funktionärer torde i vissa fall kunna påräknas.

Här må i detta sammanhang anmärkas, att ju effektivare den förebyggande och eftervårdande hjälpverksamheten kan bedrivas, desto verksammare torde man kunna förhindra ökad uppkomst av lösdriveri med dess för samhället menliga verkningar. Ur denna synpunkt kan det därför med fog sägas, att för ifrågavarande ändamål anvisade medel kunna visa sig vara väl använda penningar.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit., att om- bud för hjälporganisation, varmed i främsta. rummet åsyftas auktoriserad hjälporganisation, därest dylik finnes i orten, skall kallas att närvara vid för- hör med anhållen lösdrivare och deltaga i ärendets behandling. Ombudet skall särskilt lämna sin medverkan vid hjälpåtgärders vidtagande, vilket jämväl gäller, när fråga är om personer, som avses i lagen om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Vidare har föreslagits, att myndigheter, som hava befattning med ärenden enligt förevarande lagstiftning, böra låta sig an- geläget vara att, i den mån det kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta bl. a. med föreningar, stiftelser och andra institutioner, vilka utöva social hjälpverksamhet. Slutligen har föreslagits, att hjälporga- nisation, som är skickad att biträda vid tillrättaförandet av här ifrågava- rande personer, må för sådant ändamål av Konungen auktoriseras.

Beträffande olika sätt för hjälpverksamhetens utövande föreslogs i 1926 års förslag, att särskilda anordningar skulle träffas för beredande av arbete åt de personer, som bliva föremål för hjälpåtgärder. Detta skulle ske däri- genom, att av staten eller under dess medverkan för här avsedda personer an- ordnades hjälparbeten i de allmänna skogarna. Dessa arbeten skulle visserligen huvudsakligen vara avsedda för män, men även kvinnor skulle under större delen av året kunna användas i vissa skogsarbeten. Man synes hava tänkt sig, att på detta sätt minst 1,000 personer skulle kunna beredas arbete i de allmänna skogarna. I övrigt hänvisas till den utredning i ämnet, som nyss- nämnda förslag innehåller.

• Sida 115
•  Original

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över förslaget i denna del anfört bl. a. följande:

Styrelsen funne det naturligt och riktigt, att man i vissa fall sökte bereda lösdrivare tillfälle till arbete vid särskilda, av det allmänna- för ändamålet an- ordnade arbetsföretag. Därmed skulle erbjudas ett tillfälle för personer att dokumentera sin arbetsvillighet och att skilja sig från de »arbetsskyggas» kate- gori. Emellertid kunde det ifrågasättas, om härutinnan meddelade normer vo- re tillfyllest för att ifrågavarande önskemål skulle kunna realiseras i prakti- ken. Vissa jämförelser med anordningarna beträffande de för oförvållat ar- betslösa anordnade nödhjälpsarbetena, med vilka här ifrågavarande hjälparbe- ten uppenbarligen skulle förete en viss likhet, gåve vid handen, att så knappast skulle bliva fallet. För nödhjälpsarbetena funnes inrättad en central myndig- het., som bland annat hade att, på ansökan av kommun, bevilja kommunen det antal platser vid statligt nödhjälpsarbete, till vilka hänvisning av arbetslösa kunde ske. I lagförslaget antyddes ej någon centralmyndighet för hjälparbe- tena. Att döma av 6 % 2 mom. skulle det ankomma på lokal myndighet att träda i förbindelse med olika för hjälparbete anordnade arbetsföretag, och att efter eget gottfinnande dit hänvisa personer, för så vitt platser funnes att till- gå. Man frågade sig, efter vilka grunder hjälparbetets omfattning skulle reg- leras. Vidare finge erinras. att arbeten, som lämpade sig för ändamålet, vore svåras att anordna under vintern. Men det vore just under denna tid av året, som klientelet, varom här vore fråga, vore mest i behov av och villigt att taga i anspråk det allmännas hjälp. Det torde sålunda till och med förekomma, att lösdrivare vid vinterns inträde genom sitt uppträdande självmant droge myn- digheternas uppmärksamhet till sig i syfte att för en kortare tid bliva bort— dömda till tvångsarbete och på så sätt tillförsäkra sig uppehälle under vintern.

Om vidare hänvisning av personer till hjälparbete finge ske, för så vitt plat- ser funnes att tillgå, kunde det befaras, att de lokala myndigheterna särskilt före vinterns inträde skulle sinsemellan tävla om att belägga dem. Ingen garanti funnes, att, platserna på så sätt komme till en riktig och lämplig för- delning. En stor kommun skulle vid vinterns inträde kunna belägga kanske samtliga lediga platser och därigenom göra sig kvitt en hel del hjälpverksam— . bet med den påföljd, att platser sedermera saknades i andra fall, där sådana vore än mer av behovet påkallade.

Domänstyrelsen har i avgivet utlåtande anfört bl. a. följande: Beträffande utsikterna till att i mån av behov kunna anordna lijälparbeten å vissa härtill lämpliga, av domänstyrelsen förvaltade allmänna skogar ville domänstyrelsen framhålla, att de icke syntes allt för stora. Domänstyrelsen hade redan nu på många håll svårigheter att bereda arbete åt den bofasta be- folkningen, och i den mån tillgång funnes till lämpliga nödhjälpsarbeten bor- de desamma i första hand reserveras för de oförvållat arbetslösa. Hänsyn finge härvid även tagas därtill, att resultatet av de arbetsovilligas arbete icke kunde förväntas bliva gott. Det kunde även ifrågasättas, om det ej vore lämp- ligare att anordna hjälparbetena företrädesvis å öppen mark än inom de större skogskomplexen.

Med hänsyn till betydelsen av den sociala fråga, som det här gällde att lösa, ville styrelsen dock, ehuru med tvekan, förorda, att en starkt begränsad försöksverksamhet anordnades för sådana arbetsovilliga, manliga individer, som icke kunde betraktas såsom samhällsvådliga. Styrelsen förutsatte (lock, dels att skogsstatens personal icke skulle tagas i anspråk för befälsuppgifter, dels att doniänverket icke komme att betungas med utgifter, som icke täcktes av den nytta, som de utförda arbetena kunde beräknas medföra, varjämte styrel—

• Sida 116
•  Original

sen finge betona, att det kunde synas vanskligt att sammandraga till och med icke så särdeles stora kontingenter på samma arbetsplats. Det syntes styrelsen under alla förhållanden nödvändigt, att man i avvaktan på vunna erfarenheter från försöksverksamheten läte anstå med utformandet av definitiva bestämmel- ser om hjälparbeten såsom ett eventuellt led i samhällets åtgärder vid behand- lingen av arbetsovilliga och samhällsvådliga individer.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län, styrelsen för statens tvångsarbetsan— stalt å Svartsjö, statens arbetslöshetskommission och skogssällskapet hava ut- talat en del betänkligheter mot anordnande av hjälparbeten i de allmänna sko- garna. Nämnda länsstyrelse har särskilt framhållit, att med hänsyn till de avsevärda kostnader, som vore förbundna med anordnande av dylika hjälp— arbeten, och då erfarenhet saknades, om därmed skulle vinnas åsyftad nytta för motarbetande av lösdriveriet, det ifrågasatta hjälparbetet i varje fall syn- tes böra till en början ske försöksvis och i mindre omfattning. Därjämte hava, såsom av sammanfattningen av yttranden över 1926 års förslag framgår (sid. 64), från annat håll betänkligheter kommit till uttryck särskilt mot tanken att använda kvinnor i dylikt skogsarbete.

De sakkunniga dela. för egen del de sålunda uttalade betänkligheterna mot anordnande av dylika. allmänna. arbetsföretag såsom ett led i samhällets åtgö— randen för tillrättaförande av personer, mot vilka. ingripande enligt lösdriveri— lagen sker. Man får till en början ej förbise, att det här i regel är fråga om mindervärdig arbetskraft, som därtill säkerligen ofta är svår att disciplinera. 1 en anstalt går det lättare att bibehålla disciplin bland dylikt svårhanterligt kli— entel än vid utförande av arbete ute i de allmänna skogarna. Härför fordras särskilda. förläggningar av större eller mindre antal lösdrivare, och domänsty- relsens farhågor, att detta kan komma att medföra vanskligheter, synas inga- lunda ogrundade. Därtill kommer den ej heller obefogade synpunkten att, i den mån arbete i de allmänna. skogarna utan allt för stora kostnader för det allmänna lämpligen kan beredas, detta i första hand bör stå öppet för de oför- vållat arbetslösa. Man må ej heller förbise den omständigheten, att de personer, om vilka här är fråga, i allmänhet till karaktären äro viljesvaga och opålitliga samt oftast böjda. för ett sysslolöst och lättjefullt liv. Erfarenheten visar även, att hjälpsökande av denna kategori ofta vägra. att mottaga erbjudet arbete eller, trots uppburen reseersättning eller erhållen järnvägsbiljett, uraktlåta att ens be— giva sig till den plats, där arbete åt dem anskaffats, eller också efter en kortare tid utan vidare lämna arbetet för att i stället stryka omkring. Detta torde fram— för allt gälla dem, som leva av bettleri och som ofta nog ej vilja. veta. av något annat sätt att förskaffa sig uppehälle. Särskilt föreningen Skyddsvärnet har gjort sig till tolk för sist antydda synpunkter.

Redan av nu anförda skäl ter det sig synnerligen tveksamt, huruvida de ön- skemål, som med den ifrågasatta anordningen åsyftats, därigenom verkligen stå att vinna. Det avgörande skälet emot en dylik anordning i större omfattning är emellertid kostnadssynpunkten. Det är uppenbart, att kostnaderna för dy— lika hjälparbeten, anordnade i föreslagen omfattning, skulle bliva synnerligen

• Sida 117
•  Original

avsevärda. Enligt beräkning i 1926 års förslag skulle den totala årskostnaden för 100 man, oberäknat utgifter, som domänverket eller skogssällskapet för ändamålet skulle vidkännas, uppgå till 130,000 kronor.

De sakkunniga anse sig emellertid icke böra helt avvisa tanken på dylikt hjälparbete utan finna sådant i mindre omfattning kunna försökas. Därmed skulle onekligen vinnas ökad möjlighet att på ett effektivt sätt pröva arbets- villigheten hos den, mot vilken ingripande enligt lagen sker, och en dylik prövning, som i sak blir lika med ett slags arbetsföreläggande, bör i regel vara den första åtgärd, som från samhällets sida företages mot honom. Härför fordras tillgång på arbetstillfällen utöver vad den öppna arbetsmarknaden er- bjuder, och någon hänvisning av lösdrivare till statliga nödhjälpsarbeten för oförvållat arbetslösa bör av givna skäl ej äga. rum. I sitt över 1922 års förslag avgivna yttrande har socialstyrelsen framhållit, att tillhandahållande av ar— betstillfällen i vissa fall skulle onödiggöra anstaltsvård och därmed förenade kostnader, samt att, med hänsyn till den stora betydelsen av tillgång till ar- betstillfällen, det torde få anses skäligt, att dylik tillgång genom det allmän— nas försorg säkerställdes exempelvis i form av skogsarbeten å statens domäner eller genom skogssällskapet.

Med hänsyn till det sålunda anförda vilja de sakkunniga, i enlighet med vad vissa myndigheter uttalat sig för, förorda en till omfattningen starkt begränsad försökscerksamhet i det föreslagna hänseendet. Erfarenheten får sedan visa, i vad mån det kan var lämpligt och med hänsyn till resultatet påkallat att gå vidare på den inslagna vägen. Då anordningen sålunda mera får karaktär av experiment, torde göras början med allenast 50 platser, varigenom kostnaden för statsverket enligt den åberopade utredningen för- slagsvis skulle kunna begränsas till omkring 65,000 kronor. Med anledning av vad socialstyrelsen anfört om behovet av en centralmyndighet för dessa hjälp— arbeten må här blott framhållas, att det. enligt. de sakkunnigas mening bör till- komma den uppsiktsmyndighet, som enligt förslaget skall komma till stånd, att hava överinseende över hjälparbetena.

Då det här icke är fråga om någon tvångsåtgärd i egentlig mening, ligger det i sakens natur, att den, som blir föremål för åtgärden, ej kan med tvångsmakt hindras från att lämna arbetet och arbetsplatsen. Något uttryckligt betonande av detta synes dock ej vara nödigt att göra i lagen. Men å andra sidan hör han ej kunna efter eget behag, utan omedelbar påföljd, lämna arbetet. Det bleve då föga mening med anordningen. Något tillrättaförande av personen i fråga. ge- nom att lära. honom arbeta och vänja honom vid ett ordentligt och arbetsamt liv kunde då knappast vara möjligt att åstadkomma. De sakkunniga hava därför i stället tänkt sig den anordningen, att vederbörande myndighet vid anvisande av arbete skulle föreskriva erforderliga villkor i fråga om vistelseort och sys- selsättning m. m., vilka villkor personen i fråga skulle vara pliktig att iakttaga; uraktlåter han detta, skulle förnyat ingripande enligt lagen, i regel då av strän- gare beskaffenhet, omedelbart äga rum.

Vad kvinnors användande i dylikt hjälparbete beträffar må det väl medgivas, att en del lättare skogsarbeten, såsom sådd, plantering och plantskolearbeten,

• Sida 118
•  Original

Fråga. om. internering av lösdrivare & arbetshem.

utan svårighet kunna utföras av kvinnor. De sakkunniga dela emellertid de betänkligheter, som från några håll uttalats mot att tillämpa. den föreslagna anordningen i fråga om kvinnor. Särskilt med hänsyn därtill, att skogsarbete knappast skulle innebära någon för deras framtida försörjningsmöjligheter 'nyttig yrkesutbildning samt att sammanförande även i mindre förläggningar av kvinnor, mot vilka ingripande på grund av sedeslöst leverne skett, icke kan vara lämpligt utan tvärtom måste antagas medföra allvarliga olägenheter. vilja de sakkunniga för sin del ej förorda förslaget om kvinnors användande i hjälparbete i de allmänna skogarna. En helt annan sak är arbete med träd- gårdsskötsel, där yrkesutbildningen dessutom medför möjlighet. till framtida. utkomst.

Enligt 1926 års förslag skulle arbetshem, som omförmälas i 33 % fattig— vårdslagen, i två olika avseenden tagas i anspråk för tillrättaförande av per— soner, som falla under lösdrivarlagens bestämmelser. Sålunda föreslogs såsom ett slag av hjälparbete frivilligt arbete vid arbetshem eller annan därför lämpad fattigvårdsanstalt. Vidare föreslogs internering i arbetshem såsom en form för tvångsingripande av lindrigare art, varom polismyndighet ägde besluta, ehuru beslutet skulle underställas länsstyrelsens prövning.

Redan nu förekommer i ganska stor utsträckning, att till bettleri eller lösdri— veri förfallna personer på föranstaltande av tillsyningsman eller polismyndig- het. omhändertagas av fattigvårdsstyrelse och intagas på fattigvårdsanstalt, när de äro i behov av fattigvård. Med avseende på sådana stadgas i 73 % fattig- vårdslagen, att en dylik på fattigvårdsanstalt intagen person icke får lämna. anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför an— stalten skall ärligen försörja sig. Understundom har ock hänt, att personer, mot vilka anledning till ingripande enligt lösdrivarlagen förelegat, intagits på arbets- hem. Sålunda har enligt inhämtad upplysning förekommit, att i Stockholm lösaktigt levande kvinnor, vilka själva strävade efter att återupprättas, tillå- tits frivilligt ingå å Stockholms stads arbetshem för kvinnor vid Emaus.

I de sakkunnigas förslag till såväl lag om åtgärder mot lösdriveri (9 % 1 mom.) som lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art (6 % 1 mom.) har föreslagits bl. a., att person, som anhållits för lösdriveri eller blivit föremål för skyddsnämnds behandling och som vid verkställd undersökning befinnes vara i behov av fattigvård, alkoholistvård, sjukvård eller annan dylik vård, skall, utan att göras till föremål för åtgärd enligt någon av nämnda lagar, kunna över- lämnas till vederbörande — i de flesta fall lärer det bliva fattigvårdsstyrelsen — för erhållande av erforderlig vård. I det fall, att en sådan person, om vilken det alltså icke blivit utrett, om han gjort sig skyldig till lösdriveri eller sådant sedeslöst leverne, som_ovan sägs, överlämnats till fattigvårdsstyrelsen, bliver 73 % fattigvårdslagen i dess nu föreslagna ändrade lydelse icke på grund av detta förhörsmyndighetens eller skyddsnämndens åtgörande å honom tillämplig. Men det fall låter också tänka sig, att det beträffande någon, som vid undersökning befunnits hava. gjort sig förfallen till lösdriveri eller till sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, med hänsyn till hans personliga förhållanden och omstän- digheterna i övrigt finnes tjänligt att få honom intagen å en fattigvårdsanstalt,

• Sida 119
•  Original

därvid även ett arbetshem kan ifrågakomma. F örhörsmyndighet ävensom i ärendets behandling deltagande ombud för hjälporganisation äger enligt 9 % 2 mom. lösdriverilagen för sådant ändamål göra hänvändelse till bland andra fattigvårdsstyrelsen. På ett senare stadium av ett ärendes behandling kan även länsstyrelse1 besluta om vidtagande av en dylik hjälpåtgärd. Ett sådant » intagande å fattigvårdsanstalt (här frånscs det i 23 % 1 mom. i lösdriverilagen omförmälda fallet) kan exempelvis ske jämlikt 2 % fattigvårdslagen. Det bör vara uppenbart, att en sådan anordning kan träffas endast genom fattigvårdsa ! styrelsen och med dess medgivande. Det lärer följa av sig självt, att en så- lunda å fattigvårdsanstalt intagen person —— liksom den, som under liknande förhållanden intagits på t. ex. en alkoholistanstalt -— är underkastad de för vederbörande anstalt och behandlingen därstädes gällande bestämmelser, in- lagandet må hava skett i den ena eller andra formen.

Vad beträffar det i 1926 års betänkande innefattade förslaget om anlitande av arbetshemmen i de avseenden, som ovan omförmälas, skulle en sådan anordning. vare sig den skedde i den ena. eller andra föreslagna formen, innebära, att de för annat ändamål, nämligen för omhändertagande av fattigvårdsklientel och t'örsumliga försörjare upprättade arbetshemmen skulle tagas i anspråk för tillrättaförande av personer, som falla under den nu ifrågavarande lagstiftnin— gens bestämmelser. Det synes emellertid mycket tveksamt, om den föreslagna anordningen i själva verket skulle vara lämplig och ändamålsenlig. Fara är nämligen, att dessa hem, som äro öppna anstalter, genom inhysande av per— soner av förevarande slag tillsammans med hemmens övriga klientel kunde löpa fara att i viss mån förryckas i sin verksamhet. Möjligen skulle be- fintligheten i något större omfattning av ett dylikt element, som ur ord— ningens synpunkt och i andra hänseenden vore mer eller mindre svårartat, kunna medföra åtskilliga vanskligheter och hemmens arbete därigenom kunna försvåras. Därjämte måste kostnadsfrågan härvidlag beaktas. I vad mån kostnaden för arbetshemmens utnyttjande för internering av lösdrivare, på sätt som föreslagits, skulle falla å statsverket, landstingen eller fattigvårdssam— hällena, må här lämnas öppet. I varje fall bleve det emellertid en komplice— rad fråga, som icke bleve lätt att på ett tillfredsställande sätt lösa. De sakkunniga hava på nu anförda skäl funnit lämpligast att låta de i 1926 års förslag förekommande bestämmelserna om arbets-hem helt bortfalla, vilket i sin mån bidrager till förenkling av lagen och dess tillämpning. I en mängd ' fall torde intagning å hem eller anstalt, varöver hjälporganisation förfogar, kun- na lämpligen ersätta internering å arbetshem; och möjligheter för ifrågavarande personers omhändertagande även på annat sätt torde yppa sig, en förhoppning, som man med fog synes kunna hysa med hänsyn till den betydelsefulla roll, som enligt förevarande förslag tillförsäkrats den enskilda hjälpverksamheten. Att genom borttagande av bestämmelserna om arbetshemmens anlitande på

1 Jfr lagen om åtgärder mot lösdriveri 16 ,5 1 mom. samt lagen om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art 13 5 1 mom. Därjämte har länsstyrelse enligt 23 S 1 mom. förstnämnda lag, vilket lagrum skall tillämpas även enligt den senare lagen, att föranstalta om tjänlig vård — i regel fattigvård — åt varaktigt arbetsoförmögen person, som jämlikt uppsiktsmyndighetens beslut utskrivits från allmän arbetsanstalt och överlämnats till länsstyrelsen; detta. bliver en ren verkstäl- lighetsåtgärd, som icke direkt har med det här behandlade problemet att skalla.

• Sida 120
•  Original

det föreslagna sättet ett verksamt medel för lösdriveriets bekämpande skulle bortelimineras, som ej lämpligen kan ersättas av andra effektiva sådana, för- mena de sakkunniga sålunda icke behöva befaras. De sakkunniga åter- komma. under 20 å i den speciella motiveringen till frågan om användande av sluten avdelning av arbetshem såsom allmän arbetsanstalt (sid. 157).

ammande Enligt nu gällande lösdrivarlag skola åtskilliga enligt densamma vidtagna av att untr .., .. .. .. . - - .. - .,

"g,-mh atgarder kungoras for rikets polismyndigheter. Detta galler 1 fraga om med- delade varningar, beslut om ådömande av tvångsarbete, frigivning från tvångs- arbetsanstalt och medgivande åt frigiven beträffande vistelseorten. Kungö- randet sker genom den under inseende av polisstyrelsen i Stockholm utgivna periodiska publikationen »Polisunderrättelser», som i övrigt huvudsakligen in- nehåller efterlysningar angående förbrytare. Syftet med detta kungörande är att åt den myndighet, som har sig anförtrodd behandlingen av lösdrivare, be- reda möjlighet att på ett snabbt och lättillgängligt sätt förskaffa sig upplys- ning om de åtgärder, som förut må vara vidtagna enligt lösdrivarlagen röran— de de personer, som bliva föremål för ingripande. Även enligt de båda för- slagen av 1922 och 1926 skulle ett dylikt kungörande äga rum. Det är tyd— ligt, att en liknande anordning icke kan undvaras i en ny lagstiftning i ämnet. Fråga är emellertid, huruvida icke syftet bättre och lämpligare kan nås på an- nat. sätt än genom kungörande av vidtagna åtgärder i Polisunderrättelser (enligt 1926 års förslag i en särskild bilaga till denna publikation). I 1926 års förslag har avvisats tanken på upprättande av ett register, i vilket skulle in- föras uppgifter om enligt lagen vidtagna åtgärder. Såsom motiv härför har anförts, att anlitandet av ett dylikt register antagligen skulle vara förenat med alltför stor tidsutdräkt och en del andra praktiska olägenheter.

I åtskilliga avgivna yttranden har denna fråga berörts. Socialstyrelsen har i denna del anfört bl. a. följande:

Fattigvårdsstyrelsen i en landskommun hade givetvis ringa förutsättningar att med till buds stående hjälpmedel göra sig underrättad, huruvida en person på andra håll varit föremål för hjälpåtgärder enligt denna. lag, och lagför- slaget innehölle ingen antydan om särskilda anordningar för beredande av dy- lik upplysning. ,Varje särskild fattigvårdsstyrelse, som ertappade en vagn- bond, skulle vara nödsakad att skrida till undersökningsarbetet så att säga med tomma händer och att börja från början. Det kunde befaras, att en vaga- bond skulle kunna ströva land och rike omkring bland landets cirka 2.500 kommuner och efter eget gottfinnande tillgodogöra sig det allmännas hjälp, utan att detta uppdagades och stävjades. Det verkliga regulativet mot sådant missbruk skulle sannolikt bliva, att fattigvårdsstyrelserna. med åsidosättande av lagens föreskrifter om hjälpåtgärder, i eget intresse fullständigt blundade.

Ett organiserat underrättelseväsen torde därför vara påkallat. Förslags- ställaren hade förutsatt, att nödigt underrättelseväsen skulle etableras genom upprättande för ändamålet av en särskild avdelning i publikationen »Polisun- derrättelser». Styrelsen kunde icke biträda förslaget om en sådan anordning, vilken varken skulle motsvara ändamålet eller vara förenlig med humanitetens krav. Om sålunda en person, som blivit föremål för vissa hjälpåtgärder en- ligt lagen, kanske ej på minsta sätt gjort sig skyldig till något klandervärt, skulle det för honom tvivelsutan kännas kränkande, att meddelande om en så-

• Sida 121
•  Original

dan hjälpåtgärd inflöte i en publikation av berörda slag och därmed komme till ett stort antal medborgares kännedom.

Om däremot inga som helst uppgifter lämnades om enstaka hjälpåtgärder, äventyrade man, att en person ideligen på än den ena än den andra orten skul- le kunna tillgodogöra sig sådana, utan att detta stävjades. Vad en lokal myn- dighet vidare behövde för att kunna bedöma en individ vore just en samman- ställning av uppgifter om de hjälpåtgärder, som vidtagits till hans förmån, och en sådan sammanställning, kanske omfattande en period av flera år, skulle en lokal myndighet vid förefallande behov av praktiska skäl knappast kunna verkställa. Om däremot uppgifter lämnades till en central myndighet och där sammanställdes, eventuellt kompletterades med uppgifter ur straffregistret samt gjordes till föremål för sakkunnigt bedömande, skulle de säkerligen bliva ägnade att belysa, vad som verkligen borde belysas, nämligen individens van- del och livsföring.

Uppgifterna till centralmyndigheten skulle lämnas under tjänstemannaan— svar och sammanställningarna likaledes göras under tjänstemannaansvar. För att förebygga, att uppgifterna utnyttjades av obehöriga, borde de givetvis icke göras offentliga, och i yttrande angående pågående förberedelser till revision av tryckfrihetsförordningen hade styrelsen förordat allmänna föreskrifter, en— , ligt vilka bland annat dylika uppgifter också uttryckligen skulle undandragas offentligheten. De borde komma till användning allenast, då särskild anled— , ning därtill förelåge. Sålunda kunde exempelvis en lokal myndighet, som er— tappat en vagabond, telefonledes infordra uppgifter till sin omedelbara väg- ledning vid valet av åtgärder och sedermera, i regel redan påföljande dag, er— hålla dessa skriftligen konfirmerade. En dylik belysning av individens före- gåenden skulle å ena sidan vara ägnad förebygga, att personer, vilka i det en- staka fallet förefölle att hemfalla under lagen, obefogat gjordes till föremål för tvångsåtgärder, och å andra sidan leda till att sådana, som eljest på goda grunder sopade igen spåren efter sig, efter hand uppdagades och underkasta— des lämplig behandling.

. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i avgivet yttrande ansett det vara av . vikt, att vidtagna hjälpåtgärder icke i det allmänna föreställningssättet finge karaktär av bestraffning, och för den skull funnit det lämpligare och bättre stå i. överensstämmelse med förslagets grunder, att underrättelserna gåves en mindre officiell prägel. Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i sitt yttrande framhål- lit, att syftet med det föreslagna underrättelseväsendet vore att förekomma, att bettlare hemsökte den ena kommunen efter den andra utan att begagna sig av anvisat arbete. Såsom ett alternativ har av honom föreslagits inrättande efter belgiskt mönster av en central registerbyrå, varest upplysningar om lös- drivarna telegrafiskt kunde begäras, en anordning, som kunde bliva mera ef- fektiv än det föreslagna kungörandet, förutsatt att kostnadsfria telegramför- frågningar hos registret finge göras. Vid yttrandet har fogats en bilaga, ut— visande, att en person under vandringar i skilda delar av landet under åren 1910—1926 tagit olika hjälpinstitutioner i anSpråk i icke mindre än 34 städer och landskommuner. Sedermera har författaren av 1926 års förslag uti en till Kungl. Maj:t in- kommen skrift anslutit sig till det sålunda föreslagna alternativet om upprät— tande av ett register, som kunde föras t. ex. av Svenska skyddsförbundet.

• Sida 122
•  Original

Slutligen har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona utta- lat tvivelsmål om lämpligheten av att i en publikation upptaga kvinnor, som bleve föremål för åtgärder, då ett dylikt förfarande i ej så få fall kunde vara till skada för dem, som skulle tillrättaföras; detta gällde särskilt i fråga om de yngre, men överhuvud om dem, som bleve föremål för hjälpverksamhet, var- för samtliga dessa borde undantagas från den föreslagna bestämmelsen.

Beträffande det sätt, varpå denna sak ordnats i Belgien, må erinras, att där i. justitieministeriet föres ett centralregister över lösdrivare. Detta innehål- ler en akt för varje person, rörande vilken beslut om internering i arbetsanstalt eller asyl en gång meddelats. Upplysningar ur registret begäras och lämnas i regel telegrafiskt. Åklagaren har att begära upplysning ur registret, in- nan målet överlämnas till fredsdomarens handläggning.

De sakkunniga hava för sin del funnit kungörande i Polisunderrättelser icke vara att förorda. Därigenom skulle även personer, vilka bliva föremål alle— nast för hjälpåtgärder i tillrättaförande syfte, komma att upptagas i en pu- blikation (eller i en bilaga därtill), som i första hand har avseende å brotts- lingar. Det kan icke vara lämpligt att i samband med efterlysningar av dy- lika på sådant sätt utpeka personer, som skola hjälpas att föra ett samhälls- nyttigt liv. Såsom socialstyrelsen framhållit, skulle en dylik anordning sna- rast motverka det uppfostrande och förbättrande syfte, som med ingripandet avses. Kungörande av vidtagna hjälpåtgärder i nämnda publikation är näp- peligen förenligt med de sociala, synpunkter, man nu vill anlägga å förevaran— de lagstiftning. De sakkunniga anse följaktligen alternativet med ett cen- tralregister vara att föredraga.

Fråga uppstår då, åt vilken myndighet eller institution registrets förande lämpligast bör anförtros. 1 ovan återgivna yttranden hava i sådant hänseen— de olika förslag framkommit. De sakkunniga anse i likhet med vad social— styrelsen framhållit, att det föreslagna centralregistret bör föras och uppgif- ter därur meddelas under tjänstemannaansvar. Uppdraget härmed bör därför icke lämnas åt en förening eller sammanslutning utan åt offentlig myndig— het. Härvid kan närmast ifrågakomma den uppsiktsmyndighet, som enligt förevarande förslag skall öva uppsikt över de allmänna arbetsanstalterna, un— der förutsättning att det bliver en central myndighet. För att denna rätt skall kunna utöva sin uppsiktsverksamhet torde det ock vara en betingelse att äga tillgång till ett dylikt centralregister. Det bör tillkomma Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter om centralregistrets förande och vad därmed sammanhänger.

Vad beträffar de personer, som bliva föremål för behandling enligt den före- slagna lagen om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, hava de sakkunniga icke funnit det vare sig av behovet påkallat eller lämpligt, att dessa personer upptagas i nämnda centralregister, såvitt rörer mot dem vid— tagna hjälpåtgärder. Deras undantagande härvidlag motiveras av den mera ömtåliga och varsamma beskaffenhet, som bör känneteckna samhällets ingri-

• Sida 123
•  Original

pande på detta område. Detta synes särskilt beaktansvärt i fråga om ingri- pande å tidigt stadium.

De sakkunniga dela socialstyrelsens uppfattning, att till förekommande av centralregistrets obehöriga utnyttjande detsamma icke bör vara offentligt, och hava på den grund föreslagit sådan ändring av % 2 4:0 tryckfrihetsförordnin— gen, att utdrag av registret ej må meddelas i vidsträcktare mån, än som för— anledes av lag, stiftad i den ordning 87 % regeringsformen stadgar. Liknande stadgande gäller i fråga om straffregistret. Enligt 31 å i förslaget till lag om åtgärder mot lösdriveri skall det ankomma på Konungen att utfärda när— mare föreskrifter angående meddelande av dylika utdrag.

Enligt 16 % i gällande lösdrivarlag utövar poliskammare i städer, där sådan Poliskamrrga— finnes, i fråga om lösdrivares behandling med viss inskränkning den myndig- ;;; ?giyggg het, som enligt samma lag tillkommer länsstyrelse. Poliskammare finnes utom mål- i Stockholm i ytterligare sju städer, nämligen i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Eskilstuna och Karlskrona.

I de båda tidigare lagförslagen har visserligen ifrågasatts att borttaga ovan- nämnda bestämmelse, men denna har emellertid bibehållits i båda förslagen, i 1926 års förslag dock i den modifierade formen, att det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att, då omständigheterna därtill föranledde, meddela föreskrift därom, att poliskammare eller annan lämplig myndighet skulle övertaga länsstyrelsens be— fattning med hithörande ärenden. Skälet, att. poliskammares funktion i detta hänseende sålunda i viss mån bibehållits, synes förnämligast hava varit, att vis- sa länsstyrelsers övertagande av befattningen med dessa ärenden skulle för dem bliva alltför betungande. Det är särskilt i fråga om länsstyrelserna i Gote- borg och Malmö, som detta skulle bliva fallet. Såsom förutsättning för att lösdrivarmålens handläggning fortfarande skulle anförtros åt poliskamrarna i dessa städer har dock i sistnämnda förslag förordats förändrad organisation av poliskamrarna vid handläggning av dessa mål i syfte, att därigenom polis- kamrarnas ställning skulle stärkas och betryggande garantier vinnas för en allsidigare och fullt tillfredsställande prövning av målen.

Det torde vara ovedersägligt att, på sätt i 1926 års förslag framhållits, an- ordningen med lösdrivarmålens handläggning hos poliskammare i den allmän- na uppfattningen i viss mån förlänar proceduren en prägel av summariskt po— lisförfarande. Man bör emellertid i förevarande lagstiftning undvika allt, som är ägnat att bereda jordmån för en sådan uppfattning, den må vara befo- gad eller ej. Och det torde ej heller lida något tvivel, att målens överflyttning från polismyndighet till länsstyrelse skulle anses innebära större trygghet för målens tillbörliga prövning. Härvidlag synas också de principiella synpunk- terna böra vara avgörande och icke de praktiska rörande arbetsbördans storlek hos länsstyrelserna. Det synes ock vara mindre rationellt att i hithörande avseende träffa olika anordning i de städer, där poliskammare finnes, och i andra städer.

'_Vad särskilt angår den ökning i arbetsgöromålen hos länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, som skulle bliva en följd av överflytt—

• Sida 124
•  Original

ningen av lösdrivarmålen dit, synes härutinnan något avgörande skäl mot den ifrågasatta åtgärden näppeligen kunna hämtas. Vad den förstnämnda länsstyrelsen vidkommer lärer, enligt vad de sakkunniga inhämtat, en jäm- förelsevis så ringa ökning av arbetsbördan. som den ifrågasatta ändrade an- ordningen skulle medföra, icke i och för sig behöva föranleda ökning av per— sonalen, i varje fall icke av antalet juridiskt bildade tjänstemän.

Beträffande åter länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län utvisa följande från länsstyrelsen erhållna uppgifter för åren 1923—1927, att av polish—amma- ren i Göteborg såsom lösdrivare behandlats nedan angivna antal personer:

.. Antal häktade: därav till tvångsarbete dömda: Ar män kvinnor summa män kvinnor summa

1923 ........ 54 65 1 19 40 36 76 1924 ........ 42 46 88 30 27 57 1925 ........ 41 48 89 34 20 54 1926 ........ 71 39 110 60 31 91 1927 ........ 43 41 84 37 29 66

Samtidigt utgjorde de hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för lös— driveri behandlade följande antal:

Antal häktade: därav till tvångsarbete dömda: kvinnor summa män kvinnor summa

1 12 11 11 — 7 5 5 -— 10

9 » 9 —— 10 9 9 —- 8 8 8

Genom att överflytta poliskammarens befattning med lösdrivare till läns- styrelsen skulle alltså en icke obetydlig ökning av länsstyrelsens arbetsbörda. inträda och på den grund, enligt vad de sakkunniga inhämtat, en ökning av landskansliets arbetskrafter vara erforderlig. Emellertid lärer den oavsett berörda eventualitet fortgående ökningen av landskansliets arbetsbörda un- der alla förhållanden inom nära framtid göra en förstärkning av arbetskraf— terna där önskvärd; och länsstyrelsen lärer, om den ifrågasatta lagändringen genomföres, icke underlåta att i berörda hänseende göra den framställning, som av omständigheterna kan påkallas.

Genom lösdrivarmålens överflyttande från poliskammare till länsstyrelse skulle ock vinnas överensstämmelse i detta hänseende med fattigvårdslagen (75 å) och barnavårdslagen (72 %), enligt vilka lagar allenast länsstyrelse, icke poliskammare, äger att ådöma tvångsarbete. Likaledes tillkommer det enligt lagen om behandling av alkoholister endast länsstyrelse att besluta om interne- ring av alkoholister.

På nu anförda skäl hava. de sakkunniga, i motsats till båda de föregående förslagen, låtit den i nu gällande lag förefintliga bestämmelsen om poliskam- mare helt utgå ur sitt förslag.

Beträffande poliskammaren i Stockholm må slutligen erinras, att densamma gentemot poliskamrarna i övriga ovannämnda städer intager en undantagsstall-

• Sida 125
•  Original

ning, i det att densamma utgör en avdelning av överståthållarämbetet och i fråga om handläggningen av mål rörande ådömande av tvångsarbete är att jämställa med länsstyrelse. Den befattningshavare, som enligt gällande in— struktion handlägger dessa mål, tillhör visserligen formellt, närmast av histo— riska skäl, avdelningen för polisärenden men torde med hänsyn till göromålens art och behandling snarare vara att hänföra till kansliavdelningen. Någon ändring häri skulle ej komma att ske vid genomförande av det förslag till överståthållarämbetets omorganisation, som innevarande år underställts riks- dagens prövning.

Sedan år 1920, då statens tvångsarbetsanstalter skildes från fångvården, står varje sådan anstalt under inseende och ledning av en utav Kungl. Maj:t för- ordnad särskild styrelse. ,Dessa styrelser lyda direkt under socialdepartemen- tet.

Enligt 1922 års förslag, som bibehöll en särskild styrelse för varje tvångs— arbetsanstalt, ansågs uppsikten över anstalterna >>åtminstone tillsvidare» kun- na utövas av länsstyrelsen i det län, varest resp. anstalt är belägen. 1926 års förslag har bibehållit länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet.

Socialstyrelsen har i avgivna yttranden över de båda föregående förslagen i denna del anfört bl. a. följande:

Någon central uppsiktsmyndighet, såsom för de allmänna alkoholistanstal- terna, funnes ej omtalad. Såvitt styrelsen kunde finna, måste denna brist på sakkunnig, enhetlig ledning anses mycket betänklig för lösdrivar- vårdens rationella handhavande och utveckling samt nödvändigtvis avhjälpas. Genom tillkomsten av en central uppsiktsmyndighet skulle för övrigt möjlig- göras den — under förutsättning av ett mer utvecklat anstaltssystem _ för uppfostringsprincipens tillämpning viktiga åtgärden av internerads överflytt— ning till annan anstalt.

För inseende över den interna anstaltsvården i alla dess former och över till- lämpningen av så väsentliga regler som exempelvis beträffande villkorlig eller slutlig utskrivning samt permissioner skulle saknas tillgång till enhetlig led- ning och expertis. Vad den senare beträffade, torde behov av sådan i två hän- seenden göra sig gällande med särskild styrka., nämligen dels i fråga om det kvinnliga klientelet i allmänhet och dels i fråga om de stora grupper av såväl det manliga som det kvinnliga klientelet, vilka, efter vad av styrelsen tidi- gare förebragta utredningar utvisade, i överraskande stor utsträckning före- tedde psykiska defekter av mångskiftande slag.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har uttalat sig för, att tillsynen över ifrågavarande anstalter borde utövas av vederbörande läns- styrelse.

Frågan om tillsyn över anstaltsväsendet på den sociala lagstiftningens om- råde har beträffande skilda slag av anstalter blivit löst på olika sätt. Sålunda stå de allmänna uppfostringsanstalterna för minderåriga brottslingar (å Bona och Viebäck) under uppsikt och kontroll av länsstyrelsen i det län, där resp. anstalt är belägen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har att öva uppsikt över de i fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen, medan tillsynen över de skydds-

Uppsikts- myndighet över anstalts— väsendet.

• Sida 126
•  Original

hem, som avses i barnavårdslagen, utövas av en utav Kungl. Maj:t förordnad särskild skyddshemsinspektör.

Uppsiktsmyndighet över alkoholistvården är däremot socialstyrelsen, vars uppsikt i detta hänseende även omfattar statens i samband med tvångsarbets- anstalterna anordnade vårdanstalter för alkoholister vid Svartsjö och i Lands- krona.

Enhetlighet saknas alltså uti ifrågavarande hänseende. Det mest ändamåls- enliga torde vara, att centralisation kunde åstadkommas och att uppsikten över dessa hem och anstalter sålunda komme att förläggas till en och samma myn- dighet. Därom är emellertid nu ej fråga, då det här endast gäller att pröva, åt vilken myndighet uppsikten över de allmänna arbetsanstalterna lämpligast bör anförtros. Enligt de sakkunnigas mening kunna därvidlag näppeligen andra myndigheter ifrågakomma än vederbörande länsstyrelse eller en central myn- dighet, i främsta- rummet socialstyrelsen. För det förra alternativet tala onek- ligen vissa praktiska skäl, såsom att styrelsen för en anstalt, som ej är belä- gen i Stockholms närhet, lättare kan komma. i personlig kontakt med länssty- relsen än med ett. ämbetsverk i huvudstaden och att i berörda fall vederbörande i länsstyrelsen lätt genom personliga besök å anstalten kunna få inblick i de vid anstalten föreliggande förhållandena. Länsstyrelserna hava ju ock att handlägga ärenden enligt de föreslagna lagarna, i det att det ankommer på dem att besluta om internering å allmän arbetsanstalt.

Ses frågan ur en mera principiell ståndpunkt, ter den sig emellertid i viss mån annorlunda. Enligt förevarande förslag tillkommer det anstaltsstyrelse att i första. hand besluta om kvarhållande å allmän arbetsanstalt samt om för— sökspermission och utskrivning. I händelse av missnöje äger dock den internerade påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens prövning. men i två viktiga fall, nämligen i fråga om kvarhållande å anstalten efter tre års internering och förfarandet vid inträdande arbetsoförmåga, skall under— ställning av anstaltsstyrelsens beslut obligatoriskt ske. Likaledes torde inter- nerad person i händelse av missnöje med behandlingen å anstalten böra äga hos uppsiktsmyndigheten göra framställning om rättelse i det överklagade förhål— landet (bestämmelse härom bör lämpligen hava sin plats i stadgan för anstal- terna, jfr 5 46 i gällande stadga av den 23 december 1920). Det är uppenbarligen av vikt., att praxis i dessa hänseenden bliver likformig och ledes i rätt riktning. För åstadkommande av enhetlig lagtillämpning är det därför önskvärt att få en gemensam ledning och uppsikt över dessa anstalter. Den reformering av anstaltsvården, som i förevarande förslag åsyftas, torde därigenom också säk- rare kunna på ett enhetligt sätt genomföras, än om det bleve flera olika till- synsorgan.

De sist anförda skälen tala mycket starkt för, att uppsikten över de allmän- na arbetsanstalterna anförtros åt en central myndighet, i sådant fall närmast socialstyrelsen, som redan nu i egenskap av uppsiktsmyndighet över alko- holistvården har inseende över de till tvångsarbetsanstalterna anslutna vård- anstalterna för alkoholister. I själva lagförslagen har emellertid ansetts böra upptagas allenast att en uppsiktsmyndighet skall finnas och det väsentliga av

• Sida 127
•  Original

dess funktioner i förevarande hänseende. Det synes naturligt, att den tillsyn över allmänna arbetsföretag och över verksamheten vid de av hjälporganisa- tioner eller enskilda anordnade härbärgen, räddningshem och andra hithörande anstalter, som enligt förslaget (27 %) förutsättes skola komma till stånd, också anförtros åt samma myndighet.

En fråga av stor betydelse, vari det förevarande förslaget avviker från 1926 Prövningen års förslag, är den om lösdrivarmålens prövning i högsta instans. Denna inf/31921” prövning har sedan lång tid tillbaka varit förlagd till högsta domstolen. I viss mån var detta fallet ända sedan 1809, och enligt förordningen den 29 juni 1833 angående försvarslösa personer skulle besvär över länsstyrelses beslut om åläggande av tvångsarbete alltid prövas av högsta domstolen. Denna ordning har sedan dess bestått orubbad.

I 1882 års förut omförmälda förslag, som ligger till grund för gällande lösdrivarlag, anfördes såsom skäl för berörda ordning att, »då dessa mål rör— de den enskildes dyrbaraste rättighet eller rätten över sin person, syntes med allt skäl det slutliga avgörandet böra läggas i domstols hand och besvären över de administrativa myndigheternas beslut följaktligen fullföljas hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen».

I 1922 års förslag har denna besvärsordning bibehållits, och såsom motiv därför har anförts bl. a. följande.

Genom ifrågavarande anordning hade skapats ett administrativt-judieiellt förfarande för lösdrivarmålens behandling, vilket ur principiell synpunkt tyck- tes egendomligt, men som motiverats av dessa måls speciella beskaffenhet. Det gällde här en samhällets säkerhetsåtgärd, vilken borde prövas ur administrati- va synpunkter, men då säkerhetsåtgärden innebure ett frihetsberövande, hade det ansetts lämpligt att tillägga judiciell myndighet prövningsrätt, och man hade då, för att undvika fullföljande i flera instanser, valt att låta besvären gå direkt till högsta domstolen. Den valda anordningen måste anses ägnad att tillfredsställa just det krav, man borde hava på dessa måls behandling. Den realiserade kravet på rättssäkerheten och tillförsäkrade dessa mål en snabb be— handling. Den förtursrätt. som dessa mål åtnjöte vid föredragningen i hög- sta domstolen, gjorde, att de vunne ett snabbt avgörande.

Enligt 1926 års förslag skulle prövningen av besvär över länsstyrelses be- l sluti mål om tvångsarbete däremot förläggas till regeringsrätten. Till valet av denna instansordning synes i viss mån hava medverkat, att enligt nämnda förslag länsstyrelse jämväl hade att besluta om intagande i arbetshem eller , i alkoholistanstalt och att prövningen i sista instans vid klagan i dessa fall nödvändigtvis måste förläggas till regeringsrätten; talan ansågs i alla. dessa fall lämpligen böra prövas av samma myndighet.

Socialstyrelsen samt styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter hava i avgivna utlåtanden givit uttryck för den uppfattningen, att några övertygan- de skäl ej vore förebragta för lämpligheten att frångå gällande lags före- skrift om högsta domstolen såsom högsta besvärsinstans uti ifrågavarande mål.

Ett fullständigt likartat blandat administrativt-judiciellt förfarande tilläm—

• Sida 128
•  Original

pas även enligt annan lag, nämligen vid klagan över länsstyrelses utslag i ärende rörande utlännings utvisning eller verkställighet av utvisning. Pröv- ningen av dessa besvärsmål, som i kungl. proposition föreslagits skola ske av Kungl. Maj :t i statsrådet, överflyttades nämligen vid ärendets behandling i riksdagen på lagutskottets förslag till högsta domstolen. Därvid framhölls bl. a., att rättssäkerheten påfordrade en sådan anordning, samt att målens ringa antal gjorde, att deras inverkan på högsta domstolens arbetsbörda icke borde bliva nämnvärd. Vid utfärdande av ny lag i ämnet den 2 augusti 1927 1 (lagen om utlännings rätt att här i riket vistas) har motsvarande bestämmelse (35 %) bibehållits i sak oförändrad, utan att från något håll, ej heller från lag- rådets sida, någon ändring på denna punkt påyrkats.

I de båda tidigare förslagen i nu förevarande ämne har framlagts viss sta- tistik över antalet lösdrivarmål, som från länsstyrelse fullföljts till högsta domstolen. Därav framgår bl. a., att under 10-årsperioden 1912—21 årliga medeltalet dylika fullföljda mål utgjorde allenast 81/2 mål och att ändring gjorts i länsstyrelsens utslag endast i 4 fall sammanlagt. Under åren 1919— 21 uppgick årliga medeltalet av länsstyrelsernas utslag rörande ådömande av tvångsarbete till 484, därav i medeltal 6,8 årligen överklagades, således endast 1,4 % av hela antalet. Mål, i vilka tvångsarbete ådömts enligt fattigvårdsla— gen, fullföljdes under nämnda 10-årsperiod i 56 fall eller 5,6 årligen; ändring har gjorts i sammanlagt 7 fall. Under åren 1919—21 fullföljdes talani sistnämnda slags mål i omkring 18 % av fallen, ehuru medeltalet fullfölj— da mål under denna 3-årsperiod sjunkit till 3 1/3 årligen. Dessa siffror visa emellertid, att målen enligt fattigvårdslagen fullföljts till högsta instans i be- tydligt större utsträckning än de vanliga lösdrivarmålen.

Enligt av de sakkunniga inhämtade upplysningar har antalet enligt lösdri- varlagen hos högsta domstolen prövade mål under de fyra sista åren utgjort: år 1925 10 år 1927 11 » 1926 9 » 1928 10.

De sakkunniga ansluta sig i denna fråga till den av fattigvårdslagstiftnings- kommittén uttryckta uppfattningen, som överensstämmer med den i likartat fall av lagutskottet vid 1914 års riksdag omfattade. Ett dömande till tvångs— arbete innebär ovedersägligen ett så djupt ingripande i den dömdes förhållan- den och är för honom något så kännbart och stundom ödesdigert, att prövnin- gen härav i högsta instans bör göras så noggrann och betryggande som möj- ligt samt överlämnas åt den domstol, som erkännes besitta den högsta ka- pacitet. Obestridligt torde också vara, att här icke är fråga om ett skälig- hetsbedömande efter lämplighetssynpunkter, såsom vid administrativ prövning i allmänhet är fallet, utan om rättstillämpning, en prövning, huruvida det fullföljda fallet är att hänföra under lagens bestämmelser eller ej. Då ifrå— gavarande mål gälla en så allvarlig sak som den personliga frihetens berövan— de under avsevärd tid, enligt förevarande förslag på obestämd tid tre år fram- åt och under vissa förutsättningar till och med ännu längre, synes det i rätts- säkerhetens intresse fullt befogat, att prövningen i sista instans förlägges till

• Sida 129
•  Original

högsta domstolen. För denna anordning kan också snart 100-årig hävd åbe- ropas. Genom målens förtursrätt är snabb procedur också garanterad med en sådan ordning.

Med hänsyn till den synnerligen ringa arbetsbörda, dessa måls bibehållande hos högsta domstolen enligt den åberopade statistiken för domstolen medför, lärer det ej heller med fog kunna göras gällande, att ur denna synpunkt an- ordningen skulle medföra någon olägenhet. Berörda synpunkt torde därför här kunna lämnas alldeles ur räkningen, såsom jämväl i fråga om målen om utvisning av utlänning påvisades.

Vinner förevarande förslag i denna del bifall, skulle en olikhet i fråga om instansordningen komma att föreligga vid jämförelse med mål om internering av alkoholister. Olikhet därvidlag synes emellertid ej i och för sig ägnad att ingiva betänkligheter. Det är en bestämd skillnad mellan samhällsföreteel- serna lösdriveri och alkoholism, även om nära, beröringspunkter dem emellan finnas; den senare är snarast att likna vid en sjukdom, för vars botande kräves vård å därför lämpad vårdanstalt. Det torde därför knappast finnas fog för den uppfattningen, att internering av lösdrivare och internering av alkoholister nödvändigtvis skola prövas i samma ordning.

De i 1926 års förslag anförda, här ovan återgivna skälen för den här av— sedda prövningens förläggande till regeringsrätten hava med den utformning. som förevarande förslag fått, förlorat sin betydelse, då beslut 0111 internering i arbetshem eller i alkoholistanstalt enligt den föreslagna lagen ej kan av läns— styrelse meddelas, på sätt enligt 1926 års förslag var fallet. Vad åter den före— slagna omläggningen av proceduren i lösdrivarmål hos länsstyrelsen angår, var— till i detta sammanhang också hänvisats i sistnämnda förslag, så är denna ändring av proceduren enligt de sakkunnigas mening ej av den betydelse, att den kan inverka på det principiella bedömandet av förevarande spörsmål.

Vad som i detta hänseende föreskrives skola gälla beträffande beslut en— ligt den föreslagna lagen om intagande å allmän arbetsanstalt bör enligt sa- kens natur gälla även om motsvarande beslut enligt fattigvårds- och barna- vårdslagarna. Samma besvärsordning bör ock gälla i fråga om länsstyrelses beslut, varigenom villkorligt anstånd med utslags verkställande förklarats för- verkat. Ett beslut av sistnämnda innehåll är nämligen i sak lika med ett nytt beslut om internering, och besvärsordningen bör därför i bådadera fallen vara densamma. Detta blir också i full överensstämmelse med vad som enligt lagen den 22 juni 1906 om villkorlig frigivning (12 %) gäller för det fall, att läns— styrelse återkallat villkorligt medgiven frihet; i dylikt fall anförda besvär prövas nämligen av högsta domstolen.

I detta. sammanhang må ock beröras spörsmålet, i vilken ordning klagan må föras över uppsiktsmyndighetens beslut i utskrivningsfrågor. Prövningen i högsta instans kan i dessa fall tänkas förlagd till Kungl. Maj :t*i statsrådet eller till regeringsrätten. Bestämmer man sig för det senare alternativet, ford- ras ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Frågan om vad som är lämpligast härvidlag kan vara föremål för tvekan, men de sak- kunniga hava ansett skäl saknas att välja sistnämnda alternativ. Då rege- 9—284391

• Sida 130
•  Original

ringsrätten icke i något annat hänseende skulle hava att taga befattning med mål enligt någon av nu ifrågavarande lagar, synes mest rationellt att dit icke heller förlägga prövningen av frågor om kvarhållande å samt försökspermis- sion och utskrivning från allmän arbetsanstalt. Försökspermitterande och ut- skrivning från sådan anstalt före den stadgade maximitidens utgång synes också snarare kunna jämföras med villkorlig frigivning av fånge, vilken fråga prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, än med utskrivning från anstalt eller hem enligt fattigvårdslagen, barnavårdsdslagen eller lagen om behandling av alkoholister, i fråga varom klagan fullföljes till regeringsrätten.

• Sida 131
•  Original

Kostnadsberäkningar.

De ändrade bestämmelser rörande behandling av lösdrivare m. fl., som av de sakkunniga föreslagits, komma självfallet att medföra vissa ekonomiska konse- kvenser. Vid utredning av kostnadsfrågan kommer i det följande att skiljas mellan

1) kostnader för förebyggande åtgärder,- 2) kostnader för mzstaltsbehandlinge—n; och 3) övriga kostnader, som kunna föranledas av förslagets genomförande.

De förebyggande åtgärderna utgöra ett viktigt led i förevarande förslag. Kostnad" för 1926 års förslag utgick härvid från att den förberedande undersökningen samt vidtagandet av hjälpåtgärder skulle i främsta rummet ankomma på kommunala myndigheter. De betänkligheter, som ur kostnadssynpunkt anförts mot för- slaget, torde icke minst hava avsett denna punkt. Då enligt förslaget stad- gades skyldighet för fattigvårdsmyndigheterna att omhändertaga samt med föda och bostad förse de i 2 kap. av lagen avsedda personer, intill dess arbete kunde beredas dem eller annan hjälpåtgärd vidtagas, skulle detta självfallet hava medfört avsevärda och svårberäkneliga utgifter, särskilt för kommuner, som i större omfattning äro hemsökta av lösdrivare.

Enligt det nu föreliggande förslaget skall beträffande de personer, som av- ses i lagen om åtgärder mot lösdriveri, den förberedande undersökningen om- händerhavas av en förhörsmyndighet, bestående av ortens polismyndighet jäm- te ett på visst sätt utsett kommunalt ombud, vilken förhörsmyndighet i fråga om arbetsanskaffning och andra hjälpåtgärder avses skola samverka med en- skilda hjälporganisationer, vilka ock, i den mån de äro skickade att biträda vid tillrättaförandet av personer, som i lagen avses, skulle kunna av Kungl. Maj:t för sådant ändamål auktoriseras. Någon skyldighet för fattigvårds- samhällena att taga vård om lösdrivare i avvaktan på arbetsanskaffning har däremot ej stadgats. ,Vad i nämnda lag föreskrivits om beredande av husrum och uppehälle för det fall, att för lösdriveri anhållen person lämnas på fri fot, ankommer för fattigvårdsstyrelsens del på frivillig överenskommelse med för- hörsmyndigheten. Förslagets genomförande i denna del kommer därför ej att innebära något åläggande för fattigvårdssamhällena av beskaffenhet att med— föra kostnader, utan de åtgärder härvidlag, som från dessa samhällens sida kunna ifrågakomma, bliva av frivillig art.

Å andra sidan komma landstingen och vissa städer att förorsakas ut-

förebygga—ml:

åtgärder.

• Sida 132
•  Original

utgifter för ersättning åt nyssnämnda kommunala ombud. Det lärer emellertid kunna förutsättas, att lämpliga dylika ombud i betydande utsträckning skola kunna anlitas utan särskild utgift för landstingen eller städerna. I regel torde några resekostnader icke behöva ifrågakomma för ombuden. vilka lämpligen böra vara boende å samma ort, där landsfiskalen eller annan förhörsledare har sin bostad eller sitt kontor, elleri varje fall i närheten därav; och den kostnad, som kan uppstå för ett mindre arvode åt ombuden, bör ej bliva betydande. I den mån gottgörelse överhuvud anses böra utgå, torde de i *19 få» 1 mom. i förordningen om kommunalstyrelse på landet angivna grunder om ersättning för deltagande i sammanträde eller förrättning i kommunal angelägenhet kunna följas. De i förevarande hänseende ifrågakommande utgifterna torde dessutom i viss mån motvägas av den kostnadsbesparing, som kan bliva en följd av att kommunerna enligt förslaget komma att befrias från skyldigheten att utse tillsyningsmän.

Beträffande de förebyggande åtgärderna i fråga om personer. som avses i lagen om sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, innebär förslaget i likhet med 1926 års förslag, att dessa åtgärder skulle handhavas av en kommunal myndighet, därvid en särskild sådan, s. k. skyddsnämnd, i allmänhet skulle till— sättas endast i städer med ett invånarantal av minst 20,000. Ej heller be— träffande dessa personer har föreslagits skyldighet för kommunerna att om— besörja tillhandahållande av föda och bostad i avvaktan på anskaffande av arbete eller vidtagande av annan hjälpåtgärd. De kostnader, till vilka i före- varande hänseende behöver tagas hänsyn, torde huvudsakligen vara sådana. som föranledas av skyddsnämndernas verksamhet i de stora städerna, där dylikt sedeslöst leverne nått en större utbredning, och dessa kostnader komma att falla å ifrågavarande städer. Kostnaderna i fråga bliva av ungefär ena- handa art som de utgifter, som föranledas av nykterhetsnämndernas verksam- het i dessa samhällen.

Med den betydelse, som enligt förslaget tillagts det frivilliga hjälparbetet i olika former, är det självfallet synnerligen önskvärt, att detta erhåller verk— samt stöd genom ett ej alltför snävt tillmätt statsbidrag till institutioner, som utöva social hjälpverksamhet. Särskilt gäller detta med avseende å den verk- samhet, som utövas av Svenska skyddsförbundet, vilket, såsom redan förut ut- vecklats, föreslagits skola erhålla en auktoriserad ställning i fråga om hjälp- åtgärder åt personer, avsedda i de nu föreslagna. lagarna, samtidigt som verk- samheten tänkts skola utsträckas till att omfatta landet i dess helhet. För när— varande utgår till Svenska skyddsförbundet under andra huvudtiteln ett anslag å 75,000 kronor, vilket huvudsakligen användes till hjälpverksamhet: bland fri- givna fångar och villkorligt dömda, således för ändamål, som ej falla inom den här avsedda lagstiftningens område. En avsevärd höjning av detta anslag sy- nes påkallad, och de sakkunniga. anse, att förbundet för det ändamål, som av- ses i nu förevarande förslag, skäligen borde tilldelas ett anslag å ytterligare 75,000 kronor, vilket anslag torde böra uppföras under femte huvudtiteln. En väsentlig del av detta anslag borde användas till stödjande av förbundets lokal— avdelningar i de olika länen; de närmare bestämmelserna om anslagets använd-

• Sida 133
•  Original

|

ning bör det emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att meddela. De sakkun- niga vilja i detta sammanhang framhålla, att motsvarande enskilda institutioner i våra grannländer erhålla statsbidrag till betydande belopp. I Danmark (jfr sid. 111) utgick sådant bidrag till den hela landet omfattande föreningen >>erngselshjselpen» för budgetåret 1926—27 med omkring 106,000 kronor och för budgetåret 1927—28 med omkring 96,000 kronor, inberäknat bidrag till två av föreningen upprättade upptagningshem. Dessutom utgick statsbidrag till de 3. k. >>erngselsselskaberne», vilka. arbeta i samband med Faengscls- hjzclpen, med sammanlagt ungefär 60.000 kronor för budgetåret 1926—327. il Norge (jfr sid. 112) utgick till »Norges forsorgs— og verneforbund», utgö- rande en sammanslutning av omkring 60 hjälporganisationer. statsbidrag bud— getåret. 1926—27 med 100.000 kronor och budgetåret 1927—28 med 170.000 kronor.

Härjämte lärer som hittills statsbidrag i förekommande fall komma att läm- nas till andra enskilda sammanslutningar. Storleken av dylikt bidrag och vill-' koren för dess utgående torde få prövas från fall till fall. Sedan någon erfaren— het vunnits, synes dock önskvärt att. få till stånd närmare föreskrifter om grun— derna för dylikt bidrag. Särskilt synes det emellertid vara av vikt att under- stödja det frivilliga. arbetet för upprättande av räddningshem och liknande an— stalter för personer, som avses i lagen om sedeslöst leverne av samhällsskad— lig art. För närvarande utgår för detta. ändamål endast ett anslag till fräls- ningsarméns räddningshem å 6,000 kronor. Efter samråd med ombud för so- cialstyrelsen hava de sakkunniga ansett önskvärt, att det för att underlätta tillkomsten av nya, efter den föreslagna lagens ikraftträdande säkerligen be- hövliga, till skyddsnämnders förfogande stående hem måtte, i likhet med vad som är fallet beträffande erkända. alkoholistanstalter, anvisas ett extra reserva— tionsanslag till bidrag för anordnande av sådana hem för ifrågavarande ända— mål. Beloppet av dylikt anslag kunde försöksvis bestämmas till 10,000 kronor. Bidrag till sådana hems driftkostnader torde däremot icke nu böra äskas, då. det lärer kunna förväntas, att bidrag därtill kunna erhållas från kommunalt håll samt från föreningar, stiftelser och för saken intresserade enskilda per— soner.

De nu avsedda utgifterna för det frivilliga hjälparbetet äro ej en nödvändig följd av den föreslagna lagstiftningens genomförande men måste anses som högeligen önskvärda för tryggande av att ett effektivt hjälparbete kommer till stånd.

I vis.—: mån gäller samma. förhållande beträffande utgifterna för hjälpar- beten i form av statligt arbetsföretag, som genom det allmännas försorg skulle anordnas för att bereda sysselsättning åt personer, mot vilka ingripande enligt lösdriverilagen sker. För huru stort antal personer dylika hjälparbeten böra anordnas, kan enligt sakens natur näppeligen på förhand beräknas; det är alltför ovissa. faktorer, till vilka därvid måste tagas hänsyn. Det är till en början svårt att förutse, i vad mån de förebyggande åtgärderna enligt den före— slagna lagstiftningen komma. att medföra åsyftad verkan, och till följd därav också att beräkna lösdrivarklientelets blivande omfattning. Även andra syn-

• Sida 134
•  Original

punkter spela emellertid härvidlag in. De sakkunniga hava, såsom av motive- ringen här ovan framgår (sid. 117 ), för sin del ansett, att då anordnandet av dylika arbetsföretag, såvitt lösdrivare angår, i vår tid innebär något nytt och oprövat och det därför är svårt att förutsäga resultatet därav, försiktigheten synes bjuda, att här avsedda hjälparbeten tillsvidare anordnas endast försöks- vis och i mindre omfattning, än i 1926 års förslag förutsatts, samt att med hänsyn härtill sådana hjälparbeten till en början anordnas för endast 50 per- soner. I 1926 års arbetslöshetssakkunnigas år ”1928 avgivna betänkande be- räknas kostnaden för arbetare vid statens reservarbeten för arbetslösa till 1,800 kronor per år. Då till sådant arbetsföretag, som avses i det nu före- liggande förslaget, i huvudsak komme att hänvisas mindervärdig arbetskraft, torde kostnaden för arbetare per år kunna sättas lägre än den nyss angivna. Med hänsyn tagen till den utredning i förevarande hänseende, som 1926 års förslag innehåller, anse sig de sakkunniga kunna approximativt uppskatta det årliga belopp, som tillsvidare skulle behövas för ändamålet, till 65,000 kronor, vilket belopp torde böra anvisas såsom särskilt anslag under femte huvudtiteln.

Kostnadefför Beträffande härefter kostnaderna för anstaltsbehandlingen torde det näppe-

b "mmm" ligen vara möjligt att härutinnan framlägga några beräkningar med anspråk

cha-n dlmgen. på tillförlitlighet. Å ena sidan kommer den utsträckning av interneringstider- na, som förslaget upptager, att medföra ökade kostnader, men å andra sidan måste hänsyn också tagas därtill, att de föreslagna förebyggande åtgärderna och bestämmelserna om villkorligt anstånd med verkställande av internering sannolikt komma att verka i den riktningen, att internering ej kommer till stånd i så många fall, som eljest skulle äga rum. Då emellertid ingri- pande enligt det nya förslagets bestämmelser överhuvud lärer kunna beräk- nas skola äga rum i flera fall än med nu gällande lag sker, synes ej uteslutet, att någon ökning i statens nuvarande kostnader för arbetsanstalterna kommer att föranledas av förslagets genomförande. Om så skulle bliva. fallet, lärer det få ankomma på styrelserna för vederbörande arbetsanstalter att, sedan erfaren- het vunnits beträffande den föreslagna lagstiftningens verkningar härutinnan, framlägga de anslagsäskanden, vartill förhållandena kunna giva anledning. Då ett betydande antal platser för närvarande ej äro belagda på tvångsarbets- anstalterna, finnes emellertid ej någon grundad anledning till antagande, att dessa anstalter ej skulle vara tillräckliga även efter den nya. lagstiftningens ge- nomförande.

Enligt det föreliggande förslaget skulle personer i omyndig ålder, som falla under dess bestämmelser, i stället för att intagas å någon av de befintliga all- männa arbetsanstalterna kunna interneras antingen i särskild anstalt, som för intagning av sådana personer av staten upprättats, eller ock i annan anstalt eller viss avdelning därav, som av Kungl. Maj:t för nämnda ändamål erkänts. De sakkunniga hava närmast tänkt sig, att enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj:t erkännande i sådant hänseende skulle lämnas i fråga om särskil- da avdelningar vid de allmänna uppfostringsanstalterna eller vid de för van—

• Sida 135
•  Original

artade barn upprättade särskilda skyddshemmen (43 % 2 eller 3 mom. barna.— vårdslagen). Då det i början endast torde ifrågakomma att, i den mån så kan ske, överflytta dessa omyndiga, mot vilka ingripande skett, från tvångsarbets- anstalt till en annan redan befintlig anstalt, torde några nybyggnadskostnader för ändamålet i varje fall ej nu behöva beräknas. Skulle framdeles särskild stats- anstalt anses behövlig för ifrågavarande ändamål, kommer detta självfallet att medföra ekonomiska konsekvenser.

Beträffande sådana oförbätterliga och samhällsfarliga personer, som enligt förevarande förslag må å allmän arbetsanstalt kvarhållas under längre tid än tre år, stadgas i förslaget, att de såsom regel skola vårdas å särskild asylav- delning inom eller i anslutning till sådan anstalt. Enligt upplysningar, som de sakkunniga inhämtat, torde dylika asylavdelningar utan svårighet kunna utan särskild tillbyggnad anordnas å de nuvarande tvångsarbetsanstalterna.

Föreliggande förslag upptager i likhet med 1926 års förslag bestämmelse där— om, att endast fullständig och varaktig arbetsoförmåga utgör hinder för be- handling å allmän arbetsanstalt men att i vissa undantagsfall även helt ar— betsoförmögna skulle kunna intagas eller kvarhållas å sådan anstalt. Detta skulle nämligen gälla i fråga om dem, som äventyra ordningen å de vårdanstal- ter, dit de skulle överflyttas, eller vilkas intagande där eljest skulle medföra synnerlig olägenhet. Genom de sålunda föreslagna bestämmelserna skulle kom— munerna och i viss mån landstingen, de sistnämnda såvitt rörer arbetshemmen, befrias från kostnader, som för närvarande åligga dem. Av skäl, som närmare utvecklats i 1926 års förslag (sid. 102—103), anse de sakkunniga, att någon särdeles betydande förskjutning av kostnaderna till kommunernas eller lands- tingens fördel dock ej kan förväntas följa av dessa bestämmelser.

I fråga om kostnader, som föranledas av uppsiktsmyndighetens verksamhet, märkas särskilt kostnader för uppläggande och förande av det centralregister, som enligt förslaget till lösdriverilag skulle komma till stånd. Enligt från socialstyrelsen inhämtad uppgift torde de årliga utgifterna i förevarande hän— seende kunna approximativt beräknas till högst 15,000 kronor. För den hän- delse förslaget i denna del blir antaget, torde det ankomma på socialstyrelsen att härutinnan framlägga detaljerade kostnadsberäkningar.

Vidare äro att omnämna kostnader för sådan särskild undersökning enligt 14 % 3 mom. lösdriverilagen och 12 % lagen om sedeslöst leverne av samhälls- skadlig art, varom länsstyrelse äger förordna, och för förvarsbiträden åt per- soner, som hos länsstyrelse undergå förhör för lösdriveri eller för dylikt sedes- löst leverne eller som besvära sig över länsstyrelses eller uppsiktsmyndighetens beslut, ävensom för förflyttning av personer, som anvisats arbete eller syssel- sättning å annan ort. Att verkställa någon tillförlitlig beräkning å de belopp, som för ifrågavarande ändamål och andra liknande behov erfordras, hava de sakkunniga ej ansett möjligt. För samtliga dessa ändamål torde ett gemen- samt förslagsanslag böra uppföras under femte huvudtiteln, vilket anslag tills- vidare förslagsvis torde kunna upptagas till 20,000 kronor. Sedan närmare

Kostnad för centralregi- slret enligt lös- driverilagen.

Vissa ytter- ligare kost- nader.

• Sida 136
•  Original

Samarra/n- ja,!!m'ng.

Kommuner- nas Isosl'mder.

erfarenhet. vunnits beträffande de utgifter, som för ändamålet påkallas, torde böra övervägas, huruvida anslaget lämpligen bör uppdelas å specificerade anslagstitlar.

Det torde här böra erinras om, att handräckning, som styrelse för allmän ar- betsanstalt begär hos polismyndighet fö1 återhämtande av person till anstalten. skall meddelas utan kostnad för styrelsen.

Slutligen torde tillämpningen av övervakningsinstitutet vid behandlingen av personer, som falla under förevarande lagstiftning, ej kunna undgå att medföra vissa kostnader. Visserligen torde man kunna förutsätta att, i likhet med vad som äger rum med avseende på tillsyn efter villkorlig frigivning från fängelse, övervakning enligt den nu föreslagna lagstiftningen skall låta sig i viss omfatt- ning anordnas genom frivilliga krafter utan kostnad för det allmänna. Övervak— ningen har ju ej heller gjorts obligatorisk utom vid villkorligt anstånd med verk- ställighet av länsstyrelses utslag om tvångsinternering; den torde därför i vissa fall kunna göras beroende av, huruvida lämpliga frivilliga krafter äro att tillgå för ändamålet. Men 1 allt fall maste man nog tänka. sig, att ett oundgängligt be— hov av övervakning kan komma att föreligga, där lämplig person för uppdraget. icke står till buds, med mindre någon ersättning därför lämnas. Det synes emel— lertid 1 sådana fall, liksom för övrigt även eljest, vara lämpligt att för övervak- ningens anordnande anlita i orten befintligt ombud för auktoriserad eller annan hjälporganisation, vilken då också får ordna den ekonomiska uppgörelsen med övervakaren, där så behöves. Det är önskvärt, att en dylik anordning i största möjliga utsträckning kommer till stånd. Ersättningen för övervakning, i den mån sådan ersättning anses böra påvila. staten, lärer lämpligen komma i betrak- tande i samband med ett eventuellt bestämmande av anslag till den ifrågavaran- de organisationen. Genom att på dylikt sätt ordna. saken torde man ock kunna undvika den oberäkneliga stegring av utgifterna för ändamålet, som enligt vun- nen erfarenhet ej sällan plågar åtfölja en överföring på statsverket av liknande kostnader. Något särskilt anslagsbelopp för detta ändamål hava de sakkunniga på grund härav icke ansett sig böra upptaga.

De kostnader, som direkt följa av den nya lagstiftningens genomförande, hava alltså beräknats till dels 15,000 kronor för det ovannämnda. centralregistrets uppläggande och förande samt uppsiktsmyndighetens verksamhet i övrigt, dels ock 20,000 kronor för försvarsbiträden, särskild undersökning samt förflyttning av personer, som anvisats arbete eller sysselsättning å annan ort, m. m. Härtill komma emellertid andra kostnader, som ansetts önskvärda eller påkallade för ordnande av och effektivitet i det föreslagna hjälparbetet, nämligen ökat anslag till Svenska skyddsförbundet 75,000 kronor, för anordnande av statliga hjälpar- beten 65,000 kronor samt för bidrag till anordnande av hem, som ovan omför- mälas, 10,000 kronor.

Enligt vad den lämnade redogörelsen giver vid handen, skulle de kostnader, som föranledas av den nya lagstiftningen, i all huvudsak bestridas av statsver— ket. Endast i följande avseenden skulle kostnader uppkomma för kommuner och landsting, nämligen:

• Sida 137
•  Original

1) för landstingen för ersättning i de fall, där sådan finnes påkallad, åt de kommunala ombud, som avses i 2 % av lagen om åtgärder mot lösdriveri; och

2) för större städer (närmast sådana. med minst. 20,000 invånare) för skydds- nämndernas verksamhet.

Däremot skulle fattigvårdssamhällena befrias från nu stadgad skyldighet att hava tillsyningsmän och tillsättandet av sådana få bero på samhällenas frivilliga bestämmande. På grund av stadgandet därom, att endast fullständig och var- aktig arbetsoförmåga utgör hinder för tvångsarbete och att i vissa undantags- fall även helt arbetsoförmögna skulle kunna intagas eller kvarhållas å allmän arbetsanstalt, skulle landsting och kommuner, såsom ovan antytts, också kom— ma atti någon mån befrias från kostnader, som för närvarande åligga dem och som i stället komma att bestridas av statsverket.

• Sida 138
•  Original

Lagmbri/cen.

Speciell motivering.

Av den allmänna motiveringen (sid. 98) inhämtas, att de sakkunniga i fråga om åtgärder mot lösdriveri och mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art beslutat framlägga två alternativ till lagtext, av vilka det ena, alternativ A, i två skilda lagar upptager bestämmelser mot lösdriveri och mot sedeslöst le- verne av angiven art, medan i det andra, alternativ B, bestämmelserna rörande båda dessa företeelser innefattas i en och samma lag, men upptagas i två sär- skilda kapitel. De två alternativen skilja. sig sinsemellan endast i formellt hän- seende genom den olika uppställning, som bliver en följd av bestämmelsernas uppdelande på två lagar resp. deras sammanförande i en gemensam lag. Bägge alternativen äro av samma sakinnehåll, och det tarvas därför icke särskild moti- vering till alternativen var för sig. Den speciella motiveringen här nedan hän— för sig till alternativ A.

Förslag till lag om åtgärder mot lösdriveri.

I 1926 års förslag har framhållits, att syftet med detsamma var att åstad— komma en verklig systemförändring i fråga om behandlingen av de personer, som i förevarande lagstiftning avses, och att detta borde markeras genom nt- mönstring ur lagstiftningen av benämningen lösdrivare, vars lämplighet blivit ifrågasatt. De sakkunniga hålla för sin del före, att användandet av det ena eller andra uttrycket visserligen kan hava en viss psykologisk betydelse, men att denna dock är ringa i jämförelse med de sakliga förbättringar av det rådan- de systemet, som böra åstadkommas. Det måste emellertid medgivas, att ut- trycket lösdrivare närmast för tanken på kringstrykare eller de egentliga vaga- bonderna, men däremot icke i lika mån är lämpad såsom beteckning för de nu- mera i de större städerna talrikt förekommande mera stationära asociala ele- ment, som också böra omfattas av förevarande lagstiftning. De personer, som hemfalla därunder, kännetecknas alla. i främsta rummet av lättja och motvilja mot ordnat arbete eller, såsom socialstyrelsen uttryckt det, av arbetsskygghet. Detta uttryck innebär icke blott underlåtenhet att arbeta för livsuppehållet utan ock en positiv inriktning att undvika arbete även när det erbjudes och i stället söka parasitera på frukterna av andras arbete. Emellertid torde nyss- nämnda uttryck icke lämpligen kunna användas i lagtext. När frågan om sedeslöst leverne av samhällsskadlig art utbrutits från de bestämmelser, som ' avse den hittills med benämningen lösdriveri betecknade samhällsföreteelsen,

föreligga onekligen i och för sig mindre bärande skäl att frångå denna benäm— ning. Det i 1926 års förslag brukade uttrycket samhällsvådliga synes i varje

• Sida 139
•  Original

fall mindre lämpligt, då det icke passar in på alla här avsedda personer och å andra sidan med lika stort fog kan användas även om andra asociala element, såsom t. ex. förbrytare. Lika litet torde den i samma. förslag använda termen arbetsovilliga, medelst vilken arbetsskyggheten skulle komma till uttryck, vara så lämplig, då den knappast giver den rätta innebörden åt vad som här av- ses; dess motsats, uttrycket arbetsvillig, har också fått en speciell betydelse, som skulle förrycka ordets användande i här förevarande sammanhang.

På nu anförda skäl hava de sakkunniga ansett lämpligast att i lagrubriken liksom ock i lagtexten bibehålla den hävdvunna benämningen lösdriveri, som i den allmänna uppfattningen också torde enklast och klarast angiva den sam- hällsföreteelse, som här åsyftas. Genom rubriken »åtgärder mot lösdriveri» framhäves också lagförslagets kärnpunkt, nämligen att samhällets åtgärder äro | riktade mot den samhällsskadliga levnadsvandeln såsom sådan och icke mot en— | staka handlingar av individen i fråga. Oavsett uttrycket lösdriveri torde be-

teckningen lösdrivare för här avsedda personer i lagtexten lämpligen kunna | undvikas.

1 KAP. Lagens tillämplighetsområde. . I lagens första % har lagens tillämplighetsområde ansetts böra angivas. Här- l 5. vid har på de skäl, som anförts i allmänna motiveringen (sid. 98 0. f.), den i . Page?” 1926 års förslag gjorda uppdelningen av olika slags lösdrivarelement icke bi- ”123123?" behållits. Den för alla här avsedda personer, som ovan sagts, i främsta rum- met kännetecknande egenskapen arbetsskygghet har utmärkts genom formule-

: ringen: »undandrager sig någon att efter förmåga ärligen försörja sig». Ut- trycket »undandrager sig» innebär en positiv inriktning att undvika ordnat | arbete. Härigenom drages en klar och tydlig gräns mellan lösdrivare och oför—

v vållat arbetslösa, som verkligen söka och vilja mottaga arbete, där det erbju- des. Denna gräns är av vikt att i lagtillämpningen upprätthålla, då det från ; visst håll gjorts gällande, att enligt nuvarande lag i ämnet även legitima , arbetssökande stundom finge undergå behandling såsom lösdrivare. Även om , det icke torde finnas fog för ett dylikt påstående, är det i allt fall av vikt att ' genom en så tydlig formulering som möjligt från lagens tillämpning frånskilja

' oförvållat arbetslösa. Med dessa har förevarande lag icke att taga befattning,

1 utan böra från samhällets sida åtgärder i annan ordning vidtagas för hjälp

! åt dem. * Uttrycket »efter förmåga» angiver, att den, som varaktigt är fullständigt | oförmögen till arbete, såsom regel icke hemfaller under lagens bestämmelser.1 » Endast partiell oförmåga till arbete behöver däremot icke hava till följd, att lagen

ej kan å sådan person tillämpas. Det kom nämligen vara fallet, att endast delvis arbetsför person är i stånd, om han vill, att genom ärligt arbete försörja sig. Såsom huvudregel måste man därför uppställa, att endast fullständig och var- aktig arbetsoförmåga utesluter lagens tillämpning.

Ovan har redan sagts, att bland lösdrivarna finnas såväl egentliga vaga- bonder (luffare) som mera stationära element, de senare mest förefintliga i

• Sida 140
•  Original

de större städerna. Dessa grupper övergå emellertid i varandra, och gränserna dem emellan äro flytande. Det föreligger fördenskull ingen anledning att ur lagsynpnnkt. skilja mellan dessa, och det har därför vid lagens avfattande icke heller skett. Däremot har det ansetts vara av vikt att utmärka, att det icke är en enstaka handling av en person, som föranleder ingripande mot honom en— ligt denna lag. utan hela hans asociala levnadssätt eller livsföring. Såsom in— dikation för ingripande har i detta hänseende föreslagits, att hans levnadssätt skall antingen giva. grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt förskaffar sig eller åtminstone söker förskaffa sig medel till sitt uppe— hälle, eller i annat hänseende innebära fara för allmän ordning eller säkerhet.

Beträffande det sätt, varpå lösdrivaren förskaffar sig medel eller uppehälle, sker detta ofta medelst hot eller hotfullt uppträdande, utpressning eller till och med genom våld. Det är icke alla dylika gärningar, som äro straffbara cn— ligt strafflagen, och även om en lösdrivare gör sig skyldig till sådan gärning av straffbar beskaffenhet, är det ofta nog vanskligt att åstadkomma någon bevisning därom, varför ingripande enligt strafflagen med fällande resultat i sådana fall icke alltid kan ske. Utpressning är som bekant endast i ringa mån kriminaliserad enligt svensk lag, och denna. ohederliga form för anskaffan— de av medel användes i ej ringa mån av de asociala element, om vilka här är fråga.

Vad åter angår det andra alternativfallet, att vederbörandes levnadssätt in— nebär fara för allmän ordning eller säkerhet, har, i motsats till de två föregå- ende lagförslagen, här icke medtagits »fara (våda) för allmän sedlighet», vil- ket beror därpå, att fall av sedeslöst leverne av samhällsskadlig art enligt för- slaget ieke skola behandlas enligt nu förevarande lag. Det har från några håll gjorts erinran mot uttrycket »fara för allmän ordning eller säkerhet» såsom alltför vagt och vittomfattande. De sakkunniga hava emellertid, med hänsyn tagen jämväl till den begränsning av lagens tillämplighetsområde, som i övrigt föreslagits, ansett den nämnda. formuleringen böra bibehållas, liksom i båda de. föregående förslagen skett; i saknad av en dylik bestämmelse skulle lagen icke bliva tillämplig å alla. de olika typer av lösdrivare, som förekomma.

I likhet med 1926 års förslag hava de i 1 % i gällande lösdrivarlag upp- tagna indikationerna sysslolöshet och medellöshet icke medtagits i förevaran- de förslag.

Såsom en särskild grupp hava bettlare angivits, därvid avfattningen i 92 ,S 1 mom. fattigvårdslagen i huvudsak blivit. följd. Dock har åldern å barn. som någon tillåter bettla, här ej utsatts, då det ej föreligger någon anledning att icke låta stadgandet hava. tillämpning å barn upp till den i barnavårdslagen i visst avseende angivna gränsen av 18 år. Vidare har uttrycket >>barn, som står un- der hans vård», utbytte mot den i 18 kap. 12 % strafflagen använda, något vidare lokutionen >>barn, som står under hans lydnad eller uppsikt». Att här uttryckli- gen begränsa det bettleri, mot vilket ingripande må äga rum, till endast det yr— kesmässigt eller vanemässigt bedrivna, synes ej påkallat vid det förhållande, att för ingripande i främsta rummet fordras den för lagens tillämpning överhu- vud uppställda huvudbetingelsen, att personen i fråga skall undandraga sig att

• Sida 141
•  Original

efter förmåga. ärligen försörja sig. Föreligger icke denna förutsättning, bör den föreslagna lagen icke heller beträffande bettlare äga tillämpning. Den. som tillfälligtvis bettlar av oförvållad nöd, bör följaktligen icke enbart av den- na grund komma in under lagens bestämmelser.

Då enligt förevarande förslag sedeslöst leverne av beskaffenhet, att ingri— pande däremot må ske, skall behandlas enligt särskilda bestämmelser, har före- slagits införande av föreskrift därom i förevarande % (3 mom.).1 Utan en dylik föreskrift kunde det nämligen ifrågasättas. huruvida ej person, som förskaffar sig sitt uppehälle enbart genom skörlevnad, skulle vara hemfallen under före— varande lags bestämmelser. | 2 KAP. Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna, lag.

Beträffande förhörsmyndighet, vilken såsom första instans skall hava be- '» >- t'nttning med de åtgärder, som avses i denna. lag, sättet för utseende av kom- För/lf”? munalt ombud m. m. hänvisas till den allmänna motiveringen här ovan (sid. myndighd' 105 108). De detaljer,_som 3 mom. utöver vad som där blivit berört innehål— ler, torde icke tarva någon motivering. För att ombuden skola hinna förvärva önskvärd erfarenhet, har tjänstgöringstiden ansetts icke böra bestämmas till kortare tid än fyra år.

Med Hänsyn därtill att resor för ombuden, på sätt i den allmänna motive- ringen antytts, endast mera undantagsvis torde bliva erforderliga, lärer det kunna förväntas, att ersättning åt ombuden blott i obetydlig mån skall be- höva ifrågakomma. I. varje fall bör det bliva landstingets och stadsfullmäkti- ges sak att bestämma därom.

Bestämmelsen i 2 mom. rörande polismyndighet är avfattad i enlighet med den nya polislagstiftningens stadganden.

»

Beträffande möjligheten för stad och större kommun på landet att med &) å. Kungl. Maj:ts tillstånd, där sådan anordning anses kunna på betryggande sätt Kommunalt genomföras, i viss omfattning få på förhörsmyndighet ankommande åligganden 333757??? överflyttade på kommunal myndighet hänvisas till den allmänna motiveringen dighet & större (sid. 108). Av denna framgår, att för en sådan anordning måste förutsättas ”M”" en viss uppdelning av arbetet mellan polismyndighet och vederbörande kom- munala myndighet. Sålunda måste t. ex. alltid ärenden angående lösdrivare, i vilka kriminella förhållanden spela in och i vilka alltså kan bliva fråga om åtal för brott, tillkomma polismyndighet att handlägga. Till förekommande av kompetenskonflikter tarvas därför noggranna. föreskrifter om gränsen för den kommunala myndighetens befogenhet.

En fråga, som varit föremål för skiftande meningar, är den om behovet av 4 33 särskilda tillsyningsmän för utövande av tillsyn över lösdrivare. Såsom av all— Tillayninga- männa motiveringen framgår (sid. 100), har denna institution gamla. anor ""i”- i vårt land. Enligt de äldre försvarslöshetsförfattningarna hade de av kom- munerna tillsatta tillsyningsmännen en ganska vidsträckt befogenhet i fråga om lösdrivare, även av övervakande och vårdande karaktär. 1882 års kom—

• Sida 142
•  Original

mitterade ansåge emellertid, att de ingalunda motsvarat de vid tillsynings- mannainstitutionen knutna förväntningarna, och framhöllo bl. a., att denna in- stitution, varmed utan tvivel avsetts att företrädesvis för landsbygden vinna ett verksamt biträde för stävjande av landstrykeri och bettlande, icke blivit verklighet i mer än ett mindre antal kommuner.

Tillsyningsmännen äro emellertid bibehållna i 1885 års lösdrivarlag och uti den provisoriska bestämmelsen i 92 % av 1918 års fattigvårdslag. Enligt sist— nämnda bestämmelse, liksom i den förut gällande fattigvårdsförordningen, är institutionen obligatorisk i alla fattigvårdssamhällen. Enligt gällande be— stämmelser äga tillsyningsmännen befogenhet att anhålla och inställa lös— drivare och bettlare till förhör inför polismyndigheten. I 1922 års förslag har beträffande tillsyningsmannainstitutionen anförts, att densamma hittills icke visat sig kunna uträtta något nämnvärt för lösdriveriets bekämpande samt att beträffande landskommunerna ingen annan lämplig grund återstode att bygga på än att söka utveckla fjär-dingsmannainstitutionen.

I 1926 års förslag hava tillsyningsmännen bibehållits såsom obligatoriskt avlönade kommunala befattningshavare, vilka dock skulle stå under vederbö- rande polischefs inseende.

Såsom av sammanfattningen av yttrandena över 1926 års förslag framgår (sid. 67), hava åtskilliga länsstyrelser framställt erinringar mot förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska stadsförbundets styrelse hava ansett, att ifrågavarande institution är obehövlig; dock har sistnämnda styrelse medgivit, att möjlighet måhända borde lämnas kommunerna att un- dantagsvis anställa sådana befattningshavare.

Enligt i 1922 års betänkande anförd statistik skulle år 1907 tillsyningsmän hava varit tillsatta. i nära 1,20() av rikets ungefär 2,500 fattigvårdssamhällen, och enligt samma källa var det beträffande landsbygden regel, att ej någon som helst ersättning utgick till tillsyningsmännen för deras bestyr.

De sakkunniga hava från fyra, i olika delar av landet belägna län låtit in- förskaffa uppgifter angående antalet tillsyningsmän i länets kommuner och antalet bland dem, som äro fjärdingsmän eller eljest polismän, ävensom rörande antalet kommuner, där ersättning utgår till tillsyningsmännen (se bilaga 1). Av denna undersökning framgår, att det nu torde vara färre kommuner än är 1907, i vilka tillsyningsmän äro utsedda, att jämförelsevis få av dessa, äro fjär— dingsmän eller eljest polismän samt att det är ett försvinnande ringa antal kommuner, där ersättning utgår till tillsyningsmännen.

De sakkunniga hysa. för egen del tvekan, huruvida något avsevärdare behov av tillsyningsmannainstitutionen förefinnes, Beträffande städerna torde med fog kunna sägas, att detta icke är fallet. Annat kan däremot förhållandet till äventyrs vara å landsbygden. Även om förbättringar i fråga om polisväsendet å landet genom den nya polislagstiftningen kommit till stånd, äro polismännen i allt fall i stort sett så fåtaliga på landsbygden, att de icke på ett effektivt sätt lära kunna. hålla tillsyn över lösdrivare. Tillsyningsmän torde på den grund där åtminstone på vissa. håll kunna hava en uppgift att fylla. Det sy- nes därför vara lämpligt att icke nu helt bort-taga denna institution, utan lämna

• Sida 143
•  Original

de kommuner, som finna det erforderligt, tillfälle att tillsätta tillsyningsmän för stävjande av lösdriveriet.

Då institutionen sålunda föreslås skola bliva endast fakultativ, kan knap— past ifrågakomma att stadga obligatorisk avlöning för dessa befattningshavare, allra helst som av de införskaffade uppgifterna framgår, att för närvarande ersättning till dem endast i undantagsfall utgår. Det torde lämpligen böra ankomma på fattigvårdssamhällena att efter förslag av fattigvårdsstyrelserna efter omständigheterna och föreliggande behov fritt bestämma härom. Då befattningarna, där de förekomma, böra hava en kommunal karaktär, tor— de det icke vara nödigt eller lämpligt att, på sätt i 1926 års förslag skett, ställa dem under polischefens inseende. Någon bestämmelse därom, att till- syningsman i utövningen av sin befattning skall åtnjuta det tjänsteman enligt lag tillkommande skydd, torde med hänsyn till stadgandet i 10 kap. 5 % första stycket strafflagen näppeligen vara behövlig. Deras funktion synes huvudsak- ligen böra bestå i att, såsom nu är fallet, anhålla och inför förhörsmyndigheten inställa personer, som beträdas med lösdriveri. Huruvida de därjämte kunna anlitas för biträde vid hjälpåtgärders vidtagande, t. ex. i fråga om övervak- ning, torde få bero av omständigheterna i varje särskilt fall och ankomma på. vederbörande myndighet att bestämma.

Bestämmelsen i 5 % om samarbete mellan myndigheter, som hava befattning med ärenden enligt förevarande lag, och andra myndigheter ävensom med hjälp— organisationer, som utöva social hjälpverksamhet, har sin motsvarighet i 38 % 1 mom. fattigvårdslagen och 16 % 1 mom. barnavårdslagen samt tarvar såsom innefattande en tämligen självklar regel knappast någon särskild motivering. Bestämmelsen är så vidsträckt formulerad, att den omfattar även länsstyrelse, varigenom 21 % i 1926 års förslag bliver obehövlig.

Angående statlig auktorisation av hjälporganisation hänvisas till den all— männa motiveringen (sid. 113 0. f.).

Övervakning rörande person, mot vilken ingripande enligt lagen skett, kan enligt förslaget förekomma i fyra olika fall, nämligen:

1 :o) i sammanhang med vidtagande av hjälpåtgärd (förhörsmyndigheten för- ordnar om övervakning);

2zo) vid meddelande av villkorligt anstånd med verkställande av utslag rö- rande intagande å allmän arbetsanstalt (länsstyrelsen förordnar om övervak— ning);

3zo) vid försökspermission från allmän arbetsanstalt (anstaltsstyrelsen för- ordnar om övervakning) ; samt

4:o) vid slutlig utskrivning från sådan anstalt (anstaltsstyrelsen förordnar). Beträffande övervakning hänvisas i övrigt till den allmänna motiveringen (sid. 88 0. f.). I det under 2:o) upptagna fallet har övervakningstiden i la- gen (17 %) bestämts till obligatoriskt två år, vilket i detta fall ansetts befo— gat och för övrigt sammanhänger med den här stadgade preskriptionstiden av två år. I de övriga fallen är övervakningstiden högst två år och får sålunda bestämmas allt efter vad som prövas erforderligt i varje särskilt fall. Det i 1926 års förslag intagna stadgandet att, därest lämplig övervakare

H jälporgani- sationer.

6 g. Övervakning.

• Sida 144
•  Original

7 % . A nhåltanrie av lösdrivare.

8 5. Förhör med för lösdriveri anhållen per-

80%.

icke annorledes kan erhållas, tillsyningsman och polisman skola vara skyldiga att åtaga sig uppdraget. hava de sakkunniga. icke ansett lämpligt att bibehålla. Detta synes vara desto mindre påkallat, som motsvarande icke gäller i fråga om övervakning av alkoholister eller för brott villkorligt dömda. Även i fråga om övervakning av villkorligt frigivna fångar har det enligt inhämtad upplys— ning endast i mycket sällsynta undantagsfall förekommit, att övervakningen uppdragits åt befattningshavare vid polisväsendet, ehuru detta enligt 8 % i lagen den 29 juni 1906 angående villkorlig frigivning förutsättas kunna ske. På sätt ovan utvecklats (sid. 113 0. f.), hava de sakkunniga tänkt sig, att Svenska skyddsförbundets byråföreståndare och ombud ute i orterna i främsta rummet böra anlitas såsom övervakare.

Av betydelse har ansetts vara att stadga, att den övervakade icke genom övervakningen utsättas för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i sin lovliga verksamhet. Stadgandet har för övrigt sin förebild i åtskilliga andra lagar eller författningar, som i jämförliga fall föreskriva övervakning eller tillsyn.

Det må här tilläggas, att övervakningen icke i något av de angivna fallen bör erhålla karaktär av ett fristående institut, som skulle kunna bliva föremål för överklagande.

3 KAP. Om ärendenas behandling hos förhörsmyndigheten. Föreskriften i denna %, att den, som beträdes med lösdriveri, skall anhållas och ofördröjligen inställas inför förhörsmyndigheten, lärer få anses nödig både för att den skyldige ej må få tillfälle att avvika eller hålla sig undan och för att behandlingen utan dröjsmål må kunna vidtaga. 1926 års förslag kan i denna del — beträffande de i förslagets 3 % upptagna bettlare och kringstry— kare sägas hava intagit en annan ståndpunkt, men detta sammanhänger med den uppdelning av olika lösdrivarelement, som i nämnda förslag gjorts men som de sakkunniga för sin del frångått (se sid. 100). Befogenhet att anhålla person, som beträtts med lösdriveri, bör tillkomma fjärdingsman och annan polisman ävensom tillsyningsman, där sådan finnes anställd. Beträffande inkallan'de av ombud för hjälporganisation till förhöret och om- budet-s deltagande i ären-dets behandling hänvisas till allmänna motiveringen

(sid. 106—108).

Den första åtgärd, som vederbörande myndighet efter erhållen kännedom, att någon anhållits för lösdriveri, har att vidtaga, är att inhämta upplysning angå— ende -den anhållne från centralregistret. Därigenom avses att erhålla besked om dennes antecedentia, särskilt såvitt angår föregående ingripande mot ho- nom enligt lösdriverilagen, och det beredes möjlighet att i viss mån kontrollera den anhållnes uppgifter om sig själv. Sådan upplysning bör införskaffas utan uppskov och, där så ske kan, per telefon eller telegrafiskt. Muntligen lämnade uppgifter ur registret böra omedelbart, om möjligt med samma dags avgående post, skriftligen bekräftas. Det bör ankomma på förhörsledaren. d. v. s. polismyndigheten, att ombesörja införskaffandet av upplysning ur re- gistret, då därtill icke behövs någon medverkan av lekmannaombuden.

• Sida 145
•  Original

i l !

Rörande vad utredningen vid förhöret bör omfatta överensstämmer föreva- rande % med 1926 års förslag.

I fråga om antecknandet av vad som vid förhör förekommer synes lämpli- gast, att detta sker i form av protokoll.

Vid förhör kan det, på sätt förut framhållits (sid. 106), förekomma, att an- tingen ett eller två lekmannaomlbud äro närvarande. I händelse av olika me- ningar synes riktigast att, såsom här föreslås, låta förhörsledarens mening bliva avgörande och giva tillstädesvarande ombud rätt att få avvikande me- ning antecknad till protokollet. En sådan anteckning kan vara av betydelse vid ärendets prövning i högre instans eller i händelse av återfall i lösdriveri av den person, det gäller.

Bland dem, som av underordnade organ enligt 7 % anhållas och inställas inför förhörsmyndigheten, torde ej så sällan finnas personer, vilka visserligen böra omhändertagas, men ej göras till föremål för behandling enligt lösdriveri- lagen utan behöva annan vård av ett eller annat slag, fattigvårdsbehövande. alkoholister, de som lida av någon kroppslig eller andlig sjukdom m. fl.; sådant torde särskilt vara fallet bland dem, som anhållas för bettleri. Då detta vid undersökning av förhörsmyndigheten befinnes vara fallet, bör denna myndig- het laga, att personen i fråga så fort som möjligt kommer i åtnjutande av den vård, som hans tillstånd kräver. Därför har här föreslagits, att förhörsmyndig- heten skall, utan att göra honom till föremål för åtgärd enligt lösdriverilagen, ofördröjligen överlämna honom till vederbörande för erhållande av erforderlig vård; i de flesta fall torde det bliva fattigvårdsstyrelse, men eljest nykterhets- nämnd eller annan myndighet, som har att ombesörja den vård, som erfordras. En person, som på detta sätt beredes vård, bör icke på grund av anhållandet anses förvunnen till lösdriveri; och ifall han intages på fattigvårdsanstalt, hör han alltså icke hemfalla under bestämmelsen i 73 å i fattigvårdslagen, på sätt ock i motiveringen till denna % i förslaget till ändringar i nämnda lag fram— hållits.

Ifrågakommer ej åtgärd, som i 1 mom. sägs, har förhörsmyndigheten att undersöka, huruvida den anhållne gjort sig förvunnen till lösdriveri. Befinnes detta vara fallet, skall förhörsmyndigheten giva honom en erinran eller ma— ning om ändrad livsföring med inskärpande av riskerna för fortsättande av ett asocialt levnadssätt. Denna maning har föga gemensamt med den enligt gällande lag föreskrivna, av polismyndigheten meddelade varningen, som, på sätt förut anförts, genom det föreskrivna offentliggörandet i Polisunderrät- telser medför ett slags brännmärkande och snarast utgör ett hinder för åter- gång till ett hederligt liv, utan maningen avser närmast att hos personen i fråga återuppväcka den känsla av plikt mot samhället och andra samt ej minst mot honom själv, som han i de flesta fall förlorat. Denna erinran skall där- jämte i alla de fall, där det ej prövas gagnlöst, vara förenad med en hjälpåt- gärd för den ifrågavarande personens tillrättaförande. Denna åtgärd bör i regel gå ut på att söka bereda honom arbetstillfälle, varigenom hans arbets- villighet, hans uppsåt att söka föra ett ordentligt och samhällsenligt liv verkli— gen kan prövas. I särskilda fall torde detta kunna ske genom att få honom 10—284391

9 % 1 mom.

Fattigvårda- behövande, alkoholister

m. fl.

9 5 2 mom. H jälpålgär- der.

• Sida 146
•  Original

omhändertagen av anhörig eller annan enskild person, som kan befinnas villig att hjälpa honom, eller att få honom intagen å lämpligt hem eller enskild an- " stalt, varför ock anvisning därom givits. Beträffande i övrigt de hjälpåtgärder, som böra vidtagas, hänvisas till den allmänna motiveringen. Det är i detta avse— ende man förväntar sig, att de enskilda hjälporganisationerna skola kunna göra en stor insats. -—- Av socialstyrelsen har framhållits, att användande för före- varande ändamål av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna skulle kunna medföra risk i det hänseendet, att därigenom lätt nog den missuppfattningen kunde vinna insteg, att ifrågavarande mer eller mindre förkomna individer vore representativa för de arbetssökande, vilket skulle lända till allvarligt men för arbetsförmedlingens huvuduppgift. Även om en sammanblandning hos den of- fentliga arbetsförmedlingen av fullgod och mindervärdig arbetskraft må hava sina nackdelar, lärer ett anlitande av denna institution även för de nu ifrågavarande kategorierna av arbetssökande ej kunna. undvaras. Det må här- vidlag dock ej förbises, att den offentliga arbetsförmedlingens ändamål är att på den öppna arbetsmarknaden bereda. arbetstillfällen åt legitima arbetssökan- de och att dess verksamhet icke är inställd på främjande av ett sådant socialt bisyfte, som förmedling av arbete åt här ifrågavarande asociala element skulle innebära. I och för sig är det ock önskvärt, att det. i första. hand anskaffas arbete åt. de fullgoda arbetskrafterna och att de mindervärdiga icke på något sätt privilegieras framför dem. Frågan är därför av ömtålig och komplicerad beskaffenhet samt kräver noggrannt övervägande. Särskilda åtgärder till förhindrande av ovan nämnda nackdelar höra och kunna emellertid träf- fas; och cnligt vad socialstyrelsen upplyst, har styrelsen sin uppmärksam- het riktad på denna fråga och lärer hava för avsikt att framlägga förslag till de befarade olägenheternas undanröjande. Den tanken har från något håll framkastats, att det borde upprättas särskild arbetsförmedling för anskaffan- de. av arbete åt här aVSedda klientel, frigivna fångar, från alkoholistanstalt utskrivna m. fl. dylika. Denna tanke, i den mån den kan vara värd beaktande, skulle i viss mån kunna realiseras genom Svenska skyddsförbundets central- byråer i de olika länen (se allmänna motiveringen sid. 113).

Hjälpåtgärderna böra naturligen vidtagas med all den skyndsamhet, som kan åstadkommas, på det den anhållne fortast möjligt må kunna avlämnas av förhörsmyndigheten samt insättas i ny miljö oeh ordnat arbete. Så länge han är anhållen, ligger det i sakens natur, att han måste förses med underhåll på det allmännas bekostnad. Om personen i fråga däremot lämnas på fri fot, måste sådant beredas honom på annat sätt. Såsom på annat ställe anmärkes, har kommunen icke ålagts skyldighet att föranstalta därom, utan det blir för- hörsmyndighetens sak att ordna denna angelägenhet, därvid fattigvården even- tuellt må kunna anlitas att bereda honom husrum och uppehälle mot utförande av förelagt arbete. Detta kan dock från fattigvårdsstyrelsen sida ske endast ge— nom frivilligt åtagande. Det önskvärda och regelrätta torde bliva, att den hjälporganisation eller enskilde person, som medverkar vid beredande av ar— betstillfälle åt den anhållne, snarast möjligt omhändertager honom samt där- vid oekså sörjer för provisoriskt tillhandahållande av husrum och uppehälle, tills anställning eller eljest sysselsättning är anskaffad och kan tillträdas.

• Sida 147
•  Original

*. i !

På sätt i den allmänna motiveringen framhållits (sid. 117), ligger det i sa- 9 5 3 mom. kens natur att, där hjälpåtgärd vidtages, i samband med denna meddelas erfor- Villkorieam- derliga föreskrifter, som den, vilken är föremål för åtgärden, har att följa Härvid torde särskilt vara värt att beakta den uppfostrande verkan, som en skriftlig förbindelse, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ofta visat sig medföra; och det kan fördenskull i en del fall vara ändamålsenligt att låta den, som är föremål för behandling, avgiva en sådan förbindelse i fråga om vistelse- ort, sysselsättning m. m. När så anses behövligt, bör personen i fråga ställas under övervakning, på sätt förut under 6 % är sagt.

Beträffande frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt. hänvisas till allmän- na motiveringen (sid. 86—87).

En å allmän arbetsanstalt frivilligt ingången person bör självfallet vara un- derkastad de bestämmelser, som gälla för de enligt länsstyrelses förordnande där tvångsinternerade, dock med det undantag, att han ej må kvarhållas å an- stalten längre tid, än vartill han enligt. skriftlig förbindelse förbundit sig. Viss minimitid bör emellertid bestämmas, då det ej bör vara tillåtet att ingå på huru kort tid som helst, i vilket hänseende sex månader föreslagits såsom mini- mum, då kortare anstaltsvistelse enligt erfarenhetens vittnesbörd icke kan för- väntas medföra avsett resultat. Såsom maximum hava två år ansetts vara lämplig tid.

Att den, som är föremål för hjälpåtgärd, bör erhålla skriftligt besked om

band med

' hjälpåtgärd.

10 %. Frivilligt ingående (i anstalt.

11 å.

beslutad åtgärd, utvisande vad han har att iakttaga, synes lämpligt. I sam- Skriftligt be— band med hjälpåtgärden meddelade föreskrifter bör han få skriftligen för att” kunna ställa sig dem till efterrättelse.

Iced om hjälp- åtgärd m. m.

Enligt gällande lag kan för lösdriveri anhållen person icke överlämnas till 1251mom. länsstyrelsen för ådömande av tvångsarbete första gången han blivit förvunnen Ärendet: över— till lösdriveri, för så vitt ej varning dessförinnan meddelats honom under de lammmde "” två sistförflutna åren. I 1922 års förslag har motsvarande stadgande bibehål— lits och fordran på föregående varning har utsträckts att gälla jäm- väl vid återfall i lösdriveri. 1 1926 års förslag har annan ståndpunkt in- tagits, i det att möjlighet medgivits polismyndigheten att, även om den anhåll— ne förut icke varit föremål för åtgärd enligt hithörande lag, ändock kunna överlämna honom till länsstyrelsen för vidare behandling. På denna punkt hava de sakkunniga ansett sig icke böra frångå gällande lags ståndpunkt. Väl må det medgivas, att fall kunna tänkas förekomma, då det skulle vara önsk- värt, att en första gången för lösdriveri anhållen person på grund av hans ådagalagda samhällsfarlighet eller fallets eljest svårartade beskaffenhet kunde bliva internerad å allmän arbetsanstalt, men de sakkunniga finna det å andra sidan betänkligt att på dylikt sätt skärpa nu gällande bestämmelser. De an- tydda fallen torde endast mera undantagsvis förekomma, vadan i praktiken nå- got större behov av en dylik skärpning, som skulle verka i inhuman riktning, knappast lärer föreligga. På nu anförda skäl hava de sakkunniga föreslagit den bestämmelsen, att i regel endast den, som förut varit föremål för åtgärd enligt denna lag och ånyo gjort sig förfallen till lösdriveri, må av förhörsmyn-

länsstyrelsen.

• Sida 148
•  Original

12 ä 2 mom. Fall, då iden— tileten ej kan

fastställas.

12 5 3 mom.

Tredalca att

efterkomma föreskrifter m. m..

digheten överlämnas till länsstyrelsen för vidare behandling. Beträffande un- dantag från denna regel hänvisas till 2 och 3 mom. av denna %.

Enligt gällande lag och 1922 års förslag må, som ovan sagts, överlämnande till länsstyrelsen ske allenast under förutsättning, att den i nämnda lag och förslag föreskrivna varningen meddelats under de två sista åren. Denna tids- begränsning för att iterationsverkan skall inträda har icke bibehållits i 1926 års förslag, till vilket de sakkunniga på denna punkt ansluta sig. Har en per- son en gång blivit föremål för ingripande enligt lösdriverilagen, villket ingri- pande enligt förevarande förslag såsom regel skulle få form av en hjälpåtgärd, men icke låtit sig därav rättas utan gjort sig skyldig till återfall i lösdriveri, kan tvivelsutan, vare sig detta återfall skett inom två år efter vidtagen åtgärd eller ej, mången gång föreligga grundad anledning till antagande, att en för- nyad hjälpåtgärd skall visa sig gagnlös. Vidtagandet av en dylik skulle då vara skäligen ändamålslöst, och möjlighet bör stå förhörsmyndigheten öppen att i alla sådana fall, utan avseende å berörda tidsbegränsning av två år, överläm- na en dylik återfallslösdrivare till länsstyrelsen för vidtagande av strängare åtgärd. Det sagda utesluter icke, att även vid sådant återfall i första hand skall prövas, huruvida hjälpåtgärd bör och kan vidtagas; en dylik prövning bör nämligen alltid först äga rum. Det fall kan emellertid också inträffa, att hjälpåtgärd finnes ej kunna vidtagas, t. ex. på den grund att den anhållne väg- rar att mottaga anvisat arbete eller att eljest låta sig tillrättaföras genom viss hjälpåtgärd; inträffar detta i fråga om återfallslösdrivare, har förhörsmyndig- heten att överlämna ärendet även i detta fall till länsstyrelsens prövning. In— nan sådant överlämnande sker, bör förhörsmyndigheten dock även undersöka, huruvida den i 10 % anvisade utvägen, frivilligt ingående å allmän arbetsan- stalt, lämpligen kan ifrågakomma och är möjlig att anlita. Av det sålunda anförda framgår, att förhörsmyndigheten endast i det fall, att varken hjälpåt- gärd eller frivilligt ingående å nämnda slags anstalt prövas böra eller kunna äga rum, har att överlämna ärende angående återfallslösdrivare till länsstyrel- sen för prövning.

I ett fall anse dock de sakkunniga, att dylikt överlämnande skall kunna ske även då det gäller en första gången för lösdriveri anhållen person, nämligen då hans identitet ej kan av företedda handlingar eller genom inhämtade upp- lysningar eller annorledes av förhörsmyndigheten fastställas. Då den anhåll- ne undandrager sig att uppgiva sitt rätta namn, kan detta bero på att han förut varit föremål för åtgärd enligt denna lag och önskar förhemliga detta för undgående av strängare påföljd. Myndigheterna böra då äga möjlig- het att i sådant fall kunna ingripa med strängare medel. Beträffande stad- gandets avfattning hava de sakkunniga ansett lämpligt att närmare följa orda? lagen i gällande lag och i 1922 års förslag, vilka nära. ansluta sig till de i 19 % 7 mom. strafflagspromulgationen använda.

Av vad som anförts under den allmänna motiveringen här ovan framgår (jfr sid. 116), att man med hänsyn till de karaktärsegenskaper och den beskaf- fenhet i övrigt, som i allmänhet utmärker lösdrivare, icke bör göra sig alltför stora förhoppningar beträffande möjligheterna att förmå dem, som bli-

• Sida 149
•  Original

? i l | | | | i !

va föremål för hjälpåtgärder, att. ägna sig åt ordentligt arbete och överhuvud finna sig i ordnade förhållanden. Man måste räkna med, att hos dem i regel förefintlig fallenhet för lättja och olust för ett arbetsamt liv alltför ofta skola driva dem att söka komma ifrån anvisat arbete, att lämna detta, att visa tred- ska att efterkomma givna föreskrifter eller att eljest göra sig skyldiga till otillbörligt uppförande, stridande mot god ordning. Man måste se till, att i dylikt fall den, som har tillsyn över den sålunda felande, icke står maktlös mot sådan tredska eller oordentlighet utan utrustas med tillräcklig maktbefo- genhet att kunna ingripa till stävjande därav. Detta synes lämpligen kunna ske genom anmälan till förhörsmyndigheten i orten, vilken då skall verkställa undersökning i ärendet och kunna överlämna detsamma till länsstyrelsen för eventuell internering av personen i fråga å allmän arbetsanstalt. Dylik anmä— lan bör kunna göras av övervakare, där sådan är förordnad att öva tillsyn över den felande, eller av den, som eljest har uppsikt över honom. Befinnes fallet vara lindrigt och sålunda mildrande omständigheter föreligga, bör förhörs- myndigheten kunna låta ingripandet stanna vid en förnyad hjälpåtgärd, om rättelse därigenom anses kunna vinnas. I här avsedda fall bör, om full effek— tivitet skall förlänas åt stadgandet, ärendet kunna överlämnas till länsstyrel- sens prövning, ändock att det varit första gången, som den ifrågavarande per- sonen blivit föremål för åtgärd enligt 9 % 2 mom. '

Det är uppenbart att, därest en person, som med tillämpning av 9 % i denna. lag intagits å fattigvårdsanstalt, alkoholistanstalt eller annan anstalt, beträf- fande vilken särskilda bestämmelser gälla för behandlingen därstädes, å sådan anstalt gör sig skyldig till handlingssätt av ovan angiven beskaffenhet, med honom skall förfaras enligt nämnda särskilda bestämmelser. 12 % 3 mom. bli— ver således icke tillämpligt i ett sådant fall.

Enligt gällande lag och enligt båda de föregående förslagen i ämnet skall vid ärendets överlämnande till länsstyrelsen den, som saken gäller, häktas och sändas till länsstyrelsen. Fråga har uppstått, huruvida man i dessa fall bör bibehålla häktningsinstitutet i oförändrad form.

I 1922 års förslag har i denna del anförts bl. a. följande: Den häktning, varom här talas, vore ej att likställa med den i straffpro- cessen omförmälda. Den hade samma preventiva karaktär som tvångsarbetet att förebygga ett fortsatt samhällsskadligt levnadssätt och därvid Också hind- ra person att begå brott; man hade därför också kallat den politirättslig häkt- ning. Ett dylikt omhändertagande förekomme också i lagen den 14 septem- ber 1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, varvid för enahanda förfarande använts uttrycket. »taga i förvar». Ej heller i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister användes uttrycket häkta för de åtgärder, som kunde vidtagas för att avvärja den fara, som hotade från vissa alkoholister; lagen talade om att vidtaga erforderliga åtgärder för farans avvärjande och föranstalta om omhändertagande. Även för lösdrivarnas del skulle det vara riktigast att undvika benämningen häkta, men då annan åt- gärd ej stode till buds än att vid förvaring anlita häktet, syntes en namnför- ändring icke i realiteten betyda något, vadan kommittén bibehållit den nuva- rande lagens uttryck. Om häktning alltså överhuvud taget vore en olämplig början på en preventiv behandling med uppfostringssyfte, gjorde sig detta i

13 5. Procedur vid ärendes överlämnande till Idasag- relsen.

• Sida 150
•  Original

synnerhet gällande, när fråga vore om yngre personer och särskilt kvinnorna, där de yngre generationerna vore mest företrädda.

De sakkunniga dela de sålunda uttryckta betänkligheterua mot att här använda uttrycket häktning, varmed rätteligen bör avses allenast inom straffprocessen fallande häktning för brott. Däremot- bör för det ad- ministrativa eller politirättsliga förfarande, varom här är fråga, lämp- ligen användas en annan benämning. I alkoholistlagen användes uttrycket »omhändertaga». 1 nyare lagar har termen >>taga i förvar» kommit till an- vändning. Detta är fallet i lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas, likaså i lagarna den 22 april 1927 om internering av åter- ' fallsförbrytare och om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare. Även om en namnförändring i realiteten ej torde betyda så mycket, synes det. med stöd av redan införd lagpraxis i varje fall vara lämpligt att här begagna ut- trycket »taga i förvar», som synes böra brukas för alla de fall, som falla utan— för straffprooessen och där det sålunda ej är fråga om häktning för brott i mål, som skall handläggas av domstol.

I övrigt är denna % i huvudsak lika med motsvarande % i 1926 års förslag. . Föreskriften om verkställande av anteckning å förhörsprotokollet om rekvisi— tion av vissa handlingar synes lämpligare hava sin plats i en administrativ för- fattning, t. ex. i polisinstruktion (8 % i normalinstruktion för polispersonal). Det ligger i sakens natur, att polismyndigheten och icke förhörsmyndigheten skall utföra. de i denna % omförmälda verkställighetsåtgärder.

4 KAP.

Om förfarandet hos länsstyrelsen.

14ålmom. Beträffande proceduren i lösdrivarmål hos länsstyrelsen hänvisas till en Q/fentlighet början till vad därom i den allmänna motiveringen förekommer (sid. 89—90). lägaiftåhgnylliå. Av denna inhämtas, att viss omläggning av proceduren bör äga rum i syfte,

— att därigenom skulle skapas vissa garantier för den personliga frihetens behö- riga skyddande mot godtycke och rättsövergrepp.

I detta hänseende kommer först i fråga offmztlighct vid förhandlingarna i lösdrivarmål. 1922 års förslag stadgar icke offentlighet i proceduren, vilket däremot, ehuru med vissa inskränkningar, är fallet i 1926 års förslag.

Det har i avgivna yttranden över sistnämnda förslag anförts vissa betänk— ligheter mot den föreslagna offentligheten. Sålunda har av länsstyrelsen i Hallands län framhållits, att ändamålet med behandlingen vore att söka på— verka personen i fråga och förmå honom att föra ett ordnat och gagneligt lev- nadssätt men att detta lätt kunde motverkas av en offentlighet, genom vilken . hans gärningar bleve uppenbara för alla och kanske utförligt refererade; det vore tvärtom av vikt, att dessa mål behandlades med all den varsamhet och skonsamhet, som vore möjlig.

De sakkunniga kunna för egen del icke undgå att finna de framförda be- tänkligheterna äga ett visst fog, men å andra sidan synes det icke rådligt att den offentlighet, som eljest är principiellt fastslageu att äga rum vid rätts- förhandlingar, här helt lämnas å sido. Frågan har av de sakkunniga ansetts

• Sida 151
•  Original

lämpligen böra lösas så, att offentlighet vid förhandlingarna i princip stadgas men rätt att av särskilda orsaker göra undantag från regeln medgives. Då offentlighet påbjudes i dens intresse, som är föremål för förhöret, synes man med fog kunna låta länsstyrelsen medgiva undantag från offentlighetsprinci- pen, när nämnda person själv begär det. Även i andra fall bör det emellertid, har man ansett, vara länsstyrelsen medgivet att, då det av omständigheterna finnes påkallat, låta handläggningen äga rum inom stängda dörrar. Vid la— gens tillämpning kunna därvidlag tjäna till föredöme de i vissa processuella författningar förefintliga bestämmelser, som beröra förevarande spörsmål och angiva vissa fall, då undantag från offentlighetsprincipen må göras. I detta avseende hänvisas till förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid un- derdomstolarna, 4 % i lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om för— farandet i brottmål rörande vissa minderåriga och 28 % i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom.

Det har från många håll, särskilt av socialstyrelsen, ifrågasatts (se sid. 73), huruvida ej ett par lekmän borde såsom förhörsvittnen eller bisittare deltaga ] länsstyrelsens behandling av lösdrivarmål. Med hänsyn till förhandlingarnas offentlighet och den förhördes rätt att få försvarsbiträde anse de sakkunniga en sådan anordning icke av behovet påkallad, allra helst som i första instans för— troendevalt lekmannaorgan deltagit i ärendets behandling med rätt att få avvi- kande mening antecknad till protokollet.

Socialstyrelsen har, med hänvisning till alkoholistlagens bestämmelser om internering på alkoholistanstalt, till övervägande framfört den tanken, huruvida det alltid vore påkallat, att för förordnande om intagande å arbetsanstalt den, som vore föremål för behandling, skulle personligen inställas inför länsstyrel- sen; det torde nämligen förekomma fall, där den av polismyndighet och kom- munalt organ verkställda utredningen så fullständigt klarlade frågan, att ve- derbörandes personliga inställande inför länsstyrelsen vore opåkallat och en- dast ägnat att föranleda kostnader och tidsutdräkt samt för den förhördes del vissa personliga obehag. Det synes de sakkunniga ligga ett visst berättigande i berörda tanke, men det torde i rättssäkerhetens intresse vara oundgängligen erforderligt, att de personer, som av länsstyrelse interneras å allmän arbets- anstalt, personligen inför länsstyrelsen få undergå förhör. Det är ett för indi- viden synnerligen betydelsefullt ingripande, det. här gäller, nämligen berövan- de av hans frihet för eventuellt flera år framåt, och det synes riktigt, att han bliver i tillfälle att inför den myndighet, som har avgörandet i fråga om inter— nering i sin hand, personligen försvara sig och utveckla sina synpunkter, vilket utan hans obligatoriska inställande hos länsstyrelsen icke torde bliva fallet. Om vederbörande vill undvika proceduren hos länsstyrelsen, står eventuellt den ut- vägen honom öppen att frivilligt ingå å allmän arbetsanstalt.

I detta sammanhang anse sig de sakkunniga böra betona vikten av att det i 1926 års betänkande framförda önskemålet, att genom ändrad fördelning av ären- dena eller annorledes lösdrivarmålen måtte hos länsstyrelserna få en så betryg- gande handläggning som möjligt, måtte vinna beaktande.

Enligt 1926 års förslag skall den lands- eller stadsfiskal, vars anmälan för— anlett förhöret, så vitt möjligt beredas tillfälle att närvara vid detta. I likhet

• Sida 152
•  Original

14 5 2 mom. Förhör irc/ör domstol.

14 5 3 mom.

Särskild un- dersökning.

14 5 4 mom.

Försvara- biträde.

med vad av flera länsstyrelser erinrats anse de sakkunniga bestämmelsen här- om, som skulle föranleda onödig omgång och tidsspillan för vederbörande, ej vara av behovet påkallad.

Nyssnämnda förslag innehåller också bestämmelse därom, att länsstyrelsen har att hålla förhör, utom med den, som är föremål för behandling, »i mån at behov jämväl med andra personer». Denna bestämmelse har icke upptagits, då hållande av förhör med andra personer ansetts kunna ingå i uttrycket »i övrigt verkställa erforderlig utredning i ärendet».

Såsom ett led i strävandet att omlägga proceduren i lösdrivarmål för vinnande av garanti mot godtycke och missbruk har, såsom i allmänna motiveringen om— nämnts (sid. 90), införts institutet förhör inför domstol med uppgivna personer. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med motsvarande % i 1926 års förslag, ehuru avfattningen förenklats. I enlighet med erinran av två länsstyrelser (se sid. 74) har dock, till förekommande av att ej dylika förhör onödigtvis må komma till stånd, länsstyrelsen medgivits något friare prövningsrätt.

Bestämmelse om ersättning av allmänna medel åt de till dylikt förhör inkallade personer har avfattats i enlighet med motsvarande stadgande i en del andra på senare tid tillkomna lagar.

Med hänvisning till allmänna motiveringen (sid. 90) rörande befogenhet för länsstyrelse att förordna om särskild zmdersökning' i ärende angående lösdrivare må här blott nämnas, att bestämmelsen i detta mom. i sak överensstämmer med motsvarande stadgande i 1926 års förslag. Då. redan förut av förhörsmyndig- lzeten verkställts en undersökning i ärendet och då det här är fråga om en i andra instans ytterligare föranstaltad undersökning, synes dock beteckningen »förun- dersökning» knappast vara på sin plats, varför den undvikits.

Såsom en ej oviktig garanti för den personliga frihetens skyddande har ansetts rätten för lösdrivare, som inställts inför länsstyrelse, att på allmän bekostnad erhålla rättegångs- eller försrarsbitråde. De sakkunnigas förslag intager i detta avseende i huvudsak samma ståndpunkt som 1926 års förslag, även därutinnan att biträdet ej nödvändigt skulle behöva äga juridisk utbildning. De sakkun— niga hava dock gjort ett par ändringar. De hava ansett ifrågavarande förmån böra tillkomma vederbörande, även om han under ärendets handläggning av läns- styrelsen försatts på fri fot, på sätt enligt 15 % kan bliva fallet; det synes näm- ligen icke föreligga någon anledning att i förevarande hänseende skilja på den ena och den andra. kategorien.

Däremot har det med tanke bl. a. på kostnaderna för statsverket ansetts lämp- ligt stadga, att biträde icke skall förordnas, därest länsstyrelsen finner sådant vara uppenbarligen onödigt. Denna. inskränkning återfinnes ej i 1926 års för— slag.

Angående ersättning av allmänna medel åt dylikt biträde har uttrycklig be— stämmelse ansetts böra införas i lagrummet. Något återgäldande till statsverket av det allmännas utlägg uti ifrågavarande hänseende från den, som åt sig fått biträde förordnat, kan i dessa fall naturligen icke ifrågakomma.

• Sida 153
•  Original

Detta mom., som innehåller stadgande om intagande av vissa handlingar i länsstyrelsens protokoll och om införskaffande av läkarbetyg rörande den per- son, saken gäller, tarvar ej någon motivering. En mindre omredigering har skett av 1926 års förslag.

Enligt 6 % i gällande lösdrivarlag äger länsstyrelse, om skäl förefinnes, för- ordna, att den, som ådömts tvångsarbete, må i avbidan på anförda besvärs pröv- ning eller utslagets lagakraftvinnande vistas på fri fot. I 1922 års förslag saknas motsvarighet till denna bestämmelse, som däremot upptagits i 1926 års förslag. Enligt det sistnämnda äger länsstyrelse även under ärendets föregå- ende handläggning, alltså före meddelandet av slutligt utslag, på fri fot för- sätta den, som är föremål för förhör.

De sakkunniga ansluta sig på denna punkt i huvudsak till sistnämnda förslag, men hava i en % sammanfört hithörande bestämmelser. Emellertid har det an- setts böra komma till uttryck i lagtexten, att beslut om försättande på fri fot såsom regel ej bör meddelas, utan att hjälporganisation eller enskild person är villig att omhändertaga den, som i ärendet avses. Givetvis bör sådant omhän- dertagande ej anförtros åt vem som helst utan blott åt person, för vilken läns- styrelsen hyser det förtroende, att en sålunda träffad anordning anses betryg- gande. Härigenom har ock den erinran, som i denna del framställts av länssty- relsen i Norrbottens län (se sid. 76 här ovan), blivit beaktad.

Vid avgörande av ärende, som avses i 12 % 1 inom., har länsstyrelsen i första hand att pröva, huruvida de i samma mom. angivna faktiska betingelserna före- ligga, med andra ord, huruvida personen i fråga förut varit, föremål för åt— gärd enligt denna lag och huruvida han nu ånyo gjort sig förfallen till lös- driveri av sådan beskaffenhet, som i 1 % 1 inom. angives, alltså att iteration föreligger. Endast om dessa två betingelser föreligga, kan i det fall, då ären— de överlämnats enligt 12 % 1 mom., interneringsbeslut ifrågakomma. Av det förut anförda framgår, att återfallet ej behöver hava skett inom viss tid efter det förra ingripandet enligt lösdriverilagen. Såsom »åtgärd enligt denna lag» räknas erinran och hjälpåtgärd enligt 9 % 2 mom. (däremot icke ett överläm- nande för erhållande av vård enligt 9 % 1 mom.) samt förordnande om intagan- de å allmän arbetsanstalt, vare sig sådant förordnande gått i verkställighet el- ler ej.

Enligt 1926 års förslag skulle det stå länsstyrelsen fritt att alternativt vidtaga sådan hjälpåtgärd, som eljest i första hand ankom på fattigvårdsstyrelsen. Även enligt de sakkunnigas mening kan det förekomma fall, då länsstyrelsen kan finna omständigheterna vara sådana, att den ifrågavarande personens tillrättaförande bör kunna ske genom att med anlitande av hjälporganisation eller enskild person bereda honom anställning eller arbete. Länsstyrelsen bör därför äga befogenhet att pröva. alla förefintliga möjligheter, således i främsta rummet, huruvida de föreliggande omständigheterna motivera förfarande enligt 9 % 1 mom. eller vid- tagande av hjälpåtgärder enligt 9 % 2 mom. och, där sådana icke med utsikt till framgång kunna vidtagas, förordna. om internering å allmän arbetsanstalt.

Ang. läns- styrelsens protokoll.

15 5.

Om försätta",- de på fri fot.

16 5 1 mom.

F årulsäl!- ningar för internering (i allmän arbets- anstalt.

• Sida 154
•  Original

16 ä 2 mom.

Förfarandet rid varaklr'g arbetsoför— måga.

17 &. Villkorligl anstånd med inlernering &

Beträffande det i 12 % 2 inom. omförmälda fall, då, en till länsstyrelsen över- lämnad persons identitet ej kunnat av förhörsmyndigheten fastställas, har ansetts böra erinras, att länsstyrelsen i första hand har att söka åstadkomma utredning om hans rätta namn och hemvist och först om sådan icke kunnat åstadkommas äger att meddela slutligt beslut i ärendet. Skulle det vid den verkställda utred— ningen befinnas, att 12 % 1 mom. är tillämpligt ä personen i fråga, kan inter- neringsbeslut på den grund meddelas.

Har ärende enligt 12 % 3 mom. överlämnats till länsstyrelsen, gäller prövnin— gen, huruvida de i nämnda mom. angivna. betingelser äro för handen. I detta fall behöver, på sätt förut framhållits, iteration ej föreligga. Det kan för övrigt sägas, att i och med det att vederbörande, efter att hava gjort sig förfallen till lösdriveri och på den grund förhjälpts till arbete, låter sådant förfarande kom— ma sig till last, som i 12 % 3 mom. omförmäles, iteration i viss mån föreligger.

I 1926 års förslag har såsom ett särskilt alternativ upptagits, att länssty- relsen kunde förordna om intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister. Detta har ansetts här ej behöva särskilt nämnas, då. sådant förordnande faller under det mera generella uttrycket >>förfarande enligt 9 % 1 inom.»

I motiveringen under 1 % här ovan har framhållits, att fullständig och varaktig arbetsoförmåga, såsom full invaliditet, iregel utesluter lagens till— lämpning. Konstateras sådan oförmåga redan av förhörsmyndigheten, har denna utvägen att jämlikt 9 % 1 mom. överlämna personen i fråga till veder- börande — i regel fattigvårdsstyrelse — för erhållande av erforderlig vård. Sker det först hos länsstyrelsen, har denna myndighet att förfara på. enahanda sätt eller att vidtaga annan lämplig åtgärd. Huru i olika fall skall förfaras, sy- nes ieke behöva närmare föreskrivas utan kunna överlåtas åt länsstyrelsen att efter föreliggande omständigheter avgöra. [ regel torde överlämnandet i dy— lika fall lämpligast ske till fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen, men i vissa fall —— då hemortsrätten ej kan utrönas _ kan även komma i fråga att överlämna personen i fråga till fattigvårdsstyrelsen på platsen. Det har icke ansetts vare sig behövligt eller lämpligt att i denna lag överhuvud beröra frå- gan om hemortsrätten.

Stadgandet i andra stycket av detta mom. överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelse i 1926 års förslag, som ock närmare angiver motive- ringen för stadgandet. Viss förenkling av avfattningen har emellertid vidtagits. Det torde ej behöva befaras, att mottagandet av dylik arbetsoförmögen person å allmän arbetsanstalt skall förorsaka några större svårigheter. Å dessa an— stalter torde icke blott kunna beredas arbete åt de endast delvis arbetsföra in- ternerade utan även kunna åstadkommas något slags sysselsättning åt de ar- betsoförmögna, om vilka här är fråga. Det torde närmast bliva en art av asylvård, som där beredes dessa sistnämnda. I Belgien är det ordnat på lik— nande sätt.

Beträffande villkorligt anstånd med verkställande av utslag rörande någons in- tagande å allmän arbetsanstalt, vilket också föreslagits i de två föregående för— slagen, hänvisas till allmänna motiveringen (sid. 90).

• Sida 155
•  Original

I regel synes villkorligt anstånd böra ifrågakomma endast beträffande unga personer och första gången de förekomma till behandling inför länsstyrelse. Det låter sig emellertid tänkas, att det undantagsvis även i andra fall kan föreligga fog för att bevilja dylikt anstånd. Det har dock i fråga om sådana fall ansetts böra stadgas, att det ej må äga rum, därest återfallet i lösdriveri skett inom fem år efter föregående internering.

Då villkorligt anstånd meddelas, har övervakning, på sätt förut framhållits, ansetts böra fortbestå under tiden intill dess utslaget preskriberas eller två år. Förekommer under denna tid anledning till återkallande av anståndet, torde det i regel ankomma på övervakaren att inkomma med anmälan därom till länssty- relsen.

I fråga om muntligt avkunnande av länsstyrelses interneringsbeslut för den,

och 1922 års förslag, dock med den modifikation, att muntligt avkunnande av utslaget föreskrives allenast för den händelse, att den däri avsedda personen ej är på fri fot.

Beträffande den skriftliga delgivningen har det däremot i enlighet med 1926 års förslag ansetts tillfyllest att utan utsättande av viss tid föreskriva, att. densamma skall ske ofördröjligen. Föreskrift om besvärshänvisning, som en- ligt sistnämnda förslag ansetts obehövlig, hava de sakkunniga funnit riktigast att medtaga.

I detta inom. har jämväl intagits föreskrift om insändande av uppgift till centralregistret rörande utslag om internering och om förverkande av villkor- ligt anstånd med utslags verkställande. Det har icke ansetts nödigt att i la- gen intaga de närmare föreskrifterna om uppgifternas avfattning m. m., utan bör detta kunna ske i administrativ ordning.

Beträffande det här intagna stadgandet rörande förordnande om verkställig- het av länsstyrelses utslag, varigenom beslut meddelats om någons intagande å allmän arbetsanstalt, hänvisas till 1922 års förslag (sid. 176). Det i 1926 års förslag intagna stadgandet (39 % 6 mom.) om länsstyrelses befogenhet att förordna om verkställighet av annat länsstyrelsens beslut utan hinder där- av, att det ej äger laga kraft, har uteslutits såsom enligt förevarande förslag obehövligt.

Beträffande nöjdförklaring av den, vilken förklarats skola intagas å allmän arbetsanstalt, har länsstyrelsen i Norrbottens län framställt anmärkning mot det i 1926 års förslag förefintliga stadgandet härom såsom ej fullt tydligt (sid. 78). De sakkunniga hava omformulerat stadgandet i närmare anslutning till ordalagen i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag. Genom denna. omredige- ring torde varje otydlighet hava försvunnit.

Stadgandet i detta. mom. om översändande av utslag och protokoll till veder- börande allmänna arbetsanstalt överensstämmer med en obetydlig skillnad i huvudsak med 1926 års förslag.

18 5 1 mom. som beslutet avser, hava de sakkunniga ansett lämpligast att följa gällande lag Delgivning av

internerings- beslut. U pp- gUt till cen— Iralregistret.

18 $ 2 mom. Om verkstäl- lighet av ut- slag och om nöjd- förklaring.

18 5 3 mom.

Översändande

av utslag och prolokoll till rederbörande arbetsam/alt.

• Sida 156
•  Original

19 5. Utländsk lösdrivare.

20 5.

Allmänna ar- bets-anstalter.

Enligt 31 % i lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas äger länsstyrelse meddela förordnande om utvisning från riket av ut- länning, som beträdes med lösdriveri eller bettlande. Såsom regel skall allt- så utländsk lösdrivare utvisas ur riket utan att göras till föremål för åtgärd enligt lösdriverilagen. Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skola dock enligt stadgande i samma % vissa skälighetshänsyn tagas, bl. a. till den tid, utlänningen vistats här i riket. Det kan sålunda i vissa. fall möta hinder mot utvisning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att fall kunna förekomma, då en utlänning, ehuru förfallen till lösdriveri, varken kan ut- visas eller behandlas enligt lösdrivarlagen, vilket haft till följd, att polismyn- digheten stundom stått fullkomligt maktlös gentemot en sådan person.

Enligt 1926 års förslag skulle berörda brist i lagstiftningen avhjälpas ge- nom ett stadgande (36 %), enligt vilket det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att i varje dylikt förekommande fall föreskriva, att länsstyrelsen finge be» handla vederbörande utlänning såsom lösdrivare.

T. f. polismästaren i Stockholm har i en till de sakkunniga ingiven skrivelse i detta ämne anfört följande:

Det förefölle, som om det föreslagna förfaringssättet vore onödigt omständ— ligt. Understundom förekomme, att lösdrivare av utländsk nationalitet vore född i Sverige eller hade vistats här från mycket tidig ålder, varför utvis- ning icke kunde ifrågakomma. En sådan borde utan vidare kunna behandlas enligt lösdrivarlagen. Aven å annan utlänning borde lagen kunna tillämpas, därest han ej kunde utvisas. Hade däremot utvisningsutslag meddelats, utan att detta likväl kunnat verkställas, skulle enligt redan gällande föreskrifter an- mälan därom göras hos Konungen.

De sakkunniga hava funnit den sålunda framställda erinringen befogad samt fördenskull föreslagit att, där utvisning från riket finnes ej böra äga rum, med sådan utlänning må förfaras enligt 16 % i förevarande lag. Därigenom und- vikes den omständliga proceduren att i varje särskilt fall ingå med framställ- ning till Kungl. Maj:t. Beträffande åter det fall, att hinder möter mot verk— ställande av utvisningsutslag, hava de sakkunniga bibehållit den i 1926 års förslag förekommande bestämmelsen.

5 KAP.

Om allmänna arbetsanstalter.

Beträffande först benämningen å de anstalter, å vilka internering enligt fö- revarande lag skall äga rum, har det ansetts lämpligt att, med undvikande av uttrycket tvångsarbete och tvångsarbetsanstalt, efter förebild av alkoholist- lagens terminologi benämna dem allmänna arbetsanstalter. Såsom sådana sko- la i första hand tagas i anspråk statens nuvarande tvångsarbetsanstalter & Svartsjö (för män) och i Landskrona (för kvinnor), vilka alltså enligt försla- get böra benämnas statens allmänna arbetsanstalter. I de här ovan intagna kostnadsberäkningarna har framhållits (sid. 134), att förslagets genomförande

(

» i A | !

• Sida 157
•  Original

& | ! i

icke, åtminstone ej inom närmare framtid, lärer föranleda behov av någon yt— terligare statlig arbetsanstalt för detta ändamål.

I likhet med vad som skett i de båda föregående förslagen har såsom allmän arbetsanstalt upptagits jämväl av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt, som av Kungl. Maj:t för ändamålet erkänts. En sådan anstalt behöver emellertid icke ursprungligen vara för detta ändamål anordnad, utan det kan t. ex. även vara ett enligt 33 % fattigvårdslagen upprättat arbetshem eller en avdelning därav, som av Kungl. Maj:t erkännes såsom allmän arbetsan— stalt. Det bör i sistnämnda fall vara en sluten avdelning därav, avskild från ar- betshemmet i övrigt. Med tanke härpå hava under 2:0) i förevarande % använts ordalagen »anstalt eller viss avdelning därav». På detta sätt kan, om så fin- nes lämpligt, ett eller flera arbetshem tagas i anspråk för internering av här avsedda personer, vilket, såsom i 1926 års förslag framhållits, kan bidraga till möjligheten att åstadkomma differentiering i behandlingen, i det att en fördelning av de individer, som interneras, allt efter arten av deras asociala beskaffenhet rn. m. då i viss män kan äga rum mellan olika anstalter. Detta sätt att taga arbetshem i anspråk för lagens tillämpning synes, icke minst med hänsyn till kostnadsfrågan (jfr sid. 119), enklare än det i 1926 års förslag använda.

Enligt de två föregående förslagen kan såsom likställd med statlig arbets— anstalt erkännas jämväl av enskild person anordnad arbetsanstalt. Stadgan— det härom, som har sin förebild i alkoholistlagen och där kan vara på sin plats, har i förevarande lagstiftning icke ansetts vara av behovet påkallat eller överhuvud lämpligt. Att erkända anstalter kunna vara anordnade med eller utan bidrag av staten, har likaledes ansetts obehövligt att medtaga.

Beträffande internering av personer i omyndig ålder skulle dessa, såsom re— dan förut anförts (sid. 134), enligt förslaget icke intagas i de för äldre av- sedda allmänna arbetsanstalterna utan i särskilda för sådant ändamål inrät- tade arbetsanstalter, allmänna arbetsanstalter för ungdom. Såsom en av de svåraste bristerna, som vidlåda det nuvarande systemet, har i 1926 års betän— kande framhållits det nu förekommande sammanförandet å samma arbetsan— stalt av yngre, mindre fördärvade personer med äldre, mera förhärdade lös- drivare. Det är också alldeles tydligt, att ett dylikt gemensamhetssystem är synnerligen olämpligt, då därigenom de sämre och oförbätterliga elementen i regel komma att öva ett skadligt inflytande på dessa yngre, beträffande vilka eljest utsikter till varaktig förbättring ännu kunna föreligga. Det är därför av stor vikt att i detta hänseende få en genomgripande ändring till stånd ge- nom särskiljande av yngre och äldre internerade. Därför hava de sakkunniga ansett detta böra komma till uttryck även i lagtexten, vilket icke på motsva- rande sätt skett i 1926 års förslag, och föreslagit inrättande av ett tredje slag av allmänna arbetsanstalter för intagning av personer under 21 år. Detta överensstämmer med vad som gäller om intagning av yngre fångar å särskilda, huvudsakligen för dem avsedda straffanstalter.

Såsom ovan framhållits (sid. '134), hava de sakkunniga närmast tänkt sig, att såsom allmän arbetsanstalt för ungdom skulle erkännas särskild avdelning

• Sida 158
•  Original

21 %. Differen- tiering av an- slaltsvården.

inom de allmänna uppfostringsanstalterna å Bona och å Viebäck och inom så- dant särskilt skyddshem för vanartade barn, som avses i 43 % 2 eller 3 mom. barnavårdslagen. Skyddshem för vanartade barn enligt 43 % 2 mom. finnas för närvarande till ett antal av sex, nämligen ett för gossar, åkerbrukskolo- nien Hall, samt fem för flickor: Drottning Sophias skyddshem i Stockholm, Mossebo skyddshem i ,Viebäck (Svenska diakonissanstaltens), Mor-tingens skyddshem (Samariterhemmets i Uppsala), Hornö skyddshem (Stockholms kyrkliga skyddshemsförenings) och Härsjögårdens skyddshem (Göteborgs dia- konissanstalts), vilket sistnämnda dock öppnas först senare i år. För gossar av den kategori, som avses i 43 % 3 mom., finnes inrättad en särskild avdel- ning vid åkerbrukskolonien Hall, och för flickor av denna kategori finnes Skar- viks skyddshem (Stockholms stadsmissions).

Lagtextens avfattning lägger ej hinder i vägen för att även något äldre per— soner kunna intagas å sådana arbetsanstalter, om vilka här är fråga. Sär- skilt synes det lämpligt, att en å dylik anstalt eller avdelning av anstalt in- tagen person må där kvarbliva under interneringstiden även efter uppnådda 21 år. Härom bör det ankomma på Kungl. Maj:t. att meddela närmare före— skrifter.

För allmän arbetsanstalt bör gälla en stadga eller ett reglemente, vars utfär- dande jämlikt. 31 % &) ankommer på Kungl. Maj:t. '

Angående uppsiktsmyndighet över allmän arbetsanstalt hänvisas till all- männa motiveringen (sid. 125—127).

Enligt 9 % i gällande lösdrivarlag skall viss differentiering i behandlingen av tvångsarbetare äga rum genom deras uppdelning i vissa grupper. 1926 års betänkande innehåller åtskilliga uttalanden om önskvärdheten och behovet av dylik differentiering i anstaltsvården, ehuru det ej kommit till uttryck i lagtexten. De sakkunniga hava emellertid ansett frågan om individualisering i behandlingen av de å allmän arbetsanstalt intagna vara av den vikt, att före- skrift därom bör inflyta i lagen, vilket därför också iakttagits. Betydelsen av att inom anstalten hålla yngre, mera ofördärvade internerade skilda från äldre, mera fördärvade har redan förut framhållits. Särskiljandet i olika grup— per bör, i den mån så kan ske, komma till uttryck icke blott med avseende å bostadsförhållandena genom inhysande i olika logement utan även vid ut- förande av arbete inomhus eller utomhus. En dylik individualisering å arbets— anstalterna förekommer i viss mån redan nu men bör ytterligare utvecklas.

Vad arbetets art och beskaffenhet beträffar ligger det vikt uppå att söka bereda de internerade yrkesutbildning eller ökad yrkesskicklighet, för att de efter utskrivningen skola på hederligt sätt kunna bereda sig utkomst. Ett steg i sådan riktning har tagits genom det. i år beslutade inrättandet av två yrkes- kunniga arbetsledare- eller yrkesmästarebefattningar vid arbetsanstalten å Svartsjö med uppgift att leda verkstadsdriften vid anstalten, omfattande sko- makeri, skrädderi och snickeri. Arbetet vid Svartsjöanstalten är i övrigt hu- vudsakligen inriktat på jordbruksdrift och därmed sammanhängande arbete jämte trädgårdsskötsel, sysselsättningar, som på grund av det omväxlande och

• Sida 159
•  Original

friska utearbetet också torde vara särskilt lämpliga och ändamålsenliga för de internerades återförande till ett sunt och arbetsamt liv. Det må dock icke förbises, att genom yrkesutbildning i ett hantverk utsikterna för en stor del av de internerade att efter utskrivning försörja sig ofta torde mera underlättas än genom sysselsättning med lantbruksgöromål. Båda formerna av arbete, jord- bruksarbete och verkstadsarbete, böra därför lämpligen förekomma. Svartsjö- anstalten rymmer 360 internerade, därav 60 i den år 1928 i bruk tagna slutna avdelningen. Den sist meddelade beläggningssiffran var 189.

1 vad mån ersättning bör tillerkännas å allmän arbetsanstalt intagen person för hans där utförda arbete — i form av arbetspremier eller flitpenningar — bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela föreskrift om.

I detta sammanhang må såsom ett önskemål framhållas, att arbetsdriften vid de allmänna arbetsanstalterna göres så ekonomisk som möjligt. Såsom ett led i strävandena emot en mera ekonomisk arbetsdrift framlade 1927 års besparingsnämnd förslag därom, att åt en central myndighet med erfarenhet i fråga. om ekonomisk anstaltsförvaltning borde uppdragas att ombesörja en central upphandling av behövliga förnödenheter och förbrukningsartiklar åt arbetsanstalterna och statens alkoholistanstalt. De sakkunniga finna, även för sin del ordnandet av något slag av centralupphandling gemensamt för ifrågavarande anstalter och straffanstalterna lämpligen böra göras till före— mål för ytterligare övervägande.

Enligt alkoholistlagen äger den myndighet, som har att utöva uppsikt över de allmänna anstalterna för vård av alkoholister, att förordna om överflytt- ning av intagen person från en anstalt till en annan. En sådan befogenhet för uppsiktsmyndigheten bidrager i sin män, på sätt socialstyrelsen fram- hållit, att möjliggöra ökad differentiering i anstaltsvården. En föreskrift har därför infö1ts även i förevarande lag, varigenom beträffande allmän arbets- anstalt uppsiktsmyndigheten tillagts befogenhet att fölordna om dylik över- flyttning. Sådant förordnande må genast gå i verkställighet, då enligt 29 % klagan däröver ej må föras. Enligt 31 % skall det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter i ämnet.

Beträffande interneringstiden å arbetsanstalt har i enlighet med de princi- 22 5 1 mom. per, som i allmänna motiveringen (sid. 85 och 87) närmare utvecklats, i stål- let för det nu tillämpade förfarandet, enligt vilket interneringstiden av läns- styrelsen i interneringsbeslutet bestämmes på förhand, införts en relativt. obe- stämd interneringstid. Detta medför, att. bestämmandet av interneringstidens längd överflyttas från länsstyrelsen till anstaltsstyrelsen, på vilken myndighet verkställigheten av ett interneringsbeslut ankommer och vilken genom förestån- daren och övriga befattningshavare vid anstalten har möjlighet att förskaffa sig ingående kännedom om den internerades uppförande under anstaltsvistel— sen och utsikterna beträffande honom till varaktig förbättring. Häruti an- sluter sig de sakkunnigas förslag till de tidigare förslagen.

1 avseende å den maximitid för interneringen, som, enligt vad i den allmänna motiveringen framhållits, måste stadgas, hava de sakkunniga emellertid an-

I internerings- tid i allmän- het.

• Sida 160
•  Original

22 5 2 mom.

Obestämd internering utöver tre år i vissa fall.

sett obehövligt att bestämma en särskild kortare maximitid för lindrigare fall — för vilka den allmänna regeln bör gälla —— utan funnit tidsgränsen tre år kunna generellt fastställas såsom maximitid. I likhet med vad som skett i de tidigare förslagen har det å andra sidan i fråga om minimigräns stadgats, att. utskrivning ej må ske tidigare än ett år efter intagandet å anstalten, utan att synnerliga skäl därtill äro.

Den, som enligt 10 % frivilligt ingått å allmän arbetsanstalt, bör icke där kunna kvarhållas under längre tid än den, vartill han enligt den av honom av- givna skriftliga förbindelsen förbundit sig. Av förevarande moments lydelse följer emellertid, att han redan dessförinnan, under den i första stycket angiv- na betingelse, kan från anstalten utskrivas.

Enligt 1926 års förslag kunde i visst fall interneringstiden utsträckas ut— över ovan angiven maximitid av tre år. Detta kunde äga rum, då personen i fråga tidigare varit internerad i tvångsarbetsanstalt under tillhopa minst tio år och sannolikheten talade för, att han vid utskrivning efter de tre årens in- ternering skulle återfalla i lösdriveri; sådan person kunde kvarhållas på obe- stämd tid, tills grundad anledning förelåge till antagande, att han efter ut- skrivning skulle ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv, men frågan om hans utskrivning skulle minst en gång årligen upptagas till övervägande. Några länsstyrelser hava uttalat betänkligheter mot ifrå- gavarande bestämmelse (sid. 76).

De sakkunniga hava för sin del funnit den tanke, som sålunda kommit till ut— tryck i nyssnämnda förslag, vara i princip riktig. Beträffande en person, som tidigare upprepade gånger och avsevärd tid varit internerad å arbetsanstalt utan att något resultat därigenom vunnits, har man endast ringa anledning att hysa någon förhoppning, att han utanför anstalten skall föra ett arbetsamt och hederligt liv och bliva en samhällsnyttig medborgare. Stöd för omdömet här- om' har man att hämta i såväl tillgängliga uppgifter om den ifrågavarande personens föregående liv som iakttagelser om hans uppförande i anstalten. Den kännedom om hans sinnesart och möjligheter till förbättring, som anstaltsled- ningen sålunda kan förvärva sig, torde kunna lämna tillräckligt material för bedömande av frågan, huruvida han bör kvarhållas eller utskrivas från an— stalten. Emellertid dela de sakkunniga de mot 1926 års förslag i denna del framförda betänkligheterna så till vida, att strängare förutsättningar synas böra uppställas för institutets tillämplighet, då det gäller ett så vittgående ingrepp i en persons frihet som anstaltsinternering under obestämd tid framåt. Till förebild synas härvid i viss mån kunna tjäna motsvarande bestämmelser i lagarna den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering av återfallsförbrytare. Med stöd härav synes lämpligen böra uppställas såsom villkor för fortsatt internering, efter det maximitiden tre år gått till ända, att den internerade förut efter uppnådd myndig ålder minst fyra gånger och sammanlagt minst tio år varit —— vare sig enligt länsstyrel- ses förordnande eller på grund av frivilligt ingående —— intagen å allmän ar— betsanstalt; att han därefter inom fem år från senaste utskrivning för femte

• Sida 161
•  Original

gången åter förklaras skola intagas å sådan anstalt; samt att utsikt icke före- finnes, att han i händelse av utskrivning skall föra ett ordentligt och samhälls- nyttigt liv, eller ock att han är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till per- son eller egendom. Beträffande det sist upptagna villkoret skiljer sig försla- get från nyssnämnda två lagar av den 22 april 1927, i det att det uppställda villkoret, att den internerade skall vara att anse såsom vådlig för annans säker— het till person eller egendom, enligt nämnda lagar är obligatoriskt, men enligt förevarande förslag upptagits endast såsom ett alternativ. När det gäller fråga om internering på obestämd tid av förbrytare, är det uppenbarligen samhälls- ,” faran och de avsedda personernas oskadliggörande, som i främsta rummet kom- ' ma i betraktande. Beträffande här avsedda personer ligger denna fråga något annorlunda till; när dessa äro samhällsfarliga, är det i samhällsskyddets in- tresse visserligen angeläget att utsträcka en sådan persons internering på obe- stämd tid utöver de tre åren, men det kan även, såsom i 1926 års förslag fram- hållits, anses motiverat att tillämpa ifrågakomna bestämmelse i de fall, då den internerade tydligen saknar varje möjlighet att reda sig på egen hand och, för- ; satt i frihet, med till visshet gränsande sannolikhet komme att göra sig skyldig 1 till återfall. Ej sällan äro dessa personer i viss mån psykiskt defekta och då det, frånsett vårdanstalter för sinnessjuka och sinnesslöa, ej torde finnas andra anstalter, där de lämpligen kunna intagas och vårdas, ter det sig även ur prak- tisk synpunkt ändamålsenligt att hålla dessa för samhället onyttiga och skadliga individer internerade å anstalt, varom här är fråga.

En länsstyrelse har ifrågasatt, huruvida ej i fråga om bestämmelsen i före- varande mom. jämväl avtjänat straffarbete borde medräknas i den interne- ringstid å tio år, som är en förutsättning för lagrummets tillämplighet. En dylik utsträckning av institutets omfattning, vilken väl borde betinga en mot- svarande ändring i den ovannämnda lagen om internering av återfallsförbrytare, som trädde i tillämpning först med 1928 års ingång, hava de sakkunniga icke funnit sig böra vidtaga. Frågan torde dock vara värd beaktande och framdeles böra bliva föremål för vidare övervägande.

Från tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hava infordrats uppgifter å antalet av de å anstalten internerade, som vid ingången av vart och ett av åren 1926, 1927 och 1928 varit intagna minst fyra gånger, och å antalet av dem, som vid samma tid varit intagna sammanlagt minst tio år. Uppgifterna utvisa föl- jande:

Vid ingången Antal internerade, som varit intagna av är minst 4 gånger sammanlagt minst 10 år ; 1926 .................... 78 8 ' 1927 .................... 69 9

1928 .................... 80 4.

Även om dessa siffror till äventyrs ej kunna anses fullt bevisande med avse- ende på vad som kan bliva fallet enligt de i detta hänseende nu föreslagna be— stämmelserna, torde man likväl få antaga, att stadgandet om internering på

• Sida 162
•  Original

obestämd tid utöver den vanliga maximitiden av tre år kommer att få till- lämplighet endast i jämförelsevis få undantagsfall.

Beträffande förvaringen av de i detta mom. avsedda personer böra de i regel beredas ett slags asylvård i särskild avdelning inom eller i anslutning till all- män arbetsanstalt. I en del fall kan det dock befinnas lämpligt att låta så- lunda internerad person, därest han är arbetsför, deltaga i arbetet jämte andra internerade.

Vid tillämpning av ifrågakomna bestämmelse bör skillnad icke göras, om intagandet å allmän arbetsanstalt ägt rum enligt förevarande lag eller enligt lagen om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Däremot sy— nas skäl föreligga att vid berörda tillämpning icke taga hänsyn till internering å allmän arbetsanstalt enligt 75 % fattigvårdslagen eller 72 % barnavårdsla— gen. Särskilt när det gäller internering av försumliga försörjare, skulle det vara synnerligen opåkallat att medräkna dylik internering, som har ett helt annat syfte än internering enligt någon av de två förstnämnda lagarna.

Genom bestämmelsen, att internering, som må utsträckas utöver de tre åren, skall hava ägt rum enligt länsstyrelsens förordnande, undantages det för övrigt sannolikt sällsynta fall, att denna internering skett på grund av den interne— rades frivilliga ingående å arbetsanstalten.

I anslutning till 1926 års förslag upptager förevarande förslag bestämmel- se därom, att fråga om utskrivning av person, som sålunda hålles internerad tillsvidare för obestämd tid framåt, minst en gång under varje kalenderår skall upptagas till övervägande. Motsvarande bestämmelse finnes i ovannämnda 1927 års lagar.

22 % 3 mom- Stadgandet i 22 % 3 mom. första stycket om beräkning av tiden för anstalts— låt/vikande vistelsen i händelse av avvikande från allmän arbetsanstalt överensstämmer i (13223szch? sak med de båda föregående förslagen. Bestämmelse om handräckning av po— lismyndighet för återhämtande till anstalten är här tillagd efter förebild av al- koholistlagen (22 €).

23 ä 1 mom. Stadgandet i detta mom. avser det fall, att någon å allmän arbetsanstalt in- _Ft'irfarande tagen person bliver varaktigt oförmögen till arbete. Fallet är således alldeles mdågrtggfånde analogt med det, som enligt 16 % 2 mom. kan föreligga under ärendes behand- arbefw/ör- ling hos länsstyrelsen; och hänvisas till motiveringen under nämnda % och 332322 mom. I det fall, som avses i första stycket av förevarande mom., har anstalts- styrelsen att utskriva personen i fråga och överlämna honom till länsstyrel— sen i det län, där anstalten är belägen. Länsstyrelsen bör därefter förfara på enahanda sätt, som i 16 % 2 mom. första stycket angives. Förekommer sådant fall, som i andra stycket av förevarande mom. sägs och som är analogt med det i 16 % 2 mom. andra stycket omförmälda, bör utskriv- ning från anstalten ej äga rum.

23 5 2 mom. Då någon å allmän arbetsanstalt intagen person bliver eller befinnes vara Förfarande sinnessjuk eller sinnesslö, ligger det i sakens natur, att anstaltsledningen har 2238ng att föranstalta om erforderlig vård åt sådan person å därför lämpad anstalt.. eller sinnesslö internerad.

• Sida 163
•  Original

!

l i l l 1 l i )

Den i berörda hänseende föreliggande skyldigheten har lagfästs i den inneva- rande år av riksdagen antagna sinnessjuklagen (6 %). På grund av den allt- jämt föreliggande platsbristen å sinnessjukhusen kan det emellertid ofta draga avsevärd tid, innan plats där kan beredas åt den sinnessjuke. Det synes för- denskull vara på sin plats att i förevarande lag införa stadgande därom, att sådan sinnessjuk eller sinnesslö person må kvarhållas å arbetsanstalten, tills erforderlig vård annorstädes kan beredas honom. I sammanhang med behand— ling av sinnessjuklagen har årets riksdag antagit lag om ändrad lydelse av 7 % i gällande lösdrivarlag, innefattande tillägg av angivet innehåll. Det för- utsättes dock härvid, att i dylika fall kvarhållande och vård å arbetsanstalt endast interimistiskt skall behöva ifrågakomma för kortare tid.

Styrelsen för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö har framhållit att, därest ett dylikt stadgande kommer till stånd, anstalten borde utrustas med härför erfor- derliga anordningar samt med tillräcklig, för ändamålet utbildad personal. Se— den emellertid numera, under år 1928, den nyuppförda, slutna avdelningen vid Svartsjöanstalten tagits i bruk, torde några särskilda anordningar för ända- målet knappast krävas. Däremot synes det påkallat, att någon eller några av den vid anstalten anställda personalen hava utbildning i sinnessjukvård.

Såsom en motsvarighet till stadgandet i 10 % om frivilligt ingående å all- män arbetsanstalt föreslås i förevarande mom. bestämmelse, enligt vilken det, när skäl därtill anses föreligga, av anstaltsstyrelsen kan medgivas tvångsinter- nerad person att efter anstaltsvistelsens eljest bestämda slut frivilligt få kvar- stanna å anstalten. Det har dock ansetts böra stadgas viss maximitid härför, och har denna satts till ett år. Såsom villkor för dylikt frivilligt kvarstannande har stipulerats, att den internerade i likhet med vad som gäller enligt 10 % även i detta fall skall a_vgiva en skriftlig förbindelse att kvarstanna den tid, som be- stämmes. I övrigt bör han under berörda tid fortfarande vara underkastad samma bestämmelser som övriga internerade.

I motiveringen under 22 % 1 mom. hava anförts de skäl, som föranlett att från länsstyrelsen till styrelsen för vederbörande allmänna arbetsanstalt över- flytta beslutanderätten i frågor om kvarhållande å och utskrivning från an- stalten. Med hänsyn till den funktion, som uppsiktsmyndigheten enligt före- varande förslag fått, är det naturligt, att klagomål över anstaltsstyrelsens be- slut i dessa frågor böra anföras hos denna myndighet. Då emellertid i dylika fall anförande av klagomål, vilka ej böra vara inskränkta till viss tid, synes böra gå genom anstaltsstyrelsen, har det ansetts lämpligast att ej giva klagomålen form av besvär utan hellre låta dem ske underställningsvis. Två fall hava emellertid ansetts vara av den vikt, att underställning av anstaltsstyrelsens beslut obliga- toriskt bör ske. Detta gäller framför allt enligt 22 % 2 mom. eller frågor om interneringens utsträckande över den vanliga maximitiden av tre år. I sådan fråga, vilken, såsom förut anmärkts, är av djupt ingripande betydelse för den person, det gäller, bör det med nödvändighet tillkomma högre myndighet att pröva varje sådant beslut.

23 ä 3 mom.

Frivilligt krarstannande å allmän arbetsanstalt.

24 5 1 mom.

Beslut om utskrivning och underställ ning därav. _

• Sida 164
•  Original

Det andra fallet, i vilket underställning av anstaltsstyrelsens beslut skulle vara obligatorisk, gäller frågor om utskrivning eller kvarhållande av varak— tigt arbetsoförmögna personer, om vilka förmäles i 23 % 1 mom. Då dessa be- slut ofta kunna avse frågor av ömtålig beskaffenhet och de därtill hava en viss ekonomisk innebörd, i det att desamma kunna hava till följd överflyttning av vårdkostnader från statsverket på resp. kommun, får det anses påkallat, att även här avsedda beslut böra underställningsvis prövas av högre myndighet.

Det har ifrågasatts att stadga viss inskränkning i rätten för internerad att 1 göra framställning om utskrivning från anstalten. Man lärer nämligen kunna i förvänta att, då interneringstiden göres relativt obestämd, dylika framställ— ningar skola ofta komma att upprepas av samma person och för de handläg- gande myndigheterna föranleda onödigt och tidsödande besvär. Efter före- bild av bestämmelse i den vid innevarande års riksdag antagna sinnessjuklagen (22 %) kunde möjligen stadgas att, därest anstaltsstyrelsen avslagit framställ- i ning om utskrivning, styrelsen ej må till prövning upptaga ny framställning, som inkommit förr än fyra månader förflutit från den dag, då beslutet om avslag å den föregående framställningen meddelades. En sådan inskränk- ning i rätten att göra framställning om utskrivning skulle givetvis icke ut— göra hinder för anstaltsstyrelsen eller uppsiktsmyndigheten att, när skäl där— till förekomme, besluta om den ifrågavarande personens utskrivning även un— der löpande fyramånadersperiod. Emellertid synes full analogi icke föreligga mellan de i sinnessjuklagen avsedda fallen och de fall, om vilka enligt före— varande lagstiftning bliver fråga. Beträffande sistberörda fall saknar man även all erfarenhet uti ifrågakomna hänseende, och det undandrager sig därför tillförlitligt bedömande, i vad mån behov av ett stadgande i antydd riktning kan komma att föreligga. Då några allvarligare olägenheter i berörda avse— ende icke påvisats komma att inträda, hava de sakkunniga funnit stadgande av föreslaget innehåll ej för närvarande böra upptagas i lagen, utan torde man, innan man slutgiltigt tager ståndpunkt i frågan, lämpligen böra avvakta de i erfarenheter, som av vederbörande anstaltsstyrelser i detta hänseende kunna komma att inhämtas.

Att i de fall, då underställning är obligatorisk, av anstaltsstyrelsen fattade beslut om utskrivning icke böra bringas i verkställighet, förr än uppsiktsmyn- digheten prövat frågan, ligger i sakens natur.

Slutligen har i detta mom. efter förebild av bestämmelse i alkoholistlagen (19 %) intagits ett stadgande rörande befogenhet för uppsiktsmyndigheten att förordna om utskrivning. Uppsiktsmyndigheten bör hava denna rätt, oavsett huruvida framställning om utskrivning gjorts eller ej. Den i viss mån mot- svarande bestämmelsen i alkoholistlagen tillkom efter erinran i lagrådet, som fann densamma vara av praktiska skäl påkallad. Beslut om utskrivning kan ifrågakomma t. ex. med anledning av en utav uppsiktsmyndigheten å resp. ar- j betsanstalt verkställd inspektion.

24 5 2 mom. En uppenbar brist i nu rådande system är, att vid utskrivning från arbets- ; Åtgärder vid anstalt effektiva åtgärder för de utskrivnas förhjälpande till anställning eller utskrivning.

• Sida 165
•  Original

arbete i allmänhet icke vidtagas. Det är av synnerlig vikt att få till stånd anordningar med dylika åtgärder såsom en naturlig komplettering till anstalts— behandlingen. Därest den utskrivne icke kommer i åtnjutande av sådan hjälp, kan anstaltsbehandlingen mången gång, såsom erfarenheten visat, lätt bliva fruktlös. För beredande av lämplig sysselsättning åt utskrivna bör anstalts— styrelsen hänvända sig till hjälporganisation eller enskilda personer, som kun- na väntas visa förståelse för uppgiften att omhändertaga här avsedda personer. Att övervakning bör anordnas, om så anses nödigt, är redan förut sagt.

Det torde ej sällan kunna inträffa att, då utskrivning av en internerad skall 24 5 3 mom. ske, det av ett eller annat skäl kan befinnas omöjligt att omedelbart bereda Kvarhållqnde honom sysselsättning utanför anstalten. Är det t. ex. en sjöman, kan det vara 525223?ij omöjligt att skaffa honom anställning på vintern; det kan också vara en sä- anskaffande songarbetare, åt vilken det vid ifrågasatt utskrivning, på grund därav att ar- ”32,33? betet i hans yrke då ligger nere, ej genast kan beredas arbetstillfälle. I sådana fall bör det i den internerades eget intresse vara medgivet att låta honom kvar— stanna å arbetsanstalten, tills sysselsättning beretts honom. För uppnående av ett gynnsamt resultat av anstaltsbehandlingen är det av stor vikt, att åter— vän-dandet till samhället sker vid en tidpunkt, då goda arbetsmöjligheter finnas. Maximitid för kvarhållande å anstalten i dylikt fall bör dock föreskrivas, och hava fyra månader ansetts vara tillräcklig tid i sådant hänseende.

Den här intagna föreskriften om insändande av uppgift till centralregistret 24 5 4 mom. tarvar ingen motivering. Uppgift till central- registret.

1926 års förslag innehåller vissa bestämmelser om' villkorlig utskrivning 25% lmom. från arbetsanstalt. Man torde numera också vara allmänt ense om, att över- Bevilja'nde av gången från den stränga disciplinen och bundenheten inom en sådan anstalt påg?” till en obegränsad frihet utanför densamma icke bör bliva alltför plötslig, enär ' de utskrivna då, särskilt om de återvända till sin förra miljö, ofta lätt återfalla i sitt förra leverne. Man har därför velat få till stånd ett mellanstadium, un- der vilket den internerade tillåtes vistas utom anstalten men samtidigt ställes under tillsyn och förpliktas följa vissa föreskrifter beträffande vistelseort och sysselsättning m. m. med risk att, om han bryter mot dem, genast bliva åter- intagen i anstalten. Ej minst ur uppfostringssynpunkt har en sådan anord- ning, som på åtskilliga närliggande områden sedan länge tillämpats, visat sig vara av stor betydelse och medföra gynnsamma resultat.

Det har emellertid ifrågasatts, huruvida icke syftet med villkorlig utskriv- ning lämpligare skulle nås genom införande av s. k. försökspermission, som skulle medgiva en enklare och smidigare procedur särskilt såvitt gäller even— tuellt återhämtande till anstalten. Detta skulle innebära en återgång till 1922 års förslag, som efter förebild av vad som gäller i fråga om elever å de allmänna uppfostringsanstalterna upptog bestämmelser om försökspermission (enligt nämnda förslag benämnt försöksutskrivning). Inom alkoholistvården

• Sida 166
•  Original

har detta institut, ehuru icke omnämnt i alkoholistlagen, som i stället inne- håller bestämmelser om villkorlig utskrivning, likväl sedan länge varit i tillämpning, då institutet befunnits medföra bestämda fördelar framför den i lagen föreskrivna villkorliga utskrivningen, särskilt därutinnan att den för- sökspermitterade, som missköter sig, under enklare former utan vidare kan återtagas till anstalten.

Av enahanda skäl, som inom alkoholistvården föranlett införandet av insti- tutet försökspermission (se statens offentliga utredningar 1926: 17 sid. 120—— 122), anse de sakkunniga, på sätt redan förut i den allmänna motiveringen an- tytts, denna form av försöksvistelse utom arbetsanstalten före utskrivningen vara att föredraga. Huvudvikten ligger därvid på möjligheten att utan någon vidlyftig procedur kunna till anstalten återhämta den, som visat sig missbruka erhållet tillstånd att försöksvis eller på prov vistas utom anstalten.

I likhet med vad som gäller i fråga om internerad å allmän uppfostringsan- * stalt och vad som i 1922 års betänkande föreslagits anse de sakkunniga, att för— sökspermission ej bör beviljas utan att dessförinnan anställning eller eljest sys— selsättning av lämplig beskaffenhet anskaffats åt personen i fråga. På sina håll har man uttalat sig för upprättande av s. k. arbetskolonier, liknande dem, l som finnas i Tyskland, i vilka försökspermitterade kunde anbringas och där ' levnadssättet närmar sig det vanliga livets förhållanden; vistelsen i en sådan i koloni skulle underlätta övergången till ett arbetsamt och självförsörjande I

!

liv. I regel torde anstaltsstyrelsen för beredande av sysselsättning åt här avsedda personer hava att vända sig till hjälporganisation eller enskild per- son, som kan befinnas villig att härtill lämna sin medverkan.

Då försökspermission är avsedd att ingå såsom ett led i anstaltsbehandlingen och närmast har till syfte att under betryggande former möjliggöra prövning, huruvida personen i fråga är i stånd att föra ett ordentligt och samhällsnyt- tigt liv, följer härav helt naturligt, att permissionstiden skall inräknas i tiden för anstaltsvistelsen. Därigenom känner sig den permitterade fortfarande bun- den vid anstalten, vilket icke är utan en viss psykologisk betydelse och i sin mån bör kunna medverka till ett klanderfritt uppförande under permissions- tiden.

I motsvarighet till vad som stadgas i 22 % 1 mom. torde lämpligen böra före- skrivas, att försökspermission ej utan synnerliga skäl må beviljas tidigare än ett år efter intagandet å arbetsanstalten. Att övervakning i regel bör anord- nas i sammanhang med försökspermission, är redan förut sagt.

25% 2mom. Av det redan anförda framgår att, därest den försökspermitterade skulle i Brytamle av något avseende missbruka det honom givna förtroendet genom att undandraga 539233th sig anordnad övervakning eller genom att överträda meddelade föreskrifter, an— permission. staltsstyrelsen skall äga att med anlitande av polismyndigheten genast låta * återhämta honom till anstalten. Det bör i första hand ankomma på övervaka- & ren att hos anstaltsstyrelsen göra anmälan om den permitterades bristande iakt- l tagande av permissionsvillkoren, men även polismyndighet bör hava befogen— l het att göra sådan anmälan.

• Sida 167
•  Original

% | i

Då en försökspermitterad sålunda återhämtas till arbetsanstalten, bör han kunna kvarhållas där icke blott den — måhända korta — tid, som återstår av maximitiden för internering, utan även någon tid därutöver. Då den föregå- ende anstaltsbehandlingen visat sig icke medföra åsyftat resultat, är det ur uppfostringssynpunkt av behovet påkallat att utsträcka interneringen längre tid, och har i sådant hänseende ett år utöver maximitiden ansetts tillfyllest. Det må här tilläggas, att i de fall, då den permitterades uppförande under permissionstiden icke lämnar rum för anmärkning, anstaltsstyrelsens beslut om hans utskrivning från arbetsanstalten bör kunna meddelas utan att den per- mitterade, som då i de flesta fall torde befinna sig å annan ort än där anstal- ten är belägen, för detta ändamål behöver åter inställa sig å anstalten. Be- slutet bör kunna tillställas honom skriftligen. I detta fall kommer sålunda försökspermissionen för den permitterade att vid permissionstidens slut auto- matiskt övergå i utskrivning. Att även vid utskrivningen övervakning, om så prövas nödigt, fortfarande kan komma att anordnas, framgår av 24 % 2 mom., men det lärer vara att antaga, att i de fall, då försökspermission ägt rum med gynnsamt resultat, övervakning ej längre skall behöva ifrågakomma.

Har vid utskrivningen övervakning anordnats och den övervakade icke full— gör de därvid meddelade föreskrifterna, har anstaltsstyrelsen icke vidare att taga befattning med saken, då genom utskrivningen sambandet med anstalten blivit löst. I analogi med motsvarande bestämmelse i alkoholistlagen (20 å), som tillkommit på grund av erinran av lagrådet, bör det ankomma på förhörs- myndigheten i orten att upptaga saken till behandling. Anmälan om över- trädelse av de meddelade föreskrifterna, som den övervakade skulle hava att iakttaga, bör även i detta fall kunna göras av övervakaren eller polismyn- dighet.

Ett brytande av övervakningsvillkoren bör såsom regel för den övervakade medföra sakens överlämnande till länsstyrelsen och risk att ånyo intagas å all- män arbetsanstalt. Emellertid framhöll lagrådet vid behandling av förslaget till nuvarande alkoholistlag, att det torde vara uppenbart, att icke varje om än så obetydligt brytande av de föreskrivna villkoren skulle medföra ny in- ternering. Det har även med avseende på förevarande förslag ansetts lämp- ligt att i lagtexten giva uttryck häråt genom att antyda, att omständigheterna kunna föranleda till lindrigare åtgärd än sakens överlämnande till länsstyrel- sen. N'y internering å allmän arbetsanstalt bör ifrågakomma endast om det finnes nödvändigt för den ifrågavarande personens återförande till ett ordent— ligt och samhällsnyttigt liv.

Överlämnas emellertid ärendet till länsstyrelsen, bör den utskrivne, på sätt i 13 % för där avsedda fall är föreskrivet, genom polismyndighetens försorg tagas i förvar och inställas hos länsstyrelsen, som har att vidare förfara på sätt i 4 kap. är stadgat.

26 %.

Brytande av föreskrifter vid utskriv— ning.

• Sida 168
•  Original

6 KAP.

Allmänna bestämmelser.

27 g, Uti 1926 års förslag (33 %) meddelas vissa föreskrifter angående tillsyn Tillsyn 52,6, Över bl. a. verksamheten vid härbärgen, räddningshem och andra dylika an— ”?fk-thålm stalter; beträffande de organ, som skulle utöva berörda tillsyn, hänvisades till vad enskilda _, . .

anstalter. bestämmelserna 1 6 kap. fattigvårdslagen.

De sakkunniga hava jämväl funnit föreskrifter i nämnda hänseenden er- forderliga men ansett desamma böra utsträckas att gälla tillsyn även över de allmänna (närmast statliga) arbetsföretag, som i 9 % omförmälas. Vad där- emot tillsyn å kommunala härbärgen och anstalter angår, torde fattigvårds— lagens bestämmelser om uppsikt över kommunernas fattigvård därvidlag äga tillämpning, och böra dessa följaktligen här lämnas å sido.

Vad frågan om tillsynsorgan i övrigt beträffar, finna de sakkunniga, vilka icke upptagit bestämmelserna i 1926 års förslag om fattigvårdsstyrelser och andra kommunala institutioner såsom i första instans handläggande myndig- heter i lösdrivarärenden, lämpligast låta denna tillsyn ankomma på den före- slagna uppsiktsmyndigheten. Detta kommer att stå i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården (se instruk— tionen den 17 december 1915). Här avsedda uppsiktsmyndighet bör kunna upp- draga åt auktoriserad hjälporganisation eller viss befattningshavare att utöva den uppsiktsmyndigheten åliggande tillsynen. De närmare bestämmelserna härom synas hava sin plats i instruktion för nämnda myndighet.

Beträffande uppsiktsmyndighetens befogenhet att vidtaga åtgärder för rät- tande av föreliggande missförhållanden hava bestämmelserna i 42 % barna- vårdslagen ansetts kunna tjäna till förebild.

28 & Uppenbart är, att kostnad för de internerades vård och underhåll å allmän Kostnader för arbetsanstalt skall bestridas av statsverket. Detsamma bör gälla kostnad för Mave'ket- handräckning av polismyndighet för återhämtande till arbetsanstalt av däri- från avviken person eller av försökspermitterad, som överträtt i samband med övervakning givna föreskrifter. Ersättning åt polismyndighet för sådan hand- räckning bör utgå enligt enahanda grunder, som för handräckning enligt fat- tigvårdslagen eller barnavårdslagen äro stadgade i kungörelsen den 26 juni 1925 angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter in. in. Härför torde böra vidtagas ändring i 3 och 5 %% i nämnda kungörelse.

2 mom. i förevarande % överensstämmer i huvudsak med 31 å i 1926 års för- slag, dock med den skillnad, att beträffande resa, som föranledes därav att arbete eller sysselsättning anvisats någon, som är föremål för åtgärd eller an- staltsbehandling enligt lagen, å annan ort än där han befinner sig, ersättning för resekostnaden skall utgå av statsmedel endast i de fall, då arbetet eller sys- selsättningen anvisats av offentlig myndighet eller anstaltsstyrelse. Lämnas anvisning i berörda hänseende t. ex. av hjälporganisation, som tagit personen

• Sida 169
•  Original

om hand, bör denna organisation ock svara för resekostnaden. För att för stats- verket möjliggöra en begränsning av de här avsedda kostnaderna har i detta mom. tillagts, att Kungl. Maj:t äger bestämma, i vilken omfattning och enligt vilka grunder ersättning uti ifrågavarande hänseenden skall utgå av stats- medel. Med stöd härav kunna restriktiva bestämmelser i besparingssyfte utfärdas. Dessa böra dock ej göras så snäva, att den för lagens tillämpning vik- tiga hjälpverksamheten därigenom försvåras.

Enligt 1926 års förslag fingo vidtagna hjälpåtgärder ej genom besvär över- 29 %. klagas, ej heller i samband därmed till lösdrivare given anmaning eller erin- Inskränk. ran, ej heller anordnad övervakning. I dessa avseenden intager förevarande [€£$-(12182.

. förslag samma ståndpunkt, dock med den avvikelse, att förhörsmyndighets beslut, evad det än gäller, ansetts böra få överklagas i samband med besvär över länsstyrelses utslag, varigenom förordnats om klagandens intagande å allmän arbetsanstalt. Då det här gäller vidtagande av åtgärder till hjälp och stöd åt de personer, vilka bliva föremål för förhörsmyndighetens behandling och vilka därigenom undgå strängare åtgärd i form av internering, har det an- setts ej böra medgivas någon självständig klagorätt i berörda hänseende, så mycket mindre som åtgärderna i fråga, för att kunna realiseras, i viss mån förutsätta medverkan av personerna själva. Att klagan i nämnda hänseende däremot får föras i samband med besvär över interneringsbeslut, står i överens- stämmelse med vad som enligt 1926 års förslag gäller i fråga om meddelad var- ning.

Enligt 22 och 25 %% har polismyndighet att på begäran av anstaltsstyrelse meddela handräckning för återhämtande till arbetsanstalt av därifrån avviken eller försökspermitterad person. 1926 års förslag (38 %) innehöll i likhet med * fattigvårdslagen (79 å) och barnavårdslagen (82 %) särskilt stadgande om kla- gans förande över vissa handräckningsåtgårder, bl. a. sådan handräckning, var- om här är fråga. De sakkunniga hava emellertid ansett detta icke vara av behovet påkallat och därför ej upptagit något motsvarande stadgande.

Klagan har med avseende å de i denna lag upptagna fallen ej ansetts böra få föras över övervakning, som av anstaltsstyrelse anordnats, och ej heller över överflyttning från en allmän arbetsanstalt till en annan, varom uppsiktsmyndig- heten förordnat.

1 Bestämmelserna i denna % om klagan över länsstyrelses interneringsbeslut 30 å. i överensstämma i huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1922 års förslag. K__lagan över *, Däremot skilja de sig, på sätt av den allmänna motiveringen framgår (sid. 128 åligga? ; 0. f.), från 1926 års förslag därutinnan, att besvär i dessa mål icke skola full- myndighetens & följas till regeringsrätten utan till högsta domstolen. I den allmänna motive- bedui- ringen (sid. 129) hava också utvecklats skälen för att låta samma besvärsord- ning gälla i fråga om länsstyrelses beslut, varigenom villkorligt anstånd med utslags verkställande förklarats förverkat. Enligt 18 % skall länsstyrelses interneringsbeslut i allmänhet både muntli- gen avkunnas för den, som i beslutet avses, och skriftligen delgivas honom. De sakkunniga hava ansett lämpligast att i likhet med 1926 års förslag räkna

• Sida 170
•  Original

31 5. Adminiatra- tiva före- skrifter.

besvärstiden från den skriftliga delgivningen, som i motsats till det muntliga avkunnandet alltid skall vara obligatorisk.

Enligt såväl gällande lösdrivarlag som 1922 års förslag är beträffande be- svär över länsstyrelses beslut i lösdrivarmål klagan medgiven endast i fråga om utslag rörande någons internering å tvångsarbetsanstalt. 1926 års för- slag intog i denna del en annan ståndpunkt, beroende därpå att länsstyrelse, vilken enligt sistnämnda förslag också skulle vara tillsynsmyndighet över ar- betsanstalterna, hade att meddela beslut i åtskilliga andra frågor, än som enligt förevarande förslag skall bliva fallet. De sakkunniga hava ej i denna del haft anledning att avvika från 1922 års förslag. Redan förut (sid. 144) är sagt, att beslut om övervakning, varom länsstyrelse har att förordna, icke bör få över- klagas,

Enligt 1926 års förslag skulle, i likhet med vad som är fallet beträffande kommunala mål samt fattigvårds- och barnavårdsmål, klagande äga rätt att i hithörande mål till länsstyrelsen insända sina besvär med posten. De sakkun- niga hava ej funnit skäl att frångå den ståndpunkt, som 1926 års förslag i denna del sålunda intager, och torde klagandens rätt att på nämnda sätt till— ställa länsstyrelsen besvären i lagtexten enklast komma till uttryck genom att där i stället för ordet »ingiva» använda uttrycket »inkomma med», som enligt gängse språkbruk innefattar både ingivande av klaganden personligen eller genom ombud och insändande genom posten. Motsvarande ändring bör då ske i 83 % fattigvårdslagen.

Beträffande stadgandet i 2 mom. av förevarande % hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts rörande klagan över uppsiktsmyndighetens be- slut i utskrivningsfrågor (sid. 129). De bestämmelser, som i detta mom. åsyf- tas, återfinnas i förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gäl- lande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av för- valtande myndigheter och ämbetsverk.

Stadgandet i 3 mom. av denna % överensstämmer med 1926 års förslag. Dock har i enlighet med erinran, som av en länsstyrelse gjorts (sid. 78), tillagts före- skrift därom, att här ifrågakomna rättegångsbiträde äger åtnjuta gottgörelse av allmänna medel, på sätt i 14 % 4 mom. i analogt fall är föreskrivet.

Under denna % hava angivits de ämnen, rörande vilka Kungl. Maj:t har att meddela närmare föreskrifter. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 1926 års förslag under 35 %. I nämnda % under mom. a) och b) intagna bestäm- melser rörande fattigvårdsstyrelsens och andra kommunala institutioners verk- samhet samt arbete vid arbetshem m. m. hava här helt uteslutits, då nämnda institutioner och arbetshemmen enligt förevarande förslag icke fått sig de upp- gifter tilldelade, som i 1926 års förslag var fallet.

I övrigt torde någon särskild närmare motivering till stadgandena i denna % ej vara erforderlig utöver vad som förut anförts i motiveringen rörande de sär- skilda ämnen, som i paragrafen avses. I fråga om centralregistret må bemär- kas, att enligt 11 å och 24 % 4 mom. till registret skall insändas uppgift jämväl

• Sida 171
•  Original

om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt och om utskrivning av internerad, som på sådant sätt ingått å arbetsanstalt. Enligt lagen om straffregister skall det till straffregistret lämnas uppgift i enahanda hänseenden (se 1, 2 och 5 %% i nämnda lag i föreslagen ändrad ly- l delse, sid. 45—46), som enligt förevarande förslag föreskrivits rörande upp- gifter till centralregistret. Det kunde möjligen ifrågasättas att ur straffre- gistret utesluta uppgifter enligt förevarande lag och låta dessa inflyta endast i centralregistret, men vid närmare övervägande synes detta icke låta sig göra. Straffregistret innehöll till en början, enligt ursprungliga lydelsen av lagen den 17 oktober 1900, ej uppgifter om dem, som dömts till tvångsarbete. Straff- , registerslagen ändrades emellertid i detta hänseende genom lag den 24 juli 1914, därvid såsom skäl, frånsett intresset av fullständigare brottmålsstatistik, an- fördes (kungl. propositionen nr 84 år 1914 B), att domstolarna för ett rätt utmä- tande av straffet i olika fall borde äga tillgång till en så viktig upplysning om ! en tilltalad persons föregående liv som den, att han varit underkastad tvångs- I arbete. Detta skäl äger fortfarande sin giltighet, och det synes därför ej kunna | ifrågakomma att gå tillbaka till lagens ursprungliga ståndpunkt. För att & emellertid bespara länsstyrelserna och styrelserna för allmänna arbetsanstal- i terna onödigt mångskriveri torde det praktiskt kunna ordnas så, att uppgifterna 5 till de båda registren avfattas enligt samma formulär, så att de samtidigt kunna i utskrivas i nödigt antal exemplar. | i l l l !

Övergångsb estämmelser.

Enligt 1926 års förslag ansågs den nya lagens ikraftträdande böra uppskju— 32 %. tas till den 1 juli året näst efter det, då lagen antagits. Såsom skäl härför an- Lagens ikraft- trädande

m. m.

fördes, att efter lagens antagande och utfärdande dels ett flertal föreskrifter av administrativ natur borde utarbetas dels ock åtskilliga förberedelser i öv- ; rigt krävdes. De sakkunniga hava emellertid ansett vad sålunda anförts icke | böra utgöra hinder för lagens ikraftträdande vid ingången av året näst efter i 'det, då lagen antagits, Vilket i och för sig synes lämpligast. l Då i förevarande förslag uttrycket lösdriveri kommit till användning, bort- : faller behovet av den i 1926 års förslag intagna föreskriften därom, att vad i * lag eller författning finnes stadgat angående den, som beträdes med lösdri- ; veri, rn. ni. skall äga tillämpning å den, beträffande vilken i lagförslaget angivet l förhållande föreligger. Den omständigheten, att enligt förevarande förslag l bettleri ingår i begreppet lösdriveri samt å andra sidan sedeslöst leverneav sam- . hällsskadlig art utbrutits och behandlats i särskild lag, synes i förevarande hån- seende icke böra motivera intagande av någon dylik föreskrift.

Stadgandet i 1 mom. rörande tillämpligheten av äldre lag vid fullföljd av 33 5, talan mot utslag, som meddelats före den nya lagens ikraftträdande, överens- Verkställighet stämmer i sak med 1926 års förslag. i?” mm

I fråga om verkställighet av utslag, varigenom" någon enligt förut gällande mang % m" lag ådömts tvångsarbete, hava de sakkunniga anslutit sig till 1922 års för-

• Sida 172
•  Original

345.

kommu

slag, enligt vilket den nya lagens bestämmelser i sådant fall skola lända till efterrättelse med undantag därav, att i fråga om tiden för tvångsarbetet skall gälla vad utslaget innehåller samt att stadgandet i 13 % av nu gällande lösdri- varlag fortfarande skall äga tillämpning. Att övervakning i sådant fall vid utskrivning kan komma att äga rum, ehuru sådan åtgärd enligt gällande lag ej kan vidtagas, torde ej behöva hindra, att den nya lagens bestämmelser 0111 verk- ställighet med ovan angivna undantag skola följas; övervakning är nämligen en i den utskrivnes eget intresse vidtagen hjälpåtgärd, som är avsedd att be- fordra hans återgång till ett samhällsenligt levnadssätt.

I 3 mom. hava intagits bestämmelser, dels att, när det gäller att enligt 12 % 1 mom. konstatera iteration eller att pröva förutsättningarna enligt 17 % för meddelande av villkorligt anstånd med verkställande av interneringsbeslut el— ler enligt 22 5 2 mom. för fortsatt internering utöver tre år, tvångsarbete skall likställas med behandling å allmän arbetsanstalt, dels och att vid tillämpning av 12 % 1 mom. varning enligt äldre lag skall likställas med åtgärd enligt 9 % 2 mom.

Då det är erforderligt, att kommunala ombud åtminstone för landstingsom-

Utseende av rådena utses före lagens ikraftträdande, har föreskrift därom meddelats 1 den- ombud få", na %, därvid detsamma lämpligen ansetts böra stadgas 1 fråga om kommunala

lagemik'aft- ombud för de städer, som ej deltaga 1 landsting. trädande.

• Sida 173
•  Original

Förslag till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av sam-

hällsskadlig art.

I den allmänna motiveringen (sid. 91—97) har angivits den principiella ståndpunkt, som föreliggande lagförslag intager i förhållande till prostitu- tionsföreteelsen. 'Av nämnda motivering framgår, att denna företeelse endast i begränsad omfattning kan bliva föremål för ingripande från samhällets sida. Motiveringen giver vidare vid handen, att de här föreslagna bestämmelserna ej rikta sig mot prostitutionen såsom sådan utan mot sedeslöst leverne av sådan art. att det måste betecknas såsom samhällsskadligt, och att på den grund ut- trycket prostitution icke användes i lagtexten. Här i den speciella motiverin- gen behandlas endast de särskilda förutsättningar, som ansetts böra stadgas för att lagen skall äga tillämplighet, och skola därvid jämväl angivas de skilj- aktigheter, som i denna del förefinnas mellan 1926 års och förevarande förslag.

Den allmänna förutsättningen för ingripande från samhällets sida mot de personer, om vilka i förevarande lag är fråga, har formulerats sålunda, att lagen gäller dem, som äro hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser. Med denna formulering har man velat få fram, att personens hela livsföring skall kännetecknas av sedeslöshet eller lösaktighet. Härav fram- går, att mera tillfälliga avvikelser i sexuellt avseende ej kunna medföra lagens tillämpning och att monogama utomäktenskapliga förbindelser ej heller falla under lagens bestämmelser. Dessa hava sålunda avseende endast å tillfälligt knutna, ej bestående sexuella förbindelser med olika personer, än med en än med en annan, med andra ord sexuell promiskuitet. Även manliga prostituerade falla under dessa bestämmelser. Någon allmän förutsättning av motsvarande innehåll finnes icke stadgad i 1926 års förslag.

Beträffande vidare förutsättningar för lagens tillämpning torde man, på sätt i den allmänna motiveringen framhållits, böra i likhet med 1926 års för- slag skilja mellan omyndiga (i åldern 18—21 år) och till myndig ålder komna personer. Det har redan sagts att, om lagen på denna punkt skall bliva effek- tiv, det är av största vikt att beträffande de unga, som få antagas i regel ännu vara påverkbara i fråga om ändring i levnadssättet, kunna ingripa på ett så tidigt stadium som möjligt. Samhället bör därför i deras eget intresse äga befogenhet att ingripa till dessa ungas skydd och räddning, så snart de till följd av sitt leverne löpa uppenbar fara att bliva oförmögna till hederlig själv-

15. Lagens till- lämplighet.?- område.

• Sida 174
•  Original

försörjning och samhällsnyttigt liv, såsom lagbestämmelsen i denna del av- fattats. Genom denna formulering, som väsentligt skiljer sig från den i 1926 års förslag förekommande, för både äldre och yngre personer gällande indikationen »vanemässigt bereder sig inkomster genom otukt», hava de sak— kunniga velat giva ingripandet från samhällets sida en annan och djupare innebörd. Beträffande de i nyssnämnda förslag såsom likställda med omyn- diga upptagna personer, vilka på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten äro ur stånd att taga vård om sig själva,

] !

skola de enligt förevarande förslag icke underkastas behandling enligt denna lag utan i stället, på sätt i 6 % 1 mom. föreskrives, överlämnas till vederbö- rande för erhållande av erforderlig vård. Även i detta hänseende skiljer sig föreliggande förslag sålunda i viss mån från '1926 års förslag.

Beträffande åter till myndig ålder komna personer kan man, på sätt i den allmänna motiveringen framhållits, icke låta samma bestämmelser gälla som i fråga om omyndiga. Så länge de, ehuru förfallna till sedeslöshet av angiven beskaffenhet, likväl ägna sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörja sig och sålunda fylla en nyttig funktion i samhället, kunna de icke betecknas såsom samhällsparasiter, och då föreligger enligt den uppfattning, som ligger till grund för den föreslagna lagstiftningen, heller icke någongil— tig anledning från samhällets sida att ingripa mot dem endast på grund av det klandervärda i deras sexuella liv. Men ägna de sig ej åt ordnat arbete eller försörja de sig ej på hederligt sätt, då föreligger fog för ingripande mot dem på grund av deras asociala och samhällsskadliga liv. Huvudbetingelserna för ingripande enligt förevarande lag gentemot myndig person bliva sålunda, att han är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser samt att han icke ägnar sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjer sig. Dessa betingelser gälla lika för män som kvinnor. Även i nu angivna hänseende skiljer sig förevarande förslag från 1926 års förslag därutinnan, att lagens tillämplighetsområde på denna punkt begränsats på ett annat och mindre omfattande sätt. Då det nu föreslås en ny lagstiftning på detta ömtåliga område, till syfte och innehåll olika hittills tillämpad lag i ämnet, torde också försiktigheten bjuda att ej göra lagens tillämplighetsområde alltför vidsträckt. Man har därför ansett sig ej kunna föreslå ett ingripande från samhällets sida i alla de fall, då de ovan angivna förutsättningar-na föreligga, utan föreslagit ytterligare särskilda betingelser, som skola förefinnas, för att lagens tillämpning skall kunna ifrågakomma.

Dessa betingelser gå ut därpå, att det sedeslösa levernet antingen har till följd omyndig ungdoms förledande till otukt eller åtminstone åstadkommer sär— skild fara därför eller tager sig uttryck i offentlig provokation till otukt, som stör anständigheten eller eljest väcker f örargelse, eller för närboende eller andra är grovt störande. Vad särskilt de unga beträffar, är ungdomens skyddande mot förförelse eller förledande till otuktigt leverne ett önskemål, i fråga om vilket de flesta torde vara ense, att det genom lagstiftning i ämnet bör till— godoses.

I detta sammanhang har det ansetts vara av intresse att här anföra några

• Sida 175
•  Original

utdrag av professor O. Kinbergs social-medicinska studie: »Om s. k. lösdrivare och deras behandling», vilken såsom bilaga fogats vid socialstyrelsens utlåtan- de över 1922 års lagförslag:

Det kan synas som en inkonsekvens, att samhället tillämpar lösdrivarlagen endast mot ett Slutstadium av en samhällsskadlig företeelse, men lämnar de förberedande stadierna åt sitt öde. Emellertid är samhället ju oförhindrat att vidtaga åtgärder i annan ordning (genom barnavårdsverksamhet, privat rädd- ningsverksamhet m. m.). Dessutom vore det säkerligen ett misstag, om man utginge från att alla eller ens flertalet av de kvinnor, som utöva en intermittent eller mera sporadisk prostitution, med nödvändighet måste nedsjunka till den form, som påkallar lagens tillämpning, om inga åtgärder vidtagas mot dem. Det lider fastmer intet tvivel, att man i dessa båda grupper har att göra med individer med rätt olika psykisk struktur. _— —— —— Den intermittent prostitue- rade visar redan därigenom, att hon trots sina sexuella förlöpningar förmår bi- behålla ett regelbundet arbete, att hon har större möjlighet att anpassa sig till ett ordnat samhällsliv. Hennes bättre psykiska tillstånd gör det möjligt för henne att »hålla sig uppe», och det ordnade arbetet hjälper henne i detta avse- ende. —— — — Det finnes ett icke oansenligt antal, vilka återgå till ordnat ar- bete och alltså visa sig vara i besittning av social anpass-ningsförmåga. — —— — Den helyrkesprostituerade däremot, som ofta vid helt unga år och helt hastigt nedsjunkit till den rena parasitismen, förfaller tack vare sin egen bristfälliga psykiska utrustning och under inflytande av sitt levnadssätt mer och mer.

Rörande de sistnämnda anför professor Kinberg ytterligare: Av socialhygieniska och moraliska skäl, av hänsyn till ordning och säkerhet och slutligen av omsorg för dessa beklagansvärda individer själva, vilka be— höva samhällets hjälp för att kunna leva ett människovärdigare liv, har sam- hället både rätt och skyldighet att ingripa mot dessa former av prostitution.

Även andra, läkare och sociologer, som ägnat studium åt föreliggande fråga, hava gjort uttalanden i samma riktning som det ovan anförda.

Såsom kännetecknande för dessa mera svårartade former av samhällsskadlig sedeslöshet torde med fog kunna sägas, att de individer, om vilka här är fråga (här frånses personer i omyndig ålder), i allmänhet kan läggas till last, att de ofta draga in unga personer i sitt sedeslösa leverne och förleda dem till otukt eller genom sitt leverne åtminstone åstadkomma en fara därför, att de pläga å allmän plats utbjuda sig till otukt, ofta på ett sätt, som är för anständigheteu störande eller eljest förargelseväckande, samt att de ofta, utan hänsyn till här boende eller andra, genom sitt leverne verka grovt störande. Det är här emel— lertid icke fråga om enstaka handlingar, som kunna beivras enligt strafflagen, ehuruväl även detta undantagsvis kan förekomma, t. ex. i form av tukt och sedlighetssårande handling eller förargelseväckande beteende å offentlig plats, utan en ofta förekommande iteration av ovan angivna handlingar; det är hela den samhällsskadliga livsföringen, som sålunda karakteriserar dessa individer, vilka nedsjunkit till att parasitera på samhället. På ungefär analogt sätt sker enligt alkoholistlagen ingripande mot och omhändertagande genom internering av personer, som genom upprepat fylleri Visat sin asocialitet och bristande för— måga till ett samhällsenligt liv. Den principiella likheten mellan dessa två fall är ganska påtaglig.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hava de sakkunniga avfattat

• Sida 176
•  Original

bestämmelserna i 1 % a) och b) i förevarande lag rörande de särskilda betin- gelser, som utöver ovan angivna huvudbetingelser ansetts erforderliga, för att ingripande enligt lagen skall kunna äga rum gentemot till myndig ålder kom- na personer. Dessa bestämmelser hava erhållit en mera preciserad avfattning och delvis även annat innehåll än motsvarande stadganden i 1926 års för- slag (8 % 2zo). Det har härvid ansetts särskilt önskvärt att undvika den där upptagna formuleringen, att någon >>genom sitt levnadssätt är vådlig för all- män sedlighet, ordning eller säkerhet».

En lag av det innehåll, som sålunda angivits, kommer även att möjliggöra räddningsarbete bland prostituerade ynglingar, något som erfarenheten visat vara i hög grad behövligt i våra största städer. Samhället torde genom den sålunda föreslagna lagstiftningen få möjlighet och medel i sin hand att åtkom— ma det sedeslösa levernet i dess samhällsskadligaste och farligaste yttringar, och härmed torde man hava ernått allt vad under nuvarande förhållanden ge- nom lagstiftning står att vinna. Av det anförda framgår, att förslaget i den— na del lagts efter väsentligt andra riktlinjer än 1926 års förslag.

De sakkunniga hava ansett det vara av intresse att i detta sammanhang meddela från de städer i riket, vilka vid 1928 års ingång hade minst 20,000 invånare (15 till antalet), införskaffade uppgifter rörande antalet under de sista åren för lösdriveri anhållna kvinnor och deras behandling (se bilaga 2).

2 %. Beträffande skyddsnämnd, som skall utgöra det kommunala organet för åt- ! Skydds- gärder mot sådant sedeslöst leverne, som avses i denna lag, hänvisas till all— ;» mmml' männa motiveringen (sid. 109—111). Angående antalet ledamöter i denna har i

det ansetts lämpligt att stadga fem såsom minimiantal, men det torde kunna förutsättas, att skyddsnämnden, för att få en så allsidig och sakkunnig sam- mansättning som möjligt, i allmänhet behöver bestå av flera ledamöter än fem.

I fråga om ledamots tjänstgöringstid, ordningen för nämndens arbete m. m. * har i likhet med vad som gäller beträffande nykterhetsnämnd ansetts lämpli- ' gen böra föreskrivas, att vad om fattigvårdsstyrelse finnes stadgat i motsva- rande tillämpning skall gälla, dock att beträffande Stockholm skola gälla de bestämmelser, som Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges hörande meddelar.

3 5. I denna % har föreskrift meddelats om skyddsnämnds allmänna åliggande att Skydds. ägna uppmärksamhet och tillsyn åt de i lagen avsedda förhållandena. I rikets nämnds ålig- största städer och möjligen ytterligare några andra större städer kommer

gande”. skyddsnämndens verksamhet säkerligen att bliva av ej ringa omfattning och , av mångskiftande art. Det är därför tydligt, att åtminstone i dessa städer skyddsnämndens ledamöter ej själva kunna utföra allt det arbete, som ankom— mer på nämnden, utan måste anlita utanför nämnden stående personer. Här- 1 vid kunna såväl frivilliga krafter som fast anställda, avlönade biträden ifråga- ; komma. Det har icke ansetts lämpligt att här lämna någon föreskrift om * tillsättande av tillsyningsmän, motsvarande dem, som omförmälas i 4 % i lagen om åtgärder mot lösdriveri. Tvärtom har det befunnits mest ändamålsenligt att i lagen överhuvud icke meddela några detaljföreskrifter i detta hänseende utan

• Sida 177
•  Original

lämna kommunerna full frihet att härvidlag bestämma så, som de med hänsyn till de lokala förhållandena finna för bäst. I den mån det fordras ersättning åt nämndens biträden, bliver det i varje fall en anslagsfråga, varom stadsfullmäk- tige hava att bestämma. I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkun- niga i likhet med vad som gäller i fråga om barnavårdsnämnd (14 % 2 mom. bar- navårdslagen) föreslagit, att skyddsnämnd må i erforderlig mån till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor. Det har redan förut framhållits, att ! skyddsnämndens uppdrag bliver av grannlaga och ömtålig beskaffenhet och bör bedrivas med varsamhet. Man har emellertid grundad anledning till för- hoppning, att i de städer, om vilka här är fråga, fullt kvalificerade krafter skola ; stå till förfogande, som med förståelse och urskillning skola kunna fullgöra det maktpåliggande och krävande värv, som kommer att vila på nämnden. Tvi— l velsutan är detta en förutsättning för att nämndens verksamhet skall medföra ' gynnsamma resultat. I Stadgandet i 2 mom. av förevarande % överensstämmer med 5 % lösdriverila- . gen med den skillnad, att här uttryckligen angivits vissa kommunala myndig- heter, med vilka intimt samarbete från skyddsnämndens sida ansetts böra äga rum. I övrigt hänvisas till allmänna motiveringen (sid. 113 0. f.) och den spe- ! ciella motiveringen till nämnda 5 %. | I allmänna motiveringen (sid. 92) har i fråga om medel för bekämpande av '! samhällsskadlig sedeslöshet framhållits den stora betydelsen av ökad upplys- 5 ning i sexuella frågor, särskilt vad ungdomen beträffar. * Åtskilliga vetenskapsmän och läkare — bland dem professor J. Almkvist uti en nyligen utgiven socialetisk studie: »Aktuella synpunkter på sexualfrågan» _ hava i detta hänseende framhållit vikten av god sexualetisk upplysning för den manliga och kvinnliga ungdomen och överhuvud av rationell folkupplysning i ämnet. De sakkunniga ansluta sig till de härutinnan framförda synpunkterna och hava föreslagit bestämmelse (3 mom.) därom, att skyddsnämnden, i den mån det finnes lämpligt, bör anordna upplysande föredrag och i övrigt verka för spridande av kunskap till motarbetande av sedeslöst leverne och till hö— jande av ansvarskänslan i förbindelser mellan könen. Genom införande av en dylik bestämmelse markeras den stora betydelse, som frågan om ökad och ve- derhäftig upplysning i hithörande frågor rätteligen har.

4 I den allmänna motiveringen (sid. 110) har framhållits, att hälsovårdsnämnd, 4 5. | fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd i sin verksamhet Anmälan till i mer eller mindre hava att taga befattning med sådana personer, som avses i före- geggjframrd solning. varande lag. På grund av det samband, som sålunda lärer komma att äga rum mellan omförmälda kommunala myndigheter och skyddsnämnden, synes det lämpligt ålägga samma myndigheter plikt att. vid erhållen kännedom om fall av sådan beskaffenhet, som avses i 1 % av lagen, därom ofördröjligen göra an- mälan hos skyddsnämnden. Även polismyndighet bör såsom ordningens upp- rätthållare äga sådan anmälningsplikt. Har skyddsnämnden på ena eller andra sättet erhållit kännedom om dylikt fall, har nämnden att skyndsamt låta verkställa undersökning om fallet genom

• Sida 178
•  Original

Skydds— nä'm'nds befa- gcnhel att in-

kalla persa- ner in/ör '" d mmlen .

inhämtande av upplysning om den eller de personer, det gäller, och deras lev- nadsförhållanden m. m. Det har beträffande dessa personer icke ansetts lämp— ligt stadga, att de, på sätt i 7 % i lösdriverilagen för där avsett fall är före- skrivet, skola anhållas och inställas inför skyddsnämnden. Mången gång skulle ett ingripande i sådan form snarare kunna stjälpa än hjälpa. I dessa fall är ett varsammare ingripande på sin plats.

I allmänna motiveringen (sid. 122—123) har framhållits, att uppgifter om hjälpåtgärder beträffande de personer, som avses i förevarande lag, icke skola intages i centralregistret. Skyddsnämnden har därför heller icke tillagts nå- gon befogenhet att inhämta upplysningar ur detta register utan har att. på an— nat sätt införskaffa erforderliga uppgifter om de personer, som saken rör.

Enligt 8 % lösdriverilagen skall föras protokoll över vad som vid förhör förekommer. Motsvarande bestämmelse har icke ansetts vara av behovet på- kallad i förevarande lag, utan bör det ankomma på skyddsnämnden att i före- kommande ärenden efter eget skön låta föra de anteckningar, som anses be- hövliga.

Det ligger i sakens natur att, när skyddsnämnden finner erforderligt att personligen höra den, som är föremål för undersökning, nämnden skall äga befogenhet att ålägga honom personlig inställelse. Han bör således vara plik- tig att efter kallelse iakttaga personlig inställelse inför nämnden, någon dess ledamot eller någon av nämnden för ändamålet utsedd person. Det är näm- ligen tydligt, att sådana inställelser i allmänhet ej, åtminstone icke i de största städerna, komma att ske inför den samlade nämnden utan inför någon av de personer inom eller utom nämnden, åt vilka densamma uppdragit att verk- ställa dylika undersökningar. Tredskas den kallade att infinna sig, vilket uti ifrågavarande fall måste befaras ofta bliva förhållandet, bör i första hand nämnden genom något av sina biträden söka förmå den tredskande till in— ställelse i godo med angivande, att inställelsen eljest kommer att verkstäl- las genom polismyndighetens försorg. Utebliver den, som bevisligen er— hållit kallelse, utan att förete laga förfall, bör nämligen skyddsnämnden vara berättigad att utan vidare omgång erhålla polismyndighetens hand- räckning för den tredskandes inställande (jfr 75 % barnavårdslagen). I fråga om andra personer, som skyddsnämnden finner nödigt att i före- kommande ärenden höra eller erhålla upplysning av, torde efter förebild av bestämmelse i kommunallagarna (55 % i förordningen om komunal- styrelse på landet och 29 å i förordningen om kyrkostämma samt kyr— koråd ooh Skolråd) i förevarande hänseende böra gälla detsamma, som är stadgat i alkoholistlagen (23 % 2 inom.) och i barnavårdslagen (75 % 2 mom.). Endast den, som bor eller uppehåller sig i kommunen, skall i enlighet med vad sålunda gäller vara pliktig att hörsamma sådan kallelse till personlig inställelse inför nämnden eller inför den person, som nämnden för ändamålet utsett, och därtill endast under förutsättning, att han minst fyra dagar förut erhållit del av kallelsen.

• Sida 179
•  Original

I likhet med vad som i analoga fall gäller i fråga om fattigvårdsstyrelse, 5 % 3 mom. barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd bör skyddsnämnden utan kostnad er- Kostnad/är hålla sådan handräckning, som i 1 och 2 mom. sägs. Ersättning åt polis- myndigheten för verkställd handräckning bör utgå efter de grunder, som fin- nas angivna i motiveringen till 28 % lösdriverilagen. Härför torde dock er- fordras ändring i där åberopade kungörelse av den 26 juni 1925. I den mån sådan handräckning verkställes inom stads område, lärer särskild ersättning därför icke påkallas; där detta likväl skulle ifrågakomma, torde kostnaden där- för böra hänföras till stadens utgifter för polisväsendet.

1 mom. i denna % överensstämmer i sak fullständigt med 9 % 1 mom. i lös- driverilagen och hänvisas till motiveringen därtill. Det har redan förut (sid.Hjälpåtgärder 174) framhållits, att förevarande mom. är att tillämpa i fråga om de i denna lag avsedda personer, som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten äro ur stånd att taga vård om sig själva (jfr 8 % 2) a) i 1926 års förslag).

2 mom. i förevarande % innehåller anvisningar om de hjälpåtgärder, vilka beträffande här ifrågavarande personer kunna ifrågakomma att vidtagas. Till följd av olikheten i de föreliggande sakförhållandena skilja sig bestämmel- serna därom till avfattningen avsevärt från vad som i 9 % 2 mom. lösdriveri- lagen i motsvarande hänseenden stadgats. Bestämmelserna innehålla i styc- kena 1), 2) och 3) en exemplifiering av olika slags hjälpåtgärder och torde ej tarva någon särskild motivering. Vad särskilt angår under 2) upptagna åtgärder må emellertid framhålla-s, att bestämmelsen därom är avfattad med tanke på speciellt sådana personer, som vid inställelsen hos skyddsnämnden av allt att döma kunna antagas lida av smittsam könssjukdom, för vilken behandling förut ej erhållits. Det har nämligen från flera håll (bland annat från läkaren vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona) framhållits, att lex ve- neris ofta visat sig vara ineffektiv i tillämpningen i avseende å de personer, som avses i förevarande lagförslag. Det torde ej sällan vara fallet, att en sådan person, ehuru behäftad med dylik sjukdom, ej av egen drift vänder sig till läkare för behandling; och, därest han anmäles såsom smittkälla, kan han ofta vara nära nog oanträffbar på grund av oriktiga eller ofullständiga uppgifter angående hans rätta namn och bostad. En föreskrift som den i stycket 2) intagna skulle, rätt använd, därför kunna bliva ett välbehövligt komplement till lex veneris. Det bör ock, på sätt redan i den allmänna mo- tiveringen skett, här ytterligare framhållas, att huvudvikten ligger på vid- tagandet av dessa hjälpåtgärder, när det gäller unga personer eller överhuvud sådana, som första gången komma i kontakt med lagen. Därvidlag är det emellertid av synnerlig betydelse, att skyddsnämnden har goda medhjälpare att lita till, i främsta rummet enskilda hjälporganisationer och institutioner, vilka torde kunna påräkna-s lämna den bästa medverkan. För det uppfostrings- och upprättelsearbete, varom här är fråga, lämpa sig nämligen frivilliga kraf- ter tvivelsutan bättre än statliga eller kommunala organ.

3 mom. angiver i största allmänhet de institutioner m. fl., till vilka skydds-

handräckning.

65.

m. "|l-

• Sida 180
•  Original

7 5. Vissa före- skrifter ang. skyddsnämn- dém Terk-

smaka!.

8 %. Frivilligt in- gående & all- män arbets-

ans/alt.

nämnden i berörda hänseende har att hänvända sig. Här har ej särskilt nämnts fattigvårdsstyrelse och ej heller medtagits allmänt arbetsföretag. Vad fattigvårdsstyrelsen angår har detta sin grund däri, att det särskilt i fråga om de unga, som hemfallit åt samhällsskadligt sedeslöst leverne, ansetts ej vara lämpligt att anlita fattigvårdsmyndighet för deras tillrättaförande. Och beträffande allmänt arbetsföretag synes det ej böra ifrågakomma att syssel— sätta här avsedda personer med arbete i de allmänna skogarna (se allmänna motiveringen sid. 117—118) eller överhuvud vid dylika arbetsföretag.

Då personer, vilka bliva föremål för undersökning enligt denna lag, icke skola anhållas, har någon bestämmelse om beredande av husrum och uppehälle för anhållna personer här ansetts obehövlig.

Bestämmelserna i 4 mom., som i sak överensstämma med vad som i lös- driverilagen föreslagits, torde ej tarva någon motivering. Rörande övervak- ning hänvisas till den allmänna motiveringen.

Med hänsyn till den grannlaga och ömtåliga beskaffenheten av skyddsnämn- dens verksamhet i allmänhet har det ansetts vara av särskild betydelse, att varje undersökning och åtgärd, som av skyddsnämnd eller på dess föranstaltande vidtages, bör ske på sådant sätt, att den, som är föremål därför, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigt störes i sin lovliga verksamhet. Vid lag- rummets avfattning har i viss mån följts vad som gäller i fråga om förunder- sökning i vissa brottmål.

I 25 % av lex veneris har stadgats viss tysthet-splikt för liälsovårdsmyn- dighet och tjänsteläkare m. fl. rörande vad som i ärende enligt nämnda lag förekommit ävensom plikt för vederbörande att förvara protokoll och hand— lingar i dylikt ärende så, att de icke kunna av obehöriga åtkommas. Lik- nande stadgande synes vara på sin plats i fråga om de av skyddsnämnd hand- lagda ärenden och har fördenskull här intagits. Stadgandet bör kompletteras av motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen, som också föreslagits.

Beträffande denna % hänvisas dels till allmänna motiveringen (sid. 86—87) och dels till den speciella motiveringen under 10 % lösdriverilagen.

Här ifrågavarande bestämmelse bör tillmätas betydelse särskilt i fråga om unga lösaktigt levande kvinnor, mot vilka ingripande enligt denna lag skett. För internering å allmän arbetsanstalt fordras ärendets handläggan— de inför länsstyrelsen och den ifrågavarande personens inställande inför sam- ma myndighet. Enligt åtskilliga vittnesbörd ter sig denna procedur för de unga kvinnorna ofta pinsam. Det är att förmoda, att dessa i valet mellan tvångsinternering och frivillig internering, i vilket sistnämnda fall procedu- ren hos länsstyrelsen helt undgås, ofta nog komma att föredraga det senare alternativet, vilket ej heller torde vara utan betydelse för uppfostringsarbetets bedrivande. Det må dock härvidlag ej förbises, att skyddsnämnden alltid har avgörandet i sin hand, d. v. s. att medgiva frivillig internering eller att över- lämna ärendet till länsstyrelsens prövning.

Enligt 11 % lösdriverilagen skall skriftligt besked om beslutade åtgärder

• Sida 181
•  Original

m. m. tillställas den, som är föremål för behandling. Föreskrift härom har icke ansetts lämplig i fråga om de i förevarande lag avsedda personer.

kvinnor och kriminella personer, t. ex. sutenörer, kopplerskor, spritlangareyiremies öre?— komma kriminella förhållanden att spela in i många ärenden, som skyddsnämnd gliåiiiiåijåiliåiu har att handlägga. Vidare är det ofta fallet, att prostituerade i samband med het_eller jör- övandet av otukt själva begå brott, därvid det vanligaste fallet är tjuvnads- bmw?” brott. I båda dessa fall kan bliva fråga om åtal för brott. Det är uppen- bart, att i ty fall utredning av polismyndighet fördenskull bör äga rum. Det låter sig tänkas, att detta även i andra fall än de här uttryckligen angivna kan finnas vara av behovet påkallat. I dylika fall bör skyddsnämnden över- lämna ärendet i den del, det sålunda ankommer på polismyndigheten att be- handla, till sagda myndighet, därest denna icke redan förut själv upptagit saken till behandling.

Det har redan förut antytts, att en persons levnadssätt och förhållanden i övrigt kunna vara sådana, att han kan vara hemfallen både till lösdriveri och sådant sedeslöst leverne, som i denna lag avses. För dylikt fall har man, då

i det är uppenbart, att behandling enligt båda de ifrågavarande lagarna under |

På grund av det nära samband, som ofta förefinnes mellan skörlevande 9 5. l l l

alla förhållanden är utesluten, tänkt sig, såsom i 1 % 3 mom. lösdriverilagen stadgas, att han skall behandlas enligt bestämmelserna i nu ifrågavarande lag om sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, alltså av vederbörande skydds- nämnd. Mian har härigenom velat undvika den konkurrenskonflikt, som eljest kunde tänkas uppstå mellan de båda lagarna. Det fall kan emellertid även tänkas inträffa, att en person, som hos skyddsnämnden anmälts för sedes- löst leverne eller eljest för sådant blivit föremål för dess behandling, vid närmarc undersökning befinnes rätteligen icke falla under förevarande lag utan under 1 % i lösdriverilagen. För sådant fall bör skyddsnämnden äga att överlämna ärendet till förhörsmyndigheten för dess behandling, och har en bestämmelse härom införts i förevarande %. För övrigt torde det knappast behöva befaras, att några kompetenskcnflikter mellan skyddsnämnd och för- hörsmyndighet i praktiken skola behöva uppkomma.

Beträffande de i denna % meddelade bestämmelser, vilka i avseende på upp- 10 5_ ställningen och den formella behandlingen överensstämma med motsvarande Ärendes över. & stadganden i 12 % 1 och 2 mom. i lösdriverilagen, torde någon särskild motivering WY'LMMB 5” l ej vara behövlig. Det är dock att märka, att skyddsnämnden, på sätt förut fram- lansslyrelse'n. ' hållits, i motsats till vad som gäller enligt 8 % lösdriverilagen icke är i tillfälle att ur centralregistret erhålla upplysning angående åtgärder, som enligt före— varande lag förut till äventyrs må vara vidtagna beträffande den person, som undersökningen gäller. Det synes emellertid icke böra möta några avsevärdare svårigheter för skyddsnämnden att på annat sätt införskaffa uppgift om dy- lika förut vidtagna åtgärder.

Det bör anmärkas, att det icke ansetts behövligt eller ens lämpligt att i före- varande lag införa ett stadgande motsvarande 12 % 3 mom. i lösdriverilagen.

• Sida 182
•  Original

Något sysselsättande av här ifrågavarande personer i ett av staten anordnat all- mänt arbetsföretag eller eljest vid arbete, där ett dylikt stadgande är av be- hovet påkallat, har man icke tänkt sig skola förekomma.

11 %. I denna % intagna bestämmelser om proceduren vid ärendes överlämnande "P.;-agenter vid till länsstyrelsen överensstämma i huvudsak med motsvarande föreskrifter i iååwådöelfirI-I 13 % lösdriverilagen. Dock är att märka att, då det ej bör ankomma på skydds- l'ånslwyrelsen. nämnden att själv föranstalta om den ifrågavarande personens inställande hos

länsstyrelsen, det efter därom gjord anmälan bör ankomma på polismyndigheten att ombesörja detta.

Däremot bör det åligga skyddsnämnden att till länsstyrelsen insända hand— lingarna i ärendet och, då skyldighet att föra protokoll i ärenden hos skydds- nämnden ej föreligger, i stället en redogörelse för den av nämnden i ärendet gjorda undersökningen och för däri vidtagna åtgärder. Rekvisition av präst- betyg och straffregistersutdrag bör det åligga polismyndigheten att ombesörja. Någon beskrivning av personens utseende torde i dessa fall ej vara behövlig.

12—16åg. Sedan en för sedeslöst leverne av samhällsskadlig art omhändertagen per- Förfarandet son överlämnats till länsstyrelsen, bliver det efterföljande förfarandet med 52525ng honom och vad därmed står i samband samt anordningarna för hans behand— allmän'ruz ling väsentligen överensstämmande med vad som stadgats i motsvarande de- tår,!)eåså'åfiiäa lar i lösdriverilagen. Detta gäller såväl det huvudsakliga av bestämmelserna bestämmelser. om förfarandet hos länsstyrelsen som de i 5 kap. lösdriverilagen upptagna stad- gandena om allmänna arbetsanstalter och i 6 kap. samma lag meddelade all- männa bestämmelser, i sistnämnda avseende dock med den skillnad, att vad som i lösdriverilagen sagts om förhörsmyndighet här skall gälla om skydds- nämnd. Liksom t. ex. i barnavårdslagen förekomma hänvisningar till fattig- vårdslagen, hava de sakkunniga funnit sig i dessa delar kunna hänvisa till berörda bestämmelser i lösdriverilagen, vilka i avseende å förevarande lag sålunda skola äga motsvarande tillämpning. Även i fråga om motiveringen bör vad som anförts rörande lösdriverilagens ifrågavarande bestämmelser gälla i avseende å motsvarande delar av förevarande lag. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har lagförslagets redigering skett. Här må emellertid till— läggas följande beträffande 12, 13, 15 och 16 %% samt övergångsbestämmel-

serna.

12 &. Såsom av motiveringen till 14 % 1 mom. lösdriverilagen framgår, hava vissa foCTf'HQhe' betänkligheter framförts mot den föreslagna offentligheten vid förhandlin- vzd farhand— . ,, _, _, . . . .. ungarna, garna infor länsstyrelsen. Dessa betankligheter Vinna. 1 styrka, nar det gai- ler förhör med personer, mot vilka ingripande skett på grund av sedeslöst lo.- verne. Förhör rörande deras levnadssätt m. m. lämpar sig mindre för offent—I ligheten och skulle lätt kunna utnyttjas i sensationssyfte. För de förhörda själva, särskilt när det är unga kvinnor, skulle offentligheten säkerligen ofta kännas pinsam och medföra ett onödigt lidande genom den uppmärksamhet, för vilken de skulle bliva föremål. Sannolikt skulle detta motverka det. åsyftade

• Sida 183
•  Original

l l l 1 > 1 j_

uppfostringsresultatet. Det överensstämmer också med grunderna för de i nyssnämnda motivering på denna punkt åberopade författningarna (se sid. 151) att låta handläggningen i här avsedda mål äga rum inom stängda dörrar. Det är att förmoda, att de här framförda synpunkterna vid lagens blivande tillämpning skola vinna beaktande.

Beträffande 13 % hava de sakkunniga funnit nödigt att fullständigt angiva de betingelser, som böra föreligga, för att en under förevarande lag hemfallen person må kunna interneras är allmän arbetsanstalt. Även dessa bestämmel- ser, ehuru hänförande sig till olika sakförhållanden, äro i avseende å det for- mella förfarandet och sättet för frågornas bedömande så överensstämmande med den motsvarande 16 å i lösdriverilagen, att stadgandenas avfattning bli- vit väsentligen lika därmed. Vad i motiveringen till sistnämnda % anförts gäller därför också här. Det torde emellertid böra bemärkas, att något fall, motsvarande det i 12 % 3 mom. lösdriverilagen behandlade, på sätt ovan framhållits, här icke kan förekomma och således icke heller någon internering på de där angivna grunderna.

Angående utlänning har ett särskilt uttryckligt stadgande ansetts böra meddelas i denna lag, analogt med det i 19 % lösdriverilagen intagna. Utlän- ning, som gör sig förvunnen till sedeslöst leverne av samhällsskadlig art enligt förevarande lag, bör i det fall, att utvisning från riket ej kan eller bör äga rum, behandlas analogt med utlänning, som beträdes med lösdriveri, d. v. s. antingen må förfaras enligt 13 % i sistnämnda lag eller framställning göras hns Kungl. Maj:t, beroende på vilket fall, som föreligger.

Beträffande särskilda för ungdom avsedda allmänna arbetsanstalter hän— visas till motiveringen under 20 % lösdriverilagen. Önskemålet beträffande an- staltsvård för det kvinnliga klientel. varom enligt förevarande lag är fråga, torde vara, att Landskronaanstaltens huvudavdelning apteras till ett slags asyl för äldre internerade av den mera oförbätterliga typen och att övriga inter- nerade placeras i mindre kolonat ute på landet, möjligen också efter mönster av s. k. familjevård för sinnessjuka, en anordning, varmed man på sinnessjuk- vårdens område vunnit goda resultat. Början till kolonatsystem är vid Lands- kronaanstalten gjord genom inrättandet av filialen Hildero, en på 8 kilometers avstånd från Landskrona belägen mindre lantegendom, som äges av en stiftelse, men sedan år 1918 disponeras av anstalten. Å denna filial, som rymmer ett 20-tal internerade, hava. dessa större frihet än å huvudanstalten, och förlägg— ningen där har mera karaktär av ett hem. Intill Hildero finnes jämväl en an- nan av anstalten disponerad mindre lantgård, benämnd >>Farmen», med plats för 8 personer och avsedd för inhysande av sådana. från anstalten utskrivna, som ännu icke lyckats få någon anställning eller av annan orsak önska kvar- stanna där någon tid efter utskrivningen.

Den väg, på vilken anstaltsledningen i Landskrona sålunda slagit in, synes riktig. Ur uppfostringssynpunkt och för vinnande av goda resultat är det

13 s.

F örutsäll- ningar för

internering

a' allmän arbelsanstall.

lö %. Förfarandet beträffande ullä-nning.

16 5 Statens allmänna arbetsanstalt för kvinnor.

• Sida 184
•  Original

tvivelsutan lämpligare med ett flertal mindre hem eller kolonat än en stor gemensam anstalt. Under fjolåret inkom anstaltsstyrelsen till Kungl. Maj:t med en generalplan för rationellt ordnande av de hittills såsom otillfredsstäl- lande ansedda förläggningsförhållandena vid anstalten i syfte att åstadkom- ma en bättre och mera spridd förläggning av de internerade, varigenom det kunde väntas att vinna bättre resultat i uppfostringsavseende. Vid genomfö- rande av denna plan skulle de internerade kunna delas upp på sex förlägg- ningsgrupper, vilka skulle kunna hållas i sär jämväl under arbetets utföran- de. Därjämte omfattar planen en observationsavdelning för nykomna inter- nerade och en avdelning för vård av sinnessjuka. Anstalten rymmer för när- varande, inberäknat de två lantkolonaten, 210 internerade; den högsta belägg- ningssiffran under senare år har varit 176 och den senast meddelade 104.

Då det har sitt stora intresse att konstatera återfallsprocenten bland de för lösdriveri internerade kvinnorna, hava de sakkunniga från Landskronaanstal- tens föreståndare låtit införskaffa upplysning därom beträffande 17-årsperio- den 1911—1927. För hela denna period var återfallsprocenten 53.4 % (alla, som dömts till tvångsarbete mer än en gång, hava därvid medräknats), för 10-årsperioden 1911—1920 57.5 % och för 7-årsperioden "1921—1927 ungefär 50 %. Genom omläggning av anordningarna vid anstalten och dess verksam- het i den riktning, som följts vid Hilderofilialen, torde man kunna hoppas på bättre resultat än hittills vunnits. Meddelande av yrkesutbildning åt de in- ternerade för beredande av framtida utkomstmöjligheter torde även beträf— fande här ifrågavarande kvinnliga klientel vara det viktigaste härvidlag. Ett steg i sådan riktning har tagits genom det vid årets riksdag beslutade anställan- det av en arbetsföreståndarinna jämte ett biträde för ledande särskilt av väv- nings- och sömnadsarbeten. Arbetet vid anstalten har hittills huvudsakligen va— rit inriktat på trädgårdsskötsel och verkstadsdrift; den senare lämnade sista budgetåret ett överskott å ungefär 15,000 kronor.

För belysning av frågan om tillämpningen av 22 % 2 mom. å personer, som internerats enligt förevarande lag, hava från Landskronaanstalten infordrats uppgifter än. antalet av de å anstalten internerade, som vid ingången av vart och ett av åren 1926, '1927 och 1928 varit intagna minst fyra gånger, och å an- talet av dem, som vid samma tid varit intagna sammanlagt minst tio år. Upp- gifterna utvisa följande:

Vid ingången Antalet internerade, som varit intagna minst av år 4 gånger sammanlagt 10 år 1926 .................. 46 4 1927 .................. 44 5 1928 .................. 50 8.

Beträffande innebörden av dessa siffror hänvisas till uttalanden i motive- ringen under 22 % 2 mom. i lösdriverilagen.

I detta sammanhang må beröras ett förhållande, som bragts till de sakkun- nigas kännedom och som gäller fall av konkurrens mellan lex veneris och nu gällande lösdrivarlag. I Stockholm praktiseras att, då en för lösdriveri häk-

• Sida 185
•  Original

tad kvinna befinnes behäftad med smittsam venerisk sjukdom, hon först tvångsinlägges i cell å sjukhus, avsett för dylika sjukdomar, samt först efter slutad sjukbehandling, som kan räcka flera månader, bliver föremål för be- handling enligt lösdrivarlagen och eventuellt dömd till tvångsarbete. Ett lik- nande förfarande vid länsstyrelses handläggning av ärende enligt förevaran- de lag bör ej förekomma. Såvitt en sådan person ej skulle befinnas vara. full- ständigt och varaktigt oförmögen till arbete, vilket mera sällan lärer vara fal- let på grund av dylik sjukdom, bör frågan om hans behandling jämlikt 13 % utan uppskov för sjukbehandling genast av länsstyrelsen prövas, och i hän- delse beslut om hans internering å allmän arbetsanstalt meddelas, hör han, därest han lider av smittsam sjukdom, för denna behandlas å anstaltens sjuk- avdelning. Dylik avdelning finnes inrättad å Landskronaanstalten, vid vilken fackutbildad läkare är anställd. Det har ansetts angeläget att med hänsyn till sakens principiella vikt fästa uppmärksamheten härpå, så att den nu prak- tiserade lagtillämpningen för framtiden måtte undvikas.

|

7 |

%

* Enligt 18 % 1 mom. och 24 % 4 mom. i lösdriverilagen skola vissa uppgif— Ang— _cenlwl- i ter om internering å allmän arbetsanstalt och om utskrivning därifrån insän- registret" . das till centralregistret. I enlighet med 16 å i förevarande lag skola föreskrif- t terna därom, som redan förut sagts, i motsvarande fall gälla jämväl i fråga om de i förevarande lag avsedda personer. Ovan har anförts, att uppgift om

t vidtagna hjälpåtgärder (enligt 6 % 2 mom.) beträffande dessa personer där- I emot icke skall inflyta i centralregistret. |

|

|

|

(

|

|

De i förevarande lag meddelade övergångsbestämmelserna äro till sin sakliga Övergångsbe- innebörd överensstämmande med motsvarande bestämmelser i lösdriverilagen. smmmelåe" Detta gäller emellertid endast stadgandet om lagens ikraftträdande samt 33 % 3 mom. i lösdriverilagen, i vilka delar ej torde behövas någon motivering utöver den, som redan lämnats beträffande nämnda stadganden. Det har däremot icke ansetts behövligt att i förevarande lag medtaga bestämmelserna i andra och i tredje styckena av 32 % eller i 33 % 1 och 2 mom. i lösdriverilagen. Med anledning därav, att enligt förevarande förslag åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art avskilts från lösdriveri, hava de sakkunniga ! haft under övervägande att i analogi med 1926 års förslag bland övergångs- l bestämmelserna upptaga något stadgande, att vad eljest i lag eller författning ' finnes stadgat angående lösdrivare eller lösdriveri skall äga tillämpning jäm- 1 väl på den, som beträdes med sedeslöst leverne enligt denna lag. De sakkun- * niga hava dock funnit ett dylikt stadgande obehövligt. Vad särskilt angår fattigvårdslagen och lagen om utlännings rätt att här i riket vistas är genom de ändringar, som av de sakkunniga föreslagits i den förra lagen, det behov, som beträffande denna lag skulle fyllas genom berörda stadgande, redan till- godosett, och avfattningen av den senare lagen torde redan i sin nuvarande lydelse (31 å) i stort sett omfatta de personer, som ett dylikt stadgande borde avse.

• Sida 186
•  Original

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård.

De ändringar, som föreslås .i fattigvårds- och barnavårdslagarna, bestå till stor del i de ändrade hänvisningar, som föranleda-s därav att gällande lag om lösdrivares behandling ersättes med de föreslagna lagarna om åtgärder mot lösdriveri och om åtgärder mot. sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. I vissa andra avseenden överensstämma ändringarna i sak med motsvarande änd- ringar i 1926 års förslag. I dessa delar torde någon vidare motivering här ej vara av nöden.

Härutöver må anmärkas följande: 73 % fattigvårdslagen har omredigerats till nära överensstämmelse med or— dalagen i 9 % 1 mom. i lagen om åtgärder mot lösdriveri och 6 % 1 mom. i lä- gen om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Genom denna ändrade avfattning av 73 % har man velat utmärka att, såsom redan förut i den allmänna motiveringen (sid. 118—119) framhållits, denna % skall äga tillämpning allenast å sådana personer, som gjort sig förfallna till lösdriveri eller till sedeslöst leverne av angiven art och på den grund blivit föremål för åtgärd enligt någon av nyssnämnda två lagar. Sådan åtgärd kan vara erin— ran eller hjälpåtgärd, varom förmäles i 9 % 2 mom. i den förra, resp. 6 % 2 mom. i den senare lagen, eller internering å. allmän arbetsanstalt. Däremot bliver 73 % icke tillämplig å den, som enligt 1 mom. i någon av nämnda två %% omhänderta- gits av fattigvårdsstyrelse.

Några i 1926 års förslag upptagna ändringsförslag, nämligen de i 75 % fjärde stycket och 81 % fattigvårdslagen samt 84 % barnavårdslagen ävensom i fråga om besvärsordningen enligt de i sammanhang därmed föreslagna övergångs- bestämmelserna till båda lagarna, hava av de sakkunniga uteslutits på grund därav, att deras ovannämnda lagförslag i berörda delar intaga en avvikande ståndpunkt. Vad särskilt angår 81 % fattigvårdslagen må bemärkas, att de i 1926 års förslag förefintliga bestämmelserna om intagande å sådant arbetshem, som omförmäles i sistnämnda lag, icke medtagits i de sakkunnigas förslag till lag om åtgärder mot lösdriveri samt att skäl icke synes föreligga att ur andra synpunkter i nu förevarande sammanhang upptaga omförmälda ändrings- förslag.

• Sida 187
•  Original

På grund av erinran från fattigvårdshåll har i 76 å andra stycket av fat- tigvårdslagen införts en bestämmelse, varigenom beträffande försumliga för- sörjare, som varda intagna å allmän arbetsanstalt, interneringstiden begrän- sats till högst ett år. En längre utsträckt interneringstid synes nämligen icke vara förenlig med det syfte, man i fråga om dem vill främja genom arbetsföre- läggande och därpå eventuellt följande internering. I detta sammanhang an— märkes, att beträffande interneringstiden för understödstagare, som jämlikt 75 å i nyssnämnda lag intagits å allmän arbetsanstalt, skall gälla vad i 22 % 1 mom. i lagen om åtgärder mot lösdriveri är stadgat, vilket innebär, att internerings— tiden för dem kan utsträckas till tre år. Därmed torde man hava fått en i hög grad behövlig större möjlighet att effektivt kunna upprätthålla ordning och disciplin å arbetshemmen, vilkas ifrågavarande klientel, enligt vad erfarenhe- ten visat, till en del är ur ordningssynpunkt synnerligen svårhanterligt.

Bestämmelserna i 83 % fattigvårdslagen hava avfattats i nära överensstäm- melse med 30 å i lagen om åtgärder mot lösdriveri.

Övergångsbestämmelserna till de båda här avsedda lagarna har givits en avfattning, som närmast överensstämmer med motsvarande bestämmelser i la— gen om åtgärder mot lösdriveri. Enligt gällande lag ådömt tvångsarbete bör även efter den nya lagstiftningens genomförande verkställas i allmän arbets- anstalt och, utom i avseende å tiden för tvångsarbetet, vara underkastat de be- stämmelser, som i fråga om sådan anstalt komma att gälla.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

De i lagen om straffregister föreslagna ändringarna, i den mån motsvarig- het till dem icke finnes i 1926 års förslag, äro huvudsakligen föranledda av utbytet av tvångsarbete mot behandling å allmän arbetsanstalt; därjämte har det med hänsyn till den befattning, som den föreslagna uppsiktsmyndigheten har att taga med de i 22 % 2 mom. i lagen om åtgärder mot lösdriveri omför- mälda ärenden om kvarhållande å allmän arbetsanstalt utöver tre år, ansetts nödigt att i 8 % i nu avsedda lag införa stadgande därom, att uppsiktsmyn— digheten skall äga befogenhet att på framställning erhålla utdrag av straff- registret.

• Sida 188
•  Original

Förslag till ändrad lydelse av 5 2 4:0 tryckfrihets- förordningen.

Förevarande betänkande innehåller jämväl förslag till ändrad lydelse av tryckfrihetsförordningen i två hänseenden, nämligen i fråga om dels skydds- nämndens handlingar, dels ock det i den föreslagna lagen om åtgärder mot lös- driveri omförmälda centralregistret.

Vad först skyddsnämndens handlingar beträffar upptager förslaget till lag ' om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art i 7 % 2 mom. be- stämmelse därom, att alla handlingar i de hos skyddsnämnd förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av obehöriga. För att denna bestämmelse skall kunna fylla sitt ändamål, fordras ett motsvarande stad- gande i tryckfrihetsförordningen. Detta har avfattats närmast i likhet med vad som enligt tryckfrihetsförordningen gäller om handlingar i ärende om in— tagande å allmän anstalt för vård av alkoholister. Handlingarnas specifice— rande (»protokoll, anteckningar, skrivelser och koncept») är dock hämtat från tryckfrihetsförordningens stadgande rörande handlingar i ärenden, som avses i lex veneris.

Vad angår det föreslagna förbudet mot meddelande av utdrag av central— registret i vidsträcktare mån, än som föranledes av stadgande i lag, hänvisas till den allmänna motiveringen här ovan (sid. 123). Enligt 8 % i lagen om åtgärder mot lösdriveri har polismyndighet gjorts berättigad att inhämta upp- lysning ur registret.. Motsvarande stadgande angående skyddsnämnd har av skäl, som antytts i allmänna motiveringen (sid. 122—123), däremot icke an- setts erforderligt.

Älgå—19230, I 1926 års betänkande finnes, utöver förslaget till ny lösdrivarlagstiftning, strafflagen. jämväl upptaget bland annat förslag till lag om ändrin g i vissa delar av 15 och 18 kap. strafflagen, innefattande ändrade bestämmelser rörande åldersgränsen och i viss mån även straffskalan vid otukt med minderåriga samt åldersgrän— sen vid vissa frihetsbrott mot dylika personer ävensom rörande otukt med barn av manligt kön. Dessa frågor synas emellertid knappast stå i sådant oskilj- aktigt samband med här ifrågavarande lagstiftning, att de vid en reform av denna nödvändigtvis böra upptagas till behandling. Något motsvarande för- slag finnes ej heller upptaget i 1922 års betänkande. Beträffande nämnda änd— ringsförslag synes det ock de sakkunniga, att däri berörda spörsmål så nära sammanhänga med andra stadganden såväl i förberörda kapitel som i straffla- gen i övrigt, att de förutsätta ett närmare ingående på strafflagstiftningen i hithörande delar, än som lämpligen kan ske vid en granskning av förslaget så— som ett appendix till lösdrivarlagstiftningen. Berörda frågor hava ock varit överlämnade till den s. k. lilla strafflagskommissionen, vilken emellertid i de delar, som röra omförmälda förslag till ändringar i strafflagen, av angivet

• Sida 189
•  Original

skäl icke kommit att ingå i prövning av detsamma. Det vill emellertid synas, som om de ifrågavarande spörsmålen, därest de anses böra, vinna sin lösning utan avbidan på den allmänna strafflagsreformen, böra behandlas av nämnda kommission samt därvid underkastas en närmare undersökning och därav till äventyrs föranledd överarbetning av förslaget.

På grund härav hava de sakkunniga funnit sig icke böra här medtaga vare sig nämnda eller något däremot svarande förslag.

Med hänvisning till vad som sagts å sid. 138 i den speciella motive— ringen torde här böra, anmärkas, att i lagtexten till de här ovan omförmälda fyra lagförslagen — som äro införda å sid. 41—48 — förekommande hänvis- ningar avfattats i anslutning till alternativ A av huvudförslaget. Skulle al- ternativ B komma att föredragas, måste hänvisningarna ändras med hänsyn härtill. '

• Sida 190
•  Original

A'ng. sterili- sering av sinnesslöa

m. [I.

Särskilt yttrande av herr Petrén.

Utöver vad som i betänkandets allmänna motivering sagts om orsakerna till de skadliga. samhällsföreteelser, varom i förevarande lagstiftning är fråga, och om medlen för deras bekämpande må här ytterligare beröras ett spörsmål, som därvid kan vara av betydelse. Jag syftar här på frågan om sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka, i vilket ämne riksdagen år 1922 på- kallade utredning och i vilket. den 30 april 1929 av tillkallade sakkunniga framlagts förslag till lag (steriliseringslag).

Av den i förevarande betänkande åberopade utredningen av socialstyrelsen rörande manliga tvångsarbetare framgår, att dessa i mycket stort antal äro att beteckna såsom psykiskt undermåliga. Icke mindre än 29.1 % av de un- dersökta fallen voro enligt nämnda utredning imbecilla eller åtminstone myc- ket svagt utvecklade i psykiskt avseende eller på annat sätt abnorma, sinnes- slöa och dylika. Redan denna siffra måste anses hög, anmärker socialstyrel- sen, och giver en antydan om den nedärvda dispositionens betydelse för upp— komsten av lösdriveriet, vartill kommer, att antalet torde vara alltför lågt, i det att en psykiater efter närmare undersökning sannolikt skulle hava kunnat konstatera psykisk undermålighet i många fall, där sådan icke kunnat upp- täckas enbart genom den skedda granskningen av tillgängliga handlingar. Beträffande en särskild grupp av luffare och bettlare, som icke undergått fän- gelsestraff eller straffarbete men upprepade gånger ådömts tvångsarbete, fann socialstyrelsen ungefär 44 % vara imbecilla eller eljest abnorma.

Den av socialstyrelsen verkställda undersökningen rörande kvinnliga tvångs- arbetare i landet under åren ”1916—1924 visar också, att ett mycket stort antal av dem var att beteckna såsom psykiskt undermåliga. Icke mindre än 37.3 % kon- staterades vara imbecilla eller åtminstone psykiskt svagt utvecklade eller på annat sätt psykiskt abnorma. Även denna procentsiffra torde emellertid på ovan angivet skäl vara för lågt beräknad. Inom den mest godartade gruppen, omfattande dem, som förut varken undergått. tvångsarbete eller varit ådömda frihetsstraff, voro 22.7 % imbecilla eller eljest abnorma (även denna siffra an— sågs för låg). Inom den grupp åter, som flera gånger undergått tvångsarbete, men ej straffats för brott, var motsvarande procentsiffra 26.4.

Sinnesslövårdsakkunnigas betänkande rörande ordnandet av vården av vux- na vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla) (statens offentliga utredningar 1927: 18, sid. 18—22) lämnar talande vittnesbörd om, huru å fattigvårds-

• Sida 191
•  Original

anstalter intagna »sexuellt opålitliga», sinnesslöa kvinnor i stor utsträckning sätta barn till världen, därvid fadern ofta även är sinnesslö. Att barnen i dessa fall i regel också bliva psykiskt undermåliga, ligger i öppen dag, lik— som att de i stor utsträckning torde vara predestinerade till kriminalitet, lös- driveri, prostitution och överhuvud till social mindervärdighet. Erfarenheten har även visat, att de psykiskt defektas fruktsamhet ofta är mycket stor.

Med dessa siffror och fakta för ögonen synes det svårt att helt förneka sammanhanget mellan sterilisering av sinnesslöa och sinnessjuka samt rekry- teringen av lösdrivare och prostituerade. Dessa äro till stor del, sannolikt till största delen, psykiskt undermåliga eller mindervärdiga Och rekryteras i väsentlig mån av sålunda ärftligt belastade personer. Kan man genom steri- lisering minska barnalstringen hos ifrågavarande befolkningselement och så- lunda täppa till ett tillflöde, därur lösdriveriet och prostitutionen tillföras för- nyelse och rekrytering, bör detta följaktligen vara en faktor, som i sin mån kan bidraga till minskad uppkomst av lösdriveri och prostitution. En begräns- ning av de psykiskt undermåligas och särskilt av de sinnesslöas fortplantning är därför enligt mitt förmenande ett led i kampen mot de parasitära samhälls- företeelser, som lösdriveri och prostitution utgöra, och jag har därför ansett steriliseringens betydelse i detta sammanhang ej böra helt förbises, även om man ej bör göra sig några överdrivna förhoppningar med avseende å dess verkningar i det angivna hänseendet. Ur nu anförda synpunkter är det emel- lertid att hoppas, att sterilisering av berörda element med lagstiftningens hjälp snart skall kunna åtminstone i någon mån möjliggöras i vårt land.

I såväl den allmänna som den speciella motiveringen (sid. 92 och 177) har framhållits önskvärdheten och behovet av ökad upplysning i sexuella frågor i syfte att därigenom åstadkomma en stegrad ansvarskänsla i förhål- landet mellan könen. Professor J. Almkvist har i sin skrift »Aktuella syn- punkter på sexualfrågan. En socialetisk studie», med framhållande av både biologiska och etiska synpunkter, på ett förträffligt sätt angivit de riktlinjer, efter vilka en dylik upplysning i stort sett bör läggas. Då dessa riktlinjer stå i överensstämmelse med den grunduppfattning, varpå förevarande lagför- slag i detta hänseende vilar, har jag ansett professor Almkvists berörda ut- talanden i sammandrag böra inflyta i betänkandet. Professor Almkvist anför bl. a. följande (återgivet i transumt):

»För att inskränka prostitutionen måste man inverka såväl på de prosti- tuerade som på den efterfrågande parten. Lyckas man icke minska efter— frågan, så minskar man aldrig prostitutionen _ — —. En förebyggande verksamhet hos bägge könen, hos både gossar och flickor, är därför nödvän- dig, om man skall kunna hava hopp om att inskränka prostitutionen. Denna förebyggande verksamhet måste först och främst ligga i en annan uppfostran än den, som hittills givits ungdomen. — _ — De unga hava vind för våg lämnats åt 'sin egen tilltagande sexuella känsla och något äldre kamraters — upplysnmgar __, varigenom det sexuella för den uppväxande ung- domen framstått egentligen såsom den förbjudna frukten med dess loc- kande kraft — —— —. I motsats härtill synes mig en på naturvetenskaperna stödd, lugn upplysning om det sexuellas väsen, dess utveckling till kärlek

Ökad upp- lysning 'i sexuella frågor.

• Sida 192
•  Original

Ang. inrät- tande. av en socialnämnd.

och dess stora allvarliga roll i människolivet och samhället, given så tidigt som möjligt och i en för de olika åldrarna avpassad omfattning, vara den nödvändiga grunden för bibringandet av en mera etisk uppfattning av det sexuella samt för motarbetandet av skuggsidorna hos vårt nuvarande sexuella liv och därvid framför allt av prostitutionen. Denna upplysning är först och främst beroende av sexualvetenskapens framåtskridande och ju längre detta hinner, desto bättre undervisning kunna vi giva vår uppväxande ung- dom. Därför synes mig, att hoppet om förbättring av de former, folkens sexuella liv tagit, ligger dels uti sexualvetenskapens framsteg och dels uti en på denna grundad rationell folkupplysning. En sak, som är av vikt för prostitutionens motarbetande, är ett rationellt nykterhetsarbete —— —— —. Pro— stitutionen har nämligen i alkoholen en trogen bundsförvant, som underlättar kvinnans prostituering och bidrager att skänka kunder åt prostituerade.

Säkerligen är en god uppfostran av ungdomen det viktigaste av allt för denna frågas lösning. Det är åskådningssättet hos de unga människor, vilka träda ut i livet, som måste bli annorlunda beskaffat än det, som hit- tills Varit rådande, och detta kan endast åstadkommas genom målmedvetna uppfostringsåtgärder. Alla gossar och flickor böra på ett tidigt stadium i hem och undervisningsanstalter komma i åtnjutande av en god sexualetisk um)- lysning, lagd så, att de få kunskap —— — — om vådorna av ett obetänk- samt sexualliv och framför allt om den önskvärda ovannämnda utvecklingen av driftlivet till en psykiskt och etiskt betonad kärlek —— — —. En god sexualuppfostran bör kunna åstadkomma, att kvinnorna icke så lätt falla för frestelsen att rekrytera prostitutionen och att männen upphöra att söka sin tillfredsställelse i denna. Ungdomen av båda könen bör i hem och undervis- ningsanstalter ledas till en sund, ideell och ansvarsfylld uppfattning av köns- livet. »— — — Vidare böra vi söka nå vårt mål genom nykterhetsundervis— ning och nykterhetsåtgärder. Mycket viktigt är att så tidigt som möjligt söka få gossar och flickor intresserade av någon rörelse, som drager deras tankar bort från det sexuella —— _ — till andra områden, framför allt till ett hurtigt friluftsliv. —— — —— Förståndigt ledda sport- och idrottsrörelser göra säkert god nytta.»

I sammanhang med spörsmålet, åt vilket kommunalt organ befattningen med ärenden enligt lagen om samhällsskadlig sedeslöshet lämpligen bör uppdragas, har i betänkandet berörts frågan om kommunernas för närvarande på ett fler— tal olika nämnder eller styrelser delade sociala förvaltning och om sammanfö- rande av kommunens samtliga understödsorgan till en gemensam nämnd, kallad t. ex. socialnämnden (sid. 109—110). Med hänsyn till denna frågas synner- liga vikt och dess nära samband med det här till prövning föreliggande för— slaget om inrättande av ett nytt kommunalt organ för socialt ändamål, har jag funnit berörda fråga i detta sammanhang förtjäna ett närmare beaktande.

Det har sedan länge klagats över, att det, såsom förhållandena under de se- naste decennierna utvecklat sig, inom kommunernas sociala förvaltning råder allt för stor splittring, som på sina håll, åtminstone i större kommuner, föranlett planlöshet och onödig omgång med ärendens handläggning samt slöseri med både arbetskraft och penningar. De kommunala organen för hithörande verk- samhet hava tillkommit successivt och utan att någon enhetlig plan därvidlag blivit följd. Sedan gammalt finnes fattigvårdsstyrelse i våra kommuner, år 1913 tillkommo nykterhetsnämnd och pensionsnämnd samt år 1924 obligatorisk

• Sida 193
•  Original

barnavårdsnämnd, varjämte i åtskilliga större kommuner finnas särskilda ar- betslöshetskommittéer. Det har således framträtt en tydlig strävan till specia— lisering på detta område, och man har överlämnat de olika uppdrag, det här gäller, till särskilda styrelser och nämnder. På detta område råder med andra ord utpräglad decentralisation inom kommunerna, vilken medfört risk, att den centrala överblicken och sammanhållningen av de olika verksamhetsgre- narna förloras. Man har emellertid efter hand fått blicken öppen för den brist på samarbete mellan dessa olika organ, som alltför ofta kommer till synes, och överhuvud för de uppenbara olägenheter, som följa av detta system, icke minst med hänsyn till den onödigt stora förvaltningsapparat och de onödiga utgifter, som föranledas därav. På senare år har därför, även på auktoritativt håll, den meningen alltmer gjort sig gällande, att man bör återgå till en centralisation av kommunernas sociala förvaltning, varigenom större planmässighet, enhetlig— het och effektivitet samt avsevärd besparing i utgifter borde kunna åstadkom- mas. Förslag i sådan riktning framfördes först inför ett större forum av bor- garrådet W. Karlsson vid den skandinaviska kommunalkonferensen i Stockholm år 1923 och i Stockholms stadskollegium år 1924. Motioner väcktes också i ämnet vid 1924 och 1926 års riksdagar (A. K. nr 454 resp. nr 279), ehuru utan positivt resultat. Även socialstyrelsen har i ett med anledning av föreslagen ändring i alkoholistlagen den 18 mars 1924 avgivet utlåtande (tryckt såsom bilaga till andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1924) med utförlig motivering uttalat sig för en sådan centralisation. Vidare har statens besparingskommitté i sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation gjort uttalande i enahanda riktning. Slutligen har statens inspek— tör för fattigvård och barnavård G. H. von Koch såsom en av 1926 års arbets- löshetssakkunniga i deras den 25 april 1928 avgivna betänkande framlagt för— slag om sammanslagning av varje kommuns samtliga understödsorgan till en enda nämnd, eventuellt kallad socialnämnden.

Utan att här i övrigt ingå på frågan vill jag oförbehållsamt uttala min an- slutning i princip till den tanke på centralisation på detta område, som sålunda från många håll framkommit. Jag anser emellertid i likhet med vad som i nämnda riksdagsmotioner och jämväl, vill det synas, av socialstyrelsen åsyf- tats, att man ej bör stanna vid att sammanföra blott kommunernas understöds- organ till ett gemensamt organ, utan den föreslagna socialnämnden bör, om de med centralisationen avsedda fördelarna fullt ut skola kunna vinnas, få hand om icke blott frågor om fattigvård, arbetslöshetsunderstöd och social- försäkring utan även ärenden rörande barnavård och nykterhetsvård. All so- cial hjälpverksamhet inom en kommun bör med andra ord tillkomma den före— slagna socialnämnden. Eljest kan det ifrågasättas, huruvida ej den tilltänkta reformen kommer att stanna vid en halvmesyr. Det synes ej kunna anföras något bärande skäl, varför alkoholistvården och barnavården skulle undan- tagas från socialnämndens verksamhet. Man har tänkt sig att, i den mån det är erforderligt, inom nämnden skola finnas särskilda föredragande och sär- skilda sektioner för de olika verksamhetsgrenar, som falla inom nämndens handläggning.

• Sida 194
•  Original

Ifrågasalta, ändringar i strafflagen.

Med den specialisering inom kommunernas socialvård, som efterhand kommit till stånd, kan det i längden ej _— åtminstone ej vad de mindre kommunerna beträffar —— fortgå på det hittills tillämpade sättet att för tillgodoseende av varje nytt vårdbehov, som uppstår, blott tillskapa ett nytt kommunalt organ. Det skulle då bliva allt svårare att inom kommunerna få kvalificerade krafter för de särskilda uppdragen, och de ovan antydda nackdelarna av decentralisa- tionssystemet skulle allt starkare framträda. Ur nu angivna synpunkter må- ste man hysa mycket starka betänkligheter mot att föreslå ett nytt organ för handläggning av de ärenden, varom i här avsedda förslag till lag är fråga. Funnes redan nu en sådan gemensam socialnämnd, som från olika håll före— slagits, borde i enlighet med vad ovan uttalats även befattningen med hit— hörande ärenden lämpligast tillkomma denna nämnd, men en sådan finnes icke ännu och för dess inrättande fordras tämligen ingripande ändringar i ett komplex av olika lagar. Denna fråga, som helt nyligen gjorts till föremål för särskild sakkunnigutredning, torde tarva en ingående och tidsödande ut— redning, innan den kan vinna sin lösning. I avvaktan därpå måste man finna en provisorisk lösning av spörsmålet om ett lämpligt kommunalt organ för behandling av här avsedda ärenden. Jag har på grund härav anslutit mig till förslaget om inrättandet av en skyddsnämnd för ändamålet såsom ett pro- visorium.

Av 1926 års betänkande (sid. 159—164) framgår, att frågan om vissa med förevarande lagförslag sammanhängande ändringar i 15 och 18 kap. strafflagen sedan snart 20 år tillbaka stått på dagordningen. Dessa ändringar avse dels höjande av åldersgränsen i 18 kap. 7 % från 12 till 13 år och i 8 % i samma kap., liksom i 15 kap. 6, 8 och 18 %% från 15 till 16 år, dels en bättre anpass- ning av straffmåtten i 18 kap. 7 och 8 åå, dels ock utsträckande av straffbuden i 6 % 2 mom., 7, 8 och 9 %% i sistnämnda kap. att avse otukt även med personer av manligt kön.

Frågan om åldersgränsens höjande från 15 till 16 år i berörda hänseende ansågs emellertid nära sammanhänga med spörsmålet om den för kvinnan gäl- lande äktenskapsåldern och föranledde därför till en början intet åtgörande. Höjandet av nämnda äktenskapsålder genomfördes år 1915.

Sedermera gjorde riksdagen år 1922, med bifall till ett enhälligt lagutskotts utlåtande (andra lagutskottets utlåtande nr 25), viss hemställan hos Kungl. Maj :t om vidtagande av vissa utav de ovan angivna ändringarna i 18 kap. strafflagen utan avbidan på en förestående allmän st'rafflagsreform (riksda- gens skrivelse nr 251). De av riksdagen ifrågasatta ändringarna avsågo bätt— re anpassning av straffmåtten i 18 kap. 7 och 8 %% samt straffskydd mot för- gripelser i sexuellt hänseende även mot barn av manligt kön (enligt samma två %%). Frågan överlämnades för utredning till den s. k. lilla strafflagskom— missionen, som emellertid på grund av erhållet föreläggande ej blev i tillfälle att närmare ingå på densamma.

I 1926 års förslag har frågan ånyo tagits upp såsom sammanhängande med den nya lösdrivarlagstiftningen och förslag har framlagts om ändring i vissa

• Sida 195
•  Original

delar av 15 och 18 kap. strafflagen. I likhet med författaren till nyssnämnda förslag anser jag övertygande skäl anförda särskilt för ifrågavarande ålders- gräns höjande till 16 år, och då jag jämväl i övrigt anser de ursprungliga änd- ringsförslagen hava fog för sig samt deras genomförande i sin mån kunna. bi- draga till utsträckt skydd mot ungdomens indragande i sedeslöshet och sålunda vara ägnat att vara ett led i bekämpandet av dennas samhällsskadliga yttringar, har jag ansett mig icke böra frångå 1926 års förslag i denna del och har där— jämte upptagit de ursprungligen ifrågasatta ändringarna i 18 kap. 6 och 9 åå. Det synes i och för sig föga tilltalande att på oviss tid ytterligare undanskjuta en sedan långt tillbaka aktuell fråga om lagändring, som anses nödig och nyt- tig och som förut mera av tillfälligheter skjutits åt sidan. Jag har emellertid vidtagit några mindre ändringar i innehåll och avfattning samt utvidgat för- slaget att avse jämväl ändring av 18 kap. 10 %, vilken ändring jag med hänsyn till den i ämnet numera rådande åskådning anser kunna och böra vidtagas och för övrigt finner vara i viss mån påkallad av den utav de sakkunniga föreslag- na lagstiftningen. Då jag emellertid är fullständigt ense med de sakkunniga därom, att här avsedda förslag böra granskas och behandlas av nämnda straff- lagskommission eller eljest underkastas sakkunnig behandling, saknar jag här anledning att närmare ingå på de föreslagna lagändringarna, till vilka ett ut— kast såsom bilaga fogats vid detta yttrande.

I motiveringen till 22 % 2 mom. lösdriverilagen (sid. 161) har berörts spörs— målet, huruvida ej i fråga om bestämmelsen i nämnda mom. jämväl avtjänat straffarbete borde medräknas i den interneringstid å tio år, som är en förut- sättning för lagrummets tillämplighet. I den allmänna motiveringen (sid. 82) har av de sakkunniga framhållits, huru nära lösdriveri och brottslig- het stå till varandra och huru ofta de gå över i varandra. Största delen av internerade lösdrivare — år 1923 över 70 % — har förut undergått fän— gelsestraff eller straffarbete. Socialstyrelsens förut åberopade undersökning rörande tvångsarbetare i landet nämnda år är därvidlag synnerligen upply- sande. Enligt denna undersökning hade av de såsom kriminella betecknade lös- drivarna mer än hälften (53 %) undergått frihetsstraff minst tre gånger. Om- kring 70 % av samtliga utav tvångarbetare begångna brott utgjordes av tjuv- nadsbrott, ungefär 17 % av våldsbrott. Nära hälften av de kriminella lösdri- varna hade undergått tvångsarbete minst tre gånger, och dessa lösdrivare hade i genomsnitt undergått mer än sju resor frihetsstraff eller tvångsarbete till- hopa.

Med hänsyn till det anförda synas vissa skäl tala för att i förevarande hän- seende likställa förut undergånget straffarbete och föregående intagning å all- män arbetsanstalt. Ofta nog torde det mer eller mindre vara en tillfällighet, huruvida en lösdrivare kommer att interneras i straffanstalt eller i allmän ar- betsanstalt; måhända endast på grund av bristande bevisning undgår han ej sällan det förra alternativet. Det är i stor omfattning samma asocialitet hos här avsedda personer, som ibland yttrar sig i kriminalitet och ibland i lösdri-

Ifrågasatt ändring i lagen om

internering av * återfalla/ör- brytare m. m.

• Sida 196
•  Original

Prövning av frågor om fortsatt inter- nering utöver tre år.

veri. Skulle en bestämmelse i antydd riktning införas :( förevarande lagrum, fordrar emellertid konsekvensen, att motsvarande bestämmelse inflöte i lagen om internering av återfallsförbrytare (2 €). Denna lag trädde i kraft först med 1928 års ingång, och det föreligger därför ännu ej någon större erfarenhet om dess verkningar. Det kan med hänsyn därtill ifrågasättas, huruvida ändring i densamma efter så kort tids förlopp bör föreslås. Jag är emellertid fullstän— digt ense med de sakkunniga därom, att frågan är värd beaktande och bör bliva föremål för vidare övervägande. För detta ändamål bifogas uppgjort förslag till lag om ändrad lydelse av 2 % uti ifrågavarande lag. Vid genomförande av en sådan lagändring tarvas givetvis motsvarande ändring i 22 % 2 mom. lösdri- verilagen, rörande vars ändrade avfattning i sådant hänseende emellertid ej föreligger anledning att nu framlägga något förslag.

Enligt 22 % 2 mom. i lösdriverilagen kan under vissa där angivna förutsätt— ningar å allmän arbetsanstalt internerad person utöver den föreslagna maxi- mitiden tre år kvarhållas å anstalten under obestämd tid framåt. Anstalts- styrelsen skall äga att i första hand besluta om dylik fortsatt internering, men beslutet skall alltid underställas uppsiktsmyndighetens prövning. Såsom upp- siktsmyndighet har man närmast tänkt sig en central administrativ myn- dighet.

Under förarbetena till förevarande lagstiftning hava från något håll fram— förts betänkligheter mot att tilldela en administrativ uppsiktsmyndighet pröv— ningsrätt i dylikt avseende. Det gäller nämligen här intet mindre än beslut om berövande av en persons frihet för obestämd tid framåt, i värsta fall för hela hans livstid. I rättssäkerhetens intresse bör en sådan prövning vara an- ordnad på så betryggande sätt som möjligt. I regel ankomma frågor om fri- hetsberövande på domstols prövning. Beträffande internering av återfalls— förbrytare och förminskat tillräkneliga förbrytare är prövningen förlagd till en särskild interneringsnämnd, vars sammansättning är avsedd att garantera en betryggande prövning. Ett administrativt ämbetsverk har emellertid i regel icke den sammansättning eller sysslar eljest med sådana uppgifter, att detsamma i och för sig är direkt lämpat att pröva sådana ärenden som de här avsedda, där det som sagt ytterst kan komma att gälla livstidsinternering. Jag finner därför ett visst fog förefinnas för de sålunda framförda betänkligheterna. Des- sa minskas emellertid i någon mån genom de stränga betingelser, som enligt det föreliggande förslaget uppställts för tillämplighet av ifrågavarande interneringsstadgande. Därtill kommer att, så länge interneringen fortbestår, frågan om vederbörandes utskrivning minst en gång årligen skall upptagas till övervägande och att uppsiktsmyndighetens beslut, på sätt i betänkandet sagts (sid. 129), må överklagas hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Med hänsyn till nu anförda omständigheter torde de krav, som ur rättssäkerhetens syn- punkt i hithörande avseenden ovillkorligen böra uppställas, kunna anses vara tillräckligt tillgodosedda, och jag har därför funnit hinder ej möta för den föreslagna anordningen.

• Sida 197
•  Original

I motiveringen till 14 % 1 mom. i lösdriverilagen har berörts spörsmålet, hu- Fråga om ruvida i likhet med vad som gäller i fråga om interneringsbeslut av länssty- Skägg)???" relse enligt alkoholistlagen enbart skriftlig procedur bör kunna tillåtas hos ldrwatyrelaei länsstyrelse i ärenden rörande internering enligt någon av de här föreslagna såga?”,TÄ lagarna. Jag är ense med de sakkunniga därom, att tanken härpå äger ett nering. visst berättigande men att man dock i detta fall måste fasthålla kravet på muntlig procedur. Ett starkt bidragande skäl, varför jag ansluter mig till denna ståndpunkt, är den beträffande rättsförhandlingar i allmänhet numera rådande och enligt mitt förmenande alldeles riktiga tendensen att allt mera

_ övergå från skriftlig till muntlig procedur. Den föreslagna processreformen

går ju helt i tecknet av muntliga domstolsförhandlingar, och om det berättigade häri synes man tämligen allmänt vara ense. Att då i strid häremot i detta särskilda fall gå rakt motsatt väg från obligatorisk muntlighet, som nu gäller, till skriftlig procedur, låt vara blott alternativt medgiven, synes icke lämpligt. Rättssäkerheten torde i varje fall också bäst främjas av muntlig procedur.

Enligt föreliggande förslag avses, att personer i omyndig ålder (i åldern Särskilda ar- 18—21 år), rörande vilka interneringsbeslut meddelas, skola intagas i särskilda fånzgäff för detta ändamål inrättade arbetsanstalter, allmänna arbetsanstalter för ung- dom (se motiveringen sid. 134 och 157). Man har därvid närmast tänkt sig, att såsom sådana skola särskilda avdelningar av de allmänna uppfostringsanstal- terna och av de särskilda skyddshem, som avses i 43 % 2 och 3 mom. barna- vårdslagen, av Kungl. Maj:t kunna erkännas. Det torde vara riktigt, att man å hem och anstalter för ungdom i allmänhet icke bör sammanföra ungdom av alltför olika åldrar, då ett sådant samman- ? förande, enligt vad erfarenheten givit vid handen, kan vara olämpligt och kan ' motverka det avsedda uppfostringsresultatet. I detta sammanhang må emeller- | tid bemärkas följande. [ De allmänna uppfostringsanstalterna äro avsedda för unga brottslingar i | åldern 15—18 år, men dessa kunna, om de icke dessförinnan vunnit nödig stad- ga i sinnesriktning och uppförande, kvarhållas å anstalten till uppnådda 21 år I (5 % i lagen den 27 juni 1902 ang. verkställighet av domstols förordnande om' tvångsuppfostran). Skyddshemmen åter äro avsedda för barn under 18 år av [ sådan vanart, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för deras tillrättaföran— ! de. Utskrivning av skyddshemselev, som intagits i hemmet efter fyllda 15 år, : må dock uppskjutas, till dess tre år förflutit från intagandet. Och vidare ' gäller att, därest elevs uppförande varit opålitligt, med hans utskrivning må anstå till fyllda 21 år (46 % 2 mom. barnavårdslagen). Kvarhållande av elev å allmän uppfostringsanstalt och å skyddshem intill sistnämnda ålder har i många fall ägt rum. Dessa hem och anstalter hysa således redan enligt gäl- lande bestämmelser internerade i åldern 18—21 år. Det må i detta sammanhang ock nämnas, att det redan nu" finnes ett visst samband mellan omförmälda hem och anstalter. Enligt 43 % 4 mom. barna- vårdslagen kunna nämligen skyddshemselever över 15 år, som visat särdeles

• Sida 198
•  Original

svår vanart, efter skyddshemsinspektörens hörande överlämnas till allmän upp— fostringsanstalt, vilket Också i åtskilliga fall skett.

Med hänsyn till det ovan anförda har jag ansett betänkligheter ej möta mot de allmänna uppfostringsanstalternas och de särskilda skyddshemmcns använ— dande för ifrågakomna ändamål.

AM- ÖW- I betänkandet har framhållits, att Svenska skyddsförbundets byråförestån— rakare. . . .. .. - o .. dare och ombud ute 1 orterna 1 främsta rummet bora anhtas sasom overvakare i de fall, då övervakning enligt någon av de föreslagna lagarna anordnas (en- ligt 9 % 3 mom., 17 %, 24 % 2 mom. och 25 % 1 inom. lösdriverilagen1 samt 6 % 4 mom. lagen om samhällsskadlig sedeslöshet). Det är emellertid ytterligare en fråga, som i detta sammanhang synes böra beröras, då den är av en viss principiell vikt. På denna lagstiftning närstående områden har vid villkorlig * utskrivning från anstalt, t. ex. från allmän uppfostringsanstalt eller från alko— , holistanstalt, stundom olika praxis följts, i det att än en befattningshavare vid anstalten utsetts att öva tillsyn över den utskrivne än åter en person å den ort, där denne fått anställning eller i allt fall vistas. Beträffande den över— vakning, varom enligt förevarande förslag bliver fråga., synes det principiellt riktiga och i regel lämpligaste vara, att till övervakare utses en person å den övervakades vistelseort, och mången gång torde den enklaste anordningen bliva i att därtill utse dennes arbetsgivare, som mera obemärkt och utan formaliteter l bör kunna utöva nödig tillsyn. Genom en sådan anordning bör också över— t l l l

vakningskostnad i viss mån kunna sparas för det allmänna. Någon gång kan övervakningsuppdrag, på sätt vid Bonaanstalten upplyses med stor framgång sedan länge hava praktiserats, måhända lämpligen tilldelas befattningshavare vid den arbetsanstalt, som den försökspermitterade eller utskrivne lämnar. - Det synes emellertid icke vare sig behövligt eller lämpligt att genom detalj- föreskrifter i lagen binda sig för en viss ordning i detta hänseende, utan viss frihet bör härvidlag gälla för vederbörande att med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall ordna det på bästa sätt. Huvudregeln bör emellertid vara, att övervakaren bor å samma plats som den övervakade eller åtminstone ej på alltför långt avstånd därifrån. Detta har uppenbarligen också ansetts såsom den normala ordningen beträffande övervakare över alkoholister och villkor- ligt frigivna från straffanstalterna, såsom framgår av därom gällande be' stämmelser. En sådan ordning bör dock icke hindra, att —— t. ex. vid försöks— permission i allmänhet och vid utskrivning från arbetsanstalt för ungdom — den vid Bonaanstalten praktiserade ordningen kan visa sig lämplig att följa sålunda, att den permitterades eller utskrivnes arbetsgivare utses såsom över- vakare men att befattningshavare vid anstalten genom inspektionsresor till ort och ställe också öva en viss tillsyn.

Ersättning till Enligt föreliggande förslag skall länsstyrelse, liksom i 1922 och 1926 års pegär'vfåm förslag var fallet, äga förordna om förhör vid domstol med uppgivna personer domstol. __ _ __ 1 Sistnämnda tre lagrum gälla jämväl med avseende å de fall, som avses i lagen om samhälls- skadlig sedeslöshet.

• Sida 199
•  Original

såsom vittnen eller upplysningsvis. Förebild till detta stadgande finnes i al- koholistlagen (7 å), fattigvårdslagen (75 %) och barnavårdslagen (26 % 2 mom.). Beträffande ersättning för inställelsen till sålunda inkallad person gäller uti de i nämnda tre lagar avsedda fall _ liksom i en del andra motsva- rande fall _— att berörda ersättning skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är stadgat. Här åsyftade stadganden återfinnas i lagen den 4 juni 1886.

Nu är det emellertid fallet, att icke i någon av de tre förstnämnda lagarna, som beröra närbesläktade lagstiftningsområden, bestämmelsen om ersättning influtit i själva huvudlagen utan i samtliga fall meddelats i en speciell, enbart för detta ändamål utfärdad lag (lagar av den 30 juni 1913, den 14 juni 1918 och den 27 juni 1924). Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, huru— vida det ej vore mest rationellt att med fortsättande av den på detta lagstift— ningsområde en gång införda praxis låta ersättningsbestämmelsen ej inflyta i huvudlagen utan i en särskild för ändamålet meddelad lag. För att i så fall undvika fyra eller måhända fem till innehåll och avfattning nära nog alldeles lika lagar kunde då — liksom exempelvis skett genom förordningen den 8 april 1925 angående rätt för parter i kommunala mål samt i fattigvårds- och barna- vårdsmål att med posten insända besvärsskrifter och övriga handlingar — hit— hörande ersättningsbestämmelser enligt samtliga här avsedda lagar samman- föras i en gemensam lag. Man slipper på så sätt att belasta lagtexten i hu— vudlagen med denna, själva. saken ovidkommande bestämmelse och vinner en viss enhetlighet. En sådan lag kunde förslagsvis få följande lydelse: | >>Har i mål, som avses i lagen den 30 juni 1913 (nr 102) om behandling av & alkoholister, lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården, lagen den 6 i juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård, lagen den .................. ! om åtgärder mot lösdriveri eller lagen den .................... om åtgär- i der mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, någon efter förordnande av : länsstyrelse blivit inkallad för att inför domstol höras såsom vittne eller upp- ! lysningsvis eller ock vid förhör inför domstol blivit. av polismyndighet för ! sådant ändamål åberopad, njute han av allmänna medel ersättning för instäl-

lelsen, och skall därom i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat; skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket.» Genom en sådan lag skulle de ovan nämnda tre .nu gällande speciallagarna ; upphävas. Det bleve då ock utsagt, att kostnaden för sådan ersättning all- l tid skall stanna å statsverket, varom bestämmelse finnes såväl i de tre nämnda l speciallagarna som i 1922 och 1926 års förslag. Med hänsyn till innehållet i 4 % i den ovan åberopade lagen av den 4 juni 1886 synes en sådan tilläggs— bestämmelse för undvikande av all otydlighet icke vara alldeles opåkallad. De här ovan i motiveringen till 14 % 2 mom. lösdriverilagen åsyftade lagar (på familjerättens område), vilka tjänat till förebild för avfattningen av nämnda mom. i denna del, innehålla i detta avseende en rakt motsatt bestämmelse, näm- ligen att beträffande sådan ersättning återgäldande vad i avseende å brottmål är stadgat i motsvarande tillämpning skall gälla, d. v. s. 4 % i sagda lag av den 4 juni 1886.

• Sida 200
•  Original

I" år"» h ., .. - .. . - . .. . - .. - .. ;fosåtZÄdoå avseende a utlänningar, som gora srg skyldiga till losdriveri har 1 landet. For-

hållandena med avseende å dem reglerades till en början i stället genom ett kungl. cirkulär den 28 maj 1886, innefattande särskilda föreskrifter angående behandlingen av utländsk man eller kvinna, som här i riket beträddes med lös- driveri eller bettlande. Behandlingen gick såsom regel ut på vederbörandes återsändande till hemlandet. Sedan tillkom lagen den 14 september 1914 an— gående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, genom vilken lag ovannämnda cirkulär visserligen icke uttryckligen upphävdes men genom vil- ken detsamma i allt fall förfallit.

1914 års lag hade föregåtts av en ej bifallen proposition i ämnet till 1913 års riksdag. Lagutskottet anmärkte mot denna proposition bl. a., att den var i så måtto otillfredsställande, som däri föreslagna bestämmelser icke alls eller endast sällan kunde vinna tillämpning mot vissa kategorier av personer, såsom yrkesprostituerade m. fl. dylika icke önskvärda element. I propositionen till 1914 års senare riksdag (nr 55) framhölls, hurusom prostituerade kvinnor av utländsk nationalitet ofta begåve sig hit till riket för att härstädes ägna sig åt yrkesmässig skörlevnad. Enligt 6 % i förslaget kunde lösdrivare, bettlare m. fl. utvisas. Föredragande departementschefen framhöll i detta samman- hang, hurusom 1913 års lagutskott funnit utvisningsåtgärd böra kunna tilläm- pas jämväl å yrkesprostituerade och andra dylika samhällsskadliga individer, även utan att de råkat i kollision med rättvisan (då gällde ännu straffbudet i 18 kap. 11 % strafflagen mot kvinna, som i bordell lät bruka sig till skörlev- nad). Även departementschefen ansåg, att sådana personer borde utvisas; vis— serligen torde, anförde han, utvisning härvidlag ofta kunna ske redan på grund av föreskriften om lösdrivares utvisande, men en särskild bestämmelse, avse- ende de av utskottet angivna utlänningar, syntes dock böra införas under ifrå- gavarande %. Propositionen bifölls i denna del, och lagens bestämmelser om utvisning av utlänningar kommo sålunda att omfatta bl. a. dels dem, som be- träddes med lösdriveri eller bettlande, dels ock dem, som gjorde sig skyldiga till yrkesmässigt övande av otukt. I denna. del är den nu gällande lagen i ämnet av den 2 augusti 1927 av samma avfattning (31 å).

Såsom regel skall alltså gälla, att utlänning, som gör sig förfallen till lös- driveri (däri inbegripet bettleri enligt 1 % i den föreslagna lösdriverilagen) eller till yrkesmässig otukt, skall utvisas ur riket utan att göras till föremål för någon av de föreslagna. lagarna. Emellertid kan det ej sällan, på sätt i betänkandet framhållits, möta hinder mot utvisning. Därtill kommer, att ut- trycken »yrkesmässigt övande av otukt» och »sedeslöst leverne av samhälls- skadlig art», som i 1 % i lagen därom sägs, ingalunda täcka varandra. Det har därför ansetts nödigt föreslå (19 å i lösdriverilagen, 15 å i den senare lagen), att utlänning, vilken gör sig förfallen till lösdriveri eller till sedeslöst leverne av angiven beskaffenhet och mot vars utvisning hinder möter, må be- handlas enligt bestämmelserna i resp. lag. I det fall, att beslut om utvisning redan meddelats men detta befinnes ej kunna verkställas, bör dock ärendet först hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

• Sida 201
•  Original

(Hör till särskilt yttrande av herr Petrén.)

F ö r s 1 & g till lag om ändring i vissa delar av 15 och 18 kap. strafflagen.

: 15 KAP. ! 6 %. Den, som olovligen, med våld eller annorledes, bemäktigar sig annan och ho- i nom, emot hans vilja, ur riket förer, så ock den, som, utan föräldrars eller för— myndares samtycke, förer ur riket barn, som ej fyllt sexton år, evad det sker | | | | I 1 l i l l | l ! l

med dess vilja eller ej, dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

85.

Den, som olovligen bemäktigar sig och från föräldrars eller annans vård skiljer barn, som ej fyllt sexton år, evad det sker med barnets vilja eller ej, dömes, när barnet'ej ur riket föres, till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Sker det för att begagna barnet till tiggeri eller att det eljest till vanart öva; då skall till straffarbete från och med fyra till och med åtta år dömas.

18 %.

Bortför man kvinna, som ej fyllt sexton år, med hennes vilja, men utan sam- tycke av målsman, i sådant uppsåt, som i 17 % sägs; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år. Bortföres omyndig kvinna, som fyllt sexton år, med sin vilja, från fader eller moder eller dem, som i deras ställe äro, i sådant uppsåt som nämnt är; dömes gärningsmannen till fängelse eller böter.

18 KAP. 6 %.

Öva ————— fängelse. Övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsynings- man eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan sådan inrättning otukt med där intagen person; dömes till straff- arbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

• Sida 202
•  Original

202 7 %. Övar någon otukt med barn, som ej fyllt trclton år; dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år och, om barnet av gärningen fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och med åtta till Och med tio år eller på livstid.

8 %.

Övar någon otukt med barn, som fyllt tretton men ej sexton år; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Har barnet fyllt 15 år och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter, dock ej under fyrahnndra kronor, dömas.

9 %. Den, som övar otukt med avvita person, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse i högst sex månader.

10 %. Övar någon i annat fall, än ovan sägs, med person i omyndig ålder otukt, som emot naturen är; varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Lag samma vare, där någon övar otukt med djur.

( Hör till särskilt yttrande av herr Petrén.)

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 2 5 i lagen den 22 april 1927 (nr 108) om internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 % i lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Förordnande om någons internering första gången må ej meddelas med mindre han

dels, efter _____ äro lagakraftvunna; dels undergått straffarbete eller varit intagen å allmän arbetsanstalt i sam— manlagt minst tio är;

dels därefter ————— år; samt dels på _____ eller egendom.

• Sida 203
•  Original

(Hör till särskilt yttrande av herr Petrén.)

F ö r s 1 a g till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 26 november 1914 (nr 413) om uppgifter till straffregistret och om registrets förande.

Härigenom förordnas, att %% 2, 5, 6 och 8 i kungörelsen den 26 november

, 191; om uppgifter till straffregistret och om registrets förande skola, de tre & förstnämnda %% :na i deras lydelse enligt kungörelserna den 24 maj 1918 (nr * 316) och den 22 juni 1920 (nr 315) och i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

%2.

l i | ! I uppgift, som enligt 5 % tredje eller fjärde stycket av lagen om straff- i register lämnas om verkställighet av straffarbete eller fängelsestraff eller om | utskrivning från allmän uppfostringsanstalt eller allmän arbetsanstalt, skall . för en var, som uppgiften avser, utsättas brottets beskaffenhet eller, då någon l intagits å allmän arbetsanstalt, anledningen därtill, den domstol eller myndig- . het, som ådömt bestraffningen eller förordnat om intagandet i uppfostrings- l anstalten eller arbetsanstalten, samt dagen för utslaget, så ock den dag, då > bestraffningen avslutades eller utskrivningen skedde. % Uppgift ————— rum.

i

%5.

Uppgift, varom förmäles i 2 eller 4 % av lagen om straffregister samt i lagen den 14 juni 1917 om fullständigande av straffregistret, förvaras i ett med

. ordningsnummer försett omslag, å vilket antecknas personens i fråga fullstän- l diga namn samt hans födelsetid' och födelseort ävensom dagen för det utslag, som

uppgiften avser. Förekomma två. eller flera uppgifter rörande samma person, förvaras dessa uppgifter i samma omslag. Avser senare uppgift samma för- brytelse eller samma till intagande å allmän arbetsanstalt föranledande om-

3 ständighet som tidigare uppgift, skall å. denna göras anteckning om förhål- l landet.

De ————— nummerordning. % 6. Anteckning ————— straffet.

Då uppgift jämlikt tredje eller fjärde stycket av nyssberörda % angående verkställighet av straff eller om utskrivning från allmän uppfostringsanstalt

• Sida 204
•  Original

eller allmän arbetsanstalt eller uppgift jämlikt 6 % i nämnda lag om indrivning av böter inkommit till registret, skall i enahanda ordning som nu sagts göras anteckning om förhållandet med angivande av dagen, då bestraffningen avslu- tades eller utskrivningen skedde eller böterna blevo indrivna.

Anmälan ————— meddelats.

%8.

För varje registerakt skall upprättas ett registerblad, angivande aktens num— mer samt personens i fråga namn, födelsetid och födelseort. Finnes någon, om vilken uppgift i registret förekommer, hava begagnat olika tillnamn, upprättas för varje tillnamn särskilt registerblad.

Registerbladen ordnas i bokstavsföljd efter personernas tillnamn.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1931.

(Här till särskilt yttrande av herr Petrén.)

F ö r s 1 a. g till kungörelse angående ändrad lydelse av kungörelsen den 26 november 1914 (nr 414) om skyldighet i vissa fall att in- hämta utdrag av straffregistret. Härigenom förordnas, att kungörelsen den 26 november 1914 om skyldighet i vissa fall att inhämta utdrag av straffregistret, sådan denna kungörelse ly- der enligt kungörelsen den 6 november 1925 (nr 442), skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon ————— av straffregistret.

Likaså skall, innan någon dömes till fängelse eller jämlikt lagen angående villkorlig straffdom erhåller anstånd med verkställighet av bötesstraff, sådant utdrag av straffregistret angående honom vara införskaffat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1931.

• Sida 205
•  Original

Statistiska bilagor.

Uppgift ang. tillsyningsmän i nedannämnda fyra län.

| Antalet till- . .. Antalet kom- l Antalet k om— Antalet till- sy mngsman, muner, där I L .. muner, det till— . .. som aro ijär- . a n . .. syningsman . . ersättning syningsman i länet ”gsm" ut år åt till- finnas anställda eller eljest g, .. polismän syningsman ! Kronobergs län ........... 22 (av 88) 156 3 1 ; i Malmöhus län ........... 57 (av 238) 138 38 8 i », Örebro län ............. 15 (av 61) 70 11 7 i ! Västerbottens län .......... 18 (av 28) 119 13 6 | | | l i 3 Bilaga 2.

Uppgift

från rikets 15 största städer å. antalet under åren 1923—27 för lösdriveri anhållna. kvinnor och deras behandling.

Stockholm.1 Anhållna o . ' Varnade Varnade .. Hela anta- A ' lägga? enskilt officiellt Hmm let nu14 1923 ................ 7 133 171 152 463 . 1924 ................ 8 165 170 142 485 ! 1925. . ............ 10 196 173 144 523 * 1926 ................ 15 162 141 126 444 | 1927 ................ 4 124 179 123 430 | 11928 .............. . 4 159 133 116 412 !

* Beträli'ande Stockholm avse uppgifterna jämväl år 1928. ” Därutöver hava under åren 1923—27 sammanlagt 6 kvinnor av utländsk nationalitet anhållits för lösdriveri och behandlats enligt lagbestämmelser rörande utlänningar, varjämte under åren 1926 _"8 sammanlagt 22 kvinnor under 18 är anhållits för enahanda förseelse och behandlats enligt barnavårdslagen.

• Sida 206
•  Original

Göteborg. 1 c ' Å r Aägåuåa* Varnade Varnade 12323??? Hela anta— åtgärd enskilt officrellt arbete let fall 1923 ............... 17 45 102 36 200 1924 ................ 18 30 85 27 160 1925 ................ 15 56 66 20 157 1926 ................ 5 45 46 31 127 1927 ................ _ 19 27 50 29 125 Malmö. = Anhållna, Varnade Varnade Adömda Hela anta— A T men 81 nskilt officiellt tvangs" let fall åtgärd e arbete * 1923 ................ 20 16 24 20 80 1 1924 ................ 18 20 28 16 82 1925 ................ 10 32 25 20 87 1926 ................ 27 33 39 14 1 18 1927 ................ 34 22 54 26 136

Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linkö- ping, Västerås, Karlskrona och Lund (12 städer).

Ä Sjuka och i . Anhållna dömda överläm- Hela an- A r men ej vill??? &??? tvångs- nade till talet åtgärd en om arbete fattig- fall vården 1923 ............... 8 27 22 4 3 64 | 1924 ............... 4 27 24 11 2 68 I 1925 .............. 17 28 29 6 2 82 ( ] 1926 ............... 11 43 18 4 83 | | 1927 ............... s 31 14 2 4 59 !

• Sida 207
•  Original

Skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet .

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Lagförslag. 1 :o Alternativ A:

Ä Förslag till lag om åtgärder mot lösdriveli

) ))

lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhöllsskadlig art.

Alternativ B: Förslag till

* 2:o * » 3:o » > i 4zo >> ) ' 5:o >> »

lag om åtgärder mot lösdriveri och mot sedeslöst leverne av sam- hällsskadlig art .

lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården . lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om sam- hällets barnavård . lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister . . ändrad lydelse av 5 2 4: o tryckfriheisförordningen .

Sammanfattning av yttranden över 1928 års förslag.

Allmänna erinringar . . Särskilda erinringar rörande vissa paragrafer .

Motivering.

1. Allmän motivering.

Föregående Behovet av

förslag i ämnet. lagstiftning mot lösdriveri

Bör lösdriveriet kriminaliseras och lösdrivarmål handläggas av domstol? Brister i nu gällande lagstiftning och dess tillämpning

, Hjälpverksamhet (förebyggande åtgärder) ; Frivilligt ingående å anstalt. Tvångsintemering .

Övervakning

Uppdelning

Kommunalt Kommunalt

Formerna för kommunal medverkan vid lösdriverilagens tillämpning.

Den enskilda hjälpverksamheten .

Viss omläggning av proceduren hos länsstyrelseh . Prostitutionsföreteelsen . Fråga, huruvida lösdriveri och piostitution böia behandlas i en eller två lagar

av olika lösdrivarelement?

organ såsom förhörsmyndighet i större städer . . organ för åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.

44

45 47

51 66

81 81 83 84 85 86 87 88 89 91 97 98

. 100 108 109

. 111

• Sida 208
•  Original

*Statliga arbetsföretag såsom hjälparbete. . . . Fråga om internering av lösdrivare å arbetshem . Upprättande av ett centralregister . Poliskammares befattning med lösdrivarmål Uppsiktsmyndighet över anstaltsväsendet Prövningen i högsta instans

Kostnadsberäkningar. Speciell motivering.

Förslag till lag om åtgärder mot lösdriveri.

Lagrubriken . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 1 kap. Lagens tillänipliglietsområde . . . . . .139

2 » Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag. . . . . . . . . 141 Om ärendenas behandling hos förhörsmyndigheten . . . . . . 144 Om förfarandet hos länsstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . 150 Om allmänna arbetsanstalter . . . . . . . . . . . . . . . . 156 » Allmänna bestämmelser . . . . . . . . . . i. . . . . . . . 168 Övergångsbestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171

Förslag till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art . . 173 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om

fattigvården samt lag om ändring 1' vissa delar av lagen den 6 juni 1924

om samhällets barnavard. . . . 186 Förslag till lag om ändring 1' vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om

straffregwter . . . . . . . . .187 Förslag t1ll ändrad lydelse av 5 2 4. o tryckfnhetsforordnmgen . . . . . . 188 Ifrågasatta ändringar i strafflagen . . . . . . . . . . 188 Särskilt yttrande av herr Petrén . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 Statistiska bilagor . . . . .

• Sida 209
•  Original