1938. ÅRS DOCENTUTREDNING

BETÄNKAN DE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

DOCEN TIN STITUTIONEN

UPPSALA 1939 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.—B.

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

-. , s.q,——g_=m ___-,.... m—ulbrläf .-

l !

Till Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Den 10 juni 1938 bemyndigade Kungl. Maj:t dels chefen för ecklesiastik- departementet att

tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag angående doeentinstitutionen, med uppdrag tillika för en av de sakkunniga att såsom ordförande leda utrednings- arbetet,

uppdraga åt en av de sakkunniga att tjänstgöra såsom sekreterare eller, om sådant skulle Visa sig erforderligt, tillkalla särskild sekreterare, samt

i den utsträckning så befunnes påkallat, tillkalla särskilda experter för att stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd;

dels ock de sakkunniga att från ämbetsverk och övriga myndigheter infordra de uppgifter, som för arbetet kunde erfordras.

Departementschefen åberopade härvid i sitt yttrande till statsrådsproto— kollet vad Universitetsberedningen i sitt den 7 oktober 1937 avgivna be— tänkande anfört rörande docentinstitutionen, samt berörde de framställ- ningar om en utredning rörande docentinstitutionen vid universiteten och Karolinska institutet, som ingivits av docentföreningarna i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet den 24 november 1937 och av kanslern för rikets universitet den 17 maj 1938.

Departementschefen yttrade därefter följande:

»Då frågan om docentinstitutionens organisation nu synes böra upp- tagas till prövning, vill jag erinra, att en allmän utredning rörande in- stitutionen verkställdes för ett tjugutal år sedan av särskilt tillkallade sakkunniga och ledde till en avsevärd förbättring av docenternas ställ— ning. Sedermera hava vissa åtgärder vidtagits för att i speciella avseen- den förbättra institutionen. Så har antalet docentstipendier ökats och de akademiska forskarstipendierna införts. Emellertid synas de anmärk— ningar, som från olika håll framkommit, nu böra föranleda en allmän översyn av institutionen.

De spörsmål, som därvid böra beaktas, äro, bland annat, formerna för tillsättande av docenter, docentstipendiernas antal och storlek, deras för-

• Sida 4
•  Original

delning på olika grupper och ämnen, den med docentstipendium förbundna undervisningsskyldigheten, rätt att behålla viss del av stipendium vid sjukdom samt möjligheterna att underlätta docents övergång till annan verksamhet. I samband härmed torde även nu gällande bestämmelser rö— rande arvoden till vikarierande akademiska lärare böra närmare granskas.

Jag anser mig böra betona, att, vilka ändringar i den nuvarande do- centinstitutionen, som eljest kunna befinnas påkallade, det enligt min mening är av vikt, att institutionens allmänna karaktär bibehålles oför— ändrad och att docenturerna sålunda icke förvandlas till fasta tjänster eller befattningar, påminnande om de gamla universitetsadjunkterna. Åt samma uppfattning har universitetskanslern givit uttryck i sin före- nämnda skrivelse den 17 maj 1938.»

Med stöd av förutnämnda bemyndigande uppdrog därefter departe- mentschefen den 10 juni 1938 åt Uppsala universitets rektor, professorn T. Engströmer, professorn vid Karolinska institutet G. Liljestrand, då— varande docenten, numera professorn vid Uppsala universitet J. A. F. Nannfeldt, Lunds universitets dåvarande rektor, professorn N. M. Pzn Nilsson samt ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn I. Hj. E. Pauli att verkställa utredning i ovan berörda hänseenden. Åt Engströmer uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Till utredningens sekreterare förordnades den 12 juli 1938 docenten vid Uppsala universitet R. G. Björck och, sedan denne anhållit om entledigande från uppdraget, den 20 september 1938 docenten vid Uppsala universitet T. A. M. Höjer.

De sakkunniga beslöto vid sitt första sammanträde att antaga benäm— ningen 1938 års docentutredning.

För att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget ha till dem överlämnats kanslerns för rikets univer— sitet ovannämnda skrivelse till departementschefen den 17 maj 1938 an— gående verkställande av en utredning rörande docentinstitutionen vid universiteten och Karolinska institutet samt docentföreningarnas i Upp— sala och Lund samt vid Karolinska institutet likaledes ovan berörda un- derdåniga skrivelse den 24 november 1937 angående utredning rörande reformering av docentinstitutionen m. m. De sakkunniga ha därjämte tagit kännedom dels om remissyttrandena över 1918 års docentsakkunnigas förslag, dels om åtskilliga till universitetskanslersämbetet efter 1919 in- komna framställningar om ändringar av bestämmelserna beträffande do- centstipendier och arvoden till vikarierande akademiska lärare. För dessa framställningar ha de sakkunniga redogjort i sitt bifogade yttrande, där så synts erforderligt.

Under sitt arbete ha de sakkunniga mottagit skrivelser från Uppsala docentförening den 8 oktober och den 5 december 1938, från Lunds docent— förening den 7 november 1938 och från docentföreningen vid Karolinska

• Sida 5
•  Original

institutet den 27 oktober 1938. Vidare ha vederbörande myndigheter vid universiteten och Karolinska institutet efter anmodan från de sakkunniga till dem inkommit med uppgifter dels om sina önskemål beträffande do- centstipendiers och forskarstipendiers antal och fördelning på ämnen och ämnesgrupper, dels angående omfattningen av den personal, som skulle erfordras för uppehållande av den undervisning av elementär karaktär, som nu gives, under förutsättning att professorer och docentstipendiater i lämplig utsträckning befriades därifrån, och dels om kostnaderna, därest vissa av de sakkunniga ifrågasatta ändringar i bestämmelserna om arvo- den till vikarierande akademiska lärare förverkligades.

Angående vissa förslag beträffande särskild lönetursberäkning inom vissa verk för förutvarande docenter ha de sakkunniga rådfört sig med ordföranden i allmänna lönenämnden, generaldirektören E. R. Stridsberg, och sekreteraren i samma nämnd, byrådirektören B. A. Nilsson.

Sedan de sakkunniga nu slutfört sitt arbete, få de härmed till Herr statsrådet överlämna sitt slutliga yttrande. Vid utarbetandet av detta ha de sakkunniga sökt giva detsamma en så kortfattad och koncentrerad form som möjligt och endast, där så varit oundgängligt nödvändigt, be- rört förhållandena före den av 1918 års sakkunniga utförda utredningen. Det av de sakkunniga insamlade statistiska materialet har endast i vissa delar särskilt redovisats i yttrandet.

Till betänkandet har professor Nilsson fogat två reservationer. De till de sakkunniga överlämnade handlingarna återställas härjämte.

Stockholm den 14 september 1939.

THORE ENGSTRÖMER. G. LILJESTRAND. J. A. NANNFELDT. MARTIN P:N NILSSON. IVAN PAULI.

/ Torvald Höjer.

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

Kap. I. Historik.

Docentinstitutionen har framvuxit ur den rätt att med dekanus” och fakultetens samtycke oäentligen disputera och enskilt undervisa, som enligt bägge universitetens konstitutioner tillkom dem, som genom pro- motion förvärvat akademisk grad (Venia docendi). Så småningom be- gränsades denna rätt att docera till sådana, som efter vederbörande fakul- tets prövning av deras skicklighet fått kanslerns förordnande som docen- ter. Docenterna kommo sålunda att utgöra ett led i universitetens lärar— organisation, men deras ställning var oklart bestämd, deras skyldigheter ytterst obetydliga och deras ekonomiska förmåner inga andra än möj— ligheten att inneha vanliga universitetsstipendier.

En förändring inträdde först med 1850—talets början. Vid 1850—51 års riksdag inrättades vid vartdera universitetet sex särskilda docentstipen- dier å 500 kronor, vilket belopp 1865—66 höjdes till 750. Dessa stipendier voro dock ej förenade med någon undervisningsskyldighet. Ej heller var docent pliktig att emottaga professorsförordnande, vilket däremot ålåg universitetens adjunkter. Rörande formerna för docents förordnande in— fördes bestämmelser i det av särskilda kommitterade 1851 avgivna för- slaget till universitetsstatuter. Så gott som oförändrade upptagna i 1852 års statuter, % 84—87, kommo de att med obetydliga justeringar gälla ända fram till 1908. Deras viktigaste innehåll var följande.

1852 års statuter. Docenter förordnades av kanslern »till det antal, som prövas nödigt eller nyttigt». Initiativet kunde tagas antingen av aspiran- ten själv medelst ansökan eller av professorn i ämnet genom förslag om kallelse. I bägge fallen prövades frågan av fakulteten. Om denna fann vederbörandes skicklighet tillfredsställande och ansåg förordnandet »be- hövligt eller nyttigt», gjorde den hemställan hos kanslern. Om den ej fann skickligheten styrkt, ägde den sökande eller föreslagne rätt att ge- nom disputation söka visa sin kompetens. Om fakulteten däremot god- kände skickligheten men ej fann behovet av förordnande styrkt, ägde »den som saken rörer» viss rätt att hänskjuta frågan till kanslern. Do— centförordnande kunde, om giltiga skäl därtill förelåge, på framställning av fakultet och konsistorium återkallas av kanslern. Denna sistnämnda bestämmelse var av kommitterade avsedd att motverka uppkomsten av ett alltför stort antal overksamma docenter. Däremot funno de det olämp— ligt att medelst mekaniska föreskrifter söka begränsa docentantalet, så

• Sida 8
•  Original

som skett i ett Kungl. brev den 3 maj 1820, enligt vilket ingen professor finge kalla mer än två docenter och sistnämnda kallelserättighet endast skulle tillhöra »de professorer, vilkas vetenskaper i flera utgreningar för— delas». Då Kungl. Maj:t på denna punkt i 1852 års statuter följde kom- mittéförslaget, torde nämnda brev av 1820 Väl därmed få anses vara de facto satt ur kraft.

1876 års reform. En betydelsefull förändring av docentinstitutionens ställning och uppgifter inträdde med 1876 års universitetsreform. I sam- band med adjunkturernas då skedda ombildning överlämnades åt docent— kåren den ena av de uppgifter, som dittills ålegat adjunkterna, nämligen att vid behov sörja för ställföreträdare åt professorer samt att utgöra det skikt, varur vid inträffad vakans å en lärostol en efterträdare förnäm— ligast kunde sökas. Denna nya uppgift måste draga med sig åtgärder, ägnade att säkerställa en tillräcklig och kontinuerlig rekrytering av do- centkåren. I detta syfte företogs en avsevärd ökning av docentstipendier- nas antal, förenad med en höjning av deras belopp. De uppdelades i ett större antal »fasta», d. v. s. till vissa vetenskaper knutna, å 1,500 kronor och ett mindre antal »rörliga» å 1,200 kronor, vilka voro tillgängliga för samtliga docenter vid universitetet. För Karolinska institutets vidkom- mande beviljade 1889 års riksdag två rörliga docentstipendier å vartdera 1,000 kronor. Denna yttre organisation ägde i sina huvuddrag bestånd till 1919, ehuru stipendiernas antal undan för undan försiktigt ökades och deras belopp långsamt höjdes, medan levnadskostnaderna stegrades i snabbare tempo.

I samband med denna utbyggnad av docentstipendieinstitutionen ålades också de stipendierade docenterna för första gången särskilda skyldighe- ter. Detta skedde genom Kungl. brev den 1 juni 1877 med bestämmelse om plikt »att biträda vid de studerandes vetenskapliga övningar» samt »att, när behov uppstår, deltaga i den offentliga undervisningen och examina- tionen». Dessa bestämmelser kompletterades genom statutändringen den 17 april 1891, ehuru förhållandet mellan 1877 och 1891 års föreskrifter ej fullt klarlades. Docentstipendiat blev 1891 skyldig att hålla en offentlig föreläsning i veckan eller åtaga sig motsvarande undervisning samt att mottaga vikariatsförordnande i sin vetenskap, en förpliktelse, som troligen bör utläsas redan ur 1877 års brev. Dessutom blev varje docent skyldig »att på förslag av vederbörande fakultet eller sektion och efter kanslerns bestämmande mot skälig ersättning övertaga den undervisning i sin ve- tenskap, som för ett ändamålsenligt ordnande av den akademiska under— visningen prövas erforderlig». Ehuru 1891 års reform kvarlämnade en viss oklarhet, innebar den ett betydelsefullt steg till docenternas, främst de stipendierades, infogande i universitetsundervisningens reguljära orga- nisation.

1899 års universitetskommitté. I hela sin vidd upprullades docentpro—

• Sida 9
•  Original

blemet senare av den 1899 tillsatta Billingska universitetskommittén i dess förslag till nya universitetsstatuter. Bestämmelserna rörande do- center återfinnas i detta förslags åå 94—97, 109, 129—130 och 157. De åt- följdes av en lång principiell och historisk motivering, som varit grund— läggande för hela den följande diskussionen rörande docentinstitutionen. Grundtanken i denna utredning är, att samma tendenser och svagheter, som på sin tid ledde till adjunkturernas avskaffande, nu hotade att för- rycka docenturernas karaktär och därför måste bekämpas. Den stora bristen hos adjunkturerna hade varit, att deras innehavare, bland vilka professorerna så gott som uteslutande rekryterats, hade utvecklats till tjänstemän med fast anställning och lön. Detta hade medfört, att adjunk— terna, bland vilka avgången till andra banor varit ytterst ringa, vid pro— fessorsutnämningen ofta redan hade nått en ålder, där deras arbetskraft börjat avtaga. Tjänsternas fasta karaktär och tydliga egenskap av ex— spektansplatser hade medfört bristande växelverkan mellan universiteten och samhället i övrigt och mellan universiteten inbördes. Slutligen hade med hänsyn till tjänstens begränsade uppgifter adjunktslönen varit alltför låg för att motsvara de krav, som personer med adjunkternas utbildning och kompetens hade rätt att ställa, när de nalkades medelåldern. Man hade därför vid 1876 års reform avsett att låta vissa av adjunkternas tidi- gare uppgifter övertagas av docentstipendiaterna, vilka skulle successivt förnyas inom rätt korta perioder och sålunda icke utbildas till fasta tjänstemän utan vid utebliven akademisk befordran snart övergå till an— nan verksamhet.

Emellertid hade enligt universitetskommitténs mening även vad do- centurerna beträffar framträtt samma tendens att övergå till fasta ex- spektansplatser som tidigare beträHande adjunkturerna. Framför allt hade vissa i och för sig naturliga strävanden inom docentkårerna själva bidragit härtill. Universitetskommittén fattade därför som sitt mål å ena sidan att återgå till en sträng tillämpning av 1876 års principer och å den andra att höja docentkårens kvalitet, i någon mån förbättra dess ekonomiska ställning samt sätta universiteten i tillfälle att mer effektivt utnyttja dess kapacitet.

Vid tillämpningen av dessa principer föreslog kommittén vissa änd- ringar i proceduren för docents förordnande i syfte att motverka den påfallande stegringen av docentkårens numerär, vilken befarades skola medföra en minskning av docenturernas värde för innehavarna och alstra missnöje med de nödvändiga begränsningarna i stipendiernas antal. En strängare prövning av aspiranternas skicklighet påbjöds, och likaså un- derströks genom att utbyta uttrycket »i vederbörlig ordning prövas nö— digt eller nyttigt» mot orden »prövas för undervisningen eller den ve— tenskapliga forskningen nödigt», att behovet av vederbörandes tjänster vore en oundgänglig förutsättning för förordnandet. Professorns rätt att

• Sida 10
•  Original

föreslå kallelse av docent avskaffades. Prövningen av skickligheten borde framför allt gälla lärarförmågan. I detta syfte utbyttes i sådana fall, där kompetensen ej var klar, de gamla statuternas disputationsprov mot en allmännare formulering om prov, avsedda att utröna sökandens lärar- skicklighet. Rätten att vädja till kanslern i de fall, då behov av förord- nande ej ansågs föreligga, avskaffades.

Beträffande docents skyldigheter infördes vissa nyheter. Alla docenter — även de ostipendierade — förklarades uttryckligen skyldiga att mot- taga vikariatsförordnande. Docentstipendiats undervisningsskyldighet be- hölls vid ungefär samma omfattning som förut, men bestämmelsen härom avfattades så, att fullgörandet kunde koncentreras till en mindre del av terminen. För alla docenter liksom för övriga akademiska lärare stipule- rades uttrycklig skyldighet att åtaga sig opponentuppdrag.

Beträffande docentstipendierna föreslogs utom en ej närmare utformad ökning av deras antal, att de samtliga skulle knytas till fakultet eller sektion samt alla utgå med 1,500 kronor. Stipendierna skulle tillsättas efter ansökan, ej som förut utan sådan. Efter en treårsperiod borde sti- pendiet ledigförklaras i öppen konkurrens och innehavet därav sålunda icke utan vidare förlängas; däremot borde intet maximum stadgas för den sammanlagda tid, under vilken stipendium kunde innehavas.

1907 års sakkunniga. Universitetskommitténs förslag underkastades 1907 en överarbetning av därför inom departementet tillkallade sakkunniga. Beträffande docentinstitutionen föreslogo dessa vissa ändringar i kom- mittéförslaget. I själva statuternas stadganden om förutsättningarna för docentförordnande återgick man till den gamla lydelsen »nödigt eller nyt— tigt», alltså en mindre restriktiv formulering. De fasta stipendiernas antal ökades betydligt, medan de mellan alla fakulteter rörliga bibehöllos. Stipendiebeloppet höjdes till 2,500 kronor. De rörliga borde alltjämt till- sättas utan ansökan; tiden för deras innehav borde kunna förlängas till högst nio år. De fasta åter skulle liksom enligt kommitténs förslag bliva föremål för ny konkurrens vart tredje år, och någon maximigräns för deras innehav stadgades ej.

1908 års bestämmelser. ReSultatet av universitetskommitténs och de sak- kunnigas arbete blev 1908 års universitetsstatuter, vilkas bestämmelser rörande docentinstitutionen till sitt innehåll ha oförändrade övergått i 1916 års ännu gällande, där de återfinnas i % 72—74, 86, 105, 106 och 120, av vilka dock 106 och 120 ändrats 1919. Motsvarande föreskrifter för Karo— linska institutet återfinnas i dess stadgar % 55—57, 66, 87, 88 och 98. Sta— tuternas text följde de sakkunnigas förslag och använde alltså uttrycket »nödigt eller nyttigt» i t 72 moment 2, respektive i Karolinska institutets stadgar $ 55 moment 2.

Docentstipendierna nyreglerades 1908 genom särskilda föreskrifter till universitetens stater. De fastas antal ökades i Uppsala till 28 mot av de

• Sida 11
•  Original

.c— wo—v annv.—..,. _

. " |

sakkunniga föreslagna 36, i Lund till 23 mot av de sakkunniga föreslagna 22. Tidigare hade Uppsala förfogat över 15, Lund över 11 fasta stipen- dier. Deras belopp sattes till 2,500 kronor. De mellan alla fakulteter rör- liga stipendierna behöllos och sattes till 2,000 kronor. De fasta utdelades efter ansökan, de rörliga därförutan. För dem alla medgavs förlängning till sex år, i undantagsfall ännu längre genom beslut av Kungl. Maj:t. Av besparade docentstipendiemedel upprättades särskilda fonder att av kanslern disponeras för forskningens och undervisningens behov i samma syfte som docentstipendier. Karolinska institutet erhöll tre nya stipen- dier å vartdera 2,500 kronor.

1918 års sakkunniga. Nästa betydelsefulla epok i docentinstitutionens utveckling betecknas av 1918 års docentsakkunniga under J. G. W. Thy— réns ledning och de reformer, som blevo följden av deras förslag. Dessa sakkunniga tillsattes på grund av petitioner från docentföreningarna i Uppsala och Lund och de yttranden, som över dessa skrivelser avgivits av vederbörande myndigheter.

Docentsakkunnigas förslag grundade sig på samma principiella upp— fattning som på sin tid den Billingska universitetskommitténs, d. v. s. vikten av att motverka en utveckling av docenturerna, liknande den, som adjunkturerna hade genomlöpt. En särskilt viktig punkt i detta syfte var enligt de sakkunnigas mening en sträng begränsning av tiden för innehav av docentstipendium. Denna fastställdes till sex år med möjlighet att i särskilda undantagsfall hos Kungl. Maj:t erhålla ytterligare ett års förlängning. För övrigt föreslogs en betydande utvidgning av docent- stipendieinstitutionen, varvid de mellan alla fakulteter rörliga stipendi— erna avskaffades. Stipendiebeloppet höjdes till 4,500 kronor. Fonderna av besparade docentstipendiemedel fingo i viss mån sina uppgifter vidgade genom uttryckligt stadgande, att även andra yngre vetenskapsidkare skulle kunna erhålla anslag ur fonderna, en ändring, som dock i huvud— sak överensstämde med tidigare praxis. Vidare ökades storleken av de medel, som tillfördes docentstipendiefonderna, och infördes en ordning för de fonderade medlens fördelning mellan fakulteter och sektioner. Do— centernas undervisningsskyldighet föreslogs utvidgad från 15 timmar un— der höstterminen och 20 under vårterminen till 2 vetenskapliga föreläs- ningar i veckan eller 50 propedeutiska föreläsningar per termin. Särskilt eftersträvade de sakkunniga att i vidsträckt mån överlåta den propedeu- tiska undervisningen åt docenterna. I övrigt föreslogos en del förbätt— ringar åt docenterna, såsom beträffande vikariatsarvoden, ersättning för opposition åt ostipendierad docent, riksstatens utrikes resestipendier för obefordrade vetenskapsidkare och docents rätt till viss tjänsteårsberäk- ning m. m.

I huvudsak kommo de sakkunnigas förslag till utförande, ehuru mindre ändringar på några punkter företogos av statsmakterna. Så höjdes på

• Sida 12
•  Original

grund av dyrtiden stipendiebeloppet till 5,000 kronor. Docentstipendiats undervisningsskyldighet bestämdes vid 1919 års ändring av statuterna € 106 moment 3, respektive för Karolinska institutet 9 88 moment 3 till 25 vetenskapliga föreläsningar under höstterminen och 30 under vårterminen eller minst 35, högst 50 timmars propedeutisk undervisning för termin. I den föreslagna stipendieorganisationen företogos med hänsyn till de aka- demiska myndigheternas yttranden vissa ändringar och tillägg.

Docentinstitutionen, sådan den framstod efter 1919 års reform, har se- dan dess endast undergått obetydliga förändringar, av vilka de Viktigaste äro stipendiebeloppets höjning till 6,000 kronor år 1925 och en ökning av stipendieantalet vid Lunds universitet från 37 till 40 år 1937. Uppsala universitet har alltsedan 1919 41 stipendier och Karolinska institutet 5. En fullständig nyhet var inrättandet år 1926 av 5 forskarstipendier. Där— jämte ha sedan 1920-talets senare del allt oftare framförts skilda önskemål, framför allt från docenternas sida, om förbättringar eller utvidgningar på olika punkter, vilka i det följande komma att behandlas.

• Sida 13
•  Original

Kap. II. Docentinstitutionens uppgifter och allmänna ställning.

Vid den senaste översynen av docentinstitutionen, den av 1918 års sak— kunniga företagna, framhöllo dessa, att denna institution inom den nu- tida universitetsorganisationen utgjorde en integrerande del, utan vilken universiteten icke skulle kunna utföra sitt arbete. En väl kvalificerad docentkår vore oundgängligen nödvändig för att universitetens ordinarie lärarplatser skulle kunna besättas; den måste finnas som reserv för att tillhandahålla skickliga vikarier vid förfall för de ordinarie lärarna; dess medlemmar deltoge på mångfaldigt sätt i universitetens vetenskapliga forskningsarbete; docenterna hade slutligen alltmer tagits i anspråk för universitetens ordinarie undervisning. I huvudsak är denna uppfattning om docentinstitutionens ändamål alltjämt aktuell, men växlande tidsom- ständigheter ha låtit den relativa betydelsen av olika uppgifter skifta.

Lärarpersonalens rekrytering. Av särskild vikt är rekryteringen av uni- versitetens ordinarie lärarpersonal. Även om det stundom inträffar, att dessa befattningar besättas med vetenskapsmän utanför docenternas krets, är regeln, att professorer och andra ordinarie universitetslärare nämnas bland docenter eller, ehuru mindre ofta, förutvarande docenter. Universi— teten måste därför förfoga över ett tillräckligt stort urval av kompetenta aspiranter, emedan man i annat fall vid ledighet skulle kunna bliva nöd- sakad att giva professuren i fråga en mindre meriterad innehavare. Då professurerna i regel besättas endast ungefär vart tjugonde eller tjugo- femte år, följer, att ett stort antal docenter icke kunna påräkna beford- ran till professur. Deras ekonomiska framtid blir därför ganska vansk— * lig, och för att hindra, att universitetsbanan förbehålles åt de bäst situe- i rade, böra statsmakterna medelst tillräckliga anslag sörja för att univer- i siteten alltid kunna förfoga över behövliga aspiranter till de ordinarie

tjänsterna. Som 1918 års sakkunniga påpekade, måste staten sålunda un— derstödja ett antal forskare, vilkas arbetskraft universiteten visserligen icke till fullo taga i anspråk, men som icke förty äro oundgängliga, om den vetenskapliga verksamheten ej skall lida avbrott i sin kontinuitet. Den osäkerhet, som utmärker docenternas ställning även långt in i en levnadsålder, där med dem i fråga om utbildning jämförbara redan nått en tryggad plats, motiverar mer än väl den frihet, som de onekligen i jämförelse med andra statsanställda åtnjuta.

• Sida 14
•  Original

Vikariat. Samma synpunkter kunna anföras beträffande tillgodoseendet av universitetens behov av kompetenta vikarier. Denna uppgift, som sär— skilt ålagts docentkåren, är av största betydelse, då vikarier äro erfor— derliga vid professorsvakanser, vid tjänstledighet på grund av sjukdom eller för vetenskapligt arbete eller sakkunniguppdrag i akademiska be— fordringsfrågor, liksom då universitetens ordinarie lärare tagas i anspråk för politiska och administrativa uppdrag.

Vetenskaplig verksamhet. Beträffande docenternas eget vetenskapliga arbete anförde 1918 års sakkunniga: »Docenternas betydelse för den ve— tenskapliga forskningen sammanhänger nära med den oavbrutet pågå- ende specialiseringen inom alla arbetsgrenar. Helt naturligt kunna de ordinarie platserna ej ökas i takt med specialiseringens fortskridande. Då nu professorsstolarna besättas med alltmer speciellt utbildade veten- skapsmän, som ytterst sällan kunna tänkas överblicka sitt ämne i hela dess vidd och dessutom oftast innehava sina platser två å tre decennier, så är det ju tydligt, att stora delar av de särskilda vetenskaperna skulle kunna komma att bli ganska obearbetade, om andra utvägar saknades. Nya vetenskaper — och sådana skapas i våra dagar ofta överraskande fort — skulle kanske få vänta i decennier på representanter. Uppenbar— ligen finnas här stora behov att fylla. Den talrika kåren av yngre veten- skapsmän har också här en av sina väsentligaste uppgifter. Bland dem finns det möjlighet att utbilda specialister på ett flertal av en vetenskaps olika fält, och särskilt viktigt är, att man av dessa, vilka befinna sig i den period av livet, då man är som mest mottaglig för nya intryck och tillika förvärvat sig en avsevärd förmåga att arbeta fram sina uppslag, kan vänta sig mer intresse för det nya som rör sig i tiden. Docenterna synas också för närvarande ha en icke ringa andel i den vetenskapliga produktionen inom landet.»

Den utveckling, som ägt rum efter 1918, har understrukit dessa syn— punkter. Specialiseringen har ytterligare tilltagit och gjort det än svå- rare för den ordinarie ämnesläraren att följa utvecklingen inom hela sin disciplin. Nya vetenskaper uppväxa ständigt och kräva intresse och krafter från de yngre forskarnas sida. Docenternas betydelse för det vetenskapliga arbetet inom landet torde alltjämt ökas.

Men vidare är det klart, att kravet på egen vetenskaplig forskar- och författargärning nära sammanhänger med docenternas viktiga uppgif— ter att rekrytera den akademiska lärarkåren och tillhandahålla veten— skapligt kompetenta professorsvikarier. Dessa uppgifter äro så beskaf— fade, att de icke utan en fullständig omdaning av Vårt universitets- väsen eljest kunna fyllas. Annorlunda förhåller det sig med den do— centerna ålagda undervisningen, vilken i stor utsträckning skulle kunna bestridas på annat sätt, i vissa fall genom dubblering av professurer, i andra genom anställande av biträdande lärarkrafter av växlande kompe—

• Sida 15
•  Original

tensgrad. Där undervisningens krav kollidera med det vetenskapliga arbetets, böra sålunda de förra träda tillbaka. Docentinstitutionen kan endast fylla sina för universiteten viktigaste uppgifter, om docenterna äro aktivt verksamma som forskare och författare inom sina veten— skaper.

Akademisk undervisning. En tendens, som genomgår 1918 års sakkun— nigbetänkande, är emellertid att lägga särskilt eftertryck på docenternas förpliktelser inom den akademiska undervisningen och därvid framför allt i fråga om de propedeutiska kurserna. Olika omständigheter låta nu— mera denna sida av docenternas arbete träda något i bakgrunden för i andra uppgifter. | Sedan 1918 års sakkunniga avlämnade sitt betänkande, ha universiteten ? genomgått en stark utveckling. Det sammanlagda antalet vid de båda ' statsuniversiteten och Karolinska institutet inskrivna studenter utgjorde ! höstterminen 1918 4,178, höstterminen 1938 ej mindre än 7,253. Antalet & disputationer, som läsåret 1919—1920 var 50, utgjorde 1937—1938 77, antalet % i g ! [

avlagda examina och efterprövningar 800, respektive 1,267. Den hittills— varande undervisningsorganisationen har visat sig icke till fullo motsvara denna hastiga expansion, i synnerhet som vid sidan av den kvantitativa ökningen allt starkare krav rests på större effektivitet i själva under- visningen. Varken de ordinarie lärostolarnas antal eller de möjligheter att utnyttja docenterna i undervisningens tjänst, som docentstipendierna erbjuda, ha emellertid efter 1919 i avsevärd grad ökats.1 i Att under sådana omständigheter enligt 1918 års sakkunnigas tanke ; göra docentkåren till den huvudsakliga bäraren av den propedeutiska un- l dervisningen skulle kräva en mycket betydande utvidgning av docent— institutionen. Och den propedeutiska undervisningen skulle därjämte på i grund av de stegrade anspråken på effektivitet alltför mycket in- kräkta på de andra och än betydelsefullare uppgifter, som åligga do- centerna.

Men om utbildningen till kvalificerade efterträdare och vikarier åt uni— versitetens fasta lärare och den därmed oskiljaktigt förenade självständiga vetenskapliga verksamheten sålunda äro docenternas väsentliga uppgif—

, ter, får det därför ej förbises, att den av dem meddelade undervisningen i vid sidan av sitt värde för universiteten har den största betydelse för ! docenterna själva. Detta gäller ej minst de docenter, som kvarstanna på den akademiska banan. Undervisning blir där deras ena huvuduppgift, för vilken de måste vara väl förberedda. Även för deras vetenskapliga författarskap är det av största värde, att de på grund av undervisningens krav nödgas skaffa sig kunskaper över vidsträcktare fält och tvingas vänja sig vid fastare sammanhang och större precision och konkretion i

1 Jfr bilaga B.

• Sida 16
•  Original

framställningen liksom vid större skärpa i problemställningarna. Men det sagda gäller av lättförklarliga skäl även den än talrikare del av do— centkåren, som efter några år vid universitetet övergår till läroverken.

Undervisningen är alltså en ur både docenternas egen och universitetens synpunkt högst betydelsefull uppgift. Problemet blir att avväga denna undervisningsbörda så, att den bereder docenterna själva och universi- teten största möjliga nytta utan att i otillbörlig grad inkräkta på den vetenskapliga verksamhet och vidareutbildning, som dock alltid måste ut— göra docenternas främsta sysselsättning.

Den här återgivna uppfattningen ligger till grund för de förslag, som i det följande framläggas och motiveras.

De sakkunnigas förslag. En första förutsättning för att docentinstitu- tionen skall fylla sin uppgift, är, att dess rekrytering med hänsyn härtill ordnas så tillfredsställande som möjligt. I detta syfte framläggas de förslag, som behandlas i kapitel III. För att klarare framhäva, att den vetenskapliga forskningen bör betraktas som docenternas huvuduppgift, föreslås en omredigering av universitetsstatuterna $ 72 moment 2. I syfte att skapa betryggande garantier för objektivitet och likformighet vid den för docentkårens rekrytering betydelsefulla betygssättningen å doktorsav- handlingar. föreslås ändrade föreskrifter för disputationerna, av vilka de viktigaste röra förlängning av spikningstiden, inrättande av en sär- skild nämnd för att förbereda betygssättningen samt skyldighet för fakul- tetsopponenten att avgiva ett motiverat yttrande om avhandlingen. I fråga om behandlingen i fakultet eller sektion av förslag om docents för- ordnande föreslås en stadgeenlig plikt att i tvistiga fall höra särskild sakkunnig.

Som ett led i denna strävan att säkerställa docentkårens vetenskapliga nivå och effektivitet föreslås vidare en viss reglering av formerna för doeentförordnandes återkallande vid avflyttning från universitetsstaden, uppnådd hög levnadsålder eller varaktig underlåtenhet i fråga om det vetenskapliga arbetet och den akademiska undervisningen.

En följd av denna uppfattning om olämpligheten och under nuvarande förhållanden omöjligheten att ålägga docenterna huvudparten av den pro— pedeutiska undervisningen är, att i kapitel IV andra utvägar undersö- kas för ifrågavarande undervisnings anordnande. I detta syfte föreslås dels inrättandet av ett antal biträdande lärartjänster av det slag, varav några få tillkommit under de senaste åren, och dels beviljandet av anslag, avsedda att ställas till fakulteters och sektioners förfogande för ordnande av propedeutisk undervisning. Dessa anslag äro avsedda att utgå i form av klumpsummor att fördelas efter undervisningens aktuella behov. Ge- nom denna lösning torde man ej endast på ett betydligt effektivare sätt än förut tillgodose den propedeutiska undervisningen utan även minska de krav, som rena undervisningsbehov ställa på de delvis för andra

• Sida 17
•  Original

ändamål avsedda fonderna av besparade docentstipendiemedel, samt be- reda nya möjligheter till ekonomiskt stöd åt ostipendierade docenter och andra yngre vetenskapsidkare.

Docentinstitutionens ekonomiska underlag utgöres av docentstipendi- erna. Dessas uppgift torde riktigt ha återgivits av 1899 års universitets— kommitté med orden: »Doeentstipendierna ha ej heller tillkommit för att tillmötesgå löneanspråk från docenternas sida och få ej uppfattas från synpunkten av en med docenturen förenad avlöning. Stipendierna ha in- rättats för docentinstitutionens skull eller närmare bestämt för att bereda högskolorna säkerhet för att denna institution är så fulltaligt och Väl representerad, att högskolorna äga tillgång på ett tillräckligt antal yngre lärare, genom vilka institutionen kan fylla sin bestämmelse.» Av denna syn på stipendiernas uppgift följer också, att deras antal måste vara till- , räckligt för att vidmakthålla en docentkår, som står i lämpligt förhål- l lande till de ökade krav, vilka utvecklingen rent kvantitativt ställer på 5, universiteten, och att deras belopp och villkoren för deras utdelning och ," åtnjutande måste bestämmas så, att docentinstitutionen i tävlan med andra

yrken och levnadsbanor förmår draga till sig de bästa vetenskapliga be- gåvningar, som utbildas vid våra universitet. Den med stipendierna för- enade tjänstgöringsskyldigheten bör så avpassas, att den å ena sidan ', länder universitetsundervisningen till verkligt gagn och å den andra ej blir så betungande, att den väsentligt hindrar docentstipendiaternas ve- tenskapliga verksamhet.

Beträffande docentstipendiernas antal föreslås i kapitel V en ej obe— tydlig ökning för att bringa stipendieinstitutionen i jämnhöjd med den starka vetenskapliga utveckling, som utmärkt de två senaste årtiondena, och i viss mån även med docentantalets avsevärda stegring under samma , tid. Grunderna för stipendiernas fördelning mellan olika fakulteter och ; vetenskaper ha i huvudsak lämnats orubbade, då det av 1918 års sak- kunniga uppbyggda systemet i stort sett visat sig tillfredsställande. Det har dock synts nödigt att på några punkter föreslå en förhållandevis kraftig ökning av antalet stipendier.

Stipendiebeloppet står icke längre i rimligt förhållande till de inkomster, som åtnjutas av dem, vilkas utbildning och samhälleliga ställning kan anses jämförbar med docenternas. En avsevärd höjning är därför ound— gänglig, om icke universiteten — som redan skett inom vissa vetenskaper — skola röna svårigheter att vinna en tillfredsställande rekrytering, obe- roende av aspiranternas ekonomiska ställning. Ett lämpligt avpassat sti- pendiebelopp är också nödvändigt, om ej docenterna skola nödgas söka sig biinkomster i en utsträckning, som alltför mycket inkräktar på deras vetenskapliga arbete.

Beträffande tiden för åtnjutande av docentstipendium föreslås ingen förlängning, då den från flera håll förordade utsträckningen av stipendie-

, ___—___VF— _. .— ., ...

• Sida 18
•  Original

perioden skulle kunna medföra en icke önskvärd ändring av docentu- rernas karaktär och försvåra docenternas övergång till andra levnads- banor.

De förslag, som framläggas rörande den med docentstipendierna för— enade tjänstgöringens reglering, äro ämnade att modifiera undervisnings- bördan i ovan antydd riktning genom att bereda möjlighet till viss be- frielse från undervisningen för vetenskapligt arbete samt genom avskaf- fande av den särskilda beräkningsgrund, som för närvarande tillämpas beträffande propedeutisk undervisning. I fråga om sättet för tjänstgö- ringens fullgörande åsyftas en större smidighet, varigenom docenternas arbete kan bättre anpassas efter deras egen läggning och universitetets behov. I anslutning härtill föreslås även anordningar för grundligare planläggning av undervisningsprogrammet vid de olika lärosätena. Slut— ligen föreslås även en reglering av de spörsmål, som uppstå vid docent— stipendiats sjukdom, där den sjukes ställning tidigare varit osäker.

I samband med docentstipendiernas höjning ha bestämmelserna om do- centstipendiats bisysslor tagits under omprövning i syfte att bättre till- varataga universitetens intresse. Även bestämmelserna om fonderna av besparade docentstipendiemedel ha underkastats en översyn.

En för universiteten och deras docentkårer synnerligen betydelsefull och välgörande reform var forskarstipendiernas inrättande år 1926. Er— farenheterna av denna nya institution ha varit gynnsamma, och tiden förefaller nu vara inne att giva den en större omfattning. I kapitel VI föreslås därför utom en av ekonomiska skäl motiverad höjning av stipen— diebeloppet även inrättandet av fem nya forskarstipendier. Det ökade stipendieantalet möjliggör även för de flesta stipendiernas vidkommande en förenkling av den mycket besvärliga tillsättningsproceduren, vilken nu nödgar till jämförelser mellan forskare från de mest skilda veten— skapsområden.

En av docenternas viktigaste uppgifter, som för dem själva är synner- ligen betungande, är att fungera som fakultetsopponent vid akademiska disputationer. I kapitel VII regleras docenternas skyldigheter i detta av- seende så, att de ej alltför mycket skola inkräkta på deras vetenskapliga verksamhet, och vidare föreslås, att ersättningen för opponentuppdrag skall höjas i proportion till det starkt ökade arbete, som de nutida gradual— avhandlingarna åsamka opponenten. När ersättningen till docent utgår i penningar, tages den nu ur docentstipendiefonden. Då det förefaller olämpligt att låta dessa fonder bestrida kostnader för en av universite— tens ordinarie arbetsuppgifter, föreslås en ändring i detta hänseende.

Särskild uppmärksamhet förtjäna de problem, som uppstå i samband med vikariatsförordnanden. Här förefinnas särskilt vid kortfristiga, par- tiella vikariat vissa missförhållanden, för vilkas avhjälpande åtgärder föreslås i kap. VIII. Vidare medför ett heltidsvikariat för vederbörande

• Sida 19
•  Original

docent minst en fördubbling av hans tjänsteåligganden och tager sålunda i betydande mån hans krafter i anspråk till förfång för hans eget veten- skapliga arbete utan att i gengäld äga det meritvärde, som dylika förord- nanden ha på andra banor och utan att vikariatsarvodet erbjuder mot arbetet svarande ersättning. Det är därför befogat att rätt avsevärt höja vikariatsarvodena samt vidare att vid längre vikariat ordna vikariatser— sättningen på sådant sätt, att vikarien vid förordnandets slut har den tid för innehav av docentstipendiet, som motsvarar vikariatstiden, tillgodo och sålunda beredes en viss gottgörelse för tidsförlusten.

Utöver de problem, som här berörts, ha även vissa detaljfrågor, som sammanhänga med docentinstitutionen, varit under övervägande. En så- dan är spörsmålet om beredande av en fastare ställning inom den akade- "miska administrationen dels åt docentkåren över huvud taget, dels åt pro-

fessorsvikarier och de lärare, som vid sitt lärosäte självständigt repre— sentera en vetenskap. En annan fråga rör en ökning av de för docenternas vidare utbildning betydelsefulla resestipendierna och en fördelning av dessas belopp efter ett smidigare system än det hittillsvarande. Även docenternas familjepensionsfråga har varit föremål för uppmärksamhet. Slutligen ha de för vårt akademiska befordringsväsen viktiga frågorna om rörliga och personliga professurer, senast dryftade i Universitetsbe— redningens betänkande, i korthet berörts.

Av alldeles särskild betydelse för docenterna och följaktligen även för universiteten i deras helhet äro de åtgärder, som kunna vidtagas för att underlätta övergången till annan levnadsbana för de docenter, som av ett eller annat skäl icke önska eller kunna kvarstanna vid universiteten. Om denna fråga icke får en tillfredsställande lösning och docenterna ej på andra banor beredas förmåner, som utgöra en skälig ersättning för den tid de till skillnad från sina jämnåriga tillbragt i universitetets tjänst, föreligger allvarlig fara för att den akademiska banans osäkerhet och docenternas missgynnade ställning vid övergång till annan verksamhet skola vålla, att universiteten i stor utsträckning gå miste om många av de för vetenskapligt arbete bäst utrustade och att vårt kulturliv gör en däremot svarande förlust. Skall man ha rätt att kräva, att unga forskare skola kvarstanna vid Våra universitet med de högst ovissa befordrings— utsikter, som dessa erbjuda, bör man också sörja för att de, i händelse de ej lyckas vinna en lärostol, icke skola befinna sig i vida sämre läge än sina kanske mindre meriterade medtävlare, vilka omedelbart efter avslutade akademiska studier övergått till annan bana. I detta syfte före- slås vissa bestämmelser om tjänsteårs— och lönetursrätt för docenter. I några fall bygga dessa förslag på redan existerande förhållanden, i andra utgöra de nyheter.

Som helhet åsyfta de i detta betänkande framställda förslagen att för- bättra doeenternas ställning så, att universitetsbanan under så tillfreds—

• Sida 20
•  Original

ställande villkor som möjligt kan tävla med andra levnadsbanor om de lämpligaste aspiranterna, samt vidare att avpassa de docenterna åliggande skyldigheterna på ett sådant sätt, att skäligt utrymme beredes det ve- tenskapliga arbetet såsom deras huvuduppgift, samtidigt som deras tjänst- göring ordnas i syfte att bereda universitetet största möjliga nytta.

• Sida 21
•  Original

r» Unt—- .Mac w-vv

Kap. III. Förordnande och entledigande av docent.

1. Docents förordnande.

Nuvarande bestämmelser. De nuvarande bestämmelserna om förfaran— det vid docents förordnande återfinnas i universitetsstatuterna % 72 och 73 och i Karolinska institutets stadgar % 55 och 56. Förordnande med— delas av kanslern. Ingen må förordnas »utan att hans anställande prövas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen nödigt eller nyt— tigt samt han ådagalagt erforderlig skicklighet såsom vetenskapsidkare och lärare». Den, som önskar bliva antagen som docent, ställer sin an- sökan till vederbörande fakultet eller sektion eller lärarkollegiet vid Ka- rolinska institutetl, som prövar, huruvida de stadgade förutsättningarna äro för handen. Det åligger därvid målsmannen eller målsmännen för den vetenskap, som sökanden företräder, att först avgiva yttrande. An- ses sökanden böra anställas som docent, gör fakulteten hemställan hos kanslern Om förordnande. Om fakulteten finner, att lärarskickligheten icke är tillräckligt styrkt men övriga förutsättningar äro för handen, ålägger den sökanden prov enligt av kanslern fastställda allmänna be- stämmelser för att låta honom ådagalägga sin skicklighet. Sedan proven avlagts eller tiden för dem eljest utgått, företages ärendet till slutlig be— handling i vanlig ordning.

Det har av historiken framgått, att dessa bestämmelser infördes i 1908 års statuter och härröra ur Universitetskommitténs förslag, något jämkat av 1907 års sakkunniga beträffande behovet såsom nödvändig förutsätt- ning för förordnande. Gentemot de äldre statuterna beteckna de en skärp- ning i syfte att genom strängare urval höja docentkårens nivå och be- gränsa dess storlek. I detta syfte avskaffades rätten för professor att kalla docent utan ansökan, gavs åt & 72 moment 2 dess negativa avfattning och betonades med eftertryck de bägge slagen av förutsättningar för förord- nandet, nämligen å ena sidan behov eller nytta för undervisning eller forskning, å andra sidan erforderlig skicklighet som vetenskapsidkare och

¹ Vad som i fortsättningen av detta betänkande sägs om fakultets eller sektions samt det större konsistoriets befattning med de ärenden, som avses, skall för Karolinska institutets vid- kommande i tillämpliga delar gälla dess lärarkollegium och kollegienämnd. Vad som sägs om fakultet, gäller sektion i de fall, där denna utövar fakultetens befogenheter. Likaså anses hänvisning till stadgande i universitetsstatuterna innefatta hänvisning till motsvarande be- stämmelse i stadgarna för Karolinska institutet.

• Sida 22
•  Original

lärare. Samma tanke ligger bakom avskaffandet av den tidigare bestäm— melsen, att frågan på begäran kunde hänskjutas till kanslern, om skick— ligheten befunnes tillfredsställande men intet behov av docents anstäl— lande ansåges föreligga. Emellertid bör märkas, att i t 72 moment 2 formu- leringen >>prövas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen nödigt eller nyttigt» valdes av Universitetskommittén, för att ej de di— rekta undervisningsbehoven skulle bliva den enda grunden för ett för- ordnande.

Senare önskemål. I 1918 års sakkunnigbetänkande lämnades frågan om docents förordnande helt åsido. Senare ha emellertid åtskilliga önskemål härutinnan framförts. Dessa ha förestavats dels av uppfattningen, att den önskliga standarden ej alltid uppehölles vid förordnanden, och dels av åsikten, att fullt betryggande garantier saknades för en objektiv be— dömning av sökandes skicklighet och för upprätthållande av samma ner- mer för docentkompetens inom skilda vetenskaper och vid olika högskolor. Då frågan om doeentförordnande i flertalet fall väckes omedelbart efter bedömningen av vederbörandes gradualavhandling, blir den nära för— knippad med spörsmålet om denna betygssättning.

I skrivelse till större konsistoriet i Lund den 2 december 1925 ifråga— satte docentföreningen därstädes, huruvida det ej vore lämpligt att skilja kvalifikationerna för docentur från doktorsdisputationen och i samband härmed skärpa fordringarna för docentur. I underdånig skrivelse den 24 januari 1933 förordade samma förening prövning genom sakkunniga av ansökan om docentur för att möjliggöra en allsidigare bedömning än den nuvarande, där ämnesprofessorn i flertalet fall är ensam bestämmande.

Universitetsberedningen. I anledning av denna skrivelse berörde Uni— versitetsberedningen frågan i sitt betänkande. Den fann det nuvarande förfarandet mindre tillfredsställande. Beredningen höll före, att det stundom inträffade, att doktorer erhölle docentur, vilkas anlag för ve— tenskaplig forskning icke vore så utpräglade, att de borde länkas in på den akademiska banan. Vad lärarskickligheten beträHar, ansåg bered— ningen, att försvaret och det därför givna betyget vore en skäligen otill- förlitlig grund för dess bedömande. Ämneslärarens i realiteten bestäm— mande ställning vid ärendets avgörande kunde vara mindre tillfredsstäl- lande, särskilt då frågan om docentur behandlades i nära sammanhang med betygssättningen och innan avhandlingen hunnit granskas inom en vidsträcktare krets av fackmän. Fakulteten borde därför ha möjlighet att stödja sig även på ett särskilt inhämtat yttrande av ytterligare en sakkunnig, tagen utanför dess krets. För bedömning av undervisnings— skickligheten borde lärarprov oftare användas. Slutligen borde ökad upp— märksamhet ägnas åt prövningen av behovet av docenter i ett visst ämne.

Docentföreningarna. De av Universitetsberedningen framförda syn— punkterna ha senare behandlats av docentföreningarna i ett antal skri-

• Sida 23
•  Original

velser, varvid meningarna på vissa punkter gått isär. Mot den ifråga- satta noggrannare granskningen av behovet av docenter och den ökade användningen av lärarprov ha inga invändningar rests, men i fråga om den föreslagna särskilda sakkunniggranskningen ha meningarna varit delade.

Docentföreningen vid Karolinska institutet har såväl den 31 januari som den 27 oktober 1938 uttalat sitt gillande av detta sistnämnda förslag. Detsamma gäller Lunds docentförening i skrivelse den 2 november s. å. Under åberopande av den stora vikten av mera enhetlig betygssättning å avhandlingar med hänsyn till betygens betydelse vid konkurrens om lektorat och tjänster vid arkiv, bibliotek och museer yrkar denna för- ening därjämte, att särskild sakkunniggranskning skall ske vid bedöman— det av alla doktorsavhandlingar; betygssättningen borde därför få ske tidigast en månad efter avhandlingens spikning.

Inom Uppsala docentförening ha andra meningar framträtt och funnit uttryck i dess remissyttrande över Universitetsberedningens betänkande samt i skrivelser till Docentutredningen den 8 oktober och den 5 december 1938. Beträffande anlitande av särskild sakkunnig för bedömande av do- centkompetens ha somliga medlemmar av föreningen anslutit sig till denna tanke, medan andra förordat sakkunnigprocedur endast i de fall, då begäran därom framställts, och åter andra helt avstyrkt förslaget så- som ägnat att medföra betydande olägenheter men föga nytta. Den av Lunds docentförening föreslagna sakkunniggranskningen av alla av- handlingar har avstyrkts såsom alltför tungrodd. I tidigare skrivelser har föreningen emellertid framlagt vissa förslag till förbättrande av disputationsförfarandet, nämligen spikningstidens utsträckning från fjor— ton dagar till tre veckor och avskaffande av rätten att förkorta spiknings— tiden, skyldighet för fakultetsopponenten att till fakulteten ingiva mo- tiverat skriftligt yttrande rörande avhandlingen samt uppskov med be- stämmandet av graderat betyg till fjorton dagar efter disputationen, »så att en allsidigare och sakligare bedömning av avhandlingen inom fack— kretsar kunde ske». Dessa förslag ha vunnit understöd av docentför— eningen vid Karolinska institutet i dess skrivelse den 27 oktober 1938, dock under betonande av att anmärkningar mot en avhandling måste framföras vid disputationen, så att författaren finge tillfälle att be— möta dem.

De sakkunniga.

Allmänna synpunkter. Den kritik, som riktats mot de nuvarande for— merna för doeentkårens rekrytering, är utan tvivel i vissa avseenden be- rättigad. Ett alltför rikligt förordnande av docenter är ägnat att med- föra en minskning av docentinstitutionens anseende och docenturens Värde

• Sida 24
•  Original

som merit. på olika banor. Det är också klart, att uppenbara olikheter mellan olika lärosäten och ämnen i fråga om kraven på docentkompetens utöva en ur både psykologisk och praktisk synpunkt olycklig verkan.

Emellertid torde det vara svårt att medelst formella bestämmelser för— hindra, att docenter förordnas i alltför stor utsträckning. En rent siffer— mässig begränsning av den art, som föreskrevs i 1820 års Kungl. brev, skulle lätt kunna få ganska betänkliga verkningar. Även om med hänsyn till undervisningens behov en siffermässig begränsning skulle kunna åstadkommas, vore en sådan dock olämplig i betraktande av den veten- skapliga forskningens krav. Här torde icke någon annan gräns böra dragas än den, som följer av de sökandes större eller mindre vetenskap- liga kompetens. En mekaniskt verkande spärr, som kunde utestänga en högt kvalificerad forskare från docentur, emedan en mindre framstående erhållit förordnande något eller några år tidigare, skulle förvisso ej över- ensstämma med den vetenskapliga odlingens intresse.

Det är också vid närmare eftertanke uppenbart, att det önskvärda do— centantalet måste ställa sig ganska olika i olika ämnen och vid skilda tillfällen. Betydande lärar- och forskarpersonligheter samla ofta omkring sig begåvade och intresserade lärjungar i särskilt stort antal. Stundom kunna även själva tidsomständigheterna ställa en viss vetenskap i för— grunden för det allmänna intresset och dit samla skaror av lovande äm- nessvenner. Det vore olyckligt att genom fasta normer söka binda den vetenskapliga återväxten vid en bestämd relation utan att taga hänsyn till utvecklingens egen rytm. För att skapa en klarare principiell bak- grund synes det emellertid lämpligt att giva universitetsstatuterna $ 72 moment 2 en sådan avfattning, att hänsynen till den vetenskapliga forsk— ningen sättas i första rummet. I detta sammanhang har den formella justeringen av detta stadgande föreslagits, att ordet »nödigt» uteslutes såsom ur saklig synpunkt obehövligt, sedan man på andra vägar sökt till- godose undervisningens nödvändiga behov.

Däremot är det tydligen ett samhällsintresse dels att icke öppna do— centbanan för vetenskapligt mindre väl kvalificerade aspiranter, dels att göra fullt klart, att ett docentförordnande icke berättigar till några an- språk på försörjning vid högskolorna, och dels slutligen att sörja för att de, vilka på grund av de begränsade ekonomiska resurserna icke erhålla varaktig bärgning inom den akademiska karriären, i god tid och under så gynnsamma omständigheter som möjligt kunna övergå till andra lev— nadsbanor, där deras begåvning kan komma samhället och dem själva till godo.

Dessa önskemål kunna icke förverkligas enbart genom formella bestäm— melser och yttre anordningar utan bliva i väsentlig grad beroende av vederbörandes egen och myndigheternas ansvarskänsla och uppmärksam- het. En gynnsam utveckling torde dock i viss mån kunna underlättas ge—

• Sida 25
•  Original

nom nedan föreslagna åtgärder dels för uppnående av större enhetlighet vid docentförordnanden och betygssättning å akademiska avhandlingar, dels för underlättande av docenters övergång till andra levnadsbanor, och dels för upprättande av biträdande lärartjänster och införande av kurs— arvoden, varigenom det nu stundom förekommande tvånget att med hän- syn till undervisningens krav som docent förordna en mindre kvalifice- rad person komme att bortfalla.

Särskild speciminering för docentur. Det på sin tid av Lunds docent- förening framförda förslaget om särskild speciminering för docentur har ej förekommit i de senaste årens debatt. Dess förverkligande skulle för vår redan långa och dyrbara akademiska utbildning medföra alltför myc- ken ytterligare kostnad och tidsspillan för att kunna komma i allvarligt betraktande.

Sakkunniggranskning vid ansökan om docentur. För lämpligheten att bereda tillfälle till någon form av särskild sakkunniggranskning i frågor om doeentförordnande har en övervägande mening uttalats bland dem, som yttrat sig i frågan. Medan emellertid flertalet tänkt sig denna sak- kunnigprövning såsom regel vid alla ansökningar om docentur, ha vissa ledamöter av Uppsala docentförening önskat den inskränkt till de fall, där särskild begäran därom framställes. Starka skäl synas tala för sist- nämnda ståndpunkt. Skulle en sakkunniggranskning av docentaspiranter undantagslöst införas, komme en ganska avsevärt ökad arbetsbörda att åläggas universitetslärarna i större ämnen med betydande antal docent- ansökningar, utan att förmodligen i flertalet fall någon nämnvärd vinst skulle uppstå. En ytterligare utveckling av den redan ganska omfattande akademiska skriftväxlingsfloran torde ej böra främjas i andra fall, än där något verkligen står att därmed vinna. Å andra sidan är det tydligt, att en reguljär möjlighet att höra en sakkunnig bör skapas i sådana fall, där vetenskapliga, personliga eller andra förhållanden göra det önskvärt för fakulteten att ej vara uteslutande hänvisad till ämneslärarens om- döme. Att emellertid giva sökanden själv ovillkorlig rätt att på sin be- gäran erhålla särskild sakkunniggranskning skulle öppna alltför stora möjligheter för obefogade klagomål. En minimiförutsättning bör vara, att åtminstone någon av fakultetens ledamöter ställer sig tveksam till ämneslärarens mening och önskar höra en annan sakkunnig. Att före— skriva, att denne måste tagas utanför fakultetens krets, synes icke nödigt, då frihet bör finnas att anlita den sakkunskap, som i varje fall är lämp- ligast. Självfallet bör yttrandet vara kortfattat.

På grund härav föreslås, att till universitetsstatuterna $ 73 moment 1 fo- gas ett tillägg, som stadgar, att yttrande av särskild sakkunnig skall in— hämtas, då inom fakulteten begäran därom av någon ledamot framställes.

Lärarprov. Om lämpligheten av lärarprovs användande i större ut— sträckning än för närvarande synes ingen meningsskiljaktighet finnas.

• Sida 26
•  Original

Dock är det klart, att de ej med nödvändighet behöva ifrågakomma för den, som under någon längre tid givit en kurs eller innehaft förordnande c. (1. Även i andra fall kunna omständigheter föreligga, som göra lärar— prov överflödigt. Närmare bestämmelser än den nuvarande i % 73 moment 3 synas icke erforderliga. Däremot torde det vara önskvärt, att kanslern och övriga akademiska myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på att lärarprov i erforderlig utsträckning komma till användning.

Betygen å doktorsavhandlingar. Då det i de flesta fall är på betyget för gradualavhandlingen, som ett doeentförordnande väsentligen grundas, blir sättet för detta betygs avvägning av största vikt för docentkårens re- krytering. De riktiga förutsättningarna för en lämplig praxis vid docent— förordnanden skapas därigenom, att objektiviteten vid denna betygssätt- ning såvitt möjligt betryggas och att den sker efter samma normer inom olika ämnen och vid olika lärosäten. Som av docentföreningarnas skri- velser och Universitetsberedningens betänkande framgår, äro förhållan— dena i sistnämnda avseende icke helt tillfredsställande. Den av Univer— sitetsberedningen meddelade tabellen för åren 1932/33—1936/37 visar t. ex., att inom humanistiska sektionen i Uppsala av inalles 76 avhandlingar 25 ha betygsatts med a, medan motsvarande siffror i Lund äro 45 och 6. Inom den matematisk—naturvetenskapliga sektionen äro siHrorna i Upp— sala på 29 avhandlingar 7 a och 7 A; i Lund på 33 avhandlingar 10 a och 1A; vid Stockholms högskola på 24 avhandlingar 5a och 4A. Dylika skillnader torde säkerligen till ej ringa del bero på olika normer för be— tygssättningen.

Omständigheter, som försvåra en rättvis och likformig betygssättning, äro den med hänsyn till avhandlingarnas nuvarande omfång och speciali— seringsgrad alltför korta spikningstiden, vilken utgör 14 dagar men ofta nedsättes till 7, den osäkerhet, som råder beträffande fakultetsopponen— tens inflytande på själva betygssättningen, samt det förhållandet, att en betygssättning, som sker omedelbart efter disputationen, under vissa om- ständigheter lätt kan medföra förhastade beslut.

Bland de botemedel, som ha föreslagits, torde den av Lunds docent- förening förordade särskilda sakkunniggranskningen av alla gradualav- handlingar medföra praktiska svårigheter, bland annat genom att lägga en alltför stor arbetsbörda på de akademiska lärarna i större ämnen med täta disputationer.

Spikningstiden. Däremot torde de övriga förslagen innehålla åtskilligt av värde för procedurens förbättrande. Uppsala docentförening har i un- derdånig skrivelse juni 1935 med utförlig motivering begärt spiknings— tidens utsträckning till minst tre veckor. I sin skrivelse den 8 oktober 1938 har föreningen vidare yrkat, att någon förkortning av spiknings— tiden icke borde vara medgiven.

En spikningstid, understigande tre veckor, motsvarar uppenbarligen

• Sida 27
•  Original

4.3.3; ,,;4 F &_MJSL -_

:.r. m "' nära”—'":

icke de krav, som avhandlingarnas nuvarande storlek och specialisering ställa på fakultetsopponenten och ämnesläraren. En ordinarie spiknings— tid av tre veckor föreslås därför. En förkortning av denna spiknings- tid är föga önskvärd; det borde åligga disputanden att genom omsorgsfull disposition av sitt arbete undvika att komma i behov därav. Det kan emellertid tänkas sällsynta undantagsfall, då en förkortad spikningstid verkligen kan visa sig behövlig. Under inga förhållanden bör den dock sättas kortare än fjorton dagar, om en verklig granskning över huvud taget skall bliva möjlig. Tillstånd härtill bör givas av en överordnad och av kollegiala hänsyn mindre besvärad myndighet än fakulteten, exempel- vis mindre akademiska konsistoriet, och endast efter uttryckligt sam— tycke av fakultetsopponenten. En ändring i denna riktning av univer— sitetsstatuterna 6 118 moment 1 föreslås.

Betygssättningen. I den oäentliga diskussionen har det på sina håll framförts såsom ett önskemål, att de graderade betygen på gradual— avhandlingar skulle ersättas med blott vitsorden godkänd och icke god- känd. Otvivelaktigt skulle en dylik åtgärd undanröja mycket besvär och många anledningar till misshälligheter för de akademiska myndigheterna. Möjligen skulle den också innebära ett korrektiv mot den tendens till allt större avhandlingar, som på senare år framträtt. Att inom nu gällande betygsskala träffa full rättvisa vid betygsgraderingen av så utomordent— ligt varierande prestationer som doktorsavhandlingar måste ofta vara en mycket vansklig uppgift. Betygsgradernas slopande skulle emellertid vålla betydande praktiska svårigheter vid konkurrens om tjänster, sär— skilt vid tillsättning av lektorat, där avhandlingsbetygen utgöra en av de viktigaste meriterna; det skulle möjligen också leda till den särskilda specimination för docentur, som av ovan anförda skäl befunnits mindre önskvärd.

Under sådana förhållanden böra de graderade betygen bibehållas och strävandena inriktas på att göra dem så rättvisa och enhetliga som möjligt. Uppsala docentförenings förslag att stadga en bestämd frist mellan disputationen och avgivandet av det graderade betyget är så till vida befogat, som det nuvarande systemet, såsom redan nämnts, kan giva tillfälle till förhastade avgöranden. Å andra sidan kunna bestäm- melser om en dylik frist visa sig hindersamma i praktiken samt dessutom möjligen, som docentföreningen vid Karolinska institutet befarat, utnytt— jas till att framföra nya anmärkningar mot avhandlingen utöver de vid disputationen dryftade, utan att författaren äger tillfälle att bemöta dem. Detta förslag kan därför ej tillstyrkas, men de väsentliga av de därmed åsyftade fördelarna torde kunna vinnas genom ett allmänt införande av en institution, som redan förekommer vid Karolinska institutet och Göte— borgs högskola, nämligen en särskild nämnd för förberedande av betygs- sättning å avhandlingar.

• Sida 28
•  Original

Betygsnämnder. Betygsnämnden vid Karolinska institutet består enligt instruktion den 17 oktober 1935 av dekanus, tvenne för tre. år valda leda— möter, av vilka den ene skall företräda de teoretiska, den andre de prak— tiska läroämnena, samt minst två för varje särskilt fall valda ledamöter. Annan medlem av lärarkollegiet äger rätt att efter anmält särskilt skäl i Visst fall inträda i nämnden. Nämnden inkommer till kollegiet med för— slag till betyg å avhandling och försvar. Förslaget skall vara ingivet till nästa kollegiesammanträde eller, om detta infaller tidigare än fjorton dagar efter disputationen, till det därpå följande.

Förfarandet vid Göteborgs högskola är helt informellt. Enligt medde- lande av högskolans rektor tillgår så, att rektor uppmanar de medlemmar av lärarrådet, som äga sakkunskap inom avhandlingens område, att be— vista disputationen och sätta sig in i avhandlingen. Före den formella be— tygssättningen kallar rektor dessa medlemmar och ämnesläraren till en— skild konferens för diskussion av den sistnämndes förslag till utlåtande och betyg. Vid betygssättningen i lärarrådet föreslår ämnesläraren betyg på avhandlingen och meddelar rektor resultatet av betygskonferensen. Försvarsbetyget föreslås av rektor, ej av ämnesläraren.

Såväl i Stockholm som i Göteborg ha erfarenheterna av de använda metoderna varit de bästa. Diskussionen har stundom medfört, att ämnes- läraren ändrat sitt betygsförslag. Ärendet har vid slutbehandlingen före- legat i väl förberett skick, och betygsskalan har nått så stor likformig— het, som över huvud är möjlig att uppnå.

Ur ovan anförda synpunkter skulle man kunna motse tillfredsställande resultat av en dylik förberedande betygsdiskussions införande vid samt- liga lärosäten. För detta ändamål synes en betygsnämnd böra inrättas. Då emellertid förhållandena äro högst olika inom olika fakulteter och sektioner, föreslås allenast en minimiorganisation för denna nämnd, nämligen ämnesläraren och två andra ledamöter. Denna minimiorgani— sation bör kunna utbyggas så, att den i det särskilda fallet inträdande ämnesläraren biträdes av företrädare för närbesläktad vetenskap och de valda fasta ledamöternas antal ökas, om så finnes behövligt. Skulle ett system med på längre tid valda dekaner införas, torde dekanus böra bliva självskriven ordförande i nämnden. Det torde böra ankomma på kanslern att efter förslag från vederbörande fakultet eller sektion ut— färda instruktioner för de olika betygsnämnderna. I fråga om Karo- linska institutet ha skäl ej synts föreligga att ändra den nuvarande ord- ningen.

Att betygsnämnden liksom fakulteten bör ha möjlighet att i tvistiga fall tillkalla särskild sakkunnig för avhandlingens bedömande, är uppen- bart. En dylik praxis föreligger redan.

Fakultetsopponenten. Då det synes önskvärt, att fakulteten och dess betygsnämnd före avhandlingens betygssättning beredas tillfälle att taga

• Sida 29
•  Original

. .,..f...,........ .

del av fakultetsopponentens mening, bör denne vara skyldig att avgiva ett motiverat utlåtande om avhandlingen, vilket dock icke alltid torde behöva utmynna i ett formligt betygsförslag, då en sådan ordning i vissa fall kan tänkas vara mindre lämplig. Detta yttrande bör avgivas till be- tygsnämnden skriftligen eller muntligen.

Nämnden bör dessutom äga rätt att tillkalla fakultetsopponenten för närmare överläggning om avhandlingens förtjänster och brister, utan att han i sin egenskap av opponent äger säte och stämma i nämnden.

Tid för disputation. För närvarande plåga disputationerna hopas vid terminernas slut. Denna koncentration är i och för sig hinderlig för ett grundligt bedömande av avhandlingarna. Härtill kommer, att inom den filosofiska fakultetens sektioner just vid denna tid många ledamöter äro frånvarande på grund av censorsuppdrag. Om disputation infaller i de— cember eller senare delen av maj och meningsskiljaktighet yppar sig inom nämnden, synes möjligheten att uppskjuta betygssättningen till följande termin under vissa omständigheter böra begagnas. Över huvud taget bör en anhopning av disputationer i möjligaste mån undvikas vid dessa tid- punkter.

Anmälan av avhandling. För vinnande av tillräcklig tid för fakulteten att utse fakultetsopponent och vid behov komplettera betygsnämnd samt för rektor att fördela de olika disputationerna på lämpligt sätt i fråga om tid och lokal synes det ändamålsenligt, att skyldighet stadgas för disputand att hos dekanus anmäla sin avhandling senast en månad före spikningen.

I anledning av vad rörande de ovan behandlade frågorna har anförts, föreslås, att universitetsstatuterna % 118 och 122 ändras så, att bestäm— melser om anmälan av avhandling, om betygsnämnd och dess samman- sättning samt om fakultetsopponentens skyldighet att avgiva motiverat yttrande införas.

Docenturs omfattning. Enligt statuternas formulering sökes docentur »i någon vetenskap». Detta har enligt praxis tolkats så, att docentur kan vinnas både i mer än ett läroämne, t. ex. i fysiologi och farmakologi, i lit- teratur- och lärdomshistoria, och i del av ett läroämne, t. ex. i religions- filosofi, i parasitologi, i reumatologi och fysisk terapi, i experimentell endokrinologi, i hämatologi, i svensk stilistik, i isländsk filologi, i kultur- historisk litteraturforskning, i fysisk geografi. Denna praxis synes vara väl förenlig med såväl statuternas ordalydelse som vetenskapens intresse. Särskilt bör påpekas det ej sällan inträdande fallet, att utvecklingen leder till en vetenskaps uppdelning. En dylik process får sin naturliga avspeg— ling inom den akademiska organisationen genom förordnandet av en do- cent i blott en del av det tidigare ämnet, och denna docentur kan senare växa ut till en ny professur, om omständigheterna göra detta påkallat. Några formella bestämmelser rörande dessa förhållanden synas icke be-

• Sida 30
•  Original

hövliga. Möjligen kunna svårigheter uppstå beträffande rätt för sådan docent till stipendium, som är knutet till visst ämne eller viss ämnesgrupp. Praxis synes vara, att han har rätt att erhålla stipendium i det läroämne, i vilket hans vetenskap ingår som en del. Mot denna praxis torde intet vara att invända utom i de fall, där till stipendiet äro knutna vissa spe- ciella tjänsteplikter, för vilka en dylik docents kompetens kan vara otill- räcklig. Så är för närvarande fallet med stipendiet i botanik i Uppsala. Sådana förvisso sällsynta fall torde böra regleras vid varje tillfälle för sig.

2. Docents entledigande m. 111.

Om docents entledigande innehåller universitetsstatuterna XS 74 endast den allmänt formulerade bestämmelsen, att om fakultet eller sektion an- ser giltiga skäl till återkallande av docentförordnande förefinnas, den kan göra framställning härom hos kanslern. Formuleringen synes giva vid handen, att det här snarast är fråga om uppenbara fall av vanskötsel. Däremot saknas bestämmelser om docents avgång i samband med upp— nående av hög ålder eller utnämning till annan tjänst.

Universitetsberedningen har i sitt betänkande framhållit, att såsom gil- tigt skäl till återkallande av docentförordnande bör anses det förhållandet, att docenten uppnått den ålder, då en ordinarie akademisk lärare är skyl— dig avgå från tjänsten. Denna ståndpunkt har icke å något håll rönt mot— sägelse, och docentföreningen vid Karolinska institutet har direkt uttalat sitt instämmande. Skäl synas sålunda föreligga att stadga skyldighet för docent att avgå från sin docentur vid uppnådda 65 års ålder.

Av vida större praktisk betydelse äro de problem, som uppstå vid docents stadigvarande övergång till annat verksamhetsområde.

Den praxis, som nu följes, innebär, att en docent, som lämnar universi— tetsstaden för att tillträda fast tjänst på annan ort, automatiskt anses utom vid flyttning till mycket närbelägen ort ha lämnat sin docentur i och med sin avflyttning. Däremot anses lektorat, bibliotekarietjänst, överläkar- tjänst vid kommunalt eller enskilt sjukhus eller annan dylik sysselsättning inom universitetsstaden kunna förenas med doeentförordnandes bibehål- lande.

Ur flera synpunkter förefaller det emellertid önskvärt att i fall av flytt- ning kunna bereda en docent möjlighet att med kanslerns medgivande och efter förslag av fakultet eller sektion under ytterligare någon tid be- hålla sitt förordnande. Han skulle därigenom äga tillfälle att i sitt uni— versitets skriftserier kunna offentliggöra vid hans avflyttning ännu opu— blicerade arbeten och vid sina forskningar komma i åtnjutande av de för- måner, som ställningen som universitetslärare kan skänka vid besök å in— och utländska vetenskapliga institutioner. För universitetet åter bibehöl—

• Sida 31
•  Original

les i gengäld möjligheten att vid behov taga hans krafter i anspråk för vikariatsförordnanden och opponentuppdrag. Även ur rent ideell syn- punkt tala starka skäl för ett dylikt bevarande av banden mellan universi- teten och deras forna docenter. Emellertid bör den tid, som en dylik an— ordning skulle gälla, ej utsträckas alltför länge, då man annars kunde be- fara komplikationer och slitningar mellan universitetets anspråk och de krav, som den nya verksamheten ställer. En period av tre år torde kunna betraktas som lämplig ur de synpunkter, som ovan anförts, ehuru för— nyande för ytterligare treårsperioder borde vara medgivet i fall, där om— ständigheterna göra det önskvärt och lämpligt.

Ett längre gående yrkande har framställts, nämligen att till docent skulle kunna förordnas även vetenskapsman, som är bosatt utanför uni- versitetsstaden och därför ej kan där fylla en reguljär läraruppgift. Att sålunda till universiteten knyta vetenskapsmän, som icke där utövat nå- gon lärargärning, skulle säkert innebära fara för ett allvarligt förryc— kande av den för universiteten viktiga docentinstitutionen. I de fåtaliga fall, då behov uppstår att för någon universitetsuppgift anlita en sådan kraft, kan tillfälle därtill erbjudas utan att han är fast knuten till uni— versitetet.

Slutligen synes den i & 74 nu förefintliga möjligheten att återkalla ett förordnande i fall, där särskilda omständigheter så påkalla, böra bevaras och i praxis tillämpas. Speciellt gäller detta de fåtaliga fall, där veder- börande upphört med vetenskapligt forskningsarbete och icke heller med- delar någon akademisk undervisning.

Det föreslås, att universitetsstatuterna & 74 ändras i överensstämmelse med vad ovan anförts.

• Sida 32
•  Original

Kap. IV. Docenterna och den propedeutiska under- visningen.

I det betänkande, som avgavs av 1918 års sakkunniga, betonas flerstädes med styrka, att det i första rummet är den propedeutiska undervisningen, som bör åligga docenterna. Med utgångspunkt bland annat från den steg— rade omfattningen av denna undervisning motiveras den av de sakkun- niga föreslagna utbyggnaden av docentinstitutionens ekonomiska un- derlag.

Under de mer än tjugo år, som sedan dess förflutit, har behovet av pro- pedeutisk undervisning särskilt på grund av studentantalets ökning stän- digt stegrats. De krav, som under de senaste åren rests, bland annat från den studerande ungdomens sida, på en effektivisering och rationalisering av de akademiska studierna, peka mot en fortsatt utveckling av denna undervisningsform. Att docenterna under alla omständigheter av såväl ekonomiska som andra praktiska skäl komma att i viss utsträckning be- höva tagas i anspråk härför, kan hållas för säkert.

Emellertid ha erfarenheterna givit vid handen, att det ej ur alla syn— punkter är fullt lämpligt att binda docenterna, främst de stipendierade, så starkt vid just den propedeutiska undervisningen, som 1918 års sak- kunniga åsyftade att göra.

I sin skrivelse den 8 oktober 1938 till Docentutredningen framhåller Upp- sala docentförening som ett önskemål, att »vidlyftig, regelbundet åter- kommande propedeutisk undervisning bör anförtros åt särskilda lärare». Det råder intet tvivel om att uppläggningen av dylika omfattande kurser innebär ett betungande och vidlyftigt arbete, som måste inverka häm— mande och oförmånligt på den vetenskapliga forskning och speciminering, vars möjliggörande är docentstipendiets främsta uppgift. Å andra sidan är det naturligtvis ganska lätt att upprepade gånger giva samma kurs, sedan den väl en gång blivit upplagd. Men om —— som fallet är t. ex. med den propedeutiska kursen i nordiska språk i Lund — en dylik kurs varje termin utgör docentstipendiatens enda undervisningsprestation under hela den tid han innehar stipendiet, torde arbetet få en prägel av enformig- het, som knappast kan vara lycklig för vederbörande docents vetenskap- liga utveckling. Dylika tätt återkommande propedeutiska kurser av be— tydande omfattning äro ganska vanliga.

Om sålunda en alltför omfattande propedeutisk undervisning är föga

• Sida 33
•  Original

..

...—:un-

.. __. *v'WM—W

gynnsam för docenterna, är det dessutom tydligt, att själva docentinstitu- tionen genom sin utformning blir mindre lämplig som den väsentligaste bäraren av den propedeutiska undervisningen. Docenterna rekryteras ef— ter vetenskaplig förtjänst och ha vid sitt förordnande i regel icke hunnit förvärva den pedagogiska förmåga, som är av grundläggande betydelse för en framgångsrik undervisning av den art, varom här är fråga. Här- till kommer framför allt, att en tyngande undervisningsbörda i hög grad hindrar docentens vetenskapliga verksamhet, vilken måste betraktas som hans huvuduppgift.

Av ovan anförda omständigheter framgår, att det alltmer omfattande behovet av propedeutisk undervisning vid universiteten av hänsyn till både docenterna och själva undervisningen varken kan eller bör tillgodo— ses enbart eller huvudsakligen genom de stipendierade docenterna. Härav bör dock icke den slutsatsen dragas, att docentstipendiaterna helt böra befrias från dylik undervisning. Redan för deras eget vetenskapliga ar— bete kan det vara av nytta att nödgas över en betydande del av sitt ämne skaffa sig de sammanhängande, omfattande och noggranna kunskaper samt den överblick, vilka oundgängligen krävas för att giva en kurs av det slag, som här avses. Och det är framför allt för de många do- center, som senare övergå till lärarbanan, av stor Vikt att ha vunnit er— farenhet om mera elementär undervisning.

I vilken utsträckning docentstipendiaterna böra tagas i anspråk för propedeutisk undervisning, torde vara omöjligt att reglera genom all- männa bestämmelser; de skiftande omständigheterna måste alltid spela en stor roll. Men under alla förhållanden torde ett betydande antal kurser komma att återstå, vilka icke kunna eller böra anförtros åt dylika docenter.

Kurser av sistnämnda slag anordnas för närvarande från fall till fall med anlitande av fonderna av besparade docentstipendiemedel eller, mera sällan, till Kungl. Maj:ts disposition stående medel eller universitetens re- servfonder. De två senare källorna kunna icke anses vara främst avsedda för dylika ändamål, och docentstipendiefonderna, till vilka medel inflyta mycket ojämnt, äro svåra eller omöjliga att i förväg beräkna, varför an- ordnandet av dessa kurser kommer att lida av en viss osäkerhet. Ej heller äro docentstipendiefonderna avsedda blott för dylika rena undervisnings- ändamål utan även för uppmuntrande av vetenskaplig forskning, ehuru de åtminstone i Lund och vid Karolinska institutet på senare år så gott som uteslutande måst tagas i anspråk för kursarvoden. Som en sista utväg ha de akademiska myndigheterna nödgats låta vissa kurser bekostas genom avgifter från de studerande, vilket måste anses olämpligt och stri— der mot principen om avgiftsfri undervisning vid universiteten. Dessa förhållanden äro en följd av att universitetens för undervisningsändamål disponibla medel på intet sätt vuxit i jämnhöjd med undervisnings- behovet.

• Sida 34
•  Original

Det måste sålunda alltid finnas ett större antal kurser inom de olika fakulteterna, som ej kunna givas av docentstipendiater och för vilka där— för särskilda medel böra ställas till förfogande. För anordningen härut— innan äro olika utvägar tänkbara.

En möjlighet är att inrätta ett större antal biträdande lärarbefatt— ningar av den typ, som de sista åren skapats i geografi, nationalekonomi och matematik. Emellertid är det blott inom ett relativt litet antal ämnen, som kursbehovet är så stort, att dylika tjänster verkligen äro motiverade. Den delvis ganska omfattande kursverksamhet, som kräves inom övriga discipliner, kan tänkas ordnad efter två skilda metoder, antingen med särskilt anställda speciallärare, vilkas uppgift är att med regelbundna mellanrum giva samma kurs eller kurser, eller också med kursarvoden, ställda till fakulteternas eller sektionernas förfogande för att varje läsår på lämpligaste sätt användas för den behövliga undervisningen.

Av de två alternativen, speciallärare eller anslag till kursarvoden, synes det sistnämnda vara att föredraga. Det medgiver att vida smidigare för undervisningen i varje särskilt ämne på bästa sätt kombinera de till— gängliga lärarkrafterna, som kunna bestå t. ex. av professorer, biträdande lärare, docentstipendiater och tillfälligt anlitade kursgivare, de sistnämnda må sedan vara ostipendierade docenter eller vetenskapligt ej fullt så högt kvalificerade krafter. Om däremot speciallärare anställes för Viss kurs, kan detta leda till komplikationer vid ombyten av professor eller docent— stipendiat, där den nye mannen kan tänkas lämpligast använd just för att giva den kurs, som dittills ålegat specialläraren.

Biträdande lärare. Från samtliga fakulteter hava infordrats uppgifter angående behovet av propedeutisk undervisning och för detta ändamål erforderliga lärarkrafter. Granskningen av det inkomna materialet har givit vid handen, att behovet av biträdande lärare är begränsat till vissa ämnen, där den propedeutiska undervisningen är av särskilt omfattande karaktär. I flera av dessa ämnen ha dylika tjänster redan föreslagits av Universitetsberedningen men ännu ej upprättats.

Universitetsberedningens förslag om en biträdande lärare i det för de teologiska och filosofiska fakulteterna gemensamma ämnet religions— historia tillstyrkes.

Inom den juridiska fakulteten förefinnes intet sådant behov av kurs- undervisning, att en biträdande lärartjänst vore den lämpligaste formen för dess tillfredsställande.

Då frågan om den medicinska utbildningen i sin helhet befinner sig un- der utredning, bör för denna fakultets vidkommande frågan om inrättan— det av nya tjänster anstå.

Inom den humanistiska sektionen synes behov av verkliga heltidstjänster för ledningen av en omfattande kursverksamhet föreligga i två ämnen, nämligen litteraturhistoria och pedagogik. Förstnämnda disciplin tillhör

• Sida 35
•  Original

.a-xexee'f

sektionens största och å både högre och lägre stadiet mest studerade äm- nen men är endast utrustad med enkelprofessur. Det vidlyftiga kunskaps- stoff, som lärokurserna måste innesluta, tvingar till rikligt anlitande av propedeutisk undervisning, om studietiden ej skall bliva oskäligt lång. Vidare är behovet av dubblering av proseminarieserierna mycket stort. En biträdande lärare är således starkt av behovet påkallad för ett till— fredsställande anordnande av undervisningen i detta betydelsefulla ämne, så länge en andra professur icke kan upprättas.

Pedagogik innesluter, oavsett om den filosofiska ämbetsexamen i hu— hudsak bibehålles i sitt nuvarande skick eller omlägges efter de riktlinjer, som dragits av Lärarutbildningssakkunniga, årligen återkommande, myc— ket omfattande och talrikt besökta kurser, avsedda för samtliga blivande lärare. Här föreligger sålunda ett typiskt fall av regelbundet återkom— mande och högst betungande kursgivning. Då ämnet på grund av den ringa omfattning, vari det studeras på licentiatstadiet, icke rimligen kan utrustas med företrädesrätt till ett docentstipendium, men kursernas om— fattning är så stor, att den ger full sysselsättning åt en biträdande lärare, synes anställandet av en sådan vara av nöden för att frigöra professorn för vetenskaplig undervisning och forskning.

Utöver de nämnda ämnena föreligger inom sektionen knappast något behov av biträdande lärartjänster för kursgivning annat än möjligen inom ämnet historia, där dock kursernas oenhetliga karaktär synes göra arvoden för varje kurs lämpligare.

Inom ämnet nordisk och jämförande fornkunskap föreligga dock sär- skilda förhållanden. I Lund har professorn såsom chef för ett stort mu— seum en starkt nedsatt undervisningsskyldighet. I Uppsala tager det med framgång bedrivna fältarbetet i norra Uppland, Vendel och Vals— gärde, en väsentlig del av professorns arbetskraft i anspråk. Följden blir, att svårigheter uppstå för beredande av tillräcklig tid åt både vetenskap- lig undervisning och den nödvändiga propedeutiska kursen i nordisk forn- kunskap. Ämnet är ej av den omfattning, att det skäligen bör få före- trädesrätt till ett av den historiska gruppens hårt i anspråk tagna sti— pendier. Det behöves därför en fast lärartjänst för den undervisning, som ej rimligen kan rymmas inom professorns tjänstgöringsskyldighet. En dylik tjänst av typen biträdande lärare och avdelningschef vid museet har tidigare äskats för Lunds universitet. I Uppsala torde större skäl finnas att genom instruktion knyta en biträdande lärare vid fältarbetet än vid det därstädes mindre betydande museet. På grund härav föreslås upprättandet av en biträdande lärartjänst vid vartdera universitetet, i Lund förenad med föreståndarskap för museets medeltidsavdelning, i Uppsala med ledning av viss del av fältarbetet.

Inom den matematisk—natur'vetenskapliga sektionen finnes inom ämnena fysik, zoologi och botanik starkt behov av biträdande lärare för den pro-

• Sida 36
•  Original

pedeutiska undervisningens uppehållande. Förslag om dessa tjänster ha redan framlagts av Universitetsberedningen och tillstyrkas.

Kursarvoden. I det vida övervägande antalet ämnen är det propedeu— tiska undervisningsbehovet ej tillräckligt stort för att motivera upprät- tandet av särskilda biträdande lärartjänster, och problemet måste där således lösas på annat sätt. Då av ovan anförda skäl anställandet av speciallärare är en mindre lämplig lösning, återstår utvägen med sär- skilda, tillfälliga arvoden för varje kurs.

Att upprätta en detaljerad förteckning över kurser, för vilka anslag böra beräknas, och efter dessa kursers omfattning fastställa anslagssum— mor skulle vara olämpligt, eftersom personbyten och vetenskapliga för- ändringar måste medföra växlingar i det vid varje tidpunkt erforderliga kursbeståndet. Det är därför lämpligare att bevilja fasta anslagssum- mor att av varje fakultet eller sektion efter undervisningens behov dispo- neras som kursarvoden. En dylik lösning synes möjliggöra erforderlig smidighet i undervisningens anordnande alltefter vetenskapens utveckling och de personliga förhållandena. Den skulle sålunda kunna innebära ett viktigt steg till den akademiska undervisningens effektivisering.

Ur docenternas synpunkt innebär den likaså väsentliga fördelar. Man skulle ej vid de flesta tillfällen, då en kurs behöver ges, nödgas tillgripa docentstipendiaten och ålägga honom ett ofta mycket betungande ar— bete, stundom kanske då han befunne sig i ett särskilt krävande skede av sitt eget forskningsarbete. Docentstipendiefonderna skulle ock i vida större utsträckning än nu kunna disponeras för rent vetenskapliga ända- mål. Härigenom och delvis även genom själva kursarvodena skulle re— surser av helt annan styrka än de, som nu stå till buds, skapas för att understödja nyförordnade docenter under de ofta mycket hårda år, som förflyta, innan de kunna erhålla stipendium, och docenter, vilkas stipen— dium hunnit utlöpa före en avgörande konkurrens om en professur eller ett forskarstipendium, liksom även i vissa fall yngre vetenskapsidkare, som ännu ej avslutat sina avhandlingsarbeten. Emellertid skulle kurs- arvodena naturligtvis icke förbehållas docenter utan kunna tilldelas de lämpligaste av de krafter, som i varje särskilt fall stode till buds. För Vissa kurser skulle det förmodligen visa sig förmånligt att anställa yngre vetenskapsmän, vilka ännu ej nått fram till sin disputation men vilkas kompetens vore tillräcklig för ifrågavarande uppgift. Beträffande kur- sernas anordning bör framhållas, att för ernående av större effektivitet varje kurs bör avslutas med särskilt slutförhör, förrättat av den, som givit kursen.

För att vinna en uppfattning om storleksordningen av de krav det gäller, har med ledning av de inkomna fakultetssvaren läget granskats ämne för ämne.1 Med utgångspunkt från dessa uppgifter och under förut-

¹ Bilaga A.

• Sida 37
•  Original

lk; : -(,—_|'_

sättning, att arvodet för kurserna sättes till 50 kronor per föreläsnings- timme, vilket är den beräkningsgrund, som kanslern vanligtvis använder vid fördelning av medel för dylika ändamål, skulle behoven te sig på följande sätt inom de särskilda fakulteterna.

Inom vardera av de teolog-iska fakulteterna föreligger ett behov av 6,000 kronor årligen för kurser i flera ämnen och för biträde vid seminarier i kyrkohistoria. Särskilt önskvärt är, att på detta sätt möjlighet beredes att avskaffa de av deltagarna betalda kurser, som alltjämt förekomma i Lund.

Inom de juridiska fakulteterna föreligger behov av höjning av de nu— varande anslagen till de propedeutiska och praktiska kurserna, vilka an— slag äro alltför snävt utmätta, samt för anordnande av den nödvändiga kursen i privaträtt för statsvetenskaplig examen, där nuvarande anslag blott avser examinationen. Vidare krävas arvoden för de kurser, som re- gelbundet givas i bokföring, rättspsykiatri och rättsfilosofins historia, till vilka nu medel beredas ur docentstipendiefonderna eller andra tillfälliga källor. Slutligen behöves ett belopp för minskning av den betungande undervisningsbörda i form av rent elementära kurser, som nu åligger professorerna i denna fakultet. Då dessa kurser till stor del bekostas av deltagarnas avgifter, är deras bestridande genom anslag högst önskvärt. Sammanlagt skulle inom fakulteten krävas minst 10,000 kronor årligen vid vartdera universitetet, av vilket belopp 4,000 kronor skulle gälla minsk- ning av professorernas propedeutiska undervisning.

Vad de medicinska fakulteterna beträHar, har någon motsvarande be- räkning icke ansetts erforderlig. Hela frågan om den medicinska ut- bildningen är, som ovan nämnts, hänskjuten till en särskild utredning, vars resultat icke kunna föreligga förrän om något år. I avvaktan härpå torde man böra inskränka sig tillatt utöver de mindre belopp, som redan stå till förfogande för hithörande ändamål, provisoriskt nämna en klump— summa för den propedeutiska undervisningen inom denna fakultet. Med hänsyn till det stora antal obligatoriska kurser, som är ofrånkomligt, torde detta belopp ej kunna sättas lägre än till sammanlagda summan av den för de två förut omtalade fakulteterna begärda, d. v. s. 16,000 kronor årligen vid vartdera universitetet. Vid Karolinska institutet med dess vida större antal studenter torde beloppet böra sättas till 24,000 kronor.

Återstå så den filosofiska fakultetens båda sektioner. Inom den huma- nistiska föreligga på detta område behov av växlande natur. I vissa äm— nen, särskilt de moderna språken, tarvas framför allt en uppdelning av proseminarierna, Vilka nu, där de nödgas arbeta med många, ända upp till 80 deltagare, icke kunna tillfredsställande fylla sin uppgift. I andra discipliner åter, såsom särskilt historia och nordiska språk, är behovet av propedeutiska kurser mycket omfattande. I vissa språk föreligger ett starkt behov av skrivkurser. Enligt de principer, som följts för de mindre

• Sida 38
•  Original

fakulteternas del, skulle inom humanistiska sektionen utöver de två tidi— gare nämnda biträdande lärartjänsterna i litteraturhistoria och pedago— gik krävas en summa av 44,500 kronor vid vartdera universitetet.

Inom ämnet historia föreligger vid sidan av de redan nu regelbundet givna kurser, vilkas kostnader inräknats i de 44,500 kronorna, även behov av en ny, vidlyftig kurs i Sveriges sociala och ekonomiska historia. Den skulle tillgodose de tungt vägande önskemål, som framförts från läro- verkshåll, om den akademiska undervisningens kompletterande med hän— syn till de krav, som ställas på grund av skolämnet historias omläggning till historia med samhällslära. En dylik kurs torde ej kunna äga en mindre omfattning än 60 timmar och skulle sålunda vid vartdera universitetet kräva ett arvode å 3,00() kronor utöver det förut nämnda beloppet.

Inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen torde upprättandet av biträdande lärartjänster i geografi och matematik samt de föreslagna tjänsterna av samma art i botanik, zoologi och fysik tillgodose de flesta önskemålen. Härutöver föreligga dock tydliga behov av kursarvoden i flera ämnen, särskilt kemi och geologi. Sammanlagt skulle efter tidigare använda grunder behövas 16,000 kronor vid vartdera universitetet. Här- utöver äro nya assistenttjänster i ämnena kemi och geologi samt en ama— nuensbefattning i mekanik önskvärda.

Som bilaga är till detta betänkande fogad den redan åberopade över- sikten över det kursbestånd, varpå ovanstående kalkyler äro grundade. Den är emellertid, som redan antytts, icke avsedd att fattas som en bin- dande förteckning över anslagsposter, en gång för alla bundna vid be— stämda kurser, utan blott som en motivering för de nämnda summornas storleksordning. Som redan har angivits, bör till varje fakultets eller sek- tions förfogande ställas ett årligt anslag, avsett att fördelas med hänsyn till de olika disciplinernas behov av kurser och tillgång på lämpliga lä- rarkrafter under läsåret. Har filosofisk fakultet icke använt sin i univer- sitetsstatuterna % 48 moment 2 givna befogenhet att åt sektionerna över— låta åliggandet att ordna undervisningen, skola tydligen de för de båda sektionerna avsedda anslagen ställas till fakultetens förfogande.

Inom de tre mindre fakulteterna, där professorerna uppenbarligen för— utsättas alltjämt skola uppehålla en ej ringa del av den elementära un- dervisningen, torde de ovannämnda beloppen med hänsyn till docentsti- pendiaternas fåtal och det stora antalet studerande i alla ämnen böra be- traktas som oundgängliga. Annorlunda förhåller det sig med den filo— sofiska fakultetens bägge sektioner. De här ovan för dem angivna sum- morna utgöras av de belopp, som skulle krävas, om det övervägande fler— talet nu existerande, i studieplanerna förutsatta elementära kurser skulle givas av med särskilda arvoden betalda lärarkrafter. Tydligt är emeller— tid, att en avsevärd del av dem alltjämt både kunna och böra givas av professorerna och docentstipendiaterna i vederbörande ämne. Professo—

• Sida 39
•  Original

rerna beredas härigenom bland annat tillfälle att förvärva nödig kontakt med och kännedom om de studerande före dessas tentamina, och do- centstipendiaterna kunna enligt vad ovan framhållits draga nytta av att i viss utsträckning meddela undervisning av propedeutisk art. Hur stor del av kurserna som sålunda bör bestridas av sektionernas vanliga lärarkrafter, kan ej med någon större visshet fastställas, innan systemet någon tid har varit i bruk. Som en provisorisk avvägning torde det emel- lertid komma att visa sig lämpligt, om från början ungefär hälften av kurserna gåves av professorer och docentstipendiater, medan för den andra hälften särskilda kursarvoden ställdes till förfogande. De behov, som genom nya anslag eller höjningar av förutvarande anslag skulle tillgodoses, äro sålunda följande.

Lund Karolinska-

1 Uppsala institutet

Teologiska fakulteten: ; kursarvoden . . . . . . ..... . . . . . . . . . * 6,000 6,000 biträdande lärare . . . .......... . . . . 1 1

Juridiska fakulteten:

höjning av nuvarande anslag . . . . . . . . . . . . 3,500 4,0401 nya kursarvoden . ............... . . ! 2,500 2,500

,, kursarvoden för minskning av professorernas prope—

deutiska undervisning ..... . ..... 4,000 4,000

i Medicinska fakulteten:

i höjning av nuvarande anslag . . . . . . . . . . . . 16,000 16,000 24,000 : Humanistiska sektionen: i kursarvoden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ' 22,260 22,250 kurs i Sveriges sociala och ekonomiska historia. . . . 3,000 3,000 biträdande lärare . ............ . . . . 2 2 d:o i nordisk och jämförande fornkunskap . . . . . . 1 1

Matematisk—naturvetenskapliga sektionen:

kursarvoden . . ........ . ..... . : 8,000 8,000 biträdande lärare ....... . . . . . . . . . . 3 3 assistenter . . ........... . . . . . . ., 2 2 amanuenser . . . . . . ...... . ..... . . i 1 1

Möjlighet för docentstipendiat att uppbära kursarvode eller del därav. Ett fall, som inom flera ämnen kan tänkas bliva aktuellt, är, att en docent— stipendiat för att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet ger en propedeutisk kurs men att denna kurs är av större omfång än hans tjänstgöringsskyl- dighet. I sådan händelse bör han för de överskjutande timmarna erhålla

* Nuvarande anslaget till propedeutiska kursen är i Uppsala 1,500, i Lund 960 kr.

• Sida 40
•  Original

motsvarande del av kursarvodet, enligt detta förslag efter en beräknings- grund av 50 kronor för timme.

Att en docentstipendiat åtager sig att mot arvode giva en propedeutisk kurs helt och hållet utöver sin tjänstgöringsskyldighet, torde icke helt böra förbjudas, då omständigheterna i vissa fall kunna göra det önskvärt eller till och med nödvändigt. I dylika fall gälla naturligtvis bestäm- melserna angående högsta tillåtna belopp, som å universitetets stat får uppbäras av stipendierad docent.1 Vederbörande akademiska myndighe- ter torde emellertid böra öva en viss kontroll över dylika åtaganden från docentstipendiaternas sida, så att de ej utan verkliga skäl eller i otill- börlig grad inkräkta på den vetenskapliga forskning, vars möjliggörande bör vara stipendiets främsta uppgift.

1 Se nedan kap. V, s. 67 f.

• Sida 41
•  Original

Kap. V. Docentstipendierna.

1. Antal och fördelning.

1918 års sakkunniga. 1918 års sakkunnigas förslag innebar i fråga om stipendiernas antal och fördelning, att de mellan alla fakulteter rörliga stipendierna avskaffades och samtliga stipendier uppdelades på fakulteter och sektioner. Inom den filosofiska fakulteten fördelades dessutom fler— talet stipendier mellan olika ämnesgrupper. Förslaget omfattade för Upp- salas del 39 stipendier, av vilka 4 teologiska, 3 juridiska och 5 medicinska samt inom filosofiska fakulteten 2 filosofiska, 4 historiska, 8 språkliga, 2 inom humanistiska sektionen rörliga, 3 matematiska, 3 fysisk-kemiska, 4 biologisk-geografiska och 1 inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen rörligt. För Lund föreslogos 36, av vilka 3 teologiska, 3 juridiska, 5 medi— l. einska, 2 filosofiska, 4 historiska, 8 språkliga, 1 rörligt humanistiskt, 3 matematiska, 2 fysisk-kemiska, 4 biologisk-geografiska och 1 rörligt natur- vetenskapligt. För Karolinska institutet begärdes 5 stipendier.

Yttranden över detta förslag. I Uppsala yrkade teologiska fakulteten, att dess stipendier alltjämt skulle vara bundna vid vissa ämnen eller ämnesgrupper, och filosofiska fakulteten önskade bestämmelser om före— trädesrätt till stipendium för vissa särskilt betydelsefulla ämnen. I bägge yrkandena instämde konsistoriet och kanslern. En sådan anordning före— skrevs också för Uppsala universitets vidkommande.

Teologiska fakulteten i Uppsala begärde ett femte stipendium under för- klaring, att de sakkunnigas åberopande av existensen av ett donerat sti— pendium i apologetik vore missvisande och att de rörliga stipendiernas avskaffande ur fakultetens synpunkt medförde en försämring.

Medicinska fakulteten sammastädes ville ha möjlighet till en jämkning av sina stipendiers fördelning efter undervisningens behov.

Filosofiska fakulteten begärde ytterligare fem stipendier, av vilka ett i pedagogik, ett inom den historiska gruppen utan företräde för visst ämne, ett i sanskrit, ett inom den biologisk—geografiska gruppen och ett rörligt inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen, varjämte stipen— diet i geografi skulle tillhöra fakulteten i dess helhet. Den av fakulte- terna äskade ökningen stöddes av konsistoriet.

Teologiska fakulteten i Lund begärde ett fjärde stipendium under åbe- ropande av att ämnena ej kunde delas i färre än fyra grupper och att de mellan fakulteterna rörliga stipendierna försvunne. Humanistiska sek—

..u- v.—,--—-- -

• Sida 42
•  Original

tionen i Lund önskade ett femte stipendium för historiska gruppen samt ett andra inom sektionen rörligt stipendium, då docentstipendiefonderna ej kunde väntas räcka för årligt utdelande av extra stipendier. Matema- tisk-naturvetenskapliga sektionen ansåg ett stipendium i geologi önskvärt samt begärde ytterligare ett inom sektionen rörligt stipendium.

Konsistoriet i Lund begärde i överensstämmelse med fakulteternas och sektionernas krav ytterligare ett teologiskt, ett historiskt, ett rörligt hu- manistiskt och ett rörligt naturvetenskapligt stipendium. Liksom filo— sofiska fakulteten förordade konsistoriet, att ansökan om docentstipen— pendium inom den biologisk-geografiska gruppen av docent i geografi borde behandlas av hela fakulteten.

Uppsala docentförening hemställde den 27 november 1918 för sitt uni- versitet om 44 stipendier i stället för av de sakkunniga föreslagna 39, innebärande en ökning med ett stipendium i historiska gruppen, ett i språk— liga gruppen, ett i geografisk—biologiska gruppen samt ytterligare ett rör- ligt i vardera sektionen. Docent i ämne med företrädesrätt till stipendium borde avstå honom tilldelat rörligt stipendium och i stället övertaga det fasta, då det bleve ledigt.

Lunds docentförening ansåg i skrivelse den 18 november 1918, att om det dittillsvarande systemet skulle övergivas, vore den av de sakkunniga förordade indelningen i stora grupper ogynnsam för de små ämnena över huvud taget och särskilt för dem, som ej tillhörde någon grupp. För— eningen förordade därför två rörliga stipendier i vardera sektionen, om den av de sakkunniga föreslagna gruppindelningen genomfördes. Inom fysisk—kemiska gruppen krävdes under samma förutsättning paritet med Uppsala, sålunda 3 i stället för 2 stipendier. Vidare äskades ett femte stipendium för historiska gruppen. Föreningen ställde sig emellertid av— visande till hela den föreslagna nya gruppindelningen och förordade det dittillsvarande systemet med nödiga kompletteringar.

Kanslern förordade utöver de sakkunnigas förslag 6 stipendier till Upp— sala och 4 till Lund i enlighet med vederbörande myndigheters förslag. Stipendiet i geografi borde vara gemensamt för fakulteten i dess helhet. Den av medicinska fakulteten i Uppsala föreslagna möjligheten till jämk- ning vore onödig, då särskild framställning kunde göras hos Kungl. Maj:t.

I sin proposition i ärendet, nr 244/1919, föreslog departementschefen ut— över de sakkunnigas förslag för Uppsala ett stipendium för den historiska och ett för den biologisk—geografiska gruppen, varigenom totalsumman kom upp till 41. För Lunds del föreslogs ytterligare ett för den historiska gruppen, varigenom summan blev 37. Samtliga stipendier inom filosofiska fakulteten skulle vara knutna till endera sektionen.

Sedan riksdagen beslutat i enlighet med departementschefens förslag, dröjde det föga mer än ett decennium, innan de önskemål om flera stipen- dier, som framförts i remissyttrandena, ånyo blevo aktuella.

• Sida 43
•  Original

;qu.-—Wuf-r.—v* "www-'rrv—r- "mayr— -

Senare önskemål. I maj 1931 överlämnade Uppsala docentförening un— der hand till kanslersexpeditionen en underdånig skrivelse rörande do— centfrågan, vilken skrivelse emellertid icke ingavs till Kungl. Maj:t. Med ett rikhaltigt statistiskt material sökte man här uppvisa missför- hållanden beträffande stipendiernas antal inom teologiska och filosofiska fakulteterna och krävde en ökning till 6 teologiska, 22 humanistiska och 15 matematisk—naturvetenskapliga stipendier mot dåvarande och alltjämt 1939 existerande 4, respektive 17, respektive 12. Föreningen begärde vidare, att vid sådan ökning en lämplig fördelning av de nytillkomna stipendi- erna inom filosofiska fakulteten mellan de olika ämnesgrupperna och de rörliga stipendierna måtte verkställas.

Sedan de ekonomiska konjunkturerna ljusnat, återkom docentföreningen i Uppsala med en den 5 november 1935 ingiven underdånig skrivelse av i stort sett samma innehåll som 1931 års skrivelse. Emellertid begärdes nu för humanistiska sektionens del 23 stipendier. Dessa krav rönte i all- mänhet stark sympati hos de akademiska myndigheterna. Humanistiska sektionen i Uppsala framhöll särskilt lämpligheten av att de utanför äm- nesgrupperna stående stipendierna ökades i antal, och fann vidare det av docentföreningen föreslagna antalet sektionen tillkommande stipendier, d. v. s. 23, alltför lågt. Härvid framhölls i viss motsats till docentför- eningen, att inom flertalet av sektionens ämnen den föreläsnings- eller kursvis meddelade undervisningen måste kompletteras med handledning av de studerande vid begagnande av bibliotek och samlingar, liksom att flera av ämnena vore alltför omfattande för att kunna i sin helhet be— härskas av en enda ämnesrepresentant. Även matematisk-naturvetenskap- liga sektionen fann sitt av docentföreningen föreslagna stipendieantal, 15, alltför knappt.

I remissyttrande den 29 oktober 1936 instämde docentföreningen i Lund i flertalet av Uppsalaföreningens krav. Föreningen hävdade emellertid, att Lund i fråga om antalet docentstipendier borde erhålla ungefärlig paritet med Uppsala, en önskan, som i stort sett uppfyllts av 1937 års riksdag, vilken gav Lund ytterligare ett teologiskt, ett biologisk-geo— grafiskt och ett rörligt humanistiskt stipendium. Medicinska fakulteten i Lund har för sin del gjort framställning om ökat antal docentstipendier med hänsyn till särskilda förhållanden i Lund.

Lärarkollegiet vid Karolinska institutet framhöll i sitt yttrande den 27 maj 1937 i anledning av nämnda remiss behovet av ett väsentligt ökat antal stipendier vid institutet, där docenternas antal numera vore 57, men stipendiernas alltjämt endast 5. Kollegiet förordade 2 nya stipendier för de teoretiska ämnena och 2 för de praktiska.

Ytterligare synpunkter ha framförts av docentföreningarna vid Karo— linska institutet och i Uppsala i samband med remissyttranden den 31 januari, respektive den 21 februari 1938 över Universitetsberedningens be—

• Sida 44
•  Original

tänkande. Den förra föreningen har därvid särskilt understrukit som sin uppfattning, att eventuella nya forskar- och docentstipendier vid de medi— cinska lärosätena borde sättas någorlunda i proportion till antalet stipen- dieberättigade docenter.

Docent-föreningarnas nuvarande önskemål. Sedan Docentutredningen på hösten 1938 hade begynt sitt arbete, ha docentföreningarna inkommit med nya önskemål. Uppsalaföreningen fixerade i skrivelse den 8 oktober 1938 det önskvärda stipendieantalet vid universitetet till 6 teologiska, 3 juridiska, 6 medicinska —— varvid särskilt de teoretisk—medicinska ämnena borde stödjas —— 23 humanistiska och 15 matematisk-naturvetenskapliga, summa 53 mot nuvarande 41. Inom filosofiska fakulteten vore det av vikt, att de nya stipendierna på lämpligt sätt fördelades mellan olika ämnes— grupper och att behovet av rörliga stipendier beaktades.

Lundaföreningen underströk den 9 november 1938 sin uppfattning, att Lunds universitet numera med hänsyn till såväl studentantalet som be- hovet av lärarkrafter stode i full paritet med Uppsala och att antalet docentstipendier därför borde vara detsamma. Däremot kunde fördel— ningen av stipendier mellan fakulteter och sektioner modifieras med hän- syn till dessas växlande inbördes storleksordning vid de båda universi— teten. Fördelningen mellan ämnesgrupper borde genomföras så, att hän- syn toges såväl till »huvudämnenas legitima behov» som till forskningens allt starkare specialisering.

Docentföreningen vid Karolinska institutet yrkade den 27 oktober 1938 under åberopande av institutets talrika docentkår på 12 docentstipendier, av vilka 6 kliniska och 6 teoretiska, i stället för de nuvarande 5.

Fakulteternas önskemål. Docentutredningen har vidare inhämtat fa- kulteternas nuvarande önskemål beträffande docentstipendiernas antal och fördelning.

De teologiska fakulteterna ha för närvarande vardera 4 stipendier. Fa- kulteten i Uppsala begär 2 nya stipendier utan företrädesrätt för särskilt ämne, under åberopande av att disciplinerna exegetik samt dogmatik och moralteologi nu vardera uppdelats i två skilda ämnen med behov av egna docenter. Fakulteten i Lund begär ytterligare ett stipendium, för att äm- nena religionshistoria och praktisk teologi vartdera skola kunna få regel— bunden tillgång till ett stipendium.

De juridiska fakulteterna anmäla icke några önskemål om nya stipen- dier utöver de 3, som de vardera disponera.

De medicinska fakulteterna förfoga för närvarande över vardera 5 sti- pendier. Fakulteten i Uppsala begär deras ökning till 8, av vilka 4 inom medicine licentiatexamens och 4 inom medicine kandidatexamens läroom— råden. Fakulteten åberopar särskilt stegringen i antalet medicinska dok- torsdisputationer. Fakulteten i Lund begär en ökning till 9, varav 3 med företräde för de teoretiska ämnena och 3 för de kliniska. Härvid åberopas

• Sida 45
•  Original

bland annat fakultetens stora ämnesantal och den rikliga tillgången på docenter vid densamma. Karolinska institutets lärarkollegium slutligen begär sammanlagt 12 stipendier, av vilka 4 teoretiska, 4 kliniska och 4 rörliga.

Inom vardera av de humanistiska sektionerna finnas för närvarande 17 stipendier, av vilka 2 filosofiska, 5 historiska, 8 språkliga och 2 rörliga. Uppsalasektionen påpekar, att av sektionens 22 med professurer försedda ämnen minst 5 alltid måste sakna stipendium, och begär 5 nya stipendier, bundna till ämnesgrupperna, helst dock ytterligare 2 för de bägge dubbel— professurerna, historia och nordiska språk. Dessutom äskar sektionen 4 nya rörliga stipendier, främst med tanke på det avsevärda antal ämnen, som sakna egen lärostol. Sammanlagt begäres alltså en ökning av stipen- dierna från 17 till 26, eventuellt 28. Humanistiska sektionen i Lund be— går en ökning med 7 stipendier till 24, av vilka 2 filosofiska, 8 historiska, 10 språkliga och 4 rörliga.

Av de matematisk-natur'vetenskapliga sektionerna förfogar den i Upp- sala över 12 stipendier, av vilka 3 matematiska, 3 fysisk—kemiska, 5 biolo- gisk-geografiska, ett rörligt, och sektionen i Lund över 11, av vilka blott 2 fysisk-kemiska. Uppsalasektionen begär 9 nya stipendier, av vilka 2 matematiska, 3 fysisk—kemiska och 4 biologisk-geografiska. Antalet skulle således bliva 21. Sektionen i Lund åter begär utan att närmare angiva deras fördelning 4 nya stipendier, varigenom sammanlagda antalet skulle bliva 15.

De sakkunniga.

Det nuvarande antalet docentstipendier har varit oförändrat sedan 1919 med undantag av att Lund 1937 erhöll 3 nya stipendier. Under dessa tjugo år har å andra sidan det sammanlagda studentantalet vid de tre läro— sätena stigit från cirka 4,500 till ungefär 7,350, alltså med 63 %. Antalet professorer har samtidigt stigit i Uppsala från 70 till 75, i Lund från 56 till 64 och vid Karolinska institutet från 24 till 26. Under samma tid har antalet docenter ökats i Uppsala från 79 till 120, i Lund från 67 till 100 och vid Karolinska institutet från 28 till 71.1

Mot bakgrunden av denna betydande ökning i studentantalet och do— centernas numerär framträder tydligt nödvändigheten av en avsevärd höj— ning av antalet docentstipendier.

Av några bland de akademiska myndigheterna har såsom principiellt önskemål anförts, att varje ämne, som förfogar över en professur, även borde äga företrädesrätt till ett docentstipendium. Ur vissa synpunkter kunde en dylik anordning onekligen synas erbjuda fördelar, men fråga

¹ Jfr tabellerna, bilaga B.

• Sida 46
•  Original

är, om den ej även skulle vara förenad med betydande svårigheter. I små ämnen med begränsat antal doktorander skulle förefintligheten av ett fast docentstipendium kunna tänkas vålla en avprutning på kraven på docent— kompetens i syfte att trygga stipendiet åt ämnet. I den mån så skedde, skulle också lätt skapas ökade svårigheter att placera dem bland dessa docenter, som ej segrade i en professorskonkurrens. Även om tillgången till docentstipendier icke bör utmätas så, att konkurrensmomentet försvin- ner och framtida försörjningssvårigheter kunna uppstå, är det dock själv— klart, att stipendieantalet bör ställas i lämpligt förhållande till såväl an- talet ämnen över huvud taget som antalet professurer. Att ställa det i fast proportion till docentantalet låter sig icke göra, eftersom detta är och allt fortfarande bör vara utan bestämd gräns uppåt.

Även om det totala stipendieantalet anses böra vara ungefärligen det- samma vid de båda universiteten, bör fördelningen mellan de olika fakul— teterna och sektionerna vid vartdera lärosätet kunna modifieras med hän- syn till deras växlande inbördes storlek i fråga om studentantal och dispu- tationsfrekvens. Alltför stora kunna dock dessa variationer ej vara, då varje ämnesgrupp har vissa minimibehov, som ej utan skada för det hela kunna åsidosättas.

Nu gällande docentstipendieförfattning, Kungl. brevet den 6 juni 1925, uppvisar i detaljutformningen vissa skillnader mellan Uppsala och Lund. Viktigast bland dessa är, att i Uppsala för filosofiska fakultetens del vissa större ämnen inom varje ämnesgrupp äga företrädesrätt till ett stipen— dium, medan i Lund ingen dylik företrädesrätt finnes stadgad. Humanis— tiska sektionen i Lnnd föreslår själv övergång till det för Uppsala före- skrivna systemet. Denna uppfattning synes berättigad. Företrädesrätt till stipendium för vissa större ämnen ger bättre möjligheter att tillgodose ifrågavarande ämnens särskilt viktiga undervisningsbehov, exempelvis för seminarieserier o. (1. Den ger också tillfälle att i förväg beräkna, vid vil— ken tidpunkt ett visst ämne kan få påräkna att nybesätta ett stipendium, en omständighet, som kan vara av stor praktisk betydelse för unga for- skare inom ämnet.

Teologiska fakulteten. Vid båda universiteten har ökningen av antalet studerande inom de teologiska fakulteterna varit särskilt påfallande un- der de sista två decennierna. Även docentantalet har på senare år stän— digt hållit sig på en högre nivå än tidigare.1 Det vetenskapliga arbetets krav ha stigit, ej minst på grund av den ökade ämnesdifferentieringen. Under sådana omständigheter synes behovet av ett ytterligare docent— stipendium vid vartdera universitetet vara väl styrkt.

Enligt nu gällande bestämmelser bör i Uppsala av de fyra stipendierna ett företrädesvis stå till förfogande för vart och ett av ämnena 1) exegetik,

1 Se bilaga B.

• Sida 47
•  Original

i

2) kyrkohistoria eller symbolik, 3) teologiska prenotioner med teologisk encyklopedi eller systematisk teologi samt 4) praktisk teologi. I Lund äro bestämmelserna desamma med undantag av att där det tredje stipendiet med företräde tillhör systematisk teologi ensam och det fjärde delas mel- lan teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi samt praktisk teologi.

Emellertid ha i Uppsala 1938 de båda professurerna i systematisk teologi uppdelats på en professur i dogmatik med symbolik och en i teologisk etik med religionsfilosofi, medan samtidigt lärostolen i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi förvandlats till en professur i religionshistoria med religionspsykologi. Motsvarande ändringar kunna väntas i Lund inom en ej alltför avlägsen framtid.

För att ernå största möjliga smidighet i stipendiefördelningen bör det femte stipendiet enligt Uppsalafakultetens förslag vara rörligt. Av de bägge system för företräde, som tillämpas för de nu existerande fyra stipendierna, synes det lundensiska vara att föredraga, då det upsalien- siska låter tre så viktiga ämnen som dogmatik, etik och religionshistoria tävla om samma stipendium. Det föreslås sålunda, att de fyra hittillsva- rande stipendierna fördelas enligt de bestämmelser, som nu gälla i Lund, med hänsyn tagen till den i Uppsala nyss skedda och i Lund väntade om- regleringen av vissa lärostolars omfattning, och att ett femte stipendium upprättas, som göres rörligt inom hela fakulteten.

Juridiska fakulteten. Ingen ändring har ifrågasatts från något håll be- träffande de juridiska fakulteterna.

Medicinska fakulteten. Ämnena inom de medicinska fakulteterna äro uppdelade på två grupper, av vilka den ena omfattar kandidatexamens område samt patologisk anatomi och rätts- och statsmedicin, den andra alla-övriga ämnen. De fem stipendierna äro så fördelade, att i Uppsala vardera gruppen har företräde till två stipendier, medan i Stockholm två stipendier äro förbehållna åt vardera gruppen samt i Lund den först— nämnda gruppen har företräde till två stipendier och de övriga tre kunna tilldelas vilket ämne som helst inom fakulteten.

Det synes klart, att antalet stipendier är alltför lågt i förhållande till det stora antalet ämnen och lärostolar inom fakulteterna. Vidare är Karo— linska institutet i stipendiehänseende tydligt missgynnat med hänsyn till såväl professorernas och studenternas som de stipendieberättigade docen— ternas antal. I sistnämnda avseende är vidare Lund så tydligt överlägset Uppsala, att en skillnad i stipendieantal synes motiverad.1

Den nu tillämpade uppdelningen i två ämnesgrupper har fungerat till— fredställande.

Stipendierna föreslås ökade till nedannämnda antal och fördelade så— lunda:

* Se bilaga B.

• Sida 48
•  Original

Uppsala: 6 stipendier, varav 2 i vardera gruppen och 2 rörliga. Lund: 7 stipendier, varav 2 i vardera gruppen och 3 rörliga. Karolinska institutet: 10 stipendier, varav 3 i vardera gruppen och 4 rörliga.

Humanistiska sektionen. 1918 års sakkunniga anförde bland annat föl- jande:

»Otvivelaktigt har behovet av ökat antal docentstipendier gjort sig mest kännbart inom filosofiska fakulteten. Flera omständigheter bidraga till att ålägga denna fakultet en särdeles dryg undervisningsbörda. Särskilt vilja vi härvidlag rikta uppmärksamheten å den alltjämt fortgående specialisering, som inom dess olika vetenskaper kan konstateras och som låter ämnen eller ämnesgrenar växa ut till självständiga discipliner, vilka med större eller mindre styrka göra anspråk på egen plats å universitetens timplan. Ur forskningens lika väl som undervisningens synpunkt gör sig därför nödvändigheten av en arbetsfördelning alltmer gällande.»

Dessa synpunkter äga otvivelaktigt lika stark tillämpning efter som före 1918. Sedan 1919 har enligt studentkatalogerna antalet studerande inom humanistiska sektionen —— studerande för teologisk-filosofisk examen icke inräknade — i Uppsala vuxit från 783 till 1,500, alltså nästan för- dubblats, i Lund från 412 till 1,029, alltså mer än fördubblats. Det stegrade behovet av undervisning, särskilt i form av seminarier och proseminarier, kan endast till en del tillgodoses genom de av oss föreslagna kursarvodena. Beträffande de yttre förutsättningarna för den vetenskapliga återväxten är att märka, att den humanistiska sektionen saknar i stort sett såväl de möjligheter, som på andra håll erbjudas av assistent- och amanuensbefatt- ningar av olika slag, som de juridiska fakulteternas talrika vikariatsför- ordnanden. Docentstipendierna äro således inom denna sektion av relativt större betydelse för att hålla unga forskare kvar vid universiteten. Spe- cialiseringen och framträdandet av nya vetenskaper har gjort sig gäl- lande även under 1920- och 1930-talen, som exemplen lärdomshistoria, ortnamnsforskning, etnologi, folkminnesforskning, turkologi m. fl. visa. En avsevärd ökning av antalet stipendier inom sektionerna är ur alla de anförda synpunkterna oundgänglig.

Av de grupper, i vilka sektionens ämnen äro delade, omfattar den filo- sofiska i Uppsala ämnena teoretisk filosofi, praktisk filosofi och pedagogik. I Lund utgöra ämnena fyra, nämligen teoretisk filosofi, praktisk filosofi, psykologi och pedagogik. Gruppen förfogar över två stipendier, av vilka i Uppsala teoretisk filosofi äger företräde till det ena. Av gruppens äm— nen är, bortsett från pedagogiken, för vilken föreslås en biträdande lä- rartjänst, teoretisk filosofi det större examensämnet. Med hänsyn härtill och till den nedan förordade ökningen av antalet rörliga stipendier inom sektionen synas för gruppens vidkommande inga andra ändringar be-

• Sida 49
•  Original

hövliga än att teoretisk filosofi får företräde till det ena stipendiet även i Lund, samt att psykologi hänföres till gruppen även i Uppsala.

Inom den historiska gruppen framträder stipendieantalets otillräcklig- het särskilt starkt, delvis beroende på att de arkeologiska disciplinerna, som hänföras hit, sedan 1919 genomgått en hastig utveckling. Genom en tilläggsbestämmelse av år 1935 har, utan att stipendiernas antal ökats, stadgats, att gruppen skall omfatta i Uppsala jämväl ämnet geografi och i Lund jämväl ämnet nordisk och jämförande fornkunskap. De ämnen, som nu ha att tävla om gruppens fem stipendier, äro sålunda åtta: historia, statskunskap, statistik, geografi, litteraturhistoria med poetik, konsthisto— ria med konstteori, klassisk fornkunskap och antikens historia samt nor— disk och jämförande fornkunskap. Då. tre av dessa äga företrädesrätt i Uppsala, återstå därstädes för de övriga fem ej mer än två stipendier. Vidare äro historia och litteraturhistoria två av sektionens största och å licentiatstadiet mest studerade ämnen, i vilka behovet av två docentsti- pendier samtidigt ofta är kännbart. En avsevärd ökning inom denna grupp synes sålunda ofrånkomlig.

Ytterligare ha två av sektionens övriga examensämnen med naturlig hemortsrätt i denna grupp numera uppnått den betydelse, att de böra där upptagas, nämligen religionshistoria och nationalekonomi. Antalet ämnen i gruppen skulle därmed stiga till tio. Under sådana förhållanden synes antalet stipendier ej böra sättas lägre än åtta.

Den för Uppsala gällande bestämmelsen om företrädesrätt till stipen— dium för ämnena historia, statskunskap och litteraturhistoria med poetik bör utsträckas till att gälla även Lund.

Den språkliga gruppen, som för närvarande förfogar över åtta stipen— dier, omfattar följande ämnen: nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska, engelska, romanska språk, slaviska språk, latin, grekiska, sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, semitiska _ i Lund öster- ländska — språk samt i Uppsala finsk-ugrisk språkforskning, eller summa nio ämnen i Lund och tio i Uppsala. Av dessa äro flera mycket omfattande och livligt studerade, främst nordiska språk, inom vilket även flera spe— cialdiscipliner såsom nordisk ortnamnsforskning och svensk stilistik ha framvuxit. En ökning med ett stipendium synes sålunda oundgänglig.

I Uppsala åtnjuta för närvarande ej mindre än sju ämnen —— nordiska språk, tyska, engelska, romanska språk, latin, grekiska och semitiska språk — företräde till var sitt stipendium. Även efter tillkomsten av ett nytt stipendium skulle sålunda blott två stipendier vara rörliga inom gruppen, vilket är otillräckligt. Det torde därför vara ofrånkomligt att inskränka antalet av de till företräde berättigade ämnena, hur beklaglig ur andra synpunkter en sådan åtgärd än måste te sig. Då ämnet semi- tiska språk i fråga om sin betydelse icke synes vara fullt jämförligt med de ämnen, som eljest åtnjuta företrädesrätt till stipendium, ligger det

4—39711.

• Sida 50
•  Original

närmast till hands, att för nämnda ändamåls vinnande företrädesrät- ten för dess del upphör. Företrädesbestämmelserna i övrigt böra ut- sträckas att gälla även Lund. Om den nuvarande beteckningen öster— ländska språk för Lunds vidkommande bibehålles, täcker den även allt fortfarande den därstädes på senare tid uppblomstrande turkologin.

De inom hela sektionen rörliga stipendierna äro nu vid vartdera univer- sitetet blott två. Detta torde vida understiga det nödvändiga. För det första finnes ett ej obetydligt antal ämnen, som stå helt utanför grupp— indelningen och sålunda endast kunna erhålla rörliga stipendier. Dylika discipliner äro för närvarande folkminnesforskning, nordisk etnologi, etno- grafi, musikhistoria med musikteori, iranska språk, egyptologi, assyriologi, sinologi m. fl. Av dessa äro, som synes, flera vetenskaper, kring vilka ej obetydligt intresse har samlats.

Vidare innehålla alla tre grupperna, särskilt den historiska, fler ämnen, än de förfoga över stipendier. Vid varje tidpunkt äro sålunda åtskilliga gruppämnen hänvisade till de rörliga stipendierna. Slutligen tillkommer i vissa fall behovet av möjligheter att tilldela två docenter i ett och samma ämne stipendium. Två eller flera särskilt lovande forskare i samma ämne uppträda ej sällan samtidigt.

BeträHande de inom sektionen rörliga stipendierna synas liknande skäl, som inom den medicinska fakulteten talade till Lunds förmån, kunna åbe— ropas för att giva Uppsala ett något större antal. Docentantalet inom sektionen har därstädes alltid varit betydligt större, antalet studerande likaså. Även ämnesspecialiseringen har där gått längre.

På grund härav föreslås, att Uppsala erhåller sex inom sektionen rörliga stipendier, av vilka två med företräde för de ämnen, som stå helt utanför gruppindelningen, och Lund fyra med företräde för de ämnen, vari sti- pendierad docent icke finnes. Sistnämnda formulering gäller för närva- rande i Lund, och skäl torde saknas för dess ändring.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Inom de matematisk—natur- vetenskapliga sektionerna gälla i stort sett samma allmänna skäl för sti— pendieorganisationens utbyggnad, som tidigare åberopats för de huma- nistiska. Specialiseringen och klyvningen av de hävdvunna disciplinerna torde inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen ha gått längre än på andra håll. Å andra sidan synas de av sektionen i Uppsala framförda kraven vara ganska höga, då de för ett flertal ämnen, nämligen matematik, fysik, kemi, botanik, zoologi och geologi avse att giva stadigvarande före— träde för samma ämne till två stipendier.

Den matematiska gruppen, som enligt nu gällande ordning omfattar ämnena matematik, matematisk fysik, mekanik och astronomi, har för närvarande tre stipendier. Då mekaniken utgör en underavdelning av ämnet matematisk fysik och det vid bägge universiteten endast finnes en

• Sida 51
•  Original

— : —mw 0— svar!"? ._

professur i »mekanik och matematisk fysik» samt Universitetsberedningen föreslår, att professurens och examensämnets namn skall ändras till mate- matisk fysik, omfattar gruppen i realiteten ej fler ämnen, än den dispo— nerar stipendier. Det största ämnet, matematiken, som har dubbelprofes— sur, är dessutom numera utrustat med en biträdande lärare. Någon ök- ning av docentstipendierna synes därför ej oundgänglig.

Den fysisk—kemiska gruppen omfattar i Uppsala fysik, meteorologi, fysi- kalisk kemi samt kemi, alltså fyra ämnen. Särskilda donationsprofessurer ha upprättats i elektricitetslära och biokemi, vilka ämnen också böra in- fogas i gruppen. Denna disponerar nu tre stipendier. I Lund består den blott av två ämnen, fysik och kemi, samt förfogar över två stipendier. Skillnaden mellan universiteten i fråga om ämnesantalet är emellertid till en del blott skenbar, då de underavdelningar av fysiken och kemin, vilka i Uppsala fått egna professurer, i Lund naturligtvis falla under pro- fessurerna i fysik och kemi. Meteorologi saknas däremot helt i Lund.

Det är tydligt, att det nuvarande antalet stipendier ingalunda motsva— rar den vetenskapliga utveckling, som särskilt tagit sig uttryck i kemins uppdelning i flera ämnen, och ej heller mot den utomordentligt betydelse— fulla roll, som de i gruppen ingående disciplinerna för närvarande spela. På grund härav föreslås, att antalet stipendier ökas till fem i Uppsala och fyra i Lund, samt att huvudvetenskaperna, fysik och kemi, erhålla före- träde till vardera ett stipendium.

Den biologisk—geografiska gruppen omfattar ämnena botanik, zoologi, geografi och geologi samt i Uppsala växtbiologi och i Lund ärftlighetslära, vartill i Lund bör fogas limnologi. Antalet ämnen är sålunda i Lund sex, i Uppsala fem. Gruppen förfogar nu över fem stipendier. Då flera av de ämnen det här gäller, äro mycket stora och företrädas av dubbelprofes- surer, nämligen botanik och zoologi, i Uppsala även geologi, synas stipen- dierna böra ökas med två vid vartdera universitetet. Företräde torde böra åtnjutas av de fyra huvudämnena botanik, zoologi, geografi och geologi samt i Lund av ärftlighetslära,

Det finnes för närvarande blott ett inom hela sektionen rörligt stipen- dium vid vartdera universitetet. Då även inom denna sektion vissa äm- nen, t. ex. geodesi och oceanografi, äro orepresenterade inom grupperna och andra blott vid ettdera universitetet äro infogade i den fasta grupp- indelningen samt vidare inom sektionen samma behov föreligger av sti— pendier för ämnen, som visserligen tillhöra en fast grupp men för till- fället sakna stipendium, samt för eventuella dubbleringar, föreslås, att antalet rörliga stipendier ökas till tre vid vartdera universitetet. Att be- hovet av rörliga stipendier i intet av nämnda hänseenden är lika starkt som inom den humanistiska sektionen, framgår vid en jämförelse av det numeriska förhållandet mellan stipendier och ämnen.

• Sida 52
•  Original

Stipendiernas antal och fördelning mellan fakulteter, sektioner och grupper vid de tre lärosätena framgår av följande tablå:

K Nu _ 52; Nu 513; Nu Säl-g Teologiska fakulteten ...... - ..... 4 5 4 5 —— — Juridiska fakulteten ............ 3 3 3 3 — —— Medicinska fakulteten: Kliniska gruppen ............ 2 -— Teoretiska gruppen . . . . ....... 2 2 Rörliga stipendier ............ l l 2 3 3 % Humanistiska sektionen: i [ Filosofiska gruppen ........... 2 | 2 2 2 — — Historiska gruppen ............ 5 8 5 8 l — — Språkliga gruppen ............ 8 9 8 9 — —— Rörliga stipendier ............ 2 6 2 4 —— — Matematisk—naturvetenskapliga sektionen: Matematiska gruppen .......... 3 3 3 3 — — Fysisk-kemiska gruppen ......... 3 5 2 4 — -— Biologisk-geografiska gruppen ....... 5 7 5 7 — — Rörliga stipendier ............ 1 3 1 3 -— — Summa 41 57 40 | 55 | 5 10

2. Åtgärder för att förebygga dubbleringar.

Historik. Ett spörsmål, som redan tidigt uppmärksammades på flera håll, är frågan om förhindrande av tilldelning av mer än ett stipendium inom samma ämne, då ej särskilt starka sakliga skäl därtill föreligga. Docentföreningen i Uppsala begärde i skrivelse till större konsistoriet den 6 april 1923 initiativ till en bestämmelse, att docent, som erhållit stipen— dium, vilket ej tillhör den ämnesgrupp, inom vilken hans docentur faller, med avseende å stipendiet skall inträda i gruppen, så snart stipendium, vilket icke företrädesvis bör stå till förfogande för annat ämne, blir le- digt inom denna. Filosofiska fakulteten och större konsistoriet funno den gällande ordningen innebära en olägenhet men ansågo skrivelsen i av— vaktan på en allmän utredning icke böra föranleda någon åtgärd.

Besläktade synpunkter men med annan tillämpning framfördes av filo— sofiska fakulteten i Lund den 10 juni 1923. Dess förslag accepterades senare av större konsistoriet därstädes i en av juridiska fakulteten något ändrad lydelse. Medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrkte detta förslag i en

• Sida 53
•  Original

..-—uef=;e.*r—_mm ',.. ..

. __— _WEQL

ytterligare utbyggd formulering: »Därest docentstipendium tilldelas do— cent i ämne, vari stipendierad docent redan finnes, eller i ämne, som är så närstående, att det representeras av samma professor, eller i ämne hö- rande till annan ämnesgrupp än den, för vilken stipendiet företrädesvis är avsett, kan stipendiet på förslag av fakultet eller sektion tilldelas blott på ett år och skall därefter ånyo anslås till ansökan ledigt.» I denna form biträddes förslaget av större konsistoriet i Uppsala och Karolinska insti— tutets lärarkollegium samt gjordes av kanslern till föremål för en hem- ställan den 10 juni 1924, vilken dock ej har lett till någon åtgärd.

Frågan återupptogs av Uppsala docentförening i dess tidigare berörda skrivelse av maj 1931. Föreningen påyrkade vid detta tillfälle en före— skrift, att innehavare av utanför gruppindelningen stående stipendium måtte förpliktas att, för den händelse han vore docent i ett ämne med företrädesrätt till stipendium, vid uppkommen vakans övergå till detta ämnes stipendium. Samma krav återkom i den skrivelse, som föreningen i november 1935 inlämnade till Konungen. Förslaget tillstyrktes av samt— liga akademiska myndigheter, som yttrade sig över detsamma, och har senare åter upprepats av docentföreningarna vid Karolinska institutet och i Uppsala.

Till samma komplex av ärenden hör en framställning den 29 november 1933 från teologiska fakulteten i Lund, att när ledigt stipendium inom fakulteten sökes endast av kompetent docent från någon ämnesgrupp, vil- ken redan har stipendierad docent, den sökande må efter särskild hem- ställan av fakulteten kunna tilldelas stipendiet blott för ett år i sänder. Konsistoriet tillstyrkte framställningen. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund hemställde den 5 maj 1937 hos kanslern om sådan änd— ring av Kungl. brevet den 6 juni 1925 i vad detsamma angår fysisk-kemiska gruppens två docentstipendier, att, därest sökande icke anmäler sig till ett inom ämnet ledigt stipendium, kanslern må äga efter särskild framställ- ning medgiva, att stipendiet för en tid av högst ett år i sänder tilldelas docent i det andra ämnet.

De sakkunniga. Det förra av de ovan refererade önskemålen, nämligen att docent i gruppämne, vilken erhållit rörligt stipendium, skall vara skyl- dig att vid ledighet inom gruppen inträda däri, har överallt tillstyrkte och synes utgöra en väsentlig förutsättning för att rättvisa i möjligaste mån skall vederfaras de utanför gruppindelningen stående ämnena, vilkas ställ- ning alltid är osäker. För det ämne, som med tillämpning av nuvarande bestämmelser skulle komma att erhålla två representanter, återstår även efter den föreslagna ändringen möjligheten, att dess andre företrädare segrar i tävlan om det ledigvordna rörliga stipendiet.

Till & 3 _i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier bör därför fogas ett tillägg av angiven innebörd.

Det andra av de ovannämnda förslagen åsyftar att möjliggöra utdelan—

• Sida 54
•  Original

det av stipendium på kortare tid, om kompetent sökande vid tillfället sak— nas i det ämne, som äger företräde, eller om det ämne, som den nye sti- pendiaten tillhör, redan är representerat av annan stipendiat. Ur flera synpunkter är förslaget väl motiverat. Å andra sidan skulle begräns- ningen av stipendieinnehavet till blott ett år innebära en olägenhet för stipendiaten. Dessutom synas i det senare av nyssnämnda fall skälen för att modifiera det vanliga förfarandet icke väga tungt. Däremot bör det förra fallet föranleda en ändring. En möjlighet att därvid förena hänsynen till stipendiatens intresse med de berättigade anspråk, som kunna resas av det ämne, vilket åtnjuter företrädesrätt till stipendiet, är att stadga, att ehuru minskning i den för stipendiets tillsättning före— skrivna treårsperioden ej göres, stipendiet dock i dylika fall skall vid utgången av denna treårsperiod ledigförklaras och innehavet icke utan vidare kunna prolongeras. Förslag framlägges om ett tillägg av detta innehåll till Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipen- dier % 6.

3. Stipendiernas storlek.

Historik. 1918 års sakkunniga hade föreslagit, att stipendierna skulle utgå med 4,500 kronor. Detta belopp ansågs på flera håll för lågt. Sär— skilt hävdade Lunds docentförening, att förslaget på denna punkt vore framlagt utan verklig utredning och att en jämförelse med lektorslönen vore berättigad med hänsyn till docenternas utbildning, behov och be— tydelse för kulturarbetet. Riksdagen höjde på departementschefens för- slag beloppet till 5,000 kronor.

Frågan blev åter aktuell i samband med förarbetena till 1925 års löne- reglering för universiteten. Löneregleringskommittén hade 1921 föreslagit en höjning till 6,000 kronor. Med hänsyn till att dyrtidstillägg tidigare hade utgått och nu delvis inarbetades, innebar detta en faktisk höjning med blott 290 kronor. Häremot framställde docentföreningarna vissa er- inringar. Föreningen i Lund framhöll den 8 november 1922, att då do— centerna, som föreningen tidigare framhållit, vore fullt jämställda med läroverkslektorerna, borde docentstipendierna icke sättas lägre än lektors lön i första lönegraden. Föreningen i Uppsala framförde den 11 novem- ber 1922 samma yrkande med en utförlig motivering. Den 15 december 1923 hemställde föreningen i Lund, att stipendiernas storlek måtte fast— ställas i samma förhållande till professorslönen som 1919, d. v. s. att då denna höjdes från 8,500 till 12,000 kronor, borde stipendierna höjas till ungefär 7,000 kronor. En dylik höjning vore ett minimikrav, då den be- varade den 1919 uppnådda proportionen mellan lektorslön och docent— stipendium. Departementsehefen ansåg emellertid, att docentstipendiernas karaktär uteslöte »en alltför prononcerad relation» till lönerna för fasta

• Sida 55
•  Original

-rr!-' - sann-__;

um

befattningshavare vid universitet och läroverk, och stannade därför vid 6,000 kronor, vilket blev riksdagens beslut, trots motioner om det högre beloppet av hrr Oscar Olsson, Pauli, Holmdahl m. fl.

I sin skrivelse av maj 1931 diskuterade Uppsala docentförening åter frågan i samband med då pågående arbeten för reglering av läroverks— lärarnas löner. Särskilt påpekades de kännbara rekryteringssvårigheterna inom juridiska och medicinska fakulteterna, vilka ansågos bero på eko- nomiska orsaker. Men även inom de övriga fakulteterna vore stipendierna ,enligt föreningens mening för små, varför stipendiaterna i stor utsträck-

ning nödgades söka bisysslor, som inkräktade på deras forskningsarbete. Stipendiet borde sättas till samma belopp som lönen för en hovrättsasses— sor eller lektor i lägsta lönegraden.

I sin skrivelse av november 1935 tog föreningen ånyo upp frågan med samma motivering och yrkande som 1931. Förslaget rönte anslutning från de båda andra föreningarna, varvid den i Stockholm särskilt påpekade omöjligheten för docent, som vore familjeförsörjare, framför allt i Stock- holm, att med stöd blott av docentstipendium helt ägna sig åt vetenskap- lig forskning. Samtliga akademiska myndigheter, som yttrat sig om för- slaget, ha tillstyrkt detsamma, några med hemställan om utredning rö- rande beloppet och humanistiska sektionen i Lund med den inskränkning, att höjningen borde inträda först med andra treårsperioden. Denna in- skränkning beslöts med sju röster mot sex för helt tillstyrkande. De ju- ridiska fakulteterna ha särskilt betonat rekryteringssvårigheterna inom fakulteten, den medicinska fakulteten i Uppsala har påpekat, att förslaget syntes påkalla en mera omfattande revision beträffande forskarstipendier och löner för laboratorer m. fl.

I sin skrivelse till Docentutredningen har Uppsala docentförening ytter— ligare hävdat sin ståndpunkt. Föreningen betonar, att den, som i stället för att direkt efter disputationen söka lektorat ägnar sig åt vetenskaplig forskning som docent, icke därför bör ekonomiskt ställas sämre. För- eningen påpekar vidare penningvärdets försämring samt den omständig— heten, att docentstipendierna numera i motsats mot förr äro beskattnings— bara, vilket medför ett betydande avdrag. Till denna ståndpunkt ha de båda andra docentföreningarna anslutit sig.

De sakkunniga. Olika synpunkter måste tagas i betraktande vid bedö- mandet av vilket belopp som kan anses skäligt för ett docentstipendium. Det måste sättas så högt, att det ej medför en betydande ekonomisk för- lust att stanna kvar vid universitetet som docent i stället för att omedel- bart söka Vinna en befattning med motsvarande eller till och med något lägre kompetenskrav å annan bana, exempelvis som hovrättsassessor, sjuk- husläkare eller läroverkslektor. Det bör i detta sammanhang ihågkom- mas, att docentstipendiet utgår med samma belopp under hela stipendie- tiden, medan innehavarna av flertalet statstjänster under samma tid två

• Sida 56
•  Original

gånger uppflyttas i högre löneklass. Härtill komma vidare de alltid högst osäkra, i många fall mycket dåliga framtidsutsikterna på universitets— banan, där de enda möjligheterna till befordran beredas av de i varje ämne fåtaliga professors— och laboratorstjänsterna, om vilka dessutom ofta ett stort antal väl meriterade sökande tävla. För den docent, vars stipendie— tid nått sitt slut, kan en mycket svår mellanperiod följa, innan han lyckas uppnå en fast avlönad ställning.

En oundgänglig förutsättning för en tillfredsställande rekrytering av universitetsbanan och för undgående av att de tävlandes olika privat-. ekonomiska ställning får ett alltför starkt inflytande är sålunda, att do— centstipendierna göras så stora, att de kunna konkurrera med löneförmå— nerna på närliggande levnadsbanor. Redan nu äro rekryteringssvårighe- terna betydande inom de juridiska fakulteterna och ofta även inom de teoretiska disciplinerna av de medicinska. Inom vissa grenar av de filo— sofiska fakulteterna har likaså vid flera tillfällen tillgången på docenter varit anmärkningsvärt låg.

I samma riktning talar ett annat skäl. Stipendiet måste vara så stort, att det medgiver en docentstipendiat en skälig levnadsstandard samt den möjlighet till familjebildning, som icke minst i närvarande tid kan anses som ett starkt samhällsintresse. Om stipendiet sjunker under denna nivå, tvingas docenterna att påtaga sig betungande bisysslor, som i betänklig grad måste inkräkta på den vetenskapliga forskning, vilken stipendiet är avsett att möjliggöra.

Även andra synpunkter kunna dock anläggas på frågan. I jämförelse med andra yngre statstjänstemän med motsvarande kompetens har do— centen en ställning, som även om den är osäker, dock är oberoende och vars arbetsplikter kunna i särskilt hög grad anpassas efter hans egen personliga läggning, detta såväl beträäande arbetets art som arbetstidens anordning. Av vikt är vidare, att stipendiet ej når en sådan storlek, att det verkar hämmande på innehavarens håg att i tid söka sig över till annan bana, om utsikterna på den akademiska te sig mindre ljusa.

De befattningar å andra levnadsbanor, vilka lättast synas kunna jäm— föras med universitetsdocenternas, äro hovrättsassessorns och läroverks- lektorns. Hovrättsassessor å billigaste ort (Jönköping) har en begynnelse— lön av 10,110 kronor och efter tre år 10,60?) kronor. För lektor är begyn— nelselönen i Lund 9,390 kronor, i Uppsala 9,885 kronor och stiger efter tre år till 9,840, respektive 10,335 kronor. I samtliga dessa fall utgår dess— utom ett rörligt tillägg å för närvarande 6 %.

Med utgångspunkt från dessa jämförelsesiffror ha de sakkunniga över— vägt, om ej docentstipendiebeloppet skäligen borde bestämmas till 9,000 kronor. Emellertid skulle detta medföra, dels att förhållandet till den nuvarande professorslönen icke skulle kunna sägas bliva lämpligen av— passat och dels att docentstipendiet skulle komma att bliva lika stort som

• Sida 57
•  Original

”"gå—”me'lp fe.—

den nuvarande lönen för laborator, vilket icke synes rimligt. De sakkun- niga ha stannat vid att föreslå ett belopp av 8,000 kronor men vilja allvar- ligt betona, att detta utgör det minsta belopp, till vilket docentstipendierna kunna sättas, om en tillfredsställande rekrytering av docentkåren skall kunna tryggas. En förutsättning härför måste dock vara, att dyrtidstill— lägg även i fortsättningen kommer att utgå å docentstipendierna enligt samma grunder som hittills. Finnes detta icke kunna ske, utan anses dyrtidstillägget böra utbytas mot rörligt tillägg enligt de i år antagna grunderna, bör docentstipendiernas belopp icke sättas lägre än 8,500 kro— nor. Enligt båda alternativen skulle det sammanlagda beloppet med nu- varande grunder bliva ungefär 9,000 kronor. Om professors- och labora- torslönerna höjas, kommer givetvis frågan om docentstipendiernas stor- lek i ett annat läge och bör då ånyo övervägas.

4. Stipendietidens längd.

Kritiken av 1918 års sakkunnigförslag. Då 1918 års sakkunniga framlade sitt förslag rörande tiden för stipendieinnehav, hävdades på flera håll, att den av dem föreslagna tiden, d. v. s. högst två treårsperioder jämte möj- lighet efter Kungl. Maj:ts prövning att i särskilda undantagsfall åtnjuta ytterligare ett år, vore för knappt utmätt. Så yrkade teologiska och filo- sofiska fakulteterna i Uppsala liksom större konsistoriet därstädes på rätt för Kungl. Maj:t att medgiva ytterligare förlängning, alltså utöver det sjunde året. Professor A. Hägerström gjorde ett principuttalande i äm- net, där han ur såväl undervisningens och forskningens som docenternas synpunkt föreslog, att ett begränsat antal till beloppet något mindre sti- pendier skulle vara öppna för fri konkurrens även för dem, som redan innehaft vanligt stipendium. Docentföreningen i Lund hävdade, att en stipendietid på 9 år ej skulle innebära någon förändring av docentinsti- tutionens principiella karaktär, och påpekade, att medelantalet docentår vid professorsutnämning vore 11 år i den humanistiska sektionen och 13 i den matematisk—naturvetenskapliga. Urvalet på den vetenskapliga ba— nan skulle försvåras, om flertalet lämnade den vid den tidpunkt, då sti- pendietiden utginge men forskarförmågan ofta nått sin höjdpunkt. Dess- utom vore de äldre docenterna i stor utsträckning familjeförsörjare,

Ett annat yrkande beträHande tiden, som härrörde från filosofiska fa— kulteten i Lund med instämmande av sex reservanter i konsistoriet, gick ut på att ett förordnande att uppehålla professur eller professors hela undervisningsskyldighet under minst en termin ej skulle inräknas i sti- pendietiden.

Kanslern liksom departementschefen följde beträffande tiden de sak— kunniga.

• Sida 58
•  Original

Senare förslag. Även sedermera ha från docenternas sida önskemål om stipendietidens förlängning framförts. Så förordade Lunds docentför- ening i sin underdåniga skrivelse den 24 januari 1933, att några docent— stipendier borde anslås åt docenter, vilka redan i 7 år som docentstipen- diater med framgång bedrivit forskning och akademisk undervisning.

Docentföreningen vid Karolinska institutet föreslog i sitt yttrande över Universitetsberedningens betänkande, att docentstipendiat borde beredas möjlighet att under förutsättningar, som skulle bero av en kommande utredning, kunna inneha docentstipendium en längre tid än 7 år, dock högst 10 år.

Uppsala docentförening har i sin skrivelse till Docentutredningen som ett önskemål framfört, att fasta regler måtte införas i fråga om medgi— vande av det sjunde stipendieåret.

De sakkunniga. Trots de ur viss synpunkt synnerligen behjärtansvärda skäl, som kunna åberopas för en förlängning av stipendietiden, synes densamma dock icke kunna tillstyrkas. Om stipendietiden utsträcktes till 9 eller 10 år, skulle en docent vid dess utgång i många fall ha nått en så långt framskriden ålder, att hans övergång till annan levnadsbana väsentligt skulle försvåras. Under dylika förhållanden kunde frestelsen efterhand bliva stark att vidtaga anordningar, som i verkligheten skulle leda till ett återupplivande av den gamla adjunktinstitutionen med alla de svagheter, som vidlådde denna.

Vad det sjunde året beträffar, skall det enligt nuvarande bestämmelser bero på kanslern att, där i särskilda undantagsfall förhållandena så på— kalla, på förslag av vederbörande fakultet eller sektion därom göra fram— ställning hos Kungl. Maj:t. Praxis torde numera oftast vara, att en do- cent, som tillfredsställande uppfyllt sina skyldigheter i fråga om under- visning och vetenskapligt författarskap, erhåller det sjunde året. Ibland fästes dock avseende vid om annan kompetent docent finnes, som kan komma i fråga till stipendiet. Då olika synpunkter sålunda göra sig gäl— lande, blir praxis stundom något svävande och ojämn. Svårigheter kunna härigenom uppstå för docenterna. En enhetlig och beräknelig praxis är därför önskvärd vid tillämpningen av dessa föreskrifter. Att härvid in- gripa genom närmare bestämmelser torde likväl ej vara lämpligt. Den praxis, som hittills följts, synes emellertid böra föranleda, att de fall, då förlängning med ett sjunde år beviljas, icke i författningen betecknas som undantagsfall.

Tillräckliga skäl synas ej heller föreligga att låta frågan om för- längning av stipendietiden med det sjunde året hänskjutas till Kungl. Maj:t, utan borde denna fråga kunna liksom prövningen av förlängning efter den första treårsperiodens utgång avgöras av kanslern på framställ- ning av fakultet eller sektion.

Beträffande stipendietiden föreslås därför inga andra ändringar än de

• Sida 59
•  Original

nyssnämnda och hemställes, att kungörelsen den 6 juni 1925 9 11 samt Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier & 6 ändras i överensstämmelse därmed.

5. Docentstipendiats tjänstgöringsskyldighet.

Kritiken av 1918 års sakkunnigförslag. Mot den av 1918 års sakkunniga föreslagna fördubblingen till två timmar i veckan av stipendiats skyldig- het att hålla vetenskapliga föreläsningar restes en enhällig opposition under den motivering, att den ifrågasatta undervisningsbördan vore allt- för tung och hindrade den egna vetenskapliga forskning, vars möjlig- görande enligt de sakkunnigas eget uttalande vore stipendiets förnämsta uppgift. Dessutom antydde Uppsala docentförening, att vetenskapliga föreläsningar av docent vore en i och för sig mindre givande undervis- ningsform. De ändringsförslag, som framlades, varierade. Medan myn- digheterna i Uppsala i allmänhet liksom reservanter inom filosofiska fa- kulteten i Lund önskade behålla den dittillsvarande undervisningsskyl- digheten, uttalade sig teologiska fakulteten i Lund blott för någon minsk— ning i den av 1918 års kommitté föreslagna undervisningsskyldigheten; den medicinska fakulteten föreslog en undervisningsskyldighet av 20 tim- mar under höstterminen och 30 under vårterminen, den filosofiska likaså 50 timmar under ett läsår, förutsatt, att stipendiebeloppet sattes till 5,500 kronor. Alltför många föreläsningar skulle enligt filosofiska fakultetens mening tvinga stipendiaten att lägga dem på ett relativt lågt plan. Kon- sistoriet i Lund förordade likaledes 50 timmar under ett läsår. Docent- föreningen i Uppsala gjorde gällande, att docenterna, om de finge mera ostörd tid för vetenskaplig verksamhet, bleve bättre lämpade för den fria handledning av de studerande, som de framför andra vore ägnade att giva. Den föreslagna ökningen av stipendiebeloppet kunde blott betraktas som kompensation för penningvärdets fall och borde därför ej tagas till intäkt för krav på ökade skyldigheter. Liknande synpunkter hävdades av för- eningen i Lund, som föreslog 50 föreläsningar under ett läsår, om stipen- diet sattes till 5,800 kronor.

I flera yttranden förordades rätt för kanslern eller fakultet (sektion) att meddela fullständig eller partiell befrielse från undervisningsskyldig- heten för särskilt angeläget vetenskapligt arbete.

Kanslern skulle helst velat behålla de gällande föreskrifterna, men om höjning bleve ofrånkomlig, förordade han 25 timmar för termin samt rätt för kanslern att meddela befrielse för vetenskapligt arbete.

Departementsehefen ansåg i 1919 års proposition, att de vetenskapliga docentföreläsningarna borde inskränkas till förmån för seminarieövningar och propedeutisk undervisning. Undervisningsskyldigheten beträffande

• Sida 60
•  Original

vetenskapliga föreläsningar sattes till 25 timmar under höstterminen och 30 under vårterminen. Av principiella skäl avvisades den föreslagna rät- ten att meddela viss befrielse från undervisning för vetenskapligt arbete. Minskning i undervisningsskyldighet på grund av opponentuppdrag borde ej heller få förekomma.

Det av de sakkunniga framställda förslaget om möjlighet att utbyta do- centstipendiaternas vetenskapliga föreläsningar mot propedeutisk under- visning mötte sympati från de akademiska myndigheterna. Förslaget innebar på denna punkt, att dylik undervisning skulle kunna bestämmas till högst 50 timmar för termin. Teologiska fakulteten i Uppsala tillstyrkte den sålunda föreslagna ökningen av tiden med en viss tvekan, medan ju- ridiska fakulteten i Lund ansåg 40 timmar för termin böra vara maximum. Medicinska fakulteten och konsistoriet i Lund åter förordade 70 timmar under ett läsår. Uppsala docentförening hävdade, att 50 timmar för ter- min vore att fatta som ett högsta mått, ej som en norm, medan Lunda- föreningen föreslog två timmar i veckan, i vissa fall därutöver.

Kanslern föreslog högst 70 timmar under ett läsår. Humanistiska sektionen i Lund anförde i detta avseende vissa invänd— ningar mot hela förslaget. Propedeutiska kurser vore ett regelbundet be- hov, men stundom saknades inom ämnet stipendierad docent. De täta ombytena av stipendiat vore till men för den regelbundna propedeutiska undervisningen. Konsekvensen av dess överlåtande åt docenterna kunde lätt bliva en utveckling mot adjunktinstitutionen. Särskilda anslag för propedeutisk undervisning vore därför att föredraga.

Departementsehefen följde de sakkunniga men fastställde ett minimum av 35 timmar för termin för att undvika alltför stora olikheter.

Senare förslag. Under den följande tiden ha vid flera tillfällen förslag framkommit om lättande av den tjänstgöringsbörda, som åligger docen- terna, för att sålunda bereda dem större möjlighet till egen vetenskaplig forskning.

Filosofiska fakulteten i Lund förordade den 31 januari 1928, att docent- stipendiat skulle kunna under högst två terminer för varje treårsperiod helt eller delvis befrias från undervisningsskyldighet i och för vetenskap- ligt arbete. Till detta sammanhang hör vidare docentföreningens i Lund begäran i skrivelse den 2 december 1925, att docent, även om han vistades i universitetsstaden, skulle kunna få sin undervisningsskyldighet helt eller delvis utbytt mot en däremot svarande och på vederbörligt sätt vitsordad vetenskaplig produktion.

Uppsala docentförening har i sin skrivelse till Docentutredningen fram- lagt följande önskemål. Vidlyftig, regelbundet återkommande propedeu- tisk undervisning bör anförtros åt särskilda lärare. Det nu gällande olika måttet för docentstipendiats undervisning, allt eftersom denna är pro— pedeutisk eller mera vetenskapligt betonad, bör bortfalla och måttet för

• Sida 61
•  Original

nga—; ; M_— —.-.v .-.

.. "Wm.-.".

undervisningsskyldigheten generellt bestämmas till högst 20 timmar för hösttermin och 25 timmar för vårtermin, därest undervisningen sker i form av föreläsningar. Kanslern bör kunna bevilja docentstipendiat viss tjänst— ledighet från undervisningsskyldigheten för bedrivande av vetenskapligt arbete under högst två terminer av en treårig stipendieperiod. Till dessa önskemål har docentföreningen vid Karolinska institutet i huvudsak an— slutit sig.

Docentföreningen i Lund yrkar ävenledes på avskaffande av skillnaden mellan vetenskapliga och propedeutiska föreläsningar i fråga om tjänst- göringsskyldighetens beräknande och ansluter sig till Uppsalaförslaget om rätt för kanslern att bevilja stipendiat viss tjänstledighet från undervis- ningen för vetenskapligt arbete.

Olika sätt att fullgöra tjänstgöringen som stipendiat. Normalmåttet för docentstipendiats tjänstgöring är beräknat i föreläsningstimmar med rätt för kanslern att på förslag av fakulteten medgiva utbyte mot annan där- emot svarande tjänstgöring. Den 28 mars 1923 begärde kanslern förslag till likformiga bestämmelser härom. De akademiska myndigheter, som häröver yttrat sig, ha funnit dylika fasta regler varken lämpliga eller ens möjliga utan förordat prövning i varje särskilt fall. Kanslern avgav också den 23 oktober 1925 resolution i denna riktning. Medicinska fakul- teten i Lund ansåg dock i ett senare yttrande preciserade regler tänk- bara för vissa ämnesgrupper. Kanslern har vid flera tillfällen tillåtit stipendiat att utbyta del av föreläsningsskyldigheten mot institutions— arbete, varvid en föreläsningstimme räknas lika med 6 timmars institu— tionsarbete, eller mot exkursioner, varvid en föreläsningstimme räknas lika med en dags exkursion. I sitt remissyttrande den 21 februari 1938 över Universitetsberedningens förslag hemställer Uppsala docentförening om rätt för fakultet (sektion) att medgiva utbyte av föreläsningar mot annan undervisningsform.

I sina skrivelser till Docentutredningen ha docentföreningarna åter- kommit till sina önskemål i detta hänseende. Uppsalaföreningen betonar, att föreläsningsformen ej längre borde betraktas som det normala sättet för undervisningsskyldighetens fullgörande och att en smidigare anpass- ning efter behoven borde underlättas. Avgörande beträffande undervis- ningsformen borde ligga hos fakultet, respektive sektion. Undervisningen borde kunna utbytas mot granskning och medbedömande av seminarieupp- satser på högre stadium, inom juridiska fakulteten även mot författande av kompendier. På detta sätt skulle docenternas prestanda komma till verklig nytta, i stället för att de för närvarande många gånger icke fylla någon reell funktion inom universitetsundervisningen utan endast betunga ve- derbörande docent.

Lundaföreningen anför besläktade synpunkter och hävdar särskilt, att möjligheter böra skapas för ett anpassande av undervisningen efter de

• Sida 62
•  Original

olika ämnenas skiftande behov. Generella bestämmelser om dess art borde därför icke givas. Docentstipendiatens viktigaste uppgift förbleve emel- lertid forskningen.

De sakkunniga.

Tjänstgöringens omfattning. Som av historiken framgår, har man på sina håll ansett, att den nuvarande tjänstgöringsskyldigheten, 55 veten— skapliga föreläsningar under ett läsår, är alltför betungande. Onekligen kan den i vissa fall verka hämmande på en docentstipendiats forskning och författarverksamhet. Med hänsyn till dels den ovan föreslagna höj- ningen av stipendiebeloppet med därav följande minskad anledning att taga bisysslor, dels den rätt till omfattande befrielse från undervisnings— skyldigheten, som nedan föreslås, har emellertid någon minskning av den nuvarande tjänstgöringsskyldigheten icke ansetts böra tillstyrkas.

Däremot synes det ådagalagt, att den nuvarande skillnaden mellan ve— tenskapliga och propedeutiska föreläsningar i fråga om tjänstgöringsskyl- dighetens omfattning icke bör upprätthållas. Dels kunna i själva verket propedeutiska kurser i Vissa fall vara vida mer betungande än vetenskap- liga föreläsningar, särskilt om de sistnämnda, som ofta är fallet, gälla föreläsarens eget specialområde, dels är gränsen mellan ifrågavarande två slag av akademisk undervisning icke sällan oviss och godtycklig. På grund härav föreslås, att den olika beräkningsgrunden för propedeutisk och vetenskaplig undervisning avskaffas.

Beträffande en annan redan nu ganska vanlig form av docenttjänst— göring, för vilken dock särskilt tillstånd av kanslern är erforderligt, näm— ligen ledning av seminarie- eller proseminarieövningar, är den nuvarande praxis, att den räknas likvärdig med vetenskapliga föreläsningar och en dubbeltimme lika med två föreläsningar. Mot denna praxis kunna inga anmärkningar riktas. Däremot synes det olämpligt att alltid betrakta biträdande vid seminarieövningar såsom likvärdigt med självständig un- dervisningsverksamhet. Erfarenheten visar, att ett dylikt biträdande lätt kan bliva skäligen passivt. Ledning av seminarieövningar, särskilt gransk— ning och bedömning av uppsatser, innebär däremot i regel ett betydande arbete. _

De av docentföreningarna framförda önskemålen om större smidighet och mångsidighet i fullgörandet av tjänstgöringen som docentstipendiat äro synnerligen beaktansvärda. Med nuvarande bestämmelser torde föreläs— ningen alltjämt utgöra normalformen, och inom universitetskretsar råda knappast delade meningar därom, att vissa dylika docentföreläsningsserier över föreläsarens ibland ganska periferiska specialitet ofta äga ett rätt begränsat undervisningsvärde.

Tydligt är, att olika tjänstgöringsformer, såsom föreläsningar, semina-

• Sida 63
•  Original

'.;t'l." : au»

rieledning, exkursioner, institutionsarbete, kompendieförfattande o. s. v. kunna äga samma berättigande och böra anlitas efter olika ämnens vid skilda tider växlande behov. De böra därför också formellt jämställas.

Den statutmässiga formen för en dylik modernisering och effektivise- ring av docentstipendiaternas tjänstgöring synes emellertid erbjuda vissa svårigheter. Att i statuterna eller en särskild författning fastslå de arter av tjänstgöring, som kunna ifrågakomma, samt grunderna för evalvering dem emellan vore mindre lyckligt med hänsyn till skilda vetenskapers skiftande arbetsformer. Att åter överlåta bestämmanderätten till veder- börande fakultet eller sektion kunde vålla betänkliga lokala olikheter i värderingsgrunderna. Det synes därför rådligt, att evalveringen i varje särskilt fall alltjämt bestämmes av kanslern efter hörande av vederbö— rande fakultet eller sektion. Emellertid bör universitetsstatuterna & 106 moment 3 ändras i överensstämmelse med de förut anförda synpunkterna, då dess nuvarande formulering utpekar föreläsningar som den normala formen för docentstipendiats tjänstgöring och andra prestationer som un— dantag.

Undervisningsnämnder. En förutsättning för att docentstipendiaternas tjänstgöring —— liksom övrig undervisning — verkligen skall bliva effek- tiv och på behörigt sätt fylla sin plats i universitetets arbetsordning, är, att denna utformas med större planmässighet, än nu stundom sker. En- ligt universitetsstatuterna % 108—109 skola vid slutet av en termin inom varje fakultet samtliga dess undervisningsskyldiga lärare sammanträda för lämpligt anordnande av nästa termins undervisning. Protokollet över detta sammanträde skall ofördröjligen ingivas till rektor, som företager nödiga jämkningar i fråga om tid eller ställe för undervisningen. Un- dervisningskatalogen upprättas i enlighet med rektors beslut.

Dessa i och för sig ändamålsenliga bestämmelser torde tillämpas ganska olika. I vissa fakulteter bruka vederbörande lärare utan samråd med var- andra vid terminens slut inlämna uppgifter om sin planerade undervis— ning under nästa termin. På grundval av dessa uppgifter redigeras före- läsningskatalogen. Det kan därför förekomma, att en akademisk lärare först då katalogen utkommer får kännedom om de uppgifter, som hans ämneskolleger valt för sin undervisning.

Större planmässighet vid undervisningsprogrammets uppgörande är så- lunda ett mycket angeläget önskemål. Inom teologiska, juridiska och me— dicinska fakulteterna nödvändiggöres en planmässig anordning redan därav, att de studerande inom dessa fakulteter måste i viss ordning följa undervisningen i fakultetens ämnen. Inom filosofiska fakultetens båda sektioner råda däremot andra förhållanden. En lämplig lösning av där föreliggande svårigheter torde vara, att särskilda undervisningsnämnder väljas för denna uppgift. Dock bör möjlighet beredas att tillsätta dylika nämnder även inom de övriga fakulteterna. Med hänsyn till de skiftande

• Sida 64
•  Original

förhållandena föreslås blott en minimiorganisation, bestående av dekanus och två valda ledamöter.

En förutsättning för att den föreslagna undervisningsnämnden skall bliva effektiv, är, att den får befogenhet att infordra behövliga uppgifter från samtliga lärare vid fakulteten samt att på grundval av dessa upp- göra förslag till undervisningsplan. Därefter böra fakultetens lärare kal— las till det i universitetsstatuterna % 108 föreskrivna sammanträdet, vid vilket den uppgjorda planen förelägges. Den, som ej senast vid detta sam- manträde inkommer med förslag till sin undervisning, hör av nämnden kunna inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet för nästa termin åläg— gas den undervisning, som prövas nödig inom ämnet.

I sammanhang med de här berörda frågorna må understrykas be- hovet av att föreläsningskatalogerna, som nu angiva undervisningen i en ordning, som helt beror av vederbörande lärares akademiska ställning och anciennitet, i likhet med vad som nu sker vid Karolinska institutet förses med en avdelning, som för varje ämne utvisar all undervisning, som meddelas. Den nuvarande uppställningen av universitetens kataloger försvårar en överblick över vilka föreläsnings— och seminarieserier eller kurser som kunna vara av vikt för den studerandes utbildning.

Med anledning av vad sålunda anförts, föreslås, att universitetsstatu— terna åå 108—109 erhålla ändrad lydelse.

Befrielse från tjänstgöringsskyldigheten. Det av docentföreningarna framförda kravet om rätt för docentstipendiat till viss befrielse från tjänstgöringen synes berättigat. Som det väsentliga i den verksamhet, som docentstipendiet avser att uppmuntra och möjliggöra, framstår den vetenskapliga forskningen. Även om den tjänstgöringsskyldighet, som följer stipendiet, i och för sig ej är alltför betungande, inverkar den otvi- velaktigt ogynnsamt vid slutet av en speciminering eller vid forcerad publicering av upptäckter o. (1. Då dylika perioder av särskilt brådskande vetenskapligt arbete torde förekomma för så gott som varje docentstipen- diat, synas skäl föreligga att här bereda ett stadgeenligt tillfälle till be- frielse från tjänstgöringen och icke blott hänvisa vederbörande docent— stipendiat till möjligheten att erhålla särskild dispens. Om en dylik rätt införes för docentstipendiat att, där särskild anledning finnes, erhålla be- frielse från honom åliggande tjänstgöring, skapas garantier för att de för- pliktelser, som följa med stipendiet, icke i vissa fall komma att motverka dess syfte. Det bör bör övrigt starkt betonas, att det icke rör sig om en tjänstledighet i vanlig mening utan att den ena delen av den med stipen- diet förbundna arbetsprestationen temporärt inställes för att bereda den andra och viktigare, d. v. s. den vetenskapliga forskningen, ökat utrymme. Nuvarande stipendieförfattning medgiver i sin 5 8 möjlighet till befrielse från tjänstgöringsskyldighet på grund av resa för vetenskapligt ändamål. Det synes vara inkonsekvent, att icke samma befrielse är möjlig för en

• Sida 65
•  Original

kanske lika maktpåliggande forskningsuppgift, vilken icke förutsätter resa.

Den föreslagna befrielsen från tjänstgöring bör kunna omfatta en ter- min under varje treårsperiod. Emellertid kunna fall tänkas, då befrielse under ytterligare en termin kan visa sig nödvändig. Kanslern bör där— för äga möjlighet att efter noggrann prövning av omständigheterna i sär- skilda fall medgiva denna ytterligare befrielse. För kontroll över att denna förmån icke missbrukas, bör från tjänstgöring befriad docentsti— pendiat på samma sätt, som är föreskrivet för forskarstipendiat, vid ter- minens slut till dekanus ingiva en kort redogörelse för sitt vetenskapliga arbete.

Den utsträckning, i vilken denna förmån kan beviljas, är i viss mån beroende av möjligheten att bereda medel för undervisningens vederbör- liga uppehållande. Om emellertid de ovan föreslagna anslagen för kurs- arvoden beviljas, torde svårigheterna på denna punkt i allmänhet ej visa sig oöverstigliga.

De nuvarande bestämmelserna om docentstipendiats resa synas icke behöva ändras.

Med stöd av vad sålunda anförts föreslås, att i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier införes ett stadgande av angivet innehåll.

6. Docentstipendiats sjukdom.

Tidigare önskemål. Särskilda svårigheter uppstå, om docentstipendiat under längre tid är sjuk. Kanslern upptog denna fråga 1920 och begärde de akademiska myndigheternas utlåtanden. Dessa blevo av skiftande innehåll. Teologiska fakulteten i Uppsala föreslog, att om ett fåtal föreläsningar på grund av sjukdom måste inställas, de skulle återtagas samma termin, om så utan olägenhet kunde ske, medan myndigheterna däremot borde pröva varje särskilt fall, där det bleve fråga om återta— gande under en följande termin eller hel befrielse. I den juridiska fakul- teten rådde skilda meningar. Medan en fakultetsledamot hävdade, att ingen skyldighet funnes att återtaga föreläsning, som inställts med giltigt förfall, ansåg flertalet, att återtagande borde kunna ske under samma termin, i den mån det vore möjligt utan alltför stark anhopning av före- läsningar under kort tid. När det vore fråga om propedeutisk undervis— ning, borde enligt en under diskussionen uttalad mening vikarie anställas. Flertalet av fakultetens ledamöter ansåg, att stipendiaten borde få upp— bära 2/3 av stipendiet under den tid förfall förelegat. Enligt ett yttrande borde kanslern äga rätt att helt befria från resterande undervisningsskyl— dighet och därvid jämväl träffa bestämmelse rörande stipendiebeloppet, varvid stipendiaten borde tryggas vid rätten att uppbära minst två tredje-

• Sida 66
•  Original

delar. Medicinska fakulteten yttrade, att propedeutisk undervisning borde fullgöras av Vikarie, till vilken en viss del av stipendiet avstodes efter kans— lerns beslut. Beträffande vetenskaplig undervisning borde varje särskilt fall prövas. Humanistiska sektionen hävdade, att kortvarigare inställande borde återtagas under samma termin och att vid fall av långvarigare sjuk— dom den rest, vars återtagande ej medhunnes, med kanslerns samtycke borde kunna anstå till följande. I vissa fall borde dock en del av de på grund av sjukdom inställda föreläsningarna få räknas som fullgjord tjänst för att undvika för långt driven kumulation. Total befrielse från reste- rande föreläsningsskyldighet borde även kunna givas, där skäl förelåge. Matematisk—naturvetenskapliga sektionen hävdade, att återtagande under följande termin ej borde ifrågakomma utan avdrag å stipendiet göras för den inställda undervisningen. För sjukdom tjänstledig docent borde ej behålla stipendiet mer än ett år. Större konsistoriet anförde, att do- centstipendiat borde vara skyldig att senare under samma termin full— göra inställd undervisning, samt att, där detta ej vore möjligt eller lämp- ligt, det borde bero av kanslern att medgiva överflyttning till följande termin eller befrielse helt eller delvis. Några detaljerade bestämmelser borde tills vidare ej uppgöras. Häri instämde teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna i Lund, den sistnämnda dock under påpekande av de särskilda förhållandena inom fakultetens propedeutiska undervis- ning, där vikarier bleve nödvändiga. I dylikt fall borde 1/3 av stipendiet avstås, om ej andra medel till vikariens avlöning funnes tillgängliga. Filo- sofiska fakulteten i Lund hävdade, att förhållandena vid sjukdom borde ställas så gynnsamma som möjligt för stipendiaten. Inga fasta regler borde uppställas utan varje särskilt fall prövas av kanslern. Större kon— sistoriet i Lund ansåg med instämmande av Karolinska institutets lärar— kollegium, att mer detaljerade bestämmelser för närvarande ej borde fast— ställas.

Frågan återkom ur annan synpunkt i Lunds docentförenings skrivelser till Konungen den 24 januari 1933 och till större konsistoriet i Lund den 29 oktober 1936, där föreningen påpekade, att enligt praxis docent, som av långvarig sjukdom förhindrades upprätthålla sin undervisning, vore nödsakad avstå från stipendiet under sjukdomstiden. Föreningen begärde ändring härutinnan, ett krav, som vann anslutning från samtliga myn— digheter i Lund, vilka yttrat sig i frågan, samt från Uppsala och Karo— linska institutets docentföreningar.

Under de senaste åren synes den praxis ha utbildat sig, att docent, som av sjukdom förhindras fullgöra sin undervisningsskyldighet, avstår 1/3 av stipendiet under den tid, då sjukdomen utgör hinder för hans tjänst— göring.

De sakkunniga. Ehuru sålunda en praxis redan utvecklat sig för ord— nande av förhållandena vid docentstipendiats sjukdom, synes en närmare

• Sida 67
•  Original

.m-3L'u _ _

lL-C

reglering dock lämplig. I vissa fall torde den tjänstgöringsskyldighet, som åligger docentstipendiaten, kunna senare under samma eller nästkom- mande termin fullgöras. Han bör då icke behöva vidkännas något avdrag å stipendiet. I andra fall är det åter olämpligt eller till och med omöj- ligt att sålunda efteråt fullgöra tjänstgöringen. I sådana fall bör stipen- diaten i enlighet med nuvarande praxis avstå en tredjedel av stipendiet.

Utan Kungl. Maj:ts medgivande bör han dock ej i dylikt fall få behålla stipendiet under längre tid än ett år i sträck.

Det torde icke låta sig göra att uppställa fasta regler, efter vilka det avgöres, huruvida ett senare fullgörande av tjänstgöringsskyldigheten kan ske eller ej. Det synes i stället böra överlåtas åt förslagsvis mindre konsistoriet och vid Karolinska institutet lärarkollegiet att för varje fall pröva, huruvida den ena eller andra ordningen bör tillämpas.

Bestämmelser i denna riktning böra införas i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier såsom $ 10.

7. Docentstipendiats bisysslor. Anciennitetens roll vid stipendie- tillsättningar.

Nuvarande bestämmelser om docentstipendiats bisysslor. Bestämmelser rörande docentstipendiats möjlighet att inneha bisysslor finnas i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier % 5, 7 och 12. Enligt 6 5 skall vid förslag till kanslern angående tilldelande av docentstipendium uppgift lämnas »angående allmän eller enskild befattning eller uppdrag, som till äventyrs av sådan docent innehaves». Enligt 6 7 må docent ej erhålla eller behålla docentstipendium, om han på grund av befattning eller uppdrag, som av honom innehaves, eller av annan verksamhet är i avsevärd grad förhindrad att utöva sådan lärar- eller forskarverksamhet, vars stödjande avses med docentstipendium. Om sådant hinder uppstår, skall fakulteten eller sektionen ofördröjligen anmäla saken hos kanslern. Slutligen stadgar $ 12, att om docentstipendiat tillika innehar avlönad befattning å universitetets stat, avlöningen skall minskas, så att den- samma jämte stipendiet ej överstiger 8,200 kronor pr år.

Docentföreningarna påyrka, att 9 12 ändras så, att icke avlöningen för befattningen utan i stället docentstipendiet minskas och det därigenom frigjorda beloppet överföres till fonden av besparade docentstipendie- medel. Vidare bör summan 8200 kronor höjas i den mån, som doeent— stipendier och vikariatsarvoden höjas.

De sakkunniga. Mellan de ovan anförda % 5 och 7 finnes en viss formu— leringsskillnad. I $ 5 talas blott om »allmän eller enskild befattning eller uppdrag», i 6 7 därjämte även om »annan verksamhet». Den sistnämnda formuleringen är betydligt vidare och täcker exempelvis enskild läkar-

• Sida 68
•  Original

praktik, ett fall, som är av betydelse inom de medicinska fakulteterna. Klart är, att en omfattande dylik verksamhet är vida mer hindersam för det arbete, som stipendiet avser att stödja, än många sådana befattningar och uppdrag, som nu äro förbjudna.

Sålunda bör $ 5 i nu nämnda hänseende ändras till överensstämmelse med $ 7.

De av docentföreningarna framförda kraven på ändring av ordningen, då docentstipendiat även innehar annan avlönad befattning vid universi— tetet, äro berättigade. Att det vid kombination av docentstipendium med t. ex. amanuens— eller assistenttjänst är stipendiet och ej lönen, som bör minskas, framgår redan av det förhållandet, att det är tjänsteåliggandena, som inkräkta på det med stipendiet förbundna vetenskapliga arbetet, och ej tvärtom. Den del av stipendiet, som efter denna ändring ej utgår, bör på sedvanligt sätt läggas till docentstipendiefonderna. Med hänvisning till vad docentföreningarna anfört om relationen mellan å ena sidan det högsta sammanlagda belopp, som docentstipendiat må uppbära, och å andra sidan docentstipendiernas och vikariatsarvodenas storlek och med hänsyn till de här föreslagna stipendiebeloppen och vikariatsarvodena föreslås, att maximigränsen sättes vid 10,500 kronor. Vidare synes det förtyd— ligandet böra ske, att tjänst vid undervisningssjukhus jämställes med tjänst vid själva universitetet eller Karolinska institutet.

I överensstämmelse härmed bör stadgandet i nuvarande % 12 ändras. Anciennitetens roll vid stipendietillsättningar. I samband med behand- lingen av betingelserna för erhållande av docentstipendium bör under- strykas, att den praxis, som på sina håll insmugit sig, att låta anciennite- ten avgöra vid valet mellan två sökande till docentstipendium, icke över- ensstämmer med stipendieförfattningens % 3. Endast då skickligheten prövas lika, torde det få anses tillåtet att tilldela ancienniteten betydelse; eljest bör verkligen ådagalagd högre grad av vetenskaplig skicklighet, styrkt genom avhandlingsbetyg och sakkunniga omdömen om åberopade skrifter, här vara bestämmande.

8. Docentstipendiefonderna.

Doeentföreningarnas förslag. I sin skrivelse av november 1935 före- slog Uppsala docentförening, att av besparade docentstipendiemedel måtte bildas extra docentstipendier att anslås lediga för hela universitetet.

I akdemiska remissyttranden rörande detta önskemål framhölls, att dess förverkligande skulle beröva universiteten de medel, som huvudsakligen stode till deras förfogande för anordnande av undervisning utöver den, som åligger ordinarie lärare och docentstipendiater. Under förutsättning att medel för denna undervisning på annat sätt ställdes till förfogande,

• Sida 69
•  Original

hade vissa av de akademiska myndigheterna intet att invända mot den av docentföreningen föreslagna ordningen; dock borde de extra stipen- dierna helst ej ledigförklaras för hela universitetet utan förbehållas ve— derbörande fakultet eller sektion. I sina senare skrivelser har Uppsala docentförening också modifierat sitt förslag i syfte att vid behov snabbt kunna återföra stipendiet till den egna fakulteten.

Docentföreningen i Lund hade redan i sin skrivelse den 24 januari 1933 uttalat, att docentstipendiefonderna i sin helhet borde komma docenterna till godo.

I sin skrivelse till Docentutredningen ha föreningarna återkommit med dessa önskemål. Lundaföreningen framhåller härvid särskilt, att de be- sparade medlen borde kunna tilldelas ostipendierade docenter även som rena forskningsunderstöd utan undervisningsskyldighet. I detta önske— mål har Uppsalaföreningen den 5 december 1938 instämt.

De sakkunniga. Docentföreningarnas förslag om dispositionen av bespa- rade docentstipendiemedel synas utgå från den uppfattningen, att dessa medel uteslutande böra stå till docentinstitutionens förfogande. En dylik åsikt kunde i viss mån vara berättigad enligt äldre lydelser av stipendie- författningen men icke, sedan 1919 som kompetent till understöd ur fon— derna vid sidan av ostipendierade docenter uttryckligen nämnes »annan yngre vetenskapsidkare». En ändring på denna punkt med begränsning till ostipendierade docenter synes icke önskvärd, då den skulle utesluta en användning av så behjärtansvärd natur som forskningsunderstöd åt licentiander inom de fakulteter, där docentantalet är ringa. Vidare skulle den för fakulteterna försvåra bestridandet av sådan extra undervisning, som ej är avsedd att bekostas med de föreslagna kursarvodena.

Det synes vidare uppenbart, att nyttan för docenterna av så kortfris- tiga och ovissa stipendier som de av Uppsala docentförening föreslagna, för vilka ett år bleve maximum, knappast skulle uppväga nackdelarna för andra viktiga universitetsintressen. Dessa förslag avstyrkas således. Däremot förefaller det vara berättigat, att förslag om utdelning av medel ur fonderna icke blott må väckas inom fakultet eller sektion utan även må upptagas efter ansökan av docent om anslag därur. Dylik ansöknings- rätt är nu ej stadgad.

Det synes vidare böra uttryckligen medgivas, att när fonderna tagas i anspråk för uppmuntrande av vetenskaplig forskning, något krav på un— dervisningsprestation icke behöver uppställas. En praxis i sådan rikt— ning har redan börjat utbilda sig i vissa fakulteter. För ernående härav bör i nuvarande & 11 i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docent— stipendier meningen »Med åtnjutande av dylikt understöd skola — —— _- i huvudsak följa motsvarande skyldigheter, som äro stadgade för inne— havande av docentstipendium» utgå. Om villkor anses böra ställas, kan detta ske även efter denna ändring.

• Sida 70
•  Original

Vidare böra i samma $ orden »docent, som icke innehar docentstipen— dium», utbytas mot uttrycket »docent, som icke uppbär docentstipendium», då det någon gång inträffar, att stipendiets formelle innehavare för viss tid avstår därifrån och stipendiet under tiden uppbäres av annan docent. I sådant fall ha fakulteterna ansett sig förhindrade att för den formelle innehavaren begära anslag ur fonden exempelvis för att ge en kurs eller som opponentarvode.

Den nuvarande maximigränsen för anslag ur fonderna bör höjas i för— hållande till docentstipendiernas ökning. Beträffande fondernas använd- ning vid vikariat och opposition hänvisas till kap. VII och VIII av detta betänkande.

De i nuvarande & 10 i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande docent- stipendier stadgade grunderna för de besparade docentstipendiemedlens fördelning böra bibehållas och formuleringen lämpas efter de föreslagna ändringarna i fråga om docentstipendiernas antal och belopp. Med en sådan omformulering torde kunna anstå, till dess slutligt beslut i denna fråga fattats.

• Sida 71
•  Original

. ——-.v anv—". —- .

_ ___—w. ..

Kap. VI. Forskarstipendier.

Historik. Forskarstipendier beviljades av riksdagen första gången 1926 för budgetåret 1926—1927, ehuru anslaget först året därpå kunde tagas i bruk. Ursprungligen hade Kungl. Maj:t äskat tolv dylika stipendier, men riksdagen nedskar antalet till fem på grund av tvekan, huruvida flera av dylikt understöd förtjänta forskare kunde väntas samtidigt uppträda. Av de fem stipendierna äro två knutna till vartdera universitetet, medan det femte, som är rörligt, hittills alltid tillhört Karolinska institutet.

Docentföreningarna ha sedan 1931 begärt en ökning av antalet forskar— stipendier, varvid det i propositionen av 1926 föreslagna antalet nämnts som lämpligt. Man har vidare krävt en skälig höjning av beloppet, vilket för närvarande är 7,000 kronor, och ifrågasatt införande av ansöknings— rätt.

De sakkunniga.

Antal. Forskarstipendierna utgjorde vid sitt införande en betydelsefull principiell nyhet. »Docent, som genom utgivna skrifter ådagalagt ut— märkt forskarbegåvning och intager en verkligt framstående ställning inom sin vetenskap», bereddes därigenom möjlighet att erhålla ett rela— tivt betydande belopp under tre, högst sex år utan skyldighet att under— visa, förrätta opposition eller mottaga förordnande. Tillsättningsprocedu- ren omgavs med särskilda garantier, som åsyftade att trygga, att endast graden av forskarbegåvning verkligen finge avgöra valet.

Den nya institutionen har otvivelaktigt slagit väl ut. Redan namnen på de hittillsvarande ordinarie forskarstipendiaterna och deras senare banor visa detta:

Uppsala. Lund. Karolinska institutet. Nyberg 1927—1931 (profes- Naumann 1927—1929 (pro- Reenstierna 1927—1932 sor i Uppsala 1931). fessor i Lund 1929, död (professor i Uppsala 1934). 1933). Lundmark 1927—1929 (pro— Smith 1927—1933 (profes- Olivecrona 1933—1935 fessor i Lund 1929). sor i Uppsala 1936). (professor i Stockholm 1935) .

• Sida 72
•  Original

Uppsala. Lund. Karolinska. institutet. Waller 1929—1934 (profes- Malmqvist 1930—1931 (ob- von Euler 1936—1939 sor i Uppsala 1934). servator vid Stockholms ob- (professor i Stockholm servatorium 1931, professor 1939).

Nordström 1931—1932 (pro- fessor i Uppsala 1932).

Ekholm 1933—1939 (upp- förd på professorsförslag).

Dahlberg 1935—1936 (pro- fessor i Uppsala 1936).

Nils Svanberg 1937—1939 (uppförd på professorsför- slag, död 1939).

Björnståhl (1936) 1939—.

i Uppsala 1939).

Lindh 1931—1932 (profes- sor vid Chalmers tekniska högskola 1932, i Uppsala 1937).

Karitz 1932—1934 (profes- sor i Uppsala 1934).

Turesson (1932) 1933—1935 (professor vid lantbrukshög- skolan 1935).

Tilander 1934—1937 (pro— fessor i Stockholm 1937).

Bolin (1935) 1936—1938 (professor i Lund 1938).

I. Andersson 1938—1939 (uppförd på professorsför- slag).

Viktor Svanberg 1939—.

Håkansson (1936) 1937— (uppförd på professorsför-

slag).

Som synes ha så gott som samtliga med undantag av de nuvarande innehavarna erhållit professorstjänster, och omsättningen har varit vida snabbare än de sexårsperioder, som statutmässigt skulle kunnat bli regeln.

Att det nuvarande antalet forskarstipendier är för lågt, står utom varje tvivel. Högt förtjänta forskare ha måst gå lottlösa från de få konkurren— serna. Vill man bereda de obefordrade verkligt framstående vetenskap- liga begåvningarna möjlighet att erhålla forskarstipendier, är en ökning av dessas antal oundgänglig.

Å andra sidan bör denna ökning icke göras för omfattande. Förutsätt— ningen för att systemet hittills fungerat så tillfredsställande, är, att samt- liga forskarstipendiater inom kort tid erhållit ordinarie tjänster. Skulle antalet alltför starkt ökas, uppstår risk, att så ej längre bleve fallet. Då skapas problemet att placera forskarstipendiaterna vid stipendietidens ut— gång, vilket ofta måste möta svårigheter, särskilt i de fall, då forskarsti— pendiaten hunnit uppnå en viss ålder. En förutsättning för att forskar- stipendieinstitutionen skall fungera tillfredsställande, är sålunda, att an—

• Sida 73
•  Original

W __ - -*v»?—'Y—— _

talet stipendier blir lämpligen avpassat. Den föreslagna ökningen har under nuvarande omständigheter ansetts böra sättas till fem stipendier, varigenom hela antalet skulle stiga till tio.

På grund av stipendiernas ringa antal har tävlingen om dem hittills varit öppen för alla fakulteter. Detta har medfört olägenheten, att jäm- förelser i fråga om graden av vetenskaplig begåvning ofta måst anställas mellan forskare inom vitt skilda fack. Härigenom har det blivit svårare att träffa ett objektivt riktigt val. Med den föreslagna utökningen av stipendiernas antal kan denna olägenhet i väsentlig grad förebyggas, därigenom att stipendierna bindas vid fakulteter och sektioner. Av de föreslagna tio stipendierna skulle fyra vara knutna till vartdera univer- sitetet och två till Karolinska institutet. Av de fyra stipendierna vid vartdera universitetet borde ett disponeras av teologiska och juridiska fakulteterna tillsammans, ett av medicinska fakulteten och ett av vardera av filosofiska fakultetens sektioner.

Belopp. För närvarande utgår forskarstipendium med 7,000 kronor. Då en höjning av docentstipendierna från 6,000 till 8,000 kronor ansetts nödvändig, böra forskarstipendierna likaledes höjas med 2,000 kronor, (1. v. s. till 9,000 kronor. En förutsättning härför är dock, att dyrtids- tillägg utgå å forskarstipendierna efter samma grunder som hittills.

Tillsättningsproceduren. Enligt nuvarande bestämmelser finnes ingen ansökningsrätt till forskarstipendium, utan varje ledamot av fakultet eller sektion kan föreslå en docent till ledigt stipendium. Docentföreningarna ha önskat ersätta detta tillvägagångssätt med vanlig ansökningsrätt. Otvivelaktigt kan den nuvarande proceduren alstra en viss misstämning hos dem, som anse sig ha grundade anspråk på att ifrågakomma men dock ej föreslagits. Exempel därpå torde ej alldeles saknas. En allmän ansökningsrätt vore därför ur principiell synpunkt det mest tilltalande. Emellertid skulle den kunna medföra besvärliga praktiska konsekvenser i form av ett alltför stort antal ansökningar med därav följande opropor— tionerlig arbetsbörda för de beredande och tillsättande instanserna. En medelväg mellan det nuvarande systemet och docenternas önskemål synes därför böra beträdas. Med bibehållande av den nuvarande rätten för varje fakultets— eller sektionsledamot att föreslå docent till forskarstipendium bör varje docent inom vederbörande fakultet, respektive sektion eller vid Karo- linska institutet äga befogenhet att anmäla sin önskan att ifrågakomma till stipendiet. Om en dylik anmälan emellertid skulle medföra en obligatorisk sakkunniggranskning av vederbörandes kompetens, kunde det befaras, att proceduren bleve alltför vidlyftig samt tids- och arbetskrävande. Fakul— teten, respektive sektionen eller lärarkollegiet bör därför efter anmälnings- tidens utgång företaga en förberedande granskning av de anmäldas och föreslagnas kompetens och utvälja de tre till synes högst förtjänta. För dessa tre skall vederbörlig sakkunniggranskning anlitas, varpå fakulte—

• Sida 74
•  Original

ten, respektive sektionen eller kollegiet placerar dem i ordning på ett för— slag, vilket vid universiteten underställes större konsistoriet. Detta upp— sätter en på förslag och översänder förslaget till kanslern. Vid Karolinska institutet översänder lärarkollegiet sitt förslag direkt till kanslern. Då beträffande det för teologiska och juridiska fakulteterna gemensamma sti— pendiet vardera fakulteten sålunda har att hos konsistoriet föreslå tre, får konsistoriet i detta fall bland högst sex föreslagna förorda en.

I bestämmelserna rörande forskarstipendier böra ändringar göras i åå 1, 4, 5, 6 och 17 med hänsyn till vad sålunda föreslås.

Tiden för innehav av forskarstipendium. Enligt nuvarande bestämmel- ser tillsättes forskarstipendium för en treårsperiod och kan sedan för— längas högst tre år. De sakkunniga ha ingående dryftat möjligheten att i särskilda undantagsfall skapa former för ytterligare förlängning men ha stannat vid att finna nackdelarna härav överväga fördelarna. Om en dylik möjlighet till förlängning införes, föreligger uppenbar risk, att den blir regel i fall, där forskarstipendiaten under de sex åren ej kunnat vinna befordran. Ju längre en forskarstipendiat stannar vid universite— tet, desto svårare torde det för honom bliva att övergå till en annan lcv— nadsbana. Fara kan då uppstå, att prolongationen kan behöva utsträckas ända till pensionsåldern, och i så fall försvinner stipendiet för alltför lång tid ur konkurrensen. Frestelsen att stanna kvar som forskarstipendiat, om möjlighet till ytterligare förlängning finns, torde växa, om forskarstipen— dierna enligt detta förslag bringas upp i ungefärlig nivå med lektorslö- nerna. Det förtjänar påpekas, att för en högt förtjänt forskarstipendiat, för vilken stipendietiden utlupit, möjlighet finnes att söka bereda en personlig professur.

Av dessa skäl föreslås inga ändringar i nuvarande bestämmelser om sti- pendietidens längd.

Extra forskarstipendier. I bestämmelserna om besparade forskarstipen— diemedels användning till extra forskarstipendier synes ingen annan änd- ring böra vidtagas, än att beloppet även i detta fall bör höjas från 7,000 kronor till 9,000 samt att en särskild forskarstipendiefond upprättas för varje stipendium. Sistnämnda förfaringssätt synes lämpligast, sedan alla forskarstipendier bundits vid viss fakultet eller sektion.

• Sida 75
•  Original

— w_k'wp'I—

Kap. VII. Opponentuppdrag.

Nuvarande ordning. Enligt universitetsstatuterna % 120 moment 1 äro docenter liksom övriga lärare inom en fakultet skyldiga att mottaga för— ordnande som fakultetsopponent vid akademiska disputationer. Av para- grafens formulering framgår, att uppdraget i första rummet bör givas åt ordinarie lärare eller stipendierade docenter och först, då detta ej lämp- ligen kan ske, åt ostipendierade docenter. Ostipendierad docent, som för— ordnas till opponent, äger enligt kungörelsen den 6 juni 1925 9 11 moment 3 att ur vederbörande docentstipendiefond uppbära ersättning med lägst 200 och högst 300 kronor efter kanslerns bestämmande. Docentstipendiat, som förordnats till opponent, äger numera enligt praxis att för fullgö— rande av uppdraget inställa undervisning under 4 till 6 föreläsningstim— mar efter kanslerns beprövande.

Docentföreningarnas önskemål. I sin i juni 1935 inlämnade underdåniga skrivelse hemställde Uppsala docentförening, att kompensationen för do— centstipendiats opposition i form av minskad undervisningsskyldighet måtte ökas till att omfatta 8 föreläsningar, vilka, därest undervisnings- skyldigheten för terminen redan fullgjorts, borde få avräknas på följande termins undervisningsskyldighet. Föreningen hemställde även om mot— svarande ökning av ersättningen för opposition, där fakultetsopponenten vore annan än docentstipendiat.

I sina skrivelser till Docentutredningen hösten 1938 ha docentförening- arna framlagt ytterligare önskemål beträffande docenternas ställning som opponenter. Föreningarna yrka,

att universitetsstatuterna © 120 bör omformuleras så, att det klart fram— går, att docents skyldighet att fungera som fakultetsopponent endast före- ligger beträffande avhandling inom docentens egen vetenskap,

att docent, som söker professur, under den i statuterna för vissa fall medgivna speciminationstiden icke bör vara skyldig att åtaga sig op— position,

att docent icke bör vara skyldig att fungera såsom fakultetsopponent mer än två gånger under ett läsår,

samt att mellan två på varandra följande disputationer, vid vilka samme docent är skyldig att opponera, minst en månad bör förflyta.

Beträffande vederlag för oppositionsuppdrag har Uppsala docentför-

• Sida 76
•  Original

ening föreslagit, att ostipendierad docent bör såsom ersättning erhålla minst 300 och högst 400 kronor samt stipendierad docent antingen minsk— ning i sin undervisningsskyldighet, motsvarande 8 timmar, eller ersätt— ning i penningar efter samma grunder som ostipendierad docent. Docent- föreningen i Lund ansluter sig helt till detta förslag i vad det angår osti— pendierad docent. Beträffande vederlag åt stipendierad docent vill Lunda- föreningen framhålla, att ersättning i penningar bör utgå icke endast, då docenten redan fullgjort sin undervisningsskyldighet för terminen, utan även då hans undervisning är av den art, att den icke kan inskränkas utan skada för densamma.

Föreningarna yrka vidare, att ersättning för opponentuppdrag icke bör utgå ur docentstipendiefonderna utan av särskilt anslag.

De sakkunniga.

Plikten att åtaga sig opposition. I fråga om docentföreningarnas krav, att docents skyldighet att fungera som fakultetsopponent endast skall föreligga beträffande avhandling inom docentens egen vetenskap, är detta krav självklart och bör gälla alla lärare. En omformulering av stadgan— det i fråga bör dock ske. Vissa av docentföreningarnas övriga krav åsyfta endast att förebygga missförhållanden, som någon enstaka gång före— kommit. Av denna art äro önskemålen, att docent ej mer än högst två gånger under samma läsår bör vara skyldig att åtaga sig den betungande uppgift, som ett opponentförordnande kan innebära, samt att minst en månad bör förflyta mellan två disputationer med samma fakultetsoppo- nent. Då erfarenheten har visat, att uttryckliga bestämmelser härom krävas, synas ändringar i denna riktning böra företagas i universitets— statuterna 8 120. Beträffande befrielsen från skyldighet att opponera mer än två gånger under samma läsår har det dock av skäl, som nedan när- mare utvecklas, ansetts olämpligt att göra bestämmelsen ovillkorlig.

Att önskemålet om oppositionsskyldighetens upphävande under speci- minering i och för sig är berättigat, lider intet tvivel. Det måste innebära en allvarlig olägenhet för en docent, sysselsatt med det krävande arbete, som en speciminering utgör, att plötsligt tvingas till det jäktande värv, som består i en fakultetsopposition på en större avhandling, kanske inom en del av ifrågavarande vetenskap, som ligger opponentens intressen och beläsenhet relativt fjärran.

Å andra sidan innebär det för universitetet vissa risker, om en obe— tingad frihet från oppositionsplikten stadgas i dylika fall. Det inträHar ej sällan, åtminstone inom de mindre ämnena, att inga andra kompetenta opponenter finnas att tillgå vid lärosätet än ämnesprofessorn och en enda docent. Är den sistnämnde helt frikallad, återstår då endast professorn.

• Sida 77
•  Original

.-. _, m.,—_,nva—n- av,—_wJav-vg-u.

Samma situation uppstår, om det visserligen finns flera docenter i ämnet men samtliga, som ofta är fallet, på en gång speciminera för professur. I och för sig är det mindre önskvärt att anlita professorn som opponent, då han som huvudansvarig för betygssättningen bör stå i möjligaste mån fri vid avhandlingens bedömande. Vidare är det ej alldeles ovanligt, att inom samma ämne, särskilt mot läsårets slut, två eller flera disputationer följa tätt på varandra. Behovet av opponenter kan då ej tillfredsställas av en enda person.

På grund av vad som anförts bör docent vara befriad från oppositions- plikt under statutenlig specimenstid för tjänst, som han söker, men denna befrielse bör dock ej vara ovillkorlig utan upphävas, där särskilda om— ständigheter det påkalla.

Ersättning för opponentuppdrag. De nuvarande ersättningarna för opponentens arbete, såväl den, som utgöres av penningar, som den, vil— ken utgår i avdrag på undervisningsskyldigheten, stå icke längre i skäligt förhållande till det arbete, som uppdraget kräver, sedan avhandlingarna i många ämnen ofta ha nått ett omfång av 300 till 400 sidor för att ibland närma sig 600 till 700. Denna tendens till allt större omfång hos avhand— lingarna har framtvungit de ovan tillstyrkta kraven på spikningstidens förlängning, och en konsekvens härav måste bliva större ersättning för det ökade oppositionsarbetet. Docentföreningarnas krav, att kompensationen i form av nedsatt undervisningsskyldighet höjes till 8 föreläsningar och penningersättningen till 300 a 400 kronor i förhållande till arbetets om- fattning, synas icke överdrivna, då det gäller ett uppdrag, som torde kräva åtminstone tre veckors intensivt arbete. Denna höjning bör givetvis även tillkomma opponent, som icke tillhör lärosätet.

För ostipendierade docenters del kan av naturliga skäl ingen annan ersättning än i form av penningar ifrågakomma. Annorlunda ställer sig saken för docentstipendiaternas vidkommande. Det till synes naturligaste är här avdrag på undervisningsskyldigheten, men det finns flera fall, där detta ej lämpar sig. Ett sådant är det, som inträffar, då en avhandling spikas först sedan fakultetsopponenten fullgjort sin tjänstgöring för ter- minen. En dylik situation är i själva verket mycket vanlig, eftersom disputationerna i allmänhet hopa sig just mot slutet av terminerna. I många sådana fall torde numera avdraget i stället beviljas på nästa ter- mins tjänstgöring, ett förfaringssätt, som ur flera synpunkter är mindre lämpligt, åtminstone vid slutet av ett läsår, och som är uteslutet, då sti- pendietiden utgår före nästa termins början.

En annan situation, då avdrag på tjänstgöringsskyldigheten är en mindre tjänlig form för vederlag åt fakultetsopponent, är, då dennes tjänstgöring består i att giva en kurs eller leda en seminarieserie. Inställes tjänstgöring av denna art, lider själva undervisningen allvarligt av- bräck. Slutligen är avdrag på tjänstgöringen olämpligt i det någon

• Sida 78
•  Original

gång förekommande fallet, att docent opponerar inom annan fakultet än sin egen.

På grund av vad här anförts, föreslås, att avdrag på tjänstgörings— skyldigheten behålles som normal form för ersättning för opposition åt docentstipendiat, men att kanslern erhåller möjlighet att, där omständig- heterna därtill föranleda, i stället bevilja ekonomiskt vederlag av samma slag som för ostipendierad docent.

Särskilt anslag för opponentarvoden. Docentföreningarna ha slutligen yrkat, att ekonomisk ersättning för opposition icke bör tagas ur docent— stipendiefonderna utan av särskilt anslag. Förslaget synes befogat. Det rör sig här om ett ordinarie universitetsbehov av en art, som icke har något egentligt sammanhang med docentstipendiefondernas syfte. Härtill kom— mer, att med hänsyn till den föreslagna höjningen av de ekonomiska er- sättningarnas belopp och den ovan likaledes förordade rätten även för docentstipendiater att för opposition i vissa fall erhålla ersättning i pen- ningar det skulle taga docentstipendiefondernas begränsade tillgångar alltför hårt i anspråk, om ersättningarna för opposition alltjämt skulle utgå därur. Det i staten för gemensamma universitetsändamål upptagna förslagsanslaget till ersättning för vissa opponenter vid akademiska dispu— tationer synes därför böra höjas och avse ersättningar även i här ifråga— satta fall. Att utmäta den behövliga höjningen erbjuder svårigheter med hänsyn till disputationernas ovissa och växlande antal och vanskligheten att beräkna för hur stor del av dem som ersättningen till opponent be- höver utgå i penningar, samt vidare, hur ofta i dylika fall det föreslagna maximibeloppet, 400 kronor, skulle behöva tagas i anspråk. Under fem— årsperioden 1932/33—1936/37 ägde vid universiteten och Karolinska insti— tutet rum sammanlagt 316 akademiska disputationer, (1. V. s. i medeltal 63 per läsår. Under förutsättning av en medelersättning av 350 kronor per opposition skulle den årliga kostnaden bliva 22,050 kronor, om ersätt- ning utginge i penningar för samtliga oppositioner. Härifrån avgå dels de fall, då opponenten är en av universitetets ordinarie lärare, dels de till- fällen, då en stipendierad docent får avdrag på sin undervisningsskyl— dighet. Vad beträffar de disputationer, då opponenten icke tillhör veder— börande lärosätes lärarkår och vilka det nuvarande anslaget avser, har en höjning ovan föreslagits. En sammanlagd ökning av det nuvarande anslaget till 15,000 kronor synes därför erforderlig.

Ändringar i överensstämmelse med det ovan anförda föreslås i univer- sitetsstatuterna % 120 moment 1 samt i kungörelsen den 6 juni 1925 (SV.F.S. nzr 211) $ 11 moment 3 och Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande do— centstipendier nuvarande & 11.

• Sida 79
•  Original

Kap. VIII. Vikariatsförordnanden.

Kritiken av 1918 års förslag. Då 1918 års sakkunniga framlade sitt be— tänkande, väckte deras förslag beträffande vikariatsförordnanden åtskillig kritik. Särskilt gällde denna förslagen rörande vikariatsarvodenas stor- lek och beräkning. Departementschefen företog också i propositionen till 1919 års riksdag vissa höjningar.

När de sakkunniga såsom villkor för erhållande av de högre vikariats— arvodena förordade, att vikarie förutom förordnande såsom vikarie under viss tid, nämligen ett, respektive tre år, dessutom under minst fem år skulle ha varit anställd som docent, avstyrktes detta senare villkor av teologiska och juridiska fakulteterna samt konsistoriet i Uppsala. Viss tids docentanställning vore enligt dessa myndigheters uppfattning icke i och för sig ett bevis på högre kompetens för vikariat, och för den juri— diska undervisningens del kunde en dylik bestämmelse vålla olägenheter, eftersom förordnanden inom denna fakultet ofta måste ges åt unga do— center, vilka även efter flera års tjänstgöring som vikarie icke uppfyllde villkoret i fråga om längden av den tid, under vilken de haft docentför- ordnande. Samma mening hävdades av juridiska fakulteten i Lund. De— partementschefen följde dock de sakkunniga.

Beträffande sättet för beredande av medel till vikariatsarvode föreslogo de sakkunniga, att tjänstgöringspenningarna, lönen, docentstipendiet samt det i staten uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande akademiska lärare eller å detta anslag besparade medel skulle tagas i anspråk i nu nämnd ordning. Konsistoriet i Uppsala önskade behålla de gamla be- stämmelserna härom, enligt vilka kanslern kunde medgiva, att vikariats- arvodesfonden i vissa fall användes före docentstipendiet, vilket då ut- ginge som tillfälligt docentstipendium. Departementsehefen följde även här de sakkunniga.

Uppsala docentförening yrkade, att vikariatsarvode skulle utgå efter verkliga arbetsmånader, alltså med 1/8 av årsarvodet per månad. Under hänvisning till att tidigare påtalade missbruk i detta hänseende numera uppmärksammats, avstyrkte kanslern detta förslag. Samma ståndpunkt intogs av departementschefen.

Juridiska fakulteten i Uppsala yrkade, att för docentstipendiat vikari— atstiden skulle frånräknas stipendieperioden, då tjänstgöringen som vi- karie i ej oväsentlig grad hindrade det vetenskapliga arbetet. Likaså häv-

• Sida 80
•  Original

dade filosofiska fakulteten och docentföreningen i Lund, att, då docent under minst en termin uppehölle professur, denna tid ej borde inräknas i stipendieperioden. Dessa önskemål avvisades av departementschefen.

1925 års reglering av arvodena. I samband med 1925 års lönereglering fastställdes vikariatsarvodena till 7,000 kronor för full professorstjänst, vilket för vikarie med fem års förordnande som docent och minst ett års sammanlagt fullt vikariat höjdes till 7,600, och efter tre års fullt vikariat till 8,200 kronor, samt 6,500 kronor för fullt vikariat som laborator c. d. Docentföreningarna hade 1922 yrkat, att professorsvikarie skulle få upp— bära samma lön som vikarie för ämbetsman i rådsgraden. I sin senare skrivelse den 15 december 1923 hade Lundaföreningen hemställt, att pro— fessorsvikarie måtte få uppbära 2/3 av professors avlöning, varpå för äldre docent skulle utgå de nyss nämnda tilläggen av 600, respektive 1,200 kronor.

Senare önskemål. I maj 1931 förordade Uppsala docentförening, att vi- kariatsarvodena måtte höjas i en rimlig proportion till arbetsprestationen och den ordinarie tjänsteinnehavarens avlöning. Härvid påpekades sär— skilt de egendomliga förhållandena vid partiella, kortfristiga vikariat, t. ex. förordnande att uppehålla professors examinationsskyldighet under en 14-dagars tentamensperiod, varvid stipendierad docent i regel erhölle blott 45 kronor 66 öre och ostipendierad 80 kronor. Samma påpekande åter- kom i föreningens skrivelse av november 1935 och stöddes av Stockholms— och Lundaföreningarna, av vilka den förra föreslog, att vikariatsarvodena måtte utgå med 3/4 av den ordinarie befattningshavarens avlöning, samt att vikarie, som vore familjeförsörjare och uppehölle vikariat vid annat universitet än sitt eget, måtte erhålla särskilt bidrag på grund av de avsevärt ökade kostnaderna. De akademiska myndigheterna tillstyrkte i sina yttranden i huvudsak denna framställning.

I sitt yttrande över Universitetsberedningens betänkande har Uppsala docentförening ånyo tagit upp vikariatsfrågan och framhävt önskemålet om ett rimligare förhållande mellan ordinarie avlöning och vikariats— arvode. Särskilt påpekar föreningen, att den ersättning, som en ordinarie lektor erhåller såsom professorsvikarie, är mindre än lektorslönen, vilken han enligt de nya bestämmelserna helt mister.

Bestridandet av medel till vikariatsersättning. Enligt nuvarande be- stämmelser utgår vikariatsarvode av tjänstgöringspenningarna, lönen och docentstipendiet i nu nämnd ordning och först i sista hand, om så erford- ras, av förslagsanslaget till vikariatsersättningar. Härigenom uppstår be- träHande stipendieinnehavet ett samband med vikariatsarvodet så till vida, att om stipendiet helt eller delvis tages i anspråk för vikariens avlöning, stipendietiden anses löpa. Docentföreningen i Lund begärde den 2 decem- ber 1925 en utredning, huruvida stipendierad docent, som förordnas till vikarie för ordinarie lärare, icke borde antingen under vikariatstiden avstå sitt stipendium till förmån för ostipendierad docent eller i varje fall

• Sida 81
•  Original

erhålla en mot vikariatstiden svarande förlängning av stipendietiden. I maj 1931 förordade Uppsala docentförening, att stipendierad docent, som förordnats att uppehålla hela den med en professur förbundna undervis- ningsskyldigheten, efter stipendietidens utgång måtte få tillgodonjuta de medel, som inbesparats å stipendiet under vikariatstiden, och att vikariats— ersäitningen skulle bestridas med andra medel än docentstipendiet. Som motivering anfördes särskilt, att ett dylikt vikariat i hög grad inkräktade på det vetenskapliga forskningsarbetet. Yrkandet återkom i skrivelsen av november 1935. De bägge andra docentföreningarna instämde, föreningen i Stockholm under påpekande, att den föreslagna anordningen borde gälla även vid vikariat för laborator e. (1. De akademiska myndigheterna ha i allmänhet ställt sig välvilliga till förslaget, varvid teologiska fakulteten och inatematisk-naturvetenskap]iga sektionen i Uppsala dock påpekat, att dess förverkligande skulle medföra en betydande minskning av doeent— stipendiefonderna, vilket kunde lända undervisningen till men. Juridiska fakulteten i Lund uttalade som sin mening, att den åsyftade förlängningen av stipendietiden icke vore för universitetet och docentkåren genomgå- ende fördelaktig. Medicinska fakulteten, som tillstyrkte förslaget, ansåg dock. att anordningen ej borde tillämpas för kortare vikariat.

Vikariatsersättning åt docentstipendiat, som redan fullgjort sin tjänst- göringsskyldighet för terminen. En specialfråga rör ersättning åt docent- stipendiat, som erhållit professors— eller laboratorsvikariat, först sedan all honom för terminen åliggande tjänstgöringsskyldighet blivit fullgjord. Kanslersämbetet ålade den 11 juni 1924 de akademiska myndigheterna att inkomma med yttrande och förslag om särskild föreskrift för detta fall. Filosofiska fakulteten i Uppsala fann sådan ersättning rimlig, antingen i form av minskad tjänstgöringsskyldighet nästa termin eller i form av penningbelopp. I bägge fallen borde beslut därom fattas av kanslern efter förslag av vederbörande fakultet eller sektion, beträffande penning- ersättning efter hörande av även mindre konsistoriet. Större konsistoriet i Uppsala hemställde emellertid i huvudsaklig överensstämmelse med ju- ridiska fakultetens förslag, att vikariatsarvode i dylika fall skulle kunna bestämmas till högst ett belopp, som motsvarade de med befattningen förenade tjänstgöringspenningarna, i den mån de vore tillgängliga, jämte docentstipendiet, även om detta belopp för år räknat överskrede vad eljest vore bestämt. Häri instämde teologiska och medicinska fakulteterna i Lund liksom Karolinska institutets lärarkollegium, medan filosofiska fakulteten och större konsistoriet i Lund följde filosofiska fakulteten i Uppsala. Kanslern hemställde om bestämmelser enligt Uppsalakonsisto— riets förslag.

Docentföreningarnas senaste skrivelser. I sina skrivelser till Docent- utredningen upprepa docentföreningarna sina önskemål, att vikariats- arvodena måtte helt bestridas med andra medel än docentstipendierna och

• Sida 82
•  Original

i samband härmed förhållandena ordnas så, att vikariatstiden icke in- kräktar på tiden för förordnande som docentstipendiat. De yrka vidare ånyo, att vikariatsarvodena måtte ställas i rimligt förhållande till den ordinarie tjänsteinnehavarens avlöning, och upprepa sina påpekanden av de ogynnsamma omständigheter, som nu föreligga vid kortfristiga, parti— ella vikariat. Uppsalaföreningen hävdar ytterligare, att professor, som är tjänstledig under två på varandra följande lästerminer, även bör vara tjänstledig under mellanterminen, om ej särskilda omständigheter före- ligga. Lundaföreningen påpekar dessutom, att då vikariatsarvodet fast- ställdes till 7,000 kronor årligen för vikarierande professor, hänsyn icke togs till sådana fall, då den docent, som förordnats till vikarie, utöver sitt docentstipendium tillika innehade annan avlönad befattning vid uni— versitetet, vilken befattning han såsom Vikarie icke kunde uppehålla, ex- empelvis då han vore förste amanuens vid en institution. Vid faststäl— lande av vikariatsarvodenas storlek borde enligt föreningens mening där- för tillses, att dessa arvoden icke sattes lägre än den maximalsumma, sti— pendierad docent eljest må uppbära, då annars det missförhållandet kunde inträffa, att docentstipendiat, som förordnades till vikarie, finge ökat ar- bete och ansvar, men mindre lön utan ernående av några som helst för- måner ur meriteringssynpunkt.

De sakkunniga.

Vikariatsarvodenas belopp. De hittillsvarande beloppen av arvodena för vikarierande professor, 7,000, respektive 7,600, respektive 8200 kronor, ha alltid på akademiskt håll uppfattats som för små. Ett professorsvika— riat innebär för en docentstipendiat en något mer än fördubblad under— visningsskyldighet samt därtill i vissa ämnen en särskilt tyngande exa— minationsbörda jämte ledande av vetenskapligt arbete av stundom ganska stor omfattning. Vikariens möjligheter till egen vetenskaplig forskning och speciminering bliva i motsvarande grad, särskilt under de första ter- minerna, starkt beskurna, något som kan medföra allvarliga konsekvenser för hans egna framtidsutsikter, allra helst som ett långvarigt vikariats- förordnandes värde som merit för befordran på den akademiska banan är ytterst ringa i jämförelse med förhållandena inom andra områden. En årlig ersättning av tusen kronor för ökningen av arbetsbördan är under dylika omständigheter uppenbarligen alltför låg.

Även proportionen mellan den ordinarie tjänsteinnehavarens avlöning och vikariens arvode är vid universiteten påfallande ogynnsam för den senare. En professors begynnelseavlöning är 12,000 kronor, och vikariens grundarvode utgör sålunda blott 58 % av avlöningen, en proportion vartill motstycke knappast torde finnas inom statsförvaltningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och till den ovan föreslagna höj-

• Sida 83
•  Original

ningem av docentstipendiernas belopp till 8,000 kronor föreslås, att grund— belcppuet för arvode åt vikarierande professor sättes till 9,500 kronor och åt vikarierande laborator e. d. till 8,400 kronor.

Ozvi velaktigt är, att ett längre vikariat å ena sidan giver vikarien större undervisningsskicklighet men å den andra ytterligare hämmar hans egen forskning och specimination. Ett bibehållande av det nuvarande systemet med hwöjda vikariatsarvoden vid långvariga vikariat synes därför väl mo- tiverat. Enligt nu gällande bestämmelser inträder en första höjning efter ett års och en ytterligare efter tre års fullt vikariat, varvid dessa höj- ningar dock endast gälla vikarie, som under minst fem år har varit an- ställd som docent. Ett år förefaller emellertid vara en alltför kort tid för att de nyss anförda skälen för arvodets höjning skola kunna göra sig ;äillandc. På grund härav föreslås blott en höjning, nämligen efter tre läsårs fullt vikariat. Under sådana förhållanden synas ej tillräckliga skäl föreligga att behålla bestämmelsen om fem års docentförordnande såsom villkor för högre vikariatsarvode. Det höjda vikariatsarvodet synes böra sättis till 10,500 kronor för professorsvikarie och 8,800 kronor för labora— torsvikarie.

Det föreslagna grundarvodet för vikariat ligger under den maximigräns, som föreslagits för den sammanlagda inkomst, som docentstipendiat kan uppbära å universitetets och därtill knutet undervisningssjukhus” stater, om han samtidigt tjänstgör som amanuens e. (1. Då ett dylikt uppdrag icke kan förenas med vikariatet, skulle konsekvensen alltjämt bliva, att, som Lundaföreningen anfört, »docentstipendiat, som förordnas som vika— rie, får ökat arbete och ansvar men mindre lön utan ernående av några som helst förmåner ur meriteringssynpunkt». För undvikande härav bör en särskild bestämmelse införas, varigenom vikarie med full tjänstgöring i dylika fall tillerkännes ett arvode, som icke understiger den samman- lagda inkomst han sålunda dessförinnan haft.

Särartade förhållanden uppstå, då, såsom ej sällan är fallet, speciellt inom (len medicinska fakulteten, undervisningen i ett visst ämne på grund av dettas särskilda krav helt koncentreras till en del av terminen, t. ex. dess två första månader, varefter endast examination förekommer. I dy— lika fall torde, om professorn åtnjuter tjänstledighet under den del av terminen, till vilken undervisningen är koncentrerad, vikarien enligt praxis vanligen endast uppbära ett arvode, som utgöres av den del av det stadgade vikariatsarvodet, som enligt gällande beräkningsgrunder belöper på undervisningen under två kalendermånader, medan han i själva verket uppehållit undervisningen för hel termin. Att detta innebär ett allvarligt missförhållande, torde ej kunna bestridas. Rättelse härutinnan skulle dock utan svårighet kunna åvägabringas genom att Kungl. Maj:t i dylika fall gjorde bruk av sin rätt enligt kungörelsen den 6 juni 1925 beträffande av— löningsförhållanden för professorer m. fl. att, där särskilda förhållanden

• Sida 84
•  Original

det påkalla, förordna, att vikariatsarvode måtte utgå efter andra grunder än de vanliga.

Det av docentföreningarna framförda önskemålet om särskilt bidrag till vikarie, som är familjeförsörjare och uppehåller vikariat vid annat läro- säte än sitt eget, synes i hög grad beaktansvärt. Emellertid torde för dess förverkligande inga särbestämmelser vara av nöden, då även det bör kunna tillfredsställas inom ramen för den Kungl. Maj:t medgivna rätten att i särskilda fall förordna om vikariatsarvoden efter andra grunder än de vanliga. .

Det föreslås, att kungörelsen den 6 juni 1925 (SV. F. S. 211) $ 10 moment 1—3 erhåller en lydelse, som överensstämmer med de ovan anförda syn— punkterna.

Motsvarande ändringar böra göras i Kungl. brevet den 6 juni 1925 be— trääande arvoden åt vikarierande akademiska lärare $ 3 tredje stycket.

Förhållandet mellan vikariatsarvode och docentstipendium. Enligt nu gällande bestämmelser skall vikariatsarvode i första hand utgå av tjänst— göringspenningarna och därefter av lönen, i bägge fallen i den mån ifråga- varande belopp äro tillgängliga. Erforderlig fyllnad utgår först av vika— riens docentstipendium, om han innehar sådant, och därnäst, alltså i sista hand, av det särskilda anslaget till vikariatsersättningar. Även andra sti— pendier och legat, som docenten innehar, kunna tagas i anspråk för vika- riatsarvodet. Den del av docentstipendiet, som ej erfordras till vikariats— arvodets fyllande, går till vederbörande docentstipendiefond.

Följden av dessa bestämmelser blir, att sambandet mellan docentstipen— dium och vikariatsarvode kommer att gestalta sig helt olika, allteftersom stipendiet behöver tagas i anspråk eller ej. I det förra fallet ingår sti— pendiet till viss del i vikariatsarvodet, stipendiaten anses därför upp- bära det, och hans stipendietid löper följaktligen enligt nuvarande be— stämmelser jämsides med vikariatet. Detta förhållande är naturligtvis ogynnsamt för honom, eftersom tjänstgöringen som vikarie i hög grad kan inkräkta på hans vetenskapliga arbete. Det andra fallet inträffar, då jämväl lönen står till förfogande, d. v. s. vid vakanser eller då den ordi— narie tjänsteinnehavaren uppbär annan avlöning, till exempel som stats— råd. Vikariatsarvodet utgår då jämväl av lönen, stipendiet tages icke i anspråk, och följaktligen löper stipendieperioden ej alls under vikariatet. I de bägge fallen komma alltså vikarierna såsom docentstipendiater i helt olika situationer, och detta till följd av omständigheter, som ej ha bety- delse för deras vikariatstjänstgöring.

Denna anordning är utan tvivel otillfredsställande. Det förefaller där- jämte i princip vara mindre lämpligt, att docentstipendierna, som äro av— sedda för speciella ändamål, i vissa fall i betydande utsträckning tagas i anspråk för uppehållande av universitetens ordinarie undervisning.

I princip böra kostnaderna för vikariat icke täckas av docentstipendierna

• Sida 85
•  Original

.. » n—vr—v—r—

utan, där så erfordras, utgå av de särskilda anslagen för vikariatsersätt— ningar. Av praktiska skäl synes dock tillämpningen av denna princip böra begränsas till sammanhängande vikariatstjänstgöring av samma vikarie under tid, som förutses motsvara minst en lästermin. För de kortare vi- kariaten böra nuvarande regler alltjämt gälla. I båda fallen bör rättig- heten för myndigheterna att taga legat och andra stipendier än docent- stipendier i anspråk för täckande av vikariatsarvoden bortfalla, då en dylik användning ur principiell synpunkt förefaller oriktig. Beträffande användningen av dessa medel under vikariatstiden torde böra förfaras'i överensstämmelse med bestämmelserna i donationsurkunderna.

Om långfristiga vikariat på detta sätt frigöras från ekonomisk för- bindelse med docentstipendierna, uppstår frågan, hur det bör förfaras med dessa sistnämnda under vikariatstiden. Olika möjligheter kunna härvid tänkas. Stipendiet kan, såsom nu sker, då det ej till någon del tages i anspråk för vikariatsarvode, antingen ledigförklaras för den tid, som vi- kariatet varar, eller ingå till docentstipendiefonden. I båda fallen får vikarien fortsätta sitt avbrutna stipendieinnehav efter vikariatets upp- hörande. Det kan också, som Uppsala docentförening föreslagit, ifråga— sättas, att de åt vikariatstiden belöpande stipendiemedlen reserveras för vikariens räkning att av honom uppbäras mot fullgörande av vanlig tjänstgöring efter utgången av den tid, för vilken han förordnats att inneha detta stipendium, vari inräknas även en eventuell förlängning. Om han befordras eller lämnar lärosätet, tillfalla de reserverade stipendie— medlen docentstipendiefonden. Dessa alternativ medföra icke olika reella verkningar för stipendieinnehavaren själv men väl för andra aspiranter till stipendiet, i det dessa vid det senare alternativet kunna säkrare på förhand beräkna, när stipendiet kan bliva ledigt. Detta alternativ lider dock av den svagheten, att det vid verkligt långvariga vikariat, exempel- vis för universitetets rektor eller Vid mångårig sjukdom, skulle medföra alltför omfattande penningreservationer. Den nu i vissa fall gällande ord- ningen, enligt vilken vikarien efter vikariatsförordnandets slut får sin stipendieperiod förlängd med den tid, som vikariatet omfattat, synes så— lunda vara att föredraga.

Beträffande stipendiets användning under vikariatstiden råder nu en oreglerad praxis, enligt vilken i vissa fall stipendiet för denna tid kan tilldelas annan docent. Då enligt den av oss föreslagna ordningen de fall, då under vikariat docentstipendiet blir tillgängligt, komma att väsentligt ökas, synes skäl föreligga att reglera hithörande förhållanden genom sär— skilda bestämmelser. Det torde i detta hänseende vara lämpligt, att docent— stipendium, som sålunda blir tillgängligt, må efter kanslerns prövning an— slås ledigt, när den tid, för vilken det beräknas stå till förfogande, uppgår till minst en lästermin. Blir stipendiet icke tilldelat annan docent, skall det ingå till docentstipendiefonden.

• Sida 86
•  Original

Det här föreslagna förfarandet medför otvivelaktigt en minskning av docentstipendiefondernas inkomster. Denna motväges emellertid av andra föreslagna förändringar. Om de framlagda förslagen förverkligas, bc- frias stipendiefonderna från de ingalunda obetydliga utbetalningarna av opponentarvoden till ostipendierade docenter. Vidare tillföras dem vissa ökade inkomster tack vare det ändrade förfaringssättet vid förening av docentstipendium med annat arvode å universitetets eller dess sjukhus” stat. Slutligen komma de ändamål, som nu framför allt kräva anslag ur fonderna, delvis att tillgodoses genom de föreslagna kursarvo- dena. Under sådana förhållanden behöva ej hänsynen till stipendiefon- derna stå hindrande i vägen för en sakligt så väl motiverad ändring som den partiella omläggningen av sättet för vikariatsarvodenas be- stridande.

Under åberopande av vad sålunda anförts, föreslås en ändrad lydelse av kungörelsen den 6 juni 1925 (nzr 211) $ 10 moment 4.

I Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare föreslås, att $ 2 måtte utgå.

Vikariatsersättning åt docent, som redan fullgjort sin stipendiattjänst- göring för terminen. Enligt universitetsstatuterna % 106 moment 3 bort- faller den med stipendiet förenade undervisningsskyldigheten för docent- stipendiat, vilken under hela terminen uppehåller den med ordinarie lä- rarbefattning förenade fulla undervisningsskyldigheten. Om vikariatet blott omfattar en del av terminen eller en del av undervisningsskyl— digheten, prövar kanslern, i vad mån tjänstgöringen såsom stipendiat bör reduceras. Som redan förut antytts, finnes här ett fall, som vållat vissa svårigheter, nämligen då docent erhåller vikariat vid en så sen tidpunkt, att han redan hunnit fullgöra sina skyldigheter som stipendiat. Detta behöver för övrigt ej nödvändigtvis inträffa blott mot terminens slut. Undervisningens egna krav, särskilt inom de medicinska och natur- vetenskapliga ämnena, kunna föranleda, att en docentstipendiat fullgör hela sin undervisningsskyldighet genom en starkt koncentrerad kurs un- der terminens första skede.

Olika alternativ för lösning av detta spörsmål ha ifrågasatts, nämligen ökning av vikariatsarvodet utöver stipendiebeloppet med den del av tjänst- göringspenningarna, som finns till förfogande, eller minskad tjänstgö— ringsskyldighet nästa termin. Det förra alternativet har tillstyrkts av flertalet akademiska myndigheter liksom av kanslern. Det synes även vara att föredraga, emedan reduktion av undervisningen en följande termin kan medföra vissa praktiska svårigheter, om docenten då till exempel skall giva en propedeutisk kurs eller leda en seminarieserie. Det kan även inträffa, att han under de mellanliggande ferierna lämnar sin docentur eller- upphör att inneha stipendiet.

Till Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande

• Sida 87
•  Original

akademiska lärare böra såsom % 3 fogas bestämmelser i huvudsaklig över- ensstämmelse härmed.

Partiella vikariat. Särskilda svårigheter erbjuder frågan om partiella vikariat. Det torde ej alldeles sällan förekomma, att en professor erhåller tjänstledighet blott från undervisningen under en tid, då i själva verket ingen examination förekommer. Likaså händer, att vid en termins slut förordnande ges åt en vikarie att uppehålla examinationsskyldigheten un- der en period, då ingen undervisning meddelas. I bägge dessa fall erhåller vikarien i regel den del av tjänstgöringspenningarna, vilken motsvarar den tjänstgöring, som han uppehåller, medan professorn behåller de övriga tjänstgöringspenningarna utan att vare sig meddela undervisning eller förrätta examination. Den ersättning, som vikarien i dylika fall uppbär för en i många ämnen mycket betungande tjänstgöring, blir, som docent- föreningarna påpekat, påfallande ringa.

Å andra sidan bör ej förbises, att det ofta för en akademisk lärare kan vara av stor betydelse att erhålla allenast partiell tjänstledighet, till exempel vid de stadier av ett vetenskapligt arbete, som kräva särskild koncentration. Emellertid är det nödvändigt att tillse, att vid sådan par- tiell tjänstledighet vikarien verkligen erhåller en ersättning, som mot- svarar hans arbete.

Utgångspunkten för bedömande av vikariatsersättningens storlek bör vara vilken tjänstgöring som skulle ha ålegat den ordinarie tjänstinne— havaren under den tid, som hans tjänstledighet omfattar. Härvid finnas tre olika möjligheter: enbart undervisning, enbart examination eller bägge delarna. Problemet blir lättare att lösa i de två förstnämnda fal- len. Dessa uppstå för de professorer _ vilka utgöra det vida övervägande flertalet —— som ha sin examination förlagd till bestämda tentamensperio— der, vanligen en längre sådan vid början och en vid slutet av vardera terminen samt en eller två kortare under terminens lopp. Under slutperio— derna äger i regel ingen undervisning rum, och detsamma torde inom alla ämnen med mer omfattande examination gälla även för perioderna vid terminernas början. Under dessa fyra perioder varje läsår består fler- talet professorers tjänstgöring sålunda enbart i examination. Under hela terminerna för övrigt med undantag av de korta tentamensperioderna i mitten av terminen utgöres den för dessa av enbart undervisning. Under nämnda korta perioder slutligen förekomma bägge slagen av tjänstgöring. För professorer utan särskilda tentamensperioder är det sistnämnda fallet under hela läsåret eller större delen därav.

Det synes uppenbart, att en rättvis lösning förutsätter, att ett vikariats- förordnande, då det innesluter hela den tjänstgöring, som faktiskt före- kommer under den tid, som förordnandet omfattar, även bör innebära, att vikarien erhåller fullt vikariatsarvode. Detta innebär, att ett förord- nande att uppehålla examinationen under första, respektive sista tenta-

• Sida 88
•  Original

mensperioden liksom ett förordnande att uppehålla undervisningen under en tid, som icke är tentamensperiod, skall anses såsom ett totalt förord— nande och ur lönesynpunkt behandlas såsom sådant.

Svårare ställer sig problemet för de tidsavsnitt, där en dylik klar di- stinktion icke är möjlig, d. v. s. tentamensperioder mitt i terminen samt hela läsåret för de professorer, som icke hålla tentamensperioder. De sist— nämnda äro emellertid ganska sällsynta utanför de medicinska fakulte— terna. Tentamensperioderna i mitten av terminen ha en längd av i all- mänhet blott sju till nio dagar. Under sådana förhållanden synes en möjlig lösning vara att förlägga all examination till tentamensperioderna och under dessa helt befria professorerna från undervisningsskyldigheten. Denna lösning torde emellertid vara svår att tillämpa inom den medi— cinska fakulteten och i några naturvetenskapliga ämnen. Trots att dess införande skulle skapa ett tillstånd, där en professors och följaktligen även hans vikaries tjänstgöring skulle bestå antingen i blott undervis— ning eller i blott examination, torde det därför icke vara möjligt att före— skriva den som allmän regel.

En annan möjlighet vore att avskaffa rätten till korta, partiella tjänst— ledigheter och räkna all tjänstledighet av kortare varaktighet än exempel— vis en månad såsom total för att sålunda tillförsäkra vikarien en skälig ersättning för hans arbete. Även i detta fall bleve hans ersättning dock ganska ringa. Så skulle exempelvis vikarie, som vore docentstipendiat, för 15 dagar erhålla en inkomstökning utöver stipendiet av 1500 :24= 62 kronor 50 öre enligt de arvodesbelopp, som här föreslagits.

I händelse denna utväg valdes, skulle man möjligen även kunna tänka sig, att det i vissa fall befunnes, att ingen vikarie vore erforderlig. I så fall kunde partiell tjänstledighet beviljas och endast viss del av tjänst— göringspenningarna avstås.

Emellertid synes utvägen att i huvudsak avskaffa rätten till korta, par- tiella tjänstledigheter knappast böra beträdas, då den vetenskapliga forsk— ningens krav ej sällan göra det legitimt, ja, kanske nödvändigt att söka erhålla en dylik ledighet. Så torde det t. ex. för en juris professor under en tid av koncentrerat forsknings— eller författararbete vara lämp— ligt att söka befrielse från den omfattande examinationsskyldigheten un- der tentamensperiod vid terminens mitt men däremot hålla de föreläs- ningar, som åligga honom under samma tidrymd. Åtskilliga likartade exempel kunna anföras. Att avskaffa rätten till dylika tjänstledigheter torde sålunda icke låta sig göra.

En möjlighet till förbättring i de här berörda förhållandena synes emel— lertid finnas innesluten i Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträHande arvo— den åt vikarierande akademiska lärare & 3. Denna stadgar, att vikarie, som bestrider endast viss del av ordinarie befattningshavares tjänstgö— ringsskyldighet, skall av det för full tjänstgöring stadgade vikariats-

• Sida 89
•  Original

arvodet erhålla den del, som kanslern på vederbörande myndigheters för- slag bestämmer.

Redan nu torde man inom flera akademiska myndigheter vid tillämp- ningen av dessa stadganden icke nöja sig med att föreslå vikariatsarvodet i rent mekanisk proportion till tjänstledighetens längd och den i praxis fastslagna relationen mellan undervisningsskyldighetens och examina— tionsskyldighetens andelar i vikariatsarvodet utan företaga en realpröv— ning av omfattningen av den tjänstgöring, som ledigheten gäller, och utmäta vida större vikariatsarvode, än en mekanisk beräkning skulle medgiva. Så torde dylikt partiellt vikariatsarvode i vissa fall utgå efter ett årligt belopp, som endast med några få tiotal kronor understiger det för fullt vikariat beräknade.

Om kanslern och de mindre konsistorierna i framtiden eftersträvade en fortsatt utveckling av denna på sina håll förefintliga praxis och sökte utmäta vikariatsarvode i varje särskilt fall i så nära relation som möj— ligt till de verkliga förhållandena, borde man kunna uppnå, att vikariats— arvodena vid åtskilliga tillfällen bleve vida rimligare, än nu ofta torde vara fallet.

Enligt samma stadgande åligger det i dylika fall kanslern att efter ve- derbörande myndigheters hörande avgöra, hur tjänstgöringspenningarna skola fördelas, d. v. s. hur stor del därav som den tjänstledige befatt— ningshavaren skall avstå. Det synes här vara lämpligt, att i analogi med vad nyss anförts om beräkningen av vikariatsarvode, vid partiella vikariat även avdraget å tjänstgöringspenningarna utmätes efter realprövning av hur omfattande tjänstgöring som verkligen belöper sig på den tid, under vilken tjänstledighet åtnjutes. _

För att ytterligare underlätta framväxten av en dylik praxis föreslås, att Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträHande arvoden åt vikarierande akademiska lärare $ 3 första stycket förtydligas i den riktning, som här har förordats.

Ferier mellan två vikariat. En annan för vikarien kännbar olägenhet uppstår, då en tjänstledig ordinarie lärare återinträder i tjänst vid början av jul— eller sommarferierna eller t. o. m. påskferierna, uppbär tjänstgöringspenningar under ferierna och sedan vid undervisningens eller examinationens återupptagande ånyo begär tjänstledighet. Natur- ligtvis är detta förfarande i många fall fullt berättigat, till exempel då det beror på felbedömning av en sjukdoms varaktighet. Men ur princi— piell synpunkt synes intet vara att invända mot docentföreningarnas önskemål, att den, som sköter tjänsten under två på varandra följande terminer, måtte få uppbära vikariatsarvode även dessemellan.

Vissa praktiska svårigheter kunna onekligen uppstå vid uppfyllandet av detta önskemål, men så starka billighetsskäl synas dock tala härför, att dessa svårigheter ej böra få hindra en lösning i den riktning, som

• Sida 90
•  Original

docentföreningarna förordat. Det föreslås därför, att då full tjänstledighet omfattar två eller flera på varandra följande hela terminer, den även bör innefatta mellanliggande ferier, även om konsekvensen blir, att återbä— ring av redan mottagna tjänstgöringspenningar i vissa fall måste ske. I analogi med huvudregeln bör tjänstledighet, som omfattar tiden närmast före och närmast efter påsk, även omfatta själva påskferien.

Med stöd av vad som sålunda anförts, föreslås, att bestämmelser i denna riktning fogas till Kungl. brevet den 6 juni 1925 beträffande arvo- den åt vikarierande akademiska lärare.

• Sida 91
•  Original

Kap. IX. Vissa särskilda frågor.

1. Docenternas ställning inom universitetens administrativa organisation.

Docentföreningarnas önskemål. Beträffande docentkårens ställning inom universitetens administrativa organisation ha vissa önskemål fram— förts. Så har Uppsala docentförening i sin skrivelse den 8 oktober 1938 erinrat om de i nuvarande stadgar för teologiska, juridiska och filosofiska examina ingående men ofta ej tillämpade bestämmelserna, att samtliga vid fakultet eller sektion anställda lärare skola kallas till sammanträde, då frågor rörande studieplaner eller studiehandböcker skola handläggas. Föreningen föreslår därutöver, att docent, anställd i examensämne, som icke representeras av professor eller annan ordinarie lärare, bör äga rätt att närvara vid och deltaga i överläggningarna inom fakultet, respektive sektion, då denna vetenskap berörande frågor skola behandlas, och att han följaktligen också i vanlig ordning skall kallas till sådana samman- träden. I detta yrkande har Lunds docentförening instämt i skrivelse den 7 november samma år.

Vidare har Lunds docentförening i underdånig skrivelse den 22 februari 1927 anmärkt, att det upprepade gånger förekommit, att universitetsmyn- digheterna handlagt ärenden av vital betydelse för docentkåren, såsom angående bestämmelser för docent- och forskarstipendier, docenternas tjänstgöringsskyldighet och universitetens befordringsväsen, utan att in- hämta docenternas önskemål eller mening. Föreningen påyrkade därför en statutändring eller motsvarande åtgärd, i syfte att docentföreningarna skulle bliva hörda i ärenden av nämnda art. Vid behandling av denna hemställan i humanistiska sektionen i Lund framlades två förslag. Enligt det ena skulle det ankomma på Kungl. Maj:t eller annan överordnad myn- dighet att i varje fall, där det befunnes önskvärt, remittera ett ärende till docenternas hörande. Eventuellt kunde härtill fogas, att ett mindre antal docenter, till exempel tre eller också en för varje fakultet och sek- tion, skulle äga säte och stämma i större konsistoriet vid ifrågavarande ärendes följande behandling därstädes. Enligt det andra alternativet skulle remissvägen icke anlitas, utan ett mindre antal docenter, exempel- vis tre eller en för var fakultet och sektion, skulle äga säte och stämma i större konsistoriet i alla ärenden utom akademiska befordringsfrågor och

• Sida 92
•  Original

frågor rörande tillsättning av för docenter avsedda stipendier. Härige— nom skulle man över huvud taget närmare knyta docenterna till univer— sitetets administrativa arbete.

De sakkunniga. Beträffande det förra av de ovan anförda önskemålen _ om docents rätt att representera ämne, som eljest skulle sakna före— trädare i fakultet eller sektion _— bör erinras därom, att redan Universi— tetsberedningen föreslagit, att lärare, som utan att vara professor själv- ständigt representerar en viss vetenskapsgren, bör äga säte och stämma i fakulteten eller sektionen vid behandlingen av frågor, som omedelbart beröra hans speciella område. Detta förslag synes väl grundat.

En likartad situation kan uppstå, då i fakultet eller sektion behandlas fråga, som rör ämne, företrätt allenast av docent. I dylika fall torde det vara tillfyllest, att docent i ämnet adjungeras i fakulteten eller sektionen. Ett tillägg av nu angiven innebörd föreslås till universitetsstatuterna & 47.

I samband härmed synas skäl föreligga att ändra de bestämmelser rö- rande professorsvikaries ställning, som ingå i paragrafens hittillsvarande avfattning. Enligt dessa är vikarien berättigad att deltaga i fakultetens behandling av frågor, som omedelbart beröra den av honom företrädda vetenskapens intresse, med undantag av ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning.

Det förefaller lämpligare att åtminstone beträffande längre vikariat anknyta till det system, som följes vid flera såväl statliga som enskilda högskolor, där vikarie i allmänhet äger samma ställning som ordinarie professor. Omfattar vikariatet minst en termin, synes vikarien, därest icke professorn förbehållit sig säte och stämma i fakulteten eller sektio- nen, böra där äga säte och stämma i alla frågor utom sådana, som angå docentförordnande eller tillsättande av lärarbefattning, i vilka båda fall hans deltagande av flera skäl ofta kunde vara mindre lämpligt. I övriga ärenden synes hans ledamotskap endast vara ägnat att medverka till all- sidigare belysning av frågorna. I fråga om kortare vikariat synes där- emot den nuvarande ordningen kunna bibehållas. Universitetsstatuterna & 47 bör ändras i överensstämmelse härmed.

De av Uppsala docentförening påpekade bestämmelserna i examens- stadgarna torde böra noggrant tillämpas. Vid behandling av studieplaner och studiehandböcker kunna fall tänkas, då närvaro av andra bland fakul- tetens lärare än de ordinarie professorerna kan vara av värde och giva tillfälle till diskussion av synpunkter, som annars skulle ha förbisetts.

Vad angår de 1927 av Lunds docentförening framförda önskemålen, sy— nas de i och för sig väl förtjäna beaktande. Emellertid har den praxis, som på senare år tillämpats beträffande remiss till docentföreningarna av ärenden, som beröra docenternas intressen, visat sig vara tillfreds— ställande. Däremot torde förslaget om en permanent representation för

• Sida 93
•  Original

docentkåren i det större akademiska konsistoriet ej förtjäna avseende, då det ej skänker samma möjligheter till ett effektivt tillvaratagande av do- centernas intressen som den nu anlitade remissvägen. En kombination av denna med en tillfällig representation i konsistoriet synes icke erbjuda några väsentliga fördelar. Att närmare reglera den omfattning, vari re- missvägen bör anlitas, låter sig näppeligen göra.

Nuvarande praxis i detta hänseende bör därför tillämpas även i fram- tiden, och vederbörande akademiska myndigheter böra sålunda alltid, även om formell uppmaning härtill från högre instans saknas, till docent— föreningarna i och för yttrande remittera alla ärenden, som i något hän- seende kunna beröra docenternas intressen.

2. Resestipendier.

Docentföreningarnas önskemål. Docentföreningen i Lund framhåller i sin skrivelse till Docentutredningen den stora betydelse för docenterna, som resestipendierna äga. Med hänsyn till den vikt det har ur både ut— bildnings- och forskningssynpunkt för en docent att kunna nå personlig kontakt med forskningsinstitut utanför det egna universitetet och att ge- nom resor vidga sin kringsyn, är enligt föreningens åsikt ett utökande av resestipendiernas antal och storlek ett krav, som icke får förbises. För— eningen erinrar om att till och med år 1931 utdelades årligen vid vartdera universitetet fyra resestipendier på tillsammans 7,500 kronor, nämligen ett större å 3,000 kronor och tre mindre å 1,500 kronor, medan numera, sedan de under fyra år varit fullständigt indragna, endast två på tillsammans 4,000 kronor, varav ett å 2,500 kronor och ett å 1,500 kronor, utdelas, trots att antalet docenter vid båda universiteten har ökats högst väsentligt se- dan år 1931. Vad angår förhållandet mellan belopp och resetid, bör detta kunna jämkas allt efter den svenska valutans aktuella ställning i de län— der resan avser.

Särskilt hävdar föreningen, att det för Lunds vidkommande vore av synnerlig vikt, om resestipendier funnes tillgängliga även för resor till svenska forskningsinstitut, till exempel för historiska studier i riksarkivet, Kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteket i Uppsala.

I dessa synpunkter har Uppsalaföreningen senare instämt. De sakkunniga. Resestipendierna äro utan tvivel av den största vikt för möjliggörande av den tillgång till utländska vetenskapliga institu— tioner och forskningsmaterial i främmande länder liksom av den för- trogenhet med utländsk vetenskaplig odling, utan vilka den svenska uni- versitetsvärlden kan riskera att råka i en farlig isolering. Otvivelaktigt är också, att stipendierna efter 1932 års nedskärning icke motsvara det verkliga behovet. Antalet sökande är varje år mycket stort, så exempelvis

• Sida 94
•  Original

i Uppsala 1936 10, 1937 14 och 1938 14. Upprepade framställningar ha också från de akademiska myndigheterna gjorts om återförande av resestipen— dierna till det ursprungliga antalet.

Med hänsyn till behovet av studieresor för yngre vetenskapsidkare sy— nas skäl föreligga, att anslaget till resestipendier fastställes till minst 12,500 kronor årligen vid vartdera universitetet samt att därjämte minst 5,000 kronor för år ställas till förfogande för samma ändamål vid Karo- linska institutet, som äger berättigade anspråk på att i detta avseende erhålla samma förmåner som universiteten. Framför allt docentkårens stora omfattning och tillväxt samt i viss mån jämväl minskningen av den svenska kronans köpkraft i utlandet motivera den föreslagna höjningen.

Hittills har stipendieanslaget varit uppdelat i fasta stipendier, vilka sökas vart för sig. Med hänsyn till de växlande behoven beträffande re— sornas långvarighet och de med dem förenade kostnaderna synes det vida ändamålsenligare att behandla årssumman som en enhet och låta var och en av de sökande begära det belopp, som synes lämpligt för det av honom avsedda ändamålet. Särskilt är att märka, att det nuvarande sy- stemet med fasta stipendier är föga brukbart för korta resor, vilka ej sällan visa sig nödvändiga för att klarlägga en viss detalj vid ett forsk- ningsarbete. Från resor för deltagande i kongresser har härvid bort— setts, då dessa stipendier icke synas böra användas för sådant syfte. Det förordade rörliga systemet nödvändiggör, med hänsyn till årssummans blygsamma storlek, att ett maximum fixeras för det belopp, som kan till— delas samma person. Högre än till 4,000 kronor under en femårsperiod synes detta ej böra sättas, om årsanslagen fastställas vid de föreslagna beloppen.

Det från Lund framförda önskemålet om stipendier även för forsknings— resor till inrikes bibliotek, museer och arkiv, vilka ofta visa sig nöd— vändiga, synes berättigat. Stipendiereglementet bör därför ändras till överensstämmelse härmed men under fasthållande vid utrikes resor som huvudsyftet.

3. Rörliga professurer.

Yttranden över 1918 års förslag. 1918 års sakkunniga hade förordat de då förefintliga personliga professurernas successiva förvandling till s. k. rörliga professurer, vilka skulle tillsättas genom kallelse.

I de akademiska myndigheternas yttranden över detta förslag fram— trädde, med undantag för medicinska fakulteten i Lund, som obetingat tillstyrkte förslaget, en bestämd uppfattning, att rörliga professurer inga— lunda kunde ersätta personliga, då de forskare av särskilt hög rang, som

• Sida 95
•  Original

,-,._.__v__.l __” .

åsyftades, ej kunde förväntas alltid uppträda just vid de tillfällen, då en av de fåtaliga rörliga professurerna bleve ledig. Man kunde därför be— fara, att dessa stundom skulle besättas med vetenskapsmän av lägre för— tjänst än den, som dittills krävts för personlig professur. På sina håll betonades även svårigheten att förse innehavaren av en rörlig professur med erforderlig institution i de fall, då så vore önskvärt för professurens rätta utnyttjande i universitetets tjänst. Av de myndigheter, som ställde sig välvilliga till tanken på inrättande av rörliga professurer, gjordes där- för det förbehållet, att därigenom inrättandet av personliga professurer icke skulle försvåras.

Universitetsberedningen. Frågan om inrättande av rörliga professurer upptogs ånyo av ecklesiastikministern i samband med Universitetsbered— ningens tillsättande. Därvid bragtes också under diskussion möjligheten att förvandla ett antal för närvarande fasta professurer till rörliga. Uni- versitetsberedningen avstyrkte bestämt detta sistnämnda förslag med hän— syn till den ökade osäkerhet i fråga om befordringsutsikter, som härige— nom skulle komma att råda på den i detta hänseende redan tidigare så vanskliga universitetsbanan, samt de konsekvenser i fråga om själva studiegången vid universiteten, som kunde vållas av rubbningar i pro— fessorsorganisationen. Även den av 1918 års sakkunniga förordade vägen att utbyta de personliga professurerna mot rörliga avstyrktes under an— förande av två olika motiv. Dels kunde det befaras, att samtliga rörliga professurer stundom redan kunde vara besatta med relativt unga forskare vid en tidpunkt, då behov uppstode att placera en vetenskapsman av minst lika hög kompetens som dessa professorers. För dylika fall vore systemet med personliga professurer smidigare. Dels kunde man riskera, att de akademiska myndigheterna, om ett fast antal rörliga professurer funnes till hands, vid inträffad ledighet å en av dem sökte återbesätta den, även om just då ingen verkligt betydande forskare funnes tillgäng— lig. Om man åter för att minska denna risk icke i förväg bunde profes- surerna vid bestämda lärosäten, kunde man vid varje ledighet befara en skarp konkurrens mellan dessa om professuren i fråga, varigenom tillsätt- ningen skulle avsevärt försvåras och lätt kunde förryckas.

De akademiska myndigheterna. Till samma ståndpunkt ha flertalet av de akademiska myndigheter, som yttrat sig över beredningens förslag, kommit, varvid de i allmänhet tillfogat ett uttalande om nödvändigheten att bereda flera personliga professurer åt särskilt framstående yngre ve- tenskapsmän, i vilkas ämne lärostolar saknas eller redan äro besatta för längre tid framåt.

Större konsistoriet i Lund delar beredningens åsikt, förutsatt att per— sonliga professurer kunna erhållas utan alltför stora svårigheter, då verkliga skäl härför förebringas. Då det enligt konsistoriets mening visat sig, att sådana endast inrättas i särskilda undantagsfall, önskar konsisto—

• Sida 96
•  Original

riet emellertid, att dessutom ett visst antal rörliga professurer inrättas med särskilda garantier för att de endast tilldelas verkligt framstående vetenskapsmän.

Docentföreningarna. Uppsala docentförening ansluter sig i sitt yttrande över Universitetsberedningens förslag till dess ståndpunkt beträffande den ifrågasatta förvandlingen av fasta professurer till rörliga men anser där- emot, att starka skäl tala för ett närmare övervägande av tanken på de personliga professurernas utbytande mot rörliga. Denna uppfattning de- las av Lundaföreningen.

Docentföreningen vid Karolinska institutet ansluter sig till Universitets— beredningens uppfattning.

De sakkunniga. Beträffande en eventuell förvandling av ett antal fasta professurer till rörliga dela de sakkunniga den uppfattning, som uttalats av Universitetsberedningen. En dylik ändring skulle, såsom beredningen framhållit, på ett betänkligt sätt öka osäkerheten på den akademiska banan och därigenom försvåra dess tillfredsställande rekrytering.

Även beträffande förslaget att successivt utbyta nu förefintliga person— liga professurer mot rörliga ansluta de sakkunniga sig till de betänklig— heter däremot, som Universitetsberedningen framfört.

Dels lämpa sig rörliga professurer mindre väl för de medicinska och naturvetenskapliga discipliner, där en omfattande och dyrbar institution utgör en förutsättning för tillbörligt utnyttjande av professuren. Dels skulle det, om löner för ett visst antal rörliga professurer funnes till— gängliga, ofta visa sig svårt att underlåta att återbesätta en dylik pro— fessur vid inträffad ledighet, även om den nye innehavaren ej vore en verkligt framstående vetenskapsman. Om något senare ett behov upp— stode att placera en sådan, funnes kanske ingen rörlig professur ledig. Att då erhålla en personlig professur skulle sannolikt visa sig omöjligt, sedan statsmakterna en gång hade ställt medel till förfogande för de rörliga. Systemet skulle sålunda stelna och ofta fylla sitt syfte sämre än det nu— varande.

Om det alltså ej finnes skäl att förorda inrättandet av rörliga profes— surer, måste dock förutsättas, att personliga professurer framdelcs in— rättas, när anledning därtill förefinnes, och att de icke uteslutande för- behållas nya discipliner utan även tilldelas särskilt framstående forskare, som på grund av ogynnsamma tidsomständigheter icke kunnat erhålla någon av de fåtaliga ordinarie lärostolarna inom sina egna vetenskaper.

4. Docenternas familjepensionsfråga.

Uppsala docentförening har med instämmande av Lundaföreningen i flera av sina skrivelser påpekat, att docentkårens möjligheter att bereda sig rätt till familjepensioner sväva i fara att allvarligt försämras. En-

• Sida 97
•  Original

ligt den hittills gällande ordningen voro docenterna i Uppsala berätti— gade att inträda som delägare i universitetets pensionsinrättning för tjänstemäns änkor och barn, varvid de liksom övriga delägare ägde rätt att vid avgång från universitetet återfå viss del av inbetalda avgifter. Av denna förmån ha de i åtskilliga fall begagnat sig. Emellertid har staten nu övertagit universitetens ifrågavarande pensionskassor, och vid de för- handlingar, som ägt rum i detta syfte, har det visat sig, att de statliga delegerade av principiella och försäkringstekniska skäl icke kunnat god- taga en möjlighet för tjänstemän i docenternas särpräglade och tillfälliga ställning att i framtiden inträda i statens pensionsinrättning för erhål— lande av familjepension.

Att uppnå någon ändring härutinnan torde vara uteslutet. Emellertid är det bekant, att man i Uppsala åsyftar att använda vissa av dem bland pensionsinrättningens tillgångar, som icke övertagas av staten, för att bereda docentkåren fortsatta möjligheter att säkra sina familjer pensions— rätt. Dessa planer äro i hög grad beaktansvärda, och det vore önskvärt, att statsmakterna medverkade till förverkligandet av dylika anstalter ej blott i Uppsala utan även i Lund och Stockholm. Docenternas ekonomiska ställning och framtidsutsikter äro under alla omständigheter så ovissa och ogynnsamma, att det synes vara skäligt, att åt dem beredas möjlig- heter att utan alltför stora och för många bland dem oöverstigliga eko- nomiska svårigheter nödtorftigt sörja för sina närmastes uppehälle i hän— delse av deras eget frånfälle. Skapas en dylik ordnad möjlighet, befrias också statsmakterna till stor del från förpliktelsen att, som nu i flera fall har måst ske, träda emellan medelst särskilda åtgärder efter en docents bortgång.

• Sida 98
•  Original

Kap. X. Docents övergång till annan levnadsbana.

Historik.

Frågan om åtgärder för underlättande av övergången till annan lev- nadsbana för docent, som icke vunnit befordran vid högskolorna, har på sistone särskilt uppmärksammats av Universitetsberedningen och därefter av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet vid uppdragandet av riktlinjerna för Docentutredningens arbete. I viss mån är härvidlag fråga om möjligheterna att genom upplysningsverksamhet bland de yngre vetenskapsidkarna själva förmå dem att bättre sörja för sin egen fram— tid, än stundom skett och alltjämt sker. Detta område undandrager sig dock i huvudsak statsmakternas inverkan, och för de samhälleliga myn— digheterna blir i första hand fråga om de åtgärder, som redan vidtagits och ytterligare kunna vidtagas för att underlätta ifrågavarande docen- ters övergång till annan verksamhet genom organisatoriska och ekono— miska bestämmelser. En översikt av förhållandena i dessa avseenden un— der senare tid är sålunda behövlig.

Yrkanden om en allmän utredning. De bestämmelser, som redan finnas på detta område, ha tillkommit vid vitt skilda tidpunkter och till synes utan konsekvent tillämpning av allmänna principer. De äro därför föga likformiga för olika levnadsbanor och förete i fråga om sina tillämpnings— områden betydande luckor. Vid flera tillfällen ha därför "under senare år yrkanden framställts om en allmän översyn av hithörande förhållan- den i syfte att skapa klarare normer att tillämpas vid docents övergång till annan verksamhet i statens tjänst.

I skrivelse till större konsistoriet i Lund den 2 december 1925 begärde docentföreningen därstädes en utredning om docenternas övergång till annan statstjänst, såsom anställning vid de allmänna läroverken eller ämbetsverk.

I sitt remissyttrande den 29 oktober 1936 över Uppsala docentförenings skrivelse av november 1935 återkom Lundaföreningen till sitt tidigare önskemål om möjlighet för docent att vid konkurrens om statlig anställ— ning utanför universiteten kunna tillgodoräkna sig docenttjänstgöringen efter klart formulerade normer. Förslaget rönte anslutning från teolo— giska och juridiska fakulteterna samt större konsistoriet i Lund.

Universitetsberedningen förordade i sitt betänkande, att docenterna efter särskild utredning erhölle rätt att vid övergång till annan statstjänst

• Sida 99
•  Original

w—m

efter vissa regler tillgodoräkna sig tiden för docenttjänstgöringen eller åtminstone den tid, som de innehaft docentstipendium. Dylika bestäm- melser existerade, som beredningen påpekade, sedan länge för läroverkens vidkommande.

I sitt remissyttrande den 21 februari 1938 anslöt sig Uppsala docent— förening till tanken, att docent skulle få tillgodoräkna sig docenttjänst- göringen som merit efter vissa fastställda normer. Sådana normer skulle vara av betydelse till exempel för juris docenter, som övergå till dom- stolar och ämbetsverk, och för docenter, som övergå till biblioteks— och museibanorna.

Även Lunds docentförening anslöt sig, i sin skrivelse till Docentutred- ningen, till de av Universitetsberedningen framförda synpunkterna. Att en reglering sker, vore enligt föreningens åsikt av synnerlig vikt icke endast för de av teologiska och filosofiska fakulteternas docenter, som söka sig ut i läroverkstjänst. Även för dem, som önska erhålla befatt- ningar vid bland annat museer, arkiv och bibliotek, vore frågan av vital betydelse. Dessutom skulle en genomgripande reglering av detta spörs- mål i hela dess vidd vara synnerligen önskvärd även för den juridiska fakultetens docenter, då dessa för närvarande utanför universiteten icke ha någon möjlighet att tillgodoräkna sig sina vetenskapliga meriter för erhållande av statstjänst.

De bestämmelser, vilka redan finnas på här berörda område, äro, som redan antytts, av mycket skiftande natur.

Teologie docenter. Beträffande teologie docenter finnas flera stad— ganden. Sålunda föreskriver lagen den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster & 9, att vid tillsättning av sådan tjänst bör tagas i betraktande sökandes genom examina, utgivna skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. Enligt samma lag $ 10 moment 2 skall vid bestämmande av tjänsteålder gälla årsberäkning såsom för prästerlig tjänst även för lärarbefattning, med vilken sådan förmån är eller varder av Konungen förenad; till dylik befattning torde enligt Kungl. brev den 3 maj 1820 böra hänföras docentur vid teologisk fakultet inom riket. I nyssnämnda lag % 10 moment 3 stadgas, att filosofie doktorsgrad eller behörighet därtill, genom avlagda prov förvärvad vid uni- versitet eller högskola inom riket, räknas lika med tre prästerliga tjänsteår. Enligt kungörelse den 13 december 1889 äro slutligen teologie docenter befriade från att avlägga prästexamen. Bestämmelserna om teologie do— centers ställning vid övergång till läroverken återfinnas nedan i sam- band med filosofie docenters ställning i nämnda hänseende.

Juris docenter. För juris docenters del synas inga nu giltiga mot— svarande bestämmelser förefinnas. Den starka konkurrensen med de prak— tiskt-juridiska levnadsbanorna har gjort denna brist särskilt kännbar, och förhållandet har vid flera tillfällen förts på tal under tiden efter 1918.

• Sida 100
•  Original

Juridiska fakulteten och konsistoriet i Lund föreslogo i sina remissytt- randen över 1918 års betänkande rätt för juris docenter till tjänste- årsberäkning, varvid docenter i stats-, folk—, förvaltnings- och finansrätt samt nationalekonomi skulle få räkna tjänsteår inom statsförvaltningen och de i övriga ämnen inom justitiestaten. Kanslern förordade utred— ning härom.

Juridiska fakulteten i Uppsala begärde i sitt remissyttrande över Upp— sala docentförenings skrivelse av november 1935, att dess docenter måtte få tillgodoräkna sig docenttjänstgöring vid övergång till annan tjänst.

Frågan om juris docenter har nyligen av de tre juridiska fakulteterna gjorts till föremål för underdånig skrivelse den 14 december 1938. I denna erinras om det välkända förhållandet, att docenterna vid dessa fa- kulteter äro så fåtaliga, att stundom fullständig brist råder på vikarier och på kompetenta sökande till lediga lärostolar. Orsaken till detta för- hållande vore framför allt, att juris licentiatexamen och doktorsavhandv ling icke utgöra kompetenskrav eller ha meritvärde inom statsförvalt- ningen eller på domarbanan. Särskilda åtgärder borde därför vidtagas för att uppmuntra yngre kvalificerade jurister till fortsatta teoretiska studier. Förslag framläggas därefter om särskild meritberäkning för juris doktorsgrad och docenttjänstgöring, varvid skillnad göres mellan domar- banan och förvaltningen alltefter de ämnen, som vederbörandes veten— skapliga verksamhet avser. De förslag, som skrivelsen innehåller, äro följande: .

1. Den, som vid universitet eller högskola inom riket avlagt disputa— tionsprov för juris doktorsgrad i något av ämnena civilrätt, speciell pri— vaträtt, internationell privaträtt, processrätt eller straffrätt eller i rätts- historia i den del denna har samband med något av nämnda ämnen, skall, sedan han godkänts såsom aspirant i hovrätt, för befordran och för upp- flyttning i löneklass såsom extra fiskal äga tillgodoräkna sig två tjänsteår, om disputationsprovet bedömts med något av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd å avhandlingen, samt tre tjänsteår, om disputations— provet bedömts med högre betyg å avhandlingen.

2. Motsvarande bestämmelser stadgas rörande disputationsprov för juris doktorsgrad i något av ämnena statsrätt, finansrätt eller förvaltningsrätt, rättshistoria i den del denna har samband med något av nämnda äm- nen eller i nationalekonomi i fråga om tjänst inom förvaltande verk, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens.

3. rIljänstgöring såsom docent vid juridisk fakultet inom riket eller vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet i något av de under 1 nämnda ämnena skall för den, vilken godkänts såsom aspirant i hovrätt och därefter förvärvat full förtrogenhet med hovrättens arbete, tillgodoräknas vid befordran och för uppflyttning i löneklass för den tid av intill fem år, under vilken vederbörande uppburit docentstipendium,

• Sida 101
•  Original

såsom vikarie uppehållit professur eller eljest fullgjort tjänstgöring lik- värdig med den, som åligger innehavare av docentstipendium.

4. Motsvarande bestämmelser stadgas rörande docent i något av de un- der 2 nämnda ämnena i fråga om förvaltande ämbetsverk, såvitt det rör tjänst, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens.

5. Den, som vid universitet eller högskola inom riket avlagt disputa- tionsprov för juris doktorsgrad, vilket bedömts med betyget med beröm godkänd eller högre betyg å avhandlingen, skall vid befordran till be— fattning, för vilken juris kandidatexamen medför kompetens, hava före— träde framför sökande av i övrigt lika förtjänst och skicklighet.

6. Utöver vad sålunda är stadgat skall vid befordran och uppflyttning i löneklass i fråga om befattning, för vilken juris kandidatexamen med- för kompetens, efter vad i varje fall prövas skäligt, avseende fästas vid vetenskapliga förtjänster inom de juridiska fakulteternas läroområde, ådagalagda genom utgivna skrifter, så ock vid tjänstgöring såsom docent vid juridisk fakultet inom riket eller stats- och rättsvetenskapliga fakul- teten vid Stockholms högskola. Denna de juridiska fakulteternas framställning är för närvarande ut- sänd till vederbörande myndigheter för inhämtande av dessas yttranden. Medicine docenter. 1918 års sakkunniga hade särskilt sysslat med för- hållandena vid medicine docents övergång till den praktiska läkarbanan. De ifrågasatte, att avlagda prov för medicine doktorsgrad skulle räknas såsom ett års sjukhustjänstgöring vid uppgörande av förslag till läkar— befattning vid lasarett o. s. v., men avstodo härifrån av vissa formella skäl. Saken upptogs i något ändrad form av de tre medicinska fakulte- terna och kanslern och ledde till ett Kungl. brev till medicinalstyrelsen den 23 april 1920, vilket nedan närmare beröres. De sakkunniga hade vidare föreslagit rätt för docent i kliniskt ämne att för lasarettsläkarbefattningar m. m. räkna docenttjänstgöring såsom likvärdig med sjukhustjänstgöring intill tre år och under Vissa förutsätt— ningar för ytterligare högst tre år. Förslaget tillstyrktes av de medi— cinska fakulteterna och kanslern. Den sistnämnde gav även ett visst för— ord för lönetursrätt. Förslaget överlämnades av Kungl. Maj:t till 1920 års lasarettsstadgekommitté. Denna ansåg i likhet med medicinalstyrel- sen dylika föreskrifter obehövliga, eftersom docenttjänstgöring alltid be- aktades vid uppgörande av förslag till dylika tjänster. Om emellertid be— stämmelser befunnes lämpliga, ansåg kommittén liksom medicinalstyrel- sen det betänkligt, att docent i kliniskt ämne skulle äga rätt att tillgodo— räkna sig sin docenttjänstgöring, oavsett om han samtidigt utövat prak- tisk verksamhet på sjukhus eller ej. Medicinalstyrelsen föreslog därför, att docent, som önskade åtnjuta ifrågavarande rätt, skulle hos styrelsen göra ansökan därom och därvid styrka, att han vid sidan av sin veten- skapliga och lärarverksamhet utövat sådan praktisk läkarverksamhet, som

• Sida 102
•  Original

kunde anses motsvara en läkares tjänstgöring vid lasarett eller special- avdelning av sjukhus. Detta förslag biträddes av lasarettsstadgekommit- tén, vilken dock ytterligare yrkade, att sökanden dessförinnan skulle ha förvärvat den stadgade behörigheten till sjukhusläkartjänst. Medgivan— det borde enligt medicinalstyrelsens och kommitténs mening lämnas högst för en tid intill tre år. Några bestämmelser i denna sak ha aldrig blivit utfärdade.

De bestämmelser, som för närvarande gälla vid medicine docents över- gång till statlig läkartjänst, synas vara följande:

Jämlikt ovannämnda Kungl. brev den 23 april 1920 äger legitimerad läkare, som avlagt disputationsprov för medicine doktorsgrad, vid ansö- kan till civil läkarbefattning härför tillgodoräkna sig ett tjänsteår som civil läkare i statens tjänst. Enligt Kungl. brev den 12 november 1915 äga medicine docenter, som äro legitimerade läkare, rätt att räkna tjänsteår lika med civila läkare i statens tjänst upp till sex år, i vissa fall med medicinalstyrelsens medgivande därutöver. I lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus & 11 moment 1 är föreskrivet, att om sökande till lasaretts— eller sanatorieläkartjänst inom det område, som tjänsten avser, kan åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom bland annat väl vitsordat vetenskapligt forskningsar- bete, skall särskild hänsyn därtill tagas.

Filosofie docenter. Samtliga bestämmelser, som för närvarande gälla beträffande docenters vid de filosofiska fakulteterna övergång till annan statlig sysselsättning, behandla förhållanden inom det högre skolväsendet och beröra även de teologie docenter, som erhålla tjänster som kristen— domslärare.

I läroverksstadgan den 17 mars 1933 © 181 moment 2 stadgas, att såsom andra befordringsgrund efter undervisningsskickligheten vid tillsättning av tjänst vid läroverk skola gälla genom vitsord, erhållna i avlagda exa— mina och prov, samt genom utgivna skrifter ådagalagda lärdomsför— tjänster, särskilt i de ämnen, som höra till den ifrågavarande tjänsten, ävensom förtjänstfullt skriftställarskap i övrigt av vetenskaplig eller praktisk—pedagogisk art; i fråga om lektorstjänst skola dock lärdomsför- tjänster, särskilt om de förefinnas i de till tjänsten hörande läroämnena, såsom befordringsgrund likställas med undervisningsskickligheten. Enligt nämnda stadga % 177 punkt 8 skall sökande till lektors- eller adjunkts— tjänst bland annat ha vid vissa läroanstalter under minst två läsår full— gjort tjänstgöring av viss beskaHenhet eller ock som docent vid univer- sitet eller högskola under minst lika lång tid bestritt tjänstgöring av minst den omfattning, som åligger docent, vilken innehar docentstipen- dium. Som tredje befordringsgrund gäller längden av »tjänstgöring vid läroanstalter, som omförmälas i © 177 punkt 8», till vilka sålunda även universiteten räknas.

• Sida 103
•  Original

Vad åter angår rätten till lönetursberäkning vid läroverk för docent, är den av gammalt datum och har under tidernas lopp genomgått flera ändringar. Enligt de ursprungliga bestämmelserna i Kungl. brev den 1 juni 1877, 18 maj 1878, 6 februari 1885 och 23 september 1887 innebar den rätt att tillgodoräkna sig högst fem tjänsteår och gällde docentstipendiater samt därutöver ett antal ostipendierade docenter, de sistnämnda under förutsättning, att de fullgjort en tjänstgöring, som utgjorde det dubbla av den, som då ålåg docentstipendiaterna. Det antal år, som fick tillgodo— räknas, nedsattes genom kungörelse den 27 augusti 1904 från fem till tre. Lönetursrätten utvidgades av 1918 års riksdag till att gälla även högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna. Genom kungörelse den 23 maj 1919 utfärdades helt nya bestämmelser, genom vilka lönetursrätten tillerkändes samtliga docenter inom de teologiska och filosofiska fakulte— terna vid rikets alla högskolor, vilkas undervisning varit av den omfatt- ning, som åligger docentstipendiat.

I samband med 1937 års lönereglering för de allmänna läroverken m. m. undergingo dessa bestämmelser en fullständig förvandling. Alla särbe—

stämmelser rörande docenterna avskaffades, men i stället förklarade mo—

tiveringen i propositionen 271/1937 (5. 412 f.) på dem tillämplig & 11 i det nya lönereglementet för läroverken (Sv. F. S. 1937 nzr 873). En- ligt denna skulle för den, som från icke-ordinarie befattning vunne befordran till ordinarie tjänst, om han innehade sådan anställning, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning funnes svara mot, vara jämförbar med eller högre än den ifrågavarande ordinarie tjänsten, för bestämmandet av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken han i en följd innehaft dylik anställning.

I den sedermera av riksdagen bifallna propositionen 217/1939 föreslogs läroverkens m. m. inordnande under det civila avlöningsreglementet den 8 januari 1939. I detta är all rätt till tillgodoräknande av tidigare tjänst ersatt med s. k. sneddning. Sistnämnda princip kan icke tillämpas på docent, som utnämnes till lektor, och sålunda skulle automatiskt docen- ternas rätt till särskild lönetursberäkning vid läroverken försvinna. Kvar skulle sedan blott stå möjligheten att på dem tillämpa avlöningsreglemen- tet % 8, där i moment 3 stadgas, att Kungl. Maj:t kan medgiva tjänste- man, vilken tillträder i reglementet avsedd tjänst, att placeras i högre löneklass än den, till vilken han eljest skolat hänföras, om han omedelbart före tillträdet innehade icke-ordinarie befattning i statens tjänst med arvode, och i moment 4 motsvarande bestämmelse ges för den, som före tillträdet innehade viss enskild tjänst.

Denna ifrågasatta betänkliga försämring av docenternas ställning upp— märksammades också av riksdagen, som i sin skrivelse 320/1939 förklarade sig icke kunna bortse från att docenterna hädanefter komme att förlora

• Sida 104
•  Original

en särskild lönetursrätt, som de sedan länge åtnjutit. Riksdagen uttalade sig därför för att —— i avvaktan på resultatet av den för närvarande på- gående utredningen angående docentinstitutionen —— vid uppkommande fråga om tillämpningen av civila avlöningsreglementet & 8 moment 3 och 4 i samband med befattningshavares tillträde till ordinarie lärartjänst vid högre lärarinneseminariet, allmänt läroverk eller folkskolesemina- rium särskilt avseende måtte fästas vid den omständigheten, att veder— börande före sin befordran innehaft anställning som docent inom teolo- gisk eller filosofisk fakultet, dock endast i den mån vederbörande härvid bestritt undervisning av den omfattning, som varit bestämd för univer— sitetsdocent med docentstipendium.

Mot de hittills gällande bestämmelserna har i vissa hänseenden kritik framkommit. Dels har man från docenternas sida gjort gällande, att vid befordringar inom skolväsendet större hänsyn borde tagas till de veten— skapliga meriterna, än nu sker, och att i sammanhang härmed mer be- tryggande former borde skapas för värdering av de sökandes vetenskap- liga rneriter, dels har det framhållits såsom önskvärt, att kretsen av de ämnen, vilkas docenter åtnjuta ifrågavarande förmåner, i möjligaste mån borde vidgas.

Docentföreningen i Lund upptog i en underdånig skrivelse den 24 janu- ari 1933, sedermera överlämnad till Universitetsberedningen, bland många andra förslag även underlättande av vägen till andra utkomstmöjlighe- ter, särskilt genom större hänsynstagande till vetenskapliga meriter vid befordringar inom läroverken.

Universitetsberedningen ägnade i sitt betänkande särskild uppmärk- samhet åt docenternas möjligheter till övergång på lärarbanan. Be— redningen påvisade bl. a., att av 86 efter ingången av 1932 inom filo- sofiska fakulteterna förordnade docenter nära hälften icke ägde de examensmeriter, som krävas för lektorskompetens, att över en tredje- del ej avlagt filosofisk ämbetsexamen och att endast någon enstaka genomgått provår —- allt vid tiden för förordnandet. Beredningen rekom- menderade därför upplysningsverksamhet bland aspiranter på docentur om lämpligheten att avlägga filosofisk ämbetsexamen samt att snarast möjligt efter docentförordnandet genomgå provår. Vidare fann bered- ningen önskvärt, att licentiatexamen i ytterligare ett eller annat examens- ämne, som ej kan anses motsvara skolämne men omfattar del av sådant eller ett mycket närbesläktat område, kunde på Vissa villkor tillerkännas likvärdighet med licentiatexamen i skolämnet i fråga. Som exempel nämn- des växtbiologi samt klassisk fornkunskap och antikens historia.

I sitt remissyttrande den 21 februari 1938 över Universitetsberedningens betänkande berör Uppsala docentförening dessa frågor och tillstyrker för- slaget, att licentiatexamen i ytterligare ett eller annat examensämne, som ej kan anses direkt motsvara skolämne, på vissa villkor skulle kunna till—

• Sida 105
•  Original

erkännas likvärdighet med licentiatexamen i skolämnet i fråga. För- eningen upprepar i sin skrivelse till Docentutredningen dessa synpunkter och fäster även uppmärksamheten på de för universiteten allvarliga kon— sekvenser, som skulle inträda, om doktorsgraden avskaffades som kompe- tenskrav för lektorat eller rätten att åberopa docenttjänstgöring som merit för lektorat borttoges. I sådan händelse kunde fasta docenturer möjligen bliva nödvändiga.

Som torde ha framgått av redogörelsen för förslagen till allmänna re— former i fråga om förhållandena vid docents övergång till annan tjänst, har det för docentföreningarna tett sig som särskilt önskvärt att utvidga kretsen av de områden, där docent åtnjuter vissa förmåner vid tjänste— tillträdet. För docenterna från den filosofiska fakultetens båda sektioner har hittills lärarbanan egentligen varit den enda, som erbjudit dylika förmåner, men på senare år ha, som ovan har framgått, förslag fram- ställts om liknande åtgärders vidtagande vid bibliotek, arkiv och museer.

De sakkunniga.

Allmänna synpunkter. Att för docenter, som icke lyckats vinna en or- dinarie akademisk tjänst, möjliggöra en övergång till andra banor, vilken icke försätter dem i ett sämre läge än deras jämnåriga medtävlare, som omedelbart efter disputationen lämnat universitetet, är ett för våra hög— skolor synnerligen betydelsefullt problem. Då flertalet professurer inne— has under en period av 20 till 25 år, måste det för ett stort antal docenter visa sig omöjligt att erhålla en av de i flertalet ämnen ganska få läro— stolarna.

Om universiteten skola kunna påräkna att till sig som docenter knyta de mest begåvade av dem, som avlägga akademiska disputationsprov, måste anordningar träffas för att den, som i egenskap av docent ägnar lärosätet en längre eller kortare tjänstgöring och sedan lämnar det, icke skall finna, att hans docentår försatt honom i ett ogynnsammare ekono— miskt läge än de förmodligen vetenskapligt mindre meriterade jämnåriga, som valt någon av de banor utanför universiteten, för vilka de vunnit kompetens. Men det är vidare tydligt, att om de därför mest ägnade skola vara villiga att offra den tid och de penningar, som ett disputationsprov kräver, och sålunda ha utsikt att vinna docentkompetens, bör själva behörigheten till akademisk doktorsgrad tilläggas ett meritvärde, som svarar mot de uppoffringar, som dess förvärvande kostat.

En skälig värdering av såväl disputation som docenttjänstgöring är så- lunda en grundförutsättning för att universiteten skola kunna påräkna en tillfredsställande rekrytering av sin lärarpersonal. Det är vidare både för universiteten och för deras docentkårer mycket viktigt, att åt de do-

• Sida 106
•  Original

center, ofta väl förtjänta som forskare och lärare, vilka icke segrat i en professorskonkurrens eller icke haft tillfälle att deltaga i en sådan, möj- ligheter beredas att på skäliga ekonomiska villkor övergå till en annan bana, innan de nått en så framskriden ålder, att deras övergång till en annan miljö vållar betydande svårigheter för dem själva och den nya verk- samheten. Genom dylika anordningar skulle också universiteten i huvud— sak befrias från de svårigheter, som nu ej alltför sällan förorsakas dem av humanitetskravet att bereda ett existensminimum åt äldre docenter, vilka kanske gjort dem goda tjänster men icke i tid dragit försorg om sin egen framtid på annat håll.

Doktorsgrad. I de avseenden, som här antytts, äro på de flesta av de levnadsbanor, som komma i fråga, förhållandena föga tillfredsställande. Vad beträffar doktorsgrad, har den, som tidigare nämnts, i ett par fall, nämligen filosofie doktorsgrad i fråga om prästtjänster och medicine dok— torsgrad i fråga om civil läkarbefattning, uttryckligen förklarats likvär— dig med viss tjänstetid såsom merit för befordran. I det senare fallet räknas doktorsgraden likvärdig med ett tjänsteår, ett tidsmått, vilket icke motsvarar den tid, som författandet av en avhandling i våra dagar tager i anspråk. Två år torde utom i sällsynta undantagsfall vara ett minimum, medan högre betyg i allmänhet kräver åtskillig tid därutöver. De juri- diska fakulteterna ha föreslagit, att betygen godkänd eller icke utan be— röm godkänd skulle räknas som två tjänsteår och högre betyg som tre tjänsteår. Denna beräkning förefaller utgöra ett minimum, om doktors- graden skall värderas på ett sätt, som i skälig mån kompenserar veder— börande för hans offer i tid och penningar. En graderad värdering synes vidare vara sakligt starkt motiverad, då det otvivelaktigt är ett univer- sitetsintresse, både ur forskningens och undervisningens synpunkt, att främja tillkomsten av avhandlingar av högre kvalitet.

Det kan tänkas, att häremot från de verk och inrättningar, där tjänste— årsberäkningen skall ske, den invändningen göres, att den väl är ett uni- versitetsintresse men att deras egna intressen icke alltid behöva i detta hänseende sammanfalla med universitetens. Det bör härvid erinras, att vad som bidrager till forskningens främjande måste anses ligga i hela sam- hällets intresse, och att dessutom de kunskaper och den vetenskapliga trä— ning, som disputationsprovet förutsätter, i regel äro av positivt värde för arbetet även å ifrågavarande tjänster.

Beträffande prästtjänster synes det vara skäligt att utsträcka tjänste- årsberäkningen till att gälla även t e 010 g i e doktorsgrad samt att här liksom i övriga fall införa den av de juridiska fakulteterna föreslagna graderade värderingsnormen. Lagen om tillsättning av prästerliga tjäns- ter t 10 moment 3 bör sålunda ändras, så att teologie eller filosofie dok— torsgrad eller behörighet därtill, förvärvad genom avlagda prov, räk- nas lika med två tjänsteår, om vederbörandes avhandling'bedömts med

• Sida 107
•  Original

ett av betygen godkänd eller icke utan beröm godkänd, och med tre tjänsteår, om avhandlingen bedömts med högre betyg.

Beträffande juris doktorsgrad tillstyrkes de juridiska fakulteternas förslag, i vad det rör tjänsteårsberäkning för befordran. Däremot synes det mindre starkt motiverat att införa doktorsgrad såsom grund för upp- flyttning i löneklass, då en lärdomsmerit av detta slag ju icke förutsätter någon verklig tjänstgöring, motsvarande den inom vederbörande verk.

Även m e (1 i e i n e doktorsgrad bör värderas efter samma normer, som nyss föreslagits för teologie och juris doktorsgrad, vid tillsättning av såväl sjukhusläkartjänster som civila och militära läkarbefattningar.

F i l 0 s 0 f i e doktorsgrad bör värderas på motsvarande sätt vid tillsätt- ning av tjänster, för vilka filosofie licentiatexamen utgör kompetens- villkor. Beträffande tjänster, för vilka disputationsprov fordras, kan så— dan värdering däremot självfallet icke ske. Vidare synes, i analogi med vad som föreslagits för juris doktorsgradens vidkommande, disputations— prov för filosofie doktorsgrad i något av ämnena statskunskap, statistik och nationalekonomi böra värderas efter motsvarande grunder för beford- ran inom förvaltande verk, såvitt det rör tjänst, för vilken statsveten— skaplig examen medför kompetens.

Värdering av docenttjänstgöring som merit för befordran. Av ännu större betydelse för docenterna än rätten att tillgodoräkna sig gradual— avhandlingen är en motsvarande rätt att kunna tillgodoräkna sig själva docenttjänstgöringen som merit för befordran på andra banor än den aka- demiska. För en sådan rätt kunna samma skäl åberopas som för tillgodo— räknande av doktorsgraden, nämligen å ena sidan samhällets uppenbara intresse av att uppmuntra den vetenskapliga forskningen samt sörja för en tillfredsställande rekrytering av universitetens lärarkår och å den andra fördelen för vissa verk och inrättningar att kunna förvärva per- sonal av den högre vetenskapliga kompetens, varom här är fråga. Av historiken har framgått, att docenterna redan på flera levnadsbanor åt- njuta förmånen att kunna tillgodoräkna sig sin tjänstgöring vid univer- sitetet som merit.

Vid avgörandet av vilka docenter som böra komma i fråga för åtnju- tande av rätt till särskild tjänsteårsberäkning, finnas flera möjligheter. Vid tillsättandet av prästtjänster och befattningar å den civila läkar- banan åtnjuta samtliga teologie, respektive medicine docenter rätt att räkna tjänsteår, de senare dock självfallet med den inskränkningen, att de skola vara legitimerade läkare. En dylik allmän rättighet synes dock mindre väl motiverad, då i och för sig egenskapen att en gång ha förord— nats till docent icke behöver innebära, att vederbörande sedan har tjänst— gjort vid universitet eller bedrivit vetenskaplig forskning.

En annan princip är den, som tillämpats vid läroverk och seminarier och som nu av de juridiska fakulteterna föreslagits utsträckt till hovrät—

• Sida 108
•  Original

ter och förvaltande verk. Enligt denna regel åtnjutes rätt till tjänsteårs— beräkning blott för den tid, under vilken docent meddelat undervisning av den omfattning, som åligger docentstipendiat. Denna begränsning sy— nes väl motiverad just då det gäller tjänster, för vilka undervisning är huvuduppgiften och där sålunda starka skäl synas föreligga att knyta tjänsteårsrätten till den tid, då vederbörande docent meddelat undervis— ning vid universitetet.

Annorlunda är förhållandet å sådana banor, där ådagalagd undervis— ningsskicklighet är av ringa eller ingen betydelse. Ä dessa är det docen- tens vetenskapliga kompetens inom ett visst område, som är av värde. Goda grunder synas därför föreligga att här taga större hänsyn till andra former av docenttjänstgöring än meddelande av undervisning. Ofta ut- föra även ostipendierade docenter ett arbete, som är fullt jämförligt med docentstipendiaternas. I regel ägna de sig sålunda åt ett forskningsar- bete, som ingår som ett nödvändigt led i universitetens verksamhet. Obe— roende av om docent meddelat undervisning av den omfattning, som ålig— ger docentstipendiat, eller ej, hör han därför å de banor, om vilka här är fråga, få utnjuta förmånen av tjänsteårsberäkning för den tid, under vil— ken han bedrivit undervisnings— eller forskningsverksamhet vid univer— sitetet.

En motsvarande ståndpunkt har, i fråga om tjänsteårsberäkning för åt— njutande av ordinarie akademisk lärares tjänste- och familjepensioner in- tagits av statsrådet och chefen för finansdepartementet i propositionerna 186/1939 och 277/1939.

Medan sålunda rätten till tjänsteårsberäkning inom läroverk och semi— narier alltjämt bör vara begränsad till den tid, under vilken vederbörande docent meddelat undervisning av den omfattning, som åligger docentsti- pendiat, synes å övriga banor den tid, under vilken docent bedrivit under— visnings- eller forskningsverksamhet vid universitet, böra läggas till grund för beräkningen.

Tillämpningen av dessa principer för de olika fakulteternas docenter ställer sig på följande sätt:

Beträffande t e o 1 0 g i e docenter synes anledning ej föreligga att ändra deras hittillsvarande rätt till enkel tjänsteårsberäkning vid prästerliga tjänster på annat sätt, än att den inskränkes till att gälla den tid, under vilken docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid uni- versitetet. Då för närvarande ingen begränsning i fråga om den tid, för vilken tjänsteår få beräknas, är föreskriven, synas skäl saknas att föreslå någon ändring härutinnan. Inom läroverk och seminarier åtnjuta teologie docenter samma ställning som filosofie docenter.

Vad angår värdering av juris docenters tjänstgöring såsom merit för befordran, förordas de juridiska fakulteternas ovan refererade för— slag, med den ändring, att rätt till tjänsteårsberäkning bör åtnjutas för

• Sida 109
•  Original

intill sex år av den tid, varunder vederbörande docent bedrivit undervis- nings- eller forskningsverksamhet vid universitetet.

Även om tjänsteårsberäkningen sålunda icke knytes till docentstipendie- innehav, synes dock lämpligt att bestämma en maximitid, som motsvarar den normala tiden för detta.

I fråga om ni e d i o i n e docenter måste skiljas mellan å ena sidan van- liga tjänsteår, vilka intjänas genom tjänstgöring som civil läkare, och å den andra s. k. sjukhusår, vilka intjänas genom viss tjänstgöring å sjukhus och vilka enligt praxis i väsentlig grad äro avgörande vid befordran till överläkartjänst å sjukhus. De medicine docenternas rätt att enligt Kungl. brev den 12 november 1915, förutsatt att de äro legitimerade läkare, räkna tjänsteår lika med civila läkare upp till sex år och i vissa fall med medici- nalstyrelsens medgivande därutöver torde böra bibehållas och utvidgas till att avse ej blott den civila läkarbanan utan även militärläkarbanan, i båda fallen dock med den begränsning, att tjänsteår blott böra få räknas för den tid, under vilken docent bedrivit undervisnings- eller forsknings- verksamhet vid universitetet.

De förslag, som framställdes av 1918 års sakkunniga, om rätt för docent i kliniskt ämne att räkna tre, i vissa fall sex år av sin docenttjänstgöring såsom likvärdiga med sjukhusårl, äro synnerligen beaktansvärda. Enligt dessa förslag skulle docent i kliniskt ämne äga rätt att tillgodoräkna sig, såsom likvärdiga med tjänstgöring vid sjukhus, varom förmäldes i då— varande lasarettsstadga & 21, intill tre år utav den tjänstgöring han som docent vid universitet eller Karolinska institutet fullgjort. Härvid borde denna rätt gälla för docent i kirurgi vid upprättande av förslag till be- fattning som läkare vid odelat lasarett eller kirurgisk avdelning, för do- cent i praktisk medicin vid förslag till befattning som läkare vid medi- cinsk avdelning och för docent i annat kliniskt ämne vid förslag till be— fattning som läkare vid sjukhus eller avdelning därav, som närmast av- såge behandling av sjukdomsfall, vilka vore föremål för den av honom företrädda vetenskapsgrenen. Utöver den stadgade tiden borde docent få tillgodoräkna sig ytterligare högst tre år, där medicinsk fakultet eller Karolinska institutets lärarkollegium vitsordade, att hans tjänstgöring va- rit av beskaffenhet att förutsätta och vidmakthålla den praktiska läkar— duglighet, som i varje särskilt fall kunde anses erforderlig.

Emellertid ha, såsom förut nämnts, av medicinalstyrelsen och 1920 års lasarettsstadgekommitté emot dessa förslag framställts yrkanden om viss skärpning i avsikt att trygga den praktiska erfarenhet, som för sjukhus- läkaren är av så avgörande betydelse. Dessa yrkanden innebära, att förut- sättningen för att komma i åtnjutande av den särskilda rätten för do- center att räkna tjänstgöring såsom likvärdig med sjukhusår skall vara, att vederbörande docent kan styrka, att han under de år, som ansökan gäller, vid sidan av sin akademiska verksamhet utövat sådan praktisk

• Sida 110
•  Original

läkarverksamhet, som av medicinalstyrelsen anses motsvara en läkares tjänstgöring på lasarett eller specialavdelning av sjukhus. Vidare skulle medgivandet icke kunna givas för längre tid än tre år.

Ehuru dessa yrkanden innefatta väsentliga inskränkningar i de möj- ligheter för docent att räkna sjukhusår, som avsetts av 1918 års sakkun- niga, har Docentutredningen ej ansett sig böra avstyrka dem utom beträf- fande den föreslagna tidsbegränsningen. Under de förutsättningar, som påyrkats av medicinalstyrelsen och lasarettsstadgekommittén, synes någon olägenhet av tidens utsträckning till sex år ej kunna befaras. Måhända ligger en skärpning däri, att enligt vad förut anförts också för medicine docents tjänsteårsberäkning förutsättes, att han bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet.

F i l 0 s 0 f i e liksom teologie docenter åtnjuta, som redan nämnts, rätt att tillgodoräkna sig tjänstgöring som docentstipendiat eller av däremot svarande omfattning både i fråga om de två år, som äro föreskrivna för att vinna behörighet till tjänst vid läroverk och seminarier, och såsom tredje befordringsgrund enligt läroverksstadgan % 181 moment 2. I sistnämnda hänseende gör läroverksstadgan ingen skillnad i fråga om docenttjänst- göring och skoltjänstgöring. Enligt vad som meddelats från skolöversty— relsen, synes praxis vid upprättandet av tjänsteförslag i allmänhet över- ensstämma härmed. Emellertid är det för universiteten av största vikt, att stadgan i detta avseende noggrant tillämpas och att ingen tendens gör sig gällande att räkna tjänstgöring som docentstipendiat såsom mindre värd än vanlig skoltjänstgöring. En dylik tendens vore även ur saklig synpunkt omotiverad, eftersom en docentstipendiats verksamhet i bety- dande utsträckning består just i undervisning av ganska krävande art. Någon ändring i nu gällande ordning i fråga om denna tjänsteårsberäk- ning synes ej erfordras. _-

Utöver denna redan bestående rätt att inom läroverk och seminarier . för befordran få räkna tjänsteår som docent tala starka skäl för att form- *, ligen stadga en liknande rätt beträffande de ganska vidsträckta delar av förvaltningen, för vilka en docents vetenskapliga kompetens kan vara av betydelse. Emellertid torde denna rätt i huvudsak böra begränsas till att gälla sådana tjänster, för vilka enligt stadgar eller övervägande praxis filosofie licentiatexamen utgör kompetensvillkor, då för övriga tjänster den vetenskapliga utbildningen ej kan anses vara av sådan betydelse, att den motiverar särskild rätt till tjänsteårsberäkning som docent.

Då här nedan gjorts en förteckning över de ämbetsverk, som härvid avses, och de ämnen, inom vilka docentur bör berättiga till tjänsteårs- beräkning för befordran, måste emellertid uppmärksammas, att tjänsteårs- beräkning i många fall vid dessa verk icke har någon betydelse för be- fordran. Den är däremot av stor vikt i löneturshänseende, en fråga, som i allmänhet grundar sig på det här behandlade spörsmålet och som ne- dan beröres.

• Sida 111
•  Original

Riksarkivet och landsarkiven. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum (ev. även det blivande Arkeologiska museet för främre Orienten och Medelhavslän— derna). Nationalmuseum. Livrustkammaren. Rikets allmänna kartverk.

Sveriges geologiska undersökning. Statens meteorologisk—hydrografiska anstalt. Statliga specialhögskolor. Statens skogsförsöksanstalt. Statens provningsanstalt. Statens växtskyddsanstalt. Statens lokala fiskeriadministration. Statens centrala frökontrollanstalt. Undersöknings- och försöksanstalten för sötvattenfisket. Alnarps lantbruksinstitut.

Statens etnografiska museum. Naturhistoriska riksmuseet.

Vetenskapsakademiens observatorium.

Historia, statskunskap. Nordisk och jämförande fornkunskap eller på vissa avdelningar det ämne, som där kommer i fråga.

Konsthistoria. Konsthistoria. Geodesi.

Geologi. Meteorologi, oceanografi.

Det ämne, vilket tjänsten gäller. Zoologi, botanik, växtbiologi. Fysik, kemi. Zoologi, botanik. Zoologi, botanik, limnologi. Botanik. Zoologi, botanik, limnologi.

Det ämne, vilket tjänsten gäller. Etnografi. Det ämne, vilket tjänsten gäller. Astronomi.

Härutöver finns emellertid ett antal verk, inom vilka vissa befattningar torde lämpa sig för personer med docentkompetens. Dylika verk äro sta- tistiska centralbyrån -— som dock står på gränsen till de ovan uppräk- nade — samt vidare pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, kommers- kollegium och socialstyrelsen, inom vilka ej få tjänster finnas, i vilka en docentur i statistik, vissa grenar av matematiken eller nationalekonomi borde vara en värdefull merit. Liknande förhållanden gälla beträffande docenter i statskunskap, statistik och nationalekonomi inom många för- valtande verk och i fråga om medicinska fakultetens docenter för vissa be- fattningar i medicinalstyrelsen. Emellertid är det knappast skäl att för dessa verk utfärda allmänna bestämmelser av samma slag som för de tidigare uppräknade, utan Kungl. Maj:t borde i särskilda fall kunna med- giva docenter i de ämnen, som kunna ifrågakomma, rätt att för befordran räkna tjänsteår.

I fråga om såväl de först uppräknade verken som de senare, vid vilka tjänsteårsrätten blott bör beviljas in casu, böra tjänsteår få räknas för den tid, under vilken vederbörande docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet.

Beträffande det antal år, som bör vara det högsta för tillgodoräkning medgivna, kunna flera möjligheter tänkas. Lämpligast synes vara att här, liksom nyss föreslagits i fråga om docenter vid juridiska fakulteten, sätta

• Sida 112
•  Original

maximigränsen vid det för innehav av docentstipendium normala, alltså sex år.

Rätt till lönetursberäkning. Av nästan lika stor betydelse för docent- kåren som rätten att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring som beford- ringsmerit efter klart preciserade normer är rätten att tillgodoräkna sig vissa docentår för placering och uppflyttning i löneklass. Denna rätt har, som ovan framhållits, i mer än sextio år existerat på den för det stora flertalet docenter viktigaste banan, nämligen inom läroverken, men är nu i fara på grund av dessas inordning under det nya civila avlöningsregle- mentet, vilket icke förutsätter någon dylik rätt till tillgodoräknande. Konsekvenserna av denna rätts försvinnande skulle för docentinstitutio- nen och följaktligen även för universiteten bliva synnerligen allvarliga. De belysas av följande exempel.

Två forskare, båda lektorskompetenta, disputera samma termin i samma ämne. Den ene erhåller på sin avhandling betyget icke utan berömd god- känd, den andre med utmärkt beröm godkänd. Den förre söker och får omedelbart lektorat, den andre förordnas till docent och erhåller stipen- dium men måste vid stipendietidens utgång, alltså efter sex eller sju år, söka lektorat. Enligt förut gällande bestämmelser skulle den först ut- nämnde, vetenskapligt mindre meriterade lektorn vid denna tidpunkt be— finna sig en löneklass över den förutvarande docenten, men enligt 1939 års avlöningsreglemente blir skillnaden två löneklasser, alltså omkring ett tusen kronor. ,

Uppenbart är, att rekryteringen av universitetens docentkårer måste råka i allvarlig fara, om tjänstgöring som docent skulle komma att inne— bära en så betydande ekonomisk förlust för den, som icke lyckats erhålla ordinarie tjänst vid högskola och i stället övergår till lektorat. Ur saklig synpunkt har docenternas hävdvunna rätt till särskild lönetursberäkning veterligen aldrig ifrågasatts från något håll. Då dess avskaffande med— för allvarliga vådor för universitetspersonalens rekrytering och i varje fall avsevärt ökar det inflytande, som vederbörande forskares egen eko- nomiska ställning utövar på hans framtidsutsikter, bör denna sextioåriga förmån bevaras åt docenterna.

Som av historiken framgått, uppmärksammade 1939 års riksdag propo- sitionens konsekvenser i berörda hänseende och förklarade sig icke kunna bortse från att docenterna hädanefter komme att förlora en särskild löne- . tursrätt, som de sedan länge åtnjutit. Riksdagen hänvisade därför frå- gan om denna lönetursrätt till 1938 års Docentutredning och förordade, att Kungl. Maj:t under den tid, som förflöte från det nya lönereglemen- tets ikraftträdande vid läroverken och till dess att utredningen föranlett andra bestämmelser, vid utövandet av sin dispensrätt i fråga om lönetur vid läroverk och seminarier skulle fästa särskilt avseende vid att veder- börande bestritt undervisning av den omfattning, som åligger docentsti—

• Sida 113
•  Original

, ..... -_—__—_—

pendiat. Denna av riksdagen uttryckta ståndpunkt styrker ytterligare uppfattningen, att docenternas rätt till särskild lönetursberäkning vid läroverk och seminarier intager en särställning inom statsförvaltningen och bör bevaras såsom överensstämmande med billighet och viktiga kul— turintressen.

Docentutredningen har diskuterat dessa frågor med ordföranden i all- männa lönenämnden, generaldirektören E. R. Stridsberg, och med sekre- teraren i samma nämnd, byrådirektören B. A. Nilsson. På grund av dessa överläggningar har bekräftats, att oöverstigliga svårigheter skulle möta vid ett försök att förverkliga ifrågavarande önskemål genom en tillämp— ning på detta område av den s. k. sneddningsregeln, som föreskrives i avlö- ningsreglementet. Ej heller ha de här ifrågavarande önskemålen funnits kunna tillgodoses genom anlitande av den i avlöningsreglementet & 8 moment 3 och 4 angivna dispensvägen, till vilken riksdagen proviso- riskt hänvisat. För det första torde docentstipendierna icke kunna be— traktas såsom en sådan form av avlöning eller arvode, som avses i av- löningsreglementet. Med nuvarande ordning skulle vidare, även om snedd- ningsregeln kunde tillämpas och docentstipendiet bestämdes till det ovan föreslagna beloppet, en docent, som befordrades till lektor, icke kunna på grund av sin tidigare tjänstgöring komma i åtnjutande av högre lön än i lägsta löneklassen för lektor. Slutligen skulle en docent, som vid sin befordran till lektor icke innehar docentstipendium, icke kunna på grund av sin docenttjänstgöring placeras i högre löneklass, detta vare sig den egentliga sneddningsregeln eller dispensförfarande tillämpas.

Överläggningarna ha däremot visat, att hinder ej böra föreligga för att tillämpa det tidigare förfarandet med tillgodoräknande av tjänsteår för lönetur i fråga om en sådan grupp tjänstemän som docenterna. Dessa intaga inom förvaltningen en särställning, varför något prejudikat icke skulle skapas genom en sådan särskild anordning för deras del.

Vad nu anförts till förmån för att låta lönetursordningen vila på tjänste— årsberäkning, har närmast avseende å docents befordran till lärarbefatt- ning vid läroverk och seminarier. Frågan är emellertid av betydelse även i andra fall, där docent inom f i 1 o s 0 f i s k a fakulteten vinner befordran till verk utanför universiteten, vilket regleras av civila avlöningsreglemen- tet. Även om sneddningsregelns praktiska tillämpning här icke alltid skulle hindras därav, att avståndet mellan docentstipendiet och den lön, som i så- dana fall skulle erbjudas, vore för stort, så skulle dock de skäl, som i övrigt anförts mot sneddningsregelns tillämpning, också här äga sin giltighet. Endast genom en dylik utsträckning av rättigheten till tjänsteårsberäk- ning uppnås full konsekvens i principens tillämpning och beredas möjlig- heter till ej alltför oförmånlig övergång till annan levnadsbana även för de docenter, vilkas ämnen icke äga anknytning till skolväsendet. Liksom beträffande tjänsteårsberäkning för befordran bör man även i fråga om

• Sida 114
•  Original

lönetur skilja mellan de ovan uppräknade verk, för vilka allmänna be- stämmelser kunna utfärdas, och dem, som böra göras till föremål för dispenser in casu.

Arten och omfattningen av den docenttjänstgöring, som skulle krävas för åtnjutande av lönetursrätt, bör vara densamma, som ovan föreslagits för tjänsteårsberäkning för befordran. Inom läroverk och seminarier bör sålunda krävas undervisning av den omfattning, som åligger docentstipen- diat, medan i övrigt den tid skulle få räknas, under vilken vederbörande bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitetet.

Beträffande det antal år, som skulle få tillgodoräknas, föreligger en viss skillnad mellan lägre och högre tjänster. För de förstnämnda torde sex år, (1. v. s. den normala tiden för stipendieinnehav, böra få räknas, liksom för befordran. Vad angår högre tjänster, blir löneförbättringen i jämfö- relse med ett docentstipendium så stor, att det synes skäligt att inskränka tillgodoräknandet till tre år. Gränsen synes med hänsyn till den före- slagna höjningen av docentstipendiernas belopp böra dragas mellan löne- graderna A 27 och A 28 enligt nu gällande civila avlöningsreglemente.

Vad angår teologie docenter, torde vid befordran till prästerliga tjänster i överensstämmelse med nuvarande praxis bestämmelsen om rätt till tjänsteårsberäkning på grundval av docenttjänstgöring — sålunda utan begränsning till högst sex år — för dem böra utsträckas till att gälla även i löneturshänseende i de fåtaliga fall, där den kan tillämpas. Vid befordran till tjänster vid läroverk och seminarier böra samma regler till- lämpas som för docenter inom filosofiska fakulteten.

I fråga om juris docenter — liksom i analogi med dem docenter i statskunskap, statistik och nationalekonomi i fråga om tjänster, för vilka statsvetenskaplig examen medför kompetens _ förordas i huvudsak de juridiska fakulteternas framställning, dock med den skillnaden, att det antal år, som högst får räknas, liksom för docenter inom filosofiska fakulteten bör vara sex för tjänster upp till och med lönegrad A 27 och tre för tjänster i högre lönegrad samt att den tid, under vilken vederbö- rande docent bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid uni- versitetet, lägges till grund för beräkningen.

Beträäande slutligen m c d i o i n e docenter föreligger en skillnad vid befordran till tjänster, som regleras av civila eller militära avlöningsregle— mentet, å ena sidan och vid befordran till läkartjänster å landstings eller kommuners stat å den andra. I fråga om de förra synas samma regler böra tillämpas som de, vilka föreslagits för docenter inom filosofiska fakul- teten. För de senare åter torde på grund av dessa tjänsters ställning några allmänna bestämmelser härutinnan icke kunna givas.

Biblioteken. Bland de verk, som ovan diskuterats, saknas de vetenskap— liga biblioteken, till vilka i detta sammanhang kunna räknas Kungl. Bib- lioteket, universitetsbiblioteken, Riksdagsbiblioteket, Karolinska institu-

• Sida 115
•  Original

tets, Vetenskapsakademiens och Vitterhetsakademiens bibliotek samt stifts- och landsbiblioteken i Linköping och Skara m. fl. Olika meningar kunna nämligen göras gällande beträffande rent vetenskapliga meriters värde inom ett bibliotek. Otvivelaktigt finns en tendens att betrakta biblioteks- tekniken som något så speciellt, att det vetenskapliga arbete, som docent- kompetens och verksamhet som docentstipendiat innebär, ur bibliotekssyn- punkt skulle vara ovidkommande. Emellertid torde det icke kunna be- stridas, att inom vetenskapliga bibliotek värdet av djupare vetenskaplig utbildning måste sättas mycket högt. Vad som där kräves är tjänstemän med så hög vetenskaplig kompetens, att de äga grundlig kännedom om vik- tigare litteratur inom sitt eget fack och dessutom så god biblioteksteknisk utbildning, att de snabbt kunna orientera sig på andra områden. Under sådana förhållanden synes den vetenskapliga meriteringen böra tillmätas ett betydande värde även på biblioteksbanan.

Härtill kommer vidare, att biblioteken näst läroverken torde vara det område, till vilket flertalet docenter önska övergå. För docenter, som sakna anknytning till skola och museer eller läggning för dessa banor, är biblio- teksbanan ofta den närmast tänkbara.

Av betydelse är vidare det läge, som uppstår, om en ostipendierad do- cent, som är biblioteksamanuens, får tillfälle att erhålla docentstipendium. I ett sådant fall torde mycket bero på om han har möjlighet att under stipendietiden bevara sin befordrings— och lönetur inom verket. Om så ej är förhållandet, blir risken för honom så stor, att han mången gång torde avstå från att söka stipendiet. Härigenom minskas universitetens möj- ligheter att på bästa sätt rekrytera sin kår av stipendierade docenter. Ett klart universitetsintresse är sålunda, att en vid biblioteken anställd do- cent i dylikt fall sättes i stånd att mottaga stipendium utan skada för sin framtida bana. Men om bestämmelser i denna riktning utfärdas, krä— ver konsekvensen, att samma tillgodoräkningsmöjlighet beredes docent, vars stipendiattjänstgöring ligger före inträdet i bibliotekstjänst.

Emellertid synes rätt för docent att räkna tjänsteår för befordran och lönetur inom biblioteken böra begränsas till sådana bibliotek, inom vilka den till hans vetenskap hörande litteraturen avses att vara på ett om- fattande sätt representerad, och sålunda icke tillkomma t. ex. humanistiska docenter vid Vetenskapsakademiens bibliotek eller docenter i matematisk- naturvetenskapliga ämnen vid Kungl. Biblioteket.

Det föreslås således, att docenter måtte vid dem av ovan åsyftade biblio- tek, i vilka den ifrågavarande docentens vetenskap avses att vara på ett omfattande sätt representerad, efter samma grunder som i de ovan upp— räknade verken få tillgodoräkna sig för befordran och lönetur upp till högst sex år av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings- eller forsk- ningsverksamhet vid universitetet.

Docenters rätt att räkna tjänsteår för pension. Av stor betydelse för

• Sida 116
•  Original

docenterna och följaktligen för rekryteringen av universitetens lärarkår äro de bestämmelser, under vilka en docent, som övergår till ordinarie statstjänst, får tillgodoräkna sig tjänsteår för pension.

Det civila tjänstepensionsreglementet av 1934 (Sv.F.S. nzr 442) förut— sätter med vissa undantag för rätt till full pension trettio tjänsteår, varvid tjänsteår beräknas för tid, under vilken tjänsteman före uppnående av pensionsåldern innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst, eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd pensionskassa. Under detta reglemente äro från och med 1938 även läroverk och seminarier inordnade.

Det torde vara ganska vanligt, att docent, som under sex eller sju år innehaft docentstipendium och sedan övergår till annan befattning i sta- tens tjänst, vid denna sin övergång har en högre levnadsålder än 35 år och sålunda icke får möjlighet att i den nya befattningen uppnå rätt till full pension. En ålder av omkring 40 år eller till och med därutöver torde i själva verket icke sällan förekomma vid befordran till tjänst utanför universiteten.

Av de docenter vid Uppsala universitet, som icke inneha ordinarie stats- tjänst vid sidan av docenturen, voro sålunda vårterminen 1939 62 födda 1903 eller tidigare. Av dessa hade emellertid icke så få pensionsrätt som e. o. tjänstemän eller komma ur annan synpunkt icke i betraktande i fråga om rätt till statlig pension. Kvar måste dock stå ett avsevärt antal.

Följden av de här berörda förhållandena blir, att ett betydande antal docenter, som befordrats till befattningar utanför universiteten, endast kunna komma i åtnjutande av avkortad pension. Deras tjänstgöring som docent blir sålunda för dem ur ekonomisk synpunkt oförmånlig i jämfö— relse med deras kolleger, som icke i egenskap av docenter stannat vid universitetet utan omedelbart övergått till annan bana.

Professorer och laboratorer vid universiteten äro numera inordnade un- der civila tjänstepensionsreglementet, varvid den ändring av de ovan nämnda bestämmelserna skett, att rätt till full pension inträder redan vid uppnådda tjugofem tjänsteår. Vidare har härvid förutsatts, att professor eller laborator som tjänsteår för pension skall äga rätt att räkna de do- centår, under vilka han bedrivit undervisnings- eller forskningsverksam- het vid universitetet. Utarbetandet av närmare bestämmelser härom på- går för närvarande.

Billighet och universitetens intresse synas kräva, att motsvarande be- stämmelser införas för docenter, som övergå till befattning i statens tjänst utanför universiteten.

Skälen härför framträda med synnerlig styrka, då man betänker, att för full pension i dessa tjänster i regel fordras trettio tjänsteår. Detta är så- lunda fallet exempelvis med lektorer.

Det föreslås därför, att de grunder, som antagits i fråga om rätt för pro-

• Sida 117
•  Original

fessor och laborator att som tjänsteår inberäkna sin docenttid, utsträckas att gälla även vid docents övergång till annan statstjänst.

Värdering av vetenskapliga meriter vid ansökan om lektorat. En ange- lägenhet av ej ringa vikt för underlättande av docenters övergång till läroverken är, att vetenskapliga meriter vid tillsättande av lektorstjänster värderas efter fasta och tillfredsställande normer. Beträffande gradualav— handlingarna äro de graderade betygen avsedda att utgöra en sådan. Svårare är förhållandet med övriga vetenskapliga specimina, och just för docenterna äro dessa ofta av mycket stor betydelse. Någon gång före- kommer, att skolöverstyrelsen tillkallar särskilda sakkunniga för att av- giva yttrande över de sökandes produktion, men någon närmare reglering av denna praxis finnes icke.

En betryggande värdering av ifrågavarande meriter skulle kunna upp- nås, om till skolöverstyrelsens förfogande i dylika fall ställdes ett veten- skapligt råd, sammansatt av en eller två representanter för varje veten— skap, av vilken delar behandlas vid skolundervisningen. Rådets med- lemmar borde väljas av Kungl. Maj:t bland universitets- och högskole- professorerna eller personer med motsvarande kompetens. Vid konkurren- ser om tjänster vid läroverk eller seminarier, där någon av de sökande åberopar vetenskapliga meriter utöver sin gradualavhandling, skulle skol- överstyrelsen inhämta kort, motiverat yttrande av den eller dem av rådets medlemmar, som representera ifrågavarande ämnen. En dylik uppgift skulle knappast bliva alltför betungande för rådets ledamöter, då man i allmänhet kan förutsätta, att de så noggrant följa den vetenskap- liga produktionen, var och en på sitt område, att de vid de ej alltför tal- rika tillfällen, som här ifrågakomma, utan nämnvärd tidsutdräkt skulle kunna avgiva yttranden för det ändamål, som avses.

Till skolöverstyrelsens förfogande bör alltså ställas en rådgivande nämnd av här ovan antydd sammansättning och med uppgift att av- giva yttranden över de vetenskapliga skrifter, som åberopas vid ansök- ningar till tjänster vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och högre lärarinneseminariet.

Utvidgning av behörighet till lektorat i vissa ämnen. Enligt nu gällande läroverksstadga medför licentiatexamen i statskunskap med minst betyget med beröm godkänd behörighet till lektorat, vari historia med samhälls- lära ingår, och på samma sätt licentiatexamen i mekanik eller astronomi behörighet till lektorat, vari matematik ingår, samt licentiatexamen i geo- logi med mineralogi behörighet till lektorat, vari geografi ingår. Lärar- utbildningssakkunniga ha för behörighet i geografi föreslagit den in- skränkning, att licentiatexamen i geologi skall vara förenad med högsta betyget i geografi i ämbetsexamen eller lägst betyget godkänd i licentiat- examen i samma ämne.

Såväl Universitetsberedningen som docentföreningarna ha understrukit,

• Sida 118
•  Original

att det för att underlätta docents övergång till lärarbanan vore önskvärt, att licentiatexamen i ytterligare ett eller annat akademiskt examens- ämne, som ej kan anses motsvara skolämne men omfattar någon del av ett skolämne eller ett mycket närbesläktat område, kunde på vissa villkor tillerkännas likvärdighet med licentiatexamen i skolämnet i fråga.

Förslagsvis har framförts tanken att låta licentiatexamen i klassisk fornkunskap och antikens historia berättiga till lektorat, vari latin eller grekiska ingår, samt licentiatexamen i växtbiologi till lektorat, vari bio— logi ingår. Härutöver förefalla starka skäl tala för att låta även licen- tiatexamen i ärftlighetslära medföra behörighet till lektorat, vari biologi ingår. Vidare skulle man kunna låta licentiatexamen i grekiska medföra behörighet till lektorat, vari latin ingår. För högre studier i grekiska fordras så ingående kunskaper i latin, att en dylik bestämmelse förefaller väl motiverad, och den skulle utgöra ett starkt stöd för de vetenskapliga studierna i det betydelsefulla ämnet grekiska, vars ställning avsevärt för- svagats efter 1927 års skolreform. Slutligen torde licentiatexamen i psyko- logi och pedagogik böra medföra behörighet till lektorat, vari filosofi ingår. Om denna utsträckning av behörighetsbestämmelserna, vilken för— ordas, bleve förverkligad, skulle den otvivelaktigt i ej ringa grad un— derlätta övergången till lärarbanan för docenter i ifrågavarande ämnen.

Å andra sidan är det ur läroverkens synpunkt av väsentlig betydelse, att den, som erhåller lektorat tack vare licentiatexamen i ett examens— ämne, som blott utgör en mindre del av ett i tjänsten ingående skolämne, verkligen äger tillräckliga kunskaper i hela detta skolämne. Detta gäller ej blott de ämnen, som beröras av de utvidgade behörighetsbestämmelser, som ovan föreslagits, utan även de redan förut enligt läroverksstadgan % 178 moment 1 medgivna, nämligen statskunskap, mekanik, astronomi och geologi. En dylik garanti skulle kunna skapas genom allmänt tillämpande av grunderna för det förslag, som framlagts av lärarutbildningssakkun- niga beträffande geologilicentiaters behörighet till lektorat i geografi. Till detta förslag finnes motsvarighet i av de humanistiska sektionerna framlagda, för närvarande hos Kungl. Maj:t vilande förslag rörande li— centiaters i klassisk fornkunskap och antikens historia behörighet till lek- torat i klassiska språk. Den kompetens i det egentliga skolämnet, som borde krävas av licentiat i närbesläktat ämne, bör sålunda vara antingen licentiatexamen med betyget godkänd eller också högsta betyget i äm— betsexamen, kompletterad med två terminers aktivt deltagande i licentiat- seminariets övningar, där sådana förekomma, för vinnande av större för— trogenhet med den vetenskapliga metodiken inom ämnet.

Om denna princip godtoges, skulle för behörighet till lektorstjänst av en licentiat i statskunskap krävas i historia betyget berömlig i filosofisk ämbetsexamen samt de ovannämnda licentiatseminarieövningarna eller också betyget godkänd i licentiatexamen, av en licentiat i mekanik eller

• Sida 119
•  Original

_. __ —____.,._.._., ,.H.” w_.__.w_ _— -w— -

astronomi motsvarande prestation i matematik, av en licentiat i geologi motsvarande prestation i geografi, av en licentiat i växtbiologi eller ärft- lighetslära motsvarande prestation i botanik, av en licentiat i klassisk fornkunskap och antikens historia motsvarande prestation i latin eller grekiska, av en licentiat i grekiska motsvarande prestation i latin samt av en licentiat i psykologi och pedagogik motsvarande prestation i teore- tisk filosofi. Läroverksstadgan & 178 moment 1, sista stycket bör ändras i överensstämmelse härmed.

Lärarutbildningssakkunnigas förslag. Den 26 november 1938 framlade 1936 års lärarutbildningssakkunniga sitt förut berörda betänkande. En av kärnpunkterna i deras förslag är skapandet av en spärranordning för inträdessökande å lärarbanan. Endast ett för varje läsår av Kungl. Maj:t fastställt antal studerande skulle få mottagas vid universitet och högskolor till studier för vinnande av behörighet till ämneslärar- tjänst vid allmänt läroverk. Ingen skulle för sådana studier kunna mot- tagas, som vid ingången av det kalenderår, under vilket studierna skola påbörjas, redan fyllt 26 år, annat än efter särskilt beslut av kanslern för rikets universitet i samråd med skolöverstyrelsen.

Huruvida och i så fall i vilken form dessa förslag komma att förverk— ligas, står ännu i vida fältet. Skulle emellertid en stadga i huvudsaklig överensstämmelse med lärarutbildningssakkunnigas förslag bliva utfär- dad, är det tydligt, att den i hög grad skulle försvåra, ja, kanske omöj- liggöra övergång till lärarbanan för de docenter, som icke i förväg skaffat sig behörighet därtill genom att genomgå den av lärarutbildningssakkun— niga föreskrivna utbildningskursen, vilken otvivelaktigt skulle inverka störande och fördröjande på deras vetenskapliga utbildning. Följden skulle bliva, att differentieringen mellan de studerande, som ämna ägna sig åt den vetenskapliga banan, och dem, som ämna gå lärarbanan, skulle bliva skarpare än nu och ske redan vid universitetsstudiernas början. Där— med skulle det nu existerande, för båda parterna värdefulla,_personliga sambandet mellan universitets— och gymnasieundervisning försvagas.

Troligt är visserligen, att kanslern i många fall skulle nyttja sin dispens— rätt för att bereda docenter tillträde till den spärrade lärarutbildningen. Men otvivelaktigt är, att det trots denna möjlighet skulle härska en oviss— het, som vore högst menlig för universiteten och deras docenter. Om för— slaget genomföres, böra universitetsmyndigheterna allvarligt uppmana alla, som inleda vetenskapliga studier, att i god tid skaffa sig läroverks- lärarbehörighet. Men då denna manings åtföljande skulle innebära en försening av de akademiska studierna, komme den säkert i åtskilliga fall att bliva förgäves. Det är därför nödvändigt, att lärarutbildningssakkun- nigas förslag kompletteras med en bestämmelse om rätt för docenter att utan hänsyn till levnadsålder genomgå lärarutbildningen. Härvid böra docenter, som under minst ett år meddelat undervisning av den omfatt—

• Sida 120
•  Original

ning, som är ålagd docentstipendiat, befrias från den av lärarutbildnings- sakkunniga föreslagna förberedande lärarkursen, omfattande 70 timmars undervisning och auskultation, vilken skulle innebära en tidsförlust utan nämnvärd pedagogisk vinst för dem, som redan idkat en omfattande un- dervisningsverksamhet. Däremot torde de till den föreslagna förbere- dande lärarutbildningen hörande tre kurserna i talteknik, svenska språ— ket och uppfostringspsykologi vara av värde även för ifrågavarande docenter.

Endast om vid ett genomförande av grundtankarna i lärarutbildnings— sakkunnigas förslag dessa undantagsbestämmelser införas, bevaras åt do- centerna den möjlighet att vid utebliven akademisk befordran vinna sitt levebröd på lärarbanan, utan vilken en tillfredsställande rekrytering av docentkårerna i många ämnen med säkerhet skulle komma att erbjuda betydande praktiska svårigheter.

• Sida 121
•  Original

ua.—_.—

Kap. XI. Sammanfattande redogörelse för de sakkunnigas förslag.

A. Förordnande och entledigande av docent.

I fråga om förordnande och entledigande av docent ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag:

1) Såsom förutsättning för docentförordnande sättes den vetenskapliga skickligheten före undervisningens behov (s. 24).

2) Särskild sakkunnig för bedömande av den vetenskapliga skicklighe- ten skall tillkallas, då vid väckt förslag om förordnande av docent yr— kande därom framställes inom fakultet eller sektion (s. 25).

3) Förutsättningar för större likformighet i fråga om den för docent— förordnandena betydelsefulla betygssättningen av doktorsavhandlingar skapas genom spikningstidens utsträckning till tre veckor, vilken tid en— dast i särskilda undantagsfall kan förkortas till fjorton dagar, och in- rättandet av en särskild betygsnämnd för att förbereda betygssättningen. Fakultetsopponenten bör vara skyldig att till denna betygsnämnd avgiva motiverat utlåtande om avhandlingen. Avhandlingen hör av disputan— den anmälas hos dekanus senast en månad före den avsedda spiknings- dagen (s. 26 ff.).

4) Docent skall vara skyldig att avgå från sin docentur vid uppnådda 65 års ålder. Docent, som avflyttar från universitetsstaden, bör, då sär- skilda skäl därtill föreligga, efter framställning från fakultet eller sektion kunna erhålla fortsatt förordnande för högst tre år i sänder. Docentför- ordnande kan återkallas för docent, som varaktigt upphört att bedriva vetenskaplig forskning och undervisning (s. 30 f.).

B. Docenterna och den propedeutiska undervisningen.

I fråga om docenternas ställning till den propedeutiska undervisningen ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag:

1) Behovet av propedeutisk undervisning bör icke enbart eller ens hu— vudsakligen tillgodoses genom de stipendierade docenterna (s. 33).

2) För att tillgodose universitetens behov av medel för uppehållande av dylik undervisning böra följande anordningar träffas.

a) Vid vartdera universitetet inrättas biträdande lärartjänster i ämnena religionshistoria, litteraturhistoria, pedagogik, nordisk och jämförande fornkunskap, fysik, zoologi och botanik (s. 34 f.).

• Sida 122
•  Original

b) Årliga anslagssummor beviljas för att användas såsom kursarvoden allt efter behov. Dessa summor utgöra vid vardera teologiska fakulteten 6,000 kronor, vid juridiska fakulteten i Uppsala 10,000 kronor utöver nu- varande kursarvoden, vid juridiska fakulteten i Lund 10,540 kronor utöver nuvarande kursarvoden, vid vardera medicinska fakulteten 16,000 kronor utöver nuvarande kursarvoden, vid Karolinska institutet 24,000 kronor utöver nuvarande kursarvoden, vid vardera humanistiska sektionen 22,250 kronor och därjämte, likaledes vid vardera sektionen, 3,000 kronor för en kurs i Sveriges sociala och ekonomiska historia, samt vid vardera mate— matisk-naturvetenskapliga sektionen 8,000 kronor (s. 36 ff.).

c) Härjämte föreslås vid vartdera universitetet en ny assistenttjänst i vartdera av ämnena kemi och geologi samt en amanuenstjänst i ämnet mekanik och matematisk fysik (s. 38).

C. Docentstipendierna.

I fråga om docentstipendierna ha de sakkunniga framlagt huvudsak— ligen följande förslag:

1. Antal och fördelning. Docentstipendierna ökas

a) i Uppsala från 41 till 57, fördelade på 5 teologiska, 3 juridiska, 6 medicinska, 25 humanistiska och 18 matematisk—naturvetenskapliga;

b) i Lund från 40 till 55, fördelade på 5 teologiska, 3 juridiska, 7 medi- cinska, 23 humanistiska och 17 matematisk-naturvetenskapliga;

c) vid Karolinska institutet från 5 till 10 (s. 45 ff.). Docent, som representerar ett ämne, vilket ingår i viss ämnesgrupp, men erhållit rörligt stipendium, skall, då stipendium inom gruppen blir ledigt, överflyttas till detta, om ej annat ämne åtnjuter företrädesrätt till detta stipendium och kompetent sökande i nämnda ämne finnes. Om docentsti— pendium, till vilket visst ämne åtnjuter företräde, har tilldelats docent i annat ämne, skall det ledigförklaras efter treårsperiodens utgång (s. 53 f.).

2. Stipendiernas storlek höjes från 6,000 till 8,000 kronor (s. 55 ff.).

3. Stipendietiden. Fråga om förlängning av stipendietiden med det sjunde året avgöres av kanslern, ej som nu av Kungl. Maj:t (s. 58).

4. Docentstipendiats tjänstgöringsskyldighet. De särskilda beräknings- grunderna i fråga om propedeutiska föreläsningar avskaffas. Universitets- statuterna € 106 moment 3 ändras i syfte att möjliggöra ett smidigare ut- nyttjande av docentstipendiaternas undervisning. För att göra den akademiska undervisningen mer effektiv inrättas undervisningsnämn- der inom den filosofiska fakultetens sektioner, eventuellt även i de andra fakulteterna, och utrustas med befogenhet att infordra behövliga uppgifter, uppgöra förslag till undervisningsplan för nästkommande ter— min samt att ålägga akademisk lärare, som ej i behörig tid inkommer

• Sida 123
•  Original

med begärda uppgifter, viss undervisning. Föreläsningskatalogerna upp— ställas jämväl ämne för ämne (s. 62 ff.).

Docent må kunna för vetenskapligt arbete befrias från tjänstgörings- skyldighet en termin under var treårsperiod. I särskilda undantagsfall må denna befrielse kunna utsträckas till ännu en termin (s. 64 f.).

5. Docentstipendiats sjukdom. Förhållandena regleras med hänsyn till de olika omständigheter, som kunna föreligga. Då tjänstgöring, som in— ställts på grund av sjukdom, icke återtages, avstår docentstipendiaten un— der denna tid 1/3 av stipendiet. Övre tidsgränsen för tjänstledighet på grund av sjukdom sättes vid ett år, dock med rätt för Kungl. Maj:t att medgiva längre tjänstledighet med bibehållen del av stipendiet (s. 66 f.).

6. Docentstipendiats bisysslor. Bestämmelserna preciseras ytterligare. Då docentstipendium kombineras med annan tjänst vid universitet eller dess undervisningssjukhus, skall i vissa fall stipendiet, icke som nu lönen för den andra tjänsten, minskas, så att sammanlagda beloppet ej över- stiger den fastställda maximigränsen, vilken höjes till 10,500 kronor (s. 67 f.).

7. Grunderna för tillsättande av docentstipendium. Anciennitet får åberopas, allenast då skickligheten prövats lika (s. 68).

8. Docentstipendiefonderna. Docent erhåller rätt att ingiva ansökan om anslag ur docentstipendiefond. Dylikt anslag bör kunna utdelas för vetenskaplig forskning utan krav på undervisningsprestation. Docent, som väl formellt innehar men icke uppbär docentstipendium, skall kunna erhålla anslag ur sådan fond (s. 69 f.).

D. Forskarstipendierna.

I fråga om forskarstipendierna ha de sakkunniga framlagt huvudsak- ligen följande förslag:

1) Antalet ökas från fem till tio, av Vilka fyra knytas till vartdera uni- versitetet och två till Karolinska institutet. Av de fyra stipendierna vid vartdera universitetet skall ett vara gemensamt för teologiska och juri— diska fakulteterna, ett tillhöra medicinska fakulteten och ett vardera av filosofiska fakultetens sektioner (s. 71 ff.).

2) Stipendiebeloppet höjes från 7,000 till 9,000 kronor (s. 73). 3) Rätt för docent att anmäla sig till ledigt forskarstipendium införes. Sakkunniggranskning anställes dock blott rörande de tre till synes mest förtjänta bland de anmälda eller föreslagna, vilka tre sedan av fakultet eller sektion uppföras på graderat förslag, som översändes till konsistoriet (s. 73 f.).

4) Särskild forskarstipendiefond upprättas för varje stipendium (s. 74).

• Sida 124
•  Original

E. Opponentuppdrag.

I fråga om opponentuppdrag ha de sakkunniga framlagt huvudsakligen följande förslag:

1) Universitetsstatuterna & 120 ändras så att,

a) det klart framgår, att akademisk lärares skyldighet att åtaga sig opponentuppdrag blott gäller inom hans egen vetenskap;

b) mellan två oppositioner med samma opponent skall förflyta minst en månad;

0) samma lärare om möjligt ej må förordnas att opponera mer än två gånger under samma läsår; och

d) docent om möjligt ej förordnas att opponera under speciminations— tid (s. 76 f.).

2) Ersättningen för opposition ökas,

a) om den utgår i form av nedsatt tjänstgöringsskyldighet, till befri- else från högst 8 föreläsningar mot tidigare 6, och

b) om den utgår i penningar, från lägst 200, högst 300 kronor, till lägst 300, högst 400 kronor.

I vissa fall bör kanslern kunna bevilja även docentstipendiat ersättning för opposition i form av penningar (s. 77 f.).

3) Penningersättning för opposition skall utgå av särskilt anslag, ej som nu ur docentstipendiefond (s. 78).

F. Vikariatsförordnanden.

I fråga om vikariatsförordnanden ha de sakkunniga framlagt huvud— sakligen följande förslag:

1) Grundbeloppet för arvode åt vikarierande professor höjes från 7,000 till 9,500 kronor och för vikarierande laborator c. (1. från 6,500 till 8,400 kronor (5. 82).

2) Efter tre års fullt vikariat höjas dessa belopp till 10,500, respektive 8,800 kronor (s. 83).

3)'Om docentstipendiat, vilken förordnas till vikarie med full tjänst- göring, utöver stipendiet innehar annan avlönad befattning vid universi— tetet eller dess sjukhus, må vikariatsarvodet för honom ej sättas lägre än hans dittillsvarande inkomst (s. 83).

4) Vikarie, som uppehåller befattning under del av termin, till vilken större del av tjänstgöringen än den normala koncentreras, må erhålla vi- kariatsarvode, som svarar mot hans verkliga arbetsbörda (s. 83 f.).

5) För vikariatsarvode, avseende vikariat, som förutses motsvara minst en termin, skall ej docentstipendium utan anslaget för vikariatsersättning tagas i anspråk. Docentstipendium, som blir disponibelt på grund av inne- havarens vikariatsförordnande, må efter kanslerns prövning anslås ledigt,

• Sida 125
•  Original

när det beräknas vara tillgängligt för minst en lästermin. Om stipen— diet icke tilldelas annan docent, skall det ingå till docentstipendiefonden (s. 84 f.).

6) Legat och andra stipendier än docentstipendier må ej kunna tagas i anspråk för vikariatsarvoden (s. 85).

7) Docentstipendiat, som förordnas till vikarie vid en tidpunkt, då han redan fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet för terminen, må som vika- riatsarvode erhålla ett belopp, motsvarande tjänstgöringspenningarna i den mån de kunna tagas i anspråk, samt docentstipendiet, även om detta belopp för år räknat överstiger vad eljest är stadgat (s. 86 f.).

8) Vid partiella vikariat böra avdrag å den ordinarie tjänsteinnehava- rens tjänstgöringspenningar och arvode åt vikarien utmätas med hänsyn till hur stor del av tjänstgöringen under ifrågavarande tid som verkligen åligger vikarien (s. 87 ff.).

9) Då tjänstledighet omfattar två eller flera på varandra följande hela terminer, bör den även omfatta mellanliggande ferier, även om följden skulle bliva, att återbäring av redan mottagna tjänstgöringspenningar måste ske. Tjänstledighet, som omfattar tiden närmast före och närmast efter påsk, bör omfatta även påskferien (s. 89 f.).

G. Docenternas ställning inom universitetens administrativa or- ganisation.

I fråga om docenternas ställning inom universitetsorganisationen ha de sakkunniga framlagt i huvudsak följande förslag:

1) Annan ordinarie lärare än professor, vilken företräder vetenskap, vari professor saknas, må äga rätt att inom fakultet eller sektion deltaga i överläggning och beslut rörande ärende, som berör ifrågavarande veten- skap. Företrädes sådant ämne allenast av docent, skall sådan docent adjungeras i fakultet eller sektion vid behandling av fråga, som rör ämnet (s. 92).

2) Professorsvikarie, vars förordnande omfattar minst en termin, må äga säte och stämma i fakultet eller sektion, om de ej förbehållits pro- fessurens ordinarie innehavare; dock må vikarien ej utan särskild adjunk- tion deltaga i behandling av ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning (s. 92).

H. Resestipendier för obefordrade vetenskapsidkare.

I fråga om riksstatens resestipendier för obefordrade vetenskapsidkare ha de sakkunniga framlagt i huvudsak följande förslag:

1) Stipendierna, som nu utgå i form av ett å 2,500 kronor och ett å 1,500 kronor vid vartdera universitetet, ökas till att utgöra vid vartdera uni—

• Sida 126
•  Original

versitetet sammanlagt 12,500 kronor och vid Karolinska institutet 5,000 kronor.

2) Stipendierna böra ej utgå med fasta belopp utan utmätas efter om- ständigheterna. Till samma stipendiat må under loppet av fem år dock ej utgå mer än 4,000 kronor.

3) Stipendierna böra undantagsvis kunna utgå även för inrikes resor (s. 93 f.).

I. Docents övergång till annan levnadsbana.

I fråga om docents övergång till annan levnadsbana ha de sakkunniga framlagt i huvudsak följande förslag:

1. Tjänsteårsberäkning för doktorsgrad.

Doktorsgrad räknas såsom merit för befordran lika med två tjänsteår, om avhandlingen bedömts med godkänd eller icke utan beröm godkänd, och som tre tjänsteår, om avhandlingen bedömts med högre betyg. Denna beräkning skall gälla

a) beträffande t e 0 l 0 g i e doktorsgrad i fråga om prästtjänster (s. 106);

b) beträffande juris doktorsgrad i ämnena civilrätt, speciell privat— rätt, internationell privaträtt, processrätt, straffrätt och de delar av rätts— historien, som äga samband med nämnda ämnen, inom hovrätt samt i ämnena statsrätt, finansrätt, förvaltningsrätt, de delar av rättshistorien, som äga samband med nämnda ämnen, samt nationalekonomi inom för— valtande verk i fråga om tjänster, för vilka juris kandidatexamen med- för kompetens (s. 107);

e) beträffande m e di ci n e doktorsgrad vid tillsättning av såväl sjuk— _ husläkartjänster som civila och militära läkarbefattningar (s. 107) och ;

d) beträffande filo s 0 f i e doktorsgrad i fråga om prästtjänster och ' tjänster, för vilka filosofie licentiatexamen medför kompetens, samt i fråga om ämnena statskunskap, statistik och nationalekonomi, såvitt det rör tjänster inom förvaltande verk, för vilka statsvetenskaplig examen ! medför kompetens (s. 107). i

2. Rätt att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring som merit för be- | fordran. ; |

a) Te 010 g i e docenter äga rätt till enkel tjänsteårsberäkning i fråga om prästerliga tjänster för den tid, varunder de bedrivit undervisnings— eller forskningsverksamhet vid universitet. Inom läroverk och seminarier må de åtjnuta samma ställning som filosofie docenter (s. 108).

b) Juris docenter i ämnena civilrätt, speciell privaträtt etc. erhålla för befordran inom hovrätt rätt att tillgodoräkna sig intill sex år av den tid, under vilken de bedrivit undervisnings— eller forskningsverksamhet

• Sida 127
•  Original

vid universitet. Juris docenter i ämnena statsrätt, finansrätt etc. erhålla för befordran inom förvaltande verk till tjänster, för vilka juris kandidat- examen medför kompetens, samma förmån (s. 108 f.).

c) Medicine docenter äga rätt att såväl för sjukhustjänster som å den civila och militära läkarbanan som tjänsteår räkna intill sex år och i vissa fall därutöver av den tid, varunder de bedrivit undervisnings- eller forskningsverksamhet vid universitet. Docenter i kliniska ämnen erhålla rätt att under vissa förutsättningar tillgodoräkna sig tre, i vissa fall sex år av sin docenttjänstgöring såsom likvärdiga med s. k. sjukhusår (s. 109 f.).

d) Filosofie — liksom teologie — docenter behålla sin hittillsva- rande rätt att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring inom läroverk och seminarier. Härutöver införes inom vissa uppräknade statliga verk samt efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för vissa tjänster inom andra verk rätt för docent att för befordran tillgodoräkna sig intill sex år av den tid, under vilken han bedrivit undervisnings— eller forskningsverk- samhet vid universitet (s. 110 ff.).

3. Rätt att tillgodoräkna sig docenttjänstgöring för lönetur.

a) Teologie docenter äga i fråga om prästerliga tjänster rätt att räkna tjänsteår för lönetur på samma sätt som för befordran och erhålla inom läroverken samma ställning som filosofie docenter.

b) Juris docenter erhålla rätt att efter samma grunder, som före- slagits i fråga om tjänsteårsberäkning för befordran, för placering och uppflyttning 1 löneklass tillgodoräkna sig intill sex år, när det gäller tjänst i lönegrad A 27 eller därunder och intill tre år i högre lönegrad.

0) M e d' 1 e i n e docenter erhålla rätt att vid befordran till tjänster, som regleras av civila eller militära avlöningsreglementet, tillgodoräkna sig för placering och uppflyttning i löneklass beträffande tjänster motsva- rande lönegrad A 27 eller därunder intill sex år och beträffande tjänster i högre lönegrad intill tre år av den tid, under vilken de bedrivit under- visnings- eller forskningsverksamhet vid universitet.

d) Filosofie docenter erhålla rätt att i fråga om de under 2 d) nämnda verk och tjänster tillgodoräkna sig för placering och uppflyttning i löneklass beträffande tjänster i lönegrad A 27 eller därunder intill sex år och beträffande tjänster i högre lönegrad intill tre år av den tid, un- der vilken de bedrivit undervisnings— eller forskningsverksamhet vid uni— versitet; inom läroverk och seminarier åtnjuta de samma förmåner men blott för intill sex, respektive tre år av den tid, under vilken de fullgjort tjänstgöring av minst den omfattning, som åligger docentstipendiat (s. 112 ff.).

4. Biblioteken. Beträffande övergång till tjänster vid statens veten- skapliga bibliotek gäller vad som nämnts under 2) och 3) blott vid de

• Sida 128
•  Original

bibliotek, inom vilka den vetenskap, som vederbörande docent företräder, avses att vara väl representerad (s. 114 f.).

5. Pensioneringsbestämmelser. De grunder, som antagits i fråga om rätt för professor att som tjänsteår för pension inberäkna sin docenttid, utsträckas att gälla även docent, som övergått till annan statstjänst (s. 115 f.).

6. Vetenskapligt råd. Vid skolöverstyrelsens sida ställes ett vetenskap— ligt råd för avgivande av yttrande över sökandes till lektorstjänst veten- skapliga meriter, när sådana åberopas utöver gradualavhandling (s. 117).

7. Behörighet till lektorat. Bestämmelserna om behörighet till lektorat i vissa ämnen utvidgas, så att licentiat i klassisk fornkunskap och an- tikens historia blir behörig till lektorat i latin eller grekiska, licentiat i växtbiologi eller ärftlighetslära till lektorat i biologi, licentiat i grekiska till lektorat i latin och licentiat i psykologi och pedagogik till lektorat i filosofi. För att erhålla lektorat på grund av licentiatexamen i ett ämne, ; som antingen omfattar endast någon del av lektoratets ifrågavarande [ ämne eller är nära besläktat med detta, skall krävas att ha avlagt licen- tiatexamen med betyget godkänd i lektoratets ämne eller däri ha avlagt filosofisk ämbetsexamen med betyget berömlig, kompletterad med ett par terminers deltagande i licentiatseminariets övningar, där sådana före- komma (s. 117 ff.).

8. Lärarutbildningssakkunnigas förslag. Om tillträdet till lärarbanan skulle göras beroende av de förutsättningar, som lärarutbildningssakkun- niga föreslagit, böra docenter erhålla rätt att utan hänsyn till levnads- ålder genomgå lärarutbildningen och docenter, som under minst ett år meddelat undervisning av den omfattning, som åligger docentstipendiat, befrias från den förberedande lärarkursen (s. 119 f.).

• Sida 129
•  Original

Reservationer.

Till de sakkunnigas betänkande har professor Nilsson fogat följande två reservationer:

1) I likhet med Universitetsberedningen har Docentutredningens majori- tet avstyrkt förslaget om upprättande av rörliga professurer, dock under betonande av nödvändigheten, att personliga professurer upprättas, där skäl därtill finnas, och detta icke endast i ämnen, som utgöra nya forsk— ningsgrenar. Vad denna fråga beträffar, har jag deltagit i det yttrande, som i denna fråga avgavs av större akademiska konsistoriet i Lund såsom svar på remissen av Universitetsberedningens betänkande. Härmed får jag reservera mig till förmån för det yrkande på upprättande av rörliga professurer, under vissa garantier, som däri framställdes.

Yttrandet lyder som följer: Konsistoriet finner, att personliga professurer äro att föredraga fram- för rörliga, om personliga stå att erhålla utan allt för stora svårigheter, då verkliga skäl kunna förebringas; men då det visat sig, att personliga professurer endast inrättas i särskilda undantagsfall, vill konsistoriet till- styrka, att ett visst antal rörliga professurer inrättas, varvid sådana be- stämmelser böra träffas, att de endast tilldelas högt förtjänta vetenskaps- män. I fall en dylik saknas, bör en rörlig professur tillsvidare ställas på vakans med rätt för universitetet att återfå den, då lämplig kandidat kan nämnas. För den här företrädda ståndpunkten får konsistoriet särskilt hänvisa till statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande, citerat i beredningens betänkande sid. 5.

2) Den andra punkt, på vilken jag får anmäla avvikande mening, är den, att Docentutredningens majoritet icke framfört förslaget att bereda möjlighet för vetenskapsman bosatt utanför universitetsstaden att erhålla docentförordnande. En dylik möjlighet hade medgivits av tidigare praxis och särskilt utnyttjats av medicinska fakulteten i Lund. Då i ett särskilt fall vid universitetet i Uppsala restriktiva tendenser framträdde, ingav jag till filosofiska fakulteten i Lund den 18 sept. 1925 ett förslag avseende att säkerställa och reglera förutvarande praxis genom uttryckliga stad— ganden, vilka medgåve möjlighet dels för vetenskapsman, bosatt utanför universitetsstaden att erhålla docentförordnande för viss kortare tid, dels för docent, som avflyttade från universitetsstaden, att kvarstå som docent viss kortare tid. Det senare önskemålet har i motsats till det förra upp— tagits av sakkunniga. Ovan berörda förslag mottogs i allmänhet med

• Sida 130
•  Original

sympati av de akademiska myndigheter i Lund, som yttrade sig däröver, och större konsistoriet tillsatte en kommitté, vilken utarbetade ett ut- förligt motiverat förslag till stadga. Konsistoriet beslöt att med uttalande av sin sympati överlämna detta förslag till sakkunniga, vilka eventuellt kunde bliva tillkallade för att företaga en överarbetning av bestämmel— serna rörande docentstipendier m. m. De akademiska myndigheterna i Uppsala och vid Karolinska institutet ställde sig avvisande, dock med reservation av prof. Liljestrand. Större konsistoriet i Uppsala avstyrkte förslaget i den mån det åsyftade tillskapandet av en ny kategori av do— center och ansåg möjlighet finnas att inom ramen för gällande bestäm- melser tillgodose vissa av de önskemål, som låge till grund för förslaget.

Denna möjlighet har icke förverkligats, utan praxis har i stället blivit allt mer restriktiv och allt strängare tillämpat fordran på bostadsband vid docentförordnanden och för docenter. Endast Malmö anses ligga Lund nog nära för att utgöra undantag från regeln. En adjunkt anställd vid därvarande läroverk har erhållit docentförordnande; däremot har en an- sökan om dylikt av kompetent vetenskapsman, anställd i enskild tjänst i Hässleholm, avslagits. Ej heller har docent utnämnd till innehavare av enskild eller privat tjänst på annan ort tillåtits att kvarstå utom allenast som tjänstledig för kortare tid. Som ett exempel på de följder, till vilka ett dylikt strängt tillämpande av bostadsbandet leder, må följande anfö- ras. Då docenten i tyska språket T. Dahlberg utnämndes till lektor i Landskrona, tilläts han att kvarstå endast som tjänstledig från docen— turen under kortare tid. Då det kort därefter visade sig behövligt att uppdela proseminariet i ämnet i två avdelningar och ingen annan person stod till buds, förordnades Dahlberg, ehuru tjänstledig från docenturen, att med särskilt anslag ur fonden av besparade docentstipendiemedel leda den ena avdelningen, och samma anhållan har upprepats i år. Då Dahl- berg verkligen tjänstgjorde som docent vid universitetet, synes det, att det hade varit riktigare, att han fått återinträda i tjänst.

Det sist anförda förhållandet ha sakkunniga behjärtat och föreslagit, att möjlighet skulle beredas för docent, som avflyttar från universitets- staden, att kvarstå som docent en kortare tid, tre år, samt att ett dylikt docentförordnande skulle kunna förnyas, där omständigheterna göra det önskvärt och lämpligt. Häri instämmer jag livligt men anser, som redan sagt, att möjlighet att erhålla docentförordnande på dylika villkor icke bör inskränkas till dem, som redan äro docenter och avflytta från univer— sitetsstaden, utan bör utsträckas till vetenskapsmän bosatta utanför uni- versitetsstaden. I båda fallen erhåller docenten en särskild ställning, vil— ken utmärkes av frihet från bostadsbandet och förordnandets begränsning till viss kortare tid. Det har visat sig en viss svårighet att finna ett lämp- ligt namn för denna kategori av docenter; på visst håll har man populärt betecknat den som hedersdocenter, vartill jag återkommer nedan; 1 an—

• Sida 131
•  Original

slutning till större konsistoriet i Lund använder jag beteckningen: 110- centur med resp. utan tidsbegränsning.

För erhållande av docentur med tidsbegränsning" av vetenskapsman bo— satt utanför universitetsstaden, vilken likaledes bör sökas av docent, som avflyttar från universitetsstaden, böra samma kvalifikationer krävas och samma förfaringssätt iakttagas som vid ansökan om docentur utan tids- begränsning. Vid ansökan om förnyande av dylikt förordnande böra de av sökanden under den treårsperiod, som det sista förordnandet gäller, utgivna vetenskapliga skrifterna ingivas för att styrka, att han fortfa— rande på tillbörligt sätt upprätthåller sin forskningsverksamhet; i övrigt bör ärendet behandlas på samma sätt som vid ansökan om docentur. Om dylik docent återflyttar till universitetsstaden, bör det stå honom fritt att ansöka om docentur utan tidsbegränsning.

Sakkunniga ha i den del de tillstyrkt förslaget nämnt de fördelar, som ett dylikt docentförordnande med tidsbegränsning skulle medföra. För ve— derbörande själv skulle de bestå i underlättandet av hans forskningsarbete och vetenskapliga förbindelser genom anknytningen till universitetet och i möjligheten att publicera vetenskapliga arbeten i universitetets skrifter. Härtill har jag i mitt ursprungliga förslag lagt möjlighet att för viss forskningsuppgift erhålla anslag ur fonden av besparade docentstipendie— medel i den mån detta är möjligt, sedan undervisningens behov och inne— havare av docenturer utan tidsbegränsning blivit tillgodosedda. Univer- sitetet skulle å sin sida få rikligare tillgång till vikarier och opponenter. Där docent bosatt utanför universitetsstaden innehar annan tjänst, kan det visserligen tänkas, att svårigheter skulle yppa sig för honom att full- göra eventuella ålägganden. Emellertid torde man härvid få räkna med tillmötesgående från hans överordnade; det har redan förekommit, att en lasarettsläkare eller lektor fått mottaga förordnande att upprätthålla en professur. Ännu mindre svårighet torde ett opponentuppdrag vålla. Man kan vidare tänka sig, att en vid en hovrätt anställd jurist tillika innehar docentur med tidsbegränsning. Ur hovrättsarbetets synpunkt torde det icke vålla större svårighet att bereda honom tjänstledighet därifrån för eventuell tjänstgöring vid universitetet. En dylik anordning skulle i själva verket endast innebära en utvidgning av de åtgärder, som redan före— slagits och av Docentutredningen förordats, för att uppmuntra unga ju- rister till vetenskaplig forskning, och skulle bidraga att överbrygga den klyfta mellan praktisk juridisk verksamhet och vetenskapliga juridiska studier, vilken är den djupaste orsaken till den överklagade bristande rekryteringen av den juridiska fakulteten.

Emot detta förslag har särskilt anförts, att innehavare av docentur, vilka äro bosatta utanför universitetsstaden, lätteligen skulle bli ett slags honorärdocenter, vilka jämförts med hedersdoktorerna, d. v. s. att en så— dan docentur skulle bli titulär utan allvarlig innebörd. Jag kan icke finna

• Sida 132
•  Original

denna invändning berättigad. Det föreslagna förfaringssättet för med- delande av sådant docentförordnande torde innebära betryggande garan- tier för att det meddelas till och eventuellt förnyas endast för verkligt arbetande och produktiva vetenskapsmän. Måhända befarar man, att fa- kulteterna skulle visa slapphet vid prövningen av de fordrade kvalifikatio- nerna, liksom en tendens visat sig att låta utmärkelsen av ett hedersdokto— rat sjunka genom ett allt för rikligt utdelande. Emellertid ha kansler och, vad högskolorna beträHar, Kungl. Maj:t visat sig hågade att stävja ett dylikt slöseri. De båda fallen äro emellertid icke jämförbara. Vid an— sökan om docentur med tidsbegränsning av vetenskapsman bosatt utan— för universitetsstaden såväl som vid begäran om förnyat förordnande skulle sökande bifoga den vetenskapliga produktion, på vilken han grun— dar sin ansökan. Ansökningen skulle prövas och förordnandet meddelas av kansler, och det torde böra förutsättas, att kansler icke blott har befogen- het utan också uppsåt till en allvarlig sakprövning och till att icke låta ett dylikt docentförordnande nedsjunka till titulärt, även om dylika ten- denser skulle yppa sig vid något lärosäte.

Ur den detta betänkande inledande historiken framgår, att ett docent- 5 förordnande ursprungligen innebär en venia docendi, varmed vissa skyl— * digheter förenats, nämligen att tjänstgöra som vikarie eller opponent i förekommande fall. Endast om docent erhåller stipendium eller särskilt anslag, är han skyldig att meddela undervisning. Emellertid visar sig en tendens att betrakta docenturerna som vid ett visst universitet knutna lärarbefattningar. Detta framträder i bostadsbandet och vissa andra för- hållanden, på vilka här icke kan ingås. Denna tendens till docenturens övergång till tjänsteställning främjas onekligen av de principer, som nu— mera råda för avlönings- och tjänstereglementen. Den yttersta konsekven— . sen är att göra universitetsbanan till en sluten karriär, vilket alltid be— ; traktats såsom olyckligt och mot vilket de gamla universitetsadjunktu- rerna ofta anförts som varnande exempel. Genom det här förordade för- slaget skulle man bestämt taga avstånd från en dylik tendens genom att framhäva docenturens karaktär av att i och för sig blott innebära en I venia docendi.

De ideella skälen för den här föreslagna anordningen väga emellertid tyngre än de särskilda fördelar, som genom den kunna uppnås. Veten- skapligt arbetande män skulle oavsett boningsort knytas till universite- ten, och dessa skulle bliva medelpunkten för vetenskaplig forskning, var— i helst i landet den bedrives. En sådan kan, om också med vissa svårig- ' heter, utövas även på andra platser än universitetsstäderna, och jag kan icke finna det skäligt att skapa ett slags monopol på vetenskapens utöv— ning för universitetsstäderna genom upprätthållande av bostadsbandet för till universitetet anknutna forskare, utan jag finner det ligga i veten— skapens och universitetens eget intresse att i den mån, så ske kan, främja

• Sida 133
•  Original

och till universiteten anknyta vetenskapligt arbete oavsett den ort, där det utövas.

På grund av vad sålunda anförts får jag föreslå, att docentförordnande för tre års tid må kunna meddelas kompetent forskare bosatt utanför uni- versitetsstaden;

att ansökan om dylikt förordnande skall prövas och förordnandet med— delas i vanlig ordning;

att om för tre år förordnad docent begär förnyelse av förordnandet, han skall bifoga de vetenskapliga skrifter, som han utgivit under den sista treårsperiod, för vilken förordnande meddelats, och att denna an- sökan skall prövas och förordnandet meddelas i samma ordning, som ovan stadgats;

att dylikt docentförordnande vid ett av rikets universitet ej må förenas med docentförordnande vid det andra eller vid någon högskola.

• Sida 134
•  Original

Författningsförslag.

Kungl. Maj:ts nådiga statuter för universiteten i Uppsala och Lund den 28 januari 1916.

$ 47.

1. Den, som på förordnande till större eller mindre del uppehåller pro- fessors examinationsskyldighet, må inom vederbörande fakultet deltaga i överläggningar och beslut om bedömande av de examina och därtill hö- rande prov, som hans förordnande omfattar, ändå att fakulteten även eljest vore fulltalig. Är professorsbefattning ledig eller åtnjuter dess innehavare tjänstledighet, utan att honom förbehållits säte och stämma i fakulteten eller sektionen, vare vikarien, om hans förordnande omfattar minst en termin, berättigad att taga säte och stämma i fakulteten eller sektionen, och om förordnandet omfattar kortare tid, berättigad att del— taga i fakultetens eller sektionens behandling av frågor, som omedelbart beröra den av vikarien företrädda vetenskaps intresse; dock må han icke utan särskild av det större konsistoriet, efter förslag av fakulteten eller sektionen, meddelad adjunktion deltaga i behandling av ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning.

2. Om i vetenskap, som icke företrädes av professor, annan ordinarie lärare finnes anställd, skall denne kallas till sammanträde inom fakultet eller sektion, där ärende, som berör denna vetenskap, skall behandlas, och äger han deltaga i överläggning och beslut rörande sådant ärende.

_ (> 72.

1. Docent förordnas av kanslern i den ordning nedan sägs.

2. Ej må sådant förordnande meddelas någon, utan att hans anställande prövas nyttigt för den vetenskapliga forskningen eller för undervisningen samt han ådagalagt erforderlig skicklighet såsom vetenskapsidkare och lärare.

$ 73. 1. Den —— — —— yttrande. Yttrande av särskild sakkunnig skall inhämtas, då inom fakulteten eller sektionen begäran därom av någon ledamot framställes. 2. Anser -— —— — kanslern. 3. Finner — _ _ sagt. 4. Förslag — —— —— fastställelse.

• Sida 135
•  Original

1. Om docent avflyttar från universitetsstaden och han icke med kans- lerns tillstånd bor i dess närhet, skall hans docentförordnande återkallas. Dock må kanslern, då särskilda skäl därtill föranleda, efter framställning från vederbörande fakultet eller sektion för högst tre år i sänder kunna meddela honom fortsatt förordnande.

2. Docentförordnande skall återkallas för docent, som uppnått 65 års ålder.

3. Om docent varaktigt upphört såväl att bedriva vetenskaplig forsk- ning som att undervisa vid universitetet, eller om fakultet eller sektion eljest anser giltiga skäl för återkallelse av docentförordnande förefinnas, göre därom anmälan hos kanslern, och ankommer på honom att pröva, om förordnandet skall återkallas.

% 106.

1. Docent — — — erforderlig.

2. Om — — —— $ 86.

3. Docent, som innehar docentstipendium, vare pliktig att i sin veten- skap utan särskild ersättning, enligt vederbörande fakultets bestämmande, hålla föreläsningar, leda seminarieövningar eller fullgöra annan tjänst— göring. Fullgöres denna skyldighet i form av föreläsningar eller semi— narieövningar, skola dessa under hösttermin uppgå till tjugofem, under vårtermin till trettio undervisningstimmar. Fullgöres tjänstgöringen i form av annat arbete, skall detta äga motsvarande omfattning och på förslag av fakultet bestämmas av kanslern. Består denna tjänstgöring av opposition å fakultets vägnar å disputationsavhandling, må den anses motsvara högst åtta undervisningstimmar. Uppehåller docent, vilken innehar docentstipendium, såsom vikarie hela den med ordinarie lärar- befattning förenade undervisningsskyldigheten, bortfaller den här förut bestämda tjänstgöringsskyldigheten. Gäller vikariatsförordnandet blott en del av en termin eller viss del av undervisningen under en termin, ankommer det på kanslerns prövning, i vilken mån samma tjänstgörings— skyldighet må nedsättas.

€ 108.

1. Inom filosofiska fakulteten samt, där kanslern efter framställning från fakultet så prövar lämpligt, inom övriga fakulteter skall årligen utses en undervisningsnämnd, bestående av dekanus och minst två valda leda- möter. Denna nämnd skall senast en månad före lästerminens slut av samtliga lärare inom fakulteten infordra uppgifter rörande den under- visning, som de under nästa termin önska meddela, samt på grundval av dessa uppgifter upprätta förslag till undervisningsplan för nästkom- mande termin. Vid terminens slut skola inom varje fakultet samtliga un— dervisningsskyldiga lärare sammanträda för att på grundval av nämn-

• Sida 136
•  Original

dens förslag, där sådant föreligger, anordna den undervisning, som un- der nästa termin skall äga rum, ävensom fördela undervisningstimmarna, och bör därvid tillses, att något viktigare läroämne ej försummas och att nödigt samband i ungdomens studier beredes. Har undervisningsskyldig lärare ej senast vid detta sammanträde inlämnat förslag till sin under- visning, äge nämnden, där sådan finnes, och eljest fakulteten att inom hans undervisningsskyldighet ålägga honom den undervisning i hans ämne, som prövas nödig. 2. Docent — — — härom. & 109.

Fakultets och undervisningsnämnds protokoll i ärende, varom i näst— föregående 6 förmäles, skall ofördröjligen ingivas till rektor, som på en gång företager till prövning, vad inom samtliga fakulteter i sådant ärende beslutits. Finnes jämkning i avseende å tid eller ställe för under- visning nödig, varde den sålunda verkställd, att offentlig undervisning gives företräde framför enskild, högre lärarbefattning framför lägre och äldre lärare framför yngre. Undervisningskatalogen upprättas i enlighet med rektors beslut.

$ 118.

1. Varje disputationsavhandling skall senast å tjugoförsta dagen före dess offentliga granskning anslås å därtill bestämd plats; dock må, där förhållandena i särskilda undantagsfall det påkalla, det mindre konsisto— riet, efter därom gjord ansökan och med den utsedde fakultetsopponen— tens samtycke, på de villkor, som finnas lämpliga, medgiva någon för- kortning i nämnda tid, med iakttagande att avhandlingen ej må anslås senare än å fjortonde dagen före ventilationen.

2. Författaren skall senast å trettionde dagen före den, då avhand- lingen skall anslås, hos dekanus anmäla sin avsikt att avlägga disputa- tionsprov och därvid angiva ämnet för avhandlingen.

3. Samma —— —— — biblioteket.

9 120.

1. Vederbörande fakultet skall förordna någon av sina fast avlönade lärare eller stipendierade docenter eller ock, där detta ej lämpligen kan ske, förordna ostipendierad docent eller anmoda annan skicklig person att vid disputationsakt opponera. Lärare, som tillhör fakulteten, vare skyldig åtaga sig sådant uppdrag inom sin vetenskap. Samma lärare bör dock, såvitt möjligt är, icke förordnas till fakultetsopponent mer än två gånger under samma läsår. Mellan två disputationer, vid vilka samma lärare är fakultetsopponent, skall minst en månad förflyta. Docent, som söker professorsbefattning eller 1 $ 71 nämnd tjänst, må under specimenstid icke förordnas att opponera vid disputationsakt, annat än då särskilda omständigheter göra det påkallat.

• Sida 137
•  Original

Angående ersättning i vissa fall för uppdragets fullgörande är särskilt stadgat.

Författaren äger utse två opponenter.

2. Sedan _ — _ uppträda.

% 122.

1. Disputationsprov _ _ _ godkänd.

2. Förslag till betyg skall avgivas av en av fakulteten härför tillsatt nämnd, bestående minst av två för tre år i sänder valda ledamöter jämte ämnesläraren. Annan ledamot av fakulteten äger att efter anmälan i särskilt fall inträda som medlem i nämnden. Förslag till instruktion för nämnden uppgöres av fakultet och fastställes av kanslern.

3. Fakultetsopponenten vare skyldig att till betygsnämndens samman— träde avgiva motiverat yttrande över avhandlingen.

Kungl. Maj:ts nådiga stadgar för Karolinska mediko-kirurgiska institutet den 28 januari 1916.

$ 8.

1. Vid _ — _ förordnats.

2. Den, som på förordnande till större eller mindre del uppehåller pro— fessors examinationsskyldighet, må i lärarkollegiet deltaga i överlägg- ningar och beslut om bedömande av de examina och därtill hörande prov, som hans förordnande omfattar, ändå att kollegiet eljest vore fulltaligt. Är professorsbefattning ledig eller åtnjuter dess innehavare tjänstledighet utan att honom förbehållits säte och stämma i kollegiet, vare vikarien, om hans förordnande omfattar minst en termin, berättigad att taga säte och stämma i kollegiet, och om förordnandet omfattar kortare tid, berät- tigad att deltaga i kollegiets behandling av frågor, som omedelbart beröra den av vikarien företrädda vetenskaps intresse; dock må han icke utan särskild av kollegiet meddelad adjunktion deltaga i behandling av ärende angående anställande av docent eller tillsättande av lärarbefattning.

3. Om i vetenskap, som icke företrädes av professor, annan ordinarie lärare finnes anställd, skall denne kallas till sammanträde inom kollegiet, där ärende, som berör denna vetenskap, skall behandlas, och äger han deltaga i överläggning och beslut rörande sådant ärende.

$ 55. : Universitetsstatuterna ? 72.

$ 56. 1. Den _ _ _ yttrande. , Yttrande av särskild sakkunnig skall inhämtas, då inom kollegiet be- gäran därom av någon ledamot framställes.

• Sida 138
•  Original

2. Anser _ — _ kanslern. 3. Finner _ _ _ sagt. 4. Förslag _ _ _ fastställelse.

$ 57.

1. Om docent avflyttar från huvudstaden och han icke med kanslerns tillstånd bor i dess närhet, skall hans docentförordnande återkallas. Dock må kanslern, då särskilda skäl därtill föranleda, efter framställning från lärarkollegiet för högst tre år 1 sänder kunna meddela honom fortsatt förordnande.

2. Docentförordnande skall återkallas för docent, som uppnått 65 års ålder.

3. Om docent varaktigt upphört såväl att bedriva vetenskaplig forsk— ning som att undervisa vid institutet, eller om lärarkollegiet eljest anser giltiga skäl för återkallelse av docentförordnande förefinnas, göre därom anmälan hos kanslern, och ankommer på honom att pröva, om förord— nandet skall återkallas.

% 88. |

1. Varje _ _ _ erforderlig. ';

2. Om _ _ _ $ 66.

3. Docent, som innehar docentstipendium, vare pliktig att i sin veten- ; skap utan särskild ersättning, enligt lärarkollegiets bestämmande, hålla ; föreläsningar, leda seminarieövningar eller fullgöra annan tjänstgöring. ' Fullgöres denna skyldighet i form av föreläsningar eller seminarieöv— ! ningar, skola dessa under hösttermin uppgå till tjugufem, under vårtermin ! till trettio undervisningstimmar. Fullgöres tjänstgöringen i form av an— nat arbete, skall detta äga motsvarande omfattning och på förslag av ! kollegiet bestämmas av kanslern. Består denna tjänstgöring av opposition å lärarkollegiets vägnar å disputationsavhandling, må den anses mot— svara högst åtta undervisningstimmar. Uppehåller docent, vilken inne— har docentstipendium, såsom vikarie hela den med ordinarie lärarbefatt— ning förenade undervisningsskyldigheten, bortfaller den här förut be— stämda tjänstgöringsskyldigheten. Gäller vikariatsförordnandet blott en del av en termin eller viss del av undervisningen under en termin, an— ] kommer det på kanslerns prövning, i vilken mån samma tjänstgörings- ! skyldighet må nedsättas. ;

t 90. '

1. För _ — _ beredes. '

Har undervisningsskyldig lärare ej senast vid detta sammanträde in- lämnat förslag till sin undervisning, äge lärarkollegiet att inom hans un- dervisningsskyldighet ålägga honom den undervisning i hans ämne, som prövas nödig.

2. Docent _ _ _ härom.

• Sida 139
•  Original

1. Varje disputationsavhandling skall senast å tjugoförsta dagen före dess offentliga granskning anslås å därtill bestämd plats; dock må, där förhållandena i särskilda undantagsfall det påkalla, kollegienämnden, ef- ter därom gjord ansökan och mcd den utsedde fakultetsopponentens sam- tycke, på de villkor, som finnas lämpliga, medgiva någon förkortning i nämnda tid, med iakttagande att avhandlingen ej må anslås senare än å fjortonde dagen före ventilationen.

2. Författaren skall senast å trettionde dagen före den, då avhand— lingen skall anslås, hos rektor anmäla sin avsikt att avlägga disputations- prov och därvid angiva ämnet för avhandlingen.

3. Samma — — _ biblioteket.

€ 98.

1. Lärarkollegiet skall förordna någon av institutets fast avlönade lä- rare eller stipendierade docenter eller ock, där detta ej lämpligen kan ske, förordna ostipendierad docent eller anmoda annan skicklig person att vid disputationsakt opponera. Lärare, som tillhör institutet, vare skyldig åtaga sig sådant uppdrag inom sin vetenskap. Samma lärare bör dock, såvitt möjligt är, icke förordnas till kollegiets opponent mer än två gånger under samma läsår. Mellan två disputationer, vid vilka samma lärare är kollegiets opponent, skall minst en månad förflyta. Docent, som söker professorsbefattning eller 1 $ 54 nämnd tjänst, må under specimenstid icke förordnas att opponera vid disputationsakt, annat än då särskilda omständigheter göra det påkallat. Angående ersättning i vissa fall för uppdragets fullgörande är särskilt

stadgat. Författaren äger utse två opponenter. 2. Sedan _ _ _ uppträda. 6 100. 1. Disputationsprov _ _ _ godkänd.

2. Förslag till betyg skall avgivas av en av kollegiet härför tillsatt nämnd, bestående minst av tre ledamöter. Annan ledamot av kollegiet äger att efter anmälan i särskilt fall inträda som medlem i nämnden. Förslag till instruktion för nämnden uppgöres av kollegiet och fastställes av kanslern.

3. Kollegiets opponent vare skyldig att till betygsnämndens samman- träde avgiva motiverat yttrande över avhandlingen.

• Sida 140
•  Original

Kungl. kungörelse den 6 juni 1925 angående villkor och bestäm- melser beträffande avlöningsförhållandena för professorer m. fl. vid universiteten i Uppsala och Lund samt Karolinska mediko- kirurgiska institutet. (Sv.F.S. 1925 nzr 211.)

& 10.

1. Till vikarierande akademiska lärare skall vid förordnande att med ? full tjänstgöringsskyldighet uppehålla ordinarie professorsbefattning vid i universiteten i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet arvode , utgå med 9,500 kronor för år, dock att vikarie, som redan förut under sam— , manlagt minst tre års tid med full tjänstgöringsskyldighet uppehållit or- * dinarie professorsbefattning vid någon av nämnda läroanstalter, må ] kunna av kanslern tillerkännas arvode efter 10,500 kronor för år. i

2. Vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla be- t fattning som ordinarie laborator, prosektor, observator, lärare i medicinsk radiologi eller föreståndare för entomologiska avdelningen av Lunds uni— versitets zoologiska institution skall till vikarien arvode utgå efter samma grunder som i moment 1 sägs, varvid grundarvodet utgör 8,400 kronor och det förhöjda arvodet 8,800 kronor.

3. Har vikarien under föregående tid, som nu är sagd, uppehållit sådan befattning, som ovan i denna paragraf omförmäles, men har han därvid icke under hela denna tid haft full tjänstgöring, ankomme på kanslern att bestämma, med vilket belopp vikariatsarvodet må utgå till ovan- nämnda för olika fall angivna belopp. Om till vikarie med full tjänstgöringsskyldighet förordnas docentstipen- diat, som därutöver innehar avlönad befattning vid universitet eller Karo- linska institutet eller vid till universitet eller Karolinska institutet knutet undervisningssjukhus, må vikariatsarvodet för honom ej sättas lägre än den inkomst, som han före tillträdet av vikariatet sålunda uppbar. Där särskilda förhållanden det påkalla, vare Kungl. Maj:t obetaget för— ordna, att vikariatsarvode må utgå efter andra grunder än nu är sagt.

4. Vikariatsarvode _ _ _ docentstipendiefond.

Då stipendierad docent under tid, som beräknas motsvara minst en läs— termin, förordnas att uppehålla hela den med sådan befattning, varom i denna paragraf förmäles, förenade tjänstgöringsskyldigheten, skall, se— dan tjänstgöringspenningar och lön tagits i anspråk i den mån de äro . tillgängliga, fyllnad av det honom tillkommande arvodet utgå av veder— : börande förslagsanslag till vikariatsersättningar. I sådant fall skall hans i docentstipendium, när kanslern så förordnar, ledigförklaras för att under vikariatstiden av annan docent innehavas.

5. Kungl. Maj:t _ _ _ erforderliga.

• Sida 141
•  Original

6 11.

1. Docentstipendium må enligt av Kungl. Maj:t närmare meddelade be— stämmelser av kanslern tilldelas docent under en sammanlagd tid av sex år för varje innehavare. Där i särskilda fall förhållandena sådant påkalla, må kanslern medgiva, att tiden för stipendiums åtnjutande av samma innehavare må utsträckas utöver nyssnämnda sex år med ytter- ligare ett år.

2. Medel _ — — föreskrifter.

3. Då docent, som icke uppbär docentstipendium, förordnas att å fakul— tets, sektions eller lärarkollegiums vägnar opponera å disputationsav— handling, må han äga att efter kanslerns bestämmande åtnjuta ersättning med lägst 300, högst 400 kronor. Docentstipendiat, som erhållit dylikt för— ordnande och icke lämpligen kan fullgöra detta såsom del av honom ålig- gande tjänstgöringsskyldighet, må av kanslern tillerkännas ersättning härför efter enahanda grunder som ostipendierad docent.

Kungl. brev den 6 juni 1925 beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare.

! v 1. | Vikariatsarvode _ _ _ beloppet. ($ 2.) Utgår. % 2 (nuvar. 9 3). Vikarie, som bestrider endast viss del av professors eller laborators och ' med sådan likställd befattningshavares tjänstgöringsskyldighet, skall av I det för full tjänstgöring stadgade vikariatsarvodet erhålla den del, som : kanslern, på därom av det mindre konsistoriet efter drätselnämndens hö- l rande och vid Karolinska institutet av lärarkollegiet avgivet förslag, i | sammanhang med förordnandets utfärdande med hänsyn till omfattningen ; av vikariens tjänstgöring bestämmer. Kanslern skall härvid, likaledes på nämnda myndigheters förslag, meddela föreskrift, huru tjänstgöringspen— ningarna skola fördelas, varvid hänsyn bör tagas till hur stor del av tjänstgöringsskyldigheten som belöper på den tid tjänstledigheten avser. Där vikarie, varom nu är sagt, innehar docentstipendium, må vikariats- arvodet icke utgå med belopp, som understiger docentstipendiet. De grunder, som här stadgats, skola även tillämpas i fall, där tjänst— göringsskyldighet fördelas mellan flera vikarier. ! Har vikarie, som i första stycket sägs, redan under sammanlagt minst tre år uppehållit professors eller laborators och med sådan likställd be— fattningshavares tjänst vid någon av nämnda läroanstalter men har han därvid icke haft full tjänstgöring under så lång tid, som i 6 10 av kun-

• Sida 142
•  Original

görelsen den 6 juni 1925 (nzr 211) stadgas, för att vikariatsarvode å 9,500 kronor, respektive 8,400 kronor för år må höjas till 10,500 kronor, respek— tive 8,800 kronor, ankomme på kanslern att, på därom av det mindre kon— sistoriet efter drätselnämndens hörande eller vid Karolinska institutet av lärarkollegiet avgivet förslag, bestämma, vilket av sagda belopp som skall för honom anses utgöra vikariatsarvode för full tjänstgöring, och skall därefter förfaras, såsom här ovan i första stycket stadgas.

% 3.

Har docentstipendiat förordnats till vikarie vid en tidpunkt, då han re— l dan har fullgjort honom åliggande tjänstgöringsskyldighet för terminen, ! må vikariatsarvode för honom utgå med högst ett belopp, motsvarande de med befattningen förenade tjänstgöringspenningarna, i den mån de äro härför tillgängliga, samt docentstipendiet, även om detta sammanlagda belopp, för år räknat, överskrider vad eljest är stadgat.

& 4.

Då fullt vikariat omfattar två eller flera på varandra följande läster— miner, skall det anses omfatta också mellanliggande ferier. Är undervis— ning jämlikt statuterna inställd vid påsken, skall vikariat, som omfattar tiden närmast före och närmast efter, anses omfatta även mellantiden.

Kungl. brev den 6 juni 1925 beträffande docentstipendier. % 1.

Docentstipendierna _ _ _ institutet.

% 2.

Det i vederbörande stater uppförda antalet docenstipendier fördelas på följande sätt:

Vid universitetet i Uppsala:

a) Av teologiska fakultetens fem docentstipendier bör ett företrädesvis stå till förfogande för vart och ett av ämnena exegetik, kyrkohistoria, dogmatik med symbolik eller teologisk etik med religionsfilosofi samt reli— gionshistoria med religionspsykologi eller praktisk teologi samt ett utde— f las utan avseende å ämne eller ämnesgrupp. 1

b) Juridiska fakultetens tre docentstipendier fördelas icke på vissa äm— nen eller ämnesgrupper.

c) Medicinska fakultetens läroämnen uppdelas med hänsyn till fakulte— tens docentstipendier i två grupper. Till den ena höra de vetenskaper och vetenskapsgrenar, som falla inom medicine kandidatexamens läroområde, till den andra höra de, som falla inom medicine licentiatexamens läro—

• Sida 143
•  Original

[ | [ l ! [

område, dock med den inskränkning, att patologisk anatomi samt rätts- och statsmedicin anses tillhöra den förra gruppen. Av fakultetens sex docentstipendier skola två företrädesvis tillgodokomma docenter inom den förra och två företrädesvis tillgodokomma docenter inom den senare grup— pen samt två utdelas utan avseende å ämnesgrupp.

d) Filosofiska fakultetens docentstipendier, av vilka tjugofem tillhöra den humanistiska sektionen och aderton den matematisk-naturvetenskap— liga sektionen, fördelas i följande grupper:

Inom humanistiska sektionen:

1. två för den filosofiska gruppen: teoretisk filosofi, praktisk filosofi, psykologi och pedagogik, av vilka stipendier det ena bör företrädesvis stå till förfogande för ämnet teoretisk filosofi samt det andra utdelas utan avseende å ämne;

2. åtta för den historiska gruppen: historia, statskunskap, statistik, na- tionalekonomi, geografi, litteraturhistoria med poetik, konsthistoria med konstteori, klassisk fornkunskap och antikens historia, nordisk och jäm— förande fornkunskap samt religionshistoria, av vilka stipendier ett före— trädesvis bör stå till förfogande för vart och ett av ämnena historia, stats- kunskap och litteraturhistoria med poetik samt fem utdelas utan avseende å ämne;

3. nio för den språkliga gruppen: nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska, engelska, romanska språk, slaviska språk, latin, grekiska, sanskrit med jämförande indo—europeisk språkforskning, semitiska språk samt finsk-ugrisk språkforskning, av vilka stipendier ett bör företrädes— vis stå till förfogande för vart och ett av ämnena nordiska språk (inklu- sive svenska språket), tyska språket, engelska språket, romanska språk, latin och grekiska samt tre utdelas utan avseende å ämne;

4. sex inom hela sektionen rörliga stipendier, av vilka stipendier två böra företrädesvis stå till förfogande för de ämnen, som stå utanför de angivna ämnesgrupperna;

Inom inatem.atisk-natnrvetenskapliga sektionen:

5. tre för den matematiska gruppen: matematik, mekanik, matematisk fysik samt astronomi, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för ämnet matematik samt två utdelas utan avseende å ämne;

6. fem för den fysisk-kemiska gruppen: fysik, elektricitetslära, meteoro— logi, fysikalisk kemi, kemi samt biokemi, av vilka stipendier ett bör före— trädesvis stå till förfogande för vart och ett av ämnena fysik och kemi samt tre utdelas utan avseende å ämne;

7. sju för den biologisk-geografiska gruppen: botanik, växtbiologi, zoologi, geologi samt geografi, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för vart och ett av ämnena botanik, zoologi, geologi och geografi samt tre utdelas utan avseende å ämne;

8. tre inom hela sektionen rörliga stipendier.

• Sida 144
•  Original

a) Teologiska fakultetens fem docentstipendier fördelas på samma sätt, som är föreskrivet för universitetet i Uppsala.

b) Juridiska fakultetens tre docentstipendier fördelas på samma sätt, som är föreskrivet för universitetet i Uppsala.

c) Medicinska fakultetens läroämnen uppdelas med hänsyn till fakul- tetens docentstipendier i två grupper på samma sätt, som är föreskrivet för universitetet i Uppsala. Av fakultetens sju docentstipendier skola två företrädesvis tillgodokomma docenter inom den förra och två företrädes— vis docenter inom den senare gruppen samt tre utdelas utan avseende å ämnesgrupp.

d) Filosofiska fakultetens docentstipendier, av vilka tjugotre tillhöra den humanistiska sektionen och sjutton den matematisk-naturvetenskap- liga sektionen, fördelas i följande grupper:

Inom humanistiska sektionen:

1. två för den filosofiska gruppen, där samma föreskrifter gälla som vid universitetet i Uppsala;

2. åtta för den historiska gruppen, där samma föreskrifter gälla som vid universitetet i Uppsala;

3. nio för den språkliga gruppen: nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska, engelska, romanska språk, slaviska språk, latin, grekiska, sanskrit med jämförande indo-europeisk språkforskning samt österländska språk, av vilka stipendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för vart och ett av ämnena nordiska språk (inklusive svenska språket), tyska språ— ket, engelska språket, romanska språk, latin och grekiska samt tre ut- delas utan avseende å ämne;

4. fyra inom hela sektionen rörliga stipendier, vilka företrädesvis böra stå till förfogande för de ämnen, i vilka stipendierad docent icke finnes;

Inom matematisk-naturnetenskapliga sektionen:

5. tre för den matematiska gruppen, där samma föreskrifter gälla som vid universitetet i Uppsala;

6. fyra för den fysisk-kemiska gruppen: fysik samt kemi, av vilka sti- pendier ett bör företrädesvis stå till förfogande för vartdera ämnet samt två utdelas utan avseende å ämne;

7. sju för den biologisk—geografiska gruppen: botanik, zoologi, ärftlig— hetslära, geologi, geografi samt limnologi, av vilka stipendier ett bör före— trädesvis stå till förfogande för vart och ett av ämnena botanik, zoologi, ärftlighetslära, geologi och geografi samt två utdelas utan avseende å ämne;

8. tre inom hela sektionen rörliga stipendier. Vid Karolinska institutet: Läroämnena vid institutet uppdelas med hänsyn till docentstipendierna i två grupper på samma sätt, som är föreskrivet för universitetet i Upp-

• Sida 145
•  Original

sala. Av institutets tio docentstipendier skola tre företrädesvis tillgodo- komma docenter inom den förra gruppen och tre företrädesvis docenter inom den senare gruppen samt fyra utdelas utan avseende å ämnesgrupp.

% 3.

Då —— — —— åsidosättas.

Docent, som företräder ämne, vilket ingår i de i & 2 nämnda ämnes- grupperna inom de filosofiska fakulteternas sektioner, men som erhållit ett inom hela sektionen rörligt stipendium, skall, då stipendium inom ämnesgruppen blir ledigt, av kanslern efter förslag av sektionen över- flyttas till detta, därest icke annat ämne åtnjuter företrädesrätt därtill och kompetent sökande finnes.

Docentstipendium — —— — betydelse.

åå.

Vid avgivande till kanslern av förslag angående bortgivande av docent- stipendium åligger det vederbörande fakultet eller sektion samt vid Karo—

! linska institutet lärarkollegiet att lämna uppgift, dels huruvida och för i "vilken tid docent, som blivit ifrågasatt till erhållande av docentstipen— W dium, förut varit innehavare av sådant stipendium, dels huruvida och

till vilket belopp han innehar annat stipendium, dels ock angående allmän eller enskild befattning eller uppdrag, som till äventyrs av honom inne- haves, eller annan verksamhet, som är ägnad att i avsevärd grad för- hindra sådan lärar— och forskarverksamhet, vars stödjande avses med docentstipendium.

' 94. '

$ 6.

Docentstipendium tillsättes för en tid av tre år. På framställning av fakultet eller sektion samt vid Karolinska institutet av lärarkollegiet äger kanslern att för stipendiat, som utmärkt sig genom vetenskapligt författarskap eller det sätt, varpå han biträtt vid undervisningen, för- länga tiden för stipendiets åtnjutande med ett, två eller sammanlagt högst tre år. Anses i särskilda fall förhållandena påkalla, att docent, som vare sig i sammanhang eller med avbrott innehaft docentstipendium i tillhopa sex år, må ännu ett år erhålla sådant stipendium, må kanslern, på förslag av vederbörande fakultet eller sektion, respektive lärarkol- legiet, medgiva honom sådan förlängning. Om docentstipendium, till vil- ket visst ämne eller ämnesgrupp äger företrädesrätt, har tilldelats docent, som företräder annat ämne, skall det ledigförklaras efter utgången av de tre år, för vilka nämnde docent har tilldelats det.

• Sida 146
•  Original

146 i 7.

Docent —— — # docentstipendium.

% 8. Efter förslag av fakultet eller sektion samt vid Karolinska institutet lärarkollegiet må kanslern kunna bevilja docent, som innehar docent— i stipendium, befrielse för brådskande vetenskapligt arbete från den ho- '» nom åliggande tjänstgöringsskyldigheten för en termin under varje tre— * årsperiod. Då särskilda skäl därtill föranleda, må befrielse medgivas för i i

i

i l

två terminer. % 9 (= nuvar. % 8). Docentstipendium —— _ —— fond. Efter — —— —— docentstipendium.

& 10. Är docent, som innehar docentstipendium, av sjukdom hindrad fullgöra ? den skyldighet att hålla föreläsningar eller utföra annat arbete, som ! åligger honom, ankommer på mindre konsistoriet och vid Karolinska in— & stitutet lärarkollegiet att pröva, om skyldigheten lämpligen kan fullgöras ' senare under terminen eller under nästa termin. Finnes det ej kunna ske, skall han för den tid, för vilken han ej kunnat fullgöra honom ålig- gande skyldighet, avstå en tredjedel av stipendiet, vilken skall tillfalla fonden av besparade docentstipendier. Utan Kungl. Maj:ts medgivande må docent icke vid sjukdom, på grund varav han icke kan fullgöra honom åliggande skyldighet, behålla stipen- diet under längre tid än ett år i följd.

9 11 (: nuvar. & 9).

Docent — —— —— docentstipendium. :

$ 12 (nuvar. $ 10). I denna % ändras siffrorna med hänsyn till docentstipendiernas ökade antal och belopp. % 13 (nuvar. & 11). På fakultets eller sektions samt vid Karolinska institutet lärarkollegiets % hemställan må ur dess docentstipendiefond, för uppmuntrande av veten— skaplig forskning eller för undervisningens behov, understöd, dock för varje person icke överstigande 8,000 kronor för budgetår räknat, av kanslern tilldelas docent, som icke uppbär docentstipendium, eller ock annan yngre vetenskapsidkare. Docent, som önskar erhålla anslag ur fonden, må till fakulteten eller sektionen ingiva ansökan härom, under hösttermin före utgången av november, under vårtermin före utgången av april.

• Sida 147
•  Original

I de fall, då innehavare av docentstipendium tillika innehar avlönad befattning vid universitet eller Karolinska institutet eller vid till uni- versitet eller Karolinska institutet knutet undervisningssjukhus och do— ccntstipendiet och avlöningen för befattningen tillsammans överstiga 10,500 kronor för år räknat, skall docentstipendiet minskas, så att sam- manlagda beloppet ej överstiger nämnda summa. Den del av docent— stipendiet, som innehålles, skall tillföras vederbörande docentstipendie— fond.

Bestämmelser rörande forskarstipendier för docenter vid univer- siteten i Uppsala och Lund samt Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

91.

Till forskarstipendier för docenter vid universiteten och Karolinska institutet beviljat extra anslag av 90,000 kronor fördelas på tio forskar— stipendier å 9,000 kronor vartdera. Av dessa stipendier skola fyra vara knutna vid vartdera universitetet och två vid Karolinska institutet. Av de stipendier, som äro knutna vid vartdera universitetet, skall ett vara gemensamt för teologiska och juridiska fakulteterna, ett tillfalla medi— cinska fakulteten och ett vardera av filosofiska fakultetens sektioner.

Q 2. Behörig — — — forskarbegåvning.

$ 3. Forskarstipendium _ — — universitet.

$ 4.

Kanslern skall, om möjligt fyra månader före stipendiets ledigblivande, härom genom särskilt meddelande erinra vederbörande rektor, vars äm- betsåtgärd i det föreliggande fallet erfordras. Rektor har därefter att genom anslag tillkännagiva, att docent, som önskar ifrågakomma till sti- pendiet, kan hos vederbörande fakultet eller sektion anmäla denna sin önskan senast å fjortonde dagen från tillkännagivandet. Vid sin anmälan skall han foga behörigen styrkt meritförteckning samt de skrifter och lärdomsbevis, som han önskar åberopa. Rektor har därjämte att ofördröj- ligen förelägga ifrågakommande fakultet eller sektion att inom sextio dagar efter anmälningstidens utgång eller, därest denna inträffar vid sådan tidpunkt, att mindre än trettio dagar återstå av löpande lästermin, senast å sextionde dagen av nästa lästermin till det större akademiska konsistoriet inkoma med förslag å de tre docenter inom fakulteten eller sektionen, som funnits mest förtjänta att till stipendiet ifrågakomma.

• Sida 148
•  Original

Har anmälningstiden utgått vid sådan tidpunkt av löpande lästermin, att förut nämnda tid av sextio dagar skulle utlöpa under ferier, men trettio dagar eller mer av terminen återstå, skall förslag, varom nyss sagts, av- givas inom trettionde dagen av påföljande lästermin.

åå.

Kallelse till fakultets eller sektions sammanträde för behandling av ärende, varom i $ 4 sägs, skall utfärdas senast tio dagar förut. Vid sam— manträdet, som icke får äga rum under ferier, har ledamot av fakulteten eller sektionen rätt att i fråga om ledigt stipendium föreslå docent, som han anser böra komma i åtnjutande av detsamma. Finner fakulteten eller sektionen, att anmäld eller föreslagen docent eller samtliga, om de äro flera, uppenbarligen sakna behörighet jämlikt % 2, varde frågan förfallen, varom meddelande skall ske till rektor. I annat fall skall fakulteten eller sektionen i fråga om var och en av de tre bland de föreslagna eller an— mälda docenterna, som finnas till stipendiet mest förtjänta, från två av fakulteten eller sektionen utsedda sakkunniga, av vilka minst en utanför fakulteten eller sektionen, inhämta kort motiverat yttrande, huruvida och i vad mån han uppfyller de i 6 2 stadgade villkor för behörighet till forskarstipendium.

% 6.

Sedan de sakkunnigas utlåtanden avgivits, sammanträder fakulteten eller sektionen för fortsatt handläggning av ärendet och uppför därvid på förslag de docenter, beträffande vilka utlåtandena därtill giva anled— ning, i den ordning, i vilken de anses böra ifrågakomma. Omröstning an— ställes om varje förslagsrum för sig, därvid början göres med första rummet.

& 7. Då _ _ _ upptagas.

& 8. Sedan _ _ — kanslern.

% 9. Forskarstipendium _ _ _ år.

? 10. Över _ _ _ forskarstipendium.

% 11. Forskarstipendiat _ _ _ stipendiet.

% 12. Med _ _ _ resestipendium.

% 13.

Angående _ _ _ ärendet.

• Sida 149
•  Original

$ 14. Forskarstipendiat — _ _ universitetsstaden. $ 15. Vid _ _ _ forskningsarbete. 9 16. Bliver _ — _ kanslern. $ 17. I fråga om forskarstipendium vid Karolinska institutet gälle vad i denna stadga ovan är föreskrivet, dock att vad där sägs om rektors, fakul— tets eller sektions samt det större konsistoriets befattning med hithörande ärenden, skall i tillämpliga delar gälla om institutets rektor och lärar- kollegium.

Bestämmelser den 8 juni 1928 rörande vikariatsarvode till forskar- stipendiat m. m.

1. Vikariatsarvode _ _ _ vikariatsersättningar.

2.

Uppkomma vid ettdera universitetet eller vid Karolinska institutet be— sparingar å forskarstipendier, skola sådana besparingar ingå till en for- skarstipendiefond, som skall vid högskolan för varje stipendium särskilt bokföras och redovisas. Vid Karolinska institutet bildas en gemensam fond av besparingar å båda de institutet tilldelade stipendierna. Då forskarstipendiefond uppgått till 9,000 kronor, skall vederbörande rektor härom göra anmälan hos kanslern, som äger besluta, att beloppet må användas till ett extra forskarstipendium att tilldelas docent vid den fa- kultet eller sektion, där fonden samlats. För sådant extra forskarstipen- dium gälle angående dess tillsättande och jämväl i övrigt i tillämpliga delar vad angående forskarstipendier 1 nådiga brevet den eljest är stadgat; dock att, utan hinder av bestämmelsen 1 $ 9 1 samma brev, extra forskarstipendium må tilldelas även den, som förut för sammanlagt sex år tilldelats forskarstipendium.

Förslag till bestämmelser rörande resestipendier åt obefordrade vetenskapsidkare vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet.

1. Stipendium skall huvudsakligen avse utländsk studieresa.

2. För utdelning i form av resestipendier står årligen till förfogande vid vartdera universitetet ett belopp av 12, 500 kronor och vid Karolinska institutet ett belopp av 5,000 kronor.

• Sida 150
•  Original

3. Stipendierna skola genom anslag å universitetets eller institutets an- slagstavla kungöras lediga senast den 15 september varje år med skyldig- het för sökande att senast å trettionde dagen efter anslagsdagen, den— samma oräknad, till större konsistoriet eller vid Karolinska institutet lä— rarkollegiet ingiva till kanslern ställd ansökan. Ansökan skall innehålla uppgift om det önskade beloppets storlek och om ändamålet med resan samt plan för densamma såväl i vad angår val av de orter, som avses skola besökas, som ock den ungefärliga tid, besöken avses skola räcka.

4. Inom nästföljande november skall konsistoriet och vid Karolinska institutet lärarkollegiet till kanslern insända ansökningarna och till erhål- lande av stipendier å visst angivet belopp föreslå dem bland de sökande, som med hänsyn tagen till sökandenas skicklighet och vikten av de upp- givna ändamålen samt ifrågavarande stipendiers syfte att tjäna till unga vetenskapsidkares utbildning finnas mest förtjänta, och skall därvid jäm- väl resetiden angivas.

5. Sedan konsistoriets eller lärarkollegiets förslag inkommit, har kans— lern att, så snart ske kan, fatta beslut i ärendet. Kanslerns beslut skall ofördröjligen delgivas chefen för ecklesiastikde— partementet, utrikesdepartementet samt statskontoret. Statskontoret har att till stipendiaten utbetala stipendiets halva belopp, då denne anmäler sig stå i begrepp att företaga sin resa, varemot åter- stoden icke må utbetalas, innan den fastställda reseplanen till halva tiden fullgjorts.

6. Till samma sökande må under en tid av fem på varandra följande år utdelas högst 4,000 kronor, där ej så är, att stipendiebelopp i saknad av förtjänta sökande för något år ej komme att annars bliva utdelat.

7. Stipendiat skall, där ej kanslern för särskilt fall annorlunda bestäm- mer, anträda resan under loppet av kalenderåret närmast efter det, då ansökan om stipendium ingivits. Fråga om ändring i fastställd reseplan skall underställas kanslerns prövning.

8. Över kanslerns beslut må klagan icke föras.

9. Stipendiat åligger att inom en månad efter hemkomsten till konsi— storiet och vid Karolinska institutet till lärarkollegiet inlämna redogö— relse för den tid, som använts till resan, och de studier, han därunder idkat.

• Sida 151
•  Original

Bilaga A.

Kurser, som regelbundet böra givas inom ramen för nuvarande kursplaner,

(på grundval av fakulteters och sektioners svar på de sakkunnigas förfrågan).

Ämne

Kurs

Anmärkningar

Teologiska fakulteten Nytestamentlig exege- tik Gammaltestamentlig exegetik Kyrkohistoria Övriga ämnen

i Juridiska fa kul teten

Encyklopedi

Privaträtt

Straffrätt

Medicinska fakulteten Med hänsyn till pågå— ende utredning om de medicinska studiernas omorganisation upp- tages här blott en summa utan närmare specifikation Humanistiska sektionen Teoretisk Hlosofi

Praktisk filosofi

Historia

' Uppsala.

Isagogik Isagogik

Biträde vid seminarier

Propedeutiska kursen i

civilrätt m. m. Praktiska. kursen Bokföring

Professorernas prope- deutiska undervisning, minskning av Rättsfilosofins historia

Kurs för statsvetenskaplig examen

Rättspsykiatri

Filosofins historia Psykologi och logik Stats- och rättsfilosofi

Sociologi och socialpsy- kologi

Dubblering av prosemina-

' Lund.

rier

Anslag, re- spektive ök

Omfattning ”335.532? anslag Kr. 30 t. 1,500 30 t. 1.500 15 dubbelt. 1,500 1,500 Summa. 6,000 c:a. 50 t. 11,000 "1,540 600 20 t. 1.000 4,000 14 t. 700 40 t. 2,000 16 t. 800 Summa 10,000 10,640 16,000 24,000 56 t. 2,760 25 15. 1.250 40 t. 2.000 28 dubbelt. 2,800

(höjt t. 2,500 kr.) ( » » 2,500 » ) ( » » 2,000 ' )

( » ' 3,000 ln')

(Uppsala) (Lund)

(Uppsala 0. Lund) (Karolinska insti- tutet)

Utöver nuvaran- de anslag

” Det nuvarande anslaget blott till examination.

• Sida 152
•  Original

Ämne

Kurs

Anmärkningar

Statskunskap

Klassisk fornkunskap Konsthistoria

Grekiska

Latin Tyska

Engelska

Romanska språk Nordiska språk Semitiska språk Allmän fonetik

Allmän lingvistik

Matematisk-naturveten- skapliga sektionen Mekanik Kemi

Botanik Geologi

Geografi

Ärftlighetslära (Lund)

Svenska statsskickets ut-

veckling

Källorna till Sveriges hi-

storia

Kommunalkunskap

Prop. kurs i in- och ut-

ländsk statskunskap

Antikens konsthistoria Medeltidens konsthistoria Nytestamentlig grekiska Klassisk grekiska Stilskrivning Stilskrivning Dubblering av prosemina-

rier

Dubblering av prosemina—

rier

Skrivkurs

Isländska. och fornsvenska

Hebreisk skrivkurs

Kursen för godkänd Proped. kurs i kemi Kolföreningarnas kemi Floristik

Petrograd Kvartärgeologi

Allmän ärftlighetslära

Cytologisk teknik

Anslag, re- spektive ök- Omfattning låssas anslag Kr. 50 t. ] 40 t. ] 3,000 25 t 1,250 15 1: 750 45 t. 2,250 25 t. 1,250 25 t. 1,250 30 t. 1,500 34 t. 1,700 26 t. 1,300 20 dubbelt. 2,000 28 dubbelt. 2,800 28 dubbelt. 2,800 24 dubbelt. 2,400 90 t. 4,600 80 t. 4,000 30 t. 1,500 30 t. 1,500 Summa 44,550 35 t. 1,750 35 t. 1,750 25 t. 1,250 15 dubbelt. 1,500 50 t. 2,500 50 t. 2,500 55 t. 2,750 ( 20 t. % 1,500 20övningst. 20 övningst. 500 Summa 16,000

Dessa två kurser givas var tredje termin

(Lund) (Uppsala)

l (

• Sida 153
•  Original

Bilaga B.

Antalet akademiska lärare och studenter 1913—1939.

(Siffrorna avse hösttermin och äro hämtade ur terminskatalogerna.)

1. Uppsala universitet. Teologiska fakulteten. Juridiska fakulteten. Pro— Docenter Docentsti- _Stude- Pro- Docenter Docentsti— Stude- fessorer pendiater rande fessorer pendiater rande 1913 7 6 4 172 8 3 3 449 i 16 7 5 4 232 8 4 3 391 19 7 10 5 266 8 3 3 504 22 7 12 4 227 8 3 3 613 25 7 6 4 211 8 4 3 636 28 7 8 4 281 8 5 3 562 31 8 7 4 387 8 5 3 565 i 34 8 11 4 381 8 6 3 534 , 37 8 10 4 404 8 4 3 672 i 38 s 12 4 406 8 3 3 681 : 39 8 15 4 418 8 3 3 694 Medicinska fakulteten. ' Laboratorer . .. Docenter Docent- ? > Professorer 0. d. Bltr.1arare därutöver stipendiater Studerande 1 1913 15 2 5 5 3 310 16 16 2 5 4 3 392 19 16 2 6 3 3 484 22 16 2 6 4 5 535 1 25 15 3 7 5 5 541 28 14 5 6 7 5 563 31 15 4 6 6 5 622 34 15 4 6 5 _ 5 584 37 16 5 3 8 5 537 I 38 16 5 5 12 5 532 39 16 5 5 13 5 516 Humanistiska sektionen. Lektorer Docenter Docent- Professorer Bitr. lärare därutöver stipendiater Studerande Teol. til. stud. | 1913 ' 20 4 36 13 842 91 16 21 4 39 13 748 73 19 22 3 36 11 783 83 22 22 4 38 17 779 73 25 22 5 42 17 994 95 28 22 5 48 17 1,143 170 31 23 6 42 17 1,060 150 34 23 7 50 17 1,137 121 37 23 10 55 17 1,358 104 38 24 11 58 17 1,435 101 39 24 11 52 17 1,500 87

• Sida 154
•  Original

Professorer Labgraåiorer Bitr. lärare åzgilåtirr stiåzcåilzlxerl Studerande 1913 17 2 — 18 10 544 16 17 2 — 23 9il 417 19 17 2 — 26 93 343 22 18 1 —— 23 12 305 25 18 1 »— 33 12 359 28 18 1 -— 25 12 441 31 18 1 1 26 12 409 34 19 1 3 29 12 414 37 19 1 2 33 12 415 38 19 2 2 33 12 413 39 19 2 2 33 12 446 2. Lunds universitet. Teologiska fakulteten. Juridiska fakulteten. Pro- Docenter Docentsti- Stude- Pro- Docenter Docentsti- Stude— | fessorer pendmter rande fessorer pendlater rande 1913 7 3 3 99 7 4 3 331 i 16 7 3 2 127 7 3 3 252 1 19 7 6 2 155 7 0 3 339 22 7 8 3 139 7 3 3 341 25 7 7 3 180 7 2 3 447 28 7 8 3 369 7 2 3 431 31 7 7 3 480 7 1 3 439 34 7 8 3 449 7 2 3 475 37 7 9 4 458 7 2 3 528 38 7 8 4 409 8 2 3 512 39 7 9 4 395 8 3 3 530 Medicinska fakulteten. I Professorer Labåriätorer Bitr. lärare 353232; stiggddildter Studerande ! 1913 12 —— 4 7 3 167 16 12 — 5 7 2 188 * 19 11 — 9 10 2 301 22 12 — 11 8 5 364 25 13 -— 12 4 5 367 28 13 1 12 6 5 464 31 13 3 12 10 5 569 34 13 4 17 7 5 546 37 13 4 13 18 5 492 38 14 3 16 19 5 477 39 14 3 15 19 5 453

* Stipendiet i geografi har 1913—19 bänförts till matemetisk-naturvetenskapliga sektionen. ' Ett rörligt stipendium ledigt denna termin. ' Två. rörliga stipendier lediga denna termin.

• Sida 155
•  Original

Professorer BiItiFteri-ere gå?;å?år ”32:32:12” Studerande Teol. fil. stud. 1913 18 4 24 10 442 34 16 18 4 30 13 401 36 19 19 3 28 12 412 43 22 21 4 22 16 417 23 25 21 4 24 16 607 103 28 22 4 32 16 853 129 31 22 4 30 16 806 100 34 22 5 37 16 963 87 37 22 8 35 17 1,003 68 38 22 8 35 17 987 55 39 22 9 36 17 1,029 52 Matematisk-natnrretenskapliga sektionen. ! Professorer Lnbåraåorer Bitr. lärare (123222;th stilggifdlilgter Studerande ! " 1913 11 2 — 16 81 242 ' 16 11 2 —— 18 8 184 19 12 3 —— 22 8 1 171 1 22 12 3 —— 18 10 158 25 13 2 2 22 10 235 28 13 2 1 25 10 298 31 14 2 1 24 10 290 34 13 2 1 23 10 340 | 37 13 2 1 28 11 330 » 38 13 2 1 30 11 339 1 39 13 2 1 30 11 351 3. Karolinska institutet. Laboratorer Lärare o. Docenter Docent- Professorer o. d. bitr. lärare därutöver stipendiater Studerande 1913 24 6 —- 31 5 395 16 25 5 1 27 5 490 19 24 7 4 27 5 584 22 24 7 5 26 5 894 25 24 7 11 27 5 822 28 24 7 17 32 5 983 31 24 7 22 30 5 785 34 24 7 22 36 5 841 37 26 7 21 50 5 864 38 26 7 21 50 5 895 39 26 7 20 56 5 885

' Ett rörligt stipendium ledigt denna. termin.

• Sida 156
•  Original

Allmänna anmärkningar till tabellerna.

Av lärare och biträdande lärare vid Karolinska institutet äro de allra flesta docenter. Av de medicine docenterna i Lund äro ävenledes åtskil— liga biträdande lärare, varför docentantalet i båda fallen är högre, än vad som framgår av tabellerna. Även i Uppsala äro stundom en eller flera do- center biträdande lärare. Gränsen för kategorin biträdande lärare är, särskilt i de tidigare katalogerna, ganska svävande, varför siffrorna knap- past kunna bliva fullt exakta.

I tabellerna äro icke upptagna de fåtaliga vid universiteten inskrivna personer, som icke tillhöra någon fakultet eller sektion.

• Sida 157
•  Original

Innehållsförtcckning.

Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ........ Kap. 1. Historik ................................................... 1852 års statuter s. 7. — 1876 års reform s. 8. — 1899 års universitetskommitté s. 8. —— 1907 års sakkunniga s. 10. — 1908 års bestämmelser s. 10. — 1918 års

Kap.

Kap.

Kap.

Kap

sakkunniga s. 11.

II. Docentinstitutionens uppgifter och allmänna ställning Lärarpersonalens rekrytering s. 13. —— Vikariat s. 14. _ Vetenskaplig verksam- het s. 14. —— Akademisk undervisning s. 15. —— De sakkunnigas förslag s. 16.

III. Förordnande och entledigande av docent ................... Docents förordnande ........................................... Nuvarande bestämmelser 5. 21. — Senare önskemål s. 22. — Universitetsbered- ningen s. 22. — Docentföreningarna s. 22.

De sakkunniga ..................................................

Allmänna synpunkter s. 23. — Särskild speciminering för docentur s. 25. — Sak— kunniggranskning vid ansökan om docentur s. 25. — Lärarprov s. 25. — Betygen å doktorsavhandlingar s. 26. — Spikningstiden s. 26. —— Betygssättningen s. 27. —— Betygsnämnder s. 28. — Fakultetsopponentcn s. 28. —— Tid för disputation s. 29. — Anmälan av avhandling s. 29. — Docenturs omfattning s. 29. Docents entledigande m. in. .................................... IV. Docenterna och den propedeutiska undervisningen .......... Biträdande lärare s. 34. — Kursarvoden s. 36. — Möjlighet för docentstipen- diat att uppbära kursarvode eller del därav s. 39.

V. Docentstipendierna ........................................ Antal och fördelning .......................................... 1918 års sakkunniga s. 41. —— Yttranden över detta förslag 5. 41. —— Senare önskemål s. 43. —— Docentföreningarnas nuvarande önskemål s. 44. —— Fakulteter— nas önskemål s. 44.

De sakkunniga .................................................. Teologiska fakulteten s. 46. — Juridiska fakulteten s. 47. — Medicinska fakul- teten s. 47. — Humanistiska sektionen s. 48. — Matematisk-naturvetenskapliga sektionen s. 50.

Åtgärder för att förebygga dubbleringar ........................ Historik s. 52. —— De sakkunniga s. 53. Stipendiernas storlek .......................................... Historik s. 54. _ De sakkunniga s. 55. Stipendietidens längd ..........................................

Kritiken av 1918 års sakkunnigförslag s. 57. — Senare förslag s. 58. — De sak- kunniga s. 58.

Sid.

13

21 21

23

30 32

41 41

45

52

54

57

• Sida 158
•  Original

5. Docentstipendiats tjänstgöringsskyldighet ........................ Kritiken av 1918 års sakkunnigförslag s. 59. — Senare förslag s. 60. — Olika sätt att fullgöra tjänstgöringen som stipendiat s. 61.

De sakkunniga ..................................................

Tjänstgöringens omfattning s. 62. _ Undervisningsnämnder s. 63. _ Befrielsc från tjänstgöringsskyldigheten s. 64.

6. Docentstipendiats sjukdom ...................................... Tidigare önskemål s. 65. — De sakkunniga s. 66. 7. Docentstipendiats bisysslor. Anciennitetens roll vid stipendietillsätt- ningar .......................................................

Nuvarande bestämmelser om docentstipendiats bisysslor s. 67. — De sakkunniga s. 67. -— Anciennitetens roll vid stipendietillsättningar s. 68.

8. Docentstipendiefonderna ........................................ Docentföreningarnas förslag 3. 68. — De sakkunniga s. 69. Kap. VI. Forskarstipendier ........................................

Historik s. 71.

De sakkunniga ................................................. Antal s. 71. — Belopp s. 73. -— Tillsättningsproceduren s. 73. —- Tiden för inne— hav av forskarstipendium s. 74. — Extra forskarstipendier s. 74.

Kap. VII. Opponentuppdrag ........................................ Nuvarande ordning 3. 75. —- Docentföreningarnas önskemål s. 75. De sakkunniga ..................................................

Plikten att åtaga sig opposition s. 76. —— Ersättning för opponentuppdrag s. 77. — Särskilt anslag för opponentarvoden s. 78.

Kap. VIII. Vikariatsförordnanden ..................................

Kritiken av 1918 års förslag s. 79. — 1925 års reglering av arvodena s. 80. —— Senare önskemål s. 80. — Bestridandet av medel till vikariatsersättning &. 80. _ Vikariatsersättning åt docentstipendiat, som redan fullgjort sin tjänstgörings— skyldighet för terminen s. 81. — Docentföreningarnas senaste skrivelser s. 81.

De sakkunniga ..................................................

Vikariatsarvodenas belopp s. 82. — Förhållandet mellan vikariatsarvode och do- centstipendium s. 84. — Vikariatsersättning åt docent, som redan fullgjort sin stipendiattjänstgöring för terminen s. 86. —— Partiella vikariat s. 87. —— Ferier mellan två vikariat s. 89.

Kap. IX. Vissa särskilda frågor .................................... 1. Docenternas ställning inom universitetens administrativa organsiation

Docentföreningarnas önskemål s. 91. —— De sakkunniga s. 92.

2. Resestipendier ................................................ Docentföreningarnas önskemål s. 93. — De sakkunniga s. 93.

3. Rörliga professurer .......... . ................................. Yttranden över 1918 års förslag s. 94. —— Universitetsberedningen s. 95. —- De akademiska myndigheterna s. 95. —— Docentföreningarna s. 96. —— De sakkun- niga s. 96.

4. Docenternas familjepensionsfråga ...............................

59

67

68

71

91 91

93

94

• Sida 159
•  Original

Kap. X. Docents övergång till annan levnadsbana .................... Historik . . ..................................................... Yrkanden om en allmän utredning s. 98. _- Teologie docenter s. 99. — Juris docenter s. 99. — Medicine docenter s. 101. — Filosofie docenter s. 102.

De sakkunniga .................................................. Allmänna synpunkter s. 105. — Doktorsgrad s. 106. —— Värdering av doeent— tjänstgöring som merit för befordran s. 107. —— Rätt till lönetursberäkning s. 112. — Biblioteken s. 114. — Doeenters rätt att räkna tjänsteår för pension s. 115. — Värdering av vetenskapliga meriter vid ansökan om lektorat s. 117. — Utvidgning av behörighet till lektorat i vissa ämnen s. 117. — Lärarutbildningssakkunnigas förslag s. 119. Kap. XI. Sammanfattande redogörelse för de sakkunnigas förslag A. Förordnande och entledigande av docent ........................ B. Docenterna och den propedeutiska undervisningen ............. C. Docentstipendierna ............................................ D. Forskarstipendierna ........................................... E. Opponentuppdrag ............................................. F. Vikariatsförordnanden ......................................... Gr. Docenternas ställning inom universitetens administrativa organisation H. Resestipendier för obefordrade vetenskapsidkare .................. I. Docents övergång till annan levnadsbana ........................ Reservationer ...................................................... Författningsförslag ................................................

Universitetsstatuterna s. 134. — Stadgar för Karolinska institutet s. 137 . —— Kun- görelse angående villkor och bestämmelser beträffande avlöningsförhållandena för professorer m. fl. s. 140. — Kungl. brev beträffande arvoden ät vikarierande akademiska lärare s. 141. — Kungl. brev beträffande docentstipendier s. 142. — Bestämmelser rörande forskarstipendier s. 147. — Bestämmelser rörande vika— riatsarvode till forskarstipendiat m. 111. s. 149. _— Förslag till bestämmelser rö- rande resestipendier åt obefordrade vetenskapsidkare s. 149.

Bilaga A. Kurser, som regelbundet böra givas inom ramen för nuva-

rande kursplaner . ..............................................

Sid. 98 98

105

121 121 121 122 123 124 124 125 125 126 129 134

15]

Bilaga B. Antalet akademiska lärare och studenter 1913—1939 ........ 153

• Sida 160
•  Original

• Sida 161
•  Original