SOU 1931:24

Betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m. m

N 4-0 Gc

oå (- - CUL"

&( *. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

*'_.1w'17x,n—*'

&

-.- . no.-,),

.STATE-NS OFFENTLIGA ,UTRI'EDN'INGAR isa-31:24 ECKLESIASTIKDEPARTEÅMENTET

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG'NLL HUVUDGRUNDER FÖR EN

DECENTRALISERAD FÖRVALTNING AV

PRÄSTLÖNEJORDEN

M. M.

STOCKHOLM 1931

Statens offentliga'utredningar 1931 & Kronologisk förteckning

1. Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöne- tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen regleringssa kunnigas betänkande rörande nya in. m. Norstedt. vj,131s. . grunder för lagstiftningen om prästerskapets av- 13. Utlåtande över utkast till näringslag m.m. Marcus. _ lön—in och förvaltningen av den därtill anslagna 28 s. . egen omen. Idun. 622 s. E. 14. Förslag till vilxellag m.m. Norstedt. 254 s. Ju. 2. Utredning och förslag rörande läroböcker vid de 15. Provdebitering av fyr- och båkavgift samt sjömans- allmänna läroverken "och med dem jämförliga läro- husavgift. Marcus. 64 s. 11. anstalter. Norstedt. 131 5. E. 16. Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom 3. Betänkande med förslag an ående arbetslöshetens det svenska fångvårdsvttsendet. Av S. Hagströmer. motverkande genom bereds apsarbeten. Norstedt. Marcus. v, 162 s. Ju. 4 81 s. S. 17. Utredning och förslag rörande fortsättningsskolans 4. Utredning och förslag av frågorna om ytterligare organisation. Hzeggström. 94 s. . : inskränkningari den nuvarande folkskoleseminarie- 18. 1928 ars lönekommitté. Betänkande med förslag till ' organisationen samt om statens övertagande av de lönereglering för landsfogdar, lappfogdar och lands- 3 'utav landstingen och vissa städer u prntthållna små- fiskaler m. m. Norstedt. vii, 324 S. F]. * skole—seminarierna m. m. Norsted . (2), 215 8. E. 19. Betänkande med förslag til lag med särskilda be- 5. Utlåtande angaende utförselbevissystemets verk- stämmelser om delning av jord å landet inom vissa ningar in. in. Marcus. 25 5. Jo. delar av Kopparbergs län m. m. Marcus. 307 s. 6. Jor_bruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande 4 bilagor. Ju. angaende åtgärder för fjäderfäskötsclns främjande. 20. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Arbets- Beckman. vj, 109 5. 'Jo. löshetens omfattning, karaktär och orsaker. Nor— 7. Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistisk stedt. xix, 554 s. S. översikt över det svenska jordbrukets utveckling 21. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Bilagor. och läge. Av E. Höijer. Marcus. 74 5. Jo. . band ]. Orsaker till arbetslöshet. Av G. Bagge. P. M. 8. N värmeledning samt elektrisk belysninrrsanlägg- ang. arbetsmarknaden och de faktorer, som he— ning i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. Stat. stämma dess utveckling. Av G. Huss. Norstedt. xij, . Repr.-anst. 43 5. K. 149 s._ S. 9. lagberedningens forslag ang. vissa internationella 22. 1930 ars militäravlöningssakkunniga. Betänkande rättsiörhållauden. 3. Förslag till konvention mellan 'med förslag till avlöningsbestämmelser för icke- _ Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ordinarie personal vid försvarsväsendet. Beckman. - erkännande och verkställighet av domar, m. m. vj, 101 s. Fö. Norstedt. 39 s. Ju. 23. Betänkande och förslag angående anskaffning, un- 10. Betänkande med förslag till lag om vård av vissa derhåll och drift av för tulltjänsten erforderlig fort- skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns skattningsmateriel: Marcus. 91 s. Fl. lappmarker m. fl. områden. Marcus. iv, 398 5. Jo. 24. Betänkande med förslag till huvudgrunder för en 11. Utredning med förslag angående premiering av väl- decentraliserad förvaltning av prästlönejorden rn. m skötta mindre skogsbruk. Hazggström. 66 s. Jo. Idun. 200 5. E. . 12. 1928 års lönekornmitté. Betänkande med förslagtill 25. Betänkande med förslag till prästlönelag m. m. avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra Idun. 138 5. E. ' . .

Anm. Om särskild tryckort ei an ives. år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokstäverna till det departement. un er vilket utrednin n avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. zåordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 ebr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre an- or ning (nr 98) utgivas utredningarna f omslag me'd enhetlig färg för varje departement.

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL HUVUDGRUNDER FÖR EN

DECENTRALISERAD FÖRVALTNING AV

PRÄSTLÖNEJORDEN

M. M.

STOCKHOLM 1931 KUNGL. novaomarcxamar xnuss TRYCKERI Arn. 316814

Till Herr Statsrådet och Chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 april 1927 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet, bland annat, att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågan rörande grunderna för lagstiftningen om prästerskapets avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varm—ed dåvarande departements- chefen motiverade sitt förslag i ämnet, anförde han bland annat, att vidkom- mande spörsmålet om sättet för boställsegendomarnas förvaltning och regler— na. för dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen torde un— dersökningen särskilt böra inriktas på de två. motsatta huvudlinjer, som er- bjöde sig. Antingen kunde här ifrågakomma. en centralisering i nämnda hän- seenden, så att löneboställena bringades i samma ställning till kyrkofonden som statens domäner till domänfonden, eller ock kunde man vidtaga åtgärder i decentraliserande syfte.

Rörande planläggningen av den blivande utredningen yttrade departements- chefen bland annat: Det hade synts honom mest praktiskt, att utredningsar- betet till en början begränsades till ett klarläggande av de olika vägar, som kunde ifrågakomma vid de särskilda frågornas lösning. De skäl, som kunde anföras för och emot en lösning efter den ena eller andra linjen, torde härvid böra vägas mot varandra. Vidare skulle man undersöka de konsekvenser, som en viss lösning av en särskild fråga medförde beträffande lösningen av övriga frågor. Såsom ett resultat av denna. undersökning skulle framkomma en redo- görelse för de huvudalternativ till ny avlönings— och boställslagstiftning, som syntes på allvar förtjäna att tagas under övervägande.

Den 20 juli 1927 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga härads- hövdingen N. Wihlborg, kammarrådet T. H. Wohlin och kontraktsprosten K. A. Ihrmark.

Med skrivelse den 31 december 1929 överlämnade de sakkunniga _— vilka. plåga benämnas 1927 års prästlöneregleringssakkunniga — till departements- chefen »Betänkande rörande nya. grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen». I betänkandet stannade de sakkunniga dock med reservation i'vissa avseenden av kon-

traktsprosten Ihrmark —— för den ena av de ovan angivna huvudlinjerna, näm- ligen för en centralisering av förvaltningen av prästlönejorden och dispositionen av dess avkastning.

Sedan förslaget varit utställt till yttrande av åtskilliga myndigheter med flera samt dessa inkommit med utlåtanden däröver, anmäldes ärendet ånyo i statsråd den 23 januari 1931. Därvid anförde departementschefen: Utredningen syntes departementschefen nu böra fortsättas i syfte att utarbeta detaljerade förslag till ny lagstiftning i ämnet. Detta arbete torde böra anförtros ät sär- skilda sakkunniga, vilkas tillsättande syntes böra ske ur synpunkten av en så vitt möjligt allsidig belysning av ärendet. Innan emellertid arbetet med för- slag till ny lagstiftning igångsattes, torde en kompletterande utredning böra verkställas med hänsyn till den andra huvudlinjen, d. v. s. rörande åtgärder i decentraliserande syfte. Härvid syntes man böra i första hand koncentrera sig på en närmare undersökning av möjligheten att, med bibehållande alltjämt av prästlöneväsendet såsom en församlingarnas angelägenhet, åvägabringa en mer eller mindre decentraliserad boställsförvaltm'ng. Det vore givet, att denna undersökning icke finge lämna ur sikte den synnerligen viktiga frågan om för- samlingarnas av ålder bestående ställning till den del av kyrkoförmögenheten, varom fråga vore, samt församlingarnas till densamma anknutna intressen. Den vidare utredning, som i angivna syfte således syntes böra komma till stånd, torde även böra taga sikte på spörsmål av kyrkligt-organisatorisk natur, vilka stode i samband med den föreliggande frågan. — För dessa kompletterande för- arbeten syntes tillfyllest, att desamma verkställdes genom högst tre på olika områden förfarna utredningsmän under ledning av en av dessa sakkunniga, närmast den, vilken skulle komma att i egenskap av ordförande leda de sak- kunnigas blivande förhandlingar. Sedan denna komplettering av utredningen i huvudsak blivit slutförd, torde anmälan härom böra ske till chefen för ecklesia— stikdepartementet, och torde därefter med utgångspunkt från allt då förelig- gande utredningsmaterial ifrågavarande sakkunniga höra i sin helhet skrida till det lagstiftningsarbete, som åt dem skulle anförtros.

I enlighet med departementschefens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t departementschefen att dels i syfte att inom departementet fortsätta utrednin- gen av frågan rörande grunderna för lagstiftningen om prästerskapets avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden ävensom utredningen av övriga därmed sammanhängande spörsmål samt i syfte att utarbeta förslag till ny lagstiftning på ifrågavarande område tillkalla högst sju sakkunniga, dels för verkställande av vissa speciella kompletterande förarbeten anlita högst tre utredningsmän med uppdrag för en av dem att tillika tjänstgöra såsom utred- ningsmännens sekreterare, dels anmoda en av de sakkunniga att såsom ordföran- de leda de sakkunnigas förhandlingar och utredningsmännens arbeten, dels ock, därest under arbetets gång anmälan skedde om behov av biträde i särskilda fall för behandling av specialfrågor, för ändamålet tillkalla dylika biträden.

Samma den 23 januari 1931 tillkallade departementschefen såsom sakkunnig

ledamoten av riksdagens första kammare biskopen i Luleå stift Olof Bergqvist samt såsom utredningsmän hovrättsrådet i Svea hovrätt Philipp Joseph Aastrup, boställsnämndsordföranden, kyrkoherden i Grava pastorat kontraktsprosten Lars Albin Rune och sekreteraren hos kammarkollegiet Gunnar Hugo Prawitz, var- jämte departementschefen uppdrog åt Bergqvist att såsom ordförande leda ut- redningsmännens arbeten samt åt Prawitz att tjänstgöra såsom utredningsmän- nens sekreterare.

Sedan utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1931 års prästlöneutred- ning, för departementschefen anmält, att för dem uppstått behov av biträden för behandling av vissa specialfrågor, tillkallade departementschefen dels genom beslut den 12 mars 1931 ledamoten av riksdagens första kammare, skogschefen Carl Gustaf Ludvig Hugosson Tamm och professorn vid Stockholms högskola,

| filosofie doktorn Nils Gabriel Ahnlund, dels ock genom beslut den 31 mars 1931 l amanuensen hos kammarkollegiet Frans Harald Morssing.

På framställning av utredningsmännen medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 16 april 1931, att Bergqvist, Aastrup, Rune, Prawitz och Tamm finge före- taga en studieresa till Finland. Resan ägde rum under tiden den 18 -— den 26 april 1931.

Till utredningsmännen hava överlämnats handlingar i ett antal ärenden och hava utredningsmännen tagit dessa i övervägande vid fullgörandet av sitt upp- drag.

Sedan det utredningsmännen anförtrodda uppdraget numera fullgjorts, få utredningsmännen med anmälan härom överlämna sitt betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m. in. Stockholm den 30 juni 1931.

OLOF BERGQVIST, L. ALB. RUNE.

PH. AASTRUP. G. PRAWITZ.

Församlingarnas ställning till prästlönejorden.

Inom1 den kanoniska rätten fanns redan före tiden för kristendomens in- De medeltida förande i vårt land en rättsregel, enligt vilken biskop icke ägde inviga kyrka, 535533; förrän det var sörjt för att kyrkan utrustats med prästbol.2 Meningen härmed rättsliga be- var att erhålla garanti för att gudstjänsten i församlingen skulle kunna upp- skaf enhet. rätthållas.

I vårt land liksom i övriga germanska länder ägde under den första kristna tiden det s. k. privatkyrkosystemet ett icke obetydligt utrymme. Det gäller i första hand om Västergötland och det till Danmark hörande Skåne, från vilka landskap redan i början av 1200-talet klagades över kyrkornas alltför stora talrikhet.a Privatkyrkosystemet innebar, att stormännen och storbönderna själva läto uppföra kyrkor på. sina egendomar närmast för sitt eget och sitt husfolks samt sina landbönders bekvämlighet. Sannolikt är dock, att redan på detta stadium av utvecklingen dessa kyrkobyggare fått finna sig i den kanoniska regeln om prästbords tillhandahållande, i den mån den anställde prästen icke hade karaktären av enbart gärdskaplan. I varje fall hava vid privatkyrkornas övergång till församlingskyrkor prästborden fått behållas eller nya prästbord anskaffats.

Från våra landskapslagars tid, 1200— och 1300-talen, då privatkyrkosystemet redan övergivits,4 har man tämligen noggranna underrättelser om sättet för prästbordens tillkomst och förökande. Kyrkobalkarna stadga nämligen, att prästbordet skulle överlåtas till kyrkan genom en formell äganderättsöver- låtelse, med en för den nordiska rätten gemensam term kallad skötning. Om innebörden härav har i senare tid på sina håll en missuppfattning gjort sig gällande i strid med både rättshistoriska och språkvetenskapliga fakta. Man har

1 De äldre partierna av historiken hava genomsetts, granskats och kompletterats av pro- fessorn vid Stockholms högskola Nms ÅHNLUND. ” Non sit ecclesia, nisi de dote provisum ei fuerit, conseeranda. Decretal. Gregor. IX lib. III tit. XL cap. VIII. __ 5 H. HILDEBRAND, Sveriges medeltid, III, s. 75—76; jfr om Gotland 8. 82. -— Aven i Mälar- landskapen torde de ursprungliga privatkyrkorna hava varit talrika. Ett exempel erbjuder Botkyrka, där enligt den såsom historiskt trovärdig allmänt ansedda Botvidslegenden den äldsta kyrkan anlades av Botvids broder på. släktens arvegods (in patrimonio ipsorum): Scriptores rerum sueei- carum II, 1, s. 382. ' " Aven senare har förekommit, att enskilda personer uppfört kyrkor på egen bekostnad. År 1690 vittnade en rad gamla män i Stenbrohults församling, Småland, att riddaren Karl Tokasson bekostat byggandet av därvarande kyrka och jämväl donerat både prästgård och präststom, ehuru handlingarna förkommit i danska kriget 1611. Traditionen har genom nyare forskningar gjorts i hög grad sannolik. Jfr G. VIEDESTAM, Hur Stenbrohults första kyrka kom till, Växjö 1922.

nämligen trott ordet skötning innebära, att prästbordet åstadkommits genom sammanskjutande, sammanskott (jfr sammanskjuta, sköt) av jordägarna, som ämnade bilda församling.1 I sammanhang härmed har även den meningen gjorts gällande, att de medeltida prästborden tillkommit genom ett på sock- nens jordägare lagt allmänt onus, varifrån man sedan velat sluta, att dessa boställen närmast vore att jämställa med boställen, som upplåtits av kronan.2 Varken ordet eller begreppet skötning ger något som helst stöd för en sådan uppfattning. Vid överlåtelse av jord till enskilda utbredde nämligen den som skulle mottaga jorden sin mantel framför sig, och den som överlät jorden kastade en torva av samma jord i en flik (sköt) därav. Denna symboliska rättshandling kallas skötning.3

Vid överlåtelse av prästbord tillgick i regel så, att vid kyrkans invigning torvan lades å kyrkans altare. Att den påvliga kurian tidigt uppfattat skötningen som en specialform för donation till kyrkan i de nordiska länderna framgår av en Innocentius III:s bulla till Lunds ärkestift 1198, som för dylika ändamål ef— tertryckligt anbefaller skötning i syfte att fastslå oåterkalleligheten av över— låtelsen.4

Skötningen är således en form för överlåtelse (tradition) av fast egendom. Ett skött boställe kan mycket väl hava tillkommit genom sådan donation av enskild person, varpå icke alldeles få urkundligt bestyrkta exempel finnas från medeltiden. Väl är det känt, att i vissa fall boställen tillkommit genom sammanskott och alltså genom en mer eller mindre samfälld donation. Intet antyder emellertid, att det såsom ett allmänt onus ålegat socknens jordägare att genom sammanskott bilda prästbol.

Såsom belysande exempel å sammanskott av boställe intages här en redo- görelse för ett sådant fall, hämtad ur regeringsrådet G. THULINS verk om de

1 )De från medeltiden härrörande oreducerade kyrkoherdeboställena, tillkomna i den av land— skapslagarna anvisade ordning genom sammanskott eller skötning av socknarnas jordägare. . .» >Och beträffande den ojämförligt största anparten av kyrkoherdeboställena dem, vilkas till— komst förskriver sig från medeltiden — föreligger otvivelaktigt den generella presumtionen, att de tillkommit genom sammanskott (skötning).> Se 1927 års sakkunnigas betänkande, s. 149, 306 11. Jfr Förslag till förordning angående presterskapets boställen 1879, s. 6: »Den skötning eller det kirkiobol, som till bostad åt presten upläts, har sedermera blifvit kalladt prestbol eller prestgård . . .» (Kursivcringarna gjorda här).

2 Denna tanke framträder, bland annat, i ett av kammarkollegiet den 23 januari 1924 avgivet utlåtande, vari anföras: >Kollegium kan för sin del icke medgiva, att man haft för avsikt att hänföra skötningsboställena till den grupp, beträffande vilka särskilda bestämmelser rörande skogsavkastningens disposition skulle gälla.» Efter att hava omnämnt, att ifrågavarande bostäl- len i jordeboken redovisas under krono titel, anför kollegiet vidare: »Det synes också i och för sig föreligga goda skäl för en bestämd åtskillnad mellan dessa boställen, å ena, amt de bostäl— len, löningshemman och löningsjordar, å andra sidan, som sedermera, och då helt naturligti regel genom köp, förvärvats och anslagits av församling. Anskaffandet av prästbol ålåg nämligen, redan på grund av bestämmelser i särskilda landskapslagar, församlingen såsom ett slag av all- mänt onus och utgjorde villkor för själva församlingsbildandet. Till hänförandet av de medel- tida, icke av enskilda donerade prästbolen till kronogruppen har givetvis ytterligare medverkat den omständigheten, att bevisning i egentlig och strängare mening rörande sättet för dessa bo- ställens tillkomst endast i undantagsfall möjliggöres.» ' Aman, Altschwed. Obligationenrecbt, s. 512 if. I dansk och norsk rätt är ordet sköde, res- pektive skjöte ännu benämning för vissa urkunder beträfande äganderätt till fast egendom. ] svenska dialekter förekommer ett ord skötning, liktydigt med laga fasta. * Diplomatarium suecannm I, nr 109.

ecklesiastika boställena i Gävleborgs län: »Då ärkebiskop Olof den 26 mars 1324 höll visitation vid det nyanlagda kapellet i Bergvik, kommo, efter vad ett hans brev angiver, sedan kyrkogården invigts, Hanebo socknemän, vilka fort- farande synas haft en del ägor i denna trakt, fram och skänkte i vittnens närvaro åt kapellet till evärdlig egendom den grund, varpå detsamma var beläget, jämte åker och äng, liggande nedanför sjön Bergviken åt norr och Ylvos ägor åt söder, med två bäckar å ömse sidor, och erhöll, på sätt en på baksidan av sagda brev införd anteckning utvisar, kapellet tillika: av Ylvo ett melisland odlad jord*bredvid kyrkans åker inemot kapellet, av Olof i Svedja fjärdedelen av en äng, kallad Sandeng, som denne köpt för 12 pund humle, av ärkebiskopen ett jordstycke, kallat ”Svidh', som denne köpt av Sigvast, Öst- man-s broder, nämligen allt vad denne ägt mellan en inhägnad kallad 'Hagh' och Bergaån, vid östra sidan av sagda å, samt av bemälde Östman det jord- stycke, som låg mellan berörda 'Svidh' och inhägnaden på södra sidan, nära stranden å den norra samt mellan Bergaån på västra sidan och en Östman tillhörig bergssluttning på den östra. Redan förut hade efter samma anteck- ning Herr Arnold givit kapellet allt vad han ägde mellan de båda bäckarna och Herr Anders i Norrala ett torp, kallat Straterne.» Man finner alltså, att vid sammanskottet medverkat jämväl ärkebiskopen och två, präster från Häl- singland. Fallet är sällsynt tydligt och synes direkt motsäga antagandet, att socknemännen såsom en allmän tunga varit skyldiga att anskaffa prästbol. Fastmera framträder här klart frivilligheten i överlåtelsen. Ärkebiskopens jord- förvärv till förmån för det nya kapellet är icke minst anmärkningsvärt.

Skötm'ng (lat. scotatio) enskilda emellan blev efterhand mindre vanlig, sedan man börjat använda urkunder.1 Regelbundnare har skötningen bibehållit sig i fråga om egendom, som överlämnats till kyrka, otvetydigt på den grund, att man ville vara viss om att kyrkoegendomen i motsats mot förlänad sådan för all framtid skulle tillhöra kyrkan.2

Även om man kunde antaga, att skötningen förutsatt sammanskott av jord samt att ett rättsbud funnits, som tvingat socknemän att anskaffa jord till prästbord, och alltså anse, att boställena tillkommit såsom ett allmänt onus, vore det dock ingalunda givet, att de på sådan grund skulle vara att anse som krono- egendom.3 I detta sammanhang erinras om att fast egendom, exempelvis folk- skolebyggnader, sjukhus m. m., som i enlighet med särskilda lagföreskrifter upp- bringats genom kommunal beskattning, ändock anses tillhöra vederbörande kommun.

* Att ifrågavarande överlåtelseform ansågs särskilt högtidlig och bindande visar bl. a. det för- hållandet, att den tillämpades hösten 1343 vid de skånska landskapens övergång i svensk ägo i samband med konungarna Valdemars och Magnus' sammankomst i Varberg. Dipl. suec. 3741 och 3747 (mann propria scotasse et in sinum tradidisse). Jfr TUNBERG, Aldre medeltiden, s. 212.

2 Enligt den till Västgötalagen fogade konungalängden (omkr. 1240) har Olof Skötkonung omedelbart efter sitt dop skött jord till Skara biskopsbord. 3 Man jämförs ett uttalande av en auktoritet på kyrkolagfarenhetens område, L. G. RABENIUS i Lärobok i svenska Kyrko-lagfarenheten (1836), s. 210: )Häraf följer, att Sockna-menigheten, ej Kronan, ålegat att förse Presterskapet med Kyrkoherde-bohl: att de, såsom varande Sockne- menighetens egendom, aldrig varit reductioner underkastade: att Sockne—menigheterna, ej Kronan. till dem innehafver dominium directum.» Efter att ha anfört kungl. brevet den 16 april 1617 och resolutionen på presterskapets besvär 1672 som uttryck för uppfattningssättets förändringar tillägger samme författare med märkbar ironi: »Af Socknernes ursprunglige rätt är dock så mycket bibehållit, att de kostnader, som äga rum vid uppkomna rättegångar angående Prestebohl, icke af Kronan eller Kyroherden, utan af Kyrkan och Socknen drag-as skola.»

Här torde även böra beröras frågan, huruvida kronojord kan antagas hava under medeltiden upplåtits till prästbord.

Konungen innehade från forntiden ett komplex av fastigheter, kallat Upp- sala öd, vars avkastning var anslagen till konungamaktens behov såsom dess viktigaste inkomsttitel. Fastigheterna lågo kringströdda i olika landsändar. Vid sidan av dessa gods, ibland mer eller mindre sammanblandade med dem, kunde också finnas konungaättens eller konungens egna privata jordegendomar. Under de första kristna århundradena, då ivern att grundlägga nya församlingar och offervilligheten för detta ändamål synas hava varit stora, hava konungarna säkerligen ofta deltagit i kyrkobyggandet och även upplåtit jord till prästbord. I allmänhet har det sannolikt då varit fråga om konungens enskilda egendom.1 Magnus Ladulås donerade t. ex. för olika kyrkliga ändamål både jordagods, till- hörande Folkungaättens arvejord, och av honom särsln'lt förvärvade hemman.

I fråga om Uppsalaödsgodsen och andra senare tillkomna kronogods före- kom i landslagen en bestämmelse, säkerligen av gammalt ursprung, enligt vilken konungen icke ägde minska denna egendom till förfång för efterträdaren. Denna bestämmelse var ingalunda ett tomt lagbud utan tillämpades både under medel— tiden och även därefter, ända till och med reduktionstiden. Lagbudet gjordes gällande även mot de kyrkliga institutionerna, t. ex. vid drottning Margaretas och Karl Knutssons räfster.2 Därvid tillämpades bestämmelsen jämväl på så sätt, att det icke ansågs tillåtligt för ägare av jord, som var skattskyldig till konungen, skattejord, att donera denna till kyrkliga institutioner. Genom en sådan dona- tion skulle skattejorden nämligen komma in under det andliga frälset och konun— gen alltså gå miste om skatten. Där sådana donationer ändock gjordes, dömdes jorden på yrkande av konungens fogde åter till givarna. Härom lämna talrika bevarade räfstetingsdomar besked.

Ehuru konungen alltså icke ägde för alltid avhända sig kronogodsen, kunde han dock såsom förläning upplåta dem till frälsemän eller till kyrkliga .nstitu- tioner och befattningshavare. Sådana förläningar, vilka hörde samman med det feodala förvaltningssystemet, inneburo ingen äganderättsöverlåtelse utan kunde återkallas, om ej förr, så av nästa konung. Förläningar av kronojord till sockenkyrkan såsom prästbord torde icke hava förekommit, enär för ändamålet fordrades, att jorden överläts med full äganderätt. Däremot har förläning av jord skett till biskopar, kaniker, domkyrkor och kloster m. fl. Sedan Konung Gustaf I omorganiserat statsförvaltningen, hava förläningarna i allmänhet för- svunnit.

I fråga om de medeltida till prästens underhåll disponerade fastigheter, som icke voro prästbol i egentlig mening, nämligen de landbohemman (mensalhemman med flera s. k. löningshemman), vilka bortlegdes för prästens räkning, gäller,

&; An7xgärkningsvärt är, att så få. Husby-socknar varit rcgala ; jfr H. HILDEBRAND, Sveriges medel— 1 . s, .

? Aven senare. Sålunda iinnes en räfstetingsdom av år 1477, varigenom Sten Sture d. ä. till kronan återdömde jord (Bällsta i Bromma socken). som kommit under en kyrklig institution. Stockholms stads tankeböcker 1474—83, utgivna av E. HILDEBBAND, s. 125.

så vitt man vet, att de i regel tillkommit genom gåvor och testamenten i avsikt att antingen tillförsäkra donator sjålamässor till hans eller hans anhörigas fräls- ning, eller tillgodose andra ändamål, hörande till den kyrkliga kulten.

När man har att göra med ett från medeltiden härstammande boställe, om vars tillkomst närmare underrättelse saknas, kan man med hänsyn till vad ovan anförts så gott som säkert utgå från att detsamma donerats av enskild egendom. Den inom statsförvaltningen alltsedan reduktionstiden tillämpade presumtionen — varom mera nedan att medeltida boställen, tills annat visats, anses vara upplåtna av kronan och kronan fortfarande tillhöriga, är sålunda icke historiskt grundad.1

I den kanoniska rätten och efter dess mönster även i den svenska medeltids- rätten betraktades sockenkyrkan såsom juridisk person, och då egendom överläts till prästbord, blev sockenkyrkan i formellt hänseende ägare till prästbordet. Anordningen, att göra överlåtelsen till sockenkyrkan och icke till församlingen, får emellertid anses vara mera av formell beskaffenhet såsom härledande sig från en tid, då församlingen såsom sådan ännu icke av den borgerliga rätten erkänts såsom rättssubjekt. _

Den reella innebörden av överlåtelsen har dock givetvis varit att för all fram— tid säkerställa församlingens behov av prästerskap och gudstjänst. På denna grund framstår församlingen såsom den egentligen berättigade med avseende å denna egendom, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena beroende for- mella äganderätt blir av underordnad betydelse.2 Att kyrkan och icke försam- lingen betecknades som ägare, torde även böra fattas som en yttring av det sak— förhållandet, att församligen icke ägde fritt förfoga över egendomen utan att densamma var bunden till de kyrkliga ändamålen.

Under medeltiden framträdde en tendens att uppdela kyrkoegendomen i två grupper, å ena sidan den egentliga kyrkoegendomen (fabrica), vilken skulle an- vändas till kyrkans underhåll och smyckande, samt å andra sidan prästämbetets egendom (mensa), avsedd till prästerskapets underhåll. Om båda grupperna gäller emellertid, att egendOmen var avsedd att säkerställa själavården i försam- lingen.

1 Då konung Knut Eriksson (1167—1196) upplät ett kronohemman och ett eget hemman till Julita kloster, gjorde han den skillnaden dem emellan, att han upplät kronohemmanet mot av- gäld (pro precio temporali) men överlät sitt eget hemman såsom gåva (omnis prorsus conditionis necessitate remota). Då konung Magnus Eriksson är 1353 donerade en till Bjälbogodset hörande patronatsrätt till ett kloster, betonade han att godset ej tillhörde kronan utan var arvegods. Diplomatarium suecannm I, nr 67, och Riksarkivets pärmebrev år 1353, nr 135; jfr E. SCHALLING: Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige, akademisk avhandling, Uppsala 1920, s. 27 och 32. 2 Från protestantismens tidigaste genombrottsår finnes ett uttalande av reformatorn Laurentius Andreas, som här må anföres i översättning från det latinska brevet (till munkarna i Vadstena den 20 febr. 1524): »Fastän namnet kyrka i våra dagar användes om själva det yttre huset, vari den sannskyldiga kyrkan, d. v. s. 'menighetem (populus), plågar församlas _ vilket hus i varje fall är byggt av menigheten och för menigheten _ vem är den som då icke inser, att en sådan kyrka och därmed också dess penningar är menighetens, även om vi präster i Guds namn beröva menigheten desamma och använda dem till vår fria disposition, som om de icke längre vore andras egendom utan vår egen, eller så att vi vilja ge oss sken av att vara icke förvaltare av penningar utan herrar över dem.) Brevet tryckt av E. M. Fawr i disputationsserien Acta et littera ad historiam reformationis in Suecia, Uppsala 1806.

Redan under medeltiden hade församlingarna i vårt land uppnått en au- märkningsvärt hög grad av organisation och erhållit åtskilliga befogenheter på det kyrkliga omrädet. Nyare, visserligen ingalunda uttömmande undersöknin- gar hava framhävt det verkliga omfånget av denna församlingssjälvstyrelse, vilken alltså icke, såsom understundom gjorts gällande, är av relativt sent ursprung.1 Den medeltida svenska församlingen ägde sålunda kontrollera kyr- koekonomien och genom valda förtroendemän deltaga i den kyrkligt ekonomiska förvaltningen. Dessa befogenheter voro i vårt land vidsträcktare än enligt den kanoniska rättens regler.2 Fullt tydligt är, att de inhemska kyrkliga myndig- heterna aktivt befordrat denna utveckling.3 Enligt uppgift av biskop Hans Brask till Konung Gustaf I år 1525 —— då konungen från stiften indrev en gärd av kyrkotionden — var det sed i Linköpings stift, att »tolv män av varje socken regera kyrkans ärenden med kyrkovärdarna», varför någon gård ej »med god lämpa» kunde utgöras >>utan socknens vetskap och samtycke».4 Exemplen kunna flerfaldigas. Stadgar för kyrkorna i Hälsingland och Jämtland av år 1425 inskärpa socknemännens rätt att vid prästerlig vakans tillse, att inventariet över den kyrkliga egendomen stämde, och icke tillåta, att något av prästens tillhörigheter bortfördes, innan kontroll ägt rum.5 Församlingsinflytandet fram- träder i bevarade källor mindre beträffande prästlönejorden _ helt naturligt, då dennas tillgodogörande var överlämnat till prästen. Dock märkes bl. a. ett stadgande i yngre Västgötalagen:6

»Ej mä kyrkans jord säljas eller bytas utan biskopens tillåtelse och prästens och socknemännens vilja, utom det som gives till kyrkans bebyggande; sådan jord må socknemännen sälja, när kyrkan behöver byggning.»

En avmattning i församlingssjälvstyrelsen synes visserligen hava inträtt på 1500-talet under Gustaf Vasas regering, beroende på att föremålen för den kyrk- liga förmögenhetsförvaltningen förringats, men under 1600-talet upplever själv- styrelsen en ny blomstringsperiod. Denna självstyrelse, vilken visserligen ägde rum i samverkan med de kyrkliga myndigheterna och under dessas kontroll, framträder i åtskilliga stadganden, av vilka här må anföras följande, som visa, huru församlingsrepresentanterna ägt rätt ingripa i fråga om prästlönejorden.

* Se RAGNAR GULLSTBAND: Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600- talet, akademisk avhandling, Stockholm 1923. Gullstrands översikt över medeltida förhållanden har närmast naturen av ett utkast, och hans behandling av 1600-talet begränsas i huvudsak till ett par stift. Otvivelaktigt finnes här ett rikt fält för nya forskningar.

Beträifande 1600— och 1700-talen har —- från andra utgångspunkter och närmast med hänsyn till prästens sociala ställning en intressant redogörelse lämnats av Gr. SUOLAHTI i hans verk Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen, Helsingfors 1927.

SCHALLING säger härom, s. 60: >Då. sockenkyrkans förmögenhet i lagarna förutsättas hava upp- kommit genom socknemännens sammanskott och samfällda arbete, är det naturligt, att försam- lingen får ett stort iniiytande på förvaltningen av den kyrkliga förmögenheter". Nära överens- stämmande härmed W, SJÖGREN i Tidsskrift for Retsvidenskab, 1904, s. 174 ff. — Jfr kammar- kollegiets uttalande i utlåtande över 1927 års sakkunniges förslag (sammandraget s. 304 och 305).

GULLSTRAND, s. 20. 4 Linköping den 26 mars 1525. Gustaf I:s registratur II, s. 273. 5 J. GUMMERUS, Synodalstatuter och andra kyrkorättsliga aktstycken från den svenska medel- tidskyrkan, Uppsala 1902, s. 39, 43.

6 Kyrkobalken LXVII.

I biskop J. KYLANDERS stadga1 Linköpings stift omkring 1619 — säges:

»Efter det icke är allenast kyrkoherdens utan församlingens gagn, att de ägor, som höra till präste- och klockaregården och av ålder därtill legat hava, bliva där stadigt under, såframt präst och klockare skola hava sin föda och icke nödgas övergiva sin tjänst och förse sig annorstädes, ty skall frågas om han (församlingsbo, som av pastor föreslagits till medlem av kyrkans nämnd)2 vill hjälpa till att försvara samma ägor, om så omträngas kunde.»

I en sexmansstadga från 1617, uppenbarligen emanerande från riksdagen i Örebro samma år, föreskrives om kyrkans bok:

»Skall här icke mindre vara inskrivet prästgårdens inventarium singulariter, som successor emottager och bör efter sig leverera, därnäst prästgårdsåker, äng, skog, fiskevatten, kvarnstrand och torpställe med hagar och annat tillydande, vilket allt i sexmänn-ens närvaro bör levereras och kvitteras i kyrkoboken med dess förbättring.» Och vidare: »Skola pastor och sexmännen vara varandra till hjälp och påminnelse, såsom ock hava ett grant inseende på varandra om för- samlingens bistånd och plikt i prästgården och dess laga hus och vad därpå tid- ligen kan brista, det tillbota, särdeles med tak och golv och det där angår. Så- som ock med var andre påse, huru kyrkoherdens omkostnad med byggande hålles vid makt var efter andra, såsom ock prästgårdsägor, att de icke försnillas - eller borthävdas, prästgården till men och skada. Om någondera parten häremot bryter och tillrådd icke bättrar sig, skall den riktigt sådant vid böter angiva prosten eller biskopen och kapitlet. Äro de (sexmännen) och pastor pliktige erfara och förfråga av de gamla om vad till kyrkan, prästgården och klockar- gården av ålder tillegat haver och huru det är avkommet, på det sådant genom höga överhetens makt och hjälp kan restituerat bliva, förr än gammal och ur- minnes hävd åkommer, genom barn eller orättvisa grannar och åbor.»

De nu anförda stadgandena, som utan tvivel väsentligen innebära ett fastslå- ende av hävdvunn-en praxis, visa, att församlingen ägt talerätt i fråga om präst— boställena samt även ägt föra talan mot prästen, därest han icke fullgjorde sina skyldigheter mot boställena.3

Reformationen medförde, att påven upphörde att vara överhuvud för den Nyare tiden. svenska kyrkan och att denna uppgift i stället övertogs av konungen. Detta blev av betydelse för den kyrkliga egendomen, vilken i stor utsträckning in- drogs till kronan. Dock skonades så gott som undantagslöst kyrkoherdarnas bo- stadsboställen liksom även ett stom- eller annéxhemman i varje annexför- samling.

Konungens nya maktställning kom emellertid icke blott att lända de kyrkliga intressena till förlust utan medförde, tillika, att statsmakten ansåg sig böra

i sörja för den kyrkliga organisationens uppehållande och utveckling. Detta framträdde särskilt under det karolinska enväldet, då kronan genom reduk- tionen och annorledes erhållit god tillgång på jord. Under denna tid anslog

' Det följande efter bilagor i GULLSTRANDS arbete, 5. 140 ff. ? För valet av den föreslagne fordrades församlingens samtycke

åoånnorlunda kammarkollegiet i utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag (sammandraget S. i) .

kronan sålunda ett icke obetydligt antal hemman till boställen för innehavarna av de efter reformationen tillkomna komministerstjänsterna. De anslagna hem- manen voro emellertid oftast små och icke sällan i dåligt skick. Bland dem förekomma sålunda åtskilliga ödeshemman och skattevrak.

I enstaka fall anslogos också hemman till boställen eller löningsjord åt kyrko- herdar i nybildade pastorat. Kronolägenheter envisades också i en del fall till förbättring av bestående kyrkoherdeboställen.

Beträffande den från medeltiden härstammande prästlönejord, som icke in- drogs till kronan, medförde reformationen en viss förändring i fråga om den frälserätt, som tidigare tillkommit denna jord, det andliga frälset. Skattefri- heten bibehölls visserligen, utvidgades till och med, men åtskilliga av frälse- rätten följande höghetsrätter, vilka under den katolska tiden innehafts av biskopen, övergingo till kronan, vilken i dessa avseenden alltså fick i huvudsak samma ställning till den kyrkliga jorden som till skattejorden, d. v. 5. den egentliga bondejorden.

Under 1600—talet medförde utifrån hämtade feodalistiska och kameralistiska rättsåskådningar, att böndernas äganderätt till sina hemman sattes i fråga. I kammarkollegiet och hos reduktionsmyndigheterna gjordes den uppfattningen gällande, att all jordäganderätt egentligen hade sin yttersta grund i ett för; fogande från kronans sida och att vid sidan av kronans egentligen ingen annan full äganderätt funnes än äganderätten till frälsejord.1 Skattebonden betraktades närmast såsom en nyttjanderättshavare. Man sammanblandade skatt och avrad. Bördorna å skattejorden tenderade att få privaträttslig karaktär. Denna tendens att betrakta skattebonden såsom avradsgivare i likhet med krono- eller frälse- bonde fann stöd inom adeln, som i stor utsträckning genom köp, pant eller förläning kommit i besittning av grundskatter från skattejord (skattefrälse— räntor). Skattebonden ville man jämställa med frälsets egna eller kronans land- bönder.

Då denna mening emellertid icke kunde framföras till seger, utformades teorien om den delade äganderätten. Man ansåg jordäganderätten till skatte- jord vara uppdelad mellan skattebonden och kronan eller den frälseman, som förvärvat rätten att uppbära skatten av jorden, frälseräntan. Skattebondens äganderätt degraderades. J ordäganderätten eller bördsrätten var icke fullstän- dig, den var av lägre valör än statens eller frälsemannens äganderätt, ränte— äganderätten. Denna åskådning härskade inom c-entralförvaltningen med större eller mindre styrka ända till det liberala genombrottet i den allmänna rätts— uppfattningen under 1800-ta1ets första årtionden, och den gjordes alltjämt gällande i kamerala handböcker från århundradets förra del.2

1 Den följande framställningen t. o. 111. s. 35 är delvis hämtad ur ett ännu otryckt, av kam— marrådet AXEL KLOCKHOFF författat arbete om Danviks hospital, vilket arbete av författaren ställts till utredningsmännens förfogande. ” Teorien om den delade äganderätten går igen hos L. G. RABENIUS, Lärobok i svenska kame— rallagfarenheten (szra uppl. Orebro 1832) s. 126 och 148 if. Jfr BOTIN, Beskrifning om svenska hemman och jordagods 11 s. 1 if.

Till läran om den delad-e äganderätten anslöt sig läran om jordnaturerna. Teoretiskt sett funnos allenast två jordnaturer: krono och frälse. Krono— skattenaturen var liksom frälseskatte- eller skattefrälsenaturen allenast att upp- fatta såsom speciella slag av krono- respektive frälsenaturen. Genom skatteköp vare sig av krono- eller frälsejord förändrades icke jordnaturen, tagen i ovan angivna vidsträckta mening. Genom reduktionen fastlåstes vidare jordens för- delning i dessa två jordnaturer. Kronojord kunde icke övergå till frälsejord eller frälsejord till kronojord annorledes än genom byte mot fullt vederlag, då vederlaget iklädde sig bytesgodsets natur. Härav följde, att kronans benifika upplåtelser av jord ad pics asus till kyrkliga eller kyrkligtsociala ändamål icke kunde uppfattas såsom upplåtelser av ett dominium plenum, av en full ägan- derätt. Den hos reduktionsmyndigheterna och inom kammarkollegiet härskan- de kamerala doktrinen ville i dylika fall på sin höjd erkänna en förläning, vars innehåll var att uppfatta som en avkomsträtt. En konsekvens av denna upp- fattning blev, att kronan fann sig oförhindrad att för egen räkning skatte- sälja börds- eller jordäganderätten med förbehåll om räntans fortsatta utgöran- de till vederbörande institution. Så skedde exempelvis med åtskilliga av Upp- sala universitets hemman enligt kungl. brev till kammarkollegiet den 10,decem- ber 1716 och likaledes av Vadstena krigsmanshushemman enligt kungl. brev den 16 december 1717, trots energiska protester från universitetets och krigs- manshusets sida. Dessa under kronans finansnöd under Karl XII vidtagna och på de yttersta konsekvenserna av den härskande feodalrättsteorien grun- dade drastiska åtgärder inhiberades genom den nya förordningen om skatte- köp den 19 september 1723. Här föreskrevs, att akademiers, gymnasiers med flera och hospitals hemman icke finge säljas utan vederbörande föreståndares ästundan, och att köpeskillingen skulle tillfalla vederbörande institution. Genom 1723 års skatteköpsförordning måste kronan definitivt anses hava avstått från anspråket att fritt förfoga över börds- eller jordäganderätten till ad pios usus upplåtna ursprungliga kronohemman.

Med detta anspråk, som utgjorde den yttersta konsekvensen av den härskan- de feodalrättsteorien, sammanhängde i viss mån en under reduktionstiden framträdande presumtion, att fast egendom, som disponerades för kyrko-, skol— eller välgörenhetsändamål, ursprungligen- var under förläningsrätt upp- låten av kronan. Allenast under förutsättning att annat förhållande kunde visas, var man benägen erkänna, att egendomen förvärvats för sitt ändamål genom ett vanligt privaträttsligt fång. Huru denna föreställning uppkommit och huru man rättsligt och historiskt velat grunda densamma är icke fullt klart. Måhända stod den i visst sammanhang med de patrimoniala föreställ- ningar om konungens rätt över riket, dess menigheter och enskilda undersåtar, som utgjorde reformationsårhundradets statsrättsliga signatur och i kraft varav härads- och sockenmenigheterna på landet samt städernas borgerskap med sin egendom gledo in under ett feodalrättsligt dominium. När sålunda Gustaf II Adolf i ett ofta citerat brev av den 16 april 1617 förordnade om åtgärder i

syfte, att ett en socken olagligen avhänt klockarbol skulle återställas, »allden- stund sådana jordar äro skänkta till kyrkorna och således ingen annan utan oss tillhöra», har man utan tvivel att göra med en annan äganderätt än den moderna. Måhända föreligger här ett uttryck för nyss antydda patrimoniala dominium över den kyrkliga egendomen alldeles oberoende av sättet för dess tillkomst.1

Att den ursprungliga och medeltida delen av denna egendom icke tillkom- mit enbart genom kronans förfogande, därom var man emellertid på sina håll icke okunnig. Det gjordes tvärt om gällande från prästerskapets sida under ståndsstriderna vid 1682 års riksdag, att, särskilt vad angår de medeltida präst- gårdarna, dessa icke på sin tid kunde hava upplåtits av kronan. Vid denna riksdag ingav prästeståndet sålunda till Kungl. Maj:t en skrift, däri, bland annat, följande anfördes:

>>Är Hans Kungl. Maj:t så nådig och rättvis som hela världen vet, , att han intet vill rygga de godS, som kyrkorna och prästborden, besynner- ligen de gamla, av kronan aldrig hava njutit eller undfått; ty det är kunnigt att hela detta landet var vid kristendomens första hitkomst skatte och frälse, så att var och en var jorddrott till den grunden han åbodde; fördenskull är likmätigt att socknarna hava var för sig, med biskoparnas och de andligas råd, sammanskjutit och givit den jord till prästbordet, som sedan städse därtill legat haver. Detta stadfästes därmed, att själva konungarna ej hade annat gods än Uppsala öde, vilket kong Magnus Ladulås i sin tid 1285 klagade vara för litet till hans konungsliga hovhåll och fick därför någon tillökning. Ja, uti Upplandslagen Kon. B. Cap. 1 & 3 nämnes ej heller något kronogods eller annan riksens egendom än Uppsala öde; men sedan Folkungarnas (1296) samt andras ägodelar, dem de genom uppror och otrohet hade förverkat, item mycket danaarv och de främmandes kvarlåtenskap hemföll kronan, då begyn- tes kronogods därtill samlas och ökännas, varutav, när man ljusliga ser 1) att prästegårdarne ej äre komne av Uppsala öde, ty Konungen hade det aldrig bort eller velat minska; 2) ej heller av kronogodsen, ty sådana voro då inga, utan äro i senare tider tillkomne; så kan man icke skäligen sluta, att präste- borden kunna i slikt anseende återkallas eller indragas.»2

Även om de skäl, som då anfördes till stöd för denna mening, numera icke kunna i allo godtagas såsom bindande, var man i allt fall inne på en riktig tankegång, när man fäste uppmärksamheten på att oförytterlighetsgrundsatsen i landslagens konungabalk beträffande kronans gods och inkomster just utgjor- de hinder för att antaga motsatsen.

Förhållandet var ju, att 1527 års riksdagsbeslut i Västerås hade föregåtts av tidigare överläggningar i Vadstena år 1524 rörande konungens befogenhet att

1 D. NEHRMAN, Inledning till den svenska jurisprnd. civilem, Lund 1729 s. 101 )Av desse bonis sacris och ecclesiasticis tillkommer nyttan hela menigheten — — — — men dominium directum är hos överheten efter Gust. Adolfs brev den 16 april 1617.» Nehrmans tolkning av gravatd här av intresse såsom uttryck för den juridiska uppfattningen i ämnet under 1700—talets orra e. * )Prästerskapcts bevis att dess löningar och inkomster ej kunna efter höglovliga ridderska— pets förslag rubbas och minskas, utan fastmera efter Guds ord och världslig lag oklandrade hägnas och bibehållas) hos J. H. Limin, Handl. om riksdagen 1682, Norrköping 1788, s. 242.

återkalla kronoförläningar. Konungen hade då föreslagit, att register skulle stiftsvis upprättas såväl över krono- och skattebönder som över frälselandbönder för att erhålla underrättelse om »vad riket tillhörer eller bortkommer». I 1527 års recess stadgades, att skattejord skulle, med undantag för de norrländska prästborden, gå tillbaka, huru länge den än varit borta; och detta stadgande kommenteras i propositionerna till 1529 års riksdag i Strängnäs med orden: »Men att skattejord skall gå tillbaka det håller lagboken, ty ingen må förminska kronones ränta.» Givetvis gällde detsamma och i än högre grad den rena krono- jorden. Förutsättningen för 1527 års riksdagsbeslut var i själva verket att först skulle kronans upplåtelser till kyrkan återgå i kraft av landslagen. Av det rena kyrkofrälse, som därefter återstod uti vissa kyrkliga institutioners besittning, skulle kronans ränta på angivet sätt upphjälpas. Att 1527 års riksdagsbeslut är att uppfatta på detta sätt, är desto tydligare, som förfaringssättet icke var någon nyhet. Till vår tid bevarade räfstetingsdomar visa, såsom i det föregående antytts, att under hela 1400-talet oförytterlighetsgrundsatsen i landslagen allt- jämt upprätthålles, jämväl gentemot kyrkan och institutioner av kyrklig karak- tär. Räfstetingsdomarna i anledning av 1396 års recess i Nyköping och de, vilka meddelades vid de under Konung Karl Knutsson på 1450-talet hållna räfste— tingen, avsågo i icke ringa utsträckning att i kraft av landslagen återbringa under kronan krono- och skattejord, som kommit under kyrkofrälset. Även från senare delen av unionstiden föreligga ju dylika räfstetingsdomar.

Vad nu anförts bestyrker vad tidigare uttalats, nämligen att historiskt sett stark presumtion föreligger för att det medeltida jordinnehav, som efter refor- mationens genombrott ännu visade sig vara i kyrkans eller kyrkliga anstalters besittning, icke härrör av kronoupplåtelser, alldeles oavsett att vad vi veta om kyrkans medeltida godsförvärv näppeligen giver stöd för antagandet, att kronan i någon större utsträckning skulle hava uppträtt såsom kyrkans donator.

När under Karl XI:s tid den direkt motsatta presumtionen först kom till Kyrkogodsets uttryck, skedde det i kronans räkenskapsväsende, vilket vid denna tid blev råäiäfäg föremål för åtskilliga reformer. Man ville göra den till länsräkenskaperna hörande jordeboken fullständigare men på samma gång förenkla dess upp- ställning. De äldre jordeböckerna upptogo allenast sådana fastigheter, av Vilka årlig ränta i en eller annan form utgick till kronan. Följaktligen voro där icke upptagna adelns sätesgårdar samt kyrkliga eller kyrkliga anstalters avels- gårdar ävensom prästgårdar. För reduktionsverkets säkra slutförande ansågs det »högnödigt att intet må bliva förbigånget av hemman och andra lägen- heter, som under reduktionskommissionens skärskådan komma böra». Genom kungl. brev den 9 oktober 1685 förordnades i anledning härav, att en full- ständig jordebok, upptagande alla fastigheter utan undantag, skulle upprättas efter en viss angiven metod. Denna jordebok, den s. k. reduktionsjordeboken, var avsedd för ett särskilt ändamål och utgjorde icke någon beståndsdel av länsräkenskaperna. Med åberopande av att Kungl. Maj:t resolverat, att intet finge uteslutas ur jordeböckerna, >>varken litet eller mycket», föranläts _emel-

lertid kammarkollegiet genom cirkulärbrev, dagtecknat den 8 juni 1686, an— moda rikets landshövdingar att beordra vederbörande att i kronans jorde- böcker upptaga adelns sätesgårdar. Därefter skulle >>alla prästgårdar, stom- mar, kapellans- och klockarbol med därpå belägna torp varda för krono an- tecknade med sin fulla ränta». Det kan anses ovisst, huruvida föreskriften, att de ecklesiastika fastigheterna skulle antecknas såsom krono, vilade på någon bestämd föreställning, att kronan i allmänhet upplåtit desamma. En anteckning i kammarkollegiets protokoll under den 9 juni 1686 är av följande lydelse: »Vidare om prästegårdarne, som än tillförene aldrig varit införde i kronones jordeböcker, resolverades: 'Kollegium fann det nödigt att alla präst- gårdar bliva införde, efter de äre publike och kronones gods —— _ ——.>> Må- hända var det här prästboställenas ostridigt publika natur som motiverade deras redovisning såsom krono i jordeböckerna. Så var däremot icke förhållan- det med de senare tillkomna föreskrifterna för jordeböckernas uppläggning och förande. Här synas föreskrifterna grunda sig på antagandet, att kronan, då ej annat visats, varit den ursprungliga upplåtaren. *

I ett till Karl XI den 11 november 1696 av kammarkollegiet och reduktions— deputerade gemensamt avgivet yttrande med förslag till vissa föreskrifter om nya jordeböckers upprättande och förande föreslogs bland annat upprättande av nya s. k. uppbördsjordeböcker enligt en ny förenklad metod. I stället för de många jordebokstitlarna, varunder de särskilda egendomarna dittills varit förda, föreslog man följande fyra titlar nämligen kungs- och ladugårdar, krono- hemman, skattehemman och frälsehemman. Kronotiteln upptogs omedelbart efter titeln kungs- och ladugårdar och skulle enligt förslaget »alla kyrka-, kloster-, prebende-, förbrutne-, arv- och egne med desslike gods, eftersom de nu äre pure kronogods under denne titulen att inskrivas». Sist under krono- titeln skulle med mindre faktur införas »alla gamla ifrån publico komna präste-, kapellans- och klockarbol, emedan de som andra kronogods stå under Eders Kungl. Maj:ts disposition, och prästerskapet eller kyrkornas betjänte, lika- som andra betjänte, dem på lön och underhåll åtnjuta; men de nya kapellans- bol bliva som tillförene ståendes bland kronohemman eftersom kapellanerna intet hava därpå så stor frihet som på de gamla».

Detta förslag godkände konungen den 20 november 1696 och åtgärder vid- togos för nya jordeböckers uppläggande enligt den nya metoden. Emellertid inföll kriget år 1700 och det hela avstannade. Frågan återupptogs under Karl XII:s regering. I ett den 12 april 1716 avgivet utlåtande om räkenskapernas förkortande samt en ny jordeboks inrättande återupptog kammarkollegiet sitt förslag av år 1696. Härå erhölls kungligt godkännande den 13 december 1717 och för åtskilliga län upprättades också under år 1718 jordeböcker enligt de utfärdade föreskrifterna — 1718 års s. k. jordeboksmetod —, men med konun- gens död och den därefter följande omvälvningen avbröts ånyo arbetet med de nya jordeböckerna.

Frågan om förenkling av länsräkenskaper och jordeböcker återupptogs vid

1723 års riksdag. Det föreslogs, att jordeböckerna skulle upptaga allenast tre titlar, nämligen skatte, krono och frälse, i nu anförd ordning och angivna i tre särskilda kolumner. För Skåne skulle dock införas en fjärde kolumn för insockne frälse. Förslaget vann bifall i kammar- och ekonomideputationen, sedan likväl av ledamöterna från prästeståndet erinrats, »att fast ej alla titlar uppå hemmansnaturer uti jordeboken utföras till korthetens vinnande, så. borde likväl uti detta mål för posteriteten och åtskilliga oförmodeliga händelsers skull prästgårdar, akademi- och gymnasiehemman samt andra av allehanda be- skaffenhet men till pios usus anslagne lägenheter ej i jordeböckerna stå simpli-_ citer för kronohemman». Efter överläggning härom i deputationen beslöts, »att uti de instruktioner, som för landsbetjänterna komma att författas, såväl som ock i själva rubriken av detta deputationens betänkande sådant kommer att anmärkas».1

Deputationens betänkande vann bifall i bonde- och borgarstånden och preli- minärt även hos ridderskapet och adeln. I prästeståndet uppstodo däremot be- tänkligheter. Ståndet utsåg särskilda kommitterade för granskning av den föreslagna jordeboksmetoden.2 Den företagna granskningen föranledde, att prästeståndet för sin del antog följande förslag till påminnelser i anledning av deputationens betänkande:

»Det haver Riksens Ständers kammar- och ekonomideputation till räken- skapernas avkortande uti dess betänkande i den 5 & behagat föreslå att alle— nast 3:ne hemmansnaturer i jordeböckerna uti 3:ne särskilta linjer böra in- föras, nämligen krono, skatte och frälse. Dock uti projektet över räkenskaperne i Skåne lägges den 4zde linjen till som är frälse-insockne, uteslutande alltså de många titlar som på hemman härtill varit brukelige och ibland dem prebende, kyrko, hospitals, präste och biskopshemman, vilka alla skulle komma här- efter under titul av krono uti linjen att uppföras. Ehuruväl nu detta kunde tjäna till någon räkenskapernas avkortning, skulle man dock oförgripeligen därvid snart falla på den tanken, att sådana till kyrkor, hospitaler eller präster- skapet lydande hemman lätteligen skulle bliva försatte uti annat tillstånd och natur, än vartill de i begynnelsen blivit anordnade. Man har exempel att efter sådana titlar åtskilliga hemmans natur sig med tiden haver förvandlat och emot deras rätta egenskap åtskilliga resolutioner igenom sådana tillfällen äro ut- färdade. Det är oförnekeligit att sådane hemman till den minsta delen någon- sin varit krono eller burit namn av krono, såsom ock prästerskapets förklaring på riksdagen 1682 utvisar. Domkyrkan i Skåne och hospitalerna hava sina egna gods, större delen under frälsefrihet. Mensal- och annexhemmanens frihet är ock av en annan beskaffenhet, både till sin uppkomst och deras urgamla hävd. Skulle sådana dragas under titul av krono, skulle således all annan naturlig frihet i framtiden dem förgås, vilkom deras disposition tillkommer. Ja, det kunde ock gå så vida, att de även till andra usus torde angripas. Vilket dock egentligen strider såväl mot Hans Kongl. Maj:ts allernådigst givne försäkring som ock prästerskapets privilegier. Och ehuruväl uti höglovl. kammar- och ekonomideputationens betänkande anföres att igenom liggaren, som vart sjätte

1 Kammar— och ekonomideputationens protokoll den 29/4 1723 (Utsk. handl. 1723 nr 30 RA.) Prästeständets protokoll den 28/5 1723. Kommitterade voro prostarna Wallerius, Livin Fegreus, Croning och Corvin.

år kommer att upprättas med sina vanliga titlar, sådant förfarande skulle synas bliva förtagit, såväl som igenom annotationen över avkortningarna och anordningarna; är det likväl allt så mycket mindre att lita uppå, som därvid åtskilliga ting i framtiden kunna antingen förändras eller eftersättas; göran- des det icke heller tillfyllest, att förtaga den irring, som genom en general titul av krono i framtiden kunde uppväxa. Man måtte kalla den sedermera vad man ville, antingen kyrko- eller hospitals- eller prebende- eller mensal-, så komme det dock under en generale conceptu av krono att begripas; till att förtiga att det, förmedelst vilket några av höglovl. ridderskapet och adeln sig tillägna jura patronatus, ginge dem således undan händerna. Fördenskull är präste- ståndets oförgripeliga mening att alla sådana gods och hemman måtte få. till— sammans en linje eller titul av kyrkogods och hemman, såsom även 1642 års riksdagsbeslut & 81 en sådan delning av all jord i riket, nämligen till skatte, kyrko, krona och frälse bestyrker, kunnandes uti annotationen över avkort- och anordningarna efter det upprättade projekt vidare desse i gemen så kalla- de kyrkohemmans beskaffenhet åtskiljas, antingen de äro kyrkor, akademier, gymnasier, skolor eller hospitaler tillhöriga.»2

När prästerskapets påminnelser delgåvos de övriga stånden, vidblevo emel- lertid bonde- och borgarstånden sina redan fattade beslut. Däremot anslöt sig adeln till prästeståndets uppfattning och ansåg att för de nu ifrågavarande hemmanen skulle i jordeboken införas en särskild titel: donerade hemman ad pios usus.8

Då sålunda stånden stannat i skiljaktiga meningar —— två stånd mot två. — hänsköts saken till regeringen. I sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 oktober 1723 anförde ständerna under punkt 5:

»I ställ-et för de många titlar, som på hemmanen i jordeboken härtills varit brukliga, komma hädanefter allenast trenne slags hemmansnaturer att införas, nämligen skatte, krono och frälse, dock underställes Eders Kungl. Maj :ts nådiga beprövande med råds råde, sedan vederbörande kollegier äro däröver hörde, att förordna, om uti en sådan jordebok den fjärde kolumnen för hemman av åt- skillig natur och sådana, som kyrkor, skolor och hospital äro underlagde, be- höves införas eller ej.>>4

Regeringen inhämtade gemensamt utlåtande av kammarkollegiet och kam- marrevisionen, vilka ämbetsverk förklarade sig finna den ifrågasatta fjärde kolumnen onödig under anförande:

1 Det åberopade författningsrummet innehåller endast följande: >Så är ock gott funnet och beslutat, att man härefter icke allenast den vuxne gamle ek- och bökeskogen samt apel och andre bärande träd skall låta bliva i värja och ohuggen, och ofördärvat: Med mindre man haver av ägaren lov för sig: utan där man än får lov för sig, att man då är förtänkt likväl att hålla skogarna vid makt med nya planteringar av samma slags träd: Nämligen att emot vart och ett som avhugges och nyttjas, med Konungens tillförordnade ämbetsmäns ja och samtycke på all- männingarna, skatte-, kyrko- och kronojord: Och med ägarens minne på frälse jord, man åter planterar dem av samma art träd och dem för boskapen värjer intill dess de bliva så stora och starka, att de ingen fara hava att av boskapen skadade varda, på det varken bärande skogen må fördärvas och uthödas, och där något står bondens åker för när, det likväl utan avsaknad av- rödjas måtte. Vilket allt vi underdånigst begäre, att Hennes Kungl. Maj:t med ett special mandat vidare och bättre till allas rättelse förklara ville». 2 Utskottshandl. 1723 nr 59 pag. 361 (RA.). 3 Ridderskapets och adelns tryckta prot. II, 1 s. 454. * SRA. ser. 2 I s. 660. Jfr s. 664 noten.

»Och vad de till akademier, skolor och hospitaler i gamla och senare tider givne och förlänte hemmanen angår; så emedan samma hemman finnas antin- gen av kronan eller ock av frälseman vara skänkte till bem :te usus, så skulle kollegium och kammarrevisionen underdånigst hålla före, att de förra, av kro- nan skänkte hemmanen, böra behålla deras natur och i jordeboken stå under kronotitulen, sammaledes de senare, v'ilka såsom frälse äre givne, under frälse- titulen sättas, och att alle dessa hemman sedan uti avkortningen avföres på de stater eller usus, vartill de äro bortgivne och förlänte.»1

Genom kungl. brev den 8 december 1724: godkändes ämbetsverkens hem- ställan, varefter kammarkollegiet genom cirkulärbrev kungjorde de nya be- stämmelserna om länsräkenskapernas och jordeböckernas förande att träda i tillämpning under år 1725.

Prästeståndets motstånd mot den föreslagna jordeboksmetoden hade utan tvivel föranletts av färska erfarenheter under enväldet. Säkerligen hade man i minnet adelns försök under 1682 års riksdag att draga prästerskapets och kyrkans inkomster in i den stora reduktionen till kronan. Till dessa erfaren- heter hörde utan tvivel också den på kammarkollegiets initiativ företagna tvångs- försäljningen av Uppsala universitets hemman. De långt gående fiskaliska teorierna bland personalen hos kammarkollegiet och reduktionsmyndigheterna voro alltså ägnade att inge grundade farhågor. Å andra sidan stod den av de fiskaliska myndigheterna och i 1725 års jordeboksmetod hävdade grund- satsen, att egendom, som disponerades för kyrkligt eller kyrkligt-socialt ända— mål, skulle redovisas såsom krono eller frälse, allt efter dess ursprung, utan tvivel i full överensstämmelse med den i det föregående berörda teorien, att den kvantitativa relationen mellan jordnaturerna krono och frälse icke finge rubbas. Krono- eller kronoskattejord, som kommit i kyrkliga menigheters eller fromma stiftelsers ägo, bibehöll, enligt denna teori, alltjämt sin natur, ty över denna jord ägde kronan alltjämt åtminstone ett dominium directum. På samma sätt var det med frälsejorden. Den kunde icke till sin sammanlagda kvantitet minskas, utan bibehöll sin natur, även om den kommit i menighets eller stiftel- ses ägo. Patronaträttsförhållandet var "uttrycket för det dominium, som allt- jämt bibehölls i donators och hans släkts hand. Man erinrar sig, att genom försäljning till annan än frälseman kunde frälsejord icke kvantitativt minskas. En försäljning av frälsejord kunde ske allenast i sammanhang med förbe- håll om frälseränta, då fastigheten såsom frälseskatte ju alltjämt bibehöll sin frälse natur.

Det inses utan vidare, att jordeboksmetoden måste leda till att praktiskt sett all i vidsträckt mening kyrklig jord kom att redovisas såsom krono, förså- vitt icke i något enstaka fall det var känt, att jorden upplåtits av enskild. Det var givetvis icke ifrågasatt eller ens möjligt för de kamerala myndigheterna att utreda denna jords ursprung. Man hade att välja antingen att redovisa all kyrklig jord såsom frälse eller också att anse den såsom av krono natur. Det

1 Jfr kammarkollegiets protokoll för d. 24/11 1724 s. 5155.

faller av sig självt, att de fiskaliska myndigheter, som hade kronans räken- skaper om hand, skulle stanna för det senare alternativet. Praktiskt, ehuru icke uttryckligt, hade föreskrifterna i kungl. brevet den 8 december 1724 den innebörd, att de kamerala myndigheterna nödgades i kronans räkenskaper an- taga presumtionen om den kyrkliga jordens natur av krono. Hade kronobeteck- ningen allenast inneburit, att herrligheten, det dominium som på sin tid otvivelaktigt tillkom biskoparna över det medeltida kyrkofrälset, nu tillhörde kronan, skulle den genom det föreskrivna redovisningssättet framtvungna pre- sumtionen knappast inneburit någon olägenhet eller risk för de intressen präste— ståndet företrädde. Men då man samtidigt hävdade den kamerala grundsatsen, att menigheter, inrättningar och stiftelser allenast kunde innehava till dem upp- låten kronojord under förläningsrätt, kom presumtionen att tillika innebära, att icke blott »herrligheten», dominium directum, utan ock själva jordägande- rätten tillkom kronan, vars fria förfoganderätt visserligen vore inskränkt genom prästerskapets privilegier, men icke genom privaträttsliga hinder.

Att den nya jordeboksmetodens redovisningssätt kom att stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen bland dem, som måste anses ägt närmare insikt. i det verkliga rättsläget, framgår av de upprepade försök som under det föl- jande århundradet gjordes för att få rättelse till stånd.

Redan 1725 inkom prästerskapet i Lunds stift till regeringen med anhållan, att alla gods och hemman, som till prästbord, mensal— och annexhemman, kyr- kor, akademier, gymnasier och skolor kunde vara av urminnes tider anslagna och tillförene under titel av geistlige, hospitals etc. hemman varit uppförda i gamla jordeboken, måtte redovisas i en särskild kolumn i den nya jordeboken. Det vore, framhölls det,

»alldeles ogörligt att vid alla sådana hemman kunna veta var ifrån de kom- mit, ty en del äro av urminnes tider till desse bruk lagde, att man av vem eller från vem de kommit ganska liten eller alls ingen underrättelse varken haver eller få kan, utan vad som så i jordeboken kommer att uppföras, det måste allenast efter gissning ske. Dels ock synes det eftertänkligt att uttaga de gamla vissa titlar, som i så många, långa och urminnes tider varit vid såda- na gods bruklige och utan all tvivel varit med flit av höga överheten dem påsatte till så mycket större och viktigare upplysning och till att hindra allt intrång och abalienationer, och insätta igen en titel, om vars visshet man osäker är. Dels ock prästerskapet stor orsak hava att frukta, det sådan ändring kunna i framtiden giva anledning till mycken oreda och villervalla: Enär de, som nu leva och beskaffenheten därom veta, döde äre, och androm tillkommer sådana gods” förvaltning och nyttjande, som icke i ringaste måtto av beskaf- fenheten någon kunskap hava, utan den de ifrån kanslierne av den där lig- gande underrättelse med möda och besvär hämta skola: Varföre våra depu- terade, som till senaste riksdagen ifrån detta stiftet avskickade voro, berätta, att de jämte hela prästeståndet sina oförgripliga påminnelser i så mål angående projektet till denna nya jordeboken i all ödmjukhet gjort hava. Och förden- skull bönfaller till Eders Kungl. Maj :t samtliga prästerskapet i djupaste un— derdånighet, att såsom vid bemälte nya jordebok krono, skatte och frälse bliver var till sin natur och art annoterat, så att intetdera för när sker eller i till-

kommande tider ske kan, det måtte ock deSSe bemälte gods, som ad pios usus äro anslagne, ävenväl få varda till sin natur och urgamla beskaffenhet anno- terade, att de all fara och äventyr för abalienationer, åtal och varjehanda för- ändringar nu och i tillkommande tider må kunna säkre bliva.»1

Kammarkollegiet och kammarrevisionen avgåvo infordrat utlåtande över framställningen den 24 november 1725, däri ämbetsverken hemställde om av- slag å densamma. I utlåtandet anfördes, bland annat, att prästerskapet icke därav något kunde lida »att de dem förlänte hemman under förbemälte tvenne titlar uppföras, emedan hemmanen ändå lika fullt förblive vid sine stater och räntan under avkortningen avskriven samt privilegierne således alldeles orubbade; varandes ändamålet med deras införande efter det projekterade formuläret ej något annat, än att vid kammarkollegiet hava en säker efter— rättelse, av vem de givne hemmanen först äro förlänte och av vad natur de ifrån första början varit, vilken underrättelse ingen till förfång eller osäker- het i framtiden lända kan.» Genom kungl. resolutiOn den 1 februari 1726 blev prästerskapets framställning avslagen. Vid 1751—52 års riksdag förnyade prästeståndet sin framställning under anhållan att kyrk0-, annex- och mensal- hemman, som sedan år 1718 blivit införda i jordeboken under titel av krono, måtte komma under sin gamla titel av kyrko-geistlige. Framställningen avslogs genom kungl. resolution den 7 juli 1752, 10 &, likväl med det tillägg, att präs- terskapet för övrigt kund-e trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman och lägenheter genom jordebokens inrättande icke ombytte den natur, som , efter privilegierne tillkomme desamma. Frågan förekom ånyo vid riksdagen i l Norrköping är 1800 i samband med klagomål från prästerskapets sida över att storskiftesförfattningarna för Finland tillämpats så, att ägor och lägenheter under namn av överloppsjord frångått prästborden i strid mot bestämmelserna i kungl. resolutionen den 31 augusti 1786 i avseende å prästborden i Västerbot- ten. Prästeståndet erinrade

»hurusom församlingarnas prästbord och flere ecklesiastika lägenheter, vilka i äldre tider uti jordeböckerna infördes i en särskild kolumn under namn av kyrko-geistlige, genom den i senare tid skedda förändring — att de i krono- kolumnen blivit införde — fått vidkännas varjehanda dem icke tillhörande publike onera samt även ibland skilde blivit från den dispositionsrätt av de under dem lydande skogar, isynnerhet vad ek och bok beträffar, som dem av ålder, såsom varande av frälse natur, varit förund». Prästeståndet anhöll, »att Kungl. Maj:t täcktes dels tillåta, antingen att alla så väl prästbord som andra kyrkan och ecklesiastika stater tillhörige gods och gårdar måge få i kronans jordeböcker återupptagas under sin egen av ålder så kallade geistlige eller fjärde linea, eller ock att den krono-linea, varuti ecklesiastika godsen nu stå i jordeböckerna införde, måtte hädanefter få nämnas med överskrift av krono- och geistlige, dels låta erinra vederbörande Kungl. Maj:ts och rikets kollegier och ämbetsmän, att låta slike ecklesiastika hemman och prästgårdar, ej mindre vid storskiften och avvittringar, än vid alla slags publike utskylders utgörande

1 Originalsuppliken i kammarkoll. arkiv bland handlingar, vilke. fordom tillhört registrators- kontoret därstädes.

få till godo njuta de förmåner och rättigheter, som enligt urminnes hävd och privilegiernas uttryckliga lydelse med rätta tillkomma.»

Genom resolution härå den 3 februari 1803, kungjord av kammarkollegiet den 15 mars s. å., fann Kungl. Maj:t, såvitt avsåg det ifrågasatta nya redovis- ningssättet i jordeboken och dispositionen av de ecklesiastika skogarna, »att prästeståndet i dessa delar har att trygga sig vid vad kungl. resolutionen på prästerskapets besvär den 7 juli 1752 i 10 5 föreskriver, samt att prästeståndet har att ställa sig till efterrättelse vad skogsordningen med flere författningar tillräckligen i dessa fall utstaka».1 Yttermera blev under 1700-talet genom kungl. resolutionen på allmogens besvär den 29 november 1756, & 79,2 sättet för den kyrkliga egendomens redovisning i jordeboken i enlighet med 1724 års metod fastslagen.

Det framgår av ovan berörda, av prästeståndet vid riksdagen år 1800 fram- burna besvärsskrift, att den kyrkliga jordens redovisning i jordeböckerna under krono titel icke var fullt så oskyldig som den lugnande förklaringen i 1752 års resolution, att jordens privilegierade natur icke komme att rubbas, syntes giva vid handen. Otvivelaktigt förelåg hos de administrativa myndig- heterna en tendens att i möjligaste män för tillgodoseende av fiskaliska in- tressen utnyttja detta, såsom i det föregående påvisats, av praktiska skäl _ räkenskapernas förkortande tillkomna redovisningssätt. J ordeboksnaturcn ansågs vara ett uttryck för en odelad, modern äganderätt. Ett dominium, som enligt äldre uppfattning må anses hava tillkommit kronan, översattes i kam- markollegiet utan vidare till full äganderätt med bortseende från den feodal- rättsliga termens dubbla betydelse. Man var benägen att giva jordeboksredovis- ningen fullt vitsord i fråga om äganderätten, och denna benägenhet sträckte sig ända därhän, att man ej ens ville låta detta vitsord falla för full motbe— visning. Det utbilda-des sålunda en mer eller mindre orubblig kameral presum- tion beträffande den medeltida, av Gustaf I icke sekulariserade egen- domen, som kom att stå i fullkomlig motsättning till det juridiskt och histo— riskt sannolika. Då denna motsättning kom att framträda med allt större skärpa, föranleddes prästeståndet att vid 1823 års riksdag ännu en gång _ den sista draga frågan under Kungl. Maj:ts prövning.

I underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 juli 1823 erinrade präste- ståndet, att under den vid reformationstiden gjorda reduktion av kyrkogodsen samt genom flera senare kungl., resolutioner församlingarnas prästbord och andra ad pios usus anslagna hemman blivit bibehållna vid de dem tillkomman- de urminnes rättigheter av andligt frälse, varmedelst de från alla slags krono- hemman blivit avskilda, och i följd därav, då de efter hand i kronans jorde— böcker infördes, till förekommande av all olaga inkräktning, erhöllo sin sär— skilda kolumn, under namn av »geistliche linien». Vid den sedermera vidtagna förändring med jordeböckernas inrättande hade dessa hemman småningom för-

1_ 1 Efter vidimerad kopia av originalresolution bland kammarkollegiets registratorskontors hand- mgar. ' » Monäs VI. s. 4172.

lorat deras egen kolumn och blivit upptagna i kronohemmans kolumnen till räkenskapernas lättande och förkortande, varvid Kungl. Maj:t genom resolu- tioner den 1 februari 1726 och den 7 juli 1752 uttryckligen försäkrat, att dessa hemman alldeles icke skulle ombyta den natur, som dem efter privilegierna av ålder tillkomme. Dessa kungl. beslut och försäkringar hade till alla delar blivit upplivade och stadfästade genom Kungl. Maj :ts resolution den 3 februari 1803, som till allmän kännedom befordrats genom kammarkollegiets kungörelse den 15 mars sistnämnda år. Detta allt oaktat hade kyrkogods och prästgårdar, ehuru bevisligen av frälsenatur, likväl dragits under samma egenskap med vanligt krono. Exempel gåves, att säterier, av enskild riddersman skänkta till boställen åt församlingars prästerskap för evärdlig tid, icke desto mindre blivit av kronans åklagare och allmänna domare behandlade alldeles i likhet med kronans lägenheter. Prästeståndet hade nyligen haft tillfälle erfara, huru kammarkollegiet, fastän det på nådig befallning kungjort berörde kungl. reso- lution av år 1803, likväl givit ett officiellt utslag, att ett pastorsboställe vore av krononatur, ehuru originella gåvobrev styrkte, att det vore säteri, givet av en man av vapen till församlingens och dess prästerskaps nyttjande. Av detta allt hade prästeståndet funnit den från längre tid befarade sammanblandning av krono- och kyrkogods, medelst den ursprungliga så kallade »geistliche liniens» försvinnande utur jordeböckerna, redan hava inträffat, och fruktade prästeståndet än vidare att denna sammanblandning skulle med tiden, som bringade allt i glömska, fullkomnas, varigenom icke allenast innehavare av präste- och kyrkohemman, utan även församlingarna skulle orättvist bliva för- närmade i deras lagliga rätt. Av dessa anledningar och då även de tydligaste föreskrifter kunde i längden varda åsidosatta så väl av mindre noggranna äm- betsmän, som av mera eftergivna boställsinnehavare, hade prästeståndet an- hållit om nådigt förordnande, att alla ecklesiastika hemman och lägenheter i likhet med vad av ålder varit övligt, åter måtte upptagas i jordeböckerna un- der sin särskilda kolumn av >>geist1iche linien», såsom det enda i prästeståndets tanke säkra medel att för framtiden trygga prästerskapet och församlingarna i denna del.

Över denna prästeståndets framställning avgav kammarkollegiet underdå- nigt utlåtande den 13 augusti 1823.

Kollegiet uttalade den förmodan, att något dess särskilda yttrande icke an— såges nödigt därom, huruvida det borde antagas eller icke, att vid reduktionen av kyrkogodsen och genom de därefter utkomna resolutioner, församlingarnas prästbord och andra ad pios usus anslagna hemman blivit bibehållna med nr- minnes rättigheter av andligt frälse. Varken 1675 eller 1723 årens präster- skapet förunte privilegier tillade samma stånd anslagna boställen och hemman någon frälseegenskap eller frihet vidare än för biskopars och superintendenters biskopssäten och ämbetsgårdar enligt 12 punkten och 5 8 i dessa privilegier. Sedan kollegiet därefter redogjort för resolutionerna på prästerskapets besvär åren 1726, 1752 och 1803, anförde kollegiet vidare: '

Fastän prästerskapet i riket fortfore att utgöra ett särskilt riksstånd, upp- hörde icke därigenom dess egenskap att vara statens ämbets- och tjänstemän. Det vore i denna senare egenskap som prästerskapet innehade och besutte icke med någon ägande— utan endast nyttjanderätt under tjänstetiden, lika som alla andra statens ämbets- och tjänstemän, de hemman och lägenheter, vilka präster— skapet såsom boställen eller till begagnande under flera andra namn blivit anslagna. Största delen därav hade kronan eller staten av sina tillgångar an-

ordnat, och om också några riddersmän och andra enskilda personer av sär- skilda anledningar försett akademiska och andra ecklesiastika inrättningar samt en och annan prästman i församlingarna med anslag av några få egna hemman och lägenheter, och dessa då bestått av säteri- eller annan frälse- eller ock av kronoskattenatur, hade likväl även sådana i en viss mån därigenom förändrat de egenskaper, som annars åtföljde frälse- och skattejorden, nämli- gen ägande-, fri förvaltnings— samt däribland försäljnings- och överlåtelse- rättigheten från beställningen till annor man eller annat bruk. Vid detta för- hållande och då sådana hemman och lägenheter enligt Kungl. Maj:ts åbero- pade resolutioner icke ombytte deras natur eller förlorade de dem i övriga delar tillkommande friheter från vissa utskylder och besvär därigenom att de fördes i den jordebokskolumn, dit de enligt deras natur rätteligen hörde, så vore destomindre behov att uppställa dessa senare uti någon annan eller särskild kolumn, som anslaget genom annotation in margine av jordeboken för vart och ett särskilt antecknades och, därest en sådan annotation skulle saknas, ägde vederbörande med gåvobrev eller andra behöriga handlingar visa den tillkomna egenskapen och få den antecknad, eller därest den skulle anses ofullständigt bevisad eller vara tvistig, av behörigt ämbetsverk prövad och bestämd; varefter prästerskapet hade full säkerhet för åtnjutande av alla de friheter och rättigheter, som hemman eller lägenheter av sådan natur enligt författningarna tillkomme. Även inom de indelta militär- och civilstaterna i riket funnes både kungsgårdar och Säterier anslagna åtskilliga dårå upp- tagna ämbetsmän såsom boställen och i avräkning på deras löner. Dessa hem- man upptoges likväl i kronokolumnen av jordeboken, utan att någon klagan däröver blivit förd, eller saknad av de därmed förenade friheters tillgodonju- tande uppstått. På samma grund, som prästeståndet för detta yrkat och ännu sökte rättighet att få sina boställs- och anslagshemman i en särskild jordeboks- kolumn uppförd, kunde förenämnda militära och civila ämbetsmän begära de dem anslagna kungsgårdar och boställen med säterifrihet upptagna i en för dem avskild kolumn; ävensom innehavare av krono- och skattesäterier samt krono- och skattesäteri rusthåll hade lika anledning med prästerskapet att för sådana hemmans uppförande söka inrättning av en ytterligare tillökt sär- skild kolumn. — På alla dessa skäl ansåge kammarkollegiet sig sakna behörig anledning att tillstyrka bifall till prästeståndets då för fjärde gången för— nyade und. ansökning om de detsamma å tjänsten eller till ecklesiastika in- rättningar anslagna hemmans och lägenheters uppförande i en därtill inrättad särskild jordebokskolumn. Kollegiet ifrågasatte, huruvida med anledning av nådiga brevet den 18 februari 1782 det däruti givna förordnande att när Kungl. Maj :t tvenne gånger prövat skäligt att avslå någon ansökning, den- samma sedermera icke borde uti Kungl. Maj:ts kansli till föredragning emot- tagas, finge i avseende på prästeståndets då förevarande ansökning tillämpas och för framtiden sättas i verkställighet till förekommande av otillåten frihet att Kungl. Maj:t därmed ytterligare onödigtvis besvära.

Slutligen anmärkte kammarkollegiet, huruledes prästeståndet uti dess nu ifrågavarande ansökan bland annat anfört, att kollegiet, som på befallning kungjort Kungl. Maj:ts förut omförmälda resolution av den 3 februari 1803, likväl utfärdat ett officiellt utslag, som skulle innehålla, att ett pastorsboställe vore av krono natur, ehuru originala gåvobrev skulle styrka, att det vore säteri, givet av en man av vapen till församlingens och prästerskapets nyttjande. Då prästeståndet varken uppgivit, vilket det hemman varit, varom detta beslut blivit fattat, eller tiden, då detta senare vore utfärdat, saknade väl kammar-

kollegiet tillfälle, att vederlägga detta påstående eller visa de skäl, som till kollegiets beslut härom kunnat föranleda. Kollegiet ansåge sig icke försatt i någon förlägenhet, att, när det rätteligen fordrades, kunna ådagalägga sådana omständigheter, som blevo tillräckliga att rättfärdiga kollegiets förfarande härutinnan, ehuru även hos upplysta och redliga ämbetsmän skiljaktiga me- ningar om det rätta i mål av dylik beskaffenhet ej sällan kunde uppstå. Emel- lertid hade kollegiet fått dela den tillvitelse, som av prästeståndet jämväl blivit gjord kronans åklagare och så kallade allmänna domare i och för behandling av prästboställens friheter och rättigheter; men kollegiet kände dock för sin särskilta del den tillfredsställelse att efter bästa övertygelse och med oförryckt rättvisa hava avgjort det anmälda, fastän till sitt namn obestämda målet; varvid den omständigheten, att anslaget skall blivit gjort av en man av vapen, icke utgjorde något säkert bevis, att samma anslag bestått av ett säteri, då även sådana män kunde äga eller besitta fastigheter av annan och däribland jämväl av krono och skatte natur. Om prästeståndet fortfore i den tanka, att därmed oriktigt tillgått, torde detta stånd eller vederbörande boställsinne- havare icke underlåta, att inför Kungl. Maj:t i behörig ordning däröver anföra und. besvär och söka ändring. Intill dess sådant skett och sig visat, huruvida Kungl. Maj :t funne skäl, att förklara kollegiets beslut för lagstridigt samt förordna däruti rättelse, vore framställningen av kollegiets förfarande på det _obevista sätt, som blivit uppgivet, förtidig samt till det åsyftade ändamålets vinnande varken lämplig eller ledande.

Genom brev till kammarkollegiet den 8 oktober 1823 gav Kungl. Maj:t till- känna, att Kungl. Maj:t icke nu mer än förr funnit något skäl att till den ifrågavarande und. ansökningen lämna nådigt bifall; utan ägde prästerskapet att i ovanberörda avseende trygga sig vid de tillförene och senast år 1803 givna kungliga försäkringar, vilka Kungl. Maj:t ville till alla delar hava förnyat. .

Det speciella mål, som prästeståndet i sin nyss refererade framställning av den 29 juli 1823 uppenbarligen hade åsyftat och som även kammarkollegiet något berört i sitt utlåtande över framställningen, gällde den rätta naturen av kyrkoherdebostället Ekenäs i Stora Kils församling inom Karlstads stift. Då den slutliga prövningen av detta mål hos Kungl. Maj:t kom att i väsentliga delar innebära ett underkännande av de meningar, för Vilka kollegiet i utlå- tandet gjort sig till tolk, och målets handläggning i kollegiet måste anses sär- deles belysande för den åskådning, som i förevarande ämne vunnit insteg hos den kamerala chefsmyndigheten, torde det anses lämpligt att i detta samman- hang något redogöra för vad som i detta mål förekommit.

Enligt ett av biskopen i Skara den 22 maj (tisdagen näst efter St. Eriks konungs dag) 1431 utfärdat brev skänkte väpnaren Alexander Torstensson och hans hustru Ingeborg Torbjörnsdotter till evärdlig ägo med förbehåll om vissa förmåner under makarnas livstid m. m. till prästbord och boställe åt prästen i Kil sätesgården Ekenäs med vissa därtill hörande landbogårdar och torp, vilken egendom Ingeborg och hennes make lagligen ärvt efter sin fader, väpnaren Torbjörn Stuth och hans hustru; och skulle enligt biskopens föreskrift kyrko- herdarna i Kil till erkänsla och gengäld för så stor gåva varje månad hålla

en själamässa för givarnas, deras föräldrars och alla kristna själar »till evig tid».

På anmälan av kyrkoherden Anders Olai, att gåvan blivit klandrad av »några frälsemän i Västergötland», »gillade och stadfäste» Konung Gustaf I gåvan genom brev den 9 augusti (S:t Laurentii afton) 1535, >>efter Vi icke annat förnimme kunne än att samme gård lagligen given var och för så mång år sedan utöver Västerås recess och ordinantia».

I anledning av ett vid häradsrätten i orten anhängiggjort mål om ansvar å boställshavaren för nyttjande av boställets skog till avsalu, däri fråga upp- stått om boställets natur, anhöll boställshavaren, innehavaren av Stora Kils prebendepastorat, biskopen Olof Bjurbäck om kammarkollegiets beslut i den sålunda uppkomna frågan, huruvida bostället vore ett krono- eller frälse— hemman. Genom utslag den 11 februari 1823 inskränkte sig kammarkollegiet till att förklara naturen av bostället vara utredd och bestämd genom en från kammararkivet den 10 januari 1822 utgiven undersökning, däruti efter jorde— böckernas föranledande Ekenäs upptoges såsom kronohemman.

Häröver anförde såväl boställshavaren som församlingen besvär hos Kungl. Maj:t, däruti klagandena med åberopande, förutom av annat, av donations- brevet av år 1431 och konung Gustaf I:s stadfästelsebrev av år 1535 påstodo att bostället, ehuru i jordeboken uppfört under kronotiteln, vore av frälse natur.

Över besvären avgav kammarkollegiet den 19 augusti 1823 till Kungl. Maj :t infordrat utlåtande. Häri anförde kollegiet: -

Då det åberopade donationsbrevet av år 1431 samt Konung Gustaf Is dårå givne stadfästelsebrev blivit företedda endast i avtryck från huvudskrifter, vilka varken i kollegiet under det målet på dess prövning berodde eller seder- mera hos Kungl. Maj:t blivit framviste, och dessa avtryck dessutom saknade egenhändig namnteckning av den person som föregåves hava intygat deras överensstämmelse med originalen, så hade kollegiet icke kunnat antaga så beskaffade handlingar såsom laga bevis och jäv mot kronans jordeböcker, vilka från äldre tider år från år upptoge Ekenäs såsom krono med ingen annan anteckning än att innehavaren åtnjöte det fritt samt med anförande av konung Gustaf I:s brev av år 1535, att Ekenäs vore på 1400-talet skänkt till prästbol. Kollegiet anmärkte vidare, att om man än antoge tillvaron av original till de besvär-shandlingarna bilagda avtrycken, så uppstode ändå den frågan vad bevis- ning för hemmanets natur därav kunde hämtas, emedan den i donationsbrevet så kallade man av vapen, vilket skulle betyda en sådan som genom rustning frälst sin jord eller förvärvat den större frihet än som vanligen åtföljde odal- eller skattejorden, möjligen varit ägare till annan jord än den han genom rustning frälst, utan att just Ekenäs varit den jord, som genom åtagen rust- ning övergått till frälset. Det i donationsbrevet förekommande ordet »sätes- gård» bevisade ej annat än att givaren varit å Ekenäs boende och där haft sitt säte, men ingalunda att hemmanet vore av säteri natur, helst tillkomsten av egentliga Säterier tillhörde ett senare tidevarv. Om Ekenäs också varit verk— ligt frälse, kunde detsamma liksom många andra hemman av varjehanda or— saker hava övergått till krono natur. Kollegiet ansåg således klagandcna onö- digtvis och utan ändamål hava besvärat Kungl. Maj:t med denna sak.

Klagandena inkommo med påminnelser, därvid församlingsombudet före- tedde originalen av donationsbrevet på Ekenäs samt Konung Gustaf I:s stad- fästelsebrev dårå. Till ytterligare stöd för sin talan företeddes från försam- lingens sida i original stadfästelsebrev å donationen, utfärdade år 1561 av Konung Erik XIV, år 1582 av Konung Karl IX i egenskap av hertig i Söder— manland och Närke samt år 1621 av Karl Filip, likaledes såsom hertig av samma landskap.

Med anledning av de sålunda företedda huvudskrifterna och vad klagandena vi- dare andragit i sina påminnelser hördes kammarkollegiet ånyo genom remiss den 29 oktober 1823. I mid. utlåtande den 25 därpå följande november anmälde kollegiet, att varken de företedda donationshandlingarna eller vad i övrigt andragits givit kollegiet anledning att frånträda vad som yttrats i dess tidi— gare utlåtande, vilket alltså till hela dess vidd åberopades ävensom i tillämp— liga delar vad som innefattades i kollegiets betänkande av den 13 augusti 1823 rörande prästeståndets anhållan om ecklesiastika lägenheters uppförande uti en särskild kolumn i kronans jordeböcker.

Besvärsmålet förekom hos rikets allmänna ärenders beredning den 24 ja- nuari 1824. I sitt enhälliga utlåtande yttrade beredningen, förutom annat, som i detta sammanhang saknar intresse, att den omständigheten, att Ekenäs uti jordeböckerna upptages såsom kronohemman så mycket mindre bevisade något emot dess -uråldrige frälse egenskap som, efter vad hävderna upplyste, alla prästbord utan åtskillnad på krono eller frälse blivit uti de efter »,1724» års riksdag förändrade jordeböcker uppförda uti kronokolumnen, men vore dock antingen krono eller frälse, allt efter som de av kronan eller frälseman vore skänkte, därom också flere konungaförsäkringar blivit lämnade, såsom ibland andra, uti kungl. resolutionerna på prästerskapets besvär den 1 februari 1726, den 7 juli 1752 och den 3 februari 1803 samt på allmogens besvär den 29 110- vember 1756 och den 1 september 1771( ?). Vidkommande själva saken anförde beredningen att då jordebok icke osvikligen ägde vitsord utan kunde och borde ändras och rättas, när därtill förekomme laga bevis, vartill nödvändigt måste höra lagligt gåvobrev, bekräftat eller stadfästat av flere framlidne konungar, hade allmänna beredningen trott sig äga de mest grundade skäl hemställa, att Kungl. Maj:t, med upphävande av kammarkollegiets ifrågavarande utslag, varigenom anteckningen i jordeböckerna i avseende å prästbordet Ekenäs blivit godkänd, täcktes anbefalla kollegiet att låta i jordeboken överföra berörda prästbord från krono till frälse kolumn.

Kungl. Maj:t, som biträdde den av beredningen hävdade meningen, yttrade i utslag den 12 maj 1824 att då jordebok icke kunde äga vitsord, när däremot förekomme laga bevis, ansåge Kungl. Maj:t det vara tillräckligen upplyst och utrett, att pastorsbostället Ekenäs icke vore något krono utan purt frälse hem— man; vadan ock Kungl. Maj:t prövade rättvist att, med upphävande av kam- markollegiets utslag, varigenom anteckningen i jordeboken i avseende å präst—

bordet Ekenäs blivit godkänd, förklara att kollegiet borde låta uti jordeboken överföra prästbordet ifrån krono till frälse kolumn.

1 särskilt brev till kammarkollegiet samma dag förständigades kollegiet i an- ledning av en av rikets allmänna ärenders beredning framställd anmärkning, »att Vår uppmärksamhet icke undfallit, hurusom I ej allenast vid prövningen och avgörandet av ansökningen hos Eder utan ock sedermera i anledning av underdåniga besvären över Edert meddelade beslut vid avgivandet av Edra und. utlåtanden och särdeles det senare av den 23 sistlidne november till följd av kungliga remissen av den 29 föregångna oktober månad, vilken hade till föremål att erhålla en närmare undersökning och fullständig utredning av en fråga, där stridighet sig visade mellan jordeböckerna, å ena sidan, och ägande- rättshandlingar, medelst flera konungaförsäkringar bekräftade, å den andra, icke ingått uti den allvarliga och noggranna handläggning av målet, som Vi av Eder förväntat och sakens vikt påkallade.»

Samma dag rikets allmänna ärenders beredning handlade frågan om rätta naturen av kyrkoherdebostället Ekenäs hade beredningen förehaft åtskilliga besvärsmål angående frågan om äganderätten till vissa hemman under Harp- linge kyrka. Äborna å dessa hemman hade hos länsstyrelsen i Hallands län gjort ansökning om livstidsstädja i syfte att sedermera få skatteköpa de- samma. Till stöd för sin ansökan hade de åberopat hemmanens redovisning i jordeboken under krono titel ävensom 1569 års s. k. landebok för Lunds stift, enligt vilken skulle framgå att kronan ägde dominium över hemmanen. Läns- styrelsen, som ansåg att hemmanen tillhörde Harplinge kyrka, hade genom särskilda beslut avslagit framställningarna, varemot kammarkollegiet på besvär av åborna förklarade länsstyrelsen berättigad att jämlikt ett kungl. brev av den 22 maj 1819 antaga åbor å hemmanen. Såsom skäl för denna mening åbe- ropade kollegiet i huvudsak, att enligt 1569 års landebok kronan haft dominium över hemmanen redan under den danska tiden och att kronan så mycket mindre kunnat avhända sig desamma, som två av hemmanen blivit donerade till grev- skap åt greve Axel Lilja med undantag av vad till kyrkan blivit förlänat i smörränta. Över kollegiets beslut anfördes hos Kungl. Maj:t underdåniga be— svär å Harplinge kyrkas vägnar. Vid föredragning av besvär—en i rikets all- männa ärenders beredning yttrade föredraganden, förste expeditionssekrete- raren Prinzencreutz: -

»Kammarkollegiet har uti detta och de tre efterföljande besvärsmålen (alla angående Harplinge kyrkas hemman) efter min underdåniga tanka orätt till- lämpat kungl. brevet av den 22 maj 1819, däruti Kungl. Maj :t uttryckligen stadgat en generell grund för avgörandet av tvister av den ifrågavarande beskaffenheten.

Denna grund, bestämt förklarad, innehåller att kyrkorna i Halland icke kunna frånskiljas städjerätten till dessa hemman under annat villkor, än visas kan, det kyrkorna obehörigt sig tillegnat dispositionsrätten över samma hem- man sedan de danska tiderna. En sådan bevisning, som efter en laglig rätte- gångsordning måtte tillhöra den kärande att förete, är icke satt i fråga, mindre

' åstadkommen från deras sida, vilka hos Kungl. Maj:ts befallningshavande velat frånvinna dc ifrågavarande kyrkorna den uråldriga och jämväl med de Y äldsta jordeböckerna överensstämmande dispositionsrätt, som kyrkorna okland- rat utövat allt ifrån den tid Halland lades under svenska kronan; och har icke | heller kammarkollegium genom någon handling från dess arkiv kunnat styrka & att Kungl. Maj :t och kronan äger dispositionsrätten över hemmanen.

Den omständigheten att uti de senare eller yngre jordeböckerna desse hem- man upptagas uti kronokolumn, kan så mycket mindre verka till någon rätt bevisning uti det ifrågavarande avseendet som flere kungl. resolutioner och särdeles den uppå prästerskapets besvär av den 7 juli 1752 uti 10 & försäkrar, att jordeboksförändringen icke förändrar naturen av hemmanen.

Att vid detta förhållanden frånkänna kyrkorna i Halland det dominium, som desamma under sekler-s tid innehaft över de så kallade kyrkohemmanen, anser jag därför icke blott rakt stridande mot vad Kungl. Maj:t redan genom kungl. brevet av den 22 maj 1819 i avseende på så beskaffade hemman i nåder stadgat, utan även innefatta icke mindre än ett ingrepp uti helgden av urmin- nes hävd och en laglig äganderätt.» '

Föredraganden tillstyrkte alltså upphävande av kammarkollegiets utslag och fastställande av länsstyrelsens beslut. ;_ I föredragandens mening instämde beredningens pluralitet.1 Två ledamöter . ville på anförda skäl tillstyrka fastställande av kollegiets utslag.2

Genom beslut den 29 mars 1825 biträdde Kungl. Maj:t den mening, som omfattats av pluraliteten, och prövade rättvist att med upphävande av kam- markollegiets utslag fastställa de av länsstyrelsen meddelade besluten. I det kungl. brev härom, som avläts till kammarkollegiet, anförde Kungl. Maj:t, bland annat:

Av åtskilliga danska förordningar och om den tidens kameralverk befintliga underrättelser vore sannolikt att ordet dominium icke betydde städselrätt utan att denna rätt åtföljde landgillet, som vore detsamma som i Sverige jordeboks- ränta. Dominium vore en översättning av danska ordet »herrlighed» och »höij- hed» och utmärkte en särskild slags rättighet såsom birketing, jus patronatus, fördel av jakt, fiske, skog och så vidare. Den av kollegiet från landeboken hämtade bevisning, huru dess mening än tyddes, förfölle likväl genom den i l saken företedda 77 år yngre handling, kronans jordebok för år 1646, enligt ? vilken hemmanen vid Hallands avträdande till svenska kronan vore kyrko— hemman. Denna natur och egenskap av kyrkohemman kunde de icke anses hava förlorat därigenom, att de år 1725 blivit införda i kronokolumnen, emedan kungl. resolutionen på prästerskapets besvär den 7 juli 1752, & 10, innehöll den försäkran, att de ecklesiastika hemmanen genom jordebokens nya inrättning ej skulle ombyta den natur, som dem efter privilegierna tillkom, vilken för-

1 Kammarrättsrådet Billberg, krigsrådet Stolpe, kanslirådet Hegardt, envoyén von Brinkman och generallöjtnanten greve de la Gardie.

Lagmannen Stahl och kanslirådet Netzel. Stahl anförde i sitt votum bland annat: »Alltså och då i fråga om äganderätt till rikets jord som emellan staten och allmänna inrättningar eller stiftelser yppaa, den grundsats bör efter min övertygelse följas, att enär ej visas kan att staten Själv till dem överlåtit äganderätten till jorden, eller att enskild man, som därav förut varit inne- havare, sådan överlåtelse gjort, jordäganderätten bör anses tillhöra staten, finner jag densamma omständigheten, att Skintaby i 1646 års jordebok är antecknad såsom kyrkohemman, icke utgöra något tillförlitligt bevis för kyrkans påstådda dominium över hemmanet.» Denna mening återger utan tvivel den kamerala doktrin, som tidigare allmänt omfattats.

säkran Kungl. Maj:t, uppå prästeståndets vid sista riksdag gjorda underdåniga anhållan, den 8 oktober 1823 förnyat.1

Den bestämda reaktion mot de inom kammarkollegiet härskande föreställnin— garna, vilken kan utläsas ur Kungl. Maj:ts båda nyss omförmälda utslag av år 1824 angående kyrkoherdebostället Ekenäs och är 1825 angående Harplinge kyrkas jordar, står utan tvivel i ett visst sammanhang med den nya liberala åskådning i fråga om jordäganderätt och jordbeskattning, som efter det nya statsskickets genomförande bröt igenom i Sverige. För denna nya åskådning, som starkt betonade betydelsen av den privata jordäganderätten, framstodo de inom administrationen härskande regalistiska och feodala rättsidéerna såsom hörande till en främmande och förgången föreställningsvärld.2 Det är också känt, att dessa idéer aldrig kommit att helt upptagas av och införlivas med den borgerliga rättsordning, som tillämpades av de allmänna domstolarna. Prästeståndets sedan år 1682 upprepade gensagor emot föreställningen, att kronan skulle vara ägare till eller ursprunglig upplåtare av den jord, som vid reformationen alltjämt kvarblev i de kyrkliga institutionernas besittning, är i och för sig ett bevis för att denna föreställning aldrig kom att slå igenom i den allmänna rättsåskåd- ningen.

Belysande äro uttalandena i allmänna besvärs- och ekonomiutskottets vid 1812 års riksdag i Örebro avgivna memorial den 18 juni 1812 i anledning av väckt motion om rätt för åbor å domkyrko-, kyrko-, skol-, akademi-, annex- med flere ad pios usus anslagna hemman att'skatteköpa desamma. I detta memorial, som vann bifall inom de olika. stånden, avstyrktes den väckta motionen med an- förande av _ förutom andra följande skäl:

»Utskottet har av äldre nu tillgängelige författningar, särdeles kungl. breven den 23 november 1694, den 28 augusti 1745 och den 18 februari 1747 trott sig med säkerhet finna, att kyrko- och akademie- med flere ad pios usus anslagne hemman blivit sådane inrättningar tid efter annan i allmänhet förlänte dels av framlidne konungar, dels av enskilde personer till försäkrande om sådane nyttige inrättningars bestånd: Varav också följer, att desse inrättningar iklätt sig samma rättigheter, som förre ägarne innehaft, och att desse donationer av framfarne regenter genom de bekräftelser av sådane konungar och jämväl riksens ständer därå sedermera tillkommit, innebär för dess inrättningar en så osvikelig grund för äganderätten därav i allmänhet, att sådane kronohemman i följd därav icke kunnat eller bliva inbegripne uti de annars generelle senare stadganden om lösen av kronojord till skatte, eller vid prövningen av uppkomne lösningstvister kunnat tillämpas, enär desse inrättningars styrelser sträckt sin omtanka till försvar mot ingrepp uti desse inrättningars på äganderätten således grundade förmåner.»

»På desse skäl finner utskottet ej anledning att tillstyrka någon ändring i allmänhet uti de författningar, som försäkrar förr berörde inrättningar, genom deras styrelses vård och inseende, om full äganderätt av slike hemman och lägen-

1 1825 års kungl. beslut finnes avtryckt i BACKMANS' Lagsamling, II, 5. 509 f. 2 Ett representativt uttryck för den nya liberala. åskådningen finner man i ett uttalande av lagkommittén i dess är 1826 avgivna Förslag till allmän civillag & s. 131 f.

i heter samt därav beroende bortarrenderings-rättighet, samt i följd därav icke heller någon rättighet för åboar i allmänhet att söka eller vinna förmån till

' skattelösen av sådane lägenheter.»

l i

De anförda uttalandena i utskottsmemorialet synas giva vid handen, att man redan år 1812 frigjort sig från uppfattningen, att varje jordupplåtelse av kronan till stiftelse eller allmän inrättning nödvändigtvis måste anses hava skett under förutsättning, att själva jordäganderätten alltjämt var förbehållen kronan. De kungliga donationerna jämställdes med enskildas. I bägge fallen utgår utskottet från att inrättningen förvärvat äganderätt genom donationen och att denna rätt icke var sämre än den förre ägarens. Av den feodalrättsliga förlänings- teorien finnes i utskottets argumentering intet spår.

Genom upphävandet av styrelseverkens domsrätt i vissa mål vanns ytterligare utrymme för den av de allmänna domstolarna omfattade privaträttsliga åskåd— ningen. Under 1800-talet stadgade sig exempelvis den uppfattningen, att vad städerna av kronan bekommit i s. k. donationsjord av städerna i regel innehades under äganderätt, ehuru visserligen med inskränkning i den fria förfogande— rätten. På samma sätt har skett med de halländska och skånska kyrkohemmanen. Beträffande särskilt de sistnämnda är kungl. brevet den 31 maj 1867 av in- tresse. Av handlingarna i åtskilliga under Kungl. Maj:ts prövning dragna besvärsmål, där tvist förevarit om kronan eller vissa kyrkor vore ägare till jord, införd i jordebokens kronokolumn, ävensom av ett av kammarkollegiet till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande i ämnet hade inhämtats, att olika åsikter understundom gjort sig gällande i avseende därå, huruvida sådana tvister borde handläggas av domstolar eller av förvaltande ämbetsverk och myndig- heter. Efter högsta domstolens hörande fann Kungl. Maj:t genom nyssnämn- da brev skäl förklara, att vad i 8 5 3 punkten av den för kammarkollegiet den 16 februari 1838 utfärdade instruktionen innehölles om behörighet för kolle- giet att besluta i frågor angående de i jordebokens kronokolumn upptagna hemmans och lägenheters egenskap av bland annat kyrkohemman, icke borde så förstås, att tvister därom, huruvida äganderätten till jord av berörda beskaf- fenhet tillkomme antingen kronan eller någon viss kyrka, finge av kollegiet prövas och avgöras.1

Samtidigt med utfärdandet av det kungl. brevet undanröjde Kungl. Maj:t ett antal av kammarkollegiet meddelade utslag, varigenom kollegiet mot ve- derbörande församlingars eller kyrkoråds bestridande förklarat kronan vara ägare till vissa kyrkohemman i Skåne samt bemyndigat länsstyrelsen att an- taga åbor å desamma.

1 Sv. förf. saml. nr. 45/1867 s. 1. Jfr högsta. domst. prot. d. 2/4 1867. H. De flesta ledamöter — — ansåge medstadgandena i 10 kap. 14 % RB. ooh 8 5 3 p. i den för kammarkoll. (1. "3/2 1838 utf. iustr. överensstämma, att tvister mellan kronan, & ena, samt kyrkan. å. andra sidan, angå- ende eganderätt till jord, då fråga uppstår om densamma rätteligen är i kronokolumnenijorde- boken upptagen, prövas av domstol, men däremot fråga om bättre rätt till sådana av krononatur ostridigt varande hemman och lägenheter, som blivit till kyrkan disponerade, avgöras av admini- strativ myndighet.

Utslagen undanröjdes emedan i målen tvistats, huruvida äganderätten till hemman tillhörde kronan eller viss församlings kyrka.

Den i 1867 års brev av Kungl. Maj:t givna förklaringen är av intresse i ett par hänseenden. Genom brevet måste anses hava blivit fastslaget, att administra- tiv myndighet icke äger befogenhet att pröva och avgöra äganderättstvister mellan kronan, å ena, och de kommunala eller därmed likställda rättssubjekt, å andra sidan, varom här är fråga, även om tvistemålet allenast är ett led i en jordeboksfråga eller annan förvaltningsfråga. Vidare (måste anses vara fast- slaget, att i tvister av detta slag kronan och församlingskyrkan eller de försam- lingsorgan, som företräda kyrkan, framstå såsom fullt jämställda parter, varav torde följa, att kronan saknar befogenhet att genom sin förvaltning, mot veder- börandes bestridande, träffa sådana anstalter, att kronans ställning såsom part i målet skulle komma att gynnas på motpartens bekostnad. Slutligen torde såsom en konsekvens av brevet följa, att de- äganderättstvister, som här åsyftas, skola bedömas efter privaträttsliga regler, vilket väl torde innebära, att om bevis- medel och bevispresumtioner skola gälla samma regler som i den allmänna civil- processen.

Frågan om ecklesiastika fastigheters beteckning såsom kronoegendom har jämväl under senare tid varit föremål för kritik. I en under 1920 års kyrko- möte av förutvarande statsrådet, häradshövdingen HUGo VON SYDOW med in- stämmande av regeringsrådet G. THULIN och hovrättsrådet K. J. EKMAN väckt motion hemställdes,

»att sådana åtgärder varda vidtagna, att anmärkt praxis i avseende å taxe- ringslängdernas avfattning såvitt möjligt varder förebyggd, samt i offentliga handlingar de ecklesiastika fastigheterna erhålla sådan beteckning, som ut- märker, att de tjäna ett ecklesiastikt ändamål.»

I motiveringen erinrade motionären om innehållet i 1718 och 1724 årens jorde- boksmetoder rörande redovisningen av den kyrkliga egendomen, de framställ— ningar, som på sin tid gjordes från prästerskapets sida för vinnande av rättelse av de olägenheter, som därav uppstått eller väntats uppstå, samt slutligen de lug- nande förklaringar, som i anledning därav vid särskilda tillfällen givits från Kungl. Maj :ts sida. Därefter anförde motionären:

»Det har sålunda många gånger från statens sida kraftigt betonats, att upp— tagandet av de kyrkliga och ecklesiastika fastigheterna under kronotitel i jor- deboken icke har någon betydelse för bedömandet av äganderätten till dessa fastigheter. Tillmätande av sådan betydelse åt detta förhållande skulle ock stå i strid med lag-ens allmänna regler för fastighets förvärv. Icke förty måste det betecknas som en missvisande oegentlighet att dessa fastigheter upptagas under sådan titel i jordeboken. Då emellertid förhållandet så länge fortfarit och dess ändrande säkerligen icke skulle kunna ske utan mycken omgång och stora kostnader, torde i detta sammanhang något yrkande 'om ändrad-e före- skrifter för jordebokens förande icke böra göras.

Däremot är det av en viss vikt att tillse att jordebokens missvisning i avse- ende på dessa fastigheters rättsliga natur icke må sträcka sina verkningar till

områden utanför jordeboken. Visas benägenhet att använda enbart den miss- visande kronobeteckningen på dessa fastigheter i andra offentliga handlingar än jordeboken och vad därmed har omedelbart sammanhang, böra kyrkans målsmän icke försumma att reagera däremot.»

Efter att hava fäst uppmärksamhet på att de ecklesiastika fastigheterna i taxeringslängderna ofta utan vidare angåves såsom tillhörande staten, anförde motionären vidare:

>>Jordebokens missvisande kronotitel för de ecklesiastika fastigheterna bör- jar således tränga in på andra områden och till och med föranleda den miss- tolkning av kronobenämningens betydelse, som 1700-talets och 1800-talets kungl. resolutioner och brev kraftigt velat förebygga. Att utan motsägelse låta ett så— dant förhållande fortgå och utveckla sig är icke utan fara. Får den missvisande benämningen på dessa fastigheter genom ofta återkommande bruk nötas in i allmänhetens föreställning, kan den uppfattningen i sinom tid bliva allmän, att dessa fastigheter intaga samma rättsliga ställning som kronans verkliga egendom. En sådan utveckling bör förebyggas i tid. Missuppfattning av sådan fastighets rättsliga ställning kan, om den blir allmän, verka undergrävande för styrkan av kyrkans rätt till fastigheterna. Ty en allmän uppfattning, låt vara felaktig, är dock en makt att räkna med.»

Motionen vann kyrkomötets bifall, i anledning varav kyrkomötet den 16 november 1920 avlät skrivelse till Kungl. Maj:t. Kyrkomötets skrivelse har enligt beslut den 9 oktober 1925 icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Det framgår av de ovan citerade uttalandena i motionen, att man numera anser redovisningen av den ecklesiastika jorden under krone titel sakna bevis- värde. Därmed är emellertid icke sagt, att redovisningssättet skulle alldeles sakna betydelse. Särskilt inom administrationen föreligger en benägenhet att i vissa hänseenden jämställa den ecklesiastika jorden med statens jord, som utan tvivel har sin grund i detta redovisningssätt. I åtskilliga fall har denna benä— genhet säkerligen medfört rättsförluster för vederbörande, som icke varit i tillfälle eller på grund av kostnaderna dragit sig för att söka. vinna rättelse genom rättegång vid allmän domstol.

Beträffande prästboställena föreligga tryckta redogöreISer för de norrländska länen samt Värmlands och Kopparbergs län.1 Ur dessa redogörelser hava ut- redningsmännen sammanställt å nästa sida intagna tablå, därvid med visst angivet undantag den av författarna använda rubriceringen följts.

Om man i likhet med utredningsmännen anser anledning föreligga till anta- gande, att de i kolumn 5 redovisade boställena, vilka i regel torde härstamma från medeltiden, icke äro upplåtna av kronan, synas alltså bland samtliga i angivna län befintliga boställen de av församlingar anskaffade eller av en- skilda donerade boställena utgöra det övervägande flertalet eller minst 80 procent. * '

1 Redogörelse för de ecklesiastika boställena. I, Gävleborgs län, Stockholm 1904, II, Väster- norrlands län, Stockholm 1906, III, Jämtlands län, Stockholm 1909, IV, Västerbottens och Norr- bottens län, Stockholm 1915, V, Värmlands län, Stockholm 1922, VI, Kopparbergs län, statens offentliga utredningar 1929: 5.

Statistiska uppgifter.

3 4 _ Boställen, &; få??? vilkas till- Av kronan Av fond- fudge och av komst genom Boställcn av anslagna medelinköpta enskilda församling hittills out- boställen boställen donerade eller donation rett ursprung b ställ n ansetts som i 0 e nolik ; Värmlands län ..... 47 1 12 52 7 75 Kopparbergs län . . . . 10 — 50 — 25 Gävleborgs län ..... 9 — 49 12 45 Västernorrlands län . . . 7 1 35 30 41 Jämtlands län ..... 5 5 20 9 33 | Västerbottens län . . . . 8 3 28 1 11 Norrbottens län . . . . 16 — 19 _ 11 102 21 253 59 24l ___,— 312 553

1 19 stomhemman hava dessutom av redogörelsens författare ansetts anslagna av kronan, eme- dan de, ehuru av medeltida ursprung, antagits hava indragits till kronan samt därefter anslagits till sitt förra ändamål. Dessa redovisas här i kol. 5.

Förhållandena i de angivna länen kunna emellertid icke anses typiska för riket i dess helhet. Bebyggelsen i dessa län har ju varit relativt sen, och för- samlingsbildningen har därför i många fall där försiggått under andra för- hållanden än inom rikets sydligare trakter. Beträffande sistnämnda trakter hava utredningsmännen låtit genom amanuensen hos kammarkollegiet F. H. MORSSING verkställa en utredning om tillkomsten av där befintliga boställen. Undersökningen har emellertid med hänsyn till den korta tid, som för densam- ma stått till buds, måst begränsas till endast några län, som ansetts repre- sentativa, nämligen Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län. Undersökningen har icke heller kunnat sträckas längre än till de äldre jordeböckerna, de s. k. prästverken m. fl. mera lättillgängliga källor.

Resultatet av Morssings undersökning kan sammanfattas sålunda:

Bostads- och löningsboställen för kyrkoherdar.

I Södermanlands län finnas 55 boställen av icke närmare utrett men gam- malt, sannolikt medeltida ursprung samt 6 veterligen donerade boställen, varav 3 härstamma från medeltiden och 3 från nyare tiden. Några kyrkoherdebo- ' ställen, som i sin helhet upplåtits av kronan, hava icke påträffats i länet. Där- emot har utrönts, att åtminstone i ett fall ett kronohemman upplåtits till förbättring av ett prästbord.

I Jönköpings län finnas 57 bostadsboställen av icke närmare utrett men gam- malt, sannolikt medeltida ursprung, ett veterligen donerat och ett av kronan upplåtet boställe. I ett stort antal fall hava, bostadsboställen förbättrats genom

att andra fastigheter tillagts. Det är sannolikt, att av dessa sistnämnda en del upplåtits av kronan. Andra av dem äro veterligen donerade. Troligen före- komma bland dem också äldre löningslägenheter. — I 1660 års jordebok för ' länet redovisas 35 stomhemman, därav 17 bland kronohemman, 2 bland sämje— hemman, 14 bland kyrkohemman och 2 bland klosterhemman. Senare hava till- kommit ett skattehemman och ett under kronotitel redovisat hemman. I ett fall har utrönts, att ett under kronotitel upptaget stomhemman upplåtits av kronan. Huruvida övriga såsom krono redovisade stomhemman hava sådant ursprung, har måst lämnas därhän.

I Gotlands län synas samtliga 45 kyrkoherdeboställen och 47 annexhemman härstamma från gammal tid.

I Malmöhus län har undersökningen icke i mer än två fall givit anledning till antagande, att boställe eller löningshemman anslagits av kronan. Beträf— fande 20 lägenheter och 3 boställen har utredning icke verkställts, och frågan, huruvida bland dem finnas några av kronan upplåtna, har sålunda lämnats obesvarad.

I Hallands län finnas 76 kyrkoherdeboställen och 11 mensalhemman av medel— tida ursprung. 3 hava upplåtits av danska kronan. Beträffande ytterligare 5 boställen föreligga anteckningar, som tyda på kronoursprung. 6 stomhemman synas hava tillkommit efter reformationen men under den danska tiden. Deras ursprung har icke kunnat närmare utredas. _ I Skaraborgs län synas 81 kyrkoherdeboställen vara av gammalt ursprung. 3 ; boställen hava veterligen upplåtits av kronan varjämte 2 boställen sannolikt _ härstamma från kronan. Ursprunget till 4 under boställen inlagda hemman är okänt. Av länets stomhemman äro 68 av medeltida ursprung, 9 kunna ifråga- sättas vara upplåtna av kronan och 7 hava veterligen anslagits av kronan.

K omministersboställen.

I Södermanlands län hava 38 upplåtits av kronan, medan 17 synas hava till- kommit på annat sätt. Ett boställe har donerats från kronojord under ständig besittningsrätt.

I Jönköpings län hava 63 upplåtits av kronan, 2 donerats av enskilda och 2 inköpts av socknemännen.

I Gotlands län äro där befintliga 9 boställen anslagna av kronan. I Malmöhus län redovisas inga komministersboställen. I Hallands län äro samtliga där befintliga 16 boställen av kronoursprung. I Skaraborgs län äro 93 anslagna av kronan, medan ett boställe torde vara del av ett gammalt kyrkoherdeboställe.

Såsom sammanfattning torde kunna sägas, att i de av Morssing undersökta länen 18 kyrkoherdeboställen, stom- och annexhemman upplåtits av kronan, 728 tillkommit på annat sätt1 samt 66 synas vara av mera ovisst ursprung, medan 219 komministersboställen anslagits av kronan och 23 tillkommit annorledes. Av

1 Hit hava de medeltida boställena räknats.

Bos tällenas bandenhet vid visst pastorat.

samtliga dessa boställen hava således 237 anslagits av kronan och 728 tillkom— mit på annat sätt. Uppkomsten av återstående 66 boställen har icke ens med sannolikhet kunnat utrönas.

Även i rikets sydligare delar synas alltså de på. annat sätt än genom anslag av kronojord tillkomna boställena utgöra det övervägande flertalet, även om deras övervikt icke är så stor som längre norrut. Som synes är det huvudsakligen komministersboställena, som i större omfattning anslagits av kronan, medan kyrkoherdeboställen samt stom-, annex- och mensalhemman i allmänhet till- kommit på annat sätt. Detta förhållande synes vara särskilt utpräglat i Svea- land och Götaland. Såsom utredningsmännen förut anmärkt, voro de av kronan anslagna komministersboställena oftast små —— de utgjordes ibland av ödeshem- man och skattevrak.

Vid mitten av 1800-talet kom frågan om församlingarnas ställning till sina boställen i ett nytt läge. Utvecklingen hade medfört en betydande ojämnhet i avlöningsavseende prästerskapet emellan, i det att nämligen prästerskapet i ett pastorat var väl tillgodosett, medan avlöningen i ett annat pastorat var otillfredsställande. Nu framträdde en strävan att verkställa en utjämning i förevarande hänseende mellan pastoraten. Det yrkades från ett och annat håll t. o. m., att alla medel, som vore avsedda till prästerskapets avlöning, skulle indragas till statsverket, av vilket sedermera till prästerskapet skulle utbetalas utjämnade löner.

Såsom närmare framgår av den redogörelse för dessa frågor, som lämnats i en bilaga till detta betänkande (bilaga A), avvisades tanken på ett för- statligande av avlöningstillgångarna. Däremot vann strävandet efter en ut- jämning så till vida beaktande, att genom lagstiftningen medgavs överflyttning i viss begränsad omfattning av avlöningstillgångar från ett pastorat till ett annat.

Den första bestämmelsen angående överflyttande av prästlönemedel från ett pastorat till ett annat innehölls i 9 & av kungl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets avlöning. Såsom av detta för- fattningsrum framgår, tilläts överflyttning av avkastning från boställe _— dock ej från bosta-dsboställe —— då bostället anslagits av kronan.

Bestämmelsen innefattar uppenbarligen en viss eftergift i prästerskapets privilegier, i vad de avse att trygga vissa prästerliga tjänster vid innehav av vissa fastigheter. Däremot har man anledning antaga, att rättigheter, som med avseende å ifrågavarande löningsboställen tillkommit församlingar, av 1862 års lagstiftning lämnats orubbade och att således hinder mot överflyttning med hänsyn till dylika rättigheter måhända i en del fall förelegat. Till rättigheter av antydd beskaffenhet torde böra räknas sådana, som åtnjuta skydd enligt & 77 regeringsformen.1

1 Paragrafen lyder >Kungsgårdar och kungsladngårdar med därtill lydande hemman och lägen- heter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxtisken och andra kro- nans fisken samt kronans övriga lägenheter må Konungen icke utan riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt, kronan avhända. De skola förval-

Lämnade, såsom ovan anförts, 1862 års förordning, församlingarnas rättig- % heter till deras boställen orubbade, så gäller detta ej mindre om 1866 års och

1894 års skogsordningar. .

i Vid de löneregleringar, som verkställdes med stöd av 1862 års förordning, [ fingo pastoraten behålla sådana av kronan upplåtna löningsboställen, som prö- vades behövliga för avlöning av pastoratens prästerskap. Prästlönereglerings— kommittén däremot föreslog i sitt 1903 avgivna betänkande angående reglering av prästerskapets avlöning, II: IV, att pastoraten skulle skiljas även från sistnämnda boställen och att all avkastning från dem skulle ingå till en sär- skild fond, kyrkofonden. Kommittén föreslog därjämte, att skogsavkastning från bostadsboställe, som anvisats av kronan, skulle ingå till samma fond, medan skogsavkastningen från sådant boställe då delvis tillföll boställshavaren, om skogen stod under hans förvaltning.

Av visst intresse är, att kommittén i motiveringen till sitt författningsför- slag, II: IV s. 90, förutsatte, att då skogsavkastningen av boställe, som an- skaffats av församling, översteg pastoratets behov av prästlönemedel, överskottet skulle användas till främjande av andra kyrkliga ändamål inom pastoratet.

Vid infordrande av utlåtanden över kommitténs förslag väcktes av chefen för ecklesiastikdepartementet frågan om lämpligheten att till kyrkofonden in- draga även jordbruksavkastningen från bostadsboställen, som anvisats av kro- nan, men denna tanke vann icke genklang hos kammarkollegiet med flera, som ;, yttrade sig över förslaget, och förslag i sådant syfte upptogs icke heller i den till 1908 års riksdag avlämnade propositionen i ärendet. Vid propositionens be- handling i riksdagen framträdde starkt motstånd även mot de av kommittén föreslagna indragningarna, och dessa godkändes ej heller. Till utgången hava säkerligen medverkat de uppfattningar rörande församlingarnas rätt till bo- ställena, som under förarbetena till 1910 års lagstiftning kommo till uttryck, så- som att alla slag av boställen tillhörde församlingarna och att det i många fall vore förenat med svårigheter att förebringa bevisning i fråga om sättet för boställenas tillkomst.

En princip, som var främmande för såväl den äldre rätten som kommittén, var den vid riksdagarna med skärpa hävdade och genomdrivna grundsatsen, att ingen skillnad i avseende på sättet för dispositionen skulle göras mellan skogsavkastning och jordbruksavkastning. Den äldre rätten hade i avseende på skogsavkastningen utvecklat sig under intrycket av uppfattningen, att inskränk- ningen av boställshavarens rätt till skogen till allenast husbehovet inneburit, att överskottet av skogens avkastning skulle vara kronan förbehållet. I själva verket visar en granskning av de utfärdade bestämmelserna om inskränkning av boställshavarnas rätt till skogsfång, att dessa bestämmelser tillkommit alle—

tas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver; dock att de personer och menigheter (här kurs.), som, efter hittills gällande författningar, sådana kronans tillhörigheter nu innehavs. eller nyttja, må. njuta laglig rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å krono- skogarna må, i vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blivande författningar, kunna. till skatte försäljas.»

nast i syfte att säkerställa en efterträdande boställshavares intresse av att skogen även under hans tid skulle kunna giva tillgång till husbehovsvirke. De äldre inskränkande bestämmelserna äro alltså att anse såsom skogsvårdsföre- skrifter.

En anordning, varom förslag uppkom vid 1908 års riksdag vid behandling av prästlöneregleringsfrågan och som upptogs och närmare utformades av de s. k. 1909 års prästlöneregleringssakkunniga i deras förslag samt slutligen vann riks- dagens bifall, var, att boställsavkastningen icke fick åtnjutas av pastoraten för prästavlöning, med mindre för sådant ändamål först uttaxerats visst belopp och detta visat sig vara otillräckligt. Anordningen innebar även, att boställsmedel, som icke kommo till användning i pastoraten, s. k. överskott, skulle tillföras kyrkofonden. Denna anordning kan icke uppfattas såsom ett upphävande av församlingarnas rätt till boställena men är dock att betrakta som en inskränk- ning av samma rätt.

En nyhet i 1909 års sakkunnigas förslag är bestämmelsen 19 5 2 momentet prästlöneregleringslagen, jämförd med 3 & kyrkofondslagen, enligt vilken pas- toratets rätt till avkastningen av sina boställen inskränkes till sådana, som äro belägna inom pastoratet eller, ehuru belägna utom pastoratet, icke upplåtits av kronan.

Det resultat av utvecklingen, som föreligger i 1910 års lagstiftning, inne- bär i rättsligt avseende en seger för reaktionen mot de tidigare strävandena att överflytta eller indraga boställsavkastning. De med tillämpning av 9 % i 1862 års förordning faktiskt indragna boställena återställdes visserligen ej, men ytterligare indragningar tillätos icke annat än i nyss angivna undantags- fall. Detta innebar en stark beskärning av indragningsrätten i jämförelse med 1862 års förordning. 1910 års lagstiftning medförde således en utvidgning av den grupp av boställen, till vilken pastoraten ägde lagstadgad rätt, och kan därför sägas åtminstone i detta avseende hava förstärkt pastoratens ställning till prästlönejorden.

Förvaltningen av prästlönejorden.

Före mitten av 1800-talet förvaltades prästboställena i allmänhet av veder- börande prästerliga befattningshavare, dock under kontroll av ekonomiska besiktningar och syner. Kontrollen var anordnad enligt bestämmelserna i 27 kapitlet byggningabalken och kungl. kungörelsen den 28 maj 1830 angående ekonomiska besiktningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord samt präststomhemman.

Redan före 1862 års förordning hade emellertid genom kungl. brevet den 12 november 1858 stadgats, att löningsboställen (boställen, som ej beboddes av prästen) i Skåne, Halland och Blekinge skulle utarrenderas genom länssty— relsens och domkapitlets försorg. Genom 1862 års förordning, & 5, föreskrevs sedermera, att åt prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kunde br as i förening med bostadsboställe — därifrån undantagna de i Vissa orter befintliga änkesätena skulle utarrenderas efter de föreskrifter, som Kungl. Maj :t särskilt meddelade. Även i detta fall blev det till följd av kungl. brevet den 11 juli 1862 länsstyrelsen och domkapitlet, som gemensamt fingo om- besörja utarrenderingen. Arrendeavgift och andra förmåner av bostället till- föllo dock tjänsteinnehavaren, vilken därför fortfarande betraktades såsom boställshavare i förhållande till löningsboställena.

Bostadsboställena förvaltades av prästerna, tills 1910 års lagstiftning trädde i tillämpning. Det hade dock dessförinnan blivit alltmera vanligt, att boställs- havarna icke själva drevo jordbruket på sina boställen utan utarrenderade dem. En sådan utarrendering var emellertid boställshavarens privata angelägenhet, och han var ansvarig för boställets bebyggelse och hävd, varför också den genom ekonomisk besiktning och syn utövade kontrollen över boställets tillstånd riktade sig i första hand mot honom.

Genom 1910 års lagstiftning uppdelades bostadsbostället i prästgård, som bibehölls åt prästen såsom bostad, och i löneboställe, vilket sistnämnda till- träddes av pastoratet. Pastoratet tillerkändes emellertid icke samma ställning till lönebostället, som prästen tidigare intagit till bostadsbostället. Av de tre momenten i boställshavarens rättsställning, nämligen rätten att uppbära avkast- ningen, befogenheten att förvalta bostället samt skyldigheten att ansvara för boställets bebyggelse, hävd och onera, tillades allenast det första och i viss

Historik.

Principer för en reform.

mening det sista pastoraten, medan den egentliga förvaltningen förlades till domkapitel och länsstyrelse i likhet med vad tidigare skett med löningshe- ställena.

Det nuvarande förvaltningssystemet har framkallat kritik.1 Denna kan sammanfattas i två huvudanmärkningar, nämligen dels förvalt— ningsbefogenheternas splittring å ett flertal myndigheter, dels ock frånvaron av en direkt intresserad förvaltare, av vilken initiativ och ett smidigt utnytt- jande av den ekonomiska situationen kan förväntas.

En reform bör därför inrikta sig på att dels i görligaste mån koncentrera förvaltningsbefogenheterna, dels ock välja en förvaltare, som representerar eget intresse för boställena.

En tillämpning av dessa grundsatser leder till olika anordningar för skilda slag av prästlönejord.

Vad först prästgårdarna angår synes intet skäl till frångående av det nuva- rande sättet för deras vård föreligga. Den närmaste vården om dem omhänder- haves av naturliga skäl av tjänsteinnehavaren själv och underhålls- och nybygg- nadsarbetena ombesörjas av pastoraten, till vilkas prästerliga befattningshavare prästgårdarna äro upplåtna. Kontrollen från myndigheternas sida över präst- gårdarna synes kunna förenklas i någon män, men anse sig utredningsmän- nen icke böra närmare ingå på denna fråga.

Vidkommande härefter de löneboställen, som utgöra tillgångar för avlönande av visst pastorats prästerskap, däribland inräknat även de boställen, vilkas avkastning åtnjutes såsom förmån utöver lönen, synes förvaltningsfrågan bäst lösas genom att förvaltningen anförtros åt pastoraten och deras organ, främst kyrkorådet, Vilket det enligt 41 % församlingsstyrelselagen tillkommer att Vårda församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom och handhava de medel, som skola användas därför. Härigenom erhåller man för ett vart av dessa bo- ställen en förvaltare, som ständigt finnes å orten, väl känner boställets och traktens förhållanden, icke är främmande för jordbruk och skogsbruk samt, framför allt, är den, som i första hand är intresserad av att boställets avkast- ning blir tillfredsställande, enär avkastningen skall användas till fullgörande av pastoratets skyldighet att avlöna sitt prästerskap.

Beträffande de till kyrkofonden indragna boställena förefinnes intet intresse från ett särskilt pastorats sida, utan är det i stället fråga om ett samtliga pasto- rats gemensamma intresse, att kyrk-ofondens inkomster bliva så betydande som möjligt. I följd härav föreslå utredningsmännen i det följande, att de indragna boställena skola förbliva under myndighetsförvaltning.

I utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag har domänstyrelsen under- strukit vikten av att förvaltningen av ett beställes jordbruksdel och skogsdel koncentreras till samma förvaltare. Denna mening delas av utredningsmännen, vilka alltså föreslå, att skogen å de boställen, som utgöra lokal avlöningstillgång,

1 Bcträii'ande det närmare innehållet i kritiken hänvisa ntredningsmånnen till vad kyrko- fondskommittén och 1927 års sakkunniga anfört därom.

anförtros åt pastoraten och att de indragna boställenas skogar omhändertagas av samma organ, som förvaltar deras jordbruksdelar.

Även hos pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden, kan ett starkt in- tresse för egen förvaltning av boställena påräknas, därest uträkningen av tillskottets belopp anordnas på det sätt, som utredningsmännen på annat ställe föreslå.

Att förvaltningen av boställena anförtros åt pastoraten, innebär givetvis icke, att pastoraten äga fritt förfoga över dem.

Flertalet boställen har tillkommit genom donationer. Andra boställen hava anskaffats av församlingar och pastorat och en del boställen hava anvisats av kronan. Om samtliga boställen gäller, att de äro rättsligen bundna vid be- stämda kyrkliga ändamål. Att de icke dragas från dessa ändamål eller för- valtas på ett sätt, som äventyrar syftet med dem, bör övervakas genom lämp- lig kontroll, Då kontrollen beträffande samtliga boställen, utan avseende å sättet för deras tillkomst, har samma uppgift, nämligen att vidmakthålla bo- ställena för deras kyrkliga ändamål, saknas anledning att anordna kontrollen för det ena slaget av boställen annorlunda än för det andra. Kontrollen b'ör sålunda bliva ensartad för alla:

Man kan karakterisera förslaget om boställsförvaltningens decentralisering till pastoraten, såväl i princip som i fråga om den praktiska utformningen av förvaltningens och kontrollens detaljer, genom att säga, att pastoratet in- träder i den prästerliga boställshavarens rättsställning.

Då pastoratet blir boställshavare, bortfalla åtskilliga anordningar, som för- anleddes av ombytet av boställshavare, vilket innebär en betydande förenkling, och samtidigt vinner man den fördelen, att man kan anknyta den nya ord- ningen till välkända och levande rättsbegrepp.

Av pastoratets ställning som boställshavare följer, att pastoratet, liksom tidigare den prästerliga befattningshavaren, får ombestyra boställets utarren- dering. Härigenom erhåller pastoratet möjlighet att självt fullt effektivt in— gripa för att tillförsäkra sig högsta möjliga avkastning av sina boställen. Det blir pastoratet, som får pröva den säkerhet, som spekulanterna på. arrendet hava att erbjuda, samt övervaka, att säkerheten icke förringas i värde. Vidare blir det pastoratets sak att indriva arrendebeloppen och för egen del tillse, att arrendatorn icke vanvårdar bostället. Därest pastoratet vid ombyte av arren- dator skulle anse av- och tillträdessyn erforderlig, får pastoratet ombestyra så- dan. Därvid böra, liksom beträffande arrendeförhållandet i dess helhet, allmän- na nyttjanderättslagens regler tillämpas. Någon medverkan från de kontrolle- rande organens sida behöves sålunda icke.

Även en boställshavares skyldigheter skola åligga pastoratet. Dessa skyldig- heter äro av två slag, dels sådana som i allmänhet åligga en jordägare utåt, så— som skyldigheten att betala skatt för bostället, fullgöra allmänna besvär, som belasta detsamma, bestrida kostnader för boställets deltagande i vattenavled- ningsföretag och lantmäteriförrättningar m. m., dels ock sådana som härflyta av

J ordbruks- förvaltnin- gen.

Pastoratens förvaltning.

själva förvaltningsuppdragets fullgörande och i korthet kunna karakteriseras så- som boställshavarens skyldigheter mot bostället, såsom skyldigheten att tillse, att bostället väl hävdas och underhålles samt att hus å detsamma nybyggas, i den mån de bliva förbrukade.

För närvarande åligga dessa skyldigheter arrendatorn, ett förhållande som givetvis ofördelaktigt inverkar på den kontanta intäkten av bostället. Att skyl- digheterna nu åläggas pastoratet, beror på att pastoratet självt äger bestämma villkoren för boställets utarrendering. Anordningen att »göra pastoratet i första hand ansvarigt för bostället innebär emellertid icke, att nya bördor åläggas pas- toratet. Såsom förut sagts, är det redan nu i sista hand boställets avkastning, som bär kostnaden för skyldigheternas fullgörande. Från arrendet avräknas sålunda ett årsbelopp, som avser att täcka kostnaden för boställets bebyggelse. Endast nettoavkastningen kommer pastoratet till godo. Enligt utredningsmän- nens förslag åter skall boställenas bruttoavkastning uppbäras av pastoratet. Kostnaderna för förvaltningen lära icke kunna antagas bliva större för pasto- raten än vad de varit för myndigheterna, snarare mindre, och nettot för pasto- raten kan därför förväntas bliva större än för närvarande. Om pastoratet så önskar och finner förmånligt, står det dessutom pastoratet fritt att vid utarren- deringen genom avtalet med arrendatorn överflytta sina skyldigheter på denne. Att sådan åtgärd kommer att medföra ett förminskat arrende för bostället, är en omständighet, som pastoratet får taga i beaktande.

I de fall, då pastorat åtnjuter tillskott ur kyrkofonden, skall enligt utrednings- männens annorstädes framförda förslag ett värde å boställets normala nettoav- kastning fastställas för att ligga till grund för uträkningen av tillskottet. Vid Vär-dets bestämmande skall givetvis kostnaden för fullgörandet av alla pastora- tet åliggande skyldigheter, som kunna förutses, tagas i beräkning till sitt fulla belopp. Andra kostnader, som åsamkas pastoratet, och kostnader, som pastoratet frivilligt ikläder sig i syfte att förbättra sin inkomst av bostället, äro av- sedda att gottgöras pastoratet därigenom, att vinsten av företaget förbehålles pastoratet under s. k. frihetsår.

Kontroll- Man har, såsom ovan påvisats, grundad anledning antaga, att pastoraten av eget intresse komma att förvalta boställena väl. Emellertid kan kontroll icke undvaras.

Pastoratens medlemmar växla. En generation efterträder den andra, samt ut- och inflyttningar äga rum. Det kan därför tänkas, att ett pastorats nuvarande medlemmar äro benägna att förskaffa sig en ekonomisk lättnad på bekostnad av en kommande tids församlingsmedlemmar. Sådan lättnad kan pastoratet. vilja förskaffa sig genom att uttaga och förbruka en del av den kapitaltillgång, bostäl- let representerar. Detta kan ske på flera sätt. Man kan direkt tillgodogöra sig en del av boställets naturtillgångar (substans), t. ex. grus, sten, torv och lera. Ett annat sätt är att tillgodogöra sig boställets hela bruttoavkastning utan att sörja för att bostället bibehålles till såväl hävd som bebyggelse i samma skick

som tidigare. Härigenom bereder man sig större avkastning för stunden, men bostället förringas i värde.

Sådant bruk av förvaltningsrätten bör förhindras, och detta blir kontrollens uppgift.

Vad då först angår tillgodogörande av substanser synas följande huvudreg- ler böra gälla. Boställes substans må utan tillstånd tillgodogöras för boställets husbehov. Därest förekomst av viss substans är större än vad som erfordras för tillgodoseende även i framtiden av boställets husbehov, må pastoratet efter prövning i varje särskilt fall av vederbörande kontrollorgan berättigas upplåta förekomsten för avsalu eller eljest tillgodogöra sig densamma. Av kontroll- organet bör i sammanhang härmed föreskrivas, huruvida lämpligen fondering av inkomsten helt eller delvis bör ske, eller ock det årliga uttaget inskränkas till viss myckenhet.

Den andra ovan antydda möjligheten att utnyttja bostället till nackdel för framtida intressenter, nämligen att underlåta att vidmakthålla boställets hävd och bebyggelse, bör förekommas på annat sätt. Såsom allmän regel bör här gälla, att boställets hävd ständigt hålles i det för det ekonomiska utbytet för- månligaste skick och att boställets byggnader behörigen underhållas och vid behov ersättas. Detta bör tillses vid ekonomisk besiktning. Hava försummelser i det ena eller andra avseendet förekommit, böra för vinnande av rättelse nödiga föreskrifter meddelas. I likhet med vad ovan sagts beträffande substansuttag, bör, då någon väsentlig förändring i boställets bebyggelse eller i sättet för bru— kandet av detsamma avses, exempelvis upplåtelse till egna hem eller industri- tomter, tillstånd därtill inhämtas hos kontrollorganet.

I alla de fall, då fråga uppkommer av beskaffenhet, att enligt förut antydda regler böra underställas kontrollorganet för prövning, bör det ankomma på pastoratet att uppgöra förslag i ärendet.

I anseende till bebyggelsens betydelse för bostället anse sig utredningsmän- nen här böra något närmare beröra denna fråga. Då insynat hus å boställe vid ekonomisk besiktning utdömes, bör tillfälle beredas pastoratet att. inom viss tid uppgöra förslag till nybyggnad. Förslaget bör underställas kontrollorganet för prövning, huruvida den föreslagna nybyggnaden är tillfyllest eller om an- norlunda beskaffad byggnad erfordras. I sistnämnda fall bör anvisning lämnas, i vilka avseenden ändring ansetts påkallad, och pastoratet även nu höras in- nan nybyggnaden beslutes. Kontrollorganet bör tillerkännas befogenhet att föreskriva viss tid, inom vilken beslutet skall verkställas av pastoratet, vid äventyr, att sådant eljest sker på pastoratets bekostnad. Insyning av verkställd nybyggnad bör slutligen äga rum genom det kontrollerande organet.

Ett förhållande, som även påkallar uppmärksamhet, är, att löneboställets byggnader ofta ligga i mycket nära grannskap till prästgården. Med hän- syn till vissa obehag, som på sina håll uppstått i följd härav, bör måhända

o

prästgårdens innehavare tillerkännas något inflytande a valet av arrendator.

Förskott ur kyrkofonden.

I händelse av meningsskiljaktighet härutinnan torde man kunna låta kontroll- organet i sista hand träffa avgörandet.

Vad härefter angår valet av kontrollorgan föreslå utredningsmännen, att de ecklesiastika boställsnämnderna, som under den korta tid, de varit i verk- samhet, visat sig lämpliga och vunnit förtroende, skola bibehållas och i första hand omhänderhava tillsynen över boställenas förvaltning. Liksom nu bör kontrollen företrädesvis utövas vid ekonomiska besiktningar vart femte år eller oftare, om så påkallas. Några av- och tillträdessyner behöva emellertid nämnderna icke längre befatta sig med, då ombyte av boställshavare icke före- kommer och ombyte av arrendator är ett ärende, som pastoratet ombesörjer.

För närvarande bestridas arvodena till boställsnämndernas ordförande av kyrkofonden. Härutinnan föreslå utredningsmännen ingen ändring. Kostna— derna för de särskilda förrättningarna, d. v. s. reseersättning och dagtrakta- menten till ordföranden och ledamöterna i nämnden, betalas nu av boställs- arrendatorn. Med hänsyn till pastoratens ställning såsom boställshavare, och då kontrollen närmast är riktad mot dem, synas kostnaderna för förrättningar- na böra bestridas av pastoraten, med rätt för dem till motsvarande avdrag vid bestämmandet av boställenas normala nettoavkastning.

Den, som är missnöjd med boställsnämnds beslut, torde, liksom nu, hänvisas att söka ändring genom att begära laga syn.

Medan den kontroll, som utövas av boställsnämnd, av naturliga skäl huvud- sakligen kommer att inrikta sig på tillsyn över boställenas hus och hävd den löpande tillsynen och därför lämpligen bör begränsas härtill, synes kon- trollen i övriga ovan antydda hänseenden, nämligen då fråga blir om substans- uttag utöver husbehovet eller väsentlig förändring i boställets bebyggelse och i sättet för dess brukande, böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat att tillvarataga intresset av boställets bevarande för framtiden. Det förutsättes, att domkapitlet, åtminstone i regel, inhämtar boställsnämndens eller dess ord— förandes yttrande i frågor angående boställskontrollen.

Likaledes torde meningsskiljaktighet mellan pastorat och innehavare av präst— gård i fråga om arrendators lämplighet och vad därmed kan äga samband böra hänskjutas till domkapitlet.

Utredningsmännen förutsätta vidare, att de stiftsjägmästare, som utrednings- männen i annat sammanhang föreslå för att biträda pastoraten vid boställs- skogarnas skötsel, skola vara föredragande hos domkapitlet i boställsärenden av praktisk natur samt vara skyldiga att vid förrättningar å boställena företräda domkapitlet i sådana frågor.

Över domkapitels beslut må klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t i rege- tingsrätten.

För att underlätta för pastoraten att fullgöra med boställsförvaltningen före- nade skyldigheter torde förskott ur kyrkofonden ställas till förfogande. För- skott bör på begäran av pastoratet erhållas för fullgörande av nybyggnad, som av boställsnämnd prövats oundgängligen erforderlig för boställets behov. Bo-

47 ställsnämnden skall beräkna behovet av förskott, och bör beloppet sedermera ut- anordnas på anmälan av pastoratet.

Även då boställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen, lagen om en- skilda vägar eller jorddelningslagen, bör förskott erhållas för kostnader, som i följd härav uppkomma för bostället.

Den myndighet, som förvaltar kyrkofonden, bör uppgöra plan för återbe- talning av lämnade förskott jämte ränta, vilken sistnämnda torde böra bestäm- mas efter den ränta, som vid tillfället är gällande å kapitalmarknaden för kom- munala län.

Det ankommer på kyrkoråden att av avkastningen från boställena gälda annuiteterna för förskotten.

De till kyrkofonden indragna boställena, vilka utom i bokföringsavseende — till kyrkofonden intaga samma ställning som statens domäner till domän- fonden, utgöra ett fåtal i jämförelse med pastoratens boställen. I hela riket finnas endast 149 sådana brukningsenheter, därav i Uppsala stift 12, i Lin- köpings stift 7, i Skara stift 12, i Strängnäs stift 13, i Västerås stift 2, i Växjö stift 7, i Lunds stift 71, i Göteborgs stift 16, i Karlstads stift 7, i Härnösands stift 1, i Luleå stift intet samt i Visby stift 1. Närmare uppgifter om dessa bo- ställen finnas i kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 72.

Beträffande dessa boställen, vilka egentligen utgöra en del av kyrkofondens kapital, torde det, såsom förut anförts, bliva nödvändigt att bibehålla en för— valtning genom myndighet. Att emellertid därvid fortfarande tillämpa den nu- varande ordningen synes icke vara lämpligt.

Enklast torde förvaltningen kunna ordnas, om den anförtros åt domkapitlen och närmast ombesörjes av stiftsjägmästarna.

Domkapitlet bör sålunda ombesörja utarrenderingen av boställena samt i övrigt äga alla de befogenheter, som tillkomma en jordägare, och arrendeför- hållandet bör regleras av allmänna nyttjanderättslagen. Kontroll över arren- datorn utövas av stiftsjägmästaren. Ekonomiska besiktningar av boställsnämnd äro ej erforderliga.

Den omständigheten, att ifrågavarande boställen, såsom ovan anförts, äro att anse såsom en del av kyrkofondens kapital, medför, att det närmast torde böra ankomma på kyrkofonden att ikläda sig alla de ekonomiska förpliktelser, som enligt allmänna nyttjanderättslagen åligga jordägaren. För närvarande stadgas i boställsordningen, att alla laga hus å löneboställe skola nybyggas av arrendatorn, och arrendeförordningen ålägger arrendatorn skyldighet att ansvara för alla bostället åvilande skatter och onera. Han är vidare skyldig att ombesörja och bekosta byggnadernas brandförsäkring samt uppföra stängsel. Han skall i arrendekontraktet tillförbindas att genom avkortningi arrendet eller först av sin efterträdare mottaga ersättning av beskaffenhet, att det enligt lag åligger jordägare att utgiva sådan. Skall löneboställe, enligt därom i vederbör- lig ordning fattat beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteri- förrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks torrläggning genom

Indragna bo- ställen.

Skogsför- rakningen.

dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna därför, i vad de icke belöpa å bostället tillhörande skogs- och hagmark, bestridas av arrendatorn, med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga om dylika kost- nader år boställshavare medgiven.

Det är uppenbart, att dessa arrendevillkor äro mycket ofördelaktiga för arren- datorn. Redan övertagande av ett vanligt arrende enligt allmänna nyttjande- rättslagen kräver kapital eller kredit. Då det gäller ett ecklesiastikt arrende, fordras mera kapital eller större kredit, eftersom arrendatorn kan nödgas ny- bygga bostället helt eller delvis och först efter hand erhåller ersättning genom avkortning i arrendet eller av efterträdaren. Ibland nödgas arrendatorn vid tillträdet utlösa företrädaren med avsevärda belopp och får likaledes först efter hand ersättning härför. Genom dessa förhållanden inskränkes givetvis kretsen av spekulanter å ecklesiastika arrenden.

Från alla nu omförmälda förpliktelser blir arrendatorn av ett indraget bo- ställe befriad, därest utredningsmännens förslag att lägga förpliktelserna å kyrkofonden vinner bifall. Man har anledning att vid en dylik anordning förvänta, att arrendet kan sättas väsentligt högre än för närvarande är fallet och att en sådan ökning av arrendet kommer, om man betraktar beståndet av indragna boställen såsom en helhet, att ersätta räntan å det i boställena ned- lagda kapitalet ävensom möjliggöra dettas avskrivning.

Då förvaltningen av de indragna boställena sker för kyrkofondens räkning, uppstår icke såsom beträffande övriga boställen fråga om förskott och amor- tering.

Husröte och vanhävdsersättning synes lämpligen, liksom nu, böra betalas av den avträdande arrendatorn till den tillträdande. Stiftsjägmästarens in- spektioner böra icke bekostas av arrendatorn, och beträffande av- och tillträdes- syner bör kostnaden fördelas enligt allmänna nyttjanderättslagen.

Såsom förut anförts, hava utredningsmännen anslutit sig till den av domän- styrelsen uttalade meningen, att skogsförvaltningen bör omhänderhavas av samma organ, som förvaltar boställets jordbruk. En sådan anordning innebär på sätt och vis en nyhet, i det förvaltningen av skog och jordbruk varit åtskild icke blott enligt 1910 års lagstiftning utan också i viss omfattning redan enligt 1866 och 1894 års skogsordningar.

Ett betydande antal av de största boställsskogarna hade nämligen redan en- ligt skogsordningarna undantagits från boställshavarnas förvaltning samt ställts under domänstyrelsens —— såsom termen löd »omedelbara förvalt- ning och vård». Detta hade intill 1910 skett med en areal av 85 877 hektar, medan 231 974 då ännu stodo under >>bevakning och skötsel av boställshavare» samt 35 889 hektar under >>bevakning och skötsel av arrendatorn». Emellertid är att märka, att i realiteten förvaltningen även av de prästskogar, som dispone- rades av boställshavarna, omhänderhades av skogsstaten. Boställshavarna skulle visserligen ombesörja >>bevakning och skötsel», men detta inskränkte sig till att de utövade en viss tillsyn beträffande eventuell åverkan, inträffande ska-

dor o. (1. samt anmälde sådana förhållanden till revirperscnalen. Denna hand- hade helt och hållet ej blott skogsvården utan även försäljningarna. De hus- hållningsplaner, som normerade skötseln, uppgjordes efter förordnande av domänstyrelsen av skogsstatstjänstemän. Planerna granskades av skogstaxatorer, som sorterade under överjägmästarna, samt fastställdes av domänstyrelsen till efterrättelse. Boställshavarna fingo visserligen avgiva skriftligt yttrande över planerna, innan de prövades av domänstyrelsen, men dessa yttranden torde icke hava haft något inflytande på skogsskötseln. Prästerna inskränkte sig för övrigt i allmänhet till att framställa önskemål om sitt husbehovsvirke. Ut- stämpling av skog till avsalu skedde genom revirpersonalen. Försäljningarna skedde på enahanda sätt, som vid denna tid tillämpades ifråga om krono- parkerna, nämligen genom auktioner, som höllos av länsstyrelserna, vilka sist— nämnda även verkställde uppbörden av köpeskillingarna, samt, ehuru endast i ett relativt ringa antal fall, genom försäljningar under hand genom revirper- sonalen. Skogsodlingar, dikningar och vägarbeten å skogen utfördes enbart av denna personal. Bokföringen var förlagd till revirets expedition och ingick se- dermera i domänstyrelsens centrala bokföring. Boställshavaren fick icke kun- skap om det ekonomiska resultatet av hushållningen med den skog, som officiellt stod under hans skötsel, annat än genom de avräkningar, som vart tredje år uppgjordes av domänstyrelsen och avsågo fördelandet av behållna avkastningen mellan boställshavaren, prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. '

Efter 1910 ställdes boställsskogarna successivt helt under domänverkets för- valtning. Beträffande formerna för denna förvaltning m. m. hänvisa utred- ningsmännen till kyrkofondskommitténs huvudbetänkande (s. 137 ff). Här må blott erinras om följande förhållanden.

Mot domänverkets förvaltning hava vid skilda tillfällen anmärkningar fram— ställts. Sålunda framförde de s. k. skogssakkunniga för södra Sverige i ett be- tänkande av 1915 en ingående kritik. Denna gick i stort sett ut därpå, att av— verkningarna utfördes schablonmässigt efter föråldrade metoder och att själva beståndsvården ej bedrevs med önskvärd intensitet. Mot föryngringsarbetet an- sågs däremot anmärkning ej kunna framställas. Orsakerna till den mindre goda skötseln ansåge de sakkunnige vara att söka dels däri, att förvaltningen hand- hades av statens jägmästare, vilka ej kunde förväntas ägna nödig tid och nö- digt intresse åt prästskogarna, samt dels däri att skogarnas planmässiga vård och utnyttjande ofördelaktigt påverkades av att en betydande del av avkast- ningen alltid måste anvisas in natura åt olika därtill berättigade. De sakkunniga föreslogo, att prästskogarna, samlade till särskilda ecklesiastika revir, skulle för- valtas av skogsstaten samt att husbehov-srättigheterna i möjligaste mån skulle avskaffas.

Kyrkofondskommittén framställde —— på grundval av en av jägmästaren Ami- lon utförd undersökning —— i huvudsak samma anmärkningar samt påtalade därutöver, att hushållningsplanerna voro otillfredsställande, att avverkningarna

voro för små och att driften sålunda var oekonomisk. Kommittén föreslog även en viss särförvaltning av prästskogarna.

Domänstyrelsen har ansett de framkomna anmärkningarna i stort sett obe- fogade, men har vid flera tillfällen uttalat, att prästskogarnas karaktär av hus- behovsskogar varit hinderlig för deras ekonomiska utnyttjande.

Utredningsmännen finna det uppenbart, att det för domänverket _ som är ett statens affärsdrivande verk och såsom sådant har till huvuduppgift att åt statsverket utvinna största möjliga inkomst av kronans egna domäner och sko- gar — måste fram—stå såsom en mera främmande uppgift att handhava för- valtningen av skogar, som äro bestämda för annat ändamål. Härtill kommer, att prästskogarna på grund av sin spridda belägenhet och ofta ringa storlek mindre väl lämpa sig för en centraliserad förvaltning.

Även om boställsskogarnas hittillsvarande skötsel varit föremål för viss kri- tik, vilken ej ens domänstyrelsen velat helt tillbakavisa, måste likväl erkännas, att under den tid, skogarna stått under domänverkets förvaltning, det sörjts för föryngringen och att även marldörbättringsarbeten, såsom skogsdik- ningar, utförts.

Vid genomförande av en decentraliserad förvaltning av skogarna måste till— ses, att skötseln av dem så anordnas, att densamma blir minst lika god som för närvarande helst bättre.

Ijastoratfåns Medan det inom alla pastorat finnes god tillgång på förträfflig sakkunskap

forvaltnlng. . o . . .. .. . . . 1 fraga om jordbruk, kan man lcke forutsatta, att den forsthga 1ns1kt, som kräves för ett rationellt skogsbruk, alltid finnes företrädd inom pastoraten. En decentralisation av skogsförvaltningen till pastoraten fordrar alltså, att skog- ligt utbildad personal tillhandahålles dem. Av särskild betydelse är, att denna personal helt ägnar sig åt prästskogarna.

Genom ett infogande av skogligt bildad arbetskraft i förvaltningen förlora pastoraten icke sin ställning såsom de egentliga förvaltarna av skogen. Man åsyftar endast en uppdelning av omsorgerna beträffande skogarna på det sätt, att den sida av deras förvaltning, som fordrar fackliga insikter, handhaves av den skogligt bildade personalen, medan det praktiska förvaltningsarbetet, det kontinuerliga övervakandet, virkesskördens utnyttjande, ekonomien och bokföringen m. m. överlämnas till pastoraten. Pastoraten likställas således med en egendomsägare, som själv förvaltar sin skog men som för hushållningen-s planläggning och för ledning av de mer kvalificerade skogsvårdsarbetena an- litar fackman.

Kontroll. Liksom i fråga om jordbruksförvaltningen vissa anförda synpunkter för- anleda, att kontroll måste anordnas över pastoratens förvaltning, framtvinga samma synpunkter en kontrollerande verksamhet även beträffande skogssköt- seln. Vid jordbruksförvaltningen var det hänsynen till att boställets kapital- tillgångar bevaras för framtiden, som nödvändiggjorde kontrollen. Det kapi- talvärde, som jordbruket med tillhörande åbyggnader representerar, skyddar sig emellertid i viss mån självt mot olämplig exploatering och obehöriga kapi-

taluttag. Sådana kunna med frånseende av eventuella fyndigheter av sten, grus o. d. —— endast ske genom att jordens hävd eller husens underhåll försum- mas. Dylika missförhållanden kunna emellertid genom'ingripande av de kon- trollerande organen hastigt rättas utan att några bestående skador behöva be— faras. I övrigt äro lockelserna till sådant missbruk relativt små, ty därav för- anledes snabbt en sänkning av fastighetens avkastning.

Beträffande skogen äro förhållandena i nu förevarande hänseende delvis andra. Skogen å de ecklesiastika boställena representerar i allmänhet ett betydande kapitalvärde, som åtminstone under normala konjunkturer är ytterst lätt att omsätta i penningar. En dylik evalvering kan ske ej blott beträffande den del av virkesförrådet, som är att anse såsom årets skörd, utan även av huvud- parten av det förråd, som vid ett ekonomiskt rätt bedrivet skogsbruk skall kvarstå å marken såsom producerande kapital. Själva produktionsfaktorn inom skogsbruket kan således utan svårighet realiseras på en gång eller under en kort tidsperiod. Äterställandet av det sålunda exploaterade kapitalet kräver däremot en betydande tid, vars längd bestämmes dels av huru långt kapital- konsumtionen drivits samt dels av markens godhetsgrad. Under denna repara- tionsperiod nedgår skogsbrukets avkastning långt under det normala.

Det bör observeras, att en dylik kapitalkonsumtion ej enbart föranleder en periodicitet i skogsavkastnjngen, som är oförenlig med de syften, boställssko- garna skola tjäna; den kan därjämte i vissa fall biologiskt påverka markens produktionsförmåga och skogsbrukets hela gestaltning under en lång följd av år. Dyrbara skogsodlingar kunna nödvändiggöras å marker, där vid regelrätt hushållning självsådd kunnat med säkerhet påräknas; insekts- och stormfäll— ningsskador kunna framkallas m. m.

Å andra sidan torde genom en rationell skogsvård produktion och förty av- kastning kunna rätt väsentligt påverkas i positiv riktning.

Det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att beträffande boställenas sko- gar möjligheten att för ernående av tillfälliga ekonomiska lättnader lösgöra och konsumera kapitalvärden är avsevärt större än beträffande jordbruken. En dy- lik kapitalkonsumtion medför också ifråga om skogen avsevärt större och mer svårbotade skador än i fråga om jordbruken.

Då utredningsmännen övervägt, huru kontrollen över skogsskötseln å bostäl- lena under en decentraliserad förvaltning bör ordnas, hava de funnit, att kon- trollen bör ske genom den skogligt bildade personal, som enligt vad förut an- förts skall tillhandahållas pastoraten.

Hushållningens planläggning har hittills skett genom skogshushållningspla- Arbetsfördel— ner, upprättade av skogsstatstjänstemän samt fastställda av domänstyrelsen.

ningen mellan pastoraten och

Under senare år har inom skogliga kretsar framförts en rätt stark kritik mot ””mannen- hushållningens bindande vid planer, uppgjorda för ett antal år framåt i tiden. Man har påpekat, att en dylik plan, huru förtjänstfullt den än från början må hava blivit uppgjord, snart nog på grund av nytillkommande faktorer bleve föråldrad. De skogsbiologiska förhållandena kunna komma att te sig på ett helt

annat sätt, än förrättningsmannen förutsett. Storm- och insektsskador kunna tvinga till avverkningar, som förrycka planen. Vanligare är dock, att det är den ekonomiska utvecklingen, som hastigt gör en hushållningsplan omodern. Förskjutningarna 1 priser mellan skogsprodukter av skilda slag kunna göra det nödvändigt att utföra huggningarna på sätt, som ej kunnat förutses vid planens upprättande. Det är ur ekonomisk synpunkt felaktigt att binda avverk- ningen vid fixa belopp för viss period. Vill man driva hushållningen med tanke på god ekonomi, måste konjunkturväxlingarna på allt sätt utnyttjas. Under högkonjunkturer forceras avverkningarna för att skogens ägare må kunna till- godogöra sig de då rådande höga priserna. Vid efterföljande lågkonjunktur göras motsvarande inskränkningar. Genomsnittsnettot kan därigenom väsentligt höjas.

En tydlig tendens mot hushållningens bindande vid planer kan sålunda nu- mera skönjas såväl inom statens som enskildas skogsförvaltningar. Därmed har man emellertid ej underkänt värdet av all planläggning inom skogsbruket. Kvar står alltid behovet av att ingående känna beskaffenheten av det objekt, varmed hushållningen arbetar. Man behöver äga noggranna uppgifter om mar- kens godhetsgrad och produktionskraft, virkesförrådets storlek och fördelning på åldrar, trädslag och grovleksklasser, tillväxtens storlek m. m. Man vill med ett ord känna skogens status. Med ledning härav kunna sedan under olika konjunktur- och marknadsförhållanden kalkyler göras om den skäliga avverk- . ningens storlek.

För boställsskogarnas vidkommande böra, enligt utredningsmännens åsikt, dessa nya åskådningar rörande hushållningens planläggning i huvudsak till- lämpas. Därest, på sätt nedan föreslås, verkställigheten av betydelsefullare skogsvårdsarbeten överlämnas åt fackmän, torde det ej vara nödvändigt att i planer föreskriva detaljerna i skogsvårdsarbetet. Däremot lärer det med hän- syn till de syften, boställsskogarna tjäna, vara erforderligt att vidtaga anord- ningar i syfte att erhålla en viss jämnhet i avkastningen. Det är därför ofrån- komligt, att på grundval av skogens bonitet, virkesförrå'd och tillväxt uppgöres en avverkningsberäkning. i vilken de virkesbelopp, som under viss period få uttages, fastställas. För huru lång tid i sänder denna beräkning, som här i fortsättningen benämnes avverkningsplan, skall uppgöras, är en lämplighets- fråga. Den lämpligaste tiden torde vara 10 år med möjlighet till revision, då sådant befinnes påkallat. Pastoratet bör medgivas rätt att när som helst under en femårsperiod uttaga hela det mot denna period svarande avverkningsbelop- pet. Att tvinga till absolut jämnhet i avkastningen genom årliga avverkningar är med hänsyn till försäljningstekniska förhållanden och konjunkturernas bästa utnyttjande olämpligt. Särskilt gäller det nu anförda de mindre skogarna.

Utredningsmännen föreslå sålunda, att på taxering av virkesförråd och till- växt grundade avverkningsplaner för tioårsperioder upprättas utan rätt att överskrida i planerna angivna avverkningsbelopp, i annat fall, än att å skogen inträffade skador nödvändiggöra tillfälliga huggningar.

Vad ovan sagts gäller uttaget av mogen skog. Beståndsvårdande gallringar skola givetvis städse ske i den omfattning, skogens tillstånd kräver. Det bör ankomma på fackmannen att tillse, att dylika buggningar ej eftersättas.

Skoglig sakkunskap kräves emellertid ej endast för planern-as upprättande utan även för handläggandet av åtskilliga skogsvårdsarbeten. Främst gäller detta stämplingen av de träd, som skola avverkas, vare sig fråga är om hugg- ning av mogen skog eller om gallring. Det sätt, på vilket stämplingen utföres, är av största vikt med hänsyn till produktionen. En felaktigt utförd stämpling kan för avsevärt lång tid sänka skogens avkastning. Det är därför ett national— ekonomiskt intresse, att detta arbete blir utfört på rätt sätt. Klok omtanke kräver, att stämplingen verkställes av fackman.

De betydelsefullaste skogsvårdsarbetena vid sidan av stämplingen äro för- yngringsåtgärder för säkerställande av återväxten. Dessa åtgärder syfta direkt till skyddande av den framtida produktionen och hava därför av statsmakterna ansetts så viktiga, att i gällande skogsvårdslag skogsvårdsstyrelserna tillagts befogenhet att föreskriva och i händelse av tredska tvångsvis genomföra för- yngringsåtgärder å enskildas skogar. Boställsskogarna lyda emellertid ej under nämnda lag. Beträffande dem torde därför motsvarande befogenheter höra till- läggas den fackman, som har tillsyn över dessa skogar. Utförandet av åtgär- derna bör, såsom ovan sagts, åligga pastoratet.

Till en annan typ av skogsvårdsarbeten hör torrläggning av försumpade marker, myrar och kärr å skogen. Skogsdikningar äro visserligen särdeles önskvärda och medföra framtida produktionsökning. De kunna emellertid ej anses som löpande underhållsarbeten å skogen utan äro att betrakta såsom kapitalinvesteri-ngar. Det är därför ej lämpligt att härutinnan utöva något tvång mot pastoraten. Vilja de emellertid frivilligt verkställa dikningar, bör det åligga fackmannen att upprätta planer och arbetsbeskr-ivningar åt dem.

Den nu föreslagna organisationen kommer att fungera ungefär på följande sätt. Fackmannen besöker med vissa efter förhållandena lämpade intervaller varje boställsskog i och för stämpling. Samtidigt föreskriver han de skogs- vårdsåtgärder, som det ankommer på pastoratet att utföra före nästa stämp- lingstillfälle. Vid dessa besök hör han även fullgöra den kontroll, som enligt vad tidigare sagts ankommer på honom. Han skall därvid tillse, ej blott att pastoratet fullgjort föreskrivna föryngringsåtgärder utan även att avverk- ningarna och virkets utdrivning skett på sådant sätt, att skador på kvarvarande skog ej orsakats, att åverkan icke förekommit eller att ostämplad skog icke huggits m. m.

Då forstlig medverkan är anordnad vid skogarnas förvaltning och däröver utövas kontroll, äro inga olägenheter att befara av skogsförvaltningens decen- tralisation till pastoraten. Praktisk erfarenhet finnes rikligt företrädd bland jordägarna i socknarna. Redan nu utföras på ett tillfredsställande sätt skogs- odlingar på många hemman utan hjälp av skogsvårdsstyrelsens plantörer. I de flesta pastorat finnes även tillgång till personer, förfarna i sådana skogsvårds-

arbeten som hyggesrensningar, bäckrensningar o. (1. Skulle pastoratet i ett el- ler annat fall ej mäkta utföra ålagt skogsvårdsarbete, lärer vederbörande fack- man kunna anvisa lämplig person, som mot ersättning ombesörjer detta.

Avsevärda fördelar kunna förväntas av att pastoratet självt verkställer skogs- vårdsarbetena. Man undgår sålunda dyrbar organisation. Kyrkorådet torde på grund av den lokalkännedom, detsamma alltid besitter, kunna genomföra åtgär- derna på billigaste sätt.

I det föregående hava utredningsmännen redogjort för pastoratets anpart i skogsvårdsarbetena. Dess uppgifter på andra områden av skogsförvaltningen äro avsevärt mera omfattande. Viktigast äro virkesförsäljningarna samt hand- havandet av ekonomi-en. Sedan virke utstämplats, förfogar pastoratet — med nedan närmare angivet undantag —— fritt över detsamma. Pastoratet får således tillgodogöra sig virket på sätt, pastoratet anser förmånligast. Endast i de fall, omkring 20 till antalet, då, enligt vad utredningsmännen i annat sammanhang anfört, fråga uppkommer om inleverering av överskott till kyrkofonden, kan det möjligen åligga pastoratet att lämna redovisning till vederbörande myndighet.

Det ankommer på pastoratet, att om det anser försäljning på auktion fördel- aktig, anordna sådan, bekantgöra densamma, pröva anbud och säkerhetshand- lingar samt indriva köpeskillingar. Vid sidan av auktionsförsäljningarna kunna pastoraten upparbeta marknad för specialsortiment. Ved bör kunna säljas till kommunala inrättningar, brovirke till vägstyrelser, slanor, stör- och hässjevirke till jordbrukare i trakten m. m. Härav torde icke oväsentliga fördelar för pas- toratet kunna förväntas.

I Finland, där pastoraten likaledes omhänderhava virkesförsäljningarna, har det visat sig, att pastoraten stundom på grund av obekantskap med läget å trävarumarknaden behövt sakkunnigt biträde vid försäljningar av större vir— kesposter. Då sådant behov även i vårt land torde förefinnes, bör det stå pas- toraten fritt att i försäljningsfrågor inhämta råd och anvisningar av vederbö— rande fackman.

Bokföringen bör helt ankomma på pastoraten.

Husgehovs- I samband med frågan om boställsskogarnas ekonomiska utnyttjande anse Virke' sig utredningsmännen även böra något beröra spörsmålet om husbehovsrättig- heterna. De kommittéer, som sysslat med dessa skogar, samt i all synnerhet domänstyrelsen, hava velat göra gällande, att det svåraste hindret mot genom- förande av en god skogsvård vid och ekonomisk hushållning å desamma varit, att skogarna bela'stats med skyldighet att leverera virke in natura till vissa där- till berättigade. Dessa husbehovsrättigheter hava, har man sagt, stundom nödgat till olämpliga huggningar och i all synnerhet till oekonomiskt användande av virkesskörden. Utredningsmännen anse, att dessa olägenheter avsevärt överdri- vits Obestridligt lärer väl vara, att husbehovsrättigheterna varit betungande för domänverkets förvaltning av skogarna, i det att de föranlett en mängd småförrättningar och resor för kronojägarna och även i vissa fall expeditions—

arbete för de högre tjänstemännen. De skogsvårdsmässiga och ekonomiska olä— genheterna däremot torde hava förefunnits eller behövt förefinnas endast vid de minsta skogarna, vilkas avkastning av mindervärdigt virke och virke av små dimensioner ej räckt till de utsyningsberättigades bränslebehov, varför man nödgats utsyna gagnvirke till vedbrand. Flertalet boställsskogar äro emeller- tid av den storleksordning och produktionskraft, att vedbrand både åt arrenda— tor och präst vid rätt planläggning av utsyningar och avverkningar bör kunna erhållas av gallringsvirke, avfall efter större drivningar o. (1. Att byggnads- virke — stundom t. o. m. i rätt stor omfattning —— uttagits från skogarna, kan icke anses olämpligt, för så vitt icke »överkvalificerat» virke kommit till an— vändning.

Enligt utredningsmännens förslag löses frågan om husbehovsutsyningen på ett enkelt sätt. Medan tidigare envar av de utsyningsberättigade, nämligen bo- ställsarrendatorn, prästmännen, pastoratet och församlingen, fingo särskilda virkesposter utsynade åt sig vid sidan av utsyningen till avsalu, skall nu blott en enda utsyning förekomma, nämligen till pastoratet. Det utsynade virket ställes i sin helhet till pastoratets förfogande. Pastoratet har sedan att självt be- stämma om virkets användning. Dä pastoratet uppgör arrendekontraktet med ar- rendatorn, äger det bestämma dennes rätt till husbeh-ovsvirke och kan därvid föreskriva, att arrendatorn skall nöja sig med gallringsvirke till bränsle. Därest till ved lämpligt virke icke finnes, kan arrendatorn uteslutas från husbehovsved o. s. v. Väl skall pastoratet tillhandahålla de prästerliga befattningsha— varna bränsle, men det överlämnas till pastoratets eget gottfinnande, huru- vida bränslet skall hämtas å boställsskog eller anskaffas på annat sätt. Pastoratets eget behov av virke för prästgårdsbyggnad får pastoratet till- godose från den utstämplade kvantiteten eller anskaffa på annat håll, alltefter som pastoratet finner den ena eller andra utvägen ekonomiskt fördelaktigare. Vad slutligen församlingens rätt till virke för kyrkobygge angår, torde pastora- tet böra åläggas att av utstämplade virkesposter tillhandahålla erforderligt virke.

Fördelarna av att utsyningen på detta sätt koncentreras till en enda utsy- ningsberättigad torde ligga i öppen dag. Användning av överkvalificerat virke behöver aldrig förekomma. Pastoratet har alltid möjlighet att försälja allt så- dant virke och i stället för en del av de influtna medlen inköpa ved. Hela den vidlyftiga skriftväxling, som för närvarande erfordras, innan en prästman får sin rätt till husbehovsbränsle utbytt mot kontant ersättning eller ett pastorat undfår ersättning för virke, som inbesparats vid prästgårdsbyggnad, upphör. Själva utsyningen och upprättandet av instrument över densamma bliva likaledes förenklade.

Förvaltningen av skogarna å de till kyrkofonden indragna boställena torde i likhet med förvaltningen av jordbruket åt samma boställen överlämnas till dom- kapitlen för att närmast handhavas av de fackmän, som enligt utredningsmän- nens förslag där skola anställas.

Indragna boställen.

tare ”" m" boställsskogarnas förvaltning behövliga fackmännen, äro så omfattande, att man med säkerhet ej kan reda sig med tillfälligt anlitade skogsmän eller med att genom en eventuell lagändring få dessa skogar inflyttade under skogsvårds- lagens och skogsvårdsstyrelsernas hägn. Fackmännen torde lämpligen kunna inordnas under domkapitlen, åt vilka, enligt vad förut sagts, överinseendet över boställsjorden i övrigt överlämnats. Härigenom uppnår man även en kon- centration av kontrollen över boställsförvaltningen i dess helhet.

Utredningsmännen föreslå, att hos varje domkapitel anställes en ordinarie tjänsteman med högre skoglig utbildning, förslagsvis benämnd stiftsjägmästare eller stiftsekonom. Av vikt är, att för dessa poster erhållas väl kvalificerade personer. Deras avlöningsförmåner böra därför sättas något högre än de som utgå till revirförvaltare inom domänverket, förslagsvis till 12 000 kronor.

I rent forstliga frågor bör beslutanderätten tillkomma stiftsjägmästaren. Rätt bör tillerkännas pastoraten att i mån av befogenhet söka ändring i sådana beslut. Utredningsmännen anse sig emellertid icke böra framlägga något för— slag rörande lämplig besvärsinstans.

Ehuru stiftsjägmästaren i allmänhet ej torde behöva besöka åtminstone de mindre skogarna mer än kanske vart tredje är för stämpling, kontroll samt uppgörande av förslag till skogsvårdsåtgärder, torde dock i de flesta stift hans arbetsbörda bliva så stor, att han oavvisligen behöver biträde av mer eller mindre fast anställd personal. För stämplings- och kontrollverksamheten torde sålunda inom en del stift behövas en assistent, som efter order av stifts- jägmästaren företager resor till de skogar, denne ej själv hinner besöka. Assistenternas avlöningsförmåner böra vara något högre än motsvarande inom domänverket, förslagsvis 5 000 kronor. . Vidare torde också behövas ett antal skogsmän med lägre utbildning (skogs- skola) för stämpling av gallringsvirke, upprättandet av dikningsplaner samt för biträde vid den kontroll, som utövas av de högre tjänstemännen. Dessa lägre tjänstemän böra hava i huvudsak samma avlöningsförmåner som kronojägarna inom domänverket.

Skogstaxeringar, tillväxtundersökningar och upprättandet av avverkningsbe- räkningar äro arbeten, som kräva speciell träning och därför med största för- del överlämnas till personer, som ägnat sig åt sådan verksamhet. Inom domän- verket utföras sålunda [numera så gott som alla skogsuppskattningar av en spe- ciell stab av fast anställda taxatorer. Inom den ecklesiastika skogshushållningen torde emellertid sådant arbete med fördel kunna överlämnas åt extra personal eller ock bortlegas på entreprenad.

Inom domänstyrelsen har upprättats å nästa sida intagna tablå över det inom varje stift belägna antalet boställsskogar, dessas totalareal av produktiv skogs- mark och impediment ävensom deras medelareal.

På grundval av de i tablån angivna siffrorna har följande kalkyl över behovet av stiftsjägmästare, assistenter och skogvaktare inom de skilda stiften verkställts.

Total areal Areal i medeltal per skog Antal - . . _ Skogs- Im edi- Skogs- Impedi- S t 1 f t mark mint Summa mark ment Summa st. har har har har ' har I har Luleå. ............ 88 29 427 19 460 48 887 334 221 555 Härnösands ......... 128 60 695 20 184 80 879 474 158 632 Uppsala ........... 297 34 690 7 591 42 281 117 25 142 Västerås .......... 191 27 291 6 853 34 144 143 36 179 Karlstads .......... 144 28 876 7 066 35 942 201 49 250 Strängnäs .......... 202 10 837 2 850 13 687 54 14 68 Linköpings ......... 256 17 454 4 111 21 565 68 16 84 Visby ............ 53 5 033 2 041 7 074 95 38 133 Skara ............ 346 15 172 3 003 18 175 44 9 53 Växjö ........... 367 29 508 12 017 41 525 80 33 113 Lund ............ 237 6 723 1 225 7 948 28 5 33 Göteborgs .......... 304 12 518 5 578 18 096 41 18 59 Summa och medeltal i 2 613 278 224 91 979 370 203 107 35 142 Såsom underlag vid beräknandet av den arbetsmängd, som kan utföras av

en stämplingsförrättare, hava använts vissa i »Praktisk skogshandbok» publice- rade siffror. Enligt dessa har antagits, att i södra och mellersta Sverige ett stämplingslag om två yxor under 9 effektiva arbetstimmar hinner stämpla 450 kbm. pr dag. Vid utmärkning av gallringsvirke har beräknats, att en skogvak- tare med två hantlangare hinner stämpla cirka 60 kbm. per dag. I Norrland och Värmland har beräknats 1400 kbm. per dag vid stämpling och 100 kbm. vid gallring.

Göteborgs stift.

Årsavverkningen å därstädes befintliga 12 518 hektar boställsskogar torde vara omkring 30000 kbm., varav 10000 kbm. beräknas utgöra gallrings- virke. 20 000 kbm. hinna av stiftsjägmästaren stämplas på cirka 50 effektiva ar- betsdagar, varefter god tid finnes för resor, kontroll samt deltagande i gall- ringsstämplingen, vilken därigenom bör medhinnas av en skogvaktare.

Lunds stift. Årsavverkningen beräknas till cirka 20 000 kbm., varav på grund av den tämligen rikliga förekomsten av gammal skog blott cirka 5 000 kbm. få anses utgöra gallring. På de små skogar, varom här är fråga, torde stämpling kunna göras för 5 år i sänder.

Då emellertid inom stiftet är beläget ett stort antal boställen, av vilka icke färre än 71 äro indragna till kyrkofonden, torde en assistent böra an- ställas.

58 Växjö stift. Årsavverkningen är cirka 90 000 kbm., varav 20 000 kbm. beräknas som gall- ringsvirke. Stiftsjägmästaren beräknas hinna stämpla cirka 20 000 kbm. själv, en assistent 50000 kbm. och två skogvaktare gallringsvirket.

Skara stift.

Ärsavverkningen är cirka 50 000 kbm., varav cirka 15 000 kbm. gallrings- virke. En stiftjägmästare och två skogvaktare torde vid lämplig arbetsfördel- ning kunn'a medhinna denna arbetsuppgift.

Linköpings och Visby stift.

Att anställa en särskild stiftsjägmästare för Visby stift med dess relativt obetydliga areal boställsskogar torde ej vara behövligt. Stämplingsarbetet inom stiftet torde utan svårighet kunna medhinnas av en därstädes boende assistent, vilken vid fall av behov kan erhålla en skogvaktare som tillfälligt biträde under sommaren.

För Linköpings stift får avverkningsbeloppet beräknas till cirka 60 000 kbm. per år. Liksom i Skara stift beräknas en stiftsjägmästare och två skogvaktare.

Strängnäs stift. Årsavverkningen är cirka 30 000 kbm. Personalen beräknas till en stiftsjäg— mästare och en skogvaktare.

Karlstads stift.

Årsavverkningen är cirka 80 000 kbm. varav cirka 10 000 år 15 000 kbm. gall- ringsvirke. Vid de stora ecklesiastika skogskomplexen i övre Värmland torde möjligen kunna placeras en aSSistent. I övrigt krävas en stiftsjägmästare och en skogvaktare.

Västerås stift. Ärsavverkningen beräknas till samma myckenhet som i Karlstads stift. Personalen beräknas till en stiftsjägmästare, en assistent och en skogvaktare.

Uppsala stift. Årsavverkningen är cirka 90 000 kbm. En stiftsjägmästare, en assistent och 2 skogvaktare anses behövliga.

Härnösands stift. Årsavverkningen är cirka 160 000 kbm. En stiftsjägmästare, en assistent och 4 skogvaktare anses behövliga.

Luleå stift. Årsavverkningen är cirka 60 000 kbm. En stiftsjågmästare och två skogvak- tare beräknas.

Enligt förestående kalkyl, vilken icke gör anspråk på att vara annat än en överslagsberäkning, skulle alltså erfordras 11 stiftsjägmästare, 6 ä 7 assistenter samt 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka inom vissa stift vid behov sommartid kan förstärkas med extra skogvaktare.

Stiftsjägmästare. Lön i medeltal . . . . ....... 12 000 Dyrtidstillägg ........... 1 000 Resekostnader ...... . . . . . 4 000 Summa kostnad 17 000 Assistent. Lön i medeltal ......... . . 5 000 Dyrtidstillägg ........ . . . 600 Resekostnader . . . . ..... . . 2 400 Summa kostnad 8 000 Skogvaktare. Lön i medeltal ........... 3 000 Dyrtidstillägg ......... . . 400 Resekostnad ......... . . . 1 600

Summa kostnad 5 000

55 000 kronor. resorna m. m. beräknas 1 000 kronor för stift.

ningen till 10 000 kronor.

60 000 kronor.

Upprättandet av avverkningsplaner anses kunna utföras av extra personal mot en ackordsersättning av högst 2 kronor per hektar vid ny taxering och högst 1 krona vid revision. I medeltal beräknas 1 krona 50 öre per hektar total- areal. Denna areal uppgår till 370 000 hektar samt anses böra övergås vart tionde år. Medelarealen per år blir alltså 37 000 hektar och årskostnaden cirka

För post, telefon och expenser för skogvaktare, dylika omkostnader under Till personalens pensionering beräknas bidrag förslagsvis för hela förvalt-

De sammanlagda kostnaderna för den ecklesiastika skogsförvaltningen bliva sålunda:

11 stiftsjägmästare å 17 000 kr. .............................. 187 000 kr. 7 assistenter ä 8 000 kr. .................................... 56 000 >> 18 skogvaktare ä 5 000 kr. .................................. 90000 >> Tillfällig personal sommartid .............................. 10 000 » Pensionsbidrag ............................................ 10000 » Expenser m. m. ............................................ 12000 » Uppgörandet av avverkningsplaner .......................... 55000 »

Summa 420 000 kr.

Härtill komma arvoden till boställsnämndernas ordförande, beräknade till

Kostnaderna för den föreslagna organisationen i vad de avse kontrollen av boställsförvaltningen, liksom även kostnaderna för förvaltningen av de till kyrkofonden indragna boställena, böra bestridas av kyrkofonden. Kostnaderna

Kostnadsbe- räkning.

Fördelning av kostna- derna.

Jämförande kostnads- beräkningar.

däremot för skogliga förrättningar, som avse biträde åt pastorat vid deras för- valtning av boställen, torde böra gäldas av vederbörande pastorat.

Av praktiska skäl torde emellertid kyrkofonden böra i första hand ansvara för samtliga angivna kostnader och därefter, i den mån kostnaderna icke böra stanna å fonden, uttaga ersättning av pastoraten enligt lämplig taxa. De kostnader, som sålunda böra bäras av pastoraten, kunna uppskattas till minst 100 000 kronor.

Kyrkofondens kostnader för boställenas förvaltning kan således i stort sett beräknas till 380000 kronor.

Till jämförelse med nyssnämnda kostnader lämn-as i det följande en över- slagsberäkning av kostnaderna dels för den nuvarande organisationen dels ock för den av 1927 års sakkunniga föreslagna.

Vad då. först angår kostnaderna för den nuvarande organisationen, hava ut— redningsmännen på grundval av upplysningar, som av rikets länsstyrelser med- delats, beräknat den årliga kostnaden för länsstyrelsernas sysslande med det ecklesiastika boställsväsendet till i runt tal 250000 kronor. Härtill kommer den till cirka 60000 kronor uppgående årliga kostnaden för arvoden till bo- ställsnämndsordförandena. Beträffande kostnaden för skogsförvaltningen hava utredningsmännen på grund av uppgifter, som lämnats av domänstyrelsen i skri- velse till Kungl. Maj :t den 28 november 1930, beräknat samma kostnad till omkring 600000 kronor. Beloppet avser emellertid endast skogsstatens bestyr men icke kostnaden för domänstyrelsens eget sysslande med boställs— skogarna. Sistnämnda kostnad torde kunna beräknas sålunda. Enligt uppgift, som domänstyrelsen i skrivelse den 17 mars 1931 lämnat utredningsmännen uppgick kostnaden för domänstyrelsens arbete med »skogsdomänerna» under år 1929 till 683 975 kronor 74 öre. De ecklesiastika boställenas andel häri synes kunna med ledning av upplysningar, som av kyrkofondskommittén å sidan 175 i dess huvudbetänkande meddelats, beräknas till något mindre än tre tionde- delar eller alltså i runt tal till 200 000 kronor. Den nuvarande årliga organi- sationskostnaden för boställsskogarnas förvaltning torde alltså kunna beräknas till ungefär 800 000 kronor.

Kostnaderna för den nuvarande förvaltningsorganisationen kunna således uppskattas till i runt tal sammanlagt 1 100 000 kronor årligen. Att märka är att i sistnämnda belopp icke medräknats kostnaderna vare sig för domkapitlens, kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eller för regerings- rättens arbete ä området.

Vad därefter angår kostnaderna för den av 1927 års sakkunniga föreslagna organisationen, torde man kunna utgå från att kostnaderna för skogsförvalt— ningen komma att uppgå till samma belopp, som ovan beräknats för den nu- varande förvaltningen, eller ungefär 800 000 kronor. Organisationskostna- derna för jordbruksförvaltningen, vilken av 1927 års sakkunniga föresla- gits förlagd till domänstyrelsen, äro vanskligare att beräkna. Enligt av domänstyrelsen lämnade upplysningar kunna organisationskostnaderna för

såväl den centrala som den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomä- ner för år 1929 beräknas till åtminstone 300000 kronor. Statens utarren- derade jordbruksdomäner under året voro 1707 till antalet, medan enligt kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 60, tablå XI, kolumn 4, präst- boställenas jordbruksdelar äro 3 155. Uppskattad efter antalet jordbruksenheter skulle organisationskostnaden för domänverkets förvaltning av jordbruken å boställena komma att uppgå till omkring 550 000 kronor årligen.

Härtill kommer, att även länsstyrelserna utföra ett icke obetydligt arbete för förvaltningen av statens jordbruksdomäner. Kostnaden härför hava utrednings- männen på grund av upplysningar från länsstyrelserna uppskattat till 125 000 kronor årligen. Därest även jordbruksboställena övertoges till förvaltning av domänstyrelsen, torde man kunna utgå ifrån att länsstyrelsernas medverkan komme att tagas i anspråk. Kostnaderna för länsstyrelsernas medverkan komme antagligen att uppgå till omkring 230 000 kronor årligen. Den av 1927 års sak- kunniga föreslagna organisationen kan alltså beräknas komma att medföra kostnad—er å tillhopa omkring 1 580 000 kronor årligen. Även om denna kostnad skulle kunna avsevärt nedbringas genom decentralisation inom domänverket, arrondering av boställ—sbeståndet och husbehovsutsyningarnas bortfallande, lärer organisationen dock icke kunna beskäras så mycket, att kostnaderna bleve lägre än vartill de för närvarande kunna beräknas.

Emellertid är att märka, att domkapitlens arbetsbörda skulle nedbringas, därest förvaltningen ordnades på sätt, som 1927 års sakkunniga föreslagit. Nå- gon större besparing lärer dock icke kunna förväntas härav.

I pastoraten befintliga avlöningsfonder anse utredningsmännen böra, liksom hittills, förvaltas av kyrkoråden. Lämpligt torde emellertid vara att ålägga pas- toraten skyldighet att hos domkapitlet anmäla befintliga fonder och att hos domkapitlet föres en liggare över dem.

Utredningsmännen, som i studiesyfte företagit en resa till Finland, hava därunder inhämtat kännedom om där gällande lagstiftning rörande präst- löneväsendet och dess tillämpning. Förvaltningen av prästboställena tillkom- mer i Finland församlingarna såväl vad angår jordbruk som skog, dock under viss kontroll och ledning av myndighet. Närmare redogörelse lämnas i bilaga till detta betänkande (bilaga B).

Erfarenheterna rörande den till församlingarna decentraliserade förvaltnin- gen av boställena i Finland äro anmärkningsvärt godafAnordningen har visat sig vara praktisk, enkel och billig.

Avlönings- fonder.

Erfaren- heter från Finland.

Historik.

Försäljnings- m. fl. frågor.

Av ålder har ansetts, att den kyrkliga jordegendomen icke må avyttras an- nat än i ytterligt nödfall. .

1686 års kyrkolag föreskriver sålunda i 26 kapitlet 6 5, att kyrkans fasta jordagods må ingen föryttra utan högsta nödtorft eller nytta samt Konungens vetskap och tillåtelse.

Beträffande särskilt prästerskapets boställen föreskrives i 1723 års präster- liga privilegier, att alla präster i gemen må oförändrat njuta och behålla ef- ter gammal hävd sina hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelnings- stommar vid deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställen, utjordar, ängstegar, torp, bergsbruk och kvarnställen med alla deras tillhöriga ägor och lägenheter, vad namn de hava, som antingen urminnes hävd är på, eller av an- dra lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda.

Så länge de prästerliga befattningshavarna själva innehade sina boställen, kunde på grund av prästerskapets privilegier boställe eller del därav icke av- händas innehavaren utan hans samtycke. Försäljningar voro ock sällsynta, och då de förekommo, var syftet vanligen blott att utbyta bostället mot ett mera välbeläget sådant. Byten voro i äldre tid icke ovanliga.

Enligt & 77 regeringsformen har Konungen icke befogenhet att avhända kronan henne tillhörig fast egendom. Utan riksdagens samtycke kan Konungen alltså icke förordna om eller godkänna försäljning av boställen, som äro kro- nan tillhöriga. På grund av den annorstädes behandlade, hos de administra- tiva myndigheterna länge förhärskande åsikten, att boställen i allmänhet vore kronans och endast i undantagsfall tillkommit annorledes än genom förläning eller anslag från kronan, har man länge ansett riksdagens samtycke erforder- ligt för försäljning av så gott som all boställsjord.

Ehuru prästerskapets privilegier efter ordalagen blott tillförsäkra de enskilda prästerliga befattningshavarna bibehållandet av de till deras befattningar knut- na egendomarna, så har man i senare tid ofta uppfattat privilegierna såsom en till hela den svenska kyrkan riktad försäkran.1 I enlighet med denna upp- fattning har man också ansett kyrkomötets bifall erforderligt för avhändande av kyrklig jord.

Se t. ex. prästeståndets uttalande vid 1859—60 års riksdag under förarbetena till 1862 års förordning; bilaga A.

Det ligger i sakens natur, att det måste kännas onödigt tyngande att för varje avhändelse från ecklesiastikt boställe av även de minsta markområden till väganläggningar o. d. nödgas inhämta samtycke av såväl riksdagen som det i regel endast vart femte år sammanträdande kyrkomötet.

En förenkling härutinnan infördes också i samband med 1910 års lagstiftning. I 62 å i den ecklesiastika boställsordningen, som tillkommit i den uti & 87 mom. 2 regeringsformen föreskrivna ordningen, inrymdes sålunda åt Kungl. Maj:t befogenhet att om prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet vore olämpligt belägen eller boställe eller del därav eljest på grund av särskilda omständigheter ej kunde bibehållas för sitt ändamål utan synnerlig olägen- het eller utarrenderas mot skälig avgift, bostället eller del därav finge efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas. Det- samma gällde, där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kunde med synnerlig fördel styckas till tomter.

Den möjlighet att i administrativ ordning giva tillstånd till avhändande av boställsjord, som sålunda öppnades, avsåg emellertid icke någon realisation av den kyrkliga jorden. Tvärtom betonades vid stadgandets tillkomst gentemot då framfört förslag om allmän försäljning av de ecklesiastika boställena, att möjligheten att medgiva försäljning borde användas med stor sparsamhet. Så- lunda uttalade det särskilda utskottet vid 1909 års riksdag såsom sin åsikt:

Kyrkans ekonomiska intressen tillvaratoges i regeln bäst därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej bleve avyttrad; ty genom jordens bi— behållande för den institution, till vilkens fromma den en gång blivit upp- låten, kunde vinsten av en jordvärdestegring även komma samm-a institution till godo. Men obestridligen kunde sådana omständigheter föreligga, att ge- nom jordens försäljning större fördelar vore att Vänta än om en sådan åtgärd icke vidtoges. Sålunda måste en försäljning antages medföra övervägande gagn, om prästen illa eller ej i önskvärd grad betjänades av den egendom, vilken han innehade såsom bostadsboställe, i följd därav att denna egendoms läge blivit ofördelaktigt, sedan t. ex. ett större befolkningscentrum bildat sig inom en sådan del av församlingen, som läge fjärran från bostället; eller om ett till bostället hörande område vore så beläget, att det icke utan stor olägenhet kunde skötas i sambruk med boställets övriga ägor; eller om bostället icke kunde mot skälig avgift utarrenderas; eller om någon trakt av bostället på grund av sin belägenhet intill tätare bebyggd ort eller av annan orsak kunde påräknas vid försäljning inbringa en synnerligen hög köpeskilling o. s. v. Redan nu förekomme någon gång, att bostadsboställe, som vore mindre väl beläget, försåldes, samt annan egendom i stället inköptes och anordnades så— som boställe. Ett dylikt utbyte torde väl även i framtiden understundom komma att visa sig behövligt eller lämpligt. Dock ansåge utskottet det inga- lunda vara nödvändigt, att nytt boställe anskaffades, utan kunde såsom i lagförslaget jämväl vore förutsett — i stället för bostadsboställe, lämplig bostad av pastoratet tillhandahållas tjänstinnehavaren eller skälig hyresersätt— ning tilldelas honom. Utskottet ansåge alltså, att till löneregleringslagen borde göras ett tillägg av innehåll, att om bostadsboställe vore med hänsyn till bo- ställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt beläget, eller om bostadsboställe

tillhörigt område på grund av avlägsen belägenhet i förhållande till boställets övriga ägor eller i följd av andra omständigheter antoges kunna försäljas med fördel, nämnden1 finge _ vare sig av eget initiativ eller sedan fråga därom väckts av boställshavaren, pastoratsborna eller någon annan veder— börande — göra framställning om försäljning, i förra fallet av hela bostället och i senare fallet av Viss del därav. Avsåge försäljningen ett eller flera till bostället hörande områden, borde emellertid nämnden taga i övervägande, huru- vida en dylik åtgärd kunde bliva till men för den återstående boställsdelen, t. ex. därigenom att det jordbruk, som dittills bedrivits å bostället, skulle för- lora förutsättningarna för att vidare kunna med framgång idkas, eller där- igenom att prästbostadens trevnad kunde störas genom det alltför nära grann- skapet till ett på det försålda området uppväxande samhälle. Vore olägen- heter av sådan art att befara, borde naturligtvis icke nämnden ifrågasätta av- yttrande från bostället av något detsamma tillhörande område. Köpeskilling, vilken antoges inflyta för bostadsboställe eller del därav, som försåldes, borde naturligtvis disponeras till pastoratets förmån, alldenstund den ersatte en till- gång, vars avkastning skulle användas till täckande av prästerskapets i pasto- ratet löner, innan församlingsavgifter finge för ändamålet tillgripas. I stället för avkastning av det förutvarande bostället, om det i sin helhet avyttrades, eller av boställsdel, som frånstyckades, skulle nämnden följaktligen beräkna sannolika avkastningen av den köpeskilling, som vid försäljning kunde betingas, såvida nämligen icke annan jord av nämnden föresloges till inköp. I sam- band"”med löneregleringsärendet i övrigt borde naturligtvis även försäljnings— frågan prövas av Kungl. Maj:t. Därvid skulle avgöras, ej mindre om för- säljning överhuvud finge företagas, än även »— när Kungl. Maj:t funne skäl meddela sådant tillstånd om nytt bostadsboställe eller något jordområde borde inköpas, samt huru tilläventyrs återstående köpeskilling skulle förvaltas.

Riksdagen yttrade i underdånig skrivelse den 1 juni 1910 (nr 149): Riksdagen, som ansåge stor varsamhet böra iakttagas, då det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående natur, ville framhålla nödvändigheten av att sådan försiktighet iakttoges särskilt i avseende å skog och till sk—ogsbörd tjänlig mark.

I praxis har försäljningsmöjligheten enligt 62 & boställsordningen tilläm- pats i ett icke obetydligt antal fall. Därjämte har ock förekommit, att av- händande av kyrklig jord ägt rum i annan ordning, nämligen efter särskilt medgivande av riksdag och kyrkomöte.

Kungl. Maj:t har icke förordnat om försäljning annat än då pastorat begärt sådan eller, då ansökan skett från annat håll, vederbörande pastorat icke mot- satt sig försäljning.

Genom lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrk- lig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt vidgades möjligheterna att avyttra boställsjord. Jämte det de dittills gällande stad- gandena i 62 & boställsordningen upptogos i nämnda lag under 2 5 i huvudsak oförändrade, upptogs nämligen i lagen under 3 & även ett stadgande om friköp av lägenheter å bl. a. prästlönejord.

_ 1 Härmed avses den nämnd, som enligt prästlöneregleringskommitténs förslag skulle uppgöra. lonereglenngarna för prästerskapet.

Under de sistförflutna årtiondena hava åtskilliga yrkanden framställts, åsyf- Förslag om tande en vidsträcktare försäljning av kyrklig jord. För en närmare redo- görelse härom hänvisa utredningsmännen till 1927 års sakkunnigas betänkande, del II, bilagorna 4 och 5.

Granskar man de skäl, som åberopats till stöd för dessa yrkanden, finner man, att de äro av två tämligen väsensskilda slag. Å ena sidan sådana, som åsyfta att genom försäljning göra de kyrkliga avlöningstillgångarna mera räntabla och i högre grad än för närvarande skickade att fylla det med dem avsedda ändamålet, nämligen att bidraga till prästerskapets avlöning och ut- vecklingen av den kyrkliga organisationen och verksamheten samt att lindra den för dessa ändamål nödvändiga beskattningen.

Man stöder sig härutinnan på det förhållandet, att den ecklesiastika jord- egendomen för närvarande mångenstädes icke lämnar så stor avkastning, som köpeskillingen för densamma kan förväntas giva, därest jorden försåldes. Gent- emot denna synpunkt har anförts, att den omständigheten, att boställenas av— kastning icke utgör skälig förräntning av deras saluvärden, icke så mycket är ett skäl för försäljning som fastmer för reform av sättet för förvaltningen. Till denna åsikt giva också utredningsmännen sin anslutning och hysa där- vid övertygelsen, att det av dem föreslagna sättet för boställenas förvaltning kommer att förbättra dessas räntabilitet.

Utredningsmännen anse dock, att man överdrivit räntabilitetens betydelse i detta sammanhang. Vid all förmögenhetsplacering ställes man inför valet mellan hög avkastning och större grad av trygghet. Mycket räntabla place— ringar äro vanligen förenade med betydande risk, medan uppnåendet av risk- fri placering förutsätter eftergifter i anspråken på avkastningens storlek. En- ligt utredningsmännens mening bör placeringens säkerhet vara det avgörande vid bedömandet av frågan om placeringsobjekt för den kyrkliga förmögen— heten. Från denna synpunkt är placering i jord att föredraga framför varje annan placeringsform. Till utveckling av dessa påståenden få. utredningsmän- nen erinra om att den kyrkliga förmögenhetens nuvarande placering har möj- liggjort dess bevarande för sitt ändamål sedan elfte och tolfte seklen. Trots alla förändringar i tidsförhållandena, krig, revolutioner och andra omvälv- ningar, trots de växlande konjunkturerna för jordbruk och skogsbruk fyller den kyrkliga jorden ännu i dag samma uppgift i kyrkans tjänst som under medeltiden. Att nu vidtaga åtgärder, som äventyra den kyrkliga förmögen- hetens säkerhet i syfte att bereda högre avkastning för stunden, synes ur anförda synpunkter icke försvarligt, och anse utredningsmännen därför, att kyrkans verksamhet bäst tillgodoses därigenom, att prästlönejorden bibehålles oförändrad, där ej av andra än räntabilitetsskäl försäljning av sådan jord påkallas.

Den andra gruppen av skäl, som anförts för försäljning av kyrklig jord, åsyftar att taga denna jord i anspråk för sådana ändamål som bildandet av egna hem för jordbruks- och bostadsändamål m. m.

vidsträcktare försäljning .

Friköp.

Åtskilliga av dem, som framställt yrkanden om den kyrkliga jordens utnytt- jande för angivna ändamål, synas hava utgått från att denna jord ägdes av kronan 'i långt större utsträckning än som i själva verket är fallet samt torde dessutom hava antagit, att inga andra rättigheter än kronans vore i fråga. Måhända har man liksom 1927 års sakkunniga föreställt sig, att prästerska— pets privilegier icke lade hinder i vägen för de påyrkade åtgärderna, eller har man ansett privilegierna föråldrade och mogna för ändring. Däremot har man sannolikt icke varit uppmärksam på de särskilda pastoratens och för- samlingarnas rättigheter till boställena, en underlåtenhet som är så mycket naturligare som kyrkofonden och dess intressen länge intagit en alltför fram- trädande plats i den offentliga diskussionen. Såsom utredningsmännen i annat sammanhang utrett, grunda sig pastoratens rätt till boställena dels därpå, att de själva eller någon av de i dem ingående församlingarne anskaffat bostäl— lena, eller alltså på äganderätt till dem, dels på donation av enskild, även detta en rättighet av fullt privaträttslig natur, ibland äganderätt, ibland be— sittningsrätt eller rätt till avkomst, dels ock slutligen, i fråga om vissa av de av kronan upplåtna boställena, på & 77 regeringsformen, en rätt som alltså åtnjuter grundlagsskydd. Till stöd för pastoratens rättigheter till boställena kan ytterligare anföras, att dessa rättigheter blivit lagfästa genom 1910 års lagstiftning. P-astoratens rättigheter äro sålunda grundade i lag och lära där- för hava lika stort anspråk på att respekteras som andra välförvärvade rättig- heter. Detta innebär att man icke utan uppgivande av vedertagna lagstiftnings- grundsatser kan tvångsois taga prästlönejord i anspråk för främmande ända- mål vare sig i större omfattning än enskild jord eller annorledes än mot fullt vederlag.1

Däremot torde ur antydda synpunkter hinder icke möta, att genom ett till- lägg till 2 & i 1927 års kyrkliga försäljningslag bemyndiga Konungen att på framställning meddela pastorat tillstånd att avhända sig prästlönejord för sociala ändamål._ Emellertid följer av prästlönejordens rättsliga beskaffenhet — den väsentligaste delen därav är donerad att avhändelse i dylika fall icke kan tillåtas annat än mot fullt vederlag. Då emellertid lika lämplig jord torde stå till buds i öppna marknaden, saknas anledning att utvidga försäljnings- möjligheterna i detta avseende. Utredningsmännen föreslå därför ingen änd— ring i 2 & i den kyrkliga försäljningslagen.

I 3 & i samma lag har, såsom förut anförts, upptagits ett stadgande, enligt vilket under vissa närmare angivna förutsättningar friköp av lägenheter å prästlönejord kan medgivas av kammarkollegiet. Förutsättningarna äro, att någon, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å kyrklig jord, äger därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket läm- nar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, och att icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör, för annan, närbelägen kyrklig

hl går kammarkollegiets uttalande, refererat i 1927 äro sakkunnigas betänkande, del II, s. 74 cc .

fastighet eller eljest för det allmänna försäljning anses ej böra ske. Såsom ytterligare förutsättning stadgas dels att lägenhetsinnehavaren tillhörigt bo- ningshus av beskaffenhet, som nyss sagts, fanns å området uppfört den 1 januari 1926, och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader äger, belöper å lägenhetshavarens byggnader.

Dessa förutsättningar äro något avvikande från dem, som gälla i fråga om lösningsrätt enligt den s. k. ensittarlagen. Enligt ensittarlagen fordras, att området skall vara upplåtet på innehavarens livstid eller hava under tio år innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år. Någon motsvarande fordran uppställes ej av den kyrkliga försäljningslagen.

Vidare fordras enligt ensittarlagen, att bostadshus fanns uppfört den 1 ja— nuari 1919, medan motsvarande dag i kyrkliga försäljningslagen är den 1 januari 1926.

I dessa två avseenden är alltså den kyrkliga försäljningslagen mera välvil- lig mot lägenhetshavarna än ensittarlagen. Å andra sidan är den kyrkliga försäljningslagen snävare i det hänseendet, att den endast medgiver, att till- stånd må under vissa betingelser meddelas till avhändelse och alltså _ i motsats mot ensittarlagen _— icke medför någon rätt för lägenhetshavaren att inlösa. Mot vederbörande pastorats bestridande kan friköpet nämligen icke_ komma till stånd.

Ensittarlagen är enligt sin 19 5 icke tillämpligå kronan tillhörig jord. Då, såsom på annat ställe i betänkandet närmare angivits, det övervägande flertalet av prästboställena äro donerade av enskilda eller anskaffade av för- samlingarna och alltså icke tillhöra kronan, är emellertid ensittarlagen i stor omfattning tillämplig å prästlönejorden. Detta innebär, att, där boställe är donerat eller anskaffat av församling, lägenhetshavaren kan mot pastoratets bestridande erhålla rätt till inlösen. Är däremot boställe anslaget av kronan, kan pastoratet genom vägrat samtycke förhindra inlösen. Visserligen har det sällan förekommit att pastorat motsatt sig inlösen, men det kan måhända befaras, att pastoraten, när de själva förvalta boställena, oftare komma att motsätta sig inlösen. Ett sådant förhållande synes mindre lämpligt. Skäl torde därför förefinnas för ett utsträckande av ensittarlagens tillämplighet till de av kronan anslagna boställena.

Även ur praktisk synpunkt" är ensittarlagen att föredraga framför den kyrk- liga försäljningslagen. Enligt kungl. kungörelsen den 4 januari 1927 med före- skrifter rörande tillämpningen av den kyrkliga försäljningslagen erfordras oftast icke mindre än tre särskilda förrättningar å stället samt ett omständ- ligt remissförfarande, innan friköpet kommer till stånd. Sålunda måste först en lantmätare eller mätningsman begiva sig till lägenheten för att upprätta karta över densamma (4 $). Därefter infinner sig den ecklesiastika boställs- nämndens ordförande för att förrätta värdering m. nu. Detta sker vid utlyst

68 förrättning, vartill alla vederbörande kallas att infinna sig. Härigenom kom- mer dock icke något beslut om inlösen till stånd. Blott förslag upprättas (5 5). Nästa steg är att förelägga sökanden att inom viss tid, högst 30 dagar, inkomma med yttrande över förslaget (6 5). Detta innefattar ibland ändring av de på kartan inlagda gränserna. Härefter äger remiss rum till pastoratet, ibland till kontraktsprosten, och vidare till domkapitlet, vilka alla skola ut- tala sina meningar i saken. Ytterligare förekommer remiss till överlantmäta- re eller byggnadsnämnd för utrönande, huruvida hinder möter mot lägenhetens avskiljande till särskild fastighet (7 5). Sedan länsstyrelsen på detta stadium av ärendet i utlåtande sagt sin mening om friköpsansökningen, fattar kam- markollegiet beslut om tillståndets meddelande och om inlösningspriset (8 5). Friköpsärendena, som handläggas å kollegiets första byrå, äro så talrika, att tidtals (t. ex. under de fem första månaderna av år 1931) såväl byråns chef som en notarie och en amanuens, den sistnämnde med halvtidstjänstgöring, varit sysselsatta uteslutande med dem. Erfarenheten har visat, att det om- ständliga föregående remissförfarandet till trots utredningen i ärendet ofta varit bristfällig och måst kompletteras av kollegiet. Ärendet går så tillbaka till länsstyrelsen, som ånyo låter höra sökanden, huruvida han vill friköpa på de av kollegiet fastställda villkoren. Sedermera sln'ider länsstyrelsen till utfärdande av köpehandlingar (9 5), och då har sökanden kommit så långt i sina strävanden, att han kan göra framställning om förordnande för lantmätare eller mätningsman att verkställa avstyckning av lägenheten. Sedan kallelse ånyo utfärdats till alla vederbörande, verkställes avstyckningsförrättning, var- efter densamma fastställes av överlantmätaren eller magistraten. Först här— efter kan lagfart erhållas.

Till jämförelse härmed må nämnas, att en inläsning enligt ensittarlagen normalt förlöper sålunda. På ensittarens ansökan förordnar länsstyrelsen lant— mätare att med biträde av gode män verkställa förrättningen. Sedan kungö- relse utfärdats, företagas förrättningen, därvid i ett sammanhang karta upprät- tas samt beslut fattas angående rätt till inlösen, jämkning av områdets gränser och inlösningssummans storlek. Samtidigt kan rågångsbestämning mot grann- fastighet äga rum. Kartan skall upprättas så, att den utan komplettering kan användas som avstyckningskarta. Vinner det vid förrättningen med-delade be— slutet laga kraft och nedsättes löseskillingen inom bestämd tid, återstår endast att överlantmätaren eller magistraten fastställer förrättningen i vad den avser områdets avskiljande till särskild fastighet för att lagfart skall kunna erhållas. Det torde utan vidare inses, att ensittarlagens bestämmelser på ett långt smi- digare sätt reglerat friköpsförfarandet.

Härtill kommer emellertid, att den i den kyrkliga försäljningslagen stad- gade ordningen för inlösningssummans fastställande icke visat sig utgöra ga- ranti för en tillfredsställande prissättning. Orsakerna härtill äro flera. Såsom den viktigaste framträder måhända den omständigheten, att värderingen lagts i händerna på en enda person, boställsnämndsordföranden, medan enligt en-

sittarlagen värderingen verkställes av lantmätare och gode män, alltså av en tremannanämnd. Vidare märkes, att de flesta av dem, som yttra sig över boställsnämndsordförandens värdering, icke hava tillfälle att genom områdets besiktigande bilda sig ett omdöme om dess värde och icke heller förmå skaffa sig fullt säker kännedom om de i orten gångbara priserna på fast egendom. Detsamma gäller om den beslutande myndigheten. Vid förrättning enligt en- sittarlagen åter beslutes inlösningsvärdet efter omedelbar besiktning. Vid miss- nöje med sådant beslut äger man anföra besvär hos ägodelningsrätten, vilken samm