SOU 1942:35
Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m.m
N 4-0 9
uå (—
— CU u,
&( * IOTQ'
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
'.'» 7 ,Ej; .)... &, STATENS OFFENTLIGA UTREDNING-AR 1942z35 FINANSDEPARJI'EMENTET
KOMMUNALSKATTEBEREDNINGEN
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL
OMLÄGGNING AV DEN KOMMUNALA
BESKATTNINGEN M. M.
DEL II
INKOMSTBESKATTNINGEN AV SKOGSBRUK
_
STOCKHOLM 1942
.es-es»
9.
10. 11. ' 12.
13. 14.
15. 16.
Statens offentliga utredningar 1942
Kronolog
isk förteckning
Betänkande med förslag till plan för organisations- arbetet inom försvarsviisendet. Beckman. 733 s. Pii. | (Till betänkandet böra dels en bilaga innehållande personalförteckningar m. m.. avsedd endast för tjänstebruk, dels oclc ett hemligt bihangi tre delar.) Betänkande med förslag till lag med särskilda be- stämmelser om begränsning av vinstutdelning fran aktiebolag. Marcus. 22 s. Fi i. Promemoria rörande bostadsförsörjnlngen. Av A. Johansson. Beckman. 77 s. S. De yngre sjukhuslökarnas avlönings-, bostadsförhallanden. Beckman. 10 Bs Promemoria med förslag till utvidgad vanhävds- lagstiftning. Marcus. 55 5. Jo. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- ningens ordnande. 1. Allmänna uppgifter angående den tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhe- tens nuvarande läge m. m. —— Allmänna synpunkter rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. — Erforderliga åtgärder för den tekniskt-vetenskap- liga forskningens främjande och statens medverkan därvid. Baggström. 195 s. ll Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- ningens ordnande. 2. Förslag till åtgärder för främ- jande av den tekniskt—vetenskapliga forskningen på byggnadsomradet. Heeggström. 76 5. H. 1938 års pensionssakkunnig'a. Betänkande med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare i statens tjänst. Marcus. 135 s. Fi. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med för- slag till folkskolans avlöningsreglemente m.m. Marcus.191 s. Fi. Betänkande med förslag till sbrandlag och brand-
arbets- och
stadga m.m. Norstedt. 164
Betänkande med utredning och förslag angående betygssättningen i folkskolan. Hreggström. 330 5. E. Utredning rörande den tekniskt—vetenskapliga forsk- ningens ordnande. 3. Förslag tiil åtgärder för
åläggsprtlilduktforskningens ordnande. Haeggström. s. .
Betänkande och. förslag angående förhållandet
mellan arbetsuppgifter och löneställning vid sta- tens jårnvägar. Del 4. Järnviigsstyrelsen. Beck- man. 88 5. K.
åromegioria angående hyresreglering. Norstedt. s 11.
Betänkande med förslag till lag om vapenfria värn- pliktiga. Beckman. 108 3. F6. Betänkande med förslag rörande den centrala förvaltningsvorksamheten inom försvarsväscndet. Baggström. 360 s. Fö.
* x
17. 18.
19. 20. 21.
22. 23. 24. 25.
26.
27.
28. 29. 30. 31. 32. 33.
334.
Betänkande med utredning och förslag angående barnmorskevasendet. Idun 011 8.1 karta. S. Beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande med förslag till ändrad organisation av kammar- rätten. Marcus. 128 s. Fi. Betänkande med utredning och förslag angående semester för husmödrar. Norstedt. 90 s. S. Utredning angående värmekostnaden i hyreshus. Idun. 187 8. S. Betänkande med. förslag till främjande av ut- skyldsbetalning genomF erkända skatteförmedlings- kassor. Marcus. 96 s. 1. Förslag till ny lag om Fbehörighet att utöva läkar- konsten, 111. in. Norstedt. 251 s. S. Promemoria med förslag angående registreringen av landets företagare m.m. Marcus. 60 s. ll. Betänkande ange/endek bilregistrering m.m. Huegg-l ström. 103 s. 12 bil statsmakterna. och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdde. krisen. Del 2. Tiden juli 1940—juni 1941. Idun. 504 s. Fo. 1941 års lärariönesakkunniga. Betänkande med förslag till avlöningsreglemente för de högre kom- munala skolorna. Marcus. 96 s. Fl. Stadsplaneutredningen 1942.1. Förslag till at- gärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m.m. Norstedt. 94 s. Ju. strafflagberedningens promemoria med förslag till lag om eftergift av åtal mot minderåriga m.m Marcus 56 s. Ju. Socialvardskommitténs betänkande. 4. Förslag till ändrad bidragsförskottslagm. m. Beckman. 82s. S. Betänkande angående revision av tjänsteförteck- ningen i vad avser allmänna oivilförvaitningen. Del 2. Byråchefs- Och radstjänster m. m. Nor- stedt. 184 s. Fi. Betänkande med förslag till skarpt bestlrafming av falskdeklaration m.m. Marcus. 99 s. Betänkande med förslag angående hushållninge- sällskapens organisation och verksamhet m.m Marcus. 477 9. Jo. Betänkande med förslag rörande ändiing av gäl— lande bestämmelser i fråga om prestutbiidningen. Av Y. Brilioth. nggström. 177 s. E. Kommunalskattebeiedningen. Betänkande med. förslag till omläggning av den kommunala beskatt— ningen m.m. Del 1. Den kommunala beskatt- ningen. Marcus. 654 s. Fi. ' Kommunalskatteboredningen. Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskatt- ' en 111. m. Dc12. Inkomstbeekattningen av skogsbruk. Marcus. 252 s. Fi.
. » . Anm. Om särskild tryckort ej angives år tryckorten Stockholm. Bokstäverna. med fetstil utgöra begynnelse- ," bokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo.:
» jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1942z35 FINANSDEPARTEMENTET
KOMMUNALSKATTEBEREDNINGEN
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL
OMLÄGGNING AV DEN KOMMUNALA
BESKATTNINGEN M. M.
DEL II INKOMSTBESKATTNINGEN AV SKOGSBRUK
STOCKHOLM 1942 [SAAC MARCUS aoxravcxam-sxnsnomo 418635
Till KONUNGEN.
Härmed får kommunalskatteberedningen, som den 24 januari 1936 tillsatts av Eders Kungl. Maj:t med uppdrag att verkställa utredning angående den kommunala beskattningen och därmed sammanhängande frågor, i underdå-
nighet såsom del II av sitt betänkande avlämna redogörelse för beredningens utredning och förslag angående inkomstbeskattning av skogsbruk. Vid denna del av betänkandet finnas fogade särskilda yttranden dels av beredningens ordförande Bärg och ledamot Andersson dels ock av ledamoten Bergstedt.
Enligt chefens för finansdepartementet beslut den 3 maj 1937 har bered- ningen i frågor om skogsbeskattningen biträtts av jägmästaren Gösta Olham- mar såsom sakkunnig, vilken utarbetat det avsnitt i föreliggande del av be- tänkandet, vari det nutida skogsbrukets bedrivande avhandlas. I övrigt hava vid utarbetandet av denna del såsom sekreterare tjänstgjort beredningens le- damot Bergstedt och assessorn Kurt Björklund.
Genom remiss den 29 augusti 1941 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt kom- munalskatteberedningen att avgiva utlåtande över domänstyrelsens betän- kande med förslag till grunder för värdering av skog vid taxering av fastighet m. m. I anledning av remissen har beredningen den 25 november 1941 avgivit underdånigt utlåtande. Stockholm den 18 juli 1942. Underdånigst A. J. BÄRG. ABEL ANDERSSON. CARL BERGSTEDT. 0. E. SANDBERG.
GUSTAF VELANDER. OSC. WERNER.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
F ö r sl a g till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 21 &, 22 & 1 mom. och 41 5 samt anvisningarna till 21, 22 och 41 åå kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
21 &. Till intäkt _ — — såsom: a) ärliga värdet — — — tjänares räkning; b) intäkt av — — — hans hushåll;
c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras: intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, eller genom upp- låtelse av avverkningsrätt till skog;
intäkt genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken i den mån avyttringen avser tillväxt under den skattskyldiges ägotid, därest icke vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas enligt 27 & såsom inkomst av handelsrörelse eller enligt 35 % såsom realisationsvinst;
värdet av — — —— honom drivits;
d) intäkt av — —— — mera sådant.
(Se vidare anvisningarna.)
22 g.
1 mom. Från bruttointäkten — _ — det allmänna.
Har fastighets virkesförråd genom avverkning, upplåtelse av avverknings- rätt eller annorledes nedgått under det för ägaren gällande ingående virkes- förrådet, må ägaren njuta avdrag med så stor del av skogens för honom gäl- lande ingångsvärde, som belöper å minskningen (avdrag för förrådsminsk- ning).
Hemmavarande barn — — — tillhöra arbetspersonalen.
1 Senaste lydelse av 21% se SFS 1930: 190 samt av anvisningarna till 22 och 41 55 se SFS 1938: 368.
41 %.
Inkomst av _ — — denna lag.
I andra — — —— ägt rum.
Har inom en kommun skattskyldig ätnjutit intäkt av skogsbruk genom av- yttring av växande skog i samband med avyttring av marken, skall, om den skattskyldige det yrkar, denna intäkt eller del därav lika fördelas å beskatt- ningsåret och högst fem av de närmast föregående år, under vilka den skatt- skyldige varit ägare till fastigheten. Fördelning må icke ske å större antal år än att å vart och ett belöper minst 2 000 kronor och minst ett belopp mot- svarande en tjugondel av det i fastighetens taxeringsvärde ingående värdet å växande skog. Beträffande belopp, som hänföres till år före beskattningsåret. skall taxering verkställas och skatt utgå enligt vad som är stadgat om efter- taxering.
( Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 21 %.
1. Till bostad — -—— — såsom driftkostnad. 2. Till jordbruk — —— — rörelse föreligga. 3. Såsom intäkt —— —— —— 35 ä. 4. Har den — —— »— 29 5). 5. Till intäkt —— — —— i penningar. 6. Såsom intäkt —— — —— av jordbruksfastighet. 7. Till intäkt —— — —— av jordbruksfastighet. 8. Enligt 7 5 — —— — annan fastighet. 9. Intäkt av skogsbruk genom avyttring av växande skog i samband med
avyttring av marken föreligger, då virkesförrådet vid avyttringen överstiger det för ägaren gällande ingående virkesförrådet. Intäkten utgör så st01 del av vederlaget för skogen, som belöper å skillnaden (intäkt genom förrådsök- ning).
Med ingående virkesförråd förstås den växande skogens kubikmassa i fast mått på bark vid den tidpunkt, då fastigheten förvärvades. Tillfaller fastighet någon genom bodelning i anledning av ena makens död, arvskifte eller testa— mente, erhåller han dock såsom ingående virkesförråd det för dödsboet gäl- lande ingående virkesförrådet. För dödsbo anses virkesförrådet vid tiden för dödsfallet såsom ingående virkesförråd. Med det för ägaren gällande ingående virkesförrådet förstås virkesförrådet vid ägarens förvärv av fastigheten, minskat med det virkesförråd, för vilket ägaren vid tidigare taxeringar må hava njutit avdrag jämlikt 22 ä 1 mom. (avdrag för förrådsminskning).
Därest skattskyldig gör sannolikt, att virkesförrådets sammansättning eller beskaffenhet i övrigt ändrats, skall hänsyn härtill tagas vid bestämmande av skillnaden mellan det vid avyttringen förefintliga virkesförrådet och det för ägaren gällande ingående virkesförrådet. Har skattskyldig ätnjutit avdrag för
förrådsminskning, må därefter beräkning av hans intäkt genom förrådsök- ning ske med eller utan hänsynstagande till förrådets beskaffenhet, oavsett vilket beräkningssätt som tidigare kommit till användning. Nytt beräknings— sätt må dock tillämpas endast beträffande sådan ändring i virkesförrådet som inträffat efter den tidpunkt, vartill beräkningen av det erhållna avdra- get för förrådsminskning hänfört sig.
Vid beräknande av virkesförråd skall sådan utredning anses tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes möjlig att åstadkomma och skäligen kan krävas. Är det vid tiden för förvärvet eller av- yttringen av fastigheten förefintliga virkesförrådet icke känt, må detsamma beräknas med utgångspunkt från virkesförrådet vid annan tidpunkt samt med ledning dels av den beräknade ungefärliga tillväxten under ägotiden före eller efter denna tidpunkt, dels av avverkningen eller försäljningen av skog under samma tid.
Har skattskyldig avyttrat fastighet, som han förvärvat före den 1 januari 1921, och har han icke ätnjutit avdrag för någon del av ingångsvärdet, må han räkna virkesförrådet den 1 januari 1921 såsom ingående virkesförråd.
Exempel:
1) Ett dödsbo säljer en fastighet med skog. I samband med försäljningen har en uppskattning av virkesförrådet ägt rum, varvid det befunnits ut- göra 24 000 kubikmeter. Avverkning har icke skett under de tre år, dödsboet förutsättes hava ägt fastigheten, annat än för husbehov, vartill beräknas hava åtgått i genomsnitt 40 kubikmeter om året. Då enligt uppskattning vid se- naste allmänna fastighetstaxering skogsmarkens areal var 300 hektar och dess bonitet 2 och då relativa skogstillgången är ungefär normal, är det sannolikt, att årliga tillväxten utgjort 2 X 300 = 600 kubikmeter och till- växten under hela ägotiden 3 X 600 = 1 800 kubikmeter. Härifrån avgår avverkat husbehovsvirke 3 X 40 — 120 kubikmeter. Under dödsboets inne- hav har alltså uppkommit en förrådsökning å ] 680 kubikmeter. För denna ökning skall dödsboet beskattas. Det göres vidare sannolikt, att av den betingade köpeskillingen för fastigheten belöper 60 000 kronor å den växande skogen. Dödsboet skall då beskattas för 1 680 )( 22%? = 4 200 kronor. Om döds- boet med stöd av 41 å det yrkar, skall detta belopp lika fördelas å beskatt- ningsåret och det närmast föregående året, så att å vartdera året belöper 2 100 kronor. Det belopp, som belöper å det föregående året, skall taxeras enligt vad om eftertaxering är stadgat.
2) A. säljer en fastighet år 1945. Han har förvärvat den år 1910 och icke erhållit avdrag för någon del av ingångsvärdet under den tid han innehaft densamma. En utredning visar, att efter 1921 års ingång uttagen ur skogen överstiga tillväxten. Då sålunda någon förrådsökning efter 1921 års ingång icke uppkommit, skall A. ej taxeras för inkomst av skogsbruk i samband med försäljningen.
3) B. säljer en fastighet, som han ägt mer än tio år, och erhåller därvid
för den växande skogen 14 400 kronor. Under sin ägotid har han ätnjutit avdrag för förrådsminskning enligt 22 &. Enär B. därefter uttagit huvud- sakligen värdefulla sortiment ur skogen, är det för honom angeläget att be- räkningen av intäkt av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljningen sker under hänsynstagande till ändringar i virkesförrådets beskaffenhet, vilket icke skett vid beräkningen av det honom tillerkända avdraget för förråds- minskning. B. har låtit verkställa uppskattning av virkesförrådet å fastig- heten såväl vid utgången av det beskattningsår, för vilket avdraget medgivits, som vid försäljningen. Utgående förrådet utgjorde 6000 kubikmeter, varå försäljningssumman skäligen kan fördelas på följande sätt:
1 200 kubikmeter timmerskog ä 4 kronor . . 4 800 kronor 4 800 » vedskog » 2 | . . 9 600 » Summa 14 400 »
Enligt uppskattningen utgjordes efter avdragets åtnjutande det för ägaren gällande ingående virkesförrådet av 1 600 kubikmeter timmerskog och 3600 kubikmeter vedskog. Timmerskogen har sålunda minskats med 400 kubikmeter och vedskogen ökats med 1 200 kubikmeter. Intäkten genom den- na förrådsökning beräknas efter det utgående förrådets priser sålunda:
Ökning av vedskog med 1200 kubikmeter ä 2 kronor ........ 2400 kronor Avgår minskning av timmerskog med 400 kubikmeter a 4 kronor 1 600 »
Återstår intäkt genom förrådsökning 800 »
B:s intäkt av skogsbruk genom fastighetsförsäljningen skall sålunda upp- tagas till 800 kronor.
Om intäkten beräknats utan hänsynstagande till ändringar i virkesförrå- dets beskaffenhet, skulle B. hava blivit beskattad enligt följande:
Utgående virkesförråd ................................... 6 000 kubikmeter För ägaren gällande ingående virkesförråd ................ 5 200 » Förrådsökning 800 » .
.. .. .. .. . 14 400
Intakt genom forradsokmng 800 )( m = 1 920 kronor. till 22 ä.
1. Såsom driftkostnad — — — som driftkostnad.
2. Avdrag medgives — — — nödig bostadsbyggnad.
3. Såsom speciella — — — 20 ä).
4. Vid bestämmande av avdrag för förrådsminskning skall i tillämpliga delar gälla vad i punkt 9 andra, tredje och fjärde styckena av anvisningarna till 21 5 är stadgat. Förrådsminskningen beräknas med hänsyn till förhållan- dena vid beskattningsårets utgång. Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan an- ses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten. Tillfaller fastighet någon genom bodelning i anledning av ena makens död, arvskifte eller testamente, erhåller han dock såsom ingångs- värde det för dödsboet gällande ingångsvärdet. För dödsbo bestämmes in- gångsvärdet med hänsyn till förhållandena vid dödsfallet. Såsom fastighetens värde är att anse vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastig- hetsförvärvet beräknats, eller, därest stämpelplikt för förvärvet icke före- legat, det belopp, efter vilket stämpelplikt skulle enligt eljest gällande grun- der beräknats, om stämpelplikt förelegat. Skogens för ägaren gällande in- gångsvärde utgör det sålunda beräknade ingångsvärdet, minskat med vad ägaren må hava fått avdraga vid tidigare taxeringar.
Exempel:
1) A. har genom köp förvärvat en fastighet i början av år 1940. Vid upp- skattning av skogen i samband med köpet har virkesförrådet befunnits ut- göra 8000 kubikmeter. År 1943 avverkar A. för avsalu 800 kubikmeter. Vid 1944 års taxering är A., som tidigare icke åtnjutit avdrag för förråds— minskning, berättigad till avdrag enligt följande.
Enligt senaste allmänna fastighetstaxering utgjorde skogsmarkens areal 100 hektar av bonitet 2. Virkesförrådet anses ungefär normalt sammansatt. Tillväxten uppskattas till 100 X 2 = 200 kubikmeter per år eller till och med beskattningsårets utgång sammanlagt 800 kubikmeter. Före 1943 har A. för avsalu uttagit 880 kubikmeter. Till husbehov beräknas hava åtgått i genom- snitt 30 kubikmeter per år eller tillhopa 120 kubikmeter. A:s samm-anlagda uttag uppgå således till 800 + 880 + 120 = 1 800 kubikmeter och förråds- minskningen utgör 1 800 — 800 = 1 000 kubikmeter. Av den för fastigheten erlagda köpeskillingen beräknas å den växande skogen hava belöpt 12 000 kronor, som alltså utgör A:s ingångsvärde. Avdragsbeloppet utgör 1000 )(
12000
_SW) = 1 500 kronor.
Efter utnyttjande av detta avdrag utgör det för ägaren gällande ingående virkesförrådet 7 000 kubikmeter och det för honom gällande ingångsvärdet 10 500 kronor.
2) B. försäljer år 1950 från sin fastighet 1 000 kubikmeter skog på rot. Vid taxeringen påföljande år tillerkännes B. avdrag för förrådsminskning enligt följande utredning. B. har ärvt fastigheten i slutet av år 1940. 1939 års taxeringsvärde å den växande skogen (skogsvärdet) utgjorde 17 200 kro- nor. B. kan icke lämna uppgift om virkesförrådet vid någon tidpunkt under innehavet. Enligt 1948 års allmänna fastighetstaxering utgjorde skogsmar- kens areal 80 hektar av bonitet 2'5. Då virkesförrådet är ungefär normalt sammansatt samt omloppstiden uppskattas till 100 år, kan virkesför- rådet vid 1947 års utgång enligt tabell II i skogsvärderingsinstruktionen be- räknas till 83 kubikmeter per hektar eller 6 640 kubikmeter. Tillväxtprocen- ten antages utgöra 3 (se nyssnämnda tabell). Med utgångspunkt från det be- räknade virkesförrådet vid 1947 års utgång och med kännedom om under
innehavet gjorda uttag beräknas ingående och utgående virkesförrådet så- lunda:
Uttag för Förråd efter Förråd vid årets årets uttag (vår— Tillväxt utgång (höst— År husbehov avsalu förråd) förråd) i k 11 b i k m e t e r 1940 7 466 1941 40 — 7 426 223 7 649 1942 40 1 100 6 509 195 6 704 1943 40 -— 6 664 200 6 864 1944 40 300 6 524 196 6 720 1945 40 150 6 530 196 6 726 1946 40 — 6 686 201 6 887 1947 40 400 6 447 193 6 640 1948 40 — 6 600 198 6 798 1949 40 — 6 758 203 6 961 1950 40 1 000 5 921 178 6 099
Utredningen giver alltså vid handen, att virkesförrådet å fastigheten under B:s innehav nedgått från 7 466 till 6 099 kubikmeter eller 1 367 kubikmeter. Avdrag medgives sålunda med 1 367 )( —1; ägg = 3 149 kronor.
Efter utnyttjande av detta avdrag utgör det för ägaren gällande ingående virkesförrådet 6099 kubikmeter och det för honom gällande ingångsvärdet 14 051 kronor.
3) C. försäljer från sin fastighet 2 000 kubikmeter timmerskog på rot för en köpeskilling av 12 000 kronor. Vid taxeringen påföljande år gör han genom köpehandling eller på annat sätt sannolikt, att av köpeskillingen för fastig- heten, 60 000 kronor, å den växande skogen belöpt 25 000 kronor, som alltså utgör dennas ingångsvärde. C. gör också troligt, att virkesförrådet vid för- värvet varit 9 000 kubikmeter, varav 3 500 kubikmeter timmerskog och 5 500 kubikmeter vedskog och att ingångsvärdet kan fördelas sålunda:
3 500 kubikmeter timmerskog a 4 kronor .......... 14000 kronor 5 500 » vedskog » 2 » .......... 11 000 »
Summa 25 000 »
Under de fem år C. innehaft fastigheten har utöver den nu gjorda timmer- skogsförsäljningen uttagits för husbehov 100 kubikmeter vedskog årligen eller tillhopa 500 kubikmeter. Tillväxten kan uppskattas för timmerskogen efter ungefär 2 procent till 70 kubikmeter årligen eller tillhopa 350 kubik- meter och för vedskogen efter ungefär 4 procent till 220 kubikmeter årligen eller tillhopa 1 100 kubikmeter. På så sätt kan timmerskogsförrådet beräknas hava nedgått med 2 000 — 350 = 1 650 kubikmeter och vedskogen hava ökats med 1 100 — 500 = 600 kubikmeter. Det återstående förrådet och dess värde,
beräknat efter samma å-pris som vid förvärvet av fastigheten, kan alltså be- stämmas sålunda:
3 500 —1 650 = 1 850 kubikmeter timmerskog ä 4 kronor 7 400 kronor 5 500 + 600 = 6 100 » vedskog » 2 » . . . . 12 200 » Summa 7 950 » 19 600 »
C. är således berättigad till avdrag för förrådsminskningen med 25 000 — — 19 600 = 5 400 kronor.
Efter utnyttjande av detta avdrag utgör det för ägaren gällande ingående virkesförrådet 7 950 kubikmeter och det för honom gällande ingångsvärdet 19 600 kronor.
I exemplet kan det ingående virkesförrådet, 9 000 kubikmeter, i stället av C. visas vara fördelat på åldersklasser med beräknad årlig tillväxt sålunda:
Åldersklass Areal Förråd Tillväxt har kbm % kbm 0—40-årig skog ........................ 40 1 000 8 80 41—80 » » ........................ 50 6000 31/5 210 Över 80 » » ........................ 10 2 000 2 40 Summa 9 000 330. _ Ingångsvärdet kan antagas skäligen fördela sig sålunda: 0—40-årig skog 1000 kubikmeter å kronor 100 1000 kronor 41—80 » » 6 000 » >> » 2'50 15 000 » Över 80 » » 2 000 » » » 450 9 000 » Summa 9 000 » 25 000 »
Försäljningen å rot av 2 000 kubikmeter har skett från den äldsta skogen. Uttaget för husbehov, 500 kubikmeter, har skett med 250 kubikmeter av 0——40-årig skog och 250 kubikmeter av 41—80-årig skog. Tillväxten i de olika åldersklasserna kan summariskt för fem år beräknas till respektive 400, 1 050 och 200 kubikmeter. På så sätt kan förrådet O—40-årig skog beräknas hava ökats med 400—250= 150 kubikmeter och förrådet 41—80-årig skog med 1 050 —— 250 = 800 kubikmeter samt förrådet skog över 80 år beräknas hava minskats med 2 000 — 200 = 1 800 kubikmeter. Det återstående virkesförrådet och dess värde kan alltså bestämmas sålunda:
0—40-årig skog 1 000+ 150= 1 150 kubikmeter å kronor 100 1 150 kronor
_41—80 » » 6 000 + 800—_— 6 800 » » » 250 17 000 » Över 80 » » 2 000— 1 800: 200 » » » 450 900 » Summa 8 150 » 19 050 »
C. är således berättigad till avdrag för förrådsminskningen med 25 000 — — 19 050 = 5 950 kronor.
Efter utnyttjande av detta avdrag utgör det för ägaren gällande ingående virkesförrådet 8 150 kubikmeter och det för honom gällande ingångsvärdet 19 050 kronor.
6. Hemmavarande barn —— —— — 48 5). 7. Till avdragsgill —— _ — försumpning m. m. till 41 5. 1. Inkomst av — — —— års inkomstberäkning. 2. I fråga — —— —— årets ingång. Å andra — — — punkt 1). I enlighet — — — år influtit. Avdrag för förrådsminskning m. m., vartill
upplåtaren kan vara berättigad, fördelas därvid å de särskilda åren i för- hållande till den under varje år influtna likviden, såvida icke den skattskyldige yrkar, att fördelning ej skall ske eller att fördelningen å de olika åren skall ske på annat sätt. Detsamma gäller — — — eller terminsvis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944. Beträffande eftertaxering till kommunal inkomstskatt, som skolat utgöras enligt kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fort- farande äga tillämpning.
Förslag till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 126 5 1 och 3 mom. och 145 g 6 mom.. taxerings- förordningen den 28 september 1928 ävensom rubriken till 126 % i förord- ningen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i 79 % nämnda förordning skall införas ett fjärde moment och i 126 å samma för- ordning1 ett fjärde moment av innehåll, som nedan angives:
79 5.
4 mom. Innan taxeringsnämnd till avgörande företager fråga, huruvida intäkt av skogsbruk åtnjutits genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken (intäkt genom förrådsökning) eller huruvida av- drag skall medgivas för minskning av ingående virkesförråd (avdrag för för- rådsminskning), skall nämnden anlita biträde av i skogshantering sakkunnig
1 Senaste lydelse av 126 5 1 mom. se SFS 1930: 50 samt av 145 5 6 mom. se SFS 1934: 295.
person, som för sådant ändamål av landskamreraren utses för taxeringsdi- strikt eller del därav. Sådan sakkunnig skall i fråga, som. till honom hän- skjutes, bereda den skattskyldige tillfälle att inkomma med de handlingar och uppgifter, som den sakkunnige finner äga betydelse för frågans bedö- mande. Med ledning av det av den skattskyldige förebragta utredningsmate- rialet och tillgängliga handlingar rörande fastighetens taxering samt i övrigt inhämtade upplysningar har den sakkunnige att verkställa beräkning av den skattskyldiges intäkt genom förrådsökning eller avdrag för förrådsminskning samt därmed jämte eget yttrande inkomma till taxeringsnämnden. Den skatt- skyldige bör utan dröjsmål beredas tillfälle att taga del av den sakkunniges utredning och yttrande.
Om särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av mål angående fastighetstaxering m. m.
126 5.
1 mom. Vid handläggning —— — —— slutet ense.
I den ordning, som i föregående stycke stadgats beträffande virkestaxerings- mål, skola handläggas mål, som röra i 79 % 4 mom. angivna frågor.
3 mom. Kungl. Maj:t äger meddela närmare föreskrifter angående inkal- lande av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammarrätten samt angående ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning av mål, som i 1 mom. sägs, och därmed sammanhängande frågor.
4 mom. För beredning i kammarrätten av mål, som röra i 79 ä 4 mom. angivna frågor, må anlitas biträde av sakkunnig person.
145 ä.
6 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller un- dersökning gottgörelse, som —— med iakttagande av de särskilda föreskrifter rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj ;t må finna nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige biträtt den mellankommunala prövningsnämnden, allmänna ombudet hos samma nämnd eller kammarrätten, av Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.
FÖRSLAG TILL FORMULÄR
Utlämnas gratis. Formulär nr & Sifferanvisntngama inom parentes avse . . ! de vid denna blankett fogade upplys- Bilaga till A ningarna, vilka böra noga genomläsas.
Intäkt av skogsbruk vid avyttring av fastighet (se 1 (Då intäkten beräknas med hänsyn till ändringar i virkestö. rådets sammansättning eller beskaffenhet i övrigt eller då : eljest hefinnes lämpligt, må utredning lämnas i annan ordning
BILAGA nr ............ till ................................................................ deklaration angående .............................. (fastigheter ............................................ inom ...........—__. ....__........_. ___ kommun, som denne ägt under år 19... namn och nummer) . i sin helhet Fastigheten aVyttrades till följande delar ___________________________________ __ (beteckning å den avyttrade delen)
den ___/___... 19.-_.... enligt i bestyrkt utdrag bilagda handlingar.
Fastigheten förvärvades av mig den ....__./........ 19.....-.. genom köp byte arv testamente annat förvär
(det rätta understrykes).
1. Uppgifter om virkesförrådet enligt uppskattning (se 2).
Har uppskattning av virkesförrådet skett? .. (Ja eller nej) I så fall skall utdrag av däröver upprättad handling biläggas och uppgifter om virkesförrådet lämna här nedan. Därvid skall virkesförrådet angivas i kubikmeter fast mått på bark och uppgifterna avs all skog, d. v. s. ned till 0 cm vid brösthöjd.
. . Tillägg för . # Är för Sättet för uppskattningen Lägsta Isläååklgrgaisa skog under vi ilägfgfgid upp- (stamråkning, linjetaxe— diameter skattåde lägsta upp- irfast milt skatt- ring, okulärtaxering vid brösthöjd, dimensioner skattade ri bark ningen o. dyl.) cm kbm ' dimiräifner, lll-rb bm 2. Uppgifter om avdrag vid tidigare taxeringar (se 3). Har avdrag för skogens ingångsvärde tidigare erhållits? ..............._. (Ja eller nej) I så fall skola här nedan, såvitt möjligt, lämnas följande uppgifter: Ingående virkesförråd (se 4) . ............ kbm Ingångsvärde . . .......... .. kr Avgår förrådsminskning (se 5): Avgår värdeminskningsavdrag: enl. 19........ års taxering kbm enl. 19 ........ års taxering kr. » ]9 _____ » » ____________ » » 19 ________ » » _____________ » » 19 ______ » » ___________ » ____________ » » 19 ________ » >> _____________ » ____________ » Återstår för ägaren gällande ingående Återstår för ägaren gällande ingångs- virkesförråd . . . ............ kbm värde . . . . . . . . . ............ kr
Beräkning av tillväxten (se 5 och 6).
'Tillväxten har vid förrådets uppskattning a; 12 """"" beräknats till '"""'"" kbm per år. I medeltal .. . .. . . ......-.... procent av ......... ... kbm) raknas tillvaxten hava utgjort ........... kbm per ar (motsvarande ”___” hektar å _ , )_
lternativ a. Avdrag har ej tidigare åtnjutits. Alternativ b. Avdrag har tidigare åtnjutits, senast vid
19 ........ års taxering. Tillväxten för hela ägotiden (........_.. år ä........__ Tillväxten från och med nämnda år (........_. är ni) utgör ............ kbm. & ä ............ kbm) utgör .........-.. kbm.
i Uppgifter om avverkning och försäljning av skog på rot (se 5 och 7).
Redovisningen här nedan skall avse hela ägotiden. Har avdrag åtnjutits och har det för ägaren gälf nde ingående virkesförrådet kunnat under punkt 2. ovan angivas med hänsyn till förhållandena vid t visst års utgång, behöver redovisningen dock endast avse tiden därefter till fastighet ens avyttrande.
För husbehov För avsalu eller egen rörelse År eller 1eriod suågårlååålk' av &, Hägnads_ Egen avverkning mätt Brånnved och bygg- Försålt bar nadsvirke Brännved Pappersved Timmer På rot och props o. dyl. lm3 fms fms lm5 & fms ______ fms ...... frn-"* fm9 frns
Summa ..........
_ dnm. För varje rad summeras kubikmassan fast mått (fms) på bark och utföres i summakolumnen. »— Kan specificerad uppgift om uttag av virke under tidigare år ej lämnas, må den skattskyldige på _nnat sätt söka ådagalägga omfattningen av dessa uttag. Storleken av virkesuttaget under beskattnings-f ret skall dock alltid uppgiva's specifikt.
5. Beräkning av virkesförrådets ökning (se 5 och 6).
Alternativ a. Avdrag har ej tidigare åtnjutits.
Tillväxt enl. punkt 3. alternativ a.
ovan för hela ägotiden kbm Avgår uttag en]. punkt 4. ovan för
helalägotiden . . . . . . . . . » Återstår förrådsökning . . . . . . . ............ kbm
Alternativ b. Avdrag har tidigare åtnjutits.
Tillväxt enl. punkt 3. alternativ b. 1 ovan fr.o.m. år 19........ . . . . kb! Avgår uttag enl. punkt 4. ovan fr.o.m. ' år 19 ______ . . . . . . . . . . w..."... » Återstår förrådsökning (se 8) . . . . _.......... kb1
Anm. Om uttagen överstiga tillväxten, har förrådsminskning uppkommit, och den skattskyldige är d berättigad till avdrag härför, varvid formulär nr 5 b skall användas.
6. Beräkning av det utgående virkesförrådet (virkesförrådet vid avyttringen).
Alternativ a. Avdrag har ej tidigare åtnjutits, eller avdrag har åtnjutits men uppskattning av virkes— förrådet har sedermera ägt rum.
Virkesförrådet vid senaste uppskatt- ning (år 19............) enl. punkt 1. ovan . . . . . . . . . . . . . ............ kbm
Tillkommer tillväxt därefter (...... är å ___—..-.. kbm)
»
Summa ........._. kbm
Avgår uttag under samma tid enl.
punkt 4. ovan . . . . »
Återstår utgående virkesförråd . . . . ............ kbm
Alternativ b. Avdrag har tidigare åtnjutits och upp skattning av virkesförrådet har sedermera icke äg rum.
Gällande ingående virkesförråd enl.
punkt 2. ovan . . . . . . . ........-.. kbn Förrådsökning enl. punkt 5. alterna-
tiv b. ovan . . . . . . . . . . ............ » Summa utgående virkesförråd . . . . ......u... kbn
Anm. Har uppskattning av virkesförrådet ej skett och ej heller gällande ingående virkesförråd tidi- gare bestämts, bör den skattskyldige under :Särskilda upplysningar och yrkanden» lämna uppgifter så långt möjligt till ledning för det utgående virkesförrådets beräknande.
7. Beräkning av vedertaget för skogen (för det utgående virkesförrådet).
Vederlaget vid avyttring av fastigheten utgjorde (se 9) . . . . . . . . . .....--.___.. kr.
Härav antages belöpa å:
virkesförrådet . . . . . . . . . . . .............._ kr.
___"... hektar skogsmark (ej virkes- förrådet) . .
»
___—___ ___ )
_—
_fastigheten i övrigt .
...-.-
Summa ___—u...... kr.
Fastighetens taxeringsvärde för det år, avyttringen skedde, utgjorde (se 10):
jordbruksvärde . . . . . . . . ...-_....-_..-_ kr,
skogsvärde........... »
(rotvårde per kbm i kr. .--.__..___._..-, medelbonitet i kbm ......_.._.... ......., relativ skogstillgång _..._.............-_)
tomt- och industrivärde . . . .
Summa taxeringsvärde __.__.-...__ kr.
Det utgående virkesförrådet har enl. punkt 6. ovan (eller under »Särskilda upplysningar och yrkan- en» eller annorledes) beräknats till _....___._. kbm och vederlaget för detsamma enl. punkt 7. ovan ] __.....___. kr., vilket motsvarar ___—___ kr. per kbm. Förrådsökningen enl. punkt 5. ovan (eller eräknad under »Särskilda upplysningar och yrkanden» eller annorledes) upptages efter nämnda pris per m till ( x =) kr., vilket belopp utgör skattepliktig intäkt och införas
kbm kr. jordbruksbilagan (förmulär nr 4) under »Intäkter: I. ö.).
2—418636.
Upplysningar (till formulär 5 a).
1. Reglerna angående inkomstbeskattning av skogsbruk gå i stort sett ut på att varje ägare av en fastighet med skog skall beskattas för skogens tillväxt under den tid han äger fastigheten. Under fastighetsinnehavet äger han därför rätt till avdrag för förrådsminskning, om virkesförrådet genom avverkning eller på annat sätt minskats under vad det var, då han förvär- vade fastigheten, d. v. s. om han uttagit mera än tillväxten. Å andra sidan skall han vid försäljning av fastigheten bliva beskattad för förrådsökning, om virkesförrådet har ökats under hans ägotid, d. v. s. om han uttagit mindre än tillväxten. Om sådan ökning föreligger, skall ägaren beskattas för så stor del av försäljningssumman för fastigheten, som belöper å förråds- ökningen. Bestämmelserna angående beräkning av intäkt av skogsbruk vid avyttring av fastighet återfinnas i 21 & kommunalskattelagen jämte anvisningar och i 41 & samma lag. Bestämmelserna innehålla bl. a. följande: Har fastighet avyttrats och överstiger virkesförrådet vid avyttringen det för äga- ren gällande ingående virkesförrådet, anses den del av vederlaget för skogen, som belöper på skillnaden, såsom intäkt av skogsbruk (därest icke vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst av handelsrörelse eller såsom realisationsvinst) . Såsom ingående virkesförråd anses den växande skogens kubikmassa i fast mått på bark vid den tidpunkt, då fastigheten förvärvades. Tillfaller fastighet någon genom bodelning i anledning av ena makens död, arvskifte eller testamente, erhåller han såsom ingående virkesförråd det för dödsboet gällande ingående virkesförrådet. För dödsbo anses virkesförrådet vid tiden för dödsfallet såsom ingående virkesförråd. Med det för ägaren gällande ingående virkesförrådet förstås virkesförrådet vid äga- rens förvärv av fastigheten, minskat med det virkesförråd, för vilket ägaren må hava ätnjutit avdrag vid tidigare taxeringar.
Vid beräknande av virkesförråd skall sådan utredning anses tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes möjlig att åstadkomma och skäligen kan krävas. Är virkesförrådet vid fastighetens avyttring icke känt, må detsamma beräknas med utgångspunkt från virkesförrådet vid annan tidpunkt samt med ledning dels av den beräknade ungefärliga tillväxten under tiden efter denna tidpunkt, dels av avverkningen eller försäljningen av skog under samma tid.
Har skattskyldig avyttrat fastighet, som han förvärvat före den 1 januari 1921, och har han icke ätnjutit avdrag för någon del av ingångsvärdet, må han räkna virkesförrådet den 1 januari 1921 såsom ingående virkesförråd.
Har inom en kommun skattskyldig ätnjutit intäkt av skogsbruk genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken, skall, om den skattskyldige det yrkar, denna intäkt eller del därav lika fördelas å beskattningsåret och högst fem av de närmast föregående år, under vilka den skattskyldige varit ägare till fastig- heten. Fördelning må icke ske å större antal år än att å vart och ett belöper minst 2 000 kronor och minst ett belopp motsvarande en tjugondel av det i fastighetens taxeringsvärde ingående värdet å växande skog. Beträffande belopp, som hänföres till år före beskattningsåret, skall taxering verkställas och skatt utgå enligt vad som är stadgat om eftertaxering.
Rörande taxeringen föreskrives bl. a. följande (79 g 4 mom. taxeringsför- ordningen):
Innan taxeringsnämnd till avgörande företager fråga, huruvida intäkt av skogs- bruk åtnjutits vid avyttring av fastighet (intäkt genom förrådsökning) eller huru- vida avdrag för förrådsminskning skall medgivas, skall nämnden anlita biträde av i skogshantering sakkunnig person, som för sådant ändamål av landskamreraren utses för taxeringsdistrikt eller del därav. Sådan sakkunnig skall i fråga, som till honom hänskjutes, bereda den skattskyldige tillfälle att inkomma med de handlingar och uppgifter, som den sakkunnige finner äga betydelse för frågans bedömande. Med ledning av det av den skattskyldige förebragta utredningsmaterialet och tillgängliga handlingar rörande fastighetens taxering samt i övrigt inhämtade upplysningar har den sakkunnige att verkställa beräkning av den skattskyldiges intäkt genom förråds- ökning eller avdrag för förrådsminskning samt därmed jämte eget yttrande inkom- ma till taxeringsnämnden. Den skattskyldige bör utan dröjsmål beredas tillfälle att taga del av den sakkunniges utredning och yttrande.
Exempel å beräkning av intäkt genom förrådsökning:
1) Ett dödsbo säljer en fastighet med skog. I samband med försäljningen har en uppskattning av virkesförrådet ägt rum, varvid det befunnits utgöra 24 000 kubik- meter. Avverkning har icke skett under de tre år, dödsboet förutsättes hava ägt fastigheten, ann-at än för husbehov, vartill beräknas hava åtgått i genomsnitt 40 ku— bikmeter om året. Då enligt uppskattning vid senaste allmänna fastighetstaxering skogsmarkens areal var 300 hektar och dess bonitet 2 och då relativa skogstillgången är ungefär normal, är det sannolikt, att årliga tillväxten utgjort 2 X 300 = 600 kubikmeter och tillväxten under hela ägotiden 3 X 600 = 1 800 kubikmeter. Häri- från avgår avverkat husbehovsvirke 3 X 40 = 120 kubikmeter. Under dödsboets innehav har alltså uppkommit en förrådsökning ä 1 680 kubikmeter. För denna ök- ning skall dödsboet beskattas. Det göres vidare sannolikt, att av den betingade köpe- skillingen för fastigheten belöper 60000 kronor å den växande skogen. Dödsboet
00 skall då beskattas för 1 680 X %% = 4 200 kronor. Om dödsboet med stöd av 41 å det yrkar, skall detta belopp lika fördelas å beskattningsåret och det närmast föregående året, så att å vartdera året belöper 2100 kronor. Det belopp, som be- löper å det föregående året, skall taxeras enligt vad om eftertaxering är stadgat.
2) A. säljer en fastighet år 1945. Han har förvärvat den år 1910 och icke erhållit avdrag för någon del av ingångsvärdet under den tid han innehaft densamma. En utredning visar, att efter 1921 års ingång uttagen ur skogen överstiga tillväxten. Enär alltså virkesförrådet vid 1921 års ingång, vilket den skattskyldige äger räkna såsom ingående virkesförråd, var större än virkesförrådet vid försäljningen av fastig- heten och någon förrådsökning sålunda ej föreligger, skall A. icke taxeras för in- komst av skogsbruk i samband med försäljningen.
3) B. säljer i slutet av år 1950 en fastighet, varvid av försäljningssumman anses belöpa 45 000 kronor å virkesförrådet. Fastigheten har förvärvats den 1 november 1937. B. har under innehavet icke ätnjutit avdrag för förrådsminskning. Han kan icke lämna uppgift om virkesförrådet vid någon tidpunkt under innehavet. Enligt 1948 års allmänna fastighetstaxering utgjorde skogsmarkens areal 120 hektar av bonitet 4. Då virkesförrådet är ungefär normalt sammansatt samt omloppstiden uppskattas till 80 år, kan enligt tabell II i skogsvärderingsinstruktionen virkesför- rådet vid 1947 års utgång uppskattas till 108 kubikmeter per hektar eller samman- lagt 12 960 kubikmeter. Tillväxtprocenten antages utgöra 37 (se nyssnämnda tabell). Med utgångspunkt härifrån och med kännedom om under innehavet gjorda uttag beräknas ingående och utgående virkesförråd sålunda:
Uttag för Förråd efter Förråd vid årets årets uttag (vår— Tillväxt utgång (höst- År husbehov avsalu förråd) förråd) i k u !) i k m e t e r
1937 12 810 1938 40 600 12 170 450 12 620 1939 40 — 12 580 465 13 045 1940 40 — 13 005 481 13 486 1941 40 — 13 446 498 13 944 1942 40 — 13 904 514 14 418 1943 40 1 900 12 478 462 12 940 1944 40 1 400 11 500 426 11 926 1945 40 — 11 886 440 12 326 1946 40 80 12 206 452 12 658 1947 40 120 12 498 462 12 960 1948 40 — 12 920 478 13 398 1949 40 — 13 358 494 13 852 1950 40 — 13 812 511 14 323
Utredningen giver vid handen, att virkesförrådet under B:s innehav ökat från 12 810 till 14 323 kubikmeter eller med 1 513 kubikmeter. B. skall alltså beskattas för
45 000 )( __ 1 513 14 323
2. Såsom framgår av det ovan återgivna stadgandet i 79 ä 4 mom. taxe- ringsförordningen, förutsättes att den skattskyldige kan vara ur stånd att verkställa beräkning av intäkten. Beräkningen verkställes då av taxerings- nämndens skogssakkunniga biträde. För att denne skall kunna fullgöra sitt uppdrag, måste han emellertid äga tillgång till vissa uppgifter från den skattskyldige. Redan vid deklarationens avlämnande bör den skattskyldige lämna allt det utredningsmaterial, han kan förebringa, såsom instrument över företagna uppskattningar av skogen, köpekontrakt eller annan hand- ling, varigenom fastigheten försålts, ävensom uppgifter angående gjorda ut- tag ur skogen. Sistnämnda uppgifter böra vara så fullständiga och nog- granna som möjligt; därpå beror i hög grad utredningens resultat. I den mån uttagen kunna styrkas med handlingar, såsom försäljningskontrakt, räken— skaper, anteckningar och virkesdeklarationer, böra dessa handlingar bi- fogas.
3. Den som tidigare beviljats avdrag för skogens ingångsvärde kan er- hålla uppgift om avdragens storlek m. m. hos länsstyrelsen, som däröver för särskild förteckning. Har sådan uppgift införskaffats av den skattskyldige, bör densamma bifogas deklarationen.
4. Såsom ingående virkesförråd anses virkesförrådet vid den tidpunkt, då den skattskyldige förvärvade fastigheten (se dock punkt 1 ovan sjätte
= 4 753 kronor.
stycket). Av bestämmelserna under 1 ovan framgår, att dödsbo skall räkna virkesförrådet vid dödsfallet såsom ingående virkesförråd. Vidare framgår att den som erhållit fastighet vid delning av dödsbo skall övertaga det för dödsboet gällande ingående virkesförrådet. Den som bekommit fastighet ge- nom bodelning, som icke skett i anledning av makes död utan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, har däremot att räkna virkesförrådet vid tiden för bodelningen såsom ingående virkesförråd.
5. I de fall, då avdrag utan hänsyn till virkesförrådets förändringar åt- njutits för minskning i skogens ingångsvärde och motsvarande förrådsminsk- ning sålunda icke kan uppgivas, skola uppgifter lämnas om ingångsvärde och åtnjutna avdrag. Den skattskyldige har då att under »Särskilda upplys- ningar och yrkanden» förebringa utredning angående det för ägaren gällan- de ingående virkesförrådet. Under punkterna 3., 4. och 5. i formuläret skola i dylika fall lämnas uppgifter för hela ägotiden.
6. Därest tillväxten icke anses böra upptagas till ett visst antal kubik- meter i genomsnitt per år utan beräknas med hänsyn till det vid varje års början förefintliga virkesförrådet — vilket kan giva ett noggrannare resultat, då under innehavet större växlingar i virkesförrådets storlek förekommit — ifylles icke formuläret i vad avser punkt 3. I stället bilägges särskild utred- ning, exempelvis på sätt framgår av det ovan under 1 återgivna exemplet 3). Såsom framgår av exemplet, kan med en sådan uppställning förrådsökning- en erhållas direkt såsom en skillnad mellan det utgående och ingående vir- kesförrådet, i vilket fall ej heller punkterna 5. eller 6. i formuläret behöva ifyllas
7. Uttagen ur skogen skola redovisas i kubikmeter fast mått (fm3) på bark. För brännved an—gives även antalet kubikmeter i löst mått (lms) och för pappersved och props samt timmer angives kvantiteten i gängse han- delsmått. För omvandling av kvantiteter, uttryckta i vanliga handelsmått, till fm3 kunna följande genomsnittliga omräkningstal tjäna till ledning: (se tab. å sid. 22.)
8. Har vid utgången av det beskattningsår, som det senast erhållna av- draget avsett, förelegat en förrådsminskning, för vilken avdrag ej åtnjutits, skall sådan minskning avräknas från förrädsökningen.
I de fall, då avdrag åtnjutits men motsvarande förrådsminskning ej kan uppgivas (jfr 5 ovan) och uppgifterna under punkt 5. alternativ b. i for- muläret sålunda skola avse hela ägotiden, skall förrådsökningen korrigeras genom tillägg för den minskning av det ingående virkesförrådet, som er- hållet avdrag motsvarar.
9. I vederlaget för fastighet ingå stundom undantagsförmåner till säljaren eller annan. Dessa undantagsförmåner skola då uppskattas i penningar. För detta ändamål måste uppgift lämnas om såväl de årliga förmånernas värde som förmånstagarens ålder. Förmånernas kapitaliserade värde uträknas där- efter med tillhjälp av de vid förordningen om statlig inkomst- och förmö— genhetsskatt fogade tabellerna III och IV. Ibland utgör köpeskillingen veder— lag ej blott för fastigheten utan även för levande och döda inventarier. I
Sortiment M å t t e n h e t Omrätlåpings- ) Timmer flottningskbf ................................ : 26 Barrtimmer engelsk kbf, toppmätt inom bark ............ :23 Lövtimmer » » , » » » ............ 125 Slipersämnen och stolpar » » , mittmätt » » ............ :28 fm”, » » » ............ x 1'30 Pappersved och props flottningskbf ................................ :28 lm”, helbarkad .............................. x 080 » , randbarkad ............................ x 075 Brännved: prima barrved » .......................................... x 070 prima lövved och blandved » .......................................... x 065 pannved och utskottsved » .......................................... x 060 Kolved » , randbarkad ............................ )( 0'65 fm3, » ............................ x 1'10 Träkol lm”, vagnskuberad ............................ x 1'10 » , stjälpt .................................. )( 1'03 Andra sortiment fm3, mittmätt inom bark .................... x 120
sådant fall bör uppgivas, huru stor del av köpeskillingen, som kan antagas belöpa å dylika inventarier. De nu nämnda uppgifterna kunna lämpligen lämnas under »Särskilda upplysningar och yrkanden».
10. Taxeringsuppgifter angående fastigheten, vilka skola hänföra sig till senaste allmänna fastighetstaxering, kunna erhållas ur vederbörande fastig- hetstaxeringslängd, vilken finnes tillgänglig hos länsstyrelsen och härads- skrivaren. I dess anmärkningskolumn äro rotvärde, bonitet och relativ skogs- tillgång angivna i nu nämnd ordning, t. ex. »4; 2; 07».
tlämnas gratis. Formulär nr 5 b.
life;—anvisningarna inom parenles avse Bila & ill _ e vid denna blankett fogade upplys- g t A lagarna, vilka böra noga genomläsas.
Avdrag för förrådsminskning (se 1).
(Då avdraget beräknas med hänsyn till ändringar i virkesför- rådets sammansättning eller beskaffenhet i övrigt eller då så eljest befinnes lämpligt, må utredning lämnas i annan ordning.)
ILAGA nr ____________ till ___ deklaration angående _a...............____._ (fastighetens ..... .... ...—......— inom kommun, som denne ägt under år 19....... amn och nummer)
Fastigheten förvärvades av mig den ........'_-...... 19__.... genom köp byte arv testamente annat förvärv (det rätta understrykes).
. Uppgifter om virkesförrådet enligt uppskattning (se 2).
Har uppskattning av virkesförrådet skett? ........._....... (Ja eller nej)
I så fall skall utdrag av däröver upprättad handling biläggas och uppgifter om virkesförrådet lämnas är nedan. Därvid skall virkesförrådet angivas i kubikmeter fast mätt på bark och uppgifterna avse i skog, d. v. s. ned till 0 om vid brösthöjd.
_ . Tillägg för
Ar för Sättet för uppskattningen Lägsta K????å” skog under ”ååå-ägd upp- (stamräkning, linjetaxe- diameter skattapdie lägsta upp- i fast mått skatt- ring, okulärtaxering vid brösthöjd, dimensioner skattade å bark ningen o. dyl.) cm kbm ' dimigwner, p kbm '
. Uppgifter om avdrag vid tidigare taxeringar (se 3).
Har avdrag för skogens ingångsvärde tidigare erhållits? ........_._.. (Ja eller nej)
I så fall skola här nedan, såvitt möjligt, lämnas följande uppgifter:
gående virkesförråd (se 4) . . . . ..-.......__.kbm Ingångsvärde . . . . . kr. Avgår förrådsminskning (se 5): Avgår värdeminskningsavdrag: . 19 ....... års taxering ............ kbm enl. 19 ....... års taxering . ..........._ kr. l9__.... » » ____________ » » 19 ______ » » . .______...._. » 19____.___ » » ___________ » ___.,___ » » 19________ » » . ._________ ) ___. » iersldr för ägaren gällande ingående Återstår för ägaren gällande ingångs- ........._. kr.
virkesförråd........... ............ kbm värde..............
3. Beräkning av tillväxten (se 5 och 6).
Tillväxten har vid förrådets uppskattning a:— åå"- " beräknats till " ' kläm per år. I medeltj
.. . .. . . ...—... .. procent av ................... kb
beraknas tillvaxten hava utgjort w......— kbm per ar (motsvarande ____________ hektar å ____________________ ,!
Allemaliv a. Avdrag har ei tidigare åtnjutits. Alternativ b. Avdrag har tidigare ålnjutils, senast vi 19.-_.._ års taxering.
Tillväxten för hela ägotiden till och med be- Tillväxten från och med nämnda år till och mt skattningsärets utgång (.....-...... år å ___—__. kbm) beskattningsårets utgång (........... är å ..-........kbn utgör ___-.-— kbm. & utgör _.._...__ kbm.
Uppgifter om avverkning och försäljning av skog på rot (se 5 och 7).
Redovisningen här nedan skall avse hela ägotiden. Har avdrag åtnjutits och har det för ägaren gä] lande ingående virkesförrådet kunnat under punkt 2. ovan angivas med hänsyn till förhållandena vi ett visst ärs utgång, behöver redovisningen dock endast avse tiden därefter intill beskattningsårets utgång
;
För husbehov För avsalu eller egen rörelse
År eller )eriod . suglläår 131311;-
av år Hägnads. Egen avverkning i mätt D'l
Brånnved och hygg- ll Försålt bark:
nadsvirke Brännved Pappersved Timmer På rot och )rops o. dyl. _ 11115 fm3 tm3 lma fms ...... fms ______ | fm3 fm” fm3 I
Anm. För varje rad summeras kubikmassan fast mått (tms) på bark och utföres i summakolumnei — Kan specificerad uppgift om uttag av virke under tidigare år ej lämnas, må den skattskyldige p annat sätt söka ådagalägga omfattningen av dessa uttag. Storleken av virkesuttaget under beskattning: året skall dock alltid uppgivas specifikt.
Beräkning av virkesförrådets minskning (se 5 och 6). tlemaliv a. Avdrag har ej tidigare åtnjutits. Alternativ b. Avdrag har tidigare åtnjutits.
ttag enl. punkt 4. ovan för hela Uttag enl. punkt 4. ovan fr. o. m.
ägotiden............ ............ kbm 19 _kbm
vgår tillväxt en]. punkt 3. alter- Avgår tillväxt enl. punkt 3. altema- nativ a. ovan för hela ägotiden . : tiv b. ovan fr. o. m. är 19.__.....
'terstär förrådsminskning . . . . . .. Återstår förrådsminskning (se 8) . . __......__ kbm
Beräkning av det ingående virkesförrådet (se 4 och 6).
Då avdrag icke tidigare åtnjutits och uppgifter sålunda ej lämnats under punkt 2. ovan, beräknas kogens ingående virkesförråd på följande sätt:
irkesförrådet vid uppskattning år 19 ..... _ enl. punkt 1. ovan (eller enl. beräkning under »Särskilda upplysningar och yrkanden») . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
* illkommer uttag enl. punkt 4. ovan under ägotiden före den tidpunkt, vartill uppskatt— ningen häntört sig, d.v.s. under åren 19........—19 ........ . . . . . . . . . . . . . .
LAvgår tillväxt under samma tid ( ............ är å ............__. kbm) . .
Återstår ingående virkesförråd . ......mm kbm
Anm. Då avdrag icke tidigare åtnjutits, utgör detta förråd det för ägaren gällande ingående virkes- örrådet.
. Beräkning av skogens ingångsvärde (se 9).
Då avdrag icke tidigare åtnjutits och uppgifter sålunda ej lämnats under punkt 2. ovan, beräknas kogens ingångsvärde på följande sätt:
Vederlaget vid förvärvet av fastighe— Fastighetens taxeringsvärde för det är fastigheten ten (vid köp, byte eller därmedjåm- förvärvades (vid arv, testamente eller därmed förligt fång) utgjorde (se 10) . . . . . . jämförligt fång taxeringsvärdet året näst före det år fastigheten förvärvades eller, om annat värde legat till grund för beräkning av stämpelplikt _ _, _ , med avseende å fastighetsförvärvet, detta värde) virkesförradet (skogens ingångsvärde) . . utgjorde (se 11),
Härav antages belöpa å:
___-__ hektar skogsmark (ei virkes- jordbruksvärde . . _ . , _ . , ______.__.,._ kr.
förrådet) . . . . . . .
skogsvärde . . . . . . . . . . . . .._._ »
astigheten i övrigt (rotvärde per kbm i kr. .........., medelbonitet i kbm ........................ ,
relativ skogstillgång ....................... ) tomt— och industrivårde . . . . . .
Summa taxeringsvärde _............_ kr.
Nämnda skogsvärde utgör vid arv, testamente eller därmed jämförligt fång skogens ingångsvärde.
8. Beräkning av avdrag för förrådsminskning. ] Det för ägaren gällande ingående virkesförrådet har enl. punkt 2. eller 6. ovan (eller under »Särskilq' upplysningar och yrkanden» eller annorledes) beräknats till ___—...... kbm och det för ägaren gällani ingångsvärdet enl. punkt 2. eller 7. ovan (skogens ingångsvärde) till ........_.._ kr., vilket motsvarl ___—___ kr. per kbm. Förrådsminskningen enl. punkt 5. ovan (eller beräknad under »Särskilda up] lysningar och yrkanden» eller annorledes) upptages efter nämnda pris per kbm till (_LL._X............ =;
m kr. ' -..—.... kr., vilket belopp är avdragsgillt. '
Å jordbruksbilagan (formulär nr 4) införes under »Avdrag: II. 5.» (se 12) .--.._........ kr.
Särskilda upplysningar och yrkanden: ......
Upplysningar (till formulär öb).
1. Reglerna angående inkomstbeskattning av skogsbruk gå i stort sett ut på att varje ägare av en fastighet med skog skall beskattas för skogens till- växt under den tid han äger fastigheten. Under fastighetsinnehavet äger han därför rätt till avdrag för förrådsminskning, om virkesförrådet genom av- verkning eller på annat sätt minskats under vad det var, då han förvärvade fastigheten, d. v. s. om han uttagit mera än tillväxten. Å andra sidan skall han vid försäljning av fastigheten bliva beskattad för förrådsökning, om virkesförrådet har ökats under hans ägotid, d. v. s. om han uttagit mindre än tillväxten. Förutsättningen för att under innehavet avdrag för förråds— minskning skall få åtnjutas är att virkesförrådet vid beskattningsårets utgång (utgående virkesförrådet) understiger virkesförrådet vid den tidpunkt, då den skattskyldige förvärvade fastigheten (ingående virkesförrådet). Avdrag må åtnjutas med så stor del av skogens värde vid fastighetens förvärvande (ingångsvärdet) som motsvarar förrådsminskningen. Bestämmelserna angående avdrag för förrådsminskning återfinnas i 22 % kommunalskattelagen jämte anvisningar och i anvisningarna till 41 & samma lag. Bestämmelserna innehålla bl. a. följande: Har fastighets virkesförråd genom avverkning, upplåtelse av avverkningsrätt eller annorledes nedgått under det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, må ägaren njuta avdrag med så stor del av skogens för honom gällande ingångsvärde, som be- löper å minskningen (avdrag för förrådsminskning). Förrådsminskningen beräknas med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång. Såsom ingående virkesförråd anses den växande skogens kubikmassa i fast mått på bark vid den tidpunkt, då fastigheten förvärvades. Tillfaller fastighet någon ge- nom bodelning i anledning av ena makens död, arvskifte eller testamente, erhål— ler han såsom ingående virkesförråd det för dödsboet gällande ingående virkesför— rådet. För dödsbo anses virkesförrådet vid tiden för dödsfallet såsom ingående vir— kesförråd. Med det för ägaren gällande ingående virkesförrådet förstås virkesför— rådet vid ägarens förvärv av fastigheten, minskat med det virkesförråd, för vilket ägaren må hava ätnjutit avdrag vid tidigare taxeringar. Vid beräknande av virkesförråd skall sådan utredning anses tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes möjlig att åstadkomma och skäligen kan krävas. Är det ingående virkesförrådet icke känt, må detsamma be- räknas med utgångspunkt från virkesförrådet vid annan tidpunkt än vid förvärvet samt med ledning dels av den beräknade ungefärliga tillväxten under tiden från för- värvet till denna tidpunkt, dels av avverkningen eller försäljningen av skog un- der samma tid. Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten. Till— faller fastighet någon genom bodelning i anledning av ena makens död, arvskifte eller testamente, erhåller han såsom ingångsvärde det för dödsboet gällande in- gångsvärdet. För dödsbo bestämmes ingångsvärdet med hänsyn till förhållandena vid dödsfallet. Såsom fastighetens värde är att anse vid köp den för fastigheten er— lagda köpeskillingen och vid annat förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräknats, eller, därest stämpelplikt för för-
värvet icke förelegat, det belopp, efter vilket stämpelplikt skulle enligt eljest gällande ? grunder beräknats, om stämpelplikt förelegat. Skogens för ägaren gällande ingångs- värde utgör det sålunda beräknade ingångsvärdet, minskat med vad ägaren må hava fått avdraga vid tidigare taxeringar.
Om någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas * under loppet av flera år, skall såsom intäkt för varje år upptagas den del av köpe- skillingen, som under samma år influtit. Avdrag för förrådsminskning, vartill upp- låtaren kan vara berättigad, fördelas därvid, såvitt den skattskyldige ej annat yrkar. å de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna likviden.
Rörande taxeringen föreskrives bl. a. följande (79 5 4 mom. taxeringsför- ordningen):
Innan taxeringsnämnd till avgörande företager fråga, huruvida intäkt av skogs— bruk åtnjutits vid avyttring av fastighet (intäkt genom förrådsökning) eller huru— vida avdrag för förrådsminskning skall medgivas, skall nämnden anlita biträde av i skogshantering sakkunnig person, som för sådant ändamål av landskamreraren utses för taxeringsdistrikt eller del därav. Sådan sakkunnig skall i fråga, som till honom hänskjutes, bereda den skattskyldige tillfälle att inkomma med de hand— lingar och uppgifter, som den sakkunnige finner äga betydelse för frågans bedö- mande. Med ledning av det av den skattskyldige förebragta utredningsmaterialet och tillgängliga handlingar rörande fastighetens taxering samt i övrigt inhämtade upp- lysningar har den sakkunnige att verkställa beräkning av den skattskyldiges intäkt genom förrådsökning eller avdrag för förrådsminskning samt därmed jämte eget yttrande inkomma till taxeringsnämnden. Den skattskyldige bör utan dröjsmål be— redas tillfälle att taga del av den sakkunniges utredning och yttrande.
Exempel (3 beräkning av avdrag för förrådsminskning:
1) A. har genom köp förvärvat en fastighet i början av år 1940. Vid uppskatt- ning av skogen i samband med köpet har virkesförrådet befunnits utgöra 8000 kubikmeter. År 1943 avverkar A. för avsalu 800 kubikmeter. Vid 1944 års taxering är A., som tidigare icke ätnjutit avdrag för förrådsminskning, berättigad till avdrag enligt följande.
Enligt senaste allmänna fastighetstaxering utgjorde skogsmarkens areal 100 hektar av bonitet 2. Virkesförrådet anses ungefär normalt sammansatt. Tillväxten uppskat- tas till 100 X 2 = 200 kubikmeter per år eller till och med beskattningsårets utgång sammanlagt 800 kubikmeter. Före 1943 har A. för avsalu uttagit 880 kubikmeter. Till husbehov beräknas hava åtgått i genomsnitt 30 kubikmeter per år eller tillhopa 120 kubikmeter. A:s sammanlagda uttag uppgå således till 800 + 880 + 120 = = 1 800 kubikmeter och förrådsminskningen utgör 1 800 — 800 = 1 000 kubikmeter. Av den för fastigheten erlagda köpeskillingen beräknas å den växande skogen hava belöpt 12 000 kronor, som alltså utgör A:s ingångsvärde. Avdragsbeloppet utgör
12 000 )( —— = 1 000 8 000 1 500 kronor.
Efter utnyttjande av detta avdrag utgör det för ägaren gällande ingående virkes- förrådet 7 000 kubikmeter och det för honom gällande ingångsvärdet 10 500 kronor.
2) B. försäljer år 1950 från sin fastighet 1 000 kubikmeter skog på rot. Vid taxe- ringen påföljande år tillerkännes B. avdrag för förrådsminskning enligt följande ut- redning. B. har ärvt fastigheten i slutet av år 1940. 1939 års taxeringsvärde å den växande skogen (skogsvärdet) utgjorde 17 200 kronor. B. kan icke lämna uppgift om virkesförrådet vid någon tidpunkt under innehav-et. Enligt 1948 års allmänna fastig- hetstaxering utgjorde skogsmarkens areal 80 hektar av bonitet 2-5. Då virkesförrådet är ungefär normalt sammansatt samt omloppstiden uppskattas till 100 år, kan vir- kesförrådet vid 1947 års utgång enligt tabell II i skogsvärderingsinstruktionen be-
räknas till 83 kubikmeter per hektar eller 6640 kubikmeter. Tillväxtprocenten an- tages utgöra 3 (se nyssnämnda tabell). Med utgångspunkt från det beräknade vir- kesförrådet vid 1947 års utgång och med kännedom om under innehavet gjorda ut- tag beräknas ingående och utgående virkesförråd sålunda:
Uttag för Förråd efter Förråd vid årets årets uttag (vår- Tillväxt utgång (höst- Ar husbehov avsalu förråd) förråd)
i ubikm
1940 7 466 1941 40 7 426 223 7 649 1942 40 6 509 195 6 704 1943 40 6 664 200 6 864 1944 40 6 524 196 6 720 1945 40 6 530 196 6 726 1946 40 6 686 201 6 887 1947 40 6 447 193 6 640 1948 40 — 6 600 198 6 798 1949 40 — 6 758 203 6 961 1950 40 1 000 5 921 178 6 099
:
Utredningen giver alltså vid handen, att virkesförrådet a fastigheten under B:s innehav nedgått från 7 466 till 6 099 kubikmeter eller 1 367 kubikmeter. Avdrag med- 17 200
7 466
Efter utnyttjande av detta avdrag utgör det för ägaren gällande ingående virkes- förrådet 6 099 kubikmeter och det för honom gällande ingångsvärdet 14 051 kronor.
gives sålunda med 1 367 X = 3 149 kronor.
2. Såsom framgår av det ovan återgivna stadgandet i 79 & 4 mom. taxe— ringsförordningen, förutsättes att den skattskyldige kan vara ur stånd att beräkna avdrag för förrådsminskning. Beräkningen verkställes då av taxe- ringsnämndens skogssakkunniga biträde. För att denne skall kunna fullgöra sitt uppdrag, måste han emellertid äga tillgång till vissa uppgifter från den skattskyldige. Skattskyldig, som yrkar avdrag för förrådsminskning, bör där- för vid deklarationen foga allt det utredningsmaterial, han kan förebringa, såsom instrument över företagna uppskattningar av skogen, köpekontrakt eller annan handling, varigenom fastigheten förvärvats, ävensom uppgifter angående gjorda uttag ur skogen. Sistnämnda uppgifter böra vara så full- ständiga och noggranna som möjligt; därpå beror i hög grad utredningens resultat. I den mån uttagen kunna styrkas med handlingar, såsom försälj- ningskontrakt, räkenskaper, anteckningar och virkesdeklarationer, böra dessa handlingar bifogas.
3. Den som tidigare beviljats avdrag för skogens ingångsvärde kan erhålla uppgift om avdragens storlek 111. m. hos länsstyrelsen, som däröver för särskild förteckning. Har sådan uppgift införskaffats av den skattskyldige, bör densamma bifogas deklarationen.
4. Såsom ingående virkesförråd anses virkesförrådet vid den tidpunkt, då? den skattskyldige förvärvade fastigheten. Av bestämmelserna under 1 ovan
framgår, att dödsbo skall räkna virkesförrådet vid dödsfallet såsom ingående ' virkesförråd. Vidare framgår, att den som erhållit fastighet vid delning av dödsbo skall övertaga det för dödsboet gällande ingående virkesförrådet. Den som bekommit fastighet genom bodelning, som icke skett i anledning av makes död utan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskaps- skillnad, har däremot att räkna virkesförrådet vid tiden för bodelningen såsom ingående virkesfölråd.
5. I de fall, då avdrag utan hänsyn till virkesförrådets förändringar åt- njutits för minskning i skogens ingångsvärde och motsvarande förrådsminsk- ning sålunda icke kan uppgivas, skola uppgifter lämnas om ingångsvärde och åtnjutna avdrag. Den skattskyldige har då att under »Särskilda upplysningar och yrkanden» förebringa utredning angående det för ägaren gällande ingå- ende virkesförrådet. Under punkterna 3., 4. och 5. i formuläret skola 1 dylika fall lämnas uppgifter för hela ägotiden.
6. Därest tillväxten icke anses böra upptagas till ett visst antal kubikmeter i genomsnitt pe1 år utan beräknas med hänsyn till det vid varje års början förefintliga vi1kesförrådet —— vilket kan giva ett noggrannare resultat, då under innehavet större växlingar i virkesförrådets st011ek förekommit —— ifylles icke formulälet i vad avser punkt 3. I stället bilägges särskild utred- ning, exempelvis på sätt framgår av det ovan under 1 återgivna exemplet 2). Såsom framgår av exemplet, kan med en sådan uppställning förrådsminsk— ningen erhållas direkt såsom en skillnad mellan det ingående och utgående virkesförrådet, i vilket fall ej heller punkterna 5. eller 6. i formuläret behöva ifyllas.
7. Uttagen ur skogen skola redovisas i kubikmeter fast mått (fma) på bark. För brännved angives även antalet kubikmeter i löst mått (lms) och för pappersved och props samt timmer angives kvantiteten 1 gängse handelsmått. För omvandling av kvantiteter, uttryckta 1 vanliga handelsmått, till fm3 kunna följande genomsnittliga omräkningstal tjäna till ledning: (se tab. å sid. 31.)
8. Har vid utgången av det beskattningsår, som det senast erhållna av- draget avsett, förelegat en förrådsminskning, för vilken avdrag ej åtnjutits må den skattskyldige yrka avdrag jämväl för sådan minskning. I de fall, då avdrag åtnjutits men motsvarande förlådsminskning ej kan uppgivas (jfr 5 ovan) och uppgifterna undei punkt 5. alternativ 1). i formu- läret sålunda skola avse hela ägotiden, skall förrådsminskningen reduceras med hänsyn till den minskning av det ingående virkesförrådet, som erhållet avdrag motsvarar. 9.1ngångsvärdet hänför sig, såsom framgår av de under 1 här ovan åter- givna bestämmelserna, till samma tidpunkt som ingående virkesförrådet (jfr 4 här ovan). 10. I vederlaget för fastighet ingå stundom undantagsförmåner till säljaren eller annan. Dessa undantagsförmåner skola då uppskattas i penningar. För detta ändamål måste uppgift lämnas om såväl de årliga förmånernas värde som förmånstagarens ålder. Förmånernas kapitaliserade värde uträknas där-
Sortiment M är t t e n h e t Omrilålmss-
Timmer flottningskbf ................................ : 26 Barrtimmer engelsk kbf, toppmätt inom bark 223 Lövtimmer » » , » > :25 Slipersämnen och stolpar » > , mittmätt = :28 fma, » ) x 1'30 Pappersved och props flottningskbf ................................. :28 lm”, helbarkad x 080 > , randbarkad x 0'75 Brännved: prima barrved x 070 prima lövved och blandved x 065 pannved och utskottsved x 060 Kolved » , randbarkad .............................. x 055 _ fm”, » x 1'10 Träkol lms, vagnskuberad ............................ x 1'10 » , stjälpt .................................. x 1'03 Andra sortiment fma, mittmätt inom bark .................... x 1'20
efter med tillhjälp av de vid förordningen om statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt fogade tabellerna III och IV. Ibland utgör köpeskillingen vederlag ej blott för fastigheten utan även för levande och döda inventarier. I sådant fall bör uppgivas, huru stor del av köpeskillingen, som kan antagas belöpa å dylika inventarier. De nu nämnda uppgifterna kunna lämpligen lämnas under »Särskilda upplysningar och yrkanden».
11. Taxeringsuppgifter angående fastigheten kunna erhållas ur vederbö- rande fastighetstaxeringslängd, vilken finnes tillgänglig hos länsstyrelsen och häradsskrivaren. I dess anmärkningskolumn äro rotvärde, bonitet och relativ skogstillgång angivna i nu nämnd ordning, t. ex. »4; 2; 07 >>. Har vid taxeringsvärdets bestämmande särskilt värde å den växande sko- gen icke åsatts (såsom fallet var före år 1922), bör beräknas, huru stor del av taxeringsvärdet, som belöper å virkesförrådet. 12. Beräkningen under punkt 8. i formuläret avser hela det belopp, som den skattskyldige äger avdraga. Emellertid kan det vara till den skattskyldiges fördel att han icke vid årets taxering tillgodoföres avdrag med hela beloppet. Så är vanligen fallet, då likvid för å rot försåld skog skall erläggas under loppet av flera år. Huru därvid skall förfaras, framgår av de under 1 ovan återgivna bestämmelserna. Den skattskyldige bör icke yrka avdrag med högre belopp än han kan utnyttja. Ju större avdrag för förrådsminskning, som åtnjutes, desto mindre avdrag kan den skattskyldige få i fortsättningen och desto större kan beskattningen för förrådsökning bliva vid avyttring av fastigheten.
KAPITEL 1.
Inledning.
Såsom framgår av den i betänkandets första del lämnade översikten över det kommunala skattesystemet, beskattas skogsbruket nu kommunalt genom tre skatteformer, nämligen fastighetsskatt, skogsaccis och inkomstskatt. Stat- ligt beskattas skogsbruket genom inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Av de kommunala beskattningsformerna hava fastighetsskatten och skogsaccisen förut behandlats i del I, medan beredningen i denna del av betänkandet skall upptaga frågan om inkomstskatten, i vad avser såväl stats- som kommunal- beskattning.
Inkomstbeskattningen av skogsbruk är, såsom ofta framhållits, en av de tekniskt sett allra svåraste frågorna på den direkta beskattningens område. Detta sammanhänger bl. a. med att skogen har en särskilt lång alstringstid och att skogsavkastningen ej behöver och icke heller alltid kan uttagas år- ligen. Eftersom vår inkomstskattelagstiftning i allmänhet är byggd på den principen att varje års inkomst skall i beskattningshänseende utgöra ett helt för sig, är det naturligt att särskilda svårigheter uppkomma vid ordnandet av skogsbeskattningen inom denna lagstiftnings ram.
I allmänhet gäller att avkastning av jordbruksfastighet beskattas allt efter som den uttages, varigenom varje ägare blir beskattad för den avkastning han utvinner under sin ägotid. Beträffande skogsbruket har man emellertid ansett sig nödsakad göra vissa undantag från denna regel, emedan skogens avkastning icke uttages årligen. Sålunda medgives ägaren avdrag, när virkes- förrådet eller skogens värde genom avverkning nedbringas under det vid fastighetens förvärvande förefintliga förrådet eller värdet, medan ägaren å andra sidan vid försäljning av fastighet i princip beskattas för avkastning under hans ägotid, vilken ej uttagits och följaktligen ej blivit beskattad. Funnes icke dessa regler, skulle en skogsägare, som uttagit mera än vad som motsvarar avkastningen under hans ägotid, bliva beskattad även för vad han realiserar av sitt i skogen nedlagda kapital, medan en ägare, som under- låtit att göra några uttag ur skogen, skulle undgå att erlägga skatt för sko- gens avkastning under ägotiden. Syftet torde sålunda i stort sett vara att varje ägare skall bliva beskattad för sin verkliga inkomst, vare sig han ut- tager denna genom egen avverkning eller försäljning av virke på rot eller han sparar tillväxten. Bestämmelser härom måste emellertid enligt sakens natur bliva invecklade och svåra att tillämpa.
På grund av de för skogsbruket egenartade förhållandena uppkommer
även svårighet att bestämma vad som skall beskattas, d. v. 5. vad som skall anses såsom inkomst av skogsbruk. Detta gäller bl. a. frågan, huruvida och i vad mån vinst genom värdestegring å växande skog skall anses såsom så- dan inkomst.
När inkomsten av skogsbruk, såsom för närvarande är fallet, tages till beskattning, då den inflyter, kan det inträffa, att skogsbruket i genomsnitt blir hårdare beskattat än andra förvärvskällor. Då en större inkomst in- flyter ett enstaka år, drabbas den på grund av skatteprogressionen av högre statsskatt än som svarar mot den skattskyldiges verkliga skatteförmåga, och de år, då inkomsten av skogsbruket är ringa, kan den skattskyldige må- hända icke till fullo utnyttja avdrag för gäldränta samt procentavdrag, all- männa avdrag och ortsavdrag, vilka skulle helt eller delvis hava konsume- rat inkomsten, därest den influtit jämnt. Ehuru med den av beredningen i betänkandets första del föreslagna övergången från garantiskatt till fri- stående objektskatt å fastighet frågan om utnyttjandet av procentavdraget förlorar sin betydelse och olägenheterna minskas beträffande övriga avdrag, kvarstår dock önskemålet om en utjämning av skogsbrukets inkomster i be— skattningshänseende.
Nu berörda svårigheter framträda vid ett sådant system för beskattningen som det gällande, enligt vilket skogsavkastningen i stort sett beskattas, då den tillgodogöres. Det finnes emellertid en annan metod för beskattning av skogsbrukets avkastning. Denna innebär, att man för varje år tager till be- skattning det beräknade värdet av skogens tillväxt eller avkastning under året, vare sig denna tillväxt eller avkastning i verkligheten uttagits eller ej. På detta sätt var skogsbrukets och jämväl jordbrukets kommunala beskatt- ning ordnad enligt bevillningsförordningen före 1920 års provisorium, i det att inkomsten av jordbruksfastighet uppskattades till viss procent av taxe- ringsvärdet. Eftersom denna metod innebär, att man konstruerar fram en jämn årlig inkomst av skogsbruk, är den icke förenad med de här ovan berörda olägenheterna. Däremot möta vid dess genomförande andra svårig- heter, särskilt av taxeringsteknisk art. Vill man ej tillämpa den ifrågavarande metoden även för jordbrukets del, förutsätter densamma, att skogsbruk i taxeringshänseende skiljes från i samband därmed drivet jordbruk, d. v. 5. att skogsbruket göres till en självständig förvärvskälla. Därmed äro emel- lertid avsevärda svårigheter förknippade, då skogsbruk oftast drives tillsam- mans med jordbruk på ett sådant sätt att dess inkomster och utgifter svår- ligen låta sig skilja från jordbrukets inkomster och utgifter.
För att underlätta ett ståndpunktstagande till frågan om skogsbrukets be- skattning har beredningen funnit lämpligt att i det följande lämna en redo- görelse för frågans tidigare behandling i vårt land. Den historiska utveck- lingen belyser nämligen på ett värdefullt sätt problemställningarna på detta område. Ur sådan synpunkt har beredningen även ansett en kortfattad fram- ställning påkallad rörande skogsbrukets beskattning i Norge och Finland, där liknande problem mött.
3—418636.
K A P 1 T E L 1 1. Gällande bestämmelser.
Gällande bestämmelser om beräkning av inkomst av skogsbruk återfinnas i huvudsak i 21 och 22 åå kommunalskattelagen jämte anvisningar. Den väsentliga innebörden av dessa bestämmelser, vilka tillkommit genom 1928 års skattelagstiftning, skall här angivas.
Till intäkt av skogsbruk hänföres vad som kommer ägare av jordbruks- fastighet till godo dels genom avyttring eller eget tillgodogörande av skogs- produkter från fastigheten, dels genom upplåtelse av avverkningsrätt och dels genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av mar- ken, därest icke i sistnämnda fall vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas enligt 35 % kommunalskattelagen såsom realisations- vinst eller enligt 27 å samma lag såsom inkomst av handelsrörelse. Där in- täkt genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken skall be- handlas såsom intäkt av skogsbruk, måste för utrönande av intäktens storlek försäljningssumman eller den eljest erhållna valutan fördelas mellan skogen och övrig egendom, som ingår i överlåtelsen.
Egendom, som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva, är jämlikt stadgande i 19 & kommunalskattelagen icke att hänföra till skattepliktig inkomst. Värdet av växande skog eller skogsavverkningsrätt, som genom dylikt fång övergår till annan, utgör sålunda icke skattepliktig intäkt för förvärvaren. Av bestämmelserna i 21 & kommunalskattelagen synes följa att icke heller fångesmannen skall bliva inkomstbeskattad där— för. Fall hava emellertid förekommit, då i fråga om gåva av skogsavverk- ningsrätt givaren vid avverkningsrättens tillgodogörande beskattats för in- komst av skogsbruk. Anledningen härtill har i vissa fall uttryckligen an- givits vara att gåvan ansetts hava skett i syfte att undgå beskattning. Be— träffande rättspraxis på detta område hänvisas till bilaga A, där ett antal nyare rättsfall rörande hithörande spörsmål sammanförts.
Intäkter genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken skola, såsom nämnt, i vissa fall ingå i förvärvskällorna tillfällig förvärvs- verksamhet och rörelse och sålunda ej utgöra intäkter av skogsbruk, näm- ligen då vid avyttring av skogsfastighet förutsättningar för realisationsvinst- beskattning föreligga samt då avyttring av sådan fastighet är att hänföra till handelsrörelse. I dessa båda fall ingå å skogen belöpande intäkter och om- kostnader i fastighetsförsäljningens eller rörelsens resultat. Dessa fall lämnas
i den följande redogörelsen a sido. Avverkning av skog å annans fastighet på grund av särskild upplåtelse hänföres till förvärvskällan rörelse. Har den som avverkar å annans fastighet förbehållit sig avverkningsrätten, då han tidigare avyttrat fastigheten, inbegripes avverkningen under skogsbruk.
Intäkter av skogsbruk hänföras till det beskattningsår, varunder de åt- njutits. Detta förhållande har särskilt berörts i anvisningarna till 41 % kom- munalskattelagen. Om någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot betal- ning, som skall erläggas under loppet av flera år, skall enligt anvisningarna till sagda paragraf såsom intäkt för varje år upptagas den del av köpeskil- lingen, som under samma år influtit.
I princip gäller att den som bedriver skogsbruk äger vid inkomstbeskatt- ningen åtnjuta avdrag för den skog, som han förvärvat i samband med marken. Realiserande av den skattskyldiges i skogen nedlagda kapital skall sålunda icke föranleda inkomstbeskattning. Olika avdragsalternativ före- komma, då fråga är å ena sidan om beskattning av skogsbruket under den tid den skattskyldige innehar fastigheten (under innehavet) och å andra si— dan om beskattning på grund av avyttring av den växande skogen i sam- band med avyttring av marken (vid fastighetsförsäljning). Vid den slutliga beskattningen av skogsbruket i samband med fastighetens försäljning ( slut— avräkning) regleras den skattskyldiges totala avdragsrätt för den tillsammans med marken förvärvade skogen med beaktande av de avdrag, som må hava erhållits under innehavet.
För skogskapitalets undantagande från inkomstbeskattning anvisas tek- niskt sett främst två metoder. Enligt den ena, u—irkesförrddsmetoden, beräk- nas avdraget med hänsyn till förändringarna i virkesförrådets storlek och enligt den andra, värdemetoden, sker detta med utgångspunkt från föränd- ringarna i virkesförrådets värde. Skogskapital anses hava realiserats, då un- der innehavet den tillsammans med marken förvärvade skogens virkesförråd eller värde nedgått för den skattskyldige och då denne vid fastighetsförsälj- ning helt avhänt sig skogen. Avdrag kan då erhållas för det realiserade skogskapitalet. Virkesförrådsmetoden och värdemetoden förekomma såväl under innehavet som vid slutavräkningen. Vid beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning förekommer ytterligare en metod,schablon— metoden, som innebär, att den tillsammans med marken förvärvade skogen antages hava haft minst samma värde som fyra normala årsavkastningar av skogsmarken.
Virkesförrådsmetoden anknyter till skogens ingående virkesförråd, och be- stämmes därvid avdragets storlek med hänsyn till skillnaden mellan detta förråd och det virkesförråd, som återstår för ägaren efter verkställd realisa- tion av skogskapital. Med ingående virkesförråd förstås den växande skogens kubikmassa i fast mått på bark vid den tidpunkt, då fastigheten förvärvades.
Värdemetoden anknyter till skogens ingångsvärde, och bestämmes av- draget till skillnaden mellan detta värde och värdet av den skog, som ägaren har kvar efter realisationen. Med skogs ingångsvärde förstås det värde, var- med växande skog kan anses hava ingått i fastighetens värde vid den tid-
punkt, då ägaren förvärvade fastigheten. Såsom fastighetens värde anses vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv, t. ex. arv, testamente eller gåva, det belopp, efter vilket stämpelplikten med av- seende å fastighetsförvärvet beräknats eller skolat beräknas, om stämpelplikt förelegat, alltså i regel taxeringsvärdet. Vid köp fördelas köpeskillingen i och för ingångsvärdets bestämmande mellan den växande skogen och övrig i köpet ingående egendom.
Beträffande fastighet, vars ägare avlidit, anses skogens värde vid döds-_. fallet såsom ingångsvärde för dödsboet och virkesförrådet vid denna tid- punkt såsom ingående virkesförråd. Bodelning i anledning av ena makens död eller arvskifte lärer icke i berörda hänseende betraktas såsom särskilt fång. Den som erhåller fastighet med växande skog genom dylikt skifte får anses övertaga det för dödsboet gällande ingångsvärdet och ingående virkes- förrådet. Har skogsfastighet, som make erhållit vid bodelning, före eller un- der äktenskapet av maken förvärvats genom köp, byte eller därmed jämför- ligt fång, skall dock vid bestämmande av makens ingångsvärde och ingående virkesförråd efter bodelningen det äldre fänget vara avgörande.
Under innehavet erhålles avdrag för minskning av skogens förråd eller värde med mot minskningen svarande del av ingångsvärdet. Enligt såväl virkesförråds- som värdemetoden är det sålunda fråga om en amortering av ingångsvärdet. Skillnaden gäller endast den takt, i vilken amorteringen får ske. Denna bestämmes enligt virkesförrådsmetoden av minskningen i virkesförrådets storlek och enligt värdemetoden av nedgången i skogens värde.
Enligt virkesförrådsmetoden under innehavet erhålles avdrag för så stor del av ingångsvärdet, som belöper å minskningen av det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, utan avseende å det återstående virkesförrådets vär— de. Med det för ägaren gällande ingående virkesförrådet förstås virkesförrå- det vid ägarens förvärv av fastigheten, minskat med det virkesförråd, för vi1— ket ägaren må hava åtnjutit avdrag vid tidigare taxeringar. Avdraget för för- rådsminskningen beräknas efter det pris per kubikmeter, som ingångsvärdet motsvarar i förhållande till det ingående förrådet. Avdraget bestämmes efter detta medelpri's, vare sig minskningen omfattar värdefullare eller sämre sorti- ment än skogens genomsnitt vid förvärvet. Det gällande ingående virkesför- rådet jämföres vid avdragstillfället med förrådet efter skogsminskningen, vars storlek beror av uttagen och tillväxten under hela tiden efter den skatt- skyldiges förvärv av fastigheten. Är det vid tiden för förvärvet förefintliga virkesförrådet icke känt, må detsamma beräknas med utgångspunkt från nuvarande virkesförråd samt med ledning dels av den ungefärliga tillväxten under den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels ock av avverkningen eller försäljningen av skog under innehavet.
Enligt värdemetoden får avdrag ske för belopp, varmed skogens värde efter minskningen understiger det för ägaren gällande ingångsvärdet. Med skogens för ägaren gällande ingångsvärde förstås ingångsvärdet, minskat med vad ägaren må hava fått avdraga därav vid tidigare taxeringar. För att av—
drag skall få åtnjutas, mäste konstateras, att den växande skogen på grund av avverkning eller rotförsäljning nedgått i värde i jämförelse med förhållan- dena vid fastighetsförvärvet. Inkomstens storlek bestämmes sålunda med hän- syn till det beräknade värdet å den kvarvarande skogen.
Att skogens förråd eller värde nedgått till följd av avverkning eller rot- försäljning synes icke vara någon ovillkorlig förutsättning för åtnjutande av avdrag under innehavet. Nedgång, som föranletts av skogsbrand, skadeinsek- ter och dylikt, torde även berättiga till avdrag. Avdrag har i praxis med- givits för minskning av skogs ingångsvärde på grund av skogsbrand (se R. 1939 ref. 45; jfr dock prop. 1927: 102 sid. 361).
Minskningen av virkesförrådet eller värdet enligt respektive metoder behöver icke hava skett just under det beskattningsår, beträffande vilket avdrag be- gäres. Minskningens omfattning torde böra bedömas med hänsyn till förhål- landena vid beskattningsårets utgång.
Där intäkter genom upplåtelse av avverkningsrätt jämlikt anvisningarna till 41 % kommunalskattelagen anses belöpa å flera år, skola avdrag för minsk- ning av ingående virkesförråd eller ingångsvärde, som föranletts av upplå- telsen, fördelas på de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna likviden.
Skattskyldig, som använt en avdragsmetod, är oförhindrad att i fortsätt- ningen såväl under innehavet som vid fastighetsförsäljning tillämpa en annan metod. Har avdrag åtnjutits enligt värdemetoden, skall därigenom — vid till- lämpning av virkesförrådsmetoden — ingående virkesförrådet anses hava nedgått i samma proportion som ingångsvärdet. Rörande beviljade avdrag för skogsminskning sker anteckning i en hos länsstyrelsen förd liggare.
Vid fastighetsförsäljning må avdrag åtnjutas antingen för den del av den vid försäljningen erhållna valutan för skogen, som belöper å det gällande ingå- ende virkesförrådet, (virkesförrådsmetoden vid fastighetsförsäljning) eller för det gällande ingångsvärdet (värdemetoden) eller för värdet av fyra nor— mala årliga virkesavkastningar av skogsmarken enligt uppskattningen vid den för försäljningsåret gällande allmänna fastighetstaxeringen (schablonme- toden).
Enligt virkesförrådsmetoden erhålles avdrag för det gällande ingående vir— kesförrådet efter det pris per kubikmeter, som den å skogen belöpande delen av försäljningssumman motsvarar i förhållande till det vid försäljningen före- fintliga förrådet. Avdraget beräknas efter detta medelpris, oavsett om virkes- förrådet vid försäljningen har en bättre eller sämre sammansättning än det ingående förrådet. Beskattningen enligt denna metod kommer sålunda att träffa den under den skattskyldiges ägotid sparade tillväxten eller med andra ord det virkesförråd, som vid försäljningen finnes utöver det gällande ingå- ende virkesförrådet.
Enligt värdemetoden äger den skattskyldige avdraga vad som icke genom. förut åtnjutna avdrag amorterats av ingångsvärdet. Metoden har alltså vid fastighetsförsäljning samma materiella innebörd som såväl virkesförråds- som värdemetoden under innehavet. Avdrag skall enligt värdemetoden medgivas
med kostnaden för skogens förvärvande, varför avdrag sålunda icke må be- viljas en och samma ägare till högre sammanlagt belopp än ingångsvärdet.
Vid fastighetsförsäljning synes hinder icke möta att erhålla avdrag även för sådan del av ingående virkesförrådet eller ingångsvärdet, som förstörts genom skogsbrand, skadeinsekter och dylikt, i den mån efter skadegörelsen skedd tillväxt eller uppkommen värdeökning å skogen därtill förslå.
Enligt schablonmetoden får vid fastighetsförsäljning avdrag göras med belopp, motsvarande värdet av fyra gånger den normala årliga virkesav- kastningen av skogsmarken. Med utgångspunkt från den senaste allmänna fastighetstaxeringens prissättning fastställes avdraget till normalavkastning- arnas bruttovärde utan reducering med viss del därav (nu en tredjedel) för beräknade förvaltningskostnader. Avdraget motsvarar sålunda värdet av sex nettoårsavkastningar. Enligt grunderna för 1933 års allmänna fastighetstaxe- ring kapitaliserades skogsmarksavkastningen efter fem procent och beräk- nades skogsvärdet vid normal relativ skogstillgång motsvara 16'5 nettoårs- avkastningar, varför sex nettoårsavkastningar motsvarade en relativ skogs- tillgång av 036. Då skogsvärdet vid normal relativ skogstillgång enligt grun— derna för 1938 års allmänna fastighetstaxering, vilka inneburo en sänkning av kapitaliseringsprocenten från fem till fyra, utgör värdet av 205 nettoårs- avkastningar, motsvara sex nettoårsavkastningar numera en relativ skogstill- gång av endast 0223. Genom att kapitaliseringsprocenten vid fastighetstaxe- ringen nedsatts har alltså schablonavdraget undergått en relativ sänkning.
Schablonm'etoden kan med fördel användas av den som har ett obetydligt ingående virkesförråd. Den som planterar skog på kalmark kan sålunda genom avdrag enligt denna metod befrias från inkomstbeskattning för skogstillväxt upp till värdet av fyra normala årsavkastningar av skogsmarken.
Utnyttjandet av avdrag för uttag av skogskapital är underkastat vissa be- gränsningar. Under innehavet må avdrag enligt värdemetoden icke ske med högre belopp än bruttointäkten. Härigenom åstadkommes en viss begräns- ning av avdragsrätten för beräknade konjunkturförluster å skogskapital. Uppkommer med virkesförrådsmetodens tillämpning underskott genom att avdraget överstiger bruttointäkten av skogsbruket, får däremot sådant under- skott i vanlig ordning utnyttjas utan begränsning.
Vid fastighetsförsäljning får icke enligt någon av de tre förekommande metoderna avdrag ske med högre belopp än den å skogen belöpande delen av den för fastigheten erhållna valutan. Om virkesförrådet vid försäljningen understiger det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, kan avdrag ej erhållas för skillnaden. Avdrag för sådan minskning kan sålunda utnyttjas allenast i samband med beskattning av skogsbruk under innehavet. Vid tillämpning av värdemetoden kan en konjunkturförlust å den tillsammans med marken förvärvade skogen få avdragas från den valuta, som vid fastig- hetsförsäljningen belöper å den under innehavet sparade tillväxten.
Vid tillämpning av värdemetoden eller, under innehavet, av virkesförråds- metoden blir värdestegring, som den tillsammans med marken förvärvade skogen undergår, beskattad såsom inkomst, enär avdraget i dessa fall grun- das på ingångsvärdet. Vid tillämpning av virkesförrådsmetoden vid fastig-
hetsförsäljning blir däremot sådan värdestegring icke beskattad, enär av— draget då bestämmes av den vid försäljningen erhållna valutan för skogen. Med tillämpning av virkesförrådsmetoden blir sålunda värdestegring å den ursprungligen förvärvade skogen beskattad, om skogen uttages under inne- havet men ej om den avyttras i samband med försäljning av marken. Av- drag enligt värdemetoden för förlust på grund av värdeminskning av det ingående virkesförrådet får utnyttjas, i den mån skogsavkastningen under ägotiden därtill förslår. Vid tillämpning av virkesförrådsmetoden är avdrag för sådan förlust medgivet allenast vid tillgodogörande av skog under innehavet men ej vid fastighetsförsäljning. Med tillämpning av värdemetoden eller, under innehavet, av virkesförrådsmetoden kan följaktligen vid fallande konjunkturer skogstillväxt bliva undantagen från beskattning genom kvitt- ning mot förlust på grund av det ingående förrådets minskning i värde. Vinst genom värdestegring å detta förråd behöver å andra sidan endast bliva före- mål för beskattning vid dess tillgodogörande under innehavet. Vid uttag av skogskapital under innehavet beskattas nämligen värdestegring därå men vid sådant kapitals uttagande i samband med fastighetsförsäljning kan med till- lämpning av virkesförrådsmetoden värdestegringen undantagas från beskatt- ning.
Till belysande av de gällande avdragsreglernas innebörd skola här en del exempel anföras.
I. Avdrag då skog avverkats eller avyttrats utan samband med avyttring av marken (under innehavet).
1) Avdrag för minskning av ingående virkesförråd (virkesförrådsmetoden).
A. har köpt en fastighet med 10 000 kbm skog. Av köpeskillingen belöper 30000 kronor å skogen. A. uttager sedermera så mycket ur skogen att virkesförrådet nedgår till 8 000 kbm. A. får då avdrag med så stor del av 30000 _ TW) _ = 6 000 kronor. Om uttaget inbringar endast 5 000 kronor, får han avdrag för underskottet ä 1 000 kronor i vanlig ordning. Att märka är att beräk- ningen sker, som om en kubikmeter virke hade samma värde, vare sig fråga är om värdefulla eller dåliga sortiment.
2) Avdrag för minskning i ingångsvärde (värdemetoden).
B. har köpt en fastighet och därvid för den växande skogen erlagt 30 000 kronor. Han uttager sedermera så mycket virke att värdet av den kvar- varande skogen utgör endast 24 000 kronor. B. får då avdrag för minsk- ningen, 6 000 kronor. Avdrag enligt denna metod får ej ske med högre belopp än bruttointäkten av skogen.
Om inga prisförändringar förekomme och varje kubikmeter av virkesför- rådet hade samma värde som de övriga, skulle de båda metoderna giva samma resultat. Vid konjunkturförändringar framträda metodernas olika verkningar. I det under 1) anförda exemplet kan måhända den kvarvarande skogen på grund av inträffade prisstegringar fortfarande hava ett värde av ingångsvärdet, som belöper å förrådsminskningen, d. v. s. 2 000 )(
30000 kronor. Den senare metoden giver då icke något avdrag, medan den ? förra medför samma avdrag oberoende av värdet å den kvarvarande skogen. ? Om åter priserna å skog nedgått, kan det inträffa, att den kvarvarande sko- gens värde är blott 20 000 kronor, d. v. s. skogen har sjunkit mer i värde än som motsvarar minskningen i virkesförrådet. Den skattskyldige kan då enligt den senare metoden få avdrag med 10000 kronor, om hans brutto- intäkt av skogen därtill förslår.
II. Avdrag då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken ( vid fastighetsförsäljning).
1) Avdrag för ingående virkesförråd (virkesförrådsmetoden).
A. har köpt en fastighet med 10000 kbm skog. Av'köpeskillingen be— löper 30 000 kronor å skogen. A. säljer fastigheten efter tio år och erhåller därvid 48 000 kronor för skogen, som nu innehåller 12 000 kbm. A. kan då erhålla avdrag för så stor del av försäljningssumman för skogen, som be-
48000 löper på det ingående virkesförrådet, d. v. 5. med 10 000 )( mö = 40 000
kronor. Han beskattas alltså för 48 000 —— 40 000 = 8 000 kronors inkomst av skogsbruk. Det må framhållas, att denna metod företer den betydelse- fulla olikheten i förhållande till motsvarande metod vid avverkning av skog enligt 1. 1) här ovan, att man icke räknar med ingångsvärdet för det in- gående virkesförrådet utan med försäljningssumman, d. v. s. nuvärdet. Säl- jaren undgår därigenom beskattning för värdestegringen av det ingående virkesförrådet och blir beskattad endast för virkesförrådets ökning, d. v. s. tillväxten.
2) Avdrag för ingångsvärde (värdemetoden).
Därest i det närmast föregående exemplet A. icke utreder virkesförrådets förändringar, kan han begära avdrag för ingångsvärdet, 30 000 kronor, och blir då beskattad för 48 000 — 30 000 = 18 000 kronor. Därav belöper 8 000 kronor å tillväxten under A:s ägotid och 10 000 kronor å värdestegringen av den ursprungligen förvärvade skogen.
Varieras exemplet sålunda att ingångsvärdet utgjort 48 000 kronor eller samma belopp, som vid fastighetens försäljning ansågs belöpa å skogen, und- går A. genom tillämpning av värdemetoden all beskattning. Han behöver följ- aktligen ej skatta för tillväxten, vilken avräknas mot värdeminskningen å den vid förvärvet förefintliga skogen.
3) Avdrag för fyra normala årliga virkesavkastningar (schablonmetoden).
B. försäljer en fastighet, varvid av försäljningssumman anses belöpa 10 000 kronor å skogen. Enligt senaste allmänna fastighetstaxering var skogsmar- kens areal 80 har och dess bonitet 2'5. Rotvärdet utgjorde 4 kronor 50 öre per kbm. B. är berättigad till avdrag med 4 )( 2'5 )( 4'60 )( 80 = 3 600 kronor och blir sålunda beskattad för 10 000 -—— 3 600 = 6 400 kronor. (Taxe- ringsvärdet å den växande skogen skulle vid en relativ skogstillgång av 08 vara 9 800 kronor.)
KAPITEL III.
Skogsbeskattningsfrågans tidigare behandling.
De nu gällande bestämmelserna om beräkning av inkomst av skogsbruk tillkommo genom 1928 års skattelagstiftning. Dessförinnan voro reglerna enklare. Vid uttag ur skogen erhölls avdrag för minskning i skogens ingångs- värde och vid fastighetsförsäljning för ingångsvärdet i dess helhet, i den mån det ej fått avdragas förut. All vinst av skogen, däri inbegripen vinst genom. värdestegring, blev därigenom beskattad. Dessa regler voro gällande alltifrån det en verklig beräkning av inkomst av skogsbruk infördes, vilket skedde vid den statliga beskattningen genom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt och vid den kommunala beskattningen genom 1920 års- ändringar i bevillningsförordningen.
Innan den faktiskt inflytande inkomsten lades till grund för skogsbrukets beskattning, gällde enligt bevillningsförordningen, att inkomst av fastighet,. däri inberäknad inkomst av skogsbruk, skulle anses motsvara viss procent av taxeringsvärdet, vare sig inkomsten varit större eller mindre. Att grunda skogsbrukets och jordbrukets inkomstbeskattning på fastighetstaxeringen vi- sade sig emellertid vara förenat med stora olägenheter. Dessa sammanhängde beträffande skogsbruket med att skogen tidigare icke inräknades i taxerings-- värdena till sitt fulla värde. Denna brist kunde knappast då avhjälpas, enär många fastighetsägare avhänt sig skogens avkastning för lång tid framåt genom upplåtelse av avverkningsrätt och man i sådana fall icke rimligen kunde- vid fastighetstaxeringen upptaga skogen till fulla värdet. Det framstod bl. a. av denna anledning såsom ett önskemål att inkomst av jordbruksfastighet skulle göras till föremål för verklig uppskattning. Frågan om huru en sådan uppskattning skulle ordnas utgjorde en av de största svårigheterna vid arbetet att få till stånd en allmän statlig inkomstskatt.
Såväl i skatteregleringskommitténs betänkande av år 1881 som i 1883 års av riksdagen avböjda proposition (nr 6) togs sikte på en verklig uppskattning; av skogsbrukets inkomst. Enligt betänkandet skulle inkomst av jordbruks- fastighet intill fem procent av taxeringsvärdet anses beskattad genom fastig- hetsbevillningen och överskjutande del av inkomsten vara underkastad in- komstbevillning. Enligt propositionen skulle inkomst av skogsbruk, som ej avsåg husbehovsskog, helt skiljas från fastighetsbevillningen och i stället un-v derkastas inkomstbevillning. Frågan om avdrag för vad det kostat den skatte skyldige att förvärva skogen, berördes icke i någotdera av förslagen. Vidi
fastighetstaxeringen skulle enligt båda förslagen växande skog tagas i be- traktande allenast i den mån den ansåges erforderlig till husbehov.
1890 års bevillningskommittés förslag överensstämde i fråga om grunderna för skogsbrukets beskattning i huvudsak med 1883 års proposition men med- gav avdrag för vad skogen kostat den skattskyldige. Angående beräkningen av detta avdrag saknades emellertid bestämmelser eller anvisningar. Med avse- ende å försäljning av skogsfastighet i dess helhet tänkte sig kommittén, att det belopp, varmed köpeskillingen kunde överstiga taxeringsvärdet, skulle anses utgöra vederlag för skogen.
1894 års bevillningskommittés förslag anslöt sig i huvudsak till den när- mast föregående kommitténs ståndpunkt i fråga om skogsbeskattningen. An- gående avdrag för skogens inköpssumma innebar det emellertid, att inkomst av skog skulle tagas till beskattning först sedan skogen lämnat avkastning, som till fullo täckte kostnaden för skogens förvärvande. Då enligt förslaget vinst å försäljning av fastighet skulle i sin helhet vara beskattningsbar, be- hövde vid sådan försäljning vinsten av skogen icke särskilt uppskattas.
I 1897 års kommunalskattekommittés år 1900 avgivna förslag medgavs ej avdrag för vad skogen kostat i ägarens hand. Vinst å avyttring av skog i samband med marken skulle å andra sidan beskattas endast i den mån fastig- hetsöverlåtelsen bleve underkastad realisationsvinstbeskattning.
År 1902 tillkom den första statliga inkomstskatteförordningen. Den inne- fattade ingen lösning av förevarande spörsmål. Inkomst av jordbruksfastig- het skulle nämligen liksom enligt bevillningsförordningen beräknas till viss procent av fastighetens taxeringsvärde.
Olägenheterna av skogsbeskattningens avvägning efter taxeringsvärdena framträdde emellertid starkare efter förordningens ikraftträdande. Det fram- stod såsom synnerligen önskvärt, att inkomst av fast egendom överhuvud taget gjordes till föremål för verklig taxering. I detta syfte utarbetades år 1904 inom finansdepartementet ett förslag till ny förordning om statlig in- komstskatt. I detta förslag hade svårigheten att fastställa avdrag för vad ägaren ursprungligen betalt för skogen eliminerats därigenom att Sådant av- drag icke medgavs. Vid upplåtelse av avverkningsrätt eller försäljning av virke skulle alltså köpeskillingen oavkortad upptagas såsom inkomst. Vid fastighetsförsäljning skulle å andra sidan beskattning av skogsbruk icke äga rum. .
Då icke heller detta förslag ansågs godtagbart, uppdrogs år 1905 åt en kommitté, skogsskattekommitte'n, att utarbeta nya bestämmelser angående beskattning av skog. Denna kommitté, som avgav sitt betänkande år 1907, fann, att en lösning av skogsbrukets beskattning kunde sökas på två olika vägar. Då skogen gåve inkomst oregelbundet och med åtskilliga års mellan- rum, kunde man antingen med beskattningen söka träffa en antagen genom- snittlig årsinkomst, som i längden motsvarade den verkliga inkomsten av skogen. I sådant fall bleve dock den värdestegring, som skogen underginge på grund av marknadens förbättring, icke, såsom enligt kommitténs mening borde ske, tagen till beskattning. Eller också kunde man eftersträva att med
beskattningen träffa den verkliga inkomsten vid de tillfällen, då den faktiskt erhölles. Rörande den förra metoden för skogs beskattning anförde kom- mittén, att den ledde till ett uttagande av skatten, innan inkomsten funnes såsom en disponibel tillgång, vilket kunde överbelasta fastighetsägarnas skattekraft så att de bleve benägna att avverka skog i förtid eller i för stor omfattning. Mot en verklig inkomstbeskattning med avdrag för den erlagda köpeskillingen anmärkte kommittén, att det vore förenat med mycket stora svårigheter att fastställa avdragen riktigt. Kommittén befarade, att avkast- ningen av skog, som flera gånger bytt ägare utan att under tiden någon av- verkning skett, icke skulle bliva till fullo beskattad.
Sin ståndpunkt i skogs—beskattningsfrågan utvecklade kommittén på föl— jande sätt. Studiet av de allvarsamma och djupt i sakens natur liggande svå- righeter, som vore förknippade med medgivande av avdrag för ursprungligen erlagd köpeskilling, hade fört kommittén till den uppfattningen, att en lös- ning av skogsbeskattningsfrågan borde sökas, som icke förutsatte dylika av- drag. En sådan lösning kunde uppenbarligen vinnas därigenom att man väntade med att uttaga skatt å skogsvinsten, till dess skogen avverkades eller äganderätten till densamma eljest skildes från äganderätten till marken, men att man då i stället beskattade virkets hela värde utan medgivande av något avdrag för vad skogen kostat i den siste ägarens hand. Detta förfaringssätt borde man emellertid icke tillgripa beträffande en på sk'atteförmågan upp- byggd inkomstskatt efter progressiv skala, såsom skett i det år 1904 inom finansdepartementet utarbetade förslaget, men väl med avseende å en ob- jektskatt på skogens avkastning, d. v. 5. en i förhållande till den allmänna inkomstbeskattningen fristående skogsaccis. Om en accis infördes, visste var och en som köpte en skogsfastighet, att på skogen vilade en obetald skatte— skuld, vartill han hade att taga hänsyn, då han beräknade det pris han kun- de betala för skogen. En reduktion i priset motsvarande skatteskulden kom- me i regel att äga rum vid varje försäljning av skogsfastigheter. Säljaren finge sålunda i verkligheten bära skatten för den vinst, 'som uppstått genom skogens tillväxt eller värdeökning från det ögonblick han köpte den till det ögonblick han sålde den. Och detta vore just det ideala målet för skogsbe- skattningen. Denna återvältningsprocess verkade på liknande sätt och väl i det stora hela lika säkert som den skatteövervältning, varigenom t. ex. en kaffekonsument tvingades att betala den kaffetull, som direkt erlades av importören.
Kommittén kom sålunda till det resultatet att skogsbrukets beskattning helt skulle ske genom skogsaccis. I taxeringsvärdet å jordbruksfastighet skulle icke inräknas värdet å skog, utöver vad som erfordrades för hus- behov. För skog, som avverkades för annat ändamål, skulle accis erläggas till stat, kommun, landsting och väghållningsdistrikt. Accisen till staten skulle utgå progressivt. Progressionen skulle bestämmas med hänsyn till den accispliktiges virkesuttag inom varje taxeringsdistrikt för sig och sålunda ej efter hans allmänna skatteförmåga.
Skogsskattekommitténs förslag blevo icke genomförda. År 1909 infördes
emellertid en kommunal skogsaccis såsom utfyllnad av den lindriga kommu— nala beskattningen av skogsbruket, som var en följd av de i regel låga taxe- ringsvärdena å skogsfastigheter.
Då frågan om den statliga beskattningens reformerande fann sin lösning genom antagande av 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhets-
o
skatt, avvisades tanken på att ersätta inkomstskatten a skogsbruk med en accis. I propositionen anförde departementschefen (prop. 1910: 88 sid. 83), att ett fullföljande av Skogsskattekommitténs förslag på statsbeskattningens område kunde anses så gott som uteslutet, samt åberopade i detta samman- hang ett av honom vid 1908 års riksdag gjort uttalande i skogsbeskattnings- frågan av följande lydelse:
»För strävandena att reformera statsbeskattningen framstår det såsom ett allt- mera klart uttryckt och omfattat mål att åvägabringa en enhetlig, allmän och ren inkomstskatt. Statsskatten bör vara en beskattning av inkomst, och skattens natur att vara allmän innebär, att den skall utgå av all den skattskyldiges inkomst. Er- kännes detta var-a reformarbetets uppgift, skulle det uppenbarligen vara ett förryc- kande av hela arbetet att utbryta en art av inkomst och göra denna till föremål för en särskild beskattning, vilken därtill icke komme att avse den ifrågavarande inkomstens verkliga belopp utan väsentligen erhölle karaktären av en objektbe- skattning. Visserligen måste det, såsom jag förut sagt, medgivas, att inkomst av skogsbruk är svårare att beräkna än kanske varje annan inkomst, särskilt därför att det erbjuder så stor svårighet att komma till rätta med avdrag för den köpe— skilling, som erlagts för skogen. Men däremot kan det icke med skäl påstås, att in- komst av skogsbruk till begreppet är olikartad emot annan inkomst och av sådan grund bör i beskattningsavseende behandlas på ett särskilt sätt.
Att fasthålla vid den fordran, att inkomstskatten skall vara allmän och således omfatta även skogsinkomsten, är angeläget med avseende på denna skatts progres- siva natur. Skogsskattekommittén har, ställd inför kravet på skatteprogression, fun- nit den utvägen att även göra den föreslagna skogsaccisen till staten särskilt för sig progressiv. En progressiv skatt bör dock i strängaste mening vara en personlig skatt, en subjektskatt. För utrönande av den stegrade skatteförmåga, som genom progressionen kan tagas i anspråk, är det erforderligt att känna den beskattades samlade behållna inkomst. Att lägga progression på en avkastningsskatt, sådan som den skogsaccis, vilken kommittén föreslagit och som icke skulle taga tillbörlig hänsyn till i vad mån avkastningen lämnade behållen inkomst, skulle däremot up- penbarligen kunna leda till obillighet och ojämnhet i beskattningen.»
Skälen mot en inkomstbeskattning av skogsbruket ansåg departements- chefen hava tillagts större vikt än de i verkligheten förtjänade. I propositio- nen föreslogs, att avdrag för erlagd köpeskilling skulle erhållas, i den mån skogens värde genom avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt nedgått under ingångsvärdet, dock enligt propositionens uttryck endast »då särskilda omständigheter därtill föranleda». Beträffande detta avdrag uttalade de- partementschefen, att det — bl. a. på grund av den fortgående prisstegringen å växande skog — torde komma att bliva av betydelse endast i undantags- fall. Ingångsvärdet skulle bestämmas enligt i huvudsak samma grunder som ännu gälla. Någon beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsälj- ning skulle icke äga rum. Frågan härom berördes överhuvud taget icke i pro- positionen.
Bevillningsutskottet föreslog viss omformulering av stadgandena om värde- minskningsavdrag, varvid orden »dä särskilda omständigheter därtill för- anleda» utgingo, samt anförde vidare (betänkande nr 29 sid. 32):
»Vid granskning av de föreslagna bestämmelserna om vad som till inkomst av skogsbruk skall hänföras, har utskottet funnit, att därest den, som under mer än tio år ägt skogsfastighet och under tiden sparat skogen, sedermera säljer fastig— heten jämte skogsbeståndet, någon beskattningsbar inkomst av skogsbruk icke skulle anses hava tillfallit säljaren, samt att köparen, därest han omedelbart avverkar skogen, skulle bliva berättigad till avdrag vid inkomstberäkningen för den minsk- ning i värde skogen genom avverkningen lidit, till följd varav skatteplikten även för köparen skulle bortfalla eller reduceras till ett obetydligt belopp. För den avver- kade skogen skulle i detta fall ingen eller ringa skatt komma att utgöras, under det att, om säljaren sålt endast avverkningsrätten eller själv avverkat, full skatt kommit att utgå.»
För att förebygga de missbruk, vartill en sådan olikhet i beskattningen enligt utskottets mening lätt kunde giva anledning, och genomföra önskvärd jämnhet i beskattningen för angivna och andra likartade fall, föreslog ut- skottet, att en bestämmelse om beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning skulle införas.
Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet föreslagit. I kommunalskattesakkunnigas (Eiserman-von Wolcker och Landén) är 1917 avgivna betänkanden behandlades icke närmare frågan om beräkning av inkomst av skogsbruk.
1920 års kommunalskatteprovisorium upptog — liksom 1920 års kommu- nalskatteproposition — de vid denna tid för statsbeskattningen gällande reglerna beträffande skogsbrukets inkomstbeskattning.
1921 års kommunalskattekommitté framförde i sitt betänkande (SOU 1924: 53 o. 54) förslag om två betydelsefulla ändringar i skogsbeskattningen, nämligen dels att beskattning av skogsbruk icke skulle ske vid fastighetsför- säljning och dels att avdrag för nedgång i skogs ingångsvärde under fastig- hetsinnehav icke skulle beräknas direkt genom jämförelse med den kvar— varande skogens värde utan bestämmas med hänsyn till minskningen i vir- keskapitalet. Sådan minskning skulle anses vara för handen, då ur skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera än som motsvarade tillväxten un- der den tid, som förflutit sedan ägaren förvärvade skogen. Minskningen av ingående virkeskapitalet skulle värdesättas efter de enhetspriser för olika sortiment, som ingångsvärdet representerade. Denna metod, den s. k. virkes- kapitalsmetoden, skilj-er sig från den nu gällande virkesförrådsmetoden däri» genom att den tager hänsyn till förändringar i skogens sortimentssamman- sättning, d. v. s. dess kvalitet.
Såsom skäl för upphävandet av beskattningen av skogsbruk vid fastig- hetsförsäljning framhöll kommittén (sid. 408 ff), att skogsbeståndet hörde till den fasta egendomen och att, då detta bestånd försåldes i samband med avyttring av fastigheten i övrigt, det hela bleve en fastighetsrealisation och därför borde i beskattningshänseende behandlas såsom sådan. Kommittén
ansåg vidare, att en beskattning av inkomst av skogsbruk vid fastighetsför- säljning, vilken beskattning endast borde ifrågakomma beträffande skogens tillväxt under den skattskyldiges innehav av fastigheten, bleve förenad med * utomordentliga utredningssvårigheter och att den skulle innebära ett avsteg från övriga beskattningsregler i fråga om inkomst samt till och med från gängse inkomstbegrepp. I ett särskilt yttrande (sid. 531 ff) utvecklade leda- moten professorn Tor Jonson skälen för sin anslutning till förslaget i denna del. Han ansåg visserligen, att sparad tillväxt borde vid försäljning av fastig- het beskattas, men inför svårigheterna att utforma en sådan beskattning föredrog han att slopa varje beskattning framför att bibehålla då gällande regler.
Mot förslaget reserverade sig tre av kommitténs ledamöter (Lybeck med instämmande av Eriksson och Lindqvist). De ansågo, att gällande bestäm- melser i fråga om beskattning av skogsbruk vid fastighetsförsäljning borde bibehållas. I motiveringen för reservationen (sid. 533 0. 534) åberopades 1910 års bevillningsutskotts ovan återgivna yttrande vid införandet av denna be- skattning samt anfördes vidare:
»Emot den ifrågavarande beskattningen har i huvudsak anmärkts, att den inne- bär en utvidgning av realisationsvinstbeskattningen. Denna anmärkning kan sägas träffa även kommitténs förslag i fråga om beskattning av inkomst vid upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Om en fastighetsägare åt annan upplåter all sin skog till avverkning, skall enligt kommitténs förslag liksom för närvarande hela köpe- skillingen tagas till beskattning med avdrag för det för ägaren gällande ingångs- värdet (kapitaluttag), alltså samma beskattningsmetod, som nu tillämpas vid försälj- ning av växande skog i samband med själva fastigheten.
Vad som vid dylik försäljning synes rätteligen böra utgöra föremål för beskatt- ning — frånsett de fall då handel idkas med fastigheter eller skattepliktig realisations- vinst föreligger — är den del av köpeskillingen, som belöper å skogens tillväxt under den tid, säljaren ägt fastigheten. Vad skogen under denna tid i tillväxt pro- ducerat får betraktas såsom en skogsbrukets produkt, och vad som inflyter vid för- säljning av denna produkt, liksom vid avyttring av andra skogsbrukets produkter, måste räknas till skattepliktig intäkt. Att fritaga jämväl dylik intäkt från beskatt- ning synes mig icke under några förhållanden böra medgivas. Bevillningsutskottets skäl äro talande nog.
Emellertid har inom kommittén med skärpa framhållits de svårigheter, som skulle möta vid beräkning av vad som av influten köpeskilling belöper & skogs tillväxt under en viss period. Med hänsyn till dessa svårigheter, även om de icke böra till- mätas så stor betydelse, kommittén anser desamma förtjäna, har jag stannat vid att förorda bibehållande av de nu gällande bestämmelserna i ämnet, vilka ock bäst överensstämma med kommitténs förslag i fråga om beskattning av inkomst, som förvärvas genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog.»
Till stöd för förslaget att införa en metod, enligt vilken avdrag under innehavet skulle medgivas med hänsyn till ändringar i virkeskapitalet, an- förde kommittén (sid. 412 ff):
»Ingångsvärdet representerar ' således ägarens i skogen nedlagda kapital, som förräntas genom skogens årliga tillväxt. Så länge ur skogen icke uttages mer än som motsvarar tillväxten under den tid, ägaren ägt fastigheten, kvarstår kapitalet i skogen, och något avdrag för minskning av ingångsvärdet bör givetvis icke ifråga-
komma. Uttages däremot ur skogen större värdekvantitet än som svarar mot till- växten under nyssnämnda tid, har ett kapitaluttag ägt rum, vilket vid beräkningen av den skattepliktiga inkomsten bör avgå från försäljningssumman eller det av- verkade virkets värde. Vad som av försäljningsbeloppet eller virkesvärdet mot- svarar kapitaluttaget utgör nämligen blott kapitalomsättning. Med nuvarande be- stämmelser kommer emellertid ofta nog avdrag för dylikt kapitaluttag icke fas- tighetsägaren till godo. Under uppåtgående konjunkturer kan nämligen värdet av den kvarvarande skogen, trot-s det att densamma på grund av skedd avverkning är till omfattningen mindre eller till beskaffenheten sämre än den skogstillgång, som förefanns vid den tid, till vilken ingångsvärdet hänför sig, överstiga samma in- gångsvärde; och något avdrag för minskning i ingångsvärdet kan då enligt gällande bestämmelser icke ifrågakomma. Det faktiska kapitaluttaget ur skogen anses sålun- da ersatt med en på grund av konjunkturförhållandena beräknad värdeökning av den kvarvarande skogen, vilket i själva verket innebär, att fastighetsägaren får skatta för en i förväg beräknad konjunkturvinst. Under nedåtgående konjunkturer är förhållandet omvänt, så att ägaren kan såsom minskning i skogs ingångsvärde få tillgodoräkna sig även värdeminskning å den kvarvarande skogen, d. v. s. fastig- hetsägaren får avdrag för konjunkturförlust.
För kommittén har det synts uppenbart, att, så snart uttaget ur skogen omfattar mera än tillväxten under ägarens besittningstid och således sträcker sig in på äga— rens i skogen nedlagda kapital, sådan amortering av kapitalet icke bör inräknas i den skattskyldiges inkomst. För bedömande, om och till huru stort belopp kapital- uttag ägt rum, erfordras uppskattning av den kvarvarande skogens värde efter sam- ma enhetspris, som legat till grund för ingångsvärdets beräkning. Understiger den kvarvarande skogens värde, på nyssnämnda sätt beräknat, ingångsvärdet, föreligger kapitaluttag, eljest icke.»
Samtidigt med kommunalskattekommittén och i samråd med denna ar- betade inlcomstslcattesakkunniga. Deras förslag beträffande den statliga be- skattningen (SOU 1923:69 sid. 115) överensstämde med kommitténs för- slag i fråga om beskattning av skogsbruk under innehavet. Beskattningen i samband med fastighetsförsäljning borde däremot enligt de sakkunnigas me- ning bibehållas och avdrag därvid medgivas för det gällande ingångsvärdet.
Enligt det förslag till kommunalskattelag, som förelades 1927 års riksdag (prop. nr 102 sid. 354 ff.), skulle intäkt genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken alltid beskattas och därvid behandlas så— som intäkt av skogsbruk, även om förutsättningar för realisationsvinstbeskatt- ning eljest vore för handen. Från sådan intäkt skulle avdrag åtnjutas med det för ägaren gällande ingångsvärdet. Under innehavet skulle avdrag erhållas för minskning i ingångsvärdet, beräknat med hänsyn till virkeskapitalets förändringar. I propositionen uttalade departementschefen, att skogen när- mast hade karaktär av vara i ett näringsföretag och att beskattning av värde— stegringen på den grund ej vore omotiverad.
Vid 1927 års riksdag yrkades motionsvis dels (I: 285 och II: 364) med hänvisning till vad 1921 års kommunalskattekommitté anfört, att de i pro- positionen upptagna bestämmelserna om beskattning av inkomst genom av- yttring av växande skog i samband med avyttring av marken måtte utgå ur förslaget, dels oclc (I: 270 och II: 387) att bestämmelserna om rätt till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde skulle helt borttagas med hänsyn till att
denna avdragsrätt å ena sidan visat sig synnerligen svår att tillämpa och å andra sidan allenast hade mera begränsad betydelse.
Första särskilda utskottet yttrade i sitt utlåtande i kommunalskattefrågan (nr 1 sid. 59 ff), att utskottet för sin del biträdde de anmärkningar emot det då gällande och i propositionen i huvudsak upptagna systemet, vilka motions- ledes framställts. Detta system, anförde utskottet vidare, verkade otillfreds- ställande på grund av svårigheterna att åvägabringa bevisning rörande in- .gängsvärden å skog samt på grund därav, att det med skatt träffade värde- ökning å sådan skog, som enligt gällande skogslagar aldrig kunde bliva före— mål för avverkning. Vid ett övervägande av förenämnda olika yrkanden hade det synts utskottet möjligt, att en lösning av dessa frågor skulle kunna vinnas genom en kombination av båda förslagen sålunda, att vid avverkning av skog eller försäljning av avverkningsrätt inkomsten skulle i sin helhet beskattas utan avdrag för minskning i skogens ingångsvärde men att däremot vid för- säljning av fastighet den del av köpeskillingen, som belöpte å skogen, icke skulle anses utgöra inkomst av skogsbruk. Då en direkt övergång från gäl- lande bestämmelser till det av utskottet ifrågasatta systemet i många fall skulle bliva betungande för skogsägarna, ansåg utskottet övergångsbestäm- melser erforderliga av innebörd, att de skattskyldiga under tjugo år skulle vara berättigade åtnjuta avdrag för minskning i skogs ingångsvärde enligt dittills gällande bestämmelser med den inskränkningen likväl att sådant av- drag skulle reduceras med en tjugonde] för varje löpande år av övergångs- perioden. .
Utskottets förslag, som var enhälligt, antogs av första kammaren. Andra kammaren avvisade hela kommunalskatteförslaget.
I 1928 års Icommunalslcatteproposition (nr 213) vidhölls med vissa änd— ringar det i 1927 års proposition framlagda förslaget rörande inkomstbeskatt- ning av skogsbruk. Den viktigaste av dessa ändringar var att vid beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning den skattskyldige skulle få åtnjuta avdrag — utom för ingångsvärdet — för den värdestegring, vilken under den skattskyldiges innehav inträtt beträffande så stor del av skogen som motsvarade fem gånger den normala årliga virkesavkastningen av skogs- marken. Värdestegringens storlek skulle fastställas genom att minska värdet av fem normala årsavkastningar av skogsmarken enligt uppskattningen vid den allmänna fastighetstaxeringen närmast före fastighetens försäljning med värdet av samma antal årsavkastningar enligt uppskattningen vid den all- männa fastighetstaxeringen närmast före fastighetens förvärvande. Hade för- värvet skett före år 1922, skulle skogens värde vid förvärvet beräknas med tillhjälp av en av Konungen fastställd tabell över virkesprisens förändringar. Därest skogen vid fastighetens förvärvande icke motsvarat fem årsavkast- ningar men under innehavet nått denna omfattning, skulle sådan tillväxt icke beskattas såsom inkomst vid fastighetens försäljning. En annan avvikelse från 1927 års förslag var att vid uttag ur skogen den skattskyldige skulle äga beräkna avdrag för minskning av ingångsvärdet med hänsyn till änd- ringar antingen i virkeskapitalets storlek eller i skogens värde.
Detta förslag grundades på en av 1924 års skatteberedning verkställd ut- redning (se prop. 1928: 213 sid. 338). Däri framhölls beträffande 1927 års utskottsförslag, att den iögonenfallande stora fördelen med detta projekt vore dess påtagliga och bestickande enkelhet samt att denna fördel vore så stor, att anledning synts finnas att acceptera förslaget, om det ej motvägts av stora reella olägenheter. I fråga om de olägenheter, som kunde anses vidlåda försla- get, erinrade skatteberedningen i huvudsak, att den skatt, som skulle komma att åvila skogsbruket enligt detsamma, skulle mista karaktären av en verk- lig personlig inkomstskatt och i stället komma att erinra om skogsaccisen, ehuru med en av det beskattningsbara beloppet beroende procentsats, att i visst fall tillväxt av eller värdeökning på skog komme att inkomstbeskattas två gånger, nämligen när en säljare beskattats för realisationsvinst, att progres- sionen genomsnittligt komme att beträffande inkomst av skogsbruk verka hår- dare än beträffande annan inkomst och hårdare än dittills, att förslaget inne- bure ett avsteg från den i skattelagstiftningen antagna principen, att arvs- skatt och inkomstskatt uteslöte varandra, vilket avsteg medförde en skärp— ning i förhållande till vad som då gällde beträffande beskattningen av inkomst av skogsbruk, en skärpning, som bleve desto starkare på grund av progressi- viteten, att förslagets övergångsbestämmelser kunde tänkas i viss mån bidraga till en forcerad avverkning i ändamål att utnyttja den under övergångstiden inedgivna rätten till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde samt att över- gångsbestämmelserna i vissa fall medgåve möjlighet att genom köp och åter- köp av fastighet ernå en icke avsedd frihet från beskattningen av inkomst av skogsbruk.
Skatteberedningen ingick även på en undersökning av frågan i vad mån skattefrihet för värdeökning å växande skog vore motiverad. Beträffande det i 1927 års proposition framlagda förslaget anförde skatteberedningen sålunda bl. a. följande:
»Propositionens ståndpunkt, att skogen är att betrakta såsom en vara i en rörelse, synes ur viss synpunkt ej kunna röna gensägelse. Varje träd kommer en gång att skördas. Vore fråga om en vanlig rörelse, skulle i princip alla trädens värde upp- tagas i balansräkningen för varje år, och följaktligen skulle småningom trädens hela värde, inklusive värdeökning på grund av konjunkturen, tagas till beskattning. Liksom jordbruk beskattas emellertid skogsbruk av praktiska skäl ej enligt denna metod, utan inkomsten beskattas först när träden avyttras. En analogi finns i exempelvis kreaturen. Dessa födas på stället och växa några år för att sedan för— säljas. Någon beskattning sker ej, medan kreaturen tillväxa, varemot hela försälj- ningssumman beskattas, när avyttring en gång äger rum.
Man synes emellertid beträffande växande skog kunna anlägga även ett från det antydda avvikande betraktelsesätt. Det förutsättes nämligen, att å en skogsmark i regel skall finnas ett visst trädbestånd för att möjliggöra en jämn avkastning. De träd, som ingå i detta bestånd, växla givetvis, i det en successiv förnyelse äger rum, men betraktar man skogen i dess helhet, kan man göra gällande, att viss del av densamma är att betrakta som produktionsmedel och endast återstoden såsom får- dig produkt, d. v. s. skörd. Framför allt ligger detta betraktelsesätt nära till hands efter tillkomsten av 1923 års skogsvårdslag, vilken stadgar förbud mot avverkning av det virkeskapital, som icke bör betraktas såsom produkt, samt därjämte ålägger
4—418636.
skogsodlingsskyldighet, därest för skogens föryngring lämpliga träd avverkats i så- dan utsträckning, att den framtida produktionen därav kan äventyras. I den mån skog betraktas såsom produktionsmedel, synes i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om fastighet och tillgångar för stadigvarande bruk i rörelse en be- skattning av värdeökning å densamma ej böra äga rum, såvitt ej denna värdeök— ning kommcr till synes såsom realisationsvinst under sådana villkor, att dylik vinst beskattas, eller yrkesmässig handel med fastigheter föreligger. Med nu angivna ut- gångspunkt skulle alltså beskattningen enligt gällande regler och 1927 års kungl. förslag kunna sägas gå för långt och anmärkningarna mot denna sländpunkt vara berättigade. Detta är den uppfattning, som biträtts av 1927 års kommunalskatte- utskott, då detta yttrat, att gällande system verkade otillfredsställande bland annat på grund därav, att det med skatt träffade värdeökning på sådan skog, som enligt gällande skogslagar aldrig kunde bliva föremål för avverkning.»
Vad anginge frågan om den myckenhet skog, vilken skulle anses hava ka- raktär av produktionsmedel, och om vad som vore att betrakta såsom skörd anförde skatteberedningen, att såsom produktionsmedel borde anses den i fråga om varje fastighet minsta kvantitet, vartill skogen någonsin i framtiden komme att nedbringas. Allt det övriga vore skörd och endast denna minimi- kvantitet vore produktionsmedel.
Med utgångspunkt från denna tankegång utarbetade skatteberedningen det förslag till inkomstbeskattning av skogsbruk vid avyttring av skog i sam- band med avyttring av marken, vilket sedan i huvudsak upptogs i 1928 års proposition.
I yttranden, som avgåvos över skatteberedningens förslag och som äro refererade i 1928 års proposition, anmärktes, att förslaget vore alltför in- vecklat och därför svårt att tillämpa. Domänstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke skogsbeskattningen borde göras till föremål för ytterligare utredning. Det borde därvid enligt styrelsens mening bl. a. undersökas dels huru ut- skottets förslag skulle ställa sig i praktiken, dels huruvida gällande bestäm- melser borde ändras därhän att värdeökningen genom prisstegring å virke ej skulle beskattas. Även borde undersökas, huruvida icke inkomstbeskatt- ningen av skogsbruk helt eller delvis borde utbrytas ur ramen för den nu— varande inkomstbesk'attningen för att i stället beskattas genom en särbeskatt— ning, t. ex. i form av en accis. Sistnämnda lösning ifrågasattes även av kam- marrätten, som icke ville förorda vare sig utskottsförslaget eller skattebered— ningens förslag.
Departementschefen upptog i propositionen (sid. 201 ff) till granskning, såväl utskottets förslag som frågan om inkomstbeskattningens ersättande med en accis. Han fann emellertid, att övervägande skäl talade för bibehål- lande av det gamla systemet, kompletterat med virkeskapitalsmetoden vid beskattning under innehavet och den av skatteberedningen föreslagna av- dragsmetoden vid fastighetsförsäljning.
1928 års särskilda utskott anförde i sitt utlåtande bl. a. följande (nr 1 sid. 37):
'Med hänsyn till de erinringar, som sålunda enligt utskottets förmenande kunna göras såväl mot gällande bestämmelser i ämnet som mot de olika förslagen till änd-
ring häri, har inom utskottet övervägts möjligheten att finna en lösning av frågan efter andra linjer än de hittills framkomna förslagen angåve. Detta övervägande har skett från följande utgångspunkter. Vad som under alla förhållanden borde beskattas vore skogens tillväxt. Denna vore nämligen skogens avkastning. I vad mån därutöver värdestegring å skogen borde beskattas, syntes böra bestämmas enligt de vanliga reglerna för beskattning av realisationsvinst. Värdestegring å skog, i den mån den icke utgjorde tillväxt, borde nämligen enligt detta betraktelsesätt icke behandlas annorlunda än fastigheten i övrigt. Detta uppslag i frågan skulle således innebära följande. Om fastighet, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, såldes inom tio år efter förvärvet, beskattades vinsten å försälj- ningen enligt de nu gällande reglerna för realisationsvinstbeskattning. Vinsten skulle dock tagas till beskattning i den kommun, där fastigheten vore belägen. Om skog å fastighet, som förvärvats på sätt nyss sagts och varit i den skattskyldiges ägo mindre än tio år, avverkades eller avyttrades, borde icke blott tillväxten utan även värdestegringen å den skog, som utgjorde uttag ur det ursprungliga virkesförrådet, beskattas. Avdrag finge således ske för den del av ingångsvärdet, som efter kubik- massan räknat belöpte å det minskade virkesförrådet. Om däremot fastigheten förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varitiden skattskyldiges hand minst tio år eller ock förvärvats genom annat fång än nyss sagts, funnes icke rum för någon realisationsvinstbeskattning, utan vad som i dylikt fall skulle be— skattas vore allenast tillväxten. Vid avverkning, upplåtelse av avverkningsrätt eller försäljning av fastigheten i dess helhet skulle i dylikt fall en klyvning ske av värdet av de erhållna produkterna eller den uppburna valutan sålunda, att endast vad som därav belöpte å tillväxten beskattades.
Emot det sålunda skisserade uppslaget till frågans lösning har emellertid inom utskottet anmärkts, att det innebure en utsträckning av den nuvarande realisations- vinstbeskattningens tillämplighetsområde. Regeln om realisationsvinstbeskattning- en vore, menade man, en schablonmässig bestämmelse, som tillkommit för vissa undantagsfall och som därför icke borde utsträckas att gälla för en normal förvärvsverksamhet. Vidare hade detta uppslag icke tagit tillbörlig hänsyn till den dubbla egenskapen hos skogen att utgöra såväl skörd som produktions- medel.
Då utskottet med hänsyn till den tid, som stått utskottet till buds, icke kunnat föranstalta om den ytterligare utredning i frågan, som är erforderlig för ett slutligt ståndpunktstagande i saken, har utskottet ansett sig böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa ytterligare utredning i ämnet samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Med avseende å de bestämmelser, som böra infogas i kommunalskattelagen att gälla under den tid, förevarande fråga är föremål för utredning, har utskottet an- sett, att dessa bestämmelser höra med vissa jämkningar avfattas i anslutning till de stadganden i ämnet, som innefattas i den för årets riksdag framlagda propositionen med förslag till kommunalskattelag. Utskottet har nämligen ansett, att nu gällande bestämmelser, emot vilka utskottet här ovan uttalat en del anmärkningar, ej böra erhålla fortsatt giltighet, icke ens under den tid utredningen i frågan pågår. Ej heller innevarande års kungl. förslag har av utskottet lämnats utan anmärkningar, men detta förslag torde dock borttaga vissa med nu gällande bestämmelser förenade olägenheter. Utskottet har förut uttalat, att utskottet anser, att propositionens be- stämmelser om avdrag för minskning av ingående virkeskapital äro ganska svår- förståeliga samt ofta förutsätta mycket invecklade beräkningar. Detta beror i främsta rummet därpå, att minskningen i virkesförrådet enligt propositionen skall beräknas med hänsyn till virkets såväl kvalitet som kvantitet. Bestämmelsemas till- lämpning torde underlättas, om minskningen endast behöver beräknas kvantitativt.
Utskottet inser väl, att ett sådant beräkningssätt giver ett grövre resultat än pro- positionens regler, men den härmed förenade olägenheten anser utskottet uppvägas av de taxeringstekniska fördelarna. Utskottet har därför låtit omarbeta författnings- bestämmelserna sålunda, att minskningen i virkesförråd skall beräknas allenast efter kubikmassa i fast mått. Beträffande det särskilda avdrag för värdestegring är fem normala årliga virkesavkastningar, som medgives vid försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken, har utskottet ansett att detta avdrag skä- ligen bör höjas till värdestegringen å sex årsavkastningar.»
Tio av utskottets ledamöter reserverade sig. De ansåg-o, att utskottets utlå— tande bort erhålla följande avfattning (sid. 349):
»Ehuru enligt reglerna för inkomstbeskattningen förmögenhetsökning icke beskat- tas såsom inkomst i andra fall än då inkomsten uppkommit genom realisation inom viss tid från förvärvet nämligen inom fem år i fråga om lös och tio år i fråga om fast egendom, tillämpas i gällande rätt beträffande vinst uppkommen genom avytt- ring av skog den undantagsbestämmelsen, att all sådan vinst, även om avyttringen skett mer än tio år från förvärvet, beskattas. Någon grund för bibehållandet av denna orättvisa undantagsställning för inkomst av skogsbruk finnes emellertid en- ligt utskottets mening icke, utan måste det riktiga vara att för vinst vid avyttring av skog tillämpas samma regler som gälla vid avyttring av annan fast egendom. Värdestegring å skog, i den mån den icke utgör tillväxt, bör således icke behandlas annorlunda än fastigheten i övrigt med tillämpning av de vanliga reglerna för be- skattning av realisationsvinst. Tillväxten utgör skogens avkastning och bör förty under alla förhållanden beskattas. Från dessa utgångspunkter har inom utskottet utarbetats ett nytt förslag till bestämmelser i ämnet, vilket förslag således innebär följande.
Om fastighet, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, säljes inom tio år efter förvärvet, beskattas vinsten å försäljningen enligt de nu gäl- lande reglerna för realisationsvinstbeskattning. Vinsten skall dock tagas till beskatt- ning i den kommun, där fastigheten är belägen. Om skog å fastighet, som förvärvats på sätt nyss sagts och varit i den skattskyldiges ägo mindre än tio år, avverkas eller avyttras, bör icke blott tillväxten utan även värdestegringen å den skog, som utgör uttag ur det ursprungliga virkesförrådet, beskattas. Avdrag får således ske för den del av ingångsvärdet, som efter kubikmassa räknat belöper å det minskade virkes- förrådet. Om däremot fastigheten förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges hand minst tio år eller ock förvärvats genom annat fång än nyss sagts, finnes icke skäl för någon realisationsvinstbeskattning, utan vad som i dylikt fall skall beskattas är allenast tillväxten. Vid avverkning, upplåtelse av avverkningsrätt eller försäljning av fastigheten i dess helhet bör i dylikt fall en klyvning ske av värdet av de erhållna produkterna eller den upp- burna valutan sålunda, att endast vad som därav belöper å tillväxten beskattas.
Att den princip, som här angivits, är den teoretiskt riktiga, synes utskottet stå utom tvivel och har vitsordats redan inom 1921 års kommunalskattekommitté i särskild reservation av kammarrättsrådet Lybeck och ledamöterna av riksdagens andra kammare Eriksson i Grängesberg och Lindqvist i Halmstad, vilka uttalat: *Vad som vid en dylik försäljning synes rätteligen böra utgöra föremål för beskattning —— frånsett de fall då handel idkas med fastigheter eller skattepliktig realisationsvinst föreligger -—— är den del av köpeskillingen, som belöper å skogens tillväxt under den tid, säljaren ägt fastigheten.' » .. Frågan är då, huruvida praktiska hänsyn tillåta ett genomförande av en sådan princip. Det var på grund av betänkligheter i detta hänseende som nämnda reser- vanter inom kommunalskattekommittén icke funno sig böra förorda systemet. Inom utskottet verkställd utredning ger emellertid vid handen, att några allvarliga prak-
tiska olägenheter icke kunna förväntas, utan att tvärtom vissa icke oväsentliga lätt- nader skulle beredas i taxeringsarbetet. I sistnämnda hänseende må blott erinras därom, att den av utskottet förordade regeln befriar från behovet att räkna med ingångsvärde, såvitt fråga är om föryttring av skog efter mera än 10 år.»
Utskottsreservanterna föreslogo följande avdragsregel:
»Har å fastighet avverkats skog eller har från fastighet försålts skog vare sig med eller utan samband med avyttring av marken, och har avverkningen eller avytta ringen föranlett nedgång i det för avverkaren eller säljaren gällande virkesförrådet, äger den skattskyldige åtnjuta avdrag för minskningen i virkesförrådet (skogsminsk- ning).
Värdet av denna minskning beräknas efter den avverkade eller avyttrade skogens värde vid den tidpunkt, då avverkningen eller avyttringen ägde rum; dock att, om fastigheten förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges hand mindre än tio år, avdrag icke i något fall må åtnjutas till högre belopp än vad av det för ägaren gällande ingångsvärdet kan anses belöpa å skogsminskningen. »
Första kammaren antog reservanternas förslag och andra kammaren ut- skottets förslag. .
Utskottets sammanjämkningsförslag (memorial nr 9), som antogs av kam: rarna och ligger till grund för gällande lagstiftning, innebar i huvudsak den avvikelsen från utskottets ursprungliga förslag att reservanternas uppfattning beträffande värdestegringsbeskattningen vid försäljning av fastighet beak- tades, i det att avdrag därvid skulle få åtnjutas för den å ingående virkesför- rådet belöpande delen av försäljningssumman eller den eljest erhållna valu- tan för skogen. Avdraget för gällande ingångsvärde bibehölls dock såsom ett alternativ. Det i propositionen föreslagna avdraget vid fastighetsförsälj- ning för värdestegringen å fem normala årliga virkes'avkastningar av skogen ersattes med ett avdrag för värdet av fyra normala årsavkastningar, vilket skulle utgöra ett tredje alternativ vid sidan av avdraget för ingångsvärde och avdraget för ingående virkesförråd. Utskottet framhöll, att avdraget för fyra årsavkastningar torde bliva av betydelse beträffande »nyuppvuxen ungskog».
Efter 1928 hava ändringar av betydelse i inkomstbeskattningen av skogs- bruk icke förekommit. Yrkanden om ändringar hava emellertid framställts. I motioner vid 1935 års riksdag (I: 272 och 11:460) yrkades sålunda, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam och allsidig utred- ning angående sådan ändring av skattelagstiftningen — exempelvis genom borttagande av den kommunala inkomstskatten för skog — att skatt icke utginge i vidare mån än som motsvarades av virkestillväxten.
Bevillningsutskottet anförde i anledning härav i sitt betänkande (nr 54) följande:
»Även det i motionerna I: 272 och II: 460 berörda missförhållandet å skogs- beskattningens område står i visst samband med garantiskattesystemet. Det är så- lunda obestridligt, att till följd av detta system fastighetsbeskattningen av växande skog, oavsett accisen, i vissa fall verkar hårdare än fastighetsbeskattningen i all- mänhet, detta på den grund att avverkningarna ofta ske så ojämnt, att den i fastig- hetsskatten inneslutna garantien i större utsträckning tages i anspråk beträffande
skogsfastigheter än beträffande andra fastigheter. Den ojämnhet i beskattningen, som härigenom uppstår, framträder med desto större skärpa som den synes när- mast drabba ägare av mindre skogsfastigheter, i det att ägare av större skogsfastig- heter regelmässigt kunna verkställa avverkningar varje år och därigenom bliva" i tillfälle att vid inkomstbeskattningen bättre utnyttja procentavdraget än andra skogs- ägare. Utskottet har funnit det angeläget att åtgärder vidtagas i syfte att undanröja denna ojämnhet i beskattningen. En annan än den i sistnämnda motioner anvisade utvägen vore att medgiva ägare av skogsfastighet rätt att för avverkningsåret åtnjuta avdrag även för den garanti, som påförts under ett antal av de senaste åren och icke då kunnat avdragas. Uppenbarligen äro de med en sådan anordning förenade taxeringstekniska svårigheterna betydande, och vid utredningen bör därför under- sökas, om dessa kunna övervinnas.»
Riksdagen anhöll i skrivelse (nr 282), att Kungl. Maj:t ville föranstalta, att utredningen på kommunalbeskattningens område måtte återupptagas, samt att Kungl. Maj:t vid denna utredning ville beakta de synpunkter, som av bevillningsutskottet anförts.
KAPITEL IV.
Inkomstbeskattningen av skogsbruk i Norge och Finland.1
Vid inkomstbeskattningen i Norge uppskattas avkastningen av skogsbruk till viss procent av ett den växande skogen samt skogsmarken åsatt gemen- samt taxeringsvärde, vilket skall motsvara skogens värde vid uthålligt skogs- bruk. Detta förfarande kallas procentligning. Procenttalet fastställes årligen för varje taxeringsdistrikt eller del av sådant distrikt på grundval av en uppskattning av skogstillväxtens normala storlek samt under hänsynstagan- de till gällande virkespriser under beskattningsåret. Till ledning för procent- talets bestämmande inhämtas uppgifter angående det genomsnittliga utbytet av skog från ett antal fastigheter, beträffande vilka den verkliga avkast- ningen är känd. Avkastningen skall upptagas till minst 2 och högst 7 procent av taxeringsvärdet. I undantagsfall må dock beträffande särskilda fastig- heter den fastställda procentsatsen jämkas. Procentberäkningen anses inbe- gripa alla intäkter av skogsmarken och den växande skogen samt praktiskt taget alla utgifter utom gäldräntor, för vilka avdrag får ske från den pro- centuellt beräknade avkastningen. Det är dock att märka, att värdet av ägarens och hans familjs personliga arbete ej är inräknat i den fastställda avkastningen utan taxeras särskilt. Dessa bestämmelser gälla icke statens och vissa andra allmänna skogar. För sådana skogar skall nettoavkastningen be- räknas frän fall till fall med utgångspunkt från verkliga intäkter och ut- gifter, s. k. direkt ligning,
Finnes å fastighet skog endast till husbehov, medräknas värdet av det under beskattningsåret uttagna virket vid fastställandet av jordbrukets av- kastning, varför i sådant fall någon inkomst av skogsbruk icke upptages.
Den för det enskilda skogsbruket gällande metoden för beräkning av av- kastning, procentligningen, kan användas även vid uppskattning av jord— brukets avkastning, nämligen därest kommunal myndighet så bestämmer. Därvid upptages avkastningen till viss procent av fastighetens värde för jord- bruksdrift samt värdet av levande och döda inventarier. Därtill lägges skäligt belopp, motsvarande det uppskattade värdet av jordbrukarens och hans familjs arbete i jordbruket. Liksom beträffande skogsbruk får avdrag för gäldränta ske från den fastställda avkastningen. Någon svårighet att skilja
1 Framställningen i detta kapitel avser förhållandena före det pågående krigets utbrott.
skogsbruk från i samband därmed bedrivet jordbruk föreligger tydligen ej, då procentligning kommer till användning vid beskattning av såväl skogs- bruket som jordbruket. Däremot kunna svårigheter väntas uppkomma, då direkt ligning tillämpas beträffande jordbruket, vilket innebär, att de verk— liga intäkterna och utgifterna läggas till grund för avkastningens fastställan- de. Därvid synes det nämligen för en riktig uppskattning av jordbrukets av- kastning vara angeläget, att intäkter och utgifter, som hänföra sig till skogs- bruket, ej medtagas. Detta spörsmål synes dock icke hava påkallat särskild uppmärksamhet. Att så ej skett sammanhänger måhända med att även vid direkt ligning jordbrukets avkastning bestämmes mera efter taxeringsmyn- digheternas allmänna bedömande utan sådan detaljprövning, som den svenska skattelagstiftningen förutsätter. Direkt ligning utan stöd av räken- skaper kallas också skjönnsmessig ligning.
I Finland beräknas likaledes inkomst av skogsbruk på grundval av sko- gens medelnettoavkastning. Beräkningen sker schablonmässigt.
Skogsmark skall hänföras till någon av fem olika godhetsklasser, vilka äro närmare beskrivna i skattelagstiftningen. För varje klass äro fastställda pro- duktionsmedeltal, motsvarande den beräknade årliga tillväxten av skog per hektar. Produktionsmedeltalen för de olika klasserna växla med hänsyn till förhållandena i skilda delar av landet. De högsta medeltalen i de olika klasserna äro fastställda till 4, 3, 2, 1 och 06 kbm per hektar.
Varje år fastställas särskilda grunder för taxeringen. Därvid bestämmes för varje kommun eller zon inom kommun trävarors medelvärde per kubik- meter under beskattningsåret. På grundval av detta värde och produktions- medeltalen samt med beaktande av arbetslöner och övriga driftkostnader på orten fastställes värdet av skogsmarkens medelnettoavkastning per hektar för varje klass.
Vid taxeringen hänföres beträffande varje skogsbruk i kommunen skogs- marken till viss godhetsklass. Därefter uträknas i enlighet med de fastställda grunderna för taxeringen varje skogsbruks nettoavkastning.
Även avkastning av jordbruk beräknas efter medeltal. Förfarandet går lik- som beträffande skogsbruket ut på att genom klassificering av jorden och med ledning av fastställd medelnettoavkastning per hektar åker och äng be- räkna den normala nettoavkastningen av varje jordbruk. Avkastning av jordbrukets binäringar upptages dock till sitt verkliga nettobelopp.
Till den sammanlagda avkastningen av skogsbruk och jordbruk lägges värdet av ägarens personliga arbete, den s. k. husbondelönen. Avdrag får ske för gäldränta, som belöper å skogsbruk eller jordbruk, dock med viss in- skränkning vid den kommunala beskattningen av hänsyn till kommunernas skatteunderlag. Spörsmålet att skilja jordbruk från i samband därmed dri- vet skogsbruk med avseende å intäkter och utgifter synes vid tillämpningen av detta system icke vara av någon betydelse.
' Såsom framgår av det sagda, överensstämma de finska reglerna för beräk- ning av inkomst av skogsbruk i vissa avseenden med motsvarande norska.
Inkomsten beräknas sålunda i båda länderna med hänsyn till det uppskatta- de värdet av tillväxten, vare sig denna uttagits under beskattningsåret eller ej. I Norge beräknas emellertid tillväxtens värde i regel till viss procent av ett skogen åsatt taxeringsvärde, medan den finska s. k. arealbeskattningen innebär, att massatillväxten beräknas på grundval av markens produktions- förmåga och värdesättes efter fastställt medelpris. Båda systemen erbjuda exempel på huru en ackordsbeskattning av skogsbruket praktiskt genom- förts.
KAPITEL V.
Skogsbrukets bedrivande. Taxeringsvärdena å skog.
Vid utformningen av skogsbrukets inkomstbeskattning är det av stor be- tydelse att äga en riktig uppfattning om huru driften av skogsbruk i allmän- het är ordnad. Då det gäller att avväga denna beskattning är det även av in— tresse att söka utröna i vad mån de nuvarande taxeringsvärdena å växande skog ansluta sig till skogens verkliga värde under fastighetstaxeringsperio- derna. Beredningen skall därför före de egentliga beskattningsproblemens behandling beröra dessa förutsättningar för skogsbeskattningens ordnande.
Det nutida skogsbrukets bedrivande.
Såsom i inledningen framhållits, skiljer sig skogsbruket från övriga slag av förvärvskällor därigenom att avkastningen icke behöver och icke heller alltid kan uttagas årligen. Då avkastningen tages till beskattning, när den tillgodogöres, uppkomma motsvarande ojämnheter i skogsbrukets beskatt- ning. För beskattningsfrågorna är det i olika avseenden av betydelse, i vilken omfattning man har att räkna med ojämnheter i skogsinkomsten för närva- rande och framdeles. Sålunda bör detta beaktas vid bedömande av dels be- hovet och betydelsen av slutavräkningar och avdrag för skogsminskning och dels såväl möjligheterna att utnyttja ortsavdrag och andra avdrag som verk- ningarna av progressionen vid statsbeskattningen.
Särskilda statistiska eller andra undersökningar rörande ojämnheter i skogsinkomsten hava, så vitt beredningen har sig bekant, icke förekommit. Beredningen har sökt bilda sig en uppfattning i frågan genom överläggningar med representanter för skogsbruket från skilda delar av landet. De statis- tiska uppgifter rörande skogsbruket, som äro intagna i bilaga B, torde i viss mån kunna bidraga till att belysa dessa förhållanden.
Det synes numera vara en allmän uppfattning bland sakkunniga på områ- det att skogsbruket som regel giver det bästa ekonomiska utbytet, om det dri- ves med ett tämligen konstant, ganska stort virkesförråd och regelbundna uttag. Virkesförrådets lämpliga storlek bestämmes å ena sidan av en natur- lig strävan att helt utnyttja markens produktionsförmåga och å andra sidan av anspråken på förräntning av det i skogen nedlagda kapitalet, vilket växer med virkesförrådets storlek. Ett allmänt önskemål är också att avverkning-
arna skola ske med icke alltför långa mellanrum på varje trakt av en skog —— i allmänhet ej över tio år, om man bortser från övre Norrland.
Denna inriktning av skogsbruket bör ses mot bakgrunden av våra skogs- tillgångars tidigare utnyttjande och därav betingade behandling för lång tid framåt. Vi hava nu i stort sett bakom oss en period i vårt skogsbruk, som karakteriseras av exploatering av gamla, övermogna skogar. Vissa rester av dessa finnas ännu kvar i inre Norrland och övre Dalarna. Exploateringen har emellertid mångenstädes givit skogarna deras karaktär, och till följd därav har det länge varit en viktig uppgift inom skogsbruket att skapa nya, väl slutna växtliga bestånd. Särskilt har detta arbete varit intensivt sedan år 1903, då våra första skogsvårdslagar tillkommo. Utvecklingen har nått olika långt i skilda landsdelar och på de olika fastigheterna. I mellersta och södra delarna av landet hava de genom kulturåtgärder tillkomna och från början efter vissa skogsvårdande normer uppbyggda skogsbestånden på stora area- ler börjat komma in i medelåldern, och förutsättningar för större jämnhet i skogsavkastningen hava därmed skapats. I stort sett torde för närvarande kunna sägas om såväl storskogsbruket som det mindre skogsbruket, att ut- tagen överstiga tillväxten i de norra delarna av landet, medan det motsatta förhållandet torde råda i södra Sverige. I de mellansvenska länen torde utta- gen i stort genomsnitt ungefär svara mot tillväxten.
Med den utveckling våra skogar genomgått kan ett jämnt och uthålligt skogsbruk sällan förverkligas i alla avseenden. De bästa förutsättningarna härför finnas hos det större skogsbruket, som i regel drives uthålligt enligt uppgjord plan. I enlighet därmed bestämmas avverkningarna i princip till viss kvantitet, som förutsättes bliva uttagen årligen eller i varje fall regel- bundet under den tid planläggningen avser. För statens och övriga allmänna skogar, kommunskogar samt flertalet bolagsskogar och många till gods hö- rande skogar finnas sådana planer upprättade, och virkesuttagen från dessa skogar utmärkas av påtaglig jämnhet från år till år. Särskilt torde detta gälla statens skogar. Den från dessa härflytande inkomsten företer i allmän— het endast sådan ojämnhet, som betingas av de med konjunkturerna väx- lande virkespriserna. Beträffande skogar i sämre avsättningslägen föranleda emellertid virkespriserna stora växlingar i rotvärdena, vilka framkalla en viss periodicitet i avverkningarna inom eller utom planens ram i anslutning till konjunkturerna.
Bolagens skogsbruk bestämmes i hög grad av den egna industrins behov av råvarutillförsel. Eftersom behovet av råvara är ganska jämnt, följer därav också en viss jämnhet i uttagen ur egna skogar. Emellertid göras de egna ut- tagen även beroende av tillgången på köpvirke. Bolagen kunna sålunda öka eller minska de planenliga avverkningarna med hänsyn till förhållandena på virkesmarknaden.
Största intresset knyter sig i detta sammanhang till det enskilda skogsbru- ket. där förhållandena äro mera svåröverskådliga. Det är en mångfald fak- torer, som inverka på huru detta skogsbruk bedrives. En del av dessa gälla endast bondeskogsbruket, medan andra äro mera allmängiltiga och således
av betydelse även för det större skogsbruket, som här förut behandlats. De viktigaste av dessa faktorer skola här beröras.
Ett avgörande inflytande på skogsbrukets bedrivande har skogens sam- mansättning. Om å en fastighet finnes uteslutande ungskog, måste uttagen bestå i gallringar, som lämna ett lågt netto. Dessa uttag kunna visserligen ske regelbundet, men skogsbruket kommer mer eller mindre att inriktas på uppbyggandet av ett större virkesförråd och en framtida större avkastning. Skulle skogen å andra sidan bestå av övervägande mogen skog, kan det vara mest ekonomiskt att under en relativt kort tid tillgodogöra sig denna mogna skog för att bereda rum för mera produktiva skogsbestånd.
Inom det enskilda skogsbruket bestämmes uttagens storlek i hög grad av virkespriserna. Dessa växla med konjunkturerna. Såsom exempel kan näm- nas, att enligt uppgift från domänstyrelsen höstpriset per flottningskubik- fot för helbarkad sulfitved, fritt utsorterad vid Sandslån i Ångermanälven, avseende leverans för flottning nästföljande år, utgjorde år 1929 40 öre, år 1930 33 öre, år 1931 235 öre, år 1932 24 öre, år 1933 30 öre, år 1934 31 öre, år 1935 31 öre, år 1936 42 öre, år 1937 54 öre, år 1938 395 öre och år 1939 44 öre. Härvid är att märka, att avverknings- och transportkostnaderna i re— gel äro mera stabila än virkespriserna, varför rotvärdena förete proportions- vis ännu större växlingar. Det är under sådana förhållanden naturligt, att uttagen ske företrädesvis sådana är, då priserna äro goda. Huru uttagen växla framgår i någon mån av det totala, till skogsaccis taxerade rotvärdet i riket olika är, ehuru skillnaderna däri även bero på olika virkespriser (se bilaga B tabell 1).
Det ligger i sakens natur, att såväl skogens sammansättning som konjunk- turernas inverkan gör sig mest gällande å skogsbruksenheter under en viss storlek, där möjligheterna till ett på jämn avkastning inriktat skogsbruk överhuvud äro starkt begränsade och detta i allt högre grad ju mindre are- alen är. I detta sammanhang må nämnas, att fastigheter med mindre areal skogsmark än 25 hektar utgöra ungefär 60 procent av bondeskogsbrukens antal och omfatta ungefär 17 procent av deras areal (se bilaga B tabell 2).
Tendensen att anpassa uttagen efter konjunkturerna motväges av behovet att kontinuerligt utnyttja dragare och arbetskraft. På en mindre gård erbju- der skogen arbete under vintern åt ägaren själv, hans folk och hästar och giver därigenom en ofta välbehövlig inkomst. För medelstora och större jordbruksfastigheter gäller också, att folk och dragare behöva sysselsättas i skogen under vintern, och vid sådana större skogsbruk, som drivas med en- bart för skogsbruket lejd arbetskraft, är det sett på lång sikt betydelsefullt att bereda traktens befolkning arbetstillfällen vintertid tämligen jämnt, enär arbetskraften eljest kan söka sig åt annat håll. Inågon mån kunna väl konjunkturerna utnyttjas utan att kravet på jämn sysselsättning med av- verkningar eftersättes, nämligen genom att under dåliga år uttaga sämre sor- timent, vilkas avverkning kräver relativt mycket arbete, och spara de bättre sortimenten till år, då priserna äro goda. Så t. ex. kunna vedavverkningar i södra och mellersta Sverige företagas även under dåliga år, enär vedpri- serna i mindre grad än gagnvirkespriserna påverkas av konjunkturerna.
Vidare bör framhållas skogsbrukets beroende av kommunikationerna. Av- verlkningarna bliva helt naturligt mera regelbundna och täta på hemskogar än på utskogar. I en del trakter måste vägar röjas för varje gång avverkning sken-, vilket gör det ekonomiskt nödvändigt att företaga stora uttag på en gång. I detta hänseende har det vitt förgrenade nät av bilvägar, som utbyggts på allmänt och enskilt initiativ under de senare åren, förbättrat förutsätt- ningarna för ett jämnt skogsbruk. Där flottled finnes eller transportmöjlig- heterna eljest äro goda, visar skogsbruket tendens till större jämnhet.
Själva målet för produktionen kan i sin mån påverka skogsbrukets jämn— het. I de fall, då produktionen kan eller måste inriktas på massaved, ställer det sig lättare att göra årliga uttag, enär massaved kan säljas även i mindre partier. Att med gott resultat avyttra timmer i så små partier, som motsvara årsavkastningen av ett bondeskogsbruk, är svårare, åtminstone i trakter, där virket icke flottas.
Sättet för bondeskogsbrukets bedrivande beror slutligen .i hög grad på ägarens personliga förhållanden, framför allt hans skogliga insikter och hans ekonomi. Fortfarande förekomma fall av oekonomiskt sparande av skogstill- gången. När fastigheten sedermera kommer i andra händer, bliva uttagen så mycket större. Sådant sparande torde dock komma att mer och mer höra till undantagen. Vanligare är att skogen exploateras i allt för hög grad. Detta kan bero på ekonomisk kortsynthet men också på kapitalbrist. Sådan brist gör sig särskilt gällande i samband med fastighetsförvärv. Om en arvinge skall lösa ut medarvingar, blir skogen ofta hårt anlitad, framför allt om skogstillgången medgiver ett relativt stort engångsuttag, och som följd härav måste avverkningarna sedermera begränsas. En viss ojämnhet i skogs- inkomsten under innehavet blir då ofrånkomlig. Liknande förhållanden vid köp eller byte hava ur sociala och skogliga synpunkter uppmärksammats och föranlett den år 1938 tillkomna bestämmelsen i 5 Q 2 mom. skogsvårds- lagen, varigenom under de närmaste fem åren efter förvärvet avverkningen i viss män kan regleras genom skogsvårdsstyrelsen i de fall, då släktköp icke föreligger. Därmed avses att vinna ett visst sky-dd mot skövlingstendenser. I den mån skogen i dylika fall har särskilt stort virkesförråd av till övervä- gande del grövre skog, är benägenheten att realisera viss del av förrådet större, vilket framträder exempelvis efter försäljning till enskilda av fastig- heter från statens skogar.
Att avgöra huru de nu nämnda omständigheterna och andra faktorer, som icke här berörts, inverka på det enskilda skogsbruket kan knappast ske med anspråk på allmängiltighet. Vill man söka i stora drag karakterisera förhål- landena, torde kunna sägas följande. Inom det större enskilda skogsbruket torde de skogliga synpunkterna göra sig starkt gällande och föranleda regel— bundna, ofta årliga uttag, vilkas storlek dock växlar efter konjunkturerna, så att goda virkespriser utnyttjas. I de medelstora och mindre bondeskogs- bruken — rena husbehovsskogar sakna i detta sammanhang intresse -—— be- stämmas uttagen för avsalu i hög grad av konjunkturerna. Även om avverk- ningar ske oregelbundet, såsom på fastigheter, vilkas storlek icke medgiver ett jämnt skogsbruk, tillgodoses ofta önskemålet att varje skogstrakt skall
bliva föremål för avverkning med icke alltför långa mellanrum. Utom av konjunkturerna bestämmas uttagen framför allt av ägarens penningbehov. Större uttag ske för att finansiera förvärv av fastigheten, mera omfattande byggnadsarbeten eller dylikt. Sådana uttag kunna stundom innebära en långt gående exploatering av virkeskapitalet. Ägarens personliga insats och sub- jektiva inställning till skogskapitalets utnyttjande giver alltså bondeskogs- bruket en starkt individuell prägel. Även om förhållandena för närvarande äro mycket växlande med avseende såväl på virkesförrådets storlek och sam- mansättning som på avkastningens uttagande, kan det fastslås, att utveck— lingen präglas av bättre hushållning med skogen än tidigare. Upplysningen om skogsvårdens krav och skogsbrukets ekonomi har särskilt genom skogs- vårdsstyrelsernas verksamhet nått allt vidare kretsar. Därav följer att man i ökad utsträckning inriktar sig på att höja virkesförrådet i bondeskogarna och avkastningen av desamma.
Den tendens inom skogsbruket, som sålunda kännetecknar det statliga och det industriella storskogsbruket och som nu kan spåras även inom bon- deskogsbruket, pekar otvivelaktigt mot en viss utjämning av avverkningar- na samt en bättre balans mellan avverkning och tillväxt än tidigare. En mera planmässig hushållning vinner insteg bland de enskilda skogs— ägarna, hos vilka gamla bondetraditioner på ett för skogsbruket gynnsamt sätt förenas med nya insikter om skogens rätta skötsel. Även om man vågar förutsäga, att berörda tendens kommer att bestämma den skogliga utveck- lingen i stort, torde dock beträffande bondeskogsbruket gälla, att konjunk- turerna samt ägarnas personliga förhållanden alltid komma att öva väsent- ligt inflytande på virkesuttagen, varför dessa alltjämt måste visa stora ojämnheter.
Taxeringsvärdena å växande skog.
Fastighetstaxeringen av skogsmark och växande skog avser att fastställa värdena vid uthålligt skogsbruk. Den tillgår så att man uppskattar värdet av den årliga virkesavkastningen av marken vid normal skogstillgång (relativ skogstillgång 1), varefter detta värde kapitaliseras efter en procentsats av 4 (vid 1928 och 1933 års allmänna fastighetstaxeringar var procentsatsen 5). Av det sålunda erhållna värdet antagas 4'5 årsavkastningar belöpa å mar- ken och 20'5 å den växande skogen (tidigare 35 respektive 165). Avviker skogstillgången från det normala, jämkas den växande skogens värde där- efter. Om sålunda den normala årsavkastningen i penningar av en viss skog uppskattas till 1 000 kronor efter avdrag för allmänna omkostnader, upp- tages skogsmarkens värde till 4 500 kronor och den växande skogens värde vid normal skogstillgång till 20500 kronor. Skulle relativa skogstillgången vara 08, reduceras växande skogens värde till 08 X 20 500 = 16 400 kronor. Årsavkastningens värde bestämmes av fyra faktorer, nämligen skogsmarks- arealen, boniteten, rotvärdet och allmänna omkostnader för skogsbruket. Boniteten är ett uttryck för markens avkastningsförmåga. En bonitet av 3
innebär, att från skogsmark av denna godhetsgrad kan beräknas en årlig av- kastning av i genomsnitt 3 kubikmeter virke per hektar. Rotvärdet avser ge- nomsnittliga värdet av avkastningen. För varje ort skall vid fastighetstaxe— ringen fastställas ett rotvärde på grundval av genomsnittspriserna för olika sortiment under den gångna femårsperiode-n. Följande exempel härå lämnas i skogsvärdeiingsinstruktionen. Sortimentsklass I: timmer ................... 35 % ä 8 kronor per kubikmeter kronor 280 II: sulfitved och l:a björkved,. 20 % a 6 » » » » 1-20 : sulfatved, props och l:a barr- ved .................... 20% ä 4 0-80 : kolved, industribränsle och diverse virke ............ 25 % ä 1 » » 0'25
Rotvärde » 5'05 .
Med utgångspunkt från ett dylikt normalt rotvärde i orten skall rotvärdet fastställas för varje skog under beaktande av avstånd till avsättningsort o. dyl.
De allmänna omkostnaderna i skogsbruket, avseende skogsvård, förvalt- ning m. m., skola beräknas till 1/3 av bruttoavkastningen. Om alltså för en skogsfastighet fastställes en bonitet av 2 och ett rotvärde av 3 kronor per kubikmeter samt en relativ skogstillgång av 08, blir värdet per hektar av
2 marken 4'5 )( 2 X 3 X3= 18 kronor och av den växande skogen 20'5 )( 2 X 3 X 0'8 )( % =65 kronor 60 öre. Uppskattas skogens areal till 100 hektar, blir skogsmarkens värde 1 800 kronor och skogsvärdet 6 500 kro- nor. Skogsmarksvärdet inräknas i fastighetens jordbruksvärde, medan skogs- värdet redovisas för sig.
Av förfaringssättet vid fastighetstaxeringen följer, att taxeringsvärdena å växande skog ofta icke kunna helt överensstämma med saluvärdena, vilka senare i hög grad påverkas av skogens värde vid ett omedelbart tillgodo- görande (realisationsvärdet). Finnes å en fastighet skog, lämplig för av- verkning, blir dess saluvärde starkt beroende av rådande virkespriser. Om efter en fastighetstaxering virkespriserna stiga över den nivå, som legat till grund för taxeringen, kan därför inträffa, att väl bestockade skogars salu— värden komma att ligga betydligt över taxeringsvärdena. Saluvärdena å sko- gar med ringa skogstillgång influeras däremot mindre av konjunkturerna på virkesmarknaden.
Inkomsttaxeringen av skogsbruk bygger för närvarande i viss män på fastighetstaxeringen, i det att vid arv och andra benefika fång taxeringsvär- dena utgöra ägarnas ingångsvärden. Enligt vissa av de beskattningssystem, som beredningen i det följande skall redovisa, grundas inkomstberäkningen i än högre grad på fastighetstaxeringen. Då det ifrågasatts, huruvida taxe- ringsvärdena å skog vore ägnade att läggas till grund för en inkomstbeskatt—
ning, har beredningen låtit företaga en undersökning rörande förhållandet mellan taxeringsvärden och saluvärden för ett större antal fastigheter, för vilken undersökning redogöres i bilaga C. Undersökningen, som grundar sig på ett av statistiska centralbyrån sammanbragt material, omfattar sju län och avser representativa försäljningar under tiden den 1 januari 1934—den 30 juni 1937, vilka lagfarits under tiden den 1 juni 1936—den 30 juni 1937. Jämförelse har gjorts med 1933 års taxeringsvärden. Av tabell 1 i bilagan framgår, att saluvärdena i genomsnitt legat högre än taxeringsvärdena i samtliga län utom ett, dock med ganska stora olikheter mellan länen. I ta- bell 2 hava försäljningarna grupperats efter det år de skett, varvid visat sig, att skillnaden mellan saluvärden och taxeringsvärden successivt stigit under åren 1934—1936 och därefter något nedgått under år 1937. Av största in- tresse torde tahell 5 vara. Av denna framgår, att skillnaden mellan saluvär— det och taxeringsvärdet varit störst beträffande sådana skogsfastigheter, vars växande skog ingått med hög procentuell andel i taxeringsvärdet eller vars relativa skogstillgång varit hög.
Taubellerna visa endast taxeringsvärdenas genomsnittliga nivå för vissa kategorier fastigheter men giva icke någon antydan om huru de individuella taxeringsvärdena varit satta. Det är dock ett känt förhållande att skogsfas- tigheters taxeringsvärden kunna avsevärt skilja sig från saluvärdena. Där mera väsentliga skillnader förekommit, har taxeringsvärdet uppenbarligen blivit felaktigt bestämt. Det torde icke vara ovanligt, att fastigheter med rik— lig skogstillgång blivit för lågt uppskattade, sannolikt beroende på alltför stor försiktighet vid bestämmandet av relativa skogstillgången. Det är emel- lertid obestridligt, att förhållandena i detta hänseende avsevärt förbättrats. Det torde också kunna sägas, att skillnaden mellan saluvärden och taxe- ringsvärden i stort sett knappast är större beträffande skogsfastigheter än i fråga om rena jordbruksfastigheter.
Till belysning av resultatet av 1938 års allmänna fastighetstaxering läm- nas vissa uppgifter i bilaga B, tabell 3, rörande taxeringsvärden, relativ skogstillgång m. 111. Vid denna taxering hava i genomsnitt åsatts omkring 17 procent högre skog-svärden än är 1933.-
Med hänsyn till taxeringsvärdenas betydelse för inkomstbeskattningen av skogsbruk såväl enligt gällande ordning som enligt beredningens förslag har beredningen i underdånig skrivelse den 6 mars 1940 hemställt, att en un- dersökning måtte verkställas för att utröna, huruvida icke en förbättring av taxeringsvärdena å växande skog skulle kunna vinnas genom jämkning i eller bättre utformning av de gällande värderingsgrunderna. Sedan domän- styrelsen den 12 april 1940 anbefallts verkställa sådan undersökning, har sty- relsen den 30 juni 1941 avgivit betänkande med förslag till grunder för vår- dering av skog vid taxering av fastighet m. m. (SOU 1941: 23).
KAPITEL VI.
Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid bestämmelsernas tillämpning.
Mot den gällande ordningen för inkomstbeskattning av skogsbruk kunna vissa erinringar framställas. Här nedan skall lämnas en redogörelse för de brister, som i sådant avseende torde böra beaktas.
Inkomstbeskattningens fördelning mellan olika år.
Såsom i annat sammanhang framhållits, utfalla skogsbrukets inkomster mycket ojämnt. Vid skogsbruk av större omfattning verkställas visserligen allmänt, ehuru icke undantagslöst, årliga uttag. I fråga om mindre skogs- bruk ställer det sig däremot ofta ekonomiskt fördelaktigare att tillgodogöra sig skogsavkastningen med vissa mellanrum. Den skattskyldige kommer då i åtnjutande av en inkomst, som överstiger hans vanliga och som på grund av progressionen kan bliva högre beskattad än som kan anses motsvara hans verkliga skatteförmåga. Än större blir merbeskattningen, om den skattskyl- dige under perioderna mellan avverkningarna icke kunnat utnyttja sin rätt till avdrag för gäldränta samt procentavdrag, allmänna avdrag och ortsav- drag. Särskilt vid fastighetsförsäljningar kunna, då tillväxt sparats under en längre tid, taxeringarna för inkomst av skogsbruk bliva höga.
Här antydda förhållande har alltifrån införandet av inkomstbeskattningen av skogsbruk varit föremål för uppmärksamhet. I den av 1924 års skattebe- redning verkställda utredningen rörande beskattning av inkomst genom för— säljning av skog m. m. framhölls, att progressionen vid statsbeskattningen beträffande inkomst av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning ver- kade hårdare än beträffande inkomst i allmänhet. I utredningen framlades ock förslag i syfte att mildra progressionen i fråga om inkomst av skogsbruk och jämväl vissa andra inkomster, nämligen lotterivinster och realisations- vinster. Förslaget gick ut på en nedsättning av skatteprocenten med hänsyn till inkomstens vanliga storlek. Om t. ex. en skattskyldig haft en inkomst av nu nämnd art till belopp av 30 000 kronor och han dessutom haft en för honom normal inkomst av 20 000 kronor, skulle beskattningsnämnd kunna medgiva, att skatteprocenten för statsskatten bestämdes efter den normala inkomsten med tillägg av en tredjedel av den extra inkomsten, alltså efter en inkomst av 30 000 kronor. Givetvis skulle skatten efter denna skatteprocent uträknas i
förhållande till hela den åtnjutna inkomsten av 50 000 kronor. Förslaget, som icke föranledde någon åtgärd, tog blott sikte på den statliga inkomst— och för- mögenhetsskatten och endast på progressionens verkningar, däremot ej på avdragens betydelse för beskattningen i de lägre inkomstskikten. Även i detta senare avseende äro verkningarna av att skogsbrukets inkomster inflyta ojämnt kännbara, särskilt om hänsyn tages till det samlade skattetryck, som statsskatterna och kommunalskatterna representera. Vad angår taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äro ortsavdragen där så höga, att en stor del av jordbrukarbefolkningen icke kan helt utnyttja desamma. Be- träffande taxeringen till kommunal inkomstskatt förhåller det sig ofta så att icke ens procentavdragen kunna utnyttjas. Eftersom jordbrukarna mera säl- lan hava några nämnvärda inkomster vid sidan av fastighetsinkomsten, torde det vara ännu vanligare att ortsavdragen ej kunna utnyttjas. Följande exem- pel belyser i något tillspetsad form dessa förhållanden. En person äger en jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde av 40 000 kronor, varav 20 000 kro- nor skogsvärde. Procentavdraget är således 1 800 kronor. Ett år gör han uttag ur skogen till ett värde av 10 000 kronor, varefter han under de följande fyra åren endast avverkar till husbehov. Under ett vart av de fem åren har han en inkomst ä 1 800 kronor, härrörande av jordbruket. Hans ortsavdrag upp- gå vid taxering till kommunal inkomstskatt för honom själv, hustru och tre barn i ortsgrupp I till 980 kronor, d. v. 5. efter bankning 1 470 kronor. Under den ifrågavarande femårsperioden skulle enligt gällande skattelagar hans till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst bliva sammanlagt 8530 kronor samt hans till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattnings- bara belopp 7 570 kronor (det antages att förmögenhet saknas 111. m.). Dessa belopp skulle helt belöpa å första året. Hade inkomsten av skogsbruket för- delats lika på vart och ett av de fem åren, hade han fått erlägga kommunal inkomstskatt endast för 530 kronor om året eller tillhopa 2 650 kronor samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för 490 kronor om året eller tillhopa för 2 450 kronor. Enligt de för taxeringsåret 1939 gällande bestämmelserna och med en antagen sammanlagd kommunal utdebitering av 10 kronor per skattekrona hade inkomstskatten utan fördelning blivit 1335 kronor 46 öre och med fördelning 397 kronor 30 öre. För vart och ett av de fem åren hade den skattskyldige dessutom haft att erlägga kommunal fastighetsskatt å ett underlag av 18 skattekronor, motsvarande en beskattningsbar inkomst av 1 800 kronor. » '
De nu berörda olägenheterna hava föranlett förslag bl. a. om att de skatt- skyldiga skulle få räkna sig outnyttjade procentavdrag till godo vid följande taxeringar. Därmed skulle emellertid det önskade resultatet endast delvis upp- nås. För att upphäva den merbeskattning vid garantiskatt, som beror på in- komstens ojämnhet, skulle erfordras, att även outnyttjade ortsavdrag finge sparas till följande år. Detta belyses i det ovan anförda exemplet. Om den skattskyldige i det däri berörda fallet finge spara sina procentavdrag, skulle detta icke påverka hans beskattning, eftersom han kunnat helt utnyttja dessa avdrag. Orsaken till hans merbeskattning ligger däri att han icke kunnat ut—
nyttja sina ortsavdrag. Om garantiskattesystemet bibehålles, framstår det där- för såsom en av de angelägnaste uppgifterna på skogsbeskattningens område att söka upphäva följderna av ojämnheterna i skogsbrukets avkastning. I ett annat läge kommer problemet, om garantiskatten utbytes mot en fristående objektskatt. Därmed bortfaller spörsmålet om de outnyttjade procentavdragen, och de skattskyldigas hela inkomst kan lämna utrymme för ortsavdrag. I det ovan anförda exemplet skulle ock, därest garantiskatten bortfölle men nuva- rande bestämmelser i övrigt gällde, den sammanlagda till kommunal inkomst- skatt beskattningsbara inkomsten under femårsperioden utgöra utan fördel- ning av skogsinkomsten 11970 kronor och med fördelning 11 650 kronor. Skillnaden är obetydlig och skulle ej hava förefunnits, om familjen varit nå- got mindre eller inkomsten under åren efter avverkningen större.
Olikheter 1 skogsbrukets beskattning vid tillgodogörande av skog under innehavet och vid fastighetsförsäljning.
Såsom tidigare framhållits, skulle enligt den före år 1929 gällande ord- ningen, nämligen det år 1920 antagna kommunalskatteprovisoriet och den år 1910 införda statliga inkomstbeskattningen, vinst genom värdestegring av skog beskattas, vare sig skogen tillgodogjorts under innehavet eller avyttrats i samband med fastigheten. Genom beslut vid 1928 års riksdag infördes en avdragsmetod, varigenom vid fastighetsförsäljning värdestegring å det ingå- ende virkesförrådet kunde undantagas från beskattning. Motsvarande änd- ring gjordes icke i fråga om beskattning under innehavet. Med den utform— ning, som beskattningen på detta sätt erhöll, råder en betydande olikhet i be- skattningshänseende mellan det fall att ägaren själv avverkar sin skog och det att han försäljer denna i samband med fastigheten. Vad nu sagts gäller dock icke för det fall att fastigheten försäljes inom tio år efter förvärvet och överlåtelsen blir föremål för realisationsvinstbeskattning. Den växande sko- gen blir då jämte fastigheten i övrigt föremål för värdestegringsbeskattning i likhet med vad förhållandet är vid tillgodogörande av skog under innehavet.
Den nu avsedda skillnaden mellan beskattningen under innehavet och vid fastighetsförsäljning framträder, i den mån ingångsvärdets medelpris per ku— bikmeter understiger det medelpris försäljningssumman för skogen motsva- rar. Om t. ex. ägaren av en fastighet, som har för avsikt att avyttra denna, förbehåller sig avverkningsrätt till skogen eller också företager avverkning därav före överlåtelsen, får han endast åtnjuta avdrag efter ingångsvärdets å-pris. Fastigheten kan emellertid lika väl försäljas med oförminskat virkes- förråd, varvid säljaren erhåller avdrag efter det måhända betydligt högre för- säljningspriset per kubikmeter för skogen. Beskattningen blir i det senare fal- let avsevärt lindrigare.
Olikheten i beskattning under innehavet och vid fastighetsförsäljning kan sålunda hava till följd, att det för den som har lågt ingångsvärde ställer sig förmånligt att icke begära avdrag för viss skogsminskning under innehavet,
ehuru rätt därtill finnes. Om den skattskyldige säljer fastigheten, sedan vir- kesförrådet åter fyllts genom tillväxt, kan han nämligen vid försäljningen få ett avdrag, som är för honom fördelaktigare. Därest emellertid fastigheten, in- nan förrådet fyllts, genom försäljning eller annat fång övergår till annan, kan det inträffa, att avdragsrätten icke blir utnyttjad.
I
Avdragen för underskott å skogsbrukets intäkter.
De nuvarande begränsningarna i rätten till avdrag för förluster, som upp- stå vid realisation av s*kogskapital, kunna urprincipiella synpunkter göras till föremål för vissa erinringar. Då under innehavet full värdestegringsbeskatt- ning äger rum, framstår såsom mindre följdriktigt, att avdrag enligt värde- metoden icke alltid får utnyttjas till fullo utan med högst det belopp, vartill bruttointäkten av skogen uppgår, låt vara att det icke kan synas tilltalande att medgiva obegränsat avdrag för en icke slutgiltigt konstaterad konjunktur- förlust å den kvarvarande skogen. Genom att begränsningen anknutits till bruttointäkten kan avdragsrätten för samma virkesuttag bliva väsentligt olika, om den skattskyldige försäljer skogen på rot eller själv avverkar den. I förra fallet kan avdrag få åtnjutas endast för så stor del av förlusten, som mot- svarar den betingade köpeskillingen för skogen, d. v. s. rotvärdet, men i se- nare fallet även för ett belopp, motsvarande avverkningskostnaderna. Be- gränsningen saknar dock i många fall praktisk betydelse, enär avdraget för en mera varaktig konjunkturförlust kan utnyttjas genom att skogstillväxten under ett antal år framåt fritages från beskattning medelst avdrag enligt värdemetoden. Om t. ex. en fastighet inköpts år 1918 och därvid för skogen betalts ett pris av 10 kronor per kbm, har ägaren, om.- skogens värde seder- mera nedgått till omkring 5 kronor per kbm, kunnat med anlitande av vår- demetoden undgå att skatta för tillväxten under ett avsevärt antal år.
Det kan å andra sidan synas omotiverat, att vid fastighetsförsäljning av- drag medgives enl—igt värdemetoden för konjunkturförlust å det ingående skogskapitalet, vid det förhållandet att om värdestegring å detta kapital före- kommit, denna kunnat med tillämpning av virkesförrådsmetoden undantagas från beskattning. Detta förhållande skall belysas med ett exempel. En skatt— skyldig har förvärvat en fastighet år 1918 och därvid för skogen erlagt 20 000 kronor. År 1932 säljer han fastigheten och erhåller därvid för den växande skogen likaledes 20 000 kronor. Emellertid har den skattskyldige under inne- havet icke uttagit hela avkastningen av skogen utan sparat ungefär fem års- avkastningar. För dessa, representerande ett värde av kanske 5 000 kronor, blir han ej beskattad vid försäljningen.
Omvänt kan saken uttryckas så att, då den skattskyldige enligt värdemeto- den får i viss utsträckning göra avdrag vid fastighetsförsäljning för kon- junkturförluster å den ursprungligen förvärvade skogen, han även borde i samband med sådan försäljning erlägga inkomstskatt för konjunkturvinster, som uppkomma å dylik skog.
Beskattningen vid arv, testamente, bodelning, gåva m. 111.
Vid fastighets övergång genom arv, testamente och gåva samt i vissa fall genom bodelning beskattas ej den förutvarande ägaren för under hans ägo— tid uppkommen, vid övergången ännu ej uttagen avkastning av skogen, och blir denna avkastning ej heller skattepliktig hos mottagaren. Denne erhåller näimligen nytt ingående virkesförråd och nytt ingångsvärde. På grund härav kam å andra sidan beskattningen leda till oförmånliga resultat för den skattskyldige. Om t. ex. den avlidne eller givaren haft ett högre gällande in- gåiende virkesförråd eller ingångsvärde än det mottagaren erhåller, går en häiremot svarande avdragsrätt förlorad.
Principiellt sett skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke slutavräkning bcirde ske med den avlidne eller givaren, varvid denne skulle beskattas för omttagen, d. v. s. icke beskattad tillväxt. Slutavräkningen skulle avse att med inkomstskatt träffa den avlidnes eller givarens avkastning av skogen, mledan mottagarens förvärv endast skulle bliva föremål för arvs- eller gåvo— skatt. Innebörden härav torde framgå av följande exempel. En person efter- lämnar vid sin död en fastighet med växande skog till ett värde av 10 000 kronor, varav 2 000 kronor belöper å under den avlidnes ägotid sparad till- växt. Den avlidne påföres inkomstskatt för 2 000 kronors inkomst av skogs- bruk, och arvsskatt uttages för hela skogsvärdet 10 000 kronor, minskat med inkomstskattebeloppet, vilket sålunda upptages såsom skuld i bouppteckning— en. Resultatet blir då detsamma, som om den avlidne under sin ägotid ut— tagit hela tillväxten och lagt den inkomst han erhållit genom det ökade ut- taget ur skogen till sina övriga tillgångar. Den avlidne hade nämligen för sådant fall blivit inkomstbeskattad för 2 000 kronor i samband med uttaget, och arvingarna hade haft att erlägga arvsskatt för ett belopp av 10000 kronor, minskat med inkomstskattens belopp.
Skiljaktigheterna i beskattningen vid, å ena sidan, avyttring av skogs- fastigheter och, å andra sidan, sådana fastigheters övergång till ny ägare ge— nom vederlagsfria fång, hava berörts i olika sammanhang. De praktiska verk- ningarna därav belysas av den redogörelse för vissa rättsfall rörande in- komstbeskattningen av skogsbruk, som återfinnes i bilaga A. Att berörda skiljaktigheter icke mera allmänt uppmärksammats torde hava berott på att beskattningen av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning på många håll förekommit blott i ringa omfattning.
Felkällor vid inkomstberäkningen enligt olika avdragsmetoder.
De avdragsregler, som bestämma storleken av skogsbrukets inkomstbeskatt- ning, kunna sägas inrymma åtskilliga felmöjligheter. Vissa erinringar mot de nuvarande reglerna för inkomstberäkningen skola här återgivas i anknytning till de olika avdragsmetoderna. Därvid skola förhållandena vid slutavräkning först upptagas till behandling.
Virkesförrådsmetoden är en förenklad form av den s. k. virkeskapitals- metoden. Denna senare metod medgiver på ett principiellt riktigt sätt avdrag för ingående skogskapital, i det att den tager hänsyn till förändringar ej blott i virkesförrådets kvantitet utan även i dess kvalitet. En följd av förenklingen är att virkesförrådsmetoden giver för högt avdrag, då det vid fastighetens för— säljning förefintliga virkesförrådet är av bättre kvalitet än det ingående vir- kesförrådet, och för lågt avdrag, då kvaliteten försämrats. Detta må belysas med följande exempel.
1) A. förvärvar en fastighet och erlägger därvid 20000 kronor för den växande skogen, vilken består av ogallrad ungskog. Sedan tio år förflutit, säl— jer han fastigheten och erhåller då 28000 kronor för skogen. Under inne- havet har han företagit gallringar, som motsvarat tillväxten men vilka icke lämnat något nämnvärt netto. Skillnaden mellan försäljnings- och inköpssum- morna är i själva verket hans inkomst. Med tillämpning av virkesförråds- metoden undgår han emellertid beskattning därför, ty virkesförrådet har icke ökat, det har endast fått en värdefullare sammansättning.
2) B. ärver en fastighet med 5 000 kbm växande skog. Taxeringsvärdet å skogen, vilket antages motsvara saluvärdet vid arvfallet, är 20 000 kronor. Han säljer omedelbart efter förvärvet, som skett i slutet av året, 1 000 kbm av den värdefullaste skogen på rot och erhåller ett netto av 8 kronor per kbm eller 8 000 kronor. Vid taxeringen begär och erhåller han avdrag för minsk- ning i ingående virkesförråd med 1 000 X %%= 4 000 kronor. Ett år efter förvärvet säljer B. fastigheten och erhåller 12 600 kronor för skogen, som då innehåller 4 200 kbm. Vid försäljningen får han, om virkesförrådsmetoden tillämpas, avdrag med 4 000 )( 12—23—3 = 12 000 kronor och blir alltså beskat- tad för 600 kronor. B. har blivit beskattad för sammanlagt 4 600 kronor men hans inkomst har, under förutsättning att inga prisförändringar inträtt, ut— gjort endast 600 kronor.
Virkesförrådsmetoden inrymmer även vissa andra felmöjligheter, som sam- manhänga med svårigheten att exakt beräkna virkesförrådets förändringar. I regel sker bestämmandet av det ingående respektive utgående virkesförrådet med utgångspunkt från förrådet vid en viss tidpunkt samt med hänsyn till be- räknad tillväxt och företagna avverkningar. I sådant fall kommer ett fel i be- stämningen av det virkesförråd, från vilket man utgår, att bliva av mindre betydelse. Resultatet kommer då att väsentligen bero på huru tillväxten och uttagen bestämmas. Tillväxten beräknas ofta med ledning av den vid senaste fastighetstaxeringen bestämda boniteten eller också uppskattas den till viss procent av virkesförrådet. I senare fallet kan beräkningen ske med hänsyn till förrådets ändringar för varje år. I praktiken förekommer det att man i avsaknad av andra uppgifter beräknar förrådet på grundval av senaste fas- tighetstaxering med tillhjälp av tabell II i skogsvärderingsinstruktionen. Om tillväxtprocent väljes enligt samma tabell, blir, under förutsättning att den
åsatta boniteten är riktig, ett fel i tillväxtprocenten i viss mån utjämnat genom att man utgår från det virkesförråd, som enligt tabellen motsvarar den valda procenten. Det kan vid tillämpning av de olika beräkningssätten ofta icke undvikas, att tillväxtens storlek blir felaktigt bestämd, särskilt då det gäller längre innehav. Beträffande uttagen beror beräkningens riktighet på om den skattskyldige är i stånd att lämna uppgifter om gjorda avverkningar och rot- försäljningar. Vad som skett för lång tid sedan kan emellertid vara svårt att erinra sig och än svårare att göra sannolikt, om uppgifterna icke godtagas. Uttagen för husbehov måste praktiskt taget alltid uppskattas schablonmässigt till visst antal kubikmeter per år.
För att bl. a. kunna bedöma betydelsen av förrådsbestämningens osäkerhet har beredningen på grundval av ett av 1938 års jordbruksutredning samman- bragt material rörande jordbruksfastigheter i olika delar av landet sökt ut- röna, under huru lång tid dessas nuvarande ägare innehaft respektive fastig- heter. En på detta material grundad tabell finnes i bilaga D. Därav framgår att vid 1940 års ingång cirka 40 procent av ifrågavarande ägare innehaft sina fastigheter mera än 20 år och inemot 17 procent 15—20 år.
Vid slutavräkning kan jämväl värdemetoden komma till användning. Den— na metod har blivit föremål för kritik. I sådant avseende kan hänvisas till en av professorn Tor Jonson avgiven reservation till 1921 års kommunalskatte— kommittés betänkande (del II sid. 531). Det är särskilt två omständigheter, som ansetts göra beskattningsresultaten enligt denna metod osäkra. Den ena hänför sig till taxeringsvärdenas brister såsom ingångsvärden vid benefika fång och den andra sammanhänger med svårigheten att fastställa, huru stor del av köpeskillingen för en fastighet, som belöper på den växande skogen.
Taxeringsvärd'ena å växande skog äro väl numera i stort sett tämligen till- fredsställande. Mot deras användning såsom grundval för fastighets- och för- mögenhetsbeskattningen har knappast någon erinran försports. Kraven på taxeringsvärdena måste emellertid i detta sammanhang ställas högt, då varje fel i ingångsvärdet med hela sitt belopp påverkar inkomstens storlek. Be- aktas må för övrigt, att taxeringsvärdena å skog äro uthållighetsvärden och därför ofta icke överensstämma med saluvärdena, vilka kunna mera på- verkas av tillgången på avverkningsbar skog. För ännu en tid framåt har man också att räkna med gamla och på grund därav mera bristfälliga taxe- ringsvärden såsom ingångsvärden. Att märka är nämligen i detta samman- hang, att dessa äldre taxeringsvärden icke äro åsatta efter samma grunder som de nu gällande. Enligt de före år 1922 gällande bestämmelserna för fastighetstaxering skulle sålunda endast hänsyn tagas till förekomsten av skog vid fastställande av fastighets taxeringsvärde. Något särskilt värde å sko- gen utsattes icke, utan ingick detta i taxeringsvärdet för fastigheten i dess hel- het. Först genom de år 1921 införda ändrade bestämmelserna härutinnan stadgades, att skogen skulle vid fastighetstaxeringen upptagas till sitt fulla värde samt att detta värde skulle utsättas i taxeringslängden. För den kritik, som kunnat riktas mot de före år 1922 fastställda taxeringsvärdena, såvitt an- går växande skog, finnes sålunda knappast utrymme i fråga om därefter
åsatta taxeringsvärden. Därtill kommer att skogsbrukets beskattning vid bene- fika förvärv, då taxeringsvärdet alltså utgjort ingångsvärde, näppeligen kom- mit att framstå såsom för skogsägarna så hård eller oskälig som med utgångs- punkt från innehållet av ovannämnda reservation kunnat befaras.
Av särskild betydelse är att vid fastighetsförsäljning den del av försäljnings- summan, som belöper å den växande skogen, bestämmes på ett behörigt sätt. Köpeskillingen, däri inberäknat det kapitaliserade värdet av eventuella un- dantagsförmåner och dylikt, måste sålunda uppdelas på växande skog å ena sidan och fastigheten i övrigt jämte i köpet ingående inventarier m. m. å andra sidan. För ett bedömande av uppdelningens riktighet erfordras givetvis utred- ning eller omedelbar kännedom angående fastigheten och dess skogstillgång, därest bedömandet icke skall bliva rent schablonmässigt. Även om i vissa fall svårigheter mött att bestämma den å skogen belöpande andelen i veder- laget för fastigheten, synas dock dessa svårigheter hava åtskilligt överdrivits.
Uppgiften att särskilja skogens andel i köpeskillingen mäste emellertid lö- sas vid varje inkomstbeskattning av skogsbruk vid fastighetsförsäljning, vil- ken metod som än tillämpas. Vid användande av värdemetoden blir uppgif- ten särskilt betydelsefull dels därför att den då föreligger vid bestämmandet av såväl ingångsvärdet som försäljningssumman för skogen och dels därför att varje fel inverkar med' hela sitt belopp på inkomstberäkningen. Vid slut- avräkning enligt virkesförrådsmetoden har man att verkställa blott en upp— delning, nämligen av försäljningssumman för fastigheten, och undgår den i regel svårare uppgiften att uppdela köpeskillingen vid förvärvet, vilket kan- ske ligger årtionden tillbaka i tiden. Härtill kommer att ett fel i uppdelning- en har mindre betydelse för beskattningsresultatet vid virkesförrådsmetoden än enligt värdemetoden. Om vid virkesförrådsmetodens tillämpning i ett visst fall befinnes, att 20 procent av virkesförrådet vid försäljningen utgör sparad tillväxt, och den på förrådet belöpande delen av försäljningssumman upptages till 20 000 kronor i stället för rätteligen 15 000 kronor, blir på grund av detta fel inkomsten beräknad till 4 000 kronor i stället för 3 000 kronor. Om åter värdemetoden använts och ingångsvärdet upptagits till sitt riktiga belopp 12 000 kronor, så hade felet vållat, att inkomsten upptagits till 8 000 kronor i stället för rätteligen 3 000 kronor. Vid tillämpning av förrådsmetoden spelar felet i detta fall in med 20 procent, medan det vid värdemetoden alltid inver- kar med hela sitt belopp.
Den tredje avdragsmetoden vid fastighetsförsäljning, schablonmetoden, gi- ver endast i undantagsfall ett tillräckligt avdrag, nämligen då ingående vir- kesförrådet ej överstigit vad som kan anses motsvara en relativ skogstillgång av 029 (före 1938 036, se ovan sid. 38). Metoden torde också närmast hava varit avsedd att bereda en lättnad i beskattningen för dem som dragit upp ungskog. Detta syfte vinnes emellertid i praktiken blott i de fall, då en fastig- het huvudsakligen bär sådan skog. Finnes annan skog å fastigheten, fyller metoden icke sitt ändamål. Har en fastighetsägare odlat skog på ett förut skog- löst område, får han nämligen icke åtnjuta avdrag efter en metod för detta område och efter en annan metod för den övriga skogsmarken. Vid användan-
de av schablonmetoden giver en oriktig bestämning av den för skogen er- hållna valutan upphov till ett motsvarande fel i inkomstberäkningen, i likhet med vad som är fallet vid tillämpning av värdemetoden.
Vid avdrag för värdeminskning av skog under innehavet göra sig i stort sett samma svårigheter gällande som vid fastighetsförsäljning ehuru med olika styrka. Vid tillämpning av virkesförrådsmetoden framträder olägenheten där- av att hänsyn icke tages till skogens kvalitet mera påtagligt. Avdragen måste nämligen på grund därav förutsättas i allmänhet bliva väsentligt mindre än vad de skolat vara enligt den rena virkeskapitalsmetoden. Detta förhållande, som kan konstateras, då en ny ägare till en fastighet gör ett större uttag ur skogen, har sin förklaring väsentligen däri, att en skog i regel har en mindre värdefull sortimentssammansättning än den avkastning, som uttages ur den— samma (jfr tabell III i gällande skogsvärderingsinstruktion).
Ett för lågt avdrag under innehavet kan visserligen medföra en definitiv förlust, såsom det å sid. 70 ovan anförda exemplet 2) visar, men behöver så icke bliva fallet. Förlusten kan nämligen utjämnas, därest den skattskyl- dige behåller fastigheten i sin ägo och låter skogen ånyo växa till.
Vid värdemetodens tillämpning under innehavet framträder svårigheten att uppskatta den kvarvarande skogens värde. En sådan uppskattning förut- sätter en närmare kännedom om vad skogen innehåller. Själva prissätt- ningen kan ock vara en vansklig uppgift bl. a. med hänsyn till de konjunk- turväxlingar, som känneteckna virkesmarknaden. Värdemetoden måste med andra ord anses inrymma vissa osäkerhetsmoment.
Svårigheter vid tillämpning av gällande bestämmelser.
För att kunna bedöma, huru gällande bestämmelser verkat i tillämpningen, har beredningen låtit dels införskaffa och sammanställa vissa statistiska upp- gifter från länsstyrelserna angående beviljade avdrag för värdeminskning av skog m. m. dels ock verkställa viss granskning av de avdragsfall, som i nämnda statistik redovisats från tio län för taxeringsåret 1936. Resultaten härav hava sammanfattats i bilaga E (P. M. angående vissa inhämtade upp- gifter och verkställda undersökningar rörande tillämpningen av gällande be- stämmelser om inkomstbeskattning av skogsbruk). Vidare har beredningen från länsstyrelserna införskaffat uppgifter, dels huruvida de skattskyldiga kunnat utnyttja dem tillkommande rätt till avdrag vid inkomsttaxering av skogsbruk eller om detta icke låtit sig göra på grund av utredningssvårig- heter eller av andra skäl, dels huruvida inom respektive län vidtagits sär- skilda anordningar för att för de skattskyldiga underlätta utnyttjandet av sådana avdrag, dels ock huruvida länsstyrelsernas erfarenheter beträffande beskattningen av skogsbruk vid fastighetsförsäljning föranlett några sär- skilda erinringar. Länsstyrelsernas yttranden i anledning härav hava i hu- vud-sak redovisats i bilaga F.
Den införskaffade utredningen och de verkställda undersökningarna hava givit det intrycket att bestämmelserna om inkomstbeskattning av skogsbruk tillämpats ojämnt. Den praxis, som i olika län utvecklat sig, har icke varit enhetlig. Kännedomen om de gällande bestämmelserna har på sina håll icke trängt igenom, varför en mer eller mindre skönsmässig taxering kommit till stånd. Att utredningssvårigheterna kunnat lättare övervinnas av den ene skattskyldige än av den andre torde hava bidragit till att skapa ojämna be- skattningsresultat.
Bestämmelserna om inkomstbeskattning av skogsbruk vid fastighetsför- säljning synas icke hava vunnit avsedd tillämpning. Intäkter därav hava oftast icke deklarerats förrän efter anmaning, tydligen beroende på bristan- de kännedom om dessa bestämmelser. Då beskattning skett, har i övervägan- de antalet fall avdrag beräknats enligt schablonmetoden. Vad angår förhål- landena vid beskattning under innehavet synes antalet yrkade avdrag hava varit ganska ringa. I en del fall har avdrag beräknats enligt metoder, som icke överensstämma med gällande föreskrifter. Då värdemetoden åberopats av de skattskyldiga, hava i regel endast företetts intyg om den kvarvarande skogens värde utan närmare angivande, huru detta värde beräknats, eller ock har utredning saknats. Vid användande av virkesförrådsmetoden hava de skatt- skyldigas utredningar varit mera tillfredsställande. Vid taxeringarna hava, såvitt av det granskade deklarationsmaterialet framgått, kraven på utred— ning varit olika i landets skilda delar. Det har även framgått, att vid försälj— ning av fastighet med växande skog uppdelning av köpeskillingen mellan jord och skog av beskattningsnämnderna verkställts efter växlande grunder.
Ovan framförda erinringar mot nu gällande ordning för inkomstbeskatt- ning av skogsbruk kunna i flera avseenden icke frånkännas visst berättigan- de. Vid bedömande härav torde emellertid försiktighet böra iakttagas. Man torde dock våga påstå, att den ojämna fördelningen å olika beskattningsår av skogsbrukets inkomster i vissa fall åstadkommer en hårdare belastning än som åvilar andra förvärvskällor med en mera regelbunden avkastning. Likaså måste det anses vara en olägenhet, att en skogsägares utbyte av skogs- bruket kan bliva olika hårt beskattat, beroende på om han tillgodogör sig skogsavkastningen under innehavet eller i samband med försäljning av fas— tigheten. Flera av de gällande avdragsmetoderna äro otvivelaktigt behäftade med svagheter, som göra inkomstberäkningen osäker, särskilt värdemetoden under innehavet. Det kan icke heller förnekas, att tillämpningen av de gäl- lande reglerna understundom ställer stora anspråk på de skattskyldiga -i fråga om anskaffande av utredning och att beskattningsmyndigheterna i dylika fall kunna ställas inför problem, som äro svåra att bemästra.
Det må emellertid icke bortses ifrån att, så snart fråga är om beskattning av skogsbruk, det på grund av sakens natur icke får förutsättas vara möjligt att i de skiftande taxeringsfallen så att säga på öret fastställa den verkliga inkomsten. Syftet sträcker sig icke längre än till uppnående av ett resultat, som med hänsyn till den skattskyldige icke är obilligt och som i förhållande
till övriga skattskyldiga och det allmänna fyller skäliga krav på jämlikhet och rättvisa i beskattningen. Den utredning, som det åligger den skattskyldi- ge att förebringa, och den kännedom i det särskilda fallet, som måste förut- sättas vara tillfinnandes inom de lokala beskattningsnämnderna, höra i stort sett kunna leda fram till ett sådant resultat. Att fall kunna påvisas, där av den ena eller andra anledningen resultatet blivit ett annat, kan icke utgöra skäl nog för ett utdömande av den nu gällande ordningen för inkomstbeskatt- ning av skogsbruk.
KAPITEL VII.
Beskattningen av värdestegring å skog.
Vid ett ställningstagande till spörsmålet om skogs-beskattningens ordnan- de måste gränsen uppdragas för vad som skall behandlas såsom avkastning eller inkomst av skogsbruk. Huruvida värdestegring å växande skog skall be- skattas, bör därvid i första hand tagas i övervägande.
Spörsmålet om värdestegringsvinsters beskattning i allmänhet har tidigare utförligt behandlats i samband med utformningen av vår inkomstbeskatt- ning. Inkomstskattesakkunniga hava —— närmast med tanke på statsbeskatt— ningen uttryckt sin allmänna ståndpunkt i frågan om inkomstbeskatt- ningen på följande sätt (SOU 1923: 69 sid. 106):
»I det förslag till dylik förordning,1 som de sakkunniga nu avgiva, hava de sak- kunniga på sätt framgår av den allmänna motiveringen ställt sig på den principiella ståndpunkten, att i en förordning, som avser att reglera beskattningen av inkomst, inkomstbegreppet bör i det allra närmaste sammanfalla med vad som enligt allmänt gängse uppfattning är att hänföra till inkomst. Det bör alltså huvudsakligen omfatta de egentliga inkomstförvärven, d. v. s. sådana förvärv, som uppkomma vid utnytt- jandet, för deras avsedda ändamål att tjäna förvärvet, av de objektiva förvärvskäl- lorna fast egendom, kapital och anläggningar för näringsföretag samt därutöver vad som förvärvas genom utövandet av den skattskyldiges personliga, på vinst inriktade förvärvsverksamhet. De 5. k. förmögenhetsförvärven till åtskillnad från nyssnämnda inkomstförvärv böra i princip undantagas från en inkomstbeskattning, som uttages i form av en allmän, progressivt anordnad inkomstskatt. I vissa fall, där gränsen mellan inkomstförvärv och förmögenhetsförvärv är flytande, så att även en enstaka handling på grund av det därmed förbundna syftet kan anses innefatta en förvärvs- verksamhet, om än av tillfällig natur, bör dock, enligt de sakkunnigas mening, den vinst, eventuellt förlust, som genom handlingen uppkommer, i beskattningshänseende kunna likställas med inkomst resp. förlust, som uppkommit vid utnyttjandet av en förvärvskälla i egentlig mening.»
Beträffande särskilt frågan om värdestegringsvinsters beskattning hava de sakkunniga anfört följande (sid. 92):
»»De sakkunniga hava, såsom nämnt, ansett, att privata förvärv, som ej bidraga till ökning av nationalinkomsten utan endast innebära överflyttning av national- förmögenhet från en till annan, ej böra beskattas i inkomstskattens form, och hava på grund härav, i motsats mot Davidson, ur inkomstbegreppet principiellt uteslutit vinster, som uppstå genom värdestegring å föremål, som den skattskyldige innehar. Endast i de fall, att vinsten å en dylik värdestegring kommer att ingå i inkomsten av
1 Härmed åsyftas det i de sakkunnigas betänkande intagna förslaget till förordning om inkomst— och förmögenhetsskatt.
en produktiv verksamhet, såsom t. ex. när värdestegringen träffar varor, som någon för i handel eller tillverkar, synes vinsten böra betraktas såsom inkomst. Att för den, som driver handel med fastigheter eller värdepapper, vinsten på rörelsen i dess hel- het måste betraktas såsom inkomst, synes vara självklart; en dylik handel är liksom annan handel en produktiv verksamhet och har sin stora nationalekonomiska bety- delse. Men även den, som, ehuru icke yrkesmässigt, med en viss grad av regelbunden- het köper och säljer värdepapper eller fastigheter, kan anses lika med den yrkes- mässiga spekulanten driva en produktiv verksamhet, och även för honom måste eventuell vinst å denna verksamhet betraktas såsom inkomst. Detta gör, att man i-cke
5
utan vidare kan säga, att vinsten a varje icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom uppkommit genom en sådan överflyttning av nationalförmögenhet från en till en annan, vid vilken icke kan uppkomma inkomst av natur att skapa national- inkomst. Vinsten på vissa dylika avyttringar måste tvärtom anses härröra från en produktiv verksamhet och betraktas såsom inkomst. Huru gränsen bör dragas kan vara svårt att avgöra. Enligt de sakkunnigas åsikt bör, såsom redan framhållits, det avgörande vara, huruvida spekulationssyfte förelegat eller icke. Den, som inköpt ett värdepapper eller en fastighet i syfte att avyttra det inköpta med vinst, får anses hava drivit (om än tillfällig) verksamhet av den beskaffenhet, att vinsten därav bör betraktas såsom inkomst.»
Inkomstskattesakkunnigas här återgivna uttalanden torde i allt väsentligt överensstämma med den ståndpunkt, som kommit till uttryck i gällande lag— stiftnwing. Det inkomstbegrepp, som ligger till grund för denna, är dock icke definierat i lagen. Vad som skall anses såsom inkomst framgår i huvudsak av lagstiftningens detaljbestämmelser. Enligt dessa gäller att värdestegrings— vinster å varor, som äro föremål för den skattskyldiges handel eller produk- tion, anses såsom inkomst. Sålunda beskattas den värdestegring, som jord- brukets skörd och övriga produkter undergå, och likaså värdestegring å va- rulager och produkter i rörelse. Värdestegring å tillgångar, avsedda för sta- digvarande bruk i en förvärvsverksamhet, t. ex. fastigheter och döda inven- tarier i jordbruk, samt värdestegring å egendom, som ej ingår i särskild för- värvskälla, är däremot i princip icke underkastad beskattning i andra fall än då förutsättningar för realisationsvinstbes'kattning föreligga. Såsom reali- sationsvinst anses vinst genom icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är fråga om fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Till grund för realisationsvinst- beskattningen ligger huvudsakligen den uppfattningen att även vinsten av en enstaka, alltså icke yrkesmässig avyttring är att anse såsom inkomst, därest förvärvet av den avyttrade egendomen skett i huvudsakligt syfte att med vinst avyttra densamma. Med hänsyn till svårigheterna att avgöra, huruvida spekul'ationssyfte förelegat, har sådant syfte presumerats vara för handen under de förutsättningar, som ovan angivits.
Värdestegringsvinster vid icke yrkesmässiga försäljningar beskattas alltså i regel icke. Frågan om en utsträckning av värdestegringsbeskattningen har emellertid i olika sammanhang varit föremål för övervägande. Av de skäl, som anförts emot en sådan utsträckning, må nämnas, att den rimligen måste draga med sig en ökad avdragsrätt för förluster å realisationsaffärer, vilket
skulle kunna hava synnerligen betänkliga konsekvenser bl. a. för skatteun- derlaget, att beskattningen skulle i stor utsträckning träffa vinster, som bero på penningsvärdets fall och alltså äro blott skenbara, samt att det skulle be- reda stora svårigheter att utreda vinsten-s storlek, om längre tid förflutit mel— lan inköp och försäljning.
Då fråga är om värdestegring å växande skog, torde erfordras ett klarläg- gande av vad som åsyftas med sådan värdestegring. Härvid kan till en bör- jan nämnas, att en förhöjning av skogs värde, som motsvarar av ägaren ned- lagda kostnader, icke räknas såsom värdestegring. Så kan t. ex. anläggandet av en väg eller en flottled och liknande anordningar höja skogens värde utan att värdestegring i egentlig mening anses vara för handen. Till värde- stegring å skog hänföres icke heller den ökning av en skogs värde, som be- ror å dess kvantitativa eller kvalitativa förändringar. En sådan ökning är resultat av en produktionsprocess och inträder oberoende av ändringar i de ekonomiska förhållandena. Den värdestegring, som här avses, framträder såsom en sådan ökning av skogs värde, som skulle kunna inträffa även om tillväxten avstannade och skogen stode kvar oförändrad under viss tid, tills den avverkades eller avyttrades. Anledningen till värdestegringen torde i all— mänhet vara att utbytet vid tillgodogörande av skogsprodukter blir större till följd av höjd prisnivå, förbättrade avsättningsmöjligheter, minskade driv- ningskostnader och andra dylika förhållanden av allmän eller lokal bety- delse. Räntenivåns sänkning kan vidare giva skogen ett högre kapitalvärde, även om värdet av dess avkastning icke förändras. I den mån skogens ökade värde beror på penningvärdets fall är värdestegringen endast skenbar. Främst av praktiska skäl inbegripes även denna fiktiva ökning här liksom å beskatt- ningsområdet i övrigt i uttrycket värdestegring, ehuru den ur beskattnings- synpunkt givetvis icke är jämförlig med den verkliga värdestegringen.
Vid avyttring av skog —— liksom vid avyttring av annan egendom —— kan den därvid framkomna vinstens storlek hava rönt inverkan icke blott av den värdestegring, som skogen objektivt sett undergått under överlåtarens ägo- tid, utan även av särskilda förhållanden i samband med förvärvet eller av— yttringen, t. ex. ett mer eller mindre fördelaktigt inköp eller ett särskilt gynnsamt försäljningspris. Enligt sakens natur låter det sig i regel icke göra att fastställa, huruvida eller i vad mån en framkommen vinst berott på dy- lika särskilda förhållanden. Vid övervägande av spörsmålet, huruvida värde- stegring å skog skall beskattas eller icke, blir det därför nödvändigt att å ena sidan under sådan värdestegring inbegripa den ökning av skogs värde för den skattskyldige, som uppkommer genom särskilda omständigheter vid förvärvet eller avyttringen, samt å andra sidan låta den normala värdesteg- ringen rednceras av förluster för den skattskyldige, som genom dylika om- ständigheter i ogynnsam riktning må hava uppkommit för honom.
Den allmänna diskussionen om beskattningen av värdestegring å skog har huvudsakligen tagit sikte på den skog eller det skogskapital, som vid förvär- vet av en fastighet finnes dårå. Med utgångspunkt från värdet vid förvärvet måste det också vara möjligt att med viss grad av säkerhet fastställa den vid
en senare tidpunkt föreliggande värdestegringen. Man bygger då i överens- stämmelse med gängse betraktelsesätt å det antagandet att hela eller viss del av den vid den senare tidpunkten förefintliga skogen är densamma som den ursprungligen förvärvade. Värdestegringen å skog, som produceras un- der en ägares innehav, torde däremot praktiskt taget icke kunna närmare be- stämmas. Då tillväxten sker successivt, skulle för vinnande av en utgångs- punkt för värdestegringens beräknande den tillväxande virkesmassan behöva värdesättas med korta mellanrum. Värdestegringen därä vid en senare tid— punkt, t. ex. vid en avverkning, kunde då fastställas genom jämförelse mellan respektive värden vid de olika produktionstillfällena och det totala värdet vid det senare tillfället. Det synes föga sannolikt, att en sådan metod skulle giva några tillförlitliga resultat, om den ens skulle kunna tillämpas. Möjlig- heterna att i beskattningshänseende avskilja och särbehandla värdestegring å skog torde sålunda vara begränsade till värdestegring å den vid förvärvet av fastighet förefintliga skogen.
Spörsmålet huruvida och på vad sätt värdestegring å växande skog bör be- skattas har under senare tid varit föremål för ett livligt meningsutbyte. Så länge skogsbrukets beskattning icke grundades å den verkliga, därav härfly— tande inkomsten, saknade detsamma större aktualitet. 1905 års Skogsskatte- kommitté uttalade emellertid, att värdestegringen å den skog, som avverka— des, borde bliva föremål för beskattning, även om värdestegringen berodde på marknadens förbättring. 1921 års kommunalskattekommitté gjorde icke något uttalande i frågan, men vissa ledamöter inom kommittén gåvo reserva- tionsvis uttryck åt den uppfattningen att vid försäljning av fastighet rätteli- gen borde beskattas endast den del av försäljningssumman, som belöpte å skogens tillväxt under den tid, säljaren ägt fastigheten. I 1927 års kommu- nalskatteproposition hävdades åter, att skogen närmast hade karaktär av vara i ett näringsföretag och att beskattning av värdestegringen på den grund ej vore omotiverad. Sedan 1927 års kommunalskatteutskott mot då gällande system anmärkt, att detta med skatt träffade värdeökning på sådan skog, som enligt gällande skogsvårdslagar aldrig kunde bliva föremål för avverk— ning, upptogs frågan till behandling av 1924 års skatteberedning. Skattebe- redningen framförde den tanken att så stor del av skogen, som enligt skogs- vårdslagarna icke finge avverkas, kunde betraktas såsom produktionsfaktor och återstoden såsom skörd. Den förstnämnda delen skulle enligt detta upp- slag i likhet med maskiner och andra produktionsmedel undantagas från värdestegringsbeskattning. Inom 1928 års särskilda utskott diskuterades frå- gan om skogens beskattning huvudsakligen från den utgångspunkten att värdestegring å skog, i den mån den icke utgjorde tillväxt under den skatt- skyldiges ägotid, borde behandlas på samma sätt som värdestegring å fastig- heten i övrigt och sålunda icke beskattas annorledes än enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning. Enligt utskottets mening skulle dock skogens tillväxt under alla förhållanden beskattas. I en till utskottets betänkande av tio dess ledamöter fogad reservation hävdades uttryckligen, att den sålunda angivna principen vore den teoretiskt riktiga och att frågan vore, huruvida
tekniska hänsyn tilläte ett genomförande därav. Reservanterna ansågo dock, att praktiska svårigheter icke hindrade principens genomförande.
Förskjutningen i åsikter på denna punkt kan väl i viss mån sägas sam- manhänga med förändringar i fråga om sättet för skogsbrukets bedrivande. Av 1905 års skogsskattekommitté anfördes såsom exempel på huru ett skogs- bruk bedrevs, att en skog under en längre följd av år stod på tillväxt och därefter tid efter annan genom försäljning övergick till ny ägare för att slut- ligen, då den var mogen, säljas till en avverkare. I den mån skogsbruket an- sågs äga denna karaktär, låg det måhända nära till hands att betrakta vir— kesförrådet å en fastighet såsom skörd eller varulager. Numera hava skogar- na erhållit en för uthålligt skogsbruk lämpligare sammansättning och kon- tinuerliga uttag blivit vanligare, samtidigt som den uppfattningen torde hava vunnit insteg att den bästa avkastningen uppnås, om virkesförrådet hålles vid en viss höjd. Med en dylik uppfattning har icke låtit sig väl förena att anse skogen såsom skörd. Det har i stället fallit sig mera naturligt att betrakta den såsom hörande till fastigheten, alltså som produktionsfaktor.
Betraktas emellertid en del av skogen såsom produktionsfaktor och en del såsom skörd, kunna delade meningar råda om huru gränsen skall dragas. 1924 års skatteberedning ansåg, att såsom produktionsfaktor kunde betraktas så stor del av en skog, som enligt skogsvårdslagarna icke finge avverkas. Mera överensstämmande med nutida uppfattning om skogsbrukets bedrivande sy- nes vara att till produktionsfaktom hänföra den skog, som ur ekonomisk synpunkt och enligt principerna för en god skogsvård icke bör avverkas. Med denna gränsdragning torde åtminstone största delen av all växande skog va- ra att hänföra till produktionsfaktor.
De resonemang, som ovan återgivits, hava bl. a. gått ut på att visa, huru frågan om beskattning av värdestegring å skog ter sig vid en jämförelse med förhållandena inom andra förvärvskällor. Oavsett det resultat, vartill man härvid kommer, synes anledning föreligga att överväga, huruvida en sådan beskattning i fråga om skog kan ur andra synpunkter anses rimlig och rätt- vis. Skogsbrukets egenartade beskaffenhet, framför allt den långa alstrings— tiden, medför nämligen, att bindande jämförelser näppeligen kunna anstäl- las. I varje fall synas starka skäl tala för att försiktighet iakttages vid be- stämmande av värdestegringsbeskattningens omfattning i fråga om skogs- bruket. Det får i sådant sammanhang icke heller bortses från att en värde- stegring, som pågått en längre tid, till väsentlig del är blott skenbar och beror på penningvärdets fall. Denna invändning träffar visserligen även annan värdestegringsbeskattning men icke i samma grad. På andra beskattnings- områden torde nämligen ytterst sällan vara att räkna med att en värdesteg- ring, som fortgått under så lång tid som inom skogsbruket ofta är fallet, träffas av beskattning. Även mot en [beskattning av den verkliga värdesteg— ringen å skog kan invändning göras på grund av värdestegringens långvariga förlopp. Lagerhållningen eller produktionen av varor i rörelse eller jordbruk sträcker sig sällan över ett eller annat år. Att varorna under denna tid un- dergå prisförändringar är en så normal företeelse och påverkar så omedel-
bart driftresultatet att det måste framstå såsom naturligt att verkningarna därav behandlas såsom vinst respektive förlust. Det bör för övrigt uppmärk— sammas, att det skulle vara förenat med stora för att icke säga oöverstig— liga praktiska svårigheter att urskilja, huru stor del av vinsten vid en varas försäljning, som hänför sig till eventuell värdestegring, eller att konstruera en metod för dennas avskiljande från beskattning.
Beredningen, som icke finner nödigt att för sitt ställningstagande ytter- ligare fördjupa sig i spörsmålet, huruvida skogen bör betraktas såsom pro— duktionsfaktor eller skörd, måste för sin del ansluta sig till den uppfatt- ningen — vilken, såsom ovan anförts, kommit till uttryck inom särskilda utskottet vid 1928 års riksdag —— att värdestegring å växande skog, som ej utgör tillväxt, icke bör beskattas i större utsträckning än som sker i fråga om annan fast egendom, alltså icke i andra fall än då förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning föreligga. Då växande skog utgör del av fastig— het, bör den icke i beskattningshänseende behandlas annorlunda än fastighet i övrigt. Den värdestegring, som uppkommer under längre tidsperioder än tio år, beror, såsom ovan påpekats, till väsentlig del på penningvärdets fall och torde i regel icke omfattas av något spekulationssyfte, varför anledning saknas att beskatta densamma. Inkomstbeskattning beträffande sådan lång- fristig värdestegring förekommer icke heller inom andra förvärvskällor an- nat än i fall, där det av tekniska skäl är omöjligt att undantaga värdesteg- ringsvinsterna från beskattning. Beredningen anser därför, att spörsmålet om en lämplig och skälig avvägning av skogsbrukets inkomstbeskattning prin- cipiellt bör lösas så att, bortsett från realisationsvinstbeskattningen, värde- stegring å annan skog än tillväxten icke tages till beskattning.
KAPITEL VIII.
Beredningens ställning till olika skatteformer för skogsbruket.
Accisbeskattning.
På grund av svårigheterna att ordna inkomstbeskattningen av skogsbruket på ett rationellt och enhetligt sätt hava tid efter annan framkommit förslag om att utbryta skogsbruket ur inkomstbeskattningens ram och i stället påläg— ga denna förvärvskälla en beskattning i accisens form. På senare tid har en sådan ordning ifrågasatts uti remissyttranden av kammarrätten och domän- styrelsen. Frågan har även berörts i 1928 års kommunalskatteproposition (sid. 204). Detta uppslag har särskilt prövats redan i samband med till- komsten av 1910 års statsskatteförordning. Det avvisades då av vederböran- de departementschef, och de skäl denne anförde härför synas alltjämt äga giltighet. Hans yttrande i frågan är i huvudsak återgivet här ovan (sid. 44). I själva verket har den sedermera inträdda skärpningen av progressionen vid statsbeskattningen stärkt argumenten mot en accisbeskattning. Flertalet fy- siska personer, som driva skogsbruk, torde visserligen befinna sig i det in- komstläget att de icke eller i varje fall endast i ringa mån beröras av pro- gressionen, men det finnes även en del skogs-ägare, som hava högre in- komster och erlägga en betydande del av dessa i progressiva skatter. En accis med proportionell skatteskala såsom den nuvarande måste till storleken av- passas efter förstnämnda inkomsttagares förhållanden, varför skattskyldiga med stora inkomster, som nedlagt kapital i skog, i sådant fall skulle be- träffande avkastningen av detta kapital undgå verkningarna av progressio- nen vid inkomstbeskattningen. Det är visserligen tänkbart att göra även skogsaccisen progressiv, meni en sådan objektskatt skulle svårligen kunna motiveras. I vart fall skulle anordningen icke avhjälpa den anmärkta olägen— heten, eftersom progressionen icke kunde avpassas efter skatteförmågan i de olika fallen. Ett undantagande av skogsbruket från inkomstbeskattning skulle inverka ofördelaktigt även på denna beskattning, såvitt icke vid skatteförmå- gans bedömande hänsyn toges jämväl till inkomsterna av skogsbruk, i Vi]- ket fall svårigheten att beräkna dessa inkomster kvarstode. Vår nuvarande inkomstskatt är avsedd att utgå efter skatteförmåga. Inkomsten, korrigerad genom avdrag för försörjningsplikt m. m. och genom_tillägg av förmögen-
hettsdel vid den statliga beskattningen, anses såsom ett uttryck för skatteför- måigan. Om visst slag av inkomst icke medräknas vid inkomstbeskattningen, blir denna icke avvägd efter skatteförmågan. Ett exempel på de olägenheter, som följa med en sådan anordning, giver garantiskatten. Då en del av fastig- hetsägarnas inkomster, motsvarande viss procent av fastighetens taxerings— värde, genom det 5. k. procentavdraget undantages från den kommunala in- komstbeskattningen, kunna avdragen och särskilt ortsavdragen icke alltid utnyttjas, vilket haft till följd att den kommunala inkomstskattens avväg- ning efter skatteförmåga för jordbrukarnas vidkommande blivit i icke ringa grad förfelad. Ännu större skulle olägenheterna bliva, om en liknande åt- gärd vidtoges beträffande den statliga beskattningen, som är starkt progres— siv och vid vilken ortsavdragen äro högre.
De anförda skälen mot en accis för skogsbruket göra sig icke gällande med samma styrka på den kommunala som på den statliga beskattningens om- råde. Emellertid skulle vinsten bliva obetydlig, om för skogsbrukets del den kommunala inkomstskatten ersattes med en accis, eftersom problemet om skogsbrukets inkomstbeskattning kvarstode vid statsbeskattningen. Så— som vederbörande departementschef påpekade i 1928 års proposition, är för övrigt en förutsättning härför att man skiljer skogsbruk från i sam- band därmed bedrivet jordbruk, något som visserligen kan vara möjligt att genomföra men skulle vara förenat med betydande svårigheter.
Beredningen har för sin del ansett sig böra avvisa tanken på skogsbeskatt- ningens ordnande genom en accis, främst på den grund att detta skulle inne— bära ett betydande avsteg från gällande system med en personlig inkomst— skatt, avvägd efter förmåga.
1927 års kommunalskatteutskotts förslag.
Vid 1927 års riksdag föreslog första särskilda utskottet den ändringen i då gällande system för skogsbrukets beskattning att å ena sidan avdrag för minskning i skogs ingångsvärde på grund av skogens tillgodogörande under innehavet ej skulle få åtnjutas men att å andra sidan beskattningen vid fastig- hetsförsäljning skulle bortfalla. Hela den erhållna val—utan vid skogens tili- godogörande under innehavet skulle sålunda tagas till beskattning utan av- drag av kostnaden för skogens förvärvande.
I syfte att avhjälpa vissa av de brister i utskottsförslaget, som påtalats särskilt av 1924 års skatteberedning, har inom beredningen övervägts sådan ändring därav att den dubbelbeskattning skulle förebyggas, som beskattning av realisationsvinst i samband med försäljning av skogsfastighet eljest kun— de medföra. Vid försäljning av fastighet skulle i enlighet härmed den sparade tillväxten undantagas från realisationsvinstbeskattning. Vidare har övervägts en särskild bestämmelse av innehåll att inkomst av skogsbruk skulle under vissa förutsättningar få fördelas å ett flertal år med tillämpning av reglerna om eftertaxering. Därmed har avsetts att mildra verkningarna av att skogs—
brukets avkastning uttages ojämnt. Slutligen har ifrågasatts en ändring i den av utskottet föreslagna övergångsbestämmelsen, så att under en över- gångstid av tio år avdrag finge ske för skogsminskning ned till en viss virkes— förrådsnivå. Därigenom skulle de skogsägare, som hava till övervägande del mogen skog och som på grund därav skulle synnerligen hårt drabbas av be- skattningen vid själva övergången, erhålla en viss lindring i beskattningen.
De fördelar, som taxeringstekniskt sett äro förbundna med detta system i dess renodlade form, äro betydande. 1924 års skatteberedning uttalade så- lunda, att dessa fördelar läge i ganska öppen dag samt framstode i synner- het genom dels förslagets påfallande enkelhet, dels ock det förhållandet att det på ett exakt sätt löste frågan om vilken tillväxt av skogen, som ej skulle beskattas. Förslaget innebär nämligen, såsom redan anförts, att alla uttag ur skogen respektive värdestegring därå skola beskattas såsom inkomst.
De brister, som voro förbundna med utskottsförslaget i dess ursprungliga skick, skulle genom de inom beredningen övervägda ändringarna delvis av- hjälpas. Särskilt skulle övergångsbestämmelsen förbättras. Genom dessa sak- liga förbättringar skulle emellertid de taxeringstekniska fördelarna hos för- slaget högst avsevärt reduceras. Den avsedda anordningen att vid beräkning av realisationsvinst å försäljning av fastighet med skog avräkna så stor del av försäljningssumman, som belöper å ökningen i virkesförrådet under inne- havet, förutsätter sålunda utredning angående ändringar i virkesförrådet. Detta gäller jämväl tillämpningen av övergångsbestämmelsen i den ändrade form, som inom beredningen ifrågasatts. Vad som å ena sidan utgör eller be- tecknas såsom förbättringar uppväges eller motsvaras å andra sidan av olä- genheter eller brister.
Därtill komma de principiellt och sakligt sett synnerligen betänkliga bris- ter, som vidlåda utskottsförslaget. Dessa ligga i systemet såsom sådant och kunna alltså icke bortarbetas.
Såsom en bestående samt för ståndpunktstagandet avgörande brist hos ut- skottsförslaget måste till en början framhållas dess oförenlighet med varje slag av beskattning, som avser att taga hänsyn till den personliga skatteför- mågan, samt med principen att skatt för inkomst skall utgöras _av den som förvärvat inkomsten. Enligt förslaget skall nämligen den som tillsammans med marken avyttrar skog, vilken utgör tillväxt under hans ägotid och så- lunda inkomst för honom, icke beskattas därför. Däremot skall den som ut- tager sitt i skogen nedlagda kapital erlägga inkomstskatt för sådant kapital- uttag och beskattningens storlek därvid bestämmas med hänsyn till den skatte- förmåga, som en mot kapitaluttaget svarande inkomst kan anses innebära. Den gällande statsbeskattningen är progressiv, därför att den personliga skatteförmågan måste förutsättas vara större hos den som har en hög verk- lig inkomst än hos den som har en låg verklig inkomst. Om emellertid en progressiv skatteskala tillämpas å annat belopp än den verkliga inkomsten, blir dess syfte förfelat, och den kan leda till de mest obilliga resultat. Beskatt- ningen kan med andra ord för sådant fall komma att med en mycket hög skattesats drabba en mycket låg verklig inkomst och jämväl föranleda utta-
gandet av betydande skattebelopp även i fall, där den skattskyldige i verk— ligheten gjort förlust.
Till belysande av förslagets praktiska verkningar i antytt hänseende an- förde departementschefen i 1928 års kommunalskatteproposition (sid. 202) följande exempel. Om en person köper en skogsfastighet för 60 000 kronor, avverkar huvudparten av skogen och säljer denna för 40 000 kronor samt därefter avyttrar vad som är kvar jämte marken för 10 000 kronor, har han uppenbarligen gjort en förlust å 10 000 kronor men får icke förty enligt ut- skottsförslaget betala progressiv inkomstskatt på ett belopp av 40 000 kronor. Inkomstskatten kan med numera gällande skattesatser uppgå till en tredje— del av det beskattade beloppet eller mera.
Även om i det anförda exemplet den återstående skogen jämte marken för- sålts för 20 000 kronor och någon förlust sålunda icke uppkommit för den skattskyldige, hade resultatet blivit otillfredsställande. Uttaget ur skogen hade även då beskattats såsom inkomst, oaktat det för den skattskyldige en— dast utgjort en omflyttning av i skogen nedlagt kapital. Det torde icke kunna förväntas, att beskattningsregler, som i den praktiska tillämpningen leda till dylika resultat, komma att omfattas med förståelse. Inga teoretiska speku- lationer därom att hänsyn till skatten tagits redan vid fastighetens förvär- vande kunna ändra detta förhållande. Någon möjlighet att vid förvärvet beräkna, huru stor beskattningen i framtiden kan komma att bliva, förelig- ger nämligen under sådana förhållanden icke. Skattesatserna vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen kännetecknas av ständiga och understundom mycket starka förskjutningar. De omkostnader för virkets tillgodogörande, som i en framtid äro att räkna med, samt de priser, som vid blivande virkesförsäljningar kunna utvinnas, låta sig icke på förhand be- stämma. Det tempo, i vilket avverkningar kunna genomföras och avsättning av det avverkade virket vinnas, kan icke långt i förväg fastställas. Den skatt- skyldige vet i många fall icke heller, vilka inkomster han i övrigt har att räkna med för de kommande åren. Dessa inkomster komma likväl att i stor utsträckning påverka den progressiva beskattningen för den del av den to- tala inkomsten, som motsvaras av skogsavkastningen. Man kan exempelvis tänka sig ett sådant fall som att vid något tillfälle före d'et nu pågående krigets utbrott en skogsegendom med mera mogen skog förvärvats och att avverkning därav skett under år 1939 eller 1940. Nettointäkten av avverk- ningen skulle då hava drabbats av de oförutsedda, på grund av krisen starkt stegrade direkta skatterna och progressionens höjd hava bestämts icke blott av intäktens storlek utan även av den skattskyldiges inkomst från andra för- värvskällor.
Att beskattningen träffar kapitaluttag ur skogen utgör ett fel, vars bety- delse ökas på grund av den starkt progressiva beskattningen. Placeras skogs- inkomsten så att säga i toppen, erhålles en riktig utgångspunkt för bedö- mande av felets verkningar. Dessa verkningar belysas av följande samman- ställning, där skattetrycket beräknats med utgångspunkt från de år 1940 gäl- lande skattesatserna för de statliga inkomstskatterna och en antagen sam—
manlagd kommunal inkomstskatt av 12 procent. Av sammanställningen fram- går, huru stor del av behållningen av ett skogsuttag, som i de olika fallen skulle komma att konsumeras av direkta skartter till följd av den genom ut- taget uppkommande ökningen i den skattskyldiges beskattningsbara belopp.
Sammanlagd skatt Skikt av det Sammanlagd skatt
Sklkt av det för inkomst inom för inkomst inom
beskattnincs- . . beskattnings- . . . Vasastan bagaget regissera” samma inkomst samma inkomst 3 010— 6 000 ............ 25'75 25 010— 35 000 .......... 47'75 6 010— 8 000 ............ 2825 35 010— 40 000 .......... 4975 8 010— 9 000 ............ 3025 40 010— 50 000 .......... 53'75 9 010—10 000 ............ 31-75 50 010— 60 000 .......... 55-75 10 010—12 000 ............ 533-75 60 010—100 000 .......... 59-75 12 010—15 000 ............ 3575 100 010—200 000 .......... 6625 15 010—25 000 ............ 41'75 Över 200 000 .......... 72-75
Härtill kommer för fastighetsägaren fastighetsskatt samt eventuell krigs- konjunkturskatt. En dylik beskattning av uttaget skogskapital skulle sanno- likt, och detta med allt fog, av vederbörande betraktas såsom orimlig. 'Olä- genheterna med utskottsförslaget ur nu antydda synpunkter hava, sedan det- samma av 1928 års riksdag lämnades utan avseende, ingalunda minskats utan tvärtom ökats genom bl. a. den starka skärpning av progressionen, som där- efter ägt rum.
Det betraktelsesätt, enligt vilket en kommande skatt så att säga diskon- teras i köpeskillingen, är, såsom ovan påvisats, ohållbart i fråga om en sub- jektskatt, vilken skall taga hänsyn till skattebetalarens personliga inkomst- förhållanden. Köpeskillingarna och prisnivån för skogsfastigheter skulle, om utskottsförslaget genomfördes, icke komma att avpassas efter de olika köparnas eller spekulanternas personliga skatter. Det bleve icke de faktiska skatterna, som diskonterades, utan belopp, som kunde antagas motsvara nå- got slags genomsnittsskatt. Det förhållandet att skatterna ej stode i något rik- tigt förhållande till avverkarens personliga skatteförmåga skulle sålunda icke kunna undanröjas genom hänsynstagande till den framtida beskattningen vid köpeskillingens bestämmande.
En uppdelning av skogsbrukets inkomster genom någon form av efterbe— skattning å ett flertal år kan icke heller råda bot på det missförhållandet, som sammanhänger med att skatten utmätes med hänsyn till skatteförmå- gan icke hos den, som bör drabbas därav, utan hos en helt annan person. Olikheten i beskattning mellan den inkomsttagare, som i genomsnitt har stora inkomster, och den, som i genomsnitt har små inkomster, bortfaller ingalun- da därmed utan framstår i allmänhet med nu gällande skatteskalor såsom i hög grad utpräglad. Vare sig skatten med tillämpning av utskottsförslaget blir högre eller lägre än den som skulle hava drabbat den verklige inkomst- tagaren, kan införandet av en fördelningsregel icke blott minska utan även öka detta fel. Förhållandet, som sammanhänger med ortsavdragen och den progressiva beskattningens utformning, må belysas med ett exempel.
A., som i normala fall har taxerad inkomst respektive taxerat belopp ä 2 000 kronor, säljer en skogsfastighet till B., som normalt har taxerad in- komst respektive taxerat belopp å 50 000 kronor. I försäljningen ingår under A:s innehav sparad tillväxt, varå av köpeskillingen belöper 10000 kronor. A. och B. äro båda ensamstående och bosatta i en kommun, tillhörande orts- grupp I. Därest A. i samband med försäljningen beskattas för tillväxten enligt de för år 1940 gällande skattesatserna för de direkta statsskatterna och efter en sammanlagd kommunal utdebitering av 10 kronor per skattekrona, för- anleder detta för A. en skatteökning av 2 732 kronor 25 öre (från 278 kro- nor 25 öre till 3 010 kronor 50 öre). Om inkomsten av den sparade tillväxten fördelas å fem år med samma skattetryck som under 1940, blir ökningen 2 185 kronor eller 547 kronor 25 öre lägre än i förra fallet. Blir i stället B., som omedelbart försäljer den av A. sparade tillväxten å rot och därför er- håller likaledes 10 000 kronor, beskattad för detta belopp, uppkommer för honom en skatteökning av 5375 kronor (från 20 179 till 25 554 kronor). Detta gäller vare sig hela beloppet hänföres till ett beskattningsår eller det fördelas å flera är.
B. får alltså för den av A. sparade tillväxten erlägga skatt med belopp, som överstiger A:s skatt för samma tillväxt med 967 procent, om fördelning ej sker, och med 146 procent, om fördelning sker.
I yttranden, avgivna av de skogsägarorganisationer, som vid remissen av utskottsförslaget på sin tid ställde sig välvilliga till detsamma, framhölls så- som en förutsättning för dess genomförande, att de olägenheter, som kunde uppkomma i samband med arv, eliminerades. Därvid togs särskilt sikte på arvinges övertagande av arvlåtarens fastighet genom utlösen av medarvingar- na, vilket vanligen icke kan ske annorledes än genom tillgripande av den förefintliga skogen. Denna synpunkt äger fortfarande giltighet och har på grund av den skärpta beskattningen fått ökad betydelse. Man kan säkerligen icke utgå från att allmänheten skall förstå, att det skogskapital, som gått i arv och för vilket arvsskatt utgjorts, jämväl bör bliva beskattat såsom in- komst.
Ur social synpunkt torde böra erinras, att konsekvensen av utskottsförsla- get måste bliva ett försvårande av fastighetsägarbeståndets rekrytering och att köparklientelet vid utbud av fastigheter i stor utsträckning kommer att bestämmas därav att skatten kan bliva av väsentligt olika storleksordning för olika köpare, beroende på deras personliga inkomstförhållanden. Sär— skilt för de ägare, som äro i behov av att omedelbart avverka skogen för att amortera köpeskillingen eller utlösa eventuella medarvingar, bliva olägen- heterna svåröverkomliga. Inkomstens eventuella uppdelning på ett flertal år hjälper föga, enär det bruttobelopp, som erhålles för skogen, ofta kan, även efter avdrag för avverkningskostnader m. m. och efter sådan fördelning, bliva mycket stort i förhållande till den normala årsinkomsten.
Så länge man har att räkna med att det ur olika synpunkter, ekono- miska såväl som sociala, kan vara rationellt att verkställa större engångs- avverkningar, vilka omfatta även ingående virkeskapital — å köpt eller ärvd
fastighet — synes det vara helt uteslutet att reflektera på ett skattesystem, vilket försvårar eller omöjliggör sådana avverkningar och vilket även i övrigt verkar synnerligen irrationellt. Därest skogsbruket skulle så utveckla sig, att avkastningen i stort sett komme att uttagas årligen, skulle givetvis olägenheterna med det ifrågavarande systemet minskas. Detsamma skulle dock bliva fallet även med nu gällande och för övrigt de flesta andra me- toder för skogsbrukets beskattning.
Såsom redan år 1928 framhölls vid behandlingen av kommunalskatte- frågan, skulle vid ett genomförande av utskottsförslaget verkningarna där- av bliva sådana, att detsamma näppeligen skulle kunna upprätthållas. San- nolikheten därför är desto större, som förslaget bygger på en från beskatt- ningssystemets principiella utgångspunkter avvikande tankegång. Därest man i sådant läge funne sig böra återgå till en ordning, mera överensstäm- mande med dessa utgångspunkter, skulle enligt sakens natur därför möta de allra största svårigheter. Förslaget bygger ju på att framtida skatter skola diskonteras i köpeskillingarna. Bliva dessa skatter helt andra än de sålunda avsedda eller beräknade, är en rättvis reglering vid återgången icke möjlig.
På grund av vad sålunda anförts har beredningen icke ansett sig kunna förorda en omläggning av skogsbeskattningen enligt de av 1927 års kom- munalskatteutskott föreslagna grunderna.
Inkomstbeskattning genom ackord.
Såsom i inledningen framhållits, kan lösningen av frågan om skogsbru- kets inkomstbeskattning sökas på den vägen att man med beskattningen söker träffa en antagen genomsnittlig årsinkomst, som i längden motsvarar den verkliga inkomsten av skogen. Det är tydligt, att man med en sådan lösning undgår alla de svårigheter, som följa av skogsavkastningens oregel- bundna tillgodogörande. Enligt denna metod var skogsbrukets och jämväl jordbmkets inkomstbeskattning ordnad intill 1910 års ändringar i den stat- liga beskattningen och 1920 års kommunalskatteprovisorium, i det att in- komsten av jordbruksfastighet dessförinnan uppskattades till viss procent av dess taxeringsvärde.
Vid ett övervägande av denna form för skogsbrukets beskattning uppstår frågan, huru den antagna genomsnittliga årsinkomsten skall beräknas. När— mast till hands ligger måhända att utgå från den beräkning av värdet av den normala årliga virkesavkastningen av marken, som ligger till grund för fastighetstaxeringen. Detta värde (produkten av boniteten, arealen och rot- värdet, reducerad med 1/3 för allmänna omkostnader) är emellertid icke nå- gon riktig måttstock för den årliga virkestillväxten, enär det bestämmes utan hänsyn till den relativa skogstillgången. Ett riktigare resultat torde därför erhållas genom att beräkna den genomsnittliga årsinkomsten till viss procent av det sammanlagda taxeringsvärdet å skogsmark och växande skog. Vilken
procentsats som därvid skall väljas är en öppen fråga. Den bör emellertid sättas utan hänsyn till de allmänna omkostnaderna i skogsbruket, vilka i den mån de förekomma böra få avdragas från den genomsnittliga årsinkomsten i jordbruksbilagan (jfr nedan). Kunde skogsbruket anses genomsnittligt av- kasta t. ex. fyra procent av taxeringsvärdet, skulle därför den genomsnittliga årsinkomsten, med hänsyn till att de allmänna omkostnaderna vid fastig- hetstaxeringen föranlett en reducering av värdena med en tredjedel, upp- tagas till sex procent av taxeringsvärdet för skogsmark och växande skog.
Vid den praktiska utformningen av en ackordsbeskattning möter en be- tydande svårighet, nämligen att skilja skogsbruk från i samband därmed be- drivet jordbruk. Rörande denna svårighet anfördes i 1928 års kommunal- skatteproposition (nr 213 sid. 205) i anledning av det berörda uppslaget att ordna beskattningen genom en accis bl. a. följande:
»Viktigast synas emellertid vara de svårigheter, som möta att i praktiken avskilja skogsbruksinkomsten från den rena jordbruksinkomsten. Att urskilja, vilken brutto- avkastning som härrör från det ena eller det andra, torde visserligen ej förefalla så svårt; annorlunda ställer det sig på utgiftssidan. En person med jordbruk och skogs— bruk har alltid i stor utsträckning gemensamma omkostnader, som måste fördelas: gemensamma dragare och övriga inventarier samt gemensam arbetskraft. Att avgöra vad som skall anses belöpa på det ena och det andra kan även för vederbörande själv vara svårt nog.»
Här synas två olika tillvägagångssätt erbjuda sig. Det ena är att göra en verklig uppdelning av intäkter och utgifter mellan jordbruk och skogsbruk. varvid skulle kunna förfaras på följande sätt. En gemensam jordbruksbilaga bibehålles för jordbruk och skogsbruk. Å dennas intäktsida upptagas icke de verkliga intäkterna av skogsbruk — dessa böra dock antecknas i dekla- rationen för att underlätta kontrollen —— utan i stället den å taxeringsvärdet beräknade normala årsavkastningens värde. Vidare upptages bland intäk- terna värdet av den skattskyldiges och hans oavlönade husfolks arbete med huggning och körning av virke och dylikt. Bland utgifterna medtagas icke direkta utlägg för avverkning men väl guldna allmänna omkostnader, efter- som årsavkastningen beräknats utan avdrag för dylika omkostnader. Ett så— dant system som det nu antydda skulle givetvis vålla stora svårigheter för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna, och det synes vara tvi— vel underkastat, om det överhuvud taget skulle kunna genomföras. Det skulle bl. .1. fordras en ingående och vaken kontroll för att hindra, att avverknings— kos:nader obehörigen insmyga sig bland avdragen för jordbrukets utgifter eller för skogsbrukets allmänna omkostnader.
Att skilja skogsbruk från jordbruk kan också ske schablonmässigt, t. ex. med tillhjälp av skogsaccistaxeringen på följande sätt. Liksom i nyssnämnda alternativ upptagas å jordbruksbilagan icke de verkliga intäkterna av skogs- bruk utan en till viss procent av taxeringsvärdet beräknad normalavkastning av skogen. De sammanlagda utgifterna för skogsbruket och jordbruket för- delas på sådant sätt att så mycket därav anses belöpa å avverkning av skog, son: motsvarar de vid taxering till skogsaccis avdragsgilla kostnaderna, och återstoden hänföres till jordbruk och allmänna omkostnader för skogsbruk.
Tekniskt kan detta ske genom att å intäktsidan av jordbruksbilagan tillägga de sålunda beräknade avverkningskostnaderna. Äro till följd av fastighets— ägarens och hans oavlönade husfolks arbete de verkliga utgifterna för skogs- bruket lägre än de vid virkestaxeringen beräknade kostnaderna, blir värdet av sådant arbete på detta sätt beskattat såsom inkomst. Beräknade kostnader för avverkning av uttaget husbehovsvirke måste även tilläggas, eftersom dy- likt virke icke ingår i virkestaxeringen.
Ett liknande förfaringssätt kan givetvis tillämpas vid inkomsttaxeringen utan att någon särskild virkestaxering äger rum. I stället för de vid virkes— taxeringen beräknade avverkningskostnaderna kunna å intäktssidan tilläggas de kostnader, som företagna avverkningar beräknas kräva med tillämpning av gällande ackordslöner.
Därest inkomstbeskattningen av skogsbruk skulle ordnas genom ett ackord, vore det ur allmänna synpunkter lämpligt, att objektbeskattningen av skog icke finge formen av en fastighetsskatt utan av en accis, som utginge efter skogsavkastningens verkliga belopp och uttoges i anknytning till intäkternas inflytande. Det kunde knappast vara förmånligt att helt bygga beskattning— en av skogsbruket på fastighetstaxeringens grund.
En ackordsbeskattning skulle medföra vissa svårigheter vid beräkningen av realisationsvinst å avyttring av fastighet, enär kännedom därvid skulle saknas om sådan minskning eller ökning av det i samband med marken för- värvade skogskapitalet, som skett under säljarens innehav av fastigheten. Det synes då icke finnas någon annan utväg än att vid realisation av fastighet inom tio år efter förvärvet upphäva ackordets verkningar och behandla fas- tighetsrealisationen och det å fastigheten bedrivna skogsbruket såsom en för- värvskälla, vars sammanlagda inkomst beskattas med avräknande av vad som blivit föremål för ackordsbeskattning hos säljaren. Köpeskillingen för fastigheten skulle få ökas med säljarens verkliga intäkter av skogsbruket och minskas med dels de honom påförda årsavkastningarna och dels de verk- liga eller schablonmässigt beräknade avverkningskostnaderna. Ackordet skulle sålunda icke längre äga giltighet, då förutsättningar för realisations- vinstbeskattning inträda. Det skulle givetvis i vissa fall vara förenat med mycket besvär att gå ända till tio år tillbaka i tiden och utreda skogsbrukets verkliga intäkter och utgifter, men detta torde vara nödvändigt för att sam— ordna en ackordsbeskattning med realisationsvinstbeskattningen.
Inför spörsmålet, huruvida inkomstbeskattningen av skogsbruk lämpligen kan ordnas genom ackord, synes den avgörande frågan vara, huruvida man kan förvänta ett beskattningsresultat, som fyller rimliga anspråk på mate- riell riktighet. Så utomordentligt hög som beskattningen, särskilt statsbe- skattningen, av större inkomster numera år, måste" starka betänkligheter re- sas mot att grunda densamma på fingerad inkomst. Skulle denna vara för högt beräknad, kan det för en skattskyldig med hög inkomst innebära, att han icke finge behålla någon del av skogsavkastningen. Bleve beräkningen å andra sidan för låg, skulle sådana inkomsttagare kunna undgå skatt till be- tydande belopp.
Under sitt arbete har beredningen funnit anledning att undersöka skogs- brukets avkastning under en längre följd av år från ett antal fastigheter till- höriga domänverket, skogsbolag och enskilda. Undersökningen har grundats på självdeklarationer, vilka ställts till beredningens förfogande. Vid denna undersökning har befunnits, att nettoavkastningen för flertalet fastigheter vida överstigit den procent av taxeringsvärdet, som kunnat tänkas komma till användning vid ackordets bestämmande. Förklaringen till detta resultat torde vara att söka dels i för låga taxeringsvärden, vilka dock sedermera tor- de hava bringats i bättre överensstämmelse med de verkliga värdena, och dels i överavverkning. Härtill kommer att för virkesavkastningen sannolikt er- hållits högre priser än de som legat till grund för fastighetstaxeringen. Enligt från domänverket inhämtade uppgifter utgjorde det genomsnittliga rotnettot per kbm för försålt virke från kronans skogar 6 kronor 20 öre år 1927, var- efter det så småningom sjönk till 3 kronor 52 öre år 1931 för att åter stiga till 5 kronor 19 öre år 1938. Dessa siffror giva vid handen, att, oberoende av huruvida uttagen äro jämna eller icke, en betydande skillnad kan uppkomma mellan skogsbrukets verkliga och uppskattade avkastning även vid jämna uttag.
Vad nyss sagts har avseende å förhållandena vid ett fast ackord. I Norge och Finland, där ackordssystemet kommit till användning, är ackordet rör- ligt, i det att den beräknade årliga virkesavkastningen värderas efter varje års priser. Detta är ägnat att i viss mån minska berörda skillnad, men den an- tagna avkastningen kommer icke i bättre överensstämmelse med den verk- liga, i den mån skillnaden beror på att den skattskyldiges uttag avvika från de normala uttag, efter vilka årsavkastningen beräknas.
På grund av farhågor för att den schablonmässigt bestämda inkomsten skulle alltför mycket avvika från den verkliga har beredningen funnit sig icke kunna förorda en lösning av skogsbrukets beskattningsproblem genom en ackordsskatt.
Inkomstbeskattning på grundval av den verkliga inkomsten av skogsbruk.
Beredningen, som icke funnit någon av de ovan behandlade skatteformerna ägnad att läggas till grund för skogsbrukets beskattning och som ansett tan- ken på att beskatta skogsbruket enbart genom en fastighetsskatt böra lämnas ur räkningen, har vid sina överväganden kommit till det resultat att för denna förvärvskälla bör bibehållas en personlig inkomstskatt, byggd på de skatt- skyldigas verkliga inkomster. Detta innebär i princip, att uppkommande vinster å skogsbruk beskattas såväl vid deras tillgodogörande genom avverk- ning eller upplåtelse av skogsavverkningsrätt som vid fastighets övergång. till ny ägare samt att i båda fallen avdrag medgives för värdet av skog, som förvärvats tillsammans med marken. Denna lösning är enligt beredningens förmenande mest tilltalande, enär därigenom undvikes ett sönderbrytande
av vår nuvarande enhetliga, efter skatteförmågan avpassade inkomstbeskatt- ning. Att ställa de skattskyldiga, som bedriva skogsbruk, utanför den all- männa inkomstbeskattningen torde i längden giva anledning till missnöje, då det icke är möjligt att med säkerhet avgöra, huruvida dessa genom sin särbe- skattning bliva härdare eller lindrigare beskattade än utövare av annan för- värvsverksamhet. De bästa förutsättningarna för att åstadkomma jämlikhet i beskattningen anser beredningen kunna vinnas genom att låta inkomstskatten omfatta alla förvärvskällor.
Beredningen har även, såsom av de i betänkandets första del framlagda förslagen framgår, förordat skogsbrukets fullständiga likställande med and— ra förvärvskällor, vari fastighet ingår, genom den nuvarande skogsaccisens borttagande och införande av en objektskatt å fastighet av samma storlek för växande skog som för fastighet i övrigt. Ä skogsbruket såsom förvärvs- källa skall sålunda enligt beredningens förslag vila dels en kommunal fastig- hetsskatt, avseende skogsmark och växande skog, och dels en allmän inkomst- skatt.
KAPITEL IX.
Inom beredningen övervägda förslag till förbättringar av skogsbrukets inkomstbeskattning med bibehållande av nuvarande huvudgrunder för beskattningen.
Värdestegringsbeskattningen och utformningen av avdragsregler.
Sedan beredningen vid valet av skatteformer för skogsbruket stannat för ett bibehållande av den personliga inkomstskatten, har beredningen inriktat sig på att i görligaste mån söka avhjälpa bristerna i det nuvarande systemet för skogsbrukets beskattning. Uppmärksamheten har härvid huvudsakligen ägnats reglerna om avdrag för ingående skogskapital.
Huru avdragen för värdet av den skog, som förvärvats tillsammans med marken, böra vara be.-skaffade, beror i hög grad av i vilken utsträckning vär- destegringen å denna skog skall beskattas. Möjligheterna att utforma beskatt- ningen efter olika uppfattningar i denna fråga äro emellertid begränsade till följd av de betydande svårigheterna att särskilja den ursprungligen förvär- vade skogen från den å tiden efter förvärvet belöpande tillväxten. Härtill komma önskemål om att lagstiftningen icke skall bliva alltför invecklad och att kraven på de skattskyldiga i fråga om utredningar icke skola bliva allt- för betungande.
Avdragen skola förebygga. att skogsägaren blir inkomstbeskattad för det ingående virkesförrådet. Detta förråd kan vid avdrags beviljande upptagas till sitt värde vid förvärvet, såsom nu sker vid avdrag under innehavet; då blir all värdestegring av skogen beskattad såsom inkomst. Ett annat alter- nativ är att söka bestämma avdraget för det ingående virkesförrådet efter den vid dess realisation erhållna valutan, såsom nu kan ske vid fastighetsför- säljning; då blir värdestegring å ingående virkesförrådet icke beskattad. Så— som i det följande skall visas, äro även andra värderingsgrunder för det in- gående förrådet mellan dessa gränser tänkbara.
För att utjämna den skillnad i värdestegringsbeskattningen under inne— havet och vid fastighetsförsäljning, som nu råder, kunna olika vägar tänkas. Man kan mildra beskattningen under innehavet eller skärpa den vid fastig- hetsförsäljning. Ändringar i båda riktningarna kunna ske samtidigt, så att Överensstämmelse erhålles på en medelväg.
Beredningen har till granskning upptagit de olika alternativ för avdragens anordnande, som synts vara av större intresse, även sådana, som icke över- ensstämma med beredningens ovan tillkännagivna ståndpunkt i fråga om värdestegringsbeskattningen.
Full värdestegringsbeskattning i överensstämmelse med de närmast före 1928 års lagstiftning gällande reglerna.
Det enklaste sättet att åvägabringa likformighet i skogsbrukets beskatt— ning under innehavet och vid fastighetsförsäljning är att återgå till förhål- landena närmast före 1929 och införa full värdestegringsbeskattning även vid fastighetsförsäljning. Detta kan ske genom att vid sådan försäljning med- giva avdrag endast för det för säljaren gällande ingångsvärdet. Denna lösning har emellertid beredningen icke kunnat förorda. Den överensstäm— mer icke med beredningens uppfattning om vad som skall beskattas såsom inkomst av skogsbruk. Den skulle också, såsom erfarenheten visat, leda till alltför hög beskattning vid försäljning av fastigheter med låga ingångsvärden å skogen.
De äldre ingångsvärdenas beskaffenhet är sålunda ägnad att ingiva be- tänksamhet mot att lägga dessa värden till grund för slutavräkningar, även om man skulle hava den principiella uppfattningen att värdestegring å skog bör beskattas. I professorn Tor Jonsons ovan i kap._ VI omnämnda yttrande har även framhållits, vilka fel som därvid kunna uppstå. Här må erinras om att vid släktköp en erlagd köpeskilling ofta icke är ett rätt uttryck för fastig- hetens värde och att vid arv och vissa andra fång ingångsvärdet bestämmes av taxeringsvärdet, vilket —— särskilt om det åsatts längre tillbaka i tiden — ofta icke motsvarat det verkliga värdet.
Verkningarna av här ifrågavarande avdragsalternativ skulle bliva hårda även av den anledningen att beskattningen skulle omfatta värdestegring, som under inga förhållanden bör beskattas, nämligen sådan som ägt rum, innan någon verklig inkomstbeskattning av skogsbruk infördes. Sådan beskatt- ning infördes, såsom förut nämnts, beträffande den statliga beskattningen från och med år 1911 och beträffande den kommunala beskattningen från och med år 1921. Dessförinnan gällde ett ackord, i det att såsom inkomst upp- togs viss procent av fastighets taxeringsvärde. Den nu avsedda värdesteg- ringen skulle kunna undantagas från beskattning genom att de skatt- skyldiga, som förvärvat sina fastigheter före 1911 respektive 1921, finge räkna virkesförrådet vid nämnda tidpunkter såsom ingående virkesförråd och virkesförrådets värde vid samma tidpunkter såsom ingångsvärde. En sådan anordning förutsätter emellertid dels en uppskattning av virkesförrå- det 1911 respektive 1921 eller vid någon för båda taxeringarna gemensamt vald tidpunkt, dels ock en värdering av dessa virkesförråd med hänsyn till förhållandena vid nämnda tidpunkter. Det torde dock bliva ytterst vanskligt att praktiskt genomföra en sådan värdering.
Det bör vidare beaktas, att en dylik beskattning med utgångspunkt från äldre ingångsvärden skulle bliva mycket betungande, även av den anledningen att den träffade den skenbara värdestegring, som framträder på grund av pen- ningvärdets fall. Det är visserligen tänkbart att söka undantaga denna nomi- nella värdestegring från beskattning genom att omräkna äldre ingångsvärden efter en penningvärdeindex. I den mån ingångsvärdet ej utgör ett riktigt ut- tryck för skogens värde vid förvärvet, vinnes dock icke det avsedda resul- tatet. Det kan nämligen inträffa att ingångsvärdet, om det utgöres av ett äldre taxeringsvärde, är t. ex. blott hälften av det verkliga värdet vid för- värvet. Höjes då ingångsvärdet i proportion till penningvärdets fall, blir en- dast hälften av den skenbara värdestegring, som beror på penningvärde- försämringen, undantagen från beskattning.
Vid övervägande av olika möjligheter att mildra verkningarna av alltför låga ingångsvärden har beredningen funnit, att slutavräkningarna vid fastig- hetsförsäljning icke böra grundas på ingångsvärdena, enär beskattningarna i så fall komma att bliva hårda och ojämna. Särskilt skulle de skogsägare bli- va hårt beskattade, som köpt sina fastigheter långt tillbaka i tiden eller erhållit dem genom arv vid en tid, då fastighetstaxeringen av skog ännu var mycket bristfällig. Ett sådant system skulle ock strida mot beredningens principiella uppfattning, sådan denna kommit till uttryck i kap. VII här ovan.
& Inkomstbeskattning enligt boktöringsmässiga grunder.
Inkomst av rörelse beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Detta in- nebär bl. a., att inkomsten påverkas av ändringar i lagrets värde. Har detta blivit högre under beskattningsåret, ökas inkomsten i motsvarande grad; har värdet nedgått, minskas inkomsten. Om samma beräkningssätt tilläm- pades på skogsbruket, skulle det medföra, att såsom inkomst framkomma nettobehållningen av gjorda uttag med tillägg av ökningen i virkesförrådets värde respektive avdrag för minskning i detta värde. Under förutsättning av oförändrade priser på växande skog skulle resultatet bliva, att värdet av skogens tillväxt under beskattningsåret utgjorde inkomst, oberoende av hu- ruvida avverkningar skett under året, samt att inkomsten av skogsbruk sålun- da skulle bliva tagen till beskattning med ungefär lika stort belopp årligen.
Beredningen har utarbetat ett förslag, grundat på denna tankegång. För- slaget åskådliggöres genom bilaga G., som innefattar dels lagtextutkast, dels utkast till deklarationsformulär, dels ock kommentar till förslaget.
Förslaget är såsom nämnt grundat på tanken att inkomsten skall beräk- nas med hänsyn till ändringar i lagrets, d. v. s. den växande skogens, värde. Till skillnad från inkomstberäkningen vid rörelse, där lagervärderingen sker efter affärsmässiga grunder, är lagervärderingen här uteslutande en skatte— teknisk anordning, huvudsakligen avsedd att åstadkomma en inkomstutjäm- ning vid beskattningen. Lagervärderingen har därför icke ansetts böra ske efter de år från år växlande priserna å växande skog. Den växande skogens
värde är så stort i förhållande till avkastningen, att även obetydliga ändring- ar i skogspriserna skulle kraftigt påverka inkomsten och göra denn-a ojämn, vilket man just vill undvika. En annan svårighet beträffande utjämningen, som sammanhänger med den stora lagerhållningen i skogsbruk, är att en försäljning av själva fastigheten, som innebär en realisation av lagret, kan leda till att en stor samlad vinst respektive förlust framkommer. Utjäm- ningsanordningen måste därför om möjligt omfatta även denna sista trans- aktion i skogsbruket. Av hänsyn till dessa förhållanden och då beträffande skogsbruket anknytning i regel icke kan ske till av den skattskyldige förda räkenskaper, bör lagervärderingen inskränkas till en beräkning, huru virkes— förrådets värde förändrats sedan närmast föregående år, och om möjligt ge- nomföras på ett tekniskt enkelt sätt.
I förslaget har beräkningen av lagervärdet ordnats på följande sätt. När en person köper en skogsfastighet, fastställes den andel av köpeskillingen, som belöper å den växande skogen. Beloppet utgör ingående skogslagervär- de för första beskattningsåret. Det för ägaren utgående skogslagervärdet för samma år erhålles genom att till ingående skogslagervärdet lägga värdet av skogstillväxten eller normalavkastningen under beskattningsåret, beräknat för helt år till sex procent av den växande skogens och skogsmarkens sammanlag- da taxeringsvärde, samt frånräkna värdet av vad som uttagits ur skogen under beskattningsåret. Sistnämnda värde beräknas summariskt efter det rotvärde per kubikmeter, som vid senaste allmänna fastighetstaxering bestämts för fastigheten. Det sålunda fastställda utgående skogslagervärd-et blir ingående skogslagervärde för följande beskattningsår. På detta sätt beräknas skogs- lagervärdet år från år, tills den skattskyldige säljer fastigheten. Utgående skogslagervärdet fastställes då till så stor del av försäljningssumman, som belöper å den växande skogen. Om äganderätten övergår genom arv, testa- mente, gåva eller bodelning, beräknas utgående skogslagervärdet vid ägan- derättsövergången på angivet sätt med hänsyn till tillväxt och uttag under den förflutna delen av året, och det utgående skogslagervärdet för den förut- varande ägaren blir, liksom vid fastighetsförsäljning, ingående skogslager- värde för den tillträdande.
För varje år upptages ingående skogslagervärdet på avdragssidan och ut- gående skogslagervärdet på intäktsidan i jordbruksbilagan, varigenom skogs- lagervärdets Ökning höjer och dess minskning nedsätter resultatet enligt bi— lagan. I det nu gällande formuläret till jordbruksbilaga försvinna intäkts- posten för skog, som avyttrats i samband med marken, och avdragsposten för värdeminskning av skog. Genom denna anordning framkommer den to- tala inkomsten av skogsbruket under den skattskyldiges ägotid såsom skill- naden mellan å ena sidan försäljningssumman för skogen jämte nettointäkten av virkesuttagen under innehavet och å andra sidan det belopp ägaren er- lagt för skogen vid inköpet av fastigheten. All vinst av skogen tages alltså till beskattning, vare sig den beror av värdestegring eller ej, på samma sätt som vid beräkning av realisationsvinst. Lagervärderingen, d. v. 5. den år- liga beräkningen av skogslagervärdet, är av betydelse endast för frågan, när
inkomsten skall tagas till beskattning, och syftet är som nämnt att detta skall ske med tämligen lika stora belopp årligen. Huru inkomstutjänmingen verkar, må belysas med följande exempel. A. köper den 1 juli 1943 en fas- tighet med ett taxeringsvärde av 60 000 kronor, därav 30 000 kronor skogs- värde och 6 000 kronor skogsmarksvärde. Av köpeskillingen belöper å den växande skogen 40000 kronor. A. gör är 1943 inga uttag ur skogen. Vid taxeringen påföljande år beräknas hans ingående skogslagervärde för år 1943 till 40 000 kronor och hans utgående skogslagervärde till detta belopp, ökat med värdet av tillväxten under ett halvt år (1/2'_1%0.36000= 1 080) d. v. s. 41 080 kronor. Han taxeras för skogslagervärdets ökning, 1080 kro- nor, såsom inkomst. År 1944 säljer A. en stämpling, omfattande 1 200 kbm virke, för 6 000 kronor. Vid taxeringen följande år beräknas utgående skogs- lagervärdet för 1944 till ingående skogslagervärdet (41080 kronor), ökat
6 med värdet av tillväxten (1—0—0 ' 36 000 = 2 160 kronor) och minskat med vär- det av uttaget, uppskattat efter det fastigheten vid senaste fastighetstaxering åsatta rotvärdet av 4 kronor per kbm (4 X1200=4800 kronor), alltså till 41 080 + 2 160 4 800 38 440 kronor. Det för ägaren gällande skogs— lagervärdet har alltså nedgått med 2 640 kronor, vilket belopp avgår från in- täkten av skogsbruk enligt jordbruksbilagan, 6 000 kronor, vadan A. detta år blir beskattad för 6 000—2 640=3 360 kronors inkomst av skogsbruk. Detta innebär, att han blir beskattad dels för värdet av tillväxten 2 160 kro- nor och dels för vad han erhåller för den sålda stämplingen utöver dennas värde efter det vid fastighetstaxeringen bestämda rotvärdet, d. v. s. 1 200 kronor.
För att hindra det gällande skogslagervärdet att alltför mycket avlägsna sig från verkliga värdet, vilket kan hava till följd att slutavräkningen vid en försäljning av fastigheten leder till en hög beskattning eller till ett under- skott, som ej kan utnyttjas, är i förslaget föreskrivet, att det utgående skogs— lagervärdet under innehavet ej får överstiga 130 procent och ej understiga 80 procent av den växande skogens gällande taxeringsvärde. Minimispärren medför, då den träder i funktion, att inkomsten blir högre beräknad än el- jest skulle blivit fallet, på samma sätt som då lagret i en rörelse uppvärderas.
Detta förslag har varit föremål för stort intresse inom beredningen. Det löser otvivelaktigt flera av de svårigheter, som äro förbundna med inkomst- beskattningen av skogsbruk. Vissa Skogstekniska beräkningar bortfalla lik- som ock därmed sammanhängande utredningssvårigheter och felmöjligheter. Inkomsten blir tagen till beskattning med ungefär lika belopp varje år, i följd varav gäldränteavdrag, allmänna avdrag och ortsavdrag kunna bättre utnyttjas. Obehörig merbeskattning på grund av statsskattens progression undvikes, och kommunerna få ett jämnare skatteunderlag.
Beredningen har emellertid icke ansett sig kunna förorda förslaget. En .nackdel av principiell art är enligt beredningens mening att all värdesteg- 7—418636.
ring av skogen blir underkastad beskattning. En olägenhet är vidare att taxe- ringsförfarandet blir omständligt och beskattningsmyndigheterna erhålla en avsevärt ökad arbetsbörda. Vid förslagets införande möter uppgiften att fast- ställa ingående skogslagervärde för varje skogsägare, vilket måste kräva ett omfattande arbete. Den mest framträdande förtjänsten är att inkomsten blir utjämnad, så att avdrag av olika slag kunna utnyttjas även de år, då ingen avverkning skett. Denna utjämning är särskilt värdefull vid garantiskatt, i det att den på ett effektivt sätt avhjälper de olägenheter, som äro förbundna med garantibeskattning av skog. Sedan beredningen beslutat föreslå övergång till fristående objektskatt, har dock denna fördel hos förslaget blivit mindre betydelsefull.
Det bör slutligen framhållas, att en viss osäkerhet måste råda, huru för- slaget skulle utfalla i tillämpningen med avseende å utjämningseffekten. Det har nämligen icke varit möjligt att för en prövning av förslaget i sådant hän- seende erhålla erforderligt material, som sträckt sig tillräckligt långt tillbaka.
Värdestegringens undantagande från inkomstbeskattning.
En annan möjlighet i fråga om värdestegringsbeskattningens ordnande är att helt undantaga värdestegringen å ingående virkesförrådet från beskatt- ning. En sådan ordning låter sig emellertid knappast tekniskt genomföra be- träffande beskattningen under innehavet. Den avdragsregel, som reservanter- na inom särskilda utskottet vid 1928 års riksdag i sådant syfte föreslogo, bygger på virkesförrådsmetoden. Enligt denna regel skall vid avverkning av skog eller upplåtelse av avverkningsrätt avdrag medgivas för så stor del av virkets värde, som svarar mot minskningen i det ingående virkesförrådet, denna minskning beräknad utan hänsyn till virkesförrådets kvalitativa för- ändringar. Virkets värde utgöres vid rotförsäljning av den erhållna köpeskil- lingen och vid egen avverkning av skillnaden mellan den erhållna valutan och avverkningskostnaderna.
Ett bestämmande på angivet sätt av avdragets storlek utan hänsyn till sko- gens kvalitativa beskaffenhet synes emellertid innebära en alltför stor för- enkling. En sådan metod torde utan större vådor kunna användas, då av- draget för minskningen i virkesförrådet beräknas i förhållande till förrådets ingångsvärde. Ingångsvärdet giver nämligen ett genomsnittspris för de olika dimensionsklasser, varav skogen bestod vid förvärvet. Icke heller synes me- toden kunna giva alltför oriktiga utslag, när avdraget, såsom nu sker vid fastighetsförsäljning, beräknas i förhållande till försäljningssumman för sko- gen. Även denna summa motsvarar ett genomsnittspris för alla i skogen in- gående dimensionsklasser. Annorlunda blir förhållandet, om avdraget sättes i relation till värdet av ett visst avverkat virkesparti. Detta kan hava ett av— sevärt högre eller lägre värde per kubikmeter än skogens genomsnitt. Då det är de uttag, som föranleda nedgång under det gällande ingående förrådets kvantitet, vilka äro avgörande för avdragets storlek, blir beskattningens sam-
manlagda tyngd beroende av om man vid just dessa uttag tillgodogör sig värdefulla eller mindre värdefulla dimensioner. De uttag, som icke inkräkta på det gällande ingående virkesförrådet, betraktas nämligen såsom enbart omfattande tillväxt och få ej föranleda avdrag, varför det blir till fördel för den skattskyldige att vid sådana uttag tillgodogöra sig mindre värdefulla sor- timent. Förhållandet må belysas genom följande exempel. A. och B. inköpa samtidigt två lika beskaffade skogsfastigheter. Ä vardera fastigheten finnes 6 000 kbm ungskog och 4000 kbm mera mogen skog. Under tio år framåt avverkar såväl A. som B. endast tillväxten. Därefter avverkar A. 1 000 kbm med en nettobehållning av 7 000 kronor, för vilken han ej beskattas, då han åtnjuter avdrag för förrådsminskning med samma belopp. Sedan under de fem följande åren 1 000 kbm tillvuxit å fastigheten, avverkar A. 1 000 kbm mindre värdefulla dimensioner, varav hans utbyte blir 2000 kronor. Han får då skatta för detta belopp såsom inkomst. Då han kort därefter säljer fas- tigheten, beskattas han ej för inkomst av skogsbruk, eftersom det utgående virkesförrådet är lika stort som det gällande ingående. B. avverkar efter tio år 1 000 kbm klenare virke och får ett netto å avverkningen av 2 000 kro- nor, för vilket belopp avdrag medgives på grund av förrådsminskningen. Se- dan under de fem följande åren 1 000 kbm tillvuxit å B:s fastighet, avver- kar B. 1 000 kbm mera värdefull skog och får ett utbyte av 7 000 kronor, för vilket belopp han blir inkomstbeskattad. Han säljer därefter fastigheten för samma pris som A. och undgår därvid beskattning för inkomst av skogsbruk på samma sätt som A. Resultatet har blivit att B. beskattats för 5 000 kronor mer än A., oaktat båda haft samma inkomst.
Därest skogsägaren själv får bestämma, för vilken avverkning eller vilket virkesparti han skall erhålla avdrag, bliva felmöjligheterna större. Han kan sålunda underlåta att begära avdrag, när mindre värdefulla dimensioner av- verkas, och spara sin avdragsrätt, till dess han uttager mera värdefulla d'i- mensioner. Vid det senare tillfället kan han förskaffa sig avdrag för hela förrådsminskningen efter priset å de sist avverkade dimensionerna. En skatt— skyldig, vars skog har ett genomsnittligt rotvärde av t. ex. 4 kronor per kbm, kan måhända på detta sätt genomgående bereda sig avdrag för förråds- minskningar efter priset på timmerskog. som kan vara 8 kronor per kbm. Även om de skattskyldiga ägde åtnjuta avdrag endast för sådan skogsminsk- ning, som skett under beskattningsåret, skulle metoden, såsom av det före- gående framgår, leda till oriktiga resultat. Det torde för övrigt knappast låta sig göra att ålägga de skattskyldiga att omedelbart begära avdrag för varje minskning i det ingående förrådet. De skattskyldiga nödgades då undersöka sitt virkesförråd mycket ofta, vilket måste bliva betungande för dem. Efter- levnaden av en sådan bestämmelse skulle icke heller utan svårighet kunna övervakas.
En möjlighet att genomföra den av reservanterna eftersträvade beskatt- ningen vore att tillämpa virkeskapitalsmetoden och att därvid medgiva av- drag endast för under beskattningsåret skedd skogsminskning. Minskningen skulle värdesättas efter de priser, som gälla, då minskningen sker. Det torde
dock stöta på mycket stora svårigheter att bestämma det efter en avverkning återstående virkeskapitalets värde. Det skulle bl. a. bliva nödvändigt att kon- struera å-pris för de sortiment, som ej ingått i avverkningen. Härtill skulle komma virkeskapitalsmetodens allmänna svårigheter på grund av föränd- ringar i virkesförrådets sammansättning och olägenheterna av att avdrag finge åtnjutas endast för beskattningsårets skogsminskning.
Ehuru beredningen på grund av sin allmänna ståndpunkt i fråga om värdestegringsbeskattning av skog helst skulle vilja genomföra en sådan ordning, som åsyftas med den ovan behandlade avdragsmetoden, har be- redningen med hänsyn till de felaktigheter och svårigheter, som en sådan metod skulle giva upphov till, icke ansett sig kunna förorda dess införande.
Undantagande från inkomstbeskattning av värdestegringen å viss del av den växande skogen.
Ett förslag till lösning av frågan om beskattning av värdestegring å skog utarbetades av 1924 års skatteberedning och framlades i 1928 års kommunal— skatteproposition. Förslaget, som endast avsåg förhållandena vid fastighets- försäljning, grundades på den tanken att en viss schablonmässigt bestämd del av skogen skulle betraktas såsom produktionsmedel och eventuell värde- stegring därå undantagas från beskattning. Avdrag skulle sålunda erhållas —— förutom för ingångsvärdet —— med belopp motsvarande den värdestegring, vilken produktionsfaktorn kunnat undergå.
Detta uppslag har tagits under omprövning inom beredningen, som med utgångspunkt från detsamma utformat ett avdragsalternativ, vilket belyses av bifogade författningsutkast (bilaga H). Enligt detta skall förefintlig skog, motsvarande en relativ skogstillgång av högst 06, anses utgöra produktions- faktor och avdrag för värdestegring å denna skog medgivas vid fastighets- försäljning. Värdestegringen räknas från tiden för fastighetens förvärvande till tidpunkten för senaste allmänna fastighetstaxering, och storleken av densamma bestämmes medelst en index för värdet av växande skog samt med utgångspunkt från produktionsfaktorns värde enligt fastighetstaxering- ens prissättning. Försök hava gjorts att utarbeta en index för detta ända- mål, men problem hava därvid mött, som icke kunnat erhålla en tillfreds- ställande lösning. I själva verket kan en sådan index på grund av de lokala växlingarna i rotpriserna icke bliva allmängiltig ens inom ett ganska be- gränsat område. Om virkespriset under en viss tidrymd stigit med genom- snittligt 20 procent, exempelvis från 5 till 6 kronor per kbm, kan denna stegring för en skog med goda avsättningsförhållanden innebära en ökning av rotvärdet med 33 procent (t. ex. från 3 kronor till 4 kronor per kbm) men för en avsides belägen skog en ökning med 100 procent (t. ex. från 1 krona till 2 kronor per kbm). Tanken på en index för rotvärdena har där- för måst övergivas. De undersökningar, som gjorts för att nå fram till en sådan index, hava emellertid givit vid handen, att rotvärdenas utveckling
i wiss män följt penningvärdets förändringar. I stället för en index av nu nämnd art skulle därför kunna övervägas att för bestämmande av värde- stegringens storlek använda en penningvärdeindex.
Det ifrågavarande förslaget synes — oavsett vilket slag av index som kommer till användning —— innebära en enhetlig lösning av frågan om värde- stegringsbeskattningen under innehavet och vid fastighetsförsäljning. Den nuvarande olikheten i detta avseende är praktiskt taget avlägsnad, då en produktionsfaktor, som ej motsvarar högre relativ skogstillgång än 06, icke annat än i undantagsfall torde bliva föremål för avverkning och därmed un- derkastad värdestegringsbeskattning under innehavet. En fördel är vidare att avdraget för värdestegring beräknas med utgångspunkt från ett nuvärde och ej från ett ingångsvärde, som ofta tillkommit långt tillbaka i tiden och därför kan starkt avvika från skogens verkliga värde. Förslaget har också en betydande förtjänst i sin enkelhet. Beräkningen av värdestegringsavdraget kan vid ett studium av författningstexten synas invecklad men är i prak- tiken mycket enkel. Beräkningar av virkesförrådets förändringar behöva icke göras vid fastighetsförsäljning.
Förslaget torde emellertid kunna leda till hårda beskattningar vid fastig— hetsförsäljning. Syftet med förslaget är visserligen att värdestegringen å den del av skogen, som är produktionsfaktor, skall undantagas från beskattning, men i praktiken torde detta icke bliva fallet. Redan den schablonmässiga be- stämningen av produktionsfaktorn inrymmer felmöjligheter. Vidare värde- ras produktionsfaktorn efter det taxerade skogsvärdet, varigenom brister i fastighetstaxeringen påverka inkomstberäkningen. Och slutligen bestämmes värdestegringen av en index för värdet av växande skog eller för penning- värdet, som icke kan giva ett fullt riktigt uttryck för den verkliga värde- stegringen i det enskilda fallet. Även verkningarna av detta förslag komma därför att i huvudsak bero av ingångsvärdena, Det är nämligen icke möjligt att genom ett särskilt avdrag för den värdestegring, som man vill undantaga från beskattning, mildra verkningarna av alltför låga ingångsvärden.
Då beredningen icke ansett de materiella resultat, vartill ett genomförande av detta förslag skulle leda, vara tillfredsställande, har beredningen måst övergiva tanken att på denna väg finna en lösning av frågan om skogsbru- kets inkomstbeskattning.
Inkomstbeskattningens avvägning genom avdrag enligt fastighets- taxeringens värdesättning.
Såsom i det föregående framhållits, gäller vid den nuvarande värdesteg— ringsbeskattningen av skog, att det ingående virkesförrådet vid beräkning av avdrag för förrådsminskning under innehavet värderas efter ingångsvär- det och vid fastighetsförsäljning efter utgångsvärdet, d. v. s. saluvärdet, vil- ket kan medföra olika beskattningsresultat. Under strävandena att utjämna denna skillnad har inom beredningen framförts den tanken att den skatt-
skyldige vid beräkning av avdrag för minskning av ingående virkesförrådet skulle såväl under innehavet som vid fastighetsförsäljning få värdera det- samma efter det pris per kbm, som det senast fastställda taxeringsvärdet å skogen (skogsvärdet) motsvarat. Om skogsvärdet sålunda är 12 000 kronor och virkesförrådet vid den tidpunkt fastighetstaxeringen avsett utgjorde 4000 kbm, erhålles ett genomsnittligt pris per kbm av 3 kronor. Försälj- ningspriset, som är t. ex. 5 kronor per kbm, skulle då, i motsats till vad nu gäller, icke få tillämpas vid slutavräkning. Med hänsyn till att taxerings- värdet kan vara osäkert och stundom motsvarar ett lägre genomsnittspris än ingångsvärdets, särskilt om detta senare bestämts genom köp, skulle dock ingångsvärdets å-pris alternativt kunna få tillämpas. Den skattskyldige skulle alltså, såväl under innehavet som vid slutavräkning, äga värdera in- gående virkesförrådet antingen efter ingångsvärdets ä-pris eller efter sista fastighetstaxeringens ä-pris. Ett mera enhetligt avdragssystem skulle därmed vara genomfört. Samtidigt erhölles en viss lättnad i fall med låga ingångs- värden. När ingångsvärdets a-pris understege senaste taxeringsvärdets ä-pris, kunde den skattskyldige använda det senare. I enlighet med dessa tanke— gångar har ett avdragssystem utformats, som belyses av ett härtill fogat författningsutkast (bilaga J). För detta system skall här lämnas en kort redogörelse.
Systemet innebär en modererad värdestegringsbeskattning, vilken väl i stort sett skulle träffa värdestegringsvinster, som bero på mera tillfälliga konjunkturer. Däremot skulle beskattningen av sådana vinster mildras i de fall, då fastighet med skog förvärvats årtionden tillbaka till ett mycket lågt pris eller ingångsvärdet icke utgjort ett riktigt uttryck för skogens värde vid förvärvet.
Det har ifrågasatts, att avdrag efter taxeringsvärdets å-pris icke skulle få åtnjutas under de första tio åren av innehavet, detta till förebyggande av konflikt med principerna för realisationsvinstbeskattningen. En sådan be— gränsning har emellertid ansetts onödig. Då ingångsvärdets genomsnittspris i de flesta fall torde vara högre än det vid de närmast efter förvärvet föl- jande fastighetstaxeringarna tillämpade ä-priset, torde avdragen för för- rådsminskning under tiden närmast efter förvärvet som regel bliva större vid värdering efter ingångsvärdet än efter taxeringsvärdet och detta senare alternativ därför icke komma att hava någon större betydelse under denna tid. Skulle det emellertid inträffa, att avdraget enligt detta alternativ bleve högre än motsvarande avdrag med tillämpning av ingångsvärdets å—pris, torde detta dock icke leda till resultat, stridande mot principerna för realisa— tionsvinstbeskattningen. Virkesförrådsmetoden giver nämligen under inne- havet i regel icke tillräckligt stort avdrag i jämförelse med vad som borde få åtnjutas med tillämpning av virkeskapitalsmetoden. Möjlighet att tillämpa sistnämnda metod med utgångspunkt från senaste fastighetstaxeringens pris- sättning finnes icke, enär med ledning därav blott kan erhållas ett genom- snittspris för hela förrådet. Det torde därför icke behöva befaras, att avdrag för minskning i virkesförrådet efter sista fastighetstaxeringens ä-pris skulle
under de första tio åren av innehavet bliva större än att full värdestegrings- beskattning upprätthölles i överensstämmelse med vad som gäller vid realisa— sionsvinstbeskattningen.
Däremot har en annan inskränkning ansetts erforderlig beträffande detta avdragsalternativ, nämligen att det under innehavet skulle få tillämpas en- dast beträffande sådan förrådsminskning, som skett efter det bestämmelser- na om dylikt avdrag trätt i kraft. Utan denna begränsning skulle en skogs- ägare kunna erhålla avdrag efter nu gällande priser för förrådsminskning, som skett, då någon inkomstbeskattning av skogsbruk ännu icke fanns eller var av synnerligen ringa tyngd. Enligt gällande bestämmelser kan nämligen avdragsrättens utnyttjande uppskjutas till senare år än det, då minskningen skett. Betydelsen härav är för närvarande icke så stor, enär —— bortsett från att utredningssvårigheter kunna utgöra hinder för varje avdrag —— förråds- minskningen värderas efter inköpspriset (ingångsvärdet), vilket vanligen är lågt. Annorlunda blir förhållandet, om avdraget för förrådsminskning får beräknas efter senaste fastighetstaxeringens priser. Kunna utredningssvårig- heterna övervinnas, erhålles för sådant fall ett avdrag, som måste anses obe- rättigat, eftersom ingen skatt utgjorts för det belopp, som en äldre avverkning inbringat. Med hänsyn till nu angivna förhållande skulle det vara tillräck- ligt att begränsa avdragsrätten till sådan förrådsminskning, som skett efter exempelvis 1921 års ingång. Det har emellertid icke synts lämpligt att bereda de skogsägare en förmån, som minskat sin skogstillgång efter 1921 års in- gång utan att härför begära avdrag, då motsvarande förmån icke skulle kun- na givas dem, vilka redan utnyttjat sin avdragsrätt på grund av dylik minsk- ning. Rätten att använda det ifrågavarande avdragsalternativet har därför in- skränkts till sådan förrådsminskning, som sker efter bestämmelsernas ikraft- trädande.
I fråga om ingångsvärdet har i författningsutkastet införts en särskild be- stämmelse av innebörd att, i de fall fastighet förvärvats genom arv, gåva, testamente eller bodelning, ingångsvärdet icke mä understiga det för förre ägaren gällande ingångsvärdet. Om vid fastighetsförsäljning avdraget för det gällande ingående virkesförrådet efter försäljningssummans å-pris avskaffas, blir ingångsvärdet av större betydelse för den skattskyldige. Det är då mera angeläget att avhjälpa fel, som vidlåda ingångsvärdena. Här åsyftas fall sådana som det följande. En person har förvärvat en fastighet och därvid för skogen erlagt 45 000 kronor. Efter hans död säljer dödsboet fastigheten och erhåller samma pris för skogen eller 45 000 kronor. Det taxerade skogs- värdet är emellertid endast 35 000 kronor. Om det taxerade skogsvärdet så- som för närvarande skulle utgöra ingångsvärde för dödsboet, bleve detta be- skattat för 10 000 kronor, som icke motsvarades av någon inkomst. På grund av den föreslagna bestämmelsen skulle dödsboet få tillgodoräkna sig den avlidnes ingångsvärde och därigenom undgå en obehörig beskattning.
En särskild lättnad med avseende å utredningen har i författningsutkastet införts för dem, som förvärvat sina fastigheter före den 1 januari 1921. De skola nämligen hava rätt att räkna virkesförrådet nämnda dag såsom ingå-
ende virkesförråd. Denna rätt är dock endast avsedd att gälla, då avdrag begäres efter sista fastighetstaxeringens å-priser. En dylik begränsning är påkallad, då kännedom skulle saknas om storleken av virkesförrådet vid förvärvet och något ingångsvärdets å-pris sålunda ej förelåge.
Till sina verkningar innebär förslaget i jämförelse med nuvarande regler i huvudsak följande:
Under innehavet få de skattskyldiga ej någon försämrad ställning, bort- sett från att värdemetodens slopande i vissa fall kan medföra minskade av— dragsmöjligheter. Beträffande förrådsminskning, som skett efter de före- slagna bestämmelsernas ikraftträdande, erhålles den förmånen att minsk- ningen kan värderas efter sista fastighetstaxeringens ä-priser. I sådant fall få de, som förvärvat sina fastigheter före den 1 januari 1921, därjämte den lättnaden att de vid utredning rörande ingående virkesförråd icke behöva gå längre tillbaka i tiden än till 1921 års ingång.
Vid fastighetsförsäljning försvinner det 5. k. schablonavdraget. Avdraget för gällande ingående virkesförråd ändras så att virkesförrådet värderas ef— ter sista fastighetstaxeringens ä-priser i stället för efter försäljningspriset för skogen, vilket i regel torde medföra en viss skärpning av beskattningen. De som förvärvat sina fastigheter före den 1 januari 1921 erhålla samma lätt- nad beträffande förråwdsutredningen som under innehavet.
Mot detta avdragssystem kunna flera invändningar framställas, särskilt i vad gäller bestämmelsen att ingående virkesförrådet skulle få värderas efter sista fastighetstaxeringens å-pris. Taxeringsvärdena å skog kunna icke ge- nomgående anses vara så riktiga och jämna att på dem kan uppby gas en beskattning av skogsbrukets inkomster. Ett för högt eller för lågt taxerings- värde å skogen giver ett oriktigt resultat av inkomstberäkningen, som icke utjämnas vid senare beskattningstillfällen. Ett fel vid köpeskillingens för- delning mellan skog och jord inverkar vid fastighetsförsäljning med hela sitt belopp på inkomstberäkningen. Vissa komplikationer kunna även tän- kas uppstå genom att ä-priset växlar med ändringar i taxeringsvärdet. Om utnyttjandet av ett avdrag uppskjutes och det taxerade skogsvärdets a-pris under tiden höjes eller sänkes, påverkas avdragets storlek på ett föga ra- tionellt sätt. Staten och andra juridiska personer, vilka i regel icke äro un- derkastade slutavräkningar och därför endast undantagsvis kunna anses äga intresse av att komma i åtnjutande av avdrag för förrådsminskning, skulle också bliva i tillfälle att erhålla sådant avdrag efter nutidspriser för till- fällig minskning av de normala förråden.
På grund av bl. a. systemets verkningar i sistnämnda hänseende har ifrå- gasatts, att bestämmelserna om avdrag efter sista fastighetstaxeringens a-pris skulle gälla endast vid fastighetsförsäljning. Under innehavet skulle avdrag för förrådsminskning ske efter ingångsvärdet. Därjämte skulle införas en övergångsbestämmelse, gällande för andra skattskyldiga än juridiska per- soner, av den innebörd att den som förvärvat fastighet före den 1 januari 1921 skulle i fråga om avdrag för förrådsminskning, som skett efter be— stämmelsens ikraftträdande, äga räkna virkesförrådet den 1 januari 1921
såcsom ingående virkesförråd och samma virkesförråds värde såsom ingångs- värde. Virkesförrådets värde skulle beräknas efter 80 procent av det a-pris, som det vid 1938 års allmänna fastighetstaxering fastställda skogsvärdet mtotsvarat. Ne-dsättningen av 1938 års fastighetstaxerings å-pris till 80 pro— ceint skulle avse att mildra motsättningen mellan de förvärv, som skett före, och dem, som skett efter den 1 januari 1921.
Det nu skildrade avdragssystemet och den antydda modifikationen beträf- fainde ingångsvärdena för äldre förvärv hava varit föremål för beredningens inttresse, men beredningen har icke ansett förslagen kunna leda till en till- fredsställande avvägning av skogsbrukets inkomstbeskattning.
Beskattningen vid arv, testamente, bodelning, gåva m. m.
Beredningen har jämväl haft under övervägande, huruvida skäl kunna an- ses föreligga för en ändring av nu gällande bestämmelser rörande inkomst- beskattning av skogsbruk vid 5. k. benefika fång. Dessa bestämmelser in- nebära, såsom tidigare framhållits, bl. a. att någon slutavräkning icke sker beträffande en arvlåtare, som lämnar efter sig en skogsfastighet. Det spörs- målet kan då inställa sig, om en sådan ordning är tillfredsställande eller om icke arvlåtaren borde beskattas, som om han hade försålt fastigheten, var- vid ett belopp motsvarande taxeringsvärdet å skogen finge anses utgöra intäkt av skogsbruk. Ett ståndpunktstagande härutinnan måste självfallet ske med beaktande av såväl principiella som praktiska synpunkter.
Då, såsom här är fallet, fråga är om en personlig inkomstskatt, kan till en början framhållas, att det icke är någon genomgående grundsats i vårt gällande skattesystem, att all avkastning av en förvärvskälla skall tagas till beskattning. Exempel kunna sålunda anföras från skilda områden, bl. a. i fråga om beskattningen av jordbruk och realisationsvinst, där avkastningen respektive värdestegringen enligt gällande bestämmelser faller utanför ramen för inkomstbeskattningen. En allmän princip är däremot, att avkastningen av en förvärvskälla skall beskattas först då den föreligger i den bemärkelsen att den kan sägas vara fallen, och att blott den skall beskattas, för vilken avkastningen fallit. Ingen bör alltså beskattas för annan inkomst eller av- kastning än den han faktiskt ätnjutit. Att kravet på tillämpningen av denna princip framträder med samma styrka, vare sig fråga är om onerösa eller benefika fång, ligger i sakens natur. En avvikelse från den antydda prin- cipen, som genom positiva bestämmelser kommit till uttryck i gällande lag- stiftning, föreligger visserligen vid överlåtelse av aktier beträffande upplupen men då ännu icke till betalning förfallen utdelning därå. Det är emellertid då fråga om en av praktiska skäl tillkommen undantagsbestämmelse (se 38 5 3 mom. kommunalskattelagen). Inkomstbeskattningen av skogsbruk vid överlåtelser av benefik natur, sådan den nu är anordnad, kan med hänsyn till det anförda näppeligen sägas vara i förevarande hänseende behäftad med brister av principiell art.
En bestämd gräns måste jämväl upprätthållas mellan kapitalförvärv och inkomstförvärv. Regeln är att endast de senare böra göras till föremål för inkomstbeskattning. Om exempelvis vid arv inkomstbeskattning av skogs- bruk skulle införas och anordnas såsom en slutavräkning med arvlåtaren, skulle en sådan beskattning knappast komma att uppfattas annorlunda än som en inkomstbeskattning av ett dödsbodelägarnas kapitalförvärv. I verk- ligheten skulle den ock få en sådan karaktär, eftersom det bleve dödsbodel- ägarnas och ej arvlåtarens skatteförmåga, som toges i anspråk. Ur sådan syn- punkt skulle även beskattningen framstå såsom stridande mot den i vårt skattesystem vedertagna grundsatsen att arvsskatt och inkomstskatt utesluta varandra. Den å arvlåtarens fastighet befintliga sparade tillväxten skulle nämligen då bliva föremål för såväl arvsskatt som inkomstskatt. Det torde ock vara förenat med betydande svårigheter att undvika den dubbelbeskatt- ning, som en konkurrens mellan arvsbeskattning och inkomstbeskattning av skogsbruk i samband med dödsfall skulle kunna medföra. En sådan be- skattning måste därjämte framstå såsom mycket betungande. Den skulle drabba vederbörande vid ett tillfälle, då det ekonomiska läget samt möjlig- heterna att utgöra skatten vore starkt försämrade. Så måste nämligen i all— mänhet bliva förhållandet vid dödsfall.
Såsom redan framhållits, kan det av principiella skäl icke ifrågakomma att låta dödsboet respektive dess delägare inträda i arvlåtarens beskattnings— läge genom att övertaga det för denne gällande ingångsvärdet eller ingående virkesförrådet. Arvsskatt skulle väl för sådant fall få erläggas för skogens hela värde, även om detta värde vore väsentligen reducerat genom ett uppskjutet skattekrav från det allmännas sida. Att överlåta åt dödsboet respektive dess delägare att verkställa för beskattningens genomförande erforderliga utred- ningar måste också föranleda betänksamhet. Utredningen skulle nämligen då regelmässigt komma att avse arvlåtarens ingångsvärde eller ingående vir- kesförråd samt förändringarna däri. Kännedom härom kan emellertid icke förutsättas vara tillfinnandes hos andra än arvlåtaren själv. Ju längre tid arvlåtaren innehaft fastigheten, desto större skulle utredningssvårigheterna bliva.
Vad nu sagts äger tillämpning icke blott i fråga om arv utan även beträf- fande andra familjerättsliga fång. Det måste ock i stort sett gälla jämväl beträffande fastighets övergång genom gåva. Beredningen har därför vid sina överväganden icke funnit sig kunna förorda ett frångående av nu gäl- lande grunder för inkomstbeskattningen av skogsbruk vid arv och andra benefika fång. Ett sådant frångående skulle med beredningens tankegång, utan att ur principiella synpunkter medföra någon större jämlikhet och rätt- visa i beskattningen än för närvarande, ofta leda till en skärpning av be- skattningen, som måste framstå såsom obillig.
KAPITEL X.
Beredningens förslag till nya avdragsregler och andra ändringar beträffande inkomstbeskattningen av skogsbruk.
Värdestegringsbeskattningens reglerande.
Efter övervägande av de i kap. IX behandlade avdragsalternativen samt även andra här icke särskilt redovisade uppslag har beredningen funnit, att det nuvarande avdragssystemet är bäst ägnat att tjäna såsom grund för en omläggning av inkomstbeskattningen av skogsbruk. Om förbättringar och förenklingar av detta system vidtagas, synas verkningarna av detsamma kun- na bliva i stort sett tillfredsställande.
Beredningen framlägger i överensstämmelse med denna ståndpunkt förslag till nya bestämmelser angående skogsbrukets inkomstbeskattning, vilka i princip Överensstämma med de nu gällande. Vissa av de nuvarande avdrags- alternativen hava uteslutits, nämligen värdemetoden under innehavet, värde- metoden vid fastighetsförsäljning och schablonmetoden vid fastighetsförsälj- ning. Endast ett beskattningsalternativ finnes sålunda vid varje taxerings- tillfälle. Under innehavet erhålles avdrag för så stor del av ingångsvärdet, som belöper å minskningen i det gällande ingående virkesförrådet. Vid fastig- hetsförsäljning upptages såsom intäkt så stor del av försäljningssumman, som belöper å ökningen av det gällande ingående virkesförrådet. Detta inne- bär, att ingående virkesförrådet under innehavet värderas efter inköpspri- set och vid fastighetsförsäljning efter försäljningspriset. I förra fallet under- kastas sålunda det ingående virkesförrådet full värdestegringsbeskattning och i det senare ingen värdestegringsbeskattning.
Det har för beredningen framstått såsom angeläget att söka undanröja eller utjämna den nuvarande olikheten i värdestegringsbeskattningen under inne- havet och vid fastighetsförsäljning. Att beredningen ändock förordat bibe- hållandet av nu gällande beskattningsprinciper i sagda hänseende, har berott på att det icke varit beredningen möjligt att utfinna någon praktiskt genom- förbar metod för utjämning av ifrågavarande olikhet.
Enligt beredningens uppfattning skall värdestegringen å det ingående vir- kesförrådet, d. v. s. skogskapitalet, icke beskattas. Den valuta, som den skattskyldige erhåller genom att tillgodogöra sig detta kapital, bör sålunda undantagas från inkomstbeskattning. Den nuvarande förrådsmetoden vid fas- tighetsförsäljning giver i fråga om värdestegringsbeskattningen ett med be-
redningens ståndpunkt överensstämmande resultat. En liknande ordning bor- de enligt beredningens mening genomföras även beträffande beskattningen under innehavet, men detta möter, såsom ovan påvisats, oöverkomliga tekniska svårigheter. Beredningen har därför nödgats räkna med värdestegringsbe- skattning i någon form under innehavet. I detta läge har beredningen funnit sig böra fasthålla vid principens genomförande i den utsträckning så visat sig möjligt, nämligen vid fastighetsförsäljning. Att för vinnande av likformig- het frångå denna princip vid fastighetsförsäljning genom att även där införa full värdestegringsbeskattning har beredningen således icke ansett kunna ifrågakomma. En sådan beskattning skulle drabba de skattskyldiga mycket hårdare vid fastighetsförsäljning än under innehavet, enär oftast en ojäm- förligt större del av det ingående förrådet realiseras vid fastighetsförsäljning än genom uttag under innehavet. Beträffande beskattningen under innehavet har beredningen funnit den bästa möjliga lösningen vara att bibehålla den nuvarande värdestegringsbeskattningen, sådan denna utformats enligt vir- kesförrådsmetoden. Att söka modifiera denna värdestegringsbeskattning ge— nom anknytning till fastighetstaxeringens prissättning eller på något rent schablonmässigt sätt, exempelvis genom indexberäkningar, har ansetts leda till osäkra resultat och göra avdragsreglerna onödigt invecklade. Den nuva- rand'e värdestegringsbeskattningen under innehavet synes icke heller hava varit alltför betungande för de skattskyldiga och olägenheterna därav i öv- rigt icke så starkt framträdande. Behovet av avdrag för värdeminskning av skog gör sig starkast gällande för den som nyligen köpt eller ärvt en fastig- het och vill genom avverkning amortera å köpeskillingen eller lösa ut med- arvingar. För den som ägt sin fastighet ett eller annat årtionde torde rätten till värdeminskningsavdrag under innehavet icke vara av större betydelse. Under tiden närmast efter förvärvet är emellertid ingångsvärdet i regel fullt tillfredsställande såsom utgångspunkt för värdering av förrådsminskning. Under innehavet torde sålunda de skattskyldiga ofta icke hava behov av värdeminskningsavdrag enligt annan grund än efter ingångsvärdets ä-pris. En mildring av värdestegringsbeskattningen under innehavet kan därför må- hända anses icke vara påkallad av något starkare praktiskt intresse.
I överensstämmelse med den föreslagna utformningen av värdestegrings- beskattningen beträffande skog har beredningen sökt reglera rätten till av— drag för förlust å skogsbruk. Under innehavet, då full värdestegringsbeskatt- ning råder, har beredningen ansett obegränsat avdrag för underskott å skogs- uttag böra medgivas, medan vid fastighetsförsäljning avdrag för värdeminsk- ning av det ursprungliga virkesförrådet icke skall ifrågakomma, enär värde— stegring å sådant förråd då icke inkomstbeskattas. Med beredningens förslag erfordras icke några särskilda bestämmelser rörande de skattskyldigas rätt att utnyttja förlustavdrag. Vid tillämpning av virkesförrådsmetoden under innehavet får nämligen liksom för närvarande underskott avräknas utan be— gränsning. Med den av beredningen föreslagna ordningen för beskattning av skogsbruk vid fastighetsförsäljning ifrågakommer ej förlustavdrag, enär där- vid såsom intäkt upptages endast den del av försäljningssumman, som be- löper å den under innehavet sparade tillväxten.
Avdragsreglernas utformning.
Enligt beredningens förslag skall såväl under innehavet som vid fastig- hetsförsäljning finnas endast en beskattningsmetod, virkesförrådsmetoden. De resultat, som en tillämpning av denna metod med beaktande av enbart virkesförrådets kvantitativa förändringar skulle medföra, hava emellertid icke synts beredningen fullt tillfredsställande. Vid uttag av virke, som med hänsyn till sin kvalitet i mera betydande grad avviker från skogens genom- snitt, bliva nämligen avdragen enligt denna metod, såsom i kap. VI om- nämnts, oriktigt bestämda. Då uttagen oftast äro av bättre beskaffenhet än virkesförrådet i dess helhet, blir följden att de skattskyldigas avdrag bliva för låga. Vid fastighetsförsäljning kan en uteslutande på virkesförrådets om- fattning grundad bestämning av förrådsökningen bliva missvisande, då ök— ningen till följd av inträffad förbättring eller försämring av det ingående förrådets kvalitet kan vara en helt annan än en rent kvantitativ bestämning giver vid handen. För att bereda de skattskyldiga möjlighet att erhålla bättre och riktigare avdrag under innehavet och att vid fastighetsförsäljning få förrådsökningen bestämd på ett fullt riktigt sätt har beredningen föreslagit, att vid bedömande av virkesförrådets förändringar hänsyn skall kunna tagas även till förrådets sammansättning och beskaffenhet i övrigt. Virkesförråds— metoden skall sålunda enligt beredningens förslag omfatta jämväl den s. k. virkeskapitalsmetoden. Beredningen har härvid icke förbisett, att metoden, tillämpad på sådant sätt, förutsätter en mera ingående utredning och att de skattskyldiga därför måhända icke komma att i någon större utsträckning begagna sig därav. På grund av farhågor för att i vissa fall orättvisor eljest skulle kunna vederfaras de skattskyldiga genom att den rena förrådsmetoden leder till för låga avdrag under innehavet eller till för höga förrådsökningar vid fastighetsförsäljning, har beredningen dock funnit sig böra förorda, att metoden skall erhålla en sådan innebörd att hänsyn må kunna tagas även till virkesförrådets kvalitativa förändringar.
I beredningens förslag hava som nämnt vissa av de nuvarande avdrags- alternativen uteslutits, nämligen under innehavet avdrag enligt värdemetoden samt vid fastighetsförsäljning avdrag enligt värdemetoden och enligt schablon- metoden. Skälen härför hava i huvudsak varit följande.
Värdemetoden under innehavet har fått utgå på grund av de olägenheter, som äro förbundna med densamma och vilka berörts ovan i kap. VI. Det må nämnas, att bland de skogssakkunniga, med vilka beredningen rådfört sig, enighet rätt om att denna metod borde avskaffas. Beredningen har härvid icke förbisett, att värdemetoden understundom haft en uppgift att fylla, eme- dan den rena virkesförrådsmetoden icke medgiver hänsynstagande till sko— gens kvalitet och därför vid' uttag av virke, som är av högre kvalitet än det ingående förrådets genomsnitt, leder till för lågt avdrag. Denna uppgift fylles emellertid enligt beredningens förslag av virkeskapitalsmetoden. Att denna metod sålunda träder i stället för värdemetoden torde icke behöva ingiva be-
tänkligheter utan får tvärtom betraktas såsom en förbättring av beskattning- en under innehavet. Virkeskapitalsmetoden måste nämligen i regel anses leda till mera tillfredsställande beskattningsresultat (jfr kommunalskattekommit- téns å sid. 46 ff ovan återgivna yttrande).
Värdemetoden vid fastighetsförsäljning skall enligt beredningens förslag jämväl avskaffas. För dess bibehållande talar att den understundom —— bort- sett från dess innebörd i fråga om värdestegringsbeskattningen — giver ett tillfredsställande avdrag och att den fordrar föga utredning. Metodens av- skaffande har föreslagits huvudsakligen i syfte att vinna enhetlighet i beskatt- ningsreglerna och för att de skattskyldiga skola så långt möjligt erhålla klar- het om vad som skall beskattas. Avskaffandet av metoden kan också ur prin- cipiell synpunkt anses äga visst fog med hänsyn till att det avdrag för förlust genom värdeminskning å det ingående virkesförrådet, som metoden medgiver, icke står i god överensstämmelse med att värdestegring å sådant förråd kan undantagas från beskattning genom virkesförrådsmetodens tillämpning vid fastighetsförsäljning.
Metodens bibehållande torde icke heller kunna motiveras med att den- samma utgör ett skydd för den skattskyldige med hänsyn till de felmöjlig— heter och utredningssvårigheter, som tilläventyrs sammanhänga med virkes- förrådsmetoden. Har efter fastighetens förvärvande en mera betydande värdestegring inträffat eller är ingångsvärdet eljest lågt, vilket ofta är fallet, då det utgöres av ett äldre taxeringsvärde, blir nämligen värdemetoden oför- månlig för den skattskyldige. Den giver med andra ord ett lågt avdrag, när förvärvet ligger långt tillbaka i tiden, alltså i de fall, då särskilda svårig- heter möta för en utredning till stöd för virkesförrådsmetoden.
Beträffande schablonmetoden må erinras, att det ursprungliga syftet med denna metod var att bereda en lindring i beskattningen för dem som dragit upp ungskog. Detta syfte vinnes emellertid endast i undantagsfall, nämligen då en fastighet bär uteslutande sådan skog. Finnes även annan skog å fastig- heten, blir avdragsmetoden, såsom i kap. VI påpekats, av föga värde. Vid taxe- ringarna har metoden ofta tillgripits, då utredning till stöd för annan metod icke förelegat. I antydda hänseenden har schablonmetoden måhända haft en viss uppgift att fylla. Av beredningens undersökning angående gällande be- stämmelsers tillämpning (se bilaga E) synes emellertid framgå, att schablon- metoden använts i alltför stor utsträckning. Den kan därför sägas i stort sett hava varit till större skada än nytta för de skattskyldiga. Med de åtgärder, som beredningen föreslår i syfte att underlätta utredning och för vilka nedan skall redogöras, torde behovet av en sådan nödfallsutväg, som schablonme- toden innebär, bliva betydligt mindre.
Såsom motivering för beredningens förslag har framhållits angelägenheten av att så långt möjligt åstadkomma enhetliga beskattningsregler. Härom må ytterligare anföras följande.
Av skogsbeskattningsfrågans behandling vid 1928 års riksdag synes framgå, att riksdagen velat undantaga värdestegring av skog från beskattning i varje
fall vid fastighetsförsäljning. Den enda av de tre nuvarande avdragsmeto- derna, som leder till sådant resultat, är virkesförrådsmetoden. Att värdeme- toden dock bibehållits vid sidan av förrådsmetoden har måhända framstått såsom naturligt. Därigenom hava de skattskyldiga beretts dels möjlighet till avdrag för konjunkturförlust å det ingående virkesförrådet, dels ock möjlig- het till skäligt avdrag för det i skogen nedlagda kapitalet i de fall, då erforder- lig utredning till stöd för virkesförrådsmetoden icke varit möjlig att åväga- bringa. Den tredje avdragsmetoden vid" fastighetsförsäljning, schablonmeto- den, har, såsom förut berörts, tillkommit för att bereda en lättnad i beskatt- ningen för dem som dragit upp ungskog och som icke skulle erhålla nöjaktigt avdrag med tillämpning av virkesförrådsmetoden eller värdemetoden. Det är möjligt att detta avd'ragsalternativ även betraktats såsom en utväg att erhålla något avdrag, då hinder därför skulle möta på grund av utredningssvårig— heter.
Därest avdragsreglernas syftemål uppfattas på angivet sätt, synes det vara möjligt att giva dessa regler en nöjaktig tillämpning. Det förhållandet att de olika metoderna kunna leda till så vitt skilda resultat måste eljest vålla osäkerhet. Värdemetoden giver sällan lika stort avdrag som virkesförrådsme- toden, och schablonmetoden medför i regel ett avdrag, som är avsevärt mindre än avdraget enligt virkesförrådsmetoden. En taxeringsman kan därför bliva tveksam om vilket resultat som bör eftersträvas. Denna tveksamhet kan icke undgå att ofördelaktigt påverka taxeringarna. En taxeringsnämnd måste för- utsättas äga möjlighet att bedöma och genomföra vad som är skäligt, även om det brister i utredningen och även om den icke helt behärskar det tekniska förfarandet. Den har emellertid behov av att veta, vilket beskattningsresultat som bör eftersträvas. Oklarheten härutinnan, vilken för övrigt berörts i en del yttranden till beredningen, kan också bidraga till att hos taxeringsnämn- derna öka en äVen eljest naturlig benägenhet att välja den avdragsmetod, som är lättast att tillämpa, nämligen schablonmetoden. Att så varit fallet be- styrkes även av den statistik över avdragens frekvens, som beredningen låtit utarbeta. Av de 1 010 fall av beskattning i samband med fastighetsförsäljning, som denna statistik omfattar, har i 684 använts schablonmetoden, i 200 värde- metoden och i 126 förrådsmetoden.
Till belysande av de nuvarande förhållandena må anföras ett beskattnings- fall, som nyligen förekommit. Ett dödsbo sålde tre år efter arvfallet en skogs- fastighet men underlät att förebringa någon utredning till stöd för avdrag enligt virkesförrådsmetoden. Vid taxeringen tillämpades värdemetoden och medgavs avdrag, motsvarande skogens taxeringsvärde vid arvfallet, vilket värde understeg halva försäljningssumman för skogen. Hade i lagstiftningen varit klart utsagt, att endast värdet av virkesförrådets ökning under innehavet skulle beskattas, hade dödsboet vid taxeringen säkerligen rönt en bättre be- handling. Även en taxeringsnämnd utan större insikter i skogliga ting hade utan särskild utredning från dödsboets sida kunnat säga sig, att värdet av tillväxten under innehavet näppeligen kunnat överstiga exempelvis 15 procent av försäljningssumman för skogen, d. v. s. ungefär 5 procent för vart och
ett av de år innehavet omfattat. Taxeringen hade med' denna enkla beräkning blivit någorlunda rimlig. Sådana fall synas giva vid handen, att valfriheten mellan olika avdragsmetoder i stället för att främja de skattskyldigas behöriga intressen i verkligheten länt dem till skada. Systemet med olika metoder ledande till skiljaktiga resultat inbjuder till en formell behandling av beskatt— ningsfallen, som lägger större vikt vid bevisskyldighetens rätta fördelning och fullgörande än vid ett materiellt riktigt resultat.
Det verkar måhända såsom en motsägelse att påstå, att ett bättre materiellt resultat kan förväntas, om de skattskyldiga berövas vissa avdragsalternativ. Det torde emellertid vara av mycket stor betydelse, att taxeringsmyndigheterna avstängas från möjligheten att tillämpa en för de skattskyldiga i de särskilda fallen oförmånligt verkande nödfallsmetod. Om taxeringsmyndigheterna bliva hänvisade uteslutande till en metod, exempelvis virkesförrådsmetoden, har man säkerligen att utgå ifrån att densamma kommer att av dem tillämpas på ett tillfredsställande sätt. Metodens innebörd kan icke gärna missförstås. Dess tillämpning kan också ställa sig mycket enkel. Det kan sålunda vid fas- tighetsförsäljning vara tillräckligt att konstatera, att virkesförrådet icke ökat under innehavet, för vilket fall någon utredning om ingående och utgående virkesförrådets storlek icke behöver ske. Beredningen framlägger även vissa förslag om begränsning av utredningsskyldigheten och om biträde åt de skatt- skyldiga vid densammas fullgörande. Därest dessa förslag genomföras, ökas utsikterna att medelst virkesförrådsmetoden förbättrade beskattningsresultat skola kunna uppnås.
Bevisfrågor.
Med den av beredningen föreslagna ordningen blir taxeringarnas mate- riella riktighet i väsentlig grad beroende av att ingående virkesförrådet blir på nöjaktigt sätt bestämt. Särskilt då förvärvet ligger långt tillbaka i tiden, måste emellertid utredningar rörande det ingående förrådet bliva osäkra. I många fall är det knappast möjligt att förebringa någon utredning därom. Det synes angeläget, att de skattskyldiga icke på grund av dylika svårig- heter bliva för hårt beskattade. Detta kan lätt bliva förhållandet, om vid taxeringen kräves, att utredningarna fullt exakt skola ådagalägga virkesförrå- dets förändringar. Skola materiellt oriktiga resultat kunna undvikas, måste den skattskyldiges utredning bedömas med hänsyn till den grad av visshet, som i det särskilda fallet kan anses möjlig att ernå. Har den skattskyldige förebragt den utredning, som rimligen kan av honom fordras, hör han icke anses hava brustit i sin bevisskyldighet. Det föreliggande fallet får då fritt bedömas efter vad som kan anses vara mest sannolikt. Denna uppfattning beträffande kraven på den skattskyldiges utredning angående virkesförrådets ändringar har beredningen velat låta komma till tydligt uttryck genom att i förslaget intaga en bestämmelse om att vid taxeringen sådan utredning skall anses tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes möjlig att åstadkomma och skäligen kan krävas.
Beredningen har jämväl övervägt en mera vittgående bestämmelse be- träffande beskattningen vid fastighetsförsäljning av det innehåll att, därest förvärvet av fastigheten skett så långt tillbaka i tiden eller eljest sådana för- hållanden föreligga att någon säker kännedom om det ingående virkesför- rådet icke kan vinnas, detta skall antagas icke hava understigit det utgående, såvitt icke omständigheterna göra annat sannolikt. Följden av ett dylikt stad- gande skulle väl bliva, att praktiskt taget ingen beskattning komme att ske, när säljaren innehaft fastigheten under längre tid. För närvarande lärer nå— gon säker kännedom sällan kunna vinnas om virkesförrådets storlek för längre tid tillbaka än två eller tre årtionden. Därest ifråga om sådana lång— fristiga förvärv en utredning rörande ingående virkesförrådet funnes på- kallad, skulle det sålunda ankomma på beskattningsmyndigheterna att taga initiativet därtill. Anledning till ett sådant initiativ kunde t. ex. föreligga, då det vore för beskattningsmyndigheterna känt, att en skogseld eller en större avverkning övergått en fastighet, innan säljaren förvärvade densamma. En dylik presumtionsregel har emellertid icke intagits i beredningens förslag. Beredningen anser nämligen en utveckling i sådan riktning, som nu antytts, vara möjlig genom praxis utan stöd av uttryckliga bestämmelser. Ett särskilt stadgande därom skulle möjligen kunna föranleda obenägenhet hos de skatt- skyldiga att lämna de upplysningar de äro i stånd till. Behovet av en regel med angivna innebörd skulle också bliva mindre än för närvarande, därest en av beredningen föreslagen bestämmelse om ingående virkesförrådets be— räknande vid äldre förvärv införes. Beredningen föreslår nämligen, att vid försäljning av fastighet, som förvärvats före den 1 januari 1921, virkesförrå- det nämnda dag skall få räknas såsom ingående virkesförråd.
Den nu avsedda bestämmelsen torde kräva närmare motivering. Av den historiska redogörelsen framgår, att en verklig inkomstberäkning beträffande skogsbruk infördes först från och med år 1911 vid den statliga beskattningen och från och med år 1921 vid den kommunala beskattningen. Därförinnan gällde ett ackord, i det att inkomsten av jordbruksfastighet upptogs till viss procent av taxeringsvärdet, vare sig inkomsten i verkligheten varit större eller mindre. Avverkades alltså mera än den tillväxt, som skett under ägarens innehav, beskattades dylikt kapitaluttag ej såsom inkomst. Anledning torde därför saknas att nu medgiva avdrag för motsvarande skogsminskning. När beskattning av _den faktiskt inflytande inkomsten av skogsbruk infördes, borde de skattskyldiga rätteligen hava avskurits från rätten till avdrag för skogs- minskning, som skett under den tid ackordet gällt, och från beskattning undantagits den ökning i virkesförrådet, som under samma tid ägt rum. Vir- kesförrådet vid ackordets upphörande skulle med andra ord hava ansetts såsom ingående virkesförråd och dess värde vid samma tidpunkt såsom in— gångsvärde. Detta skedde emellertid icke och var väl icke heller möjligt att genomföra. Följden härav har emellertid blivit å ena sidan att avdrag fort- farande kunna erhållas för sådan skogsminskning, som skett under ackor- dets giltighetstid, och å andra sidan att en skogsägare nu kan bliva beskattad för sådan ökning av virkesförrådet, som ägt rum under denna tid. Bered- 8—418636.
ningen har undersökt möjligheterna att åstadkomma rättelse i detta för- hållande men har funnit sig icke böra söka fullfölja denna tanke i vidare mån än som skett genom den ovan angivna bestämmelsen. Denna är så av- fattad, att en skattskyldig icke skall behöva skatta för den ökning i virkes- förrådet, som skett före 1921 års ingång. Huvudsyftet med bestämmelsen är emellertid att minska utredningssvårigheterna beträffande äldre förvärv. Tid- punkten har av praktiska skäl satts till den 1 januari 1921 jämväl beträffan- de den statliga beskattningen.
Skogssakkunniga.
Med hänsyn till behovet av lättnader för de skattskyldiga i deras utred- ningssvårigheter har beredningen föreslagit, att biträde vid utredning röran- de virkesförråd, ingångsvärden m. m. skall lämnas av särskilda skogssak- kunniga. Vid den företagna undersökningen av medgivna avdrag vid inkomst- beskattningen av skogsbruk (se bilaga E) har uppmärksammats, att avdrags- systemet i vissa län fungerat ganska väl. De på avdragsrätten inverkande för- hållandena hava varit utredda och de skattskyldigas intressen hava i allmän— het blivit behörigen tillgodosedda. Utredningar till stöd för avdragen hava i dessa län mestadels utförts under medverkan av skogssakkunniga, förordna- de av länsstyrelsen, till vilka taxeringsnämnderna överlämnat alla avdrags- ärenden. De sakkunniga hava i många fall, då annan utredning saknats, be- räknat avdragen med tillhjälp av fastighetstaxeringsmaterialet samt uppgif- ter om företagna avverkningar, som införskaffats från de skattskyldiga. En dylik organisation av utredningsarbetet bör enligt beredningens mening ge- nomföras för hela landet. Kostnaderna härför torde väl uppvägas av de för- delar, som därigenom skulle vinnas. Att staten i detta fall påtager sig kost— nader för utredningar åt de skattskyldiga synes vara fullt försvarligt. Den utredningsskyldighet, som nu åvilar de skattskyldiga, förefaller nämligen i många fall kräva större kostnader och besvär än som skäligen bör drabba dem.
Det har även synts önskvärt, att kammarrätten beredes tillgång till skoglig sakkunskap vid avgörande av mål, som avse tillämpning av reglerna om in- komstbeskattning av skogsbruk. Sådan sakkunskap finnes redan företrädd inom kammarrätten, nämligen ä dess avdelning för mål rörande fastighets- och virkestaxering. Det torde vara lämpligt, att här ifrågavarande mål över- föras till denna avdelning. Därmed skulle emellertid icke de önskemål, som i detta sammanhang uppställa sig, bliva helt tillgodosedda. De skogssakkun— niga, vilka tjänstgöra såsom bisittare å denna avdelning, kunna icke påräk- nas deltaga i målens beredning, men redan på detta stadium skulle en bety- delsefull insats kunna göras. Beredningen förordar därför, att kammarrätten beredes tillfälle att inhämta yttrande från skogssakkunnig i mål angående inkomstbeskattning av skogsbruk, eventuellt att låta sådan sakkunnig granska alla dylika mål. Det har visat sig — och detta torde ligga i sakens natur — att de för prövningsnämnderna anlitade skogssakkunniga kunna hava olika inställning till skogsbeskattningsfrågor. En särskild skogssakkunnig, som an-
litades av kammarrätten, skulle säkerligen kunna bidraga till en mera en- hetlig tillämpning av bestämmelserna om beskattning av skogsbruk och främja en god utredningspraxis. Särskilt i avseende å utredningstekniken torde mycket stå att vinna genom att en sådan sakkunnig bleve i tillfälle att samla uppslag och erfarenheter från de skogssakkunniga i länen och låta dem komma till allmän kännedom. Överhuvud taget skulle en skogssakkunnig med sådan central ställning hava stora möjligheter att föra taxeringen fram- åt på detta område genom utarbetande av promemorior till ledning för ut- redningsarbetet m. m. Kostnaden för en särskild skogssakkunnig hos kam- marrätten torde väl uppvägas genom att målen vid föredragningen skulle föreligga i ett mera utrett skick och därför kunna snabbare avgöras.
Anordning för beskattningens utjämnande.
Även om garantiskattesystemet avskaffas, finnes, såsom förut framhållits, ett behov av utjämning mellan olika är beträffande beskattningen av skogs- brukets inkomster. Detta behov torde göra sig starkast gällande vid beskatt- ning i samband med fastighetsförsäljning, då en under många år sparad till- växt på en gång kan bliva tagen till beskattning. På grund härav har av beredningen föreslagits ett stadgande i 41 & kommunalskattelagen, enligt vilket inkomst av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning i viss ord- ning skall kunna fördelas med lika belopp å beskattningsåret och ett antal av de närmast föregående åren, högst fem, varvid den till tidigare år hän- förda inkomsten skall beskattas enligt reglerna om eftertaxering. Rätten till dylik fördelning är begränsad därigenom att icke till något år må hän- föras mindre belopp än 2000 kronor eller mindre än en tjugondel av det taxerade skogsvärdet. Om t. ex. en person är 1943 säljer en fastighet med ett skogsvärde av 40 000 kronor och på grund därav påföljande år taxeras för 12 000 kronors intäkt av skogsbruk, sk—all denna intäkt efter den skatt- skyldiges yrkande kunna slås ut på beskattningsåren 1938—1943, så att å varje år belöper 2 000 kronor. De belopp, som falla på åren 1938—1942, beskattas genom eftertaxering. Detta innebär, att den skattskyldige blir be- skattad, som om han i stället för en intäkt av 12 000 kronor år 1943 haft en intäkt av 2 000 kronor under ett vart av åren 1938—1943, ehuru hela skat— ten betalas i samband med uppbörden av de utskylder, som hänföra sig till 1944 års taxering. I förevarande fall skall på den skattskyldiges yrkande fördelning även kunna ske på ett mindre antal år än sex och ett lägre belopp än 12 000 kronor kunna fördelas.
En utjämning av denna omfattning torde i stort sett vara tillfredsställande. Fara för merbeskattning i anledning av skogsinkomstens ojämna tillgodogö— rande föreligger, såsom i kap. VI framhållits, huvudsakligen vid den statliga beskattningen. Det kan sålunda inträffa, att progressionen blir hårdare samt att ortsavdragen vissa är icke kunna utnyttjas, varigenom det sammanlagda beskattningsbara beloppet blir högre än om inkomsten influtit jämnt. I båda dessa hänseenden synes den föreslagna anordningen på ett effektivt sätt fylla sitt ändamål.
Ett visst behov av utjämning kan måhända förefinnas även under inne- havet, nämligen då större uttag ske på en gång och rätt till avdrag för för- rådsminskning icke föreligger. Beredningen har därför övervägt att utsträcka giltigheten av den föreslagna bestämmelsen i 41 & kommunalskattelagen till sådana fall. Då under längre tid sparad tillväxt på en gång tillgodogöres genom uttag under innehavet, borde det principiellt sett vara lika angeläget att utjämna beskattningen som då tillväxten tillgodogöres genom fastighe- tens försäljning. Vissa tekniska svårigheter möta emellertid härför, särskilt när det gäller att avskilja nettointäkten av skogsbruk, som bedrives tillsam- mans med jordbruk. I ett system sådant som det av beredningen föreslagna, enligt vilket rätten till avdrag för förrådsminskning giver möjlighet att före- bygga onormalt höga beskattningar under innehavet, har en sådan bestäm- melse ansetts icke vara tillräckligt starkt av behovet påkallad. Frågan kom- mer dock i ett annat läge, därest en allmän reglering av beskattningen av ojämnt utfallande inkomster skulle komma att aktualiseras. Det må även erinras om att en fördelning av inkomst på ett flertal år vållar ett ökat ar— bete för beskattningsmyndigheterna, varför en begränsning av bestämmelsens tillämpning synes önskvärd. Inskränkes rätten till inkomstutjämning, på sätt föreslagits, till de fall, då skog avyttras i samband med avyttring av marken, torde ökningen i taxeringsarbetet icke behöva bliva alltför betungande. Mot den av beredningen föreslagna utjämningsanordningen kan måhända invändas, att det är oegentligt, att utjämningsåtgärder vidtagas beträffande en förvärvskälla utan att motsvarande anordning införes ifråga om andra förvärvskällor. Häremot må emellertid framhållas, att behovet av en utjäm- ning måste anses vara större för skogsbruket än för någon annan förvärvs- källa. Särskilt synes en utjämning av skogsbrukets inkomster vid fastighets- försäljning starkt motiverad, enär det förhållandet, att vid detta tillfälle kan komma att tagas till beskattning under ett flertal är samlade inkomster, hu- vudsakligen är att tillskriva icke den skattskyldiges åtgöranden utan skatte- lagstiftningens utformning. Sedan progressionen vid statsbeskattningen allt- mera skärpts, har ock behovet av utjämning i förevarande hänseende ökats. Förevarande spörsmål om undanröjande av följderna av skogsinkomstens ojämnhet har varit föremål för ingående överväganden inom beredningen. och olika uppslag hava prövats. Det i kap. IX behandlade alternativet med inkomstberäkning efter bokföringsmässiga grunder har "utarbetats närmast med tanke på att finna en rationell lösning av detta spörsmål. Beredningen har även övervägt att i nuvarande beskattningssystem inarbeta en utjäm- ningsanordning så beskaffad att — oavsett om inkomst av skogsbruk in- flutit —— för varje år skulle tagas till beskattning en viss genomsnittsin- komst, beräknad till exempelvis fyra procent av taxeringsvärdet å skogs- mark och växande skog. Sålunda beskattade belopp skulle avräknas å de verkliga intäkterna av skogsbruk i den mån de förelåge. Denna anordning har emellertid ansetts vara alltför invecklad och betungande för taxerings- arbetet.
KAPITEL XI.
Speciell motivering.
Förslaget till ändringar i kommunalskattelagen.
21%
jämte anvisningar.
I denna paragraf har en ändring företagits beträffande bestämningen av vad som skall anses såsom intäkt vid avyttring av växande skog tillsam- mans med marken. Enligt den nuvarande lydelsen anses såsom intäkt den del av försäljningssumman för fastigheten, som belöper å den växande sko- gen. Från denna intäkt får avdrag åtnjutas enligt tre olika alternativ jäm- likt bestämmelserna i 22 å. Beredningens förslag upptager endast en beskatt- ningsmetod, enligt vilken från beskattning undantages den del av försälj- ningssumman för skogen, som belöper å det för ägaren gällande ingående virkesförrådet. På grund härav kommer att såsom intäkt kvarstå den del av vederlaget för skogen, som belöper å virkesförrådets ökning under inne— havet utöver det för ägaren gällande ingående virkesförrådet. Vid detta förhållande har ansetts lämpligt att genomföra den tekniska ändringen i nu- varande bestämmelser att såsom intäkt skall anses blott den del av veder- laget för skogen, som belöper å ökningen i virkesförråd. Härigenom kommer lagstiftningen att giva ett direkt besked om vad som vid fastighetsförsäljning skall beskattas. Att hela försäljningssumman för skogen såsom för närva- rande upptages som intäkt kan måhända bortskymma beskattningens verk- liga innebörd och förefalla egendomligt för den skattskyldige. Denna an- ordning kan också hava en ogynnsam inverkan på taxeringsresultaten. Den uppfattningen torde emellanåt förekomma att avdrag innebär en förmån för den skattskyldige, som bör utmätas med försiktighet. Även om bestämmel— sernas utformning genom den föreslagna ändringen något försvåras, anser beredningen denna vara så betydelsefull för det materiella beskattnings- resultatet att den bör genomföras. Ehuru enligt beredningens förslag något avdrag formellt sett icke förekommer, fordras givetvis vid intäktens be- räkning samma medverkan från den skattskyldiges sida beträffande utred- ningen av virkesförrådets förändringar m. ni. som när det gäller avdrag för förrådsminskning enligt 22 &.
En följd av den föreslagna tekniska ändringen är att i anvisningarna till 21 % måst intagas bestämmelser rörande virkesförråd m. m., motsvarande
dem som nu återfinnas i 22 % jämte anvisningar. Dessa bestämmelser, vilka i huvudsak gälla även beträffande beräkning av avdrag för förrådsminsk- ning under innehavet, hava införts i en ny punkt i anvisningarna till 21 5. I fråga om motiveringen till densamma hänvisas till vad som anföres under 22 % här nedan. En av bestämmelserna gäller emellertid endast vid fastig- hetsförsäljning, nämligen att skattskyldig, som förvärvat fastighet före den 1 januari 1921, får såsom ingående virkesförråd räkna virkesförrådet nämnda dag i stället för virkesförrådet vid förvärvet. Denna bestämmelse har för— anletts av en strävan att minska utredningssvårigheterna men är även i viss mån motiverad därav att en förrådsökning före nämnda tidpunkt rätteligen icke borde beskattas kommunalt. Anledning har icke ansetts föreligga att medgiva denna lättnad vid styrkande av avdrag för förrådsminskning under innehavet. En särskild svårighet skulle därvid uppkomma, i det att en värdesättning av virkesförrådet den 1 januari 1921 då bleve erforderlig. För att undvika komplikationer hava också från förmånen undantagits skattskyldiga, som under innehavet erhållit avdrag för förrådsminskning enligt det föreslagna stadgandet i 22 5 eller för minskning i ingående virkes- förråd eller ingångsvärde enligt nuvarande bestämmelser. För dessa skatt- skyldigas vidkommande skulle nämligen en omräkning av tidigare avdrag behöva ske med utgångspunkt från förrådet vid 1921 års ingång för att åstadkomma en följdriktig beskattning. Att detta skulle bliva både vansk- ligt och omständligt ligger i sakens natur. Ifrågavarande lättnad synes icke heller vara av någon betydelse för de skattskyldiga, som åtnjutit avdrag under innehavet, då dessa i samband därmed torde i de flesta fall hava förmått förebringa utredning om sitt ingående virkesförråd.
I överensstämmelse med den tankegång, varå den föreslagna ordningen för intäktens bestämmande grundar sig, synes vid avyttring av fastighet en övre gräns för intäktens storlek kunna fastställas genom enkla överslags— beräkningar och alltför höga beskattningar på detta sätt undvikas i sådana fall, då utredning om virkesförrådets förändringar icke kan förebringas. En tabell av sådant slag, som angives å bilaga K, torde sålunda kunna med för- del användas för dylikt ändamål. Tabellen utvisar ändringarna i virkes- förråd vid olika antagna tillväxtprocenter under förutsättning att inga uttag ägt rum. Följande exempel på användning av densamma må anföras.
A. säljer en ärvd fastighet, som han ägt under fem år utan att hava gjort några uttag ur skogen. Av försäljningssumman anses 12 000 kronor belöpa å den växande skogen. Tillväxtprocenten uppskattas till 25. Enligt tabellen har av det vid försäljningen befintliga virkesförrådet minst 884 procent funnits vid förvärvet. A. skall sålunda beskattas för högst 100 — 884 = 116 procent av 12 000 kronor eller 1 392 kronor.
En sådan tabell kan även komma till användning, då uttagen äro kända. varå följande exempel må anföras.
B. säljer en fastighet, som han ägt under tjugo år. Enligt en vid försälj— ningen gjord uppskattning innehåller den växande skogen 6 000 kbm. B. har företagit två avverkningar under innehavet, nämligen en å 600 kbm samma
ar som han förvärvade fastigheten och en å 400 kbm åtta år före för-sälj- ningen. Avdrag för skogsminskning har icke åtnjutits under innehavet. Den genomsnittliga tillväxtprocenten uppskattas till 3. Med tillhjälp av tabellen beräknas virkesförrådet hava utgjort:
efter sista avverkningen (789 procent av 6000 =) ........ 4 734 kbm,
före » » (4 734 + 400 =) ................. 5134 » , efter första » (701 procent av 5134 =) ....... 3599 » samt vid förvärvet (3 599 + 600) ................... 4199 »
Virkesförrådet har sålunda ökat med 6 000 — 4 199 = 1 801 kbm. Då av
försäljningssumman för fastigheten å den växande skogen beräknas hava 18 000 belöpt 18 000 kronor, skall B. beskattas för 1 801 )( m = 5 403 kronors intäkt i samband med försäljningen.
Om B. från fastigheten uttagit husbehovsvirke med genomsnittligen 30 kbm om året, kan justering härför göras exempelvis genom att beräkna till- växten till endast 25 procent.
22%
jämte anvisningar.
I punkt 4 av de gällande anvisningarna till 22 & kommunalskattelagen angives, att där behandlade avdrag för minskning i ingående virkesförråd respektive ingångsvärde få åtnjutas, om skog avverkats eller avyttrats. Hu- ruvida minskning, som föranletts av t. ex. skogsbrand, skador av insekter och dylikt, skall medföra rätt till avdrag, utsäges ej. Härom anförde veder— börande departementschef i proposition till 1927 års riksdag (nr 102 sid. 361) följande:
»Däremot har jag icke kunnat följa inkomstskattesakkunniga därutinnan, att av- drag skulle få ske även om minskningen berott på skogseld eller dyl. Bland liknande anledningar torde väl nämligen vara att räkna sådana orsaker som exempelvis ska— degörelse genom insekter, och om man väl kommit in på hänsynstagande till dylika förhållanden, torde ett öppet fält erbjuda sig för svårbedömliga situationer och tvistigheter. Då realisationen en gång äger rum, får i stället avdrag då ske med hela ingångsvärdet och förlusten genom skogsbrand etc. kommer till synes på det sätt, att nettointäkten vid realisationen blir så mycket mindre.»
I samband med kommunalskattefrågans behandling vid 1928 års riksdag gjordes intet uttalande i detta spörsmål. I rättspraxis har, såsom i kap. II berörts, avdrag medgivits för minskning i skogs ingångsvärde på grund av skogsbrand.
Departementschefens ovan återgivna uttalande bör ses mot den bakgrun- den att i 1927 års proposition virkeskapitalsmetoden var det enda avdrags- alternativet under innehavet och att vid fastighetsförsäljning avdrag skulle erhållas för ingångsvärdet utan hänsyn till virkesförrådets ändringar. Att genom utredning om tillväxt och gjorda uttag styrka en sådan nedgång i vir—
keskapitalet, som vållats av brand eller insekter, måste vara mycket svårt. Vid fastighetsförsäljning skulle det däremot vålla svårigheter, om avdrag på grund av brandskada och dylikt icke finge ske. Med den utformning, vilken såväl 1928 års lagstiftning som beredningens förslag erhållit, har frågan kommit i ett annat läge. Såväl vid beräkning av avdrag under innehavet som vid slutavräkning kan erfordras utredning angående virkesförrådets för- ändringar. Någon anledning att av praktiska hänsyn tillåta avdrag vid fas- tighetsförsäljning men ej under innehavet föreligger sålunda icke. Vid be— dömande av de praktiska svårigheterna vid ifrågavarande avdrag bör även beaktas, att virkesförrådsmetoden ställer mindre krav på utredning än virkes- kapitalsmetoden. Härtill kommer en annan omständighet, som icke berörts i departementschefens ovan återgivna yttrande. Om en förrådsminskning skall styrkas genom jämförelse mellan resultaten av uppskattningar av sko- gen såväl vid förvärvet som vid beskattningsårets utgång, kan det, om en brandskada inträffat under innehavet, ställa sig vanskligt att utreda, huru stor del av en konstaterad minskning, som beror av branden. En invändning om att minskningen förorsakats av brand eller dylikt skulle kunna göra det omöj- ligt för den skattskyldige att erhålla något avdrag för annan förrådsminsk- ning. Det är sålunda tydligt, att utredningssvårigheter kunna uppkomma, vare sig avdrag för brandskada och dylikt äro medgivna eller ej. Dessa svårigheter torde dock icke vara större än de som kunna möta vid utredning om för'länge sedan gjorda virkesuttag.
Om avdrag för förrådsminskning genom brand icke medgåves under inne— havet, skulle detta otvivelaktigt hava otillfredsställande materiella verkningar. Om ersättning på grund av försäkring av skog mot brandskada utfaller, skall denna ersättning upptagas såsom intäkt av skogsbruk (se anvisningarna till 21 &, punkt 7). Därav bör rimligen följa, att avdrag får åtnjutas för den minskning, som vållas av branden. Om avdraget finge tillgodogöras först vid försäljning av fastigheten, skulle den skattskyldige kunna gå miste om det- samma. För att i lagtexten giva ett tydligt uttryck åt beredningens här ut- vecklade ståndpunkt har en omformulering företagits.
Det har också övervägts att i stället behandla skada på grund av brand och dylikt såsom kapitalförlust och alltså icke medgiva avdrag härför. Konse— kvensen därav måste emellertid rimligen bliva, att på grund av brandskada utfallande försäkringsbelopp icke betraktas såsom intäkt. En sådan lösning skulle icke stå i god överensstämmelse med den av beredningen föreslagna beskattningen av skogsbruk under innehavet och har ej kunnat förordas, i synnerhet som den icke skulle kunna genomföras på ett fullt riktigt sätt.
Beträffande 22 5 har vidare gjorts den redaktionella ändringen att för und- vikande av upprepningar ur paragrafen uteslutits bestämningarna av be- greppen »för ägaren gällande ingående virkesförråd» och »för ägaren gäl- lande ingångsvärde», vilka överflyttats till anvisningarna till 21 och 22 åå. Vissa ändringar och tillägg hava därvid också skett, vilka närmare behand- las här nedan.
För närvarande gäller att, om fastighet, som make erhållit vid bodelning,
före äktenskapets ingående eller under äktenskapet av maken förvärvats ge- nom köp eller byte eller därmed jämförligt fång, sistnämnda fång skall vara avgörande vid bestämmandet av makens ingångsvärde (och därmed också av makens ingående virkesförråd). Detta stadgande upptogs första gången i 1928 års proposition. Därvid anförde departementschefen (se sid. 254, jfr sid. 194) följande:
»Kammarrätten har emellertid erinrat om ett särskilt fall, som tarvade särskild reglering, nämligen att fastighet bekommits genom giftorätt. Jag är för min del av den uppfattningen, att om en person vid bodelning erhållit en fastighet, till vilken han redan förut varit ägare, hänsyn här bör tagas till det tidigare fånget, enär eljest mycket egendomliga resultat kunna tänkas uppkomma och det tidigare fånget dess- utom i det större antalet fall torde medföra ett högre ingångsvärde än bodelnings- fånget. Det torde böra observeras, att vad som bekommits genom giftorätt ej arvs- beskattas och att alltså något skäl att taga hänsyn till att arvsskatt så att säga av- bryter förutvarande förhållanden här ej föreligger. I anslutning till denna min upp- fattning har omformuleringen skett.» -
Med bestämmelsen har avsetts, att den skattskyldige skulle bibehållas vid sin rätt att njuta avdrag för den köpeskilling han en gång erlagt för skogen och sålunda undgå vissa obilliga verkningar av reglerna om ingångsvärdets bestämmande. För att förstå motivet till stadgandet måste också beaktas att enligt 1928 års proposition ingångsvärdet var nästan helt avgörande för av- dragsrätten och att i propositionen tydligen förutsattes, att köpeskillingarna för skog, även vid äldre förvärv, oftast voro högre än de taxeringsvärden, som framdeles vore att räkna med. Med den utformning 1928 års lagstiftning slutligen erhöll och i än högre grad såsom beredningens förslag är upplagt, är dock ingångsvärdet av mindre betydelse för den skattskyldige, medan in— gående virkesförrådet, vilket måste hänföra sig till samma fång som ingångs- värdet, är av större vikt för avdragtsrättens omfattning. Då vidare taxerings- värdena numera blivit avsevärt högre än före 1928, är det troligt att regeln för närvarande lika ofta verkar till nackdel som till fördel för de skattskyl— diga, varför någon grund för en särbestämmelse av detta slag icke längre finnes. Hur regeln verkar beror dock främst på om virkesförrådet vid bodel- ningen respektive dödsfallet är större eller mindre än det dessförinnan gäl- lande ingående virkesförrådet. Det finns icke anledning att bestämma makens ingående virkesförråd annorlunda, om det äldre fånget är ett arv eller annat benefikt fång än om det är ett köp eller byte, enär ingående förrådet vid det äldre fånget i båda fallen bestämmes efter samma grunder.
Det må också anmärkas, att den ifrågavarande bestämmelsen giver upp— hov till såväl principiella som praktiska svårigheter vid bodelning i anled— ning av makes död. En återgång till äldre förhållanden efter dödsboets mel- lanliggande innehav är givetvis en vansklig sak. En sådan ordning låter sig icke väl förena med den ståndpunkten att ingångsvärdet för dödsboet är skogens värde vid dödsfallet. Detta visar sig, då dödsboet under sin ägotid erhållit avdrag för skogsminskning. Det är uppenbart, att make, som till- delats fastighet vid skifte av dödsbo, icke bör utan vidare på grund av ifrå—
gavarande bestämmelse kunna återfå det förut för honom gällande ingångs- värdet och ingående virkesförrådet. Det avdrag, som medgivits dödsboet, måste rimligen på något sätt avräknas. En sådan avräkning kan emellertid icke alltid bliva riktig. Det är tänkbart att avräkna avdragsbeloppet från makens förutvarande ingångsvärde och låta motsvarande virkesförråd nedgå i samma proportion. Härvid kan emellertid inträffa, att det av dödsboet åt- njutna avdraget varit större än makens förutvarande ingångsvärde. En an- nan möjlighet är att verkställa avräkningen med utgångspunkt från virkes- förrådets minskning men även då kunna enahanda verkningar inträda.
Utgår man ej, såsom ovan skett, från att skogens värde vid dödsfallet ut- gör ingångsvärde och virkesförrådet vid samma tidpunkt ingående virkes- förråd för dödsboet i dess helhet, synes utgångspunkten icke kunna bliva någon annan än den att den del av ingångsvärdet respektive ingående virkes- förrådet, som anses belöpa å efterlevande make, vilken tidigare förvärvat fastigheten, skall beräknas med hänsyn till dennes äldre fång. För sådant fall skulle emellertid kunna inträda vissa komplikationer, exempelvis då fastigheten eller den del därav, som sålunda beräknas belöpa å efterlevande maken, sedermera vid bodelning tillskiftas andra dödsbodelägare.
Då bestämmelsen sålunda giver upphov till svårigheter i tillämpningen och icke längre fyller någon uppgift, har beredningen uteslutit den i sitt förslag. Därigenom vinnes ock en förenkling av gällande bestämmelser. Bestämmel- sens borttagande kan icke innebära något åsidosättande av den vedertagna regeln att arvsskatt och inkomstskatt utesluta varandra, eftersom arvsskatt icke utgår för vad som erhålles i giftorätt. Skogsbrukets sammanlagda be- skattning torde icke heller röna någon inverkan härav.
Ingångsvärde och ingående virkesförråd skola alltså för make, som erhål- ler fastighet genom bodelning, bestämmas utan hänsyn till makens äldre fång. Härigenom kunna visserligen oförmånliga verkningar stundom uppstå för make, som tidigare förvärvat fastighet och tillskiftas denna vid bodelning. Dylika verkningar kunna emellertid förekomma icke blott i de fall, då fastig- heten tillskiftas sådan make. Det framstår såsom lika obilligt, att efterle- vande make, som ej förvärvat fastigheten, och barn kunna vid bodelning gå miste om den avlidnes högre ingångsvärde eller ingående virkesförråd. Skola dylika verkningar undanröjas, synes ingen annan utväg finnas än att vid familjerättsliga fång låta nye ägaren välja mellan taxeringsvärdet och det för förre ägaren gällande ingångsvärdet. En sådan lindring i beskatt- ningen torde emellertid icke böra ifrågakomma. Det må också erinras där- om att taxeringsvärdena å skog numera i stort sett måste anses tämligen tillfredsställande och att därför någon allvarlig fara för obilliga verkningar icke är att räkna med av den anledningen att taxeringsvärdena bilda ingångs- värden vid familjerättsliga fång.
I anvisningarna till 21 och 22 åå har särskilt angivits, huru ingående vir- kesförråd och ingångsvärde skola beräknas för dödsbo och den som vid dödsbos delning eller eljest erhåller fastighet i succession efter avliden. Dessa föreskrifter torde överensstämma med vad som för närvarande gäller, bort-
sett från den ovan behandlade särbestämmelsen om makes ingångsvärde vid bodelning. Det har synts angeläget, att i författningstexten utsäges, huru i dessa fall skall förfaras, i synnerhet som i beredningens förslag nyssnämnda särbestämmelse utelämnats. Detta har även befunnits lämpligt med hänsyn till den mera utpräglade ställning såsom särskilt rättssubjekt, vilken dödsbo erhållit genom den under senare tid tillkomna lagstiftningen om boutredning och arvskifte. Däremot har icke ansetts nödvändigt att särskilt beröra det fall att make erhåller fastighet genom bodelning utan samband med andra makens död. Vare sig den make, som erhåller fastigheten, förut ägt densam— ma eller icke, synes det utan vidare vara tydligt, att ingående virkesförråd och ingångsvärde skola bestämmas med hänsyn till förhållandena vid bo- delningen.
Till anvisningarna till 21 å har överflyttats det nuvarande stadgandet i anvisningarna till 22 % om att ingående virkesförrådet må beräknas med ut- gångspunkt från nuvarande virkesförrådet och med ledning av den unge- färliga tillväxten samt avverkningen och försäljningen av skog under inne- havet. Därvid har en omformulering skett i anslutning till den rådande praxis, så att beräkningen av virkesförrådet må ske med utgångspunkt från förhållandena icke blott vid den tid, beskattningen avser, utan vid vilken tidpunkt som helst under innehavet, då förrådets storlek är känd.
I anvisningarna till 22 % har intagits ett stadgande om att förrådsminsk- ning skall beräknas med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets ut- gång, vilket torde överensstämma med gällande praxis.
Enligt beredningens förslag kan vid' beräkning av avdrag för förrådsminsk- ning samt intäkt av skogsbruk vid fastighetsförsäljning hänsyn tagas ej blott till virkesförrådets kvantitativa utan även till dess kvalitativa änd- ringar under innehavet. Det är med andra ord tillåtet att använda den s. k. virkeskapitalsmetoden.
Förslag om virkesförrådsmetodens införande framkom först vid riksdags- behandlingen av skogsbeskattningsfrågan år 1928. Såväl enligt 1921 års kom- munalskattekommittés förslag som enligt 1927 och 1928 års propositioner skulle avdrag få ske efter virkeskapitalsmetoden. Till ledning vid metodens tillämpning anfördes i författningsförslagen tre exempel (prop. 1928: 213 sid. 60 ff). Dessa gåvo emellertid enligt vad det vill synas icke fullständiga an- visningar om huru metoden skulle användas. I det första exemplet beräk- nades, att en viss skogsminskning ä 3 000 kbm utgjorde tio procent av den för fastigheten normala skogstillgången. I det andra exemplet sades, att skogs- minskningen uppskattades till en femtedel av det ingående virkeskapitalet. Huru dylika uppskattningar skulle ske och deras resultat kunna göras sanno- lika inför taxeringsmyndigheterna, var icke angivet.
Beräkningar enligt virkeskapitalsmetoden förutsätta, för att ett fullt rik- tigt resultat skall vinnas, utredningar om sortiment och dimensioner beträf- fande såväl det ingående som det återstående virkesförrådet. Prissättningen av det ingående virkesförrådet skall verkställas så, att det totala värdet därav sammanfaller med ingångsvärdet. Det återstående virkesförrådet skall värde-
sättas enligt enahanda grunder som det ingående virkesförrådet. Kraven på en fullt bindande utredning torde med hänsyn härtill kunna av den skatt- skyldige endast i enstaka fall uppfyllas. För att metoden skall kunna kom— ma till en större praktisk användning, är det därför angeläget, att utred- ningarna bliva så enkla som möjligt. Ur sådan synpunkt har beredningen ansett, att för bedömande av virkesförrådets förändringar en något grövre uppdelning av virkesförrådet, exempelvis i timmerskog och vedskog eller i grupper, envar omfattande ett större antal ålders— eller dimensionsklasser, skulle kunna giva en för taxeringsändamål nöjaktig vägledning. Ovisst är emellertid, om ens med en sådan förenkling av utredningarna, som här förut- satts, metoden kan komma att få någon vidsträcktare användning. Hinder för metodens användning synes dock icke böra möta vid tillgodogörande av skog åren närmast efter det en fastighet förvärvats. Utredningen mäste näm- ligen då ställa sig relativt enkel, därest en verklig uppskattning av skogen skett i samband med förvärvet. Såsom tidigare framhållits, är ock behovet av avdrag i allmänhet störst under tiden närmast efter förvärvet.
Virkeskapitalsmetoden har av beredningen i förevarande sammanhang be- traktats icke såsom en fristående avdragsmetod utan närmast såsom ett komplement till den av beredningen föreslagna virkesförrådsmetoden. Med denna utgångspunkt hava bestämmelserna därom icke upptagits i lagtexten utan i anvisningarna. Detta har skett genom en föreskrift att, därest skatt- skyldig gör sannolikt, att virkesförrådets sammansättning eller beskaffenhet i övrigt förändrats under innehavet, hänsyn därtill skall tagas vid bestäm- mande av skillnaden mellan det för ägaren gällande ingående virkesförrådet och det återstående virkesförrådet. Genom exemplen i anvisningarna har ock uppmärksamheten riktats på den möjlighet till bestämmande av förändring- arna i virkesförrådet enligt virkeskapitalsmetoden, som med sagda föreskrift avses.
Beredningen har övervägt, huruvida förbud bör stadgas för att växelvis an- vända virkesförråds- och virkeskapitalsmetoden. Därvid har beredningen fun- nit, att ett sådant förbud knappast kan anses vara av behovet påkallat. Emel— lertid uppstår då frågan, huruvida vid övergång från den ena metoden till den andra en omräkning av tidigare avdrag för förrådsminskning skall ske och då avse tiden alltifrån förvärvet eller huruvida den nya metoden skall tillämpas med utgångspunkt från det förråd, med hänsyn vartill det senast medgivna avdraget för förrådsminskning beräknats, alltså det gällande ingå- ende virkesförrådet. I det senare fallet blir beskattningen densamma, som om den skattskyldige förvärvat fastigheten vid den tidpunkt, som det senast med- givna avdraget avsett.
En omräkning av tidigare avdrag efter den nya metoden möter vissa svå- righeter. Det kan vara tveksamt, på vilket sätt omräkning skall ske. Lämpli- gast synes vara att med fasthållande vid beviljade avdragsbelopp korrigera däremot svarande förrådsminskningar enligt den nya metoden. Någon helt genomförd omläggning av beskattningen enligt denna metod vinnes dock där— igenom icke. En omräkning vid övergång från virkesförråds- till virkeskapi-
talsmetoden stöter också på praktiska svårigheter, då det merendels torde vara ogörligt att efter längre tids förlopp utreda kvalitetssammansättningen av det ingående virkesförrådet eller av förrådsminskningen.
Det ställer sig sålunda enklast att vid övergång från en metod till annan helt bortse från förhållandena före den senaste förrådsminskningen. Det bör dock övervägas, huruvida en sådan ståndpunkt kan giva upphov till prin- cipiella eller praktiska olägenheter.
Någon fara för att en skattskyldig skall för sådant fall kunna förskaffa sig obehöriga avdrag kan knappast anses föreligga. Har avdrag för förråds- minskning åtnjutits enligt virkesförrådsmetoden och användes därefter vir- keskapitalsmetoden med utgångspunkt från virkesförrådet efter minskningen, blir, där för lågt eller för högt avdrag erhållits för förrådsminskningen på grund av virkesuttagets bättre eller sämre kvalitet än det ingående förrådets genomsnitt, detta fel bestående. Enär virkesuttagen oftast äro av bättre be- skaffenhet än det ingående förrådets genomsnittliga kvalitet, torde i de flesta fall den skattskyldiges avdrag hava blivit för lågt. Har å andra sidan först åtnjutits avdrag för förrådsminskning enligt virkeskapitalsmetoden och an- vändes därefter virkesförrådsmetoden med utgångspunkt från virkesförrådet efter förrådsminskningen, vilket torde vara en mera sannolik kombination, innebär detta, att ett riktigt avdrag erhållits för förrådsminskningen men att de felmöjligheter, som tilläventyrs äro förknippade med virkesförrådsmeto- den, därefter kunna komma att inverka på den nya beräkningen av avdrag för förrådsminskning eller intäkt genom förrådsökning. I båda de berörda fallen blir resultatet sålunda att virkesförrådsmetodens felmöjligheter äro för handen beträffande en del av den skattskyldiges ägotid. Då emellertid dessa felmöjligheter kunna tolereras beträffande de skattskyldigas hela innehav, synes anledning saknas att av principiella skäl föreskriva omräkning av ti- digare förrådsminskningar vid övergång från en metod till annan. Följande exempel, som bygger på mindre vanliga, för den skattskyldige särskilt gynn— samma förhållanden, synes giva vid handen, att de fördelar, som en växling av metoder kan bereda de skattskyldiga, knappast äro av större betydelse och i varje fall sammanhänga med virkesförrådsmetodens felmöjligheter.
A. har genom köp förvärvat en fastighet i slutet av år 1944. Virkesförrådet har vid en uppskattning av skogen i samband med' köpet befunnits utgöra 20 000 kbm. Av köpeskillingen för fastigheten har å den växande skogen be- löpt 40 000 kronor eller i genomsnitt 2 kronor per kbm. Virkesförrådets sam- mansättning vid köpet har icke varit känd för A., men förrådet kan antagas hava fördelat sig å ingångsvärdet på följande sätt:
4000 kbm timmerskog å kronor 500 ........... 20000 kronor 16 000 » vedskog » » 1'25 ........... 20000 »
Summa 40 000 »
År 1946 avverkar A. 4 000 kbm vedskog med ett utbyte av kronor 1: 25 per kbm eller tillhopa 5 000 kronor. Under de två åren före avverkningen har timmerskogen tillvuxit med 200 kbm (25 procent per är å 4000 kbm) och
vedskogen med 1600 kbm (5 procent per är å 16000 kbm) eller samman- lagt 1 800 kbm. A., som icke finner sig hava anledning att undersöka vir— kesförrådets sammansättning, begär avdrag på grund av avverkningen eniigt virkesförrådsmetoden. Då förrådsminskningen uppgår till 4 000—1 800 = = 2 200 kbm, medgives avdrag efter ingångsvärdets ä—pris med 2 200X2 = = 4 400 kronor, och A. blir beskattad för 600 kronor. Det för A. gällande in— gående virkesförrådet är härefter 17 800 kbm och det gällande ingångsvär- det 35 600 kronor.
Hade virkeskapitalsmetoden i stället tillämpats, skulle resultatet hava bli- vit följande:
Uttag: 4000 kbm vedskog å kronor 1'25 ...... 5000 kronor Tillväxt: 200 » timmerskog » » 5'00 1 000 1 600 » vedskog » » 1'25 fälg) 3 000 »
Avdrag för minskning i virkeskapital 2 000 »
A., som enligt denna metod skulle hava beskattats för 3000 kronor, har sålunda med tillämpning av virkesförrådsmetoden undgått beskattning för ett belopp av 2 400 kronor.
År 1947 försäljer A. å rot 3 000 kbm timmerskog för 15000 kronor samt uttager även tillväxten efter den föregående avverkningen. A. vill då till- lämpa virkeskapitalsmetoden och har fördenskull låtit verkställa en upp- skattning av virkesförrådet och dess sammansättning. Enligt uppskattningen kan det gällande ingångsvärdet antagas hava fördelat sig å virkesförrådet vid 1946 års utgång på följande sätt:
4 200 kbm timmerskog 51 kronor 5'00 ........... 21000 kronor 13 600 » vedskog » » 1'07 ........... 14 600 »
Summa 35 600 »
Då minskningen i virkeskapital skall räknas från närmast föregående av- dragstillfälle och sålunda uppgår till 3 000X5 : 15 000 kronor, blir A. be- skattad endast för den uttagna tillväxten.
A. försäljer år 1958 fastigheten och har då uttagit tillväxten, så att förrå— det innehåller lika många kubikmeter som efter de år 1947 verkställda ut- tagen. A. åberopar då virkesförrådsmetoden och beskattas ej för inkomst av skogsbruk, även om en kvalitetsförbättring av virkesförrådet ägt rum efter nämnda uttag.
Det skall sålunda enligt beredningens förslag stå den skattskyldige fritt att övergå från den ena metoden till den andra, men han får då tillämpa den nya metoden med utgångspunkt från virkesförrådet efter den minskning, varå det närmast föregående avdraget grundats, eller alltså från det gällande ingående virkesförrådet.
Det ankommer enligt förslaget på den skattskyldige, om virkeskapitals- metoden skall ifrågakomma. Om den skattskyldige vill tillämpa förråds-
metoden, skola taxeringsmyndigheterna icke kunna invända, att resultatet är oriktigt därför att hänsyn icke tagits till virkesförrådets kvalitativa föränd- ringar. Det har emellertid övervägts att låta även taxeringsmyndigheterna åberopa virkeskapitalsmetoden men tanken har fått förfalla bl. a. därför att dessa myndigheter sällan torde äga tillgång till erforderlig utredning för be— räkning av virkesförrådets kvalitativa förändringar och en sådan ordning ofta skulle kunna giva upphov till tvister.
Gällande bestämmelser synas utgå från att avdrag för minskning i in- gångsvärde och ingående virkesförråd av den skattskyldige begäres i sam- band med beskattningen av det uttag, som föranlett minskningen. Därpå tyda ordalagen i 22 % kommunalskattelagen (>>Har skog avverkats eller ock av- yttrats — — — och understiger det återstående virkesförrådet därefter — _ —»), ävensom föreskriften i anvisningarna till sagda paragraf om att av- drag för minskning i skogens ingångsvärde ej får ske med högre belopp än bruttointäkten av skogen men kanske mest anvisningarna till 41 %, vari stadgas, att om någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, avdrag för minskning i ingående vir- kesförråd m. m., vartill upplätaren kan vara berättigad, skall fördelas på de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna likviden. Emel- lertid torde i praxis icke upprätthållas någon fordran på att den minskning, för vilken avdrag yrkas, skall hava skett under beskattningsåret. I denna praxis gör förslaget ingen ändring. Lagtexten har ock givits sådan formule- ring att därav otvetydigt framgår, att avdrag får ske även för förrådsminsk- ning under tidigare år än beskattningsåret. En sådan avvikelse från princi- pen om beskattningsårets slutenhet kan tänkas medföra risker för att de skattskyldiga skola bereda sig en icke avsedd lindring i beskattningen t. ex. genom att förlägga avdragen till år, då skattesatserna äro ovanligt höga. Dessa risker synas emellertid knappast vara att räkna med. Motsvarande frihet föreligger för övrigt för rörelseidkare med avseende å rätten till av- skrivning å inventarier samt värdering av lager. Ett upprätthållande av prin- cipen om beskattningsårets slutenhet beträffande skogsbruket lärer icke hel- ler vara möjligt. Om avdrag finge åtnjutas endast för den förrådsminskning, som skett under beskattningsåret, skulle följden bliva att de skattskyldiga måste yrka avdrag mycket ofta eller också komma att lida rättsförluster.
Det bör slutligen påpekas, att rätt till avdrag för förrådsminskning kan föreligga även för det beskattningsår, då försäljning av fastigheten sker. Om det vid företagen utredning visar sig, att virkesförrådet vid försäljningen understiger det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, är den skatt- skyldige vid inkomsttaxeringen för beskattningsåret berättigad till avdrag för förrådsminskningen. Denna beräknas givetvis med hänsyn till förhållan- dena vid tiden för avyttringen av fastigheten samt värderas efter ingångs- värdets och icke efter försäljningsvärdets å-pris.
jämte anvisningar.
Den i 41 & föreslagna inkomstutjämningen skall av praktiska skäl ske be- träffande varje kommun för sig. Det torde för övrigt mera sällan inträffa, att en skattskyldig åtnjuter intäkt genom avyttring av skog tillsammans med marken i flera kommuner under samma beskattningsår.
Fördelningen må omfatta visst är, även om den skattskyldige ägt fastig- heten endast under en del av året. Begränsningen av de belopp, som må hän- föras till respektive beskattningsår, till en tjugondel av skogsvärdet har in- förts för att förebygga, att vid större skogsbruk skulle å ett år komma att belöpa mindre belopp än som ungefärligen motsvarade värdet av ett års av— kastning av skogen. Tjugondelen beräknas å det för beskattningsåret gäl- lande taxeringsvärdet å växande skog (skogsvärdet).
Då beskattningen beträffande de tidigare åren skall följa reglerna om efter— taxering, blir den fördelade inkomsten kommunalt beskattad efter det senaste årets utdebitering, medan statsskatten utgår efter de olika årens skattesatser. På grund av bestämmelserna i 2 % förordningen om statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt bliva de föreslagna fördelningsreglerna utan särskilt stad— gande gällande för den statliga beskattningen.
I punkt 2 sista stycket av anvisningarna till 41 5 är för närvarande före- skrivet, att, om någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, såsom intäkt för varje år skall upp- tagas den del av köpeskillingen, som under samma år influtit, och att avdrag för minskning i ingående virkesförråd m. m., vartill upplätaren kan vara be- rättigad, därvid skall fördelas på de särskilda åren i förhållande till den un— der varje år influtna likviden. Enligt bestämmelsens avfattning synes fördel- ningsregeln vara bindande. Såsom ovan i motiveringen till 22 å framhållits, skall emellertid den skattskyldige äga begagna sin rätt till avdrag för förråds— minskning det år han själv önskar och till så stor del han finner lämpligt. Därför har den ändringen företagits i anvisningarna att avdraget skall för- delas å de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna likvi- den, såvida icke den skattskyldige yrkar, att fördelning ej skall ske eller att denna skall ske på annat sätt. Det har även övervägts att utesluta hela be- stämmelsen, enär det ur flera synpunkter kan synas mindre lämpligt, att av— drag bestämmas på förhand. Sålunda kan det inträffa, att den skattskyldige icke skulle hava varit berättigad till avdrag andra eller tredje året, om frågan bedömts efter det årets förhållanden, enär minskningen i virkesförrådet då varit utjämnad genom tillväxt. Om bestämmelsen slopades, kunde det emel- lertid förekomma, att avdrag för hela minskningen tillgodofördes den skatt- skyldige redan för det första året, vilket ofta bleve ofördelaktigt för honom. Då den föreskrivna fördelningen i allmänhet torde leda till det mest tillfreds- ställande beskattningsresultatet, har bestämmelsen bibehållits med den an- märkta modifikationen.
RESERVATIONER
Särskilt yttrande
av beredningens ordförande herr Bärg och ledamot herr Andersson.
Såsom framgår av den i kap. III av denna del i betänkandet lämnade histo- riska redogörelsen, har vid utformningen av den allmänna inkomstbeskatt- ningen i vårt land skogsbruket vållat alldeles särskilda svårigheter. Ett flertal förslag till ordnande av skogsbrukets beskattning ha därvid framlagts. Kom- munalskatteberedningen, som upptagit dessa förslag till förnyad prövning, har jämväl undersökt en del andra under dess arbete framkomna uppslag till lösning av frågan. Mot varje sådant förslag har dock ur såväl principiella som praktiska synpunkter kunnat göras allvarliga erinringar. Detta måste även an— ses såsom naturligt med hänsyn till de stora tekniska svårigheter, som möta på detta område. Vid nu anförda förhållanden måste ett vägande av de olika erinringarnas betydelse ske och valet falla på den ordning, vars brister kunna lättast fördragas. Fullständig rättvisa kan här ernås ännu mindre än vid annan beskattning.
Vid bedömandet av de föreliggande uppslagen böra enligt vår mening praktiska synpunkter givas avsevärt utrymme. Om således ett förslag företer en avvikelse från en inom beskattningen i övrigt såsom riktig erkänd prin- cip, bör detta icke tillmätas större vikt, därest konsekvenserna härav i prak- tiken icke äro mera betydande. Å andra sidan måste det anses vara en svår brist hos ett system, om detsamma på grund av svårigheter i tillämpningen leder till oriktiga beskattningar. Det är därvid av föga värde om systemet rent principiellt vilar på riktig grund och dess mål att ge full rättvisa i varje särskilt fall teoretiskt kan nås. Emellertid måste man som ovan antytts inom detta beskattningsområde i högre grad än inom andra räkna med att sär- skilda fall av mindre tillfredsställande beskattning kunna inträffa. Vad det därför gäller är att finna en ordning, som leder till en något så när riktig be- skattning för det stora flertalet skattskyldiga. Det gäller också att ha för ögo- nen särskilt det skogsbruk, som ekonomiskt och socialt är värdefullt för lan- det. Även om det icke kan uppställas som ett speciellt mål för beskattningen att verka för god skogsvård, måste det dock räknas ett system till förtjänst, om det befordrar en rätt skötsel av skogen. Därför synes det oss att fel, som framträda företrädesvis i sådana fall, då god skogsvård åsidosättes, lättare böra kunna fördragas än sådana som drabba de skogsägare, vilka väl värda sin skog.
I anslutning till dessa synpunkter ha vi eftersträvat att finna ett system, som låter sig något så när säkert tillämpa. Hittills har en, visserligen i och för sig vällovlig strävan gjort sig gällande att söka beakta enskildheterna i alla möjliga olika fall. Erfarenheten har emellertid nogsamt ådagalagt, att ett beskattningssystem, som söker fylla dylika anspråk, lätt blir till den grad invecklat, att den stora mängden av skattskyldiga knappast eller icke alls förstår bestämmelsernas innebörd och ej heller kan skaffa den för reglernas tillämpning erforderliga bevisningen samt att taxeringsmyndigheterna ej mäkta handhava systemet. I stället för att åstadkomma en riktig beskattning leder ett dylikt konstrikt system till att de skattskyldiga stundom bli beskat- tade över hövan och stundom icke alls.
Efter en med nämnda utgångspunkter skedd prövning ha vi funnit, att vi icke kunna biträda majoritetens förslag, i det följande kallat A—förslaget, vilket i huvuddragen överensstämmer med vad som nu gäller. Enligt vår mening är det av första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag framlagda förslaget (utskottsförslaget), i den form det fått efter beredningens överarbet- ning, att föredraga, varför vi förorda detta förslag till antagande. Detta revi- derade utskottsförslag, vilket i fortsättningen kallas B-förslaget, innefattas i ett härvid fogat författningsutkast (bilaga L). Det innebär att avdrag och slutavräkningar icke skola förekomma utan att skogsbrukets avkastning skall oavkortad tagas till beskattning, då den genom avverkning eller rotförsäljning tillgodogöres.
Innan vi ingå på skälen för vår ståndpunkt, vilja vi i korthet beröra inne— hållet i de avsnitt av betänkandet, som icke handla om A- eller B-förslagen.
I kap. VI har majoriteten redogjort för sin uppfattning om bristerna i den nuvarande ordningen. Ehuru vi hålla före att vissa av dessa brister äro be- tydligt allvarligare än majoriteten synes anse, skola vi icke här närmare ingå därpå. Vår uppfattning härom framgår nämligen av den i det följande fram— förda kritiken av A-förslaget, vilket i huvudsak lider av samma brister som gällande bestämmelser. Vi hänvisa för övrigt till länsstyrelsernas i bilaga F återgivna yttranden samt den i bilaga E lämnade redogörelsen för inhäm- tade uppgifter och verkställda undersökningar rörande tillämpningen av gäl- lande bestämmelser.
I frågan om beskattning av värdestegring å skog, som behandlats 1 kap. VII, skiljer sig vår uppfattning icke avsevärt från majoritetens, sådan vi uppfattat denna. Då vi emellertid icke kunna biträda majoritetens motive- ring, skola vi i den följande framställningen upptaga frågan till närmare behandling.
I kap. VIII och IX av betänkandet redovisas olika av majoriteten avvisade uppslag att ordna inkomstbeskattningen av skogsbruk. Bortsett från B-för— slaget, ha vi beträffande dessa uppslag samma mening som majoriteten. Vi kunna visserligen ej heller här på alla punkter ansluta oss till majoritetens motivering, men skillnaden i uppfattning är dock ej så stor att vi anse det behövligt att närmare utveckla den.
Det förslag herr Bergstedt i en av honom avgiven reservation förordat tor-
de vara något enklare och i tillämpningen säkrare än majoritetens. En för— tjänst hos herr Bergstedts förslag är ock att det icke såsom A-förslaget bere- der möjlighet till skattefrihet vid skogsfastighets övergång till ny ägare ge- nom arv eller andra benefika fång. Beskattningsresultatet blir emellertid en— ligt vår mening icke tillfredsställande, då förslaget bygger på full värdesteg- ringsbeskattning. Verkningarna bliva vidare under en lång övergångsperiod i hög grad beroende av de vid övergången gällande ingångsvärdena, vilka, bortsett från att de kunde vara svåra att rätt fastställa, ofta skulle vara up— penbart för låga, särskilt då de vore grundade på gamla taxeringsvärden. Herr Bergstedt antyder en möjlighet att förbättra äldre ingångsvärden, en tanke som emellertid torde vara mycket svår att förverkliga. Förslaget i öv- rigt överensstämmer i huvuddragen med de bestämmelser, som gällde före år 1929. Där dessa bestämmelser tillämpades, torde erfarenheterna ha varit mindre gynnsamma, särskilt beträffande slutavräkningarna.
I det följande skola vi till en början redogöra för vår uppfattning beträf- fande beskattning av värdestegring å skog. I den därpå följande framställ- ningen framföras våra anmärkningar mot A-förslaget. Därefter behandlas i olika avsnitt B-förslaget. Till slut ställas förslagen mot varandra och jäm- föras deras verkningar i olika avseenden.
Beskattningen av värdestegringsvinster å skog.
Huruvida vinst genom värdestegring å skog bör anses såsom inkomst av skogsbruk eller ej, synes principiellt sett bero på om växande skog betraktas såsom en tillgång för stadigvarande bruk, d. v. 5. en produktionsfaktor, jäm— förlig med skogsmark, kreatursbesättning i jordbruk, maskin i industri o. s. v., eller om den anses jämförlig med skörd eller varulager. Vad angår jämförelsen med skörd är det tydligt, att all växande skog, betraktad såsom naturföreteelse, utgör skörd. Det är emellertid enligt vår uppfattning icke detta betraktelsesätt, som här bör anläggas, utan ett ekonomiskt sådant. Det avgörande synes 055 böra vara, om den växande skogen för skogsägaren i gemen helt eller delvis har karaktär av produktionskapital eller av skörd. Detta sammanhänger åter med sättet för skogsbrukets bedrivande.
Under det exploateringsskede, som skogsbruket i vårt land genomgått och som karakteriserats av stora, stundom totala avverkningar av mogna skogar, kunde man knappast tala om något stadigvarande produktionskapi- tal av skog. Det var då naturligt att likställa den växande skogen med skörd. Efter hand som modernt skogsbruk genomförts har ett annat betraktelse- sätt trängt igenom. Om man föreställer sig, att ett jämnt skogsbruk kunde förverkligas så att alla skogar ständigt hölle ett visst, skogligt rätt avvägt virkesförråd av normal sammansättning och att avkastningen uttoges årli— gen, skulle all växande skog (utom årets avkastning) kunna betraktas så- som ,en tillgång för stadigvarande bruk och alltså såsom produktionsfak- tor. Att det producerande virkesförrådet och avkastningen till sin fysiska be-
skaffenhet äro av samma art, lärer icke kunna rubba detta förhållande. Det avgörande bör vara, att det i ekonomiskt hänseende föreligger en ut- präglad olikhet dem emellan, nämligen olikheten mellan produktionsmedel och produkt. Gränsen bör bestämmas med hänsyn till vad som ekonomiskt sett bör kvarstå för att säkerställa största möjliga framtida utbyte av sko- gen och till vad som lämpligen kan avverkas.
I konsekvens med vad som gäller å övriga beskattningsområden bör vär- destegring å den skog, som är att anse såsom produktionsfaktor, icke bli föremål för beskattning, men däremot bör värdestegring å vad som är att hänföra till avkastning beskattas. Att förverkliga denna princip i ett be- skattningssystem med avdrag och slutavräkningar, sådant som det nu- varande eller det av majoriteten föreslagna, medför emellertid nästan oöverkomliga svårigheter. Vid försäljning av en fastighet med skog skulle en uppdelning av virkesförrådet behöva ske i produktionskapital och sam- lad avkastning. Då skilda meningar råda om hur stort virkesförråd i all- mänhet lämpligen bör hållas och då varje fastighet skulle kräva sitt sär- skilda bedömande, kan en sådan uppdelning knappast ske annat än efter en grov schablon. Det såsom bilaga H till beredningens betänkande fogade för- fattningsutkastet innefattar ett försök att från beskattning undantaga vär- destegring å en schablonmässigt bestämd produktionsfaktor.
Förevarande spörsmål blir för tanken svårgenomträngligt, om det be— traktas utifrån det nu gällande systemet med avdrag och slutavräkningar. Dylika avdrag och slutavräkningar avse att rätt fördela skattskyldigheten för vad som skall beskattas mellan de olika ägare, som efter varandra inne- ha ett skogsbruk. Hur stor vikt man än vill tillmäta denna fördelning, sy- nes det vara skäl att bortse från densamma vid ett principiellt övervägan- de av frågan om vad som skall beskattas såsom inkomst av skogsbruk. Först sedan denna fråga blivit klargjord, synes böra upptagas spörsmålet om vem som skall beskattas för inkomsten.
Bortser man sålunda från fördelningen av skattskyldigheten, synes frå- gan om vad som skall betraktas såsom inkomst av skogsbruk låta sig lät- tare besvara. Enligt vår mening förhåller det sig beträffande skogsbruk lik- som beträffande andra förvärvskällor i stort sett så att det är den faktiskt tillgodogjorda avkastningen som bör beskattas. Ser man saken på mycket lång sikt, bör man kunna säga, att vad som åvverkas å en skogsfastighet är dess avkastning. Det virkesförråd som ständigt funnits å fastigheten och som frambringat det avverkade virket framstår däremot såsom produk- tionsfaktor. Tages obeskuret till beskattning värdet av allt som avverkas, blir värdestegring, som kan uppkomma å avkastning innan den uttages, beskattad men däremot icke värdestegring å den genomsnittliga produk- tionsfaktorn. Mot en dylik lösning kan visserligen invändas, att verkningar- na icke bli riktiga, då produktionsfaktorn definitivt ökas eller minskas. Vid uppdragning av ungskog å kalmark blir produktionsfaktorn uppbyggd med obeskattad avkastning (tillväxt), och vid kalhuggning av mark för uppodling eller dylikt blir hela produktionsfaktorns värde föremål för beskattning. Dessa
omständigheter torde emellertid ha så ringa praktisk betydelse att de icke rubba det i stort sett riktiga i den gjorda bestämningen av inkomstbegrep- pet i fråga om skogsbruk.
Denna bestämning, enligt vilken målet för en rationell skogsbeskattning är »att utfå skatt för hela värdet av den skog som avverkas» (jfr 1905 års skogsskattekommittés betänkande sid. 75), har grundats på jämförelser med vad som gäller inom andra beskattningsområden. Den synes även i och för sig rimlig och ur praktiska synpunkter lämplig samt torde stå i god överensstämmelse med vedertagen uppfattning om vad som är att räkna såsom inkomst.
Beredningens majoritet har vid behandlingen av förevarande spörsmål framhållit, att växande skog utgör fast egendom, och har därav dragit den slutsatsen att värdestegring å skog icke bör beskattas i större utsträckning än som sker i fråga om annan fast egendom, alltså icke i andra fall än då förutsättningar för realisationsvinstbeskattning föreligga. Det förhållandet att skog civilrättsligt är fast egendom och taxeringstekniskt anses såsom fastighet saknar emellertid, såvitt vi kunna se, betydelse i detta samman- hang. Att fast egendom i allmänhet ej är föremål för värdestegringsbeskatt- ning — utom genom realisationsvinstbeskattningen, vilken vi i detta samman- hang bortse från —— beror på att sådan egendom i regel är avsedd för stadigva- rande bruk i en förvärvskälla och alltså utgör produktionsfaktor. Om emeller— tid fastighet undantagsvis ej utgör en tillgång för stadigvarande bruk för den skattskyldige utan istället utgör varulager, såsom fallet är t. ex. då fastig- het är föremål för yrkesmässig tomtstyckning, blir värdestegring beskat- tad. Den fråga det här gäller är huruvida växande skog, oavsett dess egen- skap av fast eller lös egendom, skall betraktas såsom produktionsfaktor.
Majoriteten synes ha utgått från -såsom självklart, att värdestegring å tillväxt, som sparats under den skattskyldiges ägotid, måste beskattas, och har därmed inskränkt sitt ställningstagande i denna fråga till värdesteg- ringen å det virkesförråd, som finnes å en fastighet, då den skattskyldige förvärvar den (ingående virkesförrådet). Att så skett torde bero på att ma- joriteten ansett ett system med avdrag och slutavräkningar ofrånkomligt och att det i ett dylikt system är närmast ogörligt att undantaga värde- stegring å sådan tillväxt från beskattning. Någon principiell skillnad i före- varande avseende mellan ingående virkesförråd och sparad tillväxt synes emellertid icke föreligga; det av majoriteten anförda argumentet att skog är fast egendom måste ju för övrigt gälla även den skog, som tillkommit genom sparande av tillväxten under den skattskyldiges ägotid.
Herr Bergstedt har i sin reservation givit uttryck åt den uppfattningen att all värdestegring å växande skog bör beskattas såsom inkomst. Såsom skäl för sin ståndpunkt har han anfört, att det vore mest följdriktigt att betrakta skogsmarken såsom produktionsfaktor samt den växande skogen i dess helhet såsom avkastning. Den meningsskiljaktighet, som föreligger mellan honom och oss i denna fråga, gäller alltså vad som skall räknas till
produktionsfaktor. Ett på mera vetenskaplig grund fotat diskuterande av detta spörsmål leder lätt till ett tämligen ofruktbart teoretiserande. Vad som för oss varit av betydelse är att i praktiskt avseende finna hållbara grunder för ett beskattningssystem, som ur olika synpunkter kan befinnas godtagbart och som i görligaste grad ansluter sig till vårt nuvarande in- komstbegrepp. Vi hänvisa till vad vi ovan anfört i frågan och vilja ytter- ligare endast framhålla, att avgörande för vad som skall anses såsom pro- duktionskapital synes böra vara den uppfattning, som kommit till uttryck i skogsbrukets faktiska bedrivande. Om, såsom vi hålla före, skogsägaren normalt behandlar en del av sin skog såsom produktionskapital, bör denna del även i beskattningshänseende betraktas såsom sådant och icke såsom skörd.
Anmärkningar mot A-förslaget.
A-förslaget innebär helt visst betydande förbättringar i det nu gällande systemet. Fortfarande kvarstå emellertid ett flertal fel och brister, och vi vilja här sammanfatta dem vi anse ur praktisk synpunkt mest betydelse- fulla.
Inkomst undgår beskattning vid arv och andra benefika tång.
Enligt nuvarande bestämmelser skall vid fastighets övergång till ny ägare genom köp, byte eller därmed jämförligt fång en slutavräkning ske, var- igenom överlåtaren blir beskattad för den ökning av virkesförrådet, som kan ha uppkommit under hans ägotid. Vid fastighets övergång till ny ägare genom arv, testamente, gåva eller därmed jämförligt fång sker däremot icke någon slutavräkning, varför den tidigare ägaren i detta fall undgår be- skattning för ökning i virkesförrådet (se sid. 34 och 69 ovan). På grund av att den nye ägaren får tillgodoräkna sig nytt ingångsvärde och nytt ingå- ende virkesförråd med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för för- värvet, blir en dylik ökning av virkesförrådet icke heller senare föremål för inkomstbeskattning. Den lucka i beskattningen av skogsbruk, som sålunda för närvarande föreligger, skall enligt A-förslaget finnas kvar.
Majoriteten har rörande detta förhållande uttalat (sid. 105 och 106), att inkomstbeskattningen av skogsbruk vid överlåtelse av benefik natur, sådan den för närvarande vore anordnad, näppeligen kunde sägas vara i föreva- rande hänseende behäftad med brister av principiell natur. Ehuru det enligt vår mening utan vidare borde vara klart, att en ordning, enligt vilken skogs- brukets avkastning i vissa fall undgår beskattning, måste stå i strid med grun- derna för en allmän inkomstbeskattning, vilja vi dock ingå något på majorite- tens argument, enär därigenom en del spörsmål, som röra det av oss förordade förslaget, kunna belysas.
Till en början har majoriteten anfört, att det icke skulle vara någon genom- gående grundsats i vårt gällande skattesystem, att all avkastning av en för-
värvskälla skall tagas till beskattning, och att exempel kunde anföras från skilda områden, bl. a. ifråga om beskattningen av jordbruk och realisations- vinst, där avkastningen respektive värdestegringen enligt gällande bestäm- melser fölle utanför ramen för inkomstbeskattningen. Härtill må genmälas, att det förhållandet att avkastning av förvärvskälla i vissa fall icke omfattas av inkomstbeskattningen, icke lärer vara grundat på principiella skäl utan bero på att det mött alltför stora tekniska svårigheter att ordna inkomstberäk- ningen på ett mera tillfredsställande sätt. Majoriteten åberopar i detta sam- manhang såsom gällande grundsatser dels att avkastningen av en förvärvs- källa skall beskattas först då den föreligger i den bemärkelsen att den kan sägas vara fallen, dels att blott den skall beskattas, för vilken avkastningen fallit. Om en skogsägare, som under sin ägotid sparat skogstillväxt, av- . lider och fastigheten övergår till en arvinge, skulle sålunda enligt majoritetens mening den avlidnes dödsbo icke böra beskattas för tillväxten, eftersom av- kastningen icke fallit under den avlidnes ägotid, och arvingen, som avver- kar tillväxten och under vars ägotid avkastningen alltså faller, skulle icke heller böra beskattas för tillväxten, därför att den icke belöper å (uppkommit under) hans ägotid utan representerar inkomst för arvlåtaren.
Undersöker man i fråga om annan egendom, som ger avkastning, huru i allmänhet förfares då egendomen övergår från en ägare till en annan, finner man, att skattskyldigheten för avkastningen fördelas mellan ägarna efter endera av två olika metoder. Antingen fördelas avkastningen mellan ägarna i förhållande till vad som fallit under en vars ägotid, eller också sker fördelningen efter det förhållande, vari avkastningen belöper å deras ägo- tider. Den förra metoden tillämpas exempelvis beträffande växande gröda å fastighet. Utdelning å aktier blir också enligt stadgande i 38 ä 3 mom. kom- munalskattelagen tagen till beskattning hos den som är berättigad lyfta ut- delningen vid den tidpunkt, då utdelningen blir tillgänglig för lyftning. Med denna metod anses avkastningen i sin helhet såsom intäkt för den ägare, under vars ägotid den faller, oavsett å vems ägotid den belöper. Om exempel- vis en jordbruksfastighet säljes med tillträde den 14 mars under beskattnings— året, anses sålunda icke värdet av den växande grödan såsom intäkt för sälja- ren, oaktat detta värde kommer honom till godo genom att köpeskillingen in- nefattar gottgörelse härför, utan köparen, som bärgar skörden, blir beskattad för skördens värde utan avräknande av den del, som säljaren producerat. Den andra metoden tillämpas bl. a. vid överlåtelse av obligationer, i det att den förre ägaren blir beskattad för den ränta, som belöper å tiden till över- låtelsen, och den nye ägaren för den ränta, som belöper å tiden därefter. Vid överlåtelse av rörelse är förhållandet detsamma.
Vad nu sagts om dessa metoder gäller vare sig fråga är om egendoms övergång till ny ägare genom köp eller därmed jämförligt fång eller genom arv, gåva, testamente eller därmed jämförligt fång, dock med undantag för skogsbruk. Skog är förutom aktier den enda egendom, beträffande vilken särskilda bestämmelser givits i förevarande avseende. Bestämmelserna inne— bära för skogsbrukets del, att vid köp och därmed jämförligt fång den se-
nare av de båda ovannämnda metoderna skall tillämpas. Vid försäljning av fastighet med skog skall sålunda säljaren genom en slutavräkning beskattas för den avkastning (enligt A-förslaget tillväxten), som belöper å tiden till för- säljningen, medan köparen erhåller avdrag, om han avverkar mera än som motsvarar den avkastning, som belöper å tiden efter försäljningen. Vid arv, gåva, testamente eller därmed jämförligt fång innebära bestämmelserna däre- mot, att den förra metoden skall gälla för arvlåtaren (givaren, testator etc.), varigenom han undgår att erlägga skatt för den avkastning (tillväxt), som belöper å hans ägotid men icke fallit under samma tid, och den senare me- toden för arvingen (gåvotagaren, testamentstagaren etc.), varigenom även han undgår beskattning för sagda avkastning. Att ett sådant förhållande kan ha sin rot i de principer, som ligga till grund för vår inkomstbeskattning, lärer icke kunna vidhållas. Med samma fog borde, då obligationer gå i arv, ingen ha att erlägga skatt för den ränta, som belöper å tiden till arvlåtarens döds- dag. Ej heller borde, när utarrenderad fastighet ärves, någon vara skatt- skyldig för de arrendeavgifter, som belöpa å tiden till dödsdagen men ej för- fallit till betalning, o. s. v. . Principiellt sett är den senare av de båda metoderna den riktiga. Enligt densamma blir varje ägare beskattad för den inkomst, som han ätnjutit. Då den förra metoden tillgripits, har det uppenbarligen skett av praktiska skäl. Beträffande växande gröda är det nämligen svårt att beräkna värdet, och beträffande utdelning å aktier gäller, att dess storlek ofta icke är känd, då aktien övergår å ny ägare. B-förslaget bygger på den uppfattningen att en uppdelning av avkastningen av skogsbruk på olika ägare efter det förhållan- de, i vilket avkastningen belöper å envar av dem, är en så vansklig sak, att en tillämpning av den förra metoden är att föredraga, alltså att taga avkast- ningen till beskattning hos den, under vars ägotid avkastningen faller. Vilken metod som än väljes anse vi det tydligt, att den bör genomföras konsekvent. Majoriteten har ock till stöd för sin mening anfört, att en bestämd gräns måste upprätthållas mellan kapitalförvärv och inkomstförvärv. Regeln vore att endast de senare borde göras till föremål för inkomstbeskattning. Om exempelvis vid arv inkomstbeskattning av skogsbruk skulle införas och an— ordnas såsom en slutavräkning med arvlåtaren, skulle en sådan beskattning enligt majoritetens mening knappast komma att uppfattas annorlunda än som en beskattning av ett dödsbodelägarnas kapitalförvärv. En dylik slut- avräkning utgör emellertid, såvitt vi kunna finna, den ur principiell synpunkt riktiga lösningen av frågan i ett sådant system som det majoriteten förordar. Eftersom den icke skulle omfatta annat än arvlåtarens inkomst, kan det icke påstås, att den skulle innebära inkomstbeskattning av ett kapitalför- värv. Även om saken skulle missuppfattas på det sätt majoriteten antytt, kan detta ej inverka härvidlag. Att det bleve arvingarna, som finge erlägga in— komstskatten för tillväxten under arvlåtarens ägotid, i det att skatten minska- de deras arv, har icke sammanhang med beskattningsreglema utan med ar- vinges civilrättsliga skyldighet att svara för arvlåtarens skulder, alltså även för oguldna skatter. Av det sagda torde framgå, att en sådan slutavräkning
vid arv icke skulle strida mot den i vårt skattesystem vedertagna grundsat- sen att arvsskatt och inkomstskatt utesluta varandra. Någon dubbelbeskatt- ning uppkommer nämligen icke. Riktigheten av vad nu anförts belyses även av ett i majoritetens framställning (sid. 69) anfört exempel. I själva verket skulle, därest slutavräkning infördes, situationen bli principiellt densamma som nu föreligger vid arv av obligationer, utarrenderade fastigheter o. s. v., då arvlåtarens dödsbo blir beskattat för den avkastning som belöper å tiden till dödsdagen. Att denna senare beskattning skulle vara principiellt oriktig torde icke ha blivit ifrågasatt.
En annan sak är att en slutavräkning vid arv måhända i vissa fall skulle verka betungande. Därmed är man inne på de praktiska svårigheterna att i ett sådant beskattningssystem som det majoriteten förordar ordna ifrågava- rande spörsmål. Dessa svårigheter böra icke heller underskattas.
För att belysa, vilket utrymme för skattefrihet som den här anmärkta bristen i A-förslaget ger, må följande exempel anföras. En person köper en skogsfastighet och företager omedelbart en stor avverkning. För denna av- verkning blir han ej beskattad, enär han tillgodogör sig sin rätt till avdrag för skogsminskning. Under sin återstående ägotid gör han inga nämnvärda uttag ur skogen. Vid hans frånfälle går fastigheten i arv till hans son, som i sin tur avverkar den nu mogna skogen så att under avsevärd tid framåt någon ytterligare avverkning av betydelse icke behöver ske. I och med arv- fallet fär sonen tillgodoräkna sig nytt ingående virkesförråd samt nytt in- gångsvärde, nämligen skogens taxeringsvärde. Då detta senare överensstäm- mer med skogens verkliga värde, undgår även han beskattning. Efter ett antal år, då skogen åter tillvuxit, skänker sonen fastigheten till ett av sina barn. Skogen får i gåvotagarens hand åter nytt ingående virkesförråd och ingångs- värde, varav åter följer möjlighet till skattefrihet vid avverkning. Gåvotagaren lämnar i sinom tid fastigheten ifrån sig genom benefikt fång. Under tre gene— rationer undgår sålunda i huvudsak skogsbrukets avkastning å denna fastig- het inkomstbeskattning.
Även om här anförda, mera teoretiska exempel ingalunda eller ytterligt sällan motsvarar ett verkligt fall, bl. a. beroende på att nutida skogsbruk kräver mera regelbundna avverkningar, visar det med' all tydlighet, vilka möjligheter A-förslaget medger att undgå beskattning, och om än en hel kedja av fall hör till sällsyntheterna, är det dock tydligt, att förhållandet måste inbjuda till att ordna övergången av en skogsfastighet från en generation till en annan genom arv, gåva eller dylikt fång i sådana fall, då skattefrihet där- igenom kan ernås.
, Det anmärkta förhållandet medför ej blott, att stat och kommun gå miste om skatt utan innebär även en motsättning i beskattningshänseende mellan arv och köp. Om en skogsägare sparat under hans ägotid uppkommen skogs— tillväxt, blir han icke beskattad' härför, om han låter fastigheten gå i arv men väl om han säljer densamma. Särskilt framträder denna olikhet i fråga om fastighet, som övergår till barn eller andra arvingar. Gårdarna stanna ofta inom en och samma familj eller släkt, och deras övergång från en generation
till en annan sker ibland genom köp och ibland genom annat fång, beroende bl. a. på personliga omständigheter och sedvänja i orten. Att beskattningen blir olika alltefter sättet för övergången är då ytterst otillfredsställande. De som känna till möjligheten att undgå beskattning och ha en större sådan att vänta vid försäljning, söka begripligt nog undvika detta överlätelsesätt. Andra åter, som icke uppmärksammat fördelen av den vederlagsfria överlåtelse- formen eller av ekonomiska eller andra skäl icke kunna använda detta sätt, komma att bli beskattade för den skog de sparat. (Jfr i detta sammanhang redogörelsen för vissa rättsfall i bilaga A.)
Ifrågavarande lucka i beskattningen — hur uppenbar den än är _ synes icke ha varit föremål för större uppmärksamhet bland allmänheten. Detta är naturligt beträffande de delar av landet, där beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning praktiskt taget icke förekommit (jfr bilaga E). Då slutavräkning ej sker vid försäljning av fastighet, måste det te sig helt naturligt att sådan ej heller äger rum vid arv. (Det kan å andra sidan väl tänkas att, då skattefrihet föreligger vid arv och gåva av skogsfastighet, det framstått såsom mindre följdriktigt att företaga beskattning vid sådan fastig- hets övergång genom försäljning.) Icke ens i de län, där slutavräkningar varit mera allmänna, torde ifrågavarande brist i lagstiftningen ha väckt större uppmärksamhet, måhända beroende på de komplicerade beskattningsregler- na. I yttranden till beredningen (se bilaga F) har emellertid berörda förhål- lande påpekats av tre länsstyrelser. Det får anses vara betecknande, att två av dessa äro länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län, (1. v. s. just de län där beskattning vid fastighetsförsäljning varit allmännast. Förhål- landet kommer säkerligen att framträda med större skärpa, om A-förslaget blir genomfört. Detta förutsätter nämligen, att beskattningen av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning skall genomföras i praktiken. Samtidigt innebär det, att de skattskyldiga beredas hjälp vid fullgörande av deras utred- ningsskyldighet, varigenom rätten till avdrag under innehavet säkerligen kom- mer att utnyttjas flitigare än hittills. Ju flera och större avdrag som medges under innehavet, desto flera och hårdare bli å ena sidan slutavräkningarna vid försäljning och desto större belopp undgå å andra sidan beskattning vid arv.
Det sist sagda må belysas med följande exempel. En skogsägare företager under innehavet avverkningar för 10000 kronor utan att yrka avdrag för förrådsminskning och blir då beskattad för 10 000 kronors inkomst. Då förrå- det äter blivit lika stort som vid förvärvet, säljer han fastigheten, varvid han icke blir beskattad. Sammanlagt tages alltså under hela ägotiden till beskatt- ning 10 000 kronor. Hade han under innehavet erhållit avdrag för förråds— minskning med exempelvis 6 000 kronor och sålunda endast 4000 kronor ta- gits till beskattning i samband med avverkningarna, skulle han vid fastighets- försäljningen ha beskattats för dessa 4 000 kronor (här bortses från eventuell värdestegring och kvalitetsförändring) , varigenom hans sammanlagda beskatt- ning blivit lika stor som i förra fallet. Om han däremot i stället för att sälja fastig- heten skänkt bort densamma, skulle han totalt ha blivit beskattad för 10 000 kronor, om avdrag ej erhållits under innehavet, men endast för 4 000 kronor,
om avdrag åtnjutits. Genom att avdrag medgivits för förrådsminskning under innehavet ha således 6 000 kronor undgått beskattning. Om den av majori- teten föreslagna virkeskapitalsmetoden kommit till användning, hade avdra- get under innehavet sannolikt kunnat bli större och alltså ett ännu större be— lopp blivit obeskattat.
Att skattefriheten vid arv och dylika fång får större omfattning genom att avdrag erhålles under innehavet, torde komma att tilldraga sig allmänhetens uppmärksamhet och därigenom ytterligare öka avdragsfrekvensen. De som avse att lämna sina fastigheter i arv (testamente, gåva etc.) behöva ju icke räkna med att avdragen skola tagas igen genom någon slutavräkning. I ett fullt genomfört system med avdrag och slutavräkningar skulle enligt vår uppfattning den ifrågavarande bristen komma att giva anledning till åtgärder från allmänhetens sida för att undgå skatt i sådan utsträckning och leda till sådana stötande motsättningar, att systemet icke i längden kunde vidhållas utan måste ändras eller utbytas mot ett annat. Skulle systemet ändras, vore det såsom ovan nämnts principiellt riktigt att införa slutavräkning med arvlåtaren (testator, givaren). En sådan slutavräkning skulle emellertid enligt majoritetens mening framstå såsom mycket betungande, enär den skulle drabba vederbörande vid ett tillfälle, då det ekonomiska läget samt möjlighe- terna att utgöra skatten vore starkt försämrade. Majoriteten antyder också en annan möjlighet att förhindra skattefrihet, vilken föreslagits i yttranden till beredningen, nämligen att låta dödsboet respektive dess delägare inträda i arv- låtarens beskattningsläge genom att övertaga det för denne gällande ingångs- värdet och ingående virkesförrådet. Skulle denna utväg väljas, vore i fråga om fastighets övergång genom arv och andra benefika fång i huvudsak samma ordning genomförd, som gäller enligt det av oss förordade B-förslaget (se nedan). En dylik ordning är emellertid i ett system med avdrag och slut- avräkningar förbunden med den betydande olägenheten att det kan vara svårt eller rent av omöjligt för en arvinge, som icke närmare känner till vilka avverkningar arvlåtaren företagit, att utreda dennes ingående virkes- förråd, en olägenhet som icke förekommer i B-förslaget.
Motsättning i beskattningen under innehavet och vid fastighets- försäljning.
Enligt A—förslaget skall, liksom för närvarande, ingående virkesförrådet vid beräkning av avdrag för skogsminskning under innehavet värderas efter inköpspriset eller annat ingångsvärde och vid slutavräkning efter försälj— ningspriset (utgångsvärdet). I den mån ingående virkesförrådet realiseras genom uttag under innehavet, blir inträffad värdestegring sålunda beskattad. Om ingående virkesförrådet säljes tillsammans med marken, sker däremot ingen beskattning av värdestegring. De praktiska verkningarna av denna motsättning kunna bli betydande. Ett exempel härpå må anföras, som hän- för sig till ett av beskattningsdomstolarna handlagt mål (R. 1941 Fi. 41). M. och hans hustru sålde år 1936 ett skogsskifte, varvid i köpehandlingen ett
belopp av 75 000 kronor angavs utgöra likvid för den växande skogen. Ma- karna hade erhållit det försålda skogsskiftet i gåva år 1915. Vid beräkningen av inkomst av skogsbruk i samband med försäljningen tillämpade taxe- ringsnämnden värdemetoden och medgav alltså från försäljningssumman för skogen avdrag med ingångsvärdet, som upptogs till 22 000 kronor. Pröv- ningsnämnden åter medgav avdrag endast för värdet av fyra årsavkastningar av marken med 5400 kronor. Emellertid visade M., att virkesförrådet å skogsskiftet icke ökat under makarnas innehav, och blevo makarna på grund därav genom kammarrättens utslag, vilket av regeringsrätten lämnades utan ändring, befriade från beskattning för inkomst av skogsbruk i samband med försäljningen. Om i detta mål värdemetoden tillämpats, såsom taxerings- nämnden ville, och alltså avdraget för ingående virkesförrådet beräknats ef- ter dettas ingångsvärde på sätt alltid skall ske vid avdrag under innehavet, hade makarna blivit beskattade för 75 000 — 22 000 = 53 000 kronor. Hade således makarna, i stället för att sälja skogsskiftet, själva företagit den av- verkning, som köparen synes ha igångsatt redan samma år försäljningen skedde, skulle de ha blivit beskattade för större delen av avverkningens netto % vid avverkning av genomsnittskvaliteter). Enligt ett tillägg till köpe- handlingen skulle likviden för den växande skogen under vissa förutsätt— ningar ökas med högst 12 000 kronor. Om så skett, skulle de berörda skilj- aktigheterna i beskattningen framstå ännu starkare.
I förbigående må nämnas, att av handlingarna i ovannämnda mål även framgår, vilka utomordentliga utredningssvårigheter som uppstå, då en skogs- ägare säljer endast en del av sin fastighet. Då måste nämligen utredas, hur stor del av företagna avverkningar, som skett å det försålda området.
Stora skillnader mellan ingångsvärde och saluvärde torde vara vanliga, då förvärvet av fastighet ligger långt tillbaka i tiden och särskilt då ingångs- värdet utgöres av ett taxeringsvärde. Vid ett studium av de mål angående av- drag för minskning i ingående virkesförråd, som under senare år avgjorts av regeringsrätten, finner man sålunda ett stort antal fall, där ingångsvär- dets a-pris varit mycket lågt i förhållande till försäljningspriset å det avver- kade virket. För alla skogsägare i denna situation blir det en utomordentlig skillnad i beskattningen, om de avyttra sitt ingående virkesförråd under in- nehavet eller tillsammans med marken. Den insiktsfulle och omtänksamme skogsägaren kommer tydligen icke att tillgodogöra sig sin rätt till avdrag för förrådsminskning, om han därigenom riskerar att bli beskattad för förråds— ökning vid försäljning av fastigheten. Andra åter komma, lockade av stun- dens fördelar, att förskaffa sig avdrag, särskilt om de erhålla kostnadsfri hjälp vid avdragens beräkning. Dessa senare skogsägare ådraga sig sålunda, därest de avhända sig sina fastigheter genom försäljning eller liknande fång, en värdestegringsbeskattning, som de kunnat och väl enligt majoritetens me- ning även bort undgå. Om i det nyss anförda beskattningsfallet ingående virkesförrådet varit lika stort som det utgående och skogsägaren under in- nehavet tillgodogjort sig avdrag för exempelvis 20 procent av ingående vir-
20 kesförrådet med mX 22 000= 4 400 kronor, hade han vid fastighetens för-
säljning blivit beskattad för motsvarande förrådsökning med minst
X 75 000 = 15 000 kronor.
Därest majoritetens förslag blir fullt genomfört, torde slutavräkningarna i allmänhet leda till beskattning av värdestegring å en del av det ingående virkesförrådet. Ett normalt skogsinnehav kan då antagas förlöpa på följande sätt. Under början av innehavet, då det gäller för ägaren att lösa ut med- arvingar eller att betala köpeskillingen och då ekonomin ofta är svag, ske stora avverkningar, vilka föranleda avdrag för förrådsminskning. Efter hand som ägarens ekonomi stadgar sig, ökar han åter virkesförrådet, så att då innehavet slutar förrådet är ungefär lika stort som vid förvärvet. Om inne- havet slutar med en försäljning, leder denna till en beskattning, avseende det virkesförråd, för vilket avdrag erhållits under innehavet. Medan emellertid detta virkesförråd vid beräkningen av avdraget värderades efter inköpspri- set eller taxeringsvärdet vid förvärvet, upptages det nu till försäljningspriset. Ligger en normal ägotid mellan förvärvet och försäljningen, kan man antaga, att värdet å skog avsevärt stigit under innehavet. Om ägaren exempelvis fått avdrag för visst virkesförråd efter 3 kronor per kbm, kan han sedan få skatta för motsvarande virkesförråd efter 6 kronor per kbm.
2_0 100 X
Virkesförrådsmetoden under innehavet ger för låga avdrag.
Såsom framhållits i kap. VI (sid. 73) i betänkandet, ger virkesförrådsme- toden under innehavet i allmänhet ett avdrag, som är mindre än vad det skulle varit, om hänsyn tagits till ändringar i virkesförrådets kvalitet. Detta sammanhänger såsom där angivits med att en skog i regel har en mindre värdefull sammansättning än den avkastning, som uttages ur densamma. Till belysande av vilka tal det här är fråga om må nämnas, att enligt det exem- pel å hjälptabell vid fastighetstaxering, som finnes fogat såsom tabell III vid gällande skogsvärderingsinstruktion, hela virkesförrådets genomsnittliga nettovärde pr kbm i förhållande till den normala virkesavkastningens vär- de per kbm utgör 76 procent vid en bonitet av 4, 68 procent vid en boni- tet av 3, 49 procent vid en bonitet av 2 och endast 35 procent vid en boni- tet av 1. Därest en avverkning omfattar särskilt värdefullt virke, blir av- draget ännu lägre än dessa procenttal angiva. Detta inverkar menligt för den skattskyldige, när det gäller en definitiv förrådsminskning. Om t. ex. ett dödsbo, för att kunna betala boets skulder, av ingående virkesförrådet säljer skog för 10 000 kronor, erhåller boet kanske avdrag med 5000 kro- nor. Därest fastigheten snart därefter säljes, går rätten till avdrag för åter— stående 5 000 kronor förlorad. I förbigående må anmärkas, att om taxerings- värdet understiger verkliga värdet, avdraget blir mindre och rättsförlusten ännu större. Med den s. k. virkeskapitalsmetoden skulle visserligen ett i förhållande till ingångsvärdet riktigt avdrag kunna erhållas, men denna me-
tod torde merendels icke kunna tillämpas av brist på utredningsmaterial. Även då metoden skulle kunna tillämpas, är det ovisst, huruvida skogsägarna _- om de överhuvud taget känna till denna metods existens — skola vara i stånd att bedöma, när det för att undvika rättsförluster är nödvändigt att nedlägga besvär och kostnader för metodens användning. Man bör nog där— för räkna med att metoden kommer att brukas endast i undantagsfall och hu- vudsakligen beträffande större skogsbruk. Rättsförluster torde sålunda endast i ringa utsträckning kunna förebyggas genom densamma. Härmed samman- hänger en särskild olägenhet. En av anledningarna till den ojämna tillämp- ningen av nu gällande bestämmelser är enligt vår mening, att dessa erbjuda olika, till sina verkningar helt skilda avdragsalternativ, av vilka de förmånli- gaste icke kunna tillämpas av flertalet skattskyldiga. Denna uppfattning sy- nes ock hysas av majoriteten, som av de nuvarande avdragsalternativen bi- behållit endast virkesförrådsmetoden. Införandet av virkeskapitalsmetoden måste dock giva ny anledning till dylika ojämnheter i beskattningen.
Inkomstberäkningen vid slutavräkning blir osäker.
Den osäkerhet i inkomstberäkningen som följer med nuvarande ordning är icke avhjälpt i A-förslaget, även om detta innefattar vissa förbättringar. I synnerhet kommer osäkerheten att framträda vid slutavräkningarna, vid vilka det är särskilt angeläget att erhålla ett riktigt resultat, eftersom de inne- bära det slutliga reglerandet av skattskyldigheten för hela ägotiden. Följande felkällor vid inkomstberäkningen må särskilt framhållas.
a) Uppdelningen av en köpeskilling på jord och skog måste i allmänhet bli osäker och detta även med den mest ingående kännedom om en fastig- het. Sannolikt måste taxeringsmyndigheterna i fortsättningen liksom hittills i stor utsträckning använda vissa schabloner, nämligen antingen så att köpe- skillingen uppdelas i proportion till taxeringsvärdena eller så att till den växande skogen hänföres icke blott så stor del av köpeskillingen, som mot- svarar det taxerade skogsvärdet, utan även det belopp, varmed köpeskillingen må överstiga hela taxeringsvärdet. Vilket förfaringssätt som än väljes, kunna felen bli stora. Det kunde tänkas att en riktig uppdelning av köpeskillingen skulle underlättas därigenom att säljaren i allmänhet hade intresse av att ett lågt belopp hänfördes till skogen, medan köparen hade motsatt intresse. Någon anordning för att dessa intressen skola brytas mot varandra förekommer dock icke i A—förslaget. Frågan om köparens ingångsvärde blir sålunda ak— tuell först när han eventuellt begär avdrag för förrådsminskning, varvid in- gångsvärdet kan bestämmas till annat belopp än det utgångsvärde som be— räknats för säljaren. För övrigt föreligger icke alltid någon intressemotsätt- ning mellan köpare och säljare. Om säljaren icke har att vänta någon be- skattning för förrådsökning, är det nämligen icke någon olägenhet för honom att å skogen lägges större del av köpeskillingen än som rätteligen belöper därå.
b) Virkeskapitalsmetoden torde merendels icke kunna användas, sedan en
längre tid förflutit från förvärvet. En utredning rörande ändringar i skogens sammansättning måste förutsättas ske med utgångspunkt från virkesförrådet vid någon tidpunkt då det är känt och med ledning av beräknad tillväxt och gjorda uttag år för år bakåt och framåt i tiden. Att under en så lång tid som ett innehav i regel omfattar följa ändringarna i virkesförrådets samman- sättning är ytterligt svårt. Slutavräkningar komma därför i allmänhet att lida av de oriktigheter, som följa av att hänsyn icke tages till ändringar i virkesförrådets kvalitet. Det kan exempelvis hända att virkesförrådet å en fastighet under ett innehav ökats från 20 000 till 25 000 kbm men att virkes- förrådets beskaffenhet på grund av avverkning av de värdefullare sortimen- ten så försämrats, att genomsnittspriset per kubikmeter nedgått med en fem- tedel. Om vid fastighetens försäljning för den växande skogen erhålles 75 000 kronor, blir säljaren då taxerad för 5 000 )( Sågs—g = 15000 kronors in- komst, ehuru han i själva verket icke bort beskattas alls.
0) Beräkningen av det ingående virkesförrådet vid äldre förvärv torde emellertid komma att ge anledning till de största felaktigheterna. Det torde icke vara vanligt, att de skattskyldiga bevara anteckningar om sina uttag un— der så lång tid som här ofta kan vara fråga om. Huruvida uttagen bli riktigt bestämda, blir då beroende på den skattskyldiges minnesuppgifter och i sista hand på taxeringsmyndigheternas tilltro till dessa. Vad beträffar tillväxten må påpekas, att ett fel vid bestämmandet av denna med en halv procent per år — ett fel som icke kan sägas vara anmärkningsvärt —— vid ett 20-årigt innehav leder till att ingående virkesförrådet blir 10 procent för högt eller för lågt beräknat. Den som icke känner skogens sammansättning på en fastig— het måste vid tillväxtens uppskattning räkna med större felmarginal än så.
Det bör beaktas att ett sådant fel å 10 procent i beräkningen av det in- gående virkesförrådet kan leda till ett avsevärt större procentuellt fel i beskattningsresultatet. Om t. ex. utgående virkesförrådet utgör 10000 kbm och det ingående 9 000 kbm, skall vid fastighetsförsäljning värdet av 1 000 kbm beskattas. Felberäknas ingående förrådet något mer än 10 procent till 8 000 kbm, så bli i stället 2 000 kbm beskattade. Detta innebär ett fel i in- komstberäkningen på icke mindre än 100 procent. Vid ett kubikmeterpris av 3 kronor bleve inkomsten sålunda upptagen till 6000 i stället för 3000 kronor.
Att utredningarna rörande ingående förråd vid äldre förvärv måste bli yt— terst osäkra har kraftigt understrukits av en del skogssakkunniga, med vilka beredningen rådgjort, och därvid har till och med ifrågasatts, att slutavräk- ning skulle avse endast de senaste tjugo åren av innehavet, enär någon ut- redning för längre tid knappast kunde bli tillförlitlig. Eftersom ungefär hälften av alla innehav torde vara av längre varaktighet än 20 år, måste antagas att slutavräkningarna i ett mycket stort antal fall skulle leda till resultat, som icke vore ens tillnärmelsevis riktiga.
Man tager gärna för givet, att ett system med avdrag och slutavräkningar skall något så när riktigt fördela skattebördan mellan olika ägare av en fas- 10—418636.
tighet. Efter ett övervägande av alla felmöjligheter i ett sådant system och med stöd av de erfarenheter, som vunnits rörande tillämpningen av nuva- rande bestämmelser, ifrågasätta vi dock starkt, om det faktiska beskattnings- resultatet vid tillämpning av A—förslaget ens i huvudsak skulle motsvara vad majoriteten genom förslaget velat uwppnå.
Taxeringen blir kostsam och arbetskrävande.
Om utredningen blir kostnadsfri och avdragsrätten allmänt känd, torde avdragsfrekvensen under innehavet komma att erhålla en sådan omfattning att betydande arbete och kostnader måste nedläggas på taxeringen.
Även slutavräkningarna torde komma att vålla mycket besvär. Antalet fastigheter med skog i enskild ägo är ungefär 280 000 (se bilaga B tabell 2). Antages att fastigheterna byta ägare i genomsnitt vart tjugonde år (jfr bilaga D) och i två fall av tre genom köp eller byte, skulle årligen behöva företagas ungefär 9 000 slutavräkningar. Tagas i beräkning endast de fastigheter, till antalet ungefär 110000, som omfatta mera än 25 hektar skogsmark, blir ändock antalet slutavräkningar ungefär 3 500. Jämföres härmed att enligt beredningens statistiska undersökningar (se bilaga E) under åren 1935— 1937 förekommit årligen cirka 350 beskattningar vid slutavräkning och cirka 1 250 avdrag under innehavet, är det tydligt att en högst betydande ökning av taxeringsarbetet måste uppkomma.
1927 års kommunalskatteutskotts förslag.
Då B-förslaget som nämnt bygger på det av 1927 års kommunalskatteut— skott framlagda förslaget, må här lämnas en redogörelse för vad som tidi- gare förekommit rörande detta senare förslag.
Vid 1927 års riksdag yrkades motionsvis i anledning av den då framlagda propositionen i kommunalskattefrågan dels (motioner I: 285 och 11:364) att de i propositionen upptagna bestämmelserna om beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning måtte utgå ur förslaget, dels oclc (motio— ner 1:270 och 11: 387) att bestämmelserna om rätt till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde skulle helt borttagas. Kommunalskatteutskottet framlade ett förslag, däri dessa yrkanden tillgodosägos.
Utskottsförslagets lagtext var synnerligen enkel. Bestämmelserna rörande avdrag och slutavräkningar skulle ersättas av följande mening i anvisning- arna till 22 % kommunalskattelagen: »Vid beräkning av inkomst av skogs- bruk får avdrag icke göras för utgifter för skogens förvärvande.» Därjämte föreslogs en övergångsbestämmelse, innebärande att avdrag för värdeminsk- ning av skog skulle få åtnjutas efter samma grunder som förut men redu- cerade med 1/20 år 1929, med 2/20 år 1930 etc. så att all avdragsrätt skulle upphöra från och med år 1948. Utskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 1 sid. 59 ff) bland annat följande:
» Utskottet biträder för sin del de anmärkningar emot det nu gällande och i pro- positionen i huvudsak upptagna systemet, som framställts i förstnämnda båda motioner. Detta system verkar otillfredsställande på grund av svårigheterna att åvägabringa bevisning rörande ingångsvärden på skog samt på grund därav att det med skatt träffar värdeökning på sådan skog, som enligt gällande skogslagar aldrig kan bliva föremål för avverkning.
Vid ett övervägande av förenämnda olika yrkanden har det synts utskottet möj- ligt, att en lösning av dessa frågor skulle kunna vinnas genom en kombination av de båda förslagen sålunda, att vid avverkning av skog eller försäljning av avverk- ningsrätt inkomsten skulle i sin helhet beskattas utan avdrag för minskning i sko- gens ingångsvärde, men att däremot vid försäljning av fastighet den del av köpe- skillingen, som belöper å skogen, icke skulle anses utgöra inkomst av skogsbruk.
Om på detta sätt säljaren vid försäljning av en skogsfastighet befrias från in- komstbeskattning, men köparen, som sedermera avverkar skogen, får skatta för hela inkomsten utan avdrag för skogens ingångsvärde, så synes detta vid första på- seendet innebära en överflyttning av skattskyldigheten från säljaren till köparen. Detta torde emellertid endast vara skenbart. Den ökade skattskyldigheten för kö- paren kommer nämligen utan tvivel att beaktas vid köpets avslutande och medföra, att köpeskillingen för fastigheten i motsvarande mån nedpressas. Skatten för skogs- inkomsten drabbar således formellt köparen, men reellt får säljaren genom minsk- ning i köpeskillingen bära andel i skatten. Ett härmed analogt förhållande före- ligger för närvarande i fråga om skogsaccisen.
Emot den nu ifrågasatta anordningen har anförts, att den medför ett oriktigt re- sultat, då fråga är om arv. Om en person ärver en fastighet och strax därefter säljer skogen, skulle han enligt det ifrågasatta systemet få skatta för hela inkomsten utan något avdrag, ehuru försäljningen endast är en evalvering i penningar av den ärvda skogen. Han får erlägga inkomstskatt för ett belopp, för vilket han nyss förut erlagt arvsskatt. Denna ”dubbelbeskattning” är, menar man, irrationell. Häremot må först erinras, att denna förmenta dubbelbeskattning endast gäller gentemot staten men icke i fråga om kommunen. Vidare må framhållas, att om en person samlar en förmögenhet genom att årligen spara en del av sina årsinkomster, så uppstår ett kapital, som är i sin helhet inkomstbeskattat. När ägaren sedan dör, erlägges arvs- skatt för hela kapitalet. Om däremot en fastighetsägare sparar skog, d. v. 5. under- låter att avverka tillväxten, så uppstår genom den besparade avkastningen ett ka- pital, som icke är inkomstbeskattat. Dör sedan fastighetsägaren, erlägges arvsskatt för skogen, varefter enligt det ifrågasatta systemet arvingarna få erlägga inkomst- skatt till fullo, då de avverka. En jämförelse mellan de två nu nämnda fallen vi- sar, att skillnaden egentligen är den, att i det första fallet inkomstskatten erlägges först och arvsskatten därefter, under det att i det andra fallet de båda skatterna er- läggas i omvänd ordning. Hade fastighetsägaren själv avverkat, hade han fått er- lägga inkomstskatt, varefter arvingarna fått erlägga arvsskatt för det sålunda er- hållna kapitalet. Den reella skillnaden torde därför vara mindre än den formella.
Emot det ifrågasatta systemet har vidare anmärkts, att progressionen blir för stark. Om skogsinkomsten icke uttages varje år, utan avverkningen uppskjutes, så blir, då avverkning av flera års avkastning slutligen sker, progressionen opropor- tionerligt hög. Denna oegentlighet föreligger redan nu men skulle genom det ifråga- satta systemet ökas. Detta är riktigt, men må häremot erinras, att denna olägen- het i vissa fall mildras genom den i 41 & kommunalskattelagen införda bestämmel- sen, varigenom vid fleråriga avverkningskontrakt —— till skillnad mot vad som nu gäller såsom inkomst varje år upptages allenast vad av köpeskillingen för sko- gen det året förfaller till betalning. Här må ock framhållas, att, i den mån veder- börande övergå till ordnad Skogshushållning, bortfaller denna olägenhet. Det synes utskottet vara en beaktansvärd fördel med det ifrågasatta systemet, att det med-
verkar till en allmännare och ur skogsvårdssynpunkt synnerligen önskvärd över- gång till ordnad Skogshushållning.
Om man således med hänsyn till vad här ovan anförts kan göra gällande, att det ifrågasatta systemet icke verkar orättvist eller obilligt, när systemet så att säga kommit i gång, så måste man å andra sidan medgiva, att en direkt övergång från nu gällanden bestämmelser till det ifrågasatta systemet i många fall skulle bliva be- tungande för skogsägarna. Den, som nyligen köpt en skogsfastighet med fullmogen skog och således har ett stort outnyttjat ingångsvärde, skulle genom det ifrågasatta systemets införande berövas rätten till detta avdrag. Han skulle vid avverkning få skatta för hela inkomsten och således påläggas en skattebörda, som han vid sko- gens förvärvande icke kunnat taga någon hänsyn till och som för honom skulle bliva oskäligt stor. Det torde därför vara erforderligt att vid en övergång till det ifrågasatta systemet meddela övergångsbestämmelser för avsevärd tid framåt. Be- träffande frågan huru dessa övergångsbestämmelser skola anordnas bör ihågkom- mas, att de skattskyldiga i regel hava mycket svårt att visa, att de äro berättigade erhålla avdrag för minskning i skogs ingångsvärde. Detta innebär, att den avdrags- rätt, som skulle fråntagas de nuvarande fastighetsägarna, är större på papperet än i verkligheten samt mindre, ju längre bort i tiden fastighetsförvärvet ligger. Med hänsyn härtill torde det vara tillfyllest, om det stadgas en övergångsperiod på 20 år, under vilken avdragsrätten successivt avskrives med 1/20 per år.
Utskottet har således utformat bestämmelserna om beräkning av inkomst av jord- bruksfastighet sålunda, att de i propositionen upptagna stadgandena om avdrag för minskning i skogs ingångsvärde uteslutits och att avyttring av växande skog i sam- band med försäljning av marken icke utgör skattepliktig intäkt. Med den avfatt- ning utskottet givit nu ifrågavarande bestämmelser, beröra de icke frågan om reali- sationsvinstbeskattningen. Försäljes alltså fastighet med växande skog inom tio år från det fastigheten förvärvats genom köp eller byte, skall uppkommen vinst i sin helhet beskattas såsom realisationsvinst, oavsett att däri kan ingå vinst på grund av outtagen tillväxt av skogen. Att för dylika fall meddela några särskilda regler skulle nämligen medföra stora taxeringstekniska svårigheter, och ett av huvud- skälen för den av utskottet i förevarande avseende föreslagna reformen har just varit att eliminera vissa allmänt erkända svårigheter vid de nuvarande beskatt- ningsbestämmelsernas tillämpning.»
Vid utskottets utlåtande voro fogade ett flertal reservationer, men däri be- rördes ej inkomstbeskattningen av skogsbruk, varför kan antagas att reservan— terna på denna punkt hade samma mening som majoriteten. Utskottets för- slag antogs av första kammaren. Andra kammaren avvisade hela kommu- nalskatteförslaget.
Innan kommunalskattefrågan år 1928 ånyo förelades riksdagen, verkställde 1924 års skatteberedning på departementschefens uppdrag en utredning rö- rande beskattning av inkomst genom försäljning av skog m. m., vilken åter- finnes såsom bilaga till 1928 års kommunalskatteproposition (nr 213 sid. 338—358). Beträffande 1927 års kommunalskatteutskotts förslag anförde skatteberedningen i sin utredning följande:
»Den iögonenfallande stora fördelen med detta projekt är dess påtagliga och bestickande enkelhet. Denna fördel är så stor, att anledning synes finnas att accep- tera förslaget, om det ej motväges av stora reella olägenheter. Huruvida detta kan anses vara fallet eller ej, skall ej här bedömas; däremot skola väsentligare fördelar och olägenheter i möjligaste mån klarläggas, på det att ett fylligare material än hit— tills må föreligga för frågans bedömande. Systemet är avsett att verka på det sätt, att de fastighetsägare, som ej avverka
tillväxten av skogen, skola vidkännas en mot skatten svarande minskning i köpe- skillingen för fastigheten. På detta sätt diskonteras den skatt, som en gång av en framtida avverkare kommer att erläggas för nämnda tillväxt. Någon personlig in- komstskatt, som tager hänsyn till fastighetsförsäljarens personliga skatteförmåga, blir det dock ej fråga om. Den rike och den fattige säljaren få samma köpeskilling och få alltså vidkännas lika stor minskning i köpeskillingen. Därtill kommer, att ej heller den slutlige avverkarens skatt blir en skatt efter förmåga. Ty denne får ej göra avdrag för sin i regel största omkostnad, nämligen vad han betalt för sko- gen. Skattens storlek blir i stället beroende på bruttointäkten av avverkningen, av- drag för avverkningskostnaden samt de avdrag för förluster på andra inkomstkäl- lor, som vederbörande må hava tillfälle att utnyttja. Visserligen förutsättes, att av- verkaren vid köpet av fastigheten fått njuta ett mot skatten svarande avdrag å kö- peskillingen för skogen; men det är väl mer än tvivelaktigt, om detta avdrag verk- ligen svarar mot den skatt, som han får betala. Det är att antaga, att en person, som har liten inkomst i övrigt, kan betala mer för skogen än en person med stor inkomst, och att den person, som för året kan bokföra stora förlustavdrag på andra inkomstkällor och som sålunda måhända kan helt befria sig från skatten, kan be- tala allra mest, enär han får den minsta skatteomkostnaden. Å andra sidan torde det vara oriktigt att tro, att marknaden för skogsförsäljningar blir sådan, att pris- sättningen kommer att helt inställa sig efter köparens personliga förhållanden. I den mån detta ej blir fallet, kommer det avdrag på köpeskillingen, som säljaren får vidkännas, och därmed den skatt som slutligen stannar på honom, ej att bliva utmätt med hänsyn till vare sig säljarens eller köparens personliga skatteförmåga. I den mån åter som köpeskillingen inställer sig efter köparens personliga förhål— landen, inträder det läget, att det avdrag för skatt, som säljaren får vidkännas på köpeskillingen, rättar sig efter köparens men ej efter säljarens skatteförmåga. Den skatt, som skulle komma att åvila skogsbruket enligt föreliggande projekt, skulle sålunda mista karaktären av en verklig personlig inkomstskatt. Närmast skulle den komma att påminna om den nuvarande skogsaccisen. Skillnaden är dock den, att accisen är en objektskatt, och att sålunda dess beräknande vid en fastig- hetsförsäljning är för båda parter betydligt enklare än när det gäller en inkomst- beskattning. Den frågan ligger i själva verket nära till hands, om det ej skulle vara lämpligt att helt utbyta både den kommunala och den statliga inkomstbeskatt- ningen av skogen mot en accis. Det lärer knappast kunna göras gällande annat, än att en sådan skulle ur skatteförmågans synpunkt träffa fullt ut lika rättvist som inkomstskatten i den ovan projekterade formen. Ej minst skulle detta bliva fallet i den mån den komme till synes såsom avdrag å köpeskillingarna. I dylikt avseende skulle en accis verka jämnt, medan den ifrågasatta inkomstskatten skulle verka än åt ena hållet än åt andra, men ofta i motsatt riktning mot vad som skulle följa av skatteförmågan. Även ur andra synpunkter torde accisbeskattningen kunna erbjuda fördelar. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om det verkligen vore möjligt att ur inkomstkällan inkomst av jordbruksfastighet avskilja inkomsten av skogs- bruk. Vad själva bruttointäkterna beträffar, skulle väl detta gå för sig; men vad angår frågan om avdrag för omkostnaderna, blir förhållandet ett annat, ty att exakt urskilja vad som i dylikt avseende hör till det ena och det andra är ofta ytterligt svårt för att ej säga omöjligt. Utbrytandet av inkomsten av skogsbruk skulle så— lunda säkerligen medföra mycket stora svårigheter och tvistigheter i tillämpningen, varför det torde bliva nödvändigt att avstå från realiserandet av nämnda tanke. Slutligen kan mot utskottsförslaget anmärkas, att i visst fall tillväxten av eller värdeökning på skog kommer att beskattas två gånger, nämligen när en säljare be- skattas för realisationsvinst. Säljaren beskattas för ökning av skogens värde, som uppkommit under hans besittningstid, och köparen får vid avverkningen betala skatt för fulla värdet. Utskottet har också uttalat, att här föreligger en dubbel- beskattning, men av taxeringstekniska skäl icke velat söka undvika densamma.
Med det anförda sammanhänger, att ej blott den skattepliktiga inkomsten skulle komma att beräknas utan hänsyn till vederbörandes verkliga nettoinkomst utan även progressionen bliva från inkomstbeskattningens utgångspunkter felaktig. Detta på den grund att beskattningen komme att ske på en gång för ett enda stort be- lopp, medan den förut skett i flera repriser på smärre belopp. Genomsnittligt kom- me progressionen beträffande inkomst av skogsbruk att verka hårdare än beträf- fande annan inkomst och hårdare än nu. Redan för närvarande torde emellertid ett av felen med beskattning av inkomst av skogsbruk vid fastighetsförsäljning vara just, att progressionen verkar för hårt, enär fråga i regel är om i förhållande till vederbörandes normalinkomst betydande belopp. I dessa fall skulle visserligen en- ligt kommunalskatteutskottets nu ifrågavarande förslag obilligheten bortfalla, men desto hårdare skulle progressionen verka vid varje fastighetsägarens egen skogs— avverkning ävensom vid upplåtelse av avverkningskontrakt. Det har anförts såsom en särskild fördel med ifrågavarande system, att skatten skulle verka prohibitivt i det avseende, att större engångsavverkningar skulle nästan omöjliggöras och av- verkningen i stället ske efter rationellare grunder i små repriser. Det torde också vara att vänta, att systemet i många fall skulle i dylikt avseende få mycket fördel- aktiga verkningar. En betydande del av dessa verkningar torde dock vinnas redan på grund av numera gällande skogsvårdslagstiftning. Och förnekas kan väl ej heller. att i ej så få fall, där mycken fullmogen skog finnes, en stor avverkning är det rationella, och att denna skulle ställa sig ekonomiskt vida fördelaktigare om den skedde på en gång än om den verkställes i repriser, för såvitt ej just skatteomkost- naden med engångsavverkning blir proportionsvis mycket högre än med avverk- ning i repriser. I dylika fall skulle alltså den ifrågasatta lagstiftningen verka på ett ekonomiskt felaktigt sätt. Detsamma blir måhända, ehuru i mindre grad, förhål- landet, om, såsom fallet stundom kan vara särskilt beträffande något mindre skogar, det ekonomiskt gynnsammaste resultatet i längden vinnes med avverkningar med längre tidsmellanrum. I dylikt fall skulle den redan nu här alltför hårda progressionen bliva ändå mer tryckande.»
Efter att ha behandlat frågan huru i utskottsförslaget de ogynnsamma verkningarna av progressionen skulle kunna mildras, fortsatte skattebered- ningen:
>>Det hittills beträffande kommunalskatteutskottets ifrågavarande förslag anförda har avsett att belysa dess innebörd från den rena inkomstbeskattningens utgångs- punkt. Det återstår emellertid att undersöka även huru den ifrågasatta beskattning- en gär ihop med den med inkomstbeskattningen konkurrerande arvsskatten.
Konkurrensen mellan arvsskatten och inkomstbeskattningen har i gällande lag- stiftning såväl som 1927 års skattepropositioner kommit till uttryck på det sätt, att vad som förvärvats genom arv, testamente o. s. v. såväl statligt som kommu- nalt ej beskattas såsom inkomst. Ifrågavarande spörsmål har berörts av professor Davidson i hans uppsats ”Om beskattningsnormen vid inkomstskatt', intagen i inkomstsakkunnigas betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt (del 11). Han uttalar där (sid. 18), bland annat, att arvsskatt och inkomstskatt utesluta varandra: en persons förvärv, som är föremål för arvsskatt, får ej beskattas genom in- komstskatt.
Utskottets ifrågavarande förslag innebär utan tvivel ett avsteg från skattelag- stiftningens principer på denna punkt. Då avdrag ej får ske vid beräkningen av inkomst av skogsbruk för det belopp, varmed den växande skogen ingått i arvet. innebär detta en beskattning av samma skog två gånger. Denna synpunkt har nu berörts av kommunalskatteutskottet, vars bevisföring återgivits ovan — —— —. Där antydes till en början, att någon kommunal arvsskatt ej existerar, varför någon konkurrens i dylikt avseende ej finnes. Emot detta argument kan väl ingen annan
invändning göras, än att skattesystemet eljest låter arvsskatten utesluta såväl stat- lig som kommunal inkomstskatt. Vidare antyder utskottet, att det här gäller mera en formell än en reell skillnad mot vad som eljest tillämpas, enär i vanliga fall en ärvd förmögenhet utgöres av hopsparade inkomster, som successivt beskattats genom inkomstskatt, medan här i stället inkomstbeskattningen följer efteråt. Vad som närmast synes kunna anföras häremot är väl, att arvsskatten är en skatt ej på arvlåtaren utan på arvtagaren, vilket bland annat kommer till synes på de för olika släktskapsgrader fastställda olika skatteskalorna, samt att, medan eljest arvlåtaren beskattas en gång och arvtagaren en gång, arvlåtaren här blir fri från skatt men arvtagaren får betala skatt två gånger. Det synes kunna befaras, att i synnerhet vid fideikommiss den ifrågasatta skattetypen kommer att verka särskilt hårt. Den nye fideikommissarien måste nämligen först betala arvsskatten, vilket med hänsyn till att något kapital i vanlig mening ej kan användas för ändamålet kan bliva mycket svårt. En kapitaltillgång får dock enligt gällande lag av fidei— kommissarien tillgripas, nämligen växande skog, och i verkligheten lär väl också så tillgå, att, när skog finnes, dylik avverkas för att erhålla medel till skatten. För närvarande blir vederbörande dock fri från inkomstskatt på den skog, som ingått i arvet; men enligt förslaget skall värdet på denna skog beskattas även med inkomstskatt, därvid avdrag får ske allenast för den direkta avverkningskostna- den. Ytterligare torde emellertid beträffande utskottets förslag i den avsedda punk- ten böra framhållas, att, medan väl i allmänhet samma belopp beskattas dels så- som inkomst hos arvlåtaren, dels såsom arv hos arvtagaren, detta enligt nuvarande bestämmelser ej är fallet med sådan inkomst av skog, varom här är fråga. Skogens tillväxt beskattas ej såsom inkomst hos arvlåtaren, men beskattas genom arvsskatt hos arvtagaren. Någon inkomstskatt för samma skog betalas ej av arvtagaren, som får avdraga den arvsbeskattade skogens värde såsom ingångsvärde. Beträffande inkomst av skogsbruk är således för närvarande principen om beskattning en enda gång strikt genomförd, och utskottets förslag medför här en genomgående skärpning i förhållande till det nuvarande, en skärpning som uppenbarligen blir desto starkare på grund av progressiviteten. Det kan jämväl erinras därom, att i fråga om realisationsvinstbeskattning arv avskär beskattning, i det att icke vare sig arvlåtare eller arvtagare betalar inkomstskatt för värdestegring som uppkom- mit, men arvtagaren erlägger arvsskatt för tillgångens värde.»
Efter att ha kritiserat jämväl de av utskottet föreslagna övergångsbestäm- melserna, sammanfattade skatteberedningen sin behandling av utskottsför- slaget sålunda:
»Resultatet av den nu verkställda undersökningen av kommunalskatteutskottets förslag rörande beskattning av inkomst av skogsbruk har i huvudsak kommit att te sig som en kritik av detta ur olika synpunkter. Att det rent negativa kommit att taga så mycken plats får förklaras därav, att å andra sidan förslagets fördelar ligga i ganska öppen dag och därför ej behöva någon vidlyftigare utläggning. Så- som sådana fördelar framstå i synnerhet dels förslagets påfallande enkelhet, dels det förhållandet, att förslaget på ett exakt sätt löser frågan om vilken tillväxt av skogen som ej skall beskattas. Förslagets svagheter hänföra sig till sättet för be- skattningen av och storleken av skatten för den del av skogen, som kommer att beskattas.
Till sist bör kanske uppmärksammas, att något missnöje hos de skattskyldiga med det av utskottet framlagda förslaget väl ej är att vänta under de närmaste åren, medan avdrag i avsevärd mån ännu medges för minskning i skogs ingångs- värde, utan först senare, när dylikt avdrag ej alls eller blott till obetydlig del med- ges. Skulle man då finna anledning återgå till principer, som mera överensstämma
med de nuvarande, torde detta med hänsyn till de förhållanden som rätt under mellantiden ställa sig synnerligen svårt och i varje fall medföra nya särskilda över- gångsbestämmelser, vilka skulle för en längre period göra bestämmelserna änidå mer svårtillämpliga än dem man nu tilläventyrs kunde införa.»
Över skatteberedningens promemoria hördes vissa myndigheter och orga- nisationer. Av länsstyrelserna förklarade sig 11 i huvudsak tillstyrka utskcot- tets förslag. Samma ståndpunkt intogo 9 överjägmästare av 13, likaså cen- tralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägarefiör- bund. Domänstyrelsen ifrågasatte en ytterligare utredning, varvid borde un- dersökas bl. a. huru utskottets förslag skulle ställa sig i praktiken. Övriiga hörda myndigheter, bland dem kammarrätten, förordade andra sätt att ord- na inkomstbeskattningen av skogsbruk. Innehållet i de avgivna yttrande-na är av stort intresse men kan av utrymmesskäl icke här återgivas. De finnas n'e- fererade i 1928 års kommunalskatteproposition (nr 213 sid. 175—201), till vilken hänvisas. I 1928 års proposition upptog departementschefen utskottsförslaget till granskning och anförde därvid bl. a. (sid. 202 ff):
»Att här ingå på en utförlig granskning av utskottsförslaget synes ej vara nöd- vändigt. Skatteberedningen har, delvis ur teoretisk synpunkt, tämligen ingående analyserat detsamma, och jag kan hänvisa till beredningens promemoria. Jag vill emellertid uttala, att en del av de anmärkningar, som i promemorian framställts, om också i och för sig riktiga, dock kanske ej skulle äga så stor praktisk betydelse. Men vissa mycket tungt vägande praktiska erinringar mot förslaget synas dock kunna göras. Det må så vara, att förslaget i många fall skulle hava gynnsamma verkningar i skogspolitiskt avseende; i andra fall synes verkan kunna bliva den motsatta, i det, såsom särskilt centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund och domänstyrelsen framhållit, stora avverkningar försvåras även i sådana fall, då sådana ur skogsvårdssynpunkt äro önskvärda eller nödvändiga. Härtill kom- mer förslagets i viktiga avseenden orättvisa verkningar. Om, sedan förslaget bli- vit fullt genomfört, en person inköper en skogsfastighet för 60 000 kronor, av- verkar huvudparten av skogen och säljer den för 40000 kronor samt därefter för 10000 kronor säljer vad som är kvar jämte marken, har han uppenbarli- gen gjort en förlust på 10000 kronor, men får icke förty enligt utskottsförslaget betala progressiv inkomstskatt på ett belopp av 40 000 kronor. Ett dylikt resultat är uppenbarligen för rättskänslan stötande. Ej mindre blir detta fallet beträffande arvfallen skog. Att först arvsskatt skall betalas för skogens fulla taxeringsvärde samt därefter vid avverkning inkomstskatt å fulla saluvärdet, måste komma att kännas hårt och betraktas som en typisk dubbelbeskattning. Skatteberedningen har framhållit ett särskilt fall, då det ofta är nödvändigt att företaga avverkning för att erhålla medel till arvsskatten, nämligen beträffande fideikommiss, Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat om ett annat mycket betydelsefullt praktiskt fall, näm- ligen att vid arv en arvinge skall utlösa de övriga och måste företaga en omfattande avverkning för att få medel till utlösandet. Att vederbörande då skola betala in- komstskatt på hela det belopp, de nyss betal-t arvsskatt för, torde säkert förefalla vederbörande både oförståeligt och orättvist. Jag kan ej undertrycka en farhåga, att det ifrågasatta förslaget, när det någon tid i full utsträckning tillämpats, skall möta sådant motstånd i det allmänna rättsmedvetandet, att man finner sig nödsakad åter övergiva detsamma. Skulle man då finna anledning återgå till principer, som mera överensstämma med de nuvarande, torde detta, såsom skatteberedningen framhållit, med hänsyn till de förhållanden, som rätt under mellantiden, ställa sig synnerligen
svårt och i varje fall medföra nya särskilda övergångsbestämmelser, vilka skulle för en längre period göra lagstiftningen på förevarande område än mer svårtillämp- lig än den man nu tilläventyrs kunde införa.
I vissa utlåtanden har nu ifrågasatts den modifikation i utskottsförslaget, att de orättvisor, som uppstå vid arvfall, skulle bortelimineras. Detta kan, såvitt jag förstår, icke ske annorledes än genom att vid avverkning å arvfallen fastighet med— giva avdrag för det belopp, varför arvsskatt betalts, d. v. 5. för ingångsvärde. Går man in för denna princip, har man, sannolikt i flertalet fall, åter närmat sig den nuvarande lagstiftningens och 1927 års förslags ståndpunkt, och man måste räkna med de tekniska svårigheter, som medfölja nämnda avdragsrätt, i större delen av de fall, då dylika nu förekomma. Men förslaget har en annan, mycket mera bety- delsefull olägenhet. Det måste nämligen komma att beträffande fastigheter, som skola utlösas av någon arvinge eller eljest säljas, locka till avverkning i största möjliga utsträckning i syfte att kunna utnyttja ingångsvärdet, enär köparen får betala skatt utan avdrag för dylikt värde och sålunda ej kan erhålla på långt när så stort nettoutbyte av avverkningen som säljaren. Om man betänker, att den sam- manlagda stats-, kommunal-, landstings- och vägskatten ofta kan uppgå till 25 pro- cent eller mer, vilket belopp alltså inbesparas, om ingångsvärdet utnyttjas, måste man hysa allvarliga farhågor för att den ifrågasatta anordningen skulle bliva ur skogsbrukets synpunkt vådlig. Dessutom kan det knappast anses lyckligt, att resul— tatet i beskattningsavseende blir ett annat, om avverkningen sker först och försälj- ningen sedan, än om åtgärderna företagas i motsatt ordning.
Även den anordning för lindring i vissa fall av skatteprogressionen, som ifråga- satts av skatteberedningen, och som av vissa av dem, som yttrat sig, ansetts vara en nödvändig eller önskvärd modifikation i utskottsförslaget, har av många, fram- för allt i mycket bestämda ordalag av kammarrätten ävensom av domänstyrelsen, avstyrkts. Jag finner mig fördenskull svårligen kunna förorda detta förslag till an- tagande.
Kunna sålunda ej de ifrågasatta modifikationerna i utskottsförslaget genomföras, Så bortfaller därmed den förutsättning, under vilken utskottsförslaget från vissa håll tillstyrkts.
Dessutom hava de övergångsbestämmelser, som av kommunalskatteutskottet före- slagits, blivit föremål för åtskillig, enligt min mening i mycket befogad kritik. Det ligger en betydande fara i att större avverkningar än som i och för sig är lämpligt skola äga rum under de år, då ingångsvärdet ännu helt eller till större delen kan utnyttjas, enär detta vid större ingångsvärde kan betyda ett i mycket hög grad ut— ökat nettoutbyte av avverkningen. Tages utskottsförslaget oförändrat, kan även i många fall ett stort ingångsvärde så att säga arrangeras genom försäljning eller byte av fastigheter. Den vid försäljningen eller bytet uppkomna vinsten blir, därest skatt å realisationsvinst ej ifrågakommer, enligt utskottsförslaget till ingen del beskattad, men däremot erhålles vid nämnda transaktion ett kanske så högt ingångsvärde, att hela avverkningen blir skattefri. Det har ej lyckats att finna någon form för till- fredsställande övergångsbestämmelser, och jag förstår därför väl de myndigheter, bland dem kammarrätten, som varit av den meningen, att, om utskottsförslaget an- tages, ingen särskild övergångsbestämmelse borde givas.
Att övergå till ett nytt system, hehäftat med så många brister, ter sig såsom mindre välbetänkt, även om jämväl det nuvarande är bristfälligt och icke kan göras fulländat utan alltför invecklade regler. Jag finner sålunda läget vara sådant, att jag, trots utskottsförslagets obestridliga fördelar i taxeringstekniskt avseende, ej kan förorda, att det nu av Kungl. Maj:t upptages.»
B-förslaget.
Vid sin överarbetning av utskottsförslaget har kommunalskatteberedning— en upptagit till behandling den kritik, som 1924 års skatteberedning riktade mot förslaget, och därvid sökt genom ändringar i detsamma beakta anmärk- ningarna i den mån så befunnits påkallat. Resultatet av denna överarbetning framgår av det i bilaga L framlagda författningsutkastet, vilket innefattar B- förslaget. I det följande skola vi ange motiven för de i utkastet föreslagna bestämmelserna och i samband därmed framlägga skälen för vårt föror- dande av B-förslaget. Den kritik, som majoriteten framfört mot förslaget, är väsentligen byggd på vad 1924 års skatteberedning anfört. Skattebered- ningens anmärkningar sammanfattades i 1928 års kommunalskatteproposi— tion i sex punkter, på sätt återgivits i kap. III i betänkandet. Vid behand- lingen av förslaget skola vi först upptaga dessa anmärkningar och sedan den kritik, som majoriteten därutöver framfört.
Anmärkning 1 formulerades sålunda »att den skatt, som skulle komma att åvila skogsbruket enligt utskottsförslaget, skulle mista karaktären av en verklig personlig inkomstskatt och i stället komma att erinra om den nuva- rande skogsaccisen ehuru med en av det beskattningsbara beloppets storlek beroende procentsats». .
Anmärkningen torde också kunna uttryckas så att skattskyldigheten för en fastighets avkastning icke skulle bli rätt fördelad mellan de olika ägare, som efter varandra innehade fastigheten, och att till följd därav skatten icke bleve utmätt efter rätt persons skatteförmåga. Systemet med avdrag och slut— avräkningar har ju till uppgift att åstadkomma en sådan fördelning att varje ägare blir beskattad för tillväxten under hans ägotid (här bortses från even- tuell värdestegring). Utskottsförslaget innebär formellt en annan fördelning, i det att varje ägare enligt detsamma skulle bli taxerad för den avkastning, som faller d. v. s. uttages under hans ägotid. Utskottet gjorde emellertid gäl- lande, att enligt de ekonomiska lagarna en automatisk justering skulle ske i denna skattefördelning. En skogsägare, som sparat tillväxt, kunde sålunda beräknas vid försäljning av fastigheten få vidkännas en minskning i priset på grund av att köparen måste räkna med att få betala skatt vid avverkning av nämnda tillväxt. Gentemot detta anfördes, att justeringen icke kunde bli tillförlitlig, eftersom köparens skatt berodde av hans ekonomiska förhållan- den, vilka kunde vara annorlunda än säljarens. Förslaget innebure därför ett avsteg från inkomstskattens grundläggande princip, att skatten skall utgå efter förmåga.
Ur principiell synpunkt kan förevarande anmärkning sägas vara allvarlig. Betydelsen av densamma bör emellertid bedömas med hänsyn till det påtalade förhållandets praktiska verkningar. Det synes därför angeläget att söka klar- göra dessa.
I första hand gäller det att bilda sig en uppfattning om den utsträckning, i vilken överflyttning av den direkta skattskyldigheten från en ägare till en
annan i praktiken skulle ske. Det må då konstateras, att statens och andra allmänna skogar samt bolagsskogarna praktiskt taget aldrig byta ägare. Be- träffande dessa skogar, som omfatta hälften av landets totala skogsareal, skulle därför knappast någon ändring i de nuvarande beskattningsförhållan- dena äga rum. Frågan skulle röra enskilda skogsägare och för dessa bero på i vilken mån de under sin ägotid komme att öka eller minska virkeskapitalet.
Man är härmed inne på frågan, hur skogsbruket i vårt land bedrives, en fråga som behandlats i kap. V av betänkandet. Såsom där framhållits synes det numera vara en allmän uppfattning bland sakkunniga på området, att skogsbruket som regel ger det bästa ekonomiska utbytet, om det drives med ett tämligen konstant, ganska stort virkesförråd och regelbundna uttag. Det är tydligt att, där skogsbruket drives på ett sådant sätt, det icke bleve fråga om några avsevärda förskjutningar i skattskyldigheten mellan de olika ägarna av en fastighet. Detta skulle gälla även om uttagen, såsom vanligt är, kon- centrerades till högkonjunkturerna. Inom det större skogsbruket, även det enskilda, äro de nu nämnda principerna för uthålligt skogsbruk i stor ut— sträckning genomförda, varför det anmärkta förhållandet huvudsakligen skulle göra sig gällande beträffande det mindre och medelstora skogsbruket, d. v. s. bondeskogsbruket. Även detta är visserligen påverkat av moderna skogsbruksprinciper, men man får nog alltid räkna med att penningbrist och andra personliga omständigheter kunna medföra risk för skogligt olämpliga minskningar i skogstillgången. Kanske komma också att inträffa enstaka fall av överdrivet sparande av skog.
Nästa fråga blir, vilken verkan överflyttning av skatteskulder och skatte- tillgodohavanden från en ägare till en annan får. Denna verkan blir olika för benefika fång, såsom arv, testamente och gåva, och för fång mot vederlag, såsom köp och byte. Vid fång av förra slaget, beträffande vilka hänvisas till vad som anföres under anmärkning 4 nedan, kommer skatten för fånges- mannens (arvlåtarens, testamentsgivarens etc.)v sparade tillväxt att falla på den nye ägaren, medan en minskning i virkesförrådet under fångesmannens innehav minskar den nye ägarens skattskyldighet. Beträffande köp och där- med jämförliga fång utgick 1927 års utskott från att skatteskulder och skatte- tillgodohavanden skulle påverka köpeskillingen för fastigheten och att skat- ten därigenom skulle komma att drabba rätt ägare, ehuru den uttoges av av- verkaren. Häremot har nu anmärkts, att om än en dylik inverkan på köpe- skillingen för en fastighet skulle äga rum, skatten dock icke bleve utmätt efter skatteförmågan hos den som bort vara skattskyldig för inkomsten; skatten skulle, såsom 1924 års skatteberedning uttryckte det, mista karaktären av en verklig personlig inkomstskatt.
Låt oss tills vidare bortse från sistnämnda förhållande och antaga, att här vore fråga om en accis, d. v. 5. en skatt som utginge med samma belopp, oavsett vilken ägare som avverkade och bleve skattskyldig. Det måste då för- utsättas, att en accis skulle verka på sätt utskottet gjort gällande. På detta antagande grundade sig ock 1905 års skogsskattekommittés förslag om skogs- accis. Att enligt dess förslag varje ägare av en fastighet skulle i verkligheten
få bära skatten för den vinst, som uppstått genom skogens tillväxt under hans ägotid, i det att vid varje försäljning av fastigheten en reduktion i priset mot- svarande skatteskulden skulle äga rum, ansåg kommittén lika säkert som att exempelvis en kaffetull av importören uttoges hos konsumenten. Även 1924 års skatteberedning synes ha utgått härifrån (se ovan). Ett belägg härför torde också vår nuvarande skogsaccis ge.
Om det alltså torde vara obestritt, att vid en accis skattebördan för sko- gens avkastning skulle fördelas mellan olika ägare av en fastighet på ett till- fredsställande sätt, blir frågan vilken inverkan den omständigheten skulle ha, att det här gällde en personlig skatt sådan som vår inkomstskatt. Att vid köp av skogsfastighet parterna skulle taga en dylik skatt i beräkning vid köpeskillingens avvägning lika väl som en accis synes uppenbart. Den skill- naden föreligger emellertid, att inkomstskatten vore svårare att beräkna än en accis. Denna svårighet synes emellertid icke allvarligare än det förhållandet att många andra faktorer, som inverka på en fastighets pris, icke heller låta sig exakt bedöma. Icke minst osäker är den faktor, som är allra viktigast när det gäller att värdera skog, nämligen virkespriserna. Om köparen vid den avverkning han före köpet planerat erhölle ett annat pris än det han räknat med, skulle i regel detta betyda mera för honom än de felkalkyler han kunde göra beträffande det skattebelopp, han hade att erlägga för avverkningens netto. Härvid är att märka, att skatten bleve mindre ju lägre pris han erhölle för virket, varför de risker han toge vid köpet icke ökades utan snarare mins— kades genom att även skatten å avverkningen skulle ingå i köparens kalkyl. Om t. ex. köparen av en fastighet beräknat att kunna avverka för 10000 kronor virke och att härför erlägga skatt med 2 500 kronor, vilket skatte- belopp alltså påverkat köpeskillingen för fastigheten, men han för det avver— kade virkespartiet erhölle endast 8 000 kronor, därå skatt utginge med 2 000 kronor, bleve hans felkalkyl icke 10 000 — 8 000 = 2 000 kronor utan, på grund av att skatten spelat in, endast 7 500 — 6 000 = 1 500 kronor.
Emellertid är vår inkomstskatt såsom antytts avsedd att utgå efter den skatt- skyldiges förmåga. Detta innebär, att skatten för ett visst inkomstbelopp, t. ex. 10 000 kronor, på grund av skillnad i allmänna avdrag och ortsavdrag, pro- gression m. ni. kanske blir 20 procent, om det beskattas hos köparen av en fastighet, men 30 procent, om-det beskattas hos säljaren. Om nu sparad" skogs- tillväxt (skatteskuld) finnes och köparen bleve beskattad i stället för säljaren, skulle tydligen det allmänna mista 1 000 kronor i skatt. Om däremot förråds- minskning (skattetillgodohavande) föreligger för säljaren och denne bleve be- skattad i stället för köparen, skulle skatten bli 1 000 kronor för hög. Vem som skulle draga fördel av det allmännas förlust, respektive förlora på dess vinst, kunde väl aldrig i praktiken konstateras; det kunde vara säljaren eller köparen eller båda, beroende på hur priset på fastigheten bleve satt. Det är på denna punkt, som den principiella anmärkningen mot vårt förslag sätter in. Det är därför angeläget att bilda sig en föreställning om dess praktiska innebörd.
Det anmärkta förhållandet kan antagas inverka så, att en fastighet med
riklig skogstillgång, på vilken alltså vilade en skatteskuld, skulle äga ett högre värde för den som hade svag skatteförmåga än för den som hade god skatteförmåga, medan motsatsen skulle gälla beträffande en fastighet med så ringa skogstillgång att med densamma följde ett skattetillgodohavande. De olägenheter, som därigenom kunde uppkomma för de skattskyldiga, torde dock bli föga kännbara. Den mest påtagliga skulle väl vara, att det försvå- rade för en person med stora inkomster att konkurrera med en person med små inkomster om en fastighet med riklig skogstillgång, eftersom skatten bleve större vid avverkning för den förstnämnde. Denna sak har för övrigt andra sidor, som av oss betecknats såsom snarast fördelaktiga (se nedan sid. 168).
Om alltså de skattskyldiga sannolikt icke skulle ha några nämnvärda olä- genheter av att skatten icke utmättes efter skatteförmågan hos den somi verk- ligheten bort beskattas, kan det tänkas att nackdelar skulle uppstå för det allmänna. Man tänker väl då närmast på att förhållandet kunde locka till medvetna åtgärder från de skattskyldigas sida för att erhålla lindring i be- skattningen. Sådana åtgärder skulle gå ut på att överflytta skattskyldigheten för skogsbrukets avkastning från person, som hade stor skatteförmåga, till person med ringa skatteförmåga, varigenom det allmännas skatteintäkter bleve mindre. Olika sätt att gå tillväga kunna tänkas. Om en person med stora inkomster köpte en ungskog och läte denna växa under innehavet samt därefter sålde fastigheten, bleve han icke taxerad för värdet av tillväxten. Det pris han finge vid försäljningen vore visserligen påverkat av att på grund av förrådsökningen skattetillgodohavandet minskats eller förbytts i en skatte- skuld, men om köparen hade mindre inkomster än säljaren, kunde dock en skattevinst uppstå för den senare. Vidare kan tänkas, att en person, som ämnade företaga en stor avverkning å sin fastighet, sålde fastigheten till en bulvan, som t. ex. genom avdrag för underskott å andra förvärvskällor kunde undgå skatt för inkomst av avverkningen. Risken för dylika manipula— tioner torde emellertid vara ganska ringa. Möjligen skulle en förmögen person av den skattevinst, som därigenom kunde uppstå, kunna påverkas att placera pengar i ungskog. Skulle i något fall så ske, kan det åtminstone ur skoglig synpunkt knappast vara ofördelaktigt.
Om sålunda större farhågor enligt vår mening icke behöva hysas för att de skattskyldiga vid tillämpningen av B-förslaget skulle till sin fördel ut— nyttja det påtalade förhållandet, kan måhända sägas, att det ur allmän syn- punkt vore otillfredsställande, att inkomstskatt kunde komma att utgå med oriktigt belopp därför att hänsyn toges till skatteförmågan hos annan person än den som egentligen ätnjutit inkomsten. Skatten för ett och samma inkomst- belopp kan ju vara mycket olika för en köpare och en säljare. I det alldeles övervägande antalet fall torde emellertid skillnaden vara ganska oväsentlig. Inom bondeklassen — och det är ju bondeskogsbruket det här egentligen gäller — torde sällan förekomma så stora inkomster att statsskatten får nå- gon avsevärd betydelse, i synnerhet om en utjämning av skogsinkomsten skulle ske på sätt vi i det följande föreslå. Kommunalskatten åter är propor—
tionell och ortsavdragen torde, om såsom beredningen föreslår garantiskatten avskaffas, i de allra flesta fall kunna utnyttjas, varför kommunalskatten i förevarande hänseende kan sägas i stort sett ha samma karaktär som en accis. Vid fastighetsaffärer inom sådana befolkningsgrupper bör därför skatte- beloppet bli ungefär detsamma, vare sig beskattning sker hos säljaren eller köparen.
De skillnader, som därvid kunde förekomma, framstå såsom mindre be- tydande i jämförelse med de oriktigheter i skattens anpassning efter skatte— förmågan, som för närvarande kunna uppkomma på grund av att inkoms- ten av skogsbruk tages till beskattning ojämnt. Om t. ex. en person, som ägt en fastighet under 20 år och därunder taxerats för cirka 3 000 kronors uppskattad inkomst om året, säljer fastigheten och i samband därmed blir taxerad för 40000 kronors inkomst av skogsbruk, så blir på grund av progressionen och andra omständigheter hans skatt för dessa 40 000 kronor sannolikt vida större än som svarar mot hans verkliga skatteförmåga, vilken kommer till uttryck, om de 40 000 kronorna fördelas med 2 000 kronor om året på de 20 år han ägt fastigheten och sparat tillväxt. Den omständigheten att enligt B-förslaget beskattningen stundom skulle ske hos annan person än den som verkligen ätnjutit inkomsten, kunde näppeligen ge anledning till så avsevärda olikheter i beskattningen, eftersom det mera sällan torde före- komma så stora skillnader i inkomster mellan säljare och köpare som mellan 5 000 (3 000 + 2 000) kronor och 43 000 (3 000 + 40 000) kronor. Att det be- rörda felet i skattens utmätande är så framträdande i nuvarande beskattnings- system beror på de däri förekommande slutavräkningarna. För att i B-försla- get i möjligaste mån avhjälpa bristen ha vi i detta förslag — liksom majo- riteten i A-förslaget —— intagit en utjämningsanordning, som skall närmare beröras i samband med anmärkning 3.
Majoriteten har gjort gällande, att en uppdelning av skogsbrukets inkomster genom någon form av efterbeskattning år ett flertal år icke kunde »råda bot på det missförhållandet, som sammanhänger med att skatten utmätes med hänsyn till skatteförmågan icke hos den, som bör drabbas därav, utan hos en helt annan person». Härtill må genmälas att detta icke varit syftet med utjämningsanordningen. Denna avser i stället att bättre anpassa skatten för en viss avverkning efter skatteförmågan hos fastighetens ägare, oavsett om det avverkade virket till någon del utgjort tillväxt före hans ägotid. Vi hålla emellertid för sannolikt, att utjämningsanordningen ofta skulle få gynnsamma verkningar även i det hänseende majoriteten åsyftat, ehuru, såsom det av majoriteten anförda exemplet visar, även motsatsen kan inträffa.
Vi ha här gjort gällande, att de skattskyldiga icke skulle komma att lida något påtagligt men av de förhållanden, som påtalats i förevarande anmärk- ningspunkt. Vi kunna således icke finna att någon egentlig orättvisa skulle ske köparen av en fastighet därigenom att någon rätt till avdrag för skogs- minskning icke funnes. Majoriteten har som bevis för att en sådan orättvisa skulle föreligga åberopat ett exempel, som anfördes av departementschefen i 1928 års kommunalskatteproposition, nämligen att en person inköper en
skogsfastighet för 60 000 kronor, avverkar för 40 000 kronor och för 10 000 kronor säljer vad som är kvar jämte marken. Han har gjort en förlust på 10 000 kronor _ det må emellertid observeras att denna förlust icke hade något som helst samband med beskattningen— men får enligt utskottsförsla- get betala progressiv inkomstskatt på ett belopp av 40 000 kronor. Ett dylikt resultat ansåg departementschefen vara för rättskänslan stötande. Detta om- döme synes emellertid vara giltigt endast under förutsättning att köparen hade känt till att rätt till avdrag för skogsminskning en gång funnits och trott att bestämmelserna därom alltjämt ägde giltighet samt sålunda räknat med att icke behöva erlägga skatt för vad han avverkade. Men även om, så- som exemplet ger vid handen, affären i övrigt var illa beräknad, behöver man icke förutsätta, att köparen därtill frånsett en så uppenbar sak som påvilande skattskyldighet. Ehuru rätten till sådant avdrag nu funnits i tret- tio år, torde många skogsägare fortfarande sakna kännedom därom eller i varje fall icke räkna därmed. Det är möjligt att i de landsdelar, där avdrags- rätten börjat inarbetas i medvetandet, det skulle, om B-förslaget genomför- des, kunna inträffa fall, då fastigheter köptes utan aktgivande på att denna rätt avskaffats. Sådana händelser kunna icke alltid undvikas vid övergången till en ny ordning, men nog borde de med vår tids underrättelseväsen bli yt- terligt sällsynta. Något annat än en övergångssvårighet kan det icke vara frå- ga om. Även 1924 års skatteberedning förutsatte, att köparen skulle äga kän- nedom om sin skyldighet att skatta för allt han avverkade. Under denna för- utsättning bleve skatten från köparens synpunkt icke orättvis. Köparen hade vid köpet att räkna med skattskyldigheten lika väl som med eventuell i fas- tigheten intecknad gäld eller andra onera. Utgjorde skatten i det anförda fallet 10 000 kronor, måste köparen säga sig att han grundligt missräknat sig på hela affären, i det han gjort en förlust på 20 000 kronor, motsvarande en tredjedel av hela inköpssumman. Kanske berodde förlusten på att han fel- bedömt skogstillgången eller på att den kalhuggning, som måste ha förekom- mit, var ekonomiskt oklok.
I exemplet framhålles särskilt, att köparen nödgades betala progressiv in- komstskatt för det belopp, 40 000 kronor, som avverkningen inbringat. Denna hårda beskattning beror emellertid icke på att beskattningen komme att ske hos fel person utan på att flera års avkastning av skogen toges till beskatt- ning på en gång. Om säljaren blivit beskattad för dessa 40 000 kronor i sam- band med en slutavräkning enligt gällande bestämmelser — ett fall som icke är mer osannolikt än att på en dylik fastighet under ett enda är avver- kas för 40 000 kronor virke —— hade skatten förmodligen icke blivit bättre avpassad efter dennes skatteförmåga. Det må för övrigt erinras om att så- dant vårt förslag är utformat progressionen i det anförda exemplet skulle mildrats genom utjämningsanordningen.
Till ytterligare utveckling av den ifrågavarande anmärkningen har majo- riteten framhållit, att skattesatserna kunna stiga från det en fastighet för— värvats tills avverkning sker. Såsom exempel har anförts det fall att en skogsegendom med mera mogen skog förvärvats vid något tillfälle före det
nu pågående krigets utbrott och att avverkning av skogen skett under åren 1939 eller 1940. Den hårda beskattning som därigenom skulle drabba skogs— ägaren följer emellertid icke blott med B-förslaget utan i lika grad med majo- ritetens eget förslag. Antag t. ex. att en skogsägare, som under innehavet ökat virkesförrådet å sin fastighet, avverkar den sparade tillväxten eller säljer fastigheten något av dessa år. Han får då utgöra skatt för många års skogstillväxt efter skattesatser, vilka äro högre än de som gällde då tillväx- ten sparades. Att i det av majoriteten anförda fallet det är en ny ägare av fastigheten, som drabbas av de höga skattesatserna, synes oss icke vara det väsentliga. Den orättvisa, som här föreligger och som sammanhänger med att tillväxten icke blir beskattad allteftersom den uppkommer, bör i och för sig icke vara mindre, om den drabbar den ägare som sparat tillväxten. På liknande sätt synes det oss förhålla sig med vissa andra invändningar, som majoriteten framställt i fråga om möjligheterna för en köpare att beräkna den blivande skatten. Då det t. ex. sägs att den skattskyldige i många fall icke vet, vilka inkomster han i övrigt har att räkna med för de kommande åren, inkomster vilka kunna påverka den progressiva beskattningen av skogs- inkomsten, så gäller detta icke endast köparen enligt B-förslaget utan även säljaren enligt A—förslaget. Dylika olägenheter för de skattskyldiga av att skogstillväxten icke beskattas då den uppkommer skulle emellertid avsevärt mildras genom de utjämningsanordningar som ingå i såväl B-förslaget som A-förslaget. Om i det av majoriteten anförda fallet köparen inom den när- maste tiden efter förvärvet företager en större avverkning, behöver sålunda enligt B-förslaget endast en mindre del av skogsinkomsten bli beskattad en- ligt skattesatser som äro högre än vid förvärvet.
Av den formulering 1924 års skatteberedning liksom ock majoriteten givit anmärkningen under denna punkt får man den uppfattningen att anmärk- ningen har en mycket stor räckvidd. Såsom här ovan visats, gäller den emel- lertid endast beträffande en del av skogsbruket, nämligen det enskilda, och av detta närmast det medelstora och mindre bondeskogsbruket. Vidare torde av det sagda framgå, att det endast kan vara en ringa del av detta skogs- bruks avkastning, som skulle bli beskattad hos en annan ägare än den som producerat avkastningen. Denna del kan antagas icke vara större än den som skall tagas till beskattning genom slutavräkningar enligt ett system där sådana förekomma. Inom det område, där det anmärkta förhållandet gäller, äro verkningarna icke heller sådana som kritiken velat göra gällande. Så- lunda har ett hårt beskattningsresultat exemplifierats (se departementsche- fens ovan återgivna exempel) och tillskrivits det system, varpå B-förslaget är grundat, fastän resultatet sammanhänger med skogsinkomstens ojämnhet och med lika stor sannolikhet kan inträffa enligt gällande eller av majoriteten fö- reslagna bestämmelser. Kritiken synes också bygga på antagandet att köparen av en fastighet skulle leva i den föreställningen att han, även om B-förslaget gällde, ägde rätt till avdrag för minskning i ingående virkesförråd, ett an- tagande, som vi finna föga rimligt.
Anmärkning 2 avsåg »att i visst fall tillväxt av eller värdeökning på skog komme att inkomstbeskattas två gånger, nämligen när en säljare beskattats för realisationsvinst».
Med denna anmärkning åsyftas det fall att skattskyldig vid försäljning av fastighet, å vilken han sparat skogstillväxt, blir beskattad för realisations- vinst. Vid försäljningen skulle vederlaget för fastigheten bli så mycket lägre som den ä tillväxten (förrådsökningen) belöpande inkomstskatten, och säl- jaren skulle sålunda redan därmed ha fått vidkännas inkomstskatt för sko— gens avkastning under hans ägotid. Samtidigt skulle han emellertid nödgas erlägga skatt ännu en gång för samma avkastning, 0111 vederlaget för den- samma inräknades i realisationsvinsten.
V id de provtaxeringar, som beredningen företagit i och för sitt förslag till omläggning av fastighetsbeskattningen och som omfattat 33 landskommu- ner för år 1933 och 77 landskommuner för år 1936, har icke iakttagits något fall av realisationsvinstbeskattning vid försäljning av jordbruksfastighet. Er- farenheten torde också ha ådagalagt, att på skogsfastigheter sällan uppstå några affärsvinster annat än i samband med avverkningar. Under sådana förhållanden förefaller 1927 års utskott ha haft goda skäl för sin uppfatt- ning att några åtgärder för det anmärkta felets avhjälpande icke vore påkal- lade. Enär anmärkningen likväl tillmätts en viss vikt, har i B-förslaget in- tagits en bestämmelse, varigenom risken för dubbelbeskattning undanröjes. Bestämmelsen återfinnes i författningsutkastet under 19 % kommunalskatte— lagen. Enligt densamma skall vid beräkning av realisationsvinst å avyttring av fastighet med växande skog eller av inkomst genom yrkesmässig försälj- ning av sådan fastighet till skattepliktig intäkt ej hänföras den del av veder- laget, som belöper å ökning i virkesförrådet under den tid den skattskyldige ägt fastigheten.
För tillämpning av dessa bestämmelser skulle fordras samma utredning av virkesförrådets förändringar under säljarens ägotid som vid slutavräk- ning enligt A-förslaget. Detta innebär onekligen en nackdel för vårt förslag. Att vi det oaktat beslutat föreslå en sådan anordning, beror på vår uppfatt- ning att bestämmelserna skulle behöva tillämpas endast i enstaka fall. Här— till kommer dels att vid realisationsvinst utredningen ej skulle kunna avse längre tid än tio är dels ock att här endast skulle vara fråga om förvärv, som skett genom köp eller därmed jämförliga fång, varvid kännedom om det ingående virkesförrådet ofta torde finnas. Svårigheterna att utreda förråds- ökningen torde därför icke vara oöverkomliga.
Det må i detta sammanhang erinras om att realisationsvinstbeskattningen av växande skog icke är följdriktigt ordnad enligt gällande bestämmelser och ej heller enligt A-förslaget. Om fastighet med växande skog avyttras och för- utsättningar för realisationsvinst föreligga, behandlas hela transaktionen en- ligt reglerna om realisationsvinstbeskattning. Detta medför bl. a., att förlust å affären, som beror på skogsminskning, icke får avdragas annat än mot an- nan realisationsvinst, ehuru avdrag för sådan förlust bort få åtnjutas utan inskränkningar, och vidare att intäkt genom ökning av virkesförrådet får kvit- ll—418636.
tas mot förlust å fastigheten i övrigt, ehuru dylik förlust icke bort få avdra- gas annat än mot vinst å annan realisationsaffär. Om dessa brister föga framträtt, torde det bero på realisationsvinstbeskattningens ovan berörda ringa praktiska betydelse när det gäller skogsfastigheter. I 1927 års kommu- nalskatteproposition föreslogs en annan anordning, enligt Vilken växande skog skulle undantagas från realisationsvinstbeskattningen och alltid behandlas enligt reglerna om inkomstbeskattning av skogsbruk. En sådan anordning, vil- ken dock är förenad med betydande praktiska svårigheter i tillämpningen, föreslås även i den reservation, som avgivits av herr Bergstedt.
Anmärkning 3. I denna anmärkning uttalades »att progressionen genom- snittligt komme att beträffande inkomst av skogsbruk verka hårdare än be- träffande annan inkomst och hårdare än nu».
Detta uttalande tar sikte på det förhållandet att skattskyldig enligt'ett så- dant system som det nuvarande vid uttag ur skogen under vissa förutsätt- ningar kan erhålla avdrag för skogsminskning. Det är riktigt att avdrags- rätten enligt ett dylikt system kan för en skattskyldig medföra, att de »top- par» i beskattningen beskäras, som uppstå vid stora uttag ur skogen. Å andra sidan öka emellertid därigenom beskattningarna vid fastigheternas för- säljning. Det får nämligen icke förbises, att varje avdrag för skogsminsk- ning — som icke innebär en definitiv minskning till ett därefter bibehållet jämviktsläge — förr eller senare skall återtagas vid en slutavräkning (bort- sett från att vid arv och andra benefika fång skogens tillväxt helt kan undgå beskattning). I samma mån som avdragsrätten (för icke definitiv skogs- minskning) utnyttjas, ökas alltså beskattningarna vid fastighetsförsäljning, och fråga är om icke risken för stora engångsbeskattningar då är mera fram- trädande än under innehavet. Man kan uttrycka detta förhållande så, att en skogsägare genom att vid avverkning begära avdrag för skogsminskning upp- skjuter beskattningen till ett tillfälle, då progressionen kan vara högre än vid avverkningstillfället. Huru därmed förhåller sig, beror på hur skogs- bruket bedrives och huruvida skogens värdestegring beskattas eller ej. Om mycket stora uttag ske enstaka år, kunna dessa leda till toppar, vilka äro större än de som genom avdragen kunna väntas uppstå vid slutavräkning- arna. Vid ett beskattningssystem med värdestegringsbeskattning, sådant som det som gällde då förevarande anmärkning först framställdes, hålla vi emel- lertid i motsats till 1924 års skatteberedning före, att slutavräkningarna i all- mänhet skulle leda till vida större beskattningar än avverkningarna. Be- träffande A-förslaget, enligt vilket värdestegring endast i begränsad omfatt- ning blir föremål för beskattning, är saken mera oviss. Såväl i A—förslaget som i B-förslaget hava ifrågavarande olägenheter av skogsinkomstens ojämn- het avsevärt minskats. I A-förslaget har intagits en anordning för utjämning av inkomsten vid slutavräkning, bestående däri att inkomsten får fördelas på flera år. I B-förslaget har en liknande anordning införts vid avverkning. I den mån olägenheterna kvarstå, skulle de, sådant skogsbruket numera dri- ves, enligt vår mening icke bli mera framträdande vid B-förslaget än vid A- förslaget utan snarare tvärt om. Eftersom A-förslaget icke medger någon
utjämning av skogsinkomsten under innehavet, bleve enligt detta förslag en skogsägare, vilken sålt avverkningsrätt eller företagit avverkning, som om- fattat enbart tillväxt under hans ägotid, beskattad för hela intäkten då den inflöte. Det är dessutom att märka, att medan B-förslaget kunde verka ogynn- samt för den skattskyldige vid stora engångsexploateringar av skogstillgång- en, vilka vanligen äro skogligt olämpliga och höra av skogsägaren undvikas, så torde enligt A-förslaget progressionen verka hårt vid ett skogligt och socialt oftast önskvärt sparande av skogstillväxten, då tillväxten bleve be- skattad' vid fastighetsförsäljning.
Vad här sagts om progressionens verkningar gäller även den i detta sam- manhang icke mindre betydelsefulla frågan om de skattskyldigas möjlighet att vid ojämnt fallande inkomster utnyttja dem tillkommande avdrag för gäldränta, allmänna avdrag och ortsavdrag.
Till närmare utveckling av vårt förslag till utjämningsanordning må an- föras följande.
Skogsinkomstens ojämnhet var ur beskattningssynpunkt ett betydelse- fullare spörsmål före år 1929 än vad nu är fallet. Från och med detta år har en lättnad beretts genom bestämmelser i 41 & kommunalskattelagen jämte anvisningar. Om köpeskillingen för såld skogsavverkningsrätt eller sålt virke uppdelas på terminer, kan enligt detta lagrum vinnas en fördelning av skatt- skyldigheten på flera år. Ersättes enligt beredningens förslag garantiskatten med en objektskatt, torde de låga ortsavdragen vid den kommunala inkomst- beskattningen i de allra flesta fall kunna utnyttjas. På grund därav och då skatten är proportionell, minskas utjämningsspörsmålet för kommunalbe— skattningens del i hög grad. Beträffande statsbeskattningen däremot torde det, dels med hänsyn till progressionen, dels och framför allt med hänsyn till möjligheten att utnyttja de där betydligt högre ortsavdragen, föreligga större behov av att en utjämning av inkomsten vid avverkning får ske. Sär- skilt kan detta vara önskvärt med tanke på de fall, då större avverkningar företagas av en nytillträdande fastighetsägare, t. ex. för att få medel att amortera en köpeskilling eller lösa ut syskon efter arvfall. På grund härav har i författningsutkastet under 41 å kommunalskattelagen intagits en be— stämmelse, att inkomst av skogsbruk under vissa förutsättningar kan få för- delas på flera år och beskattas genom eftertaxering. Bestämmelsen är så ut— formad att taxeringsmyndigheterna icke skola betungas med den ganska tidsödande eftertaxeringen i andra fall än då den skattskyldige har ett verk- ligt behov av en utjämning. För tillämpning av stadgandet fordras kännedom om rotvärdet av det under året tillgodogjorda virket. Vid egen avverkning är detta värde icke utan vidare känt utan måste beräknas. Det förutsättes att inga större krav skola uppställas på sådana beräkningars noggrannhet. En ungefärlig uppskattning bör räcka för ändamålet, och en sådan torde sällan erbjuda några svårigheter. Bestämmelsen om uppdelning är avfattad så, att inkomsten kan bli fördelad även på är, då den skattskyldige icke ägt fastigheten. Detta har skett för att nya ägare skulle kunna d'raga nytta av bestämmelsen.
Taxeringstekniskt är den föreslagna anordningen liksom eftertaxeringar överhuvud taget förenad med ett avsevärt arbete. Särskilt besvärlig kan taxe- ringen bli, när den skattskyldige bytt hemortskommun under något av de år, på vilka fördelning skall ske. Ur skogsvårdssynpunkt är bestämmelsen kan- ske ej heller önskvärd, enär den skulle underlätta stora engångsuttag, som ofta äro skogligt olämpliga. För vår del äro vi också närmast av den åsikten att bestämmelsen knappast för närvarande och ännu mindre framdeles kan vara behövlig för det normala skogsbruket. Då emellertid frågan om pro- gressionens verkningar tillmätts stor betydelse i den tidigare diskussionen om utskottsförslaget, ha vi velat anvisa en utväg för att tillmötesgå de önske— mål om en utjämning, som synas föreligga. Även om en utjämningsanordning befinnes böra genomföras för statsbeskattningens del, kan det ifrågasättas, om den skall utsträckas att gälla beträffande den kommunala beskattningen, där det praktiska behovet av densamma torde vara ringa.
Hur utjämningsanordningen skulle verka, framgår av majoritetens kom- mentar till motsvarande bestämmelse i dess förslag (se sid. 115).
Anmärkning 4. I denna anmärkning uttalades, »att utskottets förslag inne— bure ett avsteg från den i skattelagstiftningen antagna principen att arvs— skatt och inkomstskatt uteslöte varandra, vilket avsteg medförde en skärp- ning i förhållande till det nuvarande beträffande beskattningen av inkomst av skogsbruk, en skärpning som bleve desto starkare på grund av progressivi- teten».
Förhållandet mellan inkomstskatt och arvsskatt vid arv av fastighet med skog, sådant det framträder i nuvarande beskattningssystem och i A-förslaget, är tidigare behandlat såväl av majoriteten som av oss. Majoriteten har med avseende ä A-förslaget uttalat den uppfattningen att en slutavräkning med arvlåtaren skulle framstå såsom stridande mot den i vårt skattesystem ve— dertagna grundsatsen att arvsskatt och inkomstskatt utesluta varandra. Vi ha å vår sida gjort gällande att i ett dylikt system en slutavräkning vore principiellt riktig och nödvändig för att icke den skogstillväxt, som skett un- der arvlåtarens ägotid men icke uttagits under samma tid (arvlåtarens spva- rade tillväxt), skall helt undgå inkomstbeskattning. Den nu ifrågavarande anmärkningen mot utskottsförslaget synes grundad på samma uppfattning som den majoriteten företräder, enligt vilken en inkomstbeskattning av arv- låtarens sparade tillväxt skulle innebära en kollision med arvsbeskattningen. I anledning av anmärkningen kunna vi därför i huvudsak hänvisa till vad vi ovan (sid. 136 ff) anfört rörande detta spörsmål. Saksammanhanget blir emellertid i B-förslaget mera invecklat genom den metod för fördelning av skattskyldigheten för skogsavkastningen mellan en förutvarande ägare och en nytillträdande, som karakteriserar detta förslag. En följd av denna me- tod är att en viss oriktighet i arvsbeskattningen vid B-förslagets tillämpning kan uppkomma, ehuru icke den som torde åsyftas i förevarande anmärk- ning. Med hänsyn härtill och då det synes angeläget att förhållandet mellan inkomstbeskattningen och arvsbeskattningen enligt B-förslaget blir klarlagt, vilja vi här något närmare ingå på spörsmålet.
Den framställda anmärkningens innebörd må belysas med följande exem— pel på tillämpning av B-förslaget (jfr exemplet sid. 69).
a) En fastighet med skogsvärde av 10 000 kronor ärves, och arvingen av- verkar omedelbart av arvlåtaren sparad tillväxt för 2 000 kronor. Arvingen blir då inkomstbeskattad för 2 000 kronor, ehuru han för tillväxtens värde betalt även arvsskatt. Det är ett sådant fall anmärkningen avser.
b) Antag i stället att arvlåtaren innan han avled företagit avverkningen år 2 000 kronor (vilket belopp, minskat med därå belöpande inkomstskatt, ingått i kvarlåtenskapen) och att i anledning av avverkningen det taxerade skogsvärdet sänkts till 8000 kronor. Då hade arvlåtaren blivit inkomstbe— skattad för de 2000 kronorna med exempelvis 400 kronor, och arvingen hade fått betala arvsskatt för 8 000 + 2 000 — 400 = 9 600 kronor.
I senare fallet blir såväl inkomst- som arvsbeskattningen riktig; arvlåtaren betalar inkomstskatt för den tillväxt, som skett under hans ägotid, och arvingen har endast att erlägga arvsskatt. Vad som kan anmärkas mot be- skattningen i fallet a) är dels att arvingen i stället för arvlåtaren får betala inkomstskatt för de 2000 kronorna, dels att arvingen får betala arvsskatt även på det belopp, 400 kronor, som arvlåtaren bort betala i inkomstskatt.
Det förstnämnda förhållandet är en följd av det sätt, varpå enligt B-för- slaget fördelningen av skattskyldigheten för skogens avkastning sker mellan dem som efter varandra äga en skogsfastighet. Såsom förut framhållits inne- bär detta, att skogsavkastningen tages till beskattning hos den ägare, under vars ägotid den faller. Liksom vid köp kan alltså inkomstskatten för skogs- avkastning i vissa fall bli utmätt efter skatteförmågan hos annan än den som ätnjutit avkastningen. I det ovan anförda exemplet blir arvingen beskattad i stället för arvlåtaren. Medan vid köp skatten kan beaktas vid köpeskillingens bestämmande och sålunda kan återvältas å förre ägaren, kommer den vid arv att stanna på den nye ägaren. Att denne får svara för den skatteskuld, som häftar vid den honom utan vederlag tillfallna egendomen, måste anses riktigt, eftersom han är betalningsskyldig för arvlåtarens skulder. Endast om skattens belopp skulle bli högre därigenom att beskattning sker hos arvingen, kommer denne i en sämre ställning än om beskattningen skett hos arvlåtaren.
Om A-förslaget tillämpats på det föreliggande exemplet, skulle i fallet a) varken arvlåtaren eller arvingen haft att erlägga skatt för den sparade tillväxten, som antogs vara värd 2 000 kronor. Under beredningens arbete ha diskuterats olika metoder att i ett sådant system som A-förslaget bringa en arvlåtares sparade tillväxt inom inkomstbeskattningens ram. Dessa meto- der, för vilka tidigare redogjorts och vilka gå ut på antingen att införa slut- avräkning med arvlåtaren eller att låta arvingen övertaga arvlåtarens in- gångsvärde och ingående virkesförråd, ha emellertid ansetts medföra svåra olägenheter för de skattskyldiga. I själva verket synes B-förslaget erbjuda det effektivaste och för de skattskyldiga minst olägliga sättet att lösa denna fråga.
I den kritik, som 1924 års skatteberedning riktade mot utskottsförslaget, angavs det icke såsom en brist i då gällande ordning att en arvlåtares spa-
rade tillväxt undgick beskattning. I skatteberedningens promemoria fram- ställes saken i stället så som om den dåvarande ordningen vid arv vore rik- tig och som om utskottsförslaget innebure en dubbelbeskattning. Det måste vara på grundval av denna uppfattning förevarande anmärkning riktats mot ett system sådant som det av oss föreslagna. En dylik uppfattning utgör ock- så förklaringen till det uppslag. som diskuteras i departementschefens ovan återgivna yttrande vid 1928 års riksdag över utskottsförslaget och varigenom de »orättvisor, som uppstå vid arvfall, skulle bortelimineras». Uppslaget i fråga innebar, att arvinge skulle tillerkännas rätt till avdrag för minskning i ingående virkesförråd, ett uppslag som åter skulle införa möjligheten till skattefrihet med därav följande vådor, för vilka ock redogöres i departe- mentschefens anförande.
Arvsskatten blir emellertid i det anförda exemplet a) såsom ovan antytts något för hög, i det att den beräknas å fastighetens hela värde utan hänsyn till skatteskulden. Hade med fastigheten följt ett skattetillgodohavande, skulle däremot arvsskatten blivit för låg. I betraktande av den osäkerhet, som man i praktiken har att räkna med vid arvsbeskattningen av just skogstillgångar, synes emellertid det nu påpekade förhållandet föga betyda. Sålunda äro taxe- ringsvärdena å växande skog behäftade med vissa brister. I detta samman- hang må erinras om att enligt beredningens undersökningar (se sid. 64) det taxerade skogsvärdet tenderar att understiga saluvärdet, då skogstillgången är stor, varigenom arvsskatten kan antagas bli låg just i de fall en skatte- skuld vilar å skogen. Även andra felkällor i arvsskattens beräkning ha måst tolereras. Om i det ovan angivna exemplet a) taxeringsvärdet visserligen va— rit riktigt med hänsyn till virkesförrådet vid senaste allmänna fastighets— taxering men det avverkade virket motsvarat tillväxt därefter, hade arvs- skatten blivit beräknad på ett 2 000 kronor för lågt värde. Det fel med av- seende å arvsskatten, som vid B-förslaget uppstår om arvingen företager av- verkningen, består allenast däri, att arvsskatt oriktigt utgår på det inkomst- skattebelopp å 400 kronor, som arvlåtaren bort erlägga för avverkningens netto, 2 000 kronor. Då arvsbeskattningen sålunda med nödvändighet måste ske efter ganska grova linjer, har det icke synts påkallat att vidtaga några sär- skilda åtgärder för att söka avhjälpa ett så jämförelsevis obetydligt fel som det, varom nu är fråga.
Vad i förevarande hänseende kan anmärkas mot B—förslaget gäller även inom andra beskattningsområden, där den metoden tillämpas att avkastning tages till beskattning hos den ägare för vilken avkastningen faller. Den som ärver en fastighet med växande gröda eller ärver aktier, vilkas utdelning snart blir tillgänglig för lyftning, o. s. v. övertager sålunda en inkomstskatte- skuld från arvlåtaren och får erlägga arvsskatt för egendomens hela värde utan hänsyn till skatteskulden.
Anmärkningar 5 och 6. I dessa anmärkningar uttalades, »att förslagets övergångsbestämmelser kunde tänkas i viss mån bidraga till en forcerad av- verkning i ändamål att utnyttja den under övergångstiden medgivna rätten till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde, samt
att övergångsbestämmelserna i vissa fall medgåve möjlighet att genom köp och återköp av fastighet ernå en icke avsed-d frihet från beskattning av in— komst av skogsbruk».
Det är obestridligt, att den av 1927 års utskott föreslagna övergångsbe- stämmelsen var förenad med betydande olägenheter. En sådan bestämmelse kan icke heller sägas vara rationell. Önskligt vore att alla skogsägare kunde övergå till det nya systemet med riktiga och för alla lika förutsättningar. Så skulle ske, om det för dem gällande ingående virkesförrådet vid övergången läge i en nivå, som med nutida åskådning kunde anses ekonomiskt lämplig och normal. Då startade alla utan skatteskulder eller skattetillgodohavanden. Med utgångspunkt från denna tanke och under antagande att en relativ skogstillgång av 08 är lämplig ha vi utformat övergångsbestämmelsen i B- förslaget. Denna innebär, att under en övergångsperiod av tio år avdrag för minskning i gällande ingående virkesförråd enligt nuvarande bestämmelser skall få ske ned till en virkesförrådsnivå, som enligt tabell II i 1937 års skogs- värderingsinstruktion svarar mot en relativ skogstillgång av 0'8. Bestämmel- sens innebörd må närmare belysas genom följande exempel. Vid 1946 års taxering visar A., som förvärvat en fastighet före den 1 januari 1944 och vars gällande ingående virkesförråd är 8 000 kbm och gällande ingångsvärde 16 000 kronor, motsvarande ett värde av 2 kronor per kbm, att virkesförrå— det å fastigheten vid 1945 års utgång utgjort 6 000 kbm. A. skulle sålunda en- ligt de före 1944 gällande grunderna äga åtnjuta avdrag för minskning i för honOm gällande ingående virkesförråd för 2 000 kbm ä 2 kronor eller med 4 000 kronor. Enligt de uppgifter, som legat till grund för bestämmandet av det fastigheten åsatta taxeringsvärdet, innehåller fastigheten 100 hektar skogs- mark av bonitet 2. Vid en antagen omloppstid av 120 år skulle enligt tabell II i 1937 års skogsvärderingsinstruktion virkesförrådet vid normal relativ skogstillgång (1'0) utgöra 83 kbm per hektar. Vid en relativ skogstillgång av 08 skulle sålunda virkesförrådet utgöra 08 X 83 = 664 kbm per hektar eller å hela fastigheten 6 640 kbm. På grund av den i övergångsbestämmelsen stad— gade begränsningen i avdragsrätten blir alltså A. berättigad att åtnjuta av- drag för förrådsminskning endast intill ett virkesförråd av 6 640 kbm eller för 8 OOO—6 640 = 1 360 kbm ä 2 kronor med 2 720 kronor.
Genom en sådan övergångsbestämmelse synes — bortsett från avdragssyste- mets brister — vara sörjt för att inga skogsägare skola bli underkastade en för hög beskattning till följd av övergången till det nya systemet. Rätteligen skulle jämväl en avräkning ske med de skogsägare, vilkas gällande ingående virkes— förråd understege normal nivå. En sådan avräkning lärer dock icke kunna ifrågasättas. Dessa skogsägare skulle alltså komma att undgå skatt för den tillväxt, som måste sparas för att komma upp till normal nivå.
Beträffande valet av den virkesförrådsnivå, som bör anses såsom normal, kunna givetvis olika meningar hävdas. Härvid synes böra beaktas å ena sidan att skälig lättnad i beskattningen bör beredas dem som eljest skulle ha nack- del av övergången och å andra sidan att avdragsrätten icke får locka till avverkningar, som äro skogligt olämpliga.
Då icke alltför många skogsägare ha ett gällande ingående virkesförråd, överstigande vad som motsvarar en relativ skogstillgång av 08, torde efter ett genomförande av B-förslaget avdragsfrekvensen nedgå till en obetyd- lighet.
Enligt B-förslagets övergångsbestämmelse skall, såsom framgår av författ- ningsutkastet, avdragsrätt tillkomma endast de skogsägare, som förvärvat sina fastigheter före förslagets ikraftträdande. B-förslaget erbjuder alltså i motsats till det ursprungliga utskottsförslaget icke möjlighet att genom köp och återköp av fastighet ernå en icke avsedd frihet från beskattning av skogs- brukets inkomster.
Mot övergångsbestämmelsen kan visserligen anmärkas, att de skogsägare, vilkas vid övergången gällande ingående virkesförråd vore lågt, såsom ovan nämnts skulle undgå skatt för den tillväxt som de eventuellt komme att spara för att bringa upp virkesförrådet. Denna anmärkning synes dock icke böra tillmätas alltför stor vikt, eftersom i dylika fall icke heller nu beskattning i allmänhet plågar ske, om också bestämmelser härom finnas. Har man kun- nat överse med den nuvarande ordningen så länge som skett, bör ett ytter- ligare dröjsmål tills ett nytt beskattningssystem hunnit att få full verkan kunna fördragas.
De enligt vår mening mest vägande invändningarna mot utskottsförslaget gällde just dess övergångsbestämmelse. Med den utformning övergångsbe- stämmelsen nu fått synes frågan om införandet av det av oss förordade syste- met ha kommit i ett avsevärt bättre läge.
Hittills ha behandlats de anmärkningar, vilka 1924 års skatteberedning framställt mot ett sådant system, som B-förslaget grundar sig på, samt vad majoriteten anfört i anslutning till dessa anmärkningar. Vi skola nu övergå till den kritik, som majoriteten härutöver framfört mot B-förslaget.
Ur social synpunkt har majoriteten gjort gällande, att konsekvensen av B- förslaget måste bli ett försvårande av fastighetsägarbeståndets rekrytering och att olägenheterna bleve svåröverkomliga särskilt för de ägare, som vore i behov av att omedelbart avverka skogen för att amortera köpeskillingen eller utlösa eventuella medarvingar, Vad angår köp av fastighet måste ma- joriteten härvid bygga på antagandet att köparen trots de nya bestämmel- serna alltjämt trott sig äga rätt till avdrag för skogsminskning. Såsom redan framhållits, har man enligt vår mening icke rätt att utgå från ett sådant an- tagande. I stället måste förutsättas, att varje någorlunda vaken köpare kom- mer att förvärva fastigheten till ett så mycket lägre pris, som motsvarar skatteskulden åt skogen, i vilket fall skäl för anmärkningen saknas. I vad av- ser fastighets övergång genom arv och dylika fång tager majoriteten sikte på att den frihet från beskattning, som nu åtnjutes vid sådana fång, komme att försvinna. Detta skulle onekligen försätta arvinge i en sämre ställning än en— ligt gällande bestämmelser. De ekonomiska svårigheterna bleve emellertid —— om man bortser från att arvingen finge erlägga arvsskatt för fastighetens hela taxeringsvärde, ehuru det verkliga värdet på grund av en skatteskuld i vissa
fall kunde vara lägre — icke större än de äro för den som för närvarande ärver en fastighet utan avverkningsbar skog.
I detta sammanhang anför också majoriteten, att köparklientelet vid utbud av fastigheter i stor utsträckning komme att bestämmas därav att skatten kun- de bli så olika för den ene köparen i förhållande till den andre. I den mån detta förhållande komme att göra sig gällande, synes det oss vara ägnat att verka i socialt och skogligt fördelaktig riktning. Fastigheter med riklig skogs- tillgång skulle nämligen därigenom sannolikt kunna lättare förvärvas av personer, som själva ämnade bruka desamma, medan andra spekulanter, som i allmänhet finge antagas räkna med högre skatt för vad de avverkade, hade sämre möjligheter än nu att konkurrera om sådana fastigheter.
Även i andra hänseenden synes A-förslaget ur sociala synpunkter vara mindre tilltalande än B-förslaget. För dem som köpa fastigheter i avsikt att exploatera skogstillgången skulle nämligen A-förslagets olägenheter troligen komma att bli mindre framträdande. Sådana köpare förskaffa sig sannolikt god kännedom om virkesförrådet samt kunna vid avverkning tillförsäkra sig fullt avdrag med tillhjälp av virkeskapitalsmetoden och efter ett relativt kort innehav göra en ganska tillförlitlig slutavräkning. Även andra, som icke tillhöra den egentliga bondeklassen, torde kunna antagas ha goda möjlig- heter att bevaka sina intressen vid A-förslagets tillämpning. De äter, som köpa fastigheter för att finna sin bärgning såsom jordbrukare, äga vanligen sina fastigheter mycket länge. I den mån de erhållit avdrag under innehavet och sedan sparat skogstillväxt, bli de, såsom i det föregående (sid. 143) fram— hållits, beskattade för den långvariga värdestegringen på denna tillväxt. Slut- avräkningen torde också bli osäker och sannolikt utfalla till den skattskyl- diges nackdel, på grund av att han ej kan fullständigt redovisa sina uttag ur skogen. Denna avräkning leder då till att en stor inkomst tages till beskatt- ning, och skatten å denna inkomst kan trots A-förslagets utjämningsanordning bli hårdare än den skattskyldiges verkliga skatteförmåga borde föranleda. B—förslaget åter, som trots utjämningsanordningen torde medföra högre be- skattning vid stora engångsexploateringar än vid ett mera kontinuerligt utta- gande av skogsavkastningen, kommer icke att försätta jordbrukaren i sämre ställning än personer med större ekonomiska och andra resurser.
I detta sammanhang må upptagas till behandling spörsmålet om beskatt- ningens allmänna tyngd enligt ett sådant system som vi förorda, vilket spörs- mål synes ha spelat en viss roll vid skogsbeskattningsfrågans avgörande vid 1928 års riksdag. Till 1928 års kommunalskatteproposition var såsom bilaga (sid. 366) fogad en »P. M. med exempel belysande verkan av vissa förslag rörande beskattning av inkomst genom försäljning och avverkning av skog». Rörande denna promemoria anförde departementschefen i propositionen (sid. 210), att exemplen utvisade en väsentligt starkare skattebelastning enligt ut- skottsförslaget än enligt såväl då gällande regler som övriga förslag (nämligen de i 1927 och 1928 års kommunalskattepropositioner upptagna förslagen) samt att det förslag, som av departementschefen förordades i propositionen, påtag- ligen uppvisade det för skogsägarna gynnsammaste resultatet. Enligt vår me-
ning visa emellertid ifrågavarande exempel ingenting om beskattningens all- männa tyngd vid olika förslag utan endast om belastningen under de i exemp- len valda förutsättningarna. Exemplen avse en skog med ett oerhört stort, överårigt virkesförråd, nämligen 204 kbm per hektar mot normalt 84, vilket nedbringas ända till 32 kbm per hektar. Då avdragsrätt för förrådsminskning (eller värdeminskning) icke föreligger enligt utskottsförslaget (i exemplet har bortsetts från övergångsbestämmelserna), är det uppenbart, att detta förslag i de anförda exemplen leder till en hårdare beskattning än de förslag som för- utsätta dylikt avdrag. Hade i exemplen valts en skog, vars virkesförråd vuxit från 32 till 204 kbm per hektar, hade beskattningsresultatet blivit det mot- satta. Även i övrigt förefalla d'e förutsättningar, varå exemplen grunda sig, så- dana att några slutsatser om beskattningens allmänna tyngd enligt de pröva- de förslagen icke kunna dragas. Sålunda antages bl. a. att rotvärdet å normal avkastning under den tidrymd av 140 år, som exemplen omspänna, stiger en- dast från 9 kronor till 11 kronor per kbm och vidare att skogens värde ge- nom ett års avverkning nedgår från 31 800 kronor till 2 500 kronor (eller till värdet av 13 normala årsavkastningar). Oss förefaller det utan några som helst utredningar uppenbart, att utskottsförslaget skulle i den allmänna till- lämpningen ha medfört genomsnittligen lindrigare beskattning än övriga i promemorian prövade förslag, vilka alla inneburo en fullständig eller nästan fullständig värdestegringsbeskattning.
Huru A- och B-förslagen förhålla sig till varandra i detta avseende är svårt att fälla något omdöme om. Å ena sidan förekommer i A-förslaget viss skatte- frihet vid arv och liknande fång, vilken saknar motsvarighet i B-förslaget (en förmån som dock endast kommer en del skattskyldiga till godo). Å andra sidan torde A-förslaget i praktiken medföra en hårdare beskattning än vad dess bestämmelser närmast syfta till. Bl. a. må nämnas, att ingångsvärde- na ofta ge för låga å-pris vid avdrag för förrådsminskning samt att utred- ningssvårigheterna medföra risk för rättsförluster.
I den föregående framställningen ha vi angivit vår uppfattning om B-för- slaget och dess verkningar. Därav framgår att en lagstiftning i enlighet med detta förslag enligt vår mening skulle komma att verka i allt väsentligt så som 1927 års utskott skildrat och att de olägenheter, som ansetts vidlåda för- slaget, skulle bli föga kännbara om ens märkbara, utom i undantagsfall. Denna vår uppfattning är icke grundad endast på teoretiska överväganden. Det system vi förorda har i själva verket i stor utsträckning praktiserats under hela den tid inkomstbeskattningen av skogsbruk funnits, enär de avdragsmöj- ligheter, som erbjudits, av olika skäl föga utnyttjats samt slutavräkningar i allmänhet icke skett (se bilaga E). Efter hand har visserligen rätten till av- drag för skogsminskning börjat bli känd, men den torde fortfarande för många, kanske flertalet skogsägare icke vara någon praktisk verklighet.
Vi ha även tagit del av beskattningsbestämmelserna i vissa främmande län- der med högt utvecklad inkomstbeskattning, nämligen — förutom Norge och
Finland (se betänkandet kap. IV) —— Danmark, Amerikas förenta stater, Tyskland samt de tidigare staterna Österrike och Tjeckoslovakiet. I Norge och Finland har man såsom nämnt slagit in på ackordsbeskattningssyste- met. Att så skett torde sammanhänga med att detta system där i allt vä- sentligt gäller i fråga om jordbruket. En ackordsbeskattning, som omfat- tar all avkastning av jordbruksfastighet, torde nämligen erbjuda betydande fördelar, som ett ackord enbart för jordbruket eller enbart för skogsbruket icke äger. I Amerikas förenta stater förefinnes rätt till avdrag för värde- minskning av skog under innehavet. Där är emellertid värdestegring före- mål för inkomstbeskattning inom alla beskattningsområden. Slutavräkning måste sålunda alltid ske vid fastighetsförsäljning, såsom hos oss vid realisa- tionsvinstbeskattning. I ett sådant system bör inkomstberäkningen för skogs- brukets del ej erbjuda större svårigheter. Vid slutavräkningen erfordras icke några Skogstekniska beräkningar och ej heller någon uppdelning av fastig- hetens värde å jord och skog. Avdragen under innehavet kunna beräknas mera summariskt, eftersom de icke påverka den slutliga inkomstberäkningen. I övriga undersökta länder tillämpas samma system för skogsbrukets be- skattning som det vi föreslå.
Praktisk erfarenhet av den ordning vi här förorda finnes även på andra beskattningsområden. Undersöker man hur beskattningen är ordnad vid övergång till ny ägare av andra tillgångar, som ge avkastning, finner man, såsom den föregående framställningen (sid. 137) ger vid handen, att den nye ägaren ofta får skatta för den avkastning, som han uppbär under sin ägotid, oavsett å vilken tid den belöper. Man tillåter med andra ord att skatteskulder och skattetillgodohavanden övergå från en ägare till en annan. Den som köpt en jordbruksfastighet får sålunda skatta för värdet av den gröda, som växte å fastigheten, när han förvärvade denna. Den som förvärvat en aktie, innan årsutdelningen varit tillgänglig för lyftning, blir taxerad för denna ut- delning såsom inkomst o. s. v. I andra fall sker en avräkning mellan de olika ägarna. Beträffande obligationer gäller sålunda, att en ny ägare är skatt- skyldig endast för den ränta, som belöper på tiden efter förvärvet. En lik- nande avräkning lärer ock pläga ske beträffande hyror, skatter m. m., då en fastighet går i köp. Vad nyss sagts gäller inom de förvärvskällor, där den s. k. kontantprineipen råder, d. v. 5. där intäkterna tagas till beskattning, då de inflyta. Vid överlåtelse av rörelse däremot kan åtminstone i princip ingen överflyttning av skatteskulder och skattetillgodohavanden till ny ägare förekomma, eftersom där icke tillämpas kontantprineipen utan intäkterna be- skattas då de bokföringsmässigt uppstå, varigenom varje ägare blir beskat- tad för den avkastning, som belöper på hans ägotid.
Nu kan invändas att det här rör sig endast om skattskyldighet för avkast- ningen det år, under vilket övergången sker. Det ges emellertid åtskilliga exempel på hur vår lagstiftning medger överflyttning av skatteskulder och skattetillgodohavanden motsvarande flera års avkastning. Ett sådant exempel är följande. A. inköper en post obligationer till pari. Till följd av en sänk- ning av ränteläget stiger kursen på dessa obligationer till 115 procent. Till
denna kurs säljer A. obligationerna till B., som innehar dem till dess de inlösas till pari. Den överkurs A. erhållit vid försäljningen motsvarar egent- ligen en ränteinkomst. Därest A. icke skall beskattas för realisationsvinst, undgår han emellertid att bli taxerad för denna inkomst. B. åter blir beskat- tad för hela den ränta han bekommit å obligationerna utan att få avdraga det överpris han erlagt för att bekomma den högre avkastningen. A. har allt- så överfört en skatteskuld på B.
Det måste antagas att i det anförda exemplet kursen vid B:s inköp av obli- gationerna påverkats av skatteskulden, d. v. 5. att kursen skulle varit högre än 115 procent, om skatteskulden icke funnits. Ganska tydligt framträder en dylik inverkan på prissättningen beträffande kursen på aktier, vilken efter en utdelning sällan sjunker med utdelningens hela belopp, säkerligen bero- ende på att å utdelningen vilat en skatteskuld. Det är samma förhållande som bör inträffa vid tillämpning av B-förslaget.
Om A. sålt obligationerna mindre än fem år efter förvärvet, hade dubbel- beskattning inträffat. A. hade nämligen blivit beskattad för en realisations- vinst, motsvarande överpriset å 15 procent, ehuru han måst genom att åt- nöjas med en lägre köpeskilling till B. avstå ett belopp, motsvarande den skatteskuld, som B. övertager. I detta och andra dylika fall ha särskilda lag- stiftningsåtgärder för att förhindra dubbelbeskattning, motsvarande dem vi föreslå i B-förslaget, icke ansetts påkallade.
Ett annat exempel på överflyttning av skattetillgodohavanden kan hämtas från behandlingen av avdrag för underhåll av byggnader. Sammanhanget kanske här icke framstår så klart, därför att fråga är om överflyttning av avdragsrätt för utgifter, medan eljest är fråga om överflyttning av skatt- skyldighet för intäkter. Härvid gäller emellertid samma ordning som be- träffande avkastning av skogsbruk enligt B-förslaget. Om en person köper en stadsfastighet för 100 000 kronor och reparerar den för 20 000 kronor, får han vid sin inkomstbeskattning avdraga dessa 20000 kronor (här bortses från grundförbättringar, vilka bruka förekomma i samband med större re- parationer men för vilka avdrag ej får ske). Om i stället säljaren företagit reparationen, skulle han kommit i åtnjutande av avdraget för reparations- kostnaden. Genom att fastigheten säljes i oreparerat skick överflyttas alltså rätten till avdrag för underhåll, vilken har karaktär av ett skattetillgodoha- vande, från säljaren till köparen. Granskar man närmare ordningen för dessa reparationsavdrag, bibringas man ovillkorligen den uppfattningen att olägenheterna här måste vara större än de som på skogsbrukets område skul- le följa med B-förslaget. Det må sålunda erinras om att stadsfastigheter äro kapitalplaceringsobjekt, som ofta byta ägare, att de skattetillgodohavanden, som överflyttas från en ägare till en annan, ofta äro mycket stora och kunna utnyttjas på en gång genom reparationer — beträffande skogsbruk kunna de utnyttjas endast genom att öka virkeskapitalet, vilket kan ske endast så småningom —— samt att skillnaderna i skatteförmåga hos säljare och köpare kunna vara avsevärda. Säljaren har måhända icke så stor inkomst att han kan utnyttja ett avdrag för en genomgripande reparation, medan köparen,
som kanske betalar en stor del av sin inkomst i skatt, gör reparationen och utnyttjar avdraget.
Vår undersökning har som synes lett till ett resultat, som i hög grad skiljer sig från det 1924 års skatteberedning och departementschefen vid 1928 års riksdag kommo till. Förklaringen härtill torde delvis vara att såväl skatte- beredningen som departementschefen utgått från en annan uppfattning om sättet för skogsbrukets bedrivande än den kommunalskatteberedningen givit uttryck åt. Ehuru 1924 års skatteberedning icke direkt utsagt det, vill det av dess utredning synas som om den tänkt sig skogsbruket drivas ungefär så att en skog under en längre följd av år stode på tillväxt och därunder tid efter annan genom försäljning överginge till ny ägare för att slutligen, då den vore mogen, säljas till en avverkare. Tydligast kommer denna uppfattning till uttryck i det ovan (sid'. 149) återgivna uttalandet om »den slutlige avverka- ren». Häri synes förklaringen ligga till sådana uttalanden av 1924 års skatte- beredning som att den skatt, som skulle komma att åvila skogsbruket, skulle mista karaktären av en verklig personlig inkomstskatt och att progressionen komme att verka hårdare enligt utskottsförslaget än enligt före 1928 gällande bestämmelser. Man förstår då också, att departementschefen anförde ett så- dant exempel som att en person köper en fastighet för 60 000 kronor, hugger skog för 40 000 kronor och därefter säljer fastigheten för 10 000 kronor, ett fall som, om icke av andra skäl så med hänsyn till skogsvårdslagstiftningen, numera knappast kan inträffa. Omdömet om det av oss förordade systemet måste i hög grad bero på vilken uppfattning man har om det sätt, varpå skogsbruket bedrives, eftersom ingen av de anmärkningar som framställts mot detsamma äger giltighet annat än i den mån skogsbruket bedrives ore- gelbundet, så att skatteskulder och skattetillgodohavanden av nämnvärd stor- leksordning överflyttas från en ägare av ett skogsbruk till en annan. Den utveckling mot allt större jämnhet i skogsbrukets avkastning, som ägt rum och alltjämt pågår, är därför ägnad att undan för undan avlägsna de olägen- heter, som kunna vara förbundna med B-förslaget.
Vad som skulle vinnas genom ett antagande av B-förslaget ligger i huvud- sak i tämligen öppen dag. Några fördelar hos förslaget må emellertid här närmare framhållas.
Den princip vi i det föregående hävdat i frågan om beskattning av värde- stegring å växande skog blir genom B-förslaget förverkligad. Förslaget inne- bär att avkastningen blir till fullo beskattad, medan värdestegring på det virkeskapital, som erfordrats för att frambringa avkastningen, lämnas obe— skattad. Då oklarhet synes ha förelegat om förslagets verkningar härutinnan. må dessa något belysas. Om virkesförrådet å en fastighet hälles vid en och samma nivå, blir värdestegringen aldrig föremål för beskattning. Är t. ex. det varaktiga förrådet å en fastighet 10 000 kbm och stiger värdet härav från 3 kronor per kbm eller 30 000 kronor år 1945 till 5 kronor per kbm eller 50 000 kronor år 1965, sker ingen beskattning av den värdestegring ä 2 kro- nor per kbm eller 20 000 kronor, som inträtt under denna tid. Skulle förrå—
det å fastigheten 1965 tillfälligt nedbringas till 8000 kbm, beskattas den värdestegring ä (2 000 X 2 =) 4 000 kronor, som belöper å det sålunda av- verkade förrådet, men å andra sidan blir den tillväxt skattefri, som därefter sparas för att åter bringa upp förrådet till 10 000 kbm. Endast i den mån skogsbruket bedrives ojämnt, kan alltså värdestegring å skog bli föremål för beskattning.
En annan fördel hos den av oss förordade ordningen, som starkt betonats. i vissa yttranden över utskottsförslaget, är dess inverkan på skogsvårdeu. Då B-förslaget i motsats till ett system med avdrag och slutavräkningar in- nebär, att varje avverkning men däremot icke sparande av skog föranleder beskattning, kan förslaget antagas minska Skogsägarens benägenhet att av- verka skog i förtid och i stället uppmuntra till att hålla ett relativt stort vir- kesförråd. B—förslaget bör även vara ägnat att inbjuda till mera regelbundna virkesuttag, eftersom förslagets nackdelar framträda endast i den mån skogs- bruket bedrives ojämnt. Trots utjämningsanordningen torde sålunda stora engångsavverkningar ställa sig ofördelaktiga ur beskattningssynpunkt. Även sådana verkningar av förslaget som att definitiv förrådsminskning blir beskat- tad och att definitiv förrådsökning undgår beskattning, torde vara ur skogs- vårdssynpunkt gagneliga. De äro nämligen ägnade att motverka exploate— ringar av skogstillgången och att främja skogsodling. Den sistnämnda syn- punkten har av 1928 års lagstiftare tillmätts en så stor betydelse att en sär- skild anordning vidtagits för att från beskattning undantaga skogens tillväxt upp till värdet av fyra normala årliga virkesavkastningar av marken och däri- genom bereda en lättnad i beskattningen för den som drager upp ungskog.
B-förslagets verkningar jämförda med A-förslagets.
Jämför man ur de skattskyldigas synpunkt A- och B-förslagens verkningar med varandra, framträder i realiteten knappast någon skillnad beträffande skogar, tillhöriga staten, bolag eller andra juridiska personer. Avdrag och slutavräkningar torde nämligen för dylika skogsbruk praktiskt taget sakna betydelse, enär dessa mera sällan byta ägare. Det är för ägarna av de enskilda. skogarna som verkningarna bli olika. Vilket förslag som för dem verkar mest tillfredsställande torde bl. a. bero på om den rätt till avdrag för förråds- minskning, som A-förslaget bereder, har så stort värde att det uppväger de med slutavräkningarna förenade nackdelarna. Om man bortser från att skogs- brukets avkastning enligt A-förslaget kan undgå beskattning, då fastigheter gå i arv eller överlåtas genom gåva, måste i stort sett avdragen tagas igen ge- nom slutavräkningarna.1 Detta synes hittills icke ha allmänt uppmärksam—
1 Eftersom förrådsminskning vid beräkning av avdrag under innehavet vårdesättes efter in- köpssumman eller det vid förvärvet gällande taxeringsvärdets å-pris, medan förrådsökning vid slutavräkning värdesättes efter försäljningssummans ä-pris, vilket på grund av den fortgående värdestegringen vanligen är högre, kunna slutavräkningarna till och med antagas genomsnitt-- ligen avse större belopp än avdragen under innehavet. Se ovan sid. 143.
mats. Intresset har huvudsakligen knutits vid avdragsrätten under innehavet, medan slutavräkningarnas verkningar förbisetts. Att så skett i de delar av landet, där slutavräkningar icke allmänt förekommit, är naturligt. När sam- tidigt i några av dessa landsdelar avdragssystemet fungerat relativt gott un- der innehavet, ha skogsägarna haft all anledning att där vara nöjda med den nuvarande ordningen. De ha ju haft systemets fördelar utan att behöva känna av dess nackdelar. Skall den nuvarande ordningen, såsom majoriteten före— slår, bibehållas, måste emellertid förutsättas, att beskattningen av skogsbru- ket i samband med fastighetsförsäljning överallt i landet genomföres. Omdö- mena om systemets lämplighet komma då säkerligen att bli mindre gynn- samma. Därpå tyda erfarenheterna i de län, där man sökt göra denna be- ' skattning effektiv (se t. ex. länsstyrelsens i Kronobergs län yttrande, bilaga F). | Så bristfällig som den skattskyldiges bevisning rörande hans ingående vir- kesförråd många gånger måste bli, kommer hans beskattning enligt slut- avräkningen i hög grad att bero på de lokala taxeringsmyndigheternas upp- fattning om bevisreglerna och om den skattskyldiges trovärdighet. Det synes ! oss därför sannolikt att skogsägarna i allmänhet gärna skulle avstå från den
förmån, som avdragsrätten innebär, om de därigenom sluppe slutavräkningar. Ur såväl de skattskyldigas som taxeringsmyndigheternas synpunkt måste det vara önskvärt, att frågan om skogsbrukets beskattning löses på ett sådant sätt att slutavräkningar icke bli nödvändiga.
Ett för de skattskyldiga angeläget önskemål i fråga om inkomstbeskatt- ningen av skogsbruk måste även vara, att bestämmelserna bli enkla och be- gripliga samt möjliga att något så när säkert tillämpa. Härutinnan är B-för- slaget »att avgjort föredraga framför A-förslaget med dess invecklade regler och besvärliga tillämpning. Detta senare förslags verkningar hero i hög grad på den skattskyldiges egen förmåga att avgöra, när och för hur stor del av föreliggande förrådsminskning avdrag skall begäras och huruvida virkes- kapitalsmetoden bör användas. Det är också av betydelse, huruvida den skattskyldige förstår att ordna fastighetens övergång till ny ägare inom en familj eller släkt så att den förre ägarens förrådsökning icke blir tagen till beskattning och så att den nye ägaren får ett tillfredsställande ingångsvärde på skogen. I dessa och andra hänseenden har den som är väl insatt i reglerna om avdrag och slutavräkningar stora möjligheter att nedbringa beskatt- ningen. Det lärer emellertid icke kunna förväntas, att skogsägarna i allmän- het skola kunna lära sig förstå dessa regler. Icke heller kunna taxerings- myndigheterna eller skogssakkunniga förväntas tillvarataga de skattskyldi- gas intressen i nu nämnda hänseenden annat än i begränsad utsträckning. Följden måste 'bli att några skattskyldiga kunna utnyttja förslagets fördelar, medan detta icke är möjligt för det stora flertalet. Härtill komma utrednings- svårigheter, vilka kunna övervinnas av en del skattskyldiga men icke av andra. I betraktande av dessa omständigheter ha vi kommit till den upp— fattningen att B-förslaget skulle medföra större rättvisa och jämlikhet i be- skattningen än A-förslaget.
Önskemålet att heskattningsregler, som äro avsedda att tillämpas av en
stor allmänhet, skola vara begripliga och enkla att tillämpa, ha tid efter annan och icke minst de senaste åren kraftigt understrukits. I ett i 1928 års kommunalskatteproposition (sid. 185) refererat yttrande i skogsbeskattnings- frågan gjorde länsstyrelsen i Malmöhus län följande uttalande:
»Förvisso förhåller det sig så som skatteberedningen framhållit, att våra lag- stiftare i allmänhet föredragit mera komplicerade bestämmelser, som ansetts bättre anpassa sig efter olika saklägen, framför grövre men enklare normer. Detta är ett, enligt länsstyrelsens underdåniga förmenande, mycket beklagligt förhållande, helst som bestämmelserna för att kunna anpassas efter alla upptänkliga saklägen ofta måst bliva så komplicerade, att de i det ojämförligt största antalet av fall icke kun- nat i praktiken tillämpas, vadan den åsyftade anpassningen faktiskt blivit förfelad. Än mera beklagligt är, att dylika komplicerade bestämmelser, som visat sig i prak- tiken förfela sitt syfte, varit omöjliga att få bort ur skattelagstiftningen, sedan de en gång däri inkommit.»
I detta uttalande vilja vi instämma. Förhoppningarna att ett system med avdrag och slutavräkningar skall kunna bringas att fungera tillfredsställande synas oss icke längre kunna vidhållas. I tre årtionden ha vi nu haft ett dylikt system, och gång efter annan ha försök till förbättringar gjorts utan att leda till tillfredsställande resultat. Anledningen till att systemet kunnat fördra- gas är väl närmast den att det i stor utsträckning icke praktiserats utan andra och enklare metoder i verkligheten kommit till användning.
De fördelar, som enligt vår mening äro förbundna med B-förslaget, kunna sammanfattningsvis anges sålunda:
Lagstiftningen och dess tillämpning blir enkel. Därav följer icke blott att deklarations- och taxeringsarbetet underlättas utan även att den rättsosäker- het och det utrymme för subjektiva bedömanden, som gärna äro förenade med ett invecklat och svårtillämpat beskattningssystem, försvinna. De skatt- skyldiga kunna bedöma de skatterättsliga verkningarna av sina handlingar, vilket för flertalet icke är möjligt vid ett avdragssystem.
Den nuvarande möjligheten till skattefrihet i samband med fastighets över- gång genom arv och andra dylika fång försvinner.
Frågan huruvida och i vad mån värdestegring å växande skog bör be— skattas löses på ett såväl principiellt som praktiskt tillfredsställande sätt.
Inkomstberäkningen blir tillförlitlig, och det kan sålunda förväntas att skogsbrukets avkastning blir beskattad i enlighet med givna bestämmelser.
Förslaget är ägnat att främja god skogsvård.
Med vad sålunda anförts ha vi sökt angiva skälen till att vi förordat den lösning av frågan om inkomstbeskattningen av skogsbruk, som innefattas i B-förslaget.
Beskattningen vid upplåtelse av avverkningsrätt genom gåva eller eljest utan vederlag.
I detta sammanhang må upptagas till behandling ett spörsmål, som tidi- gare väckt en viss uppmärksamhet, nämligen frågan om skatteplikt för av- verkningsrätt, som upplåtes utan vederlag, t. ex. genom gåva eller testamente eller i samband med bodelning eller arvskifte. Detta spörsmål äger princi- piellt icke samband med något visst system för skogsbeskattningens ordnan— de utan hänför sig till den allmänna frågan om vad som skall anses såsom intäkt av skogsbruk.
För närvarande saknas föreskrifter i nu nämnda hänseende, vilket må- hända kan anses tyda på att värdet av avverkningsrätt, som upplåtes utan vederlag, icke skall utgöra intäkt för upplätaren. Detta skulle innebära, att den avkastning av skogsbruk, som av skogsägaren disponerades på nu an- givet sätt, helt skulle undgå inkomstbeskattning. Den som erhåller avverk- ningsrätten är nämligen icke heller skattskyldig för vad han utvinner ur densamma, såvitt han icke driver skogsavverkning yrkesmässigt. Att han kan ha att utgöra gåvoskatt eller arvsskatt för avverkningsrättens värde saknar givetvis betydelse i detta sammanhang.
Detta spörsmål togs upp i en vid 1933 års riksdag väckt motion (II: 335). I motionen uppgavs att för undgående av skatt för inkomst genom försälj- ning av avverkningsrätt till skog under senare år praktiserats det förfa- ringssättet att, sedan fastighetsägaren låtit uppräkna, stämpla och värdera den skog, som vore avsedd att försäljas, han genom gåvobrev bortskänkte den utstämplade skogen till sina barn, vilka hade att försälja densamma och tillgodogöra sig inkomsten därför såsom förtida arv. Försök hade gjorts att få dylik intäkt av skogsbruk beskattad antingen hos fastighetsägaren, som givit bort skogen, eller hos mottagaren av gåvan. Dessa mål hade vanligtvis genomlupit alla instanser för taxeringsfrågor och utmynnat i olika resultat. Motionen gick ut på att i skattelagarna skulle införas bestämmelser, som tydligt föreskreve, att intäkt av skogsbruk skulle beskattas vare sig fastig— hetsägaren själv försålde och mottoge betalning för avverkningsrätt eller han genom gåvobrev avhände sig skog på rot och gåvans mottagare ägde att för- sälja avverkningsrätten och mottaga likvid för densamma.
I anledning av motionen anförde bevillningsutskottet (betänkande nr 40 sid. 8 ff):
»Ifrågavarande spörsmål har en vida större räckvidd än som direkt framgår av motionen. I densamma har berörts allenast frågan om beskattning av inkomst ge- nom överlåtelse av växande skog, då fastighetsägaren bortgivit skogen på rot till barn och densamma åtminstone formellt först därefter avyttrats till annan person. Ett alldeles likartat problem kan emellertid uppkomma nära nog i varje fall, då tillgång eller rättighet av natur att utgöra framtida avkastning å av givaren ut- övad verksamhet eller tillhörig kapitaltillgång bortgives till ägaren närstående person i avsikt att låta mottagaren genom försäljning av det bortgivna eller på an-
12—418636.
nat sätt tillgodogöra sig ifrågakomna avkastning. Sålunda kan ett dylikt förfarings- sätt, såvitt gåller ägare eller brukare av jordbruksfastighet, användas ej blott i fråga om skog utan jämväl beträffande gröda eller andra jordbruksprodukter. En rörelseidkare har möjlighet att vidtaga likartade åtgärder för att undgå skatt för *eljest uppkommande fabrikations- eller handelsvinst genom att bortgiva vissa ihans lager ingående varor. Beträffande egentliga kapitaltillgångar må såsom exempel framhållas, att ägare av obligationer eller aktier kan bortgiva till värdepapperen hörande kuponger, innan ränta eller utdelning blivit tillgänglig för lyftning, var- igenom mottagaren erhåller rätt att uppbära den ränta eller utdelning, vartill ku— pongerna berättiga. Den omständigheten att vid sistnämnda transaktion avkast— ning eller rätt till sådan avskiljes från själva tillgången, redan innan avkastningen förfallit till betalning och sålunda innan densamma i regel plågar utgöra skatte- pliktig inkomst, torde sakna betydelse. Därest överlåtelsen skett mot vederlag, skulle nämligen skattskyldighet därför uppkommit redan genom överlåtelsen eller på grund av vederlagets mottagande. .
Ett näraliggande, ehuru ej fullt likartat spörsmål, uppkommer, där en uppfinnare eller ägare av värdepapper eller andra tillgångar, vilka han har möjlighet att av- yttra med förtjänst under sådana omständigheter att försäljningsvinsten är att hänföra till skattepliktig intäkt, i stället bortgiver dessa tillgångar till barn eller andra närstående, vilka i sin tur försälja det mottagna.
I samtliga nu angivna fall torde måhända tvekan kunna uppstå, huruvida och i så fall hos vilken person avkastningen eller vinsten hör taxeras som inkomst. Vi- dare kunna understundom vissa svårigheter uppkomma att beräkna storleken av det belopp, som bör taxeras såsom inkomst.
Ur principiell synpunkt måste det anses självfallet, att blivande eller i verklighe- ten redan uppkomna vinster genom förfaringssätt av nu angivna slag icke böra undgå beskattning. Emellertid föreligger enligt utskottets mening fog för det be— traktelsesättet, att ägaren eller givaren redan genom avkastningens bortskänkande måste anses hava förfogat över densamma på ett sådant sätt, att det framstår söm helt naturligt, att han beskattas för inkomsten, i den mån icke såsom i fråga om realisationsvinster uttryckliga lagbestämmelser lägga hinder i vägen för en sådan tolkning. Den omständigheten, att mottagaren har att erlägga gåvoskatt för värdet av det mottagna, saknar uppenbarligen all betydelse för bedömande av skyldigheten att utgöra skatt för inkomsten. Gåvoskatten avser nämligen att träffa kapitaltill- gångens överföring till mottagaren. I nu omförmälda fall sker nämligen samtidigt med att givaren tillgodogör sig avkastningen en gåva av densamma till annan per- son.
Såsom förut framhållits kunna understundom svårigheter uppstå att bestämma storleken av det belopp, som bör upptagas till beskattning. Enahanda svårigheter torde emellertid även kunna uppkomma vid gåvoskattens beräknande och synas böra lösas efter de normer, som angivits i förordningen om arvsskatt och skatt för gåva.
Utskottet har därjämte ansett sig böra framhålla, att vid den praktiska tillämp- ningen av skattelagarna icke sällan påträffas fall, då den skattskyldige vidtagit åt- gärder, vilka beträffande beskattningen måste givas annan innebörd än som av den skattskyldige uppgivits. Resultatet av sådana åtgöranden blir ofta, att den skatt- skyldige icke påföres den skatt, som han bort enligt lagstiftningens syfte. Uppen- barligen är det i fråga om tolkningen av skattelagarna av särskild betydelse, att dylika försök till kringgående av lagstiftningenssyfte förhindras. Nämnda förhål- lande har uppmärksammats av 1928 års bolagsskatteberedning. Isitt den 18 december 1931 avgivna betänkande (sid. 380 ff) har bolagsskatteberedningen erinrat om flera möjligheter att vidtaga åtgärder att kringgå lagstiftningens bokstav. Ehuru enligt vad bolagsskatteberedningen uppgivit i praxis, då oriktigheter av dylik beskaffenhet uppdagats, rättelse i flera fall vidtagits och den ifrågavarande åtgärden behandlats
efter sin verkliga innebörd, har beredningen föreslagit införande i lagstiftningen av en allmänt hållen regel i ämnet, och skulle det överlåtas åt beskattningsmyndighe- ternas goda omdöme att tillämpa densamma, varjämte genom uppräknande i an- visningarna av vissa redan kända fall ledning lämnats för tillämpningen. Stadgan- det innebär att, om det finnes uppenbart, att åtgärd, vars beskaffenhet från be- skattningssynpunkt äger betydelse, till sin verkliga innebörd är av annan beskaf- fenhet än som uppgivits, beskattningsfrågans bedömande skall ske med hänsyn till åtgärdens verkliga innebörd.
Såsom av det anförda framgår hava beskattningsmyndigheterna i åtskilliga fall, då skattskyldiga genom skentransaktioner av olika slag sökt att kringgå skatte- lagama, vid tillämpningen bedömt dessa åtgöranden efter deras verkliga innebörd. Därest en sådan princip följes vid de nu omförmälda fallens bedömande, torde det icke vara erforderligt att omedelbart genomföra en lagstiftning sådan som den i motionen föreslagna. Ehuru den hittillsvarande rättstillämpningen synes hava varit vacklande, torde densamma dock icke lägga hinder i vägen för en tolkning av be- stämmelserna i den riktning, som enligt utskottets mening måste anses rimlig och riktig. Med hänsyn härtill har utskottet icke ansett sig böra nu föreslå någon åtgärd i anledning av motionen. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på frågan samt att, därest för riksdagen framlägges för- slag till lagstiftning av den innebörd, som den av bolagsskatteberedningen förordade, detsamma gives en så vid avfattning, att därav otvetydigt framgår, att transaktioner av nu ifrågavarande slag icke skola medföra att inkomst undgår beskattning.
Riksdagen godkände utskottets betänkande. Sedan frågan sålunda behandlades i riksdagen, synes på området ha ut— bildat sig en fast rättspraxis. Såsom framgår av den redogörelse för denna praxis, som lämnats i bilaga A, synes på senare år hos regeringsrätten icke ha förekommit något fall, då värdet av avverkningsrätt, som upplåtits genom gåva, undgått beskattning. Givaren har nämligen ansetts skattskyldig för vad gåvotagaren bekommit vid tillgodogörande av avverkningsrätten. Av hand- lingarna i vissa mål vill det synas, som om avgörandena varit grundade på det antagandet att gåvan skett i syfte att undgå beskattning och som om gå— van därför i beskattningshänseende betraktats såsom en nullitet. Härpå tyder också att skattskyldighet för givaren ansetts inträda först då gåvotagaren uppburit valuta för avverkningsrätten och icke redan då gåvan skett. Mot den här antydda uppfattningen av praxis” innebörd talar å andra sidan att åminstone i ett mål (R. 1939 Fi. 536) något syfte att undandraga sig beskatt- ning icke synes ha förelegat.
Om sålunda enligt regeringsråttens avgöranden under senare år gåva av avverkningsrätt icke synes i något fall ha föranlett skattefrihet, har däremot i ett fall (R. 1935 Fi. 342) värdet av avverkningsrätt, som upplåtits genom testamente, ansetts icke utgöra skattepliktig intäkt. , -
Enligt vår mening föreligger icke någon skillnad, som bör inverka på be'- skattningen, mellan det fall att en fastighetsägare skänker eller testamenterar bort en avverkningsrätt och det fall att han säljer den eller tillgodogör sig skogen för eget behov. På vilket sätt han använder skogsavkastningen bör här- vidlag vara utan betydelse. Skänker han bort den, kommenden honom till godo därigenom att 'han kan förverkliga sin önskan att. giva. Denna mening torde även ha omfattats av bevillningsutskottet vid 1933 års riksdag, då utskot-
tet uttalade, »att ägaren eller givaren redan genom avkastningens bortskän- kande måste anses hava förfogat över densamma på ett sådant sätt, att det framstår såsom helt naturligt, att han beskattas för inkomsten». Detta betrak- telsesätt upprätthålles också, såvitt vi kunnat finna, på andra beskattnings- områden. Om en lantbrukare bortskänker produkter från sitt jordbruk eller en handlande varor ur sin affär, bör icke råda någon tvekan om att han skall beskattas för värdet av det bortskänkta.
Den lösning, som frågan om beskattning av skogsbruk vid benefik upp- låtelse av skogsavverkningsrätt sålunda synes ha erhållit i praxis, torde med utgångspunkt från gällande bestämmelser få anses i stort sett tillfredsstäl- lande. Mot de beskattningsresultat, vartill den nuvarande ordningen leder, kunna dock i vissa avseenden invändningar göras. Sålunda må framhållas att, om värdet av bortgiven skogsavverkningsrätt alltid skall betraktas såsom intäkt av skogsbruk för givaren, detta borde gälla även avverkningsrätt, som upplåtes genom testamente. Vidare borde i fråga om bortgiven avverknings- rätt skattskyldighet anses uppkomma redan då gåvan sker och avse gåvans värde vid denna tidpunkt. Den senare invändningen kan dock sägas vara av övervägande teoretisk betydelse.
Därest A—förslaget skulle genomföras, synes ett stadgande erforderligt, som klart ger vid handen, att värdet av avverkningsrätt, som upplåtes utan veder- lag, alltid skall upptagas såsom intäkt av skogsbruk. En sådan bestämmelse skulle emellertid medföra praktiska olägenheter. Sålunda skulle vid bibehål- lande i övrigt av A-förslagets bestämmelser en beskattning vid gåvotillfället medföra, att tillväxt och värdestegring _ under tiden från upplåtelsen till dess avverkning skedde —— å de träd, som omfattades av avverkningsrätten, i allmänhet icke kunde tagas till beskattning. Den möjlighet att undgå skatt, som därigenom uppkomme, kunde i praktiken bli av icke obetydlig omfatt- ning. Avverkningsrätt kan ju nämligen upplåtas på fem år, och betydande ändringar i virkespriserna och även virkesförrådet kunna äga rum under så lång tid. Sannolikt skulle åtgärder behöva vidtagas för att hindra dylik skat— tefrihet, t. ex. genom att hänföra även avverkning ä annans mark under för- värvskällan jordbruksfastighet. Härtill skulle komma svårigheter att beräkna gåvans värde i de fall resultatet av avverkningsrättens utnyttjande icke vore känt vid taxeringstillfället.
Därest B-förslaget genomföres, synes däremot något praktiskt behov av ett dylikt stadgande ej föreligga. Om för närvarande en viss tveksamhet kan råda, huruvida avverkningsrätt, som upplåtes utan vederlag, kan tagas till beskattning, även då syfte att undgå skatt icke kan anses föreligga, torde orsaken härtill vara att enligt "gällande ordning den som utan vederlag över- låter hela fastigheten icke beskattas för den sparade skogstillväxten å den— samma. Om den skattskyldige avhänder sig skogsavkastningen särskilt eller tillsammans med fastigheten, synes nämligen icke böra föranleda någon skill— nad i beskattningsavseende. Vilka motsättningar som uppkomma, då, såsom nu synes vara fallet, skilda principer tillämpas i dessa båda fall, framgår av redogörelsen för nuvarande rättspraxis (se t. ex. R. 1938 Fi. 627). I flera av
de i bilaga A redovisade rättsfallen och just de, där någon avsikt att undgå skatt troligen icke förelegat, har upplåtelse av avverkningsrätt skett i nära samband med överlåtelse av fastigheten. Hade i dessa fall fastighetsägaren skänkt bort fastigheten utan att dessförinnan upplåta avverkningsrätt å den- samma, skulle enligt gällande ordning någon skattskyldighet ej ha uppstått.
B-förslaget torde icke lämna utrymme för någon tvekan i förevarande hän- seende. Enligt detta förslag uppkommer ej skattefrihet för den sparade skogs- tillväxten å fastighet, som övergår till ny ägare utan vederlag, och det finnes då icke större anledning beträffande skogsbruket än beträffande andra för- värvskällor att antaga, att avkastning, som utan vederlag överlåtes särskilt, _ ej skall utgöra intäkt för givaren. Vi utgå därför från att, därest B-förslaget genomföres, skatteplikt alltid kommer att anses föreligga för avverkningsrätt, som upplåtes genom gåva eller testamente eller i samband med bodelning eller arvskifte, även utan uttryckliga bestämmelser härom.
Majoriteten har icke ingått på detta spörsmål. Att så ej skett torde bero på det ovan berörda sammanhanget med frågan om skattskyldigheten för skog, som tillsammans med marken övergår till ny ägare genom vederlags- fritt fång. Då värdet av dylik skog enligt A-förslaget icke är föremål för beskattning, hade det varit svårt att motivera skatteplikt för värdet av skog, som övergår till ny ägare genom dylikt fång utan samband med fastigheten. Att förorda skattefrihet även i detta fall torde å andra sidan ha framstått såsom mindre tilltalande. Om A-förslaget genomföres, kommer den nuva- rande motsättningen mellan beskattningsförhållandena vid gåva av avverk- ningsrätt och gåva av fastighet att bestå med därav följande svårigheter att i praxis finna hållbara utgångspunkter för målens avgörande.
Särskilt yttrande av beredningens ledamot herr Bergstedt.
Mot beredningens beslut, såvitt angår inkomstbeskattningen av skogsbruk, har jag ansett mig böra reservationsvis anmäla avvikande mening. Min skilj— aktiga ståndpunkt i denna fråga beror framför allt på att jag har en annan uppfattning än beredningens majoritet angående det skatterättsliga inkomst- begreppets omfång med avseende å skogsbruk. Det synes därför nödvändigt att i korthet beröra detta principiella spörsmål.
Enligt den nuvarande skattelagstiftningens grundprinciper äro intäkter, som utgöra avkastning av en förvärvskälla, hänförliga under inkomstbegreppet, och all vinst genom värdestegring, som träffar dylik avkastning, faller jäm— väl und'er detta begrepp. Värdestegring å själva förvärvskällan såsom pro- duktionsmedel anses däremot icke utgöra skattepliktig intäkt. Vid en tillämp- ning av detta inkomstbegrepp å skogsbruket är det enligt mitt förmenande mest följdriktigt att betrakta skogsmarken såsom produktionsmedel samt den växande skogen i dess helhet såsom avkastning. I enlighet härmed bör all värdestegring å skog vara underkastad inkomstbeskattning. En sådan till- lämpning av inkomstbegreppet å skogsbruk synes stå i överensstämmelse med de principer, varpå vår inkomstbeskattning är byggd. De skäl, som anförts för att den växande skogen skall anses helt eller delvis vara ett produktionsmedel och i denna egenskap undantagas från värdestegringsbeskattning, synas mig icke bärande. En väsentlig skillnad måste anses förefinnas mellan å ena sidan tråden i en skog, vilka äro avkastning av en produktiv verksamhet och av- sedda att inom viss tid i vinstsyfte avyttras eller förbrukas, samt å andra sidan maskiner, inventarier och andra produktionsmedel, som äro ämnade att sta— digvarande nyttjas i en förvärvsverksamhet, så länge de hava något egentligt värde. Det förefaller vara ett naturligare betraktelsesätt att i detta samman— hang jämföra den växande skogen med' växande gröda eller lager av spann- mål i jordbruket än med skördemaskiner eller åkerjord. Likaså synes man hellre böra likställa skogen med driftkapitalet i en rörelse än med anlägg- ningskapitalet.
En riktig tillämpning av vårt skattesystems inkomstbegrepp synes mig så- lunda vara att behandla all värdestegring å skog såsom intäkt av jordbruks- fastighet. Detta torde vara nödvändigt för att inom ramen av den nuvarande skattelagstiftningens grundprinciper åstadkomma en riktig avvägning av de olika förvärvskällornas andel i skattebördan. Därest man inskränker inkomst- begreppets omfång beträffande skogsbruket genom att helt eller delvis räkna värdestegringen å skog till s. k. förmögenhetsförvärv, är det enligt min me-
| [
ning påkallat att verkställa en revision av inkomstbegreppet beträffande andra förvärvskällor för att åvägabringa likformighet i beskattningshänseende.
Min angivna grunduppfattning rörande skogens skatterättsliga natur måste leda till att jag icke kan ansluta mig till den mening, som företrädes av bered- ningens majoritet. Majoritetens förslag innebär, att värdestegringen å skog i vissa fall skall vara undantagen från beskattning, vilket enligt min mening måste leda till oriktiga beskattningsresultat. Jag finner mig därför icke kunna biträda majoritetens förslag att beträffande inkomstbeskattningen av skogs- bruk vid avyttring av växande skog tillsammans med marken bibehålla det beskattningsalternativ, varigenom värdestegring å det ursprungliga virkesför- rådet fritages från beskattning. Det framstår med min ståndpunkt såsom be— tydelselöst, huruvida skogsbrukets avkastning realiseras under innehavet av skogsfastigheten eller i samband med dennas avyttring. Att på en sådan olik- het i tillvägagångssättet för avkastningens tillgodogörande grunda en åtskill- nad i beskattningen synes mig icke hållbart. Att dessutom kvalitetstillväxten å det ingående virkesförrådet enligt förslaget kan bliva undantagen från in- komstbeskattning måste framstå såsom otillfredsställande även för den som har en annan uppfattning i fråga om värdestegringsbeskattningen än den av mig hävd-ade. De berörda felen i beskattningen belysas av de exempel, som anföras i bilaga M.
Det framstår ur min synpunkt såsom angeläget, att inkomstbeskattningen blir densamma då skogen avyttras tillsammans med marken som då den rea- liseras under innehav av fastighet och att beskattningen i båda fallen omfat— tar all värdestegring å skogen. Vid en sådan beskattning bör enligt min upp— fattning skogsbruket helst hållas avskilt från andra förvärvskällor och så- lunda intäkter genom avyttring av skog tillsammans med marken icke vidare hänföras till vinst å icke yrkesmässig försäljning av fastighet eller inkomst av handel med fastigheter och ej heller intäkter genom avyttring av skogsavverk- ningsrätt behandlas såsom vinst å icke yrkesmässig försäljning av lös egen- dom.
Överväges en ordning, enligt vilken värdestegringen å skog skall bliva före- mål för inkomstbeskattning, uppställer sig liksom vid all värdestegringsbe— skattning en fråga av principiell räckvidd, nämligen huruvida värdesteg- ringen skall beskattas redan då den inträder eller först då den genom till— godogörande av skogen realiseras. Denna fråga blir av betydelse särskilt för de juridiska personernas vidkommande. Sker beskattningen vid realisationen, blir, där skogsbruket utövas av fysiska personer, värdestegringen å de virkes- förråd, som ständigt hållas å fastigheterna, föremål för inkomstbeskattning vid fastigheternas övergång till ny ägare, medan beträffande juridiska per- soner, vilkas fastighetsinnehav äro i tiden praktiskt taget obegränsade, denna beskattning skjutes på framtiden. Om värdestegringen beskattas, då den upp- kommer, förefinnes däremot icke någon sådan skillnad. För att uppnå full lik- ställighet mellan de båda kategorierna skattskyldiga skulle inkomsten av _ skogsbruk genomgående behöva beräknas efter bokföringsmässiga grunder.
Detta kan emellertid av praktiska skäl knappast ifrågakomma beträffande
fysiska personer och år beträffande dessa icke så nödvändigt, då beskattning av värdestegringen med icke alltför stora mellanrum kan ske vid deras från- trädande av fastigheterna. De juridiska personerna skulle däremot behöva åläggas att deklarera skogsbruket med lager så att in- och utgående balansen av skog finge påverka inkomstberäkningen. En någorlunda tillfredsställande likformighet i beskattningen av skogsbrukets inkomster skulle därigenom vinnas.
Även i en annan fråga rörande skogsbeskattningen av stor räckvidd är jag av annan mening än beredningens majoritet. Detta gäller inkomstbeskattning- en i de fall, då genom arv, testamente, gåva eller bodelning fastighet med väx- ande skog övergår till ny ägare eller skogsavverkningsrätt upplåtes. För när- varande finnes vid dylika fång en lucka i beskattningen av skogsbrukets in- komster, i det att fångesmannens inkomst fritages från beskattning och denna inkomst i princip icke heller tages till beskattning hos mottagaren.1 Detta med- för i många fall skogsinkomstens fritagande från skatteplikt men kan även leda till att avdragsrätt går förlorad för de skattskyldiga, nämligen då fånges- mannens gällande ingångsvärde eller ingående virkesförråd varit högre än taxeringsvärdet respektive virkesförrådet vid fånget. Denna ordning skall en- ligt majoritetens förslag bibehållas. Enligt mitt förmenande bör vid ifråga— varande fång den avkastning av skogsbruket under fångesmannens ägotid, som denne icke tillgodogjort sig, bliva föremål för inkomstbeskattning. Å andra sidan bör mottagaren icke i något fall försättas i ett ur beskattnings- synpunkt sämre läge än hans fångesman. En ändring av lagstiftningen i sådan riktning skulle åstadkomma likställighet i berörda avseende mellan skogsbru- ket och andra förvärvskällor. Det synes vara föga att invända mot att vid gåva av fastighet med växande skog eller av skogsavverkningsrätt givaren påföres den inkomstskatt, som belöper på skogsbruket under hans ägotid, och gåvan eventuellt minskas med denna skatt. Några bärande skäl synas ej heller kunna förebringas för att vid dödsfall den avlidnes Obeskattade inkomst av skogs- bruk skall fritagas från beskattning, då detta icke är förhållandet beträffande den avlidnes övriga Obeskattade inkomster. Om dödsboets och delägarnas eko- nomi är svag och omständigheterna ömmande, kan och bör skattebefrielse be- träffande dödsboets samtliga obeskattade inkomster beviljas för vederbörande taxeringsår. Är åter dödsboet ekonomiskt välbeställt eller arvingarna väl- situerade, finnes ingen anledning att efterskänka skatt för obeskattad inkomst av skogsbruk.
Med de utgångspunkter, som ovan angivits, måste inkomstbeskattningen av skogsbruk tekniskt utformas på ett annat sätt än beredningens majoritet föreslagit. Det synes angeläget att därvid söka dels förenkla reglerna för denna beskattning och dels i möjligaste mån eliminera de felkällor, som äro för- bundna med det nuvarande beskattningssystemets avdrag för den tillsammans med marken förvärvade skogen.
I sistnämnda hänseende må framhållas, att med såväl den gällande som
1 Härvid bortses från att i praxis förekommit fall, då i samband med gåva av skogsavverk- ningsrätt givaren beskattats för inkomst av skogsbruk.
den av majoriteten föreslagna ordningen avsevärda svårigheter kunna möta att verkställa en riktig fördelning av köpeskillingen för en skogsfastighet mellan den växande skogen och fastigheten i övrigt, varigenom ett visst osä- kerhetsmoment i inkomstberäkningen uppkommer. Därvid är att märka, att fördelningen ofta kan vara av större betydelse för köparen än för säljaren. Den senare har ej något egentligt men av att en för stor del av köpeskillingen hänföres till skogen, därest hans virkesförråd icke alls eller endast obetydligt ökat under hans ägotid och han sålunda med tillämpning av virkesförråds- metoden kan helt eller till största delen undgå beskattning för den å skogen belöpande köpeskillingen. Vidare förekommer det för närvarande mera sällan, att säljare och köpare hava anledning att vid samma taxering taga ställning till frågan om köpeskillingens fördelning. Detta spörsmål måste för övrigt med de nuvarande liksom de föreslagna bestämmelserna lösas fristående för vardera partens vidkommande och blir måhända för köparens del av bety- delse först långt efter förvärvet. Fråga om fördelning uppkommer ofta icke alls i samband med fastighetsförsäljningen, nämligen beträffande fastighet, som realiseras inom tio år efter det säljaren inköpt fastigheten eller som har ett lägre virkesförråd vid försäljningen än det gällande ingående virkes- förrådet. De skattskyldigas medverkan till en riktig fördelning är därför för närvarande icke av något större värde.
En annan felkälla i den nuvarande inkomstbeskattningen av skogsbruk, liksom i den av majoriteten föreslagna, äro beräkningarna av virkesförrådets förändringar, som i många fall måste bliva osäkra. Ett fel i detta avseende inverkar på den skattskyldiges totala avdragsrätt och kan få betydelsefulla verkningar vid avyttring av den växande skogen tillsammans med marken.
För att vid en omläggning av skogsbeskattningen i riktning mot större lik- formighet även tillgodose önskemålen om enklare och bättre metoder för in- komstberäkningen skulle beskattningen av skogsbrukets inkomst kunna i sto- ra drag ordnas på följande sätt. Utöver de nuvarande intäkterna av skogsbruk skola såsom intäkter därav behandlas dels värdet av växande skog, som övergår å ny ägare genom arv, testamente, gåva eller bodelning, dels vär- det av avverkningsrätt till skog, som upplåtes eller överlåtes genom dylikt fång, dels intäkter genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken, där fastigheten förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo under mindre än tio år eller där den ingått såsom vara i hans handelsrörelse, dels ock intäkter genom skogsav- verkning å annans mark och genom avyttring av skogsavverkningsrätt. Då växande skog tillsammans med marken övergår till ny ägare genom bene- fikt fång, skall såsom dess värde upptagas taxeringsvärdet eller det för förre ägaren gällande ingångsvärdet, om detta är högre än taxeringsvärdet — even- tuellt ett på begäran av den skattskyldige efter särskild uppskattning fast- ställt värde å den växande skogen. Efter avyttring av fastighet med växande skog skall köpeskillingen alltid vid följande taxering fördelas mellan skogen och fastigheten i övrigt samt vad som belöper å skogen utgöra intäkt av skogsbruk. Särskild inkomstberäkning skall i förekommande fall ske å ena
sidan för skogsbruk .och å andra sidan för vinst å realisation av fastigheten i övrigt, om sådan vinst är skattepliktig, eller för inkomst av handelsrörelse, om fastighetsförsäljningen utgjort ett led i en sådan rörelse. Vid all över- gång till ny ägare av växande skog tillsammans med marken skall det vär- de å de därvid uppkommande intäkterna av skogsbruk, vilket tillämpas vid beräkning av fångesmannens skattepliktiga intäkt, utgöra ingångsvärde för den å vilken skogen övergår. Dennes totala avdragsrätt bestämmes sålunda redan vid fastighetens förvärvande av detta ingångsvärde. Vid avverkning av skog eller vid upplåteISe av avverkningsrätt till skog medgives avdrag för så stor del av ingångsvärdet, som motsvarar minskningen av det gällande in- gående virkesförrådet. Vid avyttring eller benefik övergång till ny ägare av skog tillsammans med marken skall det återstående ingångsvärdet avdragas. Den skattskyldige skall på detta sätt sammanlagt erhålla avdrag för ingångs— värdet. Från intäkter genom skogsavverkning å annans mark eller genom överlåtelse av avverkningsrätt skall avdrag få ske för ett i samband med rät- tighetens förvärvande fastställt ingångsvärde. Underskott, som uppkommer genom att avdrag uppgår till högre belopp än bruttointäkterna av skogsbruk, skall få avdragas i vanlig ordning vid inkomstberäkningen.
Anses det angeläget att undvika beskattning i samband med dödsfall, kan beskattningen vid arv och testamente ordnas så att avräkning ej sker vid benefika fång utan den nye ägaren övertager fångesmannens ingångsvärde. Samma inkomst kommer då i längden att tagas till beskattning.
I överensstämmelse med vad beredningens majoritet föreslagit förutsättes sålunda borttagande av två av de nuvarande avdragsmetoderna, nämligen vid avverkning eller avyttring av skog utan samband med avyttring av marken avdraget för skillnaden mellan det gällande ingångsvärdet och skogens åter- stående värde (värdemetoden under innehavet) samt vid avyttring av skog i samband med avyttring av marken avdraget med belopp, motsvarande fyra gånger markens normala årliga virkesavkastning (schablonmetoden). Dessutom föreslås här avskaffande av det nuvarande avdraget vid avyttring av skog i samband med avyttring av marken för så stor del av köpeskillingen för sko- gen, som belöper å det för ägaren gällande ingående virkesförrådet (virkes- förrådsmetoden vid fastighetsförsäljning).
Med ett sådant system för inkomstbeskattning av skogsbruk, som det här föreslagna, enligt vilket vid fastighetsövergång förvärvarens ingångsvärde fastställes till samma belopp som fångesmannens utgående värde, (1. v. s. in- täkt genom överlåtelsen, erhålles den verkan att vid köpeskillingens fördel- ning köpare och säljare få motsatta intressen. Låter man båda parterna göra sin mening gällande vid intäktens respektive det nya ingångsvärdets samti- diga bestämmande, synes det vara ökade utsikter för att en riktig fördelning av köpeskillingarna skall komma till stånd. Intressemotsättningen kan visser- ligen försvinna under vissa omständigheter, t. ex. då vid realisation av fastig- het inom tio år efter förvärvet skattepliktig vinst uppstår å såväl den växan- de skogen som fastigheten i övrigt, men en fördel är även i sådana fall att köparens ingångsvärde fastställes omedelbart efter köpet och ej, såsom för
närvarande ofta sker, först sedan lång tid förflutit. Fel i avseende å köpeskil- lingens fördelning inverka vid den föreslagna ordningen ej på den samman— lagda inkomsten av skogsbruket å en fastighet, eftersom ett något för högt eller för lågt ingångsvärde visserligen kan giva den ene ägaren en oriktig in- komst men detta förhållande i regel utjämnas genom motsvarande förskjut- ning i den andra partens inkomst.
Felen vid beräkningar av virkesförrådets förändringar bliva också av mind- re vikt. Vid överlåtelse av skog tillsammans med marken spelar virkesförrå- dets storlek icke längre någon roll. Avdrag på grund av minskning i virkes— förrådet under innehavet av fastighet få endast betydelse för den takt, i vil— ken ingångsvärdet amorteras, men inverka icke på omfattningen av den skatt- skyldiges totala avdragsrätt. Man behöver icke såsom för närvarande befara, att genom för stora avdrag för förrådsminskning antingen en skatteförlust för det allmänna uppstår, nämligen därest fastigheten kommer att överlåtas genom arv, testamente eller gåva, eller den skattskyldige berövas möjlighet att vid senare avyttring av den växande skogen tillsammans med marken er- hålla ett i lagstiftningen avsett avdrag för en del av det ursprungliga virkesför- rådet efter ett högre försäljningspris än ingångsvärdet motsvarar. Ett för lågt avdrag för nedgång i virkesförrådet betyder icke heller, att den skattskyldige definitivt får en enligt gällande bestämmelser för hög beskattning, såsom nu är fallet, om fastigheten sedermera övergår till ny ägare genom benefikt fång, utan blott att avdraget sparas till ett senare beskattningstillfälle. Under så— dana förhållanden torde man kunna mildra kravet på utredning om virkes- förrådets förändringar vid beviljande av avdrag under fas-tighetsinnehavet. Dessutom torde man kunna lämna taxeringsmyndigheterna frihet att med- giva avdrag för större eller mindre del av ingångsvärdet än som belöper å den kvantitativa minskningen av virkesförrådet, därest det förefaller sanno- likt, att minskningen berört värdefullare eller sämre virkeskvaliteter än det ingående förrådets genomsnitt. En så omfattande utredning, som den av be- redningens majoritet föreslagna virkeskapitalsmetoden förutsätter, skulle icke
erfordras för att taga hänsyn jämväl till virkesförrådets kvalitativa ändring-
ar. Det skulle till och med kunna ifrågasättas, om icke fri avskrivning av in- gångsvärdet inom vissa schablonmässigt bestämda gränser kunde medgivas på grundval av mera summariska beräkningar av virkesförrådets kvantita- tiva förändringar. Med hänsyn härtill skulle det icke bliva nödvändigt att, såsom beredningens majoritet föreslagit, genom statens försorg ställa sär- skilda skogssakkunniga till taxeringsnämndernas och de skattskyldigas för-
' fogande.
Det möter givetvis icke något hinder att vid sidan av virkesförrådsmetoden bibehålla värdemetoden under innehavet, eftersom beskattningen i sin helhet går ut på att endast ingångsvärdet skall få amorteras. Värdemetoden, som under innehavet giver avdrag för ej konstaterade konjunkturförluster, kan emellertid leda till höga beskattningar vid fastighetsförsäljning. Då med den friare tillämpning av virkesförrådsmetoden, som ovan förutsatts, hänsyn kan tagas även till virkesförrådets kvalitativa förändringar, synes värdemetodens
borttagande under innehavet icke heller innebära någon nackdel för de skatt- skyldiga.
Felkällorna vid inkomstberäkningen torde således med det föreslagna sy- stemet bliva av avsevärt mindre omfattning och betydelse än med det nuva- rande eller det av majoriteten föreslagna avdragssystemet. Beskattningsreg- lerna bliva också enklare, då de "skattskyldiga endast behöva röra sig med ett från början bestämt omkostnadsavdrag, motsvarande ingångsvärdet. Endast vid beskattning under innehavet av fastighet behöva beräkningar göras för fastställande av avdrag, och dessa beräkningar kunna ske enligt en starkt förenklad virkesförrådsmetod. Vid avyttring av växande skog tillsammans med marken förekomma inga som helst beräkningar rörande virkesförrådet och dess förändringar utan avdrages endast det gällande ingångsvärdet, vil- ket alltid blivit tidigare bestämt.
Den ovan angivna ordningen för bestämmande av skogsbrukets inkomster har avseende endast å fysiska personer och dödsbon. Juridiska personer, vari då icke inbegripas dödsbon, böra däremot för åstadkommande av jämlikhet i beskattningen beskattas för inkomst av skogsbruk med hänsyn till lager- värdet å den växande skogen. I detta syfte ifrågasättes för dylika skattskyl- diga följande ordning. Juridiska personer skola i sina deklarationer redovisa ett ingående och ett utgående skogslagervärde på sådant sätt att skillnaden mellan dessa värden inverkar på beräkningen av nettointäkt eller underskott å förvärvskällan jordbruksfastighet. Skogslagervärdet skall därvid i princip ansluta sig till fastighetstaxeringarna. Inom viss tid efter varje allmän fastig- hetstaxering, t. ex. tre år, skola de juridiska personernas utgående skogslager- värden bringas i överensstämmelse med taxeringsvärdena å den växande sko- gen, om de efter fastighetstaxeringen äro lägre än dessa. Är det deklarerade skogslagervärdet högre än det gällande taxeringsvärdet å skogen, skola de skatt- skyldiga hava rätt att skriva ned skogslagervärdet intill taxeringsvärdets nivå men skola givetvis icke vara tvungna att göra detta. Därest tvist råder om taxe— ringsvärdets storlek, kan det vara skäligt att låta viss procent, t. ex. 80 eller 90, av det senast åsatta taxeringsvärdet å skogen vara avgörande för redovisningen av skogens lagervärde, intill dess taxeringsvärdet slutligt fastställts. Blir detta högre än det tillämpade skogslagervärdet, skall skillnaden utjämnas inom den föreskrivna tiden eller, om denna tilländalupit, snarast möjligt. Större virkesuttag skola omedelbart kunna föranleda jämkning nedåt av skogslager- värdet, om de kunna antagas inverka på skogens taxeringsvärde. I de mera sällsynta fall, då juridiska personer avyttra fastigheter med växande skog, skall en avräkning göras på grundval av den ä skogen belöpande köpeskil— lingen och det löpande skogslagervärdet.
Genom en ökning av taxeringsvärdet skall sålunda framkomma en mot- svarande inkomst, medan en sänkning medför en motsvarande avdragsrätt. Till följd härav kunna uppkomma allmänna förskjutningar i skatteunderla- gets storlek mellan olika fastighetstaxeringsperioder. Jag anser mig dock nr principiell synpunkt böra ifrågasätta berörda anordning, då den synes nödvändig för att vinna en likformig beskattning av skogsbrukets inkomster.
! | I |
Övergången från nuvarande förhållanden till en bokföringsmässig redo- visning av de juridiska personernas värdestegringsvinster å skog torde bereda vissa svårigheter. Låter man vid övergången de gällande ingångsvärdena balanseras såsom ingående skogslagervärden och taxeringsvärdena utgöra utgående skogslagervärden för det första beskattningsåret, blir all inträdd värdestegring å de juridiska personernas förefintliga virkesförråd på en gång upptagen till inkomstbeskattning. Då ingångsvärdena för åtskilliga fastigheter icke kunna utredas eller äro mycket gamla, skulle därigenom även värdestegring bliva beskattad, som uppkommit under avlägsna tider. Det torde därför vara nödvändigt att låta redovisningen i beskattningshänseende av den redan inträdda värdestegringen å skog ske under en längre övergångs— period, t. ex. fem eller tio år. Det kan också synas skäligt att göra en be- gränsning av värdestegringsbeskattningen på sådant sätt att den del av vår- destegringen, som inträffat före en viss tidpunkt, undantages från beskatt— ning. Detta kan ske genom att låta de juridiska personer, vilka icke vilja åberopa sitt ingångsvärde, efter förebringande av den utredning, som må vara möjlig att åstadkomma, påkalla fastställelse av ett värde för den växan- de skogen vid början av något lämpligt är, t. ex. 1903, 1911 eller 1914, vilket värde skall utgöra deras ingångsvärde. En annan möjlighet är att på ett rent Schablonmässigt sätt bestämma nya ingångsvärden för de juridiska personer- na exempelvis genom att anknyta till värdet av sex eller åtta normala årliga virkesavkastningar på grundval av skogsmarksareal, bonitet och rotvärde, som fastställts vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. Dylika ingångsvär- den skulle ungefärligen motsvara skogens värde enligt 1914 års prisnivå vid en relativ skogstillgång av 05 eller 0'6.
Motsvarande förmåner genom förbättring av äldre ingångsvärden höra i så fall beredas även andra skattskyldiga än juridiska personer, som förvär- vat sin skog längre tillbaka i tiden. Vissa svårigheter skulle givetvis uppstå i samband med fastställandet av sådana värden på grundval av rådande för— hållanden vid en viss tidpunkt, men kravet på utredning finge anpassas efter omständigheterna och avgörandena träffas med hänsyn till önskvärdheten av att uppnå ett för de skattskyldiga skäligt resultat. Ingångsvärden och för- rådsuppgifter bliva emellertid bättre, i den mån de gamla förvärven ersättas med nya, vid vilka skogens beskaffenhet tack vare den förbättrade skogs- taxeringen i de flesta fall är tämligen väl känd, varför antydda svårigheter äro av övergående natur.
Det ovan förordade systemet för inkomstbeskattning av skogsbruk kräver säkerligen avsevärt mindre arbete vid taxeringen än en beskattning enligt majoritetens förslag. Visserligen skulle vid själva övergången ett ökat arbete uppstå genom att ingångsvärden då måste bestämmas för de juridiska per- sonerna. Detta förhållande skulle emellertid mer än väl uppvägas därav att förrådsberäkningarna under innehavet av fastighet kunde göras mycket enklare än enligt den av majoriteten föreslagna ordningen samt att vid av- yttring av fastighet sådana beräkningar överhuvud taget ej skulle förekom- ma. Det skulle dessutom innebära en viss arbetsbesparing att vid inkomst-
beskattningen icke i fortsättningen behöva befatta sig med de juridiska per- sonernas ingångsvärden och ingående virkesförråd.
Det av beredningens majoritet framlagda förslaget åsyftar att undantaga viss värdestegring å växande skog från inkomstbeskattning. Detta sker lik— som enligt gällande lagstiftning genom att från beskattning undantaga den valuta, som vid fastighetsförsäljning erhålles för den del av den växande skogen, vilken anses motsvara det ingående virkesförrådet. Denna anordning bygger på antagandet av en i beskattningshänseende avgörande skillnad, om den inträdda värdestegringen å det ingående virkesförrådet realiseras utan samband med avyttring av marken eller i samband med sådan avyttring. En på denna skillnad grundad metod för värdestegringens undantagande leder emellertid till ojämna resultat, då den på ett ofullkomligt sätt bestämmer värdestegringen å den ursprungliga skogen. Den värdestegring, som är av- sedd att undantagas från inkomsten av skogsbruk, borde egentligen bestäm- mas med hänsyn till resultatet av icke blott den realisation av det ingående förrådet, som sker vid fastighetens försäljning, utan även de realisationer av detta förråd, som äga rum under innehavet av fastigheten. Det beror ofta på olika ur beskattningssynpunkt ovidkommande omständigheter, om den skatt- skyldige realiserar hela sitt ingående virkesförråd först vid fastighetens för-' säljning eller större eller mindre del därav redan under fastighetsinnehavet, och detta förhållande bestämmer beskattningens sammanlagda tyngd för den skattskyldige. Om t. ex. två fastighetsägare vid samma tidpunkt förvärvat var sin av två lik-a beskaffade skogsfastigheter samt, sedan viss värdestegring å skogen inträtt, försålt fastigheterna och fått lika stort sammanlagt utbyte av skogen, kan den ene hava avverkat en stor del av sitt ingående virkesförråd under innehavet av fastigheten och ätnjutit avdrag för minskningen, medan den andre haft hela sitt ingående förråd kvar vid försäljningen. I dylikt fall blir den förre betydligt hårdare inkomstbeskattad än den senare, vilket knap- past kan anses tillfredsställande. Även om de båda fastighetsägarna i samma takt avverkat lika stor del av det ingående virkesförrådet under innehavet, kunna de bliva ojämnt beskattade, nämligen om deras uttag varit av olika kvalitet. Denna ojämnhet kan icke undvikas genom att den s. k. virkeskapi- talsmetoden användes i stället för virkesförrådsmetoden. Därigenom undan- röjas blott virkesförrådsmetodens tekniska fel, men värdestegringen å det in- gående virkeskapitalet blir icke desto mindre olikformigt beskattad för de båda fastighetsägarna. Detta framgår av de i bilaga M anförda exemplen.
Därest icke all värdestegring å skog skall ingå i inkomsten av skogsbruk, förefaller det principiellt riktigare, att värdestegringens undantagande från beskattning genomföres på ett annat sätt än beredningens majoritet förordat. En inskränkning av värdestegringens beskattning vid skogsbruk bör komma alla utövare av denna förvärvsverksamhet till godo i lika grad, vare sig*de realisera skogsavkastningen genom avyttring i samband med marken eller icke. En utväg att uppnå denna verkan skulle vara att vid inkomstberäkning-. en undantaga den värdestegring å det ingående virkesförrådet, som beror på
penningvärdets fall. En minskning i kronans köpkraft från den tidpunkt, då skogen förvärvats, till dess det ingående förrådet eller någon del därav reali- seras, torde åstadkomma en i förhållande till det ingående virkesförrådets värde ungefär lika stor ökning beträffande de genom realisationen uppkom— mande intäkterna i alla de fall, där såväl förvärven som realisationerna äro samtidiga. Upphäves denna verkan av penningvärdets fall, likställas alla ut- övare av skogsbruk på sådant sätt att de beskattas, som om penningvärdet varit stabilt. Den värdestegring, som beror på ökning av priset å skog i för- hållande till andra nyttigheter, blir däremot föremål för inkomstbeskattning liksom även kvalitetstillväxten å det ingående virkesförrådet.
Tekniskt skulle berörda ordning kunna genomföras genom att i ett sådant system för inkomstbeskattningen av skogsbruk, som ovan förordats beträf- fande fysiska personer och dödsbon, införa ett särskilt å en penningvärde- index grundat avdrag. Samma system med avdrag för ingångsvärdet skulle i sådant fall för enkelhetens skull även kunna gälla för de juridiska perso- nerna, ehuru detta skulle medföra en oriktig avvägning av värdestegringsbe- skattningen för dessa i jämförelse med övriga skattskyldiga, i den mån de juridiska personernas fastigheter ej ginge i försäljning (jfr sid. 183). Det sär- skilda avdraget för värdestegring skulle få åtnjutas, då avdrag för skogens in- gångsvärde beviljades, och vara lika med den ökning av det realiserade in- gångsvärdet, som erhålles genom att omräkna detta efter det höjda index- talet för penningvärdet vid tiden för realisationen. Om t. ex. penningvärde- index är 100 för förvärvsåret och 150 för realisationsåret samt avdrag med- gives för minskning i skogs ingångsvärde med 10000 kronor, erhålles ett särskilt avdrag ä 5 000 kronor för den värdestegring på grund av penning- värdets fall, som den realiserade skogen undergått. Sådant avdrag kan med- givas vid varje nedgång i ingångsvärdet eller också inskränkas till att gälla sådan realisation av den ursprungliga skogen, som inträffar efter tio år från förvärvet. I senare fallet står avdraget i bättre överensstämmelse med realisa- tionsvinstbeskattningen av fastighet. Några större tekniska svårigheter torde icke behöva befaras på grund av en anordning med avdrag efter penning- värdeindex, då det synes vara tämligen enkelt att höja avdraget för ingångs- värdets minskning i samma proportion som indextalet för penningvärdet ökats. Det totala avdraget uträknas i det ovan anförda exemplet sålunda:
150 10000 )( 1—00= 15000 kronor. Såsom en konsekvens av ett på detta sätt utformat värdestegringsavdrag borde egentligen vid ökat penningvärde av- drag för minskning i skogens ingångsvärde reduceras i förhållande till pen- ningvärdets stegring.
Ett sådant system skulle emellertid vid minskning av ingångsvärdet ge- nom uttag under innehavet kunna leda till en felaktig bestämning av värde—' stegringsavdragen. I den mån avdrag för ingångsvärdets minskning icke bliva rätt bestämda eller utnyttjas beträffande senare beskattningsår än det, var- under minskning uppkommit, erhålles en oriktig bas för värdestegringens beräknande. För att förebygga detta skulle det vara nödvändigt att alltid
kräva tillämpning av den s. k. virkeskapitalsmetoden samt att ålägga de skattskyldiga att utan uppskov utnyttja avdrag för under innehavet uppkom- mande minskning av ingångsvärdet. Sådana åtgärder torde dock icke kunna praktiskt genomföras.
Med min förut tillkännagivna principiella ståndpunkt i frågan om skogs- brukets beskattning kan jag icke heller utan att förutsätta en allmän revision av det nu gällande inkomstbegreppet förorda ett undantagande i någon ut- sträckning av värdestegringen å skog från inkomstbeskattning. Det vore gi- vetvis icke tilltalande att befria en viss förvärvsverksamhet från beskattning av den skenbara värdestegringen på grund av penningvärdets fall utan att samtidigt motsvarande åtgärder vidtoges beträffande andra förvärvskällor. Min avsikt med att här framföra detta uppslag är därför endast att anvisa en metod, som enligt min mening skulle, om de praktiska svårigheterna kunde övervinnas, på ett mera följdriktigt sätt leda till värdestegringsvinsternas från- skiljande än den nuvarande och den av beredningens majoritet föreslagna ordningen.
Den av beredningens majoritet föreslagna anordningen för utjämning av skogsbrukets inkomster genom fördelning å ett flertal år kan lika väl ingå i det av mig förordade systemet för skogsbrukets beskattning. Detta synes ock lämpligt, men motsvarande lättnader böra i så fall införas beträffande in- komster av andra förvärvskällor, där så kan vara av behovet påkallat. Det är dock angeläget, att utjämningen begränsas till fall av verklig betydelse för de skattskyldiga, så att taxeringsarbetet icke i onödan tynges.
En del andra speciella frågor, som uppkomma i samband med ordnandet enligt ovan antydda riktlinjer av skogsbeskattningen för såväl juridiska per- soner som andra skattskyldiga, måste här lämnas åsido.
Slutligen anser jag mig höra i huvudsak angiva min inställning till det av beredningens ledamöter herrar Bärg och Andersson reservationsvis framför- da förslaget rörande skogsbeskattningens ordnande. Såvitt det gäller att i varje särskilt fall på ett enkelt och riktigt sätt fastställa den inkomst, som enligt förslagets grunder skall beskattas, har detta förslag ett avgjort försteg framför alla alternativ, som grunda sig å avdrag för det ingående skogskapi- talet och beskattning vid överlåtelse av skog tillsammans med marken. De felmöjligheter vid inkomstberäkningen, som sistnämnda alternativ inrymma, finnas icke i det av nämnda reservanter förordade systemet för skogsbeskatt- ningen. Den sammanlagda inkomst av skogsbruket å en fastighet, som från re- servanternas utgångspunkt bör bliva föremål för beskattning, synes enligt för- slaget bliva på ett riktigt sätt bestämd. Förslaget innebär otvivelaktigt en mera jämlik beskattning av skogsbrukets inkomster än de nuvarande och de av beredningens majoritet föreslagna beskattningsreglerna, då det icke företer någon sådan lucka i beskattningen, som nu finnes vid skogens övergång till ny ägare genom benefika fång.
Emellertid kan jag icke undgå att hysa vissa principiella betänkligheter mot förslaget, även om jag icke oreserverat kan ansluta mig till den kritik, som av beredningens majoritet riktats mot detsamma. För det första lämnar förslaget den värdestegring, som de konstanta virkesförråden å fastigheterna undergå, helt obeskattad, vilket enligt min åsikt innebär en oriktig avvägning av skattebördan mellan skogsbruket och andra förvärvskällor. Därtill kom— mer att vid varje varaktig ökning av virkesförrådet å skogsfastigheter även skogstillväxten blir obeskattad. Förslaget strider vidare mot den personliga inkomstskattens ledande grundsatser och rubbar på ett betydelsefullt område vårt på dessa grundade, med konsekvens och omsorg uppbyggda skatte- system. Den 5. k. skatteförmågeprincipen åsidosättes i alltför betänklig grad i reservanternas förslag. Det förefaller också oegentligt, att sättet för till- godogörande av den inkomst, som reservanterna vilja träffa med beskattning, skall vara avgörande för frågan, när denna inkomst skall tagas till beskatt— ning. I det fall att en skogsägare realiserar sin sparade skogstillväxt i sam- band med avyttring av marken och sålunda tillgodogör sig en inkomst, sy- nes det egendomligt, att den åtnjutna inkomsten icke beskattas vid detta till- fälle utan först i en kanske avlägsen framtid. Det är tänkbart, att antydda förhållanden å ena sidan skulle komma att utnyttjas av vissa skattskyldiga på ett obehörigt sätt, medan å andra sidan de som icke fattade beskattnings- reglernas innebörd kunde drabbas oskäligt hårt. Man torde beträffande mindre och medelstora skogsbruk icke kunna räkna med en sådan jämnhet i virkesut— tagen att dylika mindre önskvärda resultat skulle undvikas. Vid själva över— gången till reservanternas system skulle de skattskyldiga ovedersägligen bliva föremål för en mycket ojämn behandling. Vissa skattskyldiga skulle befrias från inkomstskatt för sin sparade tillväxt, medan andra skulle få skatta för kapitaluttag ur skogen såsom för inkomst utan att de haft någon möjlighet att vid förvärvet av sina fastigheter avväga köpeskillingen med hänsyn där- till. I det senare fallet skulle samma skogsavkastning bliva inkomstbeskattad två gånger. De av reservanterna förordade övergångsbestämmelserna kunna endast i mindre grad avhjälpa dessa olägenheter.
Då en sådan utväg som den av reservanterna föreslagna måste leda till vissa fel och oregelbundenheter i beskattningen, anser jag — bortsett från förslagets enligt min uppfattning otillfredsställande verkningar i fråga om värdestegringsbeskattningen — att denna utväg icke bör tillgripas, såvida ett system för inkomstbeskattningen av skogsbruk med avdrag för det i skogen nedlagda kapitalet samt beskattning vid fastighetsövergång kan giva någor- lunda tillfredsställande resultat. Ett sådant system bör enligt mitt förmenan- de kunna åstadkomma en riktigare fördelning av skattebördan för skogsbru- kets inkomster mellan de olika ägarna av varje särskild skogsfastighet än en beskattning enligt reservanternas förslag och förtjänar därför att i första hand komma ifråga. Blott om det skulle visa sig omöjligt att få ett konse- kvent uppbyggt system med avdrag för ingående skogskapital och beskatt- ning vid fastighetsövergång att nöjaktigt fungera, synes ett genomförande av reservanternas förslag kunna övervägas.
BILAGOR
Bilaga A.
Redogörelse för vissa rättsfall rörande inkomstbeskattning av skogsbruk.
Gåva av avverkningsrätt.
R. 1935 ref. 33. Genom »gåvokontrakt» den 5 november 1929 bortskänkte P. och hans hustru till sina barn två avverkningsrätter till vissa utstämplade träd å en P. tillhörig fastighet. Genom kontrakt den 23 november samma år försålde barnen avverkningsrätterna för en köpeskilling av 20 500 kronor, varav 1 000 kronor betal- ! tes sistnämnda dag, och återstoden skulle erläggas under är 1930. , Regeringsrätten fann vid prövning av besvär angående P:s inkomsttaxering år , 1931, att P. med avseende å vad i målet blivit upplyst måste anses hava varit skatt- skyldig för inkomst av skogsbruk till belopp, motsvarande köpeskillingen för ifrå— gavarande avverkningsrätter, men att av berörda inkomst bort är 1931 tagas till beskattning allenast vad av köpeskillingen influtit under år 1930 eller 19 500 kronor. I referatet av detta mål har hänvisning gjorts till vissa tidigare rättsfall rörande samma fråga, nämligen R. 1926 Fi. 192, 1931 Fi. 1156, 1933 Fi. 444, 1934 Fi. 337 och 532 samt 1935 Fi. 190. I samtliga dessa fall har givaren ansetts skattskyldig för , genom gåva upplåten avverkningsrätt. Däremot hava avgörandena varit växlande ; ifråga om vilket eller vilka är inkomsten skolat upptagas till beskattning. I vissa [ fall har hela inkomsten ansetts skola hänföras till det beskattningsår, då gåvota- garna försålt avverkningsrätten, medan i andra fall skattepliktig inkomst ansetts : föreligga, i den mån gåvotagarna uppburit likvid. Efter avgörandet av det här ovan , refererade malet (1935 ref. 33) och intill 1940 års utgång hava nedan omnämnda . mål, avseende samma fråga, avgjorts av regeringsrätten * R. 1935 Fi. 342. Genom ett av N. den 5 juli 1928 upprättat testamente erhöllo fyra av N:s barn vid hans död den 24 november 1928 avverkningsrätt till växande skog å viss fastighet. Barnen försålde genom köpekontrakt den 15 november 1929 växande skog å fastigheten för 145 421 kronor 40 öre. Taxeringsnåmnden, som an— såg nämnda belopp hava utgjort för testators dödsbo år 1930 skattepliktig intäkt av skogsbruk, taxerade dödsboet för beloppet. Prövningsnämnden fastställde döds- boets taxeringar.
Kammarrätten fann med avseende å vad i målet blivit upplyst skäligt befria döds- boet frän taxering för den av barnen uppburna köpeskillingen å 145 421 kronor 40 öre.
Regeringsrätten gjorde ej ändring i kammarrättens utslag. R. 1935 Fi. 565. Genom en den 15 oktober 1930 dagtecknad handling överlämnade A. såsom gåva till sina fem söner all avverkningsbar skogå aett honom tillhörigt hemman att av sönerna gemensamt avverkas eller försäljas. Genom kontrakt den 17 december 1930, däri A:s son P. var antecknad såsom säljare, såldes vissa utstämp- lade träd å hemmanet för 8600 kronor att gäldas under år 1931. Den 2 februari 1931 försålde A. hemmanet till sonen P. och dennes hustru. A. ansågs för taxerings- året 1932 skattskyldig för beloppet 8 600 kronor.
R. 1938 Fi. 627. Se nedan. R. 1939 Fi. 536. O., som vid försäljning den 1 juli 1931 av en honom tillhörig fastighet förbehållit sig avverkningsrätt till viss skog å fastigheten under en tid av
fem år, räknat från nämnda dag, bortgav genom avhandling den 15 maj 1932 denna avverkningsrätt till sina syskonbarn. Genom kontrakt den 22 november 1933 för-— sålde därefter syskonbarnen med stöd av avverkningsrätten ett antal å fastigheten utstämplade träd för 11505 kronor att erläggas under är 1934.
Prövningsnämnden taxerade 0. år 1935 för köpeskillingen 11505 kronor. Hos kammarrätten yrkade Ozs dödsbo, att berörda köpeskilling måtte undantagas från beskattning. Därvid framhöll dödsboet, att det saknades varje skäl till anta— gande att här förelåge en skentransaktion för att undgå beskattning. 0. hade nått den ålder —— omkring 80 är —— då bönderna brukade lämna från sig sina tillgångar i jord och skog till sina närstående. Hade 0. använt testamentsformen i stället för gåvoformen, hade någon beskattning icke kunnat komma i fråga. Om 0. i stället för att sälja hemmanet och undantaga avverkningsrätten hade givit syskonbarnen hela hemmanet såsom gåva. syntes det otänkbart, att 0. kunnat beskattas för in— komst av skogsbruk. '
Kammarrätten biföll besvären. Hos regeringsrätten yrkade vederbörande kommun fastställelse av prövnings— nämndens beslut.
Landskamreraren fann besvären böra ogillas, enär i besvärsskriften icke anfört—'. någon omständighet, som tydde på att 0. avhänt sig avverkningsrätten i syfte att genom gåva undgå beskattning för inkomst av skogsbruk.
Regeringsrätten fann skäligt att med ändring av kammarrättens utslag fastställa prövningsnämndens beslut.
R. 1940 Fi. 235. K. och hans hustru sålde är 1932 till en son ett hemman med undantag av avverkningsrätten till all barrskog, som enligt skogsvårdsstyrelsens med— givande finge avverkas å visst skogsskifte under fem år. Köpeskillingen utgjordes —— förutom av visst födoråd — av 15 000 kronor, vilket belopp skulle tillfalla ma— karna Kzs övriga tre barn. Avverkniugsrätten skulle ägas gemensamt av alla fyra barnen. Under år 1935 överläto barnen avverkningsrätt å berörda skogsskifte för en köpeskilling av 8 500 kronor.
Hos prövningsnämnden, där yrkande framställts, att K. skulle taxeras för nämn— da köpeskilling, anförde Kcs dödsbo bl. a. följande. I stället för att dela hemmanet hade överenskommits, att äldste sonen skulle lösa ut syskonen. Då skogen hade stått lågt i pris 1932 men väntats stiga, hade bestämts, att barnen skulle äga den gemensamt. Det hade aldrig varit Kzs mening att taga undan skogen och ge bort den särskilt, utan barnen skulle hava var sin fjärdedel.
Prövningsnämnden taxerade K. är 1936 för den erhållna köpeskillningen för av— verkningsrätten å 8500 kronor.
Kammarrätten och regeringsrätten, där dödsboet anförde besvär. lämnade pröv- ningsnämndens beslut utan ändring.
R. 1940 Fi. 236—239. I dessa mål, som gällde barnen Kzs taxering är 1936. yr- kade barnen bl. a., att de i stället för K. skulle bliva taxerade för respektive andelar i den erhållna köpeskillingen för avverkningsrätten å 8500 kronor. Deras yrkan— den härutinnan ogillades.
R. 1940 Fi. 479 och 480. Genom avhandling den 23 april 1934 uppläto R. och hans hustru som förtida arv till tre av sina barn avverkningsrätten under en tid av fem år till alla träd över visst tumtal på ett skogsskifte tillhörande makarnas fastighet. Den 27 juli 1934 sålde makarna fastigheten med undantag för visst om— råde till ett fjärde barn för 1000 kronor jämte undantagsförmåner. Enligt uppgift i målet skall det undantagna området hava försålts till ett femte barn och köpe— skillingen hava efterskänkts vid båda fastighetsförsäljningarna. De tre barn, som fått avverkningsrätten till sig upplåten, försålde skog från ifrågavarande skogs— skifte för belopp, som efter avdrag för vissa kostnader uppgingo till sammanlagt 34 719 kronor, varav vissa belopp inflöto under åren 1934, 1935 och 1936 samt återstoden, 9 220 kronor, är 1937.
Prövningsnämnden taxerade R. är 1938 för det under år 1937 influtna beloppet 9 220 kronor såsom för intäkt av jordbruksfastighet samt eftertaxerade honom för ve— derbörande taxeringsår för de under åren 1934—1936 influtna beloppen.
Kammarrätten, där R. anförde besvär, befriade R. från taxering år 1938 för del- likviden å 9220 kronor. Beträffande eftertaxeringarna prövade kammarrätten skä— ligt undanröja desamma, enär, såvitt visats, inga sådana omständigheter förelegat att R. jämlikt 62 % kommunalskattelagen eller 21 % förordningen om statlig in— komst- och förmögenhetsskatt kunnat för åren 1935, 1936 eller 1937 efterbeskat- tas.
Regeringsrätten, där landskamreraren anförde besvär, fastställde prövningsnämn— dens beslut beträffande taxeringen för år 1938 men gjorde ej ändring i kammar— rättens utslag beträffande eftertaxeringarna.
R. 1940 Fi. 514. Se nedan under R. 1938 Fi. 627.
Gåva av fastighet med växande skog.
R. 1936 ref. 11. Genom en såsom köpekontrakt betecknad handling överläto J. och hans hustru den 2 april 1931 till sina barn en fastighet mot en köpeskilling av 2000 kronor jämte vissa undantagsförmäner. Fastigheten taxerades år 1932 till 29 400 kronor, varav 16 200 kronor skogsvärde. I målet förekommer intet, som kan giva anledning till antagande att avtalet haft till syfte att undvika beskattning för inkomst av skogsbruk. Taxeringsnämnden taxerade J. för inkomst i samband med överlåtelsen a 3150 kronor.
Hos prövningsnämnden anförde landskamreraren, att överlåtelsen måste betrak— tas såsom gåva samt att sådan gåva enligt föregående tillämpning av gällande be- stämmelser skulle i beskattningshänseende likställas med köp. I enlighet med hans yrkande taxerade prövningsnämnden J. för inkomst i samband med överlåtelsen ä 9 640 kronor, motsvarande skillnaden mellan det taxerade skogsvärdet, 16 200 kro— nor, och värdet av fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen från fastig— heten, 6560 kronor.
Kammarrätten, där J. anförde besvär, gjorde icke ändring i prövningsnämndens beslut.
Regeringsrätten, där J. fullföljde sin talan, fann, att överlåtelsen huvudsakligen haft egenskap av gåva, vid vilket förhållande J. icke vore skattskyldig såsom för vinst genom avyttring av växande skog.
I referatet av målet i regeringsrättens årsbok har hänvisning gjorts till R. 1935 ref. 33 och där anmärkta rättsfall.
R. 1938 Fi. 305. Genom gåvobrev den 17 februari 1930 bortgåvo J. och hans hustru till sin dotter en skogsfastighet under villkor att dottern övertoge betalnings- ansvaret för i fastigheten intecknad gäld å 17 000 kronor. Samma år bytte dottern bort fastigheten mot andra fastigheter. År 1935 blev J. av vederbörande beskatt- ningsnämnder eftertaxerad för år 1931 för inkomst genom avyttring av skog å 38 300 kronor, motsvarande skillnaden mellan det uppskattade värdet av den växande skogen, 54 860 kronor, och värdet av fyra gånger fastighetens normala årliga virkesavkastning, 16560 kronor.
Kammarrätten ansåg, att omförmälda gåvobrev avsett ett verkligt avtal och icke tillkommit för skens skull. Då dottern givit vederlag å 17 000 kronor, finge avtalet emellertid till viss del anses hava avsett köp. J. ansågs därför skattskyldig för en mot den försålda delen svarande inkomst av skogsbruk, beräknad till 2 967 kronor.
Regeringsrätten fann, att överlåtelsen huvudsakligen haft karaktär av gåva samt att vad i övrigt i målet förekommit icke gåve anledning till antagande, att J. skulle vara skattskyldig såsom för vinst genom avyttring av växande skog.
R. 1938 Fi. 627. Genom köpehandling den 1 juli 1933 överlät E. mot erhållande av vissa undantagsförmåner till sin son G. en fastighet. Från överlåtelsen undan- togs bl. a. avverkningsrätten under fem är å ett skogsskifte, vilken rätt E. därefter bortgav till sina döttrar. Genom försäljning av vissa träd uppburo döttrarna år 1933 kontant 6 500 kronor. Vidare sålde E. genom avhandling den 1 juli 1933 till sin son R. en annan fastighet för 10 000 kronor, vilket belopp dock omedelbart sy- nes hava efterskänkts, samt vissa undantagsförmåner.
_ Prövningsnämnden ansåg, att E. genom försäljning av växande skog i samband med avyttring av fastigheterna ätnjutit skattepliktig inkomst.
Genom utslag av kammarrätten blev E. för år 1934 taxerad dels för inkomst ge- nom avyttring av växande skog i samband med avyttring av de båda fastigheterna, dels för den influtna köpeskillingen av rotförsäljningen, 6 500 kronor.
Regeringsrätten fann, att E. icke kunde anses hava ätnjutit inkomst genom för- säljning av växande skog i samband med fastighetsöverlåtelserna, enär av vad i må- let förekommit måste anses framgå, att överlätelserna huvudsakligen haft egen- skap av gåva. Däremot befriades E. icke från taxering för den av döttrarna upp- burna köpeskillingen å 6500 kronor för försålda träd. (Av R. 1940 Fi. 514 fram- går, att E. blivit för år 1936 taxerad för ytterligare virkesförsäljningar, som dött- rarna gjort med stöd av sin avverkningsrätt.)
R. 1939 Fi. 199. S. överlät år 1935 fastighet med växande skog till en son mot visst vederlag.
Prövningsnämnden ansåg, att S. vid överlåtelsen haft intäkt av skogsbruk. Kammarrätten fann, att fastighetsöverlåtelsen huvudsakligen haft egenskap av gåva, vid vilket förhållande S. icke vore skattskyldig såsom för vinst genom avytt- ring av växande skog.
Regeringsrätten gjorde ej ändring i kammarrättens utslag.
R. 1940 Fi. 120. Genom avhandling den 5 mars 1935 överläto A. och hans hustru en skogsfastighet till en son och dennes hustru mot att dessa iklädde sig betalnings— ansvaret för i fastigheten intecknad gäld å 10 000 kronor samt till envar av överlå- tarnas övriga fyra barn utgåve 3000 kronor, varjämte överlåtama skulle, om de så önskade, hava rätt att erhålla bostad å fastigheten mot erläggande av viss angi- ven hyra. Prövningsnämnden taxerade A. är 1936 för 7 550 kronors inkomst genom avyttring av skog i samband med fastighetsöverlåtelsen.
A. yrkade hos kammarrätten att icke bliva taxerad för inkomst av skogsbruk .och anförde därvid bl. a. följande. Då A. och hans hustru befunnit sig i hög ålder och således varit i behov att överlämna fastigheten till ett av sina fem barn, hade de redan under senare delen av år 1934 funnit det vara lämpligast att med varm hand skänka fastigheten till barnen gemensamt så att dessa själva kunde avgöra, vem och till vilket pris endera av dem skulle bli ensam ägare till den bekomna gå- van. Det egentliga köpet hade således försiggått syskonen emellan.
Landskamreraren yrkade avslag och anförde bl. a. följande. A. hade förvärvat den överlåtna fastigheten år 1891. Av den köpeskilling, som A. och hans hustru er— hållit för fastigheten och som av köparen i dennes allmänna fastighetsdeklaration uppgivits till 25 000 kronor, kunde icke skäligen mindre än 15 000 kronor antagas hava belöpt å skogen. Någon säker uppgift om för A. gällande ingående virkesförråd förelåge icke, men det kunde anses visst, att virkesförrådet genom tillväxten under A:s innehav mer än fördubblats.
Kammarrätten gjorde ej ändring i de överklagade taxeringarna. Regeringsrätten, där A:s dödsbo fullföljde sin talan, gjorde ej ändring i kam- marrättens utslag.
Ingångsvärde och ingående virkesförråd för dödsbo samt för make efter bodelning.
R. 1936 ref. 18. J. förvärvade en fastighet under bestående äktenskap, ingånget före nya giftermålsbalkens ikraftträdande. Efter J :s död försålde efterlevande ma- kan och vissa av barnen sina andelar i fastigheten, innan bodelning skett. Såsom dödsboets ingångsvärde å växande skog, som ingått i försäljningen, ansågs skogens värde vid tiden för dödsfallet.
R. 1939 ref. 56. Under bestående äktenskap, ingånget före nya giftermålsbalkens ikraftträdande, förvärvade C. en fastighet till 1/4 genom arv och 3/4 genom köp. Vid bodelning efter C:s död erhöll hans änka 3/8 av fastigheten i giftorätt. Därefter för- sålde hon och övriga delägare i fastigheten å densamma rotstående skog. Vid än- kans inkomsttaxering bestämdes avdrag för minskning av skogens ingående virkes- förråd beträffande nämnda 3/8 av fastigheten med utgångspunkt från skogens värde och virkesförrådets storlek vid tiden för dödsfallet.
Bilaga B.
Uppgifter angående accispliktigt rotvärde, taxeringsvärden å skogsmark och växande skog m. m.
Tabell 1, utvisande för taxeringsåren 1929—1940 till skogsaccis taxerat rotvärde m. m. för landsbygden.
Accispliktigt Taxeringsvärde a
. Taxeringsår rotvarde skogsmark växande skog * 1 miljoner kronor i i 1928 514 1 566 i 1929 201 1930 177 1931 193 1932 132 1933 74 412 1 353 * 1934 69 1935 132 1936 143 1937 141 1938 261 479 1 584 : 1939 262 , 1940 161 4 Medeltal för åren 1929—1940 162
Tabell 2, utvisande för landsbygden skogsfastigheters fördelning & olika slag av ägare m. m. samt taxeringsvärden enligt allmänna fastlghetstaxeringen är 1928.1
Antal ägare Taxerad mäggTåcäiiås; Fastighetsgrupp av skkpåsåastig- skogiga-ark, värde, 1 00045] kronor
Statens fastigheter ......................... 1 4 348 869 285 058'5 Ovriga allmänna fastigheter ....... . ........ 1 368 821 312 79 037'6 Aktiebolags fastigheter ..................... 1 625 5 868 008 570 935'4 Gods ..................................... 1 331 734 105 150125'1 Bondehemman o. dyl ....................... 278 409 9 909 403 998 406'2
Summa 282 734 21 681 697 2 083 562'8 Bondehemman o. dyl. med:
0— 25 har skog ........................ 167 587 1 687 155 205 4204 25— 50 » » ........................ 55 769 1 919 513 223 891'5 50—100 » » ........................ 34 050 2 285 725 241 3394 Över 100 > » ........................ 21003 4 017 010 327 7549
1 Uppgifterna äro hämtade ur Statistisk Årsbok 1933 (sid. 90), där de äro specificerade länsvis.
Tabell 3, utvisande länsvis för landsbygden dels taxeringsvärden å skogsmark och växande skog samt genomsnittlig relativ skogstillgång enligt allmänna fastighets- taxeringen år 1938, dels ock inträdda ändringar i jämförelse med förhållandena enligt 1933 års allmänna fastighetstaxering.
Taxeringsvärden å
Ökning eller minskning
i jämförelse med 1933 års
I d ägg?; fastighetstaxering ii n , växan e . skogsmark skog tåg; av skogs- av relativa g =- värdet i skogstill-
1 OOO-tal kronor procent gången Stockholms ................... 12 496 45 037 079 266 005 Uppsala ...................... 8 815 33 357 083 18'5 0'04 Södermanlands ................ 12 044 49 560 090 —2'5 —0'02 Östergötlands ................. 20 419 77 023 083 149 003 Jönköpings .................... 26 167 81 612 068 234 007 Kronobergs ................... 22 347 61 739 061 205 005 Kalmar ....................... 26 353 86 327 072 201 009 Gotlands ...................... 3 941 12 160 068 21'2 002 Blekinge ...................... 8 709 20 541 052 17'9 0'03 Kristianstads .................. 15 247 34 791 050 3013 003 Malmöhus .................... 5 746 15 339 O' 5 9 411 003 Hallands. . . . . . . . : ............ 10 324 20 474 044 273 ()-05 Göteborgs och Bohus .......... 6 765 13 819 045 259 004 Älvsborgs ..................... 26 881 74 193 061 317 009 Skaraborgs .................... 15 101 52 487 076 249 006 Värmlands .................... 37 123 151 137 089 121 (101 Örebro ....................... 17 786 64 606 0'80 14'5 0'02 Västmanlands ................. 12 062 47 932 087 31'8 O' 11 Kopparbergs .................. 35 314 130 638 081 11'8 0'*03 Gävleborgs .................... 33 168 128 329 085 271 009 Västernorrlands ............... 33 640 104 201 068 18"? 00 1 Jämtlands .................... 32 455 106 678 0'72 123 00 i Västerbottens ................. 33 600 106 021 069 58 ———0'06 Norrbottens ................... 22 722 66 413 064 42 —-0'10 479 225 1 584414 072 171 002
Samtliga
Bilaga C.
P. M.
angående vissa undersökningar om förhållandet mellan taxerings- värden och saluvärden å växande skog.
Såsom förberedande åtgärd för 1938 års allmänna fastighetstaxering verkställdes år 1937 av statistiska centralbyrån utredning rörande förhållandet mellan taxerings- värden och saluvärden beträffande bl. a. jordbruksfastigheter, som avyttrats genom frivillig försäljning under tiden 1 januari 1934—30 juni 1937 och beträffande vilka lagfart sökts under tiden 1 januari 1936—30 juni 1937. Från undersökningen un- dantogos fastigheter, vilka vid försäljningen betingat ett pris av högst 2 000 kronor. Undersökningen omfattade 10 488 jordbruksfastigheter å landsbygden med sam- manlagt omkring 129 miljoner kronors taxeringsvärde.
I statistiska centralbyråns redogörelse för utredningen anföres bl. a. följande om undersökningens omfattning:
»Till ledning vid blanketternas ifyllande hava tjänat av centralbyrån efter sam— råd med finansdepartementets skatteberedning utfärdade anvisningar.
Enligt nämnda anvisningar borde vid undersökningen icke medtagas fall, i vilka köpeskillingen finge antagas icke vara representativ för de å fastighetsmarknaden rådande priserna. Utdragen skulle därför avse endast fastigheter, beträffande vilka lagfart sökts på grund av köp vid frivillig försäljning. Fall, i vilka lagfart sökts på grund av köp vid exekutiv försäljning, inlösen enligt ensittarlagen, expropria- tion eller dylikt, hava alltså förbigåtts. Såvitt möjligt borde utelämnas fall, i vilka lagfart sökts på grund av s. k. släktköp, d. v. s. köp mellan närskylda, mellan familjebolag och intressent i detsamma med mera dylikt. Jämväl sådana fall, i vilka köpeskillingen rönt inflytande av tillfälligt konjunkturförhållande, hava av- skilts från undersökningen. Såsom exempel på tillfälliga konjunkturförhållanden hava i anvisningarna anförts affärsföretags tvångsläge vid behov av markförvärv för utvidgning av driften samt realisationstvång i anledning av likviditetssvårigheter.
I anvisningarna har också beträffande jordbruksfastigheter den möjligheten be- aktats, att avvikelse från den normala prisnivån kan grunda sig på, att fastighet till sin beskaffenhet i märklig mån avviker från normal självständig jordbruks- fastighet. Här avses exempelvis, att fastighet är obebyggd eller att fastighet är för- sedd med byggnader, som stå i uppenbar disproportion till jordbrukets å fastig- heten omfattning, eller att å fastigheten finnes mineraltillgång, vars värde upp- går till ett i förhållande till fastighetens hela värde högt belopp. Fall av nu nämnd beskaffenhet hava ej medtagits vid undersökningen.
Då här är fråga om jämförelse mellan fastigheters saluvärden och deras taxe- ringsvärden, är det uppenbarligen av väsentlig betydelse, att beloppen av de köpe- skillingar, som erlagts för fastigheterna, bliva riktigt redovisade. I sådant syfte har i anvisningarna intagits bestämmelse av innehåll, att fall, i vilka köpeskillingens belopp ej med säkerhet kunnat utrönas, borde förbigås. Sådana fall föreligga exem- pelvis, då undantagsförmån ingår i köpeskillingen; eller då köpet avser förutom fastighet jämväl inventarier, avbärgad gröda eller dylikt samt det ej framgår, vad
0
av köpeskillingen belöper å fastigheten och vad därav belöper a lös egendom;
Tabell 1, utvisande länsvis över- eller underpris i procent av taxeringsvärdet vid ett antal lastighetsförsäljnlngar under tiden 1 januari 1934—30 juni 1937.
.. .. ._ Summa Över— eller Antåånfosalj Taxeringsvärde skogsvärde Genomsnitt— underpris i % g och skogs- lig relativ av hela taxe- marksvärde skogstillgång ringsvärdet L ä n Samt— Samtliga Skogs- i % av hela enligt taxe-
li a Skogs- fastig— fastig— taxerings- ringsvärdet Samt— Sko ras?, _ fastig— heter heter värdet in vid försälj-L liga f ”35: hete? heter skogsfastig— ningen fastig- ååå
1 OOO-tal kronor heter heter i 2 3 4 | 5 6 7 8 9 Inom beredningen undersökta fasiigheisförsäljningar. Jönköpings ....... 437 386 5058 4816 35 053 +32'3 +32'0 Skaraborgs ........ 613 330 6470 4354 16 053 +23'4 + 187 Värmlands ........ 604 459 5664 5126 38 074 + 913 + 7'5 Kopparbergs ...... 228 189 2327 2149 27 065 — 1'8 — 3'2 Gävleborgs ........ 361 287 3055 2731 32 058 + 60 + 52 Västernorrlands . .. 534 300 3207 2360 32 055 +11'5 +11'0 Västerbottens ..... 306 268 1663 1528 37 062 + 98 + 95 Samtliga 3083 2219 27444 23064 31 060 +15'9 +13-9
Inom statistiska centralbyrån undersökta försäljningar av jordbruksfastigheter.
Hela rikets lands- bygd ........... 10 488 129 250 + 199
Tabell 2, utvisande över- eller underpris i procent av taxeringsvärdet vid ett antal
fastighetsförsäljningar under tiden 1 januari 1934—30 juni 1937 med fördelning
efter tidpunkten för försäljningen.
Antal försälj— . .. Summa Över- eller underpris i ningar Taxeringsvarde skogsvärde Genomsnitt- procent av hela taxerings- och skogs— lig relativ värdet År Samtliga Skogs- marksvärde skogstillgång . Samt- _ fastig— fastig— i % av hela enligt taxe— _
(Halvar) liga 3352 heter heter taxerings— ringsvärdet såg:: Skogs— .floidblrutks- fastig— hetiegr värdet _å vid_försälj- fasfig- fastig— 523151 &; heter 1 OOO—tal kronor skorgzäiUg— ningen heter heter län1
1 2 3 4 | 5 s 7 8 9 10 1934 153 108 1 650 1 370 26 057 + 5-9 + 5-1 + 91 1935 598 414 5 494 4 450 27 056 + 139 + 113 + 127 1936:1 982 688 8 375 7019 29 058 + 144 + 133 + 172 1936:2 796 601 6 541 5 673 40 066 + 193 + 178 + 254 193711 554 408 5384 4552 . 27 061 + 189 + 153 + 2615 Samtliga 3 083 2 219 27 444 23 064 31 060 + 159 + 139 + 199
1 Enligt statistiska centralbyråns undersökning.
Tabell 3, utvisande över- eller underpris i procent av taxeringsvärdet vid ett antal fastighetsförsäljningar under tiden 1 januari 1934—30 juni 1937 med fördelning läns- vis efter tidpunkten för försäljningen.
Övre rad: Samtliga fastigheter. Undre rad: Skogsiastigheter.
Å r (H a 1 v ä r) L a n _ 1934 1935 1936: 1 1936: 2 1937: 1 Jönköpings .............. + 32'0 + 165 + 297 + 466 + 42'7 + 292 + 17"! + 330 + 454 + 361 Skaraborgs .............. + 11"? + 27'4 + 229 + 216 + 25'2 + 10'4 + 205 + 181 + 145 + 24-5 Värmlands .............. — 70 + 45 + 8'1 + 15"? + 131 — 77 + 42 + 63 + 14'0 + 9'7 Kopparbergs ............ — 21'8 — 219 — 2'0 — 1'8 — 0'8 — 2'8 — 44 _ 3'2 — 5'3 — 1'1 Gävleborgs .............. — 53 + 149 — 20 + 11'2 + 73 — 63 + 152 — 31 + 114 + 52 Västernorrlands .......... + 1641 i 0 + 99 + 243 + 96 + 218 — 31 + 7'8 + 27'8 + 58 Västerbottens ............ — 30'3 — 5'5 + 92 + 21'9 + 26 —30'3 — 71 + 93 + 208 — 0'9
eller då i ett och samma köp hava ingått både jordbruksfastighet och annan fastighet samt det ej framgår, vad av köpeskillingen belöper å den ena och den andra.»
Statistiska centralbyrån har ställt primärmaterialet för ovannämnda utredning till kommunalskatteberedningens förfogande. Detta material har inom beredning- en ytterligare bearbetats i syfte alt utröna. huruvida förhållandet mellan taxerings- värden och saluvärden beträffande jordbruksfastigheter med skog är ett annat än beträffande övriga jordbruksfastigheter. Inom beredningen har bearbetats ma- terialet för försålda skogsfastigheter inom sju län, nämligen Jönköpings, Skan- borgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs. Västernorrlands och Västerbottens län.
Resultatet av beredningens undersökning, som omfattar 2219 fastighetsförsälj— ningar, framgår av här intagna tabeller. I den mån det varit möjligt att göra direkta jämförelser med statistiska centralbyråns uppgifter för de ifrågavarande länen, har detta skett. Sistnämnda uppgifter, som omfattat 3083 fastighetsförsälj- ningar, upptagas i tabellerna under rubriken »Samtliga fastigheter», medan de vid beredningens undersökningar erhållna siffrorna redovisas under rubriken »Skogs- fastigheter». Såsom skogsfastighet har upptagits varje fastighet, för vilken i pri- märmaterialet taxerat skogsvärde funnits angivet.
Fastigheterna hava till en början sammanförts länsvis för hela undersöknings- perioden, på sätt tabell 1 utvisar. Motsvarande sammanställningar hava gjorts bc- träffande samtliga sju län för vartdera av åren 1934 och 1935, första och andra halvåret 1936 samt första halvåret 1937, på sätt tabell 2 utvisar.
Av tabellerna 1 och 2 framgår, att saluvärdena i genomsnitt legat högre än taxeringsvärdena under hela den ifrågavarande perioden samt att en praktiskt taget oavbruten stegring av överpriset ägt rum. Denna utveckling torde samman— hänga med det allmänna konjunkturuppsvinget under perioden. Såsom särskilda
Tabell 4, utvisande över- eller underpris i procent av taxeringsvärdet vid ett antal insughetstörsäliningar under tiden 1 januari 1934—30 juni 1037 med fördelning efter taxeringsvärdet.
Antal försälj- Taxerings- Summa Genom- Över- eller underprisi 5 ningar vä rde skogsvärde snittlig procent av hela taxerings— Samt- och skogs- relativ värdet
Taxerings— liga Skogs- marksvärde skogstill- Jord ! värden, Samt- _ . _ fastig— i % av hela gång enllat _ ' 1 kronor liga %;?tigi lägg heter taxerings— taxering; SEL? Skogs- Flik?— ! fastig— h ti? värdet å värdet vid fasti _ fastig- hatlg-_ * heter e e 1 000431 skogsfastig- försälj- h et egr heter saiiiflliah! kronor heter ningen länlb l 1 ? | 3 4 5 6 7 3 9 10 L Högst 10000... 2 287 1 489 10 948 7960 29 054 + 24'2 + 207 + 320 : 10100—50000. . 759 694 13 292 12 040 31 063 + 125 + 126 + 182 ' 50 100—100000 28 28 1 926 1 926 27 0150 + 015 + 06 + 89 * Över 100000... 9 8 1278 1 138 48 076 + 2-4 + :).-4 + 11-5 | Samtliga 3083 2219 27444 23064 31 060 + 15'9 + 139 + 199 i
1 Enligt statistiska centralbyråns undersökningar.
omständigheter, vilka torde hava påverkat saluvärdena. har statistiska central- byrån framhållit de statliga stödåtgärderna för jordbruket och den stegrade efter- frågan på skog till avverkning. Centralbyrån har även påpekat, att den rika till- gången på likvida medel med därav föranledd låg räntefot kunnat spela en viss roll i detta sammanhang.
Det torde vara en gängse uppfattning att taxeringsvärdena ä växande skog i allmänhet äro mera bristfälliga än övriga taxeringsvärden och att de understiga de verkliga värdena (saluvärdena) i högre grad än övriga taxeringsvärden göra. En sådan uppfattning finner icke stöd i den av beredningen företagna undersök- i ningen. Tabellerna kunde snarare föranleda en motsatt uppfattning. Emellertid torde materialet vara alltför begränsat för att motivera slutsatser i sådan rikt- ) ning. Dessutom är skillnaden mellan de genomsnittliga över— eller underpriserna för »Samtliga fastigheter» och för »Skogsfastigheter» så påfallande ringa att man knappast kan tala om något tydligt utslag. Detta framgår ytterligare av tabell 3. Betydelsen av fastigheternas storlek i här förevarande avseende belyses i tabell 4, där fördelning skett efter fastigheternas taxeringsvärden. Av tabell 4 synes kunna dragas den slutsatsen att de mindre fastigheterna äro lägre taxerade än de större. Detta förefaller att gälla skogsfastigheter i samma ) grad som samtliga fastigheter. Att medeltalen för de största fastigheterna i någon mån avvika från denna tendens, torde bero på att ett förhållandevis ringa antal l sådana fastigheter ingå i undersökningen. I tabell 5 har slutligen gjorts en sammanställning för att söka utröna, huru— , vida den växande skogens och skogsmarkens andel i fastigheternas värde samt ; den relativa skogstillgångens storlek kunnat påverka över— eller underpriset. Av I tabellen synes framgå, att taxeringsvärdena äro relativt lägre ju högre den pro— | centuella andelen skog är. Någon klar tendens i ena eller andra riktningen vid växlande relativ skogstillgång synes däremot icke kunna utläsas, ehuru bland de undersökta fastigheterna de som hava en relativ skogstillgång av 11) eller däröver förete ett något mera markerat överpris än de övriga.
Tabell 5, utvisande över- eller underpris i procent av taxeringsvärdet vid ett antal fastighetsförsäljning" under tiden 1 januari 1034—30 juni 1087 med fördelning etter skogsmarkens och den växande skogens andel i taxeringsvärdet samt efter den relativa skogstillgången.
. .. . Genomsnitt- , Taxenngsvarde a skogs- . . Taxeringsvärde å skogsmark Antal fastigheter i l OOO-tal sklågsrttllllååh g Över— eller tåg? Växande skogd 1t% avt fastighets- kronor enligt taxe— :irldlfgånts l% :::. g? sa'" rörrrsrrrrrrr rrrrvrrarrg ...så? & s gs gang Totalt i medeltal Vid ””Sälj" g ningen l 2 3 4 b 6 1. Högst 20 %. &. under 06 .......... 705 6986 + 913 b. 0'6—0'9 ............ 164 1911 + 08 c. 1'0 och däröver 47 501 + 12'4 0 Samtliga 916 9398 101! 0'50 + 7'8 2. 2 '01—40 %. ' a. Under 013 .......... 503 4 676 + 141 b. 0'6—0'9 ........... 186 2190 + 5'5 c. 1'0 och däröver 56 745 + 11'4 Samtliga 745 7 611 10'2 0'56 + 11'4 3. 4001—60 %. a. Under 06 .......... 168 1571 + 17'4 b. 0'6—0'9 ............ 91 1259 + 143 e. ro och däröver 48 555 + 2549 Samtliga 807 3 385 11'0 064 + IT!; '4. 6001—80 %. a. Under 06 .......... 41 469 + 420 b. 0'6—0'9 ............ 36 856 + 31'3 c. 1'0 och däröver . 26 224 + 36? Ö Samtliga 103 1 549 15'0 0'69 + 35"?- 5. ver 80 %. a. Under 06 .......... 76 410 + 621 b. 0'6—0'9 ............ 43 498 + 300 c. 10 och däröver 29 213 + 37'5 Samtliga 148 1 121 TS 071 + 48'2 Grupper 1—5. a. Under 06 .......... 1493 14112 96 045 + 14; b. 0'6—0'9 ............ 520 6714 129 079 + 109 c. 10 och däröver ...... 206 2238 109 1'16 + 199 Samtliga 2219 23064 10'4 060 + 13'9
Bilaga D.
Tabell, upptagande ett antal undersökta iordhruksfastigheter i
enskild ägo, fördelade efter den tid, under vilken ägarna vid 1937 års utgång innehaft fastigheten.1
Antal jordbruksfastigheter
Innellavets längd, Södra Södra är och mellersta ochsmelljersta Norra H 1 'k Sveriges slag;-laga Sverige & a " et slattbygder d alb y g d er 1 2 3 4 5 Absoluta tal. Mindre än 3 ........................ 318 341 227 886 3 men ej 5 ........................ 369 496 299 1 164 5 » » 10 ........................ 690 828 527 2045 10 » > 15 ........................ 878 937 598 2413 15 » » 20 ........................ 933 962 609 2504 20 » » 30 ........................ 1235 1534 915 3684 30 » » 50 ........................ 684 957 538 2179 50 och däröver ...................... 25 44 20 89 Summa 5 132 6 099 3 733 14 964 Procentuella tal.
Mindre än 3 ........................ 62 56 61 59 3 men ej 5 ........................ 7'2 S'l S'O 7'8 . » » 10 ........................ 134 136 141 137 lll » » 15 ........................ 171 154 160 161 15 : » 20 ........................ 182 158 163 167 20 > » 30 ........................ 241 251 245 246 2,0 » , 50 ........................ 133 157 144 146 50 och däröver ...................... 0'5 0'7 06 06 Summa 100'0 100'0 1000 1001)
1 Undersökningen, som utförts av 1938 års jordbruksutredning, omfattar ungefär 5 procent av totala antalet jordbruksfastigheter inom varje undersökningsområde.
14—418636.
Bilaga E.
P. M.
angående vissa inhämtade uppgifter och verkställda undersök- ningar rörande tillämpningen av gällande bestämmelser om inkomstbeskattning av skogsbruk.
Kommunalskatteberedningen har från länsstyrelserna inhämtat vissa statistiska uppgifter rörande tillämpningen av nuvarande avdragsbestämmelser vid inkomst- beskattning av skogsbruk. Dessa uppgifter hava inom beredningen bearbetats och sammanställts på sätt framgår av nedan intagna tabeller 1—3. Det verkliga an- talet avdrag torde hava varit något större än det här redovisade. Några länssty- relser hava meddelat, att deras uppgifter icke äro fullständiga. Sannolikt gäller detta huvudsakligen avdrag i samband med avyttring av fastighet, varom läns- styrelserna icke torde hava erhållit fullständiga uppgifter. (Jfr noterna 2—5 till tabell 1.) I anslutning till tabellernas innehåll må anföras följande.
Enligt de till beredningen inkomna uppgifterna har under de nio taxeringsåren 1929—1937 avdrag för värdeminskning å skog m. m. beviljats i sammanlagt 10 975 fall med i avrundat tal tillhopa 428 miljoner kronor. Därav belöpa å taxeringsåren 1935—1937, beträffande vilka specificerade uppgifter inhämtats, 4756 avdrags- fall med ungefär 1'4'8 miljoner kronor avdrag och sålunda å de föregående sex åren 6 219,avdragsfall med ungefär 280 miljoner kronor i avdrag. Antalet avdrag per år har alltså i genomsnitt under perioden 1935—1937 varit något högre än tidigare, medan avdragens sammanlagda belopp i genomsnitt per år varit ungefär lika stort.
Avdrag under fastighetsinnehauet har under perioden 1935—1937 medgivits i 3746 fall med tillhopa ungefär 111 miljoner kronor. Av denna summa belöpa i avrundade tal 4'4 miljoner kronor på år 1935, 34 miljoner kronor på år 1936 och 33 miljoner kronor på år 1937.
Avdragen fördela sig mycket ojämnt på olika län. Detta framgår såväl av tabell 1, där avdragen specificerats länsvis med hänsyn till tillämpade avdragsmetoder m.m., som av tabell 3, där det genomsnittliga beloppet av för taxeringsåren 1935 —1937 medgivna avdrag under innehavet för varje län satts i relation till det sam— manlagda taxeringsvärdet å skogsmark och växande skog. I detta värde har icke inberäknats taxeringsvärdet å skog, tillhörig svenska aktiebolag eller staten, enär dessa skattskyldiga antagits icke hava erhållit avdrag av någon betydelse. Av tabell 3 framgår, att avdragens genomsnittliga belopp för är relativt sett varit lägst i Uppsala län (008 procent av taxeringsvärdet) och högst i Jämtlands län (139 procent). Över lag hava avdragen varit större i Norrland (074 procent) än i Svea- land (0'17 procent) och Götaland (025 procent). Huruvida dessa olikheter samman- hänga med mera varaktiga förrådsminskningar eller endast tillfälliga sådana, un- dandrager sig ett säkert bedömande. Det ligger dock nära till hands att antaga, att den höga avdragsfrekvensen i Norrland beror på att uttagen där mera allmänt överstigit tillväxten (jfr kap. V).
mm4mm*wu mmm—IWRWJI ncvuluuc uvurug enllgt AIF tredje styckena kommunalskattelagen för värdeminskning m. m. genom avverkning eller avyttring av skog.
Län
Taxeri
ngsåren 1935—1937 beviljade avdrag
Utan samband med avyttring
av marken 1
I samband med avyttring av marken
Värdemetoden
Förrådsmetoden
Värdemetoden
Förrådsmetoden
Schablonmctoden
Summa
Taxeringsären 1929—1937 be- viljade avdrag
Antal
Belopp kr. * Antal
Belopp, kr.
Antal 13911sz ' Antal
Bell?” Antal
Belopp, kr.
An- tal
Belopp, kr. Belopp,
Antal kr.
l 2
3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 |
14| 10
_vanél— &!
22 23 24 25 26 "27 28
medgivits efter skönsmässig uppskattning inom taxeringsnämnden.
Svealand. Stockholms Uppsala Södermanlands . . . . Värmlands2 . . . . . Örebro ...... Västmanlands. . . . . . Kopparbergs .
Summa
Götaland. Östergötlands . . . . . . Jönköpings . . . . . . .. Kronobergs Kalmars .. . .. Gotlands Blekinge . . . . . Kristianstads . Malmöhus . . . . . . Hallands Göteborgs o. Bohus4 Älvsborgs. . .. . . . . . . Skaraborgs 5. . . . .. . .
Summa Norrland.
Gävleborgs . . . . . . . . Västernorrlands Jämtlands Västerbottens .. Norrbottens. . . . . . ..
Summa Samtliga län
107 97 395 26 31 656 1 404
26 890 22 170 23 270 40 135 33 371
7 341 48 963
202 140 143 162 348 535 218 782 30 930 35 944 27 1 480 8 229 446 133 808 3 46 756 4
241142 104 ' 141
1 699 995 774
447 101 386 054 1 621 323 65 479 115 979
2 635 936
172 373 194 264
1 003
4 538 061 2 342
324 822
33 756 269 057 529 651 80 841 ' 63 104 311 765 1 612 996
232 401 362 070 173 005 504 187 33 915 16 982 147 274 38 060 23 110 174 505 319 671
2 025 210
966 920 555 267 885 011 503 302
2 910 500 6 548 706
45) 16 750 19500 2 9200 1
Iv—hD-CQHI
0 H
45 970
("I
13 000 369 204 157 638 14 440 8 500 1 000 4 300
m£ä|”"""l
51304
** |
619 476
Q' (9
6 78 580 138 697
54 899 3 11 708
GDF CQ
QIO v-4
51 200
283 884 919 330
59 126
N -4 I
16 209
59 370 1 134 803 75 078 78 578 8 102 8 650 65 068
415) 51 602
485 411
90 005 398 051 134 363 7
45 300 4
667 719 1 169 339 405 684
18 082 1 020 23 611 4 860 47 573 3 360 490 293 139 975
5 713 3 000 2 555
10 083
1 025
104 300 760 304 234 979 551 686 17 627 8 730
4 746
817 768 1 625 645
27 369 794 57 406 309 077 569 786 166 952 91 145
360 728 1 924 888 451 293 1 704 905 764 478 619 408 95 401 308 167 452 871 177 193 74 026 622 913 319 671
5 590 396 1 817 585 2 029 755 2 713 223 634 519 120 725 7 315 807 14 831 081 2 174 4 756
1 467 029 262 353 1 671 911 2 367 860 667 776 592 741 1 053 401 8 083 071
104 64 223
1 060 233 136 329 2 149
2560 830 9 3349 536 10 2041359 11 6194081—2 22155313 722 035 14 743 941 15 558 845 16 109417 17
- 18 2 246 010 19 1 301 635
20 14 474 569 21
410
1 233 810 152 146 68 184 88 35 754 698 4 578
8 188 949 4 326 862 5 995 769 1 278 757
454 111 26 20 244 448 27 42 802 088 28
959
1 354 1 277 580 78 4 248 10 975 22 23 24 25
' Se sid. 212. — 2 Beträffande avdrag vid fastighets försäljning hava närmare uppgifter icke lämnats. Antalet avdrag under senare år har uppgivits till ungefär 10 om året. Där så varit möjligt, lär förrådsmetoden hava använts. — 3 Uppgifter hava lämnats allenast för åren 1935—1937. — * Uppgifter hava ej kunnat lämnas, då förteckningar ej förts. Endast få avdrag hava beviljats. Vilken avdrags- metod, som tillämpats, har ej kunnat uppgivas. — 5 Exakt uppdelning å olika avdragsmetoder har ej kunnat göras, då de flesta avdrag
ning av virkesförrådet.
I de flesta fall hava avdragen dock grundat sig på beräknad minsk-
Tabell 2, utvisande för samtliga län antalet och storleken av taxeringsåren 1935— 1937 beviljade avdrag för värdeminskning m. in. genom avverkning eller avyttring av skog.
Övre rad: Antalet medgivna avdrag. Undre rad: Beloppet av medgivna avdrag i kronor.
Taxeringsär
Avdragsmetod 1935 1936 1937 1935 —1937 1 2 3 4 5 A. Utan samband med avyttring av
marken 1. Värdemetoden ............... 476 454 474 1 404 1 980 908 1 349 774 1 207 379 4 538 061 2. Förrådsmetoden ............. 645 764 933 2 342 2 403 085 2 006 701 2 138 920 6 548 706 Summa 1 121 1 218 1 407 3 746
4 383 993 3 356 475 3 346 299 11 086 767 B. I samband med avyttring av mar-
ken 1. Värdemetoden .............. 58 40 102 200 266 850 157 858 524 622 949 330 2. Förrådsmetoden ............. 22 36 68 126 235 489 232 514 701 336 1 169 339 3. Schablonmetoden ............ 166 204 314 684 394 887 476 399 754 359 1 625 645 Summa 246 280 484 1 010 897 226 866 771 1 980 317 3 744 314 Totalsumma 1 367 1 498 1 891 4 756
5 281 219 4 223 246 5 326 016 14 831 081
Enligt tabell 2 har för taxeringsåren 1935—1937 virkesförrådsmetoden under innehavet kommit till användning i 2342 fall med ett avdragsbelopp av ungefär 65 miljoner kronor, medan värdemetoden tillämpats i 1404 fall med ett avdrags- belopp av ungefär 45 miljoner kronor. Det har emellertid visat sig, att de skatt- skyldiga i deklarationsformulären stundom hänfört sina avdrag till värdemetoden i stället för rätteligen virkesförrådsmetoden, på grund varav det antal avdrag, som i tabellerna angivits för den senare metoden, synes böra icke obetydligt ökas och antalet avdrag enligt värdemetoden i motsvarande grad minskas.
De båda under innehavet förekommande avdragsmetoderna hava, såsom tabell 1 visar, kommit till användning i mycket olika utsträckning inom skilda län.
I samband med beskattningar av skogsbruk vid fastighetsförsäljning hava enligt tabell 2 under taxeringsåren 1935—1937 avdrag beviljats i 1 010 fall. Av de tre av- dragsmetoderna har virkesförrådsmetoden använts i 126 fall, värdemetoden i 200 fall och schablonmetoden i 684 fall.
Avdragen fördela sig synnerligen ojämnt på olika län. Sålunda hänföra sig icke mindre än 678 fall till enbart två län, medan i åtskilliga andra län inga eller en- dast få beskattningar vid fastighetsförsäljning förekommit.
Kommunalskatteberedningen har även låtit verkställa en granskning av deklara— tioner och andra handlingar rörande de avdragsfall, som i ovannämnda statistik redovisats från tio län för taxeringsåret 1936. Denna granskning har omfattat 737 avdrag under innehavet och 273 avdrag vid fastighetsförsäljning. Vid granskning- en hava bl. a. följande iakttagelser kunnat göras.
Tabell 3, utvisande länsvis 1937 års taxeringsvärden å skogsmark och växande skog samt i relation därtill storleken av de för taxeringsåren 1935—1937 beviljade avdragen iör värdeminskning m. in. genom avverkning eller avyttring av skog utan samband med avyttring av marken.
Taxeringsvärde, ägg tfäåeöTlggååai miljoner kronor genomsnitt per år beviljade avdrag i Därav fastigheter % av 1937 års taxe- L ii n Samtliga tillhöriga andra skatt- ringsvärde å skogs- fastigheter skyldiga än svenska mark och växande aktiebolag och staten skog tillhörig andra skattskyldiga än Skogs- Växande Skogs- Växande svenska aktiebolag mark skog mark skog och staten l 2 3 4 6 6 Svealand. Stockholms ............... 103 35' 84 30'1 030 Uppsala .................. 7'6 28'1 5'1 182 008 Södermanlands ............ 11'7 51'7 9'7 44'0 0' l 8 Värmlands ................ 32'7 135'2 208 851 018 Orebro ................... 15'2 56'4 7'7 27'9 0'11 Västmanlands ............. 9'1 37'5 4'7 21'1 0'09 Kopparbergs .............. 31'4 116'7 15'4 57'9 0'16 . Summa 118'0 461'4 71'8 284'3 017 l i Götaland. ! Östergötlands ............. 182 681 13'4 509 020 ! Jönköpings ................ 22'4 66'8 19'8 554 032 ! Kronobergs ............... 191 513 15'3 377 025 Kalmar ................... 232 724 18'9 54'4 0'24 Gotlands .................. är? 101 2'8 S'? 019 Blekinge .................. 7'6 17'6 7'0 15'8 0'42 Kristianstads .............. 12'4 26”: 107 21'7 0'39 Malmöhus ................ 4'1 11'1 3'5 9'5 0'44 * Hallands .................. 8'3 16'1 7'7 138 011 Göteborgs och Bohus ....... 5'6 11'1 5'1 9'8 - ! Alvsborgs ................. 28'4 57") 206 460 Om l Skaraborgs ................ 12'9 42'7 99 291 027 1 Summa 160-4 451-2 134—7 353-3 0-25 i Norrland. % Gävleborgs ................ 27'6 99-2 14-5 46.8 077 l Västernorrlands ........... 27'6 880 137 42'6 0'56 * Jämtlands ................ 28'4 94'9 13'6 46'5 1'39 | Västerbottens ............. 26'6 1001 8-0 386 0-41 7 Norrbottens ............... 17'8 63'5 2'8 21'9 0'16 % Summa 12% 445-7 52'6 196»; en 1 Samtliga län 4059 1358-3 2591 sal-0 0-34 ! 7
Av de under innehavet beviljade avdragen äro 451 att hänföra till virkesför— rådsmetoden och 286 till värdemetoden eller annan metod.
Avdragen enligt virkesförrådsmetoden synas i allmänhet grunda sig få ganska tillfredsställande utredningar. Tekniken har dock vid metodens tillämpning i vissa avseenden varierat. Bl. 3. har detta gällt tillväxtberäkningen. I vissa fall har den årliga tillväxten beräknats med hänsyn till de vid senaste fastighetstaxeringen
åsatta siffrorna för areal, bonitet och relativ skogstillgång. I andra fall har den årliga tillväxten beräknats till viss procent av virkesförrådet under beskattnings- året. Slutligen har det förekommit att den procentuella beräkningen gjorts för varje särskilt år med hänsyn till vederbörande års förråd. Bestämning av virkes- förrådets storlek har vanligen skett med utgångspunkt antingen från beskattnings- året eller från året för senaste allmänna fastighetstaxering. I ett stort antal fall hava förrådsberäkningarna, då andra uppgifter saknats, grundats på de vid senaste allmänna fastighetstaxering fastställda siffrorna och sålunda ej på skogsuppskatt— ningar. Detta har i synnerhet varit fallet beträffande äldre förvärv. Då däremot förvärvet legat nära i tiden, har ofta stamräkningsinstrument från förvärvsåret förekommit.
Beträffande övriga under innehavet beviljade avdrag kan icke lika klart angivas, efter vilka grunder de beräknats. I 122 fall torde avdragen kunna hänföras till värdemetoden. I 64 av dessa fall saknas dock i deklarationerna intyg eller sär- skilda uppgifter till stöd för bestämmande av det utgående skogsvärdet, d. v. s. skogens värde vid beskattningsårets utgång. Där intyg finnes, säges i allmänhet däri, att skogens värde med hänsyn till ingångsvärdet och de efter förvärvet före- tagna avverkningarna icke torde överstiga ett visst belopp eller att skogen vid före- tagen okulärbesiktning ansetts icke hava ett högre värde än som uppgives. Endast i ett fåtal fall hava angivits de grunder, efter vilka beräkningen av skogens värde skett.
I 19 fall har avdrag beräknats enligt en i gällande lagstiftning icke anvisad me- tod. Avdraget har beräknats såsom skillnaden mellan rotvärdet å det avverkade virket enligt taxeringen till skogsaccis samt värdet av tillväxten från tiden för för- värvet eller från det år, beträffande vilket avdrag senast medgivits. Den årliga tillväxtens värde har därvid beräknats till viss procent av ingångsvärdet. Då denna metod innebär, att den skattepliktiga inkomsten ökas med ett i förhållande till in- gångsvärdet beräknat värde å tillväxten och minskas med ett nuvärde, d. v. 5. det taxerade rotvärdet, kan det inträffa, att avdrag erhålles, utan att vare sig ingående virkesförråd eller ingångsvärde nedgått. Metoden kan sägas från beskattning un- dantaga värdestegring å såväl ingående virkesförråd som tillväxt.
Avdrag har slutligen i 145 fall medgivits utan att deklarationsmaterialet innehål— lit några som helst uppgifter om heräkningssättet. Avdragsbeloppen hava i dessa fall direkt införts å jordbruksbilagan.
Vid fastighetsförsäljning har virkesförrådsmetoden tillämpats i 33 och värdeme- toden i 24 fall, medan schablonmetoden kommit till användning i 216 fall. Beskatt— ningsresultatet vid de olika metodernas användning belyses av nedanstående sam- manställning:
Avdrag enligt
virkesförråds— .. schablon— metoden vardemetoden metoden
1. Intäkter (försäljningssumman för växande skog), kronor .......................... 359 334 348 163 945 828 2. Avdrag, kronor .......................... 327 880 284 014 401 388 3. Återstående belopp, kronor .............. 31 454 64 149 544 440 4. Avdrag i procent av intäkterna .......... 91'25 81'58 42'44 5. Återstående belopp i procent av intäkterna 8'75 18'42 57'56
Intäkt av skogsbruk vid fastighetsförsäljning har i ett stort antal fall icke upp- tagits i vederbörande deklarationer. Efter anmaning att inkomma med uppgift härom hava de skattskyldiga som regel endast uppgivit försäljningssumman för fas-
tigheten, ofta med anmärkning att säljaren innehaft fastigheten mera än tio år. Avdrag har i de allra flesta sådana fall medgivits enligt schablonmetoden och nå- gon ytterligare utredning har då ej införskaffats. Där intäkt av ifrågavarande slag redan från början upptagits i deklarationen och avdrag yrkats enligt förråds— eller värdemetoden, har avdrag enligt sådan metod medgivits i så gott som samtliga fall. Där säljaren varit aktiebolag, har avdrag alltid yrkats enligt schablonmetoden.
Den uppdelning av köpeskillingama mellan jord och skog, som erfordras för be- stämmande av skogens ingångsvärde eller av den å skogen belöpande delen av köpeskillingen vid fastighetsförsäljning, har skett efter växlande grunder. I vissa delar av landet har i praktiskt taget alla fall, då köpeskillingen överstigit taxe- ringsvärdet å fastigheten, det överskjutande beloppet ansetts belöpa å skogen. I andra delar av landet äter hava köpeskillingarna fördelats mellan jord och skog i samma proportion som de taxerade jordbruks— och skogsvärdena.
Bilaga F.
Redogörelse för länsstyrelsernas yttranden angående inkomst- beskattningen av skogsbruk.
I cirkulärskrivelse till länsstyrelserna i samtliga län den 26 november 1937 an- gående inkomstbeskattningen av skogsbruk har kommunalskatteberedningen hem- ställt, att länsstyrelserna måtte inkomma med vissa statistiska uppgifter angående avdragsreglernas tillämpning under senare år samt därvid dels redogöra för sina erfarenheter av beskattningen av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning, dels ock meddela, huruvida enligt länsstyrelsernas uppfattning de skattskyldiga kunnat utnyttja de medgivna möjligheterna till avdrag vid inkomsttaxeringen av skogsbruk eller om detta varit omöjligt på grund av utredningssvårigheter eller andra skäl samt huruvida särskilda anordningar träffats för att för de skattskyl- diga underlätta utnyttjandet av avdragen.
I bilaga E hava redovisats de statistiska uppgifter, som länsstyrelserna lämnat. Ur länsstyrelsernas yttranden, vilka avgivits i december 1937 samt i januari och feb- ruari 1938, skall här ätergivas följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför:
»Antalet fall, då avdrag medgivits, äro — — —— icke många men a andra sidan kan det icke göras gällande, att de formella svårigheterna med avdragens beräk- nande vållat hinder för de skattskyldiga att erhålla sakligt berättigade avdrag. Länsstyrelsen har för sin del städse funnit angeläget att införskaffa sådan utred- ning, som varit erforderlig för fallets allsidiga bedömande.»
Länsstyrelsen i Uppsala län anför: »Beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning har förekommit i mycket ringa utsträckning inom detta län. Möjligheten för sådan beskattning är beroende av taxeringsnämndernas kännedom om förekomsten av dylik inkomst vid fastighetsförsäljningar. Vid den eftergranskning av deklarationerna, som före- tages vid länsstyrelsen, kan i allmänhet icke upptäckas, huruvida skattepliktig in- komst av ifrågavarande slag förelegat. Länsstyrelsen anser likväl, att det bör tagas under övervägande, huruvida icke genom undersökning i anledning av under be- skattningsåret beviljade lagfarter en effektivare kontroll i nämnda avseende kan vinnas.
Erfarenheten har visat, att det för de skattskyldige berett stora svårigheter att åstadkomma nöjaktig utredning för erhållande av värdeminskningsavdrag vid in- komstbeskattningen av skogsbruk, vilket särskilt gäller i fråga om mindre fastig- heter. Beträffande exempelvis bolagsskogar ställer sig saken annorlunda. Den för bestämmande av avdraget fastställda blanketten är för gemene man så pass svär- förståelig, att de skattskyldige ofta avstå från att söka styrka avdraget. ] dylika fall förekommer, att taxeringsnämnderna medgiva avdraget, om det är obetydligt och anses skäligt. I andra fall sker utredning, såvitt det låter sig göra genom av länsstyrelsen utsedda skogssakkunnige. I händelse av besvär till prövningsnämnden över vägrat värdeminskningsavdrag infordras alltid yttrande från den skogssak- kunnige. —— —— _»
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför: »I fråga om beskattningen av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning har länsstyrelsen i vissa fall funnit, att taxeringsnämnderna ej alltid haft tillräck-
ligt klart för sig, att taxeringsbar inkomst härvid kan föreligga utan att förutsätt- ningarna för beskattning av realisationsvinst äro för handen. Åtgärder hava emel- lertid vidtagits för att fästa taxeringsnämndernas uppmärksamhet på förhållandet. På sätt i 21 % av Kungl. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa före- skrifter rörande taxeringsförfarandet stadgas, inkommer årligen till länsstyrelsen från varje taxeringsdistrikt särskild förteckning å de skattskyldiga, som vid in- komsttaxeringen erhållit avdrag för värdeminskning av skog. Genom landskamre- , rarens försorg bliva samtliga dessa skattskyldigas deklarationer föremål för gransk- ; ning av skogstaxeringssakkunnig person. Härvid har det alltemellanåt visat sig, ' att skattskyldiga icke kunnat utnyttja de medgivna möjligheterna till avdrag och att detta i allmänhet berott på svårigheten för vederbörande skattskyldige att före- bringa erforderlig utredning. I sådana fall brukar emellertid landskamreraren med stöd av sakkunnigutredningen genom yrkande hos länsprövningsnämnden förhjälpa den skattskyldige att erhålla så stor del av det begärda avdraget, som utredningen visat honom vara berättigad till. — — — Vidare torde det emellertid ej sällan förekomma, att skattskyldiga, som begärt avdrag för värdeminskning av skog, helt och hållet vägrats sådant avdrag av taxeringsnämnden och följaktligen ej äro upptagna å de här ovan nämnda förteckningarna. Bland dem finnas säkerligen flera, som skulle hava erhållit avdrag, därest de mäktat åstadkomma behörig ut- redning. Såvida dessa sistberörda icke hos länsprövningsnämnden anföra besvär över sina ifrågavarande taxeringar eller taxeringarna av annan anledning bliva föremål för särskild granskning, komma dessa skattskyldiga icke i åtnjutande av ovan omförmäld hjälp till erhållande av de avdrag, vartill de äro berättigade. , En ändring i ovan nämnda författningsrum därhän att de berörda förteckningarna ; komme att upptaga samtliga de skattskyldiga, som vid sina taxeringar yrkat av— * drag för värdeminskning av skog, skulle ur denna synpunkt vara ändamålsenlig.» i Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: i »Länsstyrelsen får tillika meddela, att enligt länsstyrelsens uppfattning beskatt- i ning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning inom länet icke torde hava j förekommit i den utsträckning, vartill gällande författningar kunnat giva anled- ! ning. Detta synes i vissa fall kunna tillskrivas förbiseende av taxeringsnämnderna ' eller bristande kännedom om beskattningsnormernas tillämpning, under det att . i andra fall taxeringsnämnderna nog prövat förutsättningarna för eventuell be- ; skattning men med hänsyn till egen mer eller mindre ingående kännedom om för- ! hällandena ansett avdragsrätt böra antagas föreligga i sådan utsträckning, att be- ? skattning ej bort förekomma. Där dylika kalkyler utförts utan stöd av exakta siff- ror, kan resultatet givetvis bliva missvisande. De fall av underlåten taxering av skogsbruk, som vid landskontorets granskning av de årliga taxeringarna framkom- mit och kunnat anmälas till prövningsnämnden för rättelse, äro icke särdeles tal- rika, och enär de till landskamrerarens förfogande stående, skolade arbetskrafterna äro för fåtaliga för utförande av uttömmande undersökningar i förevarande avse- ende, vilka kunde leda till rättelse genom prövningsnämnden i större omfattning, kan ej angivas i vilken utsträckning dylik underlåtenhet förekommit. Det är vidare länsstyrelsens uppfattning, att ehurii möjligheterna till avdrag vid % inkomstbeskattning av skogsbruk numera äro större än tillförene, desamma på i grund av i vissa fall föreliggande utredningssvårigheter icke kommit de skattskyl- l diga till godo i full utsträckning.» Länsstyrelsen i Jönköpings län anför: , »Erfarenheten från granskning av taxering i länet ger vid handen, att taxering för intäkt av skogsbruk i samband med avyttring av marken numera vinner en mera tillfredsställande behandling av taxeringsnämnderna än vad tillförne varit fallet. Även de skattskyldiga synas i någon mån bättre fullgöra sin uppgiftsskyl- dighet beträffande sådan intäkt. Dock konstateras ej sällan, att en säljare av jord-
bruksfastighet vid avgivandet av deklaration helt utelämnar uppgifter av betydelse för bedömande av i vad mån intäkt av skogsbruk uppkommit genom fastighetens avyttring. —— — —-
Av de alternativ, enligt vilka skattskyldig äger begära avdrag från intäkt av skogsbruk i samband med avyttring av marken, kommer, då fråga är om fastig- het, vilken en längre tid varit i säljarens ägo, metoden med avdrag för värdet av 4 gånger den normala årliga virkesavkastningen mestadels till användning. Kom- munalskattelagen förutsätter, att endast tillväxten skall beskattas och anvisar där- för som huvudregel en metod, som avser avdrag för ingående virkesförråd. Vid ett längre innehav av fastighet kan emellertid denna avdragsregel endast i enstaka fall vinna tillämpning på grund av svårigheten att ernå utredning om virkesför- rådets förändringar för en längre tidsperiod. Det är tydligt, att, då den skattskyl- dige vid avyttring av en fastighet med avverkningsbar skog sålunda är hänvisad att begagna förstnämnda summariska avdragsregel, en oskälig beskattning kan uppkomma.
Kommunalskattelagens bestämmelser medföra en gynnad ställning för stärbhus vid beskattningen för intäkt av skogsbruk, som knappast synes berättigad. Genom att förvärvet hänföres till tidpunkten för dödsfallet uppstår, för det fall att ett oskiftat stärbhus avyttrat en fastighet kort tid efter arvlåtarens död och tillväxten således icke är av någon betydelse, ingen beskattningsbar intäkt. Hade avyttringen ägt rum före dödsfallet, utgör hela tillväxten alltifrån den avlidnes förvärv före- mål för beskattning. Där en lång tid förflutit sedan förvärvet och skogen sparats kan i senare fallet avyttringen av samma fastighet medföra en avsevärd beskatt- ning för intäkt av skogsbruk.
Det synes ock ligga en viss oegentlighet i att, medan ett oskiftat stärbhus sä— lunda går helt fritt från taxering, så äger för den efterlevande maken beträffande fastighet, vilken denne förvärvat före eller under äktenskapet, samma skattskyl- dighet rum, som om fastigheten avyttrats före dödsfallet, därest avyttring ägt rum efter arvskiftet.
Vid taxering för intäkt av skogsbruk utan samband med avyttring av marken torde, även om fall förekommit, där den skattskyldige avstår från att göra avdrag för värdeminskning på grund av utredningssvårigheter, skogsägarna i stort sett begagna sig av rätten till avdrag, i varje fall där dessa äro av någon betydenhet. De synas ock erhålla de avdrag, som äro skäliga och förenliga med kommunal- skattelagens bestämmelser, även om den skattskyldige ofta icke är i stånd att före- bringa så fullständiga uppgifter, som avdragsmetoderna förutsätta. Med begag- nande av siffrorna från fastighetstaxering rörande produktiv skogsmarksareal, bo- nitet och relativ skogstillgång kunna beskattningsnämnderna vinna en viss upp- fattning om ett avdrags befogenhet. På något håll har spårats en tendens att ej uppgiva intäkt av försålt virke eller upplåten avverkningsrätt så länge ett ingångs- värde kvarstår oamorterat.
Det gällande formuläret (bilagan nr 5) för uppgifter om avdrag för värdeminsk- ning å skog torde på en vanlig enkel skogsägare verka ganska förvirrande.
Mot den avdragsmetod, som avser avdrag för minskning i virkesförrådet, kan anmärkas, att den endast tager hänsyn till minskning i kvantiteten, men icke kva- liteten. Den lämnar nämligen endast avdrag efter det å—pris, som virkesförrådet betingat vid förvärvet av fastigheten. Endast i det tämligen sällsynta fall, att en avverknings medeldimension och värde motsvarar den vid förvärvet förefintliga medeldimensionens värde erhålles ett rättvist avdrag. I länet har stundom, då så låtit sig göra, praktiserats en avdragsberäkning, som tager hänsyn till att ett uttag omfattat värdefullare skog.»
Härefter lämnar länsstyrelsen en redogörelse för nämnda metod. Metoden för- utsätter, att stamräkning eller tillförlitlig taxering verkställts vid förvärvet av fas- tigheten så att genomsnittliga kubikmassan per träd (»medelkubikstammen») vid
nämnda tidpunkt kan fastställas och vidare att genom stämplingslängder över skedda avverkningar eller på annat sätt kan beräknas jämväl medelkubikstammen för uttaget. Om därvid befinnes t. ex. att medelkubikstammen för det ingående virkesförrådet innehåller 014 kbm och medelkubikstammen för uttaget innehåller 022 kbm samt ingångsvärdet motsvarar ett pris av 3 kronor per kbm, medgives avdrag med ((i—ii '3 : 471 kronor per kbm, medan avdraget utan hänsyn till me- delkubikstam blivit endast 3 kronor per kbm. Metoden bygger sålunda på det an— tagandet att priset per kbm är proportionellt mot medelkubikstammens storlek.
Länsstyrelsen fortsätter: »För vinnande av bästa möjliga taxeringsförfarande i hithörande hänseende hava taxeringsnämndsordförandena i länet i cirkulärskrivelser uppmanats att ägna frågor rörande taxering för intäkt av skogsbruk och om avdrag härvid största noggrannhet, att tillse det fullständiga uppgifter om tiden och sättet för åtkoms- ten finnes, samt att i övrigt lämna den skattskyldige tillfälle att meddela alla upp- gifter, som stå till buds för bestämmande av ett rättvist ingångsvärde eller av- drag. — — —
Länets skogsvårdsstyrelse har fäst de skattskyldigas uppmärksamhet på, att den till underlättande för dem att erhålla avdrag för värdeminskning genom av- verkning eller upplåtelse av avverkningsrätt tillhandagår med uppräkning av sko- gen (jämte uppgörande av en enkel hushållsplan) för en billig kostnad, som för ett mindre hemmansbruk beräknats till 5 kr. per 1000 st. uppräknade träd och för medelstora gårdar, där linjetaxering anses tillräcklig, 2 kr. per hektar, exklu- sive hantlangning.
Över huvud måste anses, att tillämpningen av kommunalskattelagens ifrågava- rande bestämmelser vållat såväl vederbörande skattskyldiga som taxeringsmyndig- heterna stor svårighet och tidsspillan. Som ett välbefogat önskemål framstår där- för, att en förbättrad lösning av hithörande frågor kunde utfinnas.»
Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar om att, då bestämmelser om beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning vid 1910 års riksdag infördes i vår skattelagstiftning, dessa bestämmelser från början icke ingingo i propositionen utan tillkommo på initiativ av bevillningsutskottet, samt framhåller, att detta för- hållande delvis torde förklara den tveksamhet, som på en del håll, såväl bland taxeringsmyndigheter som skattskyldiga, försports ifråga om tillämpningen av dessa bestämmelser och måhända medverkat till att fördröja en fullt genomförd taxering av ifrågavarande inkomst. Länsstyrelsen åberopar vidare ett uttalande år 1929 av dåvarande landskamreraren Eiserman, enligt vilket denne i Malmöhus län icke iakttagit något enda fall av beskattning av skogsbruk i samband med för- säljning av fastighet. Länsstyrelsen fortsätter:
»I Kronobergs län, där skogsbruket ju är av mera dominerande betydelse än i Malmöhus län, vidtogos redan från början, är 1911, särskilda anstalter från lands- kamrerarens sida för att göra hithörande lagstiftning effektiv. I stort sett har den också säkerligen varit effektiv i detta län, ehuru ofta med ringa förståelse och olustig medverkan från de skattskyldiges sida, varom ett stort antal skattebesvär i fråga om inkomst av skogsbruk genom försäljning av växande skog i samband med fastighet vittnat. Ehuru sålunda även sådan inkomst i detta län såsom regel vederbörligen tagits till beskattning och säkerligen endast i rena undantagsfall av mindre betydelse kunnat undgå att behörigen beskattas, och även om den här ifrågavarande formen av inkomst utav skogsbruk kan anses utgöra en nödvändig komplettering av systemet utav skogsbruksinkomster att beskatta, kunna ju erfa- renheterna av beskattningen näppeligen sägas vara gynnsamma.
Detta sammanhänger givetvis också därmed, att, såsom ju redan 1910 års be- villningsutskott uttalade, bestämmelserna om de skattskyldiges rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för skogsbruk överhuvud från början och även efter senare
tillkommen lagstiftning äro svårtillämpliga. Med den uppmärksamhet, som hithö- rande taxeringsfrågor i detta län tilldragit sig, har vid återkommande överlägg- ningar inför länsstyrelsen med taxeringsnämndernas ordförande helt naturligt be- rörda avdragsrätt ofta och ingående särskilt avhandlats. Taxeringsnämndernas ord- förande hava å ena sidan därvid erinrats om nödvändigheten för taxeringsmyndig- heterna att inom respektive taxeringsdistrikt taga noga reda på skogs- och fastig- hetsförsäljningar, då särskilt i fråga om försäljning av skogbärande fastighet det näppeligen såsom regel kunnat antagas, att den skattskyldige uppmärksammar eller förstår, hurusom därigenom under vissa förutsättningar uppkommit viss skatte- pliktig inkomst av skogsbruk, men å andra sidan har det alltid varit angeläget framhålla, att för en riktig taxering av sådan inkomst erfordras icke blott bästa klarhet ifråga om köpeskillingen för försåld fastighet respektive för därå växande skog, utan ock beträffande förutsättningar för berättigade avdrag. Den utredning, som i sådant avseende lämnats av de skattskyldiga, oftast först efter upprepad skriftväxling mellan taxeringsmyndigheterna och respektive skattskyldige, har lik- väl ofta nog blivit otillfredsställande, Taxeringsnämndernas ordförande hava där- för anvisats att i så god tid som möjligt vid taxeringen söka införskaffa utredning och att i alla fall åtminstone av någon mera avsevärd betydelse och svårbedöm- lig beskaffenhet rådgöra med landskamreraren, såsom ock i många fall skett. I följd av praktiskt sett oöverkomliga utredningssvårigheter för de skattskyldiga och även trots det biträde av skogssakkunnig, som i förekommande fall av hithörande taxeringsfrågor i prövningsnämnden de senare åren anlitats, har likväl ofta nog avdragsberäkningen måst bliva ungefärlig och grundas mera på billighetsskäl än på tekniskt bärande underlag. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan därför, även med särskilda anstalter för att komma till ett gott resultat såväl för den skattskyl- dige som för det allmänna, hithörande taxering svårligen bliva fullt tillfredsstäl- lande, i det att densamma är ägnad att föranleda ovisshet och irritation för den skattskyldige och giva ett skatteresultat, som alltför ofta är mindre övertygande exakt. Även om de skattskyldiga enligt länsstyrelsens uppfattning i stort sett er- hållit avdrag, som icke understigit dem, vartill de varit berättigade, har detta sä- kerligen berott mera på taxeringsmyndigheternas åtgöranden och billighetsskäl än därpå, att de skattskyldiga genom av lagstiftningen förutsatt utredning lagt eller kunnat lägga en fullt bärande grund därför.»
Länsstyrelsen i Kalmar län anför: »Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, synas de skattskyldiga inom länet hava sökt utnyttja medgivna möjligheter till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde vid taxering för inkomst av skogsförsäljning och några oöverkomliga svårigheter att åstadkomma härför erforderlig utredning kunna ej heller sägas hava förelegat. I den mån frågor om dylikt avdrag komma under länsprövningsnämndens bedöman- de, och de skattskyldigas uppgifter för avdragets beräknande äro ofullständiga, lämnas de skattskyldiga regelmässigt besked i vilka olika avseenden utredningen måste fullständigas. — —-
Endast för det fall att ingångsvärde respektive ingångsförråd hänför sig till rela- tivt långt tillbaka liggande tidpunkt, torde större svårigheter möta för åstadkom- mande av nöjaktig utredning, enär under sådana förhållanden beräkningen av virkesuttagen och tillväxten under innehavstiden kan vara vansklig att göra. I följd härav torde emellertid i dylika fall beskattningsnämndernas krav på den utred- ning, som skattskyldig skall förebringa, hava ställts lägre, än vad som eljest är fallet. För tillgodoseende av de skattskyldigas intressen torde beskattningsnämn- derna vid kontrollerandet av skattskyldigs begäran om skogsvärdeminskningsav- drag använda den beräkningsmetod, som ställer sig förmånligast för den skatt— skyldige.
Vad som sålunda sagts beträffande beräkningen av värdeminskningsavdrag i all- mänhet gäller givetvis även beräkningen av sådant avdrag vid avyttring av skog i
samband med avyttring av marken. Erfarenheten visar, att beskattningsnämnderna i detta län vid taxering för inkomst av skogsförsäljning i här berörda fall, åtmins- tone hittills, visat stor försiktighet, varför de fall, då sådan taxering förekommit äro rätt fåtaliga.»
Länsstyrelsen i Gotlands län hänvisar till en av landskamreraren i länet upp- rättad promemoria. Däri anför landskamreraren, att beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning åtminstone under senare år förekommit i järn- förelsevis ringa omfattning. På grund av bl. a. bristande kännedom om deklara- tionsskyldighet härutinnan hade det blivit beroende på de lokala taxeringsorga- nens lokal- och personkännedom att uppmärksamma förekommande fall. I regel hade de skattskyldiga kunnat beredas hjälp med utredningen av sakkunnig, van- ligen länsjägmästaren. De skattskyldiga torde också äga kännedom om att tillfälle till sådan hjälp funnes.
Landskamreraren fortsätter: »Enligt min uppfattning få sålunda de skattskyldige anses hava kunnat utnyttja 'de medgivna möjligheterna till avdrag vid inkomstbeskattningen av skogsbruk; åt- minstone har hinder icke härutinnan förelegat på grund av utredningssvårigheter.
En annan sak är att bestämmelserna i det förevarande avseendet äro svårbe- gripliga för menige man och av beskaffenhet att jämväl vid tillämpningen lämna rum för olika meningar. Vidare är härvidlag att märka den valfrihet mellan olika alternativ för avdragsberäkningen, som lämnas den skattskyldige. Så som förhål- landena härvidlag taxeringstekniskt ligga till, kunna högst väsentliga skiljaktighe- ter i beskattningen uppkomma enligt det ena eller det andra alternativet. Särskilt framträder detta just vid beskattningen av skogsbruk i samband med försäljning av fastighet. Själva utgångspunkten för beskattningen kan ofta vara en betydande bruttoförsäljningssumma och formen för avdragens utmätande bliver därför av särskild betydelse. — — — En omarbetning i bestämmelserna i ändamål att få 'bort alltför stora skiljaktigheter i praktiken mellan de olika alternativen vore önskvärd. Vad för övrigt beträffar hela systemet med beskattning av inkomst för försäljning av skog i samband med försäljning av fastighet är detta särskilt förenat 'med den olägenheten, att en skogsägare som av olika _ ofta icke minst pietets- skäl — sparat sin skog, vid skogstillgångens realiserande tillsammans med fastig— heten i övrigt drabbas av en på grund av omständigheterna väsentligt förtyngd .skattebörda.»
Länsstyrelsen i Blekinge län anför: »Flertalet av skogsägarna i länet torde vid inkomsttaxeringen av skogsbruk icke hava begärt något avdrag för värdeminskning av skog. Där dylikt avdrag begärts men formulärenlig uppgift ej lämnats och sådan infordrats hava en del skattskyl- diga likväl underlåtit att avlämna infordrad uppgift. Enligt länsstyrelsens uppfatt- ning borde ej hava varit omöjligt för skogsägarna att avlämna erforderliga upp- gifter, men vad särskilt beträffar de i allmänhet förekommande årliga avverkning- arna och i all synnerhet de mindre skogsägarna torde kostnaderna för utrednings 'vinnande genom skogssakkunniga samt därmed förenat besvär hava haft till följd, att de skattskyldiga ansett sig nödsakade att icke försöka utnyttja de medgivna möj- ligheterna till avdrag. Det synes också sannolikt, att skogsägarna i allmänhet icke beaktat kommunalskattelagens bestämmelser i ämnet, varigenom utredningssvårig- heterna enligt äldre stadganden om medgivande av avdrag allenast för minskning i skogs ingångsvärde avsevärt nedbringats.
Beträffande beskattningen av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljningar kommer härstädes att verkställas viss utredning med ledning av de för årets all- männa fastighetstaxering överlämnade lagfartsförteckningar. — — _»
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför: »Anledningen till att de vid inkomstbeskattningen nu tillåtna avdragen för vår- deminskning av skog relativt sällan kommit till användning i Kristianstads län
torde —— enligt vad länsstyrelsens skogssakkunnige uppgiver — först och främst bero på den omständigheten, att skogstillständet å de medelstora och små lotter- na i allmänhet lägger hinder i vägen för större avverkningar med betydande sänk- ning av virkeskapitalet. —— — —
I fråga om de skattskyldigas utnyttjande av möjligheterna till avdrag vid egen avverkning av skog eller vid upplåtelse av avverkningsrätt synes det länsstyrelsen som om sådana avdrag kunnat oftare än nu skett verkställas. Även om vederbör- lig utredning rörande avdraget ej alltid förebringats av den skattskyldige, synes beskattningsnämnderna i flera fall hava helt eller delvis medgivit de begärda av- dragen efter sin uträkning. Det har emellertid då gällt smärre belopp och mindre skogsbruk. Vad angår de större skogsegendomarna har i allmänhet förelegat nöj- aktig utredning, varför i de fall, då avdrag här begärts, desamma också i allmän- het medgivits.
— —— — Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att ej blott de in- vecklade bestämmelserna för beräkning av avdragen utan även de kostnader, som ofta kunna vara förenade med en tillförlitlig utredning genom sakkunnig rörande virkesbestånd m. m., ibland synas avhålla vederbörande från att begära avdrag, vartill de kanske i verkligheten skulle vara berättigade.
Bilaga nr 5 till självdeklaration med dess för olika alternativ avsedda redovis- ningar -bör omarbetas, så att den blir för deklaranterna mera förståelig och lätt- hanterlig.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför: »Betråffande frågan huruvida de skattskyldiga inom länet kunnat utnyttja de med- givna möjligheterna till avdrag vid inkomstbeskattningen av skogsbruk, eller om detta varit omöjligt på grund av utredningssvårigheter eller andra skäl, får länsstyrel- sen meddela, att skattskyldiga skogsägare och avverkare här i länet i allmänhet icke utnyttjat möjligheten till avdrag av ifrågavarande beskaffenhet, vartill till- fälle ofta synes ha förelegat. Att så icke skett, torde mera ha berott på svårig- heten för många av dem att på ett tillfredsställande sätt fastställa gällande in- gångsvärden och ingående virkesförråd än på oförmåga att tillämpa de givna reglerna. Detta av skäl, att de skogskomplex här i länet, varifrån avverkning i större utsträckning äger rum i allra flesta fall tillhöra de större godsen, för vilka hjälp av sakkunnigt biträde vid beräkning av avdrag, varom fråga är, icke torde vara utesluten. Vad äter angår smärre skogbärande fastigheter, där avverkningen sällan torde överstiga husbehovet, lära även de invecklade bestämmelserna ha bi- dragit till att dylika avdrag ej yrkats i fall, då så kunnat ske.
Det har konstaterats, att ett flertal skogsägare, som varit berättigade till dylika avdrag, men av en eller annan orsak icke förmått prestera härför erforderlig ut- redning, yrkat och bekommit avdrag med viss lägre procent å gällande skogsvärde.
Länsstyrelsen finner det för sin del vara ett önskemål, att i ämnet nu gällande bestämmelser förenklas.»
Länsstyrelsen i Hallands län anför: »Inom länet har endast förekommit ett fåtal fall av beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning och besvär över sådan taxering har, såvitt pröv- ningsnämndens protokoll utvisa, icke varit föremål för prövningsnämndens behandling. Länsstyrelsen har därför icke kunnat förvärva någon erfarenhet i så- dana beskattningsfrågor.
De vid inkomstbeskattningen nu tillåtna avdragen för värdeminskning å skog
kas vid 1937 års taxering, beroende på att försäljningarna på grund av förbätt- rade virkespriser under är 1936 ökats. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det en- dast ett fåtal därtill berättigade skattskyldiga, som utnyttja möjligheten till värde- minskningsavdrag vid inkomstbeskattningen av skogsbruk. Reglerna för sådant värdeminskningsavdrag synes vara för den stora allmänheten alltför svårförståe-
liga, och ifyllandet av den för utredning av avdraget särskilt upprättade deklara- tionsbilagan (formulär nr 5) är förenat med så stora svårigheter, att det stora flertalet skattskyldiga ej själva kunna fullgöra denna sin skyldighet utan måste anlita sakkunnig hjälp för ändamålet, vilket i många fall torde åsamka den skattskyl- dige lika stora kostnader, som den skattelindring han erhåller genom avdraget. Enligt länsstyrelsens åsikt böra därför såväl reglerna för avdragsrätten som den skattskyldige åliggande utredning förenklas.
Några särskilda anordningar för att för de skattskyldiga underlätta utnyttjande av dessa avdrag hava icke träffats inom länet.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som vid sitt utlåtande fogat yttranden från sexton taxeringsnämndsordförande i länet, uppgiver, att någon fråga om beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning icke varit aktuell under senare år så att någon erfarenhet om verkningarna av sådan beskattning därav kunnat vinnas.
Länsstyrelsen anför vidare: »Att de skattskyldiga på grund av utredningssvårigheter icke kunnat utnyttja sin rätt till sådant värdeminskningsavdrag får nog anses lika klart, som att dy- likt avdrag därvid dock icke kunnat röra sig om annat än mycket blygsamma och för de skattskyldiga såväl som för stat och kommun betydelselösa belopp.»
I de av ordförandena avgivna yttrandena uttalas bl. a., att kännedom om rätten till avdrag ofta saknas hos de skattskyldiga, att avdragsbestämmelserna och dekla- rationsformulären äro svårförståeliga samt att tillämpningen av avdragsreglerna kräver så omfattande och kostsamma utredningar av de skattskyldiga att de mer- endels på grund härav avstå från att framställa yrkanden om avdrag. Det fram- hålles dock i flertalet yttranden, att skogsbruket är av förhållandevis ringa be- tydelse inom vederbörande taxeringsdistrikt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som överlämnat yttranden från fem taxerings- nämndsordförande i länet, finner dessa giva vid handen, att de nuvarande bestäm- melserna i ämnet äro alltför svårfattliga såväl för de skattskyldiga som för taxe- ringsmännen i gemen, vilket medfört, att många skattskyldiga avstått från att söka utnyttja givna möjligheter till avdrag. Länsstyrelsen åberopar särskilt ett av yttrandena, till vilket länsstyrelsen förklarar sig icke hava något att tillägga. I detta yttrande framhålles bl. a.:
De skattskyldigas kännedom om beskattning av inkomst av skogsbruk i sam- band med fastighetsförsäljning är fortfarande mycket ringa. Att en skattskyldig själv deklarerar dylik inkomst och bifogar utredning därom, är mycket sällsynt. Det möter ofta stora svårigheter att åstadkomma tillfredsställande utredning. Det är ganska sällsynt, att frågan om en fastighetsförsäljning blir utredd genom skrift- växling mellan taxeringsnämnden och den skattskyldige. De skattskyldiga måste i regel skaffa sig hjälp vid utredningen. Sådan hjälp är ej lätt att få. Där under- sökning å marken måste ske, medför detta kostnader.
I yttrandet anföres vidare: »Vad här anförts om taxering av inkomst genom försäljning av skog i sam- band med fastighet gäller beträffande alla avdrag vid taxering av inkomst från skogsbruk. De skattskyldiga deklarera i regel sin inkomst av försålt virke eller av försåld avverkningsrätt. De ha numera också i regel kännedom om att i vissa fall avdrag medgives. Vanligen avdraga de å bil. till A ett visst godtyckligt valt belopp eller också begära de under särskilda upplysningar högsta möjliga avdrag. I regel finnes ej spår av utredning. Hela bördan av utredningen kastas sålunda på taxeringsnämndens ordförande. I skogssocknarna är det en stor extra arbets- börda som på dylikt sätt får bäras av taxeringsnämndens ordförande, om han verkligen söker utreda frågorna.»
Vederbörande taxeringsnämnds ordförande, vilken även biträtt vid deklarations- granskningen å länets landskontor, anför beträffande försäljning av skog i sam- band med fastighet vidare:
»Taxeringsnämndsordförandenas behandling av denna fråga är mycket varieran- de. En stor del av dem synas samvetsgrant upptaga visst belopp som inkomst, och mot själva inkomstberäkningen är ofta föga att anmärka. Men när det bliver fråga om avdraget, är vederbörande ute på hal is. Ett omtyckt avdrag är av- draget för 4 normala årstillväxter. Tekniken för detta avdrag synas alla behärska. Följden har blivit, att det av många regelbundet användes även i fall, där ett avdrag för den del av köpeskillingen, som faller på ingående virkesförrådet, synes vara självklart och skulle vara mycket gynnsammare för dekla—ranten. Det torde vara obestridligt, att i många fall — —— —— den skattskyldige bliver för högt taxe- rad på grund av att varken han eller taxeringsnämndsordföranden förstår att välja det för den skattskyldige gynnsammaste avdraget.
Å andra sidan kan man vid deklarationsgranskningen åratal efteråt finna, att en skattskyldig säkerligen undgått en betydande taxering för försäljning av skog i samband med fastighet. — — —>>
I yttrandet anföres härefter: »Beträffande värdeminskningsavdrag i andra fall råder samma osäkerhet. En del taxeringsordförande vägra avdrag, när ej fullständig utredning föreligger. Deklaranten är sålunda hänvisad till att besvära sig. Dessa skattskyldiga upptagas ej å de insända förteckningarna, och någon prövning av det befogade eller obe- fogade i ätgärden annat än besvärsvägen förekommer ej. Andra taxeringsordfö- rande bevilja som regel de begärda avdragen utan utredning. —— — ——
Länsstyrelsen utser varje är vissa skogssakkunniga, till vilka taxeringsnämnds- ordförande kunna hänvända sig beträffande hithörande frågor. De anlitas dock ej i någon större utsträckning. Anledningen härtill är givetvis den, att ett ären— des behandling tager jämförelsevis lång tid, om det skall gå till en skogssakkun- nig. —— —— _»
I sammanfattningen av yttrandet heter det: »Enligt min erfarenhet som ordförande i taxeringsnämnder och som gransk- ningsman på landskontoret av beviljade värdeminskningsavdrag är den nuvarande lagstiftningen på här ifrågavarande område synnerligen otillfredsställande. De skattskyldiga förstå den ej alls och komma enligt mitt förmenande aldrig att för- stå densamma. Jag kan också intyga, att det är omöjligt att övertyga en svensk taxeringsnämnd om det rättvisa i följande beskattningsexempel. En hemmansäga- re säljer en fastighet, som han ägt i 30 a 40 år och varå han under hela tiden sparat skogen. Det gynnsammaste avdraget för honom bliver troligen avdraget för 4 normala årstillväxter. Han bliver därför mycket högt taxerad. Han avlider samma år. Hans barn få betal-a arvsskatt för den i boets behållning ingående köpe— skillingen för gården, vilken köpeskilling i detta fall är mycket högre än taxerings— värdet, och därtill skatterna för faderns höga taxering.
I ett alldeles liknande fall säljes ej gården under faderns livstid, men kort efter hans död sälja barnen gården. De erlägga arvsskatt efter går-dens taxeringsvärde. De taxeras för hög inkomst av försäljning av skog i samband med fastighet, men erhålla avdrag för den del av köpeskillingen, som faller på ingående virkesför- rådet. Försäljningen kanske har skett så kort tid efter faderns död, att ingen till- växt förekommit. I detta fall bliver inkomsten och avdraget lika. Det bliver så— lunda ingen taxering.
I det förstnämnda fallet bliver det sålunda relalivt hög arvsskatt och en mycket hög skatt på grund av taxerad inkomst. I sistnämnda fallet blir det relativt låg arvsskatt och ingen skatt på grund av taxerad inkomst. Det har ej förelegat någon beräkning i sistnämnda fall. Det är slumpen som lett till det för de skattskyldiga goda resultatet.
Den nuvarande beskattningen av inkomst av skogsbruk är alltför invecklad och svårbegriplig såväl för allmänheten som för en stor del av taxeringsmännen. Taxe- ringen bliver därför synnerligen ojämn under nuvarande förhållanden. En rätt tillämpning av lagstiftningen är dessutom en alltför mycket tidsödande procedur.»
De övriga fyra taxeringsnämndsordförandenas yttranden gå i samma riktning. En ordförande framhåller, att anvisningarna äro svårförståeliga för deklaranterna, som hellre avstå från sina avdragsyrkanden än lämna godtagbar utredning. En an- nan säger sig icke kunna erinra sig, att han i något fall erhållit en nöjaktig utred- ning till stöd för ett avdrag, och framhåller att, då han begärt kompletterande uppgifter från de skattskyldiga, dessa i flera fall hellre avstått från avdragsrätten än att för en dryg kostnad anskaffa sakkunnig hjälp samt att de blankettformulär, som tillhandahållas allmänheten för ändamålet, äro avfattade på sådant sätt, att endast en fackman på området kan åstadkomma de erforderliga uppgifterna. En tredje ordförande anför, att de komplicerade avdragsreglerna alltjämt torde vara föga kända och att allmänheten synes stå fullständigt oförstående inför beskatt- ningen av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning. Han påpekar också, att avdragsreglerna många gånger leda till orimliga och orättvisa resultat. Om nuva- rande system skall i huvudsak bibehållas, anser han det vara ett önskemål, att skogssakkunniga avgiftsfritt eller mot en ringa avgift ställas till deklaranternas förfogande för utredningar. Den fjärde ordföranden anför bl. a.:
»Nuvarande bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning å skog anses all- mänt som mycket svårförståeliga, och det är icke någon hemlighet, att de taxe- ringsnämndsordförande, som fullt behärska detta ämne, utgöra en minoritet. Att bestämmelserna under sådana förhållanden bereda de skattskyldiga mycket huvud- bry är givet. De uppgifter, taxeringsmyndigheterna erhålla i den särskilda bilagan till deklarationen, vilken blankett för övrigt är mindre lyckligt avfattad, äro oftast värdelösa. I allmänhet torde man kunna säga att vid tillämpningen av de nuva- rande bestämmelserna stor risk förefinnes, att taxeringen blir felaktig.»
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför: »Nu gällande formulär för beräkning av intäkter och avdrag vid avyttring av skog — —— — är så invecklat och oredigt, att den deklarationsskyldige ej har er— forderlig ledning av blanketten.
Taxeringsnämnderna pläga ej heller för beviljande utav avdrag fordra sådan utredning, som författningen förutsätter, utan värdeminskningsavdrag beviljas of— tast av taxeringsnämnderna av billighetsskäl och efter eget omdöme och på grund av personlig kännedom om förhållandena.
Beskattning av inkomst utav skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning har förekommit så ytterst sällan, att man å landskontoret redan före 1937 års läns- prövningsnämnds sammanträde påbörjat undersökningar i vad mån taxerings- nämnderna mera allmänt förbisett, att skattskyldighet för inkomst av skogsbruk kan föreligga vid fastighetsförsäljning.
Tillfredsstållande utredning till stöd för beviljande av värdeminskningsavdrag å skog lärer endast i undantagsfall vara möjlig att åstadkomma med hänsyn till svårigheten att vinna nödig, säker kännedom om de faktorer, som äro av bety- delse för utredningen.
Taxeringsfrågor rörande värdeminskningsavdrag för skog, som komma under länsprövningsnämndens bedömande, överlämnas för yttrande till länsjägmästaren i länet. Endast i enstaka fall har det varit möjligt för länsjägmästaren att inför- skaffa erforderligt material för att bedöma taxeringsfrågorna enligt ingångsvärde- metoden. Med ledning av fastighetstaxeringens _ enkannerligen skogstaxeringens — blott alltför osäkra uppskattningar samt med ledning av den personliga känne- dom skogsvårdsstyrelsens befattningshavare kunnat förskaffa sig om skogarna inom verksamhetsområdena har länsjägmästaren i förekommande fall sökt verk- ställa beräkningar enligt virkesförrådsmetoden, varefter länsprövningsnämnden i regel fattar beslut med ledning av länsjägmästarens förslag.
Länsstyrelsen anser sig hava all anledning uttala, att gällande bestämmelser och anvisningar för taxering utav inkomst av skogsbruk givits en sådan avfattning, att 15—418636.
beskattningsmyndigheterna sakna möjlighet att verkställa en rättvis taxering utan att nedlägga ett orimligt arbete med hänsyn till nuvarande taxeringsorganisation.»
Länsstyrelsen i Värmlands län anför: »Länsstyrelsen vill såsom sin bestämda uppfattning framhålla, att möjligheterna till avdrag för den skattskyldige väl tillvaratagits och utnyttjats och praktiskt ta- get synas inga utredningssvårigheter hava förekommit inom länet, då alltsedan år 1929 ett antal skogssakkunnige stått såväl till taxeringsmyndigheternas som till de skattskyldigas förfogande. Genom upprepade påpekanden i den årligen utkom- mande promemorian rörande inkomsttaxeringen inom Värmlands län ha även taxeringsnämndernas ordförande erhållit nödiga instruktioner för skogsbrukstaxe- ringens enhetliga bedrivande och för beaktande av de skattskyldiges berättigade möjligheter till avdrag. —-— -——- —— Som slutomdöme vill länsstyrelsen till sist en- dast tillägga, att den skogliga taxeringen inom länet såväl från taxeringsmyndig- heternas som från de skattskyldiges synpunkt torde vara fullt tillfredsställande ordnad och att inga anmärkningar häremot framställts.»
Vid sitt utlåtande har länsstyrelsen fogat ett exemplar av en sådan promemoria, som omnämnts i utlåtandet, avseende 1931 års taxering. I denna promemoria har den av länets prövningsnämnd anlitade skogssakkunnige uti ett utförligt yttrande behandlat beskattningen för inkomst av skogsbruk. I yttrandet framhålles bl. a. följande: Vid avyttring av skog utan samband med avyttring av marken bör värde- metoden få en begränsad användning, då det är ganska vanskligt att fastställa vär- det på en skog. Virkesförrådsmetoden är lättare att med något så när säkerhet använda. Den har vid 1930 års taxering, där det varit möjligt, lagts till grund för avdragets beräknande. Kan uppgift å ingående virkesförråd icke lämnas, kan, om fastigheten förvärvats efter år 1922, detsamma närmelsevis härledas ur fastighets- taxeringens bonitet, relativa skogstillgång och areal skogsmark. Vid försäljning av skog i samband med markförsäljning bör man, för att bedöma om beskattning överhuvud skall ske, först söka göra klart för sig, om det virkesförråd, som fanns vid fastighetens försäljning, verkligen var större än det, som fanns när fastigheten förvärvades (minskat med hänsyn till beviljade värdeminskningsavdrag). Det är således endast skogens tillväxt, som skall beskattas.
I den skogssakkunniges yttrande anföras två exempel på beräkning av avdrag enligt de tre olika alternativen vid fastighetsförsäljning. I det ena exemplet skulle den skattepliktiga inkomsten blivit med förrådsmetoden 0 kronor, med värdemeto- den 15 000 kronor och med schablonmetoden (värdet av 4 normala årsavkastningar) 16000 kronor. I det andra exemplet skulle inkomsten blivit respektive 2 748 kro- nor, 10000 kronor och 16 700 kronor. Härom anföres vidare:
»Det tillkommer den skattskyldige att välja avdragsmetoden. Man får emellertid icke begära, att han skall vara så inne i kommunalskattelagen, att han kan välja den för honom lämpligaste avdragsmetoden. T axeringsnämnden bör då enligt mitt förmenande i fall som ovan relaterade taga hänsyn till lagens mening, som är att endast den besparade tillväxten skall beskattas.
Med sådana exempel, som de förestående för ögonen, frågar man sig verkligen: Hur kan en lagligt riktig beskattning bliva så olika på samma beskattningsobjekt? Anledningen härtill är att söka i flera omständigheter. Se vi först på avdragsalter- nativet '4 gånger normala avkastningens värde”, så är detta endast avsett att an- vändas i fall, där egendom vid tillträdet varit skoglös eller nästan skoglös, men kan den även användas på andra skogar i fall, där ingen annan utredning kan förebringas om skogstillgångarnas storlek och värde vid tillträdet. — — —
Se vi på avdragsalternativet 'gällande ingångsvärdet', blir också detta avdrag ofta för lågt. Har fastigheten förvärvats för många är sedan, är på grund av de då gällande låga virkesprisen skogens ingångsvärde relativt lågt, varför avdraget blir lågt och beskattningen förhållandevis hög. Har fastigheten ärvts, även om
arvet skett de senaste åren, blir ingångsvärdet lågt, beroende på, att det i taxe- ringsvärdet ingående skogsvärdet är beräknat som ett avkastningsvärde och ej som allmänt saluvärde, vilket senare i allmänhet är betydligt högre än det förra.
Finnes därför någon möjlighet till virkesutredning anser jag sådan böra ske för erhållande av ett något så när rättvist taxeringsresultat.»
Länsstyrelsen i Örebro län anför efter att hava erinrat om kommunalskattelagens bestämmelser rörande beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsför- säljning:
»Denna bestämmelse är föga känd bland de skattskyldiga, som i allmänhet hava den uppfattningen, att intäkt av denna art icke skall beskattas. Härav följer, att sådan intäkt icke sällan utelämnas i deklarationen. I de fall sådan intäkt deklare- ras utan eller efter anmaning, är i samband därmed lämnad utredning angående ingående virkesförråd eller gällande ingångsvärde i allmänhet så ofullständig, att avdrag enligt ingångsvärdes- eller virkesförrådsmetoden icke kan medgivas. I dylika fall medgivas då avdrag med fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen av marken, vilket avdrag i synnerhet, då fastigheten innehafts längre tid, får anses vara fullt tillräckligt.
Den utredning, som enligt nu gällande föreskrifter skall lämnas för beräkning av avdraget i fråga, får väl anses vara av så speciell art, att den i de flesta fall svårligen kan åstadkommas av den skattskyldige själv utan anlitande av skogs- sakkunnig hjälp. Att så måste vara fallet torde väl också få anses ligga i sakens natur. Genom sådan hjälp av sakkunnig och det bistånd, som lämnas av taxe- ringsmyndigheterna, torde medgivna möjligheter till avdrag vid inkomstbeskattning- en av skogsbruk få anses hava kunnat utnyttjas.»
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför: »Erfarenheterna inom länet av beskattningen av skogsbruk i samband med fas- tighetsförsäljning gå ut på, att sådan beskattning endast sällan förekommit. Bi- dragande orsak härtill har måhända varit, att taxeringsmyndigheterna funnit svå- righeterna att komma fram till en rättvis avvägning av beskattningen, särskilt då det gällt avyttring av fastigheter, som varit i säljarnas ägo under en lång följd av år, så stora, att de mången gång, då de värden, varom det rört sig varit mindre betydande, avstått ifrån att taga upp frågan om eventuell beskattning, då säljaren genom att förbigå försäljningen med tystnad i deklarationen antytt, att beskatt- ningsbar vinst icke uppkommit.
Frågan huruvida enligt länsstyrelsens uppfattning de skattskyldiga inom länet kunnat utnyttja de medgivna möjligheterna till avdrag vid inkomstbeskattningen av skogsbruk måste i stort sett besvaras nekande. Utredningssvårigheterna få otvi- velaktigt anses mycket ofta hava verkat avskräckande på deklaranterna, så att yr- kanden aldrig framställts.
Då yrkanden framställts under åberopande av ofullständiga utredningar, hava emellertid deklaranterna regelrätt vunnit sitt syfte på grund av att länsstyrelsens" skogssakkunniga biträde, till vilken sådana ärenden remitterats för yttrande, i fall, då sådant låtit sig göra, efter verkställd utredning — i ett antal fall på platsen — framlagt motiverat förslag om lämpliga avdrag.
Sistnämnda anordning har ju varit till verklig nytta för de skattskyldiga men uppenbart är, att ett dylikt överflyttande av utredningsarbetet å det allmänna icke, i allt fall icke utan att anslag för ändamålet ställas till förfogande, kan förekomma i något mera betydande antal fall.»
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför: »lnkomsttaxering av försäljning av skog i samband med fastighetsförsäljning har förekommit i ringa omfattning. — — _— Anledning härtill torde i viss mån få tillskrivas den omständigheten att icke alla taxeringsnämnder förstått att verk- ställa sådan taxering samt att taxeringsnämnd, som fastställt dylik taxering, icke alltid lämnat länsstyrelsen meddelande om beviljat värdeminskningsavdrag.
Först under senare år och sedan vissa upplysande åtgärder vidtagits från läns— styrelsens och skogsvårdsstyrelsens sida kan sägas, att de skattskyldiga i större omfattning kunnat utnyttja medgivna möjligheter till avdrag för värdeminskning av skog. År 1931 föranstaltade länsstyrelsen om att taxeringsnämndsordförandena blevo närmare insatta i hithörande frågor genom länsstyrelsens skogssakkunnige, länsjägmästaren Sten Eckerbom. Ett av denne hållet föredrag i ämnet publicera- des i Lantbrukstidskrift för Dalarna, som allmänt hålles av länets jordbrukare. Särtryck därav har sedan utdelats genom taxeringsnämnderna och länsskogvak- tarna. De senare blevo samma år undervisade i skogstaxeringsspörsmål av läns- jägmästaren, som sedan vid upprepade tillfällen sökt förbättra tjänstekårens kun- skaper därutinnan. Därigenom att skogsvårdsstyrelsen medgivit länsskogvaktarna rätt att mot måttlig ersättning biträda skogsägare med utredningar i och för er- hållande av värdeminskningsavdrag, hava skogsägarna i gemen fått större möjlig- heter att komma i åtnjutande av sådana avdrag.
Förhållandena inom det taxeringsområde, varom här är fråga, kunna ändock ingalunda betecknas såsom tillfredsställande. Svårigheterna att åstadkomma så- dana utredningar, varom nyss nämndes, äro nämligen alltjämt stora. Med i länet allmänt rådande ägosplittring och invecklade jorddelningsförhållanden möter det alldeles särskilt stora svårigheter att tillämpa skogstaxeringsbestämmelserna.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför: »Taxeringsnämnderna hava stundom icke varit tillräckligt insatta i gällande bestämmelser rörande värdeminskningsavdrag. Emellertid hava dylika avdrag i mycket stor utsträckning kommit till användning och avdrag hava ej sällan med- givits utan att nödig utredning till stöd för desammas befogenhet förebragts. _— ——
Länsstyrelsen förmenar, att reglerna för värdeminskningsavdrag äro alltför svär- förståeliga för menige man och även för många taxeringsnämnder. Reglerna synas höra i möjligaste mån förenklas och förtydligas.
Beträffande avdrag vid beskattningen av skogsbruk i samband med fastighets- försäljning får länsstyrelsen meddela, att dylika avdrag i mycket stor utsträckning medgivits.
I ändamål att för de skattskyldige underlätta utnyttjandet av värdeminsknings- avdrag hava följande särskilda anordningar träffats.
1) Länsjägmästaren har vid sammanträde enligt 75 & taxeringsförordningen hål- lit föredrag rörande värdeminskningsavdrag.
2) Länsjägmästaren har instruerat länsskogvaktarne och uppmanat dessa, att vara de skattskyldige behjälpliga vid deklaration av intäkt av skogsbruk, särskilt vid beräknandet av tillväxten och det ingående och utgående virkesförrådets stor- lek.
3) Länsskogvaktarne, vilka vid virkestaxeringen äro närvarande i taxeringsnämn- derna i egenskap av skogsvårdsombud, hava uppmanats att på begäran av taxe- ringsnämnd granska inkomstdeklarationerna i vad de avse avdrag för värdeminsk- ning av skog.
4) Landskamreraren har tillställt taxeringsnämndernas ordförande en av honom upprättad promemoria rörande grundprinciperna vid taxering av intäkt av skogs- ; bruk. *
5) Landskamreraren har genom brevväxling eller genom samtal sökt instruera i vissa taxeringsnämndsordförande.
6) Landskamreraren har uppmanat vissa taxeringsnämndsordförande, att till honom omedelbart översända de deklarationer, i vilka avdrag för värdeminskning av skog påyrkats. Efter granskning av dessa deklarationer har landskamreraren påpekat för taxeringsnämndens ordförande, i vilka avseenden till stöd för avdrags— yrkandet åberopad utredning eventuellt borde kompletteras.
7) Då besvär anförts i anledning av förvägrat eller nedsatt värdeminsknings- avdrag har landskamreraren tillställt de skattskyldige promemorior innefattande
anvisningar i vad avseende och på vilket sätt besvären borde kompletteras för att kunna helt eller delvis bifallas.»
Vid sitt utlåtande har länsstyrelsen fogat en promemoria av landskamreraren i länet. I denna, som tltförligt behandlar avdragsreglerna, anföres bl. a.:
»Ehuruväl ett flertal taxeringsnämnder och taxeringsnämndsordförande hava ett gott grepp om värdeminskningsbestämmelserna, så kan det likväl icke förnekas, att vissa taxeringsnämndcr i detta län och jämväl i län, där jag tidigare tjänst- gjort, icke förstå värdeminskningsreglerna. De inse ofta, att så är förhållandet och falla då lätt för frestelsen att antingen helt enkelt genomgående underkänna eller genomgående godkänna påyrkade värdeminskningsavdrag. Underkännandet moti- veras sålunda: 'Utredningen är bristfällig'. En eller annan taxeringsnämnd åter, som tror sig förstå avdragsbestämmelserna, men som i själva verket misstolkat dessa, har skapat och konsekvent genomfört oriktiga avdragsmetoder, vilka med ospard möda utlärts till de skattskyldige. Att utrota dylika oriktiga metoder, vilka förringa de skattskyldiges möjligheter att erhålla behöriga värdeminskningsavdrag, är vida svårare än att bibringa de skattskyldige i orter, där värdeminskningsav- dragen behandlas mera lättvindigt, ett begrepp om huru de skattskyldige böra förfara för att erhålla värdeminskningsavdrag.
Så vitt jag kunnat finna godkännas i detta län icke allenast svagt utredda utan verkligt oberättigade avdrag i stor utsträckning. Taxeringsnämnden medgiver på grund av 'ortskännedoml 'skäligt' värdeminskningsavdrag, även i sådana fall, där i själva verket värdeminskning i kommunalskattelagens mening icke föreligger. —
— _ _ Ofta medgives värdeminskningsavdrag utan att något ingångsvärde eller något virkesförråd fastslås vid taxeringen. I sådant fall kan behörig anteck- ning icke göras i kontrolliggaren och den framtida kontrollen omöjliggöres.
Då avdragsreglerna äro så beskaffade, att många taxeringsmän icke kunna lära sig dem, kan man icke begära, att allmänheten skall få något grepp om avdrags- metoderna.
I avsikt att tillmäta de skattskyldige största möjliga mått av rättvisa och största möjliga frihet hava bestämmelserna rörande värdeminskningsavdrag gjorts så lös- liga och så skiftande att de just därigenom förvilla både skattskyldige och taxe- ringsnämnder. Förenkling och schematisering av dessa regler är därför uppen- barligen av nöden. För att vinna dessa syften synes antalet av de åtminstone i regel tillåtna avdragsmetoderna böra inskränkas och bindas vid fasta normer samt de till grund för avdrags beräknande liggande faktorerna i möjligaste mån höra kunna schematiskt fastställas.
Av författningen bör —- i motsats till vad nu är fallet —— direkt och tydligt kunna utläsas, att vid avyttring av skog i samband med avyttring av mark endast å till- växten uppkommen vinst beskattas, men att däremot vid avyttring av skog utan samband med markförsäljning hela vinsten beskattas. Såväl skattskyldige som taxe- ringsnämnder utläsa ej sällan ur författningarna, att även i det senare fallet alle- nast å tillväxten uppkommen vinst är föremål för beskattning.
Schablonmetoden, denna enkla för alla förståeliga avdragsmetod, bör lämnas orubbad.
Av de två andra nu tillåtna avdragsmetoderna, värdemetoden och förrådsmeto- den, bör den förstnämnda enligt min mening utmönstras eller bliva tillåtlig endast för det fall, att den skattskyldiges skogsbruk bygger på ordentlig hushållnings- plan, som vid anfordran företes för taxeringsmyndigheterna. Av andra skattskyl- diga bör endast en metod, förrådsmetoden, få användas.
Enligt min mening vore mycket vunnet, om åtminstone i regel — förutom scha- blonmetoden —— en enda metod komme till användning. Denna metod skulle där-
igenom så småningom komma att inläras av taxeringsmyndigheter och skattskyl- dige. — — -—-»
Härefter ingår landskamreraren på de olika metoderna. Av särskilt intresse är följande, som anföres om värdemetoden (tillämpad under innehavet):
»Värdemetoden _ riktigt tillämpad —— fordrar allra minst lika noggrann och tillförlitlig utredning som förrådsmetoden. Värdemetodens skenbara enkelhet lockar emellertid de skattskyldige och deras biträden vid deklarationernas upp- rättande att använda sig av denna metod. Vid begagnandet av värdemetoden grundas avdragsyrkandet oftast på intyg innehållande intygsgivarens subjektiva uppfattning rörande skogens ingångs- och utgångsvärden. I varje fall gäller detta i regel beträffande utgångsvärdet.
Jämväl många taxeringsnämnder låta sig 'bestickas av värdemetodens principiella enkelhet och underlåta att söka utröna grunderna för intygsgivarnes omdömen. Man drager sig för att kritisera intyg avgivna av i skogshantering kunniga perso- ner. Det har ofta visat sig, att dylika intygsgivare, ehuru vederhäftiga i fråga om skogshantering, icke veta vad kommunalskattelagen menar med skogens ingångs- värde. Vidare har det stundom vid av landskamreraren verkställd undersökning visat sig, att intygsgivarne stött sina högst summariska i intygen icke specificerade värdeberäkningar på oriktiga andra- eller tredjehandsuppgifter.
Om taxeringsnämnden underkänner ett avdragsyrkande, grundat på ett lösligt avfattat intyg av en i och för sig vederhäftig person, väcker det förargelse. Den skattskyldige besvärar sig och åberopar intygsgivarens auktoritet, utan att i regel visa på vilken väg intygsgivaren kommit till den i intygen uttalade meningen. Om åter taxeringsnämnden godkänner det svagt grundade avdraget, nödgas landskam- reraren göra anmärkning i prövningsnämnden. Att under den korta tid, som står till buds mellan besvärens ingivande och prövningsnämndens avslutande, inför- skaffa utredning är oftast ogörligt. Den skattskyldige nödgas framlägga eventuellt kompletterande utredning i Kammarrätten.
Allt detta förorsakar irritation och just värdemetoden giver oftast anledning härtill.
Jag vill här inskjuta, att 'skogshandlare” med förkärlek eller rättare sagt regel- bundet använda sig av värdemetoden. Med stöd av intyg av egen personal, som i allmänhet icke saknar kunskaper i skogshantering, tillskapar denna kategori av skattskyldige ett lågt utgångsvärde, varav åter följer ett högt värdeminsknings- avdrag. — —— — Man kan antaga eller rent av förutsätta, att vid utgångsvärdets beräknande ingen hänsyn tagits till den del av den kvarvarande skogen, som icke är avverkningsbar. Skulle däremot förrådsmetoden hava tillämpats, så hade ute- lämnandet av den icke avverkningsbara skogen med all sannolikhet omedelbart upptäckts. Men då nu enligt praxis vid användning av värdemetoden någon när- mare utredning i allmänhet icke lämnas, godkännas mer eller mindre oberättigade avdrag i mycket stor utsträckning av taxeringsnämnderna.
Avdragsreglerna synas mig böra vara så beskaffade, att den skattskyldige tvingas att redan hos taxeringsnämnden framlägga sådan utredning, att taxeringsnämn- den har ”något att ta på,. Förrådsmetoden är med hänsyn härtill att föredraga framför värdemetoden. För att förrådsmetoden överhuvud taget skall kunna till- lämpas måste den skattskyldige angiva virkesförrådets storlek vid en viss tidpunkt före eller efter avverkningen. På grund av taxeringsnämndens kännedom om de lokala förhållandena kommer en uppenbart oriktig uppgift beträffande virkesför- rådet att av de flesta taxeringsnämnder uppmärksammas, vilket åter kommer att föranleda infordrande av ytterligare utredning och hänvändelse till länsskogvak- taren eller annan, som har närmare kännedom om den skattskyldiges skog. — — —— Kort sagt, förrådsmetodens egen beskaffenhet framtvingar en jämförelsevis'grund-
lig undersökning redan i lägsta instans, vilket självfallet är en avsevärd fördel för samtliga parter.»
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför: »Av tabellen framgår att under de senaste tre åren avdrag för värdeminskning enligt det för de skattskyldige i regel gynnsammaste beräkningssättet eller den s. k. virkesförrådsmetoden medgivits i icke mindre än 373 fall. Till stöd för yr- kade avdrag hava de skattskyldiga endast i ett fåtal fall kunnat åberopa linjetaxe— ring eller ens okulär taxering av skogen. Beskattningsmyndigheterna hava därför i regel icke haft några faktiska uppgifter att utgå ifrån vid bedömandet av avdra- gens skälighet. I den mån den skattskyldiges beräkning av in- och utgående virkes- förrådet överensstämt med vid fastighetstaxeringen fastställda siffror för skogs- markens areal, bonitet och den relativa skogstillgången har enligt tillämpad praxis avdrag nästan alltid medgivits. Av olika skäl _ fastigheternas i regel stora skogs- marksareal, skogsmarkens svårtillgänglighet samt de höga kostnader, som äro för- enade med uppmätning av skogen _ har taxeringen av växande skog inom länet icke kunnat verkställas med den noggrannhet, att densamma blivit tillförlitlig. Vär- deminskningsavdragen, då de grunda sig på fastighetstaxeringen, bliva därför gi- vetvis också oriktiga. Ofta erhålla de skattskyldiga för låga avdrag, men motsatta förhållandet är heller icke sällsynt. Mot virkesförrådsmetoden kan riktas även den anmärkningen, att metoden förutsätter att allt virke har samma värde, vilket givet- vis icke är förhållandet. Fanér- och timmervirke hava mycket högt värde, ved- och lövvirke däremot i regel lågt och är ofta i avlägset liggande skogar helt värdelöst. En kraftig gallring av skogen kan nedsätta virkesförrådet betydligt och därigenom berättiga skogens ägare till avdrag för värdeminskning, oaktat att skogen genom avverkningen icke minskat utan tvärtom ökat i värde. Detta förhållande, att vär- det å gallringsvirket understiger kostnaderna för gallringen, är här i länet icke ovanligt.
Tillämpning av värdemetoden har också mött stora svårigheter i praktiken, då nöjaktig utredning angående skogens ingångs- och utgångsvärde sällan lämnats. Ofta har åberopats intyg av tvivelaktigt värde, som i brist på annan utredning måst godtagas. Såvitt länsstyrelsen kan finna är denna metod dock lättare för be- skattningsnämnderna att tillämpa än virkesförrådsmetoden.
Enligt länsstyrelsens erfarenhet är det icke möjligt att med bibehållande av nu- varande beskattningsregler åstadkomma en jämn och rättvis taxering av skogsbruk. Länsstyrelsen anser sig därför böra föreslå, att utredning verkställes om möjlighe— ten att utbyta inkomsttaxeringen av skogsinkomst mot annat skattesystem, exem- pelvis förhöjd accisbeskattning. Länsstyrelsen är därvid fullt medveten om de svå- righeter av huvudsakligen taxeringsteknisk art, sådant utbyte kommer att med— föra.
Skola nuvarande avdragsregler bibehållas, synes det länsstyrelsen nödvändigt, att vissa luckor i lagen, som möjliggöra för de skattskyldiga att undgå skälig be- skattning, snarast möjligt tilltäppas, i all synnerhet som dessa möjligheter att undgå skatt alltmer uppmärksammats och iakttagits. Särskilt viktigt torde vara, att över- låtelser av skog genom gåva, giftorätt, arv och testamente icke bliva skattefria eller ock att bestämmelserna om beräkning av ingångsvärdet vid dylikt förvärv ändras. Ojämnheten i taxeringen enligt nuvarande regler framträder särskilt tyd- ligt vid' jämförelse mellan det fall, att en person före sin död försäljer fastighet med skog, och det fall, att arvingarna strax efter dödsfallet försälja fastigheten. I det förra fallet blir skogsinkomsten beskattad, i det senare blir inkomsten, därest virkesförrådsmetoden tillämpas, helt skattefri.
Ur synpunkten av en rättvis taxering vore det önskvärt att få sådan lagändring, att skattskyldig icke längre gåves möjlighet att utnyttja avdrag för avverkningar, som ägt rum före tillkomsten av de nya lagarna om inkomsttaxering av skog, och sålunda icke varit föremål för inkomstbeskattning. För Västernorrlands län, där
stor del av skogarna ägas av juridiska personer — och det är främst dessa som i framtiden kunna utnyttja dessa avdrag — skulle en sådan lagändring även få stor praktisk betydelse.
Slutligen vill länsstyrelsen meddela, att beskattningsnämnderna i länet, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, på allt sätt sökt vara de skattskyldiga behjälpliga med råd och upplysningar. Det oaktat är det säkert många, som på grund av utred- ningssvårigheter gått miste om avdrag, som de eljest skulle varit berättigade till. Detta gäller särskilt vid taxering av inkomst av skog, försåld i samband med fastig— het, där fastigheten varit i samme mans ägo under längre tid.»
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför: »Nu gällande bestämmelser rörande rätten till avdrag för värdeminskning å skog hava i tillämpningen visat sig medföra svårigheter såväl för taxeringsmyndighe- terna som för de skattskyldiga. Särskilt gäller detta i de fall, då förvärvet av fas- tigheten ligger långt tillbaka i tiden. De skattskyldiga hava då i allmänhet svårt att lämna nöjaktiga uppgifter till ledning för beräkning av skogens ingångsvärde och än svårare är det givetvis att förebringa erforderlig utredning, om avdrag yrkas enligt virkesförrådsmetoden. Många skattskyldiga, som ätnjutit inkomst av skogs- bruk, begära ej något avdrag för värdeminskning å skog. Anledningen härtill torde ofta vara att de skattskyldiga ej förstå reglerna för avdragens beräknande, eller att de anse sig ej kunna åvägabringa den utredning, som erfordras.
Vid beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning kommer re- geln om avdrag för den del av köpeskillingen som belöper å ingående virkesförrå- det på grund av utredningssvårigheter mera sällan till användning. Då denna me- tod för avdragets beräknande ofta är förmånligast för den skattskyldige, blir be- skattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning i många fall för hård.»
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför: »Enligt länsstyrelsens mening mäste gällande regler för erhållande av avdrag vid inkomsttaxering av skogsbruk anses synnerligen svårförståeliga för det stora flertalet skattskyldiga. Den utredning, som enligt nuvarande bestämmelser förut- sättes för att komma i åtnjutande av avdrag för värdeminskning genom avverk- ning eller avyttring av skog, kan därför i regel endast med svårighet presteras av den skattskyldige. Virkesförrådet vid tiden för förvärvet av fastigheten är i fler- talet fall icke känt. Ofta har icke heller den skattskyldige reda på den virkeskvan- titet, som uttagits under årens lopp.
Under de första åren avdrag för värdeminskning på grund av avverkning av skog var medgivet, förekommo endast ett fåtal yrkanden i sådant hänseende, för- modligen beroende på att denna avdragsrätt icke då var tillräckligt känd bland de skattskyldiga. Anledningen till att antalet avdrag under senare år i avsevärd grad ökat torde dock icke enbart vara att söka i de skattskyldigas allmännare känne- dom om gällande författningsbestämmelser i ämnet utan — såsom länsstyrelsens skogssakkunnige, överjägmästaren Ernst Fägremo i bilagda yttrande framhållit — kanske huvudsakligen kunna tillskrivas de bättre utredningar, som på senare tid förekommit, vilket i sin tur torde bero därpå, att de skattskyldiga i större ut- sträckning än tidigare anlita sakkunnig hjälp för åstadkommande av dessa utred- ningar.
Enligt länsstyrelsens uppfattning hava de skattskyldiga inom länet till följd av utredningssvårigheterna icke kunnat i full utsträckning utnyttja de medgivna möj- ligheterna till avdrag vid inkomstbeskattningen av skogsbruk. Gälla avdragen mindre belopp, underlåta de skattskyldiga ofta att begagna sig av dessa möjlighe- ter, enär den ekonomiska vinsten icke kan anses uppväga besvär och tidsspillan för utredningens införskaffande. För de skattskyldiga inom länets lappmarksdel ställer det sig emellertid avsevärt lättare än för skattskyldiga i kustlandet. Inom lappmarken finnas nämligen hushållsplaner för de flesta skogsfastigheterna, och kontrolliggare över virkesuttagen föres av vederbörande distriktsjägmästare, vilka
också beredvilligt stå fastighetsägare till tjänst med de uppgifter och upplysningar, som erfordras för ifyllande av utredningsformuläret.»
Uti det i utlåtandet omnämnda yttrandet av länsstyrelsens skogssakkunnige fram- håller denne, dels att utredningamas antal successivt ökats, bl. a. på grund av den ökade kännedomen om möjligheten att erhålla avdrag, och dels att utredningarna under de senaste åren, då deklaranterna i allmänhet anlitat biträde för dessa, blivit bättre.
Länsstyrelsen i Norrbottens län meddelar, att under de tre senaste åren förekom- mit endast ett fall av beskattning av skogsbruk i samband med fastighetsförsälj- ning samt anför:
»Anledningen till det ringa antalet dylika beskattningar torde huvudsakligen vara att söka däri att försäljningar av större skogshemman ej förekommit i någon avsevärd omfattning förrän under år 1937; men även däri att denna beskattnings- form är ganska okänd för de skattskyldige, varför behöriga uppgifter ej komma beskattningsmyndigheterna till handa.
Vad beträffar möjligheten för de skattskyldiga att utnyttja de medgivna avdra- gen för minskning i skogs ingångsvärde har erfarenheten givit vid handen, att ve- derbörande i många fall gått miste om sådana avdrag på grund av svårigheten för dem att åstadkomma nöjaktig utredning härom och ofta torde de skattskyldiga av samma anledning ej alls bry sig om att göra något yrkande om sådana avdrag.»
Utkast till lagtext jämte deklarationsformulär och kommentar, belysande ett beskattningssystem, enligt vilket inkomst av skogs- bruk heräknas efter bokföringsmässiga grunder.
1. Utkast till ändrad lydelse av 21 $, 22 5 1 mom. och 35 5 kommunal- skattelagen jämte anvisningarna till 21 och 22 55 nämnda lag.
21 5.
Till intäkt —— —— —— hans hushåll;
c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras: intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna'produkter av så- dan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, eller genom upplåtelse av av- verkningsrätt till skog;
värdet av —— —— _— honom drivits; intäkt genom ökning av den växande skogens värde; (1) intäkt av — — — mera sådant. (Se vidare anvisningarna.) 22 1 mom. Från bruttointäkten — —— —— äro underkastade, ävensom minskning av den växande skogens värde; undantagsförmåner, pensioner — — — det allmänna. Hemmavarande barn — — — tillhöra arbetspersonalen. 35 %. Till intäkt —— —— —— tillfällig natur.
Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres dock icke vad som erhålles genom icke yrkesmässig avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 21 ä. 1. Till bostad —— — -— såsom driftkostnad. 2. Till jordbruk —— — — rörelse föreligga.
Såsom intäkt av skogsbruk genom ökning av den växande skogens värde anses det belopp, varmed ägarens för beskattningsåret utgående skogslagervärde må över- stiga hans för samma år ingående skogslagervärde.
Med ägarens för beskattningsåret ingående skogslagervärde förstås, såvitt angår den som under detta år förvärvat fastigheten genom köp, byte eller därmed jäm- förligt fång, den del av vederlaget för fastigheten, som kan antagas belöpa å den
växande skogen. Har fastighet under beskattningsåret tillfallit någon genom arv, testamente, gåva, bodelning eller därmed jämförligt fång. skall såsom ingående skogslagervärde anses den föregående ägarens utgående skogslagervärde. Har fastig- het varit i den skattskyldiges ägo vid beskattningsårets ingång, utgöres det ingående skogslagervärdet av ägarens för nästföregående beskattningsår utgående skogslager— värde.
För beskattningsåret utgående skogslagervärde utgör för den, som under året avhänt sig fastighet genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, den del av vederlaget för fastigheten, som kan antagas belöpa å den växande skogen.
I övriga fall fastställes utgående skogslagervärdet genom att till det ingående skogs- lagervärdet lägga värdet av skogstillväxten för ägaren under beskattningsåret, be- räknat efter sex procent för helt år av den växande skogens och skogsmarkens sam- manlagda, för beskattningsåret gällande taxeringsvärde, och därefter avdraga vär- det av skog, genom vars tillgodogörande ägaren ätnjutit intäkt under beskattnings— året. Sistnämnda värde uppskattas efter det rotvärde per kubikmeter, som vid se- naste allmänna fastighetstaxering bestämts för fastigheten. Utgående skogslagervär— det må i dessa fall icke bestämmas till lägre belopp än 80 procent av den växande skogens för taxeringsåret gällande taxeringsvärde; dock att denna begränsning ej mä föranleda, att det utgående skogslagervärdet överstiger det ingående med mer än värdet av ett års skogstillväxt, beräknat på sätt ovan angivits. Utgående skogs- lagervärdet må ej heller bestämmas till högre belopp än 130 procent av nämnda taxeringsvärde.
Därest sammanlagda taxeringsvärdet å fastighets skogsmark och växande skog för beskattningsåret understiger 2 000 kronor, skall i fall, som i föregående stycke sägs, särskild beräkning av det utgående skogslagervärdet icke ske, utan detta värde upptagas till samma belopp som det ingående skogslagervärdet.
3. Såsom intäkt _ — _ 35 g. 4. Har den _ — — 29 Q). 5. Till intäkt _ — _ i penningar. 6. Såsom intäkt _ _ _ av jordbruksfastighet. 7. Till intäkt _ _ _ av jordbruksfastighet. 8. Enligt 7 5 _ —— _ annan fastighet. till 22 ä. 1. Såsom driftkostnad _ _ _ som driftkostnad. 2. Avdrag medgives _ _ _ nödig bostadsbyggnad. 3. Såsom speciella _ —— _ 20 5). 4. Såsom minskning av den växande skogens värde anses det belopp, varmed
ägarens för beskattningsåret utgående skogslagervärde må understiga hans för sam— ma år ingående skogslagervärde.
6. Hemmavarande barn _ _ — 48 $).
7. Till avdragsgill _ _ _ försumpning m. m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945. Vid den taxering, som äger rum är 1944, skall för envar ägare av sådan jord— bruksfastighet, beträffande vilken vid samma års taxering redovisas särskilt värde :i växande skog (skogsvärde), fastställas ett ingående skogslagervärde för år 1944. Detta skall utgöras av den växande skogens enligt hittillsvarande bestämmelser för ägaren gällande ingångsvärde vid 1944 års ingång. Dock må det ingående skogs- lagervärdet icke fastställas till lägre belopp än som motsvarar värdet av fem gånger den normala årliga virkesavkastningen av skogsmarken enligt uppskattningen vid senaste allmänna fastighetstaxering.
2. Utkast till formulär för beräkning av utgående skogslagervärde.
Bilaga angående beräkning av utgående skogslagervärde (se 1). (Ifylles ej, därest den växande skogens och skogsmarkens sammanlagda taxerings— värde för beskattningsåret icke uppgår till minst 2 000 kronor.)
I. Taxeringsuppgifter angående fastigheten.
Taxeringsvärde å den växande skogen (skogsvärde) ......................... kr. » » skogsmarken ............................................ » Summa taxeringsvärde ________ kl
Rotvärde per kubikmeter enligt senaste allmänna fastighetstaxering .. ......... kr.
II. Beräkning av utgående skogslagervärde.
1. Ingående skogslagervärde (se 2) ... ....................................... kr. 2. Tillkommer: 6 procent av ......... kr. (summa taxeringsvärde enligt 1. ovan, se 3 och 4) ................................................. Summa _________ G 3. Avgår: Värde å tillgodogjord skog (se 3 och ö), ...... kbm å ...... kr. (rotvärde enligt 1. ovan) ........................................... kr. 4. Återstår: Utgående skogslagervärde (se 6) ............................... kr.
o
Ingående skogslagervärdet införes a jordbruksbilagan (formulär nr 4) under »Av— drag» och utgående skogslagervärdet under »Intäkter».
Upplysningar.
]. Anordningen med ingående och utgående skogslagervärde syftar till att åstad— komma en utjämning av inkomsten av skogsbruk så att för varje år utom det, då fastigheten försäljes, en viss beräknad genomsnittlig avkastning av skogsbruket tages till beskattning. Om skogsbrukets faktiska avkastning ett år överstigit den genomsnittliga, d. v. s. om ur skogen uttagits mera än som svarar mot tillväxten, verkar utjämningen så att nettointäkten å jordbruksbilagan blir i motsvarande grad mindre. Om däremot den erhållna avkastningen understiger genomsnittet, d. v. s. om ur skogen uttagits mindre än som svarar mot tillväxten, leder utjäm- ningen till att nettointäkten blir så mycket högre.
Skogslagervärdet, som för varje ägare fastställes första gången i samband med förvärvet, skall visa vad skogen i beskattningshänseende så att säga står den skattskyldige i. Det förhåller sig nämligen så att skogslagervärdet ökas, i den mån den uttagna avkastningen under ett år understiger genomsnittsavkastningen, och minskas, i den mån den uttagna avkastningen överstiger den genomsnittliga. Då fastigheten slutligen avyttras, blir ägaren beskattad för det belopp, varmed för- säljningssumman för den växande skogen må överstiga hans ingående skogslager— värde för det löpande beskattningsåret. Skulle vederlaget för skogen understiga detta värde, äger han åtnjuta avdrag för skillnaden. Avräkningen sker i den formen att försäljningssumman upptages såsom utgående skogslagervärde för det beskattnings- år, då försäljningen ägt rum.
Såsom framgår av det sagda, är beräkningen av det utgående skogslagervärdet med ledning av tillväxt och virkesuttag (under innehavet) icke avsedd att vara exakt. Den innebär icke något slutgiltigt bestämmande av inkomsten, vilket sker först i samband med avyttring av fastigheten. Om skogslagervärdet ungefärligen
överensstämmer med det pris, som kan påräknas för den växande skogen vid för- säljning av fastigheten, är den skattskyldige beskattad i rätt takt; han har då ingen skatteskuld till det allmänna, ej helle1 har han erlagt skatt i förskott. För att hindra skogslagervärdet att alltför mycket skilja sig från det verkliga värdet har bestämts en övre och en undre gräns för detsamma.
2. Såsom ingående skogslagervärde skall upptagas, därest den skattskyldige för- värvat fastigheten under beskattningsåret genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, den del av köpeskillingen för fastigheten, som kan anses belöpa å den väx- ande skogen, därest han förvärvat fastigheten under beskattningsåret genom arv, testamente, gåva, bodelning eller därmed jämförligt fång, den föregående äga- rens utgående skogslagervärde (se nedan) och, därest den skattskyldige ägt fastig- heten vid beskattningsårets början, utgående skogslagervärdet för föregående be- skattningsår.
3. Har den skattskyldige under beskattningsåret avhänt sig fastigheten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skola uppgifter icke lämnas under II. 2. och 3. (jfr punkt 6 nedan).
4. Har den skattskyldige ägt fastigheten under en »del av beskattningsåret, skall under II. 2. upptagas endast så stort belopp, som belöper på denna del i förhål- lande till hela beskattningsåret. &. Värdet å skog, som tillgodogjorts genom egen avverkning eller försäljning å rot och för vilken likvid eller annan valuta erhållits under beskattningsåret, upp- tages efter det rotvärde per kubikmeter, som vid senaste allmänna fastighetstaxe— ring bestämts för fastigheten. Är den avverkade eller sålda kubikmassan icke känd, må den uppskattas till sin ungefärliga storlek.
6. Har den skattskyldige under beskattningsåret avhänt sig fastigheten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skall såsom utgående skogslagervärde upp- tagas den del av försäljningssumman för fastigheten, som kan anses belöpa å den växande skogen. I övriga fall skall vid ifyllande av II. 4. iakttagas följande. Det utgående skogs- lagervärdet må icke bestämmas till lägre belopp än 80 procent av den växande skogens för taxeringsåret gällande taxeringsvärde (minimum), vilken begränsning dock ej må i något fall föranleda, att utgående skogslagervärdet ökas utöver det ingående med mer än värdet av ett års skogstillväxt, beräknat efter 6 procent av skogsmarkens och den växande skogens sammanlagda, för beskattningsåret gällande taxeringsvärde. Utgående skogslagervärdet må ej heller bestämmas till högre be- lopp än 130 procent av taxeringsvärdet (maximum). Exempel: Vid 1948 års allmänna fastighetstaxering åsättes den växande skogen å en fastighet ett värde av 12 500 kronor (skogsvärde) och skogsmarken ett värde av 3000 kronor. Under 1949 försäljes en stämpling för 4 000 kronor, varefter ut— gående skogslagervärdet, som vid 1948 års utgång utgjort 10000 kronor, enligt be- räkningar under II. uppgår till 7500 kronor för beskattningsåret 1949. Lägsta skogslagervärde, som på grundval av det taxerade skogsvärdet må fastställas, är emellertid 10 000 kronor. Skulle detta värde tillämpas, bleve den skattskyldige för året beskattad för försäljningens hela netto, 4000 kronor. Då den skattskyldige vill undvika detta, begär han omtaxering av den växande skogen, och vid 1950 års taxering åsättes denna ett värde av 10000 kronor. Utgående skogslagervärdet för beskattningsåret 1949 bestämmes i följd därav till 80 procent av 10 000 kronor eller 8 000 kronor, och den skattskyldige blir beskattad för 2 000 kronors inkomst av skogsbruk. Vid 1953 års allmänna fastighetstaxering höjes taxeringsvärdet å den växande skogen till 12 000 kronor. Ingående skogslagervärdet för beskattningsåret 1952 är 8 000 kronor, och minimum för utgående skogslagervärdet blir på grund av skogs- värdets ändring 80 procent av 12 000 kronor eller 9600 kronor. Emellertid får utgående skogslagervärdet icke överstiga ingående skogslagervärdet med mer än
värdet av ett års skogstillväxt. Utgående skogslagervärdet för 1952 fastställes följ- aktligen till 8000 + 130 X (10000 + 3000) = 8780 kronor, och en inkomst av 780 kronor tages till beskattning vid 1953 års taxering.
3. Kommentar.
Det skulle teoretiskt sett ej möta hinder att överlåta åt de skattskyldiga att lie- stämma de utgående skogslagervärdena (jfr rörelseidkares frihet vid värdering av lager). En sådan rätt skulle de skattskyldiga emellertid kunna bruka på ett ur utjämningssynpunkt olämpligt sätt. Fastställandet av de utgående skogslagervär— dena skall enligt förslaget ske efter bestämda regler för att den önskade inkomst— utjämningen skall kunna vinnas utan att man behöver lita till de skattskyldigas initiativ eller ens medverkan i nämnvärd grad. Dessa regler gå ut på att vid taxe- ringen påföres beräknad normalavkastning såsom intäkt och avräknas ett scha- blonmässigt bestämt värde å den verkligen uttagna avkastningen, varvid de till- lagda och avräknade beloppen komma till uttryck i skogslagervärdet.
Vad först angår det belopp, som skall avräknas, avser detta den skattskyldiges under året gjorda uttag ur skogen, värderade efter samma grunder som den be- räknade normalavkastningen, d. v. 5. efter de priser, som ligga till grund för fastighetstaxeringen. I deklarationen skall sålunda uppgivas den kvantitet, som under året avverkats eller försålts ä rot, varefter denna kvantitet skall värderas efter det rotvärde per kubikmeter, som åsatts fastigheten vid senaste allmänna fastighetstaxering. Något exakt resultat kan icke förväntas av ett så snmmariskt tillvägagångssätt, men det erfordras icke heller. I syfte att göra utjämningen ef- fektiv har i lagtextutkastet stadgats, att avrättningen skall avse sådana uttag, för vilka intäkter influtit under beskattningsåret.
Det må nämnas, att i en tidigare utformning av förslaget avdragsposten var av- sedd att omfatta det verkliga nettot av uttagen under året, beräknat till det till skogsaccis taxerade rotvärdet med tillägg för det uppskattade rotvärdet av icke accispliktigt virke. Förslaget överensstämde då med ett av de av beredningen över- vägda ackordsbeskattningssystemen med det undantag att i det senare någon slut- avräkning icke förekom. Det visade sig emellertid vid företagna provtaxeringar, att med denna utformning av förslaget inkomsten i regel blev alldeles för lågt upp- tagen, vilket hade till följd att det för ägaren gällande skogslagervärdet år för år sjönk. Försök att höja normalinkomsten utöver sex procent av taxeringsvärdet ut- föllo icke väl. Beträffande vissa fastigheter fordrades en utomordentligt hög pro— cent för att vinna jämvikt i systemet, medan för andra den tillgodogjorda avkast- ningen i längden icke uppgick till sex procent. För att nå en bättre reglering av skogslagervärdet befanns det lämpligt ..att vid avdragspostens beräkning lämna vir- kestaxeringen och de verkliga intäkterna åsido och anknyta till fastighetstaxering- ens priser.
Normalavkastningen skall enligt förslaget beräknas till sex procent av den växan- de skogens och skogsmarkens sammanlagda taxeringsvärde. Den höga procent— satsen beror på att normalavkastningens värde upptages utan avdrag av de all- männa omkostnaderna för skogsbruket. Sådana omkostnader avräknas icke heller vid bestämmande av avdragen för uttagen ur skogen. Genom att sålunda helt eli- minera de allmänna omkostnaderna ur beräkningen vinnes den bästa utjämnings- effekten. Då dessa omkostnader vid fastighetstaxeringen beräknas till en tredjedel av rotvärdet, betyder procentsatsen sex i själva verket, att man antager, att sko- gen avkastar fyra procent av taxeringsvärdet å växande skog och skogsmark.
För att en kommande slutavräkning icke skall medföra en hög beskattning eller resultera i ett stort underskott, är det önskvärt att skogslagervärdet nära ansluter
| i 1
sig till skogens saluvärde. Saluvärdet är emellertid ovisst, och i förslaget har där- för i stället sökts anslutning till taxeringsvärdet. Detta har skett genom en före- skrift om att utgående skogslagervärde ej får överstiga 130 procent och ej un- derstiga 80 procent av den växande skogens taxeringsvärde. Då minimispärren trä- der i funktion, blir inkomsten högre beräknad än eljest skulle bliva fallet, på samma sätt som då lagret i en rörelse värderas upp. Spärren skall dock icke hindra en befogad sänkning av utgående skogslagervärdet i samband med en större avverkning. Förslaget förutsätter nämligen en sådan ändring i 12 & kommunal- skattelagen att omtaxering av växande skog får ske, när skogens värde genom av- verkning, eldsvåda eller dylikt minskats med en femtedel. Har omtaxering skett, beräknas minimum till 80 procent av det nya taxeringsvärdet åt skogen.
Om den skattskyldige själv skall avsluta sin deklaration, måste han kunna ifylla bilagan angående beräkning av utgående skogslagervärde. I praktiken torde man emellertid böra räkna med att den skattskyldige ofta måste överlåta detta åt taxe- ringsmyndigheterna. Den skattskyldige skall icke vara tvungen att sätta sig in i bestämmelserna, ehuru det är önskvärt att han förstår deras huvudsakliga inne- börd, framför allt det ingående skogslagervärdets betydelse vid fastighetsförsälj- ning. I syfte att minska taxeringsmyndigheternas arbete har införts en föreskrift om att beträffande fastigheter med ett lägre sammanlagt taxeringsvärde för skog och skogsmark än 2 000 kronor utgående skogslagervärdet skall upptagas till samma belopp som ingående skogslagervärdet utom vid slutavräkning. Någon utjämning av de obetydliga inkomster, som uppstå vid dylika mindre skogsbruk, har icke synts erforderlig.
Slutavräkning skall icke ske, dä fastighet övergår genom arv, testamente, gåva, bodelning eller därmed jämförligt fång. I stället skall den nye ägaren övertaga det för den förre ägaren utgående skogslagervärdet. Genom att skogslagervärdet hålles någorlunda i nivå med taxeringsvärdet skall ägaren i stort sett ständigt vara be- skattad för avkastningen under hans ägotid, vare sig denna uttagits eller ej. Avsikten är att en arvinge icke skall behöva övertaga någon större samlad skatteskuld från arvlåtaren, vilket skulle kunna bliva fallet, om vid nuvarande system arvinge finge övertaga arvlåtarens ingångsvärde och ingående virkesförråd.
Vid försäljning av fastighet gäller det att beräkna, huru stor del av försäljnings- summan, som belöper på den växande skogen. Denna beräkning underlättas där- igenom att en intressekonflikt som regel föreligger mellan säljare och köpare, enär ett och samma värde är den förres utgående skogslagervärde och den senares in- gående skogslagervärde samt detta värde utgör intäktspost för den ena och av- dragspost för den andra parten.
Då skogslagervärdet, som i huvudsak skall överensstämma med taxeringsvärdet, trots utjämningsanordningen kan komma att i vissa fall betydligt understiga det pris, som vid fastighetsförsäljning erhålles för skogen, kan det inträffa, att slut- avräkningarna leda till att avsevärda inkomster bliva på en gång tagna till beskatt- ning. Man kan med andra ord befara, att inkomstutjämningen icke alltid kommer att fungera tillfredsställande med avseende å slutavräkningarna. På grund härav kan ifrågasättas ett tillägg till 41 % kommunalskattelagen om att inkomst av skogsbruk i samband med fastighetsförsäljning skall få uppdelas på ett flertal år och beskattas på samma sätt som vid eftertaxering.
Förslaget förutsätter en justering i bestämmelserna om huru realisationsvinst vid fastighetsförsäljning skall beräknas. Man kan därvid bibehålla den nuvarande an- ordningen att låta realisationsvinstbeskattningen konsumera beskattningen av skogs- bruk i samband med fastighetsförsäljning. I så fall bör, innan vinsten fastställes, av- dragas den ökning respektive tilläggas den minskning, som skogslagervärdet under- gått under den tid den skattskyldige ägt fastigheten. Emellertid synes denna sam- mankoppling av realisationsvinstbeskattningen och skogsbruksbeskattningen vara mindre följdriktig. Sålunda kan i dylikt fall förlust å realisation av fastighet få av-
dragas från intäkter av skogsbruk. I såväl 1927 som 1928 års skattepropositioner fö- reslogs också, att inkomst av skogsbruk skulle beräknas för sig och växande skog undantagas från realisationsvinstbeskattning. Då riksdagen frångick dessa förslag, torde det hava skett dels av praktiska skäl, nämligen för att undgå två särskilda, var för sig invecklade beräkningar, dels ock därför att principen om full värde- stegringsbeskattning vid fastighetsförsäljning övergavs. Såsom ifrågavarande förslag är utformat, gälla icke dessa skäl. Det förutsättes därför, att växande skog icke skall bliva föremål för realisationsvinstbeskattning.
Vid det ifrågavarande systemets införande skulle ingående skogslagervärden be- höva fastställas för alla skogsägare. Detta skulle säkerligen bliva synnerligen besvär- ligt, enär gällande ingångsvärden endast i begränsad utsträckning torde vara utred- da. Ingångsvärdena torde böra fastställas genom särskilda beslut, som finge över— klagas för sig, oberoende av årets taxering i övrigt. För ett stort antal skogsägare, framför allt staten och äldre skogsbolag, torde ingångsvärdet vara ringa eller intet. Om dessa skattskyldiga avyttrade sina skogsfastigheter, skulle de enligt gällande be— stämmelser komma i åtnjutande av avdrag från intäkten av skogsbruk med belopp, motsvarande värdet av fyra normala årsavkastningar av skogsmarken. Eftersom det icke finnes något skäl för att dessa skogsägare skulle försättas i ett sämre läge en- ligt det nya systemet, bör genom övergångsbestämmelser stadgas, att ingående skogs- lagervärdet skall utgöra minst ett belopp, motsvarande nämnda avdrag. Efter den ändring av kapitaliseringsprocenten, som skett beträffande fastighetstaxeringen, sy- nes detta belopp böra höjas till värdet av fem normala virkesavkastningar. En öppen fråga är om icke en ytterligare förbättring av ingångsvärdena vore påkallad. I öv- rigt synas några övergångsbestämmelser icke vara erforderliga.
Skulle en påtaglig penningvärdeförsämring inträda, kunde verkningarna av värde- stegringsbeskattningen mildras genom en lämplig höjning av de ingående skogsla- gervärdena utöver de utgående skogslagervärdena för nästföregående år utan mot- svarande inkomstbeskattning.
Förslaget har icke kunnat prövas i sitt hår angivna skick, enär erforderligt mate- rial saknats. För beräkning av avdrag för virkesuttag vid fastställandet av utgå- ende skogslagervärde fordras nämligen uppgift om antalet kubikmeter under året uttaget virke, och sådana uppgifter hava icke kunnat erhållas för någon längre tid tillbaka beträffande ett tillräckligt antal fastigheter.
Bilaga H.
Utkast. till bestämmelser rörande avdrag från intäkt av skogsbruk i samband med avyttring .av fastighet, varigenom en schablon- mässigt bestämd del? av skogen i egenskap av produktionsfaktor undantages från värdestegringsbeskattning.
Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må den skatt- skyldige njuta avdrag dels för skogens för honom gällande ingångsvärde1 och dels för värdestegring under den skattskyldiges ägotid å så stor del av den växande skogen, som utgör produktionsfaktor. Såsom produktionsfaktor anses ett virkesförråd å fastig- heten, som motsvarar en relativ skogstillgång av 06 eller den lägre relativa skogs— tillgång, med hänsyn vartill det för beskattningsåret gällande taxeringsvärdet å den växande skogen (skogsvärdet) må hava bestämts. Värdestegringen utgör skillnaden mellan å ena sidan nämnda virkesförråds utgående värde, bestämt enligt uppskatt- ningen vid senaste allmänna fastighetstaxering, och å andra sidan värdet av ett lika stort förråd det år fastigheten förvärvats. Värdet vid förvärvet erhålles genom om-
* räkning av det utgående värdet från fastighetstaxeringsårets till förvärvsårets pris— nivå medelst en index för värdet å växande skog. Till ledning för sådan omräkning fastställer Konungen särskild indextabell.
Exempel: C. säljer år 1943 en fastighet med växande skog och erhållerdärvid 30 000 kronor för skogen. C. har köpt fastigheten år 1915. Det för honom gällande ingångsvärdet är 9 000 kronor. C. skall vid 1944 års taxering njuta avdrag dels för detta ingångsvärde och dels för viss värdestegring å skogen. Då fastigheten vid 1938 års allmänna fastighetstaxering åsatts ett skogsvärde av 27 000 kronor och relativa skogstillgången därvid fastställts till 09, skall värdestegringen beräknas å ett värde av 18 000 kronor, svarande mot en relativ skogstillgång av 06. Enligt av Konungen fastställd tabell är indextalet för värdet å växande skog 110 för är 1915 och 180 för
I
! .. . .. . . 110
| år 1938. Vardestegrmgsavdraget utraknas da tlll 18 000 ——1?0 )( 18 000 = 7 000 kro— nor. C. skall sålunda njuta avdrag med 9 000 +7 000 = 16 000 kronor. Hans beskatt- ning för inkomst av skogsbruk i samband med avyttring av fastigheten kommer alltså att aVSe ett belopp av 30 000 — 16 000 = 14 000 kronor.
I
|
i
1 Bestämmelser angående vad som förstås med för ägaren gällande ingångsvärde och övriga förhållanden, som ej särskilt beröras av detta alternativ, äro här ej medtagna. 16—418636.
Bilaga ] .
Utkast till bestämmelser, innefattande ett avdragssystem, enligt vilket ingående virkesförrådet får värderas antingen efter ingångs- värdets å-pris eller efter senaste fastighetstaxeringens å-pris.l
Har fastighets virkesförråd genom avverkning, upplåtelse av avverkningsrätt eller annorledes nedgått under det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, må ägaren njuta avdrag med så stor del av skogens för honom gällande ingångsvärde, som be- löper på minskningen (avdrag för förrådsminskning). För förrådsminskning, som skett efter 1943 års utgång,2 må avdrag i stället beräknas efter det värde per kubik- meter, som det vid senaste allmänna fastighetstaxering åsatta skogsvärdet mot- svarar i förhållande till det därvid befintliga virkesförrådet.
Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må den skatt- skyldige efter eget val njuta avdrag antingen med det för ägaren gällande ingångs- värdet eller med värdet av det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, beräknat efter det pris per kubikmeter, som i föregående stycke sägs.
Med senaste allmänna fastighetstaxering förstås den allmänna fastighetstaxering, som avslutats närmast före taxeringsårets ingång. Med det vid senaste allmänna fastighetstaxering befintliga virkesförrådet avses virkesförrådet vid ingången av det år, under vilket fastighetstaxeringen avslutats.
Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten. Till- faller fastighet någon genom bodelning i anledning av ena makens död, arvskifte eller testamente, erhåller han dock såsom ingångsvärde det för dödsboet gällande ingångsvärdet. För dödsbo bestämmes ingångsvärdet med hänsyn till förhållandena vid dödsfallet. Såsom fastighetens värde är att anse vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräknats, eller, därest stämpelplikt för förvärvet icke förelegat, det belopp, efter vilket stämpelplikt skulle enligt eljest gällande grunder beräknats, om stämpelplikt förelegat. Skogens för ägaren gällande ingångsvärde utgör det sålunda beräknade ingångsvärdet, minskat med vad ägaren må hava fått avdraga vid tidigare taxeringar. Har fastighet förvärvats genom arv, testamente, gåva, bo- delning eller därmed jämförligt fång, må ingångsvärdet icke understiga det för förre ägaren gällande ingångsvärdet.
Har avdrag för förrådsminskning åtnjutits efter ett med hänsyn till uppskatt- ningen vid fastighetstaxering beräknat värde, skall ingångsvärdet anses därigenom hava nedgått i samma proportion som ingående virkesförrådet.
Exempel & avdrag för förrådsminskning:
A. försäljer år 1948 från sin fastighet 1 000 kubikmeter skog på rot. Vid taxe- ringen påföljande år visar han, att virkesförrådet å fastigheten vid 1948 års utgång utgjorde 3 400 kubikmeter. Enligt den senaste allmänna fastighetstaxeringen utgjorde
* Bestämmelserna om ingående virkesförråd samt virkesförråds beräkning äro här ej med- tagna. Det förutsättes, att härutinnan samma föreskrifter skola gälla som enligt beredningens förslag med vissa redaktionella ändringar och med det tillägget att skattskyldig, som förvärvat fastighet före den 1 januari 1921, må jämväl beträffande avdrag under innehavet efter senaste fastighetstaxeringens ä-pris räkna förrådet nämnda dag såsom ingående förråd.
” Bestämmelserna antagas träda i kraft den 1 januari 1944.
i I 1 !
skogsmarkens areal 80 hektar och boniteten 2. Då skogstillgången varit normal, kan det antagas, att årliga tillväxten utgjort 2 X 80 = 160 kubikmeter. A. har innehaft fastigheten 15 är, under vilken tid tillväxten således utgjort 2 400 kubikmeter. A. gör sannolikt, att han under samma tid uttagit för husbehov i genomsnitt 40 kubikmeter om året eller tillhopa 600 kubikmeter samt att han före år 1944 för försäljning av- verkat 1 200 kubikmeter. Det ingående virkesförrådets minskning utgjorde alltså vid beskattningsårets utgång 1 000 + 600 + 1 200 —— 2 400 = 400 kubikmeter och det ingående virkesförrådet 3 400 + 400 = 3800 kubikmeter.
Enär förrådsminskningen i sin helhet måste hava ägt rum efter 1943 års utgång, kan avdrag för densamma beräknas på två olika sätt, som båda böra undersökas för att utröna, vilketdera är för A. förmånligast.
a) A. kan genom köpehandling göra troligt, att av den vid förvärvet av fastigheten erlagda köpeskillingen belöpt 7 600 kronor å skogen, motsvarande 2 kronor per kubik- meter. För förrådsminskningen å 400 kubikmeter är han således berättigad åtnjuta avdrag med 2 X 400 = 800 kronor.
b) Storleken av det virkesförråd, som värdesatts vid senaste allmänna fastighets- taxering, beräknas med utgångspunkt från förrådet vid 1948 års utgång samt med hänsyn till tillväxt och gjorda uttag till 3 800 kubikmeter. Fastighetens skogsvärde är 9 500 kronor, vilket motsvarar 2 kronor 50 öre per kubikmeter. A. äger då upp- skatta förrådsminskningen efter detta värde, och avdraget blir sålunda 400 )( 250 = 1 000 kronor. A. erhåller alltså det största avdraget med det senare beräknings- sättet.
Hade av förrådsminskningen endast 200 kubikmeter belöpt å tiden efter 1943 års utgång, skulle det senare beräkningssättet hava fått tillämpas endast beträffande dessa 200 kubikmeter.
Exempel å avdrag från intäkt av skogsbruk vid avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken:
B. ärver år 1942 en fastighet med ett virkesförråd av 5 000 kubikmeter och ett taxerat skogsvärde av 9 000 kronor. Arvlåtaren hade tre år tidigare köpt fastigheten och därvid för skogen erlagt 12 000 kronor samt under sin ägotid icke begärt något avdrag för förrådsminskning, varför det för honom gällande ingångsvärdet var 12 000 kronor. B., som icke heller begärt avdrag för förrådsminskning, försäljer fastigheten år 1944 och erhåller en köpeskilling, varav å skogen anses belöpa 15000 kronor. B. är då berättigad åtnjuta avdrag antingen med sitt ingångsvärde, vilket blir lika stort som förre ägarens ingångsvärde, eftersom detta senare överstiger skogsvärdet vid dödsfallet, eller med värdet av ingående virkesförrådet, 5 000 kubikmeter, beräk- nat efter 1938 års allmänna fastighetstaxerings prissättning. Virkesförrådet vid 1938 års ingång beräknas till 4 500 kubikmeter, varför skogsvärdet motsvarar 2 kronor per kubikmeter. Avdraget enligt det senare alternativet blir alltså 5 000 )( 2 = 10 000 kronor. B. väljer vid sådant förhållande att erhålla avdrag för ingångsvärdet 12 000 kronor och blir beskattad för 3 000 kronor.
förutsättning att virkesuttag ej ägt rum.
Bilaga K.
Tabell, utvisande det ingående virkesförrådets storlek i procent av det utgående vid vissa givna tillväxtprocenttal under
Tid för Ingående förråd i 96 av det utgående Tid för Ingående förråd i% av det utgående inne— vid en tillväxtprocent av inne- vid en tillväxtprocent av havet, havet,
år 20 25 3.0 35 40 år 20 25 30 35 40 1 980 97'6 97'1 96'6 96'2 26 598 526 46'4 401) 361 2 961 952 94'8 934 925 27 586 51'3 450 395 347 3 942 929. 91'5 902 889 28 57'4 501 437 382 333 4 92'4 906 888 871 855 29 56'3 48'9 42'4 36'9 321 5 906 884 863 842 822 30 55'2 47"! 412 356 308 6 888 862 837 813 79'0 31 541 46'5 400 344 296 7 87'1 84'1 81'8 78'6 760 32 531 45'4 38'8 333 285 8 85'3 821 789 759 731 33 52'0 443 377 321 274 9 837 801 76'6 734 703 34 51'0 43'2 36'6 31'0 26'4 10 821) 781 744 709 676 35 500 42-1 35% 300 253 11 804 762 722 685 650 36 490 411 345 290 244 12 788 744 701 662 625 37 481 401 335 280 234 1 773 725 681 . 639 60.1 38 471 391 325 271 225 14 758 70'8 66'1 61'8 57'7 39 46”? 382 31'6 26'1 21'7 15 74'3 690 134-2 597 55'6 40 453 372 307 253 208 16 728 67'4' 623 577 534 41 444 362» 298 24'4 200 17 714 65"? 606 55'7 51'3 42 435 35'4 289 236 193 18 700 541 587 53'8 49'4 43 42'7 346 281 228 186 19 . 686 626 57'0 52'0 47'5 44 4138 337 27'2 22'0 17'8 20 67'3 610 554 503 456 45 41'0 32'9 26'4 21'3 171 21 66'0 596 538 486 439 46 402 321 257 205 165 22 647 581 522 46'9 422 47 39'4 31?» 249 199 158 23 63'4 56'7 50'7 458 406 48 38'7 3015 242 192 15'2 24 622 55'3 492 438 39'0 49 37'9 298 2315 18'6 146 25 61-0 53-9 47'8 423 375 , 50 37-2 29-1 22'8 171) 141
Bilaga L (tillhörande herrar Bärgs och Anderssons särskilda yttrande).
B-förslaget.
U t k a s t
i till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härmed förordnas, att 19, 21, 22 och 41 åå samt anvisningarna till 19, 28, 36 och 41 åå kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom att punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 22 & nämnda lag skola upphöra att gälla.
| '
Till skattepliktig —— — _ räknas icke: vad som vid — — — mottagarens utbildning;
vad som vid avyttring av fastighet med växande skog må av vederlaget belöpa å ökning av virkesförrådet under den tid överlåtaren ägt fastigheten.
(Se vidare anvisningarna.)
21 5. Till intäkt —— — — såsom: a) årliga värdet —— —— — tjänares räkning; b) intäkt av — — __ hans hushåll;
c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras: intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter av så- dan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, eller genom upplåtelse av av- verkningsrätt till skog;
, värdet av — — honom drivits;
d) intäkt av — — -— mera sådant.
(Se vidare anvisningarna.)
! i! 22 å. ' 1 mom. Från bruttointäkten — —— —— det allmänna. ! Hemmavarande barn — — —— tillhöra arbetspersonalen. * 2 mom. Avdrag får icke göras för: ! kostnad för —— — —— mera dylikt;
kostnad för förvärv av växande skog; nyuppsättning av —— —— å inventarier.
(Se vidare anvisningarna.) IGT—418636.
246 41 %.
Inkomst av — —— — denna lag. I andra —— —— — ägt rum.
Har skattskyldig ätnjutit intäkt av skogsbruk, skall, om han det yrkar, denna intäkt eller del därav lika fördelas å beskattningsåret och högst fem av de närmast föregående åren. Av intäkten må dock ej mer fördelas än som motsvarar rotvärdet å virke, genom vars tillgodogörande intäkten influtit, och fördelning må icke ske
' å större antal år än att å vart och ett belöper minst 2 000 kronor och minst ett belopp motsvarande en tjugonde] av det taxerade skogsvärdet å fastighet, som ingår i förvärvskällan. Beträffande belopp, som hänföres till år före beskattningsåret, skall taxering verkställas och skatt utgå enligt vad om eftertaxering är stadgat. (Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar till 19 g. 1. Fattigunderstöd, begravningshjålp — —— —— sista stycket). 2. Enligt förordningen —— — —— 100 kronor.
3. Vinst å avyttring av fastighet skall under vissa förutsättningar beskattas enligt 27 & såsom inkomst av handelsrörelse eller enligt 35 % såsom realisationsvinst. Till skattepliktig intäkt skall därvid icke hänföras den del av vederlaget för fastigheten, som belöper å ökning i virkesförrådet under den skattskyldiges ägotid. Till ledning vid beräknande av sådan del anföres följande exempel: A. har för 40000 kronor sålt en fastighet med växande skog. Vid försäljningen fanns å fastigheten 8000 kubikmeter virke enligt uppskattning, som skett i sam- band med försäljningen. Avverkning har under de fyra år A. ägt fastigheten icke skett annat än för husbehov, vartill beräknas hava åtgått 30 kubikmeter om året. Då skogsmarkens areal enligt senaste allmänna fastighetstaxering utgjorde 160 hektar av bonitet 2 och då relativa skogstillgången varit ungefär normal, är det sannolikt att tillväxten utgjort 2 X 160 = 320 kubikmeter om året eller under hela ägotiden 4 X 320 = 1 280 kubikmeter. Härifrån avgår uttaget husbehovsvirke med 4 X 30 = = 120 kubikmeter, varför återstår en ökning i virkesförrådet under A:s ägotid med 1 160 kubikmeter. Det göres vidare sannolikt, att av försäljningssumman för fastig- heten belöper 24 000 kronor å den växande skogen, vilket motsvarar 3 kronor per kubikmeter. Av försäljningssumman faller å virkesförrådets ökning 3 X 1 160 = = 3480 kronor, vilket belopp sålunda icke skall upptagas såsom skattepliktig in- täkt.
till 28 5.
1. Till intäkt — — — maskiner m. m.
I enlighet med det anförda skall en skattskyldig, som driver jordstyckningsrörelse eller eljest idkar handel med fastigheter, såsom intäkt av rörelsen upptaga vad som influtit vid försäljning av sådan fastighet eller del därav, oberoende av sättet för fastighetens förvärvande och tiden för dess innehavande, varefter frågan om och i vad mån nettointäkt uppstått genom försäljningen kommer att bero på resultatet av rörelsen i dess helhet under beskattningsåret (jfr dock beträffande yrkesmässig avyttring av fastighet med växande skog bestämmelserna i 19 % jämte anvisningar).
Om ett — — — realisationsvinst föreligga. 2. Rånteintäkt samt -— _ —— i rörelsen. 3. Har innehavare — — — av rörelse. 4. Har skattskyldig —— — — av rörelse. 5. Såsom intäkt —— —— — för bolaget.
6. Hari————385).
nu 36 g.
1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som erhållits för den avyttrade egendomen (jfr dock beträffande icke yrkesmässig avyttring av fastig- het med växande skog bestämmelserna i 19 % jämte anvisningar). Avdrag får —- — — annan förvärvskälla.
2. För att — — — Överstigit lotterivinsten. 3. I punkt 6 _ —— — annan förvärvskälla.
till 41 5.
1. Inkomst av — —— —- års inkomstberäkning.
2. I fråga —— —— — årets ingång. Å andra — — -— punkt 1). I enlighet — — — år influtit. Detsamma gäller — —- —— eller terminsvis.
3. Med rotvärdet å virke förstås vid avyttring å rot den erhållna försäljnings- summan samt vid avyttring i upparbetat skick eller vid tillgodogörande för egen räkning saluvärdet, minskat med de ungefärliga kostnaderna för avverkning, trans- port och förädling. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om fördelning av intäkt av skogsbruk å flera år anföres följande exempel: A. har under år 1945 ätnjutit 12 000 kronors inkomst av jordbruksfastighet. Av intäkterna utgöres 9 000 kronor av likvid för sålt virke. Det taxerade skogsvärdet å fastigheten är 30 000 kronor. Då A:s sammanlagda inkomst under år 1945 avsevärt överstigit inkomsterna för de närmast föregående åren, yrkar A., att intäkten av skogsbruk måtte fördelas på så många år som möjligt. Avverknings- och transport- kostnaderna för det försålda virkespartiet beräknas efter i orten gängse ackords- löner till 2 400 kronor och rotvärdet till 9 000 —— 2 400 := 6 600 kronor. Av intäkten må alltså ett belopp av 6600 kronor fördelas. Då på varje år skall belöpa minst 1/-zo av skogsvärdet, d. v. s. i detta fall 1500 kronor, och i varje fall minst 2000 kronor, kan fördelning ske på högst tre år med 2 200 kronor per är. A. taxeras för ; år 1946 för 12 000 — 2 X 2 200 = 7 600 kronors inkomst av jordbruksfastighet och taxeras enligt reglerna om eftertaxering för år 1945 för 2200 kronors inkomst av jordbruksfastighet och för år 1944 för likaledes 2 200 kronors inkomst av jord- bruksfastighet.
! 5 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.
i Skattskyldig, som före den 1 januari 1944 förvärvat fastighet med växande skog, | skall vid avverkning eller avyttring av skog utan samband med avyttring av marken . äga åtnjuta avdrag enligt hittills gällande grunder för minskning i för honom gäl- E lande ingående virkesförråd. Dock må avdrag ej åtnjutas för större minskning än : intill ett virkesförråd, som motsvarar en relativ skogstillgång å fastigheten av 08 | enligt tabell II i instruktionen den 18 juni 1937 för värdering av skogsmark och , växande skog vid taxering av fastighet. Dylik avdragsrätt må icke göras gällande ; senare än vid 1953 års taxering. I )
) )
|
[
Bilaga M (tillhörande herr Bergstedts särskilda yttrande).
Exempel å vissa verkningar av den gällande inkomstbeskattningen av skogsbruk vid tillämpning av virkesförrådsmetoden.
A. och B. inköpa till samma pris var sin av två lika beskaffade skogsfastigheter. Den växande skogens ingångsvärde är för envar 20000 kronor och det ingående virkesförrådet 10000 kbm. Sedan 1000 kbm tillvuxit å vardera fastigheten, av- verka båda 2 000 kbm, d. v. s. tillväxten och 1 000 kbm av det ingående virkesför- rådet. Minskningen av detta förråd är för A. av samma kvalitet som det ursprung- liga förrådets genomsnitt, medan B:s minskning är av dubbelt så god kvalitet. Sedan ytterligare 1000 kbm tillvuxit å vardera fastigheten, avyttras fastigheterna sam- tidigt och efter samma prisnivå. Tillväxten å fastigheterna har varit av 25 pro- cent bättre kvalitet än det ingående förrådets genomsnitt. Vid nedan angivna alter- nativ för värdestegringens storlek och inträdande erhålles med tillämpning av den rena virkesförrådsmetoden respektive den s. k. virkeskapitalsmetoden följande be-
skattningsresultat:
50 % värde— 50 % värde- .. _ Ingen värde- stegring före stegring före sååå; ati-di: r stegring före avverkningen, avverkningen, ifin ella v et avverkningen, därefter ingen därefter 50 % å därefter 50 % värdesteg— nivån vid av- ring verkningen A. B. A. B. A. B. A. 13. Den rena virkesförrådsmetoden. Ingående virkesförråd, kbm . . . . 10 000 10000 10 000 10000 10 000 10 000 10 000 10 000 lngångsvärde, kr. ............. 20 000 20 000 20 000 20 000 20 000 20 000 20 000 20 000 Tillväxt före avverkningen, kbm 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 Intäkt härav, kr. ............. 2 500 2 500 2 500 2 500 3 750 3 750 3 750 3 750 Förrådsminskning genom avverk- ningen, kbm ................ 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 Intäkt härav, kr ............... 2 000 4 000 2 000 4 000 3 000 6 000 3 000 6 000 Hela intäkten vid avverkningen, kr. ......................... 4500 6500 4500 6500 6750 9750 6750 9750 Avdrag för förrådsminskning, kr. 2 000 2 000 2 000 2 000 2 000 2 000 2 000 2 000 Belopp att beskatta, kr ........ 2 500 4 500 2 500 4 500 4 750 7 750 4 750 7 750 Tillväxt efter avverkningen, kbm 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 Värdet härav, kr .............. 2 500 2 500 3 750 3 750 3 750 3 750 5 625 5 625 Förråd vid avyttringen, kbm . . 10 000 10 000 10 000 10 000 10 000 10 000 10 000 10 000 Köpeskilling vid avyttringen, kr. 20 500 18 500 30 750 27 750 30 750 27 750 46 125 41 625 Belopp att beskatta, 10 % av köpe- skillingen, kr ................ 2 050 1 850 3 075 2 775 3 075 2 775 4 612 4 162 Sammanfattning : Intäkt utöver ingångsvärdet, kr. ....................... 5 000 5 000 15 250 14 250 17 500 17 500 32 875 31 375 Beskattad intäkt, kr. ........ 4 550 6 350 5 575 7 275 7 825 10 525 9 362 11 912 Belopp, varmed A:s intäkt över— stiger B:s intäkt, kr. ...... —- 1 000 —- 1 500 Belopp, varmed det hos B. be— skattade beloppet överstiger det hos A. beskattade, kr.. . 1 800 1 700 2 700 2 550
Avdrag för förrådsminskning, kr. Belopp att beskatta under inne havet, kr. Belopp att beskatta vid avytt- ringen (värdet av tillväxten efter avverkningen), kr Sammanfattning:
Intäkt utöver ingångsvärdet, kr ........................ Beskattad intäkt, kr ......... Belopp, varmed A:s intäkt över- stiger B:s intäkt, kr. ...... Belopp, varmed det hos B. be- skattade beloppet överstiger det hos A. beskattade, kr...
Ingen värde- stegring under innehavet
Ingen värde- stegring före avverkningen, därefter 50 %
50 % värde- stegring före avverkningen, därefter ingen värdesteg- ring
50 % värde-
stegring före avverkningen, därefter 50 % å nivån vid av-
verkningen
A.
A. B. A. B. A. B.
4000 2500
3 750
14 250 6 250
. virkeskapitalsmetoden.
2000 4 750
4000
5 750 3 750 3 750
17 500 8 500
17 500 9 500
2 000 4 750
5 625 32 875
10 375 1 500
Innehållsförteckning.
Sid. Skrivelse till Konungen ............................................................ 3 Författningsförslag. Förslag till ändringar i kommunalskattelagen .................................. 5 Anvisningar ........................................................................ 6 Förslag till ändringar i taxeringsiörordnlngen .................................. 12 Förslag till formulär. Förslag till formulär 5 a .......................................................... 14 Upplysningar ........................................................................ 18 Förslag till formulär 5 b ................................... . ..................... 23 Upplysningar ........................................................................ 27 Motiv. Kapitel I. Inledning ................................................................ 32 Kapitel 11. Gällande bestämmelser .................................... . ........... 34 Kapitel III. Skogsbeskattningsirågans tidigare behandling ...................... 41 Kapitel IV. Inkomstbeskattningen av skogsbruk i Norge och Finland .......... 55 Kapitel V. Skogsbrukets bedrivande. Taxeringsvärdena å skog ................ 58 Det nutida skogsbrukets bedrivande .................................................. 58 Taxeringsvärdena å växande skog .................................................... 62 Kapitel VI. Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid bestämmelser- nas tillämpning . . . ............................................................... 65 Inkomstbeskattningens fördelning mellan olika är .................................... 65 Olikheter i skogsbrukets beskattning vid tillgodogörande av skog under innehavet och vid fastighetsförsäljning .............................................................. 67 Avdragen för underskott & skogsbrukets intäkter ...................................... 68 Beskattningen vid arv, testamente, bodelning, gåva m. m ............................... 69 Felkällor vid inkomstberäkningen enligt olika avdragsmetoder .......................... 69 Svårigheter vid tillämpning av gällande bestämmelser .................................. 73 Kapitel VII. Beskattningen av värdestegring & skog ...................... 76 Kapitel VIII. Beredningens ställning till olika skatteformer lör skogsbruket. . 82 Accisbeskattning ............................... . .................................... 82 1927 års kommunalskattentskolts förslag ............................................ 83 Inkomstbeskattning genom ackord .................................................... 88 Inkomstbeskatining på grundval av den verkliga inkomsten av skogsbruk ................ 91 Kapitel IX. Inom beredningen övervägda förslag till förbättringar av skogs- brukets inkomstbeskattnlng med bibehållande av nuvarande huvudgrunder för beskattningen ................................................................ 93 Värdestegringsbeskaltningen och utformningen av avdragsregler .......................... 93 Full värdestegringsbeskattning i överensstämmelse med de närmast före 1928 års lag- stiftning gällande reglerna. . . .1 ................................................ . 94
Inkomstbeskattning enligt bokföringsmässiga grunder .............................. 95 Värdestegringens undantagande från inkomstbeskattning .......................... 98 Undantagande från inkomstbeskattning av värdestegringen å viss del av den växande skogen..............................: ........................................ 100 Inkomstbeskattningens avvägning genom avdrag enligt fastighetstaxeringens värde- sättning ...................................................................... 101 Beskattningen vid arv, testamente, bodelning, gåva m. m ............................... 105
Kapitel X. Beredningens förslag till nya avdragsregler och andra ändringar
beträffande inkomstbeskattningen av skogsbruk ................................ 107 Värdestegringsbeskattningens reglerande .............................................. 107 Avdragsreglemas utformning ........................................................ 109 Bevisfrdgor ........................................................................ 112 Skogssakkunniga .................................................................. 114 Anordning för beskattningens utjämnande ............................................ 115 Kapitel XI. Speciell motivering .................................................. 117 Förslaget till ändringar i kommunalskattelagen ...................................... 117
Reservation er.
Särskilt yttrande av beredningens ordförande herr Bärg och ledamot herr
Bilaga A. Redogörelse för vissa rättsfall rörande inkomstbeskattning av skogs-
Andersson ....... — ................................................................. 1 31 Beskattningen av värdestegringsvinster & skog ........................................ 133 Anmärkningar mot A-förslagei ...................................................... 136
Inkomst undgår beskattning vid arv och andra benefika fång .................... 136 Motsättning i beskattningen under innehavet och vid fastighetsförsäljning .......... 141
? Virkesförrådsmetoden under innehavet ger för låga avdrag ........................ 14.3
Inkomstberäkningen vid slutavräkning blir osäker ................................ 144 Taxeringen blir kostsam och arbetskrävande ...................................... 146 1927 års kommunalskatteutskotts förslag ............................................ 146
' B-lörslaget ........................................................................ 154
| B-förslagets verkningar jämförda med A—förslagets .................................... 174 | Beskattningen vid upplåtelse av avverkningsrätt genom gåva eller eljest utan vederlag .. .. 177
| Särskilt yttrande av beredningens ledamot herr Bergstedt ...................... 182 | Bilagor!
! bruk .............................................................................. 197
; Gåva av avverkningsrätt .......................................................... 197
Gåva av fastighet med växande skog .............................................. 199 Ingångsvärde och ingående virkesförråd för dödsbo samt för make efter bodelning... 201
Bilaga B. Uppgifter angående accispliktigt rotvärde, taxeringsvärden å skogs- mark och växande skog m. m.: .................................................. 202 Bilaga C. P. M. angående vissa undersökningar om förhållandet mellan taxe- ringsvärden och saluvärden & växande skog .................................... 204
Bilaga D. Tabell, upptagande ett antal undersökta jordbruksfastigheter i en-
skild ägo, fördelade efter den tid, under vilken ägarna vid 1937 års utgång innehaft fastigheten .............................................................. 209 Bilaga E. P. M. angående vissa inhämtade uppgifter och verkställda under-
sökningar rörande tillämpningen av gällande bestämmelser om inkomstbe- skattning av skogsbruk .......................................................... 210
252 Bilaga F. Redogörelse för länsstyrelsernas yttranden angående inkomstbe- skattningen av skogsbruk ................................................ ' ........ 1216
Bilaga G. Utkast till lagtext jämte deklarationsformulär och kommentar, be- lysande ett beskattningssystem, enligt vilket inkomst av skogsbruk beräknas efter bokföringsmässiga grunder ................................................ 234 Utkast till ändringar i kommunalskattelagen ........................................ 234 Utkast till formulär för beräkning av utgående skogslagervärde ...................... 1236 Kommentar ...................................................................... 238
Bilaga H. Utkast till bestämmelser rörande avdrag från intäkt av skogsbruk i samband med avyttring av fastighet, varigenom en schablonmässigt bestämd del av skogen i egenskap av produktionsfaktor undantages från värdesteg- ringsbeskattning .................................................................. 2241 Bilaga J. Utkast till bestämmelser, innefattande ett avdragssystem, enligt vil-
ket ingående virkesiörrådet får värderas antingen efter ingångsvärdets å-pris eller efter senaste fastighetstaxeringens a-pris ................................ 242
Bilaga K. Tabell, utvisande det ingående virkesförrådets storlek i procent av det utgående vid vissa givna tillväxtprocenttal under förutsättning att virkes- uttag el ägt rum .................................................................. 244 Bilaga L. B-förslaget .............................................. . ................ 245 Utkast till ändringar i kommunalskattelagen ........................................ 245
Bilaga M. Exempel å vissa verkningar av den gällande inkomstbeskattningen av skogsbruk vid tillämpning av virkesförrådsmetoden ........................ 248
