SOU 1943:5

Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m

N +” ('?

oå (—

- Gj m

&( * ICT?

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

, STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 194325 ' SOCIALDEPABTEMENTET

UTREDNING

RÖRANDE

POLISMÄNS ANSLUTNING TILL POLITISKA YTTERLIGHETS- RIKTNINGAR M. M.-

VERKSTÄLLD AV

1942 års poliskommission

#

STOCKHOLM 1943

Kronologisk förteckning

Betänkande med iörtattnings- och organisations— 3. 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Betim-— förs för genomförande av ett förstatligande av kande med/förslag till ändrade grunder iör familje- den "nns. väghållningen på. landet m. m. Beck- - beskattningen. Marcus. 170 s. Fi. man. 321 3. K. 5. tredning rörande polismäns anslutning till poli- Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med tiska ytterlighetsriktninger m. m. Norstedt. 40 8. S. förslag till författningar angående ersättning för ilyttningskostnad. Marcus. 156 5. F].

Anm. Om särskild tryckeri: ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse-

bokstäverna, till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiestikdepartementet, Jo. : jordbruksdaparmmentet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningen yttre anordning (nr 93) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1943:5 SOCIALDEPARTEMENTET

UTREDNING

RÖRANDE

POLISMÄNS ANSLUTNING TILL POLITISKA YTTERLIGHETS- RIKTNINGAR M. M.

VERKSTÄLLD AV

1942 års poliskommission

—————-

STOCKHOLM 1943 KUNGL. nox'mvcxnnmr. P. A. noasmr & sömn: 430388

_ . _va—w—Am—v— v.». ' —_—— :—

Till KONUNGEN.

Genom beslut den 21 augusti 1942 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit åt landshövdingen Bror C. Hasselrot, byråchefen för lagårenden Gunnar Da- nielson och landsfogden Mårten Stiernström att verkställa utredning rö-

rande förekomsten inom polisväsendet av polismän, som äro knutna till, understödja eller kunna antagas vara beredda att understödja politiska yt- terlighetsriktningar och därför icke kunna väntas under alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, samt att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag, som kunna anses erforderliga för att inom polis— | väsendet skapa betryggande förhållanden i berörda hänseende. Åt Hasselrot , uppdrogs tillika att vara ordförande. i

Statsrådet och chefen för socialdepartementet har därefter den 28 augusti 1 1942 förordnat hovrättsassessorn Olof Riben till sekreterare åt utrednings- , männen. ]

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1942 års poliskommission, Ä få härmed efter slutförd undersökning i underdånighet överlämna betän- ' kande rörande sitt arbetsresultat.

Stockholm den 15 februari 1943.

Underdånigst BROR C. HASSELROT.

GUNNAR DANIELSON. . : »- . ' MÅRTEN STIERNSTRÖM.

Olof Riben. /

I. Uppdragets innebörd.

* Åt kommissionen har uppdragits att verkställa utredning rörande före— komsten inom polisväsendet av polismän, som äro knutna till, understödja eller kunna antagas vara beredda att understödja politiska ytterlighetsrikt- ningar och därför icke kunna väntas under alla förhållanden fullt tillför- litligt fullgöra sin tjänsteplikt. Kommissionen har även anbefallts att avgiva förslag till åtgärder som kunna anses ägnade att skapa betryggande för- hållanden i nu berörda hänseenden.

Begreppet »politiska ytterlighetsriktningar» är till sin innebörd tämligen

; obestämt. Man kan måhända vilja dit hänföra endast sådana organisationer

eller rörelser som öppet förklara sig beredda att tillgripa utomparlamenta- riska maktmedel för att förverkliga sina syften. Kommissionen har emeller- tid vid sin undersökning icke utgått från en så snäv begränsning av be-

! greppet. För kommissionen har därvid den tanken varit bestämmande, att i ingenting, som på något sätt kunde ifrågasättas vara av betydelse vid be- ” döinandet av polispersonalens pålitlighet, borde lämnas utanför undersök- nmgen.

II. Material och metoder för undersökningen.

I och för undersökningen har kommissionen hört ett stort antal befatt- ningshavare vid poliskårerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vad som därvid förekommit bildar det huvudsakliga materialet för undersökningen såvitt de nämnda städerna angår.

I första hand har kommissionen hört personer, vilka såsom styrelseleda- möter i olika personalsam-manslutningar kunna betraktas såsom persona— lens förtroendemän, samt andra polismän, vilka, enligt vad för kommis- sionen uppgivits, i särskild grad utmärka sig för pålitlighet och gott om— döme. Vid valet av dessa upplysningsgivare har kommissionen tillsett, att olika avdelningar och distrikt inom respektive kårer ävensom skilda grader och åldersgrupper blivit representerade. Under arbetets gång har kommis- sionen vidare hört sådana polismän som på grund av erhållna uppgifter kunnat med någon sannolikhet antagas tillhöra, vara verksamma för eller sympatisera med politiska ytterlighetsriktningar. Samtalen ha i allmänhet inletts med ett påpekande att undersökningen beslutats bland annat i polis- +1—4sossa

personalens eget intresse och att det med hänsyn härtill kunde förväntas, att vederbörande beredvilligt skulle lämna upplysningar.

De polismän som sålunda hörts av kommissionen ha i allmänhet visat stor villighet att lämna alla sådana upplysningar som kunde vara av värde för utredningen. I åtskilliga fall har dock kommissionen kunnat spåra en i och för sig förklarlig motvilja mot att lämna upplysningar, vilka veder- börande antagit skola bedömas såsom ofördelaktiga för honom själv eller för kamrater. I ett fåtal fall har det förekommit, att vederbörande uttryck- ligen vägrat att besvara framställda frågor, med motivering att han icke vore skyldig att lämna upplysningar om andra förhållanden än möjligen sådana som direkt hade med polistjänsten att skaffa. Beträffande ett antal polismän har kommissionen anledning antaga, att de medvetet lämnat orik- tiga uppgifter, i det att de förnekat förhållanden, om vilka kommissionen på grund av uppgifter från andra håll ansett sig äga säker kunskap. Mesta- dels har det då gällt medlemskap i viss organisation eller bevistande av visst möte eller sammanträde. I flera av de åsyftade fallen har vederbörande vid senare samtal med beklagande vidgått, att han förut lämnat uppgifter som icke varit med sanningen överensstämmande.

Det har synts kommissionen angeläget att även höra det högre polisbe— fälet. Polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom polisin- tendenterna och flertalet kommissarier vid poliskårerna i de nämnda tre städerna ha sålunda inför kommissionen fått redogöra för sina iakttagelser och synpunkter. Det må anmärkas, att kommissionen givetvis ansett det falla inom ramen för sitt uppdrag att även beträffande det högre polisbe- fälet undersöka, huruvida några politiska ytterlighetstendenser kommit till synes.

Beträffande riket i övrigt har kommissionen infordrat uppgifter till led- ning för undersökningen från vissa polismyndigheter, vilka i enlighet med direktiv, som lämnats av kommissionen, inom de olika länen verkställt un- dersökningar efter i huvudsak samma linjer som ovan antytts.

Vid undersökningen ha sammanlagt nära 700 befattningshavare vid polis- väsendet blivit hörda. Kommissionen har därav själv hört 420 personer, näm- ligen i Stockholm 250, i Göteborg 120 och i Malmö 50, allt i avrundade tal. I anslutning härtill må anmärkas, att det totala antalet befattningshavare vid polisväsendet i de tre nämnda städerna utgör resp. cirka 1 450, 700 och 350.

En utförlig redogörelse för undersökningen finnes såsom bilaga ( Bilaga B, sid. 1—702, ej tryckt) fogad vid detta betänkande.

III. Resultatet av undersökningen.

Kommissionen vill till en början framhålla, att det ligger i uppgiftens natur att den verkställda undersökningen icke kunnat bliva uttömmande. Uppenbarligen möta betydande svårigheter att verkställa en fullständig kart- läggning av de förhållanden varom här är fråga. Härvid bör beaktas icke

endast polispersonalens stora numerär utan även och framför allt den om- ständigheten, att det kan vara svårt att påvisa en polismans anslutning till eller sympatier för en ytterlighetsriktning, i synnerhet om han funnit för gott att för sina kamrater hemlighålla sin inställning. De nedan anförda uppgifterna torde emellertid ge en ganska god bild av de faktiska förhål- landena.

Såvitt kommissionen kunnat utröna är ingen i tjänst varande polisman ansluten till kommunistiska organisationer. Beträffande ett fåtal polismän — i hela landet sammanlagt högst ett tiotal — har från något eller några håll uppgivits, att de skulle hysa eller tidigare ha hyst sympatier för kom- munismen. Dessa uppgifter äro mestadels mycket obestämda. Kommissio- nen har fått den uppfattningen, att polismännen i allmänhet äro föga mot— tagliga för den kommunistiska agitationen.

Kommissionen övergår härefter till en redogörelse för utredningens resul— tat beträffande polismäns anslutning till eller sympatier för nationalsocialis— tiska och därmed jämförliga organisationer.

Vad då först angår anslutningen till S v e n s k s 0 e i a l is t i s k S a 111— ling (SSS, Lindholmspartiet) — som, om man bortser från det 5. k. So- cialistiska Partiet i dess senaste skede, numera torde vara landets enda klart nationalsocialistiska parti — har kommissionen påträffat sammanlagt 19 polismän, vilka uppgivit, att de för närvarande äro medlemmar av partiet, eller om vilka man eljest med sannolikhet kan antaga, att så är förhållandet. Ingen av dem tillhör Stockholms poliskår. På Göteborg falla 4, på Malmö 2, på rikets övriga städer 11 och på landsbygden 2. Befälskategorierna äro repre- senterade av 1 överkonstapel, 1 biträdande överkonstapel och 1 landsfiskals- aspirant. I två medelstora städer äro —— eller voro åtminstone intill helt ny- ligen — polismän ledare för respektive lokala partiformationer. Ingen polis- man tillhör den centrala partiledningen.

Polismän som tidigare tillhört — eller åtminstone med sannolikhet kunna antagas ha tillhört —— antingen Lindholmspartiet (som före den 1 november 1938 hette Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSAP) eller ock någon an— nan rent nationalsocialistisk organisationl, har kommissionen funnit i åt- skilligt större antal. Med inräknande även av sådana polismän som — utan att såvitt känt år ha varit medlemmar av någon av de ifrågavarande organi- sationerna —— tecknat aktier i det år 1937 bildade, till Lindholmspartiet knut- na Nationalsocialistisk Press Aktiebolag (NS-Press AB), har kommissionen kommit till siffran 59. Härav falla 9 på Stockholm, 12 på Göteborg, 15 på Malmö, 20 på rikets övriga städer och 3 på landsbygden. Bland de sist— nämnda befinna sig 2 landsfiskaler. Bland de 56 polismännen i städerna finnas 4 biträdande överkonstaplar och 7 överkonstaplar men intet befäl av kommissaries eller högre grad. Det är ofta svårt att bedöma, huruvida de ifrågavarande befattningshavarna alltjämt äro nazistiskt orienterade. I

1 Här avses företrädesvis det 5. k. Furugårdspartiet, vars officiella beteckning var Svenska

Nationalsocialistiska Partiet (SNSP), och Nationalsocialistiska Blocket (NSB). Furugårdspartiet upplöstes år 1936, och Blockets verksamhet upphörde ungefär vid samma tid.

åtskilliga fall är detta säkerligen icke förhållandet. Beträffande minst ett tiotal befattningshavare kan man emellertid på goda grunder antaga, att de alltjämt hysa tämligen utpräglade nazistiska sympatier. Det är i själva verket icke osannolikt att några polismän, vilka här tagits i beräkning endast så- som förutvarande medlemmar av någon nationalsocialistisk organisation, fortfarande äro partianslutna (till SSS).

S v e n s k 0 p p 0 s i t i o 11 har inom polisväsendet vunnit anhängare hu- vuvudsakligen i Stockholm, där kommissionen påträffat 19 polismän, som uppgivit, att de gått in i denna organisation, eller om vilka man eljest med sannolikhet kan antaga, att så är förhållandet. För Göteborg är motsvarande siffra 1, för Malmö likaledes 1 och för rikets övriga städer tillsammans 2. Bland befattningshavare vid landsbygdens polisväsen har kommissionen sig icke bekant något fall av medlemskap i Svensk Opposition. Bland de sam- manlagt 23 polismän, som enligt vad nu sagts få antagas ha gått in i orga- nisationen, befinner sig 1 överkonstapel men intet befäl av högre grad. I tre fall har vederbörande styrkt, att han anmält sitt utträde ur organisationen. Ytterligare 6 a 8 polismän ha antingen lämnat Obestyrkta uppgifter om att deras medlemskap upphört eller ock förklarat, att de för framtiden icke äm- nade kvarstå som medlemmar. Det må i detta sammanhang anmärkas, att flera av de polismän, som av kommissionen anses ha blivit medlemmar av Svensk Opposition, förklarat, att deras avsikt endast varit att prenumerera på organisationens tidning Vägen Framåt — en uppgift som säkerligen åt- minstone i några fall överensstämmer med verkliga förhållandet. 1 två fall bekläda polismän särskilda funktioner inom sina respektive ortsav- delningar av Svensk Opposition. Ingen polisman tillhör organisationens riksledning.

Av de 23 polismän, som blivit medlemmar av Svensk Opposition, återfin- nas 3 bland de 59, som enligt vad ovan sagts tidigare tillhört någon av de rent nationalsocialistiska organisationerna eller tecknat aktier i NS-Press AB.

Anslutningen till Svensk Opposition inom Stockholmspolisen synes icke ha givit upphov till någon grupp- eller blockbildning i egentlig mening.

Såvitt kommissionen har sig bekant är ingen polisman ansluten till S 0 e i a- listiska Partiet. Beträffande vissa andra organisationer, vilka visat sig vara av mindre intresse i detta sammanhang hänvisas till redogörelsen i Bilaga B.

Hittills har det huvudsakligen varit tal endast om polismäns anslutning till vissa bestämda organisationer. Undersökningen har emellertid visat — något som man ju också på förhand kunnat förmoda —— att det inom polisväsendet finns personer, som måste sägas sympatisera med nationalsocia— lismen, utan att denna sympati tagit sig uttryck i anslutning till någon särskild organisation. Helt naturligt är det dock nästan omöjligt att siffer- mässigt redovisa undersökningsresultatet i denna del. Man rör sig ju här på ett område, där det är ytterligt svårt att draga några gränser. Avgörandet, hu- ruvida en person skall betecknas såsom »nazistsympatisör» eller icke, måste därför ofta bliva tämligen godtyckligt. Särskilt bör det hållas i minnet, att

det material, som beträffande de särskilda befattningshavarna står kommis- sionen till buds, till en mycket väsentlig del består av uttalanden från förmän och kamrater, vilkas egen politiska inställning kan tänkas ha i viss mån inverkat på deras omdömen. Förmågan att precisera och nyansera omdö— mena har givetvis varit i hög grad växlande hos de särskilda uppgiftsläm- narna. Trots de svårigheter, som sålunda äro förenade med undersöknings— materialets bearbetning, har kommissionen ansett sig böra göra ett försök att ungefärligen beräkna antalet av de polismän —— utöver dem som redovisats med de ovan anförda siffrorna _— vilka, såvitt kommissionen kunnat utröna, visat en mera utpräglad dragning åt nationalsocialismen. Kommissionen har därvid ansett sig kunna hänföra drygt 20 befattningshavare vid polisväsendet på olika platser i landet till denna kategori. Polisbefälet är inom denna grupp jämförelsevis talrikt representerat: 1 landsfiskal, 1 landsfiskalsassistent, l kommissarie och 5 överkonstaplar. Det vore emellertid säkerligen oriktigt att häri se något bevis för att befälet i större utsträckning än de underord- nade polismännen skulle vara nationalsocialistiskt orienterat. Förklaringen torde i stället vara den, att nationalsocialistiska sympatier tildraga sig större uppmärksamhet när de framträda hos befälspersoner än eljest. Att polismän i underordnad ställning med nazistiska sympatier ehuru utan anknytning till någon viss organisation förekomma i större antal än kommissionen haft möj- lighet att konstatera, är i varje fall sannolikt.

I en redogörelse för polismäns anslutning till nationalsocialistiska och där— med jämförliga organisationer bör den anslutning, som S ä 11 s k 3 p e t f ö r Kulturell och Social Upplysning på sin tid erhöll inom Göte- borgs poliskår, icke förbigås. Denna sammanslutning bildades på initiativ av rederitjänstemannen C. J. Torin i Göteborg under sommaren 1940, men se— dan dess karaktär av central för spridande av tysk propaganda avslöjats, upphörde dess verksamhet redan omkring den 1 november samma år. Torin m. fl. medlemmar av sällskapet blevo sedermera i anledning av förehavan- den, som stodo i ett visst samband med sällskapets verksamhet, dömda till långvariga frihetsstraff för förberedelse till högförräderi. Ungefär 25 polis- män anmälde sig i oktober 1940 till inträde i sällskapet. Det har emellertid framgått, att åtminstone de flesta av dem gjorde detta allenast för att få till- fälle att se ocensurerade tyska krigsfilmer, som skulle visas å sällskapets sammankomster. Några av polismännen synas icke ens ha haft klart för sig, att de sökte medlemskap i någon organisation, utan ha trott, att de endast anmälde sig till bevistande av filmförevisningar. Då sedermera medlemskort, försedda med hakkors, tillställdes polismännen, återfordrade de flesta sina skriftliga anmälningar eller gåvo annorledes tillkänna, att de icke önskade tillhöra sällskapet. Pol'iskammaren lät också upplysa polisverkets personal om att medlemskap i sammanslutningen vore olämpligt för polismän. Ingen polisman torde därefter på något sätt ha deltagit i sällskapets verksamhet, som ju för övrigt inom kort upphörde.

Här bör även omnämnas en sammanslutning, kallad Nationella K 11 1 t u r fö r b u n d e t, som bildades i Stockholm i slutet av år 1940 av en

tyskfödd person vid namn Kristian Joehns. Antalet medlemmar synes ha va- rit högst 15. Nästan alla voro polismän (konstaplar) i Stockholm, de flesta tillhörande ett och samma vaktdistrikt. Sammanslutningen, som tämligen snart upphörde, var mycket lösligt organiserad och synes närmast ha haft karaktären av en studiecirkel. I och för sig måste sammanslutningens verk- samhet anses fullständigt betydelselös. Då den nationalsocialistiska prägeln var omisskännlig, har företeelsen emellertid intresse såsom tecken på mot— taglighet inom en viss begränsad krets av Stockholmspolisen för national— socialistiska strömningar.

Slutligen må framhållas, att Stockholmspolisen på senaste tid varit före- mål för särskilt intresse från såväl Svensk Oppositions som Socialistiska Partiets sida, i det att dessa organisationer anordnat enskilda möten för po- lismän.

Vägen Framåt —— Svensk Oppositions organ — innehöll sålunda den 1 no- vember 1942 följande notis: '

Tisdagen den 20 oktober talade Riksförbundets ordförande, Per Engdahl, inför representanter för Stockholms poliskår. Mötet leddes av polisman Sjöholm. R. O:s anförande formade sig till en redogörelse för den politiska utvecklingen i vårt land. Talaren ställde in Stockholmspolisens framträdande i detta sammanhang och på- visade dess betydelse för händelsernas fortsatta förlopp. Efter föredraget följde en livlig diskussion, i vilken flera polismän deltogo.

Den omtalade sammankomsten torde ha bevistats av ett tiotal polismän. Av artiklar i Folkets Dagblad — Socialistiska Partiets organ —— och Social- Demokraten ävensom annat för kommissionen tillgängligt material framgår, att den 29 december 1942 i Socialistiska Partiets samlingssal Åsögatan 174. Stockholm, hållits en sammankomst, bevistad av ett mindre antal — högst 10 — polismän. Därvid diskuterades huvudsakligen den hållning, polisför— eningen Kamraternas styrelse intagit under den senaste tidens förhandlingar med Stockholms stad angående viss lönefråga, samt möjligheten att i styrel- sen placera polismän, som enligt de närvarandes mening kunde förväntas mera energiskt hävda kårens intressen. Frågan om bildande av en »socia- listisk klubb» inom poliskåren var även på tal. För fortsatt dryftande av förestående styrelseval i Kamraterna hölls den 8 januari 1943 i ovannämnda lokal en ny sammankomst, enligt uppgift bevistad av 6 polismän, delvis de- samma som deltagit i den tidigare sammankomsten.

Kommissionen har vid sina samtal med befattningshavare vid polisväsen— det försökt utröna de motiv, som kommit polismän att ansluta sig till eller fatta sympati för ytterlighetsriktningar av nationalsocialistisk eller därmed jämförlig karaktär. En dylik undersökning är otvivelaktigt av värde vid be— dömande av frågan, huruvida de ifrågavarande polismännen kunna förvän— tas under alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt.

Om man vill med ledning av yttrandena söka teckna den psykologiska bak— grunden till nu berörda företeelser, torde man höra hälla i minnet, att det övervägande antalet polismän, särskilt i de större städerna, tidigare varit fast

anställda vid krigsmakten. Åtskilliga polismän ha för kommissionen uppgi- vit, att under militärtjänstgöringen hos dem uppstått ett visst missnöje med den enligt deras mening styvmoderliga behandling, statsmakterna ägnat för- svaret, samt en viss bitterhet över den ringaktning för militären, som de an- sett sig kunna märka hos vissa delar av vårt folk. Krigsmaktens ställning i det nationalsocialistiska Tyskland — i centrum för nationens intresse och ansträngningar — har ingivit många f. d. militärer inom polisen starka sym— patier för detta land. Härvid må även framhållas de psykologiska verkning- arna av Tysklands stora framgångar i det pågående kriget, i synnerhet under dess båda första år. Beundran för tyskarnas militära duglighet har helt na- turligt varit ganska utpräglad inom en yrkeskår, som till största delen består av f. d. militärer.

Flera polismän ha inför kommissionen uttalat, att de sökt kontakt med svenska nationalsocialistiska sammanslutningar av det skäl, att dessa på sina program upptagit krav på ett kraftigt stärkande av försvaret.

Såsom en annan orsak till missnöje med svenska förhållanden ha åtskil- liga polismän framhållit den slapphet i fråga om ordningens upprätthål- lande och brottslighetens bekämpande, som de ansett utmärka vårt sam- hälle. Även i detta avseende har för dem det nationalsocialistiska Tyskland framstått såsom en effektfull kontrast.

Ett förhållande, som i detta sammanhang särskilt bör beaktas, är vidare den antikommunistiska inställning, vilken synes känneteckna flertalet polis- män. Hos dem, som tidigare haft militär anställning, torde motviljan mot kommunismen i regel ha grundlagts redan därunder. Flera polismän ha ut- talat, att polistjänsten erbjuder många tillfällen till inblickar i kommunister- nas orosstiftande verksamhet. Kommissionen vill i anslutning härtill fram- hålla, att den vid sina samtal med polismännen fått det intrycket, att åtskilliga av dem på ett något lättvindigt sätt beteckna allehanda asociala individer såsom »kommunister». Kvar står emellertid det faktum, att polismännen i allmänhet anse kommunismens bekämpande vara en samhällelig angelägen- het av största vikt. Denna inställning har utan tvivel för åtskilliga polismän varit en kraftigt bidragande orsak till att de sökt förbindelse med en ytter- lighetsriktning, vilken de uppfattat såsom kommunismens motsats.

Ett mindre antal polismän har för kommissionen uppgivit, att de känt sig tilltalade av nationalsocialismens »ledareprincip», d. v. s. själva det princi— piella ogillandet av demokratin såsom styrelseform. Härvid har framhållits bland annat, att polistjänsten av sina utövare främst krävde disciplin och för— måga att fatta snabba beslut och att d'et följaktligen vore ganska naturligt att en polisman kände sig tilltalad av ett statsskick, som framför allt vill möj- liggöra ett snabbt och effektivt förverkligande av en bestämmande vilja. Några sympatier för en statsordning, uppbyggd efter korporativa linjer, ha endast i något enstaka fall uttalats.

Enligt kommissionens mening finnes i stort sett ingen anledning betvivla, att vad polismännen sålunda anfört om skälen för deras anslutning till eller

sympatier för nationalsocialistiska riktningar i vårt land varit uttryck för deras verkliga uppfattning.

Men även andra förklaringsgrunder för sagda anslutning och sympatier torde finnas. Kommissionen har vid sin undersökning kunnat konstatera, att de nationalsocialistiska strömningarna vunnit åtskilliga anhängare bland po- lismän, vilka av en eller annan anledning icke ansetts böra befordras. Det missnöje, dessa polismän ofta känt över sin motgång, har otvivelaktigt hos flera av dem utvecklats till ett missnöje med svenska samhällsförhållanden över huvud taget.

IV. Kommissionens uttalanden rörande undersökningen.

Det är uppenbarligen ett samhällsintresse av stor vikt, att befattningsha- varna inom polisväsendet under alla förhållanden lojalt fullgöra sina tjänste- åligganden. Polismännen utgöra en yrkesgrupp, på vilken det allmänna måste ställa särskilda krav i fråga om pålitlighet. Om de engagera sig för en verk- samhet, som kan antagas ha till syfte att med våldsamma eller eljest olagliga medel omstörta den bestående samhällsordningen, kan effektiviteten hos ord- ningsmakten äventyras. I polisens uppgifter ingår bland annat att övervaka ytterlighetsriktningarna och deras verksamhet inom landet. Man har uppen- barligen anledning betvivla effektiviteten av en sådan kontroll, i den mån den omhänderhaves av sympatisörer till dessa riktningar. Särskilt i händelse av krig eller krigsfara kan förekomsten av ytterlighetselement inom polis— kårerna utgöra en allvarlig fara. Erfarenheterna från åtskilliga ockuperade stater ge vid handen, att sådana personer kunna svika sina plikter mot det egna landet och medverka till att dess motståndskraft förlamas eller åtmins- tone minskas. För att förebygga dylika risker är det av vikt att redan i freds- tid i görligaste mån sörja för att icke inom ordningsmakten bedrives en verk- samhet, som är ägnad att undergräva disciplinen och uppluckra lojaliteten.

Kommissionen vill vidare framhålla, att det är av stor betydelse, att all- mänheten hyser obetingat förtroende för polisen. Förekomsten av ytterlig- hetsmän inom polisväsendet är ägnad att äventyra detta förtroende och po- lisens anseende över huvud taget. Härigenom kunna svårigheter uppstå för polismännen att särskilt i ömtåliga situationer på ett tillfredställande sätt fullgöra sina åligganden.

Den av kommissionen verkställda undersökningen har, såsom redan i för— väg kunnat antagas, givit vid handen, att den övervägande delen av polis- personalen är lojal mot den nuvarande samhällsordningen samt förtjänt av allmänhetens fulla förtroende.

Med hänsyn till polispersonalens stora numerär är det ett ganska ringa an- tal polismän, som anslutit sig till nationalsocialistiska eller närstående orga— nisationer. Den fara. som denna anslutning kan innebära, torde i varje fall icke i nuvarande läge kunna anses vara synnerligen stor. Flertalet av de här

avsedda polismännen torde knappast på grund av någon djupare övertygelse ha kommit i förbindelse med de nationalsocialistiska strömningarna och åt- skilliga av dem som anslutit sig ha, sedan de fått närmare kännedom om organisationernas verksamhet och syften, lämnat dessa sammanslutningar.

Det finnes enligt kommissionens mening anledning antaga, att de flesta av de polismän, som visat sig hysa sympatier för ytterlighetsriktningarna i vårt land, i en kritisk situation skulle vara fullt lojala. Å andra sidan har kommis- sionen vid sina undersökningar träffat på några polismän, vilkas pålitlighet i ett dylikt läge med fog kan ifrågasättas.

Det kan emellertid knappast förnekas, att den mentalitet och allmänna in- ställning till svenska förhållanden, som kännetecknar ett icke obetydligt an— tal polismän, måste anses utgöra en ganska tacksam jordmån för nazistisk propaganda. Man får enligt kommissionens mening icke bortse från möjlig- heten, att de tendenser, som framträtt inom polisväsendet, i ett förändrat politiskt läge kunna avsevärt vinna i styrka och förhållandena bliva mera elakartade.

Det är därför enligt kommissionens uppfattning nödvändigt, särskilt i före- byggande syfte, att med kraft reagera mot varje ytterlighetstendens inom po- lisväsendet. En demokratisk statsledning bör icke finna sig i att inom ord- ningsmakten bedrives en verksamhet, som är ägnad att rubba lojaliteten mot landet. Det måste stå klart för varje polisman, att han skall vara lojal mot det samhälle, som han åtagit sig att tjäna. Anser han sig icke kunna respek— tera denna grundläggande förutsättning för polistjänst, hör han lämna polis— väsendet.

I den mån samhällets behov av skydd icke kan tillgodoses inom ramen för gällande bestämmelser, måste andra utvägar sökas. I följande avdelning av detta betänkande kommer kommissionen att framlägga förslag till åtgärder, vilka enligt kommissionens mening, utöver gällande bestämmelser, erfordras för att skapa mera betryggande förhållanden i nu förevarande hänseenden.

V. Förslag till lagstiftningsatgärder m. 111.

1. Inledninv.

Den följande framställningen kommer i första hand att innefatta en re- dogörelse för de möjligheter, den nuvarande polislagstiftningen erbjuder, då det gäller att söka hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytter- lighetsriktningar. Med utgångspunkt från vad som i skilda avseenden konsta- teras beträffande räckvidden av dessa möjligheter komma i samband där- med frågor om ändringar i polislagstiftningen att upptagas till diskussion.

Kommissionen har vid sitt arbete icke kunnat undgå att taga hänsyn till det uppdrag som lämnats 1939 års polisutredning. Detta uppdrag avser i första hand frågan om polisväsendets förstatligande. För den händelse ut-

redningen skulle befinnas stödja önskemålet om ett förstatligande, förutsät— tes vidare — enligt vad som framgår av direktiven för utredningen _ att uppmärksamhet skall ägnas åt den mångfald problem, som komma att an- mäla sig vid organisationens utformning och bland vilka särskilt nämnas frågorna om polispersonalens tillsättande och entledigande samt avlönings— och pensionsförhållanden ävensom rättigheter och skyldigheter i övrigt, be- handlingen av frågor om disciplinär bestraffning m. m. För den händelse utredningen däremot komme att utmynna i en hemställan om bibehållan- de — helt eller i huvudsak — av kommunernas nuvarande åliggande att handhava polisväsendet, har det ålagts utredningsmännen att tillika fram- ställa förslag till sådana partiella reformer, som under utredningens bedri- vande uppmärksammade brister inom den nuvarande polisorganisationen kun- de anses böra föranleda.

Med hänsyn till den sålunda pågående allsidiga omprövningen av hela den lagstiftning, som reglerar polispersonalens ställning i olika avseenden. anser kommissionen det icke vara nödvändigt att fatta definitiv ståndpunkt till de olika frågor om ändringar i berörda lagstiftning, som av kommissonen uppmärksammas ur dess speciella synpunkter men som ha en större räck- vidd. Kommissionen kommer därför att inskränka sig till att angiva på vil- ka punkter lagändringar kunna tänkas motiverade ur de synpunkter, koni— missionen har att beakta. De spörsmål, som kommissionen sålunda fram— lägger till övervägande, synas lämpligen böra uppmärksammas under polis- utredningens fortsatta arbete.

Sedan kommissionen i det följande genomgått de olika spörsmål beröran- de polislagstiftningen, som äro av intresse i detta sammanhang, upptager kommissionen till övervägande dels frågan om lämpligheten av en lagstift- ning om förbud för polismän att tillhöra politiska ytterlighetsriktningar, dels ock frågan om inrättandet av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.

2. Polislagstiftningen.

För vissa högre befattningshavare vid polisväsendet, vilka omförmälas i 11 ä 5 mom. polislagen, såsom polismästare, polisintendenter, stadsfiskaler, landsfogdar och landsfiskaler, regleras tjänsteställningen icke av de allmänna polisförfattningarna utan av vederbörliga avlönings- och tjänstereglementen, instruktioner o. dyl. Behandlingen av polislagstiftningen nedan avser icke dessa funktionärer.

a) Kontrollen över rekryteringen.

Den prövning, som vid personalens antagande sker beträffande de sökan- des pålitlighet och kvalifikationer, är givetvis av grundläggande betydelse för möjligheten att hälla polisväsendet fritt från opålitliga element och att över huvud upprätthålla en mot samhäll-et lojal anda hos personalen. Några erin—

ringar om gällande bestämmelser rörande tillsättande av polismän synas där- för vara på sin plats.

I stad tillkommer det länsstyrelsen att tillsätta ordinarie befattningshavare, under det att extra befattningshavare tillsättas av polischefen (11 ä 1 och 2 mom. PLl). '

Beträffande landsbygden, inklusive köpingar och municipalsamhällen, gälla olika regler för tillsättande av fjärdingsmanstjänster och andra befattningar.

Fjärdingsmän, såväl ordinarie som extra, utses genom val, som i polisdistrikt, be- stående av en kommun eller del av sådan, förrättas av kommunal-(municipal-)stäm- man eller, om kommunal-(municipal-)fullmäktige finnas, av dessa (11 & 3 mom. PL, jämför 7 % lagen om kommunalstyrelse på landet). Före valet skall vederbörande landsfiskal yttra sig angående sökandena, varvid beträffande varje sökande skall ut— tryckligen angivas, huruvida landsfiskalen anser honom fullt lämplig för befattning- en eller ej. Den som i vederbörlig ordning blivit vald, skall av länsstyrelsen förord— nas till fjärdingsman, såframt ej särskilda skäl till annat föranleda. Uttrycket »sär- skilda skäl» anses innebära, att länsstyrelsen icke har rätt att undandraga den valde förordnande endast därför, att en annan sökande av länsstyrelsen anses mera lämp- lig, utan härför erfordras en verklig diskvalifikationsgrund såsom t. ex. att den valde befinnes allmänt olämplig eller ej uppfyller de för den ifrågavarande tjänsten före- skrivna kompetensvillkoren. Om länsstyrelsen icke anser den valde lämplig, torde länsstyrelsen vara oförhindrad att omedelbart utse annan person. Länsstyrelserna bruka emellertid i sådana fall lämna kommunerna tillfälle att förrätta nytt val.

Beträffande val av fjärdingsmän i polisdistrikt, som består av mer än en kom- mun, ha särskilda bestämmelser meddelats. I fråga om länsstyrelsens prövning av valet gäller även i sådant fall vad ovan sagts. Stundom kunna bestämmelserna med- föra, att olika personer väljas från de särskilda kommunerna. I sådana fall har läns- styrelsen att förordna någon av de valda, där ej särskilda skäl till annat föranleda.

Annan stadigvarande polispersonal på landsbygden än fjärdingsmän tillsättes av länsstyrelsen (11 g 4 mom. PL). Denna kategori omfattar dels polismän i de köping- ar, som enligt särskilda bestämmelser äro pliktiga att bekosta för köpingarna erfor- derlig polispersonal (: köpingar tillkomna efter år 1864), och dels polisbefäl i vissa större landskommuner. Länsstyrelsen utser även icke stadigvarande personal, vartill bl. a. sådana ordningsmän som omförmälas i 2 % tredje stycket polislagen äro att hänföra.

Ordningsvakt varom förmäles i 21 % polisreglementet är icke att anse såsom be— fattningshavare vid polisväsendet i egentlig mening. Befogenhet att tillsätta ordnings- vakt tillkommer i stad polischefen och på landsbygden länsstyrelsen; dock att det även på landsbygden tillkommer vederbörande polischef att förordna ordningsvakt vid offentlig tillställning.

Då ordinarie befattningshavare i stad eller annan ordinarie befattningshavare på landet än f järdingsman skall tillsättas, åligger det vederbörande polischef att avgiva yttrande i ärendet. Vid yttrandet skall fogas utlåtande av polisintendent, stadsfiskal eller köpingsåklagare, under vars förmanskap befattningshavaren skall stå (3 % 2 och 3 mom. PR). Tillfälle att avgiva yttrande skall även beredas kommunalt organ, nämligen polisnämnd eller, där sådan ej finnes, i stad magistrat resp. drätsel- lkammare samt å landet vederbörande kommunalnämnd eller kommunalförbunds- direktion (13 g 2 mom. PL). Vederbörande kommunala organ skall därvid äga tillgång till polischefens yttrande.

Även i ärende angående antagande av extra befattningshavare å landsbygden skall polischefen höras (5 g 4 mom. PR). Någon yttranderätt för vederbörande kommunala organ föreligger däremot icke i detta fall.

1 I texten användes beteckningen PL för lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket (polislagen) och beteckningen PR för Kungl. Maj:ts polisreglemente för riket den 26 september 1925 (polisreglementet).

Det må framhållas, att länsstyrelsen regelmässigt har tillgång till yttrande av landsfogden i ärenden angående tillsättande av polismän på landsbygden och i stad, som ej undantagits från området för landsfogdens polisverksamhet (13 å andra styc- ket landsfogdeinstruktionen).

Om man genom ändringar i de bestämmelser, vilkas innehåll här i kort- het återgivits, vill söka förbättra kontrollen över polispersonalens rekrytering, ligger det närmast till hands att rikta uppmärksamheten på länsstyrelsens prövning av fjärdingsmannaval. Det har ofta framhållits, att tillräckliga ga- rantier för fjärdingsmännens allmänna duglighet icke kunna åstadkommas utan att länsstyrelsen erhåller en friare prövningsrätt. I detta sammanhang kan det visserligen göras gällande, att de kommunala myndigheterna böra äga ett avgörande inflytande på tillsättningen, enär det är fråga om en kommu- nalt avlönad befattningshavare. Häremot kan man emellertid invända, att be- fattningshavarens uppgifter till större delen snarare äro av statlig än av kom- munal natur. Med hänsyn därtill synes det vara befogat, att länsstyrelsen så- som företrädare för statens intressen erhåller ett större inflytande på tillsätt- ningen. Självfallet skulle detta innebära en fördel även med hänsyn till möj- ligheten att trygga fjärdingsmännens rekrytering bland politiskt pålitliga medborgare.

En viss ökad kontroll över rekryteringen torde oberoende av lagändringar kunna erhållas genom noggrannare undersökning och skärpt uppmärksam- het vid antagandet av ny personal. Erfarenheten har bl. a. givit vid handen, att sökande till polis- och fjärdingsmanstjänster i sina ansökningshandlingar ej sällan lämna ofullständiga uppgifter angående föregående anställningar, varigenom svårigheter uppstå att kontrollera, huru vederbörande tidigare skött sig i och utom arbetet. Måhända vore det därför lämpligt att i instruktionerna för polispersonalen i de särskilda polisdistrikten stadga, att ansökan till polis— befattning av person, som icke redan innehar sådan befattning i samma di- strikt, skall vara åtföljd av en i tidsföljd uppställd förteckning över hans fö- regående anställningar och sysselsättningar (jfr normalinstruktionen för po- lispersonal 31 och 33 åå). Enligt vad kommissionen inhämtat tillämpas redan en sådan ordning på vissa håll i landet.

Med avseende särskilt å den nuvarande ordningen för tillsättande av fjär- dingsmän må framhållas, att det synes önskvärt, att landsfiskal, innan han avgiver yttrande angående sökandena till en fjärdingsmansbefattning, söker inhämta i möjligaste mån noggranna och vederhäftiga upplysningar om de sökande för att kunna framlägga dessa för den väljande kommunala myn- digheten. Härvid hör han givetvis även efterhöra, huruvida hans närmaste förman, landsfogden, har några sakliga uppgifter att lämna. Någon författ- ningsändring torde knappast vara erforderlig för att åstadkomma en sådan ordning som nu antytts, men det synes kunna ifrågasättas att genom ett cir- kulär eller på annat lämpligt sätt fästa landsfiskalernas uppmärksamhet på saken.

Vid flera tillfällen har den tanken framförts,'att polisnämnd borde höras ej blott — såsom enligt gällande bestämmelser — då ordinarie befattningsha-

vare skall tillsättas utan även vid antagande av extra befattningshavare. Bland annat har en av stadskollegiet i Stockholm tillsatt kommitté, som den 21 ok— tober 1931 avgav betänkande angående överståthållarämbetets och stadens in- bördes förhållanden (Överståthållarämbetskommittén), framställt förslag i denna riktning. Frågan kan väntas bliva föremål för övervägande från den nu arbetande polisutredningens sida. Ur de synpunkter, kommissionen har att beakta, skulle en ändring i detta hänseende sannolikt icke vara av någon större betydelse.

b) Förflyttning.

Riskerna för samhället av en extrem politisk inställning hos en polisman äro uppenbarligen i hög grad beroende på arten av dennes tjänstgöring. De göromål, som normalt åvila vissa kategorier polismän, äro av sådan beskaf- fenhet, att det knappast finns anledning att med hänsyn till tjänstgöringens art kräva strängare garantier rörande vederbörandes lojalitet än beträffande statens och kommunernas tjänstemän i allmänhet. Det måste emellertid här- vid uppmärksammas, att det stundom — och särskilt i för landet farliga situa- tioner, då lojaliteten i högre grad än eljest sättes på prov —— kan visa sig nöd- vändigt att kommendera även polismän, vilkas dagliga göromål äro av nyss antydd beskaffenhet, till ömtåliga bevakningsuppdrag eller dylikt. Även med beaktande härav är det emellertid tydligt, att de med en viss polismans extrema inställning förbundna riskerna ofta kunna till stor del elimineras, om möjlighet finnes att förflytta polismannen till en mindre utsatt tjänstgö- ring. Det är därför av intresse att undersöka, vilka möjligheter som föreligga i detta hänseende.

Till en början må anmärkas, att det med hänsyn till polisväsendets kom— munala natur icke utan befattningshavarens frivilliga medverkan kan vara tal om förflyttning från ett polisdistrikt till ett annat utan endast om för- flyttning inom ett och samma polisdistrikt. Beträffande möjligheten att före- taga sådana förflyttningar finnas inga uttryckliga stadganden. Det ligger emellertid i sakens natur, att polischefens befogenhet att fördela göromålen mellan de honom underställda befattningshavarna även innefattar rätt att vid behov företaga omplaceringar inom personalen. Givetvis gäller här den inskränkningen, att en polisman —— såvitt ej särskilda föreskrifter det med- giva icke mot sin vilja kan kommenderas till annan tjänstgöring än den som åligger honom i den befattning, ä vilken han erhållit vederbörligt förord- nande. Till belysning av vad som här åsyftas må framhållas, att i de städer, där särskild kriminalpolisavdelning är inrättad, de vid denna anställda kon- staplarna ha högre tjänstegrad och avlöning än konstaplarna vid ordnings- polisen och därför även erhållit uttryckligt förordnande såsom kriminal- konstaplar. Den som fått sådant förordnande kan tydligen icke utan vi— dare kommenderas till tjänstgöring såsom konstapel vid ordningspolisen. Även inom landbygdens polisväsen finns det exempel på att en befattnings- havare fått sig vissa göromål tilldelade på sådant sätt, att han måste anses inneha en tjänst av särskilt slag. En närmare redogörelse för vilka förflytt-

fningsmöjligheter, som stå till buds, skulle med hänsyn till nu berörda om- ständigheter nödvändiggöra ett ingående på organisations- och löneförhållan— den vid olika poliskårer och torde icke i detta sammanhang vara erforderlig. Det må emellertid framhållas, att särskilt i de större poliskårerna möjligheter att överflytta polismän till annan tjänstgöring finnas i avsevärd utsträckning.

Polischefs beslut om förflyttning av en polisman till annan tjänstgöring kan av denne överklagas. Ehuru sådant beslut går i verkställighet utan hinder av förd klagan, försvårar klagorätten otvivelaktigt ett effektivt ut- nyttjande av förflyttningsmöjligheterna för det syfte varom nu är fråga. I fall, då en förflyttning skulle te sig önskvärd på grund av misstanke om opålitlighet, torde nämligen polischefen ofta av sekretesshänsyn vara för- hindrad att yppa de omständigheter, på vilka misstanken grundats. Ett för- flyttningsbeslut kommer i ett sådant fall lätt att framstå såsom omotiverat eller otillräckligt motiverat, vilket givetvis _ om förflyttningen är oväl- kommen för vederbörande polisman — är ägnat att stimulera denne att överklaga beslutet, varvid han med skenbart fog kan framställa förflytt- ningen såsom ett utslag av godtycke från polischefens sida. Det kan in— träffa, att han i besvärsärendet får bistånd från någon personalorganisa- tion, som kanske även i sin tidning eller på annat sätt upptager saken till "offentlig diskussion. Även om det får förutsättas, att polischefen kommen i tillfälle att under hand upplysa besvärsinstansen —— länsstyrelsen eller, om beslutet meddelats av polismästaren i Stockholm, Kungl. Maj:t — om det verkliga skälet för åtgärden, kan tydligen ett dylikt besvärsårende skadligt påverka polisledningens auktoritet och andan inom kåren. Klagorätten måste därför vara ägnad att öka den motvilja, som polischeferna i allmän- het torde hysa mot att förflytta en polisman i andra fall än sådana, då de äro oförhindrade att angiva de verkliga skälen för åtgärden. Emellertid är det tydligt, att man bör gå fram med största försiktighet, därest man vill inskränka de enskilda polismännens rätt att få polischefens dispositioner beträffande deras tjänstgöring prövade av högre myndighet. Det måste ihågkommas, att det föreligger stora olikheter mellan skilda slag av polis- tjänst och att därför ett ombyte av tjänstgöring kan vara av djupt ingri- pande betydelse för den det gäller. Kommissionen håller före, att vad man ur förevarande synpunkt kan vinna genom inskränkningar i besvärsrätten knappast skulle uppväga värdet av de garantier för saklighet och oväld vid personalfråg'ors behandling, som besvärsrätten innebär.

e) Entledigande i administrativ ordning.

I 2 & 2 och 3 mom. polisreglementet behandlas frågan under vilka förut- sättningar befattningshavare vid polisväsendet kunna i administrativ ord- ning skiljas från tjänsten.

Ordinarie befattningshavare, som erhållit ständigt förordnande, kan skiljas från tjänsten »allenast på grund av stadgande i detta reglemente eller annan allmän för- fattning eller för vederbörande polisdistrikt eller landstingsområde gällande pensio- neringshestämmelser». Uttrycket »på grund av stadgande i detta reglemente» syftar

på bestämmelsernai 17 % polisreglementet, vilka innebära bl. a. att befattningsha- vare, som gjort sig skyldig till upprepat eller svårt tjänstefel, kan i disciplinär väg avsättas. Med »annan allmän författning» avses polislöneförordningen. Enligt 3 ä 1 mom. i denna förordning är ordinarie befattningshavare skyldig att avgå från tjänsten, dels när han uppnått föreskriven pensionsålder och dels när han finnes vid i nämnda moment närmare angivna förhållanden till följd av skada eller sjukdom Oförmögen att behörigen sköta sin tjänst eller obehörig att tjänstgöra. Vid avgång i dessa fall är befattningshavaren berättigad att genast åtnjuta pension (3 % 3 mom. polislöneförordningen) .

Om man bortser från pensioneringsbestämmelserna kan sålunda den, som erhållit ständigt förordnande, icke i administrativ ordning skiljas från tjänsten annat än så- som påföljd av upprepad eller svär tjänsteförseelse. Frågan om bestraffning av tjänstefel kommer att närmare behandlas nedan under d).

Annan ordinarie befattningshavare än den som erhållit ständigt förordnande kan skiljas från tjänsten —— förutom av samma anledning som den som innehar ständigt förordnande _ om han »på grund av mindre gott uppförande eller av annan an- ledning rfinnes för tjänsten olämplig», Befattningshavaren är emellertid i sistnämnda fall berättigad att erhålla avlöning under två månader från entledigandet.

I fråga om extra befattningshavare gälla olika regler för dem, som varit anställ- da vid polisväsendet minst två år i följd, samt övriga. Befattningshavare med minst två års sammanhängande anställningstid kan entledigas under samma förutsättning- ar som ordinarie polisman, som ej innehar ständigt förordnande, (på grund av upp- repad eller svår tjänsteförseelse, gällande pensioneringsbestämmelser eller olämplig- het) samt dessutom i följd av indragning eller ändring av befattning. Befattnings— havaren äger rätt till två månaders lön från entledigandet utom i fall, då skiljandet skett på grund av tjänstefel eller enligt pensioneringsbestämmelserna. Extra befatt- ningshavare med mindre än två års anställningstid kan däremot entledigas »när helst tjänsten det kräver». Befattningshavaren äger dock rätt till en månads avlöning utom i det fall, att avskedandet skett på grund av tjänsteförseelse eller med stöd av pensioneringsbestämmelserna. Beträffande entledigande av extra befattningshavare på grund av gällande pensioneringsregler må erinras, att skyldigheten för polis- distrikt att förse befattningshavare med pension är begränsad till ordinarie befatt- ningshavare (8 5 1 st. PL) samt att de fall, där extra befattningshavare på grund av polisdistriktets frivilliga åtagande tillförsäkrats pensionsrätt, torde vara sällsynta.

Slutligen kan förordnande för ordningsman när som helst återkallas. Någon rätt till särskild ersättning föreligger icke i detta fall.

Av intresse i detta sammanhang är framför allt den möjlighet till entle— digande på grund av olämplighet, som enligt vad ovan sagts förefinnes be- träffande vissa kategorier av befattningshavare vid polisväsendet. Beslu- tanderätten tillkommer såväl i stad som på landet länsstyrelsen (11 ä 1 och 4 mom. PL). Under uttrycket »mindre gott uppförande» ha ansetts falla sådana yttringar av klandervärt uppförande i polismannens enskilda van- del, varigenom aktningen för polistjänsten sättes i fara, såsom onykterhet, förargelseväckande beteende o. d., ävensom sådana brott eller förseelser, som i särskild grad verka stötande för den allmänna rättskänslan. Såsom olämpligt uppförande har jämväl betecknats ett sådant allmänt levnadssätt, varigenom polistjänsten neddrages i allmänhetens ögon och som gör tjänste- havaren olämplig såsom ordningens och säkerhetens väktare, ävensom oskick- ligt uppförande i tjänsten utan att direkt tjänsteförseelse kan läggas polis— mannen till last, såsom omdömeslöst, obehärskat och kitsligt uppförande.

Enligt kommissionens mening bör det icke vara uteslutet att med stöd av olämplighetsstadgandet entlediga en polisman, som ådagalagt en extrem po- litisk inställning på sådant sätt, att hans pålitlighet med fog kan sättas i frå- ga. Uppenbarligen böra dock myndigheterna framgå med stor försiktighet på detta ömtåliga område och icke utan tungt vägande skäl skilja en polis- man från hans befattning.

Med hänsyn till vad senast anförts finns det anledning att beröra frå- gan, huruvida icke möjligheten att entlediga polismän på grund av olämp- lighet bör utsträckas till att avse även ordinarie befattningshavare med stän- digt förordnande. Att därvid renodla sådan olämplighet, som har sin grund i samröre med politiska ytterlighetsriktningar eller dylikt, skulle knappast vara möjligt, utan det bleve nödvändigt att låta den ifrågasatta bestämmel- sen få en mera allmän avfattning. Bestämmelsen skulle därigenom komma att i huvudsak innebära en återgång till den ordning, som rådde före den nu gällande polislagstiftningens tillkomst. Då kunde nämligen en ordinarie befattningshavare — enligt den särskilt i städernas polisreglementen allmänt förekommande s. k. olämplighetsparagrafen — avskedas, närhelst veder- börande polischef funnit honom olämplig för tjänsten eller mist förtroen- det för honom. Detta tillstånd var uppenbarligen mycket otillfredsställande för polispersonalen, som med hänsyn till sitt många gånger ömtåliga'arbete har behov av att känna trygghet i anställningsförhållandet. Å andra sidan gjordes det från åtskilliga häll gällande, att olämplighetsparagrafen vore nödvändig ur disciplinsynpunkt och för vidmakthållande av polisens anse- ende. Det torde icke heller kunna förnekas, att det med nuvarande lagstift- ning kan vara svårt att i den utsträckning, polistjänstens intressen kräva, få uppenbart olämpliga polismän avlägsnade från sina befattningar. Här föreligger tydligen ett mycket svårlöst avvägningsproblem. Kommissionen är emellertid av den uppfattningen, att det med hänsyn till polispersonalens behov av trygghet knappast kan komma i fråga att återinföra en allmän olämplighetsparagraf, som skulle vara tillämplig även å ordinarie befatt- ningshavare med ständigt förordnande. En sådan åtgärd skulle utan tvivel utlösa en stark reaktion även hos den stora massan lojala polismän. Då det i varje fall måste anses uteslutet att låta det ifrågasatta stadgandet få ver- kan mot polismän, som redan erhållit ständigt förordnande å ordinarie be- fattning, skulle stadgandet för övrigt i det aktuella läget få mycket ringa praktisk betydelse ur den synpunkt varom här är fråga.

d) Bestraffning för tjänstefel.

En polisman kan i denna sin egenskap bliva föremål för bestraffning i såväl judiciell som administrativ ordning.

Då fråga är om judiciell bestraffning, d. v. 5. då åtal för tjänstefel sker inför domstol, har denna att tillämpa de allmänna bestämmelserna om brott av ämbets- män i 25 kap. strafflagen. Särskilt 17 å i detta kapitel är i detta sammanhang av intresse. Där bestraffas vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Straffet är böter eller mistning av tjänsten på viss tid. Vid synnerligen för— svårande omständigheter kan avsättning ädömas.

Vidare äro stadgandena i 2 kap. 18 % strafflagen tillämpliga även å polismän. Polisman skall sålunda i regel dömas förlustig sin befattning, därest han begår brott och därför dömes till straffarbete eller svårare straff. Samma påföljd inträder, om polisman förbryter sig i annan allmän befattning än polistjänsten och för detta brott förskyller avsättning från sådan befattning. Skulle omständigheterna det föranleda, kan han emellertid bibehållas vid befattningen och eventuellt i stället dömas till mistning av densamma på viss tid.

Beträffande vissa slags brott gälla särskilda bestämmelser, enligt vilka sådan på- följd, som i 2 kap. 18 & strafflagen sägs, skall inträda även om vederbörande tjänste- man dömes till ringare straff än straffarbete.

Av administrativ myndighet —— poliskollegium eller i ringare fall polischef —— kan polisman för tjänstefel ådömas disciplinstraff. Disciplinstraffen äro, enligt 17 g 1 mom. polisreglementet, varning, förlust av löneförmåner under högst en månad, mistning av tjänsten under högst tre månader samt avsättning. Avsättning kan emel- lertid ådömas endast om den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning utan att låta rätta sig eller om tjänstefelet är av svår beskaffenhet. Såsom tjänstefel har i samma stadgande upptagits, att befattningshavare överskrider sin befogenhet eller åsidosätter vad honom åligger eller eljest visar oförstånd eller oskicklighet i tjänsten eller i sin enskilda vandel förhåller sig på sådant sätt, att aktningen för polistjänsten sättes i fara. Med avseende å tjänstefel av sistnämnda art korresponderar 17 & polis— reglementet mot 11 å i samma reglemente, som bl. a. föreskriver, att befattnings- havare i sin enskilda vandel skall så förhålla sig, att icke aktningen för polistjänsten sättes i fara.

Förhållandet mellan den judiciella och den disciplinära bestraffningsrätten känne- tecknas å ena sidan därav, att de i 17 % polisreglementet omförmälda tjänstefelen tillika kunna innefatta brott mot allmänna strafflagen, särskilt mot 25 kap. 17 &. Under sistnämnda lagrum falla sålunda praktiskt taget alla i 17 % polisreglementet upptagna tjänstefel med undantag av sådana, som hänföra sig till polismannens en- skilda vandel. Å andra sidan kunna vissa av polisman begångna brott och förse- elser mot allmänna strafflagen samtidigt innebära tjänstefel enligt 17 & polisregle- mentet. Området för den disciplinära och den judiciella bestraffningsrätten är alltså till stor del gemensamt. Att närmare ingå på de spörsmål, som kunna uppstå till följd härav, torde icke vara erforderligt. Det må blott framhållas, att det i stor ut- sträckning ligger i polischefens hand att avgöra, huruvida en polismans tjänstefel skall föranleda åtal vid domstol eller allenast ett disciplinärt förfarande.

Om en polisman i tjänsten bedriver politisk agitation eller eljest verkar för politiska syften, kan denna verksamhet ej sällan vara att anse såsom tjänstefel och följaktligen föranleda bestraffning i judiciell eller disciplinär väg. Detta kan bliva fallet antingen verksamheten avser en ytterlighetsrikt- ning eller annan politisk meningsriktning. Förutsättningen för att tjänstefe— let, om det bedömes disciplinärt, skall kunna föranleda avsättning år, såsom förut angivits, att den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning utan att låta rätta sig eller att tjänstefelet är av svär beskaffenhet. Det sist- nämnda torde väl mera sällan kunna anses vara förhållandet med ett tjänste- fel, som består däri, att befattningshavaren i tjänsten bedrivit politisk agita- tion. Vid judiciell prövning av tjänstefel blir, såsom förut nämnts, 25 kap. strafflagen att tillämpa. Möjligheterna att döma till avsättning på grund av politisk agitation i tjänsten torde icke heller vid sådan prövning vara av någon större praktisk betydelse. I regel torde nämligen endast tillämpning av 25 kap. 17 & kunna ifrågakomma, och enligt detta lagrum kan den felande dömas till avsättning endast vid synnerligen försvårande omständigheter.

Av särskilt intresse är givetvis frågan, huruvida en polismans anslutning till eller verksamhet för en politisk ytterlighetsriktning kan vara att anse såsom sådant förhållande i polismannens enskilda vandel, varigenom akt- ningen för polistjänsten sättes i fara, och sålunda bliva föremål för disci- plinär bestraffning. Att över huvud vissa yttringar i polismannens enskilda vandel upptagits såsom tjänstefel sammanhänger med polistjänstens sär- skilda beskaffenhet och de speciella krav, den ställer på sina utövare. Med förhållande, som sätter aktningen för polistjänsten i fara, torde i främsta rummet åsyftas onykterhet, förargelseväckande beteende på offentliga plat- ser och dylikt eller ett oordentligt levnadssätt i allmänhet. Att såsom tjänste- fel bestraffa blotta anslutningen till en ytterlighetsriktning måste med nu- varande rättsregler anses uteslutet. Däremot torde agitation för en sådan riktning kunna bestraffas, därest den sker under anstötliga och utmanande former. Uppenbarligen kan en polisman genom ett dylikt beteende endast i mycket grova fall anses göra sig skyldig till ett så svårt tjänstefel, att det kan förskylla avsättning.

Med hänsyn till de gällande bestämmelsernas begränsade räckvidd kan det ifrågasättas, huruvida man icke skulle kunna i polislagstiftningen såsom en särskild tjänsteplikt, vars åsidosättande kunde föranleda disciplinär be— straffning, ålägga befattningshavare vid polisväsendet att avhålla sig från medlemskap i, respektive verksamhet för politiska organisationer av ytter- lighetskaraktär. Därvid skulle man antingen överlämna åt den enskilde polis- mannen att bedöma, huruvida en viss organisation hade sådan karaktär, el— ler också låta förpliktelsen avse endast organisationer, som i detta hänse- ende blivit utpekade genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Kommissionen kan emellertid för sin del icke förorda en sådan anordning i vare sig den ena eller den andra utformningen. Oavsett andra betänkligheter bestämmes : denna kommissionens ståndpunkt redan därav, att anordningen skulle med— 1 föra, att disciplinära myndigheter — polischefer och poliskollegier — kom- , ine att pröva mål, som i själva verket icke hade karaktären av disciplin— & mål. Ett förbud för en viss kategori tjänstemän att tillhöra eller verka för vissa politiska organisationer skulle innebära ett så allvarligt ingrepp i den frihet i politiskt avseende, som av ålder tillkommer ämbets- och tjänstemän i Sverige, att prövningen av frågor om brott mot ett sådant förbud ovill- korligen bör förbehållas allmän domstol. Om ett förbud i sagda avseende befinnes påkallat, synas bestämmelserna härom över huvud icke böra inar- betas i polisförfattningarna utan erhålla formen av en särskild lag. Till frågan om en dylik lagstiftning återkommer kommissionen i det följande.

Den betydelse, bestämmelserna om bestraffning av tjänstefel äga för möj- ligheten att hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighets- riktningar, är i väsentlig mån beroende av i vilken utsträckning man kan döma till avsättning på grund av verksamhet för dylika riktningar. Av det föregående framgår, att detta med de nuvarande bestämmelserna endast un- dantagsvis torde låta sig göra. Såsom en tänkbar utväg att inom polislag- stiftningens ram effektivisera strävandena att förhindra ytterlighetsriktning-

arnas utbredning inom polisväsendet må därför i fullständighetens intresse även framhållas införandet av vidgade möjligheter att döma till avsättning för tjänstefel. Härvid avses allenast den disciplinära bestraffningen; det lä- rer nämligen knappast kunna komma i fråga attidetta sammanhang ändra straffbestämmelserna i 25 kap. strafflagen, vilka tillämpas vid åtal inför domstol. Såsom förut nämnts kan avsättning tillgripas såsom disciplinstraff endast om den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning eller om tjänstefelet är av svår beskaffenhet. Det synes kommissionen icke rimligen kunna ifrågasättas, att man skulle uppgiva denna begränsning. Kommissionen anser sig sålunda icke kunna förorda någon ökad möjlighet att i disciplinär väg döma till avsättning.

e) Sammanfattning.

Det ovan anförda torde giva vid handen, att den nuvarande polislagstift- ningen icke erbjuder tillräckliga möjligheter, då det gäller att söka hålla poliSVäsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar, samt att det knappast heller låter sig göra att genom författningsändringar inom polislagstiftningens ram skapa några väsentligt förbättrade möjligheter i detta hänseende. Andra utvägar måste således sökas.

Kommissionen vill här anmärka, att inrättandet av en sådan särskild avgångsstat för polisväsendet, som diskuteras i det sista avsnittet av denna avdelning av betänkandet, så till vida kan betecknas såsom en åtgärd »inom polislagstiftningens ram», som härför erforderliga bestämmelser åtminstone delvis skulle behöva inarbetas i polisförfattningarna. Då emellertid en dylik avgångsstat är ett för den nuvarande polislagstiftningen helt främmande institut, har kommissionen ansett lämpligast att upptaga spörsmålet därom till fristående behandling.

3.” Lagstiftning om förbud för polismän att tillhöra poli- tiska sammanslutningar av ytterlighetskaraktär eller att främja sådana sammanslutningars verksamhet.

a) Anmärkningar rörande utländsk lagstiftning.

En redogörelse för inskränkningar i offentliga tjänstemäns politiska fri- het enligt utländsk lagstiftning har lämnats i betänkandet den 11 januari 1935 med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet (statens offentl. utredn. 1935: 8, sid. 288—291). Efter de senaste årens omvälvningar är redogörelsen icke av något större aktuellt intresse. Här må endast fram— hållas, att redan före dessa omvälvningar ämbets- och tjänstemännen i åt- skilliga länder icke hade samma fasta och fria ställning som i vårt land. Bland de olika inskränkningarna i deras politiska frihet må särskilt näm- nas förbud mot medlemskap i vissa organisationer. Sådana förbud, avsedda att förhindra att offentliga funktionärer engagerade sig för politiska ytter- lighetsriktningar, förekommo bl. a. i Nederländerna och Schweiz.

b) Tidigare behandling i Sverige av frågan om förbud för tjänstemän att tillhöra vissa sammanslutningar m. m.

Redan i samband med behandlingen av lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar — i allmänhet kallad kårlagen — diskuterades i vad mån ämbets- och tjänstemän, som överträdde lagstiftningen, borde drabbas av särskilda påföljder. Enligt denna lag är det förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål av— ser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta till att ut— göra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka. Brott mot lagen straffas med dagsböter eller fängelse. Vid försvårande omständig- heter må dömas till straffarbete i högst ett år. I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för lagen, uttalades, att personer, som äro anställda i det allmännas tjänst, i all synnerhet de, som tillhöra polis- eller militärväsendet, ha en alldeles särskild plikt att avhålla sig från varje otillåten befattning med sådana sammanslutningar, som avse att med våldsamma medel störa ordningen eller ingripa på områden, som äro förbehållna offentliga organ. I huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag blev ock i la- gen stadgat, att, där den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, detta skall anses såsom försvårande omständighet och att denne, ändå att han dömes till ringare straff än straffarbete, skall kunna dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid (jfr 2 kap. 18 & straff- lagen).

Kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet föreslog i sitt förut omnämnda betänkande en lag, enligt vilken Konungen skulle äga utfärda förbud för krigsmaktens fast anställda personal och dess re- server, försvarsverkets civila personal samt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet att deltaga i sammanslutning, vars verksamhet vore sådan eller vilken ålade sina medlemmar sådana förpliktelser, att fara för behörigt fullgörande av vederbörandes tjänsteplikt kunde uppkomma. Förbudet skulle även avse främjande av sådan sammanslutnings verksamhet. Över- trädelse av meddelat förbud skulle anses som fel i tjänsten, och detta tjäns- tefel skulle, oavsett omständigheterna i övrigt, kunna anses som begånget under synnerligen försvårande omständigheter.

Enligt kommitténs mening borde de åsyftade sammanslutningarna namn- givas i det förbud, som Kungl. Maj:t kunde komma att utfärda, varvid till- lika skulle angivas den tid, inom vilken utträde skulle ha ägt rum.

I sin motivering till detta lagförslag framhöll kommittén inledningsvis, att en anställning i det allmännas tjänst givetvis kunde påkalla en viss återhåll- samhet i vederbörandes politiska verksamhet. Det vore sålunda klart, att ett främjande av partisyften i tjänsten kunde komma att utgöra tjänstefel. Vidare kunde säkerligen politisk eller annan propagandaverksamhet utan- för tjänsten komma att innefatta ett brott mot de elementära krav, som det

allmänna hade rätt att ställa på den anställdes vandel utanför tjänsten. Dessa krav, som i regel berördes i tjänstereglementen, gingo i allmänhet ut på att den anställde skulle avhålla sig från sådana handlingar, vilka voro ägnade att i väsentlig mån äventyra den aktning och det förtroende, som vore nödvändiga för ett behörigt utövande av ämbetet. Gränserna för dessa krav måste helt naturligt med de skiftande uppfattningar och värdemät- ningar, som finnas i samhället, dragas ganska snävt.

Kommittén yttrade därefter: »Vilken återhållsamhet en viss tjänsteställning än kan anses påkalla, är hos oss den traditionen fast utbildad att tjänstemannen dock i princip skall ha samma rätt som varje annan medborgare att aktivt deltaga i politisk verksamhet, att tillhöra det parti han önskar och vara verksam för främ- jandet av dess mål. Att helt bryta mot denna princip och att i likhet med vad som sker på vissa håll i utlandet meddela allmänt förbud för tjänstemän eller militär personal att aktivt deltaga i den politiska striden torde sakna berättigande i vårt land. Våra erfarenheter tala ej till förmån för en sådan åtgärd.

Om sålunda ett allmänt upphävande av tjänstemannakårens och officers- kårens frihet i detta hänseende icke bör komma i fråga, bör dock till pröv- ning upptagas frågan om icke en inskränkning påkallas, såvitt angår ytter- lighetspartierna och verksamhet som främjar deras syften.

Det kan göras gällande att, även om dessa partier och deras verksamhet ej förbjudas, det allmänna dock måste ställa särskilda krav på sina an- ställdas lojalitet och pålitlighet. Just ur — — —— synpunkten av samhälls- maskineriets behöriga funktion särskilt under orostider kan det innebära en fara att de anställda äro engagerade i en verksamhet, som har till mål eller på grund av erfarenheten från annat håll kan misstänkas ha till mål att med våldsamma eller eljest med olagliga medel omstörta den lagligen bestående stats— och rättsordningen. Faran torde förefinnas vare sig veder— börande gentemot sitt parti är bunden av lydnadsplikt eller ej. Härförutom kan anföras att det ligger något otillbörligt däri att den anställde, som av det allmänna åtnjuter lön, deltar i en organiserad verksamhet, som är rik- tad mot samhällets organ och de uppgifter dessa ha att fylla, och alldeles särskilt i verksamhet riktad mot ordningens upprätthållande och lagarnas efterlevnad.

Kommittén finner emellertid de anförda skälen icke motivera ett allmänt förbud. Förhållandena kunna icke anses vara sådana, att det i allmänhet skulle vara berättigat att försätta tjänstemännen i en undantagsställning. I stort sett torde tjänstemännens anslutning till ytterlighetspartierna vara ringa, och i stort sett torde fara för sabotage av det samhälleliga maskine- riets funktion ej vara så stor. Vad man med ett förbud skulle uppnå skulle dessutom endast vara avsvärjandet av en partianslutning eller hindrandet av ett öppet främjande av ytterlighetspartiemas verksamhet. Då man ej skulle kunna nå tänkesättet, skulle faran vara ungefär densamma som förut. I den mån en sådan finnes, torde i en kritisk situation en utrensning lätt kunna åstadkommas och kanske lättare än om ett förbud utfärdats.

Även med denna allmänna inställning anser emellertid kommittén att beträffande befattningshavare i viss samhällelig verksamhet andra synpunk— ter delvis göra sig gällande än de ovan anförda. Kommittén avser samhäl- lets säkerhetstjänst, försvarsverkets och ordningsmaktens personal.

Det är tydligt att de sypunkter, som här förut anförts till stöd för ett förbud, starkast göra sig gällande beträffande dessa tjänster. Om dessa innehavas av element, som äro engagerade i verksamhet med sådana mål och metoder som ytterlighetspartiernas, kan effektiviteten hos krigsmakten och ordnings- makten i hög grad äventyras. Det är icke heller otänkbart att de kunna vändas till ett hot mot samhället och dess organ. I viss mån kunna natur- ligtvis i fråga om effektiviteten av ett förbud med den mera begränsade omfattning som här avses göras samma invändningar som i fråga om ett allmänt förbud. Här tillkomma emellertid andra skäl som tala för förbudet. Redan som ett stöd för åtgärderna mot den disciplinupplösande propagan- dan torde det vara önskvärt. Vidare är det för känslan av lugn och trygghet i samhället viktigt att hos den stora allmänheten tilltron till de här ifråga- varande samhällsorganens pålitlighet och lojalitet icke rubbas. Det är vis— serligen sant att ingenting inträffat som i stort sett givit anledning att be— tvivla denna pålitlighet och lojalitet, men det synes böra förhindras att en- skilda befattningshavare genom sin anslutning till ytterlighetspartierna eller medverkan i oöverlagda handlingar och uppträden från sådant håll föran- leda en ändrad uppfattning. I fråga om befattningshavare i dessa kårer gäl- ler också att kravet på deras återhållsamhet i den politiska striden måste ställas högre än för andra befattningshavare.»

Två av kommitténs sju ledamöter biträdde icke detta förslag. De fram- höllo, att förslaget skulle ha vunnit deras anslutning, om det beträffande 0111- fattningen erhållit en fastare begränsning. Enligt reservanterna framstode det som ett allmänt önskemål, att vår fast anställda militär- och polispersonal, som hade att svara för landets både yttre och inre trygghet, intet hade ge- mensamt med ytterlighetsrik[ningar, som eftersträvade att bringa lag och ordning ur funktion och placera ett våldsbetonat godtycke i stället. Förslaget hade framkallat betänkligheter hos reservanterna därigenom, att det inra- made även försvarsverkens civila arbetargrupp.

Kommitténs nu ifrågavarande lagförslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet av de yttranden, som avgåvos över betänkandet.

Genom proposition (nr 234) till 1936 års riksdag framlades vissa andra av kommitténs förslag. I denna proposition förklarade föredragande departe- mentschefen, statsrådet Schlyter, att han i likhet med de nyss nämnda reser- vanterna funnit sig icke kunna förorda den ifrågasatta förbudslagstiftningen. Departementschefen framhöll bl. a., att man genom ett förbud för de an— ställda att ansluta sig till en sammanslutning endast torde kunna hindra de- ras yttre anslutning till denna. Däremot torde det med fog kunna betvivlas, att ett sådant förbud skulle avhålla dem från attihemlighet gynna samman-

slutningarnas verksamhet. Ett förbudsbeslut, vilket ju enligt kommittéförsla— get skulle utfärdas att gälla för viss i beslutet angiven sammanslutning, skulle dessutom kunna kringgås genom bildande av en ny sammanslutning med an- nat namn men med i huvudsak samma syfte. Det kunde alltså tänkas, att ett förbud för att bliva effektivt skulle behöva åtföljas av en serie nya förbud. En sträng polisövervakning med därav följande irritationsmoment komme sä- kerligen att bliva nödvändig för upprätthållande av meddelat förbud. Lag— stiftningen skulle medföra en offentlig kontroll över de anställdas privatliv av föga tilltalande art och sätta dem i fullständig undantagsställning i förhållan- de till andra medborgargrupper.

Departementschefen framhöll vidare, att det för större delen av ifrågava- rande medborgargrupper funnes bestämmelser, som torde ålägga dem en viss återhållsamhet beträffande den verksamhet, varom här vore fråga, i den mån denna nämligen kunde anses för dem innefatta ett klandervärt uppförande. Departementschefen erinrade härvid bl. a. om att enligt 17 % polisreglementet disciplinär bestraffning kunde följa för i reglementet avsedd befattningsha- vare, som i sin enskilda vandel förhölle sig på sådant sätt, att riktningen för polistjänsten sattes i fara.

Departementschefen uttalade slutligen, att en sådan lagstiftning som den föreslagna i varje fall ej borde genomföras utan synnerligen starka skäl. Så— som kommittén själv förklarat, hade emellertid ingenting inträffat, som i stort sett givit anledning att betvivla pålitligheten och lojaliteten hos nu ifrågava- rande befattningshavare. De hade ej heller annat än undantagsvis missbru- kat sin rätt till fri meningsyttring och föreningsverksamhet. Det torde även kunna förväntas, att kårerna själva, om frågan skulle bliva mera aktuell, skulle ingripa självdisciplinerande på detta område.

Kommitténs förslag upptogs emellertid i vissa motioner nämligen 1:149 av herr Bagge m. fl. och II: 354 av herr Skoglund m. fl. samt I: 278 av herr Bergman m. fl. och H: 575 av herrar Åqvist och Österström.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna, till- styrktc i sitt utlåtande (nr 48) i huvudsak den av kommittén föreslagna för- budslagen. Utskottet — som i sitt utlåtande utförligt refererade kommitténs motivering — förklarade, att det i allt väsentligt anslöts sig till den mening, varåt kommittén givit uttryck. Utskottet ansåg dock, att det borde överlåtas åt domstol att fritt bedöma, huruvida tjänstefel av ifrågavarande art skulle anses begånget under synnerligen försvårande omständigheter och alltså kunna föranleda avsättning.

Sju av utskottets sexton ledamöter reserverade sig, varvid de framhöllo, att vad som dittills förekommit icke krävde lagstiftarens ingripande. Särskilt funno de det omotiverat att låta lagen omfatta även försvarsverkens civila personal.

Vid ärendets behandling i riksdagen biträdde efter korta debatter första kammaren utskottets förslag men andra kammaren reservationen. Frågan hade följaktligen fallit.

Av intresse i detta sammanhang äro även bestämmelserna i 8 kap. straff— lagen, vilket behandlar brott mot rikets säkerhet. Genom upprepade ändringar i detta kapitel har det straffbara området väsentligt utvidgats, bland annat i fråga om försök och förberedelser. Med bestämmelserna avses att drabba även sådan statsfientlig verksamhet, som bedrives av sammanslutningar. Så- lunda må erinras om exempelvis 25 å, som stadgar straff för den som träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att för- bereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, som framdeles må varda av honom själv eller annan företaget. Deltagande i sam- manslutning med statsfientliga syften har däremot ej ansetts böra kriminali- seras såsom ett självständigt brott.

Den särskilda inriktning emot det allmännas vitala intressen, som utmärker de under 8 kap. strafflagen hänförliga brotten, har ansetts påkalla, att den brottslige skall kunna skiljas från en av honom innehavd allmän befattning, även om brottet icke har karaktären av ämbetsbrott, som förskyller avsätt- ning, eller det eljest är så svårt, att det föranleder straffarbete eller döds- straff. Genom lag den 17 maj 1940 har därför i 8 kap. 31 % upptagits ett stadgande, enligt vilket vad i 2 kap. 18 % strafflagen stadgas om förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning skall gälla även där någon dö- mes till fängelse för brott som avses i 8 kap. I motiveringen till detta stad- gande framhålles, att en allmän befattning i talrika fall bereder särskilda möj- ligheter att verka för de statsfientliga syften, som ligga bakom många till 8 kap. hänförliga brott, samt att detta i synnerhet gäller i fråga om försvars- verkets och ordningsmaktens personal.

Vidare må här uppmärksammas lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. Enligt denna lag äga Konungen och riksdagen genom samfällt beslut upplösa sammanslutning, vars verksam- het åsyftar att med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt om- störta eller förändra rikets statsskick eller vars verksamhet är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara eller att allvarligt störa ordningen inom landet. Under tid, då riksdagen ej är samlad, äger Konungen, om fara är i dröjsmål, för- bjuda sådan sammanslutning att tills vidare fortsätta sin verksamhet. Den som efter förbudet eller upplösningsbeslutet fortsätter eller främjar fortsätt- ningen av sammanslutningens verksamhet straffas med fängelse eller straff- arbete i högst två år. Är brottet ringa eller äro omständigheterna eljest syn- nerligen mildrande, kan dock straffet stanna vid böter. I lagen har upptagits en påföljdsbestämmelse, motsvarande stadgandet i 8 kap. 31 % strafflagen. Vad i 2 kap. 18 % strafflagen stadgas om förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning skall sålunda gälla även då någon för brott mot upplös- ningslagen dömes till fängelse.

Det må slutligen anmärkas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 28 augusti 1942 uppdrog åt överbefälhavaren över rikets försuarskrafter att verkställa översyn av gällande regler om beredande av säkerhet för att personer till- hörande försvarsväsendet, vilkas uppträdande icke ingåve förtroende, för-

hindrades tillfälle till skadegörelse inom försvarsmakten samt att inkomma med de förslag, som i anledning därav kunde befinnas påkallade. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 november 1942 har överbefälhavaren föreslagit bl. a., att en förbudslagstiftning på grundval av 1935 års förslag måtte genomföras beträffande försvarsväsendets fast anställda militära, civilmilitära och civila personal. Yttranden över överbefälhavarens förslag ha avgivits av ett flertal myndigheter.

c) Skäl för och emot en förbudslagstiftning.

Då kommissionen har att utanför ramen för den egentliga polisla—gstift- ningen söka efter utvägar att förbättra möjligheterna att hålla polisväsendet fritt från politiska ytterlighetsriktningar, synes ett förnyat övervägande, så- vitt angår polisväsendet, av 1935 års förslagr till förbudslag vara vad som när- mast kan komma ifråga.

De huvudsakliga skäl, som tala för en lagstiftning om förbud för polismän att tillhöra politiska sammanslutningar av ytterlighetskaraktär, ha angivits i motiveringen till 1935 års förslag. Efter de senaste årens erfarenheter från ett flertal, även oss närstående länder ha dessa skäl vunnit högst avsevärt i styrka. Det finnes all anledning för oss att söka förebygga, att ytterlighets- riktningar vinna insteg inom samhällets skyddsorgan.

» Kortast kan ändamålet med en dylik förbudslagstiftning uttryckas så, att man därigenom vill i görligaste mån avskära kontakten mellan polisväsendet ' och ytterlighetsriktningarna. Det bör i detta sammanhang understrykas, att !, det icke blott är ytterlighetspartiernas syften —— mer eller mindre klart fattade,

! i

|

mer eller mindre öppet proklamerade —— som göra polismäns medlemskap i dessa partier ägnat att väcka betänkligheter utan även deras organisation och arbetssätt. Karakteristiskt för de sammanslutningar, vilka man företrädesvis brukar beteckna såsom ytterlighetspartier, är nämligen icke minst det fasta grepp, de söka skaffa sig över sina medlemmar. Detta kommer till synes redan i den organisatoriska uppbyggnaden med celler, grupper, block etc. och i vissa fall även i uttrycklig föreskrift om lydnadsplikt för medlemmarna i förhållande till partiledningen. En sådan fast organisation innebär en fara så till vida, att den i händerna på ansvarslösa element kan användas till för- sök att med våld omstörta samhället eller att i en kritisk situation åtminstone lamslå polisväsendets effektivitet. De extremt inställda elementen inom po- lisen kunna därvid verka pådrivande på de i sig själva ofarliga och ljumma anhängarna, vilka i ett sådant läge visa sig tvehågsna och, enligt vad den historiska erfarenheten ger vid handen, lätt falla undan för påtryckningar. Om man anser, att det framför allt är ur den nu antydda synpunkten som ytterlighetsriktningarnas utbredning inom polisväsendet innebär en fara, framstår ett förbud mot medlemskap i ytterlighetspartierna såsom en natur- lig åtgärd för att förmå åtminstone sådana polismän, som i grunden äro poli- tiskt indifferenta, att avhålla sig från beröring med dessa partier. Mera över- tygade extremister skulle väl i allmänhet trots ett dylikt förbud fasthålla vid sina politiska åsikter och kanske även i hemlighet alltjämt tillhöra något

ytterlighetsparti, men de skulle bliva isolerade och betagna möjligheten att effektivt påverka sina kamrater.

Såsom ett skäl mot en lagstiftning om förbud för befattningshavare vid polisväsendet att tillhöra eller verka för politiska ytterlighetsriktningar kan man möjligen vilja anföra, att lagstiftningen komme att uppfattas såsom ett uttryck för misstroende mot polisen. Skulle verkligen en dylik uppfattning bliva allmän bland polismännen själva, bleve lagstiftningen sannolikt till föga gagn. På sätt nedan närmare skall utvecklas måste man nämligen be— träffande lagstiftningens förmåga att avskära kontakten mellan polisväsen- det och ytterlighetsriktnjngarna i väsentlig mån lita till de omedelbara psy— kologiska verkningar som följa därav, att statsmakterna genom lagstiftningen uttrycka sitt ogillande av att polismän ha förbindelser med de organisationer, som uppbära dessa meningsriktningar. Det finnes emellertid enligt kom- missionens mening knappast någon anledning att befara, att ett förbud mera allmänt skulle uppfattas på nyss antytt sätt. Enligt vad som framgått vid den verkställda undersökningen är det inom polisen en mycket utbredd me- ning, att en polisman bör vara politiskt neutral. Med hänsyn härtill förefaller det troligt, att en lagstiftning, som visserligen icke går så långt, att den åläg- ger polismännen att helt avhålla sig från deltagande i det politiska livet, men som dock förbjuder dem att tillhöra eller verka för politiska ytterlighetsrikt- ningar, av polismännen själva allmänt skulle anses tämligen naturlig. Man torde även kunna förvänta, att polispersonalen i allmänhet skulle uppskatta, att den av statsmakterna behandlades som en elitkår, på vilken särskilt stränga krav måste ställas. Det finns all anledning att tro, att den stora all— mänheten skulle uppfatta den särställning, vari polisen försattes, på sam- ma sätt.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att de betänkligheter, som i den offentliga diskussionen framförts rörande möjligheten att giva ett med stöd av 1940 års upplösningslag meddelat beslut erforderlig effektivitet, uppenbarligen icke göra sig med samma styrka gällande i fråga om ett för- bud för avgränsade tjänstemannagrupper att tillhöra eller verka för vissa ytterlighetsriktningar.

Vad angår verkan av ett förbud är kommissionen fullt medveten om att det straffhot, som skall giva eftertryck åt förbudet, i och för sig icke inne— bär någon tillräcklig garanti för lagstiftningens effektivitet. Detta följer re- dan därav, att förbudet rimligtvis måste begränsas till att avse medlemskap i ytterlighetsorganisationema och främjande av deras verksamhet. Såsom närmare utvecklas i följande avsnitt av betänkandet avses med främjande icke varje förbindelse med ifrågavarande organisationer. Vidare komma vissa former av främjande av en sammanslutnings verksamhet — t. ex. spri- dande av tryckt propaganda — med hänsyn till tryckfrihetsförordningens bestämmelser icke att kunna straffas. Emellertid torde möjligheten att straf- fa icke bliva ensamt avgörande för huruvida lagstiftningen skall få åsyftad verkan, utan även rent psykologiska faktorer torde härvidlag bliva av vä- sentlig betydelse. Förutsatt att man låter förbudet avse vissa namngivna

sammanslutningar —— vilket synes nödvändigt för att skapa klarhet rörande dess omfattning talar enligt kommissionens mening all sannolikhet för att förbudet också kommer att respekteras av det alldeles övervägande fler— talet polismän. Härmed avser kommissionen icke blott, att polismännen komma att undvika sådana överträdelser av förbudet, som kunna medföra straff, utan att de över huvud komma att avhålla sig från förbindelse med de ifrågavarande organisationerna. Kommissionen anser sig kunna räkna med en sådan lojalitet mot statsmakternas vilja icke minst på grund därav, att förbudet skulle giva personalsammanslutningarna inom polisväsendet ökad möjlighet att med kraft reagera mot osunda tendenser.

Det hittills anförda ger enligt kommissionens mening till resultat, att över— vägande skäl tala för en lagstiftning om förbud för polismän att tillhöra eller främja politiska ytterlighetsriktningar. Detta resultat skall ses mot bakgrun— den av vad kommissionen vid övervägande av olika frågor inom den egent- liga polislagstiftningens ram anfört beträffande möjligheterna att genom änd- ringar i denna lagstiftning skapa ökade garantier mot sådana meningsrikt— ningars utbredning inom polisväsendet. Vid angivande av skälet för en för- budslagstiftning har kommissionen sålunda utgått bl. a. från att det icke kan komma i fråga att utvidga rätten att i administrativ väg entlediga polismän på grund av olämplighet till att avse även ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande. Emellertid kommer kommissionen i det sista avsnittet av denna avdelning av betänkandet att till behandling upptaga frågan om in- rättande av en särskild avgångsstat för polisväsendet, till vilken man skulle kunna överföra polismän, vilka måste anses olämpliga för polistjänst. Till behandling synes därför redan i detta sammanhang böra upptagas den nära till hands liggande frågan, om icke en avgångsstat i själva verket erbjuder tillräckliga möjligheter att skapa betryggande förhållanden i förevarande hän- seende och alltså gör en förbudslagstiftning onödig. En sådan åsikt kan till synes ha goda skäl för sig. En rationell behandling av det föreliggande trygghetsproblemet måste emellertid enligt kommissionens mening i första hand inriktas på att förebygga politiska ytterlighetstendensers utbredning inom polisväsendet. Det är härvid nödvändigt att göra klart för polismännen—, att de ej få tillhöra eller främja politiska ytterlighetsriktningar. Då dessa syften, såsom tidigare framhållits vid behandling av frågan om bestraff— ning av tjänstefel, icke torde kunna uppnås utan en förbudslagstiftning, anser kommissionen att en sådan bör komma till stånd.

d) Förbudslagstiftningens närmare utformning.

Ehuru kommissionen anser, att en förbudslagstiftning helst bör äga åt- minstone i huvudsak samma räckvidd som enligt 1935 års kommittéförslag. måste givetvis kommissionen, vars uppdrag endast avser polisväsendet, be- gränsa räckvidden av sitt förslag i enlighet härmed. Kommissionen anser sig emellertid oförhindrad att låta förslaget avse befattningshavare icke endast vid polisväsendet utan vid polis— och åklagarväsendet betraktat såsom en hel-

het. Att sålunda med befattningshavare vid polisväsendet likställa de relativt fåtaliga åklagare, som icke tillika äro polistjänstemän, synes naturligt med hänsyn till det nära sambandet mellan polis- och åklagarverksamhet. Det torde utan vidare vara klart, att till befattningshavare vid polis- och åklagar- väsendet äro att hänföra även de ämbets- och tjänstemän, som omförmälas i 11 5 5 mom. polislagen.

Kommissionen har vid utformningen av sitt förslag till förbudslag i huvud- sak kunnat ansluta sig till kommittéförslaget, vilket såsom förut nämnts —— sedan vid 1936 års riksdag motioner väckts om förslagets upphöjande till lag — med viss mindre ändring tillstyrktes av första lagutskottet och därefter i denna form biträddes av första kammaren.

För att förbudslagen skall fylla sin huvuduppgift att giva polismännen klart besked om vad som i förevarande avseende är otillåtet, är det nödvän- digt att namngiva de sammanslutningar som polismän icke få tillhöra. Att så skulle ske, förutsättes också i kommittéförslaget. Själva lagen skulle emel- lertid enligt förslaget icke upptaga namnen på de särskilda sammanslutning- arna utan blott en allmän beskrivning av deras art, (1. v. 5. ett angivande av de omständigheter, som kunna föranleda förbud mot medlemskap i viss sam- manslutning. Denna anordning finner kommissionen lämplig.

Enligt kommittéförslaget skulle förbud kunna meddelas mot anslutning till sammanslutning, »vars verksamhet är sådan eller vilken ålägger sina med- lemmar sådana förpliktelser att fara för behörigt fullgörande av vederböran- des tjänsteplikt kan uppkomma». Denna beskrivning, som synes träffa frå— gans kärnpunkt, torde böra accepteras. Det må framhållas, att den icke över- ensstämmer med motsvarande beskrivning i 1940 års upplösningslag. Även sammanslutningar, beträffande vilka en tillämpning av upplösningslagen är utesluten, kunna, om beskrivningen i förbudslagen får den föreslagna ly- delsen, falla in under denna lag. Att förbudslagen sålunda erhåller ett vidare tillämplighetsområde kan motiveras därmed, att samhället har rätt att av be- fattningshavare, vilkas tjänstgöring är av omedelbar betydelse för landets sä- kerhet och för upprätthållandet av allmän ordning, kräva en särskilt hög grad av lojalitet —— eller kanske riktigare uttryckt: att samhället har an- ledning att beträffande sådana befattningshavare kräva särskilda garantier för den oinskränkta lojalitet, som i princip måste fordras av envar, som är anställd i det allmännas tjänst. Detta innebär bl. a., att det kan finnas skäl att för befattningshavare, tillhörande den nämnda kategorin, stadga förbud mot medlemskap ej blott i sammanslutning, vars landsförrädiska eller åt- minstone landsskadliga karaktär kan anses klar, utan även i sammanslut- ning, som med skäl kan misstänkas i ett visst läge icke skola förhålla sig fullt lojal.

I fråga om ordningen för utpekandet av de konkreta organisationer, för- budet skall avse, kunna olika lösningar tänkas. Ur praktiska synpunkter sy- nes det lämpligast att i överensstämmelse med kommittéförslaget anförtro denna uppgift åt Kungl. Maj:t. Härigenom vinnes den fördelen, att förteck— ningen över sammanslutningar vid behov kan utan tidsutdräkt kompletteras.

?

Skall beslut fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt _ en anordning som kommissionen för sin del sålunda icke vill förorda —torde det, för att förhindra kringgående av förbudet och med hänsyn till att riksdagens med- verkan icke alltid vid behov kan erhållas, vara lämpligt att i lagen stadga, att ett meddelat förbud skall gälla även sammanslutning, som uppenbarligen är avsedd att helt eller delvis fortsätta eller inom polisväsendet ersätta den sammanslutnings verksamhet, som förbudet avser.

Förbud bör givetvis i första hand gälla medlemskap i här avsedda sam- manslutningar. För lagstiftningens effektivitet torde det emellertid vara nöd- vändigt att låta förbudet även omfatta främjande av sammanslutningarnas verksamhet, utan att medlemskap föreligger. Vid redogörelsen för skälen för och emot en förbudslagstiftning har kommissionen utgått från att förbudet skulle äga denna innebörd, vilket även är kommittéförslagets ståndpunkt.

Vid bedömandet av vad som skall anses såsom främjande av en samman- slutnings verksamhet kunna givetvis åtskilliga spörsmål uppstå. Helt all- mänt torde man kunna säga, att en åtgärd, för att i detta hänseende kunna komma i betraktande, måste ha karaktären av ett åt sammanslutningen läm— nat bistånd — exempelvis i form av ekonomiskt understöd, organisations- arbete eller propagandaverksamhet — samt vara ett uttryck för solidaritet med sammanslutningen i politiskt avsende. Ett bedömande efter dessa rikt— linjer ger till resultat, att, medan den som lämnar ett bidrag, låt vara med obetydligt belopp, till en insamling för en viss sammanslutning måste sägas därmed främja dess verksamhet, ett dylikt främjande däremot icke kan an- ses ligga exempelvis i erläggandet av inträdesavgift till ett av sammanslut- ningen anordnat offentligt möte. Ej heller själva bevistandet av ett sådant möte kan betecknas såsom ett främjande av verksamheten. Detsamma gäller sympatiuttalanden för sammanslutningen, om de icke gjorts på samman- slutningens möten eller eljest under uppseendeväckande former.

Överträdelse av meddelat förbud bör, såsom enligt kommittéförslaget, an- ses utgöra fel i tjänsten. Straffet torde i regel komma att utmätas med till- lämpning av 25 kap. 17 & strafflagen, vilket lagrum ger möjlighet att vid synnerligen försvårade omständigheter döma till avsättning. Kommissionen anser det icke erforderligt att, på sätt kommittén föreslagit, stadga, att tjäns- tefel varom nu är fråga oavsett omständighet-erna i övrigt må kunna anses som begånget under synnerligen försvårande omständigheter, utan ansluter sig till utskottets mening, att det bör överlåtas åt domstolen att fritt bedö- ma, huruvida så skall anses vara fallet. Även vid ett dylikt fritt bedömande torde tjänstefel av detta slag ofta kunna anses begångna under synnerligen försvårande omständigheter.

Bestämmelsen att överträdelse av meddelat förbud skall anses såsom tjäns- tefel kan icke anses tillämplig, då med förbudet avsedd sammanslutnings verksamhet främjas genom tryckt skrift. I sådant fall skall eventuellt an- svar utkrävas enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser och med till- lämpning av dess speciella ansvarighetssystem. Då denna förordning uttöm- mande reglerar frågan om ansvar för tryckt skrifts innehåll och icke kän-

ner delaktighetsansvar, måste de, som i det konkreta fallet icke äro ansva- riga för skriften, vara straffria. Att supplementärt tillämpa förhudslagen kan icke anses tillåtet. Det torde knappast vara påkallat av något praktiskt behov att i anledning av förhudslagen göra någon ändring i tryckfrihetslag- stiftningen. Om främjande av en sådan sammanslutnings verksamhet, som förbudet avser, tager formen av en i tryck framställd uppmaning till över- trädelse av förhudslagen, kan 3 ä 7 mom. tryckfrihetsförordningen tillämpas.

Därest sammanslutning, som utpekats med stöd av förhudslagen, sederme- ra upplöses med stöd av 1940 års upplösningslag, bör innehavare av all- mänt uppdrag straffas enligt upplösningslagen och icke enligt förstnämnda lag, därest han efter upplösningsbeslutet främjar den upplösta organisa- tionens verksamhet. Regelmåssigt kommer han då att dömas till frihets- straff och såsom påföljd därav till avsättning.

Straff för brott mot förhudslagen skall självfallet endast drabba den som. efter det med stöd av lagen förbud utfärdats för polismän att tillhöra viss sammanslutning eller främja dess verksamhet, överträder detta förbud. Retroaktiv tillämpning är följaktligen utesluten. När förbud meddelas mot medlemskap i viss sammanslutning, böra de polismän, som till äventyrs till- höra sammanslutningen, erhålla skäligt rådrnm att utträda ur densamma. Sådant förbud bör därför, såsom jämväl kommittén förutsatt, icke träda i kraft förrän viss tid efter utfärdandet.

Enligt den allmänna regeln om forum i brottmål i 10 kap. 21 & rätte- gångsbalken skall åtal ske vid domstolen i den ort, »där gärningen gjord är». Det torde kunna möta svårigheter att med ledning av denna bestämmelse avgöra, var åtal skall ske mot en polisman, som i strid mot meddelat förbud tillhör viss sammanslutning. I fråga om åtal för främjande av en samman- slutnings verksamhet skulle bestämmelsens tillämpning väl icke bereda någ- ra motsvarande svårigheter — åtal skulle ske där den åtgärd, som innefat- tade främjandet, vidtagits — men däremot kunna leda till otillfredsställan- de resultat. Det kan nämligen icke anses lämpligt, att den omständigheten, att en polisman på en ort, till vilken han eljest icke har någon som helst anknytning, främjat sammanslutningens verksamhet genom att exempelvis medverka vid ett offentligt möte, skall kunna medföra, att han vid dom- stolen i denna ort åtalas för brott mot förhudslagen och därvid kanske dö- mes till avsättning. På grund av vad sålunda anförts anser kommissionen, att en särskild forumbestämmelse bör upptagas i förhudslagen. Det synes i sådant hänseende lämpligast att stadga, att åtal för överträdelse av med- delat förbud skall ske vid domstolen i den ort, där befattningshavaren har sin tjänst. Undantag bör dock därvid uttryckligen göras för sådana befatt- ningshavare vid polisväsendet —— t. ex. landsfogdar —— som ha att för fel i tjänsten svara inför hovrätt.

Enligt 4 5 1 mom. landsfogdeinstruktionen ankommer det på landsfogde att vid underrätt föra talan om ansvar för brott mot 25 kap. strafflagen. Då överträdelse av förhudslagen skall anses som tjänstefel och följaktligen skall bestraffas enligt reglerna i detta kapitel, tillkommer sålunda åtalsrät-

ten larrdsfogde. En dylik centralisering av åklagarbefogenheten beträffande ifrågavarande brott är med hänsyn till vad förut anförts beträffande straff- bestämmelsens räckvidd uppenbarligen önskvärd. I tveksamma fall synes landsfogde lämpligen böra inhämta råd av justitiekanslersämbetet.

Enligt 16 & polisreglementet äger polischef —— samtidigt med att han vid- tager åtgärder för att ställa felande polisman under åtal vid domstol — avstänga polismannen från tjänstgöring till dess i anledning av åtalet blivit slutligen dömt över honom eller domstolen annorlunda förordnat. Att en så— dan rätt tillkommer polischefen grundar sig därpå, att det ur allmän syn- punkt kan vara olämpligt, att en befattningshavare, som skäligen misstän- kes för brott eller förseelse av sådan art, att åtal vid domstol bör anställas, fortfarande utövar sin tjänst. Denna synpunkt måste med styrka göra sig gällande i fall, då åtalet avser förhållanden, som ställa befattningshavarens pålitlighet i en misstänkt dager. I mål om brott mot förhudslagen bör där- för, om polischefen icke begagnat sin rätt att avstänga vederbörande från tjänstgöring, domstolen kunna förordna om sådan åtgärd. En särskild före- skrift härom synes böra upptagas i lagen.

Med hänsyn till lagstiftningens utomordentliga karaktär bör dess giltig- hetstid tills vidare begränsas. Under förutsättning att förslag i ämnet fram- iägges för 1943 års riksdag, synes lagen böra träda i kraft den 1 juli 1943 och gälla t. o. m. den 30 juni 1944.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommissionen upprättat förslag till lag om förbud för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet att till- höra vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet. Förslaget är såsom bilaga (Bilaga A) fogat vid betänkandet.

4. Avgångsstat; för befattningshavare vid polisväsendet.

Kommissionen har förut nödgats konstatera, att den nuvarande polislag- stiftningen icke erbjuder tillräckliga möjligheter, då det gäller att söka hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar. Tydli- gast framträder denna brist i fråga om möjligheterna att från tjänsten skilja polismän, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga. Kommissionen åsyftar här det förhållandet, att ordinarie befattningshavare med ständigt förordnan- de — bortsett från vad gällande pensioneringsbestämmelser innehålla —— icke kunna skiljas från tjänsten annorledes än genom dom å avsättning, meddelad antingen av domstol eller, såsom påföljd av upprepat eller svårt tjänstefel, av poliskollegium. I de fall, då yttringar av en extrem politisk inställning kun- na giva anledning till bestraffning, torde, såsom kommissionen tidigare fram- hållit, möjligheten att döma till avsättning vara av ringa praktisk betydelse. En ändring av gällande bestämmelser därhän, att det skulle bliv-a möjligt att i administrativ ordning på grund av olämplighet entlediga även ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande, lärer emellertid, såsom kom- missionen jämväl framhållit, knappast kunna komma ifråga.

Den av kommissionen föreslagna lagstiftningen om förbud för befattnings- havare vid polisväsendet att tillhöra ytterlighetsorganisationer eller främja deras verksamhet kommer utan tvivel, om den genomföres, att bliva av vår- de icke blott på grund av den allmänt sanerande inverkan på förhållandena inom polisväsendet, som den kan förväntas få, utan även därutinnan, att den kommer att underlätta utrensningen av polismän, vilkas pålitlighet kan sättas i fråga. I de fall, då en polismans opålitlighet tagit sig så påtagliga uttryck, att det allmännas intresse kan anses kräva, att han skiljes från sin befattning. torde nämligen förhållandena ofta vara sådana, att han kan dömas till avsätt- ning för brott mot förhudslagen. Detta kan likväl icke alltid förväntas bliva fallet. En allvarlig misstanke om att en polisman i en för landet kritisk situa- tion icke skall vara lojal kan ju föreligga utan att denne, såvitt känt är, tillhör någon ytterlighetsorganisation eller främjat någon dylik sammanslutnings verksamhet. I sådana fall blir samhällets skyddsbehov icke tillgodosett genom förhudslagen.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommissionen såsom en ytter- ligare skyddsåtgärd — utöver förhudslagen —— inrättandet av en särskild av- gångsstat för befattningshavare vid polisväsendet, till vilken det under vissa förutsättningar skall vara möjligt att överföra befattningshavare, som eljest icke lagligen kunna skiljas från sin tjänst.

Vid utformningen av närmare bestämmelser om den föreslagna avgångs- staten torde åtskilliga spörsmål av löne- och pensionsteknisk natur möta. för vilkas bedömande särskild sakkunskap erfordras. Därtill kommer, att det möjligen kan finnas skäl att överväga frågan om inrättande av en av- gångsstat, till vilken befattningshavare vid polisväsendet skulle kunna över- föras icke blott på grund av misstanke om opålitlighet i nu förevarande hän— seende utan på grund av olämplighet för tjänsten över huvud. Kommissioi nen får i detta sammanhang erinra om att den tryggade ställning, de ordi- narie befattningshavarna erhållit genom den nuvarande polislagstiftningen, stundom kan bereda svårigheter, då det gäller att få uppenbart olämpliga polismän avlägsnade från sina befattningar. Om en avgångsstat med den an- tydda större räckvidden anses böra övervägas, synes det ligga närmast till hands, att denna fråga behandlas av 1939 års polisutredning. Kommissionen inskränker sig därför i det följande till att angiva de huvudprinciper, efter vilka en avgångsstat synes böra anordnas, varvid kommissionen icke avser en sådan generell avgångsstat, som senast berörts, utan blott en avgångsstat, som direkt tager sikte på behovet att från utövningen av tjänsten skilja polis- män, vilkas lojalitet mot landet med fog kan sättas i fråga.

I det föregående har önskvärdheten av en avgångsstat motiverats med en hänvisning till den tjänsteställning, som tillkommer ordinarie polismän med ständigt förordnande. »Polismän» är i detta sammanhang liktydigt med be- fattningshavare vid polisväsendet vilkas tjänsteställning regleras av de all- männa polisförfattningarna. Bestämmelserna om överförande å avgångsstat böra emellertid göras tillämpliga å alla sådana befattningshavare vid polis— yäsendet, som endast genom avsättning i judiciell eller disciplinär väg kunna

skiljas från tjänsten. Möjlighet bör med andra ord finnas atta ” avgångsstat överföra även de i 11 ä 5 mom. polislagen omförmälda högre polisfunktio- närerna i den mån de tillsatts genom fullmakt eller konstitutorial.

Förutsättningen för att en befattningshavare skall kunna överföras å av- gångsstat bör i anslutning till vad nyss anförts vara, att han på grund av sitt uppträdande eller av annan anledning icke kan väntas under alla förhållan- den fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Under en sådan formulering rymmas tydligen alla fall, då en polisman visat sig så opålitlig, att det med hänsyn till statens intressen måste anses påkallat att skilja honom från ut- övningen av hans tjänst.

Kommissionen vill härvid understryka, att överförande å avgångsstat självfallet endast bör tillgripas i fall, då det icke är möjligt eller tillräckligt att'förflytta befattningshavaren till annan tjänstgöring. Givet är också, att en befattningshavare icke bör överföras å avgångsstat, då omständigheterna äro sådana att han kan dömas till avsättning. Avgångsstaten är alltså avsedd endast såsom en sista utväg. Det torde kunna antagas, att den skulle komma till användning endast i undantagsfall, särskilt då förflyttningsmöjligheterna äro små.

Uppenbarligen är det av stor vikt, att hithörande frågor underkastas en omsorgsfull och strängt saklig prövning. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att föreskriva, att beslut om överförande å avgångsstat skall fattas av Kungl. Maj :t efter framställning av vederbörande länsstyrelse.

Vid utarbetande av bestämmelser rörande avlöning åt personal, som över- föreså avgångsstat, måste i främsta rummet tillses, att befattningshavarnas rättsligen grundade anspråk ej trädas för nära. I detta hänseende föreligger en olikhet mellan å ena sidan sådana befattningshavare, som vid de nya be- stämmelsernas ikraftträdande redan erhållit ständigt förordnande å ordi- narie befattning (resp. fullmakt eller konstitutorial), och å andra sidan dem, som först efter nämnda tidpunkt komma att erhålla sådant förordnande. Befattningshavare tillhörande den förstnämnda kategorin äro i princip be— rättigade att, oaktat överförandet å avgångsstat, bibehållas vid sina ekono- miska förmåner av tjänsten, medan det däremot ur rättslig synpunkt icke föreligger något hinder mot att meddela bestämmelser, enligt vilka de, som i framtiden erhålla ständigt förordnande, under vissa förutsättningar skola vara skyldiga att övergå å avgångsstat mot åtnjutande av reducerade löne- förmåner. Motsvarande olikhet 'har på ett annat förvaltningsområde kommit till uttryck i den nyligen genomförda anordningen med särskilda avgångs- och disponibilitet-sstater för personal vid försvarsväsendet (S. F. S. 1942: 683—686). Avgångsstaten är här avsedd för redan utnämnda beställnings- havare, disponiblitetsstaten äter för dem som utnämnas efter de ifrågava- rande bestämmelsemas ikraftträdande. Om lämpligheten av en liknande an- ordning för polisväsen-dets del vill kommissionen icke uttala någon bestämd mening. Kommissionen har blott velat framhålla den rättsliga möjligheten att vid utformningen av bestämmelser i förevarande avseende göra åtskill- nad mellan befattningshavare, som erhållit sitt ständiga förordnande före

resp. efter bestämmelsernas ikraftträdande. I anslutning härtill må påpekas, att kommissionen, då den förordat inrättandet av en »avgångsst'at» för be- fattningshavare vid polisväsendet, icke därmed avsett en avgångsstat i den begränsade betydelse ordet numera har för försvarsväsendets del — alltså i motsats till disponibilitetsstat — utan över huvud en anordning, som gör det möjligt att varaktigt försätta befattningshavare vid polisväsendet ur tjänst- göring utan att fördenskull helt skilja dem från tjänsten.

Tydligen bör befattningshavare som överförts å avgångsstat vara skyldig att åter träda i tjänst, om det befinnes kunna ske utan olägenhet ur det all— männas synpunkt. Om man utgår från att polisväsendets kommunala karak— tär bibehålles samt i detta sammanhang bortser från de vid polisväsendet anställda statstjänstemännen _ l-andsfogdar, landsfogdeassistenter, landsfis- kaler och landsfiskalsassistenter torde såsom allmän regel kunna föreskri- vas, att den som överförts å avgångsstat skall vara skyldig att, närhelst så befinnes lämpligt, återinträda i tjänst inom samma polisdistrikt. Med avse- ende å befattningshavare, som först efter ikraftträdandet av de nya bestäm- melserna erhålla ständigt förordnande å ordinarie befattning (resp. fullmakt eller konstitutorial), kan det för övrigt ifrågasättas, om ej skyldigheten bör utsträckas även till kommunal befattning i annan tjänst än polistjänst, för- utsatt att befattningen kan anses likvärdig med den vederbörande innehade vid överförandet till avgångsstaten. Givetvis åsyftas härmed endast befattning i kommun, som bildar eller —— helt eller delvis —- ingår i det polisdistrikt, där vederbörande haft sin tjänst. Blir polisväsendet förstatligat kommer tyd- ligen frågan om tjänstgöringsskyldigheten i ett helt annat läge, i det att sådan skyldighet kan föreskrivas utan begränsning till visst polisdistrikt. De med ett förstatligande följande vidsträcktare förflyttningsmöjligheterna beträf- fande personal i aktiv tjänst skulle otvivelaktigt minska avgångsstatens prak- tiska betydelse.

Då befattningshavare, som överförts å avgångsstat, skall vara skyldig att när som helst åter träda i tjänst, måste han givetvis alltjämt anses tillhöra polisväsendet. I samband härmed uppkomma åtskilliga spörsmål, exempel- vis frågan om hans möjlighet att under den tid, han är på avgångsstat, taga annan anställning. Anledning torde dock saknas att i detta sammanhang ingå härpå. Emellertid må framhållas, att befattningshavaren kommer att vara underkastad den föreslagna förhudslagen och alltså vid straffansvar förhind— rad att vara medlem av eller verka för sammanslutning, som utpekats med stöd av denna lag.

Befattningshavares överförande å avgångsstat medför givetvis en ökad kostnad för polisväsendet. Med hänsyn till ändamålet med avgångsstaten bör denna kostnad enligt kommissionens mening stanna å statsverket. Skulle det, så länge polisväsendet icke förstatligats, befinnas lämpligt att i första hand låta vederbörande polisdistrikt bestrida kostnaden, bör sålunda polis— distriktet av statsverket erhålla ersättning härför. Även detta är ett skäl för att låta Kungl. Maj:t avgöra, huruvida en befattningshavare bör överföras å avgångsstat. '

| li ,,

i

Bilaga A.

Förslag till Lag

om förbud för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet att till- höra vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet.

Härigenom förordnas som följer. Konungen äger utfärda förbud för befattningshavare vid polis- och åkla— garväsendet att tillhöra sammanslutning, vars verksamhet är sådan eller vil- ken ålägger sina medlemmar sådana förpliktelser att fara för behörigt fullgö- rande av befattningshavarens tjänsteplikt kan uppkomma, eller att främja dylik sammanslutnings verksamhet.

Överträdelse av sådant förbud vare för befattningshavare ansett såsom fel i tjänsten.

Åtal sker vid domstolen i den ort, där befattningshavaren har sin tjänst. eller, om befattningshavaren har att för fel i tjänsten svara inför hovrätt, vid den hovrätt, varunder han lyder.

När skäl därtill äro äger domstolen förordna, att tilltalad skall avstängas från tjänstgöring intill dess över honom blivit slutligen dömt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30 juni 1944. Förbud, som utfärdats med stöd av lagen, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen_stadgas om sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid. Skrivelse till Konungen ...................................................... 3 I. Uppdragets innebörd ........................................................ II. Material och metoder för undersökningen .................................. III. Resultatet av undersökningen ................................................ 6 IV. Kommissionens uttalanden rörande undersökningen ........................ 12 V. Förslag till lagstiftningsåtgärder m. m. ...................................... 13 1. Inledning ................................................................. —13 ' 2, Polislagstiitningen- ........................................................ 14 * a) Kontrollen över rekryteringen ........................................ — 14 b) Förflyttning ........................................................... 17 c) Entledigande i administrativ ordning ........................... = ..... 18 d) Bestratfning för tjänstefel ............................................ 20 e) Sammanfattning ........................ -. .............. — 23 3. Lagstiftning om förbud för polismän att tillhöra politiska samman—_ ' slutningar av ytterlighetskaraktär eller att främja sådana samman- slutningars verksamhet .................................................. '23 a) Anmärkningar rörande utländsk lagstiftning ......................... "23 b) Tidigare behandling i Sverige av frågan om förbud för tjänstemän". att tillhöra vissa sammanslutningar m. m. ......................... ”24 c) Skäl för och emot en förbudslagstiftning ........................... 29 d) Förbudslagstiftningens närmare utformning ........................ 31 4. Avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet ............ * ....... Ä35 Bilagor: Bilaga A. Förslag till lag om förbud för befattningshavare vid polis— och äklagarväsendet att tillhöra vissa sammanslutningar eller att främja . deras verksamhet ...................................................... 39

Bilaga B. Redogörelse för undersökningen rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m. (ej tryckt).

vitt. |,