SOU 1932:2

Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom

N 4-0 (;(

oå (— - CD m &( &" ic,—((o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNII-NGAR 1932:2 JUSTHWEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

RÖRANDE

NERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET . * AV UTLÄNDSK cwnnom

AV

E. MARKS VON WÖRTEMBERG

.____—_————.

STOCKHOLM 1932

Sta-tens offentliga utred'ningåf 19,32 . Kronologisk förteckning i '

1. Sociala jordutrednin ens betänkande med lön-slag 2. Betänkande rörande erkännende och verkställighet" till vissa ändringar den sociala arrendelagatll't- av utländsk clvlldom. AvE.Marks voanrtemberg, nlngen. Marcus. 121 s. Jo. Marcus. 43 s. Ju. ,

Anm. Om sarskild tryckort ej en "vec. år tryckeriet: Stockholm. Bokstlvernl med letstil utgör. begynnelse bokstäverna till del departement. un er vilket utrednln en av "vits, (. ex. E. = eckleslaltlkdepartementet. Jo. = "Jordbruksdeparlemenlet. Enligt kungörelsen-den 3 ebr. 1 ang. statens onentllga utredningers vttre nn- 0 ning (nr 98) utgivas utredningernn l omslag med enhetlig targ för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1932:2 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE RÖRANDE

ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK CIVILDOM

A V

E MARKSanlVURTEMBERG

* STOCKHOLM 1932 lSAAC MARCUS BOKTRYCKERl-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och, Chefen för Kungl. .lustit'iedepurfementet.

På grund av nådigt beslut den 23 september 1926 har dåvarande chefen för kungl. justitiedepartementet uppdragit åt undertecknad att. såsom sak- kunnig i departementet biträda med verkställande av utredning i fråga om bestämmelser rörande utländsk civildoms rättskraft och exigibilitet i Sverige.

Under fortgången av denna utredning har Kungl. Maj:t genom beslut den 13 september 1929 antagit en av danska regeringen gjord inbjudan att deltaga i förhandlingar med danska, finska, isländska och norska re— geringarna om avslutande av en konvention angående ömsesidig verk- ställighet av domar; och hava enligt nådigt förordnande i förhandling- arna från svensk sida deltagit undertecknad samt presidenten Birger Ekeberg och revisionssekreteraren E. Lind.

Sedan nämnda förhandlingar, under vilkas fortgång utredningen i öv— rigt fått vila, innevarande år avslutats, har jämväl det mig meddelade sakkunniguppdraget slutförts; och får jag såsom resultat av detsamma härmed vördsamt överlämna ett av mig utarbetat betänkande om erkän— nande och verkställighet av utländska domar samt sex vid betänkandet fo— gade bilagor.

Stockholm den 31 december 1931.

E. MARKS VON WURTEMBERG.

Betänkande rörande erkännande och verkställighet av utländsk civildom.

Den ställning, som det svenska rättsväsendet för närvarande intager till utländska civildomar, är, som bekant, i det hela negativ. Någon all- män bestämmelse i ämnet förekommer icke i svensk lag. I den rätts- vetenskapliga litteraturen synes man, bortsett från enstaka undantag, hava varit ense om att i princip en utländsk dom icke här i landet äger materiell rättskraft och följaktligen icke kan exekveras. I domstols— praxis råder samma uppfattning. Den som vid utländsk domstol vun— nit bifall till ett av honom anhängiggjort påstående har alltså att, för dess genomdrivande här i riket, anställa en ny rättegång och därvid framlägga sin bevisning och rättsliga argumentation. Den svenska dom— stolen anser sig äga fria händer att, utan hänsyn till den förra domen, pröva både bevis— och rättsfrågan, låt vara att i fråga om såväl bedö— mandet av fakta som tillämpningen av den främmande rätt, som till även- tyrs bör läggas till grund för det svenska avgörandet, kan och bör tagas viss hänsyn till den föregående rättegången och domen.1

Ett undantag från huvudprincipen bilda de s. k. konstitutiva domarna: rättsliga avgöranden som ha till syfte, icke att konstatera förefintlig- heten av ett rättsförhållande, utan ett skapande av rätt. Så skola, enligt bestämmelser i den av 1902 års Haag-konvention föranledda lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella förhållanden rörande äktenskapsskill— nad och förmynderskap, utländska judiciella förfoganden i dessa ämnen under vissa förutsättningar lända till efterrättelse här i riket; och även utanför det område som beröres av nämnda bestämmelser torde rättsska- pande beslut (t. ex. om återgång av äktenskap och om adoption) erkännas såsom giltiga, för såvitt de meddelas av domstol i stat, där jämväl enligt svensk uppfattning frågan kunnat upptagas och de materiella rättsreg- ler, som enligt här i landet antagna principer bort ligga till grund för frågans prövning, blivit tillämpade.

Utanför de konstitutiva avgörandenas område är alltså de utländska

1 Befogenheten av sådant hänsynstagande synes vara åsyl'tad i den molivering, varå Högsta domstolen i senasle kända rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1913 s. 326) byggt silt avvisande av krav om ulfåcnde av rätlegångskoslnadsersätlning. som uldömls av främ— mande domstol.

Svensk rm.

domarnas giltighet hos oss helt beroende av därom träffade internatio— nella överenskommelser. Beträffande vissa särskilda rättsförhållanden hava konventioner av denna art ingåtts eller biträtts av vårt land.

Sålunda har Sverige anslutit sig till de konventioner om vissa civil- processuella ämnen som kommit till stånd vid de åren 1896 och 1905 hållna internationellt-privaträttsliga konferenserna i Haag; och på grundvalen av dessa konventioner samt den av 1896 års konvention föranledda lagen den 6 mars 1899 med ändringar den 23 april 1909 och den 1 april 1927 har i fråga om flertalet europeiska stater förordnats, att lagakraftägande beslut, varigenom domstol i någon av signatärstaterna förpliktat kärande eller mellankommande part att gälda rättegångskostnad, skall gå i verk— ställighet såsom lagakraftägande dom av svensk domstol.

Traktatmässig utfästelse att verkställa utländsk dom föreligger vidare enligt de i Bern år 1924 ingångna, av Sverige biträdda internationella konventionerna angående godsbefordran å järnväg samt angående beford— ran å järnväg av resande och resgods. Enligt dessa konventioner och den på grund av desamma utfärdade lagen den 22 december 1927 skall verk- ställighet här i riket meddelas & lagakraftägande beslut, varigenom en enligt konventionerna behörig utländsk domstol, med tillämpning av be— stämmelser i endera konventionen, ålagt någon betalningsskyldighet eller annan förpliktelse.

Enligt den år 1919 mellan Sverige och Norge ingångna konventionen om flyttlapparnas rätt till renbetning och den i anledning av konventio— nen utfärdade lagen den 20 juni 1919 skola i vissa fall norska domar rö— rande svenska lappar befordras till verkställighet i Sverige.

I den år 1929 avslutade svensk-norska vattenrättskonventionen och den av samma konvention föranledda lagen den 20 december sistnämnda år hava upptagits bestämmelser, enligt vilka lagakraftägande dom, som i endera staten meddelas i fråga om anläggning eller annan åtgärd i något för de båda staterna gemensamt vattendrag, kan befordras till verkstäl— lighet i den andra staten.

Erinras må vidare i detta sammanhang om de i februari 1931 under— tecknade och numera ratificerade konventionerna mellan Sverige.vDan— mark. Finland, Island och Norge om indrivning av underhållsbidrag och om internationellt-privaträttsliga spörsmål i fråga om äktenskap, adoption och förmynderskap. Dessa konventioner avse förpliktelse för varje sig- natärstat att till verkställighet befordra beslut av annan signatärstats myndigheter om underhållsbidrag och erkänna dylika myndigheters be— slut rörande äktenskap, adoption eller förmynderskap.

Mellan de fem nordiska staterna äro förhandlingar även är bane om avslutande av konventioner rörande konkurs och behandling av kvar— låtenskap, vilka konventioner äro avsedda att omfatta, bland annat, in— ternationell tillämpning av judiciella avgöranden inom nyssnämnda rätts— områden.

Under det att de nu omförmälda konventionerna och konventionsför- slagen avse endast vissa begränsade arter av rättsförhållanden, gäller emellan Sverige och en annan av de nordiska staterna, nämligen Dan- mark, en överenskommelse av långt större allmän räckvidd: konventio- nen den 25 april 1861 angående ömsesidig verkställighet av domar och utslag, meddelade i Sverige eller Danmark, vilken överenskommelse för— anlett utfärdande av förordningen den 15 juni 1861 om verkställighet i Sverige av domar och utslag, meddelade av domstol i Konungariket .Dan— mark. Enligt konventionen och förordningen kunna danska domar och utslag, som angä annat än straff, samt vissa andra i Danmark träffade avgöranden här i landet bringas till omedelbar verkställighet >>genom utmätning». I konventionen eller förordningen beröres icke spörsmälet huruvida internationell verkan skall tilläggas även en dom som inne- fattar ogillande av ett framställt anspråk; men följdriktigheten synes fordra. att även dylik s. k. negativ rättskraft erkännes.

Under förhandlingar, som åren 1929—1931 ägt rum mellan delegerade för de fem nordiska staterna, har utarbetats förslag till en konvention dessa stater emellan om erkännande och verkställighet av civilrättsliga domar i allmänhet, vilket förslag sedermera undergått lagrådets gransk— ning men ännu ej slutbehandlats av regeringarna i de fem staterna. För- slaget åsyftar: 1) domar i tvistemål (därunder inbegripna även beslut som under handläggning av sådant mål meddelats angående rättegångs— kostnad eller ersättning till vittne eller sakkunnig); 2) överexekutors ut- slag i lagsökningsmål; 3) domstols avgörande ifråga om kriminellt ska— destånd; och 4) förlikning, ingången inför förlikningskommission eller domstol. Den föreslagna konventionen är avsedd att för Sveriges och Danmarks del ersätta 1861 års konvention, medan däremot övriga mellan konventionsstaterna redan ingångna överenskommelser om utländska 'do- mars giltighet skulle lämnas orubbade. Från den nya konventionens till— lämpningsområde skulle undantagas även vissa andra ämnen nämligen: 1) frågor om börd; 2) de till familje— och konknrsrätten hörande spörs— mål, som, efter vad redan är nämnt, skulle regleras i tillämnade särskilda konventioner; 3) frågor om rätt till fast egendom; samt 4) spörsmål som falla inom den offentliga rättens område, i vilket avseende särskilt nämnas skattespörsmål. I fråga om tredskodomar (»Uteblivelses- dommer») förutsättes för erkännande och verkställighet att: 1) svaran- den har domicil i domsstaten; eller 2) bindande överenskommelse träf— fats om målets upptagande av den domstol som dömt; eller 3) domen an— går skadestånd för gärning som begåtts i domsstaten, och svaranden un— der vistelse därstädes personligen fått del av stämningen.

Verkställighet sökes enligt förslaget i Sverige och Finland hos över- exekutor, i de övriga länderna hos lokal exekutiv myndighet. Beslut i fråga om sökt verkställighet meddelas i allmänhet utan den tappande partens hörande.

Ullä'ndsk rätt.

För det fall, att erkännande eller verkställande av dom skulle befinnas uppenbart stridande mot rättsordningen i det land där domen åberopas, skall enligt förslaget erkännande och verkställande kunna vägras. I för— slagets motiv erinras hurusom, med hänsyn till den mellan de nordiska länderna rådande samstämmigheten i rättsåskådning, fall av denna art måste bliva ytterst sällsynta. Såsom exempel på frågor, i vilka princi— piell skiljaktighet i uppfattningen kan tänkas förekomma, nämnas spörs— mål rörande s. k. differensaffärer samt om brott mot lagstiftning rörande spritmissbruk.

Den nu lämnade framställningen giver vid handen, att i fråga om främmande doms erkännande Sverige och ett av dess grannländer iklätt sig mycket långt gående ömsesidiga förpliktelser, och att liknande avtal äro å hane med övriga till det nordiska rättsområdet hörande stater. Där- est, såsom är att hoppas, dessa senare avtal komma till stånd, torde, så- vitt angår de nordiska staterna, spörsmålet om utländska domars rätts- verkan få anses hava erhållit en för vårt land tillfredsställande lösning.

De principer, som lämpligen hos oss kunna läggas till grund för över— enskommelser och lagstiftning rörande domar från någon av nämnda nordiska grannstater, lära emellertid av flera orsaker icke utan vidare kunna vinna tillämpning å domar från andra främmande länder. Frågan i vad mån sådana domar böra genom lagstiftningsakter eller Överens- kommelser få sig tillerkänd giltighet här i landet torde för sin belysning tarva en kort redogörelse för den ställning som intages av vissa främ- mande länder, de nordiska däri inbegripna. En sådan framställning läm- nas i det följande. Därvid kommer emellertid icke att för varje stat an— givas, huruvida den är ansluten till 1902 och 1905 års Haag-konventio- ner eller Bern-konventionen angående järnvägsbefordran, ej heller om— nämnas mindre betydelsefulla överenskommelser, som kunna hava av en stat träffats med en annan eller som samfällts ingåtts av en mindre grupp av stater. Erinras må allenast att Haag- och Bern-konventionerna var för sig omfatta ett stort antal europeiska länder.

Finland: Likasom i Sverige saknas allmänna lagbestämmelser om giltig- heten av utländska domar, och enligt gängse uppfattning i teori och rätts- praxis är under lagens tystnad sådant erkännande uteslutet.

Danmark: I den allmänna processlagstiftningen (»Lov om Rettens Pleje») saknas bestämmelser om den verkan som må tillerkännas utländsk dom. Enligt enstämmig teori och rättspraxis utgör emellertid en sådan dom i allmänhet ett rättsfaktum, som erkännes av landets domstolar. Därest i rättegång vid dansk domstol domen av den vinnande parten åberopas —— vare sig för genomförandet av ett i domen godkänt anspråk eller för gendrivande av ett i densamma ogillat yrkande — blir domen, utan prövning av dess sakliga innehåll, lagd till grund för ett med dess inne— håll överensstämmande avgörande, såframt: 1) domen härrör från. en

enligt danska processuella regler domstol i den främmande staten kan anses hava varit behörig att upptaga saken; samt 3) domen ej innefattar åsidosättande av grundsatser som från den danska rättens ståndpunkt äro att betrakta såsom ofrånkomliga, varå såsom exempel plågat anföras sådana ytterlighetsfall som att svaranden ej blivit stämd eller att domen går ut på framtvingande av samliv mellan makar. I fråga om verkställig— het av utländsk dom uppställer € 479 i Retsplejeloven såsom huvudprincip, att omedelbar exekution av utländsk dom icke kan äga rum. Emellertid kunna enligt Retsplejelovens nämnda paragraf internationella överens- kommelser avslutas, varigenom exekutionskraft tillerkännes främmande dom, något som skett genom tillträdande för Danmarks del av 1905 års civilprocesskonvention och 1924 års Bern-konvention om järnvägstran- sporter. I % 479 av Retsplejeloven erinras vidare om den fortfarande gil- tigheten av 1861 års med Sverige träffade överenskommelse om ömsesidig verkställighet av domar.

Norge: Enligt & 167 i den från och med den 1 juli 1927 tillämpade »lov om rettergangsmåten for tvistemål» av år 1915 är frågan om utländska domars erkännande i Norge helt beroende av vad därom kan vara över- enskommet med den stat där domen meddelats. En överenskommelse, som skall kunna medföra utländsk doms erkännande, måste emellertid enligt sagda paragraf innefatta förbehåll i åtskilliga avseenden: 1) Den utländska domstolen måste hava varit behörig enligt de norska forum— reglerna, varvid emellertid är att märka, hurusom vissa i den inre pro— cesslagstiftningen erkända specialfora —- särskilt »forum loci solutionis» och >>forum continentiae eausarum» _— ej få godkännas beträffande ut- ländsk domstol; 2) såframt mot en norsk medborgare meddelats s. k. ute- blivelsesdom, måste stämningen hava delgivits svaranden personligen eller delgivningen hava utförts av norsk myndighet; 3) domen skall äga laga kraft i domslandet; 4) den får ej strida mot ärbarhet eller tving- ande norsk lag. I fråga om domar i äktenskapsmål eller »nedstamnings- saker» förutsätter rättegångslagen en särskild lagstiftning. Denna har ännu ej kommit till stånd, men man synes antaga, att även utan skriven lag skilsmässodomar och andra »konstitutiva» domar böra erkännas, när enligt norska internationellt—privaträttsliga principer det sakliga avgö— randet icke kan anses förbehållet norsk statsorgan. Likaledes anser man, utan uttrycklig hemul i lag, att en utländsk dom i regel är bindande, när mellan parterna varit avtalat, att saken skulle avgöras av den främman— de domstolen.

I fråga om den betydelse, som bör tillkomma dom från ett land med vilket ej slutits överenskommelse, synes man, åtminstone på vissa håll, anse domen böra medföra en viss presumtion om förefintligheten av de i domen antagna faktiska förhållanden och riktigheten av däri förelig- , gande rättstillämpning, detta senare under förutsättning, att domen. är

byggd på den materiella rätt, som enligt i Norge antagna internationellt— privaträttsliga grundsatser bort komma till användning.

Beträffande verkställighet av utländsk dom, som enligt % 167 i rätte- gångslagen är att betrakta såsom gällande i Norge, innehåller 9 168 i samma lag en bestämmelse, enligt vilken för beviljande av sådan verk- ställighet förutsättas särskild överenskommelse. Verkställighet skall i allmänhet sökas genom motpartens instämmande till domstol.

Överenskommelser om erkännande eller verkställighet av främmande domar hava hittills av Norge slutits endast beträffande vissa begränsade områden av rätten. Hit höra. de i det föregående omnämnda specialkon- ventionerna med Sverige.

Tyskland: De i & 328 av den tyska >>Zivilprozessordnung>> givna bestäm— melserna om erkännande av utländskadomar äro, formellt sett, byggda på principiellt erkännande av dylika domars giltighet. De villkor för erkännande som i nämnda paragraf uppställas äro emellertid av den art, att i fråga om domar från det stora flertalet länder något erkännande icke kan ifrågakomma. Erkännande är nämligen uteslutet: 1) därest domstolarna i den stat som den utländska domstolen tillhör enligt tysk lag skulle hava varit obehöriga att taga befattning med saken; 2) där tappande svarandepart är tysk och icke inlåtit sig i processen samt ej heller blivit personligen eller genom tysk myndighet stämd inom doms— landet; 3) där domen, till förfång för en tysk part, innefattar avvikelse från vissa i tysk lag fastställda internationellt-privaträttsliga regler i fråga om äktenskap, äktenskaplig börd, legitimation eller adoption; 4) där erkännande av domen skulle strida mot goda seder eller mot syftet med en tysk lag; samt 5) där ömsesidighet ej föreligger, i vilket sist— nämnda hänseende dock undantages det fall, att domen angår ett icke förmögenhetsrättsligt krav och enligt tysk lag forum ej är för handen i Tyskland.

Kravet på ömsesidighet medför, att antalet av de stater, vilkas domar vinna. erkännande, är synnerligt obetydligt. Enligt senaste upplysningar skulle —— om man bortser från stater med vilka Tyskland slutit överens— kommelser om verkställighet —--"ömsesidighet anses föreligga endast i fråga om Danmark, Spanien, Tjeckslovakien, Danzig, Memel och de blandade domstolarna i Egypten. I de fall då ett erkännande av dom icke ifråga— kommer synes man icke benägen att över huvud, vare sig ur bevisnings- eller rättsbedömningssynpunkt, taga någon hänsyn till domen.

Mera omfattande Överenskommelser om ömsesidigt erkännande av do— mar har Tyska riket hittills ingått med allenast två stater: Österrike och Schweiz. Bestämmelserna i den år 1929 ingångna schweizisk—tyska konventionen återgives i den härvid fogade Bil. 1.

Frankrike: Medan tidigare i fransk teori och praxis rått olika me- ningar i fråga om utländska domars giltighet, synes under senaste tid uppfattningen, åtminstone i domstolspraxis, alltmer stadga sig i den rikt—

ning att, bortsett från traktatsmässiga överenskommelser, fransk dom- stol, hos vilken fråga om tillämpning av utländsk dom uppkommer, har att företaga materiell prövning av såväl sak- som rättsfråga (»contröle illimité»). Emellertid synes en tendens råda att vid dylik prövning taga stark hänsyn till den utländska domen, under förutsättning att densam— ma icke är byggd på andra materiella rättsprinciper än som enligt fransk uppfattning om internationell privaträtt bort i det föreliggande fallet vinna tillämpning.

Verkställighet ä utländsk dom sökes hos domstol, och denna har, efter stadgad procedur, att pröva huruvida verkställighetsdom kan givas.

Med tre av sina grannländer, Italien, Schweiz och Belgien, har Frank- rike slutit överenskommelse om ömsesidig verkställighet av domar. Över— enskommelsen med Italien är byggd på en är 1760 med Konungariket Sar— dinien avslutad konvention, vilken är 1860 utsträckts att gälla hela Ita- lien. En ny, utförligare konvention mellan de båda länderna har under- tecknats år 1930, men dess ratifikation är beroende av den ännu ej avslu— tade behandlingen i franska parlamentet. Mellan Frankrike och Schweiz gäller en verkställighetskonvention av år 1869, och med Belgien har en liknande konvention slutits är 1899. Samtliga dessa konventioner inne- bära, att under vissa angivna förutsättningar, framför allt i avseende å den utländska domstolens behörighet, verkställighet skall äga rum utan materiell prövning från verkställighetsmyndighetens sida.

Belgien: I det hela intager i fråga om utländska domar den belgiska rätten samma ståndpunkt som den franska. Även i Belgien underkastas alltså utländska domar en saklig kontroll, varvid bland annat tillses, att den materiella rätt som tillämpas varit den som enligt i Belgien rådande intel-nationellt-privaträttsliga principer bort läggas till grund för domen. En är 1876 tillkommen lag innehåller rörande domar från länder, med vilka Belgien slutit överenskommelse om ömsesidigt erkännande, vissa för domstolarna bindande bestämmelser. När det gäller en dylik dom, har den belgiska domstolen, oberoende av överenskommelsen, att konstatera »allennst»: ]) att domen ej strider mot allmän god ordning eller belgisk offentlig rätt; 2) att den äger laga kraft i domslandet; 3) att den företcdda domsurkunden enligt domslandets lag är att anses som äkta; 4) att grundsatsen om rätt i svaromåls avgivande blivit iakttagen; samt 5) att den främmande domstolens kompetens icke grundas allenast å kä— randes medborgarskap i visst land. Äro dessa förutsättningar för han— den, men endast i sådant fall, är materiell sakprövning utesluten.

Allmänna överenskommelser hava emellertid slutits endast med Frank- rike (1899) och med Nederländerna (1925) (Bil. 2).

Nederländerna.: Enligt den nederländska civilprocesslagen kunna ut— ländska domar ej erkännas och befordras till verkställighet i andra fall än lag uttryckligen föreskriver. Ett sådant särskilt fall bildar enligt be— stämmelse i handelslagen ett av domstol eller annan myndighet i utlandet

meddelat beslut rörande gemensamt haveri. Utanför huvudregeln falla ävenledes domar av belgisk domstol, är vilka förenämnda år 1925 ingångna konvention äger tillämpning. I fall då bägge parterna underkasta sig den utländska domstolens kompetens anses domen böra, utan hinder av civilprocesslagens nyss omnämnda bestämmelse, vinna erkännande. ' Utländska domar rörande äktenskapsskillnad och omyndighet; äro på grund av bestämmelserna i de familjerättsliga Haag-konventionerna att anses såsom gällande. Även utländskt konkursbeslut anses nndler vissa omständigheter medföra verkan.

Österrike: Enligt exekutionsordningen av år 1896 kunna verkställig- hetsåtgärder på grund av utländska domar ej vidtagas i andra. fall än då genom träffad överenskommelse ömsesidighet är utfäst eller genom en av regeringen utfärdad kungörelse konstateras att faktisk ömsesidig— het är för handen. Konventioner om ömsesidig giltighet av domar hava av Österrike ingåtts med Ungern (1914), Italien (1922), Tyskland (1923). Schweiz (1927), Jugoslavien (1928), Tjeckoslovakien (1929) och Liechten- stein. Några ensidiga regeringsförklaringar om faktisk ömsesidighet sy- nas ej hava utfärdats, men i några fall har inträffat, att regeringen, i samband med mottagande av en främmande regerings förklaring om ös- terrikiska domars exigibilitet i det främmande landet, förklarat domar från detta land exigibla i Österrike.

Schweiz: Enligt art. 59 i schweiziska förbundsförfattningen kan en i Schweiz domicilierad gäldenär icke för personliga krav dragas inför annan domstol än forum domicilii. Av denna bestämmelse anses följa, att en utomlands mot dylik svarande meddelad dom i allmänhet icke kan vinna erkännande eller verkställighet i Schweiz. Bortsett härifrån förekommer icke någon för hela förbundsområdet gällande lagbestämmelse om utländ- ska domar, och mellan de särskilda kantonerna råder i fråga härom stark splittring. Kantoner finnas (Bern, Tessin, Neuchätel), där lagstiftningen, utan krav på något slags ömsesidighet, medger verkställighet under vissa. i lag angivna förbehåll. I flertalet kantoner fasthålles emellertid kravet på ömsesidighet. Enligt vissa kantoners lag skall denna ömsesidighet vara traktatsmässigt garanterad, enligt andra är det tillfyllest, att den faktiskt är för handen. I några kantoner slutligen (Solothurn, Glarus. Appenzell Inner-Rhoden och Unterwalden-Obwald) ställer sig lagen prin- cipiellt avvisande i fråga om främmande domars erkännande och verk— ställande.

Emellertid har' Schweiz med åtskilliga främmande stater ingått konven— tioner i ämnet. Sådana konventioner hava slutits år 1869 med Frank- rike, år 1896 med Spanien, år 1926 med Tjeckoslovakien (Bil. 3), år 1927 med Österrike (Bil. 4) och år 1929, såsom redan nämnts, med Tyskland.

Italien: Enligt den italienska civilprocesslagen av 1865 skulle. utan hänsyn till ömsesidighet, främmande domar i vidsträckt omfattning er- kännas och verkställas. Såsom villkor uppställdes huvudsakligen, att

' den främmande domstolen enligt sin egen lag ägt behörighet, att process- , förfarandet icke vidlåddes av vissa formella fel, och att domens innehåll ? icke efter italiensk uppfattning strede mot offentlig ordning eller offent— lig rätt. Genom ett år 1919 utfärdat dekret, som sedermera erhållit na— tur av lag, hava emellertid dessa liberala principer undergått väsentliga rubbningar. Sålunda hava från erkännande undantagits tredskodomar, och i fråga om den främmande domstolens kompetens hava starka förbe håll träffats.

Med åtskilliga stater har Italien slutit tvåsidiga avtal, sålunda med Frankrike (1860), Österrike (1922), Jugoslavien (1928) och Tjeckoslova- kien (1929). Även med Spanien och flera stater i det latinska Amerika hava liknande konventioner ingåtts.

Spanien: I den spanska civilprocessordningen uppställes såsom förut- sättning för erkännande och verkställighet av dom från främmande stat överenskommelse med denna stat eller faktisk ömsesidighet. Om i före— kommande fall ej kan konstateras, huruvida sådan ömsesidighet förelig— ger eller icke, anses den främmande domen likväl gällande, såframt den uppfyller vissa förutsättningar, framför allt att den angår ett personligt krav och ej är tredskodom.

Portugal: Utländsk dom är, utan hänsyn till ömsesidighet, att anse så- som giltig, under förutsättning att den är fälld av behörig domstol, att svaranden varit behörigen stämd, och att domen icke innehåller något som strider mot portugisisk offentlig rätt eller mot vad i Portugal anses höra till offentlig ordning. För den händelse att svaranden är portugi— sisk medborgare tillkommer emellertid såsom ett ytterligare förbehåll att, om enligt portugisisk uppfattning av internationell privaträtt porta—, gisisk lag bort ligga till grund för tvistefrågans bedömande, domen icke får stå i strid med denna lag.

Tjeckoslovakien: Vad i det föregående är nämnt i fråga om Öster— rike gäller även beträffande tjeckoslovakiska republiken. Genom en år 1924 utfärdad regeringskungörelse har givits till känna, att i förhållande till Tyskland råder faktisk ömsesidighet. På grund härav kommer tysk dom att erkännas, under förutsättning att domstolen enligt tjeckoslova- kisk rätt varit kompetent, att förfarandet icke är behäftat med vissa pro— cessuella fel och att domens innehåll icke strider mot offentlig ordning eller goda seder. Med Italien har, såsom förut nämnts, slutits uttryckligt avtal (1929).

Ungern: Enligt civilprocesslagen kan, bortsett från särskild överens— kommelse, verkställighet av främmande dom ifrågakomma under vissa i lagen angivna förutsättningar. Till dessa hör, att genom en av regerin— gen utfärdad förklaring konstaterats, att faktisk ömsesidighet är för han— den. Någon sådan ensidig förklaring synes ej hava i något fall utfärdats. Däremot hava med Österrike, Bulgarien och den schweiziska kantonen Vaud slutits överenskommelser om verkställighet.

Internatio- nella för- handlingar.

Jugoslavien: Erkännande och verkställighet av främmande domar sy— nes ej ifrågakomma i vidare mån än internationella överenskommelser därom föreligga. Sådana överenskommelser hava ingåtts med vissa sta- ter, bland dem, såsom redan nämnts, Italien (1928).

Grekland: Dom mellan utländska parter erkännes och verkställt—s, om den ej står i strid med konstaterade fakta. Om endera parten är grekisk medborgare, måste domen för att gälla underkastas en summarisk efter- prövning av grekisk domstol.

Storbritannien. och Irland: Utländska domar, som lyda på betalning av visst penningbelopp, kunna läggas till grund för käromål vid inländsk domstol, och denna tillkommer att efter en summarisk procedur pröva, huruvida verkställighet må äga rum. Förutsättning för verkställighet är: 1) att domen icke strider mot vad som enligt inre rätt anses höra till offentlig ordning (»policy»); 2) att domstolen varit kompetent, i vilket hänseende erfordras, att svaranden var medborgare i domsstaten eller där hade uppehållsort (»residence») eller frivilligt underkastat sig dom— stolens avgörande; 3) att domen icke tillkommit genom den vinnandes svek (>>fraud»); samt 4) att domen icke strider mot >>natural justice» (eller, som saken stundom uttryckes, befinnes vara >>grossly unjust»). De två sistnämnda synnerligen obestämda villkoren lämna. möjlighet till såväl granskning av förfarandet vid den främmande domstolen som ny mate- riell prövning. Att en dylik efterprövning icke helt uteslutes samman— hänger med den vittgående diskretionära maktbefogenhet, som i det hela tillkommer engelska domstolar. I praxis synes det emellertid ytterst sällan inträffa, att det på utländsk dom byggt krav avvisas på materiella grunder. Någon gångbar man under förbehållet om »natural justice» och offentlig ordning velat inbegripa ett krav på att den materiella rätt, som av den främmande domstolen tillämpats varit den som enligt engelsk internationell privaträtt bort läggas till grund för domen; men denna me— ning synes ej hava vunnit större anslutning.

Nordamerikas Förenta Stater: Enhetlighet mellan de särskilda unions- staternas praxis på förevarande område är ej för handen. I det hela synes man emellertid tillämpa den engelska rättens grundsatser. På se— naste tid har den högsta unionsdomstolen uppställt krav på ömsesidighet; men denna ståndpunkt synes ej hava slagit igenom i de särskilda sta— ternas från unionsdomstolarna fristående rättsskipning.

Sedan lång tid tillbaka hava från auktoritativa håll gjorts försök att åstadkomma allmän internationell samstämmighet i principerna för främ— mande domars erkännande och verkställande. Sålunda har frågan vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling av sådana ansedda sam- manslutningar som PInstitut de droit international och International Law Association. Av ännu större betydelse äro de förhandlingar som ägde rum vid den år 1925 i Haag hållna femte internationella privaträttskon-

ferensen. Dessa förhandlingar ledde till utarbetande av en s. k. traktat- l modell (Bil. 5), avsedd att läggas till grund för underhandlingar om två— sidiga traktater, i vilket hänseende densamma i åtskilliga fall ock varit av betydelse.

Å en är 1928 i Havana hållen konferens mellan representanter för de

, stater som tillhöra den s. k. panamerikanska unionen utarbetades en kon— ' vention om den internationella privaträtten i det hela, avsedd att genom— föras i unionsstaterna. Denna konvention blev omedelbart undertecknad av 21 syd— och centralamerikanska stater och torde numera vara ratifi— cerad av ett flertal bland signatärmakterna. Konventionen innefattar fullständig reglering av den internationella domstolskompetensen och be— stämmelser om erkännande och verkställighet av dom, som i främmande konventionsstat meddelas av kompetent domstol (Bil. 6).

Den föregående sammanfattningen av olika staters ställning till spörs— målet om erkännande av utländska domar torde utvisa, att knappast nå- got rättssystem innefattar ett klart och förbehållslöst ståndpunkttagande i frågan.

De stater som —— i likhet med Sverige och Nederländerna — ställa sig mest avvisande gentemot utländsk dom anse sig dock oförhindrade att med en eller annan främmande stat sluta vittgående överenskommelser rörande domars ömsesidiga erkännande; och i stater, där _ såsom i Dan- mark och flertalet länder med anglosachsisk rätt — en av kompetent ut— ländsk domstol meddelad dom principiellt erkännes såsom bindande. an- ses dock befogenhet till en viss materiell efterprövning icke kunna från-. kännas det inländska domstolsorgan som kan komma att bedöma domens rättsverkan.

Denna i viss mån obestämda och svävande hållning från de särskilda staternas sida är i själva verket ganska förklarlig. Ett ståndpunktta— gande för eller emot de främmande domarnas erkännande kan nämligen knappast byggas på allmänna rättsprinciper utan måste bero av vissa lämplighetshänsyn, som utesluta en enkel och rätlinig lösning.

Försök hava visserligen ej saknats att från teoretisk utgångspunkt motivera, å ena sidan en bestämd vägran att tillerkänna utländska do— mar rättsverkan, å andra sidan ett så gott som förbehållslöst godtagande av dylika domar. Men dessa försök kunna ej betraktas såsom framgångs— rika.

När man sålunda sökt göra gällande, att ett erkännande av en fråm-_ mande dom eller i alla händelser en omedelbar medverkan till dess verk— ställande genom exekutiva åtgärder skulle stå i strid med det statliga suveränitetsbegreppet, så kan häremot tydligen invändas, att om en stat, avtalsvis eller ensidigt, besluter sig för att godkänna och verkställa do— mar från en annan stat, grunden härtill ej behöver sökas i något slags beroende av främmande statsmakt utan normalt ligger däri, att den stat

v'Principiell undersökning.

som så gör handlar i enlighet med sin egen uppfattning om hur den så; som självständigt rättsvårdande organ rimligen eller lämpligen bör för- hålla sig.

När man å andra sidan velat hävda, att en främmande dom borde räk— nas såsom ett grundläggande rättsfaktum, och att den genom domen vun- na rätten därför, likasom annan välförvärvad rättighet, borde upprätt- hållas oberoende av territoriella gränser, synes häri ligga en missupp- fattning av de judiciella avgörandenas innebörd. Utan tvivel finnas, så- som redan framhållits, domar, som äro att anse såsom rättsskapande. Sålunda medför exempelvis en dom om äktenskapsskillnad, att det rätts- tillstånd som ligger i ett lagligen gällande äktenskap upphör och för var— dera maken avlöses av ett nytt personligt rättsläge. Har en dylik dom meddelats i en stat, vars domstolar internationellt betraktas såsom behö- riga att taga befattning med det ifrågavarande äktenskapet, och år do— men byggd på den lagstiftning som internationellt anses vara tillämplig å fallet, vore det meningslöst att i ett annat land betrakta äktenskapet såsom fortfarande gällande, i avvaktan på att det även i det senare lan— det bleve genom dom upplöst. Men dylika »konstitutiva» domar höra till undantagen. I allmänhet kunna domar ej betraktas såsom rättsskapande. Deras uppgift är allenast ett konstaterande av vad som enligt de i före— liggande fall tillämpliga materiella reglerna är rätt. Att ett sålunda tillkommet avgörande länder till efterrättelse inom den stat där det kom- mer till stånd ligger i naturen av denna stats rättsväsen; men de rätts— politiska skäl som här vid lag äro bestämmande medföra ingalunda att avgörandet bör vinna internationellt erkännande.

Man har även gjort gällande, att så långt som en stat erkänner det berättigade i att under vissa omständigheter främmande rättsregler av materiell art läggas till grund för bedömandet av rättsförhållanden som äga aktualitet inom statens område, denna stat följdriktigt måste utan vidare prövning godtaga även de rättsliga avgöranden som på grund av dessa regler meddelas av behörig utländsk domstol. I förhållande till den »lex generalis», som de internationellt-privaträttsliga reglerna inne— bure, vore nämligen, har man sagt, en i utlandet fälld dom att betrakta såsom >>lex specialis». Denna något oklara teori synes föga skilja sig från den nyss omnämnda meningen om domens egenskap av ett grund— läggande rättsfaktum och kan lika litet som denna senare mening inne- fatta någon bindande motivering för främmande domars principiella er— kännande. Att en stat anser ett visst rättsförhållande böra regleras efter lagen i en främmande stat innebär ingalunda ett förbehållslöst godta— gande av den rättsskipning, som presteras i sistnämnda stat 'eller i en tredje stat där domen tilläventyrs är fälld.

Om således spörsmålet rörande utländska domars erkännande icke låter sig lösa på grundvalen av antagna allmänna rättsgrundsatser utan

l bör betraktas såsom en rättspolitisk fråga, synes emellertid tvekan knåp-— l past böra råda om att den i stort sett avvisande hållning till problemet: ? som vårt land hittills intagit svårligen kan i längden upprätthållas.

Det synes ej ligga i Sveriges välförstådda intresse att doma1 från stater, med vilka vårt land står i nära beröring, lämnas obeaktade av; det svenska rättsväsendet. Ej alltför sällan kan det inträffa, att den1 som, i egenskap av kärande eller svarande fått sin ståndpunkt gillad i? dylik främmande dom är svensk medborgare med domicil inom eller- utom landet, eller, utan att vara svensk medborgare, är här bosatt och därigenom ställd under svensk rättsordnings skydd. Även när något— sådant fall ej är för handen, är det, ur samfärdselns och det ekonomiska utbytets synpunkt, av ömsesidigt intresse för de särskilda staterna och' deras innebyggare, att dubbla rättegångar med därav följande kostnad- och förhalning undvikas.

Ur dessa synpunkter måste det anses önskvärt, att, såframt ett främd mande lands domstolsväsende i det hela erbjuder nödiga garantier för- en tillfredsställande rättsskipning, domar från detta land kunna här i landet erkännas såsom giltiga och, i den mån de gå ut på fullgörande av betalning eller annan prestation, här bliva föremål för verkställighet.

En utveckling i sådan riktning lärer emellertid hos oss icke kunna komma till stånd annorledes än genom legislativa åtgärder. Att, såsom i England och Danmark blivit fallet, domstolarna skulle utan stöd av uttrycklig lag tilltro sig att _ i vidare mån än såsom ett faktum av en viss vikt _ lägga utländsk dom till grund för eget avgörande lärer icke vara att motse. Att så kunnat ske i England står, såsom redan antytts, i samband med den vidsträckta maktbefogenhet som i allmänhet tillkom— mer engelska domare, och vad Danmark beträffar är ifiågavarande dom- stolspraxis grundad på en sedan länge hävdvunnen doktrin, härstamu mande från en av landets mest ansedda rättslärda.

Skall på lagstiftningens väg nagot åtgöras i syfte att vidga området fö1 främmande domars tillämpande i Sverige, lärei man hava att följa endera av två till buds stående huvudlinjer: ensidigt fastställande aV— svenska lagbestämmelser eller avslutande av internationella, på ömse— sidighet beroende överenskommelser och på sådana överenskommelser byggd inre lagstiftning.

Den förra av dessa linjer _ den helt självständiga lagstiftningen _ ligger närmast till hands. Om det, såsom nyss framhållits, i och för sig är ett- svenskt samhällsintresse att utländska domar under vissa förut- sättningar erkännas och verkställas, kan det synas som om någon anled— ning ej vore för handen att göra en lagstiftning i ämnet beroende av för— handling med främmande stater. Från denna utgångspunkt är det tyd— ligen som man i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsför— hållanden rörande äktenskap och förmynderskap ansett sig böra stadga, att vissa av utländsk domstol meddelade beslut om äktenskapsskillnad,

Tvåsidiga traktater förordas.

hemskillnad och förmynderskap skola, oberoende av internationella över-. enskommelser, gälla här i riket. Emellertid möter det, när man kommer utanför de »konstitutiva» domstolsavgörandenas område vissa betänklig— heter att på lagstiftningens väg tillerkänna verkan åt domar från främ— mande stater utan åtskillnad. När fråga är om domar från stater på helt annat kulturstadium än det allmänt europeiska eller med en rättsord- ning som grundväsentligt skiljer sig från den i flertalet civiliserade sta— ter rådande, kan man ej bortse från att den materiella rätt som det gällt att tillämpa esomoftast är oss alltför främmande för att utan vidare kunna erkännas såsom grundläggande för här aktuella rättsförhällanden, eller från att rättegångsväsendet mångenstädes saknar de garantier för objektivt bedömande av rättstvister som ur de europeiska kulturstater— nas synpunkter måste påkallas. Men även i fråga om stater på allmän europeisk kulturnivå låta tvivelsutan förhållanden tänka sig, som moti— vera en viss försiktighet i fråga om erkännande av därifrån härrörande domar.

Att från nu antydda utgångspunkter draga en i lagstiftningen fram— trädande gräns mellan olika stater kan naturligtvis ej ifrågakomma. Ur den internationella sammanlevnadens synpunkt skulle något sådant te sig alltför stötande. I viss mån kunna de antydda betänkligheterna un- danröjas genom upptagande i lagen av förbehåll om vägran av erkän— nande av domar som strida mot »god sed», »offentlig ordning», äro »grossly unjust» eller dylikt; men i fall av en allmän misstro till det främmande landets domstolsväsende äro dylika förbehåll icke tillfyllest.

Av nu anförda skäl synes intet av de system, som innebära ett av trak- tater obundet erkännande av främmande domars giltighet böra tagas till mönster i vårt land; varken de lagstiftningar som, i likhet med den ita- lienska, med avstående från varje anspråk på ömsesidighet under vissa förutsättningar tillerkänna giltighet åt domar från en stat vilken som helst, eller de lagar som, på sätt fallet är med den tyska., göra giltigheten beroende av faktiskt rådande ömsesidighet.

Om alltså på förevarande område ett traktatsystem befinnes vara att föredraga framför ensidigt lagstiftande, kan det måhända te sig som ett önskemål att mellan ett så stort antal stater som möjligt kommer till stånd en kollektiv överenskommelse i ämnet, innefattande en samfällt an— tagen lösning av det föreliggande problemets principiella sidor och även dess detaljer. En dylik tanke har ingalunda saknat framskjutna måls- män. Senast var den vid 1925 års Haag-konferens föremål för allvarligt övervägande. Ett stort flertal av konferensens deltagare samlade sig emellertid om den meningen, att vad som, i varje fall för närvarande borde eftersträvas vore, icke en kollektivtraktat utan åstadkommande av tvåsidiga överenskommelser eller tilläventyrs traktater mellan vissa be- gränsade grupper av varandra närstående stater. Denna utgång av ifrå— gan synes i själva verket hälsas med tillfredsställelse. Bortsett från svå—

righeterna att, trots djupgående olikheter mellan de särskilda staternas processlagstiftning, vinna erforderlig enighet om innehållet i en dylik överenskommelse och med dessa svårigheter sammanhängande risk för fruktlös kraftförbrukning på det internationella området, synes en kol- lektivtraktat, som skulle stå öppen för alla eller så gott som alla stater, vara ägnad att väcka i det närmaste samma betänkligheter som här förut framhållits såsom vidlådande systemet med en ensidig lagstiftning om domar från främmande stater i allmänhet. Att en stat behåller i sin hand möjligheten att efter omständigheterna avväga sin ställning till olika främmande staters rättsväsen synes innebära en fördel, som ej gär- na bör uppgivas. Vad som däremot synes böra göras till föremål för närmare övervägande är under vilka förutsättningar och i vad mån vårt land bör söka att utanför de nordiska staternas krets bringa till stånd tvåsidiga överenskommelser om domars erkännande. Att i många fall dylika överenskommelser skulle vara till fördel för landet och dess inne— byggare synes vara uppenbart. I flertalet länder i Europa och i många utomeuropeiska stater lärer rättsordningen utan tvivel få anses erbjuda de garantier för lagskipningens objektivitet som böra förutsättas för att dessa länders domar skola kunna vinna erkännande här i landet. Med flera av de länder i vilka verkställighet av svensk dom för närvarande icke ifrågakommer står svenskt affärsliv i så nära beröring, att ett ömse- sidigt erkännande av domar tvivelsutan skulle vara av stor praktisk be- tydelse. Stater finnas ock, med vilka vårt land väl icke står i lika livlig affärsförbindelse men vilkas inre lagstiftning eller redan intagna ställ- ning i fråga om traktater av denna art låta förmoda, att överenskommel- ser, som vore ur svensk synpunkt antagliga skulle kunna komma till stånd, till fromma för de rättssökande, som eljest efter en i det ena landet vunnen rättegång måste underkasta sig de med en helt ny process förknippade besvär och kostnader.

Att på förhand uppgöra ett detaljerat program för förhandlingar om konventioner av nu antydd art lärer knappast kunna ifrågakomma. Det hör till naturen av dylika förhandlingar, att ofta nog först under deras fortgång framträda tankar och uppslag, som äro ägnade att leda fram till målet.

Beträffande vissa huvudfrågor synes det emellertid ej vara ur vägen att redan nu antyda de lösningar som från svensk utgångspunkt kunna vara önskvärda eller möjliga att godtaga.

En av de viktigaste och utan tvivel mest svårlösta frågorna gäller vad man plågar kalla den internationella kompetensen: frågan om de prin- ciper rörande domstolarnas behörighet, som böra göras till villkor för de fällda domarnas ömsesidiga erkännande och verkställande.

De särskilda staternas forumregler erbjuda, sinsemellan jämförda, en tämligen brokig anblick. Ett gemensamt drag framträder emellertid i

Önskemål bo- träffande eventuella traktater.

nästan alla processlagar: strävandet att, till förmån för medborgare eller innevånare i det egna landet, bereda detta lands jurisdiktion ett vid- sträckt utrymme i fråga om rättsförhållanden mellan in— och utlän— dingar. Till en ytterlighet gå i detta avseende den franska lagstiftningen och vissa på densamma byggda lagar. Enligt art. 14 i code civil kan nämligen en utländing, även om han varken uppehåller sig i Frankrike eller där äger tillgångar, stämmas till fransk domstol för skuld, som han i eller utanför Frankrike ådragit sig gentemot en fransman. I samma riktning, ehuru betydligt mindre långt, gå de bestämmelser i 10 kap. 1 © rättegångsbalken, som göra det möjligt att för krav å utländsk man söka denne där han träffas eller, om kravet grundar sig å här ingången för— bindelse, å ort där honom tillhörigt gods finnes eller förbindelsen ingicks. bestämmelser som äga motsvarighet i flera främmande lagar. Till ein verkan härmed tämligen likvärdiga äro stadganden sådana som den i Tysklands Zivilprozessordnung förekommande, att en person _ in- eller utländing _ som ej är domicilierad i Tyskland, kan i kravmål instämmas till domstol å ort där han äger någon tillgång (»förmögenhetsforum»). Åt samma håll tendera de i nyare lagar tämligen allmänt gällande princi— perna om rätt för en kärande att, om han finner lämpligt, i stället för att anhängiggöra sitt krav vid svarandens allmänna forum, hänvända sig till ett eller annat specialforum, såsom domstol i orten för ett åberopat avtals ingående eller i orten för den avtalade prestationens uppfyllande eller i den ort, där svaranden driver verksamhet, som givit upphov till rättsför— hållandet. Lagbestämmelser av sistnämnda art måste tydligen, även om så ej varit lagstiftarens huvudsyfte, komma att verka till ett utsträckande av statens jurisdiktion över utländingar, som för dessa kan te sig rätt så. betungande.

Av det sålunda anförda torde tydligt framgå, att en stat icke gärna kan inlåta sig på en sådan reglering av den internationella kompetensen, som innebär förbehållslöst godkännande av en annan stats kompetens— regler. Helt orimligt förefaller exempelvis, att den nyss omnämnda, i art. 14 av code civil givna regeln skulle av andra stater respekteras och således en av fransk domstol i ett kravmål given kontumaciedom mot en i annat land bosatt person, vars samtliga tillgångar måhända befunne sig i den dömdes hemland, skulle där erkännas och befordras till verkstäl— lighet. Föga rimligare vore det, att en kontumaciedom, som i något land givits på grundvalen av bestämmelse av den typ, som i 10 kap. ] % rätte— gångsbalken påträffas i fråga om utländingar, eller med tillämpning av stadganden sådana som den tyska lagen innehåller om »förmögenhets— forum», skulle kunna, utan möjlighet till efterprövning, krävas verkställ— da i annat land. Men även i andra fall, där en mot utebliven svarande given dom härrör från annat forum än svarandens personliga, måste en viss betänksamhet mot domens internationella erkännande göra sig gäl- lande. Det intvingande under ett främmande måhända avlägset lands

jurisdiktion, som ett dylikt erkännande skulle medföra, måste i många fall betecknas såsom mindre rimligt. I känslan härav har man ock i flertalet ingångna konventioner om erkännande och verkställighet av domar gjort erkännandet beroende av vissa förbehåll i fråga om den främmande domstolens kompetens.

Stundom har man härvid sökt genomföra ett mer eller mindre full— ständigt system av särskilda regler för den internationella kompetensen.

I den här förut omnämnda, är 1928 undertecknade kollektivtraktaten mellan ett antal amerikanska stater har ett sådant system genomförts. Traktaten innehåller, såsom av Bil. 6 framgår, tämligen utförliga be- stämmelser om internationella fora, bestämmelser som i intet avseende inkräkta på staternas självbestämningsrätt i fråga om inre behörighets- regler, men hava till syfte att på ett uttömmande sätt 1'eglera de förut— sättningar i fråga om behörigheten, som skola krävas för meddelade do— mars erkännande i främmande konventionsstat. Detaljerade kompetens- regler av liknande art förekomma i åtskilliga tvåsidiga konventioner 0111 domars erkännande, exempelvis i den belgisk-nederländska av år 1925 (Bil. 2), samt den år 1930 undertecknade men ännu ej ratificerade fransk— italienska.

Vid 1925 års Haag—konferens eftersträvades från flera håll en dylik fullständig reglering av det internationella kompetensspörsmålet, men det visade sig omöjligt att i detta fall uppnå enighet. I stället fann man sig föranlåten att i den >>traktatmodell», som blev resultatet av konfe— rensens förhandlingar rörande domars erkännande, inskränka sig till en formel, enligt vilken, såsom förutsättning för erkännandet av främmande domstols kompetens skulle uppställas allenast att något fall ej föreläge, då denna kompetens vore utesluten enligt rättsordningen i den stat där erkännande av dom ifrågakomma

Intetdera av dessa system synes emellertid från svensk sida böra tagas till utgångspunkt för förhandlingar om konventioner rörande främman— de domar. En överenskommelse innehållande detaljerade internationella forumbestämmelser skulle sannolikt innebära, att svenska domar fölle utanför konventionen i åtskilliga fall där bärande skäl för deras uteslu- tande ej ny svensk synpunkt föreligger. Exempelvis skulle tvivelsutan från vissa staters sida svårigheter uppstå att medgiva internationell gil- tighet åt vissa i svensk lagstiftning stadgade fora, såsom forum conti— nentiee causarum m. fl. Å andra sidan skulle man förmodligen från en eller annan sida påfördra internationellt erkännande av vissa fora, som äro för vår inre rätt främmande och skulle vara ägnade att mången gång starkt betunga svenska svarandeparter, exempelvis domstol i ort för ett avtals ingående eller uppfyllande.

Den i 1925 års traktatmodell anvisade utvägen att, för sådana särskilda fall då en stats inre rättsordning förbehåller statens domstolar uteslu— tande jurisdiktion, upprätthålla denna ståndpunkt även. i konventioner

med andra stater men i övrigt avstå från prövning av den främmande domstolens kompetens, torde vara oframkomlig. En formel av innehåll, att erkännande av främmande dom icke skall ifrågakomma när rätts— ordningen i den stat där domen göres gällande utesluter behörighet för domstolarna i den stat där domen fällts, ger ur svensk synpunkt knappast någon mening. När ett lands rättsordning, såsom fallet är hos oss, i det hela vägrar att såsom rättsfakta erkänna utländska domar, innebär detta, att i ett sådant land samtliga i landets lag stadgade fora äro i föihål— lande till utlandet exklusiva.

Vill man emellertid, såsom torde vara åsyftat, i traktatmodellens ifrå— gavarande formel inlägga den meningen, att en stat, som med en annan ingår överenskommelse om domars erkännande, likväl äger betrakta den främmande statens domstolar såsom obehöriga därest statens egen lag— stiftning eller praxis skulle innefatta någon speciell å det föreliggande fallet tillämplig rättsregel om internationell obehörighet, blir formeln visserligen något mindre obegriplig. Men dess tillämpande kommer i så fall att leda till en brist på reciprocitet, som ur svensk synpunkt knap— past skulle låta försvara sig. Av allt att döma är det i framför allt den inre schweiziska lagstiftningen man har att söka upprinnelsen till trak— tatmodellens ifrågavarande regel. Såsom i det föregående anförts, inne— håller den schweiziska för-bundsförfattningen en bestämmelse, enligt Vilken den som är domilicierad i Schweiz icke kan för personligt krav instämmas till annan domstol än forum domicilii. Denna bestämmelse torde närmast hava haft avseende på den kantonala lagstiftningen, vilken genom den— samma förhindrats att för personliga fordringar påbjuda eller medgiva något annat forum än boningsorten; men bestämmelsen har, efter vad alltid synes hava antagits, tillämpning även i fråga om erkännandet av utländska domar. En i överensstämmelse med traktatmodellen avfattad konvention mellan Schweiz och en annan stat skulle alltså, med bokstav— lig tillämpning av förbundsförfattningens art. 59, komma att för Schweiz medföra allenast en starkt begränsad förpliktelse att erkänna den andra statens jurisdiktionsmyndighet, medan denna senare stat, så länge dess allmänna lagstiftning ej innehölle en mot art. 59 svarande bestämmelse, bleve förbunden att utan förbehåll erkänna de schweiziska domstolarnas kompetens.

Enligt vad förhandlingarna vid 1925 års konferens utvisa, har man ock vid traktatmodellens utarbetande i viss mån haft insikt om det otillfreds— ställande i den föreskrivna formeln och hänvisat till möjligheten att vid tvåsidiga konventioners utarbetande närmare reglera den internationella kompetensen. I de konventioner som sedermera tillkommit på Haag- förslagets grundval förekommer i själva verket en dylik närmare regle— ring, innefattande positiva bestämmelser om den främmande kompeten- sens erkännande i åtskilliga fall, där sakfälld svarande har domicil utan- för det land där erkännande kräves. Anmärkningsvärt är, att i tre av

dessa konventioner — den schweizisk-österrikiska, den schweizisk-tjecko- slovakiska och den schweizisk-tyska _ den ena av 'de kontraherande l staterna just är den, vars särställning man synes hava velat bevara ge- i nom 1925 års formel. Att så kunnat ske beror därav, att man icke ens i Schweiz kunnat upprätthålla den exklusiva ståndpunkt, som skulle ligga ! i bokstavlig tillämpning av art. 59 i förbundsförfattningen, utan håller sig till den något fria tolkning av nämnda artikel, som hävdats av den schweiziska förbundsdomstolen. Denna centraldomstol har nämligen an- sett sig kunna, utan hinder av artikelns ordalydelse, godtaga utländsk domstols kompetens, icke allenast där svaranden är domicilierad utanför Schweiz, utan även i alla sådana fall där 1) svaranden på förhand under— kastat sig den utländska kompetensen eller 2) utan förbehåll inlåtit sig'i sakligt svaromål eller 3) en tvistefråga framträtt i form av genkrav i en vid den utländska domstolen anhängiggjord rättegång. Enligt de tre nyssnämnda, av Schweiz biträdda konventionerna skall nu den främ— mande kompetensen godkännas såväl när svaranden har domicil inom den stat där domen åberopas som ock eljest, så framt något av nyssnämnda. tre fall är för handen, och även i ett fjärde fall, nämligen när saken gäl—F ler krav på grund av affärsrörelse, som av svaranden idkats inom den främmande domstolens område. Konventionerna innebära med andra ord, att en utländsk, mot utebliven svarande given dom ej erkännes i andra fall än när svaranden är bosatt eller driver rörelse i den stat där domen givits eller på förhand erkänt den utländska domstolens be- hörighet.

Det vill synas, som om vid eventuella förhandlingar mellan Sverige och andra stater en med nyssnämnda tre konventioner någorlunda över— ensstämmande reglering av den internationella domstolskompetensen icke skulle vara utesluten. En dylik reglering skulle i sak ej alltför väsent- ligt avvika från motsvarande bestämmelser i den föreslagna konventio— nen mellan de nordiska staterna och synes, när det gäller främmande stater med gammal utvecklad rättskultur, knappast böra väcka avgörande betänkligheter.

En mindre lycklig punkt i dessa överenskommelser är emellertid den från traktatmodellen alltjämt bibehållna bestämmelsen, att såsom förut- sättning för främmande doms erkännande skall gälla, att rättsordningen i den stat där erkännande ifrågakommer icke medför, att den andra sta- tens domstolar äro uteslutna. från kompetens. Av skäl som i det före— gående anförts torde ett dylikt förbehåll ej gärna kunna inflyta i en av Sverige ingången konvention. Dess eliminerande torde emellertid nu- mera knappast komma att möta svårighet. Vad man synes hava velat vinna genom förbehållet har i själva verket uppnåtts genom bestämmel- serna att svaranden skall vara domicilierad i domslandet eller hava på ett eller annat sätt underkastat sig den utländska domstolens kompetens. Ett annat av huvudspörsmålen vid förhandlingar och konventioner rö-

rande domars erkännande är frågan om vilka slag av rättSliga avgöran- lden böra falla inom den ifrågasatta konventionsmässiga regleringen.

I detta avseende förete hittills föreliggande konventioner och konven- tionsförslag stora skiljaktigheter. Sålunda omfatta 1925 års traktat— modell och förenämnda tre på dess grundval byggda konventioner do- mar i såväl förmögenhetsrättsliga som familjerättsliga ämnen, medan däremot i det nordiska konventionsförslaget den senare ämnesgruppen är undantagen.

Domar rörande kriminellt skadestånd äro åter inbegripna i det nor- diska förslaget, men synas ej vara omfattade av 1895 års traktatmodell och äro uttryckligen undantagna från de tre konventionernas tillämp- ningsområde.

Domar rörande fast egendom äro undantagna i det nordiska förslaget men inbegripna under de tre konventionerna, dock att, med hänsyn till avfattningen av en bestämmelse i den tyska Zivilprocessordnung, jämförd med förutnämnda, i den schweizisk-tyska konventionen upptagna förbe— håll rörande den ena eller andra statens exklusiva domsrätt, schweiziska domar angående tysk fastighet ej anses kunna vinna erkännande i Tysk— land.

Avgöranden som falla inom >>jurisdictio voluntaria» äro inbegripna un— .der'den schweizisk—tjeckoslovakiska och den schweizisk-österrikiska kon— ventionen men ej under den schweizisk—tyska eller det nordiska förslaget. - Förlikningar inför domstol omfattas av såväl traktatmodellen som det nordiska förslaget.

Beträffande den ställning som från svensk sida bör vid eventuella för— handlingar intagas till dessa avgränsningsspörsmål synes till en början uppenbart, att avgöranden i familjerättsliga frågor icke böra inbegripas under konventionerna. I avseende å internationella förhållanden på fa- miljer-ättens område har för Sveriges del en konventionsmässig reglering i viss mån redan kommit till stånd; och även utan konvention lära, så— som redan framhållits, utländska familjerättsliga domar i många fall på grund av sin egenskap av konstituerande rättsfakta kunna vinna erkännande, och detta under förutsättningar som ej sammanfalla med dem som krävas för erkännande av domar rörande förmögenhetsrättsliga spörsmål.

.I fråga om domar rörande kriminellt skadestånd torde det, trots vissa i öppen dag liggande betänkligheter mot deras erkännande, ur svensk synpunkt få anses övervägande önskvärt att desamma, på sätt skett i det nordiska konventionsförslaget, inbegripas även under andra konven— tioner. Med hänsyn till den ställning, som i hittills utgångna konven— tioner mellan främmande stater intagits av dessa konventioners signa— ,tärmakter, synes det emellertid vara mindre sannolikt att ett dylikt önskemål skulle kunna förverkligas.

) l l 1

Domar rörande fast egendom böra uppenbarligen icke inbegripas un- der någon konvention, som Sverige kan komma att ingå.

Avgöranden som falla inom jurisdictio voluntaria förekomma hos oss huvudsakligen inom fastighetsväsendets och familjerättens områden och lära redan på grund härav komma att ligga utanför de ifrågasatta kon- ventionerna. Men även där de gälla förmögenhetsrättsliga spörsmål lära dylika avgöranden böra hållas utanför. Särskilt måste detta gälla i fråga om alla konkursrättsliga avgöranden.

Förlikningar, som ingås vid domstol och röra sådana ämnen som i kon- ventionerna avses, torde i avseende å. erkännande och verkställighet böra likställas med domar.

I fråga om de domar, å vilka konvention äger tillämpning, bör tydli— gen såsom huvudprincip gälla, att någon materiell efterprövning av dy— lik dom ej må förekomma när den åberopas i främmande konventions— stat. Detta är i själva verket huvudsyftet med de konventioner, som här avses. Fullt ut har emellertid detta syfte knappast någonsin kunnat uppnås. Så gott som alla konventioner om domars erkännande inne- hålla en s. k. generalklausul: ett förbehåll om rätt att vägra erkännande av dom, vars innehåll befinnes strida mot >>offentlig ordning», »goda se- der» eller dylikt. En isolerad undantagsställning intager härutinnan den nu gällande svensk-danska konventionen, medan däremot till och med i det föreliggande nordiska konventionsförslaget ett dylikt förbehåll an- setts ofrånkomligt. Liknande bestämmelser komma med säkerhet att krävas från varje stat, med vilken Sverige hädanefter inlåter sig i för— handling i ämnet. Måhända bör man ej heller från svensk synpunkt bortse från att fall kunna förekomma, där ett förbehåll av denna art kan vara påkallat. Önskvärt är emellertid, att förbehållet erhåller en avfatt— ning som i möjligaste mån förebygger dess tillämpande i oträngt mål. Måhända kan den i det nordiska förslaget valda avfattningen — enligt vilken erkännande kan vägras endast när detsamma uppenbarligen vore oförenligt med landets rättsordning — här vid lag tjäna till förebild.

Ett ytterligare förbehåll av i viss mån materiell art har stundom på— yrkats. Man har nämligen gjort gällande, att en dom för att vinna er- kännande bör vara byggd på den materiella rätt som, enligt de interna— tionellt-privaträttsliga principerna i det land där erkännande kräves, bort i det föreliggande fallet vinna tillämpning. Denna mening, vilken allmänt gjort sig gällande beträffande statusfrågor och familjerättsliga förhållanden, har onekligen även utanför dessa områden ett visst fog. Ett förbehåll av nämnda art skulle emellertid'i tillämpningen leda till betydande svårigheter, med hänsyn till den osäkerhet som alltjämt, ej minst i vårt land, råder rörande de internationellt—privaträttsliga prin— ciper, som böra gälla i fråga om rättsförhållanden på grund av köp och andra i de internationella mellanhavandena vanliga transaktioner. I alla händelser torde, att döma av de på senare tid tillkomna konventionerna. på

andra håll föga sympati förefinnas för den konventionsmässiga regle- ringens belastande med sagda förbehåll. Så till vida föreligger dock här vid lag ett undantag, som i den schweizisk-tyska konventionen stadgas, att erkännande skall vägras, när, till för—fång för en part som tillhör den stat där erkännande påkallas, domen i fråga om denna parts rättskapa- citet eller hans företrädande i rättegången eller ett för tvisten relevant familjerättsligt förhållande, innefattar tillämpning av annan lag än den som enligt hans hemlands rätt bort komma till användning. Skulle un- der eventuella förhandlingar en bestämmelse av dylikt innehåll komma att påyrkas, synes allvarligare invändning däremot ej föreligga. Beträffande verkställighet av främmande domar, som enligt eventuella konventioner skola äga giltighet i en konventionsstat, lärer en procedur, vari ingår den sakfällde svarandens hörande, näppeligen kunna undvikas. Att konventionsvis bestämma vilka myndigheter det skall åligga att för- ordna om verkställighet och huru förfarandet närmare skall anordnas torde knappast vara möjligt. Man synes böra inskränka sig till att, på sätt skett i den schweizisk-tyska konventionen, fastslå att proceduren för erhållande av verkställighet skall vara enkel och ägnad att leda till skyndsamt avgörande. Ett inre svenskt spörsmål blir i så fall, huruvida verkställighetsproceduren bör i rättsenhetens intresse förläggas till ett centralorgan — tilläventyrs Svea hovrätt —— eller till överexekutor. Härmed hava angivits de frågor, som torde utgöra huvudpunkter i eventuella förhandlingar om domars erkännande och vissa riktlinjer, som synas kunna ifrågakomma såsom vägledande vid nämnda punkters be- handling. Färhand- Såsom redan yttrats, torde utsikt ej saknas att på de antydda grund— 51:25:2th valarna uppnå överenskommelse med vissa främmande stater med stad— önskvärda. gad och beprövad rättsordning. Anser man, i överensstämmelse med den uppfattning som i det föregående hävdats, att dylika överenskommelser äro till båtnad för vårt lands rättsliv och ägnade att främja dess med— borgares intressen, vill det synas som om numera, sedan de i ämnet förda förhandlingarna med de nordiska grannstaterna kunna anses avslutade, tidpunkten vore inne att inlåta sig på dylika förhandlingar med andra stater. - Av skäl som i det föregående anförts torde emellertid på nuvarande stadium någon överenskommelse ej böra eftersträvas med stater som sy— nas benägna att kräva en mer eller mindre fullständig reglering av den internationella domstolskompetensen. Frågan om överenskommelse med dylika stater synes lämpligen kunna vila, i avbidan på den utveckling av traktatväsendet på förevarande område, som torde vara att motse under en närmare framtid. Vissa andra länder —— framför allt England _ torde över huvud ej vara hågade för överenskommelser i ämnet utan föredraga att själv- ständigt reglera hithörande spörsmål. När detta sker efter de vidsynta

princiiper som hittills gjort sig gällande i engelsk domstolspraxis, synes saknaiden av konventionsmässig reglering ej behöva göra sig synnerligen ,kännbaar i vårt land. Att hoppas är allenast att, när det gäller engelska

domair _— likasom domar från andra länder med vilka konvention ej in- gåtts —— de svenska domstolarna skola taga den hänsyn till det utländska avgör.-andet, som skäligen bör, oberoende av överenskommelse, tillkomma detsalmma såsom bevismedel och källa till upplysning om främmande rätt.

Resultatet av den framlagda utredningen kan sammanfattas sålunda: att amledning ej föreligger till meddelande av allmänna bestämmelser röramde erkännande och verkställighet av utländska domar; att det där- emot under vissa förutsättningar är önskvärt, att överenskommelser om erkämnande och verkställighet ingås, ej blott med de nordiska grannlän— dernai, utan även med andra stater, vilkas rättsordning ej är oss alltför främrmande och erbjuder garantier för objektivt avgörande av rättstvis- ter; aitt bland de åsyftade förutsättningarna bör ingå den, att uttömman- de geimensamma regler om internationell kompetens för konventionssta- ternais domstolar icke ifrågasättas; samt att utsikt synes vara för handen att med vissa stater på den europeiska kontinenten ingå konventioner, som mr svensk synpunkt kunna godkännas.

Samman- fattning.

Abkommen

zwischen dem Deutschen Reich und der Schweizerischen Eidgenossenschalt iiber die gegenseitige Anerkennung und Vollstreckung von gerichtllchen Entscheidungen und Sehiedsspriiehen, unterzeichnet am 2 November 1929.

Artikel ].

Die. im Prozessverfahren tiber verlnögensrechtliche Anspriiche ergangenen rechts— kräftigen Entscheidungen der biirgerlichen Gerichte des einen Staates werden ohne Unterschied ihrer Benennnng (Urteile, Beschliisse, Vollstreckungslmfehle), jedoch init Ansnahme der Arreste und einstweiligen Verfiigungen, und ohne Riicksieht auf die Staatsangehörigkeit der an dem Rechtsstreit beteiligten Parteien, im Gebiete des andern Staates anerkannt, wenn fiir die Gerichte des Staates, in dessen Gebiet die lintseheidung gefiillt wurde, eine Zuständigkeit nach Massgabe des Artikel 2 be— griindet war und nicht nach dem Rechte des Staates. in dessen Gebiet die Ent— scheidung geltend gemaeht wird. fiir (lessen Gerichte eine ausschliessliche Zuständig— keit besteht.

Artikel 2.

Die. Zuständigkeit der Geriehte des Staates, in dem die lintscheidung gefällt wurde, ist im Sinne des Artikel 1 begriindet, wenn sie in einer staatsvertraglichen Bestim- mung vorgesehen oder eine (ler folgenden Voraussetzungen erfiillt ist:

1. wenn der Beklagte zur Zeit der Klageerhebnng oder zur Zeit der Iirlassungr

der lintscheidung seinen Wohnsitz oder die heklagte juristische Person ihren Sitz in dieseln Staate hatte; wenn sich der Beklagte durch eine ausdriickliche Vereinbarung der Zuständig- keit (les Gerichts, das die Entscheidung gefällt hat, unterworfen halte;

'. 'wenn der Beklagte sich vorbehaltlos auf den RechtSstreit eingelassen hatle: wenn der Beklagte am Orte seiner geschäftlichen Niederlassung oder Zweig— niederlassung fiir Anspriiche aus dem Betriebe dieser Niederlassung helangt worden ist; fiir eine Widerklage, wenn der Gegenansprnch lnit dem in der Klage geltend gemachten Anspruch oder mit den gegen diesen vorgehraehlen Verteidigungs- mitteln in rechtlichem Zusammenhange sieht.

Artikel 3.

Die in nicht verniögensrechtlichen Streitigkeiten zwischen Angehörigen eines der beiden Staaten oder beider Staaten ergangenen rechtskräftigen Iintscheidungen der biirgerlichen Gerichte des einen Staates werden im Gebiete des anderen Staates aner- kannt, es sei denn, dass an deln Rechtsstreit ein Angehöriger des Staates, in dem die Entscheidung geltend gemacht wird. heteiligt war und nach dem Rechte dieses Staates die Zuständigkeit eines Gerichts des anderen Staates nicht begriindet war. Dies gilt auch insoweit, als die in einer nichtvermögensrechtlichen Streitigkeit er— gangene Entscheidnng sich auf einen vermögensrechtlichen Anspruch mit erstreckt, der von dem in ihr festgestellten Rechlsverhältnis abhängt.

Die Anerkennung ist zu versagen, wenn durch die Entscheidung ein liechtsver— hältnis zur Verwirklichung gelangen soll, dem im Gebiete des Staates, wo die Ent- scheidung geltend gemacht wird, aus Riicksichten der öffentlichen Ordnung oder der Sittlichkeit, die Giiltigkeit, Verfolgbarkeit oder Klagbarkeit versagt ist.

Sie ist ferncr zugunsten eines inländischen Beteiligten zu versagen, wenn in der Entscheidung, bei Beurteilung seiner Handlungsfähigkeit oder seiner gesetzlichen Vertretung oder bei Beurteilung eines fiir den Anspruch massgebenden falnilien- oder erbrechtlichen Verhältnisses oder der dafiir massgebenden Feststellungen des Todes einer Person, zu seinem Nachteil andere als die nach dem Rechte des Staates, wo die Entscheidung geltend gemacht wird. anzuwendenden Gesetze zugrunde gelegt sind.

Hat sich der Beklagtc auf (len Rechtsstreit nicht eingelassen, so ist die Anerkeun— ung zu versagen, wenn die Zustellung der den Rechtsstreit einleitenden Ladung oder Verfiigung an den Beklagten oder seinen zur Empfangnahme berechtigten Vertreter nicht rechtzeitig oder lediglich im Wege der öffentlichen Zustellung oder im Aus— lande auf einem anderen Wege als dem (ler Rechtshilfe bewirkt worden ist.

Artikel 5. Das Gericht des Staates, wo die Entscheidung geltend gemacht wird, ist bei der Priifung der die Zuständigkeit eines Gerichtes des anderen Staates begriindenden Tatsachen und der Versagungsgriinde an die tatsächlichen Feststellungen der Ent— scheidung nicht gebunden. Eine weitere Nachpriifung der Gesetzmässigkeit der Entscheiduug findet nicht statt.

Artikel 6.

Die Entscheidungen der Gerichte des einen Staates, die nach den vorstehenden Bestimmungen im Gebiete des anderen Staates anzuerkennen sind, werden auf An- trag einer Partei von der zuständigen Behörde dieses Staates fiir vollstreckbar er- klärt. Vor der Entscheidung ist der Gegner zu hören. Die Vollstreckbarerklärung hat in einem möglichst einfachen und schleunigen Verfahren zu erfolgen.

Die Vollziehung der fiir vollstreckbar erklärten Entscheidung bestimmt sich nach dem Rechte des Staates, in dem die Vollstreckung beautragt wird.

Artikel 7.

Die Partei, die fiir eine Entscheidung die Vollstreckbarerklärung nachsucht, hat bcizubringen:

1. eine vollständige Ausfertigung der Entscheidung; die Rechtskraft der Ent-' scheidung ist, soweit sie sich nicht schon aus der Ausfertigung ergibt, durch öffentliche Urkunden nachzuweisen;

2. die Urschrift oder eine beglaubigte Abschrift der Urkunden, aus denen sich die der Vorschrift des Artikel 4 Abs. 3 entsprechende Ladung der nichter- schienenen Partei ergibt. Auf Verlangen der Behörde, bei der die Vollstreckbarerklärung beantragt wird, ist eine Ubersetzung der im Abs. 1 bezeichneten Urkunden in die amtliche Sprache dieser Behörde beizubringen. Diese Ubersetzung muss von einem diplomatischen oder konsularischen Vertreter oder einem beeidigten Dolmetscher eines der beiden Staaten als richtig bescheinigt sein.

Artikel 8.

Die in einem gerichtlichen Giiteverfahren (Siihneverfahren) oder nach Erhebung der Klage vor einem biirgerlichen Gericht abgeschlossenen oder vor einem solchen

bestätigten Vergleiche stehen, vorbehaltlich der Bestimmung des Artikel 4 Alls. 1, hinsichtlich ihrer Vollstreckbarkeit anzuerkennenden gerichtlichen Entscheidingen im Sinne der Artikel 6 und 7 gleich.

Artikel 9.

Hinsichtlich der Anerkennung und Vollstreckung von Schiedsspriichen gilt ini Verhältnis zwischen den beiden Staaten das in Genf zur Zeichnung aufgelegtc Ab- kommen zur Vollstreckung ausländischer Schiedsspriiche vom 26. September 1927 mit der Massgabe, dass es ohne Riicksicht auf die im Artikel 1 Abs. 1 daselbst enthaltenen Beschränkungen auf alle in einem der beiden Staaten' ergangenen Schiedsspriiche Anwendung findet.

Zum Nachweis, dass der Schiedsspruch eine endgiiltige Entscheidung im Sinne des Artikel 1 Abs. 2 lit. d des vorbezeichneten Abkommens darstellt, geniigt in Deutschland eine Bescheinigung der Geschäftsstelle des Gerichts, bei dem der Schiedsspruch niedergelegt ist, in der Schweiz eine Bescheinigung der zuständigen Behörde des Kantons, in dem der Schiedsspruch ergangen ist.

Vor einem Schiedsgericht abgeschlossene Vergleiche werden in derselben Weise wie Schiedsspriiche vollstreckt.

Bil. 2.

Convention

entre la Belgique et les Pays-Bas sur la competence judiciaire territoriale, sur la taillite, sur Pautorité et Pexécution des decisions iudiciaires, des sentences arbitrales et des actes authentiques, signée å Bruxelles le 28 mars 1925 et ratitiée 1929.

Titre I.

De la competence territoriale.

Article l".

1. En matiére civile et en matiére commerciale, les Belges dans les Pays-Bas et les Néerlandais en Belgique sont régis par les mémes régles de competence que les nationaux.

2. L'article 127 du code de procedure civile néerlandais n'est pas applicable aux défendeurs belges et l'article 53 de la loi helge du 25 mars 1876 n*est pas applicable aux défendeurs néerlandais.

Article 2.

Sous réserve pour chaque Etat d”apprécier la capacité d'agir devant ses Tribunaux, les personnes civiles constituées conformément a la législation de l'un des deux Etats et y ayant leur siége, ainsi que les corporations, associations ou communautés qui, suivant la législation de l'une ou l'autre des parties contractantes, ont le droit d*ester en justice, seront considérées pour Papplication des regles de competence territoriale comme ressortissants dudit Etat et y ayant leur domicile.

1. Sant' les exceptions et modifications étahlics on & étahlir par l'une des deux législations nationales, ainsi que par les Conventions internationales, le défendeur sera assigné devant le juge de son domicile dans les Pays-Bas ou en Belgique on, a défaut d'un tel domicile, devant le juge de sa résidence dans les Pays-Bas nu en Belgique.

2. Dans les Pays-Bas le défendeur peut etre assigné devant le juge du demandeur si, en vertu des lois des deux pays, de la présente convention, ou des Conventions internationales conclues par les Pays-Bas il n'existe aucun autre tribunal competent. En Belgique le défendeur peut étre assigné devant le juge du demandeur si en vertu des lois des deux pays, de la présente convention ou des Conventions internationales conclues par la Belgique, il n'existe aucun autre tribunal compétent.

Article 4.

En matiere mobiliere (personene), civile ou commerciale, le demandeur peut saisir de la contestation le juge du lieu ou l'obligation est née, a été ou doit etre exécutée.

Article 5.

1. Lorsqu'un domicile attributif de juridiction a été élu dans l'un des deux pays pour l'exécution d”un acte, les juges du lieu du domicile élu sont seuls compétents pour connaitre des contestations relatives a cet acte, sauf les exceptions et modifica- tions étahlies ou å étahlir par Pune des deux législations nationales, ainsi que par les Conventions internationales.

2. Si le domicile n'a été élu qu'en faveur de Pune des parties contractantes, celle- ci conserve le droit de saisir tout autre juge compétent.

3. Tout industriel ou commercant, toute société civile ou commerciale de l'un des deux pays, qui étahlit dans l'autre une succursale, une agence ou un etablisse- ment similaire, sera considéré comme ayant élu domicile, pour le jugement de toutes les contestations concernant la succursale, l'agence ou Pétablissement, au lieu oil ceux-ci ont leur siége.

Article 6.

1. Les tribunaux de Yun des Etats contractants renvoient, si Pune des parties le demande, devant les tribunaux d'autre pays les contestations dont ils sont saisis, quand ces contestations y sont déjå pendantes ou quand elles sont connexes å d'autres contestations soumises å ces tribunaux. Ne peuvent etre considérées comme connexes que les contestations qui procedent de la méme cause ou portent sur le méme objet.

2. Le juge devant lequel la demande originaire est pendante connait des deman- des en garantie, des demandes en intervention et des demandes incidentes, ainsi que des demandes reconventionelles, a moins qu*il ne soit incompétent å raison de la matiere.

Article 7.

Si en ca:; de saisie-arrét la partie saisie n”a ni domicile, ni residence dans aucun des deux pays, le tribunal du lien de la saisie-arrét est compétent pour connaitre de Fexistence de la créance, a moins qu”il ne soit incompétent å raison de la matiére et sauf le cas de litispendance. Il l'est également pour statuer sur la demande en validité ou en mainlevée.

Article 8. Les niesures provisoires ou conservatories organisées par les législations néerlan- daise ou belge peuvent, en cas dlurgence, étre requises des autorités de chacur des deux pays. quel que soit le juge competent pour connaitre du fond.

Article 9.

l. Les articles 1 51 8 s'appliquent å tous les cas ou un ressortissant de l'ui. des Etats contractants agit ou est cité devant une juridiction de liautre Etat, sous réserve. lorsque de défendeur n”est ni helge, ni néerlandais. des exceptions resultant des Conventions internationales.

2. Dans le ens ett il y a plusieurs demandeurs ou dét'endeurs, ces articles s”appli- quent mente stil n'y a qu'un seul demandeur ou défendeur qui est ressortissant de l'autre Etat.

3. Les demandes en intervention et les demandcs incidentes n'exercent. en ce qui concerne, l'a competence aucune influence sur le jugement de la demande principale.

Article 10. Pour tous les cas ou les articles précédents n'établissent ni regles de competence commune, ni dérogation aux lois nationales, la competence est réglée dans cbaque Etat par la législation qui lui est propre.

Titre 11.

De l'autorite et de l'cxécution des decisions judiciaires, des sen- tences arbitrales et des actes authentiques.

Article 11.

1. L*autorité des decisions judiciaires rendues en matiére civile ou coninierciale dans l'un des deux Etats sera reconnue dans l'autre. a la demande de toute partie intéressée, si elles réunissent les conditions suivantes: lo: que la decision ne contienne rien de contraire a liordre public ou aux prin- cipes du droit public du pays ou elle est invoquée; 20: qu*elle soit susceptible d”exécution dans le pays ou elle a été rendue, bien que des voies de recours y soient encore ouvertes contre elle; 30: que d*apres les lois de pays ou la décision a été rendue, l'expédition qu'en est produite réunisse les conditions nécessaires a son authenticité; 40: que les parties aient été légalement représentées ou déclarées défaillantes, aprés avoir été légalement citées; 50: que les régles de competence territoriales étahlies par la Convention tfaient pas été méconnues.

2. Les régles relatives 51 la compétence, & la preuve et a la procédure ne concer— nent ni l'ordre public ni les principes du droit public, visés au 10, de lialinéa préce- dent.

3. Le juge doit, d'office, examiner si la décision remplit a l'égard de toutes les parties, apres qu'elles auront été légalement citées, les conditions énumérées a lgalinéa 1'3r et le constater dans son jugement. Celui-ci a effet a cet égard envers toutes les parties et dans toute l'étendue du territoire.

Article 12. 1. Les décisions judiciaires rendues dans Pun des deux Etats peuvent étre mises å exécution dans l'autre Etat, tant sur les meubles que sur les immeubles, aprés y avoir été déclarées exécutoires.

2. L'exequatur est accordé par le tribunal civil de l'arroudissemeut ou Pexécution doit étre poursuivie. Le jugement d'exequatur a effet envers toutes les parties et dans toute Pétendue du tcrritoire.

3. L'examen du tribunal ne portera que sur les points énumérés dans Particle 11 et cont'nrmément a son alinea 3.

Article 13. En accordant l'exequatur. le juge ordonne, s*il y a lieu, les mesures nécessaires pour que la décision étrangére receive la meine publicité que si elle avait été pro—u noncée dans le ressort ou elle est rendue exécutoire.

Article 14.

1. 'l'oute partie intéressée peut demander l'exequatur.

2. La procédure de la demande en exequatur est régie par la loi de Plitat dans lequel Pexécution est requise.

3. Le jugelnent qui statue sur la demande en exequatur n'est pas susceptible d”opposition. Il peut toujours étre attaqué par la voie de Pappel dans les quatorze jours apr-es le jour du prononcé, si le jugement est contradictoire, et dans les qua— torze jours apres lc jour de la signification s*il est par défaut.

4. Le juge peut exiger que la décision soit traduite dans la langue employee au lieu ou il siége: cette traduction sera certifiée confornie par un traducteur juré de- son pays.

5. Une copie authentique dument legalisée doit toujours étre produite.

6. Le juge peut ordonner que l'exequatur sorte ses pleins et entiers effets, nouob» stant recours, avec ou sans caution.

Article 15.

1. Les sentences arbitralcs rendues dans l'un des deux Etats seront reconnues dans Pautre et peuvent y étre rendues exécutoires, si elles satisfont aux conditions. exigées par les numéros ], 2, 3 et 4 de. Particle 11.

2. L"exequatur est accordé par le président du tribunal civil de Parrondissement. dans lequel l'execution est poursuivic.

Article 16.

1. Les actes authentiques exécutoires dans l'un des deux pays peuvent étre décla-— rés exécutoires dans Pautre par le président du tribunal civil de Parrondissement ou Péxécution est demandée.

2. Ge magistrat vérifie si les actes réunissent les conditions nécessaires pour leur authenticité dans le pays ou ils ont été recus et si les dispositions dont l'exécution est poursuivie n'ont rien de contraire a Pordre public ou aux principes du droit public du pays ou l'exequatur est requis.

Article 17.

1. Les hypothéques terrestres conventionnelles, consenties dans Pun des deux Etats, ne seront inscrites et ne produiront effet dans l'autre que lorsque les actes qui en contiennent la stipulation auront été rendus exécutoires par le président du tribunal civil de l'arrondissement ou les biens sont situés.

2. Ge magistrat vérifie si les actes et les procurations qui en sont le complément,. réunissent toutes les conditions nécessaires pour leur authenticité dans le pays oi: ils ont été recus.

3. Les dispositions qui précédent sont également applicables aux actes de con— sentement a radiation on & réduction passés dans un des deux pays.

1. Dans les cas prévus par les articles 15. 16 et 17 le décision du Président a effet 'dans toute liétendue du territoire.

2. La décision n'est pas susceptible d”opposition. Elle peut étre attaquée par la voie de l'appel dans les quatorze jours aprés le jour du prononcé, si elle est contradictoire. et dans les quatorze jours apres le jour de sa signifieation si elle est par défaut.

3. Les formes de la requéte, ainsi que la procedure d"appel sont régies par les lois de l'Etat dans lequel Fexécution est requise.

Article 19.

Les dispositions du présent titre siappliquent quelle que soit la nationalité des parties, sauf les exceptions resultant des Conventions internationales.

Convention

entre la Suisse et la République Tchécoslovaque relative åla reconnaissance et å l'exécution de décisions judiciaires, signée le 21 decembre 1926.

Article premier.

L'autorité des decisions judiciaires rendues en matiere civile ou en matiere com- merciale dans l'un des Etats contractants sera reconnue (lans l'autre Etat. si elles remplissent les conditions suivantes:

10: que, pour Faffaire en question, les regles dc competence judiciaire intecrna— tionale admises par le droit de l”Etat dans lequel la decision est invoquée n'excl'uent pas la juridiction de liautre Etat;

20: que la reconnaissance de la décision ne soit pas contraire a Fordre publice ou aux principes du droit public de l'Etat ou la decision est invoquée;

30: que, d'aprés la loi de YEtat oil la decision a été rendue, celle-ci soit passée en force de chose jugée;

40: qu'en cas de jugement par défaut, la partie défaillante contre laquellte la décision est invoquée ait été régulierement citée, conformément a la loi de l'Etait oil la décision a été rendue, et que la citation l'ait atteinte en temps utile.

L7examen par les autorités de l”Etat ou la décision est invoquée ne portera que sur les conditions énumérées sous chiffres 1 a 4. Ces autorités devront exanuiner d'office si lesdites conditions sont remplies.

Article 2.

En considération des cas ou la Suisse, sur la base de Particle 59 de la constituition fédérale, ne reconnait pas, dans le sens de l'article premier, chiffre 1, de la préssente Convention, la juridiction d'un autre Etat, il est disposé par analogie ce qui suitt:

La juridiction suisse ne sera pas reconnue en Tchécoslovaquie a llégard des rt'écla- mations personnelles contre le de'biteur solvable qui avait son domicile en Tchiéco-

slovaquie au moment de l'ouverture (Faction. si ce débiteur n'a pas convenu d'un for en Suisse ou n”est pas entré en matiere, sans réserve. sur le fond de liaction . introduite devant le juge suisse.

Cette disposition ne mettra pas obstacle & ce que la juridiction suisse soit reconnue lorsque le débiteur sera recherché au for de son établissement commercial nu in- dustriel ou de sa succursale pour des réclamations dont la cause remonte a l'ex- ploitation de cet établissement, ou encore lorsqu'unc demande reconventionelle en connexité avec la demande principale aura été introduite au for de cette derniére.

Ne seront pas considérées comme réclamations personnelles au sens du présent article les actions fonde'es sur le droit dela famille et le droit des successions. ainsi que les actions réelles et les actions mixtes.

Article 3.

Les décisions judiciaires rendues dans Pun des Etats contractants pourront étre mises a exécution dans l'autre Etat, si elles sont exécutoires dans l'Etat ou elles ont été rendues et si elles remplissent les conditions énumérées dans l'article premier, chiffres 1 a 4.

L”exan1en par les autorités de l'Etat ou l'exécution est demandée ne portera que sur les exigences indiquées au précedent alinéa. Ces autorités devront examiner d'office s”il est satisfait aux dites exigences.

Article 4.

La partie qui invoque la (lecision ou qui en demande l”exécution devra produire: 10: une expedition de la décision remplissant les conditions néeessaires a son authenticité;

20: les pieces de naturea établir que la decision est passée en force de chose iugée et, sil y a lieu, qu elle est devenue exécutoire;

30: une copie authentique de l'assignation (art. premier, ch. 4) de la partie qui a fait défaut å liinstance;

40: une tradnction des pieces énumérées ci-dessus certifiée conforme d'aprés les prescriptions de Fun ou l”autre Etat, sauf dispense de cette obligation par l'autorité compétente; la tradnction sera produite en Tchécoslovaquie en langue tchécoslo- vaque. en Suisse (lans la langue de l'autorité requise.

Article 5.

Les sentences arbitrales rendues dans Pun des Etats contractants et y ayant la méme autorité que les décisions judiciaires seront reconnues et mises a exécution dans l'autre Etat, si elles satisfont aux prescriptions des articles précédents, en tant que celles-ci sont applicables.

11 en sera de méme pour les transactions judiciaires et pour les transactions con- clues devant des arbitres ou des trihunaux arbitraux.

Article 6. La loi de l'litat requis régira la competence et la procedure en matiere d”exécution.

Article 7.

Les dispositions de la présente Convention sappliqueront quelle que soit la na- tionalité des parties.

Article 8.

La présente Convention sera ratifiée et les ratifications en seront échangées & Prague.

Cette Convention entrera en vigueur un mois apres Péchange des ratificatims et produira ses effets encore un an apres la dénonciation. qui pourra avoir l'cu en tout temps.

Article 10.

Les dispositions de la présente convention s”appliqueront quelle que soit a na— tionalité des parties.

Article 1].

La Chancellerie d”Etat d*Autriche et le Département fédéral de Justice et ?olice se communiqueront directement, sur requéte, des renseignements juridiques con- cernant les questions que souleverait Papplication de. la présente convention La liberté de decision des tribunaux demeure intacte.

Article 12.

La présente convention s*appliquera aussi aux decisions judiciaires. sentence.k arbi- trales et transactions intervenues avant son entrée en vigueur.

Article 13. La présente convention sera ratifiée et les ratifications en seront échangées å Vienne. Cette convention entrera en vigueur deux mois apres l'échange des ratifications et produira ses effets encore un an apr'es la dénonciation, qui pourra avoir lieu en tout temps.

Bil. 4.

Convention

entre la Suisse et ]*Autriche relative a la reconnaissance et a Pexécution de décisions judiciaires, signée le 15 mars 1927.

Article premier.

L'autorité des decisions judiciaires rendues en matiere civile ou commerciale dans Pun des Etats contractants sera reconnue dans l'autre Etat, si elles remplissent les conditions suivantes:

lo: que les régles de compétence judiciaire internationale admises par l”Etat dans lequel la décision est invoquée n'excluent pas la juridiction de l'autre Etat:

20: que la reconnaissance de la décision ne soit pas contraire å Fordre public de l'Etat ou cette décision est invoquée, en particulier que liexception de chose jugée ne fasse pas obstacle a la reconnaissance d'apres la loi de cet Etat;

30: que, d7aprés la, loi de l'Etat 011 la décision a été rendue, celle-ci soit passee en force de chose jugée;

40: qu'en cas de jugement par défaut, l'acte en la citation qui introduisait Pin- stance ait été remis en temps utile a la partie défaillante en mains propres ou a

!

son mandataire autorisé a le recevoir. Si la notification devait avoir lieu sur le

territoire de l'Etat oil la décision est invoquée, il est nécessaire qu”elle ait été faite en la voie de Passistance judiciaire réciproque.

L'examen par les autorités de PEtat ou la décision est invoquée ne portera quer sur les conditions énumérées sous chiffres 1 a 4. Ges autorités devront examiner d'office si lesdites conditions sont remplies.

Article 2.

La juridiction de l'Etat ou la decision a été rendue est exclue, au sens de Particle premier, chiffre 1”, notamment a l'égard des réclamations personnelles contre le débiteur solvable qui avait, lors de l'ouverture de l'action, son domicile dans l'Etat oil la décision est invoquée.

Cette disposition n'est cependant pas applicable: 10: lorsque le défendeur s'est soumis, par convention expresse, a la competence du tribunal qui a statué sur le fond du litige;

20: lorsque le défendeur est entré en matiere, sans reserve, sur le fund du litige; 30: lorsqu'il s”agit d'une demande reconventionelle; 40: lorsque le débiteur a été recherché au lieu de sou établissement commercial ou industriel ou de sa succursale pour des réclamations dont la cause remonte å liexploitation de cet établissement.

Ne seront pas considérées comme réclamations personnelles au sens du présent article les actions fondées sur le droit de la famille et le droit des successions, les droits réels et les créances garanties par gage.

Article 3.

Les decisions judiciaires en matiére civile ou connnerciale rendues dans l'un des Ztitats contractants seront exécutées dans Pantre Etat si elles remplissant les condi— tions indiquées & Particle premier, chiffres 1 a 4, et si elles sont exécutoires dans l'Etat ou elles ont été rendues.

L'examen par les autorités oil Pexécution est requise ne portera que sur les exi- gences indiquées au premier alinéa. Ces autorités devront examiner d'office s'il est satisfait auxdites exigences. -

Article 4.

La partie qui invoque la décision ou qui en requiert liexécution devra produire: 10: unc expédition ou copie de la decision; 20: une attestation que la décision est passée en force de chose jugée et, s'il y 3 lieu, qu'elle est devenue exécutoire. Cette declaration sera délivrée par l'autorité qui a rendu la décision ou par le greffier du tribunal;

30: en ens de jugement par défaut, une copie de l'acte ou de la citation qui intro- duisait [*instauce, ainsi qu*une attestation indiquant le mode et la date de notifica- tion a la partie défaillante;

40: une copie de l”exposé de demande ou toutes autres pieces appropriées, lorsque retat des faits a la base de la décision ne ressort pas de celle-ci assez clairement pour permettre l'examen prévu å l'article premier;

5”: le cas échéant, une tradnction des pieces indiquées sous chiffres 1 a 4 rédigée dans la langue officielle de l”autorité auprés de laquelle la decision est invoquée ou son exécution requise. Cette tradnction sera certifiée conforme d'aprés la légis- lation de l'un ou de l'autre Etat.

Les dispositions du traité du 21 aofit 1916 s'appliqueront a la légalisation des pieces mentionnées dans le present article.

Les sentences arbitrales rendues dans l'un des Etats contractants seront recon- nues et exécutées dans l'autre Etat si elles satisfont aux prescriptions des articles précédents, en tant que celles-ci sont applicables.

Il en sera de méme pour les transactions judiciaires ou pour les transaction con- clues devant des arbitres.

L'attestation que la sentence arbitrale on la transaction conclue devant des. arbi- tres est passée en force de chose jugée et qu'elle est devenue executoire est delivrée en Autriche par l'autorité qui serait compétente dans cet Etat pour autoriser l'exé— cution forcée, en Suisse par l'autorité compétente du canton oil la sentence arbi- trale a été rendne on la transaction conclue.

Article 6.

Les decisions rendues sur des conclusions de droit civil dans un proces pénal, les amendes d'ordre infligées dans un procés civil, les prononcés de faillite et les autres sentences rendues dans le domaine de la faillite, ainsi que les décisions en matiére de concordat, ne seront pas considérés comme des decisions judiciaires au sens de. la présente convention.

Article 7.

Les decisions dänitorités non judiciaires chargées d'exerccr la tutelle ou la cura- telle, ainsi que les transactions conclues devant ces autorités, sont assimilées aux decisions et transactions judiciaires uu sens de la présente convention. Les deux gonvernements se feront connaitre réciproquement ces autorités.

L'exécution de decisions ordonnant la remise d'un mineur ou d'un personne mise sous tutelle pourra étre ajournée lorsque les autorités compétentes de l'Etat ou cette exécution est requise auront pris, pour venir en aide conformément a leurs obligations, des inesures provisionnelles qui feront a la remise en raison d'un chan— gement survenu dans la situation personnelle des personnes intéressées. L'ajourne— ment sera porte. sans retard & la connaissance tant de l'autorité dont émane la dé— cision a exécuter que de la partie qui a requis l'exécution.

Article 8.

La competence et la procedure en matiére d'exécution forcée sont réglées par la législation de l'Etat ou l'exécution est requise, soit en Suisse, si l'exécution a pour objet une somme d'argen't ou des suretés å fonrnir, par les dispositions de la légis- lation fédérale sur la poursnite pour dettes et la faillite (loi fédérale du 11 avril 1889 et suppléments), dans les autres cas par les dispositions de procédure du can— ton oil l'exécution doit avoir lieu, en Autriche par les prescriptions du code autri— chien d'exécution (loi du 27 mai 1896, Reichsgesetzblatt nr 79, et suppléments).

Article 9.

La présente convention ne touche pas aux dispositions des arrangeinents inter- nationaux anxquels participent les deux Etats contractants.

Les décisions relatives aux frais et dépens visées å l'article 18, 1cr et 2'= alinéas, de la convention du 17 juillet 1905 sur la procedure civile et rendues dans l'un des deux Etats, seront exécutées sur lc territoire de l'autre Etat a la requéte directe de la partie interessée.

Bil. 5.

Projet (Pune convention

sur la .reconnaissance et l'exécution de decisions judiciaires, élaboré a la cinquieme conference de droit international privé (1925).

Article 1".

L'autorité des decisions judiciaires, rendues en niatiere civile ou en matiere com- inerciale (lans l'un des Etats contractants. sera reconnue dans l'autre Etat si elles réunissent les conditions suivants:

10: que, pour le litige en question, les régles de competence judiciaire internatio- nale, admises par le droit de l'Etat dans lequel la decision est invoquée, n'excluent pas la juridiction de l'autre Etat;

20: que la reconnaissance de la décision ne soit pas contraire a l'ordre public ou aux principes du droit public de l'Etat en la décision est invoquée;

30: que. tl'apres la loi de l'Etat oil la decision a été rendue, elle soit passée en force de chose jugée;

40: qu'en cas de jugement par défaut, la partie ait été déclaréc défaillante con- forlnément a la loi du pays oil le jngement a été rendn et aux dispositions des traités en vigueur entre les Etats contractants.

L'examen a faire par les autorités de l'Etat oil la décision est invoquée, se borne aux conditions énuniérées dans l'alinéa 1", no. 1—4. Ces antorités doivent exa- miner d'office. si ces conditions sont remplies.

Article 2.

Les decisions judiciaires rendues dans un des Etats contract-ants peuvent étre mises å exécution dans l'autre Etat aprés y avoir été déclarée exécutoires.

L'exequatur est accorde', si la décision est exécutoire dans l'Etat oii elle a été rendue et si elle remplit les conditions énumérées dans l'article 1", alinéa I", no. 1——4. L'alinéa 2 de cet article s*applique a l'examen a faire par les autorités de l'Etat oil l'cxécution est demandée.

Article 3.

La partie qui invoque la décision ou qui demande l'exequatur doit produire: 10: une expedition de la décision réunissant les conditions nécessaires å son authenticité;

20: les pieces de nature å établir que la décision est passée en force de chose jugée et, s'il y a lieu, qu'elle est devenue exécutoire;

30: une copie authentique dument légalisée de l'assignation de la partie qui a fait défaut å l'instance;

40: une tradnction des pieces énumérées ci-dessus, certifiée conforme d'aprés les regles admises par l'Etat dans lequel l'exequatur est demande, sauf dispense de cette obligation par l'autorité compétente.

Article 4.

Les sentences arbitrales rendues dans l'un des Etats contractants et y ayant la méme autorité que les decisions judiciaires seront reconnues et déclarées exécntoires

40 dans l'autre Etat, si elles satisl'ont aux prescriptions des articles précédents. en tant qu'elles sont applicables.

Il en est de lnélne pour les trans-actions judiciaires.

Article 5.

Les dispositions de la présente Convention s'appliquent, quellc que soit la natio— nalité des parties.

Bil. 6.

Code de Droit International privé adopté a la Havane le 20 tévrier 1928 par la Ge Conference internationale américaine. LIVRE IV. Procedure internationale. 'I'itre premier. — Régles générales.

Art. 314. —— La loi de chaque Etat contractant détermine la competence de ses tribunaux, ainsi que leur organisation, les formes de procedure et d'exécution des jugements et les recours contre les decisions.

Art. 315. _ Aucun Etat contractant n'organisera ou n'entretiendra sur son terri- toire de tribunaux spéciaux pour les membres des autres Etats contractants.

Art. 316. _ La compétence ratione loci est somnise, dans l'ordre des relations internationales, a la loi de l'Etat contractant qui l'établit.

Art. 317. — Les conipétences ratione matericc et ratione pcrsonw, en nlatiére de relations internationales, ne doivent pas étre fondées par les Etats contractants sur la qualité de nationaux ou d'étrangers des personnes intéressées et il leurs dépens.

'I'itre II. —— Competence.

(jhapitre premier. — Des régles générales de competence en matiére civile et commerciale.

Art. 318. — Le juge compétent, en premier lieu, pour connaitrc des litiges aux- quels a donné naissauce l'exercice des actions civiles et commerciales de toute na— ture, sera celui auquel les plaideurs se soumettent expressément ou tacitement, a condition que l'un d'eux au moins soit un national de l'Etat contractant auquel le juge appartient ou qu'il y ait son domicile, sauf les dispositions contraires du droit local.

La soumission ne sera pas possible pour les actions réelles ou luixtes sur les immeubles, si la loi de leur situation l'interdit.

Art. 319. _ Les parties ne pourront se souinettre qu'au juge investi d'une juri- diction ordinaire et competent pour connaitre des affaires de méme nature et au méme degré.

Art. 320. —— En aucnn cas, les parties ne pourront se soumettre expressément ou

tacitenient pour un recours a un juge ou tribunal différent de celui a qui est su- hordonnée, suivant les lois locales, la juridiction qui a connu de l'affaire en pre- miere instance.

Art. 321. —— On entendra par soumission expresse celle qui est faite par les inté— ressés en renoncaut nettement et formellement a leur proprc tribunal et en désig- nant d'une maniére tres precise le juge. auquel ils se soumettent.

Art. 322. —— La soumission sera considérée comme tacite de la part du deman- deur, par le fait de comparaitre devant le juge en formant la demande, et, de la part du défendeur. par le fait d'accomplir, apres avoir été cité en justice, toute dili- gence autre que d'opposer un de'clinatoire de pure forme. On ne considérera pas qu'il y a soumission tacite, si la procédure est suivie par défaut.

Art. 323. — En dehors des cas de souinission expresse ou tacite, et sauf les dis- positions cintraires du droit local, le juge compétent pour l'exercice des actions personnelles sera celui du lieu d'exécution de l'obligation ou celui du domicile des (léfendeurs et subsidiairement celui de leur résidence.

Art. 324. — Pour l'exercicc des actions réelles mobilieres, le juge de la situation sera compétent; si elle n'est pas comme du demandeur, ce sera celui du domicile et, är son défaut, celui de la résidence du défendeur.

Art. 325. — Pour l'exercice des actions réelles sur des immeubles et pour celui des actions inixtes de. bornage et de partage de l'indivision, le juge compétent sera celui de la situation des biens.

Art. 326. -— Si, dans les cas auxquels s référent les deux articles précedents, il y a des biens situés dans plus d'un Etat contractant, les parties pourront saisir les _iuges de l'un quelconque d'entre eux, sauf les prohibitions de la loi de la situation pour les innneubles.

Art. 327. — Dans les procedures de succession testamentaire ou ab intestat, le juge compétent sera celui du lieu oil le de cujus avait son dernier domicile. Art. 328. —— En cas de concordat ( concursos de acreedores) et de faillite, si la cornparution du débiteur dans cette situation est volontaire, le juge compétent sera celui de son domicile.

Art. 329. — En cas de concordat ou de faillite provoqués par des créanciers, le juge compétent sera celui de l'un des lieux oil est formée la réclamation qui les niotive en donnant la préférance, quand il se trouvera parmi eux, a celui du domi— cile du débiteur, si celui-ci en la majorité des créanciers le réclame.

Art. 330. — Pour les actes de juridiction volontaire, excepté aussi le cas de sou- mission et sous réserve des dispositions contraires du droit local, le juge compé- lent sera celui du lieu oil la personne que luotive la demande 21 on a en son domi- cile ou, & défaut, sa résidence.

Art. 331. — Quant aux actes de juridiction volontaire en matiere commerciale et hors le cas de soumission, sauf les dispositions contraires du droit local, le juge du lieu oil l'obligation doit s'exécuter ou, är son défaut, celui du lieu du fait qui leur donne naissance, sera competent.

Art. 332. —— Dans chaque Etat contractant, en cas de competence de divers juges, la preference sera donnée å son droit national.

'I'ifrc X. — S.t-écution (le jugements rendus pur les tribunuua: étrungers. Chapitrc premier. — Matiére civile. Art. 423. — 'l'out jugement civil ou contentieux administratif, rendu dans l'un des Etats contractants, aura autorité et pourra étre exécuté dans les autres, s'il réunit les conditions suivantes;

13: Que le tribunal ou le juge qui l'a reudu ait conlpétence pour connaitre de l'affaire et la juger conformément aux régles du présent Code;

23: Que les parties aient été citées personnellement, ou par leur representant légal, a l'instance;

33: Que le jugeluent ne soit pas contraire å l'ordre public on an droit public du pays ou il doit étre exécuté;

40: Quiil soit exécutoire dans l'Etat oil il est rendu; 53: Qu'il soit traduit d'une maniere autorisée par un fonctionnaire ou interprete Officiel de l'Etat oil il doit etre exécuté, si la langue de ce pays est differente;

63: Que l'acte dans lequel il se trouve réunisse les conditions nécessaires pour étre considéré comme authentique dans l'Etat dont il provient et celles qui sont exigées pour que fasse foi la législation de l'Etat dans lequel est sollicitée l'exé- cution du jugement.

Art. 424. —— L'exécution du jugement doit étre demandée au juge ou tribunal compétent pour faire exécuter la décision, suivant les formalite's requises par la législation interne.

Art. 425. —— Contre la decision judiciaire, dans le cas auquel se réfere l'article précedent, sont adlnis tous les recours que les lois de cet Etat accordent contre les jugements définitifs rendus sur la procédure ordinaire dite cn juicio dcclaratiuo de mayor cuantia.

Art. 426. — Le juge ou le tribunal il qui cst demandée l'exécution entendra, avant de l'ordonner en de la refuser, et aprés un délai de vingt jours, la partie contre laquelle elle est demandée et le procureur ou ministere public.

Art. 427. —— La citation de la partie qui doit étre entendue sera opérée par re- quéte ou commission rogatoire, suivant les dispositions du présent Code, si elle a son domicile a l'étranger et n'a pas dans le pays un représentant autorisé et dans la fornle fixée par le droit local si elle est domiciliée dans l'Etat requis.

Art. 428. _ Passé le délai fixé par le juge ou le tribunal pour la celnparution, la marchc de l'affaire continuera, que la personne citée ait comparu oll ait fait défaut.

Art. 429. _— Si l'exécution est refusée, le dossier sera retourné il celui qui l'a déposé. Art. 430. _- Quand il sera décidé d'exécuter le jugelnent, cette exécution sera conformé aux formalités déterminées par la loi du juge ou du tribunal pour ses propres jugements.

Art. 431. — Les jugelnents définitifs rendus par un Etat cont'actant dont cer- taines dispositions ne sont pas susceptibles d'exécution produiront dans les autres les effets de la chose jugée s'ils réunissent les conditions fixécs il cette fin par le présent Code, sauf ce qui est relatif a leur exécution.

Art. 432. — La procedure et ses effets déterminés par les articles précédents s'appliqueront dans les Etats contractants aux jugements rendus dans l'un d'eux par des arbitres ou amiables compositeurs, il condition que l'affaire qui les motive puisse étre l'objet d'un compromis suivant la législation du pays oil est demandée l'exécution.

Art. 433. —— La lnélne procedure s'appliquera égalenleut aux jugelnents civils rendus dans l'un des Etats contractants par un tribunal international a l'égard de personnes ou d'intéréts privés.

()hapitre ll. — Actes de juridiction volontaire.

Art 434. _ Les dispositions prises sur procédure de juridiction volontaire ell nlatiere commerciale par les juges ou tribunaux d'un Etat contractant ou par ses

agents consulaires seront exécutées dans les autres suivant les formalités et dans la forme indiquées au chapitre précédent.

Art. 435. _ Les décisions sur procédure de juridiction volontaire, en matiere civile, provenant d'un Etat contractant seront admises par les autres si elles réunis- sent les conditions exigées par le présent Code pour la validité des actes passés en pays étranger et émanent d'un juge ou tribunal compétent et y auront en consé- åquence des effets extraterritoriaux.