NJA 2010 s. 583

Efter det att målet anhängiggjorts har Näs församling gått upp i Havdhems församling. Havdhems församling har i HD tagit över Näs församlings talan.

Församlingen har till grund för sin talan hävdat i huvudsak att den mark som utgör fastigheten Näs annex 1:1 en gång i tiden skänkts av dåvarande medlemmar i Näs församling och därmed alltid har tillhört församlingen, varav följer att församlingen ska betraktas som ägare till fastigheten. I HD har församlingen anfört att den är överens med motparten om att fastigheten är en prästlönefastighet, men att Prästlönetillgångar i Visby stift inte ska anses vara ägare till fastigheten.

Sedan kristendomen etablerats i landet på 1000-talet ankom det enligt den kanoniska rätten på medlemmarna i församlingarna att skaffa mark till kyrkan, prästbostället och prästens försörjning (se bl.a. Emil Hildebrand, Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, 1896 s. 55 och C.G. Normann-Lundberg, Äganderätten till prestgårdarne i Sverige under medeltiden, 1915 s. 6). Detta skedde främst genom att de jordägande bönderna i församlingen, enskilt eller tillsammans, skänkte egendom till kristet ändamål (Normann-Lundberg, a.a. s. 74).

Det saknas skäl att ifrågasätta påståendet i målet att Näs församling bildades 1182 och att en kyrka då stod färdig. Till denna måste en prästgård med mark för prästens försörjning ha funnits, ”prestbordet” av latinska mensa (se Normann-Lundberg, a.a. s. 9, 72 f.). Församlingen tillhörde Linköpings stift inom den katolska kyrkan. Det förhållandet att fastigheten bär beteckningen annex innebär att marken ursprungligen kan ha tillhört en annan församling. Den inventarieförteckning från 1594 som församlingen har åberopat som skriftlig bevisning upptar jord och egendom som vid den tiden tillhörde Näs kyrka och prästgård. Det framgår emellertid inte att den mark som omnämns där är den mark som idag benämns Näs annex 1:1. Av handlingen kan därmed inte några slutsatser om fastighetens ursprung dras.

Överlåtelse av fast egendom skedde under tidig medeltid främst genom skötning (en procedur där en torva av jorden överlämnades, se SOU 1931:24 s. 7 f.). Först senare kom urkunder att användas. Det är därför inte märkligt att handlingar saknas som utvisar fastighetens ursprung.

Församlingens påstående att marken skänkts av medlemmar i församlingen till prästens försörjning är emellertid inte bestritt och bör därför godtas (jfr SOU 1931:24 s. 11).

I juridisk praxis och vetenskap har sedan lång tid tillbaka hävdats att de donationer som i tidig medeltid skett till kyrkliga och välgörande ändamål har fått formen av stiftelseliknande juridiska personer (se Erik Schalling, Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige, 1920 s. 227, annan uppfattning Normann-Lundberg, a.a. s. 83 f.). Fastigheten har genom sitt ändamål ansetts äga sig själv och har därmed bildat en självständig person (jfr Halvar G.F. Sundberg, Allmän Förvaltningsrätt, 1954 s. 25 ff. och Kyrkorätt, 1948 s. 288 f.). När denna uppfattning har tillkommit och hur den har utvecklats kan inte sägas säkert. Att de donationer som skett har kombinerats med ett kyrkligt ändamål torde ligga i sakens natur och bör inte sättas i fråga. Detta innebär emellertid inte att en stiftelse i den mening som gäller för modern tid har uppkommit genom donationen.

En gåva kännetecknas av att givaren överlåter viss egendom med full äganderätt till en redan existerande fysisk eller juridisk person samt, i här aktuella fall, villkorar gåvan med ett bestämt ändamål. Mottagaren av gåvan erhåller genom denna full äganderätt till egendomen, men är förpliktad att fullgöra den prestation som har föreskrivits. Den överlåtna egendomen blir i detta fallet inte en avskild del av mottagarens förmögenhet och därmed inte heller ett självständigt rättssubjekt.

Rättssubjektivitetsläran, som utgår från grundsatsen att varje mänsklig individ utgör ett rättssubjekt, som äger rättskapacitet eller förmågan att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, har tillkommit först i modern tid. Vid den tid då den omtvistade marken skänktes till kyrkan fanns inte detta betraktelsesätt. Än mer okänt var begreppet juridisk person, som är en till det autonoma rättssubjektet hörande analogibildning (se t.ex. Fredrik Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt, 1851 s. 106, och Karl Olivecrona, Begreppet juridisk person i romersk och modern rätt, 1928 s. 9).

Varken under medeltiden eller början av den därpå följande s.k. nya tiden tillerkändes individen någon generell rättskapacitet. Avgörande för omfattningen av den enskildes rättskapacitet var så sent som på 1800-talet i stället vilken persongrupp vederbörande hörde till (Lars Tengwall, Twistemåls Lagfarenheten utur Sweriges Rikes Lag och Stadgar, 1802 s. 25). Rättssubjektiviteten bestämdes således olika alltefter den rättsliga ställning eller status som denne uppträdde i. Framför allt var det tillhörigheten till ett visst stånd som gav individen olika mått av förmåga att företa rättshandlingar (se t.ex. Claes Peterson, Från romerskrättsligt statustänkande till en allmäneuropeisk rättssubjektivitet: den svenska utvecklingen 1750-1850 i Festskrift till Åke Frändberg, 2003 s. 205).

Stiftelseinstitutet i sin nuvarande form uppmärksammades i den juridiska doktrinen först i mitten på 1800-talet (se Schrevelius, a.a. s. 106). Den första lagregleringen skedde år 1929. De rekvisit som konstituerar en stiftelse idag är att det existerar en självständig förmögenhet, ett fortvarande bestånd och ett bestämt ändamål (se t.ex. Gustav Olin, Nordisk Familjebok, andra upplagan, 1917 s. 1358 ff.). Mellan den äkta stiftelsen och det som utgör en gåva kan finnas en rad olika former vilkas rättsliga status kan synas osäker (se Hjalmar Karlgren, Ändamålsbestämmelse och stiftelse, 1951 s. 48 ff.). En gåva av det slag som beskrivits ovan brukar betecknas som en osjälvständig stiftelse (se a.a.).

Vid bedömningen av vilken rättslig status som uppkom för de donationer av mark till kyrkligt ändamål som skedde under medeltiden torde det inte vara möjligt att använda det stiftelsebegrepp som utvecklades i doktrin och praxis under andra hälften av 1800-talet och framför allt på 1900-talet (jfr dock rättsfallet NJA 1928 s. 240). Framför allt synes det vara av vikt att uppmärksamma det moderna rättssystemets skillnad mellan stiftelse och korporation. Medan t.ex. ett aktiebolag eller en förening representerar ett fysiskt personunderlag saknar en stiftelse ett sådant (se Karl Olivecrona, a.a. s. 33 f.). Denna distinktion var en före mitten av 1800-talet okänd begreppsbildning.

De medeltida stiftelseliknande instituten torde ha sorterats in under det romerska universitasbegreppets allmänna principer som ett slag av korporativa inrättningar (se Reiner Schultze, Stiftungsrecht i Handwörterbuch der deutschen Rechtsgeschichte sp. 1986). I egenskap av en universitas (d.v.s. en under medlemmarnas växling bestående enhet, se Olivecrona, a.a. s. 56 och 86 ff.) kunde stiftelsen konstrueras som en egen avskild förmögenhet. Ur systematisk synvinkel var den en korporation utan självständig rättslig tillvaro. När stiftelsen företog en rättshandling uppfattades denna nämligen samtidigt som en handling företagen av den fysiska personen.

Karaktäristiskt för äldre tiders stiftelser var att de grundade sin rättsliga tillvaro på en statlig sanktion, antingen genom ett formellt beslut, en koncession, eller genom att de sedvanerättsligt vann acceptans av statsmakten (se t.ex. Schultze, a.a. sp. 1985-1986). Vid vilken tid en sådan acceptans gavs för dessa äldre stiftelser är inte möjligt att slå fast.

Av det anförda följer att den donation av fastigheten Näs annex 1:1 som skett på medeltiden (från en eller flera personer) inte har inneburit att en juridisk person har bildats. Med tidens gång och ändrade rättsliga förhållanden får emellertid anses att donationen har blivit ett självständigt rättssubjekt och en juridisk person i den gällande rättens mening. Förvaltningen av denna juridiska person har skett inom den kyrkliga verksamheten.

Kyrkliga församlingar vann rättskapacitet så sent som på 1800-talet, år 1817 på landet och 1843 i staden (se bl.a. prop. 1997/98:116 s. 83, Schalling a.a. s. 225). Av detta förhållande följer att församlingarna dessförinnan inte kan ha förvärvat äganderätten till mark. Då äganderättsförhållandet beträffande Näs annex 1:1 inte torde ha förändrats efter 1817 finns inte anledning att utgå från annat än att det självständiga, stiftelseliknande, rättssubjekt som har ägt fastigheten från begynnelsen har varit ägare även därefter.

Fastigheter som en gång i tiden skänkts för underhåll av en präst och egendom som trätt i sådana fastigheters ställe benämns prästlönefastigheter. I förarbetena till de författningar som reglerar kyrkans skiljande från staten framhölls att - medan t.ex. fast egendom på vilken en kyrka eller en prästgård är uppförd skulle överföras till församlingen - ingen ändring var avsedd beträffande äganderätten till prästlönefastigheter (se SOU 1997:47 s. 188 och 225 samt prop. 1997:116 s. 100 f.).

I 9 § lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan föreskrivs att prästlönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) har till ändamål att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse samt att prästlönetillgångar ska förvaltas av Svenska kyrkan som självständiga förmögenheter.

I 10 § lagen (1998:1592) om införande av lagen om Svenska kyrkan stadgas att prästlönetillgångarna utgör särskilda rättssubjekt som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra myndigheter. Vidare sägs att prästlönefastigheter och prästlönefonder ska ägas av dessa rättssubjekt.

Fastigheten Näs annex 1:1 är alltså alltjämt ett självägande stiftelseliknande subjekt.

Havdhems församlings talan att församlingen ska anses äga Näs annex 1:1 ska således ogillas. Emellertid är ägaren inte heller Prästlönetillgångar i Visby stift.

Av det anförda följer att beslutet i äganderättsutredningen (äganderättsförteckningen) ska ändras så att fastigheten Näs annex 1:1 anses ägd av Näs annex 1:1 (prästlönetillgångar).