Nuvarande förhållanden med avseende å statstjänste- männens ställning vid arbetskonflikt.

1. Den civila förvaltningen.

Civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939, som träder i kraft den 1 juli 1939, innehåller i 3 ä 1 momentet första stycket följande tjänstgörings- föreskrifter:

»Tjänste1nan är underkastad de tjänstgöringsföreskrifter, som meddelas i instruk- tion, arbetsordning eller annan dylik författning. Han är ock pliktig underkasta sig dels, där särskilt tjänstgöringsområde är för hans befattning bestämt, omregle- ring av tjänstgöringsområdet, dels ock minskning i eller upphörande av extra in- komster, vilka kunna medfölja befattningen eller utgå för bestyr i sammanhang där- med.»

Den åberopade paragrafen innehåller vidare bestämmelser om tjänste- mans skyldighet att såsom vikarie bestrida befattning inom högre lönegrad vid det verk han tillhör samt om tjänstemans förflyttningsskyldighet.

Då civila avlöningsreglementet kommer att äga tillämpning å de ordina- rie tjänstemännen vid de affärsdrivande verken och vid de flesta övriga gre- nar av den civila statsförvaltningen, kan i förevarande sammanhang bort- ses från de civila ordinarie tjänstemän, å vilka reglementet ej blir tillämpligt.

De civila ordinarie statstjänstemännens tjänstgöringsskyldighet regleras sålunda ej av några för dessa tjänstemän gemensamma föreskrifter, utan man har att söka normerna härför i de särskilda instruktioner, arbetsord- ningar rn. m., som utfärdats för olika verk och myndigheter eller för sär- skilda tjänster.

För icke-ordinarie tjänstemän inom de delar av den civila statsförvaltning— en, å vilka civila avlöningsreglementet kommer att äga tillämpning, med- delas de grundläggande avlöningsbestämmelserna i särskilda av Kungl. Maj:t den 15 juni 1935 (nr 397—400) utfärdade kungörelser. I dessa kungörelser finnes icke, såsom i civila avlöningsreglementet, någon hänvisning till i in- struktioner, arbetsordningar eller andra dylika författningar meddelade tjänstgöringsföreskrifter. Ej heller finnes dylik hänvisning i det förslag till civilt icke-ordinariereglemente, som framlagts av 1936 års lönekommitté (Stat. off. utr. 1938: 52). Såsom lönekommittén emellertid framhållit (s. 28) ligger det >>i sakens natur, att en icke-ordinarie tjänsteman är underkastad gällande tjänstgöringsföreskrifter, förflyttningsskyldighet, inskränkning i rätt att innehava bisyssla m. m. i samma omfattning som en ordinarie tjäns- teman och att han kan när som helst underkastas ytterligare skyldigheter i dessa hänseenden». Att någon bestä-mmelse (härom icke ingår i vederböran- de reglemente torde sålunda i och för sig sakna betydelse.

2—397623.

• Sida 18
•  Original

De affärsdrivande verken.

Med hänsyn till de sakkunnigas uppdrag äro för den civila statsförvalt- ningens del förhållandena vid de affärsdrivande verken av det största intres- set, enär dessa verk äga den mest talrika personalen i arbetarställning.

Nu gällande instruktioner för de affärsdrivande verken ha av Kungl. Maj:t utfärdats, för järnvägsstyrelsen med underlydande linjebefäl den 22 juni 1928 (nr 216), för telegrafstyrelsen den 15 juni 1934 (nr 355), för gene- ralpoststyrelsen den 30 maj 1930 (nr 189), för vattenfallsstyrelsen med un- derlydande lokalförvaltningar vid statens vattenfallsverk den 30 juni 1920 (nr 594) och för domänverket den 1 mars 1935 (nr 48). Samtliga dessa in- struktioner innehålla beträffande omfattningen av tjänstemännens tjänst- göringsskyldighet bestämmelser, som endast redaktionellt skilja sig från var- andra. Bestämmelserna äro i instruktionen för järnvägsstyrelsen med un- derlydande linjebefäl (& 54 tredje och fjärde styckena, % 83 femte och sjätte styckena samt % 105) av följande lydelse:

»Envar, som blivit antagen till ordinarie befattning hos styrelsen (vid distrikt, vid huvudverkstad, vid huvudförråd), skall tjänstgöra, när och varhelst han därtill beordras, och utföra de göromål av vad slag de vara må, som åläggas honom i tjänsten, även därest dylikt åläggande på grund av föreliggande omständigheter av- ser fullgörande av annan befattningshavares tjänståliggande. Rörande skyldighet att under viss tid såsom vikarie bestrida högre befattning är särskilt stadgat.

I övrigt är varje hos styrelsen (vid distrikt, vid huvudverkstad, vid huvudförråd) anställd tjänsteman pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i sär- skilda fall med avseende å tjänstgöringen meddelas av styrelsen (honom överord- nad myndighet) eller av hans förman.»

Motsvarande bestämmelser återfinnas i % 36 mom. 3 instruktionen för te— legrafstyrelsen, & 36 mom. 3 instruktionen för generalpoststyrelsen, & 48 mom. 3 instruktionen för vattenfallsstyrelsen med underlydande lokalför- valtningar vid statens vattenfallsverk samt 59 & instruktionen för domän- verket.

En tjänstgöringsföreskrift av samma lydelse förekom första gången i den instruktion för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar, som utfärdades den 31 december 1907. Föreskriften ifråga föreslogs ur- sprungligen i det betänkande angående reglering av löneförhållandena för personalen vid statens järnvägar, som den 18 februari 1907 avgavs av en för ändamålet tillsatt kommitté. I motiveringen till förslaget (s. 361—362) an- förde kommittén bl. a.

»I det förslag till reglemente för antagande och entledigande m. m. av personalen vid statens järnvägstrafik, som trafikstyrelsen med underdånig skrivelse den 23 de- cember 1867 avgav, intogs bestämmelse, att var och en, som blivit till ordinarie befattning antagen, skulle tjänstgöra när och varhelst han därtill beordrades och finge icke åtaga sig annat uppdrag, så framt ej styrelsen ansåge det kunna utföras utan hinder för hans tjänsteutövning vid statens järnvägstrafik. Detta villkor för antagande i ordinarie tjänst betingades, enligt vad styrelsen i motiven framhöll, av järnvägstjänstens beskaffenhet, vilken i de flesta fall toge tjänsteinnehavarens hela

• Sida 19
•  Original

arbetsförmåga och tid odelat i anspråk. Den sålunda föreslagna bestämmelsen intogs i den första instruktionen av den 17 september 1869 och återfinnes såväl i instruktionen av den 5 november 1875 som i nu gällande instruktion av den 15 oktober 1897 (55 54 och 89). .

Det är ju givet, att ett strängt fullgörande av förekommande, i tjänsten givna ålig- ganden måste vara ett oeftergivligt villkor för ernåendet av det med järnvägsrörelsen avsedda ändamålet: att med säkerhet och skyndsamhet befordra personer, post och gods. I en sådan rörelse, där allt är beroende på en talrik och spridd personals sammanhållande till gemensamt och punktligt arbete för ett och samma ändamål, kan minsta uraktlåtenhet i berörda hänseenden medföra stora förluster och faror. Därför har ock i gällande instruktion (55 47, 82 och 83) intagits en bestämmelse om allmän lydnadsplikt, i det att däri föreskrivits, att en var år pliktig att ställa sig till efterrättelse, förutom honom berörande instruktioner och reglementen, jämväl de föreskrifter, som i särskilda fall med avseende å tjänstgöringen meddelas av sty- relsen eller vederbörande förman.

Under vissa förhållanden kunna emellertid fall inträffa, som för järnvägsrörelsens rätta handhavande påfordra befattningshavares användande även för göromål, som ligga utom hans omedelbara, dagliga verksamhetsfält. Det är givetvis även i dylika fall en ovillkorlig skyldighet för en var befattningshavare att ställa sig vederbörandes order till efterrättelse. Då emellertid på något håll uppfattningen härav icke synes hava varit alldeles klar, och frågan är av den natur, att den i förekommande fall icke lämpar sig att utgöra föremål för en diskussion om rätta tolkningen av instruktio- nen, torde uttrycklig bestämmelse härutinnan böra inryckas i instruktionen; och synes detta lämpligen kunna ske genom ett förtydligande tillägg till ovanberörda stadgande rörande skyldighet för befattningshavare att tjänstgöra när och varhelst han därtill beordras.»

Det av kommittén framlagda förslaget till lönereglering för personalen vid statens järnvägar föranledde proposition (nr 164) härom till 1907 års riks- dag. I nämnda proposition berörde föredragande departementschefen jäm- väl den föreslagna ändringen i instruktionen. Han yttrade därom bl. a. följande:

»Såsom regel bör naturligtvis gälla, att varje befattningshavare skall utföra det arbete, som tillhör hans särskilda syssla. Men det inträffar ej sällan, att exempelvis i bråda tider trafikpersonalen ej är tillräcklig att utföra arbetet för trafikens räk- ning. Det borde ju då lämpligen kunna ordnas så, att ban- och maskinavdelningens personal, om så eljest finnes lämpligt, biträder jämväl i de egentliga trafikgöromå- len. Härigenom skulle mången gång annars oundvikliga rubbningar i tågtrafiken kunna undgås. — — — Jag vill dock tillägga, att vederbörande överordnade böra noga tillse, att ålägganden i fråga om fullgörande av annan tjänstehavares tjänste- åligganden icke ske i oträngt mål utan endast, när sådant för trafikens lämpliga skötsel är av nöden. Slutligen anser jag mig i anledning av ett uttalande i en av svenska järnvägsmannaförbundets styrelse till mig ingiven skrift böra påpeka, att det givetvis icke ligger inom en överordnads befogenhet att ålägga personalen ut- förandet av göromål för hans enskilda räkning.»

Näst efter statens järnvägar erhöll postverket tidigast samma tjänstgö- ringsföreskrift (genom instruktion den 31 december 1909). Den kommis- sion, på vars förslag stadgandet infördes i postverkets instruktion, hänvisa- de allenast till att det ägde sin motsvarighet i instruktionen för järnvägssty- relsen.

Bestämmelsen i de olika instruktionerna om att tjänsteman skall tjänst-

• Sida 20
•  Original

göra »när och varhelst han därtill beordras och utföra de göromål av vad slag det vara må, som åläggas honom i tjänsten» giver de överordnade en till synes obegränsad befogenhet att förfoga över underordnades arbetskraft. I nyss återgivna uttalande av departementschefen betonades emellertid ange- ,— lägenheten av »att ålägganden i fråga om fullgörande av annan tjänstehava- * res tjänsteåligganden icke ske i oträngt mål». Det torde också vara uppen- bart, att de överordnades befogenheter i detta hänseende icke kunna vara obegränsade. Ordern måste kunna rimligen framstå såsom av rådande ar- betsförhållanden motiverad. Omständigheterna torde härvid i allmänhet utpeka viss personal såsom i högre grad än annan ägnad att fullgöra det ar- bete, som må komma i fråga.

Såvitt av de förut återgivna motiveringarna till den i 1907 års instruktion införda förändrade lydelsen av stadgandet om tjänstgöringsskyldighetens om— fattning framgår, var uppmärksamheten icke fäst vid stadgandets tillämp- ning för det fall att järnvägspersonal i arbetarställning såsom medel att på— verka utgången av viss tvistefråga kollektivt nedlade arbetet Att tankarna ej voro inriktade därpå bestyrkes också därav att möjligheten av att en sådan situation inträffade icke berörts vare sig i de yttranden över lönereglerings- kommitténs förslag, som avgåvos av personalen och av dess organisation, el- ler under frågans riksdagsbehandling. Anledningen härtill har måhända varit den, att frågan knappast förväntats kunna bliva aktualiserad annat än vid trafikavdelningen, varest i allmänhet personalen till alldeles övervägande del intag—er ställning av tjänstemän — detta begrepp här liksom eljest an- vänt i dess nutida bemärkelse och alltså inbegripande de s. k. b-etjänte. Det må för övrigt påpekas, att det »förtydligande tillägg», som lönereglerings- kommittén sade sig åsyfta med orden »även därest dylikt åläggande på grund av föreliggande omständigheter avser fullgörande av annan befatt- ningshavares tjänsteåliggande» i och för sig kan giva anledning till tvekan om stadgandet är tillämpligt på tjänstemäns utförande av arbetares åliggan- den. Termen befattningshavare användes nämligen av kommittén såsom be- teckning för dem, å vilka det av kommittén framlagda avlöningsreglementet skulle vara tillämpligt, alltså såsom beteckning för tjänstemän. Riktigheten av en sådan tolkning motsäges emellertid därav att det jämväl talas om skyl- dighet för tjänsteman att »utföra de göromål av vad slag det vara må, som ålägga-s honom i tjänsten» — en bestämning, som alls icke antyder någon be- gränsning till göromål, som bestridas av personal i tjänstemannaställning.

I olika instruktioner, arbetsordningar och andra dylika reglementariska föreskrifter äro de särskilda befattningshavarnas tjänsteåligganden specifi- cerade. Helt naturligt beröras därvid endast de ordinarie arbet-suppgifterna. T jänstemannens skyldighet att stå till verkets förfogande även för andra göromål än de normala kan dock även i dylika föreskrifter mer eller mindre tydligt komma till uttryck. Såsom exempel härpå kan anföras & 12 arbets- ordningen för distriktsbefälet vid statens järnvägar, enligt vilken det till- kommer envar sektionsföreståndare för sin sektion, bland annat, att »ej minst ur ekonomisk synpunkt hos underlydande befäl och genom detta hos

• Sida 21
•  Original

personalen i allmänhet inskärpa nödvändigheten att åstadkomma sådan upp— fattning av samhörigheten mellan de olika avdelningarna, att samtliga tjäns— temän inom distriktet skola känna sig solidariska och såsom medlemmar av en kår med gemensamma intressen och gemensamt mål för sitt arbete samt med gemensam skyldighet att vara till nytta, när och varhelst det behöves, oberoende av vilken avdelning de må tillhöra».

I detta sammanhang må även beröras rättsföljderna av att en tjänsteman underlåter att ställa sig en given order till efterrättelse. Det förutsättes här- vid att den som utdelat ordern icke därigenom överskridit sin befogenhet.

Varje tjänsteman är underkastad lydnadsplikt i förhållande till den myn- dighet, hos vilken han är anställd. Tjänsteman, som icke ställer sig givna tjänstgöringsföreskrifter till efterrättelse, gör sig skyldig till tjänstefel. Hu- ruvida det arbete en tjänsteman ålägges, faller inom eller utom ramen av tjänstemannens vanliga sysselsättning har icke — bortsett från frågan om straffmätning — i och för sig betydelse.

Ett speciellt uttryck för tjänstemännens lydnadsplikt äro de bestämmelser, som i de olika instruktionerna för kommunikationsverken — men ej i in- struktionen för domänverket —— avhandla fall av avsiktlig arbetsnedläggelse från tjänstemäns sida. I dessa bestämmelser stadgas, att tjänsteman, som lägger hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande genom nedläggande av arbetet, utan att ledighet eller avsked beviljats honom, eller genom otill- börligt fördröjande av arbetet eller som inför samlade befattningshavare inom verket uppmanar till sådan handling, skall, där handlingen icke faller inom allmän lag, anses därigenom hava gjort sig skyldig till sådant tjänste— fel av svårare beskaffenhet, varå avsättning kan följa.,

Jämväl denna bestämmelse härrör från förslag av den förut omförmälda löneregleringskommittén, som till motivering av stadgandet anförde, att stad- gandet icke vore någon nyhet och att samma påföljd redan då gällde för en dylik förseelse, men att det synts kommittén viktigt, att ett så tydligt stad- gande infördes att varje tvivel om personalens skyldighet i detta hänseende vore uteslutet.

Två ledamöter av kommittén gåvo emellertid för sin del uttryck åt den meningen, att det visserligen vore i sin ordning, att staten skyddade sina in- tressen så, att den kunde försäkra sig om sina tjänstetagares punktliga full- görande av tilldelade åligganden, på det att arbetsinställelse eller obstruktion inom dess verk icke kunde ifrågakomma, men att det dock vore en vansklig sak att på bestämmelsernas väg ingripa mot strejker eller obstruktioner. Kommitténs förslag kunde lätt uppfattas som en skärpning av gällande be- stämmelser och sålunda få karaktären av en tvångsbestämmelse. I varje fall borde kommitténs förslag hava åtföljts av föreskrifter om huru persona- lens angelägenheter i fråga om lön, arbetstid m. ni. skulle för närmaste fram— tiden kunna ordnas på ett för båda parter tillfredsställande och betryggande sätt. Då så ej skett, ansågo sig dessa ledamöter ej kunna instämma i kom— mitténs förslag till ändring av instruktionen.

Från personalens sida uppväckte kommitténs förslag också gensägelse.

• Sida 22
•  Original

Sålunda anförde svenska järnvägsmannaförbundet i en till departementsche- fen ingiven skrift, att ingen av personalen torde vara okunnig om att han icke hade rätt att självtaget upphöra med arbetet. Envar visste enligt för- bundet väl vilken risk han löpte genom arbetsinställelse, även när instruk— tionen icke särskilt behandlade detta slag av olovligt uteblivande från arbe- tet. Varje man visste också, att om större eller mindre delar av hela kåren skulle tvingas att till försvar för sina berättigade intressen gripa till arbets- inställelsens vapen, en bestämmelse sådan som den föreslagna icke kunde tillämpas, enär tillräcklig ny arbetskraft knappast torde kunna erhållas och den i alla händelser skulle för såväl staten som trafikanterna medföra så all— varliga risker, att denna utväg icke kunde anlitas i större utsträckning. Men personalen hade ock, framhöll förbundet, öppen blick för sina förpliktelser gentemot samhället, och förbundet erkände villigt att det på grund av järn- vägskommunikationernas ingripande betydelse på alla samhällslivets områ- den vore av största vikt att uppehålla järnvägstrafikens orubbade gång och bestrede ej heller nödvändigheten av att för detta ändamål en stark discipli- när myndighet tillerkändes vederbörande befäl. Efter att hava framhållit, att förbundet måste kräva garantier för att. personalens berättigade intres- sen vunne nödigt beaktande, uttalade förbundet sitt livliga beklagande av den grunduppfattning rörande personalens ställning och det misstroende mot densamma, som förbundet ansåg komma till synes i kommitténs ifrågava- rande förslag.

I förut omnämnda proposition till 1907 års riksdag rörande lönereglering för personalen vid statens järnvägar berörde departementschefen jämväl nu ifrågavarande föreskrift. Han framhöll därvid, att stadgandet icke vore någon nyhet utan endast ett tydligt uttalande av vad som redan gällde ej blott järnvägsfolket utan även alla andra statstjänare. Vad särskilt järn— vägsmännen anginge måste det enligt departementschefen utsägas, att en allmän järnvägsstrejk eller ett uppträdande, som till sina följder kunde jämställas därmed, kunde bliva av så ödesdiger betydelse för hela samhället och kanske mest för de ekonomiskt minst motståndskraftiga, att staten ägde skyldighet att söka på allt sätt skydda sig däremot. Det kunde väl, fortsatte departementschefen, synas icke vara av behovet påkallat att uttryckligen utta— la en sats som redan gällde, helst förtroende hystes till järnvägsfolket så— som en i sitt maktpåliggande och ansvarsfulla värv plikttrogen kår, men en— ligt departementschefen hade omständigheter inträffat, som innebure en ma- ning att ytterligare inskärpa hos järnvägsmännen den uppfattningen, att statsmakterna icke kunde tillåta något sådant som strejk eller obstruktion vid järnvägarna.

Dessa olika uttalanden hava återgivits i avsikt att belysa att delade me- ningar väl rådde, huruvida ifrågavarande stadgande borde införas i instruk- tionen eller ej men att å ömse sidor förutsattes, att stadgandet i och för sig icke innebar någon ändring av tjänstemännens rättsläge. Innebörden av stadgandet kan sålunda sägas vara den, att det för visst fall accentuerar den tjänstemännen åliggande lydnadsplikten.

• Sida 23
•  Original

Av tjänsteman begånget tjänstefel kan i regel bestraffas på två vägar: dels genom disciplinäråtgärder av vederbörande myndighet, avseende böter, sus- pension eller skiljande från tjänsten, dels ock på judiciell väg genom dom- stols utslag, innefattande böter, suspension eller avsättning. Från den disci- plinära straffmyndigheten äro dock vissa högre tjänstemän undantagna; gör sådan tjänsteman sig skyldig till tjänstefel, skall enligt instruktionen åtal anställas mot honom.

Envar av de olika affärsdrivande verkens instruktioner innehåller bestäm- melser, som reglera den disciplinära bestraffningsrätten. Dessa bestämmel- ser förete väl i detaljerna en del skiljaktigheter — exempelvis i fråga om de myndigheter, som äga meddela bestraffningar av lindrigare art — men i hu- vudsak äro de likartade. Det torde därför vara tillräckligt att vid redogö- relse för huru bestraffningsrätten är anordnad begränsa sig till viss tjänste- mannagrupp. I enlighet härmed avse nedanstående uppgifter endast distriktspersonalen vid statens järnvägar.

Jämlikt % 87 mom. 2 i instruktionen för järnvägsstyrelsen med underly- dande linjebefäl äger distriktschef med vissa undantag ådöma vid distrikts- kansliet anställd personal för klandervärt uppförande och för tjänstefel av lindrigare beskaffenhet böter, motsvarande högst tre dagars lön. Samma bestraffningsrätt tillkommer vid driftavdelningen sektionsföreståndare be- träffande dem underlydande linjepersonal. Sektionsföreståndare skall i varje förekommande fall — dock ej vid vissa småförseelser — höra förords— fullmäktigen för den grupp eller de grupper av personal, till vilka felande tjänsteman hör. Därest sektionsföreståndaren och förordsfullmäktigen äro av olika meningar, skall bestraffningsärendet handläggas på sätt om svårare tjänstefel nedan sägs. _ För svårare tjänstefel eller klandervärt uppförande må distriktstjänsteman kunna ådömas böter, motsvarande högst en månads lön, eller mistning av tjänsten under högst en månad. Vid avgörandet av dy- lika mål skola deltaga distriktschefen, distriktssekreteraren och, då målet avser en vid ban-, maskin- eller trafikavdelningen anställd tjänsteman, den å kansliet anställde baningenjören, maskiningenjören eller trafikinspektö- ren samt i övriga fall trafikinspektören. Distriktssekreteraren är i dessa ärenden föredragande. Avgörandet sker efter omröstning mellan de i hand- läggningen deltagande, och såsom beslut skall gälla den mening, varom flertalet förenat sig, eller vid lika röstetal den mening, som innebär frikän- nande eller den lindrigaste påföljden.

Låter den felande sig icke rätta av sådan bestraffning eller är felet av svå- rare beskaffenhet, skall distriktschefen anmäla saken hos styrelsen, som må döma till mistning av tjänsten under högst tre månader. För tjänstefel kan styrelsen också döma till avsättning. Mistning av tjänsten på viss tid innebär förlust av de rättigheter och förmåner, som medfölja tjänsten. Åt— njuter den bestraffade tjänstebostad, må han under tid, för vilken han dömts till mistning av tjänsten, likväl bibehållas vid bostaden mot erläggande av stadgad ersättning.

Icke-ordinarie tjänsteman, som gör sig skyldig till försumlighet, oskicklig-

• Sida 24
•  Original

het eller klandervärt uppträdande eller till fel i tjänsten, må efter viss tids förut skedd uppsägning skiljas ur statens järnvägars tjänst av den myndig- het, som antagit honom eller ock dömas enligt samma bestämmelser, som gälla för ordinarie tjänstemän. Han skall ock anses hava själv uteslutit sig från verket, därest han utan av styrelsen godkänt skäl vägrat mottaga ho- nom tilldelat förordnande eller över tre månaders tid, utan behörigt tillstånd eller annat laga förfall, avhållit sig från tjänstgöring.

Ändring i nu nämnda bestraffningsbeslut kan sökas, i fråga om beslut med- delade av distriktskollegium, distriktschef eller sektionsföreståndare hos järn- vägsstyrelsen samt beträffande styrelsens beslut hos Kungl. Maj:t i kommu— nikationsdepartmentet.

Av det anförda framgår, att vederbörande myndigheter tilldelats betydan- de maktmedel mot tjänstemän, som vägra utföra ålagt arbete, och därigenom göra sig skyldiga till tjänstefel. Myndigheten har emellertid ock möjlighet att, i stället för att begagna sin disciplinära straffmyndighet, låta saken av- göras av domstol. Denna rätt att förordna om tjänstemans ställande under åtal vid domstol har myndigheten städse men är särskilt anvisad denna utväg i vissa grövre fall samt då förseelsen innefattar kränkning av annans rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma.

De bestämmelser, som kunna tänkas tillämpade i händelse av domstols- förfarande mot tjänsteman, som underlåtit utföra ålagt arbete, äro 25 kapit- let 16 eller 17 å strafflagen. Förstnämnda lagrum avser det fall att tjänste— man gjort sig skyldig till tjänstefel för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säker- het; straffet är avsättning eller, därest förseelsen skedde av förhastande och ingen eller ringa skada kom därav, böter eller viss tids suspension. 25 ka— pitlet 17 & strafflagen innehåller en generell bestämmelse för fall av vårds— löshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten; straffet är i detta fall böter eller suspension eller, vid synnerligen försvårande omständig- heter, eventuellt avsättning.

Vilkendera av dessa båda paragrafer, som domstol komme att tillämpa vid bedömande av det fall att en tjänsteman underlåtit utföra honom be- ordrat, utanför ramen av hans ordinära sysselsättning liggande arbete torde vara beroende av huruvida denna underlåtenhet ansåges hava skett »till kränkning av allmän rätt eller säkerhet» eller icke.

Har tjänsteman för tjänstefel av nu angivet slag ådömts ansvar av dom— stol, kan han icke för samma förseelse bestraffas jämväl i disciplinär väg (Regeringsrättens årsbok 1918 ref. nr 33). Enligt praxis inverkar däremot den omständigheten att vederbörande disciplinärt ådömts straff för ett tjäns- tefel icke på domstols behörighet att döma till ansvar för samma tjänstefel (N. J. A. 1924 s. 463).

• Sida 25
•  Original

Den civila förvaltningen i övrigt.

Den tidigare återgivna, vid samtliga de affärsdrivande verken förekom- mande instruktionsbestämmelsen, varigenom tjänstemännen ålades att tjänst- göra när och varhelst de beordrades etc. återfinnes, såvitt de sakkunniga funnit, icke i någon annan av de för förvaltningen i övrigt gällande instruk- tionerna än i instruktionen den 22 december 1922 för generaltullstyrelsen. Ett uttryck för att tjänstemannens verksamhetsområde kan på grund av rå- dande arbetsförhållanden expandera är emellertid, att tjänstemännen i en del instruktioner särskilt åläggas »att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som av förman påkallas». En dylik expansion inom rim- liga gränser torde för övrigt i viss mån kunna sägas ligga i sakens natur — åtminstone i de fall då vederbörande icke blott med hänsyn till anställnings- formen är tjänsteman utan ock är anförtrodd sådana uppgifter, att han på den grund kommer att intaga en mera utpräglad förtroendeställning i för- hållande till staten.

2. Försvarsväsendet.

Enligt 11 ä 1 momentet i avlöningsreglementet den 20 maj 1927 för offi- cerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet skall beställningshavare »vara underkastad icke blott föreskrifterna -i de för krigsmakten gällande reglementen och in- struktioner m. m., utan även den utvidgade eller ändrade tjänstgöring, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation av försvarsväsendet eller eljest kan varda stadgad». Motsvarande bestämmelse i det genom Kungl. Maj:ts proposition (nr 245) till 1939 års riksdag framlagda förslaget till militärt avlöningsreglemente (3 & 1 mom.) överensstämmer i sak med stad- gandet i 1927 års reglemente.

Att samma skyldighet utan särskilt stadgande gäller för den icke-ordinarie personalen följer av vad som tidigare anförts beträffande motsvarande spörs- mål för civila tjänstemän.

Allmänna föreskrifter för tjänstens utförande lämnas i Tjänstgörings- reglemente för armén, Reglemente för marinen (del I A och B, II och III A och B) samt Tjänstgöringsreglemente för flygvapnet. För olika tjänsteinne- havare finnas dessutom en mängd instruktioner, reglementen och andra dy- lika speciella bestämmelser, utfärdade antingen av Kungl. Maj:t eller av vederbörande chefsmyndighet. Åliggandena för de olika tjänsterna äro på så sätt ofta i detalj reglerade.

De reglementen och instruktioner — såväl allmänna som speciella _ vilka reglera tjänsteåligganden å områden, som kunna vara av intresse ur de sakkunnigas synpunkt — alltså ur synpunkten av huruvida militär eller ci— vilmilitär person, som icke intager arbetarställning, uttryckligen ålagts att,

• Sida 26
•  Original

om så påfordras, utföra göromål som eljest fullgöras av arbetarpersonal — visa sig emellertid innehålla föga vägledning härutinnan. Av intresse i detta sammanhang torde emellertid vara de bestämmelser, som finnas om hand- räckningstjänsten vid krigsmakten — för korthetens skull skola endast för- hållandena vid armén beröras.

Sålunda stadgas i 1931 års tjänstgöringsreglemente för armén & 31: 4, att krigsman, tillhörande manskapet — vilken beteckning innefattar jämväl un- derbefäl — är, förutom honom i övrigt tillkommande tjänstgöring, pliktig att utföra sådana handräckningsarbeten, som i allmänhet eller under särskilda förhållanden kunna hänföras till manskaps åligganden i kronans och särskilt vederbörligt regementes tjänst. Besitter eller bibringas han särskild yrkes— kunskap, är han pliktig att för kronans och regementets räkning utföra till yrket hörande arbeten.

I övrigt gäller beträffande handräckningstjänsten generalordern nr 1043( 1926, som i sin nu gällande lydelse innehåller bl. a. följande bestämmelser:

»3. För all handräckningstjänst gäller, förutom bestämmelserna i Tj.R. % 31, mom. 4, att vederbörande chefer skola tillse, att handräckning utom tjänsten, som kan inkräkta på den militära utbildningen, icke må förekomma, och att arbets- kraften på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas.

De handräckningsarbeten, till vilka kommendering må äga rum äro: ordningshållning och renhållning inom etablissementets gemensamma lokaler, område, gator m. m.;

städning och eldning av etablissementets för gemensamt bruk avsedda lokaler jämte vedsågning o. d.;

matlagning (och servering), proviantering och furagering o. d.; vård av persedlar och övrig utrustning, vilka äro upplagda (uppställda) i vissa förråd;

under vissa förhållanden vaktgöring och ordonnanstjänst inom expeditioner; tjänstgöring vid expeditioner, där skrivbiträden enligt regementschefens (motsva- rande eller högre chefs) beprövande oundgängligen erfordras;

tillsyn och förande av armén tillhöriga motordrivna fordon och båtar; hästvård; eller arbeten av liknande slag enligt arméfördelningschefs (motsvarande chefs) medgivande.»

Militieombudsmannen har i skrivelse till Konungen den 31 maj 1932 (1933 års ämbetsberättelse s. 156 ff.) såsom sin uppfattning framhållit, att bestämmelserna i nämnda generalorder, vilka troligen direkt avsåge allenast värnpliktiga, syntes böra få en analog tillämpning å fast anställt manskap. Beträffande den i mom. 4 av generalordern stadgade befogenheten för ar- méfördelningschef (motsvarande chef) att medgiva manskaps användande till handräckningsarbete för andra än de i momentet särskilt angivna ända- mål, syntes det, enligt militieombudsmannens i nämnda skrivelse uttalade uppfattning, ej vara fullt klart, huruvida arméfördelningschefen därvid vore obunden av alla restriktioner eller om de begränsningar, som innefattades i

• Sida 27
•  Original

stadgandet i g 31: 4 skulle iakttagas. Sammanfattningsvis anförde militie- ombudsmannen i skrivelsen, att tveksamhet syntes honom råda rörande in- nehållet av gällande bestämmelser dels beträffande den ordning, i vilken fast anställt manskap, i förhållande till värnpliktigt manskap, skulle tagas i anspråk för handräckningsarbeten, dels rörande de slag av handräcknings- arbeten, för vilka fast anställt manskap — utan särskilt medgivande av högre chef än regementschef —- finge tagas i anspråk, dels oclc beträffande omfattningen av den arméfördelningschef (motsvarande chef) tillkommande befogenheten! att medgiva handräckningsarbeten av andra slag än de i generalordem nr 1043/1926 särskilt angivna. Förtydligande och fullstän- digande bestämmelser i dessa hänseenden syntes militieombudsmannen vara erforderliga beträffande handräckningstjänsten ej blott vid armén utan även vid flygvapnet, varest enligt militieombudsmannens mening samma otyd- lighet och ofullständighet vidlådde bestämmelsen rörande handräcknings- tjänsten som vid armén.

Enligt beslut den 28 juni 1935 fann Kungl. Maj:t emellertid vad militieom— budsmannen i sin framställning anmält icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Förestående framställning av vissa bestämmelser om handräcknings- tjänsten har lämnats av två skäl. I den mån bestämmelserna i generalordem nr 1043/1926 få anses — direkt eller analogt —— tillämpliga å fast anställt manskap, och sådant manskap med avseende å dess ställning vid arbets- konflikter bör jämställas med tjänstemän -— en fråga vartill de sakkunniga längre fram torde få återkomma —— kunna nämnda bestämmelser tydligen giva chef befogenhet att beordra fast anställt manskap att utföra arbete, som är berört av arbetskonflikt. Sålunda nämnas särskilt bland de handräck- ningsarbeten, till vilka kommendering mä äga rum, matlagning och servering; vid truppförbandens matinrättningar intaga emellertid köks- och servisbi- träden arbetarställning, och deras arbetsförhållanden äro reglerade genom kollektivavtal. Vidare äger enligt generalordem arméfördelningschef (mot- svarande chef) medgiva, att »arbeten av liknande slag» användas såsom handräckningsarbeten. Huru pass vidsträckt omfattning handräckningsar- beten kunna få, visas därav, att de båda fall, som föranledde militieombuds- mannens framställning till Konungen avsågo, det ena att fast anställt man- skap vid ett regemente använts till utförande av ganska omfattande förbätt- rings- och underhållsarbeten å en idrottsplats vid regementet, och det andra att befälet vid en flygkår använt för handräckningstjänst avdelat manskap vid utförande av byggnadsarbeten vid kåren, vilka icke kunde hänföras till smärre underhållsarbeten utan ingått i ett ganska omfattande byggnads- arbete.

Det framgår jämväl av militieombudsmannens framställning, att frågan huruvida i givna fall de militära cheferna ha befogenhet att beordra under- lydande till handräckningsarbeten —_ ett i och för sig tänjbart begrepp — är, alla instruktionsbestämmelser till trots, svårbedömbar. Att så måste bli fallet är för övrigt en naturlig följd av att alltför detaljerade bestämmelser

• Sida 28
•  Original

skulle i alltför hög grad hindra de militära cheferna att utveckla en viss grad av självverksamhet.

Möjlighet att beordra militärmanskap att utföra arbete, som nedlagts av civila arbetare, lämna också föreskrifterna angående militärmanskaps an- vändande vid varvsarbete.

Enligt reglemente för marinen (provisorisk del 1 A) åligger det vederbö- rande varvschef att vid tillfälligt behov av underofficerare eller av manskap för brådskande sjömansarbeten, vartill den dagliga militära arbetsstyrkan å varvet icke är tillräcklig eller icke utan åsidosättande av andra viktiga ar- beten kan disponeras, göra framställning hos stationschefen om kommen- derande för ändamålet av erforderligt antal samt att vid behov till stations- chefen avgiva förslag å det antal i fartygsbesättning ingående underofficerare och manskap, som å varvet erfordras för fartygs rustning eller avrustning och beredskapsförläggning före befälstecknets hissande eller efter avmönst— ringen (& 134 mom. 1 f) och g)). Enligt samma reglemente åligger det sta- tionschef att vid behov, utöver det antal, som må vara föreskrivet, låta till tjänstgöring vid fartygsdepå eller å örlogsvarvet beordra manskap, som icke erfordras för annan tjänstgöring (& 105 mom. 1 h)).

Enligt de genom generalorder 920/1931 utfärdade föreskrifterna rörande stationär sjöstyrka m. m. åligger det befälhavare för sådan sjöstyrka att, i vad på honom och underlydande personal ankommer, låta bedriva repara- tionsarbetena såvitt möjligt med fartygens egen personal samt att efter fram- ställning från vederbörande stationsmyndighet (depåchef), i den mån så lämpligen kan ske, lämna handräckning för utförande av sådana arbeten, som kunna befrämja icke rustade fartygs färdigställande.

Personalens vid flottan militära tjänstgöring består icke endast i direkt ut— bildning för fartygens utnyttjande för försvarsändamål utan även i utföran- det av sådana arbeten, som erfordras för att fartygen skola kunna färdig- ställas och sedermera underhållas i sjövärdigt skick. Arbetena med far- tygens ut- och avrustning anses utgöra en viktig del av personalens utbild- ning. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att nedbringa kostnader- na för fartygens färdigställande och underhåll har principen varit att i största möjliga utsträckning använda fartygens egna besättningar för utfö- rande av nämnda arbeten. I det föregående omnämnda föreskrifter torde vara uttryck för denna princip.

Av intresse i förevarande sammanhang äro emellertid dessa föreskrifter ur en annan synpunkt. Om nämligen vid en arbetskonflikt civila arbetare, som äro sysselsatta exempelvis med fartygsutrustningsarbeten, nedlägga ar- betet, kan med stöd av ifrågavarande föreskrifter det behov av ny arbets- kraft, som uppstår, om arbetena icke skola inställas, täckas genom att mi- litärmanskap kommenderas att ersätta de civila arbetare, som nedlagt ar- betet.

Vid bedömande av nuvarande förhållanden beträffande skyldighet för militär personal att utföra arbete, i fråga varom arbetskonflikt räder, tor-

• Sida 29
•  Original

de viss betydelse även böra tillmätas den omständigheten, att kravet på ovill- korlig lydnad är starkare med avseende å militära tjänsteförhållanden än i fråga om civila. Utan närmare ingående på vilka påföljderna äro för brott mot krigslydnaden torde allenast böra erinras därom, att subordinations- brott enligt strafflagen för krigsmakten har betydligt allvarligare karaktär än motsvarande förseelse, begängen av civil tjänsteman.

Översikt av arbetarpersonalen och dess ställning inom statlig verksamhet m. m.

Till belysande av den betydelse utredningsspörsmålet kan äga för olika statliga verksamhetsområden meddelas i det följande vissa uppgifter om an- talet sysselsatta arbetare och tjänstemän, med tyngdpunkten förlagd till de affärsdrivande verken och försvarsverken, och vidare om personalens orga- nisationsförhållanden, kollektivavtalen samt under senare år förekomna ar— betsstrider. Dessa uppgifter åsyfta icke fullständighet, enär det icke synts de sakkunniga erforderligt att för det ändamål, för Vilket uppgifterna äro avsedda, vidtaga de större föranstaltningar, som torde hava varit nödvändiga för vinnande av dylik fullständighet.

Uppmärksammas bör i detta sammanhang, att frågan om statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikt icke begränsar sig till fall av arbetsinställelse vid statligt arbetsföretag utan givetvis kan aktualiseras i samband med öppna konflikter inom det enskilda näringslivet.

1. De affärsdrivande verken.

Statens järnvägar. Vid statens järnvägar fanns i medeltal under är 1938 personal i arbetarställning till följande antal med fördelning efter verksam- hetens art:

1. Drift och underhåll. Antal arbetare Verkstads- och förrädsarbetare: huvudverkstäderna ...................................... 2 729 maskinavdelningen ...................................... 68 andra avdelningar ....................................... 30 Ban— och byggnadsarbetare ................................. 3 163 Omlastare ................................................ 37 Stadigvarande banarbetare .................................. 136 Tillfälliga arbetstagare: huvudverkstäderna ...................................... 77 trafikavdelningen ........................................ 1 140 maskinavdelningen ...................................... 608 andra avdelningar ....................................... 52 Övriga arbetstagare ........................................ 431 8 471

• Sida 30
•  Original

2. Förändrings- och nybyggnadsarbete. Antal arbetare Ban— och byggnadsarbetare ................................. 1 893 Yerkstadsarbetare .......................................... 467 Ovriga arbetstagare ........................................ 19 2 379

Summa 10 850

Statens järnvägars personal i arbetarställning uppgick sålunda under år 1938 i medeltal till sammanlagt 10 850 personer. Till jämförelse må näm- nas, att antalet ordinarie tjänstemän, extra ordinarie tjänstemän, aspiran- ter och kontorsvakter hos statens järnvägar under samma år utgjorde 21 433.

Det är företrädesvis vid banavdelningen och huvudverkstäderna som per- sonal finnes i arbetarställning. Däremot intager personalen å maskinavdel- ningen och trafikavdelningen i övervägande grad tjänstemannaställning. Av 6087 personer å maskinavdelningen under år 1938 voro sålunda 5411 att hänföra till grupperna ordinarie tjänstemän, extra ordinarie tjänstemän, as- piranter och kontorsvakter. För trafikavdelningens del voro motsvarande siffror under samma år 12 239 och 10 796.

De dominerande arbetargrupperna utgöras av ban— och byggnadsarbetarna samt verkstads- och förrådsarbetarna.

Vad ban- och byggnadsarbetarna angår sammanfalla deras sysslor delvis med banvakternas. Ban- och byggnadsarbetarnas arbete består i de årligen återkommande, mera omfattande underhålls- och förnyels—earbetena å banor och byggnader. Banvakterna å sin sida, vilka intaga tjänstemannaställning med placering i femte lönegraden, hava till åligganude — förutom bevakning, sträckbesiktning o. dyl. — att utföra arbeten för spårets vidmakthållande i trafikdugligt skick. Av betydelse är härjämte, att banvakterna utgöra en mycket talrik tjänstemannagrupp —— i 1938 års personalstat äro upptagna 2 367 ordinarie banvaktsbefattningar.

Vid huvudverkstäderna utföra arbetarna det egentliga verkstadsarbetet, medan tjänstemännen intaga befälsställning eller tjänstgöra såsom kontors- personal.

Å maskinavdelningens driftverkstäder sysselsättas däremot i stor omfatt- ning tjänstemän (ordinarie eller e. o. förste reparatörer och reparatörer samt ordinarie och icke ordinarie stationskarlar såsom medhjälpare åt de förra) i samma slags arbete som verkstadsarbetarna (antalet ordinarie förste repa- ratörer och reparatörer å maskinsektionerna utgjorde enligt 1938 års perso- nalstat 203 resp. 291 samt antalet ordinarie stationskarlar cirka 250). Dessa tjänstemän kunna således i förhållande till det de sakkunniga förelagda spörsmålet sägas intaga liknande ställning som banvakterna.

Det arbete, som åligger personal i arbetarställning å trafikavdelningen och förrådsavdelningen — lastnings- och lossningsarbete, renhållning o. dyl. —— kan betraktas såsom rent grovarbete, under det att tjänstemannagrupper- na av lägsta grad som regel 'ha mera kvalificerat arbete.

Arbetarna vid statens järnvägar tillhöra med enstaka undantag facklig or- ganisation — från de tillfälliga arbetstagarna bortses av naturliga skäl i det-

• Sida 31
•  Original

ta sammanhang. Nybyggnadsarbetarna tillhöra företrädesvis svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet och övriga arbetare svenska järnvägs- mannaförbundet.

Av arbetarna vid statens järnvägar äro medelst kollektivavtal anställda, förutom ett par mindre arbetargrupper om tillhopa 70 personer, verkstads- och förrådsarbetarna (avtal med järnvägsmannaförbundet) samt ban- och byggnadsarbetarna (avtal med järnvägsmannaförbundet och väg- och vat- tenbyggnadsarbetareförbundet) .

Enligt kollektivavtalet för verkstads- och förrådsarbetarna får strejk, bloc- kad, bojkott eller lockout, vare sig öppen eller maskerad, icke förekomma under avtalstiden (& 32). Uppstår tvist om tolkning eller tillämpning av av- talet, skola förhandlingar i första hand föras mellan vederbörande befäl och ombud [för arbetarnas platsorganisation. Leda dessa lokala förhandlingar ej till enighet i tvistefrågan, äger endera parten att inom viss tid hänskjuta frågan till förhandling mellan järnvägsstyrelsen och järnvägsmannaförbun- dets styrelse. Löses tvisten ej heller vid dessa förhandlingar, skall den på yrkande av part inom viss tid häns-kjutas till arbetsdomstolen. Även vid tvist, som ej berör tolkning eller tillämpning av avtalet, skola förhandlingar föras först lokalt och i sista band mellan järnvägsstyrelsen och järnvägsmanna- förbundets styrelse (& 31).

Kollektivavtalet för ban- och byggnadsarbetarna innehåller icke — såsom avtalet för verkstads- och förrådsarbetarna —— någon bestämmelse, som för- bjuder varje slag av stridsåtgärd under avtalstiden. Däremot innehåller av- talet föreskrift om förhandlingsordning rörande tvister om i_ avtalet överens- komna bestämmelser: i första hand lokala förhandlingar, i andra hand för- handlingar mellan järnvägsstyrelsen och vederbörande fackförbunds styrelse samt i sista hand frågans hänskjutande till arbetsdomstolen (% 19). Därjäm— te hava parterna till protokollet gjort det uttalandet, att de voro ense därom att under avtalstiden uppkommande frågor skulle i enlighet med på sista ti- den tillämpad praxis kunna bliva föremål för förhandling.

Av övriga bestämmelser i avtalet må nämnas, att det enligt & 5 mom. 2 åligger arbetare att vid behov på order av arbetsbefälet för statens järnvä- gars räkning utföra även annat arbete än hans vanliga, dock att den för ho- nom gällande timlönen ej får därigenom minskas. I anslutning till denna bestämmelse har gjorts det protokollsuttalandet, att järnvägsstyrelsens repre- sentanter, med anledning av arbetarrepresentanternas begäran, att nämnda bestämmelse ej finge föranleda, att vid inträffande arbetskonflikt av avtalet berörda arbetare beordrades utföra blockerat arbete, förklarade, att styrel- sen icke hade för avsikt att ålägga arbetare andra förpliktelser vid dylika fall än dittills. Styrelsen hade sålunda icke någon avsikt eller önskan att från- gå känd, tillämpad och tillfredsställande verkande praxis i fråga om åläg- gande för arbetare att vid konflikt utföra blockerat arbete. Enligt vad de sakkunniga inhämtat innebär den praxis, vartill hänvisas, att den arbetarna åliggande skyldigheten att utföra annat arbete än deras vanliga icke tages i anspråk i de fall, då arbetet i fråga är blockerat.

• Sida 32
•  Original

För stadigvarande banarbetare äro arbetsvillkoren reglerade genom av järnvägsstyrelsen utfärdade »allmänna bestämmelser rörande banarbetare», gällande från och med den 1 september 1919. Nyanställning av stadigva- rande banarbetare sker ej, varför denna grupp successivt minskas och så småningom kommer att försvinna.

Allmänna bestämmelser ha av järnvägsstyrelsen utfärdats även för vissa tillfälliga arbetstagare samt för vägvalcter, platsvalcter och postbitrå'den. För de sistnämnda gäller uttryckligen »Allmän tjänsteordning för personalen vid statens järnvägar», i vilken bestämmelser meddelas om sättet för anförande av klagomål mot förman.

Ett uttryck för den jämställdhet, som i många avseenden med hänsyn till arbetsuppgifternas art och över huvud ur arbetarpolitisk synpunkt råder mel- lan lägre tjänstemän och arbetare vid statens järnvägar, är att bety—dande tjänstemannagrupper av lägre grad äro anslutna till samma fackorganisa- tion som arbetarna. Ifrågavarande tjänstemannagrupper torde uppgå till ett antal av inemot 20 000, alltså till avsevärt större antal än arbetarna vid statens järnvägar. Någon klart avgränsad skiljelinje mellan de arbetarorga— nisatoriskt anslutna tjänstemännen och övriga tjänstemän finnes icke, men ett ungefärligt uttryck för var denna gräns går kan den omständigheten sä- gas vara, att tjänstemän av båda kategorierna äro placerade i femtonde lö- negraden.

Under tiden från och med år 1927 har i den officiella statistiken icke redo— visats någon arbetsinställelse vid statens järnvägar.

Under de närmaste åren därförut förekommo en del arbetsinställelser. Så- lunda upptagas under åren 1919—1926 10 arbetsinställelser. Ingen av dem har dock varit av större omfattning eller principiell betydelse.. Flertalet har förekommit vid järnvägsbyggnaderna, där enstaka arbetslag på grund av missnöje med avlöning o. dyl. för någon tid nedlagt arbetet.

Telegrafverket. Personal i arbetarställning finnes inom telegrafverket huvudsakligen vid distriktsförvaltningens linjeavdelningar och vid verksta- den i Nynäshamn. Mindre arbetargrupper finnas hos telegrafstyrelsen samt vid radiodistriktet och radiostationerna.

Antalet fasta linjearbetare uppgick under år 1938 till i medeltal 3241. Motsvarande siffra under samma år för tillfälliga linjearbetare utgjorde 2 379. Vid telegrafverkets rikskabelarbeten voro därjämte under år 1938 anställda genomsnittligt 268 arbetare, däri inberäknat chaufförer till ett antal av omkring 50.

Antalet arbetare vid telegrafverkets verkstad i Nynäshamn uppgick år 1938 till i medeltal 1 435.

För arbetena vid linjedistrikten finnas två stora personalgrupper, nämli- gen dels linjearbetare, dels extra ordinarie och ordinarie reparatörer, förste reparatörer och linjeförmän. Medan linjearbetarna hava ställning av arbe- tare och antagas av vederbörande linjebefäl, äro reparatörerna, förste repa-

(

• Sida 33
•  Original

ratörerna och linjeförmännen tjänstemän och tillsättas av telegrafstyrel- sen.

Linjearbetarna ingå vanligen i arbetslag, som huvudsakligen syssla med nyanläggningsarbeten, såsom stolpsättning, nedläggning av kablar, fram- dragning av nya ledningar o. dyl. Arbetsuppgifternas art medför, att linje- arbetarnas arbetsplatser ofta växla från en ort till en annan, där de ej, så— som i Stockholm och andra större orter, kunna beredas ett fortlöpande ny- anläggningsarbete.

Reparatörerna äro som regel knutna till begränsade områden och syssel- sättas med underhållsarbeten å stationerna och i näten samt — i den mån så medhinnes — med nybyggnadsarbeten, såsom apparatinstallationer o. dyl.

I vissa avseenden sammanfalla de båda personalgruppernas arbetsupp— gifter, såsom exempelvis i fråga om apparatinstallationer. Översiktsmäs- sigt kunna deras arbetsuppgifter karakteriseras så, att reparatörerna vanli- gen sysselsättas med konstant förekommande, mindre underhållsarbeten, medan linjearbetarna oftast äro sysselsatta med nyanläggnings- och mera omfattande underhållsarbeten. Det bör emellertid betonas, att en dylik schematisk bestämning icke i allo håller streck, bland annat på den grund att organisationen är anpassad efter de olikartade förhållanden, som råda vid de större stationerna i jämförelse med de mindre.

Reparatörerna rekryteras i stor utsträckning ur linjearbetarnas krets. Kva- lifikationsskillnaden mellan de båda grupperna kan uttryckas så, att av re— paratörerna fordras en mera mångsidig insikt och erfarenhet, medan linje- arbetarnas erfarenhet mången gång är begränsad till det eller de detaljom- råden, varå de varit sysselsatta.

Linjeförmännen tjänstgöra i regel såsom förmän för av linjearbetare bil- dade arbetslag eller såsom förmån för reparatörer. De deltaga emellertid stundom direkt i arbetet, särskilt då det gäller mera kvalificerade arbetsupp- gifter.

Nu avsedda tjänstemannagruppers betydelse framgår av att år 1938 vid telegrafverket funnos i ordinarie eller extra ordinarie anställning 300 linje- förmän, 281 förste reparatörer och 1,190 reparatörer.

Vid telegrafverkets verkstad finnes —— förutom kontors- och ritarperso- nal —— tjänstemannapersonal anställd allenast såsom förrådsmästare, verk- stadsmästare, verkmästare och i högre befattningar.

Samtliga arbetare vid telegrafverket, med undantag för arbetarna vid riks— kabelarbetena, torde vara organiserade i telegraf— och telefonmannaförbun- det.

De båda betydelsefullaste arbetargrupperna vid telegrafverket _ linje- arbetarna och verkstadsarbetarna — ha sina avlönings- och anställnings- förhållanden reglerade genom kollektivavtal, slutna mellan telegrafverket och telegraf- och telefonmannaförbundet.

Kollektivavtalet för arbetarna vid linjedistrikten, som omfattar till tele- graf— och telefonmannaförbundet hörande fast anställda arbetare vid tele-

• Sida 34
•  Original

grafverkets linje-, nät-, stations- och förrådsarbeten samt vid de 5. k. dist- riktsverkstäderna ävensom minderåriga stationsarbetare och tillfälliga ar— betare, föreskriver, att förhandlingar rörande tolkning eller tillämpning av bestämmelserna i avtalet i första hand skola föras mellan vederbörande linje- ingenjörer och linjedirektörer samt av organisationen befullmäktigade om- , bud. Uppstå därvid meningsskiljaktigheter och kunna dessa ej biläggas ge- nom förhandling mellan telegrafstyrelsen och styrelsen för telegraf— och * telefonmannaförbundet skall, om endera parten det yrkar, tvisten hänskjutas till avgörande av fem skiljemän, vilka utses, två av telegrafstyrelsen, två av förbundsstyrelsen samt den femte, som skall leda skiljenämndens förhand- lingar, av de fyra sålunda valda skiljemännen. Enas skiljemännen icke vid val av den femte skiljemannen, utses denne av statens förlikningsman i första distriktet. Parterna äro skyldiga att ställa sig skiljedomen till ovill- korlig efterrättelse (& 21). Vidare föreskriver avtalet, att strejk, blockad, bojkott eller lockout, vare sig öppen eller maskerad, icke får förekomma under avtalstiden (& 20). Några bestämmelser om obligatoriska förhand- lingar i andra tvister än dem som röra tolkning eller tillämpning av avtalet finnas däremot ej.

Enligt kollektivavtalet för arbetarna vid verkstaden i Nynäshamn få me- ningsskiljaktigheter, vilka under avtalstiden kunna uppstå angående tolk- ning eller tillämpning av avtalet, ävensom övriga tvister icke omedelbart föranleda stridsåtgärder av något slag utan skola i första hand göras till föremål för förhandling på arbetsplatsen och, om enighet därvid icke uppnås, inom viss tid hänskjutas till telegrafstyrelsen, respektive förbunds- styrelsen i och för förhandlingar. Har tvistefrågan ej heller kunnat avgö- ras vid sådana förhandlingar, och rör den tolkning eller tillämpning av av- talet, hänskjutes den till skiljedom; därom gäller detsamma som för linje- arbetarna, dock att chefen för socialstyrelsen har den funktion, som enligt avtalet för linjearbetarna tillkommer förlikningsmannen i första distriktet (11 å)-

Särskilda kollektivavtal finnas därjämte för ett par mindre arbetargrup- per (chaufförer vid rikskabeln och kvinnliga arbetare, anställda vid linje- distriktens verkstäder och vid automatstationer för rutinprovning samt vid förrådet i Hässleholm).

Vad här sagts hänför sig till de kollektivavtal, som gälla före den 1 juli 1939. I nytt kollektivavtal för arbetarna vid linjedistrikten att gälla fr. o. m. den 1 juli 1939 har bl. a. bestämmelsen om förbud mot stridsåtgärder under avtalstiden utgått. Dessutom har det förenämnda särskilda) avtalet för kvinnliga arbetare intagits såsom en bilaga till ovannämnda avtal.

För andra arbetare vid rikskabelarbetena än chaufförerna finnes ej kol- lektivavtal. I fråga om lönesatser har med »telegrafkabelns lokala sam- organisation» träffats överenskommelse på ett år 1 sänder. Men eljest fin- nas i fråga om rikskabelarbetena icke några särskilda bestämmelser träf- fade till arbetsfredens tryggande.

Såsom tidigare angivits äro de flesta arbetarna vid telegrafverket organi-

• Sida 35
•  Original

serade i telegraf— och telefonmannaförbundet. En del mindre tjänsteman- nagrupper tillhöra också samma förbund. Sålunda torde en del manliga tjänstemän i reparatörs och linjeförmans tjänsteställning samt en del tele- fonister — enligt av telegrafstyrelsen i annat sammanhang lämnad upp- gift sannolikt vida mindre än halva totalantalet telefonister —— vara anslutna dit. Flertalet av nu nämnda tjänstemannagrupper tillhör emellertid sär- skilda förbund. I telegraf— och telefonmannaförbundet har därjämte från och med den 1 januari 1939 uppgått telegrafverkets trafikpersonalförbund, som, vid sammanslagningen med telegraf— och telefonmannaförbundet om- fattade omkring 250 befattningshavare (kontorister, stationsförmän, sta- tionsbiträden, expeditionsvakter m. fl.). Telegraf— och telefonmannaförbun- dets medlemssiffra vid årsskiftet 1938—1939 uppgick till 9028.

Huvudparten av den lägre manliga tjänstemannapersonalen vid telegraf- verket är sammansluten i ett särskilt förbund, benämnt telegrafverkets per- sonalförbund, omfattande huvudsakligen linjeförmän, förrådsmästare, förste reparatörer, förrådsförmän och reparatörer; vid årsskiftet 1938—1939 ut- gjorde antalet medlemmar omkring 1 600. Emellertid har i mars 1939 de- finitivt beslut fattats om sammanslagning av nämnda förbund med tele- graf— och telefonmannaförbundet; tidpunkten för denna sammanslagning är bestämd till den 1 juli 1939.

För telefonister finnes en särskild förening benämnd kvinnliga telefon— tjänstemannaföreningarnas centralförening. Antalet medlemmar i förening- en utgjorde vid årsskiftet 1938—1939 4001. Såsom i annat sammanhang uppgivits har telegrafverket slutit kollektivavtal med nämnda förening rö- rande den extra telefonistpersonalen (de lokaltelefonister, landstelefonister och rikstelefonister, vilka innehava ordinarie eller extra ordinarie anställ- ning äro sålunda icke inordnade under kollektivavtalet).

Kollektivavtalet för extra telefonister består av två delar, nämligen dels förhandlingsordning, dels löneavtal. I löneavtalet äro inryckta jämväl vissa allmänna bestämmelser angående antagning, utbildning, tjänstgöringstid, tjänsteansvar o. dyl.

Förhandlingsordningen innehåller bl. a. en paragraf benämnd Arbets/red av innehåll att lockout, strejk, bojkott eller blockad, vare sig maskerad eller öppen, icke under några förhållanden får förekomma. Beträffande upp- kommande tvister av varje slag — fråga om nytt avtal, tvist om tillämpning eller tolkning av avtal eller andra tvistefrägor —— skola, därest ej i veder- börlig ordning annorlunda överenskommits, förhandlingar äga rum mellan telegrafstyrelsen och personalföreningen. Bilägges ej tvistefrågan i godo och önskar endera kontrahenten, att frågan skall för slutligt avgörande hän- skjutas till skiljedom, har vederbörande att inom viss tid efter det förhand- lingarna avslutats därom skriftligen underrätta motparten och anmäla ären- det hos skiljedomstolen, vid påföljd att ärendet eljest anses förfallet för ett år, därest ej de båda kontrahenterna gemensamt medgiva ärendets fullföljd. Skiljedomstolen, som har sitt säte i Stockholm, består av fem för ett verk- samhetsår i sänder valda ledamöter. Domstolen skall särskilt inrikta sitt

• Sida 36
•  Original

arbete på åstadkommande av förlikning och >>har att vid avgörande av fråga angående avlöningar eller andra förmåner för de extra telefonisterna taga hänsyn till vad i sådant hänseende gäller för extra ordinarie eller ordinarie telefonister, på det att lämplig skillnad mellan de olika personalgruppernas avlöningsförmåner må upprätthållas». j

Förhandlingsordningen innebär sålunda obligatorisk skiljedom i såväl rättstvister som intressetvister (däribland tvister om nya löneavtal). Kollek- tivavtalet är, såsom nämnts, slutet med kvinnliga telefontjänstemannaföre- ningarnas centralförening och berör alltså icke de extra telefonister, vilka äro anslutna till telegraf— och telefonmannaförbundet. Väl har telegrafsty- relsen bestämt, att de i löneavtalet angivna förmånerna tills vidare skola till- komma även de extra telefonister, vilka icke äro anslutna till centralföre- ningen, men denna omständighet kan ju ej medföra motsvarande utsträck- ning av förpliktelserna enligt förhandlingsordningen. Att märka är emeller- tid att samtliga telefonister betecknas såsom tjänstemän.

Under de senaste tjugu åren ha större arbetsinställelser förekommit vid telegrafverket åren 1919, 1922 och 1935.

I samband med förhandlingar om nya avlöningsbestämmelser för linje- arbetare förklarade II distriktets arbetare strejk den 5 januari 1919. Under tiden den 7—14 januari utvidgades arbetsnedläggelsen att omfatta hela lan- det med undantag av Norrland, Dalarna, östra Västmanland samt norra och västra Uppland. De av arbetsnedläggelsen berörda arbetarna uppgingo till omkring 1 800. På förslag av chefen för civildepartementet träffades över— enskommelse, enligt vilken strejken skulle hävas den 24 februari 1919. Se— dan arbetet nämnda dag återupptagits, vidtogo förnyade underhandlingar, vilka den 31 mars 1919 resulterade i upprättandet av ett kollektivavtal mel- lan telegrafstyrelsen och telegraf— och telefonmannaförbundet.

Den 8 juni 1922 blevo förhandlingar mellan telegrafstyrelsen och telegraf— och telefonmannaförbundet om kollektivavtal för tiden efter den 1 juli 1922 avbrutna utan att resultat uppnåtts. Sistnämnda dag utbröt i anledning där- av strejk vid rikskabelanläggningen och fjärde linjedistriktet, varefter strej- ken utvidgades att omfatta ett betydande antal linjesektioner i olika delar av landet. Arbetsinställelsen berörde omkring 1 000 arbetare. Förhandling- ar återupptogos, efter hemställan från chefen för kommunikationsdeparte- mentet, den 17 oktober 1922, och dessa ledde till biläggande av konflikten den 30 i samma månad.

Arbetsinställelse förekom under år 1922 jämväl vid telefonistkåren. För— historien till och förloppet av denna arbetstvist var följande.

Telegraf— och telefonmannaförbundet begärde i skrivelse den 27 april 1922 till chefen för kommunikationsdepartementet, att Kungl. Maj:t måtte ålägga telegrafstyrelsen att för de extra telefonisterna vid telegrafverkets stationer godkänna kollektivavtalsprincipen samt öppna förhandlingar med förbun- det rörande upprättande av sådant avtal. Sedermera inlämnade förbundet den 19 juli 1922 till telegrafstyrelsen en skrivelse, vari krävdes kollektiv-

• Sida 37
•  Original

avtalsprincipens omedelbara godkännande för de extra telefonisterna samt inledande av förhandlingar senast den 1 augusti 1922. Därest jakande svar å denna framställning ej ingått senast den 20 juli 1922, komme de extra telefonisterna att nedlägga arbetet den 21 juli 1922 kl. 7 f. m.

Den 20 juli 1922 avgav telegrafstyrelsen till Kungl. Maj:t yttrande över förbundets framställning. Yttrandet var avstyrkande. Avskrift av yttran- det överlämnades samtidigt till förbundet jämte skrivelse av innehåll att sty- relsen vore villig att snarast möjligt anordna överläggningar mellan repre- sentanter för verket och den extra telefonistpersonalens organisationer an- gående sagda personals anställnings- och arbetsvillkor. Förbundet medde- lade samma dag, att telegrafstyrelsens svar icke vore tillfyllest, varför de extra telefonisterna vid Stockholms och Göteborgs telefonstationer komme att strejka den 21 juli 1922 kl. 7 f. m.

I enlighet med denna förbundets förklaring nedlade största delen eller 1952 av de 2597 extra telefonisterna i Stockholm, Göteborg, Djursholm, Djursholms-Ösby, Enskede, Hässelby villastad, Lidingö villastad och Sund- byberg arbetet den 21 juli 1922 kl. 7 f. 111,

Med anlitande av den ordinarie telefonpersonalen och de extra telefonister, som icke deltogo i arbetsnedläggelsen, ävensom verkets kvinnliga telegraf- och kontorspersonal kunde driften redan under första strejkdagen upptagas i så gott som normal utsträckning på ett flertal stationer och avdelningar och under loppet av andra strejkdagen på alla övriga av strejken berörda arbets- platser med undantag allenast för nummerbyrån, samtrafikstationen och Stockholmstelefons landsexpedition i Stockholm, vilka höllos stängda för trafik under hela den tid konflikten varade, enär de ansågos kräva större personal än som motsvarade nyttan. Även dessa avdelningar avsågos emel- lertid att, om konflikten fortsatt, öppnas för trafik den 1 augusti 1922.

För så gott som alla av strejken berörda stationer och avdelningar, med undantag allenast för de tre nyss uppräknade, utvisar telegrafstyrelsens sta- tistik från och med den 24 juli 1922, d. v. s. tre dagar efter arbetsnedläggel- sen, en arbetsprodukt, som i det närmaste sammanfaller med och stundom överstiger den normala.

Den 24 juli 1922 anbefallde Kungl. Maj:t telegrafstyrelsen att, efter det arbetsnedläggelsen blivit hävd, upptaga förhandlingar med telegraf— och telefonmannaförbundet om upprättande av kollektivavtal för de extra tele- fonisterna. Sedan telegrafstyrelsen i ny skriftväxling med telegraf- och tele- fonmannaförbundet förklarat sig villig medgiva, att samtliga i strejken del- tagande telefonister skulle återtagas i telegrafverkets tjänst, dock så att på grund av strejken nyantagen personal bibehölies i arbete, i den mån den så önskade, och de strejkande först därefter erhölle arbete, i den mån sådant arbete stode att erhålla, samt parterna ömsesidigt garanterat, att inga repres— salier skulle förekomma, upptogs arbetet i Stockholm med omnejd den 31 juli 1922 och i Göteborg den 1 augusti 1922.

De därefter upptagna förhandlingarna med telegraf— och telefonmanna- förbundet avbrötos emellertid den 16 september 1922, sedan den tillkallade

• Sida 38
•  Original

opartiske ordföranden konstaterat, att den enighet mellan parterna, som vore erforderlig för fortsättande av förhandlingarna, ej kunnat uppnås.

Som emellertid kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralföre- ning även gjort framställning om förhandlingar rörande kollektivavtal för de till föreningen hörande extra telefonisterna, hade sådana förhandlingar upptagits med denna sammanslutning och förts parallellt med förhandling-, arna med telegraf— och telefonmannaförbundet. Ifrågavarande förhandling- ar medförde upprättande av ett från och med den 1 oktober 1922 gällande kollektivavtal. I den del av detta kollektivavtal, som innehöll löne- och vissa allmänna bestämmelser, hava parterna sedermera överenskommit om vissa ändringar. Avtalet om förhandlingsordning, för vilket redogörelse ti- digare lämnats, kvarstår däremot oförändrat.

Telegraf— och telefonmannaförbundet uppsade den 30 mars 1935 det mel- lan telegrafstyrelsen och telegraf- och telefonmannaförbundet gällande kol- lektivavtalet rörande avlöningar m. m. till arbetare vid telegrafverkets lin- jedistrikt. Sedan vid förda förhandlingar enighet mellan parterna icke kun- nat vinnas, huvudsakligen på grund av meningsskiljaktigheter i lönefrågan, utbröt från och med den 22 juli 1935 strejk vid sjätte linjedistriktet. Från och med den 25 juli 1935 utvidgades strejken att omfatta även fjärde linje- distriktet samt vid rikskabelarbetena sysselsatta skarvare och chaufförer. Den 29 juli 1935 beslöts sympatistrejk av grävningsarbetarna vid rikskabeln, vilka tillhörde telegrafkabelns lokala samorganisation. Den 3 augusti 1935 tillsatte Kungl. Maj:t en medlingskommission, men de inför denna kommis- sion förda förhandlingarna avbrötos den 15 augusti 1935 utan att något re- sultat uppnåtts.

Enär telegrafstyrelsen ansåg sig icke kunna bedriva arbetena vid de av strejken oberörda distrikten under strejkhot, beslöt styrelsen att beordra suc- cessivt nedläggande från och med den 10 augusti av vissa mindre brådskan- de arbeten. Med anledning därav utvidgade telegraf- och telefonmannaför- bundet strejken från och med den 12 i samma månad att omfatta samtliga linjedistrikt.

Efter fortsatta förhandlingar inför förlikningskommissionen framlades den 25 september ett medlingsförslag, vilket antogs av telegrafstyrelsen men förkasta—des av arbetarparten. Den 27 november återupptogos förhandling- arna inför kommissionen och resulterade i att ett nytt kollektivavtal upp- rättades och undertecknades av parterna den 28 november 1935.

Enligt vad telegrafstyrelsen i sin för år 1935 avgivna förvaltningsberät- telse uppgivit voro under konflikten alla större arbeten nedlagda, varemot arbeten för löpande underhåll och för anordnande av nya telefonabonne- mang samt med flyttning av apparater i stor utsträckning kunde utföras ge- nom personal i tjänstemannaställning.

Under de konflikter, som förekommit vid telegrafverkets linjearbeten, har just frågan om vissa tjänstemannagruppers ställning vid konflikten utgjort ett irritationsmoment. En av anledningarna till att denna fråga särskilt ak- tualiserats vid dessa konflikter torde vara att, såsom förut nämnts, linjear-

• Sida 39
•  Original

betarnas och reparatörernas åligganden delvis sammanfalla, i följd varav lätt olika meningar uppkomma om huruvida i vissa givna fall reparatörerna ge- nom sin tjänstgöring under konflikten bibehålla sin neutrala ställning. Även för linjeförmän och förste reparatörer har likartad situation uppkommit.

Det vore sannolikt av stort intresse att ur nu antydda synpunkt söka mera ingående följa förhållandena under arbetskonflikten år 1935 vid telegraf- verket. Det skulle dock antagligen vara förenat med vissa svårigheter att nu efter flera års förlopp kunna erhålla tillräckligt exakta uppgifter härom, var- för de sakkunniga avstått från att göra sådan undersökning.

Postverket. Hos postverket anställd personal i arbetarställning finnes dels vid postverkets s. k. industriella företag, dels vid postverkets diligens- linjer såsom omnibusförare. Arbetarpersonalen vid de industriella företa- gen utgöres av, vid blankettryckeriet och bokbinderiet 86 tryckeriarbetare, 7 lagerarbetare samt 13 manliga och 45 kvinnliga bokbinderiarbetare, vid frimärkstryckeriet 4 manliga och 38 kvinnliga arbetare, vid mekaniska verk- staden 76 arbetare, vid garageverkstaden 28 arbetare och vid reparations- verkstaden i Göteborg 6 arbetare. Vid postverkets diligenslinjer äro anställ- da omkring 100 onmibusförare. Nu nämn-da siffror avse förhållandena i slu- tet av år 1938.

Förutom den egentliga arbetarpersonalen finnas vid nämnda företag funk- tionärer i förmansställning, såsom faktorer, tryckeriförmän och bokbinderi- förmän vid tryckerierna och bokbinderiet samt verk-mästare och transport- mästare vid verkstäderna. De äro anställda medelst konstitutorial.

Arbetarna vid postverkets mekaniska verkstad, garageverkstaden samt vid reparationsverkstaden i Göteborg äro anslutna till svenska postmannaförbun- , det. För dessa arbetare gäller »kollektivavtal för vissa arbetare vid postver- ket», slutet mellan generalpoststyrelsen och postmannaförbundet. Avtalet innehåller allmänna bestämmelser, avlöningsbestämmelser, föreskrifter om förhandlingsordning m. m. I fråga om förhandlingsordning innehåller av- , talet bestämmelser om viss förhandlingsprocedur vid tvister om avtalets rät- ta innebörd eller tillämpning, nämligen i första hand förhandlingar mellan vederbörande chef och ombud för arbetarnas platsorganisation och i andra hand förhandlingar mellan generalpoststyrelsen och den avtalsslutande ar- betarorganisationen. Uppstår tvist av annan anledning, kan vardera parten påkalla förhandling därom i samma ordning. Strejk, blockad, bojkott eller lockout får icke, vare sig öppen eller maskerad, förekomma under avtalsti- den (å 20).

Till postmannaförbundet äro jämväl omnibusförarna vid diligenslinjerna anslutna. Jämväl för deras del har kollektivavtal slutits mellan generalpost- styrelsen och postmanna-förbundet. Även detta kollektivavtal innehåller be- stämmelser om förhandlingar vid tvister såväl angående bestämmelser i av— talet som av annan anledning samt om förbud under avtalstiden mot strids- åtgärd av varje slag.

Arbetarpersonalen vid frimärkstryckeriet är ej ansluten till facklig arbe-

• Sida 40
•  Original

tarorganisation. Dess arbetsvillkor regleras genom av generalpoststyrelsen utfärdade föreskrifter.

Postverkets övriga arbetare äro anslutna till de inom respektive fack före- kommande huvudorganisationerna. Sålunda äro bl. a. följande förbund re- presenterade, nämligen svenska typografförbundet, svenska handelsarbetare— förbundet och svenska bokbindareförbundet. Enligt överenskommelse gälla för dessa arbetare vissa inom motsvarande Ifack å den enskilda arbets-mark- naden slutna kollektivavtal.

Till svenska postmannaförbundet hör — förutom de arbetargrupper, vil- kas anslutning till nämnda förbund förut omnämnts — lägre postmannaper— sonal i tjänstemannaställning. Förbundets medlemsantal uppgick i decem- ber 1938 till 8 507.

Poststations*föreståndarna samt de från dem rekryterade stationsmästarna ävensom postombuden ha däremot sammanslutit sig till en särskild före- ning, benämnd Sveriges poststationsföreståndareförening. Föreningen torde räkna över 2 300 medlemmar.

Vid postverkets företag ha under senaste tjugnårsperiod inträffat två ar- betsinställelser, nämligen åren 1919 och 1924.

Förstnämnda år nedlade under den allmänna typografstrejken även tryc- keriarbetarna i postverkets blankettryckeri arbetet under den tid strejken varade eller den 1 juli—26 augusti.

Sedan under år 1923 förda underhandlingar om löner åt snickare å post- verkets verkstad icke lett till enighet, beslöt generalpoststyrelsen nedlägga driften å snickareavdelningen och med 14 dagars uppsägningstid entlediga arbetarpersonalen. Uppsägningen verkställdes den 31 december 1923. Den 3 januari 1924 lämnade samtliga snickeriarbetare sitt arbete, och samtidigt blev postverkets verkstad blockerad för allt där förekommande byggnads-, möbel-, modell- och vagnmakeriarbete. Efter det blockaden sedermera bli— vit hävd, igångsattes arbetet successivt från och med den 1 juni 1925.

I detta sammanhang må även frågan om lant- och lådbrevbärarnas an— ställningsförhållanden beröras. ' Antalet i postverkets tjänst anställda lant- och lädbrevbärare utgjorde vid utgången av år 1938 3607. Av dessa voro 2906 organiserade i svenska postmannaförbundet. För flertalet av dem, som icke tillhörde förbundet, torde posttjänsten ha varit av så begränsad omfattning, att anställningen hos postverket kan betecknas såsom bisyssla.

De för lant- och lådbrevbärare gällande avlöningsvillkoren äro samman- fattade i s. k. allmänna grunder för reglering av ersättningen till lantbrev- bärare och lådbrevbärare; nu gällande grunder ha tillämpats sedan den 1 juli 1937. Något kollektivavtal har icke ingåtts med denna personal. I stället träffas personliga avtal, vilka underskrivas av brevbäraren och ve- derbörande postmästare. I dessa avtal intagas de allmänna villkoren. Allt sedan år 1924 ha vid olika tillfällen förhandlingar förts mellan generalpost—

• Sida 41
•  Original

styrelsen och postmannaförbundet i frågor, som innefattas i nämnda be- stämmelser om personalens löneförmåner eller som sammanhänga där- med.

På därom av postmannaförbundet gjord framställning tillsatte Kungl. Maj:t den 27 april 1934 en kommitté för verkställande av utredning om och på vad sätt en fastare och effektivare förhandlingsordning mellan general- poststyrelsen samt lant- och lådbrevbärarna kunde åvägabringas. Utred- ningsmännen förordade i sitt förslag följande anordning. Om generalpost- styrelsen eller personalen genom dess organisation ifrågasatte ändring i el- ler tillägg till de allmänna grunderna för reglering och beräknande av er— sättning till lant- och lådbrevbärare, skulle förhållandet anmälas till mot- sidan med angivande av de ändringar eller tillägg, som påkallades. Här- efter skulle styrelsen och förbundet var för sig utse en eller flera represen- tanter med uppgift att företräda styrelsen och förbundet vid förhandlingar 1 ämnet. Förhandlingar borde upptagas utan onödig tidsutdräkt. Därest styrelsen eller förbundet för viss eller vissa frågors behandling så önskade, skulle de utsedda representanterna sammanträda under ledning av opar- tisk person, vilken skulle fungera som ordförande vid förhandlingarna. Genom dennes försorg skulle styrelsen och förbundet delgivas resultatet av förhandlingarna. Ordföranden skulle vara en utom postverket och perso- nalens organisation stående person och borde utses förslagsvis för två år i sänder.

I brev den 26 oktober 1934 förklarade Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj :t ville på gemensam framställning av generalpoststyrelsen och styrelsen för post- mannaförbundet för viss tid utse ordförande att leda sådana förhandlingar dem emellan, vilka avsåge de allmänna grunderna för beräknande av er- sättningen till lant- och lådbrevbärare.

Ordförande har sedermera förordnats av Kungl. Maj:t och den av ut- redningsmännen förordade förhandlingsordningen börjat tillämpas vid upp-- komna frågor om ändringar i de allmänna villkoren för lant- och lådbrev- bärarnas anställningsförhållanden. Nämnda förhandlingsordning består jämväl efter det kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän trätt i kraft.

Statens vattenfallsverk. Den personal hos statens vattenfallsverk, som räknas till arbetarkategorien uppgick i slutet av år 1938 till följande antal med nedannämnda fördelning på olika slag av verk och anläggningar:

Antal arbetare

Styrelsen . ...................................... 6 Kraftverken .................................... 966 Stamlinjebyggnaderna ............................ 484 Byggnadsavdelningen ............................ 1 208 Kanalverken och fastighetsförvaltningeu ............ 97

Summa 2 761.

• Sida 42
•  Original

Av arbetarpersonalen vid kraftverken och stamlinjebyggnaderna torde de flesta tillhöra svenska elektriska arbetareförbundet; något över 200 vid Väs- terås kraftverk anställda arbetare äro emellertid anslutna till svenska me- tallindustriarbetareförbundet. Arbetarpersonalen vid byggnadsavdelningen fördelar sig huvudsakligen mellan svenska väg- och vattenbyggnadsarbetare- förbundet och lokala samorganisationer, dock med övervikt för väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet. Detta har också vunnit största anslut- ningen från arbetarna vid kanalverken och fastighetsförvaltningen.

Vattenfallsstyrelsen har slutit följande kollektivavtal: med svenska elektriska arbetareförbundet för timavlönade arbetare och lagförmän, anställda vid kraftverksförvaltningen, dock ej vid bl. a. verksta- den och ångpanneanläggningen i Västerås,

med svenska metallindustriarbetareförbundet för förenämnda timavlöna- de arbetare vid Västerås kraftverk samt

med svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet: för arbetare vid byggnadsarbeten vid Porjus och Suorva, för arbetare vid byggnadsarbeten i Göta älv, för arbetare vid byggnadsarbeten för Stadsforsens kraftstation, för arbetare vid byggnadsarbeten i Gimån och Ljungan samt för drift-, underhålls- och anläggningsarbeten vid Trollhätte kanalverk, Södertälje kanalverk och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning i Trollhättan.

Samtliga nu nämnda kollektivavtal innehålla bestämmelser om att tvister angående tolkning eller tillämpning av respektive avtal icke få föranleda stridsåtgärd utan skola göras till föremål för förhandlingar, till en början av lokal natur och sedermera mellan styrelsen och vederbörande förbund. Enligt de med elektriska arbetareförbundet och metallindustriarbetareför- bundet slutna kollektivavtalen skola tvister av nu nämnt slag i sista hand hänskjutas till skiljenämnd av fem personer, av vilka styrelsen och förbun- det utse vardera två samt dessa fyra eller, om de ej enas om valet, förlik- ningsmannen i vederbörande distrikt den femte. Enligt samma kollektiv— avtal kan, därest parterna därom enas, tvist även i andra fall hänskjutas till sådan skiljenämnd.

För de arbetare, som äro anställda vid företag, vid vilket kollektivavtal förekommer, men icke tillhöra det förbund, vilket slutit avtalet, tillämpas samma villkor som för de kollektivavtalsanslutna arbetarna. Detta är så- lunda till exempel fallet med de arbetare, som tillhöra lokala samorganisa- tioner samt med icke organiserade arbetare.

Väl gäller vid statens vattenfallsverk såsom huvudregel, att personal, som sysselsättes med kroppsarbete, har ställning av arbetare, medan mera kva- lificerat arbete utföres av personal i tjänstemannaställning. Emellertid fö- rekommer i flera fall, att samma slag av sysslor utföres än av arbetare och än av tjänstemän och även att sådan jämställdhet i avseende å sysslornas art arbetare och tjänstemän emellan förekommer å samma arbetsplats. Det förhåller sig i så fall vanligen på det sättet, att det mera ordinarie behovet

• Sida 43
•  Original

av arbetskraft fylles av tjänstemän. Emellertid blir det under dylika för- hållanden lätt en slags befordringsgång från arbetare till tjänstemän, där gränsen dem emellan markeras av anställningstidens längd.

Vad nu sagts gäller framför allt i fråga om reparatörsarbete. Reparatör är en i sjunde lönegraden upptagen ordinarie befattning, men för motsva- rande arbete användas även arbetare. Såsom tjänstemannabefattningar fin- nas även upptagna exempelvis maskinist, montör och vakt. I och för ut- bildning till dessa befattningar användas jämväl arbetare i mindre omfatt- ning till samma slag av göromål som motsvarande befattningshavare.

De tjänstemän vid vattenfallsverket, vilka sysselsättas med kroppsarbete, tillhöra i regel statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund och alltså ej samma fackförbund som arbetarna.

Under 20-årsperioden 1919—1938 hava vid statens vattenfallsverk inträf- fat 12 arbetskonflikter. Några av dessa konflikter ha varit av osedvanligt lång varaktighet. Vid Södertälje kanals ombyggnad utbröt år 1919 arbets— inställelse, som pågick under mera än ett år. Uppmärksammade blevo i hög grad konflikterna vid Lilla Edets kraftverksbyggnad under åren 1923 och 1924.

Samtliga tolv arbetskonflikter hava inträffat under tiden före år 1933.

Domänverket. Domänstyrelsen åligger bl. a. att handhava förvaltningen av till statens domäners fond (domänfonden) hörande fast egendom samt övriga tillgångar. Den fasta egendomen utgöres till väsentlig del av sko- gar. Verksamheten avser därför i huvudsak skogsbruk och sådana arbeten, som därmed stå i visst samband. Skötseln av de jordbruk, som ingå i do- mänverkets fastigheter, är, med några undantagsfall, helt överlåten å ar- rendatorer.

Domänverkets skilda slag av arbeten organiseras, ledas och övervakas av dess förvaltande och bevakande personal, vilken intager tjänstemannaställ- ning. Arbetarna utföra själva grovarbetet.

Antalet genom domänverket sysselsatta arbetare växlar avsevärt under olika är, årstider och konjunkturer. Under februari 1938 sysselsattes i runt tal 15 000 arbetare och i augusti 1938 i runt tal 6 200 arbetare. Av de sist- nämnda berördes i runt tal 3 000, samtliga skogsarbetare, icke av de kollek- tivavtal, som domänstyrelsen slutit med olika arbetarorganisationer.

Mellan domänverket och organisationerna finnas för närvarande 47 olika kollektivavtal, vilka beröra tillsammans omkring 6 500 arbetare. Sistnämn- da siffra avser antalet vid normal drift vid sulfatfabrik och sågverk samt vid normala avverkningsförhållanden å reviren. De arbetare, som beröras av kollektivavtalen, tillhöra följande organisationer till nedannämnda antal:

Svenska pappersindustriarhetareförhundet .......... 214 Svenska sågverksindustriarbetareförbundet .......... 1 508 Svenska skogs- och flottningsarhetareförbundet ...... 4 110 Sveriges arbetares centralorganisation .............. 320 Svenska lantarbetareförbundet .................... 190 Riksförbundet landsbygdens folk .................. 145.

• Sida 44
•  Original

Med de skogsarbetare, som ej äro inordnade under kollektivavtalen, träffas personliga kontrakt rörande utförandet av skogsarbeten.

Det torde i förevarande sammanhang sakna intresse att närmare ingå på personalförhållandena vid domänverket. I fråga om huvudparten av verk- samheten vid domänverket är det på grund av relationen mellan antalet ar- betare och tjänstemän samt av praktiska skäl i övrigt knappast tänkbart att uppnå något nämnvärt resultat genom att under en arbetskonflikt taga tjäns-temännens arbetskraft i anspråk i och för arbete, som på grund av kon- flikten ligger nere — i varje fall icke i vidare mån än för skyddsarbete.

Under 20-årsperioden 1919—1938 synas tillhopa 23 inträffade arbetskon- flikter hava berört arbeten under domänverket. Åtskilliga av dessa hava varit av stor omfattning med hänsyn till antalet av konflikten berörda arbe- tare eller pågått under lång tid.

2. Den civila förvaltningen i övrigt.

Inom flertalet av de civila statliga verk och inrättningar, som icke äro affärsdrivande, inneha samtliga anställda tjänstemannaställning. Det bort- ses därvid från städningspersonalen, för vars arbetsförhållanden redogörelse skall lämnas längre fram.

Inom några av nu berörda statliga verksamhetsgrenar finnas emellertid större eller mindre arbetargrupper. De sakkunniga anse sig emellertid icke böra lämna redogörelse härför i annan mån än genom omnämnande i vilka fall statlig myndighet, såvitt för de sakkunniga är känt, slutit kollektivavtal med anställda arbetare.

Kollektivavtal ha sålunda slutits, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för 500 arbetare vid hamn- och farledsarbeten, av lotsstyrelsen för 70 vid lots- verkets byggnadsarbeten samt vid huvudförrådet i Stockholm och distrikts- förrådet i Malmö anställda arbetare och båtbesättningsmän, av statens re- produktionsanstalt för 33 litografer, 19 typografer och 8 bokbindare samt av Sveriges geologiska undersökning för 55 arbetare vid statens gruvundcr- sökningar inom Norsjö och Malå socknar i Västerbottens län.

Nämnas må även, att byggnadsstyrelsen för de byggnadsarbeten, som ut- föras i styrelsens egen regi, anställer arbetare på samma villkor, som gälla för arbetare vid privata byggnadsarbeten. Såsom förmän tjänstgöra vid de olika byggnadsplatserna arbetschefer och verkmästare, vilka genom avtal an- ställas för varje ifrågakommande byggnadsarbete. Det synes praktiskt taget uteslutet, att den de sakkunniga förelagda frågan kan bliva aktuell för dessa arbetens vidkommande.

Detsamma torde gälla det av övriga omnämnda arbetsområden, som sys- selsätter största antalet arbetare, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamn- och farledsanläggningar.

• Sida 45
•  Original

3. Försvarsverken.

Civilpersonalen i arbetarställning inom försvarsväsendet har numera, med allenast få undantag avseende smärre grupper, sina avlönings- och anställ- ningsförhållanden reglererade genom kollektivavtal. Följande större arbe- targrupper, för vilka kollektivavtal slutits, må, jämte antalet av varje avtal berörda arbetare, nämnas:

Antal av avtalet be- rörda ar- betare Den civila, icke arbetsledande personalen vid truppförbandens intendentur- verkstäder och tvättinrättningar m. m. ............................ 613 Köks- och servisbiträden vid truppförbandens matinrättningar .......... 427 Arbetare vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori ........................ 264 Arbetare vid tygstationen i Boden och truppförbandens tyganstalter m. m. 222 Arbetare vid Åkers krutbruk ........................................ 360 Arbetare vid ammunitionsfabrikens avdelningar i Marieberg och Karlsborg samt tygstationerna i Stockholm och Karlsborg ...................... 631 Arbetarpersonalen vid arméns centrala beklädnadsverkstad .............. 294 Arbetare vid fortifikationsförvaltningen i Boden ........................ 66 Arbetare vid marinen .............................................. 2 490 Personal anställd vid marinens sjukhus, köks- och servisbiträden vid ma- rinens matinrättningar m. fl ....................................... 118 Arbetare vid flygvapnet ............................................ 553.

Till specifikation av antalet kollektivavtalsanställda arbetare vid marinen må följande fördelning av dessa arbetare uppgivas:

Antal arbetare Varvet i Karlskrona ............................ 1 523 Intendenturen i Karlskrona. . . . . ................... 225 Karlskrona fästning .............................. 47 Varvet i Stockholm .............................. 590 Intendenturen i Stockholm ........................ 21 Vaxholms fästning .............................. 84.

Sammanlagda antalet civila arbetare inom försvarsväsendet torde utgöra mellan 6 000 och 7 000.

I samtliga ovan uppräknade kollektivavtal utgör försvarsväsendets civila personals förbund den avtalsslutande arbetarorganisationen. Detta förbund räknar omkring 6 500 medlemmar, däribland jämväl ett mindre antal civil- personer i tjänstemannaställning.

De för personal inom försvarsväsendet slutna kollektivavtalen innehålla i allmänhet under rubriken » Förhandlingsordning» bestämmelser av sinsemel- lan likartat innehåll. Enligt dessa bestämmelser få meningsskiljaktigheter, vilka under avtalstiden kunna uppstå angående tolkning eller tillämpning av avtalet, ävensom övriga tvister icke föranleda stridsåtgärder av något slag

• Sida 46
•  Original

utan skola göras till föremål för förhandling vid respektive truppförband för att om möjligt meningsskiljaktigheterna där skola kunna utjämnas. Upp- nås härvid icke enighet kan frågan inom viss tid hänskjutas till förhandling- ar mellan central militär myndighet och personalförbundet och, därest tvisten rör tolkning eller tillämpning av avtalet, i sista hand till avgörande av arbetsdomstolen. Strejk, blockad, bojkott eller lockout får icke, vare sig öppen eller maskerad, förekomma under avtalstiden. —— Kollektivavtalen för arbetarna vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori, tygstationerna, tyganstalter- na, Åkers krutbruk och ammunitionsfabrikerna innehålla dock endast över- enskommelse om lönevillkoren och alltså ej några regler rörande förhand- ling för biläggande av eventuella meningsskiljaktigheter eller andra anord- ningar för sådant ändamål.

Nu lämnade redogörelse för kollektivavtalen inom försvarsverken avser förhållandena i slutet av år 1938.

Det förekommer i viss utsträckning, att fast anställd militär personal av manskaps grad jämsides med civila kollektivavtalsanställda arbetare utföra arbeten av samma slag som dessa. Detta är exempelvis fallet med beställ- ningsmän, som fullgöra tjänstgöring vid tygstationer eller vid truppförban— dens tyganstalter. Dylika beställningsmän utväljas och utbildas i vissa fall närmast av den anledningen, att inom vissa yrkesgrenar behovet icke kan inom ra-men av anvisade medel tillgodoses genom anställande av tygarbetare. I fråga om snickare och sadelmakare vid truppförband med tyganstalt är möjligheten av dylik anordning för komplettering av arbetarstammen förut- satt i arméorder nr 3106/1938 med bestämmelser för utbildning m. ni. av beställningsmän.

De vid tygstationerna tjänstgörande beställningsmännen äro i jämförelse med antalet arbetare fåtaliga (vid Stockholms tygstation f. n. 3 beställnings- män och 130 arbetare). Vid truppförbandens tyganstalter däremot utgöres ofta mer än hälften av personalen av beställningsmän.

Inom försvarsväsendet har under de senaste tjugu åren förekommmit, för- utom ett par smärre arbetskonflikter, en arbetsinställelse av större omfatt- ning, nämligen år 1928 beträffande flottans varv i Karlskrona och Stock- holm. Tvistefrågan gällde löneförhöjning, och arbetsinställelsen, som varade 71 dagar, berörde 1 294 arbetare.

Såsom svar å en i andra kammaren av numera statsministern Hansson framställd interpellation lämnades den 2 maj 1928 av dåvarande chefen för försvarsdepartementet vissa uppgifter, i vilken omfattning under nämnda arbetsinställelse militärmanskap förrättat arbete i stället för civi- la arbetare.

Vad angår Stockholms varv innehöllo dessa uppgifter, att en man från sjöreserven varje morgon medföljt en varvsbil, som hämtade sopor vid kat. serner och bostadshus å Skepps- och Kastellholmama, att en man från sjö- reserven skött och tänt fyra luxlampor, vilka utgjorde ytterbelysningen å

• Sida 47
•  Original

Skeppsholmens södra del, att fyra till sex man av kasernhandräckningen utfört det med hänsyn till Skeppsholmens karaktär av promenadplats vikti- gaste renhållningsarbetet på holmen och hjälpt trädgårdsmästaren med en del dithörande göromål samt att ifrågavarande personal — sammanlagt sex 51 åtta man — utgjorts omväxlande av fast anställda och värnpliktiga. Un- der de senaste veckorna före arbetskonfliktens biläggande hade därjämte åtta är tio man, så gott som alltid fast anställda, dagligen använts för pannmur- ningsarheten å två vedettbåtar för att, efter det pannorna varit urlyftade för omtubning, få dessa vedettbåtar klara till bestämd tid. Dylikt murningsar- bete utfördes eljest av arbetare från byggnadsdepartementet.

Beträffande Karlskrona varv meddelade departementschefen följande: .]ämlikt utfärdade generalor-der skulle en del fartyg tillföras kustflottan och skeppsgossarnas övningsavdelning m. m. i slutet av april och början av maj. I den mån stammanskap och värnpliktiga blivit å stationen disponibla, hade dessa ställts till varvschefens förfogande för rustningsarbetenas bedrivande å varvet, såsom förhållandet plågat vara vid vårrustningarnas påbörjande, och vilket brukades, då stationen ej längre hade behov av militärmanskapet. Därvid hade så förfarits beträffande såväl stammanskap som värnpliktiga, att de i stort sett fördelats till de fartyg, å vilka de framdeles vore avsedda att tjänstgöra. Till följd av strejken hade en del arbeten blivit eftersatta på fartygen, vilka arbeten för att fartygen skulle hinna bliva färdiga i tid ut- förts av tillgänglig personal. Enligt en den 16 april 1928 avgiven rapport tjänstgjorde nämnda dag å varvet i Karlskrona följande antal manskap, näm- ligen å ekipagedepartementet 190 man, därav 95 stamanställda och 95 värn- pliktiga och å ingenjördepartementet från stationen 326 man, därav 204 stam- anställda och 122 Värnpliktiga, samt från eskadern 29 man. Det hade i hu- vudsak varit rustnings- och dylika arbeten som under strejken pågått å Karls- krona varv, varemot nybyggnads- och därmed sammanhängande verkstads— arbeten legat nere under strejken.

4. För civil och militär förvaltning gemensam personalgrupp.

Den personal, som tages i anspråk för städning och rengöring av statliga myndigheters ämbetslokaler, är också att räkna till den statliga arbetarkate- gorien.

Den 21 november 1938 har överenskommelse rörande kollektivavtal angå- ende arbets- och löneförhållanden för denna personal träffats mellan delege- rade, utsedda av chefen för kommunikationsdepartementet, för statliga myn- digheter och institutioner, å ena sidan, samt civilförvaltningens personalför— bund, försvarsverkens civila personals förbund, svenska järnvägsmannaför- bundet, svenska postmannaförbundet samt telegraf- och telefonmannaför- bundet, å andra sidan. Enligt det förslag till kollektivavtal, som parterna vid överenskommelsen enats om att förorda, skola tvister angående tolkning eller tillämpning av avtalet ävensom tvister angående indelning i städnings-

• Sida 48
•  Original

område och den för sådant område genomsnittliga arbetstiden liksom tvister i övrigt göras till föremål för förhandling mellan arbetsgivaren och arbets- tagarna. Kan enighet därvid icke uppnås, skola fortsatta förhandlingar äga rum under ledning av en opartisk ordförande, som utses av parterna gemen- samt eller, vid bristande enighet dem emellan, av förlikningsmannen i första förlikningsmannadistriktet. Kan ej heller vid förhandling inför den opartis- ke ordföranden enighet uppnås mellan parterna, skall tvisten, på yrkande av endera parten, hänskjutas till slutgiltigt avgörande av en skiljenämnd av tre personer, varav nämnda opartiska ordförande utgör en och de båda övriga utses en av vardera parten.

Enligt förslaget skall avtalet gälla till och med den 31 december 1941. Ge- nom Kungl. cirkulär den 9 december 1938 (nr 760) har Kungl. Maj :t anbe- fallt statliga myndigheter och institutioner att, då kollektivavtal träffas om städningsarbete, i huvudsak tillämpa nämnda avtalsförslag samt förordnat, att statliga myndigheter och institutioner med undantag av de affärsdrivande verken skola vara skyldiga att, därest avsevärd avvikelse från avtalsförslaget ifrågasättes, härutinnan samråda med byggnadsstyrelsen, som jämväl skall hava att i erforderlig omfattning lämna myndigheter och institutioner upp- lysningar i samband med respektive kollektivavtals upprättande och tillämp- mng.

Privatanställda tjänstemäns ställning vid arbetskonflikt.

Frågan om vidden av de förpliktelser, som skäligen böra få åläggas en tjänsteman under rådande arbetskonflikt, är naturligen icke något för den statliga verksamheten speciellt problem utan äger sin motsvarighet ej blott inom den kommunala verksamheten utan jämväl inom det enskilda närings- livet. Väl torde beträffande den statliga verksamheten vissa speciella syn- punkter vara att beakta, men i fråga om sakens principiella sida lärer den statliga och den icke-statliga verksamheten erbjuda åtskilliga berörings- punkter.

Vid de utredningsarbeten, som för några år sedan utfördes i ändamål att åvägabringa lagstiftning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbets- konflikter och därmed sammanhängande spörsmål, uppmärksammades jäm- väl frågan om arbetsledares ställning i händelse av sådan konflikt.

I den utredning, som professor R. Bergendal den 30 november 1933 av- gav angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter (Stat. off. utr. 1933:36) var frågan om tjänstemännens ställning vid arbetskonflikt icke upptagen till behandling.

Landssekretariatet, som å landsorganisationens vägnar avgav yttrande över Bergendals utredning, framhöll därvid, att det icke sällan torde förekom- ma, att arbetsledare och andra privatanställda vid avslutande av anställ— ningsavtal nödgades förbinda sig att i händelse av arbetskonflikt övertaga

• Sida 49
•  Original

nedlagt och blockerat arbete. De bleve, enligt landssekretariatets mening, i och med en sådan förbindelse att anse såsom parter i konflikten och un- dandragna skydd såsom tredje män. Dylika förbindelser, framhölls vidare, torde endast undantagsvis vara uttryck för den anställdes fria vilja, och det syntes därför böra tagas under övervägande, huruvida det icke borde införas en tvingande bestämmelse av innehåll att dylika förbindelser vore utan verkan. Därtill funnes så mycket större anledning som dessa personer i många fall endast till namnet vore arbetsledare, medan de till gagnet vore arbetare.

] den s. k. trettonmannakommissionens förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (Stat. off. utr. 1934: 16) ingick bland stad- gandena om stridsåtgärder mot tredje man en bestämmelse (17 %) av föl- jande innehåll:

»Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat arbete än skyddsarbete, ändå att han därtill förbundit sig. Beträffande skyddsarbete gälle vad därom är stadgat i 16 %, såframt ej annat är bestämt i kollektivavtal.»

Till skyddsarbete hänfördes enligt 16 å arbete, som icke kunde anstå utan fara för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt.

Till motivering av bestämmelsen i 17 å anförde kommissionen: »Under föregående paragraf har framgått, att en anställd, som under konflikt kvarstannar i arbete, icke bryter sin neutralitet genom att övertaga en funktion som han icke tidigare fyllt, så framt en sådan omläggning av arbetet ligger inom ramen av de plikter, som åligga honom enligt anställningsavtalet. Denna fråga är, såsom redan anmärkts, av särskild betydelse beträffande arbetsledare o. dyl. Deras an- ställningsavtal innehålla i allmänhet ingen närmare specifikation av deras åliggan- den, och från arbetsgivarnas sida göres gällande, att ifrågavarande personal skall helt stå till arbetsgivarnas förfogande, även för utförande av oneutralt arbete. Per— sonalens uppfattning uppreser sig häremot med mycken styrka, men man har hit- tills ej kunnat genomdriva avtalsbestämmelser av det innehåll, som man ansett önskvärt. Då personalens ståndpunkt lärer få anses överensstämma med billig- hetens krav och i längden leda till det för alla intressenter mest gynnsamma re- sultatet, i synnerhet beträffande ett gott förhållande mellan arbetsledare och den underlydande personalen, synes det vara lagstiftningens uppgift att genom en tvingande rättsregel göra ett åtagande att utföra oneutralt arbete under konflikt overksamt. Härav följer, att till en vägran att utföra sådant arbete icke mä av arbetsgivaren knytas några rättsliga påföljder.

Bestämmelsen avser utom arbetsledare även tjänstemän (ingenjörer, kontors- personal) och andra med dem jämställda, t. ex. journalister vid ett tidningsföre- tag, vilka alltså ej vid en typografkonflikt bliva skyldiga övertaga sättning o. dyl. arbete. Undantag har gjorts för utförande av skyddsarbete. Detta begrepp har här samma omfattning, som enligt 16 %, vars motivering på detta ställe torde få åbe— ropas. Emellertid har det ansetts skäligt, att medgiva en annan bestämning av begreppet skyddsarbete, visserligen ej vid individuella avtal där någon verklig avtalsfrihet ofta ej kan sägas råda, men i kollektivavtal, där de anställda (genom sin organisation) äro part. Härigenom möjliggöres anpassning till de särskilda för- hållanden, som äro rådande inom speciella industrigrenar eller andra arbetsom-

• Sida 50
•  Original

råden. Då emellertid de egentliga arbetarna ej hava inflytande på sådana kollek- tivavtal, har ett åtagande från arbetsledarnas sida att utföra skyddsarbeten av en art, som icke enligt 16 % äro hänförliga till sådana arbeten, ansetts icke böra föran- leda, att sådant arbete skulle anses förenligt med neutralitet under en arbetstvist.»

Inom kommissionen anfördes emellertid reservationer beträffande 17 %, vari å ena sidan yrkades att nämnda paragraf i sin helhet skulle utgå, då stadgandet ur näringslivets synpunkt innebure ett betydelsefullt och så- kert ödesdigert ingrepp eller att begreppet skyddsarbete angåves på ett mind- re snävt sätt, men å andra sidan framhölls, att hänvisningen i 17 & till be- stämmelser i kollektivavtal borde utgå eller att avtalsfriheten borde begrän- sas till kollektivavtal, vilka på arbetstagarsidan uppbures av huvudorga- nisation, som vore representativ för ifrågavarande arbetstagargrupp.

I sitt yttrande över trettonmannakommissionens förslag anförde Svenska arbetsgivareföreningen beträffande ifrågavarande stadgande huvudsakligen följande: I sin strävan att tillgodose ifrågavarande kategori arbetstagares anspråk hade kommissionen låtit förmå sig att i lagförslaget intaga en be- stämmelse, som vore sakligt omotiverad. Det förelåge nämligen sådana be— tänkligheter i sakligt hänseende mot en reglering av förevarande slag, att bestämmelser därom över huvud ej borde upptagas i förslaget. Det före- fölle vara tämligen självklart, att en person, som arbetsgivaren utvalde och anställde för att i arbetet vara hans specielle företrädare i fråga om upp- sikten över arbetarnas verksamhet och som eljest handhade sådana funk- tioner inom företaget, vilka krävde ett speciellt förtroendeförhållande mel- lan arbetsgivaren och den anställde, borde på ett naturligt sätt vid en ar- betskonflikt ställa sig på arbetsgivarens sida och tillsammans med honom söka bevaka företagets intressen efter bästa förmåga. En arbetsledare el- ler tjänsteman, som under arbetskonflikt vägrade att gå arbetsgivaren till- handa med sådana tjänster, som vederbörandes arbetsförmåga och arbets- tid tilläte och som i det rådande läget rimligen kunde av honom fordras, avveke från sin naturliga position i arbetsstriden och toge sålunda parti för arbetarnas sak.

Sveriges arbetsledareförbund omnämnde i sitt yttrande över förslaget fö- rekomna fall, då förmän vid hot om avsked nödgats underskriva kontrakt, genom vilka de förbundit sig att vid arbetskonflikt utföra alla arbeten, som av ledningen beordrades. Vidare hade enligt förbundet några industriföre- tag fastställt tjänstemannareglementen med bestämmelser, som möjligen konstituerade en juridisk rätt för arbetsgivaren att vid arbetskonflikt be- ordra annat arbete än sådant som hörde till de anställdas vanliga uppgifter. Arbetsledareförbundet framhöll, att den enligt kommissionens förslag givna möjlighet att i kollektivavtal träffa bestämmelser rörande omfattningen av begreppet skyddsarbete yppade tillfälle till träffandet av avtal med sådant innehåll, att de kategorier av anställda, som åsyftades i 17 &, frånhändes rätten till neutralitet. Förbundet ansåg därför, att avtalsfriheten borde be- gränsas till sådana kollektivavtal, som på arbetstagarsidan uppbures av hu- vudorganisation samt att ytterligare det villkoret borde uppställas att hu-

• Sida 51
•  Original

i »

vudorganisationen skulle vara representativ för den arbetstagargrupp av- talet gällde.

Sedan trettonmannakommissionens lagförslag blivit föremål för överar— betning inom socialdepartementet, remitterades det vid överarbetningen framkomna förslaget för yttrande till lagrådet. I nämnda förslag ägde det mot 17 å i trettonmannakommissionens förslag svarande stadgandet (11 %) följande lydelse:

»Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat arbete än i 10 % sista stycket sägs, ändå att han därtill förbundit sig.»

Hänvisningen till 10 & sista stycket avsåg skyddsarbete, som i nämnda lagrum erhållit följande definition:

»Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner, husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete vars eftersättan- de kan medföra ansvar för tjänstefel.»

Det till lagrådet remitterade förslaget avvek sålunda i två hänseenden från trettonmannakommissionens förslag. Dels var, såsom av en jämförelse mellan de återgivna lagtexterna framgår, skyddsarbetets begrepp olika be- stämt i de båda förslagen, dels var det enligt det till lagrådet remitterade förslaget icke tillåtet att genom stadgande i kollektivavtal utvidga begrep- pet skyddsarbete.

I samband med lagrådsremissen framhöll föredragande departementsche- fen, att förslaget icke innehölle något förbud för arbetsledare att i en upp kommande konfliktsituation frivilligt utföra även sådant arbete, som fölle utanför begreppet skyddsarbete. Det vore, betonades vidare, endast fråga om vad arbetsgivaren kunde kräva och vad arbetsledaren kunde vägra utan att utsätta sig för påföljden av repressalier från arbetsgivarens sida. Det gällde sålunda angivande av de neutralitetsförpliktelser, som arbetsgivare skulle iakttaga gentemot arbetsledare, tjänstemän och därmed jämställda.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag, att det en- ligt lagrådets uppfattning vore principiellt olämpligt att i den föreslagna lagen giva regler som berörde avtalsfriheten. Vad man med den ifrågasatta bestämmelsen velat vinna ansåg lagrådet kunna i viss utsträckning ernås genom ett mera begränsat stadgan-de. Innebörden därav var att om under arbetsinställelse tjänsteman eller därmed likställd, oaktat åtagande i arbets- avtal, vägrade att — utom de göromål han eljest fullgjorde — utföra arbete som ej vore skyddsarbete, stridsåtgärd icke finge vidtagas mot honom. Hu- ruvida ett dylikt förbud, materiellt sett, kunde anses befogat, fann lagrådet synnerligen tveksamt och framhöll, att denna fråga i viss mån samman- hängde med spörsmålet angående omfattningen av begreppet skyddsarbete. Därest åt detta begrepp gåves en mera vidsträckt omfattning, ansåg sig lag- rådet med hänsyn till den ömtåliga ställning tjänstemannapersonalen intoge

• Sida 52
•  Original

vid konflikter icke böra avstyrka, att stadgande av den innebörd lagrådet föreslagit upptoges i lagen.

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 31) till 1935 års riksdag var ifrågavaran- de stadgande bibehållet i oförändrad lydelse. Departementschefen fram- höll i anledning av lagrådets yttrande, att skyddet för arbetsledare och där- med jämställda kategorier genom det av lagrådet alternativt förordade stad- gandet skulle komma att sakna effektivitet.

Andra lagutskottet vid 1935 års riksdag upptog i 16 5 av sitt förslag ifrå- gavarande stadgande, med allenast en redaktionell jämkning, i den avfatt— ning det hade i propositionen. Sakligt sett skilde sig det oaktat utskottets förslag från propositionen därigenom att utskottet bestämt begreppet skydds- arbete på annat sätt än som skett i propositionen. Sålunda var i utskottets förslag till skyddsarbete hänfört jämväl arbete, som icke kunde anstå utan fara för skada å varulager samt arbete med bärgning av mogen gröda och därmed jämställda produkter. Såsom förut angivits skulle enligt proposi- tionen med skyddsarbete jämställas arbete, som någon vore pliktig att ut- föra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning samt arbete, vars eftersättande kunde medföra ansvar för tjänstefel. Utskottet likställde med skyddsarbete ytterligare två slag av arbeten. Det ena fallet avsåg arbete för åstadkommande och spridande av meddelande från offentlig myndighet eller av tryckalster, där Konungen funne hänsyn till det allmännas välfärd kräva arbetets utförande. Det andra fallet avsåg just arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda och åsyftade att bereda möjlighet till en utvidgning av skyddsarbetets begrepp genom kollektivavtal; förutsättning härför var emellertid, att kollektivavtalet skulle vara godkänt av vederbörande huvud- organisationer av arbetsgivare, arbetare samt arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda — alltså av de tre parter, vilkas intressen berördes av avtalet.

Mot utskottets förslag avgåvos reservationer såväl beträffande bestäm- ningen av begreppet skyddsarbete som i fråga om själva stadgandet om ar- betsledares och därmed jämställdas förpliktelser vid arbetskonflikt. I sist- nämnda hänseende inneburo reservationerna, i ett fall viss ändring beträf- fande förutsättningarna för att genom kollektivavtal skulle få bestämmas utvidgning av skyddsarbetets begrepp, och i ett annat fall förord för det av lagrådet alternativt föreslagna stadgandet.

Riksdagen avslog propositionen och utskottets förslag.

Frågan om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsledare har i vissa avseenden reglerats genom avtal mellan olika organisationer av arbetsgivare och arbetsledande personal. Sålunda har Sveriges arbetsledareförbund slu- tit avtal med Sveriges verkstadsförening, järnbruksförbundet, Stockholms byggmästareförening, Göteborgs- byggmästareförening, kooperativa förbun- det, södra Sveriges stuvareförbund, norra Sveriges stuvareförbund, svenska vägstyrelsernas förbund och Sveriges textilindustriförbund. Vidare har

• Sida 53
•  Original

svenska brukstjänstemannaföreningen slutit liknande avtal med järnbruks- l'örbundet och med mellansvenska gruvförbundet.

Med arbetsledare förstås i allmänhet i de av arbetsledareförbundet slutna avtalen den, som erhållit stadigvarande anställning med uppgift att leda, fördela och kontrollera arbete, som utföres av underlydande arbetspersonal.

Den ståndpunkt parterna intaga i fråga om arbetsledarens ställning fram- går av en inledande bestämmelse i avtalen av gemenligen den innebörden, att arbetsledaren vid fullgörandet av sin uppgift är företagets representant på arbetsplatsen. Såsom nödvändig konsekvens härav angives, att arbetsle- daren är solidarisk med företaget och lojalt eftersträvar att. tillvarataga ar- betsgivarens intressen, men även att han tillförsäkras en tryggad tjänsteman— naställning och åtnjuter arbetsgivarens förtroende och stöd.

I samtliga nu nämnda avtal är frågan om arbetsledarnas åligganden vid arbetskonflikt reglerad. De mest utförliga bestämmelserna härom återfin- nas i de av arbetsledareförbundet med Sveriges verkstadsförening och med järnbruksförbundet slutna avtalen, vilka sinsemellan äro i detta hänseende likalydande. Bestämmelserna äro av följande lydelse:

»Q 5.

Under icke avtalsstridig konflikt (strejk, lockout, blockad eller bojkott) tillkom- mer det arbetsledare

att medverka till att driften vid konfliktutbrottet avslutas på ett tekniskt för- svarligt sätt;

att i förekommande fall på vanligt sätt leda, fördela och kontrollera arbetet, med- dela för dess rätta utförande erforderlig undervisning och i övrigt utföra de upp— drag och åligganden, som vid normal drift äro med tjänsten förenade;

att utföra arbeten, som erfordras till förhindrande av skada på människor eller djur eller till arbetsföretaget hörande byggnader, maskiner och övriga anläggningar samt varulager;

att utföra sådant icke manuellt arbete, vilket faller inom arbetsledarens arbets- område;

att utföra arbeten, som kunna åvila företaget på grund av lag; att verkställa lossning av gods, om detta vid konfliktutbrottet befunnit sig på rullande hjul och företaget under normala förhållanden verkställer dylikt arbete med egen arbetskraft;

att utföra arbeten, som möjliggöra eller underlätta driftens återupptagande vid konfliktens slut;

samt att utföra underhållsarbeten och reparationer av maskiner, verktyg och andra anordningar för företagets eget bruk.

se.

Därest så med hänsyn till förhandenvarande omständigheter skäligen kan ske, må arbetsledare utöver i & 5 åsyftade arbeten utföra:

arbeten, som erfordras för att driften efter återupptagandet skall kunna fortgå utan längre avbrott;

övriga arbeten, vilka icke avse framställning av vara till avsalu eller eljest ett uppehållande av företagets vanliga drift;

samt arbeten, genom vilka mer betydande ekonomiska värden kunna räddas. Ifrågasätter arbetsgivaren utförandet av vissa arbeten av ovan nämnt slag, skall överläggning därom föras med den eller dem, som äro avsedda att utföra arbetet,

• Sida 54
•  Original

eller ock med av arbetsledarna utsedda representanter. Ha Verkstadsföreningen (Järnbruksförbundet) och Arbetsledareförbundet fattat gemensamt beslut rörande här åsyftat arbete eller har förtroenderådet träffat avgörande härutinnan, äro ar- betsledarna skyldiga att ställa sig detta till efterrättelse.

% 7.

Vid av arbetarna igångsatt avtalsstridig konflikt äro arbetsledarna, om arbets— givaren så påfordrar, skyldiga att i den utsträckning så skäligen kan ske utföra allt ifrågakommande arbete.»

I anslutning till & 6 har verkställts protokollsanteckning av innehåll att parterna äro eniga om att arbetsledarna, då så påfordras, böra utföra de i nämnda paragraf åsyftade arbeten, i den mån icke särskilda omständigheter föranleda att med arbetet skäligen bör anstå.

I de med Stockholms byggmästareförening och Göteborgs byggmästare- förening träffade avtalen äga motsvarande bestämmelser följande lydelse:

»g 17.

Har arbetskonflikt (strejk, lockout, blockad eller bojkott) blivit varslad, bör ge- nom avbeställning av godsleveranser samt vidtagandet av skydds- och övriga åt- gärder eftersträvas att det förestående avbrottet i arbetet föranleder ur teknisk synpunkt sett minsta möjliga olägenhet. I den mån så icke skett åligger det arbets- ledare att utföra sådana erforderliga arbeten, som här åsyftas.

g 18.

Under konflikttiden åligger det arbetsledare att i förekommande fall på vanligt sätt leda, fördela och kontrollera arbetet, meddela för dess rätta utförande erfor— derlig undervisning och att i övrigt utföra de uppdrag och åligganden, som äro med tjänsten förenade. Arbetsledare må jämväl vid order därom utföra sådant ej ma— nuellt arbete som faller inom hans arbetsområde eller eljest befinnes lämpligt, ut— föra arbeten som kunna åvila arbetsgivaren på grund av lag samt utöva tillsyn och underhåll av maskiner, verktyg och andra anordningar för företagets eget bruk.

& 19.

Utöver i det föregående nämnda eller åsyftade arbeten tillkommer det arbets- ledare att i den mån så erfordras utföra skyddsarbete. Härmed förstås arbete till förhindrande eller begränsning av skada på byggnad eller anläggning, som arbets- givaren har under uppförande, ombyggnad eller reparation.

& 20. Vid av arbetarna igångsatt avtalsstridig konflikt är arbetsledare, om arbetsgivaren så påfordrar, skyldig att i den utsträckning så skäligen kan ske utföra allt ifråga- kommande arbete.

5 21.

Skulle arbetsgivare ifrågasätta utförande av visst i detta avtal ej omnämnt eller åsyftat arbete och äro föreliggande omständigheter sådana, att en vägran från ar- betsledarens sida enligt arbetsgivarens mening skulle framstå såsom obillig eller anser arbetsledare att utförandet av visst i avtalet nämnt eller åsyftat arbete på grund av dess omfattning eller annan omständighet icke skäligen bör åläggas ho— nom, må organisationerna underrättas härom och gäller vad dessa eller skiljenämn- den beslutar.»

• Sida 55
•  Original

I avtalet med textilindustriförbundet äro arbetsledarnas åligganden under arbetskonflikt, som är enligt lag eller kollektivt avtal tillåten, angivna i ganska nära överensstämmelse med bestämmelserna i andra, fjärde, sjätte och sjunde att—satserna i % 5 av avtalet med verkstadsföreningen. Dessutom åligger det arbetsledare att vid behov utföra skyddsarbete. Definitionen av skyddsarbete ansluter sig till motsvarande bestämmelse i ett mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige den 20 december 1938 träffat huvudavtal (jfr s. 70). Vid konflikt, som icke är tillåten enligt lag eller kollektivavtal, är arbetsledare, om arbetsgivaren så påfordrar, skyl- dig att i den utsträckning så skäligen kan ske utföra allt ifrågakommande arbete. Skulle arbetsgivaren under konflikt ifrågasätta utförandet av visst i avtalet ej omnämnt eller åsyftat arbete och äro omständigheterna sådana, att en vägran från arbetsledarens sida enligt arbetsgivarens mening skulle framstå såsom ohillig, må frågan hänskjutas till avgörande av förbunden.

Man finner av de återgivna bestämmelserna, att arbetsledarens åligganden vid konflikt ingalunda begränsats till sådana arbeten, som falla inom hans normala arbetsområde. Förutom tekniska »försvarsarbeten» och arbeten till förhindrande av skada m. ni. har han särskilt att utföra arbeten, som kunna åvila företaget på grund av lag, samt underhålls- och reparation-sarbeten. Vidare må arbetsledaren under vissa betingelser kunna åläggas utföra en del arbeten, som icke närmare preciserats. Under avtalsstridig konflikt är ar- betsledaren skyldig att i den utsträckning så skäligen kan ske utföra allt ifrågakommande arbete.

Exempel finnas ock på avtal, i vilka undantagen äro mindre omfattande. I arbetsledareförbundets avtal med kooperativa förbundet har sålunda be- stämmelsen om arbetsledarnas förhållande vid konflikt följande lydelse:

»Under konflikt (strejk, lockout, blockad eller bojkott) tillkommer det arbets- ledare:

att medverka till att driften vid konfliktutbrottet avslutas på ett tekniskt försvar- lif't sätt;

!”att utföra arbeten, som erfordras till förhindrande av skada på människor eller djur eller till arbetsföretaget hörande byggnader, maskiner och övriga anläggningar samt varulager;

att utföra arbeten, som kunna åvila företaget på grund av lag samt att utföra arbeten, som möjliggöra eller underlätta driftens återupptagande vid konfliktens slut.»

Frågan om skyldigheten att utföra av arbetskonflikt berört arbete har uppmärksammats icke blott i förhållandet arbetgivare—arbetsledare utan även vid slutandet av kollektivavtal med arbetarorganisationer. I sådant hänseende må hänvisas till den i det föregående lämnade redogörelsen för det kollektivavtal, som gäller [för ban- och byggnadsarbetare vid statens järn- vägar. Samma fråga beröres i den överenskommelse, som den 24 februari 1936 träffats mellan svenska städernas förhandlingsorganisation och svenska kommunalarbetareförbundet om vissa regler vid förhandlingar mellan till svenska städernas förhandlingsorganisation anslutna kommuner och svenska kommunalarbetareförbundet angående uppkomna meningsskiljaktigheter och

• Sida 56
•  Original

tolkning av gällande avtal. Bland dessa regler återfinnes även bestämmel- se om förbud mot varje slag av stridsåtgärd under avtalstiden, och till den- na bestämmelse har fogats följande protokollsanteckning: »Förhandlingsorganisationens delegerade uttalade, att man från kommunernas sida under alla förhållanden under avtalstiden måste kunna beordra kommunal- arbetare till sådant arbete, för vars utförande kommunen på grund av lag eller för- fattning eller eljest rättsligen vore i sista hand ansvarig men att man, där sådant fall icke förelåge, icke hade för avsikt att beordra kommunalarbetare till utförande av arbete, som förklarats i blockad av annat till landsorganisationen anslutet fack— förbund, därest blockaden gällde arbete, som icke vanligen brukade utföras i kom- munens egen regi eller som nedlagts på grund av tvist mellan entreprenör och den- nes arbetare.»

Jä'mväl i de allmänna bestämmelserna i riksavtalet vid jordbruket är till arbetsfredsklausulen knuten en liknande protokollsanteckning. vilken där är av följande lydelse:

»Parterna äro ense om att arbetsgivare icke skall påfordra att arbetare utför ar- bete, som förklarats i blockad av till landsorganisationen anslutet förbund, under förutsättning att blockadens respekterande godkänts av Svenska Lantarbetareför— bundets styrelse och att blockaden icke berör arbeten för gårdens behov eller för leverans av dess produkter, allt under förutsättning att dessa arbeten utföras av gårdens ordinarie dragkraft och dess arbetare.»

Ifrågavarande spörsmål är slutligen uppmärksammat även i den från och med den 1 januari 1939 gällande överenskommelse, varigenom svenska väg- styrelsernas förbund och svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbun— det enats om att tillstyrka vissa allmänna bestämmelser att oförändrade ingå i kollektivavtal, som träffas mellan vägstyrelser, anslutna till svenska väg- styrelsernas förbund, samt svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbun- det och dess vederbörande avdelningar. Till en bestämmelse i avtalet om att under dess giltighetstid icke något som helst störande ingrepp i arbetets gång finge förekomma samt att sålunda icke vare sig strejk, blockad, sympa- tiåtgärd, lockout, bojkott eller dylikt finge av någondera parten tillgripas har föreslagits skola fogas en anmärkning av innehåll, att vägstyrelsen rför- klarade sig icke ha för avsikt att _ där icke vägstyrelsen på grund av lag eller författning eller eljest rättsligen vore i sista hand ansvarig för att sär- skilda arbeten verkställdes — beordra vägstyrelsens arbetare till utförande av arbete, som förklarats i blockad (icke lagstridig) av till landsorganisatio- nen anslutet förbund.

Bestämmelser av intresse för det de sakkunniga förelagda spörsmålet åter- finnas även i det mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisa- tionen i Sverige den 20 december 1938 träffade huvudavtalet. Vid behand- lingen i det följande av särskilda frågor ämna de sakkunniga återkomma härtill.

• Sida 57
•  Original

De sakkunnigas förslag.

1. Principiella synpunkter på frågan om statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikt.

I det föregående hava de sakkunniga sökt belysa den olikartade rättsställ- ning i förhållandet till staten, som intages av å ena sidan tjänstemännen och å andra sidan arbetarna. Ett av uttrycken för denna olikhet är att i motsats till arbetarna tjänstemännen — bortsett från förekommande undantagsfall av tjänstemannapersonal anställd i mer eller mindre klart avtalsmässig form — få sina anställningsförhållanden bestämda genom av staten ensidigt fixerade regler.

I vad dessa regler beröra statstjänstemännens tjänsteåligganden, torde den tidigare lämnade redogörelsen giva vid handen, att synnerligen vida gränser i allmänhet uppdragits för statstjänstemännens tjänstgöringsskyldighet. I många fall är omfattningen av dessa åligganden icke klart fixerad, utan torde därutinnan få gälla vad som kan anses följa av tjänstemännens all- männa lydnadsplikt, av sedvana eller dylikt. Vid de affärsdrivande verken ha emellertid instruktionsledes uttryckliga bestämmelser i dessa avseenden lämnats. Motivet till dessa bestämmelser har angivits vara, bland annat, att bereda möjlighet att >>i bråda tider» förstärka arbetskrafterna å en arbets- tyngd avdelning genom överflyttning dit av personal från en av arbetsan- hopning ej lika berörd avdelning. Att önskvärdheten därav särskilt fram- trätt inom de affärsdrivande verken torde till stor del bero på den särskilda angelägenheten ur samhällets synpunkt beträffande många av dessa verks arbetsuppgifter att förebygga alla störningar i verksamheten. Ett i samma riktning verkande motiv förefinnes för det fall att staten i visst hänseende innehar monopolställning med därav enligt den allmänna uppfattningen föl- jande förpliktelser att tillse, att verksamheten såvitt möjligt fortgår ostört; det kan i detta sammanhang erinras om postverkets monopolrätt i avseende å postbefordringen.

De uttalanden, som föregått införandet av nu nämnda instruktionsbestäm- melser giva däremot icke vid handen att därmed åsyftats att neutralisera verkningarna av en arbetsnedläggelse. Nämnda syftemål torde man i stål- let ha sökt vinna på annan väg, nämligen genom att förläna stora grupper av anställda tjänstemannaställning. Därmed har man ansett sig eliminera möjligheterna för dessa anställda att i händelse av meningsskiljaktigheter med vederbörande myndighet såsom påtryckningsmedel använda arbetsned- läggelsens vapen.

I vad mån det emellertid kan hava förekommit, att omförmälda instruk- tionsbestämmelser så tillämpats, att vederbörande myndigheter vid arbets-

• Sida 58
•  Original

konflikt ålagt tjänstemän att utföra i anledning av konflikten blockerat ar- bete har icke gjorts till föremål för några speciella efterforskningar från de sakkunnigas sida. Det finnes dock icke anledning antaga annat än att myn- digheterna därvidlag tagit hänsyn till den ömtåliga belägenhet, som för så- dant fall uppkommer för vederbörande tjänstemän, och att för den skull myndigheterna med varsamhet använt sin befogenhet i detta avseende.

Det är sålunda icke med utgångspunkt från några förekomna praktiska fall som de sakkunniga gå att överväga spörsmålet om statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikt. Med hänsyn till frågans betydelse för tjänste- männen är ett dylikt övervägande tillräckligt motiverat därav att nu gäl- lande instruktionsbestämmelsers generella avfattning lämnar möjlighet öp— pen att på angivet sätt taga tjänstemännens tjänstgöringsskyldighet i anspråk vid arbetskonflikt.

Vid en arbetskonflikt, som berör ett statligt verksamhetsområde, kan sta- ten icke låta sitt handlande bestämmas uteslutande av synpunkter, som har- moniera med de statens intressen, vilka direkt kunna härledas ur dess ställ— ning av part i den pågående konflikten. Av den dubbelställning staten in- tager såsom representerande arbetsgivarparten och samtidigt företrädande det allmännas intressen måste följa, att staten beaktar jämväl synpunkter, som i och för sig kunna synas vara av beskaffenhet att kollidera med arbetsgi- varintresset.

Tages denna principiella inställning till utgångspunkt anmäla sig i avseen- de å det de sakkunniga förelagda spörsmålet till bedömande frågor, vilka tidigare uppmärksammats i anslutning till framkomna förslag om ytterligare rättslig reglering av striderna å arbetsmarknaden. Bland de olika problem av stor samhällelig betydelse, till vilka dessa strider givit upphov, har fram- trädande plats intagits av frågan om neutralitetsskydd åt dem som stå utan- för arbetsstriderna. Om det principiellt berättigade i dessa utomståendes anspråk på att icke bliva indragna i arbetsstriderna torde tämligen allmän enighet hava rätt, och förekommande åsiktsmotsättningar hava således rört sig på ett annat plan.

Sett från tjänstemännens synpunkt bör ett dylikt neutralitetsskydd jämväl innebära rätt för dem, som vilja vara och kunna vara neutrala, att verkligen också få intaga en sådan ställning i förhållande till de stridande parterna. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår beaktades denna fråga i samband med utredningsarbetena i och för lagstiftning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, i det att vissa därvid framkomna lagstiftningsförslag jämväl reglerade frågan om arbetsledares, tjänstemäns och därmed jämställdas ställning vid arbetskonflikt.

Väl förfäktades i anslutning därtill, såsom nyssnämnda redogörelse utvi- sar, från något håll den ståndpunkten, att en arbetsledare eller tjänsteman, som under arbetskonflikt vägrade att gå arbetsgivaren tillhanda med sådana tjänster, som vederbörandes arbetsförmåga och arbetstid tilläte och som i det rådande läget rimligen kunde av honom fordras, avveke från sin natur- liga position i arbetsstriden och sålunda toge parti för arbetarnas sak. Upp-

• Sida 59
•  Original

fattningen att neutralitetsbegreppet för arbetsledares och tjänstemäns del äg- de sådan innebörd torde dock ej hava vunnit allmännare anslutning. Så- lunda synas även de, som under frågans riksdagsbehandling ej ville godtaga det av vederbörande utskott förordade förslaget, dock hava accepterat prin- cipen om att till arbetsledares och tjänstemäns neutrala ställning hörde, att de under arbetsinställelse ej, utom de göromål som eljest av dem fullgjordes, utförde annat arbete än skyddsarbete. Det torde under sådana förhållan- den ej vara erforderligt för de sakkunniga att närmare motivera sin anslut- ning till sistnämnda principiella uppfattning.

Emellertid torde vara uppenbart, att vad som hävdas såsom principiellt riktigt å den enskilda arbetsmarknaden jämväl bör gälla beträffande sta- tens förhållande till dess anställda. De normer, som reglera omfattningen av statstjänstemännens skyldigheter, böra sålunda ej —- oavsett vilket ut- slag statens arbetsgivarintressen giva — så fixera de anställdas skyldigheter, att dessa kunna med skäl göra gällande, att deras anspråk på att få intaga en neutral ställning till stridande parter på arbetsmarknaden icke beaktats.

Ur en synpunkt sett torde för övrigt förevarande fråga äga större betydelse för statstjänstens del än inom det enskilda näringslivet. De sakkunniga åsyfta härvid den omständigheten, att inom den statliga verksamheten tjäns- temannakategorien sträcker sig till betydligt lägre skikt än inom det enskilda näringslivet. Dessa statstjänstemän av lägre grad känna stark intressegemen- skap med arbetargrupperna. Ett tydligt bevis härför är att, såsom vid re- dogörelsen för anställningsförhållandena vid olika statens verk påpekats, tjänstemän och arbetare i åtskilliga fall tillhöra samma fackliga organisation.

Den olika avgränsningen mellan tjänstemän och arbetare inom enskild och statlig verksamhet har naturligen ock den följden att tjänstemännens nume- rär i jämförelse med arbetarnas inom många statliga verksamhetsgrenar är betydligt större än vad fallet i allmänhet är under motsvarande förhållan- den i det enskilda näringslivet. Såsom exempel på talrika tjänstemanna- grupper kunna nämnas de båda stora grupperna banvakt vid statens järn- vägar och reparatör vid telegrafverket. På grund av denna omständighet kunna vid en arbetskonflikt parterna antagas bliva intresserade av på vad sätt —— med anknytning till de anförda exemplen — banvakternas respek- tive reparatörernas arbetskraft tages i anspråk, enär denna fråga torde kun- na öva inverkan på arbetskonfliktens förlopp.

Av det nu anförda torde framgå, att de sakkunniga anse det principiellt befogat, att statstjänstemännen tillerkännas rätt att intaga en neutral ställ- ning vid arbetskonflikt. Uppenbarligen har frågan huvudsakligen betydelse för fall av arbetskonflikt inom den statliga verksamheten. Men som i an- nat sammanhang framhållits kan frågan aktualiseras även i samband med öppna konflikter inom det enskilda näringslivet. Om exempelvis arbetsin- ställelse vidtages inom ett enskilt företag, som verkställer transporter till en statlig inrättning, blir den statliga verksamheten direkt berörd av nämnda arbetsinställelse, och det kan med hänsyn härtill tänkas bliva ifrågasatt att utföra transporterna med hjälp av statliga arbetstagare.

• Sida 60
•  Original

Däremot äro de ovan gjorda principuttalandena underkastade en begräns- ning av annat slag, nämligen så till vida att de icke äro avsedda att äga tillämplighet för den händelse arbetskonflikten skulle hava igångsatts av tjänstemannapersonal i allmän tjänst. Nämnda begränsning betingas i främsta rummet därav att nu nämnda tjänstemannapersonal icke intager samma ställning till arbetskonfliktinstitutet som de egentliga arbetarna.

2. Allmänfarliga arbetskonflikter.

Det har i det föregående framhållits, att de gjorda uttalandena beträffan- de den de sakkunniga förelagda frågan varit av principiell art. Det torde nämligen vara tydligt, att den förordade principen kan vid avvägning mot andra intressen bliva underkastad modifikationer. Ett av dessa avvägnings- spörsmål är särskilt betydelsefullt. De sakkunniga åsyfta sådana arbets- konflikter, som beröra samhällsviktiga funktioner, och den särreglering, som för dessa fall kan vara erforderlig.

En central plats bland de olika förslag till främjande av arbetsfreden, som vid upprepade tillfällen varit föremål för övervägande från statsmakternas sida, har intagits av frågan om åtgärder för att förebygga s. k. allmänfarliga arbetsinställelser.

Vad angår det statliga utredningsarbetet i arbetsfredsspörsmål må i detta sammanhang erinras om att 1927 års arbetsfredssakkunniga enligt lämnade direktiv hade till uppgift att undersöka möjligheterna att genomföra an- ordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelse i statens och kommunernas verksamhet. För vinnande av detta syfte borde enligt nämnda direktiv i första hand eftersträvas slutande av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika företagen, att därigenom parternas mellanhavanden på ett enhetligt sätt reglerades och former skapades för avgörande av uppkomna tvister. I den skrivelse av den 12 december 1932 till chefen för socialdepartementet, genom vilken de sakkunniga hemställde att bliva entledigade från det dem meddelade uppdraget, anförde de bland annat, att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas företag utvecklats i den riktning, som det givna utredningsuppdraget väsentligen åsyftat, samt att en fortsatt utveckling efter de linjer, vilka främst skulle vara vägledande för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra ytterligare positiva resultat.

Vidare har frågan om de allmänfarliga konflikterna behandlats av de sak- kunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från sam- hällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet. I sitt den 9 december 1935 avgivna betänkande om folkförsörjning och arbetsfred hava nämnda sakkunniga nämligen under rubriken »Förbud mot 5. k. samhällsfarliga kon- flikter» — efter att hava såsom ett godtagbart kriterium på att en arbets- inställelse berörde mera omedelbart viktiga samhälleliga funktioner fram- hållit den omständigheten att arbetsavtalet icke avsåge att tillgodose något arbetsgivarens ekonomiska intresse — nämnt olika tänkbara utvägar för att

• Sida 61
•  Original

förhindra arbetsnedläggelser inom företag av berörd art samt föreslagit, att genom särskilda sakkunniga mätte utredas, huruvida och i vilken omfatt- ning arbetskonflikter kunde förhindras i sådana fall, där verksamheten icke avsåge att i främsta rummet tillgodose ett arbetsgivarens ekonomiska in- tresse.

Frågan om de samhällsfarliga konflikterna i anledning av de sakkunnigas betänkande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Yrkanden om åtgärder i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser hava jämväl vid upprepade tillfällen motionsledes bragts inför riksdagens prövning, senast vid 1939 års riksdag (motionerna 1:43 och 11:91). I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 10) över nämnda motioner har utskottet förklarat sig icke finna skäl föreligga för riksdagen att hos Kungl. Maj :t göra framställning beträffande det i motionerna berörda spörs- målet samt såsom motiv härför hänvisat — förutom därtill att frågan om de samhällsfarliga konflikterna i anledning av förenämnda betänkande om folkförsörjning och arbetsfred vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning —— bland annat till att man borde avvakta den fortsatta utvecklingen i fråga om åstadkommandet av frivilliga överenskommelser, ägnade att förhindra att arbetskonflikter inverkade störande på samhällsviktiga funktioner. I anslut- ning till detta uttalande har utskottet omnämnt den överenskommelse, som svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige träffat ge- nom huvudavtalet den 20 december 1938.

Nämnda avtal innehåller i kap. V vissa bestämmelser om behandling av konflikter berörande samhällsviktiga funktioner. Enligt dessa bestämmelser skola arbetgivareföreningen och landsorganisationen för att i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter inverka störande på samhälleliga funktioner till skyndsam prövning gemensamt upptaga varje konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas antingen av endera organisationen eller av offentlig myndighet eller ock av annat därmed jämförligt organ, som före- träder det ifrågakommande allmänna intresset (& 1). Prövningen av upp- kommen fråga om undvikande, begränsande eller hävande av i ä 1 avsedd arbetskonflikt skall företagas i arbetsmarknadsnämnden (% 2). Denna nämnd är ett för prövning av vissa i avtalet berörda spörsmål tillsatt centralt organ, som består av tre ledamöter jämte lika antal suppleanter för dem från var- dera organisationen. Beslut kan i nämnden fattas endast om nämnden är fulltalig. Har vid behandling av sådant ärende, som angives i & 2, majoritet vunnits för undvikande eller hävande helt eller delvis av en konflikt och för en därmed sammanhängande erforderlig reglering av arbetsvillkoren, ankommer det på arbetsgivareföreningen och landsorganisationen att i enlig- het därmed, envar å sin sida, ofördröjligen vidtaga åtgärder för genomfö- rande av en uppgörelse mellan berörda parter (% 3). Däremot innehåller avtalet ej nägra bestämmelser för det fall att vid behandling inom nämnden av dylikt ärende rösterna för och emot undvikande eller hävande av kon- flikten och därmed sammanhängande reglering av arbetsvillkoren ställa sig lika.

• Sida 62
•  Original

Den av de båda organisationerna tillsatta kommitté, som upprättat förslaget till huvudavtal, har i sin allmänna motivering beträffande bestämmelserna i kap. V anfört följande:

»Kommittén har vid prövning av frågan om de 5. k. samhällsfarliga konflikterna sökt bedöma behovet av särskilda åtgärder till skydd mot störning av verksamhet, som tillför befolkningen livsviktiga nyttigheter, social omvårdnad och annat dylikt. I den offentliga diskussionen ha meningarna varit mycket delade om hur man rik- tigast skall bestämma och begränsa de verksamhetsområden, vilka med hänsyn till sin egenskap av särskilt samhällsviktiga böra skyddas mot arbetskonflikter. Kom- mittén förmenar, att någon ens tillnärmelsevis tillfredsställande avgränsning av så- dana områden över huvud ej kan åstadkommas med anspråk på objektivitet och allmängiltighet. Redan det förhållandet att samhällets intresse alltid är beroende av den aktuella konfliktens omfattning gör en sådan på förhand fixerad gränsdragning omöjlig. En viss verksamhet är i och för sig ytterst sällan så fundamentalt sam- hällsviktig att den måste skyddas mot alla konflikter. Å andra sidan kan en kon- flikt, som i och för sig ingalunda är riktad mot särskilt samhällsviktiga funktioner, likväl genom sina yttringar i visst begränsat avseende försvåra eller omöjliggöra verksamhet, som är nödvändig för tillgodoseende av befolkningens säkerhet till liv eller hälsa.

Då alltså behovet att undvika eller begränsa en viss konflikt är beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, lärer någon annan utväg icke finnas än att låta intresseavvågningen, med hänsyn jämväl till samhällsvikten, äga rum i varje konfliktsituation för sig. En återblick på de öppna konflikter, som under gångna tider förekommit i vårt land, visar att man icke med fog kan mot parterna på ar- betsmarknaden rikta den anmärkningen, att de i sina intressekonflikter brustit i hänsynstagande till i verklig mening samhällsviktiga intressen. Organisationerna å ömse sidor ha tvärtom medvetet sökt undvika att förekommande konflikter trätt dylika intressen för nära. För att emellertid skapa gynnsammare förutsättningar för strävandena i sådan riktning föreslår kommittén en fastare form för prövning av uppkommande frågor om åtgärder i syfte att vid arbetskonflikt undvika ett stö- rande av samhällsviktiga funktioner, därvid kommittén ansett arbetsmarknadsnämn- den vara lämpligaste forum för prövningen (kap. V).»

Genom att på förhand förklara arbetstvister inom vissa verksamhetsgre- nar vara av den karaktär, att de kunna hänföras under de gängse beteck- ningarna samhällsfarliga konflikter, allmänfarliga konflikter eller konflikter berörande samhällsviktiga funktioner, torde man svårligen kunna ernå en helt uttömmande och för alla situationer giltig inramning av de områden, inom vilka förekommande arbetskonflikter böra anses såsom allmänfarliga. Förhållandena kunna från tid till annan växla, så att, om vid en tidpunkt en konflikt inom viss verksamhet medför synnerligen svårartade verkningar för samhället, verkningarna av samma slags konflikt vid en annan tidpunkt varken i fråga om arten eller graden äro ägnade att förläna konflikten någon särprägel. Konfliktens varaktighet och omfattning äro mången gång fak- torer, som kunna inverka på nu avsedda karakterisering. Man kan därför knappast heller göra en avgränsning på det sätt att arbetskonflikter vid stat- lig eller kommunal verksamhet förklaras städse vara av allmänfarlig natur. Att å andra sidan konflikter inom privat verksamhet kunna vara allmän- farliga framgår redan därav, att företag, som tillgodose för samhället

• Sida 63
•  Original

livsviktiga behov, på en plats kunna befinna sig i statlig eller kommunal ägo, medan samma slags företag på annat håll drives i privatekonomisk form.

Då vid diskussion i olika sammanhang av förevarande problem särskilt betonats angelägenheten av att förebygga arbetskonflikter inom statliga eller kommunala företag, har emellertid dessa konflikters ställande i förgrunden varit i varje fall så till vida berättigat, att stat och kommun ensamma eller såsom största företagare utöva verksamhet å en rad områden, varest icke utan svåra rubbningar för livets normala gång inom samhället verksamheten kan ens för någon kortare tid nedläggas eller inskränkas. Det förhåller sig med andra ord så, att arbetsuppgifterna inom statlig verksamhet förhållande- vis mera än inom det enskilda näringslivet äro av den art, att förekommande arbetskonflikter tendera att bliva av allmänfarlig natur.

Å andra sidan bör dock samtidigt vid bedömande av de allmänfarliga kon- flikternas betydelse i förevarande sammanhang hänsyn tagas till graden av den fara, som kan sägas föreligga för konfliktutbrott inom nu berörda verk- samhetsområden. De sakkunniga hava i ett tidigare avsnitt av förevarande betänkande redogjort för antalet och i vissa fall även för förloppet av de Öpp- na konflikter, som rätt inom statlig verksamhet under de senaste tjugu åren. Med hänsyn till det stora antalet arbetare, som sysselsättes i statlig verksam- het, torde det vara berättigat att uttala det allmänna omdömet, att den statliga verksamheten varit ganska förskonad från öppna konflikter av större om- fattning. Med avseende å det aktuella läget torde detta omdöme av den an- ledningen framstå såsom än mera berättigat att 20-årsperiodens slut i all- mänhet inom berörda verksamhetsområden kännetecknas av fredligare ar- betsmarknadsförhållanden än dess början.

En faktor av betydelse i förevarande sammanhang är även, att i många av de kollektivavtal, som olika statliga myndigheter slutit med arbetarorganisa- tioner, arbetarparten åtagit sig längre gående fredsförpliktelser än kollektiv- avtalslagen ålägger den. Av den översikt de sakkunniga förut lämnat av dy- lika bestämmelser i kollektivavtal inom statlig verksamhet framgår sålunda, att inom åtskilliga områden stridsåtgärd av varje slag —— alltså även enligt kollektivavtalslagen eljest tillåtna sympatiåtgärder förbjudits under avtals- tiden. I arbetsfredsfrämjande riktning verka också i avtalen förekommande bestämmelser, enligt vilka förande i olika instanser av förhandlingar mellan parterna gjorts obligatoriskt även i intressetvister.

Men även om nu anförda och andra faktorer verka i riktning mot att be- gränsa förekomsten av arbetskonflikter, måste man dock räkna med att så- dana kunna förekomma även i drift, vars ostörda uppehållande är av vitalt intresse för samhället. Det synes vara motiverat och även få anses överens- stämma med allmänt utbredd uppfattning, att staten i dylika fall vidtager längre gående åtgärder än eljest för att häva eller åtminstone begränsa verk- ningarna av en sådan konflikt. Om staten för dylikt fall tillförsäkrar sig möjlighet att taga statstjänstemännens arbetskraft i anspråk för utförande av nedlagt arbete, lärer med hänsyn till valören av de intressen, som kunna stå

• Sida 64
•  Original

på spel, detta icke kunna anses utgöra annat än en inom behöriga gränser hållen beredskapsåtgärd.

Det är emellertid de sakkunnigas uppfattning, att i förevarande samman- hang en konflikt icke skall karakteriseras såsom allmänfarlig i annat fall än då dels ett påtagbart direkt orsakssammanhang råder mellan konflikten och dess befarade eller påvisade skadeverkningar, dels ock dessa verkningar kvan- titativt eller kvalitativt äro av vittutseende beskaffenhet och ägnade att all- varligt skada för samhällslivets normala gång högst betydelsefulla funktioner.

Svårigheterna att på förhand fastställa en konflikts allmänfarlighet hava förut berörts. I viss utsträckning torde dock gränsdragningar med anspråk på allmängiltighet härvidlag kunna göras. En del utländska lagstiftningar och lagstiftningsprojekt giva en uppfattning om förefintliga möjligheter här- utinnan. Vad angår svenska förhållanden må hänvisas till uttalanden i det förut berörda avsnittet av betänkandet angående folkförsörjning och arbets- fred (Stat. off. utr. 1935: 65 s. 115 ff.). Men det torde vara uppenbart, att begreppsbestämningar på detta område måste föregås av synnerligen vittgå- ende och i följd därav jämväl tidsödande undersökningar, och det synes de sakkunniga icke lämpligt att upptaga en dylik central fråga till behandling i anslutning till det i jämförelse därmed begränsade spörsmål, som de sak- kunniga hava att klarlägga.

Om man sålunda avsäger sig varje möjlighet att genom en automatiskt ver- kande regel på förhand fastställa vilka arbetskonflikter som äro att anse så- som allmänfarliga, nödgas man söka åstadkomma ett bedömande av frågan från fall till fall. Det är emellertid angeläget, att ett sådant bedömande, som är av grannlaga natur och kräver en klok och måttfull avvägning av var- andra korsande intressen, hänskjutes till så auktoritativt forum som möjligt. Detta påkallas även av hänsyn till tjänstemännens och arbetarnas intressen. För de förra är värdet av att i princip bliva tillerkända rätt till neutralitet vid arbetskonflikter helt avhängigt av huru i praktiken gränsen drages mellan allmänfarliga och andra konflikter. Och vad arbetarna beträffar är nämnda bedömande uppenbarligen — i den män i en viss konflikt tjänstemän kunna verksamt bidraga till driftens uppehållande — av betydelse med hänsyn till utgången av den pågående konflikten. Av anförda skäl vilja de sakkunniga föreslå, att nu avsedda prövning lägges i Kungl. Maj:ts hand. Anser veder- börande myndighet eller institution förhållandena vara sådana, att det med hänsyn till allmänt väl oundgängligen kräves, att tjänstemäns arbetskraft tages i anspråk för av viss konflikt berört arbete, bör framställning sålunda göras därom till Kungl. Maj:t.

3. Lagstridiga och därmed jämställda konflikter.

Lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal förklarar i 4 & vissa slag av ar- betskonflikter vara att anse som icke lovliga i lagens mening. Vid dylika lag- stridiga konflikter kunna tjänstemännen icke äga några befogade anspråk på rätt till neutralitet. Då nyssnämnda paragraf —— jämte det den betecknar

• Sida 65
•  Original

vissa angivna stridsåtgärder såsom otillåtna —— tillika stadgar, att föreskrift i kollektivavtal om längre gående förpliktelse skall lända till efterrättelse, torde till stridsåtgärd, som strider mot lag, jämväl böra hänföras exempelvis vidtagande under kollektivavtals giltighetstid av sympatiåtgärd i fall då kol- lektivavtalet innehåller förbud mot varje slag av stridsåtgärd under kollek- tivavtalstiden. Självständig betydelse kan emellertid medtagandet i detta sammanhang av arbetsinställelser, som strida mot avtal, tänkas få för möj- ligen förekommande fall av arbetskonflikter inom områden, där kollektiv— avtal ej träffats.

Lagstridig konflikt föreligger ock, därest den arbetstagarorganisation som igångsatt konflikten genom anmälan hos socialstyrelsen påkallat tillämpning av 3 kapitlet lagen om förenings- och förhandlingsrätt och konflikten strider mot den fredsförpliktelse, som organisationen i så fall jämlikt 16 & första stycket nämnda lag underkastat sig.

Stridsåtgärder, som strida mot lag eller avtal, böra sålunda enligt de sak- kunnigas mening undantagas vid den avsedda författningsmässiga reglering— en av statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter. De sakkunniga vilja vidare föreslå undantagande av stridsåtgärder, som strida mot förenings- stadgar.

Vid övervägande av åtgärder för åstadkommande av tryggare förhållan- den å arbetsmarknaden har i olika sammanhang framhållits vikten ej minst ur samhällets egen synpunkt av att avgörandet av frågor om vidtagandet av kollektiva stridsåtgärder i möjligaste mån centraliserades och förlades på händer, där stort mått av erfarenhet och ekonomisk inblick kunde antagas vara till finnandes. I viss utsträckning hava ock vederbörande organisatio— ner vid utformningen av sina stadgar sökt tillgodose dessa synpunkter.

Sålunda föreskrives i landsorganisationens stadgar, att strejk, som kan väntas föranleda lockout, ej får tillgripas, med mindre landssekretariatet eller för vissa fall representantskapet —— landsorganisationens högsta beslu- tande myndighet när kongress ej pågår —— därtill lämnat sitt bifall. Vi- dare innehålla stadgarna bestämmelser, som avse att åstadkomma samver— kan vid lönerörelser mellan förbund, vilka ha medlemmar anställda inom samma yrke eller industri eller hos samma arbetsgivare. Avgörandet av under dylik gemensam lönerörelse till omprövning framkomna förslag såväl som påbörjandet och avslutandet av konflikt skall ske gemensamt av samt- liga av lönerörelsen berörda förbund. Enligt samma stadgar kan blockad av arbetsplats eller varor med bindande kraft beslutas endast av förbunds— styrelse. Blockad, som träffar även arbetare tillhörande andra yrkesgrup— per, får ej beslutas med mindre styrelsen för det eller de förbund, till vilka övriga arbetare äro anslutna, därtill lämnat sitt bifall. Kan enighet mellan förbundsstyrelserna ej ernås, skall saken inrapporteras till landssekretaria- tet, som då avgör frågan. — Bestämmelser angående lönerörelser och för- handlingar finnas jämväl i det inom landsorganisationen upprättade försla- get till normalstadgar för de till landsorganisationen anslutna förbunden. .Skulle arbetsgivare vägra att inleda underhandling eller förda underhand-

• Sida 66
•  Original

lingar ej hava lett till uppgörelse i godo och medlemmarna i anledning där- av önska nedlägga arbetet, skall sluten omröstning därom företagas. Om denna utfaller så, att två tredjedelar av de av saken berörda medlemmar, som fyllt visst angivet antal år, röstat för arbetsnedläggelse, skall hemstäl- lan därom göras hos förbundsstyrelsen, som beslutar om och när sådan åt- gärd skall vidtagas. Tillkännagivande om strejk, blockad eller bojkott får ej utfärdas utan förbundsstyrelsens godkännande. Förbundets medlemmar hava ej skyldighet eller rättighet att ställa sig till efterrättelse blockad- eller bojkottmeddelande, som icke utfärdats eller godkänts av förbundsstyrelsen.

Beträffande de arbetsgivare, som personligen eller genom förmedling av någon organisation tillhöra svenska arbetsgivareföreningen, kan hela avtals- och lönepolitiken sägas i princip vara lagd i föreningens hand. Föreningens delägare (de enskilda arbetsgivarna) och medlemmar (de till föreningen an- slutna organisationerna) må nämligen enligt föreningens stadgar ej ingå kol- lektivavtal med fackförening, fackförbund eller annan organisation utan att förslag till avtal underställts föreningens styrelse och vunnit dess godkän- nande. En naturlig konsekvens av den starka centralisation, som känne- tecknar föreningens konstitution, är, att den faktiska beslutanderätten i frå- ga om tillgripande av stridsåtgärder är förlagd till föreningen. Väl äro del- ägarna och medlemmarna icke direkt betagna rätten att besluta om lockout. Men delägare, som anser sig böra förklara lockout, är skyldig att anmäla detta hos vederbörande förbunds- eller gruppstyrelse med angivande av skälen därtill och omfånget av lockouten. Förbunds- eller gruppstyrelsen skall då omedelbart lämna arbetsgivareföreningens styrelse meddelande där- om med angivande, om lockouten anses befogad, varefter arbetsgivareför- eningens styrelse efter hörande av vederbörande yrkesgrupp inom förening- en avgör om lockouten av föreningen godkännes. Och medlem, som vill på- bjuda lockout, skall göra anmälan därom hos arbetsgivareföreningens sty- relse, som, efter inhämtande av yttrande från vederbörande yrkesgrupp, av- gör, huruvida lockouten godkännes. Påbjudes av medlem eller delägare i föreningen lockout utan godkännande av föreningens styrelse, lämnas ej er— sättning därför. Har föreningens styrelse vägrat godkännande, kan frågan emellertid hänskjutas till avgörande av arbetsgivareföreningens fullmäktige

(% 38)- Har lockout påbjudits av fullmäktige — vilket endast kan ske med två tredjedels majoritet — eller godkänts av styrelsen, är envar medlem eller

delägare i föreningen skyldig ställa sig lockoutbeslutet till efterrättelse (å 40). Gör han det ej, är han förlustig alla sina rättigheter gentemot föreningen men är skyldig erlägga stadgade avgifter och utgiva skadestånd. I dylikt fall föreligger sålunda stadgebrott.

Ett uttryck för strävanden att Vinna en viss koncentration av beslutande- rätten i fråga om vidtagande av blockad, bojkott eller arbetsinställelse ut- gjorde ock de 5. k. behörighetsregler, som voro upptagna i trettonmanna- kommissionens förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. samt i andra lagutskottets vid 1935 års riksdag förslag i samma frå-

• Sida 67
•  Original

ga. Dessa regler inneburo, att kollektiva stridsåtgärder ej fingo vidtagas av enskilda personer utan allenast av föreningar, som hade till ändamål att företaga dylika åtgräder. Utgjorde en förening huvudorganisation i för- hållande till andra föreningar, fingo de underordnade föreningarna ej vid- taga kollektiva stridsåtgärder utan skulle detta ankomma på huvudorgani- sationen. I sin allmänna motivering till förslaget anförde kommissionen i denna del bl. a. (s. 30):

»Sådana förhållandena nu äro, proklameras blockader många gånger av okända och obetydliga organisationer utan synliga ledare eller av alldeles lösa och endast för tillfället bildade sammanslutningar. Anspråket att dylika blockader skola re- spekteras vållar förvirring och oro. Den minsta fordran, som kan ställas på en lagstiftning rörande ekonomiska stridsåtgärder, är att allmänhet och myndigheter kunna veta vilka som stå bakom vidtagna åtgärder. Men härutöver framträder med styrka kravet på att dessa farliga och skadebringande vapen endast hanteras av personer, som kunna förväntas besitta erforderlig klokhet, erfarenhet och omdömes- gillhet.»

I motsats till kommissionens och andra lagutskottets förslag upptog propo- sitionen icke några behörighetsregler. Vid utformningen av neutralitetsreg- lerna i propositionen var dock hänsyn tagen till huruvida organisation, som igångsatt arbetsstrid, var därtill behörig. Sålunda skulle enligt propositionen det skydd mot stridsåtgärd, vilket såsom regel tillkom tredje man jämväl i fall då stridsåtgärd mot part i tvisten icke var förbjuden, väl ej gälla bland annat den som under arbetstvist utförde blockerat arbete av annan art än skyddsarbete. Men detta undantag var i sin tur så till vida begränsat, att det ej gällde i fall då blockaden var stridande mot lag eller föreningsstadgar. I det till lagrådet remitterade förslaget var samma tankegång uttryckt på det sätt att frågan huruvida neutralitetsskydd skull-e åtnjutas eller ej var beroen- de av huruvida arbetet >>behörigen förklarats i blockad». I motiveringen här- till anförde föredragande departementschefen (s. 119):

»En blockad kan vara obehörigen förklarad, ej blott om blockaden såsom sådan är stridande mot avtal eller lag utan även om den organisation, som utfärdat bloc- kadförklaringen, enligt sina stadgar saknar behörighet därtill. Ifall sålunda en underorganisation, som enligt stadgarna varit skyldig att inhämta den överordnade organisationens medgivande till blockadförklaring, försummat avvakta sådant med- givande, blir följden att de som antaga arbete under konflikten erhålla skydd såsom neutrala. Härigenom torde erhållas vissa ökade garantier för att stadgarnas be- stämmelser om behörighet i fråga om stridsåtgärder komma att efterlevas.»

Samma avgränsning av neutralitetsskyddet har skett i det den 20 decem- ber 1938 dagtecknade huvudavtalet mellan svenska arbetsgiv—areföreningen och landsorganisationen. Enligt nämnda avtal anses nämligen såsom oneu- tral tredje man bl. a. den, som under tvist utfört i anledning av tvisten bloc- kerat arbete av annan art än skyddsarbete, såframt icke blockaden är stri- dande mot föreningssta—dgar.

Ytterligare må påpekas, att frågan om en ökad centralisering av beslutan— derätten hos organisationerna på arbetsmarknaden uppmärksammats i det den 9 december 1935 avgivna betänkandet om folkförsörjning och arbetsfred

• Sida 68
•  Original

(Stat. off. utr. 1935: 65), varest angivits en del fall, där en centralisering lämp- ligen syntes lkunna ske (5. 109—110), varom emellertid utredning ansågs böra äga rum.

Med hänsyn till att konflikter, som igångsatts i strid mot vederbörande för»- enings stadgar, kunna utgöra ur rättslig synpunkt fullt tillåtna stridsåtgärder kan det väl vara tveksamt, huruvida nämnda slag av konflikter böra ur nu förevarande synpunkt behandlas på annat sätt än andra konflikter. Å andra sidan bör dock staten äga viss frihet att vid fixerandet av interna regler för förhållandet mellan staten och dess tjänstemän därmed sammankoppla and- ra för staten betydelsefulla spörsmål. Och det lärer väl vara uppenbart, att det för staten är av stort intresse att stödja förefintliga strävanden av organi- sationerna på arbetsmarknaden att få förfarandet vid fattande av beslut om tillgripande av stridsåtgärd ordnat på för organisationernas medlemmar möj- ligast betryggande sätt. Med hänsyn härtill föreslås, att neutralitetsrätt för tjänstemän icke skall gälla vid konflikter, som strida mot »förenings- stadgar».

Väl bliva de skilda organisationernas stadgar icke i officiell väg registre- rade. Det torde dock icke behöva bereda vederbörande myndigheter några svårigheter att få tillgång till erforderligt material att lägga till grund för av- görandet av huruvida en viss stridsåtgärd strider mot föreningsstadgar eller ej. Uppmärksammas bör emellertid, att den omständigheten, att enligt för- eningsstadgar understöd i vissa fall icke utgår till de i en konflikt deltagande, icke i och för sig gör dylika konflikter stridande mot föreningsstadgar.

4. Skyddsarbete.

Till en början torde redogörelse böra lämnas för den innebörd, som, då detta begrepp tidigare kommit eller föreslagits komma till användning, givits däråt. Vad angår avtal mellan arbetsgivare och arbetsledare hänvisas till förut lämnad redogörelse härför.

Till skyddsarbete hänförde trettonmannakommissionen, såsom i annat sam- manhang omnämnts, arbete, som icke kunde anstå utan fara för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt. I sin motivering anförde kommissionen (s. 65), att till utgångspunkt tagits av Sveriges arbetsledareförbund utfärdade di- rektiv rörande medlems förhållande vid arbetskonflikt. Enligt dessa vore, uppgav kommissionen, arbetsledare skyldiga att utföra sådana arbeten, som icke kunde uppskjutas till dess konflikten bilagts utan att materiell skade— görelse uppkomme. Därmed nära överensstämmande bestämningar av skydds- arbeten hade gjorts i avtal, som tid efter annan träffats mellan sammanslut- ningar av arbetsgivare och arbetsledare, bl. a. inom metallindustrien. Enligt dessa .skulle arbetsledare emellertid vara skyldiga att utföra jämväl viss loss— ning och lastning samt visst produktivt arbete, och med utgångspunkt där-

• Sida 69
•  Original

ifrån hade inom kommissionen yrkat-s, att till skyddsarbeten skulle hänföras alla arbeten, som vore erforderliga för att tillvarataga betydande ekonomiska värden. Kommissionens majoritet hade emellertid stannat vid att såsom skyddsarbeten upptaga sådana arbeten, som icke kunde anstå utan fara för människor eller för materiell skada av den art, som i texten närmare avså- ges. För att avvärja fara för människor kunde vid sidan av egentligt sjuk- vårdsarbete erfordras vissa transporter och dylikt. Till materiell skada, som i bestämmelsen avsåges, hade endast efter tvekan hänförts skada å mogen gröda, vare sig den befunne sig å rot eller redan avmejats. I denna punkt vore nämligen, framhöll kommissionen vidare, att märka, att beteckningen av allt skördearbete såsom neutralt vore ägnat att i hög grad minska utsik- ten till framgång för lantarbetarna i lönestrider, ett resultat som icke i och för sig vore önskvärt. Den intagna ståndpunkten hade likväl antagits stå i överensstämmelse med åskådningen inom övervägande grupper av befolk- ningen.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder voro de bestämmelser, som reglerade om- fattningen av begreppet skyddsarbete, av följande lydelse: »Till skyddsar- bete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner, husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av föreskrift i lag eller författning, så ock arbete vars eftersättan- de kan medföra ansvar för tjänstefel.» I motiveringen till förslaget framhöll föredragande departementschefen, att om begreppet skyddsarbete finge ett vidsträckt omfång, minskades effektiviteten av arbetsnedläggelsen. Å andra sidan vore det angeläget att, såsom dittills i praktiken vanligen skett, arbe- tarna vid arbetets nedläggande toge tillbörlig hänsyn till förefintliga risker av att maskiner, byggnader och andra anläggningar, husdjur m. m. lämna- des utan tillsyn och vård. Efter att hava omnämnt det förslag han vid av- vägning av de olika intressen, som stode mot varandra, anslutit sig till un- derströk departementschefen, att endast sådant arbete utgjorde skyddsar- bete, som icke utan fara kunde anstå samt anförde vidare, att neutralitets- skydd borde få åberopas även av den, som under en konflikt utförde ar- bete, vilket han på grund av offentlig tjänstemannaplikt eller enligt direkta föreskrifter i lag vore skyldig fullgöra. Den som ådroge sig ansvar för tjänstefel enligt 25 kap. strafflagen, därest han avböjde att utföra visst ar- bete under konflikt, borde vara skyddad mot bojkott, om han fullgjorde ar- betet. Såsom exempel på uttryckliga föreskrifter i lag, som icke avsåge tjänstemän, nämnde departementschefen sjömanslagen. I ett fall där en väg- ran att utföra visst arbete ombord å ett fartyg skulle ådraga den vägrande straff, borde han, därest han fullgjorde sin lagliga skyldighet, åtnjuta samma neutralitetsskydd, som medgåves vid utförande av skyddsarbete.

I andra lagutskottets vid 1935 års riksdag förslag i frågan voro motsva— rande bestämmelser av följande lydelse: »Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor eller för skada å byggnader eller

• Sida 70
•  Original

andra anläggningar, fartyg, maskiner, husdjur, varulager eller dylikt även- som arbete med bärgning av mogen gröda och därmed jämställda produkter. Vad om skyddsarbete är stadgat skall gälla dels arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning eller vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel, dels arbete för åstadkom— mande och spridande av meddelande från offentlig myndighet eller av tryck- alster utgörande offentligt tryck, där Konungen finner hänsyn till det all- männas välfärd kräva arbetets utförande, dels ock, såvitt angår arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda, arbete, som hänförts till skyddsarbete i kollektivavtal, godkänt av vederbörande huvudorganisationer av arbetsgiva- re, arbetare samt arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda.»

Slutligen har frågan om omfattningen av begreppet skyddsarbete be- handlats jämväl i det mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorga- nisationen i Sverige den 20 december 1938 slutna huvudavtalet. Bestäm- melserna därom äro av följande lydelse (kap. IV % 9): »Till skyddsarbete hänföres dels sådant arbete, som vid ett konfliktutbrott erfordras för att drif- ten skall kunna avslutas på ett tekniskt försvarligt sätt, dels sådant arbete, som erfordras för avvärjande av fara för människor eller för skada å bygg- nader eller andra anläggni-ngar, fartyg, maskiner eller husdjur eller för skada å sådant varulager, vilket ej under konflikten tages i anspråk för uppe- hållande av företagets drift eller för avyttring i vidare mån än som erfordras till förekommande av förskämning, som varorna på grund av sin beskaf- fenhet äro underkastade. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete, vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.»

De sakkunniga föreslå nu, att i den tillämnade författningen hänföres till skyddsarbete dels arbete, som erfordras för avveckling av verksamhet på tek- niskt försvarligt sätt, dels ock arbete, som icke kan anstå utan fara för män- niskor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maski- ner, husdjur eller varulager samt att med skyddsarbete likställes arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag. Till motive- ring för detta sitt ståndpunktstagande få de sakkunniga anföra.

För de åtgärder, som åsyftas med orden »arbete, som erfordras för av- veckling av verksamhet på tekniskt försvarligt sätt» torde i allmänhet ar- betarna stå till förfogande, men det kan naturligen inträffa, att så ej är fallet. Nu avsedda åtgärders hänförande till skyddsarbete torde icke utöva någon inverkan på arbetsstridens förlopp men dock kunna för vederbörande företag vara av avsevärd betydelse på den grund att man eljest, så snart fara för arbetsinställelse föreligger, kan se sig nödsakad vidtaga driftsinskrän- kande åtgärder. Bestämmelsen föreslås alltså närmast för att förhindra in— träffande av ekonomiska skadeverkningar i de ej sällan förekommande fall att i en arbetstvist uppgörelse träffas omedelbart innan arbetsinställelse en- ligt lämnad underrättelse skulle taga sin början.

Vidare har till skyddsarbete hänförts arbete, som icke kan anstå utan fara

• Sida 71
•  Original

för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner, husdjur eller varulager.

Varje övervägande av frågan om vad som skall räknas till skyddsarbete bör föregås av en intresseavvägning. Man har att efter i möjligaste måtto objektiv måttstock avgöra, huruvida de värden man vill skydda äro av den valör, att det skulle te sig stötande, om de fingo tillspillogivas av hänsyn till parternas intresse av arbetsstridens effektivitet. Dessa värden skola genom en arbetsnedläggelse råka i fara. Men det torde vara uppenbart, att bestämmelserna om skyddsarbete icke kunna vara tillämpliga för det fall, att inom ett företag arbetet nedlägges av alla arbetare med viss bestämd syssla, som inrättats exempelvis ur driftsäkerhetssynpunkt, men ej av de övriga arbetarna, samt denna arbetsnedläggelse, om företagets drift skall i oförändrad form upprätthållas, medför fara för människor eller för skada å maskiner eller dylikt. Med andra ord: faromomentet skall inträda, icke vid uppehållande av företagets drift, ehuru visst i arbetsprocessen nödvändigt led icke fungerar, utan till följd av att driften i dess helhet nedlägges.

Innebörden av vad som angivits såsom skyddsarbete torde i övrigt förstås utan närmare exemplifiering. Orden »andra anläggningar» åsyfta exempel— vis anläggningar inom gruvindustrien eller vattenkraftanläggningar, vilka, om de lämnas utan tillsyn, kunna taga skada. Då fara för skada å fartyg medtagits, avses givetvis skada å själva fartyget, ej å fartygslasten.

Av den redogörelse, som lämnats för huru begreppet skyddsarbete tidigare blivit bestämt, framgår, att olika uppfattningar rått, huruvida arbete, som icke kan anstå utan fara för skada å varulager, bör hänföras till skydds- arbete eller ej. Denna fråga torde emellertid äga mindre praktisk betydelse inom den statliga verksamheten än inom det privata näringslivet. I den mån lagring förekommer inom verksamhet, vars drift uppehålles av statliga ar- betare, torde sällan föreligga fara för uppkomsten av skador å lagret. I praktiken torde i varje fall frågan icke bliva aktuell i andra fall än då om- ständigheterna äro sådana, att arbetet skulle kunna inbegripas under vad som i huvudavtalet mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorgani- sationen karakteriseras såsom arbete för avvärjande av » skada å sådant varu- lager, vilket ej under konflikten tages i anspråk för uppehållande av företagets drift eller för avyttring i vidare mån än som erfordras till förekommande av förskämning eller förstöring, som varorna på grund av sin beskaffenhet äro underkastade» .

Såsom likställt med skyddsarbete hava de sakkunniga vidare upptagit » ar- bete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag». Bestämmelsen hänsyftar närmast på sjömanslagen, enligt vilken en vägran att utföra visst arbete ombord å ett fartyg kan åsamka den vägrande straff.

De sakkunniga vilja även lämna några motiverande förklaringar till att ej ytterligare vissa slag av arbeten hänförts till skyddsarbete.

En fråga, varom i samband med tredjemanslagstiftningen delade me- ningar visade sig råda var, huruvida till skyddsarbete bör hänföras arbete med bärgning av mogen gröda. I detta sammanhang äger denna fråga san-

• Sida 72
•  Original

nolikt betydelse endast i fråga om några jordbruksegendomar, som domän- styrelsen brukar i egen regi, varjämte bärgning av mogen gröda även före— kommer vid statens försöksgårdar för jordbruket. Under dylika omstän- digheter hava de sakkunniga ansett sig icke böra medtaga bärgning av mo- gen gröda bland de olika slagen av skyddsarbete, enär något ställningsta- gande i denna fråga icke synes vara i detta sammanhang erforderligt.

I förut omnämnda proposition med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder samt i andra lagutskottets förslag i samma fråga var med skyddsarbete likställt arbete, vars eftersättande kunde medföra ansvar för tjänstefel. I nu förevarande sammanhang synes emellertid utrymme icke finnas för någon likartad bestämmelse. Genom den tillämnade författningen är avsett att uttömmande reglera statstjänstemäns tjänstgöringsskyldighet vid arbetskonflikt, varigenom förefintliga tjänstgöringsföreskrifter få sitt reella innehåll i motsvarande mån begränsat. Det bör då icke kunna före— komma, att statstjänsteman ådrager sig ansvar för tjänstefel i följd av un- derlåtenhet att utföra arbete i fall då den tillämnade författningen medger honom befrielse från tjänstgöringsskyldighet.

Av den redogörelse de sakkunniga tidigare lämnat för mellan olika orga- nisationer av arbetsgivare och arbetsledande personal slutna avtal framgår, att avtalen innehålla från varandra avvikande detaljbestämmelser. Jämväl under förarbetena till tredjemanslagstiftningen voro möjligheterna att inom särskilda industrigrenar få till stånd olika bestämningar av begreppet skydds- arbete uppe till bedömande. Trettonmannakommissionens förslag innebar sålunda, att genom kollektivavtal skulle få träffas andra bestämmelser be- träffande skyddsarbete än de som stadgades i lagen. Andra lagutskottet å sin sida ansåg såsom skyddsarbete jämväl arbete, som hänförts dit i kol— lektivavtal, godkänt av de huvudorganisationer av arbetsgivare, arbetare samt arbetsledare, tjänstemän eller andra därmed jämställda, vilkas intressen be- rördes av avtalet. Kungl. Maj:ts proposition tillät däremot icke någon ut- vidgning genom kollektivavtal av skyddsarbetets begrepp.

Med hänsyn till att beträffande arten av skyddsarbeten en viss variation inom olika yrkes- och industrigrenar torde förekomma, kunde det synas motiverat att för olika förvaltningsområden i kungörelsen närmare utföra vad som skall inbegripas under skyddsarbete. Det torde emellertid vara up- penbart, att det ur olika synpunkter skulle vara förenat med vanskligheter att verkställa en sådan klassificering. De sakkunniga äro icke heller över- tygade om att några större fördelar skulle vara att vinna därmed. Denna uppfattning motsäges knappast heller vid jämförelse mellan de skilda be- stämmelserna i arbetsledaravtalen. De sakkunniga ha därför ansett en mera generell bestämning av begreppet skyddsarbete vara tillfyllest.

• Sida 73
•  Original

5. Vilka statsanställda författningen bör avse.

Till en början må hänvisas till den redogörelse, som för den civila för— valtningens del lämnats för olika bemärkelser, i vilka begreppet statstjänste- man användes, och för innebörden av de olika gränsdragningar, som kunna komma i fråga.

Vid sitt sysslande med berörda spörsmål hava de sakkunniga icke kunnat underlåta att såsom en kännbar brist uppfatta det förhållandet, att en all- män tjänstemannalagstiftning ännu icke kommit till stånd i vårt land. När- mast har denna brist för de sakkunniga givit sig till känna därigenom att en positiv definition av begreppet tjänsteman på grund därav icke varit möj- lig att ernå. Avsaknaden av en sådan definition är icke endast en termino- logisk fråga utan även av reell innebörd, i det att man vid gränsdragning mellan tjänstemän och arbetare måste söka ledning av för speciella ändamål avpassade och därför mindre rationella kategoriindelningar. Betonas bör också önskvärdheten av en sådan uttömmande reglering av det rättsliga för- hållandet mellan staten och dess tjänstemän, som endast genom en allmän tjänstemannalag kan bringas till förverkligande. Härutinnan synes för när- varande råda oklarhet, icke minst i fråga om centrala spörsmål, Då denna fråga äger visst sammanhang med de sakkunnigas utredningsspörsmål, hava de sakkunniga, med hänsyn jämväl till behovet ur åtskilliga andra synpunk- ter av ett klarläggande av förevarande fråga, med det nu sagda velat uttala sig för att densamma göres till föremål för utredning.

I samband med de undersökningar de sakkunniga företagit beträffande tjänstemannabegreppet hava de sakkunniga kunnat konstatera den brist på enhetlighet jämväl eljest ganska likvärdiga grupper emellan som råder i fråga om själva anställningsformen. Bland annat på denna grund torde en gränsbestämning efter dylika linjer vara i förevarande sammanhang otjänlig.

Mot att låta den avsedda författningens tillämplighet bero av reglerna för ämbetsmannaansvar kan den icke oväsentliga invändningen riktas, att frå- gan huruvida ämbetsmannanaansvar förefinnes eller ej i många fall, sär- skilt i betraktande av statens till allt flera områden vidgade verksamhet, kan vara en mycket tveksam och av rättspraxis ännu icke löst fråga. En otvetydig skiljelinje synes nämligen de sakkunniga vara önskvärd.

I motsatt riktning tala emellertid följande synpunkter. Ifrågavarande, på kriminalpolitiska synpunkter grundade indelning torde kunna sägas i praxis hava verkat så, att ämbetsmannaansvar tillämpats inom en krets, som är vidsträcktare än vid indelning efter anställningsform eller med anknyt— ning till gällande avlöningsreglementen. I förevarande sammanhang är det ock angeläget att icke erhålla för snäva gränser för författningens tillämp- lighetsområde. — I lagen om förenings- och förhandlingsrätt och i kungö- relsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän har accepterats en gränsdragning mellan tjänstemän och arbetare i enlighet med strafflagens

• Sida 74
•  Original

bestämmelser om vem som är underkastad ämbetsmannaansvar. Det är önskvärt att vinna överensstämmelse med den gränsdragning, som gjorts i förhandlingsrättslagstiftningen. De synpunkter, som därvid varit bestäm— mande (jfr s. 15), torde äga giltighet även i förevarande fall.

Med hänsyn till det anförda föreslås för den civila förvaltningens del, att författningen göres tillämplig å de statens arbetstagare, som äro underkasta— de ämbetsmannaansvar. Till motsvarande fråga för den militära förvalt- ningens vidkommande skola de sakkunniga inom kort återkomma.

Det är uppenbart, att behov av en författningsmässig reglering av deras ställning vid arbetskonflikt föreligger främst för tjänstemän av lägre grad och i mindre män för tjänstemän av högre grad. För åtskilliga förvalt— ningsområden torde på grund av arbetsförhållandena över huvud icke föreligga behov att få föreliggande fråga reglerad. Å andra sidan synas några olägenheter icke vara förenade med en underlåtenhet att införa in- skränkande bestämmelser av antydd innebörd. Författningen har därför avsetts skola äga generell tillämplighet.

Såsom längre fram närmare omnämnes är regleringen av statstjänste- männens tjänsteåligganden vid arbetskonflikt avsedd att äga rum i ad- ministrativ ordning. Författningen lärer i följd därav icke kunna göras tillämplig å riksdagens tjänstemän och tjänstemännen vid riksdagens verk. På grund härav hava de sakkunniga ansett sig ej böra taga ställning till frågan om införande för dem av likartade regler.

Vad den militära förvaltningen angår uppkommer först frågan huruvida några särskilda förhållanden av militär art kunna anses lägga hinder i vä- gen för att den tillämnade författningen göres tillämplig jämväl ä militär personal.

Att tjänstemän tillerkännas rätt till neutralitet vid arbetskonflikter inne- bär formellt sett allenast utfärdandet av en tjänstgöringsföreskrift för de därav berörda tjänstemännen. Väl är denna föreskrift så till vida särartad, att den bestämmer, att i vissa situationer tjänstgöringsskyldighet icke ålig- ger vederbörande tjänstemän, medan andra tjänstgöringsföreskrifter bruka positivt bestämma tjänstgöringsområdets omfattning. Men det är icke av- sett, att införandet av dylik föreskrift skall inverka förändrande på förhål— landet mellan överordnade och underordnade. De regler, som för närva- rande få anses gälla härutinnan för det fall att en överordnad genom utde- landet av viss order överskrider sin befogenhet, skola sålunda i allo fortbestå. Det må framhållas, att kravet i dylikt fall på lydnad från den underordna- des sida ansetts starkare med avseende å militära tjänsteförhållanden än i fråga om civila. På grund av nu anförda omständigheter kunna de sakkun- niga icke finna, att införande av samma föreskrifter för militär som för civil personal skulle öva någon inverkan på det militära subordinationsför- hållandet eller eljest göra intrång i det militärdisciplinära förhållandet.

Beträffande därefter frågan vilka militära personalgrupper, som böra tillerkännas rätt till neutralitet vid arbetskonflikter, torde denna fråga hu- vudsakligen gälla det fast anställda manskapets ställning därvidlag.

• Sida 75
•  Original

I den tidigare lämnade redogörelsen för tjänstgöringsförhållandena vid försvarsväsendet har betonats, att vissa bestämmelser om handräcknings- tjänsten och om militärmanskaps användande vid varvsarbete äro av det in- nehåll, att de kunna tillämpas för kommendering till arbete, som är be- rört av arbetskonflikt. De sakkunniga ha vidare i det föregående (5. 46) omnämnt, att det i viss utsträckning förekommer, att militär personal jämsides med civila kollektivavtalsanställda arbetare utför arbeten av sam- ma slag som dessa. I båda dessa avseenden berörde frågan i främsta rum- met fast anställt manskap. Det torde också vara uppenbart, att det inom den militära förvaltningen huvudsakligen är det fast anställda manskapet, som kan komma i en utsatt ställning i det avseende, varpå de sakkunni- gas utredning tar sikte. Å andra sidan synes nämnda personal _ om tills vidare bortses från frågan huruvida den intar tjänstemannaställning eller ej — höra i samma utsträckning som den civila tjänstemannapersonalen av lägre grad äga anspråk på att få intaga en neutral ställning vid förekom- mande arbetsstrider.

Vad angår frågan huruvida det fast anställda manskapet intager tjänste- mannaställning torde till belysande härav något böra nämnas angående de- ras anställningsförhållanden m. m.

Manskapspersonalen vid armén antages medelst kontrakt såsom volontärer. Kontraktstiden omfattar i allmänhet tre år, varefter rekapitulation kan ske för en tid av ett halvt till två år en eller flera gånger, dock högst intill en levnadsålder av för obefordrad volontär 28 år och för underbefäl 34 år. Efter genomgångna skolor sker befordran till och inom underbefälsgraderna. Vissa volontärer och underbefäl förordnas såsom beställningsmän.

Motsvarande bestämmelser vid flottan, kustartilleriet och flygvapnet bygga också på kontraktsanställning men avvika i detaljerna från arméns bestäm- melser i fråga om kontraktstidens längd och avgångsålder.

Lön samt övriga förmåner och ersättningar till fast anställt manskap vid försvarsväsendet utgå i enlighet med bestämmelserna i ett för dem den 11 maj 1928 (nr 128) utfärdat avlöningsreglemente.

Såsom ingående i kategorien krigsmän lyder det fast anställda manskapet under strafflagen för krigsmakten och är således underkastat det särskilda ansvar, som nämnda lag stadgar för överträdelse eller åsidosättande av mili- tära tjänsteplikter. Strafflagen för krigsmakten innehåller dock i vissa av- seenden särskilda bestämmelser för vid krigsmakten anställda ämbets- och tjänstemän, för vilka exempelvis straffarterna avsättning samt mistning av ämbete eller tjänst på viss tid uteslutande äro avsedda. I rättspraxis har — i fall då en furir under förordnande som batteriadjutant förskingrat omhän- derhavda medel —— förklarats, att vederbörande >>icke vare sig såsom höran- de till det vid krigsmakten fast anställda manskap eller på grund av sin tjänstgöring som batteriadjutant varit att betrakta såsom tjänsteman» (N. J. A. 1916:599).

Även om sålunda det fast anställda manskapet måhända icke intager tjänstemannaställning, bör denna omständighet dock ej utesluta möjligheten

• Sida 76
•  Original

av dess inordnande under bestämmelserna i kungörelsen. Man torde emeller- tid icke — om man vill ernå otvetydiga gränslinjer för den tillämnade för- fattningens tillämpningsområde — böra anse den fast anställda manskaps- personalen hänförlig till de arbetstagare, som äro underkastade ämbetsman- naansvar, utan torde nämnda kriterium böra gälla endast för den civila för- valtningen. Den militära förvaltningens personal bör däremot specificeras i överensstämmelse med vad som skett i kungörelsen den 23 december 1937 (nr 1002) angående vissa inskränkningar i förhandlingsrätten för militär personal och likställda. Enligt nämnda kungörelse avses med militär per- sonal och likställda »militär och civilmilitär personal på aktiv stat och över- gångsstat, dylik övertalig personal samt försvarsväsendets reservpersonal». I denna definition torde inbegripas all militär och civilmilitär personal med undantag allenast för de värnpliktiga.

Specialmotivering.

De nu gällande tjänstgöringsföreskrifter, som skulle komma att beröras av de sakkunnigas förslag, äro meddelade av Kungl. Maj:t i administrativ ordning eller av vederbörande myndigheter med stöd av givna bemyndigan- den. I administrativ ordning äro ock för statens tjänstemän gällande avlö- ningsbestämmelser ävensom de för dem erforderliga arbetstidsreglerande fö- reskrifterna utfärdade. Erinras må även att vid införandet av förhandlings- rätt för statens tjänstemän förfors på det sätt att Kungl. Maj:t beredde riks- dagen tillfälle att uttala sin uppfattning i frågan, varefter de erforderliga bestämmelserna utfärdades i administrativ ordning i form av en kungörelse.

De sakkunniga hava utgått från att liknande förfarande bör tillämpas jämväl i nu föreliggande fall.

1 &.

I denna paragraf uttalas den allmänna principen om statstjänstemäns rätt att få stå neutrala gentemot stridande parter på arbetsmarknaden.

De stridsåtgärder av kollektiv natur, som tillgripas vid arbetskonflikt, bruka uppdelas i arbetsinställelse (lockout och strejk) samt blockad och bojkott.

Det kunde synas som om reglering av förevarande fråga endast behövde ske med hänsyn till förekomsten av arbetsinställelse samt därmed förbund- na blockad- eller bojkottåtgärder.

Väl torde det ock förhålla sig så, att de självständigt vidtagna blockad- eller bojkottåtgärderna i allmänhet icke medföra verkningar, som kunna aktualisera frågan om tjänstgöringsskyldigheten för statstjänstemän. Så kan dock vara fallet, exempelvis vid de former av arbetsblockad då ett ännu ej påbörjat arbete blockeras eller en arbetsplats, vid vilken arbetet

• Sida 77
•  Original

fortgår, förklaras i blockad för ny arbetskraft. På grund därav har före- slagits, att bestämmelserna i kungörelsen skola tillämpas även i det fall att blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd »medför så- dan verkan, att åtgärden med hänsyn härtill är att jämställa med arbets— inställelse».

Så.

I denna paragraf fastslås till en början, att tjänstemans neutralitetsrätt icke bör medföra någon rättighet för honom att under arbetskonflikt bli befriad från några av sina ordinarie arbetsuppgifter. Efter denna bestäm- ning skulle neutralitetsrätten äga den innebörden, att tjänsteman icke behöv- de utföra blockerat arbete, därest nämnda arbete låge utanför ramen av tjänstemannens vanliga arbetsuppgifter. Emellertid synes en kompletterande regel vara erforderlig för det fall att tjänstemän och arbetare ha samman- fallande arbetsuppgifter.

I den tidigare lämnade redogörelsen för anställningsförhållanden inom statlig verksamhet har beträffande vissa arbetstagargrupper betonats, att samma slag av sysslor utföres än av arbetare och än av tjänstemän, stun— dom å samma arbetsplats. Antages nu att arbetarna i ett dylikt fall ned- lagt arbetet, kan i fråga om tjänstgöringsskyldigheten för tjänstemännen den ståndpunkten intagas, att enär tjänstemännen utföra samma slags ar— bete som de strejkande arbetarna, en ökning av arbetstiden för tjänstemän och således ett möjliggörande helt eller delvis av överflyttning av arbetsupp- gifter från arbetare till tjänstemän icke vore oförenlig med intagande från tjänstemännens sida av en neutral ställning.

Man synes emellertid rätteligen hava att särskilja olika fall av dylik ut- ökad tjänstgöringsskyldighet, allt efter den omständighet, som föranlett ut— tagande av längre tjänstgöringstid. Uppenbarligen måste nämligen jämväl under konflikttid längre tjänstgöringstid än normalt få uttagas på grund av omständighet, som skulle ha medfört liknande verkan även om konflikt icke rått, exempelvis inträffade sjukdomsfall inom tjänstemannakåren, till- fällig arbetsanhopning och dylikt; det förutsättes givetvis, att den längre arbetstiden uttages i överensstämmelse med bestämmelserna i eventuellt till- lämpliga arbetstidsreglerande kungörelser. Däremot bör icke —— även om arbetstidskungörelsen i och för sig skulle medgiva det — få så förfaras, att efter arbetsnedläggelse tjänstemännen beordras att fullgöra dels sitt vanliga arbete, dels på övertid arbete, som förut fullgjorts av personer i arbetar- ställning. Principiellt synes nämligen sistnämnda fall böra likställas med det fall att den tjänsteman, som ålägges utföra ett nedlagt arbete, normalt full- gör annat slag av arbete. Med vad nu sagts är icke avsett att begränsa myn- dighetens frihet att även under arbetsinställelse företaga omgrupperingar av tjänstemännens arbetskraft.

Den nu antydda distinktionen har i förevarande paragraf givits det ut- trycket, att tjänsteman, som utför arbete av samma slag som det, i fråga varom stridsåtgärd vidtagits, icke må »åläggas tjänstgöring utöver fastställd

• Sida 78
•  Original

arbetstid, därest dylik utökad tjänstgöring direkt föranledes av arbetsinstäl— lelsen». I den praktiska tillämpningen möjligen uppkommande tveksamma gränsfall torde bäst vinna sin lösning under utgående från huru” förhållan- dena skulle hava gestaltat sig i avseende å utkrävandet av ökad tjänstgö- ringsskyldighet, därest arbetskonflikt icke varit rådande men förhållandena i övrigt varit desamma.

55.

Det har icke synts de sakkunniga nödvändigt att bestämma de fall, då Konungen kan meddela i paragrafen avsett förordnande närmare än genom uttrycket, att »hänsyn till allmänt väl oundgängligen kräver» sådant för- ordnande.

Det torde kunna förväntas, att, i händelse nu avsedd framställning göres, det för allsidigt belysande av frågan kan befinnas av värde, att före avgö- randet remiss för yttrande sker av framställningen. Det material, som på sådant sätt framkommer, kan uppenbarligen utöva inflytande på Kungl. Maj:ts ställningstagande.

Förutsättning för att på så sätt även andras än vederbörande myndighets synpunkter skola kunna komma till uttryck torde vara, att det aktuella läget icke kräver omedelbart beslut i saken. Förfäktar myndigheten emellertid i sin framställning den åsikten, att de påstådda menliga verkningar, som giva arbetskonflikten allmänfarlig karaktär, så gott som omedelbart hinna göra sig gällande, kan däri ligga ett starkt verkande motiv att avgöra saken utan att tillfälle beretts för exempelvis vederbörande organisationer att yttra sig i frågan. Nödigt rådrum för övervägande av spörsmålet skulle emellertid vinnas, därest myndigheten ägde meddela interimistiskt förordnande för ti- den till dess Konungens beslut förelåg.

Jämväl med hänsyn till statens särskilda ställning synes det vara av be- hovet påkallat att giva vederbörande myndighet befogenhet att meddela dy- likt interimistiskt förordnande. Även om en i och för sig kort tidsfrist be- räknas för beredningen av sådant ärende, som avses i första stycket av före- varande paragraf, torde det nämligen icke vara uteslutet, att förhållandena i samband med utbrottet av en arbetskonflikt inom en samhällsviktig verk- samhet kunna utveckla sig på det sätt, att konfliktens skadeverkningar hin- na i betydande mån göra sig gällande, därest man för att få taga tjänste- männens arbetskraft i anspråk utan de begränsningar, som följa av kun— görelsen, är nödsakad avvakta Konungens beslut i ärendet.

Bestämmelse om rätt för myndighet att meddela interimistiskt förordnan- de har införts i andra stycket av förevarande paragraf. Det torde utan sär- skilt påpekande framgå, att interimistiskt förordnande bör givas endast då det är nödvändigt att med omedelbar verkan fatta beslut i frågan. Fram- ställningen till Konungen bör ha gjorts senast samtidigt med att förordnan- det meddelas och detta förordnande får ej äga vidsträcktare innebörd än som åsyftas med framställningen.

• Sida 79
•  Original

Tillräcklig garanti mot missbruk av den befogenhet, som sålunda tillägges myndigheterna, torde föreligga — förutom däri att bestämmelsen är tillämp- lig allenast då hänsyn till allmänt väl så oundgängligen kräver — jämväl i den omständigheten att snar korrigering av myndighetens beslut kan vid- tagas av Kungl. Maj:t.

6 5.

Vid krig eller mobilisering föreligger för den militära förvaltningens del i händelse av arbetsinställelse uppenbarligen sådan situation som åsyftas i 5 5. Det torde emellertid vara lämpligast att för dylika fall på förhand sätta kungörelsen helt ur tillämpning. Till jämförelse må erinras om att förhand- lingsrätten för militär personal och likställda ej tillämpas i händelse av krig eller mobilisering (Sv. förf.-saml. 1002/1937 5 5).

Bestämmelse av sådant innehåll har intagits i 6 €.

• Sida 80
•  Original

Särskilt yttrande

av herrar Lindberg och Löfgren.

I det föreliggande förslaget till kungörelse angående tjänstemäns tjänst- göringsskyldighet vid arbetsinställelse, har, beträffande 3 5 i kungörelseför- slaget, tveksamhet från undertecknades sida uppstått, huruvida icke bestäm- melsen skulle kunna föranleda att vid konflikt en omgruppering eller för- flyttning av tjänstemännen från en arbetsplats till en annan inom samma tjänstgöringsområde kan äga rum eller att sådan förflyttning skulle kunna ske från en ort till en annan. Genom en dylik omgruppering eller förflytt- ning av tjänstemännen vid en arbetskonflikt, skulle uppenbarligen rätten till tjänstemännens neutralitet i arbetskonflikter komma att bli utan större vär- de. Då emellertid i specialmotiveringen till denna paragraf det förutsättes, att man i den praktiska tillämpningen skall utgå ifrån förhållandena sådana de skulle hava gestaltat sig, därest arbetskonflikt icke varit rådande, men förhållandena i övrigt varit desamma, ha vi avstått från att i berörda para- graf anmäla avvikande mening. Vi förutsätta emellertid såsom självfallet, att bestämmelsens medgivande om utökad tjänstgöring icke får vidgas till arbetsuppgifters utförande, som tjänstemännen under normala förhållanden icke utföra, och att det skall beredas personalorganisationerna möjlighet till sådant inflytande vid eventuellt uppkommande meningsskiljaktigheter här- utinnan, att huvudsyftet med den blivande kungörelsen härigenom icke eli- mineras.

Beträffande & 5 i kungörelseförslaget föreslås, att, där hänsyn till allmänt väl oundgängligen kräver, att tjänsteman utför arbete, från vars fullgörande han enligt bestämmelsen i kungörelsen eljest skulle vara befriad, äger Konungen på framställning av den myndighet eller institution, varunder tjänstemannen lyder, meddela förordnande därom. Uttrycket »allmänt väl» är ett så vidsträckt begrepp och innesluter i sig möjligheten för vederbö- rande myndigheter, att till Kungl. Maj:t göra hemställan om undantag från de allmänna reglerna om befrielse från tjänstgöringsskyldighet vid arbets- konflikter, att redan en dylik möjlighet till undantag kan ingiva betänklig- heter. Om emellertid en undantagsbestämmelse sådan som den föreslagna, med hänsyn till samhällsviktiga funktioner, varom här är fråga, anses ofrån- komlig, synes oss denna omständighet icke kunna få, såsom sakkunnigema- joriteten därjämte i samma paragrafs andra stycke föreslagit, få föranleda befogenhet för myndighet eller institution att själv få meddela förordnande intill dess Kungl. Maj:t beslutat i ärendet.

• Sida 81
•  Original

Vi kunna icke finna att andra stycket i berörda paragraf är ur sakliga synpunkter av behovet påkallat. Genom lag den 28 juni 1935 har stadgats, att innan arbetsinställelse (lockout eller strejk) vidtages, skall, därest giltigt hinder icke möter, underrättelse om åtgärden lämnas motsidan ävensom förlikningsmannen eller, om tvisten berör flera förlikningsmäns verksam- hetsområden, en av förlikningsmännen sist å sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början. En arbetskonflikt kommer vid angivna förhållanden sålunda icke så plötsligt och oförberett, att icke myndigheten har möjligheter att i god tid vidtaga sina dispositioner i och för framställ- ning till Kungl. Maj:t. I specialmotiveringen till 5 & i kungörelseförslaget har majoriteten av de sakkunniga förutsatt, att därest myndigheten i sin framställning till Kungl. Maj:t förfäktar den uppfattningen, att de påstådda menliga verkningar, som giva arbetskonflikten allmänfarlig karaktär, så gott som omedelbart hinna göra sig gällande, däri skulle ligga ett starkt verkande motiv att avgöra saken utan att tillfälle skulle beredas vederbö- rande organisationer att yttra sig i frågan. Om och i den mån berörda uppfattning skulle vinna gillande, är det så mycket mindre av behovet på- kallat, att vederbörande myndigheter genom kungörelsen skall förlänas rätten att meddela interimistiskt förordnande. För vår del kunna vi icke finna några sakliga skäl förebringade att göra undantag från den allmänna regeln, att vederbörande personalorganisationer skola beredas tillfälle att yttra sig över av verksmyndigheten i berört hänseende gjord framställning, och vi förmena att dylikt yttrande kan på den tidsfrist, som är tillfinnandes under varseltiden, utan olägenhet inhämtas. Det motsatta förfarandet skul- le tvivelsutan komma att framstå såsom mindre objektivt och endast läm- na den ena parten möjlighet att få framföra sina synpunkter rörande en arbetskonflikts allmänfarliga karaktär och dess påstådda menliga verk- ningar. Vi förutsätta såsom alldeles självfallet, att därest verksmyndighet efter företagen prövning funnit förhållandena vara sådana, att »hänsyn till allmänt väl oundgängligen kräver» att tjänsteman utför arbete, som han enligt kungörelsen annars icke skulle ha att utföra, Kungl. Maj:t i dylikt fall skall finna det vara angeläget, att framställning härom utan tidsutdräkt avgöres. Under sådana omständigheter finna vi det opåkallat att i 5 5 i kungörelsen införa bestämmelse om rätt för myndighet eller institution att själv få meddela förordnande, varför vi hemställa,

att andra stycket i förenämnda paragraf må, då detsamma endast blir till fördel för ena parten, utgå.

• Sida 82
•  Original

Innehållsförteckning.

Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Finansdepartementet ..... 3 Förslag till kungörelse angående statstjänstemäns tjänstgöringsskyldighet vid arbetsinställelse............................................................ 5 Utredningsuppdraget och frågans tidigare behandling ........................ 7 Begreppen tjänstemän och arbetare ....................................... 12 Nuvarande förhållanden med avseende å statstjänstemäns ställning vid arbets- konflikt .............................................................. 17 1. Den civila förvaltningen ............................................ 17 De affärsdrivande verken ......................................... 18 Den civila förvaltningen i övrigt ................................... 25 2. Försvarsväsendet ................................................... 25 Översikt av arbetarpersonalen och dess ställning inom statlig verksamhet m. m. 29 1. De affärsdrivande verken ........................................... 29 Statens järnvägar . . . . ............................................ 29 Telegrafverket ................ ' ................................... 32 Postverket ...................................................... 39 Statens vattenfallsverk ............................................ 41 Domänverket ................................................... 43 2. Den civila förvaltningen i övrigt ...................................... 44 3. Försvarsverken ................................................... 45 4. För civil och militär förvaltning gemensam personalgrupp ............. . 47 Privatanställda tjänstemäns ställning vid arbetskonflikt ..................... 48 De sakkunnigas förslag ................................................. 57 1. Principiella synpunkter på frågan om statstjänstemäns ställning vid arbets— konflikt ....................................................... 57 2. Allmänfarliga arbetskonflikter ...................................... 60 3. Lagstridiga och därmed jämställda konflikter ......................... 64 4. Skyddsarbete ..................................................... 68 5. Vilka statsanställda författningen bör avse ........................... 73 Specialmotivering ...................................................... 76 Särskilt yttrande av herrar Lindberg och Löfgren .......................... 80

• Sida 83
•  Original