Underdånigst G. BISSMARK. S. H. KVARNZELIUS. C. A. REUTERSKIÖLD. C. E. SVENSSON. ! ANDERS ANDERSON. IVAR ANDERSON. ARTHUR ENGBERG.

' P. S. HEDLUND. GUST. MOSESSON. Acke Westling. i

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

FÖRFATTNINGSTEXTER.

• Sida 8
•  Original

• Sida 9
•  Original

Nuvarande lydelse:

Förslag till grundlagsändringar.

Föreslagen lydelse:

Regeringsformen.

% 53.

Lagtima riksdag skall för ären- denas beredning tillsätta dessa ut- skott: ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, två. lagutskott samt ett jordbruksutskott med den samman- sättning och de uppgifter, som i riks- dagsordningen bestämmas.

Å urtima — — _ förekommande ärenden. % 81. Denna regeringsform — — — riks-

dagars beslut.

Riksdagens beslut i grundlagsfråga, väckt av Konungen, skall hos Honom anmälas, på sätt riksdagsordningenföre- skriver. Antager riksdagen ett inom densamma väckt grundlagsförslag, skall beslutet därom Konungen underställas. Konungen inhämte då, förrän riksdagen åtskilts, hela statsrådets tankar i ämnet och meddele riksdagen, på rikssalen, Sitt samtycke eller de orsaker, för vilka Han beslutet ej godkänner.

% 53.

Lagtima riksdag skall för ären- denas beredning tillsätta dessa ut- skott: ett konstitutionsutskott, ett ut- rikesutskott, ett statsutskott, ett be- villningsutskott, ett bankoutskott, två lagutskott samt ett jordbruksutskott med den sammansättning och de upp- gifter, som i riksdagsordningen be-

stämmas. Ä urtima —— —— — förekommande ärenden. % 81. Denna regeringsform — — — riks-

dagars beslut.

Då riksdagen hos Konungen an- mält sitt beslut i grundlagsfråga, skall Konungen, därest beslutet innefattar bi- fall till ett av Honom framlagt förslag, förrän riksdagen åtskilts låta sålunda beslutad grundlagsändring genom allmän ' kungörelse utfärda; och skall Konungens

beslut härom för riksdagen tillkänna- givas genom öppet brev, som i vardera kammaren samtidigt uppläscs av en stats- rådets ledamot, den Konungen därtill för- ordnat. Antager riksdagen ett inom den- samma väckt grundlagsförslag, inhämte Konungen hela statsrådets tankar i ämnet och läte, där Han till förslaget samtycker, utfärda kungörelse och öppet brev inom tid, som nyss sagts. Läm- nar Konungen ej Sitt samtycke, meddele Han, förrän riksdagen åtskilts, den- samma genom skrivelse de orsaker, för vilka Han riksdagens beslut ej god- känner.

• Sida 10
•  Original

Nuvarande lydelse:

% 82.

Vad till ändring av grundlagarna, uti föreskriven ordning, riksdagen beslutit och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och riksdagen antagit, äge kraft av grundlag.

& 105.

Lagtima riksdags konstitutionsut- skott åligger att äska de protokoll, som uti statsrådet blivit förda. Så- dant särskilt protokoll som i 9 & sägs må dock äskas allenast ivad angår visst av utskottet uppgivet mål. Sker det, pröve Konungen, huruvida, med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl, hinder möter för protokollets överlämnande till utskottet. Ej må

protokollet vägras, utan att utrikes- nämnden erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet.

Protokoll i — — —— — uppgivna händelser. '

Föreslagen lydelse:

& 82.

Vad till ändring av grundlagarna, uti föreskriven ordning, riksdagen beslutit och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och riksdagen antagit, äge, sedan öppet brev, varom i nästföregående paragraf förmälcs, blivit i riksdagens kamrar uppläst, kraft av grundlag.

% 105.

1:o. Lagtima riksdags konstitutions— utskott åligger att äska de protokoll, som uti statsrådet blivit förda, med undantag av protokoll iutrikes ärenden.

Protokoll i — — — —— uppgivna händelser. 2.7). Lagtima riksdags utrikesutskott

åligger att äska statsrådsprotokollen i utrikes ärenden. Sådant särskilt pro- tokoll, som i 9 % sägs, må dock äskas allenast i vad angår visst av utskot- tet uppgivet mål. Sker det, pröve Konungen, huruvida, med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhål- landet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl, hinder möter för protokollets överlämnande till ut- skottet. Ej må protokollet vägras, utan att utrikesnämnden erhållit till- fälle att yttra sig i ämnet.

• Sida 11
•  Original

Nuvarande lydelse:

& 106.

Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot, eller någon för tillfället förordnad föredra- gande, uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon överträdelse därav, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan överträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit att,i de fall, som 38 % av denna regerings- form förutsätter, sin kontrasignation a ett Konungens beslut vägra, då skall konstitutionsutskottet ställa en sådan 'under tilltal av justitieombuds- mannen inför riksrätten, och gånge härmed som i 101 och 102 %% om till- tal emot regeringsrätten föreskrives. Då statsrådets ledamöter ännas hava, på sätt ovanberört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

% 107.

Skulle konstitutionsutskottet an- märka, att statsrådets ledamöter sam'— fällt eller en eller Here av dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete utövat, äge då ut- skottet att sådant tillkännagiva för riksdagen, vilken, om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen skrift- ligen anmäla sin önskan, att Han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet

Föreslagen lydelse:

% 106.

Finner konstitutionsutskottet eller ut- rikesutskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot, eller någon för tillfället förordnad föredragande, uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller till— styrkt någon överträdelse därav, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan överträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt för- döljande av någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 så av denna regerings- form förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall ' utskottet ställa en sådan under tilltal av justitieombudsmannen inför riks- rätten, och gånge härmed som i 101 och 102 %% om tilltal emot regerings- rätten föreskrives. Då statsrådets leda- möter finnas hava, på sätt ovanberört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till be- stämmande av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

& 107.

Skulle konstitutionsutskottet eller utrikesutskottet anmärka, att statsrå— dets ledamöter samfällt eller en eller iiere av dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakt- tagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtro- endeämbete utövat, äge då utskottet att sådant tillkännagiva för riksdagen, vilken, om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att Han ville ur

• Sida 12
•  Original

Nuvarande lydelse:

skilja den eller dem, emot vilka an- märkning blivit gjord.

Frågor uti detta ämne kunna i riksdagens kamrar väckas och av andra riksdagens utskott än konstitutions- utskottet hos kamrarna andragas, men icke av riksdagen avgöras förr, än sistnämnda utskott däröver blivit hört. Under riksdagens överläggningar där- om skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers rättigheter och ange- lägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon riksdagens prövning underställas.

Föreslagen lydelse:

statsrådet och ifrån ämbetet skilja den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord.

Frågor uti detta ämne kunna i riksdagens kamrar väckas och av riks- dagens utskott, även i annan ordning än ovan sägs, hos 'kamrarna andragas, men icke av riksdagen avgöras förr, än konstitutionsutskottet eller, om saken rörer utrikes ärenden, utrikesutskottet däröver blivit hört. Under riksda— gens överläggningar därom skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporatio- ners rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon riksdagens prövning underställas.

Allt vad — — —— ämbetsbefattning Allt vad — — — ämbetsbefattning tillkommer. tillkommer. Riksdagsordningen. & 12. % 12.

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort där riksdag hål- les, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt i dagtraktamente under riksda- gen trettiotvå riksdaler, vilket dag- traktamente dock ej må överstiga sam- manlagt fyratusen femhundra riksda- ler. Ledamot, som under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten, äge att av statsmedel undfå ersättning för därav föranledd rese- kostnad, dock högst för två resor fram och åter.

Ledamot av — — —— fyrahundra riksdaler.

Den ledamot — — — tillkommande dagtraktamente.

Vill ledamot — — —— Konungens

befallningshavande.

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort, där riksdag hål- les, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt i dagtraktamente under riksda— gen trettiotvå riksdaler, vilket dag- traktamente dock ej må överstiga sam— manlagt fyratusen femhundra riksda- ler. Ledamot, som under Lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten, äge att av statsmedel undfå ersättning för därav föranledd rese- kostnad, dock högst för fem resor fram och åter.

Ledamot av — —— _ fyralhundra riksdaler.

Den ledamot -- —— —— tillkommande dagtraktamente.

Vill ledamot —— — —— Konungens befallningshavande.

• Sida 13
•  Original

Nuvarande lydelse : g 33.

1. Så snart — —— — vice talman. Närmare bestämmelser — — — beslutad stadga. .

2. Innan val — — — levnadsåren äldst. 3. Där talman — —— —— vice tal- man. 4. Vid samtidigt — — — förfallet upphört. 5 35.

Vardera kammaren äger utse och förordna sin sekreterare. Den betjä- ning, som vardera kammaren iövrigt för sig under riksdagen anser nödig, tillsättes av talmannen och några utav kammaren därtill utsedda ledamöter, efter samråd med sekreteraren.

& 36.

Vill Konungen, med upplösande av riksdag, förordna om nya val i hela riket till båda kamrarna eller den ena av dem, skall Konungens beslut därom, sedan Han låtit till rikssalen kalla riksdagen, densamma därstädes med- delas.

Då riksdag skall avslutas, infinna sig, på Konungens kallelse och efter förrättad gudstjänst, riksdagsmännen på rikssalen och framföra genom tal männen sina välönskningar. Därefter uppläses riksdagsbeslutet, varuppå Konungen, själv eller genom statsminis- tern eller annan statsrådsledamot, för- klarar riksdagen vara avslutad. '

Föreslagen lydelse: % 33.

1. Så snart —— —— — vice talman. Närmare bestämmelser '— — — beslutad stadga.

2. Innan val — — —— levnadsåren äldst.

3. Där talman — — — vice tal- man.

4. Vid samtidigt — — — förfallet upphört.

5. Vardera kammaren äger utse och förordna sin sekreterare. Den betjäning, som vardera kammareni övrigt för sig under riksdagen anser nödig, tillsättes av talmannen och några utav kammaren därtill utsedda leda- möter, efter samråd med sekreteraren.

5 35.

1. Vill Konungen, med upplösande av riksdag, förordna om nya val i hela riket till båda kamrarna eller den ena av dem, meddelar Konungen, sedan Han låtit till rikssalen kalla riksdagen, densamma därstädes sitt beslut härom. Beslutet mä ock, där Konungen så prövar lämpligt, givas riksdagen tillkänna genom öppet brev, som i vardera kammaren samtidigt upp- läses av en statsrådets ledamot, den Konungen därtill förordnat; och vare riksdagen efter uppläsandet omedelbart upplöst.

2. Då riksdag skall avslutas, in- finna sig, på Konungens kallelse och efter förrättad gudstjänst, riksdags- männen på rikssalen och framföra genom talmännen sina välönskningar. Därefter uppläses riksdagsbeslutet, varuppå Konungen förklarar riksda- gen vara avslutad.

• Sida 14
•  Original

Nuvarande lydelse:

5 37.

1. Å varje lagtima riksdag skola, inom sex dagar efter dess öppnande, tillsättas: ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, två lagutskott samt ett jordbruksutskott. Dessa riksdagens ständiga utskott skola bestå: konsti- tutionsutskottet av tjugu, statsutskot- tet av tjugufgra, bevillningsutskottet av tjugu, bankoutskottet av sexton, vartdera lagutskottet av sexton samt jordbruksutskottet av sexton ledamö- ter, vilka vardera kammaren till halva antalet inom sig väljer; ankommande på kamrarnas sammanstämmande beslut att, när sådant finnes vara av nöden, tillsätta särskilt utskott för upptagande av frågor, som tillhöra ständigt utskotts behandling, så ock att, därest utskott anmäler behov av förstärkning i leda- möternas antal, sådant bevilja.

2. Vardera kammaren — — — ställe inträda.

3. Därest i någondera kammaren fråga väckes, som icke tillhör före nämnda utskotts behandling, men är av beskaffenhet att utskotts yttrande där- över erfordras, skall för avgivande av utlåtande och förslag i frågan ett till- fälligt utskott, bestående av så många ledamöter, som kammaren nödigt aktar, inom kammaren tillsättas.

Föreslagen lydelse :

Vill Konungen ej själv avsluta riks- dag, skall Konungens beslut om avslu- tandet meddelas riksdagen genom öppet brev, som i vardera kammaren samti- digt uppläses av en statsrådets ledamot, den .Konungen därtill förordnat; och vare riksdagen efter uppläsandet ome- delbart avslutad.

5 36.

1. Å varje lagtima riksdag skola, inom sex dagar efter dess öppnande, tillsättas: ett konstitutionsutskott, ett utrikesutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, två lagutskott samt ett jordbruksut- skott. Dessa riksdagens ständiga ut— skott skola bestå: konstitutionsutskot— tet av tjugu, utrikesutskottet av sexton, statsutskottet av trettio, bevillnings- utskottet av tjugu, bankoutskottet av sexton, vartdera lagutskottet av sex- ton samt jordbruksutskottet av tjugu ledamöter, vilka vardera kammaren till halva antalet inom sig väljer; an- kommande på kamrarnas samman- stämmande beslut att för upptagande av frågor, som prövas böra av särskilt utskott beredas, tillsätta dylikt utskott, så ock att, därest utskott anmäler be- hov av förstärkning i ledamöternas antal, sådant bevilja.

2. Vardera kammaren —— ställe inträda.

3. Därest i någondera kammaren fråga väckes, som rörer kammaren enskilt och är av beskaffenhet att utskotts yttrande däröver erfordras, skall för avgivande av utlåtande och förslag i frågan ett tillfälligt utskott, bestående av så många ledamöter, som kammaren nödigt aktar, inom kamma- ren tillsättas.

• Sida 15
•  Original

Nuvarande lydelse:

4. Å urtima — — — förekom- , mande ärenden.

5. Valen till — — stadga.

— beslutad

5 44.

Ej må statsrådsledamot, justitieråd eller regeringsråd i utskott eller val till utskott deltaga; ej heller någon, av vilken riksdagen kan fordra redo och ansvar, inväljas i utskott, där redovisning för hans egna ämbetsåt- gärder kan förekomma.

5 38. 1. Konstitutionsutskottet tillkom- mer —-— — — och föreskrifter.

2. Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i anled— ning av dit hänvisade frågor, som antingen angå stiftande, ändring, för- klaring eller upphävande av kommu- nallagarna samt av lagar och författ- ningar om statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen, om kommando- mål, om förvärvande och förlust av medborgarrätt, om rikets vapen och iiagga, om allmänt kyrkomöte och om allmän folkomröstning i ämnen, som ej tillhöra annat utskotts behandling, eller ock röra överenskommelser med främmande makter i sådana ämnen.

3. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll; dock

Föreslagen lydelse:

För ändamål, varom i 44 5 2 mom. förmäles, må ock tilUälligt utskott till- sättas.

4. Å urtima — —— — förekom- mande ärenden.

5. Valen till — — — beslutad stadga.

6. Ej må statsrådsledamot, justi- tieråd eller regeringsråd i utskott eller val till utskott deltaga.

Ej heller må någon, av vilken riks- dagen kan fordra redo och ansvar, inväljas i utskott, där redovisning för hans egna ämbetsåtgärder kan före- komma. Vad nu stadgats skall likväl ej utgöra hinder att i statsutskottet in- välja förutvarande ledamot av statsrådet, dock utan rätt för denne att inom utskot- tet deltaga i behandling av ärende, som avser redovisning för någon hans ämbets- åtgärd.

5 37. 1. Konstitutionsutskottet tillkom- mer — — — och föreskrifter.

2. Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i anled- ning av dit hänvisade frågor, som antingen angå stiftande, ändring, för- klaring eller upphävande av kommu- nallagarna samt av lagar och författ- ningar om statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen, om kommando- mål, om förvärvande och förlust av medborgarrätt, om rikets vapen och flagga, om allmänt kyrkomöte och om allmän folkomröstning i ämnen, som ej tillhöra annat utskotts behandling.

3. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll med

• Sida 16
•  Original

Nuvarande lydelse:

gälle vad i 1 05 åregeringsformen finnes om vissa protokoll särskilt föreskrivet. Om utskottets rätt och plikt att, efter granskning av protokollen, hos riks- dagen anmäla de anmärkningar, var- till denna granskning funnits föran- leda, eller eljest vidtaga den med an- ledning av gjord anmärkning erforder— liga åtgärd, så ock att, när av riks- dagsman eller av annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blivit väckt, att statsrådet eller någon dess leda- mot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt sätt utövat, däröver, före frågans avgörande av riksdagen, av- giva yttrande, därom är i regerings— formen stadgat.

4. Utskottet tillkommer — — — vägrar proposition.

Föreslagen lydelse:

undantag av protokoll iutrikes ärenden. Om utskottets rätt och plikt azt, efter granskning av protokollen, hos riks- dagen anmäla de anmärkningar, var- till denna granskning funnits föran- leda, eller eljest vidtaga den med an- ledning av gjord anmärkning erforder- liga åtgärd, så ock att, när av riks- dagsman eller av annat utskott fråga blivit väckt, att statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt sätt utövat och saken ej rörer utrikes ärenden, däröver, före frågans avgörande av riksdagen, avgiva yttrande, därom är i regerings- formen stadgat.

4. Utskottet tillkommer — — — vägrar proposition.

5 38.

1. Utrikesutskottet skall meddela ut- låtanden och avgiva förslag i anledning av dit hänvisade frågor, som röra över- enskommelser med främmande makter och icke skola av annat utskott be- handlas.

2. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll i utrikes ärenden; dock gälle vad i 105 5 rege- ringsformen finnes om vissa protokoll särskilt föreskrivet. Huru förfaras skall i anledning av anmärkning, vartill granskning av pro- tokollen föranleder, så ock om av- givande av yttrande, när med avseende å utrikes ärenden av annat utskott eller av riksdagsman fråga väckes, att stats- rådet eller nägon dess ledamot eller före- dragande sitt ämbete på obehörigt sätt utövat, därom stadgas i regeringsformen.

3. I den mån utskottet, med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av för- hållandet till främmande makt betingade,

• Sida 17
•  Original

Nuvarande lydelse:

% 39.

1. Statsutskottet, som skall undfå del av Konungens angående stats- verkets tillstånd och behov till riks- dagen avlåtna proposition och äga till- gång till alla statsverkets räkenskaper och handlingar, åligger att, i den mån det icke gäller jordbruksärenden eller pensions- och indragningsstaterna, granska, utreda och uppgiva stats— verkets tillstånd och förvaltning samt föreslå vad till fyllandet av dess be— hov erfordras, varvid nödiga indrag- ningar och besparingar böra iakttagas, så ock att föreslå beloppet av de summor, vilka, jämlikt 63 % regerings- formen, skola för särskilda händelser avsättas, och att uppgiva huru mycket bör genom bevillningar utgöras, ävensom att uppgöra förslag till riksstat.

2. Utskottet tillkommer — — — ansvar yrka.

% 40.

Bevillningsutskottet åligger att be- reda alla dit från kamrarna hänvisade frågor, som angå förändring uti före- skrifterna om bevillnings utgörande, att förslagsvis beräkna inkomsterna av de särskilda bevillningarna, och att, sedan statsverkets behov blivit ut— redda och bestämda, opämint föreslå sättet för bevillningens ökande, om det erfordras, eller dess minskande, om sådant 1485 31

Föreslagen lydelse:

synnerligen viktiga skäl, ]inner i visst ämne meddelade upplysningar böra hem- liga hållas, vare utskottets ledamöter till tystnadsplikt förbundna.

% 39.

1. Statsutskottet, som skall undfå del av Konungens angående stats- verkets tillstånd och behov till riks- dagen avlåtna proposition och äga till- gång till alla statsverkets räkenskaper och handlingar, åligger att, i den mån det icke gäller jordbruksärenden,pen- sionsstaten eller riksdags- och revisions- kostnader samt kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk, granska, ut- reda och uppgiva statsverkets tillstånd och förvaltning samt föreslå vad till fyllandet av dess behov erfordras, var- vid nödiga indragningar och bespa— ringar böra iakttagas, så ock att före- slå beloppet av de summor, vilka, jäm- likt 63 % regeringsformen,, skola för särskilda händelser avsättas. Utskottet åligger därjämte att, gemensamt eller efter samråd med de övriga utskott, vilka handlägga statsrégleringsfrågor, förslags- vis beräkna statsverkets ordinarie in- komster, uppgiva huru mycket bör genom bevillningar utgöras samt upp- göra förslag till riksstat.

2. Utskottet tillkommer — — — ansvar yrka.

% 40.

1. Bevillningsutskottet åligger att bereda alla dit från kamrarna hän- visade frågor, som angå föreskrifter om bevillnings utgörande. Utskottet har även att, gemensamt eller efter samråd med de övriga utskott, vilka handlägga statsregleringsfrågor, förslagsvis be- räkna inkomsterna av de särskilda be- villningarna samt, sedan statsverkets behov blivit utredda och bestämda,

• Sida 18
•  Original

Nuvarande lydelse:

kan äga rum, och i sammanhang där- med till riksdagen avgiva förslag till bevillningsstadgar. Utskottet må där- jämte uti bevillningsfrågor föreslå vad det anser billigt och nyttigt.

% 41.

1. Bankoutskottet tillhör att under- söka och utreda riksbankens och riks- gäldskontorets styrelse och tillstånd samt att föreslå och i mål, för vilka utskottet fått sig sådan makt av riks- dagen uppdragen, giva föreskrifter om bankens och riksgäldskontorets för- valtning ävensom att föreslå vad till fyllandet av riksgäldsverkets behov erfordras.

2. Utskottet tillkommer ock att meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av de från kamrarna hän- visade frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av lagar och författningar rörande såväl riks- banken som andra bankinrättningar samt om rikets mynt.

3. Utskottet skall jämväl undfå del av Konungens angående statsverkets tillstånd och behov avlåtna proposi— tion vad angår pensions- och indrag-

Föreslagen lydelse:

föreslå sättet att genom bevilln ing åväqa- bringa jämvikt i statsreglerinyen. Ut- skottet må därjämte uti bevillnings- frågor föreslå vad det anser billigt och nyttigt.

2. Utskottet tillkommer ock att med- dela utlåtanden och avgii'a jörslagi an- ledning av från kamrarna dit hänvisade frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av lagar och författ- ningar rörande kommunala skatter samt, jämväl i andra fall än i 1 mom. avses, rörande tillverkning och försäljning av rusdrycker och maltdrycker.

% 41. 1. Bankoutskottet tillhör att under- söka och utreda riksbankens och riks- gäldskontorets styrelse och tillstånd

samt att föreslå och i mål, för vilka , utskottet fått sig sådan makt av riks— dagen uppdragen, giva föreskrifter om bankens och riksgäldskontorets för- valtning ävensom att föreslå vad till fyllandet av riksgäldsverkets behov erfordras. Utskottet skall ock avgiva utlåtanden och förslag i anledning av .

de från kamrarna dit hänvisade frågor, som avse användningen av de under riks— gäldskontorets förvaltning stående ut- låningsfonder.

2. Utskottet tillkommer ock att meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av de från kamrarna hän- visade frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av lagar och författningar rörande såväl riks- ' banken som andra bankinrättningar samt om rikets mynt ävensom angående pensionsväsendet.

3. Utskottet skall jämväl undfå del av Konungens angående statsverkets tillstånd och behov avlåtna proposi— tion, vad angår pensionsväsendet samt

• Sida 19
•  Original

Nuvarande lydelse : ningsstaterna och med anledning därav liksom ock med avseende å de från kamrarna dit hänvisade frågor rörande pensionsväsendet avgiva utlåtanden och förslag.

% 45. 1. Alla utskott —— — — utsedda, sammanträda. ; 2. Utskotten välja, —— —— —— nödig , finnes. E' 3. Utskotten böra, — —- _ dem ankomma. % 52.

Vid kammares sammanträde äger varje dess ledamot rätt att till proto- kollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under överläggning komma, och om lagligheten av allt, som inom _! kammaren sig tilldrager. En var yttrar

Föreslagen lydelse: riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och riks- dagens verk, och med anledning därav liksom ock med avseende å övriga från kamrarna dit hänvisade frågori dessa ämnen avgiva utlåtanden och förslag.

5 44.

1. Utan hinder av föreskrifterna i 37—43 55 må fråga, som enligt vad där sägs ankommer på beredning av visst ständigt utskott, kunna till annat sådant utskott hänvisas, därest frågan finnes äga nära samband med ämne, som tillhör sistberörda utskotts handlägg- ning.

2. Därest i någondera kammaren fråga väckes, som icke enligt vad i 37 —43 55 stadgas tillhör visst ständigt utskotts beredning, må frågan hänvisas till det ständiga utskott, under vars be- handling densamma prövas närmast höra, eller, där särskilda skäl därtill äro, till ett tillfälligt utskott.

. 5 45. 1. Alla utskott --— — _ utsedda, sammanträde. 2. Utskotten välja, — — — nödig finnes. 3. Utskotten böra, — —— — dem ankomma.

4. Utskott äger för visst ärende inom sig utse en ledamot av vardera kamma- ren att vid överläggning i kammaren å utskottets vägnar såsom referent yttra sig i frågan.

% 52.

Vid kammares sammanträde äger varje dess ledamot rätt att till proto— kollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under överläggning komma, och om lagligheten av allt, som inom kammaren sig tilldrager.

• Sida 20
•  Original

Nuvarande lydelse: sig i den ordning, han därtill sig an- mält och uppropad bliver, och må ej någon vara berättigad att tala utom protokollet. Ingen mä tillåta sig per- sonligen förolämpande uttryck; sker det, äger kammaren pröva, huruvida den ledamot, som sålunda sig förgått, mä av talmannen erhålla tjänlig före- ställning oeh varning, eller om saken hör till laga domstols behandling över- lämnas eller oek alldeles förfalla.

Föreslagen lydelse:

En var yttrar sig i den ordning, han därtill sig anmält och upprepad bliver, dock att, där utskott jämlikt 45 5 utsett referent i visst ärende, denne i det ärendet äger yttra sig obe- roende av ordningen mellan kammarens övriga ledamöter.

Utan hinder av vad nu sagts må likväl ledamot, som under överläggningen i en fråga redan yttrat sig, för till tiden begränsat, kort genmäle till en efter- _ följande talare kunna, efter talmannens

beprövande, erhålla ordet omedelbart efter sådan talare. '

Ej må någon vara berättigad att tala utom protokollet.

Ingen mä tillåta sig personligen förolämpande uttryck eller eljest upp- träda på ett mot god ordning stridande sätt. Sker det, och låter den felande sig icke av talmannens föreställning rätta, äger talmannen fråntaga honom ordet. Har sådant ägt rum, må den felande för det sammanträdet icke vidare yttra sig. Väckes förslag, att den ledamot, som sålunda sig förgått, må därjämte

' av talmannen erhålla varning eller att

5 54.

Konungens skrivelser —— —— —— dess yttrande.

Propositionerna böra vid lagtima riksdag avlämnas inom sjuttio dagar från dess öppnande, och må propo- sition ej senare avlåtas, utan så. är, att Konungen finner någon under riksdagen inträffad händelse därtill föranleda eller prövar uppskov med framställningen lända riket till men.

saken bör till laga domstols behand- ling överlämnas, skall beslut däröver av kammaren utan föregående överlägg— ning genast fattas.

g 54.

Konungens skrivelser —— — — dess yttrande.

Propositionerna höra vid lagtima riksdag avlämnas inom två månader från dess öppnande, och må propo- sition ej senare avlåtas, utan så. är, att Konungen finner någon under

xriksdagen inträffad händelse därtill

föranleda eller prövar uppskov med framställningen lända riket till men.

• Sida 21
•  Original

Nuvarande lydelse: % 55.

Motion i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling, mä av riksdagsman i den kammare, han tillhör, göras inom tio dagar från riksdags öppnande, dock att motion i grundlagsfråga må väckas inom fyrtio dagar från öppnan- det och motion, som föranledes av kungl. proposition, vilken efter öpp— nandet till riksdagen avlätits, sist vid det sammanträde, som infaller näst efter tio dagar från propositionens avlämnande i kammare. I sistnämnda fall äge likväl kammare, därest den med hänsyn till infallande helg eller ärendets synnerliga omfattning inner sådant nödigt, medgiva utsträckning av motionstiden, dock längst till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från propositionens av- lämnande, och må fråga härom ej väckas senare än vid sammanträdet näst efter det, då propositionen avläts.

Motion i ämne, som tillhör tillfälligt utskotts behandling, må väckas inom tjugu dagar efter riksdags öppnande, kammare obetaget att för särskilt fall medgiva, att sådan motiOn även senare må väckas.

I frågor, som röra någondera kam- maren enskilt, samt i frågor, som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen för- anledas, mä motion framställas, så. länge riksdagen är samlad.

Motion bör alltid skriftligen till protokollet avlämnas. Ej må. i en skrift iera mål av olika beskaffenhet sammanföras.

Konungens propositioner, så. ock motioner i ämnen, som tillhöra stän- digt utskotts behandling, kunna icke till avgörande i kammare företagas, innan utskott däröver avgivit yttrande. An-

Föreslagen lydelse : % 55.

Motion mä av riksdagsman i den kammare, han tillhör, göras inom tio dagar från riksdags öppnande. Dock må motion, som föranledes av kungl. proposition, vilken efter öppnandet till riksdagen avlåtits, väckas sist vid det sammanträde, som infaller näst efter tio dagar från propositionens avlämnande i kammare. I sistnämnda fall äge likväl kammare, därest den med hänsyn till infallande helg eller ärendets synnerliga omfattning inner sådant nödigt, medgiva utsträckning av motionstiden, dock längst till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från propositionens av- lämnande. Fråga om sådan utsträck- ning må ej väckas senare än vid andra sammanträdet efter det, då. proposi- tionen avläts.

I frågor, som röra någondera kam- maren enskilt, samt i frågor, som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen för- anledas, må motion framställas, så länge riksdagen är samlad.

Motion bör alltid skriftligen till protokollet avlämnas. Ej må i en skrift flera mål av olika beskaffenhet sam- manföras.

Konungens propositioner, så. ock motioner i ämnen, som ej röra kam- mare enskilt, kunna icke till avgörande i kammare företagas, innan utskott däröver avgivit yttrande.

• Sida 22
•  Original

Nuvarande lydelse :

går motion annat ämne, och rörer det ej kammaren enskilt, kan motionen ej utan remiss till utskott bifallas. Frågor, som röra någondera kammaren enskilt, må genast avgöras.

& 57.

Därest av riksdagsman eller av annat utskott, än konstitutionsutskottet, fråga hos kamrarna väckes, att stats- rådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt sätt utövat, böra därvid endast följande ordalag nyttjas: »det är anledning till anmärkning mot statsrådet, eller den eller den ledamoten eller föredragan- den, varom remiss begäres till kon- stitutionsutskottet, inför vilket anled- ningen skall uppgivas». Sådan remiss skall då genast ovägerligen verkställas. Vid kammares överläggning om sådan fråga gälle i avseende på Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers rättig- heter och angelägenheter, vad uti 107 & regeringsformen stadgat är.

% 58.

När proposition eller motion första gången i kammare förekommer, skall den, så framt ej kammaren enhälligt densamma genast till utskott förvisar, ligga på bordet till nästa samman- träde, då sådan hänvisning bör ske, därest frågan ej nedlägges eller, om den rörer kammaren enskilt, eljest bliver avgjord. Varje ledamot äger i målet avgiva yttrande, vilket jämväl till utskottet överlämnas; men ej må därav remissen till utskottet uppehållas.

Föreslagen lydelse :

s 57.

Därest av riksdagsman ell er,i andra fall än i 107 5 regeringsformen första stycket avses, av utskott fråga hos kam— rarna väckes, att statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt sätt utövat, böra därvid endast följande ordalag nyttjas: »det är anledning till anmärkning mot statsrådet, eller den eller den leda— moten eller föredraganden, varom re- miss begäres till konstitutionsutskottet (eller utrikesutskotteO, inför vilket an— ledningen skall uppgivas». Sådan remiss skall då genast ovägerligen verkställas. Vid kammares överlägg- ning om sådan fråga gälle i avseende på Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korpo- rationers rättigheter och angelägen- heter, vad uti 107 % regeringsformen stadgat är.

% 58.

N är proposition eller motion första gången i kammare förekommer, skall den, så framt ej kammaren enhälligt densamma genast till utskott förvisar, ligga på bordet till nästa samman- träde. Vid detta sammanträde bör hän- visning till utskott ske, därest frågan ej nedlägges eller, om den rörer kam- maren enskilt, eljest bliver avgjord; dock att, där fråga är av beskaffenhet att kunna hänvisas till tillfälligt utskott, med beslut om hänvisning må anstå längst till det sammanträde, som in- tråfar näst efter motionstidens utgång.

• Sida 23
•  Original

Nuvarande lydelse;

Är inom kammare väckt fråga om sådan utsträckning av motionstid, som i 55 % första stycket sägs, eller upp- står fråga till vilket utskott ett mål bör hänvisas, skall sådan fråga blott för det sammanträde, då den väckt ; blivit, kunna läggas på bordet, men

7 .

vid det nästföljande ovillkorligen av- göras.

g 60.

1. När ärende — — — överlägg- ningen slutad.

2. Därefter bör, utom i de fall, mom. 3 upptager, proposition fram— ställas i den ordning, här nedan i detta mom. stadgas. Kan fråga bliva föremål för bifall eller. avslag, bör tal- mans första proposition lyda på bifall. Om denna besvaras med nej, och an- märkningar i saken blivit under över- läggningen gjorda, bör den följande propositionen i enlighet med dem uppställas. Innefattar ett förslag flera delar, som ej lämpligen kunna i ett sammanhang avgöras, bör särskild proposition å vardera delen framställas i enahanda ordning, som nu är före- skriven. —- Proposition skall alltid endast med ja eller nej besvaras, och talmannen tillkännagive sin uppfatt— ning av det svar, som lämnats, var- vid skall bero, såvida ej votering be- gäres, vilken då ej må vägras; envar i övrigt obetaget att låta sin särskilda - mening i protokollet antecknas. Ingen må försöka att beslutet genom ny överläggning uppriva. —— Då voteras skall, bör voteringsproposition jämte

Föreslagen lydelse :

Vid remiss till utskott äger varje ledamot i målet avgiva yttrande, vilket jämväl till utskottet överlämnas; men ej må därav remissen uppehållas.

Är inom kammare väckt fråga om sådan utsträckning av motionstid, som i 55 % första stycket sägs, eller upp- står, i annat fall än i första stycket— av denna paragraf avses, fråga till vilket utskott ett mål bör hänvisas, skall sådan fråga blott för det samman- träde, då den väckt blivit, kunna läggas på bordet, men vid det nästföljande ovillkorligen avgöras.

% 60.

1. När ärende — —— —-— överlägg- ningen slutad.

2. Därefter bör, utom i de fall, mom. 3 upptager, proposition fram- ställas i den ordning, här nedan i detta mom. stadgas. Kan fråga bliva föremål för bifall eller avslag, bör tal- mans första proposition lyda på bifall. Om denna besvaras med nej, och an- märkningar i saken blivit under över- läggningen gjorda, bör den följande propositionen i enlighet med dem uppställas. Innefattar ett förslag flera delar, som ej lämpligen kunna i ett sammanhang avgöras, bör särskild proposition å vardera delen framställas i enahanda ordning, som nu är före- skriven. — Proposition skall alltid endast med ja eller nej besvaras, och talmannen tillkännagive sin uppfatt- ning av det svar, som lämnats, var- vid skall bero, såvida ej votering be- gäres, vilken då ej må vägras; envar i övrigt obetaget att låta sin särskilda mening i protokollet antecknas. Ingen ' må försöka att beslutet genom ny överläggning uppriva. — Då voteras skall, bör voteringsproposition jämte

• Sida 24
•  Original

Nuvarande lydelse:

tydlig kontraproposition genast för— fattas, justeras och anslås, samt om- röstningen strax därefter verkställas; men ej må proposition göras, om vote- ring skall äga rum, ej heller någon omröstning därom tillåtas. Omröst- ningen skall ske öppet. Befinnas de - avgivna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en därtill avsedd röst- urna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, och avgöres då om- röstningens utgång genom den sedel, som en av kammarens ledamöter på anmodan av talmannen upptager ur rösturnan.

3. Fråga, varom i första punkten av 110 % regeringsformen eller i32 & 2 mom. eller i tredje punkten av 52 å i denna riksdagsordning förmäles, skall alltid avgöras genom votering. I ty fall gälle angående voteringsproposi- tion jämte kontraproposition vad i nästföregående mom. sägs; och bör, sedan nämnda propositioner anslagits, omröstning genast äga rum. Sådan omröstning skall alltid ske med tryckta och omärkta, enkla, slutna ech hop- rullade sedlar, och bör, till undvikande av lika röstetal för ja och nej,i mål, där blott enkel pluralitet erfordras, talmannen vid varje omröstning före sedlarnas uppräkning en bland dem uttaga och genast förseglad avlägga. Om vid sammanräknandet av de öv- riga sedlarna rösterna befinnas lika delade, skall den förseglade sedeln öppnas och avgöra beslutet. Är plura- , litet redan vunnen, bör den avlagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

% 75. Alla val skola ske med slutna sed— lar, och iakttages därvid, att namn-

Föreslagen lydelse .'

tydlig kontraproposition genast för- fattas, justeras och uppläsas, samt om- röstningen strax därefter verkställas; men ej må proposition göras, om vote- ring skall äga rum, ej heller någon omröstning därom tillåtas. Omröst- ningen skall ske öppet. Beiinnas de avgivna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en därtill avsedd röst— urna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, och avgöres då om— röstningens utgång genom den sedel, som en av kammarens ledamöter på anmodan av talmannen upptager ur rösturnan.

3. Fråga, varom i första punkten av 110 % regeringsformen eller i32 % 2 mom. eller i sista stycket av 52 å i denna riksdagsordning förmäles, skall alltid avgöras genom votering. I ty fall gälle angående voteringsproposi- tion jämte kontraproposition vad i nästföregående mom. sägs; dock bör justerad proposition anslås och därefter omröstning genast äga rum. Sådan omröstning skall alltid ske med tryckta och omärkta, enkla, slutna och hop- rullade sedlar, och bör, till undvikande av lika röstetal för ja och nej, imål, där blott enkel pluralitet erfordras, talmannen vid varje omröstning före sedlarnas uppräkning en bland dem uttaga och genast förseglad avlägga. Om vid sammanräknandet av de öv— riga sedlarna rösterna befinnas lika delade, skall den förseglade sedeln öppnas och avgöra beslutet. Är plura- litet redan vunnen, bör den avlagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

% 75. Alla val skola ske med slutna sed- lar, och iakttages därvid, att namn—

• Sida 25
•  Original

Nuvarande lydelse:

sedlarna, så framt de skola bliva gäl— lande, böra vara enkla, hoprullade, omärkta och fria såväl från all tve- tydighet i anseende till personernas namn som från oriktighet i anseende till deras antal; dock skall i fråga om val till utskott gälla, vad uti den i 37 % 5 mom. omförmälda stadga finnes föreskrivet. Mellan personer, som vid val undfått lika antal röster, skiljes genom lottning, när så erfordras.

& 78.

De reglementariska föreskrifter, som för riksdagsgöromålen och ordningen hos kamrarna och utskotten anses nödiga till iakttagande jämte grund- lagarna och den i 37 % 5 mom. om- förmälda stadga, äger riksdagen eller i ämne, som angår kammare enskilt, denna kammare att fastställa. Ej må något däri införas, som mot grundlag eller annan gällande lag strider.

% 79.

De framställningar till Konungen, vilka riksdagen beslutar, skola, även- som svaren på Hans till riksdagen avlåtna förslag, genom skrivelser till Konungen avlämnas. Ä Konungens propositioner i frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag skola riksdagens svar, därest beslutet innefattar bifall till Konungens förslag, på rikssalen å dag, som Konungen utsätter, överlämnas.

Föreslagen lydelse .'

sedlarna, så framt de skola bliva gäl— lande, böra vara enkla, hoprullade, omärkta och fria såväl från all tve- tydighet i anseende till personernas namn som från oriktighet i anseende till deras antal; dock skall ifråga om val till utskott gälla, vad uti deni 36 % 5 mom. omförmälda stadga finnes föreskrivet. Mellan personer, som vid val undfått lika antal röster, skiljes genom lottning, när så erfordras.

& 78.

De reglementariska föreskrifter, som för riksdagsgöromålen och ordningen hos kamrarna och utskotten anses nödiga till iakttagande jämte grund- lagar-na och den i 36 Q 5 mom. om- förmälda stadga, äger riksdagen eller i ämne, som angår kammare enskilt, denna kammare att fastställa. Ej må något däri införas, som mot grundlag eller annan gällande lag strider.

g 79.

De framställningar till Konungen, vilka riksdagen beslutar, skola, även- som svaren på Hans till riksdagen avlåtna förslag, genom skrivelser till Konungen avlämnas.

Tryckfrihetsförordningen .

% 2. 410. I grund — — — som helst. Yid föregående — — —— ovägerligen iakttagas:

% 2. 410. I grund — — — som helst. Vid föregående — — —— ovägerligen

iakttagas :

• Sida 26
•  Original

Nuvarande lydelse:

Att protokoll, hållna hos Konungen i ministeriella ärenden och kommando- mål, eller statsrådets protokoll och handlingar, eller riksståndens, eller utrikesnämndens, eller konstitutions— utskottets, rörande statsrådet, eller banko- och riksgäldsverkens, eller banko- och statsutskottens, eller revi- sorers över banko- och riksgäldsverken, rörande samma verks hemliga ärenden, icke kunna före femtio år efter pro- tokollets eller handlingens datum till tryckning fordras, eller, utan veder- börandes tillstånd, utbekommas. Ut- givas sådana — — — icke uppen- bara.

Föreslagen lydelse:

Att protokoll, hållna hos Konungen i ministeriella ärenden och kommando- mål, eller statsrådets protokoll och handlingar, eller riksståndens, eller _utrikesnämndens, eller konstitutions- utskottets eller utrikesutskottets, rörande statsrådet, eller banko- och riksgälds- verkens, eller banko- och statsutskot- tens, eller revisorers över banko- och riksgäldsverken, rörande samma verks hemliga ärenden, icke kunna före fem- tio år efter protokollets eller hand- lingens datum till tryckning fordras, eller, utan vederbörandes tillstånd, ut- bekommas. Utgivas sådana -— — —— icke uppenbara.

• Sida 27
•  Original

& i

Utkast till ändringar i reglementariska föreskrifter för riks- dagen samt i ordningsstadgan för riksdagens första

kammare och arbetsordningen för riksdagens andra kammare. 1

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse :

Reglementariska föreskrifter för riksdagen.

% 3.

1:0. Talmännen och vice talmän- nen, jämte tre av vardera kammaren för hela riksdagen eller för viss tid utsedda ledamöter, böra, så ofta någon av talmännen det anser nödigt, på kallelse av talmännen sammanträda, för att rådpläga om vad de i avseende å ärendenas föredragning och göromålens gång kunna finna lämpligt att hos kam- rarna föreslå. Vid dessa sammanträ- den böra kamrarnas sekreterare vara tillstädes. Anses nödigt att inhämta upplysningar av utskottens ordförande eller av de ledamöter, vilka hava in- sende över riksdagens kansli, böra även de, efter kallelse, tillstädeskomma.

210. Vid talmanssammanträde — — — till kamrarna.

310. De av —— — —— över riksdags- biblioteket.

5 4.

1:0. Utskott, som — — — av tal- männen.

2:o. Kallelser till —— —— — av tal- männen.

1 I utkastet hava icke medtagits sådana ändringar, som erfordras allenast för rättelse

& 3.

1:0. Talmännen skola tillse, att nö— dig skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttages vid riksdagsar- betets bedrivande. Talmännen och vice talmännen, jämte fyra av vardera kammaren för hela riksdagen utsedda ledamöter, böra, så. ofta någon av tal- männen det anser nödigt, på. kallelse av talmännen sammanträda för att rådpläga om vad i avseende å ären- denas behandling i utskott och kamrar må vara att iakttaga för vinnande av nämnda syfte. Vid dessa sammanträ— den böra kamrarnas sekreterare vara tillstädes. Utskottens ordförande skola ock, så ofta det finnes påkallat, deltaga i nämnda sammanträden. Anses nödigt att inhämta upplysningar av de leda- möter, vilka hava inseende över riks— dagens kansli, böra även de,. efter kallelse, tillstädeskomma.

210. Vid talmanssammanträde — —— — till kamrarna. 3zo. De av —— — — över riksdags- biblioteket. 5 4. 1:0. Utskott, som — — — av tal- männen. Å 2:o. Kallelser till _— —— — av tal- männen.

av nummer & paragraf eller moment i hänvisning till grundlagar eller andra stadganden (Regl. F. 5 2; 0. St. %% 6 och 7; A. 0. Så 6, 7 och 15).

• Sida 28
•  Original

Nuvarande lydelse:

5 10.

Talmännen äga tillträde iutskotten, dock utan rätt att deltaga iöverlägg- ningarna och besluten.

å7.

Anser ständigt utskott ett dit hän- visat ärende ej tillhöra dess befattning, åligge utskottet att därom senast inom åtta dagar, efter det målet till ut- skottet inkom, avgiva utlåtande till kamrarna, vilka böra skyndsamt be- sluta, om frågan skall av samma ut- skott behandlas eller till annat utskott överlämnas.

59.

Föreslagen lydelse .'

3:o. Talmännen äga tillträde i ut- skotten, dock utan rätt att deltaga i överläggningarna och besluten.

% 7.

Anser ständigt utskott ett dit hän- visat ärende ej böra av utskottet hand- läggas, åligge utskottet att därom se— nast inom åtta dagar, efter det målet till utskottet inkom, avgiva utlåtande till kamrarna, vilka böra skyndsamt besluta, om frågan skall av samma utskott behandlas eller till annat ut- skott överlämnas.

% 9.

1:0. Inom tjugu dagar från lagtima riksdags öppnande böra statsutskottet, bevillningsutskottet, bankoutskottet och jordbruksutskottet utse deputerade för att under riksdagens lopp, i den ut- sträckning sådant finnes påkallat, råd- pläga i frågor, som angå budgetarbetet inom riksdagen. Dessa deputerade böra verka för att största möjliga enhetlig- het vid budgetbehandlingen iakttages. De deputerade hava att jöranstalta där- om, att lämpliga sammanställningar an— gående statsverkets inkomster och utgifter samt angående budgetarbetets fortgång inom riksdagen tid efter annan delgivas kamrarnas ledamöter.

2:o. Då inom ständigt utskott fråga uppstår om inbjudan till annat sådant utskott att utse deputerade för gemen- sam behandling av visst ärende, skall, innan beslut om dylik inbjudan fattas, från sistnämnda utskott skriftligen in- hämtas upplysning, huruvida detta ut- skott anser skäl föreligga för sådan behandling av ärendet eller, därest så ej är fallet, huruvida utskottet jinner

• Sida 29
•  Original

Nuvarande lydelse:

Kunna utskott, som skola genom deputerade med varandra sammanträ- , da, icke överenskomma om de depu- 3 terades antal, skall detsamma utgöras av yra ledamöter från varje utskott.

Föreslagen lydelse:

anledning att ur de synpunkter, det- samma har att företräda, göra något uttalande i ärendet.

3:o. Kunna utskott, som skola ge— nom deputerade med varandra sam— manträda, icke överenskomma om de deputerades antal, skall detsamma nt- göras av sex ledamöter från varje ut— skott.

Q' 10. Har utskott jämlikt 45 5 riksdags— ordningen i visst ärende utsett referen- ter, bör anteckning därom ske å betän- kandet.

% 13.

Utom de — —— — ledamöter ut— delas.

De ledamöter, vilka hava inseende över riksdagens kansli, böra vaka där- över, att de i kamrarna förda proto- kollen samt övriga riksdagshandlingar bliva med största möjliga skyndsamhet tryckta och till kamrarnas ledamöter nt- delade.

Ordningsstadga för riksdagens första kammare.

& 13. Utom de — —— — ledamöter ut- ; delas. ! & 12. 1:o. Ledamot, som vill inför kam— ' maren sig yttra, begäre ordet av tal- mannen och uppropas i den ordning, han sig därtill anmält. Hava två eller flera samtidigt begärt ordet, bestämme

sig yttra. . 2zo. Vill någon — —,— —— ledamöter , emellan.

.

% 12.

1:o. Ledamot, som vill inför kam- maren sig yttra, begäre ordet av tal- mannen och upprepas i den ordning, han sig därtill anmält, dock med iakt— tagande av vad i 2 mom. är för vissa

talmannen ordningen dem emellan att fall föreskrivet.

2zo. emellan.

Referent, som i 45 &” riksdagsord- ningen sägs, äge rätt att under över-

Vill någon _— — — ledamöter

• Sida 30
•  Original

Nuvarande lydelse:

% 13.

1:o. Ledamot, som erhållit ordet, skall tala stående från den plats, han i samlingssalen innehar, eller från den plats, som av talmannen bestämmes.

2:o. Statsrådsledamot, som i denna sin egenskap erhåller ordet, skall tala stående från någon av de särskilda platser, som för statsrådets ledamöter äro i kammaren anordnade, eller ock från plats, som av talmannen anvisas.

Föreslagen lydelse:

läggningen i det ärende, för vilket han utsetts, yttra sig oberoende av ordningen mellan kammarens övriga ledamöter.

Utan hinder av vad nu sagts må ledamot för genmäle, varom stadgas i 52 5 riksdagsordningen (replik), knnna efter talmannens beprövande erhålla ar- det omedelbart efter talare, som han vill bemöta.

3.'o. Hava två eller flera samtidigt begärt ordet och skall ej på grund av vad i 2 mom. stadgas någon av dem äga företräde, bestämme talmannen ordningen dem emellan att sig yttra.

% 13.

]:o. Ledamot, som erhållit ordet, skall tala stående från plats, som är för talare bestämd, dock att den, som avgiver replik, må yttra sig från den plats, han i samlingssalen innehar.

2:o. Statsrådsledamot, som i denna sin egenskap erhåller ordet, skall tala stående från någon av de särskilda platser, som för statsrådets ledamöter äro i kammaren anordnade, eller ock från plats, som är för talare bestämd.

5 14.

Talmannen bör verka för, att över- läggningarna icke oskäligt förlängas, samt vaka däröver, att under över- läggningarna stillhet och ordning räda i samlingssalen, ävensom i dessa hän- seenden inför kammaren göra de före- ställningar, till vilka han finner an— ledning. '

55 15—24.

(= nuvarande 55 14—23. )

• Sida 31
•  Original

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Arbetsordning för riksdagens andra kammare.

& 13.

Ledamot, som vill inför kammaren sig yttra, begäre ordet av talmannen. I den ordning, vari ledamöter sådant begärt, varde de av talmannen upp— ropade. Hava två eller flera på en gång begärt ordet, bestämme talmannen ordningen dem emellan att sig yttra. Konungens rådgivare äge dock att framför kammarens ledamöter erhålla ordet, utan avseende å den ordning, vari de sådant begärt.

& 14.

Ledamot, som erhållit ordet, skall tala stående ant-ingen från den särskilda plats, som kan vara för talare bestämd, eller ock, om han det hellre vill, från den plats, han i samlingssalen innehar.

& 13.

l:a. Ledamot, som vill inför kam- maren sig yttra, begäre ordet av tal- mannen. I den ordning, vari leda- möter sådant begärt, varde de av tal- mannen uppropade, dock med iaktta- gande av vad i 2 mom. är för vissa fall föreskrivet. '

2.'o. Konungens rådgivare äge att framför kammarens ledamöter erhålla ordet, utan avseende å. den ordning, vari de sådant begärt.

Iteferent, som i 45 5 riksdagsord- ningen sägs, äge rätt att under överlägg- ningen i det ärende, för vilket han ut- setts, yttra sig oberoende av ordningen mellan kammarens övriga ledamöter.

Utan hinder av vad nn sagts må ledamot för genmäle, varom stadgas i 52 å riksdagsordningen (replik), kanna efter talmannens beprövande erhålla or- det omedelbart efter talare, som han vill bemöta.

S:a. Hava två eller flera på en gång begärt ordet och skall ej på grund av vad i 2 mom. stadgas någon av dem äga företräde, bestämme talmannen ordningen dem emellan att sig yttra.

&, 14.

Ledamot, som erhållit ordet, skall tala stående från plats, som är för talare bestämd, dock att den, som av- giver replik, må yttra sig från den plats, han i samlingssalen innehar.

5 15. Talmannen bör verka för, att över- läggningarna icke oskäligt förlängas,

• Sida 32
•  Original

* N uvarande lydelse :

Föreslagen lydelse :

samt vaka däröver, att under överlägg— ningarna stillhet och ordning råda i sam- lingssalen, ävensom i dessa hänseenden inför kammaren göra de föreställningar, , till vilka han jinner anledning.

55 16—28. (: nuvarande 55 15—27.)

• Sida 33
•  Original

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

I. Inledande översikt.

Den svenska riksdagens arbetsformer hava som bekant i mångt och mycket, och särskilt vad angår organisationen av de beredande organen inom riksdagen, en för den svenska konstitutionen säregen karaktär med gammal hävd. Den organisation av utskottsväsendet, som nu tillämpas, tillkom i sina huvuddrag år 1810 men blev i väsentliga delar utformad på grundvalen av äldre erfarenheter, i främsta rummet dem, som vunnits under 1700-talets riksdagar. Då 1810 års riksdagsordning genom representations- reformen år 1866 ersattes med den ännu gällande riksdagsordningen, äg— nades icke någon större uppmärksamhet åt frågan om riksdagens arbets- organisation. Riksdagens arbetsformer lämnades sålunda i det väsentliga orubbade, allenast med erforderlig anpassning efter det nya riksdagsskicket. Beträffande utskottsväsendet genomfördes i den nya riksdagsordningen endast en ändring av större betydelse, nämligen det allmänna besvärs- och ekonomiutskottets avskaffande och dess ersättande med de tillfälliga ut- skotten.

Redan kort tid efter den nya riksdagsordningens antagande började emellertid anmärkningar framställas mot riksdagens arbetsformer i vissa delar, och tid efter annan hava förslag framställts om ändringar iolika hän— seenden.

Under de första årtiondena av det nya riksdagsskicket var det härvid i främsta rummet fråga om avskaffande eller förändring av de tillfälliga ut- skotten. Framemot sekelskiftet aktualiserades emellertid även andra spörs- mål såväl beträffande utskottens organisation som i övrigt, väsentligen framkallade av den inträdande ökningen i riksdagens arbetsbörda och de därav uppkommande svårigheterna för riksdagen att slutföra sitt arbete inom därför avsedd tid.

År 1900 vidtogos vissa smärre grundlagsändringar, åsyftande att möjlig- göra ett snabbare igångsättande av riksdagens arbete. Beslutet innebar i första hand sådan ändring i sättet för utfärdande och granskning av riks- dagsmännens fullmakter, varigenom onödig tidsutdräkt för kamrarna skulle kunna undvikas. Vidare bestämdes, att riksdagens öppnande, som tidigare kunnat uppskjutas till femte söckendagen efter dess början, skulle ske senast å andra söckendagen från samma tidpunkt. Ytterligare inneburo grundlags- ändringarna att valen till de ständiga utskotten, skulle äga rum inom 6 — mot förut 8 — dagar från riksdagens Öppnande. Slutligen förkortades den tidrymd efter utskottsvalen, inom vilken utskotten skulle sammanträda", från 4 till 2 dagar.

• Sida 36
•  Original

Den starkt växande arbetsbördan för de ständiga utskotten och särskilt för vissa av dem framtvingade så småningom en mera ingående omprövning av frågan om åtgärder för beredande av lättnad i riksdagens arbete. År 1907 tillsattes en kommitté för utredning härom. Kommittén —— som i det följande benämnes 1907 års kommitté — avgav betänkande och förslag den 13 december 1907.

I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag genomfördes vid 1909 års riksdag åtskilliga grundlagsändringar i syfte att vinna lättnader i riksdagsarbetet.

De mest betydelsefulla av dessa ändringar voro de, som avsågo omreglering av de ständiga utskotten. Nämnda ändringar voro följande.

Ett nytt utskott, jordbruksutskottet, inrättades, och till detta överflyttades från statsutskottet alla jordbruksdepartementsärenden samt från lagutskottet frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av lagar och för- fattningar rörande hushållningen med allmänna och enskilda skogar, om jakt och fiske, om vattenrättsförhållanden, om skatteköp, avvittringar, skiften och jordstyckningar samt därmed sammanhängande ämnen, så ock angående vägar och skjutsväsende.

Till konstitutionsutskottet överflyttades från lagutskottet frågor angående stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av lagar och författningar rörande statsrådets ansvarighet, om förvärvande och förlust av medborgar- rätt, om rikets vapen och flagga och om allmänt kyrkomöte ävensom av kommunallagarna.

Bankoutskottet fick från statsutskottet övertaga handläggningen dels av frågor rörande riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning samt därmed sammanhängande ämnen, dels ock av ärenden rörande pensionsväsendet. Bankoutskottet övertog vidare från lagutskottet frågor angående lagstift- ningen rörande såväl riksbanken som andra bankinrättningar samt om rikets mynt.

Slutligen inneburo 1909 års grundlagsändringar vissa inskränkningari motionstiden. Medan sålunda förut någon tidsbegränsning ej funnits stadgad i fråga om rätten att väcka motion, som föranleddes av kungl. proposition, avlämnad efter riksdagens öppnande, eller som avsåg ämne hörande till till- fälligt utskotts behandling, infördes är 1909 för båda fallen viss motionstid, nämligen i förra fallet 15 dagar från propositionens avlämnande och i det senare 20 dagar från riksdagens öppnande. I frågor, tillhörande tillfälligt utskotts handläggning, lämnades dock möjlighet för kammare att i särskilda fall medgiva väckande av motion även efter utgången av den regelmässiga motionstiden. För att motverka de olägenheter, som kunde följa av motions- tidens inskränkande, utvidgades i viss mån utskottens egen förslagsrätt.

Några år senare genomfördes beträffande de tillfälliga utskotten en grund- lagsändring, som vid antagandet icke torde hava tillmätts större vikt men som utan tvivel blivit av stor betydelse för dessa utskotts arbetssätt och ställning. Med upphävande av tidigare gällande stadgande, att de tillfälliga utskotten skulle för varje mål inom sig utse en föredragande med skyldighet

• Sida 37
•  Original

att jämväl uppsätta utskottets betänkande, infördes nämligen år 1912 rätt för de tillfälliga utskotten att, i likhet med ständiga utskott, vart för sig utse sekreterare.

Den fortsatta ökningen av riksdagens arbetsbörda föranledde inom kort förslag om ytterligare åtgärder i syfte att underlätta riksdagsarbetet. År 1916 tillsattes en ny kommitté för utredning härutinnan. De förslag, som av kommittén — i det följande benämnd 1916 års kommitté — framlades i betänkande den 18 december 1916, blevo i allt väsentligt antagna av 1918 års lagtima riksdag.

Beträffande utskottens organisation inneburo 1918 års grundlagsändringar allenast lagutskottets uppdelning på två utskott, vilka tillsammans skulle hava att fördela de på lagutskottens behandling ankommande ärendena. I samband därmed återfördes från jordbruksutskottet till lagutskott de år 1909 till jordbruksutskottet överförda lagstiftningsfrågorna rörande vattenrätt och skifte III. m.

Vid sidan av dessa jämkningar i utskottsorganisationen vidtogos år 1918 Vissa ändringar i syfte att åvägabringa ett snabbare framläggande för riks- dagen av dess arbetsmaterial. Sålunda infördes en dittills saknad begräns- ning av propositionstiden genom stadgandet, att propositionerna vid lagtima riksdag borde avlämnas inom 70 dagar från dess öppnande samt att propo— sition ej finge senare avlåtas med mindre Konungen funne någon under riksdagen inträffad händelse därtill föranleda eller prövade uppskov med framställningen lända riket till' men. Vidare genomfördes ibestämmelserna om tid för väckande av motioner ändringar därhän, att för motioner i grund- lagsfrågor stadgades en tidsbegränsning av 40 dagar från riksdagens öpp- nande samt att tiden för väckande av motioner i anledning av kungl. pro- position, vilken avlåtits efter riksdagens öppnande, inskränktes från 15 till 10 dagar efter avlämnandet, med rätt likväl i sistnämnda fall för veder- börande kammare att under särskilda förutsättningar medgiva utsträckning av tiden med ytterligare högst 10 dagar.

Slutligen vidtogs sådan ändring i bestämmelserna om tiden för lagtima riksdags början, varigenom denna tidpunkt framiiyttades från den 15 till den 10 januari.

I samband med dessa grundlagsändringar jämkades de i särskild stadga meddelade bestämmelserna beträffande val till riksdagens utskott därhän, att val av suppleanter skulle kunna förrättas å samma dag som val av or- dinarie utskottsledamöter. .

Även under tiden efter 1918 års grundlagsändringar hava i motioner och under överläggningar inom kamrarna i skilda sammanhang framförts en mångfald förslag om reformer i olika avseenden beträffande riksdagens arbetssätt. För de viktigare bland dessa förslag liksom även för en del av de tidigare framkomna yrkandena ämnar kommittén i det följande, under vederbörande avdelningar av betänkandet, lämna redogörelser.

I anledning av vissa vid 1928 års riksdag motionsvis gjorda framställ- ningar tillstyrkte nämnda års konstitutionsutskott (utlåtande nr 38) skri-

• Sida 38
•  Original

velse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande erforderliga ändringar i gällande bestämmelser om utskottens sammansättning och arbets- uppgifter ävensom i samband därmed rörande de åtgärder i övrigt, som kunde vara ägnade att främja en sund utveckling av riksdagens arbetsformer. Utskottet gav icke några närmare direktiv för den tillstyrkta utredningen utan nöjde sig med att omnämna vissa problem, som borde tagas under omprövning. Bland dessa problem angav utskottet frågorna om de till— fälliga utskottens ställning, om en ändrad organisation av de ständiga ut— skotten och en förbättrad fördelning av ärendena mellan desamma samt om 'en mera enhetlig behandling av budget- och lagstiftningsfrågor. Utskottet framhöll, att reformarbetet på förevarande område måste ske med varsam hand och icke sträckas längre än utvecklingen och förhållandena påkallade.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men blev, ehuru med knapp majoritet, av första kammaren avslagen, till synes närmast av den anledningen att utskottet icke lämnat några bestämda direktiv för utred— ningen. "

Vid 1929 års riksdag kom frågan om ändringar i riksdagens arbetssätt i anledning av vissa motionsvis framförda förslag ånyo under behandling. I sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 16) anförde 1929 års konstitutionsut- skott, efter erinran om utgången av motsvarande ärende vid föregående riks- dag, att vid utskottets handläggning av de nu föreliggande motionerna icke framkommit några nya upp-slag, ägnade att bringa frågan i annat läge än år 1928, samt att utskottet icke trott sig kunna för en utredning giva några bestämda direktiv, vilka kamrarna för det dåvarande kunde väntas godkänna. Ehuru det inom riksdagen liksom inom utskottet syntes råda en bestämd mening, att i vissa hänseenden riksdagsarbetet behövde omorganiseras, gingo likväl meningarna starkt isär, på vad sätt denna organisation skulle ske. Med hänsyn därtill ansåg sig utskottet böra, i avbidan på att en enhetligare åsiktsbildning angående riktlinjer för frågans lösning skulle framträda, hem- ställa om avslag å de väckta motionerna.

Åtskilliga reservanter inom utskottet hemställde om avlåtande av skrivelse med begäran om utredning i ämnet.

Kamrarna biföllo utskottets avstyrkande hemställan. Jämväl år 1930 framfördes motionsvis vissa förslag om förändringari riksdagens arbetsformer. Konstitutionsutskottet avstyrkte samtliga dessa motioner men framlade samtidigt (memorial nr 21), med begagnande av sin initiativrätt, hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj:t ville, under beaktande av vissa i memorialet angivna syn- punkter, låta verkställa en utredning angående de ändringar i grundlag och andra författningar, som kunde finnas nödvändiga för ett mera ändamåls- enligt anordnande av lagtima riksdags arbeten, och före löpande andrakam— marvalperiods utgång för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I sin motivering för denna hemställan anförde utskottet, att av en i ären— det lämnad historisk översikt synts utskottet med full tydlighet framgå, ej

• Sida 39
•  Original

blott att inom riksdagen förefunnes ett utbrett missnöje med nuvarande an- ordning av riksdagsarbetet och de för detta arbete gällande formerna, utan också att ingen möjlighet funnes att uppnå ett bättre sakernas tillstånd, så- framt ej frågan om riksdagsarbetets lämpliga anordnande överlämnades till en av erfarna representanter för de olika utskotten och i övrigt allsidigt sammansatt kommitté för en förutsättningslös utredning. Det läge, yttrade utskottet vidare, i'sakens natur, att konstitutionsutskottet, som icke kunde äga tillräcklig kännedom om och erfarenhet från bland annat arbetet inom övriga utskott, icke heller kunde vara i stånd att uppdraga annat än helt allmänna riktlinjer för en omläggning, men erfarenheten visade å andra sidan till fullo, att dylika allmänna riktlinjer för frågans lösning praktiskt saknade värde och betydelse, i den mån det ej tillika varit utskottet möjligt att på förhand i detalj påvisa, huru deras genomförande skulle komma att i olika avseenden verka med hänsyn till frågor, som för det nuvarande utskotts- arbetet ansåges vara av central betydelse. Under sådana förhållanden och då konstitutionsutskottet funne det angeläget både att frågan upptoges till prövning i god tid före nästa nya ordinarie val till andra kammaren, så att dess lösning icke uppskötes tills missnöjet vuxit sig ännu starkare, och att redan från utredningsarbetets början samtliga utskotts erfarenheter tillgodo- gjordes för detta arbete, men ingen lämplig form härför gåves under pågå- ende riksdag, återstode efter utskottets mening endast den utväg, varpå ut- skottet riktat uppmärksamheten. Denna utväg syntes vara desto lämpligare, som det kunde tänkas" visa sig möjligt att utan större rubbningar åstad- komma en mera tillfredsställande arbetsorganisation, därest målsmän för de olika utskotten samtidigt ställdes inför uppgiften att anvisa det sätt, varpå jämkningar, som kunde av arbetet inom övriga utskott eller eljest påkallas, efter deras mening bäst borde åstadkommas.

Med avseende å den sålunda tillstyrkta utredningens föremål yttrade ut— skottet endast, att utskottet i främsta rummet velat fästa avseende vid ut- skottsarbetets planmässiga ordnande men att utredningen icke borde be- gränsas härtill utan även omfatta andra uppslag, som ägde samband med riksdagsarbetet och kunde befinnas vara av beskaffenhet att leda till större planmässighet och effektivitet.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och avlät den 2 maj 1930 skrivelse i ämnet (nr 185) till Kungl. Maj:t.

Vid anmälan av denna skrivelse i statsrådet den 28 augusti 1930 återgav chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, riksdagens i överensstäm— melse med konstitutionsutskottets förslag avfattade anhållan jämte motive- ringen för densamma samt erinrade i samband därmed om att konstitutions— utskottet i ett vid samma riksdag avgivet utlåtande nr 20 i anledning av väckt motion om utredning rörande grundlagsändring för åstadkommande av en på folkets och representationens förtroende grundad stark regerings- makt framhållit, att vissa av de i sistnämnda motion framställda önskemå- len, oberoende av sitt sammanhang med frågan om regeringsmaktens stär-

• Sida 40
•  Original

kande, syntes kunna bliva beaktade vid den utredning angående omorganisa- tion av riksdagens arbetsformer, om vilken utskottet hemställt.

Härefter framhöll departementschefen, att med den ständigt växande ar- betsbörda, som åvilade riksdagen, behovet av en mot de särskilda arbets- uppgifternas natur svarande lämplig anordning av arbetet gjort sig allt mera kännbart. För egen del funne departementschefen alltså en ingående utred- ning rörande denna fråga vara i hög grad påkallad. Utöver vad från riks- dagens sida framhållits ansåge departementschefen några närmare direktiv för utredningsarbetet icke i sakens läge böra meddelas. Utredningen borde så bedrivas, att förslag i ämnet kunde föreläggas senast 1932 års riksdag.

I enlighet med departementschefens hemställan beslöt Kungl. Maj:t till— sättande under justitiedepartementet av en kommitté med uppdrag att verk— ställa utredning av frågan om riksdagens arbetsformer.

• Sida 41
•  Original

II. Kommitténs för-slav.

A. Utskottsvåsendet.

1. Inledning.

Såsom förut framhållits, tillkom den nuvarande organisationen av ut— skottsväsendet i allt väsentligt genom 1810 års riksdagsordning, vars be- stämmelser med vissa jämkningar överflyttades till den nya riksdagsord- ningen. Sättet för ärendenas beredning har sålunda hos oss, i motsats till vad fallet är i Hertalet främmande länder, i sina huvuddrag blivit reglerat genom grundlagsstadganden.

Den grundläggande principen vid ärendenas fördelning mellan de av leda- möter från samtliga stånd bestående utskotten var enligt 1810 års riksdags- ordning, att varje utskott skulle bereda en grupp av ärenden,i vilka det på grund av en i grundlagarna fastslagen konstitutionell befogenhet tillkom riksdagen att besluta. Konstitutionsutskottet skulle hava att bereda frågor rörande grundlagstiftningen samt att handhava den konstitutionella kon- trollen över Konungens rådgivare. Handläggningen av ärenden, som här- rörde ur riksdagens finansmakt, fördelades på stats- och bevillningsutskotten sålunda, att statsutskottet skulle bereda ärenden rörande statsregleringens uppgörande samt handhava granskningen av sättet för statsregleringens verk- ställande, medan bevillningsutskottet skulle förbereda frågor om beskattning av bevillnings karaktär. Bankoutskottet skulle utgöra riksbankens över- styrelse och handlägga ärenden om denna rikets ständers bank. Lagutskottet åter skulle bereda ärenden beträffande den allmänna lagstiftningen,i vilken riksdagen hade att medverka enligt 5 87 regeringsformen. Allmänna besvärs— och ekonomiutskottet skulle slutligen förbereda ärenden på den ekonomiska lagstiftningens område, inom vilket riksdagen enligt % 89 regeringsformen endast hade befogenhet att göra framställningar och önskningar, å vilka Konungen ägde göra det avseende, som honom för gott syntes.

Av det anförda framgår, att det var den formella synpunkten av ären- denas konstitutionella natur och icke hänsynen till frågornas materiella be- skaffenhet och därpå grundade samhörighet, som blev avgörande vid för- delningen av ärenden mellan de olika utskotten. Att den formella fördel- ningsgrunden likväl var sådan, att därigenom samtidigt i avsevärd mån till- godosågs behovet av en jämväl materiellt tillfredsställande avgränsning av de olika utskottens arbetsområden, torde emellertid icke kunna bestridas.

Utom de förutnämnda ständiga utskotten kunde enligt 1810 års riksdags- ordning genom deputerade från två eller flera av dessa utskott bildas sam- mansatta utskott bland annat för behandling av frågor, som remitterats till flera utskott. Riksdagsordningen lämnade vidare möjlighet öppen att, utöver

• Sida 42
•  Original

Tillkomst och up p gift.

de i densamma angivna ständiga utskotten, för särskilda frågor tillsätta andra för stånden gemensamma, s. k. särskilda utskott.

I den förut omförmälda principiella grunden för ärendenas fördelning mellan utskotten torde icke kunna sägas hava skett någon rubbning genom de tillfälliga utskottens inrättande år 1866 såsom ersättning för allmänna besvärs— och ekonomiutskottet. Däremot medförde jordbruksutskottets till- komst år 1909 införandet av en ny grundsats beträffande ärendenas fördel- ning, såtillvida som frågornas materiella natur blev avgörande för kompe— tensen hos detta utskott, vilket inom sitt ämnesområde erhöll såväl stats- reglerings- som lagstiftningsbefogenheter. På liknande sätt hava genom vissa andra omflyttningar och jämkningar i ärendenas fördelning mellan ut- skotten, som på senare tid vidtagits antingen genom grundlagsändringar eller — särskilt för bevillningsutskottets vidkommande — genom utveckling av praxis, mer eller mindre omfattande förskjutningar mellan den formella och den reella indelningsgrunden ägt rum. Det svenska utskottsväsendet företer därför numera icke längre den principiellt enhetliga konstruktion, som det tidigare kunnat uppvisa.

2. Historik beträffande utskottsväsendet.

Innan kommittén övergår att yttra sig om de ändringar i utskottsorga— nisationen, som kommittén ansett böra ifrågakomma, vill kommittén lämna en kortfattad historisk översikt rörande utskottsväsendet, väsentligen inne— fattande redogörelse för framställda förslag till ändringar däri. Kommittén inskränker sig därvid till att i främsta rummet behandla förslag, som fram- kommit under de senare årtiondena, och hänvisar beträffande tidigare pe- rioder till den redogörelse, som lämnats i 1907 års kommittés förenämnda betänkande. Vissa äldre förslag av intresse komma dock att i det följande beröras, även om de återfinnas i 1907 års kommittés nämnda redogörelse.

a. De tillfälliga utskotten: tillkomst, utveckling av praxis, framställda reformförslag.

'

I den proposition till 1862—1863 års riksdag, vari förslag framlades till ny riksdagsordning, anfördes såsom motiv för besvärs- och ekonomiutskottets avskaffande och ersättande med tillfälliga utskott allenast, att ett ovillkorligt stadgande om uppdrag åt samma personer att utreda" alla de olikartade frågor, som förut tillhört besvärs- och ekonomiutskottet, vore olämpligt och att det i stället borde överlämnas åt kamrarna att för dylika frågor tillsätta tillfälliga utskott till det antal, som för tillfället kunde finnas vara av nöden. Ett bidragande, ehuru icke uttalat motiv torde hava varit en önskan att i vårt land pröva ett system, som tillämpades i de flesta främmande länder. Den nya utskottsformen hade för övrigt upptagits redan i vissa av de tidi— gare framförda men förkastade förslagen till representationsreform.

I olikhet med övriga utskott skulle de tillfälliga utskotten. utses för be-

• Sida 43
•  Original

redning av viss eller vissa särskilda frågor samt väljas icke av båda kam- rarna gemensamt utan av vardera kammaren för sig. Såsom följd av denna utskottens karaktär av kammarutskott skulle de av dem beredda ärendena behandlas successivt i de båda kamrarna, först i den kammare där förslaget väckts och, i händelse av positivt beslut i denna kammare, därefter i med- kammaren.

I samband med de tillfälliga utskottens inrättande tillerkändes kamrarna rätt att utan hänvisning till utskott avslå motioner av beskaffenhet att till- höra sådant utskotts behandling.

Avsikten med dessa utskott var alltså att beträffande motioner, som icke fölle under ständigt utskotts behandling, beredning skulle —— därest över. huvud taget utskottsbehandling ansåges påkallad —— ske av kammarutskott, vilkas sammansättning skulle kunna för varje fråga avvägas med hänsyn till frågans innebörd, samt att medkammaren skulle behöva pröva ärendet, endast om detsamma i den kammare, där förslaget väckts, föranlett positivt beslut.

Emellertid hava de tillfälliga utskotten icke kommit att motsvara vad så- lunda avsetts med desamma. Redan från början erhöllo de en annan karak— tär än den av lagstiftaren åsyftade. Förslag om avskaffande eller förändring av dessa utskott framkommo också redan kort tid efter den nya riksdags- ordningens genomförande, och dylika förslag hava senare ofta återkommit.

Innan kommittén ingår på omnämnande av dessa förslag, torde kom— mittén få i korthet redogöra för hittillsvarande utveckling av praxis beträf- fande de tillfälliga utskottens kompetensområde, organisation och arbetssätt m. m. Mera ingående upplysningar i dessa hänseenden återfinnas i de undersökningar, som framlagts av E. Heckscher i en uppsats i Statsveten- skaplig Tidskrift år 1902, av R. Essén i en är 1918 publicerad avhandling om den svenska riksdagens tillfälliga utskott och av A. Brusewitz i en upp- sats i Statsvetenskaplig Tidskrift år 1920; åtskilliga uppgifter beträffande de tillfälliga utskotten hava också sammanförts i en vid 1929 års riksdag av herr Gr. W. Roos väckt motion (I: 1) med förslag om de tillfälliga ut- skottens avskaffande.

De tillfälliga utskottens kompetensområde bestämdes i riksdagsord— ningen rent negativt: utskotten skulle behandla frågor, som icke tillhörde de i riksdagsordningen förut omnämnda — d. v. 5. de ständiga eller i dessas ställe tillsatta särskilda — utskottens behandling, men vilka vore av be— skaffenhet att utskotts yttrande däröver erfordrades. Enligt 1810 års riks- dagsordning hade frågor, vilka icke fölle inom de ständiga utskottens an— givna kompetensområden, kunnat remitteras till vilket som helst av de stän- diga utskotten, därvid dock i första hand nämndes besvärs- och ekonomi— utskottet.

Sättet för bestämmande av de tillfälliga utskottens behörighet föranledde under de första årtiondena av den nya riksdagsordningens tid en ofta häftig strid om utskottens lagliga kompetensområde. Denna strid gällde i främsta rummet, huruvida till tillfälligt eller_ till ständigt utskott borde hänvisas

Utveckling av praxis.

• Sida 44
•  Original

sådana motioner, vilka fölle delvis inom ständigt och delvis inom tillfälligt utskotts kompetensområde eller vilka avsåge skrivelse till Kungl. Maj:ti en fråga, som, därest konkret förslag till antagande av lag eller till bevil- jande av anslag förelegat, skulle hava hänvisats till ständigt utskott. Under åren närmast efter representationsreformens genomförande var konstitutions- utskottet benäget att tillerkänna de tillfälliga utskotten behandlingen av »alla frågor, vilka icke efter en sträng tolkning av grundlagen kunna hän— föras till de ständiga utskottens bestämt begränsade verksamhet» (konstitu- tionsutskottets memorial nr 3 år 1870). Man finner emellanåt i konstitu— tionsutskottets betänkanden från denna tid antydningar om att framtiden tillhörde de tillfälliga utskotten, vilka mera än de gemensamma utskotten lämpade sig för det nya tvåkammarsystemet och överensstämde med vad i utlandet vore vanligt vid tvåkammarrepresentation. Bland fördelar, som de "tillfälliga utskotten medförde framför ständiga utskott, angav sålunda 1870 års konstitutionsutskott omsorgsfullare utredning, möjlighet att låta ären- dena handläggas av för varje fråga speciellt sakkunniga ledamöter samt den successiva behandlingen av ärendena, som befordrade dessas behöriga ut— redning och hindrade förhastade beslut. Utvecklingen kom emellertid icke att gå i den riktning, som konstitutionsutskottet antog, och utskottet intog inom kort en ändrad ståndpunkt.

Beträffande sådana motioner, vilka innefattade frågor inom såväl ständigt som tillfälligt utskotts kompetensområde, torde kunna sägas, att sådana redan från början i regel hänvisades till ständigt utskotts behandling, ehuru konstitutionsutskottet år 1870 uttalade sig för ett motsatt förfaringssätt, samt att denna praxis inom kort vann stadga. Dylika motioner voro framför allt de, vilka berörde lagar, som delvis föllo inom den allmänna lagens område och delvis inom området för Konungens ekonomiska lagstiftning, s. k. blandade lagar. En viss rädsla från riksdagens sida att genom hänvisning till tillfälligt utskott giva sken av erkännande, att en lag- stiftningsfråga fölle inom Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt, bidrog till den angivna praxis att hänvisa varje fråga, i vilken något moment av allmän lags natur kunde finnas, till ständigt utskott. Uppfattningen om riktigheten av ett sådant remissförfarande fick för övrigt redan vid 1867 års riksdag ett auktoritativt stöd av riksdagsordningens upphovsman, friherre Louis de Geer. Den fiytande gränsen för den ekonomiska lagstiftningens område har alltså på detta sätt medverkat till minskning av de tillfälliga utskottens kompetensområde genom riksdagens tendens att draga gränserna för denna lagstiftningsmakt så snävt som möjligt. Det är vidare att märka, att området för Konungens ekonomiska lagstiftning under den tid, det nya riksdagsskicket varit rådande, så småningom minskats därigenom, att Konungen jämlikt & 89 regeringsformen till riksdagen överlämnat att med sig besluta i frågor av förevarande art. Detta har i sin tur bidragit till minskning av de tillfälliga utskottens uppgift på detta område, som från början var det centrala i deras verksamhet.

Vad angår skrivelseförslag i ärenden, som, därest konkreta förslag före-

• Sida 45
•  Original

legat, skulle hava tillhört ständigt utskotts beredning, har praxis så små- ningom i stort sett utvecklat sig därhän, att motioner i dylika frågor hän- visas till det ständiga utskott, som under nämnda förutsättning skulle haft att taga befattning därmed. Under 1870- och 1880—talen rådde på denna punkt en motsättning mellan kamrarna, i det att första kammaren plågade hänvisa motioner av ifrågavarande slag till tillfälligt utskott men andra kam- maren till ständigt. Från 1890—talet övergick emellertid även första kam- maren till att remittera motioner med skrivelseförslag efter de sakliga ämnen, som i motionerna berördes, och sedermera synes utvecklingen alltmera hava gått i den riktningen, att ifrågavarande motioner hänvisats till ständigt ut- skott. För lagutskotts vidkommande har denna praxis vunnit ökat stöd genom den ändring i riksdagsordningens % 42, som ägde rum år 1909, då

avfattningen »meddela utlåtande över — — — förslag till —— —— — lag — — —» ersattes med lydelsen »meddela utlåtanden — — — i anledning av — — — frågor om stiftande — — — av lag _ — _». Under ett antal år

på 1910—talet och början av 1920-talet synes andra kammaren visserligen hava frångått sin gamla praxis och i ärenden av här förevarande art i större utsträckning än tidigare verkställt remisser till tillfälliga utskott. Från och med år 1924 har likväl den äldre praxis av kammaren återtagits.

Ännu på de senaste åren hava dock förekommit många till synes in- konsekventa undantag från den nyss angivna regeln, liksom överhuvud taget

o

en vacklande praxis med avseende a gränsdragningen mellan ständiga och tillfälliga utskott gjort sig märkbar. Såsom exempel på denna vacklande praxis må omnämnas följande. Frågor om skydd mot skadegörelse å ung- skog handlades år 1924 av jordbruksutskottet men åren 1927 och 1928 av tillfälliga utskott. År 1924 behandlade tillfälligt utskott ett och jordbruks— utskottet två förslag om rättvisare fördelning av bördorna för vägunderhåll på landet. År 1928 hänvisades en motion om ordnande av trakten omkring riksdagshuset till bankoutskottet, medan en annan motion i samma ämne behandlades av tillfälligt utskott. År 1931 hänvisades två likalydande mo-

1 För belysning härav är ett av talmannen i andra kammaren den 14 januari 1925 i kammaren gjort uttalande av synnerligt intresse. Då yttrandet hölls utom protokollet och alltså icke återfinnes i riksdagstrycket, torde det böra här återgivas. Talmannen (herr Herman Lindqvist) anförde: »Jag ber att få utom protokollet fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att motioner, tillhörande ständigt utskotts behandling, väckas inom 10 dagar från riksdagens öppnande. Praxis i fråga om tillämpningen av hithörande stadganden i % 55 riksdagsordningen har i andra kammaren hittills varit vacklande. Motion i ämne, som tillhör ständigt ut- skotts behandling, har understundom i andra kammaren kunnat väckas efter 10 men inom 20 dagar från riksdagens öppnande och därvid remitterats till tillfälligt utskott, såvida motionen utmynnat i en hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om ut- redning, eventuellt förslag i ämnet. Denna praxis, som icke torde hava tillräckligt stöd i riksdagsordningen och som icke ägt motsvarighet i första kammaren, har föranlett prak- tiska olägenheter i flera avseenden. Saken upptogs vid förra riksdagen till överläggning inom talmanskonferensen och 1 anslutning jämväl till därvid gjorda uttalanden finner jag mig numera icke kunna framställa proposition på. remiss till utskott av sådana motioner, därest de väckas senare än 10 dagar från riksdagens öppnande och beståmmelSerna i % 55 riksdagsordningen om särskild motionstid i vissa fall icke äro tillämpliga. Motioner, som innefatta skrivelseförslag i ämne tillhörande ständigt utskotts behand- ling, böra alltså i regel väckas inom 10 dagar från riksdagens Öppnande.»

• Sida 46
•  Original

tioner om ändringar beträffande leverans av lantbruksprodukter till statliga institutioner samt om upphandling av natursmör i stället för margarin för sådana institutioners behov till jordbruksutskottet, men samma år behand- lades två andra motioner i samma ämnen av tillfälliga utskott. År 1931 behandlades vidare fråga om utredning rörande lagstiftning om personliga tjänsteavtal av andra lagutskottet, medan fråga om utredning rörande arbets— förhållandena inom det husliga arbetet, jämväl syftande till lagstiftning, hänvisades till tillfälliga utskott.

Tendensen har emellertid, såsom nyss framhållits, gått i riktning mot en inskränkning av de tillfälliga utskottens verksamhetsområde genom remiss i möjligaste mån till det ständiga utskott, under vars behandling frågan närmast prövats höra. I själva verket torde en del av avvikelserna från denna regel förklaras av den rådande skiljaktigheten i motionstiderna för ärenden tillhörande ständiga utskott och ärenden, som falla under tillfälliga utskotts behandling. Åtskilliga motioner som, om de väckts inom 10 dagar från riksdagens öppnande, enligt nu gällande praxis sannolikt utan tvekan skulle hava hänvisats till ett ständigt utskott men som framlagts först efter utgången av motionstiden till de ständiga utskotten, hava hänvisats till tillfälligt utskott synbarligen av den anledning, att de med en sträng grund— lagstolkning icke kunnat avvisas såsom hörande under Visst ständigt utskotts kompetens och alltså ej tillhörande tillfälligt utskotts behandling.

De tillfälliga utskottens organisation har i praxis blivit synnerligen fast. Den i namnet liggande karaktären av tillfällighet blev redan från början mycket litet framträdande, och sedan lång tid tillbaka äro de till- fälliga utskotten lika permanenta som de ständiga. Första kammaren hari allmänhet — och från och med år 1897 utan annat undantag än är 1925, då ett tredje tillfälligt utskott tillsattes för frågor om sättet för öppen omröst— ning i kammaren — varje år tillsatt tvä tillfälliga utskott. Andra kam—

maren, som under de första decennierna av det nya riksdagsskicket tillsatte _

tillfälliga utskott till ett antal växlande mellan 3 och 6 (dock är 1882 blott _ 2 utskott), har från och med år 1904 regelbundet årligen haft 5 tillfälliga utskott med undantag allenast för år 1925, då ett sjätte utskott utsågs för frågor om den öppna omröstningens ordnande.

Även beträffande antalet ledamöter i de tillfälliga utskotten har numera en fast praxis stadgat sig. Första kammarens utskott bestå av 8 ledamöter med 4 suppleanter i vartdera, andra kammarens utskott av 10 ledamöter med 10 suppleanter i varje utskott.

Sedan de tillfälliga utskotten genom grundlagsändring år 1912 erhöllo rätt att anställa sekreterare, har denna rätt som regel kommit till använd— mng.

Jämväl arbetsfördelningen mellan de båda kamrarnas olika tillfälliga utskott har, särskilt vad andra kammarens utskott angår, nått en viss stadga. Av första kammarens utskott plägar det första behandla undervisnings- och 5 kulturfrågor, vissa sociala spörsmål, särskilt folkhygieniska, och i övrigt frågor av så att säga mera ideellt innehåll samt ofta även kommunikations-

• Sida 47
•  Original

! I i

frågor. Andra tillfälliga utskottet plägar behandla övriga frågor av mera materiell innebörd, särskilt frågor på näringslivets område. Av andra kam- marens tillfälliga utskott behandlar utskottet nr 1 i regel undervisnings- ärenden och andra kulturfrågor, utskottet nr 2 vissa sociala frågor, särskilt rörande nykterhet och folkhygien, utskottet nr 3 trafik- och kommunika- tionsärenden, utskottet nr 4 frågor rörande näringslivet i övrigt och därmed sammanhängande sociala frågor samt utskottet nr 5 övriga ärenden, bland vilka pläga ingå administrativa ärenden samt kammarens enskilda angelägen-. heter.

Om alltså en viss arbetsfördelning i stort sett kan sägas hava genomförts mellan utskotten, är densamma dock ingalunda bestämt fixerad, och den har icke hindrat, att emellanåt frågor av mycket heterogen natur hänskjutits till samma utskott. Vid 1929 års riksdag behandlade t. ex. andra kammarens femte tillfälliga utskott så skiljaktiga ärenden som vissa militära disciplin— frågor samt frågor om ändrade bestämmelser rörande tillstånd till förvärv av viss ammunition, om befrämjande av nötkreatursexport, om rundradiering av kammarens förhandlingar, om kompetensvillkor beträffande vissa befatt- ningar i riksräkenskapsverket, om befordringsförhållanden beträffande vissa högre tjänster inom statsförvaltningen och om ålbottengarnsiisket. Liknande exempel kunna anföras även från andra tillfälliga utskott än det sistnämnda, som ju i speciell omfattning är att betrakta såsom diverseutskott. För ut- jämning av arbetsbördan emellan de tillfälliga utskotten pläga sålunda icke sällan även andra frågor än de, som enligt praxis i första hand tillhöra visst utskott, hänvisas till samma utskott. Vid 1928 års riksdag behandlade exempelvis andra kammarens tredje tillfälliga utskott frågor om skydd mot Skadegörelse å ungskog, om avveckling av riksräkenskapsverket, om Islands upptagande i Nordiska postunionen, om ersättning för skrivmaterial m. m. åt ordförande i eeklesiastik boställsnämnd, om ersättning för förluster åt intressenter i vattenavledningsföretag, om statens medverkan till uppförande av samlingslokaler, om ökad användning av inhemskt bränsle och om billi- gare fraktsatser för jordbruksprodukter å statens järnvägar.

Den i riksdagsordningens åöö givna möjligheten att utan remiss avslå motion, som tillhör tillfälligt utskotts handläggning, blev från början endast undantagsvis begagnad och kommer numera i praxis icke till användning. Samtliga motioner bliva alltså föremål för utskottsberedning.

Med avseende å de tillfälliga utskottens arbetssätt faller i ögonen, att den utredningsapparat, som dessa utskott använda, ofta är tämligen vid- lyftig. I relativt långt större utsträckning än vad fallet är med de ständiga utskotten begära de tillfälliga utskotten utlåtanden från myndigheter och från enskilda sammanslutningar, vilka utlåtanden vanligen åtfölja utskottens betänkanden såsom bilagor. Av en undersökning, som inom kommittén ' verkställts beträffande samtliga av tillfälliga utskott beredda ärenden under femårsperioden 1926—1930, framgår att utredningar från myndigheter m. fl. under denna period infordrats i drygt halva antalet frågor och att utred- ningarna, som i tryck upptaga större sidantal än själva utskottsutlåtandena

• Sida 48
•  Original

i samtliga frågor (såväl reciterna som utskottens egna uttalanden), uppgå till i medeltal närmare 200 trycksidor om året.

De tillfälliga utskottens arbetsbörda framgår av följande sammanställning rörande antalet av sådana utskott avgivna utlåtanden under perioden 1910— 1931. Sammanställningen giver belysning åt den tendens till sjunkande be- tydelse för de tillfälliga utskotten, som under senare år gjort sig gällande.

Antalutlåtanden av Första kammarens Andra kammarens A :- '1'ill- Därav i Till- Därav i fälliga fälliga

utskott ”; "; "31" utskott "; "gr . '; lj; "; får

34 19 15 — 53 10 11 10 11 11 —— 38 20 18 — 60 15 9 10 14 12 — 49 25 24 —— 67 13 13 11 15 15 —— 44 22 22 — 72 17 13 12 16 14 —

. . 26 15 11 — 52 11 11 7 10 13 —

1915 ........................ 33 17 16 — 54 10 11 10 12 11 — 1916 ........................ 37 20 17 —— 63 13 13 9 15 13 — 1917 ........................ 52 27 25 — 86 16 18 16 16 20 —— 1918 ....................... 60 29 31 — 74 17 14 13 13 17 — 1919 ....................... 43 21 27 — 59 14 12 13 9 11 — 1920 ........................ 69 30 39 — ' 83 16 20 12 18 17 -- 1921 ........................ 44 23 21 — 58 10 10 10 14 14 —— 1922 ........................ 30 17 13 -— 35 8 5 7 6 9 — 1923 ........................ 36 16 20 — 39 6 11 7 7 8 —— 1924 ........................ 27 11 16 —— 40 7 7 6 11 9 — 1925 ........................ 26 _ 11 11 4 28 5 5 7 3 7 1 1926 ....................... 21 10 11 — 40 10 8 7 7 8 — 1927 ........................ 17 8 9 — 27 9 5 4 5 4 —— 1928 ........................ 27 14 13 —— 43 9 7 8 11 8 — 1929 ........................ 24 15 9 P — 41 10 6 7 8 10 — 1930 ........................ 23 11 12 —- 48 11 7 8 13 9 — ' 1931 ........................ 25 12 13 — 28 5 5 7 5 6 '—

Till följd av den successiva behandlingen inom de båda kamrarnas-veder— börande utskott uppgår givetvis antalet av tillfälliga utskott beredda ären- den icke till samma siffror, som i denna sammanställning angivits för an- talet avgivna utlåtanden. Under den undersökta femårsperioden 1926—1930 utgjorde hela antalet av tillfälliga utskott handlagda frågor — med undantag av år 1927, då antalet var 32 — i genomsnitt cirka 50 om året (1926: 47, 1928: 52, 1929: 50, 1930: 49). Av dessa frågor voro irunda tal årligen 15 föremål för behandling i båda kamrarna, något under 10 endast i första och något över 25 endast i andra kammaren.

Det må i detta sammanhang omnämnas, att antalet frågor, i vilka ett positivt resultat uppnåtts i form av skrivelser till Konungen — i regel med begäran om vidare utredning av frågan —— utgör blott en mindre bråkdel av antalet behandlade ärenden. Antalet riksdagsskrivelser i ärenden, handlagda av tillfälliga utskott, utgjorde år 1926 6, år 1927 5, år 1928 6, år 1929 5 och år 1930 11. Under denna period uppgick alltså antalet frågor, i vilka posi- tivt resultat uppnåddes, till 1/10 a 1/5 av hela antalet behandlade ärenden.

• Sida 49
•  Original

I olikhet med de ständiga utskotten kunna de tillfälliga utskotten icke ingå i sammansättningar med andra utskott. Någon officiell samverkan mellan tillfälliga utskott i den ena kammaren och motsvarande utskott i medkammaren för behandling av fråga eller frågor, som väckts i båda kamrarna, kan sålunda icke äga rum. Emellertid synes i praktiken visst samarbete under hand stundom hava ägt rum i större eller mindre utsträck- ning. 1916 års kommitté upplyste, att sådant samarbete mellan tillfälliga utskott från första kammaren och från andra kammaren i viss mån >>på se- nare år» inletts, i det att utskotten efter överenskommelse i särskilda fall sammanträtt för gemensam överläggning angående frågor, som väckts i båda kamrarna. Först senare synes dylikt samarbete hava blivit av nämnvärd betydelse. En närmare belysning av detta samarbete har i en uppsatsi Statsvetenskaplig Tidskrift för år 1931 lämnats av E. Smedberg på grund- val av erfarenhet från mångårig verksamhet som sekreterare itillfälligt utskott. I uppsatsen göres gällande, att detta samarbete under de senaste åren utvecklat sig så starkt, att man kan tala om förekomsten av »informella sammansatta tillfälliga utskott». Samarbete äger enligt uppsatsen i de fall, då likalydande eller likartade motioner hänvisats till tillfälligt utskotti båda kamrarna, rum dels för bedömande av vilken utredning, som bör verkställas i anledning av motionerna, bland annat för undvikande av dubbelremisser, dels för vinnande av en allsidigare belysning av det föreliggande ämnet genom gemensamma överläggningar mellan utskottens medlemmar, dels oclc — för den händelse överläggningarna visa att de båda utskottens majori— teter i ärendet komma att gå på samma linje —— för åstadkommande så vitt möjligt av likalydande utlåtanden.

Oaktat, på sätt av det föregående framgår, de arbetsuppgifter, som falla på de tillfälliga utskotten, i jämförelse med de ständiga utskottens arbetsbörda äro av synnerligen ringa omfattning, förekommer likväl i anmärkningsvärt många fall, att de tillfälliga utskottens betänkanden avgivas sent under riks- , dagen, vilket uppenbarligen delvis beror på utskottens praxis att i så stor ; utsträckning inhämta utlåtanden från ämbetsverk m.fi. Antalet av tillfälliga ! utskott efter den 1 maj avgivna utlåtanden utgjorde år 1926 för första kam- l marens utskott 5 och för andra kammarens utskott 8, år 1927 för vardera | kammarens utskott 8, år 1928 för första kammarens utskott 11 och för andra ?

!

kammarens utskott 7, år 1929 för vardera kammarens utskott 5, år 1930 för första kammarens utskott 11 och för andra kammarens utskott 16 samt år 1931 för första kammarens utskott 3 och för andra kammarens utskott 5. Även de tillfälliga utskotten bidraga alltså i icke obetydlig omfattning till , trängseln av ärenden på kamrarnas föredragningslistor mot slutet av riks- dagen. Vid åtskilliga tillfällen har denna omständighet, med hänvisning till de tillfälliga utskottens ringa arbetsbörda, påtalats såsom ett anmärknings- värt missförhållande.

Såsom förut nämnts, hava alltsedan kort tid efter det nya riksdagsskickets F,.amstäuda antagande förslag tid efter annan framkommit om avskaffande av de till- Tifo?— fälliga utskotten eller om ändringar beträffande dessa utskotts ställning och yr an en"

• Sida 50
•  Original

uppgifter. De förslag i dessa avseenden, som behandlats av riksdagen, hava — där ej i det följande annorlunda angives — av kamrarna avvisats.

Redan vid 1869 års riksdag framkom ett förslag om ändring beträffande de tillfälliga utskottens ställning, i det att då motionsvis yrkades, att ärenden som icke tillhörde ständigt utskott skulle beredas av tillfälliga utskott, vilka vore gemensamma för båda kamrarna och bestode av lika många ledamöter från vardera kammaren. Konstitutionsutskottet avstyrkte förslaget under framhållande att de olägenheter, som i motionen antytts såsom "förenade med ordningen för ärendens handläggning itillfälliga utskott — särskilt tidsutdräkten vid frågornas successiva behandling samt den omständigheten, att en fråga, som väckts i båda kamrarna, kunde föranleda samtidigt avgivna stridiga förslag från två utskott — icke synts utskottet vara av den vikt, som i motionen tillmätts desamma, samt att utskottet ansåge »det steg till ombildning av vårt utskottsväsende, som den nya organisationen av till- fälliga utskott innebär, av den betydelse för ett fullständigt tillgodogörande av de fördelar riksdagens fördelning i två kamrar erbjuder, att det icke bör återtagas utan viktigare skäl än dem motionären anfört».

Vid 1880 års riksdag föreslogs motionsvis, att ett ständigt ekonomiutskott, bestående av 24 ledamöter, skulle vid varje riksdags början tillsättas för behandling av sådana ärenden, som tillhörde de tillfälliga utskotten. Kon- stitutionsutskottet ställde sig denna gång mera sympatiskt till en ändring i sättet för ifrågavarande ärendens beredning. Utskottet framhöll, att den nya institutionen med tillfälliga utskott icke syntes »rätt hava velat slå rot ivåra förhållanden». En av de huvudsakligaste fördelar, som. man med dessa utskott hoppats vinna, hade varit möjligheten att för varje frågas ut- redning kunna påräkna speciellt sakkunniga personers medverkan, för vilket ändamål avsetts att ett tillfälligt utskott skulle tillsättas för varje fråga eller åtminstone för varje grupp av sammanhängande frågor. Då emellertid praxis icke utvecklat denna tanke, utan de tillfälliga utskotten erhållit ka- raktären av fasta utskott, syntes ett ständigt utskott med avseende å såväl sin sammansättning som sitt arbetssätt äga obestridliga fördelar framför de tillfälliga. I ett utskott med ledamöter från bägge kamrarna kunde olika meningar lättare sammanjämkas och frågorna snabbare bringas till lösning än i utskott, som valts blott av ena kammaren. Mot återinförande av ett ständigt utskott i stället för de tillfälliga talade visserligen fortfarande vad som utgjort den förnämsta anledningen till avskaffande av besvärs- och ekonomiutskottet, nämligen svårigheten för ett enda utskott att behandla alla de olikartade frågor, som komme att hänvisas dit, men denna olägenhet kunde knappast sägas vara i betydligare grad hävd genom förfaringssättet med tillfälliga utskott, såsom denna institution utvecklat sig. Om i det ständiga utskott, som skulle ersätta de tillfälliga, insattes ett tillräckligt antal ledamöter, vilka kunde fördela sig på avdelningar, behövde icke be- faras, att arbetet skulle bliva överväldigande för utskottet, i synnerhet om, såsom konstitutionsutskottet samtidigt föreslog, motionstiden för frågor inom det nya utskottets arbetsområde i överensstämmelse med vad som gällde

• Sida 51
•  Original

beträffande andra motioner, vilka ej rörde grundlagsfrågor, begränsades till 10 dagar. -

Konstitutionsutskottet föreslog inrättande av ett ständigt ekonomiutskott å 24 ledamöter för upptagande av frågor, som icke tillhörde annat ständigt utskotts handläggning. Kamrarna skulle dock äga rätt att var för sig till- sätta tillfälliga utskott för frågor rörande kamrarnas enskilda angelägenheter. , Utskottets förslag blev av första kammaren återremitterat, synbarligen i syfte ; att vinna viss formell ändring däri, men andra kammaren förkastade det- * samma utan omröstning.

Från överläggningen i första kammaren är av intresse att anteckna, att riksdagsordningens upphovsman, friherre Louis de Geer, uppträdde för bifall till utskottets förslag. De Geer bekände, att försöket att införa utskott av den typ, som i de flesta andra representationer begagnades, nämligen utskott bestående ensamt av ledamöter från den kammare som tillsatt utskottet, icke fullt motsvarat de förväntningar, vilka han för sin del fäst vid denna inrättning. Han framhöll vidare, att det alltid vore svårt att för frågornas beredning följa två olika system, så att vissa frågor hänvisades till ständigt och andra frågor till tillfälligt utskott. Det ville synas, som om allmänna meningen arbetade till enhet i detta fall, och då det icke kunde ifrågasättas, att de ständiga utskotten skulle upphöra, bleve det en naturlig tanke att i , stället ifrågasätta de tillfälliga utskottens försvinnande. ' Frågan om de tillfälliga utskottens avskaffande återupptogs sedermera ? vid 18.90 års riksdag, då motionsvis framlades ett förslag, som väsentligen . överensstämde med det av konstitutionsutskottet år 1880 förordade men i som helt och hållet avskaffade benämningen tillfälliga utskott, vilken i för- slaget av år 1880 bibehållits för utskott, som skulle bereda kamrarnas en- skilda angelägenheter. J ämväl denna gång understödde konstitutionsutskottet förslaget, i det att utskottet tillstyrkte införandet av ett ständigt ekononfi— ' utskott, bestående av 32 ledamöter, för upptagande av frågor angående lagar : och författningar om rikets allmänna hushållning eller grunderna för allmänna l inrättningar av alla slag, eller vilka eljest vore av beskaffenhet att böra av | utskott behandlas men icke tillhörde annat ständigt utskott. Utskottets ! hemställan bifölls av första kammaren men förkastades av andra kammaren. | Vid 1899 års riksdag väcktes ånyo förslag om de tillfälliga utskottens , utbytande mot ständiga. Framställningen gick ut på en allmän revision av ,; grundlagarna och åsyftade beträffande utskottsväsendet bland annat inrättan- l det av två ständiga utskott för behandling av de ärenden, som dittills be- retts av tillfälliga utskott. Konstitutionsutskottet avstyrkte förslaget. J ämväl vid 1.900 års riksdag framlades motionsvis förslag, som berörde & de tillfälliga utskottens ställning. En motion gick ut på ett fullständigt |

slopande av dessa utskott och på samtliga riksdagsärendenas fördelning mellan 10 ständiga utskott icke såsom dittills efter övervägande formella utan efter materiella grunder. De tillfälliga utskottens dittillsvarande upp- gifter skulle enligt detta förslag väsentligen övertagas av två nya utskott, nämligen dels ett socialpolitiskt utskott och dels ett ekonomiutskott, vilket

• Sida 52
•  Original

sistnämnda skulle bereda de ärenden, som icke kunde hänföras till övriga utskotts kompetensområden. I en annan motion föreslogs, att om i någon— dera kammaren frågor väcktes, som icke tillhörde de ordinarie utskottens behandling men som krävde utskottsberedning, för beredningen skulle till- sättas ett tillfälligt utskott, bestående av 36 ledamöter, av vilka vardera kammaren skulle välja halva antalet. Konstitutionsutskottet föreslog i an- ledning av motionerna, så vitt nu är i fråga, allenast sådan ändring, att sär— skilt utskott skulle kunna tillsättas icke blott för ärende, som tillhörde ständigt utskott, utan även för frågor, som annars skulle hava hänvisats till tillfälligt utskott. Med förslaget åsyftade utskottet att möjliggöra snabbare och säkrare resultat i frågor av större betydelse inom de tillfälliga utskot- tens verksamhetsområde. I två reservationer till utskottets utlåtande före- slogos de tillfälliga utskottens utbytande mot två ständiga; den ena reser- vationen gick ut på att utskotten skulle äga att sinsemellan fördela till dem hänvisade ärenden.

1907 års kommitté upptog till ingående behandling frågan, huruvida de ' tillfälliga utskotten borde slopas eller bibehållas, och stannade för sin del vid den åsikten, att övervägande skäl talade för utskottens bibehållande, Då kommitténs uttalande senare ofta åberopats mot framförda förslag om de tillfälliga utskottens avskaffande, torde dessa uttalanden böra återgivas.

Kommittén gjorde till en början följande sammanfattning av de dittills anförda skälen för och emot de tillfälliga utskottens avskaffande:

»De skäl, som _ —— —— anförts emot de tillfälliga utskottens lämplighet, hava huvudsakligen varit följande. Anledningen till allmänna besvärs— och ekonomi— utskottets avskaffande och ersättande med tillfälliga utskott har varit en önskan att få alla de olikartade frågor, som tillhörde det förra utskottets behandling, handlagda av speciellt sakkunniga personer. Denna önskan har emellertid icke blivit förverkligad. På grund av det stora antal motioner, som i hithörande ämnen pläga väckas, samt kamrarnas obenägenhet att utan remiss till utskott låta en fråga förfalla, skulle nämligen tillsättandet av ett tillfälligt utskott av sakkunniga personer för varje fråga eller grupp av sammanhängande frågor hava lett därhän. att dessa utskotts antal blivit synnerligen stort. För att undvika detta hava kamrarna i stället vid början av varje riksdag brukat tillsätta endast ett fåtal tillfälliga utskott och till dessa hava hänvisats icke blott redan väckta motioner, utan jämväl sådana, som under riksdagens fortgång avgivas. Följden härav har emellertid blivit, att de tillfälliga utskotten iviss mån erhållit karak- tär av ständiga utskott och med avseende å mångfalden av de olikartade ären— den, som komma under deras behandling, föga skilja sig från det gamla ekonomi- utskottet, som arbetade på flera avdelningar. Då de tillfälliga utskotten följ- aktligen icke kommit att motsvara de förväntningar, man vid deras inrättande hyst, tala alla skäl för att de åter avskaffas och ersättas av ett eller fiera stän— diga och för båda kamrarna gemensamma utskott, vilka med avseende å såväl sammansättning som arbetssätt äga obestridliga fördelar framför de tillfälliga. Sålunda kan sammanjämkning av de inom kamrarna rådande meningarna lättare ske, om ärendena behandlas i ständigt utskott, än om sådan skall åstadkom- mas, efter det någondera kammaren redan fattat sitt beslut; och för frågans snabbare avgörande är "beredningen i ständigt utskott att föredraga, då man därigenom slipper från det tidsödande successiva behandlingssätt, som för när- varande är stadgat. Slutligen har såsom skäl för de tillfälliga utskottens av-

• Sida 53
•  Original

53 skadande framhållits, bland annat, att icke ringa olägenhet uppkommit därav, att två olika system för ärendenas beredning tillämpas. Frågor av den blandade natur, att de, enligt förut gällande riksdagsordning, behandlades i sammansatt stats— och ekonomiutskott eller sammansatt lag- och ekonomiutskott, måste näm— ligen nu upptagas av stats— eller lagutskottet, då ständiga och tillfälliga utskott ej kunna med varandra sammanträda. På grund härav och då motionärerna för att få sina förslag behandlade av ett ständigt utskott ofta förbinda dem med frågor, som med förslagen ej äga omedelbart sammanhang, hava stats— och lagutskotten kommit att i allt högre grad betungas med behandling av frågor, som ej tillhöra deras egentliga verksamhetskrets.

Gent emot dessa skäl för de tillfälliga utskottens avskaffande och ersättande med ett eller flera ständiga utskott har invänts, att från synpunkten av en god beredning av ärendena väsentliga företräden måste tillerkännas den nuvarande anordningen, då kamrarna äga att bestämma de tillfälliga utskottens både antal och sammansättning, allt efter ärendenas olika beskaffenhet. Det eller de stän- diga utskott, som skulle träda i stället för de tillfälliga, måste ju tillsättas vid riksdagens början före motionstidens utgång, utan att någon hänsyn därvid kan tagas till de motioner i hithörande ämnen, som sedermera under riksdagens lopp komma att avgivas. Skulle de tillfälliga utskotten ersättas av ett enda ständigt utskott, måste detta bestå av ett så stort antal ledamöter, att det kan arbeta på flera avdelningar. Ett dylikt utskott skulle emellertid komma att arbeta synnerligen tungt och kan icke erbjuda samma garantier för en god utredning som de tillfälliga utskotten, vilkas hela personal utan ombyte och avbrott ägnar sig åt de föreliggande uppgifterna. Även mot inrättandet av två eller flera ständiga utskott i stället för de tillfälliga tala åtskilli'ga skäl. Sålunda möter * det synnerligen stora svårigheter att finna en tillfredsställande fördelningsgrund för bestämmande av till vilket av dessa utskott vart och ett av ifrågavarande ytterst olikartade ärenden skall hänvisas. Dessa svårigheter komma att bliva så mycket större, som det bliver nödvändigt att avgränsa dessa nya ständiga utskotts verksamhetsområden, icke blott sins emellan utan även gent emot de förutvarande ständiga utskotten, Att ärendenas beredning i ständigt utskott är mera ägnat att befordra en snabb lösning av frågorna är visserligen sant, men i många fall äro de frågor, som handläggas av tillfälligt utskott, icke av den beskaffenhet, att de kräva ett så snabbt och direkt avgörande, som frågor be- handlade av ständigt utskott. Och då huvudsaken är, att ärendena erhålla en noggrann och allsidig prövning, innebär den omständigheten, att sammanjämk- ning av olika beslut är svårare att åstadkomma i avseende å frågor, som hand- lagts av tillfälligt utskott, icke någon synnerlig olägenhet för riksdagen. Omogna ! förslag kunna lätt bortsovras av den kammare, i vilken de först väckas, och 3 medkammaren därigenom hesparas arbetet att med dem taga befattning. De l, olägenheter, som följa därav, att olika system för ärendenas beredning tillämpas, i kunna icke undvikas genom inrättande av ständiga utskott i stället för de tills ' fälliga. Samma ävlan, som nu äger rum att få en väckt motion hänvisad till ! ständigt utskott, kommer fortfarande att göra sig gällande, då det eller de stän- diga utskott, som skola ersätta de tillfälliga, lätt komma att bliva en sump, vari kastas alla motioner, som icke tagit bestämd karaktär av statsreglerings- eller lagfrågor. Vad slutligen angår den påstådda fördelen, att ständigt utskott kan sammansättas med annat ständigt utskott, så är det en känd sak, att systemet med sammansatta utskott hör till det mest tyngande i riksdagsmaskineriet, varför skäl icke föreännes att utsträcka detsamma.»

Därefter utvecklade kommittén på följande sätt sina egna synpunkter på ' frågan:

»Såsom av det ovan anförda framgår hava åtskilliga tungt vägande skäl an- dragits såväl mot som för de tillfälliga utskottens bibehållande. Att dessa

• Sida 54
•  Original

utskott icke kommit att utveckla sig i den riktning man ursprungligen tänkt sig och att deras verksamhetsområde blivit mindre, än avsetts, torde icke kunna bestridas. Likaså måste man ock medgiva, att den tillfälliga utskottsinstitu- tionen, sådan den för närvarande gestaltat sig, är i vissa hänseenden behäftad med olägenheter, som icke vidlåda de ständiga utskotten. Att av dessa om- ständigheter draga den slutsatsen, att de tillfälliga utskotten böra avskaffas och ersättas av ett eller flera ständiga utskott av samma typ som det gamla all- männa besvärs- och ekonomiutskottet, torde dock icke vara riktigt. Såsom ovan påvisats, skulle därigenom ingalunda kunna vinnas, vad som därmed åsyftas. Frånsett det olämpliga uti att återuppliva en på grund av långvarig erfarenhet utdömd institution, äga, enligt kommitterades mening, de skäl, som föranledde allmänna besvärs— och ekonomiutskottets avskaifande och de tillfälliga utskottens inrättande, fortfarande giltighet. Härtill kommer, att detta system är särskilt lämpligt med hänsyn till andra kammaren med dess större ledamotsantal. Då nämligen uti denna kammare väckes ett betydligt större antal motioner i ämnen, som tillhöra tillfälligt utskott, än i första kammaren, kunna de ledamöter, som icke erhållit plats i de ständiga utskotten, tagas i anspråk för ifrågavarande motioners utredning. Vid sådant förhållande och då man icke bör övergiva en hittills prövad form för riksdagsärendenas behandling, vid vilkens begagnande riksdagens ledamöter vunnit allt mera vana och erfarenhet, såframt det icke kan med säkerhet påvisas, att en annan anordning erbjuder väsentligt större fördelar, hava kommitterade funnit det vara med klok förtänksamhet mest överensstämmande att icke föreslå någon förändring med avseende å de tillfälliga utskotten.»

Då den i anledning av kommitténs förslag avlåtna propositionen om grundlagsändringar behandlades vid 1908 års riksdag, väcktes i anledning av propositionen en motion, vari bland annat yrkades avskaffande av de tillfälliga utskotten och inrättande av ett »allmänt» utskott, som skulle hava att behandla ämnen, vilka ej kunde hänföras till annat ständigt utskott.

I ett par uppmärksammade interpellationsdebatter i andra kammaren åren , 1.913 och 1916 berördes även de tillfälliga utskottens ställning. Från flera håll framhöllos därvid olägenheterna med dessa utskott Och önskvärdheten av att i stället för desamma erhålla ett eller flera ständiga utskott. Å andra sidan höjdes jämväl röster till förmån för de tillfälliga utskottens bibehål— lande.

Vid 1914 års B-rz'ksdag samt vid 1915 och 1916 års riksdagar framlades i andra kammaren motioner, som avsågo en genomgripande reform av riks- dagens utskottsväsen, motiverad med nödvändigheten att åstadkomma en förbättrad organisation av riksdagsarbetet i allmänhet och att begränsa riksdagens arbetstid. Förslaget, som gick ut på en avsevärd ökning av de l ständiga utskottens antal —i vilket hänseende hänvisas till redogörelse längre | fram — innebar även, att de tillfälliga utskotten skulle avskaffas eller åt- minstone endast i extraordinära fall kunna ifrågakomma.

1916 års kommitté berörde endast i korthet frågan om de tillfälliga ut- skotten. Kommittén återgav de uttalanden, som gjorts av 1907 års kom- mitté, samt förklarade sig hava kommit till samma uppfattning som sist— nämnda kommitté. Kommittén, som alltså icke fann skäl att söka helt er- & sätta de tillfälliga utskotten med ständiga utskott, hade emellertid haft '

• Sida 55
•  Original

under övervägande, huruvida det icke skulle låta sig göra att till ständigt utskotts handläggning överflytta vissa av de ärenden, som behandlades av tillfälligt utskott. Kommittén hade dock icke kunnat finna någon användbar grund för en sådan överflyttning och därför avstått från tanken. Kommit- tén diskuterade även det tidigare framförda förslaget om rätt för kamrarna att tillsätta särskilt utskott för behandling av viss fråga, hörande under till- fälligt utskotts beredning. Kommittén fann ej ringa fördelar kunna vinnas, om större, i båda kamrarna väckta frågor kunde behandlas i gemensamt utskott, men ansåg, att öppnandet av en sådan utväg skulle medföra, att motioner tillhörande tillfälligt utskotts behandling regelbundet skulle väckas i båda kamrarna och att en strävan skulle yppas att vid varje riksdag få tillsatta särskilda utskott med nu ifrågavarande uppgift. Skillnaden mellan ett ständigt utskott och ett dylikt särskilt utskott skulle då försvinna, och följaktligen skulle de invändningar, som kunde resas mot att helt ersätta de tillfälliga utskotten med ständiga utskott, även kunna framföras mot till- sääitande av dylika särskilda utskott. Kommittén berörde även tanken på att införa en ordnad samverkan mellan tillfälliga utskott från vardera kam- maren för ernående av en enhetlig beredning av frågor, som väckts i båda kamrarna, men förklarade sig på närmare angivna skäl hava måst avstå från denna tanke, så vitt anginge en obligatorisk samverkan mellan utskotten.

I det uppslag beträffande uppdelning av de ständiga utskotten, som i en inom den s. k. budgetårskommittén upprättad promemoria framkastades i syfte att möjliggöra en snabbare behandling av utgiftsfrågorna inom riks- dagen och för vilket i det följande kommer att närmare redogöras, förut- sattes jämväl, att till i promemorian ifrågasatta nya budgetutskott skulle kunna hänskjutas även andra ärenden än rena anslagsfrågor, och kommittén pekade därvid i första hand på åtskilliga av de frågor, som handlades av tillfälliga utskott. Det kunde, yttrades i kommitténs promemoria, med skäl sättas i fråga, om det vore lämpligt, att samma ärende på olika stadier handlades av olika utskott, av tillfälligt utskott då det gällde initiativ till en utredning, och av ständigt utskott då det gällde genomförande av det förslag, vartill utredningen föranlett.

Vid 1921 års riksdag framlades en motion, vari föreslogs de tillfälliga utskottens avskaffande och en återgång till 1810 års riksdagsordnings grund- sats, enligt vilken alla allmänna ärenden skulle beredas av gemensamma utskott och komma till avgörande samtidigt i båda kamrarna. Konstitu- tionsutskottet avstyrkte motionen och åberopade såsom stöd härför de skäl, som av 1907 och 1916 års kommittéer anförts, vilka utskottet fann fortfa- rande äga giltighet. Under hänvisning till dessa skäl angav utskottet där- efter på följande sätt de huvudsynpunkter, som varit bestämmande för ut- skottets ställningstagande:

»Utskottet vill då först erinra om de huvudsakliga skäl, som anförts för de tillfälliga utskottens avskaffande. Främst har härvid gjorts gällande, att de tillfälliga utskotten ej kommit att motsvara det syfte, som lett till deras inrät- tande, nämligen önskan att få olikartade frågor handlagda av speciellt sakkun- niga personer. — — — Man har även anfört, att det successiva behandlings-

• Sida 56
•  Original

sätt, som måste begagnas i frågor, som tillhöra tillfälliga utskotts handläggning, medför en betydande tidsutdräkt.

Vad beträffar det förstnämnda av de skäl, som anförts mot de tillfälliga ut- skotten, måste detsamma, enligt utskottets mening, så till vida erkännas hava giltighet, som de tillfälliga utskotten utan tvivel icke fullt kommit att utveckla sig i den riktning, som man ursprungligen tänkt sig. Den anpassning av ut- skottens antal och sammansättning efter föreliggande frågor, som man vid de tillfälliga utskottens inrättande avsåg, har tydligen icke helt vunnits. Enligt utskottets mening tala dock ur synpunkten av en god beredning av ärendena övervägande skäl för att de tillfälliga utskotten bibehållas och ej ersättas av ett eller flera ständiga utskott. Kamrarnas rätt att bestämma de tillfälliga ut- skottens antal och sammansättning efter ärendenas olika beskaffenhet synes fortfarande vara av ett betydande värde; sålunda tillsätter som bekant andra kammaren varje är fem tillfälliga utskott med i stort sett skilda kompetensom- råden, varigenom stora möjligheter beredas att i varje utskott invälja inom dess verksamhetsområde särskilt kvalificerade personer. De stora svårigheter, som möta mot de tillfälliga utskottens ersättande av ett eller flera ständiga utskott, äro uppenbara. Det betydande antal ärenden av synnerligen skiftande beskaf- fenhet, som nu tillhöra de tillfälliga utskotten, synas icke lämpligen kunna hän- föras till ett enda ständigt utskott, vars kompetensområde tydligen skulle komma att sakna varje enhetlighet. De skäl, som ledde till besvärs- och ekonomiut— skottets ersättande med tillfälliga utskott år 1866, torde alltså i denna punkt fortfarande äga giltighet. Även mot de tillfälliga utskottens ersättande med flera ständiga utskott tala vägande skäl. Sålunda skulle det möta svårigheter att fastställa någon rationell fördelningsgrund för hithörande, ytterst olikartade ärenden mellan dessa utskott. Dessa svårigheter bleve så mycket större, som det bleve nödvändigt att avgränsa dessa nya ständiga utskotts verksamhetsom- råden även gentemot de förutvarande ständiga utskotten. Slutligen vill utskottet i fråga om den tillfälliga ntskottsorganisationens lämplighet ur synpunkten av ärendenas beredning framhålla, att de anmärkningar, som i förevarande motion i detta hänseende riktas mot de tillfälliga utskotten, torde sakna grund. Enligt utskottets mening har den beredning, de tillfälliga utskotten givit till desamma hänvisade frågor, i regel varit tillfredsställande.»

Utskottet tillade härefter bland annat, att enligt dess mening ett viktigt skäl för de tillfälliga utskottens bibehållande läge däri, att genom desamma garanterades, att så gott som samtliga riksdagsledamöter finge tillfälle att deltaga i utskottsarbete, samt att, om de tillfälliga utskotten ersattes av ständiga, en stor del av andra kammarens ledamöter skulle utestängas från deltagande i utskottsarbetet.

I ett av de förslag till omorganisation av utskottsväsendet, som vid 1922 års riksdag väcktes med huvudsakligt syfte att åstadkomma en förbättrad behandling av budgetärendena och som i det följande skall närmare beröras, ingick jämväl förslag om avskaffande av de tillfälliga utskotten.

Även bland de förslag, som väcktes vid 1928 och 1929 års riksdagar och som av konstitutionsutskottet togos till utgångspunkt för den behandling i allmänhet av spörsmålet om riksdagens arbetsformer, varom inledningsvis erinrats, voro några, som berörde de tillfälliga utskotten. Ett av dessa för- slag, vilket upprepades båda de nämnda åren, gick ut på de tillfälliga ut- skottens avskaffande i samband med en stark ökning av de ständiga ut- skottens antal. En annan motion, väckt år 1928, hade däremot ett motsatt

• Sida 57
•  Original

syfte och gick ut på beslut därom, att motioner, vilka uteslutande utmyn- nade i yrkande om utredning, skulle för förberedande handläggning hän- visas till tillfälligt utskott. Ett av de år 1929 väckta förslagen gick ut på de tillfälliga utkottens avskaffande och införande av tre nya utskott i sam— band med en avsevärd omläggning av fördelningen av de ärenden, som icke utgjorde budgetfrågor. Vissa frågor, som varit behandlade av de äldre , ständiga utskotten, skulle sålunda överföras till de nya utskotten, medan i däremot såväl till de äldre som till de nya utskotten skulle hänskjutas en del ärenden, vilka tidigare hänvisats till tillfälliga utskott. Motionen, vars innehåll i det följande kommer att närmare beröras, baserades på en syste- matisk utredning rörande den fördelning å utskott, som vid bifall till motio— närens förslag skulle under IO-årsperioden 1919—1928 hava ägt rum beträf- fande samtliga ärenden, behandlade av de utskott, vilka berördes av förslaget.

Vid 1929 års riksdag framställdes jämväl förslag i en detaljfråga berörande de tillfälliga utskotten, nämligen att, när likalydande motioner i båda kam- rarna väckts och hänvisats till tillfälliga utskott, de båda utskotten skulle kunna utse ett sammansatt tillfälligt utskott för avgivande av utlåtande i frågan.

b. Framställda ändringsförslag beträffande organisationen av de ständiga utskotten. De förslag till ändringar beträffande organisationen av de ständiga ut- skotten, som icke inskränkts till att avse blott inrättande av ett eller flera ! nya utskott för övertagande av de tillfälliga utskottens ärenden, kunna för överskådlighetens skull grupperas på följande sätt:

1) förslag till ändrade grunder för ärendenas fördelning i allmänhet eller i samband med förslag om avskaffande av de tillfälliga utskotten,

2) förslag, som uteslutande eller väsentligen röra budgetarbetets omlägg- ning,

3) fristående förslag till lättande av ett eller fiera mera arbetstyngda ut- skotts arbetsbörda utan genomgripande omläggning av utskottsorganisationen | samt

4) övriga mera fristående förslag beträffande utskottsväsendet. ! Kommittén skall med denna gruppering lämna en redogörelse för de vik- t tigare bland ifrågavarande reformförslag, därvid dock kommittén i allmänhet i förbigår sådana förslag, vilkas väsentliga syfte genom redan genomförda [ grundlagsändringar tillgodosetts. Såsom förut antytts, framlades vid 1900 års riksdag förslag om en full- Förslag au ständig omorganisation av riksdagens utskottsväsen, varvid såvitt bekant för ”hade" första gången framställdes tanken att, med frångående av den gamla formella gåfffåzni? , indelningsgrunden för ärendenas fördelning mellan utskotten, uppdela frå- fördekflingi gorna efter deras materiella samhörighet å ett större antal ständiga utskott almanhet' än tidigare. Enligt förslaget skulle utskotten vara följande, nämligen ett konstitutions, ett stats-, ett riksgälds, ett tull-, ett bevillnings-, ett banko—,

• Sida 58
•  Original

ett lag-, ett kommunal-, ett socialpolitiskt och ett ekonomiutskott med de uppgifter, som i huvudsak framgå av benämningarna. Statsregleringen skulle, för budgetens sammanhållande, enligt förslaget kvarbliva hos stats- utskottet. Däremot skulle alla övriga frågor efter sin materiella natur för— delas på de övriga utskotten. Förslaget ledde icke till positivt beslut i något avseende.

Vid 1.914 års senare riksdag samt vid riksdagarna 1915 och 1916 fram- fördes, såsom jämväl förut antytts, av en och samme motionär fråga om en genomgripande och radikal omläggning av utskottsorganisationen, innebä- rande de tillfälliga utskottens avskaffande och ärendenas fördelning efter nya grunder på ett stort antal ständiga utskott. Sistnämnda båda är föreslogs, att samtliga riksdagsledamöter skulle för deltagande idet beredande arbetet fördelas såsom ledamöter i 15 ständiga utskott. Suppleantinstitutionen skulle sålunda avskaffas — detta synes hava varit det främsta syftet med motionärens förslag — och alla riksdagsmän beredas likvärdigt arbete i ut- skotten. Såsom en följd av andra kammarens större ledamotsantal skulle utskotten komma att bestå av ett större antal ledamöter från denna kam- mare än från den första. Enligt motionärens förslag skulle följande utskott tillsättas: ett konstitutionsutskott, ett revisionsutskott, ett utskott för utrikes- ärenden, ett utskott för befordrings- och pensionsärenden, ett statsutskott, ett undervisningsutskott, ett försvarsutskott, ett kommunikationsutskott, ett handels- och sjöfartsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, ett lag- utskott, ett jordbruksutskott, ett domänutskott och ett socialt utskott. Motio- nerna blevo vid alla tre riksdagarna av konstitutionsutskottet avstyrkta samt av kamrarna avvisade; andra kammaren beslöt emellertid år 1916 för sin del begära utredning rörande åtgärder för undanröjande av de olägen- heter, som vidlådde riksdagsarbetets organisation.

Vid 1928 och 1929 års riksdagar föreslogs av en motionär isamband med förslag om de tillfälliga utskottens avskaffande en stark ökning av de stän- diga utskotten. vilka borde utgöra 10 eller 11. Förslaget var icke i detalj utformat, men i första hand tänkte sig motionären statsutskottets upp- delning på fyra självständiga utskott, benämnda försvars, undervisnings, social- och kommunikationsutskottet. För budgetens sammanhållning ifråga- sattes en finansdelegation, utsedd av de anslagsberedande utskotten, vilken delegation även skulle gemensamt med bevillningsutskottet verkställa den slutliga budgetregleringen. Motionerna berörde sålunda jämväl budgetbe- handlingen, men deras huvudsyfte synes hava varit ett annat, nämligen att bereda så många riksdagsmän som möjligt utskottsarbete.

Från de senaste åren föreligger ännu ett omfattande förslag beträffande omläggning av de ständiga utskottens organisation, nämligen den förut be- rörda, vid 1929 års riksdag väckta motionen om de tillfälliga utskottens av- skaffande och överförande av dessas arbetsuppgifter på såväl redan befint- liga som ock vissa nya ständiga utskott. I denna motion avböjdes direkt, med hänvisning till de skilda meningarna rörande budgetårendenas behand- - ling, att ingå på denna fråga. I motionen framställdes förslag om inrättande

• Sida 59
•  Original

av tre nya utskott, benämnda näringsutskottet, kulturutskottet och admini- strativa utskottet, samt om de båda lagutskottens förändring, det första till ett lagutskott och det andra till ett socialutskott. Arbetsfördelningen mellan de nu nämnda fem utskotten skulle bliva följande. Näringsutskottet skulle omhändertaga näringsfrågor, med undantag av jordbruksfrågor, samt kom- munikationsfrågor. Kulturutskottet skulle handlägga ecklesiastika frågor och undervisningsfrågor samt andra kulturella ärenden, ävensom hälsovårds— och sjukvårdsärenden. Administrativutskottet skulle behandla frågor om för- svarsväsen, politi och statistik samt kamerala och övriga administrativa frågor. Hos lagutskottet skulle kvarbliva huvudsakligen endast frågor om civil—, kriminal- och processlagstiftning, varjämte kommunallagstiftningen skulle dit överföras från konstitutionsutskottet. Socialutskottet skulle hand- lägga sociala frågor i egentlig mening. Till jordbruksutskottet skulle över— föras vissa lagstiftningsfrågor från lagutskottet, nämligen frågor om skifte, renbete, stängselskyldighet och vattenlagstiftning, samt från tillfälliga ut— skott de av dem behandlade jordbruksärendena. Konstitutionsutskottet, som _ sålunda skulle bliva befriat från kommunallagstiftningen, skulle övertaga de

konstitutionella frågor samt frågor om Nationernas förbund m. m., vilka be- handlats av tillfälliga utskott. I bevillningsutskottets uppgifter skulle ingå även frågor om andra direkta skatter än bevillningar, grundskatter dock undantagna, samt frågor angående uppbördsväsendet, i den mån dessa icke tillkomme statsutskottet, och alla rusdrycksfrågor, utom då det gällde ut- skänkning i riksdagshuset. Till bankoutskottet skulle hänskjutas av lagut- skott eller tillfälliga utskott dittills behandlade ärenden angående bankväsen samt en del av tillfälliga utskott behandlade ärenden angående pensionering och om riksdagshuset. På nu angivna sätt skulle alla frågor, som icke an- ginge budgeten, efter sin materiella natur uppdelas på de olika utskotten. Motionären sökte genom ett utkast, fogat såsom bilaga till motionen och innefattande en fullständig förteckning över de frågor, som under åren 1919 —1928 enligt förslaget skulle hava behandlats av de däri berörda utskotten, visa att en avgränsning av utskottens verksamhetsområde i praktiken läte sig verkställa utan alltför stora svårigheter.

Frågan om en förbättrad organisation av budgetarbetet inom riksdagen har under de båda senaste decennierna föranlett åtskilliga förslag samt i samband med behandlingen av dessa förslag eller eljest upprepade gånger givit anledning till ingående överläggningar i riksdagen. Av särskilt intresse är den behandling, spörsmålet år 1915 erhöll.

Vid 1915 års riksdag väcktes en motion med begäran om utredning be- träffande frågan, på vad sätt större planmässighet och enhetlighet skulle kunna förlänas åt statsregleringsarbetet och därmed sammanhängande ärendens behandling.

I motionen kritiserades de rådande formerna för budgetbehandlingen, och såsom mest framträdande olägenheter i detta hänseende framhöllos bristen på ordnad samverkan mellan de budgetuppgörande utskotten, från—

Förslag rörande bud- getarbetets omläggning.

• Sida 60
•  Original

varon av samarbete *mellan regering _och riksdag under det förberedande statsregleringsarbetet, olämpligheten av anslags- och beskattningsbeslutens successiva men definitiva karaktär samt den omständigheten, att själva statsregleringens avslutande fått karaktären av en formalitet, i vilken riks- dagen in plenis knappast toge någon del utan vilken överlåtits till stats- och bevillningsutskotten. Samtidigt betonades emellertid värdet av den noggranna och omsorgsfulla detaljprövning, som budgetfrågorna liksom övriga riksdagsärenden under den successiva behandlingen underkastades, och syftet med den ifrågasatta omläggningen angavs vara att bevara denna goda egenskap i riksdagens arbetsmetod men att samtidigt däri införa större planmässighet och fastare samarbete.

Såsom medel att råda bot på de anmärkta missförhållandena antyddes i motionen i första hand sådan omläggning, att utgiftsförslag, vilka nämnvärt inverkade på statsregleringen, efter sin förberedande utredning endast bleve föremål för provisoriska beslut, vilka senare i samband med riksstatens fastställande skulle definitivt konfirmeras, för den händelse icke då fram- trädande omständigheter gjorde en ändring därutinnan önskvärd. Det framhölls, att denna reform förutsatte, att riksdagsmännen bereddes tillfälle att fullfölja statsregleringsarbetet ända till slutet. I motionen föreslogs vidare, att det samarbete under hand mellan stats- och bevillningsutskotten, som enligt motionärens uppgift för första gången anordnats vid statsregle- ringsarbetets avslutande under 1914 års senare riksdag, skulle utformas till en fullt ordnad utskottssamverkan. I sådant avseende ifrågasattes, att ett speciellt utskott, benämnt badgetutskottet och bestående av delegerade från stats—, bevillnings-, banko— och jordbruksutskotten, skulle anordnas med uppgift att utföra den enhetliga behandlingen av riksstaten. Allt det första utredande utskottsarbetet, intill dess riksdagen fattat de provisoriska besluten, skulle fortfarande verkställas av vederbörande utgiftsutskott för sig, men därefter skulle de ärenden, som provisoriskt avgjorts, remitteras till det nya budgetutskottet för att i samband med statsregleringen i sin helhet bringas på riksdagens bord till slutligt avgörande. Ytterligare ifrågasattes i motionen, att regeringen skulle äga rätt att låta sig representera inför de budgetbehandlande utskotten och där meddela upplysningar samt delgiva sin uppfattning. Slutligen borde övervägas ett underlättande av riksdags- männens möjlighet att följa statsregleringsarbetet genom att budgetutskottet månatligen till kamrarna avgåve memorial med översikter över detta arbetes fortskridande.

Konstitutionsutskottet ägnade frågan en ingående behandling. Utskottet lämnade inledningsvis en jämförande redogörelse beträffande de konstitutio- nella grunderna för budgetarbetet i Sverige och vissa främmande länder ävensom en historisk framställning rörande utvecklingen av de svenska formerna för budgetbehandlingen efter år 1809 samt en översikt över de senaste årens praxis inom den svenska riksdagen, särskilt med hänsyn till sättet för budgetarbetets avslutande. Därefter gav utskottet en samman- fattande framställning över det rådande systemets brister, vilken torde vara

• Sida 61
•  Original

! i

av beskaffenhet att höra i vissa delar här återgivas. Utskottet anförde bland annat följande:

»Det lärer ej kunna bestridas, att den svenska riksdagens budgetbehandling, sådan densamma efter en hundraårig utveckling nu verkar, i fråga om ordning och reda, planmässighet och överskådlighet lämnar åtskilligt övrigt att önska. Detta gäller såväl behandlingens gång i allmänhet som framför allt sättet och formerna för dess avslutning.

Visserligen får riksdagen numera och särskilt efter 1911 års reform i fråga om riksstatens uppställning en fullständig finansplan för det kommande året sig förelagd genom Kungl. Maj:ts vid riksdagens öppnande avlåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behov med ty åtföljande förslag till riksstat och erhåller därmed en fast och tillförlitlig utgångspunkt för sin finanspolitiska verksamhet. Men enhetligheten brytes omedelbart genom budgetfrågornas splittring på ett flertal självständigt arbetande utskott samt deras successiva behandling inom utskotten och i kamrarna. Svårigheter uppstå därigenom såväl för de budgetberedande utskotten själva som ock för riksdagens ledamöter utom dessa utskott. Givetvis måste det lända till osäkerhet för de utskott, som handlägga utgiftsfrågorna, och framför allt för det viktigaste av dem, stats- utskottet, att sakna tillförlitlig överblick av ställningen på inkomstsidan, vars beredning till den väsentligaste delen, bevillningarna, ankommer på ett annat utskott, bevillningsutskottet, och av liknande skäl måste det inverka menligt för sistnämnda utskott, att utskottet vid sitt ställningstagande till skilda förslag saknar säkra utgångspunkter för bedömande av frågan, huru stora de sannolika behov äro, vilkas tillgodoseende krävas. I än mer besvärande grad måste ovissheten göra sig kännbar för de ledamöter av riksdagens kamrar, som ej medverka på det förberedande stadiet av budgetregleringen, men vilka det dock tillhör att deltaga i budgetfrågornas avgörande i plenum. Överhuvudtaget är det under nuvarande förhållanden för den enskilde riksdagsmannen hart när omöjligt att kunna i detalj följa statsregleringsverksamhetens fortgång och att på varje punkt av riksdagens arbete äga den översikt över den finansiella ställningen, som mången gång kunde vara av stor betydelse för hans bedömande av föreliggande detaljfrågor. Att den fria och självständiga prövningen av de olika ärendena härigenom försvåras, torde ej kunna förnekas.

Erfarenheten lärer ock hava givit vid handen, att den av mer eller mindre tillfälliga anledningar bestämda ordningsföljden för olika budgetårendens och särskilt skattefrågors företagande till avgörande ingalunda saknar reell be- tydelse —— — —.

Särskilt i ögonen fallande äro de brister, som vidlåda sättet för statsregle- ringens avslutande. Det förefaller uppenbart, att med en behandlingsmetod av den kasuistiska natur, som utmärker den svenska riksdagens statsreglerings— arbete, en särskild vikt och betydelse borde tillkomma den procedur, varigenom, sedan de många under riksdagens lopp fattade besluten i budgetfrågor slutligen sammanställts med varandra, den uppkomna skillnaden mellan utgifts- och inkomstsidornas slutsummor bringas till utjämning. Icke desto mindre har denna definitiva uppgörelse hos oss numera nedsjunkit till en formalitet. —— — Ej heller är —— —-— —— någon planmässig metod skapad för statsregleringens slutliga balansering, utan man har i praxis haft att tillgripa ett flertal sinsemellan olikartade åtgärder, olika vid olika tillfällen, vilka bundits samman inom den yttre ramen av stats— och bevillningsutskottens slutbetänkanden. På grund härav har det blivit praktiskt taget omöjligt att vidtaga ändring på någon enda punkt i dessa utan att samtidigt bringa hela räkneoperationen i oordning. Följden har lock blivit, att vid nämnda betänkandens föredragning i plenum någon realbehandling icke förekommer, utan att kamrarna såsom en självfallen sak

• Sida 62
•  Original

godkänna utskottens förslag. Också inträffar merendels, att, då ifrågavarande angelägenhet företages till avgörande, riksdagens ledamöter redan till större delen lämnat riksdagsorten. Budgetens fastställande har därmed i verkligheten övergått till en ren expeditionsfråga.»

Vid behandling av motionärens reformförslag intog konstitutionsutskottet en kritisk hållning mot tanken på provisorisk budgetbehandling. Utskottet fann så starka både konstitutionella och praktiska betänkligheter resa sig mot detta förslag, att dess införande icke kunde ifrågasättas. Visserligen förlänade, yttrade utskottet, budgetärendenas handläggning i två likaberät- tigade kamrar med eventuell meningsskiljaktighets avgörande genom gemen- sam votering åt hela budgetarbetet en oberäknelighet, som ibland kunde göra en jämkning önskvärd, men någon förbättring vore näppeligen att vänta, därest det genom successiva provisoriska beslut sammanbragta budget- resultatet ånyo upplöstes i sina enskildheter för att, låt vara i ett samman- hang, ånyo undergå enahanda procedur. Därest budgetutskottets förslag om de provisoriska beslutens sammanarbetande icke godtoges av båda kamrarna, uppstode åter risken av planmässighetens brytande och behov av nytt jämkningsarbete. Dessutom skulle den faktiska dubbelbehandlingen av frågorna både i utskott och kamrar bidraga att förlänga riksdagsarbetet samt alstra ett allmänt osäkerhetstillstånd.

Vidkommande tanken på en direkt och officiell samverkan mellan rege- ringen och de budgetberedande utskotten erkände konstitutionsutskottet, att en dylik samverkan skulle vara ägnad att underhjälpa strävandena till planmässighet i statsregleringsarbetet, men å. andra sidan fann utskottet frågan om ett sådant samarbete utgöra ett spörsmål, som sträckte sig vida utöver budgetregleringens ram och berörde vissa hos oss sedan gammalt gällande grundsatser med avseende å regeringens och riksdagens ställning till varandra. Utskottet ville därför icke i förevarande sammanhang till- styrka något riksdagens uttalande pä denna punkt.

Emellertid framförde konstitutionsutskottet för egen del vissa synpunkter för en enligt utskottets mening påkallad utredning om förbättring ibudget- behandlingen i riktning mot ökad planmässighet och överskådlighet. Utskottet framhöll, att strävandena borde begränsas till att i möjligaste mån neutrali- sera olägenheterna av den bestående splittringen i utskottsberedningen och av den successiva behandlingsordningen. Att helt upphäva vare sig den ena eller den andra kunde ej ifrågasättas; bådadera vore nära förknippade med själva grunderna för vårt riksdagsskick och med dess grundsats om en ingående detaljgranskning av varje särskild fråga, vare sig densamma före- bragts av Kungl. Maj:t eller av enskild motionär, ett system som nödvändig- gjorde en genomförd arbetsfördelning. Men även med bibehållande av dessa grundsatser syntes i vissa avseenden jämkning kunna äga rum. Sålunda kunde något vara att vinna för ökad översikt och bättre sammanhang genom en konsekvent strävan från utskottets sida att icke utan starka skäl utbryta enstaka frågor till särskild behandling och att så långt möjligt framlägga närbesläktade ärenden i ett sammanhang. Likaledes borde ärenden, som

• Sida 63
•  Original

mera avsevärt inverkade på budgeten, särskilt frågor om nya eller förhöjda skatter, få anstå till dess budgetläget kunde tillräckligt överblickas. Därest skattefrågor uppskötes till riksdagens sista tid och då prövades i ett sam- manhang, finge riksdagen tillfälle att verkligen välja mellan olika till buds stående utvägar.

Utskottet anslöt sig i detta sammanhang till tanken, att översiktliga me- morial över statsregleringsverksamhetens fortskridande borde med vissa mellanrum avlåtas av vederbörande utskott

Utskottet fann vidare särskild uppmärksamhet böra ägnas frågan om budgetarbetets avslutning. På denna punkt framträdde, yttrade utskottet, svagheterna 1 den rådande ordningen mest oförtydbart, och här läte sig den till- lämpade ordningen icke väl förena med föreskrifterna i 5 40 riksdagsordningen. Vid ett mera rationellt ordnande av budgetarbetets avslutande borde den . ledande grundsatsen vara, att budgetens slutjustering icke behandlades som en övervägande formell angelägenhet utan att densamma såväl inom utskotten som i kamrarna kunde handläggas efter reella synpunkter.

En omläggning av budgetarbetet till vinnande av ökad planmässighet och överskådlighet kunde emellertid, yttrade utskottet vidare, näppeligen bliva fullt effektiv, utan att samtidigt ett ordnat samarbete på något sätt åstad- kommes mellan de budgetberedande utskotten och närmast mellan stats- och bevillningsutskotten. Utskottet ansåg, att den frågan borde upptagas till övervägande, huruvida icke — därest formen av sammansatt utskott, såsom erfarenheten syntes hava visat, icke vore lämplig — någon annan form kunde utfinnas, som gåve en officiell gestaltning åt den nödvändiga sam- verkan mellan stats- och bevillningsutskotten. Utskottet anmärkte i detta hänseende, att ett särskilt budgetutskott med den ungefärliga organisation, som i motionen antytts, synts utskottet mindre lämpligt, då ett dylikt utskott både i och för sig och genom den dubbla sakbehandling, som det för— utsatte, finge anses som en alltför tung apparat. I varje fall borde vid ut- redningen uppmärksammas, huruvida ej en samverkan mellan utskotten kunde förekomma icke blott vid den slutliga sammanfattande statsregleringen utan även på viktigare stadier av såväl statsinkomsternas som statsutgifter-nas detaljbehandling.

Konstitutionsutskottet hemställde om en allsidig utredning rörande de åtgärder, som kunde påkallas till vinnande av ökad planmässighet och enhet- lighet i riksdagens statsregleringsarbete.

Utskottets betänkande framkallade i båda kamrarna ingående debatter. I dessa framhöllos från åtskilliga håll bristerna i det tillämpade systemet för budgetbehandlingen och behovet av en omläggning härutinnan, men å andra sidan gjordes av en del talare gällande, att det rådande systemeti praktiken icke lede av så stora bristfälligheter, som i motionen påståtts — även om förfaringssättet, formellt sett, utifrån kunde förefalla planlöst —— och att även konstitutionsutskottet i sin kritik skjutit väsentligt över målet. Det uttalades, att utskottet bort starkare än som skett understryka de betydande

• Sida 64
•  Original

förtjänsterna i det svenska budgetarbetet och de avsevärda förbättringar i möjligheterna för en rationell budgetbehandling, som ernåtts genom 1910 och 1911 års reformer i fråga om skatteväsendet och riksstatens uppställning, varigenom en fast utgångspunkt för riksdagens statsregleringsarbete vunnits på ett helt annat sätt än tidigare varit fallet. Det gjordes också gällande, att flera av de utav utskottet tilltänkta botemedlen vore av tvivelaktigt värde, medan däremot de övriga vore av sådan art, att bestämt fixerade regler för deras utformande i varje fall i grundlag svårligen kunde skapas, och att tillräckliga skäl alltså saknades för sådana reformer, som icke kunde småningom själva framväxa genom utveckling av praxis och som icke just vore av den karaktär, att ett sådant fritt framväxande vore att anse såsom lyckligast.

Konstitutionsutskottets hemställan förföll genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Frågan om förändringar i utskottsväsendet i ändamål att åstadkomma en bättre beredning av budgetårendena berördes några år senare av den s. k. budgetårskommittén. Kommittén framhöll i en den 3 oktober 1919 till chefen för finansdepartementet avlåten skrivelse, att för en snabb budgetbehandling utskottsarbetet borde ordnas på sådant sätt, att statsverkspropositionens olika delar snarast möjligt upptoges till behandling. En utväg härför vore att dela upp statsverkspropositionen på flera utskott. Förutsättningen för en dylik omläggning vore dock, att ett särskilt budgetutskott inrättades med huvuduppgift att sammanhålla budgetbehandlingen.

Den sålunda framkastade tanken utvecklades närmare i kommitténs den 30 november 1920 avgivna betänkande. I detta betänkande, som utmynnade i förslag om budgetårets förläggande till tiden 1 juli—30 juni, intogs en inom kommittén utarbetad promemoria angående åtgärder för snabbare budgetbehandling. I promemorian skisserades ett förslag av innebörd, att statsutskottet i sin nuvarande form skulle avskaffas och ersättas med ett flertal utskott. I princip skulle detta ske på sådant sätt, att för varje stats- departement inrättades ett utskott, vilket behandlade departementets huvud- titel, dock att utrikes- och handelsdepartementens huvudtitlar kunde sam- manföras till behandling i ett utskott. J ordbruksutskottet skulle omvandlas till ett dylikt utskott. Pensions- och indragningsstaterna skulle överflyttas från bankoutskottet och behandlas av ett av de nya utskotten, lämpligen det som handlade finansdepartementets budget. Bevillningsutskottet borde uppdelas i sina avdelningar och sålunda bilda ett utskott med tullfrågor som centralt verksamhetsområde och ett utskott med den direkta beskatt- ningen såsom' huvuduppgift. Då en del av de nya utskotten kunde väntas få mycket ringa arbetsbörda, borde till dessa utskott hänvisas frågor, som nu handlades av tillfälliga utskott, fördelade efter ärendenas materiella sam- hörighet med de frågor, vilka skulle handläggas i de olika utskotten. Även vissa lagstiftningsfrågor, t. ex. rörande värnplikt och pensionsförsäkring, skulle kunna behandlas i budgetutskott. Genom den föreslagna anordningen

• Sida 65
•  Original

i l ! » &

skulle vinnas, att budgetårendenas behandling kunde snabbt utföras. För sammanhållande av budgetarbetet måste emellertid ett särskilt organ inrättas. I detta avseende ifrågasattes, att samtliga utskottsförslag i budgetårenden skulle underställas en allmän finansdelegation, som lämpligen kunde över- taga statsutskottets namn och som skulle bestå av ordförandena och vice ordförandena i de särskilda budgetutskotten, eventuellt med förstärkning av representanter för det utskott, som förberett vederbörande ärende. Det nya statsutskottet borde upprätta själva riksstaten och avgiva finansbetänkande samt dessutom avgiva förslag om anlitande av lånemedel, uppsätta memo- rial för gemensamma omröstningar, expediera riksdagsskrivelser i budget- frågor ävensom upprätta fortlöpande sammanställningar rörande statsregle- ringsarbetets läge till tjänst för kamrarnas ledamöter. ,Antalet ledamöter i de särskilda budgetutskotten föreslogs till 25 å 10.

Budgetårskommittén framhöll emellertid, att om man icke ville företaga en så genomgripande omläggning av den nuvarande utskottsorganisationen, som i promemorian skisserats, ett påskyndande av statsutskottets arbete skulle kunna vinnas genom att utskottet uppdelades på flera avdelningar antingen genom utökning av ledamotsantalet eller genom införande av regel- mässig suppleanttjänstgöring.

Budgetårskommitténs uppslag i nu angivna hänseenden föranledde icke något förslag från Kungl. Maj:ts sida till omläggning av budgetbehandlingen i utskotten. Emellertid framlades vid 1922 års riksdag i första kammaren två motioner, vilka med viss anslutning till kommitténs promemoria behand— lade frågan om en ändamålsenligare budgetbehandling. I den ena motionen (I: 103) togs direkt och uteslutande sikte på detta spörsmål, vari utredning . begärdes. Det framhölls, att frågan om en omläggning av utskottsarbetet

för budgetbehandlingens förbättrande förtjänade diskuteras även ur andra synpunkter än dem, som återfunnes i kommitténs promemoria. Sålunda borde övervägas lämpligheten att anordna en mer eller mindre genomförd motsvarighet till de upprepade läsningar, som förekomme i åtskilliga ut- ländska riksförsamlingar. Möjligheten för kamrarna att taga åtminstone särskilt tvistiga frågor under förnyat övervägande kunde vara av betydelse. Man kunde ifrågasätta, huruvida icke en dylik möjlighet borde införas t. ex. då de i en omröstning deltagande ledamöterna i ena kammaren eller i båda understigit ett visst antal, möjligen med tillägg av den förutsättningen, att samtidigt skillnaden mellan majoritet och minoritet ej varit stor.

I den andra motionen (I: 104) begärdes utredning om ändrad utskotts- organisation i allmänhet i syfte att förkorta riksdagens arbetstid och där- med minska riksdagskostnaderna samt vidare i syfte att vinna större enhet— lighet i handläggningen av ärendena och alldeles särskilt av budgetfrågorna. Grunderna för den utskottsorganisation, som i motionen föreslogs, voro följande. J ordbruksutskottet skulle helt och hållet slopas, varvid dess lag- frågor skulle överföras till lagutskottet och anslagsfrågorna till statsutskottet. Bankoutskottet skulle frigöras från pensions- och indragningsstaterna. De tillfälliga utskotten skulle upphöra och deras ärenden antingen fördelas på.

• Sida 66
•  Original

66 de ständiga utskotten med hänsyn till ämnenas natur eller alternativt över- föras till ett besvärs- och ekonomiutskott. Ledamöterna i vart och ett av utskotten skulle väljas gemensamt, men vid första plenarsammanträde skulle utskotten fördela sig på avdelningar. Remiss av ärende skulle ske till utskott, men varje avdelning i ett utskott skulle avgiva utlåtande direkt till riksdagen utan behandling i utskottsplenum. Antalet ledamöter i utskotten utom i konstitutions- och bankoutskotten, vilka ju äga viss egen beslutande- rätt, skulle bestämmas så, att i varje utskottsavdelning inginge 4 ledamöter från första kammaren och 7 från andra kammaren. Härigenom skulle möjlig- göras en önskvärd utökning av avdelningarnas antal i de mest arbetstyngda utskotten, nämligen stats-, bevillnings- och lagutskotten. Statsutskottet skulle komma att bestå av 8 avdelningar, om de tillfälliga utskottens ärenden för- delades på de ständiga utskotten, och av 6 avdelningar, om ett besvärs— och ekonomiutskott inrättades. Såväl bevillnings— som lagutskotten skulle bestå av 3 avdelningar. Inrättades ett besvärs- och ekonomiutskott, skulle detta bestå av 2 avdelningar. — Budgetbehandlingen skulle så ordnas, att varje avdelning av statsutskottet avgåve förslag över samtliga dit hänvisade delar av riksstaten, därvid prövning skulle hava ägt rum av utgifternas reala be- hörighet. Den så prövade huvudtiteln skulle därefter behandlas av en delegation, bestående av en ledamot för varje utgiftsavdelning (t. ex. ord— förandena) samt en ledamot för var och en av bevillningsutskottets avdel— ningar. Denna delegation skulle avgiva omdöme om utgifternas budgetära behörighet samt verkställa inkomstberäkningen. Så förberett skulle hela förslaget till riksstat på en gång inkomma till riksdagen, som därefter skulle fatta successiva, preliminära beslut om huvudtitel efter huvudtitel och seder- mera, efter det erforderliga gemensamma omröstningar ägt rum, om riks— staten i dess helhet.

Konstitutionsutskottet, som i ett sammanhang behandlade de båda nu omförmälda motionerna, fann >n utredning om förbättrad budgetbehandling önskvärd men tog avstånd från vissa i motionerna framkastade uppslag. Förslaget om provisoriska beslut i budgetfrågor blev sålunda avvisat, varvid utskottet åberopade i huvudsak enahanda skäl som anförts av 1915 års konstitutionsutskott samt därutöver tillade, att den omläggning av budget- året, som år 1921 beslutats, svårligen vore förenlig med genomförande av en provisorisk budgetbehandling, enär budgetens ikraftträdande redan den 1 juli samma år den beslutades nödvändiggjorde en successiv och skyndsam behandling av budgetens olika delar med därefter omedelbart skeende ex- *pedition av dessa. Även från den i motionen I: 104 skisserade utskotts- organisationen tog utskottet i allt väsentligt avstånd. Utskottet framhöll, att statsutskottets uppdelning på 6 eller 8 avdelningar med avskaffande av plenarbehandlingen icke kunde verka befordrande för enhetligheten i budget- arbetet. Beträffande förslaget att kamrarnas representation ide utskott,, som icke hade beslutande befogenhet, skulle stå i förhållande till antalet ledamöter inom kamrarna, framhöll utskottet, att denna anordning skulle utgöra en bestämd avvikelse från grundsatsen om kamrarnas lika behörighet

• Sida 67
•  Original

och myndighet. Utskottet kunde ej heller ansluta sig till motionärens mening att jordbruksutskottet borde avskaffas och dess ärenden överflyttas på stats- och lagutskotten. Även om detta ur synpunkten av den likformiga behandlingen av anslagsfrågor kunde erbjuda vissa fördelar, talade dock övervägande skäl — jordbruksnäringens viktiga ställning och det inbör- des sammanhang, som bestode mellan de olika spörsmål rörande denna näring, vilka vore hänförda till jordbruksutskottet _ för detta utskotts bi- behållande.

Konstitutionsutskottet framlade emellertid även denna gång för egen del vissa riktlinjer för en utredning om åtgärder för ökad planmässighet i budget- arbetet m. m., varom utskottet gjorde hemställan. Utskottet framhöll, att åtskilliga fördelar skulle stå att vinna dels genom åvägabringande av ett närmare samarbete mellan de viktigaste budgetbehandlande utskotten och dels genom ändring i vissa avseenden beträffande utskottens kompetens- områden. Beträifande ett närmare samarbete mellan stats- och bevillnings— utskotten återupprepades i huvudsak de synpunkter, som framkommit i konstitutionsutskottets utlåtande år 1915. De ändringar, som ifrågasattes beträffande vissa utskotts kompetensområden, gingo ut på dels överflyttning av pensions- och indragningsstaterna från bankoutskottet till statsutskottet och dels överförande av frågor om de affärsdrivande verken — med undan- tag för lönefrågor —— från statsutskottet till bankoutskottet. För den först- nämnda överflyttningen åberopades, att det i och för sig vore naturligast, att det utskott, som handlade löneregleringsfrågor, även behandlade pensio- neringsfrågorna, samt att det uppenbarligen vore önskvärt, att frågor om anslag, som ej täcktes genom lånemedel, i möjligaste mån hänfördes till ett och samma utskott; avsteg från denna princip borde blott göras, då, såsom i fråga om jordbruksdepartementets stat, alldeles särskilda skäl talade där- för. Till förmån för en överflyttning till bankoutskottet av ärendena om de affärsdrivande verken anfördes, att starka skäl talade för att frågor rörande dessa verk sammanfördes under ett utskotts behörighet i stället för att såsom nu behandlas inom tre olika utskott. Då det här huvudsakligen gällde frågor om utgifter av lånemedel, syntes ett sammanförande till banko- utskottet, som handlade frågor om riksgäldsverket, vara den naturligaste utvägen.

Även konstitutionsutskottets ifrågavarande förslag föranledde ingående debatter i kamrarna. Jämväl under dessa debatter gjordes, liksom år 1915, från en del håll gällande, att bristerna i riksdagens budgetbehandling icke vore så stora, som av utskottet antagits. Några talare påtalade däremot rådande olägenheter och yrkade på genomförande av en reform. Därvid uttalades även från flera håll sympatier för tanken på dubbel behandling av utgiftsfrågor med till en början provisoriska beslut. Utskottets förslag om överflyttande till bankoutskottet av frågor om de affärsdrivande verken blev föremål för mycket delade meningar. — Under debatten i andra kam- maren skisserade en ledamot ett förslag, enligt vilket budgetårendena,i vad de rörde utgifter, skulle fördelas på två utskott på sådant sätt, att alla

• Sida 68
•  Original

under verkliga utgifter upptagna huvudtitlar skulle behandlas hos stats- utskottet, medan utgifter för kapitalökning borde beredas av bankoutskottet, eventuellt benämnt banko- och affärsutskottet. Kamrarnas budgetbeslut skulle till en början vara provisoriska och mot slutet av riksdagen kunna jämkas på förslag av en budgetnämnd, bestående av delegerade från de ut- giftsbehandlande utskotten samt bevillningsutskottet. Denna nämnd skulle framlägga förslag till riksstat i ett sammanhang, omfattande såväl alla in- komsttitlar som hela riksstatens utgiftssida. Vid behandling i kamrarna av riksstatsförslaget skulle ändring i nämndens statförslag få påyrkas, endast om yrkandet innefattade förslag till hel riksstat, d. v. s. varje rubbning på utgiftssidan måste motsvaras av förslag till därav påkallade jämkningar på inkomstsidan.

Såväl motionerna som konstitutionsutskottets skrivelseförslag avslogos i båda kamrarna.

Samme motionär, som år 1922 framlagt det senast omförmälda förslaget till omläggning i utskottsorganisationen i syfte framför allt att vinna en förbättrad budgetbehandling, framförde även vid 1929 års riksdag ett förslag om utredning i samma syfte. Riktlinjerna för en reform hade dock denna gång i viss mån modifierats. Även nu föreslogs preliminär behandling av anslagsfrågor med möjlighet till jämkning före budgetens slutliga antagande. Fråga om sådan jämkning samt inkomstberäkning och slutligt riksstats- förslag skulle beredas av ett särskilt sammansatt utskott, bestående av de- legationer från stats-, bevillnings- och bankoutskotten. Till statsutskottet skulle för vinnande av full enhetlighet i behandlingen av utgiftsfrågor åter- föras båda de tidigare därifrån utbrutna huvudtitlarna. Å andra sidan före- slogs, i anslutning till vad 1922 års konstitutionsutskott ifrågasatt, att till lättande av statsutskottets arbetsbörda frågor rörande de affärsdrivande ver- ken med undantag av lönefrågor skulle överflyttas från stats- till bankoutskottet. Den 1922 framförda tanken på olika representation i utskotten från de båda kamrarna hade motionären denna gång låtit falla.

Såsom en åtgärd i syfte att vinna ökad fasthet ibudgetbehandlingen har vidare påyrkats viss inskränkning i de enskilda riksdagsmännens initiativrätt i budgetji'dgor. Vid 1922 års riksdag väcktes sålunda förslag av innebörd att motion med begäran om anslag till belopp, överstigande 10000 kronor, icke skulle få framställas, med mindre förslag om sättet för täckning av utgiften samtidigt framlades. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet samt blev av riksdagen avslagen. Utskottet framhöll, att en bestämmelse av före- slaget innehåll icke syntes ägnad att utgöra korrektiv mot omotiverade an- slagsäskanden. Det syntes nämligen icke erbjuda någon svårighet för en motionär att till ett anslagsäskande anknyta förslag om huru medlen för utgiftens täckande skulle erhållas, men därmed vore ingen garanti vunnen för att det avsedda sättet för medelsanskaffningen vore lämpligt eller ens genomförbart. — Ett annat förslag om begränsning av motionsrätten, som vid samma års riksdag framlades, avsåg jämväl — ehuru dess huvudsyfte var av vidsträcktare innebörd — delvis budgetårenden och gick i denna del

• Sida 69
•  Original

ut på, att motioner med yrkande om beviljande av anslag till högre belopp än 100000 kronor icke skulle kunna upptagas till behandling, därest icke motionen understöddes av minst en tiondel av vederbörande kammares leda- möter. Jämväl sistnämnda förslag blev av konstitutionsutskottet avstyrkt. och av riksdagen avslaget.

I detta sammanhang må även omnämnas, att vid 1915 års riksdag förelåg ett motionsvis väckt förslag. gående ut på att i grundlag skulle fastslås, att enskilda motionärers framställningar om nya eller ökade anslag eller om utgifter, som icke hänförde sig till visst i statsverkspropositionen upptaget anslagsäskande, skulle såsom regel i vederbörande utskott företagas till slutlig behandling samt i kamrarna föredragas först efter det de i stats- verkspropositionen gjorda äskandena samt därmed omedelbart samman- hängande motioner slutligen prövats. Förslaget lände ej till någon åtgärd.

Även fristående förslag till lättande av ett eller flera mera arbetstyngda utskotts arbetsbörda utan genomgripande omläggning av utskottsorganisa- tionen hava vid vissa tillfällen framlagts.

Sålunda må erinras, att fråga om delning av statsutskottet — jämte be- villnings- och lagutskotten —— i två 20-mannautskott tidigare upprepade gånger varit å bane, bland annat i motioner åren 1899 och 1900.

Från senare år är under denna grupp av förslag i första hand att nämna en motion, som vid 1930 års riksdag framlades om utökning av statsutskottet. Förslaget gick ut på en ökning av detta utskott från 24 till 30 ledamöter för att möjliggöra inrättande av ännu en utskottsavdelning av samma storlek som de fyra hittillsvarande och dymedelst åstadkomma en minskning av arbetsbördan för dessa avdelningar. Motionären framhöll, att i och med tillgodogörandet av den tid, som genom denna reform skulle komma att inbesparas, riksdagen jämte annat tvivelsutan skulle vinna en avsevärd minskning i anhopningen av tyngande debattämnen under riksdagens sista skede. '

I utlåtande över sistnämnda motion framhöll konstitutionsutskottet, att den av utskottet samma år tillstyrkta utredningen om riksdagens arbets-

Fristående förslag till lättande av statsutskottets arbetsbörda

m. m.

former även borde omfatta det i motionen berörda spörsmålet och att ut-- skottet därför icke ville biträda motionärens förslag.

Till den nu avsedda gruppen av reformyrkanden kan ock i viss mån hänföras det förut omförmälda förslaget om att, utan väsentligare omlägg— ningar i övrigt, överfiytta ärendena om de affärsdrivande verken från stats- till bankoutskottet.

I detta sammanhang bör även omnämnas, att under överläggningeni första kammaren rörande 1922 års konstitutionsutskotts skrivelseförslagi fråga om budgetbehandlingen det av en talare ifrågasattes, att ärenden om statens utlåningsfonder lämpligen — och hellre än frågorna om de affärs- drivande verken — borde överföras från stats- till bankoutskottet.

Beträffande de ständiga utskotten hava vidare framförts några spörsmål, som icke äga samband med frågan om de tillfälliga utskottens avskaffande

Vissa andra fristående förslag.

• Sida 70
•  Original

Förslag rörande ut- rikesärend ens behandling.

1921 års grundlags- ändringar.

eller med budgetarbetets organisation och som icke heller i övrigt åsyftat någon mera omfattande omläggning av utskottsorganisationen.

Det har sålunda gjorts gällande, att ett särskilt kommunalatskott borde inrättas, som hos sig skulle samla alla frågor rörande den kommunala själv- styrelsen, såväl kommunallagstiftningen som andra kommunerna direkt be— rörande frågor. Förslag härom framlades i en motion, som år 1908 väcktes i anledning av den då föreliggande propositionen med förslag till de grund- lagsändringar, vilka definitivt antogos år 1909. Av samma innebörd var ett förslag, som av herr Rydén skisserades i ett särskilt yttrande, fogat vid 1916 års kommittés betänkande. I sistnämnda yttrande motiverades förslaget i första hand med det vittomfattande reformarbete, som under den närmaste framtiden väntades komma att föreligga beträffande de kommunala angelägen- heterna. Bland aktuella spörsmål på detta område nämndes sålunda, frånsett spörsmålet om den kommunala rösträtten, bland annat 'frågorna om en fullständig revision av kommunallagarna, om lagstiftning rörande kommunala nybildningar, vittomfattande frågor på skollagstiftningens område, lagstift— ning om stadsplan, frågor om prästlönereglering, om alkoholistvårdslagstift- ning o. s. v.

Vid vissa tillfällen, dock icke på senare år, har vidare föreslagits inrättande av ett särskilt granskningsatskott. Förslaget härom, som gått ut på över- förande till ett dylikt utskott av såväl statsutskottets som konstitutions- utskottets granskningsverksamhet, i samband varmed från lagutskottet skulle till konstitutionsutskottet överflyttas vissa grupper av ärenden, har alltså delvis haft till syfte att åstadkomma lättnader istats- och lagutskottens arbetsbörda men har jämväl åsyftat att vinna större enhet och konsekvens i riksdagens förvaltningsgranskning.

Bland de under sistnämnda grupp hänförliga förslagen intaga de, som avse behandlingen inom riksdagen av utrikesärenden, i viss mån en sär- ställning. Kommittén skall här lämna en redogörelse för under senare år framställda viktigare reformyrkanden på detta område. Dessförinnan torde kommittén emellertid få i korthet erinra om vissa vid 1921 års riksdag genomförda betydelsefulla grundlagsändringar med avseende å 'riksdagens befattning med utrikesärenden.

Dessa ändringar, vilka i sin helhet åsyftade att åvägabringa ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter, skedde i huvudsaklig överensstämmelse med förslag, som i betänkande den 15 mars 1919 framlagts av en för utredning i ämnet tillsatt kommitté. I detta betänkande återfinnas närmare redogörelser för förslagets innebörd i olika delar ävensom översikter över tidigare behandling av de i förslaget berörda ämnena, till vilka översikter här hänvisas. Vid betänkandet finnas även såsom bilagor fogade en historisk redogörelse för den svenska författningens be- stämmelser angående utrikespolitiska ärenden samt en översikt beträffande utrikespolitiska ärendens handläggning i vissa främmande länder, till vilka handlingar kommittén jämväl får hänvisa. Sistnämnda översikt har i den utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder, varom

• Sida 71
•  Original

i l l i

kommittén föranstaltat och som finnes fogad vid detta betänkande, kom— pletterats på vissa punkter, särskilt med hänsyn till de nya bestämmelser, vilka i åtskilliga stater antagits under det senaste årtiondet.

De år 1921 genomförda grundlagsändringarna inneburo i första hand en utveckling av det 8. k. hemliga utskottet till en fast institution genom dess om- bildning till en ntrikesniimnd (regeringsformen & 54, riksdagsordningen % 50) för rådplägning, även mellan riksdagarna, med Konungen om ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter. Omläggningen avsåg att — med bibehållande i regeringens hand av ledningen av ansvaret för utrikes- politiken — skapa möjlighet för de olika meningsriktningarna inom representa- tionen till ett, om också indirekt, inflytande på utrikesärendenas behandling. Det stadgades, att rådplägning med utrikesnämnden bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Samtidigt föreskrevs, att ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse. Beträffande tystnadsplikt för nämndens ledamöter föreskrevs, dels att leda- möterna böra visa största varsamhet i avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit, dels att i fall, då Konungen eller den som i hans frånvaro leder förhandlingarna prövar ovillkorlig tyst- nadsplikt vara av nöden, ledamöterna skola vara därtill förbundna.

Som bekant består utrikesnämnden av 16 ledamöter, vilka väljas på sätt om val till utskott är stadgat och utöva sina befattningar till dess nytt val förrättas vid nästa riksdag. Suppleanter utses till samma antal och i samma ordning, men suppleant må ej inträda såsom ledamot i annat fall än då ledighet i nämnden inträffat.

1921 års grundlagsändringar inneburo vidare en utvidgning av riksdagens befogenhet ifråga om traktater med främmande makter. Härutinnan infördes dels —— i överensstämmelse med den uppfattning, som i praktiken redan tidigare slagit igenom —— ett uttryckligt stadgande därom, att överenskom- melse med främmande makt i fråga, som riksdagen enligt regeringsformen äger allena eller med Konungen avgöra, skall framläggas för riksdagen till godkännande, dels ock föreskrift att överenskommelse, som, utan att angå fråga av nyssnämnd art, är av större vikt, jämväl skall, med visst undantag, underställas riksdagens godkännande.

I samband med sistberörda utvidgning av riksdagens prövningsbefogen- het upptogs frågan om sättet för beredning inom riksdagen av sådan över- enskommelse, som ej med hänsyn till sin sakliga innebörd redan tidigare fallit inom riksdagens medbestämmanderätt. Kommittén anförde härutinnan, att det utskott, som för denna beredning borde ifrågakomma, när ej särskilt utskott tillsattes, vore konstitutionsutskottet. Det syntes ligga närmast till hands att låta detta utskott, som hade att taga befattning med frågor av politisk och statsrättslig innebörd, handlägga även de spörsmål av utrikes- ' politisk eller folkrättslig karaktär, som i allmänhet utgjorde föremål för de åsyftade internationella överenskommelserna. I överensstämmelse med kom-

• Sida 72
•  Original

Framställda reformförslag.

mittens förslag stadgades också, att konstitutionsutskottet skulle hava att be— reda frågor om överenskommelser med främmande makter i ämnen, vilka ej tillhörde annat utskotts behandling.

Frågan om inrättande av ett speciellt för utrikesärenden avsett utskott blev icke av kommittén upptagen till behandling.

Även med avseende å riksdagens kontroll över utrikesärendenas behandling i regeringen inneburo 1921 års grundlagsändringar viss ändring. Vid den år 1909, i samband med den ministeriella konseljens avskaffande, vidtagna ut— sträckningen av konstitutionsutskottets granskningsrätt till att omfatta samt- liga protokoll i utrikesärenden, hade i regeringsformens % 9 införts en be— stämmelse om förande av särskilt protokoll i utrikesärende, vars hemlig- hållande krävdes av rikets säkerhet eller andra synnerligen viktiga skäl, och i fråga om dylika särskilda protokoll hade i 5 105 regeringsformen bibe— hållits den förut för ministeriella protokoll gällande regeln, att de finge in- fordras endast i vad rörde allmänt kända och av utskottet uppgivna hän- delser. Nu vidtogs härutinnan den ändringen, att konstitutionsutskottet må äska särskilt protokoll, i vad angår visst av utskottet uppgivet mål. Sam- tidigt stadgades emellertid rätt för Konungen att pröva, huruvida med hän— syn till rikets säkerhet eller andra av förhållandena till främmande makter betingade, synnerligen viktiga skäl hinder möter för protokollets överläm- nande till utskottet; dock föreskrevs, att protokollet ej må vägras, utan att utrikesnämnden erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet.

Slutligen inneburo 1921 års grundlagsändringar införandet av en form för lämnande av muntliga redogörelser för riksdagen från regeringens sida. Stad- gandet härom ansågs i första hand påkallat med hänsyn till utrikespolitiska frågor men blev med avsikt icke begränsat till enbart sådana frågor. Före- skriften i fråga återfmnes i riksdagsordningens % 56, enligt vilken ifråga- varande muntliga meddelanden i vardera kammaren framföras av en stats- rådsledamot.

I anslutning till förslaget i sistnämnda hänseende berördes även önske- målet om utgivande av skriftliga redogörelser i fråga om utrikespolitiska ären- dens handläggning m. in. Kommittén uttalade önskvärdheten iallmänhet av att riksdagens ledamöter genom redogörelser över ingångna avtal med främmande makter och andra spörsmål av intresse på det utrikespolitiska området, vilka lämpligen kunde bliva föremål för offentliggörande, er- hölle tillfälle att inhämta kännedom om vad som hände på detta område. I samband härmed ifrågasattes bland annat återgång till tidigare tillämpad praxis med utgivande av periodiska publikationer rörande utrikesdeparte- mentets och beskickningarnas verksamhet m. m. samt utgivande av s. k. »blå böcker» beträffande frågor av särskilt intresse. Några grundlagsstad- ganden i dessa avseenden fann kommittén emellertid icke erforderliga.

Efter tillkomsten av den nuvarande ordningen för riksdagens medverkan vid utrikespolitiska ärendens handläggning hava vissa ändringsförslag fram— kommit, vilka gått ut på dels ändrade regler rörande utrikesnämndens sam-

• Sida 73
•  Original

mansättning och uppgifter m. m., dels oclc tillskapandet av ett särskilt stän- digt utskott för beredning av utrikesärenden inom riksdagen.

Beträffande utrikesnämndens ställning framställdes redan vid 1924 års riks- dag av två motionärer en rad olika förslag. Flertalet av dessa förslag av— styrktes av konstitutionsutskottet, men i anledning av vissa uppslag —— bland annat beträffande rätt för suppleant att deltaga iutrikesnämndens samman- träde även vid tillfälligt förfall för ledamot — hemställde utskottet om ut'- redning angående möjliga förbättringar i formerna för utrikesnämndens verk- samhet. Samtidigt uttalade sig utskottet för åtgärder, varigenom riksdagens ledamöter i vidsträcktare mån än dittills varit fallet kunde erhålla regel— bunden kännedom om viktiga utrikespolitiska förhållanden; och även isist— nämnda avseende förordade utskottet en utredning. Utskottet anförde till stöd härför bland annat, att det vore önskvärt, att riksdagens ledamöter, så. långt ske kunde utan att andra berättigade intressen åsidosattes, bleve för— trogna med det allmänna utrikespolitiska läget och med den politik, som av regeringen på detta område fördes. Erfarenheten hade visat, att man på. de vägar, som i grundlagen anvisats för tillgodoseende av detta önskemål, nämligen dels meddelanden under hand från utrikesnämndens ledamöter och dels meddelanden från regeringen enligt % 56 riksdagsordningen, icke nått tillfredsställande resultat. Åtminstone syntes det vara en inom riksdagen tämligen allmänt utbredd övertygelse, att ett större mått av upplysningar om ifrågavarande förhållanden utan olägenhet borde kunna komma riks- dagens ledamöter tillhanda.

Utskottets hemställan om utredning i nu angivna hänseenden bifölls av riksdagen. Med anledning av riksdagens skrivelse i ämnet framlades för 1928 års riksdag en proposition med förslag till ändrade regler för suppleants inkallande i utrikesnämnden. Förslaget föll vid nämnda riksdag på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut, men ändring i riksdagsordningens & 50 i samma syfte blev vid 1930 års riksdag, i anledning av väckt motion, antagen såsom vilande.

Beträffande frågan om inrättande av ett ständigt utskott för utrikesärenden.? beredning må erinras, att förslag i sådan riktning framförts redan före igång- sättandet av den utredning, som föranledde 1921 års nyss omnämnda grund- lagsändringar. Ett dylikt utskott ingick i de förut omnämnda projekt till vittgående omstöpning av utskottsorganisationen, som framlades åren 1915 och 1916. Bland de förslag, vilka i väckta motioner vid riksdagarna 1916 och 1917 framkommo rörande ett närmare utrikespolitiskt samarbete mellan regering och riksdag och vilka sistnämnda år ledde till skrivelse med be- gäran om utredning i ämnet, voro även yrkanden om tillskapandet av ett sådant utskott. Ett av dessa förslag gick ut på inrättandet av ett ut- rikesutskott, vilket skulle kunna vara i verksamhet även då riksdagen icke vore samlad men som i övrigt även borde intaga en ställning liknande den, som tillkomme andra riksdagsutskott. Utskottet skulle äga att av regeringen mottaga och infordra upplysningar och handlingar rörande de utrikespolitiska förhållandena men tillika hava att åt propositioner och motioner i dessa

• Sida 74
•  Original

ämnen ägna förberedande utskottsbehandling. Ett annat förslag överens— stämde i vissa avseenden med det nu omnämnda, men skilde sig därifrån särskilt Li den punkten, att utskottet endast borde finnas till under riks- dagarna, varjämte yrkades, att utskottet skulle granska statsrådsprotokollen i utrikesärenden.

1917 års konstitutionsutskott, som tillstyrkte utredning om närmare sam- arbete mellan regering och riksdag rörande utrikespolitiken, tog icke bestämd ståndpunkt till frågan om inrättande av ett utrikesutskott. Utskottet fram— höll emellertid angelägenheten av att den förtroendenämnd, som ifrågasattes för samråd med regeringen —— den sedermera inrättade utrikesnämnden — icke utvecklades till allmän likställighet med de ständiga riksdagsutskotten i fråga om organisation och arbetssätt. Huruvida granskningen av proto- koll i utrikesärenden borde övertagas av ett utrikesutskott, borde bliva före- mål för övervägande, men utskottet ansåg åtskilligt tala för lämpligheten av att låta protokollsgranskningen i dess helhet alltjämt tillkomma konstitutions- utskottet.

Bland de motioner, som år 1924 förelågo rörande utrikesärendenas be- handling, var även en, som gick ut på utrikesnämndens ombildning till ett ständigt utskott. Detta utskott, vilket skulle benämnas utrikesutskottet, skulle vid sidan av uppgiften att samråda med regeringen jämväl äga bereda till riksdagen genom propositioner och motioner hänskjutna utrikespolitiska frågor, vilka ej skulle av annat ständigt utskott handläggas. Konstitutions- utskottet avstyrkte detta förslag och framhöll därvid bland annat, att genom de principer för utrikesnämndens organisation och verksamhet, som kommit till uttryck i 1921 års grundlagsbestämmelser, enligt utskottets mening kraven på å ena sidan enhetlig ledning av utrikespolitiken och å andra sidan skäligt inflytande för riksdagen blivit på ett i stort sett tämligen tillfreds- ställande sätt avvägda. Utskottet fann vidare, att ur synpunkten av riks- dagsarbetets organisation något verkligt behov icke kunde anses föreligga av sådan ändring i reglerna för utrikesärendenas utskottsbehandling, varigenom skulle inrättas ett särskilt utskott för sådana utrikespolitiska frågor, vilka tillhörde riksdagens befogenhetsområde. Utskottet underströk slutligen, att den av motionären föreslagna anordningen skulle innebära en grundväsentlig förändring av utrikesnämndens ställning.

År 1929 framlades ånyo förslag i samma riktning av samme motionär, vars hemställan emellertid denna gång gick ut på omvandling av utrikes- nämnden till ett >>utrikesutskott eller fredsutskott». Detta utskott skulle äga bereda till riksdagen hänskjutna utrikespolitiska frågor, vilka ej borde handläggas av annat utskott. J ämväl ifrågavarande förslag avstyrktes av konstitutionsutskottet. Utskottet förklarade sig med hänsyn till utrikes- ärendenas ofta ömtåliga natur och den diskretion, som i följd därav måste iakttagas vid deras handläggning, hysa den uppfattningen, att en omvand- ling av utrikesnämnden till ett riksdagsutskott vore ägnad att göra rege— ringen mindre benägen för en oförbehållsam samverkan med riksdagen på utrikespolitikens område, än vad genom rådplägningar med nämnden vore

• Sida 75
•  Original

fallet, och sålunda snarare motverka än gagna motionens huvudsakliga syfte. En dylik omgestaltning av nämnden skulle dessutom innebära, att det en— ligt utskottets mening betydelsefulla personliga samråd mellan regeringen och riksdagens förtroendemän vid den förberedande handläggningen av viktigare utrikesärenden, som nu ägde rum och som kunde påfordras även mellan riksdagarna, skulle komma att upphöra.

Samtidigt förklarade emellertid utskottet sig icke vilja bestrida, att det vore önskvärt, att riksdagen i dess helhet bereddes mera ingående känne- dom om förekommande utrikespolitiska frågor, än vad dittills varit fallet. Detta mål kunde dock vinnas utan grundlagsändring, därest regeringen oftare än dittills gjorde bruk av den i % 56 riksdagsordningen anvisade ut- vägen med muntliga meddelanden.

Intet av de här omförmälda förslagen om inrättande av ett utrikesutskott har föranlett positivt beslut av någondera kammaren.

c. Användningen av sammansatta utskott.

1907 års kommitté fäste uppmärksamheten på den inom riksdagen rå- dande benägenheten att i stor utsträckning anlita sammansatta utskott samt framhöll, att denna praxis vore en omständighet, ägnad att försena de stän- diga utskottens arbete. Kommittén anförde, att den i % 47 riksdagsord- ningen givna bestämmelsen, att sammansatt utskott skall konstitueras, därest ständigt utskott anser nödigt att till överläggning om något ärende med annat ständigt utskott sammanträda, icke borde tolkas så, att sammansätt- ning av utskott skulle äga rum, så snart en fråga blott formellt berörde annat utskotts verksamhetsområde, men att likväl inom utskotten utbildats en i denna riktning gående praxis. Givet vore, yttrade kommittén, att med en dylik tolkning 'av ifrågavarande bestämmelse sammansatta utskott skulle komma till användning i en hel del fall, där detta för själva sakfrågans be- dömande icke vore erforderligt. Kommittén lämnade en siffermässig belys- ning av den omfattning, vari sammansatta utskott anlitats under åren 1903— 1907. Av kommitténs sammanställning härutinnan framgick, att det särskilt varit stats- och lagutskotten, som plägat sammansättas med varandra eller med övriga utskott med undantag av konstitutionsutskottet, vilket på grund av dithörande ärendens natur och vedertagen praxis icke brukat samman- sättas med annat utskott. I betraktande av att anordningen med samman— satta utskott vore synnerligen ägnad att ingripa störande och hindrande i vederbörande utskotts ordinarie arbete, fann kommittén uppenbart, att åt- skillig tid skulle kunna vinnas, om en inskränkning i användningen av dy- lika utskott kunde äga rum. Kommittén hade haft under övervägande frågan, huruvida icke grundlagsbestämmelsen om sammansatta utskott borde undergå förändring i den riktning, att dylika utskott mindre ofta behövde tillgripas. Då emellertid anledningen till att sådana utskott kommit att användasi större utsträckning, än som ursprungligen syntes hava varit avsett, vore att söka mindre i grundlagsbestämmelser än i en inom utskotten utbildad, ofta

1907 års kommitté.

• Sida 76
•  Original

Nuvarande praxis.

formalistisk praxis, hade dock kommittén ansett sig icke böra framlägga något förslag i berörda hänseende. Såsom ett ytterligare skäl härför an- förde kommittén, att dess förslag till omorganisation av de ständiga-ut- skotten skulle medföra, att anledning att tillgripa sammansatt utskott icke komme att förefinnas så ofta som dittills. Oaktat man således kunde för- vänta, att sammansatta utskott komme att användas i mindre utsträckning, ansåg sig kommittén dock böra starkt framhålla önskvärdheten därav, att användningen av dylika utskott inskränktes till sådana fall, där det för själva sakfrågans bedömande prövades erforderligt.

Otvivelaktigt hava de år 1909 genomförda ändringarna i utskottsorganisa- tionen undanröjt en del anledningar till användning av sammansatta ut- skott. Å andra sidan torde kunna sägas, att nämnda ändringar på vissa områden tillskapat nya anledningar till sammansättningar. Sålunda hava utgiftsfrågornas uppdelning på stats-, banko- och jordbruksutskotten i en del fall föranlett sammansättningar mellan statsutskottet samt vart och ett av de båda sistnämnda utskotten. Vidare har jordbruksutskottets tillkomst medfört åtskilliga sammansättningar även för behandling av frågor på lag- stiftningens område. En av kommittén verkställd undersökning har givit vid handen, att sammansättningar av utskott alltjämt förekommer i en ut- sträckning, som icke kan undgå att verka fördröjande och försvårande för de ständiga utskottens arbete.

Enligt de av 1907 års kommitté meddelade sifferuppgifterna ställde sig antalet av sammansatta utskott avgivna betänkanden och dessas samman- lagda sidantal för åren 1903—1907 på följande sätt:

År Antal Sammanlagt betänkanden s1danta1 1903 .................................................... 15 ' 280 "1904 16 136 1905 ..................................................... 19 164 1906 ...................................................... 18 232 1907 ...................................................... 22 220 För åren 1926—1931 voro motsvarande siffror följande: År Antal Sammanlagt betänkanden sldantal 1926 ..................................................... 16 60 1927 ..................... _. . 11 262 1928 ...................................................... 14 197 1929 ..................................................... 12 185 1930 ..................................................... 19 339 1931 .................................................... 19 222

Sammansättningarna berörde för år 1926 statsutskottet, bevillningsut- skottet, banko- och jordbruksutskotten samt båda lagutskotten, d. v. s. alla ständiga utskott utom konstitutionsutskottet. Statsutskottet ingick detta

• Sida 77
•  Original

år i sammansättningar med såväl banko— och jordbruks- som båda lagut- skotten. Är 1927 berörde sammansättningarna stats-, jordbruks- och andra lagutskotten. År 1928 ingingo samtliga utskott utom konstitutionsutskottet i sammansättningar, därav statsutskottet med såväl banko- som båda lag- utskotten. År 1929 berörde sammansättningama samtliga ständiga utskott utom konstitutions- samt andra lagutskotten. År 1930 deltogo alla utskott utom konstitutionsutskottet i sammansättningar, statsutskottet med såväl banko— och jordbruks- som andra lagutskotten. Det kan i detta samman- hang omnämnas, att under 1931 års riksdag även konstitutionsutskottet för första gången deltagit i sammansatt utskott. Sistnämnda år berörde sam— mansättningarna alla utskott utom första lagutskottet.

3. Kommitténs yttrande.

Den svenska riksdagens arbetsformer få sin säregna karaktär väsentligen genom det sätt, varpå den förberedande handläggningen av riksdagsärendena är organiserad. Det mest framträdande draget i denna organisation —— fier- talet ärendens beredning i Vissa för representationens kamrar gemensamma, till sammansättning, arbetsuppgifter och arbetssätt i sina grunddrag fast bestämda organ -— har, på sätt förut påvisats, framvuxit såsom resultat av en utveckling, vilken sträckt sig genom århundraden. Den svenska riks- dagens utskottsorganisation har sålunda utbildats och prövats under en mycket lång period, och de modifikationer i och utbyggnader av denna or- ganisation, som under senare tid företagits, hava icke i någon avgörande mån förändrat dess karaktär.

Enligt kommitténs mening kan det icke bestridas, att det system för ärendenas beredning, som sålunda hos oss utvecklats på grundval av en lång parlamentarisk erfarenhet, liksom också formerna för frågornas behand- * ling inom kamrarna och för åvägabringande av beslut däri besitta många

? % l l 1

stora förtjänster. För en allsidig och grundlig, i detalj gående utredning och prövning av föreliggande frågor lämnas goda garantier i den svenska utskottsorganisationens i stort sett för bestämt avgränsade grupper av när- besläktade ämnen avsedda beredningsorgan, vilka utses på sådant sätt, att de väl återspegla förefintliga meningsgrupper inom riksdagens båda lika- berättigade kamrar. Det torde kunna sägas, att den svenska riksdagen i nu berörda avseenden Väl kan uthärda en jämförelse med flertalet främmande länders parlament. Om det fast organiserade svenska riksdagsmaskineriet i dess helhet lärer väl också såsom ett allmänt omdöme kunna göras gäl- lande, att det _— om också ingalunda fullkomligt —— likväl i stort sett fun— gerar tillfredsställande. Såsom ett bevis på de obestridliga förtjänsterna hos den svenska riksdagsorganisationen torde kunna hänvisas till det för- hållandet, att denna organisation, visserligen med en del omläggningar och utbyggnader, visat sig kunna möta den oerhörda ökning i arbetsbördan, som under de senaste decennierna inträtt och som nådde sin hittillsvarande höjd- punkt under världskriget och de därefter närmast följande åren.

Allmänna utgångs- punkter.

• Sida 78
•  Original

Ändringar beträffande de ständiga

utskotten.

garantier för möjligheten att vid statsregleringens slutliga fastställande göra

Med vad sålunda anförts har kommittén dock ingalunda velat bestrida, att brister i åtskilliga avseenden vidlåda riksdagens arbetsorganisation. Bland de mest påfallande olägenheter, som under nuvarande förhållanden fram- träda, må nämnas den upprepade gånger påtalade anhopningen av ärenden i kamrarna under riksdagens sista skede, då ett mycket stort antal ofta vid- lyftiga och omstridda frågor från olika utskott fylla kamrarnas föredrag- ningslistor och under de sista dagarna av sessionen behandlas under stark forcering. Denna anhopning försvårar givetvis för kamrarnas ledamöter att intränga i och grundligt överväga varje ärende. Anhopningen bidrager också till att vid slutbehandlingen av dessa stora frågor minska möjligheten att ställa under debatt och upptaga till prövning andra förslag än utskottsma- joriteternas, enär avvikelser från dessa förslag kunna medföra opåräknade sammanjämkningssvårigheter och därmed följande tidsutdräkt under de sista dagarna av sessionen. Såsom en olägenhet framträder vidare en viss splitt— ring i budgetbehandlingen, vilken dels försvårar önskvärd överblick över de successiva utgiftsbesluten under riksdagens gång, dels icke erbjuder säkra

en allsidig prövning av olika utvägar för budgetens balanserande. I båda här angivna avseenden saknas önskvärd planmässighet och enhetlig led- ning, något som jämväl på andra områden av riksdagens verksamhet kan spåras. Slutligen utgöra de tillfälliga utskotten, vilkas tillskapande redan från början inneburit en principiell avvikelse från det hos oss hävdvunna och fast rotade utskottssystemet, enligt kommitténs åsikt beträffande fier- talet av dem handlagda ärenden en föga rationell och av betänkliga olägen— heter vidlådd organisationsform.

Självfallet är det angeläget att söka undanröja eller begränsa nu an- tydda och andra brister beträffande riksdagens arbetsformer. Olägenheterna hava dock icke synts kommittén vara av den art och omfattning, att de icke kunna i avsevärd mån förminskas och borttagas utan att, såsom från en del håll ifrågasatts, någon från grunden gående omstöpning vidtages vare sig av utskottsväsendet eller av riksdagens arbetsformer i övrigt. Det har synts , kommittén böra eftersträvas att uppnå en rationalisering i möjligaste mån ' av riksdagens arbete utan tillgripande av alltför radikala medel. Utgångs— .! punkten för kommitténs arbete har sålunda varit, att största hänsyn bör ! tagas till den tradition och praxis, som efter hand utvecklat sig. Denna ; tradition, som i och för sig i väsentliga delar är värdefull, bör nämligen efter kommitténs förmenande icke utan tvång givas till spillo.

Vad utskottsorganisationen angår, torde av vad nyss anförts framgå, att kommittén icke funnit någon systematisk omläggning av denna organisation för åstadkommande —— på sätt stundom föreslagits — av en efter renodlat | materiella grunder genomförd fördelning av ärendena mellan utskotten vara | påkallad. Kommittén har ansett sig kunna inskränka sig till att förorda ! vissa jämkningar i utskottsorganisationen och ärendesfördelningen, där sådana jämkningar prövats påkallade för ett snabbare eller mera effektivt bedrivande ! av riksdagens arbete eller eljest funnits vara motiverade av starka sakliga skäl.. '

• Sida 79
•  Original

&

Orsakerna till den förut berörda starka anhopningen av ärenden i kam- rarna mot riksdagens slut torde vara många. Att vissa delar av riksdagens arbetsmaterial icke föreligga förrän ett långt stycke in på riksdagen lärer utgöra en bidragande orsak. En annan grund synes ofta hava varit en oekonomisk fördelning av arbetstiden mellan kamrar och utskott under riks- dagssessionens tidigare skede. I samma riktning har verkat frånvaron av tillräcklig samverkan mellan kammarpresidierna och utskotten samt mellan de olika utskotten inbördes vid planläggning av arbetet och särskilt ifråga om kamrarnas jämna successiva matning med arbetsmaterial från utskotten. Bristerna härutinnan hava, mer än eljest skulle hava varit fallet, lämnat öppet rum för en i och för sig naturlig benägenhet hos utskotten att undan- skjuta slutbehandlingen av en eller annan svårberedd fråga, ivilken mer än vanligt delade meningar göra sig gällande.

Kommittén kommer i ett följande kapitel att upptaga till behandling frågan om åtgärder till motverkande av nu berörda olägenheter.

Emellertid har kommittén även upptagit till undersökning frågan, huru— vida den påtalade anhopningen av ärenden mot slutet av riksdagen jämväl är beroende därpå, att något eller några utskott äro för hårt arbetstyngda för att utan en svår forcering mot riksdagens slut hinna inom rimlig tid avverka sitt arbetsmaterial.

Kommitténs undersökning har visat, att detta är fallet beträffande stats- utskottet.

Följande med avseende å de ständiga, sammansatta och särskilda ut- skotten under 1928—1930 års riksdagar upprättade sammanställning be- träffande antalet betänkanden och dessas sammanlagda sidantal samt an-

talet sidor, som de av betänkandena föranledda debatterna upptaga i kam- .

marprotokollen, giver en belysning av statsutskottets arbetsbörda i jämfö- relse med de övriga utskottens:

År 1928 År 1920 År 1930 o' 5: c- ?? 1 ==” :? Utskott 53. ,, i;; . SEE ,,, gr. . _ 53. ,, 53,- .

=— > - :: chnttmdor =. :> >—-— 5 DGlmltSldOl ==: > -- :; Debattsrdor :: =- W- = _ p. =. _ = a. ,,. _ ur 5, g = >= :. &; == 1 f 5 *; == 1 g := (+ = g := =. : å se .. =

s* 55” &” Eå—f———e” 35

=' ;; F.K.jA.K. = a; F.K.,A.K. = »; EK. A.K.

Konstitutionsutskottet 41 230 262 269 22 188 258, 286 34 693 321 343

Summa 532 4615 1 935 22431 452|4108|1992|2167 530 5708 2109 2292

i Statsutskottet ............ 186 1743 786 978 162 1 776 959 925 206 2 186 808 784 ' " Bevillningsutskottet 45 288 136 150 36 269 116 146 39 330 145 149 Bankoutskottet .......... 62 529 103 127 65 635 143 187 60 455 52 64 Första lagutskottet 50 431 242 172 37 285 129 162 27 295 91 121 1 Andra lagutskottet ...... 41 242 245 268 46 379 227 213 43 450 238 294 ' Jordbruksutskottet ...... 83 517 41 100 72 391 65 130 95 531 79 138 Sammansatta utskott .. 14 197 44 74 12 185 951 118 19 339 168 153 Särskilda utskott ....... 10 438 76 105 -— —— — —- 7 429 207 246

Statsutskottet.

• Sida 80
•  Original

Även om hänsyn tages till att statsutskottet arbetar på fyra avdelningar, är detta. utskotts stora arbetsbörda i jämförelse med de övriga ständiga ut- skottens påfallande.

Huru statsutskottets arbete fördelar sig på dess olika avdelningar under de angivna åren framgår av följande sammanställning:

För bedömande av frågan, i vilken utsträckning statsutskottets ärenden bidraga till trängseln av frågor i kamrarna mot slutet av riksdagen, torde följande sammanställning beträffande de av ständiga och särskilda utskott i

År 1928 År 1929 Ar 1930 - s 5 s & s & Utskousmelnmg s.,, gg” chattsidor &) år" Debattsidor &_ &? Debattsidor :* 5, g 52" i är 5, g 5 i :=- g, = 5 i 2 = =— = 2 v .. = 5 & 5 = m'— P—å' a..” 53” =- 2.5” a =; := ;: o : = :; aulan. = g F.K.|A.K. = ; F.K. A.E. l:a avdelningen ......... 53 435 155 210 42 409 231 266 43 430 145 187 2:a avdelningen ......... 38 417 201 263 27 442 361 250 36 577 294 186 3:e avdelningen ......... 40 528 176 268 40 544 143 151 61 729 206 185 416 avdelningen ........ 53 362 253 237 53 381 224 258 66 45) 163 226 Endast in pleno be- handlade frågor ...... 2 1 1 —- —— —— —— — — —- — — Summa 186 1743 786 978 162| 17761 959 925 206 2186 808 784

År 1928 i: 1929 År 1930 >=- »? >=- : 33 Debatt- ä 93 Debatt- ; pg behag .. % =” sidor för .. a :» sidor för .. p” 9—4 sidor Utskott & :E fm"- ” få betän- %: ? Betan" ” %. betän- % & Behm” g ?. betän :=»: m anden >-- & kan den Så: g kanden '" _-_=_ kan den 5: ; kanden -- &. kande w := avgivna i E _? . . # se avgivna i E . . vr = avgivna i B », . . s 5. se 1 mal s 5. så? 1 mal = .=. a. 2- 1 mas %% å- ä och juni 53: 5- (5: och juni %% å- ä och ju] maj juni 5' ?" F. K. A.E. maj juni '5' 5" r. K. A.E. maj juni % ä' r. 14.1 Konstitutione- utskottet ......... 41 19 — 77 76 101 22 8 —— 71 142 112 34 8 —— 357 48 Statsutskottet ..... 186 75 1 661 333 400 162 73 1 775 308 327 206 69 6 949 412 3 Bevillnings- utskottet ......... 45 4 3 70 10 8 36 8 5 117 27 36 39 15 3 142 6 Bankoutskottet 62 21 139 41 49 65 22 3 211 98 136 60 22 — 147 2 1:a lagutskottet... 50 15 — 101 54 35 37 9 1 84 34 52 27 2 — 24 19 2za lagutskottet... 41 9 2 113 183 170 46 12 — 145 71 72 43 15 — 213 137 ] Jordbruks— utskottet ......... 83 30 -— 182 6 18 72 17 —— 102 32 39 95 32 — 227 43 Särskilda utskott 10 9 1 438 76 105 — — — — — — 7 5 2 429 207 2 d . Summa 518 182 8 1781 779 886 440 149 10 1505 712 774 511 168 112488 874 9

• Sida 81
•  Original

maj och juni månader avgivna utlåtandena under åren 1928—1930 vara av intresse. Tablån giver tillika en bild av denna anhopning i dess helhet. De i tablån angivna siffrorna avse betänkanden, som justerats i vederbörande månad; siffrorna för kammardebatter beträffande utlåtanden, avgivna i maj månad, omfatta därför delvis debatter, som ägt rum i juni månad.

Den senaste sammanställningen visar, att mellan tredjedelen och hälften av de i sammanställningen förekommande slutsiffrorna beträffande utlåtanden, avgivna i maj och juni månader, hänföra sig till utlåtanden från statsutskottet. Bortser man från de särskilda utskotten, uppgår statsutskottets andel i ifråga- varande beredningsarbete till inemot hälften av hela arbetsbördan under ifrågavarande tid. Att det här i väsentlig mån rör sig om frågor av be- tydelse, framgår av de siffror beträffande kammardebatterna, som i samman- ställningen upptagas.

Av de nu lämnade uppgifterna torde kunna dragas den bestämda och redan av praktisk erfarenhet beträffande utskottsarbetet framgående slutsatsen, att statsutskottet är långt mera arbetstyngt än övriga ständiga utskott samt att dess arbetsbörda är av den omfattning, att den i betänklig grad med- verkar till den starka anhopningen av ärenden mot slutet av riksdagen.

Vid här angivna förhållanden har kommittén funnit anstalter för lättande av statsutskottets arbetsbörda vara den åtgärd, som ifråga om utskotts- väsendet i första hand bör ifrågasättas till vinnande av en jämnare fördel- ning av arbetet. Att en någorlunda effektiv lättnad i statsutskottets arbete skulle vara av den största betydelse för motverkande av den starka arbets- anhopningen under riksdagens sista del, kan enligt kommitténs mening i be- lysningen av de meddelade siffersammanställningarna icke bestridas. En dylik lättnad är i och för sig så mycket mera påkallad, som ett snabbare slutförande av utgiftsfrågornas beredning måste anses utgöra en väsentlig förutsättning för åstadkommande av en mera tillfredsställande ordning för statsreglerings- arbetets avslutande, en fråga vartill kommittén längre fram återkommer.

Vad angår sättet för beredande av den såsom önskvärd befunna lättnaden i statsutskottets arbete kunna, åtminstone teoretiskt taget, tre huvudalterna- tiv härvidlag komma i fråga: 1) uppdelning av utgiftsfrågorna på ett flertal . fristående utgiftsutskott på sätt i budgetårskommitténs förberörda prome- moria och jämväl i vissa omförmälda motioner skisserats; 2) utbrytning från statsutskottet av en eller flera ämnesgrupper samt dessas överlämnande till ett eller flera andra utskott; 3) tillförande till statsutskottet av nya arbets- krafter för att utan mera betydande ändring i utskottets arbetsuppgifter möjliggöra arbetets fördelning på flera avdelningar.

I praktiken torde emellertid den första utvägen näppeligen kunna be- trädas. Till en början möta för tillskapande av ett flertal nya fristående utskott betydande svårigheter redan i den omständigheten, att första kam- marens medlemsantal sätter en tämligen snäv gräns för möjligheterna att' utbygga utskottsorganisationen. Av första kammarens medlemmar äro redan nu 64 såsom ordinarie ledamöter och 79 såsom suppleanter eller tillhopa

6

' 1485 81

• Sida 82
•  Original

82 143 placerade i ständiga utskott, varvid dock dubblering av suppleantskapi viss omfattning äger rum. Även om hänsyn tages till att sådan dubblering kan förekomma i något större utsträckning än nu, torde likväl lätt inses, att möjligheterna för inrättande av nya utskott äro ganska begränsade. Man måste nämligen alltid räkna med en viss marginal för ledamöter, som grund- lagsenligt äro förhindrade att sitta i utskott, samt för partiledare och en del andra ledamöter, vilka kunna hava giltig anledning att undandraga sig ut- skottsarbete. Att för ordinarie ledamotskap i ständiga utskott disponera mer än högst ett 80-tal av första kammarens ledamöter torde knappast vara tänk- bart. Under sådana förhållanden skulle en mera avsevärd utökning av ut- skottens antal förutsätta antingen att antalet utskottsledamöter från första kammaren sattes lägre än från andra kammaren eller att utskottens medlems— antal från bägge kamrarna icke oväsentligt minskades i förhållande till vad nu är fallet. Vad den förstnämnda förutsättningen angår, kan emellertid enligt kommitténs mening en dylik anordning icke ifrågakomma redan av den anledningen, att den bestämt strider mot den i grundlagen konsekvent genomförda principen om kamrarnas lika behörighet och myndighet. Vid- kommande sistnämnda utväg bör ej förbises, att en nedsättning av ledamots- antalet i utskotten skulle medföra en minskning av möjligheterna till en någorlunda tillfredsställande återspegling i utskotten av de inom kamrarna befintliga partigrupperingarna. Ur denna synpunkt torde ledamotsantalet'i de ständiga utskotten icke lämpligen böra sättas lägre än till 8 från vardera kammaren eller samma antal, som nu gäller beträffande de minsta ständiga utskotten.

Med fasthållande av här angivna förutsättningar synes en uppdelning av utgiftsfrågornas beredning, på sätt budgetårskommittén tänkt sig, i princip på ett utskott för varje huvudtitel, vara helt ogenomförbar. Jämväl för en uppdelning, som vore av mindre omfattning men likväl tillräcklig för att åstadkomma effektiv lättnad i statsutskottets arbete, skulle möta stora tek- niska svårigheter. Härtill kommer. att ett vittgående sönderdelande av utgifts- frågornas beredning i utskott nödvändigtvis torde kräva — såsom budget- årskommittén också förutsatt — en särskild överbyggnad över utgiftsutskot- ten för åstadkommande av konsekvens i utgiftsbehandlingen genom de olika anslagskr'avens vägande mot varandra. För att en dylik över-instans skulle bliva effektiv måste emellertid krävas, att. den inginge på realprövning av varje mera betydande ärende, och man vore då i själva verket tillbaka vid det system, som kommit till uttryck i statsutskottets organisation, ehuru med en utformning, som skulle medföra betydligt större omgång och tids- utdräkt och som skulle förutsätta väsentliga samt för vårt riksdagsskick tämligen främmande omläggningar av riksdagsordningens regler beträffande utskottsväsendet. .

Om sålunda det nu behandlade alternativet enligt kommitténs mening måste av nära till hands liggande skäl avvisas, föreligga givetvis icke samma tekniska hinder mot genomförande av det ovan angivna andra alternativet, gående ut på en utbrytning från statsutskottet av en eller flera ämnesgrup-

”;;-___...

_ M-..—V ___ L..... .ÄALMM.

• Sida 83
•  Original

per. Ett dylikt förfaringssätt, vilket skulle innebära ett fortgående på den väg, som beträddes år 1909, då jordbrukshuvudtiteln samt pensions- och indragningsstaterna överlämnades till andra utskott, har inom kommittén ifrågasatts och ingående övervägts. För att en sådan utbrytning skulle motsvara sitt syfte kräves uppenbarligen, att det eller de utbrutna ämnes- områdena vore tämligen omfattande samt sakligt någorlunda bestämt av- gränsade. Såsom sådana områden hava inom kommittén angivits dels kultur- budgeten, dels försvarsbudgeten, dels ock ärenden angående de affärsdri- vande verken, med undantag av lönefrågorna. Det har inom kommittén föreslagits, att något av dessa ämnesområden skulle överflyttas från'stats— utskottet till ett nytt utgiftsutskott eller, vad angår ärenden rörande de affärsdrivande verken, till bankoutskottet. Kommittén har dock ansett sig icke kunna tillstyrka något förslag i sådan riktning. Vad fjärde och åttonde huvudtitlarna angår, omfatta dessa riksstatens båda största huvudtitlar var för sig i budgetärt hänseende så betydande delar av riksstaten, att ett överförande av endera av dessa huvudtitlar till ett specialutskott skulle vara betänkligt ur den enhetliga budgetprövningens synpunkt. Ur denna synpunkt har, såsom förut belysts, under senare år stundom beklagats, att jordbrukets och pensionsväsendets huvudtitlar år 1909 utbrötos från statsutskottets kompetensområde, och åtminstone vad förstnämnda huvud- titel angår lärer det icke kunna bestridas, att visst fog för de gjorda'er- inringarna föreligger. Att under sådana förhållanden taga. ett ytterligare steg på denna väg har synts kommittén icke vara att tillråda. Mot en ut- brytning av ärendena rörande de affärsdrivande verken torde visserligen, med hänsyn till att anslagen till dessa verk till övervägande del bestridas av lånemedel och att prövningen av anslagskraven därför i viss mån grundas på andra synpunkter än i fråga om skattebudgeten, betänkligheter av nyss— nämnda art icke i samma grad göra sig gällande. Emellertid måste frå- gorna om de affärsdrivande verkens kapitalökningsanslag med hänsyn till sin stora betydelse ur allmän ekonomisk synpunkt efter kommitténs för- menande anses vara bäst betjänta av en prövning idet riksdagsutskott, som företrädesvis behandlar utgiftsfrågor. Härtill kommer, att löneärendena för dessa verks ekonomi spela en så stor roll, att ett avskiljande av nämnda ären— den från övriga frågor beträffande verken knappast synes lämpligt. Ytter— ligare är att märka, att ett visst samband råder mellan frågorna om de affärsdrivande verken och anslagsfrågorna under riksstatens sjätte huvud- titel, en omständighet, som i sin mån talar för att dessa båda grupper av ärenden behandlas inom samma utskott.

Kunna sålunda de nu behandlade, mera vittutseende alternativen icke under nuvarande förhållanden förordas, återstår för lättande av statsutskottets arbets- börda endast utvägen att tillföra utskottet ökat antal arbetskrafter. Denna utväg har inom kommittén ifrågasatts icke blott i.uu angivet syfte utan, oavsett detta, för att bereda tillfälle till ett återförande till statsutskottet av de anslagsfrågor, som sedan år 1909 handläggas av jordbruksutskottet. Ehuru, såsom nyss antytts, visst fog kan anses föreligga för kravet på en större

• Sida 84
•  Original

84 centralisering av utgiftsberedningen, har kommittén likväl ej velat förorda en återgång i detta hänseende till förhållandena före år 1909. Jordbruks- huvudtitelns anslagsfrågor äro numera av sådan omfattning, att de vid en återiiyttning till statsutskottet torde komma att helt utfylla en avdelnings verksamhet. För att möjliggöra ett påskyndande av statsutskottets arbete skulle då krävas sådan ökning av ledamotsantalet i detta utskott, att två nya avdelningar kunde inrättas. Mot en så stor utökning resa sig emellertid betänkligheter, bland annat med hänsyn till den tungroddhet, som då skulle komma att vidlåda plenarbehandlingen inom utskottet. Vissa svårigheter skulle vidare uppstå för ett lämpligt organiserande av beredningen av de på jordbruksutskottet nu ankommande ärenden, som icke äro anslagsfrågor.

Om kommittén alltså icke velat biträda tanken på en utökning av stats— utskottet för att möjliggöra jordbruksärendenas återiiyttning dit, har kom- mittén däremot funnit påkallat, att utskottet utökas med det antal ledamöter, som svarar mot en ny, femte avdelning, avsedd enbart för möjliggörande av lättnad i det arbete, vilket påvilar utskottets nuvarande avdelningar. Såvitt kommittén kunnat finna, skulle genom avlastning i arbetsbördan för de nu mest arbetstyngda avdelningarna, i första hand den tredje, kunna vinnas ett betydande påskyndande av statsutskottets arbete och därmed en motsva- rande minskning i den mot riksdagens slut rådande anhopningen av åren- den i kamrarna. Givet är, att plenarbehandlingen inom utskottet vid en ut- ökning av detsamma kommer att bliva något tyngre, men om utökningen hålles inom den gräns, som av kommittén föreslagits, lärer denna olägenhet icke vara av den omfattning, att den bör stå hindrande i vägen för förslagets genomförande. Enligt vad kommittén förvissat sig om, äro utrymmenai statsutskottets plenisal sådana, att de medgiva utskottets utökning med 6 nya ledamöter.

Kommittén har alltså funnit sig böra förorda, att statsutskottets med- lemsantal höjes från 24 till 30. På ärendenas fördelning mellan de olika avdelningarna har kommittén icke ingått i vidare mån än att kommittén an- sett sig kunna konstatera, att möjligheter föreligga till sådan uppdelning av arbetet, varigenom en någorlunda jämn avvägning av arbetsbördan mellan de fem avdelningarna kan ernås.

Beträffande statsutskottet har kommittén vidare ansett sig böra förorda vissa jämkningar med avseende å utskottets kompetensområde. Gränsdrag- ningen mellan stats- och bankoutskotten synes för närvarande i vissa de- taljer icke vara fullt lämplig. Sedan år 1909 handlägger bankoutskottet, jämte riksgäldsärenden i egentlig mening, även ärenden angående de riks- dagens verk, för vilka anslag finnas uppförda å riksstaten, samt angående riksdagens personal och riksdagens hus. Bankoutskottet bereder sålunda flertalet av de sakfrågor —— t. ex. personal- och lönefrågor samt stater för riksdagens verk m. m. —— som beröra dispositionen av de anslag, vilka vid sidan av huvudtitlarna äro uppförda under den gemensamma huvudrubriken »riksdags- och revisionskostnader m. m.» och vilka stå till riksgäldsfullmäk- tiges förfogande. Däremot handlägger bankoutskottet icke själva anslags-

• Sida 85
•  Original

äskandena eller anslagsberäkningen å riksstaten, utan denna uppgift tillhör statsutskottet. Detta förhållande har stundom i gränsfall medfört mindre lämpliga konsekvenser. Med hänsyn härtill förordar kommittén en grundlags- ändring, varigenom till bankoutskottet hänföras de delar av statsverkspro— positionen, som omfatta riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk.

Av liknande skäl har kommittén funnit sig böra föreslå, att från stats-

! utskottet till bankoutskottet överföras ärenden angående dispositionen av de

under riksgäldskontorets förvaltning stående utlåningsfonderna. Dessa fonder äro allmänna järnvägslånefonden, bibanelånefonden och allmänna byggnads- lånefonden. De i de båda förstnämnda fonderna ingående beloppen hava till största delen täckts av lånemedel. Å allmänna byggnadslånefonden äro bokförda lån, som från riksgäldskontoret utlämnats för vissa byggnadsföre- tag m. in. För denna fond hava icke lånemedel tagits i anspråk, och till densamma anvisas numera inga ytterligare anslag. Beträffande sistnämnda fond, vars betydelse är ringa, torde en överflyttning sakna praktisk vikt. Förvaltningen av de båda förstnämnda fonderna utgör däremot en omfattande och viktig del av riksgäldsfullmäktiges uppgifter, och statsrevisorernas be- rättelse rörande riksgäldsverket upptager årligen ingående redogörelser för de från fonderna understödda järnvägsföretagens ställning samt för fullmäk- tiges åtgärder för tillvaratagande av statens rätt såsom långivare m.m. Dessa frågor prövas sålunda av bankoutskottet vid dess granskning av riks- gäldskontorets tillstånd och förvaltning. När däremot, såsom under senare tid årligen skett i ett flertal fall, fråga uppstår rörande omreglering av ett järnvägsföretags statslån eller dylikt, handlägges sådan fråga icke av banko- utskottet utan av statsutskottet. Ur såväl principiell som praktisk synpunkt har kommittén funnit lämpligt, att även dessa frågor övertagas av banko- utskottet —i den mån det ej huvudsakligen gäller statsförvärv av enskilda järn- vägar —— och kommittén vill alltså föreslå härför erforderlig grundlagsändring.

De båda nu föreslagna överiiyttningarna från statsutskottet till bankout- skottet skulle medföra en viss, om ock icke alltför betydande lättnad i först- nämnda utskotts arbetsbörda.

Å andra sidan har kommittén funnit skäl tala för att till statsutskottet återföres visst anslag under elfte huvudtiteln. Kommittén syftar härvid på anslaget till »allmänna indragningsstaten, diverse föremål». Från detta an— slag bestridas dels åtskilliga pensioner och understöd m. m., dels ock löner till å indragningsstat uppförd personal inom statsförvaltningen. I först- nämnda del hör anslaget givetvis under bankoutskottets kompetensområde. I den sistnämnda delen åter gäller det ändamål, vilka sakligt sett närmast falla under statsutskottets behörighet. Dessa omständigheter hava medfört, att för beredning av frågor om användning av medel från allmänna indrag- ningsstaten — företrädesvis ärenden om personliga professurer och andra personliga tjänster, vilka ärenden formellt helt fallit under bankoutskottets kompetens —— måst tillsättas sammansatta stats- och bankoutskott. I syfte att göra dylika sammansättningar obehövliga har kommittén ansett sig böra

• Sida 86
•  Original

föreslå en grundlagsändring, varigenom indragningsstaten överföres till stats- utskottet och bankoutskottet alltså erhåller remiss å statsverkspropositionen, icke såsom nu beträffande såväl pensions- som indragningsstaterna utan blott i fråga om pensionsstaten. För undvikande av att en och samma huvudtitel måste i olika delar hänvisas till två utskott har inom kommittén varit under över- vägande den åtgärden, att indragningsstaten i riksstaten skulle uppföras fri- stående vid sidan av huvudtitlarna, i likhet med vad nu är fallet t. ex. med anslaget till oförutsedda utgifter, medan under elfte huvudtiteln uppfördes ett nytt ordinarie anslag, förslagsvis under rubrik »diverse pensioner och understöd m. m.», för de ändamål av pensionskaraktär, vilka hittills tillgodo- setts från allmänna indragningsstaten.

Den sistberörda överflyttningen är ur arbetsbelastningssynpunkt för stats- utskottets vidkommande utan praktisk betydelse, enär de ärenden, som skulle överflyttas till utskottet, hittills såsom regel krävt utskottets med- verkan i sammansatt stats- och bankoutskott.

Övriga _puva- Kommittén har vidare'beträffånde samtliga övriga ständiga utskott under- "”?taimfhga sökt, huruvida för något av dessa lättnad i arbetsbördan kan anses erforder- lig för arbetets slutförande inom rimlig tid utan alltför stark forcering. I fråga om konstitutions-, bevillnings-, banko-, första lag- och jordbruksut- skotten har kommittén funnit detta icke varit fallet. Därvid har kommittén givetvis tagit hänsyn endast till utskottens normala arbetsbörda och bortsett från sådan särskild belastning, som på grund av speciella omständigheter tillfälligtvis kan förekomma, t. ex. beträffande konstitutionsutskottet år 1930, då utskottet hade att bereda den omfattande frågan om revision av kommunallagstiftningen. Vad andra lagutskottet angår, synes dess arbets- börda under senare år stundom hava varit ganska betungande, och utskottet har under de sista åren avgivit ett tämligen stort antal omfattande utlåtanden mot slutet av riksdagen. Det förefaller dock kommittén tveksamt, huruvida här gjort sig gällande en permanent arbetsbelastning av den omfattning, att åtgärder för lättnad i arbetsbördan kunna anses erforderliga. Vissa svårigheter för arbetets snabba slutförande torde särskilt för detta utskotts vidkommande kunna förklaras av att utskottets arbetsmaterial till följd av dröjsmål med j tryckning av motioner och ett jämförelsevis sent avlämnande av en del pro- 1 positioner ofta ej kommit utskottet tillhanda inom sådan tid, att ett plan- j mässigt utnyttjande av arbetstiden redan från riksdagens början varit möj- | ligt. Kommittén kommer i ett följande kapitel att närmare beröra dessa i omständigheter. Behovet av lättnad för andra lagutskottet har i varje fall j ! l ”l

'!

icke synts vara så trängande, att ej med prövning av den helt säkert svår- lösta frågan om åtgärder för avlastning av arbete från detta utskott ansetts kunna anstå i avvaktan på närmare erfarenhet, huruvida icke de senaste årens starka belastning kan befinnas hava varit av mera tillfällig art. Inom kommittén har framkastats den tanken, att lättnad i de båda lagutskottens arbete skulle kunna vinnas genom en sammanslagning av utskotten till ett utskott med förslagsvis 24 ledamöter och med fördelning på två eller tre avdelningar. Kommittén har emellertid icke kunnat giva denna tanke sin

• Sida 87
•  Original

anslutning. Enligt kommitténs mening skulle en sådan anordning icke med- föra någon tidsvinst, emedan lagfrågornas natur säkerligen skulle komma att även vid plenarbehandlingen framtvinga en ingående lagteknisk gransk- ning. Å andra sidan har ifrågasatts, att lagutskottens rätt att sig emellan fördela ärendena skulle upphöra och utskottet ombildas till ett lagutskott och ett sociallagsutskott med en i grundlag fastslagen arbetsfördelning, i huvudsak överensstämmande med den nu enligt praxis tillämpade. Ej heller i detta förslag har kommittén ansett sig kunna biträda. Särskilt må i detta avseende framhållas, att därest något år det ena lagutskottet är i avsevärd grad mera arbetstyngt än det andra, det nu tillämpade systemet medgiver en viss utjämning av arbetsbördan genom jämkning i särskilda fall av grun- derna för ärendenas fördelning mellan de båda utskotten.

Kommittén har sålunda ansett tillräcklig anledning saknas att för lät- tande av arbetsbördan för de ständiga utskotten förorda särskilda åtgärder utöver dem, för vilka i det föregående vid behandlingen av statsutskottet redogjorts. '

Däremot har kommittén ur andra synpunkter funnit starka skäl tala för en sådan omläggning av utskottsorganisationen, varigenom för utrikesären- denas beredning skapas ett särskilt organ inom riksdagen. De skäl, som föranlett detta kommitténs ståndpunktstagande, bottna i den särskilda ka- raktär och vikt, som de utrikespolitiska frågorna måste» anses äga.

"Det torde icke kunna bestridas, att efter världskriget de utrikespolitiska ärendenas betydelse även för Sveriges vidkommande ökats. Utvecklingen av det internationella samarbetet på skilda områden av samhällslivet har under senare år varit sådan, att intresset för och diskussionen om inter- nationella problem även inom vårt land utbrett sig i vida kretsar. I samma mån har insikten om det internationella samarbetets betydelse även för de egna förhållandenas utveckling vidgats och fördjupats.

I dessa omständigheter torde man hava att söka en av anledningarna till det förut omnämnda, även enligt-kommitténs mening motiverade önskemålet om en regelbunden information i ökad omfattning från. regeringens sida i utrikespolitiska frågor.

Men de nyss antydda förhållandena synas också tala för att riksdagen genom inrättande av ett särskilt organ, vilket kan ägna speciellt intresse åt de utrikespolitiska ärendena, bereder större betingelser för en tillräckligt insiktsfull behandling av de viktiga och grannlaga spörsmål, om vilka här är fråga. Detta gäller såväl utövandet av den konstitutionella kontrollen i utrikesärenden som behandlingen av frågor om överenskommelser med främ- mande makter m. 111. För närvarande handhaver konstitutionsutskottet både granskningen av statsrådsprotokoll i utrikesärenden och ' beredningen av frågor om allmänna internationella överenskommelser i flertalet ämnen. Emellertid har konstitutionsutskottet i grundlagstiftningen och kommunal- lagstiftningen samt i” granskningen av statsrådsprotokollen i inrikesärenden så omfattande och tidskrävande arbetsuppgifter, att man icke kan förutsätta, att detta utskotts ledamöter i allmänhet skola kunna vare sig utses med

Inrättande av ett nytt utskott för utrikes- ärenden.

• Sida 88
•  Original

särskild tanke på utrikesärendenas speciella krav eller äga tillfälle atti dessa frågor förvärva tillräcklig erfarenhet och insikt. Om däremot ett fri- stående utskott anordnades för utrikesärenden, skulle ledamöterna i detta utskott —— vilket finge en i jämförelse med övriga ständiga utskott tämligen ringa arbetsbörda -— kunna utses med särskild hänsyn till sina förutsätt= ningar för handläggning av dessa ärenden och de handelspolitiska frågor, som böra beredas av samma utskott, men däremot utan hänsyn till huru- vida de kunde förutsättas vara i tillfälle att deltaga i det löpande arbetet inom ett vanligt ständigt utskott. Ett dylikt utrikesutskott skulle där- jämte, om det gjordes mindre än konstitutionsutskottet, utgöra ett lämp- ligare organ för behandling av frågor, som äro av natur att kräva särskild diskretion, och tillkomsten av ett dylikt utskott kunde därför antagas leda till att riksdagen i ökad omfattning finge inblick även i utrikesärenden av dylik natur.

Med hänsyn till vad här anförts har kommittén ansett sig böra förorda, att — liksom i åtskilliga främmande länder är fallet och på sätt även i vårt land vid flera tillfällen ifrågasatts -— ett särskilt utskott inrättas för utrikes- ärendenas handläggning. Såsom redan av det föregående torde framgå, borde detta utskott hava att verkställa den för närvarande på konstitutions- utskottet ankommande granskningen av statsrådsprotokoll i utrikesärenden samt att dessutom bereda frågor om traktater med främmande makter och om godkännande av internationella konventioner m. m. Samtliga traktater och konventioner torde dock icke lämpligen kunna hänföras till det nya utskottets kompetensområde. Därifrån torde i första hand böra undantagas överenskommelser och konventioner av natur att väsentligen utgöra grundval eller utgångspunkt för vanlig lagstiftning samt den internationella arbets- organisationens konventioner. Dessa slag av överenskommelser torde liksom hittills regelmässigt böra handläggas av lagutskott. Vidare lära överens- kommelser, vilka utgöra rena tulltraktater utan väsentligen politisk karaktär, liksom hittills i allmänhet böra behandlas av bevillningsutskottet. Riktigast torde alltså vara, att det nya utskottets kompetens, iviss likhet med vad nu är fallet beträffande konstitutionsutskottets befogenhet med avseende å ut- rikesärenden, begränsas att omfatta sådana ämnen, vilka icke enligt riksdags- ordningens regler skola behandlas av annat ständigt utskott.

Frågan, huruvida det nya utskottet utöver nu angivna ämnesgrupper bör hava att bereda jämväl anslagsfrågorna under tredje huvudtiteln, bör enligt kommitténs uppfattning besvaras nekande. Ett utbrytande av dessa ärenden från statsutskottet skulle innebära en ytterligare splittring i budgetbehand- lingen, en åtgärd som kommittén ansett sig icke kunna tillstyrka. Att ut- rikesdepartementets utgiftsstater och övriga anslagsfrågor under tredje huvudtiteln icke handläggas av samma utskott, vilket bereder utrikesärenden i allmänhet — ett förhållande, som redan nu föreligger — torde knappast kunna anses innebära nämnvärd olägenhet.

Det nya utskottets kompetens skulle alltså i förhållande till övriga stän- diga utskott i stort sett begränsas till att avse de utrikesärenden, som nu

• Sida 89
•  Original

höra under konstitutionsutskottets handläggning. Att utrikesutskottet vid bifall till kommitténs förslag därjämte torde komma att få handlägga vissa utrikesfrågor, vilka hittills behandlats av tillfälliga utskott, lärer framgå av vad i det följande anföres.l .

Utskottet, vilket lämpligen synes böra benämnas utrikesutskottet, torde böra bestå av 16 ledamöter eller samma antal som de minsta nuvarande ständiga utskotten. Suppleanter till utskottet torde böra utses i samma ordning, som är stadgad beträffande övriga ständiga utskott. Vad antalet suppleanter beträffar, är det med hänsyn till utskottets särskilda karaktär givetvis önskvärt, att detta antal icke sättes alltför högt. Det har ur denna synpunkt inom kommittén ifrågasatts, att antalet suppleanter inom utrikes- utskottet skulle i riksdagsordningen fixeras eller åtminstone maximeras, men kommittén har icke ansett tillräcklig anledning föreligga att beträffande detta utskott göra en reglering i grundlag av frågan om antalet suppleanter, vilken fråga för övriga utskotts vidkommande av riksdagsordningen lämnats åt kamrarnas avgörande. Kommittén har emellertid funnit sig böra under- stryka den i sakens natur liggande angelägenheten av att antalet suppleanter i utrikesutskottet icke göres större än vad som för utskottets arbete och rekryteringen till detsamma prövas oundgängligt. Skulle erfarenheten fram- deles visa behov av en grundlagsstadgad begränsning av suppleantantalet, lärer frågan få upptagas till förnyad prövning.

Någon ändring i de regler, vilka för närvarande gälla beträffande konsti- tutionsutskottets rätt att utbekomma protokoll och ministeriella handlingar, synes icke vara påkallad för utrikesutskottets vidkommande. Att tillkomsten av detta utskott sannolikt kan väntas komma att i och för sig öka förut- sättningarna för delgivning av särskilda protokoll och av ministeriella hand- lingar i frågor av natur att kräva diskretion, har redan i det föregående berörts. Emellertid har kommittén haft under övervägande, huruvida icke —— i syfte att ytterligare öka dessa förutsättningar —— möjlighet borde be-

1 Därest ett utrikesutskott under 1928—1930 års riksdagar funnits och haft att hand- lägga de utrikesfrågor, vilka nämnda år beretts av konstitutionsutskottet samt av tillfälliga utskott, skulle utskottets arbetsbörda —— frånsett granskningen av statsrådsprotokoll i utrikesärenden jämte vad därmed sammanhänger — hava ställt sig på följande sätt:

Debettsidor i

År Antal Sammanlagt . betänkanden sidoantal F. K. A. K.

5 33 14 18 12 50 63 46

1930 .............. 10 124 20 18

Bedömes den arbetsmängd, som kan väntas falla på utrikesutskottet, med utgångspunkt från dessa siffror, bör emellertid ej förbises, att utskottet — vid bifall till vad kommittén i det följande föreslår beträffande viss uppmjukning i remissreglerna — jämväl torde få övertaga prövningen av vissa traktatfrågor, vilka hittills beretts av bevillningsutskottet, i den mån dessa frågor i väsentlig mån hava politisk karaktär. I vilken utsträckning dylikt övertagande kan väntas ske, lärer ej kunna bedömas utan närmare undersökning, som kommittén ej verkställt. I detta sammanhang må emellertid nämnas, att bevillningsut- skottet i traktatfrågor avgav år 1928 3 utlåtanden om tillhopa omkring 40 sidor, är 1929 4 utlåtanden om tillhopa cirka 25 sidor och år 1930 4 utlåtanden om sammanlagt ungefär 75 sidor.

• Sida 90
•  Original

redas att vid behov ålägga utskottets medlemmar tystnadsplikt. Enligt kom— mittens mening skulle det vara önskvärt att på sådant sätt undanröja det hinder, som eljest måhända i ömtåliga frågor kan föreligga för utskottet att erhålla den orientering, vilken för ett ansvarsfullt bedömande av landets utrikespolitik kan vara behövlig. Onekligen förefinnas dock vissa svårig- heter att utiinna en lämplig form för detta önskemåls tillgodoseende. Att i grundlagen materiellt karakterisera de fall, då tystnadsplikt bör påkallas, är uppenbarligen icke möjligt. Närmast till hands skulle vid sådant förhål- lande kunna anses ligga att —— i anslutning till vad som gäller beträffande tystnadsplikt för utrikesnämndens ledamöter _ stadga befogenhet för Ko- nungen att bestämma, när sådan plikt måste iakttagas. Beträffande minis- teriella handlingar skulle väl detta vara tänkbart. Vad åter angår protokoll i regeringsärenden, synas mot en befogenhet för Konungen att föreskriva tystnadsplikt med avseende å sådana protokoll föreligga betänkligheter bland annat såtillvida, som en sådan anordning uppkallar den svårlösta frågan, huru förfaras skall, då utskottet i ett dylikt fall finner anledning att hos kamrarna framställa dechargeanmärkning. Kommittén har med hänsyn härtill ansett denna väg icke kunna beträdas. Däremot vill det synas kommittén, som om avgörande invändningar icke skulle kunna resas mot att låta det ankomma på utrikesutskottet självt att i de särskilda fallen pröva, om ochi vilken utsträckning tystnadsplikt kan anses påkallad. Självfallet bör beslut om tystnadsplikt icke ifrågakomma annat än där viktiga skäl, hänförliga till rikets förhållande till främmande makt, prövas föranleda därtill. Man lärer med hänsyn till den sammansättning, som ifrågavarande utskott kan för- väntas erhålla, kunna förutsätta, att en prövningsbefogenhet av förevarande art överhuvud kommer att av utskottet utövas med den största grann- lagenhet.

Med hänsyn till vad nu anförts har kommittén ansett sig böra förorda ett stadgande av innebörd att, i den mån utrikesutskottet finner upplys- ningar, som meddelats i visst ämne, böra av nyss antydda skäl hemlighållas, utskottets medlemmar skola vara därtill förbundna.

Inom kommittén har ifrågasatts, huruvida inrättandet av ett utrikesutskott borde medföra utrikesnämndens slopande. Kommittén har dock efter över- vägande icke funnit sig böra förorda någon åtgärd i sådan riktning. En dylik åtgärd skulle förutsätta, att på utrikesutskottet överfördes den råd- givande uppgift, som nu tillkommer utrikesnämnden, och att anstalter vid- toges för att möjliggöra utskottets inkallande till rådplägning även mellan riksdagarna. Ett organ för dylik rådplägning mellan regeringen och repre- sentanter för riksdagen torde nämligen alltjämt böra bibehållas. Det har emellertid synts kommittén vara riktigare, att den rådgivande uppgiften fortfarande förbehålles ett organ av den art, som utrikesnämnden utgör. Det syfte, som man med nämndens inrättande velat vinna — att med bibe- hållande i regeringens hand av utrikespolitikens ledning skapa möjlighet för skilda meningsriktnipgar inom riksdagen att före viktiga utrikespolitiska frågors avgörande göra sina uppfattningar hörda — torde bättre motsvaras

• Sida 91
•  Original

av en institution, vilken icke liksom ett utskott framträder såsom en enhet under ledning av en utav utskottet vald ordförande utan vars enskilda med- lemmar var för sig avgiva personliga rådslag. Kommittén har därför ansett sig böra förorda, att utrikesnämnden bibehålles, i varje fall tills vidare i avvaktan på närmare erfarenhet av den anordning med avseende på de ut- ? rikespolitiska ärendenas handläggning, som av kommittén ifrågasatts. Be- träffande frågan, huruvida i utrikesutskottet bör kunna inväljas personer, vilka tillika äro ledamöter av utrikesnämnden, har inom kommittén rått någon tvekan, men kommittén har kommit till den uppfattningen, att något hinder för en sådan anordning icke bör uppställas.

På den under senare år stundom diskuterade frågan om eventuella ändringar beträffande utrikesnämndens sammansättning m. m. saknar kom- mittén vid nu angivet förhållande anledning att ingå.

Däremot har kommittén, i anslutning till vad i det föregående anförts, funnit sig böra här uttala önskvärdheten av att riksdagens ledamöter genom regeringens försorg i möjligaste mån och i större omfattning än vad hittills varit vanligt erhålla regelbunden information i utrikespolitiska frågor av större allmänt intresse. Kommittén kan i detta hänseende biträda den me— ning, som uttalades av konstitutionsutskottet åren 1924 och 1929.

Vad de tillfälliga utskotten angår, har i det föregående framhållits, att dessas tillkomst redan från början inneburit ett avsteg från den hos oss hävdvunna utskottsformen med gemensamma, för vissa särskilda ämnesom— råden avsedda utskott. Utvecklingen har också visat, att systemet med till. fälliga kammarutskott icke slagit fast rot i det svenska riksdagsskicket. Huvudsyftet med dessa utskotts tillskapande —- att för sådana, utom de ständiga utskottens behörighetsområde fallande frågor, som överhuvud taget borde bliva föremål för utskottsbehandling, anordna beredning av ett för vederbörande frågas innebörd avpassat sakkunnigt utredningsorgan — blev redan från början i huvudsak förfelat. De tillfälliga utskottens betydelse ' har också, såsom den förut lämnade redogörelsen torde giva vid handen, under senare år alltmera sjunkit.

På sätt redan tidigare framhållits, äro enligt kommitténs mening avse- värda olägenheter förbundna med denna organisationsform. En av de vik- tigaste grunderna till dessa olägenheter är att söka i den oklara gränsen i kompetenshänseende mellan ständiga och tillfälliga utskott, vilket i förening med den längre motionstiden för ärenden till tillfälliga utskott Iomöjliggjort enhetlighet beträffande remisserna och medfört, att en och samma fråga eller likartade frågor kommit att behandlas ena året av tillfälliga och andra året av ett ständigt utskott, stundom samma år både av ständigt och av tillfälliga utskott. En annan påtaglig olägenhet med de tillfälliga utskotten är den successiva behandlingen av ärendena inom kamrarna. Bortsett från de egendomligheter beträffande den formella handläggningen, vartill detta system stundom visat sig kunna leda, föranleder berörda behandlingssätt onödigt dubbelarbete och tidsutdräkt. Dessa omständigheter hava jämte

De tillfälliga utskotten.

• Sida 92
•  Original

de tillfälliga utskottens vana att vid ärendenas behandling tillgripa'en ut- redningsapparat, vars vidlyftighet ofta ej motsvaras av ärendenas vikt och betydelse, medfört att åtskilliga av tillfälliga utskott. beredda frågor kunna avgöras först mot slutet av riksdagen, då anhopningen av ärenden från de ständiga utskotten är särskilt stor. Dubbelarbetets och dubbelbehandlingens olägenheter torde endast i ringa mån hava upphävts genom det samarbete under hand, som äger rum mellan tillfälliga utskott beträffande frågor, vilka väckts i båda kamrarna.

Utan att underskatta värdet av det utredningsarbete, som av tillfälliga utskott i åtskilliga särskilda frågor utförts, torde man vidare näppeligen kunna undgå att finna, att den beredningsorganisation, som dessa utskott sammantagna utgöra, icke står i rimligt förhållande till antalet och beskaffen- heten av de frågor, vilka utskotten hava att behandla. Den i det föregå- ende lämnade utredningen visar, att under den av kommittén särskilt under- sökta femårsperioden 1926—1930 behandlats i genomsnitt ett öO—tal frågor årligen, av vilka l/5 än 1/10 lett till positivt resultat i form av en skrivelse till Konungen, i regel endast med begäran om vidare utredning av frågan. För detta arbete hava årligen tillsatts tillhopa 7 utskott med sammanlagt 66 ledamöter och 58 suppleanter, vilka utskott som regel haft var sin avlönad sekreterare och vilka i ungefär halva antalet frågor infordrat utredningar från myndigheter på i genomsnitt sammanlagt inemot 200 trycksidor år— ligen.

Bland de argument, som tidigare anförts mot de tillfälliga utskottens av— skaffande, har ett viktigt rum intagits av det skälet, att dessa utskott äro en god skola för utbildning av yngre riksdagsmän. Detta skäl torde hava haft avsevärd giltighet på den tid, då de tillfälliga utskotten ännu icke ägde rätt att utse sekreterare utan då utskottens referenter ensamma buro an- svaret för ärendenas beredning och föredragning inom utskottet samt för avfattandet av utskottsbetänkandena. Sedan utskotten erhållit rätt att anställa sekreterare, en rätt som de nästan undantagslöst begagna, torde detta skäl hava förlorat sin mesta bärkraft. De tillfälliga utskottens betydelse ur ut- bildningssynpunkt synes numera vara synnerligen ringa. För var och en, som vunnit närmare erfarenhet av riksdagsarbetet, torde det framstå såsom uppenbart, att ett även övervägande passivt deltagande såsom suppleant i ett ständigt utskott, där ett sammanhängande område av statsverksamheten i sin helhet behandlas under ingående meningsbrytningar, i regel erbjuder större möjligheter till inträngande i riksdagsarbetet än ledamotskap i ett tillfälligt utskott, där endast ett fåtal ur sitt större sammanhang lösryckta frågor av ofta heterogen natur äro föremål för beredning,

Enligt kommitténs uppfattning skulle således beredning även av de ären- den, som nu handläggas av tillfälliga utskott, genom ständiga, för båda kamrarna gemensamma utskott i flertalet fall vara att ur alla synpunkter föredraga. Det återstår att se, huruvida en sådan omläggning är möjlig att vidtaga utan att olägenheter i andra avseenden uppkomma. Såvitt kom— mitten kunnat finna, kan en dylik omläggning ske.

• Sida 93
•  Original

Då utformade förslag tidigare framställts beträffande de tillfälliga ut- skottens avskaffande, har det — såsom den historiska översikten visat —— ofta varit fråga om inrättande av ett eller ett par ständiga utskott, avsedda för övertagande av de tillfälliga utskottens ärenden. Stundom har ifråga— satts sådan mera genomgripande omläggning av utskottsorganisationen, som skulle giva de tillfälliga utskottens ersättare uppgifter jämväl inom de om- råden, vilka tillhöra vissa av de nuvarande ständiga utskotten. Mot den förra utvägen har invänts och lärer med rätta kunna invändas, att den skulle innebära en återgång till det för längesedan utdömda system, för vilket all- männa besvärs- och ekonomiutskottet var ett uttryck. Denna väg har kom- mittén ej heller ansett kunna beträdas, och kommittén kan i avseende å skälen härför hänvisa till vad 1921 års konstitutionsutskott i sitt i det före— gående återgivna utlåtande anfört gentemot en lösning på dylik väg. Bakom den andra nyssnämnda gruppen av förslag ligger enligt kommitténs mening en riktig tanke. Ett syfte med den utväg, som i dessa förslag förordas, är tydligen att undvika de olägenheter, vilka voro förbundna med besvärs- och ekonomiutskottet. Detta syfte synes emellertid kommittén kunna nås utan omstöpning eller utbyggnad av de ständiga utskottens organisation, för vilken åtgärd _ såsom kommittén förut framhållit _ tillräckliga skäl torde saknas.

Enligt kommitténs mening låter sig nämligen en uppdelning av de till- fälliga utskottens samtliga ärenden på alla de ständiga utskotten efter frå- gornas sakliga karaktär utan större svårigheter verkställa. I själva verket torde, därest samma motionstid vore gällande för ärenden till de ständiga och tillfälliga utskotten, redan med nuvarande bestämmelser remiss till ständigt utskott i många fall vara möjlig beträffande ärenden, som pläga behandlas av tillfälliga utskott, och i fråga om det tämligen ringa antal ärenden, vilka med nuvarande grundlagsbestämmelser svårligen låta sig hän- visa till ständigt utskott, torde som regel gälla, att de ur saklig synpunkt naturligt falla in under ett ständigt utskotts kompetensområde. För att i detalj undersöka möjligheterna för fördelning av ifrågavarande ärenden på de ständiga utskotten har kommittén emellertid försöksvis verkställt en upp— delning för åren 1926—1930 av de tillfälliga utskottens samtliga frågor på ständiga utskott efter ärendenas sakliga karaktär. Vid denna uppdelning har knappast någon enda fråga visat sig vara av den beskaffenhet, att den icke lämpligen kunnat hänföras till något ständigt utskott. De svårigheter, som förelegat vid fördelningen, hava icke haft annan karaktär än de svårig- heter, som kunna uppkomma vid en fördelning på ständiga utskott av frågor, som nu skola behandlas i sådana utskott.

Vidkommande härefter de ständiga utskottens förmåga att ur arbetsbe- lastningssynpunkt mottaga de tillfälliga utskottens nuvarande arbetsmaterial, torde icke för något utskott avgörande svårigheter härför möta. Detta lärer framgå av följande sammanställning, vilken utvisar den ökning, som de stän- diga utskotten skulle efter beräkning hava erhållit, därest de under vart

• Sida 94
•  Original

och ett av åren under 1928—1930 haft att behandla de till tillfälliga ut- skott hänskjutna frågorna. 1

År 1928 År 1929 År 1930

Ukko” Antal Samman- Antal Samman- Antal Samman- betän- lagt sid- betän- lagt sid- betän- lagt sid- knnden antal kunden antal kanden antal

Konstitutionsutskottet:

egna betänkanden ................................. 41 230 22 188 34 693 tillkommer från T. U. ........................... 5 14 9 14 1 1 Summa 46 244 31 202 35 694

Statsutskottet: egna betänkanden ................................. 186 1 743 162 1 776 206 2 186 tillkommer från T. U. ........................... 16 78 24 219 29 174 Summa, 202 1 821 186 1 995 235 2 360

Bevillningsutskottet:

egna. betänkanden ................................ 45 288 36 269 39 330 tillkommer från T. U. ........................... 5 10 2 10 — — Summa 50 298 38 279 39 330

Bankoutskottet : egna betänkanden ............. 62 529 65 635 60 455 tillkommer från T. U. ............................ 2 5 — — 1 1

Första lagutskottet: egna betänkanden ....................... . 50 431 37 285 27 295

tillkommer från T. U. .......................... 9 60 4 16 7 40 Summa. 59 491 41 301 34 335

Andra lagutskottet: egna betänkanden ................................. 41 242 46 379 43 450

tillkommer från T. U. ........................... '9 24 — — 3 17 Summa. 50 266 40 379 48 467

Jordbruksutskottet: egna betänkanden ................................. 83 517 72 391 95 531 tillkommer från T. U. ........................... 6 61 10 41 8 39

Summa 89 578 82 482 108 570

1 I sammanställningen har i de fall, då. betänkanden i samma. fråga avgivits av till- fälliga utskott i båda kamrarna, icke upptagits det sammanlagda verkliga sidantalet för båda betänkandena utan det sidantal, vartill ett, av gemensamt utskott avgivet betänkande i frågan beräknats skola hava uppgått.

• Sida 95
•  Original

'Det torde av denna sammanställning framgå, att konstitutions-, bevill- nings- och bankoutskottens ökning i arbetsbördan skulle hava blivit obetyd- lig. För konstitutionsutskottets vidkommande bör för övrigt beaktas, att en del av de frågor, som påförts detta utskott, skulle hava tillkommit utrikes- utskottet, därest ett sådant utskott under ifrågavarande år funnits med de uppgifter, som i det föregående föreslagits. Ej heller för andra lagutskottets vidkommande skulle ökningen blivit avsevärd. För första lagutskottet skulle ' ökningen blivit något större, men detta utskott är för närvarande iall-

mänhet icke arbetstyngt i sådan grad, att en dylik ökning kan antagas hava berett svårigheter. Vad angår jordbruksutskottet bör beaktas, att de frågor, som skulle hava remitterats till detta utskott i stället för till tillfälliga ut- skott, som regel torde sakligt så nära. sammanhöra med de på utskottet redan ankommande ärendena, att någon nämnvärd ökning i arbetsbördan knappast skulle hava uppstått. Vidkommande slutligen statsutskottet, skulle detta utskott hava mottagit större andel av de tillfälliga utskottens arbets- uppgifter än de övriga ständiga utskotten. Den ökning, utskottet skulle hava erhållit, hade likväl icke för något av de angivna åren uppgått till 5 procent av statsutskottets arbetsbörda, om man räknar efter utskottsutlåtan- denas längd och därvid — vilket icke skett i den här intagna samman- ställningen —— bortser från utredningar, som av de tillfälliga utskotten in- fordrats från myndigheter m. fl. Ökningen synes, såväl absolut som relativt taget, icke vara större än att den väl uppväges av den rationalisering i be- redningsarbetet beträEande de ifrågavarande ärendena, som överförandet skulle medföra. Att några svårigheter för överförandet skulle uppstå, kan enligt kommitténs mening —-— med de lättnaderi statsutskottets arbetsbörda, som förut- föreslagits — icke befaras. Överhuvud taget torde de ständiga utskottens större erfarenhet, rutin och arbetsresurser iallmänhet komma att medföra, att de ifrågavarande ärendenas beredning i dessa utskott kommer att kräva mindre tid än i tillfälliga utskott.

Då sålunda å ena sidan starka sakliga skäl tala för att jämväl beträffande de slag av ärenden, som nu beredas av tillfälliga utskott, återgå till bered- ning genom ständiga, för båda kamrarna gemensamma utskott och å andra sidan några hinder icke synas föreligga för ifrågavarande ärendens fördel- ning på de ständiga utskotten efter frågornas sakliga karaktär, har kom- mittén ansett sig böra förorda åtgärder för omläggning i sådan riktning. Emellertid har kommittén funnit försiktigheten bjuda, att möjligheten att till- gripa tillfälliga utskott icke helt borttages. Sålunda böra dylika utskott fortfarande kunna tillsättas för behandling av kamrarnas enskilda ärenden, ; med vilka medkammaren ju ej behöver besväras. Men dessutom har det * synts önskvärt att icke avskära möjligheten att tillsätta tillfälligt utskott för behandling av en eller annan” genom motion väckt fråga eller grupp av Sammanhängande frågor, beträffande vilken det kan befinnas lämpligt att Verkställs. beredning genom ett inom kammaren valt utskott, vilket tillsatts särskilt för den avsedda frågans utredning och i vilket alltså kan insättas den sakkunskap, som anses önskvärd för vederbörande ärendes belysning.

• Sida 96
•  Original

Kamrarnas remiss- och bordlägg- ningsför- farande.

För att tillfälligt utskott i dylikt fall skall kunna ifrågakomma, förutsättes givetvis, att ärendet uppenbarligen ej faller under visst ständigt utskotts kompetens och likaledes att det ej är av beskaffenhet att böra föranleda ett särskilt utskott. Regeln torde vidare böra vara, att hänvisning till tillfälligt utskott icke äger rum i fall, där samma eller likartad fråga väckts även i medkammaren. I dylika fall, där det alltså från början är klart, att båda kamrarna måste taga befattning med ärendet, bör, om icke alldeles speciella skäl föreligga, hänvisning ske till ett ständigt eller särskilt utskott.

De grundlagsändringar, som måste vidtagas för genomförande av kom- mitténs här skisserade förslag, torde böra gå ut på följande. Såsom förut erinrats, äro de tillfälliga utskottens uppgifter för närvarande negativt be- stämda, i det att de hava att bereda frågor, som icke tillhöra de ständiga utskottens behandling. För att säkerställa, att fråga, som icke bestämt faller inom något av de ständiga utskottens i riksdagsordningen tämligen allmänt angivna kompetensområden, skulle kunna hänvisas till dylikt utskott, torde —— i viss anslutning till vad som gällde enligt 1810 års riksdagsordning — böra stadgas att fråga, som icke enligt riksdagsordningens regler ankommer på beredning av visst ständigt utskott, må hänvisas till det ständiga utskott, under vars behandling frågan prövas närmast höra. Samtidigt torde böra angivas, att dylik fråga, där särskilda skäl därtill äro, må hänvisas till till- fälligt utskott. Att i grundlagen närmare utmärka de fall, då ärende av ifråga- varande beskaffenhet kan hänvisas till tillfälligt utskott, synes icke vara lämpligt eller möjligt.

Kommitténs förslag beträffande de tillfälliga utskottens begränsning på sätt här angivits förutsätter, att för väckande av motion i ärenden, vilka kunna hänvisas till tillfälligt utskott, stadgas samma tidsbegränsning som gäller för väckande av motioner i ärenden, tillhörande ständigt utskott. Härom kommer kommittén i det följande att vidare yttra sig.

Genomförandet av kommitténs förslag beträffande de tillfälliga utskottens begränsning synes kräva viss ändring i kamrarnas. bordläggnings- och remiss- förfarande. För närvarande gäller, att när proposition eller motion första gången förekommer i kammare, den skall, såframt ej kammaren enhälligt densamma genast till utskott förvisar, ligga på bordet till nästa samman- , träde, då sådan hänvisning bör ske, därest frågan ej nedlägges eller, om i den rörer kammaren enskilt, eljest bliver avgjord (riksdagsordningen & 58). = Därest — såsom kommittén förutsatt — remiss till tillfälligt utskott skall ske endast i särskilda fall beträffande motioner, som icke tillhöra visst stän- digt utskott, och under förutsättning tillika såsom regel, att samma eller liknande ärende ej föreligger i medkammaren, torde det vara påkallat, att fråga om tillsättande av tillfälligt utskott uppskjutes intill dess motions- materialet kan på en gång överblickas, d. v. s. intill motionstidens utgång. , Bordläggning måste därför möjliggöras intill dess motionstiden utlupit. Kommittén tillstyrker härför erforderlig grundlagsändring. Uppskov med , remiss till utskott bör dock givetvis icke ifrågakomma beträffande motiöner, med avseende å vilka formella förutsättningar för hänvisning till tillfälligt i_

• Sida 97
•  Original

97 utskott icke föreligga eller 1 fråga om vilka det eljest från början är klart, att de böra remitteras till ständigt utskott.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig böra upptaga fråga om uppmjukning i ett annat avseende av de regler, som nu gälla för ärendenas hänvisning till utskott. Det sätt, varpå de ständiga utskottens kompetens- områden i riksdagsordningen avgränsats, har medfört, att remissfrågorna kommit att bedömas ur rent formell synpunkt i en omfattning, som icke alltid medgiver önskvärd hänsyn till frågornas reala natur och sammanhang. Följden har stundom blivit en av sakliga skäl icke påkallad splittring av ett större problemkomplex på olika utskott, något som bland annat emellanåt föranlett sammansatta utskott och därigenom verkat hindrande för veder- börande ständiga utskotts arbete. Givet är, att en större sakfråga ibland kan vara av sådan natur, att dess uppdelning på skilda utskott även sakligt sett är påkallad för en allsidig prövning. Men å andra sidan kunna fall förekomma —— t. ex. i fråga om ett ärende, som är en ren följdfråga till ett annat — då en sådan splittring är obehövlig eller då. förhållandena göra en enhetlig behandling i ett och samma utskott av sakliga skäl önskvärd. Kom- mittén har ur nu antydda synpunkter funnit den i grundlagen angivna för- delningen av ärendena mellan de ständiga utskotten icke böra vara alldeles ovillkorlig utan ansett sig böra i detta avseende tillstyrka sådan uppmjuk- ning, som möjliggör en mera smidig anpassning av remisserna efter före- liggande förhållanden. Kommittén förordar i detta syfte ett stadgande av innebörd att, utan hinder av riksdagsordningens föreskrifter om de ständiga utskottens uppgifter, fråga, som enligt nämnda föreskrifter ankommer på beredning av visst ständigt utskott, må kunna hänvisas till annat sådant utskott, därest frågan finnes äga nära samband med ämne, som tillhör sist- nämnda utskotts handläggning.

En dylik uppmjukning förutsätter fran kammarpresidiernas sida en pröv- ning av remissfrågorna ur sakliga lämplighetssynpunkter i högre grad än de nuvarande bestämmelserna erfordra eller möjliggöra. Detta torde nödvändig- göra samråd i ökad omfattning mellan talmännen inbördes samt mellan dem och vederbörande utskottsordförande. För att giva rådrum härtill torde det vara erforderligt, att alla propositioner och motioner bordläggas före remissen till utskott. I andra kammaren har detta förfaringssätt redan länge regel- mässigt tillämpats. I första kammaren skedde tidigare bordläggning endast i fall, där remissfrågan ansågs tveksam. Under 1931 års riksdag har emeller- tid tillämpats den ordningen, att propositioner bordlagts en gång, medan däremot motionerna i regel omedelbart remitterats. För vinnande av nyss angivna syfte torde det emellertid vara erforderligt, att första kammaren i även beträffande motionerna övergår till andra kammarens praxis, något som * jämväl i och för sig synes vara önskvärt, icke minst med hänsyn till värdet för riksdagsmännen att genom föredragningslistornas uppgifter erhålla känne- dom om samtliga avgivna motioner genast efter deras framläggande.

1485 31

• Sida 98
•  Original

Kammar- ledamöternas deltagande ?? utskottsarbete.

Vid inskränkning av de tillfälliga utskotten på sätt kommittén föreslagit uppstår frågan, huruvida och på vad sätt de kammarledamöter, som hittills plägat insättas i tillfälliga utskott, kunna beredas arbete inom de ständiga utskotten. I samband med reformförslag, som tidigare framställts beträffande utskottsväsendet, har ofta påyrkats, att utskottsorganisationen skulle upp- byggas så, att den åtminstone i princip utginge från samtliga ledamöters användande i det förberedande arbetet inom utskotten. Ehuru enligt kom- mitténs mening ett dylikt yrkande bottnar i en oriktig problemställning och utskottsväsendets organiserande fastmera måste i princip utgå från hänsyn endast till vad som är rationellt för riksdagsarbetets bedrivande, måste med- givas, att det i och för sig är i högsta grad önskvärt, att i riksdagen före- öntlig erfarenhet och arbetskraft i möjligaste mån effektivt utnyttjas och att förty kamrarnas ledamöter även beredas tillfälle att deltaga i ärendenas ut- skottsbehandling i all den utsträckning detta med hänsyn till en ändamåls- enlig uppdelning och överhuvud taget ett tillfredsställande ordnande av ut- skottsarbetet är möjligt. Att organisationen med tillfälliga utskott åtminstone under senare tid mycket bristfälligt tillgodosett detta önskemål, torde framgå av vad förut anförts.

Vid behandling av förevarande spörsmål har inom kommittén ifrågasatts, att antalet ledamöter i de mindre utskotten skulle över lag ökas. Kommittén har ansett sig icke kunna tillstyrka en dylik åtgärd. Bortsett från att första kammarens mindre ledamotsantal omöjliggör en generell ökning av utskottens storlek utan uppgivande av grundsatsen om kamrarnas likställighet, skulle en utvidgning av ledamotsantalet för flertalet utskott ingalunda innebära någon lättnad utan tvärtom ett onödigt förtyngande av arbetet med därav följande tidsutdräkt. Kommittén hyser den uppfattningen, att konstitutions, bevillnings—, banko— och lagutskotten äro till sin storlek väl avvägda och att någon utökning av de ordinarie ledamöternas antal för dessa utskott icke skulle vara lycklig. Endast beträffande jordbruksutskottet har kommittén, med hänsyn till ärendenas art och utskottets fördelning på avdelningar, funnit en ökning av ledamotsantalet vara, om icke erforderlig så dock ur saklig synpunkt försvarlig. Kommittén förordar, att antalet ledamöter i detta utskott bestämmes till samma siffra, som gäller för konstitutions- och be- villningsutskotten eller 10 ledamöter från vardera kammaren.

Enligt kommitténs förslag skulle antalet ordinarie ledamöter i de ständiga utskotten från vardera kammaren bliva:

Konstitutionsutskottet ....................................... 10 Utrikesutskottet ................................................. 8 Statsutskottet ...................................................... 15 Bevillningsutskottet .......................................... 10

— Bankoutskottet .................................................. 8 Första lagutskottet ............................................. 8 Andra lagutskottet ............................................. 8 J ordbruksutskottet ............................................. 10 Summa 77

Life-v x_f» », . 4. v

• Sida 99
•  Original

Vad angår antalet suppleanter, utgjorde detta antal i första kammaren år 1931 för vart och ett av konstitutions, stats- och andra lagutskotten 4 samt för bevillningsutskottet 3 utöver antalet ordinarie ledamöter ävensom för vart och ett av de övriga utskotten samma antal som antalet ordinarie ledamöter. Tillhopa uppgick alltså antalet suppleanter från första kammaren till 79. I detta antal kan måhända en minskning nu bliva nödvändig. Om exempelvis antalet suppleanter bestämmes för vart och ett av de nuvarande utskotten till samma antal som antalet ordinarie ledamöter samt för utrikes- utskottet till 4, skulle sammanlagda antalet bliva 73, och antalet ordinarie ledamöter och suppleanter skulle då tillhopa utgöra 150. Även en sådan minskning förutsätter en dubblering av suppleantskap i avsevärd omfattning.

För andra kammarens vidkommande utgör suppleantantalet för närvarande 16 i statsutskottet, 14 i vartdera av konstitutions- och bevillningsutskotten samt 12 i vart och ett av de övriga utskotten eller tillhopa 92. I detta antal torde en avsevärd ökning utan olägenhet kunna ske i syfte att bereda så många som möjligt av kammarens ledamöter tillfälle att deltaga i utskotts- arbete. För utskottens rekrytering torde en sådan ökning kunna vara av värde, och för de yngre riksdagsmännens utbildning skulle denna anordning, såsom förut antytts, äga avgjort företräde framför ledamot- och suppleantskap i tillfälligt utskott. Om antalet suppleanter i de nuvarande ständiga ut- skotten för andra kammarens vidkommande bestämdes exempelvis ti1120 för statsutskottet, till 18 för vart och ett av konstitutions, bevillnings- och jordbruksutskotten samt till 16 för vart och ett av de övriga utskotten — d. v. s. ökades för jordbruksutskottet med 6 och för vart och ett av de övriga utskotten med 4 _ ävensom för utrikesutskottet sattes till 4, skulle supp- leantantalet sammanlagt utgöra 126 eller tillhopa med antalet ordinarie leda- möter 203. Denna siffra skulle giva tillräcklig marginal för ledamöter, som av olika anledningar icke kunna deltaga i utskott. Vid tillsättande av sär- skilda och tillfälliga utskott finge i mån av behov tillgripas dubblering.

Vid bifall till kommitténs förslag beträffande utskottsorganisationen och därest antalet suppleanter bestämdes på sätt här antytts, skulle antalet ordi- narie ledamöter och suppleanter i de ständiga utskotten ställa sig på sätt av följande sammanställning framgår:

Första. kammaren Andra kammaren Utskott Nuvarande antal Ifrågasatt antal Nuvarande antal Ifrågasatt antal , Ordi- SIUPP' Ordi- SWP" Ol'di— SUP?" Ordi- SWP" . . ean— Summa . lean- Summa . lean- Summa . lean- Summa 1 narie ter narie ter narie ter narie ter Konstitutions- utskottet ............ 10 14 24 10 10 20 10 14 24 10 18 28 Utrikesutskottet ..... — — —— 8 4 12 — — — 8 4 12 Statsutskottet ....... 12 16 28 15 15 30 12 16 28 15 20 35 Bevillningsutskottet 10 13 23 10 10 20 10 14 24 10 18 28 Bankoutskottct ...... 8 8 16 8 8 16 8 12 20 8 16 24 l:a lagutskottet ...... 8 8 16 8 . 8 16 8 12 20 8 16 24 2:a lagutskottet ...... 8 12 20 8 8 16 8 12 20 8 16 24 Jordbruksutskottet. 8 8 16 10 10 18 Summa 77 73 126

• Sida 100
•  Original

Budget- behandlingen.

Med vad nyss anförts angående suppleantantalet i de ständiga utskotten har kommittén icke åsyftat att framställa något förslag i detta avseende, utan kommittén har endast velat antyda möjligheterna för sådana anordningar, varigenom tillfälle i största möjliga omfattning beredes kammarledamöterna att deltaga i eller följa arbetet inom utskotten.

Av den i det föregående lämnade översikten rörande den behandling, som under de senaste årtiondena i samband med framställda reformyrkanden ägnats sättet för budgetfrågornas handläggning inom riksdagen, torde framgå, att kritiken mot det nuvarande systemet för riksdagens budgetbehandling under senare år väsentligen inriktats på tre punkter.

Till en början har sålunda beklagats den splittring av utgiftsärendena på tre olika utskott, som sedan år 1909 ägt rum. I denna del har såsom en olägenhet framhållits det förhållandet, att officiella garantier saknas för att de anslagsbehandlande utskotten vid sin successiva beredning av utgifts- frågorna uppehålla nödigt samarbete för sammanhållning av budgetarbetet och för rådplägning särskilt med avseende å möjligheterna för täckning av de utgiftsanslag, vilka tillstyrkas.

Vidare har framhållits, att det för flertalet riksdagsmän och särskilt för de ledamöter, som ej medverka i budgetärendenas beredning inom utskott, är svårt för att icke säga nästan omöjligt att under utgiftsfrågornas succes- siva behandling inom kamrarna följa och överblicka statsregleringsarbetets fortgång och förskaifa sig den kännedom om läget med avseende å både inkomster och utgifter, som ofta kan vara av betydelse för ställningstagande i föreliggande detaljfrågor. Det har betecknats såsom en brist, att vägled- ning i dessa hänseenden icke gives de enskilda riksdagsmännen genom budgetära översikter och redogörelser m. m.

Ytterligare har såsom en framträdande olägenhet med det rådande sy- stemet påtalats, att planmässiga metoder icke tillämpas för statsregleringens slutliga behandling och fastställande och särskiltatt formella garantier saknas för att ordnat samarbete härvidlag kommer till stånd mellan de budgetbe- handlande utskotten, enkannerligen stats- och bevillningsutskotten. I detta sammanhang har riktats kritik mot att olika delar av budgetens inkomst- sida behandlas isolerade från varandra på sådant sätt, att kamrarna berövas möjligheten att samtidigt pröva alla de olika utvägar, som kunna ifråga- sättas för åstadkommande av balans i budgeten, och mot att såsom följd härav avgörandet i förevarande frågor i realiteten helt hänskjutits till stats— och bevillningsutskotten, vilkas förslag knappast kunna i kamrarna på någon punkt rubbas utan att hela budget—regleringen därigenom bringas i oordning. Det har i anslutning härtill stämplats såsom ett missförhållande, att budge- tens fastställande äger rum på så sen tidpunkt, att riksdagsarbetet i övrigt redan avslutats och kamrarnas ledamöter i stor utsträckning lämnat riksdagen.

Vid bedömande av den kritik mot de nuvarande formerna för budget— arbetets bedrivande, som sålunda framställts _ och vilken, såvitt kommittén kunnat finna, i de två sistberörda punkterna kan sägas idet väsentliga giva uttryck åt en tämligen utbredd uppfattning såväl inom riksdagskretsar som

• Sida 101
•  Original

bland opinionen utom riksdagen -— torde icke böra förbises vissa omständig- heter, som äro ägnade att i någon mån reducera olägenheterna av systemet för budgetbehandlingen och därmed förminska kritikens räckvidd och bär- kraft. I detta hänseende må, såsom ock 1915 års konstitutionsutskott be- tonade, i första hand framhållas, att riksdagen genom statsverkspropositionen redan från början får sig förelagd en med avseende å såväl inkomster som utgifter fullständig finansplan för det kommande budgetåret, vilken plan är avsedd att bilda och jämväl i stort sett utgör den fasta grunden för riks- dagens finansarbete. Vad angår den påtalade uppdelningen av utgiftsärenden på Hera utskott, är det visserligen sant, att denna uppdelning ur synpunkten av fasthet och konsekvens i budgetbesluten i och för sig är en olägenhet, men dennas betydelse för budgeten såsom helhet betraktad synes dock icke böra överskattas. Den alldeles övervägande delen av utgiftsärendena kvar- ligger fortfarande koncentrerad hos ett utskott. Summan av de huvudtitlar, som utbrutits från statsutskottet, utgör icke fullt tio procent av riksstatens totalsumma. Av dessa huvudtitlar innefattar den till slutsumman största _— den elfte — endast i ringa grad reella utgiftsspörsmål, som år från år kunna skifta, utan den utgör till helt dominerande del automatiska belastningar, vilka äro en följd av den enligt sakens natur på längre sikt ordnade pen- sionslagstiftningen och vid vilkas budgetmässiga beräknande för närmaste statsregleringsperiod ej är lämnat något utrymme för hänsyn till täcknings- möjligheterna. Däremot torde vid utgiftsbehandlingen i övrigt de beredande utskotten i realiteten icke, såsom det gjorts gällande, bortse från frågan om utgifternas täckning. Såväl beträffande möjligheterna härutinnan som i fråga om budgetens slutliga sammanställning och fastställande torde i verkligheten upprätthållas ett visst samarbete mellan stats- och bevillningsutskotten, låt vara att detta samarbete icke erhållit officiella former.

Även med beaktande av senast berörda omständigheter måste kommittén dock säga sig, att de förut omförmälda erinringarna icke helt sakna fog och att frågan om möjligheterna för en förbättring i riksdagens budgetbehand- ling i riktning mot ökad planmässighet och överskådlighet därför är förtjänt av allvarligt övervägande. Om det tillämpade systemet icke under de se- nare åren föranlett olägenheter av mera framträdande art, kan en bidra- gande orsak härtill vara att söka däri, att det finansiella läget varit sådant, att mera allvarliga svårigheter för budgetens balanserande knappast före- legat. I svårare budgetlägen kan det däremot vara behövligt med en form, som skapar större garantier för tillfredsställande prövning av budgetåren- dena och särskilt för budgetens slutliga fastställande, och i varje fall måste det för den allmänna opinionen framstå såsom otillfredsställande, att en dylik form icke föreligger i officiell gestaltning. Samtidigt är det i och för sig önskvärt, att även de riksdagsledamöter, som icke deltaga i den förbe- redande budgetberedningen i utskott, såvitt görligt sättas i stånd att under riksdagens gång bättre än nu överblicka och bedöma budgetläget och där- med att med större självständighet och ansvar deltaga i kamrarnas avgö— randen i förevarande frågor.

• Sida 102
•  Original

Med avseende å de uppslag, som tidigare i olika sammanhang framkom- mit för undanröjande av olägenheterna på ifrågavarande område, har den lämnade historiska översikten visat, att dessa uppslag delvis åsyftat täm- ligen vittgående och radikala reformer. Sålunda har ifrågasatts tillskapande — med eller utan uppdelning av utgiftsfrågornas preliminära beredning på ett flertal utskott — av en överinstans över de budgetbehandlande utskotten med uppgift dels att behandla vederbörande utgiftsfrågor särskilt ur täck- ningsmöjligheternas synpunkt — att, såsom det uttryckts, pröva anslags- kravens »budgetära behörighet» —— dels ock att avgiva förslag om budgetens slutliga fastställande jämte vad därmed äger sammanhang. Vidare har från en del håll föreslagits tillgripande av utvägen att göra kamrarnas succes- siva anslagsbeslut till en början provisoriska med möjlighet att i slutet av riksdagen i mån av behov vidtaga jämkningar däri.

Redan i samband med behandling av frågan om en uppdelning av stats- utskottets verksamhet på ett flertal fristående utskott har kommittén berört och avvisat tanken på anordnande av en överinstans över de utgiftsbehand- lande utskotten med uppgift att yttra sig över anslagskraven i budgetärt hänseende. Kommittén har emellertid även haft under ingående övervägande förslaget att göra anslagsbesluten till en början provisoriska och att alltså skapa möjlighet att vid behov verkställa en förnyad prövning av och en jämkning i budgetens utgiftssida. Kommittén har jämväl till bedömande förehaft tanken på olika modifikationer av en dylik anordning, t. ex. på så- dant sätt att endast anslagskrav, vilka väckts motionsvis och som ginge ut på antingen anslag till nya ändamål eller anslagsökningar i förhållande till vad Kungl. Maj:t föreslagit, i båda fallen överstigande en viss procent av slutsumman för Kungl. Maj:ts riksstatsförslag, skulle göras till föremål för provisoriska beslut, vilka kunde i samband med budgetens slutliga samman- ställande jämkas eller upphävas. Kommittén har dock efter omprövning ansett sig icke kunna förorda någon åtgärd i sålunda angiven riktning. Kom- mittén finner, i anslutning till vad 1915 och 1922 års konstitutionsutskott yttrat på denna punkt, att mot en anordning med dubbla budgetbehand- lingar, vare sig helt genomförd eller med vissa begränsningar, resa sig så allvarliga betänkligheter såväl i konstitutionellt avseende som med hänsyn till praktiska konsekvenser av olika slag, att ett införande av en sådan an- ordning knappast bör ifrågasättas. .

Däremot har kommittén funnit sig böra inom ramen för nuvarande ut- skottsorganisation ifrågasätta vissa åtgärder i syfte att undanröja eller för- minska de allmännast påtalade olägenheterna av nuvarande system.

Angelägnast har synts kommittén vara att möjliggöra en officiell sam- verkan mellan de budgetbehandlande utskotten vid budgetens slutliga fast- ställande. En dylik samverkan skulle efter kommitténs mening lämpligast kunna åvägabringas på sådant sätt, att uppgiften att avgiva förslag be- träffande den slutliga budgetregleringen anförtros åt deputerade, utsedda av de fyra budgetutskotten (stats-, bevillnings-, banko- och jordbruksutskotten) på sätt gäller om sammansatta utskott. Det har inom kommittén ifrågasatts,

• Sida 103
•  Original

att denna budgetdeputation och dess uppgifter skulle i grundlagsväg reg- leras på sådant sätt, att de enligt riksdagsordningen åt stats- och bevill- ningsutskotten givna åliggandena beträffande inkomstberäkning och riks- statsförslag skulle fråntagas dessa utskott och tilläggas en på. angivet sätt sammansatt deputation, om vars bildande skulle givas föreskrifter i riks- dagsordningen. Kommittén har dock efter övervägande funnit lämpligast att söka vinna det avsedda syftet på ett enklare och mera smidigt sätt. ' Överhuvud taget har det synts kommittén önskvärt, att beträffande for- merna för det här avsedda samarbetet icke i grundlag givas några närmare regler, som skulle kunna lägga hinder i vägen för en utveckling av praxis med ledning av de erfarenheter, som kunna komma att göras. Kommittén har därför ansett sig icke böra förorda andra grundlagsföreskrifter om ifråga- varande samarbete än att i stadgandena om stats- och bevillningsutskottens uppgifter göres ändring av innebörd att dessa uppgifter, i vad de hänföra sig till budgetens slutliga sammanställande, skola av vederbörande utskott fullgöras gemensamt eller efter samråd med de övriga utskott, vilka handlägga statsreglerz'ngsfrågor. Det skulle med en sådan avfattning stå stats- och be- villningsutskotten fritt att för statsregleringens handläggande välja mellan å ena sidan en gemensam behandling mellan samtliga budgetutskotten — vilken behandling då bör ske i sammansatt utskott, på sätt i riksdagsord- ningen därom föreskrives — och å andra sidan ett samråd med de övriga budgetutskotten i den form utskotten kunna inna lämpligast, vilket samråd skulle föregå stats— och bevillningsutskottens avgivande av betänkanden vart för sig. Därest den förstnämnda utvägen väljes, skulle vinnas den fördelen, att i ett betänkande kunde framläggas förslag beträffande samtliga frågor, som med den slutliga budgetregleringen äga samband.

Detta betänkande skulle alltså omfatta såväl riksstatens inkomstsida i dess helhet —— vilken nu i skilda etapper behandlas av statsutskottet, bevillnings- utskottet och bankoutskottet vart för sig — som även riksstatens utgifts— sida, varvid ståndpunkt jämväl skulle tagas i fråga om anslagens täckande med lånemedel eller med andra statsinkomster o. s. v. Genom en sådan anordning skulle kamrarna bliva i tillfälle att i ett sammanhang överblicka och på en gång pröva samtliga, de utvägar, vilka för statsregleringens åstad- kommande kunna föreligga och som icke sällan kunna röra sakfrågor av ingripande _ betydelse.

Synnerligen önskvärt är, att statsregleringens uppgörande och faststäl- lande i den ordning, som här antytts, kan äga rum på en tidpunkt, då riks- dagsarbetet i övrigt ännu pågår, och alltså icke -— såsom nu vanligen är fallet -—* bliva en expeditionsåtgärd, vid vilken fästes ringa vikt och i vilken

' blott ett fåtal av riksdagens ledamöter deltager. Detta förutsätter, att utgifts- besluten hinna slutföras något tidigare än vad nu sker. Med den arbets- börda, som hittills ålegat statsutskottet och särskilt vissa av dess avdel- ningar, har det under nuvarande förhållanden icke varit möjligt för detta utskott att avsluta sitt arbete inom härför erforderlig tid. Genom den utök- ning av statsutskottet med en femte avdelning, som kommittén förordat,

• Sida 104
•  Original

och det påskyndande av utskottets arbete, som härigenom möjliggöras, skulle emellertid enligt kommitténs mening skapas förutsättningar för statsregle- ringens verkställande innan riksdagsarbetet i övrigt ännu avslutats.

Det samarbete mellan de budgetbehandlande utskotten, som kommittén alltså ifrågasatt, synes emellertid icke behöva eller böra begränsas blott till själva slutakten i budgetbehandlingen. För befrämjande av en ökad sam- manhållning av och en bättre överblick över budgetarbetet i allmänhet under dess successiva fortgång skulle enligt kommitténs mening tid efter annan återkommande rådplägningar mellan budgetutskotten rörande budgetfrågor vara av icke ringa betydelse. För dylika överläggningar synas deputerade från vart och ett av ifrågavarande fyra utskott kunna utgöra ett ändamåls- enligt organ. Det synes därför vara lämpligt, att en dylik deputation till- sättes i början av riksdagen och att den därefter sammanträder i den mån så beiinnes önskvärt.

I anslutning till vad nu anförts finner sig kommittén böra föreslå, att i reglementariska föreskrifter för riksdagen införes ett stadgande av innehåll, att stats-, bevillnings-, banko- och jordbruksutskotten inom tjugu dagar från riksdagens öppnande böra utse deputerade för att under riksdagens lopp, i den utsträckning sådant finnes påkallat, rådpläga i frågor, som angå budget arbetet inom riksdagen.

Den huvuduppgift, som bör tillkomma ifrågavarande deputation, torde därvid böra allmänt angivas vara att verka för att största möjliga enhetlig- het vid budgetbehandlingen iakttages. Emellertid lärer därjämte lämpligen på deputatidnen böra läggas ansvaret för att anordningar vidtagas i syfte att i erforderhg omfattning bereda riksdagens ledamöter information rö- rande budgetarbetets fortgång och förutsättningarna för detsamma. För närvarande utdelas till ledamöterna i de budgetbehandlande utskotten vissa inom statsutskottet upprättade summariska sammanställningar över riks- dagens beslut i utgiftsfrågor. Ledamöterna i statsutskottet torde därjämte erhålla vissa mera specificerade tablåer rörande utgiftsbesluten. Det synes vara påkallat, att redogörelser i dessa hänseenden göras tillgängliga för kamrarnas ledamöter i allmänhet. Därjämte synes vara erforderligt att vissa uppgifter och beräkningar över statsverkets inkomster tid efter annan uppgöras och delgivas kamrarnas ledamöter. Det torde nämligen få anses önskvärt, att samtliga riksdagsmän genom lämpliga sammanställningar icke blott hållas underrättade om de successiva anslagsbeslutens inverkan på riksstatens utgiftssida utan även erhålla bättre ledning än nu för bedömande av budgetförslagets inkomstberäkningar och därigenom vinna större förut sättningar att vid de olika sakfrågornas behandling pröva deras budgetära innebörd. Lämpligt torde måhända ock vara, att i början av riksdagen samt därefter med vissa mellanrum uppgöras och framläggas sammanställningar huvudtitelsvis över beloppen av motionsvis gjorda anslagsäskanden, i den mån dessa ännu icke blivit föremål för riksdagens beslut. Nu berörda samman— ställningar torde böra uppgöras och framläggas av den ifrågasatta budget- deputationen.

• Sida 105
•  Original

105 Utöver vad här sagts skulle enligt kommitténs förslag icke meddelas några författningsbestämmelser rörande budgetdeputationens verksamhet. Om denna deputation kommer till stånd, lärer det emellertid ligga i sakens natur, att densamma såsom regel kommer att bliva den institution, som an- vändes för det samarbete mellan budgetutskotten, vilket skall äga rum med avseende å riksstatens uppgörande jämte vad därmed äger sammanhang, * vare sig detta samarbete endast tager formen av samråd före de betänkanden, som vederbörande utskott avgiva vart för sig, eller det äger rum på sådant sätt, att utskotten till gemensam behandling överlämna de med statsregle- ringens avslutande sammanhängande frågorna. Med vad sålunda föreslagits skulle, såvitt kommittén kunnat finna, kunna ernås, att budgetdeputationen komme att bliva ett organ, som hade till uppgift att under riksdagens gång med uppmärksamhet följa budgetlägets utveckling samt budgetbehandlingens fortgång inom de olika utskott, som därvid medverka. Det är dock ingalunda kommitténs mening, att deputa— tionen skulle på något sätt ingripa reglerande i budgetutskottens självstän- diga arbete. Ansvaret för budgetbehandlingen inom utskotten bör under alla förhållanden — frånsett statsregleringens avslutning i de fall, då denna angelägenhet hänskjutes till deputationens beredning —— orubbat kvarbliva hos dessa utskott. De överläggningar rörande budgeten i allmänhet och särskilt rörande inkomst- och utgiftsfrågors relation till varandra, somi deputationen kunna förekomma, torde dock mången gång kunna vara av värde även för budgetutskottens bedömande av utgiftsfrågorna och framför allt av sådana utom regeringens finansplan fallande anslagskrav, vilka äro av betydande storleksordning och om Vilka på grund härav eller av andra skäl delade meningar råda samt vilkas avgörande i regel plägar uppskjutas till riksdagens senare del, då inkomstförhållandena kunna bättre än tidigare bedömas. I detta sammanhang har kommittén ansett sig böra framhålla vikten av att inkomstfrågor, vilka äro av större betydelse för budgeten — såsom frågor om nya eller ändrade skatter eller om finanstullar o. s. v. — såsom regel icke, på sätt hittills understundom skett, avgöras under riksdagens tidigare skede utan, där icke särskilda skäl framtvinga en annan ordning, uppskjutas intill dess anslagsbehoven kunna överblickas och helst företagas till pröv- ning först i samband med den slutliga statsregleringen, då olika möjligheter kunna i ett sammanhang vägas mot varandra. Om, såsom kommittén förut- sätter, statsregleringens fastställande kan framflyttas till en tidpunkt, då riksdagens arbete i övrigt ännu pågår och dess ledamöter alltså äro samlade, skulle för en sådan anordning givetvis skapas helt andra förutsättningar än vad hittills varit fallet. Frågor, i vad mån ärenden av förevarande art kunna

* och böra upptagas till avgörande före den slutliga budgetregleringen, höra till de ämnen, beträffande vilka rådplägning i budgetdeputationen bör kunna bliva av värde.

Vad beträffar antälet ledamöter i budgetdeputationen, torde detsamma få —liksom i allmänhet gäller beträffande deputerade för överläggning mellan olika utskott —— i första hand bestämmas genom överenskommelse mellan

• Sida 106
•  Original

Sammansatta utskott.

de utskott, som tillsätta deputationen. Kunna dessa icke överenskomma om antalet, lärer detsamma lämpligen böra utgöra 6 från varje utskott.

Såsom i den föregående redogörelsen belysts, förekomma alltjämt sam- mansatta utskott i en betydande utsträckning. Orsakerna härtill torde vara många. Utgiftsbehandlingens samt lagstiftningsfrågornas fördelning på flera utskott har stundom givit befogad anledning att tillsätta sammansatta ut— skott, och vidare synes gemensam behandling ibland hava varit påkallad i fall, där ett omfattande lagärende sammankopplats med en Viktig anslags- fråga 0. s. v. Den undersökning, som av kommittén verkställts beträffande de sammansatta utskotten under åren 1926—1930, har emellertid givit vid handen, att sammansättningar kommit till stånd i betydligt större omfatt- ning än vad som enligt kommitténs mening ur saklig synpunkt varit nöd- vändigt. Man kan vid en genomgång av det undersökta materialet ej undgå det intrycket, att inbjudningar till sammansatt utskott många gånger till betydande del förestavats av artighetshänsyn eller av ett formalistiskt be— traktelsesätt. Det synes icke lida något tvivel, att genom ökad underhands- samverkan —— t. ex. därigenom att det utskott, som har ett mindre område av ett föreliggande ärende att behandla, sätter sig i efterhand och avgiver utlåtande i sin del av spörsmålet först sedan huvudfrågan prövats av det andra utskottet — samt överhuvud genom frihet från byråkratisk inställ- ning till frågor om gemensam beredning åtskilligt skulle stå att vinna för undvikande av denna utskottsform, vilken vanligen inverkar i hög grad för- ryckande och försenande på arbetet inom de därav berörda ständiga utskotten.

Vid övervägande av frågan om särskilda åtgärder i syfte att befordra en minskning i användningen av sammansatta utskott bör ej förbises, att det förslag beträffande jämkningar i ärendesfördelningen mellan stats— och banko- utskotten, som kommittén i det föregående framlagt, är ägnat att undanröja en under nuvarande förhållanden ofta återkommande anledning till samman- sättningar mellan dessa båda utskott samt att förslaget om uppmjukning av riksdagsordningens hittills ovillkorliga remissregler jämväl lärer komma att verka i riktning mot en minskad användning av sammansatta utskott. Emel- lertid har kommittén tillika ansett sig böra ifrågasätta vissa bestämmelser med avseende å formerna för tillsättande av sådana utskott i syfte att åstad- komma ytterligare garantier för begränsad användning av denna utskotts- form. I sådant hänseende förordar kommittén, att i de reglementariska föreskrifterna för riksdagen intages ett stadgande av innebörd, att innan ett ständigt utskott utfärdar inbjudan till annat sådant utskott att gemensamt behandla visst ärende, hos sistnämnda utskott skall göras skriftlig förfrågan, huruvida detta utskott anser skäl föreligga till dylik behandling eller, om så ej är fallet, huruvida utskottet inner anledning att ur de synpunkter, detsamma närmast har att företräda, göra något uttalande i det föreliggande ärendet. Det synes kunna förväntas, att denna form i väsentlig mån skall vara ägnad att avvärja tillgripandet av sammansatta utskott i fall, där icke vederbörande utskott samstämmigt finna gemensam beredning av det av-, sedda ärendet vara av sakliga grunder betingat.

' äga?—P— x_n.

• Sida 107
•  Original

B. Framläggandet av riksdagens arbetsmaterial jämte vissa därmed sammanhängande frågor.

Bland de problem, som, då det gäller åtgärder till förbättrande av riks— 'dagens arbetsorganisation, ansetts böra vid sidan av frågan om utskotts- väsendets ordnande göras till föremål för övervägande, märkas i första hand spörsmålen om eventuella åtgärder för begränsning av riksdagens arbets- material, om regler beträffande viss tid för framläggande av detta material till handläggning av riksdagens beredande organ, om en eventuell uppdel- ning av riksdagens arbetstid på skilda sessioner samt om möjligheten att från en riksdag till en annan uppskjuta prövningen av visst eller vissa ärenden. De flesta av dessa frågor, vilka alla avse åtgärder för att vinna ökad tid till en omsorgsfull och jämn prövning av riksdagsärendena, hava tidigare i olika sammanhang varit föremål för mer eller mindre ingående uppmärksamhet. Jämväl kommittén har haft dessa spörsmål under över- vägande.

1. Fråga om begränsning av riksdagens arbetsmaterial. Av betydelse för underlättande av riksdagens arbete skulle givetvis vara, om riksdagens nuvarande arbetsmaterial skulle kunna minskas. En sådan minskning kan tänkas ske på två sätt: antingen genom överlämnande till Konungens avgörande av vissa ärenden, i vilka riksdagens medverkan för närvarande påkallas, eller ock genom begränsning i de enskilda riksdags— ledamöternas rätt till initiativ. I förstnämnda hänseende må erinras, att riksdagen redan nu beträffande vissa områden, som anses vara av mindre allmän vikt, inom vissa gränser överlämnat åt Konungen att ensam besluta. Så har till exempel sketti fråga om rätt att försälja kronojord samt i fråga om beviljande av vissa pensioner och understöd. I sistnämnda avseende har ifrågasatts överläm- nande i ökad omfattning av riksdagens beslutanderätt till Konungen. Något generellt förslag beträffande överlämnande till Konungens avgörande av vissa slag av frågor har, kommittén veterligt, icke blivit framlagt. 1916 års kommitté berörde möjligheten att minska riks- dagens arbetsbörda på denna väg men förklarade sig icke hava haft tillfälle att gå djupare in på frågan samt framhöll, att en ingående prövning av detta spörsmål skulle föra in på konstitutionella problem, vilka icke syntes falla inom kommitténs uppdrag, och för övrigt kräva vidlyftiga och detaljerade undersökningar, till vilka kommittén icke haft tillfälle. 1 Med avseende å den enskilde riksdagsmännens initiativrätt lgälla för närvarande inga andra inskränkningar, än att beträffande vissa slag av frågor stadgats viss tidsbegränsning för väckande av motioner, en fråga vartill kommittén längre fram återkommer. Det torde kunna sägas, att den obegränsade motionsrätt, som finnes i den svenska riksdagen, och den grund-

• Sida 108
•  Original

liga behandling, som kommer alla enskilda motioner till del, saknar mot- svarighet i andra länder. Den befogenhet, som enligt riksdagsordningen & 55 tillkommer kamrarna att utan hänvisning till utskott avslå motioner, vilka icke tillhöra ständigt utskotts behandling, kommer, såsom förut påpe- kats, i praxis aldrig till användning.

1907 års kommitté, som i förbigående berörde frågan om begränsning av den enskilda motionsrätten, framhöll därvid, att en sådan begränsning givet- vis skulle leda till en avsevärd minskning av riksdagens arbetsmaterial. Kommittén förklarade sig emellertid icke finna lämpligt eller tillrådligt att tillgripa en sådan utväg. Även om den enskilda motionsrätten skulle kunna utan särskilda olägenheter omgärdas med vissa restriktiva bestämmelser, exempelvis i den riktning att fiera måste förena sig om en motion för att den skulle kunna upptagas, hade dock kommittén funnit hela denna fråga vara av en så ömtålig och i våra konstitutionella förhållanden ingripande natur, att kommittén ej ansett sig böra föreslå ens en dylik inskränkande bestämmelse.

Även 1916 års kommitté berörde denna fråga samt framhöll, att i ett flertal utländska representationer den enskilde riksdagsmännens initiativrätt vore mera inskränkt än i Sverige men att å andra sidan de regler, som härvidlag förekomme i utländska parlament, ofta sammanhängde med arbetsformer, vilka starkt skilde sig från den svenska riksdagens, och därför icke utan vidare kunde överföras till vår riksdagsordning. Överhuvud taget fann kommittén de åtgärder i förevarande syfte, som i Sverige dittills blivit ifrågasatta, an- tingen icke kunna förväntas bliva effektiva eller också av andra grunder icke kunna förordas. Kommittén erinrade emellertid om den i det föregående omnämnda möjligheten för kamrarna att i vissa fall utan remiss till utskott avslå motionsvis väckta förslag.

I en reservation till k'ömmitténs betänkande yrkade emellertid en av kommitténs ledamöter, herr Clason, viss utsträckning av rätten att utan remiss till utskott tillbakavisa motion. Reservanten framhöll visserligen, att en vidsträckt motionsrätt stode i överensstämmelse med det svenska riksdagsskickets traditioner, men fann dock icke detta böra innebära skyl- dighet för kammare att under pågående valperiod vid varje följande riksdag »under realbehandlingens uttänjda former genomtröska» samma motion, som vid någon av periodens föregående riksdagar förevarit utan att av någondera kammaren bifallas. Han påyrkade rätt för kammare att i dylika fall avslå motion utan remiss till utskott. Samma yrkande framfördes av herr Clason motionsvis i anledning av 1917 års proposition angående de av 1916 års kommitté förordade och år 1918 genomförda grundlagsändringarna.

Ett förslag till viss begränsning av motionsrätten framfördes vid 1922 års riksdag i en motion, vari föreslogs, att motionsvis framställt yrkande om antagande av eller ändring i lag eller beviljande eller höjande av anslag med högre belopp än 100000 kronor icke skulle kunna upptagas till behand- ling, därest icke minst en tiondel av vederbörande kammares ledamöter förenat sig om motionen. Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen och

• Sida 109
•  Original

framhöll därvid bland annat, att en begränsning i enlighet med vad motio— nären föreslagit i själva verket skulle innebära, att prövningen av ett för- slags lämplighet i viss mån skulle ankomma på de enskilda riksdagsmän, vilka av förslagsställaren anmodades att understödja förslaget, men att det enligt utskottets mening borde tillhöra utskottet och rikslagen att pröva, huruvida framställda förslag vore av den art, att de borde leda till positivt ;resultat. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. I en reser- vation till utskottets utlåtande påyrkades utredning angående begränsning i de enskilda riksdagsmännens motionsrätt; i en annan reservation yrkade herr Clason grundlagsändring i enlighet med den mening, han inom 1916 års kommitté uttalatx

Ett vida längre gående yrkande framfördes i motion vid 1923 års riksdag. Förslaget avsåg, att motioner i lagfrågor, såvitt de ej stode i omedelbart samband med en kunglig proposition, endast skulle få väckas vid den fjärde lagtima riksdagen i varje valperiod. Konstitutionsutskottet avstyrkte detta förslag under framhållande, att detsamma innebure en inskränkning i motions- rätten, som skulle förhindra väckandet ej blott av utsiktslösa förslag utan . även av sådana förslag, som ägde förutsättningar att vinna riksdagens bifall. Yrkandet blev av riksdagen avslaget.

Såsom i annat sammanhang erinrats, har vidare framställts förslagi syfte att enbart i budgetfrågor kringgärda riksdagsmännens initiativrätt med in- skränkande bestämmelser. Huvudsyftet med berörda förslag torde icke hava varit att åstadkomma en minskning av riksdagens arbetsbörda utan fastmera att ernå ökade garantier för fasthet i budgetbehandlingen.

Givetvis skulle en viss lättnad i riksdagens arbete kunna vinnas där— igenom, att till Konungens avgörande överlämnades vissa grupper av ären- den, i vilka riksdagens beslut för närvarande erfordras. I samma mån som riksdagens arbetsbörda ökas —- bland annat genom att, såsom otvivelaktigt under senare tid i stor utsträckning varit fallet, mera betydelsefulla om- råden av Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt indrages under riksdagens medverkan — synes det också i och för sig kunna anses motiverat, att i en eller annan grupp av ärenden beslutanderätten överlämnas till Konungen eller, efter Konungens bestämmande, underordnad myndighet, under förutsätt- ning att ett sådant överlämnande kan finnas lämpligt med hänsyn till möjlig- heten att åstadkomma praktiskt användbara begränsningar av Konungens befogenhet. Kommittén har emellertid funnit det falla utanför dess uppgift att härom framställa något förslag eller giva några närmare anvisningar. Spörsmålet i fråga torde icke heller vara av beskaffenhet att behöva gene- jrellt regleras i grundlag. * Lika litet har kommittén funnit sig böra framställa förslag om någon lbegränsning i den motionsrätt, som tillkommer riksdagens ledamöter. Kom— mittén delar den förut återgivna uppfattningen, att en vidsträckt initiativ- rätt för de enskilda riksdagsmännen väl överensstämmer med det svenska riksdagsskicket. Det skulle visserligen kunna anses önskvärt att erhålla korrektiv mot det missbruk av motionsrätten, som tager sig uttryck i ett

Kommittén.

• Sida 110
•  Original

upprepat framförande av helt utsiktslösa eller uppenbart omogna förslag, s. k. okynnesmotioner, men kommittén har icke trott sig kunna anvisa någon väg, som skulle kunna leda till detta mål utan att samtidigt äventyra den legitima, hos oss hävdvunna initiativrätten eller mot vilken icke i andra hänseenden skulle kunna riktas allvarliga invändningar. Det bör i sådant hänseende beaktas bland annat, att ett försök till gränsdragning på detta område sannolikt skulle medföra, att meningsskiljaktigheter ofta i de sär- skilda fallen skulle uppstå, huruvida föreliggande framställningar vore av beskaffenhet att kunna avvisas utan prövning eller ej, samt att tidsförlust, som uppstode genom överläggningar härom, skulle eliminera den tidsvinst, man genom gränsdragningen velat ernå. För övrigt måi detta sammanhang icke förbises, att en begränsning av de tillfälliga utskottens användning på. sätt kommittén föreslagit måhända kan indirekt komma att medföra minskad benägenhet för framförande motionsvis av mindre genomtänkta framställ— ningar. Sannolikt torde nämligen de ständiga utskottens övertagande av beredningen utav flertalet motioner, som hittills handlagts av tillfälliga ut- skott, komma att föranleda en inverkan i önskvärd riktning beträffande kra- ven på motionernas beskaffenhet.

Om kommittén sålunda ansett särskilda åtgärder för beskärning av riks- dagens arbetsmaterial icke böra förordas, har kommittén däremot funnit skäl att ifrågasätta vissa ytterligare begränsningar med avseende å tiden för framläggandet av detta material.

2. Tid för framläggande av propositioner. I riksdagsordningen funnos före 1918 års grundlagsändringar icke några bestämmelser om tid för avlåtande av proposition. 1907 års kommitté påtalade såsom en av de mest bidragande orsakerna till att riksdagsarbetet under slutet av sessionen antoge en så forcerad karaktär den omständigheten, att ett stort antal propositioner, ofta i mycket viktiga och omfattande frågor, överlämnades till riksdagen först under den senare delen av dess samvaro. Kommittén fann det kunna ifrågasättas, huruvida icke en bestämd tid borde fastställas, efter vilken propositioner icke finge annat än i undantagsfall avlåtas. Kommittén avstod emellertid från att föreslå någon i denna riktning gående bestämmelse, bland annat emedan ett dylikt stadgande skulle innebära en icke oväsentlig inskränkning i Konungens konstitutionella rättigheter och det dessutom måste anses vara av vikt, att regeringen icke betoges rätten att, närhelst sådant av förhållan- dena påkallades, till riksdagen framkomma med framställningar. Kommittén uttalade emellertid önskvärdheten av att propositioner, särskilt i större frågor, i regel icke överlämnades till riksdagen under senare delen av dess samvaro. 1916 års kommitté förklarade sig anse, att avsevärda fördelar skulle stå att vinna, om propositionerna i allmänhet avgåves under riksdagens förra del, samt fann betänkligheter icke möta att i grundlag fastslå en viss tid-

• Sida 111
•  Original

punkt för propositioners avlämnande, under förutsättning att möjlighet hölles öppen för Konungen att, så länge riksdagen vore samlad, avlåta proposi- tioner i fall, där framställningen föranleddes av någon under riksdagen in- träffad händelse eller där ett uppskov med framställningen skulle lända riket till avsevärt men. Kommittén föreslog för normala fall en proposi- ltionstid av 60 dagar från lagtima riksdags öppnande. * Vid anmälan av kommitténs förslag förklarade sig föredragande departe— mentschefen endast med viss tvekan kunna förorda en begränsning av pro- positionstiden. På departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t propositionstidens errande till 70 dagar, räknat från riksdags öppnande, samt vidtog i övrigt i kommitténs förslag den ändringen, att såsom förut- sättning för rätt att efter den normala propositionstidens utgång avlåta framställning skulle gälla, att uppskov prövades lända riket till men i stället för, såsom kommittén föreslagit, till avsevärt men. Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag.

Förslag om ytterligare inskränkning av den normala propositionstiden framställdes i en motion vid 1927 års riksdag, vari påyrkades en begräns- ning till 50 dagar från riksdags öppnande. Såsom motiv för detta förslag anfördes, att regeringen är 1926 frivilligt begränsat propositionstiden till detta antal dagar. Konstitutionsutskottet, som konstaterade att även är 1927 det överväldigande flertalet propositioner överlämnats före den 1 mars, fann den sålunda inledda praxis vara av stort värde men ansåg det kunna förväntas, att denna praxis oberoende av uttryckligt grundlagsstadgande komme att tillämpas även i framtiden. Utskottet fann därför icke anledning att genom grundlagsändring fastslå en kortare propositionstid än den nu stadgade. Utskottet framhöll, att i vissa fall, särskilt då ny regering bilda- des på hösten, en så stark begränsning av propositionstiden som till 50 dagar kunde medföra olägenheter.

Under de senaste åren hava vid vissa tillfällen i kamrarna framförts klagomål över att den år 1926 inledda praxis med avseende å frivillig be- gränsning av propositionstiden avbrutits genom att den lagstadgade pro— positionstiden börjat ånyo utnyttjas i större utsträckning.

Enligt kommitténs mening bör betydelsen för riksdagsarbetets snabba och jämna fortgång av en snävt begränsad propositionstid icke överskattas. ,De utgiftsbehandlande utskotten erhålla i statsverkspropositionen ett arbets- material, som kan omedelbart upptagas och som —— därest denna propo- sition, såsom under senare år synes hava varit fallet, är i möjligaste mån fullständig — för stats- och jordbruksutskottens vidkommande innefattar en stor del av utskottens arbetsmaterial för hela riksdagen. Konstitutions- iutskottet kan omedelbart vid riksdagens början upptaga granskningen av jstatsrådsprotokollen. Bankoutskottet har, frånsett sin andel av statsverks— propositionen, i granskningen av riksbankens och riksgäldskontorets för- valtning jämte därmed sammanhängande ärenden tillräckligt arbetsmaterial för de första veckorna av riksdagen. Det är sålunda endast bevillnings- utskottet samt de båda lagutskotten, som icke under alla förhållanden ome-

Kommittén.

• Sida 112
•  Original

delbart förfoga över betydande material för sin verksamhet. Under förut— sättning att regeringen sörjer för att även propositioner, som skola hand" läggas av dessa utskott, i erforderlig omfattning färdigställas redan till riks—' dagens början — något som under senare är icke alltid synes hava varit fallet — samt att arbetet med återstående propositioner, vare sig de inne-' fatta kompletterande anslagsäskanden, lagförslag eller andra framställningar, såvitt möjligt anordnas på sådant sätt, att tillströmningen av framställningar under propositionstiden blir någorlunda jämn, skulle från här förevarande utgångspunkt de nu gällande bestämmelserna knappast behöva medföra några mera allvarliga olägenheter för riksdagens verksamhet.

Å andra sidan måste det vara lättare att åstadkomma en bättre planlägg— ning och ledning av riksdagsarbetet —— något som kommittén, på sätt idet följande kommer att närmare utvecklas, för sin del anser vara av stor bety- delse — om utskotten kunde tidigare än vid den nu stadgade propositions- tidens utgång överblicka hela sitt arbetsmaterial. Det kan ej heller förnekas, att den nu fixerade tidsgränsen, särskilt därest propositionsiioden vid eller omedelbart före propositionstidens utgång är stor, stundom medför vissa olägenheter till följd av kollision mellan å ena sidan motionstider i anled- ning av propositionerna och å andra sidan riksdagens påskferier.

Med hänsyn till här anförda omständigheter har kommittén funnit någon ytterligare begränsning av propositionstiden vara önskvärd, och kommittén har funnit sig böra framställa förslag härom. I betraktande av de svårig- heter för organisationen av propositionsarbetet i Kungl. Maj:ts kansli, som en dylik ytterligare begränsning naturligen kan vara ägnad att medföra, samt med hänsyn till de särskilda förhållanden, som kunna inträda i anledning av ett möjligt regeringsskifte på hösten, har kommittén emellertid ansett begränsningen icke lämpligen kunna göras kraftigare än till två månader, d. v. s. en begränsning, ungefär sammanfallande med den, som ifrågasattes av 1916 års kommitté.

Några ändringar i nu gällande förutsättningar för rätt att avlåta proposi- tion efter den normala propositionstidens utgång böra enligt kommitténs mening icke äga rum.

3. Tid för väckande av motioner.

Med avseende är tid för väckande av motioner stadgades i 1866 års riks- dagsordning ursprungligen endast den begränsningen, att motion i ämne, som tillhörde ständigt utskotts behandling, måste väckas inom 10 dagar från riksdags öppnande, såvitt icke motionen innefattade grundlagsförslag eller omedelbarligen föranleddes av inom någondera kammaren fattat beslut eller upptaget ärende eller annan under riksdagen inträffad händelse. I ämne, som icke tillhörde ständigt utskott, kunde motion väckas under hela riksdagen. »

Sedermera har, såsom redan i den inledande översikten omnämnts,i huvudsaklig överensstämmelse med de av 1907 och 1916 års kommittéer framlagda förslagen genomförts ytterligare inskränkningar beträffande mo- tionstiden.

• Sida 113
•  Original

Sålunda bestämdes genom 1.90!) års grumllagsändrängar, att motion till— hörande tillfälligt utskotts behandling skulle väckas inom 20 dagar från riksdagens öppnande, vederbörande kammare obetaget att för särskilt fall medgiva motions väckande även senare. Samtidigt bestämdes, att motion i anledning av proposition, avlämnad efter riksdagens öppnande, skulle väckas inom 15 dagar från propositionens avlämnande. I samband härmed till- erkändes utskotten viss begränsad initiativrätt i syfte att de skulle vid be- .handling av en proposition kunna föreslå ändringar, som ginge utanför propositionens ram, även om motion icke blivit väckt.

Genom 1918 års gi'Lmdlagsändrz'ngar infördes begränsning i tiden för väckande av motion i grundlagsfråga och minskning av motionstiden i an- ledning av proposition, avlämnad efter riksdagens öppnande. För motion i grundlagsfråga bestämdes en tidsfrist av 40 dagar från riksdags öppnande. För motion i anledning av särskild proposition stadgades en begränsning till det plenum, som infaller näst efter 10 dagar från propositions avläm- nande, med rätt likväl för vederbörande kammare att i särskilda fall utsträcka denna motionstid intill 20 dagar från avlämnandet.

Förslag angående ytterligare inskränkningar i motionstiden hava åtskilliga gånger framställts. På 1870-talet vunno vid ett par tillfällen förslag om in- skränkning av motionstideni frågor, hörande under ständigt utskotts behandling, från 10 till 6 dagar från riksdagens öppnande såväl konstitu- tionsutskottets tillstyrkan som första kammarens bifall. När de år 1918 slutligt antagna grundlagsändringarna behandlades vid 1917 års riksdag, yrkades motionsvis, att alla motioner med undantag av motioner i grund- lagsfrågor och sådana, som föranleddes av propositioner, vilka avlämnats efter riksdagens öppnande, skulle väckas inom 4 dagar från öppnandet. Detta förslag blev dock av båda kamrarna avvisat.

BeträHande tid för väckande av motioner i ärenden, hörande under stän- digt utskotts handläggning, har även vid ett tillfälle, nämligen vid 1925 års riksdag, föreslagits en utsträckning av denna tid från 10 till 15 dagar. Konstitutionsutskottet avstyrkte denna motion under framhållande, att några hållbara skäl icke anförts för motionstidens ökning och att tendensen under senare tid i stället gått i riktning mot en starkare beskärning av motions- tiden i syfte att åstadkomma förkortning av riksdagstiden.

I fråga om motionstid i grundlagsfrågor må omnämnas, att vid 1915 års riksdag väcktes förslag, att begränsad sådan tid skulle införas samt att begränsningen skulle fastställas till 30 dagar från riksdags öppnande. I an— ledning av förslaget tillstyrkte konstitutionsutskottet grundlagsändring av innebörd, att för motioner i grundlagsfrågor skulle fastställas den motions- tid av 40 dagar, som sedermera på hemställan av 1916 års kommitté stad- gades. Utskottet anförde till stöd för sitt yrkande bland annat, att enligt utskottets mening motionstiden i grundlagsfrågor kunde utan olägenhet be- gränsas men att å andra sidan inskränkningen ej borde göras större än som oundgängligen krävdes för det syfte, man därmed ville vinna. Utskottet yttrade även, att den särställning, de konstitutionella frågorna till följd av

• Sida 114
•  Original

Kommittén.

sin särskilt grannlaga natur intoge, utgjorde ett giltigt skäl att för väckande av förslag i desamma medgiva en rundligare tillmätt tid än som i andra ämnen stode till buds. Utskottets förslag förföll emellertid denna gång till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Vad angår tiden för väckande av motioner i anledning av proposiq tion, avlåten efter riksdags öppnande, framställde herr Rydén isärskilt ytt—. rande till 1916 års kommittés betänkande förslag om att tidsbegränsningen för dessa motioner skulle helt avskaffas, enär det visat sig, att utskotten avvaktade den stadgade motionstiden, innan de upptoge propositionerna till. behandling, samt att arbetet härigenom försenades.

Med avseende å gällande regler om den tid, i vilken fråga kan väckas om utsträckning i särskilda fall av motionstiden i anledning av proposition, må erinras, att vid 1930 års riksdag antagits såsom vilande en grundlags- ändring av innebörd, att förslag om sådan förlängning skall framställas senast vid andra sammanträdet efter det då propositionen avlämnats, i stället för, såsom enligt nu gällande bestämmelser är fallet, senast vid samman- trädet näst efter avlämnandet. Konstitutionsutskottet, som tog initiativ till denna ändring, framhöll till stöd för densamma, att det under nuvarande förhållanden inträffat att förlängning av motionstiden begärts och medgivits, trots att, om det varit möjligt att dessförinnan mera ingående taga del av ärendet, en dylik förlängning skulle hava befunnits onödig, samt att genom ändringen skulle vinnas den fördelen, att vid behov av förlängning större möjlighet skulle givas att beräkna, huru stor förlängning som påkallades.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, hurusom vid några tillfällen ifrågasatts, att en begränsad initiativrätt i anledning av proposi- tioner, liknande den som tillkommer utskotten, även skulle tillerkännas minoriteter inom utskotten samt enskilda ledamöter av kamrarna. Dylika. förslag hava motionsvis framställts åren 1917 och 1919. Sistnämnda år ut- talade konstitutionsutskotte't, att den nu gällande ordningen i förevarande hänseende icke kunde betraktas såsom i allo tillfredsställande samt att en ändring sålunda kunde vara önskvärd men att utskottet, med hänsyn till de vittgående konsekvenser en ändring i enlighet med motionärens förslag skulle kunna medföra, icke kunnat tillstyrka motionen.

Vid genomförandet av de nu gällande föreskrifterna om motionstider i grundlagsfrågor och i ärenden, som höra under tillfälliga utskotts behand- ling, har någon särskild motivering för de längre motionstiderna i dessa ämnesgrupper icke förebragts. Det har blott framhållits, att vissa tidsbe- gränsningar borde stadgas samt att de föreslagna gränserna syntes giva till- räckligt rådrum för motioners utarbetande. Det torde kunna antagas, att man vid införande av tidsbegränsning på områden, där sådan icke förut funnits, ej velat gå så långt i inskränkning som på områden, där viss maximi- tid tidigare fastställts. Måhända har ock till utmätandet av de långa motions- tiderna i dessa frågor medverkat en önskan att bereda tid för utarbetande av motioner i förevarande ämnen efter utgången av motionstiden i huvud-— grupperna av ärenden, som falla under ständiga utskotts beredning.

• Sida 115
•  Original

Enligt kommitténs mening kunna hållbara skäl icke anföras för bibehål- lande av särskilda, längre motionstider för ifrågavarande grupper av ärenden.

Vad först grundlagsfrågor beträffar, torde det tvärtom kunna sägas, att särskild motionstid i dessa ärenden är av behovet mindre påkallad än vad fallet är beträffande fiertalet frågor i övrigt. Grundlagsändringar kunna ju icke definitivt antagas förrän vid en senare riksdag än den, då. förslag därom framförts, och enär mellan den första prövningen och det slut- liga antagandet måste ligga nya val till andra kammaren, kan inskränkt motionstid således föranleda uppskov med en grundlagsändring endast i det fall, att ett tilltänkt förslag genom sådan inskränkning förhindras fram- komma vid sista riksdagen i valperioden. Men även för sista riksdagen i en andrakammarvalperiod kan särskild motionstid i grundlagsfrågor näppe- ligen anses påkallad. I motsats till 1915 års konstitutionsutskott, som fann grundlagsfrågornas särskilt grannlaga natur utgöra ett giltigt skäl för en längre motionstid i dessa än i andra ämnen, är kommittén nämligen av den meningen, att dessa frågors karaktär måste anses vara sådan, att man med fog kan kräva, att förslag i dylik fråga genomtänkes och utarbetas före riks- dagens början, och kommittén finner vid sådant förhållande, att en tid av upp till 10 dagar efter riksdagens sammanträdande bör vara fullt tillräcklig för rådplägning samt för överarbetning och slutjustering av motionen. Skulle fråga om en grundlagsändring aktualiseras först genom någon händelse, som inträffat under sista riksdagen i valperioden, finnes ju redan enligt gällande generella bestämmelser möjlighet att oberoende av motionstid väcka förslag i sådan fråga. Slutligen bör ej förbises, att konstitutionsutskottet äger obe- gränsad initiativrätt i grundlagsärenden och att således förslag i dylik fråga, som aktualiseras under pågående riksdag, kan framföras av detta utskott, om majoritet för förslaget vinnes inom utskottet.

Å andra sidan lärer det icke kunna förnekas, att den nuvarande långa motionstiden i grundlagsärenden är ägnad att bereda svårigheter för kon- stitutionsutskottet att inom rimlig tid planlägga sitt arbete för vederbörande riksdag.

Med hänsyn till här angivna förhållanden har kommittén funnit starka skäl föreligga för borttagande av nu gällande särbestämmelse om motions- tid i grundlagsfrågor, och kommittén har därför ansett sig böra framlägga förslag i sådant syfte.

Vad härefter angår ärenden, som tillhöra tillfälligt utskotts be- handling, torde — såsom redan i det föregående framhållits —— ett bort- tagande av den särskilda motionstiden i dylika ärenden få anses vara en nödvändig förutsättning för genomförande av kommitténs förslag beträffande begränsning av de tillfälliga utskottens användning. Såsom redan tidigare , påpekats, hava på grund av de vaga gränserna för de tillfälliga utskottens verksamhetsområde olägenheter ofta framträtt i anledning av den särskilda motionstiden för ärenden till sådana utskott. En motion, som, därest den väckes inom 10 dagar från riksdags öppnande, redan enligt den på grund- val av nuvarande bestämmelser utvecklade praxis skulle hava hänvisats till

• Sida 116
•  Original

ständigt utskott, har, då den väckts efter nämnda tidpunkt, ofta remitterats till tillfälligt utskott, emedan .vid en sträng tolkning av riksdagsordningens ordalydelse hänvisning till sådant utskott icke kunnat vägras. Därigenom hava motionärer, som försummat motionstiden för ärenden tillhörande stän- digt utskott, erhållit en utväg att i vissa fall likväl få sina förslag under omprövning, eventuellt efter någon jämkning i den avfattning, som eljest skulle hava givits åt yrkandet. Skulle nu en särskild motionstid bibehållas för ärenden, som enligt kommitténs förslag må, om särskilda skäl föreligga, hänvisas till tillfälligt utskott, skulle otvivelaktigt i gränsfall uppkomma motsvarande olägenheter och svårigheter. Men även i och för sig torde hållbara grunder saknas för bibehållande av en längre motionstid i föreva- rande ärenden. Jämväl om dessa ärendesgrupper torde i väsentliga delar gälla vad nyss sagts angående grundlagsfrågor, nämligen att frågornas karak- tär är sådan, att förslag såsom regel böra kunna utarbetas redan före riks- dags början.

Kommittén har av nu angivna skäl funnit sig böra föreslå, att även för ärenden, som må hänvisas till tillfälliga utskott, stadgas samma motionstid som för det stora flertalet övriga ärenden.

Några ändringar i övrigt i nuvarande regler om tid för motions väckande har kommittén icke funnit påkallade. Däremot har kommittén i detta sam— manhang velat betona önskvärdheten av att, när fråga väckes om utsträck- ning i särskilda fall av den vanliga motionstiden i anledning av proposi— tion, som avlåtits efter riksdags öppnande, utsträckning icke medgives med längre tid än som kan anses vara av förhållandena oundgängligen betingad. Redan i sin skrivelse till kamrarnas herrar talmän den 14 januari 1931 med framläggande av förslag beträffande vissa mindre omläggningar av riksda- gens arbetssätt (se bilaga 1 till betänkandet) har kommittén riktat uppmärk- samheten på denna fråga, och kommittén inskränker sig här till att åberopa vad i nämnda skrivelse anförts i berörda hänseende.

Det må slutligen framhållas, att kommittén icke funnit anledning för- orda åtgärder i syfte att berättiga vare sig minoriteter inom utskott eller enskilda kammarledamöter att i kamrarna utan stöd av motion framställa yrkanden, som gå utanför ramen för i propositioner gjorda framställningar. Något verkligt behov av ett dylikt medgivande kan, med hänsyn till den vidsträckta initiativrätt som överhuvud taget tillkommer den svenska riks- dagens medlemmar, enligt kommitténs förmenande icke anses föreligga. Detta hindrar emellertid icke, att frågan, vad som skall anses falla inom ramen för en proposition, bör avgöras efter ärendets natur i varje särskilt fall, så att icke nödig frihet att göra yrkanden på grund av sakskäl, vilka framkomma under överläggningen eller eljest, av formalistiska hänsyn alltför strängt beskäres.

• Sida 117
•  Original

4. Fråga om uppdelning av riksdagens sammanträdes- tid på Vår- och höstsessioner.

Såsom en åtgärd för underlättande av riksdagens arbete har stundom föreslagits uppdelning av arbetet på två sessioner, en vårsession och en höstsession, vare sig med eller utan en utsträckning av den sammanlagda sammanträdestiden.

1907 års kommitté yttrade i denna fråga, att ehuru kommittén icke ville bestrida, att riksdagsarbetet i en framtid kunde komma att taga en sådan omfattning, att en utsträckning av riksdagstiden genom förlängning av vår— sessionen eller genom anordnande av en kortare höstsession kunde bliva nödvändig, kommittén dock icke ansett denna utväg böra tillgripas, förrän andra till buds stående medel blivit försökta och visat sig otillräckliga.

I den förut omnämnda interpellationsdebatten år 1.916 i andra kammaren angående omorganisation av riksdagsarbetet uttalade flera av kammarens ledamöter den meningen, att en förlängning av sammanträdestiden genom anordnande av en höstsession sannolikt bleve nödvändig.

1916 års kommitté ingick icke på denna fråga, som däremot upptogs i ett vid kommitténs betänkande fogat särskilt yttrande av herr Rydén. Vid övervägande av frågan, huruvida en enligt reservantens mening ofrånkomlig utökning av riksdagstiden lämpligast borde ske genom förlängning av vår- sessionen fram emot midsommar eller genom uppdelning av riksdagstiden i en höst- och en vårsession, fann reservanten övervägande skäl tala för den sistnämnda utvägen. Enligt hans uppfattning skulle en lämplig lösning kunna tänkas på sådant sätt, att riksdagen skulle börja med en höst- session den 1 november—14 december. Under denna tid skulle riksdagen erhålla hela sitt normala arbetsmaterial: statsverkspropositionen, ordinära- kungl. propositioner samt motioner. Utskotten skulle under denna session konstitueras och bearbeta så mycket av arbetsmaterialet, som kunde medhinnas, i första hand brådskande ärenden. Vårsessionen skulle beräk- nas pågå 10 januari—30 april. Vid början av denna session skulle väckas motioner i anledning av sådana propositioner, som avlämnats under höst- sessionens sista dagar, varefter inga andra motioner finge väckas än sådana, som föranleddes av under vårsessionen avlämnade propositioner. Under vårsessionen skulle icke få avlämnas andra propositioner än sådana, som föranleddes av under riksdagen inträffad händelse eller vilkas undanskju- tande till annan riksdag prövades lända riket till allvarligt men. Vårsessio- nen skulle sålunda i stort sett bliva en det ostörda arbetets tid.

Vid 1922 års riksdag framlades motionsledes förslag om anordnande av höstsession. Såsom stöd för förslaget åberopades bland annat det force- rade riksdagsarbetet sent på våren samt önskvärdheten för lantmän att hava riksdagsarbete under förvintern i stället för under våren.

Konstitutionsutskottet avstyrkte förslaget under framhållande bland annat, att den ifrågasatta anordningen enligt utskottets mening i realiteten skulle medföra en stark begränsning av möjligheten för medlemmar av vissa sam-

• Sida 118
•  Original

Kommittén.

hällsgrupper att överhuvud åtaga sig riksdagsmannauppdrag. Vidare fram— hölls, att en uppdelning av arbetstiden på två sessioner skulle innebära ett avbrott i arbetets kontinuitet, som skulle bliva hinderligt för arbetets snabba och enhetliga fortgång, att det kunde befaras, att arbetsintensiteten under den första sessionen skulle bliva lidande på att till en andra session kunde uppskjutas de ärenden, som icke utan svårighet kunde medhinnas vid den första sessionen, ävensom att anordningen alltså sannolikt skulle leda till en förlängning i stället för en förkortning av riksdagstiden.

Vid utskottets utlåtande voro fogade vissa reservationer, av vilka en gick ut på skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i ämnet. I denna reservation framhölls såsom lämpligast, att riksdagen vid höstsessio- nens början erhölle hela sitt normala arbetsmaterial, men reservanterna till- styrkte även undersökning av frågan om lämpligheten att anordna höst- sessionen såsom en fortsättning på vårsessionen och med uppgift att endast upptaga särskilda frågor till behandling. I en annan reservation framhölls, att den enda förutsättningen för tillstyrkande av en höstsession vore, att denna session komme till användning blott när riksdagsarbetet icke hunnit fullständigt avslutas före mitten av maj månad samt att till behandling under höstsessionen icke finge upptagas andra frågor än lagfrågor. Höst- sessionen skulle alltså enligt reservantens mening utgöra fortsättning på vårsessionen. Motionärens tanke, att riksdagen skulle börja med en höst- session, på vilken vårsessionen skulle utgöra fortsättning, fann reservanten omöjlig att genomföra med hänsyn till budgetårets omläggning.

Kommittén har haft jämväl frågan om en uppdelning av riksdagsarbetet på en höst- och en vårsession under övervägande men har därvid stannat vid den uppfattningen, att en sådan åtgärd icke är att förorda.

Från vissa utgångspunkter torde måhända kunna sägas, att någon fördel skulle vara att vinna genom en dylik anordning. Det torde emellertid vara synnerligen tveksamt, huruvida i praktiken något resultat av värde skulle kunna ernås. En förutsättning härför synes kommittén vara att — såsom avsågs såväl i herr Rydéns omförmälda reservation som i den år 1922 väckta motionen — riksdagen vid höstsessionens början skulle erhålla sitt huvud- sakliga arbetsmaterial samt att den efterföljande, längre sessionen på våren skulle kunna användas till ostörd beredning och avgörande av de under höstsessionen väckta frågorna. Sessionernas anordnande på detta sätt synes dock numera knappast vara möjligt. Den från och med den 1 juli 1923 genomförda budgetårsreformen förutsätter nämligen, att det per den 30 juni varje år framträdande budgetutfallet skall kunna läggas till grund för budget- beräkningarna för tiden från och med den 1 juli nästkommande år. Emellertid föreligger den fullständiga budgetredovisningen icke färdig förrän i mitten av september, och utan undanryckande av grundvalen för budgetårsomlägg- ningen skulle statsverkspropositionen vid sådant förhållande näppeligen kunna framläggas tidigare än i mitten av december, även detta sannolikt endast under förutsättning av sådan ändring i tiden för ingivande av ämbetsverkens anslagsäskanden, som skulle omöjliggöra för verken att vid sina beräkningar

• Sida 119
•  Original

taga behörig hänsyn till utfallet av föregående års budget. En höstsession, som toge sin början först den 15 december, skulle emellertid med hänsyn till den kort därefter infallande julhelgen knappast vara ägnat att fylla någon egentlig uppgift.

Förutsättningarna för en uppdelning av riksdagens arbetstid på två sessio- , ner med en inledande höstsession, under vilken det väsentliga arbetsmaterialet framlägges, äro sålunda nu helt andra än då förslaget härom tidigare disku— terats och vunnit åtskillig anslutning. Vad åter angår frågan om anord- nande av en höstsession, avsedd att utgöra fortsättning på vårsessionen och tillgripas för behandling av sådana lagfrågor m. fl. ärenden, vilka icke kunnat medhinnas jämsides med statsregleringsarbetets fortgång under vårsessionen, synes kommittén behovet av utsträckt sessionstid för dylika ärenden åt- minstone för närvarande icke vara sådant, att det kan motivera en ändring av nu gällande regler beträffande riksdagens sammanträdesperioder.

Att en uppdelning av riksdagsarbetet på en höst— och en vårsession ur åtskilliga här icke berörda synpunkter skulle medföra olägenheter och prak— tiska svårigheter, har kommittén funnit vara otvivelaktigt.

5. Fråga om rätt att uppskjuta ärenden från en riksdag till en annan.

Ett reformförslag, som tidigare spelat en viss roll i diskussionen om åt- gärder för underlättande av riksdagens arbete, har varit förslaget om möjlig- heten att från en riksdag till en följande uppskjuta behandlingen av vissa

Wärenden. En utförlig redogörelse för den tidigare behandlingen av detta spörsmål har lämnats av 1907 års kommitté, till vars betänkande (sid. 32—34 samt 43—48) kommittén här tillåter sig hänvisa. Av nämnda redogörelse framgår, att förslag om ett uppskovsinstitut av förevarande art tillstyrkts av konstitutionsutskottet och antagits av första kammaren vid 1873, 1874,1875 och 1878 års riksdagar.

1907 års kommitté upptog för egen del frågan till en ingående behand— ling. Kommittén fann därvid de för en grundlagsändring av ifrågavarande slag andragna skälen innefatta åtskilligt beaktansvärt. Dessa skäl inneburo huvudsakligen, att en dylik ändring skulle råda bot på de olägenheter, som ,vore förenade med att under de sista veckorna av en riksdag en sådan mängd ärenden hopades på kamrarnas bord, att tiden knappast räckte till för deras behandling, ett förhållande som särskilt inverkade menligt på av- görandet av de stora och viktiga frågorna, vilka under trycket av den rådande allmänna brådskan icke kunde av riksdagen prövas med den omsorg de förtjänade. Kommittén fann emellertid olägenheterna med den ifrågasatta ' uppskovsrätten överväga fördelarna. Kommittén menade, i anslutning till vad konstitutionsutskottet år 1884 i ett avstyrkande utlåtande i ämnet anfört, att förhandlingar om uppskov med ett ärende, vilka kanske slutligen bleve resultatlösa, skulle inkräkta mycket på den tidsvinst, som man väntade vinna genom uppskovet, samt att riksdagsmännens intresse för och arbete på en

• Sida 120
•  Original

Kommittén.

fråga kunde väntas bliva minskat på grund av tanken, att frågan måhända bleve uppskjuten och att det vore bättre att i stället ägna intresse åt andra frågor. Vidare framhöll kommittén att, då en fråga icke borde få uppskjutas till en riksdag efter nyval till andra kammaren, den sista riksdagen i en val- period skulle kunna bliva särskilt betungad. Genom regeringsskiften kunde vidare inträffa, att det statsråd, som medverkat vid framläggande av ett upp- skjutet förslag, icke bleve i tillfälle att inför riksdagen försvara detsamma. Av ändringsförslag vid den riksdag, till vilket ett ärende uppskjutits, skulle också kunna föranledas, att ett redan utskottsbehandlat ärende bleve föremål för ny utskottsberedning och omarbetning, varigenom tidsvinsten försvunne. Enligt kommitténs mening kunde det för en viktig frågas lösning vara bättre, att ett omtvistat förslag, mot vilket anmärkningar framställts, genom avslag förfölle för att omarbetas av Kungl. Maj:t och därefter ånyo fram— läggas för riksdagen.

Även 1916 års kommitté berörde frågan men ansåg sig i likhet med 1907 års kommitté icke böra framlägga något förslag om införande av uppskovs- rätt av förevarande art. Den ståndpunkt, kommittén sålunda intog, föran- leddes redan aV det skälet att, därest enligt kommitténs förslag särskild propositionstid infördes, anhopningen av ärenden under senare delen av riksdagen beräknades komma att minskas och vinsten av ett bordläggnings— institut alltså bliva ännu mindre, än vad eljest kunde väntas bliva fallet.

Under senare år har något förslag om införande av ett bordläggningsin- stitut av förevarande art icke framkommit motionsvis eller framlagts av kon- stitutionsutskottet. Kommittén har emellertid ansett sig böra upptaga frå- gan till övervägande, så mycket mer som vid 1930 års riksdag under över- läggningen i första kammaren i frågan om utredning rörande riksdagens arbetsformer framfördes tanken på ett dylikt institut såsom ett uppslag, vilket vid utredningen borde komma under omprövning.

Erkännas må, att ett uppskovsinstitut av denna art i vissa fall skulle kunna medföra beaktansvärda fördelar därigenom, att riksdagsmännen i rå- dande brådska mot slutet av en riksdag skulle kunna slippa taga ställning till omfattande och viktiga förslag, i vilka många icke hunnit fullständigt in-

tränga, medan å andra sidan dessa förslag, om de vid den första riksdagen

beretts av vederbörande utskott, kunde vid början av nästkommande riks- dag i lugn och ro upptagas till behandling av kamrarna eller, därest ut- skottsberedningen icke verkställts, av utskotten omedelbart företagas till handläggning. Såsom 1907 års kommitté utförligt utvecklat, möta dock otvi- velaktigt många praktiska svårigheter och olägenheter för genomförande av en sådan reform. Dessa olägenheter torde också numera få anses vara större än vad fallet var på 1870- och 1880-talen, då starka sympatier för reformen framträdde. Utvecklingen av partiväsendet samt de tätare regeringsväxling- arna hava i främsta rummet bidragit härtill.

Då sålunda förutsättningarna för en reform av denna art numera måste anses vara avsevärt mindre än tidigare, har kommittén ansett sig icke kunna förorda genomförande av densamma. Det är för övrigt kommitténs förhopp-

• Sida 121
•  Original

ning, att de förslag i olika hänseenden, som av kommittén framföras, skola bidraga att minska den starka anhopningen av arbete i slutet av riksdagen och därmed reducera behovet och den praktiska betydelsen av ett uppskovs- institut.

6. Påskyndande av motionernas tryckning.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig böra upptaga en fråga, som i viss mån torde vara av betydelse för ett snabbare bedrivande av riks- dagsarbetet, nämligen om möjligheterna att påskynda tryckningen av mo- tioner.

Beträffande tryckning och distribuering av propositioner samt utskottsut- låtanden torde för närvarande icke föreligga anledning till erinran. Med av- seende å tryckningen av kamrarnas protokoll förefinnas icke heller olägen- heter av betydelse för riksdagsarbetets fortgång. Kommittén återkommer emellertid i annat sammanhang till frågan om kammarprotokollens tryckning.

Beträffande tryckningen av motioner måste däremot nuvarande förhållan- den anses vara otillh'edsställande för riksdagsarbetet. För närvarande dröjer det i fråga om motioner, som väckas vid riksdagens början, mellan tre och fyra veckor innan de ständiga utskotten kunna förfoga över samtliga till dem remitterade motioner i tryck. Att denna omständighet försvårar och försenar utskottens arbete ligger i öppen dag. Först sedan samtliga till ett utskott remitterade motioner blivit tryckta, kunna utskottets ledamöter över- , blicka, vilka i propositioner innefattade framställningar som jämväl beröras av väckta motioner, och bedöma vilka utredningar, som äro erforderliga rörande de motionsvis framförda förslagen. Men av alldeles särskild bety- delse är tiden för motionernas tryckning för de utskott, vilka icke genom statsverkspropositionen eller andra genast vid riksdagens början förelig- gande framställningar under alla förhållanden omedelbart förfoga över bety— dande arbetsmaterial. För bevillnings- och lagutskotten torde motionernas sena färdigställande stundom medföra en förskjutning av den tidpunkt, då utskottens egentliga arbete överhuvud kan börjas.

Så som motionernas avlämnande och tryckning för närvarande är organi— serat, torde tiden mellan motionernas avlämnande och deras färdigställande i tryck knappast kunna, utan betydande ökning av de redan nu höga tryck— ningskostnaderna, mera avsevärt förkortas. Kommittén hänvisar beträffande I de åtgärder, som sammanhänga med motionstryckningen, till den redogö- relse härutinnan, som lämnats i en vid betänkandet fogad promemoria (bi- laga 4). Möjligen skulle viss tidsvinst kunna ernås därigenom att i de fall, då likalydande motioner avgivas i båda kamrarna, detta vid avlämnandet alltid uppgfves och antecknas å motionerna. Emellertid torde därjämte en annan utväg kunna Ennas att åtminstone i någon mån minska de nuvarande olä- genheterna med motionernas sena färdigställande. Kommittén har ansett sig böra ifrågasätta den anordningen, att motioner må kunna avlämnas till tryckeriexpeditionen och uppsättas i tryck redan före avgivandet i kamrarna.

• Sida 122
•  Original

Då många motioner, särskilt de mera omfattande, torde utarbetas redan före riksdagens början, lärer på detta sätt ett stort antal motioner kunna uppsättas i tryck redan före årsskiftet eller i varje fall genast vid riksdagens sammanträdande. Härigenom skulle den stora anhopning av motionsmanu- skript på tryckerierna vid motionstidens utgång och dagarna närmast där- förut, som nu bidrager till långsamheten med motionernas färdigställande, kunna undvikas eller i varje fall icke oväsentligt minskas. De merkostnader, som vid genomförande av detta förslag kunna uppstå till följd av korrige— ringar eller på grund av att en planerad motion icke framlägges, torde knap- past bliva sådana, att de böra stå hindrande i vägen för förslagets genom- förande. Kommittén vill förutsätta, att kanslideputerade samt fullmäktigei riksgäldskontoret i samråd vidtaga de anstalter, som erfordras för förslagets realiserande.

I anslutning till vad förut anförts om den särskilda betydelsen av ett snabbt färdigställande av motioner, som tillhöra bevillnings och lagutskottens behandling, har kommittén vidare velat förorda, att dessa motioner, i den mån så lämpligen låter sig göra, vid tryckningen erhålla förtursrätt.

C. Ärendenas behandling i kamrarna m. 111.

Vid diskussionerna om riksdagsarbetets omläggning har det tidigarei främsta rummet varit fråga om åtgärder för ett snabbare framläggande av riksdagens arbetsmaterial samt om ändringar i organisationen av utskotts- väsendet. Endast i mindre grad har uppmärksamhet ägnats åt frågan om arbetstidens fördelning mellan kamrar och utskott, om tillförseln av ärenden från utskotten till kamrarna, om plenas anordnande m. m. Även sistberörda frågor måste emellertid anses vara av stor betydelse för åvägabringande av planmässighet i riksdagens arbete samt för ett riktigt utnyttjande av arbets- tiden. Kommittén har därför ansett sig även böra upptaga dessa frågor till behandling. - '

1. Anordnandet av kamrarnas plena, reglering av tillförseln av ärenden från utskotten till kamrarna m. m.

Då kommittén i slutet av år 1930 först upptog förevarande spörsmål till behandling, fäste kommittén särskilt sin uppmärksamhet vid den även inom riksdagen tidigare påtalade ojämna arbetsbelastningen å olika arbetsplena. I början av en riksdag hava dessa plena i regel plägat vara slutförda på en eller annan timme, stundom på ännu kortare tid. Mot slutet av riksdagen kan däremot ett arbetsplenum pågå 10 till 12 timmar. Arbetsplenas längd har dock ingalunda visat en jämnt fortgående stegring under riksdagens lopp. Två på varandra följande dylika plen'a kunna ofta variera avsevärt i längd, och det har inträffat, att ett arbetsplenum varit slutfört på några minuter, under det att påföljande plenum måst för genomgående av samtliga

• Sida 123
•  Original

51 föredragningslistan uppförda ärenden utsträckas till sent på natten. De olägenheter, som föranletts av nu antydda förhållanden, torde vara påtagliga och allmänt erkända. Frånsett sådana olägenheter, vilka hänföra sig till kravet på ärendenas omsorgsfulla behandling i kamrarna och till kammar- Wledamöternas intresse av en jämn arbetsfördelning, hava onödigtvis lagts ** hinder i vägen för ett snabbt bedrivande av utskottens arbete därigenom, ¹ att utskotten regelmässigt nödgats inställa sina förhandlingar de dagar, då förmiddagsplena i kamrarna varit utsatta, oavsett om dessa tagit kortare eller längre tid i anspråk, i det att kallelse till utskottssammanträde å viss tid ej kunnat utfärdas i behörig ordning, så länge det varit ovisst, när kamrar- nas plena skulle sluta.

Till undvikande av nu berörda olägenheter och för vinnande av en mera ratio- nell arbetsorganisation fann kommittén i första hand en omläggning av praxis beträffande arbetsplenas anordnande vara påkallad. Med åberopande av ovan anförda förhållanden framställde kommittén i sin förut omnämnda, den 14 januari 1931 dagtecknade skrivelse till talmännen beträffande vissa mindre omläggningar av riksdagens arbetssätt (se bilaga 1 vid betänkandet) förslag i berörda hänseende. Kommittén framhöll därvid, att såsom regel arbets- plena borde utsättas endast då behandlingen av inkommet arbetsmaterial kunde förmodas komma att kräva minst några timmars förhandlingar. I första hand borde arbetsplena utsättas till lördagarna och således ons— dagarna i början av riksdagen — i motsats till vad tidigare varit fallet — lämnas helt fria från plena och i stället bliva disponibla för utskottsarbete. På lördagarna borde dock kvällsplenum, så länge det med hänsyn till riks— dagsarbetets behöriga fortgång vore möjligt, undvikas för att för riksdags- männen i görligaste mån underlätta erforderliga resor till hemorten. I den mån förmiddagsplena på lördagarna icke visade sig tillräckliga för arbets- materialets avverkning borde i andra hand tillgripas plena på onsdagarna, vilka plena dock, då så kunde väntas vara tillfyllest, borde utsättas först till kl. 2 e. m. för att lämna förmiddagarna disponibla för utskottsarbete. Dylik framiiyttning av tiden för plenums början borde dock icke ske, då det kunde befaras, att kvällsplenum på grund därav bleve erforderligt.

Med avseende å bordläggningsplena anförde kommittén i förevarande skri- velse, att dessa plena liksom tidigare borde hållas tisdagar och fredagar ,men att kommittén ansett sig böra ifrågasätta att, för vinnande av ökad tid till utskottsarbete, bordläggningsplena utsattes först en timme senare på dagen än vad tidigare i allmänhet varit fallet eller till kl. 4.30 e. m. Liksom merendels ägt rum, borde interpellationsdebatter lämpligen förläggas till bordläggningsplena, dock utan att dessa på grund därav i allmänhet utsattes till tidigare klockslag än eljest.

Kommittén framhöll, att enligt dess förmenande genom nu berörda åt- gärder beträffande kammarplenas anordnande skulle vinnas möjligheter till ett bättre utnyttjande av arbetstiden, särskilt under början av en riksdag. För ernående av en rationellare arbetsfördelning i allmänhet fann kommittén emellertid nämnda åtgärder böra kompletteras med anordningar i syfte att

• Sida 124
•  Original

befrämja en jämnare tillströmning av arbetsmateriälet från utskotten till kamrarna och en bättre avvägning än tidigare av arbetsbördan mellan olika plena.

I nu angivet syfte fann sig kommittén i första hand böra ifrågasätta, att talmännen skulle kalla utskottens ordförande till regelbundet återkommande överläggningar angående riksdagsarbetet (utskottsordförandekonferens). Kom- mittén anförde, att dylika överläggningar förslagsvis kunde utsättas att äga rum viss tid före särskild veckodags arbetsplena. Därest interpellations- debatter som regel förlades endast till ett av veckans två bordläggnings- plena, kunde konferensen mellan talmännen och utskottsordförandena även utsättas att äga rum efter slutet av det andra bordläggningsplenum.

Beträffande värdet av ifrågavarande överläggningar yttrade kommittén, att talmännen genom dessa överläggningar skulle kunna förskaffa sig regel- bunden information angående arbetets fortskridande inom de olika utskotten och alltså på förhand göra sig underrättade om de tider, då utskottsutlåtan- den i skilda frågor väntades inkomma på kamrarnas bord. Därest i kam- rarnas kanslier på grund av upplysningar vid nämnda överläggningar fördes systematiska anteckningar rörande ärendenas läge i utskotten, kunde tal- männen vinna en tämligen fullständig översikt över utskottsarbetets succes- siva fortgång. Den direkta information och översikt rörande utskottsarbetet, som genom omförmälda konferenser skulle möjliggöras, skulle giva talmännen nödiga utgångspunkter för att i samråd med utskottsordförandena tillräcklig tid i förväg planlägga kamrarnas arbete och för att utöva den inverkan på utskottsarbetets bedrivande, som måste anses önskvärd för en någorlunda jämn fördelning av kamrarnas arbetsbörda på skilda arbetsplena. Den regel- bundna konfrontation mellan talmännen och utskottens ordförande samt mellan dessa senare inbördes, som genom ifrågavarande överläggningar skulle ernås, syntes efter kommitténs förmenande överhuvud taget komma att bi- draga till ökad rationalisering av arbetet och till förbättrande av den dit- tills bristfälliga samverkan mellan de olika utskotten vid avlämnandet av arbetsmaterial till kamrarna. .

I anslutning härtill anförde kommittén, att genom den planläggning i för- väg av kamrarnas arbete, för vilken här ifrågavarande konferenser skulle skapa möjlighet, syntes kunna åstadkommas sådan avvägning av arbetsbördan för de särskilda arbetsplena, att mera avsevärda ojämnheter därutinnan såsom regel syntes kunna undvikas. Dock syntes även med den skisserade anordningen kunna förekomma— särskilt mot slutet av riksdagen —att ett så stort antal vid- lyftiga ärenden samtidigt inkomme från olika utskott, att en alltför stark arbets- anhopning på visst eller vissa plena uppkomme. Detta vore säkerligen icke möj- ligt att undvika med mindre man införde den ordningen, att tidpunkten för bordläggning i kamrarna av justerade utskottsutlåtanden finge bestämmas av den föreslagna utskottsordförandekonferensen eller av talmännen, en an- ordning som kommittén emellertid av flera skäl ansett sig icke böra förorda. I stället borde, yttrade kommittén, vid sådan anhopning av ärenden på kamrarnas bord, som nyss antytts, vid behov tillgripas den redan tidigarei

• Sida 125
•  Original

vissa mera sällsynta fall använda utvägen att genom särskilt beslut upp- skjuta visst eller vissa ärendens behandling till ett senare plenum än det, å vilket vederbörande fråga enligt vanligen tillämpad praxis skulle avgöras. Därigenom skulle utan tvivel —— till båtnad för frågornas behandling och avgörande samt till fördel jämväl för alla i riksdagsarbetet deltagande — kunna åstadkommas en jämnare fördelning av arbetsmaterialet på olika plena än vad dittills varit fallet. Kommittén betonade emellertid, att uppskovs- institutet liksom tidigare vore avsett för undantagsfall och att fråga endast vore om någon utsträckning av dess användande i förut antydda reglerande syfte. Den stora mängden av ärenden borde alltså fortfarande behandlas vid första arbetsplenum efter andra bordläggningen. Det vore av ett be- tydande värde, att utskottsutlåtandena regelmässigt behandlades och av- gjordes i på förhand generellt fastslagen ordning i förhållande till den första bordläggningen och den samtidigt därmed skeende utdelningen inom kam- rarna av den tryckta upplagan. Kamrarnas ledamöter kunde nämligen då utan vidare genast beräkna, när de en viss dag utdelade utlåtandena skulle i kamrarna behandlas. Genom åtgöranden av den föreslagna utskottsord- förandekonferensen skulle ju också, efter kommitténs förmenande, kunna vinnas sådan jämnare »matning» med arbetsmaterial för kamrarna, att en tillfredsställande fördelning av arbetet å olika plena såsom regel syntes komma att ernås. En betydelsefull användning skulle emellertid, yttrade kommittén, uppskovsinstitutet kunna få beträffande vissa emellanåt förekom- mande, mycket vidlyftiga utlåtanden, särskilt i de fall, då dessa avsåge osed- vanligt viktiga och svårlösta frågor, beträffande vilka riksdagens ledamöter kunde behöva längre tid än vanligt för studium, rådplägning och över- ? vägande. Dittills tillämpad praxis hade, erinrade kommittén, stundom med- fört att även mycket omfattande och djupt ingripande spörsmål företagits till avgörande i kamrarna tre eller fyra dagar efter utskottsutlåtandets av- lämnande. Slutligen fann kommittén uppskovsinstitutet kunna i vissa fall med fördel komma till användning för sammanförande vid kammarbehand- lingen av sakligt sammanhörande, av skilda utskott beredda frågor.

Kommittén framlade därefter förslag beträffande förfaringssättet vid upp- skov med ärenden från ett plenum till ett annat. I detta hänseende hän- visar kommittén till skrivelsen.

Vissa av de uppslag, som av kommittén iomförmälda skrivelse framförts, hava av talmännen . genomförts vid 1931 års riksdag. Sålunda hava bord- läggningsplena såsom regel utsatts senare på dagen än vad tidigare varit fallet och vanligen kl. 4.30 e. m. I början av riksdagen hava arbetsplena i allmänhet hållits endast då tillräckligt arbetsmaterial funnits, och tidpunk- terna för dessa plenas början hava, i anslutning till vad kommittén ifråga- satt, bestämts på sådant sätt, att största möjliga tid vunnits för utskotts- arbete. I sin helhet hava dessa åtgärder medfört att utskotten, särskilt under den förra delen av riksdagen, fått till sitt förfogande ökad tid för ärendenas beredning. Ehuru kommittén icke verkställt någon närmare under- sökning för att statistiskt belysa resultaten av ifrågavarande anordningar,

• Sida 126
•  Original

har kommittén det intrycket, att anordningarna medfört en gynnsam verkan för riksdagsarbetet. I detta sammanhang torde följande uppgifter beträffande arbetsresultaten i början av riksdagen för de båda viktigaste utgiftsbehand- lande utskotten vara av ett visst intresse. Statsutskottet avgav under må- naderna januari—mars 1931 72 utlåtanden om tillhopa 1 046 sidor, medan motsvarande siffror utgjorde för år 1928 respektive 74 och 602, för år 1929 respektive 32 och 414 samt för år 1930 respektive 84 och 896. J ordbruks- utskottet avgav år 1931 under januari—mars månader 44 utlåtanden med ett sammanlagt sidantal av 320. Motsvarande siffror utgjorde för år 1928 respektive 32 och 230, för år 1929 respektive 23 och 210 samt för år 1930 respektive 33 och 234.

Det synes kommittén vara angeläget, att den inledda praxis beträffande arbetstidens fördelning mellan kamrar och utskott fortsättes. Några regle- rande bestämmelser på detta område torde emellertid icke vara erforderliga.

Vad angår samarbetet mellan kammarpresidierna och utskottens ordförande samt mellan dessa senare inbördes för en jämnare reglering av tillförseln av arbetsmaterial från utskotten till kamrarna, torde även detta samarbete med gynnsamma verkningar hava vid 1931 års riksdag bedrivits i ökad omfattning i jämförelse med vad tidigare varit fallet. Det vill dock förefalla, som om ifrågavarande samarbete ännu icke utvecklats i den utsträckning, som är möjlig och efter kommitténs förmenande påkallad för ett gott resultat. Därest emellertid, såsom kommittén föreslår, propositionstiden förkortas och en enhetligt bestämd, jämförelsevis kort motionstid stadgas för praktiskt taget alla slag av ärenden, skulle detta —— genom den tidigare överblick över utskottens och kamrarnas arbetsmaterial, som därigenom möjliggöres, och de större förutsättningar för planläggning av riksdagsarbetet i dess helhet, som alltså beredas — underlätta en strävan från talmännens sida att i samråd med utskottens ordförande utöva en fast ledning av riksdagsarbetet. Det synes vara angeläget, att de ökade betingelser härför, som kommitténs för- slag skulle medföra, bliva från början tillvaratagna.

Då kommittén avlät sin förut omnämnda skrivelse till talmännen, hade kommittén såsom organ för överläggningarna angående reglering av tillför- seln av ärenden till kamrarna. m. m. tänkt sig en utskottsordförandekonferens. De överläggningar, som vid 1931 års riksdag höllos, hava emellertid, liksom tidigare förekommande överläggningar om utskottsarbetet, i anslutning till bestämmelserna i % 3 av reglementariska föreskrifter för riksdagen ägt rum i talmanskonferens, förstärkt med de ständiga utskottens ordförande. Kommittén finner en sådan anordning vara väl motiverad. Härigenom vinnes, att någon ny institution icke behöver skapas för ifrågavarande överläggningar utan att det endast blir fråga om en utvidgad användning av den redan befintliga, förstärkta talmanskonferensen. Härigenom betonas också, att det är på tal- manskonferensen, som ansvaret för vidtagande av erforderliga åtgärder till planläggning och ledning av riksdagsarbetet vilar. I syfte att kraftigare understryka betydelsen av denna talmanskonferensens arbetsledande verk- samhet har kommittén emellertid funnit sig böra föreslå vissa ändringar i

• Sida 127
•  Original

nyssnämnda paragraf av de reglementariska föreskrifterna, varigenom bland annat skulle angivas såsom en uppgift för talmännen att verka för att nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttages vid riksdagsarbe- tets bedrivande. Önskvärt är att den förstärkta talmanskonferensen för råd- plägning om lämpliga åtgärder härför sammankommer redan i början av riksdagen och därefter under riksdagens lopp håller regelbundna samman- Ä träden.

Något uppskovsinstitut i de former, som kommittén ifrågasatt för vin- nande av möjlighet till jämnare avvägning av arbetet mellan skilda arbets-. plena, torde icke hava kommit till användning vid 1931 års riksdag. Enligt kommitténs uppfattning lärer emellertid beslut om uppskov med visst ären— des behandling från ett plenum till ett senare stundom kunna vara av värde. Då sådant uppskov kan äga rum redan inom ramen av nu gällande bestäm- melser beträffande ärendenas behandling i kamrarna, har kommittén emel- lertid ansett sig icke behöva föreslå några reglerande föreskrifter på denna punkt.

Slutligen må i fråga om anordnandet av kamrarnas arbetsplena omnäm- nas, att kommittén i sin förenämnda skrivelse till talmännen även ansåg sig böra, utan att för egen del taga bestämd ståndpunkt i frågan, till talmännens övervägande framföra tanken på ett anordnande försöksvis av lunchpauser under heldagsplena. Kommittén förutsatte att, om dylika pauser anordf nades, plena borde utsättas att börja kl. 10 f. m. Några sådana måltids- pauser hava icke kommit till stånd vid 1931 års riksdag. Bland riksdagens ledamöter torde meningarna vara synnerligen delade om lämpligheten av dylika pauser, och beaktansvärda skäl torde också kunna anföras både för och emot en sådan anordning. Kommittén har med hänsyn härtill icke velat framföra något förslag i detta avseende.

2. Begränsning av kammardebatterna, ordningsföljden mellan talare m. m.

Med avseende å yttranderätten i kamrarna gälla i vårt land —— imotsats till' vad fallet är i åtskilliga främmande länders parlament — för närvarande inga inskränkningar i syfte att begränsa överläggningarna. Envar ledamot har frihet att i varje ärende yttra sig hur många gånger och huru länge han önskar. Om den ordning, vari ordet erhålles, stadgas i riksdagsord- ningens % 52, att en var yttrar sig i den ordning, han därtill sig anmält och upprepad bliver. Denna regel lider inskränkning blott av den rätt, som enligt ordningsstadgan för första kammaren och arbetsordningen för andra kammaren tillkommer statsrådsledamot att framför vederbörande kam- mares ledamöter erhålla ordet utan avseende å den ordning, vari detta ' begärts.

Något förslag till direkt begränsning av yttranderätten i kamrarna har, kommittén veterligt, hittills icke framställts, ehuruväl tanken på dylik be- gränsning i syfte att förebygga alltför utdragna överläggningar en och annan gång torde hava diskussionsledes framkastats inom kamrarna.

• Sida 128
•  Original

Däremot hava under senare år framställts vissa förslag till åtgärder för vinnande av koncentration eller inskränkning i kammardebatterna utan in— kräktande på yttrandefriheten.

Vid 1920 års riksdag yrkades i sådant syfte motionsvis, att de i riks- dagsordningens % 52 innefattade bestämmelserna om ordningen mellan ta- lare skulle ändras därhän, att varje anmäld talare, som ej under överlägg- ningen förut yttrat sig, skulle uppropas före den som tidigare haft ordet, och den, som andra gången begärt ordet, före den som ville yttra sig för tredje gången 0. s. v. Till stöd för detta förslag framhölls bland annat, att genom detsamma skulle åstadkommas, att de olika synpunkterna på en fråga mera än nu kan ske bleve framförda vid diskussionens början, att replikerna skulle tvingas att bliva mera sammanfattande och upptaga olika invändningar på en gång, att härigenom skulle ernås, att upprepningar skulle förekomma mindre och att benägenheten att många gånger begära ordet i samma fråga skulle dämpas. Samtidigt föreslogos i de reglemen- tariska föreskrifterna för riksdagen motsvarande bestämmelser beträffande överläggningar inom utskott och nämnder.

Konstitutionsutskottet, som yttrade sig över förslaget till ändring av % 52 riksdagsordningen, fann motionärens tanke att genom förändringar i diskussionssystemet ernå en begränsning av debatterna utan beskärning av yttranderätten inom riksdagen vara beaktansvärd. Utskottet kunde dock icke tillstyrka det i motionen framförda förslaget,.emedan utskottet icke kände sig övertygat om att ett bifall till detta förslag skulle leda till begränsning av diskussionerna. Utskottet framhöll härutinnan särskilt, att ett införande av den föreslagna bestämmelsen. skulle minska möjligheten för uppträdande talare att genom repliker besvara mot deras huvudanföranden riktade in- vändningar, och denna replikrätt fann utskottet vara av betydelse för en frågas klara och allsidiga belysning under en parlamentarisk debatt.

Vid behandlingen av utskottets utlåtande i andra kammaren framhöll en talare, att det skulle vara av synnerligt värde, om i vår riksdag liksom i engelska underhuset och andra parlament möjlighet bereddes att med ett kort beriktigande avbryta ett större anförande. När det nu under längre debatter med många talare vore nödvändigt att göra ett beriktigande, kunde därmed dröja ett par, kanske flera timmar, efter det yttrande fällts, varigenom all effekt av beriktigandet förtoges.

I en vid 1930 års riksdag framförd motion om vissa mindre förändringar i riksdagens arbetsformer föreslogs för vinnande av större koncentration i kammardebatterna, att en av utskottsmajoritet inom sig utsedd talare skulle tillerkännas samma rätt att ingripa i kammardebatterna, som nu tillkommer ledamot av statsrådet. Denne utskottsmajoritetens talesman skulle benämnas referent och som sådan angivas i utskottets utlåtande. Det skulle åligga referent att vara beredd att omedelbart i kammaren lämna de upplysningar och göra de inlägg, vartill oppositionen mot utskottsmajoritetens mening kunde föranleda, och att göra detta just med tanke på att därigenom för- hindra en onödig förlängning av debatterna.

• Sida 129
•  Original

Konstitutionsutskottet avstyrkte även sistnämnda förslag. Utskottet fram- höll, dels att frågan borde ses i ett vidare sammanhang och dels att en an- ordning med utskottsreferenter syntes komma att medföra vissa ytterligare anordningar med minoritetsreferenter liksom ock vissa konsekvenser i av- seende å rätt för motionär att i särskild ordning erhålla ordet.

, Tanken att, på sätt flerstädes i utländska parlament skett, även i den i svenska riksdagen vidtaga särskilda åtgärder för inskränkning av den fria , yttranderätt, som där vunnit hävd, synes kommittén föga tilltalande. Kom- mittén finner ock för sin del tillräckliga skäl saknas för tillgripande av en dylik åtgärd. I den svenska riksdagen torde det sålunda hittills icke hava förekommit, att överläggningarna i obstruktionssyfte utdragits.

Emellertid lärer det icke kunna bestridas, att debatterna stundom uttänjas utöver vad som påkallas för en ingående och allsidig belysning av före- liggande frågor samt att onödig vidlyftighet och upprepningar förekomma. Den svenska riksdagsordningens tämligen stela bestämmelser om ordnings- följden mellan talare synas i själva verket i viss mån inbjuda härtill. En talare, som funnit sitt anförande hava i viss del missuppfattats av en efter- följande talare, kan sålunda icke rätta missuppfattningen utan att avvakta sin tur i talarordningen. Gäller det en överläggning i en större fråga, dröjer det vanligen flera timmar, innan han kan ånyo erhålla ordet, och på grund— val av missförståndet kan då hava utspunnit sig en lång debatt, som må- hända varit helt överflödig, därest saken kunnat genom ett kort genmäle omedelbart tillrättaläggas. Liknande olägenheter framträda såsom följd därav, att möjlighet saknas för en officiell talesman för vederbörande utskott att utan iakttagande av den vanliga talarordningen ingripa i över- läggningen för meddelande av sakliga upplysningar, för rättande av miss- förstånd o. s. v.

Ett undanröjande av här antydda missförhållanden skulle enligt kommit- téns mening otvivelaktigt vara ägnat att verka i riktning mot större kon- centration i kammardebatterna. Införande av möjlighet för en talare, som redan yttrat sig, att med ett kort genmäle omedelbart bemöta en efter- följande talare, skulle utan tvivel ofta medföra, att den förstnämnde talaren efter sitt huvudanförande nöjde sig med en eller flera dylika korta repliker i stället för att — såsom nu icke sällan sker -— när han efter lång väntan , åter erhållit ordet, ånyo tämligen utförligt utveckla sina synpunkter.

Att överläggningarna genom ändringar i nyssberörda avseenden också skulle vinna mera liv och större intresse samt därigenom ökad saklig be- tydelse, håller kommittén för sannolikt.

Från nu berörda utgångspunkter har kommittén funnit sig böra förorda, dels att utskotten erhålla rätt att i varje ärende inom sig utse en ledamot av vardera kammaren att vid ärendets behandling i kammaren såsom referent yttra sig å utskottets vägnar samt med befogenhet att erhålla ordet med avvikande från den vanliga ordningsföljden mellan talare, dels ack att kammar— ledamot, som i en debatt redan yttrat sig, tillerkännes rätt att för avgivande av replik bryta den vanliga talarordningen.

Kommittén.

• Sida 130
•  Original

Mot det förstnämnda förslaget kan måhända erinras, att medgivande av förtursrätt för utskottsreferenter skulle innebära en ensidig förmån för den meningsriktning, som företrädes av en utskottsmajoritet, och att — på sätt konstitutionsutskottet i förberörda utlåtande år 1930 antydde — såsom konse— kvens av ett dylikt medgivande skulle kunna uppställas krav på en mot— svarande rätt för en, eller måhända flera, minoritetsreferenter och eventuellt i även på viss förtursrätt för motionärer. Kommittén har dock icke ansett dessa invändningar vara av den betydelse, att de böra stå hindrande i vägen för genomförande av det enligt kommitténs mening i och för sig påkallade förslaget. Att minoriteter inom utskott eller motionärer skulle tillerkännas förtursrätt att erhålla ordet har kommittén ansett sig icke kunna tillstyrka, då detta enligt kommitténs uppfattning skulle föra för långt i fråga om brytande av den vanliga ordningsföljden mellan talarna.

Vad angår rätten att för avgivande av replik avvika från den vanliga talar- ordningen, har kommittén ansett att denna rätt icke bör göras ovillkorlig utan att densamma bör vara beroende av talmännens beprövande. Det bör sålunda ankomma på talmännen att t. ex. avgöra, huruvida en och samma talare bör tillåtas att upprepade gånger, med brytande av talarordningen, replikera en och samma efterföljande talare, något som torde böra bedömas efter omständigheterna. Att i författningsväg skulle stadgas viss tidsgräns för repliks varaktighet har kommittén icke velat förorda. I sakens natur ligger emellertid, att repliken måste vara mycket kort, och lämpligt torde även vara, att den på förhand begränsas till viss maximitid. Kommittén har närmast tänkt sig en tid av en minut, och i varje fall bör repliken icke få upptaga mer än två 31. tre minuter. Även härutinnan torde emellertid avgörandet få ankomma på talmännen, vilka torde kunna meddela beslut om maximitid för replik att gälla antingen generellt för hel riksdag eller för varje särskild debatt.

Med replik förstår kommittén, såsom av det föregående torde framgå, rätt för en talare, som under överläggningen tidigare yttrat sig, att utan avseende å den vanliga talarordningen erhålla ordet för ett genmäle till en efterföljande talare, sedan denne avslutat sitt anförande. Stundom har be- greppet använts för att beteckna, att en ledamot får avbryta en talare under dennes anförande med ett tillrop, ett kort beriktigande, en fråga eller dylikt. Ett sådant avbrytande av pågående anförande synes lämpligare kunna be- nämnas inpass. Det har inom kommittén ifrågasatts, att bestämmelser skulle meddelas om rätt till dylika inpass i klargörande syfte. Kommittén har emellertid ansett sig icke böra framlägga förslag härom. Redan nu torde stundom förekomma, att inpass äga rum utan att föranleda erinran från talmännens sida. Det synes böra bliva beroende på talmännens eget avgörande, huruvida och i vad mån dylika inpass må kunna även framdeles tillåtas. .

Vad angår den inbördes ordningen mellan referent och replikant i fråga om rätten att erhålla ordet, har kommittén utgått från, att replikant alltid bör äga företräde. För vinnande av syftet med replikrätten bör nämligen

• Sida 131
•  Original

repliken komma omedelbart efter det anförande, som skall bemötas. Av denna uppfattning följer, att replikant bör erhålla förtur icke blott framför utskottsreferent utan även framför statsråd. I detta hänseende skulle alltså vållas jämkning i den nuvarande rätten för statsråd att före envar kammar- jledamot erhålla ordet. Statsrådsledamot torde däremot böra äga erhålla ;iordet före referent.

I samband med de förslag rörande kammardebatterna, för vilka nu redo— tgjorts, har kommittén ansett sig böra ifrågasätta att, såsom i en del främ- mande parlament torde vara fallet, skyldighet stadgas för kammarledamöter, att såsom regel yttra sig från talarstol. En dylik bestämmelse skulle för kamrarnas ledamöter och stenografer samt för åhörare på läktarna underlätta ett tydligt uppfattande av anförandena. Kommittén föreslår, att talare endast för avgivande av replik medgives rätt att yttra sig från den plats, som han i kammaren innehar. _

I detta sammanhang har kommittén vidare till behandling förehaft frågan om möjligheten att tillgripa disciplinära åtgärder gentemot talare, som gör sig skyldig till missbruk av yttrandefriheten. De bestämmelser om påföljd för sådant missbruk, som äro givna i riksdagsordningens % 52 och som icke lägga någon disciplinär makt i talmannens hand, synas kom- mittén icke vara tillfredsställande. Nämnda lagrum stadgar i förevarande hänseende: »Ingen må tillåta sig personligen förolämpande uttryck; sker det, äger kammaren pröva, huruvida den ledamot, som sålunda sig förgått, må av talmannen erhålla tjänlig föreställning och varning, eller om saken hör till laga domstols behandling överlämnas eller ock alldeles förfalla.» På sätt den vid betänkandet fogade utredningen rörande parlamentens arbets- sätt i vissa främmande länder utvisar, gälla för flertalet utländska parlament regler, vilka åt såväl talmännen som kamrarna giva en betydande disciplinär myndighet gentemot kammarledamöter; på sina håll äro bestämmelserna i dessa hänseenden synnerligen rigorösa. Det har icke synts kommittén på- kallat att för våra förhållanden ifrågasätta dylika föreskrifter. Kommittén har dock ansett riksdagens värdighet kräva, att garantier beredas för arbetets behöriga bedrivande därigenom, att åt talmännen gives en möjlighet att utan sammanträdes ajournering värja kamrarna mot grova missbruk av yttrande- friheten. I sådant syfte förordar kommittén ett stadgande av innehåll att, om talare använder personligen förolämpande uttryck eller eljest uppträder på ett mot god ordning stridande sätt och icke låter sig rätta av talmannens föreställning, talmannen må fråntaga honom ordet, med påföljd att han under pågående sammanträde icke vidare må yttra sig. Nuvarande påföljdsbestäm— melse bör därjämte —— med erforderlig jämkning —- bibehållas, så att, utöver den nyss ifrågasatta åtgärden, möjlighet föreligger att liksom hittills genom abeslut av kammaren pröva, huruvida den felande bör av talmannen erhålla lvarning eller om saken bör överlämnas till domstol.

Det har inom kommittén även ifrågasatts, att bestämmelse i grundlag skulle införas därom, att initiativ till särskilda påföljdsbeslut skulle till- komma dels vice talman, dels ock en tiondel av vederbörande kammares

• Sida 132
•  Original

ledamöter. Kommittén har emellertid ansett en dylik bestämmelse icke vara av hittillsvarande förhållanden påkallad.

Det förslag, som av kommittén framlagts beträffande talmännens disci— plinära befogenhet, ansluter sig —— såsom av den vid betänkandet fogade utredningen framgår — tämligen nära till vad som gäller i den danska riks- dagen. För flertalet övriga i utredningen berörda parlament gälla långt strängare bestämmelser.

3. Talmännens ledning av kammardebatterna. Talmännens uppgifter såsom ledare av kamrarnas förhandlingar äroi grundlagen synnerligen vagt angivna. I riksdagsordningens % 51 är i detta avseende endast stadgat, att talman vid kammares sammanträden skall före- draga ärendena, upptaga, reda och framställa de yttrade meningarna, göra propositioner för besluts fattande och vidmakthålla ordning. Bristen på klara föreskrifter beträffande talmännens uppgift och befogen— heter har medfört, att talmännens ställning blivit mycket grannlaga. Väl torde det kunna sägas, att talmännen såsom ledare av kamrarnas förhand- lingar även utan uttryckliga föreskrifter måste anses äga befogenhet att in— gripa icke blott i direkt ordningssyfte utan även för att påtala en talares avvikelser från ämnet eller söka förebygga onödig vidlyftighet m.m., men frånvaron av direkt och uttryckligt stöd i författningsföreskrifter för dylikt ingripande har föranlett, att sådant ingripande endast i ringa mån före- kommer. I regel avbryta talmännen en talare endast då han använder förolämpande uttryck eller eljest kränker grundlagens bestämmelser, och endast undantagsvis förekomma uppmaningar från talmännens sida till en talare att hålla sig till ämnet eller dylikt. För att söka förhindra ett oskäligt utdragande av debatterna äro talmännen i praxis väsentligen hän- visade till enskilda framställningar under hand. Enligt kommitténs mening skulle det vara av stort värde, om talmännen mera än vad nu är fallet öppet ingrepe jämväl i direkt syfte att hålla debatterna inom rimliga gränser. Om talmännen till exempel, så ofta det "vore påkallat, avbröte en talare med uppmaning att fatta sig kortare eller att undvika onödiga upprepningar av vad tidigare idebatten uttalats o.s.v., eller om de vid behov till kammaren riktade en allmän erinran om angelägen- heten av att icke onödigtvis uttänja överläggningen, skulle detta otvivel- aktigt inverka fördelaktigt på överläggningarnas längd och beskaffenhet. I syfte att giva talmännen ökat stöd för dylika ingripanden samt för åtgärder till upprätthållande av stillhet och ordning under överläggningarna — ett stöd som från de senaste talmännens sida också ansetts vara önskvärt — har kommittén funnit sig böra förorda, att i första kammarens ordnings- stadga samt i arbetsordningen för andra kammaren intages ett stadgande av innehåll att talmannen bör verka för, att överläggningarna icke oskäligt förlängas, samt vaka däröver, att under överläggningarna stillhet och ord- ning råda i samlingssalen, ävensom i dessa hänseenden inför kammaren göra de föreställningar, till vilka han änner anledning.

• Sida 133
•  Original

D. Diverse övriga frågor.

1. Statsråds och statssekreterares deltagande i utskott samt statssekreterares rätt att deltaga i kammardebatterna.

Bland reformyrkanden, som under senare år framställts, hava även varit några, vilka visserligen icke direkt syftat till en rationalisering av riksdagens arbete men vilkas genomförande likväl skulle hava betydande konsekvenser med avseende å sättet för riksdagsarbetets bedrivande. Ett par av dessa förslag äro av den beskaffenhet, att kommittén ansett sig böra här beröra dem. Detta gäller förslagen om rätt för statsråd att deltaga i utskottens överläggningar samt om rätt för statssekreterare att såsom ställföreträdare för statsråd deltaga såväl i utskottens som i kamrarnas förhandlingar.

Förslag i dylik riktning framlades vid 1928 års riksdag genom en i första kammaren väckt motion. Vid 1930 års riksdag upprepades förslaget, sist- nämnda år såsom led i en motionsvis gjord framställning om utredning i fråga om åtskilliga åtgärder i syfte att åstadkomma >>en på folkets och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt», bland vilka åtgärder jämväl innefattades införande av dagordningsinstitut, anordnande av majoritetsval i enmansvalkretsar m.m.

Konstitutionsutskottet avstyrkte vid båda tillfällena de väckta motionerna, vilka också av riksdagen avslogos. I sitt år 1928 avgivna utlåtande framhöll utskottet, att förslaget om statsrådens rätt att deltaga i utskottens överläggningar syntes vara av så vittutseende natur, att dess verkningar knappast kunde överskådas. Motionen avsåge att genom nämnda rätt ut- plåna den sedan gammalt rådande dualismen mellan svensk regering och riksdag och därmed stärka regeringens ställning, men utskottet vore inga- lunda övertygat, att förslaget icke skulle tvärtom framkalla större beroende än dittills för regeringen i förhållande till riksdagen och dess utskott.

Konstitutionsutskottet berörde vidare vissa i motionen påtalade praktiska. olägenheter med det nuvarande systemet och framhöll därvid, att dessa olägenheter i motionen syntes hava tillmätts för stor betydelse. Utskotten saknade ingalunda möjligheter att under behandlingen av regeringens förslag inhämta nödiga upplysningar om deras innebörd samt regeringens syften med desamma. Det vore ett ganska vanligt förhållande, att departements- tjänstemän, kommittéledamöter eller andra, vilka deltagit i. en regerings— propositions beredning och utformande, inför utskotten föredrogs ärendet och lämnade nödiga kompletterande upplysningar. I regel vore för övrigt regeringspropositionernas motiv så utförligt framlagdai statsrådsprotokollen, att ytterligare utredning och förklaring från regeringens sida vore överflödig. Beträffande andra ärenden än regeringspropositioner syntes än mindre an— ledning föreligga att ifrågasätta, att regeringens ledamöter skulle deltaga i utskottens arbete. Nödvändigheten för regeringsledamöterna att i stor ut- sträckning närvara vid kamrarnas sammanträden vore för övrigt så betungande

• Sida 134
•  Original

Kommittén.

och tidsödande, att det redan på grund därav syntes vara olämpligt att in— föra ett institut, som ytterligare i hög grad skulle taga tid i anspråk för riksdagsförhandlingar på bekostnad av den tid, som krävdes för beredning av regeringsärendena. Slutligen framhöll utskottet, att statsråden ingalunda saknade möjligheter eller i praxis avhölle sig från att under hand lämna utskotten önskvärda upplysningar och hålla sig underrättade om utskotts- arbetets gång.

Det i motionen framlagda förslaget om rätt för statssekreterare att deltaga i kamrarnas och utskottens överläggningar förklarade sig utskottet icke kunna tillstyrka redan på den grund, att enligt utskottets mening endast Konungens rådgivare, vilka hade konstitutionellt ansvar inför riksdagen, borde tillåtas att där uppträda. Med avseende å statssekreterarnas tillträde till utskott erinrades dessutom därom att utskotten, såsom ej sällan skett, kunde inbjuda statssekreterare liksom andra personer att inför utskottet föredraga viss fråga eller lämna upplysningar.

Vid frågans behandling år 1930 åberopade konstitutionsutskottet sina år 1928 andragna skäl samt underströk ytterligare, att den i motionen före- slagna reformen likaväl syntes kunna leda till att regeringens beroende av representationen ökades som till en utveckling i motsatt riktning.

I ett i utlåtandet inledningsvis gjort allmänt uttalande rörande de olika i 1930 års motion framförda förslagen — vilka samtliga av utskottet av- styrktes -— yttrade konstitutionsutskottet emellertid, att vissa av de i 'motionen framställda önskemålen syntes kunna, oberoende av sitt samman- hang med frågan om regeringsmaktens stärkande, bliva beaktade vid den utredning angående omorganisation av riksdagens arbetsformer, varom ut- skottet i annat sammanhang gjorde hemställan.

Bland annat med hänsyn till vad 1930 års konstitutionsutskott i sitt sist- berörda uttalande antytt beträfi'ande behandlingen av förevarande ämne, har kommittén ansett sig böra vid sin utredning upptaga till övervägande jämväl frågan om statsråds rätt att deltaga i utskotts överläggningar samt om rätt för statssekreterare att såväl i utskott som i kamrarna företräda statsråd. Kommittén har dock icke velat tillstyrka genomförande av en reform utav den art, som ifrågavarande förslag innebära. Kommittén har huvudsakligen grundat detta ståndpunktstagande därpå, att ifrågavarande förslag — även om deras genomförande skulle kunna tänkas medföra vissa fördelar för riks— dagsarbetet — likväl till sitt syfte torde få anses väsentligen ligga vid sidan av det område, på vilket kommitténs uppdrag närmast har avseende, samt att förty de ifrågasatta åtgärdernas lämplighet och konsekvenser företrädes— vis torde böra skärskådas ur andra synpunkter än dem, vilka varit vägledande för kommitténs arbete.

2. Inskränkning av påskferierna och utökning av rätten till fria resor för riksdagsmännen. En omständighet, som måste anses vara av stor betydelse för möjlig— heterna till ett jämnt och snabbt bedrivande av riksdagens arbete, är riks-

• Sida 135
•  Original

dagens påskferier. Om dessa finnes icke någon bestämmelse i grundlagarna eller i andra konstitutionella stadganden. Under den första tiden efter in- förande av det nya riksdagsskicket förekommo inga nämnvärda påskferier. Sålunda fortgingo i vanlig ordning diskussionsplena onsdagen före påsk regelmässigt ännu i början av 1870-talet. Från mitten av nämnda årtionde kan man spåra övergången till den i detta avseende sedeimera tillämpade ordningen, enligt vilken riksdagen vid påsktiden tager ferier under 14 a 15 dagar. Vid 1931 års riksdag höllos sålunda de sista arbetsplena före påsk den 24 mars, och arbetet efter påsk återupptogs med gemensamma voteringar den 9 april. Påskdagen inföll detta år den 5 april.

Vid 1.908 års riksdag framhölls i en reservation till konstitutionsutskottets utlåtande angående de detta år framlagda och av 1909 års riksdag definitivt antagna förslagen till grundlagsändringar av en ledamot, att en avsevärd tidsvinst för riksdagens arbete kunde göras genom förkortning av ledigheten vid påsk.

Utan tvivel framträder under nuvarande förhållanden ett fullt legitimt behov av en tämligen avsevärd sammanhängande ledighet under loppet av riksdagssessionen. De flesta av riksdagens ledamöter hava i sina hemorter åtskilliga allmänna och enskilda angelägenheter att ombesörja, vilka icke kunna helt försummas under riksdagstiden. Då för närvarande ersättning för resor till och från hemorten under riksdagens lopp utgår endast för högst 2 resor fram och åter, måste alltså täta resor till hemorten medföra betydande kostnader för riksdagsmännen. Med hänsyn härtill är det icke orimligt, att en sammanhängande ledighet finnes anordnad, till vilken göro- mål i hemorterna kunna iavsevärd mån koncentreras.

Emellertid kan det ej förnekas, att de långa påskferierna äro till icke oväsentligt hinder för ett lugnt och jämnt bedrivande av riksdagsarbetet samt bidraga till den starka anhopningen av ärenden under riksdagens sista veckor. Kommittén har därför ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke en förkortning av påskledigheten kunde vara möjlig att genomföra. Det vill synas kommittén, som om en dylik förkortning skulle kunna vidtagas, under förutsättning att samtidigt en utvidgning sker av riksdagsmännens rätt till fria resor mellan Stockholm och hemorten under riksdagens lopp. Kom- mittén vill föreslå, att påskledigheten avkortas till en tid av 8 dagar — att förläggas förslagsvis från och med onsdagen före påsk till och med ons— dagen efter påsk —— samt att i samband härmed riksdagsmännen erhålla rätt till reseersättning för högst 5 i stället för, såsom nu är stadgat, högst 2 resor fram och åter under riksdagens lopp.

Medgivande av en dylik utvidgning av rätten till fria resor skulle för statsverket komma att medföra en kostnadsökning, vilken med utgångspunkt från 1931 års resekostnader för riksdagens ledamöter kan approximativt uppskattas till omkring 75 000 kronor för år. Denna kostnadsökning synes visserligen avsevärd, men kommittén har funnit den tidsvinst och de för- delar i övrigtfsom med påskferiernas avkortande skulle ernås, vara så be- tydande, att de synts kommittén motivera den ökade utgiften.

• Sida 136
•  Original

För genomförande av förslaget om rätt till ökat antal fria resor mellan Stockholm och hemorten kräves grundlagsändring. Med avseende å påsk- feriernas omfattning synes däremot någon grundlagsföreskrift eller annan författningsbestämmelse icke vara erforderlig. Kommittén vill emellertid uttryckligen betona, att en inskränkning av påskledigheten, på sätt kom- mittén föreslagit, för kommittén utgör en bestämd förutsättning för förslaget om utökning av rätten till fria resor samt att förty sådan utökning med den avsevärda kostnadsstegring, som därmed skulle följa, enligt kommitténs mening icke bör ske, därest nuvarande praxis beträffande påskferierna anses böra bibehållas.

I samband med behandling av förslaget om utökning av rätten till er- sättning för resor under riksdagens lopp har inom kommittén ifrågasatts, huruvida icke en förenkling av "nuvarande förfarande med rekvisition, utbe- talning och redovisning av resekostnadsersättning skulle kunna åstadkommas på sådant sätt, att för varje riksdagsman utställdes ett biljetthäfte, inne— hållande biljetter för det antal resor mellan Stockholm och hemorten samt åter under riksdagens lopp —-— eventuellt även för resorna till och från Stockholm vid riksdagens början och slut — för vilka ersättningsrätt före- ligger, ävensom att efter riksdagens slut med ledning av utnyttjade biljetter räkning å sammanlagda resekostnaden utställdes genom järnvägsstyrelsens försorg och i ett sammanhang gäldades av riksgäldskontoret. Den prelimi- nära undersökning av denna fråga, som kommittén låtit verkställa, synes giva vid handen, att en dylik anordning skulle vara möjlig att genomföra, även om vissa svårigheter förefinnas. Frågan synes kommittén vara förtjänt av vidare övervägande, vilket torde kunna äga rum genom riksgäldsfullmäk- tiges försorg.

3. Formerna för riksdags avslutande m. m.

Kommittén har jämväl haft under övervägande frågan om ändring i nu- varande regler beträffande vissa ceremonier i samband med riksdagens verk- samhet, vilka visserligen icke alltför mycket inkräkta på riksdagens arbets- tid men vilka till följd av ändrad praxis förlorat sin ursprungligen avsedda betydelse och därför numera såsom regel torde kunna anses mindre väl motiverade.

I första hand har kommittén härutinnan riktat uppmärksamheten å for- merna för riksdags avslutande. Härom stadgas för närvarande i andra stycket av riksdagsordningens % 36: »Då riksdag skall avslutas, infinna sig, på Konungens kallelse och efter förrättad gudstjänst, riksdagsmännen på. rikssalen och framföra genom talmännen sina välönskningar. Därefter upp- läses riksdagsbeslutet, varuppå Konungen, själv eller genom statsministern eller annan statsrådsledamot, förklarar riksdagen vara avslutad.»

Såsom bekant äger riksdagens avslutning rum först åtskilliga dagar efter det egentliga riksdagsarbetets slut, och vid tidpunkten för avslutningen har flertalet av riksdagens ledamöter redan lämnat huvudstaden. Avslutnings-

• Sida 137
•  Original

ceremonien, som föregås av procession från riksdagshuset, bevistas därför endast av ett fåtal riksdagsmän. Att Konungen själv förklarat riksdagen avslutad har icke förekommit sedan andra urtima riksdagen år 1905, då upplösning av unionen med Norge beslutades; närmast dessförinnan skedde det vid den för härordningsfrågan sammankallade urtima riksdagen år 1892-

Då. förutsättningar för en riksdagens värdighet motsvarande procession och ceremoni å rikssalen under nu angivna omständigheter knappast synas föreligga, har kommittén ansett sig böra föreslå, att den nuvarande ceremo- niens obligatoriska karaktär borttages. Riksdagens avslutande synes lämp- ligen kunna i regel ske på sådant sätt, att Konungens beslut om avslutandet meddelas genom öppet brev, som i vardera kammaren samtidigt uppläses av en statsrådsledamot, varefter riksdagen anses omedelbart avslutad. Då emellertid sådana förhållanden kunna tänkas någon gång föreligga, att Konungen personligen vill möta riksdagen och själv förrätta avslutningen, synes möjlighet böra upprätthållas att alternativt med den föreslagna nya anordningen tillgripa det nu stadgade förfaringssättet med avslutnings- ceremoni på rikssalen.

Ceremonier å rikssalen förekomma, utom vid riksdags avslutande, jämväl dels vid riksdags upplösning i samband med nya val i hela riket till båda kamrarna eller endera av dem (riksdagsordningen % 36, första styrket), dels då riksdagen överlämnar sitt svar å en proposition om grundlagsändring, som av riksdagen bifallits (riksdagsordningen % 79, sista punkten), dels oclc då Konungen lämnar sitt samtycke till ett av riksdagen antaget, inom den- samma väckt grundlagsförslag eller meddelar de orsaker, för vilka han icke godkänner beslutet (regeringsformen % 81, andra stycket).

I samtliga dessa fall är enligt kommitténs mening obligatorisk ceremoni å rikssalen överflödig, i de båda sistnämnda så mycket mera som en dylik ceremoni i dessa fall även inkräktar på riksdagens arbetstid. Även beträf- fande samtliga senast angivna fall gäller, att Konungen numera icke plägar själv komma tillstädes på rikssalen.

Med avseende å behandlingen av grundlagsärenden har kommittén ansett sig böra föreslå, att riksdagens beslut i dylika frågor — liksom övriga riks- dagsbeslut, vilka tillkännagivas för Konungen -— meddelas genom skrivelse. Därefter skulle i fall, då grundlagsändring genom Konungens och riksdagens sammanstämmande beslut kommer till stånd, vare sig det gäller ett av Konungen framlagt eller ett inom riksdagen väckt förslag, den beslutade ändringen genom kungörelse utfärdas innan riksdagen åtskilts och medde- lande härom samtidigt lämnas riksdagen. I fall åter, då Konungen icke lämnar sitt samtycke till ett av riksdagen antaget, inom densamma väckt grundlagsförslag, torde Konungens beslut härom böra meddelas riksdagen , genom skrivelse, likaledes innan riksdagen åtskilts.

Vad angår formerna för upplösande av riksdag i samband med nyval, förordar kommittén, att Konungens beslut härom delgives riksdagen genom öppet brev, som i vardera kammaren uppläses av en statsrådets ledamot; dock torde med avseende å meddelande av upplösningsbeslut ceremoni å

• Sida 138
•  Original

rikssalen lämpligen böra bibehållas såsom alternativt förfaringssätt, att an-, vändas i fall, då Konungen personligen vill möta riksdagen.

I överensstämmelse med här angiven uppfattning har kommittén, på sätt i specialmotiveringen närmare utvecklas, avfattat förslag till ändrad lydelse av %% 81 och 82 regeringsformen samt %% 36 och 79 riksdagsordningen.

4. Tekniska anordningar för riksdagsarbetets underlättande.

Kommittén har under sitt arbete jämväl upptagit frågan om underlättande av riksdagens arbete medelst tekniska anordningar. Kommittén har genom utrikesdepartementet införskaffat uppgifter från åtskilliga främmande länder (Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien, England och Amerikas förenta stater) beträffande förekomsten av dylika tekniska anordningar i dessa länders parlament ävensom angående de erfarenheter, som vunnits om värdet av anordningarna. Av dessa uppgifter har framgått, att i vissa länder åtskilliga tekniska anordningar vidtagits för underlättande och påskyndande av riksdagsarbetet. Sålunda förekomma t. ex. i Finland och Frankrike mekaniska voteringsapparater, och på åtskilliga håll användas centralt dirigerade elektriska anslagstavlor för meddelande av upplysningar om vad som vid varje tidpunkt tilldrager sigi kamrarna (t. ex. för angi- vande vilken talare som har ordet) 0. s. v.

Kommittén har vid denna frågas övervägande icke funnit tillräckliga skäl föreligga att framställa förslag om anskaffande av maskinella voteringsappa- rater för omröstningarna i kamrarna. Det i Sverige numera tillämpade öppna omröstningsförfarandet, söm kommer till användning vid de allra flesta omröstningar, har visat sig vara så tidsbesparande, att något större behov av elektriska voteringsapparater knappast kan anses föreligga. Ej heller i övrigt har kommittén funnit sig böra framställa förslag om införande av nya tekniska anordningar i annat hänseende än att elektriskt dirigerade anslags— tavlor, vilka beträffande vardera kammaren under pågående plena angiva numret å det ärende på föredragningslistan, som vid varje tillfälle är före- mål för kammarens behandling, lämpligen torde böra uppsättas på olika håll inom riksdagshuset. Såväl för kamrarnas ledamöter som för utskotts— tjänstemän samt icke minst för statsråd och för statssekreterare m. fi. de! partementstjänstemän, vilka måste övervara vissa ärendens behandlingi kamrarna, skulle dylika anslagstavlor möjliggöra tidsbesparing och minskat besvär. Det torde även förtjäna övervägas, huruvida icke dylika anslags- tavlor jämväl böra anbringas å lämpliga platser inom kanslihuset och övriga departementslokaler, därest detta kan ske utan alltför dryga kostnader. Kom- mittén förutsätter, att riksgäldsfullmäktige efter närmare utredning av frågan vidtaga påkallade åtgärder.

5. Påskyndande av kammarprotokollens trycknino'. Tryckningen av kamrarnas protokoll tager för närvarande oftast i anspråk en synnerligen avsevärd tid. Såsom i annat sammanhang framhållits, torde

• Sida 139
•  Original

visserligen detta förhållande icke direkt medföra hinder för kamrarnas och utskottens arbete. Ur andra synpunkter är emellertid den långsamma publi- ceringen av protokollen oläglig. Såväl för riksdagens egna ledamöter som för allmänheten och särskilt för tidningspressen torde det vara av stort in- tresse att efter en viktig kammardebatt snarast möjligt få tillgång till det tryckta protokollet.

Det har inom kommittén ifrågasatts att, såsom i vissa främmande länder torde vara fallet, tryckningen av anförandena skulle på grundval av det stenografiska upptecknandet äga rum omedelbart efter stenogrammens ut- skrivning utan avvaktande av särskild justeringstid. Kommittén har dock funnit sig icke böra tillråda en dylik åtgärd.

Kommittén har emellertid haft under övervägande, huruvida icke i syfte att förkorta tiden för protokollens färdigställande skulle kunna vidtagas ändringar i nu gällande regler beträffande tid för avlämnande och justering av de stenografiska uppteckningarna från debatterna samt för protokolls- justering.

För närvarande gäller, att de stenografiska uppteckningarna skola vara utskrivna och i kammarkanslierna avlämnade senast kl. 10 f. 11]. å tredje dagen efter vederbörande sammanträde. För justering från talarnas sida ligga yttrandena sedermera i första kammaren till kl. 12 middagen ochi andra kammaren till kl. ]1 f. m. å andra söckendagen efter avlämnandet. På femte dagen efter vederbörande plenum — eventuellt mellanliggande helgdag frånräknad — äro alltså yttrandena färdiga att infogas i protokollet, vars stomme under tiden uppsatts i kamrarnas kanslier. Beträffande proto- kolletsf justering är stadgat, att denna skall äga rum är femte söckendagen efter vederbörande plenum, om kammaren då sammanträder, eller imotsatt händelse vid näst inträffande sammanträde (ordningsstadgan för första kam— maren 5 14, arbetsordningen för andra kammaren % 15).

Dessa regler innebära, att yttranden, hållna vid ett lördagsplenum, av stenograferna avlämnas nästföljande tisdag morgon och skola vara av talarna justerade torsdag kl. 11 f. m., respektive kl. 12 middagen. Enär plenum i regel ej hålles förrän fredag e. m., blir protokollet först då justerat. På grund härav och då tryckning av anförandena ej äger rum förrän protokollet justerats, kan protokollstryckningen som regel påbörjas först lördag morgon, d. v. s. en vecka efter sammanträdet. Yttranden från onsdagsplena avlämnas av stenograferna fredag morgon, och justeringstiden utgår tisdag middag. Om plenum hålles tisdag eftermiddag, blir protokollet då justerat, och tryck- ningen kan påbörjas onsdag morgon, alltså även i detta fall först en vecka efter sammanträdet.

Inom kommittén har ifrågasatts sådan ändring av omförmälda regler, att de stenografiska uppteckningarna skulle vara utskrivna och avlämnade på eftermiddagen — förslagsvis före kl. 3 -— å andra dagen efter vederbörande plenum samt att justeringstiden för yttrandena skulle utgå kl. 10 eller 11 f. 111. andra söckendagen därefter. Därpå borde _— i varje fall i fråga. om sammanträden med långa debatter, vilkas uppsättning i tryck kräver avse-

• Sida 140
•  Original

värd tid — yttrandena omedelbart expedieras till tryckeriet utan avvaktan å. protokollets justering. Yttrandena kunna sedermera efter protokollsjuste— ringen inbrytas i stommen, vars uppsättning tager kortare tid. Enligt detta förslag skulle yttrandena vid lördagsplenum vara av ledamöterna justerade påföljande onsdag morgon. medan yttrandena vid onsdagsplenum skulle föreligga justerade följande måndag morgon. Tidsvinsten för tryckningen skulle utgöra i förra fallet omkring tre och i senare fallet omkring två dygn. I samband härmed borde bestämmelserna om tid för justering av protokollen ändras därhän, att justeringen skulle ske å. det plenum, som infaller näst efter utgången av tiden för anförandenas justering. Lördags- protokollen skulle då — utom i de fall i början av riksdagen, då onsdags- plena icke hållas —— komma att justeras påföljande onsdag. Onsdagsproto— kollen skulle däremot liksom hittills regelmässigt bliva justerade först föl- jande tisdag.

Realiserandet av den tanke, som här framkastats, är uppenbarligen främst beroende på, huruvida utskrivandet av de stenografiska uppteckningarna från debatterna kan låta sig göra inom den förkortade tid, som ifrågasatts. Den undersökning härutinnan, som kommittén låtit verkställa och beträf— fande vilken hänvisas till en vid betänkandet fogad promemoria (bilaga 5), synes giva vid handen, att härför möta vissa svårigheter. Dessa svårigheter äro i främsta rummet föranledda av den begränsade tillgången på för riks— dagsarbetet skickliga stenografer och nödvändigheten att för stenograftjänst- göringen i stor utsträckning anlita personal, som vid sidan av riksdags- tjänsten fullgör tjänstgöring i ämbetsverk. Kommittén saknar möjlighet att bedöma, huruvida berörda svårigheter äro av den art, att de lägga bestämt hinder i vägen- för genomförande av det skisserade förslaget. Kommittén har med hänsyn härtill funnit sig böra avstå från att i ämnet framlägga något förslag. Då en förkortning av tiden för protokollens färdigställande på antytt sätt i och för sig synes vara synnerligen önskvärd och jämväl lärer kunna motivera någon ökning av kostnaderna för avlönande av steno- grafer, har kommittén emellertid ansett sig böra förutsätta, att frågan göres till föremål för närmare utredning och övervägande samt att, därest en reform av angiven innebörd finnes kunna genomföras utan alltför stora olä- genheter, åtgärder vidtagas för därav betingade ändringar iförsta kammarens ordningsstadga och andra kammarens arbetsordning.

Protokollens färdigställande är emellertid för närvarande ofta förenat med långt större tidsutdräkt än som förklaras enbart av de nyss återgivna be- stämmelserna rörande justeringstiderna. Enligt vad kommittén inhämtat, beror förseningen i protokollstryckningen ofta därpå, att utskrifter av an- föranden, som inlagts i justeringsrum för justering, av vederbörande talare borttagits därifrån och vid justeringstidens utgång icke återställts, varigenom protokollets skyndsamma expediering till tryckeriet förhindrats. Det har vidare stundom förekommit, att tryckningen ytterligare fördröjts därigenom, att en eller flera talare begärt och erhållit korrektur på anförandena och i korrekturen verkställt förnyad justering, vilket måst föranleda ny korrigering

• Sida 141
•  Original

av protokollshäftet. Förseningar av protokollet av nu nämnda anledningar stå i bestämd strid med gällande bestämmelser om justering av anförandena och synas icke böra tillåtas. För att säkerställa att protokollstryckningen icke behöver fördröjas genom anförandens borttagande ur justeringsrummet lärer den anordningen böra genomföras, att de stenografiska uppteckningarna utskrivas i två exemplar, av vilka det ena behålles i kammarens kansli och, , därest talaren icke vid justeringstidens utgång avlämnat sitt anförande 3 justerat, befordras till tryckning i befintligt skick. Det torde vidare böra tillses, att färdigställandet av protokollen därefter äger rum fortast möjligt. Sålunda bör till exempel den granskning av protokollskorrekturen beträffande stommen, som äger rum inom vederbörande kammares kansli, kunna ske samtidigt med korrekturläsningen å tryckeriexpeditionen.

I syfte att vinna garantier för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt angelägenheten av ett snabbt färdigställande av såväl kammarprotokollen som riksdagstrycket i övrigt har kommittén ansett sig böra föreslå ett tillägg till % 13 av reglementariska föreskrifter för riksdagen av innehåll, att kansli- deputerade böra vaka över att de i kamrarna förda protokollen samt övriga riksdagshandlingar bliva med största möjliga skyndsamhet tryckta och till kamrarnas ledamöter utdelade.

6. Ändringar i dispositionen av lokaler inom riksdagshuset. Kommitténs förslag beträffande vissa ändringar i utskottsorganisationen föranleder en del jämkningar i den nuvarande dispositionen av lokalerna inom riksdagshuset. Tillkomsten av ett nytt utskott för utrikesärenden och av en ny avdelning inom statsutskottet förutsätter anordnande av nya lokaler för dessa organ. Jordbruksutskottets utökande till 20 ledamöter torde nöd— vändiggöra anskaffande av ökade lokaler åt detta utskott, enär utskottets nuvarande plenisal icke lärer vara tillräcklig för nämnda ledamotsantal. Å andra sidan torde genom kommitténs förslag beträEande begränsning av de tillfälliga utskottens användning vinnas, att Hertalet av de för tillfälliga ut- skott nu disponerade sammanträdesrummen kan tagas i anspråk för andra ändamål. Något förslag beträffande ordnandet av lokaldispositionen har kommittén ansett sig icke böra framställa, enär frågan härom —— därest kommitténs förslag vinner bifall — i första hand ankommer på prövning av fullmäktige i riksgäldskontoret. Av den preliminära undersökning i ämnet, som kom- mittén låtit verkställa och vars resultat innefattas i en vid betänkandet fogad promemoria (bilaga 3) torde emellertid framgå., att tillfredsställande lokal- förhållanden utan större svårigheter kunna ernås.

7. Tid för tillämpning av kommitténs förslag. Vad angår den tidpunkt, då. de av kommittén föreslagna grundlagsänd- ringarna, därest de komma att genomföras, böra träda i tillämpning, skulle det visserligen vara önskvärt, att desamma bleve definitivt antagna inom

• Sida 142
•  Original

sådan tid, att de kunde gälla redan under 1933 års riksdag. Beträffande de delar av förslaget, som avse utskottsorganisationen, torde detta emellertid ' icke låta sig göra. Vid sådant förhållande synes det kommittén vara lämp- ligast, att förslagen, i vad de avse grundlagsändringar, erhålla gällande kraft först omedelbart före avslutandet av 1933 års riksdag.

E. Specialmotivering till kommitténs författningsförslag.

1. Regeringsformen. & 53. I denna paragraf har icke vidtagits annan ändring än att i uppräkningen av de ständiga utskott, som vid lagtima riksdag skola tillsättas, tillagts det föreslagna nya utrikesutskottet.

%% 81 och 82.

I dessa paragrafer hava verkställts de ändringar, som synts erforderliga för avskaffande av ceremoni å rikssalen (plenum plenorum) i samband med grundlagsändringar.

Enligt nuvarande lydelse av 5 81 skall riksdagens beslut i grundlags- fråga, som väckts av Konungen, hos honom anmälas på sätt riksdagsord- ningen föreskriver. Riksdagsordningens & 79 innehåller härutinnan, att riks- dagens svar å proposition om grundlagsändring skall, därest beslutet inne- fattar bifall till Konungens förslag, överlämnas på rikssalen å dag, som Konungen utsätter. Har propositionen icke bifallits, blir den i samma para- graf givna huvudregeln om riksdagsbesluts expedierande till Konungen genom skrivelse tillämplig. I fråga om ett inom riksdagen väckt grundlags— förslag, som av riksdagen antagits, gäller jämväl samma huvudregel. Med avseende å beslut av sistnämnda art stadgar regeringsformens % 81, att be- slutet skall underställas Konungen — vilket på sätt nyss nämnts sker genom skrivelse i vanlig ordning — och att Konungen då skall, förrän riksdagen åtskilts, inhämta hela statsrådets tankar i ämnet och på rikssalen meddela riksdagen sitt samtycke till förslaget eller de orsaker, för vilka han ej god- känner riksdagens beslut.

Ceremonien å rikssalen vid grundlagsändring har sålunda karaktären av ett konstaterande av Konungens och riksdagens sammanstämmande beslut om en sådan ändring, vilken därefter omedelbart träder i kraft. I olikhet med vad fallet vanligen är beträffande allmän lagstiftning förekommer icke bestämmelse om tidpunkt för ikraftträdande; ej heller är ikraftträdandet be- roende av tiden för ändringens kungörande i författningssamlingen.

Vid avskaffande av ifrågavarande ceremoni har det ansetts erforderligt att ersätta denna akt med ett förfarande, som på annat sätt tillgodoser ceremoniens nyss angivna syfte, d. v. 5. med ett förfarande som före riks- dagens åtskiljande officiellt fastslår förefmtligheten av ett Konungens och riksdagens sammanstämmande beslut, varigenom grundlagsändring ägt rum. Detta har synts lämpligen kunna ske genom ett stadgande av innehåll, att

• Sida 143
•  Original

beslutad ändring skall av Konungen, före riksdagens åtskiljande, genom allmän kungörelse utfärdas, samt att Konungens beslut härom skall till- kännagivas för riksdagen genom öppet brev, som i vardera kammaren sam- tidigt uppläses av en statsrådsledamot. Uppläsandet av det öppna brevet *skulle då, i stället för ceremonien å rikssalen, utgöra den akt, varigenom ;grundlagsändringen erhåller gällande kraft. i I anslutning till vad här anförts hava ändringarna i regeringsformens %% 81 och 82 samt i riksdagsordningens % 79 utformats på följande sätt. Den enligt riksdagsordningens % 79 för vissa grundlagsbeslut gällande sär- bestämmelsen om sätt för besluts anmälande har slopats, och riksdagens beslut komma alltså i grundlagsfrågor liksom i andra ärenden att expedieras genom skrivelse. Innefattar riksdagsbeslutet bifall till ett Konungens för- ' slag, föreligger ett sammanstämmande beslut om grundlagsändring, som träder i kraft så snart kungörelse om ändringen beslutits och det genom öppet brev lämnade meddelandet härom upplästs i kamrarna. Innefattar beslutet antagande av ett inom riksdagen väckt förslag, blir detta genom riksdagsskrivelsen underställt Konungens prövning. Godkänner Konungen beslutet, utfärdas kungörelse och öppet brev; lämnas ej Konungens sam- tycke, erhåller riksdagen genom skrivelse meddelande härom och om or- sakerna till att beslutet ej godkänts.

Den föreslagna formen möjliggör att, om så anses lämpligt, i Konungens meddelande till riksdagen intages den antagna ändringens text, varigenom —i olikhet med vad enligt nuvarande ordning är fallet — den verbala överensstämmelsen mellan Konungens och riksdagens beslut officiellt kon- stateras. Ett sådant intagande kan hava ett särskilt värde i de fall, då flera ändringar samtidigt men i skilda sammanhang skett i samma para- grafer. — Någon ändring i nuvarande praxis att vid grundlagsändringar veder- börande författning i sin helhet intages i författningssamlingen synes den förordade anordningen icke behöva eller böra medföra.

Något fixerande av den tid, inom vilken i grundlagsändringsfrågor ut- färdande av kungörelse och öppet brev. respektive avlåtande av skrivelse till riksdagen från Konungens sida bör äga rum, har ansetts icke lämpligen kunna ske i vidare mån än att vederbörlig åtgärd skall vidtagas förrän riks- dagen åtskilts. Av praktiska skäl kan det nämligen stundom vara nöd- vändigt att låta med ikraftträdandet av en beslutad grundlagsändring anstå intill avslutandet av riksdagsarbetet under den session, vid vilken ändringen antagits. I sak innebär kommitténs förslag på denna punkt ingen ändring av nu rådande förhållanden: genom uppskjutande av rikssalssammanträdet, för vilket tid fastställes av Konungen, har nämligen ikraftträdandet av en beslutad grundlagsändring kunnat —— vilket många gånger skett -— fram- ,iiyttas till lämplig tidpunkt, dock senast till riksdagens avslutande.

%& 105—107.

I dessa paragrafer hava icke vidtagits andra ändringar än sådana, som föranledas av att den konstitutionella kontrollen i utrikesärenden överflyttas från konstitutionsutskottet till det nya utrikesutskottet.

• Sida 144
•  Original

I fråga om 5 107 må till förklaring av ändringarna framhållas följande. För närvarande gäller, att om konstitutionsutskottet vid sin konstitutionella granskning finner skäl till anmärkning mot statsrådsledamot. utskottet i memorial till riksdagen anmäler sådan anmärkning enligt första stycket av förevarande paragraf. Jämväl andra utskott ävensom enskilda riksdagsmän kunna emellertid, enligt paragrafens andra stycke, väcka fråga om anmärk- ning genom anmälande av s. k. anmärkningsanledning, varvid i riksdags- ordningens å 57 givna regler tillämpas. Sådan fråga remitteras då till kon- stitutionsutskottet, som kan framställa anmärkning enligt % 107. Då nu den konstitutionella kontrollen fördelas på konstitutionsutskottet och utrikes- utskottet, följer härav icke blott att båda dessa utskott, vartdera inom sitt område av nämnda kontroll, måste kunna hos kamrarna göra anmärkning enligt 5 107, utan även att vartdera utskottet dessutom bör kunna i frågor, som falla utom utskottets kompetensområde — alltså konstitutionsutskottet i utrikesärenden och utrikesutskottet i övriga ärenden —— anmäla anmärk— ningsanledning, som skall prövas av det andra utskottet. Detta lärer emel- lertid i paragrafens första stycke icke behöva medföra annan ändring än att orden »skulle konstitutionsutskottet anmärka» utbytes mot orden »skulle konstitutionsutskottet eller utrikesutskottet anmärka»; det torde av ordalagen såväl i denna paragraf som i %% 105—106 oförtydbart framgå, att anmärk-' ningsbefogenheten är begränsad till ämne, som faller under vederbörande utskotts behandling. I andra stycket av 5 107 har i anslutning till vad nyss anförts första punkten formulerats på följande sätt: »Frågor uti detta ämne kunna i riksdagens kamrar väckas och av riksdagens utskott, även i annan ordning än ovan sägs, hos kamrarna andragas, men icke av riksdagen av- göras förr, än konstitutionsutskottet eller, om saken rörer utrikes ärenden, utrikesutskottet däröver blivit hört.» Motsvarande ändringar hava vidare skett i riksdagsordningens % 57 i fråga om anmälande av anmärkningsanled- ning.

I övrigt lära ändringarna i förevarande paragrafer icke tarva särskild motivering.

2. Riksdagsordningen. % 12. Förslaget innehåller under denna paragraf endast den ökning av antalet fria resor mellan Stockholm och hemorten under riksdagstiden, som kom- mittén under förutsättning av inskränkning i påskferierna velat tillstyrka.

% 33.

I % 33 har icke vidtagits någon ändring i sak, men till paragrafen har såsom ett nytt moment, mom. 5, överflyttats det nu under % 35 upptagna stadgandet om kamrarnas sekreterarval. Syftet med denna överflyttning, som föranleder omnumrering av ett par efterföljande paragrafer, har varit att, utan genomgående ändring av paragrafbeteckningen för stadgandena om

• Sida 145
•  Original

de ständiga utskottens åligganden, vinna plats för en ny paragraf angående utrikesutskottets uppgifter. % 35.

I denna paragraf, som motsvarar nuvarande & 36, innefattas de ändringar, vilka erfordras för avskaffande av obligatorisk ceremoni å rikssalen vid riks- dagsupplösning och riksdags avslutande genom införande av ett förfarings- sätt, enligt vilket Konungens beslut angående upplösning, respektive avslut- ning må meddelas genom öppet brev, som i vardera kammaren uppläses. Ändringarna lära icke kräva speciell motivering.

% 36.

Denna paragraf motsvarar nuvarande % 37, vilken innefattar grundläggande stadganden om de utskott, vilka skola eller kunna tillsättas vid riksdag.

I paragrafens mom. 1 hava införts stadganden om utrikesutskottets leda- motsantal samt om ökning av stats- och jordbruksutskottens ledamotsantal. Därutöver har i detta moment icke vidtagits annan ändring än beträffande förutsättningarna för tillsättande av särskilda utskott. Den nuvarande be- stämmelsen, att sådant utskott genom kamrarnas sammanstämmande beslut kan, när sådant finnes vara av nöden, tillsättas »för upptagande av frågor, som tillhöra ständigt utskotts behandling» har ändrats därhän, att på kam- rarnas sammanstämmande beslut skall ankomma att tillsätta dylikt utskott »för upptagande av frågor, som prövas höra av särskilt utskott behandlas». Ändringen sammanhänger med den utformning, som kommitténs förslag om de tillfälliga utskottens begränsning erhållit. Det har synts önskvärt att använda en sådan formulering, som möjliggör tillsättande av särskilt ut- skott jämväl för fräga, vilken enligt vad kommittén föreslår må, där särskilda skäl därtill äro, hänvisas till tillfälligt utskott.

Mom. 2 har lämnats oförändrat. I mom. 3 har bestämmelsen om tillfälligt utskotts tillsättande för bered- ning av fråga, som ej tillhör ständigt eller särskilt utskotts behandling, ändrats därhän, att tillfälligt utskott skall tillsättas för beredning av sådan i någondera kammaren väckt fråga, som rörer kammaren enskilt och som är av beskaffenhet att utskotts yttrande däröver erfordras. Beträffande de fall, då i övrigt remiss må ske till tillfälligt utskott, hava regler givits i & 44 mom. 2, vartill i nu förevarande moment allenast meddelats hänvisning.

Mom. 4 och 5 äro oförändrade.

Till denna paragraf hava vidare, såsom ett nytt mom. 6, överflyttats de nu i % 44 innefattade stadgandena om vissa. begränsningar i riksdagsmans valbarhet till utskott. Denna överflyttning har föranletts av önskvärdheten att, utan vidlyftig ändring i paragrafföljden, omedelbart efter stadgandena » om de ständiga utskottens uppgifter erhålla plats för en ny paragraf, inne- fattande erforderliga bestämmelser om uppmjukning i remissreglerna m. m. I samband med överflyttningen har kommittén ansett sig böra förorda jäm- väl viss ändring i sak beträlfande valbarheten till utskott. För närvarande gäller utan undantag, att ingen, av vilken riksdagen kan fordra redo och

• Sida 146
•  Original

ansvar, må inväljas i utskott, där redovisning för hans egna ämbetsåtgärder kan förekomma. Härav följer, att ett förutvarande statsråd icke kan för riksdag närmast efter statsrådsperioden placeras i konstitutions— eller stats- utskottet samt att fullmäktig eller förutvarande fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret ej kan inväljas i bankoutskottet vid riksdag, då granskning av hans ämbetsåtgärder i sådan egenskap kan förekomma i detta utskott. För konstitutions- och bankoutskottens vidkommande torde detta valbar- hetshinder vara sakligt fullt motiverat. Annorlunda synes förhållandet vara. beträffande ifrågavarande hinder för inval i statsutskottet. Detta utskotts granskningsuppgift med avseende å statsregleringens realiserande är i jäm- förelse med utskottets övriga arbete icke av sådan betydelse, att det kan anses påkallat att av hänsyn till denna uppgift avskära möjligheten att för utskottets verksamhet tillgodogöra en erfaren arbetskraft endast därför att han under året förut varit ledamot av statsrådet. Kommittén har ansett sig böra förorda, att det angivna allmänna förbudet modifieras därhän, att regeln i fråga förklaras icke utgöra hinder att i statsutskottet invälja förutvarande ledamot av statsrådet. I samband härmed bör dock stadgas förbud för sådan ledamot att i utskottet deltaga i behandling av ärende, som har av— seende å redovisning för någon hans ämbetsåtgärd. I överensstämmelse med denna uppfattning har mom. 6 av få 36 avfattats.

& 37.

I denna paragraf, som motsvarar nuvarande & 38 och avhandlar konstitu- tionsutskottets uppgifter, hava endast vidtagits sådana ändringar, vilka för— anledas av utrikesutskottets tillkomst. Ur mom. 2 har sålunda uteslutits uppgiften att avgiva utlåtanden i frågor om överenskommelser med främ— mande makter. I mom. 3 har beträffande granskningen av statsrådsprotokoll gjorts undantag för protokoll i utrikes ärenden. Mom. 1 och 4 hava lämnats oförändrade.

% 38.

Under 5 38 hava intagits erforderliga bestämmelser om det nya utrikes- utskottets uppgifter. Med hänsyn till detta utskotts ställning och åliggan— den har det av såväl principiella som redaktionella skäl ansetts lämpligast att placera dessa bestämmelser närmast efter den paragraf, som reglerar konstitutionsutskottets verksamhet.

Föreskrift om utrikesutskottets beredning av frågor rörande överenskom- melser med främmande makter har intagits i mom. 1. Avfattningen ansluter sig nära till den formulering, som den nuvarande % 38 under mom. 2 använder i detta avseende.

Protokollsgranskningen i utrikesärenden jämte vad därmed sammanhänger har reglerats i ett mom. 2, vars avfattning jämväl nära anknyter till motsva- rande stadganden i paragrafens nuvarande lydelse (mom. 3).

Såsom ett mom. 3 hava intagits föreskrifter om tystnadsplikt i vissa fall för utskottets medlemmar. I anslutning till vad i den allmänna motive- ringen anförts hava dessa föreskrifter så avfattats, att tystnadsplikten gäller

• Sida 147
•  Original

endast om och i den mån beslut därom i varje särskilt fall meddelats av utskottet samt att dylikt beslut må fattas blott under förutsättning att ut- skottet finner i visst ämne meddelade upplysningar vara av sådan beskaffen- het, att de med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl böra hållas hemliga. Ät inämnda förutsättning har sålunda givits samma formulering, som i rege- lringsformens % 105 använts beträffande de betingelser, under vilka Konungen må vägra utlämnande av äskat särskilt protokoll i utrikesärende.

% 39.

I mom. 1 av denna paragraf hava vidtagits de ändringar, som erfordras för överflyttande dels av anslagsfrågor rörande riksdags- och revisionskost- nader m. m. från statsutskottet till bankoutskottet och dels av anslaget till allmänna indragningsstaten från bankoutskottet till statsutskottet. I dessa hänseenden lärer förslaget icke kräva särskild motivering.

Vidare hava emellertid i detta moment genomförts vissa ändringar, vilka, föranledas av vad kommittén förordat i syfte att vinna större enhetlighet i riksdagens budgetbehandling. Med avseende härå går kommitténs förslag, såsom förut framhållits, ut på att stadga skyldighet för statsutskottet att beträffande den slutliga budgetregleringen uppehålla samarbete med övriga statsregleringsutskott antingen på sådant sätt, att statsutskottets andel i den slutliga budgetregleringen genom överenskommelse mellan de fyra budget- utskotten överlämnas till gemensam behandling av dem i sammansatt ut- skott, eller ock därigenom att statsutskottet ensam bereder berörda andel efter att, i form som prövas lämplig, hava samrått med de övriga statsregle- ringsutskotten.

Statsutskottets andel i den slutliga budgetregleringen består i beräkning av de inkomster, som icke utgöras av bevillningar, samt av riksstatsförslagets uppgörande, vari jämväl plågar innefattas framläggande av förslag iett sam— manhang rörande statsutgifternas täckande med lånemedel, respektive med andra statsinkomster. I riksdagsordningens % 39 mom. 1 har utskottets uppgift beträffande inkomstberäkningen emellertid icke kommit till uttryck i annan mån än att sådan beräkning måste anses utgöra en förutsättning för fullgörande av åliggandet att »uppgiva huru mycket bör genom bevill— ningar utgöras». Då ändring av momentet i varje fall måste vidtagas för genomförande av kommitténs förslag angående sättet för budgetbehand— lingen, har det synts lämpligt att samtidigt vidtaga sådan jämkning, att ut- skottets åliggande beträffande inkomstberäkningen direkt utsäges. Kommittén har funnit sig böra förorda, att framför uttrycket »uppgiva huru mycket bör genom bevillningar utgöras» inskjutas orden »förslagsvis beräkna statsver- kets ordinarie inkomster». Den valda formuleringen, som ansluter sig till :regeringsformens uppdelning av statsinkomsterna i nordinarie inkomster» eller »ordinarie statsmedel» å ena sidan samt »bevillningar» eller »extraordi- narie utlagor» å andra sidan (se t. ex. R. F. %% 59 och 64), synes väl korres- pondera med den i riksdagsordningens % 40 beträffande bevillningsutskottets

• Sida 148
•  Original

uppgifter använda avfattningen >>förslagsvis beräkna inkomsterna av de sär- skilda bevillningarna». ' Mom. 2 har lämnats oförändrat.

% 40.

Även i & 40, som innehåller bestämmelser om bevillningsutskottets ålig— ganden, erfordras ändring i anledning av kommitténs förslag rörande åt- gärder för större enhetlighet i budgetbehandlingen. Jämväl för detta ut- skott föreslås skyldighet att bereda på detsamma ankommande del av stats. regleringens slutliga fastställande >>gemensamt eller efter samråd med de övriga utskott, vilka handlägga statsregleringsfrågor».

I samband härmed har kommittén ansett sig böra föreslå vissa formella jämkningar i stadgandena angående utskottets uppgifter med avseende å. budgetregleringen, i syfte att bringa dessa stadganden i närmare överens- stämmelse med sedan länge gällande praxis. Enligt nuvarande lydelse av % 40 har utskottet — förutom att förslagsvis beräkna inkomsterna av de särskilda bevillningarna — att, sedan statsverkets behov blivit utredda och bestämda, »opåmint föreslå sättet för bevillningens ökande, om det erfordras, eller dess minskande, om sådant kan äga rum, och i sammanhang därmed till riksdagen avgiva förslag till bevillningsstadgar». Det återgivna stadgan— det torde åsyfta den s. k. allmänna bevillningen. Denna hade tidigare karak— tären av rörlig fyllnadssumma, vilken användes för vinnande av jämvikt i statsregleringen, och bestämmelserna om densamma blevo därför årligen, efter det att de särskilda bevillningarnas belopp beräknats, granskade och vid behov jämkade. Sedan den allmänna bevillningen genom en utveckling, för vilken här ej behöver redogöras, förlorat sin angivna karaktär och upp- gift — vilken i stället väsentligen övertagits av inkomst- och förmögenhets- skatten — och slutligen alldeles upphört, har stadgandet i huvudsak mistat sin tillämpning, och det förfaringssätt, som numera användes, står icke i full överensstämmelse med grundlagens lydelse. Kommittén har funnit sig böra föreslå, att ifrågavarande stadgande ersättes med en föreskrift om att utskottet skall hava att, sedan statsverkets behov blivit utredda och be- stämda, »föreslä sättet att genom bevillning åvägabringa jämvikt i stats- regleringen» .

I överensstämmelse med vad här anförts och med viss formell detalj- ändring i övrigt har kommittén avfattat bestämmelserna om utskottets uppgifter i bevillningsfrågor. Dessa bestämmelser hava betecknats med mom. 1.

Som bekant handlägger bevillningsutskottet, förutom bevillningsärenden i egentlig mening, jämväl vissa andra grupper av frågor, i främsta rummet kommunalskattefrågor och nykterhetslagstiftningsärenden. Sistnämnda grupp av ärenden innefattar i vissa fall direkta bevillningsmoment, men i övrigt stöder sig utskottets kompetens i fråga om berörda ämnen väsentligen på praxis, ehuru givetvis denna praxis har en grund i frågornas historiska an- knytning till och i vissa delar reala likhet med bevillningsärenden. Det

• Sida 149
•  Original

har emellertid synts kommittén vara mindre tillfredsställande att ifrågava- rande viktiga ömråden av bevillningsutskottets verksamhet icke kommit till synes i direkt grundlagsstadgande, och då ändring av riksdagsordningens & 40 av annan anledning måste vidtagas, har kommittén funnit önskvärt, att samtidigt i paragrafen införes ett dylikt stadgande. Kommittén förordar, att såsom ett mom. 2 av paragrafen intages föreskrift om att det skall till— komma bevillningsutskottet att avgiva utlåtanden i frågor om stiftande, änd- ring, förklaring eller upphävande av lagar och författningar rörande kommu— nala skatter och rörande tillverkning och försäljning av rusdrycker och maltdrycker. Då emellertid, på sätt nyss framhållits, sistnämnda ämnes- grupp kan innefatta frågor av ren bevillningsnatur, för vilka gällande Specialregler om bevillningsärendenas behandling — t. ex. om gemensam votering vid skiljaktiga kammarbeslut och om obegränsat initiativ för bevill- ningsutskottet — måste äga tillämpning, har i fråga om denna grupp använts en avfattning, som utvisar, att gruppen delvis faller inom stadgandenai mom. 1.

Den av kommittén i mom. 2 använda formuleringen giver icke ett ut- tömmande uttryck för de uppgifter, som tillkomma bevillningsutskottet utöver bevillningsfrågor i egentlig mening, men med hänsyn till det stadgande, som av kommittén föreslås under % 44 riksdagsordningen, lärer någon praktisk olägenhet av detta förhållande —— som ju för närvarande föreligger i än högre grad — icke kunna uppkomma.

& 41.

Till mom. 1 av % 41, vilket moment handlar om bankoutskottets befogen- heter beträifande riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning 111. m., har i anslutning till vad i den allmänna motiveringen anförts fogats ett tillägg, enligt vilket utskottet har att bereda >>f1'ågor, som avse använd- ningen av de under riksgäldskontorets förvaltning stående utlåningsfonder». Med ändringen åsyftas, såsom av den allmänna motiveringen framgår,i främsta rummet att till bankoutskottets handläggning överföra de ärenden angående villkor för lån ur järnvägslånefonderna, omreglering av lån ur dessa fonder 0. s. v., som nu handläggas av statsutskottet. Däremot är det icke kommitténs mening, att till bankoutskottets beredning skulle överföras frågor om statsförvärv av enskilda järnvägar, även om i samband med sådant förvärv skulle ske avskrivning eller omreglering av statslån till vederbörande järnväg eller om förvärvet formellt till och med sker endast mot avskrivning av statslånet. En dylik tolkning synes med den föreslagna avfattningen icke heller behöva befaras. Vid statsförvärv av en enskild järnväg är det tydligen icke en eventuell omreglering av statslånet, som är huvudsaken, utan det gäller i främsta rummet frågan, huruvida staten bör övertaga och för fram- tiden driva järnvägen med de ekonomiska konsekvenser för statsverket, som därav kunna följa. På sin höjd kan i dylikt fall en delad remiss till stats- och bankoutskotten ifrågakomma, för den händelse icke de av kommittén under % 44 riksdagsordningen föreslagna reglerna föranleda därtill, att jämväl

• Sida 150
•  Original

den med statsförvärvet sammanhängande frågan om statslånets omreglering hänskjutes till statsutskottet.

På sätt av stadgandets placering och avfattning torde framgå, avses med ifrågavarande ändring icke att till bankoutskottet överflytta vare sig frågor om anvisande av medel för kapitalökning till fonderna — i den mån icke dylika frågor enligt % 44 kunna komma att remitteras till utskottet — eller beräkningen av de på riksstatens inkomstsida ingående överskotten å de- samma.

Då pensions- och indragningsstaterna år 1909 överflyttades från stats- till bankoutskottet, framhölls, att en given följd av denna överflyttning vore, att jämväl lagstiftningen angående pensionsväsendet hänlades under banko- utskottets behörighet (1907 års kommittés betänkande sid. 64). Detta kom emellertid icke till direkt uttryck i grundlagsstadgandena. I mom. 3 av 5 41 föreskrevs visserligen, efter omnämnande av utskottets befogenhet be- träffande statsregleringsfrågor, att utskottet jämväl skulle hava att avgiva utlåtanden »med avseende å de från kamrarna dit hänvisade frågor rörande pensionsväsendet». Sammanhanget giver emellertid vid handen, att här närmast åsyftas pensionsfrågor, som hava karaktär av anslagsfrågor; och utskottet har också i stor utsträckning att behandla pensionsärenden, som falla utom ramen för utskottets befattning med riksstatens elfte huvudtitel men likväl hava karaktär av anslagsfrågor (t. ex. frågor om pensioner av affärsdrivande verks medel m. m.). Då ändring i g 41 av andra anledningar måste vidtagas, har kommittén med hänsyn till vad nu anförts funnit det vara lämpligt, att i paragrafens mom. 2, vilket handlar om utskottets lag- stiftningsuppgifter, göres ett tillägg, utvisande att utskottet även har att bereda frågor om pensionslagstiftningen. Någon ändring i sak beträffande utskottets kompetensområde innebär denna ändring uppenbarligen icke; till lagstiftning om pensionsväsendet bör fortfarande liksom hittills icke hänföras lagstiftningen angående den allmänna pensionsförsäkringen.

Nu berörda ändring i mom. 2 har föranlett viss formell jämkning av be- stämmelserna i mom. 3. I detta moment hava vidare vidtagits ändringar för överförande från banko— till statsutskottet av anslaget till allmänna indrag- ningsstaten samt för överförande till bankoutskottet av anslagsgruppen riks- dags- och revisionskostnader m. m.

% 44.

Under denna paragraf hava såsom mom. 1 intagits de föreskrifter, vilka av kommittén, på sätt i den allmänna motiveringen utvecklats, förordats i syfte att möjliggöra remiss till ett ständigt utskott av fråga, som visserligen enligt reglerna i riksdagsordningens %% 37—43 formellt hör under annat ständigt utskotts beredning men som på grund av nära samband med ämne, vilket tillhör förstberörda utskotts handläggning, anses böra dit hän- visas.

I mam. 2 av paragrafen hava avfattats de regler, som erfordras för in- skränkande av de tillfälliga utskottens användning på sätt kommittén före-

• Sida 151
•  Original

slagit. Dessa regler gå, såsom i den allmänna motiveringen framhållits, ut på att möjliggöra att fråga, vilken ej enligt bestämmelserna i 37—43 %% till- hör visst ständigt utskotts handläggning, må hänvisas till det ständiga ut- skott, under vars behandling frågan prövas närmast höra, samtidigt som ut- väg hålles öppen att för dylik frågas beredning i särskilda fall tillsätta till- fälligt utskott. Avfattningen har gjorts på sådant sätt, att användningen av tillfälligt utskott liksom hittills begränsas till frågor, som väckts motionsvis.

& 45.

Såsom ett nytt moment i denna paragraf, mom. 4, har intagits föreskrift om utskotts rätt att utse referenter att vid överläggning i kamrarna föra utskottets talan. Naturligtvis möter icke hinder för utskott att utse referent endast för endera kammaren, vilket ju för tillfälligt utskott är det enda möjliga. Orden >>i visst ärende» torde icke böra tolkas på sådant sätt, att begreppet sammanfaller med vad som av ett utskott behandlas i ett utlåtande; där i samma utlåtande avhandlas flera framställningar — såsom t. ex. fallet är med utlåtanden angående huvudtitlarna -— bör det stå utskottet fritt att, om det så anser lämpligt, utse olika referenter för skilda delar av utlåtandet.

Om angivande å utskottsbetänkande av de personer, som utsetts till referenter i vederbörande ärende, har stadgande meddelats i % 10 av regle— mentariska föreskrifter för riksdagen.

. g 52.

I % 52 hava vidtagits de ändringar, som krävas för att möjliggöra den vanliga talarordningens brytande genom repliker och anföranden av utskotts- referenter. Härutinnan hänvisar kommittén till vad i den allmänna moti- veringen anförts.

Vidare hava i denna paragraf, i anslutning till vad i den allmänna moti— veringen yttrats, vidtagits ändringar i syfte att giva talmännen viss discipli- när makt för att kunna avvärja missbruk av talefriheten. För att karakte— risera sådant missbruk, som kan föranleda disciplinär ”åtgärd från talmans sida, hava icke blott använts de nuvarande orden »ingen må tillåta sig per- sonligen förolämpande uttryck», utan därefter hava tillagts orden »eller eljest uppträda på ett mot god ordning stridande sätt». Avfattningen har här med avsikt gjorts så allmän, att den kan täcka jämväl överträdelse av i grundlagarna för särskilda fall uppdragna gränser för yttranderätten (t. ex. E. F. %% 3 och 90). Den befogenhet, som enligt förslaget tillagts talmännen, innebär rätt att fråntaga en felande talare ordet, där han ej låter sig rätta av talmannens föreställningar, och med sådant fråntagande skulle utan sär- skilt beslut av talmannen eller av kammaren följa, att vederbörande under pågående sammanträde icke vidare må yttra sig. Däremot skulle den felande ej avstängas från rätt att deltaga i omröstningar eller drabbas av arvodes- förlust. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, hava vid sidan av här berörda stadganden nuvarande bestämmelser om påföljd, beroende av kammares beslut, ansetts böra bibehållas. Dock hava i dessa bestämmelser

• Sida 152
•  Original

gjorts vissa formella jämkningar, vilka bland annat gå ut på, dels att påföljd av sistberörda art skulle kunna ifrågakomma endast där talman förut gjort bruk av sin självständiga befogenhet, dels oclc att, där fråga om dylik påföljd väckes, beslut därom skall av kammaren fattas utan föregående överläggning. Angående sätt för omröstning i dylika frågor stadgas i % 60 riksdagsord- ningen, och om röstövervikt för beslut om åtal givas föreskrifter i regerings- formens å 110.

5 54.

Förslaget omfattar i denna paragraf ingen annan ändring än propositions— tidens förkortning från 70 dagar till 2 månader från riksdags öppnande. Ändringen kommer att innebära, att propositionstiden utgår den 11 eller den 12, eventuellt den 13 mars, beroende på dagen för riksdagens öppnande (jfr R. O. %% 2 och 34). Önskvärt hade givetvis varit att kunna fixera visst datum för utgången, t. ex. den 10 mars, men då stadgandet om proposi- tionstid bör vara tillämpligt jämväl på lagtima riksdag, som sammanträder efter upplösning och nyval (jfr E. F. € 109), synes detta icke kunna ske.

% 55.

I denna paragraf hava vidtagits de ändringar, som erfordras för avskaffande av särskilda motionstider i grundlagsfrågor och ärenden till tillfälliga utskott. Dessa ändringar torde icke tarva speciell motivering. I paragrafens första stycke har med avseende å tid för väckande av förslag om utsträckning av motionstid i anledning av proposition, avlåtenefter riksdagens öppnande, iakttagits den grundlagsändring, som vid 1930 års riksdag antagits såsom vilande.

I paragrafens sista stycke stadgas för närvarande beträffande behandlingen av motioner, att motioner i ämnen tillhörande ständigt utskotts behandling icke kunna till avgörande företagas utan att utskott däröver avgivit yttrande, att motion i annat ämne, som ej rörer kammaren enskilt, icke kan utan remiss till utskott bifallas, men att frågor som röra någondera kammaren enskilt må avgöras genast, oavsett om beslutet går ut på bifall eller avslag. Med den utformning, som kommitténs förslag angående de tillfälliga ut- skottens begränsning erhållit, har det ansetts erforderligt att borttaga rätten att utan remiss avslå motioner. vilka icke röra kamrarna enskilt, en rätt som för övrigt numera aldrig kommer till användning. Paragrafens sista stycke har sålunda ändrats därhän, att Konungens propositioner, så ock motioner i ämnen, som ej röra kammare enskilt, icke kunna till avgörande företagas, innan utskott däröver avgivit yttrande.

Det må i detta sammanhang framhållas, att ifrågavarande ändring icke medför någon rubbning i den rätt, som enligt & 63 riksdagsordningen till- kommer kammare att efter delgivning av medkammarens beslut i ärende, vilket beretts av tillfälligt utskott, fatta beslut utan hänvisning till eget utskott.

% 57.

I fråga om ändringarna i denna paragraf hänvisas till vad under regerings— formens åå 105—107 anförts.

• Sida 153
•  Original

I & 58, som innefattar bestämmelser om tid för remiss till utskott av propositioner och motioner, hava vidtagits ändringar för att möjliggöra bord— läggning intill motionstidens utgång av motioner, beträffande vilka fråga väckts om remiss till tillfälligt utskott. I anslutning till vad i den allmänna motiveringen anförts, hava ändringarna avfattats så, att uppskov med remiss , må äga rum endast i fall, där formella förutsättningar för hänvisning till

tillfälligt utskott äro för handen.

% 60.

I denna paragraf föranleder kommitténs förslag ändring allenast av en i första punkten av mom. 3 förekommande hänvisning till riksdagsordningens % 52. I samband härmed hava emellertid iakttagits de av 1930 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna i mom. 2 och mom. 3.

g 79.

Beträffande ändringen i denna paragraf hänvisar kommittén till vad idet föregående under regeringsformens %% 81 och 82 anförts.

3. Tryckfrihetsförordningen.

% 2. Här har i tredje stycket av mom. 4 bland uppräknade undantag från den allmänna regeln om rätt till offentliggörande av allmänna handlingar och , protokoll införts utrikesutskottets protokoll och handlingar rörande stats— rådet.

4. Reglementariska föreskrifter för riksdagen.

% 3. I mom. 1 av denna paragraf hava, i anslutning till vad i den allmänna motiveringen yttrats, vidtagits vissa ändringar, som synts erforderliga såsom grund för en från kammarpresidiernas sida i samarbete med utskottens ord— förande utövad fastare ledning av riksdagsarbetet. Kommitténs förslag bygger på att berörda samråd skall äga rum i talmanskonferens, förstärkt med utskottens ordförande. I momentet har stadgats, att talmännen skola :> tillse, att nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttages vid riksdagsarbetets bedrivande», och den förstärkta talmanskonferensens ändamål har angivits vara att >>rådpläga om vad i avseende å ärendenas behandling i i utskott och kamrar må vara att iakttaga för vinnande av nämnda syfte». 3 Med avseende å talmanskonferensens sammansättning föreslår kommittén i I detta sammanhang, dels att antalet valda ledamöter utökas från 3 till 4 —— ) en åtgärd, som ansetts påkallad ur partifördelningssynpunkt — dels ock att ) dessa ledamöter alltid utses för hela riksdagen, vadan den nu medgivna möjligheten att utse ledamöter för viss tid skulle bortfalla. De jämkningar i övrigt, som i momentet vidtagits, torde icke tarva närmare motivering. Mom. 2 och 3 hava lämnats oförändrade.

• Sida 154
•  Original

Såsom ett nytt moment, mom. 3, har under denna paragraf oförändrat upptagits det i % 10 för närvarande förefintliga stadgandet om talmännens rätt till tillträde i utskotten. Sistnämnda paragrafnummer har härigenom frigjorts för annat ändamål.

% 7.

I denna paragraf har vidtagits jämkning, varigenom orden »ej tillhöra dess befattning» ändrats till »ej böra av utskottet handläggas». Denna ändring har nödvändiggjorts av den under riksdagsordningens % 44 förordade uppmjukningen i de ovillkorliga remissreglerna.

% 9.

Såsom mom. 1 av denna paragraf hava intagits föreskrifter om den s.k. budgetdeputationens tillsättande och de uppgifter, som obligatoriskt skulle tillhöra denna deputation. I detta avseende åberopar kommittén vad i den allmänna motiveringen anförts. Här må endast framhållas, att några regler icke givits beträffande deputationens konstituerande, ordförandeval, kansli- personal m. 111. Då deputationen med hänsyn till ordalydelsen av % 47 riksdagsordningen formellt icke lärer kunna betraktas såsom sammansatt utskott i annat fall än då statsregleringens avslutande jämte vad därmed sammanhänger genom överenskommelse mellan de fyra budgetutskotten hän- skjutes till gemensam beredning av dessa utskott och deputationen utses till organ för nämnda beredning, bliva stadgandena iå 45 riksdagsordningen endast i dylikt fall tillämpliga på deputationen. För övriga. fall lära några författningsbestämmelser i förevarande hänseende ej heller vara nödvändiga.

I mom. 2 hava införts av kommittén förordade bestämmelser med avseende å de förberedande åtgärder, vilka böra föregå tillsättandet av sammansatta utskott. Jämväl beträffande dessa bestämmelser inskränker sig kommittén att åberopa vad i den allmänna motiveringen anförts.

I mom. 3, som motsvarar det nuvarande stadgandet i % 9, har vidtagits ändring endast i fråga om antalet deputerade i de fall, då utskott, som skola genom deputerade med varandra sammanträda, icke kunna överenskomma om de deputerades antal. Den nuvarande siffran 4 har för dessa fall höjts till 6. Ändringen, som synts påkallad ur partifördelningssynpunkt, ansluter sig till den praxis, vilken utbildat sig.

I detta sammanhang må påpekas, att bestämmelserna i detta moment, med hänsyn till den allmänna avfattningen »utskott, som skola genom depu- terade med varandra sammanträda», torde vara tillämpliga på den imom. 1 avsedda budgetdeputationen, även då denna icke fungerar såsom sammansatt utskott.

g 10.

Under den nya % 10 har införts bestämmelse om att då utskott enligt % 45 riksdagsordningen utsett referenter, anteckning därom bör ske å det i vederbörande ärende avgivna betänkandet.

• Sida 155
•  Original

Beträffande det till denna paragraf gjorda tillägget hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen.

5. Ordningsstadgan för riksdagens första kammare samt arbetsordningen för riksdagens andra kammare.

% 12, respektive % 13.

De ändringar och tillägg till dessa paragrafer, som vidtagits för att möj- liggöra den sedvanliga talarordningens brytande för repliker och anföranden av utskottsreferenter, ansluta sig till ändringarna i riksdagsordningens % 52 och torde icke kräva speciell motivering.

% 13, respektive & 14. Under dessa paragrafer hava av skäl, som i den allmänna motiveringen angivits, intagits bestämmelser av innebörd att anföranden ikamrarna skola hållas från talarstol utom i fall, då fråga är allenast om replik. De jämk-

ningar i nuvarande formulering, som i samband härmed vidtagits, synas icke behöva närmare motiveras.

% 14, respektive % 15.

Beträffande det stadgande, som under dessa paragrafer införts i syfte att giva talmännen ökat stöd för erforderliga ingripanden såsom ledare av de- batterna i kamrarna, hänvisas till vad kommittén därom i den allmänna motiveringen anfört.

• Sida 156
•  Original

Särskilda yttranden.

Av herr Reuterskiöld: *»Med kommitterade är jag i allt väsentligt ense, även om i vissa punkter min inställning till såväl de behandlade frågorna som de framlagda förslagen delvis avviker från de synpunkter kommitterade gjort till sina. Det är med hänsyn härtill, som jag önskar bifoga ett särskilt yttrande.

1. Beträffande först kommitterades motivering har jag icke kunnat över- tygas därom, att statsutskottets arbetsbelastning är av den betydelse eller omfatt- ning, kommitterade ansett. I varje fall ger den statistik, som förebragts, intet stöd för denna mening, utan snarare tvärtom. För min del hade jag därför önskat, att kommitterades framställning å sidorna 79—84 i stället erhållit följande avfattning:

'Emellertid har kommittén även upptagit till undersökning frågan —— — — avverka sitt arbetsmaterial.

Kommitténs undersökning har visat, att, även om detta vid första på.- seendet skulle, beträffande statsutskottet, synas vara fallet, en sådan slutsats dock vid närmare granskning torde vara förhastad.

Följande — — — utskottens:

(Tablån å sid. 79.)

Om emellertid hänsyn tages därtill, att statsutskottet arbetat på fyra och stundom på fem fristående avdelningar, blir antalet betänkanden, som faller på varje avdelning, Visserligen avsevärt men dock icke väsentligt större än på. vissa andra utskott, såsom framgår av följande sammanställning.

(Tablån å. sid. 80 överst.)

Det framgår härav, att 1928 och 1929 på ingen av statsutskottets avdel- ningar fallit mer än 27—53, 1930 ej mer än 36—66 betänkanden, under det att exempelvis 1928 och 1929 bankoutskottet h'ade resp. 62 och 65, jord- bruksutskottet resp. 83 och 65 betänkanden, samt 1930 bankoutskottet 60 och jordbruksutskottet 95 betänkanden.

För bedömande av frågan —— — — juni månad.

(Tablån ä sid. 80 nederst.)

Den senaste sammanställningen Visar, om hän-syn tages till statsutSkottets fördelning på fristående avdelningar, att statsutskottet ingalunda mera än exempelvis banko- och jordbruksutskotten belastat kamrarnas arbetsbord under maj och juni månader. Härtill kommer, att i Hertalet fall de ärenden, betänkandena avsett, knappast kunnat, när de varit av större vikt, under några förhållanden slutbehandlas tidigare, även om de skulle hava handlagts av annat utskott eller av en ny statsutskottsavdelning.

Sammanställningen i samma tabell visar nämligen, att av de i maj och juni avgivna utskottsbetänkandena — 190 år 1928, 159 år 1929 och 179 är 1930 — på. statsutskottet kommit resp. 76, 74 och 75, d.v.s. genomsnittligt på. en var av dess fyra avdelningar, mellan vilka utskottet kan efter behag

• Sida 157
•  Original

fördela ärendena, endast 19, under det att bankoutskottet haft resp. 22, 25, 22, och jordbruksutskottet resp. 30, 17, 32. Även om statsutskottet haft ytterligare en avdelning skulle antalet ärenden, som skolat passera detta utskotts plenum, varit precis detsamma som nu, och om man här skulle tala om överbelastning, borde denna i stället hänföra sig till banko- och jord- bruksutskotten. Att åter av kammardebatternas längd draga slutsatser rörande frågor-nas betydelse, är icke möjligt eller skäligt, då all erfarenhet visar, att kammardebatter ofta bliva betydligt längre i mindre än i större frågor, bortsett från de i särskild grad brännande, verkligt stora frågor, som aldrig kunna komma till avgörande förrän i maj—juni, såsom fallet brukar vara med frågor, behandlade av särskilda utskott, men även av just stats— och jordbruksutskotten. Siffermaterialet, kritiskt sovrat och behandlat, stryker snarast under, att lättande åtgärder, om sådana erfordrades, borde avse banko- och jordbruksutskotten mera än statsutskottet, men några nya dylika åtgärder torde icke vara nödiga.

Av de nu lämnade uppgifterna lärer därför icke kunna dragas den, redan mot all praktisk erfarenhet beträffande utskottsarbetet stridande slutsatsen, att statsutskottet skulle vara i stort sett mera arbetstyngt än övriga ständiga utskott eller att dess arbetsbörda skulle vara av sådan omfattning, att den i» någon som helst väsentlig grad kunde anses medverka till den stora an- hopningen av ärenden mot slutet av riksdagen. Men även om, mot all sannolikhet, motsatsen skulle vara fallet, lärer ingen användbar utväg finnas att bereda lättnader i statsutskottets arbete. Tre huvudalternativ skulle här visserligen kunna tänkas, åtminstone rent teoretiskt sett, nämligen 1) upp-

delning — — — 2) utbrytning —— — — 3) tillförande — —— —— flera avdel- ningar (se sid. 81). I praktiken torde — _ — (sid. 81—83) — — — behandlar utgiftsfrågor.

, Härtill kommer, att löneärenden, som för dessa verks ekonomi spela en stor roll, icke skäligen kunna överfiyttas från det utskott, statsutskottet, som eljes i allmänhet handlägger lönefrågor. Ett avskiljande däremot av löne- frågorna från övriga dessa verk beträdande ärenden låter sig däremot utan minsta svårighet genomföra trots de rent teoretiska invändningar som här- emot onekligen skulle kunna framföras. Ytterligare -— —— — utskott.

Kunna sålunda de nu — — — antal arbetskrafter. Men icke heller denna utväg skulle leda till målet. Den skulle vara tänkbar och möjlig i och för ett helt annat syftes vinnande, nämligen för att till statsutskottet återföra de anslagsfrågor, som sedan 1909 handläggas av jordbruksutskottet och vilkas avskiljande från statsutskottet icke blott i och för sig måste betecknas som ett missgrepp utan därjämte, ur lantmannasynpunkt, icke oväsentligt för—

; svagat lantmannainiiytandet på statsutskottet. Kommittén har också varit

allvarligt betänkt på att föreslå ett dylikt återförande och att, i samband därmed, förändra jordbruksutskottet, med bibehållande av dess benämning och huvuduppgifter, till ett utskott för den samlade jordbruks— och lant- fastighetslagstiftningen, varvid en del av andra lagutskottets ärenden skulle dit överföras. Emellertid har kommittén icke ansett tiden mogen för en

• Sida 158
•  Original

sådan åtgärd och kommittén har icke velat försena eller försvåra de åtgärder till riksdagsarbetets förbättrande, som i övrigt böra redan nu kunna vinnas, genom att förorda en åtgärd, som kan förutses av politiska skäl medföra både starkt motstånd och mycken strid, huru principiellt riktig den än må vara. Skulle jordbruksutskottets anslagsfrågor återföras till statsutskottet, kunde detta dock icke ske utan att sistnämnda utskott förstärktes med ytter- ligare en avdelning, d. v. s. sex ledamöter; å andra sidan borde också denna. förstärkning vara tillräcklig.

En sådan ökning måste kommittén eljes anse vara i och för sig betänklig. Redan ett 24-mannautskott är väl stort, och ett 30-mannautskott skulle ej blott på ett olämpligt sätt centralisera viktiga arbetsuppgifter till och i ett enda, övermäktigt utskott, utan därjämte försvåra och fördröja avdelningsären- denas behandling i detta stora utskotts plenum. Även om lokalerna med- giva en dylik utvidgning, tala både principiella och praktiska skäl mot den- samma. Den kan bliva ofrånkomlig, om man vill återställa enhetligheten i anslagsberedningen, men den bör icke begagnas blott för att lätta arbets- bördan för de nuvarande utskottsavdelningarna, av vilka det egentligen synes vara den tredje, som måhända kunde behöva någon lättnad. Kom- mittén håller dock före, att liksom statsutskottet hittills självt ordnat och reglerat sina avdelningars verksamhet, så kommer det säkerligen att även framdeles göra och att förty den lättnad, som må vara villkorligt nödvän- dig för någon viss avdelning, kan ernås genom en modifierad fördelning av ärendena genom utskottet självt. Under sådana förhållanden finner sig kommittén icke kunna tillstyrka en ifrågasatt ökning av statsutskottets leda- motsantal från 24 till 30 under annan förutsättning än den, att jordbrukets anslagsfrågor återginge till statsutskottet.

Beträffande statsutskottet — — — (sid. 84 ff.).'

2. Icke heller har jag kunnat helt ansluta mig till uppfattningen, att de hinder, som i fråga om första lagutskottet må finnas för utskottets fördel- ning å avdelningar, också skulle gälla beträffande andra lagutskottet. Jag har därför ansett riktigast, om kommitterade å sid. 87 före det stycke, som börjar med orden: *Kommittén har sålunda ansett, — —— — statsutskottet redogjorts', inskjutit följande: )Däremot har kommittén funnit sig, beträffande andra lagutskottet, böra föreslå en höjning av antalet ledamöter i detsamma i syfte att möjliggöra utskottets fördelning å två avdelningar. Kommittén vill gärna medgiva, att i fråga om det egentliga lagarbetet en uppdelning på avdelningar vore mindre lämplig ur praktisk synpunkt, av ovan anförda skäl, men dessa skäl äga ingalunda lika tillämplighet på de två lagutskotten, utan avse väsentligen första lagutskottet, under det att för andra lagutskottet, som är mera social— politiskt än rent juridiskt och lagtekniskt betonat, en fördelning å avdel- ningar är tänkbar och praktiskt möjlig. Mellan exempelvis de försäkrings- frågor och de jordfrågor, detta utskott har att handlägga, föreligger en så stor skiljaktighet, att det ofta vore en fördel, om det, därest sammansatt utskott erfordras, vilket för de förra sker genom samverkan med stats-, för

• Sida 159
•  Original

de senare med jordbruksutskottet, bleve två skilda avdelningar, som härvid hade att medverka. Och även vid behandlingen i plenum, där sammansatt ut- skott icke erfordrats, synes det förberedande arbetet med stor fördel kunna koncentreras på olika avdelningar i olika frågor utan att de lagtekniska hänsynen skulle behöva verka förryckande eller försvårande; tvärtom torde de ofta bättre kunna tillgodoses, om de bleve väsentligen beaktade först i plenum och om avdelningarna sålunda inge inrikta sig huvudsakligast på. den materiella socialpolitiska prövningen.

En liknande utvidgning av jordbruksutskottets ledamotsantal från 16 till 20 vill kommittén också förorda och av liknande skäl. J ordbruksutskottet arbetar redan nu på två avdelningar, men det har synts kommittén, som skulle detta arbete kunna vinna åtskilligt, om avdelningarna förstärktes, så att därinom mera än nu skilda synpunkter bleve företrädda och ett något- större antal av kamrarnas ledamöter indroges i det aktiva utskottsarbetet.

Kommittén har icke ansett tillräcklig anledning föreligga att i övrigt för- orda särskilda åtgärder till lättande av arbetsbördan för de ständiga utskotten-

Däremot har kommittén — —— — (sid. 87 ff.).)

3. Av det nu anförda följer, att jag icke kan helt godtaga den upp- delning av kammarledamöterna å utskotten, som kommittén antytt å sid. 98—100.

4. Med avseende å budgetbehandlingen (sid. 100—106, 155), är jag fullkom— ligt enig med kommitterade i princip, men finner principens genomförande långt ifrån säkerställd genom de ytterst begränsade förslag kommittén fram— lagt. Kommittén uttalar, att det angelägnaste synts vara att möjliggöra en offi- ciell samverkan mellan de budgetbehandlande utskotten vid budgetens slut- liga fastställande. Och kommittén beskriver utförligt, hur härvid bör tillgå; för min del instämmer jag till alla delar i vad kommittén här anfört. Men sedan detta uttalande gjorts — vilket icke har någon som helst motsvarighet i författningstexterna —— är det, som skulle kommittén alldeles kasta om och i stället inrikta sig på det, som enligt dess egen framställning skulle vara bisak, nämligen möjliggörandet av ett samarbete mellan nämnda utskott redan före själva slutakten i budgetbehandlingen. Härför skapar kommittén ett nytt organ i den s. k. budgetdeputationen, som blott har att rådpläga under riksdagens fortgång. Om dess tillsättande ges också föreskrifteri författningstexterna, och dess uppgifter framgå klart av dessa. Men det be- tonas tillika, att denna deputation icke är något sammansatt utskott och ; icke med nödvändighet ens skall fungera som sådant, därest vederbörande ] utskott överlämnar sin beredningsuppgift till ett sammansatt utskott. Någon ) som helst garanti för att budgetdeputation och sammansatt budgetutskott kommer att, såsom tillbörligt vore, sammanfalla, finnes icke, ehuru kommittén räknar med, att detta skall ligga i sakens natur.

Det måste betecknas både som en brist och en till synes oförklarlig in- konsekvens, att kommittén skapar ett organ i budgetdeputationen för den mindres av de båda angelägna uppgifterna lösning, men icke för den störres:

• Sida 160
•  Original

behövas stadganden om ett organ för det förra, så behövas de ännu mera för det senare fallet, helst som reglerna angående sammansatt utskott äro minst lika litet tillämpliga på det ena som på det andra. Budgetdeputationen anser kommittén icke kunna betraktas som ett sammansatt utskott, oaktat ett sådant enligt R. O. % 47 utgör formen för just ”överläggning om något ärende' mellan olika ständiga utskott inbördes och oaktat deputationen ut- tryckligen skall ombesörja vissa tablåers m. m. delgivande till kammarleda— möterna, vilket naturligast sker i form av memorial till kamrarna. Å andra sidan anser kommittén att, om budgetutskotten skola sammanträda för av- givande av gemensamt betänkande om budgeten, detta icke kan ske annor- ledes än genom sammansatt utskott, oaktat R. O. % 47 klart uttalar, att ett dylikt utskott bildas allenast genom 'överenskommelse, mellan utskotten, som alltså kunna avböja en inbjudan, under det att kommitténs grundlagtext angående stats- och bevillningsutskotten i detta hänseende klart understryker, att det ankommer på dessa utskott att var för sig ensidigt besluta om gemen- sam handläggning av budgeten, vilket beslut då binder övriga budgetutskott till sådan handläggning. Det riktiga torde vara att i båda fallen betrakta det behövliga organet på lika sätt, d. v. s. anse detsamma i båda fallen an- tingen vara eller icke vara ett sammansatt utskott.

Vid sådant förhållande innebär kommitténs underlåtenhet att i reglemen- tariska föreskrifter införa bestämmelser om visst organ för den gemensamma budgetberedningen ett markerande därav, att denna beredning, vilken förut betecknats som angelägnast av allt, nu skjutes i bakgrunden och göres bero- ende av tillfälligheter. En var, som verkligen vill i lika grad säkerställa de successiva överläggningarna utan beslut mellan budgetutskotten och den gemensamma behandlingen, om och när denna ämnes av vederbörande utskott lämpligast, måste yrka att i författningarna bestämda organ skapas för såväl överläggningarna som den gemensamma behandlingen och att organet blir för båda ett och detsamma, d. v. s. att uttryckliga stadganden ges åtminstone i regle— mentariska föreskrifter därom, att budgetdeputationen även har att, efter veder— börande utskotts beslut, verka som gemensamt beredningsorgan vid budgetens slutakt. Därutöver bör tillika stadgas, att för detta organ skola gälla samma regler som för sammansatt utskott. Sker ej detta, så förfelas kommitténs eget huvudsyfte; sker det däremot, så ligger däri intet som helst hinder för stats- och bevillningsutskotten att fritt välja mellan de båda vägar grund- lagen då anvisar till budgetarbetets avslutande, men garanti är given för att, vilkendera vägen än väljes, det nödiga organet alltid är färdigt och iförväg för alla och för riksdagen som sådan känt och bestämt.

Ännu en omständighet bör betonas, vilken gör ett dylikt stadgande önsk- ligt och behövligt, nämligen den, att riksdagsordningen i övrigt principiellt for alla de frågor, som normalt skala av varje lagtima riksdag behandlas och avgöras, anger och bestämmer, vilka organ, som i särskilda fall skola finnas, då dessa fall särskilt berörts i lagen, och ingalunda överlåter åt ut- skotten att härom besluta, utan sådan rätt, t. ex. att bilda sammansatt ut- skott, ha de endast i frågor av tillfällig, icke regelbundet återkommande

• Sida 161
•  Original

natur. Och här är även kommitténs mening att stats- och bevillningsut- skotten obligatoriskt varje år skola välja mellan två bestämt i lagen an- givna utvägar, vilka alltså båda böra av lagen vara klart utformade, även om detaljerna kunna och höra gestaltas genom praxis.

Med fäst avseende å dessa synpunkter måste jag anse ett tillägg till den text, kommittén förordat i fråga om mom. 1 av Reglementariska föreskrifter , »; 9, vara nödvändigt; och det må framhållas, att detta tillägg även varit : föremål för kommitténs preliminära prövning och godkännande, ehuru ma- joriteten sedermera — på otillräckliga skäl, såsom ovan sagts —— ansett detsamma överflödigt.

5. Kommitterades förslag (sid. 146, 147) ang. förutvarande statsråds inval i statsutskottet måste jag, med fäst avseende å den avfattning lagtexten er- hållit, bestämt avstyrka, först och främst därför att texten är felaktig, då statsutskottet icke kan behandla ärende, 'som avser redovisning av någon” ett statsråds ämbetsåtgärd, men väl ärenden som avse redovisning av myn- digheters ämbetsåtgärder, vilka härleda sig ur ett Kungl. Maj: ts beslut och fö1ty kunna föranleda remiss till konstitutionsutskottet av anmärknings- anledning. Men därnäst och principiellt därför att kommittén hälmed av— sett att möjliggöra för statsråd att deltaga i ärenden, for vilkas skull de nu äro icke valbara till utskottet. Konsekvenserna bli under dessa förhållanden oöverskådliga.

6. Kommitterades förslag däremot (sid. 149, 150) om tillägg till RO å40 av ett nytt moment om bevillningsutskottets uppgifter i fråga om viss lagstift- ning finner jag i princip synnerligen riktigt. Men jag anser varken riktigt eller lämpligt att i grundlagen införa en så pass tillfällig och omstridd be- ' teckning som t. ex. uttrycket 'rusdrycker', så snart meningen icke är att blott reglera ett tillfälligt förhållande utan tvärtom att reglera lagstiftningen

på ett område, där en sådan varaktigt lärer tarvas. Ej heller synes det nu lämpligt och riktigt att, om bestämmelser införas — och jag är i likhet med kommitténs flertal bestämt övertygad om behovet härav —— dessa skulle hän- föras allenast till en viss grupp av ärenden, vilka icke utgöra någon princi- piellt för sig bestående och sluten grupp. Här ifrågavarande ärenden böra nämligen falla under bevillningsutskottet väsentligen av det skäl, att de utgöra monopoldrenden, icke därför att de angå s. k. rusdrycker och maltdrycker. Om man emellertid här vill vara konsekvent, borde all monopollagstiftning ' förläggas under bevillningsutskottet, således exempelvis även apoteksmono- pollagstiftningen, i den mån denna beror av Konungs och riksdags samfällda ; beslut. För min del har jag ansett nödvändigt, att en formulering väljes, ; som i sig inrymmer hela ifrågavarande område och jag kan icke finna att härigenom vare sig ovisshet om områdets gränser är möjlig eller utskottet skulle i väsentlig grad betungas med nya uppgifter, men väl att frågor som hava likartad natur, tillförsäkras enhetlig handläggning.

7. Vad vidare angår tidpunkten för propositioners framläggande är jag fullt ense med kommittén, men skulle önskat ett principiellt uttalande av följande innebörd (såsom avslutning å sid. 113): 'Principiellt vill kommittén emeller-

• Sida 162
•  Original

tid som sin uppfattning uttala, att det önskvärda och riktiga vore, vid årliga riksdagar, att hela propositionsmaterialet framlades för riksdagen redan vid riksdagens öppnande eller senast under den ordinarie motionstiden, under förbehåll likväl för Konungen att, på sätt nu gäller för tiden efter de 70 dagarna, även senare framlägga för rikets väl nödvändiga förslag. Endast om så sker, kan riksdagsarbetet från början fullt planmässigt ordnas. För närvarande lära dock oöverkomliga svårigheter möta en dylik anordnings vid- tagande.'

8. Den jörtursrdtt, som kommitterade å sid. 122 förordat ifråga om vissa motimiers tryckning, kan jag icke Hnna tillräckligt grundad.

9. Kommitterades yttrade mening (sid. 128—133) angående vissa bestäm- melser i kamrarnas ordningsstadga, resp. arbetsordning beträffande dels skyldig- het för talare att använda talarstolen, dels och i synnerhet talmans skyldighet att ingripa till debattens förkortande, kan jag icke dela; kommittén har ju här heller ingen möjlighet att direkt framställa förslag, som måste av kamrarna upp- tagas till prövning. Skulle emellertid kommitténs mening framkalla förslag i den riktning kommittén antytt, vill jag för min del framhålla att varje talare bör äga rätt att själv avgöra om han vill eller icke vill markera sitt anförande såsom ett mindre eller kortare inlägg genom att stanna på sin plats och undvika den pretentiösare talarstolen. Icke heller finner jag skäl att ytterligare främja den nyare oseden, att statsråd i denna sin egenskap tala från annan plats än statsrådsbänken. Vad åter angår talmans möjliga ingripande i debatterna och vidtagande av Vissa åtgärder till dessas förkortande, befarar jag starkt, att föreskrifter därom antingen bliva en död bokstav eller ock komma att äventyra tal- männens nu av alla erkända objektiva och opartiska ställning såsom for- mella förhandlingsledare. 10. I fråga om de framlagda teactförslagen följer av det sagda, att jag

a) i RO 5 36 inom. 1 skulle föredragit en lydelse, som gåve statsutskottet liksom nu 24 ledamöter, men andra lagutskottet liksom jordbruksutskottet 20;

b) i RO 5 36 mom. 6 måste avstyrka ändringsförslaget och i stället för- orda intiyttning av nuvarande & 44 oförändrad i detta moment;

0) i ItO 5 40 mom. 2 förordar, att orden 'rusdrycker och maltdrycker' ersättas med 'varor, vilka enligt lag, stiftad i den ordning regeringsformen % 87 mom. 1 stadgar, äro underkastade monopol'.

d) i Regl. Föreski'. 5 9 förordar tillägg av följande stycke till mom. 1: 'A de deputerade skall ock, om och i den mån sådant av vederbörande utskott till dem överlämnas, ankomma att såsom sammansatt utskott till kamrarna meddela utlåtande och förslag rörande beräkning av stats— verkets ordinarie inkomster samt inkomsterna av de särskilda bevillningarna och, sedan statsverkets behov blivit utredda och bestämda, föreslå sättet för åvägabringande av jämvikt i statsregleringen ävensom uppgöra förslag till riksstat.,

e) avstyrka de antydda ändringarna i OST 55 13—24 och A0 5,5 15—28.»

• Sida 163
•  Original

Av herr Anderson i Råstock: »De skäl, som av kommittén anförts till förmån för dess förslag om ut- ökning av statsutskottets ledamotsantal från 12 till 15 ledamöter av vardera kammaren i och för åstadkommande av en femte avdelning, synas mig icke tillräckligt bärande.

Ehuru statsutskottet får erkännas vara ganska arbetstyngt, torde dock det ¹ rätt allmänt gjorda påståendet, att arbetsanhopningen under de sista veckorna ' av varje riksdag skulle bero på detta utskotts oförmåga att medhinna sitt arbetspensum, vara i hög grad överdrivet.

Ett studium av den tabell, som återfinnes på sid. 80, ger nämligen vid handen att under åren 1928, 1929 och 1930 flera utskott än statsutskottet avlämnat betänkanden så sent som i juni månad. Under år 1928 avlämnade sålunda statsutskottet i juni ett betänkande medan övriga utskott tillsammans levererade sju stycken. År 1929 äro proportionerna för juni månad följande: statsutskottet ett, övriga utskott nio betänkanden. I juni 1930 avlämnade statsutskottet visserligen sex betänkanden, men från övriga utskott avläm- nades dock ej mindre än fem. Lägges härtill, att ibland i riksdagens sista timme även förekommit till behandling betänkanden från de tillfälliga ut- skotten, torde den slutsatsen icke kunna undgås, att riksdagens avslutande så pass sent som in i juni månad beror på att omfattningen av riksdagens arbetsbörda vuxit i så hög grad, att det omöjligen kan läggas ett utskott till last, att riksdagarna under senare år kommit att pågå längre tid än som ursprungligen avsetts.

Vad sedan av kommittén anförts om önskvärdheten av att riksdagens slutliga fastställande av budgeten kunde äga rum några dagar före prövningen av de övriga utskottens sista betänkanden (se sid. 81 och 103) synes detta visserligen vara ett önskemål värt att sträva efter, men det lärer svårligen kunna realiseras.

Svårigheterna därvidlag bottna uti det förhållandet, att de organisations- och lagärenden, som förekomma i riksdagen till prövning och avgörande, ofta äro förknippade med anslagskrav, vilka senare återigen icke kunna prövas förrän huvudfrågan avgjorts. För införande av samtliga anslagi förslaget till riksstat är alltså statsutskottet jämväl beroende av riksdagens beslut på förslag av övriga utskott och följaktligen satt i efterhand. Det invändes måhända, att även om den statsutskottet nu åliggande arbetsbördan redan är tillräckligt omfattande, så bör dock statsutskottets övertagande av en , del av de tillfälliga utskottens arbete, som kommittén förordar skall komma till » stånd, utgöra ett ytterligare skäl för den utökning med en femte avdelning, * som föreslås av kommittén. * Det bestrides ingalunda, att de ständiga utskottens övertagande till en del av de tillfälliga utskottens arbetsuppgifter kan komma att medföra ökat arbete även för statsutskottet, men dels förekommer icke så sällan, att ganska likartade spörsmål samtidigt behandlas av såväl tillfälligt som ständigt ut- skott, och dels torde det rätt omfattande utredningsarbete som nu utföres av och genom de tillfälliga utskottens försorg, kunna i viss mån inskränkas

• Sida 164
•  Original

på grund av den arbetsmetod, med anlitande av speciella föredragande. som redan nu rätt ofta kommer till användning vid samtliga statsutskottsavdel- ningars förberedande prövning av respektive ärenden.

A andra sidan kommer ett genomförande av kommitténs förslag angående ärendenas fördelning mellan stats- och bankoutskotten att medföra viss lättnad för statsutskottet.

Slutligen må den anmärkningen tillåtas, att statsutskottet redan nu med tjugofyra ledamöter, är av en storleksordning, som gör, att man genom en ökning av antalet ledamöter till trettio måhända åstadkommer en väl tung anordning särskilt för statsutskottets sammanträden in pleno.

Med stöd av vad ovan anförts tillåter jag mig förorda, att kommitténs förslag om utökning av antalet ordinarie ledamöter i statsutskottet från tjugofyra till trettio icke måtte genomföras.»

Av herr Ivar Anderson: »Fi'ån kommitténs flertal har jag beträffande den föreliggande reform- uppgiften så till vida haft en avvikande mening, att jag ansett en mera djupgående reform av riksdagens organisation och arbetsmetoder vara be- hövlig för att göra den svenska representationen bättre ägnad att möta de ständigt växande uppgifterna. En sådan reform behöver icke rubba de konstitutionella principer, vilka i den nuvarande riksdagsordningen kommit till uttryck, ej heller spoliera de värdefulla traditioner, som vår riksdag äger från en fier-hundraårig författningsutveckling. Vad som erfordras är en fördomsfri och av praktiska erfarenheter betingad anpassning till den nya tidens krav och behov. En verklig rationalisering av riksdagsarbetet borde enligt min åsikt omfatta bl. a. även en nedskärning av antalet riksdagsmän, som nu är alltför stort, vilket gör att arbetet blir tungrott och i viss mån förlorar i effektivitet.

Då emellertid kommitténs uppgift begränsats till att 'utan större rubb— ningar åstadkomma en mera tillfredsställande arbetsorganisation' för riks- dagen, har jag förenat mig med kommitténs övriga medlemmar i de förslag, som i sådant syfte framläggas. Endast i tvenne punkter har jag ansett mig böra framföra avvikande mening.

1. Då åstadkommandet av en enhetlig budgetbehandling synes mig vara en huvuduppgift för reformen även i den begränsade omfattning, som nu ifrågasättes, anser jag att kommittén bort föreslå, att de anslagsfrågor, vilka efter 1909 års reform handläggas av jordbruksutskottet, återföras till stats— utskottet, vilket för detta ändamål borde förstärkas med en femte avdelning. J ordbruksutskottet skulle därigenom upphöra att taga befattning med stats- regleringsfrågorna, och dess huvudsakliga uppgift skulle vara att behandla dels jordlagstiftningsfrågor och sociala jordfrågor, dels sådana jordbruksproduk- tionen berörande frågor, som icke skola behandlas av annat utskott. Enligt min uppfattning skulle jordbrukets intressen genom en sådan organisation av utskottsväsendet bliva väl tillgodosedda, samtidigt som man vunne en önskvärd centralisering av anslagsfrågornas behandling.

• Sida 165
•  Original

2. I avseende å budgetbehandlingen och den av kommittén föreslagna budget- deputationens verksamhet ansluter jag mig i huvudsak till den uppfattning, som framförts av professor Reuterskiöld i hans ovan anförda reservation.»

Av herr Engberg: »Jag har under kommitténs överläggningar uttalat vissa avvikande me- ningar rörande utskottsorganisationen, riksdagsmännens fria resor 0. s. v. 1 Med hänsyn till önskvärdheten av ett enigt betänkande har jag emellertid

avstått från att reservationsvis framföra dessa meningar.»

Av herr Jlosesson: »Alldenstund jag finner det högst önskvärt, att riksdagens ledamöter så vitt möjligt är sättas in i utskottsarbete och få inblick i statsförvaltningen, har jag inom kommittén yrkat, att i samband med förslag om slopande av de många tillfälliga utskotten en väg måtte anvisas att inom andra utskott dels komma mera in i arbetet och få lära, dels kunna göra en folkrepre- sentants erfarenhet gällande.

De sakkunniga hava framlagt vissa förslag, som jag biträtt, vilkas genom- förande kräver 13 nya utskottsledamöter från vardera kammaren. Man har ock hänvisat till möjligheten att öka antalet suppleanter inom utskotten.

Utöver vad kommittén föreslagit har jag önskat förslag om utökning av antalet ledamöter i andra lagutskottet från 16 till 20.

En sådan utökning skulle måhända möjliggöra åtskilligt arbete av icke lagteknisk art på avdelningar, liksom den skulle tillföra de socialpolitiska frågorna en rikare belysning.»

• Sida 166
•  Original

Bilaga 1.

Till Kamrarnas Herrar Talmän.

Den genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 augusti 1930 tillsatta kommittén för utredning rörande riksdagens arbetsformer har haft under övervägande, bland annat, vissa mindre omläggningar av riksdagens arbetssätt, i huvudsak syftande till en jämnare och rationellare fördelning av kamrarnas arbete och av beskaffenhet att kunna genomföras utan ändring av grundlag eller andra författningsbestämmelser. Då det 5 nts önskvärt att snarast möjligti prak- tiken vinna erfarenhet angående e påtänkta åtgärderna, har kommittén, sedan den inhämtat att kamrarnas nuvarande talmän ställt sig intresserade till berörda åtgärder och i huvudsak ansett desammas genomförande vara ägnat att befrämja en förbättrad organisation av riksdagsarbetet, beslutat att i berörda hänseenden till omprövning av herrar talmän vid 1931 års riksdag framlägga förslag, vars eventuella genomförande, fullständigt eller delvis, ankommer på talmännen.

Kommittén har särskilt fäst sin uppmärksamhet vid den ojämna arbets- belastningen å olika arbetsplena. Sålunda äro i början av en riksdag dessa plena i regel slutförda på en eller annan timme, stundom på ännu kortare tid. Mot slutet av riksdagen kan däremot ett arbetsplenum pågå tio till tolv timmar. Arbetsplenas längd visar dock ingalunda en jämnt fortgående stegring under riksdagens lopp. Två på varandra följande dylika plena kunna ofta variera avsevärt i längd, och det har inträffat att ett arbetsple- num varit slutfört på några minuter, under det att påföljande plenum måst för samtliga å föredragningslistan uppförda ärendens behandling utsträckas till sent på natten. De olägenheter, som föranletts av nu antydda förhållan— den, torde vara påtagliga och allmänt erkända. Frånsett sådana olägenheter, vilka hänföra sig till kravet på ärendenas omsorgsfulla behandling i kamrarna. och till kammarledamöternas intresse av en jämn arbetsfördelning, läggas onödigtvis hinder i vägen för ett snabbt bedrivande av utskottens arbete därigenom, att utskotten regelmässigt inställa sina förhandlingar de dagar, då förmiddagsplena i kamrarna äro utsatta, oavsett om dessa taga kortare eller längre tid i anspråk.

Till undvikande av nu berörda olägenheter och för vinnande av en mera rationell arbetsorganisation har kommittén i första hand tänkt sig en om- läggning av nuvarande praxis beträffande arbetsplenas anordnande. Såsom regel torde dylika plena böra utsättas endast då behandlingen av inkommet arbetsmaterial kan förmodas komma att kräva minst några timmars för— handlingar. I första hand böra arbetsplena utsättas till lördagarna och så.- ledes onsdagarna i början av riksdagen — i motsats till vad nu är fallet— lämnas helt fria från plena och i stället bliva disponibla för utskottsarbete. På lördagarna torde dock kvällsplenum, så länge det med hänsyn till riks- dagsarbetets behöriga fortgång är möjligt, böra undvikas för att för riksdags- männen i görligaste mån underlätta erforderliga resor till hemorten. I den mån förmiddagsplena på lördagarna icke visa sig tillräckliga för arbetsma- terialets avverkning torde i andra hand böra tillgripas plena på onsdagarna, vilka plena dock, då så kan väntas vara tillfyllest, böra utsättas först till * kl. 2 e. m. för att lämna förmiddagarna disponibla för utskottsarbete. Dylik

• Sida 167
•  Original

h—amfiyttning av tiden för plenums början bör dock icke ske, då det kan befaras, att kvällsplenum på grund därav blir erforderligt.

I detta sammanhang må omnämnas, att inom kommittén ifrågasatts in- förande av måltidspaus under förmiddagsplena till undvikande av att, såsom nu är fallet, kamrarnas ledamöter i stor utsträckning under pågående för— handlingar avlägsna sig för intagande av måltid. Kommittén har ansett sig böra, utan att för egen del taga bestämd ståndpunkt i frågan, till talmännens , övervägande framföra tanken på ett anordnande försöksvis av måltidspauser. Därest sådana anordnas, lära förmiddagsplena böra utsättas att börja kl. 10 ' f. 111. Med hänsyn till det begränsade utrymmet iriksdagens restaurations- lokaler torde emellertid eventuella måltidspauser böra förläggas till olika tider för de båda kamrarna.

Med avseende å bordläggningsplena, vilka liksom nu torde böra hållas tis- dagar och fredagar, har kommittén ansett sig böra ifrågasätta, att dessa för vinnande av ökad tid till utskottsarbete utsättas först en timme senare på dagen än hittills i allmänhet varit fallet, eller till kl. 4.30 e. m. Liksom nu merendels äger rum, torde interpellationsdebatter lämpligen böra förläggas till bordläggningsplena. dock utan att dessa på grund härav i allmänhet ut- sättas till tidigare klockslag än eljest.

Enligt kommitténs förmenande skulle genom nu berörda åtgärder beträf— fande kammarplenas anordnande vinnas möjligheter till ett bättre utnytt- jande av arbetstiden, särskilt under början av en riksdag. För ernående av en rationellare arbetsfördelning i allmänhet torde emellertid nämnda åtgärder böra kompletteras med anordningar i syfte att befrämja en jämnare till- strömning av arbetsmaterialet från utskotten till kamrarna och en bättre avvägning än hittills av arbetsbördan mellan olika plena.

I nu angivet syfte har kommittén i första hand funnit sig böra ifråga- sätta, att talmännen kalla utskottens ordförande — beträffande statsutskottet måhända även de särskilda avdelningarnas ordförande — till regelbundet återkommande överläggningar angående riksdagsarbetet (utskottsordförandekon- ferens). Förslagsvis kunde dylika överläggningar utsättas att äga rum viss tid före särskild veckodags arbetsplena. Därest interpellationsdebatter som regel förlades endast till ett av veckans två bordläggningsplena, kunde kon- ferensen mellan talmännen och utskottsordförandena även utsättas att äga rum efter slutet av det andra bordläggningsplenum.

Genom ifrågavarande överläggningar skulle talmännen kunna förskaffa sig regelbunden information angående arbetets fortskridande inom de olika ut— skotten och alltså på förhand göra sig underrättade om de tider, då ut- skottsutlåtanden i skilda frågor väntas inkomma på kamrarnas bord. Därest i kamrarnas kanslier på grund av upplysningar vid nämnda överläggningar fördes systematiska anteckningar rörande ärendenas läge i utskotten, kunde talmännen vinna en tämligen fullständig översikt över utskottsarbetets suc- cessiva fortgång. Den direkta information och översikt rörande utskotts— arbetet, som genom omförmälda konferenser skulle möjliggöras, skulle giva talmännen nödiga utgångspunkter för att i samråd med utskottsordförandena tillräcklig tid i förväg planlägga kamrarnas arbete och för att utöva den inverkan på utskottsarbetets bedrivande, som måste anses önskvärd för en någorlunda jämn fördelning av kamrarnas arbetsbörda på skilda arbetsplena. Den regelbundna konfrontation mellan talmännen och utskottens ordförande samt mellan dessa senare inbördes, som genom ifrågavarande överläggningar skulle ernås, torde efter kommitténs förmenande överhuvudtaget komma att bidraga till ökad rationalisering av arbetet och till förbättrande av den för närvarande bristfälliga samverkan mellan de olika utskotten vid avlämnan- det av arbetsmaterial till kamrarna.

• Sida 168
•  Original

Genom den planläggning i förväg av kamrarnas arbete, för vilken här ifrågavarande konferenser skulle skapa möjlighet, synes kunna åstadkommas sådan avvägning av arbetsbördan för de särskilda arbetsplena, att mera av- sevärda ojämnheter härutinnan såsom regel torde kunna undvikas. Dock lärer även med den skisserade anordningen kunna förekomma — särskilt mot slutet av riksdagen —— att ett så stort antal vidlyftiga ärenden samtidigt inkomma från olika utskott. att en alltför stark arbetsanhopning på visst eller vissa plena uppkommer. Detta torde säkerligen icke vara möjligt att undvika med mindre man införde den ordningen, att tidpunkten för bord— läggning i kamrarna av justerade utskottsutlåtanden änge bestämmas av den föreslagna utskottsordförandekonferensen eller av talmännen, en anord- ning som kommittén emellertid av flera skäl ansett sig icke böra förorda. I stället torde vid sådan anhopning av ärenden på kamrarnas bord, som nyss antytts, böra vid behov tillgripas den redan nu i vissa mera sällsynta fall använda utvägen att genom särskilt beslut uppskjuta visst eller vissa ärendens behandling; till ett senare plenum än det, å vilket vederbörande fråga enligt nu tillämpad praxis skulle avgöras. Härigenom skulle utan tvivel — till båtnad för frågornas behandling och avgörande samt till fördel jämväl för alla i riksdagsarbetet deltagande — kunna åstadkommas en jäm- nare fördelning av arbetsmaterialet på olika plena än vad för närvarande är fallet. Det bör dock betonas, att uppskovsinstitutet liksom hittills är avsett för undantagsfall och att fråga endast är om någon utsträckning av dess användande i förut antydda reglerande syfte. Den stora mängden av ärenden torde alltså fortfarande böra behandlas vid första arbetsplenum efter andra bordläggningen. Det torde vara av ett betydande värde, att utskottsutlåtandena regelmässigt behandlas och avgöras i på förhand gene- rellt fastslagen ordning i förhållande till den första bordläggningen och den samtidigt därmed skeende utdelningen inom kamrarna av den tryckta upp- lagan. Kamrarnas ledamöter kunna nämligen då utan vidare genast beräkna, när de en viss dag utdelade utlåtandena skola i kamrarna behandlas. Genom åtgöranden av den i det föregående föreslagna utskottsordförandekonferensen skulle ju också, efter kommitténs förmenande, kunna vinnas sådan jämnare »matning» med arbetsmaterial för kamrarna, att en tillfredsställande fördel- ning av arbetet å olika plena såsom regel torde ernås. En betydelsefull användning skulle emellertid uppskovsinstitutet kunna få beträffande vissa emellanåt förekommande, mycket vidlyftiga utlåtanden, särskilt i de fall, då dessa avse osedvanligt viktiga och svårlösta frågor, beträffande vilka riks- dagens ledamöter kunna behöva längre tid än vanligt för studium, rådpläg- ning och övervägande. Nu tillämpad praxis har stundom medfört, att även mycket omfattande och djupt ingripande spörsmål företagits till avgörande i kamrarna tre eller fyra dagar efter utskottsutlåtandets avlämnande. Slut- ligen kan uppskovsinstitutet i vissa fall med fördel komma till användning för sammanförande vid kammarbehandlingen av sakligt sammanhörande, av skilda utskott beredda frågor.

Fråga om uppskov med ett ärendes behandling i kamrarna bör givetvis behandlas i förberörda konferens mellan talmännen och utskottens ordförande samt torde där böra upptagas till övervägande på ett så tidigt stadium som möjligt, helst redan före eller i omedelbart sammanhang med vederbörande ärendes slutjustering i utskottet. Härigenom skulle kunna vinnas den för utskottsledamöterna väsentliga fördelen, att de i god tid och om möjligt redan vid betänkandets justering kunna beräkna tiden för ärendets behand- ling i kamrarna. Uppskovsförslag bör ock givetvis ske med all möjlig hän- syn till utskottens och deras ledamöters önskningar beträffande ordningen för frågornas avgörande.

• Sida 169
•  Original

Vad angår formen för uppskovsbeslut, torde härutinnan kunna användas den ordning, som nu plägar tillämpas då dylikt beslut undantagsvis före- kommer, nämligen att kammare på förslag av vice talman eller utskotts- ordförande besluter ett ärendes upptagande på viss plats å föredragnings- listan för angiven senare plenidag. Formellt beslut om ärendets placering & annan dags föredragningslista eller å annan plats åt listan än den regel- mässiga torde _ liksom nu i förekommande fall vanligen sker —— åtminstone normalt böra fattas vid andra bordläggningen. Förslag om sådan placering torde emellertid, efter, förberedande behandling inom utskottsordförande— konferensen, regelmässigt kunna väckas redan vid första bordläggningen. Inom kommittén har ifrågasatts, att å föredragningslistan till det plenum, då andra bordläggningen skall ske och då ärendet alltså å listan står upp- taget bland en gång bordlagda frågor, skulle göras anteckning om förslag, som väckts angående ärendets vidare placering å föredragningslista. Kom- mittén vill dock icke taga bestämd ståndpunkt härutinnan.

I detta sammanhang har man inom kommittén velat fästa uppmärksam- heten på den olikhet i praxis, som nu råder mellan första och andra kam— maren därutinnan, att andra kammaren, i motsats till första kammaren, an- ser sig kunna även efter andra bordläggningen fatta beslut angående ändrad placering av ett ärende. Inom kommittén har uttryckts önskvärdheten av att en enhetlig praxis i överensstämmelse med den av andra kammaren till- lämpade på denna punkt komme till stånd. Ej heller i detta avseende har kommittén ansett sig böra intaga en bestämd ståndpunkt.

Enligt kommitténs förmenande vore det önskvärt, att den praxis bleve fullt genomförd, att alla propositioner och motioner regelmässigt bordlades fore remissen till utskott. Därigenom skulle det bliva möjligt för kamrarnas pre-

] sidier att samråda i frå an, till vilket utskott proposition eller motion, om vilken någon tvekan i etta hänseende kunde tänkas förekomma, borde re— mitteras, varjämte kammarledamöterna erhölle tillfälle att överväga remiss- frågorna och eventuellt framföra sina erinrin ar. Därest det lämpligen kunde medhinnas att inhämta utskottsordföran ekonferensens åsikter i tvek- samma remissfrågor, skulle detta enligt kommitténs mening ytterligare be— främja en fast, enhetlig och ändamålsenlig praxis på förevarande område.

Slutligen har kommittén ansett sig böra i ännu ett avseende ifrågasätta ändring av nu tillämpad praxis. Vid utsträckning av den i grundlag angivna normala tiden för avgivande av motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposi- tioner plägar för närvarande i allmänhet fastställas den maximitid av tio dagar, som grundlagsenli t är medgiven. Ofta skulle emellertid något kor- tare tid, förslagsvis fem agar, vara tillfyllest. Då en dylik begränsning av den extra motionstiden icke skulle vara utan betydelse för utskottens arbete, förmenar kommittén, att det skulle vara av stort värde, om talmännen ville verka för iakttagande av sådan begränsning i alla de fall, där densamma synes kunna utan olägenhet tillämpas.

Stockholm den 14 januari 1931.

På kommitténs vägnar:

GEORG BISSMARK.

Acke Westling.

• Sida 170
•  Original

Bilaga. 2.

Utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder.

Av HERBERT TINGSTEN.

Efterföljande redogörelse avser icke att vara varken fullständig eller inom den angivna ramen systematiskt genomförd. Dels beröras endast vissa frå— gor, som ansetts vara av intresse för en jämförelse med svenska förhållan- den, dels har undersökningen begränsats till tio stater (de nordiska länderna, de stora demokratierna samt Belgien, Nederländerna och Schweiz), dels slutligen ha endast sådana bestämmelser refererats, som på grund av sin egenart eller av andra skäl synts kunna vara av någon betydelse för det avsedda syftet. Såsom källor ha i huvudsak tjänat vederbörande grundlagar och arbetsordningar (varvid i en del fall Reuterskiöld-Rinanders översätt- ningar ha använts) samt statsvetenskapliga arbeten; vidare ha på några punkter upplysningar införskaffats genom utländska legationer i Stockholm och svenska legationer i utlandet.

Utskottsväsendet, särskilt med hänsyn till budget- behandlingen.

Under det att det svenska utskottsväsendet utförligt regleras i riksdags- ordningen, äro i främmande länder nästan undantagslöst motsvarande före- skrifter givna i de parlamentariska arbetsordningarna. Det enda egentliga undantaget utgör Finland, där ganska fullständiga bestämmelser om utskot— ten ha fått plats i 1928 års riksdagsordning. I andra länder förekommer visserligen, att grundlagen meddelar vissa allmänna regler rörande utskotten eller att särskilt viktiga utskott omnämnas i densamma, men i övrigt står det vederbörande kammare fritt att genom vanliga arbetsordningsbeslut fastställa sin utskottsorganisation. Detta för med sig att man jämförelsevis ofta, så snart ett behov anses föreligga, ändrar vederbörande bestämmelser.

Nämnda förhållande sammanhänger uppenbarligen därmed, att de vikti- gaste svenska utskotten äro för båda kamrarna gemensamma utskott, under det att i utländska stater med tvåkammarsystem varje kammare tillsätter sina utskott; även de s. k. ständiga utskotten i utlandet, d.v.s. de utskott, som tillsättas vid varje session och ha visst bestämt kompetensområde, mot- svara alltså ur angivna synpunkt de tillfälliga utskotten i Sverige. Detta är den centrala skillnaden mellan svensk och utländsk utskottsorganisation; på denna punkt intager Sverige, så vitt bekant, en absolut särställning. Be— tydelsen av en jämförelse mellan svenskt och utländskt utskottsväsen blir genom detta förhållande starkt begränsad. I utlandet finnes ingen motsva- righet till de svårigheter, som möta i Sverige, där det gäller att utifrån den traditionella anordningen med gemensamma utskott — varmed tämligen all— mänt torde anses följa krav på lika representation för kamrarna i utskotten

• Sida 171
•  Original

_ åstadkomma en utskottsorganisation, som är rationell både med hänsyn till ärendenas beredning och till behovet för folkrepresentanterna att genom deltagande i beredningsarbetet vinna erfarenhet och insikt. . Regeln, att beredande organ icke äro gemensamma för båda kamrarna och ej heller samarbeta, lider i många länder undantag i sådana fall, då kamrarna i en fråga fatta olika beslut och en sammanjämkning av dessa be- ; slut är påkallad. I dylika fall finnes möjlighet att för den speciella frågan tillsätta ett särskilt beredningsorgan eller åtminstone att åvägabringa sam- ' arbete mellan kammarutskott. Så t. ex. stadgas i den danska grundlagen, att om vid behandlingen av ett lagförslag tingen upprepade gånger fattat i vissa avseenden skiljaktiga beslut, ett gemensamt utskott, bestående av lika antal ledamöter för varje ting, skall sammanträda, om något av tingen så begär. Detta utskott avgiver för båda tingen gemensamt betänkande. Enligt de franska kamrarnas arbetsordningar kan vid meningsskiljaktighet kamrarna uppdraga åt var sitt utskott att sammanträda gemensamt för att söka uppnå enighet. Här är emellertid ej fråga om ett gemensamt utskott, utan om två förhandlande kammarutskott, som var för sig avgiva betänkande till veder- börande kammare. I den amerikanska kongressen kan vid meningsskiljaktig- het antingen ett gemensamt utskott tillsättas eller ock förhandla husen ge- nom särskilda delegationer; det senare systemet är det ojämförligt mest använda.

BeträEande regeringens möjligheter att direkt kommunicera med utskot— ten skiljer sig svensk praxis från den i utlandet rådande. I främmande parlament anses i allmänhet intet hinder möt-a för statsrådens tillträde till utskottens sammanträden. I allmänhet har emellertid denna fråga icke rätts- ligen reglerats; det ankommer på överenskommelse mellan utskotten och regeringen eller de enskilda ministrarna, i vad mån ett samarbete av denna art skall äga rum. Endast i ett par länder beröres saken i grundlagen. Så stadgas i den tyska författningen, att varje utskott kan fordra en ministers närvaro i utskottet och att å. andra sidan ministrarna äga ovillkorlig rätt att infinna sig till och yttra sig vid utskottens förhandlingar. Enligt den finska riksdagsordningen kunna statsrådens medlemmar deltaga i utskottens sam- manträden och överläggningar, där icke vederbörande utskott ivisst fall annorlunda beslutar. I praxis förete olika parlament väsentliga skiljaktig- heter. I England är det en självklar sak att regeringsmedlemmarna deltaga i de s. k. ständiga utskottens förhandlingar och de utöva här samma fasta ledning som i underhuset. I Hertalet andra länder åter uppträda minist— rarna mera sporadiskt i utskotten och deras funktion inskränker sig till att lämna upplysningar och närmare belysa omstridda punkter i regeringsför- slagen. I brist på specialmonografler i ämnet — detta synes ingenstädes ha närmare behandlats — är det icke möjligt att fälla något bestämt om- döme om den betydelse, som ministrarnas tillträde till utskotten har för förhållandet mellan regering och representation. Tillgängliga uppgifter giva. emellertid det intrycket, att ministrarnas rätt till tillträde i och för sig icke spelar någon större roll; denna rätt förenas likaväl med den engelska kabi— nettsparlamentarismen som med de franska och tyska systemen, där ut- skotten äro starka och självständiga.

I fråga om utskottens ställning till regeringen, och överhuvud taget ut—

; skottsväsendets plats i ett parlamentariskt statsskick, kan man skilja på det ; engelska systemet och det i flertalet andra stater rådande. I England har ! regeringen hittills i stort sett lyckats bibehålla sin ledning av parlamentets arbete; den utveckling av utskottsväsendet, som ägt rum under senare tid, torde icke härutinnan ha åstadkommit någon väsentlig förändring. De mi- noritetsregeringar, som suttit, ha visserligen icke utövat samma ledning som

• Sida 172
•  Original

de på en homogen majoritet stödda regeringarna, men de ha dock, på grund av den fasta tradition som utbildats, haft en starkare ställning än motsva— rande regeringar i andra länder; man behöver blott tänka på det rättsliga initiativmonopol, som den engelska regeringen har i budgetfrågor, och på det nära nog lika fullständiga faktiska initiativmonopol, som den har i lag- stiftningsfrågor. Sannolikt är väl, att, om minoritets- eller koalitionsrege- ringar under en längre tid förekomma, detta förhållande ändras; det väsent- liga är att så ännu icke skett. I andra stater, som kunna komma i fråga vid en jämförelse, har utvecklingen varit en annan. Regeringsledningen inom parlamentet har icke varit lika stark eller icke alls förelegat. För en i för- hållande till regeringen relativt självständig representation har utvecklandet av ett starkt utskottsväsen varit en arbetsteknisk nödvändighet. Ledningen av riksdagsarbetet har övergått till utskotten eller i varje fall ha utskotten framträtt såsom regeringens konkurrenter. Detta har varit fallet dels i länder, där parlamentet icke utövar det bestämda inflytande på regeringsbildningen, som kännetecknas med ordet parlamentarism, dels också i länder med parla- mentariskt system, där partiförhållandena omöjliggjort bildandet av homogena och starka regeringar.

Man har ofta kritiserat det starkt utbildade utskottsväsendet såsom ett hinder för uppkomsten av en stark regeringsledning. Starkast har kanske denna kritik framträtt i Förenta staterna och Frankrike, där under en längre tidsperiod en stark utskottsorganisation funnits. Bekant är Wilsons uttalande för nära femtio år sedan, att Amerika regerades av ordförandena i represen- tanthusets utskott. Aven i modern amerikansk litteratur finner man ofta, trots presidentmaktens expansion under senare tid, beklaganden av den makt, som utskotten utöva. I det parlamentariska Frankrike har, likaväl som i det oparlamentariska Amerika, utskottens självständighet ansetts farlig. Poincaré har med förtrytelse talat om »de ständiga utskott som framträda som styrande kommittéer och ibland såsom ett slags motregeringar». Det engelska systemet har framställts som ett eftersträvansvärt ideal. Faktiskt har emellertid utskottsväsendet i flertalet demokratiska stater blivit allt rikare utbildat och utskotten allt självständigare.

Det bör kanske betonas, att den berörda frågan blott är en sida av pro- blemet om förhållandet mellan regering och representation. En representa» tions arbetsbörda är för närvarande så stor, att den i praktiken till stor del måste överlämna avgörandet antingen åt regeringen eller åt utskotten. Gene- rella uttalanden i denna fråga, vid vars avgörande en mängd teoretiska och praktiska synpunkter måste spela in, synas helt meningslösa.

Aven ett par mera speciella punkter beträffande utskottsväsendet i ut- landet torde böra i detta sammanhang beröras.

I flera länder, såsom i Belgien, Frankrike och Nederländerna, har tidigare beredningen av ärendena skett i enlighet med det s.k. byråsystemet. Detta kan summariskt sägas innebära följande: vederbörande kammare uppdelas genom lottning på ett antal byråer eller avdelningar. Väckta förslag hän- visas till samtliga byråer och undergå där en preliminär behandling. Efter denna förberedande behandling utse byråerna vardera en representant; de så- lunda utsedda byrårepresentanterna sammanträda till ett utskott, som har att, eventuellt under visst samarbete med byråerna, fullgöra den egentliga bered— ningen av förslaget och till kammaren avgiva betänkande. Ett utskott har så- lunda endast att behandla en viss fråga eller ett komplex av nära samman- hängande frågor och upplöses, sedan detta skett; utskotten äro en ytterst efe- mär institution. Fördelarna med denna anordning äro huvudsakligen två: dels får varje kammarens ledamot möjlighet att i någon mån deltaga i beredningen av varje ärende, dels kunna i det utskott, som har den egentliga beredningen

• Sida 173
•  Original

om hand, speciellt sakkunniga personer insättas. Byråsystemet har emellertid numera nära nog allmänt övergivits eller användes endast i undantagsfall. Sär- skilt genom kort tid efter krigets slut genomförda reformer blev ett system med fasta utskott, fungerande under hela sessionen och med kom etens på bestämt ämnesområde, det förhärskande i Belgien och Frankrike. et visade sig nämligen, att ökningen av parlamentens arbetsbörda omöjliggjorde det tungt arbetande byråsystemets bibehållande; detta system kritiserades för övrigt också ur andra synpunkter, som här kunna förbigås. I den följande översikten kunna vi i stort sett bortse från byråsystemet.

Beträffande val av medlemmar i utskotten finnas i nästan alla stater regler, som avse att garantera, att partigrupperna bliva representerade i förhållande till sin styrka; antingen bestämmes om proportionellt valsätt eller ock till- godoses den angivna synpunkten på annat sätt. Aven då, såsom i Förenta Staterna och England, inga bestämmelser finnas på denna punkt, söker man i praktiken giva minoriteterna en rimlig representation i utskotten.

I det stora Hertalet främmande länder finnes, i motsats till i Sverige, rätt eller till och med plikt för utskotten att utse särskilda referenter, som i kammaren motivera utskottets ställningstagande och ha att i första hand företräda utskottet i den följande debatten. Stundom kunna också minori- tetsreferenter för grupper av reservanter utses. Referenterna ha i allmänhet viss företrädesrätt i debatterna, ett förhållande, som är av alldeles särskild betydelse i de många parlament, där talerätten är starkt begränsad.

Belgien.

Vardera kammaren utser vid början av varje session elva ständiga utskott, vilkas kompetensområden i huvudsak motsvara statsdepartementen. Senats- utskotten hava tjugoen, kammarutskotten femton medlemmar; en folkrepre- sentant kan alltså, vilket för övrigt är fallet i de flesta länder, vara medlem i mer än ett ständigt utskott, i kammaren dock ej mer än i två. I fråga om budgetbehandlingen förekomma särskilda anordningar. I senaten utses för detta ändamål två speciella utskott, ett för den allmänna statsregleringen och ett för staten över extra ordinarie utgifter och inkomster. Dessa ut— skott sammansättas på så sätt, att vart och ett av de elva förut nämnda ständiga utskotten i de båda finansutskotten insätter två av sina medlemmar. Därjämte är senatens president självskriven ordförande i båda utskotten. I representantkammaren söker man på annat sätt sörja för budgetbered— ningens enhetlighet. Finansfrågor hänvisas till ett av de elva ständiga ut— skotten, kallat finans-, statsreglerings- och ekonomiutskottet. Detta utskott förstärkes emellertid vid behandling av statsregleringsförslaget på så sätt, att de sex byråer, på vilka kammaren genom lottning uppdelas, i utskottet insätta var sin ledamot. Det sålunda förstärkta utskottet kallas statsregle- ringsutskott. Vidare äger varje ständigt utskott rätt att utse en av sina ledamöter med uppgift att hos statsregleringsutskottet framställa anmärk- ningar och förslag rörande statsregleringen i vad denna avser fråga, som faller under vederbörande ständiga utskotts behörighet. Särskilt stadgande finnes därom att statsregleringsutskottet kan inom sig utse beredningsut— skott, som till utskottet avger förslag till betänkande.

Danmark.

Enligt tingens arbetsordningar tillsättas vid varje session ett antal ständiga utskott, fem i landstinget och sex i folketinget, bestående av fem, sju eller nio ledamöter. Utskottens kompetensområden äro i det hela föga klart an- givna; särskilda utskott tillsättas i stor utsträckning för beredningen av större förslag. Finansiella frågor behandlas i båda kamrarna av ett budget—

• Sida 174
•  Original

utskott på femton ledamöter. Sedan budgeten framlagts i folketinget och där blivit föremål för första läsning (remissdebatt) överlämnas den till tingets fmansutskott. Rörande dettas arbete kan följande av den 1927 tillsatta norska arbetsordningskommittén givna redogörelse vara av intresse: »en särskild ställning intager folketingets finansutskott —- — —— som efter att ha kon- stituerat sig uppdelar den framlagda finanslagen på medlemmarna. Dessa bruka då två och två gemensamt gå igenom sin del. Vid utskottets följande sammanträden refereras allt av betydelse i bestämmelserna, väsentliga av- vikelser från föregående finanslag och större ändringar i budgeten. Härvid har varje medlem rätt att framställa begäran om att ett anslag antecknas för anhållan om närmare upplysning av ministrarna. Samtidigt med att utskottet genomgår lagförslaget framlägga de olika departementen sina änd- ringsförslag för utskottet. När även dessa äro genomgångna, anhåller ut- skottet om sammanträde med ministrarna rörande finanslagförslaget och tillhörande ändringsförslag och särskilt då om antecknade anslag, och härvid ställas frågor till ministrarna. Debatt om utskottets ställningstagande äger icke rum under det att ministrarna äro närvarande, utan först senare.» Sedan finansutskottets betänkande behandlats i folketinget punkt för punkt, över— sändes budgetförslaget med de av tinget vidtagna ändringarna ånyo till ut- skottet. Efter en allmän granskning av förslaget avger utskottet ett nytt betänkande, som ligger till grund för folketingets definitiva beslut. Här förekommer alltså en dubbelbehandling av budgeten.

Ministrarna äro ofta närvarande och yttra sig vid utskottsförhandlingarna; någon bestämmelse härom finnes ej.

England.

Utskottsväsendet i England är, såsom redan antytts, mindre utvecklat än i andra parlamentariska länder. Av gammalt ha visserligen en del utskott tillsatts för att behandla frågor, som beröra husets inre angelägenheter och vissa frågor av speciell eller lokal natur (private bills), men dessa utskott er— bjuda ur komparativ synpunkt ringa intresse. Tidigare ha viktiga frågor icke undergått någon som helst utskottsbehandling. Beredningen har helt enkelt gått till på det sättet, att underhuset konstituerat sig som »com- mittee of the Whole house», d. v. s. man har fingerat, att huset självt ut- gjorde ett slags utskott, varvid en del särskilda bestämmelser rörande de- .battformerna m. m. tillämpats. Under de sista decennierna, särskilt genom 1907 och 1919 beslutade reformer, har man emellertid infört ett system med ständiga utskott, s. k. »standing committees». Till sådana utskott skall det stora Hertalet förslag, med undantag för frågor av finansiell natur, hän- visas; utskotten bestå i regel av mellan sextio och åttio medlemmar men kunna under vissa förhållanden förstärkas till omkring hundra medlemmar. I själva verket ha dessa utskott föga gemensamt med motsvarande insti— tutioner i andra länder. De utgöra snarast ersättningar för »committees of the Whole house». Overläggningarna i utskotten, i vilka ministrarna alltid delta a, äro av ungefär samma art som debatterna i huset; utskotten äro, har et sagts, deliberativa, icke utredande. Betecknande är att utskotten icke utforma några betänkanden, utan endast till kammaren överlämna sina diskussionsprotokoll. Trots denna utskottens egenart har man tänkt sig möjligheten av att det nya systemet skulle väsentligt öka underhusets själv- ständighet gentemot kabinettet och sålunda leda till en omläggning av det parlamentariska systemet i England. (Jfr t. ex. doktor" Peterssons 1919 ut- givna avhandling om utskottsväsendet i underhuset.) Aven om de ständiga utskotten i någon mån försvagat regeringens ledarställning torde de likväl, av samstämmiga uttalanden att döma, icke ha åstadkommit någon större

• Sida 175
•  Original

förändring, och deras betydelse kan icke jämföras med utskottens i andra parlament.

Märkligt är att finansiella frågor i regel— en del icke synnerligen viktiga undantag ha gjorts — icke bliva föremål för någon utskottsbehandling. De beredas endast i committees of the Whole house, varvid man enligt en egen- domlig tradition talar om committee of supply, då huset diskuterar utgifts- , frågor, och committee of ways and means, då sättet för utgifternas täckande , behandlas. Att en dylik anordning är möjlig, beror naturligtvis därpå att regeringens ledning på hithörande område icke bestrides; endast regeringen kan taga initiativ till beslut om nya eller höjda anslag och kammaren in— skränker sig vid budgetbehandlingen i huvudsak till allmänna politiska de— batter, utan försök till detaljgranskning. Förslag om införande av ständiga utskott i finansfrågor ha vid några tillfällen framförts, men ha ännu icke lett till definitiva resultat.

Finland.

Enligt riksdagsordningen skola fem specialntskott tillsättas, ett grund- lagsutskott, ett lagutskott, ett utskott för utrikes ärenden, ett statsutskott samt ett bankutskott. De tre förstnämnda utskotten skola bestå av minst sjutton medlemmar, statsutskottet av minst tjugoen och bankutskottet av minst elva medlemmar. Vidare tillsättes det s. k. stora utskottet, som skall bestå av minst fyrtiofem medlemmar. Detta utskotts funktion är egenartad. ' Sedan vederbörande s _ecialutskott yttrat sig över ett lagförslag, skall detta '

örst'preliminärt diskiiteras i riksdagen och sedan skall ärendet översändas till stora utskottet; sedan även detta avgivit betänkande i frågan kan riks- dagen fatta definitivt beslut. — Att märka är att varje specialntskott, där göromålen så kräva, kan fördela sig på. avdelningar, vilka var för sig avgiva utlåtande i utskottets namn.

Beträffande ärendenas behandling i specialntskott stadgar arbetsordningen bland annat följande: »Varje ärende skall i specialntskott upptagas till tre be- handlingar. Vid andra behandlingen fattade beslut i själva saken skola be- traktas såsom utskottets slutliga beslut. Vid tredje behandlingen justerar ut- skottet sitt i ärendet uppgjorda betänkande, därest utskottet icke anförtrott justeringen åt särskilda granskare. Reservation, som utskottsledamot önskar foga till betänkandet, skall anmälas vid ärendets andra behandling och skrift- ligen avfattad föreläggas utskottet till granskning vid tredje behandlingen, därest utskottet icke anförtrott ranskningen av reservationer—na åt anskarna.»

Beträffande statsutskottets ompetens stadgas i riksdagsordnmgen bland annat, att till utskottet skola hänskjutas alla propositioner angående för- slaget till riksstat samt regeringens övriga propositioner i iinansärenden och i riksdagen väckta finansmotioner. De finansiella frågorna äro alltså. helt samlade i detta utskott. I sitt betänkande om statförslaget skall utskottet i ett sammanhang behandla alla anslagsfrågor och tillika framställa förslag huru medel till utgifternas bestridande skola anskaffas. Utskottet kan före- slå förhöjning av de av regeringen föreslagna anslagen och införande av nya skatter, om de beräknade inkomsterna icke anses vara tillräckliga. Vid be- handlingen av utskottets förslag voteras i riksdagen varje kapitel eller del av kapitel för sig. Något totalbeslut, varigenom budgeten samlas i en änans- , lag, fattas ej såsom i andra länder.

' Statsutskottet kan, om riksdagen så beslutar, fortsätta sin verksamhet även vid avbrott i riksdagens sammanträden och efter riksdagens avslutande.

Frankrike.

Senaten tillsätter _tglv s. k. allmänna utskott på trettiosex ledamöter, de- puteradekammaren tjugo ,»stora ständiga» utskott på fyrtiofyra ledamöter.

• Sida 176
•  Original

Varje partifraktion föreslår ett antal utskottsledamöter, som motsvarar frak— tionens medlemsantal, och i enlighet med dessa förslag utses ledamöter i utskotten, såvida icke begäran om val i särskild ordning framställes. Varje utskott har visst ämnesområde sig anförtrott; så t. ex. finnes i deputerade- kammaren ett utskott för armén, ett utskott för marinen, ett jordbruks— utskott o. s. v. Kongruens mellan utskottens och statsdepartementens kom- petensområden existerar dock ej.

Ett par bestämmelser i deputeradekammarens arbetsordning torde böra refereras. Inom femton dagar, sedan ett förslag hänvisats till ett utskott, skall utskottet utse en tillfällig föredragande med uppgift att följa ärendet och förbereda dess behandling inom utskottet. Betänkande skall avgivas senast inom fyra månader efter förslagets mottagande. Vid behandlingen av en motion äger motionären att deltaga i utskottets överläggning; finnas flera förslagsställare, böra dessa bland sig utse en, som företräder dem hos utskottet. *

Om ministrarnas tillträde till utskotten är intet stadgat. I praktiken

., kunna utskotten begära, att en minister infinner sig, och stundom taga "ministrarna initiativet på denna punkt. Enligt en nyligen verkställd ut- redning (Lefas i Revue des Sciences Politiques 1930) äro ministrarna endast i undantagsfall närvarande i utskotten. Så meddelas, att Briand under en tid av fjorton månader vid intet tillfälle infunnit sig i utrikesutskottet, och även andra liknande exempel anföras. En minister, som vid ett tiotal till- fällen under ett år infunnit sig i vederbörande utskott, anses ha ovanligt livligt kommunicerat med utskottet. Det påstås, att utskottsmedlemmarna icke gärna se, att en minister deltager i sammanträdena, då detta anses inkräkta på utskottens självständighet.

Finansfrågor beredas enhetligt i senatens respektive kammarens finans- utskott. Om ett förslag av innebörd att beröra statens inkomster eller ut— gifter hänvisas till annat utskott, skall enligt kammarens arbetsordning detta utskott avgiva betänkande över förslaget i princip, men får icke före- slå beviljande av anslag. Då utskottet tillstyrker förslaget skall det därom lämna meddelande till finansutskottet, som har att bereda den finansiella sidan av saken. Beträffande kommunikation mellan Hnansutskottet och de andra utskotten ännas särskilda bestämmelser. Sålunda äga de stora ut- skotten utse vart och ett en representant för att vid granskningen av kapitel i statsregleringen eller bestämmelser om anslag, vilka avse frågor, som falla under utskottets behörighet, med yttranderätt deltaga i finans- utskottets förhandlingar. Vidare kan föredragande inom finansutskottet deltaga i förhandlingarna inom de utskott, vilkas behörighet svarar mot de delar av statsregleringen, över vilka föredraganden har att utarbeta be— tänkande.

Finansutskottens självständighet och makt är utomordentligt stor; de föreslå ofta betydande förändringar i regeringens förslag och deras betänkanden godtagas i regel av kamrarna. Särskilt mot kammarens finansutskott har kritik framställts för bristande hänsynstagande till regeringsförslagen och bristande enhetlighet i budgetarbetet. De rapportörer, som tillsättas för olika delar av budgeten, framstå som konkurrenter till ministrarna och synas benägna att genom en ingående kritik av regeringens förslag stärka sin parlamentariska position.

Förenta staterna.

Här torde utskotten vara mäktigare än i något annat land. Då ett utskott tillstyrker ett förslag går det nästan undantagslöst igenom; det stora fier- talet förslag avlivas under utskottsbehandlingen utan att någonsin ha varit före i kongressen (de bliva »killed in committee»). I senaten tillsättas för

• Sida 177
•  Original

varje legislaturperiod ungefär trettiofem utskott med bestämda arbetsområden, i representanthuset omkring sextio. Antalet medlemmar i utskotten växlar mellan tre och trettiofem; de viktigare utskotten hava mellan elva och tjugoen medlemmar. I praktiken utses utskottsledamöterna av vederbörande partier, varvid majoritetspartiet alltid tillsätter ordföranden (som liksom ledamöterna i övrigt formellt utses av vederbörande hus) och en majoritet av medlemmarna. Någon officiell kommunikation mellan administrationen 3 och utskotten existerar icke, men väl förekommer ett inofficiellt samarbete,E om också vida svagare än i andra länder. Behandlingen av finansfrågor är ytterst splittrad. Vartdera huset tillsätter ett utskott för inkomst- och ett utskott för utgiftsfrågor, men därjämte ha flera andra utskott — enligt beräkning mer än ett tiotal i kammaren — att handlägga vissa finansfrågor. På grund härav uppstå ofta beklagade svårigheter; genom formlösa för- handlingar mellan utskotten eller deras presidenter lyckas man dock komma till resultat.

Nederländerna.

I båda kamrarna användes i allmänhet fortfarande byråsystemet för be— redande av ärenden. I andra kammaren har visserligen genom en 1925 beslutad reform vissa ständiga utskott blivit obligatoriska, och det antages, att man kommer att fortsätta på denna linje, men något utbildat utskotts- väsen av vanlig typ har ännu ej organiserats.

Norge.

Stortingets arbetsordning undergick år 1927 ändringar, som särskilt ur budgetbehandlingens synpunkt äro av stort intresse; jfr Innstillinger og Beslutninger 1927, A. Instillinger till Stortinget nr 1, och Stortingstidende 1927, Forhandlinger i Stortinget A. sid. 53—43. Vissa ytterligare ändringar hava vidtagits år 1931. '

Stortinget tillsätter enligt arbetsordningen -— utom det i grundlagen om— nämnda protokollsutskottet, som har att granska statsrådsprotokollen, och ett särskilt valutskott —— femton ständiga utskott med bestämda kompetens- områden: finans- och tullutskottet, militärutskottet, lagutskottet, kyrko- och skolutskottet o. s. v. På dessa utskott fördelas _alla_de medlemmar av stor- tinget, som icke hava säte i protokollsutskottet, i regel till lika antal på varje ——utskott. Besättandet av utskottsplatserna sker genom valutskottet, som väljes av stortinget och i vilket partierna böra vara representerade i förhållande till sin styrka; valutskottet bör i sin tur utse ledamöter av de ständiga utskotten på så sätt, att partierna bliva proportionellt representerade i varje utskott.

I och för sig bliva finansärendena icke enhetligt behandlade. Till finans- utskottet skola nämligen finans- och skatteärenden och förslag i bank- och penningfrågor hänvisas endast i den mån de icke på grund av sin sakliga beskaffenhet falla under andra utskotts kompetens. Den splittring av finans— frågornas behandling, som sålunda uppstår, har blivit skarpt kritiserad. Redan före 1927 sökte man åstadkomma bättring genom en del bestämmelser; sålunda kunde finansutskottets ordförande anordna gemensam överläggning _med ordförandena i övriga utskott, som behandlade bud etärenden, och i vissa fall kunde sistnämnda utskotts betänkanden i bu getärenden över- sändas till finansutskottet för yttrande angående ärendets finansiella sida. jDessa bestämmelser ansågos emellertid icke vara tillfyllest. Den arbets- 1ordningskommitté, som 1927 tillsattes, betonade i sitt betänkande att budget arbetet lede av brist på enhetlighet, och föreslog därför väsentliga ändringar. Kommitténs förslag godtogs i huvudsak av stortinget. Huvudpunkterna i de nya föreskrifterna äro följande: '

• Sida 178
•  Original

Finansutskottet utvidgas för den samlade budgetbehandlingen till ett budgetutskott på trettiofem ledamöter. De nytillträdande ledamöterna utses av stortinget under hänsynstagande till att partierna böra vara proportionellt representerade; likaledes bör vid valet beaktas att vart och ett av de utskott, som behandlar större budgetärenden, skall vara representerat i budgetutskottet. Detta budgetutskott .skall först upptaga regeringens budgetförslag till be— handling och till stortinget överlämna ett provisoriskt betänkande rörande detsamma. Detta betänkande bör innehålla yttrande om »statsbudgeten i dess helhet, dess samlade belopp, huvudtitlarnas inbördes förhållande, bud- getens balansering, dess täckning genom skatter, tullar eller andra avgifter, samt eventuellt förslag till uttalande om huvudpunkterna i dessa spörsmål». ' Betänkandet bör enligt arbetsordningskommittén 1927 utmynna i ett förslag, enligt vilket antingen regerin ens budgetproposition godkännes såsom grund- val för den fortsatta budgetbe andlingen eller ock förslag avges till ändringar rörande en eller flera huvudpunkter i budgeten. Det provisoriska betänkandet bör, fortfarande enligt arbetskommittén, vara avlämnat före januari månads utgång (stortinget sammanträder första söckendagen efter 10 januari). Att man önskade en dylik förberedande budgetbehandling synes, av uttalanden i debatten att döma, ha berott på behovet av att redan på ett tidigt stadium av stortingssessionen kunna konstatera, huruvida i det stora hela stortinget vore villigt att understödja regeringens budgetära politik; särskilt ansåg man det önskligt, att eventuell regeringskris inträdde så snart som möjligt för att samarbete mellan en nytillträdande regering och stortinget skulle kunna åvägabringas i god tid.

Sedermera ha övriga utskott, som behandla budgetärenden, att före februari månads utgång till budgetutskottet överlämna sina betänkanden; om detta icke kan ske inom denna tidsfrist skall motiverat meddelande härom översändas. Dessa specialbetänkanden samlas av budgetutskottet till ett systematiskt uppsatt utlåtande — utan att ändringar vidtagas — varefter detta med budgetutskottets eventuella anmärkningar överlämnas till stortinget. Beträffande senare inkomna specialbetänkanden avges sär- skilda yttranden. Budgetutskottet har vidare att föra en förteckning över alla beslut om inkomster och utgifter, som fattas i tinget, och att med vissa mellanrum utdela denna förteckning till stortingets ledamöter. När stortinget har avslutat behandlingen av alla finansförslag för det kommande bud etåret, skall budgetutskottet utarbeta och för stortinget framlägga en samIad budgetplan, i vilken alla budgetbeslut äro systematiskt uppförda.

Det framgår av den lämnade redogörelsen, att en slags dubbelbehandling av budgeten äger rum. Stortingets beslut rörande det provisoriska budget— betänkande, som budgetutskottet skall avgiva redan tidigt under sessionen, avser budgetens allmänna principer och har icke deånitiv karaktär. Då sedermera budgetutskottet till stortinget överlämnar de på grundval av specialutskottens yttranden uppsatta betänkandena, kunna ändrin ar i det första provisoriska budgetbeslutet företagas. Det framgår av förhan lingarna om 1927 års reform, att man inom stortinget var tveksam om vilken bety— delse, som egentligen skulle tilläggas det provisoriska budgetbeslutet; man synes ha utgått från, att mera genomgripande ändringar i detsamma icke s ulle få företagas, men saken blev icke närmare reglerad. Genom praxis kommer möjligen en viss regelmässighet att uppnås på denna punkt. '

Beträffande stortingets arbetsordning i övrigt äro de utförliga bestäm- melser, som meddelas rörande upprättande av arbetsplan, av intresse. Sna- rast möjligt efter utskottens tillsättande skall ordföranden i varje utskott inhämta utskottets mening rörande ärendenas behandling och en plan skall uppgöras om tid och ordning för de olika frågornas upptagande. De så-

• Sida 179
•  Original

lunda inom varje utskott uppgjorda arbetsplanerna skola överlämnas till stortingets presidium inom en av detta fastställd tidsfrist och presidiet uppgör på grundval av desamma en plan för stortingets arbete. Denna. plan kan sedermera ändras av presidiet, då så befinnes behövligt, men arbetsordningen utgår från att sådana ändringar endast skola vidtagas i undantagsfall. Utskottens ordförande ha att tillse, att de av utskotten givna utfästelserna rörande arbetets bedrivande i möjligaste mån infrias. Sista dagen i varje månad skall utskottsordföranden till presidiet avgiva en berättelse rörande sådana ärenden, som enligt arbetsplanen bort vara expedierade under månaden, men icke expedierats, och i övrigt skall ord- föranden lämna erforderliga uppgifter om arbetets läge inom utskottet. Med ledning av dessa uppgifter uppgör presidiet, så ofta detär nödvändigt, tilläggsplaner för arbetet.

Någon bestämmelse om kommunikation mellan utskotten och statsråden finnes icke. Enligt uppgift inträffar det emellertid ofta, att ett statsråd hos ett utskott hemställer om konferens rörande ett visst ärende eller eljest _av särskild anledning, och en dylik hemställan lär aldrig ha avslagits. An oftare händer det, att ett utskott anmodar ett statsråd att närvara vid en konferens, vilket så vitt känt heller aldrig vägrats.

Schweiz.

Ständerrådet utser sju, nationalrådet nio ständiga utskott. Behandlingen av de finansiella frågorna är i det väsentliga koncentrerad hos särskilda finansutskott.

Tyskland.

Riksdagen utser enligt arbetsordningen minst femton ständiga utskott; dessa tillsättas på så sätt, att varje fraktion (partigrupp) på minst femton medlemmar har att utse en mot dess styrka svarande utskottsrepresentation. Behandlingen av finansiella frågor sker i budgetutskottet; samtliga finans- förslag skola hänvisas till detta utskott, men yttrande kan också inhämtas av det utskott, som har vederbörande sakfrågor om hand.

Tillägg angående budgetbehandlingen.

Ovan har den parlamentariska beredningen av budgetärenden berörts. Här bifogas några uppgifter angående budgetbehandlingen i allmänhet, som kunna tjäna till belysning av det förut sagda.

Initiativet till den parlamentariska budgetbehandlingen tages överallt av regeringen, som i början av vederbörande session för representationen fram- lägger en eller flera propositioner, innefattande förslag till sådana beslut angående anslag och anskaffning av medel, som kunna vara behövliga för följande budgetår. Aven i Förenta staterna, där regeringen saknar rätt till initiativ, framlägges i praktiken ett budgetförslag av presidenten. I det stora flertalet länder ha emellertid även parlamentsledamöterna obegränsad initiativrätt. Det främsta undantaget är England, där, såsom nämnt, endast regeringen kan föreslå nya anslag eller anslagshöjningar. Undantagsvis före- komma även i andra länder vissa mindre väsentliga begränsningar i den parlamentariska initiativrätten; så t. ex. kan i Tyskland en motion om an— slag icke väckas, med mindre i motionen förslag ställes om sättet för medel- anskaffning, och i Frankrike är tiden för väckande av budgetära motioner i vissa hänseenden begränsad.

I fiertalet länder med tvåkammarsystem har den s. k. lägre kammaren särskilda befogenheter i iinansfrågor. Det engelska överhuset är på. detta

• Sida 180
•  Original

område helt maktlöst. I Nederländerna behandlas förslag av denna art först av andra kammaren och den första kan blott antaga eller förkasta, icke föreslå ändringar. I de fiesta andra länder, såsom i Belgien, Danmark, Frankrike och Förenta staterna, behandlas finansfrågor först av den lägre kammaren, ehuruväl den övre kammaren i huvudsak är oförhindrad att vid- taga ändringar. I Frankrike och Förenta staterna utövar senaten ett bety- delsefullt inflytande på budgetarbetet; i Danmark däremot brukar folke- tinget dröja med behandlingen av budgeten så länge, att landstingets rätt till granskning blir illusorisk. I Schweiz äro båda kamrarna likställda och regeringens budgetförslag förelägges omväxlande ständerrådet och national- rådet.

Regel är att budgetärenden behandlas som vanliga lagförslag. På denna punkt skiljer sig svensk liksom finsk rätt från flertalet andra länders. inansförslaget måste ofta (undantag utgör bl. a. Frankrike) liksom andra lag— förslag undergå tre s. k. läsningar. Det bör betonas, att detta system med läsningar icke innebär någon dubbelbehandling av budgeten i den mening, som man i Sverige tillagt detta begrepp. Den första läsningen brukar äga rum före utskottsbehandlingen och följes icke av något beslut; de andra och tredje läsningarna äga rum efter utskottsbehandlingen med kort mellanrum och utgöra, kan det sägas, endast olika stadier av samma debatt. En verklig dubbelbehandling av budgeten äger så vitt bekant rum endast i Norge och Danmark, såsom av den givna redogörelsen framgår.

Riksdagen och utrikespolitiken.

Denna fråga har gjorts till föremål för en utförlig utredning i bilaga till det betänkande, som den 15 mars 1919 avgavs med grundlagsförslag om förhållandet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter. Här skall denna utredning endast på vissa punkter kompletteras, särskilt med hänsyn till de nya bestämmelser i ämnet, som i åtskilliga stater an- tagits.

Danmark.

I Danmark meddelades genom en lag av den 13 april 1923 bestämmelser om en utrikesnämnd. Rörande tillkomsten av denna lag — liksom av mot- svarande norska föreskrifter —' har professor Brusewitz lämnat utförliga upplysningar i sin uppsats »Den svenska utrikesnämndens norska och danska paralleller» (Statsvet. tidskr. 1924—1925). Såsom Brusewitz påpekar har den danska lagen tydligen haft de kort förut antagna svenska bestämmel- serna till mönster.

Enligt lagen tillsättes vid varje ordinarie riksdagssession en utrikespolitisk nämnd, bestående av sexton ledamöter; valet sker på så sätt, att vartdera tinget utser femton ledamöter, varefter de sålunda valda konstituera sig som ett utskott, vilket enligt proportionellt valsätt väljer ledamöter i nämnden. På samma sätt utses ett lika stort antal su pleanter; suppleant inträder i stället för förhindrad ledamot. Utrikesnämn en väljer bland sina ledamöter en ordförande. Nämnden >>har till uppgift att med regeringen överlägga om ärenden av betydelse för landets utrikespolitik och att mottaga upplys- ningar av regeringen om utrikespolitiska förhållanden». Ifrågavarande spörsmål skola av regeringen »så vitt möjligt föreläggas nämnden, när de äro av större betydelse och icke redan varit riksdagen förelagda». När riksdagen är samlad, sammanträder nämnden på kallelse antingen av rege— ringen eller av nämndens ordförande; ordföranden är skyldig att samman- kalla nämnden, då sex av dess ledamöter så begära. Då riksdagen ej är

• Sida 181
•  Original

samlad, skall re eringen sammankalla nämnden, när den så finner lämpligt eller när sex le amöter genom ordföranden göra framställning därom. Be- träffande tystnadsplikten inom nämnden stadgas: »I den omfattning, som vederbörande minister eller nämndens ordförande bestämmer, äro nämndens medlemmar och andra, som skola vara närvarande vid nämndens förhand- lingar, förpliktade att icke meddela vad de erfarit i nämnden.» Varje ny ledamot avger en skriftlig förklaring på denna punkt. I fråga om ärenden av större vikt, som varit föremål för överläggning i nämnden, och rörande vilka tystnadsplikt icke stadgats, skall nämnden avlämna redo örelse till riksdagen; sådan berättelse skall framläggas, då minst sex le amöter av nämnden begära det.

Såsom synes innehålla dessa bestämmelser intet om nämndens rätt att få del av utrikeshandlingar.

Finland.

Rörande den utrikespolitiska kompetensen i allmänhet stadgas i regerings— formen, att presidenten bestämmer om Finlands förhållande till utländska makter, »dock sålunda, att fördrag med utländska makter böra godkännas av riksdagen, för så vitt de innehålla stadganden, som höra till området för lagstiftning eller enligt konstitutionen annars erfordra riksdagens godkännande. Angående krig och fred besluter'presidenten med riksdagens bifall.»

Enligt riksdagsordningen skall vid varje lagtima riksdag tillsättas ett utskott för utrikesärenden på sjutton medlemmar. Detta utskott kan enligt särskild bestämmelse på kallelse av regeringen sammankomma även utom riksdagstiden. Detta utskott tjänstgör, kan det med utgångspunkt från svenska förhållanden sägas, dels som vanligt utskott, dels som utrikesnämnd. Dels skall det bereda utrikesärenden, som skola av riksdagen avgöras. Dels skall utskottet, så ofta omständigheterna det påkalla, av regeringen erhålla redogörelse för rikets förhållande till utländska makter; >>och avgive utskottet, för så vitt utskottet finner sådant nödigt, ttrande med anledning av redo- görelsen». Utskottet skall också granska en berättelse rörande rikets sty- relse, som avgives vid varje la tima riksdag, i den mån denna rör förhållandet till utländska makter, och uts ottet kan i anledning härav framställa förslag. Beträffande tystnadsplikt för medlemmarna av utskottet stadgas endast, att medlemmarna »böra iakttaga den förtegenhet, som regeringen finner ärendets beskaffenhet kräva».

Beträffande detta utskotts rätt att få tillgång till handlingar ges samma bestämmelse som för andra utskott. Härom stadgar & 53 riksdagsordningen: >>Finner utskott sig behöva tillgång till handlingar, som hos någon myndighet eller allmänt, under riksdagens förvaltning icke lydande verk "tillkommit, eller inhämta muntliga eller skriftliga upplysningar av myndighet eller sådant verk, vidtage statsministern eller vederbörande minister, på utskottets begäran, sådan åtgärd, att de äskade handlingarna eller upplysningarna utan dröjsmål varda utskottet delgivna. Om de icke kunna meddelas, skall skälet härtill givas utskottet tillkänna.»

Frankrike.

Här gälla fortfarande de i 1919 års utredning refererade bestämmelserna; båda kamrarna tillsätta särskilda utrikesutskott, som utöva vissa kontrolle— rande funktioner gentemot regeringen. Rörande tystnadsplikten inom dessa utskott och andra härmed sammanhängande förhållanden lämnar Hägglöf i uppsatsen >>Om Representationen och utrikespolitiken i Frankrike» (Statsvet. tidskr. 1928) vissa upplysningar, som äro av intresse, allra helst som de enligt meddelande bygga på uppgifter från mycket auktoritativt håll. Ifråga- varande del av uppsatsen torde därför böra återgivas. '

• Sida 182
•  Original

»Man har ofta och ivrigt inom parlamentariska kretsar diskuterat, huruvida tystnadsplikt bör anses åvila kommissionsmedlemmarna. De regler, som här sedvanemässigt utbildat sig, synas vara följande. När ministern eller eventuellt * någon tillsammans med honom närvarande diplomatisk funktionär vill göra ett meddelande, muntligt eller i undantagsfall skriftligt, vilket han anser böra hållas hemligt, angiver han detta iförväg. Medlemmarna anses då vara bundna av tystnadsplikt beträffande innehållet av detta meddelande. Onskar någon medlem ej binda sig, kan han anmäla detta och anses då. givetvis ej bunden. Men ministerns meddelande blir självfallet modifierat därefter. En dylik opposition är emellertid sällsynt. Ar 1926, då utrikes- ministern på kommissionens begäran skulle lämna vissa uppgifter beträffande regeringens politik i Marocko, förklarade de i kommissionen närvarande medlemmarna av kommunistiska partiet sig ej vara villiga att, såsom ministern begärde, hemlighålla hans meddelande. Följden var att intet utförligt med— delande alls gjordes. Kommissionen har därför ofta att välja mellan att acceptera tystnadsplikt eller att alls ej bliva underrättad. Emellertid synas de meddelanden, som givas kommissionen, ingalunda__alltid, ja, knappast ens vanligtvis ske med dylikt förbehåll om sekretess. Aven om kommissione- medlemmarna ej kunna sägas rent av berättigade att omtala sådana dem utan tystnadsplikt givna upplysningar, så anses likväl ett dylikt förfarande ingalunda inkorrekt. Och såsom regel torde det kunna sägas, att sådana meddelanden ej många dagar stanna inom kommissionsmedlemmarnas krets. Tyvärr har det även inträffat, att icke ens tystnadsplikten alltid helt iakt— tagits. Följden är också — såsom man öppet synes vilja erkänna — att ministern ej utan att begära sekretess underrättar kommissionen om hemliga fakta, och att han även under tystnadsplikt sällan lämnar upplysningar om pågående förhandlingar av ömtåli karaktär. Anser ministern sig likväli förväg böra göra sig förvissad om kommissionens opinion, är det ej ovanligt, att han tillkallar presidenten — ensam eller tillsammans med några andra betydande medlemmar av kommissionen — för att under hand giva dem ett konfidentiellt meddelande. Det synes även — ehuru härvid intet bestämt uttalande kunnat erhållas — som om på sista tiden närvaron i kommissionen av representanter för vissa ytterligtgående partier ej blott inågon mån minskat ministrarnas villighet att yttra sig fritt utan även i vissa fall kommit dem att föredraga underhandsmeddelanden till enskilda medlemmar.

En i detta sammanhang intressant fråga är angående skyldigheten att föra protokoll under de debatter, vilka äga rum i kommissionen. Protokoll föras av sekreterarna. Dessa deponeras sedermera i kammarens arkiv och bliva därigenom — frånsett de mycket sällsynta fall, då depositionen sker under sigill i enlighet med därom av kommissionen fattat beslut — till- gängliga för alla kammarens medlemmar. Men dessa protokoll äro summa— riska. Yttranden lära sällan tagas till protokollet och i så fall endast sedan kommissionen så beslutat. Och då har ju talaren dessutom tillfälle att formulera yttrandet därefter. Man- synes ej heller anse sig tvungen att låta procés-verbaux åtföljas av de kommissionen del ivna dokument, vilka eventuellt utgjort anledningen till eller föremålet för deåatten.»

Nederländerna.

Här ha i arbetsordningen för andra kammaren införts vissa bestämmelser om en ständig kommission för utrikes ärenden. Denna kommission består av sju ledamöter, bland vilka kammarens president och sekreterare äro själv- skrivna som ordförande och sekreterare; de övriga ledamöterna av utskottet utses av kammarens president, såvida kammaren ej annorlunda bestämmer. Utskottet tillsättes, stadgas det, för att befordra »ett regelbundet menings-

• Sida 183
•  Original

utbyte mellan regeringen och kammaren i ärenden angående förhållandet till främmande makter». Utskottet kan hos regeringen göra hemställan om för- klaringar, som den finner påkallade, och överlägger med regeringen, då denna önskar inhämta dess mening; den sammanträder, utom å tid som den själv bestämmer, på begäran av regeringen. Då icke tystnadsplikt blivit utskottet ålagd av regeringen, lämnar utskottet meddelande till kammaren angående behandlade ärenden. Enligt uppgift (Huart i Jahrbuch des öff. , Rechts 1930) har utskottet hittills varit av jämförelsevis ringa betydelse; även i viktiga frågor har regeringen underlåtit att kommunicera med ut- ' skottet, och detta har aldrig kommunicerat med kammaren.

Norge.

I stortingets arbetsordning stadgas sedan 1923 om ett utrikes- och konstitu- tionsutskott, som har att bereda bland annnat grundlag och utrikesärenden; ut- skottet utses på vanligt sätt. Utrikes- och konstitutionsutskottet arbetar som ett vanligt utskott, men har tillika funktioner av samma art som den svenska utrikesnämnden. Utskottet utvidgas härvid på så sätt, att stortingets presi- dent och vice-president samt ytterligare tre av valkommittén under hänsyn till partiernas styrka utsedda ledamöter inträda i detsamma. Det sålunda utvidgade utskottet kan sammankallas även mellan stortingets sessioner; sammankallandet skall ske, då utskottets valda ordförande så finner lämpligt, eller då statsministern, utrikesministern eller en tredjedel av utskottets ledamöter så begära. Utskottets uppgift är »att med regeringen överläg a om och i förekommande fall till stortinget avgiva betänkande över särskilda utrikesfrågor och vad därmed står i samband». Sådan överläggning bör äga rum innan viktigare beslut fattas. Beträffande tystnadsplikten stadgas, att utrikesministern kan påfordra att det vid ett sammanträde behandlade helt eller delvis skall hållas hemligt och att medlemmarna i sådant fall äro skyldiga att handla i överensstämmelse härmed. Arenden, som blivit be- handlade eller föredragna i utrikesutskottet, skola, då minst fyra ledamöter påkalla det, föreläggas stortinget vid sammanträde. Sådant sammanträde är offentligt eller hemligt, alltefter stortingets beslut. '

Tyskland.

Enligt 1919 års tyska författning erhåller riksdagen. i motsats till vad tidigare var fallet, en väsentlig andel i makten över utrikespolitiken. Krig och fred beslutas genom lag. I allmänhet kan presidenten självständigt av- sluta fördrag, men då fråga är om ärenden, som falla inom området för rikslagstiftningen, kräves riksdagens samtycke. Därjämte står riksdagen genom ett utskott för utrikes ärenden i kontakt med regeringen. Detta ut- skott, som utses i riksdagen på vanligt sätt, kan, oberoende av regeringens önskan, sammanträda icke blott mellan riksdagssessionerna utan t. o. ni. då riksdagen upplösts. Utskottets förhandlingar äro offentliga, om utskottet så beslutar med två tredjedels majoritet. Utskottet har samma befogenheter som ett undersökningsutskott, d. v. s. det kan genom domstolar och förvalt- ningsmyndigheter föranstalta om upptagande av bevis och dylikt och det har tillgång till alla myndigheters handlingar. Rörande tystnadsplikt är intet stadgat.

Den parlamentariska debatten.

- Hithörande frågor äro i Sverige långt mindre reglerade än i de flesta främmande länder. I utlandet har behovet av att begränsa diskussionens

• Sida 184
•  Original

längd och förekomma obstruktion i regel framträtt starkare, och specialbe, stämmelser på detta område ha därför nästan undantagslöst meddelats. Vidare har man i regel genom särskilda föreskrifter velat garantera, att skiftande meningar skola komma till sin rätt och debatten sålunda, trots de , föreskrivna begränsningarna, giva en möjligast allsidig bild av vederbörande , problem. I förstnämnda hänseende märkas dels de bestämmelser, som generellt begränsa den parlamentariska yttrandefriheten —— genom inskränk- ning av en ledamots rätt att få ordeti en viss debatt till bestämt antal gånger och för begränsad tid — dels föreskrifterna om debattens tvångsvisa avslutande (closure), vilka regler i Sverige icke hava något som helst motstycke. I det , senare hänseendet observeras den ordning, i vilken anmälda talare få ordet; , under det att i Sverige regeln, att ordet erhålles i den ordning det begäres, lider intrång endast genom statsrådens företrädesrätt, är i främmande par- lament vanligt, att räckvidden av nämnda regel väsentligt begränsas genom särskilda föreskrifter.

Belgien.

I senaten får ingen utan kammarens medgivande yttra sig mer än två gånger, med undantag för förslagsställare och utskottsreferenter. Kammaren kan besluta tidsbegränsning. Avvikelse från den vanliga ordningsföljden under debatten göres för förslagsställare och referenter, som när som helst erhålla ordet, och kan vidare ske med syfte att låta yttranden för och emot det föreliggande förslaget, och yttranden, som avse ändringar i detsamma, omväxla; härom beslutar presidenten. Ordet kan dock när som helst er- hållas, bland annat för yrkande om debattens avslutande, för rättelse av faktiskt misstag, för replik rörande en personlig omständighet och för er- inran om tillämpning av ordningsstadgan; i sistnämnda fall kan det pågående anförandet avbrytas. På begäran av fem ledamöter upptages frågan om debattens tvångsvisa avslutande ; denna fråga får debatteras, men presidenten kan, sedan tre talare härom yttrat sig, ställa proposition på closure.

I representantkammaren äro likaledesi regel endast två yttranden av samma ledamot rörande ett visst ärende tillåtna. Tidsbegränsning kan beslutas. Ministrar och utskottsreferenter få emellertid yttra sig huru ofta och huru länge som helst och få ordet omedelbart då de begära det. I övrigt gäller rörande ordningsföljden under debatten samma regel som isenaten; utanför ordningen kan ordet när som helst erhållas för erinran om tillämpning av ordningsstadgan och för replik rörande en personlig omständighet. Förslag om debattens tvångsvisa avslutande kan framställas av tjugo ledamöter. Diskussion rörande denna fråga är tillåten.

Danmark.

I landstinget skall i regel ordföranden lämna ordet åt anmälda talare i den ordning de begärt ordet, »dock att han äger härifrån göra undantag för referent och ministrar, så ock för att låta yttranden för och emot det be- handlade förslaget med varandra omväxla eller för att låta ledamot i kort- het göra ett beriktigande eller en anmärkning». Ministrar skola enligt grundlagen få ordet så ofta de begära det. Om ordföranden finner, att överläggningen onödigt drager ut på tiden, kan han föreslå dess avslutning, varjämte dylikt förslag kan framställas av tio ledamöter av tinget. Omröst— ning rörande closure—förslag äger rum utan diskussion.

I folketinget gälla i huvudsak samma regler. Dock äga här av de olika meningsgru perna inom tinget utsedda talare företräde till erhållande av ordet. %id behandlingen av ett lagförslag får i regel (undantag för

• Sida 185
•  Original

ministrar och förslagsställare) ingen yttra sig mer än två gånger. Förslag om debattens tvångsvisa avslutande kan väckas av ordföranden eller femton ledamöter.

England. I' det engelska underhuset har såsom regel varje talare blott rätt att i : varje fråga yttra sig en gång. Denna regel är emellertid till sin betydelse

i hög grad inskränkt därigenom, att huset vid behandlingen av många frågor först konstituerar sig såsom »Committee of the Whole house», varvid varje medlem har fri talerätt. Ordet begäres genom att vederbörande reser sig från sin plats. Då talmannen vid uppropandet av talarna i praxis har rätt att själv bestämma ordningsföljden, ger han i allmänhet främst ordet åt partiledarna och söker för övrigt fördela talerätten så att talare för och emot ett förslag omväxla. Följden härav har blivit de för de engelska de- batterna karaktäristiska oratoriska duellerna mellan regeringssidans och oppositionens främsta män; mindre framstående talare däremot uppmärk- sammas ofta icke av talmannen och erhålla alltså ej det begärda ordet. Möjlighet finnes i praxis att med ett kort beriktigande avbryta ett större anförande och ofta avbrytes en talare gång på gång av dylika inpass, vilka han omedelbart besvarar; förmågan att turnera repliker av denna art är mycket uppskattad.

Förslag om debattens tvångsvisa avslutande, vare sig i huset elleri »com- mittee of the Whole house», kan väckas av varje medlem, men ställes under omröstning endast om det biträdes av talmannen. Det kan likaledes iförväg beslutas, att ett ärende skall vara slutbehandlat inom viss tid; denna mycket använda metod att förkorta förhandlingarna brukar kallas »the guillotine». Stundom fördelas, då ett större förslag skall behandlas, den anslagna tiden i perioder för olika avdelningar av förslaget (s.k. closure by compartments)

Finland.

Beträffande debatterna i den finska riksdagen är endast att anteckna, att statsrådets medlemmar, justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman äga företräde framför andra talare, samt att den eller de föredragande, som i visst ärende utsetts av ett utskott, äga företräde framför andra riksdags- man.

Frankrike.

I senaten gäller undantagslöst, att ingen får tala mer än två gångeri samma ärende utan församlingens samtycke. Ordet skall om möjligt växelvis lämnas åt talare, som äro för, respektive mot, det föreliggande förslaget. Ministrarna, av regeringen utsedda representanter och utskottsreferenter äga likväl ovillkorligt företräde. Utom ordningen kan ordet likaledes lämnas åt talare, som vill beröra ett personligt förhållande äga-it personnel). I praxis avbrytas ofta längre anföranden av korta repliker. residenten kan föreslå. överläggningens avslutande; reses opposition häremot, må endast en talare yttra sig före voteringen.

I deputeradekammaren gäller beträffande ordningsföljden i en debatti huvudsak samma regler som i senaten,, Observeras bör att en antecknad talare kan avstå sin plats åt en annan. Ar 1926 infördes generella begräns- ningar i yttranderätten. Endast ministrar och regeringsrepresentanter ha obegränsad talerätt. I övrigt är viss maximitid bestämd för skilda grupper av talare; så 13. ex. få utskottspresidenter och referenter tala högst en timme; vanliga representanter i regel högst 15 minuter, initiativtagare till ändrings- förslag högst en halv timme. Trots dessa stränga regler beslutes ofta closure.

• Sida 186
•  Original

Så snart två ledamöter av motsatt mening yttrat sig, kan varje ledamot fram- ställa förslag om debattens avslutande; emot dylikt förslag äger endast en ledamot yttra sig under högst fem minuters tid, varefter omröstning verk- ställes.

Förenta staterna.

I senaten råder ovanligt stor debattfrihet; dock må samma talare icke utan senatens medgivande yttra sig mer än två gånger i samma ärende under ' samma dag. Vanligt är, att den ledamot, som har ordet, på särskild be- gäran giver annan ledamot, som önskar avbryta med en kortare replik, rätt härtill; stundom bestå diskussionerna i själva verket, ehuru arbetsordningen intet antyder om denna möjlighet, i långa replikväxlingar. Ar 1917 infördes en bestämmelse om closure, men denna är ytterst ineffektiv. För beslut om closure fordras nämligen initiativ av sexton senatorer och två tredjedels majoritet vid omröstning; även sedan closure beslutats, har varje senator rätt att tala en timme. Institutet har endast kommit till användning vid ett par tillfällen.

I representanthuset får ingen yttra sig i samma fråga mer än en gång under högst en timmes tid, utan husets tillstånd. Dock äga motionärer och utskottsreferenter rätt till ytterligare ett yttrande. Därjämte kringgås be- stämmelsen om yttranderätten i stor utsträckning därigenom att en repre- sentant, som icke önskar yttra sig i ärendet, begär ordet endast för att sedermera överlämna sin talerätt till annan ledamot, som redan förut yttrat sig, och alltså själv icke kunnat begära ordet. Förslag om closure kan väckas av vem som helst och antages med enkel majoritet. Ofta fixeras i förväg tidpunkten för slutbehandlingen av ett ärende.

Nederländerna.

I första kammaren får ingen yttra sig mer än två gånger i samma ärende utan kammarens samtycke; såsom yttrande räknas likväl ej personliga för- hållanden berörande repliker, motivering av ändringsförslag o. dyl. Den vanliga ordningsföljden mellan talarna lider intrång så till vida, som minist- rar, av regeringen utsedda representanter och förslagsställare ha företrä- desrätt, varjämte särskild rätt Hnnes att få ordet för anmärkning om en personlig omständighet eller för förslag i en ordningsfråga. Om fem leda- möter så begära skall förslag om debattens tvångsvisa avslutande ställas under omröstning; innan denna äger rum, äga endast ministrar, regerings- representanter och förslagsställare rätt att yttra sig.

I andra kammaren finnes samma begränsning av yttranderätten som iden första. Beträffande ordningsföljden under debatten gälla även i huvudsak samma regler. Förslag om closure kan här, utom av fem ledamöter, fram- ställas av presidenten, då han finner »att det föreliggande ärendet är från olika sidor tillräckligt belyst». Det kan ock beslutas, likaledes på förslag av presidenten eller fem ledamöter, att visst ärende skall slutbehandlas inom angiven tid; har sådant beslut fattats, äger residenten 'att efter bil- lighet fördela den tid, som står till förfogande. idsbegränsning av med- lemmarnas yttranden kan när som helst beslutas. Beträffande vissa frågor, särskilt statsregleringsfrågor, stadgar själva arbetsordningen dylik tidsbe— gränsning för olika ärenden (från tre kvarts timme till en och en halv tim- me). Begränsningar av denna art gälla likväl icke ministrar och regerings- representanter.

• Sida 187
•  Original

I regel får ingen yttra sig mer än två gånger i samma debatt; betydelsen av denna regel minskas därigenom, att i ett större ärende varje moment göres till föremål för särskild debatt. Inskränkningen gäller icke för ut— skottsreferent eller för det statsråd, till vars departement ärendet hör, eller vid allmän politisk överläggning för statsministern, ej heller för minoritets- ' referent, som meningsgrupp inom tinget utsett, därest meddelande härom *iviss ordning lämnas presidenten. Under debatten äga förslagsställare, referenter, statsråd och ledamöter av vederbörande utskott företräde i an- given ordning. Finner presidenten, att överläggningen blir alltför långvarig, kan han föreslå tidsbegränsning; sådant förslag kan också i skriftlig form framställas av tio ledamöter. Dylik fråga avgöres utan överläggning. Mycket ofta beslutas tidsbegränsning till 5 eller 2 minuter. Särskilt undantag kan vid beslutet göras för statsråd och referenter. Debattens tvungna avslu- tande kan likaledes beslutas på förslag av presidenten eller tio ledamöter. Omröstning om sådant förslag skall omedelbart äga rum, sedan en talare yttrat sig för och en emot förslaget. För sådant closurebeslut fordrasi stortinget, i motsats till vad fallet är i de flesta representationer, kvalifice- rad (två tredjedels) majoritet.

Schweiz.

Ständerrådet. Här råder i princip fullständig debattfrihet. Ingen closure- regel finnes. Vid behandlingen av ett ärende yttra sig, om de så önska, först de av vederbörande utskott valda referenterna, sedan utskottets övriga medlemmar. Sedan är ordet fritt, och medlemmarna få ordeti den ordning de begära det, dock att yttranden i ordningsfrågor och personliga anmärk- ningar ha företräde.

Nationalrådet. Utom medlemmar av förbundsrådet och vederbörande ut- skotts referenter får ingen yttra sig mer än två gånger — varje gång högst trettio minuter — utan rådets samtycke] I speciellt viktiga frågor kan den angivna tidsbegränsningen upphävas. De nämnda inskränkningarna gälla icke för ordningsfrågor och personliga anmärkningar. Beträffande talarnas ordningsföljd gälla samma regler som i ständerrådet. Under vissa villkor skall presidenten föreslå closure, nämligen sedan alla före överläggningen i ärendet framställda förslag motiverats samt partifraktionerna haft tillfälle att klarlägga sin uppfattning och härvid minst tre talare haft ordet. Förslaget om closure anses ej antaget, om det icke samlar två tredjedels majoritet av de i omröstningen deltagande. Avslås förslaget, kan presidenten ånyo ställa det under omröstning, närhelst han anser detta lämpligt.

Tyskland.

Generella inskränkningar i yttranderätten finnas icke i den tyska riks- dagen, även om sådana i särskilda fall kunna beslutas. I fråga om ord- ningsföljden mellan talarna har presidenten bestämmanderätt. »Därvid skall», enligt arbetsordningen, »han ledas av omsorg om diskussionens sak- liga förlopp och ändamålsenliga gestaltning och av hänsyn till de olika meningsriktningarnas och fraktionernas styrka.» I vissa hänseenden givas * särskilda bestämmelser; sålunda skall första talaren vid överläggningen om 1 ett enskilt förslag icke tillhöra förslagsställarens fraktion, varjämte i övrigt förslagsställare och referenter ha viss företrädesrätt. Förslag om closure skall upptagas, om trettio ledamöter så begära. Före omröstningen härom skall minst en ledamot, utom vederbörande förslagsställare eller referent, erhålla ordet.

• Sida 188
•  Original

Talmännens och kamrarnas ordningskompetens.

Aven på denna punkt äro åtskilliga utländska arbetsordningar utförligare än motsvarande svenska föreskrifter. Dels är talmannens kompetens i av- seende å förhandlingsledning och upprätthållande av ordning närmare reg- lerad, dels stadgas om disciplinära åtgärder mot kammarledamöterna, beslu- tade vare sig av talmannen eller av kammaren. I sistnämnda hänseende har den obstruktion, de tumultartade uppträden och de hetsiga personliga uppgörelser, som i vissa parlament äro vanliga, nödvändiggjort utomordent— ligt stränga bestämmelser. Under de senaste åren, då på många håll revolu- tionära partier, vare sig reaktionära eller radikala, vunnit en stark ställnin , * som utnyttjas för att systematiskt försvåra det parlamentariska arbetet oc undergräva förtroendet för parlamentet, har be ovet av dylika disciplinära föreskrifter särskilt starkt framträtt och betydelsefulla skärpningar ha på denna punkt beslutats (såsom i Tyskland enligt den på våren 1931 antagna arbetsordningen).

Belgien.

I senatens arbetsordning stadgas helt allmänt, att presidenten har att upprätthålla ordningen. Om en talare avviker från den föreliggande frågan, skall presidenten härom framställa erinran. Därest två dylika erinringar framställts mot en talare under samma överläggning och denne talare ånyo avviker från ämnet, skall presidenten ställa proposition på frågan, om talaren bör få under återstoden av sammanträdet vidare yttra sig i samma fråga. Om en ledamot stör ordningen — vilket bland annat anses vara fallet, om han gör sig skyldig till personligt kränkande yttranden — finnes möjlighet till inskridanden av olika art. Först och främst kan presidenten kalla honom till ordningen med nämnande av namn; göres invändning häremot, skall presidenten inhämta senatens mening, och om presidentens åtgärd härvid bekräftas, antecknas saken i protokollet. Vidare kan senaten på förslag av presidenten besluta antingen tillrättavisning jämte anteckning i protokollet eller avstängning från senatens hus. Dylik avstängning gäller i första hand för återstoden av sammanträdet. Om emellertid ledamoten icke efterkommer tillsägelsen att lämna lokalen, gäller avstängningsbeslutet utan vidare för åtta sammanträden. Om en ledamot för tredje gången under samma session blir föremål för avstängningsbeslut gäller detta för femton sammanträden. I vissa fall kan genom skriftlig anhållan om ursäkt avstängningsbeslutet hävas. Om under tiden för en ledamots avstängning en omröstning äger rum, vid vilken den avstängdes röst kunde varit avgörande, skall antingen ny omröstning äga rum, sedan avstängningen upphört, eller ock kan senaten besluta att låta den avstängde deltaga i omröstningen.

I representantkammaren gälla i huvudsak samma regler.

Danmark.

Här stadgas i båda tingens arbetsordningar endast, att varje ledamot har att underkasta sig vad ordföranden påbjuder rörande ordningens iakttagande samt att, därest en ledamot under samma sammanträde två gånger kallats till ordningen, ordföranden kan vägra honom att vidare yttra sig vid sam- manträdet. Avstängningsinstitut finnes ej.

England. .

I underhuset gäller, att talmannen kan fråntaga en ledamot ordet, om denne icke håller sig till ämnet eller upprepar sig (persists in irrelevance,

• Sida 189
•  Original

or tedious repetition). Over en dylik åtgärd kan ej vädjas till huset. Om en ledamot hindrar arbetet eller icke åtlyder talmannens föreskrifter kan,' sedan talmannen tillrättavisat honom, vem som helst föreslå hans avstäng- ande från huset under obestämd tid, och omröstning i denna fråga sker då utan debatt. Om avstängningsbeslut fattas mot en medlem och denne vägrar att lämna lokalen, kan talmannen självständigt besluta, att avstängningen skall gälla hela återstoden av sessionen.

Finland.

I riksdagsordningen stadgas, att riksdagsman bör iakttaga ett allvarligt och värdigt uppträdande och icke får tillåta sig förolämpande, spefulla eller eljest opassande uttryck om regeringen eller enskilda personer. Bryter någon emot dessa regler, kallas han av talmannen till ordningen och, om rättelse ej sker, frånta-ges han ordet. >>I övrigt ankomme å riksdagens pröv- ning, huruvida riksdagsman, som förbrutit sig mot ordningen, bör erhålla föreställning och varning avr talmannen, eller på viss tid, ej överstigande två veckor, uteslutas från riksdagens sammanträden, eller vid domstol åtalas, eller om saken bör förfalla.» I arbetsordningen stadgas, att talmannen kan uppmana en talare att hålla sig till ämnet och, om denna uppmaning icke åtlydes, fråntaga honom ordet. Av visst intresse är bestämmelsen, att endast mycket kortfattade anföranden få hållas från talarens egen plats i sessions- salen och att talmannen alltid har rätt att uppmana en ledamot att hålla sitt anförande från talarstolen.

Frankrike.

Personliga uppgörelser och oordningar ha varit och äro vanligare i de franska kamrarna än i de flesta andra parlamentariska församlingar, vilket torde vara orsaken till att utomordentligt stränga disciplinära föreskrifter meddelas i arbetsordningarna.

Enligt senatens arbetsordning skall presidenten göra erinran, om en talare avviker från det föreliggande ämnet. Har sådan erinran skett två gånger, utan att talaren rättat sig'härefter, skall presidenten hemställa, att talaren fråntages ordet för återstoden av sammanträdet och omröstning härom äger då rum utan debatt.

Ordningsförseelser —— vartill bland annat räknas störande inpass i en talares yttrande och alla slags personliga angrepp — kunna beivras genom en rad skilda åtgärder: kallande till ordningen; kallande till ordningen jämte anteckning därom i protokollet; tillrättavisning; tillrättavisning jämte avstängning för viss tid från kammarens arbete och lokaler.

Presidenten äger att kalla till ordningen och att, då detta sker för andra gången under samma sammanträde mot en ledamot, besluta anteckning till protokollet. Emot dylikt beslut kan icke vädjas till senaten, men väl äger ledamot rätt att erhålla ordet för att förklara sig. Har en talare två gånger vid samma sammanträde kallats till ordningen, kan presidenten föreslå sena- ten, att vederbörande skall förvägras yttra sig under återstoden av samman- trädet; beslut härom fattas utan överläggning. Tillrättavisning beslutas på presidentens förslag av senaten utan föregående överläggning. Enkel till- rättavisning beslutas bland annat mot ledamot, som kallats till ordningen , med anteckning i protokollet utan att låta sig härav rätta, mot ledamot som genom ord eller åtbörd förleder till störande uppträde eller underlåtenhet ' att medverka vid det parlamentariska arbetet, och mot ledamot, som hotat * eller smädat medlem av regeringen. Tillrättavisning jämte avstängnin för i viss tid kan i vissa fall beslutas, då vanlig tillrättavisning blivit utan e ekt, samt mot ledamot, som uppmanat till våld eller författningsbrott eller

• Sida 190
•  Original

skymfat kamrarna eller republikens president. Ett avstängningsbeslut gäller i regel för de tre nästföljande sammanträdena. Varje form av tillrättavis- ning medför utan vidare den påföljden, att protokollsutdrag med uppgift om den beslutade åtgärden tryckes i tusen exemplar på vederbörande leda- mots bekostnad och anslås i samtliga kommuner inom det departement, för vilket ledamoten är vald.

I deputeradekammaren finnas i huvudsak samma regler, ehuru i vissa av- seenden ytterligare skärpta. Sålunda gäller avstängningsbeslut för femton sammanträden och, då det upprepas eller då deputerad vägrar att efter- komma det, för trettio sammanträden. En avstängd deputerad, som under avstängningstiden beträder deputeradekammarens hus, skall arresteras av kvestorerna och insättes under högst tre dagar i en för ändamålet avsedd lokal; i intet annat land torde en så sträng parlamentarisk disciplinåtgärd vara möjlig. Enkel tillrättavisning medför förlust av halva arvodet för en månad, vid tillrättavisning jämte avstängning förloras halva arvodet under två månader. Aven i deputeradekammaren gäller, att upplysning om be- rörda åtgärder skall spridas inom vederbörande ledamots valkrets.

Förenta staterna.

I båda kamrarnas arbetsordningar bestämmes, att ledamot, som bryter mot ordningsreglerna -— t. ex. genom kränkande uttryck mot annan leda- mot — av ordföranden skall kallas till ordningen; han fråntages då ordet och erhåller det endast efter kammarens medgivande. Enligt representant husets arbetsordning kan i dylika fall särskild tillrättavisning eller bestraff- ning beslutas; i praktiken torde detta endast i sällsynta fall ske.

Nederländerna.

Enligt båda kamrarnas arbetsordningar skall presidenten inskrida mot ledamot, som stör ordningen, använder kränkande uttryck eller i anförande avviker från det föreliggande ämnet. Endast i andra kammaren bestämmes om särskilda disciplinära åtgärder. Här kan presidenten, sedan en första erinran utan resultat givits, fråntaga en ledamot ordet, då något av nyss nämnda förhållanden föreligger. Mot dylikt beslut, varigenom yttranderätten förloras under hela pågående sammanträdet, kan icke vädjas till kammaren. Vidare kan presidenten föreslå, att ledamot, som stör förhandlingarnas ostörda fortgång, skall avstängas från kammaren; dylikt avstängningsbeslut gäller första gången endast för innevarande dag, men vid upprepat fall för i be- slutet angiven tid. Fråga av denna art avgöres av kammaren utan över- läggning.

Norge.

I stortmgets arbetsordning stadgas, att talare noga bör hålla sig till den sak, som är under överläggning, samt att förnärmande uttryck mot stortinget eller dess ledamöter äro förbjudna. Vid brott mot dessa bestämmelser kan presidenten göra erinran. »Skulle personen i fråga ändock icke ställa sig arbetsordningen till efterrättelse, skall, sedan tillfälle lämnats honom att förklara sig, presidenten låta ställa under omröstning, huruvida ordet slut- giltigt bör honom fråntagas, eller om han efter fallets beskaffenhet jämväl bör för en dag från förhandlingarna utestängas.»

Schweiz.

I ständerrådets arbetsordning stadgas endast helt allmänt om presidentens plikt att upprätthålla ordningen och att förmana uppträdande talare att hålla sig till sak. I nationalrådet gäller, att en talare, som två gånger utan re-

• Sida 191
•  Original

sultat av presidenten uppmanats att hålla sig till sak eller att undvika upp- repningar, av rådet på presidentens förslag kan fråntagas ordet under tiden för pågående debatt. Talare, som göra sig skyldiga till kränkande yttranden gentemot andra ledamöter eller antydningar om ohederliga motiv, så ock ledamöter, som genom anmärkningar, utrop eller å annat sätt störa ord- ningen, skola av presidenten kallas till ordningen. pprepas det skedda, kan presidenten fråntaga vederbörande talare ordet. I sådana fall kan vädjan till kammaren ske, varvid beslut fattas utan debatt; godkänner kammaren presidentens åtgärd, införes uppgift härom i protokollet.

Tyskland.

Presidenten kan inskrida mot ledamot, som icke håller sig till sak, stör ordningen el. dyl. Sedan presidenten tre gånger vid samma tillfälle kallat en ledamot till ordningen, kan han fråntaga honom ordet för det pågående sammanträdet och avstänga honom från riksdagen under trettio dagar; dylik avstängning medför förlust av arvode och fria järnvägsbiljetter. Ledamot, som vägrar att underkasta sig sådant beslut, avstänges utan vidare för ytter- ligare trettio dagar. Over en avstängningsåtgärd kan en medlem vädja till riksdagen vid nästföljande sammanträde; riksdagen beslutar härvid utan debatt.

Övriga frågor.

Parlamentens sessionstider.

På denna punkt giva bestämmelser i grundlagar och arbetsordningar föga upplysning, då parlamenten så gott som undantagslöst arbeta i långt större utsträckning, än vederbörande föreskrifter giva vid handen. Det torde gene- rellt kunna sägas, att flertalet representationer fungera ungefär halva året. I de stora parlamentariska demokratierna är sammanträdestiden i regel längre; i dessa har det parlamentariska arbetet nära nog karaktären av per- manens, längre eller kortare uppehåll göras endast vid de stora helgerna och under "sommaren. I vissa stater har representationen befogenhet att självständigt reglera sina sammanträdesperioder och undantag göres endast för riksdagsupplösning (så t. ex. Tyskland); i allmänhet har däremot det exekutiva organet rätt icke blott att ajournera parlamentet utan även att ' prorogera det, d. v. s. avsluta sessionen. I realiteten är betydelsen av dylika bestämmelser ringa; då samförstånd mellan exekutiv och legislatur råder, fattas beslut av denna art genom en slags överenskommelse, och exekutiven begagnar sin befogenhet att ajournera eller prorogera endast i förvissning om den parlamentariska majoritetens stöd. I allmänhet torde det kunna påstås, att man i utlandet har mindre strikta regler och mindre fast praxis än i Sverige och att man här i högre grad anpassar sig efter det förelig— gande behovet; det bör också. betonas, att den svenska riksdagens samman- trädestid snarare är kortare än längre än den parlamentariska arbetsperioden i jämförliga främmande länder.

I Belgien skola kamrarna sammanträda andra tisdagen i november månad och skola förbliva samlade minst fyrtio dagar. I praktiken varar i allmän- het sessionen, med undantag för ferier vid jul och påsk, till frampå som- maren påföljande år, stundom ända till dess nästa session begynner. I Danmark samlas tingen den första tisdagen i oktober och sessionen fort- sätter regelmässigt till i början av april månad, i allmänhet ytterligare minst en månad; icke sällan ha jämväl extrasessioner hållits. I England äro ses- sionstiderna icke reglerade; husen arbeta större delen av året, den största

• Sida 192
•  Original

ledigheten infaller på eftersommaren. I Finland sammankommer riksdagen . i regel den första dagen i februari månad och arbetar minst fåyra månader. I praxis fortsätter sessionen under längre tid, varjämte särskil a höstsessio— ' ner i regel hållas. I Frankrike sammanträda kamrarna enligt författningen andra" tisdagen i januari och skola vara samlade minst fem månader. I praktiken varar oftast sessionen till i juli månad, varefter kamrarna åtnjuta några månaders ledighet för att på hösten, senast inovember, sammanträda till extra session. I Förenta staterna skola kamrarna sammanträda den 4 mars; faktiskt förekomma ständigt sessioner även på hösten och kamrarna arbeta så gott som oavbrutet med undantag för kortare ledigheter. INeder- länderna sammanträda kamrarna i början av september och sitta regelmässigt, med avbrott för ferier, åtminstone till påföljande sommar. Det norska stor- tinget sammanträder första söckendagen efter 10 januari och arbetar i genom- snitt mer än sex månader. Enligt arbetsordningskommitténs betänkande 1927 varade 1922—1925 års storting resp. 205, 246, 214, 188 och 188 dagar. I Schweiz sammanträda kamrarna dels första måndagen i november, dels första måndagen i juni och förbliva då samlade under minst en månads tid; oftast äro sessionerna längre och en eller två extra sessioner hållas, då arbets- bördan så påkallar. I Tyskland sammanträder riksdagen första onsdagen i november; i regel har sessionstiden varat större delen av året, och ferierna ha icke överstigit några månader.

.

Propositioner och motioner.

. I det stora flertalet länder finnas inga generella begränsningar i fråga om rätten att väcka förslag, vare sig propositioner eller motioner. Det bör emellertid beaktas, att den ovillkorliga skyldighet att under den förevarande sessionen realbehandla väckta förslag, som är stadgad i Sverige, icke existe- rar i flertalet utländska riksförsamlingar; här kan i regel behandlingen av ett förslag uppskjutas till en påföljande session och stundom är det t.o.m. möjligt för utskotten att över huvud underlåta att avgiva betänkande rö- rande hänvisade förslag. Det behov av en tidsbegränsning i fråga om rätten att framställa propositioner och motioner, som i Sverige gjort sig starkt gällande och föranlett bestämmelser i riksdagsordningen, har därför icke på ' samma sätt framträtt i främmande länder. På vissa håll finnas dock bestämmelser på denna punkt. Stundom kan icke enskild riksdagsman väcka motion eller i allt fall icke få den realbe- handlad. Så stadgas i tyska riksdagens arbetsordning, att inom riksdagen väckt förslag — med vissa i detta sammanhang oviktiga undantag — måste ha understöd av minst femton ledamöter, alltså av det antal ledamöter, som kräves för bildande av en s. k. fraktion. I de belgiska kamrarnas arbetsord- ningar bestämmes, att varje medlem visserligen kan väcka förslag, men att detta icke upptages till behandling av kamrarna, med mindre det vinner understöd, i senaten av fyra, i representantkammaren av fem ledamöter. I Finland och Norge finnas bestämmelser, som begränsa tiden för fram- ställande av förslag. I den finska riksdagsordningen finnes ingen begräns- ning rörande propositioner, men i fråga om motioner stadgas följande: »motion må vid första efter val sammankommande lagtima riksdag före klockan tolv på dagen den fjortonde dagen, men vid övriga riksdagar den tionde dagen efter riksdagens öppnande av riksdagsman framställas iskriftlig avfattning. Senare vare riksdagsman icke tillåtet att väcka motion. såframt icke sådant omedelbarligen föranledes av något av riksdagen redan fattat beslut eller regeringens till riksdagen överlämnade proposition eller av pro-

• Sida 193
•  Original

ositions återtagande eller ock av annan under riksdagen inträffad händelse. Id] väl må härvid motion icke väckas senare än klockan tolv på dagen den sjunde dagen från den, då motionären bör anses hava om händelsen fått kännedom.» Bestämmelserna erinra, såsom synes, i vissa avseenden nära om den svenska riksdagsordningens. — I Norge, där stortinget samman— träder första söckendagen efter den 10 januari, stadgas, att propositioner, som framläggas senare än slutet av mars månad, samt enskilda förslag och framställningar, som avlämnas senare än slutet av februari månad, icke upp- tagas till behandling, om ej vederbörande ting så uttryckligen beslutar. Då förslag inkomma senare än vid angivna tidpunkter tages frågan, om de skola behandlas, upp av stortingets presidium, som består av stortingets samt odels- och lagtingens presidenter och vice-presidenter. Om presidiet en- hälligt finner, att ett ärende icke bör upptagas till behandling, äger det härom att självständigt besluta; i övriga fall avger presidiet ett betänkande till vederbörande ting, vari föreslås, att senkomna ärenden skola behandlas i vanlig ordning eller icke upptagas till behandling. Dessa inskränkningar gälla ej grundlags- och arbetsordningsförslag.

Uppskov med ärenden från en session till en annan.

Såsom redan antytts är det i främmande parlament iallmänhet icke nöd— vändigt, att ett förslag slutbehandlas under den session, vid vilket det blivit väckt. Praxis på denna punkt är emellertid skiftande. I England gäller, att då en session avslutas, Vilket sker genom av kronan beslutad prorogation, alla vid sessionen väckta förslag nullifieras; förhållandet är alltså detsamma som i Sverige. I realiteten kringgås dock ofta denna regel därigenom, att prorogationen ersättes med en av kamrarna beslutad ajour- nering. Upplösning av underhuset medför, såsom i alla länder torde vara fallet, att de här väckta förslagen förlora sin giltighet. I Danmark medför en sessionsavslutning utslocknande av alla icke slutbehandlade förslag. Om ett förslag passerat folketinget och ej landstinget, framlägges det vid nästa session för landstinget. I Förenta staterna förlora väckta förslag sin giltig— het endast då legislatur vart annat år ersättes av en ny. I Frankrike är förhållandet detsamma; de i deputeradekammaren väckta förslagen behålla, oberoende av prorogationer, sin giltighet, till dess legislaturperioden utlöper och beträffande senaten, som successivt förnyas, finnes ingen tidpunkt, då alla väckta förslag nulliäeras. Av visst intresse är, att ett av kammaren antaget förslag kan upptagas av senaten även sedan nyval till kammaren ägt rum. I Belgien gälla samma regler.

I några länder är berörda fråga särskilt reglerad. Så stadgasi den finska riksdagsordningen, att då handläggningen av ett ärende icke hunnit slut- föras vid en lagtima riksdag, behandlingen — utom i vissa undantagsfall — skall fortsätta vid följande lagtima riksdag, om ej riksdagsmannaval mellan- kommit. Nederländska andra kammarens arbetsordning bestämmer: »Alla ärenden, bland dem jämväl kungliga förslag, som hos kammaren eller hos kommissioner, dessa må vara tillsatta av kammaren eller av dess president eller av dess avdelningar, till behandling förelegat, men vilkas behandling vid en sessions avslutning ännu icke blivit slutförd,' skola vid början av nästa session till behandling ånyo upptagas, såframt icke kammaren annor- ledes beslutar.» I norska stortingets arbetsordning gives följande föreskrift: »Förslag och framställningar, som avgivits vid ett föregående stortingi samma valperiod men icke blivit där avgjorda, anses fortfarande ligga under behandling, därest icke förslagsställaren gjort förbehåll om motsatsen.»

• Sida 194
•  Original

Riksdagsmänncns rätt till fria resor.

I Belgien, Danmark, Finland, Frankrike och Tyskland hava riksdags- männen rätt till fria resor på statens järnvägar under hela tiden för riks- dagsmannauppdraget. I Tyskland är denna rätt reglerad i författningen, i flertalet länder stadgas härom i särskild lag. I Danmark gäller denna rätt andra klass, utom för medlemmarna i det utskott som motsvarar det svenska statsutskottet; dessa åka första klass. I Finland åka talmän och vice tal— män första klass, övriga ledamöter andra klass. I övriga länder, som här behandlats, är rätten till fria resor mera begränsad. Så erhålla den ameri- kanska kongressens representanter en speciell summa, som täcker kostna- derna för ett antal resor från och till hemorten. I Norge lämnas rese- kostnader för resan till och från stortinget samt för en resa fram och åter under tingsferier av minst en månad. I Schweiz betalas resor från och till huvudstaden under sessionstiden.

• Sida 195
•  Original

Bilaga 3. P. M.

atngående ändringar beträffande dispositionen av lokaler inom riksdagshuset.

Därest kommitténs förslag beträffande utskottsväsendet genomföras, bliva vissa ändringar i den nuvarande lokaldispositionen inom riksdagshuset nöd- vändiga. Det erfordras sammanträdeslokal för ett nytt ständigt 16-manna— utskott (utrikesutskottet); helst bör i anslutning till sådan lokal anordnas ett ordförande- eller sekreterarrum. Vidare behöves sammanträdesrum för en ny avdelning av statsutskottet, vartill bör höra ett sekreterarrum. Slut- ligen måste en större plenisal anordnas för jordbruksutskottet vid dess ut- ökning till 20 ledamöter. A andra sidan kan, vid en begränsning av de tillfälliga utskottens användning på sätt kommittén ifrågasatt, flertalet av de för sådana utskott nu reserverade sammanträdesrummen tagas i anspråk för andra ändamål.

För tillgodoseende av dessa behov torde i huvudsak följande tre alterna- tiv kunna tänkas:

Alternativ I.

Statsutskottets femte avdelning erhåller till sammanträdeslokal bevillnings- utskottets nuvarande avdelningsrum i nordvästra hörnet av utskottsvåningen samt såsom sekreterarrum det omedelbart öster därom liggande, till bevill- ningsutskottet hörande kanslirummet.

I stället får bevillningsutskottet till avdelningsrum jordbruksutskottets nuvarande plenisal samt såsom kanslirum jordbruksutskottets sekreterarrum.

Jordbruksatskottet erhåller såsom plenisal den nu för särskilt utskott reserverade plenisalen i utskottsvåningen samt såsom sekreterarrum det till särskilda utskottet hörande sekreterarrummet. Utskottet bibehåller sitt hit- tillsvarande avdelningsrum,

Utrikesutskottet erhåller såsom sammanträdesrum nordöstra hörnrummet i bottenvåningen (för närvarande andra kammarens fjärde tillfälliga utskott) och såsom ordförande- eller sekreterarrum det omedelbart söder därom liggzjnde mindre rummet (för närvarande bondeförbundets förtroenderåds- rum .

De för första kammarens tillfälliga utskott reserverade rummen i attik— våningen tagas i ans råk såsom förtroenderådsrum i stället för de två. rum' i bottenvåningen, vi ka nu användas för sistnämnda ändamål (bondeförbun— dets samt kommunisternas förtroenderåd).

Såsom reserv för tillfälliga utskott, för statsrådsberedning m. fi. ändamål återstå enligt detta alternativ två sammanträdesrum jämte ett mindre rum vid sydvästra hörnet av bottenvåningen (andra kammarens första och andra tillfälliga utskott samt kommunisternas förtroenderåd), två sammanträdesrum vid nordvästra hörnet av denna våning (andra kammarens femte tillfälliga utskott och ett såsom reservrum för statsrådet upplåtet rum) ävensom ett sammanträdesrum mellan de till utrikesutskottet avsedda lokalerna och sär- skillda ptskottets plenisal i samma våning (andra kammarens tredje tillfälliga uts ott.

Däremot förloras enligt detta alternativ den nuvarande möjligheten att i utskottsvåningen reservera lokaler för ett stort särskilt utskott. För sär- skilda utskott, som icke bliva av så begränsad storlek, att de kunna rymmas inom något av de nyssnämnda reservrummen, skulle — liksom före år 1927 var fallet — inom riksdagshuset endast finnas en lokal, nämligen —i botten- våningen.

• Sida 196
•  Original

Alternativ II.

Bevtllnz'ngsutskottets lokaler bibehållas oförändrade. Utrikesutskottet erhåller jordbruksutskottets nuvarande plenisal såsom sam- manträdesrum. Något ordförande— eller sekreterarrum anordnas icke.

Statsutskottets femte avdelning erhåller till sammanträdesrum jordbruks- utskottets avdelningsrum samt till sekreterarrum detta utskotts nuvarande sekreterarrum.

Jordbruksutskottet erhåller såsom plenisal bankoutskottets nuvarande sam- manträdesrum i bottenvåningen och till avdelningsrum nordvästra hörnrum- met i samma våning reservrum för statsrådet). Den mellan dessa två rum liggande lokalen (an ra kammarens femte tillfälliga utskott) uppdelas i två rum, vilka upplåtas till sekreterarrum och kanslirum för jordbruksutskottet.

Bankoutskottet erhåller såsom sammanträdesrum nordöstra hörnrummet i bottenvåningen (andra kammarens fjärde tillfälliga utskott), bibehåller sina nuvarande sekreterar— och kanslirum samt erhåller till ordföranderum det söder om den avsedda nya sammanträdessalen belägna mindre rummet .(bondeförbundets förtroenderådsrum).

Antalet reservrum för tillfälliga utskott m. m. minskas enligt detta alter- nativ, i jämförelse med alternativ I, med de förut omnämnda två rummen vid nordvästra hörnet av bottenvåningen. Däremot bibehålles möjligheten att reservera två lokaler för stora särskilda utskott.

Alternativ III.

Bevillm'ngsntskottets lokaler bibehållas oförändrade."? Bankoutskottet flyttas upp till jordbruksutskottets lokaler i utskotts- våningen. Sistnämnda utskotts nuvarande avdelningsrum delas i två mindre rum, vilka tagas i anspråk såsom sekreterar- och kanslirum för banko- utskottet. Jordbruksutskottets nuvarande sekreterarrum upplåtes till ord- föranderum för bankoutskottet.

Jordbruksutskottet erhåller bankoutskottets nuvarande lokaler i botten- våningen såsom plenisal, sekreterar- och kanslirum. Till avdelningsrum upplåtes det i samma våning närmast norr om särskilda utskottets lokal liggande sammanträdesrummet (andra kammarens tredje tillfälliga utskott). Ordföranderum erhålles därigenom, att det närmast väster om bankoutskottets nuvarande plenisal liggande sammanträdesrummet (andra kammarens femte tillfälliga utskott) delas i två mindre rum, av vilka det östra tillägges jord— bruksutskottet.

Det västra av de sistnämnda båda nya rummen tages i anspråk såsom sekreterarrum för statsutskottets femte avdelning, som till sammanträdesrum erhåller det intilliggande hörnrummet (reservrum för statsrådet).

Utrikesutskottet erhåller till sammanträdesrum nordöstra hörnrummeti bottenvåningen (andra kammarens fjärde tillfälliga utskott) samt till ord— förande- eller sekreterarrum det närmast söder härom liggande mindre rum- met (bondeförbundets förtroenderåd).

Aven för sistnämnda alternativ gäller, att möjligheten att inom riksdags— huset samtidigt upplåta lokaler för två stora särskilda utskott bibehålles. Antalet reservrum för tillfälliga utskott m. m. minskas, i jämförelse med alternativ II, med ett rum, nämligen nuvarande sammanträdesrum för andra kammarens tredje tillfälliga utskott.

Stockholm den 15 september 1931. Eskil Risling. Acke Westling.

• Sida 197
•  Original

Bilaga 4. P. M.

innefattande redogörelse för motionernas tryckning m. m.

Motioner väckas och avlämnas i 2 ex. vid kammares sammanträde. Alla ärenden, som enligt föredragningslista vid ett sammanträde föreligga till av— görande, skola först föredragas. Motionsavlämnandet förekommer följakt- ligen alltid mot slutet av ett kammarsammanträde. Har kammare samman- trätt kl. 11 f. m. samt därefter i anledning av föredragningslistan haft över- läggningar till kl. 5 e. m., avlämnas motioner först efter sistnämnda klockslag.

Av en vid denna P. M. fogad bilaga framgår att före den 21 januari 1931 avlämnats 25 motioner i första kammaren och 52 motioner i andra kammaren,

att den 21—22 januari — vilken sistnämnda dag motionstiden till ständiga utskott utgick — avlämnades i första kammaren 165 och i andra kammaren 272 motioner, samt

att efter den 22 januari avlämnats i första kammaren 95 och i andra kammaren 162 motioner.

För motionernas vidarebehandling tillämpa kamrarna olika praxis: första kammaren remitterar med få undantag omedelbart de avgivna mo- tionerna till vederbörligt utskott, under det att andra kammaren alltid bord- lägger motionerna en gång samt beslutar om deras remitterande vid närmast följande sammanträde.

Inom kammarkansliet förses motionerna med rubrik, ordnas efter inne- håll, så att vid samma plenum avlämnade motioner till ett och samma ut- skott komma i omedelbar följd, samt åsättas därefter nummer i den för hela riksdagen löpande följden.

Sedan kammarkansliet vidtagit dessa åtgärder, överlämnas motionerna till riksdagens tryckeriexpedition för tryckning.

Detta överlämnande sker: i fråga om första kammarens motioner: samma dag motion avlämnats eller närmast följande vardag, dock att under de två sista ordinarie motionsdagarna överlämnandet sker en dag senare eller senast andra eller tredje vardagen efter avlämnandet i kammaren;

i fråga om andra kammarens motioner: dagen för remiss till utskott eller närmast därefter följande vardag, dock att motioner, som avlämnas i kammaren de två sista motionsdagarna, över- lämnas till tryckeriexpeditionen en eller två dagar efter remissdagen.

Första åtgärden inom tryckeriexpeditionen är att preliminärt registrera motionerna efter innehåll för att med ledning av registreringen finna motioner avseende samma ärende.

Påträffas därvid motioner i samma eller enligt rubriken likartad fråga (obs. rubrikerna äro ofta olika formulerade på i övrigt likalydande motioner), jämföras manuskripten, och befinnas dessa i fråga om texten överensstämmande, utskrives å ena motionen ett transumt innefattande nummer och rubrik å. mozionen, hänvisning till motionsnummer i medkammaren i avseende på texten i övrigt, samt motionens datum och namnunderskrifter. Dessa tran- sumter användas sedan som tryckerimanuskript i stället för originalmotio— nerna. (Ar 1931 voro 150 st. motioner, 25 %, likalydande.)

Andra åtgärden inom tryckeriexpeditionen består i att genom skriftliga anteckningar i motionsmanuskripten giva anvisningar till resp. tryckeri om vissa sättningsdetaljer, t. ex. ordnandet av tabeller och sifferuppställningar sant därför lämpliga stilar, förekommande bilagors placering inbördes och iförhållande till motionens huvudtext, anvisningar om diagram och kart-

• Sida 198
•  Original

bilagor, allt i syfte att undvika större ändringar och omsättningar sedan korrektur tagits, varigenom minskade korrigeringskostnader ernås.

Tredje åtgärden inom tryckeriexpeditionen består i att med ledning av manuskripten bedöma motionernas omfång i tryck samt att samordna smärre, i följd kommande motioner, till häften omfattande, om möjligt, 16-sidiga ark.

* Denna arkindelning är synnerligen betydelsefull. Många motioner om- fatta två år tre trycksidor och ett sammanförande av dem vid tryckningen medför en avsevärd kostnadsbesparing. .

Som exempel kan anföras:

8 st. motioner om 2 trycksidor kosta i sättning och tryckning, om var och en tryckes för sig .................. kr. 312: — häftningskostnad ............................................................... » 72:—

tillsammans kr. 384: — tryckas samma 8 motioner i ett häfte, innehållande ett 16—sidigt ark, utgör kostnaden för sättning och tryck- ning .............................................................. kr. 197: 50 häftningskostnad ............................................ » 18: — 215; 50 vinst genom sammanförandet .......................................... Kr. 168: 50

ytterligare ett exempel: 4 motioner om 3 eller 4 trycksidor kostai sättning och tryckning, om var och en tryckes för sig .................. kr. 252: — häftningskostnad .................................................................. » 72: —

_ tillsammans kr. 324: — tryckas samma 4 motioner 1 ett häfte, blir kostnaden för sättning, tryckning och häftning som ovan ......... kr. 215150

vinst genom sammanförandet .......................................... Kr. 108: 50

Fjärde åtgärden inom tryckeriexpeditionen är att utsända de sålunda fixe- rade häftena till något av de 14 tryckerier, som tecknat kontrakt angående utförande av riksdagstryck. Därvid ordnas om möjligt så, att vart och ett tryckeri kan slutföra sättningen av emottaget manuskript under loppet av ett dygn utan användande av övertid. (Arbetstiden under ett dygn är 81/2 timma, lördagar 51/2 timma.) Kommer övertid till användning, ökas kost- naderna för sättning och tryckning med 50 % under två timmar per dygn samt övriga timmar med 100 %.

Enligt senast upprättade statistik över tryckningskostnaderna för riks- dagshandlingar (1930 års riksdag) utgjorde hela kostnaden för samtliga mo- tioners tryckning kr. 44 472: 71, därav kostnaderna för övertid kr. 175: 25. Overtid har alltså i stort sett kunnat undvikas.

Femte åtgärden inom tryckeriexpeditionen utgöres av korrekturläsningen. För detta arbete står tillräcklig personal till förfogande.

Omedelbart efter slutad korrekturläsning och lämnat tryckningstillstånd tryckas upplagorna, vilka levereras omgående till bokbinderiet, varifrån tryc— keriexpeditionen därefter erhåller de häftade motionerna för utdelning vid närmast följande sammanträde i riksdagens kamrar.

"Av den härvid fogade bilagan framgår, att för motionernas tryckning och häftning åtgår 3 till 13 dagar från avlämnandet i kamrarna, sön- och helg- dagar i dessa tider inräknade; dock är att märka, att endast i enstaka fall, vid den ordinarie motionstidens utgång, tiden för motionernas färdigstäl— lande överstiger 10 dagar.

Av den angivna tiden 3—13 dagar använda kammarkanslierna 1—4 dagar samt tryckeriexpeditionen, tryckerierna och bokbindaren 2—9 dagar.

Stockholm den 17 september 1931. Eskil Rtslzfng.

• Sida 199
•  Original

Bilaga till P. M. 1931 års riksdag.

Första kammarens motioner Andra. kammarens motioner 1) a t 11 m Avlämnade Utdelade Avlämnade Utdelade Den 14 januari .............................. 1 ( 1) 6 ( 6) 4 ( 5) — 2 ( 8) — 6 ( 11) — 8 ( 16) — 7(18) 4( 4) 12(28) 7(7) 7 ( 25) — 24 ( 52) — —— 7 ( 11) — 6 ( 13) 39 ( 64) 1 ( 12) 39 ( 91) 15 ( 28) 126 (190) 4 ( 16) 233 (324) —— — 9 ( 25) —— 23 ( 51) -—— 8 ( 33) — — 2 (192) 25 ( 58) 1 (325) 21 ( 72) —— 9 ( 67) —— 19 ( 91) — 6 ( 73) 2 (327) — — 75 (148) — 5 ( 96) 2 (194) 38 (186) 3 (330) 125 (221) 5 (199) 4 (190) 4 (334) 64 (285) 3 (202) — -— — — —— — 8 (293) —— 3 (193) 2 (336) 34 (327) —— 4 (197) -—— 2 (329) — 3 (200) 2 (338) 1 (330) 2 (204) 2 (202) 4 (342) 6 (336) _— 2 (204) 2 (344) 2 (338) — —— 2 (346) 6 (344) — — 2 (348) 2 (346) 1 (205) — 3 (351) — — — -—' 2 (348) 1 (206) 1 (205) 1 (352) 3 (351) 3 (209) — -— —— _ 2 (207) — 1 (352) 1 (210) — 2 (354) — — 1 (208) — —— —-— 2 (210) — — 3 (213) — 6 (360) — 3 (216) 2 (212) — 6 (358) 1 (217) 1 (213) 1 (361) 2 (360) 3 (220) — 7 (368) — 2 (222) — 7 (375) — — 4 (217) —— — 5 (227) 5 (222) 6 (381) 5 (365) ) 5 (232) — 6 (387) 6 (371) , -— 2 (224) — 4 (375) , — 3 (227) 2 (389) 6 (381) 3 1 (233) 5 (232) 2 (391) 2 (383) 2 (235) — 4 (395) 5 (388) , 5 (240) 2 (234) 4 (399) 7 (395) — 1 (235) — — I — 1 (236) — 4 (399) 1 (241) 4 (240) 7 (406) — 2 (243) — 2 (408) — 3 (246) — 2 (410) — — — — 2 (401) —— 6 (246) —— 2 (403) — —— — 5 (408) — — — 2 (410) Efter april månads början ............. 24 (270) 24 (270) 24 (434) 24 (434)

• Sida 200
•  Original

Bilaga 5. P. M.

angående möjligheterna till förkortning av tiden för protokollens färdigställande (med hänsyn till för-

hållandena 1 andra kammaren).

Antalet stenografer har under de senaste riksdagarna i andra kammaren varit 16. De skriva i kammaren två och två tillsammans, varje par under 45 minuter, varefter paret avlöses av ett annat. Förste stenograferna, som hava att mottaga och revidera stenografernas utskrifter, äro till antalet 4. En var av dem skriver i kammaren under 2 timmar, varefter han avlöses av en annan förste stenograf.

Stenograferna hava att till förste stenograferna avlämna sina utskrifter från ett förmiddags- eller middagsplenum senast nästa dag kl. 7 e. m. och från ett kvällsplenum senast andra dagen därefter kl. 10 f. m. Yttrandena skola sedermera av förste stenograferna framläggas i justeringsrummet till justering av vederbörande talare senast kl. 11 f. m. å tredje dagen efter det plenum, varom är fråga. I justeringsrummet skola yttrandena kvarbliva till kl. 11 f. m. å andra söckendagen efter den dag de senast skolat bliva där hamlagda. .

Med tillämpning av dessa bestämmelser bliva i regel onsdags- och lör— ?agsprotokollen justerade i kammaren respektive nästkommande tisdag och reda .

Eng förkortning av _den tid, inom vilken protokollen justeras ikammaren, skulle kunna vinnas därigenom att dels stenograferna ålades att tidigare avlämna sina utskrifter till förste stenograferna, dels den för talarnas juste— ring av anförandena anslagna tiden minskades.

Om samtliga anföranden vid ett lördagsplenum komme förste stenogra- ferna tillhanda senast på söndag eftermiddag, av dem framlades i justerings- rummet måndag eftermiddag och kvarbleve där till onsdag förmiddag kl. 11, skulle protokollet kunna justeras i kammaren vid början av onsdagens plenum. Bleve därjämte så anordnat, att varje anförande utskreves i två exemplar, av vilka det ena tillhandahölles för justering av talaren och det andra stannade kvar i kansliet för att medfölja protokollet till tryckeriet, därest, vilket nu icke så sällan inträffar, den för justering av talaren av— sedda utskriften av talaren borttages från justeringsrummet och icke åter- ställes före justeringstidens utgång, skulle hinder icke föreligga mot att protokollet sändes till tryckning omedelbart efter dess justeringikammaren vid början av onsdagens plenum.

En förkortning av den tid, inom vilken stenograferna skola avlämna sina utskrifter till förste stenograferna, skulle visserligen föranleda svårig— heter särskilt med hänsyn till att Hertalet stenografer hava anställningi ämbetsverk eller annan motsvarande sysselsättning. Det kan måhända be— faras, att det för några av stenograferna bleve omöjligt att fortsätta med 'riksdagstjänsten. Då tillgången på kvalificerade, för riksdagstjänsten dugliga stenografer är synnerligen knapp, bleve det kanhända svårt att erhålla er- sättare för de avgående. Under alla förhållanden torde det bliva erforder- ligt att under den brådaste riksdagstiden utöka antalet stenografer, varvid enahanda rekryteringssvårigheter kunna förmodas göra sig påminta. Emel- lertid vågar jag icke påstå, att anordningen av denna anledning skulle bliva omöjlig att genomföra.

• Sida 201
•  Original

Ovan ifrågasatta tillfälliga ökning av antalet stenografer under någon del av riksdagstiden synes böra innefatta anställning av 4 extra stenografer, alltså två par, för en tid av 6 a 7 veckor — en eller annan vecka närmast före-, påsk och resten av tiden mot slutet av riksdagen. Då. de extra steno- grafFernas arbete bleve synnerligen krävande och de icke ilikhet med övriga stenografer finge kompensation genom lindrigare arbete med lika dagarvo e undler den övriga riksdagstiden, torde de extra stenograferna böra erhålla ett högre dagarvode än de övriga, förslagsvis 24 kronor 'i stället för det till stenograferna eljest utgående arvodet av 18 kronor om dagen. För 4 extra stenografer a 24 kronor om dagen under 42 dagar skulle totalkostnaden alltså bliva 4032 kronor, vartill, liksom för övriga tjänstemän, torde böra komma dyrtidstillägg.

Vidare bör framhållas, att anförandenas utskrivande och revidering i två exennplar givetvis blir något besvärligare och mera tidsödande än nuvarande förfarande med ett exemplar. Alla anföranden måste, då två exemplar skola framställas, utskrivas på maskin, och de stenografer, som nu pläga skriva ut sina anföranden för hand, måste alltså övergå till att diktera ned dem för en maskinskriverska. Det vore kanhända lämpligt och rimligt, att kam- maren anställde eller med skrivmaskinsbyråer i staden träffade avtal om tillhandahållande på. riksdagens bekostnad av några maskinskriverskor för äpptagande av stenografernas diktamina varje plenidag och dagen närmast ärefter.

På sätt nu angivits skulle vinnas möjlighet att justera lördagsprotokollet och befordra det till tryckning nästkommande onsdag på förmiddagen. Mot- svarande förkortning av justeringstiden skulle emellertid icke ernås för alla veckodagars protokoll. Ett onsdagsprotokoll exempelvis skulle med till- lämpning av samma regler icke bliva färdigt till justering i kammaren förr än söndag, eventuellt måndag förmiddag och således i allmänhet ej kunna justeras förr än nästföljande tisdag sent på middagen, enär plena ej hållas söndagar och i regel ej heller måndagar samt tisdagsplenum brukar utsättas till ganska långt fram på eftermiddagen. Att hinna färdigställa onsdagens protokoll till justering redan på lördagen lärer vara alldeles nteslutet.

Stockholm den 22 september 1931.

Per Cronvall.

Tillägg ang. förhållandena i första kammaren.

Ovanstående P. M., som avser förhållandena i andra kammaren, äger i allt väsentligt tillämpning även å förhållandena i första kammaren, dock med följande avvikelser i fråga om själva den nu gällande arbetsordningen.

Antalet stenografer i första kammaren har på senare tid varit 14 och an- talet förste stenografer 3. Varje par stenografer skriva i kammaren en timme åt gången. De utskrivna yttrandena såväl för förmiddagsplena som för efter- middags- och kvällsplena skola av stenograferna avlämnas till förste steno- graferna senast kl. 10 f. m. å andra dagen efter sammanträdet. Sist kl. 10 f. m. å tredje dagen skola yttrandena finnas för genomläsning tillgängliga i kammarens kansli.

Beträffande möjligheten att förkorta den tid, inom vilken protokollen justeras i kammaren, gäller för första kammarens vidkommande detsamma, som anförts beträffande andra kammaren.

Stockholm den 5 oktober 1931.

G. H. Berggren.

• Sida 202
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Konungen ....................................................................................

Författningstexter : Förslag till grundlagsändring—ar:

Regeringsformen .................................................................................... Riksdagsordningen .................................................................................. Tryckfrihetsförordningen ........................................................................ Utkast till ändringar i reglementariska föreskrifter för riksdagen samt i ord- ningsstadgan för riksdagens första kammare och arbetsordningen för riksdagens andra kammare:

Reglementariska föreskrifter för riksdagen _ .......................................... Ordningsstadga för riksdagens första kammare .................................... Arbetsordning för riksdagens andra kammare ......................................

Motiv:

I. Inledande översikt ...................................................................................

II. Kommitténs förslag. A. Utskottsväsendet.

1. Inledning ....................................................................................... 2. Historik beträffande utskottsväsendet.

a. De tillfälliga utskotten: tillkomst, utveckling av

praxis, framställda reformförslag .................................

Tillkomst och uppgift s. 42, Utveckling av praxis s. 43, Fram- stållda reformyrkanden s. 49.

b. Framställda ändringsförslag beträffande organisa- tionen av de ständiga utskotten ...................................

Förslag till ändrade grunder för ärendenas fördelningi allmän- het s. 57, Förslag rörande budgetarbetets omläggning s. 59, Fristående förslag till lättande av statsutskottets arbetsbörda m. m. 5. 69, Vissa andra fristående förslag 5. 69, Förslag rörande utrikesärendens behandling 5. 70 (1921 års grundlagsändringar s. 70, framställda reformförslag s. 72).

c. Användningen av sammansatta utskott .....................

1907 års kommitté s. 75, Nuvarande praxis s. 76.

Sid. 5

9 12" 25

3 5-

41

42

57"

75

• Sida 203
•  Original

Sid. 3. Kommitténs yttrande ........................................................................ 77 Allmänna utgångspunkter s. 77, Ändringar beträffande de stän— E diga utskotten s. 78 (statsutskottet s. 79, övriga nuvarande 1 ständiga utskott s. 86, inrättande av ett nytt utskott för ut- ' rikesärenden s. 87). De tillfälliga. utskotten s. 91 Kamrarnas remiss— och bordläggningsförfarande s. 96, Kammarledamöternas deltagande i utskottsarbete s. 98, Budgetbehandlingen 5.100, Sammansatta utskott s. 106. B. Framläggandet av riksdagens arbetsmaterial jämte vissa därmed sam- manhängande frågor. 1. Fråga, om begränsning av riksdagens arbetsmaterial ............ . .............. 107 2. Tid för framläggande av propositioner ............................................. 1104 3; Tid för väckande av motioner ..................................................... 112” 4. Fråga om uppdelning av riksdagens sammanträdestidpå vår- och höst- sessioner ..................................................................................... 117 5. Fråga om rätt att uppskjuta ärenden från en riksdag till en annan. 119 6. Påskgndande av motionernas tryckning ........................................... 121 C. Ärendenas behandling i kamrarna m. m. 1. Anordnandet av kamrarnas plena, reglering av tillförseln av ärenden från utskotten till kamrarna m. rn. ................................................. 122 2. Begränsning av kammardebatterna, ordningsföljden mellan talare m. m. 127 3. Talmännens ledning av kammardebatterna ......................................... 132' 1). Diverse övriga frågor. 1. Statsråds och statssekreterares deltagande i utskott samt statssekreterares rätt att deltaga i kammardebatterna .............................................. 133 2. Inskränkning av påskferierna och utökning av rätten till fria resor för riksdagsmännen . ................................................................... 134 3. Formerna för riksdags avslutande m. m, .......................................... 136 4. Tekniska anordningar för riksdagsarbetets underlättande .................... 138 5. Påskgndande av kammarprotokollens tryckning ................................ 138 6. Ändringar i dispositionen av lokaler inorn riksdagshuset ..................... 141 7. Tid för tillämpning av kommitténs förslag ...................................... 141 E. Speeialmotivering till kommitténs författningsförslag. 1. Regeringsformen ........................................................................... 142" 2. Riksdagsordningen ........., ................................................................ 144 . 3. Tryckfrihetsförordningen .............................................................. 153. 4. Reglementariska föreskrifter för riksdagen .................................... 153 5. Ordningsstadgan för riksdagens första kammare samt arbetsordningen

för riksdagens andra kammare .................. . .................................... 155.

• Sida 204
•  Original

av herr Reuterskiöld ............................................... 156 '

» » Anderson i Råstock ........................................................................ 163 >> » Ivar Anderson ................................................................................. 164 >> » Engberg .......................... L ............................................................. 165 » » Mosesson ......................................................................................... 165 Bilagor.

1. Skrivelse till kamrarnas herrar talmän ............................................... 166

2. Utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder 170 3. P. M. angående ändringar beträffande dispositionen av lokaler inom riksdagshuset ............................................................................... 195 P. M. innefattande redogörelse för motionernas tryckning m. m.. 197 P. M. angående möjligheterna till förkortning av tiden för protokol- lens färdigställande ............................................................................. 200

i"?

• Sida 205
•  Original