Underdånigst HJ . KJÄLL. SIGURD BECKMAN. W. BERGENFELT. G. FALLSTEDT-LINDHOLM. * HARALD GOLDKUHL. OVE HESSELGREN. JOEL LAURIN. * ERNST LECHE. ERIK ROS. ALARIK WIGERT.

Bengt Lassen. Stockholm den 24 oktober 1935.

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

I. Inledning.

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition den 6 februari 1931 (nr 80) lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande rörande vissa angivna huvudgrunder för en rättegångsreform, uttalade riksdagen i skrivelse den 29 maj 1931 (nr 308) sin anslutning till de i propositionen framlagda grundlinjerna. Riks— dagen anförde tillika att arbetet med ny lagstiftning angående rättegångs- väsendet och vad därmed sammanhängde borde upptagas utan dröjsmål. Ifrå- gavarande arbete är från och med den 1 oktober 1932 överlämnat åt en särskild utredningsmyndighet, benämnd processlagberedningen.

I förenämnda proposition framhöll föredragande departementschefen nöd- vändigheten av att —— medan arbetet med den allmänna rättegångsreformen påginge — åtgärder snarast möjligt vidtoges för förbättring av bland annat åklagarväsendet. Riksdagen anslöt sig i denna del till vederbörande utskotts uttalande. Utskottet hade anfört att det redan tidigare framhållits, att de nuvarande åklagarmyndigheterna ej alltid vore vuxna de dem åvilande upp— gifterna, och att behovet av en förbättrad åklagarorganisation bleve än star— kare efter genomförande av ett på moderna principer grundat brottmålsförfa— rande. Med hänsyn därtill syntes det utskottet angeläget, att en reform av åklagarväsendet snarast möjligt komme till stånd. Rörande riktlinjerna för detta reformarbete kunde utskottet icke uttala sig.

Sedan utredningen av frågan om åklagarväsendets reformering därefter upptagits, avgåvo inom justitie- och socialdepartementen tillkallade sakkun— niga den 24 september 1934 betänkande angående omorganisation av lands- fogdetjänsterna (statens offentliga utredningar 1934: 31). Kungl. Maj:t av- lämnade sedermera till 1935 års riksdag en på grundval av förenämnda be- tänkande utarbetad proposition (nr 185) däri hemställdes, bland annat, att riksdagen måtte godkänna de framlagda grunderna för en omorganisation av landsfogdebefattningarna, avsedd att träda i tillämpning den 1 juli 1936. Riksdagen godkände i skrivelse den 28 maj 1935 (nr 260) med vissa smärre erinringar förenämnda grunder men anhöll tillika, bland annat, att Kungl. Maj:t skyndsamt ville framlägga förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med dem jämställda åklagare.

I sistnämnda proposition upptog föredragande departementschefen frågan huru en blivande åklagarorganisation i sin helhet kunde komma att gestalta

. sig. Departementschefen anförde härutinnan att det finge anses råda en så , gott som fullständig enighet därom, att en ny åklagarorganisation borde upp— i byggas sålunda, att under en central chefsmyndighet, sannolikt justitiekans— l lersämbetet, inrättades ett mindre antal högre åklagarbefattningar samt under

• Sida 8
•  Original

dessa ett relativt stort antal lägre åklagartjänster. Såsom princip borde vi- dare, i motsats till vad nu vore förhållandet, gälla att högre åklagarmyndighet skulle öva fortlöpande uppsikt och kontroll över lägre åklagarmyndighets verk- samhet. I fråga om polisväsendets ställning i förevarande reformarbete an— förde departementschefen, att med hänsyn till sambandet mellan åklagarvä- sendet och polisväsendet torde ett reformarbete rörande det förra jämväl beröra förhållandena inom det senare. Att till prövning i detta sammanhang upptaga organisatoriska förändringar även inom polisväsendet syntes departements- chefen så mycket mera befogat som vissa de rörande åklagarväsendet påta- lade bristerna jämväl vore till finnandes hos polisväsendet.

Det av riksdagen godkända förslaget till omorganisation av landsfogdebe- fattningarna innebär i huvudsak följande. I varje län skall finnas en lands- fogde, vilken skall intaga ställning som överåklagare och länspolischef. Verksamheten skall i princip omfatta icke blott landsbygden och därinom be— lägna fögderistäder utan även samtliga magistratsstäder i länet. Länsstyrel— sens nuvarande uppgifter i åklagarhänseende skola övergå på landsfogden, vilken ensam skall hava ansvaret för och ledningen av länets åklagarväsende. Under landsfogdens chefskap skola sålunda stå samtliga lands- och stads— fiskaler samt polismän med åtalsrätt (distriktsåklagare). Landsfogdens verk— samhet som överåklagare skall huvudsakligen vara inriktad på ledning och övervakning av distriktsåklagarnas arbete. I de fall då åklagaruppgiften är av beskaffenhet att böra anförtros en särskilt kvalificerad åklagare, skall emellertid åtalets utförande ankomma på landsfogden. Närmare regler i fråga om gränsdragningen mellan landsfogdens och distriktsåklagarnas åtalsskyl— dighet hava i detta sammanhang uppställts. Dessa regler hava emellertid erhållit en viss smidighet, så att inom en given ram möjlighet finnes till utvidg- ning av distriktsåklagarnas åklagarverksamhet. Med landsfogdens föränd— rade åklagaruppgifter följer att landsfogden jämväl skall komma att uppträda såsom åklagare vid rådhusrätterna inom länet. Det må vidare framhållas att landsfogden i princip icke skall tilldelas arbetsuppgifter som icke hava med åklagar- och polisväsendet att skaffa. Detta innebär att ifrågavarande befatt— ningshavare inom rättsskipningen och polisväsendet upphöra att tillika vara kamerala tjänstemän. Beträffande landsfogdarnas ställning i administrativt hänseende må slutligen nämnas, att de såsom överåklagare skola vara under— ställda justitiekansler-sämbetet och såsom länspolischefer vederbörande läns- styrelse.

II. De nuvarande landsiiskals- och stadsäskalsorganisatio- ' nerna.

Den nuvarande landsfiskalsorganisationen tillkom i samband med den vid 1917 års riksdag beslutade omorganisationen av fögderiförvaltnin- gen. Landsfiskalerna ingå såsom ett led i nämnda förvaltning. Deras verk— samhet regleras huvudsakligen genom instruktionen för landsfiskalerna den 14

• Sida 9
•  Original

december 1917 (nr 903). Dessutom finnas olika arbetsuppgifter för ifråga- varande befattningshavare angivna i åtskilliga andra författningar.

Enligt 1917 års fögderiförvaltningsorganisation är varje fögderi indelat i ett visst antal landsfiskalsdistrikt. Sammanlagda antalet landsfiskaldistrikt ;för hela riket utgör för närvarande 489. Distrikten fördela sig å de olika länen sålunda:

Stockholms län . . ..... 22 Göteborgs och Bohus län ..... 21 Uppsala » . . . . . . . 12 Älvsborgs » ..... 28 3 Södermanlands » ....... 13 Skaraborgs » . . . . . 24 Östergötlands » ....... 22 Värmlands » . . . . . 21 Jönköpings » . . . . . . . 20 Örebro » . . . . . 17 Kronobergs » ....... 16 Västmanlands » ..... 13 Kalmar » ....... 22 Kopparbergs » ..... 31 Gotlands » ..... . . 6 Gävleborgs » ..... 28 Blekinge » ....... 12 Västernorrlands » ..... 29 Kristianstads » ...... . 23 Jämtlands » , . . . . . 25 Malmöhus » . . . . . . 25 Västerbottens » . . . . . 26 Hallands » ....... 11 Norrbottens » ..... 22

Landsfiskal tillsättes av vederbörande länsstyrelse. För behörighet till landsfiskalstjänst fordras enligt punkt 14:0) kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904) om ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar dels att hava avlagt landsfiskalsexamen dels ock att minst ett och ett halvt år hava uppehållit kronofogdes, länsmans eller landsfiskals befattning eller i tjänsten biträtt sådan befattningshavare ävensom att hava tjänstgjort minst .ett år hos länsstyrelse samt minst ett halvt år vid poliskår i stad och därvid hava erhållit. utbildning jämväl å detektivavdelning ; dock att landsfiskalsexa- men icke kräves av den som avlagt examen, medförande behörighet till domar- befattning, eller kansliexamen, samt att beträffande sådan sökande tiden för tjänstgöringen såsom vikarie för eller biträde hos kronofogde, länsman eller dandsfiskal må inskränkas till tre månader och för tjänstgöringen hos läns- ! styrelse till ett halvt år. Landsfiskalsexamen skall jämlikt bestämmelserna i

därom utfärdad stadga den 14 december 1917 (nr 907) i mån av behov årligen förrättas i residensstäderna i de län Kungl. Maj :t bestämmer. Denna examen som förrättas inför en särskild examenskommission, bestående av landshövdin- gen, landssekreteraren och landskamreraren jämte en domhavande, skall avse prövning av examinands kunskaper å de områden av svensk rätt, vilka för ut- övning av landsfiskalstjänst äro av betydelse. För tillträde till examen fordras bland annat betyg över avlagd realskoleexamen eller annat kunskapsprov som må kunna ersätta dylik examen, intyg om kunskap och färdighet i enklare bok— tföring samt intyg om att den för erhållande av behörighet till landsfiskals- tjänst erforderliga praktiska tjänstgöringen fullgjorts. Examen omfattar civil- rätt, straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och finansrätt. För att bliva god-

• Sida 10
•  Original

Ekänd skall examinand hava ådagalagt nöjaktiga kunskaper i dessa ämnen i den mån de beröra de tjänsteåligganden som ankomma på landsfiskal. Aspiran- ; terna äro för inhämtandet av det för landsfiskalsexamen erforderliga teore- ; tiska kunskapsmåttet i huvudsak hänvisade till självstudier. Till hjälp i dessa studier finnes en på allmänt uppdrag utarbetad lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler.

I cirkulär den 4 april 1930 (nr 154) har Kungl. Maj:t förordnat, att lands- fiskalsexamen från och med år 1931 tills vidare icke skall anställas med mindre Kungl. Maj:t på framställning av länsstyrelse med hänsyn till förefintligt behov av landsfiskalsaspiranter eller av annan särskild anledning annorlunda bestämmer. Medgivande till landsfiskalsexamens anställande har därefter lämnats upprepade gånger, senast under innevarande år, då ett antal aspiran- ter, vilka med vissa undantag börjat tjänstgöring på landsfiskalsbanan före den 1 januari 1929, medgivits rätt att undergå examen.

Av de 489 landsfiskalsbefattningarna voro den 1 januari 1935 364 besatta med ordinarie innehavare. I avbidan på en blivande omorga- nisation av tjänsten tillsättas på grund av kungl. cirkulär den 5 december 1924 landsfiskalsbefattningarna vid uppkomna ledigheter allenast på förordnande tills vidare. Emellertid har Kungl. Maj:t genom beslut den 29 januari 1932 medgivit, bland annat, att de vilka senast under år 1928 efter landsfiskalstjänsts behöriga kungörande förordnats att tills vidare uppehålla sådan tjänst finge av vederbörande länsstyrelse utnämnas till ordinarie befattningshavare. Då under innevarande år sammanlagt tio landsfiskaler avgått eller komma att avgå med pension kommer vid årsskiftet 1935—36 antalet med ordinarie innehavare försedda landsfiskalsbefattningar att uppgå till högst 354.

Landsfiskal ly d e r i t j ä n s t e n under länsstyrelsen men är i polis- och åklagarhänseende jämväl underställd landsfogden. Den disciplinära myndig- heten över landsfiskal tillkommer länsstyrelsen, som kan tilldela landsfiskal varning eller i svårare fall döma honom till böter, svarande mot högst en må- nads avlöning, eller suspendera honom från tjänst och lön på högst tre månader eller vidtaga åtgärd för hans ställande under åtal. Har länsstyrelsen suspen- derat landsfiskal eller vidtagit åtgärd för hans ställande under åtal, äger den interimistiskt avstänga landsfiskalen från tjänstgöring.

De a r b e t s up p g i f t er vilka åvila landsfiskal äro i första hand polis- och åklagargöromål samt utmätningsmannagöromål, däri inbegripet även in- drivning och redovisning av restförda skatter och av böter. Härtill komma åtskilliga andra arbetsuppgifter av kameral och allmänt administrativ natur.

Landsfiskalen är i polishänseende närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt samt har inseende över polisväsendet därstädes. Han är tillika polischef i di— striktet i den mån icke chefskapet tillkommer annan. I åklagarhänseende är landsfiskalen inom sitt distrikt allmän åklagare i alla de fall, där icke åtals-

• Sida 11
•  Original

rätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit förordnad för visst mål. Landsfiskals åtalsrätt lider bland annat in- skränkning genom de bestämmelser vilka reglera landsfogdens åtalsplikt. Så- som allmän åklagare åligger det nämligen för närvarande landsfogden att beivra företrädesvis dels brott varå efter lag kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver, med undantag för brott mot 20 kap. strafflagen, dels fel eller i försummelser i tjänsten av landsfogden underordnade allmänna åklagare eller lav utmätningsmän, dels ock andra brott, som kunna förskylla straffarbete, 1 därest de påkalla utredning av mera krävande art. Övriga brott må av lands— fogden beivras om det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.

Landsfiskals a v l 6 nin g 5 f ö r m å n e r utgöras av lön 2 000 kronor, tjänstgöringspenningar 1 000 kronor, förvaltningsbidrag 500 kronor samt två ålderstillägg, vartdera å 400 kronor, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring. Till landsfiskalerna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbot- ' tens län utgå ortstillägg med 200 kronor. Härtill kommer tillfällig löneför-

bättring, uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar, med 750 kronor i samtliga distrikt utom Gällivare och Kiruna, där löneförbättringen utgår med 900 kro- , nor. Till vissa tillförordnade landsfiskaler utgår personligt lönetillägg för att

dessa befattningshavare i lönehänseende skola bliva jämställda med ordinarie. Ä de landsfiskal sålunda tillkommande löneförmånerna utgår dyrtidstillägg enligt de bestämmelser som i sådant hänseende gälla i fråga om befattnings- havare vid i lönehänseende oreglerade verk.

I 18 landsfiskalsdistrikt finnas boställen varav landsfiskalen åtnjuter för- mån. Boställsförmånen inverkar likväl icke på avlöningens belopp enär den— samma skall avdragas å den kontanta avlöningen. Enligt kungl. brev den 22 juni 1883 äger emellertid landsfiskalen i Karesuando distrikt att utan avdrag å lön uppbära avkomsten av det för tjänsten inrättade bostället.

Förutom den fasta avlöningen hava landsfiskalerna vissa sportelinkomster. Dessa uppgå i de olika distrikten till synnerligen växlande belopp. Under år 1934 uppgingo sportelinkomsterna i ett distrikt till över 15000 kronor, medan de i vissa distrikt icke synas hava uppgått till 300 kronor. Det sammanlagda beloppet i samtliga 489 distrikt utgjorde nämnda är omkring 845 000 kronor. . De viktigaste sportelinkomsterna äro bötes- och beslagarandelar samt indriv-

ningsprovision.

I fråga om bötes- och beslagarandelarna må framhållas att de under de se- naste åren kraftigt minskats, beroende dels på att i nyare författningar dylika andelar icke tillerkänts åklagare, dels ock på att genom lagen den 10 februari 1933 (nr 28) om ändrade bestämmelser i Vissa fall rörande fördelning av bö- ter m. ni. en generell maximering om femhundra kronor stadgats. Med indriv- ningsprovisionen förhåller sig på följande sätt. För indrivning av utskylder . och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt sär-

skilda stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden, ävensom av kommunalutskylder och sådana medel, vilka uppbäras och redo- visas lika med kommunalutskylder äger den utmätningsmän, inom vars distrikt

• Sida 12
•  Original

medlen uttagits, åtnjuta ersättning med stadgad indrivningsavgift. Har ut— mätningsman i eller för indrivningen anlitat exekutionsbiträde, må denne emel- lertid uppbära hälften av indrivningsavgiften för medel med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning.

Bland övriga sportler märkas växelprotestavgifter samt ersättning till ut- mätningsmannen vid förrättningar avseende utmätning, försäljning av utmätt lös egendom, kvarstad, vräkning eller annan åtgärd eller handräckning enligt utsökningslagen ävensom för handräckning enligt lagen om avbetalningsköp.

Lösen utgår jämväl å protokoll, bevis och avskrifter enligt bestämmelserna i expeditionslösenförordningen. Anmärkas bör att under de senaste åren flera expeditioner som det ankommer på landsfiskal att utfärda förklarats skola utfärdas utan lösen.

_ I åtskilliga landsfiskalsdistrikt hava på grund av arbetsbördans storlek måst anställas extra eller biträdande landsfiskaler (lands- fiskalsassistenter) eller tjänstebiträden åt landsfiskalerna. I riksstaten för budgetåret 1935/ 1936 är till avlöningar ät dylik icke-ordinarie personal upptaget ett förslagsanslag å 320 000 kronor. Genom kungl. cirkulär den 28 juni 1935 har förordnats huru sagda anslag skall fördelas mellan läns— styrelserna. Anslaget är beräknat för ungefär 130 biträden. Deras arvode utgör i genomsnitt 2 400 kronor årligen. På detta belopp utgår dyrtidstillägg efter samma grunder som gälla för landsfiskal. I några län har länsstyrelsen förord- nat biträde åt landsfiskal på dennes egen bekostnad.

Enhetliga bestämmelser saknas angående ifrågavarande tjänstebiträdens be- hörighet. En var länsstyrelse äger därutinnan bestämmanderätt såvitt angår biträdena inom sitt län. Härav har naturligen uppkommit viss ojämnhet. I ett mindre antal distrikt har bestämd arbetsfördelning genomförts mellan lands- fiskalen och biträdet, medan i övriga distrikt biträdets behörighet angivits mera generellt. Detta medför svårighet att vid tillsättande av landsfiskals- tjänst göra en jämförelse i merithänseende mellan aspiranter från olika län.

Sammanlagda antalet landsfiskalsaspiranter —— varmed i detta sammanhang förstås de som hava för avsikt att erhålla befattning såsom landsfiskaler samt icke vunnit ordinarie anställning i länsstyrelse eller förordnande tills vidare å landsfiskalstjänst i enlighet med kungl. cirkuläret den 5 december 1924 — utgjorde den 1 oktober 1935 något över 500. Den vid promemorian som bil. III fogade tablån ger en översikt över dessa aspiranters examina och tjänstgöring å landsstatsbanan. Av tablån framgår att denna tjänstgöring för åtskilliga är ganska långvarig. Sålunda hava icke mindre än 383 aspiran- ter tjänstgjort å landsstatsbanan längre tid än sex år, 289 mer än åtta år, 190 mer än tio år samt 78 över tolv år. Av de aspiranter vilka avlagt högre exa— men än landsfiskalsexamen — tillhopa 65 —— hava av dem som avlagt kansli- examen 27 kortare tjänstetid än sex år samt av de fem juris kandidater, vilka för närvarande äro att betrakta såsom landsfiskalsaspiranter, ingen tjänstgjort å landsstatsbanan över tre år.

• Sida 13
•  Original

I tjugufyra köpingar finnas anställda poliskommissarier (polisuppsynings- män) med åtalsrätt, k ö p in g s å kl a g a r e. Av dessa köpingar hava två gemensam köpingsåklagare och i två uppehålles åklagarbefattningen av lands- fiskalen i distriktet. I regel äro köpingsåklagarna såsom polismän under- ställda vederbörande landsfiskal. Beträffande vissa köpingar har emellertid Kungl. Maj:t förordnat, att poliskommissarien skall hava inseendet över polis- .väsendet i köpingen och chefskapet över där anställd personal, att —— med den tinskränkning som följer av att poliskommissarien ej äger häktningsrätt -— å ihonom skall tillämpas vad landsfiskalsinstruktionen innehåller angående lands- lfiskals polisverksamhet, att landsfiskalen i det distrikt dit ifrågavarande kö— ping hör icke skall äga att taga befattning med polisväsendet därstädes samt att chefskapet över ifrågavarande poliskommissarie skall utövas av lands— fogden. J ämväl beträffande övriga köpingsåklagare är landsfiskals chefskap i så måtto begränsat att landsfiskal icke gentemot dem äger i 16, 18 och 19 %% polisreglementet omförmälda disciplinära befogenheter. Sagda befogenheter tillkomma i stället landsfogden.

Av köpingsåklagarna hava åtta av vederbörande länsstyrelse erhållit för— ordnande jämlikt 1 kap. 3 % utsökningslagen att tillika vara utmätningsmän.

Större delen av köpingsåklagarna har avlagt landsfiskalsexamen (länsmans- examen) och sålunda fullgjort vad som erfordras för behörighet till lands- fiskalsbefattning. * Köpingsåklagarna avlönas av vederbörande köping. I en del fall hava de utöver lönen vissa sportelinkomster.

I cirkulär till länsstyrelserna den 19 juli 1935 (nr 476) har Kungl. Maj :t förordnat, att tills vidare och intill dess annorlunda föreskrives åtgärder icke 'må vidtagas för återbesättande med ordinarie innehavare av ledig befattning såsom särskild åklagare i köping eller annan ort å landet med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar tillstånd.

I städerna bestridas de åklagaruppgifter, vilka icke ankomma på högre eller, särskilt förordnad åklagare, av s t a d s f is k al e r n a. Stadsfiskalernas ar- betsuppgifter finnas angivna i instruktionen för stadsfiskalerna den 24 maj 1918 (nr 282). Denna instruktion ger emellertid endast en ofullständig bild ,av ifrågavarande organisation, enär därjämte för de särskilda städerna utfär— dats speciella bestämmelser. För samtliga stadsfiskaler gäller, att de tillsättas ' medelst förordnande av justitiekanslersämbetet samt stå under tillsyn och in— seende av detta ämbete, som jämväl äger att för viss tid eller för alltid från tjänsten skilja den som finnes hava gjort sig skyldig därtill. Mellan magi- stratsstäder och fögderistäder råder med avseende å tjänsten viss skillnad. I de förra sortera stadsfiskalerna såsom åklagare direkt under justitiekanslersämbe— * tet och deras åtalsrätt är icke underkastad någon begränsning. I fögderistä- derna har däremot landsfogden samma ställning såsom högre åklagare i för-— hållande till stadsfiskalerna som han på landsbygden har till landsfiskalerna; dessa stadsfiskalers åtalsrätt är sålunda begränsad på samma sätt som lands— fiskalernas.

• Sida 14
•  Original

I de flesta städer har stadsfiskalen jämväl befattning vid polisväsendet, an— tingen på grund av hävd eller efter särskilt förordnande. I denna egenskap lyder han i magistratsstad under borgmästaren eller den ledamot av magi- straten, som förestår stadens polisväsen, samt i fögderistad under stadsstyrel- sens ordförande eller kommunalborgmästaren. I ett antal städer har stads- fiskalen jämväl erhållit förordnande såsom stadsfogde respektive utmätnings- man. Vidare förekommer i ett fåtal magistratsstäder att stadsfiskalen innehar befattning såsom kronokassör.

I några mindre städer uppehålles för närvarande stadsfiskalsbefattningen av landsfiskalen i angränsande distrikt i avvaktan på den omreglering av åklagardistrikten som förväntas bliva en följd av en åklagarreform.

Jämlikt Kungl. Maj:ts brev till justitiekanslersämbetet den 15 juni 1935 (nr 320) må i avvaktan på en omorganisation av stadsfiskalsbefattningarna åtgärder icke vidtagas för återbesättande av lediga dylika befattningar, med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar tillstånd.

Enhetliga bestämmelser saknas angående fordringarna för behörighet till stadsfiskalstjänst. Ej heller finnes för stadsfiskalerna anordnad någon examen motsvarande landsfiskalsexamen. Enligt de för vissa städer gällande sär- skilda bestämmelserna skola stadsfiskalerna därstädes vara rättsbildade. På senare tid hava emellertid jämväl i åtskilliga andra städer stadsfiskalstjän- sterna besatts med personer vilka avlagt juris kandidatexamen.

Stadsfiskalerna äro kommunala befattningshavare och avlönas av städerna. Avlöningen bestämmes av stadsfullmäktige varefter Kungl. Maj:ts faststäl— lelse å beslutet skall sökas. Vissa stadsfiskaler hava jämte fast avlöning , sportelinkomster. Dessa uppgå dock i de flesta fall till jämförelsevis ringa belopp, såvida ej stadsfiskalen tillika är stadsfogde respektive utmätningsman. I flera städer hava numera de stadsfiskalen tillkommande sportlerna indragits till stadens kassa.

I fråga om samtliga här ovan omförmälda åklagare gäller att, om mål1 fullföljes till hovrätten eller underställes dess prövning, talan i hovrätten fö- res av samma åklagare som i underrätten. Behörighet till allmänt åtals fullföljande i högsta domstolen tillkommer av de allmänna åklagarna endast justitiekanslern. Har den tilltalade fullföljt talan till sistnämnda domstol, äger emellertid den åklagare som i underrätten och hovrätten fört talan att föra talan i högsta domstolen såsom förklarande.

III. Tidigare reformförslag.

Frågan om en reform av såväl landsfiskals- som stadsfiskalsorganisationen' upptogs av numera landshövdingen S. Linnér i hans i november 1922 avgivna utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket (statens offentliga utredningar 1922z49). De av Linnér föreslagna förändringarna voro i korthet följande.

Varje län skulle i avseende ä polis- och åklagarväsende bilda en enhet med

• Sida 15
•  Original

landsfogden som chef under länsstyrelsen. Den närmaste ledningen av polis- personalen i länet skulle tillkomma landsfiskaler på landet, inberäknat vissa städer samt köpingar och municipalsamhällen, samt stadsfiskaler och polis— mästare i övriga städer. Landsfiskalernas åklagar- och polisverksamhet skulle stärkas genom att redovisningen för restindrivningen förenklades och lands- fiskalerna befriades från handräckning för kommunalutskylder. I detta sam- Imanhang diskuterades tanken att dela upp landsfiskalstjänsten i två befatt— jningar, så att vid sidan av landsfiskalerna såsom åklagar— och polistjånste- män anställdes särskilda befattningshavare för att handhava utmätning och restindrivning m. 111. Det anfördes att en dylik uppdelning skulle medföra väsentliga fördelar i olika hänseenden. Även vissa nackdelar vore emellertid att vänta därav. Sålunda komme på grund av den låga brottsfrekvensen alltför ringa arbetsbörda att erbjudas åklagaren-polischefen, därest icke dennes di- strikt gåves en ganska betydande omfattning. Vid en ökning av distriktets storlek förlorades en ur åklagar- och polissynpunkt viktig fördel med den bestående organisationen, nämligen landsfiskalernas lokal- och personkänne- dom. Då vidare uppdelningen sannolikt bäst skulle kunna genomföras i sam— band med en reform av taxerings- och uppbördsväsendet, läte det sig för det dåvarande icke göra att verkställa en väsentlig omorganisation av lands— ! fiskalsinstitutionen.

I åtalshänseende intog förslaget den ståndpunkten, att landsfogdarna skulle utföra åtal för brott varå kunde följa högre straff än fängelse i sex månader; med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning. Det

, förutsattes emellertid att stadsfiskalerna i de större städerna skulle i viss ut- sträckning utföra åtal även för grövre brott. Köpingsåklagarnas åtalsrätt skulle upphöra och stadsfiskalsbefattningarna i de minsta städerna indragas. De återstående stadsfiskalerna skulle vinna statsanställning. I fråga om be- fattningshavarnas personliga kompetens föreslogs, att stadsfiskalerna i de större städerna skulle vara rättsbildade. Övriga stadsfiskaler liksom lands— fiskalerna skulle hava väsentligen samma kompetens som nu fordras för lands— fiskalsbefattning.

Den 20 november 1924 avlämnade inom socialdepartementet särskilt till-

, kallade sakkunniga, 1924 års landsstatslönesakkunniga, förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m. (statens of- ! fentliga utredningar 1925: 23). I ändamål att åstadkomma en minskning i antalet landsfiskalsdistrikt föreslogo de sakkunniga olika lättnader i tjänste- åliggandena för ifrågavarande befattningshavare ävensom anställande i vissa distrikt av statsavlönade landsfiskalsbiträden, beviljande i något större di- ! strikt av penningbidrag till anskaffande av tjänstelokal och slutligen tillhanda- hållande åt vissa landsfiskaler av räntefria lån för anskaffande av motorfordon

, och motorbåtar.

I p ro c e s s kommis sio 11 en s betänkande den 15 december 1926 med förslag till rättegångsväsendets ombildning (statens offentliga utredningar

• Sida 16
•  Original

1926: 31—33) framlades ett förslag till åklagarväsendets ordnande åsyftande dels en större enhetlighet i organisationens yttre struktur och dels en inre förstärkning av åklagarväsendet, särskilt vid underrätterna. Förslaget gick bland annat ut på att vid sistnämnda domstolar skulle finnas två grupper av åklagare, den ena gruppen omfattande åklagare med högre kvalifikationer för de svårare brottmålen (statsåklagare) och den andra gruppen omfattande åkla- gare av samma typ som de nuvarande lands- och stadsfiskalerna (underåkla— gare). De senare skulle tillika vara polistjänstemän och ansåges jämväl kunna tagas i anspråk för andra uppgifter, dock ej i sådan omfattning att åklagarverksamheteu bleve eftersatt. Gränsen mellan statsåklagarnas och underåklagarnas verksamhetsområden hade processkommissionen bestämt i nära anslutning till vad landshövdingen Linnér i sådant hänseende ifrågasatt i sin förenämnda utredning.

Ett för landsfiskalsorganisationen betydelsefullt spörsmål, nämligen det angående skatterestantierna och den därav betingade restindrivningen, berör- des därefter i det av 19 24 års uppbördssakkunniga den 30 juni 1929 framlagda förslaget till en rationell skatteuppbörd (statens offentliga utredningar 1929: 17). Härutinnan anförde de sakkunniga bland annat:

En omläggning av uppbördsförfarandet enligt de sakkunnigas förslag torde ! kunna tänkas medföra en avsevärd begränsning av skatterestantierna. Re— formens gynnsamma inverkan på resultatet av skatteuppbörden komme att medföra betydande lättnader i fråga om landsfiskalers, övriga utmätningsmäns samt fjärdingsmäns och exekutionsbetjänters arbetsbörda. Minskades antalet restförda belopp mera avsevärt, vore det uppenbart att detta förhållande komme att kraftigt minska behovet av arbetskraft för indrivning. Det vore emeller- tid förenat med stora svårigheter att beräkna omfattningen av arbetsbördans minskning och att på sådana beräkningar grunda förslag till omreglering av landsfiskalsdistrikten. Inom åtskilliga distrikt hade under senare tid anställts extra landsfiskaler, vilkas avlöning utginge av anslaget till polisväsendet å landsbygden. Minskades den ordinarie landsfiskalens göromål med indrivning av utskylder, komme han att erhålla ökad tid för övriga tjänstegöromål, sär- skilt polisärenden. I åtskilliga distrikt torde emellertid _ även om den extra personalen minskades — den ordinarie landsfiskalens göromål komma att nedgå så mycket att genom omreglering av landsfiskalsdistrikten antalet sådana distrikt kunde nedbringas. De sakkunniga ansåge sig emellertid icke böra vidare än som skett ingå på frågan om uppbördsreformens återverkningar å landsfiskalerna.

Ett genomgripande förslag till reform å de områden varom här är fråga framlades i en den 6 december 1930 avlämnad, av särskilda inom socialdeparte- mentet tillkallade sakkunniga — nuvarande statsrådet K. Schlyter och lands- fiskalen E. Ohlin _— verkställd förberedande utredning angå— ende omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m. (statens offentliga utredningar 1930: 31). Det av de sakkunniga framlagda förslaget innebar i huvudsak följande.

De nuvarande landsfiskalsgöromålen skulle uppdelas mellan två grupper befattningshavare, benämnda landsfiskaler och häradsfogdar. Landsfiskalerna

• Sida 17
•  Original

skulle övertaga de till åklagar- och polisverksamheten hörande göromålen under det att häradsfogdarna skulle taga befattning med utsökningsväsendet, däri inbegripet även indrivning och redovisning av skatter och böter. I fråga om återstående bestyr, huvudsakligen av kameral natur, gjorde de sakkunniga den uppdelning mellan de föreslagna befattningshavarna vilken av praktiska hän- , syn syntes dem mest ändamålsenlig. Landsfiskalsdistrikt skulle i regel om- fatta en domsaga. Häradsfogdedistrikt borde omfatta ett betydligt mindre område; sammanlagda antalet häradsfogdedistrikt beräknades skola utgöra omkring 300. I fråga om de nordligaste delarna av riket ansåges vissa jämk- ningar i de föreslagna principerna vara erforderliga. Sålunda skulle i dom- sagor med särskilt gles befolkning bibehållas flera landsfiskalsdistrikt, exem- pelvis sammanfallande med tingslag, samt landsfiskalen i sådant distrikt för- ordnas att jämväl vara. häradsfogde i visst häradsfogdedistrikt, vare sig detta sammanfölle med landsfiskalsdistriktet eller ej.

Beträffande stadsfiskalerna i fögderistäderna föreslogs att landsfiskalerna skulle i princip övertaga deras åtalsrätt. I samband med en dylik överflytt- ning av åtalsbefogenheten skulle stadsfiskalstjänsten förändras till en polis- kommissariebefattning. Jämväl köpingsåklagarnas åtalsrätt skulle övergå till landsfiskalerna samt förstnämnda befattningshavare bibehållas såsom lands— fiskalen underordnade poliskommissarier. I magistratsstäderna skulle som regel åklagarväsende och domstolsväsende följas åt; frågan om landsfiskals över- tagande av åklagargöromålen i de mindre magistratsstäderna skulle sålunda upptagas först i samband med frågan om dessa städers förenande med lands- bygd i judiciellt avseende.

Såsom kompetenskrav för landsfiskalstjänst skulle enligt de sakkunnigas förslag uppställas juris kandidatexamen, genomgående av en kriminalteknisk kurs samt viss tids praktisk tjänstgöring såsom Vikarie för landsfiskal eller såsom rättsbildat biträde å landsfiskalskontor, därav någon tid finge utbytas mot tjänstgöring å domarkansli. För häradsfogdekompetens skulle fordras studentexamen, en juridisk kurs eller lägre juridisk examen samt någon tids tjänstgöring å häradsfogdekontor och i länsstyrelse.

Slutligen hava vissa landsfiskalstjänsterna berörande organisatoriska spörs-

, mål upptagits till behandling i det den 11 juli 1931 av 1 9 2 8 ä r s lö n e- k 0 in mitt é avlämnade betänkandet med förslag till lönereglering för lands— fogdar, lappfogdar och landsfiskaler m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 18). I likhet med 1924 års landsstatslönesakkunniga förordade kom- mittén vissa lättnader i landsfiskalernas arbetsbörda. Dessa avsågo huvud- sakligen den kamerala verksamheten och befattningen med restindrivningen m. m. I övrigt förordades vidtagandet av åtgärder för reglering av lands- fiskalsdistrikten och landsfiskalernas ekonomiska förhållanden.

• Sida 18
•  Original

IV. Bristerna i de nuvarande landsfiskals- och stads- flskalsorganisationerna.

Att den utformning som år 1917 gavs landsfiskalsorganisatio- 11 en icke blev helt tillfredsställande framgår av att densamma därefter upp— repade gånger gjorts till föremål för reformförslag. Anledningen till att dessa kommit att stanna på förslagsstadiet är att söka i bland annat ovissheten beträf- fande rättegångsreformens inverkan på ifrågavarande område. Även stats- finansiella hänsyn hava funnits lägga hinder i vägen för genomförandet av en önskvärd omorganisation.

I samtliga tidigare reformförslag har mer eller mindre utpräglat tagits sikte på en avgjord svaghet i landsfiskalsinstitutionen, nämligen anhopningen hos en och samma befattningshavare av alltför skiftande göromål, vilka sammanlagda understundom representera en alltför betungande arbetsbörda. I landsfiskalens hand äro för närvarande sammanförda arbetsuppgifter från områden vilka äro helt artskilda —— t. ex. åklagargöromål och skatteinidrivning —— och vilkas behöriga fullgörande ofta förutsätta helt olika kvalifikationer. Genom denna sammankoppling av sinsemellan olikartade arbetsuppgifter splittras na- turligen landsfiskalens tid och intresse till skada för de skilda arbetsgrenarna. Nidare är det i regel icke möjligt att till en på detta sätt organiserad tjänst få innehavare med kunskaper och fallenhet för samtliga de med tjänsten för- , enade sysslorna. Detta medför självfallet en icke önskvärd ojämnhet i dessa , sysslors skötande. '

Den ram för landsfiskalernas verksamhet som skapades vid organisationens tillkomst har sedermera kommit att sprängas. Sålunda hava genom lagstift- ning eller i administrativ ordning under årens lopp nya eller utvidgade arbets- uppgifter tillagts landsfiskalerna. Detta är en naturlig följd av landsfiskaler- nas ställning som den egentliga administrativa myndigheten ute i bygderna. Men självfallet hava dessa tid efter annan återkommande utvidgningar av göromålen bidragit till att ännu mera försvara tjänstens behöriga skötande. Den omfattande medelsförvaltningen och indrivningsverksamheten i förening med övriga administrativa och kamerala göromål hava medverkat till att lands— fiskalernas kontorsarbete å de flesta håll erhållit en omfattning som knap— past torde hava varit beräknad år 1917. Samtidigt hava till följd av motor- trafikens utveckling och den ökade rörligheten i samhället större krav ställts på landsfiskalernas verksamhet utom tjänsterummet.

Det ligger i sakens natur att under dylika förhållanden arbetet endast med svårighet låter organisera sig. .V id en nödtvungen avvägning mellan de olika arbetsuppgifterna blir det icke sällan polis- och åklagargöromålen som bliva lidande. Sålunda tvingas landsfiskalerna numera i större utsträckning än tidigare att för verkställandet av polisutredningar anlita underlydande polis- män och fjärdingsmän, vilka 1 många fall icke besitta nödig förmåga och ut— bildning för dylikt arbete. Visserligen hava åtskilliga landsfiskaler till sitt förfogande statsavlönade biträden, men denna biträdeshjälp är på de flesta håll

• Sida 19
•  Original

otillräcklig och fördelas icke efter enhetliga, för hela riket gällande princi- per. Den biträdeshjälp —— huvudsakligen i kontorsarbetet — som landsfiska- lerna därutöver äro i behov av få de bekosta med egna medel. Därmed är man inne på en annan av organisationens allvarligaste brister, nämligen landsfiska- lernas avlöningsförhållanden. ,

Landsfiskalerna uppbära en i förhållande till tjänstens betydelse otillräck- lig fast avlöning. Till utfyllnad härav åtnjutas sportler i tjänsten. Dessa sportler utfalla emellertid synnerligen ojämnt i olika distrikt. Till följd av den otillräckliga lönen och ojämnheten i sportlerna har det för de flesta lands- fiskaler blivit ett verkligt behov att genom privata uppdrag av varjehanda slag förskaffa sig ökade inkomster. Även om förhållandena i vissa "distrikt icke i och för sig kunna motivera dylik privat förvärvsverksamhet, torde denna dock i stort sett vara nödvändig för ifrågavarande befattningshavares existens och för bestridande av de utgifter i tjänsten som icke täckas av för— valtningsbidraget. Privatverksamheten har emellertid en mycket allvarlig sida. Landsfiskalernas uppdrag utom tjänsten äro ganska mångskiftande, men vanligen ingå däri uppdrag såsom rättegångs- och inkassoombud, för— valtare i konkurs och auktionsförrättare. Härigenom kunna lätteligen upp- komma intressekonflikter för landsfiskalen såsom å ena sidan allmän åkla- gare och utmätningsman i orten och å andra sidan partsombud. Detta har se- nast påtalats av riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 januari 1935, däri justitieombudsmannen -— under hänvisning till vissa inträffade händelser omnämnda i 1935 års ämbetsberättelse sid. 92 o. ff. samt 140 o. ff. — framhållit angelägenheten av att frågan om distriktsåklagarnas rätt att bedriva advokatverksamhet snarast gjordes till föremål för slutlig ut- redning.

Den av justitieombudsmannen förordade utredningen kan självfallet icke nå det därmed avsedda syftet med mindre landsfiskalsbefattningarna bliva före— mål för en lönereglering. I detta sammanhang må erinras om att landsfiska- lerna genom reducering eller indragning av vissa förut utgående sportler så- som bötes- och beslagarandelar samt expeditionslösen fått sina inkomster i tjänsten beskurna utan att befattningshavarna beretts däremot svarande kom- pensation. Härtill kommer att ökningen av arbetsuppgifterna överhuvud för— , orsakat landsfiskalerna större utgifter för kontorslokaler, skrivmaterialier,

resor m. m.

Vad därefter angår de för landsfiskalstjänsten föreskrivna kompetensvillko- ren kunna dessa icke anses svara mot de krav som måste ställas på en befatt— ningshavare med ifrågavarande arbetsuppgifter. Särskilt gäller detta polis- och åklagarverksamheten. Det synes icke vara'med statens intresse och vär- » dighet förenligt att, då det gäller hävdandet av statens straffanspråk, låta sig vid domstolarna företrädas av befattningshavare, vilka i fråga om teoretisk ut- , bildning ofta äro väsentligt underlägsna svarandepartens ombud eller biträde. * Erinras må att det blivit allt vanligare att svarandena i trafikmål anlita rätts-

bildade biträden.

Anmärkningen mot kompetensvillkoren gäller såväl fordringarna på den

• Sida 20
•  Original

grundläggande allmänbildningen som den särskilda fackutbildningen. I först— nämnda hänseende torde realskolebildningen numera vara ett alltför litet kun— skapsmått för den tjänst det här gäller. Vidare torde landsfiskalsexamen stundom vara av tämligen ringa värde, beroende på det sätt varpå densamma ' och de föregående studierna äro anordnade. Dessa studier nödgas landsfiskals— aspiranterna nämligen bedriva på egen hand utan personlig handledning, med påföljd att de inhämtade kunskaperna ofta bliva bristfälliga. Härtill kom- mer att fordringarna för godkänd examen äro växlande i de olika länen.

' Den praktiska polisutbildning som fordras för att bliva landsfiskal läm- nar, såsom den nu bedrives, i regel föga behållning. Någon planmässig krimi- nalteknisk utbildning förekommer icke alls. I detta hänseende må anmär- kas att under åren 1930 och 1931 på statens bekostnad varit anordnade två kurser i kriminalteknik vid Stockholms högskola, vilka dock endast ett mindre antal landsfiskaler och landsfiskalsaspiranter varit i tillfälle att bevista. I ordningspolishänseende sakna landsfiskalerna i regel varje utbildning; den praktiska erfarenhet som de å detta område tilläventyrs besitta hava de för- värvat under sin tjänstgöring på landsstatsbanan. Avsaknaden av ordnings- polisutbildning måste betecknas såsom synnerligen betänklig med hänsyn till landsfiskalernas ställning som polischefer, i vilken egenskap de få vara be— redda att vid behov taga befäl över och leda ordningspolisstyrkor samt un— der allvarliga förhållanden handskas med folkmassor och ingripa mot oros- stiftare.

De brister som enligt vad ovan sagts vidlåda landsfiskalsorganisationen i åklagar— och polishänseende torde jämväl föreligga beträffande kö p in g s- å k l a g a r n a. Sistnämnda befattningshavare hava merendels tillkommit för att bereda vederbörande landsfiskal en nödvändig arbetsavlastning såvitt angår köping som vuxit upp inom landsfiskalsdistriktet. Köpingsåklagarna hava såsom sådana icke en arbetsbörda som kan motivera deras bibehållande såsom självständiga åklagare. Deras kvalifikationer äro även understundom läg- re än landsfiskalernas, vilket bland annat kommit till uttryck däri att de icke anförtrotts befogenheten att besluta om kvarhållande, häktning och dylikt.

Vad slutligen angår stadsfisk'alsorganisationen företer denna såsom i det föregående omnämnts för närvarande en tämligen oenhetlig "bild. .Vad som särskilt förtjänar påpekas är den i de mindre städerna förekomman- de föreningen av stadsfiskalstjänsten med befattningarna såsom stadsfogde, kronokassör och dylikt. Här går sålunda det beträffande landsfiskalerna på- talade sysslandet med olikartade arbetsuppgifter i viss mån igen. En stads- fiskal som samtidigt är bunden av kamerala eller exekutiva arbetsuppgifter, vilka kanske dagligen viss tid taga honom i anspråk, kan naturligen icke med samma initiativ och intresse fullgöra sina åklagar- och polisgöromål som en stadsfiskal vilken kan helt ägna sig åt dessa göromål.

Även bland stadsfiskalerna förekommer i icke obetydlig utsträckning advoÅ kat- Och inkass'eringsverksamhet vid sidan'av tjänsten. På sista tiden har

• Sida 21
•  Original

emellertid i vissa städer vid fastställande av ny lönestat stadgats förbud för stadsfiskalen att idka dylik verksamhet.

Några enhetliga kompetensvillkor för behörighet till stadsfiskalstjänst fin- nas icke. I betydligt större utsträckning än som förekommit inom landsfi- skalsorganisationen hava emellertid under de senaste åren lediga stadsfiskals-

, befattningar _ jämväl i mycket små städer _- besatts med jurister. Gan- ' ska kännbara olägenheter torde likväl hava visat sig därutinnan att stads- fiskalerna i många städer icke besuttit den allmänbildning eller den speciella utbildning som är erforderlig för tjänsten. Här gäller sålunda liksom i fråga om landsfiskalsbefattningarna att till följd av avsaknaden av nödiga kompe— tensvillkor för tjänsten densamma icke kommit att besättas med kvalificerad person.

För såväl landsfiskalerna som stadsfiskalerna gäller att deras åklagarverk— samhet icke är underkastad erforderlig tillsyn från överordnad myndighets sida. Denna brist, vilken påtalats av bland andra 1934 års landsfogdesak» kunniga, sammanhänger med avsaknaden av en genomförd organisatorisk ut— byggnad av hela landets åklagarväsen under central ledning. Till avhjälpan- de av denna brist har som tidigare omnämnts beslutats vidtagandet av vissa åtgärder redan under nu bestående organisation.

V. Frågan om en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter på två befattningshavare.

Den svaghet i landsfiskalsorganisationen som ligger i anhopningen hos en och samma befattningshavare av alltför heterogena arbetsuppgifter leder osökt tanken till den tidigare diskuterade frågan om en uppdelning av arbetsuppgif- terna på två befattningshavare. Då denna fråga måste anses vara av central betydelse skall den här upptagas till särskild behandling.

Att landsfiskalernas arbetsuppgifter ställa väsentligt olika krav på sina utövare har redan tidigare omnämnts. Indrivningsgöromålen vilka huvud- , sakligen bestå i bokförings- och annat kontorsarbete kräva god insikt i åt- skilliga kamerala författningar samt sinne för sifferarbete. Åklagargöro- målen fordra av sin handhavare en viss juridisk utbildning samt ett gott juri- diskt omdöme för att rätt kunna skötas. Polisgöromålen kräva att lands— fiskalen besitter god fysik och att han icke på grund av kroppsfel eller av annan orsak är olämplig som polisbefäl. Därjämte fordras av polischefen nödig utbildning i polisverksamhetens olika grenar samt förmåga att med takt och fasthet uppträda självständigt i de ofta svåra situationer däri han på grund

, av denna verksamhet kan komma. Givet är att man under nuvarandeför- * hållanden icke kan av landsfiskalerna kräva en fullgod utbildning för alla

arbetsuppgifterna, liksom att här berörda personliga egenskaper icke alltid kunna påräknas hos varje individ.

• Sida 22
•  Original

22 Vid en uppdelning av göromålen på olika befattningshavare finnas däremot helt andra möjligheter att i fråga om utbildning och personliga egenskaper uppställa de krav som följa av de särskilda arbetsuppgifterna. Genom att helt sysselsättas med en huvuduppgift vinner befattningshavaren på grund av den större övningen bättre förfarenhet i sina göromål. De nackdelar som nu äro förknippade med den ofta ensidiga inriktningen på en viss av flera verk- samhetsgrenar undgås vid en uppdelning, enär vederbörande då blir i tillfälle att välja den befattning, för vilken han har det största intresset och för vilken han är mest lämpad.

Därest i princip en uppdelning av landsfiskalstjänsten med hänsyn till göromålens art anses önskvärd, uppstår därefter spörsmålet huru långt en dylik differentiering i praktiken bör sträcka sig. Det är möjligt att det i framti- den i samband med rättegångsreformens genomförande kan bliva önskvärt med en sådan uppdelning, att åklagaren kommer att enbart syssla med åtalsupp- gifter såsom fallet är i vissa städer. För närvarande synes emellertid en dy- lik organisation icke kunna ifrågasättas. Med hänsyn till den relativt låga brottsfrekvensen torde nämligen dessa befattningshavare få antingen alldeles för stora distrikt eller — om distrikten göras mindre — för ringa arbetsbörda. Det kan ej heller av praktiska skäl ifrågakomma, att åklagarna på lands- bygden skiljas från den art av polisverksamhet som står i närmaste sam- band med åklagargöromålen, nämligen kriminalpolisverksamheten. Något an— norlunda ställer det sig måhända beträffande frågan huruvida åklagarna jäm- väl böra vara ordningspolischefer. Ordningspolisgöromålen äro av tämligen skiftande art och ligga delvis på sidan om de göromål som följa av åklagar- och kriminalpolischefskapet. Av åtskilliga skäl är det emellertid ej möjligt att nu uppdela polischefskapet. Det må erinras om att det för närvarande på landsbygden liksom i de flesta städer saknas en fast lokal kriminalpolis- personal samt att det varken skulle vara av kostnadshänsyn möjligt eller ur tjänstgöringssynpunkt lämpligt att genomföra en fullständig differentiering av den underlydande polispersonalen i kriminal- och ordningspolis.

Det kan sålunda för närvarande ej ifrågakomma att göra någon annan upp- delning av landsfiskalsgöromålen än 'att på en befattningshavare läggas åkla— gar- och polischefsgöromålen medan åt en annan uppdrages som huvudsyssla arbetet med indrivning av restantier och böter. Att tillsätta en särskild befatt- ningshavare för utmätningsmannagöromålen i inskränkt bemärkelse kan på grund av dessa göromåls ringa omfattning icke ifrågakomma.

Vid en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter enligt här angivna princip måste med nödvändighet vardera befattningshavarens distrikt bliva större än de nuvarande landsfiskalsdistrikten. Härav följa såväl fördelar som nackdelar. I förstnämnda hänseende må framhållas, att med större distrikt i regel följer större möjlighet att planlägga arbetet och att med anlitande av tekniska hjälpmedel rationalisera detsamma. I ett annat hänseende torde de stora distrikten emellertid vara till nackdel. Landsfiska- lerna hava som regel en mycket god orts- och personkännedom inom sina di— strikt, beroende på bland annat distriktens begränsade omfattning och göro-

• Sida 23
•  Original

målens skiftande beskaffenhet. Även landsfiskalernas privatverksamhet var- om i det föregående talats spelar därvid naturligtvis en viss roll. I och med att distrikten göras större och göromålen bliva mera specialiserade, torde i » regel möjligheten att erhålla en mera ingående orts- och personkännedom min—

|

skas. För vissa verksamhetsgrenar torde detta dock ej vara av alltför stor betydelse. Vad därefter de särskilda arbetsuppgifterna angår må följande framhållas.

Med hänsyn till åklagargöromålen, torde ingen invändning vara att göra mot en utökning av distriktens storlek. Ifråga-varande göromål äro icke mera 10- kalt betonade än att storleken av åklagardistrikten kan bestämmas så gott som enbart ur synpunkten av att åklagarens arbetsbörda lämpligt avväges. För delgivningar och liknande arbete äger åklagaren påkalla biträde av under- lydande befattningshavare eller andra tjänstemän och myndigheter. I sista hand böra emellertid jurisdiktionsområdenas gränser bliva bestämmande för åklagardistriktens, enär åtskilliga skäl tala för att en och samma lägre åkla— gare i princip ej utför tjänstetalan vid mer än en domstol.

För polisgöromålen och speciellt kriminalpolisverksamheten är distriktens storlek av större betydelse. Dessa göromåls skiftande art kräver att polis- chefen står i nära kontakt med distriktets olika delar och har möjlig- het att övervaka desamma. Med den nuvarande ordningen hava landsfiska— lerna i detta hänseende naturligen god nytta av den förut berörda orts— och personkännedomen och deras arbete underlättas väsentligt av att avstånden inom distrikten äro relativt korta. Då man jämväl för framtiden — åtmin- stone såvitt angår större delen av landet —— har att räkna med ett stort an— tal primära polisdistrikt med däri anställda lägre polismän (fjärdingsmän) med viss utbildning, komma huvudsakligen de mera kvalificerade polisgöro- målen att falla på polischefens lott. Dessa hava å andra sidan under de senare åren visat tendens att avsevärt ökas. I detta sammanhang må särskilt erinras om de med den tilltagande motortrafiken allt talrikare trafik- olyckorna, vilkas utredande kräver medverkan av en kvalificerad och erfaren förhörsledare. Det är här liksom vid all kriminalpolisverksamhet av stor vikt att undersökningen på brottsplatsen igångsättes så snabbt som möjligt. Även den yttre ordningspolistjänsten kräver ofta polischefens närvaro på olika orter ute i distriktet. Ju större distriktet göres, desto svårare blir det för polis- chefen att effektivt bedriva sin verksamhet i distriktets skilda delar, desto längre tid måste åtgå för resor och desto oftare inträffar den situationen, vilken aldrig är möjlig att helt undvika, nämligen att polischefens närvaro på en gång påkallas på skilda orter inom distriktet. Å andra sidan måste starkt framhållas att med den revolutionerande utveckling kommunikations- medlen de senaste årtiondena undergått, avstånden numera ej spela på långt

när samma roll som förut.

Under det tidigare utredningsarbetet å ifrågavarande område har fram- hållits, att landsfiskalerna genom sin nära beröring med befolkningen och en— ligt tradition från länsmansinstitutionens dagar för en stor del av lands- bygdens befolkning framstå såsom de närmaste representanterna för ordning

• Sida 24
•  Original

och säkerhet. Detta är en tillgång som man självfallet måste söka bibehålla vid en omorganisation efter här ifrågasatta princip. Ur synpunkten av den laglydiga allmänhetens intresse att hava en känsla av trygghet i samhället är det sålunda av vikt att kvalificerad polismyndighet finnes tillgänglig på nära håll.

Av det anfördaframgår, att vid en uppdelning av landsfiskalsgöromålen försiktighet måste iakttagas vid bestämmandet av polischefsdistriktens stor- lek. Endast i en begränsad omfattning torde det vara möjligt att vid en ök— ning av dessa distrikts storlek vinna någon besparing i arbete genom ratio- nalisering. Härutinnan torde möjligheterna vara betydligt större beträffande t. ex. indrivningsverksamheten. Därtill kommer att vid en uppdelning av lands— fiskalsgöromålen polisgöromålen, vilka för närvarande understundom få stå tillbaka för andra uppgifter, torde komma att visa en tendens till ökning. Av den av utredningsmännen verkställda undersökningen framgår, att åklagar- och polisgöromålen för närvarande synas utgöra. ungefär 30 procent av lands- fiskalernas totala arbetsbörda. Att lägga denna beräkning till grund för av- görandet av den fråga som här är föremål för bedömande låter sig av lätt för- klarliga skäl icke göra. Vid kollision mellan olika göromål torde nämligen landsfiskalerna, såsom förhållandena nu ligga till, i första hand inrikta sig på att fullgöra det arbete som för de överordnade myndigheterna är lättast att kontrollera, nämligen utmätningsmannabestyret och restindrivningen, Efter— sättes något härutinnan har den försumlige att vänta tillrättavisning eller strängare bestraffning. Det är däremot ej lika lätt för de högre administrativa myndigheterna att kontrollera huruvida en landsfiskal t. ex. vid förundersök- ning angående brott gör förundersökningen så fullständig som möjligt vore. Särskilt i de distrikt där biträden saknas torde det vara vanligt, att polisverk— samheten ligger mer eller mindre nere under de dagar då landsfiskalerna äro sysselsatta med upprättande av månadsräkning med bilagor eller redo- visning av kommunalutskylder. Annan ordning är för övrigt knappast möjlig i dylika distrikt. *Det har inträffat att en länsstyrelse avslagit begäran om anstånd med månadsräknings avsändande, oaktat vederbörande landsfiskal förklarat att hans begäran vore föranledd av ett i slutet av måna- den timat brott som krävde omedelbar och tidsödande polisutredning. Att dy— lika synnerligen beklagliga missförhållanden skulle försvinna, därest åklagaren befriades från sådana göromål som äro främmande för åklagar- och polisarbe- tet, är uppenbart.

Såsom ett skäl för uppskov med ställningstagandet till frågan om en uppdel- ning av landsfiskalsgöromålen har anförts, att resultatet av genomförandet av en eventuell uppbördsreform först borde avvaktas. En dylik reform har näm- ligen antagits skola få vittgående följder i fråga om den restindrivningsverk— samhet som för närvarande åvilar landsfiskalerna. I anledning härav förtjänar till en början påpekas att, sett mot bakgrunden av det ringa praktiska resultat som följt å den senaste utredningen å detta område, det finnes all anledning att ställa sig tveksam beträffande möjligheten att nedbringa restindrivnings- verksamheten i en omfattning som skulle få till följd några större organi—

• Sida 25
•  Original

kan komma att gå, torde det uteslutande vara till fördel för alla här berörda intressen om restindrivningsbestyret snarast överflyttades från åklagarna- lpolischeferna till tjänstemän, som hade tillfälle att helt ägna sig åt denna verksamhet. Framför allt i ett hänseende skulle fördelar vinnas genom en dylik anordning, nämligen i fråga om kontrollen över exekutionsbiträdenas verksamhet. Denna kontroll skulle främjas därav att på grund av den ökade idistriktsstorleken rikligare material erhölles för bedömande av huruvida in- » |

25 satoriska konsekvenser. Oavsett den riktning i vilken en dylik reform

jdrivningsarbetet i de olika polisdistrikten fortskrede normalt. Vissa bespa-

ringar i arbetskraft skulle vara att vinna beträffande det redovisningsarbete och den bokföring som är förknippad med restindrivningen. Vidare skulle antalet fall, då handräckning för restantiers uttagande måste begäras hos an- nan indrivningschef, komma att minskas. Även på detta område torde dock med en uppdelning följa vissa nackdelar genom att man ej längre kan räkna med de nuvarande landsfiskalernas orts- och personkännedom. Detta gäller särskilt granskningen av hindersbevis och meddelandet av beslut om införsel. Emellertid kunna de befarade nackdelarna vid en rationell organisation av- ,hjälpas på annan väg, t. ex. genom uppläggande av anställningsregister.

Framhållas må jämväl att landsfiskalerna redan nu för erhållande av de upp— gifter angående de restskyldiga som äro nödvändiga för ett rätt avvägande av införselbeslutens innehåll, åtminstone i de större distrikten med mera rör- lig befolkning, äro i väsentlig utsträckning beroende av fjärdingsmännen, vilka besitta den mest ingående personkännedomen. På grund härav torde några allvarligare betänkligheter icke behöva hysas mot tudelningsprincipen på ifrågavarande område, helst som det av den ökade distriktsstorleken följande större jämförelsematerialet bör medföra ökade garantier för att enhetliga prin- ciper komma att läggas till grund för införselbesluten.

.V id övervägande av huruvida de egentliga utmätningsmannagöromålen böra läggas på åklagaren-polischefen eller på den befattningshavare, vilken som hu- vudsaklig sysselsättning erhåller indrivningsverksamheten, kunna olika syn— punkter göra sig gällande. För det första alternativet talar att det för dessa utmätningsmannagöromål fordras en annan utbildning än den som är nödvändig för indrivningsverksamhetens handhavande. Utmätningsmanncn måste framför allt besitta kunskaperi exekutivrätt. Då det under alla omständigheter av åkla- garen-polischefen måste fordras tämligen omfattande juridisk utbildning, låge det måhända nära till hands att göra honom jämväl till utmätningsman. Detta skäl torde likväl ej få tillmätas alltför stor betydelse. Starkare skäl tala för alternativet att lägga utmätningsmannagöromålen till den befattnings- havare som handhar indrivningsverksamheten. Det är nämligen av synnerlig vikt att åklagaren-polischefen befrias från medelsförvaltning och sådant arbete som medför omfattande redovisningsbestyr. *Som utmätningsman komme han att uppbära kontanta belopp, vilka han hade att inom viss bestämd tid redovisa till vederbörande sökande. Därtill kommer att utmätningsmannen jämväl har att meddela införsel som omförmäles i 1 och 20 %% lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. Då ett dylikt införselärende kan

• Sida 26
•  Original

vara löpande i åtskilliga år och det därunder orsakar utmätningsmannen ett ständigt återkommande arbete med att lyfta och redovisa innehållna belopp, lämpar sig tydligen bestyret därmed mindre väl för en förening med åklagar— och polisgöromålen,

Möjligen går en uppdelning av landsfiskalernas arbetsuppgifter på två be- fattningshavare icke att genomföra över hela landet. Med hänsyn till den glesa befolkningen och de stora avstånden i rikets nordligaste delar kan därstädes ett bibehållande av den nuvarande ordningen vara lämpligt. En jämkning kan sålunda bliva nödvändig beträffande vissa lappmarksområden. Emellertid får denna omständighet ej tagas till intäkt för att det under dylika omständigheter vore olämpligt att genomföra en uppdelning vilken, såsom ovan påvisats, måste anses i och för sig fördelaktig. Anser man principen om uppdelning riktig, bör den följas så långt sig göra låter.

VI. Huvudlinjerna för en reform.

Vid ett reformarbete på förevarande område måste naturligen viss uppmärk- samhet ägnas åt det pågående arbetet på den allmänna rättegångsreformen. Sannolikt kommer nämligen ett reformerat straffprocessförfarande att ställa ökade krav på åklagarna i alla grader. Utredningsmännen vilka jämlikt erhåll- na direktiv under arbetets gång samrått med processlagberedningen hava ta- git hänsyn till rättegångsreformen i så måtto att de sökt utforma distriktsåkla- garorganisationen så, att den utan svårigheter skall kunna anpassas efter de nya krav och de ändrade förhållanden i övrigt som rättegångsreformen kan komma att medföra. I övrigt hava utredningsmännen beträffande domstolsväsendet utgått från nu gällande förhållanden, därvid emellertid jämväl beaktats kon- sekvenserna av det fortgående läggandet under landsrätt av mindre städer. Slutligen hava utredningsmännen naturligen tagit hänsyn till de i någon mån ändrade förutsättningar som komma att föreligga efter ett genomförande av en reform av landsfogdebefattningarna i enlighet med de grunder som vunnit gillande av 1935 års riksdag.

En omorganisation av distriktsåklagarbefattningarna bör ske efter de i det följande angivna grunder, vilka på väsentliga punkter överensstämma med det Schlyter-Ohlinska förslaget av år 1930.

Av de skäl som anförts i närmast föregående kapitel förutsätter en rationell, på längre sikt ställd reform av landsfiskalsinstitutionen, att la n d s f i s k a— lernas nuvarande arbetsuppgifter uppdelas på tvåbefatt- ningshavare. I överensstämmelse härmed föreslås sålunda att landsfiskalerna bibehållas såsom åklagare samt lokala ordnings— och kriminalpolischefer, under det att utsökningsgöromålen, däri inbegripet även indrivning och redovisning av skatter och böter, överflyttas på nya befattningshavare, förslagsvis benämn—

• Sida 27
•  Original

da häradsfogdar. Av landsfiskalernas nuvarande allmänt administrativa upp— gifter skola vidare följande uppgifter tillkomma häradsfogden: a) bevakande av kronans rätt med avseende å boställen och staten tillhörig fast egendom även- som förrättande av auktion, salu- eller arrendevärdering, ekonomisk besiktning eller syn å sådan egendom; b) bevakande såsom kronans ombudsman av det all- ,männas rätt vid konkurser, årsstämningar, återgäldande till statsverket av ut- gifter för fri rättegång, meddelande av lagfart efter kungörelse, dödförklaring och andra liknande fall; c) ärenden och utredningar vilka sammanhänga med mantalsskrivningsväsendet ; d) mottagande av lösöreköpsavhandlingar ; samt e) införskaffande av statistiska uppgifter angående näringarna. Hos lands- fiskalerna skola av praktiska hänsyn kvarbliva uppgifterna att förrätta borger- lig vigsel samt att verkställa växelprotester ävensom vissa administrativa upp- gifter som äro föranledda av den militära organisationen. Slutligen skall be- styret med utbetalande med allmänna medel av ersättningar åt vittnen i brott— mål och vissa därmed i förevarande hänseende jämställda mål ävensom åt rätte- gångsbiträden åt häktade samt förundersökare jämlikt lagen angående villkor- lig straffdom m. fl. överflyttas till domstolarnas kanslier. I övrigt skola lands— fiskalernas nuvarande göromål fördelas mellan landsfiskal och häradsfogde på det sätt, att vardera befattningshavaren tilldelas de göromål som äga närmaste samband med hans huvuduppgifter med iakttagande likväl av vad praktiska hänsyn fordra. Principiellt bör därvid göromålsfördelningen bringas att i hu- vudsak motsvara arbetsfördelningen mellan länsstyrelsens båda avdelningar så att landsfiskalen blir landskansliets och häradsfogden landskontorets lokale representant. Med hänsyn till att fråga här är allenast om ett principbetän- kande hava utredningsmännen icke ansett sig böra i vidare mån ingå på före— varande spörsmål.

För bestridande av den å kl a ga rv e rk s a m h e t, som icke skall full- göras av landsfogdar eller särskilda åklagare, skall riket indelas i åklagar- distrikt. Aklagardistrikt blir landsfiskalsdistrikt eller sådan stad som för- klarats skola utgöra eget åklagardistrikt.

Aklagarmyndighet (distriktsåklagare) skall vara i landsfiskalsdistrikt landsfiskal samt i stad, som utgör eget åklagardistrikt, stadsfiskal. Den åtals-

, rätt som för närvarande tillkommer köpingsåklagarna skall överflyttas på landsfiskalerna. I samband därmed skola samtliga köpingsåklagare såsom polisbefäl i vederbörande köpingar underställas landsfiskalerna.

Det torde icke finnas anledning att med införandet av den gemensamma be- nämningen distriktsåklagare avskaffa de numera hävdvunna titlarna lands- fiskal och stadsfiskal, åtminstone ej så länge dessa befattningshavare jämväl . hava andra åligganden än åklagargöromålen. Författningstekniska skäl tala jämväl för att benämningarna bibehållas oförändrade.

Distriktsåklagarna skola ingå i en enhetlig åklagarorganisa- t i o 11 av den struktur, som av föredragande departementschefen omnämnts i propositionen nr 185/1935. Det närmaste chefskapet över distriktsåklagarna

• Sida 28
•  Original

skall sålunda utövas av landsfogden enligt de av 1935 års riksdag g'od-

kända grunderna.

I samband med den nya distr'iktsåklagarorganisationens genomförande sko- la de jämkningar göras i grunderna för överåklagaren-länspolischefens och distriktsåklagaren-den lokale polischefens inbördes kompetens som må fin- nas påkallade av de förändrade förhållandena.

Distriktsåklagaren skall i princip vara polischef inom sitt åklagar— distrikt. Detta innebär i förhållande till nu gällande ordning en ändring så- vitt angår flertalet städer. Såsom av det följande framgår påkalla emellertid förhållandena i vissa städer ett avsteg från den föreslagna regeln.

I fögderistad är enligt nu gällande bestämmelser kommunalborgmästaren eller stadsstyrelsens ordförande polischef. I regel hava sistnämnda befatt- ningshavare icke någon särskild utbildning för sitt polischefskap. Denna om- ständighet torde stundom medföra att chefskapet i verkligheten utövas av stadsfiskalen eller särskilt anställd poliskommissarie. Genom att polischef- skapet överflyttas till den för denna uppgift särskilt utbildade distriktsåkla- garen vinnes bättre ledning av polisarbetet och större effektivisering av det- samma. Utredningsmännen hava emellertid räknat med att i stad där stads- fiskalen, antingen på grund av hävd eller efter särskilt förordnande, har be- fattning med polisväsendet, kan efter stadens införlivande med landsfiskals- distrikt uppkomma behov av kvalificerat polisbefäl till bestridande av vissa av de polisuppgifter som hittills fullgjorts av stadsfiskalen.

Vad därefter angår nwgistratsstädema tillkommer för närvarande polis- chefskapet i stad, där polismästare finnes, denne samt i annan stad borgmä- staren eller den ledamot av magistraten som förestår polisväsendet i staden. I detta sammanhang må erinras om departementschefens uttalande rörande denna fråga i propositionen nr 185/1935, att ett avlyftande av polischefska- pet från domstolsledamot syntes så mycket mera påkallat som det måste an- ses innebära ett betänkligt avsteg från regeln om åklagar- och polisväsendets oavhängighet av domstolarna, att stadsfiskalerna i flertalet magistratsstäder stode under chefskap av en domstolsledamot i kriminalpolishänseende. De— partementschefen erinrade jämväl om att Svea hovrätt i yttrande över lands— fogdesakkunnigas betänkande påpekat, att föreningen av domare- och polis- chefsbefattningarna även ur andra synpunker vore olycklig.

Såsom av det redan anförda framgår anse utredningsmännen det av lands- fogdesakkunniga väckta förslaget om en överflyttning av polischefskapet till stadsfiskalen innebära. den bästa lösningen av förevarande spörsmål. Där- igenom skulle, på sätt nämnda sakkunniga anfört, vinnas att på den blivande polischefen kunde uppställas krav på fullständig polisutbildning varjämte större enhetlighet i polisorganisationen kunde ernås. Emellertid gestalta sig förhållandena något olika i de olika magistratsstäderna, när det gäller att genomföra ifrågavarande princip.

Beträffande de större magistratsstäderna kunna vissa skäl anföras emot en

• Sida 29
•  Original

förening av åklagar- och polisgöromålen hos samma befattningshavare. I de tre största, där åklagargöromålen ensamma utgöra tillräcklig arbetsbörda för en eller flera befattningshavare, måste sålunda den nuvarande tudelningen äga bestånd. Utredningsmännen vilja dock framhålla den stora betydelsen av att åklagarna såväl i dessa som i andra städer där stadsfiskalen icke har befatt- ning med polisväsendet beredas tillfälle att redan från början deltaga i förun- dersökningarna angående brott samt att de givas befogenhet att lämna direk— tiv för utredningarnas bedrivande. I denna fråga intaga utredningsmännen samma ståndpunkt som landsfogdesakkunniga. Det förtjänar påpekas att i det innevarande år inom överståthållarämbetet utarbetade förslaget till om— organisation av åklagarväsendet i Stockholm de av landsfogdesakkunniga fram- förda synpunkterna i denna fråga vunnit beaktande. För Göteborg och Malmö föreslå utredningsmännen ingen annan ändring i nu förevarande hänseende än som är nödvändig för att därvarande åklagare skola bliva i stånd att följa förundersökningarna och att lämna direktiv för dessas bedrivande. Utred- ningsmännen förorda sålunda utfärdandet av den i landsfogdesakkunnigas betänkande föreslagna författningen med bestämmelser om skyldighet för polismyndighet i viss stad att underrätta allmän åklagare om begånget brott. Denna författning torde böra utfärdas utan samband med förevarande reform- arbete i övrigt.

I samtliga övriga åtta polismästarstäder innehar polismästaren jämte polis- chefskapet jämväl annan befattning. I fem städer är polismästaren rådman, i tre av dessa samt i ytterligare en fjärde stad utövar han domsrätt i polismål antingen såsom ensam polisdomare eller såsom ordförande i poliskammaren. I två städer har polismästartjänsten förenats med stadsfiskalsbefattningen. De skäl som anförts mot att ledamot i rådhusrätt tillika är polischef gälla naturligtvis jämväl beträffande den som dömer i mål som tillhöra polisdom- stols avgörande. I båda fallen ligger det samma vikt på att domaren bibehålles vid sitt anseende för opartiskhet och objektivitet och att detta icke i kritiska situationer sättes i fara.

I sex av dessa polismästarstäder, nämligen Gävle, Örebro, Eskilstuna, Karlskrona, Uppsala och Lund, synes för närvarande arbetsbördan icke moti- vera särskild polischefsbefattning vars innehavare ej har annat tjänsteupp- drag. Däremot bör i de två största av ifrågavarande städer _— Norrköping och Hälsingborg —— ledningen av polis- och åklagarväsendet organiseras på liknande sätt som i Göteborg och Malmö. I de först uppräknade sex städerna böra åklagar- och polischefsbefattningarna vara förenade, såsom redan är fallet i två av dem (Örebro och Uppsala) och torde komma att bliva förhål- landet i en blivande tolfte polismästarstad (Borås). Då polismästarens ut- övande av domsrätt i polismål skall upphöra och det icke kan ifrågakomma att tillsätta särskild befattningshavare enbart för polismålens avdömande, lä- rer endast kunna ifrågakomma att åt någon av ledamöterna i vederbörande rådhusrätt uppdraga att döma i dylika mål. Härför krävas ändringar i de av Kungl. Maj:t utfärdade särskilda bestämmelserna angående utövandet av stä-

• Sida 30
•  Original

dernas domsrätt i vissa mål ävensom i de för rådhusrätterna gällande arbets- ordningarna. Samtidigt torde det i vissa städer bliva erforderligt att vidtaga ändringar i arbetsfördelningen mellan rådhusrättens ledamöter. Skäl torde sak- nas att i samband med omorganisationen borttaga polismästartiteln.

I fråga om övriga magistratsstäder får man skilja mellan dem som skola utgöra egna åklagardistrikt och dem där detta icke skall vara förhållandet. I de förstnämnda skall chefskapet över polisväsendet ordnas på samma sätt som i de mindre polismästarstäderna. Någon ändring av den mellan rådhus- rättens ledamöter gällande arbetsfördelningen torde i följd härav endast un— dantagsvis behöva genomföras. Beträffande åter de magistratsstäder, vilka icke skola utgöra egna åklagardistrikt, komma dessa att ingå i angränsande- landsfiskalsdistrikt. Därav bör naturligen följa att polischefskapet i vederbö- rande stad övergår till landsfiskalen. Även i dessa mindre magistratsstäder kan för framtiden finnas behov av kvalificerat polisbefäl för fullgörande av vissa av de polisuppgifter som hittills fullgjorts av stadsfiskalen.

I fråga om polisverksamhetens omfattning skola såvitt angår landsfiskalerna i huvudsak de nuvarande bestämmelserna i landsfiskalsin- struktionen gälla. Stadsfiskalernas polisverksamhet skall undergå den ut- vidgning som betingas av att de bliva polischefer. Såväl landsfiskalernas som stadsfiskalernas polisverksamhet kommer för övrigt att röna Viss inver— kan av att de bliva underställda landsfogden i dennes egenskap av länspolis- chef. Utredningsmännen hänvisa till vad propositionen nr 185/1935 innehål— ler i denna del.

Beträffande landsfiskalsdistrikten skall i princip gälla, att de geografiskt skola erhålla en sådan utsträckning att de helt falla inom en och samma häradsrätts domvärjo. Därjämte skola de erbjuda en arbetsbörda av- passad för en landsfiskal med eller utan tjänstebiträde.

Vad angår frågan huru många landsfiskalsdistrikt som bliva erforderliga vid en reform efter här angivna huvudlinjer, torde man kunna räkna med att det nuvarande antalet kan väsentligt reduceras. Med ledning av de upp- gifter som införskaffats angående den procentuella fördelningen av lands— fiskalernas arbetsbörda på de olika verksamhetsgrenarna kommer man till att antalet landsfiskalstjänster borde vara ungefär 200.

Flera skäl tala emellertid för att den angivna siffran bör något höjas. Ett skäl är att den föreslagna uppdelningen av göromålen måhända ej kan genom- föras i vissa delar av nordligaste Sverige; Vidare föranledes en ökning av att åtskilliga städer, vilka nu hava egna åklagare, komma att ingå i landsfiskals- distrikt. Överflyttningen av köpingsåklagarnas åtalsrätt på landsfiskalerna torde däremot vara av mera underordnad betydelse. Såsom i annat samman- hang framhållits torde vidare arbetet med polisgöromålen kunna förväntas visa en tendens till ökning i och med att dessa göromåls handhavare befrias från det kamerala arbetet. Frånsett dessa synpunkter torde försiktigheten

• Sida 31
•  Original

bjuda att avväga organisationen så att den ej löper risk att sprängas vid en ökning av arbetet motsvarande den som inträtt under de sista årtiondena.

En alltför stark minskning av antalet landsfiskaler kan innebära ett för- svagande av polisväsendet på landsbygden. Visserligen komma de nya lands- fiskalerna att erhålla en långt bättre polisutbildning och åtskilligt gynnsam- mare arbetsförhållanden än de nuvarande befattningshavarna, varav torde följa att de kunna göra värdefullare insatser såsom polischefer. Men dessa fördelar kunna dock ej helt uppväga de nackdelar som följa av en alltför stark beskärning av personalbeståndet.

Under hänsynstagande till alla sålunda inverkande omständigheter hava utredningsmännen beräknat det erforderliga antalet landsfiskalsdistrikt till ungefär 240. Då antalet domsagor för närvarande utgör 117 skulle i regel varje domsaga komma att delas i två landsfiskalsdistrikt. Med hänsyn till domsa- gornas olika storlek och den skiftande göromålsfrekvensen inom olika delar av landet böra jämkningar i indelningen kunna ske så, att mindre domsagor ode- lade bilda ett enda landsfiskalsdistrikt under det att större domsagor med stor brottsfrekvens uppdelas i tre, i något undantagsfall måhända fyra distrikt. Vid uppgörandet av ett detaljerat förslag till distriktsindelning måste hänsyn tagas till en mängd lokala faktorer, vilka svårligen kunna rätt bedömas av andra än vederbörande länsstyrelser och domhavande. At länsstyrelserna bör således uppdragas att, med ledning av de principer vilka här uttalats och de av utred- ningsmännen sammanbragta uppgifterna rörande landsfiskalernas, köpings- åklagarnas och stadsfiskalernas nuvarande arbetsbörda, efter samråd med dom— havandena uppgöra preliminära förslag till distriktsindelning.

Även med det av utredningsmännen beräknade antalet landsfiskalsdistrikt torde det likväl icke kunna undgås att åtskilliga orter, där landsfiskal nu är stationerad och som äro i behov av kvalificerat polisbefäl, vid en minskning av landsfiskalernas antal bliva utan dylikt polisbefäl. Fråga uppkommer då huru ersättning härför bäst bör åstadkommas.

Vad först angår vissa gränsorter _ tillhopa icke överstigande ett tiotal — torde det bliva erforderligt att där anställa en kvalificerad polisman. Dylik polisman synes vara att hänföra till kategorien polismän för hela rikets behov varom förmäles i 3 % lagen om polisväsendet i riket och vilkas avlöning m. m. jämlikt 15 % 1. samma lag helt skall gottgöras polisdistriktet av statsmedel.

I vissa andra orter torde ett redan under nuvarande förhållanden förefintligt behov av förstärkning av lokalpolisen aktualiseras genom indragning av lands- fiskalstjänst. Utredningsmännen hava funnit att detta behov endast kan upp- komma i ett mindre antal län. Några särskilda åtgärder för täckande av detta behov lära icke behöva vidtagas. Den lokala säkerhetstjänsten synes fastmera böra tillgodoses i vanlig ordning, d. v. s. genom anställande av kom- munala polismän, till vilkas avlöning statsbidrag utgår jämlikt bestämmelserna i lagen om polisväsendet i riket. Motsvarande situation kan inträffa redan i under nuvarande förhållanden då, i samband med att landsfiskal efter erhållet l tillstånd byter stationeringsort, behov av polisförstärkning uppkommer å den

• Sida 32
•  Original

dittillsvarande stationeringsorten. Statsverket bör självfallet icke åsamkas några kostnader utöver sedvanligt statsbidrag på grund av att kommun nöd- gas anställa särskild polisman för den polistjänst som utan vederlag från kom- munens sida tidigare bestritts av den statsavlönade landsfiskalen och hans statsavlönade tjänstebiträden.

I detta sammanhang lärer man icke kunna undgå att jämväl beröra spörs- målet om en förstärkning av statspolisen. Vad kriminalstatspolisen angår föreligger redan med nuvarande landsfiskalsorganisation ett starkt behov av personalökning för att densamma skall bliva i stånd att effektivt biträda vid brottmålsutredningar på landsbygden och i de mindre städerna. Det synes därför ofrånkomligt att kriminalstatspolisens behov av förstärkning tillgodo- ses i samband med omorganisationen av ledningen för det lokala polisväsen- det. Enligt gjorda beräkningar skulle i sådant hänseende krävas en utökning av kriminalstatspolisens personal med ungefär 25 man, förslagsvis förde- lade på 8 befäl och 17 konstaplar. Utredningsmännen föreslå sålunda en dylik förstärkning av kriminalstatspolisen.

Jämväl på ordningsstatspolisen torde ökade krav komma att ställas. Enligt det i dagarna framlagda förslaget angående ökad kontroll över motorfordons— trafiken har emellertid en förstärkning av ordningsstatspolisen såväl kvantita- tivt som kvalitativt ansetts böra ske, i det att ej endast personalbeståndet utan även statspolisens motorfordonspark m. m. föreslagits skola utökas. Därest detta förslag genomföres kommer statspolisens möjligheter att vid behov för » ordningens upprätthållande biträda de till antalet reducerade landsfiskalerna- lokala polischeferna avsevärt ökas. Någon ytterligare utökning av ordnings- statspolisen än vad förenämnda förslag inrymmer torde icke vara erforderlig.

Avgörande för frågan huruvida stad skall bibehållas såsom e g e t å kl a g a r dis t r i k t bör vara storleken av den arbetsbörda staden erbjuder en åklagare som tillika är polischef. =Att uppdraga någon fix gräns vid en viss befolkningssiffra torde vara ogörligt; förhållandena äro därtill allt- för olika. Industristäder med rörlig befolkning, hamnstäder samt orter med stor genomgångstrafik, särskilt av utlänningar, erbjuda ofta en åklagare och polischef mera arbete än vad enbart folkmängdssiffrorna giva anledning an- taga. Då det för närvarande saknas "enhetliga bestämmelser angående stads- fiskalernas diarieföring och redovisning av olika arbetsuppgifter, har det visat sig omöjligt att beträffande stadsfiskalerna erhålla tillförlitliga uppgifter angående arbetsbördan i samma utsträckning som beträffande lands- fiskalerna. För att ett avgörande skall kunna träffas, huruvida stad bör ingå i landsfiskalsdistrikt eller ej, torde det därför bliva nöd— vändigt med en särskild undersökning i varje särskilt fall. Dessa under- sökningar böra för varje läns vidkommande uppdragas åt länsstyrelsen. Oav- sett de avvikelser, vilka kunna bliva nödvändiga på grund av speciella förhål- landen, torde gränsen sannolikt komma att ligga vid ett invånarantal av 10 000 eller möjligen något däröver. ._Vid en dylik gränsdragning skulle samtliga fögderistäder med undantag av minst två och högst fyra samt av magistrats- !

• Sida 33
•  Original

städerna nära femtio, eller alltså över hälften, komma att ingå i landsfiskals- distrikt. Givetvis kommer en sådan organisatorisk förändring såsom tidigare antytts att hava en viss inverkan på landsfiskalernas arbetsbörda. I de flesta fall torde dock denna inverkan bliva obetydlig. I åtskilliga av de mindre städerna och jämväl i några av de medelstora är nämligen stadsfiskalens ar— betsbörda ganska ringa. Därtill kommer att som regel endast en mindre del av stadsfiskalens arbetstid upptages av egentliga åklagargöromål medan det huvudsakliga arbetet härflyter ur stadsfiskalens ställning som befattnings- havare vid polisväsendet. Att införlivandet av de något större städerna med landsfiskalsdistrikt övar inflytande vid beräkningen av det erforderliga anta- let landsfiskaler samt vid indelningen av riket i landsfiskalsdistrikt är dock uppenbart.

I det Schlyter-Ohlinska betänkandet, vari frågan om indragning av stads- fiskalernas åtalsrätt i de mindre städerna diskuterades, föreslogs att en dylik reform skulle begränsas till fögderistäderna. Det anfördes att ehuru samma skäl, som talade för mindre städers förening med angränsande lands- bygd under gemensam jurisdiktion, visserligen kunde anföras för en liknande förening under gemensamt åklagarväsen, det likväl vore lämpligt att som re— gel åklagarväsen och domstolsväsen följdes åt, så att frågan om lands- fiskals övertagande av åklagargöromålen i de mindre magistratsstäderna upp— toges först i samband med frågan om upphävande av den särskilda jurisdik- tionen för dessa städer. Utredningsmännen finna vad sålunda anförts vara värt allt beaktande. Samma skäl som tala mot att landsfiskalsdistrikt faller inom flera häradsrätters domvärjo torde kunna anföras mot att till ett lands- fiskalsdistrikt hänföra magistratsstad. (Vid en dylik ordning kömmer näm- ligen landsfiskalen att få utföra tjänstetalan vid flera underrätter. Att alle- nast för undvikande av denna olägenhet låta stad, som icke är i behov av egen åklagare, bibehållas som självständigt åklagardistrikt bör dock icke ifrå- gakomma. Det är vidare att märka, att den fortgående landsrättsförläggnin- gen av mindre städer kommer att medföra att antalet fall, där en dylik dubbel- tjänstgöring för landsfiskalen kan förekomma, blir allt mindre. Därtill kommer att reformen ej bör genomföras förrän vederbörande stadsfiskalstjänster bliva vakanta, vilket i åtskilliga fall torde komma att dröja ganska länge. Under denna övergångstid torde ett icke ringa antal av de mindre städerna hava hunnit förlora den egna jurisdiktionen.

Vid bestämmandet av häradsfogdedistriktens storlek ochi samband därmed h ä r a d s f 0 g d a I 11 a s a n t al hava utredningsmännen utgått ifrån att det arbete som kommer att åligga häradsfogden skall i icke ringa grad kunna rationaliseras, sedan det lagts på en befattningshavare vil- ken icke därjämte kommer att vara upptagen av åtskilliga andra göromål. Då indrivningsbestyret, vilket blir häradsfogdens huvuduppgift, till väsentlig del består av sådant arbete som med fördel kan utföras av skrivbiträden, skulle det vara irrationellt att beräkna häradsfogdarnas antal med utgångspunkt från att de själva skulle utföra även allt det okvalificerade arbetet. Flera 3—353993

• Sida 34
•  Original

skäl tala emellertid för att icke göra häradsfogdedistrikten alltför stora. Så- lunda medföra stora utmätningsmannadistrikt i regel ökade kostnader i en— skilda utmätningsärenden. Det må vidare framhållas att häradsfogden icke får samma livliga kontakt med fjärdingsmännen som de nuvarande landsfiska— lerna. Med anledning härav blir det nödvändigt att häradsfogden genom in- spektionsresor i orten kommer i förbindelse med sina underordnade biträden och övervakar deras arbete. Denna omständighet tala-r självfallet för en viss begränsning av distriktens omfattning.

Utredningsmännen föreslå att antalet häradsfogdedistrikt bestämmes till omkring 200. Vid det närmare fixerandet av rikets indelning i häradsfogde- distrikt bör länsstyrelsernas biträde påkallas liksom i fråga om indelningen i landsfiskalsdistrikt. Då alltför stora avstånd inom häradsfogdedistrikten böra undvikas, bör man vid distriktsindelningen såvitt möjligt söka åstadkom- ma en ur sådan synpunkt lämplig arealbegränsning samt ej endast eller ens huvudsakligen taga hänsyn till folkmängden och den arbetsbörda som på grund av denna kan uppstå för häradsfogden. Olikheterna i arbetsbördan, kunna utjämnas genom att i de mera arbetstyngda distrikten ökad ersättning till skrivhjälp lämnas. I de distrikt där utmätningsmannagöromålen äro mera talrika, torde det måhända, åtminstone under en övergångstid, bliva erfor- derligt att till häradsfogdens hjälp anställes kvalificerat tjänstebiträde, assi- stent.

Jämväl beträffande häradsfogdarna uppkommer spörsmålet i huru stor ut- sträckning städerna ävensom övriga orter med särskilt förordnad befattnings- havare för nu ifrågavarande göromål skola beröras av den nya organisationen. Erinras må. att Kungl. Maj:t genom förut omförmälda cirkulär den 19 juli 1935 (nr 476) förordnat, att tills vidare och intill dess annorlunda före— skrives åtgärder icke må vidtagas för återbesättande med ordinarie innehavare av ledig befattning såsom stadsfogde i stad, vilken i judiciellt hänseende är förenad med domsaga eller beträffande vilken fråga kan uppkomma om dess förening med domsaga, med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar tillstånd.

I fråga om fögderistäderna löser sig ifrågavarande spörsmål jämförelsevis lätt. Dessa städer ingå redan nu i fögderiorganisationen och tillhöra sålunda landsfiskalsdistrikt. Endast undantagsvis är för dylik stad förordnad sär- skild utmätningsman, vilken i denna egenskap jämväl handhar bestyret med indrivning och redovisning av böter. ' Då särskild utmätningsman förordnats, torde det genomgående hava berott på att verkligt behov därav förelegat. Un- der förutsättning att dessa särskilda utmätningsmän uppfylla de kompetens- krav som komma att ställas på häradsfogdarna, torde det ej vara anledning att indraga dem och överflytta deras göromål på häradsfogdarna. Då utmät- ningsmannaförordnandet innehaves av stadsfiskalen, såsom förhållandet är i en del mindre städer, måste de därmed förenade göromålen övertagas av hä- radsfogden i samband med att stadsfiskalen indrages såsom åklagare, såvida icke vederbörande stad finner arbetsbördan så stor att den motiverar särskild utmätningsman för staden.

• Sida 35
•  Original

Förutom de särskilda utmätningsmän som kunna finnas i fögderistäderna äro jämväl, med stöd av 1 kap. 3 % utsökningslagen, särskilda utmätningsmän förordnade för vissa områden å landsbygden. I flera fall hava köpingsåklagare erhållit dylikt förordnande. Skäl torde saknas att sedan dessa åklagares åtals- befogenhet överflyttats på landsfiskalerna bibehålla dem vid utmätningsman- naförordnandet. Däremot torde det ej komma i fråga att där nu _ t. ex. i Solna socken av Stockholms län _ på grund av göromålens mängd särskilt kommunalt uppbördsverk organiserats indraga detta och låta häradsfogden övertaga arbetsuppgifterna. På ett håll — i Idre socken av Kopparbergs län — har på grund av de stora avstånden inom landsfiskalsdistriktet fjärdings- mannen erhållit förordnande att indriva oguldna kommunalutskylder, skogs— accis samt pensionsavgifter. Ehuru skälen för att meddela dylika förord- nanden måhända bliva starkare efter genomförandet av den föreslagna härads- fogdeorganisationen, torde dock försiktigheten bjuda att därvid iakttaga sträng begränsning.

Något annorlunda ställer sig frågan om häradsfogdeorganisationens förhål- lande till magistratsstäderna. Goda skäl kunna anföras för att låta även dessa städer eller åtminstone vissa av dem omfattas av reformen. Emellertid på- kallas därvid så djupa ingripanden i städernas organisation och så svårlösta avgöranden av ekonomisk art, sammanhängande med att dessa städer äro plik- tiga att bekosta jämväl kronouppbörden, att det icke torde vara lämpligt att i förevarande sammanhang gå in på dessa spörsmål. Desamma sammanhänga intimt med de frågor som fordra sin lösning i samband med en eventuell upp— bördsreform. Fullgörandet av utredningsmännens uppdrag synes för övrigt icke påkalla ett ställningstagande till ifrågavarande spörsmål.

Häradsfogdes utmätnings- och indrivningsarbete skall i huvudsak bedrivas i samma ordning som nu är stadgad för landsfiskalerna och de särskilda-utmätningsmän som häradsfogdarna komma att ersätta. I några hänseenden torde dock förändringar vara påkallade.

Såsom tidigare antytts böra med den föreslagna organisationen vissa för— delar vara att förvänta beträffande indrivningsledarens kontroll över exeku- tionsbiträdenas indrivningsverksamhet. Fördenskull torde föreskrifter böra , meddelas om den statistik över indrivningsarbetet som häradsfogden bör föra samt om de kontrollåtgärder som böra vidtagas av honom utöver vad nu finnes stadgat angående inventering, utfärdande av anmaningsskrivelser till restskyl- diga m. m. Då det vidare, såsom ock tidigare påpekats, är nödvändigt att häradsfogden för vinnande av erforderlig kontakt med och kontroll över de underlydande exekutionsbiträdena företager inspektionsresor i distriktet, böra föreskrifter meddelas om dylik reseskyldighet.

Då efter omorganisationen kostnaderna i de enskilda utsökningsärenden, där

' ansökning om verkställighet leder till utmätningsförsök, utmätning, auktion

eller annan åtgärd av utmätningsmannen utanför stationeringsorten, i vissa fall på grund av längre resväg för utmätningsmannen måste komma att något

• Sida 36
•  Original

ökas, hava utredningsmännen undersökt möjligheten att verkställa sådana ändringar i gällande bestämmelser om kostnadsersättning att viss utjämning i kostnaderna ernås. Utredningsmännen hava därvid närmast tänkt sig föl— jande anordning. Statsverket skall i princip bestrida utmätningsmannens ut- gifter i enskilda mål. Då förrättning sökes skall sökanden erlägga en avgift, vars belopp lämpligen bör ställas i viss relation till värdet av t. ex. den rät- tighet för vilken exekution sökes. Avgiften skall så avpassas att den genom- snittligt kan beräknas förslå till bestridande av statsverkets kostnader i nu ifrågavarande ärenden. Befinnes gäldenären vid exekutionen hava tillgångar, uttages ett belopp motsvarande vad sökanden erlagt och redovisas till denne. Saknar gäldenären däremot tillräckliga utmätningsbara tillgångar, får sökan- den icke ersättning för ansökningsavgiften.

Stadsfiskals anlitande för andra uppgifter än som sam- manhänga med åklagar- och polisverksamheten skall i princip icke förekomma. Sålunda skall stadsfiskal i fögderistad icke tillika vara utmätningsman samt stadsfiskal i magistratsstad icke tillika innehava befattning som stadsfogde eller kronokassör. Beträffande fögderistäderna torde vad sålunda föreslagits ej möta några svårigheter att genomföra, enär dessa städer komma att ingå i häradsfogdedistrikt och de särskilda utmätningsmännens bestyr följaktligen som regel övertagas av häradsfogdarna. Däremot torde övergångssvårigheter uppstå beträffande vissa magistratsstäder beroende på att dessa städer tills vidare ej skola beröras av häradsfogdeorganisationen men väl — med undan- tag av de större —— ingå i landsfiskalsdistrikt. I de magistratsstäder, där för närvarande stadsfiskalen tillika är stadsfogde, äro de göromål som åligga honom i hans sistnämnda egenskap i regel så ringa att de icke, sedan stads— fiskalsbefattningen indragits, motivera bibehållandet av en särskild stads- fogde. Ej heller torde det vara lämpligt att låta den polistjänstemän, som kan komma att i polishänseende ersätta stadsfiskalen, uppehålla befattningen så- som stadsfogde. Detsamma torde gälla om kronokassörssysslan. Vad angår stadsfogdegöromålen kunde väl tänkas, att dessa överflyttades på härads- fogden på det sätt att denne förordnades att vara stadsfogde i staden. För att ernå en motsvarande lösning beträffande de övriga göromålen krävdes att häradsskrivaren förordnades till kronokassör i staden. Då detta emellertid svårligen låter sig göra, torde under en övergångstid eller så länge nu ifråga- varande magistratsstäder hava egen jurisdiktion stadsfiskalen böra bibehållas vid åtalsrätten ävensom vid de övriga tjänsteåligganden av här angivet slag han må innehava.

Vid en omorganisation av landsfiskalstjänsten enligt här föreslagna grund- princip förtjänar frågan om fjärdingsmännens (polismännens) s t älln i n g särskild uppmärksamhet. Det ligger därvid nära till hands att ' undersöka, huruvida icke en sådan uppdelning som här föreslagits beträffande landsfiskalernas nuvarande göromål jämväl bör ske med avseende å fjärdings- männens arbete. Utredningsmännen hava övervägt en dylik uppdelning men

• Sida 37
•  Original

funnit densamma icke möjlig att för närvarande genomföra. De skäl som tala mot uppdelningen äro följande. Det är föga tänkbart att med bibehållande av nuvarande indelning i polisdistrikt ålägga distrikten att hålla både polismän och exekutionsbiträden. Tillskapas polisdistrikt av den omfattning, att där- städes kan anställas ett flertal fjärdingsmän med uppdelning av arbetet dem emellan efter här angivna princip, erhålla distrikten en så stor ytvidd och folk- mängd, att man går miste om den ingående orts- och personkännedom, vilken i är önskvärd hos landsfiskaler och häradsfogdar men oumbärlig hos fjärdings-

männen. Därjämte kommer i dylika stora polisdistrikt ortsbefolkningens skä— liga anspråk på att snabbt kunna tillkalla och erhålla polishjälp att åsido- sättas. Ej heller är det nödvändigt att av samma skäl som beträffande lands- fiskalerna genomföra en motsvarande arbetsfördelning för fjärdingsmännen. Arten av de sistnämndas arbete torde ej utgöra hinder för den nuvarande för- eningen av göromål. Denna förening synes tvärtom här medföra åtskilliga fördelar.

Bibehålles den nuvarande fjärdingsmannaorganisationen, kommer flertalet av dessa befattningshavare att få biträda såväl landsfiskal som häradsfogde. Härav torde dock icke komma att följa någon mera väsentlig olägenhet. Chef- skapet över fjärdingsmännen bör i princip vara odelat samt tillkomma lands- fiskalen, enär fjärdingsmännens egentliga polisverksamhet enligt sakens natur bör gå före det arbete de utföra som biträden åt häradsfogden. Självfallet böra fjärdingsmännen beträffande sistnämnda göromål vara skyldiga att ställa sig till efterrättelse de anvisningar häradsfogden kan hava lämnat. I själva ver- ket torde dessa göromål, främst det egentliga indrivningsbestyret, i framtiden liksom hittills komma att vara de som taga fjärdingsmännens mesta tid i an- språk. För att det antydda subordinationssystemet skall fungera friktions— fritt kräves naturligen samarbete mellan landsfiskal och häradsfogde med hän- syn till planläggningen av framför allt mera tidsödande arbete som icke måste utföras omedelbart. Vid tillsättandet av fjärdingsman böra både landsfiskal och häradsfogde yttra sig angående sökandes lämplighet. Vad här anförts bör icke gälla i de polisdistrikt, där på grund av göromålens mängd flera fjär- dingsmän anställts och arbetsfördelning genomförts. I dylika distrikt skall chefskapet över fjärdingsmännen utövas antingen av landsfiskalen eller av häradsfogden, beroende på fjärdingsmännens sysselsättning.

Då utredningsmännen icke föreslå att ökat arbete pålägges fjärdingsmännen eller att någon annan förändring i deras göromål vidtages, saknas anledning att utförligare än som skett beröra fjärdingsmannaorganisationen. Emeller- tid kunna utredningsmännen icke undgå att i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av en allmän höjning av fjärdingsmännens kvalifikationer. Detta förutsätter å andra sidan att de särskilt i vissa landsändar talrikt före— kommande extra fjärdingsmännen i samband med lämplig reglering av polis- distrikten ersättas med ordinarie befattningshavare, så långt detta med hän- syn till förhållandena är möjligt. Dessa önskemål äro helt fristående och icke beroende av förevarande reformarbete, ehuru de dock aktualiseras i samband

• Sida 38
•  Original

med detta. ADe äga jämväl giltighet oavsett efter vilken princip en omorga- nisation av landsfiskalstjänsten sker.

För såväl landsfiskaler som häradsfogdar skola gälla helt andra regler i fråga om utbildning och övriga kompetensvillkor än som äro stadgade för de nuvarande landsfiskalsbefattningarna. Även för stadsfiskalsbefattning skall, i motsats till vad för närvarande är fallet, finnas utbildnings- och kompetensföreskrifter. Då dessa frågor måste behandlas nå- got utförligare än som kan ske inom ramen för detta kapitel, skola utred- ningsmännen i annat sammanhang återkomma till desamma.

Distriktsåklagarbefattning skall til 1 s ä t t a s av Kungl. Maj:t efter an- sökan sedan vederbörande myndigheter avgivit yttranden. Häradsfogde skall tillsättas av länsstyrelse efter vederbörligt ansökningsförfarande.

K o s t n a d e I 11 a för landsfiskals- och häradsfogdeorganisationerna skola bestridas av statsmedel. I kostnaderna ingå därvid jämväl vissa beräknade ut— gifter för lokalhyra, skrivmaterialier, skrivhjälp och andra liknande utgifter i tjänsten.

Undantag från denna regel skall dock göras där stad hänföres till lands- fiskalsdistrikt. Om staten utan vederlag från stadens sida skulle övertaga kostnaderna för bestridande av åklagarsysslorna i staden, skulle staden där— igenom göra en oberättigad vinst. Denna vinst komme dock som regel icke att uppgå till det belopp, varmed stadsfiskalslönen utgått, enär det i de flesta fall lärer bliva nödvändigt att stadsfiskalen såsom befattningshavare vid polisvä— sendet ersättes "med en poliskommissarie eller överkonstapel. Principen bör så- lunda vara att, därest stad hänföres till landsfiskalsdistrikt, skall från staden utgå ersättning till statsverket med vad av statens kostnader för åklagar- distriktet med hänsyn till göromålens art och mängd kan anses falla på staden, dock aldrig med högre belopp än staden kan anses hava inbesparat genom stadsfiskalstjänstens indragning.

Stad som förklarats skola utgöra eget åklagardistrikt skall själv vidkännas kostnaderna för åklagarväsendet.

Vid bestämmandet av distriktsåklagares och häradsfogdars p 1 a c e r i n g i lö n e h ä n s e e n d e hava utredningsmännen beaktat den sedan lång tid tillbaka aktuella frågan om en lönereglering för landsfiskalerna. Med denna fråga sammanhänga spörsmålen om förbud mot privat verksamhet samt om indragning av sportlerna. Utredningsmännen vilja till en början upptaga dessa frågor till behandling.

Hänsynen till det allmännas intresse av tjänstegöromålens behöriga full- görande och befattningshavarnas självständighet kräver, att såväl distrikts- åklagare som häradsfogdar förbjudas att vid sidan om tjänsten bedriva viss privat verksamhet. Därest bestämmelserna i avlöningsreglementet för befatt- ningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila

• Sida 39
•  Original

statsförvaltningen, bliva tillämpliga å ifrågavarande befattningshavare —— vil- ket utredningsmännen komma att föreslå beträffande landsfiskaler och härads- fogdar _— inträder därigenom förbud mot samtidigt innehav av allmän eller enskild tjänst. I fråga om övrig privat verksamhet synes för såväl distrikts— åklagare som häradsfogde böra stadgas Vissa av de förbud, som i propositio- nen nr 185/1935 föreslagits beträffande landsfogde, eller sålunda mot att själv eller genom annan

förrätta auktioner; bedriva advokatverksamhet, inklusive all yrkesmässig konsulterande verk— samhet; samt &

idka inkasseringsrörelse. Distriktsåklagare skall därjämte i likhet med landsfogde icke äga vara rät- tens ombudsman eller förvaltare i konkurs.

Vissa undantag måste emellertid göras från här angivna förbud. Ett så— dant undantag framgår av stadgandet i 15 kap. 2 % rättegångsbalken om rätt att föra talan för närstående. Vidare bör distriktsåklagare äga uppträda som enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde 'i samband med utfö- rande av tjänstetalan, dock endast såvitt det kan ske utan eftersättande av honom åvilande tjänsteplikter. För dylikt uppdrag skall distriktsåklagare icke äga betinga sig eller mottaga gottgörelse.

Vidare måste i viss utsträckning generella undantag kunna göras såväl från förbudet att utöva advokatverksamhet som från förbudet för landsfiskal att vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs. I vissa landsändar kan det nämligen bliva nödvändigt att förordna landsfiskal till rättens ombudsman eller konkursförvaltare, då annan för uppdraget lämplig person saknas. Vi- dare är det mångenstädes av kostnadshänsyn uteslutet för allmänheten att i juridiska angelägenheter anlita annan än landsfiskalen eller häradsfogden ; närmaste advokat kan vara alltför avlägset boende för att ens mera välsitue- rade personer skola hava råd att anlita honom. Även efter en distrikts- åklagarreform kvarstår ett behov av att för ifrågavarande uppdrag hava till- gång till andra än de praktiserande juristerna. Ett förbud att i här berörda an— gelägenheter anlita landsfiskal eller häradsfogde skulle endast hava till följd att sakförare med stundom ganska tvivelaktiga kvalifikationer i stället bleve an- litade. Något sådant är naturligen icke önskvärt ur synpunkten av vare sig det allmännas eller de enskildas intresse.

Då det är av största betydelse att de nödtvungna undantagen från förbu— den mot privat verksamhet bliva väl avvägda, måste eventuella dispensansök- ningar bliva omsorgsfullt prövade. Avgörandet i dylika frågor skall tillkom- ma, såvitt angår häradsfogde länsstyrelsen och i fråga om landsfiskal justitie- kanslersämbetet efter samråd med länsstyrelsen.

I samband med en lönereglering för landsfiskaler och häradsfogdar skola samtliga sportler som'nu utgå till motsvarande befattningshavare helt indra- gas. Jämväl stadsfiskalerna tillkommande bötesandelar och andelar i be- slagtaget eller förbrutet gods skola indragas.

Vissa skäl kunna måhända anföras för att bibehålla häradsfogdarna vid

• Sida 40
•  Original

rätt till indrivningsprovision. 1928 års lönekommitté, vilken likaledes föreslog indragning av sportlerna, gjorde undantag för nämnda provision som före- slogs bibehållen med viss reducering. Ett bibehållande av indrivningsprovi- sionen skulle enligt kommitténs mening medföra vissa fördelar. Arbetstyng— da distrikt bleve därigenom mera inbringande och sålunda lättare att förse med duglig arbetskraft. Genom provisionen åstadkommes lätt en lämplig dif- ferentiering av lönerna. Provisionsinkomsten utgjorde slutligen en sporre för indrivningsledaren till energisk indrivning. Stora summor vore härigenom att vinna för det allmänna.

Utredningsmännen vilja för sin del i denna fråga anföra följande. Under nuvarande avlöningsförhållanden torde indrivningsprovisionen vara av icke ringa betydelse. Därest dylik provision ej utginge, vore det säkerligen ogör- ligt att besätta landsfiskalsbefattningarna i åtskilliga mera arbetstyngda di— strikt, där landsfiskalens utgifter för tjänstebiträden m. m. uppgå till avse- värda belopp. Utredningsmännen anse emellertid att man bör bryta med detta avlöningssystem. De befattningshavare varom här är fråga skola i framtiden principiellt, förutom sin lön, av allmänna medel erhålla täckning för samtliga utgifter i tjänsten. Genom statsanställda tjänstebiträden — eller genom bi- träden till vilkas avlöning bidrag utgår av allmänna medel —— kan en utjäm- ning av skillnaden i arbetsbördan mellan olika distrikt ske. Om trots detta i vissa distrikt skulle uppstå rekryteringssvårigheter böra till "mötande av dessa lämpliga lönetillägg utgå.

Ej heller vad i övrigt anförts till stöd för provisionens bibehållande torde böra tillmätas avgörande betydelse. En energisk indrivning ökar nämligen i längden icke alltid provisionsinkomsterna; tvärtom torde den stundom med- föra att restantiernas summa och därigenom även provisionen minskas. Skulle efter provisionens borttagande indrivningsledaren icke sköta indrivnings- verksamheten med tillbörlig energi, kan detta icke undgå att uppmärk- sammas av länsstyrelsens uppbördsavdelning vilken då bör inskrida med lämpliga medel.

Utredningsmännen finna sålunda icke skäl göra undantag från regeln om indragning av samtliga sportler.

Regleringen av befattningshavarnas löneförmåner bör ske i enlighet med de bestämmelser som gälla för nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltnin- gen. Härvid måste undantag göras för stadsfiskalema, vilkas avlöning lik- som hittills skall bestämmas av vederbörande stad och fastställas av Kungl. Maj:t. Landsfiskals- och häradsfogdebefattningarna böra däremot inordnas i den för nyssnämnda verk gällande löneplanen.

De blivande landsfiskalerna böra i lönehänseende erhålla en bättre ställ- ning än den de nuvarande intaga; Detta är en nödvändig följd av de skärpta behörighetsvillkor som komma att uppställas, sportlernas indragning samt förbudet mot privat verksamhet. Betydelsen av att för de viktiga uppgifter, som komma att åligga landsfiskalerna som polischefer och åklagare, erhålla goda krafter bör icke underskattas. 'En förutsättning för att rekryteringen till befattningarna blir tillfredsställande är att goda avlöningsvillkor erbjudas.

• Sida 41
•  Original

Av en åklagare måste krävas fullständigt oberoende av alla ovidkommande sidointressen. Ett villkor härför är att befattningshavaren gives en gynnsam ställning i lönehänseende. För ett begränsat antal landsfiskaler med lands- fogdekompetens kommer möjlighet att befordras till landsfogde att stå öppen, men i övrigt är landsfiskalsbefattning att anse såsom sluttjänst. Härtill bör naturligtvis hänsyn tagas vid avgörandet av löneplacering.

Under beaktande av vad sålunda anförts föreslå utredningsmännen att lands— fiskalerna hänföras till lönegraden B 24. Hänsyn har därvid tagits dels till att riksdagen funnit det förtjäna övervägas huruvida icke landsfogdarna —— med ett undantag —— borde placeras i lönegraden B 29, dels ock till den nu gällande lönegradsplaceringen av befattningshavarna vid landsstaten. Enligt utredningsmännens förslag blir landsfiskal i lönehänseende jämställd med läns- notarie och länsbokhållare av l:a klass. Väl kräves av sistnämnda befatt- ningshavare högre teoretisk juridisk utbildning än den som kommer att ford- ras av landsfiskal, men hänsyn måste tagas till att landsfiskal, enligt vad som kommer att föreslås, har att genomgå även annan teoretisk utbildning än den juridiska samt att hans arbete är i hög grad självständigt och ansvars- fullt. '

Häradsfogdarna föreslås placerade i lönegraden B21. Utredningsmännen hava icke kunnat undgå att finna, att den lägre teoretiska utbildning som hä— radsfogdetjänsten förutsätter i förening med denna tjänste, i jämförelse med landsfiskalstjänsten, mindre utsatta ställning föranleder till att häradsfog- darna placeras i lägre lönegrad än landsfiskalerna. Emellertid göra sig natur— ligen samma allmänna hänsyn med avseende å säkerställandet av en god re- krytering gällande även här. Som ett särskilt skäl att i lönehänseende väl tillgodose häradsfogdarna kommer hänsynen till häradsfogdarnas medelsför- valtning, vilken stundom torde få avsevärd omfattning. Betydelsen av att en medelsförvaltare erhåller en i ekonomiskt hänseende tryggad ställning be- höver ej närmare utvecklas. Vid den av utredningsmännen föreslagna löne— gradsplaceringen erhåller häradsfogde samma löneställning som länsnotarie och länsbokhållare av 2:a klass men högre ställning än landskanslist och landskontorist, vilka tillhöra lönegraden B 15. Denna avvägning torde vara lämplig även med hänsyn till önskvärdheten av att landskontorist skall kunna befordras till häradsfogde.

Såsom ovan nämnts skola landsfiskaler och häradsfogdar av allmänna medel erhålla ersättning för utgifter i tjänsten. Beträffande ut- gifterna för lokalhyra, skrivmaterialier, skrivhjälp och dylikt är annan lösning ej möjlig än att befattningshavarna erhålla ett efter dessa kostnaders genom- snittliga belopp beräknat förvaltningsbidrag. Av praktiska skäl är det näm- ligen uteslutet att t. ex. de för tjänsten erforderliga skrivbiträdena anställas eller lokaler förhyras genom statens försorg. Däremot bör staten givetvis tillhandahålla den för tjänstens skötande nödiga kvalificerade biträdeshjäl— pen. Ersättning för telefonavgifter m. m. skall lämnas i samma ordning som nu. 1V id resa i och för tjänsten skola befattningshavarna åtnjuta resekost-

• Sida 42
•  Original

nadsersättning enligt allmänna resereglementet. De skola därjämte äga upp- bära traktamentsersättning. Dylik ersättning skall dock icke utgå för dag, varav högst sex timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, och skall vid resa inom eget distrikt undergå reduktion efter samma grunder som lands- fogdes traktamentsersättning. Rätten till traktamentsersättning synes böra omgärdas med de bestämmelser som kunna erfordras till förebyggande av missbruk.

De olika förhållandena i skilda landsändar medföra, att det blir nödvändigt att låta förvaltningsbidraget utgå med olika belopp i olika distrikt. Det nu- varande förvaltningsbidraget till landsfiskalerna är, såsom i annat samman- hang framhållits, i genomsnitt för lågt. Vid bestämmandet av det belopp, varmed det efter omorganisationen bör utgå, tjäna de av landsfiskalerna un- der utredningsarbetet lämnade upplysningarna om utgifterna i tjänsten i många fall till föga ledning. Detta gäller framför allt då en mer eller mindre om- fattande privatverksamhet bedrivits jämsides med tjänsten. Utredningsmän- nen hava emellertid funnit förvaltningsbidraget genomsnittligt böra beräknas till 1 200 kronor för landsfiskal och till 2 000 kronor för häradsfogde. Skill- naden i belopp är motiverad av att häradsfogden torde komma att få vid- kännas större utgifter för lokalhyra och skrivhjälp.

Beträffande landsfiskals tjänstedräkt, tjänstetecken och be— vä pning skola gällande bestämmelser bibehållas. För varje landsfiskals- befattning bör genom statens försorg anskaffas sådan för tjänsten erforderlig utrustning som stålhjälm, pistol, battong och sabel jämte tillbehör. Bestäm- melser böra jämväl införas om tjänstedräkt m. m. för stadsfiskal som tillika är polischef.

I vissa landsfiskalsdistrikt torde arbetsbördan bliva av den omfattning att landsfiskalen blir i behov av kvalificerat biträde. Fördenskull bör erfor— derligt antal extra ordinarie tjänster, a s s i s t e n t b e f a t t ni 11 g avr, in— rättas. Antalet dylika befattningar har av utredningsmännen beräknats till 120. Under en övergångstid —— innan regleringen av åklagarfrågan genom- förts i de städer vilka framdeles skola ingå i landsfiskalsdistrikt —- kommer det erforderliga antalet assistenter möjligen att bliva något lägre. Vid beräk— nandet av det erforderliga antalet assistentbefattningar har hänsyn tagits jämväl till frågan om den blivande rekryteringsgången beträffande distrikts- åklagartjänsterna samt till behovet av semestervikarier. Vad den förra frågan angår lärer med den blivande utbildningen av distriktsåklagarna och den förändrade tjänstgöringen ej i framtiden i samma utsträckning som nu befattning såsom extra eller ordinarie landskanslist bliva genomgångstjänst till landsfiskalsbefattning. För rekrytering av distriktsåklagartjänsterna torde man i stället komma att hava tillgång endast till landsfiskalsassisten- terna förutom det synnerligen begränsade antalet landsfogdeassistenter. Sam— ma synpunkter göra sig gällande beträffande vikariatsfrågan.

För behörighet till assistentbefattning skall fordras samma utbildning som

• Sida 43
•  Original

till landsfiskalstjänst. Assistenternas tjänsteåligganden skola såvitt möjligt regleras enhetligt för hela riket.

Till landsfiskalsassistent synes böra utgå lön enligt 14:e lönegraden i den uti kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civil- förvaltningen intagna löneplan. För varje landsfiskalsassistentbefattning bör genom statens försorg anskaffas viss utrustning och beväpning.

VII. Utbildningsfrågan och kompetensvillkoren.

Såsom i redogörelsen för förslagets huvudlinjer framhållits måste särskild uppmärksamhet ägnas spörsmålet om de blivande distriktsåklagarnas och hå- radsfogdarnas utbildning samt kompetensvillkoren i övrigt. Utredningsmän- nen hava härutinnan utgått från vad i berörda hänseenden föreslagits i det Schlyter—Ohlinska betänkandet.

Vad först angår landsfiskalsbefattningarna hade i sagda be- tänkande såsom kompetensvillkor för desamma föreslagits, bland annat, juris kandidatexamen. Härom anfördes i betänkandet i huvudsak följande:

Att juridisk utbildning krävdes för ett tillfredsställande utförande av åta— let i mera invecklade brottmål vore icke föremål för några delade meningar. Frågan gällde alltså närmast huruvida dylik utbildning kunde anses erforder— lig för utförande av talan i ringare brottmål. I utlandet rådde i detta avseen— de icke någon enhetlig ordning. I det av våra grannland, som senast reformerat sitt rättegångsväsende beträffande brottmål, nämligen Danmark, skulle icke blott de högre åklagarna, statsadvokaterna, utan jämväl alla de vid polisen knutna, lägre åklagarna vara rättsbildade. I Norge kunde vid de allmänna domstolarna åtalet aldrig utföras av annan än rättsbildad åklagare.

Den kritik, som från allmänhetens sida riktats mot det svenska åklagar- väsendet, hade självfallet i första hand tagit sikte på de missförhållanden som framträtt i samband med vissa mera allmänt uppmärksammade grövre brottmål. Men därest icke de nuvarande åklagarnas bristande kompetens inne- bure verklig olägenhet jämväl i avseende å de mindre brottmålen, skulle beträf- fande det stora flertalet tingssammanträden (där inga grövre brottmål före- komme) icke någon anmärkning vara att framställa mot det svenska åklagar- väsendet. I verkligheten krävde emellertid även mål av till synes enkel be- skaffenhet eller angående ringare brott ofta både stora juridiska insikter och ett tränat juridiskt omdöme hos åklagaren. Mycket ofta sattes exempelvis en åklagares omdömesgillhet på prov, när det gällde att just beträffande obetyd- liga polisförseelser bedöma huruvida åtal borde anställas eller ej. Icke sällan förekom-me även vid åtal för ringare brott svårlösta såväl civil- som straff- och processrättsliga spörsmål, för vilka en eljest duglig men icke rättsbildad åklagare måste stå främmande. Det kunde icke heller vara staten värdigt att såsom sin representant för åtals utförande framskicka en person, som icke inför rätten kunde inlåta sig i diskussion med den tilltalades rättsbildade bi- träde i dylika frågor.

Utredningsmännen vilja till en början framhålla att vid den tidpunkt, då förenämnda betänkande avgavs, frågan om inrättande av en kvalificerad över-

• Sida 44
•  Original

åklagarorganisation var svävande. Efter en ombildning av de nuvarande landsfogdetjänsterna i enlighet med de av 1935 års riksdag godkända grun— derna har spörsmålet om landsfiskalernas juridiska utbildning kommit i ett annat läge.

Enligt utredningsmännens mening bör en landsfiskal under alla förhål- landen hava den juridiska underbyggnad som hans yrkesutövning fordrar. Däremot synes det icke påkallat att hans utbildning jämväl omfattar studier i de rättsvetenskapliga discipliner med vilka han i sin polis- och åklagar- verksamhet kommer att hava ingen eller ringa beröring. I överenstämmel— se härmed måste den blivande landsfiskalens juridiska utbildning omfatta stu- dier i straffrätt och straffprocessrätt och detta i en omfattning som i allt vä- sentligt överensstämmer med vad som i dessa ämnen fordras för juris kandidat— examen. Dessutom måste landsfiskalen hava ej alltför ytliga kunskaperi den övriga processrätten samt i civilrätt. I andra juridiska ämnen torde det vara tillräckligt med en propedeutisk kurs, huvudsakligen ägnad att giva en översikt över rättssystemets olika grenar och deras inbördes sammanhang. Kravet på juris kandidatexamen skulle innebära att landsfiskalsaspiranten nöd— gades på studier av för landsfiskalstjänsten mindre behövliga ämnen förspilla åtskillig tid, som i stället kunde användas för vissa icke juridiska ämnen var- med en blivande domare eller advokat icke får närmare beröring. Utrednings- männen syfta här på vissa speciella politi- och kriminalvetenskapliga ämnen. För en åklagare som tillika skall vara polischef är en grundlig utbildning i dessa ämnen mera betydelsefull än en fullständig juridisk utbildning. Åkla- garnas polisutbildning måste sålunda omfatta såväl ingående teoretiska studier som långvarig och grundlig praktisk verksamhet.

Det må vidare framhållas, att därest juris kandidatexamen kräves för lands- fiskalstjänst, uppkomma med ett relativt stort antal sådana tjänster i landet svårigheter att alltid besätta dem med för arbetsuppgifterna lämpade perso- ner. .Det vore mycket beklagligt, om landsfiskalsbefattningarna från tid till annan bleve besatta med jurister, vilka misslyckats å andra juridiska banor och för vilka åklagar- och polischefsbanan på grund av mindre hård konkurrens blivit sista resursen. Att märka är att det särskilt på denna bana torde gälla att mången, för vilken långa teoretiska studier verka avskräckan- de, kan visa sig synnerligen lämplig för arbetsuppgifter för vilkas handha— vande endast en mera begränsad teoretisk utbildning är erforderlig.

Frånträdes kravet på juris kandidatexamen, ligger det närmast till hands att för de blivande landsfiskalerna anordna en särskild utbildning i form av en kurs i de erforderliga juridiska ämnena. Detta föreslogs av åtskilliga av de myndigheter som avgåvo yttranden över det Schlyter-Ohlinska betänkan- det. Olika beräkningar gjordes därvid beträffande den tid en dylik kurs bor- de taga.

Mot förslaget om en förkortad utbildningskurs kan invändas, att det icke är lämpligt att inrätta skilda juridiska examina för olika juridiska banor. Av- skaffandet av den forna examen till rättegångsverken, den s. k. hovrättsexa- men, pekar i denna riktning. Inrättas en särskild examen med lägre kun-

• Sida 45
•  Original

skapsfordringar än som kräves för avläggande av juris kandidatexamen, kan det befaras att huvudsakligen de som misslyckats vid försök att avlägga den högre examen avlägga den lägre.

Detta går emellertid att undvika, om den särskilda landsfiskalsundervisnin- gen anordnas så, att endast de som verkligen inriktat sig på att bliva lands- fiskaler komma att påbörja densamma. Om man, såsom utredningsmännen ämna föreslå, kräver viss tids tjänstgöring vid polis- och åklagarväsendet för till— träde till denna speciella juridiska undervisning, torde den befarade olägenheten icke vara att förvänta. Det är tvärtom anledning antaga att en dylik anordning skall hava en synnerligen god inverkan på rekryteringen.

Vad därefter angår frågan huru en dylik juridisk kurs bör anordnas må till en början framhållas, att undervisningen, såsom redan av vad i annat sammanhang anförts framgår, skall läggas på ett akademiskt plan. För un— dervisningen bör sålunda endast ifrågakomma universitetslärare i de discipli- ner varom fråga är. Under sådana förhållanden kan det ifrågasättas huru- vida icke undervisningen bör förläggas till Uppsala och Lunds universitet samt Stockholms högskolas rätts- och statsvetenskapliga fakultet eller till nå— gon av dessa läroanstalter. Detta synes emellertid vara förenat med vissa olägenheter. Bland annat torde det förutsätta att eleverna skola vara inskriv- na vid akademin eller högskolan och underkastade gällande regler för under- visningen därstädes. Praktiska hänsyn tala för att landsfiskalsaspiranterna i stället sammanföras i en särskild utbildningsavdelning ( distriktsåklagarkurs) vid statens polisskola i Stockholm, vilken i anledning därav undergår erfor— derlig omorganisation och utvidgning. Därigenom erhålles större möjlighet att anpassa den juridiska undervisningen så, att den erhåller en med hänsyn till elevernas framtida praktiska verksamhet lämpad utformning. Genom att undervisningen i rättskunskap och den övriga teoretiska utbildningen be- drives vid samma undervisningsanstalt undvikes onödig tidsförlust i arbetet. Genom undervisningens koncentration erhållas även ökade möjligheter att till— förlitligt och efter enhetliga principer bedöma elevernas kunskaper och lämp— lighet för tjänsten.

Den teoretiska undervisningen vid den ifrågasatta kursen skall ligga på ett så högt plan att för dess tillgodogörande kräves studentexamen. Utred- ningsmännen föreslå därför att för tillträde till distriktsåklagarkurs i prin- cip skall fordras studentexamen. Därmed tillmötesgås ett gammalt önske- mål från landsfiskalshåll. Möjlighet till dispens från detta kompetensvillkor bör dock finnas.

Distriktsåklagarkursen kan beräknas komma att omfatta en tid av unge- fär två och ett halvt år, därav minst två år skola åtgå för den juridiska undervisningen. I undervisningsplanen skola jämväl ingå seminarie- och , andra praktiska övningar i såväl juridiska som andra ämnen. Kursen skall

avslutas med examen. För den som efter avlagd juris kandidatexamen önskar komma in på åkla- gar- och polischefsbanan i avsikt att eventuellt vinna befordran till lands-

• Sida 46
•  Original

fogde bör fordras genomgång av förut omförmälda kurs dock med undantag av den rättsvetenskapliga delen av densamma.

Vad här sagts om den juridiska utbildningen för landsfiskaler skall även gälla 5 t a d 5 f i s k a l e r n a i de städer där icke enligt gällande särskilda bestämmelser fordras att stadsfiskalen skall hava avlagt examen som medför behörighet till domarbefattning. Det är anledning att antaga att dylika särbestämmelser komma att finnas jämväl i framtiden. I fråga om annan teore— tisk utbildning än den juridiska skall för stadsfiskalstjänst gälla samma regler som för landsfiskalstjänst.

För rätt att genomgå distriktsåklagarkurs skall fordras vi s s f ö r e g å e n- d e p r a k ti s k tj ä n s t g ö r i n g. Å båda kategorierna distriktsåklagare böra ställas samma krav beträffande såväl polistjänstgöring som tjänstgöring på åklagarkontor. Den förra bör fullgöras, vad kriminalpolistjänstgöringen angår, vid kriminalpolisavdelning, där genom statens försorg särskild hand— ledning för aspiranterna anordnas, samt vad angår ordningspolistjänstgöringen allenast vid någon av de allra största städernas poliskårer. Polistjänstgörin- gen bör omfatta en tid av sammanlagt ett år. Tjänstgöringen på åklagarkon- tor bör vara så allsidig som möjligt och helst omfatta någon tids tjänstgöring å såväl landsfiskals- som stadsfiskalskontor. Sammanlagda tiden härför bör beräknas till minst ett halvt år.

Såsom behörighetsvillkor för distriktsåklagarbefattning skall fordras nå- gon tids tjänstgöring i länsstyrelse. Även denna tjänstgöring bör föregå distriktsåklagarkursen. I egenskap av befattningshavare under länsstyrelsen _ framför allt såsom polischefer _— böra distriktsåklagarna hava någon kännedom om arbetet hos denna myndighet. Dessutom är det av vikt att länsstyrelserna bliva i tillfälle att på ett jämförelsevis tidigt stadium lära känna polischefsaspiranterna och få möjlighet att pröva deras lämplighet. Tiden för denna tjänstgöring bör bestämmas till ett halvt år.

Enligt de i det föregående angivna principerna skulle det regelmässiga u t- bildningsschemat för distriktsåklagare bliva följande: a) studentexamen, b) ett halvt års tjänstgöring å åklagarkontor, c) ett års ord- nings- och kriminalpolistjänstgöring, (1) ett halvt års tjänstgöring å länssty- relse samt e) distriktsåklagarkurs avslutad med examen.

Efter avlagd examen skall aspirant äga erhålla förordnande såsom distrikts- åklagare eller landsfiskalsassistent. För behörighet till ordinarie distrikts— åklagarbefattning skall fordras ett och ett halvt års tjänstgöring som nu sagts. Viss del av denna tjänstgöring skall kunna utbytas mot tjänstgöring såsom landsfogde eller landsfogdeassistent.

Vad därefter angår häradsfogdarnas utbildning må till en början framhållas, att dessa befattningshavare böra som utmätningsmän be—

• Sida 47
•  Original

sitta ganska ingående kunskaper i exekutivrätt samt i delar av den grundläg- gande civilrätten. För sina övriga arbetsuppgifter hava de huvudsakligen be- hov av en noggrann kännedom om vissa specialförfattningar, främst de som reglera uppbörd och restindrivning. För tillgodoseende av ett dylikt utbild- ningskrav lämpar sig uppenbarligen ingen av de nuvarande juridiska exami- Wna. En särskild akademisk examen så avgränsad att den omfattade endast >th för häradsfogdarna nödvändiga läroämnena bleve föga praktisk, enär de för densamma nödiga studierna alltför starkt förlängdes, då det säkerligen ej kunde låta sig göra att anordna särskild undervisning för häradsfogdeaspi- ranterna utan dessa bleve nödsakade att bevista den för juris kandidatexa— men avsedda undervisningen. Studierna torde under sådana förhållanden komma att kräva en tid av åtminstone ett och ett halvt år, en tid som utred- ningsmännen finna avgjort för lång särskilt med hänsyn därtill att häradsfog- deaspiranterna under denna tid icke bliva i tillfälle att fortsätta sin prak- tiska utbildning. Utredningsmännen hava nämligen funnit det synnerligen önskvärt att den teoretiska utbildningen sammankopplas med det praktiska arbetet. Med denna inställning måste emellertid tankarna på att förlägga den teoretiska undervisningen till de juridiska fakulteterna eller andra fri- stående undervisningsanstalter övergivas.

De insikter som de nuvarande landsfiskalerna äga i de ämnen varom här är fråga torde vara i stort sett tillfredsställande för ett behörigt fullgörande av åliggandena såsom utmätningsmän och indrivningsledare. Dessa insikter torde de hava förvärvat mindre genom de självstudier, vilka nu utgöra deras huvudsakliga teoretiska utbildning, än genom de erfarenheter de inhämtat under sin praktiska verksamhet och genom den personliga handled— ning de erhållit under sin ganska långa lärotid på landsfiskalskontor och i länsstyrelser. Även i framtiden måste denna praktiska utbildning vara jäm- förelsevis lång. På den måste huvudvikten läggas, ty endast genom praktik förvärvas den rutin, noggrannhet samt ingående och praktiskt omsättbara för- fattningskunskap, som är oumbärlig för ett rätt fullgörande av häradsfogde— göromålen. Då emellertid den praktiska tjänstgöringen måste kompletteras med teoretisk utbildning, men de nuvarande självstudierna därvidlag icke kun- na anses tillfyllest, emedan de icke lämna ett resultat som rimligen motsvarar den därpå nedlagda mödan, hava utredningsmännen stannat vid att föreslå att länsstyrelserna åläggas att giva häradsfogdeaspiranterna den handledning i studierna som kan vara erforderlig. Denna undervisning bör meddelas aspi- ranterna i form av en häradsfogdekurs i omedelbar anslutning till det prak- tiska arbetet. Efter genomgången kurs bör slutprövning hållas och examen avläggas inför en examenskommission, bestående av landshövding, landssek- reterare och landskamrerare. Sannolikt kommer det icke att bliva erforder—

ligt att mer än vart tredje eller vart fjärde år anordna dylika kurser. Dessa torde däremot icke böra förläggas till allenast vissa länsstyrelser.

För rätt att genomgå häradsfogdekurs skall fordras studentexamen samt praktisk tjänstgöring under minst ett år vid länsstyrelse och under minst ett år på häradsfogdekontor. Från kravet på studentexamen bör kunna dispense-

• Sida 48
•  Original

ras. För behörighet att söka ordinarie häradsfogdebefattning bör fordras, förutom genomgången häradsfogdekurs, minst fyra års praktisk tjänstgöring, därav minst två år vid länsstyrelse.

Häradsfogdarnas utbildningsschema skulle i överensstäm- melse med det ovan anförda regelmässigt bliva följande: a) studentexemen samt b) praktisk tjänstgöring under minst fyra år vid eller under länsstyrelse i samband med genomgång av häradsfogdekurs. Minst ett års tjänstgöring vid länsstyrelse samt minst ett års tjänstgöring å häradsfogdekontor skall hava föregått häradsfogdekursen.

VIII. Övergången till den nya organisationen.

De nuvarande landsfiskalernas anställningsvillkor torde icke lägga hinder i vägen för genomförande av den av utredningsmännen föreslagna omorga— nisationen. Enligt kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda av- löningsförmåner för landsstaten är innehavare av ordinarie befattning vid den- samma underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, jämkning i åligganden samt reglering av tjänstgöringsområdet som kan varda föreskriven ävensom pliktig, därest vissa landsstaten tillhörande göromål överflyttas till annan del av statsförvaltningen, efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra å den befattning till vilken dessa göromål helt eller delvis överflyttats. Ej heller torde något hinder möta mot att, i enlighet med förslaget, till statsverket indraga de landsfiskalerna tillkommande sportlerna. Däremot torde landsfiskal som är ordinarie innehavare av tjänsten äga rätt att om han så önskar kvarstå på nu gällande lönestat.

Mot de nuvarande 489 landsfiskalerna och deras till ungefär 125 uppgå- ende statsavlönade tjänstebiträden med landsfiskalskompetens, tillsammans omkring 615 befattningshavare, svara den nya organisationens 240 landsfi- skaler, 200 häradsfogdar och 120 landsfiskalsassistenter, tillhopa 560 befatt- ningshavare. Över 50 statsavlönade biträden förutom den stora skaran av icke statsavlönade landsfiskalsaspiranter med eller utan landsfiskalskompetens, om- kring 380 personer, skulle sålunda icke få plats inom ramen för den nya orga- nisationen. Den 1 juli 1937, då den nya organisationen tidigast kan träda i verksamhet, lärer antalet ordinarie landsfiskaler icke komma att överstiga 350.

Den som vid omorganisationens genomförande är ordinarie landsfiskal är utan dispens behörig såväl till landsfiskalsbefattning enligt den nya or- ganisationen som till häradsfogdetjänst. Den som på förordnande tills vidare innehar landsfiskalsbefattning bör utan ytterligare utbildning kunna förkla— ras behörig att söka häradsfogdetjänst. Beträffande de nya landsfiskalsbe- fattningarna är däremot förhållandet ett annat. För dessa hava nämligen uppställts krav i fråga om utbildning m. m. vilka avsevärt överstiga de nu- varande fordringarna för landsfiskalskompetens. Härifrån kan man icke bort-

• Sida 49
•  Original

se. Å andra sidan måste hänsyn tagas till att de på förordnande tills vidare tillsatta landsfiskalerna hava en lång tjänstetid på landsstatsbanan bakom sig, varunder de förvärvat en erfarenhet i nu ifrågavarande göromål som det vore dålig ekonomi att icke tillvarataga. Den ytterligare utbildning, som kan er- fordras för att dessa befattningshavare skola erhålla behörighet till nyorgani- serad landsfiskalstjänst, bör lämpligen meddelas dem vid en icke alltför omfat- tande kompletteringskurs. Däremot böra de utan genomgående av dylik kurs vara behöriga till landsfiskalsassistentbefattning.

Jämväl till de nuvarande statsavlönade landsfiskalsbiträdena med lands— fiskalskompetens synes skäligen böra tagas viss hänsyn under övergångstiden. Sålunda böra de i viss utsträckning kunna erhålla dispens till landsfiskals- assistentbefattning.

Vid övergången till den nya organisationen är det av vikt att de av de nu- varande landsfiskalerna som äro bäst lämpade för handhavande av polis- och åklagargöromål bibehållas på landsfiskalsbefattning. Med hänsyn till önsk- värdheten av en jämn rekrytering till båda tjänsterna bör emellertid en något så när likformig fördelning av befattningshavarna på olika åldersklas- ser eftersträvas. Det kan ej heller bortses från den valrätt mellan de olika tjänsterna som i viss utsträckning bör tillkomma de ordinarie landsfiskalerna.

Med hänsyn till den roll åldern och den därav beroende fysiska rörligheten spelar för ett rätt fullgörande av vissa distriktsåklagargöromål utom tjänste- rummet kunna utredningsmännen i detta sammanhang icke underlåta att fram— hålla, att den för närvarande för landsfiskalerna gällande pensionsåldern, 65 år, synes väl hög. En sänkning av pensionsåldern åtminstone till 62 eller 63 år synes sålunda böra tagas under övervägande. Samma synpunkter göra sig givetvis gällande i fråga om stadsfiskalerna, beträffande vilka skyldigheten att avgå med pension vid viss ålder endast är ofullständigt reglerad. Svårig- heterna beträffande personalförhållandena under övergångstiden skulle delvis minskas genom en dylik sänkning av pensionsåldern. En sänkning med två år skulle med nuvarande personalbestånd beröra ett tiotal landsfiskaler, en sänkning med tre är ungefär tjugu. En ökad avgång i de högre åldersklasser— na skulle minska den stagnation i befordringarna som eljest måste bliva en nödvändig följd under ett par av övergångsåren.

Oavsett hur det kommer att ställa sig med möjligheten att genomföra en sänkning av pensionsåldern för de ifrågavarande befattningshavarna, torde det bliva erforderligt att på ett eller annat sätt sörja för de landsfiskalsbiträden med landsfiskalskompetens, vilka under övergångstiden icke komma att få rum inom den nya organisationen. Det kan icke vara skäligt att lämna dessa helt å sido. De hava samtliga en förhållandevis lång tjänstgöringstid på landsstats— banan bakom sig och hava inriktat sig på att söka erhålla landsfiskalsbefatt— ning. Till annan statstjänst kunna de som regel icke ifrågakomma. Flertalet skulle ej heller under nuvarande förhållanden med framgång kunna söka vinna sin utkomst i enskild tjänst eller genom självständig verksamhet. Under en övergångstid kommer det möjligen att visa sig erforderligt med en viss för- stärkning av de enligt den skisserade organisationsplanen beräknade arbets-

• Sida 50
•  Original

krafterna. Såsom tidigare anmärkts torde häradsfogdeorganisationcn vara i behov av ett visst tillskott i arbetskraft till dess att erforderliga rationalise- ringsåtgärder beträffande arbetet hunnit genomföras. Utredningsmännen vilja därför förorda inrättandet av ytterligare ett 50-tal assistentbefattningar. Större delen av dessa extra assistenter torde böra få biträda häradsfogdarna ; återstoden skall användas såsom tillfällig förstärkning av arbetskrafterna i de landsfiskalsdistrikt där behov kommer att yppa sig. Efter hand som av— gång sker skola nya extra assistenter icke förordnas. I avlöningshänseende synas de böra jämställas med de förut omförmälda landsfiskalsassistenterna.

Därest arbetet på en allmän uppbördsreform igångsättes synes måhända — med hänsyn till den ovissa verkan av en dylik reform på restindrivningsverk- samheten — vid distriktsåklagarreformens genomförande allenast det antal häradsfogdebefattningar böra besättas med ordinarie innehavare, som svarar mot det antal ordinarie landsfiskaler som övergår till denna verksamhet. Åter- stoden skulle tillsättas endast på förordnande tills vidare. Utredningsmännen vilja emellertid icke förorda en dylik ordning.

Beträffande organisationens genomförande i städerna hänvisas till vad förut i skilda sammanhang anförts.

IX. Kostnadsberäkning.

Innan ett utarbetat förslag till distriktsindelning, stationering av befattnings- havare, undervisningsplan m. m. föreligger, kan någon exakt uppgift beträf- fande statsverkets kostnader för en organisation i enlighet med de i det före- gående angivna huvudlinjerna icke lämnas. De viktigaste utgiftsposterna kunna emellertid redan nu beräknas. Bland de poster som böra utelämnas vid en jämförelse med kostnaderna för den nuvarande organisationen är t. ex. rese— kostnadsersättningen, beträffande vilken omorganisationens verkningar svårli- gen låta sig bedöma på förevarande stadium.

Kostnaderna för den nuvarande organisationen bestridas i huvudsak från de under riksstatens femte huvudtitel upptagna förslagsanslagen till avlöningar och omkostnader för fögderiförvaltningarna. Kostnaderna för dyrtidstillägg utgå från det under samma huvudtitel upptagna förslagsanslaget till dyrtids- tillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

De nuvarande kostnaderna äro i huvudsak följande:

Landsäskalema: Lön, tj änstgöringspenningar och förvaltni ngsbi dra g 1 711 500: — Ortstillägg till 102 landsfiskaler ." . . . ..... 20 400: — Ålderstillägg (maximum) . . . . . . ...... 391200:— Tillfällig löneförbättring . . ...... . . . . 367 050: —— Vikariatsersättning (approximativt) . ...... 175 000: —

Dyrtidstillägg >> . . . . . . . 736442z— 3401592;_

• Sida 51
•  Original

Statsavlönade tjänstebiträden:

Arvoden .................... 320 000: —— Dyrtidstillägg ............ . . . . 89 600:—— 409 600;—

Summa kronor 3 811 192: _

Utredningsmännen hava beräknat kostnaderna för den föreslagna organisa- tionen på följande sätt.

Till löner åt 240 landsfiskaler i lönegraden B 24 åtgår vid en schematisk placering av samtliga befattningshavare i högsta löneklassen i dyrortsgrupp D i runt tal 2 000000 kronor. lI—lärtill komma förvaltningsbidrag, genomsnittligt beräknade till 1 200 kronor för varje landsfiskalsdistrikt, å sammanlagt 288 000 kronor samt dyrtidstillägg, beräknat efter de grunder vilka i sådant hänseende gälla i fråga om befattningshavare vid i lönehänseende nyreglerat verk, kall- ortstillägg samt provisoriskt dyrortstillägg, approximativt "200 000 kronor. Samtliga kostnader för landsfiskalernas avlöning uppgå sålunda till i runt tal 2 488 000 kronor.

Till löner åt landsfiskalsassistenter (extra ordinarie tjänstemän) i 14:e löne- graden åtgår vid samtligas placering i lägsta löneklass eller den tolfte i den för ifrågavarande befattningshavare gällande löneplan i dyrortsgrupp D approxi- mativt 390 000 kronor. I älderstillägg bör beräknas i runt tal 65 000 kro— nor samt i dyrtidstillägg m. m. 45 000 kronor. Kostnaderna för avlöningar åt landsfiskalsassistenterna uppgå sålunda till sammanlagt ungefär 500 000 kro— nor.

Vissa engångskostnader för beväpning och dylikt böra beräknas till 65 000 kronor.

Kostnaderna för avlöning till 200 häradsfogdar i högsta löneklassen i löne— graden B 21 placerade i dyrortsgrupp D bliva approximativt: lön 1400 000 kronor, 200 förvaltningsbidrag å i genomsnitt 2000 kronor 400000 kronor samt dyrtidstillägg m. m. 140 000 kronor eller sammanlagt 1 940 000 kronor.

I enlighet med det anförda belöpa sig de årliga avlöningskostnaderna för den nya organisationen till; följande belopp:

Landsfiskalerna ............................ 2 488 000: —— Landsfiskalsassistenterna .................... 500 000: -— Häradsfogdarna ............................ 1 940 000: —

Summa kronor 4 928 000:—

I jämförelse med de nuvarande kostnaderna innebär alltså förslaget en ök- ning med i runt tal 1 115 000 kronor. Från denna summa bör emellertid dragas beloppet av landsfiskalerna tillkommande sportler, vilka föreslås indragna till statsverket. Dessa sportler uppgingo'år 1934 till sammanlagt ungefär 845 000 kronor. Den reella kostnadsökningen skulle alltså stanna vid ungefär 270 000 kronor.

Kostnaderna för den av utredningsmännen föreslagna förstärkningen av det lokala polisväsendet med statsanställda polismän torde böra beräknas till högst

• Sida 52
•  Original

45 000 kronor samt kostnaderna för utökning av statspolisen till sammanlagt 140 000 kronor. Därtill komma engångskostnader för viss beväpning och övrig utrustning åt statspolisen med omkring 10 000 kronor.

De särskilda kostnaderna under övergångstiden synas approximativt böra be- räknas på följande sätt:

50 extra assistenter: Lön 165 000 : _ Dyrtidstillägg m. m. .......................... 17 000:—

Summa kronor 182 000: _

Sistnämnda kostnader beräknas successivt bortfalla under en tid av fem år.

• Sida 53
•  Original

Särskilt yttrande av herrar Hesselgren, Laurin och Fallstedt-Lindholm.

Otvivelaktigt tala goda skäl för en omorganisation av landsfiskalsbefattnin- garna i huvudsaklig överensstämmelse med ovan i promemorian angivna prin- ciper, och även enligt vår mening är det möjligt, att lösningen av förevarande organisationsfråga en gång kommer att ske efter sådana linjer. I varje fall är det av stort värde med hänsyn till fortsatt utredningsarbete i dessa och vissa närliggande frågor, att tudelningstanken nu blivit på sätt som skett närmare utformad.

Vi kunna emellertid för vår del icke för närvarande anse det klart, att försla- get om tudelning är den bästa lösningen, och vilja till utveckling av denna vår mening i korthet här angiva några synpunkter.

Det synes oss ligga i sakens natur, att specialiseringen hos de tjänstemän i allmänhet, som under länsstyrelserna representera statsmakten ute i orterna, icke lämpligen kan drivas för långt. 'Givetvis finns det utrymme för olika me- ningar om, huru långt man därvid bör gå, och detta framförallt därför, att me— dan några fästa särskild vikt vid de fördelar, som alltid följa med en specialise- ring, äro andra benägna att fästa mera vikt vid de olägenheter, som i regel också äro förenade därmed. Vad nu angår landsfiskalerna, torde i första hand böra framhållas, att dessas verksamhet huvudsakligen är förlagd till vår vidsträckta, merendels glest befolkade landsbygd. Den omständigheten, att i städerna en specialisering vid handhavandet av motsvarande verksamhet visat sig lämplig, lärer sålunda ej utan vidare kunna tagas till intäkt för att en liknande speciali- sering skulle vara ändamålsenlig jämväl för landsbygdens del.

Betonas bör härefter, att tidigare önskemål om högtstående särskilda åkla— gare-polischefer å landsbygden knappast numera kunna vara lika framträdan- de, sedan dels frågan om landsfogdarnas bibehållande lösts så, att landsfog- darna avses skola erhålla en klar ställning av överåklagare och länspolischefer, och dels genom statspolisens inrättande erhållits möjlighet till hjälp av kvali- ficerad polispersonal för såväl ordningspolis- som kriminalpolisuppgifter.

Enligt vår mening tala även vissa allmänna omständigheter för att lands- fiskalerna höra i huvudsak bibehållas vid nuvarande arbetsuppgifter. Att dessa uppgifter till sin natur äro olikartade hindrar icke att utövningen av det ena slaget uppgifter och därvid inhämtade erfarenheter och rön kunna vara till gagn för utövningen av det andra. Överhuvud torde det — kanske särskilt i med tanke på åklagar- och polistjänsten — vara en fördel, att dessa statens befattningshavare genom utövning av skilda uppgifter erhålla inblick i skilda levnadsförhållanden. En byråkratisering synes oss särskilt viktig att undgå beträffande dessa befattningshavare, till vilka allmänheten å landsbygden sedan

• Sida 54
•  Original

gammalt är vand vid att i första hand vända sig, då det gäller att påkalla sta- tens eller rättsordningens stöd i någon angelägenhet, och vilka dessutom ofta äro de, som länsstyrelser och andra myndigheter ha att anlita vid behov av upplysningar och undersökningar om lokala eller personliga förhållanden. Man har sagt att landsfiskalen blivit >>en klockarfar som skall allting bestyra». Om så är, torde denna utveckling i varje fall icke vara uteslutande av ondo ; tvärtom kan det påstås vara till gagn för såväl allmänheten som det allmänna med en sådan representant för statsmakten i orterna, förutsatt givetvis att han kan beredas en sådan ställning och utbildning, att hans anseende och vederhäf- tighet uppehålles.

Det sagda sammanhänger nära med tudelningsförslagets konsekvenser för distriktens storlek. Förslaget innebär, att såväl landsfiskalernas som härads- fogdarnas distrikt genomsnittligen skulle bliva ungefär dubbelt så stora som de nuvarande landsfiskalsdistrikten. Vi fästa för vår del särskild vikt vid olä- genheterna härav. För allmänheten måste det bliva en icke oväsentlig försäm— ring, att dessa tjänstemän bliva mindre tillgängliga, och sett ur statens synpunkt måste minskad lokal- och personkännedom bliva en icke önskvärd följd av re- formen. Dessa olägenheter spela självfallet icke samma roll på alla de ifråga- varande arbetsområdena, men på flera av dem skulle de enligt vår mening göra sig påtagligt gällande.

Nu anförda synpunkter synas oss erhålla ökad bärkraft, om man beaktar den omständigheten, att de i polisdistrikten anställda polis- eller fjärdingsmännen till stor del äro av det slag, att landsfiskalerna i många trakter äro de enda som verkligen äro att räkna med för andra uppgifter än indrivning, vare sig man ser det ur allmänhetens eller det allmännas synpunkt. Detta gör också, att en minskning till hälften av landsfiskalernas antal kan te sig betänklig ur ren ordningspolissynpunkt; visserligen borde _ såsom i betänkandet här ovan framhållits — polisdistrikten rätteligen anställa nya polismän (mot veder- börligt statsbidrag) å orter, som i följd av landsfiskalsdistrikts' sammanslag- ning skulle komma att sakna erforderlig kvalificerad polispersonal, men det torde vara tvivel underkastat, om detta verkligen låter sig praktiskt genomföra. 'Även om så skulle vara fallet, lära för övrigt dylika polismän ej kunna ersätta de nuvarande landsfiskalerna. Beträffande de rena ordningspolisuppgifterna framträder dessutom alltid för landsbygdens del den synpunkten, att dessa upp- gifter sällan regelbundet kräva sin man, vilket gör att en förening med andra arbetsuppgifter ofta kan vara lämpligare.

Även andra skäl mot tudelningsförslaget kunna anföras. Så t. ex. skulle det dubbla förmanskapet över fjärdingsmännen otvivelaktigt innebära en olä— genhet, ehuru givetvis icke _ lika litet som de förut påpekade _ av i och för sig avgörande betydelse. Då vi sålunda här framdragit olika skäl, som kunna anses tala mot reformen, ha vi emellertid, såsom redan antytts, icke härmed velat frånkänna de i promemorian framförda åsikterna deras värde. Än mindre intaga vi den ståndpunkten, att en landsfiskalsreform är onödig. Vi anse emeller- tid goda skäl tala även för det alternativet, att man inskränker sig till att söka avhjälpa de kända missförhållanden, vilka nu menligt inverka såväl på rekry—

• Sida 55
•  Original

teringen som på tjänsternas anseende och deras behöriga skötande, genom att _ jämte det landsfiskalstjänsterna tillsättas med ordinarie innehavare _ åt- gärder av huvudsakligen följande innebörd vidtagas.

(1) En skälig lönereglering _ önskvärd även av mera lönetekniska skäl —

, genomföres i förening med att sportlerna avskaffas. I samband därmed sker en

sådan reglering av frågan om utgifter i tjänsten, att lönen icke behöver begag— nas härtill. I dessa hänseenden föreligger ett förslag av 1928 års lönekommitté. Vid ett övervägande härav torde emellertid även vissa i promemorian här ovan upptagna förslag böra beaktas.

(2) Rätten till privatsysslor regleras i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, promemorian i denna del upptager.

(3) .Landsfiskalerna befrias såvitt möjligt från sådant till indrivningsgöro— målen hörande rent bokförings- och redovisningsarbete m. m., vars utförande in- verkar hinderligt på deras tjänsteutövning i övrigt och som anses kunna lika väl eller bättre utföras centralt inom länsstyrelserna med billigare arbetskraft. Vissa förslag härutinnan ha framförts av 1924 års landsstatslönesakkunniga och 1928 års lönekommitté och vissa ytterligare uppslag i samma riktning ha diskuterats vid sammanträdena med utredningsmännen. Särskilt är det av- prickningen i längderna, fördelningen på titlar och handräckningsförfarandet, som härvidlag kommer i fråga. Vi anse oss emellertid icke böra här ingå på närmare detaljer i dessa hänseenden.

(4) Utbildningen förbättras. Klart är, att denna enligt detta alternativ icke kan bliva lika specialiserad som i betänkandet förutsatts. Denna konsekvens synes emellertid åtminstone i vad rör den teoretiska utbildningen knappast böra ' anses som någon nackdel, enär en till vissa specialområden begränsad juridisk utbildning lätt blir av mindre värde. För den exekutiva verksamheten kan den teoretiska utbildningen på detta sätt snarast antagas bliva mera värdefull. I varje fall bör det icke möta svårigheter att i samband med en lönereglering in- föra väsentligt strängare och mera rationella utbildningskrav för landsfiska— lerna än de nu gällande. Av större vikt än utbildningen, i synnerhet den teo- retiska, är för övrigt enligt vår mening att rekryteringen till yrket blir till- fredsställande ; särskild uppmärksamhet bör därför ägnas däråt.

I likhet med tidigare förslag förutsätta vi, att vid en begränsad reform av förevarande innebörd antalet landsfiskalsdistrikt bör något minskas; 1924 års landsstatslönesakkunniga räknade för sin del med en minskning till 408 och 1928 års lönekommitté med en minskning till 421 distrikt. Då mot minskningen i antalet befattningshavare endast skulle svara en ökning av den mindre kvali- ficerade personalen hos länsstyrelserna, måste häri. ligga en kostnadsbespa- ring. Kostnadsfrågan enligt detta alternativ beror i övrigt på löneregleringens innehåll, en fråga på vilken vi nu ej skola närmare ingå.

, Vid valet mellan de ifrågavarande båda alternativen tillkomma emellertid * vissa omständigheter, som i hög grad försvåra ett ståndpunktstagande. En fak- tor, som för närvarande icke kan överblickas, är sålunda frågan om straffpro- cessens omläggning. Därest processlagberedningens pågående arbete skulle le-

• Sida 56
•  Original

da till genomförande av en processordning, enligt vilken avsevärt högre an- språk än för närvarande måste ställas på underåklagarna, är det givet att häri- genom ett ytterligare skäl för tudelningsförslaget skulle tillkomma.

En annan omständighet, som i särskild grad påkallar uppmärksamhet, är sambandet med vissa frågor, som sedan länge stått på dagordningen inom fi- nansdepartementet men ännu icke bragts till lösning. Vi syfta då på frågan om omreglering av skatteuppbörden (vari år 1929 framlades ett förslag av 1924 års uppbördssakkunniga) ävensom frågorna om häradsskrivarnas ställning samt skattedebiteringens och folkbokföringens ordnande. En fortsatt utredning av dessa frågor har sedan länge varit åsyftad och torde icke kunna låta vänta på sig alltför länge. Det ligger tydligen nära till hands, att landsfiskalernas ar- betsuppgifter kunna komma att i olika avseenden beröras härav; i varje fall är det oundgängligt och framgår också av den hittills gjorda utredningen, att frågor om ändringar beträffande restindrivningens ordnande komma under be- handling. Hittills framkomna förslag härvidlag gå närmast ut på att lands— fiskalernas befattning med restindrivningen skulle bliva ej oväsentligt mindre omfattande än nu. Under sådana förhållanden ter det sig onekligen svårt att innan åtminstone principiell ståndpunkt tagits till dessa frågor genomföra en landsfiskalsreform, som innebär inrättande av nya häradsfogdetjänster, avsedda huvudsakligen just för restindrivningen. Även en begränsad landsfiskalsre- form i av oss här antydd riktning kan emellertid ur nu angivna synpunkter möta betänkligheter.

Under hänvisning till vad sålunda anförts få vi för vår del förklara, att vi icke för närvarande anse oss kunna bestämt förorda en lösning av organisa- tionsfrågan i enlighet med tudelningsförslaget.

• Sida 57
•  Original

BILAGOR

• Sida 58
•  Original

• Sida 59
•  Original

Bil. I. JUSTITIEDEPARTEMENTET Obs! Uppgifterna skola avlämnas i E exemplar. Distriktsåklagarutredningen Uppgift angående .. landsfskalsdistrikt a'v ..... län. I. Distriktet. 1) Distriktet ligger inom domsaga. 2) Distriktets areal den 1 januari 1935: kvkm. " 3) ) folkmängd den 1 januari 1935 personer. 4) Landsfiskalens stationeringsort: 5) Distriktet omfattar ............ socknar, ............ municipalsamhällen, ............ köpingar

och ............ städer. 6) Inom distriktet finnas a) stadsfiskal i

b) annan särskild åklagare i

c) stadsfogde 1 d) annan särskild utmätningsman i

Dessa befattningshavare lämna särskilda uppgifter med användande i tillämpliga de- lar av detta formulär; deras verksamhet redovisas sålunda icke å. landsfiskalens upp- gift. Extra (biträdande) landsfiskals (assistents) arbete skall däremot ingå. i lands- fiskalens uppgift.

II. Nuvarande landsjskalens utbildning.

1. Juridisk examen och vilken 2) Kronolänsmans- eller landsfiskalsexamen

3) Tjänstgöring i länsstyrelse (befattning och tid)

4) Polistjänstgöring (ort och tid)

5) Annan utbildning

III. Personal inom distriktet.

1) Extra (biträdande) landsfiskal (assistent) *) 2) Antal andra manliga tjänstebiträden *) 3) ' kvinnliga. tjänstebiträden *). 4) Till avlöning av personal under 1)—3) har hiding av stats— medel utgått med kr. . ........... 5) Antal exekutionsbiträden i fögderistad där landsfiskalen är ut- mätningsman .

6) Antal fjärdingsmän ocli polismän: ordinarie .

extra ........................ Av de för 1934 anställda hava ........ ordinarie och ........ extra genomgått högre samt ........ resp. _ ....... lägre klassen i statens polisskola.

*) Om vederbörande ej tjänstgjort stadigvarande under hela året skall anmärkas huru lång

tid tjänstgöringen omfattat.

• Sida 60
•  Original

........ , resp. hava uteslutande eller huvudsakligen haft egenthg polistjänstgöring. ________ , resp. hava uteslutande eller huvudsakligen syssel- satts med indrivningsverksamhet.

De för 1934 anställda extra fjärdings— och polismännen hava såsom civilt huvudyrke haft

IV. Polis- och åklagarverksamheten inom distriktet.

1) Antal fall då anmälan hos länsstyrelsen, landsfogden eller direkt hos statspolisavdelning gjorts om tillfälligt behov av polisför- stärkning . 2) Antal fall då efter särskild rekvisition biträde av ordningsstats- polis eller reservpolis erhållits . 3) Antal fall då landsfiskalen utövat chefskapet över sammandragen polisstyrka (landsfiskalsinstr. & 6 tredje st.) . 4) Antal fall då landsfiskalen efter rekvisition för förberedahde undersökning i brottmål erhållit biträde av kriminalstatspolis .

5) Antal diarieförda anmälningar om brott . . . . . . . . . . 6) > övriga diarieförda polisärenden . . . . . . (därav ang. delgivning av brottmålsstämningar ........ resp ........ )

7) Antal mäl däri landsfiskalen anhängiggjort åtal. . 8) » av under 7) redovisade mål däri åtalet avsett brott varå efter lag kunnat följa straffarbete i 4 år eller därutöver (med undantag av brott som avses i 20 kap. strafflagen)

9) Antal för brott inom distriktet häktade personer . . . . 10) » dagar för inställelse vid rannsakning med häktad . . . r ) » annan inställelse vid domstol i tjänstemål eller som vakthavande åklagare . . ,. . . . . . . . . . . Antal varnade lösdrivare . . . . . 13) » häktade > » nykterhetsbevis för erhållande av körkort. utfäi'dade vägrade ) anmälda olycksfall i arbete . . . . . . . . . (därav föranlett polisundersökningz. resp .. ..) Antal inkomna ärenden ang. nöjestlllstallmngar o.dyl. ) meddelade tillstånd till d:o . . » besiktningar av hotell och pensionat, biografer, utskänk- ningslokaler, bensinupplag m.m. . Antal utredningar i ärenden ang. mantalsskrivning, fattigvård, samhällets barnavård, bidrag ur arvsfonden m.m. . . . . . Antal anmälningar ang. utlänningar . . . . . » tjänsteförrättningar utom tjänsterummet: a) för ordningspolis— och kriminalpolisgöromål . . b) för besiktningar och utredningar enl. 18) och 19) ovan

V. Utmätnings- och indrivningsverksamheten inom distriktet.

1) Antal inkomna ärenden i utsökningsdagboken . . . .

2) » handlagda » ) införseldagboken avseende underhålls— bidrag o. dyl. . . .

3) Antal poster i de under året inkomna kronorestlängderna och uppbördsorderna 4) Antal poster i de under året inkomna. korhniunalrestlängderna

5) ) ärenden i bötesliggare . . . . . . . . . .

• Sida 61
•  Original

6) 7)

8) 9)

10) 11)

12) 13)

14)

Antal poster i handräckningsdagboken . . .

7 av landsfiskalen och underlydande exekutionsbiträden verk- ställda utmätningar för utskylder och böter Antal ntskyldsposter i beslut om införsel för utskylder Hos annan utmätningsman begärda handräckningar för uttagande av utskylder, allmänna avgifter, böter etc.: antal poster Antal av landsfiskalen utfärdade indrivningskvitton

» » underlydande exekutionsbiträden utfärdade 1ndr1vn1ngs— kvitton . . . Antal för kontroll av exekutionsbiträdenas hindersbevis utsända anmaningar (S. F. S. 1931: 391, 9 % 2 st.) . . Antal verkställda inventeringar hos exekutionsbiträden . . (Den ungefärliga tid i timmar, resa inberäknad, som ätgätt här- för ........ resp. ........ ) Antal tjänsteförrättningar utom tjänsterummet. för göromål så.- som utmätningsman . . . . .

VI. Övriga göromål inom distriktet.

1) 2) 3) 4) 5) 6)

7)

VII.

1) 2)

vm. 1)

2)

Antal utgiftsposter i förskottsliggaren . .

» utlämnade skatte- och hesiktningsskyltar för motorfordon ) förut icke redovisade ärenden i allmänna dagboken inkl. övriga specialdiarier och liggare . . . . . . . . . . . . Antal förrättade borgerliga vigslar . .....

» växelprotester . .

» fall då landsfiskalen bevakat kronans rätt och därvid ut- fört dess talan vid sammanträden för lantmäteriförrättning, vid syner och i rättegångar . . . Antal tjänsteförrättningar utom tjänsterummet. som icke förut redovisats.......................

Medelsredovisningen inom distriktet.

Enligt kassajoumalen indutit under året kr. Utbetalt under året:

a) exekutionsmedel . . b) medel enligt månadsräkning . c) ) » 1 % b) restindriv- ningsförordningen . . . . . kr. ................ kr. ............... d) övriga medel . . . . . . . . kr. ................ kr. ................ Summa utbetalt kr.

Vissa ekonomiska förhållanden inom. distriktet.

Landsdskalens bruttoinkomster av

&) bötes— och beslagsandelar . . . kr. ................ kr. ................ b) indrivningsprovision . . . c) växelprotester . . . (i) övriga sportler . Summa kr. Landhskalens utgifter för tjänsten: a)lokal... b) tjänstebiträden . . .

c) icke ersatta resor 11) övriga utgifter .

Summa kr.

_1933 i

• Sida 62
•  Original

a) ordningspoljs— och kriminalpolisgöromål samt åklagargöromål . . b) göromål såsom utmätningsman (exklusive indxivningsverksamhet) . . .

c) indrivningsverksamhet .................... (I) övriga. göromål ................... . . . Summa. procent 100 Anmärkningar : ..... .................................................... den __ 1935

.Ijåodsdskal

• Sida 63
•  Original

Bil. II.

, . fDen procentuella fördelningen av landsfiskalernas arbetsbörda enligt från landsfiskalerna inhämtade uppgifter. Medeltal länsvis.

(Jfr uppgiftsformuläret, Bil. I, avd. IX a), b), c) och d).

» !

Ordnings- Göromal ss. L n Aååiäfåäs' ”Sålifgåääåä' tämän: man? om strikt. samt åklagar— indrivnings- verksamhet göromål göromål verksamhet)

Stockholms ....... 22 34'8 11'9 36'7 16'6 Uppsala ......... 12 30”?! 9'4 44'3 16 Södermanlands ...... 13 28'7 7'9 34'2 29'2 Östergötlands ...... 22 24'7 11'8 37 27 Jönköpings ....... 20 35” & 108 26' 7 27 Kronobergs ....... 16 29'1 10 35 259 Kalmar ......... 22 31'8 % 35-5 25-1 Gotlands ........ 6 16'2 18'8 325 325 Blekinge ........ 12 22'5 7'7 47'4 22'4 Kristianstads ...... 23 27'2 13 402 19'6 Malmöhus ........ 25 ' 29'7 13'1 38'4 18'8 Hallands ........ 11 30'4 7'9 32'9 28'8 Göteborgs och Bohus . . . 21 331 7'6 36'1 23'2 Älvsborgs ........ 28 27'9 87 339 29'5 Skaraborgs ....... 24 24'1 6 40'2 29'7 Värmlands ........ 21 34'4 8'9 31'3 25'4 Örebro ......... 17 31'6 9'6 371) 209 Västmanlands ...... 13 28'3 10'6 35'9 25'2 Kopparbergs ....... 31 301 6' 5 37 26'4 Gävleborgs ....... 28 333 6'8 35'6 24'3 Västernorrlands ..... 29 322 88 34'7 24'3 Jämtlands ........ 25 28'9 13'9 33'4 23'8 Västerbottens ...... 26 , 37'9 6'5 29.5 26'1 Norrbottens ....... 22 (23)1 27'4 11 '4 337 27.5

Riket 489 (490)1 296 98 358 24'8

! Inberäknat Malmbergets extra landsfiskalsdistrikt.

• Sida 64
•  Original

Landsfiskalsaspiranternas tjänstgöringstid och examensmeriter.

Tjänstetid vid landsstaten (exkl. polistjänstgöring)

_j

Antal aspiranter

_—

Intill 3 är ..................... Över 3 t. o. m 6 år ..................... > 6 > » . 8 år ............... ) 8 » > » 10 år .....................

)

53 68 94 99

78 504

Över 6 år

Tjänstetid Under 6 år Juris kandidatexamen ............... 5 Kansliexamen ................... 27 Landsflskalsexamen ................ 9

—— 5 33 60 312 321

1) Av de aspiranter som avlagt landsfiskalsexamen har studentexamen avlagts av

2) Samtliga juris kandidater hava tjänstetid understigande 3 år 3) I tabellen saknas uppgift ang. ett tio-tal oexaminerade aspiranter med tjänstgöringstid understigande 6 år.

42 42

• Sida 65
•  Original

INN E HALL. . Sid. [»Skrivelse till Konungen den 24 oktober 1935 . . . . . . . . . . . . . . . 3 I. Inledning II. De nuvarande landsfiskals- och stadsfiskalsorganisationerna 8 Landsdskalerua: organisation 5. 8; kompetenshestämmelser m. 111. s. 9, vakanssiitt- ning av landsfiskalstjänsters. 10; subordinationsförhållandenm. m. 5. 10, arbetsuppgifter s. 10; avlöningsförmåner s. 11; extra landsfiskaler m. 11 s. 12; köpingsåklagarna s. 13; stadsflskalsorganisationen s. 13. III. Tidigare reformförslag. . . . . 14 Linnér 1922 s 14; 1924 års landsstatslönesakkunniga 5.15 processkommissionen 1926 s. 15; 1924 års uppbördssakkunniga s. 16; Schlyter och Ohlin 1930 s. 16; 1928 års lönekommitté s. 17. IV. Bristerna i de nuvarande landsfiskals- och stadsfiskalsorganisationerna . . 18 Landsfiskalsorganisationen s. 18; köpingsåklagarna s. 20; stadsdskalsorganisatio- nen s. 20. V. Frågan om en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter på tvåbefattningshavare.....................21 VI. Huvudlinjerna för en reform . . . . . 26 Den allmänna rättegångsreformen s. 26; uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter på. landsfiskaler och häradsfogdar s. 6 ; distriktsåklagarorganisationen: åklagardistrikt s. 27; organisationens struktur s. 27; distriktsåklagares polischefskap s. 28; i fögderistad s. 28; ipoljsmästarstädernas. 29,- i övriga magistratsstäder s. 30; polisverksamhetens omfattning s. 30; landsdskalsdistrikten: antal m. 111. s. 30; stad ss. eget åklagardistrikt s. 32; häradsfogdeorganisationen s. 33; förhållande till fögderistäderna m. 111. s. 34; till magistratsstäderna s. 35, häradsfogdes verksamhet s. 35; stadsfiskal som utmätnings- man eller kronokassör s. 36, fjärdingsmannaorganisationen s. 36; distriktsåklagares och häradsfogdes tillsättande s. 38; kostnaderna för den nya organisationen s. 38; löneregleringsspörsmål: förbud mot viss privat verksamhet s. 38; indragning av sportler s. 39; löneplacering: landsfiska- ler s. 40; häradsfogdar s. 41; ersättning för utgifter i tjänsten s. 41; tjänstedräkt m. 111. s. 42; landsiiskalsassistenterna s. 42. VII. Utbildningsfrågan och kompetensvillkoren . . . 43 Landsdskalerna s. 43; stadsdskalerna s. 46; praktisk tjänstgöring 9. 4,6 härads- fogdarna s. 46.

VIII. Övergången till den nya organisationen . . . . . . . . . . . . . . 48 IX. Kostnadsberäkning . . . . . . . . . . . . . . . . 50 Särskilt yttrande av herrar Hesselgren, Laurin och Fallstedt—Lindholm . . . . 53 Bilagor.

Bil. I. Utredningsmännens frågeformulär rörande landsfiskalsdistrikten . . 59 » II. Den procentuella fördelningen av landsfiskalernas arbetsbörda . . . 63 >> III. Landsfiskalsaspiranternas tjänstgöringstid och examensmeriter . . . 64

5—353993

• Sida 66
•  Original

• Sida 67
•  Original

• Sida 68
•  Original

(SiErorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag ang. åtgärder mot statsdentlig verk- samhet. [8] _

Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om av- brytande av havandesknp. [13] Lngberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. [14] Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskup. [15] Betänkande med förslag till lag om arbetsnvtal. [18] Betänkande och förslag rörande verksamheten vid skydds- hemmen m. 111. Forts delen. Skyddshemmens organisa— tion m. m. [35] Promemoria ang. avveckling av bestående fideikommiss. [50] Promemoria ang. ändrade bestämmelser rörande verkställig- het och förvandling av bötesstraff. [56] Betänkande med förslag till lag om förenings- och förhand- lingsrhtt. [59] Promemoria ang. avskadande av påföljd enligt 2 kap. 19 å strafdagen jämte vissa andra straffpäföljder. [00]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna hand- lingars oEentlighet. [15] Yttrande och förslag rörande formulär för tjänstgörings- betyg som av länsstyrelserna utfärdas. [17] Utredning ang. införande av ett dngordningsinstitut m. m. [21 Förslag till nya avlöningsbestlimmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. [251 Betänkande med förslag till 'nndring i vissa delar av upp- handlingsförord'ningen. [27] 1934 års nämnd för städningsutredning. Förslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städuings- och ren- göringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Stock— h[01151 samt beräknandet av ersättning för nämnda arbete. 37 Promemoria ang. omorganisation av landsdskels- och stads- _

fiskalsbeiattningsrna. [57] Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen.

Politi.

Betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. [24]

Nationalekonomi och socialpolitik.

Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer jämte därtill hörande utred- ningar. [2] Kortfattad framställning av organisationssakkunnlgns bo— tänkande med utredning och förslag rörande den sam- hälleliga bjälpverksamhetens organisation m m. [8] Arbetslöshetsutredningens betänkande. Åtgärder mot arbetslöshet. [6] Konjunkturnppsvingets förlopp och orsaker 1982—1934. [16] Betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbststidslug) m. m. [48] Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdätndgan samt anordnande av förbättrad bostads- inspektion i städer och stadsliknands samhällen 111. m [49] Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 1934. [51] Bostadsproduktionssnkknnnigas betänkande med förslag till lag om sparföreningar m. m. [54]

Hälso- och sjukvård. *Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. före- byggande mödra- och barnavård. [19 ] Kungl. medicinnlstyrelsens utlåtande och förslag ang. stats- understödd dispenslirverksamhet. [38] Betänkande ang. folktandvård. [46]

Allmänt näringsväsen.

Betänkande ang. behörighet att utföra elektriskt installa- tionsarbete m. m. [53]

Fast egendom. Jordbruk med binär-ingar.

Betänkande med förslag ang. åtgärder för spannmålsodlingeus stödjande. [1] Promemoria ang. tillsynen över fastighetsregistrsringen och fastighetsbildningen. [4] Utredning med förslag om egnahemskonsulenter hos hus— hållningssällskapen. [28]

Be[tärikande sng. husdjursförsöksverkssmhetens organisation. 29

Berättelse över statens spannmålsn'dmnds verksamhet 11]. in. under år 1984. [30] . J Jordbrukskreditutredningen. Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kreditknssor m. m. [32] 1 Betänkande med vissa synpunkter och förslag ifråga. om den primära fnstighetskrediten. [34] Sociala jordutredningens betänkande med förslag till lag om lindring i vissu delar av lagen den 18 juni 1925 ung. för- bud i vissa fnll för bolag, förening och stiftelse att för— värva fast egendom. [47] Betänkande med förslag till mejeristadga samt vissa andra åtgärder till mejerihanteringeus befrämjande. [55]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogsundervisningen. [9] Betänkande ang. råvaruförsörjning, produktion och arbetar- untal m. 111. vid skogsindustrierna. [36]

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. . Teknisk-ekonomiska utredningar rörande viigviisendet. Del 2. Broar. ['I] Betänkande med förslag till förordning ang. allmän auto- mobiltraiik. [12] Betänkande med förslag till motorfordonsförordning och vägtraäkstadga 111. in. [23]

Bank-, ki'edit- och penningväsen.

Försäkrin gsväseu.

Grunder för kollektiv och individuell pensionsförsiikriug. [20]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Utredning och förslag ang. rundradion i Sverige. [10] Betänkande med utredning och förslag ang. inrättande av en statsvetenskaplig examen. [11] Utredning och för.—11132 rörande frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. [22] Betänkande med förslag rörande det svenska nuturskyddets _ organisation och statliga förvaltning. [26] Betänkande med förslag till lag om domkapitel m. m. [31] Betänkande med utredning och förslag ang. folk- och små.- skoleseminarieruas organisation m. m. [44] Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna liir-o— verk och folkskolor m. fl. undervisningsanstalter. [45] Betänkande med undersökningar och för lag 1 anledning av tillströmningen till de intellektuella yrgkeun. [52]

BeItärikande och förslag ang. obligatorisk sjuårig folkskola. 68

Försvarsvösen.

Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvars- väsende. Del 1. Inledande avdelning m. m. [88] Del 2. Arméorganisationen. [39] Del 8. Marinorganisationen. [40] Del 4. Flygvapnets organisation. [41] Del 5. Värnplikten m. m. Bilagor. [42] Del 6. Särskilda yttranden. [48]