SOU 1931:10

Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden

N 4-0 (;(

oå (— — Cija,

&( *. ICT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

.. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1981: 10 * : : JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL . LAG OM VÅRD AV VISSA SKOGAR INOM VÄSTERBOTTENS ' ' OCH NORRBOTTENS LÄNS LAPPMARKER M. FL. OMRÅDEN

AVGIVET DEN 31 MARS 19317

AV

1927 ÅRS SKOGSSAKKUNNIGA FÖR LAPPMARKEN

_ STO—cura 01. m 7193 1

f_n *

äl

' St & t—en 5 -_o in; nit liga . utr

Kr on olo gts—k Pion—tee;

. Sammandraå av yttranden över 1927 års prästlöne-l 6. regleringssa kunni as betänkande rörande nya grunder för lagsti tningen om prästerskapets av- önin' och förvaltningen av den dar-tillanslagnal 7_

e en omen. Idun. 622 5. E. . l tredning och förslag rörande läroböcker vid _de allmänna läroverken och med dem jämförliga läro- anstalter. Norstedt. 131.s. E.

. Betänkande med förslag aniående arbetslöshetens motverkande genom bereds apsarbeten. Norstedt. 81 s. S. . Utredning och_ förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar i den nuvarande lolkskoleseminarie- . organisationen samt om statens övertagande av de utav landstingen och vissa stader ufpmtthållna små; skoleseminariema m. m. Norsted. . (2), 215 s. E. . Utlåtande angående utjörselbevissystemets verk- ningar m. m. Marcus. 25 5. Jo._

| 8. - ning i Nationalmtäeibyggnaden i Stockho 111. S

Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkanv angaen'de åt arder för ljadermskötselns främjand Beckman. y, 109 s. Jo. * , ' Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistiå översikt över .det svenska jordbrukets utveckli ' och lage. Av E. Höijer. Marcus. 74 s. Jo. .

Ny varmel'edningsamt elektrisk belysnln samlag!

Repr.-anst. 43 s.

9. Lagberednlngens tor-slag ang. vissa internationell

rättslörhållanden. 3. Förslag till konvention mella: Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge ol inlämnande och verkställighet'av domar, m. n

Norstedt. 38 s. Ju. ' - . Betänkande med förslag till lag om vård av vist

skogar inom Västerbottens och Norrbottens lå! lappmarker m. fl. områden. Marcus. iv, 398 s. J;

Anm. Om sai-skild lryckort ej an iv'es, ar tryckaren—Stockholm. ookstaverna'med'tetotll utgöra'begynnels bokstäverna till det departement, un er vilket utrednin en av'i'vlts, !. ex. E.,: ecklesia'stikdepartementet, J

ordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen'den 3

ebr. 1 _

ang. statens —otlentliga utredningar: vttre a:

ning (nr 98) utgivas utredningarna [ omslag med enhetlig—lär: lor varje departements:

B E T Ä N K A N D E MED FÖRSLAG TILL

LAG OM VÅRD AV VISSA SKOGAR INOM VÄSTERBO'ITENS— OCH NORRBOTTEN S LÄNS LAPPMARKER

M. FL. OMRÅDEN

AVGIVET DEN 31 MARS 1931

AV

1927 ÅRS SKOGSSAKKUNNIGA FÖR LAPPMARKEN

%#

STOCKHOLM 193! [SAAC MARCUS BOKTRYGKERI-AKTIEBOLAG

r Hål» ll '|' ll I,. 1/ Å.

unitär; wifi 93.1, .. _3. er »—:;;1. '.'.wls' .. mimi 'l- m—ri A .; amy;

*""er cre- .

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande har Chefen för Kungl. jordbruksdeparte- mentet den 2 september 1927 uppdragit åt undertecknade att inom depar- tementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lag- stiftning för de under bestämmelserna i Kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning av viss skog inorn Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (den s. k. lappmarkslagen) lydande skogar och i samband därmed stående administrativa och ekonomiska frågor.

Till fullgörande av sitt uppdrag hava sakkunniga, som i enlighet med de direktiv de erhållit till särskild prövning upptogo spörsmålet om be- gränsning av lappmarkslagens giltighetsområde, den 15 november 1928 av- givit förslag till förordning om inskränkning i tillämpningen av Kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning av viss skog inom Väster- bottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden jämte motiv.

Sedan sakkunnigas arbeten nu blivit fullständigt avslutade, få sak-j kunniga härmed vördsamt överlämna slutligt betänkande med förslag; till ?

1) lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;

2) förordning om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 W i förordningen an— gående skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923;

3) förordning om upphävande av 5 5 i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift.

Reservationer, som avgivits av åtskilliga ledamöter bland de sakkun—

niga, bifogas.

Stockholm den 31 mars 1931.

N ILS G. RINGSTRAND.

T. W. HERMELIN. N. GABRIELSSON. 0. W. LÖVGREN. KARL ERIK KALLIN. MAURITZ CARLGREN. P. J. NÄSLUND.

Sigurd Odée'n.

I. Inledning.

Den 2 september 1927 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruks- departementet att tillkalla sakkunniga att inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning för de under kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, eller den s. k. lappmarkslagen, lydande skogar och i samband därmed stående administrativa och ekonomiska frågor.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bland annat:

>>I proposition nr 43 till 1927 års riksdag framlade Kungl. Maj:t för— slag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, vilken lag var avsedd att ersätta förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Väster- bottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden eller den s. k. lapp—markslagen. Förslaget innebar, att förordningen skulle komplet- teras med effektiva återväxtbestämmelser, avfattade i nära anslutning till motsvarande stadganden i 1923 års allmänna skogsvårdslag, samt att Vissa ändringar i förordningens bestämmelser om avverkning med mera skulle genomföras. Fötrordningens giltighetsomräde samt huvudprinci— perna för avverknings bedrivande skulle dock enligt förslaget bibehållas oförändrade. I det utlåtande nr 63, som jordbruksutskottet avgav över berörda proposition, hemställde utskottet om avslag å det i propositionen framlagda lagförslaget samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels om skyndsamt framläggande av förslag rörande över- förande till den allmänna skogsvårdslagen av sådana utom lappmarkerna belägna under lappmarkslagen nu lydande enskilda skogar, beträffande Vilka ur skogsbiologisk synpunkt hinder härför icke mötte, dels ock om verkställande av utredning och framläggande snarast möjligt av för- slag till ny skogsvårdslag för inom lappmarkern—a belägna enskilda skogar, under beaktande å ena sidan att i möjligaste mån de princip—er följdes, varpå den allmänna skogsvårdslagen vore byggd, samt å andra sidan att tillbörlig hänsyn tages till i dessa trakter föreliggande svårigheter till föryngring, ävensom till önskvärdheten att av sociala och nationaleko- nomiska skäl fördela avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid. — Utskottets hemställan om avslag å Kungl. Maj:ts förslag 1 —- 310,79.

Chefen: för jordbrukande— partementet yttrande till statsrddspro-

tokollet.

bifölls av båda kamrarna. Utskottets hemställan i övrigt bifölls av för— sta men avslogs av andra kammaren med 94 röster mot 82, som avgåvos för bifall till samma hemställan. Denna föranledde sålunda ej någon riks-4 dagens åtgärd. — Under debatten i andra kammaren ifrågasattes av ta- lare, representerande majoriteten i denna kammare, lämpligheten av ett överförande till skogsvårdslagen, på sätt utskottet avsett, av nyss angivna under lappmarkslagen lydande, utom lappmarkerna belägna skogar, var- jämte även i övrigt de av utskottet lämnade direktiven för det ifrågasatta utredningsarbetet ej i allo ansågos kunna godtagas. Emellertid ville man ej motsätta sig en revision av den nu gällande lappmarkslagen. Tvärtom framlades vissa synpunkter beträffande en dylik revision. Så- lunda hävdades, att det borde undersökas, huruvida ej sådana ändringar i lagen kunde vidtagas, att de gamla, å ifrågavarande skogar sparade virkesförråden kunde avverkas i något snabbare tempo, än för närvaran- de ägde rum, samt jämkningar ske i fråga om sättet för utsyningarnas verkställande. Med skärpa framhölls vidare, att någon rubbning ej bor— de ske i den nuvarande lappmarkslagens huvudprincip, det uthålliga skogsbruket. — Det torde kunna sägas, att inom båda kamrarna den upp- fattningen gjort sig gällande, att en ny utredning borde komma till stånd angående hela förevarande lagstiftningsfråga samt att denna utredning bland annat borde åsyfta genomförande av vissa lättnader i lagens nu— varande avverkningsregler. Beträffande arten och omfattningen av be— rörda lättnader rådde däremot väsentligen olika meningar liksom vid- kommande frågan om begränsningen av lagens giltighetso-mråde. _ För egen del finner jag vad i detta lagstiftningsärende förekommit giva vid handen, att en revision av lappmarkslagen är av behovet påkallad. Så- väl den betydande arealen av de skogar, varom nu är fråga, som de stora sparade virkesförråden därå göra det till en allmän angelägenhet av stör— sta vikt, att lagstiftningen i fråga om dem gives ett sådant innehåll, att den 'i möjligaste mån befordrar en rationell skötsel av desamma sam- tidigt som skogsägarnas berättigade intressen tillgodoses. Jag vill för den skull tillstyrka, att en förutsättningslös utredning åvägabringas rö- rande de lämpligaste åtgärderna för att vinna detta mål, därvid samtliga på frågans lösning inverkande omständigheter böra bliva föremål för prövning. Särskilt må med avseende härå framhållas, att det för nu rå- dande uppfattning torde te sig som en brist, att den gällande lappmarks— lagen ej ålägger vederbörande skogsägare någon som helst skyldighet att sörja för återväxt efter verkställd avverkning. Införande av en efter skogsbiologiska och klimatiska förhållanden i dessa trakter lämpad dylik skyldighet synes därför böra göras till föremål för undersökning. Vidare torde böra utredas, huruvida ej vissa ändringar i lagens nuvarande av— verkningsregler äro påkallade, särskilt med hänsyn till möjligheten att bättre tillgodogöra den övermogna och skadade skogen. I samband här— med bör övervägas, huruvida den nuvarande organisationen för lagens.

i i | | i

handhavande bör bibehållas eller en ny form härför skapas. Även spörs- målet om begränsning av lagens giltighetsområde Bör tagas under över— vägande, därvid fråga kan uppkomma, huruvida redan på ett tidigare stadium av utredningen särskilt förslag i detta hänseende anses böra framläggas. I övrigt må bringas i erinran de sociala förhållanden, som råda inom ifrågavarande trakter, och den återverkan eniändrad skogs- lagstiftning kommer att utöva därå likasom å den enskildes ekonomi. En omändring av nu gällande bestämmelser kommer slutligen att, allt efter de nya föreskrifternas innebörd, medföra konsekvenser med avse— ende å den nuvarande skogsadministrationen och därmed sammanhängan- de ekonomiska frågor. Vid den ifrågasatta utredningen böra givetvis re- sultaten av riksskogstaxeringen samt av de vid statens skogsförsöksan— stalt pågående specialundersökningarna rörande norrlandsskogarnas för— yngring i möjligaste mån tillgodogöras. Jag tillåter mig härvid erinra, att rikssko-gstaxeringen beträffande de delar av landet, där lappmarks- lagen gäller, numera slutförts samt att berörda specialundersökningar fortskridit så långt, att viss ledning för föreliggande frågas bedömande därav torde kunna. hämtas. Verkställandet av utredningen torde böra uppdragas åt särskilda sakkunniga, omfattande såväl representanter för skoglig, administrativ och juridisk fackkunskap som företrädare för ve— derbörande skogsägares och ortsbefolkningens intressen.»

Chefen för jordbruksdepartementet tillkallade därefter såsom sakkun- niga landshövdingen i Västerbottens län N. G. Ringstrand, byråchefen i domänstyrelsen friherre T. W. Hermelin, ledamoten av riksdagens för— sta kammare N. Gabrielsson i Teg, ledamoten av riksdagens andra kam— mare 0. W. Lövgren i Nyborg, länsjägmästaren K. E. Kallin i Umeå, jägmästaren M. Carlgren i Djursholm och nuvarande ledamoten i riks— dagens andra kammare P. J. Näslund i Västernoret, Åsele, samt för- ordnade därvid tillika Ringstrand till de sakkunnigas ordförande. Till ' sekreterare åt de sakkunniga förordnades revisionssekreteraren Sigurd

Odéen. De sakkunniga konstituerade sig under benämningen »1927 års skogssakkunniga för lappmarken».

När de sakkunniga började sitt arbete, ägde lappmarkslagen tillämp— ning dels å skogar till enskildas fastigheter inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län, med undantag av husbehovs— skogar och allmänningsskogar, dels å skogar till vissa enskildas fastig- heter (de s. k. ströhemmanen), vilka lågo spridda inom Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland, samt dels å skogar till sådana under stadgad åborätt upplåtna krono- hemman och krononybyggen, som voro belägna inom de sex norra länen.

För att få till stånd en närmare utredning om skogsförhållandena inom de områden, som beröras av lappmarkslagen, hava de sakkunniga inför— skaffat statistiska uppgifter dels från vederbörande revirförvaltare röran— de bland annat areal, virkesförråd och avverkning å de skogar under lapp-

Sakkunniga.

Arbetande— gärelae.

markslagen, för vilka avverkningsplaner upprättats åren 1920—1927, och dels från riksskogstaxeringsnämnden rörande storleken och beskaffen- heten av de enskilda skogarna inom de områden, där lappmarkslagen var tillämplig. Därjämte hava på hemställan av de sakkunniga dels statens skogsförsöksanstalt avgivit yttranden rörande föryngringsförhållandena inom nu ifrågavarande områden och dels Kungl. domänstyrelsen avlämnat utredning rörande de årliga kostnaderna för handhavandet av de under lappmarkslagen lydande skogar samt rörande den inverkan i administra— tivt och ekonomiskt hänseende ett ifrågasatt överflyttande från domän- styrelsen till annan myndighet av befattningen med dessa skogar skulle kunna utöva. Slutligen hava de sakkunniga för att vinna mer ingåen- de och allsidig kännedom om de olika spörsmål, som utgjorde föremål för deras arbete, under år 1928 företagit resor inom Västerbottens och Norrbottens län, särskilt lappmarkerna, samt inom Särna och Idre sock- nar av Kopparbergs län, varvid å de större platserna sammanträden hål- lits med befolkningen för att lämna denna tillfälle att giva tillkänna sin mening i de olika frågorna. Redogörelse för dessa resor finnes bifogad betänkandet såsom särskild bilaga. (Bil I.)

De sakkunniga hava verkställt en uppdelning av det dem anförtrodda lagstiftningsarbetet på det sätt, att i första hand upptagits till pröv- ning lagstiftningsfrågan i vad den avsåg skogarna å de s. k. ströhemma- nen, d. v. s. de enskilda skogar, som voro underkastade lappmarkslagens bestämmelser, men belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Sakkunniga ingingo på denna prövning utan att dessförinnan fatta slutgiltig ståndpunkt beträffande lagstiftningsfrågan i övrigt och ansågo sig kunna göra detta, då man vid en skogslagstiftning för strö- hemmanen uppenbarligen delvis måste följa andra synpunkter än vid en dylik lagstiftning för övriga under lappmarkslagen lydande skogar. Här— till kom en strävan hos de sakkunniga att söka efterkomma de direktiv de erhållit och sålunda söka få skogslagstiftningsfrågan beträffande strö- hemmanen fortast möjligt löst.

Den 15 november 1928 hava de sakkunniga avlämnat särskilt förslag till förordning om inskränkning i tillämpningen av kungl. förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning av viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Förslaget innebar, att skogarna å de 5. k. ströhemmanen skulle frigöras från lappmarkslagen samt bliva underkastade 1923 års skogsvårdslags bestämmelser. Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr 197 förelagt förslaget 1929 års riksdag, blev detta av riksdagen godkänt.

Vad angår lagstiftningsarbetet för övriga under lappmarkslagen lydande skogar, så har det synts de sakkunniga ligga närmast till hands att därvid till utgångspunkt taga 1923 års skogsvårdslag, vilken ju i stort sett gäller för hela landet i övrigt. Denna lag har nämligen i praktiken visat sig på ett tillfredsställande sätt motsvara de krav, som

kunna uppställas på en skogslag för enskilda skogar, och det måste då vara naturligt atti första hand verkställa en undersökning, huruvida icke principerna och' bestämmelserna i denna lag jämväl kunde vinna till- lämpning å skogarna inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Emellertid föreligger det med avseende å dessa trakter i stor utsträck— ning så speciella förhållanden, att man med fog måste ifrågasätta från det allmännas sida, dels huruvida man skäligen kan mot skogsägarna i dessa bygder framställa krav i samma omfattning som mot skogsägarna i landet i övrigt, dels ock huruvida icke nu ifrågavarande skogar i vissa hänseenden kräva särskilda lagbestämmelser utöver dem, som eljest gälla. De förhållanden, som härvid åsyftas, äro dels naturförhållandena samt därpå beroende biologiska betingelser och dels skogstillståndet samt so- ciala omständigheter.

Det är uppenbart, att i fråga om skogsskötseln å landets enskilda skogar staten såsom representant för det allmänna har vissa intressen, som måste beaktas. Det är emellertid även påtagligt, att dessa intressen icke alltid kunna sammanfalla med dem, som ligga den enskilde skogsägaren om hjärtat, utan i många fall torde dessa olika intressen föranleda konflikter. Det är dessa intressekonflikter, som en skogslag avser att reglera. Lagen skall nämligen angiva, i vilken omfattning staten finner sig böra på- lägga den enskilde skogsägaren förpliktelser, avsedda att lämna viss ga- ranti för att de på nationalekonomiska och sociala hänsyn grundade statsintressena må bliva tillgodosedda, utan att den enskilde Skogsägarens rätt därigenom blir obehörigen tillbakasatt. I lagen skall sålunda läm- nas bestämda och tydliga föreskrifter om vad skogsägaren i ifrågava— rande avseenden har att iakttaga samt angivas, i vad mån statens organ må hava att ingripa för skogsskötselns reglerande.

Det har sålunda vid den nu ifrågasatta skogslagstiftningen gällt att undersöka, vilka intressen det allmänna kunde äga med avseende å de skogar, varom vore fråga, samt pröva, huru dessa intressen lämpligen kunde tillgodoses, utan att de enskildas berättigade intressen därigenom obehörigen inkräktades. De sakkunniga hava därvid funnit, att i första hand samma princip, som utgör grundvalen för 1923 års skogsvårdslag, eller att skogen allt efter det den uttages skall ersättas med ny skog, måste gälla jämväl för lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Man måste sålunda vid den ifrågasatta skogslagstiftningen först och främst tillse, att det sörjes för skogens behöriga föryngring. Visserligen kan man utgå ifrån att naturen själv utan särskilda åtgärder förr eller se- nare ombesörjer föryngringen, men i många fall skulle detta draga allt- för lång tid, för att man skall kunna åtnöja sig därmed. På skäl, för vilka sakkunniga längre fram i betänkandet lämnat redogörelse, hava sakkunniga. enhälligt ansett ofrånkomligt, att skogsägarna principiellt åläggas ansvar för skogens återväxt. Vid sådant förhållande är det emel— lertid från det allmännas sida sett, när det gäller skogsmark, där icke

särskilda föryngringssvårigheter föreligga, av mindre vikt,,huruvida för- yngringen åstadkommes på det ena eller andra sättet, således om för- yngringen framkommer på naturlig väg eller om densamma åstadkom- mes genom särskilda återväxtåtgärder. Detta blir närmast Skogsägarens ensak. Ett annat förhållande inträder däremot vid avverkning å skogs- mark, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas. Där kan det vara mera ovisst, huruvida återväxt på konstlad väg kan åstadkommas eller icke, och där måste därför möjligheterna för en naturlig föryngring tillvaratagas. Emellertid erfordras påtagligt särskild sakkunskap för att i varje fall avgöra, huru en avverkning skall utföras, för att dessa möj— ligheter skola bliva tillvaratagna, och det torde enligt sakkunnigas en- hälliga mening vara ofrånkomligt att för sådant fall låta vederbörande myndighet lämna därför nödiga direktiv närmast i form av verkställd utsyning. Men utgår man från sådana synpunkter, måste, därest man icke vill binda all föryngringsavverkning vid myndighetens utsyning, en uppdelning av de särskilda skogsmarkerna ske med hänsyn till för- yngringsförhållandena. Här hava sålunda de sakkunniga blivit ställda inför en fråga av mer praktisk art, nämligen huruvida en tillfredsstäl- lande uppdelning av skogsmarkerna inom nu ifrågavarande områden lämpligen låter sig göra med hänsyn till föryngringsförhållandena eller huruvida frågan om återväxtens betryggande bör lösas genom att binda all föryngringsavverkning vid myndighetens utsyning. Rörande detta spörsmål hava de sakkunniga stannat för olika meningar.

Statens intresse sträcker sig emellertid icke allenast till att tillse, att en föryngring alltid åstadkommes inom skälig tid. Det allmänna intres- set kräver jämväl, att på de skilda orterna alltid finnes skog i sådan omfattning, att en någorlunda jämn tillgång på arbetstill— fälle för den av skogsbruket beroende befolkningen förefinnes och en i viss mån jämn avkastning från skogen därstädes kan erhållas. Å andra sidan fordrar den enskilde Skogsägarens ekonomiska intressen rörelse- frihet i fråga om avverkningarna. Särskilt i nu ifrågavarande orter med skogsbruket såsom den dominerande näringen uppkommer sålunda en principiell fråga, nämligen i vad mån ett krav på en reglering av av- verkningen av det mogna virkeskapitalet bör tillgodoses. Flertalet bland de sakkunniga har ansett, att härstädes detta krav bör beaktas så till- vida, att å skilda fastigheter avverkningen av det mogna virkeskapitalet bör regleras för vinnande av viss jämnhet i virkesavkastningen. När man emellertid går in för en reglering i detta hänseende, måste påtagligen också tillses, att behörig kontroll å densamma kommer att utövas. Frågan om dylik kontroll har jämväl upptagits till behandling. Sakkunniga hava emellertid därvid icke kunnat enas utan stannat för olika uppfattning, huruvida för utövandet av behörig kontroll i detta hänseende myndighets utsyning skulle vara erforderlig eller icke.

l »

Såsom framgår av vad ovan nämnts, har såväl frågan om en. upp- delning av markerna med hänsyn till förefintliga föryngringssvårigheter som frågan om lämplig kontroll över det mogna virkeskapitalets utta- gande föranlett olika meningar bland sakkunniga rörande nödvändig— heten av myndighetens utsyning i varje fall av föryngringsavverkning. Emellertid är denna fråga, huruvida myndighetens utsyning i regel skall vara erforderlig eller icke, av så avgörande betydelse, när det gäl- ler att praktiskt utforma en skogslag, att en olika uppfattning därom ovillkorligen medför helt olika konstruktion av själva lagen. Sakkun— niga hava därför nödgats framlägga två skilda lagförslag. Ledamö— terna Gabrielsson, Lövgren, Carlgren och Näslund hava, oavsett inbör- des skiljaktiga meningar i andra frågor, gått in för ett förslag till skogs- lag, enligt vilket skogsägaren principiellt skall äga rätt att själv sköta sin skog och myndighets utsyning vara erforderlig allenast i _vissa un- dantagsfall. Sakkunnigas ordförande samt ledamöterna Hermelin och Kallin hava enats om ett lagförslag med bibehållande av myndighets utsyning såsom regel.

II. Historik.

Grunderna för nu gällande stadganden angående dispositionsrätten till skogen å enskildes fastigheter inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län hava huvudsakligen tillkommit i samman- hang med meddelande av bestämmelser rörande avvittring eller skatte- omföring av nybyggen och hemman i nämnda delar av landet. Avvitt- ringen för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län blev regle— rad genom särskild avvittringsstadga den 10 februari 1824. Samma dag anbefalldes kammar- och bergskollegierna att avgiva förslag till de be- stämmelser, vilka kunde befinnas nödiga med avseendeå nybygges- och avvittringsväsendet inom lappmarkerna. Som ett resultat av kollegier- ' nas arbete tillkom den 13 december 1850 stadgan för avvittring och skatt—

läggning i Luleå lappmark. Endast förberedande åtgärder för avvitt- ringsarbetets utförande enligt denna stadgas föreskrifter hade emellertid vidtagits, när dåvarande landshövdingen i Norrbottens län, Per Henrik Widmark, år 1860 hemställde, att den måtte förklaras icke skola tilläm- pas, innan mera tillförlitliga underrättelser om lappmarkstrakternas verkliga värde hunnit inhämtas och Kungl. Maj:t med ledning därav bli- vit satt i tillfälle att närmare bedöma, huru skogarna i lappmarken måtte kunna till det allmännas gagn på förmånligaste sätt användas. Enligt Widmarks åsikt borde skogarna i lappmarken allt framgent förbliva kro- nans egendom och avvittringen alltså endast omfatta hemmanens inägor. Framställningen föranledde Kungl. Maj:t att den 28 december 1861 be—

1873 års av- ritnings— stadga.

1865 dra ut- syningsför- ordning.

8 sluta, att befallningshavandena i de båda nordligaste länen skulle i sam— ' råd taga under övervägande, huruvida icke för lappmarkerna inom dessa två län gemensamma grunder för därvarande hemmans och lägenheters avvittring och skattläggning lämpligen kunde bestämmas. Härigenom gavs uppslaget till den stadga om avvittring i Västerbottens och Norrbot— tens läns lappmarker, som utfärdades den 30 maj 1873 och som blev grund- läggande för jordfördelningen inom lappmarkerna. Widmarks om- nämnda hemställan, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huru lapp— marksskogarna måtte kunna till allmänt gagn på förmånligaste sätt an- vändas, besvarades, kan man säga, genom antagande av bestämmelsen i stadgans 8 %: >>Hemman och nybyggen skola, såvitt tillgång finnes, er- hålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu: dock att ägare av frälse- och skattehemman och lägenheter ej må över den vid avvittring till-delade skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt ä 1 av nå- diga förordningen den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman, är ägare av däri omförmälda hemman för- unnad.» Innebörden av detta beslut var, att lappmarkernas hemmans- ägare tillerkändes rätt dels att utan utsyning taga till husbehov nödigt virke och bränsle dels att efter utsyning och stämpling av vederböran- de skogstjänstemän fritt taga och försälja, vad därutöver kunde med be- varande för framtiden av skogens bestånd årligen avverkas. I avseende å denna utsyning skulle, enligt vad som stadgades i 1866 års förordning, gälla, vad i fråga om utsyning å kronohemman vore föreskrivet i förord- ningen den 21 december 1865 angående utsyning och försäljning av skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och de norr- ländska länen. Enligt 9 å i denna sistnämnda förordning borde vid ut— syning skogstrakt ej hårdare anlitas, än med skogens bestånd i framtiden vore förenligt, och borde utsyningen helst så inskränkas, att varje skogs- trakt för framtiden måtte lämna enahanda årliga tillgång på sådana träd, som för timmer eller bräder vore användbara; dock att fullmogen skog ej så länge finge sparas, att den av ålder toge skada.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att erinra därom, att be- stämmelsen, sådan den utformats i förordningen den 21 december 1865, varit resultatet av ett ingående övervägande från statsmyndigheternas sida. I brev till kammarkollegium den 11 april 1844 hade Kungl. Maj:t förklarat, att befallningshavanden i Norrbottens län uppå ansökan av åbor om rätt att för avsalu från kronans skogar avhämta fullmogna till timmer, plankor eller bräder tjänliga träd, skulle äga att, efter det syn å. trakten blivit av kronobetjänt och två nämndemän verkställd, pröva och bestämma, om och i vad mån den sökta avverkningen finge efter utsy- ning av kronobetjänt äga rum, med iakttagande därvid, att den skogs- trakt, varå utsyning skulle ske, icke hårdare anlitades, än att den för framtiden kunde lämna enahanda årlig tillgång till sådana träd, som för timmer eller bräder vore användbara.

Genom skrivelse till kammarkollegium den 24 november 1857 föreskrev Kungl. Maj:t, som samma dag på jägeribetjäningen överflyttat krono- betjäningens befattning med skogsutsyningar å Västerbottens läns kro- nomarker, att vad som genom brevet den 11 april 1844 blivit medgivet för Norrbottens län även skulle gälla för Västerbottens län med iakttagande av samma begränsning i utsyningens omfattning.

Vid föredragning i statsrådet av förslaget till nyssnämnda utsynings- förordning den 21 december 1865 anförde dåvarande finansministern fri- herre Gripenstedt bland annat: Redan i nådiga brevet den 11 april 1844 funne man den allmänna princip för utsyningarna, som vore upptagen i det av honom framlagda förslaget, eller att skogen icke finge hårdare an— litas, än med dess bestånd i framtiden ausåges förenligt. I sistnämnda nådiga brev och flera senare författningar funnes även uttalad en annan grundsats av mera ekonomisk än forstlig karaktär, nämligen att den skogstrakt, varå utsyning skulle ske, ej finge hårdare anlitas, än att den för framtiden kunde lämna enahanda årliga tillgång till sådana träd, som för timmer eller bräder vore användbara. Emot denna regel hade anmärkningar framställts av sakkunniga personer, vilka förmenat, att därigenom fullmoget virke skulle komma att lämnas på rot, tills det toge röta, och att hellre allt fullmoget virke borde på en gång få avverkas, även om trakten till följd därav under en längre tidrymd komme att sakna dylikt virke. Förstnämnda farhåga hävdes likväl nästan' helt och hållet av det kända förhållandet, att ett fullmoget träd i de nordliga trak- terna bibehölle sin friskhet 40—50 år efter det mognadsperioden inträtt, och avverkningens fördelning på en längre tidrymd icke allenast beford- rade återväxten genom det skydd de kvarstående större träden lämnade den uppväxande småskogen utan medförde även den stora ekonomiska fördelen av en större jämnhet i skogsavverkningens anspråk på arbets— krafter ino-m avverkningstrakterna och torde ensamt av sistnämnda skäl böra föreskrivas. Han hade därför i för—slaget bibehållit även sistnämn- da grundsats allenast med det tillägg, att alla fullmogna träd borde till avverkning utsynas, innan de av ålder toge skada. Statsrådet framhöll slutligen, att det skulle ankomma på Skogsstyrelsen att meddela de när- mare föreskrifter, som skogstjäns—temännen hade att iakttaga vid tillämp— ningen av nu omnämnda bestämmelser.

Innan de sakkunniga övergå till en redogörelse för de skäl, som voro för lagstiftarna avgörande, när i samband med tillkomsten av 1873 års av- vittringsstadga beslut fattades, att i 1865 års utsyningsförordning fast— ställda principer skulle tillämpas å lappmarksskogarna, bör omnämnas ännu ett inlägg i fråga om lappmarkernas skogsvård, som dessförinnan gjordes. Efter hemställan av riksdagen beslöt Kungl. Maj:t den 18 juni 1868 att tillsätta en kommitté med uppdrag att verkställa utredning rö- rande de norrländska skogsförhållandena och avgiva förslag till bland annat lämpliga lagbestämmelser för enskildes därvarande skogar. Den

N arrldndska skogsvårda- kommitte'n år 1870.

21 december 1870 avgav denna kommitté betänkande, innehållande för- slag till skogsordning för Norrland. Enligt detta förslag skulle ägare av skatte- och frälsehemman inom lappmarkerna äga rätt att å skogsom- råde, som anvisats hemmanet, fritt taga icke blott husbehovsvirke utan även för avyttrande i orten sådana mindre träd, som i genomskärning ej uppnådde 8'3 decimaltum på ett avstånd av 16 fot från storändan eller 11 decimaltum i storändan. Sådant virke skulle dock ej få tagas till större belopp, än för behovet inom lappmarkerna kunde erfordras. Kun- de skogen därutöver med framtida bestånd lämna avkastning, skulle denna även tillkomma ägaren men först efter utsyning och i vissa fall mot särskild avgift. För odlingsarbetes utförande skulle utsyning läm— nas ägaren, dock ej till större belopp varje gång, än vartill han på grund av skogens beskaffenhet i dess helhet kunde vara berättigad. Förslaget innebar slutligen, att hemmansskogarna i lappmarkerna även efter den allmänna avvittringens fullbordande skulle stå under den tillsyn och kontroll av skogsstaten, vartill nyss relaterade föreskrifter kunde för- anleda.

I motiveringen till dessa förslag framhölls först och främst nödvän- digheten av att icke genom efterlåtenhet äventyra förlusten av det skydd, som lappmarksskogarna såsom en naturlig stormnkappa lämnade mot fjällvindarna, och att därför bevara dem från förstörelse. En gång ut- huggna skulle de till följd av klimatiska förhållanden sannolikt aldrig kunna bringas till ordentlig återväxt, och på samma gång skulle måhända en stor del av det nedre landets kultur vara till spillo given. Något hinder att meddela strängare bestämmelser rörande skogshushållningen i lapp— markerna än i övriga delar av riket förelåge ej enligt kommitterades åsikt. Ägarna hade icke fått sig tillförsäkrad annan rätt till skogen än den, som tillkomme kronohemmansåbor. Staten ägde ännu alla skogar— na, ett förhållande, som genom avvittringen kunde komma att rubbas. Det tillfälle, som följaktligen ännu funnes att utan ringaste kränkning av eller ingrepp i enskild äganderätt förbinda den rättighet till skogens begagnande, som ansåges böra tillkomma hemmansägaren i den ort, var— om fråga vore, med sådana föreskrifter, att skogarnas förstörelse i möj— ligaste måtto förebyggdes, utan att utvägarna till nödtorftig bärgning bleve innevånarna betagna, torde sålunda icke böra lämnas obegagnat. Genom att de utav kommittén föreslagna bestämmelserna vunne godkän- nande, skulle för staten även vinnas fördelen av lättnad i kronoparker- nas bevakning. Den omständigheten, att det funnes hemman i lappmar— kerna, som saknade skog för husbehov, hade föranlett kommitterades för- slag om en viss fri försäljning inom lappmarkerna, dock icke av större träd, som med fördel kunde fraktas ner till kustlandet, utan endast av träd av viss mindre dimension. Statens uppoffring för handhavandet av den föreslagna tillsynen och kontrollen motiverade en avgift för varje utsynat träd.

Under förarbetena till 1873 års avvittringsstadga blev frågan om hus- hållningen med lappmarkshemmanens skogar föremål för övervägande i : ett flertal från olika myndigheter infordrade' yttranden. Sålunda före- slog Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län, att hemmans— ägare eller åbo skulle vara skyldig att för all framtid, vid ansvar som för skogsåverkan, ställa sig till efterrättelse den hushålls- och avverk— ningsplan, som av vederbörande skogstjänsteman upprättades och av Skogsstyrelsen fastställdes. Lantmäteristyrelsen yttrade sig i samma riktning med det tillägg, att skog ej borde få avverkas utan föregående utsyning, innan hushållsplan fastställts. Kungl. Maj:ts befallnings- havande i Västerbottens län jämte kammarkollegium uttalade sig för en till överensstämmelse med förordningen den 29 juni 1866 inskränkt dispo- sitionsrätt till skogen. Skogsstyrelsen höll före, att beträffande ny— byggen, som efter nya bestämmelsers utfärdande upplåtes, inskränkande föreskrifter rörande dispositionen kunde utfärdas, men uttalade, att ägare av hemman och innehavare av nybyggen, som uppkommit före ut- färdandet av 1866 års förordning, syntes kunna äga giltiga anspråk på full dispositionsrätt, där odlings- och byggnadsskyldigheterna ej blivit leftersatta. Skogsinspektören i Västerbottens och Norrbottens län slut— i ligen ansåg, att all avverkning till avsalu från lappmarksskogarna bor-

de vara förbjuden annat än efter utsyning av vederbörande Skogstjänste-

man. Vid utarbetandet av grunderna för den tillämnade avvittringsstadgan åför lappmarkerna fann Kungl. Maj:t, att med avseende å skog, som vid i

. ___,_____ arr—'o'

) avvittringen kunde tilldelas hemman, det borde stadgas en inskränkning 'i förfoganderätten i enlighet med de principer, som angivits i 1866 års i! förordning. Då emellertid sistnämnda förordning tillkommit med rikets

ständers medverkan, fann Kungl. Maj:t förslaget om att utsträcka den— sammas giltighet även till lappmarksskogarna böra föreläggas riksdagen. _ När frågan om avvittringsstadgan för lappmarkerna behandlades i istatsrådet, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Berg- åström, bland annat följande: Gentemot den av landshövding Widmark fframförda meningen, att skogarna i lappmarkerna allt framgent borde ! förbliva kronans egendom, ville statsrådet framhålla, att han icke kunde tillstyrka ett frångående av den grundsats, som låge till grund för be— stämmelserna i förordningen den 21 december 1865, angående kronopar- kers bildande i Kopparbergs m. fl. län, eller att redan anlagda hemman och nybyggen därefter såsom ditintills borde vid avvittringar och stor- skiften åtnjuta visst område i skog och mark. Om således hemman och nybyggen vid avvittringen komme att erhålla skog därför, att den vore nödig för deras framtida bestånd, så funnes emellertid häri ett ytter- ligare skäl för angelägenheten att för framtiden betrygga skogens be- stånd; ty därförutan torde den ej längre kunna bidraga till hemmanens. I anledning av att efter utfärdandet av 1866 års förordning ägare av

Förarbeten till 1873 års avvittrings- stadga.

Skrivelsen till länsstyrelsen 1' Kopparbergs län den "ha 1879.

hemman i lappmarkerna vid skattelösning tillförsäkrats full skatte- mannarätt och detta föranlett, att tvekan uttalats, huruvida rörande dessa en inskränkning 'i dispositionsrätten kunde föreskrivas, funne statsrådet sig böra gendriva en sådan mening med påpekande av att * denna rätt ej kunde vara kraftigare än den, som enligt lag tillkomme ägare av skatte— och frälsehemman i allmänhet, men vari ändring genom statsmakternas samstämmande beslut kunde åvägabringas. Ty för den åsikt att staten ägde både rätt och plikt att genom lagbud så ordna den enskilda skogshushållningen, att det ej strede emot det allmännas bästa, förefunnes skäl, vilka han ej ansåge nödigt i detta samband utveckla men som enligt hans omdöme vore fullt giltiga. Statsrådet ville slutli- gen framhålla, att det torde bero på Kungl. Maj:ts gottfinnande att be- stämma skogsområdenas storlek så, att, därest de enskilde skulle erhålla oinskränkt dispositionsrätt över skogen, skadan av denna rätts befarade missbruk bleve inskränkt till minsta möjliga omfång, — en utväg, som påtagligen skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig, än om större områden dem tilldelades med förbehåll, som ledde därhän, att av skogen väl finge tagas så mycket, som utgjorde dess naturliga avkastning, men icke något därutöver.

Riksdagen beslöt godkänna Kungl. Maj:ts förslag om utsträckning av giltigheten av 1866 års förordning, och den 30 maj 1873 utfärda-des den nya avvittringsstadgan, i vars 8 % intogs den bestämmelse, som tidigare återgivits och som sedan dess utgjort underlaget för hushållningen med de enskilda skogarna i lappmarkerna.

Emellertid hade frågan om hushållningen med de enskilda skogarna varit- föremål för statsmakternas uppmärksamhet icke blott vad anginge lappmarkerna utan jämväl beträffande övre Dalarnas skogstrakter.

Den 21 september 1874 hade revisionssekreteraren E. Poigncmt efter uppdrag av Kungl. Maj:t avlämnat utredning rörande sto—rskiftesverket i Kopparbergs län och därvid till behandling även upptagit frågan om de åtgärder, som i sammanhang med storskiftet bor—de vidtagas för tryggande av skogens framtida bestånd. Han hade vid sina undersök— ningar funnit, att förutsättningarna för skogsbruket i Särna socken med Idre kapellag vore att närmast jämställa med förhållandena i Norrbottens läns lappmark. Allt —— såväl skogsmarkens och skogsbeståndens beskaf- fenhet som jordbrukets behov av stöd från skogen samt beskattningsför— hållandena —— syntes honom tala för, att all skog inom socknen för fram- tiden ställdes under skogsstatens tillsyn på sätt, som skett i lappmar- kerna. Över förslaget hördes Särna och Idre socknemän, som förklara- de, att de fullkomligt insågs nyttan och nödvändigheten av att för skogens inom orten framtida vård enahanda bestämmelser, som då gällde för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, vunne tillämpning. Se- dan Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, Skogsstyrelsen och kam— markollegium biträtt förslaget, fastställde Kungl. Maj:t i skrivelse till

länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni 1879 grunderna för avvittring och storskifte i Särna socken med Idre kapellag med den av revisions- sekreteraren Poignant föreslagna inskränkningen i hemmansägarnas dispositionsrätt över skogen.

Den princip om i huvudsak uthålligt skogsbruk tillika med skogsav— kastningens utsyning, som sålunda antagits i samband med fastställandet av grunderna för avvittringen såväl i lappmarkerna som övre Dalarna, hade icke varit i tillämpning många år, förrän vid skilda tillfällen för— slag om ändring framfördes. Åren 1878, 1880 och 1881 väcktes av riks- dagsmännen i andra kammaren från Västerbottens och Norrbottens län motioner i sådan riktning, vilka dock icke lyckades tillvinna sig riks- dagens bifall. År 1881 gjorde Norrbottens läns landsting och år 1888 landstinget i Västerbottens län framställning till Kungl. Maj:t med begä- ran om proposition till riksdagen, att 1866 års förordning måtte upphävas och ersättas med den år 1874 för skogarna i kustlandet antagna s. k. Norr— bottens skogslag (dimensionslagen). Framställningarna föranledde emel- lertid ej till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I motion till 1889 års riksdag hemställde häradshövdingen A. Hygrell om en omarbetning av 8 5 i 1873 års avvittringsstadga i syfte, att den enskilde skogsägaren inom lappmarkerna skulle få rätt att såväl till hus— behov som till avsalu fritt avverka av sin skog intill en viss minimidimen- sion, lika med eller, om så ansågs nödigt, något högre än den, som fast— ställts i Norrbottenslagen.

Lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisats, hemställde, att den föreslagna lagändringen icke måtte vidtagas men att framställning måtte göras hos Kungl. Maj:t att taga i övervägande, huru de olägen- heter, som för närvarande vidlådde tillämpningen av 8 & i 1873 års av- vittringsstadga, skulle kunna undanröjas. Utskottet anförde bland annat: Olägenheter såväl för de enskilda skogsägarna som för lappmar- kernas ekonomiska utveckling syntes verkligen hava uppkommit genom lagen. Härtill komme, att antalet tjänstemän i förhållande till de stora arealerna även varit alltför ringa. Det oaktat kunde utskottet icke till- styrka motionen. Utskottet vore övertygat, att lappmarkerna för hela sin tillvaro såsom bebyggda och delvis odlade landsdelar vore beroende av skogens bestånd. En ändring i lagstiftningen, varigenom detta brag— tes i fara, skulle bliva av den" mest ödesdigra verkan, och detta icke blott för lappmarkerna utan ock för angränsande områden. Dimensionslagen erbjöde enligt utskottets mening ej ett tillräckligt skydd mot överdriven avverkning. Ändamålet med motionen kunde på andra Vägar vinnas. Domänstyrelsen hade meddelat sin avsikt att föreslå ändringar i bestäm- melserna rörande lappmarkslagens handhavande. Utsyningsavgifterna borde minskas och skogsägarna beredas större inflytande i fråga om trakt för utsyningarnas förläggande.

Båda kamrarna avslogo så väl motionen som utskottets förslag. I sitt utlåtande hade lagutskottet även omnämnt, att statsrådet och

Ändring/ör- slag före till— komsten av 1915 års för- ordning (lapp- markslagen.)

chefen för finansdepartementet i konselj den 12 ”januari 1889 föredragit dels en petition av samma innehåll som »den av Hygrell framställda mo- tionens, i vilken petition hemmansägare från Åsele, Fredrika, Lycksele, Örträsk, Stensele och Sorsele socknar anhållit, att avvittringsstadgans 8 % måtte upphävas och den för kustlandet gällande skogslagen tillämpas för lappmarkerna eller, om detta ej kunde bifallas, att utsyningsavgif— terna måtte upp-höra att utgå eller åtminstone nedsättas, dels en fram— ställning från Västerbottens läns landsting, som utmynnat i enahanda yrkande. Ingen av framställningarna hade dock föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Över båda framställningarna hade emellertid yttranden infordrats från revirförvaltarna inom de områden, som berördes av frågan. I dessa ytt- randen hade anförts, att bolag eller trävaruhandlande disponerade stor och i vissa socknar största delen av skogen antingen med äganderätt eller på grund av avverkningsrätt under flera år, att, då endast grövre virke kunde med fördel avverkas i lappmarkerna, den för kustlandet gällande skogslagen saknade betydelse för dessa trakter, att stora förluster skulle tillfogas den, som sålt avverkningsrätt till skog under förutsättning av att utstämpling skulle föregå avverkningen, men att däremot de, som köpt avverkningsrätter, skulle skörda vinster, vilka säkerligen skulle uppgå till miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län, som hörts med anledning av framställningarna, hade i avgivet utlåtande ansett sig kunna ifrågasätta, huruvida de, som petitionerat i en sak, varav andra komme att draga fördel, verkligen vore mogna för den frihet i disposi— tionsrätten till skogen, som de påyrkade. Vid första påseendet förefölle det visserligen tilltalande, att skogslagstiftningen för länet vore enhet— lig, men denna likformighet hade en mycket olika verkan: i kustlandet vore nämligen tillgången på grövre skog obetydlig; avverkningen där hade därför minskats; i lappmarken däremot funnes sparad timmerskog, som genom gällande lag skyddades men vars avverkande, om fritt spel- rum härför lämnades, snabbt skulle tilltaga. Bifall till förslaget skulle leda till den långsamt växande skogens förstörande och därmed till lapp- markernas undergång.

Domänstyrelsen hade i ett i ärendet avgivet yttrande framhållit bland annat, att om man oavsett skogarnas huvudändamål att vara ett stöd för jordbruket ansåge, att desamma, betraktade ur ren affärssynpunkt, bor— de frigivas, detta ej kunde ske, utan att viktiga intressen äventyrades. Därför kunde ej heller det villkor eftergivas, som i motiven till 8 % för- knippades med en oinskränkt dispositionsrätt till skogen, nämligen att områdenas storlek skulle bestämmas så, att faran för missbruk inskränk— tes till ett minimum. Områdena borde alltså genom en ny dyrbar avvitt- ringsåtgärd, bekostad av stat eller enskilda, minskas. Domänstyrelsen hade i sitt yttrande vidare ställt i utsikt, att reglementariska föreskrifter

rörande utsyningarna skulle utfärdas, varigenom vissa lättnader skulle beredas skogsägarna. Styrelsen hade slutligen biträtt gjorda uttalan- den rörande den för kustlandet gällande skogslagens olämplighet för lappmarkerna, enär, förutom köldens och den korta. vegetationsperiodens ofördelaktiga inflytande på fröproduktionen och därigenom på föryng- ringen, i synnerhet vindarna från fjällen verkade menligt på skogsväxt— ligheten i lappmarkerna, i följd varav varsamhet vid avverkningen vore av nöden.

Vid ärendets behandling i statsrådet hade vederbörande departements- chef till att börja med erinrat därom, att någon som helst orättvisa ej blivit begången mot lappmarksborna genom beslutet om en endast in- skränkt dispositionsrätt till skogen. Någon rätt till' skogsanslag hade de ej haft. Då de det oaktat erhållit sådant och då jordbruket där ej kunde bestå utan understöd av skogen, hade det varit ej blott berättigat utan även nödvändigt att stadga inskränkning i dispositionsrätten. Vad som meddelats om skogsförsäljningarna vore av beskaffenhet att utgöra talande vittnesbörd för att statens kontroll fortfarande vore av behovet påkallad.

Vid kommunalstämma den 26 maj 1889 beslöto Särna och Idre soc- kenmän enhälligt att hos Kungl. Maj:t göra framställning om sådan ändring i de principer, som i 1879 års kungl. brev angående grunder för avvittring och storskifte i Särna socken med Idre kapellag fastställts, att i åt jordägarna skulle medgivas fri dispositionsrätt till alla de å den till- skiftade skogsmarken befintliga träd, som vid utsyning befunnes icke understiga de dimensioner, vilka då vore såsom minimum bestämda vid avverkning å kronoparkerna i socknen, eller minst 81/3 decimaltum i ge- ; nomskärning vid 16 fots höjd från roten. Förutom den ofria ställning i

fråga om förvaltningen av skogen de på grund av utsyningstvånget in— toge, framhöllo sockenmännen bland annat som skäl för bifall till fram— ställningen det förhållandet, att de nödgats till sågverksbolag försälja såväl hela som större eller mindre delar av sina jordegendomar med % åbelöpande skog och åbygg'nader, emedan ingen vågat eller velat av ' sockenmännen köpa någon avverkningsrätt på vissa år i anseende till

den mycket inskränkta dispositionsrätten till skogen. I detta avseende vore befolkningen i grannsocknarna gynnsammare ställd; den kunde upp- låta avverkningsrätt på vissa år till pris vida överstigande dem, som vid försäljning av själva skogsmarken inom Särna kunnat erhållas. Oaktat att länsstyrelsen i Kopparbergs län förordade bifall till framställningen, förklarade Kungl. Maj:t den 2 februari 1894 sig ej hava funnit skäl att å den underdåniga ansökningen fästa avseende.

Då i början av 1890-talet ett livligt intresse för vården av de norrländ- ska skogarna väckts till liv, tog detta sig bland annat uttryck i en mo— tion, som av landshövdingen Curry Treffe-nberg frambars i riksdagens första kammare. Efter en ingående motivering, i vilken såväl skogslag—

Norrländska skogsvårds- kommittc'n år 1 912.

stiftningen för lappmarkerna som organisationen av statens skogsför- valtning gjordes till föremål för granskning, hemställde motionären om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan bland annat, att det skulle upp- dragas åt sakkunniga att överse skogslagstiftningen, i syfte att en för- bättrad hushållning å enskilda skogar måtte kunna åstadkommas. Mo- tionen, remitterad till tillfälligt utskott, avstyrktes emellertid av detta och avslogs av kammaren, varigenom vidare behandling av densamma förfallit.

När 1896 års skogskommitté framlade förslag till ny skogslag, berörde detta förslag visserligen icke direkt själva skogslagstiftningen för lapp- markerna, men man torde vara berättigad påstå, att kommitténs förslag likväl kom att utöva —— om än mer indirekt -— ett starkt inflytande på det framtida arbetet på sistnämnda skogslagstiftnings reformerande. Det allmänna intresse för en förbättrad skogsvård, som de av kommittén framlagda förslagen och det därefter följande livliga meningsutbytet i skogsfrågor väckte till liv, omfattade snart även lappmarksskogarnas skötsel och kom till ett mera synligt uttryck genom framställningar från såväl »Föreningen för skogsvård» som »Övre Norrlands skogsvårdsföre- ning».

Efter ett den 24 april 1906 av numera professorn Henrik Petterson hål— let föredrag »Om avverkningsberäkning för Norrlandsskogarna», fatta- de förstnämnda förening en resolution, vari uttalades önskvärdheten av att en kommission av Kungl. Maj:t tillsattes för undersökning av de åt— gärder, som borde vidtagas för åstadkommande av en rätt vård av kro- nans och de under skogsstatens tillsyn ställda enskilda skogar i Norr- land och Dalarna, samt av att denna kommission bestode av representan- ter för såväl det allmännas som enskildas intresse.

Övre Norrlands skogsvårdsförening anhöll i skrivelse den 17 december 1906, att Kungl. Maj:t 'i anledning av vissa i skrivelsen påpekade brister i skogslagstiftningen för Västerbottens och Norrbottens län ville taga i övervägande, vilka åtgärder för deras avhjälpande borde vidtagas, så att allmänt och enskilt intresse tillgodosåges.

Man torde hava rätt att antaga, att det närmast var som en följd av dessa framställningar, som Kungl. Maj:t den 5 juli 1907 uppdrog .åt en kommitté att verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vid- tagas för att åstadkomma en rätt vård av kronans och de under skogs- statens tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarna. Bland de för- slag, som denna kommitté framlade i sitt den 16 mars 1912 avgivna be- tänkande, fanns jämväl förslag till lag angående utsyning å enskildes skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Man avsåg där— vid icke att taga avsteg från dittills gällande huvudprinciper i fråga om skogshushållningen och skogsskötselns handhavande utan närmast att i en och samma lag sammanföra gällande föreskrifter med tillägg av stad- ganden i ändamål att tillgodose såväl önskemål i fråga om föryngring efter avverkningarna som strävan att återföra improduktiv skogsmark

till produktiv. Principen om uthålligt skogsbruk skulle sålunda fortfarande gälla. Beträffande den närmare utformningen av denna. princip anförde kommittén i sin motiver-ing för förslaget:

Redan den omständigheten, att även smärre tråd numera flerstädes hade saluvärde, innebure skäl för, att den form, som uthållighetskravet nu fått i lagstiftningen, eller att skogarna skulle lämna enahanda årlig tillgång på träd, som vore till timmer eller bräder användbara, icke längre borde bibehållas. Vid strävandet efter uthållig avkastning finge icke virkesmassan eller trädantalet vara enbart avgörande, utan borde såsom uthållighetens mål i stället uppställas, att skogens värdeavkastning skulle i möjligaste mån vara jämn. Med sådan utgångspunkt bleve dimensio- ' nerna på de i årsavverkningen ingående träden av mindre vikt, liksom

ock det saknade betydelse, till vilken grad avverkningen utgjordes av huvudavverkning eller föravverkning i yngre bestånd. Kommittén fun- ne ej heller varken nödigt eller från skogshushållningssynpunkt lämpligt, att den mogna skogens överhållande för bevarande av en jämn avkast- ning skulle enbart bestämmas i förhållande till den tidpunkt, då träden kunde anses börja taga skada, utan borde man här liksom i fråga om kro— nans skogar utgå från den avverkning, som för närvarande med hänsyn till beståndens mognadsålder samt deras beskaffenhet i övrigt borde ut- tagas, och finge denna avverkningsbara del av virkesförrådet i allmän- het icke kvarstå längre, än som vore nödigt för att vinna erforderlig jämn— het i avkastningen. Beträffande den tidrymd, inom vilken den övermog- na skogen borde uttagas, hade uttalanden i riktning mot fastslående av _ en viss tid härför gjorts såväl vid skogsvårdsföreningens diskussions

möten som ock särskilt uti ett till kommittén avgivet yttrande från Sven— , ska trävaruexportföreningen. Härutinnan ville kommittén såsom sin me-

ning anföra, att någon på förhand bestämd generell övergångstid härför icke kunde uppställas, utan att denna fråga borde avgöras i varje sär- skilt fall med tanken fästad på lagens ändamål att betrygga skogarnas framtida bestånd ävensom högsta och möjligast jämna avkastning för

' ägaren.

I fråga om beräknandet av årsavverkningens storlek samt föryng- ringen yttrade kommittén bland annat:

Under antagande av en föregående mer fullständig undersökning av skogen skulle den avverkning, som borde utgå för viss tid från en skog, framgå som ett direkt uttryck för skogens tillstånd och behov av avverk- ning samt berättigade krav på jämn avkastning men behövde och borde icke göras så beroende av matematiska beräkningar, som hittills skett. Det vore först genom att uppställa en dylik på faktiska förhållanden — beståndens ålder och uppskattade virkesmassa samt utförda beräkningar över tillväxtförmågan — grundad jämförelse mellan en föreslagen avverk- ning under viss tid, å ena, och skogens beräknade avkastning för tiden efter periodens slut-, å andra sidan, som man bleve i stånd att överblicka 2 — 310079

Grunder för utsyningen.

hushållningen och bedöma, huruvida avverkningen vore rätt avpassad efter skogens tillstånd och det för skogen gällande kravet på jämn avkast— ning. Då det för hemmansägaren icke vore avkastningens massa utan dess värde, som hade största betydelsen, borde vid avverkningsberäk- ningen icke heller avkastningens jämnhet endast bedömas efter kubik— massan utan en Höjning eller sänkning ske för de olika treårsutsyningar— na i förhållande till virkets värde, varigenom vissa beståndsvårdshugg— ningar av mindre värdefull skog kunde påskyndas. Rörande sko— garnas föryngring måste man för dessa trakter även för framtiden huvudsakligen vara hänvisad till skogens självsådd. Då all av- kastning med undantag för hemmansägarens egna husbehov endast finge ske efter föregående utstämpling, torde ock i de flesta fall självåterväxten bliva tryggad, även om föryngringstiden ofta bleve avsevärt lång. Kommittén hade likväl icke kunnat lämna obeaktat, att så ogynnsamma förhållanden här rådde på vissa ställen till följd av marktäckets beskaffenhet, försumpning, brist på dugliga fröträd 0. s. v., att direkta åtgärder vore nödvändiga efter avverkning av nuva- rande bestånd för att bibehålla marken i skogsproduktivt skick. Dylika områden torde i allmänhet vid avvittringen hava betraktats såsom odug— lig mark och tillagts hemmanen utöver skogsanslagen. Med de ändrade förhållandena hade emellertid nu flerstädes träd å desamma erhållit salu- värde, och fördenskull syntes numera tiden vara inne att införa stadgan— den såväl till förhindrande av dylik marks övergående till improduktiv som även i riktning mot möjliggörande och påskyndande av återväxt därå. I sådant syfte hade kommittén föreslagit, att för mark, där i följd av försumpning, brist på fröträd eller andra orsaker naturlig återväxt icke vore möjlig, utsynings erhållande måtte göras beroende av att vissa direkta föryngringsåtgärder vidtoges. De åtgärder, som på övriga delar av skogen kunde bliva av hemmansägare vidtagna till påskyndande av föryngringen, borde föranleda en ökning av avverkningen i förhållande till den förkortning av omdrevstiden för skogen, som bleve en följd av samma åtgärder.

Sedan myndigheter och landsting blivit hörda över skogsvårdskommit- téns förslag, avgav Kungl. Maj:t till 1915 års riksdag proposition, inne- fattande förslag till nya bestämmelser om utsyning å viss skog inom lapp— markerna med flera områden, och efter riksdagsbehandling utfärdades den 18 juni 1915 nu gällande förordning i ämnet, den s. k. lappmarkslagen.

Såsom tidigare omnämnts, hade de grunder, efter vilka utsyning skulle ske, ursprungligen funnits angivna i förordningen den 21 december 1865 angående utsyning och försäljning av skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och norrländska länen. I denna hade stadgats, att skogen ej finge hårdare anlitas än med dess bestånd i framtiden vore förenligt, och borde utsyningen helst så inskränkas, att skogen fortfaran- de kunde lämna enahanda årlig tillgång på träd, som vore till timmer eller

bräder användbara; dock att fullmogen skog ej så länge finge sparas, att den av ålder toge skada. 1865 års förordning avlöstes sedermera av för- ordningen den 18 september 1874, men därvid bibehöllos förutvarande utsyningsbestämmelser oförändrade. Den 26 januari 1894 utfärdades ny förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.: Jämväl i denna förordning bibehöllos utsyningsbestämmelserna som för- ut, dock med det tillägg »att fullm—ogen skog ej så länge finge sparas, att den av ålder eller eljest toge skada».

I sammanhang med utfärdande av 1865 års utsyningsförordning togs även under övervägande, huru kostnaderna för utsyningarna å skogar, som av enskilda disponerades, skulle gäldas. I skrivelse till Skogsstyrel- sen den 11 maj 1866 förordnade Kungl. Maj:t, att vid dylik utsyning för— rättningsmannen skulle för den tid förrättningen å stället varade äga upp- bära ersättning av fem kronor för dag samt vara berättigad till fri kost och husrum eller åtnjuta ersättning därför. Den 13 juni 1867 bestämde Kungl. Maj:t, att sistnämnda ersättning skulle utgå med en krona 50 öre för kost och 50 öre för husrum. Sedermera vidtogos häri tid efter an— nan olika förändringar. Sålunda fastställdes år 1874 avgiften till 10 öre för varje utsynat träd, som var dugligt till bjälke eller sågtimmer, samt enahanda belopp för vart fjärde lass annat utsynat virke. År 1882 he- stämdes, att avgiften för utsyning av virke, dugligt till försågning, skulle utgöra 10 öre för varje bjälk- och sågtimmerträd, som vid brösthöjd hölle minst 30 centimeter (10'1 decimaltum) i genomskärning, samt 5 öre för mindre träd; överstege antalet utsynade träd 1000, skulle för varje över— ' stigande träd endast erläggas halv avgift. Genom kungl. brev den 29

november 1889 bestämdes, att utsyningsavgifterna, vilka dessförinnan till- fallit förrättningsmännen, därefter skulle indragas till statsverket. Ge— - nom kungörelse den 11 december 1903 nedsattes utsyningsavgifterna på

följande sätt: för varje timmerträd, som 1'5 meter från marken, barken inberäknad, hölle minst 30 centimeter i genomskärning, skulle avgiften utgöra 5 öre, för varje träd, som ej uppnådde detta mått men hölle minst 20 centimeter, 25 öre samt för annat utsynat virke 2'5 öre för kubikmeter fast mått; för avtorkad, död skog och för virke ovan odlings- och fjäll— gränsen skulle avgiften utgöra hälften av nu nämnda belopp. Denna begränsning av utsyningsavgifternas storlek var föranledd av ett utav 1896 års skogskommitté framlagt förslag. Under sina resor för under— sökning av skogsförhållandena inom landet hade kommittén funnit, att E befolkningen inom lappmarkerna vore benägen för bibehållande av gäl—

lande inskränkning i dispositionsrätten över skogen, men det hade all— mänt uttryckts en önskan, att utsyningsavgifterna måtte försvinna eller åtminstone väsentligt minskas. Kommittén framförde dessa befolkningens önskemål med det resultat, att avgifterna på angivet sätt reducerades. Slutligen hava i samband med lappmarkslagens tillkomst genom ännu gällande kungörelsen av den 19 november 1915 bestämmelserna om avgif-

Utsyni'ngs— kostnader.

1915 års lapp- Mrkalag.

ternas storlek åter reviderats. De utgå nu för utsyning och stämpling av träd, som 15 meter från marken hålla minst 20 centimeter i genom- skärning, barken inberäknad, med 5 öre för kubikmeter fast mått samt för annat virke med 25 öre. Därvid skall dock iakttagas dels att, där förrättningen avser skog ovan odlingsgränsen, ersättning skall utgå med allenast hälften av nyss angivna belopp, dels att gottgörelsen skall i fråga om virke av torkad, död skog beräknas till allenast hälften av sådan för växande skog, dels ock att minsta avgift för förrättning, även om ut- syning ej sker, skall vara 3 kronor.

Den nu gällande skogslagen för lappmarkerna m. fl. områden är byggd på samma principer, på vilka den tidigare skogslagstiftningen för sam- ma områden vilade, nämligen principerna om utsyningstvång och om ut- hålligt skogsbruk. Å samtliga under lagen lydande skogar må sålunda avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov bedrivas allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Vad sålunda föreskrivits om barrträd gäller även med avseende å lövträd ovan odlings- gränsen. — Enligt lagens stadgande skall utsyning verkställas i enlighet med upprättad avverkningsplan. Sådan plan skall gälla för viss tid och upprättas på sådant sätt, att Skogsägarens ekonomiska intresse till- godoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjan— de i övrigt av skogens alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig åter- växt är väsentligt försvårad, skall i avverkningsplanen behandlas för sig. —— Avverkningsplan upprättas i allmänhet av vederbörande skogstjänste- man på fastighetsägarens eller åbons begäran men kan jämväl genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättas av annan sakkun- nig person än vederbörande skogstjänsteman. För att i sistsagda fall planen skall erhålla giltighet erfordras, att densamma efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen. Ändring i myndighets beslut rörande avverkningsplan kan sökas genom besvär hos högre myn- dighet. —— Beträffande avverkningsplan och utsynings verkställande upp- tagas ytterligare vissa detaljbestämmelser i lagen och därutöver återfin- nas föreskrifter i dessa ämnen i det av domänstyrelsen utfärdade tjänst— göringsreglementet för skogsstatens förvaltande personal. —— Lappmarks- lagen innehåller även Vissa bestämmelser för tryggande av återväxt—en efter avverkning. I detta avseende föreskrives, att i protokoll över ut- syningsförrättning skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befräm- jande å utsy'ningsområdet, som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom Vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas, att, därest vid utsyning förrättningsmannen anser nö- digt, att vissa träd tillsvidare överhållas såsom fröträd, föreskrift här-

om skall meddelas vid förrättningen samt att fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts med tydligt märke, icke må avverkas utan tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. Lagen saknar däremot bestämmelser, varigenom föreskrivna återväxtåtgärder kunna framtvingas. Den enda påföljd., som kan förekomma vid underlåtenhet från en avverkares sida att fullgöra meddelade föreskrifter med avse- ende å återväxt och skogsvård, är en nedsättning i utsyningsbeloppet vid _ kommande .utsyningar. — Med den nya skogslagens utfärdande följde ingen förändring i förut gällande ordning beträffande handhavandet av utsyningsarbetet och övervakandet av bestämmelsernas efterlevnad; allt fortfarande skulle dessa uppdrag åvila domänstyrelsen och dess organ. Några bestämmelser, varigenom ett frivilligt skogsvårdsarbete vann un- derstöd från staten, meddelades icke heller.

I skrivelse den 22 december 1923 väckte domänstyrelsen förslag om vissa ändringar i lappmarkslagen. Dessa avsågo dels bestämmelser om att avverkningsplan, som upprättats av skogstjänsteman, ej finge till— lämpas, förrän den fastställts av vederbörande överjägmästare, och dels stadgande av skyldighet för vederbörande markägare att efter avverk- ning till avsalu vidtaga erforderliga reproduktionsåtgärder i huvudsak-_ lig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 1923 års skogsvårds- lag.

Över domänstyrelsens skrivelse avgåvos till följd av remiss utlåtan- den av länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, överjägmästaren i Dalarnas distrikt samt jägmästarna i Idre, Särna och Västerdalarnas re- vir, varjämte Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsför- bund inkommo med särskilda yttranden.

De avgivna yttrandena gingo i allmänhet i tillstyrkande riktning. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Väster- bottens län gjorde dock en principiell erinran mot förslaget att ålägga skogsägaren reproduktionsskyldighet. De gåvo uttryck åt bland annat den uppfattningen, att det kunde finnas vissa betänkligheter mot att göra skogsägaren ansvarig för avverkningsåtgärder, på vilka han med hän— syn till det i lappmarkslagen stadgade utsyningstvånget ej kunde öva inflytande, då i fråga om de överåriga norrlandsskogarnas föryngring på naturlig väg en oomtvistligt riktig ståndpunkt ej förelåge. Därjämte krävde rättvisan, att, därest reproduktionsskyldighet av den i skogsvårds- lagen angivna omfattning stadgades för skogarna under lappmarkslagen, ägarna av dessa skogar bereddes samma möjligheter till ekonomiskt un- derstöd som ägarna av skogar under skogsvårdslagen , Frågan om er- läggande av skogsvårdsavgifter för virke från lapp-marksskogarna måste sålunda upptagas till prövning i samband med behandlingen av spörs— målet om stadgande av reproduktionsskyldighet för dessa.

Domänstgfel-

sens skrivelsc den 22 decem ber 1.923.

Utlåtande» över domän— styrelsens skrivelse den "In 1923.

Sveriges akogaägare- förbund.

Norrlands skogsvårds- förbund.

Sveriges skogsägareförbund ansåg sig icke kunna tillstyrka domänsty- relsens förslag om skyldighet för skogsägaren att vidtaga återväxtåtgär- der i vidare mån, än att skogsägaren bleve skyldig utföra sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras till befrämjande av uppkomsten av natur- lig återväxt. Utsyningstvånget i och för sig utgjorde icke, menade för- bundet, något hinder att utsträcka den fulla reproduktionsskyldigheten till lappmarkerna. Men de jämförelsevis avsevärda reproduktionsarbeten, som utförts i lappmarkerna, hade alltjämt i betydande omfattning miss- lyckats. Orsakerna härtill vore ingalunda ännu klarlagda. Då inom lappmarkerna otvivelaktigt förefunnes Vissa trakter, där icke tillfreds— ställande naturlig återväxt inom rimlig tid kunde påräknas, vore det nödvändigt, att skogsvetenskapen kunde anvisa i praktisk drift i stor skala prövade och säkra reproduktionsmetoder, innan lappmarkerna i fråga om reproduktionsskyldighet jämställdes med rikets övriga delar. Då vetenskapen ännu ej kommit därhän, borde man nöja sig med den etapp på vägen, som förbundet för sin del förordat. Ävenså avstyrktes den s. k. upprepade reproduktionsskyldigheten särskilt med hänsyn till det på lappmarksskogarna allmänt bedrivna för återväxten mångenstädes förödande gemensamhetsbetet.

Förbundet framhöll slutligen, att ett utsträckande av allmänna Skogs— vårdslagens återväxtbestämmelser till lappmarkerna krävde inrättandet av skogsvårdsstyrelser därstädes, d. v. s. en myndighet, som kunde orga— nisera, leda och övervaka allmänhetens arbeten till återväxtens betryggan- de och som samtidigt utrustades med både medel och förmåga att an- skaffa de stora kvantiteter skogsfrö och plantor, som den ifrågavarande lagändringen skulle göra behövliga. Skogsstatens personal — revirför- valtare och kronojägare — kunde icke medhinna detta. Men därest skogs- vårdsstyrelser inrättades, då kunde ytterligare ifrågasättas, om icke dessa jämväl borde omhändertaga utsyningarna.

Norrlands skogsvårdsförbund avstyrkte förslaget. Dess skäl därtill var detsamma, som Västerbottens hushållningsällskaps förvaltningsut- skott vidrört, nämligen den fundamentala skillnaden mellan allmänna skogsvårdslagen och lappmarkslagen. Enligt lappmarkslagen, som vi— lade på utsyningstvång, var avverkaren icke ansvarig för det sätt, varpå en avverkning planlades, utan detta ansvar vilade på den av sta— ten förordnade stämplingsförrättaren. Redan denna omständighet gjorde, att reproduktionsskyldigheten ej kunde och borde påläggas avverkaren-. Däremot vitsordade skogsvårdsförbundet, att åtgärder för befordrande av återväxten i de skogar, som lydde under lappmarkslagen, vore i hög grad påkallade. För att främja detta betydelsefulla ändamål anvisade skogs- vårdsförbundet såsom utväg tillräckliga statsanslag eller skogsvårdsav- gifter.

, Med anledning av vad som förekommit i de avgivna yttrandena, av- Domämynl— ' gav domänstyrelsen den 3 april 1925 förnyat utlåtande. Styrelsen utveck- ”3; 3:21?” ' lade och motiverade däri närmare sitt förslag. Dessutom föreslog styrel- april 1925- sen ytterligare sådan ändring i lappmarkslagen, att å fastighet, där skogstillgången icke vore större än vad som erfordrades till husbehov, ut- syning skulle kunna äga rum, utan att avverkningsplan för fastigheten upprättats. ' Domänstyrelsen ville ingalunda förneka, att, såsom skogsägareförbun- det framhållit, en hel del problem rörande såväl avverkning som för- yngring av urskogarna i övre Norrland ännu väntade på sin lösning. Å andra sidan växte erfarenheten för varje år, och då styrelsen syftade till ett försiktigt tillvägagångssätt, vore tiden inne att skrida till handling. Att vänta, till dess de svävande föryngringsfrågorna blivit slutgiltigt lösta, innebure en väntan i mansåldrar. Skyddsskogar och trakter av skyddsskogs natur skulle avskiljas, varvid i lappmarkerna så gott som all mark ovan odlingsgränsen men även trakter därutanför samt betydande delar av Särna—Idre socknar skulle komma att dit hänföras. Å fastighe- ter, där skogen helt eller till övervägande del vore att anse som skydds- skog, skulle skogsägaren vara befriad från reproduktionsskyldighet. ; Emellertid funnes å övriga skogar under lappmarkslagen större eller mindre områden, vilka väl räknades som skogsmark men å vilka till följd av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga och höglägen ' inom polcirkeln skogsbruket icke kunde bära särskilda kostnader för ' föryngringsåtgärder. Sådana marker måste efter en försiktigt gjord av— verkning överlämnas åt naturföryngring och därför särskiljas och i av- verkningsplanen behandlas för sig. Beträffande annan än nyss nämnd mark skulle i avverkningsplanen intagas förslag till erforderliga åtgär— der för föryngringens betryggande. DeSSutom skulle i lagen utsägas, att avverkningen skulle så planeras och utföras, att alla förutsättningar för erhållande av föryngring på naturlig väg tillvaratoges. Vid utsynings- tillfället skulle förrättningsmannen närmare fastställa de i planen 5 mera allmänt angivna åtgärderna och bestämma den tid, inom vilken

de skulle vara fullgjorda. I övrigt skulle i huvudsak det i allmänna _ skogsvårdslagen stadgade förfaringssättet bliva en förebild, dock med 'g-f den skillnad, som föranleddes av att lagens handhavande skulle åligga ; domänstyrelsen i stället för skogsvårdsstyrelse. Domänstyrelsen avvi- % sade nämligen den av skogsägareförbundet framförda tanken, att skogs—

, vårdsstyrelser skulle inrättas för lappmarkerna. Frågan vore, vilken myn— ” dighet, som hade största förutsättningarna för att kunna genomföra den

erforderliga organisationen, och därvid måste försteget— lämnas åt domän- styrelsen med dess tekniskt väl skolade och med förhållandena på orterna. väl bekanta personal. Vad slutligen anginge det framställda förslaget att upptaga skogsvårdsavgifter från skogarna under lappmarkslagen, av- styrkte styrelsen detsamma, då det vore mest naturligt och konsekvent

Domänfull- mäktige.

att för skogsvårdsändamål i dessa trakter använda såsom hittills infly— tande utsyningsavgifter och statsanslag.

Till domänstyrelsens sistberörda yttrande var fogat ett av domän— fullmäktige gjort uttalande av den 10 april samma år, vari dessa fram- förde en i vissa avseenden från domänstyrelsen avvikande mening. De anlade en mer biologisk syn på saken samt upptogo till behandling frågan, huruvida lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt dåvarande giltig— hetsområde eller huruvida icke mera godartade skogsmarker i bättre geo- grafiskt läge, vilka i föryngringshänseende vore likvärdiga med skogarna under 1923 års skogsvårdslag, borde överföras till denna. Till utveckling av sitt förslag anförde domänfullmäktige bland annat:

Man kunde i lappmarkerna liksom i Jämtland särskilja trenne huvud— typer av skog, vilkas olikhet sammanhängde med skilda klimatiska be- tingelser, ledande till olikartad produktion å marken och olika förmåga. beträffande skogsbeståndets självföryngring. Dessa huvudtyper voro:

I. De mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge. Dessa voro av samma slag som de, varå 1923 års allmänna skogslag tillämpa— des inom övriga delar av landet.

II. Svårföryngrade marker. III. Skyddsskogar. Vid en förutsättningslös prövning av problemet hade fullmäktige kom— mit till den slutsatsen, att 1923 års allmänna skogslag borde tillämpas på de godartade skogarna och de speciella lagbestämmelserna i densamma på de svårföryngrade markerna och skyddsskogarna. En lösning av skogslagstiftningsfrågan efter dessa riktlinjer försvårades dock av vissa för dessa skogar säregna förhållanden. Den inskränkta dispositionsrätten vore ett statens servitut på dessa enskilda skogar. En utredning om be- skaffenheten och omfånget av sådant servitut måste alltså föregå ett kom— mande beslut om den inskränkta dispositionsrättens hävande. Andra svå— righeter vore svag tillgång på skogsfrö, arbetsfolk och kommunikations- medel samt slutligen brist på erfarenhet om kalmarkers reproduktion inom ifrågavarande svårföryngrade skogar och särskilt skyddsskogarna. Med hänsyn till dessa svårigheter borde å de svårföryngrade skogarna och . skyddsskogarna uthållighetsbruket och utsyningstvånget fortfarande till'-

lämpas. Å båda skulle utstämpling utföras på det sätt, att självföryngk ring i största möjliga mån kunde påräknas. Domänfullmäktige fram- höllo därjämte kostnadsskäl såsom motiv för den föreslagna omlägg- ningens genomförande. Domänfullmäktige förutsatte, att handhavandet av lappmarkslagen beträffande de skogar, som enligt fullmäktiges förslag skulle kvarstå under lagen, även efter lagens kompletterande med effek— tiva återväxtbestämmelser, skulle ankomma på skogsstaten. Domänfull- mäktige framhöllo, att befattningarna såsom utsyningsförrättare och skogsföryngrare helst borde anförtros åt en och samma person, för att kontakten dem emellan skulle bliva så fullständig som möjligt. Det vore

av mindre betydelse för skötseln av dessa Skogar, om nämnda person vore en statens befattningshavare eller en skogsvårdsstyrelsetjänsteman: hu- vudsaken vore, att målmedvetenhet och kontinuitet i arbetet erhölles. De nyinrättade skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län kunde knappast ännu äga den erfarenhet, att de kunde mottaga den be- tydande utökning i sin verksamhet, som skulle bliva en följd av ifråga- varande skogars läggande under deras tillsyn.

I infordrat yttrande den 30 april 1925 avstyrkte domänstyrelsen domän- fullmäktiges förslag, då ett avskiljande av de mera godartade markerna icke läte sig göra. Någon användbar norm därför funnes nämligen icke att hämta i 1923 års lag, enär denna lag satt likhetstecken mellan svårför- yngrad skog och skog i exponerat läge. Ett särskiljande efter denna princip skulle medföra, att en betydelsefull grupp av marker ilappmarkerna skulle såsom icke tillhörande vindexponerade lägen falla inom området för de godartade markerna, ehuru de otvivelaktigt vore svårföryngrade. Såsom exempel på sådana nämnde styrelsen marker med mäktiga råhumuslager ävensom vissa tallhedar. Den för lappmarkerna utmärkande korta vege- tationsperioden, den låga medeltemperaturen, den långa tiden mellan de oregelbundet återkommande fröåren inverkade ogynnsamt på föryng- ringen. Men till dessa faktorer hade hänsyn icke tagits, när de svårför— yngrade skogarna definierades i 1923 års lag. Domänstyrelsen ville icke bestrida, att inom lappmarkerna kunde finnas spridda här och var skogs- terränger av sådan beskaffenhet, att 1923 års skogsvårdslag skulle ur bio- logisk synpunkt där kunna tillämpas. Men de skulle på grund av i lapp- markerna rådande såväl topografiska som markförhållanden omfatta re— lativt små områden med synnerligen oregelbundna gränser, åtskilda av stora vidder sämre marker. Det syntes därför riktigast att, såsom i 1923 års lag förfarits med de smärre spridda svårföryngrade trakterna inom godartade områden, i lappmarkerna låta undantagen, d. v. s. de godarta- de markerna, följa den allmänna regeln för omgivningen.

Sedan domänfullmäktiges förslag framlagts, bereddes ortsmyndighe- terna med flera åter tillfälle att yttra sig i ärendet.

Länsjägmästaren i'K-opparbergs län, Sveriges skogsägareförbu'nd även- som Norrlands skogsvårdsförbund ansägo, att en utredning borde verkstäl- las enligt de riktlinjer, som av domänfullmäktige angivits. Skogsägare- förbundet framhöll därvid, att de skogligt biologiska förhållandena ytterst måste vara avgörande för frågan, huru skogslagstiftningen för ifråga- varande delar av landet borde utformas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län medgav, att sådana inom lappmarkslagens giltighetsområde belägna mar- ker, som i föryngringshänseende voro likställda med de områden, där skogsvårdslagens allmänna bestämmelser tillämpades, principiellt också borde inordnas under skogsvårdslagen . Då emellertid någon utredning an— gående de godartade markernas förekomst och möjligheten att i praktiken avskilja dessa marker icke verkställts, ville länsstyrelsen för närvarande

Domänstyrel-

sens yttrande

den 30 april 1925.

Ortsmyndig- heter.

Domänstyrel- sens yttrande den "/m 1925.

Proposition m- 43 till 1927 års riksdag.

ej tillstyrka avståendet från den garanti mot skogens förödande, som läge i utsyningstvånget. Övriga tillfrågade myndigheter och korporationer av- visade domänfullmäktiges förslag.

Domänstyrelsen, som den 22 oktober 1925 avgav förnyat yttrande i frå- gan, vidhöll därvid, att lappmarkslagen borde bibehållas, då denna lag vore ej blott en skogsvårdande utan även en »skogshushållande» lag; den måste såsom skogslag sägas stå på ett högre plan än skogsvårdslagen, Såge man denna fråga ur nationalekonomisk och allmän ekonomisk synpunkt, måste man komma till en liknande uppfattning. Ett av skogsägareför- bundet gjort uttalande, att Skogsägarens ekonomiska intressen tillgodo- såges bättre, om han finge själv eller genom egna tjänstemän utföra stämplingarna, än om detta gjordes av statens tjänstemän, hade emeller- tid ett visst fog för sig. För lappmarkslagens bibehållande talade dock jämväl sociala synpunkter, nämligen skogarnas betydelse såsom ett stöd för den jordbrukande befolkningen.

Vid avgivandet av domänstyrelsens förevarande utlåtande voro domän- fullmäktige av skiljaktig mening och vidhöllo vad de i sitt särskilda ytt- rande den 10 april 1925 anfört.

Sedan med ledning av avgivna yttranden frågan om ändring i olika hän— seenden av lappmarkslagen varit föremål för beredning inom jordbruks- departementet, framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 43 till 1927 års riks— dag förslag till ny skogslag för lappmarkerna med flera områden.

Det framlagda förslaget skilde sig i flera avseenden från 1915 års för- ordning. Ä ena sidan innefattade förslaget en utsträckning av utsynings- tvånget till att avse all avverkning även av lövskog för annat ändamål än husbehov, men å andra sidan lämnades skogsägaren en vis frihet från utsyningstvång, när det gällde gallring i yngre skog. Den väsentligaste förändringen bestod emellertid däri, att enligt förslaget skogsägaren åla— des Skyldighet att vidtaga erforderliga återväxtåtgärder efter avverkning för annat ändamål än husbehov. Den skyldighet, som sålunda skulle åligga skogsägaren, överensstämde enligt förslaget med den reproduktions- plikt, som enligt 1923 års skogsvårdslag gäller för däri avsedda svårför- yngrade skogar. Dock skulle domänstyrelsen äga befogenhet att medgiva en skälig begränsning i Skogsägarens skyldighet att vidtaga återväxtåt- gärder. I övrigt hade i förslaget i stort sett bibehållits de i 1915 års för- ordning upptagna bestämmelserna, och skogsstatens personal skulle fort- farande handhava vården jämväl av de enskilda skogarna inom ifråga- varande områden.

I motiveringen till propositionen framhöll departementschefen bland annat:

Tryggan-det av skogskapitalets framtida bestånd i nu ifrågavarande trak— ter hade ansetts påkallat ej allenast från den rena skogsvårdens synpunkt utan även av vissa sociala hänsyn. Frågan, huruvida lappmarkslagen bor— de bibehållas eller ersättas med skogsvårdslagen , torde därför böra bedö—

mas med hänsyn till vilkendera lagen kunde anses bäst ägnad att garan— tera skogskapitalets vidmakthållande och rationella vård. Departements— chefen funne det vara obestridligt, att lappmarkslagen i berörda avseen- den borde givas företräde, framför allt därest lagen kompletterades med effektiva återväxtbestämmelser.

Departementsc-hefen uttalade därjämte den meningen, att, därest repro— duktionsskyldighet stadga-des för de under lappmarkslagen lydande skogar, förpliktelse att erlägga skogsvårdsavgifter borde föreskrivas ej blott i fråga om dessa skogar utan jämväl beträffande övriga inom lappmarker- na belägna allmänna och enskilda skogar.

Jordbruksutskottet hemställde på sätt tidigare omtalats, att det fram- lagda lagförslaget måtte avslås samt att efter utredning nytt förslag skulle framläggas. I sitt utlåtande anförde utskottet — efter att hava för- ordat, att utom lappmarkerna belägna enskilda skogar, som lydde under lappmarkslagen, överflyttades till skogsvårdslagen —— bland annat föl— jande:

Även om enahanda skäl, som anförts för överförande till skogsvårds— lagen av skogarna utom lappmarkerna, principiellt ägde giltighet jämväl beträffande lappmarksskogarna, torde dock i stort sett enighet råda där- om, att en viss särlagstiftning av beskaffenhet att mera säkerställa ut- hållighet i skogsbruket för dessa senare skogar vore erforderlig. Härför talade med styrka fortfarande de skäl, som på sin tid föranledde [lapp- markslagens införande, nämligen nödvändigheten av en jämn hushållning med virkeskapitalet i dessa karga, i fråga om utkomstmöjligheter illa gyn- nade trakter. De skogsbiologiska förhållandena syntes onekligen här på— kalla alldeles särskild varsamhet, helst som återväxtproblemet för dessa trakters vidkommande torde anses vara i huvudsak olöst. I detta samman- hang kunde framhållas, att de i förevarande lagförslag upptagna bestäm- melserna om reproduktionsskyldighet _i vissa avseenden syntes förutsätta gynnsammare föryngringsmöjligheter, än man på många håll inom lapp— markerna torde kunna hava att räkna med. En avverkning i stor skala skulle vid angivna förhållanden kunna för framtiden äventyra skogens bestånd. Från Skilda håll hade emellertid framhållits önskemålet, att jäm- väl skogslagstiftningen för lappmarkerna i möjligaste mån måtte avfat— tas i anslutning till den allmänna skogsvårdslagen och i dess anda men med bibehållande dock av den avverkningskontroll, som i anslutning till vad ovan nämnts kunde anses nödvändig med hänsyn till såväl i dessa trakter föreliggande återväxtsvårigheter som ock till önskvärdheten att av sociala och nationalekonomiska skäl fördela avverkningen av den av- verkningsmogna skogen på längre tid. I detta sammanhang kunde erin- ras därom, att jordbruksutskottet vid 1924 års riksdag i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 i fråga om den redan då tilltänkta utredningen rörande ändring i lappmarkslagen i syfte att förskaffa densamma större möjligheter för återväxtens betryggande framhållit, att därvid även borde

undersökas, huruvida icke möjligen berörda syfte kunde gagnas genom att ? beträffande dessa skogar tillgodogöra sig skogsvårdsstyrelsernas verksam- ' het. Utskottet delade uppfattningen, att denna lagstiftningsfråga bord-e lösas i nu antydd riktning, men underskattade därvid ingalunda de svå- righeter, som i olika avseenden mötte. Utskottet funne sig sålunda böra föreslå, att ny utredning av ärendet jämväl från nu angivna utgångspunk- ter komme till stånd. Det torde emellertid härvid böra uppmärksammas, att jämväl inom lappmarkerna f.örekomme skogar av sådan godartad be- skaffenhet, att det för dessa skogars vidkommande icke torde vara ute- slutet att inom den av utskottet ifrågasatta särlagstiftningens ram med- giva vissa lättnader. Vidkommande de allmänna skogar, som lydde un- der förordningen, så kunde ej ifrågasättas att överföra dem till den all- männa skogsvårdslagen, men de åtgärder, utskottet ovan ifrågasatt, kom- me givetvis även att framkalla ett nytt övervägande av skogsvårdsbestäm- melser för dessa skogar.

På sätt förut omnämnts avslog riksdagen i enlighet med utskottets hem- ställan Kungl. Maj:ts förslag till ny skogslag, men utskottets hemställan om ny utredning föranledde genom kamrarnas skiljaktiga beslut ingen åtgärd från riksdagens sida.

111. Översikt av skogligt betydelsefulla natur-förhållanden i Norr- land och övre Dalarna.

Norrlands geografiska karaktär i allmänhet såväl som dess naturliga förmåga att producera skog bestämmes på ett ganska komplicerat sätt av landets klimat, topografi och geologi. Det av breddgraden och den all- männa luftströmningen betingade klimatet, framför allt temperatur- och nederbördsförhållanden, påverkas mycket tydligt av topografien. Denna återspeglar i sin tur de stora dragen i den geologiska byggnaden. De översta, lösa geologiska avlagringarna, som för skogen äro av största be— tydelse, fördela sig mycket ofta i detalj efter de större topografiska dragen, som därför bland annat komma att starkt influera på markens vattenför- sörjning. Själva jordmånen, tagen i bemärkelsen av den översta skorpan, substratet för växtrötterna, påverkas till sina egenskaper direkt av såväl klimatet som unde-rlagets geologiska natur. Men jordmånen omdanas även av den anstående, i någon mån även av den angränsande växtlighe— ten, vilken i sin tur bland annat är direkt beroende av klimatet. Det se- nare övar följaktligen såväl direkt som indirekt inflytande på markens alstringsförmåga.

Topografiska Sin topografiska prägel får Norrland i främsta rummet genom den ””alla”” skarpa motsättningen mellan fjällkedjan i väster och det i stort sett täm-

ligen flacka, mot 0 eller SO långsamt sluttande, i huvudsak av urberget formerade landet öster därom. En andra, östligare, med fjällryggen i stort sett jämnlöpande gränslinje av viss betydelse för Norrlands topografiska prägel faller vid eller strax nedom »marina (baltiska) gränsen» men fram- träder knappast i topografisk relief. Mellan dessa båda gränslinjer, som båda utmed älvdalarna förete fingerliknande utbuktningar mot NW, ligger Norrlands mersamlade och enhetliga skogsområde. Den västligaste re- gionen benämnes »fjällens och de forna issjöarnas region» (1), den meller— sta »moränmarkernas och de stora myrarnas region» (2), den östligaste »havsavlagringarnas och älvsedimentens region» (3). Sammanbindnings- linjen mellan de östligaste utbuktningarna av (1) delar lappmarken på längden någorlunda mitt itu; gränsen mellan (1) och (2) är oskarp; dess ungefärliga läge angives å en karta i färgtryck hos A. G. Högbom i Ymer 1902. Utefter östra randen beröres lappmarken av utbuktningarna från zon (3). Silurregionen — centraljämtska silurslätten — ersätter i J ämt— land västra delen av zon (2) i föregående indelning.

Fjällen resa sig mestadels som en hög mur över landet i öster. Denna mur, som till en del av sin sträcka höjer sig även över de västligaste de- larna av fjälltrakterna, är genombruten av ett stort antal dalgångar, av Vilka flertalet en gång i tiden —— för icke allt för många tusen år sedan _ till växlande höjd intagits av isdömda vatten och därigenom, åtminstone partiellt, erhållit en säregen karaktär med mjuka, jämna terrängformer, påminnande om trakterna nedanför »marina gränsen».

Zon (2) får sin prägel av morän- eller pinmnojordarter, som mer eller mindre fullständigt klåda de relativt låga bergshöjderna. Denna region intager i stort sett området mellan 200 och 500—600 meter 6. h. Vidsträckta torvmarker utbreda sig över lågmarkerna och stiga dessutom ej sällan uppför bergssluttningarna längre eller kortare sträckor.

Havsavlagringarnas och älvsedimentens regi-on, som i huvudsak faller öster om Lappmarken och Jämtland samt helt öster om Härjedalen och övre Dalarna, får sin topografiska prägel av de flacka, jämnytiga, av ma- rina sediment med eller utan torvtäcke utfyllda lågmarkerna. Här fin- ner man vidare kala eller — vid större höjd —— med skogklädd »moränkalott försedda. bergtoppar, vilkas sluttningar Visserligen sällan alldeles sakna pinnrno men som normalt präglas av tydlig kontrast mellan en högre belä- gen häll- och blockrik mark och en undre jämnytig sluttning, uppbygd av grus och sand. »Kalottberg» av här skildrad typ äro särskilt bekanta från Norrbotten men träffas f. 6. efter hela Norrlandskusten; de framträda : tydligt i landskapet genom markerad skillnad i skogsträdens fördelning: ' mer eller mindre sluten granskog på topparnas morän (ovanför marina gränsen), under det block- och hällmarken bär en glesare skog, vanligen med tallen dominerande. Längst i öster dyker denna region (3) med sina lågmarker ned under havets nivå, därmed konstituerande en särskild kust- regmn.

Ovannämnda ofta citerade regionindelning är emellertid enligt dess upp— hovsman A. G. Högbom grundad icke enbart på topografien utan även på geologien, särskilt de lösa jordlagrens regionala fördelning. Se- dan år 1926 äga vi emellertid en ganska detaljerad, mer strängt topogra— fisk indelning av Norrland (S. De Geer, Norra Sveriges landformsregioner _ Geografiska annaler 1926). Även här indelas Norrland i längsgåen— de regioner, den västligaste benämnd fjällregionen, vari även fjälldalarna inräknas. Regionen får sålunda med en tämligen rak östlig gräns en bredd av i Norrbotten c:a 8 mil, i Västerbotten c:a 6 mil, i Jämtland och Härje- dalen maximalt c:a 10 mil och i övre Dalarna likaledes maximalt c:a 5 mil. Öster om denna region följer i Norrbotten en region, benämnd »för— fjällsmassiv», nående ungefär samma bredd som fjällregionen omedelbart väster därom. Inom Västerbottens lappmark ersättes den delvis, inom norra och mellersta Jämtland samt Härjedalen fullständigt, av en 2—3 mil bred region av >>förfjällplatåer (platåartade bergshöjder), som här allt— så ansluta sig till fjällregionen. Öster härom följer inom Västerbottens lappmark ungefär från Stensele ett- c:a 5 mil brett bälte, berörande nord— västspetsen av Ångermanland och sträckande sig ned kring Ströms Vattu- dal. Det benämnes »Nordsveriges sjökedje— och kvartsitbergsregion». Fortsättningen söderut utgöres av >>jämtländska förfjällslätten», som emel— lertid icke fullt sammanfaller med siluren. Efter avbrott i Härjedalen fortsättes sistnämnda slätt topografiskt av »Västerdalarnas sandstens- slätt», som bland annat dominerar södra delen av Särna—Idreområdet, medan norra och västra delarna därav äro att räkna till fjällregionen.

Huvudparten av »moränmarkernas och de stora myrarnas region» i den första indelningen finner man hos De Geer uppdelad i två partier, ett nordligt och ett sydligt, med gränslinjen gående ungefär mellan Vindeln och Umeälven. Den nordliga delen benämnes »Nordsveriges bergkulls- landskap», den södra »Nordsveriges rutplatåland». I det förra ligga berg— kullar tämligen glest på en flack yta; som typ anföres området kring Malå kyrka i Västerbottens lappmark. Rutplatålandet däremot består av starkt sammanträngda bergtrakter, åtskilda av smala sänkor (av ty— pen Anundsjö—Björna—Trehörningsjö i norra Ångermanland). Rutpla— tålandet når inom Västernorrlands län mestadels fram till havet. Kust— trakterna inom Norrbottens och Västerbottens län betraktas i huvudsak som en fortsättning av »Sydsveriges småkuperade urbergsslätt». En liknande terräng »Tärendö ödemarksslätt» möter kring Torne- och Tä- rendö älvar. Ett område SW om Skellefteå karakteriseras som förkast- ningsland, igenkänt på snedställda bergribbor. Trakten norr och söder om Umeå jämföres med Sydsveriges alltigenom jämna silurslätter; för området i fråga föreslås jämväl beteckningen »drumlinsslätt» (: slätt med vanligen låga moränåsar). — De Geer sammanfattar sin indelning av Norrlands topografi på följande sätt: »Norra Sveriges landsformsre— gioner kunna naturligen grupperas i fyra större bälten, av Vilka fjäll— region med fjällsänkor utgör ett, medan ett andra bälte är sammansatt

av förfjällmassiv och förfjällplatåer, sjökedjeregion och förfjällslätter, ett tredje bälte av bergkullsland och rutplatåland, samt ett fjärde av kustregionens förkastningsland och småkuperade till jämna urbergs— slätter.»

Den senast refererade karakteristiken av Norrlands landformer må här kompletteras med ett par exempel på de växlingar, som faktiskt förekom— ma inom ramen av de gjorda schematiseringarna. Inom såväl >>rutplatå-» som »bergkullslandskapen» framträda i verkligheten en del ganska mar- kerade, vidsträckta, mer eller mindre höga platåer, synliga exempelvis på höjdkartor, däremot icke med nyssnämnda schematisering, ehuru dennas enheter äro mindre till arealen än ifrågavarande platåer. Att en del smärre detaljer, dock betydligt större än de omnämnda »drumlins» på Umeåslätten, ej fått något uttryck i landformbeskrivningen är måhända mer förklarligt. Emellertid uppvisa de mer typiska gnejsområdena, t. ex. vissa delar av Gävleborgs län och Västerbottens kustland (även utanför förkastningsområdet), i verkligheten en egenartad topografi av någor- lunda parallellt gående bergryggar, lika tydliga inom »Sydsveriges små- kuperade urbergsslätt» som inom >>rutplatålandet».

En jämförelse med skogsgränserna ger vid handen, att De Geers fjäll— region inom lappmarkerna till större delen faller ovanför björkskogsgrän- sen. Inom sin nordligaste del, ned mot St. Luleälvsdalen, beröres denna fjällregion ej alls av barrskogsgränsen, som däremot inom övriga delar av lappmarken oscillerar kring fjällregionens östra gränslinje. Inom Jämtlands län och övre Dalarna går barrskogen långt in i De Geers fjäll- region.

Norrlands i regel kuperade ytgestaltning är för skogens växt en faktor på både ont och gott. Olägenheterna av de lokalt framkallade ogynnsam— ma temperatur— och vindförhållandena uppvägas måhända inom det egent— liga skogsområdet av motsvarande gynnade lokaliteter, speciellt sydslutt- ningarna. Vad markens fuktighetstillstånd beträffar, är den brutna ter— rängen avgjort bättre än den jämna, något som tydligt framträder vid jämförelse med vissa slättområden: plana isälvs- och älvsedimentsslät- ter samt Västerdalarnas sandstensslätt visa omisskännliga symptom av marktorka. Härtill bidraga emellertid även rent geologiska orsaker (se sid. 33).

Den norrländska barrskogsregionens berggrund med sina i huvudsak till urberget hörande silikatbergarter är i det stora hela av samma karak- tär som södra Sveriges. I Jämtlands läns urbergsområde, omfattande un- gefär länets östra tredjedel, samt i Västerbottens läns lappmark dominerar en grovkornig, mestadels lättvittrad granit, vars »kalkverkan» kan anses tämligen jämställd med kustområdets gnejser.1 Norrbottens och Väster-

1 En bergarts kalkverkan är dess förmåga att genom vitlringsföreteelserna avgiva lös- liga kalksalter. Denna förmåga är vanligen av flera skäl mindre hos silikatbergarter så- dana som gnejs och granit än hos kalkstenar och silurskiffrar. De lösliga kalkförenin- garnas betydelse för skogen omnämnas å sid. 32.

Geologiska förhållanden.

norrlands län erbjuda de största skiftningarna i berggrundens samman- sättning, varför även dessa områdens moräner kunna förmodas vara av normal kalkverkan. Största intresset knyter sig till kalkbergarternas och de härav härledda kalkrika jordarternas fördelning. I detta hänseende intager Jämtland en framskjuten ställning. Kambro-siluriska kalkstenar och skiffrar sträcka sig från Jämtland med en flik norrut genom nordväst- ligaste hörnet av Ångermanland upp mot Vilhelmina och Stensele. Kalk finnes vidare bland annat i Luleå— och Kalixtrakterna, ävensom i Skellefteå- trakten. I Härjedalen är fjällformationen — begreppet rent geologiskt taget — på några ställen kalkförande, varjämte vanliga kambro-siluriska kalkförekomster konstaterats. I huvudsak utanför barrskogsområdet falla däremot de västliga fjälltrakternas ej oansenliga kalkförekomster och kalkrika fjällskiffrar.

Isdelarens sista läge långt i öster har medfört, att moräntransporten från flertalet av det norrländska inlandets kalktrakter gått mot väster. Härav följer sålunda, att urbergsområdet i Norrland, d. v. s. hela Norr- land öster om fjällen och siluren, erhållit påfallande kalkfattiga moräner och grusåsar. Undantag härifrån göra dock vissa delar av östra J ämt- land.

Helt visst äro sålunda lappmarkerna i fråga om markens >>kalkverkan» fullt likvärdiga med kustlandet (särskilt om man härifrån undantager de ovannämnda lokala kalkförekomsterna). En viss reservation får må- hända göras vid jämförelsen med den yttre kustremsan under 60—70- metersnivån med dess mestadels allmänt förekommande skalmärgelavlag- ringar.

Betydligt sämre är i detta avseende Särna—Idreområdet jämte en mindre del av södra Härjedalen, där en huvudsakligen av kvartskorn sam- mansatt sandsten bildar berggrunden.

Kalkens förmånliga inverkan på skogsmarken ligger däri, att den mot- verkar den av klimatet givna tendensen till kraftig råhumusbildning samt gynnar markens kväveomsättning. Av denna anledning måste lappländs- skogsmarkens kalkbrist betraktas såsom en oförmånlig egenskap, me- dan kustområdet med sitt mildare klimat blir mindre påverkat av kalk- bristen.

Ovanstående geologiska olikheter mellan de kalkrikare delarna av Norrland å ena sidan och det övriga Norrland å den andra kunde möj- ligen tänkas framkalla en generell olikhet mellan de jämförda områdenas skogsmarker. Att så icke är förhållandet utan fastmer »kvävehungran- de» råhumusskogar kunna träffas även inom silur-Jämtland beror på sekundära, framför allt klimatiskt betingade förändringar i kalkens och det kalkhaltiga grundvattnets fördelning (kalkutlakningen). Både i Jämtlands silur och i kusttrakternas skalmärgelområden finner man, att det förmånliga markinflytandet gör sig gällande nästan endast å de nedre delarna av sluttningar samt i lågmarkerna, framför allt i myrarna, som här ganska allmänt antaga karaktären av kärr.

Skogsmarkernas vattenhushållning, betydelsefull icke blott för trä- dens näringsupptagning ur marken, för transpirationen och rötternas andning utan även för humustäckets skogligt viktiga. funktioner, be— ror icke endast på meteorologiska och topografiska faktorer utan i hög grad också på de lösa jordlagren. Jordartsförhållandena, främst morä— nernas beskaffenhet, äro i stort sett inom Norrlands barrskogsregion äg— nade att skapa för träden gynnsamma markfuktighetsförhållanden, i den mån topografien icke predisponerar för allt för stark vattenanrikning.

Allt för stor fuktighet med därav resulterande ogynnsamt humustill— stånd etc. (»försumpningar») utmärker framför allt Jämtlandssilurens finkorniga moräner ävensom åtskilliga andra moränområden, i synnerhet ovanför marina gränsen. I ytan vattenbearbetade, mer eller mindre gru- siga moräner äro emellertid ganska allmänna även ovanför denna gräns och detta icke endast inom områden, som intagits av isdämda sjöar. Sär— skilt känt för sådana grusiga moränmarker är Härjedalen men även de flackare delarna av Norrbotten. Dessa grusiga moräntyper giva i lik— het med kustlandets allmänt förekommande svallgrus- och sjösandsom— råd—en, alltefter mäktighet och topografi m. m., antingen normalt fuktiga eller allt för torra marker, ofta tvärt avbrutna av sumpmarker. På lik— nande sätt, måhända med mer framträdande extremer av torra tallheds- skogar resp. myrmarker (impediment), förhåller sig det i det föregående (sid. 31) omtalade sandstensområdet i övre Dalarna.

Nedom marina gränsen träffas allmänt hedartade marker inom de san— diga delarna av älvsedimenten, under det de mjäliga och leriga delarna i vissa fall på grund av allt för stor vattenanrikning vålla skogsbruket andra svårigheter (se sid. 37). Bergshöjder, som legat exponerade för det forna havets bränningar, kunna till den grad vara utarmade på lösa jord- arter, att de antingen äro impedimentartade eller klädas av glesa tall- hedsskogar.

Klimatets roll i skogsmarkens vattenlmshållning behandlas å sid. 35. De klimatfaktorer, som främst trycka sin prägel på Norrland och där

K limutiska

framkalla vissa tillväxtbetingelscr, mer eller mindre avvikande från det förhållawm övriga Sverige, äro att söka i temperatur— och fuktighetsförhållandena.

Såsom inledningsvis framhållits, bestämmes lufttemperaturen icke blott av polhöjden och den allmänna luftcirkulationen utan även av topo— grafien. Påtaglig inverkan har höjden över havet. Ett annat topogra- fiskt drag av stor betydelse är fördelningen mellan land och hav, fram- kallande bland annat den nordost-sydvästliga riktningen av isotermer- na genom Norrland. Temperaturförhållandena äro i Norrland avgjort gynnsammare än man finner å samma breddgrader såväl på. den rysk— asiatiska som den nordamerikanska kontinenten, om hänsyn tages sär- skilt till års- och vinterisotermernas förlopp.

Ehuru Norrlands årsmedeltemperatur även inom betydande områden söder om polcirkeln ligger under 00, uppgår julimedeltalet i nordligaste 3 — 310079.

Sverige till c:a + 12”. Sommar- och speciellt julitemperaturens stora lik- formighet i hela landet är att betrakta som ett gynnsamt drag i det norr- ländska klimatet. Den värmesumma, som kommer Norrland till del, är emellertid starkt reducerad i förhållande till övriga Sverige. Som- maren —— om man härmed förstår den tid, då dygnets luftmedeltempera— tur överstiger 100 — varar i nordligaste Sverige ungefär två månader, i södra och sydvästra kustlandet däremot c:a 41/2 månader. I detta avse— ende är skillnaden mellan Norrlands inland och kustland delvis betydande. Sålunda har Piteå c:a 15 dagar längre sommar än det något sydligare be- lägna Stensele, Umeå 4 dagar längre än Östersund och Härnösand 10 da- gar längre sommar än det sydligare Sveg etc. För jämförelse med södra Sverige hänvisas till nedanstående tabell. Även om tillväxten icke kan anses proportionell mot vissa värmesummor, har man i ovan nämnda för- hållanden utan tvivel en av anledningarna till den norrländska skogens, särskilt lappmarkernas och det övriga inlandets, långsamma tillväxt.

I detta sammanhang förtjäna några uppgifter om solskenstiden att an- föras. Sommardagens större längd i norra. Sverige kunde ju förmodas resultera i längre sammanlagd solskenstid, jämfört med södra Sveriges. Härigenom kunde skogarnas för solen fritt exponerade barrmassa tänkas genom strålning tillföras större värmemängder. Genom mätningar i lappmarken känner man, att björkskottens innertemperatur vid solsken kan överstiga lufttemperaturen med 50. Nedanstående tabell ger en an- tydan om hur solskenstiden verkligen är fördelad.

Halmstad ..............................

1 Enligt J. A. Amilon. icke exakt med de ovan efter Statens meteor.-hydrograf. anst. återgivna.

Antal sommar- Antal möjliga Antal beräknade Antal beräknade

0 r t dagar (temp. solskenstimmar solskenstimmar äåiäeåilååäh

+ 100 eller mer) Juni—augusti juni—augusti & resp. orter 1 Karesuando ........................... 57 1 974 653 452 Jockmock .............................. 81 1 892 789 660 Piteå .................................... 98 1 792 867 900 Stensele .............................. 83 1 777 663 570 Umeå ................................. 95 1 715 781 761 Östersund ........................... 91 1 688 658 687 Härnösand ........................... 103 1 670 784 866 Sveg .................................... 93 1 651 642 642 Falun ................................. 116 1 609 732 915 Nora .................................... 120 1 583 735 955 Stockholm ........................... 124 1 578 739 937 Växjö ................................. 129 1 527 657 858 143 1 523 621 906

Dennes beräkning av sommartidens längd överensstämmer dock

Den teoretiskt tänkbara ökningen av antalet solskenstimmar under norrlandssommaren, jämfört med södra Sverige, gör Sig sålunda i verk- . ligheten gällande nästan endast vid kusten med dess större antal som-

mardagar och mindre molnighet än det norrländska inlandet. Detta gäl- ler även t. ex. för den tid, då lufttemperaturen överskrider 50. Till den- na jämförelse är vidare att märka, att solhöjden i Norrland genomgåen- de är lägre än i södra Sverige, vilket i_hög grad påverkar strålningens effektivitet till Norrlands nackdel.

Fuktighetsförhållandena i Norrland bestämmas i första hand av n'e- derbördsmängderna. Medelnederbörden för hela Sverige är enligt nyare beräkningar c:a 630 mm. I fjälltrakterna visar sig nederbörden tydligt zonerad efter topografien med maximum, överskridande 1800 mm., nära riksgränsen N och S om Lule älvs dalgång. Inom den egentliga fjäll- regionen ligger årsnederbörden i genomsnitt mellan 1000 och 1500 mm. Härifrån räknat sjunker nederbördssumman hastigt för östligare trak- ter, så att man vid östra delarna av de långa lappländska sjöarna i all- mänhet finner mindre än 500 mm. Nederbördsminimum (mindre än 400 mm. pr år) faller mellan övre delarna av Kalix' och Muonio älvar, hu- vudsakligen inom lappmarken. Kustlandet visar närmast öster om lapp- marken någon höjning (intill c:a 600 mm.), men yttersta kustremsan när i stora delar av Norrland icke upp till 400 mm. pr år. Under maj är nev- derbörden låg (25—50 mm.) i större delen av Norrland och Dalarnas cen- tralare delar, öster om fjällregionen. Juni visar samma låga nederbörd ungefär i östra hälften av Norrland, vari då bland annat nästan hela lappmarken norr om Kalixälven är inräknad. I juli är det endast östra delen av kustlandet norr om Gävleborgs län, som utmärkes av en så låg nederbörd. Övre Dalarna, Härjedalen och västra Jämtland erhålla så- lunda relativt stor nederbörd både under försommaren och sommarmå- naderna.

Bedömda endast efter dessa uppgifter borde såväl centrala delen av lappmarken som i synnerhet dess nordöstra del samt övre Norrlands ytter- sta kustremsa betraktas såsom ganska torra områden, helst som avdunst- ningens storlek här är ungefär lika stor som i södra. Sverige. Snösmält- ningens sena avslutning särskilt i de inre delarna av Norrland motverkar emellertid kraftigt den tendens till marktorka, som det kontinentala dra- get i lappmarkens klimat onekligen innesluter. Ännu efter början av maj kvarligger vanligen snön norr om en linje från Härjedalen till Kvar- ken. Liknande fuktighetsutjämnande inflytande torde få tillskrivas den i de mossrika skogstyperna, spec. Norrbottens, konstaterade kraftiga podsoleringen eller med andra ord den kraftiga utbildningen av blekjor— den, varigenom markens vattenkvarhållande förmåga ökas. Förhållan- det mellan nederbörd och avdunstning, beräknat på skiftande sätt, plägar tagas som mått på klimatets prägel av ariditet (torrhet) eller hu- miditet (fuktighet). En sådan metod, utarbetad av R. Lang med särskild

hänsyn till jordmånsbildningen, lägger den s. k. regnfaktorn till grund för jämförelsen mellan olika områdens fuktighetsförhållanden. Langs, på svenska förhållanden tillämpliga »redueerade» regnfaktor beräknas för en ort genom att taga kvoten av årsnederbörden och årsmedeltempe- raturen för den tid, då temperaturen överskrider 00.1 Lågt värde på regnfaktorn angiver sålunda torrare markklimat än ett högre värde. Regnfaktorn är för Gällivare 120, för Jokkmokk, Stensele, Östersund och Sveg 100, för Särna 120. Till jämförelse har man Göteborg med 110, Upp- sala och Växjö med 90, Stockholm med 80. Kalmar, som visar samma nederbörd som Jockmock och som representerar de mest nederbördsfat- tiga delarna av Sydsverige, har en regnfaktor av endast 60. Även om humiditeten uttryckes med >>avrinningskoefficienten» (förhållandet mel- lan avrinning och nederbörd inom samma område), visar sig norrlands- klimatet avgjort mer »fuktigt» än t. ex. sydöstra Sverige. Från synpunk» ten av markens klimatiskt betingade tillräckliga vattenförsörjning kan sålunda Norrland icke sägas vara sämre lottat än det övriga Sverige. Vad speciellt Norrbotten beträffar, bestyrkas ovan refererade kalkyler och slutsatser av tillgängliga beskrivningar av skogsmarkerna. Hol- merz och Örten-blad förklara t. ex., att Norrbottens allmännaste jordart, »krossgruset» (: pinnmon), bildar »god eller medelgod skogsmark». Al— bert Nilssons skogsmarksbeskrivningar från Norrbotten bestyrka sam— ma sak. Ett ofrånkomligt faktum är emellertid Norrbottens rikedom på hedartade marker; ett annat dess rikedom på. grusig, lättgenomsläpplig pinnmo, isälvsgrus och älvsand. Enligt den i det föregående citerade norrlandsforskaren A. G. Högbom sammanfalla de hedartade markerna därstädes i huvudsak med de nämnda tre slagen av geologiska bildningar. Dessas torrhet beror på geologiska, icke klimatiska omständigheter.

Den specifikt norrländska företeelse, som benämnes lidförsumpning. är säkerligen också att räkna som ett utslag av klimatets humiditet, även om det geologiska underlagets vanligen starkt vattenkvarhållande be— skaffenhet ej får frånkännas betydelse. Ur praktisk skogsvårdssynpunkt innebär denna företeelse, som i Sydsverige har en motsvarighet endast i de mest nederbördsrika delarna, att den sluttande marken mångenstädes förfogar över mer än tillräckliga kvantiteter av vatten.

Sammanfattningsvis kan om markfuktighetsförhållandena sägas, att dessa i Norrland förete så stora skiftningar, att en generell jämförande värdesättning "från denna synpunkt av inlandets, spec. lappmarkernas, skogsområde å ena sidan och kustområdets å den andra f. n. knappast lå— ter sig göra. Det vill dock synas, som om i det förra omrädet de fuk— tigare, i det senare de torrare extremerna vore särskilt representerade.

Ett par skogligt betydelsefulla naturliga mätare på norrlandsklima— tets, enkanneligen temperaturförhållandenas, omilda karaktär äro sär—

* Vid beräkningen av medeltemperaturen förfaras så, att summan av medeltempera- turerna för de ifrågavarande månaderna divideras med 12.

skilt att nämna: skogsgränserna och den geografiska gränsen för tallens frömognad. Ännu ett för skogsbruket betydelsefullt utslag av klimatets stränghet är tallfröets reducerade förmåga. att vid förflyttning till strängare klimatområde utveckla härdiga plantor.

Skogsgränsen (björkskogens) träffas i nordligaste Sverige redan vid en höjd av c:a 500 år 550 m. ö. 11. Den stiger mot söder, så att den i norra

, Dalarna ligger vid 900 år 950 meter. På en och samma breddgrad konsta—

terar man flerstädes en höjning av skogsgränserna inom själva högfjälls- zonen. Sålunda befinner sig björkskogsgränsen inom Lule lappmark en åt två mil från norska gränsen vid 600 m. ö. 11. men fem mil längre öster- ut vid 800 meter för att sedan ånyo falla mot öster (vid Gällivare c:a 650 m. ö. h.). Denna höjning tillskrives bland annat den gynnsammare som- mar- och hösttemperaturen, som är utmärkande för »massupphöjningar- na», i viss mån även klimatets från väster mot öster tilltagande konti» nentalitet. Mestadels konstitueras skogsgränserna av fjällbjörkskogar. Björkskogsregionen har sin största vertikala mäktighet (intill 150 år 200 meter) i nordligaste högfjällsområdet. Den tryckes ihop såväl mot söder som mot öster. Skogsgränsernas, såväl björkskogens som barrskogens, lägre värden mot öster åtminstone inom nordligaste delen av Norrbottens lappmark torde emellertid delvis vara ett fenomen, som är alldeles obe- roende av de allmänna klimatförhållandena. Flacka bergtoppar, belägna långt under barrskogsgränsen å närliggande högre fjäll, kunna vara täck- ta av björkskog och först på lägre nivå av barrskog. Denna företeelse sättas i samband med lokalt starkare vindinflytande på berg av nämnda beskaffenhet.

Det får dock icke förbises, att skogsgränsernas —— resp. trädgränsernas — verkliga samband med kända klimatologiska linjers förlopp ännu är långt ifrån utrett. Enligt nyare, särskilt uppmärksammade undersök— ningar (F. Enquist), avseende att klimatologiskt tolka skogsträdens köld- gränser, äro dessa beroende av det antal dagar, som överskrider en viss minimitemperatur, men även av det dagantal, som överskrider en viss maximitemperatur. Minst lika stor ovisshet råder beträffande sam- bandet mellan de geografiska gränslinjerna för tallfröets grobarhet och tallfröets förmåga att vid förflyttning ge upphov till härdiga plantor. De delvis starkt divergerande meningarna härom kunna näppeligen re- fereras i en kortfattad översikt av de geografiska förhållandena i Norr— land.

Ett par andra yttringar av det norrländska klimatet skola här-nedan beröras.

Snömassornas avsmältning om våren och de övre jordlagrens uppti- nande, medan tjälen ännu kvarligger på ringa djup i jorden, gynnar upp- komsten av flytjordsfenomen (tjälskott, lerbrännor m. m.) i Norrland. Utom fjälltrakterna, som flerstädes kunna förete mycket omfattande jordflytning, finner man dessa fenomen framför allt i de marina leror-

nas inklusive älvmjälornas region. Icke ens den norrländska moränmar- ken är alltid förskonad från jordflytningsfenomen. Detta gäller de trak- ter, där pinnmon är rik på mjälbeståndsdelar. Dessa företeelser förut- sätta sålunda, i likhet med lidförsumpningarna, jämväl en viss geologisk konstitution hos marken.

På klimatets konto, framför allt den låga temperaturens, komma vidare de för föryngringen och skogens fortsatta tillväxt besvärande, särskilt i de västligare delarna av lappmarken tämligen vitt utbredda områdena med allt för kraftig råhumusbildning. Även härvid äro geologiska fak- torer bidragande, framför allt markens kalkbrist (se sid. 32), som i och för sig annars vore av mindre skoglig betydelse.

Den norrut av klimatiska orsaker tilltagande mäktigheten av blek'jord och rostjord (inkl. »skenhällan») hos de mossrika skogstyperna har där- emot icke kunnat påvisas vara till olägenhet för skogsväxten. Tvärtom synes, såsom förut (sid. 35) framhållits, den kraftiga podsoleringen äg- nad att motverka olägenheterna av låg sommarnederbörd inom vissa de- lar av Norrland.

Den omständigheten, att det norrländska klimatet sätter en gräns för åtskilliga lövträd, vilkas markförbättrande egenskaper i södra Sverige äro alldeles påtagliga, kunde helt visst tänkas bidraga till att skapa ett sämre skogsmarkstillstånd i Norrland. Av huru stor betydelse denna indirekta klimatpåverkan är, torde vara mycket svårt att bedöma, helst som ifrågavarande träds frånvaro kan tänkas kompenserad av andra, för Norrland särskilt utmärkande. Bland de senare må särskilt nämnas grå- alen, vars markförbättrande egenskaper kunna räknas till de allra främsta.

IV. Arealredogörelse.

Förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning av viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områ- den (lappmarkslagen) med däri enligt förordningen den 14 juni 1929 (nr 172) föreskriven ändring äger tillämpning dels är skatte- och frälsehem— man samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, med undantag för allmänningsskogar samt husbehovs— skogar, och dels är kronohemman och krononybyggen under stadgad åbo- rätt, belägna inom de sex norra länen.

De fastigheter, som sålunda lyda under lappmarkslagen, äro huvud— sakligen belägna inom två särskilda, geografiskt avgränsade områden, nämligen det till Västerbottens och Norrbottens län hörande lappmarks- området och det inom Kopparbergs län belägna Särna—Idreområdet.

De fastigheter under lappmarkslagen, som ligga utom dessa båda områ- den, utgöras av en del kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. Sådana fastigheter finnas emellertid numera, förutom i lapp- markerna, allenast inom Norrbottens och Västerbottens län-s kustland samt inom Västernorrlands län; varvid dock är att märka, att inom sist- nämnda län endast ett enda dylikt hemman finnes.

Såsom nämnts, är det icke alla fastigheter av skatte- eller frälsenatur inom lappmarksområdet och Särna—Idreområdet, som äro underkasta- de lappmarkslagens bestämmelser. I första hand äro undantagna dels vid avvittring inom lappmarkerna avsatta. allmänningar, Vilka förvaltas och disponeras enligt kungl. förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län, dels ock vid storskifte inom Särna. och Idre socknar avsatta besparingsskogar, be- träffande vilka i avseende å hushållningen med skogen gälla särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter. Vidare hava undantagits så kallade husbehovsskogar, d. v. s. sådana skogar, som omedelbart tillde- lats hemman, nybyggen och lägenheter vid avvittring inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande ännu icke den 1 juli 1909 meddelat av- vittringsutslag. För dylika skogar gäller lagen den 5 juni 1909 angå- ende husbehovsskogar inomvissa områden.

I praktiken torde lappmarkslagens bestämmelser komma till tillämp- ning endast beträffande sådana fastigheter av skatte- eller frälsenatur. som ligga under enskild äganderätt. Lagen har sålunda icke plågat till- lämpas med avseende å fastigheter, vilka omhändertagits för något sta— tens särskilda ändamål. I den mån dylik fastighet förvärvats i avsikt att ställas under domänverkets förvaltning, har Kungl. Maj:t plågat för- ordna, att fastigheten skall vara kronopark eller förvaltas på sätt som om kronopark är stadgat; och beträffande för andra statliga myndighe- ters, exempelvis statens järnvägar, vattenfallsstyrelsen m. fl., räkning förvärvade dylika fastigheter hava dessa av respektive myndighet i regel omhändertagits för något dennas särskilda ändamål och förvaltats enligt grunder, som varit i överensstämmelse därmed.

Jämväl i fråga om kronohemman och nybyggen under stadgad åbo- rätt undantagas en del skogar från lappmarkslagens tillämpning. Så är nämligen förhållandet beträffande de ovan omnämnda husbehovs- skogarna. Visserligen skulle avfattningen av 1 å i lappmarkslagen kun- na giva anledning till antagande, att något undantagsförhållande för av- satta husbehovsskogar icke skulle föreligga, när det gällde kronohem— man och nybyggen, men vid tillkomsten av lappmarkslagen torde nog hava varit avsett, att det för husbehovsskogar stadgade undantaget skulle gälla samtliga dylika skogar.

Sakkunniga hava ansett erforderligt lämna ingåen-de redogörelse dels för fördelningen av landarealen utmark inom Norrbottens och Väster-

bottens län samt Särna och Idre socknar å olika slag av skogar, dels för fördelningen av de under gällande lappmarkslag lydande fastigheter å respektive län och länsdelar. För sådant ändamål hava sakkunniga upprättat två olika tabeller. -

I tabell 1 lämnas redogörelse för fördelningen på skilda slag av skogar av landareal utmark inom Norrbottens och Västerbottens län samt Särna och Idre socknar. Därvid är dock att märka, att i den redovisade land- arealen ingå även mindre sjöar och vattendrag. Vid uppgörandet av tabellen hava sakkunniga för skilda landsdelar använt sig av något olika förfaringssätt. Då tablån avser redovisning av allenast utmarken, hava från respektive totalarealer enligt den officiella statistiken avdragits be- fintlig areal inägojord. Emellertid variera uppgifterna om inägoområde- nas storlek avsevärt, särskilt beträffande lappmarkerna. Sakkunniga hava härvidlag använt sig av de arealuppgifter för inägorna, som fram- kommit i samband .med riksskogstaxeringsnämndens redogörelser för riksskogstaxeringens resultat, vilka redogörelser avgivits den 10 mars 1927 för Norrland och den 7 mars 1928 för Kopparbergs m. fl. län. Av tabell 4 i berörda redogörelse för Norrland framgår bland annat, att lappmarkernas inägoområde av rikSSkogstaxeringen redovisats med en betydligt mindre areal än den, som angives i statistisk årsbok 1926 och i domänstyrelsens förvaltningsberättelser. I sistnämnda uppgifter ingå emellertid avsevärda områden naturliga ängsmarker (ströängar m. m.), vilka vid avvittringen upptagits som inägor men vilka riksskogstaxe- ringen endast till mindre del synes hava redovisat som sådana. Domän- styrelsen har dessutom som inägor upptagit de totala områdena för å, kronoparker avsatta s. k. skogstorp och odlingslägenheter samt, ovan odlingsgränsen, s. k. fjällägenheter.

Vid utmarkens 'i lappmarkerna fördelning är skilda slag av skogar hava arealuppgifter —— för såväl totalmark som skogsproduktiv mark — beträffande statsskogar, övriga allmänna skogar förutom kronohemman och nybyggen under stadgad åborätt, allmänningsskogar samt 5. k. hus- behovsskogar hämtats ur domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1928 (avseende arealen vid 1929 års ingång). Arealuppgifter för de un— der lappmarkslagen lydande hemman och lägenheter inom skilda sock- nar och län hava sakkunniga genom domänstyrelsens förmedling år 1928 [erhållit direkt från vederbörande jägmästare. Dessa uppgifter hava efter behörig sammanställning använts i nu ifrågavarande tablå, i vad den avser redovisning av kronohemman och nybyggen under stad— gad åborätt samt fastigheter av skatte— och frälsenatur. Inom lappmar- kerna belägna oavmätta kronomarker, utgörande i huvudsak fjällområ- den, hava till totalarealen angivits som skillnaden mellan respektive lappmarks hela ytvidd och den sammanlagda arealen av alla övriga fastigheter därinom. De oavmätta kronomarkernas skogsproduktiva

Kopparbergs län.

Övriga

Hela området Statsskogar allmänna kni? km' skogar

km”

ätterna

skogar och nybyggen . kronomarker

km? km” senatur 1 en- km" skild ägo, km'

Allmän- Städers Husbeliovs- Kronohemman ningeskogar skogar km7 km”

!

! därav därav därav därav därav därav därav därav därav total skogs- total skogs— total skogs- total skoge- total skogs- total skogs- total skogs- total skogs- total skogs- areal prod. areal prod. areal prod. areal . prod. areal prod. areal prod. areal prod. areal prod. areal prod. mark mark mark ! mark mark mark mark mark mark

Norrbottens län. ! 1. Kustlandet......... 124 856 17694 '9393! 6841 308 184 !

743 418 68' 55 — —— 3558 &310 13786 9886 —— ——

2. Lappmarken

a) Nedom odlings- : . gränsen 31 195 14 988 21621! 9855 76 49 1500 1116 —* -— 184 97 2872! 1019 4942 2852 —— —

| b) Ovan d:o 40 875! 6248 3613! 2274 178 105 990 721 —! — 35 15 1 1181 398 3301 1900 31640 835 Summa lappmarken 472 070 21236 525234! 12129 254 154 2490 1837| _! 219 112 '3 990 '1417! ”8 243 94 752 31640 835

Summa länet 96 926 38 930 34 627 18 970 562 338 3233 2255 68;

IO in

219 112 4548 1727 22029 14 638 31640 835

Västerbottens län , 1. Kustlandet ...... 116 309 12 511 ”2 618! 2032 65 49 —- _ 18 15 — — ” 27 ” 19 13 581 10896 — — 2. Lappmarken a) Nedom odlings-

gränsen 2752915088 14687! 6557 139! 89 38 25 —— — 22 13 24 166 12889! 8238 — ——

5 b) Ovan d:o 9826 4310 3095! 1445 28! 10 1266! 826 —— — 2064 1240 21! 14 1144! 760 2208! 15 Summa lappmarken 1037 355 19 3981117 782! 8002 167 99 1304! 851 — —— 2086 1253 ]'275 "18()!"13 533 "8 998 2208 15 |

! ! !

Summa länet 53 664 31909 20400! 10034 232 148 1304! 851 18 15 2086 1253 302! 199 27114 19 394 9208 15 , ' !

Särna och Idresockn. ' ! ! | av Kopparbergs län ”4348 2569 "2923! 1604 15 121 444 _ ”966 "659 — _

, 294 —— —: — _ —

26 428 —— 1572 km!:inägor 5 25 280 — 46 km' inägor! ' enl. särskild utredning. ” 4369 — 21 km' inägor :med officiell areal- a:— 9 454 — 61 >> >> ” enl. särskild utredning. "' 37 616 — 261 km9 inägor " Totalarealen id-stms redo- uppg. för hela omr. H enl- särskild utredn. 7 17 954-—1645 km' inågor ” 17836 —— 54 » » görelse sänkt med 57 km" " enl. särskild utredn. 72 233 — 163 km” inägor |3 2 631 — 13 km' inägor " enl. särskild utredning. för erhållande av överenst.

42 Tab. 2. Fastigheter under

_ _ 1

Areal Fastigheternas tördelningåi

kronohemman 0. ny- fastigheter av skatte- Total Skogs- byggen med åborätt och frälsenatur

mark p md' . mark ..otsl skogs- total skogs- mark mark mark mark har har har har har har

Norrbottens län Kustlandet .............................. 55 794 31 005 55 794 31 005 —— — Lappmarken nedom odlingsgr.... 781 445 387 068 287 176 101 880 494 269 285 188 Lappmarken ovan odlingsgränsen 441 895 229 800 111 827 39 800 330 068 190 000

Summa lappmarken 1 223 340 616 868 399 003 141 680 824 337 475 188!

Summa lånet 1 279 134 647 873 454 797 172 685 824 337 475 188

Västerbottens län Kustlandet .............................. 2 721 1 879 2 721 1 879 — — Lappmarken nedom odlingsgr. 1 264 335 840 457 25 466 16 643 1 238 869 823 814 Lappmarken ovan odlingsgränsen 116 491 77 400 2 057 1 400 114 434 76 000

Summa lappmarken 1 380 826 917 857 27 523I 18 043 1 353 303 899 814

Summa länet 1 383 547 919 736 30 244 19 922 1 353 303 899 814

Kopparbergs län Särna och ldre socknar . .......... 96 626 65 868 — -— 96 626 65 868

Västernorrlands län ..................... 63 57| 63! 57 — — ! Summa S:rum 2 759 370!1 633 584 485 104! 192 664 2 274 266 1 440870!

markareal, som är förhållandevis obetydlig, har angivits enligt domän- styrelsens uppgifter (approximativa) därom.

Vid redovisning av utmarken inom kustlandsområdena av Västerbot— tens och Norrbottens län har den totala utmarksarealen minskats med den kända omfattningen av statens och andra allmänna skogar, allmännin- gars och städers skogar samt kronohemman och nybyggen under åbo- rätt, varefter övrig areal upptagits som fastigheter av skatte— och frälse- natur, vilka lyda under allmänna skogsvårdslagen.

I Särna och Idre socknar är arealen av skilda slag av skogar känd, då de samtliga stå under domänstyrelsens förvaltning eller tillsyn eller beträffande allmänningarna, s. k. besparingsskogar,uppmättsisamband med skogsindelning, dock att omfattningen av fjällområdet är approxi- merad, i följd varav den av domänstyrelsen senast angivna arealen dy— lik mark nedsatts i här förevarande sammanställning med 57 km”, på det att slutsumman må överensstämma med områdets totala ytvidd en- lig-t officiella statistiken.

43 gällande lappmarkslag. Fastigheternasfördelningå Antal fastigheter med areal innehavare skogsproduktiv mark av bolag enskilda Hektar Summa fastigheter total skoga— total ukogs- $t- mark mark mark mark 0—10 11—20 21—50 51—100 101— har ! har har har st. st. ! st. st. ! st. 1 715 1 110 54 079 29 895 5 6 27 27 88 153

309 963 172 436 913 377 444 432 389 256 606 661 1 725 3 637 311 678 173 546 967 456 474 327 394 262 633 688 1 813 3 790

-— —— 2 721 1 879 3 1 8 9 6 27

605198 411286 775 628 506 571 898 519 ! 1 160 1 157 2 773 6 507 605 198 411286 778 349 508 450 901 520 1 168 1 166 2 779 6 534

53 189 38 740 43 437 27 128 376 146 206 129 171 1 028

_ — 63 57 —| — _! 1 _ 1 970065 623572 !1789305 !1009962 ! 1671! 928! 2007 ! 1984! 4763! 11353

Uppgifterna i förestående tabell 1, angående areal skogsproduktiv mark inom lappmarksområdena och inom Särna—Idreområdet skilja sig rätt avsevärt från de uppgifter, som härom meddelats av riksskogstaxerings- nämnden i de av denna avlämnade redogörelserna, särskilt i fråga om Norrbottens läns lappmark. Den skogsproduktiva marken enligt sist- nämnda uppgifter överstiger samma mark enligt tabell 1 med för Norrbot- tens läns lappmark 4413 km2 eller 172 %, för Västerbottens läns lappmar- ker 789 km2 eller 39 % samt för Särna—Idreområdet 153 km2 eller 5'6 7 . Det finnes anledning antaga, att största. arealskillnaden hänför sig till de i dessa avseenden svårbestämbara områdena beträffande lappmarker- na ovan odlingsgränsen och beträffande Särna—Idreområdet i dess övre fjälland med insprängda skogsdalgångar. Det torde bland annat böra uppmärksammas, att riksskogstaxeringsnämnden såsom skogsproduktiv mark lärer upptagit Vidsträckta, huvudsakligen med björk bevuxna mar- ker i övre skogsbandet, vilka av domänverket angivits såsom impedi- ment, enär de icke ansetts kunna inom överskådlig framtid lämna en

skogsavkastning, som kan ekonomiskt tillgodogöras. Riksskogstaxerings- nämnden har förmält sig ämna i sin slutliga redogörelse diskutera de sannolika orsakerna till berörda m. fl. likartade skillnader.

I tabell 2 lämnas arealredovisning för samtliga fastigheter, som efter den 1 maj 1930 lyda under lappmarkslagen. Däri angives även fastighe» ternas fördelning dels åt olika innehavare —— bolag och andra enskilda ägare eller åbor — dels i storleksgrupper med avseende på omfattningen av skogsproduktiv mark.

Av tabell 1 och 2 framgår bland annat, att den skogsproduktiva mar- kens areal inom de skilda länen och länsdelarna uppgår till följande procent av respektive utmarkers totalareal:

Lappmarken

Hela länet Kustlandet ; sin helhet nedom od- ovan od- lingsgränsen lingsgränsen % % % % % Norrbottens lan ............ 40-2 71'2 ! 295 480 15—13 Västerbottens » ............ 591 767 51-9 54%; 43-3 ,Kopparbergs >> | ! !Särna och Idre socknar .! 59'1 # !

Vidare framgår av nämnda två tabeller, att utmarken till fastigheter under lappmarkslagen uppgår till nedanstående procent av respektive områdes hela utmarksareal.

L :, p p in a. r 1: e n Kustlandet i sin helhet nedom od- ovan od— lingsgränsen lingsgränsen % % % %

! Norrbottens län .............................. 2—45 17-0 ! 25.1 10.8 Västerbottens » .............................. 0'17 37'0 ! 45'9 11'9 Kopparbergs » Särna och Idre socknar ..................... _ 22'2 !

Sammanlagda utmarksarealen till fastigheter under lappmarkslagen utgör 2 759 370 har, varav 1633 534 har eller 592 % skogsproduktiv mark. Huvuddelen är belägen inom lappmarkerna eller 2604166 har med en skogsproduktiv markareal av 1534 725 har. Inom Särna—Idreområdet finnas dylika fastigheter med en totalareal av 96 626 hektar samt 65 868 hektar produktiv skogsmark. Övriga fastigheter under lappmarkslagen— med en sammanlagd ytvidd av 58 578 har, varav 32 941 har skogsproduktiv mark — utgöras av kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, vilka samtliga — förTitom ett mindre kronohemman i Västernorr—

lands län, Indalslidens socken, med en totalareal av 63 hektar — ligga spridda inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, huvudsak- ligen inom det förstnämnda.

Fördelningen av utmarken till fastigheter under lappmarkslagen på områden nedom och ovan odlingsgränsen är delvis approximativ, enär flerstädes en och samma fastighet är belägen till en del nedom och till en del ovan nämnda gräns. Detsamma gäller dock i än högre grad i fråga om den skogsproduktiva markens omfattning å de ovan odlings- gränsen belägna oavmätta kronomarker och husbehovsskogar. De se— nare hava icke annat än i undantagsfall varit föremål för skogsindel— ning och desammas fördelning vid avvittring på olika ägoslag synes vara synnerligen approximativ.

Fastigheternas under lappmarkslagen procentiska fördelning å fastig— heter, som innehavas av bolag, och fastigheter, som innehavas av andra enskilda framgår av följande uppställning.

Väster- [ Särna

Samtliga Norr- Norr- Väster- Väster-

Innehavare fastig- bottens bottens bottens bottens och norrlands heter kustland lappmark kustland lappmark Idre län

Enskilda personer ......... 64'9 96'9 74'9 1000 i 582 450 100'0 Bolag .......................... 35-1 3-1 25-1 — ! 43'8 55'0 —

Slutligen har i tabell 3 lämnats en sammanställning angående utmar— kernas inom samtliga norrländska län ävensom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län fördelning å, allmänna skogar — däri inbegripna även allmänningar och städers skogar men ej kronohemman och ny— byggen — samt enskilda skogar, i vilka inräknats även kronohemman och nybyggen. De enskilda skogarna hava fördelats & skogar under lappmarkslagen, lagen om husbehovsskogar, skogsvårdslagen och skydds- skogslagen.

Beträffande Norrbottens och Västerbottens län samt Särna och Idre socknar hava arealsiffrorna hämtats från tab. 1, dock att de i lapp- markerna belägna s. k. oavmätta kronomarkerna, utgörande i huvudsak fjällmarker, icke ingå i redovisningen. I fråga om Jämtlands, Väster- norrlands och Gävleborgs län äro de totala utmarksarealerna och des- sas innehåll av skogsproduktiv mark hämtade från riksskogstaxerings- nämndens redogörelser. Sedan i domänstyrelsens förvaltningsberättelse redovisad areal allmänna skogar vid ingången av år 1929 samt skydds— skogsområdena i Jämtlands län fråndragits de för ifrågavarande län an— givna utmarksarealerna, hava åtérstående områden redovisats som ut- mark under 1923 års skogsvårdslag.

Tab. 3. (Ilmar-kens lör-delning & allmänna och enskilda skogar.

Totalareal Allmänna skogar Enskilda skogar under

Län eller skogs- lappmarkslagen husbehovslagen skogsvårdslagen skyddsskogelagen

lansdel utmark prod. utmark skogsprod. mark mark utmark skogsprod.

skogsprod. skogsprod. skogsprod. _— mark utmark mark utmark mark utmark mark

km” I km" km* % km' % km' |% km”I % km' |% km' I% km” % km' |% kma % km' %

Norrb. län: lappmarken 40 430 20 401 27 978 692 14120 692 12 233 3011 6 169 30-33 219 05 112 05 —— —- — — kustlandet... 24 856 17 694 10 512 42'8 7498 424 558 22 310 1”! — — — — 13 786 555 9 886 559

Västerb. län: lappmarken 35 147 19 383 19 253 54'8 8 952 462 13 808 39'8 9178 47'8 2 086 59 1 253 6'6 —— — — — kustlandet... 16 309 12 511 2 701 16'b 2096 16'8 27 02 19 O'! -— — — — 13 581 833 10 396 831

Jämtlands län 46 585 26 590 * 12 580 270 12 943 ll'l — —— — -—— — — — — 26 805 575 19 647 739 7 200151 400015'0 Västern.-l. län 22 543 19014 1980 88 1603 84 06 —— 0'5 — —- —— — — 20 562 91'2 17 411 91'6

Gävleborgs län 16 646 13 802 1 784 107 1 391 101 — — -- -— — — — — 14 862 898 12 411 899

Kopparb. län

Särna o. Idre socknar ...... 4348 2569 3382 77'8 1910 74'8 966 222 659 257 —— _ —— _ — — —

* Härav s. k. renbetesliäll 10519 kvkm. total mark och 1505 kvkm. skogsproduktiv mark.

V. Skogstillståndet inom de norrländska länen samt övre delarna av Kopparbergs län, särskilt beträffande under lappmarkslagen lydande fastigheter.

Vid övervägande av frågan, huruvida särskild skogslagstiftning för skogar i enskild ägo fortfarande kan anses vara av behovet påkallad för de områden, där lappmarkslagen för närvarande är gällande för dylika skogar, torde vara av särskilt intresse att beträffande det i allmänhet rådande skogstillståndet verkställa en jämförelse mellan å ena sidan nyss nämnda områden, eller sålunda lappmarkerna samt Särna och Idre , socknar av Kopparbergs län, och å. andra sidan övriga delar av Norrland och sistnämnda län, å vilka områden de enskilda skogarna, bortsett från skyddsskogarna i Jämtlands län, äro underkastade 1923 års skogsvårds— lags bestämmelser.

Det kunde möjligen synas tillräckligt att beträffande lappmarkerna begränsa denna jämförelse till allenast kustlandsområdena i de två nordligaste länen, men av flera skäl anse de sakkunniga lämpligt, att jämförelsen utsträckes till även de övriga norrländska länen. Det torde sålunda böra erinras, att för huvuddelen av enskilda skogar inom Väster- bottens och Norrbottens läns kustland allt intill senaste åren gällt annan skogslag än 1923 års skogsvårdslag, nämligen den s. k. dimensionslagen, och att denna i icke ringa grad torde hava medverkat till där nu rå- dande skogstillstånd.

Däremot synes en redogörelse för skogstillståndet inom Kopparbergs län i dess helhet icke i nu förevarande avseende hava nämnvärt in- tresse. Det torde vara tillräckligt att i den jämförande redogörelsen med- taga av detta län allenast de Särna—Idreområdet närmast belägna de- larna, eller, såsom de av riksskogstaxeringsnämnden benämnts, »Norra Siljansområdet», omfattande socknarna Äppelbo, Malung, Lima, Tran- strand, Ore, Våmhus, Orsa, Mora, Venjan och Älvdalen.

På grundval av uppgifter, som riksskogstaxeringsnämnden lämnat i sina redogörelser för de norrländska länen samt Kopparbergs län, hava de sakkunniga sammanställt tabell 4. De flesta däri intagna siffror äro hämtade direkt ur nämnda redogörelser, under det att de övriga äro angivna efter viss bearbetning av i redogörelserna meddelade resultat.

De i tabellen meddelade uppgifterna torde få sägas vara ett uttryck för skogstillståndet i de skilda länen och länsdelarna, sådant detta till— stånd vid en viss tidpunkt (1924—1927) utformats genom samverkan av olika faktorer såsom markbeskaffenhet, klimat och utvecklingshistoria. På skogens utvecklingshistoria hava i särskild grad skogseldarna och avverkningarna satt sin prägel. För avverkningarna åter hava tyd-

fSkagatillsidn— det i Glömd”- het inomNorr— land och övre _delarna av Dalarna.

48 Tab. 4. Sammanställning av vissa ur rlksskogstaxerlngsnämndens redogörelser skogliga tillståndet inom de norrländska Kopparbergs län Särna—Idre- Nza Siljans— omrädet området Skogsproduktiv mark i procent av landareal .................. % 62'3 72'8 Skogspmduktiva markens procentiska lördelning efter mark- bonitet, bonitetsklass I—IV ....................................... ) 0-4 8-5 D:o, bonitetsklass V—VI ............................................. » 51'6 76'4 Dzo, » VII—IX .......................................... > 48'0 15- Skogsproduktiva markens procentiska fördelning efter all- männa skogstillståndet: Tilllredsställande (a) ............................................. » 11-4 15-0 Mindre tillfredsställande (b) .................................... >> 49'7 46'4 Otillfredsställande (c) ............................................. » 38”) 38": Skogsproduktiva markens procentiska lördelning elter be- ståndens ålder: Kalmark ............................................................ » 3'8 5'8 1— 40 år ....................................................... » 2—1 121 41— 80 » ......................................................... > 163 36-9 81—120 ) ......................................................... >> 10'4 20'4 121— » ........................................................ » 66'9 24'6 Kubikmassa barr- och lövskog, inom bark, pr har skogs- produktiv mark ................................................... m” 44'3 54'4 liubikmassa barrskog, inom bark, prhar skogsproduktiv markI >> 41 '6 51—1 linbikmassa barrskog, inom bark, minst 10 cm. diam., per har skogsproduktiv mark ......................................... » 391) 45'3 Kubikmassa barrskog fördelad iolika mogenhetsklasser: Klass 1 ................................................................. % 18'5 46% » 2 .................................................................. » 552"; 24'9 » 3 .................................................................. » 26'0 28'5 Ärlig tillväxt inom bark pr har skogsproduktiv mark:

Inalles .................................................................. m, 0'71 1'4 l Enbart barrskog ..................................................... » O'Gl 1'34 Tillväxtprocent lör barrskog, minst 10 cm. diam.: __TaLlI Gran Tall | 61211 [ mogenhetsklass 1 ................................................... %' [__—___— » 2 ................................................. » 1'16 1-13 2'28 2'06 » 3 ................................................... » * Skogsproduktiv mark, kal och bevuxen med beståndi _iim' '_ DDR—A_n— första åldersklassen (t. o. m. 20 år): Areal .................................................................. kvkm, 107 697 Allmänt skogstillstånd: Tilltredsställande (a) ........................................ % 8-2 4-7 Mindre tillfredsställande (b) ................................. » 33'6 36'8 Otillfredsställande (c) .......................................... >> 58"? 58'5 Beståndens i första ålderklassen (ir. o. m. slutenheten 0'3) medelslutenhet ......................................................... O'! 2 O' 5 :.

för Norrland och Dalarna hämtade uppgifter, avsedda att 1 viss mån belysa det lånen och övre delen av Kopparbergs län.

Västerbottens län Norrbottens län Gävleborgs Västernorr- Jämtlands lan lands lan lan kustlandet lappmarken kustlandet lappmarken 75'8 78'8 55'8 697 53 7 67-0 35 5 32'6 129 69 91 63 2'8 -7 581 735 661» 69-0 61-4 698 434 9-0 13'6 26'6 21'6 32.3 27-5 55!) 490 301 353 62-53 409 453 54'4 39'8 49-7 . 449 231 36-8 32'6 32'5 ll-7 20-0 ' 193 140 293 22-1 13-1 61 5-9 10-3 4-3 4-3 4'2 2'7 29'6 19'5 13'7 291 150 191 111 362 371 29-7 32% 32-0 37-5 25-3 17'5 19'2 204 19”) 151 141 Me 103 17-o 26'0 14'5 33-7 25'0 45'8 853 613 Mb 58-2 58-1 öl-s 36-0 73'0 & 48'8 45'1 47'5 47'1 404 30-9 64”: % 41-9 39-3 41-s 43-2 35-2 28'3 ! 58'5 51'6 481 561 352 500 27'0 2813 300 31'5 31-s 28'6 33'8 26'1 13'2 18-4 201 121 361 16'2 461 I 23»! 2-05 1'48 1'79 1'24 5 1-51 010 242 1-59 1-21 1'47 0.94 1 1-15 058 Tall | Gran | Tall | Gran | Tall | Graal Tall [ Graal Tall | Gran] Tall | Granl Tall | Gran 3'71 3-7c 3'68 3'96 3'55 3'28 3'69 | 310 3'31 3-13 3-72 %% 3'58 2'60 1'96 2'18 1'72 2-25 1'61 1'74 173 Hz 1-29 1-40 l-eu 1'48 1-59 1-35 1-27 1-95 1-22 ] l—ss 1'06 110 112 1'86 0-32 082 1-27 0-99 097 033 1 623 1 469 2 953 1 413 1 155 1009 1 010 35'8 25'4 15'6 532 351 30'6 49-2 37'6 35-7 36-9 27-4 39-1 31—1 21'6 26'6 38-9 47-5 19-4 25'5 383 2913 0'63 0'69 051 015 0'64 064 Om

50 ligen i sin tur efterfrågan på virke och avsättningsförhållanden i övrigt samt ej minst de vid olika tider gällande skogslagar varit bestämman- de. I vilken grad dessa olika faktorer var för sig medverkat till det inom skilda delar av redogörelseområdet föreliggande skogstillståndet, torde icke med anspråk på någon större grad av tillförlitlighet kunna avgöras.

Vid jämförelse mellan tabelluppgifterna för olika län och länsdelar framträda såväl vissa mer eller mindre genomgående likheter som även bestämda skiljaktigheter. Skiljaktigheterna föreligga därvid ej blott mellan enskilda områden utan jämväl mellan grupper av områden, vilka. sinsemellan uppvisa mera överensstämmande förhållanden.

Vad först beträffar den för skogsbrukets bedrivande grundläggande och inom vissa gränser naturbestämda faktorn, markboniteten, komma Norrbottens läns lappmark och Särna—Idreområdet såsom ganska jämn- ställda i den lägsta klassen. Avsevärt bättre är nästa grupp, omfattan— de Norrbottens läns kustland, Västerbottens läns lappmark och Jämt- lands län. Ännu bättre blir nästa grupp, bestående av Västerbottens läns kustland, Norra Siljansområdet och Västernorrlands län. Gävle- borgs län har den högsta boniteten.

Riksskogstaxeringsnämnden har i fråga om allmänna skogstillstån- det använt sig av följande beteckningar: tillfredsställande (a), mindre tillfredsställande (b) och otillfredsställande ((3). Dessa avse enligt riks— skogstaxeringsnämndens terminologi att giva ett sammanfattande ut— tryck åt den grad, i vilken det beskrivna beståndet med hänsyn tagen till rådande natur- och avsättningsförhållanden m. 111. kan anses tillfreds- ställa rimliga fordringar på ett nöjaktigt bedrivet skogsbruk. Beträf- fande ifrågavarande skogstillstånd befinna sig Särna—Idre och Norra Siljansområdet i sämsta klassen. Avsevärt bättre äro Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens läns lappmark och Norrbottens läns kustland. Norrbottens läns lappmark kan jämställas med Gävleborgs län. Västerbottens läns kustland synes i detta avseende vara bäst ställt. Det torde enligt de sakkunnigas förmenande finnas skäl för det an- tagandet, att allmänna skogstillståndet i övre Dalarna i Viss mån under- skattats, sannolikt beroende därpå, att avsättningsförhållandena därstä— des förmenats hava varit mera gynnsamma än som i verkligheten varit fallet. Den goda placering, som Västerbottens läns kustland intager så— väl i fråga om allmänna skogstillståndet som i vissa andra här berörda” avseenden, är påfallande. Till de nutida gynnsamma skogsförhållandena därstädes torde få anses i hög grad hava bidragit de mycket omfattan— de, i allmänhet välslutna yngre och medelålders bestånd av upp till 100 års ålder och däröver, vilka uppkommit efter skogseldar samt å vissa trakter (Robertsfors, Sävar, Hörnefors) efter där tidigare bedriven bruks- rörelse. I skyddet av den s. k. dimensionslagen (fr. o. m. är 1883) har detta av skogens utvecklingshistoria betingade gynnsamma skogliga till-

stånd kunnat bibehållas och främjas. På samma sätt måste antages, att lappmarkslagen till viss grad bidragit till den relativt goda placering i fråga om det allmänna skogstillståndet, som givits Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker.

Då en utredning om allmänna skogstillståndet speciellt å kalmarker samt (% skogsmarken bevuxna med bestånd i första åldersklassen, även- som en utredning om dessa bestånds slutenhet i viss mån belysa för- yngringsförhållandena inom de skilda områdena, hava uppgifter jäm- väl i dessa avseenden intagits i förevarande tabell.

Granskar man de olika områdena från nu senast omnämnda synpunkter, finner man, att i fråga om berörda skogstillstånd Norra Siljansområdet och Särna—Idreområdet äro sämst ställda. Därnäst i ordningen kom— mer Jämtlands län. Avsevärt bättre äro Västernorrlands län och Norrbot- tens läns kustland. Till nästa grupp kunna hänföras Västerbottens läns lappmark och Gävleborgs län såsom varandra närstående. Därnäst kommer Norrbottens läns lappmark. Bästa förhållandena finnas inom Västerbottens läns kustland.

Beträffande slutenheten i bestånd av första åldersklassen (medelslut- enheten bestämd för slutenhetsgraderna 0'3—1) framgår av tabellen, att även i detta avseende de i Kopparbergs län belägna två områdena äro sämst ställda samt att Västerbottens läns kustland står framför övriga områden.

De uppgifter, som direkt hänföra sig till virkesförrådet, dess ål- ders- och mogenhetsklassfördelning samt tillväxt, tyda på i allmänhet ogynnsammare förhållanden inom lappmarkerna och Särna—Idreområ— det än inom övriga redovisade delar av Norrland och Dalarna. Sär- skilt tydligt framträder det ogynnsammare läget för lappmarkerna och Särna—Idreområdet i de siffror, som angiva virkesförrådets fördelning på mogenl'retsklasser.1 Inom dessa områden finnes en jämförelsevis liten tillgång å skog i mogenhetsklass 1, synnerligast inom Särna—Idreom- rådet, under det att samtidigt, särskilt för lappmarkerna, förefinnes ett betydande överskott på skog i mogenhetsklass 3.

Årlig tillväxt i kbm. per hektar skogsproduktiv mark samt massatill— »växtprocenterna äro i allmänhet lägre i lappmarkerna och Särna—Idre- området än i de övriga länen och länsområdena. Det torde dock böra uppmärksammas, att den angivna tillväxtprocenten för tall inom Norr- bottens läns lappmark ej i större grad avviker från samma procent inom länets kustland, inom Västerbottens läns kustland samt Jämtlands län.

Av riksskogstaxeringens resultat framgår ytterligare, att inom de norr- ländska länen förutom lappmarkerna det totala virkesförrådet barrskog utgöres till mer än halva kubikmassan (52 a 58 %) av skog, som icke uppnått en diameter av 20 cm., 1'5 m. från roten, under det att kubikmas- ,san skog i dimensionsklasserna 30 cm. och däröver endast utgör 8 a

1 I fråga om vad som förstås med mogenhetsklasser se sid. 53.

Utredning genom riks- skogsture- ringmämnden rörande skogs- tillståndet & fastigheter under lapp- marinlagen.

14 % av hela massan. Vad lappmarkerna beträffar, är där förrådet i di— mensionsklasserna under 20 om. jämförelsevis mindre, omkring 39 %, un— der det att kubikmassan skog med mer än 30 cm. diameter uppgår till om- kring 23 % av hela virkesförrådet. Särna—Idreområdets barrskogsför— råd innehåller i jämförelse med de norrländska länen mindre mängd smärre skog; skogsförrådet under 20 cm. diameter utgör sålunda ej fullt en tredjedel av hela massan. Däremot uppgår där kubikmassan skog med minst 30 cm. diameter till omkring 30 % av hela förrådet, således mera än i någon annan av berörda landsdelar.

För åstadkommande av en mera ingående utredning om skogstillstån- det å de fastigheter, som lyda under lappmarkslagen, särskilt dem som äro belägna inom lappmarkerna och Särna—Idreområdet av Koppar- bergs län, hava sakkunniga i första hand undersökt, i vad mån härför erforderligt material kunde finnas tillgängligt i de redogörelser, som riksskogstaxeringsnämnden avlämnat för de norrländska länen och Kop- parbergs län. Då dessa emellertid ej lämnade redovisning för de skogliga förhållandena å allmänna och enskilda skogar var för sig, kunde ur de— samma några för de sakkunnigas arbete betydelsfullare upplysningar i förevarande avseende ej erhållas. På framställning av de sak- kunniga förordnade därför Kungl. Maj:t den 30 december 1927, att riksskogstaxeringsnämnden skulle för Särna och Idre socknar av Kopparbergs län samt för Västerbottens och Norrbottens län redovisa skogsmarksarealens och skogstillgångarnas beskaffenhet med hänsyn till huruvida ägaren utgjordes av staten eller enskilda. Riksskogstaxerings— nämnden avlämnade den sålunda anbefallda utredningen den 29 septem- ber 1928. Nämnden hade emellertid funnit, att vid en bearbetning av materialet från Särna och Idre socknar i Kopparbergs län, på grund av de enskilda skogarnas ringa omfattning därstädes och det vid riks— skogstaxeringen använda linjeavståndet, det icke skulle kunna påräknas att för ifrågavarande skogar erhålla några med avseende på tillförlitlig- heten tillfredsställande resultat. Nämnden fann sig därför böra in— skränka utredningen till Västerbottens och Norrbottens län. Nämnden ansåg sig ej heller kunna särskilt redogöra för de inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen belägna enskilda skogar, då svårighet yppat sig att frånskilja de s. k. kronoöverloppsmarkerna, vilka där hade en bety- dande omfattning.

Till enskildas skogar liar nämnden hänfört, jämte fastigheter av skatte— och frälsenatur i enskild ägo, även kronohemman och kronony— byggen med stadgad åborätt samt husbehovsskogar under lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden, i mån dy- lika skogar finnas inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen.

Av utredningens resultat få de sakkunniga härnedan lämna vissa ut- drag, som torde vara av intresse för en allmän översikt av skogstillstån- det å enskildas skogar nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norr- bottens läns lappmarker.

' Tab. 5. Den skogsproduktiva markens procentlska fördelning efter höjdlägen och efter beståndens ålder.

Skogsproduktiv mark

Proeentisk fördelning & höjd- Areal i procent områden 0 m r 5. d e __ _ (nedom odlingsgränsen) under 166— 300— Över bevaxt med bestånd l åldern 166 m. 300 m. 500 111.500 m. Kal .. ö. h. ö. h. 6. h. 6. h. IT” 41_—so 81—1200ver120 ar ar år ur % % % % i % % % % % Västerbottens läns lapp- mark ........................ -— 16'9 72'6 10'5 4'4 18-2 29'6 19'8 28'6 Norrbottens läns lapp- mark ........................ 3'8 35-4 55-3 5-5 35 15-3 27-5 11-2 42-5

Det torde böra uppmärksammas, att skogsbestånd i åldersklassen

; 81—120 år, eller bestånd, som i nu ifrågavarande trakter representera i huvudsak medelålders skog, förekomma i jämförelsevis liten omfatt- ning, under det att bestånd med en ålder av mer än 120 år — den ålder, då skog i allmänhet uppnått sådan mognad, att den kan och ej sällan även bör bliva föremål. för sådan avverkning, som utgör ett led i åtgär- derna för skogens föryngring —— upptaga skogsmarken till förhållande- vis stor del, särskilt inom Norrbottens län. Till jämförelse i sistnämnda avseende må framhållas, att i Norrbottens läns kustland 25 % av hela skogsmarksarealen upptagas av bestånd med en ålder av över 120 år. Motsvarande procenttal för Västerbottens läns kustland, Jämtlands län och Västernorrlands län äro respektive 145, 26 och 17. I Gävleborgs län uppgår procenten endast till 10'3 och för Norrland inalles är den 2611.

Om skogsbeståndens beskaffenhet torde emellertid erhållas en klarare uppfattning genom att taga del av riksskogstaxeringens i efterföljande tabell 6 sammanförda resultat i vad de hänföra sig till kubikmassans för- delning å mogenhetsklasser. Vid dessas bestämmande hava domänstyrel— sens föreskrifter att iakttagas vid skogsindelning följts. Sålunda har utvecklingsbar, ung och medelålders skog betecknats med 1, äldre, ekono— miskt mera avverkningsmogen men i huvudsak frisk skog med 2 samt sådan starkt övermogen och skadad skog, som passerat den från teknisk och biologisk synpunkt lämpligaste avverkningstidpunkten, varigenom den vid fortsatt kvarstående t. o. 111. kan beräknas avtaga i användbarhet, med 3.

Procenttalen för skilda trädslag, tall och gran, hava. hämtats direkt ur riksskogstaxeringsnämndens redogörelse (tab. 7). Procenttalen avseende den sammanlagda kubikmassan tall och gran med en minimidiameter av 10 cm. äro beräknade med ledning av uppgiven tillgång av barrskog och dennas fördelning å tall och gran. Å enskilda skogar nedom odlings— gränsen inom Västerbottens läns lappmark angives kubikmassan barr—

Utredm'ng på. grundval av för skogarna gällande av- verknings- planer.

Tab. 6. Kublkmassnns inom bark prooentiska fördelning å mogenhetsklasser.

Kubikmassa

0 m r :i d & Trädsla. i dimensionsklass 0—45 om. | i dimensionsklass 10 —45 om. (nedom odlingsgränsen) '”

Mogenhetsklass

1 | 2 | 3 | 1 | 2 ( 3 Västerbottenslänslappmark Tall 463 305 23 2 43'9 1 324 237 Gran 37'5 271 334 32”: 303 37-13 Tall och gran tillsammans 37"? i 31'2 31'5 Norrbottens läns lappmark Tall 36'5 25'8 37'7 313 286 401 Gran 223 291; 47'6 | 15'3 32'9 51'8 | Tall och gran tillsammansl 25'8 [ 300 | 442

skog med minst 10 cm. diameter fördela sig å tall med 422 % och å gran med 578 %. Motsvarande procenter inom Norrbottens län äro 66 och 34.

Av förestående tablå framgår, att kubikmassan barrskog med minst 10 cm. diameter å enskilda skogar i Västerbottens läns lappmark nedom od— lingsgränsen är fördelad i” huvudsak lika på de tre skilda mogenhets— klasserna. Inom Norrbottensdelen däremot uppgives ej mindre än 44 % av barrskogsförrådet med minst 10 cm. diameter utgöras av skog i mogen- hetsklass 3 eller sådan övermogen och skadad skog, som vid kvarståen— de t. o. 111. kan beräknas avtaga i användbarhet.

För ytterligare utrönande av skogstillståndet å skogar under lapp- markslagen hava sakkunniga genom domänstyrelsens förmedling från vederbörande jägmästare införskaffat utdrag ur de avverkningsplaner för dylika skogar, som inom respektive revir upprättats åren 1920—1927. Erhållna uppgifter, som avlämnats för varje socken, där skogar av före— varande slag finnas, angiva de indelade skogarnas areal, total och skogs- produktiv, befintligt virkesförråd, fördelat å dimensions— och mogenhets- klasser, samt det enligt planerna bestämda avverkningsbeloppet under första 20 årsperioden efter planens upprättande. J ägmästarna hava dess- utom överlämnat arealsammandrag för skilda socknar med samtliga skogars under lappmarkslagen fördelning å hemman och lägenheter av skatte— och frälsenatur samt av krononatur ävensom uppgifter rörande i vilken omfattning skogarna innehavas av bolag eller andra.

Arealen skogsproduktiv mark för de skogar, för vilka avverkningspla- ner upprättats åren 1920—1927, utgör inom Norrbottens läns lappmark 25 %, i Västerbottens läns lappmark 32'9 % och i Särna—Idreområdet av Kopparbergs län 54'1 % av den totala skogsproduktiva markarealen av förevarande slags skogar inom respektive länsdelar. På grundval av uppgifterna för sålunda erhållna, i stort sett jämnt fördelade >>provytor» hava för samtliga numera under lappmarkslagen lydande skogar upp—

rättats sammanställningar enligt bil. II—V. Bil. II är en sammanställ- ning för län och länsdelar över förenämnda skogars arealer, det beräk- nade totala virkesförrådet å produktiv skogsmark och dettas fördelning på dimensions- och mogenhetsklasser samt det årliga huvudavverknings- beloppet under första 20-årsperioden. I denna sammanställning lämnas även skilda redogörelser för fastigheter av skatte— och frälsenatur samt för kronohemman ,och krononybyggen under åborätt ävensom för fastig- heter, som innehavas av trävarubolag och av enskilda personer-. Bil. III ——V utgöra sammanställningar sockenvis över areal, det totala virkest'ör- rådet å produktiv skogsmark samt dettas procentuella fördelning på mo— genhetsklasser, ävensom den årliga huvudavverkningen under första tju— goårsperioden i kubikmeter per hektar produktiv skogsmark samt i pro- cent av virkesförrådet. I sammanställningarna har något särskiljande av fastigheter nedom och ovan odlingsgränsen icke kunnat ske, då pri- märuppgifterna äro lämnade sockenvis och ett flertal av lappmarkssock- narna innefatta mark såväl ovan som nedom denna gräns.

Ur ovannämnda sammanställningar meddelas i tabell 7 härnedan vissa uppgifter, som i nu ifrågavarande avseende torde hava särskilt intresse. Uppgifterna avse såväl enskilda tillhöriga hemman och lägenheter av skatte- och frälsenatur som ock fastigheter av krononatur under stadgad åborätt.

En jämförelse mellan de uppgifter, som meddelats i riks-skogstaxerings- nämndens här ovan omförmälda redogörelse med särskiljande av en— skilda skogar från övriga skogar inom lappmarkerna och inom Särna— Idreområdet, och dem, som framkommit vid omnämnda, av sakkun- niga uppgjorda sammanställningar, utvisar i flera avseenden beaktans- värda olikheter.

Riksskogstaxeringsnämndens redovisning gäller emellertid, som förut nämnts, i fråga om enskilda. skogar allenast trakterna nedom odlings- gränsen inom lappmarkerna, varjämte kubikmassan skog angives med avdrag för bark. Sakkunnigas sammanställningar åter avse samtliga inom lappmarkerna, såväl nedom som ovan odlingsgränsen, belägna sko- gar under lappmarkslagen, varjämte virkesmassan redovisas med bark. Men även dessa olikheter i respektive jämförelseobjekt synas ej helt kun— na förklara de i flera avseenden väsentliga skiljaktigheterna.

Beträffande den skogsproduktiva markens areal må framhållas, att denna i den av sakkunniga lämnade redogörelsen är byggd på vederbö— rande jägmästares uppgifter om de skilda fastigheter-nas vid deras taxe— ring för upprättande av avverkningsplaner funna. innehåll av dylik mark, i följd varav det torde få anses antagligt, att den sålunda angiv— na. omfattningen av skogsproduktiv mark i stort sett överensstämmer med den verkliga.

I fråga om övriga mera anmärkningsvärda skiljaktigheter i uppgifter enligt den ena eller den andra av ovan angivna källor kunna dessa vis-

Tab. 7. Sammanställning av uppgifter, belysande skogstillståndet å skogar under lappmarkslagen inom angivna länsdelar.

Norrbottens Västerbottens Särna och läns lappmark läns lappmark Idre socknar Skogsproduktiv mark, har .................................... 616 868 917 857 65 868 ' » i % av landarealen --------------- 501 66!» 68-2 Kubikmassa barrskog med bark, 10 cm. diameter och däröver. kbm ..................... 22 790 059 52 005 353 3 104 472 motsvarande per har skogspro- duktiv mark, kbm ............. i 370 667 47-1 > » 10—19 cm. diameter, % av hela kubikmassan .................... 33'6 31'9 27-2 > » ' 20—29 cm. diameter, % av hela kubikmassan ..................... 47'1 44'6 44—0 > >> 30— cm. diameter, % av hela kubikmassan ..................... 19-3 23'5 28'8 » ' i mogenhetsklass 1, kbm. ...... 6 416 272 15 630 773 1 028 815 motsvarande % av hela kubik- massan ., .......................... 27'8 30'1 33'1 » » i mogenhetsklass 2, kbm. ...... 10 552 158 21 481824 1 347 650 motsvarande % av hela kubik- masgan ........................... 46'6 41'8 43'4 » >> i mogenhetsklass 3, kbm. .. 5 821 629 14 892 756 728 007 motsvarande % av hela kubik- masSan .......................... 25'6 28'6 23'5 Ärlig huvudavverkning enligt avverkningsplaner, kbm. 362 006 l 958 112 50 640 motsvarande per har skogspr. mark kbm .......... 0'59 1'04 0'77 » % av hela kubikmassan ............... 1'59 1'84 1'68

serligen delvis bero på felbedömningar och oriktiga beräkningar å ömse sidor. Sakkunniga få dock erinra, att riksskogstaxeringsnämnden vid fullgörande av ovan angivet uppdrag att särskilt redovisa skogsmarks— arealens och skogstillgångarnas beskaffenhet med hänsyn till innehava— ren, staten eller enskilda, framhållit bland annat, att »resultaten icke göra anspråk på att exakt ange arealens och skogstillgångarnas storlek eller beskaffenhet, då riksskogstaxeringen ju endast är en stickprovs— undersökning och dess resultat äro behäftade med en osäkerhetsmargi- nal, som blir större, desto mindre det material är, vilket ligger till grund för resultaten». Uppgifterna enligt de olika sammanställningarna skilja sig mest avsevärt i fråga om skogstillgångarnas storlek och beskaffenhet inom Norrbottens läns lappmark. Då arealen skogsproduktiv mark i enskild ägo nedom odlingsgränsen därstädes angives utgöra endast 303 % av länsdelens hela skogsmarksareal samt den av enskilda dispo- nerade marken är fördelad på ett mycket stort antal vitt spridda smärre skogsskiften, torde man vara berättigad antaga, att vad riksskogstaxe—

ringsnämnden sålunda anfört har sin tillämplighet särskilt i fråga om uppgifterna för Norrbottens läns lappmark.

För bedömande av skogstillgångens beskaffenhet är, såsom här förut anförts, virkesmassans fördelning å skilda mogenhetsklasser av särskilt. intresse. Om än uppgifterna härom i de ovan angivna sammanställning— arna —— grundade i ena fallet på riksskogstaxeringsnämndens redogörelse den 29 september 1928 och i andra fallet på. verkställda skogstaxeringar vid upprättande av avverkningsplaner — rätt väsentligt skilja sig från varandra, äro de dock däri samstämmiga, att förrådet övermogen och skadad skog, som vid ett fortsatt kvarstående kan beräknas avtaga i an- vändbarhet (mogenhetsklass 3), ingår i bestånden till en myckenhet, som måste påkalla särskild uppmärksamhet. Enligt det på verkställda skogs- taxeringar grundade sammandraget upptager kubikmassan virke i 3:e mogenhetsklassen 25'6, 2815 och 23'5 % av hela virkesförrådet å de skogar inom respektive Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar, som lyda under lappmarkslagen. Vid beräkning av virkesförrådet har därvid medräknats träd intill 10 cm. diameter vid brösthöjd. Då den sammanlagda massan av nu ifrågavarande över— mogen och skadad virkestillgång beräknas till ej mindre än omkring 21'4 miljoner kbm., är uppenbart, att vare sig på hushållningen med detta vir- kesförråd läggas rent nationalekonomiska eller privatekonomiska syn- punkter, detsamma icke längre bör sparas och därigenom delvis så små- ningom bliva värdelöst, utan att det bör avverkas så snart ske kan.

Det torde visserligen kunna antagas, att den vid skogstaxeringsförrätt— ningarna verkställda fördelningen av det äldre virkesförrådet å mogen- hetsklasserna 2 och 3 i viss mån påverkats av skilda förrättningsmäns subjektiva uppfattning, men med hänsyn till det procentuellt stora un- dersökningsmaterialet och det avsevärda antalet; förrättningsmän lärer få anses sannolikt, att beträffande landsdelarna i deras helhet eventuella felaktigheter i huvudsak utjämnats.

I avseende på, virkesförrådets fördelning i mogenhetsklasser bör jäm- väl uppmärksammas, att sammanlagda förrådet av mera gammal skog, mogenhetsklasserna 2 och 3 — vilkets särskiljande från skog i mogenhets- klassen 1 icke torde möta större svårighet —— mycket väsentligt överstiger, vad som rimligen borde finnas i en Välskött, närmelsevis normalt sam— mansatt skog. En ej obetydlig del dylik äldre skog utgöres emellertid av träd av så små dimensioner, att de icke kunna ekonomiskt avverkas, eller ock hava de ej förrän under senare åren erhållit sådan efterfrågan. att de enskilda skogsägarna funnit sig kunna avverka dem, även om ur skogsvårdande synpunkt behov därav förelegat.

Slutligen torde böra erinras, att uppgifterna i ovannämnda av sakkun- niga uppgjorda sammanställningar om virkesförrådets inom skilda läns- delar storlek och fördelning å mogenhetsklasser m. m. lida av den svag- heten, att de avverkningsplaner, ur vilka respektive uppgifter hämtats,

upprättats under en tidsperiod av 8 år (1920—1927). Med anledning här— av torde, även om uppgivet virkesförråd i avseende på den totala kubik- massan icke kan antagas i högre grad avvika från det nuvarande för- rådet, dettas fördelning å mogenhets- och dimensionsklasser vara i viss mån rubbad. Den övermogna och skadade skogstillgången (mogen- hetsklass 3) torde sålunda hava nedsatts ej obetydligt genom de under tiden efter respektive avverkningsplaners upprättande verkställda av- verkningarna, vilka inriktats på tillvaratagandet av i främsta rummet dylik skog, i mån så varit möjligt. Särskilt under senaste åren har av- verkningen å ifrågavarande skogar bedrivits i avsevärt ökad omfattning. beroende på dels tillämpningen av nyupprättade planer med däri bestäm- da, i jämförelse med vad tidigare varit fallet, större årliga avverknings- belopp, dels ock de i allt större omfattning framförda och även tillmötes— gångna önskemålen om virkesutsyning i förskott.

Denna under de senare åren ökade avverkning framgår av följande uppställning.

Årligaavverk- Verkställd avverkning ningsbelopp 0 m r 5. d e enligt avverk-

ningsplaner 1927 1928 1929

kbm. kbm. kbm. kbm. Norrbottens läns lappmark ............... 362 006 314 911 380 457 405 782 Västerbottens läns lappmark ............ 958 112 1 256 689 1 222 372 1 274 410 Särna och Idre sogzkuar ..................... 50 640 58 169 82 216 70 597

Summa 1 370 758 1 629 769 1 685 045 1 750 789 |

En mindre del av ovanangivna avverkningsbelopp torde utgöras av gallringsvirke i yngre, utvecklingsbar skog, vilket virke icke är inräk- nat i det genom avverkningsplanerna bestämda beloppet.

Då, emellertid vid utsyning och avverkning icke förts sådan statistik, att de från skogarna lösgjorda virkesbeloppen kunna redovisas på sär- skilda mogenhetsklasser, kan, med anspråk på större tillförlitlighet, ej nu framläggas annan förrådsuppgift än den, som framgår av de av sak- kunniga uppgjorda sammanställningarna i bil. II—V , av vilka ett ut- drag lämnats härovan (tab. 7).

VI. Avsättningsförhållanden.

Ända fram mot mitten av 1800-talet var trävaruexporten från Norr- land ganska obetydlig. Vid denna tid inträdde emellertid en upp- blomstringsperiod för den därstädes befintliga sågverksindustrien, vilken så småningom utvecklade sig till storindustri. Det var ångmaskinens införande som kraftkälla, flottledernas utbyggande och sågteknikens för- bättring, som möjliggjorde denna utveckling. Den omkastning till ett mer frihandelsvänligt system med avseende på handeln med England och Frankrike, som genomfördes på 1850- och 1860—talen. bidrog jämväl härtill. De gamla vattensågarna försvunno så småningom och de mo- derna ångsågarnas skorstenar restes i rask följd utefter den norrländska kusten.

De första ångsågarna byggdes inom Medelpad, vid Tunadal och Vivsta-, varv, åren 1849 och 1851. Sistnämnda år uppfördes även en såg i Kram- fors vid Ångermanälven. Den första ångsågen inom Västerbottens län byggdes år 1860 vid Sandvik i närheten av Umeå. I Norrbottens län hade den första ångsågen anlagts två år tidigare vid Bergsviken i Piteå socken. Det största antalet av nu befintliga sågverk i Norrland uppför—_ des på 1880- och 1890-talen. De hava dock gång efter annan ombyggts och moderniserats i takt med den storartade tekniska utveckling, som sär- skilt ägt rum under de senaste två decennierna.

Under 1850— och 1860—talen hade den norrländska trävaruexportindu- strien stora svårigheter att kämpa med. Omkostnaderna för virkets av— verkning och framforsling till sågverken voro mycket höga och fram- flottningen av virket från det inre av landet tog ofta så lång tid som 2 a 3 år i anspråk. Det blev därför allenast det mer värdefulla virket, som kunde tillgodogöras. Belysande för dåvarande förhållanden är föl— jande av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i en artikel under år 1868 gjorda uttalande om sågverksindustrien i övre Norrland: »En såg- verksrörelse i stor skala, beräknad på export av plankor och bräder, kan icke äga bestånd med mindre dess tillverkning ställes på förädling av så— dant grovt timmer, som i skogslagen benämnes *större sågtimmer' och vars dimensioner äro 9 till 14 decimaltum vid 24 fots längd. Ett mindre sågtimmer kostar nämligen uti flottning och försågning lika mycket som ett större, men produkten av ett mindre uppväger ej dessa kostnader.»

Även sedan sågverken under 1870-talet börjat kunna tillgodogöra sig mindre dimensioner, förblevo avsättningsmöjligheterna för virket från Norrlands skogar mycket begränsade på grund av bristande kommuni- kationer. Endast huvudvattendragen voro nämligen i stort sett använd—

Sågverks- industrin.! utveckling i

Norrland.

bara för flottning, vartill kom, att flottningstiden ofta fortfarande var flerårig.

Emellertid förbättrades flottningsväsendet så. småningom. Särskilda flottledsbolag och flottningsföreningar åtogo sig utförandet av ström- rensningar och utflottningar. År 1880 utfärdades de grundläggande flottningsförfattningarna och härmed inträdde mer ordnade förhållanden i virkestransporterna. I samma mån, som regleringarna av flottlederna fortskredo, växte möjligheterna för virkesspekulanterna att utsträcka av— verkningarna allt längre in i landet. Det dröjde dock ännu avsevärd tid, innan avsättningsförhållandena för virket från det inre av Norrland blevo något så när gynnsamma.

Om de minimidimensioner, som i länen Söder om Västerbotten kun- de vid skilda tider uttagas,_ger 1896 års skogskommitté några upplysnin- gar. I det av denna kommitté avgivna betänkandet anföres bland an— nat. Granen hade under första tiden av den norrländska exportindustriens uppblomstring föga värde. Det vore företrädesvis furuplankor, som skep- pades till utrikes ort. I följd härav uttoges vid avverkningarna endast större tallar. Sågtimrets minimidimension i topp vore på 1860-talet 10 eng. tum. Under de goda konjunkturerna vid början av 1870-talet hade dimensionerna sjunkit till 8 och 9 tum, och även granen kunde vinna avsättning. Omkring 10 år senare hade 7 tums timmer kommit i mark- naden, medan 6 tum och det stundom försågade ännu mindre timret i allmänhet tillhörde de då (år 1899) senast förflutna 5 åren.

Vad avsättningsförhållandena för virket inom lappmarkerna angår, kunde, då 1896 års skogskommitté gjorde ovanstående uttalande, endast grövre dimensioner tillgodogöras, undantagsvis timmer ned till eller mindre än 7 eng. tum i topp. Visserligen nedgingo de användbara dimen- sionerna för sågtimmer så småningom, allt efter som utforslingskostna— derna från skogen till verken förbilligades samt sågverkstekniken för- bättrades, men så sent som år 1912 kunde norrländska skogsvårdskommit— tén uppgiva, att för stora delar av övre Norrland 9 a 10 tum vid bröst- höjd ännu var den lägsta avsättningsbara dimensionen och att för över- vägande större delen av Norrland 8 tum vid brösthöjd kunde beteckna gränsen för saluduglig skog.

Omfattningen av avverkningarna i övre Norrland torde under 1860- och 1870—talen i själva verket hava varit ganska begränsad, ehuru redan då varnande röster höjdes mot >>överavverkning>> och »skogsförödelse» därstädes. Under vintern 1873—1874 synes dock enligt »Västerbottens Läns Kongl. Hushållnings-Sällskaps Handlingar», årgång 1874, avverk— ningar hava bedrivits i något större omfattning inom Västerbotten. Enär dessa handlingar torde vara belysande för dåvarande förhållanden inom trävarurörelsen, lämnas här ett utdrag ur desamma.

»Skogsavverkning. Om ock förliden vinter genom ovanligt stora snö- fall lade hinder i vägen för utdrivning av skog, har dock avverkningen

i allmänhet varit ganska stor; genom de höjda prisen å alla skogsproduk- ter hava stora inkomster beretts skogsägarna. Några av de mer omfat— tande berättelserna, som bäst lämna en överblick av denna viktiga sida i länets ekonomi, må därför anföras.

Nordmaling. Skogsavverkningen kan sägas vara bedriven i fullt så stor skala som föregående år. Bjälk- och sparrtillverkningen obetydlig. Plank och bräder däremot omkring 7 300 standard med tillverkningspris av 80 åt 100 rdr. Härtill tage-s omkring 75 % av timret ifrån lappmarken och socknar i närheten av vattendragen. Obetydlig inkomst av pottaska, för tjära däremot omkring 50 000 rdr.

Sammanlägges det hela: utgöra plank och bräder .................................. 945000 rdr. tjära ........................................................ 50000 » smideskol och ved .......................................... 32000 »

tillsammans 1 027 000 rdr.

Bjurholm. Skogsavverkningen något mindre än föregående år: tillverkning 500 kubikfot bjälkar a 35 öre, 3000 kubikfot sparrar a 35 öre, 5000 kubikfot plank a 40 öre. Tjära och pottaska har inbringat 15 000 rdr. Vännäs. Skogsavverkningen har uppgått till 500 tolfter 3 X 9 tums 14 fots plank a 15 rdr, 7 500 rdr. 1 300 tolfter 2 %- X 7 tums 14 fots plank ä 8 rdr, 10 400 rdr. Ingen pottaska. Av tjära, som torde uppgå till 8000 tunnor, antages inkomsten utgöra 50 000 rdr.

Degerfors. Tillverkningen av bjälkar, plank och bräder pr kubikfot 25 öre; å plank 14 fot 3 X 9 tum pr tolft 10 rdr. Inkomsten av tjärtillverk— ning 80000 rdr. Pottaska har ej tillverkats.

Lövånger. Avverkningen måhända för de högre prisen något större än vanligt, oberäknat skövlingen å hemmanens i Daglösten skog. Om- kring 10000 sparrar 8 a 4 tum, därav de mesta ifrån Daglösten, samt omkring 150 standard handsågade plankor, varför betalts från 12 till 18 rdr pr tolft. Tjära och pottaska ingen.

Burträsk. Skogsavverkningen blir med varje år större och även om måhända 1873 års icke är större än året förut så bör detta förhållande tillskrivas den ymniga snön efter julsvintern, som för avverkningen lade nästan oöverstigliga hinder i vägen. Tillverkningen utgjorde:

400 bjälkar a 14 rdr ........................................ 5 600 rdr 4 800 tolfter bräder a 16 rdr. ............................. 76 800 » 25 000 stycken sågtimmer .................................... 25 000 » 12 000 stycken spar-rar ....................................... 9 000 » Tjära och pottaska ........................................ . 40 000 »

tillsammans 156 406 rån—Ä

Skellefteå. Skogsavverkningen större än föregående år, varav huvud- sakligast sparrar. Prisen å dessa samt plankor och bräder 20 % högre än föregående år. Tjär— och pottaskatillverkningen högst ringa inom socknen; huvudsakliga avskeppningen tillföres från andra socknar.

Norsjö. Skogsavverkningen bedrives mera försiktigt än förr; nästan ingen åverkan begås; priserna oerhört uppjagade; de försålda skogarna utrotas skyndsamt; skattebönderna skynda ock med sina, medan priset

står. Kronans skogar vårdas omsorgsfullt. Tillverkning okänd, emedan köpare, sågverk och hamnar befinna sig utom socknen. Av tjära till- verkat för 25 000 rdr, av pottaska helt obetydligt.

Lycksele. Skogsavverkningen har bedrivits efter vanligheten och efter skedd utstämpling. Skogseffekterna apteras endast till bjälkar och såg— timmer; av de förra omkring 500 st., av de senare 30000 st. Omkring 2000 tunnor tjära efter 10 rdr. pr tunna å tillverkningsorten och 20 centner pottaska efter 20 rdr. pr centner hava inom orten tillverkats.

Åsele. I vanlig skala. Omkring 19 000 bjälkar och sågtimmerträd har innevarande år dels utsynats åt hemman, dels försålts från kronans skogar. Från kronomark har virket betingat sig ett pris i medeltal av 2 rdr 10 öre pr tråd pr rot och virket från hemmansområden, som van- ligen äro närmare till flottled, har, nedforslat till vattendrag, betingat ett pris av 4 a 5 rdr och däröver pr träd efter Ångermanälven och om- kring 2 a 3 rdr efter Gideå älv, härrörande detta olika prisförhållande till någon, dock ej så väsentlig, del från den längre flottningstiden efter den senare älvdalen. Träden tillgodogöras i allmänhet väl, i det att tal- lar av ända till 8 verktum på 14 fot tillvaratagas. Faran för användan- de av växande skog av små dimensioner är dock undanröjd genom stadgandet om ständig utstämpling, ett stadgande, som av församlingens innevånare mottagits med stor, och styrelsen vågar säga, nästan enhäl— lig glädje och tillfredsställelse. Tjära och pottaska tillverkas knappt annat än till husbehov.»

Trämasse- Emellertid inträdde så småningom, allt efter som den nya träföräd- ”" cellulosa" lingsindustrien _— trämasse— och cellulosatillverkningen _ utvecklades i

industriens uppkomst och Norrland, en rad1kal omändrmg beträffande möjligheterna att vinna av-

”53333” sättning för det mindre virket.

Den första trämassefabriken anlades vid Forsså i Hälsingland år 1868, den första sulfitfabriken vid Bergvik i samma landskap år 1874 och de första sulfatfabrikerna i Skutskär i Uppland och Frånö i Ångermanland åren 1894 och 1895. Först efter sekelskiftet började emellertid den star- ka utveckling av dessa industrier, som lett därtill, att de nu intaga den främsta platsen bland dem, som hämta sin råvara från de norrländ- ska skogarna. Därvid har utvecklingen av den mekaniska massaindu— strien fördelat sig ganska jämnt på åren 1901—1930. För sulfitindustrien inföll den livligaste nybyggnadsperioden under seklets första och för sul— fatindustrien under seklets andra årtionde.

År 1908 anlades det första Sliperiet i Västerbottens län nämligen Byske trämassefabrik. Därefter hava i nämnda län tillkommit fyra Sliperier, ett i Umeå stad, ett vid Sofiehem utanför Umeå, ett vid Clemensnäs invid Skellefteå samt ett vid Bureå. Nuvarande tillverkningskapacitet för trä— sliperierna inom Västerbottens län uppgår till 206000 ton våt massa. År 1904 anlades den första sulfitfabriken i Västerbottens län, nämligen vid Robertsfors. År 1906 byggdes en sulfitfabrik vid Hörnefors och år 1908 tillkom Öhrvikens sulfitfabrik. Dessa fabrikers sammanlagda tillverk- ningskapacitet uppgår för närvarande till cirka 77 000 ton torr massa.. Länet har en enda sulfatfabrik, belägen vid Obbola, med en tillverkning

av 32000 ton. Oellulosafabrikernas i Västerbottens län totala tillverk- ningskapacitet uppgår således för närvarande till omkring 109 000 torr— ton.

I fråga om massaindustri står Norrbottens län efter det övriga Norr- land så tillvida, att det saknar sulfitindustri. Ett träsliperi anlades år 1911 vid Karlshäll i närheten av Luleå. Denna fabrik har numera en pro- duktionsförmåga på cirka 45000 ton våt massa. En sulfatfabrik anlades år 1914 vid Karlsborg i Kalix. Denna nedlades år 1919, men efter verk— ställd ombyggnad igångsattes den åter år 1929 för en produktion av 15 000 till 18 000 torr-ton. Vidare finnes en sulfatfabrik vid Munksund utanför Piteå, uppförd under åren 1925—1927. Denna fabrik har en produktions— förmåga på cirka 42000 torr-ton. Den totala produktionen av kemisk massa i Norrbotten kan således för närvarande beräknas till cirka 60000 torr-ton.

Under senaste åren har den norrländska cellulosaindustrien inträtt i en expansionsperiod med nybyggnader och utvidgningar, vilka under för- utsättning av goda konjunkturer torde på ett gynnsamt sätt komma att påverka avsättningsförhållandena i skogarna på grund av ökad konkur— rens om det smärre virket.

Som en mätare på huru avsättningsförhållandena från Norrlands skogar förbättrats under de senare decennierna kunna tjäna några upp— gifter på norrlandsdistriktens export av sågade och hyvlade trä/varor, props och sporrar för åren 1909—1913 och 1925—1929 ävensom tillverkning av olika slag kemisk och mekanisk massa åren 1915 och 1929. Det är att märka, att en mindre, ehuru ej obetydlig, kvantitet trävaror transporte— ras på järnväg till norsk hamn. Då emellertid för åren 1909—1913 stor- leken av denna export enbart från de norrländska länen ej kunnat er- hållas, kunna sakkunniga uppgiva mängden av allenast de över svensk exporthamn utskeppade varorna. Med ledning av dessa uppgifter, som föreligga i nedanstående tabeller 8—11, kan en del för utvecklingen bely- sande sammanställningar göras.

Den äldsta norrländska storindustrien, sågverksindustrien, har i stort sett hävdat sin ställning men icke visat någon särskild ökning. Under 5-årsperioden 1909—1913 exporterades sjöledes för år räknat 691000 stds samt under 5-årsperioden 1925—1929 för är 727000 stds. Denna obetyd- liga ökning, 36000 stds, eller omkring 5 %, kommer helt och hållet på de norra distrikten Haparanda—Örnsköldsvik, medan distrikten söder därom visa stagnation eller minskning.

En helt annan bild av expansion uppvisar däremot massaindustrien, vilket framgår av skillnaden i tillverkningssiffrorna för de båda åren 1915 och 1929. Medan i de sex norra länen sulfit- och sulfatfabrikerna år 1915 tillverkade respektive 506000 och 94000 torr-ton massa och träslipe- rierna 227 000 våt—ton massa, voro tillverkningarna för år 1929 respektive 607000 och 333000 torr—ton samt 460 000 våt—ton massa. Tillverknings-

Ezport och tillverkning under åren 1909—1929.

Tab. 8. Export av sågade och hyvlade varor. Haparanda. Umeå & .. .. Hudiksvall, | Luleå., Piteå Örn- Harudo- Suuås- Söderhamn, Summa & Skellefteå sköldsvik ”" " Gävle stds. stds. stds. stds, stds. stds. l 1909 ................................. 88 288 80 633 110 471 125 314 151 1231 555 829 10 ................................. 107 252 72 949 129 505 165 652 216 495 691 853 11 ................................. 114 473 75 419 128 799 161 012 210 558l 690 261 12 ................................. 117 734 83 743 129 935 161 437 220 7645 713 613 13 ................................. 144 261 88 292| 159 252 179 427 235 119' 806 351 Summa 572 008 401 036 657 962 792 842 1 034 059 3 457 907 Medeltal 114 402 80 207 131 592 158 568 206 812 691 581 1925 ................................. 163 750 102 592 137 000- 140 769 202 627 746 738 26 ................................. 133 884 84 935 114 238 134 207 186 643 653 907 27 ................................ 141 454 106 376 129 735 148 701 191 174 717 440 28 ................................ 129 244 112 246 138 129 152 091 194 279 725 989 29 ................................. 148 166 115 785 138 845 167 865 222 177 792 833 Summa 716 498 521 934 657 947 743 633| 996 900 3 636 912 Medeltall 143 300 104 387 131 589 148 726| 199 380 727 382 Tab. 9. Export av gruvstolpar. Haparanda— Umeå.—Örn- .. .. . Hudiksvall— ,

Skellefteå sköldsvik Haruosand Sundsvall Gävle bumma * Kbm. Kbm. _ Kbm. " Kbm. Kbm. Kbm. [

l a s t m 5 t t "

1909 ..................... 32 509 36 236 56 026 14 545 34 815 174 131

10 ..................... 54 627 41 652 108 133 13 886 65 727 284 025

11 ..................... 71 506 43 887 74 496 20 833 64 503 275 225

12 .................... 12 693 24 800 51 544 19 959 66 146 175 142 13 ..................... 66 936 42 272 48 188 26 882 l 82 153 _256431;

Summa 238 271 188 847 338 387 96 105 313 344 1 174 954 Medeltal 47 654 37 769 67 677 19 221 62 669 234 990 l 1925 .................... 204 321 32 357 49 789 14 138 24 043 324 648 i

26 ..................... 78 843 8 288_ 16 964 540 13 590 118 225 27 ..................... 178 555 11 689 71 043 1 150 27 836 290 273

28 ..................... 130 303 60 128 139 427 37 885 31 354 399 097

29 .................... 155 585 55 348 112 304 18 824 53 297 395 358

Summa 747 607 167 810 389 527 72 537 150 120 1 527 601

Medeltal| 149 521 33 562 77 906 14 507 30 024 305 520

Tab. lo. Export av sparrar.

Haparande— Umeå—Örn- .. .. Hudiksvall— i Skellefteå sköldsvik Harnosand sundsvall Gävle summa % loads loads—_ —loads loads loads loads ? . . . i 1909 ..................... 63 217 21 417 44 886 23 283 33 905 186 708 i 10 ..................... 61 718 16 142 22 077 19 311 26 278 145 526 , 11 .................... 51 000 11 030 33 099 21 759 22 278 139 166 ] 12 ..................... 61 600 9 731 20 829 20 602 30 217 142 979 [ 13 ..................... 63 772 14 423 38 973 11 126 26 812 155 106 ] 301 307 72 743 159 864 96 081 : 139 490 7 69 485 i 1 ? Medeltal 60 261 14 549 31 973 19 216 I 27 898 153 897 ; l ] Kbm. !. m. 85 330 20 601 45 274 27 210 1 39 503 217 918 1' 1925 ..................... 31 801 18 440 3 352 2 803 | 4 697 61 093 * 26 .................... 18 662 8 656 3 483 1 304 l 5 350 37 455 i 27 ..................... 30 354 13 788 14 696 2 334 : 3 187 64 359 28 ..................... 44 257 14 759 13 730 899 E 12 122 85 767 ; 29 ..................... 23 745 8 344 13 234 9 332 i 39 968 94 623 I I 148 819 63 987 48 495 | 16 672 | 65 324 343 297 ! Medeltal 29 764 12 797 9 699 3 334 ' 13 065 68 659 | Kbm. !. m. 42 146 18 120 13 734 4 721 18 500 97 221

Tab. 11. Cellulosa- och trämassetabrikernas i de sex norra länen til1verkning

åren 1915 och 1929 samt tillverkningskapacitet år 1930.

Tillverkning Tillverkning Tillverkningskapacitet år 1915 år 1929 år 1930_ Sulfit Å Sulfat Slip" Sulfit Sulfat Shp' Sulfit Sulfat SUP" massa massa massa torr-ton'torr—ton våt-ton torr—ton torr-ton våt-ton torr-ton torr-ton våt-ton Norrbottens län 9 500 20 000 — 28 000 35 000[ — 60 700 44 700 Västerbottens län. .. 44 000 12 000 67 600 50 800 22 000 130 000 76 800 32 600 206 300 Västernorrlands län 250 500 37 200 100 000 296 000 128 800 188 900 416 300 189 800 266 800 Gävleborgs län ...... 166 800 31 500 39 000 194 100| 151 000 48 600 251 100! 227 700 62 400 Jämtlands län ...... 23 700 — — 41 600 —- 57 600 52 100 — 90 000 - Kopparbergs län 20 800 3 500 — 25 000 3 300 —— 29 400 4 000 6 000 Summa 505 800 93 700 226 eoof 607 500] 333 100 460 loa| 825 700; 514 sool 676 200 kapaciteten för de inom de sex norra länen belägna fabrikerna beräknas år 1930 vara 826 000 torr-ton sulfitmassa, 515 000 torr-ton sulfatmassa och 676 000 våt—ton slipmassa. I Norrbottens och Västerbottens län kan nu— mera tillverkas lika mycket sulfatmassa och mera slipmassa än vad som tillverkades i hela Norrland och Kopparbergs län för 15 år sedan.

Skogs- kolninge'n.

Flottnings- förhållandena och virkes- imam;- m'ngen 'i lappmarken.

Norrlandsdistriktens export av sparrar nedgick från åren 1909—1913 till åren 1925—1929 med 55 % eller från 218000 kbm. till 97 000 kbm. fast mått årligen, medan exporten av gruvstolpar (pitprops) ökades med 30 % eller från 235000 kbm. till 305 000 kbm. fast mått årligen. Medan såle— des den totala exporten för dessa båda virkesslag under angivna tids— perioder uppvisade en minskning av 51 000 kbm. eller 11 %, utvisade un- der samma tid exporten av ifrågavarande varuslag tillsammantagna från distrikten Haparanda—Örnsköldsvik en ökning å 52 000 kbm. fast mått eller 27 %.

Med beräkning av en råvaruåtgång för torr-ton sulfit- och sulfatmassa samt för våt-ton slipmassa av respektive 57, 57 och 1'4 kbm. fast mått inom bark har för massaindustrien i Västerbottens och Norrbottens län samt för sparr- och propstillverkning inom trävarudistrikten Hapa- randa—Örnsköldsvik förbrukningen av virke utav smärre dimensioner vuxit på 15 år från omkring 700000 kbm. till något över 1000 000 kbm. per år.

Härovan lämnade uppgifter rörande massafabrikernas i Västerbottens och Norrbottens län nuvarande produktion giva emellertid ej enbart för sig ett uttryck för samtliga avsättningsmöjligheter för pappersved inom dessa län. Avsevärda mängder pappersved vinna nämligen avsättning även till fabriker söder om Västerbottens län.

För det rationella skogsbruket har skogskolningen sin stora betydelse genom att än mindre dimensioner och än sämre kvalitéer än de för massa— industrien användbara kunna nyttiggöras. Under sista högkonjunktu- ren spelade skogskolningen — om ock endast lokalt efter järnvägs-linjer- na — därför en ganska stor roll. Till följd av järnindustriens depression under 1920-talet har emellertid omfattningen av skogskolningen i Norr— land för närvarande reducerats till en obetydlighet.

Den utveckling, de virkesförbrukande industrierna i övre Norrland upp- visat under de senaste årtiondena, hade ej kunnat bliva så betydande, om icke ett intensivt arbete under nämnda tid pågått för underlättande av virkestransporterna i älvarna. Dessa arbeten hava bestått i omfattande nybyggnader i de gamla flottlederna samt anläggande av nya leder. An— strängningarna hava även inriktats på att få flottningen ändamålsenligt ordnad samt omkostnaderna för densamma nedbringade. En föreställ- ning om det arbete, som under de senaste 15 åren nedlagts på utbyggna— der och förbättringar i de nordligaste flottlederna, lämna uppgifterna om flottningsföreningarnas utgifter för sådana ändamål. Som exempel kan nämnas, att i Byske, Åby, Lule, Råne och Kalix älvar under åren 1915— 1920 utförts arbeten för 2552 000 kronor och under perioden 1921—1929 för sammanlagt 6 771 000 kronor eller tillhopa 9 323 000 kronor.

I samma mån som rationaliseringen av virkestransporterna under de senaste årtiondena fortgått, hava nya områden med virkesförråd av för- ut lågt eller intet värde gjorts tillgängliga för industriens råvaruan-

Tab. 12. Uppgift & virkestlllsläppnlngen ovan lappmarksgränsen till Pite, Lule, Kalix, Åby och Byske älvar, Skellefte älv, Uman och Vindelälven, Öre älv, Lögde älv och Ångermanälven lör åren 1915 och 1929.

Distrikt

År

Sägtimmer

M &

88878

d

ran

F

11 1' 11

Slipers o. spärrar

S 11

mma

st.

kbit. medel-

st.

kbft.

medel- st.

medel- kbit. kblt.

et. kbft. _

medel- kblt.

st.

kbit.

medel- kblt.

Pite älv Lule älv

Kalix älv

Summa Åby & Bys- ke älvar

Skellefte älv Uman &Vin- delälven- ..

Öre älv . .

Lögde älv...

Ångerman- älven

Summa

1915 1929 1915 1929 1915 1929

818 440 858 570 420 330 862 260 365 770 708 400

7 492 500 6 851 300 4 086 200 6 488 200 3 624 700 5 536 600

169 260 338 330 163 460 292 770

25 360 279 810

518 400 892 400 445 700 811 200

60 200 783 000

3'06 217390 2'64 772670

278 273 560 27 7 596 230

237 68 000 280 297 330

638 800 294 1 932 600 2150 917 600 335 1 703 000 286

133700 1137 783200 2'68 3600 12500

18 850 163100 12 440 62 900

1 205 090 1 969 570

860 950 1 751 260 477 980 1 297 980

8 649 700 9 676 300 5 462 000 9 002 400 3 981 700 7 165 700

1915 1929 1915 1929 1915 1929 1915 1929 1915 1929 1915 1929 1915 1929

1 604 540 2 429 230

231 304 311 116 355 489 647 335

1 874 000 6 050 000

181 166 220 521

55 591 102 447 1 019 542 1 061 724

15 203 400 18 876 100

1 940 400 2 470 652

3 617 755 1018

4 838 381

s 948 000 1 25 577 000 f

1 514 548 1 623 858

453 985 856 758

8 177 024 7 267 097

9'48 7-77 8139 794 747

Sågtimmer och massaved tillsammans.

358 080 910 910

79 410 317 187

660 418 693 526 286 531 569 853

24 781 143 478

840 124 2 825 477

1 024 300 2 486 600

274 820 760 323

1 799 128 1 722 214

659 021 1 497 789

42 523 313 674

3 125 913 9 781 514

2'86 558 950 2"!!! 1 666 230 3'46 50 062 210 215 268 248 455 104

230 9 160 2'63 272 867

) Gran- och lurumassa till-

sammans.

37 2 288 897 315 792 373

1 690 100 302 4 418 800 2'65

155 009 310 542 108 252 1 003 210 220

11267 123 664003 243

1376480 476 2020552 254

22 4501 175 600

12 440 62 900 2 544 020 5 018 810

360 776 843 571

1 015 907 1 795 965 1 874 000 6 050 000

476 857 1 063 241

80 372 245 925 2 148 563 4 679 574

18 093 400 25 844 400

2 370 229 3 773 083 5 416 883 7 563 805 8 948 000 25 577 000

2181836 3 785 650

496 508 1 170 432 12 679 417 19 069 163

1915 1929

3 717 092 8 393 143

24 651 712 42 633 746

1 891 264 4 549 521 5 901 405

— 348 119

14 075 514

— 1 735 612 1 542 756 —— 4 229 873 — 5 956 475 14 678 276

32 095 873 60 939 133

skaffning. Då samtidigt allt mindre dimensioner kunnat uttagas ur sko— garna, hava allt större mängder flottgods forslats utför älvarna. I före- stående tabell 12 föreligga uppgifter på virkestillsläppningen m. m. i lappmarkerna till vissa älvar under åren 1915 och 1929.

Av uppgifterna framgår otvetydigt vilken betydande förbättring i avsättningsförhållandena, som inträtt under senare tid. V irkestillsläpp— ningen ovan lappmarksgränsen till 'Pite, Lule och Kalix älvar, som år 1915 uppgick inalles till 2544 000 klampar eller 18 093 000 kbft, hade år 1929 stigit till 5018 000 klampar eller 25 845 000 kbft. Ökningen i kubikmassan utgjorde för sågtimmer 3673 000 kbft (24 %) och för massaved 4192000 kbft (155 %). Samtidigt nedgick medelkubiken för flottgodset från 7'11 till 5'15 kbft.

Under det virkestillsläppningen ovan lappmarksgränsen till Åby och Byske älvar, Skellefte älv, Uman och Vindelälven, Öre älv, Lögde älv och Ångermanälven år 1915 utgjorde 5956 000 klampar eller 32 096 000 kbft, uppgick den år 1929 till ej mindre än 14 678 000 klampar eller. 60 939 000 kbft. Ökningen i kubikmassan flottgods för år 1929 i förhål— lande till år 1915 var således här ej mindre än 28843 000 kbft (90 %) och flottgodsets-medelkubik nedgick från 539 kbft till 4'16 kbft.

Av tabell 13, sammanställd efter uppgifter uti tidskriften »Skogen», årg. 1930, häft. 24, framgår, i vilken grad huvudälvarna i Västerbottens och Norrbottens län nu äro utbyggda för flottning och utnyttjas av

flottningstrafikanter.

Tab. 13. Under år 1929 framllottade virkesmängder i vissa norrländska älvar.

Flottledslängd Flottgods, avlämnat till ägarna 511112; gå?—ill 1 1 v 1 km" . i ,. . dott- 1 000 Sågtlmmer i Smumrke gods kbft. se % ååå? ' rssl- % i är "se % tt?" ;; Torne älv1 1 075 990 92 670 449 5 210 777 67 872 231 2633 302 33 500 79 Sangis » ...... 200 200 100 153 122 1 016 6'64 46 433 744 1 173 270 54 331 11% Kalix > ...... 1 998 1 590 80 1521562 11 365 749 64 2 431 069 6 456 266 36 4150 109 | Råne » ...... 600 554 92 521 717 4 278 820 69 752 644 1 943 258 31 452 *? Lule » ...... 1 227 1 052 86 1 254 621 9 100 725 64 1 913 780 5 062 2'64 36 414 134 Pite >> ...... 1 330 1 031 78 1 133 456 8 681 7156 57 2 234 308 6 581 295 43 417 140 Byske & Åby älvar ......... 910 850 94 387 610 3 035 7'83 59 858 411 2 067 2:11 41 413 64 Skellefte älv 1 458 962 66 1 009 654 7 421 735 59 202 972 5 168 255 41 393 131 Ume älv."...m 2797 2567 892636 766 20729 7'86 54 7107058 17 522 247 46 391 143 Öre » ......... 582 531 91 407 279 3 462 850 53 1 503 027 3 073 204 47 310 121 * Ångerman- ] ( * älven ......... 3 499 3 083 88 5 608 230 35 474 633 52 13 122 385 36 622 279 48 3'64 222

1 Flottgodslnängd avser endast virke från Sverige.

För Särna och Idre socknar har med avseende å avsättningsförhållan- Avsättninyg- dena utvecklingen gått samma väg som i Norrland. Såsom belysande, 723332??? huru förhållandena förbättrats i dessa socknar, kunna följande kortfat- Idre socknar. tade uppgifter hava sitt intresse.

Genom ett kungl. brev den 25 januari 1861 beviljades Särna socknemän i årlig utsyning från de oavvittrade kronomarkerna 30000 timmerträd med en minimidimension av 10 decimaltum 24 fot från roten, vilket ut- syningsbelopp genom kungl. brev den 1 september 1865 nedsattes till 20 000 timmerträd med en minimidimension av 20 fot 10 decimaltum. Den sista av dessa s. k. sockenstämplingar verkställde-s år 1880. Under åren 1861—1888 utsynades åt Särna socknemän å socknens oavvittrade kronomarker sammanlagt 552000 timmerträd av de grövsta och värde— fullaste dimensioner. Virket i fråga såldes dels på rot dels avverkat och levererat på närmaste flottled mot ett visst grundpris per timmer om 21 fot 12 tum.

Sedan vid storskifte Särna besparingskog avsatts, uppläts avverkning å större delen av densamma genom 10-årigt kontrakt år 1893. Minimi— dimensionen utgjorde 13 eng. tum vid brösthöjd. Genom vissa eftergif- ter i fråga om torrskogen sänkte-s dimensionen senare till 125 tum. Den- na försäljning omfattade cirka en miljon träd.

De första saluavverkningarna å enskilda skogar började år 1895, sedan åbodelningen år 1894 blivit fastställd. Endast ett fåtal fleråriga av- verkningsrätter uppläts från hemmansskogarna till trävarubolag och i dessa enstaka fall på 20 år. Några dylika upplåtelser finnas ej numera.

Som av ovanstående framgår hava de äldre avverkningarna skett ge— nom dimensionsblädning till högt tumtal. Några föryngringsavverk- ningar i egentlig mening torde icke hava förekommit, förrän i början av 1900—talet. Därförut lär ett och annat trävarubolag hava avverkat rätt små dimensioner (13 fot 7 tum), men avverkning av massaved förekom ej före sekelskiftet. Som en följd av flottledernas förbättrande, cellulosa- och trämasseindustriens utveckling samt härav följande ökad konkurrens om virket hava minimidimensionerna undan för undan nedgått.

Som ett allmänt omdöme om avsättningsförhållandena kan sägas, att dessa i de övre och inre delarna av Norrland och Dalarna undergått en avsevärd förbättring särskilt under de två sista årtiondena. Under goda konjunkturer kan numera avsättning vinnas för virke med så små dimensioner som ned till 10 a 12 fot )( 3 a 4 tum. Ännu finnas dock inom Norrbottens län områden, där avsättningsmöjligheterna, särskilt för småvirke av furu, äro mindre tillfredsställande. Till större skogs- komplex med sämre avsättningsförhållanden kunna räknas hemmans— skogarna i övre delarna av Jukkasjärvi socken. Ganska dåliga avsätt— ningsförhållande råda också å en del hemman i Gällivare socken, å hem- mansskogarna i övre delarna av Pite och Byske älvars ådalar samt vid Laisälven inom Arjeplougs socken. Med undantag för angivna trakter

äro avsättningsförhållandena i lappmarkerna samt i Särna och Idre socknar dock numera så pass goda, att rationella föryngringsavverk- ningar och beståndsvårdande buggningar med möjlighet att avsätta ut— fallande småvirke i allmänhet torde kunna utföras. De viktigaste be— tingelserna för ett rationellt skogsbruks bedrivande förefinnas således i stort sett inom nämnda delar av landet.

VII. Frågan om avverkningarnas reglerande med hänsyn till sociala förhållanden.

Den inskränkning i dispositionsrätten över lappmarksskogarna, som fick sitt uttryck i 8 6 av avvittringsstadgan den 30 maj 1873, motivera— des med skäl av såväl skoglig som social innebörd. Det framhölls, att skogarnas oförsiktiga avverkande skulle med sannolikhet medföra svå— righeter för deras reproduktion och att fjällvindarna därefter skulle göra sitt menliga inflytande gällande, varigenom ej blott lappmarkens utan på samma gång måhända en stor del av nedre landets kultur skulle vara tillspillogiven. Härtill komme, att för lappmarkshemmanens framtida bestånd såsom självständiga jordbruksfastigheter vore nödigt, att de ägde tillgång i skog, varifrån en jämn avkastning kunde erhållas. Av- görande skäl förefunnes alltså för att skogens bestånd för framtiden tryg- gades genom lagstiftningen. Den i enlighet härmed tillkomna inskränk- ningen i dispositionsrätten över skogen avsåg sålunda i första hand att genom en reglering i kvantitativt hänseende av avverkningarna bevara skogens bestånd.

När Kungl. Maj:t i proposition nr 43 till 1927 års riksdag framlade för— slag till en reviderad skogslag för lappmarkerna och därmed jämställda områden, framhöll föredragande departementschefen, att ett av huvud— motiven för ett bibehållande av inskränkningen i dispositionsrätten till skogen vore att söka däri, att man till följd av det 1 lappmarkerna rådan- de ogynnsamma klimatet och dä1av föranledda svåra jordbruksförhål- landen ansett nödigt att bereda befolkningen därstädes en stadigvarande inkomst av skogsbruket och det därmed förenade arbetet samt därigenom åt denna trygga drägliga existensmöjligheter. Detta syfte tillgodosåges obestridligen bättre genom lappmarkslagens inskränkande bestämmelser än genom den större frihet i fråga om skogarnas skötsel, som den all— männa skogsvårdslagen medgåve.

I sitt utlåtande över ovannämnda proposition yttrade jordbruksutskot- tet, att en viss särlagstiftning av beskaffenhet att säkerställa uthållighet i skogsbruket vore för lappmarksskogarna erforderlig. Härför talade med

styrka fortfarande de skäl, som på sin tid föranledde lappmarkslagens införande, nämligen nödvändigheten av en jämn hushållning med virkes- kapitalet i dessa karga, i fråga om utkomstmöjligheter illa gynnade trakter.

Ehuruväl sålunda vid olika tillfällen såsom grund för inskränkande be- stämmelser i fråga om skogens skötsel inom nu ifrågavarande trakter åberopats de särskilda förhållanden, under vilka jordbruksnäringen där- städes måste bedrivas, har icke vid något tillfälle i samband därmed läm- nats närmare redogörelse för de förhållanden, under vilka lappmarks- befolkningen utövar sin näring såsom jordbrukare. Då dessa förhållanden likväl hava ansetts kunna utgöra motiv för en särlagstiftning för hus- hållningen med skogarna i lappmarkerna och vissa med dessa jämställda trakter, hava de sakkunniga ansett nödigt och lämpligt att söka lämna en sammanfattande beskrivning av detta jordbruks allmänna karaktär och beskaffenhet. Vissa jämförelser med de båda nordligaste länens kust- land torde därvid vara ägnade att klarare belysa förhållandena. Under- sökningen bör självfallet omfatta även jordbruksnäringen i Särna och Idre socknar.

Om man frånräknar befolkningen i de norrbottniska gruvsamhällena samt i övriga inom områdena belägna större samhällen (köpingar och- municipalsamhällen) ävensom den nomadiserande lappska befolkningen, finner man, att av återstående befolkning i Särna. och Idre socknar omkring 2 700, i Västerbottens läns lappmark omkring 39 000 och i Norrbottens läns lappmark omkring 23000 personer kunna betraktas såsom utövare av »jordbruk med binäringar» eller såsom av dessa näringars utövare di— rekt beroende. Denna beräkning har gjorts på grundval av 1920 års folk- räkning och med vederbörlig hänsyn tagen till befolkningens tillväxt från denna tid till 1 januari 1930. Man torde emellertid vara berättigad an- taga, att de angivna siffrorna äro något för låga, då i folkräkningens grupp »f. d. yrkesutövare» även ingå födorådstagare, vilka i allmänhet också äro direkt beroende av jordbruket med binäringar. I vilken om- fattning så är förhållandet, kan emellertid ej angivas.

Beträffande arealen åker inom nu ifrågakomna områden föreligga tvenne officiella uppgifter. Av dessa grundar sig den ena. på »,»Jordbruks- räkningen år 1927» och är under denna titel intagen i Sveriges officiella statistik, från trycket utgiven år 1930. Den andra är resultatet av en på finansdepartementets uppdrag av byråcheferna Ernst Höijer och Erik Lindeberg verkställd bearbetning av beredningsnämndernas förslag till 1928 års allmänna fastighetstaxering.

De två utredningarnas rätt väsentligt skiljaktiga arealsiffror framgå. av följande uppställning, i vilken även medtagits uppgifter för kustlan- den i Västerbottens och Norrbottens län. En jämförelse med dessa sist- nämnda landsdelar anses nämligen lämpligen kunna göras. Visserligen förekomma inom dessa trakter, i motsats till vad förhållandet är inom

lappmarkerna, större jordbruk, men då dessa endast förekomma i mera enstaka fall samt deras sammanlagda areal är av ringa betydelse i för- hållande till totalarealen, inverkar icke denna omständighet på resultatet av en jämförelse.

Norrbottens län Västerbottens län Särna och

i Åkerareal

hektar kustlandet [lappmarken kustlandet [lappmarken Id" 500119” Enligt 1927 års jordbruksräkning 50 108 I 6 854 87 182 13 339 320 » 1928 » fastighetstaxering, 40 821 i 5576 75 031 , 11093 256 &

Vid uppgörande av såväl den i efterstående tabell lämnade samman— ställning om åkerns omfattning i medeltal för brukningsdel inom skilda länsdelar som ock övriga sammanställningar i nu ifrågavarande avseen- den hava sakkunniga använt sig av den uppgift om åkerarealens storlek, som erhållits från 1927 års jordbruksräkning. Med hänsyn till det sätt, varpå förestående två skilda arealuppgifter framkommit, torde man näm— ligen hava berättigad anledning antaga, att de, som sammanställts från 1927 års jordbruksräkning, äro mera tillförlitliga än de, som erhållits genom bearbetning av de vid 1928 års fastighetstaxering lämnade uppgif- terna. Uppgiften om antalet fastigheter eller brukningsdelar med en åkerareal av minst 0'26 hektar är även hämtad från förenämnda jordbruks— räkning.

Tab. 14. Antal brukningsdelar med minst 0'” hektar åker samt omfattningen av åker i medeltal lör brukningsdel. ) i L ä n 0 (: h l ä n s (1 e ] måfå: - Åkelareél hektar delarga total medeltal för brukningsdel Norrbottens län kustlandet ..................................................... 13 427 50 108 373 lappmarken ................................................... 3 271 6 854 2'0 9 . Västerbottens län 1 kustlandet ...................................................... 17 707 87182 492 lappmarken ................................................... 6 048 13 339 2'2 0 Kopparbergs län Särna och Idre socknar .................................... 1 235 320 1'36

En jordbruksnäring, som endast hade att stödja sig på ett åkerbruk av den ringa omfattning, som enligt vad förestående tabell utvisar står den- na närings utövare i Särna och Idre socknar samt lappmarkerna till buds, skulle icke kunna förse en vid jordbruksnäringen fästad befolkning av den numerär, som här förut angivits, med ens de nödvändigaste jord— bruksprodukterna. Än mindre skulle den hava något överskott att avyttra och därigenom bereda sina utövare en behövlig kontant inkomst. Vid sidan.

av åker-bruket äro också jordbrukarna i nu nämnda landsdelar hänvisa- de till ett omfattande brukande av naturliga ängar för anskaffande av erforderliga kvantiteter stråfoder. Rörande omfattningen av detta ängs- l)ruk lämnar >>Jordbruksräkningen år 1927» vissa uppgifter. I dessa är arealen äng fördelad under trenne rubriker: slåtteräng, ordnad betesäng och annan betesäng. En granskning av de för skilda socknar lämnade uppgifterna — en granskning, som de sakkunniga med stöd av lokalkänne- dom tilltrott sig kunna verkställa _ giver emellertid vid handen, att de direktiv, som lämnats för ängsarealens uppdelning å ovanstående tre olika kategorier, tydligen uppfattats olika i olika socknar. Sålunda har uppen— barligen i vissa fall till »annan betesäng» hänförts äng, som användes till slåtter. För att erhålla en tillfredsställande bild av ängsbrukets omfatt- ning böra arealerna för de tre olika grupperna sammanslås till en sum- ma. Efterstående tablå anger ängsarealen inom de två nordligaste lä- nen och Särna—Idreområdet ävensom förhållandet mellan åker och äng inom olika länsdelar.

; Ä n g , hektar Åker Åker i ( L ä n 0 0 h ] ä n 5 d e ] Slåtter- Ordnad ; Annan ' Summa hektar %;];v ng ang betesang * Norrbottens län | kustlandet ................. 69 328 561 25 806 95 695 50 108 523 lappmarken .................. 86 758 16 2 971 89 745 6 854 7'6 * Västerbottens län | kustlandet .................. 17 049 329 41 312 58 690 87 182 1486 & lappmarken .................. 68 153 35 33 540 101 728 13 339 13-1 & Kopparbergs län Särna och Idre socknar; 1 507 — 1 — 1 507 320 21'2

Att ängsbruket intager en särskilt dominerande ställning i jordbruks- driften inom Särna och Idre socknar samt lappmarkerna, framgår av fö- restående siffror. I förstnämnda landsdel är arealen äng ungefär fem gånger så stor som åkerarealen, under »det att den i Västerbottens läns lappmark är i det närmaste åtta gånger och i Norrbottens läns lappmark till och med tretton gånger arealen åker.

Jordbruksräkningens utredning angående åkerjordens användning vi- sar även, att odlingen av foderväxter för övrigt intager ett framstående rum i produktionen. Sålunda framgår därav, att till odling av grönfo- der utav säd och baljväxter samt till slåtter användas i Särna och Idre socknar 92'5 % av all åker, i Västerbottens läns lappmark 74'2 % och i Norrbottens läns lappmark 77 %.

Ett jordbruk, som i så hög grad stöder sig på ett ängsbruk och som använder en så stor del av åkerarealen till frambringande av stråfoder, bör givetvis kunna uppvisa en i förhållande till åkerarealen rätt stor

kreatursstock. Vid en undersökning härom kunna tvenne olika vägar föl- jas. Antingen kan kreatursstocken jämföras med viss areal -— exempel- vis 100 hektar —— redovisad åker eller ock med samma areal av såväl åker som till åker reducerad äng. För ängsarealens reducering till åker hava vid jordbruksräkningen använts vissa relativtal, vilka för olika slag av äng och för de län, som denna utredning avser, varit följande:

100 hektar

L ä n slåtteräng lordnad betesängl annan betesäng

motsvara en areal åker av hektar

N orrbottens [än ................................... 8' 9 12' 0 5' 7 Västerbottens » ................................... 5'8 1 1' 5 2" 3 Kopparbergs » .................................... '? To 8' 8 1

Då emellertid förestående relativtal äro beräknade för vart och ett län i dess helhet, synes ängsmarkernas i allmänhet avsevärt svagare beskaf- fenhet inom. lappmarkerna och Särna—Idreområdet än i övriga delar av respektive län böra föranleda till viss korrigering av samma rela- tivtal för nu ifrågavarande ändamål. Desammas sänkning för lapp-' markerna och Särna—Idreområdet med 10 % och höjning i motsvarande grad för återstående delar av respektive län torde vara fullt berättigad.

Med användande av ifrågavarande relativtal, korrigerade på sätt nyss sagts, erhållas nedanstående åkerarealer ävensom medeltal av sålunda beräknad åker för varje brukningdel inom skilda länsdelar.

Redovisat! Till åker Summa Medeltal L & n 0 c 11 1 ä n 9 d ] åke reducerad åker Antal bruk- åker pr e r äng ningsdelar brukningsdel hektar hektar hektar hektar Norrbottens län kustlandet .................. 50 108 8 490 58 598 13 427 4'3 6 lappmarken ............... 6 854 7 090 13 944 3 271 4”! 6 Västerbottens län kustlandet .................. 87 182 2 160 89 342 17 707 505 lappmarken ............... 13 339 4 250 17 589 6 048 2'88 Kopparbergs län Särna och Idre socknar 320 90 410 235 1'7 5

I utredningen för 1927 års jordbruksräkning är antalet husdjur av skilda slag redovisat för län och socknar. Med användande av denna redo—

1 Jämtöres dessa relativtal med exempelvis de för Södermanlands län nträknade, som äro respektive 19'4, 48'7 och 18'4, så framstår tydligt, vilket förhållandevis ringa värde ängarna i de nordliga landsdelarna, jämförda med ängsmarkerna i mellersta och sydliga delarna av landet, hava såsom stöd för de olika landsdelarnas jordbruk

visning tillika med de i närmast förestående tablå meddelade arealupp- gifter har beräknats och i efterföljande sammanställning angivits an- tal husdjur, som belöper på 100 hektar dels verklig åker, dels dylik tillsammans med till åker reducerad äng. Därjämte har däri angivits antal husdjur i medeltal för varje brukningsdel inom skilda länsdelar, varigenom torde vinnas viss inblick i jordbrukets möjlighet att lämna försörjning åt sina utövare och till deras hushåll hörande personer.

Län OCh längdel På 100—;?erredov1sad Påvlig? åtguåäigoägtill På bruknings del hänarlkrizthr ;åelttgr svin hästar krzgthr ååeltterSVin hästar krlzztur ååettgr svin Norrbottens län ' kustlandet ......... 19": 1033 563 10'6 16'8 88”! 48-1 9-0 073 3'87 2-10 039 lappmarken ...... 43-5 1934 2045 6-1 211. 954 100'8 3-0 0-91 405 4'28 O'n Västerbottens län kustlandet ......... 16'0 78'9 38'8 161 151 77'0 37'216'1 0'79 3'88 1'88 O's: lappmarken ...... 31-1 179-7 1591 161) 24-0 136-2 120-8 121! 070 3'96 350 Om Kopparbergs län Särna och Idre socknar ......... 60 4814 381'2 7-5 47-3 375'6 297-& 5-9 0'82 %& 5—19 010

Man torde beträffande denna tablås siffror hava rätt ställa sig tvek- sam inför det uppgivna stora antalet hästar och nötkreatur samt får och getter på 100 hektar åker inom Särna och Idre socknar, synnerligast om man jämför nämnda uppgifter med resultatet av en liknande be— räkning för angränsande delar av Kopparbergs län. Av nedanstående sammanställning, avseende antalet husdjur på 100 hektar redovisad åker, erhålles en dylik jämförelse.

i A n t a 1 S 0 c k e 11 hästar nötkreatur [får och getter svin Transtrand ....................................... 231 1831 118-5 141 Älvdal ............................................ 26-0 151'8 86% 17-5 Särna och Idre ................................ 60'1 481'2 381'2 7'5

Då för Särna och Idre socknar det uppgivna antalet kreatur sannolikt är mer exakt än uppgifterna om åker- och ängsarealerna, vill det före- falla troligt, att dessa senare äro för lågt uppgivna för socknarna i fråga. Det torde böra erinras om, att i uppgiften om nötkreatur inbegripas även ungdjur och kalvar. Huruvida Norrbottens läns lappmark verkligen har att uppvisa ett större antal får och getter än nötkreatur på 100 hektar åker, synes även kunna anses vara tvivelaktigt. Även om man emellertid bortser från dessa uppgifter, vilkas överensstämmelse med.

76 verkliga förhållandet kan ifrågasättas, giva de framkomna siffrorna uppenbart vid handen, att ängsbruket i de landsdelar, varom undersök- ningen närmast rör sig, för närvarande intager en viktig plats i jord- bruksdriften. Härvid bör emellertid erinras, att en betydande del av det foder, som åtgår till hästarna, införskaffas från andra delar av landet.

Den gjorda undersökningen visar vidare, att särskilt antalet hästar är i förhållande till åkerarealen och brukningsdelarnas ringa storlek syn- nerligen stort i såväl Särna—Idreområdet som lappmarkerna. Anled— ningen härtill torde kunna sökas dels i den omständigheten, att innehav av en dragare lämnar ägaren möjlighet till arbetsförtjänst vid skogsdriv- ning under den del av året, då jordbruksarbetet i stort sett ligger nere, dels i det förhållandet, att jordbrukslägenheterna i dessa trakter ofta ligga vitt spridda, varigenom ägarna ej äro i tillfälle att under den korta tid, som dragare behövas för jordbruksdriften, leja sådana. Man kan säga, att i dessa trakter såväl jordbruket som skogsarbete—t i viss utsträckning äro säsongarbeten, som hava behov av dragare på olika tider av året. Detta förklarar, att småbönderna här finna det ekonomiskt fördelaktigt att hälla häst vid jordbruk av en storleksordning, att detta under andra förhållanden skulle vara helt förkastligt. Skogsbrukets omfattning i nu omhandlade trakter utgör också en Viss säkerhet för hästägarna, att de skola finna sysselsättning för sina dragare vid skogskörslorna vintertid. Enligt detta betänkandes tabell 1 utgör nämligen arealen skogsproduk- tiv mark i Särna och Idre socknar 2569 km2, i Västerbottens läns lapp- mark 19398 km2 och i Norrbottens läns lappmark 21 236 km2. För att till- godose behovet av dragare vid skogsdrivningarna är dessa betydande arealer har det ofta varit nödvändigt att anlita utom området boende bönders hästbestånd. Lappmarksbondens planläggning av jordbruks-, driften, såvitt den hänför sig till kreatursbesättningens sammansättning, torde sålunda ekonomiskt sett hava fog för sig. Av de nu omnämnda förhållandena framgår emellertid även, att jordbruket och skogsbruket i dessa trakter behöva varandra, ett självklart förhållande, som emel- lertid ej alltid tillbörligen beaktats.

Av här förut lämnad utredning finner man, att på varje jordbruks— fastighet i Västerbottens läns lappmark komma 64 individer, som äro sysselsatta i eller hav—a sitt uppehälle av jordbruk med binäringar, samt att motsvarande siffra för Norrbottens läns lappmark är 7'0.1 Av dessa tal, sedda i sammanhang med de i det föregående lämnade uppgifterna om jordbruksfastigheternas storlek och kreatursbesättningar, framgår med all tydlighet, att jordbruket ensamt ej kan lämna bärgning åt den av det—

1 Det antal födorådstagare, som möjligen inrymts i folkräkningens grupp >>f. d. yrkes- utövare», ingår ej i ovanstående siffror, vilka därför måste antages vara något för låga. De båda länens kustland uppvisa följande siffror: Västerbottens läns 4'6 och Norrbottens läns 5'3 individer på fastighet.

samma beroende befolkningen. Tager man dessutom i betraktande, att av hela befolkningen i Särna och Idre socknar 78'6 % hava sin utkomst av jordbruk med binäringar och att motsvarande siffror för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker—för dessa landsdelar med frånräknande av nomader och befolkningen i gruvsamhällena —— äro respektive 7615 % och 658 %, framstår i än skarpare dager den sociala betydelsen av att jordbrukets utövare få stöd av en annan näring. Någon annan näring av betydenhet än skogsbruket, som kan lämna detta stöd, finnes ej. Behovet för jordbrukarna av en inkomstkälla vid sidan av deras jord- bruk framgår även av den undersökning rörande åkerjordens använd— ning, som i det föregående lämnats. Tyngdpunkten är lagd på foderpro- duktionen och en på denna baserad ladugårdsskötsel, som i betraktande av kreatursbesättningens storlek å skilda fastigheter ej har större omfatt- ning, än att dess produkter i de flesta fall konsumeras i det egna hushål- let. Långa avstånd och en begränsad konsumentkrets inskränka i hög grad möjligheterna att genom försäljning av eventuellt uppkommet över— skott av jordbruksprodukter erhålla en inkomst för att täcka ofrånkom- liga utgifter för inköp av förnödenheter, som den egna jorden ej fram— bringar. ' Innan förbättrade kommunikationer underlättade inköp av sådana livs- medel från andra delar av landet, tvingades jordbrukaren i övre Dalarna och Norrland att även med risk av fullkomlig missväxt använda en del av sin åker till sädesodling. De felslagna resultaten av denna — man må erinra sig de för Norrland svåra nödåren 1867 och 1868 _ föranledde de pessimistiska uttalandena före tillkomsten av 1873 års avvittrings— stadga, som här tidigare i början av denna framställning refererats. I den mån som jordbrukaren i nu omhandlade trakter kan frigöra sig från en dylik riskfylld användning av sin åker och i den mån, som han ge- nom nya kulturmetoder och renodling av foderväxtstammar av inhemskt ursprung driver upp intensiteten av ett jordbruk, som är grundat på de naturliga förutsättningar-na för detsamma, har man anledning hoppas på en högre avkastning av jordbruksnäringen. Endast i undantagsfall tor- de denna emellertid kunna drivas upp till en sådan böjd, att den lämnar sin utövare med familj full försörjning. Skogen är och kommer med all sannolikhet att förbliva den inkomstkälla, som jordbrukaren i lappmar- kerna samt Särna och Idre socknar som regel måste anlita för att vid si— dan av jordbrukets avkomst erhålla nödiga medel till sitt livsuppehålle. Att skogen också är den tillgång, som i trängande fall anlitas, framgår av en undersökning, av vilka skäl och i vad mån skogsägarna begagnat sig av den möjlighet till erhållande av utsyning för en tid utöver tre år, som enligt 7 % av lagen den 18 juni 1915 kan beviljas. Såsom motiv för bifall till dylika ansökningar har oftast anförts skuldsättning och brist på arbetsförtjänst. I ett stort antal fall har sökande, som beviljats ut— syning i förskott för en eller flera perioder, återkommit med förnyad an-

sökning, ofta innan den tid, som förra ansökningen avsett, gått till ända. Under femårsperioden 1924—1928 _— för vilken tid en dylik undersök- ning verkställts — hava i Norrbottens län förskottsutsyningar beviljats i 466 fall med tillhopa 171248 kbm. För Västerbottens län äro motsva- rande tal respektive 1102 och 583 920 samt för Särna och Idre socknar 106 och 31 190. I 1142 fall hava ansökningarna avsett utsyning för tre år utöver den enligt avverkningsplan fastställda tiden och sålunda kun- nat prövas av domänstyrelsen, under det att de i 532 fall måst understäl- las Kungl. Maj:ts avgörande.

Att jordbrukarna för sitt uppehälle äro i hög grad beroende av skogens avkastning, framgår vidare av det förhållande, i vilket olika ägoslag in- gå i hemmansbruken. Av förestående utredning har framgått, att åker och till åker reducerad äng utgöra tillsammans i medeltal på bruknings- del i Norrbottens läns lappmark 4'26 hektar, i Västerbottens läns lapp- mark 2'88 hektar samt i Särna och Idre socknar 1'75 hektar. En under- sökning med ledning av uppgifterna i tabell 2 angående summa produk- tiv skogsmark för fastigheter under lappmarkslagen samt det i samma tabell angivna antalet fastigheter giver vid handen, att på varje dylik fastighet kommer i medeltal en skogsmarksareal av inom Norrbottens läns lappmark 170 hektar, inom Västerbottens läns lappmark 141 hektar samt inom Särna och Idre socknar 64 hektar. Beträffande sistnämnda socknar bör dock bemärkas, att den sålunda angivna, jämförelsevis ringa skogsmarksarealen för varje fastighet inom detta område är be- roende av skogsmarkens uppdelning på ett stort antal småfastig- heter, av vilka oftast två eller flera höra till en och samma av ovan redovisade brukningsdelar. Fördelades skogsmarken på det uppgivna antalet brukningsdelar, skulle på en var av dessa komma att belöpa omkring fyra gånger större skogsmarksareal än nyss angivits. Siffrorna angiva oförtydbart, vilket Viktigt rum tillgången till skog in- tager i jordbrukarnas ekonomi. Liknande undersökningar för de båda nordligaste länens kustland visa, att brukningsdelarna i Norrbottens läns kustland hava i medeltal en areal åker och till åker reducerad äng av 436 hektar och produktiv skogsmark av 76 hektar. För Västerbottens läns kustland äro motsvarande tal 5115 och 59 hektar.

En närmare granskning, huru de i tabell 2 angivna summorna för skogsproduktiv mark till fastigheter under lappmarkslagen i de olika landsdelarna fördela sig på fastigheter av olika storlek, ger emellertid också en bild av jordens uppdelning, som icke saknar intresse.

Tillika med de i det föregående lämnade uppgifterna om den i allmän- het på varje brukningsdel belöpande ringa arealen åkerjord visa tabel- lens siffror, att jorddelningen gått så långt, att det i vissa fall starkt torde kunna ifrågasättas, huruvida fastigheternas ägare kunna anses vara besutt— na bönder och ej snarare att betrakta som skogsarbetare, vilka äro hän- visade att till huvudsaklig del söka sin utkomst genom arbete åt andra.

Tab. 15. Fastigheterna under lappmarkslagen procentfska fördelning å storleks- grupper med hänsyn till innehav av skogsproduktiv mark.

| Storleksgrnpper ; L ,, ,, , d ,, | 0—10 I 11—20 Summa 21—50 51—100 101— har har 0—20 har har har har procent av samtliga fastigheter Norrbottens läns lappmark 10”! 70 17'7 16'6 18'2 47'5 Västerbottens ) » 13'8 8'0 21'8 17'8 17'8 42'6 Särna och Idre socknar ...... 36'5 14'8 50'8 200 125 167

En särskild stark förnimmelse av att detta är förhållandet får man, då man finner, att för Västerbottens läns lappmark, för vilken landsdel till— gängligt statistiskt material ger möjlighet till en undersökning, 28'1 % av brukningsdelarna hava en åkerareal, som ej uppgår till 1 hektar. Lägenheter med mindre areal åker än 0'26 hektar äro ej häri inräknade. Ehuru den officiella statistiken ej lämnar tillfälle till en liknande un— dersökning för Norrbottens läns lappmark eller Särna och Idre socknar, finnes dock anledning antaga, att förhållandena i dessa landsdelar ej vä- sentligt avvika från de i Västerbottens läns lappmark rådande.

En sammanfattning av förestående undersökning giver vid handen, att den övervägande delen av befolkningen i de båda nordligaste länens lappmarker samt i Särna och Idre socknar är för sin utkomst hänvisad till jordbruk och skogsbruk. Jordbruket är ett typiskt småbruk, som med en _ ringa areal åker till stor del bygger på ett omfattande ängsbruk 1 för för- sörjning av en kreatursbesättning, i vilken ingår ett i förhållande till åker- arealen och jordbrukets eget behov av dragare stort antal hästar. Skogs- bruket utgör den näring, vilken kan lämna den av »jordbruket med binä- ringar» beroende delen av befolkningen det ekonomiska stöd, vilket i dessa trakter såsom regel är för dem erforderligt. Detta stöd lämnar skogs- bruket dels genom virkesförsäljning från hemmanen tilldelad skog, dels genom arbetstillfällen å såväl hemmansskogarna som ock å skogar, till- höriga staten eller andra skogsägare, vilka icke disponera egna arbets— krafter eller dragare. Det är önskvärt och i flertalet fall även nödvän— digt, att möjligheten till jordbrukets stödjande genom virkesförsäljning och arbetsinkomst från egen skog bevaras genom en sådan hushållning med skogstillgångarna, att de, på sätt jordbruksutskottet vid 1927 års riks-

' Ängsbrukets omfattning kommer att minskas genom den indragning till kronan av hemmanens å kronans marker liggande ströängar, som beslutats genom kungl. kungörelsen den 30 december 1916 och lagen den 22 juni 1921. I ersättning för dessa ängar betalar kronan uppodling och grundgödsling av en åkerareal med en mot ängarna svarande avkast- ning. För Västerbottens läns lappmark hava förrättningarna hittills omfattat 46 564 hektar äng, som skola ersättas med uppodling av 2258 hektar åker. För Norrbottens läns lapp- mark äro motsvarande siffror 38 850 hektar äng och 1904 hektar åker.

dag, såsom i det föregående omförmälts, uttalat, lämna en möjligast jämn avkastning.

Sakkunniga hava övervägt, huruvida berörda jämnhet i skogsavkast- , ningen skulle kunna anses tillräckligt tryggad, därest bestämmelserna i , 1923 års skogsvårdslag ägde tillämpning även på nu ifrågavarande skogar i lappmarkerna och Särna—Idreområdet. Så kunde i Viss grad sägas vara fallet under förutsättning, att skogstillståndet vore sådant, att det i avseende på Virkesförrådets sammansättning och beskaffenhet kunde anses närmelsevis normalt. I skogsvårdslagen stadgat skydd för yngre skog samt de i samma lag meddelade bestämmelserna om skogsägare åvilande reproduktionsplikt skulle i nyss angivna fall i stort sett lägga hinder i vägen för sådant tillfälligt förödande av skogskapitalet, att där- igenom en kommande skogsägare bleve i avsaknad av det stöd från skogs— bruket, som även för honom vore önskvärt och i allmänhet nödvändigt.

Med de förhållanden i avseende på virkesförrådets beskaffenhet, som för närvarande råda å ifrågavarande skogar, i det att, såsom framgår under avdelningen »Skogstillståndet» här ovan, tillgången år gammal, delvis övermogen skog är betydande, under det att förrådet ung och medelålders är jämförelsevis obetydligt, skulle emellertid, därest skogarna stod'e under 1923 års skogsvårdslag, hinder icke föreligga för sådan omfattande av— verkning av icke yngre skog, att i stort antal fall förberörda jämnhet i skogsavkastningen komme att för lång tid framåt äventyras, även om skogsägaren iakttoge lagens stadganden i fråga om skogens återväxt och åtgärder för dennas betryggande.

Sakkunniga anse därför, att skogsvårdslagens bestämmelser icke äro sådana, att de böra vinna tillämpning på ifrågavarande skogar i lapp- markerna samt i Särna och Idre socknar, utan hålla före, att dessa skogar böra underställas en särskild skogslag med sådana för Skogshushåll- ningen reglerande avverkningsbestämmelser, att full trygghet vinnes för att den av i främsta rummet sociala hänsyn önskvärda jämnheten i skogs- avkastningen upprätthålles.

VIII. Allmänna riktlinjer för en reglering av avverkningarna.

När chefen för jordbruksdepartementet år 1927 hemställde om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga i och för en revision av 1915 års lappmarkslag anförde han, såsom tidigare i betänkandet omför— mälts, bland annat, att det borde utredas, huruvida ej vissa ändringar i lagens nuvarande avverkningsregler vore påkallade, särskilt med hänsyn till möjligheten att bättre tillgodogöra den övermogna och skadade skogen. Han torde därvid närmast hava hänsyftat på de uttalanden, som

strax därförut i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 43 till 1927 års riksdag gjorts om önskvärdheten av en undersökning rörande möjligheten att genomföra vissa lättnader i lappmarkslagens nu- varande avverkningsregler. Därvid hade nämligen framhållits, att det borde tagas under övervägande, huruvida ej sådana ändringar i lagen kunde vidtagas, att de gamla sparade virkesförråden kunde avverkas i något snabbare tempo än för närvarande ägde rum samt jämkningar ske i fråga om sättet för utsyningarnas verkställande.

I 1915 års lappmarkslag är såsom allmän regel för avverkningens plan— läggning å de skogar, för vilka lagen gäller, stadgat, att Skogsägarens ekonomiska intresse skall tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsför- måga. Då riksdagen godkände dessa av Kungl. Maj:t föreslagna bestäm- melser, uttalades bland annat, att riksdagen uppfattade uttrycket »skogs- ägare» såsom åsyftande icke blott den för tillfället varande skogsägaren, utan även de efter honom blivande ägarna till skogen, att riksdagen i ut- trycket »uthålligt skogsbruk» icke inlade annat än skogens bevarande i framtiden, samt att med nämnda uttryck så tolkat väl läte förena sig en strävan att med så stor skyndsamhet, som medgåves med hänsyn till möjligheterna för naturlig återväxt, avverka överåriga eller skadade träd och på så sätt omföra ifrågavarande skogar till ordnade bestånd.

Enligt 5 å i lappmarkslagen tillkommer det domänstyrelsen att med iakttagande av de i lagen angivna allmänna reglerna för avverkningens planläggning meddela närmare föreskrifter för skogstjänstemännen rö— rande avverkningsplanen och dess tillämpning. Dylika föreskrifter åter— finnas i gällande tjänstgöringsreglemente för skogsstatens förvaltande personal den 22 september 1924 med däri sedermera i vissa delar gjorda ändringar. Häri föreskrives bland annat, att vid upprättande av av- verkningsplaner för skogar under lappmarkslagen bestämmelserna i de av domänstyrelsen utfärdade föreskrifter angående allmänna skogars in- delning till ordnad hushållning skola i tillämpliga delar lända till efter- rättelse. Ur sistnämnda föreskrifter, i vad de hava särskild betydelse så- som avverkningsregler för nu ifrågavarande skogar, må anföras föl— jande.

Virkesförrådet skall fördelas på tre mogenhetsklasser på sätt är omför- mält å sid. 53 i detta betänkande. För varje skog eller hushållningsenhet bestämmes, med hänsyn tagen till hushållningens allmänna mål, en om- loppstid, varmed förstås den genomsnittliga ålder, vid vilken bestånden normalt böra slutavverkas. Därest en efter ekonomiska principer beräk- nad omloppstid kan väntas medföra framtida olägenheter genom markens försämring, återväxtens felslående, skogsgränsens tillbakagång i fjäll- trakter eller dylikt, bör omloppstiden modifieras så att dylika vådor i ! möjligaste mån avvärjas. Såväl vid avverkningsplanens uppgörande som

ock sedermera vid utsyningen i skogen särskiljas avverkningarna i två grupper, huvudavverkning och iömvoerkning. Till huvudavverkning hänföres avverkning av sådan skog, som vid avverkningstillfället upp- nått en ålder av minst tre fjärdedelar av den bestämda omloppstiden. Till föravverkning räknas uttag av virke genom gallring i bestånd av yngre åldrar. Vid bestämmande av huvudavverkningens storlek bör efter— strävas, att virket kommer till avverkning vid ekonomiskt lämplig tid- punkt, att återväxtmöjligheterna betryggas och att föreskriven fordran på jämnhet i avkastningen i möjligaste mån tillgodoses. Såvida ej andra, mera detaljerade eller eljest väl motiverade beräkningsmetoder anses böra komma till användning, må huvudavverkningen under första tredjedelen av omloppstiden beräknas omfatta hela Virkesförrådet av mogenhetsklasserna 2 och 3 samt hälften av den s. k. »utvecklinngara» skogens massa, sedan avdrag därifrån gjorts med det ungefärliga vii-kes- belopp, som utgöres av skog med en ålder under en fjärdedel av omlopps- tiden. Därest åldersklassförhållandet å skogen ej är alltför abnormt, för- delas det sålunda för en tredjedel av omloppstiden beräknade avverk- ningsbeloppet i lika stora årsavverkningar, varefter beloppet för indel- ningsperioden erhålles genom multiplicering med periodens årantal. Skulle däremot råda abnorm åldersfördelning, böra lämpliga förskjut- ningar göras i årliga avverkningsbeloppet, så att detsamma, allt eftersom förhållandena sådant påkalla, kommer att stegras eller avtaga från det ena decenniet till det andra.

Omfattningen av förav've'rk'ningar bör bestämmas uteslutande med hän- syn till beståndens behov av gallring samt möjligheten att tillgodogöra virket. Beräkning över den utfallande virkesmassan bör grunda sig på vid taxeringen verkställda provuppskattningar eller uppgöras med led- ning av erfarenhet om vad som under liknande förhållanden kunnat ut- tagas. Den gallringsvis uttagna skörden av »utvecklingsbara» ålders— grupper ingår som ett tillägg till den bestämda huvudavverkningen. För- avverkningsbeloppet beräknas för indelningsperioden i dess helhet. Skogs- ägaren äger beträffande nu ifrågavarande skogar bestämma, vid vilket eller vilka tillfällen för utsyning av huvudavverkning det beräknade för- avverkningsbeloppet helt eller delvis skall utsynas.

På grund av bestämmelserna i 1915 års förordning och de härovan om- nämnda tillämpningsföreskrifterna hava under åren 1916—1929 avverk— ningsplaner upprättats för skogar

a) inom Norrbottens läns lappmark med en areal produktiv skogsmark av 391 937 hektar;

13) inom Västerbottens läns lappmark med en areal produktiv skogs- mark av 677 915 hektar och

0) inom Särna och Idre socknar med en areal produktiv skogsmark av 52 717 hektar,

eller tillsammans 1122 569 hektar.

Redan före år 1915 hade emellertid avverkningsplaner upprättats, ehuru icke föreskrift därom var given i då gällande författningar.1 I avsikt att undvika med nya skogsuppskattningar förenade avsevärda kostnader, såväl för fastighetsinnehavarna (hantlangningskostnader) som ock för statsverket, begränsade man under de närmaste åren efter det 1915 års förordning trätt i kraft nyupprättandet av avverkningsplaner och verk- ställde i stället i stor utsträckning revision av de tidigare avverknings— planerna, särskilt sådana som upprättats närmaste åren därförut. Detta förfaringssätt torde varit så mycket mera av behovet påkallat, som det under åren 1916—1919 rådde betydande brist på sakkunnig per- sonal för uppgörande av nya avverkningsplaner.

För att belysa i vilken omfattning avverkningar å skogarna under lappmarkslagen verkställts under de båda senaste tioårsperioderna, vilja de sakkunniga hänvisa till följande ur domänstyrelsens förvaltningsbe— rättelser för åren 1911—1929 hämtade uppgifter.

I medeltal årligen under nedanstående tidsperioder utsynat virke å skogar, som lyda under 1915 års lappmarkslag och äro belägna inom lappmarkerna samt Särna—Idreområdet.

Norrbottens Västerbottens ; Särna och Idre Tidsperioder län län socknar

Kubikmeter fast mått

1911—1915 ............................................... 200 060 564 720 56 000 1916—1920 ................................................ 198166 723 730 54 850 1921—1925 .............................................. 254 900 902 735 64 356 1926—1929 ............................................... ' 345 094 = 1 201 624 ' 66 868

Av ovanstående sammanställning synes, att under första femårsperioden från och med 1916 någon ökning icke inträdde i det under åren 1911—1915 utgående årliga avverkningsbeloppet inom Norrbottens läns lappmark eller i Särna och Idre socknar, varemot avsevärt ökade avverkningar äg- de rum i Västerbottens läns lappmark. Av sammanställningen framgår vidare, att de i medeltal för åren 1926—1929 utsynade virkesbeloppen inom nämnda landsdelar överstego motsvarande virkesbelopp i medeltal för åren 1911—1915 med respektive 725 och 112-s samt 194 %.

Bestämmelsen i 1915 års förordning och domänstyrelsens meddelade föreskrifter angående upprättande av avverkningsplan och verkställan- de av utsyning hava visserligen verkat till ökade avverkningar å nu ifrågakomna skogar. Men den betydande avverkningsökningen torde

1 Dessa planer hade tillkommit i anledning av särskilda föreskrifter, som domänstyrelsen utfärdat bland annat den 2 december 1895, den 27 januari 1903 och den 31 januari 1910. ? År 1929 405 782. ” » » 1 274410. 4 7> :> 70 597.

84 icke hava berott enbart på ändrade författningsbestämmelser och på: grund därav utfärdade särskilda föreskrifter utan därjämte till avsevärdi del på den under senare årtiondena uppkomna ökade möjligheten att' ekonomiskt tillvarataga smärre virkessortiment även från avlägset och med hänsyn till avsättning ogynnsamt belägna skogar. Tidigare hade i allmänhet endast jämförelsevis grova virkessortiment, sågtimmer, fun— nit avsättning från särskilt de inre lappmarksskogarna, i följd varav betydande förråd av även gammal, delvis skadad eller övermogen skog av smärre dimensioner icke kunnat tillgodogöras. Den sedermera inträ- dande starkt ökade efterfrågan framför allt på gran- och furumassaved samt props har möjliggjort, att inom stora delar av ifrågavarande om- råden ekonomiskt lönande avverkning kan ske av dessa mindre virkessor- timent. Såväl gammal skog, till stor del rester från tidigare bedrivna avverkningar, som ock flerstädes gallringsvirke i yngre bestånd av ut— vecklingsbar skog hava genom dessa förbättrade förhållanden kunnat finna avsättning. Vid upprättande av avverkningsplaner hava givetvis dessa förhållanden bidragit till bestämmande av större avverkningsbe- lopp än tidigare.

Att på senare år avverkningar verkställts i ökad omfattning har dess- utom i viss grad förorsakats av de förskottsutsyningar, som med tillämp- ning av bestämmelserna i nuvarande lappmarkslagens 7 % medgivits, och för vilkas omfattning redogörelse tidigare lämnats. I den mån av— verkningsökningen under senare år berott av dessa förskottsutsyningar kommer naturligen en motsvarande minskning i avverkningarna under de närmast följande åren att automatiskt inträda.

Till vilken del den numera inträdda stegringen i det årliga utsynings- beloppet är beroende av den ena eller andra av berörda, därpå inverkan- de omständigheter torde emellertid icke vara möjligt att närmare utreda, så mycket mindre som den ökade efterfrågan på smärre virkessortiment inträtt successivt inom skilda delar av lagens tillämpningsområde.

På grundval av föreliggande uppgifter angående virkesförråd och det- tas fördelning i mogenhetsklasser samt de i gällande avverkningsplaner bestämda årliga huvudavverkningsbeloppen, ävensom med tillämpning av vid riksskogstaxeringen funna massatillväxtprocenter för barrskog inom ifrågavarande landsdelar, hava sakkunniga sökt uppgöra en beräk- ning öven den tid, inom vilken det enligt sammanställningarna befintliga förrådet skog i 2:a och 3:e mogenhetsklasserna skulle vara uttömt un- der förutsättning, att de enligt planerna bestämda årliga huvudavverk- ningsbeloppen kontinuerligt komme att utgå endast av skog, redovisad i detta förråd.

En dylik beräkning måste naturligen bliva i hög grad approximativ, då den bygger på ett flertal antaganden, om vilkas större eller mindre sannolikhet meningarna kunna vara delade. Den synes dock kunna giva ett ungefärligt begrepp om den tid, inom vilken det nuvarande förrådet

av äldre, mera avverkningsmogen skog kan antagas vara avförd från ifrågavarande skogar under förutsättning, att blivande utsyningar av skog till fritt förfogande allt fortfarande verkställas i den omfattning, som är angiven i nu gällande avverkningsplaner, samt förläggas i första hand till skog i mogenhetsklasserna 3 och 2. I enlighet härmed skulle den starkt Övermogna och skadade skogen, den s. k. 3-skogen, kunna an— tagas vara i huvudsak avverkad i Västerbottens läns lappmark inom 30 a 35 år och i Norrbottens läns lappmark inom 40 a 45 år härefter. Återståå ende förråd av nu äldre, mera avverkningsmogen skog skulle därjämte vara avverkad i Västerbottens läns lappmark inom 40 å 45 år samt i Norr- bottens läns lappmark inom 55 a 60 år. Med hänsyn till de ovissa fakto- rer, som ingå i förevarande beräkning, kan nämnda tid givetvis i verk— ligheten bliva 5 å 10 år kortare eller längre än den ovan angivna. Det torde sålunda böra erinras om att å ena sidan en del av det yngre ut- vecklingsbara förrådet inom 30 a 50 år växt in i mogenhetsklassen 2 och således delvis torde bliva avverkat tillsammans med nuvarande förråd av dylik skog, varigenom en del av detta senare kommer att överhållas längre än som beräknats, samt att å andra sidan, såsom ovan framhållits, en del av nuvarande såväl 2— som 3-skog å avlägset och ur avsättnings— synpunkt ogynnsamt belägna skogar utgöres av träd av så små dimensio— ner och så ringa utvecklingsmöjlighet, att de icke nu och möjligen ej hel- ler framdeles kunna ekonomiskt tillgodogöras. Därjämte kommer uppen- barligen viss del av ifrågavarande förråd att förfaras genom vindfäll- ning och torka m. fl. orsaker, utan att dylikt virke blir avräknat vid kom— mande utsyningar. Med hänsyn tagen till föreliggande olika omstän— digheter hålla sakkunniga emellertid före, att de ovan angivna tider, inom vilka det huvudsakliga förrådet av befintlig, mera. övermogen och skadad skog samt äldre avverkningsmogen men frisk Skog skulle vara uttömt, blivit tillnärmelsevis riktigt beräknade.

Det torde vara påtagligt, att 5. k. 3-skog icke hör hemma i ett välskött skogsbruk, utan att dylik skog fortast möjligt bör avverkas. Ett av de krav på skogsskötseln, som bör komma i första hand, är ju att skogsmar- kens produktionsförmåga tillgodogöres, och för tillgodoseende av detta krav måste först och främst den mer övermogna och skadade sko- gen avlägsnas för att lämna rum för mer livskraftiga individer. Man kan därför ej åtnöja sig med att avverkningen av skog i mogenhetsklas- sen 3 utsträckes över en så lång tidsperiod (30—45 år), som med tillämp- ning av nu gällande avverkningsplaner beräknats vara erforderlig. Även om det törhända torde möta svårigheter såväl ur praktisk—ekonomisk syn- punkt som ock i någon män med hänsyn till föryngrings— och återväxt- förhållandena att kunna tillgodogöra hel-a det nu befintliga totala virkes- förrådet av 3-skog på väsentligt kortare tid än omkring 30 år, torde en- ligt sakkunnigas mening hinder icke föreligga för en beträffande huvud- massan av densamma avsevärt kortare realisationstid. Att bestämma en

viss för samtliga nu ifrågavarande fastigheter lika lång tidsperiod, under » vilken berörda skogstillgång skall tillgodogöres, låter sig icke göra, utan — denna tid måste bliva beroende på rådande förhållanden å varje fastighet ' eller hushållningsenhet. Därvid bör särskilt framhållas befintligheten av skogar, som med hänsyn till sin belägenhet närmast äro att betrakta såsom skyddsskogar och därför i avverkningshänseende måste behandlas med särskild varsamhet. Likaledes torde det få antagas, att ett fullständigt utrensande av det övermogna och skadade Virkesförrådet icke kan komma att genomföras ännu på en avsevärt lång tid framåt inom sko- gar, som domänstyrelsen i utfärdade indelningsföreskrifter antytt under benämningen urskogsområden, eller skogar, där på grund av ogynnsam belägenhet möjligheten att avsätta annat än det mera värdefulla virket är särskilt dålig eller där befintligt virkesförråd ännu är i hög grad en- sidigt sammansatt och i huvudsak utgöres av gammal och övermogen skog. Till belysande av de praktiska svårigheter, som ofta föreligga med avseende åt ett borttagande av 3-skogen, vilja sakkunniga erinra, att, en— ligt riksskogstaxeringsnämndens redogörelse angående resultatet av den inom de norrländska länen utförda skogstaxeringen, inom Gävleborgs och Västernorrlands län kubikmassan barrskog av mogenhetsklass 3 upp- går till respektive 133 och 184 % av det totala Virkesförrådet barrskog där— städes. För skogarna inom dessa län hava dock några restriktiva bestäm— melser i fråga om avverkning av äldre skog icke varit gällande, varjämte i allmänhet såväl de skogliga som ock avsättningsförhållandena därstä- des äro och sedan länge varit betydligt mera gynnsamma än inom de om- råden, varom nu är fråga.

Efterföljande tablå redogör för huru enligt riksskogstaxeringsnämn- dens uppgifter virkesförådet barrskog av dimensilmsklass 10—14 cm. —— den lägsta dimensionsklass, med vilken man kan räkna —— å samtliga skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt i Särna ——Idreområdet fördelar sig å magenhetsklasser.

| Virkesförråd i dimensionsklass 10—14 cm.

| därav i mogenhetsklass | 1 | 2 3 ' I | 1 l l

L ä n 5 d e ] Totala förrådet % av % av % av ma ma totala ms totala ms _ totala * förrådet , förrådet l förrådet

%

Norrbottens läns lappmark 10 709 000 6 196 000 57'9 1 371 000) 12'8 3 142 000 293 Västerbottens » >> 12 549 000 8 534 000 680 1 945 000 15'5 2 070 000 16'5 Särna—Idre socknar ...... 1 248 000 659 000 52'8 469 000 37'6 120 000 9'6

Med hänsyn till rådande avsättningsförhållanden kan inom vissa av ovan angivna områden Virke av skog i den dimensionsklass, för vilken före- stående tabell redogör, icke ekonomiskt tillgodogöras, även om skogen är

87 , gammal och delvis s. k. övermogen. Den lärer i Så fall komma att över- hållas till en avlägsen framtid eller eventuellt förfaras. Även om det så- lunda är tydligt, att den övermogna och skadade skogen icke kan kom» rna att helt utrensas, är det å andra sidan otvivelaktigt, att en avsevärd förbättring i nu ifrågavarande hänseende bör kunna genom förändrade be- stämmelser åstadkommas, ty det torde icke kunna bestridas, att lapp- markslagen och därförut gällande stadganden med sina bestämmelser om hushållningen med Virkesförrådet verkat återhållande på skogarnas över- förande från »urskogar» till skogar av en mera normal sammansättning.

När man sålunda går in för att söka fortast möjligt realisera det ska- dade och övermogna Virkesförrådet, måste man emellertid såsom villkor härför uppställa, att skogens föryngring därigenom icke väsentligt för— svåras eller kanske praktiskt taget omöjliggöres. Fara härför kan tän- kas uppstå i fall skogstillgång, varom nu är fråga, förefinnes i samlade bestånd av jämförelsevis stor omfattning i särskilt exponerade lägen, eller där i övrigt synnerliga föryngringssvårighetcr råda. Även om vir- kesvärdet helt spolieras, kan det i sistnämnda fall vara lämpligt över- hålla träd, som på grund av tekniska skador hänförts till mogenhetsklass 3, men som i övrigt äro av sådan beskaffenhet, att de kunna antagas bi- draga till en ökad fröproduktion. Det föreligger då ett fall, när ett nu- varande värde måste offras för det framtida gagn, som därigenom kan vinnas. Dess bättre torde sådana fall bliva tämligen sällsynta.

Där sålunda den såväl skadade som väsentligt övermogna skogen med beaktande av förberörda hänsyn kan tillgodogöras inom en jämförelsevis kort tidsperiod, bör även tillses, att det nuvarande, förhållandevis alltför stora förrådet av annan äldre, mera mogen skog (s. k. 2-skog) må bliva i skälig grad nedsatt. En avsevärd del av detta förråd utgöres nämligen av skog, som avsätter endast obetydlig massatillväxt, och som ej heller kan förväntas nämnvärt förkovras i kvalitativt hänseende.

Såsom här förut anförts, har 'det av sociala skäl ansetts erforder- ligt att söka upprätthålla viss jämnhet i avkastningen från skogen. Där- vid måste dock i enlighet med vad ovan framhållits jämväl beaktas det lika viktiga kravet på sådant ordnande av skogsskötseln, att skogsmar- kens produktionsförmåga tillgodogöres. Under de skogliga förhållan— den, som för närvarande i allmänhet råda i förevarande skogar, kunna emellertid båda dessa synpunkter i regel icke samtidigt fullt tillgodo— ses. Det bör alltså eftersträvas att å fastigheterna söka ernå, så fort ske kan, sådant skogligt tillstånd, att ovannämnda krav jämsides med varandra kunna till fullo beaktas. Men även under den för olika fastig— heter längre eller kortare övergångstid, som måste förflyta, innan det eftersträvade skogliga tillståndet kan sägas vara uppnått, måste tillses, att skogen och de skilda bestånden bliva föremål för all den omvårdnad, som är möjlig, utan att den uppställda fordran på viss jämnhet 'i av- kastningen i högre grad tillbakasättes.

Det skogstillstånd, som efter vad ovan sagts bör eftersträvas, kan sägas vara för handen, då marken är upptagen av ett med hänsyn till stånd- orten skäligt stort virkesförråd medi huvudsak sådan fördelning på skilda ålders- eller mogenhetsklasser, att vid ordnad skogsskötsel en för fram- tiden uthållig jämn avkastning kan erhållas. Inom vilken tid ett dylikt skogstillstånd närmelsevis kan vara att emotse på skilda fastigheter, är uppenbarligen beroende av nuvarande skogliga förhål- landen därstädes. En mera hastig avverkning av det jämförelsevis betydande förrådet gammal skog, åtföljd av energiska åtgärder för upp- dragande av nya bestånd dels å uppkommande hyggen, dels å skogsmar- ker, som efter tidigare företagna avverkningar antingen ligga skog- lösa eller ock äro upptagna av glesa, otillfredsställande bestånd, ge— nom vilka markens produktionsförmåga allenast i ringa grad kan till- godogöras, skulle visserligen relativt snabbt leda till ett sådant skogligt tillstånd, att markens produktionsförmåga kunde tillgodogöras. Med ett dylikt förfaringssätt komme emellertid önskemålet att även under över- gångstiden upprätthålla viss jämnhet i skogsavkastningen i allmänhet att i högre grad åsidosättas, varjämte den tidpunkt, då Virkesförrådet kunde antagas vara mera jämnt fördelat på skilda ålders- eller mogenhetsklas— ser, i regel komme att framskjutas. Övergångstiden skulle bli längre ju större del av det befintliga Virkesförrådet utgjordes av gammal skog. När nämligen de bestånd, som grundlades inom närmaste framtiden allt eftersom den förutsatta mera hastiga realisationen av moget och över— moget virke genomfördes, en gång uppnådde en sådan ålder och utveck- ling, att de skäligen mera allmänt borde bliva föremål för föryngrings- huggning, vore sannolikt tillgången av mogen skog i allmänhet fortfaran- de abnorm, även om det kunde förväntas, att i högre grad övermogen eller skadad skog då icke skulle förefinnas eller åtminstone endast i ringa omfattning. För uppnående av det eftersträvade framtidsmålet, att sko— garna kunna lämna en jämn avkastning till stöd för efterkommande ge- nerationer, är sålunda erforderligt, att det nu befintliga förrådet av mogen skog avverkas successivt under en med hänsyn till befintlig mängd och beskaffenhet av ännu icke mogen skog lämpligt avvägd tids- period.

Inom vilken tid det nuvarande mogna och övermogna Virkesförrådet å skilda fastigheter bör med hänsyn tagen till såväl skogsvårdens som jämnhetens intresse tillgodogöras, blir sålunda beroende av dels dess be- skaffenhet dels ock myckenheten därav, såväl absolut som även i jäm- förelse med annan skogstillgång, som ännu icke på grund av ålder, be— skaffenhet och tillväxtenergi skäligen behöver eller bör bliva föremål för föryngrings- eller slutavverkning.

Av den i tabell 7 lämnade sammanställningen angående den beräknade storleken m. rn. av nuvarande skogstillgång framgår bland annat, att det sammanlagda förrådet skog i mogenhetsklasserna 2 och 3 enligt av- verkningsplanerna utgör 72, 70 och 67 % av den totala skogstillgången å

förevarande skogar inom respektive Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar. Ifrågavarande virkesförråd överstiger således högst avsevärt det, som i jämförelse med det yngre utvecklingsbara förrådet normalt borde finnas, varjämte detsamma till väsentlig del utgöres av i högre grad övermogen eller skadad skog. På grund härav är det enligt sakkunnigas mening ofrånkomligt, att avverk- ningen av det äldre, avverkningsmogna Virkesförrådet bedrives i en av- sevärt snabbare takt än den, som enligt nu gällande grunder i allmän— het tillämpas. Om än en dylik forcerad avverkning flerstädes kan hava till följd, att skogsavkastningen en eller annan 20—årsperiod härefter kommer att kvantitativt nedgå, är det å andra sidan icke uteslutet, att detta mindre avverkningsbelopp ändock i värde blir lika stort eller t. o. m. större än den under tidigare period tillgodogjorda större virkes— mängden, enär denna senare ofta till ej ringa del utgjorts av starkt över- mogen eller skadad skog av jämförelsevis lågt värde per kubikenhet. Därjämte kan förväntas, att avkastningen av gallringsvirke ur yngre bestånd, vilket virke icke anses höra i avverkningsplan till massan fast- ställas, blir högre under kommande perioder än under nu löpande. Sak- kunniga anse sig i detta sammanhang även böra erinra om den alltmera skärpta konkurrensen om avsättning på världsmarknaden för de för- ädlade skogsprodukterna särskilt i fråga om sågade varor. På grund här— av hava fordringarna på virkets kvalité stigit i påfallande grad. Detta förhållande synes vara av Särskild betydelse med hänsyn till ifrågava- rande fastigheters stora förråd av sådan övermogen skog, som årligen i avsevärd utsträckning kvalitativt försämras och avtager i användbar— het. Genom en i större omfattning än hittills bedriven avverkning un- der närmaste tiden framöver erhålles även ökad möjlighet att på tillbör- ligt sätt vårda bestånden för tillväxtens höjande även i fråga om äldre men frisk skog.

Enligt de sakkunnigas mening bör i regel avverkningsplan upp- rättas för varje fastighet, varvid fastställes den kvantitet mogen skog (av— verkningsbelopp), som årligen må uttagas under planens giltighetstid. Det blir sålunda i första hand vid avverkningsplanens uppgörande, som härovan angivna riktlinjer för avverkningarnas bedrivande komma till användning. Dessutom skola dessa riktlinjer noggrant följas av veder- börande förrättningsmän vid verkställandet av utsyningen och stämp— lingar. Slutligen bör skogsägaren själv följa desamma i den mån han kan komma att på egen hand verkställa avverkning. Visserligen finnes icke något direkt tvångsmedel gentemot skogsägaren därvidlag, men'den påföljden kan alltid uppkomma, att myndigheten vidtager ändring i av- verkningsplanens bestämmelser och även föreskriver, att särskilt till- stånd skall inhämtas för huvudavverknings företagande, därest skogs— ägaren — med åsidosättande av de angivna direktiven för avverkningen '— avverkar på sådant sätt, att grunderna för planens uppgörande bliva

i avsevärd grad rubbade.

Föryngrings- frågans be- handling fram till 1890-talet.

IX. Föryngringsfrågan. A. Återblick.

Innan de sakkunniga ingå på en närmare redogörelse för sin uppfatt- ning om föryngringsförhållandena och de bestämmelser till föryngrin- gens befrämjande, som böra infogas i den ifrågasatta nya skogslagstift- ningen, torde en återblick på vissa tidigare åskådningar, förslag och be- stämmelser vara på sin plats.

I de författningar, som under senare årtionden av förra århundradet ansåges böra utfärdas för reglerande i ena eller andra avseendet av skogs- hushållningen å enskildas och av enskilda disponerade skogar i lappmar- kerna samt Särna och Idre socknar m. fl. områden, meddelades inga ut- tryckliga föreskrifter angående åtgärder för främjande av skogens för- yngring och återväxt. Förhållandet kan likväl icke tolkas såsom ett tec- ken på att man vid denna tid saknade intresse för denna vitala del av skogshushållningen. Ett par exempel på statsmakternas intresse därför må här anföras. Enligt den år 1869 utfärdade kungl. förordningen an— gående åtgärder till förekommande av skogsförödelse på Gotland ägde Konungens befallningshavande att meddela avverkningsförbud, om skogs- mark så skövlades eller föröddes, att skogens naturliga återväxt omöjlig— gjordes eller äventyrades; vidtoges därefter ändamålsenliga åtgärder för skogens återväxt å den avbrukade marken, kunde förbudet återkallas. I en till 1874 års riksdag avlåten proposition föreslog Kungl. Maj :t anta- gandet av en för hela riket gällande skogslag med stadganden angående den enskilde skogsägarens skyldighet att inom viss tid efter avverkning försätta marken i skogbärande skick. Båda kamrarna fattade också i detta ärende positiva beslut. Då dessa emellertid sinsemellan voro skilj— aktiga och ej blevo föremål för sammanjämkningsförsök, ledde de icke till något resultat.

Den vid denna tid allmänna oron för följderna av de starkt ökade skogs- avverkningarna i Norrland hänförde sig för visso även till ett befarat äventyrande av skogens återväxt. Då statsrådet Gripenstedt år 1865 i statsrådet föredrog det förslag, som sedermera ledde till 1866 års kungl. förordning angående dispositionsrätten över skogen å sådana skatte- hemman, som uppkomma av nybyggen, vilka hädanefter från kronan upplåtas, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter icke blivit behörigen fullgjorda, yttrade han, att det gällde att förhindra »en spekulation att slå under sig stora sträc- kor av dyrbar skogsmark, varå den växande skogen sedermera hastigt

och för all framtid förstöres». Vid 1873 års riksdag, då med riksdagens god- kännande av 8 å i Kungl. Maj:ts förslag till avvittringsstadga för lapp- markerna dispositionsrätten till skogen å skatte- och frälsehemman där— städes reglerades, yttrade statsrådet Bergström. under debatten i första kammaren: »Att skogen äger bestånd inom lappmarkerna, är av så stor betydelse för hela landet, att inga åtgärder och försiktighetsmått därför böra underlåtas. Borttages denna stormkappa, blir landet upplåtet för förstörelse».

Lagstiftningen för ifrågavarande skogar inskränkte sig vid denna tid till föreskrifter om reglering av avverkningens storlek samt utsyning. Förklaringen därtill ligger nära till hands. Det gällde ju först och främst att hejda det befarade omedelbart förestående försvinnandet av befintligt virkesförråd. Denna hushållning liksom även utsyningen genom skogs- statens personal ansågos vara förutsättningen för att det mål skulle upp- nås, som med längre sikt uppställdes, nämligen skogens framtida bestånd. Statsrådet Bergström, som omnämnde, att nybyggarna ofta redan på för- hand sålt sina blivande skogsområden, uttalade som sin förvissning, att, om dessa finge full dispositionsrätt, alla nybyggen snart skulle vara skövlade. Botemedlet häremot vore, att »av skogen väl må tagas så mycket, som utgör dess naturliga avkastning, men icke något därutöver». Redan vid ovannämnda tillfälle år 1865 yttrade statsrådet Gripenstedt, att själva utsyningen måste anses såsom en huvudsaklig del av den ra- tionella skogsvård, som hädanefter borde åligga skogsägaren, samt att avverkningens fördelning på längre tidrymd befordrade återväxten ge— nom det skydd de kvarstående större träden lämnade den uppväxande småskogen. Han framhöll vidare, »att icke trakthuggningssystemet utan det 8. k. systemet av ordnad blädning bör för de nordliga skogarna an- vändas, torde för närvarande anses vara utom allt tvivel».

De anförda uttalandena av män i ansvarig ställning hava sitt intresse i detta sammanhang, därför att de torde kunna sägas återspegla en all— män opinion bland såväl lekmän som fackmän. Ännu så sent som i ett underdånigt utlåtande den 26 maj 1885 angående ifrågasatta lagstiftnings- åtgärder för främjande av vården av enskildas skogar, meddelade domän- styrelsen, att, i fråga om huruvida skogsodling ansåges erforderlig för återväxtens befordrande, vederbörande skogsstatstjänstemän i Norrland ansett, att därstädes så i allmänhet icke vore fallet, utan att självsådd syntes i regel vara tillfyllestgörande. Ännu i början av 1880-talet syn— tes sålunda föryngringsfrågan såsom sådan i Norrlandsskogarna icke varit aktuell i den bemärkelsen, att den väckte allvarliga bekymmer. För- yngringen ansågs betryggad i och med att avverkningarna bedrevos med en viss försiktighet.

Emellertid blev uppfattningen om föryngringen och orsakerna till återväxtens uteblivande så småningom en annan. Redan i ovannämnda skrivelse år 1885 framhöll domänstyrelsen för egen del, att de överdrivna

Förgngrings- frågan och det praktiska skogsbruket.

avverkningarna yttrade sig i en utglesning av skogen, varigenom den största kvantiteten virke uttoges genom utplockning av »ett tråd här, ett träd där», därvid tillräckligt stora föryngringsytor icke uppkomme. I Norrland ägde endast till timmer dugliga träd saluvärde. Den plan- lösa blädningen hade avgjort vida mer bidragit till det överklagade dåliga skogstillståndet än kalhuggning av några jämförelsevis få skogs- trakter.

Redan år 1884 hade direktören vid Skogsinstitutet C. G. Holmerz och dåvarande jägmästaren Th. Örtenblad börjat sina undersökningar om föryngringen i Norrbottens län, vilka sedan fullföljdes i det övriga Norr- land t. 0. m. är 1890. Holmerz och Örtenblad funno, att efter avverk- ningarna, såsom de bedrivits, med uttagande av endast vissa grövre di- mensioner, återväxten i allmänhet icke infann sig. Lektorn vid skogs— institutet Alö. Nilsson och jägmästaren K. G. G. Norling kommo efter sina undersökningar år 1894 i de tre södra norrlandslänen jämte Dalarna till samma resultat. I en av prof. A. G. Högbom år 1894 publicerad upp- sats meddelade denne preliminära resultat av undersökningar gjorda fö— reträdesvis inom Västerbottens läns kustland och lappmark. Högbom framförde där sin uppfattning om skogseldarnas dominerande roll för de olika skogstypernas uppkomst och framhöll, att reglerna för skogarnas vård och för det med hänsyn till föryngringen ändamålsenligaste av— verkningssättet måste lämpas efter de biologiska utvecklingslagarna och 'de skilda skogsbeståndens olika krav.

Under 1880- och 1890-ta1en sålunda gjorda undersökningar och vunna erfarenheter blevo till stor del grundläggande för det fortsatta och un— der de senaste decennierna målmedvetet bedrivna forskningsarbetet rö- rande föryngringen i norrlandsskogarna.

Möjligheterna att, med hänsyn till avsättningsförhållandena, genom- föra verkliga föryngringshuggningar i Norrland hava naturligen å olika orter inträtt under växlande tider. Medan i äldre tider skogselden var den store skogsföryngraren, kunde efter avverkning en god föryngring infinna sig i regel endast med det avverkningssätt, som tillämpades i svedjebruket och vid husbehovsavverkning i närheten av byarna, var- igenom större eller mindre kalytor uppkomme. Dessutom kunde lokalt goda föryngringsförhållanden skapas på den tid, då avverkning även av smådimensioner för kolning bedrevs för de i Norrlands kustland spridda järnbrukens räkning.

I stort sett, och särskilt gäller detta de inre delarna av Norrland, kom- mo emellertid avsättningsförhållandena och därmed möjligheterna till föryngring efter avverkning att under senare årtiondena av 1800-talet bestämmas av den vid denna tid till storindustri uppväxande Sågverks— industrien. Det framgår av den redogörelse för avsättningsförhållan- dena, som de sakkunniga i annat sammanhang lämnat, att sågverksindu— strien till en början kunde tillgodogöra sig endast träd av grova dimen-

sioner. Sågtimrets minimidimensioner sjönko visserligen så småningom, men en mera allmän och genomgripande förbättring i avsättningsförhål- landena inträdde först i och med att cellulosa- och trämasseindustrien fat- tade fast fot i Norrland.

Sistnämnda industri med åtföljande möjlighet till avsättning från sko- garna av även mindre virkesdimensioner kommo emellertid icke till stånd inom de två nordligaste länen förrän under första decenniet efter sekelskiftet och även då i jämförelsevis ringa utsträckning. Med hänsyn härtill samt då kostnaden för virkets flottning m. m. i stort sett lade hinder i vägen för avverkning av mindre virkessortiment, såsom sparrar 'och props m. m. annat än från de mer välbelägna delarna av länens kust-— landsområden, bedrevos avverkningarna i lappmarken ännu vid denna tid i stor utsträckning genom en försiktig utplockning av den grövre till sågtimmer dugliga skogen. Härtill bidrog ock i väsentlig grad förelig- gande behov att så mycket som möjligt genomgå skogsbestånden med en s. k. förhuggning för tillvaratagande av skadad och övermogen skog, allt- eftersom denna med nya flottleders utbyggande och ökad efterfrågan på virke erhöll värde. Önskemålet att tillvarataga detta senare virkesför- råd, i den mån avsättning därför funnes, trängde delvis föryngrings- frågan i bakgrunden. Den i allmänhet rådande osäkerheten om lämpli- gaste huggningsmetoder och andra åtgärder för föryngringens befräm- jande och återväxtens upphjälpande _ föranledd bl. a. av utförda, till sina resultat ej sällan misslyckade försök i dessa avseenden — synes även hava påverkat förrättningsmännen vid utsyningarna sålunda, att de mångenstädes underläto öppna tillräckligt stora föryngringsluckor, även 'där avsättningsförhållandena medgåvo ett dylikt förfarande.

Det starkt ökade intresse för skogliga frågor, särskilt för återväxtens betryggande, som inom landet i allmänhet väcktes till liv under seklets början och bland annat tog sig uttryck i den år 1905 ikraftträdande nya skogsvårdslagen liksom i den verksamhet, som bedrevs av de i samband därmed inrättade skogsvårdsstyrelserna, framträdde givetvis också i Norrland, även inom dess två nordligaste län, ehuru den nya skogslagen icke ägde tillämpning för dessa läns enskilda skogar. I spetsen för ut- vecklingen å de enskilda skogarna gingo vissa bolag, vilka igångsatte och fullföljde ett energiskt föryngringsarbete, karakteriserat av dikning- ar, kulturer och bränningar. I någon ehuru självfallet i mera inskränkt mån kom denna företagsamhet även vissa bolagsskogar i lappmarkerna 'till godo. Samtidigt bedrevos skogsvårdsarbeten av intresserade skogs— statstjänstemän å de norrländska kronoparkerna. Erinras bör också om det betydande intresse för skogarnas föryngring, som nedlagts av den år 1882 grundade »Föreningen för skogskultur i Norrland», numera (se- dan 1914) »Norrlands skogsvårdsförbund». Alltifrån denna förenings tillkomst hava med föryngringen sammanhängande frågor av olika förfat- tare diskuterats i dess tidskrift.

År 1897 väcktes inom nämnda förening tanken på anordnande av skogs— försöksverksamhet för studier av den norrländska föryngringsfrågan. Åren 1909 och 1910 fattade föreningen formligt beslut i denna riktning, och ett utförligt program för verksamheten utarbetades. Beslutet stan- nade visserligen på papperet av brist på bidrag från skogsvårdsstyrel- serna, varpå förslaget byggde. Det omnämnes likväl här såsom ett ut- tryck för en allmänt rådande mening hos såväl skogsstatstjänstemännen som de enskilda större skogsägarna (bolagen) och deras representanter, nämligen att något måste göras för att bringa större klarhet i föryng- ringsproblemet. En tillfredsställande lösning av detta problem ansågs nödvändig för säkerställandet av den växande industriens framtida be- hov av råvara.

Redan det första momentet i föryngringsprocessen, sättet för avverk- ningens bedrivande, var alltjämt en öppen och omstridd fråga. En av de skogsstatstjänstemän, som mest energiskt i handling, skrift och tal ägnat sina krafter åt arbetet på den norrländska föryngringsfrågans lö- sande, numera överjägmästaren Anders Holmgren, diskuterade i Norr- lands skogsvårdsförbunds tidskrift 1914 frågan »Blädning och trakthugg— ning i norrlandsskogar». Holmgren framlade där sin på praktisk verk- samhet, studier och egna systematiska försök i Norrbottens kustland och Jämtland grundade uppfattning, att blädning i åtminstone den kategori av granskogar, som blivit kallad den mossrika granskogen, i det stora hela ej på långt när lett till så gynnsamma föryngringsresultat, som vid rationell skogsvård vore en oeftergivlig fordran. Trakthuggning måste därför tillgripas i Norrlands råhumusrika granskogar av hög bestånds- ålder. Då Holmgrens metod för trakthuggning, den s. k. kulisshugg— ningen, mångenstädes i mer eller mindre modifierad form vann en ej obe— tydlig tillämpning såväl å kronoparkerna som även å enskilda skogar i lappmarkerna, må metoden och dess tillämpning här beröras med några ord. Systemet innebar avverkningens fördelning på ett antal med linje- raka gränser utlagda hyggen om 60—100 m. bredd och 250—500 111. längd. Jämsides med hyggets långsida löpte en orörd eller svagt genomrensad skogskuliss av enkla eller dubbla hyggesbredden, varefter åter följde ett nytt hygge parallellt och av samma storlek som det förstnämnda o. s. v. De efter avverkningen kvarstående minsta dimensionerna skulle kull- fällas vid en avverkningen regelmässigt efterföljande hyggesrensning, varefter på hygget endast plantor och buskar med den beskaffenhet och placering, att de ansågos lämpliga att ingå i det nya beståndet, kvarstodo. Systemet ansågs medföra ordning och reda i skogen och motverka vind- fällningar. De öppna kalytorna voro vidare en förutsättning för mar- kens omvandling till det skick, att föryngringen kunde uppspira. Natur- lig besåning väntades från hyggeskanterna; om denna uteblev eller dröjde alltför länge, skulle emellertid byggena skogsodlas, i regel med tal], vilket ingick som ett led i regenerationen.

Kulisshuggningsmetodens stora och bestående betydelse torde kunna sägas ha legat i dess bestämda krav på tillskapande av verkliga föryng- ringshyggen. Å andra sidan framträdde snart nog olägenheterna av ett strikt genomförande av densamma; de många hyggeskanterna vållade i vissa starkt övermogna bestånd _ trots linjerakheten — vindfällning och avtorkning i kvarstående skogskulisser; terräng och beståndsförhållan- den fingo ej utöva behörigt inflytande på bestämmandet av hyggenas form och storlek 0. s. v.

I mer eller mindre nära anslutning till vetenskapligt lagda undersök- Inrättandet ningar arbetade sålunda praktikens skogsmän på att föra den norrländ- egg.—525233;- ska föryngringsfrågan framåt. Som ovan antytts var man t. o. m. på anstalt och enskilt håll vid en viss tidpunkt beredd att starta en systematisk försöks- fågelägg. verksamhet för ändamålet. Detta kan synas anmärkningsvärt, då stats- a_v föryng- makterna redan 1902 inrättat en vetenskaplig institution, statens skogs- "”gsf'ågm l'örsöksanstalt, med uppgift att genom studier och försöksverksamhet bi- draga till lösningen av för den praktiska skogshushållningen vitala biolo— giska och andra skogliga frågor. Skogsförsöksanstalten upptog i enlig- het med för densamma fastställt allmänt program även till behandling en del speciellt norrländska frågor såsom markberedningsåtgärder i blädade tallbestånd och upptagande av luckor eller hyggen av olika storlek i granbestånd. År 1909 utökades föryngringsprogrammet rörande Norr- land genom beslut om anordnande av flyttningsförsök av tallfrö från sydligare trakter, vilka försök anlades åren 1911—1912. Skogsförsöksan- stalten hade emellertid lagt arbetet på lång sikt enligt den utan tvivel i sig själv riktiga principen, att föryngringsproblemet först skulle kritiskt studeras för vinnande av klarhet om huru verkligt systematiska försök över huvud borde anordnas. Isolerade man icke för ett vetenskapligt djupgående detaljstudium envar av de faktorer, som inverkade på för- yngringen, kunde man väl iakttaga och statistiskt sammanfatta resultatet å olika provytor. Men innan dylika specialundersökningar verkställts, vore det en vansklig sak att generalisera de från provytorna inhämtade resultaten. Med sådan utgångspunkt gick föreståndaren för anstaltens naturvetenskapliga avdelning, sedermera professor Henrik Hesselman, till värvet. I en lång rad avhandlingar och uppsatser, börjande med »Studier över de norrländska hedarnas föryngringsvillkor I» (1910), har Hessel- man sedermera publicerat resultaten av sin för den norrländska skogs- vården grundläggande markforskning.

Det torde vara på sin plats att jämväl i korthet erinra om vilken ställ- Norrländska ning den norrländska skogsvårdskommittén 1912 intog till frågan om 133232" återväxtens förekomst och föryngringens underlättande. Denna fråga 1913 behandlade den norrländska skogsvårdskommittén huvudsakligen i sam- band med frågan om hushållningen å statens skogar. Kommittén kon- staterade, att återväxten efter avverkningarna i stort sett var otillfreds- ställande. Visserligen saknades icke alltid plantor. Dessa kunde tvärt-

1915 års för- ordning ( lapp- markslagen).

om förekomma ganska rikligt. Men de vore ofta sjukliga och förkrymp- ta och syntes sakna utvecklingsmöjligheter. Kommittén hade själv iakt- tagit flera årtionden gamla hyggestrakter, där nöjaktig återväxt ännu saknades; och då det kvarvarande beståndet därjämte ej sällan bestode av överåriga glest stående träd, förefunnes ringa utsikter för självför- yngring på sådana ställen. Att erhålla självsådd syntes kommittén svå- rast på vissa torra hedland och på de högst belägna vattendelarna mellan älvdalarna, där marken var mer eller mindre steril, samt på såväl för- sumpade som torra marker med tjockt växttäcke av mossor och bärris. Kommittén framhöll, att föryngringssvårigheterna vore av flera slag, och att föryngringsfrågan för Norrlands del ännu icke kunde anses ut- redd, men att den vore föremål för utredning inom skogsförsöksanstalteu. Kommittén betonade emellertid vikten av att återväxt uppkomme så snart som möjligt efter avverkningen. Särskilt i Norrland, där fröår van- ligen inträffade med ganska långa mellanrum och tiden för den nöj- aktiga besåningen på den grund ofta utsträcktes till 15 a 20 år och där- över, vore det av vikt, att genom lämpligt avverkningssätt och markbe- redningsåtgärder befrämja självsådden. Kommittén uttalade vidare som sin mening, att man för framtiden å dessa skogar vore hänvisad att bygga på skogens självsådd men att, då avkastningen — frånsett hus- behovet — borde få uttages endast efter föregående stämpling, återväx- ten i de flesta fall torde vara tryggad, även om föryngringstiden kunde bli avsevärt lång. I anslutning till sin sålunda uttalade mening före- slog därför kommittén på sätt tidigare omnämnts, att å vissa marker avverkningen skulle bliva beroende av Vissa direkta föryngringsåtgär- ders vidtagande. Åtgärder, som på övriga delar av skogen av skogs- ägaren vidtoges till påskyndande av föryngringen, borde föranleda ök- ning av avverkningsbeloppen i förhållande till den förkortning av om- drevstiden, som bleve en följd av samma åtgärder.

I huvudsaklig överensstämmelse med den norrländska skogsvårdskom- mitténs förslag kom 1915 års s. k. lappmarkslag icke att innehålla be- stämmelser, som direkt framtvingade föryngringsåtgärder. I den Kungl. propositionen hade föredragande departementschefen erinrat om den praxis, som under ett antal år av domänstyrelsen tillämpats. Förhöj- ningar i de enligt gängse normer uträknade avverkningsbeloppen hade medgivits under villkor, att skogsägaren utförde de skogsvårdsåtgärder efter avverkningen, som ansågos erforderliga å hyggestrakten.

En fortsatt tillämpning av denna praxis befästes nu genom bestäm- melsen i lagen, att utsyningsprotokollet skulle innehålla uppgift om bland annat de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å hyggesområdet, som blivit i avverkningsplanen eller eljest föreskrivna såsom villkor eller angivna såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skulle vidtagas. Uppställande av dylika villkor medförde emellertid ej rätt för utsyningsförrättaren att överhuvudtaget

vägra utsyning, ifall åtgärderna icke komme att verkställas. Departe- mentschefen hade i propositionen förklarat, att dylika villkor hörde ihop med fråga om en viss förhöjning i avverkningsbeloppet. Att avsikten icke var någon annan, framgår även därav att i enlighet med departe- mentschefens mening norrländska skogsvårdskommitténs förslag — att på visst slags mark, där naturlig återväxt icke var möjlig, erhållande av utsyning skulle göras beroende av skogsvårdsåtgärders vidtagande —— utbyttes mot föreskriften, att område, där i följd av markens försump- ning, brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt vore väsentligt försvårad, skulle i avverkningsplanen behandlas för sig.

Att märka är jämväl den i lagen införda bestämmelsen om förbud att även för husbehov utan tillstånd avverka av utsyningsförrättare läm- nade och särskilt märkta fröträd. Bestämmelsen hade föreslagits av kom- mittén i syfte att förhindra avverkning för husbehov av fröträd avsedda och nödiga för föryngringen.

År 1916 trädde inom skogsförsöksanstalten den nya »Avdelningen för föryngringsförsök i Norrland» i Verksamhet, vartill riksdagen samma år beviljat medel på extra stat. Om de motiv, som lågo till grund för den nya avdelningens inrättande, liksom om dess allmänna arbetsprogram lämnade skogsförsöksanstaltens chef, professor Gunnar Schotte, besked i sitt yttrande till dess styrelse i oktober 1915. Härav inhämtades bland annat följande.

De år 1911—1912 gjorda förflyttningsförsöken med sydligt tallfrö, de mest omfattande proveniensförsök, som någonstädes blivit utförda, hade lämnat värdefulla resultat. Det hade kunnat konstateras, att vid skogs- odlingar i Norrbotten frö från mellersta Sveriges bättre skogstrakter eller södra Norrland icke kunde användas. Vissa önskemål hade vid de sedvanliga programdiskussionsmötena åren 1909 och 1912 uttalats, näm- ligen att den naturvetenskapliga avdelningens teoretiska utredningar borde föregå direkta praktiska försök i större skala. I överensstämmelse härmed hade denna avdelning upptagit undersökningar över risbränning— ens och kalhuggningens inflytande på marken, vilkas resultat inom kort väntades bliva färdiga. Likaledes komme resultatet av den i enlighet med 1912 års program verkställda undersökningen om det norrländska skogsfröets markgroningsprocent och om detsammas s. k. eftergroning i marken att publiceras under året. Vidare hade utlagts försöksytor för studium av såddernas beroende av såddtiden (höst och Vår). På arbets- programmet för 1915—1917 stode utvidgade studier över skogsträdens gro- ningsbiologi samt vidare undersökningar angående kalhuggningens inver- kan på markens kväveomsättning etc. Den norrländska föryngrings— frågan hade alltså fått ett väl tillgodosett utrymme på anstaltens pro- gram.

Emellertid, fortsätter Schotte, hade kravet på ett hastigare realiserande av den gamla icke utvecklingsbara skogen i Norrland skjutit den norr-

Program för skogsförsöks- anstaltens av- delning för föryngrings— försök i Norrland.

Kungl. do- mänstyrelsen m. fl. 1923— 1925 om lapp- markslagen.

ländska föryngringsfrågan alltmera i förgrunden. Statsmakterna önskade större inkomster från de norrländska kronoparkerna genom ökade av- verkningar men syntes även vara villiga att nedlägga större kostnader för erhållande av återväxt än tillförne (statsrevisorernas berättelse för år 1913 rörande domänstyrelsen). Slutligen hade representanter för de enskilda skogsägarna i övre Norrland framställt liknande krav beträf- fande egna skogar (Svenska Trävaruexportföreningens inlaga till Kungl. Maj:t rörande lappmarksskogarna den 29 november 1913). Visserligen vore de mer djupgående utredningar, som utfördes av anstaltens natur- vetenskapliga avdelning, ännu ej slutförda; men de redan utförda under- sökningarna hade liksom skogsavdelningens proveniensförsök i avsevärd grad belyst föryngringsproblemet. Såväl dessa undersökningar som den diskussion, vilken förts mellan intresserade skogsmän, hade haft till följd, att riktlinjerna för de norrländska skogarnas föryngring nu låge klarare än 1909 och 1912, vid vilka tillfällen möjligheten att med hopp om fram- gång anlägga praktiska försök i större skala livligt debatterats. De lin- jer, efter vilka den nya avdelningen borde arbeta, omfattade följande undersökningar och försök, som alltså skulle komplettera skogsförsöks- anstaltens allmänna program:

1) norrlandsskogarnas fröproducerande förmåga; 2) tillvägagångssätt för erhållande av naturlig föryngring samt för olika skogsodlingsåtgärder såsom sådder och planteringar;

3) de i Norrland utförda stora myrutdikningarna och deras resultat.1 Med detta innehåll utstakades ett preliminärt schema, enligt vilket un— dersökningarna tänktes vara i huvudsak slutförda under loppet av 15 år. Under första 5-årsperioden skulle försöksytorna utläggas; under den andra ansåges endast en viss tillsyn och smärre kompletteringar av de— samma vara erforderlig; under den tredje 5-årsperioden slutligen skulle revisioner av ytorna fullföljas och resultaten sammanställas och publi- ceras. I Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag i frågan beto- nades emellertid, att något bestämt fastslående vid detta tillfälle av en viss plan icke borde äga rum, då ju under försökens fortgång både änd— ringar, tillägg och kanske även uteslutningar kunde visa sig behövliga eller lämpliga. Den nya avdelningens föreståndare blev jägmästaren "fil. kand. E'. Wibeck.

År 1914 hade domänstyrelsen i underdånigt utlåtande i anledning av svenska trävaruexportföreningens yttrande över norrländska skogsvårds— kommitténs förslag till skogslag för lappmarkerna m. m. uttalat bland annat, att med den enligt styrelsens mening alltför hastiga realisationen av befintlig gammal skog, vilken trävaruexportföreningen ifrågasatt, skogsodling tvivelsutan komme att bliva nödvändig i mycket stor omfatt-

1 Frågor stående i samband med saukmarkerna och deras avdikning hava sedermera över-— flyttats till annan avdelning inom anstalten.

ning, utan att ändock någon säkerhet vunnes för att återväxten därmed vore betryggad. Inom lappmarkerna utförda skogskulturer hade i många fall givit mycket nedslående resultat. Det- syntes därför innebära en fara att i stor omfattning ordna avverkningarna på så sätt, att återväxtens tryggande måste baseras på skogsodling. Erfarenheten om föryngrings- förhållandena i lappmarkerna sträckte sig knappast längre, än att man med framgång kunde underhjälpa och främja den metod för skogarnas föryngring, varav naturen själv betjänat sig.

Efter 8 års erfarenhet av 1915 års förordning och dess tillämpning av- lät domänstyrelsen en underdånig skrivelse den 22 december 1923, som gjorde frågan om lappmarkslagen på nytt aktuell. Däri angåvos de in- effektiva föryngringsbestämmelserna såsom det ena av de två motiv, var- för lappmarkslagen tarvade revision. Domänstyrelsen uttalade denna gång, att det i skogsvårdens och föryngringens intresse syntes icke blott önskvärt utan även nödvändigt, att i förordningen uttryckligen stadga- des skyldighet för markägaren att vidtaga de reproduktionsåtgärder, som kunde anses erforderliga efter avverkning till avsalu, och att det där- jämte meddelades bestämmelser, som möjliggjorde, att reproduktions- plikten i händelse av underlåtenhet kunde utkrävas, allt i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser uti skogsvårdslagen av 1923.

Det torde kunna sägas, att med det av domänstyrelsen sålunda väckta förslaget givits uttryck åt en mot tillförne väsentligt ändrad uppfatt- ning i fråga om förutsättningarna för bedrivande av s. k. uthålligt skogs- bruk å förevarande enskilda skogar. Under det att vid frågans tidigare behandling alltifrån 1860-talet det alltjämt ansetts tillfyllest meddela bestämmelser, som avsåge reglering av avverkningsbeloppens storlek och den ordning —— utsyning genom skogsstatstjänsteman —— i vilken beloppen finge tillgodogöras, hade genom förslaget rests krav på ett effektivt till— godoseende av föryngringen genom särskilda därför ändamålsenliga åter- växtåtgärder.

För den behandling domänstyrelsens initiativ i fortsättningen rönte har redogörelse lämnats i den tidigare i betänkandet intagna historiken. Här må endast tillfogas ett par i Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden anförda uttalanden av föredragande departementschefen. Han ansåg, att den propositionen fö- regående utredningen givit vid handen, att den övervägande delen av skogarna inom lappmarkslagens giltighetsområde vore av svårföryngrad natur. Domänstyrelsen hade föreslagit bestämmelser därom, att avverk- ning för annat ändamål än husbehov skulle planeras och utföras på så sätt, att alla förutsättningar för erhållande av naturlig föryngring till- varatoges. Syftet med detta förslag hade i lagförslaget tillgodosetts med

'den föreskriften, att avverkning finge bedrivas endast i den omfattning, att de särskilda återväxtåtgärder, som därav enligt lagen föranleddes, kunde utföras utan oskälig kostnad.

B. Föryngringens naturliga förutsättningar.

De sakkunniga hava av statens skogsförsöksanstalt anhållit om en redo-' görelse för de resultat och synpunkter, till vilka anstalten under sitt forskningsarbete i den norrländska föryngringsfrågan kommit i de av- seenden, som kunde vara av betydelse för de sakkunnigas utrednings- arbete. De svar, dagtecknade 31 maj och 12 april 1929, som jämte därtill hörande separattryck, kartor och grafiska framställningar ingått från så- väl anstaltens chef professor Henrik Hesselman, som norrlandsavdelning— ens föreståndare jägmästare E. Wibeck, återfinnas som bilagor (VI och VII) till detta betänkande.1 I följande framställning liksom vid utarbe- tande av förslag till lagbestämmelser hava de sakkunniga beaktat de så- lunda från skogsförsöksanstalten ingångna skrivelserna ävensom den ganska rikhaltiga litteratur, som för en översikt av föryngringsfrågan närmast ansetts vara av vikt.

1. Skogsmarkens höidfördelning m. m.

De delar av riket, där lappmarkslagen för närvarande tillämpas, för- dela sig såsom förut omförmälts huvudsakligen på tvenne större sam- manhängande områden: lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i norra Dalarna.2 Det förra området omfattar, då samtliga slag av sko- gar medräknas, kronoparker, skatte— och kronohemman, allmänningar o. s. v., om man väljer riksskogstaxeringens siffror, en areal skogspro- duktiv mark av omkring 4583 000 hektar. Särna—Idreområdet omfattar 272000 hektar skogsproduktiv mark. Om ock i sig själv en avsevärd areal utgör alltså det mindre området, Särna—Idre, endast c:a 6 % av det större, lappmarken.

Då de naturliga förutsättningarna för föryngringen sammanhänga med — förutom topografiska och geologiska förhållanden — de klima- tiska förhållandena, må till en början påpekas, att den norrländska skogsregionen redan på grund av sin betydande utsträckning i norr och söder och sin topografi med växlande höjd över havet icke kan betrak- tas som ett enhetligt klimatområde. Från omkring 61:a breddgraden i

1 Ifrågavarande separattryck kartor och grafiska framställningar hava icke tryckts utan allenast i original överlämnats till Kungl. Maj:t. ' Härtill komma spridda fastigheter av krononatur med en totalareal av i Norrbottens läns kustland 55 800 hektar, i Västerbottens läns kustland 2 700 hektar och i Västernorr- lands läu 63 hektar. »

söder sträcker den sig till omkring 68:e breddgraden i norr, och landet höjer sig från havet till barrskogsgränsen i väster mot den subalpina regionen (björkskogsregionen), som vidtager på en höjd av c:a 400 m. i Torne lappmark och c:a 800 a 900 m. i Dalarna. Om man håller sig till den för vegetationen betydelsefulla temperaturen och betänker å ena si— dan, att medeltemperaturen för året är i Gävletrakten omkring + 40 Cel— sius och i Luleå + 10 Celsius, och å andra sidan, att årsmedeltemperatu— ren beräknas sjunka med 0.47O per 100 meters höjd över havet, torde det vara uppenbart, att inom det geografiska begreppet Norrland—Dalarna inrymmas klimattyper av väsentligt olika slag, bättre och sämre från skogsvegetationens synpunkt sett. Det inses också — särskilt med tanke på klimatfaktorn lufttemperatur _ att en viss klimattyp, som utmärker ett område i övre Norrland, kan återfinnas på högre nivå i det sydliga Norrland. Frånsett betydelsen av topografi och geografiskt läge torde det på en Viss ort rådande klimatet och ortens höjdläge över havets nivå hava det nära samband med varandra, att en jämförelse, visande hur den skogsproduktiva marken i Norrland fördelar sig på olika höjdområden, får anses vara av intresse. Nedanstående tabell är en bearbetning av siff- ror i riksskogstaxeringens resultat.

Tab. 16. Den skogsproduktiva markens procentiska fördelning å höjdområden.

H 6 j d 0 m r å (! e n Skogs- Län och länsdelar ngåiktilv under 166— sm. under 300— 500_ kv.—km 166 111. 3001111. 300 m. 500 m. ' % % % % % Norrbottens län. ! lappmarken ............................. 25 649 1'2 15'0 162 684 154 kustlandet .............................. 17 694 55'0 381 931 6-9 _ Västerbottens län, lappmarken ............................. 20 187 .. 13-7 13-7 66'7 19.6 kustlandet .............................. | 12 511 43": 483 920 80 — Jämtlands län .............................. € 26 566 — _ 7-5 60-3 32-2 Västernorrlands län .................. 19 014 — — 65'0 35'0 — Kopparbergs län ........................ 20 642 — — 37'7 39'1 23'2 Gävleborgs län ........................... 13 802 — —— 70'5 27'6 1'9

Anm. Riksskogstaxeringen har för de fyra sydligare länen icke uppdelat arealen under 300 m.

Emellertid är det tydligt, att ovanstående siffror icke tillåta en ome— delbar jämförelse angående de för skogen betydelsefulla klimatiska be— tingelserna —— så långt dessa bero av höjden över havet _— i de skilda länen och länsdelarna. Höjden över havet har olika betydelse för kli- matet på olika breddgrader. I ett 500 meters höjdläge i Hälsingland kan

växa god skog, medan man å samma höjdläge i nordligaste delen av Norr- bottens lappmark befinner sig ovanför barrskogsgränsen, där klimatet ej tillåter barrskogsbestånd att uppkomma och fortleva. Det gäller där- för att söka närmare bestämma sådana höjdlägen inom de olika länen och länsdelarna, där något så när likartade klimatiska förhållanden kunna antagas råda. Ehuruväl t. ex. en kontinentalt betonad klimattyp, som verkar höjande på skogsgränsen, eller en maritimt betonad, som verkar sänkande, likasom andra fenomen (t. ex. den s. k. massupphöj- ningen) mer eller mindre lokalt influera på skogsgränsens förlopp, torde kunna antagas, att godtagbara genomsnittliga siffror för barrskogsgrän- sens faktiska höjdlägen i de län, där barrskogsgränsen förefinnas, skulle kunna användas såsom utgångspunkt för en uppskattning av med var- andra i klimatiskt hänseende i stort sett likartade höjdområden därstä- des.

Såsom grova medeltal för barrskogsgränsens höjdlägen i de olika länen hava följande siffror ansetts rimliga: Norrbottens län ............................................................... 550 meter över havet Västerbottens län ................................................................ 650 » » » Jämtlands och Västernorrlands län ................................ 750 » » » Kopparbergs och Gävleborgs län .................................... 850 » » »

De sakkunniga förmena alltså —— för att taga ett konkret exempel — att, om barrskogsgränsen ligger c:a 300 meter högre i Kopparbergs än i Norrbottens län, skogen på t. ex. 600 meters höjd över havet i det förra länet lever under i stort sett samma klimatiska betingelser som skogen på 300 m. ö. h. i Norrbottens läns lappmark.

Med stöd av riksskogstaxeringens ovan bearbetade uppdelning av den skogsproduktiva marken på olika höjdområden hava summationskurvor uppritats, på vilka man kan avläsa storleksordningen av höjdområden med den vertikala omfattning, som man önskar, varefter tab. 17 upp- gjorts.

Man finner i vidstående tabell 17 ett siffermässigt ungefärligt uttryck för huru mycket bättre ställda i avseende å klimat Norrbottens och Väs- terbottens läns kustland samt kustlänen söder därom äro än lappmarker- na. 30 % av den skogsproduktiva marken i Norrbottens och 56 % av dylik mark i Västerbottens läns kustland o. s. v. äro så gynnsamt ställda, att lappmarkerna i stort sett sakna motsvarighet till dessa marker.

Av särskilt intresse är jämförelsen mellan lappmarkerna och de söder därom liggande inlandslänen Jämtlands och Kopparbergs län. Läser man vid denna jämförelse var kolumn för sig, finner man en mot söder stigande förbättring. Med det sämsta området i Norrbottens läns lapp- mark, som ligger mellan 450 och 550 m. ö. h. och omfattar i runt tal 870000 hektar eller 34 % av länsdelens skogsproduktiva mark, kunna lik- ställas c:a 200000 hektar eller 10 % av Västerbottens lappmark, 240000

Tab. 17. Jämförelsetabell över höjdområden.

(Den skogsproduktiva markens ungefärliga fördelning å höjdområden. De höjdområden av länsdelarnas och länens skogsproduktiva mark, som med hänsyn till barrskogsgränsens antagna medelläge kunna anses klimatiskt likartade med Norrbottens lappmark, äro kolumnvis

ordnade-)

Areal skogsprod.

M 51 d 5

Meter över Meter Län och länsdelar över

havet havet

% av länets resp. länsdelens 1 000 hektar

Areal skogsprod.

.te : 8

Meter över havet

1 000 hektar

% av länets resp. länsdelen-i

Areal skogeprod. mark

% av länets resp. länsdelens 1 000 hektar

Areal skogsprod. mark

Meter över havet

% av länets resp. länsdelensl 1 000 hektar

Areal skogsprod. m ark

Redovisad areal skogs-

prod. mark

Ungefärlig medelhöjd ö. h. inom resp. län och länsdelar

Meter över

havet

% av länets resp. länsdelen! 1 000 hektar

Summa 1 000 hektar % av länets resp. länsde- lens totala skogsprod. mark

för den totala skogsprod. marken

läge jämförts med Norr- bottens lappmark för den skogsprod. mark, som med hänsyn till böjd-

Norrbottens län, lappmarken - - .

kustlandet .. . - . .

Västerbottens län, lappmarken

kustlandet . . . - . - Jämtlands län . . .

450—550 872 350—450

350—450

550—650 202 10 450—550

650—750 239 550—650

Västernorrl. län

Kopparbergs län 750—850 62 650—750 Gävleborgs län

923 53

36

525 26 345 13

103

250—350 250—350 350—450 350—450 450—550 450—550 550—650

590

283 16

747 25 691 95 186

37 26

1003

150—250 150—250 250—350 250—350 350—450 350—450 450—550 450— 550

154 566 263 956 842 310

97

100—150 100—150

26

336 19

200—250 200—250 300—350 300—350 400 —450 400—450

101 263 212 228 206

83

21 12 10

2 565 1 238 2 019 551 2 443 665 867 180

100 70 100 44 92 35 42 13 400 210 400 150

410 270 480 390 550 460 410 180 460 240 370 220

hektar eller 9 % i Jämtlands län men endast 60.000 hektar eller 3 % i: Kopparbergs län 0. s. v. Vore Västerbottens lappmark samt de till 92 re-ii spektive 42 % uppgående delar av Jämtlands och Kopparbergs län, vilka.; ansetts böra" medtagas i jämförelsen med Norrbottens lappmark, även il genomsnitt likställda med markerna i Norrbottens läns lappmark, så! skulle under antagna förutsättningar, eftersom skogsmarkens medelhöjd! för Norrbottens läns lappmark är c:a 400 m. ö. h., skogsmarkens medel—å höjd för Västerbottens lappmark samt nyssnämnda delar av J ämtlandsä och Kopparbergs län vara respektive 500, 600 och 700 m. ö. h. Nu hava i! stället samma medelhöjder befunnits vara respektive c:a 410, 480 och 550 m. ö. h.

De betydande, i terrängen ofta starkt markerade höjdskillnaderna i Norrland—Dalarnas skogsproduktiva mark framträda dels i landytans allmänna stigning från Bottenhavet mot fjällen, dels ock i älvarnas med tillhörande sjösystems och bivattendrags dalgångar samt de däremellan liggande bergen, liderna och platålanden, allt såsom framgår av den tidi— gare i betänkandet givna geografiska m. m. översikten av Norrland— Dalarna.

Inom denna stora del av riket finnes det visserligen områden, vilkas klimat, som ovan framhållits, till en viss grad utmärkes av kontinental respektive maritim särprägel. Rent lokalt kunna dessutom de för skogs— vegetationen betydelsefulla klimatiska förhållandena växla inom ett för- hållandevis obetydligt område, allt efter som ståndorten ligger i lidens syd- eller nordlutning, i en stark eller svag sluttning o. s. v.

Den för Norrland—Dalarna i stora drag ganska likartade topografiska karaktären torde emellertid för skogsvegetationen medföra i stort sett närmelsevis likartade klimatiska betingelser på med varandra med hän— syn till barrskogsgränsens allmänna läge jämförliga höjdlägen, ehuru- väl förhållandena igenomsnitt försämras mot norr, därför att, såsom ovan visats, barrskogsgränsens höjd över havet faller i starkare progres- sion än skogsmarkens medelhöjd.

Det framgår av det sätt, varpå siffrorna i tabell 17 framdeducerats, att de ingalunda göra anspråk på att exakt uttrycka de arealer, som torde kunna i klimatiskt hänseende likställas med varandra. Däremot torde de kunna ge en närmelsevis riktig föreställning om storleksord- ningen av ifrågavarande arealer. Jämför man sålunda det övriga Norr— land och Dalarna med lappmarkerna från synpunkten av den för klima- tet och särskilt lufttemperaturen betydelsefulla höjden över havet ger tabellen vid handen, att betydande arealer skogsmark därstädes — sär- skilt inom inlandslänen, Jämtlands och Kopparbergs län —— äro i stort sett klimatiskt likställda med ävenså betydande arealer inom lappmar— kerna.

Det torde här böra framhållas, att jägmästaren K. E. Kallin1 ansett1

1 K. E. Kallin: »Föryngringsstudier i Norrlands skogar», 1926. !

sig hava funnit, att föryngringsförhållandena ända upp till 67:e bredd- graden (över Porjus) ej märkbart påverkas av ett nordligare eller syd— ligare läge inom samma klimatzon (Schottes klimatzoner). Inom en och samma klimatzon är således, fortsätter han, en viss skogstyp i norra delen av landet intill nämnda breddgrad i stort sett lika svårföryngrad som en å samma höjdnivå belägen skogstyp av likartad beskaffenhet i mellersta och södra Norrland.

Vid en jämförelse angående berörda höjdförhållanden de båda lapp- markerna sinsemellan framträder det ej oväsentligt gynnsammare genom- ' snittliga höjdläget hos skogsmarken i Västerbottens läns lappmark.

Riksskogstaxeringsnämnden har emellertid för de sakkunnigas räkning gjort en uppdelning av skogarna i lappmarkerna nedom den s. k. odlings- gränsen, där huvudparten av de enskilda skogarna ligga, på kronopar- ker och enskilda skogar.

Den procentiska höldfördelningen av den skogsproduktiva marken å kronoparker och enskilda skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker nedom

odlingsgränsen. (Enl. riksskogstaxeringen.) Under 166 111. 166—300 111. 300—500 111. 500— l % Krono— En- Krono- En» Krono- En- Krono- En- ; parker skilda parker skilda parker skilda parker skilda ' l Norrbottens läns lappmark, nedom odlingsgränsen ........................ 1'1 3'6 148 358 755 54'9 8'6 5'7 Västerbottens läns lappmark, ned- om odlingsgränsen ................. 15—s 16-4 73? 73-0 11-0 10'6

Beträffande de delar av lappmarkerna, som ligga nedom odlingsgrän- sen, framgår härav, att i avseende å höjdläget över havet i Västerbottens läns lappmark enskilda skogar och kronoparker äro ungefär likställda, medan i Norrbottens läns lappmark de enskilda skogarna äro väsentligt — gynnsammare belägna än kronoparkerna.

I marens temperatur, då fröet mognade i kottarna på träden.

2. Föryngringens naturliga förutsättningar med hänsyn till fröfrågan.

I ett föredrag inför Svenska skogsvårdsföreningen den 9 mars 1928, publicerat i tidskriften »Skogen» häfte 9 samma år, har jägmästare Wi- beck framlagt preliminära resultat av norrlandsavdelningens inom skogs- försöksanstalten undersökningar avseende det norrländska barrträds- fröet. Han finner det påtagligt, att det gradvisa avtagandet av som— marvärmens höjd och varaktighet från öster mot väster är en av de fak- torer, som mest intimt samvariera med graden av svårföryngrighet.

Wibeck har vidare framhållit, att det finnes ett nära samband mellan grobarheten hos en viss årgång tallfrö och den närmast föregående som- Närmare

Om beskafen— het och till-

gång av norr-

ländskt tall- och granfrö.

bestämt rådde det samband, att medeltemperaturen för de tre månaderna juni—augusti borde i regel uppgå till + 130 C. eller däröver för att fröets groningsförmåga skulle uppgå till minimum 50 %. Wibeck har sorterat sitt undersökningsmaterial, bestående av 540 tall-fröprov från mognads- åren 1916—1921 och 1923 samt 261 gra'n-fröprov från mognadsåren 1917, 1919 och 1921, dels efter insamlingsortens läge i förhållande till 130 isoter- men1 dels efter höjden över havet-.

Tallfrö, härstammande från olika höjdlägen väster om varje mognads- års 130 isoterm, hade givit genomgående lägre grobarhetsvärden än tall- fröet från motsvarande nivåer öster om densamma. Tallfrö från orter väster om mognadsårens isotermer hade i medeltal givit 31 % grobarhet, medan grobarheten öster om isotermerna blivit 66 %. I Norrbottens läns lappmark hade den genomsnittliga grobarheten blivit 274 %, i Väster— bottens 30'6 %.

Med hänsyn till granfröskördens oberäknelighet på grund av fröpara- siterande insekter m. ni. hade undersökning angående någon isoterm av motsvarande betydelse för granfröets mognad icke verkställts. Granfrö- provens genomsnittliga grobarhet visade för Norrbottens läns lappmark 32 % och för Västerbottens läns lappmark 43'9 %.

Wibeck indelar Norrland och Dalarna i åtta områden, nämligen:

1 Norrbottens län lappmarken

2. » » kustlandet

3. Västerbottens » lappmarken

4 » » kustlandet

5 Jämtlands m. fl. län, inlandet, omfattande även västra delen av Anger- manland

6. » » » kustlandet, omfattande östra Ångermanland, Medel-

pad och huvuddelen av Hälsingland 7. Kopparbergs m. fl. län, inlandet, omfattande även nordliga Värmland 8. » » » kustlandet, omfattande i huvudsak Gästrikland. Sorterat på dessa områden ger ovannämda frömaterial följande grobar— hetseärden (procent grobara frön).

0 m r & d e 1 2 3 4 5 6 7 8 Grobarhet Tall 27'4 55'5 30'6 54'9 43'— 61'8 54'— 81'6 Gran 32'2 54'— 43'9 65'4 50'3 59”: 531 65'7.

Fröet ger emellertid icke vid sådd på marken upphov till ett antal plantor, plantprocenten, som motsvarar fröets i apparat funna gronings- procent.

Föreståndaren för Norges skogsförsöksväsen, Erling Eide, har, påpe— kar Wibeck i sitt föredrag, ansett sig kunna fixera som en närmelse- formel med ungefärlig giltighet, att under i övrigt lika förhållanden

* 13o isotermen är här den linje, som sammanbinder orter med medeltemperatur av + 13') för juni—augusti.

olika tallfröpartiers plantprocent — d. v. s. deras praktiska bruksvärde — förhålla sig som kvadraterna på de i apparaten funna groningsprocen- terna. I den uppsats »Undersökelser av norsk furufrö fra modnings— året 1923», vari Eide gjort detta uttalande, framhåller denne, att det icke får anses avgjort, att nämnda förhållande gäller för alla fröpartier från Nord-Norge. De särskilda fröårens och kottårens utvecklingsbetingelser kunde spela in, så att förhållandet förrycktes; men intill dess vidare försök bleve utförda, torde beräkningen kunna tjäna som en praktisk vägledning för bedömande av fröets bruksvärde. I åberopade föredrag säger Wibeck, att denna enkla regel ock ganska väl svarar mot våra erfarenheter i Sverige. Med påpekande i sin skrivelse till sakkunniga, att regeln måhända icke får tillmätas full allmängiltighet, har Wibeck beräknat det norrländska fröets sannolika praktiska bruksvärde inom de olika områdena på sätt framgår av nedanstående tablå. Siffrorna äro relativa och uträknade på basis av bruksvärdet hos frö från 8:e området (Gästrikland), vilket värde satts till 1.

Område 1 2 3 4 5 6 7 8 Bruksvärde Tall 0'11 0'46 0'14 0'45 0'28 0'57 0'44 1'— Gran 0'24 0'57 0'45 0'99 0'58 0'82 0'65 1'—.

I sin skrivelse till sakkunniga angiver Wibeck de ytterligare omstän- digheter, som böra tagas i betraktande, då man söker göra sig ett om- döme om lappmarksskogarnas fröfråga. Tillgången på såväl tallkott som grankott- visar icke någon betydande avvikelse från övriga delar av riket. Att fröutbytet trots detta blir svagare, beror av klimatiska skäl.l Granens fröproduktion är mera bunden till vissa rika kottår, under det att tallens är det i något mindre grad, varjämte tallen har något större genomsnittlig kött-tillgång. Ändock är tallens fröbildning i motsats till granens beroende av två på varandra följande somrar med relativt gynn— samt klimat, då tallkotten behöver två somrar för sin utveckling och mognad, grankotten endast en. För båda trädslagen gäller normalt, att fröets grobarhet avtager alltefter ståndortens mer eller mindre västliga läge. En av orsakerna därtill torde vara att söka i det förhållandet att nederbördskvantiteten normalt ökas från öster till väster just under den tid på försomrarna, då det honblommorna befruktande frömjölet flyger (pollenflykten). Inträffar en relativt kall sommar året efter det en rik- lig kottsättning på tallen ägt rum, är ytterligare en nedsättning i fröets grobarhet att vänta. Slutligen meddelar Wibeck en tabell efter Eide, visande att procenten oöppnade tallkottar stiger med sjunkande sommar- temperatur.

Wibeck har även gjort jämförande groningsförsök i Jacobsons gro— ningsapparat och vid sådd på kalljord vid Experimentalfältet. Han kom-

1 Frågan om tillgång på kött och frö behandlas närmare längre fram under rubriken :Fröets bruksvärde».

mer därvid till det resultat, att plantprocenten i kalljord kommer långt under den i apparaten funna grobarheten, och vidare att efter en 5-årig förvaring i slutet glaskärl i kylskåp endast de fröprov, vilkas grobarhet från början legat tämligen högt, överhuvudtaget giva upphov till nämn- värt antal plantor. I sammanhang härmed erinrar han, att resultatet vid sådd å vanlig skogsmark, som känt är, blir sämre än i plantskola.

Wibeck sammanfattar sin uppfattning om den >>för skogsföryngringen mest primära och väsentliga faktorn» nämligen frötillgången och frö- beskaffenheten hos våra barrträd sålunda: frötillgång och fröbeskaffen- het särskilt beträffande tallen försämras mycket starkt i den mån man från Väster- och Norrbottens läns kustland närmar sig barrskogsgrän- sen. Med all reservation för försöket att uttrycka detta förhållande i tal- värden håller han före, att den proportion mellan barrskogens föryng— ringsmöjlighet i kustlandet och lappmarkerna, som han _ under förut- sättning att hänsyn endast tages till tillgång och beskaffenhet av frö — år 1928 tillnärmelsevis angivit såsom 5 : 1 för tall och 3 : 1 för gran, torde vara ägnad att giva en grov ungefärlig bild av förhållandet ifråga.

Det synes intet vara att erinra mot Wibecks framhållande av att fröets grobarhet i stort sett alltid gradvis avtager från Norr- och Västerbot- tens kustland inåt länens lappmarksområden. Emellertid synes det en— ligt de sakkunnigas mening vara av viss betydelse att, i mån så är möj— ligt, utsträcka denna jämförelse mellan kustland och inland till hela Norrland och Dalarna. Härtill lärer finnas desto större anledning, som även Särna och Idre socknar falla inom området för de sakkunnigas ut- redningsarbete. Wibecks eget material erbjuder möjlighet till dylik mera omfattande jämförelse. Följer man sålunda även söder om lapp— markerna medelläget för 130 medelisotermerna, sådan 'vVibeck på karta uppritat detsamma, visar det sig, att t. ex. större delen av Jämtlands läns skogsområde blir placerad väster om detsamma och sålunda tillhör den zon, där tallen normalt skulle hava sämre frömognad än 50 %.

Jämför man nu detta läge av 130 medelisotermen, baserad på meteoro— logiska iakttagelser under perioden 1859—1900, med den 130 medelisoterm, som efter föranstaltande av en av de sakkunniga uppritats på basis av temperaturiakttagelser under perioden 1901—1925, vilken även Wibeck omnämner i sin skrivelse, finner man, att den senare har ett östligare läge än den förra. Utredningen, verkställd av meteorologen vid statens meteorologisk—hydrografiska anstalt B. Hedemo, visar under förutsätt- ning att 130 medelisotermen angiver gränslinjen mellan två områden av normalt sämre och bättre groningsprocent för tallen än 50 %, att följande delar av Norrland utanför lappmarken skulle tillhöra det sämre frömognadsområdet av dessa, nämligen

av Norrbottens kustland: delar norr om polcirkeln och väster om linjen Fällfors—Lakaträsk;

av Västerbottens kustland: delar norr om linjen Robertsfors—Kalvträsk —Rusksele samt väster om linjen Nordmaling—Vännäs—Ekorrsele;

'av Ångermanland: delarna norr och väster om linjen Örnsköldsvik— Solberg—Norra ändan av Betarsjön (Junsele)—Ramsele;

hela Jämtland med undantag av två isolerade områden kring Bisp- gården och Bräcke—Refsund;

hela Härjedalen; en mindre del av Medelpad (Indalsliden); en del av Hälsingland (Ramsjö och Los) samt av Dalarna delen norr om linjen Ljusdal—Trängslet (vid Österdalälven) —Transtrand.

Wibeck har i sin skrivelse säkerligen med rätta påpekat, att alla under- sökningar över skogens livsprestationer i ena eller andra avseendet (exempelvis beträffande fröproduktion, tillväxt o. s. v.) strängt taget gälla endast under just precis de klimatiska förhållanden, under vilka de blivit gjorda.

Det förefaller emellertid, som om den bristande överensstämmelsen mellan 130 medelisotermen för perioden 1859—1900 å ena. sidan och för pe- rioden 1901—1925 å den andra vore beroende av viss osäkerhet ifråga om den utredning, varpå den förra baserats. Ty vid en jämförelse mellan medeltemperatur för juni—augusti å vissa norrländska orter under perio- den 1859—1900 å ena sidan och 1901—1925 å den andra synes framgå, att med undantag för Stensele, som visar sänkning med 0.40 C., några väsent— liga skillnader mellan dessa tidsperioder icke förefinnas. Förhållandet illustreras av nedanstående uppställning.

Medeltemperatur juni—augusti under perioden

åren aren 1859—1900 1901—1925

Sveg ........................................ 1273 (30 år) 123 Östersund ................................ 123 5 125 Stensele .................................... 124 12'— Jokkmokk ................................ 12'58 124 Karesuando ............................ 10'44 (25 år) 10.6 Gävle ........................................ 14'59 14'5 Härnösand ................................ 13'3 1 13' 7 Umeå ........................................ 13'47 13'5 Piteå ........................................ 13'94 13'7 Haparanda ............................ 13' 1 3 13'3

Wibeck återger efter professor H. E. Hamberg såsom mått på sommar- temperaturens försämring i vårt land månadsmedeltemperaturer för Stockholm under längre perioder alltifrån år 1756. Av denna uppställning synes framgå, att sommartemperaturen både i fråga om tiden juni—augu- sti och juni—september från perioden 1851—1900 till perioden 1901—1928 sjunkit med 0.40 0. Såvitt man får döma av ovanstående tabell synes emel- lertid den för Stockholm konstaterade temperatursänkningen i stort sett icke gälla för Norrland.

I sitt föredrag 1928 har Wibeck angivit de växlande lägena av de enligt hans mening för tallens frömognad betydelsefulla 13(> isotermerna under de olika åren 1916—1927. Såsom ett medelläge för 130 isotermerna har han som ovan sagts på karta inlagt det medelläge för 13Q isotermerna, som er— hålles med användande av temperaturobservationer under tidsperioden 1859—1900. Han påpekar vidare, att detta medelläge för 130 isotermerna ganska nära sammanfaller med gränsen mellan kustlandet och lappmar- ken. NVibeck har emellertid å andra sidan, såsom framgår av hans skri- velse till sakkunniga, ansett sannolikt, att sommarmedeltemperaturen för Norrland sjunkit från perioden 1851—1900 till perioden 1901—1928. Det vill då synas, att — med utgångspunkt från Wibecks egna förutsätt- ningar — en medelisoterm för den senare perioden bort i detta samman- hang väljas såsom ett uttryck för 130 isotermernas medelläge. Ett så bestämt medelläge för 130 isotermen hade kommit att ligga mer eller mindre långt öster om lappmarksgränsen. Wibeck har senare bland an— nat i ett föredrag vid skogsförsöksanstalternas kongress sommaren 1929 meddelat, att hans fortsatta undersökningar visa, att gränsen mellan den i allmänhet "bättre och sämre frömognaden bättre torde följa 11'5O iso- termen för de 4 månaderna juni—september, men att denna dock ej före- ter större avvikelser från 130 isotermen för de 3 månaderna juni— augusti.

Frågan om 130 isotermens betydelse för frömognaden har livligt upp— märksammats bland skogsmännen och därför här så pass utförligt be- rörts. Det torde emellertid kunna sägas, att — såsom även såväl Hessel- man som Wibeck framhållit för de sakkunniga — medelläget under viss tidsperiod för 130 eller annan motsvarande isoterm icke, i avseende på frömognaden hos tallen, synes böra tillmätas allt för stor allmängiltig be- tydelse. Wibeck framhåller själv, att man i vissa fall kan bli nöd- sakad att för kulturändamål använda sig av frö med grobarhet ända ned till 20 %. Under sådana förhållanden skulle isotermer, motsvarande dessa lägre mognadsgrader, i vissa fall kunna få samma intresse som exempelvis 13O isotermen. Vilken isoterm man än väljer, torde den en- dast böra fattas som ett praktiskt hjälpmedel för överslagsberäkningar om frömognaden. Här må endast ytterligare påpekas de betydande svängningar kring sitt medelläge 13Q isotermen Visat under de år fröun— dersökningarna pågått. Sålunda har den år 1923 följt en linje genom norra Värmland—söder om Siljan—strax norr om Söderhamn; år 1917 en linje genom norra Värmland över Kallsjön (Jämtland)—Ormsjö (Doro— tea socken, Västerbottens lappmark), öster om Storavan (Arvidsjaur) väster om Tjeggelvas (Arjeplog), över Kvikkjokk till Porjus—Muonio- nalusta. Vissa är synes även överensstämmelsen mellan 130 isotermen och gränsen mellan fröprov av frömognad över och under 50 % grobarhet vara ganska svag. Såsom ett exempel må nämnas, att av de 77 tallfrö- proven från mognadssommaren 1921, då isotermen låg i det närmaste

lika som 1923, icke mindre än 27 prov (35 %) väster och norr om 130 iso— termen visade en frömognad av över 50 % grobarhet.

Sannolikt är även, att samma sommarmedeltemperatur kan åstadkom- ma bättre frömognad på en sydligare breddgrad med längre vegetations— period än på en nordligare breddgrad med kortare vegetationsperiod.

Utan att gå närmare in på frågan vilja de sakkunniga också endast i förbigående omnämna ett av jägmästaren Georg Nordfors gjort påpe— kande,1 att frågan om så väl mognadsgränserna som proveniensen sanno- likt kan bättre belysas medelst docenten Fredrik Enquists metod med an- vändning av det antal dagar av året, under vilka en viss temperatur överskrides, respektive understiges.

Wibecks fröprovsmaterial, varpå han uträknat medelgrobarhetsvär— den för de här ovan (sid. 106) angivna åtta olika områdena av Norrland— Dalarna, inklusive en del av norra Värmland, visar en tämligen jämn stigande serie från Norrbottens läns lappmark till Gästrikland. Medta- ger man däremot av samma material endast de fröprov, vilka härstam- ma från skogsmark, som i avseende på höjd över havet torde få anses närmelsevis likställd med lappmarkerna, får man fram följande upp— ställning över tallfröets och granfröets grobarhet inom de olika områ- dena:

Tab. 18. Groningsprocenter hos tallfrö från mognadssomrarna 1916—1921 och 1923 ('7 är). (Se anm. under tab. 19.)

Höjd i meter över havets nivå. 0 m r 5, d e 0—99 100—199 200—299 300—399 400—499 500— Antal Antal Antal ,, Antal Antal Antal" % prov % prov % prov Å prov % prov % prov 1. Norrbottens län, lappmarken 481 1 4711 3 45” 27 av 42 24 19 2. Norrbottens län, kustlandet ...... 66 10 48 27 49 16 42 6 3. Västerbottens län, lappmarken 42" 24 27” 57 22V 7 o 1 4. Västerbottens län, kustlandet ...... 74 8 60 3 47 21 55 9 5. Jämtlands m. fl. län, inlandet... 821" 2 51I 24 42” 41 20W 9 17v 10 6. Jämtlands m. fl. län, kustlandet 64 16 70 11 73 7 52 4 45 4 39 1 7- Kopparbergs m. fl. lån, inlandet... 74 1 57 s 7.31III 19 761 6 4311 15 28 "' 14 & Kopparbergs m.fl. län, kustlandet 71 2 86 4 74 3

' G. Nordfors: »Fiällskogens och exponerade skogars iöryngringsmöiligheter med särskild hänsyn till det producerade fröets grobarhet under extrema klimatförhållanden». Norrlands skogsvårdsförbunds tidskr. 1928.

Frågan om fröets här- .koth och dess betydelse för plantans härdighet. _ ( Proveniens—

frågan).

112 Tab. 19. Groningsprocenter hos granlrö från mognadssomrarna 1917 och 1921 (2 år). Höjd i meter över havets nivå 0—99 100—199 ! 200—299 300—399 400—499 500—— 0 m r ä (1 e | 9 Antal 0 Antal Antal 0 Antal lAntal . Antal Å prov Å prov % prov A prov % lprov 0” prov 1. Norrbottens län, V lappmarken 75I 3 4411 12 32” 13 16 12 2. Norrbottens län, kustlandet ...... 48 5 58 16 57 9 63 3 28 1 & Västerbottens län, lappmarken 66I 6 51 H 25 28 W 11 18V1 5 4. Västerbottenslän, kustlandet ...... 69 3 69 7 162 11 25 1 5. Jämtlands m. fl. * 1än,inlandet... 70 I” 10 5.2I 12 56 ” 8 27”; 6 6. Jämtlands m. 11. i län, kustlandet 66 6 62 6 67 4 59 1 36 2 ', 7. Kopparbergs m.fl. l län, inlandet... 65 7 53 2 67111 4 43I 2 371I 7 8. Kopparbergs m.fl. län, kustlandet 37 2

Anm. Procentsiffror, vilka tillhöra höjdområden, som torde kunna anses klimatiskt när- melsevis likartade med varandra, hava betecknats med ett och samma indextal I—V.

Grobarhetssiffrorna äro medeltal av sinsemellan mycket olika gronings— procenter, beroende på de Vitt skilda betingelserna för fröskördens mog— nad under de olika mognadsåren. Fröprovens antal och kottinsamlings- periodens jämförelsevis ringa omfattning, sju år för tall och två år för gran, torde knappast kunna sägas giva ett slutgiltigt uttryck för de verkliga förhållandena i genomsnitt. Med beaktande av denna svaghet hos materialet finner man likväl en ganska god överensstämmelse i den funna medelgrobarheten hos frö från de höjdområden, som, enligt vad ovan sagts, torde böra jämföras med varandra.

Betydelsen av kottinsamling, en ändamålsenlig förvaring av fröet samt en därav möjliggjord ökning av skogsodlingsverksamheten å enskilda skogar i lappmarkerna inskärpes av Wibeck såsom en samman- fattning av de åtgärder, som han anser nödvändiga såsom komplement till ökade avverkningar. Då Wibeck om kottinsamlingen säger, att den bör göras »under de år och inom de områden, detta är möjligt» torde han i första rummet tänka på tallen, som enligt gammal praktisk erfarenhet och av proveniensundersökningar, verkställda inom skogsförsöksanstal— ten, visat sig känslig för förflyttning. Alltsedan Schottes uppsats »Tallfröets proveniens — Norrlands viktigaste skogsodlingsfråga», publi- cerades i Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt år 1923, har frå-

gan om tallens härdighet vid utsädets förflyttning från ort med var- mare till ort med kallare klimat ventilerats av vetenskapsmännen i facktidskrifterna. Enligt Wibeck1 röjer sig den bristande motsvarighe- ten mellan tallplantans respektive det unga trädets härdighet och den nya ståndortens klimat tydligast däri, att plantan förfryser till döds. I andra fall vållar frosten endast en partiell förfrysning och stympning av plantkroppen, varav följer växtfel av flera slag: topplöshet, bajonettbild- ning, flerstammighet och dylikt. Som en annan lindrigare följdverkan av förvedningsprocessens för tidiga avbrytande genom vinterkylan kan räknas sicksackväxt eller krokighet hos stammen. Efter studiet av skogs- försöksanstaltens försökskulturer, anlagda 1909—1912, uppdelade Schotte (1923) riket i — förutom zon 0, fallande huvudsakligen inom fjällregionen —— sex klimatzoner, I—VI, på det sätt att zonernas yttergränser sam- manföllo med isotermer för vegetationstidens medeltemperatur (juni —sept.). I Norrland, där dessa zoner få en längdutsträckning unge— fär sydväst—nordost, finner man representerade, med början från väster, zon I : den kallaste, innesluten mellan 100 och 110 isoter- merna, zon II: 110—120, zon III: 12Q—13O samt en mindre del, omfat- tande Gästrikland, sydöstra hörnet av Dalarna samt sydöstra delen av Hälsingland, av zon IV: 130—140. Schotte framhöll, att en förflyttning av tallfrö kunde —— med vissa reservationer för breddgrad och höjdläge —— ske tämligen riskfritt inom varje sådan zon. Någorlunda goda skogs— odlingsresultat kunde även vinnas vid förflyttning från 1 grads varmare temperaturzon. Sedermera har professor O. Eneroth ytterligare bearbe- tat verkställda revisioner å de utlagda ytorna.2 Han har därvid funnit, att för varje grad lägre medeltemperatur juni—september å fröinsam- lingsplatsen än å den plats, där fröet utsås, en försämring inträder i skogsodlingsresultat, vilken kan beräknas till i medeltal 35 % av det re— sultat man kunnat påräkna, om fröet samlats från plats med samma som- marmedeltemperatur som skogsodlingsplatsens. Tallfrö bör därför icke komma till användning på en lokal, vars normala sommartemperatur, juni—september, är mer än 0'50 lägre än den lokals, där fröet insamlats. För praktiskt bruk torde man tillsvidare kunna tillmäta den temperatur- skillnad, som orsakas av skillnad i höjdläge, samma vikt som en lika stor skillnad orsakad av olika breddgrad.

Wibeck3 har även diskuterat frågan från rent teoretisk utgångspunkt. Resultatet å alla parceller på de olika försöksfälten, säger Wibeck, be— 'kräfta det för övrigt självklara förhållandet, att icke alla tallplantor av

1 E. Wibeck: »Om tallens klimatformer och trädslagets förhållande vid vertikalförflytt- ning). Tidskr. Skogen 1928. ' O. Eneroth. )Studier över risken vid användning av tallfrö av för orten främmande proveniens» i Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt 1926 samt »Ytterligare bidrag till frågan om tallfröets proveniens», Svenska skogsvårdsföreningens tidskr.1928. ' E. Wibeck: »Till frågan om sambandet mellan en orts värmeklimat och härdighet hos dess tallvegetation». Norrlands skogsvårdslörbunds tidskr. 1929.

samma proveniens reagera likartat mot samma klimat. Somliga dö, andra överleva; av de överlevande angripas en del av sjukdomar, en del bliva krokvuxna, en del utvecklas till »normala» eller vackra plantor. Förhål— landet måste bero på att det frö, som insamlats även på en mycket be- gränsad lokal, härstammar från ett samfund, i ärftlighetsläran kallat population, sammansatt av olika individgrupper (»isoreagenter»). Så— väl den nordsvenska tallen, Pinus Silvestris lapponica, som den mellan- europeiska—sydsvenska, Pinus Silvestris septentrionalis, bilda i själva verket, såsom försökskulturerna visat, var för sig tvenne stora form— serier eller kollektivarter, i vilka en mängd ärftliga småformer ingå, till sina yttre egenskaper (morfologiskt) knappast skilda, men däremot med till sina inre egenskaper (fysiologiskt) skogligt betydelsefulla skiljaktig— heter. Wibeck framkastar nu den hypotesen, att ett visst samband kan förefinnas mellan tallens —— i motsats till granens _ starka differentie- ring i småformer med olika härdighet och det av kvartärgeologerna kon- staterade förhållandet, att tallen i landet förekommit under så mycket längre tid än granen. Tallen liksom björk och al anses söderifrån ha följt den tillbakavikande iskanten vid istidens slut tätt i spåren. I Väs- terbotten beräknas detta tallens framträngande ha skett för c:a 7000 a 8000 år sedan. Sedan dess har tallen upplevat växlande klimatperioder. Såsom ett uttryck härför må blott erinras, att tallen i det varmare kli- mat, som anses ha tagit slut för c:a 2500 a 3000 år sedan, gått 300 m. högre i de jämtländska fjälltrakterna än för närvarande. Först efter denna tid beräknas den nutida fuktigare och kyligare klimatperioden, den s. k. subatlantiska, ha tagit sin början, under vilken granen efter invandring österifrån anses ha nått den stora spridning den i våra dagar alltjämt innehar. Liksom Schotte och Eneroth anser dock även Wibeck det nutida värmeklimatet i huvudsak avgörande för tallens härdighet, även om pollenflykten och därmed följande korsbefruktning kan hindra uppkomsten av en för viss begränsad lokal härdig avkomma. Men ett bättre uttryck för detta värmeklimat än medeltemperaturen juni—sep— tember anser Wibeck vara den totala vegetationsperioden d. v. s. tiden mellan marktjälens försvinnande på våren och återinträde på hösten. Wibeck gör också gällande, att årsisotermerna bättre samvariera med dessa fenomen än juni—septemberisotermerna. Årsisotermerna skulle därför efter korrektion för växlande höjd över havet vara bättre ägnade till underlag för bestämmande av tallens härdighetszoner.

För närvarande fortsättes denna diskussion i facklitteraturen utan att. ännu kunna sägas hava lett till slutgiltigt resultat. Även inom skogsför- söksanstalten pågå undersökningar över skogsträdens proveniensfråga.

Då tallen visat sig känslig för förflyttning, på sätt ovan framhållits, har proveniensfrågan emellertid stor betydelse. under förutsättning näm- ligen, att skogsodling kommer att äga rum i avsevärd omfattning och tallfröet därvid måste förflyttas från ort med rikare tillgång på grobart

frö till annan med svagare tillgång. Utan att i detta sammanhang ut- tala sig om frågan, huruvida detta senare lämpligen bör bliva fallet, vilja de sakkunniga nöja sig med att uttala sin förvissning, att man genom de resultat, som gjorda och pågående undersökningar kunna väntas läm- na, torde hava större möjlighet än för endast 5 a 10 år sedan att fram— deles, där skogsodling med tall företages, undvika misstag och därmed förenade kostnader på grund av användande av frö, som med hänsyn till sin härstamning icke är lämpligt.

Vid en undersökning om vad som kan kallas skogsfröets bruksvärde, torde man böra hålla isär de båda sätt, varpå fröet kommer till använd- ning: genom natursådd och genom kultur. Rangordningen mellan dessa föryngringssätt torde även i den närmare framtiden vara given; även om den starka ökning av skogsodlingsverksamheten i lappmarkerna, som Wibeck anser nödvändig, kommer till stånd, så torde man dock säkerli- gen av flera skäl söka att i främsta rummet bygga på det naturliga för— yngringssättet, självsådden. Fröets bruksvärde vid den naturliga för- yngringen blir med andra ord ett förstahandsintresse.

Nordfors särhåller begreppen i serien: blomningsår, kottår, fröår och föryngringsår samt påpekar, att en föregående länk i serien alltid är en förutsättning för en efterföljande dock utan att vara någon garanti för seriens fortsättning mot ett gott resultat (1. v. s. god föryngring. Men han framhåller även, att det icke nödvändigtvis fordras ett gott fröår för att en mera sporadisk föryngring skall uppkomma. Till och med ett medel- gott föryngringsår kan lokalt uppträda efter ett svagare fröår, som upp- trätt under de egentliga fröårsintervallerna, om de klimatiska betingel- serna för plantutvecklingen varit goda.

Om kott—tillgångens växlingar under en följd av år kan man få en upp- fattning av Wibecks till hans skrivelse bifogade grafiska uppställning över kott—tillgången under 25—årsperioden 1903—1927 å vissa platser i lapp- markerna samt Norrbottens och Västerbottens läns kustland, som här i sammandrag meddelas:

T a 1 1 G r a n

ymnig täml. rik ymnig täml. rik

kottillgång kottillgång kottillgång kottillgång

Gällivare ........................................ 1 år 5 år 0 år 4 år Jokkmokk ................................... 1 » 6 >> 1 » 3 » Stensele ....................................... 0 » 6 » 1 » 2 » Haparanda .................................... 0 » 7 » 1 » 5 » Piteå ................ . ............................... 1 » 3 » 3 » 2 » Umeå ............................................ 1 » 8 » 2 » 4 »

Å vissa av de glesa tallhedarna ända upp till de nordligaste delarna av Norrland finner man massor av äldre och yngre plantor, av vilka säker- ligen en del även härstammar från sämre fröår. Men ett snabbt och gynn— samt förlopp av den naturliga föryngringen är säkerligen — förutom av en lämplig grobädd — i allmänhet beroende av de rikare fröåren. Vid

Om fröets bruksvärde.

Bruksvärdet vid naturlig föryngring.

ett rikt kottår, då en stor frömängd per hektar faller till marken, torde emellertid naturen sannolikt kunna betjäna sig av en grobarhet hos fröet av endast 10 a 20 % för åstadkommande av en nöjaktig föryngring. I fjällens närhet torde verkligt goda fröår vara mycket sällsynta. Det bör emellertid erinras, att skogsmarken i ett av klimatet mindre gynnat läge icke'kan ;och bör bära lika stort stamantal per hektar, som man kan ford— ra i ett h_ättre.

För att få en mera fullständig kännedom om den naturliga föryng- ringen torde emellertid i vårt land, såsom redan skett i Tyskland och Finland, även böra verkställas undersökningar över fröfallet i olika be- stånd å olika ståndorter. Att tillgång på grobart frö å svagare stånd- orter och i överårig skog mången gång är bättre, än man vore böjd att tro, kan man finna bl. å. ä landsvägskanter, där plantor genom den skedda markberedningen och den ökade ljustillgången fått tillfälle att komma upp.

När det framhålles, att kottproduktionen i stort sett varierar relativt obetydligt i olika landsdelar, torde detta dock icke betyda, att lika många hektoliter kott produceras per hektar skogsmark. Ett nordligare läge medför sannolikt svagare kottproduktion per trädindivid under ett >>rik- ligt» kottår. Beståndets mot fjällen och mot norr tilltagande gleshet med färre antal stammar per hektar torde även vara en faktor, som ned- sätter kottproduktionen per hektar. Kött-tillgången bedömes dessutom okulärt efter en femgradig skala, varvid de mycket rikliga förekomster- na sannolikt icke framträda i tillbörlig grad. Likaledes torde, på grund av sättet för upprättande av primärrapporter angående kott-tillgången, jämförelsen i regel komma att ske mindre efter en för hela landet gemen- sam skala än efter förhållandena å orten.

Men även om man tager hänsyn till dessa omständigheter synes likväl, att vid bedömandet av norrlandsfröets bruksvärde hänsyn bör tagas icke blott till de olika fröprovens i groningsapparat undersökta gronings- procent utan även till den omständigheten, att det nordsvenska fröet i sin mindre kornstorlek har en egenskap, som i viss utsträckning kan neutra— lisera den försämring i bruksvärdet den funna groningsprocenten uträk- nad på ett visst antal frökorn, sedd i och för sig, synes medföra.

För jämförelse meddelas här antalet grobam frön per hektoliter kott, som Wibecks här förut omförmälda material visar för de olika områdena:

T a ll G r a 11 1. Norrbottens län, lappmarken ............................................ 46 400 50 600 2. » » kustlandet ............................................ 82 800 91 800 3. Västerbottens län, lappmarken ........................................ 46 700 93 400 4. » » kustlandet ........................................... 74 400 134 300 5. Jämtlands m. fl. län, inlandet ........................................ 46 500 83 800 6. » » » kustlandet .................................... 75 400 97 100 7. Kopparbergs m. fl. län, inlandet .................................... 64 100 75 500

Det bör emellertid, såsom Wibeck framhållit, påpekas, att utbyteskvan- titeten under olika är varierar inom mycket vida gränser; samt vidare att kott- och fröparasiterande insekter på gran kunna i vissa fall vålla en kolossal sänkning av fröutbytet, som understundom omöjliggör en kott- insamling, vilket torde förklara ojämnheten i granserien. Tallserien är något jämnare, och man finner t. ex. samma antal grobara frön "per hek— toliter tallkott i Norrbottens och Västerbottens läns lappmark som i Jämtlands m. fl. län, inlandet.

Det torde även böra påpekas, att, när en viss underlägsenhet i avseen- de på groningsprocent, antalet grobara frön per hektoliter kott m. m. kunnat konstateras hos de i inlandet insamlade fröproven i jämförelse med fröproven från kustlandet, detta icke får anses bevisa, att frö i för självföryngring tillräcklig mängd i allmänhet icke skulle kunna produce- ras i inlandet. I stort sett torde även i Norrlands inland —— om man undan- tager fjällskogsområdena —— gälla den regeln, att naturen ej sällan slösar vid fröproduktionen. Därom vittnar förekomsten även i lappmarkerna av de oerhört överslutna, ur skogsbrukssynpunkt icke önskvärda s. k. stavagrans— och stavatallsbestånden.

På samma sätt verkar den mindre kornstorleken hos fröet från klima- tiskt mindre gynnade områden till förmån för detta frös bruksvärde vid kultur. Då skogsfröet betalas i handeln efter ett visst pris per kilogram, anges i tabell 20 det beräknade antalet grobara frön per kilogram i de olika geografiska områdena, uppdelade på jämförbara höjdområden.

Någon beräkning av bruksvärdet vid kultur med tillämpning av här förut omnämnda Eides regel på de funna groningsprocenterna för olika höjdområden inom olika länsdelar (tabell 20) hava de sakkunniga icke funnit sig böra verkställa. Det inre orsakssammanhang, som tager sig uttryck i förhållandet mellan i groningsapparat vid olika tillfällen funna groningsprocenter och motsvarande plantprocenter vid sådd å marken, är tydligen invecklat och synes ännu ej vara tillräckligt undersökt. Ett par exempel må härpå anföras. Wibeck har grafiskt sorterat i grupper tall- fröprov från 1916, 1918 och 1921 års skördar. Om man här utväljer de av de olika årens fröprov, som vid ett visst tillfälle genomsnittligt hålla ungefär 50 % grobarhet i J acobsens apparat, ställa sig — efter fröprovens förvaring i lufttätt kärl i kylskåp — grobarheten i samma apparat 5 år senare samt plantprocenten vid sådd i plantskola på följande sätt.

I Genomsnittlig grobarhet i Plantprocent i plantskola | Insamlingsår ”%;;le gren.-app. (Experimentalfältet) är | % | år I % är % år % | ' 1916 ..................... 10 1922 50 1927 34 1922 9 1927 10 1918 ..................... 6 1922 46 1927 5 1922 18 1927 1 ; 1921 ..................... 3 1923 51 1928 | 22 1923 25 1928 2

Bmkwärdc vid kultur.

Tab. 20. Antal grobara

frön per kg.

Höjd i meter över havets nivå '

100—199 200—299 300—399 400—499

500—

Medeltal för området

Område

Antal Antal Antal frö- Antal frö-

fron prov frön prov

Antal Antal frö_

iron prov

Antal Antal frö_

iron prov

Antal Antal frö-

frön prov

Antal frön Antal frö- prov

1. Norrbottens län, lappmark 100 700 I 2. » » kustland 157400 3. Västerbottens » lappmark

4. » » kustland 162 800 5. Jämtlands m. fl. lån, inre 6. > » > knstl. 136600 7. Kopparbergs » » inre 168500 8. > » » kust]. 167 500

1. Norrbottens län, lappmark 2. >> » kustland 100200 3. Västerbottens » lappmark 4. >> » kustland 142100 5. Jämtlands m. fl. län, inre 6. >> >> » kust]. 136000 7. Kopparbergs >> » inre & » » » kust].

Siffrorna för fröantalet per kg., vilka tillhöra höjdområden, som torde

10

16

118500 ” 3 104 300IV 27 108 500 27 118 600 16 100 100 " 24 139 600 3 107 300 21 157 300 I" 2 110 200 I 24 165 700 11 169 600 7 133 700 8 177000 m 19 201 100 4 176 900 3

Granfrö från mog 124 700 1 1 112500 11 12 132100 16 134 300 9 146 800I 6_ 144100 7 150 000 11 160 300 "I 10 135 500 6 136 300 4 128 200 7 120 500 2

134100 2

betecknats med ett och samma indextal I—V.

Tallfrö från mognadssomrarna

64 400 V 42 97 200 6 66 500 W 57 139 600 9 100 300 " 41 132 300 4 193100 I 6

88500 ” 13 146 500 3 121 500 ” 25

69 400 1 128 300I 12 128 500 1 134 700 '" 4

1916—1921 60900 17

70 100 V 7 56900 ”

9 116 300 4 106 900 " 15

n'adssomrarna 1917 oc

44 400 V 12 66 000 1 73 900 "' 11

129 300 ” 98 000 101 100 '

(130101

h 1921

och 1923

49 700 V 10 96 100 1 73 300 W 14

10

52100. V

80 7001V 27

85 500 " 7

77 600 118 300 75 100 127 600 93 900 146 200 133 200 185 600 78 900 127 300 106 200 143 400 129 500 131 500 112 700 134 100

90 59 89 41 86 43 63 38 34 47 22 57 19 22

2

kunna anses klimatiskt närmelsevis likartade med varandra, hava

Wibeck har emellertid muntligt för sakkunniga framhållit, att på grund av nyare forskningar rörande groningsförmågans och gronings- hastighetens rytmiska svängningar under loppet av året 111. m. samman- hanget i här berörda förhållanden ter sig mer komplicerat, än man förut ansett.

Såsom förut omnämnts följer plantprocenten vid sådd å marken icke relationen mellan de i groningsapparat funna groningsprocenterna hos olika fröpartier. Wibeck framhåller också, att plantprocentens storlek vid sådd å vanlig skogsmark i regel torde bliva lägre än vid sådd i plant— skola, samt att efter flerårig förvaring endast de fröprov, vilkas grobar- het från början legat tämligen högt, överhuvud vid kalljordssådd giva upphov till ett nämnvärt antal plantor.

För det norrländska barrträdsfröets bruksvärde speciellt vid kultur har även dess kända förmåga av eftergroning viss betydelse. I en är 1919 publicerad uppsats om det norrländska tallfröets grobarhet1 har Wibeck ifråga om eftergroningen uttalat: »1) vid sådd på samma plats med frö från olika breddgrader giver fröet från den klimatiskt ogynn- sammaste lokalen den högsta procenten eftergrodda plantor; 2) vid sådd med samma frösort på såddplatser, belägna under olika breddgrader, vi- sar såddplatsen med det hårdaste klimatet den högre eftergroningspro- centen.»

Till det förhållandet, att det norrländska tallfröet ofta i groningsappa— raten visat högre grobarhet, sedan det förvarats ett eller annat år än därförut, den s. k. groningsstegringen, påvisar Wibeck en orsak. I det norrländska fröet kan frövitan vara någorlunda väl och normalt utveck— lad, medan groddämnet kan vara mycket svagt utvecklat- eller alldeles saknas. Den sålunda svagt utvecklade grodden synes emellertid hava seg livskraft och förmåga av tillväxt, även långt efter det fröet skilts från moderträdet. Som exempel på groningsstegring omnämner Wibeck iakt— tagelser gjorda på granfröprov insamlade 1912—1913 i norra Jämtlands skyddsskogsområde. Hos proven, insamlade på en medelhöjd av 400 m. över havet, var groningsprocenten 1913: 132 men 1914: 262. Hos proven från en medelhöjd över havet av 300 m. voro motsvarande groningspro— center 370 och 513. För tallfrö kunna exempel på växlingarna år från år av grobarheten, funnen i allmänhet efter 30 dygns groningstid i appa- rat, hos samma fröparti hämtas ur Wibecks utredning »Vår eller höst- sådd»?

" . Kläng— Groningsprocent i groningsapparat Fropartl nin sår g 1913 | 1914 | 1915 1916 | 1917 1918 Talltrö från Bodens revir 1912 51 77 » » » 1913 80 62 665= tåg:?

* Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt, 1919, h. 17. ' » . » » 1927, h. 23. ” Efter 15 dygns groning. * Efter 60 dygns groning.

Wibeck anför vidare, att det synes honom sannolikt, att växlingarna under olika är uti grobarhet hos nordsvenska fröpartier bero på före- komsten av hårda frön. Mobiliseras under lagringen den latenta gro- ningsförmågan hos dessa frön samtidigt med att de från början grobara fröna avtaga i grobarhet, finner man en naturlig förklaring till de år efter år vid grobarhetsundersökningarna konstaterade växlingarna. Enär groningsförsöken i apparat på grund av mögelvegetationen ofta måst av— brytas i förtid, hava, säger han, de erhållna grobarhetsvärdena säkerli- gen i en del fall blivit alltför låga och angiva icke — i motsats till vad som är fallet med det sydsvenska fröet — fröets verkliga procent av le- vande utvecklingsbara frön vid undersökningstillfället.

För att närmare undersöka frågorna om plantprocent och eftergroning har skogsförsöksanstaltens norrlandsavdelning med de insamlade fröpro— ven anställt såddförsök i plantskolor i Gällivare, Avafors (Råneå soc- ken, Norrbottens kustland) och Bispgården på Våren två år efter re— spektive mognadssomrar. De olika försöken pågingo i två ä tre år, och vid varje planträkning bortplockades plantorna, varigenom räkningen kunde med viss säkerhet genomföras. Innan en ingående bearbetning verkställts rörande resultaten av dessa försökssådder, av vilka de sak- kunniga tagit del, är det icke möjligt att därav draga några bestämda slutsatser, enär såddresultaten visa stora skiljaktigheter. Denna ojämn- het framträder vid en jämförelse såväl mellan de många olika fröpro— ven, då de sorterats i grupper av i groningsapparat funna närliggande groningsprocenter, som ock mellan de olika årgångarna och plantsko- lorna. I sin skrivelse till de sakkunniga yttrar Wibeck, att åtskilligt tyder på att ute i naturen eftergroningen icke spelar någon avsevärd roll annat än på mycket torra hedland med för vatten lätt genomsläpp- lig jord; på mark, fortsätter han, där vatten höst och vår stagnerar i jordens ytlager, måste åtminstone tallfröet1 i regel bliva förstört genom att fröet upprepade gånger kommer att frysa i vattenmättat tillstånd.

Man kan säga, att vid de ovannämnda försökssådderna av såväl tall som gran i plantskolorna eftergroningen i stort sett spelat en mindre roll. Två årgångar av tallfrö utgöra dock därvidlag bestämda undantag. Det stora flertalet av 97 tallfröprov från mognadssommaren 1916, utsådda i plantskola vid Gällivare 1918, Visa genomgående mycket kraftigare gro- ning under sommaren 1919 än 1918. Sålunda visa de efter grobarheten, funnen i groningsapparat, ordnade grupperna en genomsnittlig eftergro- ning år 1919, som är 2 a 5 gånger större än första årets groning ; den to- tala plantprocenten, d. v. s. summan av första och andra årets plantpro- cent, är tillfredsställande; de två högsta grobarhetsgrupperna visa dock en relativt sett svagare såväl eftergroning som total plantprocent. Även 78 tallfröprov från 1921 års mognadssommar, utsådda i plantskolan vid

1 Att döma av G. Nordfors' undersökningar, ( »Eiällskagars och exponerade skogars för- yngringsmöjligheter etc.») synes graniröet mindre än tallfröet vara utsatt för frysningsskador.

Gällivare 1923, visa en i förhållande till första årets groning hög eftergro- ning; men hos fröproven av denna årgång äro i stället de totala plantpro- centerna såväl absolut som i förhållande till groningsprocenterna, funna i groningsapparat, synnerligen svaga. Även under tredje vegetationspe- rioden i plantskolorna har eftergroning förekommit, i regel dock av bety- delselös omfattning.

Materialet synes giva vid handen, att, såsom även den praktiska erfa— renheten från verkställda kulturer visat, under vissa förhållanden efter- groningen kan spela en stor roll, såväl relativt som absolut. Till antydda förhållanden torde sannolikt få räknas en efter sådden följande torr som- mar och höst ävensom en vattengenomsläpplig jordmån. Betydelsen av det nordsvenska fröets förmåga av eftergroning torde sålunda få anses ligga däri, att det kan utnyttja åtminstone tvenne somrars groningsmöjlig- heter på det sätt, att fröet, när väderleken är mindre gynnsam för gro— ning under första året, understundom kan bibehålla sin groningskraft till en efterföljande vegetationsperiod.

Av materialet inhämtas vidare, att de enskilda fröproven från en och samma mognadssommar med ungefär lika i groningsapparat funnen gro- barhet lämnat högst varierande plantprocenter, ehuru de utsätts samma år i samma plantskola. Några exempel därpå kunna nämnas. Tallfrö- prov från Vettasjokki revir i Norrbottens läns lappmark och Fryksdal i norra Värmland med respektive 78 och 79 % grobarhet, härstammande från mognadssommaren 1920 och utsådda i Gällivare plantskola 1922, gåvo en total plantprocent av respektive 15 och 658. Med två tallfröprov från Jokkmokks och Norra Hälsingslands revir, härstammande från mognads— sommaren 1916 och utsådda sommaren 1918 likaledes i Gällivare plant- skola blev förhållandet omkastat. Fröprovet från Jokkmokk med en gro— barhet av 22 % gav en total plantprocent av 223, medan det från Hälsing- land med 23 % grobarhet visade en total plantprocent av endast 4'5. Tven— ne tallfröprov av 1917 års mognadssommar från Norrbottens kustland, det ena från Bönälvens med 50 och det andra från Haparanda revir med 51 % grobarhet, båda utsådda år 1919 i plantskola i Avafors, gåvo totala plant- procenterna 22 och 232 respektive.

I stort sett giva de grupper, vartill fröprov med närliggande gro- ningsprocent sammanförts, i genomsnitt en plantprocent, som beträffande grupperna av låg grobarhet motsvarar eller ligger över bruksvärdet en— ligt förutnämnda Eides regel. Då en ökning av endast en procentenhet betyder en ökning i plantantalet per hektar vid sådd å skogsmark av 1 000 år 1500 plantor, kan en sådan ökning i många fall få en icke ringa bety— delse. För grupperna med medelhög eller hög grobarhetsprocent ligga plantprocenterna vanligen långt. under bruksvärdet enligt nyssnämnda regel. Det tallfrö, som insamlades efter 1919 års mognadssommar, om— fattande icke mindre än 164 fröprov, är av särskilt intresse därför, att fröproven utsåddes 1921 såväl i Gällivare som Bispgårdens plantskolor

Om frö- tillgång och fröbehov för

kulturer.

med det resultat, att i Bispgården den totala plantprocenten blev nästan genomgående för alla grupper ungefär dubbelt så stor som i Gällivare.

Slutligen hava en del fröprov av ovannämnda material, såväl tall som gran, under ett antal på varandra följande år utsätts i plantskola vid Experimentalfältet och även, från och med sommaren 1922, förvarats lufttätt i isskåp. Grobarheten har i groningsapparat undersökts varje år för såväl de på vanligt sätt som de i isskåp förvarade fröproven. För- söken synas visa bland annat, att i en del fall inträtt en beaktansvärd såväl eftergroning som ock groningsstegring, samt att grobarheten regel- mässigt bibehållits bättre hos de lufttätt i isskåp förvarade proven än hos de övriga.

Diskussionen om fröets bruksvärde har här emellertid gällt det med nu brukliga metoder konstklängda och avvingade fröet alltså den relativt obetydliga del av fröproduktionen, som kommer till användning för kul- turer. Huruvida det av människan orörda, vingade och natursådda fröet förhåller sig på samma sätt är alltjämt en öppen fråga. Naturen sörjer ju i allmänhet för växternas regeneration med därför ändamålsenliga medel. Otänkbart är icke, att det natursådda fröet besitter egenskaper, som gå förlorade vid den brukliga behandlingen av fröet för konstsådd. Wibeck har också i en promemoria till skogsförsöksanstaltens styrelse den 22 november 1929 fäst uppmärksamheten på den möjligheten, att barr- trädsfröet- i sitt naturliga tillstånd till skydd mot väta och kyla kan vara omgivet av ett vax— eller oljeartat skyddshölje, som skadas vid fröets klängning och avvingning. Om detta är en riktig hypotes, synes icke otänkbart, att man genom lämplig behandling skulle kunna bibehålla eller möjligen återgiva fröet den motståndskraft mot väta och frost, som vid konstklängningen går förlorad, till gagn för kulturerna.

Riksskogstaxeringsnämnden har beträffande lappmarkerna i särskild uppgift och beträffande Särna—Idre i sin tryckta redogörelse procen- tiskt fördelat den skogsproduktiva marken på s. k. vegetationstyper. Ne- danstående uppställning återgiver i sammandrag denna procentiska för- delning.

Norrbottens Västerbottens läns lappmark läns lappmark Särna—Idre

% % % 1. Lav- och ljungrik tallskog .................. 22'— 11'5 56'3 2. Mossrik tallskog .................................... 4'1 7'1 55 3. » granskog ................................... 11'4 25'9 9'4 4. » barrblandskog ........................ 8'2 8'8 69 5. » blandad barr- och lövskog.... 39'7 29'5 3'7 6. Örtrik skog av olika typer ................ 05 21 O's 7. Försumpad skog av olika typer ........ 10'6 10'7 6'41 8. Mossrik lövskog .................................... 3'5 4'1 1'4 9._ Fjällbjörkskog ........................................ — — 10'1 Summa 100'— 100'— 100'—

I Särna—Idreområdet intaga sålunda lav— och ljungrika tallskogar en betydligt större del av skogsmarken än i lappmarkerna.

Under förutsättning att föryngringsavverkningarna bedrivas i dessa olika vegetationstyper på ett för föryngringen ändamålsenligt sätt, och att nödvändiga hyggesrensningar och markberedningar verkställas, torde utan tvivel självföryngring efter avverkning förr eller senare vara att påräkna. Om man ställer även den fordran på föryngringen, att den skall vara nöjaktig och förefinnas inom skälig tid, torde däremot kul- turer bliva i viss utsträckning nödiga. Skogsbeståndet kan ju vara så- dant, att lämpliga fröträd i tillräcklig omfattning icke ingå i detsamma.

Wibeck, som i sin skrivelse till sakkunniga starkt framhåller behovet av skogsodling, säger i sitt föredrag 1928, att uteblivandet av självsåd- den mycket ofta är en ren fröfråga. I dylika fall kan, fortsätter han, understundom redan en kultur av enklaste slag göra underverk, bara man har att tillgå frö av tillräckligt härdig härkomst.

Sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla såsom självklart, att en skogsägare med hänsyn till kulturernas i regel dryga kostnader i all— mänhet bör inskränka skogsodlingen till sådana fall, då den måste anses nödvändig för tillfredsställande av ett krav på nöjaktig föryngring inom skälig tid. Då man har anledning antaga,1 att man i framtiden med en sådan beståndsvård och hushållning, att bestånden avverkas, innan de bliva överåriga, kommer att möta väsentligt minskade föryngringssvå- righeter än för närvarande är fallet, torde det vara berättigat att i viss utsträckning betrakta kostnader, som nedläggas på kulturer, såsom en- gångskostnader. De invändningar, som förvisso ur rent ekonomiska syn- punkter kunna göras gentemot kulturer, torde därför icke böra för när- varande bliva allmängiltigt utslagsgivande, då fråga uppstår, om kultur bör verkställas eller icke.

Man kan förutse, att frö måste insamlas på lokaler, där tillräckligt med kott finnes för insamling, för att tillföras vissa kalhyggen på andra orter. Beträffande granfrö, som synes ge upphov till en härdig avkom- ma även vid förflyttning till ett sämre klimat, torde fröfrågan för kul— turerna icke komma att vålla bekymmer. För tall däremot, som enligt vad ovan sagts är känslig för förflyttning till ett hårdare klimat, kan frötillgången tänkas bli knapp.

När i domänstyrelsens förvaltningsberättelser för åren 1924—1927 framhållits, att skogsodlingsarbetena i de norra distrikten måst an— passas efter den begränsade tillgången på lämpligt frö, har omdö- met tydligen gällt tallfrö. Tidigare har så gott som uteslutande tall- frö använts vid kulturerna. Detta har så småningom ändrats där- hän, att åtminstone där man icke på grund av jordmånens beskaffenhet, särskilt i de lav— och ljungrika vegetationstyperna, önskar giva tallen

1 Se Hesselmans uttalande (1925) sid. 143.

företräde, frö av gran, med hänsyn till att granplantorna mindre äro ut- satta för diverse sjukdomar, fått en mera erkänd ställning och numera i kulturerna ingår med åtminstone 1/a av den totala frökonsumtionen. Till- gången på för olika ståndorter lämpligt tallfrö synes sålunda åtminstone tidvis icke svarat mot behovet för skogsodlingarna å de norrländska kro- noparkerna, ehuru staten särskilt organiserat fröanskaffningen såväl med centrala klängningsanstalter i Hällnäs och Bispgården som även lokalt förmedelst klängning i s. k. sollavar. Härvid torde dock böra erinras, att den påtalade fröbristen i huvudsak lärer avsett sådant tallfrö, som av skilda skogsstatstjänstemän ansetts önskvärt för skogsodling å vissa höglägen, där endast frö från med dem likställda ståndorter bör kom- ma till användning. Lämpligt tallfrö i erforderlig mängd för skogsod- lingar å enskilda skogar i lappmarkerna har mångenstädes mött svårig- heter att uppbringa. De bolag, som i någon större skala verkställt skogs— odlingar i lappmarkerna, hava en säker och kännbar erfarenhet därav. För anskaffande av frö för bondeskogarna i lappmarken finnes ingen särskild organisation, men skogsodlingar å dessa enskilda skogar hava ej heller i nämnvärd omfattning bedrivits.

I vilken omfattning skogsodling å nu ifrågavarande skogar kan kom- ma att äga rum är icke möjligt att med någon säkerhet förutspå. Någon om ock synnerligen approximativ ledning för bedömande härav torde emellertid kunna erhållas vid en undersökning angående den utsträck- ning, i vilken skogsodling under senare åren bedrivits å statens skogar inom i huvudsak de orter, varom är fråga. För omkring 20 år sedan och därförut verkställdes skogsodling å kronoparkerna inom de nord- ligaste länen endast i mycket obetydlig omfattning, särskilt på grund av att då rådande avsättningsförhållanden icke annat än i undantagsfall tilläto upptagande av större föryngringshyggen, som lämpligen kunde bliva föremål för kulturåtgärder. Under senaste krigstidsperiod med efterföljande högkonjunktur begränsades skogsodlings— såväl som andra liknande skogsvårdsarbeten till det minsta möjliga på grund av brist på arbetare och de högt uppdrivna arbetsprisen. Emellertid kunde av— verkningarna under samma period i större omfattning än tidigare in- riktas på tillvaratagande av smärre virke även genom rensningshugg— ningar å äldre hyggen. Härigenom uppstodo föryngringsytor, som kräv- de behandling till viss del även genom skogsodling. Dylik företogs ock i ökad omfattning åren 1921—1923, då å de fem nordligaste distriktens kronoparker, belägna till omkring 64 % inom lappmarkerna, skogsodling verkställdes å en areal av i medeltal för år 2 543 hektar, vartill åtgingo 1 226 kg. frö. Då därefter det, som i skogsodlingsväg tillbakasatts under krigs— och högkonjunkturperioden, ansågs i huvudsak hava återvunnits, avtogo ånyo ifrågavarande arbeten under därpå följande år. Den under åren 1926—1929 i medeltal för år skogsodlade arealen har uppgått till

1619 hektar med en härtill använd frömängd av 834 kg., således en ej obetydlig minskning i jämförelse med tiden 1921—1923.

Av sålunda ur domänstyrelsens årsberättelser hämtade redogörelser sy— nes framgå, att styrelsen icke ansett förhållandena i de nordligaste di- strikten vara sådana, att skogsodling i större skala bör äga rum. De ej sällan nedslående resultaten av tidigare utförda dylika arbeten torde hava bidragit till denna uppfattning. Andra skogsvårdsarbeten, avseen- de den naturliga föryngringens främjande, hava däremot årligen ökat. Den under åren 1926—1929 i medeltal för år bedrivna skogodlingsverk- samheten å statens skogar i de fem nordligaste distrikten, omfattande en skogsproduktiv areal av omkring 3000 000 hektar, motsvarar en skogs- odlad areal av omkring 054 hektar med en frömängd av omkring 0'28 kg. för varje 1000-tal hektar skogsproduktiv mark. Om man antager, att skogsodling å enskilda skogar i lappmarkerna komme att äga rum i un— gefär samma omfattning som å förenämnda statens skogar under senaste åren, skulle härför årligen erfordras omkring 400 kg. frö, varav måhända omkring 200 kg. av tall. För Särna—Idreområdet torde en jämförelsevis obetydlig frömängd vara erforderlig.

Med en väl ordnad organisation för insamling av kott under goda fröår torde man vara berättigad antaga, att det tallfrö, som är erforderligt för utförande av nödvändig skogsodling å. enskilda skogar i lappmarkerna m. fl. områden, skall kunna erhållas. För anskaffandet av erforderligt granfrö synes —— trots förutnämnda vanliga sjukdomar på kotten — svå- righet icke möta. Granens bättre härdighet vid förflyttning tillåter granfröets hämtande från orter med bättre klimat än skogsodlingsplat- sens i betydligt större utsträckning än vad fallet är med tallen.

Såsom en sammanfattning av vad ovan anförts angående föryng- ringens förutsättningar med hänsyn till fröfrågan anses böra framhållas följande.

Klängning i klängstuga av tall- och grankott från Norrlands och Da- larnas inland med därefter följande rensning av fröet på brukligt sätt synes giva frö till mindre kvantitet, av sämre grobarhet och svagare groningsenergi än beträffande kott från motsvarande kustland. Av de å sid. 106 omnämnda åtta geografiska områdena uppvisa lappmarkerna för såväl tall— som granfrö den lägsta grobarhetsprocenten beräknad på visst antal frökorn rensat frö. Med mindre kornstorlek hos fröet följer emellertid ett större antal frökorn såväl per hektoliter kott som kilogram frö. I sin mindre kornstorlek har lappmarksfröet en egenskap, som i viss mån förbättrar lappmarkernas ställning i denna jämförelse med andra områden av Norrland och Dalarna.

Då fruktsättningen är väsentligen beroende av klimatet och detta på samma breddgrad i hög grad av markens höjd över havet, böra, till dess en säkrare grundval för jämförelsen kan finnas, inom de ovannämnda åtta geografiska områdena de höjdområden med varandra jämföras, som

Sammanfatt- m'ng angående fröfrågan.

med hänsyn till barrskogsgränsens genomsnittliga höjd över havet torde kunna anses erbjuda barrskogen något så när likartade klimatiska be- tingelser. Här frånses alltså den olikhet i klimattyp, som olika delar av Norrland—_Dalarna kunna förete på grund av mer eller mindre kontinen— tal och maritim påverkan. Vid en sådan jämförelse finner man, att de höjdområden, som sålunda torde kunna sägas vara i klimatiskt hänseende närmelsevis likartade med vissa höjdområden i lappmarkerna, måste — särskilt i inlandet — anses vara av betydande omfattning. Tillgängligt fröprovsmaterial visar hos fröet inom olika höjdområden i övriga Norr- land samt Dalarna en grobarhet, räknad på visst antal frökorn, som har genomsnittligt god överensstämmelse med grobarheten inom på angivna grunder jämförliga höjdområden i lappmarkerna. Tabellerna 18, 19 och 20- torde för övrigt kunna sägas giva ett visst stöd åt det gjorda försöket att uppdela Norrland—Dalarna i med varandra i klimatiskt hänseende likställda höjdområden.

Vid gjorda såddförsök i plantskolor med ett stort antal fröprov hava plantprocenterna visat mycket varierande värden hos skilda prov med samma eller närliggande i groningsapparat funnen grobarhet, och detta även om fröproven tillhört samma eller olika mognadssomrar, och om de samtidigt utsätts i samma eller olika plantskolor. På grund härav, och då fröprovens grobarhet vid fröets förvaring under visst antal år visa omväxlande fallande och stigande värden, synes fröets bruksuärde i förhållande till dess grobarhet icke kunna uttryckas i talvärden.

För fröets bruksvärde synes det nordsvenska fröets förmåga av efter- groning under 2:a vegetationsperioden efter den verkställda sådden hava en viss betydelse, i det att tvenne somrars groningsbetingelser kunna un— der vissa förhållanden komma det utsådda fröet till godo.

Någon avsevärd skillnad i katt—tillgång inom de angivna åtta geogra— fiska områdena kan icke av föreliggande statistiska siffror avläsas. Kott- tillgången torde dock i stort sett minskas med stigande höjd över havet. Då så även är förhållandet med grobarheten, beräknad på visst antal frökorn, torde den naturliga föryngringen i inlandet bliva i högre grad beroende av de rika fröåren än i motsvarande kustland. Mot fjällen i närheten av barrskogsgränsen torde goda såväl kott— som fröår vara säll- synta att döma även av de i allmänhet fåtaliga generationer, varav barr— skogsbeståndet där är sammansatt. Vid rikliga fröår torde emellertid nöj- aktig föryngring kunna erhållas även om groningsprocenten uppgår till endast 10 a 20. För den naturliga föryngringen även i inlandet torde i allmänhet finnas erforderlig tillgång på frö.

För de kulturer, som i lappmarkerna och Särna—Idre oundgängligen kunna erfordras, synas genom en väl organiserad insamling av kott under sådana rikligare kottår, som även lämna relativt väl moget frö, tillräck- liga mängder dugligt frö kunna anskaffas.

Vid en jämförelse mellan de båda trädslagen tall och gran säger erfa—

renheten, att granens naturliga föryngring — trots insektsskador och svampsjukdomar på grankotten — ofta försiggår lättare än tallens. Detta förhållande torde bero på sådana omständigheter som granfröets förmåga att mogna vid en något lägre sommartemperatur än tallfröets, granfröets större härdighet mot frysning i vattenmättat tillstånd samt särskilt gran- plantans större härdighet mot plantsjukdomar. Härtill kommer granens förmåga av s. k. vegetativ föryngring i fjällskogstrakter — genom de mot markytans mossvegetation nedtryckta grenarnas rotbildning — vil- ken i ett mera nederbördsrikt klimat, till exempel norra Jämtlands fjäll- skogstrakter, synes hava stor betydelse.

3. Föryngringens naturliga förutsättningar med hänsyn till markförhållandena.

Innan de sakkunniga närmare ingå på frågan om markernas beskaffen- het ur föryngringssynpunkt, synes vindexpositionens betydelse ur för- yngringssynpunkt i någon mån böra beröras. Vindexpositionen i för— ening med formen för nederbörd _— piskande snö- och hagelstormar — medför i fjällskogarna både mekanisk och fysiologisk skadegörelse på träd- kronorna och nedsätter därmed deras såväl vegetativa som fruktifikativa verksamhet. I särskilda fall torde fjällvindarna även verka uttorkande på markytan, varigenom fröets groning försvåras. Ju mer man avlägs- nar sig från kalfjällen, dess mindre påtaglig blir i allmänhet vindexposi— tionens inflytande på föryngringen för att så småningom och t. o. m. rätt snart träda i bakgrunden.

Svårigheten att fixera de marker, där svårföryngrighet i främsta rum— met är beroende på vindexpositionen, framgår av den redogörelse med förslag till reglering av den s. k. skyddsskogsgränsen inom Jämtlands m. fl. län, vilken den 8 maj 1926 avlämnades av därtill enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande särskilt tillkallade sakkunniga. Dessa utgjordes av överjägmästaren P. 0. Welander, jägmästarna Nils Almlöf, Erik Geete och Georg Nordfors samt fil. dr L. Romell. Enligt given instruktion skulle de sakkunniga föreslå sådan begränsning av skyddsskogsområdet, att till detta komme att höra uteslutande skogar av skyddsskogs natur eller, i enlighet med bestämmelserna i 1903 års lag angående skydds- skogar, sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot fjäll— gränsens nedgående. Därjämte ålåg det skyddsskogssakkunniga att före- slå områden, belägna inom dåvarande skyddsskogsområde eller ock där- utanför omedelbart angränsande detsamma, vilka lämpligen borde av— sättas till svårföryngrade skogar enligt 4 kap. av 1923 års skogsvårdslag. Efter frågans utredning föreslogo skyddsskogssakkunniga för sin del, att från skyddsskogsområdet i Jämtlands län skulle avskiljas en totalareal av icke mindre än 45 % av dittillsvarande skyddsskogsområde1 eller

* Skogsproduktiv mark och impediment, oberäknat kalfjäll och subalpin björkskog.

Vindezposi- tionens betydelse.

Om mark- förhållandena och föryng- ringen.

465 000 hektar, vilka ansågos böra hänföras till »svårföryngrade» och i vissa fall >>lättföryngrade» skogar under 1923 års lag. KungL Maj:t stad- fäste med vissa mindre ändringar de sakkunnigas förslag.

Skyddsskogssakkunniga betonade svårigheten att i dessa trakter av- skilja svårföryngrade skogar enligt 4 kap. i 1923 års lag, vilket lagrum likställde dylika skogar med skogar i exponerat läge. Vad man i all- mänhet menade med svårföryngrad skog vore nämligen ett väsentligen Vidare begrepp, inneslutande även de marker, där, såsom det uttryckts i Kungl. Maj:ts prop. till 1923 års riksdag, till följd av vissa natur— omständigheter såsom jordmånens beskaffenhet, jordlagrets tunnhet eller markens benägenhet för försumpning det måste befaras, att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxten skulle omöjliggöras, eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig. Vindexpositionens inflytande vore däremot out— rett. Vid mycket stark exposition reducerades och till och med avtor- kade visserligen trädens kronor, och därmed följde nedsättning i frukti- fikationsmöjligheterna, varjämte uppkomna plantor hämmades i sin ut- veckling genom vinden. Men »i regel är det ej heller bristen på grobart frö utan markbeskaffenheten, som utgör den största svårigheten för de exponerade beståndens föryngring.» Den av undertryckt bakterieliv och förmultningsprocess kännetecknade råhumusbildningen förorsakades ej av vindexpositionen utan av den låga sommartemperaturen, låt vara att den kunde i sin tur påverkas bl. a. av köldförande fjällvindar. Därnäst i ordningen komme försumpningen som föryngringens svåraste hinder. Men de lokaler, där vindexpositionen ensam eller till huvudsaklig del utgjorde hinder för skogens reproduktion, vore i själva verket mycket begränsade. Gentemot skyddsskogarna, där reproduktionsmöjligheterna vore mera ovissa, avgränsade skyddsskogssakkunniga de svårföryngrade markerna enligt följande regel: starkare exponerade skogsområden av förhållandevis så godartad beskaffenhet, att det kunde förväntas, att sko— garnas framtida bestånd och föryngring kunde tryggas genom rationella avverkningsformer och behövliga skogsvårdsåtgärder. Gentemot allmän- na skogsvårdslagens icke svårföryngrade marker avgränsades de svår- föryngrade såsom områden, vilka vore så starkt exponerade, att en var- sam avverkning under skogsvårdslagens skärpta kontroll vore nödig för tryggande av skogens bestånd och föryngring.

De sakkunniga kunna i det väsentliga instämma i vad skyddsskogssak- kunniga sålunda uttalat angående vindexpositionens betydelse.

Docenten vid skogshögskolan fil. dr Olof Tamm har framhållit, att de norrländska skogsmarkerna med undantag för de i övre Dalarna allmänt förekommande ljungrika tallhedarna i regel ej lida av någon näringsbrist i de kvartära mineraljordlagren.1 Däremot har påpekats av såväl Tamm ”

1 Olof Tamm: >Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet.» Meddelanden från statens skogslörsöksanstalt 1920. : Olof Tamm: »Några synpunkter på skogsmarkens iuktighetstillstånd». Tidskr. Skogen 1927.

som ock lektorn vid skogshögskolan fil. dr Bertil Halden.,1 att det finnes ett starkt samband mellan Skogstypen och de geologiska avlagringarnas struktur och vattengenomsläpplighet. Hesselman2 har påvisat samban- det mellan god växtlighet hos skogen och förekomsten av rörligt, syrerikt vatten. Högt grundvatten är, säger Tamm, en vanlig företeelse i Nord- sverige med dess klimat. Marker med ytligt framrinnande grundvatten äro därför ganska vanliga. De bästa boniteterna, bärande örtrika gran- skogar, påträffar man på de under högsta marina gränsen belägna sval— lade moränerna och sandavlagringarna, vilka mottaga sitt vatten från högre belägna områden. Där grundvattenrörelsen ej kan bli så livlig, t. ex. å de oomvandlade moränerna ovanför marina gränsen, utbildas ofta under dylika förhållanden Dryopteris-typen med gran- eller barrbland— skog (uppkallad efter den lilla ormbunken Dryopteris linnaaana). Skogs— mänuen torde vara eniga med Tamm därom, att dessa typer »höra till våra bästa och bättre boniteter och även äro lättföryngrade».

Det torde däremot icke vara berättigat påstå, att den högsta marina gränsen alltid utgör en gräns mellan marker med bättre och sämre för- yngringsförhållanden, de förra nedanför, de senare ovanför marina grän- sen. Otvivelaktigt är det mångenstädes lättare att urskilja sambandet mellan gynnsamma föryngringsförhållanden å ena sidan samt tidigare bebyggelse med därav föranledda avverkningar och eld å den andra än att spåra verkningarna i föryngringsavseende av markens belägenhet under eller över den marina gränsen.

Hesselman nämner som exempel på svårföryngrad tallhed Skaitehe- den, Råneå socken av Norrbottens kustland, vilken ligger nedanför ma— rina gränsen. Jägmästaren Åke Berg har verkställt en undersökning av ett svårföryngrat område,3 beläget i nordostlutningen av en lid ovan den marina gränsen inom Örträsk socken, Västerbottens lappmark, mellan 250 och 430 meter över havet. Av detta område, som av honom beteck- nats som i stort sett typiskt för våra svårföryngrade marker, hava 20 % befunnits utgöras av lättföryngrad mark, bestående huvudsakligen av »bäckland» å ömse sidor av utefter liden framströmmande vatten.

Småstenighet hos den ovanför marina gränsen liggande moränen och framför allt topografien (starka sluttningar) befordra vattnets fram- släppande till förmån för skogsmarkens produktiva förmåga. I plan ter- räng och med tät packad morän bildar dock det högt stående grundvatt- net försumpad mark, som icke utan dikning kan betecknas såsom lätt— föryngrad. '

Tamm framhåller 1927, att den övervägande delen av de norrländska

' Bertil Halden; »Några bidrag till frågan om den geologiska lagerföljdens betydelse för skogsmarkernas vattenhushållning.) Skogsvårdsföreningens tidskr. 1923.

2 Henrik Hesselman: »Om vattnets syrehalt och dess inverkan på skogsmarkens försump- ning och skogens våxtlighet.» Skogsvårdsföreningens tidskr. 1910. 3 Åke Berg: »Den nya skogen». Norrlands skogsvårdsförbunds tidskr. 1929. 9 — 310079

skogsmarkerna utgöres av sådan mark, i vilken grundvattnet ligger så». djupt, att trädens rötter i allmänhet icke nå ned till detsamma. Det blir här jordens förmåga att absorbera och kvarhålla nederbördsvattnet, vil—- ken, under förutsättning att exposition och beståndsförhållanden äro de- samma, bestämmer fuktighetstillståndet. Denna jordens förmåga beror- dels av jordytans ursprungliga halt av finkorniga beståndsdelar dels av markprofilens beskaffenhet. Ju finkornigare mineraljord, dess mera vat- ten bindes kapillärt. Den normala jordmånen1 å dessa marker består av råhumus, underlagrad av blekjord och rostjord, en jordmånstyp, som kallas podsol (skogspodsol). Uppkomsten av denna jordmånsprofil, som. i Norrlands skogsmarker är den dominerande, förklaras såsom humus-- täckets genom det nedträngande nederbördsvattnet förmedlade kemiska inverkan på de översta skikten i mineraljorden. Blekjordsskiktet blir ge— nom denna process näringsfattigare, och en anrikning av för vegetatio- nen värdefulla mineralbeståndsdelar (kalk, fosforsyra, kali) sker i rost-- jorden. Något hinder för förekomsten av vackra växtliga bestånd utgör dock blekjorden icke; däremot torde den kunna vara en bidragande orsak till svårföryngrighet, då de unga späda plantornas rötter hava sitt fäste i detta lager, och plantorna därigenom få en svag utveckling och ringa motståndskraft mot sjukdomar. Tamm skiljer i detta sammanhang på. tvenne slag av podsoltyper: lavpodsol och Myrtillus-(blåbärs-)podsol. Så— som framgår av benämningarna är den förra bunden vid den skogstyp, som kallas den la'vrika (med renlavar etc. i bottenskiktet, ofta ljung i— fältskiktet). Den är alltid utbildad på torra lokaler såsom älvsand, gla- cifluviala (isälvs) sand— och grusavlagringar, rullstensåsar m. fl., d. v. s.. på av genomsläppligt material till stort djup bestående jordarter, och har en ringa mäktighet, 1—4 cm. (vanligen 1—2). Den senare, Myrtillus—

' Enligt Hesselman (1925): Jordart: geologisk avlagring med lös struktur (motsats: berg) Jordmån: den del av jordskorpan, som genom klimatets direkta och indirekta påverkan blivit förändrad, så att den såväl kemiskt som fysikaliskt avviker från underlaget. (Klimatets. indirekta påverkan sker huvudsakligen genom vegetationen);

Färna-' de oförändrade döda resterna eller aviallsprodukterna ur växt— eller djurlivet; Humus: sammanfattning av de organiska rester av växter och djur, som inlörlivats med jordmånen och där äro underkastade omvandlingsprocesser;

Humuslagret eller humnslåcket: det mer eller mindre luckra skikt i jordproiilens övre del, som innehåller humus i sådan mängd, att denna i avgörande grad bidrager till dess. karaktär;

Förmuliningsskiktel: det skikt av humuslagret eller humustäcket, som till mycket stor del består av växtrester under sönderdelning; '

Humusämnesskiktet: det skikt av humuslagret eller humustäcket. vars humus till över— vägande del består av iårdigbildade amorfa humusämnen;

Råhumus: av svamphyfer, mycelietrådar eller högre växter (t. ex. bärris) iiltartat samman- vävt humuslager, som kan distinkt skiljas från mineraljorden. Förmultningsskiktet ofta mäktigt och alltid tiltartat. Humusämnesskiktet föga blandat med mineraljord;

Mull: humuslager av utpräglad klump- eller grynstruktur. Förmultningsskiktet oftast tunt, alltid luckert och ofta med grynstruktur; humusämnesskiktet av starkt växlande mäk- tighet, alltid med grynstruktur och alltid mer eller mindre starkt blandat med mineraljord.

podsolen, är utbildad av de mossrika skogstypema, vilkas bottenskikt till övervägande del utgöres av husmossor, med ris av blåbär och lingon m. m. ingående i fältskiktet. Denna podsoltyp, i allmänhet tilltagande mot norr, utmärkes av ett mäktigare blekjordsskikt, 5—15 cm. Emellertid finnas tallhedar, framför allt å moränmark men även å sand- och grus- marker, med ett blekjordsskikt, vars mäktighet uppgår till den för Myr- tillus-podsolen karakteristiska eller intar en mellanställning mellan den- na och lavpodsolens. Eftersom podsolprofilen alltid är en produkt av humustäcket, antyder denna förekomst av Myrtillus—podsol under en lav— rik association, att marken tidigare varit beklädd med en mäktig rå- humus, varav spåren kunna vara helt försvunna efter kraftiga, ofta upp— repade skogseldar. I stort sett går den ostörda utvecklingen å dessa me— delstarkt och starkt podsolerade marker åter mot den mossrika gran— skogen. Den ofta mosaikartat förekommande blandningen av mossrika och l'avrika associationer tyder på en labil jämvikt dem emellan, där skogsskötseln sålunda har inflytande på växelspelet. En resistent typ är däremot den torra lavpodsolerade tallheden, som sannolikt utan avbrott intagits av samma växtsamhälle: tall med markvegetation av gråvita lavar med något inslag av ris. Granen med de i dess skugga följande mossorna har på grund av hedens torrhet där aldrig fått fast fot. En annan resistent typ är den i norra Dalarna mycket vanliga ljung- och råhumusrika, starkt podsolerade tallheden. Denna tallhedstyps resistens anser dock Tamm betingas av underlagets relativa näringsfattigdom. (svårvittrad porfyr och kvartsitsandsten).

Sedermera har Tamm 1 skarpare begränsat marktyperna och framhållit deras samband med fil. dr Carl Malmströms i skogsförsöksanstaltens ex- kursionsledare XI, 1926, angivna botaniska skogstyper ävensom betonat typernas resistens. Tamm redogör här för tre skilda profil-(podsol)-ty- per. Profiltyp 1, lavpodsolen, en variant av järnpodsolen, träffas på ex— tremt torra lokaler exempelvis mäktiga grus- och sandlager, någon gång: på morän, sällan på mjäla. Motsvarande skogstyp är tallhed utan gran och björk. Föryngringsmöjligheterna sammanhänga sannolikt med den tidrymd, som förflutit efter senaste skogsbrand, ävensom med klimatet. Profiltyp 2, järnpodsolen, träffas ofta på morän och mjäla men även på sand- och gruslager med mera fuktighetshållande underlag. I allmänhet ligger grundvattnet under trädens rotzon. Denna typ är utmärkande för torrare granskogar, mossrika tallskogar och vissa tallhedar, där gran, björk och husmossor kunnat intränga. De mossrika barrskogarna skilja; sig i tvenne undertyper: Vaccinium-typen med blåbärsris och husmossor och den torra Dryopteris-typen. Den senare typen utmärkes av något större fuktighet och har i regel ett- något mäktigare men gynnsammare råhumuslager än Vaccinium-typen, av vilken den icke är att anse som

1 Olof Tamm-' >Om sambandet mellan skogstyper och marktyper i övre Norrlands ur— bergsområde». Tidskr. Skogen 1929.

ett utvecklingsstadium. Den torra Dryopteris-typen är mera lättföryng- rad än Vaccinium-typen. Profiltyp 3, humuspodsolen, träffas företrä- desvis på moräner, ofta något svallade och sandiga, alltid i mer eller mindre sluttande terräng. Den har ett humustäcke av 20—40 cm. mäk- tighet med väl förmultnad torv. Då grundvattenståndet i allmänhet lig- ger inom en halv meters djup från markytan räknat, rör sig vattnet i sidled även i svårgenomsläpplig morän, enär även dennas övre lager äro relativt luckra. Denna profiltyp motsvaras av skogstyper sådana som den 'våta Droypteris-typen med bärris och husmossor, Dryopteris limwea- na, Oxalis acetosella samt vitmossfläckar av Sphagnum Girgensohnii och S. Russowii, samt vidare den blåbärsrika och den fräkenrika gransump- skogen. Föryngringen sker lätt, vilket visar sig däri, att granen även i rena gamla bestånd föryngrar sig i luckor. Tamm hänvisar i övrigt till Hesselmans undersökningar om humustäckets natur och anser i lik- het med honom, att föryngringsmöjligheten beror av humustäckets för— hållande till bakterielivet.

Hesselmans humusundersökningar hava blivit grundläggande för upp— fattningen om utvecklingsprocesserna hos och beskaffenheten av det hu- mustäcke, varav föryngringen speciellt i de norrländska skogarna synes vara direkt beroende. Då dessa undersökningar varit särskilt inriktade på de norrländska föryngringsproblemen, varvid parallellt bedrivna forskningar i södra Sverige och mellersta Europa fått tjäna som stöd för en överblick av frågan, är det givet, att de hava den största betydelse även för de sakkunnigas utredningsarbete. I en rad avhandlingar har Hesselman framlagt och diskuterat sina rön och även givit anvisningar, huru skogsvården på bästa sätt kan använda sig av de naturliga förut— sättningarna och _ icke mindre viktigt —— mildra de av klimatet orsa- kade svårigheterna.

Hesselman har i särskilda avhandlingar behandlat tallhedarna och de mossrika gran— och barr-blandskogarna. I båda dessa typer anser han föryngringen vara beroende av vad han kallar »kvävets mobilisering» i humustäcket. Å tallhedarna är humustäcket tunt; dess starka uttork- ning hindrar eller fördröjer de av organismer förorsakade nedbrytnings- processerna; lavvegetationen innehåller svårsönderdelade kväveförening- ar. I de mossrika skogstyperna går utvecklingen, om den får fortgå ostörd, mot en försämring av såväl produktions- som föryngringsmöjlig- heterna. Den blåbärsrika glesa gamla granskogen, som, lämnad åt sig själv, föryngrar sig långsamt och svagt i luckornas rotstalp och multnat virke, är den form av den mossrika Skogstypen, som efter företagen av- verkning bereder skogsvårdaren de största svårigheterna beträffande för— yngringen.

Hesselman synes anse skogen på den lilla holmen Suoddas i sjön Horn— avan, Arjeplogs socken, med sitt 60 cm. mäktiga råhumustäcke såsom ett exempel på det av klimatet betingade slutstadiet av den mossrika typen,

— åtminstone på denna höjd över havet, 425 m. — då utvecklingen får för- siggå ostörd under tillräckligt lång tidrymd. Denna mindre önskvärda utveckling har emellertid praktiskt taget i hela det norrländska skogs- landet å olika trakter vid olika tider avbrutits genom skogseldar.

Det är ett känt förhållande, att man i spåren av dessa gamla skogs- eldar finner våra vackraste unga och medelålders bestånd liksom de vir- kesrikaste gamla bestånden. Men eldarna hava ej haft uteslutande goda påföljder. Det är otvivelaktigt, att hårda och upprepade skogseldar under heta somrar även väsentligen försämrat föryngringsvillkoren å i sig själv torra marker. Nordfors * anför exempel från Härjedalen, »hur skogs- eldar förvandlat den brända marken till trädfattiga lavhedar».

Under benämningen tallhedar ingå såväl lättföryngrade som även svår- föryngrade typer. Till det förra slaget höra i första rummet sådana mar- ker, där under den gamla skogen finnes ett mycket stort antal efter en lätt löpeld uppkomna utvecklingsbara plantor, ofta många tiotusental per hektar, av vilka endast en ringa bråkdel är behövlig för att bilda det nya beståndet, eller där riklig föryngring snart uppkommer efter en kal- avverkning med ställande av fröträd. Av särskilt intresse äro i detta sammanhang de svårföryngrade tallhedarna. Hesselman,2 som ingående studerat de svårföryngrade tallhedarna vid Fagerheden i Piteå socken (sandhed 220 m. över havet strax under marina gränsen) och i närheten av Jörns järnvägsstation (moränhed c:a 260 m. över havet ovan marina gränsen), har kommit till det resultat, att »tallhedsproblemet -—- —— _ är ett kväveproblem». De förhållanden, som av skogsmän tidigare tillgri- pits såsom förklaring till de extrema tallhedarnas föryngringssvårighe- ter, såsom ymnig förekomst av renlav (med ljung), skaretryck, renbete o. s. v., tillmäter Hesselman i allmänhet icke någon avgörande betydelse. Han anser icke heller konkurrensen från de å. hedarna ytligt gående rö—t- terna av äldre tallar hava någon betydelse såsom hinder för plantornas uppkomst och trivsel. Såsom en nära till hands liggande hypotes har av skogsmännen även tallhedarnas torrhet åberopats såsom orsak till svår- föryngrighcten. Torkan gör sig enligt Hesselman likväl i allmänhet ej gällande till plantornas förfång uti mineraljorden, enär på grund av vitt- ringen dennas översta lager är rikare på fuktighetsbehållande finkorni- ga beståndsdelar än det ovittrade underlaget. Porositeten och vattenka- paciteten äro störst hos vitsanden. Det tunna humustäcket skyddar även i viss mån sanden för uttorkning, men humustäcket självt är utsatt för torkning å de öppna fälten. Lavarna innehålla mera svårsönderdelade kväveföreningar än barr och mossor, och humustäckets starka uttorkning hindrar eller fördröjer de av organismer förorsakade nedbrytningsproces-

1 G.INordfors: 'Tallen inom Jämtlands läns fiällskogar». Norrlands skogsvårdsförbunds tidskr. 1926.

” Henrik Hesselman: »Studier över de norrländska tallhedarnas iöryngringsvillkor.» Skogs- vårdsiöreningens tidskr. 1910 och 1919.

Tallhedama.

serna. Sanden och humustäcket förhålla sig helt olika å de öppna fläck— arna å heden å ena sidan och under de gamla tråden och i ungskogarna å den andra. Under somrarnas torrperioder stå de små dåliga tallplan- torna å de öppna fläckarna rotade i sand med någorlunda konstant vat— tentillgång, medan vattentillgången i sanden då är mindre å de bevuxna lokalerna på grund av trädens vattenförbrukning. Humustäcket däremot blir å de kala fälten genom sol och vind starkt uttorkat men håller sig fuktigare å de av tråden beskuggade. Humustäcket å dessa olika plat- ser av heden får därför med hänsyn till plantornas utveckling olika egenskaper. Ä de kala öppna partierna försiggår sönderdelningen av de organiska kväveföreningarna ytterligt långsamt. Nitrifikation förekom- mer ej och humuskvävet är ej eller endast med svårighet nitrifierbart. Under eller i närheten av fristående tallar och granar med rik kronbild- ning, men ej blott där utan även under gamla toppar, intill multnande stammar (»lågor») och gamla stubbar, har dock humustäcket en något gynnsammare beskaffenhet. Visserligen nitrifieras ej heller där humus- kvävet under normala förhållanden, men det kan bringas att nitrifiera ge— nom omblandning av humustäcket och mineraljorden. Den för alla skogs— män bekanta gruppvisa förekomsten av vackra och mer försigkomna plantor och ungträd å vissa hedar förklaras av dessa olikheter i humus- täckets beskaffenhet.

Hesselman avslutar sina uppsatser om tallhedarnas föryngringsvillkor med ett kapitel om deras ändamålsenliga behandling. Han framhåller de många övergångsformerna mellan de lättföryngrade och svårföryngrade hedarna samt påpekar, att det i nästan alla tallhedar, även de nordligare, t. ex. i Gällivare-trakten, finnes ofantligt gott om små till utseendet nä- stan oväxtliga plantor, vilka till övervägande antal dö genom angrepp av insekter och parasitsvamparl, innan de komma till någon vidare utveck— ling. Då det i praktiken gäller att— sörja för tallhedarnas föryngring, bör man emellertid, säger Hesselman, först och främst söka tillvarataga de dugliga plantorna av detta rikliga material, ty de hava på samma gång en förvånansvärd livskraft att, när förhållandena bliva gynnsamma, ut- veckla sig till kraftiga, goda plantor. För att befordra deras utveckling fordras ett rikligt ljustillflöde och en förökad kvävetillförsel. Det första vinnes genom upptagande av ordentliga föryngringshyggen; det andra kan erhållas genom torvtillförsel eller genom markberedning, så att hu— mustäcket blandas med den underliggande mineraljorden. Hesselman har emellertid för sakkunniga framhållit-, att han, med hänsyn till se- nare gjorda, pågående undersökningar, anser, att kalhuggning icke lämp- ligen kan användas på alla slags tallhedar.

Hesselman har funnit de flesta och kraftigaste tallplantorna på de äldre trädens sydsida. Nordfors (1926) konstaterar samma förhållande

1 Professor T. Lagerberg: »Studier över den norrländska tallens sjukdomar särskilt med hänsyn till deSs föryngring.» Skogsvårdsföreningens tidskr. 1912.

och framhåller, att föryngringen förekommer inom området för kronans lodräta projektion på marken. Då kronan i regel är rikast utvecklad mot *.söder, återfinnas där de flesta och bästa plantorna. I de exponerade fjäll- skogarna sker utvecklingen av trädkronorna å det håll, som är motsatt- den rådande vindriktningen, oberoende av väderstrecket. Plantornas fre- kvens rättar sig även i dessa lägen efter kronans utbildning. Nordfors anser med anledning härav, att de för föryngring gynnsamma faktorer- na måste vara lodrätt verkande och därför hänföra sig dels till barrav- fallet (humustäckets förbättring) dels till förhållanden, som stå i sam— manhang med nederbörden.

Av delvis annan typ än de ovan behandlade synas de tallhedar vara, -.som förekomma i norra Dalarna.

Jägmästare Harald Sjöström 1 har bedrivit studier å dylika hedar, be- lägna i övre delarna av Lima och Älvdalens socknar, Transtrands, Särna .samt södra delen av Idre socken. Då inom Särna—Idreområdet de lav- och ljungrika tallskogarna hava en betydande omfattning —— enligt riks— .skogstaxeringsnämnden utgöra de 56 % av skogsmarksarealen — äro Sjöströms undersökningar av intresse för de sakkunnigas utredning. Efter .att hava erinrat om Tamms uppdelning av övre Dalarnas och angrän- sande delars av Härjedalen tallhedar i en torrare lavrik typ å grus och sand och en fuktigare ljungrik å moränmark anmärker Sjöström, att en mellanform mellan dessa typer, en »lavtallhed med ljungtuvor av varie— rande storlek och frekvens», torde vara den vanligaste i dessa trakter. :Skogseldarna i äldre och nyare tid hava i största utsträckning givit» ka- raktär åt skogsbeståndet på dessa marker. Efter ingående undersökning— ar av äldre och yngre, svagare och starkare avverkningar kommer Sjö- ström till den slutsatsen, att plantorna genom överskärmande bestånd eller enstaka träd erhålla ett visst för deras fortlevnad gagneligt skydd. Den för föryngringens normala förlopp ödesdigra plantavgången är mera påfallande å en kraftigt föryngringsavverkad tallhed än å mark, där det överskärmande beståndet är orört eller mera försiktigt behandlat.

På samma sätt finner Sjöström en anmärkningsvärd skillnad i effek- ten av äldre och yngre skogseldar. Han nämner exempel å ena sidan på gamla brandfält nu bevuxna med vackra medelålders tallbestånd samt å andra sidan yngre brännor _ den största, Mossebergsbrännan (av år 1902) om 1160 hektar — som fortfarande ligga kala, och där upprepade kulturer misslyckats. Orsaken härtill anser han vara att finna i männi- skans ingripande i hushållningen efter branden. A de äldre brännorna fingo beståndsrester av den avbrända skogen kvarstå till nytta för de spirande plantorna, medan å de yngre brännorna en även i sig själv be- fogad avverkning berövade plantorna detta skydd.

Sjöström anser sig, som ovan framhållits, hava funnit, att särskilt un—

! Harald Sjöström: »Något om tallen samt dess produktion och föryngring å hedarna inom norra Dalarnas sandstens— och portyrområde». Skogsvårdsföreningens tidskr. 1929.

(der de kvarstående träden plantorna lättast taga sig upp. Det är icke bristen på plantmaterial, som äventyrar föryngringen å hedarna, utan avgången i plantmaterialet, varvid den av alla norrländska skogsmän fruktade snöskyttesvampen (Phacid'ium infestans) anses vara den verk— sammaste dödsorsaken. Vid 3 a 4 dm. höjd inträder den kritiska perioden för de mer eller mindre undertryckta tallplantorna, och denna kritiska period kan räcka ända till dess plantorna uppnått 1 a 15 111. eller i vissa fall än större höjd, beroende på att plantor med gänglig stam kunna böjas ned av snön. Denna plantsjukdom, vars spridningsbiologi tyvärr är föga känd, sammanhänger uppenbarligen med snötäckets mäktighet- på det sätt, att de delar av tallplantans krona, som stå över snön icke angripas. Sjöström framhåller emellertid såsom sannolikt, att det icke är snöns maximala djup under vintern, som är det avgörande, utan snötäckets djup på våren, när skarebildningen äger rum. Av plantornas gruppvisa uppträdande vid de äldre träden drager Sjöström den slutsatsen, att de överskärmande träden lämna plantorna skydd framför allt mot snöskyt- tesvampens angrepp. I detta hänseende synes även andra från marken uppskjutande föremål, såsom stammar, lågor och toppar, vilka bryta skaretäcket och påskynda snöns avsmältning på våren, verksamt befordra plantornas normala utveckling. .

Beträffande den nyssnämnda, år 1902 uppkomna 1160 hektar stora Mossebergsbrännan, belägen å Älvdalens kronopark på en höjd av 500 år 600 m. över havet, anser Sjöström sannolikt, att vissa mera exponerade de- lar av densamma icke mer komma att skogbeklädas utan övergå till »vard». Den 120 hektar stora »Grimsåkersbrännan», ävenledes å Älvda- lens kronopark på en höjd av 520 m. över havet, vilken uppkom i början på 1880-talet, hänför Sjöström till en av de yngre brännor, varå föryng- ringsförhållandena äro dåliga. Massor av plantor finnas, men de dö i stor utsträckning. Att föryngringen å »Grimsåkersbrännan» förlupit otill— fredsställande, ehuru de efter elden kvarstående överståndarna kvarstodo i c:a 45 år, då de vindfälldes av en cyklon, anser Sjöström bero därav, att restbeståndet var alltför glest för att giva tillräckligt skydd åt de uppkommande plantorna. Såsom en äldre bränna med kort föryngrings- tid (10 a 20 år) klassifierar han ett å Älvros kronopark beläget område, som nu är bevuxet med ett vackert 65-årigt tallbestånd.

Sjöström hyser dock intet tvivel om att brandfälten i regel så små- ningom åter komma att tagas i besittning av tallen. Men föryngrings- tiden torde mycket sällan komma att understiga 50 år. Likaså torde be- stånden sällan komma att förete tillfredsställande slutenhet. Den av Sjö- ström liksom andra författare påpekade ringa förekomsten av lövskog, speciellt björk, i dessa trakter torde även i många fall vara en bidra— gande orsak till föryngringens försening. En provyta, för vilken Sjö- ström redogör, visar också, att plantbeståndet är betydligt bättre i ett 'tätt aspsly än där det senare saknas.

En del upplysningar hava även inhämtats av skogsförvaltaren för Särna besparingsskog, Claés Breitholtz, och jägmästaren i Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, Magnus Nordqvist, angående föryngringstiden och det nuvarande skogbeståndet å vissa brandfält inom Särna och Idre sock- nar. Uppgifterna, som komplettera Sjöströms iakttagelser, avse sju brand- fält, äldre och yngre (från år 1831 till 1902) med en storlek växlande från 2 till mer än 500 hektar, belägna å olika höjd över havet (430—650 111.) och med efter branden kvarstående glesa eller tätare fröträdsställ- ningar (enstaka träd och gruppställda). Samtliga brandfält uppvisa nu 85—10-årig ungskog resp. plantskog av tall; kalmarkstiden har växlat mellan 3 och 30 år.

Med stöd av sina undersökningar anser Sjöström, att de gamla dimen- sionsavverkningarna (timmerblädningarna), som ofta skarpt fördömts så- som värdelösa ur föryngringssynpunkt, varit till avsevärd nytta för för- yngringen å ifrågavarande tallhedar i norra Dalarna. I likhet med Hes— selman framhåller han vikten av att tillvarataga det föryngringsmate- rial, som finnes, när avverkningen göres, samt förordar en småningom skeende utglesning av det gamla beståndet såsom den ur föryngringssyn— punkt ändamålsenligaste huggningsformen på tallhed av den typ, som av honom studerats. Han tillägger, att kalhuggning, som ej sällan blir nöd- vändig på grund av det förefintliga beståndets beskaffenhet, säkerligen kommer att få till följd en lång föryngringstid, ej under 50 år. Slutligen betecknar han snöskyttets motarbetande såsom det centrala problemet i fråga om tallhedarnas föryngring i denna del av norra Dalarna.

Med tanke på den ödesdigra betydelse snöskyttesvampen har för för- yngringen å lappmarksskogarna liksom för de norrländska skogarna i all— mänhet, vilja de sakkunniga i anslutning till Sjöströms uttalande betona önskvärdheten av att snöskyttesvampens biologi upptages till grundlig undersökning. Det är sannolikt, att förhållanden sammanhängande med skarebildningen och snöns avsmältning på våren därvid böra uppmärk- sammas. Skulle efter sådana undersökningar i praktiken användbara metoder kunna anvisas för hindrande i avsevärd mån av sjukdomens upp- komst och spridning, vore därmed en dryg del av de speciellt norrländska föryngringsbekymren borta.

Beträffande de norrländska svårföryngrade tallhedarnas problem har Åke Berg givit uttryck åt en uppfattning, som torde böra antydas. Han anser de kala fläckarna å de extrema, gruppföryngrade tallhedarna när- mast som impediment, enär de enligt hans mening aldrig burit en ur syn— punkten av slutenhet och växtlighet och med hänsyn till breddgrad och höjd över havet tillfredsställande trädväxt. Vill man skaffa skog på dessa marker, säger Berg, blir det ett nyskapande och icke återbildande av skog.

J ägmästare J. E. Wretlind har i ett av honom gjort diskussionsinlägg "vid ett av nuvarande professor Henrik Petterson hållet föredrag vid

De mossrika skogarna.

Svenska skogsvårdsföreningens årsmöte 1924 angående »metoder för na- turlig föryngring» framhållit betydelsen av markens bränning även å tallhedar för att därigenom påskynda erhållandet av naturlig åter- växt. Nordfors däremot anser synnerligen fördelaktigt, om ris och bråte efter avverkningen kvarlämnas såsom skydd mot torka och snötryok och för att göda marken. Han fortsätter: »att, såsom Wretlind föreslagit, skaffa återväxt å magra tallhedar genom avsiktlig bränning kan väl i vissa fall ge ett gott och framför allt hastigt resultat, i det att en del närsalter mera omedelbart bli tillgängliga för plantorna under deras för- sta uppväxtår. Ett alltför hastigt exploaterande av markytans närings- förråd kan dock på grund av det långsamma anhopandet av ett nytt dy- likt just å tallhedarna medföra vådor, och i längden måste täta brän- ningar verka utarmande, likaväl som tallhedens plantor genom eld berö- vas det välbehövliga skydd, som risets kvarliggande på heden innebär.»

Som en avslutning å framställningen om de mera svårföryngrade tall- hedarnas —— av olika slag — föryngringsbetingelser torde böra erinras om Hesselmans uttalande i ovan omförmälda uppsats »Studier över de norrländska tallhedarnas föryngringsvillkor» (1919), nämligen att, då tallhedarna tillhöra våra minst produktiva skogstyper, dyrbarare åtgär— der för återväxtens befrämjande därå svårligen kunna påkostas samt att man i främsta rummet bör söka tillvarataga det föryngringsmaterial, som finnes, när avverkningen göres. I sin avhandling »Föryngringsstu- djer i Norrlands skogar» har K. E. Kallin beskrivit såväl vissa hedar, där föryngringen synes lättast inträda och utveckla sig under skärm av ett glest överbestånd, som ock andra mera sterila lavtallhedar med ytterst glest bestånd å vilka föryngringen, huru avverkningen än bedrives, fort— löper med ytterlig långsamhet.

Det återstår att något närmare redogöra för sådana svårföryngrade marker, som tillhöra de mossrika gran- och barrblandskogarnas serie. Redan 1917 uttalade Hesselman,1 att humustäckets nitrifikation, d. v. s. det i humustäcket bundna kvävets omsättning till salpeter, icke var nöd- vändig men väl en gynnsam omständighet för skogens föryngring. Seder- mera ” har han framhållit, att föryngringen kan försiggå även när den ef- ter avverkningen inträffande livligare kväveomsättningen stannar vid am- moniakbildning, vilket i regel är fallet, där mossorna och bärrisen trots rikligt ljustillträde ej vissna eller där marken beklädes av en tät matta av kruståtel ( Aira flexuosa). Denna utveckling är den vanliga på kalhyggena i de mossrika på grund av ålder eller timmerblädning utglesnade barrsko- garna, särskilt där granen dominerar eller härskar ensam. Dessa av ett mäktigt råhumustäcke besvärade skogar, där en matta av husmossor samt

1 Henrik Hesselman-' »Studier över salpeterbildningen inaturliga jordmånen. Skogsvård:- föreningens tidskr. 1917. ' ' Densamme: 'Om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på salpeterbildningen i marken och dess betydelse för barrskogens föryngring». Skogsvårdsföreningens tidskr. 1918.

blåbärsriset -— med eller utan inslag av lingonris, det senare lokaliserat under trädens kronor —— bildar vegetationstäcket på marken, hava en myc— ket stor utbredning i hela norra Sverige. På byggena i dessa skogar för- siggår föryngringen betydligt långsammare och bliva de uppkomna plan— torna till en början väsentligen svagare, än där humuskvävet nitrifieras. Sådan nitrifikation inträder däremot även i smärre luckor mycket snart efter avverkningen såväl i de örtrika barrskogarna, exempelvis å Jämt— lands och södra lappmarkens silurmarker, som i de mossrika mer slutna barrskogarna i mellersta Sverige, där humustäcket är mera tunt och luc- kert, huvudsakligen bildat av mossor och barravfall. Ett yttre tecken på förekommande nitrifikation äro uppträdande av nitratofila växter, främst hallon och mjölke (Epilobium). Emellertid framhåller Hesselman, att i vissa fall förekomsten av ris och grenar, lågor och stubbar likasom en kraftig markberedning, varigenom humustäcket blandas med mineraljor— den, samt framför allt bränning äro ägnade att gynna och framkalla kvä- vets omsättning till salpeter. Bränningen (löpsvedningen) anser han dock hava sin plats endast där råhumustäcket är mycket kraftigt, så att enbart upptagande av ett kalhygge ej är tillräckligt för att omföra detsamma till en verkligt godartad, d. v. s. en nitrifierande humus.

Råhumusen reagerar kemiskt surt. Såsom uttryck för surhetsgraden användes det s. k. reaktionstalet. När detta när värdet 7, upphör reak— tionen att vara sur och blir neutral. Den suraste råhumusformen, som Hesselman1 omnämnt, har reaktionstalet 3'5. Sjunker reaktionstalet un- der denna siffra, synes förmultningsprocessen i humustäcket avstanna. Något strängt samband mellan reaktionstalet å ena sidan samt ammo- niak- och nitratbildningen å den andra har Hesselman icke funnit. I stort sett har dock reaktionstalet ett tydligt inflytande på kvävets mobilise— ring i humustäcket. Då kvävemobiliseringen är en biologisk process, har Hesselman ordnat sina undersökningar i de mossrika skogarna efter skogstypernas beskaffenhet.

I de mossrika tallskogarna, granskogarna och barrblandskogarna av 'Vaccim'um-typ, mobiliseras, såsom här förut nämnts i fråga om de av Hesselman studerade tallhedarna, kvävet i form av ammoniak. I den mossrika tallskogen av Vaccinium-typ är ammoniakbildningen genom- snittligt betydligt livligare än å tallheden. I denna typ, liksom i tall- heden, spelar vattentillgången i marken eller i humustäcket en roll. I den mossrika granskogen av Vaccintum-typ med sitt i äldre stadier tjocka och sega råhumustäcke är kvävemobiliseringen svag, stundom ingen. Den björkblandade, mossrika granskogen av yngre beståndsålder utmärker sig däremot ofta för livlig ammoniakbildning.

I de slutna granskogarna eller barrblandskogarna med rent mosstäcke

1 Henrik Hesselman-' DStudier över barrskogens humustäcke, dess egenskaper och be- roende av skogsvården'. Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt 1926.

är kvävemobiliseringen i allmänhet vida livligare än i de föregående ty- perna. — .

Gran- och barrblandskogar av Dryopteris—typ hava högre reaktionstal och livligare kvävemobilisering (framför allt i förmultningsskiktet) än Vaccinium—typen. I humusämnesskiktet, stundom även förmultningsskik— tet, i gamla 200—300-åriga bestånd är dock kvävemobiliseringen svag. I regel förefinnes i Dryopteris-typen endast ammoniakbildning. Inbland- ning med björk eller andra lövträd åstadkommer framför allt i yngre be- stånd en livligare kvävemobilisering och kan stundom till och med fram— kalla nitrifikation.

Mossrika barrskogar av Anemone hepatica-typ utmärkas av livlig am— moniak- och nitratbildning.

Mossrika barrskogar av Geranium-typ förete stor variation. Kväve- mobiliseringen är i regel stor, men ammoniakbildning överväger; nitrifi— kationen är i regel svag men kan — vid högt reaktionstal — vara bety- dande.

När hyggena upptagas i bestånd av ovan angivna typer, uppstår ofta en livlig kvävemobilisering och reaktionstalet förskjutes i alkalisk rikt— ning. Men förändringarna i humustäcket sammanhänga även med för- yngringsytans storlek. I de skogstyper, där kvävet är mera hårdbundet, eller under mera ogynnsamma klimatbetingelser fordras större föryng- ringsytor än i de bättre typerna för att en hastigare kvävemobilisering skall inträda. Utpräglat sura jordprov från Bärenthoren, Böhmerwald och Schwarzwald i Tyskland kunna visa livlig nitrifikation vid sådana värden på reaktionstalet, som i norra Sverige utmärka råhumustäcken med svag omsättning eller endast ammoniakbildning. Den högre som- mar-temperaturen är således en gynnsam faktor, likaså en god tillgång på fuktighet. Bäst är det rörliga vattnet, som medför höga salpetervär- den. Lövträdsinblandning och god slutenhet äro andra befrämjande fak- torer, liksom låg beståndsålder.

För att pröva kvävets mobiliseringsmöjligheter i skogsmark med skilda slag av råhumus har Hesselman verkställt kalkning och infektion med nitrifierande hyggesjord å olika slag av råhumus från Kulbäckslidens försökspark (Västerbottens kustland). Undersökningen gav till resultat, att kvävemobiliseringen påverkades föga i råhumus från gammal, lav- behängd och svagt växande granskog av Vaccinium-typ. I luckrare råhu- musform från Jönåker, Södermanland, likasom uti yngre 70—80-årig skog av Vaccinium-typ blev effekten däremot kraftig och påtaglig, bättre där björken var rikligare företrädd i beståndet och de multnande björkbla— den haft inflytande på humusbildningen. Förklaringen härtill finner Hesselman däri, att i de yngre bestånden, uppkomna efter brand, finnes en undertryckt flera av nitrifikationsorganismer. Denna saknas där- emot i de gamla överåriga bestånden av Vaccim'um—typ.

Seder-mera har Hesselman * gjort kulturförsök i växthus med plantor av tall och gran för att utröna plantornas beroende av humustäckets be- skaffenhet. Groddplantor omplanterades i lerkrukor fyllda till '/a med sand och till 1/3 med humus av det slag, som skulle undersökas. För en försöksserie under åren 1922—1924 insamlades humus:

I. från öppna svårföryngrade partier å tallheden vid Fagerheden 1 Piteå socken (c:a 220 m. över havet);

II. från föryngringsgrupp under äldre tall därsammastädes; III. från äldre, lavbehängd och trögväxande 150—220-årig granskog av Dryopterts-typ vid Rokliden i Piteå socken (c:a 200 m. över havet);

IV. från kalhygge, uppkommet 1908 vid avverkning av en del av sam- ma granskog.

Försöken gåvo till resultat, att den humusform (IV), som på kalhygget övergått i ett mera rikt kvävemobiliserande stadium, alstrade plantor av helt annat och kraftigare utseende än de övriga humusformerna. Humus- form I gav upphov till de svagaste och kortaste plantorna, medan dessa i II och III intogo en mellanställning. I samtliga humusformer iakttogs under första försöksåret en icke obetydlig kvävemobilisering, minst hos I, störst hos IV. Men under försökets gång visade sig kvävemobiliserings— förmågan snabbt sjunkande hos I—III, medan den hos IV kvarblev på en hög nivå. Hos den mullartat— omvandlade humusformen IV var kväve— mobiliseringen uthållig, »kanske beroende på en i marken försiggående assimilation av fritt luftkväve».

Det bör anmärkas, att omförmälda hygge redan 1914, alltså efter 6 år, hade förändrat karaktär, i det att jämte den rikligt förekommande krus- tåteln (Aira flexuosa), hallon och mjölke (Epitobium) uppträdde kring stubbar och rötter, björkplantor hade i stor mängd infunnit sig, varjämte spridda vackra tallplantor och vid rensningen kvarglömda smågranar skjutit nya skott. I början av 1920-talet dominerade björken, ungtallar och granar sköto kraftiga mörkgröna skott. Vid Norrlands skogsvårds- förbunds exkursion 1929 besöktes ifrågavarande hygge, som då, enligt ex- kursionsbeskrivningen, framstod som ett utomordentligt lovande ungbe— stånd av tall, gran och björk.

Kvävemobiliseringens väsentliga betydelse för föryngringen anser Hes- selman vara ådagalagd. Men vissa erfarenheter från de olika försöken —— bland andra de delvis motsägande resultaten av vattning med ammo— niumnitratlösning — tyda på att även andra faktorer kunna vara verk- samma. En mycket viktig faktor för plantornas utveckling anser Hessel- man vara mycorrhtzans olika utbildning i olika humusformer.

Nuvarande professor Elias Melin,2 som i olika avhandlingar framlagt

* Henrik Hesselman-' »Betydelsen av kvävemobiliseringen i råhumustäcket för tall- och gran— plantans första utveckling». Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt 1926—1927.

2 Elias Melin: »Mycorrhizans utbildning hos tallplantan i olika råhumusformer». Med- delanden från Statens skogsförsöksanstalt 1926—1927.

sina mycorrhizaundersökningar, har även undersökt plantorna i Hessel— mans försökskulturer i krukor med humus från de olika humusformerna å Fagerheden och Rokliden.

Melin kommer där till den slutsatsen, att, liksom det finnes en tydlig pa- rallellism mellan plantornas utveckling och kvävemobiliseringen, såsom Hesselman visat, en tydlig sådan förefinnes även mellan plantornas och mycorrhizornas utveckling. Han anser, att det å råhumusmarkerna är av vital betydelse för plantorna, att de redan från början ingå s. k. mutuali— stisk symbios med mycorrhizasvamparna. Därigenom säkerställes plan— tornas näringsupptagande och skyddas de mot allför kraftiga angrepp från skadliga, ensidigt parasitiska rotsvampar.

Såsom en sammanfattning av Hesselmans synpunkter på de moss- och risrika, råhumusbesvärade skogarnas i Norrland föryngringsbetingelser och de möjligheter att påverka dessa i gynnsam riktning, som stå till buds, torde kunna framhållas följande.

Klimatet i Norrland och framför allt i dess i detta hänseende mera ogynnsamt belägna delar predestinerar till råhumusbildning. Denna kli- matets påverkan gör sig dock mindre gällande i de egentliga kalktrakter— na i Jämtland och södra lappmarken samt även i t. ex. östra Jämtland, (Bodsjö, Refsunds och Bräcke socknar), där moränen är bemängd med siluriska kalkstenar och humustäcket i rena barrskogar på lägre nivåer ofta är rent mullartat. I de podsolerade markerna har genom vittrings- processen översta skiktet av mineraljorden (blekjorden) blivit särskilt fat- tigt på lösliga baser. En basrik, framför allt kalkrik mineraljord kan verka som buffert, neutraliserande de vid förnamaterialets förmultning alstrade- sura humusämnena. Klimatets roll vid humusbildningen framträder där— för tydligast på den vanliga kalkfattiga marken, som ej påverkas av ut— med markytan eller i dess närhet framsipprande vatten, utan där vatten- rörelsen går huvudsakligen vertikalt ned i marken. En god föryngring. står i allmänhet i tydligt beroende av kvävemobiliseringen och framför- allt nitratbildningen i humustäcket. Liksom Melin anser Hesselman möj- ligt, att kvävemobiliseringens i form av nitratbildning betydelse ligger däri, att den främjar mycorrhizabildningen, som synes vara nödvändig. för plantornas utveckling i råhumus. Men då humustäcket särskilt i barr- blandskog eller granskog av Vacctnium-typ går mot en med åldern små— ningom skeende förintelse av den nitrifikationsflora, som fanns vid be- ståndets anläggning, blir följden, att föryngringen av dessa bestånd, så— som erfarenheten visat, erbjuder stora svårigheter. Förekomsten av den—- na undertryckta flora av nitrifikationsbakterier i humustäcket har Hesselman kunnat konstatera år upp till 90-årig efter brand uppkom— men granskog å Kulbäckslidens försökspark. Men brand framkal— lar samma omvandling som upptagande av ett hygge, ehuru efter brand »omvandlingen försiggår snabbare och kanske blir mera djupgåen— de». Genom den av solljuset åstadkomna gynnsamma omvandlingen av

marktäcket på hygget eller genom markens avsvedjning ökas halten av de basiska buffertämnena, i sin tur framkallande en revolution i den ut- veckling, som så småningom inträtt i beståndets humustäcke. Hesselman betonar i detta sammanhang betydelsen av att det upptagna hygget får tillräcklig tid på sig att under solens inverkan »mogna» och framhåller, ' att stora summor ha särskilt i Norrland bortkastats på kulturer, som miss- : lyckats, därför att de verkställts för tidigt efter avverkningen.

Det är en viktig uppgift för skogsvården, säger Hesselman, att de yngre bestånden skötas på det sätt, att sådana dåliga råhumustäcken, som nu. flerstädes göra oss bekymmer vid gamla granskogars föryngring, icke må vidare uppstå. Åtskilligt torde kunna göras i den vägen. Hesselman har ofta framhållit björkens och andra lövträds betydelse för vinnande och uppehållande av ett gott marktillstånd. Lövträdens förna är mera rik på basiska buffertämnen än barrträdens; vid lövträds inblandning i be— ståndet höjes humustäckets halt av dylika, vilket gynnsamt inverkar på kvävemobiliseringen och kvävets nitrifierbarhet. En betydande del av vårt lands vackraste och produktionskraftigaste barrskogar har utveck- lat sig från björkblandade bestånd. Han finner däremot, att den svaga inblandning av björk, som ofta finnes i gamla granskogar, icke synes vara av betydelse för markens produktionsförmåga. Men även om björ- ken skulle kunna påverka barrskogsbestånden endast i ungdomen, får dess betydelse icke underskattas, och Hesselman anser det sannolikt, att. dess gynnsamma inflytande på förmultningen icke upphör med dess för— svinnande ur beståndet utan verkar ganska länge.

Med tilltagande ålder hos beståndet brukar föryngringen i viss mån. försvåras. En försöksserie med humus från olika bestånd å Kulbäcks- liden bekräftar den praktiska erfarenhetens rön härutinnan. Humusprov från även så pass gynnsamma skogstyper som Dryopteris- och Geranium- typerna gåvo mindre kraftiga plantor än humus från granskog av Vac— cinium-typ. Men beståndet var c:a 250 år i förra fallet, endast 90 år i det andra. Såsom slutord för denna avdelning kan angivas ett Hessel- mans uttalande 1925: »Vad de norrländska mossrika granskogarna eller barrblandskogarna beträffar, ge sålunda mina undersökningar goda stöd. för den åsikten, att man genom björkinblandning i ungskogsbestånden, genom att hålla bättre slutenhet och genom förkortad omloppstid bättre- skall kunna vidmakthålla en god förmultning och en livlig kvävemobili— sering av humuskvävet— än vad fallet är i den gamla, genomblädade na- turskogen. Den genomsnittliga produktionen kommer att höjas och de- föryngringssvårigheter, som vi nu hava att kämpa emot, komma att vä-v sentligt förminskas.»

Föreskrifter angående av- verkningen.

C. Förslag till bestämmelser för föryngringens främjande.

Den i föregående två avdelningar lämnade redogörelsen har avsett att giva en överblick över de för Norrlandsskogarna aktuella föryngrings- frågorna. Det har synts de sakkunniga vara riktigt att välja en sådan översikt såsom utgångspunkt för en vidare diskussion rörande de be- stämmelser en ny skogslag för lappmarkerna samt Särna—Idre bör inne- hålla, för att tillfredsställande föryngring efter avverkningarna skall i möjligaste mån kunna säkerställas.

Av den utredning, som sålunda i föregående avdelningar framlagts, torde med tydlighet framgå, att, därest föryngringen skall i tillbörlig grad främjas genom lagbestämmelser, det icke är tillfyllestgörande med sådana lagföreskrifter, som avse vare sig enbart förfaringssättet vid av- verkningens utförande eller enbart åtgärders vidtagande efter avverk- ningen. Lagen bör med andra ord innehålla bestämmelser i båda nämnda hänseenden.

Enligt sakkunnigas mening bör, i överensstämmelse med vad som skett i allmänna skogsvårdslagen, såsom en huvudprincip för avverkningens bedrivande stadgas, att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att återväxten därigenom äventyras. Vidare måste till prövning upptagas den frågan, huruvida och i vad mån vid avverknings företagande den enskildes handlingsfrihet därutöver bör bindas med hänsyn till återväx- tens främjande.

Det är tydligt, att skogsägaren bör sträva efter att erhålla den bästa och snabbast möjliga föryngring för minsta kostnad, och därvid är det sätt, på vilket avverkningen utföres, av grundläggande betydelse. Det är i regel ingalunda likgiltigt för resultatet, huru och i vilken omfattning urvalet sker av de träd, som avverkas. Då den naturliga föryngringen oftast ock— så är den billigaste, gäller det att om möjligt lämna lämpligt antal väl placerade fröträd av sådan beskaffenhet, att de äro lämpade för frö— produktion samt hava utsikter att motstå vindtrycket vid stormar. Det gäller vidare att taga upp luckor och kalhyggen av med hänsyn till mark- förhållanden och trädslag avpassad storlek 0. s. v. Emellertid kan det i vissa fall förutses, att en nöjaktig naturlig föryngring dröjer så pass länge, eller, när den kommer, blir så pass otillfredsställande i förhållande till markens produktionsförmåga, att en kultur rent ekonomiskt sett synes vara att föredraga. Huruvida så är fallet bör beaktas redan i samband med avverkningens planläggande. Det händer emellertid ej sällan, att det ur föryngringssynpunkt lämpligaste avverkningssättet av rent driv- ningstekniska skäl är olämpligt. Här måste alltså en jämkning ske. I allmänhet kräves alltså en insats av såväl praktisk erfarenhet som teore— tiska insikter för att stämplingarna skola bedrivas på sådant sätt, att

såväl biologiska som ekonomiska synpunkter bliva på bästa möjliga sätt tillgodosedda. Men å andra sidan måste framhållas, att dessa problem .ofta ej äro alltför invecklade i-lappmarkerna. De flerstädes över stora ytor ganska ensartade gamla bestånden och markförhållandena inskränka i regel de svårare fallen till vissa typer, där en schablonisering efter goda mönster med fördel kan komma till användning.

För att bland annat tillgodose föryngringsintresset på bästa sätt före— ;skriver gällande lappmarkslag utsyningstvång, som utövas av skogssta- '.ten. Man har ansett såsom obestridligt, att, om sakkunskapen i regel håller i stämpelyxan, vissa garantier finnas för goda föryngringshugg— ningar. Satsen torde ha ett visst berättigande och skall här icke bestri- ndas. Endast i förbigående må det erinras, att förekommande klagomål, officiella eller icke, över stämplingsförrättningar vittnande om bristande skoglig och ekonomisk insikt och erfarenhet eller intresse hos förrätt- ningsmän otvivelaktigt varit i många fall berättigade. Det bör å andra sidan erkännas, att befogade anmärkningar ur skogliga synpunkter mot den stämplingsteknik förrättningsmännen på senare tid tillämpat, i regel icke behövt förekomma. Förhållandena hava sålunda i detta avseende väsentligt förbättrats.

De sakkunniga utgå emellertid från den principiella ståndpunkten, att skogsägaren i behandlingen av sin skog bör åtnjuta den största möjliga frihet, som låter sig förena med det allmännas intresse. I överensstäm- melse härmed anse de sakkunniga riktigt, att för föryngringens tillgodo— seende vid avverkning skogsägaren icke bindes av andra ordningsföre— :.skrifter än de, som det allmännas intresse oundgängligen kräver. Det _gäller sålunda att avgöra, huruvida eller i vilken utsträckning ett utsy- ningstvång skall vara erforderligt för återväxtens tryggande.

Sakkunniga vilja härvid uttala som sin bestämda mening, att utsynings- tvånget icke i sig själv har det värde, att det principiellt bör bibehållas. En obestridlig svaghet vidlåder nämligen systemet med generellt utsy— ningstvång. Tjänstemännen kommer i kraft av sitt förordnande och sä- ger — om också icke bokstavligen så dock i realiteten — till den enskilde: >>N i kan ej göra avverkningen på ett ur föryngringssynpunkt ändamålsen— ligt sätt; därför skall jag stämpla, så att det blir riktigt.» I många fall har han säkerligen rätt, (1. v. s. han kan, och skogsägaren kan icke. Men alla de skogsägare, som 1 Visst fall eller i regel själva kunna saken eller ..äro mäktiga av utveckling därtill eller förfoga över annan sakkunnig hjälp, de ställas i samma kategori med dem, som icke kunna eller icke vilja eller äro obildbara. Med ett generellt utsyningstvång avskär man med andra ord en livsnerv, som går från skogen till hans ägare, nämligen känslan av ansvar för hur skogen skötes. Ju mer av ansvaret man avlyf— ter från skogsägaren, ju mer man berövar honom tillfällen att känna tillfredsställelsen av sina egna insatser eller lära av sina felgrepp, desto mindre av hans intresse för skogen blir det i regel kvar. Den i längden

enda säkra vägen att vinna målet, en god skogsvård på de enskildas mar- ker, är enligt de sakkunnigas bestämda mening att locka fram och taga vara på den enskildes intresse för denna uppgift. Det bör här erinras om, att i det enskilda fallet en ändamålsenlig behandling av beståndet ofta kan vinnas på olika vägar. Det finnes ofta ej endast ett sätt att stämpla >>rätt», något som en av lagen med behöriga maktresurser utrustad myn- dighet har lätt att glömma. I den mån det generella utsyningstvångct kan anses innebära ett moment av uppfostran för den enskilde, lärer in- tet vidare vara att vinna med en ytterligare förlängning av den nu c:a Gil-åriga lärotiden. Sakkunskapens uppgift utan utsyningstvång blir ej mindre viktig och maktpåliggande. Den skall råda och övervaka den en- skilde i hans behandling av skogen, inlägga sitt veto och rätta till, när lagens fordringar på den enskildes skogsvård genom hans åtgärder bliva hotade. Endast för de fall, där detta veto, det föreslagna avverkningsför- budet, icke kan anses tillräckligt att i tid hindra en för föryngringen ödesdiger avverkning från den enskildes sida, bör den obligatoriska utsy— ningen bibehållas. I överensstämmelse med denna uppfattning anse sak- kunniga sålunda, att generellt utsyningstvång i lappmarkerna och Sär- na—Idre icke bör föreskrivas.

Emellertid leder den av sakkunniga tidigare uttalade principen om att avverkning icke må bedrivas på sådant sätt, att återväxten äventyras, därhän, att man i vissa fall dock måste föreskriva, att sakkunskapen skall sköta stämpelyxan. Detta gäller vid avverkning å marker, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas, och där allt för stora risker för för- yngringen kunde uppkomma, därest man som regel lämnade skogsägarna fria händer. Detta är ju för övrigt principiellt samma ståndpunkt, som intagits av allmänna skogsvårdslagen.

Med dessa utgångspunkter framkommer, därest man skall kunna låta skogsägaren överhuvudtaget till någon del komma ifrån utsynings— tvånget, kravet på en uppdelning av de olika skogsmarkerna med hänsyn till förefintliga föryngringsmöjligheter. Frågan om en dylik uppdelning har varit föremål för olika meningar. Domänstyrelsen har i sin under- dåniga skrivelse den 30 april 1925 visserligen icke velat bestrida, att här och var i lappmarkerna spridda terränger kunde finnas, där 1923 års lag kunde ur biologisk synpunkt tillämpas, men då de ur föryngringssyn— punkt mera godartade markerna likväl voro relativt små och omgåvos av synnerligen oregelbundna gränser, har domänstyrelsen ansett deras avskiljande av praktiska skäl olämpligt. Med sådana förutsättningar blir obenägenheten att slopa utsyningstvånget förklarlig. De sakkun— niga finna emellertid erfarenheten hava till fullo bestyrkt, att en så— dan uppfattning av de skogligt biologiska förhållandena icke är med verkligheten överensstämmande. Det är enligt de sakkunnigas mening över huvud taget oriktigt, att i dessa avseenden se på lappmarkerna och Särna—Idre såsom något för sig väsensskilt från det övriga Norrland. Historiskt sett bilda de ett område för en särlagstiftning med skogsbiolo—

giskt innehåll. Men förklarligt blir detta förhållande också endast ur rent historiska synpunkter. Trävaruindustriens snabba utveckling till storindustri efter mitten av 1800—talet ansågs innebära fara för skogarnas bestånd. Det var då naturligt, att, när turen kom till lappmarkerna och Särna—Idre att bli föremål för avvittring, statsmakterna i samband med denna föreskrevo bestämmelser, som enligt den tidens uppfattning voro bäst ägnade att inom dessa klimatiskt mindre gynnade områden före— komma en befarad skogsskövling på de marker, som skulle komma att ägas eller disponeras av enskilda.

Numera ser man likväl Norrland -— omfattande huvuddelen av det nord- svenska barrskogsområdet —— i ett stort biologiskt sammanhang. Det framgår också av den tidigare framställningen, hurusom godartade och sämre, »lättföryngrade» och »svårföryngrade» marker, alltefter geologiska, topografiska och klimatiska betingelser, uppträda i Norrland oberoende av gränserna för lappmarkerna och Särna—Idre. De sakkunniga anse för sin del, att man icke längre med bortseende härifrån kan behandla lapp— markerna och Särna—Idre så att säga lösryckta ur sitt naturliga samman- hang. Erfarenheten har också bekräftat, att det inom dessa landsdelar finnes marker, som icke kunna sägas vara svårföryngrade, och att dessa äro av den omfattning, att skogslagstiftningen har all anledning taga hänsyn till desamma.

Såväl Hesselman som Wibeck hava ansett sig kunna med hänsyn till för- yngringsbetingelserna uppdela lappmarkernas skogar i tre regioner: en närmast fjällen, region 1 (fjällskogarna), sammansatt av ett fåtal från be- stämda fröår härstammande generationer; en öster därom belägen, region II, som utan att vara beroende av ett fåtal fröår dock visar stora föryngringssvårigheter; samt slutligen mellan denna och lappmarksgrän- sen en region III, som i stort sett visar samma skogliga förhållanden som de inre delarna av det s. k. kustlandet d. v. s. delar av Väster— och Norr— bottens län, som ej tillhöra lappmarkerna. Beträffande gränsen mellan region II och 111 framhåller Wibeck, att någon som helst markerad gräns icke är möjlig att fixera, enär alla förändringar i föryngringsförhållan- dena i regel inträda omärkligt och gradvis. På samma gång alltså läget för en sammanhängande gräns av detta slag, huru den än drages, blir diskutabelt, kan på grund av landskapets topografiska växling i smått icke heller undgås, att varje sådan enkel gränslinje kommer att innesluta och lämna utanför sig en del marker, vilka rätteligen bort tillhöra den andra kategorien.

Mot detta påpekande vilja de sakkunniga icke göra någon erinran. Emellertid torde böra framhållas, att i många fall gränslinjen lämpligen torde komma att sammanfalla med kronoparksrågångar, där, såsom riksskogstaxeringen visar för Norrbottens lappmark, kronoparkerna lig— ga ogynnsammare (på större höjd över havet) än de enskilda skogarna.

Såsom i alldeles övervägande grad svårföryngrade, skogligt sett, anser

148 ; Wibeck under alla förhållanden böra avgränsas lägena över 430—450 m. höjd över havet i sydligaste delen av Västerbottens lappmark, vilken begränsningslinje skulle efter hand sänka sig till 300 m. över havet eller ännu något lägre i nordostligaste delen av Norrbottens lappmark. Sträckningen av denna linje, vars summariska förlopp Wibeck utritat på karta, kan i stora drag angivas sålunda, med början från norr: något norr om 67 breddgraden utgår linjen från Norrbottens lappmarksgräns väster ut mot Gällivare; ett par mil öster om Gällivare böjer den av (med utbuktningar åt sydost) mot sydväst till Jokkmokk; därifrån i huvudsakli- gen sydlig riktning till Arvidsjaur; därifrån (med sydlig utbuktning) Västerut till Sorsele; därifrån söderut till Stensele; därifrån i sydöstlig och sydlig riktning genom Lycksele, Örträsk och Fredrika socknar (be- gränsande i norr och öster det 5. k. Stöttingfjället) ned till Solberg i Anundsjö socken av Västernorrlands län; därifrån i nordvästlig riktning; efter en nordlig bukt några mil norr om Vilhehnina träffar linjen — efter en ny utbuktning söderut i riktning mot Dorotea — lappmarks— gränsen ungefär i den punkt, där Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län mötas. Wibeck framhåller subjektiviteten hos den av ho- nom efter minnesbild på nivåkarta i liten skala uppdragna begränsnings— linjen. Han påpekar även, att bedömandet måste bli olika, alltefter de krav man sätter på föryngringen, dess kvalitet, täthet och framför allt föryngringstidens längd. Wibeck förutsätter, att kultur måste komma att ingå som led i reproduktionen å de enskildas marker, liksom å kro- noparkerna. Men om man uteslutande vill bygga på självföryngring och för övrigt ställer fordringarna på återväxtens beskaffenhet tämligen höga, så torde, fortsätter han, gränslinjen komma att till stor del ligga längre österut, såsom Kallin funnit i sina »Föryngringsstudier i Norr- lands skogar» (1926).

Hesselman säger, att den av Wibeck gjorda regionindelningen väl mot- svarar hans egen erfarenhet, men att han beträffande södra Lappmarken är benägen att draga begränsningslinjer mellan region II och II] på en något lägre nivå än Wibeck gjort. Vidare anser Hesselman, att en even- tuell förändring av nu gällande lag för lappmarksskogarna bör fästa största avseendet vid de här i stora drag uppdragna regionerna. »I södra och sydöstra lappmarken», fortsätter han, »samt utmed den östra grän- sen finnes en omfattande skogsregion, som i stora drag är av samma na— tur och har samma föryngringsmöjligheter som skogarna i de inre delar— na av de s. k. kustlandskapen, där den allmänna skogsvårdslagen är gäl- lande.» Men inför uppgiften att för närvarande formulera och framför allt tillämpa en lag, som tar hänsyn till dessa regioner, >>framträder gan- ska tydligt vår för närvarande otillräckliga kännedom om lappmarkssko- garnas biologi».

Utan att gå in på frågan om läget av gränslinjerna mellan de ovan- nämnda tre regionerna dela de sakkunniga för sin del den grunduppfatt-

ning, som kommer till synes i de refererade yttranden från skogsförsöks- anstalten. Det är sålunda även de sakkunnigas mening, att skogslagstift— ningen för lappmarkerna och Särna—Idre bör taga hänsyn till en kate- goriindelning av markerna efter föryngringsförhållandena.

Någon utredning ägnad att utgöra grundval till direktiv för ett be- greppsmässigt fixerande av sådan mark, där särskilda föryngringssvårig— heter förefinnas, eller för bestämmandet av dess geografiska fördelning har av ovan angivna skäl icke varit möjligt att för närvarande erhålla från statens skogsförsöksanstalt. Av lätt insedda skäl har det icke heller varit de sakkunniga möjligt att utan stöd av skogsförsöksanstalten ut- arbeta dylika direktiv. Emellertid torde man vara berättigad antaga, att skogsförsöksanstalten inom en icke alltför avlägsen framtid, då tillräck- ligt material föreligger, anser sig kunna till mer slutgiltig behandling upptaga frågan om den omförmälda regionindelningen med hänsyn till föryngringsförhållandena. Då de sakkunniga, såsom tidigare framhål— lits, å ena sidan äro av den allmänna uppfattningen, att en skogsägare i största möjliga utsträckning själv skall äga att handhava skogsskötseln, och å andra sidan förmena, att myndighetens utsyning torde vara nödvän- dig i fråga om marker, där särskilda föryngringssvårigheter föreligga, hava de sakkunniga med hänsyn till sakens vikt ansett sig böra gå in för ett provisoriskt avskiljande afv svårföryngrade marker.

Uppgiften blir då att angiva de allmänna grunder, efter vilka ett dy— likt provisoriskt avskiljande av svårföryngrade marker bör ske. Som utgångspunkt för en diskussion härom kan lämpligen väljas jägmästaren Åke Bergs uppsats »Den nya skogen»,1 vari han redogör för ett försök att uppdela skogsmarken inom Örå revir på >>lättföryngrad» och »svårför— yngrad» mark. Berg har till att börja med angivit såsom lättföryngrad den skogsmark, där ett tillfredsställande plantuppslag, såframt det ej redan är för handen, inställer sig utan vidare åtgärder, så snart förut- sättning för föryngring föreligger. Såsom svårföryngrad angiver han den skogsmark, för vars föryngring fordras en viss insats av arbete.

Kallin har i sina »Föryngringsstudier i Norrlands skogar» såsom en sammanfattning av sina undersökningsresultat uttalat, att skiljelinjen mellan de lättföryngrade och de mera svårföryngrade områdena i Norr- land synes i stort sett följa gränslinjen mellan Schottes zon II och I."

Det är emellertid att märka, att nämnda författare på sina undersök- ningar icke anlagt den synpunkt, som för utformande av särskilda lag- bestämmelser för vissa »svårföryngrade» marker synes vara den väsent- liga. Det för detta ändamål väsentliga är tydligen att utröna, på vilka svårföryngrade marker den enskilde med hänsyn till vid själva avverk— ningssättet bundna risker för föryngringen icke bör få avverka utan fö—

1 Åke Berg: >>Den nya skogen. Undersökning av ett svårföryngrat område». Norr]. skogs— vårdsförbunds tidskr. 1929.

' Om Schottes klimatzoner se sid. 113.

regående utsyning. Berg har även från sina givna förutsättningar gjort ett försök att utröna omfattningen av »svårföryngrade» och >>lätt- föryngrade» marker inom Örå revir. Reviret är beläget i sydöstra de- len aV Västerbottens lappmark, innesluter såväl kronoparker som en- skilda skogar å ömse sidor Öreälven och omfattar betydande delar av det 5. k. Stöttingfjället. Stöttingfjället är icke ett »fjäll» enligt veder- taget språkbruk ntan en ganska väl markerad skogbevuxen högplatå sträckande sig väster ut från »Ångermanbalen» i Bjurholms socken (Väs- terbottens kustland) utefter gränsen mellan Örträsk och Lycksele socknar å ena sidan och Fredrika, Åsele och Vilhelmina å den andra. Platåerna och topparna i detta mäktiga höjdområde växla mellan höjder av i runt tal 400—600 m. Några toppar uppnå större höjder, t. ex. Alsberget i Lycksele socken, som når 716 m. över havet. Bergs utredning ger till resultat, att inom Örå revir kronoparkerna innehålla 55 % »svårföryng- rad» mark och hemmansskogarna 53 %. En närmare undersökning av kronoparken Vargålaudet, belägen i Örträsk socken på nordostslutt- ningen av Stöttingfjället, ligger till grund för arbetsmetoden och re- sultatet. Går man till denna primärundersökning, finner man, att tallskog och granskog fördela sig ungefär jämnt på var sin hälft av den redovisade arealen. Men av den tallskogsbevuxna arealen är endast 8 % »utan nöjaktig återväxt», av den granskogsbevuxna marken däremot 93 %. Praktiskt taget är sålunda all tallskog försedd med nöj— aktig återväxt eller underbestånd, granskogen däremot utan, och detta tämligen oberoende av höjden över havet, om man frånser den granskogs- bevuxna arealen under marina gränsen, som här ligger på en nivå av 240 m. över havet. Går man vidare till Bergs indelningsgrund för denna upp- delning, finner man förklaringen till resultatet av undersökningen. Berg har låtit gränsen mellan mark med »nöjaktig återväxt» och mark »utan återväxt eller underbestånd» i huvudsak även bilda gräns mellan >>lätt— föryngrad» och »svårföryngrad» mark. I den mån icke förekommit spe— ciellt gynnsamma fuktighetsförhållanden, som tillåtit plantor eller ung— skog uppkomma tillsammans med den gamla skogen, visar emellertid Bergs undersökning knappast mer än att skogselden gått fram över viss areal på sådant sätt och vid sådan tidpunkt, att god plant- skog eller utvecklingsbar skog förefunnits vid undersökningstillfället. Uppenbart är emellertid, att någon rationell gräns för den svårföryng- rade marken icke kan finnas med dylika eller andra direktiv, som bygga på mera tillfälliga beståndsförhållanden. Beståndets historiska utveck— ling kan visserligen, rätt bedömd, mången gång giva en för praktiken användbar fingervisning. Någon teoretiskt hållbar grund för ett be— stämmande av svårföryngrad mark torde emellertid icke vara möjlig att finna enbart eller huvudsakligen i det förefintliga beståndets historia. De faktorer, som konstitutera svårföryngrad mark, böra vara mera kon— stanta sådana och sålunda stå i samband med sådana naturförhållanden,

som kräva, att möjligheterna till naturlig föryngring tillvaratagas vid avverkning.

När de sakkunniga nödgats gå in för en provisorisk uppdelning av markerna efter praktiska linjer, anse sakkunniga, att såsom svårföryng- rad mark böra. avskiljas större sammanhängande trakter, där på grund av mera konstanta, naturbestämda förhållanden en med hänsyn till den na- turliga föryngringen icke ändamålsenligt verkställd föryngringsavverk- ning måste anses medföra, att en nöjaktig föryngring inom skälig tid omöjliggöres eller väsentligen försvåras. På detta slags svårföryngrad mark syfta de sakkunniga, då det talas om mark, där »särskilda för- yngringssvårigheter» föreligga eller om »i lagens mening svårföryngrad mark».

Man kommer då till frågan, vilka slags marker lämpligen böra såsom i lagens mening svårföryngrade provisoriskt avskiljas för att på angivna allmänna grunder läggas under utsyningstvång. Vad då först beträf- far de mossrika, starkt råhumusbesvärade skogstyperna äro vetenskapens och praktikens män ense om att vid föryngringsavverkningen kalytor måste upptagas för vinnande av föryngring. Upptager nu skogsägaren för små hyggen eller luckor, uppstår ju härigenom ingen omedelbar risk för föryngringen, ty luckorna kunna utvidgas till nödig storlek medelst en ny avverkning. Man kan också tänka sig, att skogsägaren med av— verkningen jämnt utglesnar det gamla beståndet, så att föryngringsmo- mentet måste anses ha inträtt, utan att likväl betingelserna för en till— fredsställande föryngring tillskapats. .Icke heller i detta fall kan föryng— ringen sägas ha löpt någon risk, ty en ny avverkning, vartill även 22 å i lagförslaget ger möjlighet att tvinga honom, kan reparera felet. Upp- står däremot på grund av Skogsägarens åtgöranden mycket stora kalhyg— gen kan förhållandet tänkas bli ett annat.

Frågan om det inflytande mycket stora hyggen hava på föryngringen i Norrland är omstridd. De flesta skogsmän torde nog alltjämt vara av den uppfattning, att de böra undvikas. Ett »stort hygge» är emellertid ett relativt begrepp. Medan somliga icke gärna upptaga ett kalhygge större än 2—5 hektar, kunna andra skogsmän anse en hyggesstorlek av 10—20 hektar, men icke gärna därutöver, försvarlig. De finnas likväl, som icke tveka att upptaga en mångdubbelt så stor kalyta, när andra förhål- landen t. ex. drivningstekniska skäl eller beståndsförhållanden tala där- för. Frågan får en stor räckvidd å de stora sammanhängande råhumus- markerna i lappmarkerna å högre höjd över havet. Stöttingfjället med delvis barrblandskogar men övervägande granskogar är ett exempel där- på. Under senaste 15 åren hava där upptagits såväl reguljära kulisshyg- gen som kalhyggen av många lll-tal hektars storlek både å kronoparker och' enskilda skogar. Frågan om kulisshyggenas eller de smärre hyg- genas lämplighet sammanhänger även med skogens beskaffenhet i de kvarlämnade kulisserna.

Ett kulisshygge 100 m. brett och c:a 350 m. långt upptogs vintern 1906; —1907 å platån och svag nordlut av liden Aimotoive å Skaraborgs hem—— mansskog, Lycksele socken, i Stöttingfjällets massiv c:a 550 m. över ha— vet. Omgivande skogsbestånd, som utgöres av granskog med obetydlig björkinblandning, är 230—250 år gammalt och har sålunda för närvarande något högre ålder än den förut omnämnda gamla granskogen å Roklidens. försöksfält i Piteå socken 200 m. över havet, där Hesselman för under— sökningsändamål upptog sitt kalhygge ungefär samtidigt eller 1908. Men under det att det senare redan 1914 var redo att mottaga den naturliga föryngringen, som nu 1929 har karaktären av vacker ungskog, så har det, förra praktiskt taget ingen naturlig granskogsföryngring år 1930.

Då det nämnda Skaraborgshygget torde få anses erbjuda ett ganska. typiskt exempel på förhållandena i de råhumusbesvärade granskogarna. av Vaccinium-typ i Stöttingfjällets höglägen, är det av intresse att i korthet omnämna resultatet av en undersökning av återväxtförhållande— na därstädes, som gjordes sommaren 1930. Skogen, som fanns före— avverkningen å hygget, tillhörde samma bestånd som den hygget. ännu omgivande skogen. Detta bestånd håller i genomsnitt per hektar- c:a 95 kbm. tynande, torkande och skadad gran, praktiskt taget uteslutan— de 3-skog. Ehuru avverkningar av torrgran verkställdes åren 1908 och 1914, finnes per hektar för närvarande 49 torrgranar över 10 cm. vid bröst-- höjd, av vilka 15 stycken över 20 cm. Råhumustäcket, som på marken i det kvarvarande beståndet har en växlande mäktighet av 3—12 cm., har- på det icke brända hygget omsatts till en mera godartad humusform av i allmänhet endast 1—2 cm. mäktighet. Om föryngringens förlopp och återväxtens beskaffenhet giva följande anteckningar upplysning. För närvarande torde finnas på hygget per hektar räknat i avrundade tal:

Efter natursådd: 130 granar av 1—5 m. höjd, uppkomna före avverkningen (ingingo alltså.. i det gamla beståndet);

300 a 400 granar intill en höjd av 05 m., uppkomna efter avverkningen; 9000 å 10 000 björkar och 500 rönnar, de flesta (c:a 8000) icke nående 1, m. höjd; lövplantorna äro starkt efterhållna av kreatursbete.

Efter kulturer, som upprepats på grund av snöskyttehärjningar m. m.. samt bete:

800 sådd- eller planteringsfläckar med tall, en—flera plantor av upp» till 3 m. höjd i varje fläck. Dessutom beräknades finnas c:a 700 fläckar med kvarstående (av snöskytte) döda tallplantor;

400 sådd- eller planteringsfläckar med gran upp till 01 m. höjd; 100 sådd- eller planteringsfläckar med blandad tall och gran. Björken har sålunda kommit rikligt, och tack vare upprepade kulturer" finnes ett hjälpligt men ojämnt plantbestånd av huvudsakligen tall. Sä— kerligen kommer granföryngringen under björken i tidens fullbordan.

Men föryngringstiden torde nog av nuvarande erfarenhet att döma böra sättas till åtminstone 30 år, kanske mera.

Avser man, att den kulisshygget omgivande kantskogen skall lämna frö” till självföryngringen å hygget, torde kantskogens kvarhållande å hyggen av skaraborgshyggets typ icke heller böra understiga 30 år. Det förefalr ler emellertid sannolikt, att det är de efter avverkningen av den gamla skogen kvarstående 130 smågranarna, som bli de bästa fröträden och moderträd för det nya beståndet. Det plägar emellertid ofta framhållas, att skogskulissen även skall tjänstgöra som skydd för den å hygget upp- växande plant- och ungskogen. Den tid skogskulissen med hänsyn även härtill skall behöva kvarhållas, torde då ej kunna taxeras till under in— alles 50 år. Då, såsom å Skaraborg är fallet, det gamla beståndetvtill övervägande del består av 3-skog, frågar man sig onekligen, om en sådan. misshushållning med virke är ett rimligt krav från det allmännas sida på den enskildes Skogshushållning.

Säkerligen har expositionens betydelse för föryngringens uppkomst bli- vit överskattad. I sitt utlåtande 1926 säga skyddsskogssakkunniga om ex- positionens betydelse i fjällskogarna: otvivelaktigt har en hänsynslös ex- ploatering av skogen ända upp mot fjällgränsen före skyddsskogslagens tillkomst i några fall lokalt nedflyttat trädgränsen, så att dess höjande- till förutvarande nivå åtminstone för lång framtid synes omöjliggjord; men den subalpina björkskogen utbreder sig i stället nedåt och blir ett lika gott vindskydd som barrskogen; för övrigt är det mer terrängen som. skapar det egentliga vindskyddet eller ej; skogen spelar därvidlag en nu- derordnad roll. Kallin (1926) omtalar tvenne kalhyggen om vardera 120" hektars storlek är Lina kronopark i Gällivare socken i Norrbottens lapp— mark. Det ena ligger å Nurkavaras nordsluttning c:a 375 m. över havet,. det andra i svag sydlutning av Axovara mellan 400 och 500 m. över havet. Båda böra alltså vara belägna snarast ovanför den nivå, där svårför- yngrade marker mera allmänt kunna anses förekomma. Bestånden hade utgjorts av gammal lavig topptorr gran med inblandning av björk och något tall och voro tidigare genomgångna med timmerblädning. Ett kraftigt utbildat råhumustäcke hade beklätt marken vid avverkningen.. Kalhyggena hade med kvarlämnande av till fröträd dugliga tallar upp-- tagits respektive 1919—1920 och 1915—1916, varefter följt hyggesrensning, därvid all gran borttagits, samt bränning och sådd respektive våren 1922 och hösten 1916.1 Vid Kallins besök 1924 befunnos kulturerna å, Nurkavara uppkommit mycket bra å de hårt brända delarna av hygget (där även självsådd från fröträden uppkommit) men dåligt å de svagare brända. Å Axovara hade kulturen i allmänhet gått väl till. Men betes- kreaturen, framför allt fåren, hade gjort stor skada på kulturen genom.

' Å Axovara därjämte vårsådd å olika delar av hygget åren 1917 och 1918. lnalles 100 hektar kultiverade.

avbetning av plantorna, vilka härigenom blivit upprepade gånger toppa- de. Ställvis förekom också snöskytte.

Dessa hyggen å kronoparkerna på relativt hög nivå i översta delen av Norrbottens lappmark hava anförts som exempel på att man å stats— skogarna i vissa fall upptagit mycket stora kalhyggen. Uppenbart är, att, om stora hyggen kunna anses ändamålsenliga på kronoparkerna, detsam- ma måste bli förhållandet å de enskilda skogarna. Vilketdera sättet är det ur föryngringssynpunkt mest ändamålsenliga, att upptaga hyggen av aimotoivehyggets storlek i Lycksele, där man — frånsett de verkställda kulturerna — ännu efter 24 år väntar på en tillfredsställande naturlig föryngring, eller mycket stora hyggen såsom förutnämnda kronoparkshyg- gen i Gällivare, där man ävenledes vidtagit kraftiga åtgärder för att få en snabb föryngring, detta står väl ännu i vida fältet. På de trakter, där kreatursbetet utgör ett påtagligt hinder för föryngringen, synes icke någon skillnad i detta avseende på små och stora hyggen.

Ehuru Kallin liksom Wibeck anser föryngringssvårigheterna börja bliva större på nivåer 300 m. över havet i övre Norrbottens lappmark, anser han, att de omnämnda föryngringarna å Nurkavara och Axovara »lova ett för framtiden utmärkt resultat». Nu kan sägas, att de vid detta till— fälle (1924), visserligen voro lovande, men att man icke vet, huruvida de komma att gå upp och bilda god ungskog. Betet hade gjort skada, ävenså märktes redan början till snöskyttehärjning. Betet och snöskyttet har emellertid varit skadegörande även på tallkulturen å det lilla obrända hygget å Skaraborg.

De brännor av 100-tals hektars storlek, som givit upphov till vackra skogsbestånd, utgöra å sin sida ett ojävaktigt bevis för att vacker och jämn föryngring kan uppkomma å kalmark, oavsett dess storlek, så snart fröförsörjningen är tryggad. Hesselman (1918), säger, att ju högre över havet man kommer, desto råare blir klimatet, desto mindre snabbt för— vandlas råhumustäcket vid avverkning, dess långsammare och svårare försiggår i stort sett skogens föryngring. Så märkes på en höjd av 400 m. över havet i norra Ångermanland en bestämd försämring av sko— gens föryngringsbetingelser, »och på ännu större höjd kan man träffa stora kala ytor, där ljustillgången synes vara fullt tillräcklig, men där föryngringen tydligen försiggår alldeles oerhört långsamt». »Till denna typ höra rätt stora områden på c:a 400—500 m. över havet i södra och mellersta Lappland, bevuxna med s. k. oväxtlig gran.» Hesselman exemplifierar detta med en bild från Norra Solbergs kronopark, Anundsjö socken i Ångermanland, med »fjällskog av gran». >>I förgrunden ett gam— malt, för sol och vind öppet hygge, visande den långsamma förvandlingen av det torra virket, 595 m. över havet.» Hesselman rekommenderar elden, som skall åstadkomma en radikal omvälvning av utvecklingsför— loppet. Detta blir alltså en åtgärd efter avverkningen. Men skola hyg- gena brännas, blir risken för skogseld betydligt mindre å de stora hyg—

gena än å de små, liksom åtgärden också blir väsentligt billigare å de förra.

Möjligheten att genom en med tillhjälp av utsyningstvång reglerad av— verkning bättre än utan sådant utsyningstvång komma tillrätta med för- yngringssvårigheterna å råhumusbesvärade mossrika granskogar i högre lägen synes de sakkunniga i själva verket vara tämligen begränsad. Kallin (1926) säger i sin sammanfattning av resultaten: flera tiotal hek— tar stora kalhyggen i skogar med mäktigt råhumuslager hava efter bred— bränning och mekanisk markberedning givit påtagliga bevis på att nu- varande råhumusmarkerna i Norrland efter rationell markvård ingalunda i sig själva äro svårföryngrade. Sakkunniga, som för sin del tro denna uppfattning vara riktig, äro av den bestämda uppfattningen, att för vin- nande av en nöjaktig föryngring i de degenererade, råhumusbesvärade gamla granskogarna huvudvikten ligger icke på att iakttaga »försiktighet» eller »varsamhet» vid avverkningen utan fastmera att tillskapa kalhyg- gen och att efter avverkningen vidtaga ändamålsenliga åtgärder. Men med de bestämmelser i lagen de sakkunniga föreslå, blir det, såsom ovan framhållits, möjligt att tvinga skogsägaren att förr eller senare inom ramen för avverkningsplanerna fullborda föryngringsavverkningen, så att den leder till kalhygge, ävensom att vidtaga därutöver erforderliga åtgärder-. Tillämnar eller upptager skogsägaren ett alltför stort kal- hygge, som med fog skulle kunna sägas äventyra föryngringen, har myn— digheten å andra sidan, som ovan nämnts, i det föreslagna avverknings- förbudet ett effektivt medel att i tid hindra denna avverkning. I gran- skog, där granen även i fortsättningen anses ha berättigande, kan vis- serligen fröförsörjningen ske från en skogskant intill ett mindre hygge. Men i många fall kan den spridda föryngringslikande granunderväxten, som ofta ingår som en undanskymd del i det gamla beståndet och som i saknad av saluvärde icke löper någon risk att bli avverkad, utveckla sig till goda fröträd, som kunna ombesörja självsådden (ex. skaraborgshyg- get; se även Nordfors 1928). Finnes ej denna möjlighet, kan kultur till- gripas, enär brist på härför dugligt granfrö icke kan antagas komma att föreligga. Då på grund av markens beskaffenhet tall anses böra bilda eller ingå i det nya beståndet och lämpliga tallfröträd finnas, kan det däremot, särskilt med hänsyn till den begränsade tillgången på för dy— lika lokaler dugligt tallfrö vara av vikt, att dessa träd icke vid avverk- ningen borttagas.

Under framhållande av det olika lokalklimat, som utmärker lidernas syd- och nordsluttningar — bättre å de förra än å de senare — vilja även de sakkunniga som sin mening uttala, att den undre gränsen för de om- råden, där de i lagens mening svårföryngrade mossrika råhumusmarkerna i viss utsträckning förekomma, i allmänhet torde ligga omkring 250 a _ 300 m. i översta delen av Norrbottens lappmark (Jukkasjärvi), 400 (år 450)

m. i södra delen av Västerbottens lappmark samt _ i analogi med förut gjorda antaganden — 600 m. i Särna—Idre.

Fortsatta forskningar och en vidgad erfarenhet kunna också tänkas komma att visa, att vissa plantsjukdomar eller annan betydande skade-- görelse, såsom bundna till vissa höglägen, göra kulturer därstädes särskilt, vanskliga.

Vad beträffar såväl de i Särna—Idre förekommande tallhedarna som; vissa andra sterila lavrika tallhedar av svårföryngrad typ synes kalhugg— ning, enligt vad ovan framhållits, innebära vissa svårbotliga risker för föryngringen, särskilt enär å dylika" marker utförda kulturer ofta visat nedslående resultat. Renbetets inverkan på föryngringen å vissa lavhedar är en sedan gammalt diskuterad fråga. Senast har jägmästare N. Un— dén1 gjort gällande, att renarnas skadegörelse på den uppkomna åter— växten är påtaglig. Det torde under alla förhållanden ännu få anses. outrett, huruvida till betryggande av föryngringen å dylika. av renhjor- dar vintertiden regelmässigt besökta tallhedar en särskild försiktighet vid avverkningen bör iakttagas. Oavsett huru härmed förhåller sig anse de sakkunniga, att giltiga skäl från olika håll framförts för den uppfatt- ningen, att på ovannämnda extremt svårföryngrade tallhedar ävensom på Vissa hedar i Särna—Idre den nöjaktiga föryngringen är nära beroen— de av avverkningssättet.

Slutligen bör erinras, att i vissa godartade örtrika skogstyper i fjäll- trakterna (ex. Vilhelmina), av visserligen begränsad omfattning och ehuru humustäcket är av för föryngringen gynnsam beskaffenhet, försiktighet. vid avverkningen bör, såsom Hesselman påpekat, iakttagas, enär uppta— gandet av alltför stora luckor gynnar utvecklingen av de höga och frodi- ga örterna till en grad, som hämnar föryngringen. Även betet kan å dessa marker göra betydande skada för föryngringen.

Då en skärpt kontroll i form av utsyning före avverkningens företa-- gande synes vara påkallad för tryggande av en tillfredsställande föryng- ring å vissa ovan angivna marker, föreslå sålunda de sakkunniga, att, såsom svårföryngrade i lagens mening provisoriskt avskiljas vissa mar-' ker, nämligen:

1) vissa mossrika råhumusmarker; 2) vissa tallhedar samt 3) vissa örtrika fjällskogsmarker. Vid avskiljande av 1) vissa mossrika råhumusmarker anse de sakkun— niga särskilt böra beaktas:

att expositionens betydelse för föryngringen i allmänhet torde göra sig gällande endast i närmare barrskogsgränsen belägna trakter eller eljest i vissa extrema höjdlägen;

att ifrågavarande marker icke torde förekomma i någon betydande om—

' N. Unde'n: »Några synpunkter och iakttagelser rörande renens skadegörelse å de lapp- ländska tallhedarna». Tidskr. Skogsvännen 1930.

fattning under vissa höjdlägen, nämligen i genomsnitt 250 a 300 m. över havet i översta delen av Norrbottens lappmark, 400 a 450 m. över havet i södra delen av Västerbottens lappmark samt 600 m. i Särna—Idre;

att obligatorisk utsyning före avverkningen i allmänhet torde sakna större betydelse för granföryngringen i granskogarna;

att, med hänsyn till tallens vid kultur framträdande känslighet för för— flyttning (till ståndort med ogynnsammare klimat) och samtidigt en viss konstaterad knapphet i tillgång på dugligt tallfrö, utsyningstvånget kan få betydelse såsom innebärande en säkerhet för att i beståndet ingående tallar av för fröproduktion lämplig beskaffenhet kvarhållas vid avverk- ningen i för självföryngring tillräckligt antal.

Man möter ej sällan den uppfattningen, att den enskilde bör genom la— gen »skyddas» från nödvändigheten att göra mera dyrbara kulturer även på marker, för vilka tillgången på dugligt frö icke är äventyrad, och där kulturer kunna göras med. utsikt till framgång. Det har redan av vad förut sagts framgått, att denna tankegång är för de sakkunniga främ- mande. Det bör i dessa fall ankomma på den enskilde att bära konse— kvenserna av sina göranden och låtanden. Någon tvekan därom kan än mindre råda, då råd och hjälp av den sakkunnige myndigheten, skogs— vårdsstyrelsen, alltid står honom till buds såväl för stämpling som när skogsvårdsåtgärderna skola utföras. I vissa fall kan ju, av skäl som tidigare anförts, även kultur med en påföljande snabbare föryngring vara att föredraga framför en självsådd. De flesta skogsägare, som känna .sig osäkra om ändamålsenligaste sätt att avverka med hänsyn till för— yngringen, komma emellertid säkerligen, för att i möjligaste mån und- vika utgifterna för kulturer, att begära stämpling av skogsvårdsstyrel- sen i hopp om att få den bästa möjliga garanti för självsådd.

Enligt de sakkunnigas förslag blir det alltså i stor utsträckning den praktiska skogliga erfarenheten, representerad hos skogsvårdsstyrelsen, som med dessa allmänna direktiv för ett provisoriskt avskiljande av svår- föryngrade marker får sig anför-trodd uppgiften att i första hand av- gränsa de marker, där utsyningstvång med hänsyn till särskilda föryng— ringssvårigheter bör tillämpas.

Med den utformning dessa direktiv fått hava de sakkunniga ansett, dels .att det icke är ur föryngringssynpunkt påkallat att avsätta särskilda skyddsskogar, dels att möjlighet beretts skogsvårdsstyrelsen att vid sitt ståndpunktstagande i varje fall taga hänsyn till nyare erfarenheter och ron.

Förfaringssättet vid de svårföryngrade markernas avskiljande blir då följande. Varje fastighet undersökes med avseende på förekomsten av i lagens mening svårföryngrad mark. I regel kommer detta att ske i sammanhang med den taxering och avfattning, som föregår avverknings- plans uppgörande. Därvid böra förhållandena ses i stort, så att de såsom svårföryngrade avsatta markerna lätt hållas i sär från de övriga.

Föreskrifter angående åt— gärder efter avverkningen.

Om smärre arealer av svårföryngrad mark komma att ligga insprängda i icke svårföryngrad eller tvärtom, är detta av mindre betydelse. Där icke hela fastigheten lämpligen kan hänföras till den ena eller andra kategorien, kan ofta så ske med det ena eller andra skiftet. »Fjällskiftet» kan bli svårföryngrad mark och »hemskogen» lättföryngrad. I övrigt böra helst naturliga begränsningar väljas, såsom efter myrkanter, bäckar, sjöstränder, vägar etc. Saknas sådana, bör gränsen tydligt utmärkas på marken. Den svårföryngrade marken skall för Skogsägarens aktgivan— de likaledes på kartan tydligt angivas.

De sakkunniga föreslå, att hos skogsvårdsstyrelserna i vardera Norr- bottens och Västerbottens län anställas särskilda taxeringsledare med uteslutande uppgift att övervaka och leda taxatorernas arbete. Då det vidare förutsättes gemensamma bestämmelser i reglementena för ovan- nämnda och Kopparbergs län skogsvårdsstyrelser, synes enhetligheten, så långt den är möjlig att för närvarande åstadkomma, i principerna för avskiljandet vara tillräckligt betryggad.

Det förslag de sakkunniga avgiva beträffande avskiljande av svårför- yngrade marker har som nämnts provisorisk karaktär. Sakkunniga hava därför förutsatt, att en mera slutgiltig lösning på denna fråga kommer att givas, och att för detta ändamål en ingående undersökning genom skogsförsöksanstaltens försorg snarast möjligt verkställes angående de marker, där på grund av särskilda föryngringssvårigheter utsynings— tvånget bör bibehållas.

1915 års lappmarkslag och tidigare gällande bestämmelser hava, som tidigare i betänkandet framhållits, saknat ändamålsenliga bestämmelser om skyldighet för skogsägare att efter avverkning vidtaga åtgärder för åstadkommande av en tillfredsställande föryngring. Rörande frågan, hu- ruvida tidpunkten för mera effektiva lagbestämmelser i detta hänseende nu vore inne, hava olika meningar framkommit. Man har från deras sida, som i detta hänseende varit tveksamma eller besvarat frågan ne— kande, framhållit, att föryngringsbetingelserna i de inre delarna av Norr— land och särskilt i lappmarkerna alltjämt vore för litet studerade och kända. Det vore obilligt att under sådana förhållanden lagenligt tvinga de enskilda skogsägarna till reproduktionsåtgärder, om vilkas effektivitet man ännu måste känna sig osäker. Denna mening får även ett visst stöd i Hesselmans och Wibecks tidigare omförmälda yttran- den till de sakkunniga. Hesselman anser det ej vara förenligt med god statshushållning att företaga några förändringar i nu gällande lapp- markslag, >>innan de undersökningar, som staten igångsatt och som böra utgöra det egentliga grundlaget för eventuella förändringar, hunnit bliva avslutade och till sin betydelse diskuterade». Under år 1931 torde man enligt för dessa undersökningar gällande plan kunna vänta en översikt- lig och klarläggande redogörelse för hittills vunna resultat. Förvisso skulle därmed ej alla de problem, som beröra lappmarksskogarna, hava.

blivit lösta, men Hesselman håller dock före, att man inom de närmaste åren kan vänta en väsentligt ökad kunskap om de norrländska och fram- för allt de lappländska skogarnas biologi, varefter sålunda en vida bättre grundlag för en lagändring stode till buds.

Flera av för det praktiska skogsvårdsarbetet betydelsefulla frågor äro alltjämt — och torde väl så förbliva — föremål för undersökning av vetenskapsmännen. På en sådan fråga syftar Wibeck i sin skrivelse till de sakkunniga, då han påpekar, att norrlandsavdelningens försök, avsed— da att utröna de bästa och billigaste kulturmetoderna, i enlighet med givna direktiv blivit gjorda företrädesvis i de mera produktiva skogs- typerna och mindre i de sämre. Hela lappmarksområdet är i detta av- seende tämligen svagt representerat, tillägger han.

Efter övervägande av dessa från olika håll gjorda erinringar beträf- fande föryngringsfrågans läge vilja de sakkunniga å andra sidan fram— hålla följande. På en stor del av de föryngringshyggen, som årligen upp- komma på de enskilda skogarna i lappmarkerna och Särna—Idre, kunna relativt enkla och billiga skogsvårdsåtgärder vidtagas till otvivelaktig nytta för föryngringen. De sakkunniga tänka därvid i första hand på. hyggesrensningar. Då avverkningarna endast kunna omfatta de dimen— sioner, som äro på orten avsättningsbara, eller i allmänhet ned till 10 å 12' X 3 a 4" e. d., kvarstår regelmässigt efter avverkningarna mindre stam- mar, ofta av hög ålder, vilka på grund av sin beskaffenhet äro biolo— giskt eller tekniskt icke utvecklingsbara. När dessa små träd och buskar förekomma i den omfattning, att de utgöra hinder för råhumustäckets omvandling och för utveckling av de plantor, som finnas eller förvän- tas, måste de i föryngringens intresse borttagas. Areal av icke behand— lade hyggen, är vilka åtgärder av ett eller annat slag äro behövliga, växer för varje år och kommer att- växa i hastigare takt, därest en önskvärd ökning i avverkningarna i enlighet med de sakkunnigas förslag verkli- gen kommer till stånd utan att lagen samtidigt uppställer krav på för— yngringsåtgärder. För föryngringsarbeten av ovan berörd art liksom även för markberedningar, kulturer och dikningar finnes emellertid en fond av praktisk erfarenhet, vunnen under ett skogsvårdsarbete av delvis betydande mått såväl å de enskilda som å de allmänna sko- garna. Då, såsom tidigare i betänkandet framhållits, förutsättningarna för skogsbrukets bedrivande inom områden av stor utsträckning i det övriga Norrland äro likartade med förutsättningarna i lappmarkerna och Särna—Idre, torde det kunna sägas, att de åtgärder, som befunnits ändamålsenliga för återväxtens befrämjande i de förra, med framgång böra kunna tillämpas även inom lappmarkerna och Särna—Idre. Rik- tigheten av detta antagande är även prövad och bestyrkt av erfarenheten.

Den översikt över föryngringsfrågans innebörd och läge, som medde- lats, ger vid handen, att under de två sista årtiondena ett intensivt och i mycket epokgörande studium i de norrländska föryngringsfrågorna av

vetenskapens och skogens män bedrivits. På grund härav kan man också "våga påstå, att riktlinjerna för ett målmedvetet och effektivt skogsvårds— arbete i Norrlands och Dalarnas skogar särskilt med hänsyn till föryng- ringen hava väsentligen klarnat. På grund av den gjorda utredningen och vad här ovan ytterligare framhållits föreslå sakkunniga, att i lagen 'intagas bestämmelser om reproduktionsskyldighet å de enskilda skogarna :även i lappmarkerna och Särna—Idre. Sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang särskilt framhålla, att lagförslagets bestämmelser i allmänhet och jämväl bestämmelserna om återväxt endast gälla skogs- mark och alltså icke avse sådan mark, som enligt bruklig skoglig termi- nologi är att anse såsom impediment, även om den är trädbevuxen.

Vid övervägande, vilken utsträckning denna skyldighet lämpligen bör givas, hava de sakkunniga icke ansett hinder möta att giva reproduk- tionsskyldigheten principiell likhet med den 1923 års lag innehåller. Emellertid finnes enligt de sakkunnigas mening särskild anledning att för nu ifrågavarande fastigheter beakta den begränsning med hänsyn till skogsbrukets bärighet, som skogsbrukets bedrivande i enlighet med sun- da ekonomiska principer i allmänhet kräver ifråga om nedläggande av kostnader på återväxten. Dessutom torde vara nödvändigt att kunna be— gränsa reproduktionsplikten utöver vad som är fallet enligt 1923 års lag. Vissa förhållanden må härvidlag framhållas.

Virkesutbytet från avverkningarna å ifrågavarande fastigheter med deras i regel hopade förråd av gammal skog är i allmänhet i tekniskt avseende mindre värdefullt än å andra enskilda skogar. I allmänhet bliva därjämte flottningskostnaderna i lappmarkerna och Särna—Idre liksom i det norrländska inlandet i övrigt av naturliga skäl relativt höga. Sär— skilt gäller detta bivattendragen.

Vidare är att märka, att det nu framlagda lagförslaget till skillnad från 1923 års lag vilar på principen om kvantitativ reglering av avverkningen. Till den inskränkning i förfoganderätten till skogen, som därmed även i fortsättningen föreskrives, torde hänsyn böra tagas. Därvid bör särskilt erinras, att med begränsade avverkningsbelopp framförallt på de mindre fastigheterna ofta uppstå små hyggen, där föryngringsåtgärderna, räk— nade i kostnad per hektar, bliva relativt dyra.

I vissa fall kan Virkesutbytet bli synnerligen lågvärdigt, särskilt då avverkningen bedrivits i form av rensningshuggning å äldre hyggen, å vilka den enskilde med hänsyn till det tillämpade utsyningstvånget i vissa fall icke kan anses bära ansvaret för behovet av sådan rensning.

Det i stora delar av Norrland ännu allmänt förekommande gemensam- hetsbetet utgör mångenstädes obestridligen ett för föryngringen i hög grad försvårande hinder. Då gällande lagbestämmelser icke kunna sägas lämna skogsägaren det skydd mot dylik skadegörelse av främmande krea— tur, varpå han synes skäligen kunna göra anspråk, hava de sakkunniga .ansett även detta förhållande böra föranleda, att han i vissa fall får möj-

lighet till beskärning av den reproduktionsplikt, som eljes skulle före— ligga.

I 22 5 av 1923 års lag stadgas, att å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder, sagda lag icke äger tillämpning. Un— der framhållande av, att frågan här gäller vad som i den skogliga ter- minologin benämnes försumpad skogsmark och icke impediment (myr), .anse sakkunniga ett dylikt stadgande obehövligt.

I de mera sällsynta fall, då det verkligen kan påvisas, att en märkbar försumpningsprocess pågår — exempelvis genom översilning —— som även kan anses bli påskyndad genom den utförda avverkningen, synes det böra åligga skogsägaren att verkställa skyddsdikning eller upprensning av av- lopp för vattnet. I de flesta fall torde man likväl icke kunna göra gäl- lande, att försumpningen ökas genom den utförda avverkningen. Att döma av inom skogsförsöksanstalten av fil. dr Carl Malmström gjorda undersökningar synes försumpningsprocessen i allmänhet fortskrida yt- terligt långsamt och detta — åtminstone synes det i allmänhet vara fal- let i Norrland — mera oberoende av det på den försumpade marken be— fintliga beståndet. Föryngringsavverkningen sker ju för övrigt regel- mässigt i mogen skog, vars vattenuppsugande förmåga är nedsatt och minskas med tilltagande ålder. Sannolikt medför avverkningen i vissa fall en upptorkning av marken i stället för en ökad försumpning, i det .att beståndets beskuggning av marken avlägsnas, varav följer högre di- rekt vattenavdunstning. Självföryngring inträder ofta ganska lätt just .å försumpad skogsmark, och man har vanligen icke anledning an— taga, att uppkommen föryngring icke skulle uppväxa till bestånd av den slutenhet och beskaffenhet, som kan anses nöjaktig med hänsyn till den odikade markens bonitet. Dikning av försumpad mark är i de flesta fall i själva verket tämligen meningslös, om den icke utföres i den omfatt- ning, att en verklig bonitetsförbättring inträder. Men till en åtgärd, som direkt syftar till en sådan förbättring av boniteten, torde skogsägaren icke böra tvingas, därför att han verkställt avverkning på platsen. Här- till kommer, att, om man undantager vissa försumpade marker från all reproduktionsskyldighet, en å dessa understundom nyttig hyggesrensning icke heller kan framtvingas.

Sakkunniga ansluta sig emellertid till den meningen, att en effektiv dikning av försumpad skogsmark, då denna mark efter sådan åtgärd ofta uppnår en mycket god bonitet, är en nyttig och ur produktionssynpunkt synnerligen önskvärd skogsvårdsåtgärd.1 Just därför att enligt sakkun— nigas uppfattning sådana dikningar endast mera sällan kunna åläggas skogsägaren, synes det vara en angelägenhet av vikt, att de ändock i

1 Enligt riksskogstaxeringen uppgår den del av den skogsproduktiva marken, som är i behov av dikning, till 8'4 % i Norrbottens lappmark, 9'4 % i Västerbottens lappmark.

.*11 — 310079.

önskvärd utsträckning komma till stånd genom beviljande av bidrag från skogsvårdskassan eller statens skogsdikningsanslag.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag angående ny lapp- markslag föreslogs, att bestämmelserna angående åtgärder för betryg- gande av återväxt icke skulle äga tillämpning ovan odlingsgränsen i an- seende till skogsbrukets sämre bärighet därstädes. Sakkunniga hava för sin del icke ansett, att marker ovan odlingsgränsen böra undantagas från bestämmelser om reproduktionsplikt. Dessa marker äro nämligen i all- mänhet efter avverkning otvivelaktigt i behov av vissa återväxtåtgärder och då sakkunniga föreslå särskilt stadgande om att skälig nedsättning i reproduktionsskyldigheten må ske, därest densamma skulle bli synner— ligen betungande, torde anledning saknas att generellt undantaga mar— kerna ovan odlingsgränsen från reproduktionsskyldigheten. Såsom ifrå- gavarande skogar äro beskaffade och belägna finnes det däremot särskild anledning att å dem vid reproduktionsskyldighetens utkrävande anlägga nyssnämnda skälighetsprövning.

Slutligen vilja sakkunniga framhålla, att vid lagens tillämpning åter-- växtåtgärder, och särskilt dyrbara sådana, icke böra utkrävas, när de på föreliggande mark äro till sin effekt otillräckligt kända.

X. Skogslagens handhavande.

Vid omarbetningen av den nuvarande lagstiftningen för de enskilda skogarna inom lappmarkerna och Särna—Idreområdet hava sakkunniga strävat efter att åstadkomma en stegrad intensitet i skogsvården. Up- penbart är emellertid, att detta icke kan åstadkommas enbart genom lag- föreskrifter. Härtill fordras jämväl, att skogsägarna komma till insikt om skogsvårdens betydelse samt att hos dem väckes ett verkligt skogs— vårdsintresse. Men för att så skall ske, kräves upplysningsverksamhet. De sakkunniga utgå därför ifrån, att den myndighet, som får sig anför- trott att handhava lagen, också skall verka såsom undervisande och för skogsvården intresseväckande organ. Vid ställningstagandet till frågan vilken organisationsform, som bör användas, har man därför ej endast att taga i betraktande ekonomiska och praktiskt-administrativa förhål- landen, utan jämväl tillse, att myndigheten blir så organiserad, att den även nöjaktigt kan fylla sin uppgift. att verksamt bidraga till skogs- vårdsintressets höjande. En organisation, som bättre än andra äger för—» utsättningar att åstadkomma ett dylikt resultat, bör, nationalekonomiskt sett, även om den skulle föranleda en något ökad kostnad, anses vara för- månligare än en organisation, som visserligen är något billigare men så utformad, att den allenast förmår övervaka, att lagens restriktiva bestäm— melser ej överträdas, men intet eller föga därutöver.

De sakkunniga vilja till en början erinra om att norrländska skogs- vårdskommittén i sitt år 1912 avgivna betänkande ingående behandlat frågan rörande den organisationsform, som lämpligen borde ifrågakom- ma, när det gällde den myndighet, som skulle övervaka skogsskötseln i nu ifrågakomna trakter. Den av nämnda kommitté förebragta utredningen utmynnade i ett förslag om arbetsfördelning mellan skogsstatens olika tjänstemän på sådant sätt, att skötseln av kronans skogar, å ena, och handhavandet av den enskilda skogslagen, å andra sidan, komme att upp- dragas åt olika tjänstemän. Förslaget var emellertid icke enhälligt. En kommittéledamot ville bibehålla skogsstatens dittillsvarande organisa- tion och arbetsuppgifter men öka revirens antal genom delning av dessa, och två ledamöter föreslogo bibehållandet av den förhandenvarande orga- nisationen för de tre reviren Malmesjaur, Vargiså och Pärlälven men an- slöto sig i övrigt till majoritetens förslag.

I sitt betänkande framhöll kommittén, att vid organiserandet av skogs- staten i ifrågavarande trakter flera vägar påtagligen kunde bliva före- mål för undersökning samt upptog till behandling dels frågan om en uppdelning av arbetet på ett flertal extra tjänstemän, dels frågan om en geografisk uppdelning av revirförvaltarnas tjänstgöringsområden och dels slutligen frågan om en uppdelning på skilda tjänstemän av arbetet efter dess art, så nämligen att åt vissa befattningshavare skulle anför- tros förvaltningen av statens skogsegendomar, åt andra åter överlämnas handhavandet av de för enskilda skogar gällande lagarna. Kommittén, som förordade den nu sist nämnda vägen, motiverade denna sin stånd- punkt på följande sätt:

De arbeten, som ålåge skogsstaten inom nu ifrågavarande trakter, vore av tvenne till sin natur grundväsentligt olika slag. Den ena innefattade uppdraget att förvalta statens skogsegendomar och medförde för tjänste- innehavaren —— förutom arbeten av rent skoglig natur —— alla de sysslor och göromål av rent ekonomisk art, vilka vore oskiljaktigt förbundna med förvaltningen av en stor skogsegendom. Hit hörde exempelvis värde- ring av till försäljning avsett virke, delvis försäljning av virke och upp— börd av likvid för detsamma, arrendeuppskattningar, träffande av avtal om arrenden, förslag om markupplåtelser, redovisning för omhänderhav- da medel m. m. dylikt. Därjämte bleve den förvaltande personalen i stor utsträckning förordnad att vara det allmännas ombud vid flottledssyner, skiftesförrättningar och andra tillfällen, där statens intresse såsom skogs— ägare borde tillvaratagas. Det andra slaget av arbeten, som åvilade de i Västerbottens och Norrbottens län anställda skogsstatens tjänstemän, utgjordes av sådana, vilka hängde samman med den enskilda skogslag— stiftningen, d. v. s. tillämpningen och övervakandet av föreskrifterna i förordningen den 29 juni 1866, avvittringsstadgan den 30 maj 1873 och förordningen den 24 juli 1903 (»dimensionslagen»). De arbeten, som här— flöte av bestämmelserna i dessa förordningar, utgjordes huvudsakligen

Norrländska .! kagsvdrds- kommittén.

av utsyningar samt uppskattningar och uppgörandet av därpå grundade beräkningar av årsavkastningen från skogar, för vilka förstnämnda tven— ne förordningar gällde. Därest kommitténs förslag om upptagande av skogsvårdsavgifter för virke, som exporterades från båda dessa län, vun— ne statsmakternas godkännande, skulle på skogsstatstjänstemännen även läggas bestyret med besiktning av arbeten, till vilkas utförande bidrag av skogsvårdsmedel begärdes, ävensom utövande av undervisningsverksam- het, som med bidrag av samma medel kunde bedrivas. Såsom syntes vore de båda slag av skogsstatens arbeten, för Vilka nu redogjorts, av . väsentligt olika art. I mån av ökad utveckling och därmed stigande vär- de såväl å skogsmark som å skogens produkter, varmed givetvis följde ökad intensitet i skogsbrukets bedrivande, komme artskillnaden mellan de olika uppdragen att än skarpare framträda. Vart och ett av dem komme att i ökad grad för sig kräva tjänstemännens uppmärksamhet och in— tresse. Med tanke därpå och då hushållningen med skogarna i dessa trak— ter redan började antaga mera ordnade former, hade det synts kommit- tén, som om tidpunkten nu vore inne att införa den arbetsfördelning, som kommitténs förslag innebure, och som enligt dess mening medförde den åsyftade arbetskoncentrationen i högre grad än den geografiska uppdel- ning av tjänstgöringsområdena, som av kostnadsskäl vore möjlig. Det förslag till arbetsfördelning inom skogsstaten, som kommittén sålunda framlade, vore i anseende till den ledande princip, varpå det byggde, ingen nyhet. När det på grund av den genom 1896 års skogskommittés förslag tillkomna lagen angående vård av enskildas skogar och därmed sammanhängande förordningar krävdes dels sakkunnig hjälp åt de av lagen berörda enskilda skogsägarna dels tjänstemän för övervakande av lagens föreskrifter, ansågs det helt naturligt, att dessa arbeten överläm— nades åt en särskild personal, länsjägmästarna. Ehuru dessa arbeten ge- nom någon uppdelning av revir kunde hava tänkts utförda av statens revirförvaltning, ifrågasattes aldrig en sådan anordning, förmodligen därför att arbetena ansågos vara av så pass olika natur i jämförelse med en revirförvaltares åligganden, att en specialisering antogs komma att medföra det bästa arbetsresultatet.

För att åt föreliggande fråga giva en allsidig belysning behandlade kommittén även möjligheten av en partiell uppdelning av arbetet med bibehållande endast för vissa områden av en särskild personal för hand- havande av skogslagen för de enskilda skogarna. Därvid ifrågasattes att revirförvaltarna skulle bestrida de med sistsagda lag förenade göro— målen inom de revir, varest de enskilda skogarna vore av jämförelsevis ringa omfattning, under det att i övrigt lagens handhavande skulle över- lämnas till särskilda tjänstemän, s. k. skogsingenjörer. Kommittén fram- höll emellertid, att denna utväg måste anses vara >>en nödfallsutväg, som ej skulle leda till det med kommitténs förslag avsedda målet: en efter arbetets art konsekvent genomförd arbetsfördelning». Med hänsyn här—

till och under påpekande av att, även om man skulle kunna påvisa, att ett accepterande av detta alternativ skulle medföra en minskning av ad— ministrationskostnaderna, denna besparing uti ingen mån kunde anses svara emot de fördelar, som en fullständigt genomförd arbetsfördelning skulle medföra, avfärdade kommittén detta förslag såsom olämpligt.

Men kommittén fann sig ej böra stanna vid att föreslå en uppdelning av det arbete, som ålåg revirförvaltarepersonalen på sätt ovan relaterats, utan gick ännu längre. På grund av sin övertygelse om lämpligheten av att genomföra en verkligt rationell klyvning av de åligganden, som åvi- lade skogsstatspersonalen efter arten av desamma, ansåg sig kommittén även böra föreslå, att överjägmästarna borde befrias från dem åvilande ansvar och arbete för övervakning av de enskilda skogarna. Detta an- sågs böra överföras på särskilda tjänstemän s. k. skogsinspektörer. Kom- mittén framhöll härutinnan, att utredningen givit vid handen, att över- jägmästarna i regel haft allt för ringa tid att ägna sig åt inspektionen av de enskilda skogarna, varför övervakningen av dessa blivit mindre effektiv och otillräcklig.

Kommittén tog även upp till bemötande ett skäl, som anförts mot att särskilda tjänstemän tillsattes för inspektionen över skogslagarnas till- lämpning. Det hade nämligen framförts såsom önskvärt, att ett enhetligt förfarande genomfördes vid behandlingen av enskilda skogar samt krono- parker inom lappmarkerna. Denna enhetlighet hade man ansett bliva äventyrad, om ifrågavarande förslag skulle realiseras. I denna fråga an- förde kommittén: Det kunde väl ifrågasättas, huruvida kravet på sådan enhetlighet lämpligen kunde i alla förekommande fall fasthållas, och hu- ruvida icke en jämkning därvid, åtminstone för vissa fall, kunde rent av bliva till gagn för såväl den allmänna som den enskilda skogsvården, och detta ej blott på det stadium av förvaltningen, varom nu vore fråga, utan även på alla andra. De olika uppdragens förläggande till tvenne skilda grenar av administrationen kunde tänkas framkalla en tävlan mellan båda att var på sitt håll komma till bästa resultat, en tävlan, som helt naturligt bleve livligare, då de olika skogarna låge till en viss grad blan— dade om varandra, än då tjänstgöringsdistrikten utgjorde var för sig helt och hållet avskilda områden.

Av skäl, som ovan i huvudsak relaterats, kom kommittén sålunda till den uppfattningen, att arbetsfördelningen efter göromålens. art och na— tur borde omfatta icke endast de uppgifter, som ålåge revirförvaltarna, utan även dem, vilka tillkomme den inspekterande myndigheten, över— jägmästarna.

För handhavandet av de enskilda skogslagarna föreslog kommittén där— för inrättandet av två särskilda tjänstemannaklasser, skogsingenjörer och skogsinspektörer. På extra stat skulle dessutom i mån av behov an- ställas biträdande och extra skogsingenjörer.

Skogsingenjörerna skulle åligga att handhava den direkta tillsynen över

de enskilda skogarna samt att utföra de arbeten med uppskattningar, ut— syningar och dylikt, som av den enskilde skogsägaren med stöd av lagar— na påfordrades. Vidare skulle det åligga dessa tjänstemän att tillhan- dagå skogsägarna med råd och upplysningar i allt vad med skötseln av skogen hade samband.

Skogsinspektörerna skulle övervaka skogsingenjörernas arbeten, förde- la göromålen emellan dessa och vid fall av klagan över skogsingenjörer- nas arbeten utgöra överinstans, som prövade klagomålen.

Förutom ovannämnda tjänstemän vid den lokala förvaltningen före- slogs tillsättandet av lägre tjänstemän, s. k. tillsyningsmän, med uppdrag motsvarande kronojägarnas. Dessa skulle biträda med kontrollen av la— garnas efterlevnad, men åt dem skulle jämväl kunna anförtros en del arbeten, som enligt då gällande författning skulle utföras av jägmästa— ren.

Kommittén fann sig föranlåten att för fullgörande av sitt uppdrag till behandling upptaga även frågan om lämpligaste sättet att organisera den centralförvaltning, åt vilken borde överlämnas bestyret att sammanhålla och leda ortsförvaltningens arbeten. För kommittén framstod det därvid som ett önskemål, att även den centrala förvaltningen av statsskogarna — domänstyrelsen — befriades från bestyret med de enskilda skogarna. Det högsta överinseendet av skogslagarnas tillämpning borde enligt kom— mittén därför överflyttas på ett skogskontor i jordbruksdepartementet. Som motiv till detta förslag angav kommittén bland annat följande: Kommittén hade sökt påvisa vilka fördelar vore att vinna, därest till- lämpningen av nu ifrågavarande skogslagars föreskrifter och kontrollen över samma tillämpning överflyttades från förvaltningen av statsskogar— na till en särskild tjänstemannakår. Det ville synas kommittén, som om allt, vad kommittén i detta sammanhang anfört, ägde sin fulla tillämp— ning även på den centrala ledningen. Så länge ledningen utav en för— valtning med det omfång, som statens skogsadministration hade, vore sammanförd med överinseendet över tillämpningen av lagar rörande en- skildas Skogshushållning, så torde det utan vidare förklaring vara givet, att ett av de båda uppdragen måste bliva ställt i andra hand. Att det bleve detta senare, som på grund av sin natur komme att betraktas så- som ett uppdrag vid sidan om det egentliga och huvudsakliga, vore lika givet. Men för att skogsvården å dessa skogar skulle, i den mån den vore beroende av lagarnas föreskrifter och sättet för deras tillämpning, föras framåt, fordrades helt visst den därmed betroddes odelade uppmärk— samhet.

Såsom nämnts var det inom kommittén allenast en ledamot, som prin- cipiellt motsatte sig förslaget om en uppdelning av skogsstatstjänstemän— nens arbete. Såsom skäl för sin mening anförde denne i huvudsak föl— jande: Det vore icke de enskilda skogarnas absoluta areal, som borde vara avgörande i organisationsfrågan. De hemmansskogar, vilka av ma—

joriteten föreslagits till självständiga ingenjörsdistrikt, utgjorde näm- ligen icke sammanhängande skogstrakter utan läge i stället blandade med kronoparkerna inom ofantliga områden. De olägenheter och svårigheter av olika slag, som i lappmarkerna mötte genom brist på kommunikatio- ner, vore redan i och för sig mycket stora, och det syntes därför rimligt, att man åtminstone sökte erhålla koncentrerade tjänstgöringsområden för statens skogstjänstemän och icke ytterligare försvårade förhållandena genom att uppdela skogarna på tjänstemännen allt efter ägaren, varige- nom såväl reviren som ingenjörsområdena komme att utgöras av över ofantliga vidder spridda skogar.

Reservanten inriktade vidare sin bevisföring på att visa, att majorite- tens förslag skulle medföra avsevärt ökade kostnader för staten, därige- nom att de olika kategorierna av tjänstemän skulle komma att vid för— rättningar å sina respektive förvaltningsområden resa om varandra, även— som medföra tidsförlust och därigenom sämre arbetsresultat per år och tjänsteman. Därjämte framhölls, huru olämpligheten i majoritetens för— slag särskilt framträdde i fråga om den bevakande personalen. Härut- innan anförde reservanten följande: Bevakarnas huvudsakliga uppgift vintertid bleve att övervaka avverkningarna och tillse, att det avverkade virket utgjordes av endast i vederbörlig ordning utstämplat virke. Då avverkningarna ofta påginge samtidigt på flera skogar i trakten, måste en oavlåtlig tillsyn ske från bevakarnas sida, varför bevakningsområde— na måste bliva ganska begränsade. Avsyningen av det avverkade virket tillginge så, att detta nedkördes till vattendraget och npplades i vältor, varefter det besiktigades och försågs med besiktningsmärke av bevakar- na. Då skogarna läge om varandra, komme i regel virke att nedköras till samma vattendrag från såväl statens som enskildas skogar, och beva— karna å olika slag av skogar skulle således komma att hålla tillsyn å virke efter samma vattendrag ofta om vart annat. En sträng uppdel- ning av skogarna emellan bevakarna torde därför i praktiken få till följd, att bevakningsområdena bleve nära dubbelt så många som eljest behöv- ligt vore. Svårt vore att inse, varför icke bevakarna skulle kunna hålla uppsikt över avverkningen å alla skogar och för övrigt biträda vid samt- liga utsyningar och annat arbete i den trakt deras bevakningsområde omfattade.

Reservanten påpekade i fortsättningen, att förhållandet vore enahanda beträffande den övriga tjänstepersonalen, samt anförde bland annat: Re— virförvaltaren måste i regel bo på de få hemmansgårdar, som funnes inom reviret i dessa glest befolkade trakter, under den tid han vore sys— selsatt på angränsande kronoparker. Varför skulle han icke samtidigt då kunna utföra utsyningar å dessa hemman, utan en annan statstjänste- man skulle för detta ändamål behöva ditresa? Och den, som inspekte- rade kronans skogar, torde icke ens kunna undgå, även om han det ville, att samtidigt färdas även över hemmansskogarna, men han skulle enligt.

majoritetens mening icke vara lämplig att utöva kontroll även över dessa,. utan en särskild statstjänsteman skulle därför anställas, som i sin ord- ning även måste dagligen gå över kronans marker.

Vidare vände sig reser-vanten mot kommittémajoritetens uttalande om den helt olika art av arbete, som ålåge skogsstatens tjänstemän i fråga om å ena sidan statens och å andra sidan enskilda skogar. Med anled—- ning av majoritetens understrykande av vikten av den rådgivande och undervisande verksamhet, som borde åligga tjänstemännen ifråga om de enskilda skogarna, påpekade reservanten, dels att trävarubolagens skogs— innehav vore synnerligen omfattande och att dessa i regel hade hos sig anställda skogsmän, som vore fullt sakkunniga, dels att vid varje utsy- ningstillfälle skogstjänstemännen hade att i syneprotokollet till upplys— ning och ledning för skogsägaren angiva de åtgärder, som vore önsk— värda för befordrande av återväxt m. m. De råd och den undervisning, som skogstjänstemännen ytterligare kunde behöva lämna skogsägaren, komme därför huvudsakligen att avse erforderliga hyggesrensningar, markberedningar samt dikning eller andra dylika åtgärder. Reservan- ten förmenade, att skogstjänstemannen skulle vara både villig och sak— kunnig att lämna dessa råd, även om han samtidigt förvaltade kronopar— ker. Den rådgivande delen av skogstjänstemännens verksamhet funne re- servanten således ej utgöra något hinder för en geografisk uppdelning av skogstjänstemännens områden.

Ytterligare framhöll reservanten, att den påvisade artskillnaden i ar- betet å enskilda skogar och statens skogar snarare talade för än emot den av honom förfäktade geografiska uppdelningen av tjänstgöringsområde- na, samt yttrade: Det vore enligt hans mening så långt ifrån att en statstjänsteman, som hade att utföra dylika arbeten, skulle i något av- seende för den skull anses mindre väl skickad att samtidigt tillämpa ut— syningslagen å enskilda skogar, att han tvärt om ville påstå, att förhål— landet vore det rakt motsatta, ty just därigenom att han genom erfaren— het lärt känna skogens värde och att han själv fått tillfälle att se såväl det praktiska resultatet av utförda skogsvårdsarbeten av ovan omnämnda olika slag såväl i ekonomiskt avseende som även i övrigt, borde hans intresse och insikter i stället ökas, varigenom han bättre kunde fylla sin uppgift att handleda den enskilde skogsägaren. En stigande intensitet inom skogsbruket, som nu började i någon mån göra sig gällande även i lappmarkerna, kunde icke heller, såsom majoriteten förmenade, inne- bära stöd för majoritetens uppfattning, att tidpunkten nu vore inne att införa den arbetsfördelning, som kommitténs förslag innebure. I den mån som virkesvärdena stege, ökades givetvis även fordringarna på skogsstatstjänstemannen att anpassa tillämpningen av lagen och sin råd— givande verksamhet efter de förändrade förhållandena, och desto önsk- värdare bleve det tvärtom, att denne själv genom erfarenhet från skogs— förvaltningen vore fullt förtrogen med dessa förändrade förhållanden-

Han tilläte sig göra en jämförelse med en likartad hantering, nämligen jordbruket. Skulle väl någon vilja påstå, att den, som fått i uppdrag att utöva tillsyn och kontroll över skötseln av ett jordbruk, skulle vara olämp- lig för dessa uppdrag, därför att han själv förvaltade en jordbruksegen- dom? I stället vore Väl sådan praktisk erfarenhet önskvärd och detta i högre grad ju mer intensivt jordbruket vore.

Reservanten slutade sin kritik över majoritetsförslaget med ett under— strykande av att, huru än tjänstgöringsområdena anordnades i detalj inom lappmarkerna, en geografisk uppdelning alltid i verkligheten skulle medföra en avsevärd besparing av arbetskraft genom minskade resor och därav mindre antal tjänstemän och minskade kostnader för statsverket än enligt majoritetens förslag.

Norrländska skogsvårdskommittén hade, såvitt man kan utläsa ur dess betänkande, aldrig någon tanke på möjligheten att få till stånd en annan organisation än en sådan, som uppbyggdes på en statstjänste— mannakår. Detta förhållande får väl anses haft sin grund i att den år 1905 inrättade skogsvårdsstyrelseinstitutionen vid den tid, då kommit— tén hade sina överläggningar, var en jämförelsevis ny skapelse, som ännu ej vuxit sig stark eller kunnat visa, vad den ägde av inneboende möjlig- heter med avseende å arbetet för den enskilda skogsvården. Om man icke får utgå från detta antagande, synes det svårt att förstå, att kommit— tén kunnat underlåta att åtminstone som ett tänkbart alternativ omnämna en skogsvårdsstyrelseinstitution.

Vid utformandet av en lämplig organisation för lappmarkslagens hand— havande kan man tänka sig trenne olika utvägar: endera ett bibehållan— de av det nuvarande systemet med tjänstemän, som både hava att över- vaka skötseln av de enskilda skogarna och att förvalta statens skogsegen- domar, eller ett system, uppbyggt på en särskild tjänstemannakår för de enskilda skogarna, eller ock slutligen en kombination av båda de före- nämnda systemen d. v. 5. en partiell uppdelning av lagens tillämpninge- område inom respektive lån på sådant sätt, att inom vissa geografiskt begränsade trakter nuvarande ordning bibehålles, under det att inom andra områden särskild personal anställes för tillsynen över de enskilda skogarna.

Såsom skäl för bibehållandet av det nuvarande systemet för lagens handhavande med revirförvaltarna såsom ortsorgan och överjägmästarna samt domänstyrelsen såsom centralorgan har framhållits bland annat, att inom lappmarkerna, varest kronans skogar och enskildas hemman mer än annorstädes i Sverige låge blandade om varandra, skulle kostnaderna för lagens handhavande bliva billigare, om det nuvarande systemet med en geografisk uppdelning av lappmarkerna i revir, omfattande såväl kronoskogar som enskilda skogar, bibehölles, än om man ginge in för en särskild organisation för de enskilda skogarna. Vidare har framhålw lits, att den skogsstatspersonal, som nu funnes i lappmarkerna, förvärvat.

De sal-— kunnigt

sig viss vana med och erfarenhet om de speciella lappmarksförhållan— dena, varför den vore väl lämpad att i fortsättningen hava befattning med de enskilda skogarna inom lappmarkerna. Inrättandet av en orga- nisation vid sidan av skogsstatspersonalen skulle medföra risker för att en stor del av sistnämnda personal sattes ur funktion. Man hade även _ansett, att de tjänstemän, som å kronoskogarna vunne erfarenhet om skogs— vård, borde med fördel nyttiggöra denna sin kunskap under arbete å de enskilda skogarna.

När 1912 års norrländska skogsvårdskommitté såsom tidigare om' nämnts kom till den slutsatsen, att det icke vore lämpligt att fortfarande ålägga den skogsstatspersonal, som hade sig anförtrott att sköta statens skogar, att jämsides därmed handhava skogslagen för de enskilda skogar- na, grundade kommittén denna sin uppfattning huvudsakligen på den olikhet i själva arbetets art, som förefunnes mellan skötseln av kronosko- garna samt övervakandet av skogsskötseln å de enskilda skogarna. Detta skäl synes de sakkunniga ännu vara bärande. Men än mer avgörande för de sakkunniga, när de gått in för att med avseende å de olika slagen sko— gar tillstyrka ett särskiljande i organisationshänseende, har varit den syn- punkten, att revir-tjänstemännens huvudsakliga uppgift måste bliva att sköta statsskogarna och att från dessa avvinna högsta möjliga avkastning. De komma därför alltid av naturliga skäl att få sitt huvudintresse fäst vid statens skogar. Mer eller mindre medvetet kommer arbetet för den en— skilda skogsskötseln i andra rummet. Dessutom kommer den arbetskon— centration, som måste krävas för ett framgångsrikt arbete, att riskeras genom den mångfald av uppgifter, som komma att åvila revirförvaltarna, om dessa allt fortfarande skola syssla med skötseln av de enskilda skogar— na. Principiellt synes det vara riktigast, att skogsstatens personal befrias från tillsynen över de enskilda skogarna för att bliva i tillfälle att helt få ägna sig åt den viktiga uppgiften att sköta och på ett för det allmänna in— komstbringande sätt förvalta kronans värdefulla skogsegendomar.

En ytterligare omständighet, som torde böra andragas i detta sam- manhang, är, att ett framgångsrikt arbete för den enskilda skogsvården fordrar av vederbörande tjänstemän en speciell läggning att kunna in— tressera och rycka med sig skogsägaren. En sådan förmåga har mindre betydelse för de tjänstemän, som i huvudsak hava sig en ekonomisk Skogsförvaltning anförtrodd. Vid tillsättandet av revirförvaltaretjänster i lappmarkerna torde emellertid de egenskaper, som göra en tjänsteman mer lämplig att handhava tillsynen över de enskilda skogarna, näppeli— gen komma att lämnas företräde framför andra intjänade meriter.

Vad härefter beträffar påståendet, att en uppdelning av arbetet efter dess art på olika tjänstemän skulle verka fördyrande på lagens handha- vande, vilja de sakkunniga framhålla, att även om så bleve förhållandet, har man anledning, förvänta, att den arbetskoncentration, som en upp— delning av arbetsuppgifterna måste medföra, skall giva ett kvalitativt

'bättre arbetsresultat. En dylik arbetskoncentration är för övrigt påkallad i samma mån som möjligheterna för bedrivandet av intensivt skogsbruk ökas. Man torde vidare hava anledning antaga, att, i den mån intensi— teten i statens skogsskötsel i lappmarkerna med tiden stiger, en viss ar— betsfördelning mellan tjänstemännen icke kommer att kunna i prakti— ken undvikas. Den fast anställda revirpersonalen torde säkerligen allt mer bliva upptagen med arbetena på statens skogar och arbetet på hemmansskogarna komma att överlämnas till extra personal. Härige— nom komma återigen resorna för såväl den. fast anställda som den extra personalen att bliva längre och dyrbarare, än vad en strängt ge- nomförd geografisk uppdelning av skogsstatstjänstemännens arbeten egentligen borde påkalla. I övrigt torde kunna påpekas, att kommunika— tionerna avsevärt förbättrats inom de trakter här är fråga om, varför kostnaderna för de eventuellt ökade resorna icke torde bliva på något sätt anmärkningsvärda.

Enligt sakkunnigas mening torde icke någon tvekan böra råda därom, att tillsynen över de enskilda skogarna bör anförtros åt en särskild pcr- sonal, som får detta värv till sin direkta och närmaste uppgift. Står detta klart, uppkommer emellertid den frågan, huruvida denna särskilda perso— nal skall inrymmas under domänverket eller huruvida den bör organiseras såsom en särskild institution i likhet med vad som skett beträffande skogsvårdsstyrelserna.

Till förmån för anställande av särskilda tjänstemän inom skogsstaten skulle kunna framhållas, att domänverket redan har en stor med lapp— marksförhållandena förtrogen personal, som allt fortfarande borde ut— nyttjas för skogsskötseln därstädes. Om nu denna skogsstatspersonal skulle frigöras från arbetet med de enskilda skogarna, kunde möjligen tänkas, att rekryteringsförhållandena inom skogsstaten därav skulle röna ett menligt inflytande och att vissa mindre gynnsamma ekonomiska konsek— venser skulle uppstå för domänverket. Härutöver skulle man möjligen kunna göra gällande, att domänverket lättare än en skogsvårdsstyrelse skulle kunna uppbringa den personal, som erfordrades för sommarhalv- året, då verksamheten vore mer omfattande än under den övriga delen av året.

De sakkunniga hava med hänsyn till förstnämnda synpunkter hos do- mänstyrelsen hemställt, att styrelsen ville lämna utredning om vilken verkan ett ifrågasatt överförande från domänverket till annan myndig- het av befattningen med en lag för de enskilda skogar, som äro belägna inom lappmarken samt Särna och Idre socknar, skulle få på administra- tionen inom verket samt vilket inflytande ett sådant överförande skulle hava på verkets ekonomi. I skrivelse den 26 april 1929 har domänstyrel- sen till de sakkunniga avlåtit begärd utredning och därvid anfört föl— jande:

»Domänstyrelsen, som ansett sig i ärendet böra höra de överjägmästare, vilkas distrikt berördes av den ifrågasatta utredningen, får härmed läm— na en sammanfattning av de avgivna yttrandena. Enligt överjägmästar— nas uppfattning skulle ett realiserande av förutsättningen för utredning- en resultera uti att följande skogsstatspersonal måste entledigas, nämligen 2 ordinarie jägmästare, 9 e. o. jägmästare, 21 extra jägmästare med en årlig tjänstgöringstid av 7 månader, 31 ordinarie kronojägare, 12 e. o. kronojägare samt 12 extra kronojägare med en årlig tjänstgöringstid av 6 månader. Vid avgivandet av dessa beräkningar hava överjägmästarna i regel utgått från viss tidsstatistik angående personalens sysselsättande med olika arbetsuppgifter samt framhållit, att den teoretiskt verkställda utredningen givit vid handen, att ett ej ringa antal ytterligare befatt- ningshavare av skilda kategorier borde kunna lösgöras. Över-jägmästarna. hava emellertid icke för sin del velat ifrågasätta denna ytterligare in- dragning av personal med hänsyn till skogsvårdens krav beträffande kro— noparkerna inom de skilda förvaltningsområdena. Domänstyrelsen, som med hänsyn till den föreliggande frågans rätt så ovissa och outredda läge icke för närvarande vill taga bestämd ståndpunkt till huruvida ytterli— gare personal utöver den av överjägmästarna föreslagna bör kunna in- dragas, därest lappmarkslagens tillämpning avlyftes från domänverket, vill emellertid hålla för troligt, att personalindragningen icke kommer att stanna vid den av överjägmästarna här ovan i siffror beräknade. Överjägmästarna och jägmästarna hava nämligen funnit sin uppgift ifråga om åstadkommande av ovanberörda utredning begränsad till re- spektive tjänstgöringsområden. Betraktar man åter lappmarken såsom en enhet, är det icke uteslutet, att ytterligare personalindragning kan ifrågakomma under nämnda förutsättning. Enligt av styrelsen verk- ställd utredning synes den utav överjägmästarna till indragning före- slagna personalen uppbära en årlig avlöning av sammanlagt c:a 330000 kronor. I detta belopp ingår icke resepenningar eller dagtraktamenten. För närvarande erhåller domänverket såsom ersättning för befattnings- tagandet med lappmarkslagen årligen c:a 520000 kronor i form av dels visst statsanslag, dels utsyningsavgifter för virke utstämplat i skogar under sagda lag. Hade det varit möjligt att i motsvarande omfattning, som skogsstatens arbetsbörda med lappmarkslagens handhavande avlyf- tes, frigöra sig från övertalig arbetskraft, borde rent teoretiskt sett, ge- nom ifrågasatt åtgärd och ersättningsbeloppets slopande, domänverkets ekonomi. ur ren budgetsynpunkt icke påverkas. Så blir emellertid i reali— teten icke fallet, enär domänverket nödgas behålla viss personal, till vars avlöning styrelsen ej vidare skulle erhålla bidrag genom nyssberörda an- slag och utsyningsavgifter. Såsom ett belysande exempel härå vill sty- relsen framhålla, att det nu ifrågasatta överförandet av de s. k. strö— hemmanen från lappmarkslagen till skogsvårdslagen å ena sidan icke

173 ansetts motivera någon indragning av skogspersonal inom sist berörda orter, men å den andra torde medföra, att den ersättning, som för när- varande utgår till domänverket för lappmarkslagens handhavande, kom— mer att minskas med c:a 67000 kronor eller det belopp, varmed domän- styrelsen ansett, att verket borde gottgöras för skogsstatspersonalens be— styr med lappmarkslagens tillämpning å dessa s. k. ströhemman. Långt mera betydelsefulla än dessa ekonomiska konsekvenser av domänverkets frigörande från lappmarkslagens tillämpning anser emellertid styrelsen följderna ur adminstrativ synpunkt bliva, ty även om man,-vilket sty— relsen finner vara absolut ofrånkomligt, skulle från verket helt skilja det personalbestånd, som överjägmästarna under förut given förutsätt— ning ansett bliva övertaligt, kommer rekryteringen av såväl den förval- tande som i synnerhet den bevakande personalen att högst menligt därav påverkas. De redan nu synnerligen dåliga befordringsförhållandena inom skogsstaten skulle härefter bliva till den grad svåra, att i en del fall tjänsteinnehavare vid uppnådda 65 levnadsår icke skulle kunna erhålla full pension, enär anställning i statstjänst vunnits så sent, att föreskriv— na-minimitjänsteår icke kunna erhållas. Detta ur personalens synpunkt. Ur verkets synpunkt skulle emellertid den stora olägenheten uppkomma, att den tjänsteförrättande personalen till övervägande del bestode av personer med betydligt framskriden ålder, vilka icke kunde förutsättas i den utsträckning, som är erforderlig särskilt för det förvaltningsarbete, som här är i fråga, besitta såväl kroppslig som andlig vigör. Rent eko— nomiskt torde också en sådan ordning medföra, att särskilt de extra ordi- narie tjänstemännen i oproportionerligt hög grad under en lång följd av år skulle kvarstå i högsta löneklassen. Det är dessa konsekvenser för verket och skogsskötseln å statens skogar, som styrelsen i detta samman— hang ansett sig böra särskilt framhålla. Härav får dock icke dragas den slutsatsen, att styrelsen skulle vilja påstå, att lappmarkslagens bibehål- lande under domänverkets uppsikt och kontroll skulle vara en ovillkor— lig förutsättning för en normal rekrytering av skogspersonalen. Styrel- sen har endast velat framhålla, att därest under den i ärendet givna för- utsättningen en nödvändig befunnen beskäring av skogsstatens personal— bestånd skall genomföras, domänverket måste, med hänsyn till sin huvud- sakliga uppgift, statsskogarnas skötsel, icke blott befrias ifrån de ekono— miska följderna därav, såsom att ur domänfonden avlöna en övertalig och överårig skara tjänstemän, utan ock beredas möjlighet att ordna så— väl den förvaltande som den bevakande personalens rekrytering i den omfattning och på det sätt, som är ett oeftergivligt villkor för att verket skall kunna fylla sin uppgift.»

De sakkunniga kunna för sin del ej finna de av domänstyrelsen fram- ställda betänkligheterna vara av den tungt vägande natur, att de kunna anses utgöra hinder för inrättandet av en organisation för lagens hand- havande av sådan beskaffenhet, att densamma icke är direkt avhängig

av domänverket. En dylik anordning synes i verkligheten ingalunda be— höva medföra de konsekvenser för verkets personal, som domänstyrelsens utredning kan giva anledning att befara. De sakkunniga utgå nämligen ifrån såsom helt naturligt, att en ny organisation skulle hos sig med fördel inrangera en stor del av den personal, som inom domänverket skulle bliva övertalig. I övrigt torde böra framhållas, att de nackdelar av övergående natur, som kunna beräknas uppstå vid övergång från en organisationsform till en annan, icke böra tillåtas förhindra en dylik övergång, om man därmed vinner avsevärda fördelar av bestående natur för såväl de enskilda som det allmänna.

Ytterligare vilja sakkunniga framhålla, att även om man har anledning förvänta ett intresserat arbete av en särskild skogsstatstjänstemannakår, vilken skulle hava sig ålagd att handhava en skogslag i lappmarkerna och i Särna och Idre socknar, man dock har all anledning förmoda, att dessa tjänstemän, såväl av högre som lägre grad, skulle betrakta sina. befattningar såsom etapper till förvaltaretjänster inom skogsstaten och, så snart tillfälle gåves, söka sig till andra skogsstatsbefattningar av för— valtningsnatur. Man skulle således riskera, att alltför täta ombyten _av distriktstjänstemännen skulle komma att verka störande på det goda samarbetet med befolkningen. De sakkunniga vilja i detta samman— hang ej underlåta att omnämna, att de under sina resor i lappmarkerna. och i Särna—Idreområdet fingo intryck av att missnöjet med lapp- markslagen till stor del härflöte från det sätt, varpå lagen tillämpats av statens organ. Visserligen har denna tillämpning under senare tid gjorts betydligt smidigare och tjänstemännen synas i allmänhet hava, så långt de ansett sig kunna, sökt tillmötesgå skogsägarnas önskningar vid utsy- ningarna, men minnena från en tidigare mer byråkratisk tillämpning. av lagen leva dock i allmänhet kvar och göra tanken på fortsatt statsför- mynderskap under domänverkets personal mindre tilltalande. Denna uppfattning tog sig understundom uttryck vid de möten, som de sakkun— niga under ovanberörda resor höllo med skogsägarna, ehuruväl även ut- talanden i motsatt riktning förekommo. De sakkunniga vilja i övrigt hänvisa till den sammanfattande framställning rörande uttalanden från olika kategorier skogsägare, som gjordes vid omnämnda möten. Denna framställning utgör bilaga I till detta betänkande.

Vad slutligen beträffar den ifrågasatta större möjligheten för domän- verket att under sommarhalvåret uppbringa nödigt antal extra tjänste- män, så förmena de sakkunniga, att även annan myndighet än domän- verket genom vissa praktiska anordningar lika väl skall kunna uppbringa denna erforderliga extra personal. I detta hänseende kan påpekas möj- ligheten att åvägabringa ett periodiskt utbyte av tjänstemän mellan tum- ningsföreningarna i länet och skogsvårdsmyndigheten. Ett dylikt utbyte, som sedan några år ägt rum mellan skogsvårdsstyrelsen och tumnings-

föreningar i Västerbottens läns kustland, har medfört fördelar för alla de» däri intresserade, såväl organisationer som tjänstemän.

I och med det att skogslagstiftningen från att i huvudsak endast verka återhållande på avverkningarnas storlek övergår till att syfta till ett mera effektivt befordrande av god skogsvård, måste enligt de sakkunni- gas mening organisationsformen så ordnas, att lagens handhavande över— lämnas åt en personal, som mer konstant och med odelat intresse ägnar sig åt de uppgifter, som föreligga. Detta är första villkoret för att ar— betsresultaten skola bliva goda. Ett ytterligare villkor för ett gott ar— betsresultat är att denna personal vinner skogsägarnas fulla förtroende. Man kan därvidlag icke bortse ifrån att en institution, där skogsägarna hava egna representanter, måste hava bättre förutsättningar för ett fram— gångsrikt samarbete med skogsägarna än en rent statlig myndighet.

Såsom framgår av vad sakkunniga nu anfört, kunna de sakkunniga icke förorda det tredje alternativ för organisationsfrågans lösning, som. tidigare omnämnts, eller att göra en partiell uppdelning av lagens till- lämpningsområde inom respektive län på så sätt, att inom vissa geogra- fiskt begränsade trakter, där kronans egendomar upptoge den övervägan— de arealen, tillsynen över de enskilda skogarna skulle handhavas av revir- förvaltarna, under det att i övrigt övervakandet skulle uppdragas åt sär— skilda tjänstemän.

Med den ståndpunkt sakkunniga i föreliggande fråga intagit, finnes- ingen anledning att icke, när den organisationsform skogsvårdsstyrelser— na utgöra, hittills visat ett synnerligen gott resultat, jämväl härvidlag" använda sig av denna. Skogsvårdsstyrelseorganisationen äger förutsätt—' ningar att i sin verksamhet för införande av god skogsvård å enskilda skogar nå goda resultat på grund av det sätt, varpå ledamöterna utses och styrelsen funktionerar. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet har också blivit allt mer uppskattad bland skogsägarna. Man har så småningom bör— jat betrakta skogsvårdsstyrelsen icke som en förmyndare utan som en. rådgivande och hjälpande institution. Härpå tyder det förhållandet, att skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter vid sidan av de fiskaliska år efter år svällt ut. Utan tvivel är skogsvårdsstyrelseinstitutionen en synner- ligen väl vald form av kontrollmyndighet. Om det sätt, varpå intresset för skogsvården utvecklats i Västerbottens och Norrbottens läns kust— land sedan år 1925, lämnas vittnesbörd i respektive skogsvårdsstyrelsers årsberättelser. Även om vid dimensionslagens upphävande och den all— männa skogsvårdslagens införande i de båda länsdelarna betänksamma röster läto höra sig, erkännes dock numera allmänt, att förändringen varit till båtnad för skogsskötseln.

De sakkunniga hava funnit uppenbart, att de under lappmarkslagen lydande skogarna inom Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län icke böra stå under tillsyn av en gemensam skogsvårdsstyrelse utan att olika styrelser böra inrättas för de olika länen. Nödvändigheten härav

Skogsvård» styrelserna-

verksamhetaw områden.

synes vara så påtaglig, att de sakkunniga icke funnit anledning andraga närmare motiv för sin mening härvidlag. Emellertid uppkommer frå— gan, huruvida skäl kan föreligga att inrätta särskilda skogsvårdsstyrel— ser för de olika områdena inom länen eller om det bör uppdragas åt de i Västerbottens och Norrbottens läns kustland och Kopparbergs län redan befintliga skogsvårdsstyrelserna att förutom hittillsvarande uppgifter jämväl handhava den nya skogslagen. Vid övervägandet härav hava de sakkunniga funnit starka skäl tala för det sistnämnda alternativet.

Enligt gällande skogsvårdsstyrelseförordning skall en skogsvårdssty- relse finnas inom varje landstingsområde, varest 1923 års skogsvårdslag äger giltighet. Detta utgör en borgen för att lagen åtminstone inom varje sådant större område får en likartad tillämpning, samt att priniciperna för upplysningsverksamheten och lämnandet av bidrag till skogsvårds- åtgärder bliva likformiga. Samma skäl tala för att varje landstings— område, där den reviderade lappmarkslagen kommer att tillämpas, även bör utgöra ett skogsvårdsstyrelseområde. Då lappmarkslagen enligt de sakkunnigas förslag skall tillämpas, förutom å hemman i lappmarkerna, även å kronohemman och nybyggen i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, följer därav, om ovan uttalade princip godtages, att den skogs— vårdsstyrelse, som handhaver den nya lappmarkslagen, får hela länet som verksamhetsområde. Då man emellertid näppeligen kan tänka sig en skogsvårdsstyrelse för handhavandet av den allmänna skogsvårdslagen och en annan skogsvårdsstyrelse med andra tjänstemän för kontrollen av lappmarkslagens efterlevnad inom samma landstingsområde synes det ligga närmast till hands att uppdraga åt en och samma styrelse att hand— hava de båda inom landstingsområdet gällande skogslagarna.

Nu kan måhända mot ovan föreslagna anordning göras den invänd— ningen, att såväl Västerbottens som Norrbottens län omfatta allt för stora arealer enskilda skogar för att en och samma skogsvårdsstyrelse inom vartdera länet skall kunna nöjaktigt sköta föreliggande uppgifter. Hela arealen produktiv skogsmark å enskilda skogar inklusive de krono- hemman och nybyggen, för vilka lagen föreslagits att gälla, är dock i hela Västerbottens och Norrbottens län ej mycket större än arealen av dylik mark under skogsvårdslagen inom vartdera Jämtlands, Västernorr- lands, Gävleborgs och Kopparbergs län. Under det att nämligen denna areal i Västerbottens och Norrbottens län uppgår till respektive 19 593 och 16 365 kvkm., äro motsvarande arealer inom de övriga ovan angivna norrlandslänen respektive 19647, 17411, 12411 och 15 242 kvkm.

Redan mot norrländska skogsvårdskommitténs organisationsförslag anmärktes reservationsvis, att det ej vore de enskilda skogarnas absoluta areal, som borde vara. avgörande i organisationsfrågan, utan att storle— ken av det område, inom vilket de enskilda skogarna vore spridda, måste tillmätas avgörande betydelse, då. resornas omfattning och den tidsför— lust, som de medförde, vore beroende därav. Samma invändning skulle

kunna göras mot de sakkunnigas framhållande av ovan angivna siffror på arealen produktiv mark. Man skulle sålunda kunna påvisa, att i Väs- terbottens och Norrbottens län omfatta de landområden, inom vilka skogsvårdsstyrelserna skulle hava sin verksamhet, respektive 45617 och 64 014 kvkm. _I Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Koppar- bergs län däremot upptaga de landområden, inom vilka skogsvårdssty- relserna nu hava sin verksamhet, respektive 40 490, 24128, 18198 och 23879 kvkm. De områden, över vilka de enskilda skogarna vore ut— spridda, vore sålunda ej obetydligt större i de båda nordligaste länen än i övriga norr-landslän. De sakkunniga kunna dock ej finna detta för- hållande vara av sådan betydelse, att Västerbottens och Norrbottens län vart för sig ovillkorligen måste uppdelas på två skogsvårdsstyrelser. Vid skogsvårdsstyrelsernas och länsjägmästarnas inspektioner torde nämli- gen med nutida kommunikationer och samfärdsmedel områdenas storlek ej verka avskräckande. Såväl i Västerbottens som i Norrbottens län äro de större landsvägarna numera farbara med motorfordon såväl sommar som vinter. Vägnätet blir år efter år utvidgat och förbättrat, varför för- flyttningarna mellan olika förrättningsorter i regel kunna ske ganska snabbt. Omfattningen av ortspersonalens —— såväl de biträdande länsjäg— mästarnas som länsskogvaktarnas _ tjänstgöringsdistrikt kunna lämp- ligen regleras till den storlek, att de hinna nöjaktigt ombestyra dem ålig— gande göromål. I detta sammanhang kan även erinras om att de före- slagna bestämmelserna om utsyningstvång å stora arealer samt anmäl- ningsplikt vid alla avverkningar, som ej föregåtts av stämpling av en genom skogsvårdsstyrelsen förordnad person, äro ägnade att göra kon- trollen av avverkningarna lättare än inom allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde, där den bevakande personalen själv har att söka reda på varest avverkningar, som ej föregåtts av genom skogsvårdssty- relsens försorg utförda stämplingar, igångsatts. De sakkunniga anse således, att de nordligaste länens utsträckning ej kan vara ett hinder för organisationens ordnande på sätt som föreslagits.

Nu kan emellertid invändas, att om också storleken av de båda nord— ligaste länen ej omöjliggör inrättandet av en skogsvårdsstyrelse för vart— dera länet, så bliva dock skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter enligt det av de sakkunniga framlagda lagförslaget av väsentligt mycket mer krä- vande art än de, som åligga styrelser, vilka uteslutande hava att hand— hava den allmänna skogsvårdslagen. Detta är sant, men å andra sidan må man ihågkomma, att skogsskötseln i lappmarkerna på grund av de klimatologiska förhållandena, möjligheterna att avsätta virke m. m. i stort sett ej torde inom överskådlig framtid komma att uppnå samma intensitet, som i de andra norrlandslänen. Härtill kommer, att bolags— skogarna i Västerbottens läns lappmark intaga en totalareal av ej mindre än 605 000 hektar eller 44 % och i Norrbottens läns lappmark 310 000 hektar

12 — 310079.

Skogsvårds- styrelserna.»- samma-mätt- ning.

eller 20 % av de arealer, som skulle komma att lyda under skogslagarna. ! för de enskilda skogarna, och man har anledning antaga, att skogsvårds— styrelsernas besvär med avseende å bolagens skogar blir avsevärt mindre än beträffande övriga enskilda skogar.

De enskilda skogarna inom Särna och Idre socknar utgöra tillsammans. ett allt för litet område — inalles 96 626 hektar, varav endast 65 868 hektar produktiv mark — för att detta skall kunna bliva verksamhetsfält för en särskild skogsvårdsstyrelse. Efter den komplettering av skogsvårds- styrelsen i Kopparbergs län, som de sakkunniga nedan föreslå, synes där- efter nämnda styrelse utan olägenhet kunna övertaga jämväl övervakan- det av skogsskötseln å de enskilda skogarna inom Särna—Idreområdet.

Överlåtandet av lappmarkslagens handhavande på de redan befintliga skogsvårdsstyrelserna i respektive län skulle vidare innebära bespa— ringar av ej obetydlig storlek i administrationshänseende. Detta förhål- lande måste jämväl tillmätas stor betydelse vid avgörandet av nu före—- liggande frågor.

Med hänsyn till vad som sålunda framhållits, hava de sakkunniga ej. ansett sig böra tveka framlägga förslag om att det må uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt åt skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län att efter viss komplette— ring av respektive styrelsers sammansättning övertaga tillsynen över de under nya lagen lydande skogarna.

De nya uppdrag, som skogsvårdsstyrelserna få sig förelagda i och med att styrelserna övertaga handhavandet av lappmarkslagen, anse de sak— kunniga nödvändiggöra viss komplettering av de nuvarande skogsvårds— styrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län. Nu gäl— lande skogsvårdsstyrelseförordning föreskriver, att ledamöterna i skogs— vårdsstyrelse skola utgöras av »med skogsförhållandena i orten förtrogna män». Då de nu arbetande skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norr— botten och Kopparbergs län äro valda med tanke på att ledamöterna skola hava kännedom om förhållandena i de delar av länen, varest 1923 års skogsvårdslag tillämpas, synes därför lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna. i samband med övertagandet av sina nya uppgifter utökas med personer med närmare erfarenhet om skogsförhållandena i de trakter, varest den nya lagen skall gälla. De sakkunniga finna sig därför böra föreslå, att skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län utökas var- dera med två. personer med kännedom om skogsförhållandena i lappmar- kerna samt skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län med två personer med kännedom om skogsförhållandena i Särna och Idre socknar. Den ena av de nya ledamöterna bör väljas av landstinget och den andra av hus- hållningssällskapet. För var och en av dessa ledamöter bör suppleant väljas efter samma grunder, som nu gällande skogsvårdsstyrelseförord- ning angiver.

Det torde vidare böra tagas under övervägande, huruvida skogsvårds-

styrelsernas handhavande av den nya skogslagen, sådan den av de sak- kunniga utformats, kan motivera fordran på att i skogsvårdsstyrelsen högre skoglig sakkunskap skall representeras genom någon av ledamö— terna.

Vad som utmärker den lag de sakkunniga föreslagit. och särskilt skil— jer densamma från 1923 års skogsvårdslag är bestämmelsen, att avverk- ning skall ske i enlighet med avverkningsplan. De sakkunniga kunna icke finna denna bestämmelse vara av den art, att skoglig teoretisk fack- kunskap ovillkorligen måste krävas inom styrelsen. Erforderlig fack- kunskap i skogsuppskattningsfrågor kan tillförsäkras skogsvårdsstyrel— sen genom anställande av en särskild på skogsindelningsområdet special- utbildad person, s. k. taxeringsledare, med åliggande att biträda skogs- vårdsstyrelsen vid granskning av avverkningsplaner. Härtill skola de sakkunniga senare återkomma. De skiljaktigheter i övrigt, som förefin- nas mellan de sakkunnigas lagförslag och 1923 års skogsvårdslag, äro icke av den betydelse, att de för sig kunna motivera en skärpning av hittills gällande bestämmelser om de kvalifikationer, som skogsvårdsstyrelsens ordförande och ledamöter skola besitta.

Det kan i detta sammanhang framhållas, att 1923 års skogsvårdslag samt skogslagen för Gotland innehålla bestämmelser, som kräva bedö- manden och avgöranden, vid vilka högre skoglig sakkunskap måste för- utsättas ligga till grund. Trots detta har man icke ansett nödvändigt fordra, att någon skogsvårdsstyrelsens ledamot skall vara skogssakkun— nig, utan nöjt sig med att vid styrelsens sida såsom skogligt biträde ställa en skogssakkunnig person, länsjägmästaren. Att i föreliggande förslag till lappmarkslag tillkommit ytterligare bestämmelser, som nödvändig- göra skogliga bedömanden, synes icke behöva föranleda någon ändring i bestämmelserna av den innebörd, som här ifrågasatts.

De sakkunniga hava funnit övervägande skäl tala för att hos varje skogsvårdsstyrelse endast en länsjägmästare finnes anställd. Härigenom erhålles förutsättningar för likformighet i lagtillämpningen och kan för- väntas, att de allmänna principerna för verksamhetens bedrivande bliva i möjligaste mån likartade över skogsvårdsstyrelsens hela verksamhets- område. Då länsjägmästaren bör vara chef- för all personal hos skogs- vårdsstyrelsen, har han vidare möjlighet att dirigera den extra persona- len över skogsvårdsstyrelseområdet i den mån arbetet ute i de olika distrikten kräver ökning eller minskning av personalen. Slutligen kan påpekas, att anställandet av en länsjägmästare för hela skogsvårdssty- relseområdet givetvis resulterar i ej oväsentligt billigare administrations- kostnader, än om t. ex. tvenne dylika skola förordnas.

Det torde möjligen kunna invändas, att länsjägmästarna inom de hit— tillsvarande skogsvårdsstyrelseområdena i Västerbottens och Norrbottens län hava full sysselsättning med sina tjänsteåligganden inom respektive kustland och att en utökning av tjänstgöringsområdena därför näppeligen

Skagsudde- styrelserna personalbchov.

kustland och att en utökning av tjänstgöringsområdena därför näppeli— * gen kan vara lämplig. De sakkunniga hålla emellertid före, att läns- * jägmästarnas ökade arbetsbörda lämpligen bör kompenseras därigenom att en väl kvalificerad tjänsteman — länsjägmästareassistent -—— anställes hos respektive styrelser. Denna tjänsteman bör besitta högre skoglig ut- bildning för att kunna verksamt biträda länsjägmästaren med skogliga utredningar, uppsättandet av yttranden och skrivelser rörande skogliga förhållanden m. 111. De sakkunniga hava vidare ansett sig böra räkna med anställandet av två årsanställda skrivbiträden å varje expedition.

Såsom skogsvårdsstyrelsens ortsombud anställas biträdande länsjäg- mästare. Inom vardera Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker hava de sakkunniga räknat med att det erfordras tre dylika tjänstemän, lämpligen bosatta i Åsele, Lycksele och Stensele samt Arvidsjaur, Jokk- mokk och Gällivare samhällen. De sakkunniga hava i efterföljande tablå uppgjort ett förslag till de biträdande länsjägmästarnas tjänstgöringsom- råden, lämpligen benämnda skogsvårdsdistrikt. Av denna tablå fram— går, att Jokkmokks skogsvårdsdistrikt i förhållande till de övriga distrik— ten på grund av geografiska skäl blivit avsevärt mindre än övriga di- strikt. Skulle så finnas lämpligt, torde emellertid intet hindra, att detta distrikt utökas med en del av kustområdet.

Inom de hittillsvarande skogsvårdsstyrelsområdena i Västerbottens och Norrbottens läns kustland äro för närvarande anställda tvenne biträ— dande länsjägmästare inom vartdera området. Någon utökning härstä— des av antalet av dessa tjänstemän synes icke behöva företagas som en följd av att länsjägmästarna få utvidgade tjänstgöringsområden.

Omfattningen av de biträdande länsjägmästarnas arbeten i lappmarker- na synes motivera anställandet av en helårsförordnad assistent med jäg- mästareutbildning inom vartdera av de tre skogsvårdsdistrikten i Väster— bottens lappmark. I Norrbottens län synes det vara tillräckligt att an— ställa en dylik assistent å norra distriktet.

Skogsvårdsdistrikten böra uppdelas i bevakningsområden med en or- dinarie länsskogvaktare för varje område. De sakkunniga hava därvid räknat med att inom Västerbottens läns lappmarker elva länsskogvakta— re skola anställas, nämligen fyra å vardera östra och västra samt tre år södra skogsvårdsdistriktet. Inom Norrbottens läns lappmarker hava de sakkunniga ansett, att länsskogvaktarnas antal bör upptagas till nio, nämligen fyra å norra, 2 å mellersta samt tre å södra distriktet.

Enligt det framlagda förslaget kommer en av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter att bliva upprättandet av avverkningsplaner. Detta ar- bete bör i Västerbottens och Norrbottens län uppdragas åt hos skogsvårds- styrelserna särskilt anställd personal. De sakkunniga anse sig sålunda böra föreslå, att hos vardera styrelsen i nämnda län bör anställas en taxeringsledare. Dennes uppgift blir sålunda närmast att vara chef för skogstaxeringsavdelningen och dess personal. På honom skall ankomma

Tab. 21. Förslag till skogsvårdsdistrikt.

Enskilda personer I B 0 l & g S 11 m m 71 Summa Distrikt 13311; ! Imped. Summa 51?er Imped . Summa lill-::]; Impcd. 8113133 H e k t a r Västerbottens lappmark Östra Lycksele ......... 108 571 45 550 154 121 87 449 39 739 127 188 196 020 85 289 281 309 Örträsk ......... 12 174 4 418 16 592 8 584 2 904 11 488 20 758 7 322 28 080 Malå ............... 41 617 30 678 72 295 19 245 12 129 31 374 60 862 42 807 103 669 Summa 162 362 80 646 243 008 115 278 54 772 170 050 277 640 135 418 413 058 Västra Vilhelmina ...... 102 818 75 824 178 642 76 517 37 420 113 937 179 335 113 244 292 579 Stensele . . 76 040 31423 107 463 15 585 7 021 22 606 91 625 38 444 130 069 Sorsele ............ 53 599 32 481 86 080 14 024 10 104 24 128 67 623 42 585 110 208 Summa 232 457 139 728 372 185 106 126 54 545 160 671 338 583 194 273 532 856 Södra Åsele ............ 59 971 27 575 87 546 96 576 41 048 137 624 156 547 68 623 225 170 Fredrika .. 16 098 9 504 25 602 20 068 10 697 30 765 36 166 20 201 56 367 Dorotea ......... 35 683 11 604 47 287 73 238 32 850 106 088 108 921 44 454 153 375

Summa 111752 48683 160435 189882 84595 274477 301 634 133 279 434 912 Summa S:rum 506 571 269 057 775 628 411 286 193 9121 605 1981917 857 462 9691 880 826

Norrbottens lappmark

Norra Karesuando ...... 13 074 120 342 133 416 — -— — 13 074 120 342 133 416 Jukkasjärvi ...... 122 513 133 366 255 879 4 276 1 845 6 121 126 789 135 211 262 000 Gällivare ......... 102 604 53 005 155 609 56 778 46 103 102 880 159 382 99 107 258 489 Summa 238 191 306 713 544 904 61 054 47 947 109 001 299 245 354 660 653 905

Mellersta

Jokkmokk ...... 86 592 44 319 130 911 75 964 60 388 136 352 162 556 104 707 267 263

Södra Arvidsjaur ...... 67 194 49 362 116 556 12 041 8 948 20 989 79 235 58 310 137 545 Arjeplog ......... 52 455 68 552 121 007 23 377 20 244 43 621 75 832 88 796 164 628

Summa 119 649 117 914 237 563 35 418 29 192 64 610 155 067 147 106 302 173 Summa szrum 444 4321468 9461913 3781 172 4361 167 5271809 9831616 8681606 47311 228 341

att inför skogsvårdsstyrelsen ansvara för arbetet med avverkningspla- nernas upprättande m. m. Han skall sålunda tillse, att förslag till av— verkningsplaner upprättas, granska inkomna förslag samt föredraga de— samma för fastställelse.

Förutom ovan angivna fast anställda personal komma styrelserna att; årligen vara i behov av ett större eller mindre antal extra tjänstemän och biträden. De sakkunniga räkna således med anställandet årligen för längre eller kortare tid av assistenter med högre skoglig utbildning åt de biträdande länsjägmästarna och åt taxeringsledarna, vidare extra läns- skogvaktare, stämplingsförmän samt »prickare» åt taxeringslagen.

Den utökning av sitt verksamhetsområde, som skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län får vidkännas efter realiserandet av de sakkunnigas för- slag, uppgår till inalles 96 626 hektar, varav 65 868 hektar produktiv mark. Av totalarealen äga bolag ej mindre än 55 % eller 53189 hektar, varav 38 740 hektar produktiv mark. De sakkunniga, som förutsätta, att skogs— ägarna och särskilt bolagen i viss utsträckning själva komma att bestyra såväl uppgörandet av avverkningsplaner för sina fastigheter som ock ut— förandet av stämplingar, hava under sådana förhållanden ansett, att den utökning av fast anställd personal, som må krävas, kan inskränkas till att omfatta en assistent och en länsskogvaktare, båda bosatta i Särna. Här-för- utom erfordras givetvis en del extra personal, såsom taxeringsassistenter, »prickare» åt dessa samt stämplingsförrättare. De sakkunniga hava för denna skogsvårdsstyrelse ej funnit nödigt föreslå vare sig anställandet av särskild länsjägmästareassistent å expeditionen eller taxeringsledare. Kon— trollen av taxeringsförrättningarna torde kunna utföras av länsjägmästa- ren eller den i Särna bosatta assistenten. De sakkunniga räkna även med att länsjägmästaren här skall medhinna att bereda och inför styrelsen fö— redraga ärenden, som röra fastställande och revision av avverkningspla— ner.

Xl. Kostnader för skogslagens handhavande.

Vid uppgörandet av en beräkning över de kostnader, som kunna åsam- kas det allmänna på grund av den föreslagna lagstiftningens genomfö— rande, måste i första hand hänsyn tagas till den erforderliga ökningen i skogsvårdsstyrelsernas personal.

De sakkunniga hava i föregående avdelning om skogslagens handha- vande beräknat det antal fast anställda tjänstemän av skilda slag, som kunde bliva erforderligt för de olika skogsvårdsstyrelserna. För uppe- hållande av styrelsernas verksamhet erfordras emellertid därutöver ett antal extra eller mer tillfälligt anställda tjänstemän och biträden. Vid en beräkning av kostnaden för personalen kan man visserligen vara be- rättigad antaga, att skogsägarna redan från första året av den nya la— gens tillämpning i viss utsträckning komma att söka biträde av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän för en del icke kostnadsfria förrätt-

ningar såsom i vissa fall för stämpling, för ledning av skogsvårdsarbeten m. ur., men den gottgörelse, som styrelsen härför kan påräkna, torde dock till en början bliva av mindre betydenhet, varför sakkunniga ansett sig här böra bortse från densamma. Vidare kan man med all sannolikhet antaga, att skogsvårdsstyrelsernas biträdande och rådgivande verksam- het med åren kommer att avsevärt ökas och så småningom kräva en ut— ökning av personalen, men denna ökade verksamhet torde samtidigt kun— na tillföra skogsvårdsstyrelserna ersättningsbelopp, som till en del täcka de förhöjda administrationskostnaderna. Ytterligare torde den under första tiden efter lagens ikraftträdande jämförelsevis talrika taxerings— personalen så småningom kunna reduceras, varigenom besparingar kom— ma att uppstå. I detta sammanhang kan jämväl framhållas, att i den mån de nuvarande kronohemmanen i Norrbotttens läns kustland skatte— omföras, varigenom de komma att lyda under 1923 års skogsvårdslag, ut— gifterna för taxeringarna av dessa hemman bortfalla. Med hänsyn till samtliga dessa synpunkter, som delvis motväga varandra, hava sakkun— niga ansett sig handla riktigast genom att vid beräkningen av personal- kostnaden utgå ifrån det antal tjänstemän, som torde komma att erford- ras, då styrelserna börja sin verksamhet.

Som underlag för beräkningen av de löner, som skäligen borde utgå till såväl fast anställda som extra tjänstemän, har lagts de löner, som för närvarande utgå till tjänstemännen hos skogsvårdsstyrelserna i de norrländska länen. Emellertid har vid fastställandet av lönerna för läns- jägmästarna i Västerbottens och Norrbottens län viss hänsyn ansetts böra tagas till det förhållandet, att skogsvårdsstyrelseområdena i nämnda län komma att efter deras utökning med respektive lappmarker utgöra de största skogsvärdsstyrelseområdena i landet, samt även komma att innesluta de nordligaste och i stor utsträckning jämväl de i klimatiskt hänseende ogynnsammaste landsdelarna. Till sagda förhållande synes hänsyn jämväl böra tagas vid fastställandet av lönerna till den del av personalen i övrigt, som kommer att hava sin enda eller huvudsakligaste tjänstgöring inom lappmarkerna. Nedanstående båda tablåer utvisa de beräknade personalutgifterna för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. (Se sid. 184 och 185.)

I tablån över personalomkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Väster- bottens län hava medtagits ej blott kostnader för de tjänstemän, som hava :att taga befattning med den nya skogslagen, utan jämväl utgifterna för styrelsens övriga personal, varför slutsumman angiver de belopp, till vil- ka de totala personalomkostnaderna för ifrågavarande skogsvårdsstyrelse kunna beräknas komma att uppgå. Av ifrågavarande tablå framgår, att dessa. kostnader beräknats till 462,700 kronor.

Västerbotten: län.

Berälmade personalkostnader lör skogsvårdsstyrelse]! ! Västerbottens lttn.

T r akta m e n t, e n_ Reseersättning Summa

summa.- å kr. Summa. rum

I”” med An- Lön, dyrtids- _ tilläggl tal kr. dagar å. kr. Summa S.a sum- marum

Anställ- ningstid

Grund- lön

Tjänst

Personalchef Helår Länsiägmästare ................. 11 000 12 600 1 12 600 180 18 3 200 3 200 5 000 5 000 20 800

Personal i lapp- Helår Biträdande länsjägmästare. .. 8 200 9 600 3 marken > Assistenter å distriktet ...... 4 200 4 900 3 14 700 230 10 2 300 6 900 1 800 5 400 27 000 ., Länsskogvaktare ....... 2 900 3 400 11 37 400 250 6 1 500 16 500 900 9 900 63 800 » e. länsskogvaktare .. 1 900 2 200 8 17 600 250 6 1 500 12 000 600 4 800 34 400 5 mån. Assistenter ................ — 1 000 5 5 000 120 8 960 4 800 400 2 000 11 800 » Stämplingsförmån o. d.. — 6 — 120 10 1 200 7 200 150 900 8 100 Helår T axeringsledare ..... 7 500 8 800 1 8 800 130 13 1 690 1 700 2 500 2 500 13 000 » Taxeringsassistenter. . .. 3 600 4 200 12 50 400 130 8 1 040 12 500 400 4 800 67 700 Prickare vid taxering ......... — — 12 _ 120 8 960 11 500 — — 11 500

Summa -— — 61 162 700 1 560 — -— 81 300 — 39 300 283 300

28800 210 13 2730 8200 3000 9000 46000

Personal i kust- Helår Biträdande länsjägmästare. .. 7 000 8 200 2 16 400 220 13 2 860 5 700 3 500 7 000 29 100 landet » Länsskogvaktare ............... 2 700 3 200 11 35 200 250 6 1 500 16 500 900 9 900 61 600

» e. länsskogvaktarc .. 1 700 2 000 5 10 000 250 6 1 500 7 500 600 3 000 20 500 Stämplingslörmän o. (1 ....... — —— 25 — 130 10 1 300 32 500 125 3 100 35 600 Summa — — 43 61 600 850 -— —— 62 200 —- 23 000 146 800

Personal åexpe- Helår Länsjägmästareassistent ...... | 6200 7300 1 7300| — —— ditionen » Skrivbitråden .................. i — — 2 4500 — ——

Summal -- —— 3 11800 — —

—- — —— 7300 — - — 4500

— — — 11800

Sammandrag :

Personalchef .......................................................................... 1 12 600 180 -— —- 6 000 20 800 Personal i lappmarken .......................................................... 61 162 700 1 560 _ ' — 81 300 _. 39 300 283 300 Personal i kustlandet ............................................................ 43 61 600 850 — . — 62 200 — 23 000 146 800 Personal å expeditionen .......................... . ................................... 3 11 800 — — " — — — -— 11 800

Summa 108 248 700 2590 — i — 146 700 —— 67300 462700 ___—__ ___—___énn—

3200L —

é Beräknade person-[kostnader lör skogsvårdsstyrelsen ! Norrbottens län.

T r s k t e m e nte n Reseersättning

- Lön med .. Summa diäsgtåliil T j ä 11 S t Grll'diid- dyrtids- lidi- Lkorn, S'a sum- ' summa- tillägg1 ' dagar 51 kr. Summa inarum it kr. Summa rum

Personalchef Helår Länsjägmästare .................. 11 000 12 600 1 12 600 180 18 3 200 3 200 5 000 5 000 20 800

28 800 210 13 2 730 8 200 3 000 9 000 46 000 4 900 230 10 2 300 2 300 1 800 1 800 9 000 30 600 250 6 1 500 13 500 900 8 100 52 200 8 800 250 6 1 500 6 000 600 2 400 17 200 3 000 120 8 960 2 900 400 1 200 7 100 —— 120 10 1 200 3 600 150 500 4 100 - 8 800 130 13 1 690 1 700 2 500 2 500 13 000 » Taxeringsassistenter ....... . 3 600 4 200 29 400 120 8 960 6 700 400 2 800 38 900 Prickare vid taxering ........ _— — — 115 8 920 6 400 — -— 6 400

Summa. — —- 38 114300 1545 — —— 51300 —- 28300 193900

Personal i iapp- Helår Biträdande länsjägmästare... 8200 9 600 marken > Assistent å distrikt ............ 4200 4 900 » Länsskogvaktare ............... 2 900 3 400 » e. ]änsskogvaktare ------------ 1 900 2 200 5 mån- Assistenter ................... — 1 000 » Stämplingsförmän o. d.- —- —- Helår Taxeringsledare 7 500 8 800

m—mwmm—dbb

Personal i kust- Helår Biträdande länsiägmåstare. .. 7 000 8 200 2 16 400 220 13 2 860 5 700 3 500 7 000 29 100 landet : Länsskogvaktare .............. 2 700 3 200 11 35 200 250 6 1 500 16 500 900 9 900 61 600 » e. länsskogvaktare ............ ; 1 700 2 000 6 12 000 250 6 1 500 9 000 600 3 600 24 600 Taxeringsassistenter ..... . .' 3 600 4 200 2 8 400 120 8 960 1 900 400 800 11 100 Stämplingsiörmän o. d. .. — — 20 — 130 10 1 300 26 000 125 2 500 28 500

Summa — — 41 72000 970 —- -- 59100 — 23800 154900

Personalåexpe—i Helår Länsjägmästarassistent ...... 6200 7300 1 7300 — _ _ _ _ _ 7300 ditionen » Skrivbiträden .................. — — 2 4500 —— — — ' —— — _ 4500

Summa — — 3 11 800 —— — — —— — — 11 800

Sammandrag: | |

Personalchel ........................ . .................................................... 1 12 600 180 — — 3 200 — 5 000 20 800 Personal i lappmarken ............................ .. .. .. . . 114 300 1 545 — — 51 300 — 28 300 193 900 Personal i kustlandet ............................. 72 000 970 — — 59 100 — 23 800 154 900 Personal å expeditionen ............................................ 11 800 _. _ _ _ _ _ 11 300

210700 2695 — —— 113 600 — 57100 381400

* Dyrtidstilläggen beräknade efter 17 procent,,

Norrbottens län.

Övriga förvaltnings- och allmänna omkostnader för nämnda skogs— vårdsstyrelse beräkna sakkunniga på följande sätt:

Styrelse och revisorer .................................................................... kronor 5 000 Pensionsavgifter, styrelsens andel ................................................ » 2 500 Lokalkostnader: Länsjägmästare- och taxeringsledareexpedi— tioner ................................................................ kronor 5 000 Bidrag till fyra biträdande länsjägmästare- expeditioner ....................................................... » 3 000 » g 000 Telefon och telegram ....................................................................... >> 7 000 Annonser och tryck ....................................................................... >> 4 000 Försäkringsavgifter ............................................................................ » 3 000 Övriga expenser och diverse utgifter ............................................ » 7 000 Inventarier, nyanskaffning per år och underhåll .................... >> 3 000

Summa kronor 39 500 De årliga kostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län skulle sålunda komma att uppgå till inalles 502,200 kronor. Då emeller- tid de nuvarande förvaltnings- och allmänna omkostnaderna för skogs- vårdsstyrelsen därstädes uppgå till c:a 185000 kronor, skulle således de ökade omkostnaderna efter ifrågasatt utökning av skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde komma att uppgå till omkring 317 000 kronor.

Även tablån över personalomkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län upptager kostnaderna för denna styrelses hela personal, sådan denna kan beräknas bliva, sedan styrelsen övertagit handhavandet jämväl av den nya skogslagen. .Slutsumman angiver en kostnad av 381400 kronor.

Övriga förvaltnings— och allmänna omkostnader för den på föreslaget sätt kompletterade skogsvårdsstyrelsen hava beräknats sålunda:

Styrelse och revisorer .................................................................... kronor 5 000 Pensionsavgifter, styrelsens andel ................................................ » 2 000 Lokalomkostnader: Länsjägmästare- och taxeringsledareexpedi- tioner ................................................................ kronor 5 000 Bidrag till fyra biträdande länsjägmästare— expeditioner ........................................................ ,__ » _3200 » 8 000 Telefon och telegram ........................................................................ » 6 000 Annonser och tryck ........................................................................ » 3 500 Försäkringsavgifter ........................................................................ » 2 500 Övriga expenser och diverse utgifter ............................................ » 6 200 Inventarier, nyanskaffning per år och underhåll .................... » 2 500

Summa kronor 35 700

De årliga omkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län skulle sålunda komma att uppgå till inalles 417100 kronor. Då de nuva- rande förvaltnings- och allmänna omkostnaderna för skogsvårdsstyrelsen därstädes uppgå till omkring 175 000 kronor, skulle sålunda de ökade om— kostnaderna för skogsvårdsstyrelsen, sedan densamma övertagit handha- vandet av den nya skogslagen, uppgå till omkring 242 000 kronor.

Vad beträffar den ökning av utgifterna, som skulle uppkomma för skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län på grund av omregleringen, be- står denna först och främst av kostnaderna för den nytillkomna perso— nalen. En beräkning av dessa kostnader upptages i efterföljande tablå.

! . . ? nmgstrd ( tillägg menten sättning rum | 7 I Helår Assistent ...................................... 1 4 900 2 300 1 800 9 000 | i » Länsskogvaktare ........................... 1 3 400 1 500 900 5 800 i i , Taxeringsassistent ........................... 2 8 400 1 900 800 11 100 | '; 5 mån, Prickare ...................................... 2 _ 1900 _ 1 900 2 i » Stämplingsiörman ........................ 1 _ 1 200 | _ 1 200 I Summa _ i 16 700 8 800 | 3 500 29 000

Som av tablån framgår har beräknats, att kostnadsökningen för nämn- da personals löner, traktamenten och reseersättningar kommer att uppgå till 29000 kronor. Skogsvårdsstyrelsens merutgifter för övriga förvalt- ningskostnader, såsom ökade resekostnader för ledamöterna och för läns- jägmästaren, andel i pensionsavgifter, ökade utgifter för expenser och diverse m. m., hava sakkunniga beräknat till 4000 kronor. Den totala ökningen i förvaltningskostnaderna för skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län efter verksamhetsområdets utökning med Särna och Idre socknar skulle således uppgå till 33000 kronor.

I detta sammanhang kan vara av intresse att bringa i åtanke det sätt, varpå domänfonden för närvarande åtnjuter ersättning för domänverkets befattningstagande med lappmarkslagen. Därvid bör först och främst erinras om att skogsägarna själva i form av utsyningsavgifter bidraga till att täcka berörda utgifter. I den historiska redogörelsen har angi- vits, efter vilka normer utsyningsavgifterna nu utgå. Dessa avgifter hava under åren 1926—1929 uppgått till följande belopp:

Kopparbergs

län.

Till domän-

fonden utgå-

ende "lä”- ning.

Medelauka/F- ning.

Västernorr- Ä r Västerbottens Norrbottens lands och Kopparbergs Summa län län Jämtlands län kronor län i

1926 .............................. 39 531 21 547 2 409 2 485 65 972 1927 .............................. 48 588 16 572 2 985 2 644 70 789 1928 .............................. 60 987 22 079 3 207 3 801 90 074 1929 .............................. 56 604 24 397 _ 1 839 1 817 84 657 Medeltal för år ............... 51 427 I 21 149 1 2610 i 9 687 77 073

Då utsyningsavgifterna icke på långt när varit tillräckliga för att täc— ka domänverkets utgifter för befattningstagandet med lappmarkslagen,. har domänfonden utöver utsyningsavgifterna åtnjutit särskilda anslag.. 1923 års riksdag anvisade sålunda dels ett ordinarie förslagsanslag, av— sett att jämte årets utsyningsavgifter täcka 40 % av domänfondens ut- gifter under samma år för avlöning av den skogsstatspersonal, som om— händerhade lappmarkslagen, dels ett extra förslagsanslag för att ersätta 40 % av domänfondens utgifter för dyrtidstillägg till samma personal. Från och med år 1926 hava ifrågavarande förslagsanslag beräknats efter ett procenttal av 25 i stället för 40. I ovannämnda kostnader ingingo emellertid jämväl utgifterna för lagens handhavande med avseende å skogar å fastigheter under lappmarkslagen men belägna utom lappmar- kerna samt Särna och Idre socknar.

I överenstämmelse med domänstyrelsens på ovan angivna grunder upp- gjorda förslag har 1930 års riksdag för budgetåret 1930—1931 anvisat för ifrågavarande ändamål att användas under kalenderåret 1930, jämte ut— syningsavgifter beräknade till 81,000 kronor, dels ett ordinarie förslags— anslag å 362 500 kronor, dels ett extra förslagsanslag å 52200 kronor eller tillsammans 414700 kronor.

Vad beträffar frågan om medelsanskaffningen synas skäl föreligga för ett bibehållande av hittills gällande praxis, att skogsägarna själva till viss grad skola bidraga till administrationens upprätthållande. Det ligger då närmast till hands att jämväl beträffande nu ifrågakomna för- hållanden följa de bestämmelser, som gälla för skogarna under 1923 års skogsvårdslag. Där gäller nämligen, att särskilda skogsvårdsavgifter, be- räknade efter vissa normer, skola utgå för sådant avverkat virke, som taxeras till skogsaccis. I anslutning till de allmänna riktlinjer, efter Vilka de sakkunniga trott sig hava funnit en lämplig lösning på före— liggande lagstiftnings- och organisationsfråga, anse sig de sakkunniga sålunda böra föreslå, att förordningen om skogsvårdsavgift utsträckes att gälla även för de skogar, beträffande vilka den nya skogslagen skall äga tillämpning, samt att som följd därav gottgörelse till statsverket för utsyning å ifrågavarande skogar (utsyningsavgifter) därefter icke skall utgå.

Med ledning av de uppgifter på skogsvärdena för avverkat virke inom respektive Västerbottens och Norrbottens län, för vilka deklarationer till skogsaccis avlämnats under åren 1927—1929, men för vilka jämlikt gällan- de bestämmelser skogsvårdsavgifter ej utgått, hava de sakkunniga beräk— nat, att om för dessa skogsvården dylika avgifter erlagts, dessa i medeltal * skulle hava utgått inom Västerbottens län till omkring 104 000 kronor och inom Norrbottens län till omkring 54 000 kronor. Med hänsyn dels till att år 1928 ändring vidtagits i dittills gällande grunder för taxering till skogsaccis, dels till att de årliga avverkningarna torde, under förutsätt- ning att det av de sakkunniga utarbetade förslaget göres till lag, komma att ej oväsentligt ökas inom lagens tillämpningsområde, böra under en följd av år skogsvårdsavgifterna från nu ifrågavarande skogar kunna be- räknas inom Västerbottens län till omkring 130 000 kronor och inom Norr— bottens län till omkring 80 000 kronor. De sakkunniga hava vidare an- tagit, att skogsvårdsavgifterna från de enskilda skogarna i Särna och Idre socknar komma att uppgå till omkring 3000 kronor. Med avdrag för de 10 % av skogsvårdsavgifternas totalbelopp, som skola inlevereras till statskontoret för att fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i riket, skulle således skogsvårdsavgifter till följande belopp komma att direkt inflyta till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kop— parbergs län, nämligen respektive 117000, 72000 och 2700 kronor.

Nyss har angivits, att skogsvårdsstyrelsens i Västerbottens län mer- utgifter för administrationen efter här ifrågavarande utökning av verk— samheten beräknats skola uppgå till omkring 317000 kronor. Då emel- lertid direkt till skogSVårdsstyrelsen inflytande skogsvårdsavgifter från skogar inom lappmarkslagens tillämpningsområde beräknas komma att uppgå till ett belopp av 117000 kronor, skulle skillnaden, 200,000 kronor, behöva ersättas av statsmedel och av andel i de till statskontoret inleve— rerade skogsvårdsavgifterna.

För Norrbottens län har merkostnaden efter verksamhetens utökande beräknats till i avrundat tal 242 000 kronor. Som de direkt inflytande skogsvårdsavgifterna från skogar, som för närvarande lyda under lapp— markslagen, beräknats till 72000 kronor, kommer skillnaden, 170000 kro— nor, att behöva ersättas av statsmedel och av andel i de till statskontoret inlevererade skogsvårdsavgiftsmedel.

Vad beträffar Kopparbergs län har merkostnaden därstädes beräknats till 33000 kronor, under det skogsvårdsavgifter från skogar under lapp- markslagen beräknats inflyta till ett belopp av 2700 kronor. Skillnaden 30300 kronor behöver sålunda täckas.

En sammanställning av den ökning i anslagsbehovet, som kan anta- gas uppstå hos skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län efter föreslagen utvidgning av verksamheten, giver så— lunda till resultat en slutsumma på i runt tal inalles 400 000 kronor. Un- der antagande att dessa skogsvårdsstyrelser vid fördelningen av till stats—

kontoret inlevererade andelar av skogsvårdsavgiftsmedlen härrörande från skogar under lappmarkslagen återfå i stort sett samma belopp som inlevererats, omkring 20 000 kronor, synes resterande belopp 380000 kro- nor böra täckas av härför särskilt anvisade statsanslag.

Skogsvårdsstyrelsernas utökade verksamhet kommer givetvis att under första året föranleda nyuppsättningar av möbler och inventarier, blan- kettryck m. m. Dessa kostnader beräkna sakkunniga till 15 000 kronor för vardera skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens och Norrbottens län samt till 2 000 kronor för styrelsen i Kopparbergs län. Första året synes sålunda för angivna ändamål av statsmedel böra anvisas, förutom nyss angivna belopp, ytterligare 32000 kronor.

XII. Lagförslag och särskild motivering.

A. Förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

I KAP.

Lagens omfattning och ändamål.

1 %.

Fastigheter av skatte- eller frälsenatur inom Västerbottens och Norr— bottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län ävensom kronohemman och kronobyggen under stadgad åborätt inom de sex norra länen skola med de i 2 % omnämnda undantag i fråga om skogens vård vara underkastade denna lags bestämmelser.

2å.

Från tillämpning av denna lag undantagas: 1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom Kopparbergs län vid storskifte avsatta besparingsskogar,

2) skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden,

3) städernas skogar, samt 4) skogar å ecklesiastika boställen, där ej annat följer av 3 ©.

191 3 %.

Ligger skog, som är underkastad denna lag, i samfällighet med skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hus- hållningen med de allmänna skogarna. i riket eller som avses i 4 9 av nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

46.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad sär- skilt är stadgat tillkommer lapparna.

5 %.

Fastighets skogsmark skall enligt vad i denna lag stadga-s användas till skogsbörd och därå växande skog så behandlas, att så vitt möjligt jämn virkesavkastning kan från fastigheten erhållas.

Uppsikt däröver skall utövas av den skogsvårdsstyrelse, som enligt vad särskilt är stadgat skall finnas inom landstingsområde, där lagen äger tillämpning.

II KAP.

Om avverkningsplan.

6 $.

1 mom.. För varje fastighet skall med härnedan i 2 momentet omnämn— da undantag upprättas avverkningsplan att lända till efterrättelse vid avverkning av barrskog för annat ändamål än husbehov.

2 mom. Därest fastighet icke har sådan belägenhet eller dess tillgång av barrskog icke är av den storlek och beskaffenhet, att skogsavkast- ningen lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande avverkningar, vare särskild avverkningsplan för fastigheten icke erfor- derlig. Sådan fastighet skall dock, där ägaren jämväl äger annan fastig- het inom samma by, sammanföras med denna under gemensam avverk— ningsplan, så framt detta lämpligen kan ske.

7 i.

Avverkningsplan skall upprättas av därtill av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person samt för att bliva gällande granskas och; sedan fastighetsägaren eller åbon varit i tillfälle att yttra sig över den- samma, fastställas av skogsvårdsstyrelsen.

Fastställd plan skall, så snart ske kan, tillställas fastighetsägaren eller- åbon.

89.

1 mom. Avverkningsplan skall fastställas att gälla under visst antal ;avverkningsperioder, av vilka en var i regel bör omfatta fem avverk— ,ningsår.

I avverkningsplan skall bestämmas den myckenhet barrskog (avverk- ningsbelopp), som utöver husbehovet för den eller de fastigheter planen .avser må under varje period uttagas av skog, som nått sådan utveck— ling, att den kan anses mogen (huvudavverkning).

Å fastighet, där skogstillståndet icke är sådant, att markens produk— tionsförmåga kan med jämn virkesavkastning tillgodogöras, skola av- verkningsbeloppen — med beaktande av att ett dylikt skogligt tillstånd skall eftersträvas _ bestämmas på det sätt, att en jämn virkesavkast- ning av mogen skog må erhållas, i den mån detta kan ske, utan att skogsvårdens krav uppenbarligen åsidosättas. Därvid skall hänsyn tagas särskilt till behovet av avverkning i sådana bestånd, där virkeskvaliteten avsevärt försämras eller produktionen är oskäligt låg i betraktande av markens produktionsförmåga, ävensom där utvecklingen av icke mogen skog genom den mogna Skogens kvarstående förhindras.

I avverkningsplan skola tillika fastställas de trakter, där på grund av förekomst i större utsträckning av föryngringssvårigheter avverkning av mogen barrskog för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast efter utsyning, ävensom de skogsbestånd, i vilka med hänsyn till bestån— dets beskaffenhet avverkning av icke mogen skog (föravverkning) för annat än nyssnämnda ändamål må företagas allenast med skogsvårds— styrelsens tillstånd.

Närmare föreskrifter för avverkningsplans upprättande meddelas av Konungen.

2 mom. Där under avverkningsplans giltighetstid grunderna för pla- nen skulle bliva väsentligt rubbade, må skogsvårdsstyrelsen förordna om erforderlig ändring. Därvid må tillika, därest genom avverkning skogs- tillståndet försämrats, föreskrivas, att under planens fortsatta giltighets- tid avverkning av mogen barrskog för annat ändamål än husbehov må företagas allenast med skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

9å.

Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att fastigheter, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under viss tid vid av- verknings företagande behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda tillkommen brukningsgemenskap skall fortfara under angiven tid, därest icke styrelsen på ansökan förordnar, att gemenskapen skall upphöra ti- digare.

III KAP. Om avverkning.

10 %.

Avverkning må icke företagas på sådant sätt, att skogens återväxt därigenom äventyras.

Icke mogen skog må avverkas allenast genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, så framt icke skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till skogens tillstånd eller beskaffenhet finner skäligt med' giva, att avverkning må ske under annan form.

11 $.

1 mom. Å fastighet, förvilken avverkningsplan fastställts, må avverk- ning av mogen barrskog, förutom för tillgodoseende av husbehov, ske, intill dess de för löpande avverkningsperiod samt för förfluten period under planens giltighetstid fastställda avverkningsbelopp blivit uttagna.

På skogsvårdsstyrelsen må. ankomma, att, när skäl därtill äro, medgiva fastighetsägaren eller åbon. att uttaga avverkningsbelopp för en tid framåt av högst fem år utöver löpande avverkningsperiod. Fråga om förskottsavverkning för längre tid framåt prövas av Konungen.

Skola jämlikt bestämmelserna i 9 6 två eller flera fastigheter behand- las såsom en brukningsenhet, må dock sammanlagda avverkningsbelop- pet icke uttagas på sådant sätt, att å någon fastighet det därstädes för avverkningsplanens giltighetstid fastställda beloppet överskrides.

Vad ovan stadgats må icke utgöra hinder för skogsvårdsstyrelsen att, där skada å barrskog uppkommer, medgiva av skadegörelsen påkallad avverkning. Avverkas därvid mogen skog, skall avräkning ske å fast- ställt avverkningsbelopp.

2 mom. Å fastighet, för vilken avverkningsplan icke fastställts, må avverkning av barrskog för annat ändamål än husbehov icke företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Å sådan fastighet, som i 6 $ 2 mo- mentet sägs, vare dock fastighetsägaren eller åbon berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som med skogens återväxt samt kravet på framtida tillgång å lämpligt husbehovs- virke är förenlig.

12 &.

Avverkning av lövskog ovan odlingsgränsen må icke utan skogsvårds- styrelsens tillstånd verkställas för annat ändamål än husbehov; fastig— hetsägaren eller åbon vare dock berättigad att erhålla tillstånd till av- verkning på en gång i så stor utsträckning, som med skogens återväxt samt framtida bestånd är förenlig.

13 5.

Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall angivas den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd. Därvid må tillika, om så prövas erforderligt, föreskrivas utsyning eller läm— nas annan föreskrift rörande avverkningen.

14 Q. 1 mom. Utsyning Skall verkställas av därtill av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Vid utsyning böra av fastighetsägaren eller åbon gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för av— verkningsbeloppets uttagande beaktas, i den mån så är med god skogs- vård förenligt. _ 2 mom. Utsyning Skall i allmänhet ske genom stämpling, därvid träden genom förrättningsmannens försorg skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid brösthöjd. Utsyning må dock, där sådant finnes vara tillfyllest, ske allenast genom anvisning av viss trakt, där avverkningen får företagas. I sistnämnda fall må före- skrifter i' övrigt meddelas rörande avverkningen. 3 mom. Ansökan om utsyning skall göras skriftligen hos skogsvårds— styrelsen före den 1 april och åligger det styrelsen att före den 1 påföl- jande oktober låta verkställa utsyningen; dock må tiden för utsyningen i särskilt fall utsträckas till den 1 november, där eljest synnerliga svå— righeter skulle uppkomma. Om tiden för förrättningen skall fastighetsägaren eller åbon, samt, där ansökan om utsyning gjorts av avverkningsrättsinnehavare, jämväl den- ne senast åtta dagar därförut erhålla underrättelse. Protokoll över verkställd utsyning skall i bestyrkt avskrift inom 15 dagar från det förrättningen blivit avslutad tillställas sökanden.

15 &.

Har i samband med avverkningstillstånds meddelande eller vid utsy- ning lämnats föreskrift om att vissa träd skola överhållas såsom fröträd, skola träden förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

16 5.

Vill någon vid avverkning erhålla skogsvårdsstyrelsens biträde för stämpling, må han därom göra ansökan hos styrelsen, som för förrätt- ningen förordnar sakkunnig person. Avverkning, som företages i enlig— het med sådan stämpling, skall såsom laglig anses.

Vid förrättningen skola träden genom förrättningsmannens försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke, varvid, så framt icke allenast föravverkning avses, sådant märke skall åsättas träden jämväl

vid roten. - ' .».

Sökanden vare pliktig att, i den mån sådan uppgift rörande tidigare å fastigheten gjorda avverkningar, som i 19 9 sägs, icke avlämnats, på förrättningsmannens begäran tillhandahålla honom dylik uppgift.

Ett exemplar av upprättad stämplingslängd skall inom 15 dagar från det förrättningen blivit avslutad tillställas sökanden.

17 %.

Träd, som blivit vid utsyning eller eljest med skogsvårdsstyrelsens bi- träde stämplade för avverkning, skola vid beräkning av den virkes- mängd, som må enligt avverkningsplanen uttagaS, anses såsom avver- kade.

Avverkning grundad på dylik stämpling må icke verkställas senare än fem år från det stämplingen skedde, med mindre nya stämpelmärken blivit åsatta träden.

18 ©.

Om tillämnad avverkning för annat ändamål än husbehov skall ske anmälan till skogsvårdsstyrelsen, därest icke avverkningen företages i enlighet med stämpling, verkställd vid utsyning eller eljest med sty— relsens biträde. Vid avverkning, till vilken särskilt tillstånd meddelats, skall, även om anmälan rörande densamma icke skett, anses, som om dy- lik anmälan skett den dag tillståndet gavs.

Anmälan om avverkning skall ske skriftligen sam't innehålla uppgift om avverkningstrakt ävensom angiva, huruvida avverkningen är att be- trakta såsom huvudavverkning eller såsom föravverkning.

Anmälan om avverkning skall göras före den 10 september, därest den- na skall äga rum under tiden 1 oktober—30 april, men eljest minst tjugo dagar före avverkningens början. Har anmälan icke gjorts inom stad— gad tid, må avverkningen icke företagas utan skogsvårdsstyrelsens sär— skilda medgivande. .

Har anmäld avverkning icke blivit verkställd före den 1 maj året näst efter det, då anmälan skedde, vare för avverkningen ny anmälan er- forderlig. '

19 %.

Den, som för annat ändamål än husbehov avverkar eller tillgodogör sig mogen barrskog, vare pliktig att ställa sig till efterrättelse de före- skrifter, som må hava meddelats för utövande av kontroll över avverk- ningen, ävensom att, i den mån avverkning icke företagits i enlighet med stämpling, verkställd vid utsyning eller eljest med skogsvårdsstyrelsens biträde, lämna uppgift (deklaration) på heder och samvete rörande den myckenhet skog, som avverkats.

Närmare bestämmelser rörande sagda kontrollföreskrifter och dekla— ration meddelas av Konungen.

20 5.

1 mom. Sker avverkning i strid mot de härovan i II och III kapitlen meddelade bestämmelser eller mot föreskrifter, som enligt dessa kapitel meddelats, eller finner skogsvårdsstyrelsen skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmel— ser eller föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen, att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, ävensom å fastighet, som ligger under gemen- sam avverkningsplan med denna, utan styrelsens tillstånd verkställa av- verkning, därvid förbudet må efter omständigheterna begränsas att gälla allenast viss del av fastighet eller eljest på visst sätt inskränkas. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetsägaren eller åbon, samt, där av— verkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas till- fälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och in— till dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. 2 mom.. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller an— nan hos styrelsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd, innan styrelsen hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrel— sens vägnar. Om det meddelade förbudet göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. I den mån dylikt förbud ej inom tjugo dagar från den, då det delgavs, den dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet.

21 %.

Då avverkningsplan upprättas eller utsyning sker, ävensom vid stämp; ling, som verkställes med skogsvårdsstyrelsens biträde, eller vid besikt— ning i anledning av sökt avverkningstillstånd skall sökanden utgöra nö- dig hantlangning.

Kostnad för förrättning, som av skogsvårdsstyrelsen verkställes, skall i övrigt utgå av medel, som av styrelsen förvaltas. Sökande må dock kunna förpliktas återgälda dylik kostnad, därest på förslag av honom annan än hos skogsvårdsstyrelse anställd tjänsteman varit förordnad att verkställa förrättningen eller denna föranletts av ett jämlikt 20 $ med- delat avverkningsförbud. Sådan betalningsskyldighet må därjämte kunna åläggas sökande vid utsynings- eller stämplingsförrättning å fastighet, för vilken avverkningsplan upprättats, därest å den eller de fastigheter, planen omfattar tidigare under avverkningsperioden två gånger verkställts dylik förrättning på skogsvårdsstyrelsens bekostnad.

IV KAP.

Om återväxtåtgärder.

22 %.

Där efter avverkning den kvarvarande skogen icke är av sådan tät— het och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturför- hållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig åter- växt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola åtgärder vidtagas för erhållande av nöjaktig återväxt inom skälig tid å det avverkade områ- det. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog.

Har vid avverkning förefintliga möjligheter för naturlig föryngring blivit i huvudsak tillvaratagna eller har avverkning skett efter utsy- ning, må skälig nedsättning i ovan angivna skyldighet ske, där denna eljest skulle bliva synnerligen betungande.

23 $.

1 mom-. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, in- sektshärjning eller annan dylik händelse eller genom åverkan, skall vad i 22 % föreskrivits om vidtagande av åtgärder för erhållande och vid- makthållande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt sagda paragraf ej före- ligger.

Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörel- sen, må återväxtåtgärder icke fordras till större kostnad, än som motsva- rar värdet av de träd, som ägaren eller åbon i anledning av skadegörelsen må tillgodogöra sig, jämte den ersättning, han i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära.

2 mom. Skulle i särskilt fall den i 1 mom. angivna skyldigheten bliva synnerligen betungande, må skälig nedsättning i densamma ske.

24 9.

För vidtagande av återväxtåtgärder är fastighetens ägare eller åbo an— svarig. Är tvist om ägande— eller åborätten till fastigheten, skall så- som ägare eller åbo anses den, vilken med ägande- eller åborättsan— språk innehar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverk— ningsrättsinnehavare, vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverk- ning föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller,

vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måste vidtagas.

25 %.

Finner skogsvårdsstyrelsen återväxtåtgärder jämlikt denna lag på— kallade, söke styrelsen med fastighetens ägare eller åbo träffa överens- kommelse om de åtgärder, som i berörda hänseende böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan över— enskommelse skall avfattas skriftligen.

Varder ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, där den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos läns- styrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar i anledning härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som valts till nämndemän i häradsrätt eller ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten, å stället undersöka förhål- landet. Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare eller åbo ävensom annan, som kan vara för kostnaderna för återväxtåtgärderna ansvarig, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen "av- giva redogörelse med förslag till de återväxtåtgärder, som skäligen må påfordras för erhållande av nöjaktig återväxt å området. Stanna syne- männen i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdssty- relsen meddelade.

Sedan nämnda undersökning hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd överenskommelse som ovan sagts.

Kan icke överenskommelse träffas, stämme skogsvårdsstyrelsen in sa- ken till domstol, och äger denna föreskriva de återväxtåtgärder, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

26 $. Vad enligt 25 & blivit bestämt om vidtagande av återväxtåtgärder samt om tiden därför vare gällande mot fastighetens framtida ägare eller åbo.

27 %.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd bestämda tid gått till ända och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, låte skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet. Dylik besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogs- vårdsstyrelsen förordnad person jämte två av styrelsen tillkallade så- dana gode män, som i 25 % omförmälas. Till sådan förrättning skall ge— nom skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetens ägare eller åbo, samt, där

styrelsen avser att emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för återväxtåtgärderna, jämväl denne bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas. Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts, vare besiktning, som ovan sagts, icke av nöden. Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

28 å.

Har åtgärd blivit enligt 27 % genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltan- de vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga, och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stäm— me in talan därom till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om .rätt för gäldenären att söka återvinning.

29 5.

Där avverkning företagits på sådant sätt, att återväxtåtgärder, som i denna lag stadgas, komma att erfordras i mer betydande omfattning eller till jämförelsevis hög kostnad, må, i den mån vidtagandet av dylika åt- gärder ännu icke kan anses vara påkallat, skogsvårdsstyrelsen, om så prövas nödigt, fordra betryggande säkerhets ställande för den kostnad, som åtgärderna av styrelsen beräknas medföra.

Varder ej på anfordran säkerhet, som ovan sägs, hos skogsvårdsstyrel- sen ställd, må styrelsen meddela avverkningsförbud, som i 20 & bestämts. Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes.

V KAP.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 $.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål, ej heller för skogsmarks omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan be- stämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå me- delst bekostande av odling å visst område.

2 mom. Vill fastighetsägare eller åbo eljest omlägga skogsmark till åker eller medelst röjning eller andra särskilda åtgärder anordna betes- mark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill söka skogs- vårdsstyrelsens tillstånd.

För prövning av ansökan om sådant tillstånd äger styrelsen, där detta av förhållandena påkallas, verkställa undersökning samt därvid jämväl inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Kostnad för dylik utredning skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förval- tas. Finner skogsvårdsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgi- vas, skall styrelsen bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet.

Fullgöres icke inom bestämd tid vad som sålunda blivit förelagt, må på talan av skogsvårdsstyrelsen domstol efter omständigheterna föreläg- ga ny tid för fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgär- der eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas.

3 mom. Har i samband med skogsmarks omläggning skett avverkning av mogen skog, skall densamma, i den mån den icke blivit för husbehov använd, avräknas från i avverkningsplanen fastställt avverkningsbelopp. Fastighetsägare vare pliktig att med avseende å sådan skog iakttaga de i 19 © meddelade bestämmelser.

VI KAP.

Ansvarsbestämmelser.

31 $.

1 mom. Den, som företager avverkning, utan vederbörlig anmälan eller föreskriven utsyning eller utan tillstånd, där sådant erfordras, eller i strid mot föreskrift, som rörande avverkningens utförande meddelats i samband med utsyning eller avverkningstillstånd, straffes med böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

2 mom. Företager någon avverkning i sådan omfattning, att det av— verkningsbelopp, som må å fastigheten uttagas, uppenbarligen varder överskridet, straffes som i 1 mom. sägs; dock må straff icke ådömas, där överskridandet varit ringa och föranletts av särskilda förhållanden samt till skogsvårdsstyrelsen omedelbart lämnats meddelande om överskri- dandet och anledningen till detsamma.

3 mom. Då till straff enligt 1 mom. dömes, skall tillika det avverkade virket, där det ligger i skogen kvar eller, om det bortförts, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Und— går dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyl-

dig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Har någon brutit mot meddelat avverkningsförbud men förbudet efter den olaga avverkningen återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraft vunnet beslut upphävt, förty att förbudet icke bort medde- las, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

4 mom. Innefattar förseelse, varom i 1 och 2 mom. är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 % strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd, som i 3 mom. sägs, varde ock den påföljd ådömd.

32 ©.

Underlåter någon att inom fastställd tid avgiva i 19 & föreskriven de- klaration, böte från och med tio till och med femhundra kronor.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, böte från och med etthundra till och med tiotusen kronor.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse de i 19 % omförmälda kontrollförskrifter, straffes med böter från och med tio till och med etthundra kronor.

33 ©.

Varder i fall, där jämlikt 30 & skogsvårdsstyrelsens tillstånd erford— ras till skogsmarks omläggning för annan användning, efter företagen avverkning åtgärd eftersatt, för vars vidtagande tid blivit bestämd efter vad i nämnda paragraf stadgats, vare straffet böter från och med tio till och med femhundra kronor; dock vare, där under den tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

34 &.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen ägo lika. behörighet att åtala förseelser, varom i 31—33 % sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattnings- havare med skoglig utbildning; skolande i sådan ordning verkställt be— slag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess be- fattningshavare.

35 ©.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren för— säljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slut- ligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet ge- nom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteck— ning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

36 %.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman ned- sättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana me- dels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 © utsöknings— lagen sägs. '

37 &. Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

VII KAP.

Om fullföljd av talan.

38 9.

1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av skogsvårdsstyrelsen, ägo han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. I fall, som i 20 eller 29 % avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid inskränkt. I andra fall skola besvären vid talans förlust vara ingivna före klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av .be- slutet erhållit del; och skall underrättelse om vad klagande sålunda har att iakttaga i beslutet meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken eller finner länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att, där länsstyrelsen så prövar erforderligt med biträde av sådana gode män, som i 25 & omförmälas, å stället undersöka förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostna- den för dylik undersökning skall förskjutas av medel, som av skogs- vårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, om han påkallat undersökning. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före kloc- kan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

39 å. Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan ge— nom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar. - Över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 28 $ sägs, må ej klagan föras.

Övergångsbeståmmelser.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) an- gående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den . Dock skall vid nya. lagens tillämpning iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före lagens trädande i kraft, skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Har utsyning verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915 men avverkning ej utförts före den dag lagen träder i kraft, må avverkning jämlikt förut gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter dock icke senare än inom fem år från det utsyningsförrättningen avslutats.

3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före lagens trädande i kraft, skall äga fortsatt giltighet därefter.

4) Innan avverkningsplan blivit jämlikt nya lagens bestämmelser för fastighet fastställd, må därstädes avverkning av barrskog för annat ändamål än husbehov icke ske med mindre skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

5) Är fastighet besvärad av avverkningsrätt, som upplåtits före den dag lagen träder i kraft, må avverkningsrättsinnehavaren icke efter

nämnda dag utan medgivande av fastighetens ägare eller åbo företaga " avverkning annorledes än efter utsyning, som genom vederbörande skogs- vårdsstyrelses försorg verkställts i enlighet med förut tillämpade avverk- ningsregler.

Har avverkning i här avsett fall skett efter dylik utsyning, må åter- växtåtgärder icke kunna utkrävas utöver vad som föreskrivits i av- verkningsplan, upprättad i enlighet med de regler, som varit gällande före lagens trädande i kraft. Har avverkning ägt rum annorledes, skola återväxtåtgärder vidtagas i enlighet med nya lagens bestämmelser.

6) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller för— anstalta om viss åtgärd, skall, efter det lagen trätt i kraft, i fall, där sag- da föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om vederbörande skogsvårdsstyrelse samt, vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag- rum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stäl- let tillämpas.

B. Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 55 i förordningen ang. skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923.

Härigenom förordnas att 1, 2 och 4 % i förordningen den 15 juni 1923 angående skogsvårdsstyrelser skola erhålla följande ändrade lydelse.

19.

Skogsvårdsstyrelse, som jämlikt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 och lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden den — —- -— skall finnas för uppsikt över dessa lagars efterlevnad, skall bestå inom Kopparbergs läns, Väster- bottens läns och Norrbottens läns landstingsområden av fem samt inom övriga la dstingsområden av tre med skogsförhållandena i orten för- trogna män, utsedda för tre år i sänder, en såsom ordförande av Kungl. Maj:t samt övriga till hälften av vardera landsting och hushållninge- sällskap; dock att där inom landstingsområde finnes mera än ett hus-

hållningssällskap, för varje hushållningssällskap utses en ledamot samt

— — — som dessa. Sammanfaller —— _ _ förfaras. 2 %. Hos skogsvårdsstyrelse — — — forstmästarekurs.

Därjämte må skogsvårdsstyrelse, där så finnes erforderligt, anställa andra tjänstemän med skoglig utbildning, som i första stycket sägs.

46.

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att

a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande av ar- beten för skogskultur, särskilt där sådana inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar eller eljest vid uppkommen skada å skogen skulle bliva för den enskilde betungande, samt vidtagande i övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning;

b) —— — _—

c) — — _—

d) — — _

e) antaga och med omhänderhavda medel avlöna dels i 2 $ omför- mälda tjänstemän, så ock sekreterare, där särskild sådan erfordras, dels ock därutöver, i den mån så prövas nödigt, skogligt utbildade tillsynings— män (länsskogvaktare) ävensom kontorsbiträden samt att utfärda in- struktioner för dessa;

n———

Önskar i annat fall än i de i 1 & omnämnda lagar angivits ägare —— —— han begärt. På skogsvårdsstyrelse ankommer att föreskriva de villkor, under vilka skogsägaren må erhålla sådant biträde av styrelsens perso— nal, ägande styrelse därvid att i fall av behov lämna dylikt biträde av- giftsfritt.

Skogsvårdsstyrelse —-— _— —- fastställer.

Denna förordning skall träda i kraft den

Rättsliga innebörden av lappmarks- lagens in- skränkamie bestämmelser,

C. Förslag till förordning om upphävande av 5 5 i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 5 9 i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift icke längre skall äga giltighet.

Denna förordning skall träda i kraft den

D. Särskild motivering till förestående lagförslag.

Den fråga, som vid ifrågavarande lagstiftning i viss mån skjutes i för— grunden, är såsom tidigare framhållits den, huruvida i första hand skogs- ägaren skall anförtros skogsvården såsom fallet är enligt 1923 års skogs- vårdslag, eller om myndigheten skall handhava denna på sätt hittills varit förhållandet enligt lappmarkslagen. Sakkunniga hava härvidlag varit eniga i den principiella uppfattningen, att skogsägaren skall äga att i största möjliga utsträckning själv sköta sin skog, och att det intrång i hans handlingsfrihet, som från det allmännas sida måste ske, bör inskränkas till minsta möjliga. Att en minoritet inom sakkunniga ändock föreslagit, att myndighetens utsyning skulle stadgas såsom regel vid huvudavverk— ning samt sålunda förordat att låta myndigheten i första hand taga hand om skogsskötseln, beror, såsom tidigare antytts, på mer praktiska förhål- landen, nämligen att utsyningstvånget icke ansetts kunna undvaras för genomförandet av nödig kontroll på skogsskötseln.

Med hänsyn till att sakkunniga sålunda gå ut ifrån, att skogsägaren skall lämnas frihet i största möjliga utsträckning, som är förenlig med det allmännas berättigade intressen, nödgas sakkunniga beröra frågan rörande den rättsliga innebörden av nuvarande lappmarkslagens inskrän- kande avverkningsbestämmelser. Vid flera tidigare tillfällen, då det va— rit ifrågasatt att fritaga skogar från lappmarkslagens föreskrifter, har gjorts gällande, att de särskilda bestämmelser,, varigenom skogarna un— derkastats denna lags inskränkningar, tillkommit i samband med kronans upplåtelse av skogarna åt enskilda, samt att dessa stadganden därför skulle innebära en inskränkning i själva äganderätten och sålunda hava annan än skogsvårdslags karaktär. Med en dylik utgångspunkt har man gjort gällande, att staten icke skulle utan särskild kompensation eftergiva den rätt, som sålunda läge i lappmarkslagens inskränkande bestämmelser. Sakkunniga hava för sin del icke kunnat godtaga en dylik uppfattning rörande omnämnda bestämmelsers karaktär utan hava enhälligt kommit till den bestämda meningen, att man icke kan tillägga dem an— nan innebörd, än att de äro av uteslutande skogsvårdslags natur.

Bestämmelserna hava nämligen icke avsett annat än ett betryggande av skogens bestånd och goda vård. Den från anhängare av en motsatt upp- fattning åberopade omständigheten, att vid tillkomsten av bestämmel- serna man icke ansett dem kunna tillämpas med avseende å andra skogar än sådana, över vilka kronan fortfarande kunde anses hava dispositions- rätten, torde finna sin förklaring däri, att statsmakterna med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som i allmänhet vid den tidpunkten omfatta- des, därvidlag ville iakttaga en viss försiktighet.

Till stöd för sin nu uttalade mening vilja sakkunniga åberopa särskilt ett av landshövdingen K. S. Husberg gjort uttalande i skogslagstiftnings- kommitténs betänkande av år 1918 samt den utredning i detta hänseende, som kammarkollegium verkställt år 1923.

Inom sistsagda kommitté uttala-de majoriteten i samband med ifråga— satt frigörande av de 5. k. ströhemmanen från lappmarkslagens bestäm- melser, att de särskilda bestämmelser, dessa hemman vore underkastade, vore av annan än skogsvårdslags karaktär. I särskild reservation be- mötte landshövding Husberg, som var kommitténs ordförande, denna upp— fattning samt anförde i sådant avseende:

»Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spår även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej för- stå, att sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de skulle falla utom skogslagstiftningens område. De avse just vad som är all skogslagstiftnings mål — betryggandet av skogens bestånd och goda vård —— men, såvitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger i och sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de skulle vara uttryck för något slags kontraktsenligt bestämt förhållande mellan kronan och den enskilde? Men om så vore, skulle ju ändring i detta förhållande svårligen kunna ske annorledes än i ömsesi- digt samförstånd mellan parterna. Man måtte hava varit bestämd av nå— got slags dylik uppfattning, då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att lappmarksreglerade skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ex. befrias från utsyningstvånget, med mindre de gåve något vederlag genom skogsodlingsarbeten eller annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna närmare överenskommas. Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron av ett kontraktsförhållande, lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal om vederlag i någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt kan anses ligga däri, att de, fri- tagna från en lag, bliva underkastade en annan, som kanske är strängare eller i allt fall bättre motsvarar de syftemål, dem skogslagstiftningen över huvud vill vinna.»

Kammarkollegium, som av Kungl. Maj:t anmodats yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens bestämmelser i vad dessa avsåge strö— hemmanen kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag, an- förde i ett år 1923 avgivet utlåtande: De av lappmarkslagen berör—

208 da kronohemman och krononybyggen under åborätt intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp eller om— föring efter fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägen- heter, torde betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara begränsad till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell som reell fiskalisk innebörd. _ Häremot syntes icke kunna invändas, att kronan, så länge åboförhållandet bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande utan jämväl vid åboledighet, som på annan grund inträffade, kunde kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium, som om redan de ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom borde utesluta tanken på ett övergivande av de grun- der för skogshushållningen, som eljest, såvitt kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthölles beträffande dylik egendom. — Vad härefter vidkomme övriga här förevarande kategorier av skogar eller sådana, som numera —— vare sig efter försäljning med förbehåll om inskränkt förfogan— derätt till skogen eller efter skatteomföring med samma förbehåll _ kom- mit i enskildas ägo, torde av den av kollegium lämnade redogörelsen för tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet utan vidare framgå, att de i lappmarkslagen upptagna, från nyss nämnda lagstiftning härrörande be— stämmelserna om utsyningstvång å dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen alltjämt måste anses äga naturen av rena skogsvårdsföreskrif— ter. Väl hade dessa föreskrifter, med hänsyn till de lagstiftningsgrund- satser, som vid tiden för deras första utfärdande omfattades av statsmak- terna, ansetts kunna bringas till tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande å enskilda, men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt syfte varit för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna i fråga deras rena skogsvårdskaraktär. Kol— legium ansåge sig följaktligen kunna i allt väsentligt biträda de uttalan— den rörande dessa bestämmelsers natur, som gjorts av skogslagstiftnings- kommitténs ordförande landshövdingen Husberg i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation. Kollegium ville härtill endast foga den ytterligare erinran, att därest ifrågavarande bestämmelser varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de med stöd av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen icke torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet gent emot tredje man. _— Med den så- lunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande särlagstiftningens in- nebörd för nu nämnda i enskild ägo varande skogars vidkommande syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare följa, att den särskilda grund, varå dessa skogsvårdsbestämmelser genom sitt sammanhang med villkoren för skogarnas förvärvande från kronan — vilade, skulle

vara för den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös. Skogslag- stiftningens möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse av de enskilda skogarnas bestånd ingripa i den enskilda Skogsägarens för— foganderätt torde, oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som här— utinnan ägt rum sedan mitten av förra århundradet, alltjämt anses vara i viss grad begränsad. Ansåges för den skull lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem av effektivare slag än 1923 års skogsvårdslag —— en fråga, varom kollegium icke torde hava att yttra sig syntes all anled- ning föreligga att beträffande nämnda skogar upprätthålla en särlagstift— ning, som kunde anses, å ena sidan icke kränka någons enskilda rätt, men å andra sidan på ett verksammare sätt tillgodose den allmänna skogsvårds— synpunkten.

Om man, med bortseende från kronohemmanen, utgår ifrån den grund- satsen, att det skall vara skogsägaren, som i första hand har hand om skogsskötseln och ansvarar för denna, måste man ingå på en prövning av de intressen, som från det allmännas sida kunna föreligga med avseende å skogsskötseln inom nu ifrågavarande områden, samt undersöka, i vad mån dessa intressen vid lagstiftningen böra vinna särskilt beaktande. Därvidlag är det två frågor, som träda i förgrunden, nämligen dels frå— kan om skogens föryngring och dels frågan, huruvida från sociala syn- punkter en reglering med avseende å avverkningen av den mogna skogen bör ske. Med hänsyn till dessa båda frågors dominerande betydelse hava de var för sig behandlats under särskilda kapitel i betänkandet. Därjämte hava sakkunniga, då de ansett sig böra föreslå, att överinseendet över skogsskötseln inom ifrågavarande områden skall överflyttas från skogs— statstjänstemännen till särskilda skogsvårdsstyrelser, ansett sig böra be— handla de därmed sammanhängande frågorna under särskilt kapitel. Rö- rande de motiv de sakkunniga haft för föreslagna lagbestämmelser i nyssnämnda hänseenden, hänvisas till vad som andragits i samband med redogörelserna för de olika frågorna Vad angår sakkunnigas motiv för lagförslaget i övrigt få de sakkunniga åberopa vad därom härnedan an— föres under de olika paragraferna.

Vad beträffar den formella utformningen av lagförslaget hava sak- kunniga sökt att i största möjliga mån följa 1923 års skogsvårdslag. Även om ett sådant efterbildande icke alltid kan synas fullt lyckligt, hava sakkunniga likväl funnit övervägande skäl tala för ett dylikt för- farande. Man bör enligt sakkunnigas mening sträva efter att för landet i dess helhet uppnå en i sina principer så enhetlig skogslagstiftning som möj- ligt. Jämväl bör eftersträvas, att de olika skogslagarna överensstämma sinsemellan i så stor utsträckning som möjligt och detta icke blott i mate- riellt utan även i formellt hänseende. Det är med hänsyn härtill som sak- kunniga sökt att vid lagförslagets uppgörande följa den uppställning, efter vilken 1923 års skogsvårdslag formats.

14 —— 310079.

Tillämpninga- område,

1—3 %.

I förslaget ifrågasättes ej någon ändring beträffande förevarande lag- stiftnings tillämpningsområde. De i 1 och 2 % härutinnan upptagna be— stämmelserna överensstämma sålunda i sak med motsvarande stadganden i 1 $ av 1915 års förordning.

Enligt sistnämnda stadganden äger förordningen ej tillämpning å all- männings- och husbehovsskogar inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Detsamma gäller, ehuru det ej angivits, beträffande sådana i 1 5 av förordningen omförmälda skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur, som tillhöra stad eller upplåtits till ecklesiastika boställen. Då det ansetts lämpligt, att även nu angivna fastigheter ut- tryckligen undantagas från tillämpningen av förevarande lagstiftning, har en bestämmelse härom upptagits i förslaget.

Det torde i vissa fall förekomma, att skog, som är underkastad föreva- rande lagstiftning, ligger i samfällighet. med skog å ecklesiastikt boställe eller annan skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 angå- ende hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i 4 % av nämnda förordning. Beträffande dessa fall torde i anslutning till den grundsats, som stadgats i 2 $ 2 mom. i 1923 års skogsvårdslag, böra gälla, att den nya lagstiftningen skall äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. En bestämmelse härom har upptagits i 3 6 av förslaget.

En fråga, som, när det gällt tillämpningsområdet, vållat en viss tveksam- het hos sakkunniga, har varit, huruvida de nya lagbestämmelserna borde vinna tillämpning jämväl beträffande kronohemman och krononybyggen under "stadgad åborätt. Denna tveksamhet har hänfört sig till det förhål- landet, att lagens handhavande tänkts skola överflyttas från skogsstatens tjänstemän till särskilda skogsvårdsstyrelser. Man kan icke komma ifrån, att kronan fortfarande är formell ägare till sistnämnda fastigheter, och det kan kanske förefalla egendomligt, att då staten har ett speciellt organ för vården av sina skogar, icke detta organ får taga hand om jämväl nu ifrågavarande skogar av krononatur. Härtill kommer att ifrågakomna kronohemman icke liksom de skattehemman det nu gäller ligga samlade inom de två särskilda områdena lappmarkerna samt Särna—Idreområdet utan ligga spridda förutom i lappmarkerna inom Västerbottens och Norr- bottens läns kustland, där lappmarkslagen eljest numera icke äger gil- tighet. Det finnes ju flera möjligheter till frågans lösning. Man kan låta den nuvarande lappmarkslagen fortfarande behålla giltighet för nu ifråga- varande kronohemman eller låta förordningen den 26 januari 1894 angå- ende hushållningen med de allmänna skogarna i riket bliva tillämplig där- vidlag. I båda fallen skulle ju skogsstaten fortfarande få hand om sköt— seln av skogarna. Emellertid torde vid frågans bedömande bliva avgö— rande, huruvida dessa kronohemman under stadgad åborätt verkligen äro

att jämställa med andra kronohemman eller om icke de hellre böra jäm— ställas med skattehemman. Befolkningen själv torde närmast hava en känsla av äganderätt till hemmanen i fråga. Detta är så mycket mer för— klarligt, som innehavarna av åborätten äro berättigade att när som helst utan särskild kostnad få hemmanen skatteomförda samt därigenom för— värva äganderätt till dem. Att åborna icke i någon större utsträckning begagna sig av denna rätt torde nog delvis hava sin orsak däri att, så länge en åbo ännu icke förvärvat äganderätt till sin fastighet, han är urståndsatt att utnyttja den i kredithänscende och sålunda besitter fastigheten under åborätt med större trygghet, än vad fallet skulle vara, därest han innehade den med äganderätt. Men denna känsla av fri— villigt kvarstannande under åboskapet medför också, att åborna känna sig som verkliga ägare till fastigheten. Såsom tecken på den styrka denna känsla av äganderätt erhållit i den allmänna uppfattningen kan omnäm— nas, att i flera fall laga delning ägt rum å dylika fastigheter. Sakkun- niga hava vid övervägande av dessa olika omständigheter funnit övervä- gande skäl tala för att likställa kronohemmanen under åborätt med skatte- hemmanen samt sålunda stannat för att låta de nya lagbestämmelserna bliva gällande jämväl för kronohemmanen ifråga. Till detta beslut har jämväl bidragit den omständigheten, att sakkunniga icke ansett lämpligt, att frågan om den myndighet, som skulle handhava skötseln av skogen, bleve beroende på åbons gottfinnande, allt efter som denne funne för gott att söka skatteomföring eller icke. Den möjlighet, som med avseende å de utom lappmarkerna liggande kronohemmanen föreligger, nämligen att, i likhet med vad som år 1929 skedde med de s. k. ströhemmanen, låta dessa kronohemman komma under 1923 års skogsvårdslag, hava sakkun- niga av principiella skäl icke velat förorda.

4 i. Sakkunniga hava ansett lämpligt att i den nya lagen liksom i 1915 års lappmarkslag intaga en direkt undantagsbestämmelse för lapparnas rätt till skog.

5 6.

Denna paragraf innehåller den nya lagens bärande principer. Fastig- hetens skogsmark skall användas till skogsbörd och en jämn virkesavkast— ning skall samtidigt eftersträvas. I senare delen av paragrafen uttalas därjämte, att särskilda skogsvårdsstyrelser skola öva uppsikt över lagens efterlevnad.

Att observera är den avgränsning för lagens tillämpning, som ligger i ordet skogsmark. Det är en avgränsning dels emot mark, som användes för annat kulturändamål än skogsproduktion, och dels emot mark, som visserligen ej ligger under sådan användning men som är till skogsbruk otjänlig d. v. s. hänförlig till impediment. Vidare ligger i uttrycket

Lagens princip".

Om avverk- ningsplan.

skogsmark en fordran på att det område det gäller skall äga en viss omfattning. Till skogsmark kan sålunda ej hänföras t. ex. obetydligare, bland inägojorden insprängda trädbevuxna områden. *

I uttrycket »skogsmark skall användas till skogsbörd» hava sakkunniga velat inlägga, att skogsmarkens produktionsförmåga skall tillvaratagas på ändamålsenligt sätt. Närmare redogörelse för vad sakkunniga avsett där— med har lämnats under kapitlet >>Om allmänna riktlinjer för en reglering av avverkningarna».

Vad angår principen om en jämn virkesavkastning samt frågan om överflyttandet av lagens handhavande från skogsstaten till särskilda skogsvårdsstyrelser hava jämväl dessa spörsmål avhandlats tidigare i be- tänkandet under särskilda kapitel, varför sakkunniga hänvisa till vad därstädes andragits.

69.

Avverkningsplanen är, såsom tidigare nämnts, närmast betingad av kravet på en reglering i kvantitativt hänseende av den mogna skogens uttagande, för att på sådant sätt en viss uthållighet i skogsbruket med regelbundet återkommande avverkningar skall kunna åvägabringas å fastigheten. Planens ändamål är därför, då man vid regleringen från— räknat husbehovsavverkningen, i lagförslaget anknutet till den avverk— ning för annat ändamål än husbehov, som kan tänkas bliva verkställd å fastigheten. Det torde väl också bliva först, när sådan avverkning skall ske, som frågan om planens upprättande kommer att aktualiseras. Emel- lertid måste man fasthålla, att även om i verkligheten avverkningsplan sålunda kommer att i regel upprättas först efter ansökan av fastighets— ägaren eller åbon, planens tillkomst dock principiellt icke är _ såsom enligt nuvarande lappmarkslagen är fallet _ beroende på en dylik be- gäran, utan att myndigheten äger att jämväl utan särskild anmodan låta upprätta plan, naturligtvis så framt icke omständigheterna äro sådana. att överhuvudtaget avverkningsplan icke är erforderlig för fastigheten i fråga. Att härvidlag intagits en principiellt ändrad ståndpunkt i för— hållande till nu gällande bestämmelser är beroende därpå, att avverk— ningsplanen i det nu föreliggande förslaget, där man frångått den obliga— toriska utsyningen, fått en från det allmännas sida sett viktigare uppgift än hittills. Det bör tillika beaktas, att det skäl, som tidigare närmast åbe— ropats för att låta planens upprättande bliva beroende på fastighetsäga- rens eller åbons begäran, nämligen att planen icke i något avseende borde röna inflytande av befintliga avverkningsrättskontrakt, numera saknar egentlig betydelse, då upplåtna avverkningsrätter numera endast i säll- synta fall förekomma i annan form än såsom en försäljning av verkställd utstämpling. Någon risk för skogsägaren torde icke heller föreligga för att myndigheten i oträngt mål kommer att utan begäran upprätta av— verkningsplan, då ju enligt bestämmelserna i 21 % myndigheten själv torde

få bekosta hantlangning vid förrättningen, där avverkningsplan ej be— gärts.

Huvudregeln är, att avverkningsplan skall upprättas för varje fastig— het. Med begreppet fastighet avses därvid sådan fastighet, som blivit i kameralt hänseende avskild eller som blivit på marken utbruten, låt vara allenast genom sämjedelning.

Emellertid är det uppenbart, att det icke lämpligen går att genomföra uthålligt skogsbruk å alla fastigheter. Skogstillgången på en fastighet måste vara av en viss omfattning och av en viss beskaffenhet, för att det praktiskt och ekonomiskt skall löna sig att verkställa regelbundet åter— kommande avverkningar. Man kan ju icke tänka sig att t. ex. genomföra regelbundet återkommande avverkningar på en fastighet, där årligen fin- ge uttagas allenast ett fåtal kubikmeter. Även om saken ordnades på sådant sätt, att tio eller femton årsbelopp kunde uttagas på en gång samt man därigenom finge en avverkning av tillräcklig storlek, skulle man än— dock knappast kunna tala om att genomföra jämnt återkommande avverk— ningar å fastigheten. Fördelen för det allmänna av en dylik anordning torde också vara skäligen illusorisk, medan nackdelen för den enskilde är påtaglig. Samma förhållande, som föreligger å dessa fastigheter med ringa skogstillgång, inträder, därest visserligen skogstillgången är av till- räcklig omfattning men belägenheten är sådan, att en avverkning av den mogna skogen icke är ekonomiskt möjlig under annan förutsättning än att avverkningen sker samtidigt med avverkning å närbelägna skogar. Det finnes t. ex. enskilda skogar så belägna, att drivnings- och flottnings— kostnaderna för närvarande ställa sig så höga och inom överskådlig tid kunna beräknas så förbliva, att, därest icke utdrivningen sker samtidigt med avverkning å närbelägna kronoskogar, ett skäligt rotvärde på sko- gen icke kan erhållas. För sådant fall är ju nödvändigt, att avverknin- garna kunna smidigt anpassas efter föreliggande förhållanden, och någon periodicitet i avverkningarna med reglerade avverkningsbelopp bör icke lämpligen då förekomma. Någon risk för missbruk härvidlag torde icke heller förefinnas, då ju i varje fall skogsvårdsstyrelsens tillstånd till av- verkning erfordras och styrelsen i samband med tillstånds meddelande äger förordna om utsyning eller meddela andra nödiga föreskrifter. Man torde för övrigt kunna förutse, att de fall, då avverkningsplan av sist— nämnda orsak icke upprättas, torde bliva mera sällsynta.

Var gränsen skall dragas mellan fastighet, för vilken avverkningsplan skall upprättas, samt annan fastighet, får i varje särskilt fall avgöras av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Skulle skogsvårdsstyrelsen i något fall vägra att upprätta avverkningsplan för en fastighet, under förmenande att skogstillgången därstädes icke vore av sådan storlek, att avverknings— plan borde upprättas, äger skogsägaren att hos högre myndighet över- klaga beslutet. Han kan ju med hänsyn till en upplåten avverkningsrätt hava ett direkt intresse av att plan upprättas. Likaledes torde klagorätt

böra föreligga mot skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom bestämts, att särskild avverkningsplan skall upprättas för fastighet.

Bestämmelserna i sista punkten av paragrafen betingas därav, att man velat förhindra en fastighetsägare att genom uppdelning av fastigheten i mindre kamerala enheter söka kringgå den ransonering av det mogna skogskapitalet, som genom lagbestämmelserna åsyftas. Därvid får man naturligtvis icke bortse ifrån, att det kan föreligga verkliga skäl för att icke lägga två fastigheter under gemensam avverkningsplan. Fastig- hetsägaren kan t. ex. stå i begrepp att försälja en avstyckad fastighets— lott. Att det då vore olämpligt att lägga denna under gemensam av- verkningsplan med annan fastighet, är uppenbart, och något sådant bör naturligtvis icke ske. Såsom ovan nämnts, äger fastighetsägaren klago- rätt mot skogsvårdsstyrelsens beslut i dessa fall. '

När en eller flera mindre fastigheter ligga under gemensam avverk- ningsplan med en större fastighet, kan det inträffa, att vid en avverk- ning man kan uttaga en mindre fastighets hela mogna skogskapital. Huruvida så kan ske, beror uteslutande på storleksförhållandet mellan skogstillgången på den mindre fastigheten, å ena, samt det enligt avverk— ningsplanen fastställda avverkningsbeloppet, å andra sidan. Detta för- hållande med avseende på gemensam avverkningsplan bör uppmärksam- mas med hänsyn därtill, att förhållandet är annorlunda, när det gäller sådan gemensam avverkning, som avses i 9 %. Såsom framgår av be- stämmelserna i 11 9, får i sistnämnda fall, även om skogstillgången på en fastighet är aldrig så liten i förhållande till skogstillgången å det ge- mensamma brukningskomplexet, avverkningen å den mindre fastigheten icke bedrivas på sådant sätt, att under avverkningsplanens giltighetstid uttages mer, än vad som enligt planen får uttagas under sagda tid.

Under sakkunnigas överläggningar har det framkastats, att man borde begränsa avverkningen i nu omnämnda fall (gemensam avverkningsplan) åtminstone därhän, att å varje fastighet kravet på framtida tillgång å lämpligt husbehovsvirke skulle bliva tillgodosett. Ett uppnående av detta syfte förutsätter emellertid, att på varje fastighet beräknas såväl dennas som den eller de övrigas husbehov. En dylik reglering med dubbelräk— ning av husbehovet kan likväl icke vara lämplig. Med hänsyn härtill och då en överdriven avverkning icke torde vara att befara annat än i särskilda undantagsfall, hava sakkunniga ansett den ifrågasatta begräns- ningen icke böra ifrågakomma.

7 6.

Enligt den nu gällande lappmarkslagen kan fastighetsägaren eller åbon själv ombesörja avverkningsplans upprättande genom sakkunnig person. Lagförslaget innebär en skärpning av dessa bestämmelser såtillvida, att den, som skall upprätta avverkningsplan, alltid måste hava erhållit skogs- vårdsstyrelsens förordnande därtill. Denna skärpning betingas därav, att

enligt gällande lag all avverkning för annat ändamål än husbehov får ske allenast efter utsyning, under det att enligt nu föreliggande lagför— slag det skall i avverkningsplan bestämmas, å vilka områden avverkning må ske fritt och å vilka avverkning icke må ske annorledes än efter ut— syning. Denna prövning kan ju icke gärna ske på annat sätt än genom undersökning å marken och, därest icke en förnyad granskning å mar- ken regelmässigt skall behöva äga rum, måste förrättningsmannen alltid vara en person, som har skogsvårdsstyrelsens förtroende. Det är sålunda av rent praktiska skäl och för att undvika onödig omgång, som sakkun- niga föreslagit skärpningen ifråga. » Sakkunniga hava förutsatt, att avverkningsplanerna komma att upp- göras i samråd med fastighetsägaren eller åbon. Dels äga ju dessa i allmänhet en ingående kännedom om skogen och kunna därför vara för— rättningsmannen till ett direkt stöd vid planens uppgörande, dels måste det för fastighetsägaren eller åbon vara instruktivt att taga del av för- rättningsmannens synpunkter på skogsskötseln i det förevarande fallet. Någon direkt föreskrift om samarbete har icke lämnats i själva lagen, men dels förutsättes ju, att fastighetsägaren eller åbon skall ombesörja hantlangning vid förrättningen och sålunda åtminstone alltid hava kän— nedom om, när densamma äger rum, och dels torde i de närmare bestäm— melserna om planernas upprättande, som av Konungen komma att med- delas, föreskrifter intagas rörande förrättningsmans skyldigheter i så- dant avseende.

Uppgjort förslag till avverkningsplan skall granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Det har därvid ansetts vara av vikt, att sty- relsen får del av Skogsägarens eller åbons synpunkter med avseende å avverkningsplanen. Fastighetsägaren eller åbon skall därför beredas till- fälle att tillkännagiva sin mening. Detta torde nog i allmänhet komma att ske så, att förrättningsmannen giver fastighetsägaren eller åbon till- fälle att på förslaget teckna godkännande av detsamma. Finnes emeller- tid ej godkännande i en eller annan form, torde vederbörande bliva före- lagd att yttra sig i ärendet inom viss tid, vid äventyr att detsamma eljest ändock avgöres.

Är fastighetsägaren eller åbon missnöjd med den fastställda avverk- ningsplanen, skall han äga att i vederbörlig ordning anföra besvär hos högre myndighet.

8—12 åå.

. Avverkningsplan skall fastställas att gälla viss tid. Sakkunniga hava därvid gått in för att det skall bestämmas ett visst antal avverknings- perioder, under vilka planen skall äga giltighet. Fastställandet av dylika avverkningsperioder betingas av att sakkunniga tänkt sig, att skogsäga- ren i allmänhet skall tillerkännas rätt att fritt disponera det avverknings- belopp, som belöper på avverkningsperioden. Varje period bör enligt

förslaget i regel omfatta fem avverkningsår och sakkunniga hava tänkt. sig, att avverkningsplanernas giltighetstid i allmänhet skulle bliva tjugo år. Sakkunniga hava emellertid icke velat direkt fastslå en bestämd tidrymd härvidlag, då det i vissa fall kan vara av behovet påkallat, att en jämkning kan ske av den tidslängd, som eljest i allmänhet bör gälla.. Särskilt kan detta bliva förhållandet, när det blir fråga om att i avverk— ningshänseende behandla flera fastigheter såsom en brukningsenhet. Av— verkningsplanerna för de olika fastigheterna kunna ju därvid hava blivit fastställda olika är och det kan då vara av intresse att få planerna så lagda, att deras giltighetstider utlöpa samtidigt.

När det gäller avverkningsfrågor, hava de sakkunniga ansett det vara mindre lämpligt, att en indelning sker efter kalenderår och därför före— slagit, att man därvid skall följa tiden för avverkningarna sådana dessa förekomma i det praktiska livet. Visserligen hava huggningarna numera delvis förlorat sin karaktär av vintersäsongarbete, men i stort sett kan man draga upp en bestämd gräns, där vinteravverkningarna sluta samt flottningarna och sommarhuggningarna börja. Detta inträffar i regel omkring den 1 maj och man kan därför lämpligen taga denna tidpunkt som gräns mellan de olika avverkningsåren. Ett avverkningsår skulle således komma att löpa från den 1 maj till den 30 april påföljande år. Vad nu särskilt angår avverkningsperioderna hava sakkunniga tänkt sig, att en dylik period skall fastställas att löpa från den 1 maj ett visst år samt gälla visst antal avverkningsår framåt.

Såsom framgår av vad tidigare sagts, är det från två synpunkter, som det allmänna bör ingripa i fråga om skötseln av de enskilda skogarna inom nu ifrågavarande områden. Å ena sidan skall tillses, att skogs- marken verkligen kommer till användning för skogsbörd, så att skogs- markens produktionsförmåga i skälig mån tillgodogöres, och å andra si- dan skall för tillgodoseende av vissa sociala synpunkter eftersträvas en jämn virkesavkastning från de skilda fastigheterna

Granskar man de synpunkter, som lagts till grund för 1923 års skogs— vårdslag, finner man, att endast den förra av ovan omnämnda båda syn- punkter därvidlag kommit till mer allvarligt beaktande. Det allmän- nas ingripande har därför enligt sistnämnda lag inskränkts till en kon- troll i kvalitativt hänseende dels av avverkningen av sådan skog, som ännu icke nått den utveckling, att den ansetts böra bliva föremål för för- yngringshuggning, och dels av återväxtens betryggande vid avverkningar av föryngringskaraktär. I den mån det nu gällt att i föreliggande för— slag tillgodose samma synpunkt, som anlagts i 1923 års lag, eller att utöva kontroll över att skogsmarken användes till skogsbörd, hava de sakkunniga följt de i sistsagda lag angivna riktlinjerna. Vad därefter angår den nu tillkomna synpunkten eller således att åstadkomma en

jämn virkesavkastning från fastigheterna, hava de sakkunniga sett sig nödsakade att för detta ändamåls vinnande tillgripa en reglering i kvan— titativt hänseende av föryngringsavverkningarna. Det är alltså i tre olika avseenden det allmänna, enligt vad sakkunniga förmena, bör utöva kontroll över avverkningarna inom nu ifrågavarande områden. Dels skall tillses, att avverkningen av det avverkningsmogna skogskapitalet sker på sådant sätt, att kravet på viss uthållighet i skogs- bruket tillgodoses, dels måste man förhindra, att den icke avverknings- mogna skogen blir utsatt för skövling, och slutligen måste skogens för— yngring betryggas. I likhet med vad som skett i 1923 års skogsvårdslag, hava de sakkun— Mogen och niga i det föreliggande lagförslaget måst göra en uppdelning av skogen ”kik???” med hänsyn till, huruvida den nått den utveckling, att den lämpligen kan ' bliva föremål för föryngringshuggning, eller icke. Sakkunniga hava därvid dragit upp en gräns mellan mogen och icke mogen skog. Denna uppdelning sammanfaller formellt icke med den uppdelning i äldre och yngre skog, som skett i 1923 års skogsvårdslag, men i praktiken torde nog sistsagda uppdelning mellan äldre och yngre skog i allmänhet hava till- lämpats på ett sätt, som nära överensstämmer med den av sakkunniga nu gjorda uppdelningen i mogen och icke mogen skog. Såsom tidigare i betänkandet framhållits, har domänstyrelsen under senare år vid sina skogsindelningar använt sig av en uppdelning av skogen i tre klasser, nämligen 1-skog, 2-skog och 3—skog. (Man använder även beteckningarna A-skog, B—skog och C-skog). Såsom på sidan 53 an— givits har domänstyrelsen lämnat följande definition på de olika klas- serna: 1-skog »utveeklingsbar, ung och medelålders skog av i regel lägre ålder än 3/4 av omloppstiden»; 2-skog >>äldre ekonomiskt mera avverkningsmogen men i huvudsak frisk skog»; 3—skog »sådan starkt övermogen och skadad skog, som passerat den från teknisk och biologisk synpunkt lämpligaste avverkningstidpunk— ten, varigenom den vid fortsatt kvarstående t. o. m. kan beräknas avtaga i användbarhet. Denna sista kategori hör sålunda ej hem- ma i ett välskött skogsbruk men kan tillsvidare spela stor roll i speciellt urskogsområden».

Samma uppdelning av skogen i tre klasser har kommit till användning vid riksskogstaxeringens arbete. Vid det föreliggande lagförslagets upp- görande har det gällt att få skogen uppdelad i två grupper, nämligen å ena sidan sådan skog, sem icke bör bliva föremål för annan avverkning än en för utvecklingen ändamålsenlig föravverkning, och å andra sidan sådan skog, som kan och eventuellt bör föryngringshuggas. Sakkunniga hava därvid ansett, att, i likhet med vad som för närvarande i allmänhet tillämpas i praktiken, någon föryngringshuggning i regel icke bör före-

komma annorstädes än i 2-skog och 3-skog. Gränsen mellan de båda grupperna har i anslutning till denna uppfattning förlagts på sådant sätt, att den sammanfaller med gränsen mellan 1-skog och 2-skog.

Jämför man nu denna uppdelning med uppdelningen mellan äldre och yngre skog enligt 1923 års lag, finner man, att begreppet »yngre skog» måste anses hava en mindre omfattning än begreppet »icke mogen skog». Enligt de uttalanden, som gjordes i samband med behandlingen av 1923 års skogsvårdslag, ingår den medelålders skogen endast till en del i be- greppet »yngre skog», under det att sakkunniga nu avse, att den medel- ålders skogen i sin helhet skall komma att falla in under begreppet »icke mogen skog».

Vad angår begreppen ungskog och medelålders skog å ena samt gam— mal skog å andra sidan, vilka begrepp ligga till grund för den av sak- kunniga använda klassindelningen i mogen och icke mogen skog, torde det nog för skogsägarna i stort sett stå tämligen klart, vad som inbegri— pes i det ena eller andra slaget av skog. I allmänhet ger nämligen trä— dens yttre habitus god vägledning för bedömandet i första hand. Några oöverkomliga svårigheter torde i regel icke föreligga vid bedömandet av i detta hänseende uppkommande frågor, utan lärer det nog i praktiken i regel komma att vara tämligen tydligt, huruvida enskilda träd äro att räkna till mogen skog eller icke, eller huruvida ett bestånd är sådant, att en föryngringshuggning är tillåten eller icke. Det bör emellertid framhållas, att begreppen mogen och icke mogen skog icke äro fixerade till vissa för olika orter gemensamma åldersklasser utan relativa med hänsyn till ståndortsförhållandena. I tveksamma fall finner skogsäga— ren i den beståndsbeskrivning, som åtföljer avverkningsplanen, stöd för detta bedömande. Till grund för myndighetens bedömande torde kunna läggas såsom en i praktiken användbar regel att, då det gäller enstaka träd, som i utvecklingsgrad eller ålder skilja sig från omgivande be- stånd, till mogen skog räkna sådana träd, vilkas tillväxtprocent nedgått så långt, att det icke längre är påtagligt fördelaktigt att låta desamma kvarstå på växtplatsen. När det åter gäller ett mer homogent bestånd (grupp), får man tänka sig mognadsgränsen uppnådd, där det icke längre kan anses förmånligt att hålla kvar detsamma med den täthet, att en yngre eller ny generation hindras att övertaga uppgiften att bilda det bestånd, som i huvudsak för sig använder markens produktionsförmåga. En föryngringshuggning bör med andra ord icke få ske, så länge bestån— det är av sådan beskaffenhet med hänsyn till slutenhet, kronbildning, kvalitet etc., att det redan visar eller efter en föravverkning — alltså en avverkning, som icke avser att i första rummet gynna föryngringen —— kan förväntas visa en tillfredsställande utveckling.

Även om man för avgörande av frågan om det rätta avverkningssättet måste taga i betraktande beståndets beskaffenhet i stort sett, blir man såväl vid taxeringstillfället som vid avverkningen jämväl nödgad att

individuellt för varje träd avgöra om detta skall hänföras till mogen skog eller icke. Det är nämligen påtagligt, att regleringen i kvantitativt hänseende av avverkningen av den mogna skogen framtvingar ett dylikt individuellt bedömande. Varje träd kommer sålunda att klassificeras med hänsyn till sin utveckling, å ena sidan träd, som skola räknas till icke mogen skog, och å andra sidan träd, som falla under begreppet mogen skog. Till icke mogen skog böra därvid hänföras träd, som .ännu icke nått den utveckling, att de kunna anses mogna, även om de på grund av sin'ställning i beståndet eller på grund av skador anses böra uttagas. Det fel, som därmed teoretiskt sett kan komma att vidlåda avverknings— beräkningen, då även hårt skadade yngre träd komma att inräknas i den »utvecklingsbara» delen av förrådet, ehuru de icke äro så att säga fram- tidsträd, får anses vara av oväsentlig betydelse. I regel äro nämligen dessa träd de, som först böra'falla vid en ändamålsenlig föravverkning. Vad sedan beträffar sådana träd, som skola räknas till mogen skog, böra dessa ytterligare klassificeras med hänsyn till den ordning, vari de, allt efter individuell beskaffenhet, böra komma till avverkning.

Såsom ovan nämnts skall avverkningen av den mogna skogen (s. k. huvudavverkning), när det gäller nu ifrågavarande skogar inom lapp- markerna m. fl. områden, enligt sakkunnigas mening vara reglerad så— väl i kvalitativt som kvantitativt hänseende. Den kvalitativa reglerin— gen betingas av att skogens föryngring alltid i största möjliga mån skall vara tryggad, och den kvantitativa av strävan att få en jämn virkesav- kastning från de olika fastigheterna.

Vad då först angår den kvalitativa regleringen, hava de sakkunniga i likhet med 1923 års skogsvårdslag i detta hänseende föreslagit en bestäm- melse om att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att återväxten därigenom äventyras. Ett sådant äventyrande av återväxten kan emeller— tid förekomma, endast när det gäller skogsmark, där särskilda svårigheter förefinnas i fråga om föryngringen. Så snart det är frågan om område, där man regelmässigt genom sådd eller plantering kan åstadkomma nöjaktig föryngring, bortfaller från det allmännas sida kravet på reglering av avverkningarna i kvalitativt hänseende. Visserligen kunna ju avverknin- garna företagas mer eller mindre rationellt med hänsyn till återväxten, men då skogsägaren i allmänhet skall vara ansvarig för att nöjaktig åter- växt därstädes åstadkommes, blir detta mer en ekonomisk fråga för ho- nom. Det allmänna har däremot ingen anledning att därvid uppträda som förmyndare för skogsägaren. Den uti nu ifrågavarande hänseende föreslagna bestämmelsen, att avverkning skall ske på sådant sätt, att skogens återväxt icke därigenom äventyras, innebär därför, att å mark, där på grund av vissa naturförhållanden, varom närmare säges i kapit- let om föryngringen, kan antagas vara praktiskt taget omöjligt eller

Kvalitativ reglering av hm) udawerk-

ningarna.

mera ovisst, att föryngring av nöjaktig omfattning och beskaffenhet inom skälig tid medelst kultur kan åstadkommas, möjligheterna till en natur- lig föryngring skola i största möjliga utsträckning tillvaratagas.

sw; _

I föreliggande lagförslag har icke, såsom skett i 1923 års lag, i samband * med nu ifrågavarande bestämmelse om att avverkning icke får ske på sådant sätt, att återväxten äventyras, upptagits någon föreskrift rörande markens behandling vid eller efter avverkningen med hänsyn till åter- växten. Sakkunniga hava nämligen ansett dylik bestämmelse överflödig, då frågan om markens behandling regleras genom de i lagförslaget upp- tagna bestämmelserna om Skogsägarens skyldighet att vidtaga åtgärder för åstadkommande av nöjaktig återväxt.

Att i varje fall avgöra, huru en avverkning skall utföras, för att möjlig— heterna till en naturlig föryngring i största möjliga utsträckning skola bliva tillvaratagna, kan erbjuda stora svårigheter samt fordrar särskild sakkunskap. Därtill kommer, att, när det gäller de i biologiskt hänseende mer svårbehandlade marker, som lappmarkerna samt Särna och Idre socknar innesluta, det kan vara av en för lång tid framåt ödesdiger ver- kan, om vid avverkning ett misstag blir begånget. Sakkunniga hava där— för ansett det vara ofrånkomligt att låta skogsvårdsstyrelsens sakkunskap omhänderhava huvudavverkningarna å sådana marker, där i stort sett särskilda svårigheter föreligga med avseende å föryngringen.

Med denna utgångspunkt måste, där man icke vill binda all huvudav- verkning vid t. ex. ett utsyningstvång, en uppdelning av skogsmarken, i likhet med vad som skett i 1923 års lag, företagas med hänsyn till för— yngringsförhållandena. Denna uppdelning borde naturligtvis rätteligen ske med vederbörlig hänsyn till direktiv på rent vetenskapliga grunder. Emellertid hava, såsom i annat sammanhang omnämnts, vetenskapsmän- nen förklarat sig för närvarande icke vara beredda att fatta ståndpunkt till frågan. Sakkunniga hava därför sett sig nödsakade att lägga i veder— börande skogsvårdsstyrelses hand att temporärt bestämma, huruvida å visst område huvudavverkningen skall vara underkastad en strängare kontroll eller icke. Detta avgörande skall enligt förslaget träffas i sam- band med avverkningsplanens fastställande. Det framlagda förslaget in— nehåller därför bestämmelse, att i avverkningsplan skola angivas de trak- ter, där skogsvårdsstyrelsen finner huvudavverkning icke böra tillåtas utan föregående utsyning. Vid bestämmandet skall hänsyn tagas till de olika skogsområdenas huvudsakliga beskaffenhet och i de fall, där i nu förevarande hänseende en uppdelning av skogsområde bör äga rum, skall största möjliga hänsyn tagas till möjligheten att följa naturliga avgräns— ningar. De områden, vilka skola vara underkastade en strängare kontroll, skola särskilt angivas på den i samband med planen upprättade kartan,- och i den mån icke naturliga avgränsningar förefinnas, skola gränserna utmärkas å marken genom märkning av träd eller dylikt. Vid den prövning, som skogsvårdsstyrelsen uti nu ifrågakomna hän-

* seende skall företaga, får hänsyn icke tagas till annat än föryngrings— i synpunkter. Skogsvårdsstyrelsen får t. ex. härvidlag icke beträffande ! en skogstrakt åberopa beståndets sammansättning och därigenom vållade

svårigheter att verkställa en verkligt ändamålsenlig föryngringshugg— ning såsom skäl för en föreskrift, att myndighetens utsyning skall vara erforderlig vid huvudavverkning därstädes.

Rörande de synpunkter på föryngringsproblemet, som vid en dylik prövning böra anläggas, har redogörelse lämnats tidigare i betänkandet i samband med föryngringsfrågans behandling. Här må blott i korthet tilläggas något om skyddsskogar. I olikhet med den tankegång, som låg till grund för domänfullmäktiges förslag är 1925, föreslå de sakkunniga icke ett avsättande förutom av svårföryngrad mark jämväl av skydds- skogar. Visserligen ligger i begreppet skyddsskog något annat och mera än i begreppet svårföryngrad mark. Ett område, som lämpligen karakteriseras som skyddsskog, kräver särskild vård ej blott med hän- syn till dess eget behov därav utan även på grund därav, att områdets skogsvegetation anses utgöra ett visst skydd mot fjällgränsens nedgå: ende och fjällskogstypens utbredning. Men å andra sidan torde det vara ostridigt, att de bestämmelser de sakkunniga föreslagit beträffan- de den särskilda vården av de svårföryngrade markerna, nämligen i första hand utsyning och dessutom viss reproduktionsskyldighet, måste i förening med den för alla skogar föreslagna regleringen av avverknings- beloppen göra särskilda föreskrifter angående skyddsskogar överflödiga.

Emot denna mer provisoriska anordning för en uppdelning av skogs— marken med hänsyn till föryngringssvårigheterna har framförts bland an— nat den anmärkningen, att man rent principiellt icke borde företaga nå- gon dylik uppdelning, förrän klara och bestämda linjer för särskiljandet kunde uppdragas, men att detta icke kunde ske för närvarande, då veten- skapsmännen ännu icke fattat slutgiltig ståndpunkt i frågan. Så länge man icke hade dylika klara linjer, skulle uppdelningen bliva i huvudsak beroende på det subjektiva omdömet hos olika förrättningsmän. Tillämp- ningen skulle lämna ojämna resultat och föranleda misstro från allmän— hetens sida.

Frånsett den omständigheten, att, såsom i kapitlet om föryngringen framhållits, en säkrare kunskap om den naturliga föryngringens betin- gelser under senare tid vunnits, kunde den framställda anmärkningen likväl sägas hava ett visst fog för sig, om nämligen det gällde att defini— tivt för framtiden fastslå en skogsmarks natur. Men detta är ju icke meningen. Här gäller det att för en kortare tid, motsvarande planens giltighetstid, uppdraga riktlinjerna för det allmännas kontrollerande verksamhet i fråga om återväxtens betryggande. Hur man än anordnar denna kontroll, kommer man ju aldrig ifrån, att det allmännas organ måste, förr eller senare, fatta ståndpunkt till frågan om föryngringsmöj- ligheterna i de skilda skogsbestånden. Bibehåller man t. ex. utsynings-

Kvantitativ reglering av huvudavverk- ningarna.

tvånget, måste ju förrättningsmannen vid utsyningsförrättningen ingå i' prövning av denna fråga och verkställa utsyningen med hänsyn till det resultat han kommit till vid frågans prövning. Å de områden, som lyda under 1923 års lag, har frågan lösts på det sätt, att Kungl. Maj :t efter särskilda sakkunnigas hörande för framtiden fastslagit de olika skogs- markernas beskaffenhet uti ifrågavarande hänseende. Därigenom har man vunnit det eftersträvade målet av enhetlighet. Nu kan ju detta icke för närvarande ske beträffande lappmarkerna med hänsyn till att grun- derna för ett sådant särskiljande ej kunna sägas föreligga klara. Men 5 det blir då frågan om att göra bästa möjliga av föreliggande förhållan— den och söka få fram en enhetlighet så långt sig göra låter. Det måste väl då under förefintliga omständigheter vara en vinst, om redan i sam- band med uppgörandet och fastställandet av avverkningsplanerna, vilka kommalatt åtminstone inom varje landstingsområde bliva enhetligt be- handlade, det fastslås, huruvida å de olika skogsområdena större eller mindre svårigheter föreligga för att erhålla föryngring. Nog måste på

detta sätt enhetligheten bliva bättre tillgodosedd, än om enbart de olika

förrättningsmännen först vid utsyningarna skola pröva föryngringsför— hållandena.

Såsom framgår av vad ovan sagts, kommer bestämmelsen om skyldig- het att tillvarataga möjligheterna till en naturlig föryngring att huvud— sakligen vara av betydelse för myndigheten, som ju i regel kommer att vara den, som omhänderhar avverkningarna, när särskilda föryngrings— svårigheter föreligga. Det enda fall, där skogsägaren blir nödsakad att särskilt taga hänsyn till bestämmelsen ifråga, är vid avverkning å såda— na mindre skogstrakter där föryngringssvårigheter föreligga, men där med hänsyn till traktens ringa storlek icke i avverkningsplanen lämnats föreskrift om att utsyning skall ske. På samma sätt har 1923 års lag låtit skogsägaren övertaga ansvaret för avverkningen å dylika mindre om— råden, enär den därmed förenade risken ansetts relativt obetydlig.

Regleringen av huvudavverkningarna i kvantitativt hänseende föranle- des såsom tidigare nämnts därav, att man vill genomföra en sådan be— handling av den mogna barrskogen, att en jämn virkesavkastning skall kunna i största möjliga utsträckning erhållas från de särskilda fastig- heterna. När det talas om behovet av kvantitativ reglering av avverk— ningarna, gäller detta den mogna skogen å skogsproduktiv mark. Något dylikt intresse förefinnes ju icke beträffande den relativt obetydliga före- komsten av träd på sådana marker, som enligt den gängse skogliga ter- minologin hänföras till impediment. Ehuru lagen såsom även i ._5* 't angivits principiellt avser endast skogsmark, måste likväl ur kontroll— synpunkt även de mogna träd, som finnas på impediment, i allmänhet in— gå i den kvantitativa regleringen av den mogna skogen. Då nämligen

avverkning uttages utan föregående stämpling, skulle eljest uppstå svå- righeter att skilja på virke från mogen skog å skogsmark och å impedi- ment. Emellertid kan, såsom tidigare anmärkts i samband med redo- görelsen för bestämmelserna i 6 &, man av praktiska skäl icke genomföra en jämn virkesavkastning beträffande alla fastigheter, utan en del fas- tigheter måste lämnas utanför regleringen. I den mån emellertid regle- ringen skall genomföras, skola huvudavverkningarna ske i enlighet med upprättad avverkningsplan. Den kvantitativa regleringen av avverk— ningarna kommer alltså att från det allmännas sida i första hand ske därigenom, att i avverkningsplanen fastställes den virkeskvantitet, som under viss tid må utöver husbehovet uttagas å fastigheten genom hu- vudavverkning, det 5. k. avverkningsbeloppet. Tidigare i betänkandet har å sid. 80 och följande lämnats redogörelse för de allmänna principer, som borde komma till tillämpning vid regleringen av avverkningarna, och det är dessa principer, som skola praktiskt omsättas vid bestämman— det av avverkningsbeloppen. Såsom förut framhållits, är det två synpunk- ter, som därvidlag särskilt skola komma i beaktande, nämligen dels utnytt- jandet av markens produktionsförmåga, som i detta sammanhang kan kallas skogsvårdskravet, och dels den eftersträvade jämnheten i virkesav- kastningen. Med hänsyn till den sammansättning Virkesförrådet i all- mänhet har å nu ifrågavarande skogar, komma dessa båda principer i ett visst motsatsförhållande till varandra. Sådana förhållanden, som föran- leda ett alltför svagt utnyttjande av markens produktionsförmåga, så— som riklig förekomst av 3-skog och dåligt växande 2-skog, komma att verka höjande på avverkningsbeloppen, medan strävan till jämnhet i vir- kesavkastningen i allmänhet kommer att verka sänkande på desamma. Liksom hittills vid tillämpningen av 1915 års förordning kommer sålunda även i fortsättningen åtminstone en tid framåt att i regel bestå ett mot- satsförhållande mellan skogsvårdskravet samt kravet på jämnhet i av- kastningen. Intressekonflikter komma därför att uppstå, för vilka ingen lösning torde vara möjlig med mindre det ena eller andra kravet får mer eller mindre träda tillbaka. Missnöjet från skogsägarnas sida med de bestämmelser, som tillämpats på grundval av 1915 års lappmarkslag, har utan tvivel till väsentlig del berott därpå, att vid dylika intressekon- fliktcr hänsynen till jämnheten blivit utslagsgivande. Ett sådant hän— synstagande har emellertid betingats av den avfattning lagbestämmelser- na fått i sistsagda förordning. Bestämmelserna i 8 & av de sakkunnigas. lagförslag giva nu uttryck åt de sakkunnigas mening, att hänsynen till den jämna avkastningen skall vika, där skogsvårdens krav uppenbarli- gen så fordra.

När det gäller att tillgodose skogsvårdens krav, blir frågan närmast koncentrerad på spörsmålet rörande den ålder eller utvecklingsgrad, vid vilken bestånden med hänsyn till föreliggande biologiska och ekonomiska förutsättningar (föryngringsförhållanden, tillväxtmöjlighet, virkespriser,

räntefot o. s. v.) lämpligast böra föryngringshuggas. Kalkyler härom —- kunna uppgöras, men någon absolut visshet om denna tidpunkt torde icke :* därmed kunna vinnas, då de förutsättningar, på vilka kalkylerna komma ' att grundas, delvis ännu äro otillräckligt kända, delvis alltid torde kom- i ma att förbli diskutabla. Den gräns det här är fråga om är emellertid " densamma som mellan mogen och icke mogen skog, vars bestämmande, , som ovan sagts, i allmänhet icke i praktiken möter större svårigheter. Betydelsen av att nyssnämnda teoretiska kalkyler göras ligger däri, att de giva ett fast underlag för det bedömande, som sker ute i skogen.

Emellertid finnes det omständigheter, som göra, att en skogsägare kan fina med sin fördel förenligt att dröja med föryngringsavverkningen av den mogna skogen utöver nyssnämnda gräns. Även från det allmännas sida kan det föreligga intressen, som tala för att skogen i viss mån spa- ras. Det finnes dock härvidlag en gräns för sparandet, där detta i allmänhet icke längre kan anses försvarligt, nämligen då hänsyn till skogsvården uppenbarligen kräver, att beståndet avverkas för att giva plats för en ny generation. Vid denna gräns står man, exempelvis då 1 virkeskvaliteten i beståndet avsevärt försämras eller då beståndets pro- duktion i förhållande till markens produktionsförmåga är oskäligt låg, eller då icke mogen skog, ägnad att ersätta det gamla beståndet, tager skada på grund av dettas kvarstående.

Man finner sålunda två tidpunkter, en, då beståndet kan lämpligen av- verkas för föryngring, och en, då beståndet måste avverkas. Det är uppen- bart, att det allmänna icke bör för vinnande av jämnhet i virkesavkast- ningen tvinga en skogsägare att spara skogen utöver den övre av dessa båda gränser. Tvärtom måste från det allmännas sida förutsättas, att be- stånden komma att avverkas, innan denna gräns överskridits. Detta är något, som en god skogsvård ovillkorligen kräver. Med utgångspunkt från ovannämnda båda tidpunkter kan man därför för lösandet av de konflik- ter, som kunna uppkomma mellan skogsvårdskravet samt kravet på jämn— het i virkesavkastningen, fastslå såsom princip, att skogsvårdskravet ovillkorligen innebär, att skog, som uppnått denna övre gräns, icke längre sparas, samt att för åstadkommande av största möjliga jämnhet i virkes- avkastningen allenast må användas marginalen mellan nämnda båda tid- punkter, nämligen då ur skogsvårdssynpunkt sett bestånden sannolikt lämpligast böra avverkas för föryngring och då desamma måste avverkas.

För att kunna ingå på en beräkning, i vad mån en hushållning med någorlunda jämn virkesavkastning under närmaste och därpå följande indelningsperioder (= de olika avverkningsplanernas giltighetstider) skall kunna upprätthållas, måste i första hand en undersökning göras rörande den icke mogna skogens kubikmassa, dess ungefärliga fördelning på ål- dersklasser samt tillväxtmöjligheter. Med ledning av dessa uppgifter beräknas därefter den tid, som kan förflyta —- här nedan kallad över- gångstiden _— innan den befintliga och efter föryngring uppkommande

icke mogna skogen lämnar en någorlunda jämn och i förhållande till markens produktionsförmåga nöjaktig avkastning.

Därefter måste ett- överslag göras rörande den kvantitet mogen skog, som kan beräknas finnas å fastigheten under denna s.k. övergångstid. Man har därvid att räkna med dels det befintliga mogna Virkesförrådet med dess beräknade tillväxt, dels ock det virkesförråd, som vid olika tid— punkter under övergångstiden från klassen icke mogen skog växer in i klassen mogen skog. Det virkesförråd mogen skog, som sålunda beräk- nas finnas å fastigheten under övergångstiden, kan såsom ett första led i beräkningen tänkas jämnt fördelat på de olika indelningsperioderna un- der övergångstiden. Den uppdelning, som en dylik enkel division giver, torde emellertid i de flesta fall, särskilt då övergångstiden kan beräknas bliva lång, icke kunna vidhållas, utan jämkningar måste ske med hänsyn till skogsvårdskravet. Såsom nyss framhållits, fordrar en god skogsvård, att bestånden avverkas för föryngring, innan de överskrida den nyss nämn— da övre gränsen. Det virkesbelopp, som må under varje indelningsperiod uttagas av mogen skog, måste sålunda bestämmas till minst ett så stort belopp, att all skog, som uppnått eller under indelningsperioden kan upp- nå denna övre gräns, verkligen kan bliva uttagen under perioden. Här— igenom fixeras faktiskt ett- visst minimum för perioden, vilket icke får understigas. Följden härav blir, att nyssnämnda jämna, enligt matema— tiska regler gjorda fördelning av Virkesförrådet på de olika indelnings- perioderna måste jämkas med hänsyn till det på nyssnämnda sätt för pe- rioden fixerade minimibeloppet, i den mån detta nämligen är högre. Därest så skulle inträffa, att minimibeloppet för en senare indelnings- period skulle komma att beräknas bliva högre än minimibeloppet för en tidigare period, bör, så framt de båda minimibeloppen äro så höga, att den matematiska kvoten icke överstiger dem, jämväl en jämkning om möjligt äga rum för att vinna ökad jämnhet emellan avverkningsbelop— pen.

Inom första indelningsperioden fördelas det sålunda bestämda beloppet på avverkningsperioder i huvudsak enligt samma grunder, som angivits för fördelningen mellan indelningsperioder. En konsekvens härav blir, att till avverkning under första avverkningsperioden (: 5 första avverk- ningsåren) såsom ett minimum anslås ett belopp motsvarande den del av förrådet, som redan uppnått eller tilläventyrs passerat övre gränsen. Bestånd av så beskaffad skog skola vid taxeringen avskiljas och kunna återfinnas på den karta, som de sakkunniga förutsatt böra liksom hittills upprättas i sammanhang med skogens undersökning. Detta bör bliva en erinran för skogsägaren, att denna skog bör i första hand komma till avverkning. Vid detta avskiljande måste emellertid självfallet tanken på beståndens behandling bliva avgörande. Därför bör icke i den kvantitet skog, som snarast möjligt torde avverkas, inräknas träd, vilka visserligen med hänsyn till sin beskaffenhet böra hänföras dit men som stå enstaka eller förekomma i blandning med annan bättre (2—)skog på sådant sätt,

Ändring i av- verknings- plan.

att deras uttagande skulle som konsekvens medföra, att beståndet i sin helhet måste avverkas, ehuru det såsom sådant icke vore i behov av att utan dröjsmål avverkas. Ett borttagande av dylika träd skulle nämligen vara olämpligt i första fallet av drivningstekniska skäl, i senare fallet ur skogsvårdssynpunkt, då t. ex. torkning i vissa beståndstyper gärna in— träffar efter det slutenheten till viss grad rubbats.

Sakkunniga vilja slutligen framhålla, att vid uppgörandet av avverk— ningsberäkningarna förrättningsmannen ovillkorligen måste, för att kom- ma till ett gott resultat, göra grundliga förberedande undersökningar. Han skall därvid iakttaga bland annat följande. Virkesförrådets storlek ] uppskattas på sedvanligt sätt och tillväxtundersökningar göras, i den mån icke användbart material för tillväxtens beräknande förefinnes. Den icke-mogna skogen uppdelas på åldersklasser. Den mogna skogen bör, för såvitt icke en uppdelning på åldersklasser kan anses giva en klarare bild av dess tillstånd och sammansättning, uppdelas på mogenhetsklas- ser, varvid ett schema i huvudsaklig överensstämmelse med det för när— varande använda (uppdelning på 2- och 3-skog) efter eventuell" komplette- ring lämpligen torde kunna tillämpas. Beträffande de olika bestånden innehållande mogen skog böra i nödig utsträckning anteckningar göras i beståndsbeskrivningen om de tidpunkter, då respektive bestånd med hänsyn till skogsvårdens uppenbara krav anses senast böra föryngrings- huggas. Ävenså antecknas de bestånd, för vilka denna tidpunkt uppnåtts eller eventuellt passerats. I vissa fall erfordras även ett ståndpunkts- tagande till frågan, när beståndet med tagen hänsyn till alla på frågan inverkande biologiska och ekonomiska förutsättningar sannolikt helst bör föryngringshuggas.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen för avverkningsbelop- pens bestämmande kommer en relativt stor förekomst av 3—skog i regel att verka till höjning av avverkningsbeloppet. Emellertid kan man då tänka sig, att i ett dylikt fall, där avverkningsbeloppet med hänsyn till förekom- sten av 3-skog i större myckenhet blivit satt relativt högt, skogsägaren av mer tillfälliga ekonomiska orsaker uttager hela avverkningsbeloppet från befintlig 2-skog. Då är ju meningen med det större avverknings- beloppet uppenbarligen förfelad, och det måste vid sådant förhållande finnas möjlighet för myndigheten att ingripa. Med hänsyn härtill hava sakkunniga föreslagit stadgande om att, där grunderna för avverknings- planen skulle bliva väsentligt rubbade, skogsvårdsstyrelsen skall äga att förordna om erforderlig ändring i planen. I samband härmed skall sty- relsen kunna förordna, att huvudavverkning för annat ändamål än hus— behov icke skall få ske utan tillstånd. En förutsättning för ett dylikt förordnande är emellertid, dels att en försämring i skogstillståndet å fas- tigheten verkligen inträtt, och dels att denna försämring föranletts av ett åtgörande från Skogsägarens sida. Man kan ju tänka sig, att försäm- ringen förorsakats av en naturkatastrof eller dylikt, men en sådan hän-

delse bör icke verka därhän, att skogsägarens förfoganderätt över sko- gen blir inskränkt. Den form för ingripande från myndighetens sida gentemot en avverkare, varav sakkunniga härvidlag begagnat sig, utgör ju en form av avverkningsförbud ehuru inskränkt så väl ifråga om tiden som beträffande omfattningen. Man skulle därvid kunna anmärka, att man skulle vunnit i effektivitet, om man även för detta fall stadgat rätt för myndigheten att direkt meddela avverkningsförbud jämlikt 20 % sär- skilt med hänsyn därtill, att myndigheten då skulle vara i stånd att kanske redan på ett tidigare stadium ingripa, nämligen när en avverk- ning planlagts på sådant sätt, att avverkningsplanens grunder skulle rub- bas, därest den verkställdes. Sakkunniga hava icke förbisett detta för- hållande men hava likväl icke ansett sig böra tillstyrka ett avverknings- förbud härvidlag. De sakkunniga hava nämligen icke ansett lämpligt, att till efterrättelse fastställes den ordning, i vilken de olika bestånden skola komma till avverkning. Vidare måste det bliva svårt att i förväg, innan avverkning skett, uteslutande på grund av avverkningens plan— läggning, bedöma, huruvida avverkningen kommer att utföras i den ut— utsträckning, att skogstillståndet därmed försämras. Sakkunniga hava därför funnit riktigast, att ett ingripande må ske, först sedan ett dylikt förhållande blivit påvisbart. Emellertid torde man vara berättigad an— taga, att ett rubbande av grunderna för avverkningsplanen skall före- komma allenast i enstaka undantagsfall, då skogsägarna dels torde inse det för dem fördelaktiga i att följa planens anvisningar och dels alltid hava över sig hotet om inskränkning i dispositionsrätten, därest de från— gå avverkningsplanens anvisningar därvidlag.

Från ren ransoneringssynpunkt skulle det måhända vara riktigast, att fastighetsägaren endast finge uttaga avverkningsbelopp för förflutet eller löpande år. Emellertid kräver det praktiska livet, att fastighetsägaren lämnas en något större frihet och får rätt att i viss utsträckning uttaga avverkningsbelopp jämväl för flera år framåt. Därvid måste man dock fasthålla, att en dylik avverkning alltid skall betraktas som en avverk- ning i förtid samt att, därest fastighetsägaren begagnat sig av sin rätt att uttaga dylik, han icke utan särskilda skäl skall tillåtas ytterligare avverkning, innan det tidigare förskottet så att säga blivit intjänat. Skulle man icke fasthålla vid denna princip, skulle följden bliva, att fas- tighetsägaren skulle år efter år ständigt kunna i förtid uttaga sin ran- son. Men meningen med den medgivna större rörelsefriheten har ju varit en annan, nämligen att fastighetsägaren skall hava möjlighet att kunna koncentrera sina avverkningar vid behov. Sakkunniga hava där- för föreslagit, att avverkningsplanens giltighetstid skall bliva indelad i avverkningsperioder samt att fastighetsägaren skall tillerkännas rätt att, när han under perioden så finner lämpligt, uttaga det för densamma be— räknade avverkningsbeloppet. Principiellt tillämpas detta periodsystem redan i den nuvarande lappmarkslagen genom föreskriften om treårsut—

Bmkm'ngs— gemenskap.

syningar. Sakkunniga hava nu föreslagit en utökning av periodens * längd till fem år för att därigenom yttermera öka möjligheterna för fas- tighetsägaren att anpassa sina avverkningar efter praktiska och ekono- miska förhållanden. Någon våda av en dylik utökning torde icke före— finnas. Slutligen bör det enligt den nya lagen liksom i den nuvarande lappmarkslagen finnas möjlighet för fastighetsägaren att efter myndig— hets prövning erhålla tillstånd att jämväl uttaga avverkningsbelopp för flera perioder framåt.

För att ytterligare öka möjligheterna för skogsägarna att bedriva sina avverkningar på ett ekonomiskt och rationellt sätt hava sakkunniga förea slagit, att efter skogsvårdsstyrelsens prövning två eller flera fastigheter skola kunna i avverkningshänseende behandlas som en brukningsenhet. Detta innebär, att de i planen för de särskilda fastigheterna fastställda avverkningsbeloppen kunna sammanslås samt det sålunda uppkomna sammanlagda avverkningsbeloppet uttagas, som om icke någon uppdel- ning å olika fastigheter förefunnes. En inskränkning föreligger dock härvidlag så till vida, att man icke på någon av de särskilda fastigheter— na får under planens giltighetstid avverka mer, än vad som motsvarar samtliga för denna tid enligt avverkningsplanen fastställda avverknings- belopp. Med denna anordning vinner man större rörlighet i avverkning- arna, så att dessa kunna koncentreras till vissa trakter eller viss flott- led, och möjliggör därigenom en besparing i kostnaderna. Någon be- gränsning i fråga om dylik gemensam avverkning har icke gjorts vare sig med hänsyn till fastigheternas belägenhet eller med hänsyn till äganv derättsförhållandena. Visserligen har under sakkunnigas arbete ifråga— satts, att man skulle inskränka den gemensamma avverkningen till fas- tigheter, som vore i samma ägares hand, men en sådan inskränkning skulle göra det omöjligt för t. ex. ett bolag att genomföra en rationalise- ring uti nu ifrågakomna hänseende med avseende å fastighet, till vilken ett dotterbolag vore ägare. Dessutom bör tanken på kooperativa samman— slutningar för utförande av avverkningarna å bondeskogarna icke vara alldeles utesluten. Överhuvudtaget måste det från nationalekonomisk synpunkt anses riktigt, att från det allmännas sida hinder icke läggas i vägen för den koncentrering och rationalisering i största utsträckning av avverkningarna, som ur biologiska synpunkter är möjlig. Emellertid måste samtidigt framhållas, att sådana sammanslagningar, som här åsyftas, naturligtvis icke böra drivas så långt, att därigenom rubbas den jämna tillgång till arbetstillfällen för befolkningen på orten, som lag- förslaget avsett att åstadkomma.

Skogsvårdsstyrelsen skall fastställa den tid, under vilken bruknings- gemenskapen skall gälla. Denna torde komma att i allmänhet bestämmas med hänsyn till de olika avverkningsplanernas giltighetstid. Någon all- män regel torde härvidlag icke kunna— uppställas, utan det blir myndig-

hetens sak att i varje särskilt fall verkställa en prövning med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Sakkunniga hava förutsatt, att i regel gemenskapen skall fortfara un- der den bestämda tiden. Emellertid bör det finnas möjlighet att kunna redan vid en tidigare tidpunkt upplösa densamma, då skäl härför före- ligga. Då det åvilar skogsvårdsstyrelsen att lämna tillstånd till bildan- det av brukningsenhet, bör det följdriktigt tillkomma samma myndighet att lämna tillstånd till gemenskapens brytande. Det har framkastats den tanken, att försök skulle komma att göras att använda anordningen med brukningsgemenskap som en utväg att exploatera skogskapitalet på en fastighet för att därefter realisera densamma. Emellertid vilja de sak— kunniga framhålla, att de uttalade farhågorna härvidlag sakna fog för sig. Har på en fastighet skett avverkning motsvarande samtliga avverk- ningsbelopp för planens giltighetstid, vilket ju är det mesta, som kan avverkas därstädes på en gång, blir följden endast den, att, så länge pla- nen gäller, icke någon vidare avverkning får ske på fastigheten, vare sig gemenskapen bibehålles eller icke. Sakkunniga förutsätta härvid, att, även om gemenskapen brytes, den gamla avverkningsplanen bibehåller sin giltighet och att ny plan icke upprättas, förrän den gamlas giltig- hetstid lupit ut. Det från regleringssynpunkten farligaste, som sålunda kan hända härvidlag, är, att avverkningarna under planens giltighetstid koncentreras till ett enda tillfälle, men detta kan ju icke innebära något allvarligare men. '

Det kan törhända synas som en motsägelse att på detta sätt jämsides med principen om jämn virkesavkastning på en fastighet tillåta avverk- ning för t. ex. 20 år framåt, men tänker man på den sociala huvudsyn- punkt, som föranlett kravet på jämn virkesavkastning, är det tydligt, att denna kommer att bliva lika väl tillgodosedd, även om man koncentrerar de årliga avverkningarna till vissa platser, om blott detta icke sker inom allt för stora områden. '

För det fall, att skada uppkommer å skog, kan naturligtvis den kvan- titativa reglering av huvudavverkningarna, som finnes föreskriven, icke få lägga hinder i vägen för skogsägaren att tillvarataga skadat virke samt att företaga nödiga rensningshuggningar. De träd, som därvid till- godogöras, och som kunna hänföras till mogen skog (alltså 2—skog och 3—skog), skola givetvis avräknas å avverkningsbeloppet. Nu kan man ju tänka sig, att avverkningsbeloppen för planens hela giltighetstid redan äro uttagna, när skadan sker. Då finnes ju ej något avverkningsbelopp, varifrån avräkning kan ske, utan den av skadan föranledda avverkningen kommer då att falla utom regleringen. Men dylika fall torde väl bliva tämligen sällsynta och sakna praktisk betydelse för regleringsfrågan.

Det har ifrågasatts, att i fall, varom nu är fråga, jämväl sådana till— godogjorda träd, som äro att räkna till icke mogen skog, skulle gå i av- räkning å avverkningsbeloppet, då avverkningsberäkningen grundade sig

jämväl på den förefintliga icke mogna skogen. Sakkunniga hava emel- * lertid ansett, att så icke bör ske. Däremot har förutsatts, att därest icke- mogen skog i mer avsevärd omfattning blivit raserad, en omläggning av avverkningsplanen måste ske med hänsyn till att grunderna för den- samma blivit avsevärt ändrade.

Såsom förut nämnts, hava en del fastigheter ställts utanför den kvanti— tativa regleringen av huvudavverkningarna. Beträffande dessa fastig- heter hava sakkunniga funnit det vara tillrådligt att låta vederbörande skogsvårdsstyrelse i varje särskilt fall bestämma, i vilken omfattning avverkning för annat ändamål än husbehov må ske, och därför föresla— git, att dylik avverkning skall vara beroende på nämnda myndighets till- stånd. Att härvidlag jämväl föravverkningen blivit ställd under denna kontroll har sin orsak i att man velat undvika varje risk för att fastig- hetsägaren skall känna sig frestad att på dessa fastigheter, som ju i all- mänhet komma att hava relativt ringa skogstillgång, gå till överdrift * i fråga om föravverkning. Har man sålunda i dessa fall ställt fastighets- ägaren i hårt beroende av myndigheten, måste man å andra sidan också tillse, att han icke blir utsatt för godtycke från myndighetens sida. I sådant syfte har uttryckligen stadgats, att fastighetsägaren skall vara berättigad uttaga på en gång så mycket av den mogna skogen, som med hänsyn till skogens återväxt samt kravet på framtida tillgång på lämp- ligt husbehovsvirke är förenligt. Kravet på återväxtens betryggande skall därvid bedömas enligt samma principer, som gälla ifråga om andra fastigheter. Någon företrädesrätt för naturlig föryngring föreligger så- lunda icke heller härvidlag, varför, så snart icke särskilda svårigheter i föryngringshänseende förefinnas, fastighetsägaren kan påfordra, att av— verkning får företagas på ett sätt, som kan anses lämpligt med hänsyn till att återväxten skall tillgodoses genom t. ex. kultur. Utgående från den principen, att till husbehov icke bör användas dyrbarare virke än ändamålet kräver, hava de sakkunniga i uttrycket lämpligt husbehovsvir- ke velat inlägga den mening, att vid avverkningstillstånds medgivande skogsvårdsstyrelsen icke bör tvinga skogsägaren att kvarlämna skog av onödigt värdefull beskaffenhet för tillgodoseende av kommande husbe— hov. Även denna fråga bör nämligen behärskas av sunda ekonomiska syn— punkter. Något hinder bör sålunda icke föreligga att t. ex. låta en fas- tighetsägare avverka värdefull timmerskog för avsalu, även om därige— nom det återstående skogskapitalet icke skulle anses fullt tillräckligt för tillgodoseende av det framtida husbehovet. Man kan nämligen, när det gäller nu ifrågavarande områden, förutsätta, att det alltid förefinnes möjlighet att från annat håll inköpa lämpligt husbehovsvirke. Sakkun- niga vilja till stöd för sin mening härvidlag åberopa, förutom att denna princip måste vara ekonomiskt riktig, jämväl den omständigheten, att den numera i allmänhet tillämpas även av domänstyrelsen å t. ex. de ecklesiastika boställena. I detta sammanhang bör framhållas, att den

rätt, som på sätt ovan sagts tillerkänts skogsägaren, endast avser sådana fastigheter, beträffande vilka myndigheten förklarat avverkningsplan icke vara erforderlig. Man kan ju mycket väl tänka sig, att jämväl be- träffande annan fastighet det kan inträffa, att avverkningsplan vid visst tillfälle icke blivit upprättad, och även för dylikt fall erfordras ju sär- skilt tillstånd för avverkning. Men därvidlag föreligger icke för skogs- ägaren den rätt till avverkning, som nyss omnämnts. Denna skillnad är fullt avsiktlig från sakkunnigas sida och har tillkommit för att- förhindra skogsägaren att tredskas ifråga om medverkan till avverkningsplans upp- rättande.

Vad angår frågan om regleringen av avverkningarna i den icke mogna skogen (föravverkning) hava sakkunniga, såsom tidigare nämnts, an- sett, att dylik skog måste skyddas för skövling, och därför beträffande densamma föreslagit samma allmänna bestämmelse, som för sådant ända- mål gäller enligt 1923 års lag för yngre skog, nämligen att avverkning icke må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Emellertid hava sakkunniga i det nu föreliggande förslaget med avseende å de restriktiva bestämmelserna uti sagda hänseende gått nå- got längre än 1923 års lag. Sakkunniga hava nämligen icke föreslagit, att undantag från den allmänna regeln skall såsom i sistsagda lag kun- na förekomma, när det gäller husbehovsavverkning. Anledningen till att dylikt undantag icke ansetts erforderligt ifråga om de områden det nu gäller är, att skogstillgången i dessa trakter alltid torde vara så riklig, att man icke gärna kan tänka sig, att husbehovet icke skall kunna till- godoses, även om man undantagslöst tillämpar den allmänna föreskriften om att avverkning i icke mogen skog må allenast ske genom ändamåls- enlig gallring.

Sakkunniga hava ansett, att föravverkningarnas utförande i regel kan anförtros åt de enskilda skogsägarna, samt sålunda utgått från den allmänna principen, att föravverkning skall få fritt företagas. I all- mänhet torde det enligt sakkunnigas mening vara tillräckligt, att skogs— vårdsstyrelsen genom sina tjänstemän övervakar, att föravverkningarna. ske på ändamålsenligt sätt. Vad gäller skogsbolagen, hava ju dessa så gott som undantagslöst till sitt förfogande sakkunnigt folk, och någon av- siktlig skövling av den icke—mogna skogen kan ej heller gärna tänkas ifrågakomma från bolagens sida. Vad beträffar övriga enskilda skogs- ägare, torde jämväl dessa numera äga ett sådant skogligt intresse och så- dan insikt i skogliga förhållanden, att icke heller från deras sida ett sköv— lande kan ifrågasättas. Man har snarare anledning att vänta, att de komma att ådagalägga alltför stor försiktighet vid genomförandet av föravverkningarna. Så snart en skogsägare känner sig tveksam om sät— tet för föravverkningens utförande, äger han ju alltid rätt att hos skogs-

För-avverk— ning.

'vårdsstyrelsen erhålla sakkunnigt biträde. Sakkunniga hava överhuvud- taget ansett sig sakna anledning antaga, att befolkningen inom lappmar- kerna samt Särna och Idre socknar skulle vara mindre lämpad att sköta sin skog än befolkningen i de delar av Norrland, där 1923 års skogsvårds— lag äger giltighet.

Från den allmänna regeln om fri föravverkning har, om man bortser från de mer Speciella fall, då avverkningsplan icke blivit upprättad för fastigheten, eller, när det är frågan om lövskog ovan odlingsgränsen, alle— nast gjorts ett enda undantag. Undantaget avser det fall, då skogsbestån— dets beskaffenhet ger anledning till särskild försiktighet. För sådan hän- delse skall skogsvårdsstyrelsens tillstånd till föravverknings företagande inhämtas. Sådan försiktighet kan tänkas böra iakttagas, då föravverkning skall ske i vissa medelålders bestånd å mark, där särskilda föryngrings- svårigheter föreligga. En oriktigt utförd avverkning kan här leda till att det kvarstående beståndet fullständigt raseras genom t. ex. storm. Denna eventualitet hava de sakkunniga velat undvika. Även hava de sakkunniga tänkt på vissa olikåldriga bestånd så sammansatta, att en ändamålsenlig föravverkning i l-skogen låter sig företaga endast efter eller i samband med gammalskogens uttagande. Gallras i dylika mera ömtåliga fall ungskogen först, föreligger fara för dess rasering vid den efterföljande gammalskogsavverkningen och sedermera för vindfällning. Skogsvårds- styrelsen bör därför äga möjlighet att förhindra en dylik olämpligt an- ordnad föravverkning.

Frågan om huruvida särskilt tillstånd till föravverkning skall vara erforderligt eller icke, skall, enligt vad sakkunniga tänkt sig, avgöras i samband med avverkningsplanens fastställande. I planen skall sålunda angivas de trakter, där dylikt tillstånd skall erfordras, varjämte dessa områden skola utmärkas å den i samband med planen upprättade kartan.

Det bör kanske påpekas, att det förekommer ytterligare ett fall, då skogsvårdsstyrelsens medgivande kan bliva erforderligt för en förav— verknings utförande, och detta inträffar, därest anmälan om avverknin— gen icke skett inom stadgad tid. Det då erforderliga tillståndet betingas emellertid av andra mer praktiska synpunkter, varför man ej här kan taga upp detta fall såsom något principiellt undantagsfall från regeln om fri föravverkning.

I olikhet med 1923 års lag hava sakkunniga icke ansett nödigt att såsom regel föreskriva särskilt tillstånd för bedrivande av föravverkning å mark av sådan beskaffenhet, att föryngringssvårigheter föreligga. Vid en ändamålsenlig gallring i ett skogsbestånd äventyras ju icke återväx- ten och, även om gallringen icke skulle verkställas på fullt ändamålsen- ligt sätt, torde i regel därigenom icke någon fara för återväxten upp- komma. Det skulle endast vara under den förutsättningen, att gallringen utfördes så, att skogsbeståndet därigenom kunde komma att fullständigt

skövlas, som en verklig fara för återväxten kunde uppkomma. Men, som tidigare framhållits, man behöver enligt sakkunnigas mening knappast befara, att en gallring avsiktligt kommer att företagas på sådant sätt, och för de mer riskfyllda fallen finnes ju möjlighet att i samband med avverkningsplanens upprättande föreskriva utsyning.

Det blir produktionssynpunkten, som blir avgörande för frågan, huru- vida en gallring är ändamålsenlig eller icke. Målet för skogsskötseln är, att markens produktionsförmåga skall komma till sin tillbörliga rätt, (1. v. s. att på densamma skall förefinnas ett virkesförråd med tillväxt, som svarar mot nämnda förmåga. Vid föravverkningen skall detta mål eftersträvas. Härför fordras, å ena sidan att beståndet icke gallras för hårt, så att produktionskapitalet på marken blir för lågt eller beståndet icke stormhärdigt, och å andra sidan att det gallras tillräckligt hårt, så att produktionen verkligen främjes. Det gäller således att rätt avväga proportionen mellan dessa båda krav. Att angiva mer detaljerade reg— ler för föravverkningarnas utförande möter oöverstigliga svårigheter och torde heller icke, med tanke på skogsvetenskapens tid efter annan väx- lande ståndpunkt, vara behövligt eller ens lämpligt. Föravverkningens utförande blir naturligtvis alltid i viss mån beroende på subjektiv uppfatt- ning. Man kan därför icke från det allmännas sida framställa krav på att densamma skall vara utförd på det sätt, som enligt myndighetens me- ning är mest ändamålsenligt, utan måste inskränka sig till att fordra, att en föravverkning alltid är åtminstone i någon mån positivt ändamåls— enlig d. v. s. bidragande till förbättring i produktionsförhållandena.

Det bör kanske påpekas, att under nu ifrågavarande stadgande om än— damålsenlig gallring i icke mogen skog naturligtvis icke inbegripes av- verkning av enstaka träd av sådan beskaffenhet, att de skulle kunna hän- föras till icke mogen skog. Såväl för att konstituera begreppet skog (be- stånd, grupp) som för att det skall kunna bliva tal om gallring erfordras tydligen ett visst antal samlade träd.

En förutsättning för att en ändamålsenlig gallring skall kunna före— tagas är, att skogen besitter förmåga eller möjlighet att nöjaktigt ut- veckla sig. Äro träden av sådan ålder, att de med hänsyn till denna när- mast böra hänföras till icke mogen skog, men sakna livskraft eller teknisk utvecklingsbarhet, kan en gallring i beståndet, huru den än göres, icke främja en nöjaktig utveckling. I ett sådan bestånd av icke mogen skog måste alltså, då i icke mogen skog endast medgives ändamålsenlig gall- ring, tillstånd av myndigheten utverkas för varje slag av avverkning ut— över husbehovet.

Vid det allmännas ingripande i skogsskötseln i reglerande syfte har undantag gjorts för husbehovsavverkning. En skogsägares rätt att å sin skog fritt taga ut vad han behöver till sitt husbehov, har av gammalt

Husbehovs— avverkning.

varit respekterad i skogsförfattningarna, även om denna rätt blivit så— som i 1923 års lag i viss mån inskränkt med hänsyn till skogsvårdskra— vet. Sakkunniga hava ansett det ligga i sakens natur, att jämväl be- träffande nu ifrågavarande områden avverkning för tillgodseende av bränslebehovet och annat husbehov i största möjliga utsträckning läm- nas fri. Denna frihet har begränsats endast så till vida, att i allmänhet för avverkning stadgade kvalitativa bestämmelser måste iakttagas jäm- väl härvidlag. En fastighetsägare kan sålunda icke ens, när det gäller tillgodoseende av husbehovet, tillåtas verkställa avverkning så, att åter- växten äventyras, eller att avverka icke mogen skog annorledes än genom * för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Denna inskränkning torde dock icke kunna medföra något större men för fastighetsägaren med hän— syn till den relativt rikliga skogstillgången å fastigheterna å nu ifråga- varande områden. Såsom subjekt för husbehovet räknas icke blott den fastighet, vartill skogen i fråga hör, utan även den eller de fastigheter, som förutom denna omfattas av avverkningsplanen. Till den sålunda be— stämda egendomens husbehov är att räkna jämväl vad som åtgår för upplåtna arrenden och torplägenheter eller för eljest upplåten rätt till husbehovsvirke. Enligt sakkunnigas mening bör icke ett sambruk mel— lan två fastigheter i och för sig medföra någon rätt för den ena fastighe- ten att få sitt husbehov av virke tillgodosett från den andra. Vad som därvidlag blir avgörande är, huruvida gemensam avverkningsplan före— finnes eller icke. Ligga fastigheterna under gemensam plan, behandlas ju fastigheterna från skoglig synpunkt såsom en enda fastighet, och det sak- nar då egentligt intresse, om det gemensamma husbehovsvirket uttages på den ena eller den andra fastighetens skog. Föreligger däremot skilda pla— ner för fastigheterna, torde man icke böra tillåta, att fastigheterna utan vi- dare få tillgodose sitt husbehov från varandras skog. Detta skulle näm- ligen medföra, att avverkningsberäkningarna för fastigheterna bleve oriktiga. Avverkningsbeloppet beräknas ju med hänsyn till det virkes— förråd, som återstår, sedan erforderligt virke för husbehovet fråndragits. Man skulle då nödgas att i båda fastigheternas avverkningsplaner göra avdrag för båda fastigheternas husbehov. Ty skulle man medgiva rätt till husbehovsvirke på grund av sambruk, måste denna rätt bliva ömse- sidig, så att båda fastigheternas husbehov skulle kunna uttagas på vil— kendera av fastigheterna man funne lämpligast. Sakkunniga hava där- för stannat för att låta avverkningsplanens omfattning vara avgörande för omfattningen av husbehovet. Ett annat förhållande inträder om det föreligger en direkt upplåten rätt till husbehovsvirke för en fastighet gentemot en annan. Till en sådan upplåtelse måste ju alltid hänsyn tagas.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att tillgodoseendet av ett hus— behov, vartill hänsyn icke tagits vid avverkningsplanens uppgörande, en- ligt sakkunnigas mening måste behandlas såsom avverkning för annat ändamål än husbehov. Fastighetsägaren torde dock vara berättigad att,

därest ett dylikt nytt husbehov skulle uppkomma, påkalla ändring i av- verkningsplanen med hänsyn till de uppkomna förändrade grunderna för densamma.

I fråga om omfattningen av husbehovsrätten kommer denna att prö- vas vid avverkningsplanens uppgörande i varje särskilt fall med hänsyn till ortens förhållanden. I den tidigare lagstiftningen har man i vissa fall (t. ex. i lappmarkslagen) använt uttrycket >>oundgängliga husbeho— vet». I den praktiska tillämpningen torde nog det sakna betydelse, vil— ket uttryckssätt, som härvidlag användes, ett förhållande, som jämväl styrkes därav, att 1923 års riksdag vid behandlingen av allmänna skogsvårdslagen ändrade det i förslaget använda uttrycket »fastighetens oundgängliga husbehov» till enbart »fastighetens husbehov» utan att avse att därigenom göra ändring i sak. Sakkunniga hava i det nu förelig— gande förslaget använt sig av 1923 års lags uttryckssätt och sålunda låtit det av lappmarkslagen använda ordet »oundgängliga» bortfalla. Visser— ligen finnas skäl, som tala för ett bibehållande av den formella inskränk— ningen såsom en erinran om att sparsamhet bör iakttagas vid husbehovs— avverkningen, men å andra sidan skulle ett dylikt uttryck kunna föran— leda en viss .snävhet vid bedömandet av husbehovets omfattning, något som vid avverkningsplanernas uppgörande enligt sakkunnigas mening icke skulle vara önskvärt. Det bör i detta sammanhang erinras om att ett väsentligt överskridande under indelningsperioden av det beräknade husbehovet, om ej förr, kommer till synes och utövar sitt tillbörliga in- flytande på avverkningsberäkningen för nästkommande indelnings— period.

Ett ytterligare undantag från regleringen av skogsavverkningarna har gjorts, nämligen beträffande lövträd nedanför odlingsgränsen. Det torde vara uppenbart, att i allmänhet icke något ingripande från det allmännas sida är erforderligt, när det gäller lövskogen. Denna kommer ju också i form av bränsle huvudsakligen till användning för tillgodoseende av hus- behovet. Ett annat förhållande inträder, när skogen får karaktär av skyddsskog mot fjällgränsen. Björkskogen utgör ju i regel i fjälltrak- terna den yttersta förposten mot kalfjället, och det är naturligtvis ett oav— visligt krav, att denna därstädes bibehålles så långt sig göra låter. Sak- kunniga hava därför föreslagit bestämmelser härvidlag närmast i över- ensstämmelse med vad som gäller enligt lagen angående skyddsskogar. Ehuruväl, enligt vad som sagts, en reglering av avverkningarna i löv- skogen principiellt är erforderlig allenast ovan barrskogsgränsen, har likväl som gräns härvidlag antagits odlingsgränsen, detta med hänsyn därtill, att någon annan praktiskt användbar gräns ännu icke finnes ut- lagd för de olika trakterna.

Sakkunniga vilja slutligen framhålla, att i det från skyddsskogslagen hämtade uttrycket »skogens framtida bestånd» lika litet som i sagda lag inlagts något krav på en jämn avkastning utan allenast en fordran på

att avverkningarna bedrivas på sådant sätt, att marken kan fortlöpande hållas bevuxen med skog av minst lika värdefullt slag samt sålunda sko- gens förmåga att utgöra skydd icke förminskas.

13 %.

I allmänhet sker myndighetens prövning av den rätt till avverkning, som må tillkomma skogsägaren, i samband med avverkningsplanens upp- ' görande och fastställande. Avverkningsplanen blir det instrument, som i stort sett reglerar skogsägarens rätt i detta hänseende. Men i vissa fall måste myndighetens prövning ske i mera omedelbart samband med av— verkningen, och i sådana fall måste särskilt tillstånd från myndighetens sida lämnas för att avverkningen skall få försiggå. Enligt sakkunnigas förslag skall särskilt tillstånd sålunda erfordras:

1) för avverkning, när fastställd avverkningsplan saknas; 2) för föravverkning å vissa i avverkningsplan angivna trakter även— som när dylik avverkning skall ske på annat än för beståndets utveckling ändamålsenligt sätt;

3) för avverkning av lövskog ovan odlingsgränsen för annat ändamål än husbehov;

4) för avverkning utöver det i avverkningsplanen fastställda avverk- ningsbeloppet;

5) för avverkning av fröträd, som överhållits enligt myndighets beslut; 6) för avverkning i visst fall i samband med omläggning av skogsmark. Härtill komma de fall, då tillstånd erfordras på grund av meddelat av- verkningsförbud eller på grund av föreskrift jämlikt 8 $ 2 momentet.

Myndigheten skall pröva, huruvida och i vilken utsträckning den be- gärda avverkningen kan tillåtas. Därvid kan emellertid vara nödvän— digt att med avseende å den ifrågasatta avverkningen vidtaga vissa för- siktighetsåtgärder. Myndigheten har därför tillerkänts rätt att i sam- band med tillstånde'ts meddelande lämna de föreskrifter rörande avverk- ningen, som kunna vara erforderliga, t. ex. föreskriva utsyning. Dylika föreskrifter är avverkaren, vid risk att eljest ådraga sig ansvar, pliktig iakttaga vid avverkningen.

Det är påtagligt, att ett lämnat tillstånd icke kan gälla för all fram» tid. utan att dess giltighet måste vara begränsad, då ju tillståndet läm— nats under vissa förutsättningar, vilka äro underkastade förändringar. Såsom längsta giltighetstid därvidlag hava sakkunniga föreslagit fem år i överensstämmelse med bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag.

14 5.

Utsyning är ett av de medel, varigenom myndigheten genomför en kon- troll på att de träd, som skola avverkas, utväljas på ett sakkunnigt sätt. Det är att märka, att utsyningen i och för sig icke innebär ett tillstånd

att uttaga viss virkeskvantitet. Skogsägaren har genom avverknings- planens fastställande eller genom särskilt tillstånd blivit tillerkänd en bestämd rätt att verkställa avverkning i viss omfattning och utsyningen innebär allenast ett sätt för myndigheten att kontrollera hur denna av- verkning sker.

Utsyningen skall verkställas på skogsvårdsstyrelsens ansvar, som där- vid i allmänhet torde komma att använda sig av sin i mer stadigvarande tjänst anställda personal. Emellertid finnes ju sakkunskapen represen- terad även utanför skogsvårdsstyrelsens tjänstemannakår, särskilt hos skogsbolagens tjänstemän, och för att denna sakkunskap skall komma till användning och därigenom skogsvårdsstyrelsens arbete och kostnader nedbringas, har i lagförslaget förutsatts, att skogsvårdsstyrelsen skall kunna meddela förordnande jämväl för annan sakkunnig än styrelsens egen tjänsteman att verkställa en utsyningsförrättning. Den förordnade kommer därvid naturligtvis att handla under tjänstemannaansvar och i sådant hänseende vara underkastad bestämmelserna i 25 kap. strafflagen. Sakkunniga hava sålunda tänkt sig, att skogsbolagen skulle i huvudsak komma att med egen personal ombestyra utsyningarna på sina skogar, varvid faran för missbruk bleve undanröjd därigenom att vederbörande förrättningsman handlade under tjänstemannaansvar. Samma möjlig- het att utverka sådant särskilt förordnande föreligger naturligtvis för annan skogsägare, som själv är sakkunnig eller önskar anlita annan än i skogsvårdsstyrelsens tjänst anställd sakkunnig person.

I allmänhet skall utsyning ske genom stämpling, d. v. s. varje träd, som skall avverkas, skall genom förrättningsmannens försorg åsättas ett offi- ciellt stämpelmärke. Detta märke skall åsättas såväl å stammen vid bröst- höjd som vid roten. Föreskriften om att tråden skola stämplas jämväl vid roten är föranledd av den kontroll, som myndigheten måste kunna utöva beträffande avverkningen. Det är att märka, att när det gäller icke mo— gen skog, dylik rotstämpling skall ske vid utsyning men däremot icke vid myndighets stämpling i sådant fall, där utsyning icke är föreskriven. Grunden till denna skillnad är, att man så långt som möjligt sökt und- vika den kostnad och det besvär, som ligger i en rotstämpling, men att man från kontrollsynpunkt icke ansett sig kunna undvara densamma, när det är frågan om sådana olikåldriga bestånd, där utsyning kräves för föravverkning.

Understundom erfordras vid utsyning icke den grad av noggrannhet, som följer med en utstämpling. Ett sådant fall föreligger t. ex., då ut— syning utan att från biologisk synpunkt vara påkallad föreskrivits be- träffande ett mindre område på den grund, att det ligger insprängt bland områden, där föryngringssvårigheter föreligga. För sådant fall kan det vara tillräckligt, att skogsägaren meddelas anvisning, att han inom visst utmärkt område äger uttaga angiven virkeskvantitet, varvid myndigheten tillika, om så erfordras, lämnar föreskrifter rörande avverkningens utfö—

rande. Det är att märka, att skogsägaren är pliktig att följa på så sätt meddelade föreskrifter, även om t. ex. avverkningen med lika gott resul- tat skulle kunna utföras på annat sätt. Skulle vid en utsyningsförrätt-g ning så vara, att förrättningsmannen anser det vara tillräckligt med en! anvisning av avverkningsområdet, men skogsägaren däremot påyrkar, att utstämpling skall ske, torde förrättningsmannen vara pliktig verk- ställa stämplingen.

Skogsägaren blir icke utan inflytande på frågan om var och hur utsy— ningen skall verkställas. I första hand finnes nämligen föreskrift om att såväl den, som sökt utsyningen, som fastighetsägaren eller åbon, där dessa icke äro sökande, skall erhålla underrättelse om tiden för förrätt- ningen. Vidare stadgas i lagförslaget, att fastighetsägarens eller åbons framställda önskemål, när det gäller så väl platsen, var utsyning skall ske, som sättet för densammas utförande, skola beaktas i den mån god skogsvård sådant medgiver. Sakkunniga hava härvidlag velat betona, att myndighetens verksamhet ifråga om avverkningen å den enskildes skog skall vara begränsad till att tillvarataga det allmännas intresse och att biträda skogsägaren i den mån han begär det, men att myndighetens verksamhet icke får utsträckas till att bliva ett förmynderskap i skogligt hänseende för skogsägaren på sätt som hittills ofta skett vid tillämp- ningen av den nuvarande lappmarkslagen. Vidare är härvidlag att mär— ka, att hänsyn skall tagas endast till önskemål, som framställas av fastig- hetsägare eller åbo. Sakkunniga hava ansett det icke vara lämpligt, att en avverkningsrättshavare tillerkännes motsvarande rättighet.

Den av sakkunniga härvidlag gjorda begränsningen för skogsägarens inflytande genom bestämmelsen om, att god skogsvård skall iakttagas, torde törhända komma att bliva föremål för olika tolkning. Det kan nämligen icke hjälpas, att frågan, om vad som är god skogsvård eller icke, alltid kan bliva föremål för olika subjektiv uppfattning. Så myc— ket torde dock vara klart, att åtgärder, varigenom återväxten skulle kunna äventyras, icke inrymmas under begreppet god skogsvård. Vidare kan man knappast såsom god skogsvård beteckna, därest å en fastighet, där god tillgång på 3-skog förefinnes, avverkningsbeloppet uttages för en längre tid huvudsakligen i 2-skog. Däremot låter med god skogsvårds ford— ringar i viss grad förena sig, att man mer tillfälligtvis verkställer en avverkning av mera värdefull 2-skog, ehuru 3—skog finnes. Överhuvud- taget måste varje fall bedömas särskilt för sig, varvid man naturligtvis måste i viss mån taga hänsyn jämväl till de privatekonomiska synpunk- terna. .

I allmänhet torde vara nödvändigt, att utsyningarna för avverknings- året bliva slutförda före den 1 oktober dels med hänsyn till eventuellt snöfall och dels med hänsyn till den ökade kostnad, som uppkommer på ! grund av de kortare dagarna. Emellertid hava sakkunniga ansett, att i i vissa fall svårigheter skulle kunna uppkomma för myndigheten att iakt- &

taga denna tidsbestämmelse, och därför medgivit en utsträckning av tiden för särskilda undantagsfall. För att myndigheten skall kunna or- ganisera utsyningsförrättningarna, måste ansökningarna om utsyning hava skett före viss tid. Denna tidpunkt har föreslagits till den 1 april eller sålunda samma tid, som för närvarande i detta hänseende gäller enligt lappmarkslagen. Skulle ansökan om utsyning inkomma efter den- na tid, förefinnes naturligtvis icke något hinder för myndigheten att låta verkställa utsyning, men skogsägaren kan icke påfordra att få ut— syningen verkställd under löpande avverkningsåret.

Är sökanden eller, om sökanden är annan än skogsägaren, denne miss- nöjd med den verkställda utsyningen, äger han anföra besvär över för— rättningen hos högre myndighet. Det åligger därför vederbörande att senast inom 15 dagar efter utsyningsförrättningens avslutande tillställa sökanden protokoll över förrättningen. I detta protokoll skall finnas an- givet, vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

15 ©.

Bestämmelserna i denna paragraf hava tillkommit för att tillgodose återväxtkravet samt överensstämma med motsvarande stadganden i nu- varande lappmarkslag och 1923 års skogsvårdslag.

16 %.

Inom de områden, där 1923 års skogsvårdslag äger tillämpning, kunna för närvarande skogsägarna av skogsvårdsstyrelsen på ansökan erhålla sakkunnigt biträde vid stämplingarna. Styrelsens tillhandagående med biträde grundar sig därvid på bestämmelserna i 4 å i förordningen angåen- de skogsvårdsstyrelser. Det är emellertid att' märka, att en avverkning, som sker i enlighet med en dylik stämpling, icke är att anse såsom laglig enbart av den anledningen, att stämplingen utförts av sakkunnig person, som därtill förordnats av myndigheten. Det föreligger nämligen icke något hinder för myndigheten att påtala avverkningen såsom olaglig, om anledning härtill föreligger. Visserligen kan enligt 1923 års lag en stämp- ling genom skogsvårdsstyrelsens försorg förekomma jämväl såsom ett. svar på skogsägarens förfrågan huru avverkning i visst fall bör före- tagas för att icke komma i strid med lagens bestämmelser, och i ett dy- likt fall blir naturligtvis en avverkning, som sker i enlighet med stämp— lingen, att anse såsom laglig, men sådan stämpling torde dock före— komma mera sällan.

I det nu föreliggande lagförslaget hava sakkunniga förutsatt, att skogs— ägaren alltid skall äga att från skogsvårdsstyrelsen erhålla sakkunnigt biträde vid stämpling, men detta stämplingsbiträde skall alltid få den rättsliga innebörden, att en avverkning, som sker i enlighet med stämp- lingen, blir att anse såsom laglig. Det blir sålunda myndigheten, som kommer att bära ansvaret för, att den avverkning, som sker i enlighet.

med stämplingen, överensstämmer med lagens fordringar i skogsvårds-- hänseende samt att det i avverkningsplanen fastställda avverkningsbelop— pet därvid icke överskrides. När det gäller kontrollen på avverkningar- na framträder också denna rättsliga innebörd hos en dylik stämpling däri, att någon särskild deklaration jämlikt 19 % icke blir erforderlig be- träffande avverkningen.

Då förrättningsmannen skall vara ansvarig för att det i avverkningspla— nen fastställda avverkningsbeloppet icke överskrides, måste han naturligt- vis vara fullt underkunnig om vad skogsägaren är berättigad att uttaga ur skogen, och för att tillgodose detta krav har upptagits en bestämmelse om skyldighet för den, som söker biträde vid stämpling, att tillhanda- hålla förrättningsmannen erforderliga uppgifter i detta hänseende.

Sakkunniga hava förutsatt, att skogsvårdsstyrelsen vid en stämplings- förrättning av nu ifrågakommen beskaffenhet skall liksom vid en ut- syning kunna till förrättningsman förordna även annan sakkunnig än i styrelsens tjänst anställd person. Liksom vidiutsyning kommer i sådant fall den förordnade att handla under tjänstemannaansvar och häri torde ligga en tillräcklig garanti för, att han icke skall missbruka sin ställ— ning.

Beträffande själva stämplingsförfarandet föreligger en olikhet mellan en sådan stämpling, varom nu är fråga, och en stämpling, som sker i sam- band med utsyning. När det gäller enbart föravverkning har nämligen i förra fallet någon rotstämpling icke ansetts erforderlig. Anledningen här- till är, att vid dylika föravverkningar några särskilda svårigheter med avseende å kontrollen icke gärna behöva befaras på grund av underlåten rotstämpling, vilket däremot kan vara fallet, när det gäller t. ex. förav- verkning i olikåldriga bestånd, där utsyning ansetts påkallad. Att åsät- ta träden även rotstämpel innebär ju alltid ökat besvär och kostnad. Föreskrift därom bör därför inskränkas till de fall, där det kan anses nödvändigt.

17 9.

Med hänsyn till konjunkturväxlingarna på trävarumarknaden kan en skogsägare understundom hava intresse av att göra en omläggning av sina planerade avverkningar. Frågan blir då, i vad mån han därvid är skyldig att taga hänsyn till redan gjorda utstämplingar. Tydligt är, att där myndigheten gjort en utsyning, skogsägaren icke gärna kan få annan utsyning verkställd såsom ersättning för den gjorda förrätt— ningen, därest denna vunnit laga kraft. Likaledes måste man utgå ifrån, att därest stämpling verkställts utan myndighetens biträde, den- samma icke kan vara bindande för skogsägaren. Då återstår allenast det fall, när myndigheten på skogsägarens begäran låtit verkställa stämpling utan att utsyningstvång förelegat eller med andra ord, när myndigheten lämnat sådant biträde, som avses i 16 %. Sakkunniga hava därvidlag

ansett, att skogsägaren icke bör vara berättigad att upphäva verkan av sådan stämpling. Stämplingen har ju, såsom tidigare framhållits, bland annat den betydelsen, att den upprättade stämplingslängden kommer att utgöra en redovisning i kvantitativt hänseende till myndigheten för vad som uttages. Detta förhållande bör kvarstå orubbat, så att vad som en gång blivit i vederbörlig ordning utstämplat och därvid redovisat till myn- digheten för att av denna tagas i beräkning vid fastställande av vad skogsägaren äger uttaga, det skall fortfarande betraktas som om det verkligen blivit avverkat. Eljest skulle stora svårigheter kunna upp— komma för myndigheten vid kontrollens utövande. Bestämmelsen inne- bär alltså, att en skogsägare, som t. ex. är berättigad att uttaga 200 kbm. och som fått myndighetens biträde vid utstämpling av 125 kbm., därefter icke kan uttaga berörda 200 kbm. varhelst han önskar utan därvidlag är bunden såtillvida, att han har sin frihet beträffande 75 kbm. men där- utöver måste hålla sig till den gjorda utstämplingen. I detta samman— hang bör erinras om, att den rättsliga karaktär myndighetens stämpling sålunda erhållit, torde medföra, att träd, som blivit av myndigheten stämplade för avverkning men vid indelningsperiodens slut ännu kvarstå, icke kunna tagas i beräkning vid den nya avverkningsplanens uppgö— rande.

Med hänsyn till att åsatta stämpelmärken småningom bliva övervuxna och med åren bliva otydliga, har stadgats, att därest avverkning icke verkställts inom fem år från det stämpling skett, avverkning icke må. för- siggå med mindre omstämpling företagits. Man har härigenom velat und- vika tvistigheter. Dylik omstämpling är myndigheten pliktig verkställa avgiftsfritt och någon ny stämplingslängd bör icke upprättas, då den gamla skall gälla. Skulle en skogsägare verkställa avverkning av en utstämpling, efter det fem år förflutit, utan att omstämpling skett, ställer sig saken något olika, alltefter det stämplingen skett i samband med ut- syning eller icke. Har utsyning skett, måste avverkningen betraktas som olaglig. Har endast förekommit en stämplingsförrättning jämlikt 16 ©, finnes naturligtvis icke något hinder för skogsägaren att verkställa av- verkningen, så vitt den faller inom ransoneringen, men följden blir den, att icke blott den gamla stämplingen utan jämväl den avverkning, som därutöver då sker, kommer att avräknas å avverkningsbeloppet.

18 %.

Skogsvårdsstyrelsens kontroll på sättet för avverkningarnas utförande måste huvudsakligen ske i form av en under själva avverkningarna fort- gående kontroll ute i skogen på samma sätt, som redan nu sker, när det gäller efterlevnaden av 1923 års skogsvårdslag. Ehuru denna kontroll icke kommer att bliva av vidare omfattning än den, som utövas enligt sistsagda lag, hava sakkunniga likväl ansett densamma böra underlättas med hän- syn till de stora avstånden och mer svårtillgängliga markerna inom lapp— 16 — 810079,

markerna samt därför föreslagit bestämmelse om, att anmälan till skogs— vårdsstyrelsen i regel skall ske rörande varje tillärnad avverkning för annat ändamål än husbehov. Denna bestämmelse åsyftar, att slkogsvårds- styrelsen skall få kännedom om avverkningen och bliva i tillfälle att göra en förhandsundersökning av de biologiska förhållandena på avverknings- platsen, därest sådan är erforderlig. Det bör nämligen uppmärksammas, att en dylik undersökning icke alltid erfordras, då styrelsen, som äger tillgång till den upprättade avverkningsplanen, genom en jämförelse mel— lan denna och anmälan, utan att verkställa undersökning på platsen, kan bilda sig en viss uppfattning om förhållandena därstädes. En dylik un- dersökning bör emellertid vara påkallad, särskilt när det gäller avverk- ning av icke mogen skog samt avverkning å sådana mindre områden, där föryngringssvårigheter förefinnas, men där med hänsyn till områdets rin- ga storlek i avverkningsplanen icke lämnats föreskrift om att utsyning skall ske.

Från regeln om anmälningsplikt har endast gjorts två undantag, näm— ligen dels i visst hänseende för det fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat särskilt tillstånd till avverkningen, och dels när avverkning skall ske i enlighet med stämpling, som skogsvårdsstyrelsen i en eller annan form ombestyrt. Det är ju påtagligt, att i båda dessa fall skogsvårdsstyrelsen icke blott äger kännedom om att avverkning skall ske utan dessutom redan i nödig omfattning prövat förutsättningarna för avverkningen från biologisk synpunkt. Någon särskild anmälan är därför ej därvidlag på— kallad. Härvid vilja sakkunniga emellertid fästa uppmärksamheten vid det förhållande, som föreligger, när stämpling verkställts av skogsvårds— styrelsen utan att utsyningstvång förelegat, d. v. s. när styrelsen på an- sökan av skogsägaren lämnat denne biträde vid stämpling. Så länge avverkningen därvid sker i enlighet med stämplingen, erfordras, såsom framgår av vad nyss sagts, icke någon anmälan om avverkningen. Nu är emellertid skogsägaren vid en dylik avverkning icke nödvändigtvis bun- den av stämplingen utan kan frångå densamma. Men det är då att märka, att, så snart han frångår stämplingen, han måste göra anmälan om denna avverkning i likhet med vad som är föreskrivet om avverkningar i allmän- het. Att så måste ske är tydligt. Så länge skogsvårdsstyrelsen vet, att stämplingen följes, saknar nämligen styrelsen anledning att utöva någon skarpare kontroll över avverkningen. Men ämnar skogsägaren frångå stämplingen och därmed de direktiv, som stämplingsförrättaren läm- nat för avverkningen, får ju skogsvårdsstyrelsen en särskild anled— ning att följa avverkningen med uppmärksamhet för att tillse, att denna icke kommer i strid med skogsvårdens krav. Det bör emellertid fram- hållas, att skogsägaren alltid är tvingad att redan vid en tidig tidpunkt bestämma sig för om han skall verkställa avverkning utöver stämpling— en eller icke, ty sker icke anmälan inom den härför i allmänhet stadgade tiden, får en ökad avverkning icke företagas utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd eller med andra ord, skogsvårdsstyrelsen skall då lämna till- stånd till att stämplingen frånträdes. Nu omförmälda förhållanden torde emellertid icke komma att vara av någon större praktisk betydelse, då nog i regel de verkställda utstämplingarna torde bliva följda.

Vid avverkning i enlighet med stämpling kan aldrig undvikas, att jäm- väl ett och annat icke stämplat träd måste avverkas. Dels måste näm- ligen vägar upphuggas och dels kan man understundom icke undvika, att vid trädfällningen träd brytas ner, eller att ett träd, som fälles, med sin krona fastnar i ett närstående träd, så att jämväl detta måste avverkas. Sakkunniga hava utgått från att beträffande dylika s. k. vägträd och ifällningsträd särskild anmälan eller tillstånd från myndighetens sida icke skall erfordras för trädens tillvaratagande. De komma alltså att falla utom stämplingens beräknade belopp. Däremot är tydligt, att skogs- ägaren beträffande träden ifråga måste avlämna uppgift efter avverk— ningen, så att de komma att medräknas i den avverkade virkeskvantite- ten. Om härigenom den tillåtna virkesmängden skulle komma att bliva överskriden, kan naturligtvis icke något ansvar härför drabba vederbö- rande, utan föranleder detta allenast till att avräkning sker å den enligt plan bestämda avverkningen på samma sätt, som om en förskottsavverk- ning förekommit.

Enligt förslaget skall anmälan om avverkning i allmänhet ske minst tjugu dagar före avverkningens början, detta för att skogsvårdsstyrelsen skall hava tillfälle att dessförinnan verkställa den nyss omnämnda un- dersökningen av de biologiska förhållandena å avverkningsplatsen. En dylik undersökning försvåras emellertid ansenligt och är understundom kanske rent av omöjlig, när mark och trädkronor äro täckta av snö. Det måste därför finnas tillfälle för myndigheten att verkställa undersök— ningen före vinterns inträde, och med hänsyn härtill har stadgats, att där avverkning skall äga rum under tiden 1 oktober—30 april, anmälan skall ske före den 10 september.

Sakkunniga hava ansett, att en anmälans giltighet bör vara inskränkt till viss tid, så att ny anmälan måste äga rum, där anmäld avverkning icke verkställts inom viss tid. Skulle icke en sådan inskränkning finnas, skulle svårigheter uppkomma för myndigheten att vinna överblick över de pågående avverkningarna. Det stadgande, som i detta hänseende före- slagits, innebär, att en anmälan om avverkning icke äger giltighet för längre tid än till den 1 maj året näst efter det då anmälan gjorts. Skall avverkning ske därefter, erfordras sålunda ny anmälan. Härigenom vin- ner man, att myndigheten efter den 1 januari varje år får uppgift om samtliga de platser, där avverkning kommer att ske under nästföljande avverkningsår. Ett undantag härifrån utgöra sådana avverkningar, som skola ske i enlighet med myndighetens stämpling, men beträffande dessa förefinnes icke samma intresse från myndighetens sida, då de utstämp- lade träden från kontrollsynpunkt betraktas såsom redan avverkade, samt

kontrollen därvidlag kan inskränkas till ett övervakande av att ostämp- lade träd icke obehörigen avverkas.

Har skogsägaren ansökt om tillstånd till avverkning, kräves ej ome- delbart särskild anmälan, utan anses en anmälan om avverkning hava skett vid den tidpunkt, då tillståndet meddelats. Men även här gäller, därest icke stämpling jämväl förekommit, den inskränkta giltighetstiden, så att där avverkningstillstånd sålunda erhållits, får avverkningen icke verkställas senare än den 30 april året efter det tillståndet meddelats, så framt icke särskild anmälan om avverkningen sker i vederbörlig ord— ning. '

Påföljden av, att en anmälan icke sker i rätt tid, är den, att avverk— ningen icke får företagas utan myndighetens medgivande. Detta tvång upphör emellertid automatiskt, så snart tiden framskridit till den 1 därpå följande maj, under förutsättning att anmälan då fortfarande äger gil— tighet. Om alltså en anmälan om avverkning göres den 15 januari, får avverkningen icke utan tillstånd företagas före den 1 därpå följande maj. Men därefter och intill den 1 maj nästföljande år kan avverkningen verk— , ställas efter gottfinnande, då därvidlag föreligger en i vederbörlig ord— ' ning gjord anmälan.

Huruvida anmälan skett i rätt tid eller icke, får prövas i varje sär- skilt fall. Sakkunniga hava icke velat föreslå stadgande om att anmä— lan obligatoriskt skall ske medelst rekommenderad försändelse, då detta skulle kunna vålla svårigheter för befolkningen med hänsyn till de på vissa håll långa avstånden till poststationerna. Visserligen blir det i tvistiga fall vederbörande skogsägares sak att visa, att anmälan skett, och detta kan ju vålla vissa svårigheter, där t. ex. en anmälan förkommit, men å andra sidan torde dylika händelser bliva mer sällsynta. Någon risk för att i nu omnämnda fall kriminellt ansvar skulle komma att oskä— ligt utkrävas torde icke vara för handen, då skogsägaren alltid lär kunna göra sannolikt, att anmälan skett, och detta bör vara tillräckligt för att förhindra ett ådömande av ansvar.

19 ©.

Såsom grundval för myndighetens kontroll på virkesuttaget i kvantita— tivt hänseende hava» de sakkunniga lagt en deklarationsplikt för skogs— ägaren. Det skall sålunda åligga skogsägaren att för varje avverknings— år till skogsvårdsstyrelsen avlämna uppgift å den för annat ändamål än husbehov avverkade mogna skogen. Sakkunniga hava tänkt sig, att denna uppgift skall angiva antalet avverkade träd fördelade på olika dimensionsklasser. Deklarationen skulle alltså närmast komma att mot- svara en stämplingslängd. När genom myndighetens försorg skett stämp- ling, vare sig detta skett i samband med utsyning eller icke, bortfaller skogsägarens deklarationsplikt, och som ersättning för deklaration skall

av förrättningsmannen till myndigheten överlämnas ett exemplar av den stämplingslängd, som av honom alltid skall upprättas.

Sakkunniga hava tänkt sig, att den tid, inom vilken skogsägaren senast skall vara pliktig avlämna deklaration, skall fastställas till den 10 maj. Myndigheten har då en viss möjlighet att, innan flottningarna börja, komplettera sitt undersökningsmaterial beträffande sådana fall, som kun- nat giva anledning till misstankar.

Förutom nu omnämnda deklarationsplikt har skogsägaren skyldighet att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kunnat meddelas för kontroll å avverkningarna. Sakkunniga hava därvid närmast tänkt på föreskrifter rörande det avverkade virkets uppläggande.

För att underlätta den kontroll beträffande de uttagna virkeskvanti- teterna, som enligt nuvarande praxis äger rum nere vid flottlederna, har brukat föreskrivas, att på upplagsplatsen rotstockarna skola utan sammanblandning med annat virke (s. k. topp— och mellanstockar) upp- läggas för sig med synliga brösthöjdsstämplar. Naturligtvis har detta icke kunnat ske utan kostnad och besvär för skogsägaren, men någon större svårighet för honom att efterkomma föreskriften har i stort» sett icke försports.

Vad angår avverkningar å nu ifrågavarande skogar, har det synts de sakkunniga lämpligast, att med avseende å virke från huvudavverk- ning, som framkörts till flottleden, skogsägaren skulle bibehållas vid sin skyldighet att upplägga rotstockarna för sig. Bevismaterialet för skogsägarens deklaration eller för att avverkningen skett i enlighet med verkställd stämpling skulle därmed kunna av skogsvårdsstyrelsen prövas under pågående avverkning och innan virket försvunnit med flottningen. Rotstockarna kunna räknas och brösthöjdsdimensionerna mätas. Det är emellertid att märka, att icke alla rotstockar kom- ma fram ur skogen. Då ståndsskogen är behäftad med rötor och andra tekniska skador, »bortlumpas» ju odugliga stamdelar eller vrakas hela stammar. Det är alltså tydligt, att den avverkade rotkubiken under så- dana förhållanden blir större än de framkörda rotstockarna utvisa. Den ifrågavarande föreskriften måste emellertid innefatta, att även de stockar, som uppkommit efter bortkapning av nedersta stamdelen, skola uppläggas bland rotstockarna försedda med särskilt märke i storändan. Vidare förutsättes, att den kontrollerande tjänstemannen ej stannar på upplagsplatsen vid flottleden utan även uppsöker hygget och där kon- staterar, vilka träd fällts utöver vad som framgår av de framkörda rot- stockarna. Kontrollen torde därigenom bliva fullt tillräcklig.

Då föravverkningen icke skulle vara till sin kvantitet begränsad och likaledes finge ske utan föregående stämpling, skulle kunna tänkas, att den illojale skogsägaren sökte smussla in rotstockar från ostämplad hu- vudavverkning i vältor av virke från ostämplad föravverkning. I all- mänhet är emellertid virke från huvudavverkning och virke från förav—

verkning möjliga att skilja från varandra på grund av beståndsåldrarna, som kunna avläsas å sågsnittet. Någon utsikt att med framgång genom sådan sammanblandning oförmärkt öka sitt huvudavverkningsbelopp torde skogsägaren därför icke hava. Ty i de fall, då trädens ålder eller årsringsbredden ej lämna säker ledning för bedömande, huruvida rot— stockar från föravverkning eller huvudavverkning föreligga, har tjänste- mannen på hygget och i den beskrivning på ståndskogen, avverknings— plan skall innehålla, material att bedöma frågan.

Emellertid söker sig virket ut i marknaden även på andra vägar än via flottlederna. Leverans av slipers, pålar, telegrafstolpar etc. liksom till någon del sågtimmer och massaved sker jämväl vid järnväg eller vid annan, tillfällig uppläggsplats samt vid plats för lokal förbrukning. För- bises bör ej heller i detta sammanhang den användning rundvirket får vid smärre fasta sågar och flyttande motorsågar. Man kan till och med förutse, att detta sätt att försåga virket kommer att få en ökad använd- ning i och med vägväsendets utveckling och automobilernas ökade använd— ning. Kontrollen på dylika avverkningar kommer alltid att erbjuda vissa svårigheter, men det återstår alltid en kontrollmöjlighet, nämligen att . verkställa undersökning av stubbarna i skogen. Visserligen kunna an- märkningar riktas mot denna kontrollmetod, men dessa gälla mindre ef— fektiviteten än det besvär den förorsakar myndigheten. Då emellertid mängden av det virke, som söker sig ut på andra vägar än flottlederna, torde bliva jämförelsevis ringa, finnes ingen tvekan om att en tillräcklig kontroll kan upprätthållas jämväl härvidlag.

Vad angår slutligen kolningar kan ju med förbättrade priser på trä- kol sådana tänkas komma att företagas i större utsträckning än nu, men de komma säkert aldrig att i förevarande hänseende spela någon roll, då i huvudsak härtill alltid kommer att användas sådant för annat ända— mål odugligt virke, som icke ingår i det förråd, varpå avverkningsplanen är uppgjord.

Genom den kontroll på omfattningen av de olika avverkningarna, som skogsvårdsstyrelsen skall utöva, åsyftas, som tidigare nämnts, att åstad— komma en reglering av dessa, så att en viss jämnhet i virkesavkastningen kan ernås. Emellertid är det uppenbart, att det för sådant ändamål egent- ligen icke kräves en så skarp precisering av avverkningarna, som ett på förhand på kubikmetern bestämt avverkningsbelopp innebär. Dessutom kan man aldrig frånkomma, att avverkningsbeloppets storlek även med tillämpande av tydliga objektiva regler alltid till viss grad blir beroen— de på olika subjektiva uppfattningar, varför man icke kan påstå, att det fastställda beloppet alltid är just det-, som måste följas för att åstadkom- ma den jämna virkesavkastningen. Det är påtagligt, att man här av praktiska skäl nödgats tillgripa ett medel, som i tvångshänseende går längre än vad ändamålet kräver. Men detta verkar återigen därhän, att man vid användandet av detta medel kan och bör tillåta en relativt hög

jämkningsgrad. Man måste nämligen alltid fasthålla, att det är skogs- ägarens egen skog det i allmänhet gäller, och att man då måste tillse, att ingreppet icke verkar hårdare än vad som är nödvändigt. Här är det uppenbart, att ett tillfälligt eller mer obetydligt överskridande av det bestämda avverkningsbeloppet i och för sig saknar betydelse för det åsyf— tade målet att åstadkomma jämnhet i virkesuttaget. Det måste då vara myndighetens plikt att vid avverkningarna genom att lämna tillstånd till erforderliga jämkningar tillgodose berättigade ekonomiska intressen och synpunkter från skogsägarnas sida. Man får sålunda förutsätta, att det från myndighetens sida icke lägges hinder i vägen för att t. ex. en skogstrakt slutavverkas, så att å densamma icke en mindre virkeskvan- titet måste kvarlämnas uteslutande på den grund, att fastställt avverk— ningsbelopp eljest skulle i någon mån överskridas. Det är ju tydligt, att i sådant fall allt virke måste uttagas på en gång, därest de ekonomiska synpunkterna skola bliva beaktade. En annan sak härvidlag är, att skogs- ägaren naturligtvis icke får egenmäktigt överskrida det fastställda av- verkningsbeloppet, och att myndigheten måste inskrida, där skogsägaren uppenbarligen gör sig skyldig till överträdelse i detta hänseende. Vad sakkunniga här vilja framhålla är, att myndigheten, när det gäller den kvantitativa kontrollen, icke har ett sådant omedelbart fiskaliskt intresse av att fastslagna normer noggrant följas, som förefinnas, när det gäller den kvalitativa kontrollen på avverkningarna. Sakkunniga hålla före, att det i praktiken skall visa sig, att myndigheten i allenast ett fåtal fall skall behöva fiskaliskt inskrida, och att i allmänhet det hot om myndig- hetens ingripande, som föreligger, skall vara tillräckligt för att hålla av- verkningarna inom sådana gränser, att kravet på den av lagen avsedda jämnheten i virkesuttagen blir till fullo tillgodosett.

Såsom tidigare omnämnts, har vid sakkunnigas överläggningar fram— hållits, att ett deklarationssystem icke skulle vara härvidlag lämpligt. Någon absolut kontroll skulle icke vara möjlig att genomföra från myn- dighetens sida och det skulle vålla myndigheten svårigheter att avgöra, när ett ingripande skulle ske eller icke. Emot dessa invändningar vilja sakkunniga framhålla, att motsvarande kontrollsystem ansetts lämpligt ifråga om den enskilde medborgarens förhållande till det allmänna i andra hänseenden, ehuru någon absolut kontroll icke heller därvid kun- nat åstadkommas. En dylik brist vidlåder för övrigt mer eller mindre varje kontrollsystem. Det gäller emellertid härvidlag, såsom nyss påpe— kats, att avväga, huruvida eventuella mindre felaktigheter äro av någon betydelse eller icke. I detta samband vilja sakkunniga framhålla, att deklarationsplikt föreskrivits bland annat som grundval för den statliga och kommunala beskattningen. Icke heller därvidlag finnes möjlighet att genomföra någon absolut tillförlitlig kontroll på att uppgifterna i deklara- tionerna äro riktiga. Likväl har detta system ansetts kunna godtagas. Det är dock att märka, att en felaktighet beträffande deklarationen har vida

svårare påföljder, när det gäller beskattningen, än i fråga om virkesran— soneringen. En för låg skattedeklaration från en medborgares sida medför ovillkorligen en ökning av belastningen på övriga medborgare i form av ökade skatter för dessa och inverkar sålunda direkt på tredje mans rätt. En jämförlig påföljd för tredje man kan en för låg avverk— ningsdeklaration däremot icke medföra. Där kan det endast vara frågan om en omföring till annat värdeslag av skogsägarens egen egendom. N å— gon annan blir härvidlag icke lidande och det mål lagen eftersträvar kan i stort sett icke rubbas.

20 &.

Bestämmelserna i denna paragraf äro hämtade från 1923 års skogsvårds- lag. Sakkunniga hava i överensstämmelse med de principer, som varit bestämmande för sistsagda lag, ansett, att, när det gäller frågor, som kunna vara föremål för olika bedömanden från skoglig synpunkt, det är olämpligt, att ett överträdande av ett lagbud omedelbart kriminaliseras. Man bör inskränka sig till att lämna myndigheten möjlighet att ingripa emot och hejda en enligt dess mening felaktig avverkning för att där- efter leda den in på riktiga vägar. Sakkunniga kunna härvidlag åbe- ropa de erfarenheter, som gjorts rörande den goda verkan av 1923 års lags bestämmelser i detta avseende.

Det maktmedel _ avverkningsförbudet —, som härvid lagts i myndig— hetens hand, är visserligen till sin natur av rent negativ art, men sak- kunniga hava förutsatt, att det icke blir negativa moment, som vid till- lämpningen komma att bliva det betydelsefullaste. Den största vikten kommer att ligga på de positiva regler och bestämmelser, som myndig- heten äger föreskriva för de kommande avverkningarna efter ett avverk— ningsförbud.

Beträffande omfattningen av ett meddelat avverkningsförbud går det nu föreliggande lagförslaget något vidare än 1923 års lag. Förslaget för— utsätter nämligen, att icke blott den fastighet, där den lagstridiga avverk— ningen företagits eller planlagts, kan drabbas därav utan jämväl de fas- tigheter, som med denna blivit sammanförda under gemensam avverk— ningsplan. Det är sålunda avverkningsplanens omfattning, som härvid— lig blir avgörande. Man vinner härigenom, att de tvistigheter, som i vissa fall visat sig uppkomma rörande avverkningsförbudets omfattning, bortfalla. - " I lagförslaget finnes ej liksom icke heller i 1923 års skogslag någon bestämmelse om, när ett meddelat avverkningsförbud skall upphöra att gälla. Att angiva några allmänna regler i detta hänseende torde emeller— tid icke vara lämpligt. Sakkunniga hava emellertid förutsatt, att ett för— bud skall upphöra, så snart de förhållanden, som föranlett detsamma, icke längre föreligga, samt att skogsägaren skall kunna ansökningsvis få frå— gan om förbuds upphävande på sådan grund prövad. Att jämväl besvärs- rätt därvidlag skall föreligga, synes uppenbart.

, I detta sammanhang vilja sakkunniga påpeka, att i lagförslaget inta- l gits särskilt stadgande därom, att skogsvårdsstyrelsen skall vara berät- tigad att av skogsägaren utkräva ersättning för utsyningsförrättning, som föranletts därav, att i samband med avverkningsförbud stadgats, att. avverkning må ske allenast efter utsyning. Anledningen härtill har va- rit, att vid tillämpning av 1923 års lag, i vilken särskild bestämmelse i detta hänseende saknas, myndighetens rätt till dylik ersättning varit om- stridd. Stadgandet har fått sin plats i 21 %.

Ett interimistiskt meddelat avverkningsförbud skall, för att icke för- falla, fastställas inom viss tid. I 1923 års lag har denna bestämts till tio dagar. Sakkunniga hava nu ansett, att med hänsyn till de långa avstån— den samt svårare förbindelserna inom de områden lagförslaget avser sagda tid i detta bör förlängas till tjugo dagar.

21 ©.

Vid förrättning föranledd av en till myndigheten gjord framställning skall sökanden vara pliktig att utan ersättning utgöra nödig hantlang- ning. Är det frågan om annan förrättning, blir det myndighetens sak att själv ombesörja hantlangningen. Begreppet hantlangning är härvid av- sett att tagas i en inskränkt bemärkelse, så att man t. ex. icke får till hantlangarna räkna de s. k. prickarna vid en stämplingsförrättning.

Beträffande förrättningskostnaderna frånsett kostnaderna för hant- langningen hava sakkunniga utgått från den allmänna regeln, att dessa skola gäldas av skogsvårdsstyrelsen med medel, som av denna förvaltas. Emellertid har från denna allmänna regel gjorts undantag för vissa fall, i vilka skogsvårdsstyrelsen skall äga att, om den så finner skäligt, av sökanden återkräva, vad den nödgats utgiva.

Det har ju förutsatts, att till förrättningsmän skola kunna förordnas andra än i skogsvårdsstyrelsens tjänst anställda personer. Så kan t. ex. ett bolags tjänsteman erhålla förordnande att verkställa utsyning å bola- gets mark. Det skulle emellertid vara mindre tilltalande och kan väl icke heller gärna tänkas, att bolagstjänstemannen i sådant fall skulle uppbära ersättning av skogsvårdsstyrelsen för förrättningen. Att kostnaden där— vidlag bör stanna på skogsägaren är uppenbart. Sakkunniga hava där— för föreslagit bestämmelse om att skogsvårdsstyrelsen skall kunna av sökanden uttaga ersättning för förrättningskostnaderna, därest på förslag av sökanden annan än hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman varit förordnad som förrättningsman. '

Det kan icke heller vara tilltalande, att när en skogsägare så handskas med sin skog, att skogsvårdsstyrelsen nödgats tillgripa ett avverknings- förbud emot honom, styrelsen skall få vidkännas utgifterna för de för- rättningar, som föranledas av förbudet. Jämväl för detta fall skall skogs— vårdsstyrelsen därför kunna utkräva ersättning.

Slutligen hava sakkunniga ansett, att skogsägarnas rätt att av skogs—

vårdsstyrelsen kräva utsyning och stämplingsbiträde på ett eller annat sätt måste regleras. Härvidlag har emellertid icke ansetts lämpligt att tillgripa vare sig någon begränsning i fråga om antalet ansökningar un- der viss tidsperiod eller någon reglering genom viss minimikvantitet för utsyningen eller stämplingen. Sakkunniga hava i stället stannat för att låta en reglering ske allenast därigenom, att skogsägaren riskerar att, när det gäller fastighet, för vilken avverkningsplan upprättats, själv få vid- t kännas kostnaderna, därest han två gånger förut under löpande avverk- . ningsperiod erhållit utsyning eller stämplingsbiträde å den eller de fastig- heter avverkningsplanen omfattar. När det gäller fastigheter, för vilka plan icke blivit fastställd, torde inga restriktioner härvidlag vara erfor— derliga, då å dessa fastigheter inga mer regelbundet återkommande av- verkningar förekomma.

22 %.

Såsom tidigare framhållits hava sakkunniga ansett, att, i likhet med vad som gäller enligt 1923 års skogsvårdslag, skogsägaren principiellt bör vara ansvarig för skogens återväxt samt sålunda pliktig att vidtaga nödiga åtgärder härför. De närmare bestämmelser, som i detta hän- seende upptagits i lagförslaget, överensstämma därför i huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1923 års lag, ehuru vissa modifikationer an- setts böra ske. Skogsägarens skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder inträder sålunda dels efter företagen avverkning och dels i vissa fall, då skada uppkommit å skogen. I denna paragraf behandlas den skyldighet, som i nu ifrågakomna hänseende inträder efter avverkning. Det är där- vid att märka, att två förutsättningar erfordras för att skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder skall uppkomma, nämligen dels att efter av- verkningen icke å området finnes skog av en med hänsyn till rådande naturförhållanden nöjaktig täthet och beskaffenhet, och dels att en till- fredsställande återväxt icke utan särskilda åtgärder kan inom skälig tid påräknas.

Då det talas om att skog icke finnes av nöjaktig täthet och beskaffen- het, inbegripas däri först och främst de fall, där kalavverkning skett. Har åter skog kvarlämnats, gäller det att bedöma, huruvida den är av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig.

'Med uttrycket »rådande naturförhållanden», vilket liksom ordet »nöj— aktig» är hämtat från 1923 års lag, avses samtliga de naturförhållanden såsom mark, klimat o. s. v., vilka tillsammans direkt eller indirekt be- stämma grundförutsättningarna å ståndorten för skogsbeståndets utveck- ling och tillväxt. Dessa grundförutsättningar kunna naturligtvis ut- nyttjas i skogsbruket på ett mer eller mindre ändamålsenligt sätt. Un— der antagande, att ett för ståndorten normalt bestånd behandlas enligt normer, som ur produktionssynpunkt måste anses ändamålsenliga, gör

man en beräkning av beståndets årliga medeltillväxt i kubikmeter och får på detta sätt fram ett uttryck för markens »bonitet» på ståndorten ifråga. Ej sällan möter det emellertid särskilda svårigheter att något så när riktigt bedöma markens verkliga bonitet. På vissa tallhedar, kan t. ex. markens produktionsförmåga, sådan den betingas av naturförhål- landena, på grund av upprepade hårda skogseldar vara avsevärt nedsatt till synes för en "lång tid framåt. Boniteten torde här böra bedömas efter förhållandena, sådana de vid avverkningen föreligga, d. v. s. med hänsyn tagen till den genom skogseldarna nedsatta produktionsförmå— gan. Svårbedömd är även boniteten å de mossrika starkt råhumusbe- svärade markerna, bevuxna i stor utsträckning med överåriga och dåliga bestånd, där markens verkliga produktionsförmåga ofta är avsevärt större än beståndet kan giva anledning att tro. Produktionen i yngre bestånd av motsvarande skogstyper och i motsvarande höjdlägen får i dessa fall bliva vägledande för bonitetsbedömningen. För att vara nöjaktig bör sålunda den efter avverkningen kvarstående skogen vara sådan, att den, med hänsyn till sin täthet ävensom tekniska beskaffenhet och tillväxt— förmåga kan utvecklas till ett bestånd, som med ändamålsenlig skötsel lämnar en mot boniteten närmelsevis svarande avkastning. Är emeller- tid det kvarstående beståndet icke sådant, utan avverkningsingreppet va— rit så starkt och beståndet genom avverkningen utglesnats i den grad, att markens produktionsförmåga med de kvarstående träden icke kan tillgodogöras, måste föryngringsmomentet anses hava inträtt, och krav på återväxtåtgärder kunna resas gentemot skogsägaren. Nu är i många fall redan före avverkningen beståndet sådant, att markens produktions- förmåga icke tillgodogöres till fullo. Vid dylikt förhållande kan en viss svårighet uppkomma att bedöma, när vid företagen avverkning man skall anse föryngringsmomentet hava inträtt. Uppenbart är emellertid, att detta icke kan anses hava skett genom att ett eller annat träd utta- gits. Avverkningen måste hava skett i så pass stor omfattning, att den verkligen i någon mån influerat på det sätt, varpå markens produktions— förmåga tillgodogöres.

När det gäller att bedöma, huruvida den naturliga återväxt, som kan förväntas komma, skall anses såsom tillfredsställande måste man anläg- ga samma synpunkter som med avseende å den kvarstående skogen. Jäm— väl därvidlag får man sålunda söka klargöra, om den uppkommande åter— växten kan bliva sådan, att den med hänsyn till täthet, teknisk beskaf- fenhet och tillväxtförmåga kan utvecklas till bestånd, som i rimlig grad motsvarar boniteten. En tillfällighet, sådan som att det avverkade be— ståndet varit av dålig beskaffenhet, bör sålunda icke öva något infly- tande på bedömandet av vad som kan anses vara nöjaktig återväxt.

Frågan i vad mån återväxt av lövskog bör godtagas såsom nöjaktig återväxt, vilken fråga var föremål för överläggning under förarbetena till 1923 års skogsvårdslag, har jämväl behandlats av sakkunniga. Då

barrskogen innehåller de trädslag, tall och gran, som i stort sett äro de värdefulla, och då lagförslaget syftar att i möjligaste mån trygga barr- skogskapitalets vidmakthållande och förkovran, måste enligt sakkunni— gas mening kravet på nöjaktig återväxt i första hand avse återväxt av barrskog. Denna omständighet lärer dock icke — lika litet som återväxt- , kravet enligt 1923 års lag — få anses innebära, att återväxt av huvud- ? sakligen lövskog icke skulle kunna godtagas på ståndorter, som lämpa sig för dylika trädslag, och där regelmässigt lika god avsättning finnes för lövskog som för barrskog.

Som nämnts förefinnes krav icke blott på att en tillfredsställande åter- växt skall komma utan jämväl på att denna skall förefinnas inom skälig tid å det avverkade området. Tillämpningen av motsvarande bestäm— melse i 1923 års lag har i allmänhet icke mött svårigheter eller föranlett konflikter mellan vederbörande myndighet och skogsägare. Förhållandet torde komma att bliva detsamma inom nu ifrågavarande lagstiftnings— område. När avverkning skett och därefter påkallad hyggesrensning verkställts, behöva hyggena ligga ett större eller mindre antal år, innan de äro »mogna» för föryngring. Främst sammanhänger denna bekanta företeelse med humustäckets beskaffenhet vid avverkningen men även i viss mån med fröträdens — där de finnas —— behov av den förbättrade kronutveckling, som möjliggöres genom den ökade ljustillgången, och som merendels är ett villkor för en rikare kottsättning. Å vissa stånd- orter —— exempelvis granskog av den våta Dryopteris-typen, vissa tallhe— dar o. s. v. — omfattar denna mognadstid några få år. Å andra stånd- orter t. ex. i vissa granbestånd av hög ålder av den råhumusrika Vacci- niwm—typen i högt läge kan den däremot uppgå till 20 år eller mera. Vis— serligen kan i många fall denna långa föryngringstid väsentligen för- kortas genom hyggesbränning. Då emellertid alltjämt olika meningar råda om vilka hyggen böra brännas eller icke, och då hyggesbränningen ovedersägligen alltid innebär risker för skogseld eller förstörande av befintliga plantor och efter avverkningen kvarstående underbestånd, som kan utvecklas till ett dugligt fröträdsbestånd, hava sakkunniga ansett, att skogsägaren icke lämpligen bör kunna åläggas bränning och att nå— gon hänsyn till den tidsvinst, som i många fall genom bränning kan vin— nas, sålunda icke heller bör tagas vid bedömandet av den så att säga nor— mala mognadstiden. Om den för olika fall växlande mognadstiden äger man för övrigt redan nu en ganska god erfarenhet och denna kommer med stöd av vetenskapens rön alltmera att tillväxa. Under hänvisning till vad ovan anförts, vilja sakkunniga uttala, att den skäliga tid, inom vilken nöjaktig föryngring skall kunna fordras, icke bör sättas kortare än den normala mognadstid, som nyss angivits. Däremot torde den för- yngringstid, som kan anses skälig, böra utsträckas utöver denna mog- nadstid i de fall, då fröförsörjningen kan anses tryggad genom t. ex. före- komsten av fröträdsbestånd, ehuru detta ännu icke fullgjort sin tjänst.

Ett uteblivande av återväxt i dylikt fall på grund av dröjsmål med före- komst av fröår kan sålunda icke föranleda till att skogsägaren skulle bliva pliktig vidtaga kulturer.

I allmänhet torde de fall, där vid avverkning kulturer måste tillgri- pas för åstadkommande av föryngring, komma att inskränka sig till hyggen i överåriga rena granskogsbestånd av Vaccinium-typ. Där sak— nas ofta träd, som med hänsyn till ställning i beståndet och kronans be— skaffenhet lämpligen kunna lämnas såsom fröträd vid avverkningen. Saknas då även ett underbestånd av den beskaffenhet, att det efter av- verkningen kan utvecklas till ett fröträdsbestånd, blir föryngringstiden oskäligt lång: hygget mognar, men den naturliga granföryngringen drö— jer av brist på fröträd. Under dylika förhållanden äro kulturer uppen- barligen på sin plats och böra kunna åläggas skogsägaren.

Uppträdandet på hygget av lövskogsföryngring, särskilt av björk, an— tyder ofta hyggets mognad i de mossrika skogstyperna. Det har visat sig, att, under förutsättning att fröförsörjningen från barrträd på naturlig väg är tryggad, denna först kommande återväxt av lövskog är en för barrskogsföryngringen gynnsam faktor. Det händer likväl understund- om, att detta plant- respektive ungskogsbestånd av löv blir så tätt, att barrsko-gsföryngringen blir svag eller helt uteblir. Lövskogen kom- mer under sådana förhållanden att upptaga marken under minst en gene— ration. Endast om lövskogen kan anses komma att i tillfredsställande grad ekonomiskt tillgodogöras å ståndorten i fråga, torde efter vad som nyss sagts den uppkomna återväxten av lövskog kunna anses såsom en i och för sig själv nöjaktig återväxt. I annat fall torde _ för att föryngringstiden ej skall bliva oskäligt lång — åtgärder såsom röj- ning eventuellt i förening med kultur böra vidtagas för att få fram en återväxt, som kan godtagas.

Sakkunniga hava ansett, att reproduktionsskyldighet bör inträda efter all slags avverkning, alltså jämväl efter avverkning för tillgodoseende av husbehovet, detta i olikhet med vad som föreslagits i det till 1927 års riks- dag framlagda förslaget till ny skogslag för lappmarkerna. Det kan tör- hända synas hårt i vissa fall, att skogsägarens reproduktionsplikt skall inträda, så snart han avverkar, även när detta sker till husbehov. Sak- kunniga hava likväl ansett det riktigt att fasthålla principen om repro— duktionsplikt, oavsett för vilket ändamål avverkningen sker. Är det frå- gan om husbehovsavverkning i större omfattning, torde ingen tvekan kunna råda om riktigheten av denna principiella ståndpunkt. Är hus- behovsavverkningen däremot av ringa omfattning, torde den i regel kun— na ordnas så, att något behov av särskilda reproduktionsåtgärder icke kommer att förefinnas.

En fråga, som i detta sammanhang varit under överläggning, är, huru- vida man bör lämna den naturliga föryngringen företräde framför- kulturer. Sakkunniga hava för sin del kommit till den uppfattningen,

att i princip icke något företräde bör lämnas den ena eller andra formen för åstadkommande av återväxt. En annan sak är naturligtvis, att i så- dana fall, där man har anledning antaga, att kulturer hava föga utsikt att lyckas, man måste tillvarataga möjligheterna för naturlig föryng- ring. Med hänsyn till biologiska förhållanden inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar torde man dock i allmänhet komma att söka tillgodogöra sig möjligheterna för en naturlig föryngring, detta så mycket mer som enligt förslaget en viss begränsning i reproduktions- ? plikten kan inträda under förutsättning av att dessa möjligheter till- varatagits.

De återväxtåtgärder, som i allmänhet kunna tänkas bliva i större eller mindre utsträckning ålagda skogsägarna, äro hyggesrensning (röjning), markberedning, kultur och dikning. Den tid, inom vilken åtgärder efter skedd avverkning lämpligen böra utkrävas, växlar naturligtvis, såsom framgår av det föregående, på grund av förhållandena på platsen men även på grund av åtgärdens art. Hyggesrensningar t. ex. torde i all- mänhet lämpligen kunna företagas omedelbart eller rätt snart efter av- verkningen, medan i de fall, då kultur anses böra tillgripas, hyggets mog- nad måste avvaktas, om verkställd kultur skall hava utsikt till framgång.

Såsom tidigare framhållits hava sakkunniga ansett erforderligt, att reproduktionsplikten, när det gäller nu ifrågavarande skogar, i allmän— het skall kunna begränsas utöver vad som är förhållandet enligt 1923 års skogsvårdslag. Sakkunniga hava sålunda ansett erforderligt, att det skapas möjligheter för myndigheten att begränsa återväxtskyldigheten efter företagen avverkning. I detta hänseende har i lagförslaget upp- tagits bestämmelse om att skälig nedsättning i skyldigheten må ske, där denna eljest skulle bliva synnerligen betungande. Emellertid har därvid skett en begränsning så till vida, att nedsättning må äga rum allenast, där möjligheterna för naturlig föryngring blivit i huvudsak tillvara- tagna eller där avverkning skett efter utsyning. Motivet till denna be— gränsning har för sakkunniga varit, att det torde saknas anledning till nedsättning, när skogsägaren genom egna åtgöranden åsamkat sig ökade kostnader för föryngringen. Vid prövning, huruvida i olika fall begräns- ning av reproduktionsplikten skall medgivas, bör i allmänhet icke veder— börande skogsägares faktiska förmåga att bestrida kostnaderna för be— hövliga åtgärder komma i beaktande utan hänsyn närmast tagas till sko— gens beskaffenhet samt förefintliga avsättningsförhållanden.

För att önskvärd effektivitet med föryngringsåtgärders vidtagande må betryggas i de fall, där nedsättning i återväxtskyldigheten skett, anse sakkunniga det vara av vikt, att möjlighet för mer fullständiga åtgär— ders vidtagande beredes genom anvisande för ändamålet av särskilda anslag av allmänna medel. Likaledes bör det på denna väg i ömmande fall kunna beredas hjälp för fullgörande av ådömda reproduktionsåt-

gärder.

23 6.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om reproduktionsskyl— dighet efter vissa skador å skogen. Dessa bestämmelser överensstämma icke fullt med motsvarande stadganden i 1923 års skogsvårdslag. Sakkun- niga hava nämligen ansett att, så länge staten tillåter gemensamhetsbete å skogen, ansvar icke skäligen må i regel utkrävas för genom betning uppkommen skada å område, där allmän betning varit tillåten. Det är sålunda endast vid naturhändelser samt vid åverkan, som skyldighet jämlikt 23 © föreslagits skola inträda. En annan sak är, att när på grund av betning skada inträffat å plantskog, skogsägaren jämlikt bestäm- melserna i 22 & kan bliva skyldig att därvidlag vidtaga reproduktions- åtgärder.

Vid inträffad skada må skogsägaren fritt tillgodogöra sig skadade träd samt företaga av skadan föranledd avverkning, därest träden användas för husbehov eller skadan inträffat på område, där skogsägaren äger frihet att avverka, dock för sistsagda fall allenast under förutsättning att hin- der från den kvantitativa regleringens synpunkt icke föreligger. Eljest erfordras särskilt tillstånd av myndigheten, varvid vanliga bestämmel- ser för avverkning efter tillstånd skola vinna tillämpning.

24 6.

Någon tvekan synes näppeligen kunna råda därom, att den i 11 S av 1923 års skogsvårdslag stadgade allmänna regeln, att ansvaret för att återväxtåtgärder vidtagas skall åvila skogsmarkens ägare, bör vinna till— lämpning även beträffande de enskilda skogar, som för närvarande lyda under lappmarkslagen. Vad åter angår de allmänna skogar, för vilka sagda lag gäller, torde giltiga skäl föreligga att låta vederbörande åbor bära detta ansvar. Detta måste vara så mycket mer naturligt, som sak— kunniga enligt vad tidigare framhållits ansett dessa allmänna skogar vara mer att jämställa med de enskilda skogarna än med övriga allmänna skogar inom dessa trakter.

Inträffar sådant fall, att å skog, som är underkastad nya lagens be— stämmelser, avverkning, som föranleder återväxtåtgärder, företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättshavare, torde i fråga om skyldighet för denne att gentemot vederbörande myndighet svara för återväxtåtgärderna samt rätt för honom att av fastighetens ägare eller åbo- söka åter, vad han för sådant ändamål utgivit, böra gälla enahanda reg— ler, som enligt 11 å andra stycket skogsvårdslagen i motsvarande fall äga tillämpning i fråga om de under sistsagda lag lydande skogar.

25 5. Vad angår sättet för bestämmandet av erforderliga reproduktionsåt- gärder torde det förfarande, som i motsvarande fall stadgats i 12 och 13 M-

256 i 1923 års skogsvårdslag beträffande där avsedda skogar, i huvudsak böra vinna tillämpning även beträffande nu ifrågavarande skogar. Myn- digheten har sålunda att söka med skogsägaren träffa överenskommelse om utförande av de återväxtåtgärder, som erfordras, samt att, därest överenskommelse icke kan ernås, vid domstol anhängiggöra talan mot skogsägaren om dennas förpliktande härtill. Innan saken instämmes till domstol, kan myndigheten påkalla undersökning av avverkningsområdet. Dessa bestämmelser överensstämma med motsvarande stadganden i skogsvårdslagen. Emellertid har enligt vad sakkunniga inhämtat det visat sig vara önskvärt, att parterna, såväl skogsvårdsstyrelsen och skogsägaren som annan för kostnaderna ansvarig, bliva i tillfälle att närvara och framlägga sina meningar vid den besiktning, som kan hål- las för undersökning av avverkningsområdet. Sakkunniga hava därför upptagit bestämmelse om att samtliga dessa parter skola genom förrätt- ningsmannens försorg underrättas om tiden för förrättningen.

Sakkunniga hava icke ansett lämpligt, att på sätt i 1923 års skogs- vårdslag stadgas myndigheten skall, när den meddelar tillstånd till av— verkning, tillika angiva de återväxtåtgärder, som böra vidtagas. I de trakter, det nu gäller, föreligga ofta större svårigheter än eljest att på förhand kunna bestämma, vilka återväxtåtgärder böra vidtagas. Därtill kommer, att i lagförslaget myndigheten erhållit möjlighet att i regel göra [en skälighetsprövning med avseende å den återväxtskyldighet, som bör fastställas. Det torde för övrigt enligt sakkunnigas mening under alla förhållanden vara mest rationellt att, först efter det avverkningen blivit verkställd, fastställa de återväxtåtgärder, som böra vidtagas.

26 5. I överensstämmelse med vad i motsvarande avseende stadgats i 14 å i 1923 års skogsvårdslag torde beträffande här avsedda skogar böra gälla att vad genom överenskommelse eller av domstol blivit bestämt om åter— växtåtgärder samt om tiden för åtgärdernas utförande skall äga giltig- het mot fastighetens framtida ägare eller åbo. Föreskrift härom har upptagits i denna paragraf.

27 och 28 åå.

Sakkunniga hava ansett, att förfarandet för verkställighet av efter— satta reproduktionsåtgärder beträffande ifrågavarande skogar bör ord- nas i anslutning till de i 15 och 16 åt i 1923 års skogsvårdslag härutinnan meddelade bestämmelserna, samt sålunda föreslagit stadganden i full överensstämmelse med dessa.

29 %. Redan tidigare har framhållits, att en viss tid måste förflyta efter det avverkning verkställts, innan återväxtåtgärder, särskilt kulturer,

lämpligen böra vidtagas. I de områden det nu gäller kommer denna tid att på grund av biologiska förhållanden utsträckas utöver vad som i regel är fallet för landet i övrigt. Myndigheten kan icke under denna tid på— kalla återväxtåtgärders vidtagande, och det måste då vara nödvändigt att lämna myndigheten möjlighet att säkerställa sig för eventuella repro— duktionskostnader. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 17 å i 1923 års skogsvårdslag. Där upptagna stadganden hava emellertid vid den praktiska tillämpningen blivit föremål för olika tolkningar. Enligt en uttalad mening skulle en förutsättning för rätten att påfordra säkerhets ställande vara, att avverkningen ännu påginge. Så snart en avverkning avslutats, skulle sålunda rätten ifråga bortfalla. Enligt en annan åsikt skulle efter en avverkning rätten att påfordra säkerhets ställande kvarstå ända till dess samtliga återväxtåtgärder blivit vidtagna. Slutligen har i en tredje mening uttalats, att bestämmelsen ifråga skulle betraktas såsom ett komplement till stadgandet om skyldighet för skogsägaren att vidtaga nödiga återväxtåtgärder, så till vida att, så länge tidpunkten för en återväxtåtgärds vidtagande ännu icke kunde anses vara inne, myndig- heten vore berättigad påfordra säkerhets ställande för kostnaden men icke därefter. Sakkunniga hava ansett, att bestämmelserna ifråga borde utformas i enlighet med den sist angivna linjen. Att låta rätten att på— fordra säkerhet vara beroende av, huruvida avverkning påginge eller icke, torde vara att betrakta frågan allt för snävt, och att å andra sidan låta myndigheten vara berättigad att kräva säkerhet jämväl på en tid- punkt, då frågan om åtgärder-nas vidtagande blivit aktuell, skulle kunna leda till sådan orimlighet, som att samma fråga t. ex. rörande huruvida viss återväxtåtgärd vore påfordrad eller icke skulle kunna samtidigt kom— ma under prövning av såväl domstol som administrativ myndighet. Det bör anmärkas, att enligt sakkunnigas mening man härvidlag bör be— trakta varje återväxtåtgärd för sig, så att, även om t. ex, en föreskri- ven hyggesrensning blivit gjord, detta icke lägger hinder i vägen för myndigheten att påyrka säkerhet för en kultur, som jämväl blivit före- skriven men först längre fram skall verkställas.

Det kan slutligen framhållas, att för ingripande med säkerhetskrav och förbud icke bör fordras, att avverkningen fortskridit så långt, att kostnaderna för iordningställandet av redan avverkat område uppgår till i paragrafen förutsatt höjd. Stadgandets användbarhet skulle i så— dant fall bliva i hög grad beskuren. Förutsättning för ingripande är allenast, att avveikningen slutförd beräknas komma att draga kostnader av fordrad storleksgrad.

30 å. Syftet med lagen kan i viss mån sägas vara att förhindra, att produk- tiv mark får ligga utan behörig användning. Därför tager lagen å ena sidan ej befattning med mark, som förut ligger under annan behörig

17 — 310079.

användning än skogsbörd, men bör å andra sidan icke heller principiellt lägga något hinder i vägen för att mark, som användes för skogsbörd, omlägges till annat ändamål, helst där detta är att anse som ett högre kulturändamål än skogsproduktionen. Till förebyggande av missbruk utav denna sålunda principiellt medgivna omläggningsrätt hava dock vissa regler ansetts nödvändiga.

När det gällt omläggning av skogsmark till trädgård, byggnadstomt, väg eller annan liknande ändamål, hava sakkunniga ansett, att ägaren eller åbon Bör hava oinskränkt frihet. Det kan ju därvidlag endast vara frågan om helt obetydliga områden, och något missbruk kan icke gärna förekomma i sådan utsträckning, att verklig olägenhet kan uppkomma.

I vissa fall kan omläggning av skogsmark ske för åstadkommande av odling såsom ersättning för indragen ströäng. Vid dylik odlings före— tagande sker en förhandsundersökning jämlikt bestämmelserna i lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan. Denna under- sökning torde fullt säkerställa, att omläggningen sker i enlighet med riktiga normer, varför särskild kontroll härvidlag icke kan anses erfor- derlig.

När det eljest blir frågan om omläggning av skogsmark till åker eller till betesmark och äng, hava sakkunniga ansett påkallat, att vederbö- rande skogsvårdsstyrelses tillstånd inhämtas. I samband med tillstån— dets meddelande skall styrelsen bestämma de åtgärder, som kunna erford— ras för odlingens genomförande, ävensom de tider, inom vilka de olika åtgärderna skola vara vidtagna

Tillstånd, varom nu är fråga, kan antingen vara erforderligt redan in- nan avverkning sker å det område, som skall bliva föremål för omlägg- ningen, eller, där skogsägaren har frihet att ändock kalavverka områ— det, bliva aktuellt först när fråga uppkommer om vidtagande av åter- växtåtgärder efter avverkningen. Har skogsägaren begagnat sig av meddelat tillstånd till omläggning, vare sig detta skett genom att verk- ställa avverkning på grund av tillstånd eller genom underlåtelse att vid- taga återväxtåtgärder efter avverkning, kan, därest de för omläggningen föreskrivna åtgärderna icke bliva i vederbörlig ordning verkställda, detta medföra bötesstraff. Därjämte kan domstolen på yrkande av skogsvårds- styrelsen antingen förelägga vederbörande ny tid för fullgörande av nö— diga åtgärder eller förordna, att marken åter skall försättas i skogbäran- de skick, samt föreskriva de återväxtåtgärder, som härför kunna vara erforderliga. Bestämmelserna härvidlag äro utarbetade närmast i an— slutning till 1923 års skogsvårdslags stadganden.

I den mån i samband med skogsmarks omläggning företages avverk- ning av mogen skog, skall avräkning härför ske från det för fastigheten fastställda avverkningsbeloppet. Nu kan ju emellertid inträffa, att hela det för indelningsperioden beräknade avverkningsbeloppet redan blivit uttaget. Då kan naturligtvis ingen avräkning ske, men frågan huruvida

ändock omläggning må äga rum, kommer ju alltid att bliva föremål för skogsvårdsstyrelsens prövning.

Slutligen må anmärkas, att sakkunniga icke ansett erforderligt att härvidlag begränsa ett tillstånds giltighet till viss tid. Detta äger sam- band med den principiella ståndpunkt sakkunniga., enligt vad ovan sagts, intagit rörande det allmännas intresse i förhållande till skogsmarks om- läggning till annat kulturändamål.

31—37 %.

Dessa paragrafer upptaga bestämmelser om ansvar för överträdelse av lagens stadganden och därmed sammanhängande frågor samt mot- ? svara sålunda 25—29 så i 1923 års skogsvårdslag. * De överträdelser, som kunna tänkas förekomma mot den nya lagens föreskrifter och som därjämte äro av den art, att de böra omedelbart kri- minaliseras, kunna hänföras till tre olika grupper, nämligen

1) där avverkning företages utan att formella betingelser såsom an— mälan, tillstånd eller utsyning föreligga;

2) där vid själva avverkningen icke iakttagas de föreskrifter, som sär— skilt meddelats för avverkningen eller eljest skola därvid gälla;

3) där vederbörande underlåter att fullgöra, vad som åligger honom efter verkställd avverkning.

Någon svårighet att avgöra, huruvida en förseelse tillhörande första eller tredje gruppen blivit begången eller icke, torde ej förefinnas. Svå— rare att bedöma kunna däremot de förseelser bliva, som tillhöra andra gruppen. Detta gäller särskilt, där det blir fråga om huruvida den vir- keskvantitet, som enligt planen må avverkas, blivit överskriden. Såsom redan tidigare framhållits, torde det emellertid endast bliva de mer uppen- bara fallen av överskridande, som komma att göras till föremål för ingri- pande från myndighetens sida. Någon anledning för myndigheten att beivra bagatellartade förseelser i detta hänseende förefinnes icke. Man har all anledning att förvänta, att myndigheten därvidlag skall komma att gå fram med urskillning och förstånd. I många fall skulle ett alltför hårt fasthållande vid den fastställda kvantiteten kunna leda till orim— ligheter, utan att ändamålet med regleringen, den jämna virkesavkast— ningen, därigenom särskilt främjades. Sakkunniga hava jämväl beaktat detta förhållande samt därför i lagtexten särskilt stadgat undantag för vissa mer påtagliga fall. Sakkunniga hava sålunda från kriminalisering undantagit mer betydelselösa överskridanden, där särskilda skäl förele- gat samt vederbörande genom en omedelbar anmälan till myndigheten ådagalagt, att han handlat i god tro. Ett sådant typiskt fall kan t. ex. inträffa, när avverkning bedrives å en skogstrakt, som är relativt avläg— set belägen. Därvid kan inträffa, att när det tillåtna avverkningsbelop— pet blivit uttaget, en mindre del av trakten, som icke lämpligen kan bli * föremål för särskild avverkning, återstår oavverkad. Det vore uppenbar-

ligen orimligt, att i dylikt fall skogsägaren icke skulle kunna på en gång verkställa avverkning å hela trakten ifråga. Å andra sidan kan det varat svårt att fordra, att skogsägaren skall söka tillstånd till ökad avverk—f ning och, först sedan detta erhållits, vara berättigad fortsätta avverk- ningen. Enligt sakkunnigas mening bör den föreslagna bestämmelsen vara ägnad att framalstra ett mer förtroendefullt samarbete mellan myn— digheten och skogsägaren, något som ju bör utgöra grundvalen för hela den lagstiftning det nu är frågan om.

I övrigt äro i nu ifrågakomna delar de principer följda, som upptagits i 1923 års skogsvårdslag, varför särskild motivering härutinnan icke torde vara erforderlig.

38—39 %.

När det gällt att fastställa regler för fullföljd av talan emot skogs— vårdsstyrelsens beslut, hava sakkunniga ansett lämpligt följa de i 1923 års skogsvårdslag härutinnan meddelade bestämmelserna. Dylik talan skall sålunda föras genom besvär och det blir" vederbörande länsstyrelse, som skall pröva besvären. Där klaganden påkallar undersökning på mar— ken eller länsstyrelsen eljest finner sådan undersökning vara av nöden, skall liksom enligt 1923 års skogsvårdslag länsstyrelsen förordna en skogs- statens tjänsteman att undersöka förhållandet å stället och däröver av- giva redogörelse. Enligt sistsagda lags bestämmelser_skall vid dylik un- dersökning tjänstemannen alltid vara biträdd av godemän. Sakkunniga hava emellertid i sitt förslag gjort avsteg härifrån samt lämnat länssty— relsen befogenhet att avgöra, huruvida biträde av godemän må anses på— kallat eller icke. Sakkunniga hava därvid närmast tänkt på de fall, där klagan kommer att föras över upprättad avverkningsplan. I många fall torde därvid ett så kostsamt och omständligt förfarande som en syn å stället med biträde av godemän icke vara erforderligt utan ett utlåtande i saken från en sakkunnig skogsstatstjänstemän vara tillräckligt. Ett sådant yttrande kan visserligen utan särskilt stadgande i skogslagen av länsstyrelsen infordras, men för" dylikt fall skulle tjänstemannen, om han ansåge sig behöva verkställa en undersökning å platsen, nödgas göra detta på egen bekostnad. Sakkunniga hava nu ansett frågan kunna lösas på det sätt, att länsstyrelsen medgives rätt att förordna skogsstatens tjän— steman att ensam verkställa undersökning på platsen, där så kan vara tillräckligt.

I övrigt överensstämma de föreslagna stadgandena rörande sättet för fullföljd av talan med bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag.

Övergångsbestämmelser.

Vissa övergångsbestämmelser torde vara erforderliga vid 1915 års för- ordnings ersättande med den nya lagen.

Av allmänna regler följer, att rättsförhållanden, som uppkommit ge- nom avverkningar, vilka ägt rum å här avsedda skogar före nya lagens trädande i kraft, böra bedömas enligt de vid tiden för avverkningarnas verkställande gällande stadganden. Denna grundsats innebär å ena si- dan, att något krav å reproduktionsåtgärder enligt nya lagen ej bör kunna framställas med anledning av dylika avverkningar. Å andra sidan föl- jer därav, dels att vederbörande är pliktig vidtaga sådana åtgärder för skogsvårdens befrämjande, som blivit föreskrivna som villkor för avverk- ningen, dels ock att överträdelser av 1915 års förordning, som vid berörda avverkningar ägt rum, böra straffas efter sagda lag jämväl efter nya la— gens ikraftträdande. Vidare torde berörda grundsats hava till följd att, därest beträffande sådan avverkning, varom här är fråga, föreskrift en- ligt 8 t i 1915 års förordning meddelats om överhållande av vissa träd såsom fröträd, samt dessa träd vederbörligen märkts, vad i nämnda för- ordning är stadgat om förbud mot avverkning av dylika träd och om överträdelse av sådant förbud bör fortfara att gälla.

Därest utsyningsförrättning verkställts enligt 1915 års förordning av skogsstatstjänstemän, utan att avverkning därefter företagits, bör icke en dylik förrättning komma att sakna betydelse. En sådan utsyning torde böra få giltighet så. tillvida, att avverkning i enlighet med utsyningen och med iakttagande av de i samband därmed till äventyrs lämnade före- . skrifter må äga rum inom viss begränsad tid, varvid gamla lagens och icke nya lagens föreskrifter bliva med avseende å avverkningen till- lämpliga. Skulle däremot vid avverkning inom den skogstrakt, där ut- syning ägt rum, avverkningen utsträckas utöver utsyningen eller i utsy- ningSprotokollet meddelade föreskrifter frånträdas, böra uteslutande nya lagens bestämmelser med därav föranledd reproduktionsskyldighet kom— ma till tillämpning beträffande avverkningen. Såsom lämplig tidsbe- gränsning i berörda avseende torde kunna antagas en tid av fem år.

Vad angår tillstånd till odlingsföretag och föreskrift därom, som av länsstyrelsen meddelats enligt 10 å i 1915 års förordning, synes uppenbart, att även dylika tillstånd och föreskrifter, där de äga giltighet vid tiden för nya lagens ikraftträdande, böra fortfara att gälla efter sagda tid- punkt. Härvid är emellertid att märka, att tillstånd, som nyss sagts, medför ej blott rätt utan även skyldighet att utföra företag, som däri avses, i det att vid meddelande av dylikt tillstånd viss tid föreskrives, inom vilken företaget skall vara fullbordat vid äventyr av vite. En un— derlåtenhet att ställa sig dylik föreskrift till efterrättelse torde jämväl efter nya lagens ikraftträdande böra medföra en tillämpning av före—

skriven vitespåföljd. Härav torde följa att, där sökanden väl fullbordar företaget inom bestämd tid men överskrider tillståndet genom att be- driva avverkning å ett större område än tillståndet avser, detta ej bör för- anleda, att tillståndet förfaller, utan allenast hava till påföljd, att nya lagen erhåller tillämpning å den del av avverkningen, som ej faller un— der tillståndet. Har avverkning enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då nya lagen träder i kraft, och finner sökanden lämpligare att utföra od- lingsföretaget med tillämpning av sistsagda lags föreskrifter, torde hin- der ej möta för honom att hos länsstyrelsen återkalla ansökningen om företaget med verkan, att tillståndet förfaller.

Med den avgörande betydelse, som avverkningsplanen enligt den nya lagen kommer att få med avseende å skogsägarens rätt att företaga av- verkning för annat ändamål än husbehov, hava sakkunniga funnit det vara nödvändigt att stadga att, innan avverkningsplan, upprättad i enlig— het med nya lagens bestämmelser, blivit för fastigheten fastställd, av— verkning av barrskog för annat ändamål än husbehov må äga rum alle- nast efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

Sakkunniga hava ansett det nödvändigt, att i sådant fall, där fastighet, för vilken den nya lagen skall bliva gällande, är besvärad av avverk- ningsrätt till skogen, förhållandet mellan fastighetsägaren och avverk- . ningsrättshavaren blir reglerat.

I de flesta fall torde förhållandet dem emellan ordnas genom överens- kommelse och då detta uppenbarligen är den naturligaste vägen, bör den- na alltid hållas öppen och understödjas. Härvidlag synes en medver- kan från skogsvårdsstyrelsernas sida vara synnerligen påkallad, och torde därför vederbörande skogsvårdsstyrelse höra på kontrahenternas begäran tillhandagå dem med utsyning av tråd för avverkningsrättens uttagande. En dylik medverkan torde falla inom de uppgifter, som enligt vad som anges i förordningen om skogsvårdsstyrelser åligga dessa. Härigenom skulle tillfälle beredas kontrahenterna att på ett praktiskt och ändamåls— enligt sätt få hithörande spörsmål avgjorda. Dylika utsyningar skulle emellertid uppenbarligen ej bliva bindande för kontrahenternas inbördes förhållande i vidare mån, än de själva därom överenskommit. Därest överenskommelse på sätt ovan antytts träffats rörande en före nya la- gens ikraftträdande upplåten avverkningsrätt samt avverkning därefter äger rum, torde sistnämnda lags återväxtbestämmelser böra äga tillämp- ning å sådan avverkning.

För de fall åter, då överenskommelse icke kunnat träffas mellan fastig— hetsägaren och avverkningsrättshavaren, måste enligt sakkunnigas mening föreskrifter finnas till reglerande av förhållandet emellan dem. Det är därvid i två särskilda hänseenden, som en dylik reglering bör äga rum, nämligen dels i fråga om avverkningsrättens omfattning och dels be- träffande sättet för avverkningsbeloppets uttagande. Vad angår den 3 kvantitativa begränsningen av avverkningsrätten torde den nog i de allra

flesta fall vara genom allmänna avtalsregler begränsad på sådant sätt, att avverkningsrättshavaren, jämväl efter det skogen blivit lagd under nya lagens bestämmelser, icke är berättigad till avverkning utöver de kvantiteter, som kunnat uttagas med tillämpning av hittills gällande be- stämmelser, enär kontrahenterna så gott som undantagslöst vid avverk- ningsrättens upplåtande torde förutsatt, att avverkningen skulle vara be- gränsad genom myndighets utsyning och befintlig avverkningsplan en— ligt då gällande lag. Någon ändring i vad som i allmänhet eljest skulle gälla härvidlag är sålunda icke avsedd att äga rum genom föreslagna föreskrifters meddelande, men sakkunniga anse dylika föreskrifter nödi— ga, då de måste vara ägnade att förekomma tvister mellan fastighets— ägaren och avverkningsrättshavaren.

Ifrågakomna föreskrifter komma emellertid att hava sin huvudsakliga betydelse, i den mån de reglera sättet för avverkningsbeloppets uttagan— de. Det är nämligen tydligt, att därest nya lagen utan något förbehåll bleve tillämplig, avverkningsrättshavaren i de flesta fall skulle få fria händer med avseende å avverkningens förläggning å de olika delarna av skogen. Att ett dylikt förhållande mången gång skulle leda till kränk— ning av fastighetsägarens eller åbons rätt samt kunna skapa olidliga för- hållanden, torde vara uppenbart. Fastighetsägaren eller åbon lärer väl bliva berättigad att jämsides med avverkningsrättshavaren verkställa av- verkning utöver vad som upplåtits genom avverkningskontraktet i den mån den nya lagens bestämmelser det— tillåta. Man behöver då endast tän- ka sig det fallet, att konkurrens därvid skulle uppstå mellan kontrahenter- na rörande rätten att avverka å de olika skogsbestånden, för att inse omöjligheten av att lämna dessa förhållanden oreglerade.

Vid fastställandet av föreskrifter i nu ifrågakomna hänseende anse sakkunniga billigheten fordra, att man tillser, att avverkningsrätten icke utsträckes utöver vad som överensstämmer med tidigare tillämpade reg— ler för avverkningsrättens uttagande. Sakkunniga anse därför föreskrift böra meddelas därom, att avverkningsrättshavaren icke utan fastighets- ägarens eller åbons medgivande skall vara berättigad uttaga sin avverk— ning anuorledes än efter utsyning genom vederbörande skogsvårdsstyrel- ses försorg och ej heller kunna påfordra utsyning i större omfattning, än vad med tillämpning av hittills gällande stadganden bort ske. En given följd av dessa föreskrifter måste emellertid enligt sakkunnigas mening vara, att för sådant fall skogsvårdsåtgärder icke skola kunna utkrävas utöver vad som följer av förut gällande lagstiftning.

En del av de bestämmelser i 1915 års förordning, som enligt vad förut nämnts böra förlänas fortsatt giltighet efter skogsvårdslagens ikraft- trädande, förutsätta vidtagande av vissa åtgärder av befattningshavare vid skogsstaten. Likaledes förutsättes i 1915 års förordning, att vid ut— förande av odlingsföretag, vartill tillstånd enligt denna förordning med- delats, vissa åtgärder böra vidtagas av skogsstatstjänstemän eller genom

dennes försorg. Då skogsstatspersonalen efter det nya lagen vunnit till— , lämpning å nu ifrågavarande fastigheter icke vidare här tagas i anspråk ! för dessa, synas förenämnda åtgärder efter nyssnämnda tidpunkt böra an— ; komma på vederbörande skogsvårdsstyrelser samt deras befattningsha- * vare.

I enlighet med vad sålunda anförts hava i förslaget upptagna över- gångsbestämmelser utarbetats.

XIII. Reservationer-

A. Särskilt yttrande av herrar Ringstrand, Hermelin och Kallin.

De överläggningar, som föregått de sakkunnigas avfattande av nu före— liggande betänkande, hava resulterat uti framläggande av tvenne förslag till en revision av skogslagstiftningen för lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, nämligen dels det härovan å sid. å 190—204 intagna, vilket framlagts såsom de sakkunnigas huvudförslag, och vilket vi i det följande beteckna såsom majoritetens, dels det av oss å sid. 294—305 reservationsvis framlagda. Båda dessa förslag utgå från att rådande sociala och skogliga förhållanden fortfarande påkalla en särlagsstiftning för skogshushållningen och skogsvården i dessa trakter och en reglering av avverkningarna genom att avverkningsplaner i regel uppgöras för enskilda tillhöriga skogar. Därvid bör uppmärksamhet ägnas åt att skog, som genom att kvarstå avtager i an- vändbarhet, må komma till avverkning hastigare, än som nu gällande lag av dess handhavare ansetts medgiva. De genom trävaruindustriens ut— veckling ökade avsättningsmöjligheterna för virke av smärre dimensioner hava ansetts betinga en sådan utformning av lagbestämmelserna, att be— ståndsvårdande huggningar må kunna underlättas och befordras. Ett från skogsägarehåll ofta framfört önskemål, att avverkningsperioderna, för när- varande tre år, måtte omfatta en längre tidrymd, hava ansetts böra vinna beaktande, varför tidens utsträckande till fem år föreslagits. Skogsbrukets genom ökade skogsvården växande betydelse för nu ifrågavarande lands- delars framtida ekonomiska liv har ansetts böra utgöra fullgiltig orsak till att skogsägarna åläggas viss reproduktionsplikt efter avverkning. Om för- enklade bestämmelser för omläggning av skogsmark har förslag framlagts. Båda de framlagda lagförslagen föreslås skola äga giltighet ej blott för hem- , man av skattenatur inom lappmarkerna samt Särna—Idreområdet, utan även för kronohemman och nybyggen i de sex norra länen. Undertecknad ' Hermelin har icke kunnat förena sig med övriga sakkunniga i fråga om ett eljest enhälligt förslag, att lagens handhavande bör överlämnas åt skogs-

' vårdsstyrelser.

' 4 Om sålunda de båda lagförslagen i mycket väsentliga delar äro utformade efter enahanda grunder, förete de dock i andra väsentliga skiljaktigheter, Vilka äro av principiell betydelse. Sålunda hava vi undertecknade hållit före, att majoriteten av de sakkunniga fäst alltför ringa vikt vid frågan att

Virka/ör- rådets upp- delning på smogen: och »icke mogen» skog.

så planlägga avverkningen i dessa skogar med stora förråd av mogen och över—: mogen skog, att även blivande skogsägares intressen tillgodosåges. Vi förmena '» vidare, att det av majoriteten föreslagna avskiljandet av så kallade svårföryng- ) rade skogsmarker vilar på alltför osäker grund, särskilt i betraktande av den fria form av avverkning å ej svårföryngrade marker, som majoriteten vill tillerkänna skogsägare. De kontrollåtgärder, som majoriteten föreslagit, för att denna fria avverkning skall hållas inom de gränser, som upprättade av— verkningsplaner utstaka, äro enligt vår åsikt otillfredsställande både i fråga om effektivitet och enkelhet. Dessa, liksom även andra majoritetens för- slag, vilka äro framförda i en vag och obestämbar form, göra skogsägarens rättsliga ställning osäker i förhållande till den övervakande myndigheten. Genom att bibehålla gällande bestämmelse om utsyning genom myndighet, där ej i vissa fall ett enklare förfaringssätt kan vara tillfyllest, hava vi trott oss kunna råda bot för de svagheter, vilka enligt vår mening vidlåda majoritetens förslag.

På grund av dessa våra från majoritetens avvikande åsikter hava vi sett oss nödsakade att anmäla vår mot dess beslut avvikande mening. Vår ståndpunkt utveckla vi här nedan närmare och framlägga ett på denna utarbetat förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Enligt 8 $ 1 mom. av majoritens lagförslag skall i den avverkningsplan, vilken upprättats på grund av bestämmelsen i 6 $, angivas storleken av den avverkning utav »mogen» skog, som utöver husbehovet må under varje av- verkningsperiod — i regel omfattande fem år — uttagas. Denna avverkning be- nämnes »huvudavverkning». Vidare skolaiavverkningsplauen fastställas så— dana skogsbestånd, i vilka avverkning av »icke mogen» skog (»föravverkning») allenast må företagas med skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Inom bestånd, som icke blivit på sådant sätt angivna, har skogsägaren rätt att företaga föravverkning endast efter anmälan enligt bestämmelserna i 18 9. Av- verkning av »icke mogen» skog skall enligt 10 å i regel ske genom en för skogens utveckling ändamålsenlig gallring.

I de nu relaterade bestämmelserna om avverkning har majoriteten riktat vår skogsterminologi med tvenne nya begrepp: »mogen» och »icke mogen» skog. I specialmotiveringen till 8—12 % av sitt lagförslag har majoriteten sökt närmare definiera dessa båda begrepp och framlägga skälen för den gjorda uppdelningen.

Majoriteten erinrar därvid om att — såsom skett i den allmänna skogs- vårdslagen — även i det nu föreliggande lagförslaget bör göras en upp— delning av skogen med hänsyn till huruvida den nått den utveckling, att den kan bliva föremål för föryngringshuggning eller icke. En gräns mellan »mogen» och »icke mogen» skog har för den skull måst uppdragas._ Denna

gräns säges formellt icke sammanfalla med den uppdelning, som iallmänna skogsvårdslagen göres mellan »yngre» och »äldre» skog, men majoriteten gör gällande, att vid den praktiska tillämpningen av sistnämnda uppdel- ning denna dock nära överensstämmer med den, som nu föreslås. Efter att hava omnämnt den klassificering av Virkesförrådet i tre mogenhetsklasser, som vid avverkningsplaners upprättande verkställes och även vid riksskogs— taxeringen tillämpats, förklarar majoriteten, att det nu gällt att få skogen ! uppdelad i å ena sidan sådan, som icke bör bliva föremål för annan av— 3 verkning än en för utvecklingen ändamålsenlig föravverkning, och å andra 'sidan sådan, som kan och eventuellt bör föryngringshuggas. Av denna redo- görelse för innebörden av begreppen »icke mogen» och »mogen» skog skulle man tro sig kunna våga draga den slutsatsen, att till den förra gruppen skulle hänföras sådan skog, vars utveckling kunde antagas bliva påverkad av en föravverkning. En sådan slutsats vore emellertid förhastad. Längre fram i sin motivering till de nu behandlade lagbestämmelserna (sid. 233) talar nämligen majoriteten om sådan skog, som icke besitter förmåga eller möjlighet att nöjaktigt utveckla sig, men som på grund av sin ålder dock närmast bör hänföras till »icke mogen» skog. Det verkar onekligen överraskande att * finna samma förslagsställare, som icke accepterat allmänna skogsvårdslagens uppdelning av skogen i »yngre» och »äldre», här angiva åldern såsom av— , görande för huruvida skogen skall betraktas såsom »icke mogen» eller ; »mogen». Man kan icke helt värja sig från den uppfattningen, att för- : slagsställarna för sig själva ej fullt klargjort, varthän de önska komma. ; Än mer måste denna uppfattning vinna i styrka, om man jämför det i ! detta sammanhang tänkta fallet, där det talas om skog, som saknar livs- ? kraft eller teknisk utvecklingsbarhet, med uttalande å sid. 218, där det ; framhålles, att föryngringshuggning ej får ske, så länge beståndet visar teller efter en föravverkning kan förväntas visa en tillfredsställande ut- I veckling. Den logiska slutledningen av detta yttrande kan endast bliva i en: bestånd, som icke visa eller icke kunna förväntas visaen tillfredsställande ! utveckling efter föravverkning, böra föryngringshuggas. Icke tillfredsstäl— F lande måste utvecklingen anses vara, då den ej står i ett rimligt förhål; ' lande till markens produktionsförmåga. När så ej är fallet, har majori— I teten i annat sammanhang (sid. 224) förklarat, att beståndet bör föryngrings— | huggas. Detta, som väl också — om ej särskilda skäl tala för ett upp- ! skov med föryngringsavverkningen -— är det naturliga, står emellertid i [ motsättning till majoritetens ovan omnämnda uttalande å sid. 233. Man ? vet, som sagt, ej rätt, vilketdera uttalandet skall anses vara uttryck för i majoritetens mening. Än mer tveksam blir man, när man å ena sidan ' läser (sid. 219) att till »icke mogen» skog — d. v. s. utvecklingsbar skog —— t skola hänföras »även hårt skadade yngre träd», och å andra sidan (sid. 224), att beståndet bör giva plats för en ny generation, när virkeskvaliteten avsevärt försämras. Det synes, som om majoriteten låtit sig så helt behärskas av tanken på åldern såsom uppdelande faktor, att trädens alla andra egen—

skaper fått träda i bakgrunden. Den frågan. ligger då nära till hands, varför ej allmänna skogsvårdslagens uppdelning av skogen i »yngre» och »äldre» även kunnat av vederbörande godkännas.

Gränsen mellan de båda grupperna »mogen» och »icke mogen» skog har, säger majoriteten, förlagts på sådant sätt, att den sammanfaller med grän- sen mellan mogenhetsklasserna 1 och 2. Ehuru, såsom redan omnämnts, majoriteten ansett sig kunna förklara, att i praktiken allmänna skogsvårds- lagens särskiljande av skogen i »yngre» och »äldre» nära sammanfölle med den nu föreslagna uppdelningen i »icke mogen» och »mogen», framhåller majoriteten strax därefter, att begreppet »yngre skog» måste anses hava en mindre omfattning än begreppet »icke mogen» skog. Detta senare medgi- vande är väl också med verkliga förhållandet mer överensstämmande än det nyss förut gjorda påståendet. Något som helst stöd för att det nu fram—. lagda förslaget icke innebär något avsteg från den praxis, som utvecklat sig under den tid 1923 års allmänna skogsvårdslag tillämpats, kan icke hämtas från denna praxis. Förhållandet är nämligen, såsom majoriteten även nämner, att i begreppet »yngre skog» ingår endast en del av den skog, som betecknas såsom medelålders, under det att »icke mogen» skog, när detta göres liktydigt med skog, tillhörande mogenhetsklass 1, omfattar all medelålders skog.

Det är i huvudsak tvenne skäl, som föranleda oss att taga avstånd från majoritetens förslag att fördela Virkesförrådet i »mogen» och »icke mogen» skog och på en sådan fördelning grunda regler för hushållningen. Vi vilja först framhålla, att begreppen »yngre» och »äldre» skog vunnit hävd i svensk skogsterminologi och detta efter de långvariga diskussioner, som föregingo utarbetandet av 1923 års skogsvårdslag. Det vill under sådana förhållanden synas oss olämpligt att i terminologin införa ett nytt begrepp, som endast verkar förvillande för såväl dem, vilka äga skog både inom och utom lappmarken, som ock för tjänstemän, vilka hava sin verksamhet förlagd till olika delar av de landstingsområden, för vilka denna lag skall gälla, och som därför skola tillämpa än en, än en annan princip vid vir- kesförrådets uppdelning. Särskilt med hänsyn till majoritetens ståndpunkt i fråga om markernas uppdelning i föryngringshänseende, till vilken fråga vi i det följande återkomma, och i vilken majoriteten uppenbarligen hyser den uppfattningen, att stora delar av lappmarkernas skogar äro att likställa med kustlandets, synes oss ett frångående av den i det sistnämnda området gällande uppdelningen av skogen vara ologisk. Till stöd för sitt förslag kan majoriteten ej åberopa, att det vållat några svårigheter att vid all- männa skogsvårdslagens tillämpning skilja mellan »yngre» och »äldre» skog. De farhågor, som i sådant avseende uttalades före lagens tillkomst, hava ej av erfarenheten bekräftats. Ehuru förhållandena inom landets olika delar betydligt växla, har dock en efter dessa anpassad praxis kunnat utbilda sig, utan att nämnvärda slitningar mellan myndigheter och skogsägare uppstått. Det synes då ej föreligga några som helst skäl att med utgångspunkt från

förhållandet mellan dessa båda parter införa några nya principer för upp- delning av Virkesförrådet. Majoriteten söker nu visa, att det ej heller skall möta nämnvärda svårigheter att skilja på »mogen» och »icke mogen» skog. Man kan emellertid knappast påstå, att dessa försök lyckats. Det visar sig nämligen av majoritetens motivering, att begreppens innebörd växla, allt efter som träden förekomma enstaka eller i samlade bestånd. I förra fallet synes trädets tillväxtprocent böra bliva utslagsgivande för dess klassifice— ring, i senare fallet åter frågan, huruvida träden förhindra uppkomsten av en ny generation, eller att en redan befintlig undertryckt återväxt kan ut— veckla sig. En föryngringsavverkning får ej ske, (1. v. s. såsom »mogen» får skogen ej betraktas, om genom en föravverkning beståndet kan förvän— tas visa en tillfredsställande utveckling. Även om för avgörande av av- verkningssättet beståndets beskaffenhet i stort måste tagas i betraktande, så är man vid avverkningens utförande tvungen att individuellt avgöra frågan, huruvida ett träd skall räknas till »mogen» skog eller ej.

När man ställes inför uppgiften att bedöma ett på dessa tankar grundat förslags ändamålsenlighet, måste man se detsamma i belysningen av andra utav majoriteten påyrkade ändringar i nu gällande lappmarkslag. Dessa äro av den innebörd, att de ställa skogsägaren '— ej blott myndigheten — inför nödvändigheten att avgöra, huruvida den ena eller andra trädindividen eller det ena eller andra beståndet är att hänföra till »mogen» eller »icke mogen» skog. Efter vad som i det föregående anförts ur majoritetens motive- ring till en sådan uppdelning, är denna uppenbarligen förenad med Väsentliga svårigheter för en person, som säkerligen ofta har en mycket oklar uppfatt- ning om vad som förstås med föravverkning eller huvudavverkning, och för vilken tillväxtprocentens beräknande är en oprövad uppgift. Skall exempelvis ett visst bestånd, i vilket skogsägaren har rätt att enligt lagförslagets 18 å företaga avverkning endast efter anmälan, förväntas efter denna avverkning visa en tillfredsställande utveckling? Allt efter som svaret på denna fråga utfaller, skall han enligt 18 & anmäla sig ämna verkställa det ena eller andra slaget av huggning, föravverkning eller huvudavverkning. Om han nu för att undgå svårigheterna anmäler, att han delvis skall föryngrings- bugga beståndet, delvis göra det till föremål för gallring (föravverkning), så har han dock därmed ej kommit förbi alla vanskligheterna. Han skall även enligt 19 % på heder och samvete deklarera, huru mycket han av— verkat av »mogen» skog. Denna deklarationsplikt, till vilken vi i det föl- jande vid behandling av majoritetens förslag om avverkningskontroll få tillfälle att återkomma, ställer emellertid skogsägaren även inför andra problem. Äro skadade träd, som vid fortsatt kvarstående kunna beräknas avtaga i användbarhet, att anse såsom »mogna», eller skola de anses vara »icke mogna»? Ehuru deras tekniska skador torde böra föranleda, att de räknas såsom 3-skog och alltså såsom »mogna» och ehuru enligt vår mening ett annat förfaringssätt vid förrättning för avverkningsplans upp- rättande kunde giva anledning till berättigat klagomål, förklarar sig majori-

teten, såsom vi redan påvisat, vara av en motsatt åsikt: träden skola, även om de äro »hårt skadade», vara att hänföra till »icke mogen» skog. — Den inre motsättning, som ligger i den slutsats, till vilken majoritetens förslag leder, eller att till »icke mogen» skog och sålunda till utvecklingsbar skall räknas även viss del av sådan, som är hårt skadad, synes oss vara ett otvetydigt bevis för det oklara i majoritetens nu kritiserade förslag.

Vi finna emellertid, att även ett annat skäl talar emot fastställande av majoritetens förslag till Virkesförrådets uppdelning i »mogen» och »icke mogen» skog. En direkt konsekvens av förslaget är, att föravverkningarna, vilka enligt gällande bestämmelser, som också synas hava fog för sig, ut- tagits vid sidan av och utöver huvudavverkningarna, komma att röra sig inom en större del av det totala Virkesförrådet. Ej blott de yngre utan även de medelålders bestånden komma under en friare behandling. Detta synes ju visserligen vara i överensstämmelse med de tendenser, som äro utmärkande ' för majoritetens lagförslag. men om det därför är till skogar— nas och de blivande skogsägarnas fördel, är enligt vår mening mera tvivel- aktigt. Gallringen i de nuvarande medelålders bestånden, som icke varit föremål för tidigare beståndsvårdande avverkningar, är en ofta ömtålig åt- gärd, som väl kan behöva stå under den tränade skogsmannens ledning.

Utav den »mogna» skogen skall enligt lagförslagets 8 © huvudavverknin- gen uttagas. Uti den allmänna delen av detta betänkande har framhållits, att det skogliga tillståndet i lappmarkerna och Särna-Idreområdet är sådant, att gent emot kravet på jämnhet i skogsavkastningen står skogs- vårdens fordran på ett snabbt tillgodogörande av sådan skog, som vid kvar- stående kan beräknas avtaga i användbarhet. Utformandet av de bestäm- melser, vilka skola vara vägledande vid utjämnandet av detta motsatsför- hållande, är förbundet med icke ringa svårigheter. Hänsyn till blivande skogsägares berättigade fordran på att en av staten reglerad skogshushåll- ning icke ställer honom utan det ekonomiska stöd, som jordbruksnäringeni dessa trakter behöver, tvingar till att skogsvården i viss mån sättes i andra planet. Å andra sidan kräver den nuvarande skogsägaren, att skogsvården, av vars tillgodoseende han —— åtminstone teoretiskt — har intresse, skall helt och fullt få sina fordringar uppfyllda, även om detta skulle leda till en till och med betydande nedgång i skogens framtida avkastning under en tidrymd av även beaktansvärd längd. Majoriteten har vid utformandet av de bestämmelser, som under för handen varande förhållanden skola vara normerande, stannat vid att reservationslöst giva skogsvårdens krav före- träde framför fordran på relativ jämnhet. Den form, som majoriteten valt för att giva uttryck åt denna sin mening, är också sådan, att den knappast lämnar rum för något avvägande i de enskilda fallen mellan de olika in- tressenas — skogsvårdens eller den jämna avkastningens — berättigande. En jämn avkastning må man söka erhålla »i den mån detta kan ske, utan att skogsvårdens krav uppenbarligen åsidosättas». Det lärer icke bliva alltför svårt för en skogsägare, om han har mindre intresse av skogens fram-

tida än av dess nuvarande avkastning, att med den sammansättning, som våra lappmarksskogar hava, kunna framlägga skäl för ett uppenbart åsido- sättande av skogsvårdens krav, där en förrättningsman vid ett avgörande mellan de båda synpunkter, som kunna betecknas såsom de sociala och de skogliga, velat giva den förstnämnda företräde. Vi hava icke kunnat följa *majoriteten i detta dess förslag utan framlagt ett därifrån avvikande, for- mulerat i 8 9 utav det av oss utarbetade lagförslaget.

Majoriteten har sökt att närmare utveckla sin ståndpunkt på sid. 222—226. Ehuru vår från majoritetens principiellt avvikande inställning till denna fråga har sin grund uti vår bestämda uppfattning, att staten måste så söka reglera avverkningarna, att även blivande ägares intressen varda beaktade, och vi sålunda här skulle kunna förbigå majoritetens detaljbehandling av dess förslag, så har det dock synts oss nödvändigt att i vissa delar under- kasta denna en kritisk granskning. Tystnad skulle kunna tydas såsom ett gillande av de framförda synpunkterna.

Det framhålles av majoriteten, att frågan om tillgodoseende av skogs- vårdens krav närmast koncentreras i spörsmålet rörande den ålder eller utvecklingsgrad, vid vilken bestånden med hänsyn till föreliggande biolo— giska och ekonomiska förutsättningar lämpligast böra föryngringshuggas. Dessa förutsättningar hänföra sig till föryngringsförhållanden, tillväxtmöj- lighet, virkespriser, räntefot m. m. Ehuru majoriteten på detta sätt angivit de förhållanden, vilka, såsom man får antaga, äro de enligt dess mening på frågans avgörande huvudsakligen inverkande, förklarar majoriteten i följande mening, att de delvis ännu äro otillräckligt kända, delvis alltid torde komma att förbliva diskutabla. Det är svårt att undertrycka sin förvåning över att en så positivt formulerad och för skogshushållningen så viktig bestäm- melse som majoritetens yrkande, att »hänsyn till den jämna avkastningen skall vika, där skogsvårdens krav uppenbarligen så fordra», fotats på så lösliga grunder. Att majoriteten i den därpå följande meningen förklarar, latt frågans bedömande i praktiken ej erbjuder svårigheter, förbättrar ej saken Det gäller — menar majoriteten -— endast att uppdraga gränsen emellan »icke mogen» och »mogen» skog. Men var det icke för att finna just denna gräns, som hänsyn skulle tagas till de omnämnda biologiska och gekonomiska förutsättningarna? Det vill förefalla, som om majoriteten kommit |in i en cirkelgång, ur vilken det är svårt att finna en utväg. När emel— ilertid bland de ekonomiska förutsättningarna för ett bestånde föryngrings— huggning även nämnas virkespriser och räntefot, så får man därav — :kanske med orätt — den uppfattningen, att majoriteten tänkt sig en till- ilämpning av den s. k. markränteteorin. Under den diskussion, som före-V Igick utfärdandet av 1915 års lappmarkslag, blev emellertid av såväl Kungl. Maj: t som riksdag striden mellan markränte— och skogsränteteorierna för llappmarksskogarnas vidkommande avförd från dagordningen. Det torde ,vara olämpligt att nu ånyo upptaga densamma — ett påpekande, som vi

tillåta oss göra, utan att därmed vilja påstå, att detta verkligen varit majoritetens avsikt, om än en sådan förmodan kan vara förklarlig.

I fortsättningen av sin framställning ingår majoriteten på en diskussion om tidpunkten för ett bestånds avverkande och fastslår, att det gives en tid, sammanfallande med dess inträde i mognadsåldern, då det kan avverkas, och en tid, då det måste avverkas. Denna senare inträder, då virkeskvali— teten avsevärt försämras, eller då produktionen är oskäligt låg i förhållande till markens produktionsförmåga, eller slutligen då »icke mogen» skog skadas av det gamla beståndets kvarhållande. Hit hänförlig skog säges hava nått den övre gräns, utöver vilken den icke skall kvarhållas. Den förstnämnda tidpunkten —— då beståndet kan avverkas — blir givetvis beroende av skogs- hushållningens uppgift i skilda fall. Har vid undersökning befunnits, att produktion av massaved år i visst fall ändamålsenligast, så inträffar denna tidpunkt tidigare, än om grövre sortiment skola framställas. De tillfällen, då bestånden måste avverkas på grund av otillfredsställande produktion, bliva då även oftare förekommande. Att detta kan leda till mycket stora avverkningar i indelningsperiodens början synes otvivelaktigt.

För att kunna ingå på en beräkning om möjligheten att upprätthålla jämnhet i avkastningen under närmaste och därpå följande indelnings— perioder har majoriteten ansett, att vissa undersökningar måste göras. Det vill förefalla, som om majoriteten med dessa undersökningar avsåge att blicka längre in i framtiden, än det strängt taget kan vara nödvändigt — och möjligt. Till den uppfattningen måste man komma, när man finner. att undersökningen skall lämna svar på frågan ej blott när den befintliga utan även den efter föryngring uppkommande d. v. 5. nu obefintliga »— »icke mogna» skogen skall kunna lämna en någorlunda jämn avkastning. Det arbete, som nedlägges på dylika spekulationer, vilkas resultat influeras av en mångfald för oss okända faktorer, kan helt visst användas på mer närliggande och mer fruktbärande uppgifter.

På grund av dylika osäkra faktorer skall man emellertid beräkna den tid, som kan förflyta, innan en någorlunda jämn och i förhållande till markens produktionsförmåga nöjaktig avkastning kan erhållas. Det tal, som betecknar längden av denna tid —— »övergångstid» benämnd — utgör divisor i en avverkningsberäkning, där dividenden är sammansatt av de tal, som angiva storleken av den nu »mogna» skogen, dess tillväxt och den »icke mogna» skog, som under övergångstiden utväxer till »mogen». Man har icke rätt att förvåna sig över utan kan fastmer väl förstå, att majori— teten förutser, att kvoten i en division, där såväl divisor som dividend ärc resultat av på mer eller mindre lösa grunder gjorda beräkningar, kan bc- höva underkastas jämkningar, såsom majoriteten i det följande anmärker. Men man kan med full rätt fråga: vad tjänar hela denna mödosamt upp- gjorda och osäkra kalkyl för nyttigt ändamål? —— Emellertid anser sig majoriteten på denna väg hava funnit ett uttryck för avverkningens storlek under »övergångstiden» och upptager härefter till behandling frågan om

avverkningens storlek under indelningsperioden, d. v. s. i regel de närmaste tjugu åren. Denna avverkning får ej understiga det virkesbelopp, som upp- nått eller under indelningsDerioden kan uppnå den i det föregående om— nämnda övre gränsen, d. v. s. måste avverkas. Majoriteten lämnar emeller- tid ej skogsvårdsstyrelse eller skogsägare någon vägledning för beräknande av det virkesbelopp, som under indelningsperioden »kan uppnå» denna övre gräns. Denna underlåtenhet är förståelig, ty de faktorer, som här äro de bestämmande — »då virkeskvaliteten i beståndet avsevärt försämras, eller då beståndets produktion i förhållande till markens produktionsförmåga är oskäligt låg, eller då icke mogen skog, ägnad att ersätta det gamla be- ståndet, tager skada på grund av dettas kvarstående» — undandraga sig varje beräkning, som gör anspråk på objektivitet. Varje avverkningsberäk— ning, som sträcker sig över en tidsrymd av tjugu år framåt, inrymmer moment av ovisshet på grund av att den icke kan taga hänsyn till fram- tida förändrade förhållanden. Men dessa ovissa faktorer få ej inryckas i beräkningarna, när dessa uppgöras. Vid det tillfället får hänsyn tagas endast till då kända förhållanden. Skogsägaren, som har besvärsrätt över förrättningsmannens förslag till avverkningsberäkning, har en ovillkorlig rätt att fordra, att dessa beräkningar verkligen kunna granskas. Han löper i annat fall fara att bliva rättslös, och det är i den ställningen, som majori- tetens förslag i detta — liksom även i andra — fall försätter honom.

Från behandlingen av frågan om avverkningsbeloppets storlek under in— delningsperioden övergår majoriteten till framläggande av förslag om av- verkning under första avverkningsperioden, d. v. 5. under indelningsperiodens första fem år. Under dessa skall såsom ett minimum avverkas ett belopp, »motsvarande den del av förrådet, som redan uppnått eller tilläventyrs passerat övre gränsen». Förutom att till denna kategori måste räknas all vid taxeringen till mogenhetsklass 3 hänförd skog, så ingår däri även, så- som av ovan anförda citat ur majoritetens motivering framgår, sådan skog, vars tillväxt i förhållande till markens produktionsförmåga redan nu är oskäligt låg, och sådan, vars kvarstående är till skada för icke mogen skog. För närvarande saknas varje som helst uppgift å storleken av de virkes- belopp, vilka kunna antagas tillhöra sistnämnda båda klasser, men vår kännedom om skogstillståndet i de trakter, vilka av denna fråga beröras, säger oss, att deras sammanlagda kubikmassa måste vara mycket stor. På den skog, som är att hänföra till 3—skog, hava vi däremot uppgift, grundad — vad lappmarkerna angår — på såväl riksskogstaxeringens material som av jägmästare utförda taxeringar och, beträffande Särna—Idreområdet, på uppgifter av sistnämnda art (sid. 56). Enbart dessa siffror giva vid handen, att mycket stora avverkningar äro förestående i dessa trakter, om detta majoritetens förslag vinner beaktande.

Genom att på karta angiva bestånd av skog, som nått denna >>övre gräns», erinras skogsägaren, att de höra i första hand komma till avverkning. Längre fram i sin motivering upptager majoriteten till behandling, huru ER — 310079.

Skogsmarkens fördelning & »avår/öryng- mde» och Weke svår- föryngrade» marker.

förfaras skall, om skogsägare, som jämlikt lagförslagets 18 © äger rätt att avverka allenast efter anmälan, i stället för att förlägga avverkningen till dylika bestånd uttager avverkningsbeloppet från 2—skog. Skogsvårdsstyrelsen skall då äga förordna om erforderlig ändring av planen och eventuellt, att avverkning må företagas allenast med skogsvårdsstyrelsens tillstånd (8 $ 2 mom.). Vad innebär nu detta? Ej annat än att, såvitt vi kunna förstå, skogsägaren måste få även den skog, som nått den >>övre gränsen» utsynad. Vi ha nämligen svårt att tänka oss, att majoriteten, som några sidor tidigare nedskrivit följande: »Det är uppenbart att det allmänna icke bör för vin— nande av jämnhet i virkesavkastningen tvinga en skogsägare att spara skogen utöver den övre av dessa båda gränser» skulle kunna förutsättas vilja göra sig skyldig till att mot skogsägaren utöva ett sådant tvång. Den skogs- vårdslag, som majoriteten föreslår statsmakterna att antaga, inbjuder förty skogsägarna att med åsidosättande av avverkningsplanens erinran till dem att i första hand avverka den skog, som redan nått eller överskridit den >>övre gränsen», i stället avverka bättre skog; den till tidigare avverkning ifrågasatta utsynas sedan genom den övervakande myndighetens försorg. Vi hava ej kunnat biträda ett dylikt förslag.

Uti detta betänkandes allmänna del, sid. 89, hava de uttalanden, vilka varit ämnade att giva uttryck åt sakkunnigas samfällda uppfattning, givits en formulering, som direkt motiverar förslag av den innebörd, som majori— teten framlagt, och som vi här underkastat en kritisk granskning. Vi måste här anteckna, att vi självfallet taga avstånd från innehållet i dylika ut- talanden, även då de förekomma i betänkandets allmänna del.

I fortsättningen av lagförslagets 8 6 har majoriteten i anslutning till sina uttalanden i den avdelning av detta betänkande, som behandlar frågan om lagbestämmelser för föryngringens främjade (sid. 144 ochzfölj.), intagit en så lydande föreskrift: »I avverkningsplan skola tillika fastställas de trakter, där på grund av förekomst i större utsträckning av föryngringssvårigheter avverkning av mogen barrskog för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast efter utsyning, _— _- _».

Vi vilja i anledning härav först erinra därom, att en dylik uppdelning av lappmarkshemmanens skogsmarker, såsom idetta betänkande sid. 24 om— nämnts, redan en gång förut varit ifrågasatt och föremål för behandling. Med anledning av ett utav domänfullmäktige framfört förslag om uppdel- ning av lappmarkshemmanens skogsmarker i godartade och svårföryngrade erinrade domänstyrelsen, att i gällande skogslagar ej funnes angivna några grunder för en sådan uppdelning, vilken motsvarade de krav på behörigt hänsynstagande till de biologiska förutsättningarna härför, som ovillkorligen måste uppställas. Majoriteten anser sig emellertid hava funnit en sådan grund och betecknar såsom svårföryngrad sådan mark, »där på grund av mera konstanta, naturbestämda förhållanden en med hänsyn till den na- turliga föryngringen icke ändamålsenligt verkställd föryngringsavverk- ning måste anses medföra, att en nöjaktig föryngring inom skälig tid omöj-

liggöres eller väsentligt försvåras». Å dessa marker föreslår majoriteten, såsom av det ovan citerade förslaget till lagbestämmelse framgår, att hu— vudavverkning må ske allenast efter utsyning, medan å andra marker skogs- ägaren har frihet att uttaga det enligt avverkningsplan fastställda virkes- beloppet efter anmälan (18 &) med iakttagande av de bestämmelser, som första styckena av 5 och 10 % innehålla. Föreskriften, att gränserna emellan »svårföryngrade» och »icke svårföryngrade» marker skola angivas i av- verkningsplan, innebär, att detta på grund av dess konsekvenser för skogs— ägaren viktiga och därigenom högst grannlaga uppdrag av helt naturliga skäl kommer att åvila en mångfald olika förrättningsmän. Man väntar där- för att i majoritetens motivering till förslaget finna noggranna direktiv angivna för tillämpningen vid den markernas uppdelning, som fått sitt ut— tryck i förestående definition å svårföryngrade marker. Det måste nämligen starkt betonas, att de marker, som här avses, och som från andra skola avskiljas »på grund av förekomst i större utsträckning av föryngrings- svårigheter», icke äro att jämställa med svårföryngrade marker enligt all- männa skogsvårdslagens 18 &. Under det att svaret på frågan, huruvida skogsmarken är svårföryngrad enligt sistnämnda lagrum, är beroende av dess »belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt expo- nerat läge», äro enligt majoritetens lagförslag biologiska faktorer härvid i huvudsak utslagsgivande.

Den svenska skogslagstiftningen får sålunda, därest majoritetens tankar förverkligas, en term »svårföryngrad» med olika innebörd, allteftersom den hänför sig till skogar, för vilka denna lag eller allmänna skogsvårdslagen gäller. Redan förut har majoriteten, såsom vi härovan påtalat, enligt Vår mening alldeles omotiverat riktat samma lagstiftning med begreppen »mogen» och »icke mogen» skog. Vi tro ej, att någotdera förslaget bidrager till ökad klarhet om skogslagstiftningens mål och till enhetlighet i dess till- lämpande.

Begreppet »svårföryngrad» har emellertid nu, som sagt, fått en annan betydelse än i den allmänna skogsvårdslagen, och kravet på vägledande bestämmelser vid avskiljande av de marker, vilka falla inom det nya be- greppets sfär, är därför så mycket mer berättigat. Huru har nu majoriteten tillmötesgått denna fordran? Svaret lyder: »Någon utredning ägnad att utgöra grundval till direktiv för ett begreppsmässigt &xerande av sådan mark, där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas, eller för bestämman— det av dess geografiska fördelning har av ovan angivna skäl icke varit möjligt att för närvarande erhålla från statens skogsförsöksanstalt. Av lätt insedda skäl har det icke heller varit de sakkunniga möjligt att utan stöd av skogsförsöksanstalten utarbeta dylika direktiv.» Emellertid antager majoriteten, att skogsförsöksanstalten inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna upptaga frågan om en regionindelning med hänsyn till för- yngringsförhållandena till »mer slutgiltig» behandling. Härefter fortsätter majoriteten: »Då de sakkunniga, såsom tidigare framhållits, å ena sidan äro

av den allmänna uppfattningen, att en skogsägare i största möjliga ut- sträckning själv skall äga att handhava skogsskötseln, och å andra sidan förmena, att myndighetens utsyning torde vara nödvändig i fråga om marker, där särskilda föryngringssvårigheter föreligga hava de sakkun- niga med hänsyn till sakens vikt ansett sig böra gå in för ett provisoriskt avskiljande av svårföryngrade marker.»

Majoriteten är synnerligen angelägen att betona, att endast och uteslutande föryngringssvårigheter få vara bestämmande vid beslut om markernas hän- förande till »svårföryngrade». Beståndets sammansättning och därav be- tingad svårighet att verkställa en ändamålsenlig föryngringshuggning få ej åberopas som skäl för en sådan åtgärd. I annat sammanhang betonar majoriteten den grundläggande betydelse, som sättet för avverkningens ut- förande har för föryngringen. Det kräves såväl praktisk erfarenhet som teoretiska insikter att leda stämplingen på ett ur såväl biologiska som eko- nomiska synpunkter ändamålsenligt sätt. Efter dylika uttalanden hade man haft anledning förvänta, att någon hänsyn till dylika svårigheter tagits vid framläggande av förslaget om markernas uppdelning. Ett obestridligt för- hållande är nämligen, att en orätt utförd stämpling kan vara orsak till en under tiotals år försenad föryngring. Att härigenom en blivande ägares inkomst från skogen reduceras synes emellertid för majoriteten betyda mindre, än om åt den nuvarande kan förvärvas en utsträckt handlingsfrihet. Åt denna känslostämning bringar man hellre ett offer, än man föreslår en åt- gärd, som kan skapa nöjaktig garanti för att skogsbruket, en ekonomisk hantering, sättes i stånd att lämna en jämn försörjning åt de generationer, som bliva dess utövare, innan de nu avverkade trakterna åter giva skörd.

I detta sammanhang, och innan vi ingå på ett närmare skärskådande av majoritetens här anförda uttalanden, synes det oss vara lämpligt att anföra några yttranden av föreståndaren för skogsförsöksanstaltens norrlandsavdel- ning, docenten Wibeck. Han skriver i sin till de sakkunniga avlåtna sam- manfattande redogörelse för avdelningens arbete: »Jag har ansett mig skyl— dig att redan i detta mitt svar på herrar sakkunnigas anhållan i sin skri- velse av den 30 november 1928 redogöra för min uppfattning om de rent geografiska huvudkonturerna av lappmarkens mer eller mindre svårföryng— rade områden, sådan denna min uppfattning efter hand hos mig själv ut- formats under mångåriga resor och fältarbeten inom lappmarken. Icke desto mindre vill jag här uttryckligen framhålla, att jag finner det vara nödvändigt, därest blivande lagförslag skola bygga på gränser av antydd beskaffenhet, dels "att begreppet »svårföryngrad» och eventuella grader härav — n. b. fattat efter speciella lappmarksförhällanden — till sitt orn— fång och sakliga innehåll ytterst noga och allsidigt teoretiskt genomde— batteras, dels att samtidigt eller efteråt omfattande rekognosceringar ute i fältet företagas, direkt inriktade på att klarlägga, huru avgränsningen mellan områden tillhörande de olika teoretiskt urskilda kategorierna praktiskt gestaltar sig. Först då klara och ute i terrängen prövade pri-n-

ciper för särskiljandet av mark av olika slag föreligga, kunna någorlunda riktiga och enhetliga gränslinjer uppgås.» (Kursiverat av oss).

Här torde också böra framhållas, att, då majoriteten — uppenbarligen i anslutning till professor Hesselmans till de sakkunniga avgivna utlåtande — antager, att skogsförsökanstalten inom en. icke alltför avlägsen framtid skall kunna upptaga frågan om en indelning av lappmarken med hänsyn till föryngringsförhållandena till behandling, detta —— såsom majoriteten också säger — gäller en regionindelning. Majoritetens lagförslag avser emellertid något helt annat, nämligen en uppdelning inom varje särskilt hemman av markerna efter föryngringssvårigheter. Ett sådant detaljarbete förutsätter, såsom Wibeck i sitt ovan citerade yttrande framhållit, vidlyf— tiga och ingående förarbeten, då, såsom han i annat sammanhang uttalat, »Norrlandsavdelningens försöksytor —— —— — äro i stort sett förlagda till de skogligt gynnsammare delarna av Norrland men saknas inom dess 5. k. svårföryngrade delar». Någon ledning för ifrågavarande uppdelning av markerna torde därför ej vara att hämta från dem.

Majoriteten synes emellertid förorda ett summariskt förfarande. Dess ståndpunkt innebär efter allt att döma, att man nu i avvaktan på ett säkrare resultat av skogsförsöksanstaltens arbete bör hänföra så stora arealer som möjligt till icke svårföryngrade marker. Annorlunda kan man ej tolka majoritetens såväl i annat sammanhang framförda synpunkter som dess nu uttalade uppfattning, att skogsägaren skall i största möjliga utsträckning själv äga att handhava skogsskötseln. Enligt majoritetens lagförslag kom- mer ju nämligen denna frihet skogsägaren till del å marker, som icke äro att anse såsom svårföryngrade. Tillämnad avverkning å dessa behöver nämligen endast anmälas. Då emellertid myndighetens utsyning torde vara nödvändig i fråga om marker, där särskilda föryngringssvårigheter före- ligga, så har majoriteten ansett sig böra gå in för ett mer provisoriskt av- skiljande av dessa marker.

Vi hava svårt att tänka oss ett mera lösligt förfaringssätt vid uppdra- gande av gränserna för skogsägarens handlingsfrihet i fråga om förvaltningen av hans skogsegendom.

Den nära till hands liggande invändningen, att sättet för markernas av- skiljande skulle komma att bliva i hög grad beroende av förrättningsmän- nens subjektiva omdöme, möter majoriteten dels med en hänvisning till sitt förslag, att uppdelningen har provisorisk karaktär och giltighet endast den tid avverkningsplanen gäller, dels med en erinran om att det allmännas organ, om ej förr så vid stämplingen, måste intaga ståndpunkt till frågan om föryngringsmöjligheterna å de skilda skogsområdena.

Enligt vårt förmenande blir hela förslaget ej mer välbetänkt därför, att det är provisoriskt. Konsekvenserna av en så beskaffad lagstiftning te sig synnerligen egendomliga. Ehuru vi för vår del hålla före, att majoriteten dragit väl så långt gående slutsatser av professor Hesselmans uttalanden, när dessa tolkas såsom innebärande en halv utfästelse, att statens skogs-

försöksanstalt ganska snart skall kunna lämna direktiv för markernas upp- delning, så vilja vi dock antaga, att detta verkligen blir förhållandet. Men om ett mer positivt uttalande än det, som lämnats nu, kan göras om låt oss säga 5 a 10 år, så är det ännu mer visst, att detta icke blir skogsför- söksanstaltens sista ord i denna fråga. Vetenskapen vilar som bekant ej. Allt efter som den kommer till större klarhet, ändras direktiven för mar- kernas uppdelning, men de nya, som framkomma, kunna ej Vinna tillämp- ning, förr än den för varje hemman gällande avverkningsplanen löpt ut och ny skall upprättas. Vi få säkerligen under årens lopp en nog så bro- kig samling av uppdelningar. Och på marken, där gränserna skola tydligt markeras, om en naturlig avgränsning ej kan erhållas, hava vi all utsikt att få ett virrvarr av uppmålade gränslinjer. Denna framtidsbild är ingen konstruktion av en livlig fantasi utan avspeglar endast de förhållanden, som måste bliva resultaten av ett opraktiskt och föga genomtänkt förslag -— om det vinner beaktande. Att skogsägarna, som i praktiken få erfara dess verkningar, komma att ställa sig undrande, varest man skall finna den ledande principen i en lagstiftning, som på somliga skogar gör upp— delningen efter en linje men på andra efter en annan, kan icke förvåna.

Sitt förslag om ett provisoriskt avskiljande av de svårföryngrade mar- kerna har majoriteten måhända hämtat från den allmänna skogsvårdslagens bestämmelse, att Konungens befallningshavande må meddela förordnande om svårföryngrade markers avskiljande, intill dess Konungen iärendet beslutat. Är denna vår förmodan riktig, så har majoriteten förbisett tvenne högst väsentliga saker. I de fall, som allmänna skogsvårdslagen avser, föreligger från skogsvårdsstyrelse en framställning, grundad på en förbe- redande undersökning, och Konungens befallningshavandes beslut har en helt tillfällig karaktär. Allmänna skogsvårdslagens bestämmelser i detta avseende synas ej rimligen kunna åberopas som stöd för ett provisorium av den art, som majoriteten föreslagit. Skulle ett Konungens befallnings- havandes beslut enligt skogsvårdslagens 189 vid prövning av Konungen rubbas, så kan någon olägenhet härav icke gärna hava uppstått. Förhål- landet skulle givetvis bliva ett helt annat, därest, sedan skogsförsöksanstal- ten i framtiden fattat ställning till frågan om skogsmarkernas klassificering i svårföryngrade och icke svårföryngrade, detta skulle föranleda, att vid det nu tänkta provisoriets utgång marker, som nu icke ansetts vara svår- föryngrade och blivit behandlade i enlighet härmed, bleve hänförda till svårföryngrade. Under den tid provisoriet varat kunna åtgärder hava underlåtits, som varit skogligt sett påkallade, eller andra vidtagits, som varit mindre önskvärda. Vår redan uttalade mening, att skogsägarnas förtroende? till statens sätt att utöva sin lagstiftande makt under sådana omständigheter skulle väsentligen rubbas, stadfästes endast än ytterligare ju mer förslaget skärskådas.

När nu majoriteten, såsom bevis för att dess förslag ej lider av svag— heten att vid sin tillämpning tolkas olika efter olika förrättningsmäns sub-

279 jektiva' uppfattning, anför, att samma subjektivitet kommer att göra sig gällande vid varje utsyningsförrättning, om utsyningstvånget bibehålles, så. kan man endast förvåna sig över att majoriteten ej inser den grundväsent- liga skillnaden mellan de båda fallen. Det är givet, att varje skogsman, som utför en stämpling på vilken skog som helst, verkställer arbetet med utgångspunkt från sin uppfattning om det föreliggande fallet, bedömt med ledning av hans allmänna skogliga kunskaper. Men räckvidden av det beslut, som han fattar, är begränsad till detta strängt isolerade område. Inför en helt annan uppgift ställes förrättningsmannen av majoriteten. För en tid framåt av i regel 20 år skall han avgöra, huruvida skogsäga— ren skall tillerkännas en långt utsträckt frihet vid handhavande av hus- hållningen med sina skogstillgångar, eller om han i sina göranden och låtanden skall vara underkastad en ingående kontroll av statens organ. Då i fråga om Norrlandsskogarnas föryngringsförhållanden vitt skilda upp- fattningar äro rådande, lärer det ej vara något som helst tvivel underkastat, att dessa tjänstemäns avverkningsplaner komma att uppvisa många skiftande synpunkter rörande markernas uppdelning. Detta är helt naturligt, och uttalandet innebär intet som helst nedsättande omdöme angående den un- dervisning, som de unga skogsmännen erhållit. Dennas uppgift har ej varit någon annan än att skapa förutsättningar för ett bedömande av de på skogens liv inverkande naturföreteelserna. Så växlande som dessa äro inom de skilda områden, där skogsmännen få sitt verksamhetsfält förlagt, föranleda de med naturnödvändighet, att de olika individernas erfarenhets- rön bliva långt ifrån enhetliga. Vid tillämpningen av majoritetens lagför- slag kommer detta att föranleda en mången gång olika behandling av skogsägarna. Å ena fastigheten kan utsyningstvånget komma att bibehållas och å en annan — kanske närbelägen —— med åtminstone för allmänheten ej märkbar skillnad i de skogliga förhållandena tillämpas åter fri avverk- ning. Detta kommer att starkt framhäva förmyndarskapet över den skogs- ägare, vilkens hemman fortfarande belägges med utsyningstvång.

Nu Synes majoriteten förmena, att den olika uppfattning rörande graden av svårföryngrighet, som dessa skogsmän kunna hysa, ej skall komma till uttryck i deras sätt att handlägga förrättningarna: över dem står en taxe- ringsledare med uppgift att leda deras arbete, och gemensamma bestäm- melser skola införas i de för skogsvårdsstyrelserna gällande reglementena. Härigenom, säger majoriteten, »synes enhetligheten, så långt den är möjlig att för närvarande åstadkomma, i principerna för avskiljandet vara till— räckligt betryggad». Vi kunna givetvis ej annat än med tillfredsställelse konstatera, att majoriteten genom det sist anförda uttalandet själv förklarat sig vara' medveten om att den trygghet för skogsägarna att komma i åt- njutande av den lika behandling inför lag, som är varje medborgares rätt, är skäligen relativ. Detta borde hava varit skäl nog att ej framlägga förslaget om en uppdelning av markerna. Vi vilja emellertid påstå, att även den av majoriteten i utsikt ställda relativa tryggheten är illusorisk.

Den taxeringsledare, som enligt de sakkunnigas förslag skall tillsättas inom ett var av Västerbottens och Norrbottens län, får sitt verksamhetsfält inom ett så stort geografiskt område, att han endast kan i mycket stora drag angiva riktlinjerna för förrättningsmännens arbete. I Västerbottens läns lappmark omfatta skogar under lappmarkslagen 1 380800 hektar, spridda över en yta, bortsett från oavmätta fjällmarker, av 3 540 800 hektar, under det att motsvarande siffror för Norrbottens län utgöra respektive 1 223 300 och 4059 300 hektar. Härutöver hava vederbörande taxeringsledare att övervaka arbetena å kronohemman på kustlandet, för Västerbottens län 2721 hektar och för Norrbottens län 55 794 hektar. Dessa siffror borde vara tillräckliga för att visa, att taxeringsledarens arbete måste inskränka sig till ett angivande av de stora dragen, enligt vilka uppdelningen av markerna skall göras. Man kunde därför tänka sig, att, om fråga vore om en regionindelningl, hans insats kunde bliva av något verkligt värde och befordra ett enhetligt resultat. Uppdelningen skall emellertid enligt förslaget ske hemmansvis, och gränserna mellan olika slag av marker skola tydligt utmärkas, där naturliga gränser saknas. Här ifrågasättes sålunda ett arbete, som måste bliva i hög grad detaljerat. För ett sådant arbete har skogsförsöksanstalten ej kunnat lämna anvisningar och ej heller för- slagsställarna. Dessa senare fordra däremot, att taxeringsledaren, som dock får antagas ej vara i besittning av de vid skogsförsöksanstalten arbetandes vetenskapliga utrustning och hjälpmedel, skall finna problemets lösning. Och de regler för arbetet, som varken skogsförsöksanstalt eller förslags- ställare kunnat uppställa, vänta de att finna i reglementen för skogsvårds— styrelserna, som i sista hand skola övervaka arbetet, utan att dock angiva den källa, ur vilken skogsvårdsstyrelserna skola hämta sitt vetande.

När vi till skärskådande upptagit majoritetens förslag om skogsmarkernas uppdelning i tvenne kategorier, för vilka skola gälla olika bestämmelser i fråga om kontroll över skogsägarens sätt att handhava avverkningen, så är det tvenne härmed sammanhörande omständigheter, som ej kunna lämnas obeaktade. I likhet med oss och med vad som även hittills varit fallet har majoriteten tänkt sig, att avverkningsplaner skulle kunna upprättas av annan sakkunnig än hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman. Ett bolag, som har skolad personal i sin tjänst, skulle kunna erhålla förord- nande för någon sin befattningshavare att upprätta avverkningsplan för

1 I samband med redogörelse för Hesselmans och Wibecks regionindelning av lappmar- kerna framhåller majoriteten, att gränsen mellan region 11 och lll i många fall "lämpligen torde komma att sammanfalla med kronoparksrågångarna", då — vad Norrbottens läns lappmark angår — kronoparkerna ofta ligga på större höjd över havet än de enskilda sko— garna. Den omständigheten, att av kronoparkerna en relativt större areal än av enskildas skogar ligger på mer än 300 meter över havet, såsom i Norrbottens läns lappmark ärfallet, berättigar ej till den slutsatsen, att en regiongräns skulle följa rågångarna mellan dessa båda slag av skogar. De ligga ju där blandade om varandra. I Västerbottens läns lappmark väger förhållandet mellan skogarnas höjdläge i det närmaste jämnt och är snarare motsatt det för Norrbottens län konstaterade.

lbolaget tillhörig skog. Detta, varemot ingen berättigad invändning kan göras, så vida förrättningsmannens förslag icke återverkar på skogsägarens större eller mindre handlingsfrihet i förhållande till statens övervakande befogenheter, blir under ett motsatt förhållande enligt vår mening i hög grad olämpligt och bör under sådant förhållande ej ifrågakomma.

Vi vilja därjämte fästa uppmärksamheten på, att majoritetens lagförslag — liksom vårt —även är avsett att gälla för kronohemman och nybyggen i de sex norra länen, och anse, att det med skäl kan ifrågasättas, huru- vida det är lämpligt, att åbo på kronan tillhörig fastighet, som kan återgå i kronans besittning, erhåller den frihet till avverkning — kanske på den huvudsakliga delen av skogsmarken — att han endast behöver göra en an— mälan om sin avsikt att där avverka. Varthän en sådan frihet kan leda, om majoritetens förslag antages, hava vi i det föregående redan framhållit och skola i det följande än ytterligare påvisa.

Medan enligt den allmänna skogsvårdslagen frågan, huruvida skog skall anses såsom svårföryngrad, är beroende av dess läge, bestämmes detta en- ligt majoritetens förslag i första hand och nästan uteslutande av biologiska faktorer. Avgörandet måste alltså kräva en mera ingående prövning. Detta till synes obestridliga förhållande har ej hindrat majoriteten att förlägga avgörandet på vilka marker »förekomst i större utsträckning av för- yngringssvårigheter» må anses föreligga, på skogsvårdsstyrelsen, som vid fattande av beslut i dessa frågor blir beroende av olika förrättningsmäns skiftande synpunkter. Att skogsägarnas rättsliga ställning ej stärkes genom majoritetens förslag torde härav vara uppenbart.

Såsom av våra förestående uttalanden framgått, anse vi, att mycket all- varliga invändningar måste göras mot majoritetens lagförslag, i vad det avser skogsmarkens uppdelning enligt 8 $ 1 mom. När vi tagit del av majoritetens förslag, vilka marker böra hänföras till svårföryngrade, hava vi än ytterligare befästats i våra betänkligheter. Vi hava nämligen icke kunnat undgå att finna majoritetens förslag idetta avseende lida av stor oklarhet. Enligt detsamma böra såsom svårföryngrade i lagens mening avskil- jas: 1) vissa mossrika råhumusmarker, 2) vissa tallhedar samt 3) vissa ört- rika fjällskogsmarker. När man iden detta förslag föregående motiveringen söker förklaring på det däri tre gånger använda ordet »vissa», lämnas man emellertid utan egentlig vägledning för bedömande av vad som därmed bör förstås.

I synnerhet gäller detta de mossrika råhumusmarkerna, och vi nödgas därför något uppehålla oss vid majoritetens behandling av dessa. Under åberopande av vad bland annat Hesselman, Wibeck och undertecknad Kal— lin vid skilda tillfällen skrivit, har majoriteten visserligen såsom sin me— ning uttalat, att föryngringssvårigheterna å dessa marker börja bliva mer avsevärda först på en nivå av 250 a 300 m. över havet i översta delen av Norrbottens läns lappmark samt 400 a 450 m. över havet i södra delen av Västerbottens läns lappmark och 600 m. i Särna—Idre.

Vi kunna ej underlåta att här inskjuta en erinran, att det sätt, varpå Kallin ä sid. 155 citerats av majoriteten, är ofullständigt och måste giva en skev uppfattning om hans inställning till frågan om föryngringen av råhumusmarkerna. Några rader ovanför det av majoriteten anförda ytt- randet läses nämligen, tryckt med spärrad stil, följande: »Inom med avse— ende å klimatet ogynnsamma trakter av Norrland och Dalarna kan icke, åtminstone ej inom överskådlig framtid, enbart upptagande av hyggen i de gamla, degenererade råhumusgranskogarna med åtföljande rensning av kvarvarande skräpskog och marbuskar åstadkomma den omvandling av marktäcket, som är förutsättningen för erhållandet av ett nöjaktigt skogs- bestånd.» Medtages ur sammanfattningen av resultatet av Kallins under- sökningar även detta uttalande, så kan det knappast med fog påstås, att man kan nämna honom bland de skogsmän, som funnit, att råhumusmar- ker ej böra betraktas såsom svårföryngrade.

Vad majoritetens härovan refererade slutsatser av de åberopade författar- nas uttalanden vidare angår, så lämna de en synnerligen ofullständig bild av föryngringsförhållandena. Någon som helst utredning, i vad män för- yngringssvårigheter förekomma på lägre nivåer än 250 å 300 m., 400 21 450 m. och 600 m. över havet inom respektive angivna landsdelar, fram— lägges nämligen ej.

Ett av Hesselman utfört försök på Rokliden, 200 m. över havet och nedom marina gränsen, omnämnes visserligen såsom exempel på lättföryng- rad mark av råhumustyp, men det är att märka, att detta försök ligger långt utom lappmarken i södra delen av Norrbottens läns kustland. Det hade dock för visso varit önskligt, att man fått några meddelanden om förhållandena å den breda region, som begränsas av å ena sidan nivåkar- van 200 m. över havet och a andra sidan av den för södra delen av Väs- terbottens läns lappmark omnämnda 400 a 450 m. över havet. Den jäm- förelse, som majoriteten gjort mellan förloppet av hyggets föryngring å Rokliden och ett å Skaraborgs hemman, 550 m. över havet, synes oss ganska värdelös. Det är ju ett allmänt känt förhållande, vilket majoriteten också framhåller och stödjer med uttalande av Hesselman, »att ju högre över havet man kommer, desto råare blir klimatet, desto mindre snabbt för- vandlas råhumustäcket vid avverkning, dess långsammare och svårare för- siggår i stort sett skogens föryngring». Detta förhållande liksom det lika oomtvistliga, av Hesselman även vitsordade och av majoriteten omnämnda, att råhumusmarkerna hava en mycket stor utbredning ihela norra Sverige, och att de enligt samma auktoritet efter avverkning bereda skogsvårdaren den största svårigheten att föryngra — allt detta borde, synes det oss, hava givit majoriteten anledning till ett understrykande av nödvändigheten för dem, som skola i praktiken omsätta majoritetens idéer, att uppmärksamt undersöka, huruvida ej sådana marker, varom nu är fråga, böra hänföras till svårföryngrade. Majoriteten inskränker sig emellertid till ett påstående,

att ifrågavarande marker icke torde förekomma i någon betydande omfatt- ning nedom de ovan angivna höjderna över havet.

En särskild uppmärksamhet synes majoriteten dock anse, att man bör ägna en viss beståndstyp å mossrika råhumusmarker, nämligen granskog med i beståndet ingående tallar. I rak strid med sitt kraftigt understrukna, av oss i det föregående behandlade uttalande, att skogsvårdsstyrelsen vid prövning av fråga, om mark skall räknas såsom svårföryngrad eller ej, icke får åberopa beståndets sammansättning, förklarar majoriteten, att ut- syningstvånget i nu angivna fall kan få betydelse för säkrande av produk- tionen av tallfrö. Vi skola emellertid mindre fästa avseende vid denna in- konsekvens. Vi anse oss däremot böra påpeka, vilket svagt stöd majorite- tens i detta fall välvilliga avsikter hava iden allmänna tendens, som kännetecknar dess lagförslag. Om ett bestånd av angiven typ vid första förrättning för upprättande av avverkningsplan angives såsom svårföryng— rat, föreligger intet hinder för skogsägaren att under indelningsperioden avverka tallarna för täckande av ett husbehov. Vid nästa indelningsför- rättning har beståndet förlorat den karaktär, som föranledde, att det åsat— tes beteckningen svårföryngrat, varav följden endast torde kunna bliva en: det överföres till de bestånd, inom vilka ägaren avverkar allenast efter anmälan.

Innan vi lämna frågan om råhumusmarkerna, synes det oss lämpligt att citera ett uttalande av Wibeck i hans skrivelse till de sakkunniga rörande föryngringen av dessa marker. Han skriver: »Själv har jag förutsatt, att även det privata lappmarksskogsbruket, liksom staten i allt större omfatt- ning nödgats göra, skall begagna sig av skogskultur, särskilt på de av gammal granskog beväxta av tjock råhumus täckta markerna samt på hed- land med äldre, gles tallskog.» Yttrandet tyder ej på att denne, vår kanske förnämsta kännare av lappmarkernas föryngringsförhållanden, vill hänföra råhumusmarker till icke svårföryngrade.

I det föregående hava vi omnämnt, att vi icke kunnat ansluta oss till majoritetens förslag i de delar, som behandla frågan om kontroll över att avverkningsplanerna bliva behörigen efterlevda. Sedan vi i det följande framlagt de anmärkningar, som vi anse kunna riktas mot dessa förslag, vilja vi efter att hava granskat möjligheten av en annan form för kon- trollens ordnande angiva de grunder, enligt vilka denna fråga enligt vår mening bör lösas.

Enligt majoritetens förslag bör nu gällande utsyningstvång principiellt avlyftas. Å skogsområden, där föryngringssvårigheter istörre utsträckning äro rådande, må avverkning emellertid ej äga rum utan efter utsyning genom skogsvårdsstyrelsens tjänsteman eller på skogsägarens begäran av annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad, sakkunnig person, varvid träden i allmänhet skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke. För av— verkning —— förutom för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

Kontroll— föreskrifter.

husbehov — å andra än dessa områden skall till skogsvårdsstyrelsen in— givas avverkningsanmälan, beträffande avverkning, som är avsedd att äga rum under tiden 1 oktober—30 april, före den 10 september och rörande avverkning under annan tid minst 20 dagar före densammas påbörjande. Sålunda anmäld avverkning må fritt företagas, men, där skogsägaren öns- kar biträde för virkets stämpling, äger han därom ansöka hos skogsvårds- styrelsen, som för ändamålet förordnar sakkunnig person.

Där avverkning avser s. k. huvudavverkning, skall kontroll utövas över att avverkningsbeloppet ej överskrides. Då så »uppenbarligen» skett, har skogsvårdsstyrelsen att inskrida. I fråga om skog, som avverkas efter stämpling, sker kontrollen vid stämplingsförrättningen, därvid träden på vanligt sätt kuberas. Beträffande skog, som eljest avverkas, sker den genom mätning av det avverkade virket, sedan det framförts och med iakttagande av vissa föreskrifter upplagts å avläggningsplats vid flottled eller annorstädes, samt framför allt genom av skogsägaren till skogs— vårdsstyrelsen senast den 10 maj ingiven deklaration över antalet av- verkade träd och dessas brösthöjdsdiametrar. Huru avverkningskontrol- len i detalj bör ordnas, har majoriteten närmare utvecklat i motiven till 18 och 19 så, av vilka framgår bland annat följande rörande vad skogs- ägaren skall hava att iakttaga, då han vill begagna sig av rätten till den s. k. >>fria avverkningen».

Där fastigheten, såsom ofta torde vara fallet, innesluter både s. k. svår— föryngrade marker, å vilka avverkning ej får ske annat än efter utsyning, och andra områden, å vilka avverkning får verkställas utan utsyning eller stämpling, tillhör det fastighetsinnehavaren

att noggrant iakttaga, att avverkning utan stämpling begränsas till bestånd, som tillhöra de i avverkningsplanen såsom icke svårföryngrade betecknade områdena,

att, innan dylik avverkning företages, i föreskriven tid göra vederbörlig anmälan till skogsvårdsstyrelsen,

att på egen hand uppteckna de avverkade trädens diametrar vid brösthöjd, varvid träd hörande till huvudavverkning och till föravverkning samvets— grant skola åtskiljas, _

att tillse, att kubikmassan av träd, hörande till huvudavverkning, icke överstiger det för fastigheten under löpande femårsperiod bestämda avverk— ningsbeloppet, med avdrag av den kubikmassa virke, som å fastigheten för samma tidsperiod genom skogsvårdsstyrelsens försorg redan utsynats eller är avsedd att utsynas eller stämplas,

att vid virkets uppläggande invid flottled eller annan avsättningsort noggrant särskilja ej blott virke av föravverkning från virke av huvud- avverkning samt, beträffande det sistnämnda, dylikt av stämplad skog från sådant, som avverkats utan föregående stämpling, utan även rotstockar från toppstockar, samt slutligen

att inom därför föreskriven tid, den 10 maj, till skogsvårdsstyrelsen av—

lämna deklaration angående den virkesmängd av huvudavverkning, som under det förflutna avverkningsåret, 1 maj—30 april, utan föregående stämp- ling avverkats å fastigheten.

Förutom ovan angivna föreskrifter tillkommer det skogsägaren att iakttaga, att huvudavverkning företages på sådant sätt, att återväxten icke äventyras.

Det torde" kunna ifrågasättas, huruvida icke majoritetens detaljerade och invecklade kontrollbestämmelser komma att verka därhän, att skogsägarna allmänt föredraga att begära skogsvårdsstyrelsens biträde vid utstämpling av huvudavverkning, något som vi visserligen icke kunna hava anledning påtala, men som skulle visa, att förslaget om den obligatoriska utsyningens upphävande av den skogsägande allmogen icke uppskattats så högt, som förslagsställarna förmodligen antaga bliva fallet.

Kontrollföreskrifterna äro emellertid sådana, att de ej endast förorsaka fastighetsinnehavarna åtskilliga besvärligheter. De äro trots detta, såsom vi i det följande vilja visa, ej heller effektiva.

Såsom kontrollåtgärd kan anmälningsplikten visserligen vara av det värdet för skogsvårdsstyrelsen, att denna får kännedom om en å visst hemman tilltänkt avverkning. En undersökning av avverkningstrakten, innan ännu skogsägaren låtit utmärka de för fällning avsedda träden, kan emellertid icke vara av betydelse i andra fall, än då tjänstemannen finner, att varje avverkning i beståndet blir olaglig. Detta skulle kunna tänkas bliva hän— delsen, då skogsägaren har för avsikt att inlägga huggningar i nyligen starkt genomgallrade bestånd. Den gjorda anmälningen med åtföljande undersökning skulle då kunna leda till ett avverkningsförbud. Finnes där— emot intet att anmärka mot avverkning i ett angivet bestånd, vad erbjuder för sådant fall en besiktning av den tillämnade avverkningstrakten för säkerhet, att en olaglig avverkning ej verkställes efter det besiktningen ägt rum? Under tiden mellan anmälningsdagen och avverkningens påbörjande kan en tjänsteman i ett fall konstatera, att den i anmälan angivna trakten är i behov av avverkning, i ett annat fall kan han undersöka planlägg- ningen av avverkningen, enär skogsägaren märkt ut de för huggning av— sedda träden. I båda fallen kunna emellertid avverkningarna sedermera utföras på ett olagligt sätt. På samma gång anmälningSplikten ej oväsentligt inkräktar på principen »fri avverkning», är den sålunda som kontrollåtgärd skäligen mindervärdig.

Såsom grundval för myndighetens kontroll över att huvudavverknings- beloppet begränsas till föreskriven mängd har majoriteten föreslagit, att skogsägaren vid utgången av varje avverkningsår skall avlämna en de— klarationsuppgift för den mogna skog, som under året för annat ändamål än husbehov avverkats utan föregången stämpling genom skogsvårdsstyrel— sens försorg. Avverkningsårets utgång har ansetts böra sättas till det datum, då vinterkörningen för året beräknas avslutad, nämligen den 30 april, efter vilken tid flottningarna komma igång. Deklarationsuppgifterna skola, som ovan nämnts, vara inkomna till skogsvårdsstyrelsen senast den 10 maj.

Deklarationerna skola närmast motsvara en stämplingslängd, angivande de avverkade trädens antal och diametrar vid brösthöjd.

För att ifrågavarande deklarationsförfarande skall kunna tillmätas något värde som kontrollmetod måste förutsättas, att deklarationerna av skogs- vårdsstyrelsen kunna kontrolleras. Men härutinnan kommer metoden att brista i de allra flesta fall. Anledning att närmare undersöka en deklara- tions riktighet uppstår ju icke, förrän densamma är avgiven. Men vid denna tidpunkt kan virket redan vara bortflottat eller nedsvallat i isen, i vilka båda fall kontrollmätningar äro omöjliga. Majoriteten har emellertid i motiveringen anvisat ett förfaringssätt, varigenom enligt dess mening viss kontroll över avgiven deklaration kan erhållas. Skogsägaren skall nämligen, såsom ovan antytts, åläggas upplägga det avverkade virket, framkört till flottled eller annan upplagsplats, på sådant sätt, att massan av det virke, varom nu är fråga, kan särskilt för sig utrönas. Den kontrollerande myndigheten skall sålunda låta uppmäta från skilda fastigheter avverkat och framfört virke samt sedermera, när avverkningsdeklarationer inkomma, jämföra dessa med resultaten av de vid upplagsplatserna verkställda kontroll— mätningarna.

För att nyssnämnda mätning lämpligen skall kunna företagas, måste virke av huvudavverkning uppläggas skilt från virke, som samtidigt av- verkats genom föravverkning, samt därjämte genom skogsvårdsstyrelsens försorg stämplat virke avskiljas från virke, som utdrivits utan dylik stämpling. Detta särskiljande, tillika med ett såsom nödvändigt ansett uppläggande av rotstockar, skilda från toppstockar, kommer givetvis att flerstädes vålla stora svårigheter särskilt i fall, då virket nedköres till branta älvbrinkar eller i trånga bäckdalar, där det måste anhopas i större upplag för att vid flottningen nedvräkas i vattnet. Om emellertid ifrågavarande särskiljning av virket kan verkställas, kunna skogsvårdsstyrelsens tjänste- män dock endast med största svårighet beräkna kubikmassan av ifråga- kommande huvudavverkning, ty det är ej tillräckligt, att antalet rotstockar räknas, utan varje stocks diameter, mätt vid den punkt, som beräknas mot- svara respektive träds höjd 1'5 m. från roten, skall även angivas. Emot det sålunda ifrågasatta förfaringssättet torde först och främst böra fram- hållas, att detsamma för skogsvårdsstyrelsens tjänstemän medför högst be- tydligt arbete, vars utförande förutsätter en mycket stor bevakningspersonal och avsevärda kostnader. Uppmätningen torde i regel icke kunna sparas till efter avverkningens slut utan måste företagas successivt under dess fortgång, då det i annat fall kan befaras, att virket översnöas eller över— svallas av is. Men den kontrollerande tjänstemannen får ej begränsa kontroll— åtgärden till att omfatta endast ett bedömande av den virkeskvantitet, som nedforslats till upplagsplatsen. Han måste även å avverkningsplatsen göra undersökning om den virkeskvantitet, som där vrakats eller kvarlämnats efter >>lumpade» stockar, en undersökning, som kan lämna endast ett mycket osäkert resultat. I särskilt hög grad blir detta förhållandet vid avverk-

ningar i sådana skogsbestånd, där större »Iumpning» av stockarna iskogen måst företagas.

Under hänvisning till vad ovan anförts anse vi oss med största sanno- likhet kunna förutse, att den föreslagna metoden för uppskattning av kubik- massan virke av »mogen» skog i regel kommer att bliva synnerligen osäker, och att uppskattningsresultatet ofta blir av intet som helst värde som be- visningsmaterial vid avgörandet, huruvida uppgifter i en senare avlämnad avverkningsdeklaration äro riktiga eller icke.

Såsom ännu en möjlighet till kontroll över en avgiven deklaration har majoriteten angivit, att man kan verkställa undersökning av stubbarna i skogen. Vi tillåta oss erinra, att förfaringssättet är förenat med avsevärda kostnader, samt att det lämnar ett mycket osäkert resultat, synnerligast där avverkningen varit av mera betydande omfattning.

Kontrollen över av skogsägaren avlämnad deklaration torde sålunda i stort sett bliva illusorisk. Deklarationen kan vara oriktig, antingen medvetet eller ock på grund av skogsägarens bristande förmåga att rätt uppgöra den- samma, men skogsvårdsstyrelsen kan säkerligen icke annat än i fall av särskilt uppenbara missförhållanden göra påstående härom.

Jämlikt 31 $ 2 mom. är visst straff stadgat för den, som företager av- verkning i sådan omfattning, att det fastställda avverkningsbeloppet »uppen- barligen varder överskridet». Avverkningskontrollen skall således avse ej endast en undersökning, huruvida avverkningen hållit sig inom det i planen bestämda avverkningsbeloppet, utan även ett konstaterande av huruvida ett eventuellt överskridande av det bestämda avverkningsbeloppet kan anses innebära, att skogsägaren »uppenbarligen» gjort sig skyldig till lagöver- trädelse. Majoritetens formulering av 31 $ 2 mom. sammanhänger med den uppfattningen, att det allmänna borde låta sig nöja med en garanti för att den föreskrivna avverkningsregleringen i stort sett upprätthålles. Ett mindre överskridande av den i planen angivna avverkningskvantiteten för femårsperioden skulle anses betyda mindre. Även om detta i realiteten är sant, måste dock anses nödvändigt, att kontrollföreskrifterna äro av sådan art, att den övervakande myndigheten i. varje förekommande fall skall kunna fastslå, om ett överskridande ägt rum eller icke. Först sedan det konstaterats, att det bestämda avverkningsbeloppet överskridits, ochi vilken utsträckning detta skett, torde bliva möjligt avgöra, huruvida talan enligt 31 $ 2 mom. bör väckas mot skogsägaren. Men de kontrollbestämmelser, som av majoriteten föreslagits, äro, såsom ovan visats, sådana, att myndig— heten torde få mycket svårt att fastslå, när gränsen för det tillåtna över— skridits och en straifbestämmelse bör tillämpas. Att rättssäkerheten för den enskilda under sådana förhållanden lämnar mycket övrigt att önska är tydligt. Härtill kommer, att kontrollbestämmelser, som så utformas, att den kontrollerande har svårt att fastslå, när en lagöverträdelse föreligger, kunna utöva ett demoraliserande inflytande och bibringa allmänheten den

uppfattningen, att det föreligger ringa risk att åsidosätta gällande lag eller av myndighet givna bestämmelser.

Å andra sidan är det tydligt, att skogsvårdsstyrelsen måste förfara med fasthet och konsekvens för att på ett tillfredsställande sätt kunna upprätt- hålla respekten för utfärdade föreskrifter. Detta gäller såväl beträffande den s. k. kvantitativa kontrollen som ock ifråga om sättet för avverkning- arnas planläggande och utförande. Skogsvårdsstyrelsen lärer därför se sig föranlåten att synnerligen strängt fasthålla vid de föreslagna ordningsföre- skrifternas noggranna iakttagande samt att i jämförelsevis stor utsträck- ning tillgripa avverkningsförbud och där sådant kräves och är möjligt — åtal. Både på denna grund, och då majoritetens komplicerade kontroll- system föga kan anses motsvara allmänhetens fordran på en klar och di- stinkt lagstiftning, befara vi, att ett godkännande av majoritetens förslag är ägnat att motarbeta det goda samarbete, som bör förefinnas mellan skogsvårdsstyrelsen och skogsägarna och som är en nödvändig förutsätt— ning för åstadkommande av ett stegrat skogsvårdsintresse hos allmän- heten.

Det nu anförda har för oss varit bestämmande, då vi haft att taga ställ- ning till majoritetens förslag i nu behandlade delar. Vi hava ej kunnat tillstyrka, att de tankar, som i dem kommit till uttryck, skola bliva grund- läggande för en lagstiftning, som enskilda skogsägare hava att ställa sig till efterrättelse. Det har synts oss nödvändigt att efter enklare riktlinjer söka reglera förhållandet mellan det allmänna och de enskilda skogsägarna, och vi hava därför sökt finna andra framkomliga vägar. En tanke, värd att pröva, syntes oss vara den, som jägmästaren Åke Berg år 1929 fram- lade i en uppsats i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift. Hans förslag innebär, att kontrollen över avverkningarnas omfattning bör ske revisions- vis vid lämpliga tidpunkter, varvid skall utrönas, huruvida och i vilken utsträckning avverkningar därförut bedrivits. Skogen skall bliva föremål för upprepade inventeringar av Virkesförrådet. Dettas storlek, sammansätt- ning och fördelning i ålders- eller mogenhetsklasser m. m. skola jämföras med det virkesförråd, som fanns vid en tidigare upprättad avverknings- plan. Med hänsyn till vad vid sådan jämförelse framkommer skall före— skrift meddelas, huru och i vilken omfattning avverkningen får bedrivas under följande tidsperiod, varjämte det skall tagas under övervägande, om avverkningsplanen eventuellt bör revideras.

Nu berörda kontroll för fastställande, huruvida planen i huvudsak följts, eller om den väsentligt rubbats genom det sätt, varpå avverkningen verk— ställts, kan icke lämpligen äga rum med för långa intervaller. Det är näm— ligen icke likgiltigt, när ett för viss tidsperiod, exempelvis 20 år, bestämt avverkningsbelopp frigöres från skogen. Sker avverkningen av hela eller större delen av den för perioden beräknade avkastningen under periodens första år, undandrages från hushållningen den tillväxt, varmed vid plan! läggningen räknats. Förutsättningen för planens fullföljande blir härmed

i större eller mindre grad rubbad. Även av annan orsak bör skogsavkast- ningen under perioden tillgodogöras någorlunda jämt fördelad därunder. I nu ifrågavarande orter är nämligen av synnerlig vikt, att fastighetsägaren eller åbon må kunna räkna med en ej alltför ryckvis återkommande in— komst från skogen. Under 10 a 20 år kan ej sällan inträffa, att fastighe- ten av den ena eller andra anledningen byter ägare. Även den nytillträ- dande — och denne kanske än mer än företrädaren — kan vara i behov av stöd från skogen. Den behövliga kontrollen över avverkningsuttagen kan alltså icke lämpligen uppskjutas till periodens utgång, utan densamma måste företagas oftare, minst en gång därunder. En exempelvis vart tionde år återkommande inventering och revision blir emellertid betungande för såväl fastighetsägaren som ock den kontrollerande myndigheten. Samtidigt blir en dylik inventering ur kontrollsynpunkt tämligen betydelselös, då under de förflutna åren avsevärda missgrepp kunnat ske. I nu ifråga- varande orter med i stort sett obetydlig årlig tillväxt, och där förändringar hos den växande skogen och i marktillståndet endast mycket sakta giva sig tillkänna, äro dylika, ofta återkommande inventeringar av endast ringa in— tresse. »

Då vi sålunda. funnit, att en enkel och effektiv kontroll ej kan skapas vare sig genom majoritetens eller Bergs förslag, och då vi ej heller efter övervägande av andra möjligheter kunnat utfinna någon metod, ägnad att tillfredsställa detta krav, hava vi i det lagförslag, som vi framlägga, upp- tagit nu gällande förordnings föreskrift om obligatorisk utsyning, dock att i vissa fall undantag härifrån synts oss kunna medgivas.

Vi hålla även före, att man på denna väg enklast och på det mest effek- tiva sätt löser frågan om den s. k. kvalitativa kontrollen eller övervakan— det av att avverkningen uttages på det sätt, som lämnar största säkerhet för tillgodoseende av skogsvårdens fordringar och tillvaratagande av före— liggande möjligheter för naturlig föryngring. Därest majoritetens förslag om markernas uppdelande på svårföryngrade och icke svårföryngrade varit möjligt att realisera, så. hade den del av lagens övervakande, som avser sättet för avverkningarnas utförande, kunnat tänkas ordnad genom bestäm- melser om långt gående avverkningsförbud, när anledning därtill förelåge. Men då själva förutsättningen härför — en uppdelning av markerna — enligt vad vi i det föregående visat, fullständigt saknas, så kan ej heller en härpå grundad kontrollmetod finna användning.

Mot ett förslag om obligatorisk utsyning genom myndighet hava anförts åtskilliga skäl, vilka emellertid alla lida av den svagheten att vara känslo- betonade. Skogsägarna i de nu ifrågavarande trakterna hava — säger man —— full äganderätt till sina fastigheter; under sextioårig lärotid hava de åt- njutit undervisning angående sättet för utsyningarnas verkställande och lärotiden behöver ej förlängas; med ett generellt utsyningstvång avskär man den livsnerv, som går från skogen till dess ägare; det är ett oförtjänt misstroende mot lappmarksbonden, att frånkänna honom förmågan att själv 19 — 310079.

handhava sin egendom o. s. v. Vi hava i vår uppfattning om rätta sättet för lösande av en tekniskt-ekonomisk fråga ej kunnat påverkas av dessa och liknande synpunkter. Ett mer objektivt betraktelsesätt är av nöden, om man skall nå fram till ett sakligt gott resultat. — Det har ofta gjorts gällande, att när bonden på de båda norra länens kustland har den fria dispositionsrätt till skogen, som 1923 års allmänna skogsvårdslag medgiver, så bör även hans medbroder i lappmarken förunnas en liknande rätt. För att kravet på dylik likställighet skall vara berättigat, måste utgångsläget i de båda fallen vara ett och detsamma. Och då det här är fråga om ett skogligt problem, så är det de skogliga förhållandena —— och inga andra — som skola jämföras med varandra. Genom riksskogstaxeringens utredningar hava vi material till en sådan jämförelse. Vad som i detta sammanhang är av intresse är att undersöka, i vad mån skogsbeståndens beskaffenhet — d. v. s. virkesmassans fördelning på mogenhetsklasser —— i de båda fallen är lika eller skiljaktig. Nedanstående tabells siffror lämna svar på denna fråga.

Knbikmassan barrskog å enskildas skogar i Västerbottens och Norrbottens län, 10 cm. och däröver vid brösthöjd, procentiskt fördelad på mogenhetsklasser.

' Västerbottens län * Norrbottens län 1 Länsdel Mogellhetsklass l

1 l 2 l 3 l 1 | 2 l ;E

| l l , | : l l .

kustlandet ................................. 56 t 34 i 10 t 59 | 29 t 19 ! Lappmarken (nedom odlingsgränsenll 37 i 31 . 32 l 26 i 30 l 44 !

Dessa siffror giva otvetydigt vid handen, att de skogliga problemen i lappmarken och på kustlandet icke äro ensartade. Att till ett ordnat skogs- bruk överföra skogar med en så abnorm sammansättning, att från en tredje- del till inemot hälften av förrådet utgöres av skog i mogenhetsklass 3, är en helt annan uppgift än att behandla bestånd, där motsvarande siffra är en tiondedel, och där det huvudsakligen gäller att utföra visserligen mycket viktiga, men dock i jämförelse med föryngringshuggningarna mindre krä- vande föravverkningar inom en ram av nära 60 % av virkesmassan.

De svårigheter, som föryngringshuggningarna i lappmarksskogarna kunna bereda skogsägaren, om han enligt majoritetens förslag lämnas frihet att själv planlägga och utföra dem, synas ej bereda majoriteten några som helst bekymmer. Om avverkningarna företagas mer eller mindre rationellt med hänsyn till återväxten, så blir detta en ekonomisk fråga för skogsäga- ren, som är ansvarig för att nöjaktig återväxt åstadkommes. »Det allmänna har däremot ingen anledning att därvid uppträda som förmyndare för skogs- ägaren.» I fortsättningen av sin behandling utav denna viktiga fråga ut— talar majoriteten, att möjligheterna till en naturlig föryngring skola i

största möjliga utsträckning tillvaratagas, där det kan antagas vara prak- tiskt taget omöjligt eller mera ovisst, att föryngring av nöjaktig omfatt- ning och beskaffenhet inom rimlig tid kan åstadkommas medelst kultur. Denna begränsning av de tillfällen, då de naturliga föryngringsmöjlig- heterna skola i största utsträckning tillvaratagas, är svår att förstå och kan lknappast sägas vara i överensstämmelse med de åsikter, som göra sig gällande i våra dagars skogsbruk. På samma gång, som man inom detta mer och mer vaknat till insikt om den nuvarande generationens plikt att grunda nya bestånd i de avverkades ställe, har man insett Vikten utav att detta krav uppfylles på ett sådant sätt, att omkostnaderna i möjligaste måtto begränsas. Detta är liktydigt med att möjligheter till erhållande av natur- lig föryngring noga skola tillvaratagas under alla förhållanden och alltså ej endast -—» såsom majoriteten gör gällande — för de fall, då föryngring genom kultur är omöjlig eller mera oviss. Det torde vara svårt att an- giva några som helst fall, då detta senare är förhållandet, om man väljer en mot de biologiska förutsättningarna för skogsproduktionen svarande kul— turmetod. Majoritetens uttalande, tolkat enligt sin formulering, kan så— lunda utan tvivel sägas giva uttryck åt den meningen, att tillvaratagande av de naturliga föryngringsmöjligheterna är av underordnad betydelse: man har alltid kvar möjligheterna att tillgripa kultur. Om man emellertid an- tager såsom sannolikt, att majoriteten ej menat vad den nedskrivit, utan verkligen avser, att möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring alltid skola tillvaratagas, så blir dess principiella ståndpunkt därför ej mera tilltalande. I annat sammanhang har majoriteten gjort följande uttalande: »Att leda stämplingen så att såväl biologiska som ekonomiska synpunkter bliva på bästa möjliga sätt tillgodosedda kräver med andra ord utan tvivel såväl praktisk erfarenhet som teoretiska insikter». Sanningen i detta på— stående vilja vi helt och fullt vitsorda, och dess tilllämplighet på lappmarks— förhållandena har majoriteten ej i ringaste grad reducerat genom sitt efter- följande påstående, att de svårare fallen inskränka sig till vissa typer, »där en schablonisering efter goda mönster med fördel kan komma till använd- ning». Då lappmarksskogarnas föryngring i allmänhet ansetts bjuda ej ringa svårigheter, hade det helt visst för alla varit av största intresse, om majoriteten lämnat några närmare meddelanden angående dessa »goda mönster», efter vilka en »schablonisering» kunnat ske. Så har ej skett och hänvisningen till dem är därför utan värde. I stället står den satsen orubbad kvar, att tillvaratagandet av de naturliga föryngringsmöjligheterna ofta ställer den erfarne skogsmannen inför svåra problem. Vi hava haft den uppfattningen, att det hittills ansetts vara ett för samhället allmänt gällande moraliskt bud, att, innan detnlämnar medborgare befogenheter, som de hittills ej åtnjutit, och pålägger dem skyldigheter, vilka hittills ej åvilat dem, intetdera bör göras, utan att samhället är förvissat om att vederbörande har förmåga att bära bådadera. I föreliggande fall betyder detta kunskap i skogliga ting. Vad har samhället gjort för att bereda lapp-

marksbonden tillfälle att skaffa sig dessa"! En hänvisning till den nära 60 år långa tid, som utsyningstvånget varit gällande, är ej tillfyllest. I detta betänkandes redogörelse för avsättningsförhållandena har nämligen visats, att det är först under de senaste åren, som dessa förhållanden i de mest välbelägna delarna av nu omhandlade trakter varit sådana, att de medgivit en utsyning, vid vilken hänsyn kunnat tagas till fordringarna på en ratio- nell föryngringshuggning. Denna tid är alltför kort för att skogsägarna i allmänhet kunnat förvärva insikt i dessa — såsom majoriteten även vitsordar — ofta svårbehandlade spörsmål. Om majoriteten medger detta och samtidigt måhända hänvisar till möjligheten för skogsägaren att påkallabi- träde av skogsvårdsstyrelsen, så visar detta endast, att majoriteten förbiser en psykologisk faktor: den, som blir begåvad med en frihet, som han förr ej åt— njutit, drives av ett sorts inre tvång att begagna sig av den utan att alltid så noga överväga följderna av sitt steg. Fäster man ej avseende vid en sådan synpunkt, som vi dock för vår del finna böra i all lagstiftning beaktas, utan vidhåller hänvisningen till skogsvårdsstyrelsen, så tillåta vi oss upp- repa, vad vi här ovan redan en gång uttalat: om skogsvårdsstyrelsens bi.— träde alltid är nödvändigt, varför då ej göra det obligatoriskt? — Nu kan man visserligen, vad hushållningen med lappmarksskogarna angår, med majoriteten föreslå, att all 3-skog och — såsom vi i det föregående påpekat — betydande virkesmassor därutöver skola inom de första fem åren av en avverkningsplans giltighetstid falla för yxan, och därigenom i hög grad förenkla problemets lösning. Vi våga emellertid tro, att förslaget skall vinna föga anklang hos dem, som verkligen sätta sig in i vad ett bifall till detsamma innebär, när det gäller att tillgodose såväl kravet på åter- växt efter avverkningen som blivande skogsägares berättigade anspråk på inkomst av skogsbruket. Lämnar man alltså detta förslag ur räkningen och uppställer frågan, om lappmarkens skogsägare i gemen besitta det mått av skogliga kunskaper och erfarenhet, att behandlingen av lappmarkssko— garna bör på dem överlåtas, så besvara vi utan tvekan denna fråga nekande. Den sociala frågans läge i lappmarken, belyst iden allmänna delen av detta betänkande, är också sådant, att varsamhet synes oss vara en bjudande plikt.

När vi uttala oss för utsyning genom myndighets försorg, så hava vi dock, som framgår av innehållet i 11 © av det lagförslag, vilket vi i det följande framlägga, ansett, att undantag härifrån i vissa fall kan med— givas. Vi hålla även före, att än ytterligare lättnader i den obligatoriska utsyningen så småningom skola kunna befinnas tillrådliga. En ambula— torisk skogsundervisning, vartill lappmarkernas befolkning hittills i stort sett ej haft tillgång, men som den har rätt att fordra, bör vara ägnad att lämna dess skogsägare en vidgad blick på de skogliga frågorna och därmed kompetens att i allt större utsträckning övertaga ansvaret för skogsvården i lappmarkerna.

-'Ehuru vi sålunda ej kunna dela majoritetens mening, då den uttalar sig för ett principiellt upphävande av utsyning genom myndighet, så biträda vi däremot dess förslag, att skogsägare, som förfogar över annan sakkun— inig hjälp än myndighetens tjänsteman, må kunna berättigas att under 1vissa villkor använda sig av denna sakkunskap. Alla krafter, som kunna engageras i ett rationellt arbete för skogsvårdens höjande, böra givetvis därvid anlitas.

I det föregående hava vi till granskning upptagit vissa majoritetens för- slag av principiell natur. De på dessa uppbyggda detaljföreskrifterna hava vi däremot i denna vår reservation ej behandlat. I den mån, som de äro rena konsekvenser av huvudfrågorna, kunna vi helt naturligt ej biträda förslagen.

Vår egen ståndpunkt till en lagstiftning för de skogar, varom detta be— tänkande handlar, hava vi utformat i efterföljande lagförslag med därtill hörande särskilda motiv, i vilken utformning de sakkunnigas sekreterare icke deltagit.

Förslag till

lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

I KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1 $.

Faszigheter av skatte- eller frälsenatur inom Västerbottens och Norr- bottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län ävensom kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom de se: norra länen skola med undantag, som i 2 5 sägs,ifråga om skogens vård vara underkastade denna lags bestämmelser.

2 5. Från tillämpning av denna lag undantagas 1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom , Kopparbergs län vid storskifte avsatta besparingsskogar;

2) skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;

3) städernas skogar samt 4) skogar å ecklesiastika boställen, där ej annat följer av 3 $.

3 5.

Ligger skog, som är underkastad denna lag, i samfällighet med skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hus- hållningen med de allmänna skogarna i riket, eller som avses i 4 $ av nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det samfällda skogs- området i dess helhet.

4 ©. Denna lag medför ej rubbning i den .rätt till skog, som enligt vad sär- skilt är stadgat tillkommer lapparna.

II KAP.

Myndighet för lagens handhavande.

5 %. Uppsikt över denna lags efterlevnad skall utövas av den skogsvårds- styrelse, som enligt vad särskilt är stadgat skall finnas inom landstings— område, där lagen äger tillämpning.

III KAP.

Om avverkning.

6 $.

Avverkning av barrträd eller av lövträd ovan odlingsgränsen för annat ända— mål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov må be— drivas allenast efter tillstånd i den ordning, som här nedan närmare angives.

Utan tillstånd, som i första stycket sägs, mä dock avverkning genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring företagas i sådana bestånd av yngre skog, som vid upprättande av avverkningsplan, varom här nedan omförmäles, å karta och mark tydligt utmärkts samt särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov av dylik gallring.

7 $. Tillstånd till avverkning av barrträd meddelas enligt avverkningsplan. För fastighet, vars tillgång av barrskog icke är av den storlek och be-

" skaffenhet, att skogsavkastningen lämpligen kan tillgodogöras genom regel- bundet återkommande avverkningar, må dock efter skogsvårdsstyrelsens medgivande avverkningstillstånd meddelas utan hinder av att plan ej upp— rättatts.

8 t.

1 mom. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt för varje fastighet och avse viss tid samt angiva den myckenhet virke av barrskog, som förutom genom gallring i bestånd av yngre skog må under planens giltighetstid av- verkas å fastigheten.

2 mom. Vid avverkningsbeloppets bestämmande skall tillses, att dels så- väl skadad eller övermogen skog, som vid fortsatt kvarstående kan för- väntas avtaga i användbarhet, som ock annan äldre skog, somihögre grad förhindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast avverkas, dels i övrigt äldre skog kommer till avverkning i den omfattning, som, utan åsidosättande av fordran på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning, fin- nes skälig för att å fastigheten inom rimlig tid må uppnås sådant skogligt tillstånd, att skogsmarkens produktionsförmåga på ändamålsenligt sätt till- godogöres.

9 $.

1 .mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens eller åbons be— gäran genom skogsvårdsstyrelsens försorg; fastighetsägaren eller åbon obe- taget att själv genom sakkunnig person i enlighet med gällande föreskrifter ombesörja planens upprättande.

Avverkningsplanen skall, sedan fastighetsägaren eller åbon, där denne ej själv ombesörjt planens upprättande, beretts tillfälle yttra sig över där- till uppgjort förslag, granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Fast- ställd plan skall så snart ske kan tillställas fastighetsägaren eller åbon.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att två eller flera fastigheter, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under viss tid vid avverknings företagande behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda tillkommen brukningsgemenskap skall fortfara under angiven tid, så framt icke någon av fastigheterna byter ägare eller åbo, då gemenskapen må på fastighetsinnehavares ansökan av skogsvårdsstyrelsen hävas.

10 3.

Tillstånd till avverkning sökes före den 1 april hos skogsvårdsstyrelsen, som det åligger tillse, att ärendet slutgiltigt handlägges före den 1 påföl- jande oktober, dock att, då härför i särskilt fall synnerliga svårigheter skulle uppkomma, tiden må utsträckas till den 1 november.

Tillstånd till avverkning meddelas å styrelsens vägnar genom länsjäg— mästare, biträdande länsjägmästare eller genom annan av skogsvårdsstyrelsen därtill förordnad sakkunnig person.

11 (>.

1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas, skall, där ej annat följer av 2 mom., utsyning verkställas, varvid de utsynade träden skola förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke.

2 mom. Vid meddelande av tillstånd till avverkning å dels fastigheter, som omförmälas i 7 $ 2 stycket, dels andra fastigheter, där för avverkning i bestånd av yngre skog tillstånd erfordras, dels ock fastigheter ovan odlingsgränsen ifråga om avverkning av lövträd må, där sådant finnes vara tillräckligt, i stället för utsyning och stämpling efter besiktning lämnas anvisning med tydliga föreskrifter angående avverkningstrakt och sättet för avverkningens utförande.

Nu nämnd ordning för meddelande av tillstånd till avverkning må till- lämpas jämväl beträffande avverkning av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Virke, som avverkats enligt denna bestämmelse, skall, innan det bortföres från skogen, förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke.

.? mom. Om tiden för förrättning enligt denna paragraf skall förrätt- ningsmannen senast åtta dagar förut underrätta sökanden och, om denne är annan än fastighetsägaren eller åbon, jämväl denne sistnämnde.

12 $.

1 mom. Å fastighet, för vilken avverkningsplan fastställts, skall till— stånd till avverkning avse en tid av fem år; dock må på skogsvårds— styrelsens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att avverkningstillstånd må därutöver avse en tid framåt av högst fem år. Fråga om dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Konungen.

2 mom. Tillstånd till avverkning å fastighet, varom i 7 9 2 stycket sägs, samt av lövträd å fastighet ovan odlingsgränsen må på en gång med— delas i så stor utsträckning, som med skogens återväxt är förenlig, dock med iakttagande, att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens be- skaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden.

3 mom. Vid meddelande av avverkningstillstånd böra av fastighets- ägaren eller åbon gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för avverkningsbeloppets uttagande beaktas i den mån så är med god skogsvård förenligt.

13 $.

1 mom. Avverkning i yngre skog må ej ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, där ej för särskilt fall med hänsyn till skogens tillstånd och beskaäenhet skogsvårdsstyrelsen finner skäl medgiva, att avverkning må företagas under annan form.

2 mom. Sker avverkning i strid mot vad nyss sagts, eller finner skogs— vårdsstyrelsen på grund av företagen utmärkning av skog eller eljest skälig anledning antaga, att dylik avverkning planlagts, äger skogsvårdsstyrelsen,. däresrt sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, verkställa avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetsägaren eller åbon, samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan hos sty- relsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som ovan avses, är av syn- nerlig vikt, att förbud, som där sägs, skyndsamt kommer till stånd, med- dela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om det meddelade förbudet göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens ordförande, och an— komme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. I den mån dylikt för- bud ej inom 20 dagar från den, då det delgavs, den dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet.

3 mom. Vad i 2 mom. sägs, gäller i tillämpliga delar jämväl i fall av överträdelser av föreskrifter, som meddelats vid avverkningstillstånd enligt 11 $ 2 mom.

14 ©.

Där förrättningsman vid meddelande av tillstånd till avverkning finner nödigt, att vissa träd överhållas som fröträd, äge han därom utfärda före- skrift. Fröträden skola genom förrättningsmannens försorg förses med tyd— ligt märke och må sedermera icke avverkas utan vederbörligt tillstånd.

15 %.

Förrättningsmannens beslut rörande avverkningstillstånd skall, innan han från stället avreser eller, om hinder härför möter, senast fjorton dagar där— efter mot bevis avgiftsfritt tillställas sökanden eller hans ombud.

Beslutet skall förses med besvärshänvisning.

16 9. Den, som avverkar virke till annat ändamål än husbehov, vare pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av skogsvårdsstyrelsens veder- börande tjänsteman meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.

17 ©. Vid utsyning och stämpling, så ock då avverkningsplan upprättas eller besiktning äger rum, skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Övriga

kostnader för nu nämnda förrättningar skola, där de utföras genom skogs— vårdsstyrelsens försorg, gäldas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen för- valtas.

18 ©. Närmare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning med- delas av Konungen.

IV KAP. Om åtgärder för anskaffande och vidmakthållande av återväxt.

19 &.

Där efter avverkning den kvarvarande skogen icke är av sådan täthet och beskaffenhet, att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erfor- derliga för erhållande inom skälig tid av nöjaktig återväxt å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess den nått sådan utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog.

Därest fullgörandet av ovan stadgade skyldighet skulle bliva synnerligen betungande, må begränsning därav kunna ske i den omfattning, som skogs- vårdsstyrelsen prövar skälig.

20 $.

1 mom. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insekts- härjning eller annan dylik händelse eller genom åverkan, skall vad i 19 © föreskrivits ifråga om åtgärder för anskaffande och vidmakthållande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt sagda paragraf ej föreligger.

Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må återväxtåtgärder icke fordras till större kostnad, än som motsvarar vär- det av de träd, som vid skadegörelsen fällts, eller som därefter måste av- verkas såsom skadade eller hinderliga för återväxten, jämte den ersättning ägaren eller åbon i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära.

2 mom. Skulle i fall, som i 1 mom. avses, där angiven skyldighet bliva synnerligen betungande, må nedsättning i densamma ske efter vad som kan prövas skäligt.

3 mom. Träd, som vid skadegörelsen fällts eller skadats på sätt i 1 mom. sägs, må ej för annat ändamål än husbehov tillgodogöras utan tillstånd, varvid bestämmelserna i 11 $ 2 mom. andra stycket må äga tillämpning.

21 $.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för anskaffande eller vidmakthållande av återväxt, är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. Är tvist om ägande— eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses den, vilken med ägande— eller åborättsanspråk innehar den- samma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverknings- rättsinnehavare, vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter, vad han för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverknings- rättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna avverknings— rätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

22 $.

Finner skogsvårdsstyrelsen åtgärder för anskaffande eller vidmakthållande av återväxt jämlikt denna lag påkallade, söke styrelsen med fastighetens ägare eller åbo träffa överenskommelse om de åtgärder, som i berörda hän— seende böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Varder ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, där den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos länsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar i anledning härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som till ledamö— ter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter i häradsrätt valda äro, å stället undersöka för— hållandet.

Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogs- vårdsstyrelsen och fastighetens ägare eller åbo ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna, bevisligen under- rättas. '

Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med för— slag till de åtgärder, som skäligen må påfordras. Stanna synemännen i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen med- delade.

Sedan nämnda undersökning hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd överenskommelse, som ovan sagts.

Kan icke överenskommelse träEas, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken till domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

300 23 3. Vad enligt 22 & blivit bestämt om åtgärder för anskaffande eller vid— makthållande av återväxt samt om tiden därför vare gällande mot fastig— hetens framtida ägare eller åbo.

24 9.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 22 © bestämda tiden gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke full- gjorts, låte skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka för- hållandet. Dylik besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person jämte två av styrelsen tillkallade så- dana gode män, som i 22 & andra stycket omförmälas. Till sådan för- rättning skall genom skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetens ägare eller åbo samt, där styrelsen avser att emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne bevisligen kallas. Redogö- relse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

25 9.

Har åtgärd blivit enligt 24 5 genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos veder— börande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits före- ligga, och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fast— ställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan därom till domstol sist inom tre månader från det uttagning av be- loppet ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att söka återvinning.

V KAP.

Angående omläggning av skogsmark.

26 5.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ända-. mål, ej heller för skogsmarks omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan bestämts,

att vederlag för ströäng, som indragas till kronan, skall utgå medelst be- kostande av odling å visst område.

2 mom. Vill fastighetens ägare eller åbo eljest omlägga skogsmark till åker eller medelst röjning eller andra särskilda åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill 'söka skogsvårdsstyrel- sens tillstånd. För prövning av ansökan om sådant tillstånd äger styrel- sen, där förhållandena så påkalla, verkställa undersökning samt därvid jämväl inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Kost— nad för dylik utredning skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas.

Finner skogsvårdsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, skall styrelsen bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet.

3 mom. Virke, som i samband med skogsmarks omläggning avverkats för annat ändamål än husbehov, skall, innan det bortföres, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd till avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall behörig hänsyn tagas till vad sålunda avverkats.

VI KAP.

Ansvarsbestämmelser. 27 $.

1 mom. Företages avverkning, som ej är underkastad påföljd enligt 13 å, i strid mot bestämmelserna idenna lag eller mot föreskrifter en- ligt 14 & eller mot avverkningsförbud, som enligt 13 & meddelats, vare straffet böter från och med tjugufem kronor till och med femtusen kronor.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i av- verkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen avverkningsförbud jämlikt 13 $ återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävt, förty att förbudet icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Innefattar förseelse. varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna straff- lagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 © strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket, varde ock den påföljd ådömd.

2 mom. Varder i fall, där jämlikt 26 $ skogsvårdsstyrelsens tillstånd erford— ras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning företagen, men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd efter vad i

nämnda paragraf stadgats, vare straffet böter från och med tio till och med femhundra kronor; dock vare, där under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes ej hava iavsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

3 mom. Underlåter någon ställa sig till efterrättelse jämlikt 16 & med- delade föreskrifter, straifes med böter från och med tio till och med ett— hundra kronor.

28 9.

Allmänna åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 27 $ sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning, skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att,. innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattnings- havare.

29 ©.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord, som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkets förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevis- ligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. An- mälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

30 ©.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av för— brutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogs- vårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas iriks— banken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla, vad i 160 © utsökningslagen sägs.

31 ©. Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafiiagen.

VII KAP. Om fullföljd av talan.

32 $.

1 mom. Den, som är missnöjd med förrättningsmans beslut rörande avverkningstillstånd eller rörande föreskrifter, som meddelats för utövande av kontroll över avverkning, må däröver föra klagan genom besvär hos vederbörande skogsvårdsstyrelse före klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del.

'2 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av skogsvårdsstyrelsen, äge han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. I fall, som i 13 å avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid in— skränkt. I andra fall skola besvären, vid talans förlust, vara ingivna sist innan klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del; och skall underrättelse om vad klaganden sålunda har att iakttaga i beslutet meddelas. '

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken, eller finner länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att, där länsstyrelsen så prövar erforderligt, med biträde av sådana gode män, som i 22 å andra stycket omförmälas, å stället undersöka förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik undersökning skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, om han påkallat undersökningen. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras.

3 mom. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

33 ©. Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.

Över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 25 & sägs, må ej klagan föras.

304 Övergångsbentlmmelser.

Denna lag, varigenom upphäves förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skall träda i kraft den 1 maj 19

Dock skall vid nya lagens tillämpning iakttagas: 1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande, skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Har utsyning verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915, men avverkning ej utförts före lagens ikraftträdande, må avverkning jämlikt förut gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter, dock icke senare än fem år efter utsyningen.

3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före lagens ikraft- trädande, skola äga fortsatt giltighet därefter.

4) Är fastighet besvärad av före lagens ikraftträdande upplåten avverk- ningsrätt, må avverkningsrättsinnehavaren icke efter nämnda dag utan med— givande av fastighetens ägare eller åbo företaga avverkning annorledes än efter utsyning, som genom vederbörande skogsvårdsstyrelses försorg verk— ställts i enlighet med förut tillämpade utsyningsregler.

Har avverkning i här avsett fall skett efter dylik utsyning, må återväxt- åtgärder icke kunna utkrävas utöver vad som föreskrivits i avverkningsplan, upprättad i enlighet med de före lagens ikraftträdande gällande regler. Har avverkning ägt rum annorledes, skola återväxtåtgärder vidtagas i enlighet med nya lagens bestämmelser.

5) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall efter lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om vederbörande skogsvårdsstyrelse eller iförekommande fall hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.

Särskilda motiv till förestående lagförslag.

(I de delar, där överensstämmelse råder mellan majoritetens och vårt lag- förslag, hava vi ej ansett nödigt att här nedan angiva de närmare skälen för vår mening.)

6 och 7 %.

Som av de allmänna motiven till vårt lagförslag framgår, hava vi an— sett, att avverkning principiellt bör få företagas först sedan skogsvårds- styrelsen därtill lämnat tillstånd. Detta tillstånd skall meddelas enligt av—

: verkningsplan. Bestämmelsen, att tillstånd till avverkning skall av skogs- ' vårdsstyrelsen inhämtas, innan avverkning får företagas, är en föreskrift, vars iakttagande möjliggör övervakande, att avverkningen sker enligt de grunder, som angivits i gällande avverkningsplan, eller i övrigt enligt en god skogsvårds fordringar. Undantag från angivna principiella regel hava vi ansett böra gälla för avverkning av dels lövskog nedom odlingsgränsen, dels virke, avsett till fastighetens eller därmed sambrukad fastighets hus- behov. Att lägga några inskränkningar på avverkningar av ifrågavarande slag hava vi i likhet med majoriteten icke funnit lämpligt. Emellertid hava vi föreslagit ännu ett undantag från angivna huvudregel. Detta undantag angives i 6 $ 2 stycket. Som motiv för ifrågavarande undantags— bestämmelse må följande anföras.

Av vad de sakkunniga i den allmänna delen av sitt betänkande anfört har framgått, att avverkningsplanen bland annat har till ändamål att åväga- bringa en viss ransonering av det virke, som uttages genom huvudavverk- ning, på så sätt, att vissa avverkningsbelopp fastställas för avverkning under planens giltighetstid. Kontrollsynpuukter kräva därför, att skogsägarna, innan de företaga huvudavverkning, inhämta skogsvårdsstyrelsens tillstånd därtill. Vad beträffar föravverkning i yngre bestånd kan i planen icke fastställas några avverkningsbelopp. Däremot synes det lämpligt, att av- verkningsplanen till ledning för skogsskötseln lämnar anvisning på de be- stånd, som äro eller under perioden anses bliva i behov av föravverkning genom för beståndens utveckling ändamålsenlig gallring. Därvid synas vissa anvisningar om sättet för gallringarnas utförande lämpligen kunna lämnas. Då sålunda å ena sidan någon kontroll från skogsvårdsstyrelsens sida över storleken av virkesuttagen i yngre skogar ej erfordras, och å andra sidan avverkningsplanen tydligt angiver, vilka bestånd av yngre skog under perioden böra bliva föremål för beståndsvårdande avverkning, hava vi ansett tillstånd till nämnda avverkningar icke erforderligt. För att från skogsägarens sida ingen som helst tvekan skall behöva råda an- gående gränserna å marken för skogsbestånd, som i avverkningsplanen och å kartan hänförts till sådan yngre skog, hava vi föreslagit, att dessa gränser skola tydligt utmärkas.

Mot det av oss sålunda framlagda förslaget om fri avverkning i vissa yngre bestånd skulle vissa anmärkningar kunna riktas.

Ej utan fog skulle kunna framhållas, att de uppväxande skogsbeståndens sakkunniga behandling är av utomordentlig betydelse för den framtida av- kastningen från hemmanet, och att ett frångående av hittills gällande be- stämmelser om utsyning genom myndighets försorg skulle kunna medföra risker för att de yngre bestånden i stor utsträckning skulle bliva föremål för mindre väl utförda buggningar eller kunde komma att spolieras. Man skulle kanske till och med kunna göra gällande, att riskerna härför måste bliva större inom lappmarkslagens än inom den allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde, enär inom förstnämnda område tillstånd skall in— 20 — 3100: 9.

hämtas vid all annan avsaluavverkning, vilket däremot icke erfordras inom sistnämnda område. Denna olikhet i lagstiftningen skulle kunna tänkas ha till följd, att en hemmansägare i lappmarkerna eller Särna—Idre, som av ekonomiskt trångmål eller liknande omständigheter såge sig nödsakad hårt anlita skogen, kanske skulle förlägga dessa buggningar till bestånd, för vilkas avverkning tillstånd ej erfordras, om han tidigare utnyttjat möjlig- heten att erhålla förskottsutsyning av huvudavverkning.

Beståndsvården är utan tvivel av utomordentlig betydelse för skogsbruket, och vi vilja därför understryka vikten av att i den mån avsättningsmöjlig- heter för småvirke förefinnas eller uppstå, gallringshuggningarna få ökad omfattning å hemmansskogarna.

Vi förmena emellertid, att, då avverkningsplanen med tillhörande karta tydligt angiver, vilka bestånd som äro att hänföra till yngre skog av den beskaffenhet, att den under perioden bör underkastas för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, skogsägarna i regel skola komma att följa gällande föreskrifter. Vi förutsätta också, att förrättningsmännen vid uppgörandet av planerna giva skogsägarna muntliga anvisningar om de bestånd, som föreslagits till fri avverkning genom gallring och sättet för dennas ut- förande. Uppenbara försyndelser mot i planen lämnade anvisningar och mot gällande lag torde därför komma att höra till undantagen. Man synes till och med hava anledning antaga, att större misstag vid avverkningar i yngre skogar skola bliva mer sällsynta inom lappmarkslagens tillämpnings— område än i landet i övrigt. Sålunda måste ju avverkningsplanerna med deras bestämda fixerande av beståndstyper (yngre eller äldre skog) och deras anvisningar om behandlingsmetoder (gallringsstyrka etc.) tjäna skogsägarna i lappmarkerna och Särna—Idre till ledning, under det skogsägarna i landet i övrigt i regel sakna några på föregående undersökningar grundade anvis- ningar och direktiv om huru avverkningarna i olika beståndstyper böra be— drivas. Vi ha även anledning förmoda, att skogsägarna istor utsträckning komma att söka skogsvårdsstyrelsens biträde med planläggningar av av— verkningar i dessa yngre bestånd.

Vidare är att märka, att förutsättningen för att skogsägaren skall äga frihet till avverkning i yngre skog är, att bestånden vid avverkningsplanens uppgörande å karta och mark tydligt utmärkts och särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov av dylik gallring. Där så ej skett, eller där avverkning är avsedd att företagas i yngre skog å hemman, för vilket avverkningsplan ej finnes upprättad, gäller den allmänna regeln "om rätt till avverkning först efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Sålunda kommer det endast att bliva vissa yngre skogar, som av fastighetsägarna få avverkas utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

I likhet med majoriteten hava vi ansett, att avverkning av barrträd för avsalu i vissa fall må äga rum, utan att avverkningsplan dessförinnan be— höver upprättas. Villkoret för att så må ske är, att tillgången på barrskog icke är av den storlek och beskaffenhet, att avkastningen lämpligen kan

!tillgodogöras genom regelbundet återkommande avverkningar. Det är såå

lunda de praktiska motiv, som i specialmotiven till 6 gav majoritetens lag— förslag angivits, som ligga till grund för detta förslag. Majoriteten har emellertid även föreslagit, att avverkning, utan att avverkningsplan upp- rättas, skulle få ske å så belägen fastighet, att dess avkastning ej kan lämp- ligen tillgodogöras genom regelbundna avverkningar. Då vi icke medtagit denna bestämmelse i Vårt förslag, är detta beroende av att vi icke anse be— stämmelsen erforderlig. Möjlighet föreligger ju för skogsägare såväl enligt vårt som enligt majoritetens förslag att efter ansökan hos skogsvårdsstyrelsen och Kungl. Maj:t erhålla förskottsutsyning för en eller flera perioder. Då det här gäller större fastigheter, kunna de sålunda hopsparade avverknings- beloppen bliva relativt stora, och skogsägaren torde dessutom kunna av- passa tillfället att uttaga dem samtidigt, som större avverkningar till samma flottledsdistrikt utföras av kronan och enskilda, varigenom. utflottningskost- naderna för hans virke förbilligas.

8 ©.

.Avverkningsplauen skall uppgöras särskilt för varje fastighet, varmed vi avse en fastighet, som i kameralt hänseende kan betraktas som enhet, eller som genom sämjedelning blivit å marken utbruten.

I lagtexten hava vi endast ansett lämpligt intaga föreskrift om att av- verkningsplanen bör avse viss tid. Vi hava således icke i likhet med majori- teten föreslagit någon bestämmelse om fastställelse av planen för visst antal avverkningsperioder. Då vi emellertid i 12 © föreslagit, att tillstånd till avverkning å fastighet, för vilken avverkningsplan finnes, skall avse en tid av fem år, följer härav, att vid avverkningsplanens fastställande bör an- givas det virkesbelopp, som genom huvudavverkning må uttagas under skilda femårsperioder av planens tillämpningstid, varvid — beroende av skogens tillstånd och beskaffenhet —— större virkesbelopp kan komma att anslås till avverkning under en tidigare del av planens tillämpningstid än under en senare.

Beträffande omfattningen av deti avverkningsplanen angivna avverk- ningsbeloppet föreligger en skillnad mellan vårt och majoritetens lagförslag. Vi hava för vår del ansett riktigt, att i detsamma skall ingå all huvud- avverkning. Majoriteten däremot har föreslagit, att i planen skall angivas det avverkningsbelopp, som utöver husbehovet för den eller de fastigheter planen avser må under varje femårsperiod uttagas. Majoritetens förslag innebär, att förrättningsmannen vid avverkningsplanens upprättande skall göra en beräkning av virkesåtgången till husbehov för i regel 20 år fram i tiden. Med hänsyn till den osäkerhet, som måste vidlåda en sådan be— räkning, och då vi bibehållit bestämmelsen om obligatorisk utstämpling för uttagande av huvudavverkning, hava vi ansett lämpligare, att fastighets- ägaren såsom hittills vid varje utsyningstillfälle själv uppgiver, huru mycket virke av sådan beskaffenhet, att det bör hänföras till huvudavverkning,

han sedan senaste utsyningstillfället förbrukat till husbehovsändamål, och att denna virkeskvantitet då avdrages från det virkesbelopp, som är avsett att utmärkas.

Avverkningsplanen uppgöres med hänsyn till å skogen rådande förhål- landen, såväl beträffande det befintliga Virkesförrådets storlek, fördelning å trädslag, ålders- och mogenhetsklasser samt tillväxt, som ock ifråga om markens beskaffenhet, såsom dennas produktionsförmåga samt allmänna till- stånd med hänsyn till skogsföryngringen. Efter sammanställning av verk- ställda utredningar i förenämnda avseenden beräknas den kubikmassa, som i första hand under planens giltighetstid må avverkas för uppnående i sinom tid av det mål, som uppställts för hushållningen. Fastställandet av ett för viss tidsperiod bestämt avverkningsbelopp utgör ett första led i strävandet att erhålla en såvitt möjligt jämn virkesavkastning från fastigheten. På grund av förevarande skogars av flera orsaker ofta mindre goda allmänna tillstånd med ett förhållandevis stort förråd av äldre och ej sällan avsevärt övermogen skog lärer vara oundvikligt, att avverkningsbeloppet för närmaste tiden framåt i allmänhet bestämmes större än det, som skäligen kan av- verkas under därpå följande period. Då emellertid de högre åldersklasserna av den yngre skogen eller sådan skog, som i första hand skall ingåihuvud— avverkningen i mån, som den nuvarande äldre skogen avverkats, i regel nu äro sämst representerade, måste avverkningen av äldre skog iallmänhet utsträckas på längre tidsperiod, än som betingas av enbart önskemålet att snarast uppnå sådant skogligt tillstånd, att skogsmarkens produktionsför— måga fullt utnyttjas. Bortsåge man härifrån, bleve flerstädes följden, att fastighetsinnehavaren under en ofta lång mellantid icke hade att påräkna väsentligt stöd av skogsbruket. Vid avverkningsbeloppens fastställande måste alltså iakttagas, att realisationstiden för överskott av äldre skog ut— sträckes längre, där brist råder å medelålders eller mera försigkommen yngre skog, varvid dock naturligen bör beaktas, att, såvitt möjligt, skadad och i högre grad övermogen skog må kunna avverkas, innan den ytterligare nedgår i värde. Den tid, varunder nuvarande förråd av äldre skog bör tillgodogöras, blir sålunda i första hand beroende på skogsbeståndets å skilda fastigheter sammansättning och beskaffenhet.

Sedan avverkningsbeloppet för viss tidsperiod fastslagits med tillbörligt beaktande av alla därpå inverkande faktorer, är det av ej mindre vikt. huru och i vilken ordning avverkning därav företages. Att väsentligt ska- dad eller i högre grad övermogen skog i främsta rummet bör tillgodogöras, där så kan ske, är naturligt. Men dessutom måste beaktas, att avverkning i första hand inriktas på dels bestånd eller träd, som avsätta svag tillväxt och hava ringa utvecklingsmöjlighet, dels sådana buggningar, som befordra kvarvarande bestånds tillväxt, ävensom att vid avverkning av bestånd, som på grund av beskaHenhet och allmänt tillstånd böra föryngringshuggas, största uppmärksamhet ägnas åt möjligheten att genom ändamålsenligt av- verkningssätt erhålla naturlig föryngring.

I (den allmänna motiveringen till vårt lagförslag hava vi ytterligare understrukit vikten av att noggrant överväga alla de omständigheter, som i det föreliggande fallet bliva bestämmande för beslut, i vad mån skogs— vårdens krav bör tillgodoses på bekostnad av framtida jämnhet i avkast— ningen.

9 $.

Sedan den tid, för vilken avverkningsplan fastställts att gälla, utlupit, blir frågan om upprättande av avverkningsplan aktuell i samband med ansökan om ny avverkning eller dessförinnan, om fastighetsägaren eller åbon ansöker om upprättande av ny plan.

Vi hava föreslagit, att fastighetsägaren eller åbon skall hava rätt att själv genom sakkunnig person i enlighet med gällande föreskrifter ombesörja planens upprättande. Enligt vårt förslag kommer således hittills gällande ordning att fortfarande tillämpas. I motsats till majoriteten hava vi icke ansett nödigt kräva, att, då avverkningsplan uppgöres genom skogsägarens egen försorg, skogsvårdsstyrelsen skall förordna vederbörande förrättnings- man. Vi anse det tillfyllest, att den, som uppgör planen, skall vara sak- kunnig, varmed vi förstå en person, som utexaminerats från Skogsinstitutet eller skogshögskolan. Skogsvårdsstyrelsen bör i övrigt äga att bedöma, huruvida den av skogsägaren använda förrättningsmannen ägt nödig kom- petens för uppdraget. Då vi sålunda i motsats till majoriteten icke funnit nödigt föreslå någon skärpning i hittills gällande ordning för avverknings- planernas uppgörande, har detta sin grund i att vi anse upprättandet av kartan och insamlandet av primärmaterialet för avverkningsberäkningen väl böra kunna utan särskilt förordnande anförtros åt annan skogssakkunnig person än en skogsvårdsstyrelsens tjänsteman. Såväl kartan som det genom taxeringen funna primärmaterialet, d. v. s. taxationslistorna och i skogen förda anteckningar över beståndens beskaffenhet, behov av gallring, ljus— huggning eller föryngringsavverkning m. m., kan, då så anses erforderligt, å marken underkastas granskning av en skogsvårdsstyrelsens tjänsteman.

Då majoriteten av de sakkunniga icke ansett sig kunna följa våra ovan angivna riktlinjer för avverkningsplans uppgörande genom skogsägarens eller åbons egen försorg, har grunden härtill varit — såsom av motiven till 7 $ av majoritetens lagförslag framgår — att förrättningsmannen enligt majoritetens förslag i samband med planens uppgörande skall bestämma, å vilka områden avverkning må ske fritt, och å vilka avverkning icke må ske annorledes än efter utsyning. »Denna prövning», framhåller majori- teten, >>kan ju icke gärna ske på annat sätt än genom undersökning å marken och, därest icke en förnyad granskning å marken skall behöva äga. rum, måste förrättningsmannen alltid vara en person, som har skogsvårds- styrelsens förtroende». Av den citerade ordalydelsen framgår, att majoriteten förutsätter, att, sedan skogsvårdsstyrelsen förordnat en av skogsägaren an- visad sakkunnig person, skogsvårdsstyrelsen skall utan granskning å marken

av dennes förslag till uppdelning av fastigheten på områden, för vilka fri avverkning, respektive utsyningstvång, skall gälla, fastställa den sålunda verkställda fördelningen. Ett förordnande av skogsvårdsstyrelsen på sätt majoriteten föreslagit har visserligen till följd, att den sålunda förordnade verkställer förrättningen under tjänstemannaansvar, men vi anse oss dock trots detta böra starkt ifrågasätta, huruvida en så pass svår och grannlaga uppgift som den nyssnämnda, vilken därtill konstituerar en större eller mindre frihet att bedriva avverkning, bör anförtros åt personer, som äro i tjänst hos skogsägaren eller måste anses som dennes ombud. Även om dessa personer — vilket är att förutsätta — handla efter bästa förstånd och sam— vete, kunna de dock näppeligen anses innehava den opartiska, av skogs- ägaren oberoende ställning, som det dem anförtrodda uppdragets natur givet- vis bör kräva.

I likhet med majoriteten hava vi föreslagit, att fastigheter, för vilka av- verkningsplaner blivit fastställda, må vid avverknings företagande under viss tid behandlas såsom en brukningsenhet. Skälen till ifrågavarande för- slag, liksom ock huru den sålunda uppkomna brukningsenheten i avverk- ningshänseende må förvaltas, finnas angivna under specialmotiven till 8— 12 åt av majoritetens lagförslag. Under det emellertid majoriteten ifråga- sätter, att den genom sammanslagningen uppkomna brukningsgemenskapen må av skogsvårdsstyrelsen på ansökan upplösas när som helst, »när skäl därtill äro», hava vi såsom villkor för att styrelsen skall medgiva upplös— ningen före nämnda tid föreslagit, »att någon av fastigheterna byter ägare eller åbo». På samma gång vi härigenom velat giva uttryck åt vår upp- fattning, att skogsvårdsstyrelsen vid sådant ombyte av ägare bör utan vidare bevilja ansökan om upplösning av brukningsgemenskapen mellan den fastig- het, som bytt ägare, och övriga i gemenskapen eventuellt ingående fastig- heter, hava vi velat giva mer fasthet åt den en gång ingångna gemen— skapen.

10 6.

Tillstånd till avverkning meddelas enligt vårt förslag å skogsvårdsstyrel- sens vägnar genom länsjägmästare, biträdande länsjägmästare eller annan av styrelsen därtill förordnad person. Genom denna anordning hava vi visserligen brutit mot den princip, som enligt den allmänna skogsvårdslagen och gotlandslagen gäller för tillstånds meddelande, nämligen att, när av- verkning är beroende på skogsvårdsstyrelsens tillstånd, styrelsen själv skall meddela sådant. De i nämnda skogslagar angivna bestämmelserna om av- verkningstillstånds meddelande förutsätta, att samtliga avverkningstillstånd av skogsvårdsstyrelsen vid sammanträde protokollföras, varefter sökandena iform av protokollsutdrag erhålla del av styrelsens beslut. I praktiken torde emellertid bestämmelserna så tillämpas, att styrelsens tjänstemän, sedan ansökan inkommit till styrelsen, verkställa undersökning av avverk— ningstrakten och i samband därmed förrätta utsyning eller meddela anvis—

ning om sättet för avverknings utförande, varefter förrättningarna av veder- ! börande länsjägmästare anmälas vid nästa styrelsesammanträde och sank— tioneras som ett skogsvårdsstyrelsens beslut. I nära anslutning till sålunda tillämpad praxis hava vi genom vår formulering av paragrafen velat möj- liggöra för styrelsen att uppdraga åt vissa dess befattningshavare att å dess vägnar i samband med förrättningen meddela tillstånd till avverkning. Då förrättningen således verkställes på skogsvårdsstyrelsens uppdrag är avverk- ning, som utföres i enlighet med förrättningsmannens utsyning eller anvis- ning, att anse såsom laglig. Förslaget är således av rent praktisk innebörd och ägnat att i hög grad underlätta för skogsägarna att få ansöknings— ärendena om avverkningstillstånd snabbt avgjorda.

Då vårt förslag innehåller, att tillstånd till avverkning skall kunna med— delas förutom av länsjägmästare och biträdande länsjägmästare även av annan sakkunnig person, hava vi härmed avsett att möjliggöra för skogs- vårdsstyrelsen att förordna, förutom assistenter för längre eller kortare tid, även i bolags eller enskilds tjänst anställda skogssakkunniga personer. Motiven för detta vårt förslag äro enahanda, som de av majoriteten till 14 & av dess lagförslag anförda. Vi förutsätta givetvis, att dessa liksom övriga mer tillfälligt anställda förrättningsmän underkastas erforderlig kontroll.

11 5.

Tillstånd till avverkning skall i regel lämnas genom utsyning. I likhet med majoriteten förutsätta vi, att tråden i regel skola förses med skogs— vårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid brösthöjd som vid roten. Då vi i lagtexten endast intagit bestämmelsen om att träden skola förses med skogs- vårdsstyrelsens stämpelmärke, är detta beroende av att enligt vår åsikt ett angivande av huru träden skola stämplas är en instruktionsbestämmelse rörande kontrollen av avverkningarna, som knappast hör hemma i lag- texten. En bidragande orsak till att vii lagtexten ej ansett lämpligt införa en bestämmelse om ovillkorligt anbringande av rotstämpel är även, att fall kunna förekomma, då åsättande av rotstämpel kan bliva synnerligen besvär— ligt. Så kan bliva fallet, då det gäller gallringsstämpling i klenvuxen skog eller vid stämpling under djupa snöförhållanden, vilket kan tänkas inträffa, om utsyningsförrättningarna något år kunna komma att utsträckas utöver den normala tiden, och kontrollen över avverkningen dock kan på nöjaktigt sätt anordnas.

I de fall, då uppmätning av trädens diametrar ej erfordras, d. v. s. då utsyningens omfattning ej är beroende av ett i avverkningsplan fastställt avverkningsbelopp, hava vi föreslagit, att i stället för utsyning och stämp- ling må efter vederbörlig besiktning å marken anvisning med tydliga före- skrifter lämnas angående avverkningstrakt och sättet för avverkningens utförande. Vi förutsätta därvid, att trakten utmärkes å marken, samt att

föreskrifterna intagas i protokoll över förrättningen. Tillstånd till avverk- ! ning genom dylik anvisning kan förekomma dels å fastigheter, vilkas skogs- avkastning är så ringa, att densamma icke lämpligen kan tillgodogöras genom periodvis återkommande avverkningar, dels å fastigheter, där för avverkning i yngre skog tillstånd erfordras, dels ock å fastigheter ovan odlingsgränsen i fråga om avverkning av lövskog. Om, sedan anvisning lämnats om avverknings utförande å angivna fastigheter, avverkningen skulle komma att företagas på ett sätt, som strider mot den lämnade anvis- ningen, bör emellertid skogsvårdsstyrelsen hava ett medel att stoppa eller omlägga avverkningen. Vi hava ansett detta böra utgöras av möjligheten att meddela avverkningsförbud, varom föreskrives i 13 &.

Vi hava emellertid även föreslagit, att nämnda ordning för meddelande av avverkningstillstånd må få tillämpas beträffande avverkning av iyngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Då emellertid ifrågavarande träd skola avräknas från det i planen för perioden bestämda avverkningsbeloppet, hava vi från kontrollsynpunkt ansett skäligt fordra, att virke, som sålunda avverkas, skall förses med skogsvårdsstyrel- sens stämpelmärke, innan det avföres från skogen.

12 ©.

De sakkunniga hava varit eniga om att avverkningstillstånd skall avse fem är, liksom ock att skogsvårdsstyrelsen, när särskilda skäl föreligga, må kunna medgiva avverkningstillstånd för ytterligare fem år. Om förskotts— utsyning för längre tid bör ansökas hos Konungen.

A fastigheter, för vilka avverkningsplan icke erfordras för erhållande av tillstånd till avverkning, samt å fastigheter ovan odlingsgränsen med avse— ende å avverkning av lövskog hava vi ansett ändamålsenligt, att tillstånd till avverkning på en gång må kunna meddelas i så stor utsträckning, som är med skogens återväxt förenlig, varvid dock skall iakttagas, att nödigt husbehovsvirke reserveras. Härmed avse vi, att skogsägaren i dessa fall skall vid utsyningstillfället kunna få hela sin skogsareal övergången med avverkning, varvid utsyningen skall omfatta allt det virke, som kan uttagas från fastigheten utan risk för återväxten eller det framtida husbehovet. Att utsyningen iövrigt icke får strida mot grunderna för en god beståndsvård, hava vi ansett onödigt särskilt framhålla. Då vi i motsats till majoriteten ej ansett erforderligt i lagtexten intaga någon bestämmelse, avsedd att garantera lövskogens ovan odlingsgränsen »framtida bestånd», är detta be- roende på, att vi förmena föga risk föreligga, att avsaluavverkningar till så stor omfattning komma att bedrivas i fjällområdena, att fjällgränsens nedgående därigenom kan riskeras. Omsorgen om återväxten i dessa trakter torde i övrigt kräva en viss försiktighet vid utsyningarna, vilket måste leda till att större kalytor undvikas.

Som ovan angivits, hava vi ansett, att vid utsyning å här ifrågavarande

fastigheter vederbörande förrättningsman skall hava skyldighet iakttaga, att fastigheten icke genom avverkning må komma att lida brist på husbehovs- virke. Vid tillämpandet av denna föreskrift skall dock skogens beskaffenhet och skogsvårdens krav beaktas. Om sålunda skogen är olämplig till hus- behovsändamål eller så övermogen och skadad, att den snarast bör avverkas för att lämna plats för en ny skogsgeneration eller i övrigt från skogsvårds- synpunkt bör uttagas, bör den få avverkas, även om fastigheten därefter kommer att lida brist på framtida husbehovsvirke. Bestämmelsen överens— stämmer således med föreskriften i 19 6 av 1923 års skogsvårdslag.

13 &.

Enligt lagförslaget skola skogsägarna äga rätt att i tvenne fall avverka barrskog utan att därförut inhämta tillstånd av myndighet, nämligen dels då avverkningen avser ändamålsenlig gallring i bestånd av yngre skog, som vid upprättande av avverkningsplan å karta och mark tydligt utmärkts samt särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov av dylik gallring, dels då avverkningen sker för husbehov. Med hänsyn härtill hava vi i likhet med majoriteten ansett nödigt föreslå en bestämmelse, som avser att skydda den yngre skogen för olämpliga avverkningar. Vårt förslag här- utinnan ansluter sig nära till innehållet i 3 $ av 1923 års skogsvårdslag. Något undantag beträffande bestämmelsen om avverkning i yngre skog, då avverkningen utföres för husbehovsändamål, hava vi i likhet med majori— teten icke ansett erforderligt. Då det emellertid ivissa fall kan vara moti— verat att kalavverka yngre skog, hava de sakkunniga givit lagtexten sådan avfattning, att den stadgade avverkningsbegränsningen må av skogsvårds- styrelsen efter prövning kunna suspenderas, då avverkningen är avsedd att ingå som led i en rationell Skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvårds fordringar. Rätt att kalavverka yngre skog utan tillstånd tillkommer fastighetsägarna, då avverkningen har till ändamål viss omläggning av Skogsmark, varom stadgas i 26 9 första stycket.

Det har ansetts nödvändigt att förläna skogsvårdsstyrelsen ett maktmedel, varigenom den i fall av behov kan stoppa eller tillrättalägga en avverk- ning, som sker eller planlagts på ett sätt, som strider mot i lagen givna allmänna avverkningsregler. Detta maktmedel är avverkningsförbud. Be- stämmelsen om avverkningsförbud ansluter sig nära till innehållet i 8 9 1 och 2_ mom. av 1923 års skogsvårdslag. I sak skiljer sig de sakkunnigas förslag från innehållet i nämnda paragraf endast i ett avseende. Med hän- syn till de långa avstånden och ställvis mindre goda postförbindelserna i lappmarken har föreslagits, att den tid, inom vilken ett av en styrelses tjänsteman meddelat s. k. provisoriskt förbud skall av styrelsen fastställas, bör utgöra 20 dagar i stället för 10 dagar enligt 1923 års skogsvårdslag..

En formell ändring i ordalydelsen i skogsvårdslagens förbudsparagraf hava vi därjämte för vår del ansett motiverad. Jämlikt 1923 års skogs—

vårdslag äger en skogsvårdsstyrelses tjänsteman meddela provisoriskt av- verkningsförbud i fall, då det är av synnerlig vikt, att förbud kommer till stånd, »innan styrelsen hinner sammanträda». Vi hava föreslagit den om- formuleringen, att ett provisoriskt förbud skall kunna meddelas, där det »är av synnerlig vikt att förbud. . . skyndsamt kommer till stånd». Denna omredigering av förbudsparagrafen hör närmast tillsammans med vår upp- fattning om det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsen bör kunna fatta beslut om avverkningsförbud. Ehuru det givetvis är av viss betydelse, att ledamöterna vid behandling av frågor rörande avverkningsförbud sammanträda på ett och samma rum för gemensam överläggning och besluts fattande, förmena vi dock, att detta ej bör vara ovillkorligen nödvändigt. Praktiska skäl tala för att ett styrelsens beslut bör kunna göras giltigt på så sätt, att hand- lingarna i målet per post sändas mellan styrelsens ledamöter, som således den ena efter den andra kunna studera och med namnunderskrift eventuellt godkänna det provisoriska avverkningsförbudet. Då så erfordras, torde leda- möterna per telefon kunna sätta sig i förbindelse med varandra eller med länsjägmästaren och sålunda överlägga om föreliggande avverkningsmål. * Skulle därvid meningsskiljaktighet göra sig gällande, bör styrelsen sam— manträffa i och för ärendets behandling.

14 å. , Denna paragraf har sin motsvarighet i 19 $, 1) av 1923 års skogsvårds- lag. Innehållet i densamma överensstämmer med majoritetens förslag (15 ©). Under det majoriteten bibehållit den i skogsvårdslagen tillämpade ordningen, nämligen att det skall vara skogsvårdsstyrelsen, som både före— skriver om fröträds kvarhållande, och som sedan lämnar medgivande till deras avverkande, hava vi föreslagit, att förrättningsmannen vid med— delande av tillstånd till avverkning skall äga befogenhet att föreskriva om överhållande av fröträd, varjämte i lagtexten intagits en bestämmelse om märkning av de fröträd, som äro avsedda att överhållas, och att dessa sedermera icke må. avverkas utan »vederbörligt» tillstånd. Förslaget är av helt praktisk innebörd. Då det jämlikt 10 © skall tillkomma vissa skogsvårdsstyrelsens tjänstemän att på styrelsens vägnar meddela avverk- ningstillstånd, kan knappast någon annan ordning tillämpas, än att låta samma tjänstemän äga befogenhet såväl att föreskriva om kvarhållande av fröträd som att meddela tillstånd till deras avverkning. Det torde även, om ovan angivna befogenheter förbehållas skogsvårdsstyrelsen, kunna förut— sättas, att styrelsen alltid kommer att följa vederbörande förrättningsmans förslag, då styrelsen väl sällan torde ha tillfälle att å marken själv hand- lägga dylika ärenden. Att den av oss föreslagna formen för beslutsfattande i omnämnda avseenden icke kan anses komma att leda till några för den enskilde eller det allmänna betänkliga konsekvenser, torde vara uppenbart. I fall av missnöje med förrättningsmans beslut äger sökanden jämlikt 32 å

?

. besvärsrätt och kan sålunda vinna rättelse, om förrättningsmannens beslut

skulle visa sig vara mindre välbetänkt.

16 å.

Kontrollen över att vid avverkningar till avsalu endast genom skogs- vårdsstyrelsens försorg utstämplad skog uttages kan ske dels genom in- spektion i skogen under avverkningens gång, dels genom undersökning av det till avlastningsplatsen utforslade virket. Om emellertid kontrollen av avverkningarna skall kunna företagas med nöjaktig säkerhet, har det synts oss nödvändigt, att skogsägaren skall kunna åläggas vissa skyldigheter med avseende å avverkningarnas utförande och virkets uppläggning. I de fall stämpelmärke åsatts rothalsen av tråden, bör skogsägaren till exempel kunna åläggas att vid fällningen av träden tillse, att tråden avsågas så, att stämpelmärket blir kvar å stubben. Vad beträffar uppläggningen av virket å avlastningsplatsen bör kunna påfordras, att virke från stämplad skog särhålles från virke, som eventuellt samtidigt avverkas ibestånd, vari skogsägaren äger rätt att fritt avverka genom gallring. Vidare bör kunna krävas, att i de fall, då utrymmet å avlastningsplatsen sådant medgiver, stockarna utläggas sida vid sida och ej i oordnade hopar, en fordran som i övrigt från tumningsföreningarnas sida redan strängt fasthålles för under- lättande av inmätningar.

Befogenhet att utfärda kontrollföreskrifter bör tillkomma skogsvårdssty- relsens fast anställda personal med högre skoglig utbildning, men skogs- vårdsstyrelsen synes i särskilt fall kunna uppdraga även åt extra personal att meddela erforderliga föreskrifter. Vi förutsätta. att skogsvårdsstyrelsen skall komma att fastställa gränserna för tjänstemännens befogenhet att ut- färda kontrollföreskrifter liksom ock angiva närmare direktiv för kontrol- lens utövande. Under sådana förhållanden synes föga risk behöva före- ligga, att tjänstemännens kontrollföreskrifter skola komma att bliva för rigorösa. Vid eventuellt missnöje föreligger besvärsrätt.

17 &.

Innehållet i denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 21 & i majoritetens lagförslag. I likhet med majoriteten hava vi ansett, att sökan- den skall utgöra nödig hantlangning vid utsyning och stämpling, samt då avverkningsplan upprättas eller besiktning äger rum. Övriga kostnader för nu nämnda förrättningar skola gäldas av medel, som av skogsvårds- styrelsen förvaltas, dock att, då avverkningsplan upprättas genom fastig— hetsägarens eller åbons försorg, liksom ock då utsyningsförrättning verk- ställts på förordnande av skogsvårdsstyrelsen av fastighetsägarens egen tjänsteman eller ombud, samtliga kostnader för förrättningen skola bestri- das av fastighetsägaren eller åbon.

I motsats till majoriteten hava vi icke funnit anledning att i lag-

texten införa någon bestämmelse om återgäldande till skogsvårdsstyrel- sen av kostnader för förrättning, som på sökandens förslag efter skogs- vårdsstyrelsens förordnande utförts av annan än hos skogsvårdsstyrel- sen anställd tjänsteman, ej heller av kostnader, som föranletts av ett meddelat avverkningsförbud. I förstnämnda fallet torde styrelsen näm- ligen icke behöva förskjuta några förrättningskostnader, då dessa böra direkt bestridas av sökanden. Ett avverkningsförbud kan här anses inne— bära, att den frihet till avverkning inom vissa skogsbestånd, som fastig- hetsägaren eller åbon lämnades vid avverkningsplanens fastställande, åter— kallas, varigenom den allmänna skyldigheten att ansöka om tillstånd till avverkning därefter inträder. Då efter en dylik ansökan utsyning eller stämpling verkställes, synes oss den för dessa förrättningar gällande regeln även böra i detta fall tillämpas, nämligen att alla kostnader med undantag av hantlangningskostnaderna skola bestridas av skogsvårdsstyrelsen.

Någon begränsning i rätten för fastighetsägare eller åbo att efter ansö- kan erhålla biträde av skogsvårdsstyrelsens tjänsteman till utförande av utsyningsförrättning utöver den, som 12 $ angiver, hava vi ej funnit an- ledning föreslå. Då av 12 å i Vårt lagförslag framgår, att för fastigheter, för vilka avverkningsplaner fastställts, tillstånd till avverkning skall avse en tid av fem år, kan för avverkning å dylika fastigheter utsyning endast förekomma vart femte år. För övriga fastigheter synes oss ingen anled— ning föreligga att föreslå några begränsningar i skogsägarnas rättighet att söka biträde av skogsvårdsstyrelsen. Någon sådan begränsning synes oss från kostnadssynpunkt ej erforderlig, då väl å hemman med så ringa vir- kesförråd, att avverkningsplan ej lämpligen ansetts böra upprättas, föga risk kan föreligga för att utsyningsansökningar återkomma besvärande ofta.

19—25 ss.

Med undantag för nedanstående fall, kunna vi såsom motiv till våra i 19— 25 % framlagda förslag i huvudsak hänföra oss till majoritetens motive- ring till dess 22—28 så.

I vår 19 å och majoritetens 22 © föreslås lika bestämmelser om reproduk- tionsskyldighet. Majoriteten har i sina motiv behandlat frågan, om åter- växt av huvudsakligen lövskog bör godtagas som nöjaktig föryngring och anser, att detta kan medgivas på ståndorter, som lämpa sig för dylika träd- slag, och där regelmässigt lika god avsättning finnes för lövskog som för barrskog. Endast under villkor, att lövskog kan med lika gott ekonomiskt resultat avsättas som barrskog, synes man kunna biträda majoritetens mening.

Majoriteten har vidare föreslagit, att fastighetsägare eller åbo skall kunna förpliktas att ställa säkerhet för återväxtkostnader. En sådan bestämmelse är intagen i17 å av 1923 års skogsvårdslag. Denna paragraf, som in- sattes av riksdagen, giver åt skogsvårdsstyrelsen ett mycket kraftigt medel

till säkerställandet av skogsäterväxt i de fall, då avverkningar bedrivas på sådant sätt, att i mer betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder. Borgen eller annan säker— het lkan enligt nämnda paragraf framtvingas genom att skogsvårdsstyrel- sen, i fall av fastighetsägarens vägran eller underlåtenhet att lämna fordr'ad säkerhet, omedelbart kan utfärda avverkningsförbud, vilket upp- hör först då yrkad säkerhet är ställd. Majoriteten har i sitt lagförslag i 29 & upptagit dessa rätt stränga bestämmelser. Att den så gjort torde få anses vara en konsekvens av majoritetens principiella ställning till skogslagstiftningsfrågan, vilken resulterat i ett förslag om »fri avverk- ning». Å de >>lättföryngrade» områdena skola fastighetsägarna själva hava att avgöra, om avverkning skall utföras på ett sådant sätt, att naturlig föryngring kan påräknas inom skälig tid, eller huruvida avverkningen från början skall inläggas så, att kultur blir erforderlig. Majoriteten framhåller sålunda (sid. 219), att så snart det är fråga om område, »där man regelmässigt genom sådd eller plantering kan åstadkomma nöjaktig föryngring, bortfaller från det allmännas sida kravet på reglering av avverk- ningarna i kvalitativt hänseende. Visserligen kunna ju avverkningarna företagas mer eller mindre rationellt med hänsyn till återväxten, men då skogsägaren i allmänhet skall vara ansvarig för att nöjaktig återväxt där- städes åstadkommes, blir detta mer en ekonomisk fråga för honom. Det allmänna har däremot ingen anledning att därvid uppträda som förmyndare för skogsägaren.» Med denna frihet att planlägga avverkningarna och med hänsyn till att lagförslaget ger fastighetsägaren möjlighet att på en gång avverka huvudavverkningsbeloppen för två eller flera femårsperioder, kan också anledning föreligga att i lagförslaget intaga bestämmelser, som giva säkerhet för att avsedda kulturåtgärder också i sinom tid komma till stånd.

Då vi för vår del icke ansett nödigt i förslaget upptaga nämnda bestäm- melser, hör detta närmast samman med att vi funnit angeläget vara att av skäl, som i de allmänna motiven till vårt lagförslag utvecklas, skapa garantier för att avverkningarna utföras cj endast till riktiga belopp utan även så, att detta belopp lösgöres ur skogen på rätt sätt. Sistnämnda mål hava vi på i allmänna motiven angivna skäl ansett oss kunna vinna enk— last och bäst genom att fastighetsägarna åläggas att i regel ansöka om tillstånd till utförande av avverkning. Då detta tillstånd meddelas genom anvisning eller utsyning av skogssakkunnig person, synes oss tillräcklig säkerhet erhållas för att föryngringssynpunkterna beaktas vid planlägg- ningen av avverkningarna. Att därvid de naturliga föryngringsbetingel- serna i första hand skola tillvaratagas torde vara påtagligt. Även i de fall, då skogsägaren eventuellt skulle vara angelägen att utföra kultur, synes försiktigheten bjuda, att — där möjlighet därtill föreligger — fröträd

&

kvarlämnas a hygget, att detta begränsas till lämplig storlek 0. s. v. Vis-

serligen hava vi i 12 $ 3 mom. intagit en bestämmelse, som innebär, att förrättningsmannen skall taga hänsyn till fastighetsägarens önskningar. * bl. a. med avseende å sättet för avverkningarnas utförande, men då därvid förutsatts, att dessa i så fall ej få strida mot en god skogsvårds fordrin- gar, måste detta bl. a. anses innebära, att förrättningsmannen nogsamt beaktar och i första hand tillvaratager de naturliga föryngringsbetingel- sema. Med hänsyn till nu omnämnda förhållanden, och då avverknings- planerna verka begränsande på föryngringsytornas omfattning, synes oss icke erforderligt föreslå någon bestämmelse av den innebörd, som här av- handlats.

26—33 så.

De avvikelser från majoritetens förslag, som fått sitt uttryck i dessa paragrafer, äro en direkt följd av principiella meningsskiljaktigheter, för vilka vi framlagt motiv i det föregående. Vi hava därför ansett det obe— hövligt att här tynga framställningen med ett upprepande av dessa skäl.

B. Särskilt yttrande av herrar Lövgren och Carlgren.

Vi äro ense med de sakkunniga i uttalandet, att skogslagstiftningens uppgift beträffande enskilda skogar är att i den mån det allmännas intresse, d. v. s. nationalekonomiska och sociala hänsyn, kräver — men icke därutöver — föreskriva regler, som binda den enskildes handlingsfrihet i nyttjandet av hans skog.

All skogslagstiftning vilar på den uppfattningen, att skogsmarkens an- vändande för en kontinuerlig produktion av virke är av bestående värde för samhället. Därav följer emellertid icke, att staten bör hålla sin hand över skogsskötseln å de enskilda skogarna i den utsträckning, att avverk— ningarnas storlek på varje hushållsenhet bestämmes av det allmännas organ. Det är naturligt, att staten förbehåller sig en sådan bestämmanderätt beträffande allmänna skogar, vilka staten själv eller vissa menigheter av olika slag äga. Beträffande enskilda skogar däremot måste en dylik staten förbehållen bestämmanderätt leda till ett förhållande mellan det allmänna och skogsägaren, som påtagligen är oförmånligt för båda parterna. Det allmänna åsamkas förutom betydande kostnader ett ansvar för den enskildes ekonomi, som det näppeligen är i stånd att tillfredsställande fylla. Den enskilde hindras i den rörelsefrihet, som han behöver för att nyttiggöra sin skogstillgång, och hans intresse för sin skog åsidosättes. Rent princi- piellt anse vi därför, att det i lappmarkslagen stadgade ransoneringstvåuget för enskilda skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län bör upphävas.

Vid den avgörande voteringen om den för lagen grundläggande principen, fri avverkning eller icke, anslöto sig flertalet av de sakkunniga till den meningen, att avverkningarnas storlek skulle av myndighet bestämmas i avverkningsplan. Ehuru vår uppfattning är, att det allmännas intresse skulle vara tillgodosett även beträEande dessa skogar, om de för 1923 års skogsvårdslag gällande principer lades till grund för skogslagstiftningen, hava vi ansett oss böra deltaga i utarbetandet av ett lagförslag, som inom den sålunda beslutade ramen i mesta möjliga mån anslöte sig till 1923 års lag.

Här nedan skola vi närmare utveckla vår principiella syn på denna för de trakter det gäller och för hela landet betydelsefulla fråga.

Det slagord, som företrädesvis uppburit lappmarkslagens tvångsförfa- .rande, har varit slagordet »uthålligt skogsbruk». I detta »uthålliga skogs— bruks» namn har man ransonerat övermogna skogskapital under sex årtionden med det resultat, att skogarna ännu innehålla mindervärdiga bestånd i otillbörligt stor utsträckning. De i kommitténs betänkande in-

flytande redogörelserna, vilka utarbetats på grundval av riksskogstaxe I ringens resultat och som jämföra Virkesförrådet inom de fria trakterna av ' Norrland å ena sidan och lappmarkerna samt Särna—Idre å den andra giva , bekräftelse på vår utsago. Det har också varit möjligt för hemmansägarna i de fria områdena i högre grad än för hemmansägarna i lappmarkerna och Särna—Idre att utveckla sitt jordbruk och konsolidera sin ekonomiska ställning på grundval av sitt skogskapital. Att bolagen förvärvat skogar utom lappmarkerna etc. i betydande omfattning förringar icke detta vårt påstående, ty dessa förvärv inträffade huvudsakligen vid en tidpunkt, då skogens värde ännu icke stod fullt klart vare sig för menige man eller bolagen själva, ett förhållande som man numera icke behöver räkna med, då skogsindustriernas verksamhet under tidernas lopp inpräntat kunskap på hithörande område även bland den del av menige man, som icke i högre grad sysslar med ekonomiska ting. Hela Vinsten eller rättare sagt förlusten av ransoneringen har såsom synes blivit den, att de enskilda skogsägarna under lappmarkslagen nu i genomsnitt innehava en kubikmassa per hektar, som är i stor utsträckning oväxtlig, ja t. o. m. underkastad värdeminskning på grund av torkning, röta o. s. V., under det att skogsägarna på de fria områdena hava en skogstillgång av därmed jämförlig storlek, men som avsevärt bättre utnyttjar markens produktionsförmåga och med i regel väsentligt större årlig tillväxt. Att de värden man hoppats bevara för fram- tiden genom sparandet av den myckna överåriga skogen verkligen komma skogsägarna-myndlingarna tillgodo i en grad, som motsvarar avsikten med ransoneringen, är väl knappast troligt. Det förhåller sig icke blott så, att detta virkes kvalitet sjunker, utan samtidigt skärpas, såsom även sakkunniga framhållit, fordringarna på de förädlade produkternas, trä, cellulosa o. s. v., kvalitet och följaktligen även på råvarans kvalitet. I alldeles särskild grad gäller detta trävarorna, ifråga om vilka det ryska träet med dess ofta goda kvalitet redan är och väntas förbliva en farlig konkurrent ej blott för vårt land utan för alla de trävaruexporterande länderna i Europa. Använd- ningen för trävaror synes i stort sett vara statt i sjunkande i och med till- komsten av nya byggnadsmaterial av olika slag. Med sådana lindrigt sagt ovissa framtidsperspektiv bör det allmänna, synes det oss, än mindre på- taga sig ansvaret för hushållningen med det mogna Virkesförrådet å enskilda skogarna. Att på bästa sätt hushålla med det allmännas skogstillgångar torde komma att erbjuda en tillräckligt stor och ansvarsfull uppgift för det allmännas organ.

Ännu ett slagord, med vilket man i den populära argumentationen allt- jämt motiverar lappmarkslagens fortbestånd, är påståendet, att de skogar, som nu lyda under lappmarkslagen, skulle i sin helhet vara att betrakta såsom en skyddskappa mot fjällen och Norra Ishavets frostförande vindar.” Ehuru präglat för så länge sedan som på 1870—talet vill det synas som om detta slagord, förunderligt nog, ännu icke förlorat sin slagkraft. Sak— kunniga hava dock påvisat det ohållbara i detta resonemang, och vi

3 behöva därför ej uppehålla oss därvid. Vi konstatera endast, att påståen— det saknar reell betydelse. I den utsträckning däremot enskilda skogar inom lappmarkerna och Särna—Idre verkligen må kräva en mera varsam behandling till skydd mot fjällgränsens nedgående anse vi dem böra läggas under en skyddskogslagstiftning.

Vi övergå härefter att bemöta de sakskäl, som anförts mot lappmarks— lagens slopande och ersättande med en skogslag av principiell likhet med 1923 års lag.

Något hinder för att pålägga de enskilda skogsägarna under nuvarande lappmarkslag reproduktionsskyldighet i principiell likhet med bestämmel— serna därom i 1923 års lag hava de sakkunniga icke funnit. I denna upp- fattning äro vi fullt ense med de sakkunniga.

Sakkunniga hava däremot ansett nödvändigt, att de enskilda skogsägarna i lappmarkerna och Särna—Idre lyda under en skogslag med sådana för skogshushållningen reglerande avverkningsbestämmelser, att full trygghet vinnes för en önskvärd jämnhet i virkesavkastningen.

Denna av det allmänna reglerade jämnhet i virkesavkastningen säges vara önskvärd av sociala hänsyn. I kapitlet »Frågan om avverkningarnas reglerande med hänsyn till sociala förhållanden» framhålles, att —— frånsett befolkningen i de norrbottniska gruvsamhällena och andra större sam— hällen samt de nomadiserande lapparna — befolkningen i lappmarkerna och Särna—Idre tillhör näringsgruppen »jordbruk med binäringar» och utgör i stort sett en typisk småbrukarebefolkning. Så visas det, att åker- arealen per brukningsenhet är ringa, 2'1 hektar i Norrbottens och 2'2 i Västerbottens läns lappmark o. s. v. Det konstateras vidare, att denna jordbrukande befolkning för sin försörjning är beroende av ekonomiskt stöd från annan näring än jordbruket, och att denna näring är skogsbruket. Om, säges det, skogstillståndet å de enskilda skogarna inom lappmar- kerna och Särna—Idre vore sådant, att det i avseende på sammansättning och beskaffenhet kunde anses närmelsevis normalt, så skulle bestämmel- serna i 1923 års lag kunna anses i stort sett lägga hinder i vägen för ett sådant tillfälligt förödande av skogskapitalet, att därigenom en kom- mande skogsägare bleve i avsaknad av det stöd från skogsbruket, som även för honom vore önskvärt och i allmänhet nödvändigt. Men då till— gången å gammal delvis övermogen skog är betydande och samtidigt för— rådet av ung och medelålders skog jämförelsevis obetydligt, skulle man med sagda lag icke kunna hindra avverkning av äldre skog i sådan om— fattning, att i stort antal fall förberörda jämnhet i skogsavkastningen komme att för lång tid framåt äventyras.

Enligt ovanstående resonnemang skulle med andra ord behovet av en lag— stadgad kvantitativ reglering av avverkningarna betingas av två särskilda omständigheter, som böra ses i samband med varandra, nämligen jordbrukets beskaffenhet och skogstillståndet. På grund av jordbrukets svaga ställning behövde jordbrukaren ett jämnt och stadigt stöd av skogen dels i form av .21 —— 310079.

virkesförsäljning, dels i form av arbetsinkomst. Å andra sidan skulle dessa skogars — i förhållande till de fria länens -— relativt stora tillgång på mogen och övermogen skog, som därtill innehåller grövre dimensioner,. utgöra en lockelse till hastig realisation särskilt av det grövre mera värde- fulla virket. Det funnes därför behov av en lag, som hindrar en befarad, ur samhällelig synpunkt icke önskvärd forcering av avverkningarna.

Gent emot detta resonnemang må anföras följande. Åkerarealen per brukningsenhet är inom Norrbottens och Västerbottens län visserligen en- dast ungefär hälften så stor i lappmarkerna som i kustlandet. Men antalet kreatur per brukningsenhet är ungefär detsamma. Antalet nötkreatur är till och med något större i lappmarkerna än i kustlandet på grund av brukandet av naturlig äng i stor omfattning.

Den utredning, som av sakkunniga verkställts angående jordbrukets ställ— ning i å ena sidan lappmarkerna och Särna—Idre, å andra sidan Norrbottens och Västerbottens läns kustland, anse vi icke innefatta tillräcklig bevisning om vad som väl avsetts att bevisas, nämligen att lappmarkerna och Särna— Idre framför andra delar av Norrland äro i behov av en ransonering till stöd för sitt svaga jordbruk. Man behöver blott göra det tankeexperi- mentet — som för övrigt under nuvarande konjunkturförhållanden icke ter sig alltför verklighetsfrämmande — att de nordsvenska virkesförbrukande industrierna skulle helt eller delvis stoppa för att inse, hur beroende de nordsvenska skogsbygderna även utanför lappmarken äro av skogsbruket. Det blir ingen artskillnad i förhållandena därutinnan mellan lappmarkerna och Särna—Idre å ena samt det övriga Norrland—Dalarnas skogsbygder å andra sidan. Det kan på sin höjd bli frågan om en gradskillnad. Att skogsbruket i de stora jordbruksbygderna i Norrlands kustland, i Jämtland 0. s. v. kan lämna ett relativt mindre tillskott till folkförsörjningen motsäger icke detta faktum.

Ett stöd för denna vår uttalade uppfattning finner man i en uppsats av professor A. G. Högbom i arbetet »Skogar och skogsbruk» 1917 1. Där med— delade ungefärliga siffror för >>jordbrukets andel i näringslivet» visa över- ensstämmelse för socknar å ömse sidor om lappmarksgränsen i Västerbot- tens län. För exempelvis Åsele, Lycksele och Örträsk i lappmarken voro procentsiffrorna för jordbrukets andel 44, 45 och 68, för Norsjö, Jörn och Bjurholm resp. 47, 44 och 65 o. s. v. Lövånger och Nysätra angivas såsom ren jordbruksbygd, och för vissa kustsocknar spelar den där förlagda indu- strien en stor roll. För de övriga blir det i huvudsak skogsbruket, som lämnar det behövliga tillskottet för folkförsörjningen på landsbygden. Hög- boms siffror bygga visserligen på statistiskt material för tiden 1900—1905. I stort sett torde de dock fortfarande kunna anses lämna en något så när riktig föreställning om jordbrukets och skogsbrukets relativa betydelse för folkhushållningen i de egentliga skogsbygderna av Västerbottens län. Skogs—

1 A. G. Högbom: »Några statistiska betraktelser över näringsliv och yrkesfördelningi Västerbottens län».

brukeits stora betydelse för folkförsörjningen i Norrland torde ingen vilja bestritda. Vi anse det sannolikt, att en utredning på bredare bas än den verksttällda och omfattande särskilt skogsbygderna i det övriga Norrland och Dalarna skulle uppvisat, att i stora delar av dessa skogsbruket är av lika stor och avgörande betydelse för befolkningens levnadsstandard som i lappmarkerna.

Frånsett att en sådan utredning skulle ha givit frågan en allsidigare och riktigare belysning är det emellertid ett annat förhållande, som, ehuru icke beaktat av de sakkunniga, likväl torde böra tagas med i räkningen. Om jiordbruket i lappmarkerna och Särna—Idre i stort sett kan sägas in— taga en sämre ställning än jordbruket i det övriga Norrland och Dalarna, så bjiudes befolkningen i förstnämnda landsdelar en kompensation därför i dem mer betydande skogsarealen. Utgår man från hela antalet per- soner tillhörande kategorien »jordbruk med binäringar» enligt 1920 års folkräkning 1 (vad beträffar Särna—Idre motsvarande befolkningssiffra enligt sakkunniga), så finner man, att på varje dylik invånare inom de olika länen och länsdelarna belöper sig nedanstående areal skogsproduktiv mark:

Hektar Norrbottens läns lappmark ............................................ 89 » » kustland ............................................ 26 Västerbottens läns lappmark ........................................ 55 > » kustland ............................................ 16 Jämtlands län .................................................................. 34 Västernorrlands län ........................................................ 17 Kopparbergs län ................................................................ 19 Särna—Idre socknar ........................................................ 95

Enligt av sakkunniga meddelade uppgifter finner man en areal skogspro- duktiv mark i medeltal per fastighet under lappmarkslagen av 170 hektar för Norrbottens lappmark och 141 hektar inom Västerbottens. Per bruk- ningsdel belöper sig däremot i Norrbottens kustland 76 hektar och i Väster— bottens läns kustland 59 hektar skogsproduktiv mark.

Därtill kommer, att medan de allmänna skogarna upptaga i Västernorr— lands, Gävleborgs och Jämtlands Iän samt Västerbottens läns kustland endast 8—17 % av den skogsproduktiva arealen, motsvarande procentsiffror för Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna—Idre uppgå till 69'46 och 74 respektive. För samtliga dessa allmänna skogar är den tillbörliga jämnheten i avkastningen betryggad genom i lag stadgade hus- hållningsplaner. Endast Norrbottens läns kustland närmar sig Västerbottens läns lappmark i nämnda hänseende, i det att de allmänna skogarna där innehålla 42 % av den skogsproduktiva marken. Bondeskogama av skatte- och krononatur under lappmarkslagen upptaga i Norrbottens lappmark 22 %

1 E. W. Range: »Tillgång och behov av arbetskraft för skogsbruket i övre Norrland». Tidskr. Skogen 1929.

(skogar under husbehovslagen 0.5 %), iVästerbottens lappmark 26 % (skogar- under husbehovslagen 6.5 %), i Särna—Idre 11 % av den skogsproduktiva marken. Sammanställer man dessa siffror med det förhållandet, att 20 % av antalet fastigheter i lappmarkerna under lappmarksla en hava en skogs- produktiv areal icke överstigande 20 hektar samt att på kronoparkerna i lappmarkerna sitta c:a 1,300 skogstorpare, odlingslägenhetsinnehavare och kolonister, inses, att för hela den huvudsakligen i jordbruk och skogsbruk sysselsatta befolkningen i lappmarkerna skogsbrukets alldeles övervägande betydelse ligger i dess förmåga att lämna arbetstillfällen. Ett ytterligare stöd för denna sats finner man vid en undersökning om bolagsskogarnas roll i skogsbruket. Bolagsskogarna under lappmarkslagen intaga i Norr- bottens lappmark 8 % av den skogsproduktiva marken, iVästerbottens lapp- mark 21 %, i Särna—Idre 15 %. Det torde numera få sägas vara ett allmänt erkänt förhållande, att skogsskötseln å bolagsskogarna i de delar av Norrland, där 1923 års lag tillämpas, i stort sett är tillfredsställande och flerstädes intager en hög ståndpunkt. Bolagens avverkningspolitik i dessa områden syftar otvivelaktigt till ett hastigare realiserande av den s. k. 3-skogen än vad den nuvarande lappmarkslagen tillåter. På trakter med ännu riklig förekomst av dylik skog kunna på den grund avverkningarna väsentligt överstiga tillväxten. Å andra trakter med bättre tillgång på 1-skog och gynnsammare åldersklassfördelning hos Virkesförrådet väga avverkning och tillväxt tämligen jämnt eller eventuellt överstiger tillväxten avverkningen. Samtidigt bedrivas beståndsvårdande buggningar, hyggesrensningar och andra skogsvårdsåtgärder för tillväxtens höjande och föryngringens påskyndande. Bolagens eget intresse bjuder dem för övrigt att så hushålla med det mogna virkeskapitalet å deras skogar, att de icke under en längre eller kortare period bli allt för beroende av köpvirke från kronans och hemmansägarnas skogar. Med en sådan skötsel komma bolagsskogarna att erbjuda en i det stora hela jämn, i framtiden stigande tillgång till arbetstillfällen. Det finnes all anledning antaga, att bolagen skulle sköta sina skogar i lapp— markerna och Särna—Idre enligt samma principer, om de hade fri disposi- tionsrätt till skogen. Då de allmänna skogarna och bolagsskogarna till— sammans innehålla 77% av den skogsproduktiva marken i Norrbottens lappmark, 67 % i Västerbottens lappmark och 89 % i Särna—Idre, synas, om man även tager hänsyn till ett permanent behov av arbetskraft för bondeskogarna, farhågor för den jämna arbetstillgången i framtiden idessa orter sakna fog, allt under förutsättning att de på trä såsom råvara byggande industrierna skola förmå upprätthålla sin hittillsvarande ställning. Skulle åter dessa industrier, gamla eller nytillkommande, mot förmodan icke kunna motsvara dessa förväntningar, bortfaller ju därmed även varje anledning att sörja för skogshushållningen medelst ransonering.

I diskussionen om förhållandet mellan lappmarksskogarnas behov av av— verkning och behandling ur skogsvårdssynpunkt å ena sidan och möjlig— heten å andra sidan att genomföra ett visst behandlingsprogram med hän—

syn till tillgång på arbetskraft hava skogschefen i Kramfors A. B. jäg- mästaren E. W. Ronge 1 och jägmästaren i Malå revir J. E. Wretlind 2 gjort intressanta inlägg i tidskriften »Skogen» 1929 och 1930. Rouge finner, att lappmarksproblemet innebär, icke att man behöver ransonera på avverkningarna för att bereda lappmarksbefolkningen jämn arbetstillgång, utan fastmera huru lappmarkernas skogar skola med den synnerligen be— gränsade tillgången på arbetsfolk och hästar kunna bliva skötta, så att icke alltför stora värden förspillas. Wretlind återigen kommer i sin undersök- ning till den slutsatsen, att enligt riksskogstaxeringen i lappmarkerna be— fintliga förrådet av 2- och 3-skog med nuvarande tillgång på arbetskraft därstädes kan helt exploateras på 31 år i Västerbottens lappmark och på 70 år i Norrbottens lappmark. Wretlind anser vidare, att, om en »våldsam överavverkning» av vissa enskilda skogar och framför allt de små skogs— ägarnas skogstillgångar kan befaras inom »en frigjord lappmark», arbets- kraft därför i full utsträckning kommer att förefinnas.

Utan att nu taga ståndpunkt i frågan vilja vi för vår del endast uttala, att de exploateringstider, vilka Wretlind ansett sannolika under förutsätt- ning av fri avverkning på såväl enskilda som allmänna skogar samt ar- betskraftens något så när rationella utnyttjande, icke förefalla oss avskräc— kande, därför att de skulle vara för korta. Anser man i likhet med Wret— lind exploateringstiden 31 år för Västerbottens lappmark vara för kort, torde en temporär överflyttning av arbetskraft därifrån till Norrbottens lappmark under drivningssäsongerna icke möta större svårigheter. Beträf- fande Norrbottens lappmark synes oss Wretlinds undersökning snarast hava givit stöd för farhågor av den art Ronge framfört.

Då antagandet om »Våldsam överavverkning» på vissa enskilda skogar såsom en följd av lappmarkslagens slopande ofta intager en framskjuten plats i argumenteringen för lappmarkslagens bibehållande, vilja vi i kort- het angiva vår mening i detta avseende. Allmogen är i allmänhet mån om sin skogstillgång. Skulle man mot dem i deras avverkningspolitik rikta någon anmärkning, är den närmast till hands att de ofta äro alltför konservativa i sin Skogshushållning. Slopas lappmarkslagen, kan man emel- lertid å de enskilda skogar, vilkas ägare befinna sig i ekonomiskt trångmål, otvivelaktigt förvänta en betydande ökning av avverkningarna. Möjligen visar sig till en början en ökning även åt andra hemmansägares skogar. Så snart de ekonomiskt svaga fått sin ställning förbättrad och virkespriserna visa tendens att sjunka på grund av alltför stor tillgång på rundvirke i förhållande till industriens behov, inträder sannolikt åter i stort sett en jämnhet i avverkningarna från bondeskogarna. Man torde visserligen böra antaga, att avverkningarna därvid bliva större än nu. Med hänsyn till skogstillståndets beskaffenhet är emellertid denna ökning av godo. Dess-

! E. W. Range: »Tillgång och behov av arbetskraft för skogsbruket i övre Norrland.» ” J. E. Wretlind: »För Lapplands avverkningsmogna skog med förefintlig arbetskraft er- nåelig exploateringstid. »

värre kan befaras, att efterfrågan på grövre rundvirke med hänsyn till sågverksindustriens läge kommer att minskas.

Det har även framhållits, att den inskränkta dispotionsrättens upphävande för dessa skogar skulle medföra deras övergång i stor utsträckning från den »besuttna» bondebefolkningen till s. k. skogsspekulanter. En sådan påföljd vore ur samhällelig synpunkt icke önskvärd, även om man icke alla gånger bör sätta likhetstecken mellan »skogsspekulant» och skogs- skövlare. Att dylika köp skulle komma till stånd i sammanhang med lagens upphävande är väl sannolikt. Men att det skulle ske i någon större utsträckning tro vi icke. Hemmansägarna känna numera långt bättre än förr värdet av sin skog. De veta också väl, att den möjlighet, som följer med den fria dispositionsrätten att reda upp en brydsam ekonomisk situa— tion medelst realiserande av sitt oräntabla, övermogna virkesförråd, kan vara ett lika gott medel, i många fall säkrare, att trygga sin och sina efterkommandes ställning som en försäljning av fastigheten.

Den ökade skuldsättning man kunnat konstatera hos lappmarkernas hemmansägare efter världskriget har även anförts som skäl mot tanken på lappmarkslagens hävande. Mot denna skuldsättning har den inskränkta dispositionsrätten med dess utportionering av avverkningarna ansetts utgöra ett visst skydd såsom innebärande en maning att icke leva över sina till- gångar. I vissa fall torde lappmarkslagen måhända fyllt en sådan uppgift. Men troligt är väl icke, att på de håll, där hemmansägarnas skuldsättning antagit mera oroväckande proportioner, lappmarkslagen kunnat verka som återhållande kraft. Skuldsättningens orsaker äro naturligen av olika slag. Sedan den tidigare isoleringen till väsentlig del brutits genom kommunika— tionernas på senare är starka utveckling, har väl icke heller lappmarks— befolkningen blivit alldeles oberörd av den stegring i levnadsstandard och anspråk på livet, som utmärker svenska folket av i dag. Även om spar- samheten med kontanter, särskilt hos den yngre generationen, icke är densamma som förr, äro de väsentliga orsakerna till den anmärkningsvärda skuldsättningen hos en del lappmarksbönder säkerligen icke att finna på detta område. Jordbrukets försvagade ställning ivårt land torde också mindre ha gjort sig gällande i dessa trakter, där jordbrukets produkter till större delen konsumeras på gården och inom orten. Vida väsentligare är säkerligen den skuldsättning, som uppstår genom felspekulationer vid inköp av kronoparksvirke, därför att de köpande hemmansägarna icke äro i stånd att i tillbörlig grad beakta de undan för undan vikande kunjunkturerna på världsmarknaden. Såsom en annan vanlig orsak till skuldsättning och förluster kan nämnas byggandet av kraftstationer under högkonjunkturen, vilkas värden sedermera nedgått ofta till en bråkdel av anläggningskost— naden. Slutligen bör erinras om skuldsättning vid hemmansklyvning och därav eller eljest föranledda nybyggnader, vid arvskifte o. s. v. Vi finna det uppenbart, att lappmarkslagens tillvaro icke kunnat råda hot mot skuldsättning och förluster av nämnda, olika orsaker. Tvärtom kan det

tänkas, att dess tillvaro i många fall snarare förvärrat situationen. När skuldsättningen och inteckningarna i hemmanet av ena eller andra orsaken nått en viss höjd, inträder lätt det moment, då även en i grunden skötsam man förlorar intresset att reda upp sina trassliga affärer, som därigenom naturligtvis bli än mera hopplösa. En sådan desperation är ganska för- klarlig, om vederbörande på sitt hemman har i övermått sådan skog, som både bör och kan avverkas, men som portioneras ut åt honom på ett sätt, som icke ger honom hjälp i hans brydsamma belägenhet. En möjlighet till räddning finnes i en förskottsutsyning, en utväg, som naturligtvis regel— mässigt försökes. Att de beviljade förskottsutsyningarna, som till sin storlek givetvis understiga de ansökta, för den tid 1924—1928 utredningen härom omfattar, icke utgjort mer än 10—12 % av de årliga utsyningsbeloppen enligt avverkningsplanerna tyder möjligen på att skuldsättningen icke är alltför oroväckande. Det bör även erinras om att förskottsutsyningarna icke alltid ha sin upprinnelse i dåliga affärer; det förekommer även, att de beviljas med hänsyn till rationaliserad beläggning av flottled o. (1. Vid en närmare undersökning av förskottsutsyningssystemet, sådant det tillämpas, skall det dessutom befinnas, att det icke kan sägas verka med tillbörlig effekt till myndlingen — hemmansägarens välfärd.

Vi vilja till slut peka på ett skogsbruk, vilket bedrives under förhållanden, som i allmänhet icke kunna sägas vara bättre än i lappmarkerna och Särna— Idre, nämligen i skyddsskogsområdet. Markerna äro där istort sett svårför- yngrade; utsyningstvång är i lag föreskrivet men däremot icke reglering av avverkningarnas storlek. Den enskilde skogsägaren är där berättigad att på en gång uttaga så mycket som skogens återväxt och framtida bestånd tillåter. Hur har denna skyddsskogslag verkat? Skyddsskogssakkunniga omnämna, att avverkningarna inom skyddsskogsområdet under perioden 1905—1924 uppgått till 0'9 kbm. per år och hektar skogsproduktiv mark. »Denna siffra», fortsätta skyddsskogssakkunniga, »synes ge vid handen, dels att skyddsskogslagen haft avsedd restriktiv verkan, och dels att — ehuru lagen medger engångsutsyning till den utsträckning, som med skogens åter- växt och framtida bestånd är förenlig och således icke varit avsedd att framtvinga uthållighetsbruk i vanlig mening med möjlighet för periodvis återkommande konstanta virkesuttag — ett dylikt mera normalt uthållighets- bruk i själva verket spontant kommit att inträda.»

Man finner uppgiften om sådan utan ransoneringstvång av sig själv fram- kommen jämnhet i avverkningarna bekräftad i domänstyrelsens förvalt- ningsberättelse för år 1925. Däri säges att avverkningarna under perioden 1916—1920 uppgått till imedeltal per år 756788 kbm., under perioden 1921—1925 till 691 408 kbm. samt under år 1925 till 758 087 kbm.

Riksskogstaxeringen meddelar inga uppgifter särskilt för skyddsskogs- området. Om man emellertid väljer siffror för den del av den skogsproduk- tiva marken i Jämtlands och Gävleborgs län — 856 000, hektar i det förra och 25 000 hektar i det senare — som ligger 500 m. över havet och däröver,

torde dessa siffror kunna anses med tillräcklig noggrannhet gälla även skyddsskogsområdet. Med ledning av riksskogstaxeringen kan man sålunda få fram, att i skyddsskogarna tillväxten av barrskog per hektar skogsproduk- tiv mark torde hålla sig omkring 0'7 kbm. för förrådet 0 cm. och däröver och 0'6 kbm. för förrådet 10 cm. och däröver vid brösthöjd. C:a 1/3 av avverkningen är sålunda att anse som kapitaluttag. Denna s. k. överav— verkning torde få anses vara ganska måttfull med hänsyn till mogenhets— klassernas fördelning, som, bestämd på ovannämnt sätt, för totala virkes— förrådet barrskog ter sig ungefär på följande sätt: mogenhetsklass 1: 33 %, mogenhetsklass 2: 38 % och mogenhetsklass 3: 30 %.

Undersöker man vidare, hur samma virkesförråd från och med 10 cm. vid brösthöjd fördelar sig på grovleksklasser, finner man, att 65 % av det- samma håller 20 cm. och däröver vid brösthöjd och 21 9: 30 cm. och där- över. Skogshushållningen å de enskilda skogarna inom skyddsskogsområdet under 20 år med utsyningstvång men utan ransoneringstvång synes alltså hava givit till resultat ', att det nuvarande Virkesförrådet i avseende å mogenhets- och grovleksklasser har ungefär samma sammansättning som lappmarkernas och Särna—Idres. Någon tendens till hastig realisation kan man icke spåra i denna hushållning. De anförda förhållandena giva, synes det, ett stöd för vår mening, att för vinnandet av den jämnhet i avverk- ningarna, som kan anses ur samhällets synpunkt önskvärd och med hänsyn till Virkesförrådets beskaffenhet försvarlig, i lappmarkerna och Särna—Idre icke kräves ransoneringstvång.

På grund av vad vi ovan anfört, anse vi, att skogslagstiftningen för de- enskilda skogarna av skattenatur i lappmarkerna och Särna—Idre bör vila på samma principer som 1923 års lag. För detta ändamål torde 1923 års lag vara användbar efter nödig komplettering och omarbetning, särskilt med hänsyn till vad de sakkunniga anfört angående reproduktionsplikt och frågan om svårföryngrade marker. Ett avgörande hinder för framläggande från vår sida av ett utarbetat förslag i sådant syfte har varit, att det inne- håll, som i 4 kapitlet av 1923 års lag givits begreppet svårföryngrad mark enligt vår mening tarvar en ingående revision med hänsyn till förhållan— dena i lappmarkerna och Särna—Idre. I anslutning till vad sakkunniga därom anfört anse vi, att man vid denna revision bör utgå från den grund— principen, att såsom svårföryngrad bör avskiljas mark, där på grund av naturförhållandena ett med hänsyn till föryngringen ändamålsenligt av- verkningssätt måste på särskilt sätt betryggas (genom utsyning).

Undertecknade sammanfatta sin ställning på följande sätt. Vi anse att förberedelser på sätt nyss nämnts böra snarast möjligt vidtagas. för utarbetandet av en lagstiftning för lappmarksområdena på grundval av

* Renbetesfjällens skogar, 150000 hektar skogsproduktiv mark ävensom till en del krono— parker torde ingå i den areal, vartill de beräknade siffrorna hänföra sig, något som dock icke torde nämnvärt påverka resultatet.

r de principer, som vunnit uttryck i 1923 års lagstiftning. För den händelse

denna vår principiella ståndpunkt icke vinner beaktande, anse vi, att framför en lagstiftning baserad såsom den nuvarande på ransonering och utsynings— tvång bör föredragas en friare lagstiftning i överensstämmelse med sak- kunnigas lagförslag, till vars motivering vi ansluta oss i de delar den— samma icke kan anses strida mot de åsikter vi här ovan utvecklat. Om den av oss i första hand förordade utredningen i och för tillämpande av 1923 års lagstiftningsprinciper å lappmarksområdena omedelbart igångsättes, bör ett härpå grundat lagförslag kunna se dagen inom sådan tid, att någon. anledning till införande av ett provisorium icke synes föreligga. Såsom sådant skulle eljest sakkunnigas lagförslag kunna erbjuda sig.

C. Särskilt yttrande av herr Näslund.

I likhet med herrar Lövgren och Carlgren anser även jag, att i princip en särlagstiftning för enskildas skogar inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar icke är motiverad.

Med hänsyn till skogsbeståndets inom ifrågavarande områden onormala fördelning på. mogenhets- och åldersklasser anser jag dock en direkt över- gång från nuvarande lappmarkslag till en lagstiftning i överensstämmelse med 1923 års lag icke tillrådlig, enär man därmed skulle kunna befara en sådan hastig realisation av det betydande mogna Virkesförrådet, som icke vore önskvärd. En sådan hastig realisation skulle nämligen kunna tänkas medföra kännbara rubbningar i arbetstillgången för lappmarksbefolkningen och dessutom oförmånligt inverka på virkespriserna.

Jag anser mig därför böra tillstyrka en viss övergångstid, under vilken det mogna- och övermogna virkeskapitalet kan nedbringas till mer normal omfattning. Under denna tid finner jag en skogslag i överensstämmelse med sakkunnigas förslag lämpligen böra tillämpas. Sagda skogslag bör så- ledes enligt min mening få en mer provisorisk karaktär.

D. Särskilt yttrande av irih. Hermelin.

I 5 & av föreliggande förslag till lag om vård av vissa skogar inom lappmarkerna m. fl. områden — såväl det av sakkunnigemajoriteten som ock det av minoriteten, herrar Ringstrand och Kallin samt undertecknad, framlagda — har bestämmelse intagits därom, att tillsynen över lagens efter- levnad skall utövas av den skogsvårdsstyrelse, som enligt vad särskilt är stadgat skall finnas inom landstingsområde, där lagen äger tillämpning. I skildia paragrafer av de båda parallellförslagen har vidare skogsvårdsstyrel- sernas befattningstagande med tillämpningen av lagbestämmelserna i olika delar angivits. De sakkunniga hava i avdelning X, »Skogslagens hand- havande», behandlat skilda organisationsformer, som ansetts kunna ifråga- komma, samt motiverat sitt ställningstagande i förevarande avseende.

Då jag icke funnit mig kunna biträda övriga sakkunnigas förslag i fråga om sättet, huru lagens handhavande lämpligen bör ordnas, har jag ansett mig böra därom anföra min särskilda, avvikande mening.

Sakkunniga hava efter framhållande av vissa allmänna synpunkter, som borde beaktas vid ett avgörande angående organisationens ordnande, anfört, att man härför kunde tänka sig tre olika utvägar, nämligen antingen ett bibehållande av det nuvarande systemet med tjänstemän, som både hade att övervaka skötseln av de enskilda skogarna och att förvalta statens skogsegendomar, eller ett system med en särskild tjänstemannakår för de enskilda skogarna eller ock en kombination av båda de förenämnda systemen.

Sakkunniga hava ytterligare framhållit, bl. a. att man vid bedömande av förevarande fråga måste ej enbart taga i betraktande ekonomiska och praktiskt-administrativa förhållanden utan även tillse, att den myndighet, som skulle handhava lagen, bleve så organiserad, att den nöjaktigt kunde fylla sin uppgift att verksamt bidraga till skogsvårdsintressets höjande. En organisation, som bättre än andra ägde förutsättningar att åstadkomma ett dylikt resultat, borde nationalekonomiskt sett, även om den föranledde en något ökad kostnad, anses vara förmånligare än en organisation, som vis— serligen vore något mindre dyrbar men så utformad, att den endast för- mådde övervaka, att lagens restriktiva bestämmelser ej överträddes men intet eller föga därutöver.

BeträHande det förstnämnda av härovan omnämnda alternativ för orga- nisationens ordnande hava sakkunniga bl. a. anfört, att det syntes princi- piellt riktigast, att skogsstatens personal befriades från tillsynen över de enskilda skogarna för att bliva i tillfälle att helt få ägna sig åt förvalt- ningen av kronans skogsegendomar. Ett framgångsrikt arbete för den en- skilda skogsvården fordrade av vederbörande tjänstemän en speciell lägg-

ning att kunna intressera och rycka med sig skogsägarna. Vid tillsättan— det av revirförvaltaretjänster i lappmarkerna funnes ingen anledning att taga hänsyn till nyssnämnda egenskap. Även om en uppdelning på olika tjänstemän av arbetet efter dess art skulle verka fördyrande på lagens, handhavande, hade man anledning förvänta, att den arbetskoncentration, som en uppdelning av arbetsuppgifterna skulle medföra, komme att giva ett kvalitativt bättre arbetsresultat.

Enligt sakkunnigas mening borde ingen tvekan råda därom, att till— synen över de enskilda skogarna borde anförtros åt en särskild personal. Varken det första eller det sista av de ifrågasatta alternativen borde så- lunda komma till användning.

Under angivna förhållanden uppkomme frågan, huruvida den för ända- målet anställda personalen skulle utgöra en särskild organisation under do— mänverket eller huruvida den borde organiseras såsom en särskild institu- tion i likhet med vad som skett beträffande skogsvårdsstyrelser. Sakkun— niga hava ansett, att av domänstyrelsen i avgivet yttrande anförda betänk- ligheter i administrativt-ekonomiskt hänseende, om befattningen med lapp- markslagen överflyttades till annan myndighet, icke vore av den beskaffen— het, att de kunde anses utgöra hinder för inrättandet av en organisation för lagens handhavande, vilken icke vore direkt avhängig av domänverket. En ny organisation skulle enligt sakkunnigas mening med fördel kunna inrangera en stor del av den personal, som inom domänverket skulle bliva övertalig. Nackdelar av övergående natur, som kunde beräknas uppstå vid övergång från en organisationsform till en annan, borde icke tillåtas för— hindra en dylik övergång, om därmed vunnes avsevärda fördelar av bestå— ende natur för såväl de enskilda som det allmänna.

Vidare hava sakkunniga framhållit. att, då den föreslagna skogslagsstift- ningen syftade till ett mera än hittills effektivt befordrande av god skogs—- vård, organisationsformen måste så ordnas, att lagens handhavande över- lämnades åt en personal, som mera konstant och med odelat intresse ägnade- sig åt föreliggande uppgifter. Det kunde nämligen befaras, att, om skogs- tjänstemän under domänverket komme att handhava lagen, dessa skulle betrakta sina befattningar såsom mera tillfälliga och, så snart en möjlighet gåves, söka sig till andra skogsstatsbefattningar av förvaltningsnatur. Ett ytterligare villkor för ett gott arbetsresultat vore, att personalen vunne skogsägarnas fulla förtroende.

Med den sålunda intagna ståndpunkten borde enligt sakkunnigas mening ingen anledning finnas att icke, även för tillsynen av ifrågavarande skogar— inom lappmarken m. fl. områden, använda sig av den organisationsform, nämligen skogsvårdsstyrelserna, som hittills visat ett synnerligen gott re- sultat. Dessa styrelsers verksamhet hade blivit allt mer uppskattad bland skogsägarna, man hade börjat betrakta skogsvårdsstyrelsen icke som en förmyndare utan som en rådgivande och hjälpande institution.

De sakkunniga hava ansett, att skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens, Väs— *

,terbottens och Kopparbergs läns landstingsområden borde, jämte dem nu ; åliggande uppgifter, även handhava tillsynen av den föreslagna lagen, var och en inom sitt landstingsområde. En var av de tre skogsvårdsstyrelserna skulle emellertid utökas med ytterligare två ledamöter, utsedda bland per- soner, som voro bosatta inom respektive område, där lagen ägde tillämp- ning. Hos varje styrelse skulle vara anställd allenast en länsjägmästare, men i övrigt anställas i erforderlig omfattning ökad personal av olika slag. Givetvis kunna skäl anföras för sådan ordning, att domänstyrelsen fri- göres från allt befattningstagande med vad som icke berörer fastigheter, tillhörande staten eller under statens förvaltning ställda vissa fonder, och att det allmännas tillsyn beträffande all skogslagstiftning i övrigt överläm- nas till annan myndighet. Domänstyrelsen bleve i så fall ett rent statligt affärsdrivande verk, i huvudsak frigjort från de bestyr av mångskiftande administrativ och social art, som nu i stor utsträckning åvilar styrelsen. Men i så fall synes ofrånkomligt, att det tillskyndas en ny skoglig central— myndighet, till vilkens arbetsuppgift skulle höra bl. a. att vaka över upp— rätthållandet av en riktig och i landets skilda delar så vitt möjligt enhetlig tillämpning av de lagar och förordningar, som avse hushållning med och vård av skogar, tillhörande enskilda eller sammanslutningar av enskilda, såsom, förutom skogar under 1923 års skogsvårdslag och under Gotlands— lagen, skyddsskogar, allmännings— och kommunskogar av skilda slag, en- skilda tillhöriga skogar under lappmarkslagen och under hushovslagen m. fl. Å andra sidan kunna starka skäl anföras för ett avstyrkande av en dylik organisation. En ytterligare skoglig centralmyndighet, även om denna i första hand gåves jämförelsevis blygsamma mått, komme med stor sanno- likhet att inom kort erhålla en omfattning, som motiverade ett vanligt civilt ämbetsverk, vilkets uppehållande krävde jämförelsevis stora kostna— der. Även med sålunda antydd klyvning av de skogliga ärendena lärer icke kunna undvikas, att ett flertal dylika, särskilt sådana, som vore av beskaffenhet att böra underställas Kungl. Maj:ts prövning, komme att be- röra båda verken med därav följande ökat mångskriveri. De erfarenheter av skoglig och administrativ art, som vunnes av det ena verket med dess underlydande lokala myndigheter och tjänstemän, skulle allenast till mindre del komma det andra till godo. Sammanlagda kostnaderna för den lokala förvaltningen skulle utan tvivel ökas i ej obetydlig grad.

Vad skogsvårdsstyrelserna beträffar, har det hittills icke ansetts erforder- ligt, att de annat än i vissa mindre betydande avseenden underordnas någor central myndighet, utan de hava lämnats frihet att inom ramen för gällarde lag och förordningar samt av Kungl. Maj:t utfärdade reglementen självständigt utöva den dem anförtrodda verksamheten. Härvidlag bör emellertid erinras att varje skogsvårdsstyrelse icke har att handhava till- lämpiingen av mer än en skogslag, skogsvårdslagen respektive Gotlands- lagen. Erhölle skogsvårdsstyrelserna däremot uppdrag att utöva inseendet över efterlevnaden av även andra, mot nyssnämnda principiellt skiljaktiga

skogslagar, vilka innebure ett ökat antal rent skogliga moment och en av- sevärt starkare begränsning av den enskildes handlingsfrihet än som gäller med tillämpning av förberörda lagar, torde kravet på en skogsvårdsstyrel- serna överordnad centralmyndighet med ingående kunskap och erfarenhet i även skogliga frågor icke gärna kunna åsidosättas.

De av ovan angivna sårlagar, som beröra skogar under individuell bruk- ningsrätt —— skogar under lappmarkslagen och husbehovslagen samt skydds- skogar — äro tillkomna och hava ansetts böra i huvudsak bestå på grund av vissa, inom de orter, där skogarna äro belägna, rådande sociala eller klimatiska förhållanden, vilka antingen var för sig eller i förening funnits böra motivera ett sådant särskilt hänsynstagande till dessa skogars fram— tida bestånd och bevarande, som icke i lika hög grad ansetts erforderligt i fråga om skogar under skogsvårdslagen. Det allmännas väl ävensom skogs- ägarnas berättigade intressen nödvändiggöra, att de frågor rörande skogar- nas behandling m. m., som i nu ifrågavarande orter ofta äro av särskilt ömtålig art, bedömas på fullt sakkunnigt och, så vitt möjligt, inom skilda delar av landet likartat sätt.

Om vederbörande skogsvårdsstyrelser inom Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs läns landstingsområden skola, jämte utövandet av uppsikten över skogsvårdslagens efterlevnad inom de delar av respektive län, där denna lag äger giltighet, handhava även tillämpningen av den särskilda skogslag, som är avsedd att gälla för i främsta rummet enskilda skogar inom respektive läns lappmarker samt Särna och Idre socknar, synes ofrån- komligt, att ifrågavarande styrelser underställas sådan särskild central myn- dighet, varom ovan nämnts. De bestämmelser av delvis skogligt-vetenskap- lig delvis skogligt-ekonomisk art, som funnit uttryck i framlagda förslag till ny lappmarkslag, fordra sakkunnig prövning i långt högre grad än de, till vilka skogsvårdsstyrelsen har att taga ståndpunkt vid tillämp- ningen av 1923 års skogsvårdslag.

Då det icke torde finnas möjlighet att på ändamålsenligt sätt ordna en för nu ifrågavarande tre skogsvårdsstyrelser gemensam central myndighet, som hade att övervaka deras handhavande av tillämpningen av den ifråga- satta nya lappmarkslagen, lärer enbart på ovan angivna skäl tillsynen över de därunder lydande skogarna icke böra överlämnas till respektive skogs- vårdsstyrelse.

För ett avstyrkande komma härtill skäl av såväl ekonomisk som admini- strativ art. Sakkunniga hava lämnat utredning rörande de för skilda skogs- vårdsstyrelser ökade kostnader, som beräknas uppkomma vid ett överförande på dem av tillsynen över skogar under lappmarkslagen. Ehuru dessa kost- nadsberäkningar äro synnerligen försiktigt uppgjorda och under förutsätt- ning av ett personalbestånd, vilket inom kort torde visa sig ej vara till- räckligt, uppgå dock de beräknade kostnaderna till avsevärt högre belopp än som med annan organisation synas vara erforderliga. Utredning härom lämnas längre fram i denna min reservation. Nu hava sakkunniga visser—

ligen, såsom ovan nämnts, anfört, att större hänsyn till kostnaderna icke bör tagas, blott man erhåller en organisation, som är av sådan art, att den äger förutsättning för skogsvårdsintressets höjande hos allmänheten, att den förmår något mera än blott och bart ett övervakande av att lagens restrik— tiva bestämmelser icke överträdas samt att den kan tillvinna sig befolk- ningens förtroende m. m. dylikt. Då emellertid allmänheten i huvudsak kommer i beröring med tjänstemännen i skogarna, synes sakkunnigas upp- fattning, att dylika, endast därför att de stå under skogsvårdsstyrelse, äro i alla avseenden betydligt mera framstående och förståndiga än tjänstemän under annan myndighet, synnerligen anmärkningsvärd.

I administrativt hänseende torde erinras att de hos respektive skogsvårds— styrelser inom kustlanden av Norrbottens och Västerbottens län anställda skogliga biträdena, länsjägmästarna, hittills ansetts hava full sysselsättning med fullgörandet av de dem i denna egenskap tillhörande åligganden, bland annat övervakandet av att skogsvårdslagens bestämmelser på ett till- fredsställande och enhetligt sätt tillämpas av den skogsvårdsstyrelsen i övrigt underlydande, i stor utsträckning tillfälligt anställda personalen. Därest skogar under lappmarkslagen inom de båda länen underlades skogs— vårdsstyrelserna, komme verksamhetsområdet för den enligt sakkunnigas. förslag fortfarande ende länsjägmästaren inom vart och ett län att utökas på sätt framgår av följande tablå.

.1 ' Kustlandet & Lappmarken Länssumma ! I | , . , _ ' " dä1av undel därav under; måga??? ' , L a n totalareal skogsvårds-' totalareal lappmarks- . totalareal V g n 1 * lagen * lagen och lapp- :" * l ! ]markslagen , kmf km” % km? km? 1 km? , km” , l i l , l l ? l Norrbottens .............. 24,856 ; 13,786 40,43() 12,23?) , 65286 26 019 _ Västerbottens ............ 1 16,309 | 13581 g 35,147 * 133808 51,456 » 29, 389

Verksamhetsfältet i Norrbottens län skulle enligt sakkunnigas förslag så- lunda utökas från 13,786 kmz, belägna inom ett geografiskt område av 24,856 kmg, till (26,019 km2 jämte å kustlandet belägna 558 km2 krono- hemman eller tillsammans) 26,577 km2 inom ett totalområde av ej mindre än 65,286 kme, allt landareal utmark och exklusive de inom länets lapp- mark ovan odlingsgränsen belägna s. k. oavmätta kronomarkerna. Utök- ningen inom Västerbottens län bleve från 13,581 km2 inom ett geografiskt område av 16,309 km2 till 27,416 km2 inom ett totalområde av 51,456 kmg.

Det torde icke stå i mänsklig förmåga för en länsjägmästare inom vart— dera länet att förutom mycket annat på någorlunda nöjaktigt sätt kunna handhava förberörda övervakande beträffande skogar av nyssnämnda om- fattning. Särskilt bör härvidlag beaktas, att skogarna inom de nytillkom- mande lappmarksområdena icke, såsom till huvudsaklig del är fallet be—

träffande skogar under andra skogsvårdsstyrelser, annat än till mindre del äro sammanhängande med varandra, utan de äro iallmänhet spritt belägna inom mycket vida områden samt intimt blandade med kronoparker, all- männingsskogar och s. k. husbehovsskogar. Utmarkerna inom de delar av Jämtlands —— skyddsskogarna uteslutna — och Västernorrlands län, där skogar under skogsvårdslagen äro belägna, upptagas till omkring 94 respek- tive 91 % av dylika skogar. Motsvarande tal inom Norrbottens och Väs— terbottens läns lappmarker äro endast omkring respektive 30 och 39. Man får emellertid icke förbise den högst betydande skillnaden i arbetskrävande uppgifter för skogsvårdsstyrelsen och dennas personal beträffande den lag, som föreslås för lappmarksskogarna m. fl. områden, ijämförelse med skogs- vårdslagen. Vid handhavandet av förutnämnda lag är sålunda avsett bland annat, att skogsvårdsstyrelsen skall fastställa av underordnade tjänstemän eller genom skogsägares försorg av annan sakkunnig person upprättade för- slag till avverkningsplaner, varvid såväl skogligt-biologiska som skogligt- ekonomiska synpunkter komma under bedömande. Enligt sakkunnigemajori— tetens förslag skulle skogsvårdsstyrelsen därjämte hava att pröva och fastställa uppgjorda, i huvudsak på biologiska förhållanden grundade förslag till skogs— markens fördelning å »svårföryngrade» och »icke svårföryngrade» marker. Dessa, även för den erfarna och sakkunniga skogsmannen ofta mycket svår— bedömliga båda frågor, vilkas riktiga avgörande är av stor betydelse ej blott för såväl nuvarande som kommande skogsägares ekonomiska välfärd samt, särskilt i avseende på frågan om skogsmarkens fördelning, skogsäga- rens större eller mindre handlingsfrihet, utan även för behörigt tillgodo— seende av det allmännas intresse, skola alltså sakligt bedömas av en myn— dighet, för vilkens kompetens härtill saknas varje som helst garanti. Men ej nog härmed, i fall att skogsägaren är missnöjd med skogsvårdsstyrelsens beslut i dylikt ärende, har den missnöjde att genom besvär hos vederbörande länsstyrelse söka ändring däri. Sakkunskap i hithörande frågor torde i regel saknas hos länsstyrelsen. Det kan visserligen framhållas, att besvär, som föranledas av skogsvårdsstyrelses beslut i anledning av skogsvårds— lagen, avgöras av länsstyrelse. Den högst väsentliga artskillnaden mellan nyssnämnda ärenden enligt den ifrågasatta lappmarkslagen och sådana frå- gor, som jämlikt skogsvårdslagen äro beroende av skogsvårdsstyrelses beslut, kan dock icke underskattas. Sakkunniga hava visserligen framhållit, att ej ringa del av skogarna under förevarande särlagstiftning ägdes av bolag och att skogsvårdsstyrelsernas besvär med dessa skogar sannolikt bleve av- sevärt mindre än ifråga om övriga enskilda skogar. Det finnes emellertid ej anledning antaga, att bolagens skogar inom övriga delar av Norrland åsamka skogsvårdsstyrelserna större besvärligheter, och även där finnas be- tydande arealer dylika skogar.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser jag mig, trots vad övriga sakkunniga anfört som skäl härför, icke kunna tillstyrka, att utövandet av uppsikten över den föreslagna skogslagens efterlevnad — denna må i huvud-

sak utformas enligt majoritetens eller minoritetens riktlinjer — pålägges respektive skogsvårdsstyrelser i Norrbottens, Västerbottens och Koppar- bergs län.

Ehuru såsom här förut antytts vissa skäl torde kunna anföras för att domänstyrelsen i huvudsak befrias från uppdrag, som icke äro att hänföra till dess förvaltning av statens och vissa fonders fastigheter, synes dock, att ett centralt ämbetsverk, även om det hörer till de s. k. affärsdrivande, ej må undandraga sig att fullgöra även andra, dess huvudsakliga verksam- het närliggande funktioner, i den mån så ur statsnyttans synpunkt finnes vara av behovet påkallat. Att verket för detta sitt särskilda värv och därmed föranledda kostnader tillgodoföres skälig ersättning synes uppenbart.

Då i nu förevarande fall annan myndighet än domänstyrelsen med möj- lighet att sakkunnigt och i erforderlig mån enhetligt ombesörja uppsikten över lagens efterlevnad icke torde stå till buds samt då ur besparingssyn- punkt ett anordnande av särskild myndighet för ändamålet icke bör ifråga- komma, lärer domänstyrelsen allt fortfarande böra påläggas ombesörjandet av ifrågavarande uppsikt.

Såsom ett ytterligare tungt vägande skäl härtill torde böra erinras, att enligt sakkunnigas mening vissa skogar av krononatur, nämligen skogar till krononybyggen och kronohemman med stadgad åborätt, jämväl äro av- sedda att underställas den föreslagna lagen. Det synes vara i hög grad principvidrigt att ställa dessa allmänna skogar under uppsikt av annat än domänstyrelsen med underlydande personal. Givetvis bör ej heller ifråga— komma att uppdraga tillsynen över de olika slag av skogar, som lyda under en och samma lag, åt två skilda myndigheter.

För behörigt fullgörande av vad domänstyrelsen sålunda skulle påläggas måste den direkta tillsynen i skogarna uppdragas åt viss, styrelsen under- ordnad personal i orterna. Härvid kan ifrågakomma antingen ett vidbli— vande av nuvarande system, nämligen att vederbörande jägmästare var och en för sitt revir med tillhjälp av därå anställd underordnad personal även utövar tillsynen över de inom reviret belägna skogarna under lappmarks- lagen eller ock att det härför anställas särskilda tjänstemän, som uteslu- tande påläggas denna uppgift.

Då sakkunniga såsom ovan nämnts fattat ståndpunkt till denna fråga på så sätt, att de ansett det vara helt uteslutet, att förstnämnda alternativ komme till användning, hava de till stöd härför i främsta rummet åbero- pat de av 1912 års skogsvårdskommitté på sin tid i denna del anförda motiv till att en annan ordning borde införas, samt förmenat, att dessa motiv syntes alltjämt bärande. Gent häremot tillåter jag mig endast erinra därom, att åberopade, av 1912 års skogsvårdskommitté anförda motiv för att den tillsyn, varom nu är fråga, icke borde uppdragas åt vederbörande jägmästare underkändes av Kungl. Maj:t och 1915 års riksdag, vilkai denna del följde ett av en utav kommittéreservanterna framlagt förslag om 22 — 810079.

gemensamma tjänstemän för handhavande av statsskogsskötseln och tillsy— nen över skogar under lappmarkslagen. *

Vad sakkunniga vidare anfört angående betydelsen av skogstjänstemän— nens rådgivande och undervisande verksamhet gentemot de enskilda skogs- ägarna bör denna givetvis icke underskattas. Dylik verksamhet måste näm- ligen anses vara av stor betydelse för främjande av föryngring och åter- växt samt för en god vård av det uppväxande yngre skogsbeståndet även- som för att, där så erfordras, bibringa skogsägaren en rätt uppfattning om värdet av en god skogsskötsel i allmänhet. Men sakliga skäl för att icke en under domänstyrelsen sorterande tjänsteman skulle vara mäktig att ut- öva dylik verksamhet, om den bleve honom pålagd, lika väl som en under skogsvårdsstyrelsen lydande torde dock icke kunna angivas.

Motiven till att 1915 års riksdag, i likhet med vad föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen, men i motsats till den ståndpunkt, som intogs av 1912 års skogsvårdskommitté, beslöt, att den direkta tillsynen över lappmarkslagens efterlevnad skulle utövas av vederbörande jägmästare och ej av särskilda därför anställda tjänstemän, voro i huvudsak av prak- tiskt-ekonomisk art. Det anfördes bland annat, att en uppdelning av tjänst- göringen efter arbetets art skulle medföra inrättandet av mycket vidsträckta tjänstgöringsområden samt förorsaka tidsödande och dyrbara resor samt i följd därav överdrivet antal tjänstemän. Härigenom skulle statsverket åsamkas onödigt höga administrationskostnader. En skogstjänsteman med skogligt-ekonomisk förvaltning ägde säkerligen större förutsättningar att på ett fruktbärande sätt ombestyra tillämpningen av lappmarkslagen än en tjänsteman, som icke hade den mera mångsidiga erfarenhet, som erhöllesi från förvaltningsverksamheten.

Emellertid hava i vissa hänseenden numera otvivelaktigt inträtt rätt av-v sevärda förändringar i vissa av de förhållanden, som tidigare voro rådande inom ifrågavarande orter. J ärnvägsanläggningar, nybyggda eller förbätt— rade, för automobil framkomliga vägar samt flerstädes i avsevärd utsträck- ning införd regelbunden omnibusstraiik både i lappmarkerna och i övre delarna av Dalarna, där det tidigare icke fanns annat än gångstigar eller i bästa fall mer eller mindre dåliga s. k. kärrvägar, möjliggöra för en skogstjänsteman i dessa orter att numera handlägga erforderliga förvalt- nings- och tillsynsförrättningar inom ett betydligt större tjänstgöringsom- råde än tidigare. Tid och kostnader för förflyttningar från en plats till en annan hava högst väsentligt begränsats.

Det kan sålunda sägas, att nyssnämnda, vid 1915 års riksdag godkända motiv till bibehållande av lappmarkshemmanen under vederbörande jäg- mästare, nämligen hänsynen till de dryga resekostnaderna, om ej helt så dock i väsentlig grad, förfallit. Ehuru andra, även de beaktansvärda skäl för ett fasthållande av nuvarande ordning kunna anses kvarstå, kan det emellertid ej bestridas, att det vore till betydelsefull lättnad för veder- börande jägmästare med deras numera alltmer maktpåliggande arbete med

skötsel och förvaltning av statens m. fl. skogar att bliva befriade från upp- sikten över nu ifrågavarande skogar inom respektive revir. Det måste även anses vara av viss fördel för de enskilda skogsägarna, om för omvårdnaden av de av dem disponerade skogarna särskild personal, såväl av förvaltande som bevakande typ, vore anställd. Då det emellertid för vinnande av ett gott resultat av dylik ordning måste anses vara av ej ringa betydelse, att visst samarbete äger rum mellan denna personal och de tjänstemän, som å respektive ort handhava förvaltningen av statens m. fl. skogar, synes enligt min mening båda slagen av tjänstemän böra stå under ledning och inspek- tion av en och samma närmast överordnad myndighet. Förutsättningen för särskiljandet efter arbetets art bör alltså vara. den, att personalen för enskilda skogar bör likasom personalen å statsskogsreviren vara underställd överjägmästarens ledning och inspektion. Anställande av en eller ett par särskilda inspektörer för de enskilda skogarna skulle åsamka statsverket av- sevärda kostnader samt förringa samhörighetskänsllan mellan de olika per— sonalgrupperna, varigenom det till gagn för båda dessa grupper värdefulla utbytet av erfarenheter äventyrades. Genom dylik ordning underlättades ock möjligheter att förflytta extra personal från tjänstgöring å enskilda skogar till dylik å statsskogar och tvärtom, när så för vissa tider funnes behövligt och gagneligt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts bör enligt min mening nu förevarande organisationsfråga lösas på följande sätt.

Uppsikten över lagens efterlevnad tillkommer domänstyrelsen med under- lydande personal. Lappmarkerna samt Särna och Idre socknar indelas med avseende på de enskilda skogarna i lämpligt antal skogsvårdsområden och ett vart av dessa i bevakningsområden. Skogsvårdsområde förestås av skogsingenjör; den direkta tillsynen inom varje bevakningsområde utövas av en skogsingenjören underställd tillsyningsman. För upprättande av av— verkningsplaner, verkställande av utsynings— m. fl. förrättningar, som icke skäligen kunna medhinnas av ovannämnd ordinarie personal, anställas för längre eller kortare tid extra skogsingenjörer och extra tillsyningsmän samt tillfälliga biträden. Tillsynen över skogar till krononybyggen och krono- hemman under stadgad åborätt inom de sex norra länen förutom lappmar- kerna samt Särna och Idre socknar ankommer på vederbörande jägmästare, var och en inom sitt revir. Inspektion och kontroll över att den för sko- gar under lagen anställda eller förordnade personalen fullgör vad den i sådant avseende tillhör utövas av vederbörande överjägmästare, en var för sitt distrikt, där ej i särskilt fall med hänsyn till skogsvårdsområdenas om- fattning annorlunda bestämmes.

Den ordinarie personalen, skogsingenjören och tillsyningsmän, likställas i avlöningshänseende med respektive jägmästare och kronojägare, dock att, med iänsyn till tjänstgöringsområdenas i regel betydande omfattning, det fasta respenningsanslaget i allmänhet bör höjas. Avlöning och ersättning

till icke ordinarie personal utgår även enligt i huvudsak samma grunder, som äro gällande för annan motsvarande personal i domänverket.

Förutom fullgörande av de uppgifter, som enligt lagen åvila domänsty- relsen och underlydande tjänstemän, bör i instruktion för domänverket stadgas åliggande för styrelsen att vaka över att skogstjänstemännen på ändamålsenligt sätt främja skogsskötseln å skogar under lagen genom upp- lysande och rådgivande verksamhet. Det bör därjämte ankomma på domän- styrelsen att bestämma grunder för enskilda skogsägares tilldelande av bi- drag av medel, som därtill må finnas tillgängliga, till utförande av arbe— ten för underlättande av föryngring och främjande av återväxt, särskilt i fall där behövliga dylika arbeten skulle bliva för den enskilde betungande.

I likhet med de sakkunniga i övrigt anser jag att för organisationens uppehållande erforderliga medel böra anvisas av statsmedel i den mån så— dana icke inflyta genom av sakkunniga föreslagna skogsvårdsavgifter. Be- träffande dessa senare synes dock domänverket böra av särskilda statsmedel gottgöras för de belopp, som härröra från kronoskogar. Det kan nämligen icke vara riktigt, att ett av statens affärsdrivande verk, som har att årligen redovisa för den vinst, som under året uppstått av rörelsen, belastas med utgifter för skogsskötseln å vissa enskilda skogar. När statsmakterna anse det vara erforderligt att ur allmän synpunkt pålägga innehavarna av dessa skogar Vissa restriktioner i fråga om skogarnas skötsel, torde även de där- med förenade kostnaderna, i den mån de icke kunna täckas av de skäliga belopp, som lämpligen kunna påläggas skogsägarna, böra bestridas av för ändamålet direkt anvisade statsmedel.

Det har ofta påtalats, att de tjänstemän, som äro anställda hos domän- verket och i huvudsak verkställa de förrättningar, som föranledas av nu gällande lappmarkslag, äro unga och oerfarna, samt att den tjänsteman, som ena året å viss skog handlägger exempelvis en utsyningsförrättning, mera sällan återkommer till samma skog, när om några år ny dylik för- rättning handlägges. Givetvis vore önskvärt, att vid utsyningsförrättningar vid skilda tillfällen å viss fastighet en och samma förrättningsman funnes att tillgå. Att så icke alltid kan vara möjligt är dock enligt min uppfatt— ning av icke alltför stor betydelse. Dylika förrättningar å samma skog förekomma i allmänhet ej oftare än vart tredje, ej sällan vart sjätte år, och torde förrättningsmannen ej på grund av hågkomsten från senaste ut- syningstillfället hava särskilt klar uppfattning om skogsförhållandena å sko— gen. Men han har karta med beskrivning samt vederbörande skogsägares upplysningar ävensom mången gång en med orten väl känd kronojägares meddelanden till stöd vid bedömandet av det skogliga läget å fastigheten.

Under år 1930 funnos sammanlagt 25 fast anställda revirassistenter inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Dessas medelålder uppgick till 38 år, tjänstgöringstiden i domänverkets tjänst var i medeltal 12' 5 år och desamma hade i medeltal varit anställda på respektive revir i 6' 1 år. Dessas arbetstid under sommarmånaderna utnyttjas till övervägande del å skogar

funder lappmarkslagen. Det torde icke kunna påstås, att ovan angivna tal 'vittna om befattningshavarnas ungdom och brist på skoglig erfarenhet. Emellertid måste med hänsyn till den prägel av säsongarbete, som själv- fallet karakteriserar förrättningar enligt lappmarkslagen, ett avsevärt antal extra, allenast för sommarmånaderna anställda assistenter jämväl syssel— sättas med nu ifrågavarande slags förrättningar. Dessa äro i regel yngre, dock numera sällan under 29 a 30 år, samt hava i allmänhet praktisk er- farenhet i skogsyrket efter avlagd examen vid skogshögskolan, uppgående till en tid av minst 4 a 5 år.

Vid utsyning å skogar under lappmarkslagen hava förrättningarna i regel handlagts av ovannämnd skogshögskolebildad personal, om än erfarna kro- nojägare ej sällan självständigt lett gallrings- och rensningshuggningar.

Vid en jämförelse mellan ovanstående personal och dess kvalifikationer samt den personal, som varit anställd hos vederbörande skogsvårdsstyrelser i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, finner man av dessa styrel- sers berättelser för 1928 och 1929, att sådana arbeten, som i huvudsak av- sett planläggning av avverkning och utsyning, handlagts inom respektive länsdelar av efterföljande personalgrupper under i medeltal för är angivna förrättningsdagar, inklusive resedagar.

' Länsjäg- l

mästare 0. Fast anställdaI E t' ]_. Tillfälliga ! biträdande länsskog- kxåa åns- stämplings- Summa dagar länsjäg- vaktare S 05" are förmän mästare Västerbottens län ........... 127 433 632 2843 4035 Norrbottens >> ............ 102 663 235 4 055 5 055

Nu ifrågavarande arbeten i de två nordligaste länens kustland synas så- lunda hava handlagts till omkring 2'5 % av högskolebildad personal och till ej mindre än omkring 76 % av »tillfälliga stämplingsförmän».

Sakkunniga hava vidare beräknat antalet tjänstemän, som ansetts erfor- derligt för uppehållande av verksamheten. Förutom länsjägmästarna, lika- som nu en hos var och en av de tre skogsvårdsstyrelserna, skulle iVäster- bottens och Norrbottens läns lappmarker såsom skogsvårdsstyrelsens ortsom- bud anställas inom vartdera länet tre biträdande länsjägmästare, var och en inom sitt geografiska område. Vidare skulle inom dessa län anställas en taxeringsledare hos varje skogsvårdsstyrelse, vilken skulle hava att leda och övervaka upprättandet av avverkningsplaner samt även föredraga upp- gjorda förslag till dylika planer inför skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställande. Till biträde åt länsjägmästaren skulle för expeditionstjänsten förordnas en länsjägmästarassistent. Tjänstgöringsområdena för biträdande länsjägmästare skulle uppdelas i bevakningsområden med en länsskogvak- tare för varje område. Slutligen skulle skogsvårdsstyrelserna äga att an- taga erforderligt antal assistenter samt andra extra mer tillfälligt anställda tjänstemän och biträden, både med högskolebildning och andra.

Med hänsyn till den jämförelsevis ringa arealen skogar under lappmarks— lagen i Särna och Idre socknar hava sakkunniga ansett ej erforderligt att

där anställes annan personal än en fast assistent och en länsskogvaktare 3 förutom diverse extra personal till biträde vid taxeringar och stämplings— förrättningar.

Kostnaderna för den föreslagna personalens avlöning m. m. samt de ut- gifter, som ansetts drabba skogsvårdsstyrelserna på grund av den ökade verksamheten, hava beräknats för varje styrelse.

Vid granskning av tablåerna för det beräknade personalbehovet bemär- kes i första hand, att sakkunniga ansett sig kunna åtnöjas med att upp- dela Västerbottens läns lappmark i allenast tre biträdande länsjägmästare- distrikt d. v. s. lika många som i Norrbottens läns lappmark. På vart och ett distrikt skulle därvid i medeltal komma en areal produktiv skogsmark inom Västerbottens läns lappmark av omkring 306 000 hektar med en total- vidd utmark av omkring 460 000 hektar, under det att motsvarande tal i Norrbottens läns lappmark skall utgöra 206 000 och 408 000 hektar. Då skogsförhållandena äro avsevärt bättre i det förra än i det senare länet — skogsförrådet å fastigheter under lappmarkslagen anses vara i Västerbottens läns lappmark 56'5 m3 och i Norrbottens läns lappmark 37 m3 per hektar skogsproduktiv mark, varjämte den totala årliga skogsavkastningen i den förra länsdelen beräknas vara mer än dubbelt så stor som i den andra — lärer den föreslagna fördelningen av områdena inom Västerbottens län icke kunna godtagas. Minskning i antalet berörda distrikt inom Norrbottens läns lappmark kan icke ifrågakomma. Området är härtill alltför vidsträckt. Vidare torde uppmärksammas den i avlöningshänseende höga ställning, som givits länsjägmästaren, vilkens grundlön föreslagits till ett belopp, som med omkring 1 000 kronor överstiger överjägmästares i högsta lönegrupp samt de, i jämförelse med skogsstatspersonalen. höga traktamentsersättningarna, som föreslagits för olika slag av tjänstemän.

Den föreslagna taxeringsledaren, en för varje skogsvårdsstyrelse i de två norra länen, torde antagligen vara erforderlig under förutsättning, att det lagförslag, som framlagts av den s. k. majoriteten med, bl. a., skogs— markernas avskiljande i svårföryngringshänseende. Då detta förslag icke av mig, jämte de sakkunnigas ordförande och ledamoten Kallin, kunnat biträdas, anser jag ifrågavarande särskilda taxeringsledare icke vara av be- hovet påkallade. Taxeringsassistenterna fördelas på skilda överjägmästar- distrikt eller skogsvårdsområden av domänstyrelsen efter därom årligen in— givna förslag och stå under inseende av vederbörande överjägmästare och ledning av skogsingenjören, var och en för sitt område. Då på denne senare åvilar huvudsakliga ansvaret för uppsikten över lagen, är av vikt, att han

l l 1

även organiserar och leder arbetet med upprättandet av avverkningsplaner inom sitt tjänstgöringsområde.

I tabellerna 22 och 23 har jag förslagsvis fördelat skogarna i skogsvårds- . områden. Det torde emellertid böra ankomma på domänstyrelsen att närmare

l föreslå. huru lappmarkerna böra fördelas å det antal skogsvårdsområden, som l må bliva fastställt. Givetvis bör därvid tillses, att varje dylikt område kom— mer att sortera under allenast en överjägmästare. Sålunda bör vid den av mig föreslagna indelning överjägmästaren i Skellefteå distrikt, till vilket höra Malå och Sorsele socknar samt Arjeplogs socken och södra delen av Arvidsjaurs socken, i nu ifrågavarande avseende utöva inspektion även inom Stensele socken samt Arvidsjaurs socken i sin helhet. I tabellerna 24—26 har jag uppgjort beräkningar över kostnaderna för den av mig föreslagna organisationen. Såsom framgår av desamma skulle den av mig föreslagna organisationen från ekonomisk synpunkt bliva syn— nerligen fördelaktig i jämförelse med det av majoriteten framförda för- slaget.

Tab. 22.

Förslag till skogsvårdsområden.

Västerbottens län

Areal hektar skogsmark Beräknat skogsförråd ms

Beräknad årsavverkning

total

enskildes

bolags

Summa

5. enskildes

å bolags

Summa

totalt

per har

Enligt plan

B 0. C av-

verka. på c:a 30 år

II.

Ill. IV.

Malå. .

Sorsele

Stensele

Summa

Lycksele............... Örträsk Summa

Åsele Fredrika Summa

Vilhelmina............ Dorotea ...... Summa

Summa för län

Per område..................

104 000 110 000 130 000 344 000 281 000 28 000 309 000 225 000 56 000 281 000 293 000 153 000 446 000

1 380 000

345 000

42 000 54 000 76 000 172 000

108 000 12 000 120 000

60 000 16 000 76 000

103 000 36 000 139 000 507 000 127 000

19 000 14 000 16 000 49 000 87 000 9 000 96 000 97 000 20 000 117 000 76 000 73 000 149 000

411000

61 000 68 000 92 000 221 000

195 000 21 000 216 000 157 000 36 000 193 000 179 000 109 000 288 000

918000

229 000

2 634 000 2 595 000 3 733 000 8 962 000 6 964 000 764 000 7 728 000 3 943 000 1 004 000 4 947 000 4 201 000 2 496 000 6 697 000

28 334 000

1 221 000 684 000 745 000 2 650 000 5 271 000 560 000 5 831 000 5 042 000 1 408 000 6 450 000 3 283 000 5 458 000 8 741 000

23 672 000

3 855 000 3 279 000 4 478 000 11 612000

12 235 000 1 324 000 13 559 000

8 985 000 2 412 000 11 397 000 7 484 000 7 954 000 15 438 000

52 006 000

13 001000

63'3 484 489 624 638 574 66' 7 41'7 73'0

198000

268 000 218 000 274 000 958 000 239 500

245 000 310 000 290 000 370000 3

1 215 000

304 000

Norrbottens län

Tab. 23.

Areal hektar skogsmark

Jur

total

enskildes

bolags

Summa

Förslag till skogsvårdsområden.

Beräknat skogsförråd ms

Beräknad årsavverkning

å enskildes

& bolags

Summa

totalt

per har

3 0. 0 av- Enligt plan| verkn. på

III.

Per

KaresuandO............ Jukkasjärvi .......... . . Gällivare . . . ......... . . .

Summa Jokkmokk ........ .. . .

Arvidsjaur . .. . .. ..... Arjeplog ........ Summa

Summa för län

område. . Särna och Idre ......

133 000 262 000 259 000 654 000 267 000 137 000 165 000 302 000

1 223 000

408 000

96 600

13 000 123 000 102 000 238 000 87 000 67 000 53 000 120 000

445 000 148 000

27 100

| i

4 000 57 000 61 000

76 000 12 000 23 000 35 000

172 000

38 800

13 000 127 000 159 000 299 000

163 000

79 000 76 000 155 000

617 000 206 000

65 900

362 000 2 530 000 3 028 000 5 920 000

4 451 000 3 257 000 1 590 000 4 847 000 15 218 000 1 169 000

76 000 2 561 000 2 637 000 3 669 000

526 000 740 000 1 266 000

7 572 000 1 935 000

362 000 2 606 000 5 589 000 8 557 000

8120 000

3 783 000 2 330 000 6 113 000

22 790 000

7 596 000 3 104 000

28-0 20'6 34'9

" 5” (* O '#' CO

36'9

; c:a 35 år i

I 145 000 210 000 % i

130 000 180000 ;

87 000 128 000 362 000 518 000 120 000 172 000

50 600 69 000 i

Tab. 24. Beräknade organisationskostnader. * Grundlön kro- R .” . :f nor i lägsta Traktamenten kronor esi?” ning löneklass ronor . Västerbottens Anställ- &TJL be_ AW * Summa; läns lappmark ningstid Jmä för räk— Summa Su Summa S kronor n t'" Summa för för mma för naima Janste- k . nat for for ronor dag tjanste- tjanste- man antal grupp grupp | dag” man man Ordinarie personal. Skogsingenjör ......... 4 (E) 8 100 32 400 210 11 2 310 9 240 2 400 9 600 51 24' Kronoskogvaktare 12 (D) 2 900 34 800 250 6 1 500 18 000 720 8 640 61 44! Extra personal. Assistenter (för ut- syning rn. m. ...... helår 4(e.o.E) 4 300 17 200 230 9 2 070 8 280 1 500 6 000 31 48 D:o (för taxering) ...... helår 8 » 4 300 34 400 130 9 1 170 9 360 500 4 000 47 76 D:o » » ...... 8 mån. 4 » 2 400 9 600 130 8 1 040 4 160 400 1 600 1536 Dzo » utsyning m.m. & 4 » 1 500 6 000 130 8 1 040 4 160 400 1 600 11 76 Kronoskogvaktare helår 4(e.o.D) 2 100 8 400 250 5 1 250 5 000 600 2 400 15 80 Biträden vid utsyning och taxering m. m. 120 dag. 18 —— —— 120 8 960 17 280 —— — 17 28 Summa 58 142 800 75 480 33 840 252 12 ngrfidstillågg. (12 %) 17 100 — -— 17 10 : 159 900 75 480 33 840 269 22 Övriga kostnader. Del i överjägmästarnas löner och expeditioner ......... 4000 >> >> » traktamentsersåttningar (120 dagar är 15. —) ..................... 1 800 >> ' >> reseersättningar .................. 1 500 7 302 4 skogsingenjörersexpeditioner (hyra, värme, lyse) ...... 2800 » » expenser (telefon. tryck m. m.) 4800 Diverse och oförutsedda utgifter ...................... ' ........ 3880 11480 18 75

Summa kronor 2880(

Tab. 25. Beräknade organisationskostnader.

Grundlön kro— i R "itt . nor i lägsta Traktamenten kronor eseifrsa ning löneklass. """” Norrbottens läns Anställ- tänt” "_ ”i _ .."-,,, Summa . . Janste- be lappmark ningstid män för räk- Summa Summa Summa. Summa, kronor Summa för för .. för .. . tjanste- kum nat d t'" t for t'" 1; for ! man ur antal ag Jans e— grupp lans & grupp I | ] dagari man man I ! Ordinarie personal. Skogsingeniör ......... 3 8 100 24 300 210 11 2 310 6 930 2 400 7 200 38 430 Kronoskogvaktare 2 900 26 100 250 6 ] 500 13 500 720 6480 46 080 Extra personal. Assistenter (lör ut- syning m. m.) ...... helår 1 4 300 4 300 230 9 2 070 2 070 1 500 1 500 7 870 Om (för taxering) ...... > 4 4 300 17 200 130 9 1 170 4 680 500 2 000 23 880 Dzo » » ...... 8 mån. 4 2 400 9 600 130 8 1 040 4 160 400 1 600 15 360 Dzo ' utsyning m.m. 5 » 4 1 500 6 000 130 8 1 040 4 160 400 1 600 11 760 Kronoskogvaktare helår 3 2 100 6 300 250 ') 1 250 3 750 600 1 800 11 850 Biträden vid utsyning och taxering m. m. 120 dag. 11 —— —- 120 8 960 10 560 — -— 10 560 Summa 93 800 49 810 22 180 165 790 Dyrlidslillägg ......... 11 250 — 11 250 Summa kronor 105 05 49 810 22 180 17 7 040 Övriga kostnader. Del i överjägmästarnas löner och expeditioner ......... 3500 >> » >> traktamentsersättningar (100 dagar 51 15) ....................... 1 500 » : » reseersättningar .................. . 1 400 _6_4(_)_O 3 skogsingenjörsexpeditioner (hyra. värme och lyse)". 2100 » expenser ..................... 3 600 Diverse och oförutsedda utgilter --------------------------- 3360 9060 15 460

Summa kronor 192 500

348 ! Tab. 26. Ber-liknade organisationskostnader. Grundlön kro- .. . nor i lägsta Traktamenten kronor Restlersattmng .. ronor loneklass Särna och Idre Anställ- éntal * Summa. . . tjanste- be- _ socknar ningstld män för räk- Summa Summa Summa Summa kronor Summa för för .. för .. tjanste- nat for for kronor dag tjanste- tjanste- man antal grupp grupp da ar man man | !!

Assistent e. o. . ........ helår 1 4 100 4 100 210 9 1 890 1 890 1 200 1 200 7 190 Dzo (för taxering) 8 mån. 2 2400 4800 130 8 1 040 2080 400 800 7 680 Kronoskogvaktare helår 1 2 800 2 800 250 6 1 500 1 500 720 720 5 020 Biträden vid utsyning och taxering m. m. 120 dag. 4 — — 20 8 960 3 840 _ — 3 840 Summa 8 11 700 9 310 2 720 23 730 Dyrtidstillägg (12 %) 1 400 — — 1 400 Summa kronor 13 100 9 310 2 720 25 130 Övriga kostnader 3870 . ! 29 000

Bilaga 1.

Riedogörelse för sakkunnigas resor under sommaren är 1928.

Sakkunniga hava under sommaren är 1928 för att komma i kontakt med. skogsägarna företagit resor inom Västerbottens och Norrbottens län samlt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län. Å mer betydande orter har därvid befolkningen lämnats tillfälle att vid sammanträden inför de sakkunniga framföra sina synpunkter. Sådana sammanträden hava hål- lits i Särna och Idre, i Fredrika, Åsele, Dorotea, Vilhelmina, Stensele, Sorssele, Lycksele, Malå, Örträsk, Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk, Gälli- vare och Vittangi. Till sammanträdena infunno sig i allmänhet repre- sentanter såväl för de enskilda skogsägarna och jordbrukarna som de skogsägande bolagen ävensom åtskilliga till skogsstaten hörande tjänste— mäm. I den redogörelse, som härnedan lämnas för dessa sammanträden, havza framkomna önskemål och synpunkter såvitt möjligt hänförts under

1) frågan om ransonering av det mogna. virkeskapitalet, 2) frågan om bibehållande av utsyningstvång, 3) frågan om skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens tryg- gande och

4) frågan om organisationen av de skogsvårdande myndigheterna.

Sammanträden i Särna och Idre.

I ra'nsoneringsfrågan framhölls från hemmansägarnas sida i skrivelser, som undertecknats av 175 personer, behovet av större och friare virkes- uttag från skogarna. De utsyningar för en tid av tre år i sänder, vilka för närvarande vore föreskrivna som regel, bleve för små och spridda. Detta medförde åter oproportionerligt höga avverknings— och utflottnings— kostnader. Om avverkningarna kunde bliva större och mer koncentre— rade, sknlle arbetsintensiteten ökas och avverkningskostnaderna ned- bringas. En särskild olägenhet vid nuvarande snäva ransonering låge däri, att stämplingen stoppades, så snart enligt avverkningsplan medgi— vet avverkningsbelopp uppnåtts, även om allenast en ringa kvantitet åter- stode att uttaga å trakten i fråga. Att sedermera uttaga resterande kvan— titet vore såväl ekonomiskt som drivningstekniskt ofördelaktigt. Att av- verkningarna för närvarande måste bliva så små medförde även, att bolagen funne dem mindre begärliga samt att de pris, som erhölles för skogen, bleve ofördelaktiga. Därtill bidroge även, att skogsägarna ej

ägde tillräckligt inflytande vid bestämmande av den lämpliga tidpunk-- * ten för avverknings företagande. Finge de bestämmanderätt i sådant. . avseende, kunde avverkningarna bättre anpassas efter konjunkturernas växlingar. Vidare kunde den mogna skogen för närvarande icke utta— gas i tid utan hunne bliva övermogen och sjunka i värde. Icke mindre än 81 % av Virkesförrådet å de av lappmarkslagen berörda skogsarealer- na'utgjordes av mogen och övermogen skog, som snarast borde uttagas. Att skogen med nu gällande ordning avverkades för sent, framginge av det erhållna virkets dåliga kvalitet. 21 % av det virke, som under vin— tern 1927—1928 intummats inom Särna och Idre socknar, hade behandlats för felaktigheter. Motsvarande siffra för sydligare belägna socknar i Dalarna vore icke högre än 3 %. En lättnad i fråga om ransoneringen vore även ur allmänt ekonomiska synpunkter särskilt för skuldbelastade jordbrukare av nöden. Som kännedomen om skogsvårdens betydelse för skogens värde numera vore allmänt spridd, kunde någon fara för skogs— skövling icke längre anses föreligga. Slutligen anmärktes, att vindfällen borde få tillgodogöras utan nuvarande besvärliga tillståndsprocedur.

Några hemmansägare ansågo emellertid, att nuvarande ransonerings— bestämmelser i stort sett borde bibehållas. De funne alltjämt fara före- ligga, att skogarna med ägarna tillerkänd större frihet skulle bliva före- mål för virkesaffärer av samma skadebringande art som åren 1870—1871. För övrigt syntes lappmarkslagen numera tillämpas på ett både för sko— gen och skogsägarna gynnsammare sätt än förut.

Även från bolagshåll gjordes gällande, att ett större årligt virkesuttag än för närvarande borde medgivas. Det vore ur alla synpunkter önsk- värt, att den mogna och övermogna skogen kunde uttagas i tid. Härför vore den nu tillåtna avverkningen per hektar otillräcklig. Vid ranso- nering borde ej heller föravverkningar tagas i beräkning. Ett gynnande av dessa skulle uppmuntra till ökad skogsvård.

Jämväl vid sammanträdet närvarande skogsstatens tjänstemän funne en uppmjukning av lagen önskvärd. För att den övermogna skogen skulle kunna snabbt uttagas borde densamma icke inräknas i hushållningsplan, och även gallring av yngre skog syntes böra frigivas såsom extra av- verkning. Däremot borde skogsavkastningen i övrigt uttagas i enlighet med hushållningsplan.

Beträffande utsyningstvång framställdes från flertalet enskilda skogs— ägare önskemål om dess avskaffande. Frihet från utsyningstvång hade slagit väl ut i angränsande socknar, där 1923 års skogsvårdslag gällde. De enskilda skogarna inom Särna och Idre socknar vore i allmänhet väl belägna _ i ådalarna — och ett upphävande av utsyningstvånget borde för den skull icke innebära någon risk. Med bibehållet utsyningstvång kunde ej heller avverkningarna anpassas efter konjunkturernas växling- ar. Större frihet vore för övrigt ägnad att höja intresset för skogs— vården.

Boliagsrepresentanterna instämde i önskemålet om utsyningstvångets slopainde. 1923 års skogsvårdslag hade visat sig medföra ökat skogs- vårdssintresse och syntes lämpad för Särna och Idre liksom för angrän- sande) socknar. I fråga om de enskildas skogar märktes särskilt, att de omgåuves av kronoparker, som skyddade mot de risker fjällens närhet eljest; innebure. Utsyningstvång påkallades för den skull icke av sko- garnas läge.

I ffråga om återväxtens trygga-nde påstodo bolagsrepresentanter, att ganska god föryngring kunde erhållas i ifrågavarande trakter. Å gamla. bränmor hade utmärkta skogsbestånd vuxit upp, varför risken, att na- turlig föryngring skulle utebliva, kunde anses ringa. Därest 1923 års skogsvårdslag bleve tillämplig, komme dock sannolikt större delen av skattehemmanens skogsmarker att hänföras till svårföryngrade.

Jägmästaren i Särna revir framhöll, att det rådande klimatet samt därav följande svåra föryngringsförhållanden hade nödvändiggjort sär- lagstiftningen för Särna och Idre. Var gränsen mellan svårföryngrad och icke svårföryngrad mark skulle dragas, ansåge han sig dock icke trots mångårig erfarenhet kunna angiva. Enligt hans erfarenhet måste emellertid skogsföryngringen i dessa trakter i huvudsak inriktas på na— turlig sådan. Företagna knlturförsök hade icke slagit väl ut.

Från bolagshåll gjordes i detta sammanhang gällande, att med hänsyn. till föryngringsfrågans oklara läge skyldighet att sörja för återväxt icke borde åläggas skogsägarna.

Med avseende å organisationen påstod flertalet enskilda skogsägare, att statens tjänstemän saknade tid och intresse att leda och övervaka. vården av de skogar, som icke stode under deras direkta förvaltning. Utsyningarna verkställdes schablonmässigt och bleve därigenom förlust- bringande för skogsägarna. Den i 1923 års skogsvårdslag föreskrivna or- ganisationen hade däremot i angränsande socknar visat sig medföra myc- ket lyckliga verkningar.

Samma hemmansägare, som förut påyrkat ransoneringens bibehållan— de, uttalade däremot, att det ej vore något att anmärka mot den utsy- ning, som skogsstatens tjänstemän verkställde. Skogsstatspersonalen lämnade även behövligt biträde för erforderliga sko gsvårdsarbeten. Över huvud taget hade lappmarkslagens tillämpning även i nu ifrågavarande avseende visat sig taga en allt gynnsammare riktning.

J ämväl bland bolagsrepresentanterna voro meningarna i organisations- frågan delade. Å ena sidan gjordes gällande, att anklagelserna mot skogsstatens tjänstemän vore oberättigade. De hade skött sina åliggan— den väl och genom lång erfarenhet vunnit ingående kännedom om sko— garna. Det vore vid sådant förhållande olämpligt, att skogsvårdsstyrel— sernas personal skulle övertaga utsyningarna. Å andra sidan framhölls, att nuvarande organisation medverkat till att förminska skogsvårdsin—

tresset, som däremot skulle uppmuntras genom införande av skogsvårds— styrelse.

Från skogsstatspersonalens sida hävdades, att tjänstemännen vore lika intresserade av de enskilda som de allmänna skogarna. Infördes skogs- vårdsstyrelse, komme högt avlönade länsjägmästare och jägmästare i sta- tens tjänst att springa om varandra i skogarna.

Sammanträdet i Fredrika.

En del skogsägare ansåg, att gällande bestämmelser om ransone- ring borde slopas. Skogens nuvarande beskaffenhet visade tydligt, att Virkesförrådet icke uttoges tillräckligt snabbt. Större utsyningar vore även erforderliga för upphjälpande av många hemmansägares ekonomi. Så. gott som varje hemmansägare började med skuld å sitt hemman men ”* vore med nuvarande förhållanden oförmögen att göra några avbetal- ningar. Ett bibehållande av hittillsvarande bestämmelser innebure fara, att antalet besuttna hemmansägare komme att avsevärt minskas. Full dispositionsrätt till hemmanet borde även innebära full dispositionsrätt till dess skog.

Andra enskilda skogsägare önskade åter, att gällande ransoneringsbe— stämmelser skulle bibehållas. Om skogskapitalet lössläpptes, skulle ut— buden bliva för stora och priserna falla. Efter genomgripande avverk— ningar kunde det sedermera dröja 75—100 år, innan ny grov skog åter funnes att tillgå. Genom snäv ransonering bibehölles hemmanens »inne- boende värden» höga. Däremot medförde kännedomen om ransonerings- bestämmelserna, att saluvärdena bleve låga. Vid högre »inneboende värde» än saluvärde frestades bönderna icke att försälja sina hemman.

Jämväl i fråga om utsyningstvång påkallade, av samma skäl som be- träffande ransoneringen, en del enskilda jordägare gällande bestämmel- sers slopande, under det att andra enskilda jordägare önskade deras hi- behållande. '

En skogsägare ansåg, att bolag och ägare av större hemman kunde tillåtas avverka utan föregående stämpling. Kontroll kunde skapas genom uppgift av skogsägaren å den avverkade virkesmängden, som därefter jämfördes med vederbörlig tumsedel. Om 20—30 år torde för övrigt den äldsta skogen vara avverkad och särlagstiftning därefter obe- hövlig.

I skyldigheten att sörja för återväxt påkallades från hemmansägare- håll sådan lindring, att högst 10—15 % av den avverkade virkesmäng— dens rotvärde finge tagas i anspråk för reproduktionsåtgärder.

I onganisationsfrågan fann en del hemmansägare, att bönderna i Fred- rika gott förstode att sköta sina skogar på egen hand, under det att andra ansåge den sakkunskap, som skogsstatens tjänstemän representerade, vara till nytta.

Sammanträdet i Dorotea.

I ransoneringsfrågan anförde en bolagsrepresentant med avseende å lappmarkslagen: »Lagen fullföljer sitt huvudsyfte, nämligen att uppe- hålla ett uthålligt skogsbruk på ett sätt som är alldeles ohållbart. Varje yrkesbildad skogsmän vet numera, att det är ett grovt fel att driva ut— hålligt skogsbruk _ i den meningen att ur skogen endast uttages till— växten —- å skogar, som avsevärt avvika från normalskogen. Det är där— för biologiskt och ekonomiskt oförsvarligt att med nuvarande abnorma skogstillstånd driva uthålligt skogsbruk i Lappmarken. Även lappmarks- lagens vänner och beundrare torde vara ganska på det klara med att nå— got dylikt ej bör komma ifråga, utan att hushållningens mål måste bliva att så snabbt som möjligt överföra dessa skogar till produktiva bestånd. Först sedan skogsbeståndets sammansättning blivit något så när normal kan ett uthålligt skogsbruk bedrivas.»

Han fortsatte beträffande utsyningstvånget: »Statens skogstjänstemän hava mer än nog av arbete med statens egna skogar. Arbetet med de en- skilda skogarna kommer därför att. få stå i efterhand och göras så litet tidskrävande som möjligt. Av denna anledning lämpas t. ex. utsynings- arbetet icke efter konjunkturerna eller andra föreliggande legitima in- tressen utan fastställes helt mekaniskt till treårsperioder. Det är givet, att ett sådant system kan t. ex. vid hinder eller stagnation i flottlederna eller hos de industrier, som skola emottaga virket, åsamka skogsägaren betydande förluster, då han ju icke kan avpassa virkesuttagningen på det sätt, som förhållandena skulle hava krävt. En annan olägenhet, som är kännbar i synnerhet för de större skogsägarna, ligger däruti, att utsy- ningsarbetet helt och hållet bestämmas på revirexpeditionerna, och att skogsägaren därigenom får arbetstiden för sin personal sönderplottrad, vartill ofta kommer kostnader för väntedagar åt hantlangare och arbets- folk. — Sedan det numera blivit ådagalagt, att gallringsvirket ej flyter, om det ej får torka en sommar före flottningen, vill man givetvis alltid stämpla och avverka detta virke året före huvudavverkningen. Detta i syfte att gallringsvirket må kunna drivas och flottas tillhopa med huvud- avverkningen. För kostnadernas nedbringande är detta av största vikt. Lappmarkslagen omöjliggör ett sådant förfaringssätt.»

I fråga om organisationen påpekade slutligen samme bolagsrepresen— tant: »Det- är otänkbart, att statstjänsteman, som är helt avkopplad från det ekonomiska arbetet å en skog, och som aldrig blir i tillfälle att iakt— taga och följa de ekonomiska resultaten av sina dispositioner, skall kunna på et: ekonomiskt tillfredsställande sätt planlägga och utföra skogsvårds— åtgälder. —— Man kan i övrigt knappast rimligen begära, att en stats— tjänszeman, som kanske skall utföra stämpling åt flera hundra olika skogsägare under en sommar, och som kanske blott en åt två gånger i sitt liv kommer att besöka var och en av dessa skogar, skall kunna hava någon

måste denna ovillkorligen förenas med rätt att vid dessa gallringsbleck— ningar även stämpla i gallringsskogarna stående enstaka eller grupper av äldre träd. Dessa måste i regel bort, när man hugger igenom skogen med gallring. .Men det är ju ytterst olämpligt, tidsödande och kostsamt

?

att först göra en utbleckning av gallringen och sedan genom andra för— . rättningsmän vid ett annat tillfälle komma igen och stämpla på. över- ståndarna. Så nödgas man dock dessvärre göra nu i de fall, då vi över- huvudtaget få gallringsstämpla själva. —— Huru många av oss bolags— tjänstemän ha ej erfarit, att i bestånd, där det varit förrättningsmannens oavvisliga plikt att inleda föryngring, man i stället fått något slags skumning av beståndet, som varken kan kallas föryngrings— eller be— ståndsvårdshuggning. Eller då förrättningsmännen verkligen själva av— sett att göra en föryngringshuggning men varit oerfarna om huru en sådan skall se ut och därför lämnat en mängd träd, som man sedan haft stort besvär och kostnader för att kunna få bort genom en efterstämp- ling. Sådana erfarenheter verka icke uppryckande på ens intresse att få sina skogar i den bästa form.» Gällande lappmarkslag vilade på den uppfattningen, att alla enskilda skogsägare i lappmarken hade onda av- sikter med sin skog. En ny lag borde vara så beskaffad, att den ökade skogsvårdsintresset och samtidigt lämnade garantier mot missbruk. Han funne för sin del 1923 års skogsvårdslag i sådant avseende komma så nära idealet för en skogslag som möjligt. Denna lag hade visat sig verka syn— nerligen uppmuntrande på skogsvårdsintresset.

I fråga om skyldigheten att sörja för återväxt ansåg samma bolagsre- presentant, att stora vidder av lappmarksskogarna vore att hänföra till svårföryngrad mark. Men sådan mark utgjorde åtminstone icke i Åsele den övervägande arealen. Någon lindring i reproduktionsskyldigheten syntes böra medgivas ägarna till dessa marker. I annat fall komme ej sällan utbytet vid skogsavverkning att understiga utgifterna för erfor- derliga kulturarbeten.

Beträffande organisationen framhölls från bolagshåll, att stämplings— förrättarna för närvarande växlade allt för ofta. »Endast ett fåtal torde de skogar vara, där man förunnats förmånen av samma stämplingsförrät— tare ett flertal utsyningar, och vilkens arbete givit honom tillfälle att ge- nom återbesök på sina tidigare stämplingstrakter vinna den erfarenhet i praktisk skogsvård, vilken är så värdefull för skogsmannen. En lag, som leder till praktisk skogsvård under sådana former, kan man i längden ej vara nöjd med.»

Överhuvud rådde full enighet, att lappmarkslagen borde ersättas av 1923 års skogsvårdslag.

Sammanträdet i Åsele.

Från de enskilda jordägarna i Åsele socken inlämnades ett protokoll, fört *vid möte med ett 90—tal enskilda jordägare dagen före de sakkun- nigas; ankomst. Enligt protokollet hade de närvarande enhälligt före— slagit, att lappmarkslagen måtte ersättas av 1923 års skogsvårdslag.

I nansoneringsfrågan hade vid mötet framhållits: >>Faran för överpro— duktiron av virke och därmed följande prisfall är säkerligen överdriven. större fara ligger i att låta betydande mängder icke räntebärande skog stå ozavverkad, medan ägarna år från år måste öka sin skuld till banker- na, varigenom deras äganderätt äventyras. Redan nu äro nära hälften av hemmanen intecknade till betydande belopp, och skuldsättningen måste ökas. — Det viktigaste skälet för lappmarkslagen har varit behovet av stödslkog för jordbruket. Under de sextio år, som gått, sedan detta först framlhölls, har det emellertid visat sig, att'det norrländska och även lapp— ländska jordbruket speciellt beträffande foderväxtodlingen kan mäta sig med jordbruket i mellersta och t. o. m. i södra Sverige.»

Från bolagshåll påpekades vid sammanträdet inför de skogssakkun- niga, att lappmarkslagen innebure en olycklig utportionering av den gamla skadade eller övermogna skogen.

Beträffande utsyningstvånget framhöll en bolagsrepresentant: »Enligt gällande bestämmelser får man ej gallra större kvantitet, än som upp— tages i hushållningsplan. Planerna uppgöras för 20 år framåt i tiden. Man måste nog även säga, att arbetet med upprättandet av planer mång- en gång sker rätt så schematiskt och summariskt. Vår viktigaste skogs- vårdsåtgärd beståndsvårdshuggm'ngarna blir alltså under 20 år beroen- de av vad exempelvis en ung extra tjänsteman en gång vid en upptaxe- ring av skogen hade för åsikt om dennas gallringsbehov. — Det finnes många kronojägare, som äro goda gallrare. Det finnes även sådana, som gallringsblecka efter principer, som vi anse vara gammalmodiga eller för våra skogstyper olämpliga. Nu är det ju emellertid så, att utbleckande av gallring är en tidsödande och därför relativt dyrbar förrättning. När gallringshuggningar komma att insättas med full kraft, finnes det nog därför knappt någon möjlighet för skogsstatspersonalen att hinna med detta arbete. Det torde även vara i känslan av allt detta och för att inte lagens döda bokstav skall få kväva allt det intresse och den kunskap, vilka dock ofta finnes hos den enskilde, som åtskilliga förståndiga skogs— statstjänstemän redan nu i tysthet tillåta en och annan skogsägare, som därtill äger förmåga, att själv få gallringsstämpla. — Vilka nu än orsa- kerna härtill må hava varit, så är det tydligt, att t. o. m. lappmarkslagens anhängare äro på glid mot den uppfattningen, att skogsägarna böra få stämpla gallringarna själva. Detta är en stor och värdefull vinst. Jag måste emellertid då framhålla, att skola vi för skogsvården "och arbetets praktiska organiserande ha nytta av en sådan nytillkommen rätt, så

tid eller intresse för att studera de ekonomiska möjligheterna eller de* rent lokala produktionsförhållandena å varje särskild skog. —— När sta- ten skall förvalta enskildas skogar, blir det och måste på grund av för- hållandena alltid bli schablon.» — Överhuvud funne han, att lappmarks- lagen mötts av ovilja. Med 1923 års skogsvårdslag vore förhållandet mot- satt. 3>Den mottages med förståelse och välvilja av befolkningen och har visat sig hava en stor uppfostrande betydelse. Skogsvårdsintresset är inom lagens tillämpningsområde i oavlåtlig tillväxt, och den av skogs— vårdsstyrelserna tillhandahållna sakkunskapen anlitas — märk väl på frivillighetens väg — i mycket stor och ständigt stigande omfattning.»

Av en annan bolagsrepresentant utvecklades i en till sakkunniga över— lämnad skrift särskilt frågan om den från många håll förespådda över— avverkning, som vore att befara, om nu gällande ransoneringsbestäm— melser upphävdes. Därvid anfördes:

»Omkring den punkt i dessa trakter (Dorotea), där trenne skogslagar mötas — nämligen skyddsskogslagen, lappmarkslagen och allmänna skogsvårdslagen — omkring denna geografiska och skogsjuridiska bränn— punkt är Kramfors aktiebolags skogsmarkskomplex beläget och detta på så sätt, att mycket omfattande arealer äro lydande under var och en av dessa trenne, till sin typ väsentligt skilda skogslagar. Då förvalt— ningen av samtliga dessa skogar inom de olika angränsande lag—områ- dena legat i en hand, har Kramfors aktiebolag måhända bättre än många andra skogsägare varit i direkt tillfälle att studera verkningarna av de olika grundidéer, på vilka respektive lagar byggt och bygga, samt an— ställa jämförelser mellan de resultat på gott eller ont, som lagarna åvä— gabringat.

Då jag nu ber att i ett kort anförande få framlägga några få syn- punkter på den här föreliggande frågan om en lycklig lösning av lapp- markens brännande skogsproblem, kan jag sålunda grunda mina utta— landen på en direkt och jämförande erfarenhet av skogsbrukets utveck— ling under de senaste 15 åren inom dessa olika lagområden.

Under den allmänna skogsvårdslagens hägn, d. v. s. inom de fria länen, ha de senaste 10—15 åren karakteriserats av en synnerligen glädjande uppryckning på det skogliga området och en uppenbar ökning av skogs— ägarnas aktiva intresse för en rationell skogsvård. Skogsvårdsstyrelser- nas årsberättelser giva härom tydliga och klara vittnesbörd, och riks— skogstaxeringen har för dessa fria län utvisat ett så gynnsamt resultat, att detsamma säkerligen verkat högst överraskande för alla anhängare av en strängare skogslagstiftning.

Mot lappmarkslagens tvångsmur har detta stegrade skogsvårdsintresse inom de fria länen likväl mött ett oöverkomligt hinder. Lappmarken har därför i jämförelse med nämnda län kommit att intaga en utpräglat efter- bliven särställning, vilken icke kan bortförklaras med skogsbiologiska för- hållanden, utan som betingas av lappmarkslagens förödande inflytande på såväl skogstillstånd som skogsägarnas intresse för skogens vård.

Jag kan enklast och hastigast belysa detta mitt oförblommerade på- stående med att beröra förhållandena på beståndsvårdens viktiga område. Inom t. ex. Västernorrlands län har skogsvårdsstyrelsen sedan åtminstone 15 år tillbaka på allt sätt sökt stimulera gallringsintresset hos skogs—

ägarma och premiera denna form av skogsvård.1 I skärande kontrast härennot står inom lappmarken det faktum, att den vällovliga bestånds— vårdein därstädes ända till de sista av dessa tider varit underkastad en maxiimalbegränsad, stereotyp utminutering per 3 år, och att denna olyck— liga Jransoneringspolitik först efter enträgna och upprepade framställ- ningair, utredningar och skriverier från skogsägarnas d. _v. s. myndling- arnaS4 sida blivit uppmjukad därhän, att sedan juni 1927 beståndsvårdan— de gaillring visserligen får ske i större omfattning men dock fortfarande i maxdmalbegränsad utsträckning och allenast vart tredje år. — Nämnda faktuim torde ensamt för sig kunna kasta en blixtbelysning över rättmä- tighetten i de klagomål, som skogsägarna i lappmarken så många gånger framffört, och talet om uppagitering mot lappmarkslagen — där det nu har fförekommit — förflyktigas såsom endast en ful insinuation. Och vad har följden blivit? Jo, tyvärr på många håll intresselöshet och slö— het fzrån skogsägarnas sida gent emot skogens omvårdnad, skogen har blivit, ett dött ransoneringsobjekt i stället för en levande och evig pro- duktiionskälla. Och detta är icke skogsägarnas, icke heller den förval— tandea skogsstatspersonalens fel, utan det är lagen och dess olyckliga och felakttiga grundprincip, som bär huvudskulden härtill. Att lagens di- rekta utövande sedan av förhållandena oftast måste anförtros åt yngre, oerfairna och ständigt växlande tjänstemän har sannerligen icke förbätt— rat situationen, —— allra helst som man icke alla gånger ens har rätt att fordna av dessa stämplingsförrättare, att de skola kunna eller hinna med att ägna de ekonomiska spörsmålen vid varje utsyning samma ingående intresse som den, vars ekonomi det direkt gäller.

J ag: talade nyss om riksskogstaxeringen och dess resultat, och skulle jag vilja tillägga, att denna taxering jämväl innebär och utgör ett vär- defulllt revisionsmaterial för gällande skogslagar och samtidigt en objek- tiv pllattform eller utgångspunkt för en blivande skogslagstiftning. Jag vill då använda detta material för tvenne ändamål. Dels och i första hand anser jag, att det faktiska skogstillståndet inom de närliggande fria länen, Västernorrland och Jämtland, bör ställas fram såsom det skogs- tillstånd, för vilket den allmänna skogsvårdslagen icke innebär någon risk, utan där densamma länge med fördel och framgång tillämpats och befunnits lyckligt och väl avvägd. Dels giver riksskogstaxeringen efter bearbetning för enbart de enskilda skogarna inom Lappmarken upplys- ning rörande de skiljaktigheter ifråga om skogstillstånd, som föreligga å enskildas skogar på ömse sidor om lappmarksgränsen.

Ifrågavarande skiljaktigheter synas mig kunna utgöra antingen att Virkesförrådet per har är väsentligt större inom lappmarken än utanför, eller att procenten gammal skog (B- och C-skog) är väsentligt högre i lappmarken.

Den befarade >>överavverkningen>> inom en frigjord lappmark måste ju ha ett klart grundmotiv för att kunna utlösas, och jag kan icke finna, att några andra grundmotiv än de förenämnda äro tänkbara. Jag bort- ser härvidlag avsiktligt från ett forcerat tillfälligt uttag av övermogen och skadad skog (C—skog) och detta av den anledningen, att denna natur- liga avstötningsprocess har föga eller rättare sagt intet samband med en normal skogslagstiftning. Förresten —— inom det fria Västernorrland finnes beklagligtvis i denna dag fortfarande 18'5 % av barrskogsförrådet

' Ett system av försöksytor har utlagts efter landsvägarna, väckande föredrag om be- ståndsvård ha hållits och kostnadsfri hjälp har lämnats skogsägarna för dylika arbeten.

kvar i form av C—skog. Inom Jämtland är motsvarande siffra 20—4 7.1 Redan detta faktum torde vara ägnat att reducera uppkonstruerade risk— moment.

Gå vi då i första hand in på att konstatera det 'riskfria' skogstillstån-I det i de fria länen, finna vi, att Virkesförrådet per produktiv har (lbarr- skog och inom bark) utgör inom Västernorrland 489 kbm. och inom Jämtland 45'1 kbm. Inom Västerbottens lappmark är motsvarande siffra 47'1 kbm. Häri inkluderas emellertid även statsskogarna. Med ledning dels av f. generaldirektör Beskows föredrag vid Kungl. lantbruksakade- mien i november 1927 och hans därvid framlagda utredning rörande skogstillståndet i statsskogarna inom lappmarken, dels av bolagets vir- kesförrådsbokföring för egna skogar inom samma område har jag ap— proximativt kunnat utröna, att förrådet barrskog (inom bark) å de en- skilda skogarna inom lappmarken utgör c:a 45 kbm. per produktiv har.

På Virkesförrådets relativa storlek synes sålunda icke vara möjligt att stödja någon uppkonstruerad risk. Väl fördelar sig denna siffra 45 kbm. så, att Västerbottens lappmark har ett större förråd (c:a 59 kbm.) och Norrbottens lappmark ett lägre förråd (c:a 35 kbm.), men denna omstän- dighet rubbar dock icke det faktiska förhållandet, att Virkesförrådets re-

lativa storlek icke synes innebära någon risk vid en friare skogslagstift— . ning.

Se vi sedan på Virkesförrådets fördelning i mogenhetsklasser, finna vi, att procenten gammal skog (avverkningsmogen och övermogen skog) ut- gör inom Västernorrlands län 48'5 % och inom Jämtlands län 51'9 %. Resterande delar (respektive 51'5 % och 481 %) utgöres sålunda av växtlig skog. Ett skogstillstånd inom ett större område, som karakteriseras av att omkring 50 % utgöres av gammal skog, skulle sålunda icke innebära några riskmoment.

Gå vi nu till lappmarken, finna vi motsvarande siffra för gammal skog utgöra för Västerbottens lappmark, där inemot halva arealen utgöres av kronomark, 64's % och för Norrbottens lappmark, där absolut huvudpar— ten av arealen är kronomark, 73 %. Med stöd av förenämnda utredning har jag emellertid approximativt utrönt, att för samtliga enskilda skogar inom hela lappmarken uppgår procenten gammal barrskog till c:a 60 %.

Det skulle sålunda vara i denna skillnad mellan ”cirka 60 %” och ,om— kring 50 %”, som riskivrarna skulle hämta sitt stöd. Inför den säkerli- gen för många överraskande höga procent av gammal skog, som riks- skogstaxeringen konstaterat förefintlig inom de sedan gammalt fria lä- nen, kan jag emellertid ingalunda tillmäta dessa 10 riskprocent någon som helst avgörande betydelse. Och skulle så vara, att dessa fåtaliga procent över de femtio verkligen skulle innebära någon risk, så bör den- samma mycket snart försvinna, nämligen sedan de fria länens jämnvikts- läge uppnåtts. Sker detta på bekostnad av en del av den övermogna och skadade skogens exploatering, då är det endast den naturliga avstötnings- processen, som försiggått. Risken är sålunda antingen imaginär och obe- fintlig eller också obetydlig och kortlivad.

Möjligen skulle man kunna tänka sig den invändningen, att förrådet av grov och värdefull skog inom lappmarken skulle vara så väsentligt mycket större än inom de fria länen, och att frestelsen till överdriven avverkning därför är större i lappmarken. Riksskogstaxeringen ger exakta upplysningar även på detta område. Antalet träd (tall och gran)

om 25 cm. vid brösthöjd och däröver i förhållande till samtliga träd 10 cm. och däröver utgör för: Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län: under 300' m. över havet ........................................ 6'91 % Västerbottens län-: 166—300 m. över havet .......................................... 9'44 % Norrbottens län: 166—300 m. över havet .......................................... 10'01 %.

Tager man härvid vederbörlig hänsyn till statsskogarnas grovskogs- förråd och till den höga procenten dylik skog inom Västerbotten och allra helst Norrbotten, torde av de angivna siffrorna med önskvärd tydlighet kunna framgå, att skillnaden i grovskogsförekomst å enskilda skogar inom fria länen och inom lappmarken är skäligen obetydlig, och att den lilla skillnad, som förefinnes, ingalunda kan vara mäktig att åstadkom- ma några landsfarliga konsekvenser vid en fri disposition. Det är ock väl att märka, att det just är från dessa grövre virkesklasser, som den överväldigande största delen av lappmarkens övermogna och skadade skog härrör sig.

Lägger man sedan härtill det reglerande inflytande, som den inom lapp— marken väsentligt reducerade tillgången på arbetskraft innebär — liksom ock flottledarnas kapacitet och industriens begränsade absorbtionsför- måga, så är det enligt min bestämda uppfattning rena spöksyner och icke realiteter man rör sig med, när man ser en kapitalförstörande rovhugg— ning som ovillkorlig konsekvens av ett överförande av lappmarken från nuvarande tvångslag till den allmänna skogsvårdslagen.

Detta om Virkesförrådet av gammal skog inom de enskilda skogarna i lappmarken. Övergå vid sedan till de cirka 40 % av förrådet, som ut- göres av växtlig skog, så är det i första hand att anteckna, att ålders- klassfördelningen för denna del av Virkesförrådet är Väsentligt gynnsam— mare å de enskilda skogarna än inom lappmarken i sin helhet. Något an- nat lagskydd för den växtliga skogen än det, som allmänna skogsvårdsla- gen innebär, kan därför under inga förhållanden anses erforderlig. Be- ståndsvården måste vara fri. Jag återvänder härvidlag igen till de fria länen. Där finner man nog fortfarande inga som helst belägg för behovet av restriktioner i fråga om gallringshuggningarnas omfattning. Man skulle nog snarare önska tvång på skogsägarna att gallra och gallra myc- ket, —— om man ej alltför väl visste, att tvångslagar eller tvång är dö— dande gift för den faktor, som härvidlag skall göra det — och som inom de fria länen håller på att göra det — nämligen det spirande skogsvårdsin- tresset. -

Vad den biologiska sidan av lappmarksfrågan beträffar, skall jag i det— ta sammanhang endast anföra, dels att jag givetvis räknar med ett skyddsskogsbälte, som dock i huvudsak kommer att bestå av kronomar— ker, dels att begreppet ”svårföryngrad skog' finnes inneslutet i allmänna skogsvårdslagen, dels slutligen att uteblivandet av en nöjaktig självför— yngring ofta nog brukat utan vidare tillvitas skogsmarken och dess belä- genhet, under det att den verkliga orsaken i stället varit att söka i en felaktigt utförd föryngringsstämpling, d. v. s. hos skogsmannen själv.

Jag skall till sist endast helt kort beröra den sociala sidan av lapp- marksproblemet, — men då icke med enbart de tomma fraser, som så ofta förekomma på detta område, utan med reella siffror.

Så länge en skogstrakt står där oavverkad och beväxt med gammal

skog, så länge är den trakten ur social synpunkt död; ur ekonomisk; och produktionssynpunkt är den också död, ja, ofta mer än så, då det en— % da, som där rör sig, är en inre försämring och förstöring av jordmån och ! virkesvärden. När skogsägaren i lappmarken nekas att få gallra i begärd *: omfattning eller tvingas att framflytta en tillärnad gallringshuggning ett par år till 'ordinarie utsyningsår', eller då föryngringsstämplingarna bli av förrättningsmannen felaktigt och ofullständigt utförda — då är det en ur social synpunkt dödande hand som är framme.

Först i och med att förenämnda skogstrakt börjar att successivt och på ett rationellt sätt bli föremål för avverkning, först då börjar trakten i frå- ga träda upp ur sitt sociala dödstillstånd och bli socialt levande eller nyttighetsproducerande. Och detta icke allenast genom själva utdriv- ningsarbetet. Efter avverkningen komma arbetena med hyggesrensning, dikning och bäckrensning samt röjningar, för att sedan om någon tid efterföljas av gallringshuggningar o. s. v. i beständig serie.

Man har ofta hört den satsen uttalas, att skogen i lappmarken måste sparas, för att befolkningen skulle beredas tillfälle till arbetsförtjänst Vid dess avverkning. Här möta vi åter en rudimentär kvarleva från skogs- brukets mest extensiva period, den där jag skulle vilja kalla gruvdrifts— perioden. Sedan den tiden har lyckligtvis en nyare och sundare åskåd- ning om skogsmarken såsom produktionsfaktor gjort sig gällande, och den ransonerande gruvdriften i skogen bör numera definitivt beredas plats bland antikverade synpunkter från förgången tid.

Jag ber att få belysa dessa förhållanden med några siffror. För bola— gets egna skogar inom resp. Jämtland, Västernorrland och Västerbottens lappmark har jag låtit göra speciella sammanställningar, avseende samt— liga de arbetsförtjänster, som under år 1927 utbetalats inom resp. län för virkesutdrivning, skogsvårdsarbeten m. fl. direkta skogsarbeten å nämn— da skogar. De så erhållna slutsummorna, som alltså icke inkludera ut— drivningskostnaderna m. m. för köpvirke. ha sedan slagits ut över eller uppdelats på totala produktiva skogsmarksarealen inom resp. län, varvid en siffra erhållits, som utvisar den arbetsförtjänst eller nyttighet ur so- cial synpunkt, som varje hektar inom de olika länsområdena representerat för befolkningen.

Jag kommer då till det resultat, att arbetsförtjänsten eller den sociala nyttigheten pr prod. har har utgjort för Västernorrlands län ................................ 11.01 kr. pr har » Västernorrlands och Jämtlands län, alltså för sko-

gar med fri disposition .......................... 10.53 » » ;> men för Västerbottens lappmark ........................ 5.95 » >> »

Denna väsentliga skillnad, som innebär, att lappmarksskogen knappt ger mer än hälften i arbetsförtjänst för befolkningen vid jämförelse med de fria länen, denna vitala skillnad kan icke bortresoneras med bio— logiska skiljaktigheter, då skogsområdena äro angränsande, och siffror- nas avgörande tyngd bevisas därav, att sammanlagda arbetsförtjänsten representerar ett belopp av över 1.5 milj. kr.

En motsvarande utredning, som Svanö A.—B. på min begäran verk- ställt, och som avser medeltal för åren 1925—1927, har gett följande re- sultat: för Västernorrlands län ................................ 12.03 kr. pr har » Jämtlands län ...................................... 10.96 » » » men för Västerbottens lappmark ...................... 6.03 » >> »

Sållunda en mycket god och talande överensstämmelse i fråga om lapp— markslagens socialt skadliga inflytande på befolkningens förtjänstmöj- ligheiter och ekonomi.

Med stöd av vad jag här anfört, vill jag till 1927 års lappmarkskommis- sion, som nu närmast har ansvaret för denna befolknings och dessa sko- gars framtida öden i sina händer, till sist rikta en enträgen vädjan. Låt lappmarkslagen för evigt försvinna från denna landsända och låt skogen och :skogsägarna med snaraste få motse den allmänna skogsvårdslagens befriande inträde över dessa vidder — till fromma och förbättring icke blott för lappmarksbefolkningens levnadsvillkor utan ock för skogarnas framitid.»

Från de enskilda jordägarnas sida ingavs en av 42 hemmansägare un- dertecknad skrift, däri påyrkades, att lappmarkslagen ersattes med 1923 års skogsvårdslag.

Sammanträdet i Vilhelmina.

Från bolagshåll anfördes i ransoneringsfrågan: »Man har velat göra gällande, att skogsägarna, därest lagens tvång borttoges, skulle realisera de gamla virkesförråden i så snabb takt, att virkesbrist därefter snart skulle uppstå. — Allt tyder tvärt emot på att det rationella tillgodogöran— de av den skadade skogen, som vi önska och påyrka, kommer att även un- der fri lagstiftning gå i ett så pass hovsamt tempo, att några rubbningar ej komma att uppstå. Bästa beviset härför har man i rikstaxcringens siffror för det lappmarken angränsande Västernorrlands län. I detta län har alltid rätt full frihet för skogsägaren att avverka den mogna skogen, och detta har icke lett till någon katastrof. — En ökad avverkning kan i längden ej bedrivas med mindre än att en industriell expansion av stort mått dessförinnan skett. Man klagar emellertid redan nu över att det finnes för litet industri och för dålig avsättning för skogsprodukterna i övre Norrland. Man behöver ju rent av litet varstans statsmakternas bi- träde för att få såsom nödvändiga ansedda industrier startade. Tror man då verkligen på fullt allvar, att den privata industrien i dessa brydsam— ma tider skall hava lust eller kraft att lå hastigt svälla ut, att den kan på ett fåtal år konsumera Lappmarkens överåriga virkesmassor. -— Indu— strien lärer icke mäkta absorbera Lappmarkens gamla virkesförråd i snabbare tempo, än vad som med hänsyn till lappmarksskogarnas överfö- rande i produktivt skick är önskligt. Frånsett detta så finnes ett par mycket kraftiga regulatorer, nämligen flottlederna och arbetskraften. Flottlederna skulle ingalunda tåla en så stark belastning, som skulle bli en given följd av lapplandsskogarnas hastiga uthuggning, och arbets- kraften, som redan med nuvarande avverkningar tidvis är knapp, skulle under sådana förhållanden vara alldeles otillräcklig. — Det uthålliga skogsbruket är en hushållningsprincip, som ofrånkomligt sammanhänger med ett normalt skogstillstånd. _ Man bör och får icke fixera ett ab- normt skogstillstånd genom uthålligt skogsbruk. Det är emellertid detta,

som lappmarkslagen gjort. —- Skogsbruket bör avse att fortast möjligt i få lappmarkens skogsmarker och skogar i full produktion. Vårt mål i skall icke vara ett konserverande av ruiner i syfte att få dessa bevarade ! så länge som möjligt, utan det klart fixerade målet skall vara att få pro— , duktionen igång.» '

I fråga om utsyningen anfördes likaledes från bolagshåll: »Det är ju ganska naturligt, att personer, som på några timmar fara över en skog ' och leda en stämpling, och som icke hava något direkt ansvar för stämp- lingens ekonomiska resultat, icke kunna ägna mycken tid åt att inrikta stämplingsarbetet efter tekniska och ekonomiska synpunkter. Huru skulle i övrigt en stämplingsförrättare ens kunna detta, när han ej får ombesörja den efterföljande drivningen eller sälja virket samt bokföra drivningens resultat och uträkna rotnettovärdet på de skilda posterna. — Den som är avkopplad från skogens ekonomi, kan ej heller stämpla eko- nomiskt på skogen. Följden är, att vi få fördyrade dels drivningar med onödigt långa eller många basvägar och dels flottningar med obetydlig vir- kestillsläppning i flottlederna. Ej heller kunna vi alltid få stämplingarna så anknutna till gällande konjunkturläge, som vi ibland skulle önska. En sak, som det nuvarande systemet absolut omöjliggör, är en på grund av arbetsstrider efter visst vattendrag ej så sällan önskvärd förflyttning av avverkningarnas tyngdpunkt till ett annat vattendrag eller distrikt.» Lös- ningen syntes ligga i att staten ej tvångsvis åtoge sig allt stämplingsar- bete utan blott förbehölle sig rätt att stämpla i de fall, då antingen de biologiska förhållandena vore särskilt svåra eller ock de enskilda skogs- ägarna visade, att de ej själva kunde utöva tillfredsställande skogsvård.

Angående skyldigheten att sörja för återväxt gjordes av hemmansägar- na gällande, att 1923 års skogsvårdslags bestämmelser angående svårför— yngrad mark vore fullt tillräckliga.

Av vederbörande överjägmästare påpekades emellertid, att man icke inom ett enda av hans 12 revir kunnat anskaffa tillräckligt med frö för en nivå av 300—400 m. över havet.

Från bolagshåll hävdades dock, att de svårföryngrade markerna ut- gjorde en jämförelsevis ringa, nära fjällen belägen del av ifrågavarande trakter.

Angående arga-nisationen framhöll slutligen en bolagsrepresentant, att en för några år sedan på enskilt initiativ inom Umeå distrikt igång- satt utredning ådagalagt svåra missförhållanden. »Under de nio åren 1916—1924 utfördes blott 18 % av förrättningsdagarna å enskildas skogar av revirförvaltarna. 82 % av förrättningsdagarna föllo på mer eller mindre tillfälligt anställda unga extra tjänstemän. På ett revir hade den ordinarie jägmästaren under alla åren tillhopa blott en enda förrättnings- dag å enskilda skogar. Utredningen har även visat, att en stark cirkula— tion äger rum å de unga stämplingsförrättarna. Ett bolag med fastig- heter inom distriktet hade under nämnda år ej mindre än 50 olika u'tsy- ,

ningssförrättare å sina fastigheter. Ä 10 % av detta bolags hemman har man fått ha samma person som stämplingsförrättare 3 gånger å rad. Å 39 %, av hemmanen har man fått ny stämplingsförrättare i allmänhet vid varannan stämpling, och å 51 % av hemmanen har det kommit ny jäg- mästare varje gång. Vidare har vid samma undersökning i Umeå distrikt räknats ut, att under berörda år ej mindre än 52 % av förrättningsdagar- na å enskildas skogar föllo efter den i lagen fastställda tiden eller 1 ok- tobelr.»

De: enskilda skogsägarna, som dryftat hithörande frågor vid tvenne tidigare sammanträden, voro med bolagsrepresentanterna ense, att lapp- markslagen borde utbytas mot 1923 års eller annan väl avvägd skogs- vårdslag.

Sammanträdet i Stensele.

Hävande av ransoneringen påkallades av en del hemmansägare, som sär- skilt framhöllo att skogsägarna borde få tillfälle att lära sig god skogs— hushållning. Andra hemmansägare ansågo, att- frihet från ransonering skulle medföra för stora utbud och prisfall. Skuldsatta hemmansägare borde'dock tillåtas att uttaga den mogna skogen.

I fråga om utsyningstvång framhöllo vissa hemmansägare, att sådant förut varit berättigat, så länge bolagen innehaft långvariga avverknings— rätter till hemmanens skog. Så vore emellertid icke längre fallet. Hem- mansägarna vore vid nuvarande förhållanden tvungna att sälja den ut- stämplade skogen antingen de ville eller ej och sålunda förhindrade att avvakta lämplig tidpunkt.

Med avseende å organisationen påkallade en del hemmansägare ändring i nuvarande förhållanden. Skogsägarna ansåge ej, att skogsstatens tjän- stemän toge tillbörlig hänsyn till berättigade önskemål. Eftersom de verkställde stämplingarna å kronoparkerna först, komme stämplingarna å de enskilda skogarna att uppskjutas till hösten, då bolagen redan vid kronoauktionerna fyllt sitt virkesbehov. Icke heller verkställdes gall— ringsstämplingarna i tillräckligt god tid för att virket skulle hinna torka ordentligt för flottning nästpåföljande sommar. Skogsvårdsstyrelse bor— de för den skull inrättas. Andra hemmansägare ansågo, att nuvarande or- ganisation borde bibehållas. Skogsstatens tjänstemän kände till hem— mansägarnas skogar bättre än hemmansägarna själva och lämnade även dessa den hjälp de behövde.

Sammanträdet i Sorsele.

Från hemmansägarnas sida begärdes i en av 175 personer undertecknad skrift slopande av ransoneringen, varjämte ytterligare ett antal hemmans— ägare påkallade åtminstone friare ransonering. Skuldsättningen å hem- manen medförde för närvarande ett outhärdligt tryck, som skulle lättas,

om den övermogna skogen snabbt kunde uttagas. Med nuvarande be- stämmelser lämnade skogen icke jordbruket det stöd, som erfordrades.

Hemmansägarna funne även utsyningstvånget betungande. Kännedo- men om skogsvårdens betydelse hade numera trängt igenom så att faran för skövling försvunnit. Dessutom vore flottningskostnaden i många flott— leder inom Sorsele socken så hög, att det icke lönade sig att vid avverk- ningarna medtaga för små dimensioner. Därest 1923 års skogsvårdslag infördes, komme vidare sommarhuggningar till skogsvårdens främjande säkerligen att verkställas i stor utsträckning och därigenom arbetstillgån- gen jämnare fördelas över hela året.

Lappmarkslagen' syntes sålunda lämpligen böra ersättas av 1923 års skogsvårdslag.

Sammanträdet i Malå.

Hemmansägarna påkallade enhälligt, under framhållande av samma synpunkter som i Sorsele, att lappmarkslagen ersattes av 1923 års skogs- vårdslag och att skogarna kommo under överinseende av skogsvårdssty— relse.

Sammanträdet i Lycksele.

Beträffande ransoneringen framhölls även här från hemmansägarehåll, att »skogsbestånden vore mindervärdiga med död mark under ståndsko- gen». Det vore högeligen önskvärt, att den övermogna skogen snabbt finge uttagas. Redan nu måste vid avverkningarna en stor mängd virke, som tagit rötskada, kvarlämnas i skogarna, och vid intumningarna kasse- rades ytterligare en del på grund av åldersfel. Farhågorna att priserna skulle sjunka, om lappmarksskogarna frigåves, vore ej tillräckligt grun— dade. I varje fall motsvarade faran för prisfall ej att virkets förstörelse och markens försämring alltjämt skulle fortgå. Frihet från ransone- ringen tarvades även för lättande av hemmansägarnas stora skuldbörda.

Från bolagshåll anfördes, att lappmarkslagens principiella ståndpunkt för uthålligt skogsbruk väl kunde vara gagnelig vid normalt skogligt tillstånd. Principen hade emellertid kommit att tillämpas, där virkesför- rådets sammansättning vore den minst lämpliga därför. Virkesförrådet inom lappmarken utgjordes nämligen för närvarande till 42 % av starkt övermogna eller väsentligt skadade träd, som undan för undan minskade i värde. Avtumningen av köpsågtimmer i lappmarken hade åren 1923— 1926 enligt undersökning för Holmsunds aktiebolags del för dimensions- klassen 6— " varit 30—50 % högre än i kustlandet och i dimensionsklas— sen 9 1/2" och däröver 100—500 % högre. Åren 1916—1927 hade förekomsten av torr massaved i lappmarken utgjort 1 på 7 råa och i kustlandet 1 på 30. Därjämte kvarlåge i skogarna inom lappmarken betydligt större kvantiteter lump och vrak. Insikten om skogsvårdens vikt vore numera så utbredd, att frihet från ransonering icke kunde anses medföra fara för

överavverkning. Sådan förebyggdes även av svårigheterna att vintertid erhållla nödig arbetskraft. En hel del virkesköpare hade på senare tid gått in för rundbarkning av virket, vilket även bidroge till att taga den tillgängliga arbetsstyrkan i anspråk. Utredning hade företagits med led- ning av tillgängliga taxeringslängder, revirens liggare med mera för ut- rönande av skuldbelastningen å fastigheter i enskild ägo. Dessa hade därvid indelats efter taxeringsvärdena i följande fyra grupper:

Grupvp I med taxeringsvärde intill ................... . ................... kronor 5 000 » II » » mellan .................. . kronor 5 000—10 000 » III » » » ........................ >> 10 000—15 000 » IV » » över ........................ ) 15 000.

Inom dessa grupper fördelade sig arealen produktiv skogsmark på föl- jande sätt:

Grupp I ................................ 6 % » II ................................ 21 % » III ............................... 21 % » IV ................................ 52 %

Vid ett beräknat rotvärde av kronor 3: 25 per 1113 för den skadade och övermogna skogen åtgingo till full likvidering av ägarnas skulder: inom grupp I 50 % av (1. s. k. 3-skogen » » II 30 % » » 3— » » » III 22 få >> » 3- » » » IV 17 % » » 3— »

Slutligen bleve avverkningarna för närvarande för små och spridda, varigenom kostnaderna för körning, tillsyn och tumning uppdrivits onor- malt högt.

I fråga om utsyning påpekades av en bolagsrepresentant, att gallringar och hyggesrensningar vid större frihet kunde utföras på tjänligare tid än nu och med bättre utnyttjande av bolagens personal.

Beträffande skyldigheten att sörja för återväxt framhölls i en skrift, undertecknad av sex hemmansägare i Norrbäcks by, att skogens rotvärde i trakten i fråga vore synnerligen lågt, 1—2 kronor per kbm., samt att hemmansägarna i allmänhet befunne sig i mindre goda ekonomiska vill- kor. Man kunde därför icke ålägga dem omfattande reproduktionsskyl— dighet, utan att hela det avverkade rotvärdet åtginge till kulturåtgärder och deras existens såsom självägande bönder hotades. Utöver skogs- vårdsavgift borde reproduktionsskyldighet icke åläggas skogsägarna i andra fall än där bidrag till 2/3 av uppskattad kostnad för åtgärderna kunde erhållas och intill högst 10 % av skogens rotvärde.

Från bolagshåll framhölls, att de klimatologiska och biologiska förhål- landena i lappmarken icke motiverade någon särlagstiftning, sedan en omarbetning verkställts av definitionen på svårföryngrad skog i allmän— na skogsvårdslagen.

I organisationsfrågan gjordes från bolagshåll gällande, att lappmarks— lagen visat sig för dyrbar. Enligt Kungl. domänstyrelsens årsberättelser , droge dess handhavande under åren 1924—1926 en kostnad av Om kronor 1 per utsynad kubikmeter eller, om man antoge en nettokubikmassa av 25 kubikfot per kubikmeter, icke mindre än 25. öre per kubikfot. Per hektar produktiv skogsmark hade kostnaden år 1920 utgjort 069 kronor.

De närvarande representanterna för skogsägarna påyrkade enhälligt, att lappmarkslagen ersattes av i huvudsak 1923 års skogsvårdslag.

Sammanträdet i Örträsk.

Av hemmansägarna påpekades, att den nuvarande ransoneringen vore tyngande för de enskilda jordägarnas ekonomi och skadlig ur skogsvårds— synpunkt. I övrigt åberopades innehållet i den inlaga i frågan, som av lappmarkens bönder inlämnats till regering och riksdag år 1927. Lapp- markslagen borde ersättas av 1923 års skogsvårdslag.

Sammanträdet i Arjeplog.

Med avseende å ransoneringen framhöllo hemmansägarna i skrivelse, som undertecknats av omkring 200 personer, att de stora kvantiteter röt- skadad skog, som nu finge kvarstå och undan för undan sjönke i värde, borde uttagas snarast. Bönderna i Arjeplog vore ej i så hög grad skuld- satta och för den skull ej heller frestade att vid större frihet företaga överavverkning.

Skogsstatens tjänstemän funne önskemålet om friare ransonering för den övermogna skogens uttagande beaktansvärt. Därjämte borde utsy- ningsperioderna utökas att omfatta en tid av 5 år samt gallringarna läm— nas fria.

I fråga om utsikterna till återväxt anfördes av skogsstatens tjänste- män, att större delen av Arjeplogs socken utgjordes av fjälltrakter med skogsmarkerna på en höjd av 425—600 m. över havet. Icke mindre än 80 % av socknens skogsmark vore att hänföra till svårföryngrad. Att kalhugga denna vore utomordentligt vanskligt, enär klarhet ännu ej vun— nits hur återväxten skulle tryggas. Kulturförsök hade vidtagits redan 15—20 år tillbaka men i stort sett misslyckats.

En bolagsrepresentant invände, att påståendet angående procenten svår— föryngrad skogsmark innebure överdrift. Enligt hans mening vore icke mer än omkring 50 % av socknens skogsmark svårföryngrad. Plantering av skog hade för övrigt slagit väl ut åtminstone i ett fall.

Hemmansägarna och bolagsrepresentanterna påkallade slutligen änd- ring i organisationen. Skogsstatens tjänstemän vore ej tillräckligt eko- nomiskt inriktade och hunne ej ägna erforderlig omsorg åt skötseln av de enskildas skogar.

Överhuvud hemställde de enskilda skogsägarna och bolagen, att 1923 års skogsvårdslag skulle till alla delar ersätta lappmarkslagen.

Sammanträdet i Arvidsjaur.

I en av 134 hemmansägare undertecknad skrivelse yrkades på ersättan— de av lappmarkslagen med 1923 års skogsvårdslag.

Här framkommo i övrigt samma synpunkter som i Arjeplog. I fråga om återväxten påpekades dock, att Arvidsjaurs socken vore gynnsamma- re ställd än Arjeplogs.

Sammanträdet i Jokkmokk.

Från de enskilda jordägarnas sida uppgavs med avseende å ransone- ringen, att Kungl. Maj:t och kronan ägde icke mindre än 79 % av all skogsmark i Norrbottens lappmark. Ökad avverkning från de enskildas skogar borde för den skull icke medföra prisfall. Frihet från ransone— ring vore behövlig jämväl för att upphjälpa böndernas ekonomiska ställ- ning.

En bolagsrepresentant påpekade, hur ogynnsam en jämförelse mellan skogarna under lappmarkslagen och skogarna under 1923 års skogsvårds- lag ställde sig för lappmarksskogarna. »Vid en sådan jämförelse faller först i ögonen att beståndet i de förra till övervägande del består av oväxtlig och skadad skog, medan de 5. k. fria skogarnas bestånd över— vägande är växtligt. Man behöver ej länge studera lappmarksskogarna för att se, att beståndet av plantor och unga träd är alldeles för litet. Man märker även ganska snart, att råhumustäcket är tjockt och hindrar uppkomsten av nya plantor. Mest i ögonen fallande är emellertid den stora förekomsten av skadade träd, topptorra tallar och s. k. lavgran. En erfarenhet, som man ganska snart får, är, att vid avverkningen inom lappmarksskogarna en stor procent av det avverkade timret får lämnas kvar i skogen på grund av rötskada. Det är ej ovanligt, att 30 eller 40 % av det avverkade timret är behäftat med skador och till stor del befinnes odugligt. I de 5. k. fria skogarna, där avverkning ofta bedrives utan någon som helst plan, är den totala kubikmassan i allmänhet lika stor som & lappmarksskogarna, men den unga växtliga skogen intager i all— mänhet c:a '*'/a delar därav, medan den oväxtliga skogen och avverknings— mogna skogen endast utgör c:a 1/s och torra och skadade träd icke före- komma i någon större myckenhet. Förhållandet mellan växtlig och oväxtlig virkesmassa är, som bekant, omvänt i lappmarken. Massatill- växten är å lappmarksskogarna ytterst nedsatt. De fastställda hushåll— ningmlanerna beräkna tillväxten till 0'30—1'0 ma. Detta om man anser, att nedgivet avverkningsbelopp ungefär bör sammanfalla med tillväx- ten. Dessa skogar borde med god vård, enligt min mening, tillväxa med minst 1'50 a 250 ma. Jag utgår härvid ifrån en jämförelse med jämngoda skogar utanför lappmarken.» Tvånget att följa hushållningsplan vore den förnämsta orsaken till lappmarksskogarnas bedrövliga tillstånd. »Planen bestämmer för 20 år framåt den myckenhet träd, som årligen får avlivas,

men tager ingen hänsyn till den levande växande skogen, som kvarläm— * nas, eller de förändringar avverkningsbehovet undergår under den långa perioden av 20 år. Om skogen vore frisk och likformig och om föryng- ring och tillväxt alltid följde en viss beräkning, och om vidare träden ej vore föremål för torka och förruttnelse, så skulle måhända en hushåll— ningsplan kunna följas utan större skada för skogen. —— En avverknings— plan skall enligt min mening vara en inventering och en kalkyl, som gör, att skogsägaren kan bedöma sin skog och den inkomst han kan få , av den. Planen kan tjäna honom till en viss ledning vid uppgörandet av beräkningar men får ej binda honom ifråga om skogens vård eller stämplingarna. — Vill man åter bringa lappmarksskogarna i det skick, som såväl för den enskilda som för landet är till största gagn, kan detta resultat endast nås genom att hushållningsplanerna bortfalla. Det har framhållits, att, om den oväxtliga kubikmassan hastigt skulle avverkas, detta skulle medföra sociala vådor. Min erfarenhet är, att en mera in- tensiv skogsskötsel lämnar arbete och levebröd åt en större befolkning än den nuvarande extensiva skogsskötseln. —— Jag tror icke, att fara för arbetsbrist kommer att förefinnas. Jag går ut ifrån att stämplingar och avverkningar skola göras så, att de taga hänsyn till den kvarvarande sko- gen och dess utvecklingsmöjlighet och att den skog, som måste bort, av- verkas i den mån tillgång till arbetskraft medgiver och industrien kan konsumera virket, vilket utan tvivel torde taga en rundlig tid.»

Samme bolagsrepresentant framhöll ifråga om utsyningstvånget och organisation: »Det har visat sig, att skogsstatens personal icke räcker till för det omfattande arbete, som blivit den pålagd. Unga oerfarna jäg- mästare måste i ett otal fall användas för att omhänderhava så svårbe- dömda och krävande arbeten, som förekomma i dessa abnorma skogar.»

Sammanträdet i Gällivare.

Från hemmansägarehåll ivrades särskilt för slopande av ransonering och utsyningstvång. Den skadade skogen bleve för närvarande ej utta- gen i tid, och gallring borde bedrivas i långt större omfattning än nu.

Sammanträdet ! Vittangl.

En hemmansägare framhöll ifråga om ransoneringen, att tillgången å gammal, oväxtlig skog för närvarande vore för stor. Större uttag ur virkesförråden borde därför få göras.

Övriga närvarande hemmansägare fruktade emellertid, att frihet från ransonering skulle medföra skogarnas skövling.

I fråga om utsyningarna anförde förstnämnde hemmansägare, att de för närvarande icke kunde lämpas efter konjunkturernas växlingar. De övriga höllo däremot före, att avverkningarna genom utsyningarna blivit förlagda å lämpligaste sätt.

T. f.. jägmästaren i Jukkasjärvi revir överlämnade slutligen ett skrift- ligt yttrande angående lappmarkslagens verkningar med mera särskilt med avseende å nämnda revir. Därom må anföras följande:

>>La1ppmarkslagen torde först och främst kännetecknas av att den ge— nom sin tillvaro förhindrar en omedelbar realisation av ett för avverk- ning tillgängligt virkesförråd med därav härrörande verkningar å av— verknigsprodukternas och skogsegendomarnas pris. Avsikten med denna lagstiftning har synbarligen varit att till jordbrukets stöd säkra en jämn virkesavkastning från de föga tillväxtkraftiga lappmarksskogarna. För att nå detta mål beräknades vid avvittringen områdestilldelningen så pass frikostigt, att enbart avkastningen av det stora virkeskapital, som utskif'tades till enskilda, skulle utgöra en utgångspunkt och ett stöd för det självständiga bondejordbruket. (Vittangi by har per helt mantal en areal av 4 370 har.) Staten torde följaktligen med god rätt kunna i lag— stiftningen bestämma över virkeskapitalet, visserligen med full hänsyn till allas, enkannerligen lappmarksbornas väl.

Lappmarkslagen saknar vidare i motsats mot allmänna skogsvårdsla- gen bestämmelse om reproduktionsskyldighet men skiljer sig i övriga hänseenden i realiteten i ringa män från allmänna skogsvårdslagen, så- dan den kommit att tillämpas i Norrbottens läns kustland. Även där ut- synas nu ojämförligt största delen av virkesavkastningen genom för lag- stiftningens handhavande anställda tjänstemän (kanske genom ödets ironi av de allra yngsta årgångarna, som särskilt skulle förekomma i lapp- markslagens regi, enligt dess vedersakare).

Den nu gällande lagens betydelse för skogsvården ligger huvudsakli- gen i att de växtkraftigaste delarna av Virkesförrådet sparats till kom- mande tid. Rationell hyggesbehandling har hittills omöjliggjorts av bristande avsättningsmöjlighet för småvirke — särskilt furu. Dessvärre har på grund av den bristande avsättningen för sulfatved den för av— verkningen mest lämpade delen av Virkesförrådet _ den övermogna och skadade skogen —— delvis ett mycket obetydligt rotvärde (såsom för röt- skadade stammar). Det är delvis av denna orsak i många fall ekono- miskt omöjligt att förlägga hela avverkningen inom denna del av virkes- förrådet. Även på grund av den ringa kubikmassan per hektar och där- av följande höga avverkningskostnader måste en utsyning ofta omfatta all å stämplingstrakten befintlig gammal skog, frånsett eventuellt behöv— liga fröträd, oavsett dess olika värde ur tillväxtsynpunkt. På grund här- av finnes och kommer för lång tid att finnas en avsevärd procent över- mogen och skadad skog. Innan tillfredsställande avsättning beredes för allt smått och rötskadat virke torde ingen lagstiftning kunna råda bot på de missförhållanden, som nu delvis råda inom reviret.

Utsyningsbeloppen i reviret ha tills på senaste åren varit allt för små. Sedan nu en stor del av hemmansskogarna omtaxerats, har detta miss- förhållande åtminstone delvis rättats. I vissa fall har revisionen för- dröjts genom hemmansägarnas obenägenhet att bekosta hantlangningen för nyuppskattning. (Ett hemman om 300 har torde draga en hantlang— ning av 8—12 dagsverken. Ofta har förhöjningen å årsavverkningen få. ett dylikt hemman kunnat stiga till 20 a 40 kbm.)

Skogsvårdsåtgärder å stämplingstrakterna ha förekommit i beklagligt ringa omfattning. Som förut nämnts äro de emellertid ofta nog gagnlösa på grund av all kvarstående gammal klenskog, som visserligen f. n. sak-

nar rotvärde, men å andra sidan knappast rimligen kan fällas för att. ruttna bort. I stället har ofta nog funnits intresse för att med ett ringa bidrag vårda överslutna ungskogar och avdika mera välbelägna myrar etc. På grund av de senare årens mera snävt tillmätta anslag är någon avmattning härutinnan att notera. Ehuru de behandlade arealerna äro tämligen obetydliga jämfört med totalarealen ha dessa skogsvårdsarbeten gjort mycket gott som propaganda för en förnuftig husbehovsavverkning och som praktisk undervisning i skogsvård.

Lappmarkslagen är som nämnt framför allt en ekonomisk lagstiftning, , i vilken plötsliga ändringar medföra rätt oväntade konsekvenser och ”orättvisor,. Med visshet kan förutspås att lagens slopande skulle med- föra en höjning av egendomsvärdet för enskilda skogar gent emot statens , och en sänkning av priset på skogsprodukter. För norra lappmarken blir troligen prissänkningen för åtskilliga år högst avsevärd. Man kan näm- ligen förutse, att åtskilliga härvarande virkesköpare, som ha sina föräd- lingsverk längre söderut, komma att fylla sitt behov på närmare håll eller i södra Lappland. Den redan nu klena virkesspekulationen härstä- des blir då ytterligare försämrad. Statens, gent emot hemmanens, mindre väl belägna skogar komma jämväl att för åtskilliga år lämna en avse— värt förminskad inkomst.

Emot det nu sagda kan invändas, att sänkta virkespris föranleda min- skat utbud och stabilisering. Men då är ju 'frigivningem skäligen illuso— risk. Med kännedom om många virkesägares svaga ekonomi kan man även med tämligen stor visshet förutspå, att försäljningarna pågå även vid vikande pris, vilka då kompenseras med ett förhöjt avverkningsbe- lopp. Ävenså kan tänkas att den ökade virkestillförseln föranledde en utbyggnad av industrien, således en mycket lycklig följd, nämligen om utbyggandet av industrien inriktas på att tillgodogöra sig det virke, som även med nuvarande utsyningar finnes i överskott, nämligen klent eller skadat furuvirke. Då den industri, som härvidlag kan påräknas, sulfat— massefabrikationen, är ganska kapitalkrävande, är det fara värt, att ny- anläggningarna mera inriktas på det värdefulla sågtimret. Innan riks— taxeringens siffror komplettats med en säker förbrukningsstatistik, kan det dock ej konstateras och torde f. 6. vara föga sannolikt, att råvaruför- sörjningen för en ökad sågverksindustri verkligen är säkrad även efter 'realisationstiden”. Måste de nya sågverken härefter läggas ned, har la- gens upphävande endast medfört en värdeförstöring utan varaktig vinst för samhället och skogsägarna.

Att vissa virkesköpare, stödda på stora egna reserver av för avverk- ning tillgängligt virke, komma att föra en betydligt stramare prispolitik gent emot säljarna, är mer än sannolikt.

Eftersom allmänna skogsvårdslagen endast ger skydd åt ”yngre skog' och husbehovsskog, kommer lappmarkslagens slopande att medföra en minskning av virkeskapitalet.

Förutsett att denna minskning håller sig inom rimliga gränser och av- ser de minst tillväxtkraftiga delarna av förrådet, är den uteslutande av godo. Kommer den däremot att medföra uthuggning av huvudparten av ”äldre skog' eller än värre en dylik huggning tillsammans med kvarläm- nande av den minst eftersökta och ur tillväxtsynpunkt minst värdefulla skögen, blir läget synnerligen allvarligt för den befolkning, som hittills har haft sin utkomst av skogsbruket, och måhända även för industrien. En stark nedskrivning av virkeskapitalet förbättrar nämligen skogsbru-

summa—.M______ _ _

kets räntabilitet men förminskar avkastningen. En dylik nedskrivning har redan skett i mellersta och södra Sverige, och virkesförsörjningen är därstädes till stor del baserad på gallringar i yngre skog. Detta har gått att genomföra utan svårare följder — visserligen med en beklaglig sänk- ning av produktionen —— på grund av skogens snabba tillväxt och skogs- brukets mindre omfattning. I Lappland kunna följderna bliva "ödesdigra. Man får dock icke bortse från att faran förefinnes. Med den stora bety- delse, som skogsarbetet har — jämväl för hemmansägarna —— i denna soc— ken, kan man ej utan stora farhågor motse en tid, då avverkningarna eventuellt måste avsevärt minskas.

Med lagens eventuella slopande skulle dock följa en given vinst: sta- tens förmynderskap ersättes av den enskildes ansvar och initiativ. Det är också en odisputabel vinst, men den kan måhända vinnas även med en tillrättalagd lappmarkslag. Även den allmänna skogsvårdslagen in— nefattar ju förbud mot avverkning av viss realiserbar del av virkesför— rådet. F. 6. innebär allt rationellt skogsbruk en inskränkning i hand— lingsfriheten beträffande avverkningarnas förläggande och virkesförrå- dets storlek, men det rationella skogsbruket är dock målet.»

Areal, virkesförråd och avverkning & skogar und

m

Virkesförrådet A r o a l i " " " "' * __ __”- fvw— d i m e n s i o n Ägare och natur _ 7 "— prod. impedi- _ skogs- ment summa 10—14 153—19 20 —24 25—2. mark m. m. cm. cm. cm. cm. har har har kbm. kbm. kbm. kbm. Enskilda personer Norrbottens län, lappmarken ...... 444 432 468 945 913 377 1 654 756 3 415 997 3 944 935 3 242 0 » » kustlandet ......... 29 895 24 184 54 079 175 734 289 589 320 528 264 8 Västerbottens län, lappmarken 506 571 269 057 775 62 3 356 395 6 194 081 6 887 658 5 844 1 » » kustlandet ...... 1 87 9 842 2 721 18 546 28 049 30 224 22 3 Västernorrlands län .................. 57 6 63 1 297 1 430 1 393 l 4 Kopparbergs län ........................ 27 128 16 309 43 437 105 619 221 916 291 857 259 9 Summa 1 009 962 779 343 1 789 305 5 312 347 10 151 062 11 476 595 9 634 6 Bolag Norrbottens län, lappmarken ...... 172 436 137 527 309 963 897 656 1 675 669 1 941 043 1 590 8 > » kustlandet ......... 1 110 605 1 715 7 629 12 571 13 915 11 4 Västerbottens län, lappmarken 411 286 193 912 605 19 2 535 431 4 523 702 5 469 043 4 951 7 Kopparbergs län ........................ 38 740 14 449 53 18 186 449 328 422 418 033 395 4 Summa 623 572 346 493 970 06 3 627 165 6 540 364 7 842 034 6 949 5 Skatte- och frälsehemman Norrbottens län, lappmarken . 475 188 349 140 824 337 Västerbottens län, lappmarken 899 814 453 489 1 353 303 Kopparbergs län ........................ 65 868 30 758 96 626 Summa 1 440 870 833 396 2 274 266 Kronohemman och nybyggen Norrbottens län, lappmarken ...... 141 680 257 323 399 003 » » kustlandet ......... 31 005 24 789 55 794 Västerbottens län, lappmarken 18 043 9 480 27 523 >> » kustlandet ...... 1 879 842 2 721 Västernorrlands län .................. 57 6 63 Summa 192 664 292 440 485 104 T 0 l ( Enskilda personer Verklig areal och kubikmassa ...... 1 009 962 779 343 1 789 305 5 312 347 10 151 062 11 476 595 9 634 6 Procent .................................... 56'4 43'6 100-o 11'5 220 249 209 Bolag Verklig areal och kubikmassa 623 572 346 493 970 065 3 627 165 6 540 364 7 842 034 6 949 5 Procent .................................... 64-3 35'7 100-o 10-9 19-7 23.6 20.9 Summa 1 633 534 1 125 836 2 759 370 8 939 512 16 691 426 19 318 629 16 584 1 Procent 592 408 1000 11'3 21'0 241. 209 Härav skatte- och frälsehemman ......... 1 440 870 833 396 2 274 266 kronohemman och nybyggen ...... 192 664 292 440 485 104

5 års llappmarkslag (län och länsdelar).

Bilaga 2.

produktiv skogsmark

fördelning a

o

Avverkningebelopp en]. avverka-plan

388 0 l'

mogenhetsklasser huvudavverkning

_ 1-skog _2-5151g__ B—skog I:s. perioden % % % åå % )(;m—fu %;.” 431: summa £; summa av summa av summa .av per år åå av for- for- lor- ; 3 for- råd råd råd _1 råd ibm. kbm. kbm. kbm_ kbm. kbm. kbm. kbm. kbm. kbm. 01 556 801 887 457 185 15 218 352 344 4 319 944 281 7 392 165 486 3 506 243 230 238 859 054 1'57 20 044 44 552 22 276 1 237 561 41'8 493 411 400 557 699 450 186 451 150 17 940 0130 1'45 07 584 1 701 521 1 143 013 28 334 352 559 8 828 614 311 11 663 380 41"? 7 842 358 27"! 497 518 0'98 1'75 10 991 3 778 572 114 485 61'2 42 818 37'4 58 616 51'2 13 051 11'4 1 705 090 1'50 911 640 459 7 530 1341 600 80 3 465 460 3 465 460 167 3'02 2'24 50 181 80 464 59 581 1 169 542 431 492 118 421 446 931 38”) 230493 19'7 17 379 0'64 1'48 91 267 2 632 842 1 683 086 46 081 822 457 14 177 505 30'8 20 122 256 431 11 782 061 256 773 568 077 1'68 84 687 366 510 2 1 5 296 7 571 707 43'9 2 096 328 27'7 3159 993 41"! 2 315 386 306 123147 072 1'68 5 211 1 934 967 53 724 48'8 21 812 40'6 16 923 31'& 14 989 27'9 856 078 1'59 52 695 1 629 468 1 308 926 23 671 001 57'5 6 802 159 28": 9 818 444 41'5 7 050 398 298 460 594 112 1'94 70 613 148 270 187 674 1 934 930 49'9 536 697 27'7 900 719 466 497 514 25"? 33 261 0'86 1'72 13 206 2 146182 1712 863 33 231 362 533 9 456 996 285 13 896 079 41'8 9 878 287 297 617 858 0'99 186 18 508 121 390 51 205 226 57'6 3 104 472 47'1 72 817 819 506 4 281 938 301! 1 291 285 41”) 800 127 435 114 485 61'2 7 530 1842 6 495 365 33”? m m a n d 1- a g. 91 267 2 632 842 1 683 086 46 081 822 457 14 177 505 308 20 122 256 436 11 782 061 256 773 568 077 1'68 11'8 5—7 37 100-o 13 206 2 146182 1712 863 33 231362 533 9 456 996 28'5 13 896 079 41'8 9 878 287 297 617 858 099 1'86 138 65 51 1000 04 473 4 779 024 3 395 949 79 313 184 48'5 F?) 634 501 298 34 018 335 428 21 660 348 27'4 1391 426 085 1'76 121 60 43 100-o 72 817 819 50'6 6 495 365 33'7(|

Socken

. Jokkmokk

Norrbottens läns Jukkasjärvi ...... Karesuando ...... Gällivare

Arvidsjaur ......... Arjeplog ............

Summa och medeltal

_5 Norrbottens läns _ Pajala ............... Junosuando ...... Tärendö ........... Korpilombolo Övertorneå ...... Nedertorneå ...... Överkalix ......... Nederkalix

Hietaniemi

Karl—Gustavs ......

Edefors ............ Nederluleå Överluleå ......... Älvsbyn ............ Hortlax ............

Norrfj ärden ...... Piteå ...............

Summa och medeltal

Bilaga 3. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lappmarkslag, (sockenvis). A r e & ] Virkesförråd & produktiv Avverkning skogsmark enligt plan _ i | Päocentuejl för- år” hu d_ i | elnmg a mo- g VP prod. impedi- ; pe * genhetsklasser i??? sååå; ment [& summa summa har å-skog 2-skog 3-skog per hart % av ! A..” %"av %..av prod. i förri— * for- for— for- skogs- har har har kbm | kbm. rådet rådet rådet mark I det lappmark (skatte- och frälsehemman samt kronohemman och nybyggen). 126 789 135 211 262 000 2 605 924 206 258 442 300 033 1'61 13 074 120 342 133 416 362 043 278 210 430 360 ()"-46 1.7 159 382 99 107 258 489 5 589 355 34'9 249 398 3513 0'61 174 162 556 104 707 267 263 8 119 902 499 24"! 511 242 080 1'60 » 79 235 58 310 137 545 3 783 111 478 303 541 156 072 1'50 75 832 88 796 164 628 2 329 724 30”! 4813 353 164 040 1130 616 868 606 472 1 223 340 22 790 059 37'0 278 461; 256 0.59 1'59 kustland (kronohemman och nybyggen). 3 185 3 756 6 941 115 097 361 36'4 400 236 054 117 4 7 187 6 817 14 00 255 672 356 391 45'8 151 048 135 6122 7 399 13 521 256 726 41'9 422 558 22 0'60 142 975 720 1 695 50 102 51.3 201 464 335 094 I"]? 669 587 1 256 32 580 487 639 207 154 066 1'36 39 69 108 1 895 487 639 20'7 15'4 0'66 1'35 699 492 1 191 26 150 371 398 411 191 0-6 1 1'61 173 23 196 8 373 500 130 510 360 10 23 2274 709 2983 83 245 366 696 205 99 049 115 281 101 382 12 203 434 713 4'8 239 060 1'86 270 180 450 6 270 232 350 6-0 590 050 22 209 315 524 10 168 506 39'6 322 282 083 1'73 1 898 494 2 392 93 263 492 334 555 ]1'1 0'83 1'67 saknas 192 98 290 7 768 406 82 71'8 200 07 7 1'90 3 454 1 022 4 476 168 329 487 482 369 149 072 148 344 ' 192 536 16 657 48-2 47-3 27-s 24-9 o-u 1-53 saknas 3 034 1 815 4 849 146 787 483 40'6 3113 271» 0'78 1159 31 005 24 7893 55 794 1 291 285 41"! 399 445 15' 061 1'46

1 bolagshemman i Piteå finnes.

375

Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lappmarkslag,

(sockenvis).

Socken

Virkesförråd ä produktiv

Avverkning -

skogsmark enligt plan procentuell fordel-l årlig huvud-' ning å mogenhets-w . prod. . di— klo & r * avverkning : skogs- lmpe summa. summa per 5 e i mark ment 3-skog per har ,, av' ( % av ",, av % av prod. förri— * |förrå- förrä- förrå- iskogs—f d t i har I har har kbm. lkbm.| det i det det i mark e '

Malå

Sorsele ............ '

Stensele ............ Lycksele Örträsk ............ Fredrika Åsele ...............

Vilhelmina

Dorotea ............

Summa och medeltal

Västerbottens kustland (kronohemman och nybyggen

60 862 67 623 91 625 196 020 20 758 36 166 156 547 179 335 108 921

917 857

42 807 42 585 38 444 85 289 7 322 20 201 68623 113 244 44 454

462 969

103 669 '110 208 130 069 281 309

23 080

56 367 225 170 292 579 153 375

1 380 826

193

402 831

35 186 617

Bureå ............... saknas Norsjö ............ saknas Skellefteå ......... 38 11 .] örn s ............... saknas Byske ............... 101 22 Burträsks ......... 210 75 Bygdeå ........... saknas Lövånger ......... saknas Nysätra ............ 142 51 Degerfors ......... saknas Sävar ............... 314 88 Umeå ............... 438 393 Hörnefors ......... saknas Vännäs ........... 35 — Bjurholm ......... 148 38 Nordmaling ...... 453 164 Summa och

medeltal 1 879! 842

inga bolagshemman finnas i kustlandet.

2 7211

3 854 947 3 278 812 4 477 578

12 235 412

1 323 851 2 412 016 8 984 875 7 484 144 7 953 718

52 005 353

1 860

4 949 13 404

10 920

1 7 484 24 397

2 510 10 834 28 131

114 485

6313 484 489 624 63'8 66- 7 574 41'7 731)

567

487

490 637

770

547 557 71'7 730 620

61'2

344 490 31-0 31'3 %* 7 18-4 260 293 271

301

330

330

50":

360

4213 471

682 700 21'8

37'4

38'0 23'6 368 39”; 4315

43-3 463 469

41-3

58”!

590

31'8

47-0

453-1 425

27'3 27-3 58-5

51?

47-5 '

27'6 27-4 322 295 297 341 307 244 260

281;

80 175

17'0

96 10-4

4-5 2 7 197

114

1-19 068 0'87 114 114 1'46 1'06 0'68 1-40

1'04

094

09;

1-41

133

0'81 0-92

086 085 1-25

1'92 2-21

117 0'65

119 116 201

1'50

Bilaga 5. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lappmarkslag, (sockenvis). A r e 3 ] Virkesförråd å produktiv Avverkning skogsmark enligt plan | | procentuell fördel- årlig huvud-

_ nlng &. mogenhets- .

5 o (; k e n prod. timpedi- per klasser avverknlng skogs- t summa summa h r ___—__ _, _, mark men & l-skog 2-skog 3-skog per har ,, av

1 % "% av% av prod. tårrå- : förrå- förrå- förrå- skogs- det har ; har har kbm. kbm.l det det det mark Västernorrlands län (kronohemman och nybyggen) lndalsliden ...... | 57] 6] 63] 7530|134'2[ B'ol 460] 460] 302 [ 2'24 Kopparbergs län (skatte- och frälsehemman) Idre... ............ 28 673 10 659] 39 332 1 182314 41'2 28'1 41'8| 30'l 071 | 1'72 Särna ............... 37195 20099 57 294 1 922158 51'7 362 4413 196 084 157 Summa och medeltal 65868 30758 9662613104472 47-1| 33-1143-4 23-5 0-77 m:;

Bilaga 6.

Till 1927 års skogssakkunniga för lappmarken.

Härmed anhåller jag att till 1927 års skogssakkunniga för lappmarken vördsamt få överlämna medföljande av föreståndaren för skogsförsöks— anstaltens norrlandsavdelning avgivna yttrande angående föryngrings— förhållandena i lappmarkens skogar. Till detta utlåtande ber jag att få göra följande ytterligare tillägg.

Såsom framgår av det skriftliga yttrandet med åtföljande kartor har jägmästare Wibeck indelat lappmarkens skogar i tre regioner, nämligen en inre mot fjällen gränsande, som består av ett fåtal från bestämda frö- år härstammande generationer, en öster därom belägen, som utan att vara beroende av ett fåtal fröår dock visar stora föryngringssvårigheter, samt mellan denna och lappmarksgränsen en tredje region, som i stort visar samma skogliga förhållanden som det s. k. kustlandet, d. v. s. de delar av Väster- och Norrbottens län, som ej falla inom lappmarken. Till denna indelning vill jag sluta mig, då den väl motsvarar den erfarenhet, som jag under resor och undersökningar kunnat förskaffa mig. Vad södra. Lappland beträffar är jag dock benägen att draga gränsen mellan 2:a och 3:e regionen på något lägre nivå än vad jägmästare Wibeck gör i sitt utlåtande till de sakkunniga. En eventuell förändring av nu gällande la- gar för lappmarksskogarna synes mig böra fästa största avseende vid de här i stora drag uppdragna regionerna. Går man emellertid närmare in på hur en lag, som toge hänsyn till dessa regioner, skulle formuleras och framförallt tillämpas, framträder ganska tydligt vår för närvarande otillräckliga kännedom om lappmarksskogarnas biologi. Rättvisligen måste erkännas att vår kunskap under de senaste 10 a 15 åren högst väsentligt ökats på detta område, men ännu återstå flera. olösta. eller otill- räckligt belysta problem. För studiet av de norrländska skogarnas för- yngring inrättades 1916 en särskild avdelning av Statens skogsförsöks— anstalt. Dess verksamhet bestämdes till femton år, och man kan således under år 1931 vänta. en översiktlig och klarläggande redogörelse för hit- tills vunna resultat. Det synes mig därför ej vara förenligt med god stat— hushållning att företaga några förändringar i de nu gällande lappmarks- lagarna, innan de undersökningar, som staten igångsatt och som böra ut- göra det egentliga grundlaget för eventuella. förändringar, hunnit bliva avslutade och till sin betydelse diskuterade. Jag torde väl ej böra fram— hålla, att alla de problem som beröra lappmarksskogarna under dessa femton år skola ha blivit lösta, men jag tror dock, att man inom de när- maste åren kan vänta en väsentligt ökad kunskap om de norrländska och

framförallt de lappländska skogarnas biologi. Ur denna synpunkt måste jag finna den nuvarande tidpunkten för en förändring av lappmarksla— garna mindre lämplig, då man inom en ingalunda avlägsen framtid kan väntas ha ett vida bättre grundlag för hur en sådan förändring skall ut- föras än som för närvarande står till buds.

Men även i ett annat avseende torde läget inom några år vara klarare än för närvarande. Riksskogstaxeringen har visserligen avslutat sina undersökningar och framlagt de preliminära resultaten i tryck, men dessa äro ej av nämnden i detalj bearbetade ännu mindre diskuterade. En de- taljgranskning av det sammanbragta materialet och en på denna stödd diskussion synes mig kunna bli ett gott grundlag för en diskussion av avvecklingspolitiken av de lappländska skogarna och sålunda i sin mån utgöra en grundval för eventuella förändringar i de för lappmarken gäl- lande skogslagarna.

Såsom en sammanfattning av Wibecks och mitt yttrande till skogs— sakkunniga torde följande kunna anföras.

I södra och sydöstra lappmarken samt utmed den östra gränsen fin- nes en omfattande skogsregion, som i stora drag är av samma natur och har samma föryngringsmöjligheter som skogarna i de inre delarna av de s. k. kustlandskapen, där den allmänna skogsvårdslagen är gällande. En eventuell förändring av nu gällande lappmarkslag skulle emellertid kunna baseras på ett avsevärt säkrare grundlag, om frågan upptages se- dan nu vid anstalten pågående undersökningar hunnit avslutas och de vunna resultaten diskuterats.

Man kan också beräkna, att riksskogstaxeringen under de närmaste åren bearbetar det i lappmarksskogarna insamlade observationsmaterialet och framlägger detta till allmän diskussion.

Ehuru vissa biologiska skäl kunna anföras för en förändring av lapp- markslagens nuvarande giltighetsområde, synes mig tiden ännu ej vara mogen härför, utan bör man vänta till dess nu av staten igångsatta un- dersökningar, som behandla dessa skogar, hunnit vederbörligen avslutas.

Experimentalfältet 31 maj 1929.

Henrik H essebman.

Bilaga _7.

Till 1927 års skogssakkunniga för lappmarken.

I skrivelse av den 30 sistlidne november hava sakkunniga anhållit om en redogörelse för de synpunkter och resultat, till vilka skogsförsöks— anstalten under sitt forskningsarbete i den norrländska föryngringsfrå- gan kommit i de avseenden, som kunna vara av betydelse för de sakkun- nigas utredningsarbete.

Med anledning härav får jag, vad de vid försöksanstalten knutna, ge- nom Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut år 1916 påbörjade och alltsedan nämnda år av undertecknad ledda specialundersökningarna rörande norr- landsskogarnas föryngring angår, vördsamt anföra följande.

Specialförsöken, för vilka en från början mera vagt skisserad, men vid skogsförsöksanstaltens s. k. 3- och 5-årsmöten åren 1918, 1921 och 1926 un— dan för undan översedd och kompletterad arbetsplan tjänat till ledning, kunna i stort sett sägas hava framgått efter tvenne huvudlinjer: 1:o) en mera teoretisk, som åsyftat att giva en vidgad kännedom om grundbetin- gelserna för barrskogens självföryngring i Norrland, huvudsakligen ge- nom studium av tallens och granens kottsättning och fröbeskaffenhet där- städes, och 2:a) en mera praktisk, som med tillhjälp av direkta skogsod— lings— m. fl. fältförsök sökt fördjupa kännedomen om möjligheterna för lämpligaste arbetsmetoderna och ungefärliga kostnaderna vid en konst- gjord föryngring i de vanligast förekommande, norrländska beståndsty- perna.

Ehuru, snart sagt, alla de resultat av olika slag, vilka framkommit ge- nom dessa undersökningar, direkt eller indirekt, kunna tänkas hava en viss betydelse för sakkunnigas utredningsarbete, är det klart, att jag icke redan nu har möjlighet att lämna ett fullständigt och uttömmande preli— minärt meddelande över samtliga dessa, under mera än 10 år tillhopa- bragta resultat eller över alla de synpunkter på våra lappmarkers skogs- problem, vartill de kunna giva anledning. Jag får erinra om att redan efter den ursprungliga arbetsplanen _- vilken, inom parentes sagt, i den- na punkt tämligen säkert kommer att tarva en avsevärd förlängning, om det stora, insamlade undersökningsmaterialet skall hinna att någorlunda grundligt och allsidigt bearbetas — var detta arbete avsett att räcka till mitten av år 1931. Specialförsöken befinna sig alltså för närvarande mitt uppe i en period av materialets bearbetning, då ännu endast på vissa av- snitt av detta en sammanfattande överblick av det slag är möjlig, att re- dan nu bestämda, positiva resultat låta sig formuleras. För att själv så långt som möjligt kunna följa de direktiv, vilka skogssakkunniga i sin

skrivelse hit säger sig hava erhållit, nämligen att de pågående special- undersökningarna rörande norrlandsskogarnas föryngring i möjligaste mån borde tillgodogöras för kommitterades arbete, har jag därför nödgats dröja med detta mitt svar så länge som möjligt. Det förelagda ämnets omfång och mångformighet tvingar mig vidare till att här endast helt kort beröra varje särskild del; i vissa fall vågar jag räkna med att bi- fogade kartor och grafiska framställningar skola förtydliga det skrivna.

Innan själva resultaten av specialundersökningarna, n. b. i det fragmen- tariska, preliminära skick, som f. n. är möjligt-, framläggas, vill jag fästa uppmärksamheten på den begränsning, som alltid vidlåder dylika, un— der en kort följd av är gjorda undersökningar över skogens livspresta- tioner i ena eller andra avseendet (exempelvis beträffande fröproduktion, tillväxt o. s. v.) till följd av

klimatets periodiska föränderlighet.

Alla undersökningar av detta slag, och hit höra i förbigående sagt ock- så riksskogstaxeringens tillväxtundersökningar, gälla strängt taget en- dast under just precis de klimatiska förhållanden, under vilka de blivit gjorda. Det är viktigt att ihågkomma detta, enär Sveriges klimat, efter vissa tecken att döma, synes vara underkastat vissa fluktuationer och förskjutningar.

Närmast med anledning av E. Bräckners arbete, »Klima-schwankungen seit 1700», Wien 1890, har redan Endres i sitt stora arbete, »Forstpolitik», 1905, påpekat, att dylika förändringar också omedelbart påverka beting- elserna för skogsväxt och virkesproduktion. För ytterligare besked i be— rörda hänseende måste jag här inskränka mig till en kort hänvisning till exempelvis N. Ekholms »On variation of the climate of the geological and historical part and their causes», Quart. Journ. of the Roy. Met. Soc. 1901, vol. XXVII, nr 117; H. E. Hambergs »Moyennes mensuelles et an- nuelles de la temperature etc. pendant les 150 années 1756—1905 a l'obser- vatoire de Stockholm, Kgl. Vet. Akad. Handl. 40 Bd, 1906; A. E. Douglas” »Climatic cycles and tree-growth», 1919, och framför allt A. Wagner's »Un— tersuchungen der sekularen Änderung der Jahresschwankung d. Tempe- ratur in Europa», Beiträge zur Geophysik Bd 20, häft 1—2, 1928.

Ekhobm och framför allt nu senast Wagner visa, att med ungefärligt bibehållande av årets medeltemperatur hava småningom, men med märk- bara förändringar redan inom ett århundrade, somrarna i Sverige lik- som även inom stora delar av det övriga Europa blivit svalare, vintrarna däremot varmare än förut.

Med tillhjälp av de i nyssnämnda arbete av Hamberg meddelade medel— temperaturerna för varje månad och för hela år i Stockholm alltsedan 1756 är det lätt att finna, huru stora dessa klimatförändringar här varit. 1 1 l 4 | | .

För att nu blott hålla oss till sommarklimatet, finner man sålunda föl- jande medeltemperaturer:

Tidsperiod Juni ] Juli I fAug. 1 Sept. Juni—aug. Juni—sept. 1756—1800 ..................... + 151 + 177 + 161 + 11'9 + 161. + 153 1801—1850 ......... . .......... + 14'4 + 171 + 16'8 + 11'8 + 16'0 + 14-9

l 1851—1900 ..................... + 14'3 + 170 + 151: + 11'7 + 15'6 + 14'6 1901—1928 ..................... + 13'7 ; + 169 + 15'1 , + 11'2 + 15'2 + 14":

Att sommarmånaderna, vare sig vi räkna med medeltalet för juni— augusti eller för juni—september, under mindre än 200 år sjunkit med över 10 0. kan förefalla obetydligt, men är i verkligheten en betydande klimatförsämring. Om, såsom man kan förmoda, en temperaturföränd- ring ägt rum också i norra Sverige, har den i all synnerhet häruppe haft en stor betydelse, då skogen ju därstädes lever och föryngrar sig under klimatförhållanden, som befinna sig närmare trädslagens minimiford— ringar än längre söderut. Såsom närmare kommer att beröras i det följande, står i synnerhet tallens tidigare, av många tecken att döma be- tydligt större utbredning i fjällbandet i god överensstämmelse med en antagen sänkning av sommartemperaturen. Likaså måste en sådan be- tyda en i stort sett fortgående försämring av samma trädslags fröbeskaf— fenhet resp. fröets grobarhet i hela Nordsverige med därmed följande försämrade betingelser för föryngringen.

Då jag i den mån kännedomen om medeltemperaturer, gällande för längre tidsperioder, varit av betydelse för mina undersökningar, givetvis icke haft möjlighet att i större omfattning nybearbeta våra äldre meteo- rologiska primärobservationer, har jag i dylika fall huvudsakligen varit hänvisad till de sammanställningar häröver, som redan finnas framför allt i H. E. Hambergs arbete »Medeltal och extremer av lufttemperaturen i Sverige 1856—1907», Bihang till meteorologiska iakttagelser i Sverige. Vol. 49, 1907. Hans i nämnda arbete utarbetade månatliga isotermkartor grunda sig i själva verket, vad Sverige angår, på medeltal från åren 1859 —1900. Av vad i det föregående sagts, är det tydligt, att man får andra medeltemperaturer för samma orter och alltså ett annat läge på motsva— rande isotermer, om man gör sammanställningar över temperaturobserva- tionerna från exempelvis tiden efter år 1900. Det är framför allt dessa orsaker — säkerligen blott i ringa mån någon av det äldre observations- materialets bristfällighet vållad felbedömning av isotermens läge —, vil- ka i full överensstämmelse med den förutnämnda, sekulära sänkningen av Sveriges sommartemperatur givit ett östligare läge för isotermen för tre- månadersperioden juni—augusti i en på meteorologiska iakttagelser efter 1900 baserad utredning, som en av herrar sakkunniga låtit verkställa, än det av mig tidigare uppgivna medelläget för samma isoterm, grundad på Hambergs temperaturuppgifter från 1859—1900.

Det sagda visar också, huru vanskligt det är att överhuvudtaget fota- , några vittgående slutsatser på medeltal, vilka även de visat sig vara för- ' änderliga.

Den omständigheten, att den nutida sommartemperaturen, om man ser till längre tidsperioder om 50 år eller mera, förefaller att vara stadd i sjunkande, synes mig emellertid i och för sig utgöra ett skäl för en för— siktig skogs- och avverkningspolitik i Nordsverige och särskilt i lapp- markerna, som sannolikt mest kännbart drabbas av en dylik klimatför- sämring.

De för skogsträden viktigaste huvuddragen av Nordsveriges klimat. Med bortseende från otaliga detaljer, som vi veta orsakas av mera 10— kala växlingar i höjdläge, exposition o. s. v., samt med den begränsning av säkerheten, som det förhållandevis glesa nätet av observationspunkter vållar, förtydligas vissa för skogsväxten viktigare drag av Nordsveriges klimat genom kartskisserna 1—5.

Fig. 1, som återger årets medeltemperatur, 11. b. vid observationsstatio- nernas nivå och i medeltal för åren 1859—1900 enligt Hambergs förut- nämnda arbete »Medeltal och extremer av lufttemperaturen i Sverige» etc., giver sålunda upplysning om huru årets värmesumma gestaltar sig i Norr- och Västerbottens lappmarker och kustland i jämförelse med syd— ligare delar av landet.

En mycket likartad allmän fördelning av temperaturlinjerna visar kar- tan fig. 2 över det antal dagar i olika delar av landet, då de smärre sjöar- na äro isbelagda (enligt J. W. Eriksson, »Isläggning och islossning i Sve— riges insjöar», Meddel. från Statens Meteorologisk-hydrografiska anstalt, Band 1, N:o 2, 1920). Återstoden av året utgör tydligtvis den tid, då mar- ken är okälad, och kan alltså betraktas som våra skogsträds totala vege- tationstid, om man nämligen även ser till rotverksamheten.

Fördelningen av medeltemperaturen under årets fyra varmaste måna- der, juni—september, 11. b. vid stationernas nivå och under perioden 1859 —1900, framgår av kartan, fig. 3, liksom fig. 1 sammanställd enligt Ham- bergs nyssnämnda arbete.

Kartskissen fig. 4 visar den totala årliga nederbördsmängdens fördel- ning, och fig. 5 nederbördsmängderna under respektive juni och juli må- nader, allt i medeltal för åren 1881—1920 enligt A. Wallén, »Nederbörds- kartor över Sverige», Meddel. från Statens Meteorologisk-hydrografiska anstalt, Band 2, N:o 3, 1924.

För barrskogens föryngringsförhållanden i Nordsverige, såsom dessa framstå i belysning av bl. a. de fröundersökningar, vilka in- gått i specialförsöken rörande norrlandsskogarnas föryngring, har jag redan i korthet redogjort i ett föredrag vid Svenska Skogsvårdsförening- ens årsmöte i Stockholm den 9 mars 1928, även intaget i tidskriften »Sko—

gen» för samma år, sid. 249—259. Jag tillåter mig att i huvudsak hän- visa till denna uppsats men skall här dels förtydliga dess innehåll genom bifogade figurerna 6—27, — helst som uppsatsens egna illustrationer del— vis fiörminskats så starkt, att de blivit alldeles otydliga —, dels genom ytterligare en del kompletterande tillägg till textinnehållet.

Där klimatet antager en sådan karaktär i ena eller andra avseendet, att tallen och granen icke längre under nuvarande förhållanden kunna uthålligt hävda sin plats, går barrskogsgränsen. Att även detta begrepp kan fattas i olika betydelse, finner man närmare utvecklat av bl. a. G. Nordfors i hans uppsats »Fjällskogens och exponerade skogars föryng- ringszmöjligheter med särskild hänsyn till det producerande fröets grobar— het under extrema klimatförhållanden», Norrlands Skogsvårdsförbunds tidskrift, 1928, sid. 105—163 och 222—286. På sid. 133 i denna uppsats finnes angivet, vilka olika slags träd- respektive skogsgränser, som kunna urskiljas. Den barrskogsgräns, som finnes angiven på våra generalstabs- kartor för Norrland i skalan 1:200 000 eller i kartverket »Sverige i 32 kartblad», är närmast övre gränsen för tallens och granens gruppvisa sammanslutning till smärre bestånd. Särskilt uppe i den förhållandevis flacka terrängen i Torne lappmark träffas enstaka barrträd utspridda över milsvida arealer också ovan- och utanför denna, gräns. Samma gräns har summariskt inlagts på kartan fig. 6.

Av skäl, som närmare berörts i min nyssnämnda artikel i tidskriften »Skogen» och, vad tallen angår, än utförligare i en artikel »Det» norr- ländska tallfröets grobarhet och anatomiska beskaffenhet», Norrlands Skogsvårdsförbunds tidskrift, 1928, sid. 4—35, varav här ett separattryck medföljer såsom bilaga I, är barrträdens och i främsta rummet tallens förmåga att bilda utvecklingskraftiga frön märkbart nedsatt redan inom en nedanför skogsgränsen belägen, men intill denna gränsande zon. På grund av att den speciellt för tallens självföryngring nödvändiga kon- stellationen av tillräckligt varma somrar här inträffar endast med långa mellantider, blir åtminstone huvudmassan av beståndet mer eller mindre tydligt skiktat i ett ringa fåtal åldrar. Samma förhållande har tidigare visats råda inom de nordligaste tallskogsområdena i Norge och Finland.

Att döma av de från skogsstatstjänstemännen ingångna svaren på ett- frågecirkulär, som utsändes från Skogsförsöksanstaltens avdelning för föryngringsförsök i Norrland redan den 25 februari 1919, vill det synas, som om tallskogen inom den del av lappmarken, vilken å kartan figur 6 tecknats röd, i stort sett karakteriseras av mycket svag självföryngring och som följd härav också vanligen en mer eller mindre tydlig skiktning i blott ett fåtal åldersgrupper. Med undantag för de icke obetydliga, ös— ter om nyssnämnda zon belägna höglägen, vilkas högsta delar in i som- liga fall (t. ex. Blaikfjället, Gällivare-Dundret m. fl.) t. o. m. nå upp över skogsgränsen, präglas i regel icke den äldre skogsvegetationen öster och söder om denna av de förutnämnda, mera iögonenfallande tecknen på.

fröårens sällsynthet. En noggrannare granskning av självsåddens ut- bredning och riklighet i beståndstyper och på. marker av olika slag och speciellt gjorda iakttagelser över den ansenliga tidslängd, som ofta för— flyter, utan att nöjaktig självsådd infinner sig, eller över de kalamiteter, som ofta drabba ett redan uppkommet plantuppslag, göra dock, att man I obetingat måste utsträcka området för en — väl icke ur rent botanisk, ! men ur skogsbrukssynpunkt — avsevärt långsam och försvårad föryng- ring betydligt längre mot öster.

Det ligger i sakens natur, att någon som helst markerad gräns i ett fall sådant som detta icke är möjlig att fixera, enär alla förändringar respektive förbättringar i föryngringsförhållandena i regel inträda omärkligt och gradvis. På samma gång, som alltså läget för en sam— manhängande gräns av omskrivet slag, huru den än drages, blir disku- tabelt, kan på grund av landskapets topografiska växling i smått icke heller undgås, att varje sådan enkel gränslinje kommer att både inne- sluta och lämna utanför sig en del områden, vilka rätteligen borde till- hört den motsatta kategorien. Såsom i alldeles övervägande grad svår- föryngrat, skogligt sett, anser jag, att i alla händelser ett område måste betecknas, vilket i sydligaste Västerbotten avgränsar lägena över 430— 450 mzs höjd över havet för att efter hand sänka sig ned till 300 m. över havet eller ännu något lägre i nordostligaste delen av Norrbot- ten. Nedre gränsen för detta område är, med summarisk avrundning av detaljerna, å figur 6 angiven medelst en röd linje. Området nedanför (respektive öster om) anförda höjdnivå — vilken den dragna linjen i betraktande av kartunderlagets lilla skala naturligtvis blott helt sum- mariskt och alltså alls icke i detalj kunnat följa — anses i övervägande grad vara präglat av ringare föryngringssvårighet, vilket naturligtvis icke utesluter, att också här betydande arealer av mark, som av en eller annan orsak är verkligt svårföryngrad, förefinnas. Att utan rekognosce- ring på ort och ställe å karta inlägga dessa mera strödda och från var- andra av bättre marker isolerade svårföryngrade områden är naturligt- vis omöjligt..

Jag betonar ännu en gång, att de subjektiva, på en mera allmän min— nesbild av skogsförhållandena fotade åsikterna om det riktigaste läget även för en ungefärlig gräns mellan en ur skoglig synpunkt övervägande svårföryngrad del av Norr- och Västerbottens län och en i nämnda hän- seende mera normal del nödvändigtvis måste ställa sig mycket olika hos olika bedömare. Mycket beror ju till en början därpå, huruvida man uteslutande vill bygga sitt omdöme på möjligheten av självsådd eller på både självsådd och skogskultur. I förra fallet kunna olika anspråk göras gällande beträffande vad som skall räknas för nöjaktig återväxt — vilket antal plantor per arealenhet, hurudana plantor, t. ex. äldre marbuskar eller blott nyuppslag'l, samt inom vilken tid detta uppslag måste krävas. I senare fallet kunna dels i viss mån likartade frågor göra sig gällande

beträffande fordringarna på en nöjaktig kultur, dels, och framför allt, också i vad mån kostnaderna för denna böra ställas i förhållande till skogsbrukets räntabilitet respektive virkesvärdet på varje given ort. Själv har jag förutsatt, att även det privata lappmarksskogsbruket, liksom sta- ten i allt större omfattning nödgats göra, skall begagna sig av skogs- kultur, särskilt på de av gammal granskog beväxta, av tjock råhumus täckta markerna samt på hedland med äldre, gles tallskog. Anmärkas må också, att jag har en förhållandevis ringa personlig kännedom om den del av Norrbottens s. k. kustlandsområde, som skjuter upp mellan lapp- marken och finska gränsen, vilket område, såsom figurerna 1—5 visa, är mycket kallt och torrt och med mycket kort vegetationstid. Det är möj- ligt, att också inom exempelvis Pajala, Tärendö och Korpilombolo sock— nar, de svårföryngrade markerna hava så stor utsträckning, att ett syd- ligare läge för den röda gränslinjen än fig. 6 angiver vore motiverat.

Därest man uteslutande vill bygga beståndsföryngringen på självsådd och för övrigt ställer fordringarna på återväxtens beskaffenhet tämligen höga, kommer man otvivelaktigt till det resultatet, att den omskrivna gränslinjen till stor del bör förläggas åtskilligt längre mot öster. Så gör exempelvis en av herrar sakkunniga, K. E. Kallin, i sitt arbete »Föryng- ringsstudier i Norrlands skogar», 1926, där å sid. 162 uttalas att »gränsen mellan zon II och zon I synes i stort sett kunna angivas som skillna- den mellan de lättföryngrade och de mera svårföryngrade områdena i Norrland». Ifrågavarande zoner äro de av G. Schotte i hans arbete »Tallfröets proveniens», Meddel. från Statens skogsförsöksanstalt, häfte 20, 1923, angivna, och gränserna mellan zonerna utgöras av isotermerna för årets fyra varmaste månader, juni—september. Gränsen mellan zon I och II är sålunda + 110-isotermen för nämnda period, vilken liksom + 10'50— och + 100-isotermerna å figur 6 äro inlagda med heldragna lin- jer. Med en punkterad linje är därjämte + 130-isotermen för 3-månaders- perioden juni—augusti angiven. (Samtliga isotermer hänföra sig till me— deltal för åren 1859—1900 enligt Hambergs förut omnämnda arbete »Me- deltal och extremer av lufttemperaturen i Sverige» etc., 1907.) Ehuru nå- gon detaljerad överensstämmelse mellan ifrågavarande isotermer, — vil- kas verkliga lägen på grund av det lappländska observationsnätets stora gleshet f. ö. måste betraktas såsom mycket vagt och summariskt angivna, — samt gränsen för det svårföryngrade området icke föreligger, är det dock av skäl, som närmare komma att beröras på tal om skogsträdens fröbeskaffenhet och som också kunna inhämtas av mitt närslutna sepa- rattryck, påtagligt, att det gradvisa avtagandet av sommarvärmens höjd och varaktighet från öster mot väster är en av de. faktorer, som mest intimt samvariera med graden av föryngringssvårigheten.

Jag har ansett mig skyldig att redan i detta mitt svar på herrar sak- kunnigas anhållan i sin skrivelse av den 30 november .1928 redogöra för min uppfattning om de rent geografiska huvudkonturerna av lappmar-

25 — 810079.

kens mer eller mindre svårföryngrade områden, sådan denna uppfattning efter hand hos mig själv utformats under mångåriga resor och fältarbe- ten inom lappmarken. Icke desto mindre vill jag här uttryckligen fram-' hålla, att jag finner det vara nödvändigt, därest blivande lagförslag skola bygga på gränser av antydd beskaffenhet, dels att begreppet »svårföryng- rad» och eventuella grader härav — 11. b. fattat efter speciella lappmarks- förhållanden — till sitt omfång och sakliga innehåll ytterst noga och all- . sidigt teoretiskt genomdebatteras, dels att samtidigt eller efteråt omfat- tande rekognosceringar ute i fältet företagas, direkt inriktade på att ' klarlägga, huru avgränsningen mellan områden tillhörande de olika teo- retiskt urskilda kategorierna praktiskt gestaltar sig. Först då klara och ute i terrängen prövade principer för särskiljandet av mark av olika slag föreligga, kunna någorlunda riktiga och enhetliga gränslinjer upp- gås.

En del vid specialförsöken gjorda rön och funna siffror, som äro äg- nade att belysa

tallens och granens fröproduktion och fröbeskaffenhet inom Norrland och speciellt inom Norr- och Västerbottens lappmark i jämförelse med samma läns kustlandsområden återfinnas i de förutnämnda artiklarna i »Skogen» 1928, sid. 249—259 och i Norrlands Skogsvårdsförbunds tidskrift 1928, sid. 4—35.

Vad först kottsättningen angår, över vilken hela landet omfattande årliga sammanställningar finnas från och med år 1895, så är denna, om det översta, särskilt» svårföryngrade skogsbältet undantages, nästan lika. god inom lappmarken som inom kustlandet. Flera sammanfattande, för längre årsperioder gällande medeltalsberäkningar över den relativa kott- förekomsten inom olika delar av landet eller på ett antal utvalda platser belysa detta förhållande.

En på skogsförsöksanstaltens norrlandsavdelning gjord sammanställ- ning över tallens kottillgång inom samtliga revir i Norrland och Dalarna åren 1895—1927 gav sålunda det resultat, som framgår av figur 7.

En annan sammanställning gällande 25-årsperioden 1903—1927 har gjorts från 25 olika, över hela landet fördelade platser med förhållande- vis väl kända meteorologiska uppgifter från samma tid. För följande,. inom Norrland och Dalarna belägna platser, erhöllos följande resultat:

Lappland Gällivare ........................ 1 ' 9 & Jokkmokk ........................ 2'14] Medeltal 2'03- Stensele ............................ 1'93

Övre Norrlands kustland Haparanda .................... 1'98 Piteå ................................ 1'94) Medeltal 2015. Umeå ................................ 2'18 Nedre Norrland, inre landet Östersund ........................ 1'90 Sveg ................................ rss? Medeltal l'ss. Särna ................................ 2'00

Nedre Norrland, kustlandet Härnösand .................... 1'94 Bjuråker ........................ 2'02 Medeltal 1'94 Gävle ................................ 1'86

Medeltalet för alla de 25 platserna, alltså också de sydsvenska häri in- beräknade, var 1133.

Poängberäkningen för kottsättningen var densamma, som finnes angi- ven å kartan fig. 7.

Särskilt intresse har i detta fall också en av K. G. Norling (Årsskrift från fören. för skogsvård i Norrland, 1910, del II, sid. 52—66) gjord sam- manställning av kottsättningen under femtonårsperioden 1896—1910, enär han skiljer på Lapplands fjällområde och Lapplands skogsområde — av- gränsningen gjord på ett sätt, varför i detalj redogjorts dels i tidskriften »Skogsvännen», 1901, sid. 111, dels i Årsskriften för föreningen för skogs- vård i Norrland, 1906, del II sid. 89, vartill jag alltså här får hänvisa.

För hela den ifrågavarande årsperioden fås följande relationstal över kottillgången:

I. Lapplands fjällområde ................ _ ........................................................... 107 II. Lapplands skogsområde ........................................................................ 141 111. Norr- och Västerbottens läns kustland (= landskapet Västerbotten) 149 IV. Nedre Norrlands och Dalarnas västra hälft .................................... 140 V. Nedre Norrlands och Dalarnas östra hälft ........................................ 154.

Medeltal för hela landet 143.

Granens kottillgång har också undersökts på samma 25 platser som tal- lens. Efter samma beräkningsgrunder som för denna nådde granens kottillgång under åren 1903—1927 i medeltal följande värden:

Lappland Gällivare ........................ 1'28 Jokkmokk ........................ I”; Medeltal 1'52 Stensele ............................ 1'64

Övre Norrlands kustland Haparanda .................... 1'82 Piteå ................................ 1364] Medeltal 1'77 Umeå ................................ 1'84 Nedre Norrland, inre landet Östersund ....................... 1'80 Sveg ................................ 1'521 Medeltal 1'65 Särna ................................ 1'62

Nedre Norrland, kustlandet Härnösand .................... 2'021 Bjuråker ........................ 1'76 Medeltal 1'80 Gävle ................................ 13621

_Medeltalet för alla 25 platserna var 1'57.

' Enligt Norlings förutnämnda sätt att jämföra den relativa kottillgång- en under hela perioden 1896—1910 ställde sig denna för granen sålunda:

I. Lapplands fjällområde .................................. 92 II. Lapplands skogsområde ....................................................................... 119 III. Norr- och Västerbottens läns kustland (= landskapet Västerbotten) 120 IV. Nedre Norrlands och Dalarnas västra hälft .................................... _118 V. Nedre Norrlands och Dalarnas östra hälft ........................................ 124.

Medeltal för hela landet 118.

Av det anförda framgår först och främst, vad jag redan nämnt, näm— ; ligen att själva kottillgången åtminstone i huvuddelen av Lapplands skog- ' beväxta område är lika eller i det närmaste lika god som i kustlandet och i Sverige i dess helhet.

Tallen har en genomsnittligt större kottillgång än granen, vars kott- sättning är vida starkare koncentrerad till fröåren, men däremellan svag, såsom grafiskt framgår av fig. 8, vilken visar kottillgången hos såväl tall som gran under 25-årsperioden 1903—1927 på förutnämnda 3 platser i lappmarken och 3 i Norr- och Västerbottens kustland. I detta fall för— hålla sig de båda trädslagen i Lappland på samma sätt som i det övriga landet.

Samtidigt som anläggningen av blomskott och den därmed samman- hängande kottillgången tydligen gynnas av det torra och i förhållande till breddgraden också varma sommarklimatet i Norr- och Västerbottens kustland och i stora delar av lappmarkens östra delar, ger ett studium av

frötillgången och fröbeskaffenheten

en betydligt ogynnsammare bild av de primära förutsättningarna för skogens föryngring vare sig på naturlig eller konstlad väg.

Medelutbytet (13 kg.) av rensat frö pr 1 hl. hott

gestaltade sig alltså vid de av norrlandsavdelningen föranstaltade kott- insamlingarna från olika delar av Norrland på det sätt, som framgår av kartorna fig. 9 och 10. Kottproven voro desamma, som legat till grund för de grobarhetsbestämningar, vilkas resultat återgivas å kartorna 13— 22, varå kottprovens antal och fördelning under de olika insamlingsåren omedelbart kan iakttagas. Anmärkas bör dock att utbytessiffrorna vid i rent praktiskt syfte anordnad kottinsamling i stor skala ofta ställa sig lägre. Under olika år växlar emellertid utbyteskvantiteten inom mycket vida gränser för både tall och gran. Vad den senare angår, kunna bl. a. massuppträdande av vissa kott- och fröparasiterande insektarter i somliga fall vålla en kolossal sänkning av fröutbytet, ja lokalt rent utav omintet— göra möjligheten av kottinsamling. Flera av dessa insekter hava Visat sig kunna uppträda lika förhärjande längst upp i Nordsverige som läng- re söderut i landet. (Se I. Trägårdh, »Undersökningar över gran- och

tallkottarnas skadeinsekter», Meddel. från Statens skogsförsöksanstalt, 1916—17, sid. 1141—1204.)

Siffrorna å figurerna 9 och 10 torde, trots här anmärkta omständig— heter, giva en ungefärlig föreställning om det relativa fröutbyte, som kan påräknas i lappmarken, jämfört med Övre Norrlands kustland m. fl. om- råden. .

Orsaken varför fröutbytet i stort sett sjunker vid förflyttning från ös- ter (respektive kustlandet) mot väster (d. v. s. inåt lappmarkerna) torde bl. a. vara att söka däri, att man samtidigt kommer till ett nederbördsrika- re sommar—(juni— och juli-)klimat (se kartorna fig. 5). Ett sådant verkar nämligen hindrande på blomningen genom att mer eller mindre förhindra frömjölsflykten. Stor tomfröprocent i f. ö. väl utvecklade kottar, något som stundom iakttagits, anses sålunda hava orsakats av en regnig väder- lek under trädens blomningstid. Enligt meddelande från norska skogs— försöksanstalten pågå där f. n. undersökningar, avsedda att ytterligare klarlägga denna fråga, och även norrlandsavdelningens material tillåter bearbetning i denna riktning, ehuru sådan ännu ej hunnit företagas.

Att en låg sommarvärme också har en ogynnsam inverkan på kottbe- skaffenheten hos tallen synes den norske skogsförsöksledaren E. Eides undersökningar visa (»Undersekelser av norsk furufre fra modningsaaret 1923», Meddel. fra det Norske Skogforseksvaesen, h. 3, 1925). Å sid. 67 i anförda arbete återfinnes sålunda följande tabell:

Procent oöppnade talkottar vid en sommartemperatur av:

CCI s-o—ts-5-— 9-0— 9'5— 10'0— 10'5— 11-0— 11-5— 12-0— 12-5— 13'0—I ' 8'4I 8'9 9-4 9-9 104 10—9 11»; in» 124 12-9 13'4] %oöppnade kottar 579! 39'6l 290 2081 144 ' 9'8 * 7-0 1 4-0 ! 3-5 1-5 0-3 I

En ännu större skillnad än vis ä vis fröutbytets storlek mellan lapp— marken och nedanför liggande kustland föreligger efter allt att döma beträffande

fröets grobarhet.

Framför allt gäller detta om tallen men i mindre grad också om granen. För en nöjaktig grodd-(: embryo-)utveckling inuti frökornet erfordra båda trädslagen ett visst minimum av värme under sommaren eller eventuellt sommaren och den tidigare hösten. Tallens minimikrav ligga härvidlag något högre än granens, härav den gradvisa skillnaden dem emellan. Utförligare kunna hithörande förhållanden inhämtas i exem- pelvis O. Hagems arbete »Furuens og granens fresaetning i Norge», 1917; 0. Heikinheimos, »Die Waldgrenzwälder Finnlands und ihre könftige Nutzung», 1921; V. Kujalas, »Untersuchungen fiber den Bau und die

Keimfähigkeit von Kiefern- und Fichtensamen in Finnland», 1927, samt, vad tallen angår, mitt bifogade separattryck av 1928.

Samma kottprov, vilka redan omnämnts i fråga om förutbytet per hek- toliter kott, lämnade frö, som i medeltal inom Nord— och Mellansveriges olika delar visade den grobarhet, som framgår av huvudtalen på kartor- na fig. 11 och 12.

Huru grobarheten, inom vissa i teckenförklaringen å kartorna angivna gränser, varierat bland fröprov av tall från skördesäsonger, vilkas frö mognat på höstarna 1916, 1917, 1918, 1919, 1920, 1921 och 1923, framgår av kartorna, fig 13—19; huru den varierat hos fröprov av gran från mognads- åren 1917, 1919 och 1921 framgår av kartorna, fig. 20—22.

På kartorna 13—19 är isotermen för + 1300. under 3-månadersperioden juni—augusti inlagd för respektive mognadsår. Den del av Sverige, som ligger söder och öster om nämnda linje har alltså haft högre temperatur under nämnda period, den del av landet, som ligger norr och väster om linjen, har däremot haft lägre.

Såsom jag redan nämnt, har man funnit, att det nyinsamlade tallfröets grobarhet nära samvarierar med den sista (d. v. s. mognads-) sommarens medeltemperatur. Sambandet skulle yttra sig så, att 130—isotermen för juni—augusti eller IMO—isotermen för juni—september skulle sammanfalla med gränsen för 50 % grobarhet hos tallfröet. Huruvida isotermerna för de tre månaderna, juni—augusti, eller för de fyra, juni—september, bäst följer tallfröets mognadsgrad, är ej ännu fullt utrett. Sannolikt förhåller det sig så, att under somrar, då juni—augustis värmesumma är normal eller högre, fröets mognadsgrad bestämmes redan av denna tidsperiods värme; under somrar, då juni—augusti visat värmeunderskott, men sep— tember är normal eller varmare, blir däremot fyramånadersperiodens värme avgörande. (Ett tydligt exempel på år av sistnämnda typ är bl. a. 1928, då, såsom kartan till höger är fig. 23 visar, 130—isotermen för juni— augusti låg långt nere i Götaland, men tallfröets beskaffenhet därstädes visat sig vara bättre än av ifrågavarande linjes läge kunnat väntas. Även tallfrö från mognadsåren 1918, 1920 och framför allt 1921 visar bättre grobarhet, än 130-isotermen juni—augusti antyder, varemot grobar- heten hos fröet från mognadsåren 1916, 1917, 1919 och 1923 ganska nära överensstämma med läget för denna. linje.)

Vad som i föreliggande fall är av vikt, är naturligtvis blott det, att man kan fastslå, att fröets grobarhet i stort sett alltid grad- vis avtager från Norr- och Västerbottens kustland inåt länens lappmarksområden. Tre gånger sedan år 1915, nämligen år 1921, 1923 och 1928, ha somrarna i Norrland varit så kalla, att även i de båda översta länens kustland tallfröets mognadsgrad måste varit mycket låg. Under somrarna 1917, 1919, 1920, 1925, 1926 och 1927 bör vår- men varit tillräcklig, för att större delen eller i varje fall betydande de- lar av lappmarken kunnat lämna frö av 50 % grobarhet. Såsom framför

allt kartan fig. 16 visar, kan man emellertid också mångenstädes nedanför 130-isotermen för juni—augusti få frö av lägre grobarhet, beroende på ogynnsamma lokala förhållanden av ett eller annat slag.

Likaledes inses utan vidare, att just 50 % icke utgör någon kardinal- gräns för bruksvärdet hos skogsfrö. I Kungl. Lantbruksstyrelsens kun- görelse nr 10 av den 9 november 1927 angående statsplombering av f rövar a har sålunda, just på förslag av undertecknad, minimiford— ran ]på tallfröets grobarhet, för att kunna plomberas, satts så låg som

60 % ...... för frö från Dalarna och Norrland utom lappmarken, lä- gen intill 400 m. över havet;

40 % ...... för frö från Dalarna och Norrland utom lappmarken, lägen 401—500 m. över havet; från lappmarken lägen intill 400 m. över havet;

20 % ...... för frö från Dalarna och Norrland utom lappmarken, lägen 501 m. och högre över havet; från lappmarken lägen 401 m. och högre över havet.

Tallfrö från Göta- och Svealand får däremot icke visa mindre grobar- het än 75 % för att kunna plomberas.

Den omständigheten, att grobarheten hos skogsfröet, framför allt hos tallfröet, inom lappmarken är så mycket lägre än i kustlandet, innebär en mycket svår nackdel för skogsbruket i det förra området.

Även om självföryngringen, rent botaniskt sett, under orörda, natur- liga förhållanden varit tillräcklig att trygga barrskogens bestånd ända upp till skogsgränsen, är det tydligt, att ett på uthållighet inriktat skogs- bruk i det översta (å kartan fig. 6 med röd färg betecknade) området an- tingen finga räkna med kolossalt långa föryngringstider eller helt bygga föryngringen på kultur, varvid dock anskaffningen av tillräckligt här- digt frö bleve dyrbar och över huvud taget sällan kunde äga rum från samma trakt. Inom det nedanför belägna område, där fröåren visserli— gen icke äro så sällsynta, men vilket dock i det föregående betecknats såsom övervägande svårföryngrat, äro förhållandena naturligtvis icke så svåra. men också här ställer sig föryngringstiden lång eller hazardartat- oberäknelig, och även här blir kottinsamling och klängning dyr i för- hållande till utbytet av grobart frö.

Vid bedömandet av dessa frågor är dessutom att observera, att fröets grobarhet vid utsäde å marken alltid blir långt mindre än den i groningsapparaten funna procenten. Nuvarande le— daren av Norges skogsförsöksväsen, E. Eide, har t. o. m. i sitt arbete »Om Saaforsok med nord-norsk furufre», Meddel. fra det Norske Skogfor- soksvaesen, h. 5, 1925, uttalat den uppfattningen, att grobarheten eller, om man så vill uttrycka det-, plantprocenten vid sådd å skogsmark hos frö- partier med olika grobarhet, ställer sig proportionell med kvadraten på de i groningsapparaten funna groningsprocenterna (sid. 87 i nyssnämnda arbete). De inom parenteserna å kartorna fig. 11 och 12 angivna talen angiva de bruksvärden, vilka skulle motsvara de medelgroningsprocenter,

som angivas genom de övre talen, om man utgår från att denna regel är riktig. Ehuru, såsom jag också skrivit» i min förut omnämnda arti- kel i »Skogen», 1928, en del jämförande såddresultat iakttagits, då ifrå— gavarande regel på ett ungefär slagit in, får man måhända icke tillmäta den full allmängiltighet. Fast står i alla händelser Eides uttalande: »Förutom dess verkan på groningsprocentens storlek, synes temperatu- ren under fröets mognadsår också hava ett avgörande inflytande på huru— stor procent av de grobara fröna, som sedan skola förmå utvecklas till livsdugliga plantor.»

I fig. 24 och 27 visas, huru ett stort antal tallfrö- och granfröprov från olika skördeår förhållit sig beträffande grobarhet— dels i Jacobsenska ap- paraten, dels vid sådd å kalljord i plantskolan vid Experimentalfältet, i båda fallen före och efter en 5 års lång förvaringsperiod, då fröet legat inneslutet i lufttätt slutet glaskärl i kylskåp. Den grafiska framställ— ningen visar, dels att plantprocenten genomgående kommer långt under den i apparaten funna grobarheten, dels att efter flerårig förvaring endast de förprov, v i 1 k a s g r 0 h a rh e t f r ä n början legat tämligen högt, överhuvud vid kalljords- sådd giva upphov till ett nämnvärt antal plantor. Vi böra komma ihåg, att vid sådd å vanlig skogsmark plantprocentens storlek i förhållande till den i plantskolan funna, i regel blir ännu mycket lägre, ävensom att fröets försämring sker långt snabbare och kraftigare, därest det under förvaringen är utsatt för luftens tillträde och för vanlig rums- temperatur. Dessa förhållanden bliva naturligtvis alla till nackdel för det nordsvenska fröet med dess låga grobarhet.

Den hos detta frö ofta i avsevärd grad observerade eftergroningen, 11. b. vid kalljordssådd i plantskolor i nordligt klimat, betyder endast, att en del av fröna först gro under 2:a eller t. o. m. 3:e sommaren efter utsåningen. Även om man räknar med samtliga årens plantuppslag, kom- ma dessa aldrig tillnärmelsevis i närheten av den groningsprocent, som erhålles t. ex. vid groning under 60 dagar i en Jacobsensk apparat. Åt— skilligt tyder på att ute i naturen eftergroningen icke spelar någon av— sevärd roll annat än på mycket torra hedland med för vatten lätt genom- lläpplig jord. På mark, där vatten höst och vår kan stagnera i och på jor- dens ytlager, måste åtminstone det ogrodda tallfröet i regel bliva förstört genom att fröet där upprepade g ånger kommer att fry- sa i vattenmättat tillstånd. Granfröet har funnits hava större motståndskraft mot klimatiska inflytelser av nyssnämnda art, ett av de förhållanden, som otvivelaktigt i väsentlig grad bidraga till att giva gra— nen det övertag över tallen, som kan förmärkas i stora delar av Norrland.

Då möjligen min skildring i uppsatsen »Det norrländska tallfröets gro— barhet» etc., 1928, av de med groningsförsöken förbundna besvärligheterna på grund av mögelbildningen, kan bibringa den föreställningen, att de vid Statens Skogsförsöksanstalt utförda groningsförsöken skulle givit för'

låga genomsnittliga resultat, bör jag kanske meddela följande. Efter till— komsten av den i skogsförsöksanstaltens närhet belägna Centrala Frökon- trollanstalten hava alla groningsförsök även med skogsförsöksanstaltens fröprov från och med år 1926 förflyttats dit. För att emellertid utröna, huruvida något systematiskt fel i undersökningssviterna härigenom kun- de uppkomma, gjordes sistnämnda år, d. v. s. 1926, samtidigt 30 stycken groningsförsök, 15 med tallfrö och 15 med granfrö, både på Skogsförsöks— anstalten och å Centrala Frökontrollanstalten. Analystiden var naturligt- vis densamma på båda institutionerna, 60 dagar för tallfröet och 40 dagar för granfröet. Dessa parallellförsök utföllo sålunda:

Funnen grobarhets- Funnen grobarhets- Tsllfrö- Granfrö- pm s. s. proceät F. pr” s. s.pmeåf r. Nr 1 ................ 3 2 Nr 1 ................ 21 17 > 2 ................ 83 83 >> 2 ................ 36 35 > 3 ................ 14 16 » 3 ................ 32 30 > 4 ................ 8 7 >> 4 ................ 27 26 >> 5 ................ 10 9 >> 5 ................ 68 65 > 6 ................ 73 73 » 6 ................ 78 83 » 7 ................ 55 55 » 7 ................ 72 70 ) 8 ............... 2 5 » 8 ................ 82 76 » 9 ................ 30 38 » 9 ................ 71 68 » 10 ................ 51 54 >> 10 ................ 45 45 ) 11 ................ 28 25 >> 11 ................ 35 21 » 12 ............ 64 55 » 12 ................ 38 33 ) 13 ................ 20 15 » 13 ................ 55 57. » 14 ................ 33 40 >> 14 ................ 25 21 » 15 ................ 71 62 >> 15 ................ 15 15 Summa 545 539 Summa 700 662

Såsom av förestående synes visade 5 prov samma grobarhet på S. S. och C. F., 18 prov bättre grobarhet- på S. S. än C. F. samt 7 prov bättre grobarhet på C. F. än på S. S. Då Statens Skogsförsöksanstalt alltså vi- sat sig taga ut groningsprocenterna väl så fullständigt som den enkom för frökontroll avsedda Centralanstalten, torde någon anmärkning icke rättvisligen kunna riktas mot den förra institutionens groningsförsök.

Såsom av det föregående framgått försämras för våra skogsträds, och särskilt för tallens, vidkommande den för skogsföryngringen mest pri- mära och väsentliga faktorn av alla, nämligen frötillgången och fröbe- skaffenheten, mycket starkt i den mån man med utgångspunkt från Väs— ter- och Norrbottens kustland närmar sig barrskogsgränsen. Ehuru dessa synnerligen sammansatta förhållanden naturligtvis icke gärna låta sig fixeras i bestämda talvärden, torde den proportion mellan barrskogens

föryngringsmöjlighet i kustland och lappmark, vilken jag i min förut- ' nämnda uppsats i »Skogen», 1928, tillnärmelsevis angivit såsom 5 : 1 för tallen och 3 : 1 för granen, vara ägnadatt giva en grov, ungefärlig bild ; av förhållandet ifråga. *

De i specialförsöken ingående direkta försökskulturerna inom Väster— och Norrbottens län.

De förut relaterade förhållandena rörande frösättning och fröbeskaf— fenhet fördyra, såsom omedelbart inses, skogsodlingen i lappmarken gent emot i kustlandet, 11. b. om man skall använda ortens frö, vilket, så- som bekant, åtminstone vad tallen angår, anses erforderligt inom ganska snävt begränsade geografiska gränser och höjdlägen. Jag hänvisar här- vidlag till Kungl. Domänstyrelsens Cirkulärskrivelse nr 1 av den 7 ja- nuari 1928 — ehuru med den anmärkningen, att det isotermsystem för fyramånadersperioden juni—september, vilket där förordas såsom ut— gångspunkt vid provenienskalkylerna, enligt min uppfattning är mindre tjänligt därför. En bättre bild av den verkliga fördelningen av tallens klimatformer giver med all säkerhet såväl det linjenät, som återgiver årets medeltemperatur (fig. 1) som det, vilket återgiver tiden för sjöarnas isbeläggning (fig. 2). I ett par andra avseenden kan man återigen möj— ligen rent utav anse, att skogsodlingen i Nordsverige och speciellt lapp— marken ställer sig lättare än söderut, nämligen såtillvida, att kulturfäl- ten där i stort sett besväras mindre av hyggesogräs o. d. och att den större uppfrysningsfaran i Nordsverige i många fall torde göra mark— luckring olämplig.

Av de tvenne i Lappland mest utbredda skogstyperna, hedlanden och de starkt råhumustäckta markerna, är kultur visserligen i regel lätt att verkställa å de förra, men de förblivande resultaten härav äro mången gång små eller för lång tid framåt synnerligen ovissa. Just på de nord- svenska hedlanden tycks föryngringen, den naturliga såväl som den konstgjorda, i särskild grad hotas av en del svampsjukdomar m. fl. kala- miteter under ungdomsåren. Detta gör, att man långt ifrån kan vara säker om att en kultur, som till en början ter sig lyckad, verkligen i längden skall förbliva oskadad och giva upphov till ett nytt bestånd. På de starkt råhumusrika, vanligen helt eller övervägande med granskog beväxta markerna, kräver skogsodlingen från början mera mekaniskt arbete. Det förefaller, som om bränningen här skulle komma att spela en betydelsefull roll.

Beträffande de i specialförsöken ingående direkta kulturförsöken, så har en sammanställning och slutbearbetning av de omfattande förelig- gande resultaten i stort sett ännu icke blivit gjord. Av kartan fig. 28 framgår, dels vilka olika slag av fältförsök, som anordnats, dels den un- gefärliga platsen för dessa kulturförsök. Redan en blick på denna karta. ger upplysning om huru förhållandevis ringa antalet ytor inom varje

särskiild försöksgrupp egentligen är, ett förhållande, varpå jag vid upp- repadle tillfällen — såväl i års- som 5-årsberättelser ävensom vid andra tillfälllen — sökt fästa uppmärksamheten. Det bör ihågkommas, att spe— cialföirsöken ifråga gälla Norrland i dess helhet, d. v. s. 2/3 av hela Sve- rige, och ingalunda företrädesvis de sämre skogstyperna inom detta om- råde. Vid igångsättandet av dessa försök underströks tvärtom i de till försölksledaren givna direktiven, att försöken i främsta rummet borde rikta sig mot de mera produktiva skogstyperna, mindre mot de sämre, föga räntabla. Det gällde att först och främst finna de bästa och billi- gaste- kulturmetoderna i bestånd av den typ, där kulturer överhuvud i första rummet kunde tänkas vara förenliga med en god skogsbrukseko— nomi.. Av denna anledning hava förhållandevis få fältförsök förlagts till markter av de lågproduktiva. och samtidigt mera svårföryngrade slagen, och iöverhuvud taget kan hela lappmarksområdet sägas vara tämligen svagtt representerat i och genom försöken. Även den dag, då hela det nu fiöreliggande revisionsmaterialet från alla försöksfälten blivit bear- betat och publicerat, kan man ingalunda räkna med att på grundval av direkzta, gjorda hultnrförsölc få en överblick över de relativa svårigheter och kostnader, som karakterisera skogsodlingen inom å ena sidan områ— det öister och å andra sidan detsamma väster om den av mig på kartan fig. 63 dragna röda linjen. Härtill skulle behövas vida flera och mera spridida sådana försök inom bådadera områdena.

AV vad i det föregående sagts kunna följande mera allmänna samman— fattniingar göras. Barrskogens förnyelse på naturlig väg möter i lapp- markcen gradvis stegrade svårigheter, ju närmare mot trädgränsen i väster och morr man kommer. Inom ett bälte längs denna gräns sker den natur- liga lbesåningen med grobart frö blott under särskilt gynnsamma år, skil- da aw mångåriga intervall. En mycket ansenlig del av Lapplands skogs- områrde också nedanför nyssnämnda bälte får anses vara svårföryngrat. Någom enkel och samtidigt någorlunda riktig gränslinje mellan de svår- förymgrade och mindre svårföryngrade markerna kan icke dragas, då om— rådem av olika slag ofta mosaikartat omväxla, men de svårföryngrade markierna anses avgjort dominera i det skogsmarksområde, som ligger ovaniför en höjd över havet, som i sydligaste delen av Västerbotten börjar vid o>mkring 430 m., men efter hand sänker sig mot norr, så att samma gräns överst i Norrbotten ligger på endast 300 m. höjd eller kanske ännu någmt lägre. Också nedanför, d. v. s. öster om nämnda nivå finnas na- turligtvis områden, vilka av skilda anledningar äro svårföryngrade, men i storrt sett anses mindre svårföryngrade typer av skogsmark förhärska på lägre: nivåer inom lappmarkens östligaste del.

Dem i stort sett avsevärt ökade föryngringssvårigheten i lappmarken gent emot huvudparten av Väster- och Norrbottens kustland är en av de faktmrer, som göra skogsbruket mindre räntabelt— inom det förra av dessa

områden. Den genomsnittligt långa föryngringstiden bidrager i sin mån nödvändigtvis till hela omloppstidens förlängning, 11. b. om fordran på ett uthålligt och ordnat skogsbruk skall upprätthållas. Det är uppenbart, att de i många avseenden ogynnsamma yttre betingelser, varunder det lappländska skogsbruket ofrånkomligt har att arbeta, skulle under en för den enskilde fri lagstiftning locka många skogsägare till att realisera hela sitt svagt räntabla skogskapital för att i bästa fall söka placera det i före- tag eller landsändar med större avkastningsförmåga. I vad mån en dylik kapitalflykt ur det lappländska skogsbruket är önskvärd eller icke ur nationell och nationalekonomisk synpunkt, faller givetvis utom mitt be- | dömande.

Skall från Statens sida fordran på ett uthålligt bedrivet och någorlunda , jämnt avkastande skogsbruk även på de privata hemmanen i Lappland fortfarande kunna bestå, samtidigt med att virkesuttagen ökas, måste kompenserande åtgärder nödvändigt träffas, som gå ut på att fortare och fullständigare skaffa fram återväxten. Jag tror icke, att man där- vidlag kan påräkna några större vinster och förbättringar gent emot nu rådande förhållanden blott och bart genom ökad omsorg vid själva av- verkningarnas —— röjningar, gallringar och övriga s. k. föravverkningar häri inbegripna — bedrivande eller genom markförbättringsåtgärder, utan att därjämte, och framför allt, en stark ökning av skogsodlingsverk- samheten är av nöden. På de lappländska kronoparkerna har den årligen skogsodlade arealen 6—7-dubblats under 15-årsperioden 1910—1925. För att möjliggöra en ökning av skogsodlingen bör först och främst stor upp— märksamhet och omsorg ägnas åt insamling av skogsfrö under de år och inom de områden detta är möjligt, samt åt en ändamålsenlig förvaring av detta frö, så att det så länge som möjligt förblir användbart. För själva kulturerna torde i många fall förhållandevis billiga och ringa ar- betskrävande metoder med fördel kunna användas med hopp om gott resultat. Ofta synes allt bero därav, att över huvud taget grobart frö tillföres på rätt plats och vid den årstid, då det har störst utsikt att hinna gro, innan väta och frost verka förstörande på detsamma.

Såsom bilagor till denna skrivelse medfölja dels ett separattryck ur Norrlands Skogsvårdsförbunds Tidskrift, 1928, h. I, dels 28 st. kartor och grafiska framställningar.

Experimentalfältet den 12 april 1929.

Edvard Wibeck.

II. III.

IV.

VI. VII.

VIII. IX.

X. XI. XII.

Innehållsförteckning.

Inledning .................................................................................................... Historik ....................................................................................................

Översikt av skogligt betydelsefulla naturförhållanden i Norrland och övre Dalarna ....................................................................................

Arealredogörelse ........................................................................................

Skogstillståndet inom de norrländska länen samt övre delarna av Kopparbergs län, särskilt beträffande under lappmarkslagen lydande fastigheter ................................................................................

Avsättningsförhållanden ........................................................................ Frågan om avverkningarnas reglerande med hänsyn till sociala förhållanden ............................................................................................ Allmänna riktlinjer för en reglering av avverkningarna ................

Föryngringsfrågan ................... . .............................................................. A. Återblick ...............................................................................................

B. Föryngringens naturliga förutsättningar ........................................... ]. Skogsmarkens höjdfördelning m. m. ........................................... 2. Föryngringens naturliga förutsättningar med hänsyn till fröfrågan

3. Föryngringens naturliga förutsättningar med hänsyn till mark- förhållandena ....................................................................................

C. Förslag till bestämmelser för föryngringens främjande .................... Skogslagens handhavande .................................................................... Kostnader för skogslagens handhavande ............................................

Lagförslag och särskild motivering ................................................... A. Förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden ............................ B. Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 55 i förord- ningen ang. skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923 .......................

Sid. 1

28 38

47 59

70 80

90

90 100 100 105

127 144 162 182 190

190

204

C. Förslag till förordning om upphävande av 5 5 i förordningen den) 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift ............................................ 206 D. Särskild motivering till förestående lagförslag ................................. 206 XIII. Reservationer ............................................................................................. 265 A. Särskilt yttrande av hrr Ringstrand, Hermelin och Kallin ............. 265 B. Särskilt yttrande av hrr Lövgren och Carlgren ................................. 319 C. Särskilt yttrande av herr Näslund ..................................................... 330 D. Särskilt yttrande av frih. Ilermelin ..................................................... 331 XIV. Bilagor ......................................................................................................... 349 1. Redogörelse för sakkunnigas resor under sommaren är 1928 ......... 349

2. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lapp-- markslag (lån och länsdelar) ............................................................. 373

3. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lapp-- markslag (sockenvis för Norrbotten) ................................................. 374

4. Areal, virkesförråd och avverkning å skogar under 1915 års lapp-— markslag (sockenvis för Västerbotten) ................................................ 375

5. Area], virkesförråd och avverkning ä skogar under 1915 års lapp-' markslag (sockenvis för Västernorrlands och Kopparbergs län) 376

6. Professor H. Hesselmans skrivelse den 31 maj 1929 till sak—- kunniga ................................................................................................ 377 '7. Jägmästare E. Wibecks skrivelse den 12 april 1929 till sak-- kunniga ................................................................................................ 379

ul. [. .. . . Fil-out!;rqllu. ," J.:

_ |".w ”fl-' _ att.

I'l | | 4

.,; ,.k .'.r1 I”. få??? 'n'-':'afé *

. , statens. Offentlig-g utredningar 1'931 . I ' Vsyuiematisk förteckning * ' ' "

(Siffrorna inom klammer, beteckna utredningens: nummer-'if den kronologiska förteckningen.)

Allmln lagstiftning. Rämkipning. Fångvård. . Viltenvilaen— Skogsbruk. Bergsln'uk- : Lasbesednmgens förslag aps- Vissa Internationella rägts- Betänkande med förslag till lag om vård av vissa sko förhållanden. 3. Förslag till konvention mellan Sverige, inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmar Danmark, Finland, Island och Norge om inlämnande rn. [L områden. [10] - och verkställighet av damer, 11]. m. [9]

Industri. 'i

__ , ' Stltslörlaitnlng. Allmln statsförvaltning. .Å g _ , »,— ., » Ny vårmeledning samt elektrisk belysnin sanläggnim " 4 . i Nationalmuserbyggnaden i Stockholm.f8] =.

Handel och slölart.

Kommunallörvnltning._

Kommunlkntiousväsen.

S' * och " ...... ii . .ilsen.

Utlåtande ang. utförselbevlssystemets verkningar m.m. [51 ' . — ' , Bank-, kredit-» och penningvlson.

Polltl- . - ' Rör-säkrlugsväsen.

»Kyrltovls'orl. Undefrvlsningsväsen. Andlig odling ! övrigt. '

Socialpolitik. , . » _ ' ' Sammandrag av yttranden över 1927 års ptåstlonereglg . _, Betänkande med förslag an .arhetslösheteus motver- 'rin ssakkunni as betänkande rörande " a grunda " kande genom beredskapsar eten. (31 .iörglagstiftdlngen om prästerskapets avlöning oc ' ' ' ' förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. ] Utredning och förslag rörande läroböcker vid de el . ' - 4 . männa. läroverken och med dem jämförliga län: " , anstalter. [2 _ _ ' Hlilso- och sjukvård. , Utredning oc förslag av frågorna om ytterligare in 4 shauk—ningar— i den nuvarande folkskolesemmarlc .; ' ' . _ - organisationen samt om statens övertagande av ' , ' utav landstingen och vissa städer upprätthållna smt skoleSeminar erna m. m. [4]

Allmlnt ulrlngsvlsen. ' * * ' . Försvar-"hen.

. _ _ Ulrikas leenden” Internationell rl". m: egendom. Jordbruk med blah-lugar. ' :

Jordbruksutrednin ens betänkanden. 4'. Betänkande . . . *

"..-. ang.:ltgarder förl lldertäskötselns fråm" ande. [6]. 5. Sta-— _, ' ' 4,

. * tistisk översikt över det svenska jord rukets utveck- - . , ' . ) ling och läge. [7] -

Isaac» Marcus Boktr.åÄ.-"B., Stockholm 1531— f "