6. Förfogar Ni personligen över erforderlig tid för forskningsarbete? Om icke, vilken är grunden härtill?

Frågorna ha sänts till samtliga professorer, laboratorer, biträdande lärare och docenter vid de medicinska högskolorna, vari inbegripas de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, karolinska institutet, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan, ävensom till överläkare och ett flertal första under— läkare och yngre läkare, tandläkare och veterinärer, varjämte några represen— tanter för gränsvetenskaperna kemi och fysik samt biologi tillfrågats.

Frågeformulär ha tillställts 612 personer. Av de tillfrågade representerande de teoretiska disciplinerna ha 89 procent svarat, d. v. s. praktiskt taget alla, då de återstående inkluderats i institutionschefernas svar. AV representan- terna för de kliniska disciplinerna ha 66 procent svarat.

Som komplettering till denna enquéte ha genom rektorsämbetet vid karolinska institutet och dekanerna för de medicinska fakulteterna i Upp- sala och Lund begärts upplysningar beträffande följande frågor:

1. Hur stor del av materielanslaget för respektive institutioner vid den medi- cinska fakulteten har under tvåårsperioden 1937/38—1938/39 årligen förbrukats för institutionernas drift inklusive undervisningsverksamheten? (Denna fråga besvaras endast vad gäller de teoretiska institutionerna, ej för de kliniska.)

2. Vilket belopp av materielanslaget har å respektive institutioner under denna tid årligen förbrukats eller kunnat förbrukas för vetenskapligt arbete? (Besvaras av alla institutioner.)

• Sida 13
•  Original

3. Vilken institutionerna tillhörande personal har under denna tid varit disponibel helt eller delvis för vetenskapligt arbete?

4. Vilka belopp ha under femårsperioden 1934/35—1938/39 ur universitetets reservfond anslagits till medicinska forskningsuppgifter?

Liknande frågor ha ställts till tandläkarinstitutets inspektor och till rektor för veterinärhögskolan.

Uppgifter rörande i det närmaste alla institutioner ha inkommit. De komplettera på ett lämpligt sätt tidigare i offentliga utredningar framlagda fakta och i övrigt kända förhållanden.

• Sida 14
•  Original

II. Den medicinska forskningens arbetssätt

och organisation.

Den historiska översikten i bilaga 1, där huvuddragen av de stora medicin- ska upptäckterna skildras, ger samtidigt en inblick i den medicinska forskning— ens arbetssätt såväl i gången som i närvarande tid. I föreliggande sammanhang skall därför endast lämnas en kort sammanfattning över några väsentliga punk— ter i forskningens arbetssätt och organisation samt därjämte givas vissa utblic- kar över hur den fortsatta utvecklingen med sannolikhet kommer att gestalta sig.

Grundforskning och målforskning.

Den väsentligaste drivfjädern för naturvetenskaplig forskning är män— niskans aldrig slocknande önskan att söka orientera sig i omvärlden och förstå naturens lagar. Detta innebär ett sökande efter sanningen för dess egen skull.

I och med att en naturlag upptäckts eller Vissa orsakssammanhang blivit fastställda, inställer sig emellertid också en önskan att kunna draga praktisk nytta härav. Forskningen får då en i viss mån annan inriktning. Det är detta som gjort, att man inom olika forskningsgrenar sökt skilja de båda begrep- pen grundläggande forskning eller grundforskning från tillämpningsforskning eller målforskning.

Också då det gäller medicinen, ha nyssnämnda distinktioner kommit till användning. Dock ligger det i sakens natur, att det är svårt eller omöjligt att draga en bestämd gräns mellan grund— och målforskningen. En upptäckt exempelvis inom bakteriologin fullföljes mången gång ej blott för att teo— retiskt klarlägga de biologiska förhållandena, utan den väsentligaste driv— fjädern är förhoppningen, att forskningsresultatet skall leda därtill, att en viss infektionssjukdom med framgång skall kunna bekämpas. Exempel av sådan art skulle kunna mångfaldigas. Trots detta är det emellertid av värde att, såsom sker inom de allmänna naturvetenskaperna, ingenjörsvetenska— pen o. s. V. även inom medicinen söka hålla begreppen grund- eller mål- forskning isär så långt detta är möjligt. Anledningen härtill ligger i det för- hållandet, att forskningens arbetssätt och organisation samt de resurser, den

• Sida 15
•  Original

kräver, i regel äro olikartade, då det gäller dessa båda typer av vetenskaplig verksamhet. Särskilt starkt har detta framträtt under senare år, då medi- cinens kunskapsstoff ökats på ett sådant sätt, att en stark specialisering blivit ofrånkomlig.

Den moderna medicinens arbetssätt skiljer sig väsentligt från förhållan- dena under gångna tider. Det mest betydelsefulla var förr i världen en direkt undersökning av den sjuka människan. Möjligheter förefunnos för den enskilde läkaren, som ville söka en djupare förklaring till de fenomen, han iakttog, att med relativt enkla hjälpmedel göra grundläggande eller betydelsefulla upptäckter. En väsentlig förskjutning har sedermera inträtt. Det som karakteriseras som grundforskning har intagit en alltmera domi- nerande plats. Läkekonsten har, för att använda ett ofta brukat om ock i hög grad överdrivet uttryckssätt, flyttat över från sjuksalarna till labora— torierna. Det är också naturligt, att så i Viss utsträckning blivit fallet. Förutsättningen för all kunskap om sjukdomar och deras bekämpande måste vara den insikt i livsprocesserna, som anatomi, fysiologi, kemi o. s. v. äro i stånd att skänka. Nödvändig är kännedomen om de sjukdomsalstrande mikroorganismerna liksom den kunskap, som patologin skänker om sjuk— domsprocesserna, deras utbredning samt relationen mellan obduktionsfynd och kliniska iakttagelser. Framåtskridandet inom medicinen vilar i väsent- lig grad på dem, som äro verksamma inom ovan berörda forskningsområden. De effektiva behandlingsmetoder och nya läkemedel, som den moderna fysiologiska, kemiska, farmakologiska och bakteriologiska forskningen ska- pat, bära nogsamt vittne härom.

Då de genom grundforskning vunna resultaten skola omsättas i den prak— tiska läkekonsten, måste detta ske på sjukvårdsavdelningar, där ledarna äro vetenskapligt skolade. Endast under sådana förhållanden finnes garanti för att blott det, som är värdefullt, kommer till användning. Bedömningen är oftast vansklig, och de stora misstag, som gjorts och måhända alltfort göras i fråga om bruket av Vissa nya preparat och behandlingsmetoder, bero i hög grad på bristande kritik eller oförmåga att utnyttja de ej sällan komplicerade matematisk—statistiska hjälpmedel, vilkas rätta handhavande är en förutsättning för att man skall kunna nå fram till ett objektivt värde- omdöme.

Det ligger i sakens natur, att ju mer förtrogen klinikern är med de teore— tiska frågeställningarna, desto lättare har han att bedöma, vilka av grund— forskningens nya landvinningar som direkt kunna utnyttjas i hälso- och sjukvårdens tjänst. Därtill kommer, att det blir möjligt för honom att giva impulser till bearbetandet av Vissa teoretiska problem, som äro av aktuell betydelse.

• Sida 16
•  Original

Det är emellertid icke endast en prövning av grundforskningens resultat, som för den kliniska forskningen framåt. Vid sidan härav kräves utarbe- tandet och genomprövandet av rent kliniska uppgifter, såsom nya opera- tionsmetoder, förbättringar inom den interna eller röntgenologiska under- sökningstekniken, utvecklingen av sjukvårdsorganisationen 0. s. V.

Slutligen hör till målforskningens väsentliga uppgifter att omsätta vunna erfarenheter i det socialmedicinska arbetet. Det hägrande målet är att nå därhän, att sjukvården skall kunna reduceras till ett minimum, tack vare en rationellt genomförd hälsovård. Betydelsefulla steg hava tagits i denna riktning. Här kunna nämnas vanförevårds— och dispensärverksamheten samt den förebyggande mödra- och barnavården för att endast taga några exempel.

Gruppforskning.

En förskjutning i forskningens organisation har under senare år gjort sig gällande. Endast undantagsvis behärskar en ensam person alla detaljer, som äro nödvändiga för genomförandet av en bestämd forskningsuppgift. Vederbörande måste därför associera sig mer eller mindre intimt med andra forskare, ofta nog med sådana, vilka ha en annan utbildning än den, han själv äger. Ett stort antal betydelsefulla upptäckter ha kunnat göras tack vare en dylik gruppforskning, där risken för att arbetet skall avstanna på grund av bristande detaljkunskaper på det ena eller andra området eli- mineras, därigenom att inom gruppen finnes fackkunskap av skilda slag.

Forskning på lång sikt.

I olikhet med vad som tidigare varit fallet, då den medicinska forskningen arbetade med relativt enkla hjälpmedel, reser sig i nuvarande stund allt oftare kravet, att lösandet av en bestämd forskningsuppgift, som vanligen kräver ett Väl organiserat samarbete, måste planeras på lång sikt och detta i fråga om såväl den personliga insatsen som de yttre resurserna. Ett veten— skapligt arbete, som endast kan ryckvis fullföljas på lediga stunder mellan de olika tiderna för det ordinarie rutinarbetets utförande, kan sällan slut— föras på ett tillfredsställande sätt. Vetenskapsmannen måste under längre eller kortare tid helt frikopplas från rutinarbetet. Den naturliga utveck- lingen går i den riktningen, att de större forskningsbegåvningarna få rena forskningsprofessurer eller en därmed likartad ställning för att på så sätt ostörda kunna ägna sig åt vetenskapligt arbete. Forskningen som sådan blir ett yrke i egentlig mening. '

• Sida 17
•  Original

Forskningens organisation.

I de flesta länder har den medicinska såväl grund— som målforskningen huvudsakligast varit knuten till universitetens teoretiska institutioner och kliniker. En förändring har under de senaste årtiondena skett i så måtto, att centrala härdar för forskningsarbete skapats även utanför universiteten.

En viktig organisationsform äro de fristående forskningsinstituten, som kommit till tack vare privata initiativ eller med statligt understöd. Här kunna bland de mest betydelsefulla nämnas de av Kaiser Wilhelm—Gesellschaft * skapade instituten, Rockefellerstiftelsens forskningsinstitut, Medical Rese- 3 arch CounciYs institut i London och Carlsberg—fondens laboratorier.

En utomordentligt viktig roll spela vidare den moderna läkemedelsindu- strins laboratorier. Ett betydande antal viktiga läkemedel ha tillkommit tack vare ett väl organiserat och rationellt utfört arbete på ifrågavarande institutioner med deras betydande ekonomiska resurser.

Slutligen bör erinras om att klinisk forskning i allt större utsträckning bedrives å vissa i förhållande till universiteten fristående sjukvårdsinrätt— . ningar.

Den allmänna utvecklingslinje, som här ovan skisserats, är också karak- teristisk för svenska förhållanden. Den medicinska forskningen i vårt land är i huvudsak centraliserad till universitetens teoretiska institutioner och kliniker. Härtill ha på sista tiden kommit tre till karolinska institutet knutna ' forskningsinstitut, nämligen det biokemiska Nobelinstitutet, den neuro- j fysiologiska institutionen samt'ett institut för cellforskning, vart och ett

med en chef, som helt kan ägna sig åt sina forskningsuppgifter. Jämte dessa * institut finnas åtskilliga statliga institut och laboratorier med uppgift att ut— ,- föra vetenskapligt arbete. Statens rasbiologiska institut har att idka vetenskap— lig forskning på rasbiologins område. Statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier ha, vart och ett inom sitt område, i främsta rummet att efter medicinalstyrelsens begäran utföra undersökningar. Statens institut för folkhälsan och statens veterinärmedicinska anstalt ha till uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra prak- tiskt-vetenskapliga undersökningar, det förra inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens, födoämneshygienens områden och den senare inom veterinär- medicinens och födoämneshygienens områden. Anstalten har sig ock ålagt att utföra självständig vetenskaplig forskning inom området för sin verksamhet.

Våra större svenska läkemedelsfabriker ha med största framsynthet knu- tit nära förbindelse med aktiva vetenskapsmän, och på en av dem ha ska— pats förebildliga arbetsbetingelser vad beträffar såväl personal som labora— torieutrymmen.

På vissa av landets centrallasarett, där överläkarna ha professors eller docents kompetens, bedrives ett betydelsefullt kliniskt forskningsarbete.

• Sida 18
•  Original

Vid några finnas skolade patologer med eget laboratorium. Utvecklingen . har också kommit så långt, att på ett par håll fysiologisk-kemiska labora- torier inrättats. Dessa ledas av högkvalificerade forskare, som vid sidan av rutinarbetet äro engagerade i vetenskapligt arbete.

Naturligtvis äro emellertid de medicinska högskolorna forskningens hu- vudcentra. Betingelserna för att så skall kunna vara fallet äro i Sverige i ett avseende särskilt gynnsamma, i det att professorer, prosektorer och laboratorer tillsättas i första hand efter vetenskapliga förtjänster. Institu- tions— och klinikchefer åtnjuta ock förmånen av självbestämmanderätt, då det gäller att utforma forskningsprogrammen. Förutsättningen för att dylika icke blott skola teoretiskt planläggas utan också kunna genomföras är, frånsett vederbörandes personliga kvalifikationer, att nödiga hjälpmedel stå i till förfogande. Dessa äro: 1) laboratorier och laboratorieutrustning; 2) vetenskapligt skolade assistenter; 3) tekniska biträden; 4) penningmedel; 5) facklitteratur; 6) publikationsmöjligheter.

1) Laboratorier och laboratorieutrustning.

Den medicinska grundforskningen arbetar med en alltmer komplicerad teknik, vilket medför, att stora krav ställas på laboratorierna och deras utrustning. Nödvändigt är, att chefen har tillräckliga lokaler till sin dis- position, men av icke mindre betydelse är, att sådana även förefinnas för yngre forskare, så att dessa få plats och möjlighet att bearbeta de problem, som de upptagit till behandling. Att rum för apparater av skilda slag, djur— stallar m. m. finnas i sådan utsträckning, att de täcka behovet vid en maximal intensitet i arbetstempot, ligger i sakens natur. Om så ej är fallet, — utnyttjas ej det kapital, som nedlagts på institutionsbyggnaden och dess utrustning, på ett rationellt sätt, alldeles frånsett att en dyrbar tid går för- lorad för forskarna.

På klinikerna ligga förhållandena något annorlunda till än på de teore- tiska institutionerna. Laboratorierna utnyttjas såväl för det för sjukvården nödvändiga rutinarbetet som för vetenskaplig forskning. Ej sällan är grän- sen häremellan svår att draga. Skall en tillfredsställande klinisk forskning kunna bedrivas, är det nödvändigt, att laboratorielokalerna göras tillräckligt rymliga. Alltför ofta ha de endast beräknats för rutinarbetet. Föreställ- ningen, att stora och luxuösa lokaler fordras, måste emellertid försvinna och ändamålsenligheten vara den ledande principen vid ny- eller om-

byggnader.

• Sida 19
•  Original

Kraven på laboratorieutrustning kunna givetvis ej närmare specificeras på grund av de stora olikheter, som finnas mellan olika institutioners och klinikers behov. i l l l & 2) Vetenskapligt skolade assistenter. l 5

Inom få områden av den naturvetenskapliga och medicinska forskningen är, som ovan framhållits, en forskare numera i tillfälle att själv handha alla tekniska detaljer och förberedelser i samband med det vetenskapliga arbetet. Mycket av det tidsödande förberedande arbetet utföres vid Väl utrustade laboratorier av vetenskapligt skolade assistenter, och detta an- ltingen det gäller experimentella undersökningar eller matematisk-statistisk bearbetning av undersökningsmaterial och forskningsresultat.

Ur tvenne synpunkter är en sådan anordning lämplig. Dels är den kvali— ficerade forskarens tid för dyrbar för att slösas på ovannämnda arbete, dels kan han själv icke alltid behärska detaljerna i tekniken så som en ivetenskapligt skolad assistent. Denna del av arbetet är en onödig belast— ning, som hindrar forskaren att fullt utnyttja sin fackkunskap.

Lika väl som industrins produktionschefer utföra sina intentioner med tillhjälp av vetenskapsmän, ingenjörer och verkmästare och affärsvärlden arbetar med skolade krafter, lika nödvändigt är det att professorerna, che— ferna för högskoleinstitutionema, förfoga över tillräckligt kvalificerade med- hjälpare.

Det kan vara skäl att påpeka, att denna typ av vetenskapliga med— arbetare icke motsvarar de assistenter och biträdande lärare, som redan finnas-vid de svenska högskolorna. Dessa äro anställda för undervisningen, ' vilken tar en god del av deras tid i anspråk. De arbeta i regel på egna forsk— ningsuppgifter, oftast ett gradualarbete, och stå icke till institutionschefer- nas disposition i här avsedda hänseenden.

3) Tekniska biträden.

För den mera mekaniskt betonade delen av det löpande vetenskapliga arbetet spela de tekniska biträdena en ytterst betydelsfull roll. Förhållan- det är ej blott, att utan deras bistånd mycket av forskarnas tid går förlorad, , utan därtill kommer, att preparatriser och institutionsvaktmästare ej sällan göra avsevärda personliga insatser i vad avser tekniska förbättringar.

ä 4) Penningmedel. *, Här är icke platsen att diskutera de ekonomiska krav, som måste ställas, * om institutioner och kliniker skola kunna fullgöra sina uppgifter i den i vetenskapliga forskningens tjänst. Förhållandena gestalta sig oerhört olika

alltefter forskningens karaktär. Rent principiellt kan i detta sammanhang

• Sida 20
•  Original

endast framhållas, hur nödvändigt det är, att garantier skapas för att dug- liga forskare, som taga upp bestämda arbetsuppgifter, ha möjligheter att också genomföra dem. Alltför många nedslående exempel finnas på, huru stora upptäckter legat inom nära räckhåll men av brist på medel icke blivitj gjorda förrän långt senare och kanske av andra vetenskapsmän.

Det är nödvändigt, att universitetsinstitutionerna äro rustade med anslag för ett löpande forskningsarbete. Det gäller därvid ej endast chefens verk— samhet, utan understöd bör även kunna lämnas till de unga adepters trevande försök, som naturligtvis många gånger rinna ut i sanden, men som understun— dom kunna komma att få en betydande räckvidd. Men det är också nödvändigt att medel kurma erhållas för större och kostbara, på lång sikt planerade arbe— ten av forskare, som redan dokumenterat sig som högkvalificerade.

Forskningens ekonomi kan organiseras på skilda sätt, såsom kommer att beröras i ett annat avsnitt av detta betänkande.

i

5) Facklitteratur.

En ofrånkomlig förutsättning för bedrivandet av vetenskaplig forskning är tillgång till facklitteratur. Vid de medicinska högskolorna tillfredsställes kravet härpå genom som regel väl utrustade bibliotek. En svaghet i dessas * organisation är emellertid, att ett flertal tidskrifter och handböcker endast finnas i ett exemplar. Ofta kan detta vara utlånat till annan ort och kan ej återfås inom den närmaste tiden. Ett pågående forskningsarbete kan lida betydande men härav, då det tvingas att stå stilla på grund av att några för undersökningens fullföljande viktiga data endast äro att finna i det, utlånade tidskrifthäftet. En betydelsefull faktor, då det gäller att under- lätta forskningen, är därför, att biblioteken utrustas med dubblettexemplar av de större tidskrifterna, varvid den bestämmelsen bör gälla, att endast ett exemplar får utlämnas till hemlån.

6) Publikationsmöjligheter.

Det är av största vikt, att de forskningsresultat, som vunnits, snarast möjligt bli publicerade på något av världsspråken och därigenom komma det internationella vetenskapliga arbetet tillgodo, samtidigt som forskarens prioritetsrätt garderas. I forskningens organisation ingå därför också åt— gärder för nyssnämnda ändamål. De vetenskapliga tidskrifterna måste er— hålla ekonomiskt stöd i den utsträckning, att den enskilde forskaren har möjlighet att få sina arbeten offentliggjorda i en tillfredsställande form utan tunga personliga uppoffringar.

• Sida 21
•  Original

III. Den svenska medicinska forskningens

nuvarande resurser.

Den medicinska forskningen i Sverige är, såsom redan nämnts, i stort jsett knuten till de medicinska högskolornas institutioner. En analys av ldess nuvarande resurser blir därför i huvudsak en granskning av högsko- llornas tillgångar av personal, lokalutrymmen och penningmedel för forsk- lning. Även om betydande insatser på senaste tid börjat göras utanför hög— jskolorna såsom å kommunala sjukhus, de statliga laboratorierna och läkeme— ldelsindustrins laboratorier ävensom å fristående forskningsinstitut, utgöra dock högskolornas institutioner och kliniker de egentliga produktionshärdarna för ;medicinsk forskning.

En uppskattning av högskolornas resurser för forskning är svår, beroende på deras dubbla uppgift: forskning och undervisning. Det är ofta omöjligt att avgöra, huru stor del av personalens tid, av lokalutrymmena och av materielanslagen, som disponeras för forskning. Utgångspunkten för inven— teringen måste därför bliva institutionernas tillgångar i stort, vare sig de kunna utnyttjas för forskning eller icke.

I. Personal.

a) Professorer och laboratorer.

En utförlig tabellarisk uppställning över antalet lärarebefattningar vid | de tre medicinska lärosätena finnes i universitetsberedningens utredning i i frågan om universitetens verksamhet och organisation av år 1937 (stat. off. ) utr. 1937: 36, s. 99 och 116). ; Antalet professurer vid de tre medicinska lärosätena uppgick höstter- ; minen 1943 till 58, varav 25 inom de teoretiska disciplinerna. ! Självständig ställning i likhet med universitetsprofessorerna ha ledarna i för de fristående statliga laboratorierna och instituten: statens bakteriolo- l giska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier, statens veterinärmedi- l cinska anstalt, statens institut för folkhälsan och statens rasbiologiska * institut. |_ En tredje grupp av forskare i självständig ställning har tillkommit på senare tid, cheferna för de förutnämnda fristående forskningsinstituten vid

• Sida 22
•  Original

karolinska institutet. Föreståndarna ha professors ställning men ingen under— visningsskyldighet.

Antalet prosektors— och laboratorsbefattningar vid de medicinska läro— sätena var höstterminen 1943 19, varav 10 falla inom den teoretiska ämnes- gruppen.

Vid tandläkan'nstitutet finnas 3 professurer och 6 laboratorsbefattningar. Vid veterinärhögskolan finnas 9 professurer, därav 5 i teoretiska ämnen, och 9 prosektors- eller laboratorsbefattningar.

b) Docenter.

Höstterminen 1943 funnos vid de tre medicinska lärosätena tillsammans 143 docenter, varav 44: inom de teoretiska disciplinerna. 19 docenter voro samtidigt biträdande lärare.

c) Assistenter och biträdande lärare.

Antalet assistenter och biträdande lärare vid de tre medicinska lärosätena är 35, därav 7 i de teoretiska disciplinerna. Vid tandläkarinstitutet finnas för närvarande 18 assistenter och biträ— dande lärare.

Vid veterinärhögskolan finnas 7 assistenter.

d) Tekniska biträden.

Av den enquéte, som de sakkunniga riktat till institutionscheferna, har framgått, att tekniska biträden, avlönade med anslag från högskolorna, i mycket ringa omfattning kunna disponeras för vetenskapligt arbete. Av de 29 klinikchefer vid de medicinska lärosätena, som lämnat uppgifter i detta hänseende, förfoga endast 2 över 1 respektive 2 tekniska biträden, som ingå i klinikens ordinarie personal, för vetenskapligt arbete. Av 15 före- ståndare för teoretiska institutioner ha endast 8 uppgivit sig kunna dis- ponera ett tekniskt biträde mer eller mindre helt för sitt forskningsarbete. På vissa institutioner tages det tekniska biträdet i stor utsträckning i an— språk för skriv—, expeditions— och förvaltningsarbete. De tillfälliga tekniska biträden, som avlönas med anslag ur enskilda fonder, äro ej inbegripna i denna redovisning.

Vid tandläkarinstitutet finnes ett tekniskt biträde för assistans i veten- skapligt arbete.

Vid veterinärhögskolan finnas 9 tekniska biträden, vilka huvudsakligen utnyttjas för rutinarbete men åtminstone på de teoretiska avdelningarna även tagas i anspråk för vetenskaplig forskning.

• Sida 23
•  Original

23 II. Laboratorier.

De sakkunniga ha gjort en uppställning över lokalutrymmena å de teo— retiska institutionerna och å andra laboratorier, där medicinsk forskning kan bedrivas (Bilaga 6). En uttömmande utredning över laboratorieutrymmen för närvarande disponibla för den kliniska forskningen har icke kunnat genom- föras, enär icke tillräckligt preciserade uppgifter stått att erhålla.

III. Nuvarande penningmedel. M aterielanslag och dylikt.

Storleken av de medicinska lärosätenas, tandläkarinstitutets och veteri— närhögskolans materielanslag under de senaste åren framgår av tabell I.

Tabell I.

De medicinska. Tandläkar- Veterinär— läroanstaltema. institutet högskolan 1935/36 271 815 1936/37 294 410 1937/38 323 000 50 000 1938/39 338 870 50 000 40 300 1939/40 258 5701 50 000 44 800 1940/41 230 195 48 400 40 000 1941/42 225 890 48 400 38 000 1942/43 229 170 58 400 38 000 1943/44 229 370 60 400 38 000 1944/45 234 590 70 900 55 200

Materielanslagen äro avsedda för institutionernas drift. Mycket litet kan disponeras för forskning, sedan de obligatoriska utgifterna till materiel för undervisning och laborationsövningar, städning, smärre inköp, apparatunder— håll-, telefon, institutionsbibliotekens nödtorftiga komplettering m. m. täckts. Särskilt de inskränkningar i materielanslagens storlek, som den av kriget framkallade kristiden medfört, ha i hög grad beskurit institutionernas forsk— ningsmöjligheter. Erfarenheten visar, att anslagen för ett flertal institutio- ner icke ens alltid förslå till de obligatoriska utgifterna för undervisningen. Vid de två universiteten ha på de senare åren avsevärda belopp tillskjutits ur reservfonderna för att täcka brist i institutionernas budget. Inköp av dyrbar apparatur, såsom mikroskop, fotografisk utrustning, destillations- anordningar och dylikt samt av större vetenskapliga verk, vilket allt fordras

¹ Denna sänkning berodde därpå, att ur materielanslaget utbröts ett belopp för värme, lyse och vatten och överfördes till ett särskilt omkostnadsanslag.

• Sida 24
•  Original

för att det vetenskapliga arbetet å en institution ej skall helt stagnera, har i viss utsträckning möjliggjorts genom reservfonderna respektive karolinska institutets enskilda fonder. *

Att någorlunda exakt angiva, hur stor del av materielanslagen, som kunnat disponeras för forskningsändamål, är svårt och på sina håll omöjligt, emedan det vetenskapliga arbetet i så mycket sammanfaller med institutio- nernas verksamhet i övrigt. De sakkunniga ha dock försökt införskaffa upp- lysningar i detta hänseende. I enquéten till institutionsföreståndarna be— gärde de sakkunniga upplysning härom för budgetåren 1937 / 38 och 1938 / 39, de två sista förkrigsåren. Tämligen fullständiga uppgifter inkommo från karolinska institutet och från Uppsala universitets medicinska fakultet samt från tandläkarinstitutet och från veterinärhögskolan.

Enligt institutionschefernas uppskattning ha av materielanslagen under budgetåren 1937/ 38 och 1938/39 vid karolinska institutets institutioner och kliniker årligen kunnat disponeras omkring 32 000 kronor för forsk— ningsarbete och vid den medicinska fakultetens i Uppsala institutioner och kliniker omkring 28 000 kronor. Härtill kommer för Uppsalas del ett årligt anslag om 4 400 kronor ur universitetets reservfond, en siffra, som utgör medeltalet av de årliga utdelningarna till medicinska forskningsändamål under femårsperioden 1934 / 35—1938 / 39.

I dessa belopp ingår ej det belopp å omkring 12 500 kronor årligen, som a serafimerlasarettets medicinska klinik använts för vetenskapligt arbete.

För Lunds del ha motsvarande uppgifter icke kunnat erhållas. Institu— tionscheferna ha påpekat den intima samhörigheten mellan institutionernas verksamhet i övrigt och det vetenskapliga forskningsarbetet.

Under den ovan berörda femårsperioden utdelades ur universitetets i Lund reservfond inalles omkring 29 500 kronor till medicinska fakultetens institutioner och kliniker, därav omkring 13 000 kronor eller omkring 2 600 kronor årligen mer eller mindre direkta forskningsanslag.

Av tandläkarinstitutets anslag till förbrukningsmateriel för institutets praktiska verksamhet, 40 000 kronor, och till undervisnings— och åskåd- ningsmateriel, 10 000 kronor, har under budgetåren 1937 /38 och 1938/ 39 allting förbrukats för de avsedda ändamålen och ingenting blivit över för vetenskaplig forskning. Detsamma är förhållandet med nu utgående mot- svarande anslag om tillsammans 70 900 kronor.

Till tandläkarinstitutets förfogande stodo 1937/38—1938/39 5 000 kronor årligen för dess vetenskapliga laboratorium. Motsvarande belopp är nu 6 000 kronor.

Av veterinärhögskolans materielanslag uppge respektive institutionsche— fer, att under budgetåren 1937 / 38 och 1938 / 39 inalles omkring 3 500 kronor årligen kunnat disponeras för forskning.

• Sida 25
•  Original

De två senaste åren ha enskilda forskare vid veterinärhögskolan tilldelats anslag om tillsammans 8 000 respektive 12 000 kronor att användas ute— slutande för forskningsändamål.

Enligt dessa självdeklarationer från institutionscheferna skulle 1937 / 38 av de medicinska institutionernas och klinikernas i Stockholm och Uppsala materielanslag årligen omkring 60 000 kronor ha disponerats för forsknings— ändamål. Beräknas ett motsvarande belopp, 30 000 kronor, för fakulteten i Lund, och lägges härtill anslaget '? 000 kronor årligen ur reservfonderna samt 12 500 kronor, som kunnat disponeras för forskning å Serafimerlasa— rettets budget, närmar sig summan 110 000 kronor.

Av de tre medicinska högskoleinstitutionemas materielanslag jämte tillskott ur reservfonderna kunde sålunda, innan nuvarande krisläge inträtt, endast upp— emot 110 000 kronor årligen användas för medicinsk forskning.

Med den sänkning av materielanslagen, som därefter skett, och den pris— stegring, som inträtt, har följt en allvarlig nedgång i de av institutionerna disponerade medlen, en nedgång, som på sina håll torde helt ha berövat institutionerna medel för forskning.

I ovanstående översikt över materielanslag har hänsyn ej tagits till de medel, som stå till förfogande för statens rasbiologiska institut, statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier eller statens institut för folkhälsan eller statens veterinärmedicinska anstalt. Dessa institutioner ha egna stater och ha, som i föregående kapitel nämnts, att med dessa fullfölja alldeles spe— ciella uppgifter, vilka, om man frånser rasbiologiska institutet, till väsentlig del bestå i att tillgodose medicinalstyrelsen eller andra myndigheter med undersök— ningar i förelagda frågor. I den mån deras anslag räcka och personalens av ämbetsgöromål upptagna tid det medger, kunna deras medel användas också för självständigt vetenskapligt arbete inom verksamhetsområdet.

Enskilda fonder.

Enligt en av de sakkunniga företagen undersökning utdela enskilda fon— der i Sverige för närvarande omkring 710 000 kronor årligen för medicin-sk, odontologisk och veterinärmedicinsk forskning (Bilaga 7).

• Sida 26
•  Original

IV. Brister i den svenska medicinska forskningens

nuvarande resurser och denna forsknings aktuella behov.

De yttre förutsättningarna för medicinsk forskning här i landet, sådana de skildrats i föregående kapitel, lida av brister i många hänseenden.

En av de mest framträdande bristerna ligger däri, att de ordinarie lärarna vid de medicinska lärosätena icke äro i stånd att ägna erforderlig tid åt veten- skaplig forskning. Då denna, som förut framhållits, i främsta rummet är knu- ten till dessa lärosäten, återverkar denna omständighet mycket menligt på den vetenskapliga produktionen inom landet. Orsakerna till bristen på tid äro flera. De bottna i många. fall i inre organisatoriska förhållanden vid lärosätena. och kunna således på grund av de för de sakkunniga givna direktiven icke giva anledning till förslag från deras sida. De sakkunniga se sig dock nödsaka— de att beröra dem.

Först och främst har utvecklingen gått därhän, att undervisning och admi- nistrativa göromål taga alltmer tid i anspråk. Ökningen av antalet studenter har varit särdeles stor och, även om denna ökning icke kan föranleda en pro— portionell ökning av lärarnas antal, måste den dock så småningom framkalla ett behov av förstärkning av lärarekrafterna. Detta behov gör sig gällande i fråga om examinationen, men det framstår med särskild styrka i fråga om den personliga handledning från lärarens sida vid undervisningen, som nästan alltid är ett önskemål och som vid vissa laboratorie- eller andra övningar samt vid den kliniska undervisningen är oumbärlig.

Antalet medicine studerande vid de tre medicinska lärosätena har från år 1913, då det var 872, ökats till ej mindre än 1 978 höstterminen 1943. Sam— tidigt har antalet professorer vid dessa lärosäten ökat från 51 år 1913 till alle— nast 58 höstterminen 1943. Antalet prosektorer och laboratorer har under samma tid stigit från 8 till 19 och antalet docenter från 43 till 1413.

Ökningen av den åt undervisning och examination ägnade tiden, som härav framkallats, går ut över forskningsarbetet. Liknande offer har krävts även av det stegrade administrativa arbetet i fakultet, som särskilt samman- hänger med att fakulteterna och högskolorna i ökad utsträckning tagas i an- språk för remissvar och utredningar.

För de kliniska professorerna. tillkommer deras omfattande sjukvårdande verksamhet, vilken likaledes i hög grad tilltagit på grund av att ett flertal

• Sida 27
•  Original

av de sjukavdelningar, de ha att sköta, äro mycket stora. Även några av pro- fessorerna i teoretiska ämnen nödgas ägna sig åt icke vetenskapliga uppgifter, som ligga deras fack nära.

Undervisningsarbetet blir även mera krävande genom att kunskapsstoffet inom respektive områden ständigt ökas. Litteraturstudierna och förberedelser- na för föreläsningarna ta allt mera tid i anspråk. S*pecialiteterna svälla ut, och nya komma till, en utveckling, som i utlandet lett till att professurer dubble- rats såväl i vissa. teoretiska som i kliniska ämnen och att nya professurer in— rättats i ett flertal specialiteter. Uppdelningen av de teoretiska disciplinerna har i vissa större länder lett till att självständiga professurer inrättats i t. ex. medicinsk fysik, neuroanatomi, arbetsfysiologi, patofysiologi, klinisk biokemi, kemisk bakteriologi, organisk kemi med biologisk inriktning, endokrinologi o. s. v. För att underlätta. utvecklingen ha speciella forskningsprofessurer in— rättats. För den medicinska forskningens framtid i vårt land är det nödvändigt, att en utveckling i motsvarande riktning befrämjas. Då dessa frågor röra de medicinska lärosätenas organisation, anse sig de sakkunniga icke böra när— mare gå in på de vägar, efter vilka de skola lösas. Dessa frågor förbli emel- lertid några av de Viktigaste uppgifterna för den närmaste framtiden. Ej heller ha de sakkunniga gått in på frågan om överflyttandet av en del av under- visningen till assistenter, biträdande lärare och docenter, i syfte att minska professorernas undervisningsarbete.

Svårigheten för de ordinarie lärarna att bedriva forskning har påpekats även av 1938 års sakkunniga för den medicinska undervisningen. (Betän- kande och förslag angående läkarutbildningen. Stat. off. utr. 1941: 27, sid. 308—309.) De föreslogo för tillfredsställande enbart av läkarutbildningens mest trängande krav en avsevärd utökning av lärarkrafterna men ansågo sig i dåvarande läge icke böra taga upp frågan om vad som skulle göras för att bereda de akademiska lärarna mera tid för forskning.

För att bereda. tid åt lärarna vid de medicinska lärosätena för forskning kan dock en åtgärd redan för närvarande vidtagas utan större organisatoriska förändringar. Ledighet bör kunna. med bibehållna inkomster beviljas en lärare från andra honom åliggand—e tjänsteplikter än vetenskapligt arbete. Erfaren- heterna från främmande länder, där i olika former sådan lättnad beredes en lärare, ha visat, att forskningsarbetet därmed kan rikligen befrämjas. Sådan ledighet bör för visst forskningsarbetes genomförande kunna beviljas pro- fessor och befattningshavare i liknande ställning, om arbetet kan anses vara av sådan betydelse och art, att ledigheten är påkallad.

Även läkare vid sjukhus bör kunna erhålla tjänstledighet för utförande av värdefullt vetenskapligt arbete och därvid få anslag för täckande helt eller delvis av under tiden förlorade inkomster.

De sakkunniga återkomma i ett följande kapitel till närmare förslag i nu nämnda hänseenden.

• Sida 28
•  Original

Allvarliga brister föreligga för närvarande i fråga om tillvaratagande av de för forskningsarbete bäst skickade begåvningarna. Först och främst saknas till— räckliga medel att möjliggöra för yngre vetenskapsidkare att utan större eko— nomiska svårigheter få specialutbildning. Det är synnerligen önskvärt att dessa vetenskapsidkare, även om de själva sakna erforderliga ekonomiska resurser, kunna bli satta i tillfälle att påbörja och utföra disputationsarbete eller därmed jämförligt arbete. Härigenom ökas deras utsikter att framdeles kunna göra sig gällande i konkurrensen om akademiska. befattningar, liksom deras tidiga inriktning på vetenskapligt arbete blir en värdefull tillgång för landet.

Vidare saknas utvägar att i erforderhg utsträckning bereda vetenskapsidkare möjligheter att utomlands fullborda sin utbildning. En studievistelse utomlands är ofta det viktigaste ledet i en vetenskapsmans utbildning. Han kommer där— under i kontakt med de dominerande strömningarna i samtidens vetenskap på sitt område och får se problemen ur olika synvinklar. Blir han i tillfälle att stanna utomlands ett eller ett par år, kan han förvärva en fackkimskap och en in- riktning, som i hög grad gagnar hans framtida forskning. Denna utbildnings- möjlighet bör icke stå endast den förmögne tillbuds utan också den mindre be- medlade. Härtill tjäna resestipendier. Studievistelserna utomlands medföra ock- så andra fördelar. Personliga förbindelser med fackmän i de ledande länderna, helst stärkta av långvarig samvaro, utgöra en värdefull tillgång. Stipendiaterna äga förutsättning att i framtiden uppehålla en ständig kontakt. med respektive länders medicinska kultur. De lära sig som regel att behärska något av de stora kulturspråken och få förmåga att bekantgöra för internationell publik de nya rön, de på sitt håll senare eventuellt komma att göra.

Vissa discipliner bland de kliniska ämnena äro dessutom alltjämt under— kastade en så snabb utveckling, att redan sjukvårdens krav påkalla en livlig kontakt med utlandet. En hög vetenskaplig standard hos de ledande medi— cinska. kretsarna, vilken som regel befordras av kontakt med utlandet, är näm- ligen av största betydelse för införandet av nya behandlingsmetoder.

Tidigare ha allmänna medel lämnats endast som resestipendier åt ordinarie lärare m. fl. vid rikets universitet samt karolinska institutet och åt obefordrade vetenskapsidkare vid universiteten i Uppsala och Lund. För dessa ändamål utgingo som extra anslag under åren 1925 /26 till 1931 / 32 20 000, respektive 15 000 ln'onor. När anslagen ånyo beviljades under 1936 / 37 till 1939/40 sänktes de till 12 000, respektive 8 000 kronor. Dessa anslag ha varit avsedda att underlätta kortare studieresor i utlandet.

Medel för längre studieuppehåll utomlands ha här i landet utdelats endast av Sverige-Amerika stiftelsen. Den har under åren 1919—1941 utdelat 17 stipendier om 4 000 kronor åt yngre medicinska forskare för studievistelse i Amerika. Dessutom ha smärre andra såsom t. ex. vetenskapsakademins Lin- dahlsstipendier använts av några stipendiater för utrikesresa. Den mest värde—

• Sida 29
•  Original

fulla. hjälpen i detta hänseende har kommit från Rockefellerstiftelsen i New York, vilken icke minst på detta sätt under de senaste åren före kriget lämnat den medicinska forskningen i Sverige ett synnerligen Värdefullt stöd. Över tjugotalet medicinska stipendiater ha på bekostnad av stiftelsen fått uppehålla sig i utlandet ett eller två år. Äterverkan härav på den vetenskap— liga aktiviteten i Vårt land har.varit mycket stor.

Elan kan befara, att möjligheten att erhålla stipendier från Rockefeller— stiftelsen framdeles icke kommer att stå till buds i samma utsträckning som före kriget.

De sakkunniga finna det i hög grad önskvärt att för utbildning av unga forskare och för höjande av medicinens vetenskapliga standard ett lämpligt antal stipendier anslås för forskares utbildning i utlandet.

I de ovan nämnda hänseendena framlägga de sakkunniga i kap. VI närmare förslag. '

Docentema utgöra en personalreserv, som för rekryteringen av ledan—de forskare är oumbärlig. Såsom förhållandena nu äro, erhålla de icke de arbets— möjligheter, som äro erforderliga. De ha icke att påräkna. andra förmåner än eventuellt ett docentstipendium och en arbetsplats, det senare med insti- tutionschefens medgivande. Enär docentstipen-dierna vanligen utgöra förutsätt— ningen för allvarligt vetenskapligt arbete från docenternas sida, aktualiseras frågan om dessa stipendier. Den har i olika sammanhang berörts tidigare, sammanfattningsvis senast i 1938 års docentutredning.

Docentutredningens förslag i dessa hänseenden ha emellertid icke beaktats, vilket är av allvarlig betydelse för den medicinska forskningens framtid i landet. Den nödvändiga nyrekryteringen av forskare hotar att därigenom bli eftersatt.

Vid tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan finnas icke några docent- stipendier.

De sakkunniga finna det angeläget, att de hittills framställda önskemålen rörande docent- och forskarstipendierna beaktas.

De sakkunniga vilja även framhålla Vikten av att assistenter och ama- nuenser ges sådana löneförmåner och arbetsvillkor, att de kunna disponera den tid, som icke åtgår för undervisningen, för forskning å institutionen.

Beträffande laboratorieutrymmena anse de sakkunniga., med stöd av den inventering som företagits, att omfånget av redan existerande och för den närmaste framtiden planerade institutionsbyggnader för teoretisk medicinsk forskning och den prekliniska undervisningen väl tillåter en tillfredsställande vetenskaplig verksamhet.

Om lokalutrymmena för den teoretiska forskningen i stort sett äro tillfreds- ställande, är detta icke förhållandet vad beträffar den kliniska forskningen. Ej ens universitetsklinikerna ha tillfredsställande laboratorieutrymmen.

• Sida 30
•  Original

Lasaretten i landsorten och de kommunala sjukhusen i de större städerna äro med få undantag byggda uteslutande med tanke på sjukvårdens krav. En— dast i de större städerna finnas enstaka kommunala sjukhus med utrymmen även för experimentellt arbete. Sålunda finnas vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg ett särskilt bakteriologiskt laboratorium och ett nyinrättat tämligen rymligt kemiskt-fysiologiskt laboratorium. Vid enstaka. större landsortslasarett finnas smärre laboratorieutrymmen.

Vid veterinärhögskolan äro laboratorierna på institutionerna för fysiologi och kemi samt för patologisk anatomi otillräckliga för forskning. Detsamma gäller de kliniska institutionerna med undantag av den obstetrisk—bujatriska, för Vilken en byggnad med goda laboratorieutrymmen är under uppförande.

En mycket stor olägenhet för vetenskapligt arbete av särskilt fordrande art är, att skolade vetenskapliga assistenter saknas. En professor eller befatt- ningshavare i liknande ställning hör av skäl, som i kap. II framhållits, ha möjlighet att som fast medarbetare för längre tid anställa en vetenskapligt skolad assistent, så länge han är sysselsatt med forskning av betydelse. Denne bör ha god fackutbildning och som regel vara filosofie eller medicine licentiat.

Anställning i större omfattning av sådana assistenter skapar ett problem om deras utkomstmöjligheter, då de som regel icke kunna för framtiden stanna kvar som assistenter. Flera utvägar synas emellertid härvid kunna väntas stå till buds. Dels kunna de vetenskapligt mera meriterade av dem tänkas vinna befordran på den akademiska banan eller såsom chefer för de här i landet allt talrikare laboratorierna för patologi, kemi och fysiologi vid våra större sjuk— * hus och lasarett, dels är en sådan anställning under en följd av år hos välkända vetenskapsmän synnerligen meriterande för anställning vid läkemedels- eller , livsmedelsindustrins laboratorier eller inom olika grenar av industrin. *

Erforderliga tekniska biträden finnas i alltför ringa omfattning. Såsom tidi- gare berörts, ha endast omkring halva antalet av de teoretiska institutio— nerna ett tekniskt biträde för assistans i vetenskapligt arbete, medan denna befattningshavare på övriga håll till stor del användes för administrativa göromål.

Med den utveckling, som skett, har vaktmästarpersonalen vid de teoretiska institutionerna i allt mindre utsträckning kunnat utnyttjas som hjälp vid det vetenskapliga arbetet, då den måste ägna avsevärd del av sin tid åt assistans vid undervisningen.

Bristen på penningmedel blir alltid ett avgörande hinder för det vetenskap- liga arbetets bedrivande. En professor eller befattningshavare i liknande ställ— ning ävensom en vetenskapligt arbetande docent bör självfallet ha möjlighet att få anslag för att täcka kostnaderna i samband med sin egen forskning och sådan forskning, som han utför i samarbete med lärjungar. För detta. ändamål äro dock de tillgängliga resurserna alldeles otillfredsställande.

• Sida 31
•  Original

Av materielanslagen jämte tillskott ur reservfonderna kunde de tre medi- cinska lärosätena före kriget disponera endast omkring 110 000 kronor om året för vetenskapligt ändamål.

Huru små dessa resurser äro framgår av en- jämförelse med t. ex. Carlsberg- fondens biologiska institut i Köpenhamn, som 1943 hade en driftsstat på 89 000 danska kronor, och Carlsberg-fondens laboratorium, som hade en drifts- stat på 276 000 kronor. Den vetenskapliga verksamheten vid en av Sveriges större läkemedelsfabriker uppges draga en årlig kostnad av omkring 650 000 kronor.

Storleksordningen av de medicinska institutionernas materielanslag med- ger således, att endast mycket begränsade arbetsuppgifter kuima planeras.

Med kristiden har läget försämrats. Materielanslagen ha ytterligare sänkts, ? samtidigt som en allmän prisstegring ägt rum, återspeglad bland annat i kom- merskollegii prisindex, vilken under tiden 1935—1941 stigit med 70 procent, men Vilken prisstegring för åtskilliga.förbrukningsartiklar för laboratorierna är mycket högre. Många institutioners materielanslag ha, såsom tidigare på- pekats, härigenom blivit så små, att underskott i institutionernas driftsbudget uppstått. För åtskilliga institutioner äro sålunda materielanslagen icke att ' räkna med som tillgång för finansierandet av vetenskaplig forskning.

Vid tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan äro förhållandena. likartade. Penningmedel för anställande av personal och till löpande utgifter för forsk- ningen stå sålunda i stort sett. till buds för närvarande endast från de enskilda fonderna. Särskilt böra i detta sammanhang framhävas de genom allmänna insamlingar tillkomna konung Gustaf V:s jubileumsfond och konung Gustaf V:s 80-årsfond, vilkas medel skola användas till kräftsjukdomarnas och de inva— lidiserande folksjukdomarnas, främst de reumatiska sjukdomarnas och barn— förlamningens, bekämpande. Dessas medel, liksom nationalföreningens mot tuberkulos, användas sålunda för bestämda uppgifter i kampen mot några av de mest förhärjande folksjukdomarna: tuberkulos, kräfta, reumatiska sjuk- domar och barnförlamning. Den sammanlagda utdelningen ur dessa tre fon— der, uppgående årligen till omkring 215 000 kronor eller 32 proccent av alla fondmedel, användes sålunda uteslutande för forskning rörande dessa sjuk- domar. Till den medicinska forskningens i övrigt disposition för fördelning på olika discipliner, inklusive grundforskningen, återstå således årligen 495 000 kronor, varav omkring 200 000 kronor ur stiftelsen Therese och Johan Anders- sons minne vid karolinska institutet, vilken stiftelse varit av mycket stor be- tydelse för den medicinska forskningen i Vårt land.

De medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund ha haft till sitt förfogande endast 15 000 respektive 5 700 kronor fondmedel årligen, förutom de belopp på omkring 4 400 kronor respektive omkring 2 600 kronor, som de för veten- |

• Sida 32
•  Original

skapligt ändamål erhållit ur universitetens reservfonder. Praktiskt taget sakna dessa fakulteter egna medel för medicinsk forskning i modern mening.

Tandläkarinstitutet förfogar icke över några nämnvärda enskilda fonder för vetenskaplig forskning. Vid veterinärhögskolan är endast den Virginska fonden med en årlig utdelning av omkring 3 500 kronor av nämnvärd betydelse för forskningen.

I detta sammanhang måste erinras om att utvecklingen går därhän, att det reella värdet av ovanberörda fondmedel oavbrutet minskas. Sålunda har ut- ; delningen ur den största fonden, stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne, under tioårsperioden 1932—1942 minskats från omkring 265 000 i kronor till omkring 200 000 kronor.

• Sida 33
•  Original

V. Allmänna grunder för den medicinska

forskningens främjande.

I det föregående ha de sakkunniga lämnat en redogörelse för den sven- ska medicinska forskningens resurser i fråga om forskare, tekniska biträ— den, laboratorier m. m., ävensom beträffande de brister, som vidlåda forskningens organisation och resurser. Det har därvid framgått, att bris- terna äro av sådant slag, att de påtagligt försvåra och stundom omöjlig- göra vetenskaplig forskning.

De sakkunniga ha sökt utreda vilka åtgärder, som böra vidtagas för att så långt möjligt är avhjälpa de påtalade bristerna under beaktande av att icke allt— för stora krav ställas på det allmänna, och ha efter ingående överväganden fun— nit, att man därvid bör gå fram efter tvenne linjer.

Dels bör direkt ekonomiskt stöd för vetenskaplig forskning lämnas till de medicinska lärosätena, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan in- begripna, och dels bör ett statligt centralt medicinskt forskningsråd in— rättas. I det följande skola de sakkunniga närmare anföra skälen härför.

Den medicinska forskningen är väsentligen knuten till högskolorna. Dessa läroanstalter hava emellertid enligt sina statuter och andra före- skrifter den dubbla uppgiften att bedriva vetenskaplig forskning och med— dela undervisning. På grund av anslagens ursprungliga knapphet, senare tillkomna beskärningar samt prisstegringar tillgodose de för de medicinska lärosätena tillgängliga anslagsmedlen numera så gott som endast den ena huvuduppgiften, nämligen undervisningen, vilken självfallet måste fullgöras, om icke förfång omedelbart skall inträda. Skador betingade av minskad vetenskaplig verksamhet göra sig däremot gällande endast så småningom. Det är för de sakkunniga väl bekant, hurusom de medicinska lärosätena i landet sedan länge i sina anslagsäskanden framhållit vådan av bristfälligheten i de resurser som för närvarande stå till buds, då det gäller forskningsarbete. Bristerna på medel äro så mycket mer betänkliga, som institutionerna liksom även klinikerna för sitt undervisningsändamål äga allmänna förutsättningar i form» av lokalresurser m. m., vilka icke kunna tillgodogöras på ett effektivt sätt och därför i Viss utsträckning re- presentera ett dött kapital. Med ett förhållandevis begränsat ekonomiskt understöd för vetenskaplig forskning vid universitet och högskolor skulle nyssnämnda kapital kunna levandegöras på ett helt annat sätt än vad nu

• Sida 34
•  Original

34 ] är fallet. Utan medel, som kunna disponeras relativt fritt, finnes som na— turligt är ingen möjlighet att i arbetet inom nyssnämnda lärosäten, som dock äro vetenskapens centralhärdar, pröva uppslag eller nya idéer, Vilka visserligen i många fall i fortsättningen icke motsvara förväntningarna ] men i andra få bestående värde och understundom hava den karaktären, 1 att de på ett avgörande sätt föra vetenskapen framåt. Det bör också er— inras om, att nivån på den vid ifrågavarande läroanstalter meddelade un— a dervisningen utan tvivel är direkt beroende av kvaliteten hos den veten— skapliga forskning, som där bedrives. För nyrekryteringen av forskare och akademiska lärare är vidare en sådan forskning av väsentlig betydelse. , Det bör framhållas, att en direkt förstärkning av de egna resurserna för forskning enligt de sakkunnigas uppfattning i hög grad bör verka främjan— de på den vetenskapliga självverksamheten och initiativkraften hos de skilda lärosätena.

En ökning av den vetenskapliga forskningskapaciteten hos de institu- tioner, varom här är fråga, sker naturligast genom att dessa tilldelas de ytterligare medel, som erfordras för den befintliga organisationens fulla utnyttjande. Sätten för en dylik ökad anslagstilldelning kunna givetvis vara flera. De sakkunniga, som i enlighet med sina direktiv icke upptaga frågan om förbättrande av lärosätenas resurser i den mån denna fråga rör deras organisation eller deras löpande behov av materielanslag, då dessa frågor böra prövas omedelbart av företrädarna för dessa lärosäten, hava kommit till den uppfattningen att för ändamålet bör beviljas ett särskilt anslag, förslagsvis benämnt anslaget för medicinsk forskning vid uni— , versiteten med flera undervisningsanstalter. Anslaget synes böra erhålla : reservationsanslags karaktär. De sakkunniga, som i det följande skola fram— lägga beräkningar rörande anslaget och förslag till närmare bestämmelser därom, vilja i detta sammanhang beröra de principiella synpunkterna be— träffande detta anslag. Till skillnad från institutionernas och klinikernas nuvarande anslag för materiel m. m., vilka främst med hänsyn till under- visningens behov fördelas mera proportionellt mellan institutioner och kliniker och i huvudsak äro oförändrade år från år, bör fördelningen av forskningsanslaget enbart ske med hänsyn till den vetenskapliga forskning, som utföres på de olika institutionerna, respektive klinikerna, oberoende av huruvida såsom i allmänhet torde bliva fallet det vetenskapliga arbetet utföres av institutionsföreståndaren, respektive klinikchefen och hans när— mare medhjälpare, eller det bedrives av annan till fakulteten respektive högskolan knuten vetenskapsman och oberoende av, om därigenom anslagen på ett håll bli avsevärt större än på ett annat. När sedan fråga blir om fortsatta anslag torde till ledning vid bedömandet böra framläggas en redogörelse för den under föregående period utförda forskningen. ltiöjlighet bör här— igenom föreligga för den anslagsbeviljande instansen att tillse, att medlen

• Sida 35
•  Original

komma. till den mest effektiva användning ur forskningssynpunkt. Forsk- ningsanslaget skall kunna användas till arvoden åt vetenskaplig och tek— nisk arbetskraft samt till utrustning och förbrukningsmateriel för forsk- ningens bedrivande.

De sakkunniga Vilja i detta sammanhang vidare erinra därom, att lik- nande anslag som de nu föreslagna beviljats de tekniska högskolorna under benämning bidrag till främjande av teknisk forskning samt att detta skett ' utan samband med någon omprövning av ifrågavarande högskolors orga—

nisation.

Vid sidan av detta anslag för forskning böra på grunder, som anförts un— der föregående kapitel, också medel till stipendier för unga vetenskaps- idkare beviljas. I första hand böra därvid de, som ägna sig åt utarbetandet av en doktorsavhandling, komma ifråga.

Såsom inledningsvis framhållits är ett direkt stöd av den vetenskapliga verksamheten vid universitet och högskolor icke den enda väg, som bör beträdas, då det gäller att främja svensk medicinsk forskning, utan även en andra åtgärd, nämligen inrättande av ett statligt centralt medicinskt forskningsråd är enligt de sakkunnigas mening påkallat.

Tanken på ett centralt organ för den medicinska forskningens främjan— de i form av ett medicinskt forskningsråd anknyter till förebilder i utlan— det, där sådana organ bildats. Härom få de sakkunniga hänvisa till bilaga 2. I synnerhet erfarenheterna från England ha varit mycket gynnsam— ma och ägnade att stärka förtroendet för den nytta ett dylikt centralt råd kan göra. Det anses där ha väsentligt höjt den medicinska forsk— ningens standard, i synnerhet genom att hänvisa tillgängliga personliga och materiella resurser åt fruktbringande särskilt viktiga forskningsområden och genom att igångsätta vetenskapliga undersökningar av socialmedi— cinsk eller militärmedicinsk art, vilka från samhällets synpunkt betraktats som särskilt önskvärda, samt slutligen genom att tillvarataga begåvade forskare och bereda dem arbetsmöjlighet och utkomst inom forsknings- arbetet.

Liknande centrala organ för forskning ha också i Vårt land redan till- kommit. År 1942 inrättades ett statens tekniska forskningsråd och en statens kommitté för byggnadsforskning.

Sammansatt av de bästa krafterna i landet och utrustat med tillräck: liga ekonomiska resurser bör ett medicinskt forskningsråd kunna i rikt mått främja vårt lands medicinska forskning samt dess hälso— och sjuk— vård.

Ett medicinskt forskningsråds uppgift blir att följa den medicinska forskningen i stort och dess framsteg liksom forskningen inom angränsan- de vetenskapliga områden och därigenom vinna överblick över aktuella

• Sida 36
•  Original

forskningsuppgifter. Härigenom och genom att uppehålla förbindelser med olika forskare inom och utom landet bör rådet, där så erfordras och är lämpligt, kunna insätta olika krafter på bearbetandet av problem, vilkas lösande synes vara av väsentligt värde. Särskilt måste rådets verksamhet bli av betydelse, då det gäller medicinska frågor, vilka på grund av deras omfattning eller speciella karaktär en fakultet eller högskola icke har möj- lighet att bemästra. Här framträda i första hand problem av socialmedi- cinsk art, liksom också uppgifter på det militärmedicinska arbetsfältet.

Det blir vidare rådets uppgift att taga närmare kännedom om samt ställning till det praktiska värdet av nya behandlingsmetoder av olika sjukdomar, vilka metoder antingen utarbetats i främmande länder eller framkommit som resultat av vetenskaplig forskning i vårt land. I den mån rådet finner dessa metoder vara av betydelse, bör det kunna främja deras användning.

En uppgift, för vilkens handhavande rådet särskilt synes Vara skickat, ligger inom läkemedelslärans område. Medan kontrollen av nya läkemedels sammansättning och verkningsgrad tillkommer statens farmacevtiska la- boratorium under medicinalstyrelsen, finnes intet organ, som systematiskt kan ingående pröva läkemedlens terapeutiska värde. Härigenom sakna lä- kare, tandläkare och veterinärer ofta ett auktoritativt omdöme om det me— dicinska värdet av nya läkemedel, och onödiga utgifter för allmänheten bli ej sällan följden. En sålunda nödig kontroll bör ett medicinskt forsknings— råd kunna utöva på ett tillfredsställande sätt.

Forskningsrådet kan vidare tjäna som en den medicinska vetenskapens beredskapsorganisation för kris- och krigstider. Det skall därvid bland annat främja utbildningen av fackmän, som kunna svara för landets själv- försörjning ifråga om läkemedel och sjukvårdsmateriel.

Som förut framhållits är den medicinska forskningen i vårt land för när— varande i huvudsak knuten till de medicinska läroanstalterna, tandläkar- institutet och veterinärhögskolan inräknade. Nlen även vid andra institu- tioner och laboratorier bedrives medicinsk vetenskaplig verksamhet och stå medel till förfogande härför. De möjligheter till forskningsarbete, som de icke akademiska sjukhusen erbjuda, äro åter föga beaktade. Vid dessa finnes ett betydande antal läkare och laboratoriechefer, som äro livligt in— tresserade av vetenskapligt arbete och som skulle kunna bidraga med egen forskning, om bättre möjligheter härtill kunde erbjudas. Åtskilliga över-- läkare äga professors kompetens och många underläkare äro eller ha varit docenter. De skulle under gynnsammare villkor utan tvivel kunna göra vetenskapliga insatser i större utsträckning än vad nu redan sker. De stora centrallasaretten genomgå en utveckling, som gör dem väl lämpade som centra för medicinsk forskning. De största ha redan eller komma att få

• Sida 37
•  Original

specialavdelningar, som till och med universitetsklinikerna stundom ännu sakna, t. ex. för neurokirurgi, dermatologi samt allergiska sjukdomar. Cen— trallaboratorierna vid de största lasaretten erbjuda i allmänhet goda möj— ligheter för vetenskapligt arbete. För de läkare, vilka äro verksamma vid dessa sjukhus vore det synnerligen betydelsefullt, om en forskning i större utsträckning än vad nu är fallet där kunde bedrivas, något som också kun— de komma den praktiska sjukvården till godo. I andra länder har en be- tydande och livskraftig forskning växt fram vid de icke akademiska sjuk— husen till gagn för den medicinska vetenskapen och för sjukvården. För ett medicinskt forskningsråd här i landet skulle det vara en angelägen uppgift att främja forskning av sådan art. Ett sådant råd bör vara väl ägnat härför.

Det medicinska forskningsrådet bör se en av sina viktiga uppgifter ligga i att stödja fakulteterna och högskolorna i deras vetenskapliga arbete. Även om dessa utrustas med direkta anslag för vetenskaplig forskning ligger det i sakens natur, att de med sina relativt begränsade medel i många fall icke kunna vara i stånd att genomföra stora och omfattande forskningsprogram, vilka understundom fordra långvarig ledighet för for- skaren från det ordinarie arbetet samt ett större antal hjälpkrafter liksom även materiel i betydande omfattning. Ett forskningsråd skulle här ha en viktig funktion i att främja dylika.speciella forskningsuppgifter och 10— vande vetenskapliga arbetsprogram, samtidigt som det övervakade, att de tilldelade medlen utnyttjades på ett effektivt sätt. Tyngdpunkten för rådets verksamhet härutinnan kommer att hänföra sig till större forsk- ningsuppgifter, vilka planeras av forskare, som dokumenterat sig som framstående vetenskapsmän. Möjlighet bör därjämte finnas för rådet att lämna medel till andra vetenskapsidkare, vilka framlägga arbetsuppgifter, som synas lovande men vilkas utförande fakulteter respektive högskolor av skilda anledningar icke kunna understödja.

Också på ett annat sätt skulle forskningsrådet kunna gagna fakulteterna och högskolorna, nämligen genom att utdela resestipendier. Dessa skola ha till syfte att bereda vetenskapsmän, företrädesvis yngre, tillfälle att i utlandet orientera sig över problem, för vilka de äga särskilt intresse, eller att utbilda forskare till expert inom något nytt medicinskt forskningsom- råde, som är otillfredsställande företrätt i vårt land. Möjlighet att erhålla resestipendier bör föreligga även för vetenskapsidkare utanför de medi- cinska lärosätena.

När de riksdagsmotioner, i vilka hemställdes om utredning om inrät- tandet av ett statligt medicinskt forskningsråd, behandlades i riksdagens statsutskott, infordrades yttranden av kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt lärar- kollegiet vid karolinska institutet, av medicinalstyrelsen samt av arméför-

• Sida 38
•  Original

valtningens sjukvårdsstyrelse, varjämte tillfälle bereddes Sveriges läkar— förbund och svenska läkarsällskapet att yttra sig.

Ur dessa yttranden vilja de sakkunniga anföra följande (statsutskottets utlåtande nzr 147: 1943):

Medicinska fakulteten i Uppsala understryker att »vad som här i landet saknas, är en organiserad samverkan av det vetenskapliga arbetet på medicinens fält. Ett centralt forskningsråd med överblick över aktuella forskningsuppgifter och med möjligheter att i samverkan insätta för deras lösning lämpliga krafter skulle utan tvivel även i vårt land ha en betydande uppgift att fylla. Det synes fakul— teten icke vara en utopi att kostnader nedlagda på en intensifiering och rationali- sering av det medicinska forskningsarbetet inom en icke avlägsen framtid skall kunna åstadkomma Väsentliga reduktioner i statens utgifter för sjukvård.»

Medicinska fakulteten i Lund tillstyrker livligt »att ett vetenskapligt forsk— ningsråd med vittgående möjligheter till ekonomiskt understöd åt forskare in— rättas.»

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller, att den medicinska forsk— ningens tilltagande specialisering »erfordrar i växande grad en samlad verksamhet av institutioner och forskningsgruppcr i nära samarbete med angränsande natur- vetenskapliga discipliner, i första rummet kemi och fysik». — »Det torde vara ställt utom allt tvivel, att en central auktoritativ organisation med uppgift att effektivt stödja sådan medicinsk forskning, som anses särskilt betydelsefull, skulle väsentligt befordra denna verksamhet, under förutsättning att tillräckliga medel ställas till dess förfogande. Genom att förmedla och bekantgöra viktigare forsk- ningsresultat, så att de snarast kunna praktiskt tillämpas, samt genom att taga initiativ i frågor av allmänt intresse, skulle vidare stora fördelar kunna nås. Erfa— renheten från flera inom— och utomeuropeiska länder har visat, att ett statligt forskningsråd, utrustat med tillräckliga medel och befogenheter, på ett för sam- hället mycket fördelaktigt sätt visat sig kunna fylla dessa uppgifter.» Kollegiet understryker även, att enligt dess mening »ctt centralt forskningsråd är en insti— tution av sådan karaktär, att densamma icke på något sätt torde komma i in— tressekonflikt med eller annars göra intrång i de medicinska högskolornas verk— samhet.»

Kanslern för rikets universitet ansluter sig »helt till den uppfattningen, att ett sådant råd har en betydande uppgift att fylla». Kanslern erinrar om upprättandet av ett statens tekniska forskningsråd och betonar att »de synpunkter, som lett till skapandet av detta råd, ha sin tillämpning också på den medicinska forskningen». »Genom tillkomsten av ett centralt forskningsråd som har till sitt förfogande nödiga anslag skulle utan tvivel betydande praktiska resultat kunna vinnas.»

M edicinalstyrelsen finner, att det föreligger »starka skäl för inrättandet av ett statligt medicinskt forskningsråd i vårt land efter mönster av liknande organisa— tioner utomlands», och hävdar, »att den medicinska forskningen i vårt land icke har den ställning och organisation och icke erhåller de hjälpmedel som den behöver för att kunna fullfölja sin viktiga uppgift». — »För medicinalstyrelsens vidkom— mande har i flera sammanhang framstått som en väsentlig olägenhet att vårt land ej äger tillgång till någon myndighet eller institution, som har kvalificerade arbets- krafter och tillräckliga ekonomiska resurser att taga sig an aktuella forskningsupp— gifter, som behöva klarläggas för vidtagande av medicinska åtgärder till före- byggande och botande av sjukdomar.» — »Genom tillskapandet av ett statligt medicinskt forskningsråd skulle vårt land förfoga över en auktoritativ instans,

• Sida 39
•  Original

vilken kunde efter stora riktlinjer främja en sund utveckling på det medicinska forskningsområdet.» —- Rådet borde även »kunna taga initiativ till samverkan mellan olika forskare och verka för snabbare och mer systematiska efterprövningar av resultat, som anmälts av medicinsk forskning i utlandet.»

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse erinrar om att vid dess sida redan verkar ett vetenskapligt råd. Styrelsen finner dock att frågor, innebärande initiativ till större undersökningar vid vetenskapliga institutioner, mera sällan kunnat på önsk- värt sätt upptagas till behandling och föras till lösning, då de ekonomiska möjlig— heterna härför oftast saknats, och ej heller ifrågavarande råd alltid haft personliga förutsättningar att lösa uppgifter av dylikt slag. Sjukvårdsstyrelsen nämner i sitt yttrande en rad viktiga arbetsuppgifter och tillfogar, att »nu nämnda och andra för krigsförhållanden lika viktiga medicinska frågor hava aktuellt intresse och böra föras till sin lösning snarast möjligt. Successivt framträda även andra, som även- ledes böra bearbetas, därest landets krigsberedskap inom hithörande områden skall kunna upprätthållas. De militära myndigheterna skulle helt visst härutinnan få en välbehövlig hjälp, därest till även dessas förfogande stode en institution av här föreslagen art, d. v. 5 ett statligt medicinskt forskningsråd.»

Sveriges liikafrfö'rbunds centralstyrelse framhåller »vikten av en nära kontakt mellan forskningsrådet och den praktiska läkarverksamhetcn utanför universi— teten» och yrkar »att det praktiska sjukvårdsarbetet och den förebyggande hälso— ' vården måtte i detta syfte bliva representerat i rådet.»

Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse betonar, att forskningsrådet skulle få en mycket stor betydelse för utvecklingen och tillvaratagandet av de medicinska resurserna såväl i fredstid som i krigstid.

Svenska skolläkarföreningens styrelse framhåller »den stora nytta, som ett dylikt forskningsråd helt säkert skulle göra även hälsovården». Här finnas »arbetsupp— gifter för ett forskningsråd, vilka väl kunna mäta sig, ja, i samhällsekonomisk be— tydelse kanske överflygla liknande uppgifter inom den rena sjukvården.»

Svenska psykiatriska föreningens styrelse anser att »det givetvis skulle vara av den största betydelse för den medicinska forskningen, om det föreslagna forsknings— rådet komme till stånd». Styrelsen anser det »önskvärt, att det på allt sätt fram- ; häves, vilken särskilt stor ekonomisk betydelse varje forskningsresultat, som kan

minska de sinnessjukas antal eller sinnessjukdomarnas invalidiserande effekt, har för samhället.»

Svenska radiologförbundets styrelse anser det »ofrånkomligt att de, som äga förutsättningar och håg för forskning, skola kunna beredas arbetsmöjligheter, utan att de bli nedtyngda av undervisning eller till och med rutinarbete, såsom för när- = varande i stor utsträckning är fallet». Styrelsen framhåller, att »den radiologiska

forskningen i vårt land i jämförelse med utlandet står på en mycket hög nivå och att svenska forskare här gjort avgörande insatser. Detta beror till stor del på den fasta organisation, som skapats av professor G. Forssell, en organisation byggd på intim samverkan mellan forskning och praktisk sjukvård. Det synes, som om vi här i landet inom ett visst medicinskt specialområde ha ett exempel på vad en fastare organisation och ett intimare samarbete mellan forskning och sjukvård kan betyda för medicinen i dess helhet». — »Enligt förslagsställarna skulle det medicinska forskningsrådet icke endast främja medicinsk forskning utan även verka för tillgodogörande inom sjukvårdsväsendet av vunna framsteg», vilket av styrelsen betecknas som en mycket viktig del av rådets verksamhet.

Svenska otolaryngologförbundet uttalar som sin åsikt »att det knappast kan anses värdigt ett land med en i övrigt så högt uppdriven kulturell standard att

• Sida 40
•  Original

endast materiellt utnyttja vunna framsteg utan att vilja självt bidraga med nödiga resurser för en nödvändig utveckling». — »Vad frågan om inrättandet av ett stat- ligt forskningsråd beträffar, uttalar förbundet sin obetingade anslutning till den framlagda planen.»

Svenska gynekologfö'rbundet framhåller, att »den medicinska forskningen har gått mot en tilltagande specialisering och erfordrar en växande grad av samlad , verksamhet av institutioner och forskningsgrupper i nära samband med angrän- * sande naturvetenskapliga discipliner, i första rummet kemi och fysik. Härigenom : komma kraven på såväl forskningsverksamheten som på de utövande forskarna att ökas. Det torde vara ställt utom tvivel, att en central auktoritativ organisation med uppgift att effektivt stödja sådan medicinsk forskning, som anses särskilt be— tydelsefull, skulle väsentligt befordra denna verksamhet, under förutsättning att tillräckliga medel ställas till dess förfogande.» — »Erfarenheten från flera. inom— och utomeuropeiska länder har visat, att ett statligt forskningsråd, utrustat med tillräckliga medel, på ett för samhället mycket fördelaktigt sätt visat sig kunna fylla sina uppgifter.» — »Även om ökade medel skulle ställas till universitetens och karolinska institutets förfogande, vilket ju i och för sig är nödvändigt, utgör dock, såsom i motionen framhållits, ett centralt forskningsråd en kraftkälla av annan och starkare art och med andra principiella möjligheter än vad som står de medi— cinska fakulteterna till buds.»

Svenska kirurgförbundets styrelse anser, att ett statligt medicinskt forsknings- råd »blir säkert av största betydelse för medicinens och sjukvårdens utveckling och rationalisering i Vårt land» och yrkar, att även den praktiska läkarverksam- heten utanför universiteten måtte bli representerad.

Svenska barnläkarförbundet anser, att inrättandet av ett statligt medicinskt forskningsråd »skulle vara av synnerligt värde för den medicinska forskningen i landet».

Svenska patologförbundet framhåller de stora ekonomiska svårigheter den sven— ske läkare, som vill ägna sig åt forskning har att kämpa mot. »Sällan eller aldrig blir han sålunda i tillfälle att utan tryckande ekonomiska bekymmer helt få ägna sig åt denna uppgift. Även mycket framstående och sin forskning lidelsefullt hän- givna unga forskare tvingas härigenom så småningom att helt eller delvis lämna sitt arbete för att söka sin bärgning som akademiska lärare eller som praktiska yrkesutövare, varvid forskningsintresset oftast snart pressas i bakgrunden av tyng— 'ande undervisnings— eller rutinarbete.» — »I den mån det föreslagna statliga forskningsrådet får resurser att ekonomiskt omhändertaga förtjänta forskare och bereda dem möjlighet att under drägliga försörjningsvillkor, utan belastning av rutinarbete, fullfölja sitt arbete, har det sålunda en stor mission att fylla.» För- bundet framhåller vidare betydelsen av att arbetsplanen för forskningsrådet utfor— mas så att det på ett snabbt och smidigt sätt kan upptaga sådana praktiskt me— dicinska problem, som av den ena eller andra anledningen kunna bliva aktuella. till vetenskaplig bearbetning och härför samordna lämpliga forskarkrafter. Rådet bör även äga befogenhet att inom eller utom landet utsända representanter för studiet av viss fråga och bestrida dessas resekostnader.

Svenska internförbundets styrelse anser, att ett statligt medicinskt forsknings— råd otvivelaktigt har en utomordentligt viktig uppgift att fylla. Det synes styrelsen vara av största vikt, att forskningsrådet i stor utsträckning intimt samarbetar med landets sjukhus och läkare vid dem och ej för snävt begränsar sitt intresse till universitetsklinikerna och klinikerna vid karolinska sjukhuset. Av synnerlig vikt synes det även styrelsen vara, att de kliniska vetenskaperna bli represente—

• Sida 41
•  Original

?

rade i forskningsrådet. Hinder bör ej föreligga för att de representeras av per- soner, som ej tillhöra universitetsklinikerna eller karolinska sjukhuset.

Svenska läkarsällskapet finner, att »den motivering som anförts för inrättandet av ett statligt medicinskt forskningsråd, är i hög grad övertygande. Den medi- cinska forskningen i vårt land har icke den ställning och organisation och erhåller icke de hjälpmedel, som den behöver för att fullgöra sin viktiga uppgift. Den i det hela goda sjukvård vårt land nu äger är grundad på otaliga vetenskapliga arbeten, men för att den ej skall bliva efter i utvecklingen måste den oavlåtligt erhålla förnyade impulser från medicinsk forskning, ej blott som långods från ut- landet utan också som insatser från vårt eget land.» — »Genom tillkomsten av ett medicinskt forskningsråd skulle. i första rummet kunna vinnas en auktoritativ central instans, vilken kunde efter stora riktlinjer främja en sund utveckling på det medicinska forskningsområdet.» —— »Men rådet skulle också kunna få en stor betydelse i den mening namnet egentligen angiver, d. v. s. just rådgivande myn- dighet beträffande behov av anslag till olika medicinska institutioner i syfte att frigöra krafter för dylik forskning, särskilt genom att tillförsäkra desamma nödiga personliga hjälpkrafter, laboratorier, amanuenser, tekniska biträden m. 111. En så- dan myndighet skulle, om den finge en lämplig sammansättning, kunna avväga från olika håll framställda krav med den omsikt och planmässighet, som har svä— rare att. bli behörigen tillgodosedd vid den mera ämbetsmässiga behandlingen av de mångskiftande kraven från de medicinska fakulteterna och karolinska institutet. Rådet skulle därjämte kunna taga initiativ till samarbete mellan olika forskare beträffande viktigare aktuella spörsmål och det skulle kunna göra en god insats för snabbare och mer systematiska efterprövningar av resultat som vunnits av medicinsk forskning i utlandet.» _ Sällskapet framhåller, att »väsentliga forsk- ningshärdar äro tillfinnandes utanför högskolorna, t. ex. på vissa av länslasaretten, vissa större kommunala sjukhus och annorstädes» och finner det naturligt att sällskapet såsom en samlingspunkt för detta forskningsarbete bör vara represen— terat i rådet.

Statsutslwttet och riksdagen framhålla (Riksdagens skrivelse nr 311: 1943) att. därest ett medicinskt forskningsråd befinnes böra inrättas, detsamma oavvisligen måste erhålla en sådan organisation, att det kan bliva ett livskraftigt och initia- tivrikt organ, ägnat att samordna och tillvarataga landets resurser på det medicin— ska forskningsområdet.

De sakkunniga finna på grund av vad de ovan anfört och med stöd av här återgivna yttranden, att inrättandet av ett statligt centralt medicinskt forskningsråd måste bli av mycket stor betydelse för främjandet av den me— dicinska forskningen och tillgodogörandet av dess resultat. Vid sidan av de direkta anslag för medicinsk forskning vid universiteten m. fl. undervisnings— anstalter, som de sakkunniga föreslagit, bör ett sådant forskningsråd kunna möjliggöra för Vårt land att bättre än hittills fylla de anspråk å medicinsk forskning, som måste ställas på en nation med den allmänna kulturella ställning Sverige intager.

• Sida 42
•  Original

VI. Detaljförslag rörande den medicinska

forskningens främjande.

I föregående kapitel ha behandlats de två linjer, efter vilka de sakkunniga anse, att den medicinska forskningen i landet bör befrämjas, nämligen dels genom ett särskilt anslag för medicinsk forskning vid universiteten m. fl. undervisningsanstalter och dels genom inrättande av ett statligt medicinskt forskningsråd. De syften, som med dessa åtgärder skulle fullföljas, ha också i huvudsak blivit angivna. Här skall närmare redogöras för de normer, enligt vilka detta synes böra ske.

1. Rörande forskningsanslaget.

Vad först angår dispositionen av det för medicinsk forskning vid uni- versiteten m. fl. undervisningsanstalter avsedda anslaget torde detta av Kungl. Maj:t böra årligen fördelas i fem skilda poster, varav en för var— dera av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, en för karolinska institutet, en för tandläkarinstitutet och en för veterinärhögskolan. Anslag ur var och en av dessa poster bör kunna beviljas för visst uppgivet forsk— ningsarbete, varvid planen för dess fullföljande och anslagets användning skola angivas. Som i föregående kapitel antytts bör anslaget kunna be- viljas för täckande av utgift, förenad med det ifrågavarande forsknings- arbetet, såsom till arvoden åt vetenskapligt eller tekniskt biträde, till köp av instrument eller annan utrustning eller till anskaffande av förbruknings— artiklar. Anslaget bör tilldelas föreståndaren för en institution vid ett läro- säte eller någon där verksam vetenskapsidkare. Vare sig ansökan om anslag ingivits eller icke bör efter yttrande av vederbörande fakultet, lärarkolle— gium eller lärarråd beslut om anslagets beviljande meddelas av högre myn- dighet. För fakulteterna, karolinska institutet och tandläkarinstitutet synes kanslern för rikets universitet vara den lämpligaste myndigheten, för vete— rinärhögskolan dess styrelse. Det är av vikt att bestämmelser givas därom, att den, som erhållit anslag, är pliktig att för varje år redogöra för använd- ningen därav och för arbetets fortskridande. Denna redogörelse bör granskas av fakulteten, lärarkollegiet eller lärarrådet och bör tjäna som grundval för bedömande av frågan om eventuellt nytt anslag.

Därjämte bör som i föregående kapitel nämnts ett särskilt anslag be—

• Sida 43
•  Original

viljas för doktorandstipendier. Dessa stipendier skola utgå till studerande, som äro sysselsatta med utarbetande av doktorsavhandling eller därmed jämförligt arbete, och som ådagalagt anlag för vetenskapligt arbete och . äro i behov av understöd. Förslagsvis bör varje stipendium utgå med 5 000 i kronor för år att utgå under högst tre år. Antalet stipendier synes böra

1

vara sex för vardera av fakulteterna i Uppsala och Lund, tio för karolinska institutet, två för tandläkarinstitutet och tre för veterinärhögskolan. Ord— ningen för stipendiernas tillsättande torde böra vara densamma som för beviljandet av anslag av nyssberörda medel. I några hänseenden torde dess- utom särskilda bestämmelser vara erforderliga.

2. Rörande forskningsrådet.

Beträffande det föreslagna statliga medicinska forskningsrådet föreligga spörsmål rörande både dess arbetssätt och dess organisation.

Av vad i föregående kapitel anförts framgår, att dess verksamhet bör gå ut på både att taga initiativ till medicinsk forskning och att understödja : sådan forskning, vartill den icke givit uppslag. Rådet skall för fullföljande

av dessa syften ha till sitt förfogande penningmedel, ur vilka anslag be— viljas. Dessa anslag böra beviljas för befordrande av Viss uppgiven forsk— ' ningsuppgift men böra inom denna ram kunna utgå för tillgodoseende av ' vitt skilda ändamål. De böra sålunda kunna beviljas för täckande av kost— _ nader för forskaren, förorsakade av forskningsarbete, såsom resor, mistade j löneförmåner och dylikt, eller såsom understöd för hans utkomst, eller för ' avlönande av vetenskapligt eller annat biträde eller för inköp av instru- , ment eller annan materiel och oberoende av om forskaren är knuten till någon

högskola eller icke.

För anslags beviljande förutsättes att arbetsplan och kostnader, avsedda att täckas av anslaget, äro angivna. Liksom i fråga om anslag ur de nyss omnämnda medlen bör ock här redogörelse för användningen av anslaget årligen lämnas, och kontroll bör utövas över bruket av de anslagna medlen.

Ur de till rådets disposition ställda medlen böra ock utdelas stipendier, åt lovande eller förtjänta forskare för studieresa. Om skälen härför hänvisas till kapitel IV. Den för sådana stipendier lämpligaste anordningen torde

- icke vara att på förhand bestämma ett visst antal stipendier å visst eller vissa

bestämda belopp. Behoven i detta hänseende äro mycket växlande. Ena ; gången kan det vara fråga om en studieresa under ett års tid eller längre

tid till laboratorier i Amerikas Förenta Stater; en annan gång är önske— målet kanske endast en resa till England under en eller ett par månader. Det tjänligaste är, att stipendiets storlek anpassas efter det behov, som för varje tillfälle visas föreligga, och att det överlämnas åt rådet att efter förslag bestämma därom.

• Sida 44
•  Original

Rådet bör ock verka för att forskningsbiblioteken i landet bliva försedda med erforderlig litteratur och befrämja publicering av vetenskapliga forsk— ningsresultat. För dessa ändamål skola anslag kunna beviljas.

Rörande rådets arbetssätt reser sig den frågan, huruvida rådet bör äga beslutanderätt beträffande beviljande av medel ur det härför disponibla an— slaget eller om denna bör överlämnas till Kungl. Maj:t eller annan myndig— | het. De sakkunniga vilja i detta hänseende framhålla den stora betydelsen j av rådets självständighet 1 sin verksamhet. Liksom det vetenskapliga arbetet. för sin rikaste utveckling förutsätter oberoende, bör ock det centrala organ, , som här föreslås skola ha till sin särskilda uppgift att befrämja forskning, utöva sin verksamhet under eget ansvar och i full frihet. Om ock beslutande- rätten därför i regel bör ligga hos rådet, synes dock för beviljandet av sär- skilt stora anslag eller för beslut om understöd, som kunna väntas omfatta längre tidsperioder, rådets avgörande för att bliva giltigt böra underställas Kungl. Maj:t.

Vid sidan av de rådets uppgifter, som avse att omedelbart främja den medicinska forskningen, bör rådet kunna tjäna som en centralorganisation för lämnande av anvisningar och upplysningar till myndigheter och andra och för avgivande av utlåtanden 1 medicinska fragor, när sådana begäras av Kungl. Maj: t.

Beträffande rådets sammansättning ha bland de sakkunniga åtskilliga ' överläggningar ägt rum och olika meningar förfäktats. De skilda alternativ, som kunna ifrågakomma, röra sig i främsta rummet om rådets storlek, alltså huruvida rådet skall vara relativt fåtaligt eller vara större. För ett litet råd kan särskilt anföras, att ett sådant har lättare att arbeta och kan 4 utveckla en högre grad av beslutsamhet i sin verksamhet. Skälen för ett större råd ligga framför allt däri, att med de uppgifter rådet enligt de sakkun- nigas mening bör tilldelas en såvitt möjligt allsidig representation av olika vcrksamhetsgrenar inom medicinsk forskning och administration i landet är önskvärd, varjämte behörig hänsyn måste tas till de å de olika lärosätena förgrenade lokala intressena. De sakkunniga ha stannat vid att föreslå, att rådet består av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande samt fjorton leda— möter. Enär Viktiga uppgifter av socialmedicinsk eller militärmedicinsk art komma att vila å rådet, böra medicinalstyrelsen och försvarets sjuk— vårdsförvaltning vara företrädda i rådet. Detta synes lämpligast böra. ske så, att medicinalstyrelsens chef eller den han därtill förordnar samt general- läkaren eller den han därtill förordnar ha säte i rådet. Dylikt förordnande bör kunna avse Visst sammanträde eller den längre eller kortare tid, som vid förordnandet bestämmes, dock högst en viss maximitid, förslagsvis fem år. De övriga tolv ledamöterna böra vara aktivt verksamma vetenskapliga forskare och utses på grund av sina vetenskapliga förtjänster. I främsta rummet skola härvid de medicinska lärosätena, tandläkarinstitutet och vete-

• Sida 45
•  Original

rinärhögskolan inräknade, vara företrädda. Deras representanter böra utses genom val. En lämplig fördelning synes vara, att två ledamöter väljas av vardera av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, tre av karolinska institutets lärarkollegium, en av tandläkarinstitutets lärarråd och två av veterinärhögskolans lärarkollegium. Det torde vara erforderligt att tillse att bland de av de tre förstnämnda lärosätena valda ledamöterna både de prak- tiska och de teoretiska disciplinerna bli företrädda. Detta kan lämpligen : ske genom en föreskrift, att av de av karolinska institutet valda ledamöterna

två skola företräda de teoretiska disciplinerna och en de praktiska, och att av de av de två fakulteterna valda en vid vardera fakulteten skall företräda den ena gruppen läroämnen och en den andra. Det är givetvis önskvärt att bland dessa sju valda medicinska vetenskapsmän så många skilda discipli- ner som möjligt bli företrädda. Några fasta regler för att tillgodose detta önskemål torde dock icke böra uppställas. Ett tillfredsställande resultat torde kunna vinnas genom samråd mellan valkorporationerna. Av de av veterinärhögskolans lärarkollegium valda ledamöterna skall likaledes den ene ' representera de teoretiska och den andre de praktiska disciplinerna. Jämväl

den medicinska forskning, som icke är företrädd av dessa lärosäten, bör äga en målsman i rådet, vilken torde böra väljas av svenska läkarsällskapet. Slutligen böra jämväl de medicinen angränsande naturvetenskapliga disci- plinerna vara företrädda genom en ledamot, vilken lämpligen väljes av rådet

. självt.

En följd av att rådet blir så pass talrikt som här föreslagits torde vara, att det i tämligen stor utsträckning måste arbeta genom arbetsutskott. Att därjämte bruket av subkommittéer för förberedande arbetes utförande blir nödvändigt kommer senare att omnämnas.

En ömtålig och svår fråga är den tid, för vilken ledamot av rådet bör utses. Å ena sidan äro kontinuitet och av ledamöterna förvärvad erfarenhet i rådets angelägenheter natm'ligen eftersträvansvärda, men å andra sidan är det betydelsefullt, att icke ensidighet i medelsdispositionen insmyger sig och kotterivälde stabiliseras. I det engelska rådet tillmätes en relativt snabb växling i rådets sammansättning en stor betydelse. Efter överväganden i denna fråga ha de sakkunniga stannat vid att föreslå, att ordföranden utses för fem år i sänder eller den kortare tid Kungl. Maj :t bestämmer, och att, som ovan nämnts, maximitiden för de av medicinalstyrelsens chef och generalläkaren för- ordnade substituten likaledes sättes till fem år, samt att de övriga tolv leda- möterna väljas för en tid av tre är och må omväljas i regel allenast en gång och ytterligare en gång blott om alldeles särskilda skäl påkalla sådant omval. Avgår någon av dessa tolv ledamöter, innan hans tjänstgöringstid gått till ända, bör ersättare väljas för den återstående delen av denna tid utan att denna in— räknas i den sammanlagda högsta tjänstgöringstiden för den sålunda nyvalde.

• Sida 46
•  Original

Då det för bevarande av en viss grad av kontinuitet särskilt bland de valda medicinska forskarna inom rådet icke kan vara lämpligt, att man— dattiden för dem framdeles kommer att utgå samtidigt, torde en övergångs— bestämmelse, förslagsvis omfattande de fyra av fakulteterna i Uppsala och Lund, de tre av karolinska institutet och de två av veterinärhögskolan valda ledamöterna, vara erforderlig, enligt vilken dessa genom lottning indelas i tre grupper om vardera tre ledamöter och den första mandattiden för en av dessa bestämmes till ett år och för en annan till två år och för en tredje till den normala tiden av tre år. Denna första tjänstgöringstid av ett eller ' två är bör då icke inräknas i den nyss omnämnda högsta tjänstgöringstiden för var och en av dessa ledamöter.

Rådets arbetsformer komma att bestå i sammanträden in pleno och, som redan antytts, i arbetsutskott och särskilda kommittéer. Rådet måste vidare utrustas med ett fast sekretariat. Den närmare organisationen i dessa hän— seenden torde icke böra i förväg utarbetas; det bör tillkomma rådet självt att träffa erforderliga bestämmelser härom. På några punkter torde dock anvisningar vara lämpliga.

I fråga om arbetsutskottets befogenheter torde vara påkallat, att en Viss gräns drages gentemot rådet in pleno. Ärenden rörande beviljande av an— slag, stipendium eller understöd böra ej få avgöras av arbetsutskottet utan alltid hänskjutas till rådet in pleno, även om en förberedande behandling stundom lämpligen kan anförtros åt arbetsutskottet.

För föredragning av ärenden inför rådet bör jämväl på andra sätt än genom arbetsutskottet en förberedande utredning kunna ske. Så snart till— räcklig sakkunskap för bedömande av ett ärende icke finnes inom rådet, bör en särskild kommitté, utrustad med sådan sakkunskap tillsättas och krafter utanför rådet härför anlitas eller särskilt uppdrag åt en eller flera sakkunniga givas att bistå rådet.

Ett spörsmål av en viss betydelse knyter sig till dessa frågor. Bland rådets uppgifter bör ingå som en viktig angelägenhet att stå myndigheter till tjänst med att bearbeta vetenskapliga frågor, som möta dessa myndigheter i deras verksamhet. I främsta rummet framträda härvid, som förut på- pekats, medicinalstyrelsens och försvarets sjukvårdsförvaltnings behov av undersökningar av socialmedicinsk respektive militärmedicinsk natur. Det torde kunna förväntas, att medicinalstyrelsen i detta syfte kommer att anlita rådet, så snart styrelsen icke själv anser sig förfoga över möjligheter att utreda problemet, medan försvarets sjukvårdsförvaltning torde kunna antas Vända sig till rådet, så snart den har behov av vetenskaplig undersökning inom sitt verksamhetsområde. Fråga uppstår då, huru dessa ärenden bäst böra behandlas i rådet. Den ändamålsenligaste vägen att skaffa den förberedande utredningen torde i regel vara att hänskjuta den till särskild subkommitté, och då hithörande frågor kunna förväntas förekomma

• Sida 47
•  Original

i avsevärt antal och erfordra en viss kontinuitet, torde det vara lämpligt, att rådet arbetar med fasta subkommittéer, en för socialmedicinska och en för militärmedicinska frågor, med medicinalstyrelsens chef som ordförande ; för den förra och generalläkaren som ordförande för den senare. Med hän— l syn till de socialmedicinska och militärmedicinska problemens stora om— 1 fattning och växlande natur torde måhända bli erforderligt att å ett flertal subkommittéer differentiera de till dessa två huvudgrupper hörande veten- skapliga frågorna. Beträffande de militärmedicinska frågorna kan redan nu förutses, att vid sidan av subkommittén för allmänna militärmedicinska frågor erfordras en för flygmedicinsk forskning och en för bearbetandet av navalmedicinska problem. Inrättas en särskild flygmedicinsk subkommitté torde denna i huvudsak få de uppgifter, som avses för den av de sakkunniga " för utredning rörande ordnandet av den flygmedicinska forsknings— och . försöksverksamheten i utlåtande den 14 juni 1944 föreslagna flygmedicinska forskningsnämnden, en utveckling, som dessa sakkunniga antydningsvis beröra (sid. 96).

Kommittéernas arbetsresultat böra föredragas inför rådet, och detta äger då höra de ledamöter av kommittén, som ej äro ledamöter av rådet. Det torde lämpligen böra överlämnas åt rådet att, sedan det trätt i verksamhet, utforma de närmare bestämmelserna för dessa kommittéer. Detsamma torde böra gälla frågan, huruvida jämväl andra fasta subkommittéer böra in— rättas.

Sekreteraren och den övriga personal, som erfordras för rådets expedi— tion, böra tillsättas av rådet, som också bör äga att inOm ramen för härför tillgängliga medel besluta om avlöningen.

Redan förut har framhållits vikten av att rådet noggrant följer använd— ningen av de medel, som anslås, och fortskridandet av det arbete, vartill de anslagits. För detta ändamål bör forskaren, som erhållit medel, minst en gång årligen avgiva utförlig redogörelse för arbetets fortskridande. Finner rådet, att forskaren icke ägnar så mycken tid åt arbetet, som vid anslagets beviljande förutsatts, eller att arbetet icke bedrives på ett tillfredsställande sätt, bör rådet äga att söka rättelse eller att indraga fortsatt anslag. Rådet bör ock äga att vid utdelande av anslag uppställa de villkor eller eljest lämna de föreskrifter, som finnas erforderliga.

Till rådets ledamöter synes böra utgå skälig ersättning för särskilt tids— krävande arbete. Till ordföranden, som kan väntas bli åtskilligt upptagen med enskilda föredragningar av sekreteraren, innan de olika ärendena hän- visas till förberedande utredning, torde böra utgå ett arvode ä 3 000 kronor för år. De övriga ledamöterna torde däremot i första hand böra åtnjuta blott resekostnads— och traktamentsersättningar för sammanträden i rådet in pleno eller i utskott eller kommittéer. Dessa ersättningar böra utgå enligt allmänna resereglementet klass I B. Om ledamot av rådet i visst ärende

• Sida 48
•  Original

anlitas som särskild sakkunnig för att göra en förberedande utredning, bör han åter äga åtnjuta särskild ersättning härför. Dylik utredning kan vara av invecklad art, och det vore ej rimligt att begära, att ledamot av rådet skulle göra sådan sakkunnigutredning utan gottgörelse. Det bör tillkomma rådet att besluta om sådan ersättning i varje särskilt fall. Ersättning, som nu nämnts, bör ock tillkomma den, som utanför rådet anlitas för särskilt sakkunniguppdrag. Sekreterarens arvode bör, som redan sagts, bestämmas av rådet; dess storlek torde icke böra i förväg bestämmas, då det inom vissa gränser torde böra bero på hans kvalifikationer.

På grund av vad här anförts ha de sakkunniga utarbetat följande förslag till reglemente för statens medicinska forskningsråd.

ål.

Till främjande och utveckling av den medicinska forskningen ”inom landet och till hälso— och sjukvårdens gagnande skall statens medicinska forsknings- råd medelst anslag och annorledes stödja det medicinska forskningsarbetet inom landet och befordra samverkan mellan detta arbete och forskningen inom angränsande naturvetenskapliga discipliner.

% 2.

För fyllande av sin uppgift har rådet särskilt 1) att följa forskningen i stort inom medicinska och angränsande vetenskap— liga områden samt uppehålla förbindelse med de i landet verksamma. forskarna och, när så finnes påkallat, organisera. samarbete bland dem för lösande av särskilda uppgifter;

2) att taga initiativ till sådan forskning, som är av särskild betydelse för landet samt föranleda enskilda forskare att eljest upptaga eller fortsätta sär- skilda forskningsuppgifter;

3) att för befordrande av arbetet å viss uppgiven forskningsuppgift på eget initiativ eller på grund av ansökan bevilja anslag till forskare för inköp av instrument eller annan materiel eller för avlönande av vetenskapligt eller annat biträde eller för täckande av kostnader för forskaren, förorsakade av forsk— ningsarbetet, såsom resor, mistade löneförmåner och dylikt, eller för säker— ställande av hans utkomst;

4) att bevilja stipendier åt lovande eller förtjänta forskare för utrikes stu— dieresa;

5) att i övrigt befrämja för forskning lämpade personers specialutbildning samt att understödja utbildning av fackmän inom specialområden av betydelse för landets självförsörjning och beredskap i kristid;

6) att verka för att forskningsbiblioteken i landet bliva försedda med erfor- derlig litteratur;

7) att befrämja publiceringen av vetenskapliga forskningsresultat;

!

• Sida 49
•  Original

8) att utgöra en centralorganisation för lämnande av råd och anvisningar till myndigheter och enskilda rörande medicinsk forskning och därmed samman—. hängande frågor;

9) samt att avgiva av Kungl. Maj:t infordrade utlåtanden i frågor rörande medicinsk forskning.

53.

Rådets beslut om beviljande av särskilt stort anslag eller av anslag, som kan väntas skola utgå under flera år, skall för att bliva giltigt underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.

&

i

54.

; Rådet består av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande samt av fjorton ? ledamöter, nämligen medicinalstyrelsens chef eller den han därtill förordnar, ), generalläkaren eller den han därtill förordnar samt följande tolv ledamöter: ' två valda av medicinska fakulteten i Uppsala, två av medicinska fakulteten i Lund, tre av karolinska institutets lärarkollegium, en av tandläkarinstitu- tets lärarråd, två av veterinärhögskolans lärarkollegium, en av svenska läkar- sällskapet samt en av det medicinska forskningsrådet vald företrädare för naturvetenskaplig forskning inom ett område, som är av särskild betydelse för den medicinska forskningen. De tolv sistnMnda ledamöterna skola vara aktivt verksamma vetenskap— liga forskare och skola väljas på grund av sina vetenskapliga förtjänster. Av de av de medicinska fakulteterna valda ledamöterna skall en från var- ; dera företräda de teoretiska medicinska disciplinerna och en de praktiska och " av de av karolinska institutet valda skola två företräda de teoretiska discipli- nerna och en de praktiska. Vid val av de sju nu åsyftade ledamöterna bör genom samråd eller annorledes tillses, att så många skilda discipliner som möj— ligt bli företrädda i rådet. Av de av veterinärhögskolans lärarkollegium valda ledamöterna skall en företräda de teoretiska och en de praktiska disciplinerna. ; Ordföranden utses för fem åri sänder eller den kortare tid Kungl. Maj:t be- . stämmer. Om medicinalstyrelsens chef eller generalläkaren förordnar annan ,- att varaledamot i rådet, må förordnandet gälla visst sammanträde eller tills ' vidare under den kortare eller längre tid, som vid förordnandet bestämmes, _ dock ej längre tid än fem år i sänder. De tolv valda ledamöterna väljas för ; tre år och må omväljas två gånger, den andra gången dock endast om alldeles

i särskilda skäl påkalla sådant omval. Avgår någon av dessa ledamöter, innan ; hans tjänstgöringstid utgått, skall valet av ny ledamot avse återstående delen , av denna; och skall denna tid ej inräknas i den sammanlagda högsta tjänst-

göringstid, som nyss stadgats.

• Sida 50
•  Original

den det påkalla.

56.

Rådet utser sekreterare och den övriga personal, som erfordras för dess expe- dition, och bestämmer avlöningen för dessa. *»

å7.

Rådet må tillsätta särskilt arbetsutskott för prövning av de frågor, som ; rådet finner kunna hänskjutas till detsannna. Beviljande av anslag eller sti- ' pendium må icke överlåtas till arbetsutskottet.

För beredande av ärende skall rådet, om den specialsakkunskap, som fordras, ej är tillräckligt företrädd inom rådet, tillsätta särskild kommitté eller uppdraga åt en eller flera personer att bistå rådet med utredning. Om

sålunda erfordeng sakkunskap ej finnes tillgänglig inom landet, må utländsk sakkunskap anlitas.

% 5. Rådet skall på ordförandens kallelse sammanträda, när föreliggande ären— | !

% 8.

Rådets ordförande åtnjuter arvode enligt vad Kungl. Maj:t bestämmer. ;

Vid rådets eller arbetsutskottets sammanträden äga de däri deltagande leda— 1

möterna. åtnjuta dagtraktamente och reseersättning enligt de grunder Kungl.

Maj:t fastställer. För arbete, som enligt vad i % 7 mom. 2 är stadgat fullgöres för rådets räkning och för särskilt utredningsuppdrag, som utföres av medlem i rådet, må rådet besluta ersättning efter ty prövas skäligt.

% 9.

När rådet beviljat anslag till forskare, skall rådet noggrant tillse, att ansla— ; get på verksamt sätt användes för det därmed avsedda ändamålet. Forskaren ' skall minst en gång årligen avgiva utförlig redogörelse för fortskridandet av det arbete, varför anslaget beviljats. Finner rådet, att forskaren icke ägnar så mycken tid åt arbetet som vid anslagets beviljande förutsatts eller att arbetet icke bedrives på tillfredsställande sätt, skall rådet lämna tillsägelse härom eller indraga anslaget.

Rådet må vid beviljandet av anslag uppställa de villkor eller eljest lämna de föreskrifter, som befinnas erforderliga.

Rådet skall utfärda närmare allmänna bestämmelser om de uppgifter, som vid ansökan om anslag skola lämnas, så ock om villkoren för erhållande av resestipendier.

% 10. Rådet skall årligen till Kungl. Maj:t inlämna redogörelse över sin verk— samhet ävensom årligen i god tid till Kungl. Maj:t inkomma med äskanden angående medel för fortsatt verksamhet.

• Sida 51
•  Original

% 11. Rådets ekonomiska verksamhet skall granskas av genom Kungl; Blajzttilh satta revisorer. . ,

| % 12. [, Rådet må utfärda närmare föreskrifter rörande sin verksamhet. |

Övergångsbestämmlse.

Den första tjänstgöringstiden för de av de två medicinska fakulteterna, karo— linska institutet och veterinärhögskolan valda ledamöterna skall för tre av dem utgöra allenast ett år och för tre allenast två år. Vid rådets första samman— träde skall genom lottning bestämmas, för vilka av de valda tjänstgöringstiden ;skall sålunda begränsas. Denna tid skall ej inräknas i den saManlagda högsta ätjänstgöringstid, som föreskrives ovan i % 4.

! 3. Anslagsäskanden.

För bedömande av det anslagsbehov, som ett genomförande av föreliggande förslag kan medföra, måste i främsta rummet beaktas de väsentliga brister, som för närvarande föreligga i den medicinska forskningens resurser. Det Vidf- sträckta och för samhället och dess medlemmar så utomordentligt viktiga forskningsfält, som den medicinska vetenskapen utgör, erbjuder uppgifter - i snart sagt obegränsat antal och omfång. De sakkunniga äro dock väl med-- ' vetna därom, att även önskemål, för vilka goda grunder kunna anföras, icke ,kunna väntas bli helt tillgodosedda. Men redan ett måttfullt fyllande av de brister, med vilka den medicinska forskningen i vårt land arbetar, kräver avsevärda belopp. .

För att åskådliggöra storleksordningen av de Värden för samhället, som här äro i fråga, ha de sakkunniga, som förut nämnts, låtit verkställa en under- sökning av de ekonomiska verkningarna å samhället av sjukdomar. Ur denna på ekonomiskt—statistiskt material grundade undersökning må här anföras följande. De för samhället av sjukdomar förorsakade årliga direkta. utgifterna utgöras av dels budgetära, d. v. s. belastande stats eller kommuns budget, och dels socialekonomiska utgifter, såsom utgifter för tandvård, läkarvård, in- köp av apoteksvaror m. m. De förra beräknas till sammanlagt omkring 405 mil- joner kronor, varav kostnaderna för allmän hälso- och sjukvård belöpa sig till omkring 253 miljoner kronor, utgifterna för av sjukdom vållade tilläggspen—

%sioner och invalidunderstöd till omkring 64 miljoner kronor, fattigvårdsutf % gifter föranledda av sjukdom efter avdrag av ersättningar till omkring 57 ' miljoner kronor, stats- och kommunalbidrag till sjukkassor till omkring 16 [ miljoner kronor och utgifter för barnbidrag, invaliditetsprofylax, blindersätt-

• Sida 52
•  Original

ningar etc. till omkring 15 miljoner kronor. De socialekonomiska utgifterna kunna likaledes uppskattas till mycket höga belopp, sannolikt omkring 200 miljoner kronor. Ett försök till en ytterst approximativ uppskattning av de av sjukdom vållade produktionsförlusterna här i landet har också gjorts. Man 1 måste emellertid här räkna med en mycket hög grad av osäkerhet redan i fråga * om de grundläggande spörsmålen, nämligen huru många s. k. arbetsår landet under ett år går förlustigt på grund" av sjukdom, och till vilket genomsnitt— ligt värde ett arbetsår bör Uppskattas. Med de resurser, som för närvarande , stå de ekonomiska. och statistiska vetenskaperna till buds, synes en något så när tillförlitlig beräkning av dessa faktorer knappast kunna ernås. De sak- kunniga måste därför i detta hänseende inskränka sig till att betona, att de av sjukdom förorsakade produktionsförlusterna under ett år för landet måste uppgå till mycket betydande belopp.

Beträffande betydelsen av veterinärvården må anföras följande. Landets djurstock representerar ett värde av omkring 1 600 miljoner kronor. De bud- getära utgifterna för den civila och militära veterinärverksamheten belöpa sig årligen till över 12 miljoner kronor och de socialekonomiska till omkring 10 miljoner kronor. De årliga förlusterna, orsakade av dödsfall bland husdjuren, ha beräknats till omkring 27 miljoner kronor. Beträffande värdet av den samman- i lagda produktionsminskningen på grund av sjukdom är det givetvis omöjligt att göra tillförlitliga beräkningar. Produktionsminskningen utgöres huvudsakligen ? av minskad mjölk-, kött-, fläsk— och äggproduktion, minskad arbetsprestation hos dragare samt minskade hud- och pälsvärden. Enbart värdet av genom sjuk- dom orsakad minskad mjölkproduktion belöper sig årligen till minst 50 miljoner * kronor och många år upp mot 100 miljoner kronor.

Av den enquéte, som enligt vad i 1 kap. ovan nämnts, blivit företagen, ha 1 de sakkunniga sökt bilda sig en föreställning om de väl grundade önskemål i fråga om penningmedel för forskningsarbete, som lärare vid de fem olika läro- sätena samt andra läkare och några inom medicinens gränsområden verksamma forskare för närvarande hysa, samt om de forskningsuppgifter de med förbätt— rade resurser skulle upptaga.

Av svaren å denna enquéte framgår, att nämnda forskare vid sidan av de an— slag de redan erhålla från lärosätena eller enskilda fonder synas behöva ytter— ligare anslag för rent medicinsk forskning å omkring 1 200 000 kronor årligen. Härvid ha ej medräknats nya större arbetsprogram eller större engångsanslag för t. ex. nyanskaffning av elektronmikroskop eller dyrbarare laboratorieutrustnin- gar. Ej heller har hänsyn tagits till forskningen rörande tuberkulos, kräftsjuk- domar, barnförlamning eller reumatiska sjukdomar, då denna forskning under— stödes av särskilda fonder, eller till forskning rörande gengasfaran, då denna är föremål för ett särskilt under medicinalstyrelsen stående gengasforskningsråds uppmärksamhet. Forskningar, som upptagas av statens institut för folkhälsan, statens rasbiologiska institut och statens bakteriologiska, farmacevtiska och

• Sida 53
•  Original

rättsmedicinska laboratorier under medicinalstyrelsen ävensom av statens ve- terinärmedicinska anstalt, ha i endast mycket ringa omfattning medräknats.

Till ovan nämnda summa böra läggas dels 100 000 kronor, vartill den odon- tologiska forskningens behov uppskattas, och dels 120 000 kronor för veterinär- medicinsk forskning. Härom hänvisas till bilagorna 4 och 5.

I de nu angivna siffrorna äro ej medräknade de belopp, som medicinalsty— relsen eller försvarets sjukvårdsförvaltning behöva disponera för vetenskapliga undersökningar, som av dessa myndigheter anordnas.

För bedömande av de föreliggande behoven av penningmedel bör hänsyn ock tagas till det belopp å 135 000 kronor, vartill de föreslagna doktorandstipen- diema årligen beräknas uppgå, och till vad som kan vara erforderligt för de iföreslagna utrikes studieresorna och för forskningsbibliotekens stödjande. Slut- iligen böra de till 4—9 000 kronor beräknade årliga kostnaderna för forsknings- rådets administration medräknas.

Sammanräknas dessa belopp blir summan omkring 1 600 000 kronor årligen 'förutom de två ej beräknade posterna för utrikes studieresor och för bibliotekens stödjande.

De sakkunniga finna icke skäl att närmare gå in på alla de forskningsuppgif— ;ter, som ligga till grund för ovan anförda beräkningar utan ha i stället be— ågränsat sig till att framlägga ett antal exempel ur denna samling, vilka åter- finnas i bilaga 3. De äro återgivna sådana de anförts av forskarna själva, och de sakkunniga ha därför ej tagit ställning till de särskilda utgiftsposterna i de- :talj, på vilka dessa beräkningar vila. Dessa exempel äro ägnade att skapa en lä.— ,rorik bild både av olika nu aktuella forskningsuppgifter, deras natur och betydelse iför vårt samhälle och av storleken av de kostnader, som äro förenade med deras lupptagande. Sammanlagda årliga kostnadsbeloppet för allenast dessa exempel luppgår till omkring 470 000 kronor. Det förtjänar framhållas, att dessa exem- pel så gott som undantagslöst äro hämtade från den s. k. målforskningens om- råde och icke röra odontologisk eller veterinärmedicinsk forskning.

På grund av den förut givna skildringen av bristerna i den svenska medicinska forskningens nuvarande resurser och denna forsknings aktuella behov och under beaktande av de synpunkter, som nyss anförts, ha "de sakkunniga att framställa sina förslag beträffande de anslag, som nu erfordras för att stödja den medicinska forskningen i landet. Ytterligare ett par synpunkter synas härvid förtjäna avseende. Starka skäl tala för len viss återhållsamhet ifråga om anslagen, innan de två huvudsakliga vägar, ;som i föregående kapitel anvisats för den medicinska forskningens befrämjande, jblivit närmare prövade. Därjämte måste behörig hänsyn tagas till det stats— lfinansiella läget, huru viktiga de här berörda kraven än äro för Vårt land. De sakkunniga ha därför stannat vid att föreslå, att ett årligt sammanlagt belopp lav 1 135 000 kronor anslås för de ändamål, som i föregående kapitel angivits. Härav synas 400 000 kronor böra anvisas som anslag för medicinsk forskning

• Sida 54
•  Original

vid universitet etc. och 600 000 kronor till det medicinska forskningsrådet, var- till komma 135 000 kronor till doktorandstipendier. Dessa anslag böra hava re— servationsanslags karaktär. De torde böra beviljas på ecklesiastikdepartementets budget. Vid sidan härav torde särskilda anslag böra beviljas för de veten-l skapliga undersökningar, som påkallas av medicinalstyrelsen eller försvarets— sjukvårdsförvaltning. I den mån dessa undersökningar komma att utföras* genom det medicinska forskningsrådets försorg, böra de därför erforderliga medlen ställas till dess disposition. Beträffande medicinalstyrelsen torde på grund, av vad ovan anförts icke vara att räkna med annan ordning än att det belopp, som styrelsen behöver för vetenskapliga undersökningar, blir ett styrelsens anslag, ur vilket den i förekommande fall överlämnar er- forderligt belopp till rådet. Detsamma torde böra gälla om anslaget till för- svarets sjukvårdsförvaltning. I den mån särskilda anslag beviljas för flyg— medicinsk forskning torde de böra ställas till rådets förfogande.

Ett särskilt anslag för de årliga kostnaderna för forskningsrådet bör dess— utom beviljas enligt följande tablå.

Kronor

Rådets ordförande, arvode .................................. 3 000 Rese- och traktamentsersättning till ledamöterna ................. 4 000 l Sekretariat, expeditionskostnader och ev. hyra ..................... 22 000 ] Kostnader för särskilda utredningar, revision och oförutsedda utgifter 20 000 l Summa 49 000.

VIL Tidskrift.

Vad slutligen angår den i de för de sakkunniga lämnade direktiven be- handlade frågan om utgivande på statens bekostnad av en tidskrift, inne- hållande för de praktiserande läkarna avsedda upplysningar om medicin—i ska forskningsresultat, torde ett principiellt ståndpunkttagande nu vara vanskligt. Det synes de sakkunniga vara lämpligast att frågans närmare prövning överlämnas åt det medicinska forskningsrådet, som därvid får utröna, huruvida ett dylikt organs utgivande bör omhändertagas av rådet eller om någon redan befintlig tidskrift bör anlitas för detta syfte.

I !

• Sida 55
•  Original

VIII. Sammanfattning.

Sedan de sakkunniga undersökt den medicinska forskningens arbetssätt och organisation (kapitel I) samt den svenska medicinska forskningens nu— varande resurser (kapitel II), ha de sakkunniga konstaterat (kapitel III), att Väsentliga brister för närvarande föreligga i dessa resurser. Dessa brister ; hänföra sig i främsta rummet till antalet arbetskrafter, som kunna ägna sig

| i i i

åt denna forskning, och till den tid de nu verksamma forskarna kunna an- vända för vetenskapligt arbete. De hänföra sig vidare till möjligheterna att . tillvarataga de för forskning bäst skickade begåvningarna och till utvägarna ' att utomlands fullborda en medicinsk utbildning. Brister föreligga även

ifråga om de yttre förutsättningarna för forskare vid andra sjukhus än de , akademiska att bedriva vetenskapligt arbete. Slutligen saknas i allvarlig ?, grad skolade vetenskapliga assistenter och tekniska biträden för forsknings- _ arbete samt penningmedel för inköp av instrument och materiel och för an-

dra oundgängliga behov. På grund av sina direktiv ha de sakkunniga ej upptagit frågor om för—

? bättrande av de nuvarande medicinska lärosätenas resurser, i den mån , dessa frågor röra lärosätenas organisation eller institutionernas löpande be—

i i

hov av materiel, ehuru de sakkunniga på vissa punkter ansett sig böra om— nämna brister också härutinnan.

Den översikt över läkekonstens utveckling under de senaste hundra åren, som bifogats de sakkunnigas förslag (bilaga 1), har i rikt mått åskådliggjort, huru framstegen också på detta mänsklighetens arbetsfält ofta berott på geniala, ibland av tillfälligheterna framkallade uppslag, bakom vilka må— hända en mängd till andra idéer knutna förhoppningar blivit grusa- de. Men den visar med. samma styrka, att möjligheter måste beredas för bedrivande av vetenskapligt arbete efter olika linjer och för fullföljande av skilda lovande tankar, och att först härigenom utsikter kunna vinnas till bestående framåtskridande. Av läkekonstens historia framgår ock, huru uppslag, som göras av forskare inom ett land, kunna icke blott tillgodogöras utan ock fullföljas inom ett annat. Härigenom uppstår ett hela den civiliserade mänsk- ligheten omfattande gemensamt arbetsfält, där vinningar, som göras av ett land, komma alla till godo. På detta arbetsfält bör vårt land, nu

• Sida 56
•  Original

måhända i alldeles särskilt hög grad, känna en klar förpliktelse att med ' kraft medverka. i

I den de sakkunnigas betänkande bilagda redogörelsen för medicinsk l forskning 1 några ledande länder med särskild hänsyn till centrala forsknings— råd (bilaga 2) ha de Vägar beskrivits, efter vilka några av de ledande kultur- 7 länderna för närvarande söka befrämja medicinsk forskning. Genom att på ett ändamålsenligt sätt ställa medel till förfogande för forskare och, där så finnes lämpligt, samordna forskningsarbetet på skilda håll kan samhället göra sin betydelsefulla insats. Bland medlen härför är inrättande av ett cen. tralt forskningsråd ett nytt uppslag, vars realiserande medfört gynnsamma verkningar.

För avhjälpande av bristarna i den svenska forskningens nuvarande re— surser föreslå de sakkunniga, att två skilda vägar anlitas.

1. Ett årligt anslag å 400 000 kronor bör beviljas för medicinsk forskning vid universiteten, karolinska institutet, tandläkarinstitutet och veterinär— högskolan. Detta anslag bör årligen av Kungl. Maj:t fördelas i fem poster, , varav en för vartdera av de nämnda lärosätena. Ur dessa poster bör efter förslag från vederbörande lärosäte kanslern för rikets universitet för de fyra förstnämnda och veterinärhögskolans styrelse för denna högskola kunna till föreståndaren för en institution vid vederbörande lärosäte eller en där verk- sam vetenskapsidkare bevilja anslag för täckande av utgift för visst forsk— ningsarbete. Kontroll bör utövas å anslagets användning. Ett årligt anslag a 135 000 kronor bör beviljas för utdelande av 27 stipen- dier ä 5 000 kronor åt sådana studerande vid de fem ovannämnda lärosätena, som äro sysselsatta med utarbetande av doktorsavhandling eller därmed jämförligt arbete, och som ådagalagt anlag för vetenskapligt arbete och äro i behov av understöd. Dessa stipendier skola fördelas sålunda, att sex till— komma vardera av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, tio karo- linska institutet, två tandläkarinstitutet och tre veterinärhögskolan. De skola tillsättas på i huvudsak samma sätt som utdelandet av nyssnämnda anslag.

2. Ett statligt centralt medicinskt forskningsråd, bestående av ordförande och fjorton ledamöter, inrättas för att genom anslags beviljande eller an— norledes stödja det medicinska forskningsarbetet i landet och befordra sam- verkan mellan detta arbete och forskningen inom angränsande naturveten- skapliga discipliner. Anslag bör kunna beviljas till forskare för visst, upp— givet forskningsarbete, oberoende av om forskaren är anställd som akade— misk lärare eller icke. Anslaget kan avse täckande av kostnader för forska— ren, förorsakade av forskningsarbetet, såsom resor, mistade löneförmåner och dylikt, eller såsom understöd för forskarens utkomst, eller för avlönande av ,

• Sida 57
•  Original

digheter.

vetenskapligt eller annat biträde eller för inköp av instrument eller annan materiel. Anslag bör ock kunna. beviljas för utrikes studieresa eller till stöd åt forskningsbibliotek eller för publicering av vetenskapliga forskningsresul- tat. Kontroll bör utövas å anslags användande. Beviljande av särskilt stort anslag eller av anslag, som kan Väntas skola utgå under flera år, skall under- ställas Kungl. Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Till rådets disposi— tion bör ställas ett årligt anslag av 600 000 kronor jämte 49 000 kronor till täckande av rådets administrationskostnader. Härjämte böra beviljas sär— skilda anslag för de vetenskapliga undersökningar, som påkallas av medicinal— styrelsen eller försvarets sjukvårdsförvaltning efter förslag av dessa myn-

• Sida 58
•  Original

NÅGRA HUVUDDRAG I LÄKEKONSTENS UTVECIQJNG UNDER DE SENASTE HUNDRA ÅREN.

I. M edicinens ställning för hundra år sedan .................................. 59 II. Den teoretiska medicinens framsteg ...................................... 67 A. Den patologiska anatomien ............................................ 68

B. Fysiologien och den fysiologiska kemien ................................. 70 III. Diagnostikens utveckling ................................................ 72 A. Den fysikaliska diagnostiken .......................................... 72

B. Inspektionsinstrument ................................................ 74.

C. Fysiologiska och kemiska prov ........................................ 74.

D. H-istopatologiska undersökningar ....................................... 77

E. Röntgendiagnostiken ................................................. 77

F. Elektrografi ......................................................... 80 IV. Kirurgiens segertåg ..................................................... 80 A. Narkosens och antiseptikens införande .................................. 81

B. Inälvskirurgiens utveckling ............................................ 84

C. Ögonsj-ukdomarna .................................................... 87

D. Öron-, näs- och halssjukdomarna ...................................... 88

E. Strålningsterapi ...................................................... 88

V. Sjukdomlärans utbyggande och invärtesterapiens framgång ................. 90 A. Infekt'ionssjukdomarna ............................................... 90

a. Bakteriologien .................................................... 91

b. Skyddsympning ................................................... 99

c. Serumterapi ...................................................... 104.

d. Kemoterapi ...................................................... 107

B. De allergiska sjukdomarna ............................................ 112

C. De inre sekretoriska sjukdomarna ...................................... 117

D. Bristsjukdomarna .................................................... 1 35

• Sida 59
•  Original

59 Bilaga 1 .

Några huvuddrag i läkekonstens utveckling

under de senaste hundra åren.

För omkring hundra år sedan genomgick läkekonsten en kris, som är utan motstycke i dess historia. Ty ungefär vid 1800-talets mitt inträffade det, att den sjukdomsbehandling, till vilken man sedan årtusenden satt sin största för att inte säga all sin tro och förtröstan, måste i hast övergivas som ett ödesdigert misstag. Vad som gjorde situationen katastrofal, var det förhållandet, att den naturvetenskapliga medicinen ännu långt ifrån var färdig att bjuda någon er- sättning och att någon sådan knappast var att vänta. Ty då det plötsligt stod klart, att otaliga läkargenerationers ansträngningar sedan tidernas begynnelse endast varit fåfänglighet och jagande efter Vind, fanns sannerligen ingen anled— ning att ställa stora förhoppningar på framtiden. Pessimismen var på det hela taget störst hos läkekonstens förnämsta representanter, men spred sig härifrån till de djupa leden av läkare och, som vi skola se, även till stora delar av den upplysta allmänheten. Det är från bottenläget av denna kris, som den moderna läkekonstens aktuella historia kan sägas taga sin början.

I. Medicinens ställning för hundra år sedan.

Den antika humoralpatologien. Hos de äldsta kulturfolken spå— ras redan tidigt vid sidan om övernaturliga förklaringsgrunder till sjukdomarnas uppkomst vissa föreställningar om att sjukdom beror på en förändring av blodet, den märkliga röda saft, vars avrinnande i större mängd hos den sårade krigaren eller slaktdjuret leder till livets förlust. Denna lära om blodförändringar som sjukdomsorsak utvecklades i stor stil och i helt naturvetenskaplig anda av den grekiska medicinen, som i oförgänglig höghet träder oss till mötes i de hippokra— tiska skrifterna. Ett halvt årtusende före vår tideräknings början hade de gre- kiska läkarna kommit till den uppfattningen att alla levande och döda ting, så- ledes också människokroppen, voro sammansatta av de fyra elementen j 0 r (1 e n, lu f t e 11, v a t tn e t och elden, vilka i kärlinnehållet uppträdde under form av de fyra motsvarande vätskorna, nämligen den sva rta gallan, blod et i inskränkt bemärkelse, s 1 e m m e t och den gula g allan, vilka samtliga kunde identifieras i en uttömd del av kärlinnehållet, sedan densamma koagule— rat. Den rätta blandningen av dessa fyra beståndsdelar ansågs utgöra grund- förutsättningen för hälsa, sjukdom däremot bero på att vätskeblandningens jämn- vikt rubbats, därigenom att någon av vätskorna hade ökat i mängd. Den vätska, som ansågs långt oftare än någon av de övriga giva upphov till sjukdom, var slemmet.

Som en följd av dessa föreställningar, som utgjorde hörnstenarna för den s. k. a n t i k a h 11 m 0 r al p a t 0 l 0 gi e n, blev huvudprincipen för all sjukdomsbe- handling att söka 11 t t 6 m m a den överflödande vätskan, dvs. vanligen sl e m- m-e t. Detta tänktes kunna ske på många sätt, såsom genom framkallande av

• Sida 60
•  Original

kräkning, genom laxering, genom åstadkommande av svettning, men framför allt genom bloduttömning, i särskild effektiv grad genom ä (1 e rl å t- ning. Kvintessensen av antikens terapeutiska grundåskådning var helt enkelt den, att ta hål på blodbehållaren för att därigenom låta överflödet av slem av- rinna. Därmed kunna grekerna sägas ha funnit en naturvetenskaplig motivering för åderlåtning, den behandlingsmetod, som egendomligt nog tyckes ha begagnats av alla jordens folk, redan då de stego över historiens tröskel.

Mot antikens slut utarbetade den store grekisk-romerske läkaren G al en 11 5 den hippokratiska patologien i en mera spekulativ riktning, och kring fyrsafts- läran som centrum samlade och ordnade han hela antikens medicinska vetande i ett gigantiskt verk, som blev av enastående inflytande för eftervärlden. Då me- deltiden efter det förfall, som följde på det romerska rikets undergång, åter för- mådde höja sig på medicinens område, var det nästan helt genom att söka till— ägna sig antikens visdom. Den arabiska läkekonsten var i stort sett ingenting annat än en orientalisk restauration av den grekisk—romerska medicinen, och vid medeltidens slut stod Galenu s' väldiga lärobyggnad återupprättad även i västerlandet, med sin auktoritet bestäm-mande allt medicinskt tänkande och handlande, men samtidigt förkvävande allt självständigt liv.

Efter svåra skakningar på övergången till nyare tid, framkallade framför allt genom anfall av den tyskfödda medicinske reformatorn Paracelsus, som under sitt kringflackande vandringsliv till och med synes ha gjort en avstickare till Stockholm i början på 1500—talet, blev den antika sjukdomsläran så småning— om raserad. Föreställningarna om de fyra vätskornas existens och betydelse för hälsa och sjukdom ebbade slutlig-en ut, efter att dock under hela 1600-talet ha ingått som ett viktigt led i allmänbildningen. Särskilt genom bondepraktikan gjordes den svenska allmogen förtrogen med den antika humoralpatologiens grunder och fick lära sig därav följande hälsoregler och sjukdomsbehandling, var- av i nästan alla åldrar och under samtliga årstider den viktigaste åtgärden ut— gjordes av äderlåtning.

Den nyare humoralpatologien. På lärdomens höjder däremot framträdde redan med 1600-talets början den s. k. n y a r e h 11 m 0 r al p a t o— logien, som visserligen var mindre enhetlig än den antika men som med denna hade det gemensamt att söka all ohälsas orsak i en förändring av blodet. Den reella företeelse som framför allt låg till grund för såväl den antika som för den nyare humoralpatologien, och som därför spelat en enastående roll i medi— cinens historia, var det förhållandet, att det koagulerade åderlåtningsblodet vid sjukdom som regel företer ett alldeles annat utseende än vid hälsa. Vid flertalet sjukliga tillstånd är nämligen de röda blodkropparnas sänkhastig- het så starkt ökad att de hinna avsätta sig ur blodets ytskikt, innan det- samma koagulerat, vilket har till följd att det bildade blodkoaglets översta del kommer att bestå av ett gulvitt fibrinskikt. Det var detta som de grekiska lä— karna uppfattat som uttryck för en ökning av slemmet, och som flertalet av hu- moralpatologerna i nyare tid ansågo utgöra en nytillkommen, för det normala blodets sammansättning helt främmande och därför skadlig substans. Men så- tillvida var överensstämmelsen mellan den gamla och den nya läran fullständig, som huvudsyftet med all sjukdomsbehandling ansågs vara att på alla till buds stående vägar uttömma nämnda substans ur kroppen. Den antika humoralpato- logiens terapeutiska Ihuvudprincip blev följaktligen bestående. Den. store engel- ske kliniken Sydenham exempelvis, som verkade under 1600-talvets mitt och framför allt är berömd för att med en tidigare okänd skärpa ha genomfört

!

• Sida 61
•  Original

en artbeskrivning av sjukdomarna, var av den övertygelsen, att praktiskt taget alla sjukdomar berodde på vad han kallade bl o d e t 5 in f lam m a t io 11, som gav sig tillkänna i det ovan beskrivna utseendet av äderlåtningsblodet vid sjuk- dom. Grundtanken för Sydenhams alla terapeutiska åtgärder var således att söka på olika sätt häva nämnda blodiförändring, framförallt genom stora och ofta upprepade åderlåtningar.

Under början av 1700-talet bibehöll humoralpatologien sin suveräna ställning under ledning av exempelvis B 0 e rh aa v e, sin tids förnämste medicinske lä— rare, som bland de hängivna lärjungar som från fjärran länder samlades i Leyden även kunde räkna en senare berömd svensk studerande, nämligen Linné. I övrigt utmärkes emellertid 1700- och början av 1800-talet av en stark förvirring på den teoretiska patologiens område. Såsom framsprungna ur leda vid den evin- nerliga påminnelsen om blodets enastående betydelse för sjukdomsläran, skapa- des i snabb följd på de lösaste grunder ett flertal nya patologiska system, som endast hade det gemensamt med humoralpatologien att söka finna en enhetlig generell förklaringsgrund för alla sjukdomar. Enligt några av dessa. system, så- som Cullen s och Brown 5, skulle hälsan bero på en viss jämnvikt i nerv- systemets funktioner, sjukdom, dvs. alla sjukdomar däremot ha sin orsak i en rubbning av denna jämnvikt åt endera hållet. Den ledande amerikanske läkaren Ru sh förklarade i sina föreläsningar 1796 sin stora upptäckt, att alla världens sjukdomar i själva verket kunde reduceras till en enda, nämligen till ökat tryck i kärlsystemets samtliga delar. Broussais, Frankrikes förnämste kliniker på 1830-talet, fick under något årtionde hela världen att lyssna då han påstod att själva. grundlidandet för överhuvudtaget alla sjukdomar utgjordes av en inflam- mation i mag—tarmkanalen, en g a s t r o-e n t e r i t i s.

Till lika grundlösa men långt mera mystiska abstraktioner hemföll man i Tysk- land, men även i Sverige under 1800-talets tidigare hälft. I dessa bägge länder vände medicinen under inflytande av den Schellingska naturfilosofien helt enkelt ryggen mot den torra verkligheten och alla futtiga iakttagelser, för att i stället fördrömd söka sanningen i en spekulativ halvskymning. Denna riktning fick i Norden sin förnämsta representant i Israel Hvasse r, som svävade ut i en sublim, halvvägs religiös tankeflykt, då det gällde att klargöra sin uppfatt- ning rörande sjukdo-marnas innersta natur. Det magiska ord, som Hvasser ansåg innebära gåtans lösning beträffande alla patologiska tillstånd och som han säger sig själv ha undfått såsom en uppenbarelse från ovan var detta, att sj 11 k- d 0 m är självför störing. Till raden av dessa spekulativa system kan man även foga mesmerismen och homöopatien, som emellertid i terapeutiskt av— seende kommo att intaga en särställning. Bortsett från dessa sistnämnda med- förde de växlande sjukdomsuppfattningarna inga reformer av den sedan antiken vedertagna sjukdomsbehandlingen, vars lämplighet man genom spekulativt till- rättaläggande sökte anpassa efter fordringarna av den nya sjukdomslära, som man uppfunnit eller anslutit sig till. Alla former av uttömmande behandling med åderlåtning i spetsen intogo inom terapien således alltjämt hedersplatsen.

Å d e rl är t n i n g s t e r a p i e 11. Ja, i själva verket inträffade det egendomliga förhållandet att förtroendet för åderlåtning i stället för att mattas som en följd av stridigheterna mellan anhängare av olika patologiska system tvärtom kraftigt tilltog i styrka.

Under de mellersta decennierna av 1800—talets tidigare hälft intog den franska medicinen en suveränt ledande ställning i världen, och det är till de stora klini— kerna i Paris man har att bege sig för att få en föreställning om terapiens aktuella

• Sida 62
•  Original

inriktning vid denna tid. Den ovannämnde Brou ssais ansåg, att det kardi- nala medlet mot gastro—enteriten, alla sjukdomars rot och upphov, utgjordes av blod-uttömningar, varvid han till en början mindre använde sig av åderlåtning än av blodiglar. På det stora militärsjukhuset Val de Grace förbrukades i medeltal omkring 2 000 blodiglar i veckan — på varje patient sattes redan inkOmstdagen 30 blodiglar oavsett symtom och diagnos _ och importen av dessa djur från Centraleuropa till Frankrike utgjorde under året 1827 33 millioner. Den sannolikt mest ansedde klinikchefen av sin generation var Broussais, lärjunge Bouil— laud, som för en från världens alla hörn samlad lärjungaskara förkunnade, att det kapitala felet med den hävdvunna terapien var att åderlåtningen icke bedri- vits tillräckligt effektivt. Hans patienter, som smickrade sig med att hava blivit inlagda på icke endast Frankrikes utan hela världens förnämsta klinik, åderlätos såväl morgon som afton. Under mellanliggande tider koppades de dagligen, even- tuellt flera gånger om dagen, varjämte tjogtals av blodiglar kontinuerligt kom— pletterade den uttömmande behandlingen. Som den svenske läkaren Ma gn n s Hu ss i sina anteckningar från en studieresa till Paris åren 1837—38 berättar, förklarade den franske klinikern, att han med sin nyupptäckta metod, som han kallade »saignée coup sur coup», återinfört underverkens tid i läkekonsten.

Även om den blodiga terapien på flertalet andra håll sannolikt hölls inom måttligare gränser än på Pariserklinikerna så kan man dock utan överdrift säga att åderlåtningen under 1800-talets tidigare hälft inom hela den västerländska kul— turkretsen vördades som den förnämste frälsaren från allt ont. U. S. A. följde väl de europeiska signalerna. Den ovannämnde Rush, som på sin tid ansågs vara Amerikas förnämste läkare, behandlade en epidemi av gula febern med åderlåt- ning och kalomel som avföringsmedel, bäggedera i kopiösa kvantiteter.

»D e n n 11 m e r is k a m e t o d e 11.» Men voro överdrifterna i Frankrike störst, så. var det även därifrån som reaktionen skulle utgå. Den franske klini- kern Louis började — efter en del nedstämmande erfarenheter som praktiker — tvivla på att läkekonsten verkligen befann sig på den kungsväg, som alla togo för givet. »Man talar», säger han, »oupphörligt om århundradenas erfaren- het i medicinen, men hur kan denna erfarenhet vara en realitet, när författarna påstå 'jag har ofta sett” i stället för ”jag har sett så och så många gånger”. Alla dessa tusentals av författare, som hava talat sålunda, betyda icke mer än en enda eller på det hela taget icke mer än ingen. Konsekvensen härav blir då den, att om det överhuvudtaget finnes något medel att samla århundradens erfaren— heter i praktiken så är detta medel den numeriska metoden.» Med dessa ord rekommenderar L 0 u i s den tidigare aldrig prövade s ta tis t i ke 11 till lösan— det av terapeutiska problem, och därmed står han såsom en av de stora ban- brytarna för den moderna medicinen. Själv hade Louis företagit sig att söka med statistiska metoder bearbeta frågan om åderlåtningens effekt vid tre slag av inflammationssjukdomar, nämligen lunginflammation, ansiktsros och angina. Betecknande nog voro förhållandena sådana att några fall av dessa sjukdomar, som icke åderlåtits, icke stodo till Louis, förfogande. Ty åderlåtningens nöd- vändighet var till den grad axiomatisk, att ingen läkare kunde tänkas ta på sitt ansvar att i något enda fall av de nämnda inflammationssjukdomarna underlåta densamma. Louis såg sig följaktligen nödsakad att jämföra fall, som åderlåtits rikligt och i god tid, med fall, som åderlåtits i mindre omfattning eller på en senare tidpunkt av sjukdomen. I trots av denna inskränkning i undersöknings— materialet, som naturligtvis i hög grad vanskliggjorde dess bedömande, an— sägs det statistiska resultatet bestrida, att åderlåtningen kunde ha den storartade

• Sida 63
•  Original

l l l

terapeutiska effekt, som man ditintills föreställt sig. Louis” avhandling spred förfäran i de vidaste kretsar, ehuru den endast var den första stöten i den jord- bävning, som skulle följa. Den förutnämnde Bouillaud fortsatte oförtrutet ? sin åderlåtningsterapi och häcklade under sina föreläsningar på det grövsta ny- . hetsmakaren Lo uis. Den väsentliga anmärkningen, som riktades mot denne och

i !

de närmast därpå följande statistiska undersökningarna vid terapeutiska fråge- ställningar var den, att de olika fallen, ehuru tillhörande en och samma sjukdom i själva verket voro så skiljaktliga, att deras summerande i grupper vore me— ningslöst. Denna avvisande inställning gentemot användandet av statistik är från vår synpunkt svårförståelig. Den torde emellertid sammanhänga därmed, att man före 1800-talets mitt fäste ofantligt mycket mindre avseende vid den specifika sjukdomsdiagnosen än vad den moderna medicinen gör, däremot tog mera hänsyn till olikheter i patientens allmänna tillstånd.

Åderlåtningens avskaffande. Louis” undersökning medförde emellertid icke några omedelbara, genomgripande konsekvenser. Det definitiva och så gott som lavinartade omslaget kom vid seklets mitt tack vare den öster-

: rikiske läkaren Dietls år 1849 publicerade avhandling angående effekten av ' åderlåtning vid lunginflammation. I motsats till Louis befann sig ; D i e tl i det fördelaktiga läget att kunna jämföra förloppet av nämnda sjukdom " hos patienter, som åderlåtits, med förloppet hos patienter, som icke åderlåtits.

Att det sistnämnda mot allt rimligt antagande blivit möjligt, berodde på ho m ö- o p a t i e 11, som här gjorde en betydande historisk insats. H a h 11 e m a n n och hans fanatiska lärjungar hade varit dumdristiga nog att vedervåga det omöjliga genom att utesluta åderlåtningen från behandlingen av lunginflammation och er- sätta densamma med sina piller eller utspädda lösningar. Det blev därmed för läkare tillhörande det akademiska lägret klart, att till och med lunginflammation kunde gå till hälsa utan åderlåtning. Die tls siffror visade emellertid icke blott att åderlåtningen icke gagnade, utan att den i själva verket i hög grad skadade patienterna. Mortaliteten inom den åderlåtna gruppen var i det närmaste tre gånger så stor som inom den icke åderlåtna, vilket vill säga, att av tre patienter, som dogo, dogo icke mindre än två på grund av behandlingen. Detta resultat öppnade ett fruktansvärt perspektiv bakåt i medicinens historia. Åderlåtning hade vid många sjukdomar använts i samma eller i det närmaste samma ut- sträckning som vid lunginflammation, och det fanns ingen anledning antaga att behandlingsresultatet vid dessa sjukdomar skulle varit bättre, än vad fallet visat sig vara vid lunginflammation. Man hade tidigare levat i den föreställ- ningen, att det var sjukdomen, som knäcktes med åderlåtning. Det visade sig nu i stället i själva verket ha varit patienten, som knäcktes.

I vårt land inträdde strömkantringen endast ett par år senare. Som vänd- punkt torde man kunna betrakta Svenska läkarsällskapets sammanträde den 30 mars 1852. Dåvarande professorn i medicin vid Karolinska institutet Ma gnu 5 Hus 5 anmälde vid detta tillfälle en föregående år företagen förändring vid be- handling av lunginflammation bestående däri, att åderlåtning inskränkts eller uteslutits. Någon kontrollgrupp utan åderlåtning fanns icke på grund av att alla j patienter före inkomsten voro åderlåtna, men H us 5 hade bildat sig den bestäm-

da uppfattningen, att fall av lunginflammation, som ofta åderlåtas, förlöpa ogynnsammare än de, som åderlåtas i mindre omfattning.

Läkekonstens självuppgivelse. Åderlåtningens avslöjade skad- lighet medförde självfallet den djupaste misstro till hela den vedertagna tera- pien i övrigt. Hade man till den grad kunnat misstaga sig med hänsyn till följ—

• Sida 64
•  Original

derna av ett så snabbt och kraftigt verkande medel, som åderlåtningen måste anses vara, hur skulle man då kunna hysa förtroende till hela denna bråte av läkemedelspreparat, som mänskligheten likaledes släpat med sig sedan årtusen- den. Några utdömde alla preparat tillhörande växtriket, andra gjorde detsamma med alla medel härrörande från djurriket. Många just av de främsta läkarna , förkastade så gott som hela materia medica. En person som genomskådat l den terapeutiska situationen föreslog att hälla all världens medicin i havet till l båtnad för människorna, om ock till fördärv för fiskarna. '

Läkekonsten stod kring förra seklets mitt just på representativt håll så gott . som inför sin fullständiga självuppgivelse. Läkaren kunde alltjämt uppträda vid sjuksängen med tröst och deltagande, men i övrigt syntes han vara dömd att spela den passive åskådarens blygsamma roll. De enda läkemedel, som i denna terapeutiska nedgångstid lyckades behålla sitt anseende voro chinabarken vid malaria, kvicksilver vid syfilis, jod vid struma, digitalis vid hjärtfel jämte ett fåtal andra. Men på det hela taget kunde invärtesmedicinens ställning, vad ' framgångsrik sjukdomsbehandling beträffar, sägas vara helt undergrävd. Det l må härtill erinras om att sistnämnda medicinska disciplin vid denna tid hade att uppbära ansvaret för flertalet av de sjukliga tillstånd, vilka i vår tid helt * tillhöra kirurgernas arbetsfält och endast av dem kunna behärskas. Men kirur— gien hade ännu icke börjat det segerlopp, som skulle ingjuta ny förtröstan.

Det fanns ytterligare omständigheter, som kunde tydas som tecken på en direkt tillbakagång av medicinen i början av 1800—ta1et. Det anses konstaterat att ögonläkekonsten vid nämnda tid hade en förfallsperiod sedan 1700-talets virtuositet beträffande så delikata ingrepp som starroperationer gått förlorad. ; En annan olycklig omständighet var förenad med lasarettsväsendets snabba ut— ' veckling, som givetvis i och för sig utgjorde en viktig hävstång för medicinens hö- jande i fortsättningen. Men på grund av okunnighet om sårinfektionernas natur tilläts på de kirurgiska avdelningarna smittan från de svåra septiska fallen att ; sprida sig till andra opererade. Just där den kirurgiska verksamheten var som livligast, kunde sår-feber härja i form av fullständiga epidemier med stor dödlig— het. Det uppstod sjukdomar, som ansågos så specifikt sammanhöra med sjukhu- sen att man talade om särskilda sjukhussjukdomar såsom exempelvis hospitals- gangränet. På sätt och vis var det analoga förhållandet vid barnbördshusen än mer beklämmande. Dessa inrättningar bidrogo givetvis i hög grad till förloss- ningskonstens fullkomnande, men fasansfullt nog till priset av otaliga mödrars » liv. Barnsängsfebern kunde många år skörda 20 procent av de intagna patienter- nas liv, ja i enstaka fall månadsvis ända upp emot hälften. ;

Allmänhetens misstro och humbugsmedicinens guld- , ålder. Osäkerheten och modlösheten i det medicinska lägret kunde icke und— gå att sprida sig utanför murarna. I första hand den mera upplysta delen av allmänheten förlorade tron på den från universiteten utgångna läkekonsten. De akademiskt utbildade läkarnas sociala ställning blev försämrad. Deras honorar minskades, om de över huvud taget alls inbetalades. Samtidigt därmed fick hum— bugsmedicinen en guldålder. I sin hjälplöshet kastade sig de sjuka i armarna på rena kvacksalvare eller blevo lättrogna offer för patentmediciner av det mest skumma slag, som vid denna tid tack vare den växande tidningspressen kunde reklamera för sina undermedel på ett tidigare okänt sätt.

Mesmerismen. En mellanställning mellan det grova skojet och den , s. k. skolmedicinen intogs av vissa pseudovetenskapliga rörelser, vilka just kring . 1800-talets tidigare hälft hade en yppig blomstringsperiod. Hit kan räknas m e s— j

• Sida 65
•  Original

m e ris m e n, dvs. den av M e 5 m e r under 1770-talet skapade läran om den a n i m a l a m a g n e t i am e n, som ansågs vara en med den nyupptäckta natur- kraften elektricitet analog, i människan inneboende kraft, som kunde lösgöras un— , der utförandet av s. k. strykningar och därmed bota de mest skilda sjukdomstill- ' stånd. Denna förmåga var självfallet i enastående grad inneboende i den store profetens egna händer, som icke minst i världens huvudstad Paris förstod att om— l sätta densamma i pengar. Rörelsen spred sig som en löpeld över hela Frankrike och blev till religion, till dess att den stora revolutionen tog kol på den som på så ? mycket annat. I Tyskland däremot frodades den animala magnetismen långt in på 1800—ta1et. Ett sensationellt bakslag inträdde visserligen då det blev bekant att rörelsens överstepräst i Berlin vid namn Wohlf art så starkt påverkat en _kvinnlig patient, att denna blev havande. I Sverige blevo flera av de förnämsta jläkarna under 1800-talets tidigare hälft varmt gripna av den nya läran. Så var , exempelvis förhållandet med barnbördshusdirektören P. G. C e d e r s e h j öl d. ' Denne lyckades sätta andarna i rörelse och förmå Kungl. Maj:t tillsätta en kom— ,? mitté för att studera den animala magnetismens verkningar. I densamma insatte , Vetenskapsakademien tre medlemmar, däribland B erzelius samt Sundhets— ' collegium och Svenska läkaresällskapet vardera två. Denna kommitté synes aldrig ha avgivit något utlåtande. Till och med en så kritisk läkare som Magnus H u s 3 hade försiktigt givit sig i kast med att pröva magnetismens terapeutiska . verkningar. Mesmerismen dog visserligen så småningom ut, men mycket av dess anda övergick i andra besläktade rörelser. Det har uppgivits att man tydligt kan spåra en väg mellan mesmerismen och Christian Science. H 0 m 6 o p a ti e n. En långt livskraftigare men därför icke mindre fantastisk , terapeutisk rörelse utgjorde homöopatien, Enligt H 3. h 11 e m a n n s förföriska lära, 'som kan jämföras med andra av tidevarvets medicinska system, berodde alla ? sjukdomar innerst inne på en förstämning av livskraften. All behandling gick ut i på att påverka denna. Härvid hade naturen givit en underbar fingervisning om % vilket läkemedel, som i varje fall vore verksamt, i den omständigheten, att vilket som helst preparat, som i stora doser framkallade en symtombild liknande en viss , sjukdom, var ägnat att i minimala doser bota densamma. Lika mot lika, s i m i l i a 3 si mi lib u s var terapiens huvudtes. Med stor demagogisk talang använde H ah n e m a n n liknelser, som voro mera effektfulla än logiskt bindande. Sjukdo— men skulle botas efter samma princip, enligt vilken man kurerar soldaternas rädsla för det hotande kanondundret med trumvirvlar. Den andra grundidén i H a h 11 e m a n n 5 system var nämligen den, att läke- medlen icke verka genom sina kemiska egenskaper, varför de måste givas i den , ytterligaste utspädning, utan tack vare sin s. k. (1 y n a mis k a beskaffenhet, en helt hypotetisk dunkel kraft, som ansågs vara oberoende av utspädningen. Homöo— 3 patien vann hastigt anhängare och det såg faktiskt ett tag ut, som om den skulle . överflygla den murkna och fallfärdiga skolmedicinen på terapiens område. Många ?" läkare i den mest framstående ställning gåvo till en tid och i brist på bättre den » homöopatiska medicinen en betydande plats i sin sjukdomsbehandling. Framför * allt i Amerika vann rörelsen en kraftig spridning med upprättandet av särskilda & läroanstalter och sjukhus för homöopatisk terapi. I Sverige prövade flera högt ak- | tade medlemmar av läkarkåren homöopatiska kurer i sin praxis. Dekanus i den I

medicinska fakulteten i Uppsala, professor Wahlenberg, sedan 1829 inne— havare av den linnéanska lärostolen, gick så långt i entusiasm att han ifrågasatte inrättandet av en professur i homöopatisk läkekonst.

• Sida 66
•  Original

Homöopaterna, som ju alltjämt föra ett långt ifrån tynande liv i gränsskiktet mellan akademiskt utbildade practisi av det enklare slaget och de rena charlata— nerna, kunna tillskriva sig en förtjänst. Liksom de räddade en hel del människor från att åderlåtas till döds, så ha de också räddat många människor undan ska— dorna av de våldsamma medicinkurer, som just under 1800—talets terapeutiska

förvirring hade sina förespråkare. Särskilt fruktad var en kronisk kalomelkur, ' åsyftande att rensa kroppen — i första hand tarmen, i andra hand blodet —— ge— nom framkallandet av dagliga och under lång tid upprepade diarréer, en behand- ling som patienterna själva icke sällan uppfattade som långt mera prövande än sjukdomen själv. Mänskligt att döma har homöopatien icke åstadkommit mycken annan skada än att locka till sig patienter och därmed utestänga dem från effektiv sjukdomsbehandling, vartill risken emellertid icke var så särdeles stor för hundra år sedan.

N a t u r lä k e k 0 n s t. Samma förtjänst kan med fog tillerkännas andra re- formatoriska strävanden, som under 1800-talet gjorde sig breda på den försvagade nniversitetsmedicinens bekostnad. Så var förhållandet med s. k. naturläkekonst av olika slag. Så lyckades en olärd schlesisk bonde Priessnitz sätta fart på intresset för hälsokurer grundade på hydroterapi. Den nye mirakellä— "

karen spottade föraktfullt åt alla medikamenter och kurerade i stället med kallt vatten anbringat i alla tänkbara former, därtill fogande förnuftiga ordinationer, som gingo ut på förenkling av ett överdådigt levnadssätt. Som svampar efter regn uppväxte i synnerhet i Centraleuropa nya kurorter för kallvattenbehandling. Andra besläktade rörelser voro de som uppburos av ett överdrivet förtroende för s. k. lnftkurer av olika slag och åsyftade sjukas förflyttning till kurorter i bergs-

trakter eller vid havsstränder med milt klimat — en regim, som visserligen blott !

kunde komma ifråga för den besuttna överklassen, men säkerligen verkade väl- görande, i synnerhet på dess hypokondriska män Och hysteriska kvinnor.

Även på vetenskapens tinnar klängde man sig för övrigt fast vid hoppet om speciella klimatverkningar. Själve den store Laenn ec satte vid behandlingen av lungtuberkulos sin tro till havsluft mättad med tångdoft — en tro som väl sannolikt ägde något samband med barndomsminnen från födelsestaden Quimper nära Bre'tagnes västra kustlinje. Han ordinerade i varje fall för bekämpandet av nämnda sjukdom — i vilken han för övrigt själv avled redan vid 45 års ålder — att placera färsk hävstång under de lungsjukas sängar.

Magendies och Hvassers kritik.En förträfflig bild av depressio— nens djup och lägets förvirring ger ett utdrag av den geniale franske klinikern och experimentalfysiologen M a g e nd i e s föreläsningar. »Medicinen och fysiolo— gien vila ingalunda på något fast och oomkullrunkligt grundlag. När vi betänka de talrika omvälvningar, som dessa vetenskaper hava varit underkastade, så måste » en efter sanning stråvande ande betagas av modlöshet, och därför hava många kommit till den nedslående slutsatsen, att medicinen och fysiologien icke äro några verkliga vetenskaper. Förflytta vi oss därefter över till det praktiska om—

rådet, så är osäkerheten densamma. Det är ett deprimerande studium att sätta , sig in i alla de olika medel, som användes mot en och samma sjukdom. Det är icke nödvändigt att till betraktande upptaga varje sekt för sig för att se till vil— ' ken grad den har låtit sig ledas av sin älsklingsteori. Låt oss endast undersöka hur det för ögonblicket går till på klinikerna i Paris. Låt oss ta en tyfussjuk. Allt- eftersom han sändes till det ena eller det andra sjukhuset, blir hans behandling olika. Den ena praktikern prisar avföringsmedel, den andra föredrager åderlåt- ning, den tredje håller sig till s. k. tonica. Andra slutligen och till dem hör *

• Sida 67
•  Original

jag själv, låta sjukdomen i det närmaste oförhindrat genomlöpa sina olika stadier utan att oroa den i dess gång.»

På den alldeles motsatta kanten, dvs. bland naturfilosofiens trosfränder var man lika pessimistisk. Det kan vara av intresse att höra en svensk röst av på sin tid högsta auktoritet avlägga vittnesbörd om medicinens förtvivlade läge för hundra år sedan. Israel Hvasser säger på ett ställe i sina skrifter, att den samtida medicinen i vetenskapligt avseende är så djupt sjunken »att man kan förkunna vilka självklokhetens och godtyckets ingivelser som helst, utan att mötas av den kraftfulla reaktion, varmed vetenskapslivets centralkraft, då den bestämmande genomtränger de enskilda kunskapernas hela sammanfatt— ning, upphäver lögnens parasitiska alstringar».

II. Den teoretiska medicinens framsteg.

Under hela den tid som läget var som mest hopplöst, utan ringaste utsikt 'till förbättring, verkade emellertid oavlåtligt de krafter, som inom kort skulle föra den praktiska läkekonsten ut ur dess dödvatten och leda till de senaste hundra årens oerhörda utveckling.

Den naturvetenskapliga medicinen hade visserligen under nyare tid gjort stora framsteg beträffande kunskaperna om människokroppens byggnad och förrätt- ningar, men till och med de största upptäckterna hade i begynnelsen haft intet eller ett ogynnsamt inflytande på den allmänna sjukdomsläran.

V e saliu 5 hade under 1500—talets förra hälft med sitt jätteverk på det mest genomgripande sätt nyskapat människokroppens anatomi, utan att emellertid detta nya anatomiska vetande avsatte några spår i den närmast efterföljande ti- dens sjukdomsuppfattning.

Harvey hade under början av 1600—talet i en liten uppsats på 72 sidor stjälpt över ända antikens gruvliga missuppfattning angående blodets fördelning och förflyttning i kroppen och bevisat att detsamma i själva verket rör sig >>liksom i en cirkel». Men även ett så fundamentalt faktum rubbade i stort sett på länge ingenting vare sig i patologien eller i terapien, och exempelvis Sydenham omnämner i sina arbeten icke med en rad vare sig Harvey eller hans upptäckt. Den sedan Hippo kra tes jätteviktiga men efter Harvey skäligen meningslösa frågan om varstädes på kroppen åderlåtning borde ske 1 olika fall, bibehöll länge sin fulla aktualitet.

La v 0 i sier hade under 1700— talet, kort tid mnan hans huvud föll för revo- lutionens bila, lämnat de geniala bevisen för att det animala värmet var följden av en långsam förbränning i kroppen med förbrukning av syre och bildning av kolsyra, Denna storslagna upptäckt hade till en början ingen annan väsentlig betydelse för den praktiska läkekonsten än att den ledde till några barnsligt förhastade försök att tolka en mängd sjukdomar såsom beroende på syrebrist respektive syreöverskott med därav föranledda behandlingsmetoder.

Kring 1700-talets mitt hade italienaren Morgagni på gamla dagar i fem digra band samlat sin livslånga erfarenhet över vilka organförändringar, som vid 'liköppning påträffas i de döda kropparna hos patienter, som avlidit 1 olika sjuk— »Wdomar Men även detta arbete blev till en början av ringa betydelse för den kliniska medicinen, dels på grund av dess svåröverskådliga framställningsform, men dels också av den anledningen att flertalet av de organförändringar, som [ M 0 r g 0. g ni hade påvisat i liket, icke kunde diagnostiseras hos den levande män- niskan med den dåvarande medicinens starkt begränsade undersökningsmetoder.

• Sida 68
•  Original

B i 0 h a t. Det var emellertid närmast en direkt fortsättning av M 0 r g a g n is livsverk som i början av 1800—talet skulle komma att utgöra förspelet till den nya tiden i medicinen. Det var den patologiska anatomien, som gav läkekonsten dess första djupa rötter i verklighetens mark och det land, där detta skedde, var Frankrike. År 1801 utgav Bichat sin Anatomie générale, frukten:

av oerhörda ansträngningar med dissektioner på dagarna och skrivarbetet på nätterna, vilket sannolikt bidrog till författarens tidiga död ,det följande året endast 31 år gammal. Bicha t — en av Frankrikes stora genier på medicinens område — nygestaltade i detta verk såväl den normala som den patologiska anatomien. Han framhöll, vad man icke tidigare tillfullo fattat, att organismen i sin helhet liksom de enskilda organen äro sammansatta av v ä v n a d e r. dvs. av ett begränsat antal olikartade men var för sig typiska byggnadsdelar. Det är i vävnaderna, sade Bichat, som livets krafter spela. Det är således också i vävnaderna, som sjukdomen härjar och sätter de förändringar, vilkas utforskande är medicinens mest trängande uppgift. Hjärtsäcken kan vara inflammerad på samma sätt som de serösa hinnorna i allmänhet äro det, utan att hjärtat behöver vara sjukt, hjärnhinnornas patologiska förändringar äro att skilja från hjär- nans osv.

Den huvudidé, som Bichat med hela sin eldsjäl lancerade, var den, att så i när som på några febrar och några nervösa tillstånd var medicinens alla väsent— liga fakta att finna inom den patologiska anatomiens gränser. Fynden vid sek- tionsbordet voro realiteter och utgjorde fasta punkter för att inte säga de enda fasta punkterna i medicinens för övrigt diffusa och svävande värld.

Laennec. Av alldeles epokgörande betydelse blev den franske klinikern La ennecs studier över lungsjukdomarnas patologiska anatomi, som utforma- des i samband med utarbetandet av hans senare nämnda huvudverk på diagno- stikens område, nämligen auskultationen. L a e nn e e beskrev för första gången lungemfysemet, lungödemet, han skilde på luftrörskatarr och lungkatarr och framförallt han fattade som den förste att lungsot en s alla växlande pato— logisk—anatomiska förändringar, som tidigare uppfattats som nära nog lika många sjukdomar, äro samhöriga, delvis representerande olika stadier av en och samma process. Laennecs utrop, att den patologiska anatomien utgör sjukdoms- lärans fackla, gällde i allra högsta grad om hans eget livsverk, som har få mot— stycken i medicinens historia. Den patologiska anatomiens herravälde blev full— ständigt vid pariserfakulteten under 1800-talets första decennier och därmed över hela världen, i den mån man följde med sin tid.

D e n n ya r e W i e n e r s k ola 11. De franska idéerna funno en fruktbar jordmån framförallt i Wien, där det stora Allgemeines Krankenhaus kring sek— lets mitt blev ett ledande medicinskt centrum. Den patologiska anatomien blom— made under den berömde Rokitansky. Denne bedrev en ofantligt omfat- tande obduktionsverksamhet och var en glänsande föreläsare vid sektionsbordet. för långväga lärjungar från alla håll. Han hade emellertid oturen att söka fram- besvärja en moderniserad humoralpatologi i samma stund, som cellularpatologien stod utanför porten beredd att göra sitt inträde med ty åtföljande fullständig scenförändring.

C elläran. Den nästa framstöten i utvecklingen av anatomien efter Bichats epokgörande verk bestod i upptäckten, att icke heller vävnaderna utgöra de primära beståndsdelarna i organismen, utan att denna egenskap till— kommer vissa som regel endast med mikroskopets hjälp synliga bildningar, nämli— '

• Sida 69
•  Original

gen cellerna. Vid utformandet av cellbegreppet gingo botanisterna, i första rummet den tyske forskaren Schleiden i spetsen. Men 1839 kunde dennes nära vän och landsman Schwann konstatera att även djuren i fullständig överensstämmelse med förhållandet hos växterna voro uppbyggda av oräkneliga elementär-delar, bestående av protoplasma, kärna och en mer eller mindre tyd- ligt avsatt gräusmem'bran. Det blev inom kort klart, att överallt, där det fanns liv, där voro också celler tillstädes.

V i r ch 0 W. Cellbegreppets införande blev av omätlig betydelse för biologiens

' alla grenar. Den som först fattade och främst fruktbargjorde celläran för medi- cinens räkning var den store tyske patologen Rudolf Virchow, cellu- ,1 larpatologie ns skapare. Han formulerade cellens betydelse i ungefär föl— jande ord. Djurorganismen består av en summa vitala enheter, cellerna, av vilka 7 var och en är bärare av livets alla egenskaper. Tillsammans bilda de en sorts ' social organisation, i Vilken olika grupper av celler på ett visst sätt funtade hava * sin särskilda uppgift att fylla i helhetens tjänst. Cellen utgör i sista hand det

formella underlaget för alla livsföreteelser och utanför dess gränser finnes intet liv. Tillämpad på patologien innebär denna uppfattning att sjukdom principiellt bör betraktas som en desorganisation i organismen uppkommen därigenom att en viss eller vissa cellgrupper icke längre förmå på rätt sätt fylla den dem tilldelade uppgiften i helhetens tjänst. Den bärande principen för ett djupare inträngande i frågan om sjukdomarnas egentliga väsende måste därför enligt V i r c h 0 w i för- sta rummet vara att med mikroskopets hjälp efterspana de cellförändringar, som äro de morfologiska uttrycken för en rubbad cellfunktion. Detta program, som i stort sett alltjämt äger sin giltighet, var för ungefär 100 år sedan en alldeles ny revolutionerande syn mot tidigare icke anade horisonter.

Cellularpatologiens betydelse kan här icke skisseras ens i sina huvuddrag. Det behöver blott erinras därom att ett av patologiens viktigaste men tidigare alldeles dunkla kapitel på ett enda tag blev indraget inom den nya ljuskretsen, nämligen svulstläran. Tidigare mer eller mindre äventyrliga förkla— 5 ringar till frågan om svulsternas uppkomst fick nu vika för den enkla slutsatsen,

att svulsterna tillkomma såsom en sjuklig nybildning av kroppens normala celler — det grundfaktum som alltjämt föreligger, men där förklaringen av orsaken till den sjukliga nybildningen just *är det av nutiden med sådan iver bearbetade problemet.

Cellularpatologien gav vidare en fördjupad insikt beträffande de komplex av före- teelser, som sedan antiken sammanfattats under begreppet in f l a m m a tio n, men angående vars betydelse inga väsentliga framsteg gjorts sedan årtusenden. Det mikroskopiska studiet av inflammatorisk vävnad på levande djur, som in— fördes av C 0 h 11 h e i m. avslöjade den märkliga roll som spelas av organismens , rörligaste celler, de vita blodkropparna. Man kunde i synfältet direkt följa hur . dessa organismens cellulära skyddsvakter vid en exempelvis av bakterier fram—

kallad retning i vävnaden, genomträngde de i närheten befintliga tunna kärlväg-

* garna för att därefter framrycka till omedelbar närhet av de främmande inkräk-

tarna och infånga dem inom den egna cellkroppen. En större mängd av sålunda utvandrade vita blodkroppar utgör den i alla tider kända patologiska produkt, som kallas var, och som Hippokrates och Galen en gång hade lärt vara liktydigt med nedsmält slem. Den fagocyterande förmågan av de vita blod— kropparna och vissa andra celler och den stora betydelsen av denna förmåga i kampen mot bakterierna klarlades vidare framförallt av den i Paris verksamme ryske biologen Metchnikoff.

• Sida 70
•  Original

diga framgångarna, som mikroskopets användning åstadkom på den patologiska anatomiens område, framkallade en bakström, så till vida som de i viss mån häm- made intresset för sjukdomarnas orsaker. Den unge Vir 0 h 0 w ställde sig exempelvis helt oförstående till S e m m el W e i s' pionjärarbete beträffande de- sinfektionens betydelse till förhindrande av barnsängsfeber, och då Koch från den lilla landskommun, där han verkade, for in till Berlin för att för den tyska ! medicinens furste demonstrera sina epokgörande mjältbrandsundersökningar, blev han onådigt avskedad och lämnade den tyska huvudstaden med bitterhet i hjär— tat. Till och med åt betydelsen av tuberkelbacillens upptäckt hade Virchow

l l I l l Bakströmmar. Det kan vara av intresse att erinra därom att de val

svårt att skänka sitt oförbehållsamma erkännande.

Den patologiska anatomiens utveckling hade till en början icke heller något fördelaktigt inflytande på intresset för terapien. Den vetenskapliga medicinen hade under den tid, då den patologiska anatomien var den enda verkligt fram- gångsrika av alla medicinska discipliner, utan tvivel en benägenhet att övervä- gande betrakta patienterna från synpunkten av vad som vore att finna vid en i tanken genomförd obduktion. Sektionsbilderna av en hjärntumör, av en tuber- kulös lunga med varfyllda hålrum, av en diffus inflammation i bukhinnan, av bäckenorganen sönderfrätta av en livmoderkråfta osv. voro emellertid icke. ägnade att stärka tillförsikten till en framgångsrik sjukdomsbehandling. Likför- ändringarnas ivriga studium var av den allra största betydelse för medicinens Vetenskapliga utveckling, men det kastade till en början sin slagskugga över terapien.

His t 0 l 0 g i e n. Under det sekel som följt på cellärans födelse har den mikro- skopiska anatomien, även kallad histologi, utvuxit till en stor mer ellerl mindre självständig vetenskapsgren med en utomordentligt detaljerad och för— djupad syn på den finare byggnaden av samtliga organ. Histologien har i hög grad främjat medicinens övriga teoretiska discipliner. Den utgör sålunda, som redan av det sagda framgår, grunden för den patologiska anatomiens mikrosko- piska studium, men även många av fysiologiens betydelsefullaste landvinningar vore otänkbara utan det grundläggande histologiska förarbetet.

B. Fysiologien och den fysiologiska kemien.

Den franska fysiologien. Den som först hissade den moderna fysiologiens signaler var fransmannen M a g e n di e, som lidelsefullt — om också icke alltid planmässigt — bedrev djurexperimentella studier. En frukt härav var exempelvis att materia medica riktades med en del viktiga preparat. Bland annat bidrog M a ge 11 die till införandet av morfin et i kliniken och därmed till användningen av ett av de mest välsignelsebringande medel över Vilka medi— cinen förfogar. Magendies kliniska grundåskådning kan sammanfattas i hans eget uttalande att »patologien är den sjuka människans f y 5 i 0 l 0 g i».

Den man som därefter ensam mer än någon annan i medicinens historia ut-

Bernard, som liksom personifierar hela den moderna fysiologiens sätt att fatta sina problem och finna sina metoder. Förutom den sakliga argumentation . för sitt ämnes betydelse, som Bernards epokgörande upptäckter på mat—. smältningens, ämnesomsättningens och neurologiens område utgjorde, var den ökat fysiologiens område var M a g e n d i e s närmaste lärjunge C la 11 d e l l

• Sida 71
•  Original

store franske fysiologen en enastående vältalig agitator för fysiologiens och över huvud den experimentella biologiska vetenskapens betydelse. För honom liksom för hans lärare Magendie inneslöt fysiologien medicinens alla väsentliga problem. Hans mäktiga stämma tröttnade aldrig att för de franska statsmakterna framhålla vikten av att upprätta de verkstäder, där framtidens medicin blir till, med andra ord att skapa laboratorier för experimentell medicinsk forskning. Då Pasteur i sin tur med en patetisk gest hänvisar till de medicinska labora- torierna som de tempel där mänsklighetens välfärd skapas, talar han helt som lärjunge till B e r n a r (1.

Den tyska fysiologien. Även i Tyskland fick fysiologien före 1800— talets mitt den centrala ställning bland de medicinska vetenskapsgrenarna, som tillkommer den, närmast tack vare en stor man, nämligen J 0 ha n n es M ii l- ler. Denne kan betraktas som den tyska medicinens förlossare ur den roman— tiska naturfilosofiens snaror. Samtidigt som Möller fasthöll vid den tanken att livets gåta såsom en generell fråga i sin mest tillspetsade form är olöslig, var han fast övertygad om att utvecklingen icke kan byggas vidare annat än med resultaten av iakttagelser och försök. Dels tack vare sin stora lärobok i fysiologi i en helt modern anda och dels tack vare en lysande rad av stora lärjungar kan Möller sägas vara urfadern till den tyska medicinens dominerande ställning under 1800-talets senare del. Bland dem, som närmast fortsatte Möllers verk på fysiologiens fält märkes Du Bois Reymond, elektrofyisologiens grundare, Lu dWi g, den moderna cirkulationsfysiologiens skapare, samt H el m- holtz, icke blott på fysiologiens utan även på den matematiska fysikens om- råde en av århundradets störste.

Fysiologiens senare utveckling. Fysiologien har under den följande delen av 1800-talet och 1900-talet genomgått en med varje årtionde våldsamt stegrad utveckling och härvid frigjort sig allt mera från den av äldre tidsomständigheterna mer eller mindre påtvungna uppgiften att direkt tjäna kli— niska syftemål. Främst tack vare sin helt självständiga utveckling har fysiologien kunnat giva kliniken de djupaste impulserna. I stor utsträckning är det djur- experimentella undersökningar, som kastat ljus över tidigare dunkla områden av människans patologi. Fysiologien har vidare skänkt kliniken ett flertal av dess viktigaste undersökningsmetoder. Men som av det följande skall framgå, har också i många fall den kliniska erfarenheten lämnat grundväsentliga bidrag till fysiologien.

Inom den fysiologiska kemien möter man vid 1800-talets början en svensk forskare av världsrykte, nämligen professorn vid Karolinska institutet och dess för- nämste tillskyndare B e r z e l i n s, vars epokgörande insats emellertid till alldeles övervägande del faller inom den allmänna kemien. En av B erz elius' tyska lärjungar, Wöhler, kunde år 1828 slå den första bron mellan den oorganiska kemien och djurkemien genom att lyckas av oorganiska utgångsprodukter fram— ställa urinämne — en upptäckt, vars betydelse måhända på sina håll överdrivits. I stort sett samtidigt med Wöhler verkare den tyske kemisten Liebig, som räknas som den främste av den fysiologiska kemiens grundläggare. Hans upp- täckt av chloroform år 1831 fick 16 år senare stor betydelse som narkosmedel. Under senare delen av 1800-talet och början av detta sekel var Tyskland ledande på äggvitekemiens område tack vare Emil Fischer, som såväl isolerade som syntetiserade äggvitans huvudsakliga byggstenar aminosyrorna. Han klar— gjorde enzymernas specifika verksamhet samt lämnade även direkta bidrag till materia medica genom syntes av det viktiga sömnmedlet veronal.

• Sida 72
•  Original

På såväl äggvite- som enzymkemiens områden gjordes i Sverige insatser av 0. H ammarste n, som för övrigt utgav en i början av detta årlundradet i hela världen högt skattad lärobok i fysiologisk kemi. I innevarande stund utgör S v e db e r gs_ laboratorium i Uppsala en av centralhärdarna för utforskandet av äggviteämnenas fysikaliska kemi.

Fysiologien och den fysiologiska kemien, inom vars område svaret pi de ytter— sta frågorna rörande nästan alla biologiska problem är att söka, torde för när- varande ha sin starkaste ställning i de engelsktalande länderna, frimförallt i U. S. A. tack vare föreningen av vetenskaplig entusiasm och från vår synpunkt ! sett så gott som obegränsade ekonomiska resurser. '

III. Diagnostikens utveckling.

Under de senaste hundra åren har den kliniska medicinens förnämsta led— stjärna varit att i varje sjukdomsfall kunna ställa en riktig diagnos, i terapeu- tiska nedgångstider kanske mest för diagnosens egen skull, i terapeutiska upp- gångstider i den riktiga känslan av att varje rationell behandling förutsätter en riktig uppfattning av sjukdomens art. Det är för oss mycket svårt att förstå att denna diagnostiska ambition är ett sentida förvärv. Den antika liksom den nyare tidens humoralpatologer ansågo ju praktiskt taget alla sjukdomar bero på en och samma blodförändring, som det gällde att korrigera med ett och samma in— grepp, nämligen åderlåtning. Det var således icke en så maktpåliggande uppgift att klassificera sjukdomen. Och ett inutitivt strävande i denna riktning, såsom S y d e nh am s, blev i stort sett av samtiden och närmast följande generationer . oförstått. Men även om man skulle ha kunnat inse diagnostikens vikt och bety— * delse, förefanns det så ytterst torftiga möjligheter att ställa en riktig diagnos, dels på grund av att ett flertal sjukdomar icke voro kända, dels på grund av att de kliniska undersökningsmetoderna voro så få och primitiva. Ännu i början * på 1800—talet inskränkte sig den kliniska undersökningen till att känna på pulsen, titta på tungan, beskåda upphostningar, uppkastningar, urin, avföring samt åder- låtningsblod —- ett program av samma enkla beskaffenhet som stenåldersman— nens. Det är den väldiga utvecklingen på den diagnostiska metodikens område under 1800-talet, som i det följande först skall beröras.

A. Den fysikaliska diagnostiken.

Det är otvivelaktigt, att de hippokratiska läkarna begagnade sig av hörseln för att konstatera vissa patologiska förändringar inom bröstkorgen, men betydel— sen därav hade helt fallit i glömska. De första uppgifterna om användning av perkussion i nyare tid härröra från veterinärpraxis. Det var bekant, att enkla djurläkare brukade bulta sjuka hästar i sidan, ungefär motsvarande sadel— gjordens läge, för att på grund av karaktären av det uppkomna ljudet kunna draga slutsatser angående lungornas tillstånd.

Perkussionen. År 1761 utkom ett litet arbete av den österrikiske lä- karen A 11 enb r n g g e r om hans nya uppfinning att genom knackning på män— niskans bröstkorg upptäcka sjukliga förändringar inom densamma. Uppfinnaren hade iakttagit, att om man med de sammanförda fingerspetsarna av den helst behandskade handen slår på bröstkorgen över lungfälten ljuder denna som en puka belagd med en duk — om försöket göres på en frisk människa. Om där— emot ett sådant dämpat ljud uppkommer, som då man knackar på en icke luft-

• Sida 73
•  Original

haltig del av kroppen som exempelvis låret, innebär detta en sjuklig förändring inom bröstkorgen, antingen vatten i lungsäcken eller inflammation i lungan med minskad lufthalt i densamma. Genom att jämföra resultatet av sin perkussion på den levande patienten med de i liket påträffade förändringarna, kunde Auenbrugger konstatera, att man av dämpningcns grad och utbredning över olika delar av bröstkorgen kunde skaffa sig en pålitlig föreställning om de sjukliga förändringarnas utbredning. Genom perkussion kunde han ävenledes sluta sig till ansamling av vätska i hjärtsäcken, hjärtförstoring osv. A u e n b r u gg e r 5 stora upptäckt efterprövades visserligen på sina håll, men väckte på det hela taget, sedan löjet förflyktigats, inte mycket intresse. Först 1808, året före Au e n- b rug g e rs död, vann metoden på auktoritativt håll det erkännande som den var värd. Det året utgav Na p 0 l e o n s livläkare C 0 r vi 5 a r t en översätt— ning av A 11 e 11 b r 11 g g e r s avhandling med de mest lovordande kommentarer, grundade på Corvisarts egen erfarenhet av perkussionen.

A 11 s k ul t a t i o n e n. Den fysikaliska diagnostikens andra och än vikti- gare del utgöres av a 11 s k ul t a t i o n e n dvs. avlyssnandet genom bröstkorgs— Väggen av de ljudfenomen, som äro förbundna med hjärtats och lungornas funk- tion under normala och patologiska tillstånd. Denna undersökningsmetod fram- lades år 1819 av den förutnämnde franske klinikern La e n n e e. Som sina bägge främsta uppgifter hade denne ställt sig, för det första att i liken undersöka, vilka anatomiska förändringar, som förekomma i organen och för det andra att genom jämförelse mellan sjukdomssymtomen med obduktionsfynden påvisa, vilka sym- tom som utgöra konsekvenser av de anatomiska förändringarna, särskilt sådana, vilka äro med fysikalisk nödvändighet beroende av desamma.

Vid lösandet av den första uppgiften, som framförallt riktades på lungsjukdo- marna, blevo Laennec”s undersökningar, som redan nämnt, banbrytande. Den andra av de nämnda uppgifterna löste L a e n n e c så fullständigt att flera efterföljande generationer icke hade något väsentligt att tillägga. På ett klassiskt vis beskrev han alla de akustiska fenomen, som äro förenade med de fysikaliska förändringarna särskilt inom lunga och lungsäck och skapade därmed klinikens viktigaSte undersökningsmetod. Det rör av trä, benämnt stetoskop — av de samtida belackarna hånfullt kallat »cylindern» eller med ett lärdare och ännu mera nedsättande uttryck inutile lignum -— som L a e nu e e uppfunnit för att fortleda ljudet från patientens bröstkorg till undersökarens öra, blev medicinens mest använda instrument och spelade under senare delen av 1800—talet så gott som rollen av en symbol för läkaryrket, motsvarande kopphornet i det gamla Grekland, respektive uringlaset under medeltiden och början av nyare tid.

I vårt land var man ganska senfärdig att utnyttja de stora diagnostiska upp- finningarna. Det är först efter Hus 5” återkomst från sin studievistelse i Paris, således i början av 1840-talet, som de blivande läkarna erhålla någon undervisning i vad som nu betraktas som det mest grundläggande av alla kliniska ämnen. Dessförinnan hade fysikalisk diagnostik i vårt land endast bedrivits av enstaka läkare, som haft tillfälle till utländska studieresor. Laennec nämner bland skandinaviska elever R e t z i 11 5 från Uppsala.

Den fysikaliska diagnostiken blev av en oerhörd betydelse. Perkussion och auskultation öppnade dörrarna för möjligheten att diagnostisera ett flertal av bröstorganens sjukdomar i en utsträckning som ingen tidigare kunnat drömma om. Förutom det reella framsteget medförde de nya undersökningsmetoderna psykologiska verkningar av värde för läkarna. Deras känsla av maktlöshet inför de terapeutiska problemen kompenserades i viss mån av den ökade diagnostiska

• Sida 74
•  Original

förmågan. Det nya förfaringssättet var dessutom ägnat att höja läkarens prestige i allmänhetens ögon. För den sjuke och hans anhöriga kring sjukbädden erbjöd den knackande och lyssnande doktorn ett långt mera suggestivt skådespel än de gammalmodiga läkarna, som bara kände på pulsen och tittade på tungan, under- sökningar som lågo inom räckhåll för lekmannen själv. Det är ganska lustigt, att första rangens franska forskare ännu så sent som 1855 motsatte sig bruket av stetoskopet, icke endast på grund av svårigheten med dess rätta användning utan också på grund av det sken av charlataneri, som detsamma ansågs sprida över sin handhavare.

B. Inspektionsinstrument.

Efter att ha publicerat en av alla tiders förnämsta naturvetenskapliga skrifter »Ueber die Erhaltung der Kraft» hade den preussiske militärläkaren Helm— h oltz blivit professor i fysiologi och patologi i Königsberg. Under sina föreläs— ningar kom han in på frågan om djurögats lysande och drog av detta fenomen den slutsatsen att en del av det ljus, som inkastas genom pupillen, återvänder genom densamma, och att det följaktligen bör vara möjligt att erhålla en bild av ögonbottnen. En genial idé, åtta dagars hårt arbete, som resulterade i tre sam- manlagda glasskivor, och ö g 0 n 5 p e g e 1 n s grundprincip var realiserad. Pu- pillen kunde därmed när som helst förvandlas från en svart mynning till ett titt— hål in i en av kroppens intressantaste håligheter. Det var år 1851 som H elm— holt z som den förste skådade den levande näthinnan med alla dess kärl i full— ändad klarhet.

Ögonspegeln blev först och främst av revolutionerande betydelse för ögonläke- konsten, i det att den möjliggjorde undersökning av alla de fall av svagsynthet . och blindhet, som tidigare sammanfattades under den fruktade diagnosen »svarta starren». Men även för invärtes medicinen blev det nya instrumentet inom kort ett oumbärligt hjälpmedel på grund av att många invärtes sjukdomar ge upphov

i |

till karakteristiska förändringar i ögonbotten. Så utgör exempelvis den s. k. stas- pupillen ett av de viktigaste symtomen på ökat hjärntryck och därmed på hjärntumör.

Under 1800-talets senare decennier ha konstruerats en mångfald olika instru- ment med elektrisk belysningsanordning och mer eller mindre komplicerad optisk utrustning, som gjort det möjligt att direkt inspektera kroppens håligheter.

C y st 0 skop e t, som tillåter en direkt inblick i urinblåsan, kom i bruk un- der 1880-talet och förbättrade på ett alldeles revolutionerande vis blåssjukdomar- nas diagnostik. Med likartade instrument kan man i våra dagar överskåda stora delar av andningsvägarna, matstrupen och magsäcken samt de nedre delarna av grovtarmen. Även helt slutna håligheter som lungsäckarna och bukhålan kunna undersökas genom att införa smala kikare med elektrisk lampa genom bröstkorgs- respektive bukväggen.

C. Fysiologiska och kemiska prov.

F e b e r t e r m 0 m e t e r 11. Det närmast ögonspegelns upptäckt följande, mest betydelsefulla framsteget i klinisk metodik utgjordes utan all jämförelse i övrigt av den systematiskt genomförda mätningen av kroppstemperaturen. Som H 11 s s berättar från sin tidigare omnämnda studieresa till Paris brukade några av de franska klinikcheferna redan på 1830-talet göra sin rond med en febertermometer i bröstfickan, vars användning, då den förekom, väckte stort uppseende. Det var

• Sida 75
•  Original

emellertid först på 1870-talet som systematiska temperaturmätningar slogo igenom tack vare den tyske klinikern Wu nd erlich s grundläggande undersökningar över temperaturkurvans kliniska betydelse både för diagnos, prognos och be- handling.

A nt i p y r e s e 11. Det kan här inskjutas att det nya framsteget, innan nämn— da decennium hade hunnit gå till ända, framkallade en överdrift med betydande terapeutiska konsekvenser. Redan C la 11 d e B e r n a r (1 hade genom djurför- sök kommit till den uppfattningen, att varje förhöjning av kroppstemperaturen kunde betraktas som ett gift, som i tillräckligt stora doser verkade dödande. Denna tanke slog rot hos den tyske klinikern Lieb crm eist er, som stödjan- de sig på Vissa generella patologisk-anatomiska förändringar, som man vid obduk- tioner påträffar i de stora livsviktiga organen framförallt i fall av infektionssjuk; domar med temperaturförhöjning bildade sig den uppfattningen, att det var denna sistnämnda, som framkallat döden. Han höjde mot febern ett fältrop, som gav äterskall i hela världen. Terapiens viktigaste uppgift blev att nedsätta den förhöjda kroppstemperaturen antingen genom antipyretiska medel, som verkade invärtes såsom salicylsyra, alkohol, chinin osv. eller också genom yttre fysikalisk behandling med användning av i första rummet kallt vatten anbringat i olika former. Denna teoretiskt bestickande terapi, som dessutom täckte ett så stort fält av invärtesmedicinens behandlingsuppgifter, gav hos några av Lieber— meisters mest entusiastiska anhängare särdeles vackra resultat -—— om man får tro de statistiska uppgifterna. Antipyresen hade emellertid snart sett sina bästa dagar, men alltjämt fortlever hos allmänheten en skräck för de höga kropps— temperaturerna som ett svagt eko av den vetenskapliga medicinens förirring för omkring 70 år sedan.

M a g p u m p e n. Ungefär samtidigt med febertermometerns allmänna infö- rande föreslog den tyske klinikern Ku s 5 m aul användningen av magpumpen närmast till behandling av magsäcksdilatationer. Det dröjde emellertid inte länge innan magpumpningen fick en långt större betydelse som diagnostiskt hjälpmedel. Principen var helt enkelt den att viss tid efter förtärandet av en måltid av be- stämd sammansättning upphämta och undersöka maginnehållet, av vars resultat slutsatser kunna dragas angående eventuella rubbningar i magsäckens funktions- tillstånd. Denna begynnelse till en funktionell diagnostik fick en viss principiell betydelse som en medveten opposition mot det övervägande patologisk—anato- miska betraktelses-ättet. Det var i synnerhet den tyske klinikern R 0 s e 11 b a 0 h, som framhöll, att endast funktionsprövningen av det misstänkt sjuka organet kan åstadkomma den tidiga diagnosen, och det är som regel endast den tidiga diagnosen som skänker terapien utsikt till framgång. Dessa synpunkter tilläm- pades till en början förutom på magsäckens särskilt på hjärtats diagnostik, där det i första rummet gällde att avgöra i vilken grad organet var sufficient. I detta syfte ha talrika metoder utarbetats under tidernas lopp. Danskarna Krogh och Lindhard ha gjort sig särskilt förtjänta genom en metod att mäta hjärtats minutvolym, dvs. att bestämma den volym blod som per tidsenhet ut- drives genom stora kroppspulsådern.

B 1 o d t r y c k 5 m ä t 11 i n g. Den viktigaste prövningen av kärlsystemets funk— tionstillstånd utgöres som bekant av blodtrycksmätningen, vartill den grundläg- gande fysiologiska utredningen verkställts redan 1865 på den store tyske fysio— logen Lud wi g 5 laboratorium, som var en mötesplats för unga fysiologer från hela världen, och där framförallt cirkulationens fysiologi studerades. Alltifrån sekelskiftet har blodtrycksmätningen blivit alltmera allmän och utgör nu för

• Sida 76
•  Original

tiden en obligatorisk del av varje mera ingående läkarundersökning. Den näst patienten själv och hans anhöriga största intressentcn i resultatet av denna un— dersökning är livförsäkringsbolaget på grund av det statistiskt Säkerställda och för allmänheten bekanta, men vanligen överskattade förhållandet, att människor med högt blodtryck icke sällan dö en tidig död.

B10 (1 p rov. För undersökning av blodets egenskaper i olika avseenden före— ligger ett otal olika kliniska metoder. Redan 1852 utarbetade den tyske fysio— logen Vierordt en teknik att räkna antalet av de röda blod- kropparna i en viss mängd blod, en undersökning som vanligen samman- ställd med en bestämning av blodets halt av de röda blodkropparnas färgämne, hämoglobinet, utgör en av de mest brukliga undersökningarna, vanligen i syfte att utröna om någon grad av s. k. blodbrist föreligger. Samtidigt härmed be- stämmes vanligen relativa antalet av de vita blodkropparna, såväl totalantalet, som antalet av olika kategorier — en undersökning, som dels har betydelse för bedömandet av organismens reaktion vid inflammationstillstånd, dels också i mera sällsynta fall avslöjar ett visst slag av blodsjukdomar, de 5. k. leukämierna, vilka förlöpa med en om svulstbildning påminnande ökning av de vita blodkrop— parnas mängd.

En annan undersökning beträffande blodets formade beståndsdelar, som under de senaste 20 åren fått stor klinisk betydelse, utgör bestämningen av de rö d a blodkropparnas sänkhastighet, vilken som allmän regel är mer eller mindre starkt förhöjd vid sjukliga tillstånd. Härigenom har ett av den äldre medicinens allra viktigaste symtom äter kommit till heders. (Se sid. 60.) Den . s. k. Sänkan ger upplysningar av en natur, som närmast kan sägas komplettera tcmperaturmätningens.

Det finnes vidare otaliga metoder att undersöka blodets egenskaper i ke- miskt avseende. De undersökningar, som härvid torde spela den största rollen, är bestämningen av b 1 o d so ckerhalten vid sockersjuka och bestäm— ningen av det 5. k. r e s t k v ä v e t vid njursjukdomar.

Funktionell prövning av lungorna utfördes till en början med den s. k. spirometern, som infördes redan på 1840-talet, men icke blivit av någon större betydelse förrän på allra sista tiden, då metoden upplevat en renässance. För lungornas undersökning var den fysikaliska diagnostiken prak— tiskt taget allenahärskande till dess att den under detta århundrades andra de- cennium röntgentekniken hade hunnit så långt, att även obetydliga organiska för- ändringar i lungvävnaden kunde avläsas på den fotografiska plåten.

Undersökningen av urinen syftar i första hand på att få en före— ställning om njurarnas tillstånd. Äggvita i urinen var känd åtminstone sedan slutet av 1700-talet. Sammanhanget mellan detta symtom och en patologisk— anatomisk påvisbar njurskada klarlades, som senare skall beröras, av den store engelske klinikern Bright. Undersökningen av urinen på äggvita utgör ju som bekant den mest elementära delen av varje läkarundersökning. Lika vanlig är prövningen på socker för avslöjande av sockersjuka. Dessutom ha en mängd olika prov föreslagits för att man skall få en föreställning om njurarnas presta— tionsförmåga, för att endast nämna ett av de enklaste exemplen undersöker man hur lång tid det tar för patienten att avsöndra en viss på en gång intagen större mängd vatten. Även den mikroskopiska undersökningen av patologiska formade beståndsdelar i urinen är av stor betydelse för njurdiagnostiken.

Undersökningar av nervsystemets funktionella tillstånd utgör | kan man säga en vetenskap för sig, varav emellertid vissa enkla prov ingå i den ,

• Sida 77
•  Original

vanliga rutinundersökningen av alla patienter. Härvid undersökes framförallt vissa reflexer, såsom exempelvis pupillens snabba sammandragning vid ljusinfall i ögat. Saknas denna reflex tyder det som regel på syfilitiskt ryggmärgslidande i form av s. k. tabes dorsalis. Av dylika till synes ytterst obetydliga rubbningar i sinnesorganens och de perifera nervernas sätt att besvara en viss retning, är det möjligt att draga djupgående och säkra slutsatser angående centrala nervsyste— mets tillstånd i en mängd olika avseenden.

Ett mycket betydelsefullt framsteg var uppfinningen av lumbalpunktionen, som gjordes av den tyske kliniken Quincke 1895. Metoden består i infö- randet av en omkring 8 cm lång ihålig nål från ryggsidan mellan tvenne av de mellersta ländkotornas bågar. Härvid erhålles prov på e ereb rospinal- vätskan, dvs. den i normala fall vattenklara vätska, som utfyller hjärnans hålrum och likt en mantel omger ryggmärgen. Man. får härigenom en möjlighet att mäta cerebrospinalvätskans tryck och konstatera patologiska förändringar av densamma, såsom ökad äggvitehalt, tillblandning av varceller och bakterier osv. — fynd, som kunna vara av fullständigt avgörande betydelse för diagnosen.

D. Histopatologiska undersökningar.

Ett utomordentligt stöd har den kliniska diagnostiken framförallt på kirur— giens område erhållit i mikroskopisk undersökning av organdelar, som antagas vara på något sätt sjukligt förändrade.

Kirurgen utskär från den misstänkta härden ett kanske icke mer än risgryn— stort stycke, som därefter fixeras, inbäddas i ett paraffinblock för att kunna skäras i en hundradelsmillimeter tjocka snitt, vilket därefter genom behandling med ett tiotal lösningar av olika slag färgas, för att slutligen inbäddas i kanada— balsam mellan glasskivor. Det på så sätt framställda preparatet visar i mikro- * skopet antingen bilden av en normal eller av en patologisk vävnad, varvid i

sistnämnda fall den sjukliga förändringens natur i flertalet fall går att med , säkerhet. bedöma. Detta är exempelvis förhållandet med de s. k. specifika in-

flammationerna, av vilka tuberkulos är den vanligaste. Den histopatologiska undersökningens allra viktigaste uppgift är som regel att lämna svar på frågan om en elakartad svulst föreligger, det må vara fråga om en tillväxande hudvårta, en förstorad lymfkörtel, en liten polyp på stämbanden, en knöl i det kvinnliga bröstet, slemhinna från livmodern osv. Det mikroskopiska undersökningsresulta- tet blir i ett mycket stort antal fall bestämmande för behandlingen, som då den eventuella misstanken på elakartad nybildning av något slag bekräftas, vanligen innebär ett större operativt ingrepp.

E. Röntgendiagnostiken.

Den ökning av diagnostikens bredd och säkerhet, som är ett så utmärkande

Ä drag för medicinens rastlösa rörelse framåt under innevarande sekel, är till icke ; ringa grad frukten av en stor fysikalisk upptäckt. Det var i 'början av året

1896 som R 6 n t g e n kunde framlägga den första publikationen angående »Eine neue Art von Strahlen», sedan han föregående år den 8 november händelsevis iakttagit att en viss strålning utgående från antikatoden i ett vacuumrör fick en fluorescerande skärm att flamma upp, fastän röret vid den högspända strömmens påsläppande var helt omslutet av svart papper. Upptäckten väckte inom kort

• Sida 78
•  Original

ett fantastiskt uppseende bland allmänheten med många komiska poänger, be- roende på att det dåtida pryderiet blev uppskakat av den hotande möjligheten att klädedräkten icke längre skulle förmå fylla sitt skylande syfte.

På läkarhåll fattades omedelbart att den nya strålningen hade en viktig upp— gift att fylla i diagnostikens tjänst, varvid man till en början inte såg mycket längre än till möjligheten att påvisa s k e l e tts k ad o r och i kroppen inträngda metallföremål. De första röntgenfotografierna av delar av skelettet voro från vår synpunkt sett mycket otillfredsställande med suddiga konturer trots långa exponeringstider, som exempelvis för fotografering av handskelettet kunde uppgå till en timme. Skelettet i tjockare kroppsdelar kunde överhuvudtaget icke avbildas. Men den entusiastiska tron på den nya upptäckten drev fram en snabb förbättring av tekniken, och det dröjde icke länge förrän röntgen— undersökningen blev av helt dominerande betydelse för bedömandet av skelett- skador och deras behandling, varvid det i allmänhet gällt att kontrollera läget av de brutna benändarna i fixationsförbandet. Redan på ett jämförelsevis tidigt stadium lämnade röntgenfotograferingen desutom hjälp vid diagnosen och loka— lisationen av stenbildningar 1 organismen, såsom exempelvis påvisandet av njur- sten. Just på detta område synes feldiagnoserna till en början varit många och under en tid ha minskat förtroendet för den nya metoden.

Med nutidens starkt förbättrade röntgenteknik kunna många mjukdelsorgan utan vidare göras väl synliga. Viktigast i detta avseende äro lu n go rna, som tack vare sin lufthalt redan normalt förete en utpräglad struktur, vilken förändras framförallt genom den minskning respektive ökning av lufthalten, som är följden av flertalet patologiska processer i dessa organ.

Med den moderna röntgenapparatmen kan hjärtats storleks- och rörelse- förhållanden direkt beskådas, varvid patologiska avvikelser i endera avseendet tillåta diagnos av olika slag av hjärtsjukdom. Röntgen avslöjar likaledes kon— turerna av lever och njurar, luft och vätskenivåer i tarmar, fri vätska i buken, vilket allt kan vara av stor diagnostisk betydelse, det sistnämnda sär- skilt för bedömandet av akuta bukfall och deras behandling.

Användningen av kontrastmedel. Men sin allra största räck- vidd får röntgendiagnostiken tack vare det förhållandet, att människokroppen utgör ett system av mestadels rörformiga hålrum, vilka kunna utfyllas antingen genom 5. k. lätta kontrastmedel (luft eller rena gaser) eller också tunga kontrast— medel ( emiska preparat innehållande grundämnen med högt atomtal). De lätta kontrastmedlen låta hålrummet framträda genom att släppa fram röntgenstrå- larna mer än omgivningen, medan motsatsen är förhållandet med de tunga kon- trastmedlen.

Efter en del trevande djurförsök kring sekelskiftet satte kontrastdiagnostiken in på allvar med undersökning av magsäcken. Som tungt kontrastmedel användes till en början på förslag av Riedel en vismutförening, som senare utbyttes mot bariumsulfat. Konturerna av kontrastmedlet på den fotografiska plåten anger innerko-nturerna av magsäcken i ett visst ögonblick och föränd— ringarna av konturerna, som man vid genomlysning kan följa på röntgenskärmen, äro uttryck för magsäckens peristaltiska rörelser. På avvikelser från det nor— mala i ettdera av dessa avseenden grundade Holtzknecht i Wien år 1906 sin diagnostik av magsäckskräfta. 1910 kunde Haudek framlägga ett rönt— genologiskt huvudsymtom vid magsår, den s. k. ulcusnischen, vilken på den foto- grafiska plåten ter sig som en liten utbuktning i magsäcksväggen, tack vare den i sårhålan inträngande kontrastmassan.

l 1 | |

• Sida 79
•  Original

Sedan kontrastmedlet passerat magsäcken ger det i röntgenljuset upplysning om tarmens förhållanden i olika avseenden, varvid exempelvis ett sår i tolvfingertarmen i ett stort antal fall företer samma nischsymtom som går i mag— 'säcken. Förändringar i grovtarmen —— vanligen förträngningar av densamma på grund av kräfta — avslöjas genom ingjutning av kontrastmedel i stolgången.

De grövre uri nvä garna ha gjorts synliga genom såväl lätta som tunga kontrastmedel, som försiktigt insprutas i njurbäckenet genom dit införda smala, böjliga rör s.k. ureterkatetrar, vilka manövreras genom ett i u1inblåsan infört l . ,. . . - .. .. ? 1nstrument —— c y 5 t o s k 0 p e t. Härigenom kunna utv1dgn1ngar och fortrang- ningar av olika slag påvisas, vilket sammanställt med de kliniska symtomen i vissa fall får största betydelse för diagnosen av exempelvis njurtumörer. l Genom införande av kontrastmedel kunna vidare 11 ä 5 a n 5 b ih å lo r, 1 11 f t- lI'ÖI', lungsäck, bukhåla och de kvinnliga könsorganens gångar göras synliga. Av mycket stor, ofta alldeles avgörande betydelse för kirurgiska ingrepp på centrala nervsystemet är påvisande av formförändringar av det springrum, som omger ryggmärgen, respektive av h j ä r n a n 5 h ä 1 ru m, vilka sistnämnda framträda på röntgenplåten, sedan deras vattenklara innehåll utbytts mot luft. Avvikelser i form och läge av dessa hålrum bidraga eller kunna vara en- samt bestämmande för den lokalisation av hjärntumörer, som utgör en förutsätt- ning för operation. I samma syfte har man även använt sig av insprutning av ”vissa tunga och jämförelsevis ogiftiga kontrastmedel i till hjärnan ledande artär- grenar. Den i omedelbar anslutning till insprutningen tagna röntgenfotografien visar eventuellt oregelbundenheter i artärgrenarnas' utbredningsområde, talande för förefintligheten av svulst.

U t 5 ö n (1 r i n g 5 k 0 n tra st. I en grupp för sig står den diagnostik, som grundar sig på att kontrastmedlet, sedan det införts i blodet, utsöndras genom ett visst organ och därför samlar sig i detta och dess utförselgångar. Vid den s. k. 11 t s 6 n d r i n g s 11 r 0 g r a f i e n injiceras i blodet vissa jodföreningar, som has— tigt anrikas i njurarna och därefter i urinvägarna — en metod av stort värde i synnerhet i sådana fall, då uppförandet av kontrastmedel i njurbäckenet av nå- gon anledning icke kan genomföras.

Av ännu större klinisk betydelse är ett principiellt liknande förfarande för åskådliggörande av gallv ä ga rn a. Det finns en komplicerad kemisk för- ening, tetrachlorphenolphtalein, som har egenskapen att utsöndras genom levern med gallan, och som på grund härav användes som leverfunktionsprov. Det lyc- kades de amerikanska forskarna Graham och Cole att utbyta kloren i nämnda preparat med lika många atomer jod, varigenom detsamma blev kon- trastrikt utan att förlora sin egenskap att utsöndras genom levern. Härigenom . skapades en metod för gallvägarnas diagnostik. Bland annat kunna på detta sätt gallstenar påvisas genom att de släppa igenom mera av röntgenljuset än det om— givande kontrastmedlet.

Som av det ovannämnda framgår, har röntgendiagnostiken sträckt ut sig till nästan alla delar av människokroppen och allestädes dit den nått givit vanligen ytterst värdefulla upplysningar —— som regel lämnande en säker diagnostisk slut- l sats i utbyte mot vad som den förutan endast varit gissningar eller antaganden. , Inom röntgenologien intager Sverige 'en förhållandevis framskjuten plats, sär- skilt tack vare F o r s s e l l s såväl vetenskapliga som organisatoriska förtjänster. 1 L a u r ells röntgendiagnostiska undersökningar av akuta bukfall, samt Åk e r— lunds av sår i tolvfingertarmen ha varit banbrytande.

• Sida 80
•  Original

Talrika livsprocesser äro förenade med utlösningen av elektriska strömmar, vilkas registrering på ett par områden fått respektive synes att få en mycket stor diagnostisk betydelse.

Redan på 1880—talet hade såväl engelska som tyska forskare börjat att stu— dera de 5. k. aktionsströmmar, som äro en följd av hjärtrnuskulaturens rytmiska kontraktioner. Men först 1902 lyckades det den holländske forskaren Eint- hoven att framställa ett instrument, den s.k. stränggalvanometern, som tillåter en grafisk uppteckning av aktionsströmmarnas växlingar. Det er- hållna e l e k t r 0 k a r d i 0 g r a m m e t utgör ett detaljerat meddelande från hjärtat om dess tillstånd i elektromotoriskt avseende, varav viktiga slutsatser ofta kunna dragas med hänsyn till frågan om en hjärtsjukdom föreligger, och av vad slag denna är.

Ett ofantligt intresse tilldrager sig för närvarande en likartad metod för regi- strering av de elektriska fenomen, som äro förbundna med stora hjärnans funk— tion. Genom anläggning av ett par punktformiga elektroder mot huvudhuden på visst avstånd från varandra lyckades det den tyske forskaren B e rg er att för- medelst ett känsligt instrument, en s. k. katodoscillograf mäta potentialväxlingar i underliggande delar av hjärnan.

Det härigenom erhållna elektroencephalogrammet visar en ryt- misk vågrörelse, vars frekvens är olika vid tankearbete, själslig vila respektive sömn, varvid exempelvis tiden för lösningen av en huvudräkningsuppgift kan tydligt avläsas i kurvans härunder helt förändrade förlopp. Av diagnostisk be- : tydelse är det förhållandet att vid en svår hjärnsjukdom som epilepsi »hjärn— i vågorna» visa abnorma avvikelser, varigenom man till och med synes kunna lokalisera hjärnskadan och därigenom för vissa fall möjliggöra en operativ be— handling.

IV. Kirurgiens segertåg.

Av största betydelse för återupprättandet av läkekonstens sjunkna anseende under senare delen av 1800-talet blev kirurgiens framgång. Visserligen hade denna gren av medicinen utvecklats redan under seklets förra hälft, i all synner- het i Frankrike, där den drog fördel av den normala och den patologiska anato- miens framstående ställning. Franska kirurger åtnjöto världsrykte, och den store Dupuytren hade anseende som enastående diagnostiker och makalös opera- tör. Även krigskirurgien stod högt i Frankrike på grund av erfarenheterna från Napoleonskrigen. Härvid hade framförallt amputationstekniken utvecklats i syn— nerhet med hänsyn till operationshastigheten. Det berättas att Larr e y, chef— kirurg vid la grande armée och av kejsaren omfattad med stor tillgivenhet, efter slaktningen vid Borodino personligen utförde 200 amputationer, säkerligen med i stort sett mycket sorgligt resultat för de amputerade.

Den äldre kirurgiens vådor. Det är märkligt att kirurgien redan vid denna tid måste ha tett sig imponerande trots de svåraste skuggsidor. Dödlig- heten efter större kirurgiska ingrepp var förfärlig. Efter operationer med öpp— nande av bukhålan, exempelvis för borttagande av stora tumörer på äggstoc— karna, dogo nästan alla patienter på grund av bukhinneinflammation Och vanliga extremitetsaimputationer voro förenade med en mortalitet av omkring 50 procent, varvid den sorgliga utgången berodde på infektion i såret med tillstötande s. k. sårfeber.

• Sida 81
•  Original

Uppgifter om de dåtida kirurgernas kostymering och uppträdande verkar på vår tid rent förskräckande. Operationsrocken kunde utgöras av en i operations— rummet upphängd gammal blodig bonjour, ur vars bröstficka älsklingskniven upptogs vid operationens början, för att efter densamma återgå till sin förvarings— äplats, sedan den avtorkats på en på fönsterbrädet liggande svamp. En av Frank— irikes största kirurger var ryktbar för att kunna utföra stora operationer utan att >behöva spilla en droppe blod på manschetterna.

Operationsrummen från den förnarkotiska tiden voro skräckkamrar. Patienter— :nas lidande vid större ingrepp utgjorde en mycket försvårande omständighet för operatören, som inte kunde arbeta ostört, dels på grund av patientens skrik och besvärande avvärjningsrörelser, dels på grund av kravet att avkorta tiden för plågorna till det minsta möjliga. Detta uppdrev visserligen hos de bästa kirur- ,gerna en virtuos arbetstakt, varvid emellertid anspråken på omsorg och noggrann- het komma i andra rummet. Följden av allt detta var att större operativa in- grepp måste inskränkas till fall av yttersta nöd — ett förhållande som givetvis i och för sig verkade hämmande på utvecklingen.

A. Narkosens och antiseptikens införande.

! Det var ett par till synes mycket enkla uppfinningar, som möjliggjorde kirur— giens segerlopp, nämligen narkosen och antiseptiken.

N a r ko s e n. Många olika sorters försök till bedövning hade sett dagen under tidernas lopp, såsom inandning av giftiga droger, vilka framkallade ett kortare omtöckningstillstånd, avklämning av halsartärerna till xmedvetslöshet, hypnotisk behandling, åderlåtning till dess patienten svimmade, vilket ansågs innebära den fördelen att en del bloduttömning redan var undanstökad, då sårfebern sedan in-' *stållde sig osv. Men bristerna hos alla dessa medel voro betydande. Intet av dem [hade slagit igenom, och några år före 1800—talets mitt var exempelvis en tre— ,panation på den förnämsta kirurgiska klinik nära nog lika smärtsam, som den hade varit många tusen år tidigare, då stenåldersmannen utanför grottan under— ?kastade sig ingreppet.

Narkosproblemets lösning blev det unga Amerikas första stora insats i medici— nens historia genom införandet av eter som bedövningsmedel år 1846 — en upp- finning, som framkallade en bitter prioritetsstrid mellan flera pretendenter. Som de mest berättigade plågar man räkna i första hand tandläkaren Morton, i andra hand kirurgen Warren. Det operationsrum i Boston, där denne ut— förde den första operationen med allmän narkos, finnes ännu bevarat i orört skick som ett monument över en vändpunkt i kirurgiens historia. Berz elius som _då för tiden vistades i Paris, hade läst om nyheten i en fransk tidning och skyn— dade sig att lämna Svenska Läkarsällskapet meddelande därom. År 1847 införde ,den skotske kirurgen Simpson chloroform, först som bedövningsmedel för att minska smärtorna vid förlossningar, och redan innan året hade gått till ända kunde M. Retzius meddela nämnda sällskap att han själv med framgång ;hade gjort försök med samma medel på sina patienter i Stockholm. l År 1884 erhöll den allmänna narkosen ett utomordentligt viktigt komplement i lokalbedövningen genom upptäckten av kokain ets verkningar, vilka Wie- nerläkaren Koller var den första att utnyttja för erhållande av känslolöshet vid ögonoperationer. Lösningar av kokain och ett flertal andra liknande senare införda preparat åstadkomma anästesi i slemhinnor genom resorbtion. Dessutom

6 414053

• Sida 82
•  Original

kunna stora delar av kroppen göras okänsliga, därigenom att medlen ifråga in- sprutas kring motsvarande nervstammar. Även ryggmärgen kan genom införande av anästeserande lösningar förlamas, vilket tillåter stora ingrepp på, den nedre kroppshalvan utan att patientens medvetande rubbas, en bedövningsmetod som för vissa fall utgör den ideala. För närvarande förfogar kirurgien över en hel arsenal av olika bedövningsmedel med mer eller mindre speciella användnings- områden, varigenom narkosens risker för patienterna blivit allt mer minimala.

Ant is eptiken. Det har framhållits att allmännarkosens införande till en början medförde en del vådliga verkningar, därigenom att kirurgernas verksam- hetslust stimulerades och patienternas motstånd att underkasta sig operation re— ducerades, innan ännu det andra stora hindret för framgångsrik kirurgisk verk— samhet hade undanröjts, nämligen den s. k. sårfebern, en sjukdom, vilken som redan nämnt åtföljde nästan varje större ingrepp, och som i en mängd fall ledde till döden. Enligt den internationella historieskrivningen gjordes de första förbe- redande rönen till denna frågas lösning ävenledes under senare delen av 1840- talet.

Ungraren Semmelweis tjänstgjorde som underläkare på det stora barn- bördshuset i Wien. Han var mer än andra förfärad över den stora dödligheten bland barnsängskvinnorna i s. k. barnsängsfeber, och led kval varje gång en be- gravningsprocession under klockringning passerade dörren till hans rum. Han grubblade förgäves över sjukdomens orsaker utan att kunna acceptera någon av de många äventyrliga förklaringar, som stodo till buds. Särskilt fäste han sig vid det gåtfulla förhållandet, att dödligheten var långt större på den avdelning, där läkarkandidaterna fingo sin utbildning än på den avdelning där de blivande barn- morskorna undervisades.

Då Semmelweis en dag 1847 erhöll kännedom om resultatet av obduk— tionen av den döda kroppen efter patologen K 0 l l e t s ch ka, som avlidit i en s. k. likförgiftning ådragen några dagar tidigare, blev han slagen av den stora överensstämmelsen mellan de patologisk-anatomiska förändringar, som man här— vid faim och dem, som man brukade finna hos kvinnor, som avlidit i barnsängs— feber. Det gick för S e m m elw e i 5 upp ett ljus — den stora anhopningen av fall av barnsängsfeber på den avdelning i barnbördshuset där medicinarna fingo sin utbildning, måste på något sätt sammanhänga med att sistnämnda omväx- lande med sin undersökning av barnbördshusets patienter utförde obduktioner. Det finnes, sade sig Semmelweis, ett giftigt stoff, som från liken med un- dersökarens händer överföres på de havande kvinnorna och som utgör barnsängs- feberns orsak. Som följd av denna tankegång föreskrev han att all inre undersök— ning av fosterlägena måste föregås av en handtvagning med klorkalklösning. Re- sultatet av denna reform blev att dödligheten nedgick från över 10 procent till endast omkring 1 procent. Förlossningskonstens alla auktoriteter i Wien förkla— rade resultatet vara en tillfällighet och dess upphovsman för en fantast. Sem— melweis fick lämna först sin plats, senare även Wien. En martyr för sin upptäckt, blev han sinnessjuk, vartill samtidens oförnuftiga motstånd anses ha. medverkat, och dog tragiskt nog i en blodförgiftning.

Det är, som professor E. E s sen-M öller påpekat, e.tt svenskt intresse, att S emm elweis i själva verket inom vårt land hade en föregångare, nämligen den betydande förlossningsläkaren P. G. C c d er 5 e h j öld. Denne hade redan 1826 vidtagit åtgärder mot barnsängsfebern av liknande slag som Semmel— weis och hade egendomligt nog använt sig av samma desinfektionsmedel som denne. Den svenske läkaren hade utan tvivel mindre klara begrepp om barn—

• Sida 83
•  Original

83 sängsfeberns orsaker än sin österrikiske kollega. Han ville främst göra vindarna ansvariga för sjukdomen, men han hade resonerat sig till att det dessutom hos den sjuka måste utbildas ett fastare smittämne, ett s. k. contagium, som uppträdde i blygden och som från den ena barnsängskvinnan överfördes till den andra genom sköterskorna. På grund av denna tankegång införde Ceder- :schj öld sagda år tvättning av barnsängskvinnornas blygd med klorvatten. :Härigenom lyckades han under en följande tioårsperiod förhindra svårare epide— jmier av denna sjukdom som tidigare, exempelvis är 1777, på barnbördshuset vid Rosenbad av 168 intagna patienter hade bortryckt icke mindre än 32 stycken.

Samma år som Semmmelweis avled, påbörjade den engelske kirurgen Lister sina undersökningar rörande sårfeberns orsaker. Vid denna tid förelåg P a s t e 11 r s uppseendeväckande resultat angående bakteriernas förekomst och verkningar. Det som härav framförallt bet sig fast i Listers sinne var den ständiga förekomsten av bakterier i luften, ett faktum, som spelat en så avgö- rande roll vid P a s t e 11 r s bevisning mot förekomsten av självalstring. L i s t e r sammanställde nämnda faktum med den gamla erfarenheten, att vid varje ben— brott även det minsta yttre sår, som stod i förbindelse med brottstället, innebar 'en komplikation av allvarligaste beskaffenhet, under det att benbrott lätt läkte iom endast huden var hel. Det måste vara så, resonerade Lis te r, att tillträdet ;av luftbakterierna till ett djupare sår framkallar den sönderdelning av blodet, som utgör sårfeberns egentliga natur. Man måste följaktligen sörja för att oskad- liggöra luftens mikroorganismer. Lis ter använde i detta syfte karbolsyra, som nyligen upptäckts och som redan prövats för desinfektion av vatten. Under ope— rationen sprutades k a r b ol s y r a i finfördelat tillstånd över operationsfältet, och såren förbundos med lufttätt slutande karbolsyreförband. I teoretiskt av- seende innebar den Listerska antiseptiken en svaghet, så till vida som den lade största vikten vid luftsmittan. Semmelweis och i viss mån även C eder- s 0 h j ö 1 d hade beträffande barnsängsfebern haft ett riktigare grepp så till vida isom de fäst mest avseende vid beröringssmittan. Det blev först Kochs un— jdersökningar över de varbildande bakterierna, sårbakterierna, 1878, som bringa— ;de full klarhet och skapade den fasta vetenskapliga grunden för bedömandet av isårinfektionernas orsaker och behandling.

Lister fick till en början, om ock i mindre mån, pröva på det oförstående som blev Semmelweis, öde i så överväldigande grad. Då Lister från sin tidigare verksamhetsplats, Glasgow, 1877 överflyttade till en avdelning på Kings College i London och genomförde sina idéer voro sjuksköterskorna mot— villiga, studenterna alldeles ointresserade och patienterna fåtaliga. Inte bara de sistnämnda utan även Lis t ers framstående kirurgiska kolleger i London be— traktade mannen som en smula fjollig och hans fanatiska idé att bekämpa luff— bakterier med karbolspruta som tokerier.

Till Nordens beröm länder det —— enligt Listers eget erkännande — att :Danmark var det första land, som accepterade hans idéer och omsatte dem i ?praktiken tack vare den danske kirurgen Saxtorphs framsynthet och ini- tiativkraft. Det dröjde emellertid icke länge förrän antiseptiken vann inträde jpå klinikerna i alla länder. Sedan man kommit till klarhet om att Lister löverdrivet lu'ftsmittans betydelse, avlöstes antiseptiken av aseptiken, varvid stör- jsta avseendet fästes vid desinfektionen av de föremål, som komma i beröring med såret. | Det på kort tid så gott som fullständiga behärskandet av den sterila opera— tionstekniken medförde i förening med ökad säkerhet beträffande narkosen att

• Sida 84
•  Original

kirurgiska ingrepp kunde företagas i en tidigare icke anad utsträckning. Medan invärtesmedicinen trots alla diagnostiska framsteg famlade sig fram vid lösningen av sina terapeutiska uppgifter, slog kirurgien in på sin lysande bana och under—» lade sig segrande allt större områden av sjukdomsbehandlingen. Från att en gång ha varit betraktad som en illa täld, fattig anförvant till medicinen, blev kirur-. gien mot det förra århundradets slut läkekonstens utan jämförelse förnämsta. disciplin och kirurgerna betraktades nästan som en läkarkårens överklass.

Det har anmärkts att operatörerna under en övergångstid i överdriven tro på. knivens möjligheter ofta överskridit gränserna. av det för patienterna nyttiga.! Men en konsolidering har kommit till stånd genom ökad erfarenhet och framför- allt tack vare utsträckt statistisk bearbetning av behandlingsresultaten. Samti— digt som operationstekniken kontinuerligt utvecklats har den diagnostiska sä— kerheten i hög grad tilltagit tack vare talrika hjälpmedel, för vilka tidigare redo—1 gjorts.

B. Inälvskirurgiens utveckling.

Bukkirurgien. Kirurgiens första stora landvinning i ny tid utgjordes av bukkirurgien, omfattande ingrepp på magsäck, tarmar, gallvägar, mjälte och de kvinnliga inre könsorganen. Den utformades till sina huvudprinciper redan under 80- och 90-talen av den nordtyske, huvudsakligen i Wien verksamme kirurgen B i l 1 r o th, som räknas som inälvskirurgens skapare. Det finnes ingen möjlighet att här uppräkna alla de hithörande sjukdomar, vid vilka en operation fullstän-i digt återställer en förstörd hälsa eller räddar ett människoliv. För att endast nämn na ett exempel var ju blindtarmsinflammation, om den över huvud taget kunde diagnostiseras, tidigare en mycket otacksam behandlingsuppgift för invärtes medicinen och slutade långt ifrån sällan olyckligt. Den kirurgiska be- handlingen av denna vanliga sjukdom har ju fullständigt förändrat dess prognos. Appendicitoperationernas oerhörda betydelse insågs först i U. S. A. och blevo redan under förloppet av 90—talet ett av de vanligaste kirurgiska ingreppen. I vårt land var Uppsalakirurgen Lenn an d er på detta område föregångsman.

Lungkirurgien, vars grundprinciper klarlades av den tyske kirurgen S a u e r b r 11 c h, utgör däremot ett jämförelsevis sent förvärv. Bland annat ge- nom förbättring av konstgjord andning jämte användning av nya förbättrade narkosmedel ha ingrepp på lungorna möjliggjorts i en tidigare alldeles otänkbar omfattning. Exempelvis kan vid fall av lungkräfta tumören avlägsnas jämte en stor del av omgivande lungvävnad, i vissa fall uppgående till hela ena lungan.

Av intresse är den kirurgiska behandlingen av lu n g t 11 b e rkulo s, som har följande förhistoria. Den italienske läkaren Forla nini hade 1895 i praktiken omsatt en redan tidigare från annat håll framkastad tanke, att söka förbättra läkningsbetingelserna i vissa fall av lungtuberkulos genom att låta den sjuka lungan sammandraga sig. Detta åstadkommes i därför lämpade fall helt enkelt genom inledning av kvävgas i lungsäcken, den sannolikt betydelsefullaste lokal- behandlingen av lungtuberkulos, som vi för närvarande känna. I ganska talrika fall har emellertid denna metod icke kunnat genomföras på grund av att den sjuka lungan varit fastlödd vid bröstkorgsväggen genom bindvävsbrider. Här gjorde den svenske invärtesläkaren J aeob zeu 5 en stor insats genom sin me— tod att avskära dylika bindvävsbrider för-medelst en genom bröstkorgsväggen mellan ett par revben införd elektrisk glödtråd, vars förande kontrolleras genom ett rörformigt, optiskt instrument, som likaledes införes genom bröstkorgsväggen.

• Sida 85
•  Original

85 iDenna metod har medgivit forlaninibehandlingens utsträckning till långt flera pa- tienter än som förut var möjligt och har funnit användning över hela Världen. Det finnes emellertid ytterligare en grupp av fall, vid vilka icke heller J aco- b ae u s” metod kan komma i fråga., nämligen de fall, vid vilka bindvävsbildningen mellan den sjuka lungan och bröstkorgsväggen når en mera betydande omfatt- ning. Här finnes ingen annan möjlighet att få lungan att sammandraga sig än att låta hela bröstkorgsväggen på motsvarande sida sjunka ihop, vilket åstad— kommcs genom att ett antal revben bortopereras.

Det Viktigaste och vanligaste operativa ingreppet på halsen gäller borttagandet

av delar av sköldkörteln, som antingen genom sin förstoring blivit be- ' värande —— icke sällan kan en. s k. struma genom tryck på luftstrupen fram- ikalla andnöd — eller som genom sjuklig överfunktion rubbat den normala äm- 'nesomsättningen i kroppen. Strumakiirurgiens pionjär var schweizaren K 0 c h e r, !som för övrigt tack vare sina operativa erfarenheter på detta område lämnade ett av de första Viktiga bidragen till läran om de inre sekretoriska körtlarnas fysiologi (se sid. 121). , Den operativa behandlingen av 11 r i n v ä g a r n a s sjukdomar hade närmast ,före och kring sekelskiftet sitt huvudsäte i Paris. En av de vanligaste oeh mest ivälsignelsebringande operationerna i denna region utgöres som bekant av bort- 'tagandet av de körtelsvulster kring urinrörets begynnelsedel, som kallas pro— s t a t a f ö r s t o r i n g, och som så ofta hos den åldrande lnannen framkalla be- svärande symtom beträffande urinblåsans tömning med därav icke sällan föl- jande livsfarliga komplikationer. Kirurgiska ingrepp på njurarna förekomma för avlägsnandet av stenbildningar i njurbäckenet. Borttagandet av en hel njure företages icke sällan och kan vara livsräddande i fall av tuberkulos eller elak— artad tumör i organet.

En effektiv hj ä rn k i ru rgi är i stort sett en de senaste decenniernas land- vinning, som möjliggjorts tack vare ökad kännedom om hjärntumörernas patolo— giska anatomi, förbättrad lokalisationsdiagnostik och en allt mera förfinad opera- tionsteknik, i vilka samtliga avseenden den amerikanske hjärnkirurgen C 11 5 h i n g intagit en ledande ställning och bildat skola med lärjungar från alla delar av världen, bland vilka O liv e e r o n a blivit hjärnkirurgiens banbrytare i vårt land.

Bland de mest välsignelsebringande framstegen inom nervkiru rg i en är att nämna avskärandet av nervbanor, som från någon del av periferien fortleda på varje annat sätt obotliga smärtsensationer. Härvid har man för vissa fall till och med begagnat sig av knivspetsstora insnitt i ryggmärgen begränsade till den region, där smärtsinnets ledningsbanor förlöpa. I anslutning härtill kan nämnas att på senare år en framgångsrik kirurgisk behandling kunnat inledas mot den vanliga och mycket besvärande åkomman is c h ia s i de mycket vanliga fall, där densamma beror på tryck på den sensibla nervroten av ett diskbråck, dvs. .en bråckartad utbuktning av de inre mjukare delarna av en mellankotskiva.

Ett annat särskilt aktuellt område inom nervkirurgien, som synes befinna sig på snabb frammarsch, utgöres av ingrepp på det sympatiska nervsy— St emet, då anledning finnes antaga att borttagande av delar av detsamma Ekan fördelaktigt påverka rubbning av blodcirkulationen eller i vissa fall också av ttarmrörelserna.

Tyvärr har ju krigskirurgien under de sista mansåldrarna blivit ett ' apitel berörande stora delar av mänskligheten. På detta område trodde man sig under föregående världskrig vara på rätt väg, då man jämförelsevis aktivt in— grep och exempelvis utskar sårkanalerna med åtföljande sutur i syfte att ernå pri—

• Sida 86
•  Original

mär läkning. Men under det nu pågående världskriget synes man rent operativt inta en mera avvaktande hållning. Av stor humanitär betydelse är den i snabb utveckling befintliga pla st i kkirurgien, som torde ha sin förnämsta re— presentant i engelsmannen Gill is. Härvid är det kanske av särskild betydelse att kunna förläna mänskliga drag åt av kriget söndertrasade ansikten.

B 1 o (1 t r a n 5 f 11 s i 0 n e 11. En behandlingsmetod vilken som bekant spelar den allra största roll särskilt i krig är blodtransfusionen, i första rummet i syfte att ersätta yttre blodförluster, men även för att öka den cirkulerande blod— mängden vid s. k. sekundär s år 0 h 0 e k, varvid genom förlamning och dilatation av kärlväggsmuskulaturen i stora delar av kärlsystemets finare förgreningar stora mängder blod bli mer eller mindre stillastående och undandragas den allmänna cirkulationen.

Överföring av blod från såväl djur till människa, som från människa till män- niska har under tidernas lopp mångfaldiga gånger försökts. Det förstnämnda prövades i äldre tider i föryngringssyfte med de allra största förhoppningar. Ål— derdomen och alla dess krämpor ansågos bero på gammalt blod och följaktligen böra försvinna, om man åderlät sig och ersatte förlusterna med blod från 'unga djur såsom kalvar, lamm och valpar. Resultaten av dessa försök voro ytterst nedslående på grund av att djurblod vanligen verkar som ett starkt gift på människa.

Sedan man kommit underfund med skadligheten av djurblodet gjordes många gånger — delvis i samma syfte som blodöverföring nu för tiden — försök medl injektion av blod från människa till människa, vilket ibland lyckades utmärkt, ibland däremot ledde till svåraste komplikationer. Denna skenbara laglöshet fick sin förklaring av den österrikiske forskaren Land steiners upptäckt 1 böl— jan på seklet, att olika människors blod 1 vissa fundamentala avseenden förhåller sig olika, och att man från denna synpunkt kan indela människorna i fyra stycken huvudgrupper. Lägges denna gruppindelning till grund för val av blodgivare till viss mottagare, är blodöverföring nästan fullständigt riskfri och medicinen be- härskar därmed ett mäktigt medel till räddning av människoliv. I talrika fall är det tillräckligt att överföra icke helblod utan endast blodvätska. Det arbetas på många håll i världen, även här i Sverige på framställningen av artificiella blodersättningspreparat, vilka skulle medföra stora fördelar, bland annat göra överflödig den under många förhållanden framför allt i krig och våldstider be- svärande organisationen för att tillhandahålla lämpliga blodgivare i tillräcklig utsträckning.

Blodproppsförhindrande medel. Den moderna kirurgien behö- ver i s. k. rena fall knappast räkna med en sårinfektion eller hysa farhågor för att narkosen klickar, men det finnes vid större ingrepp ett särskilt osäkerhetsmoment, nämligen den s.k. po stoperativa trombosen med ty åtföljande lung- emboli. Denna komplikation inställer sig som regel efter bukoperationer, som inte nödvändigtvis behöver ha företagits för någon livsfarlig sjukdom. Det kan ha varit en enkel blindtarmsinflammation eller en godartad tumör på livmodern eller någon av äggstockarna. Sårläkningen har gått glatt, och resultatet av operationen före- faller 1 alla avseenden tillfredsställande Någon vecka efter densamma sätter sig patienten upp i sängen kanske för att hälsa på sina anhöriga eller befinner sig måhända 1 deras sällskap redan på sjukhustrappan för att fara hem. Då inträffa plötsligt det förfärliga —— patienten dignar ned med en våldsam smärta i bröstet,: och svåraste andnöd, för att efter någon eller några minuter avlida.

• Sida 87
•  Original

propp, som med blodströmmen passerat genom högra hjärthalvan och som vanli— gen härrör från någon av de större venstammarna i låret eller i bäckenet. Trom- bos med efterföljande lungemboli är dessutom en icke ovanlig komplikation hos kvinnor efter förlossningar. Den s. k. trombossjukdomen av dessa bägge kate- gorier anses i vårt land medföra en årlig dödlighet av omkring 400 personer.

Själva mekanismen för blodproppens uppkomst vid ovannämnda tillstånd är väl .icke helt klarlagd, men det är icke desto mindre alldeles otvivelaktigt, att en ' väsentlig del av densamma utgöres av en process, som på det närmaste samman- hänger med blodets koagulation. Ett ämne, som förhindrar eller nedsätter blodets koagulationsförmåga och som utan skada kan komma till verkan inom kärlsyste— met bör följaktligen vara ägnat att förhindra blodproppsbildning. Ett sådant ämne är h e p 2. r i n e t, som upptäcktes 1916 av amerikanarna H 0 w ell och M a C L e a n, och som kan betraktas som kroppens egen koagulationsförhindrande substans. Den kemiska naturen av heparinet uppklarades 1935 av svensken J orpes. Heparinbehandling vid trombossjukdomen synes för närvarande vid flera svenska kliniker giva mycket lovande resultat. På allra senaste tiden har emellertid även ett annat preparat, kallat dikumarin, använts i samma -'syfte som heparin. Svensken L e'h m a nn framlade de första iakttagelserna över detta ämnes gynnsamma effekt vid blodpropp, vilka iakttagelser överensstämma med ungefär samtidiga rön i Amerika. Dikumarinet har den stora fördelen fram- för heparinet att det är mycket billigare och icke behöver att insprutas. i 81 Vid obduktionen påträffas lungarterens huvudstam utfylld av en större blod-

C. Ögonsjukdomarna.

Ögonläkekonsten, som tidigare stått kirurgien närmast, tillkämpade sig icke endast en självständig ställning utan utvecklades från att vara ett visserligen ådelikat hantverk till en utomordentligt rik och högt differentierad klinisk veten— skapsgren. Detta skedde under de bägge årtiondena efter 1800-talets mitt — en kort tidrymd, som helt sammanfaller med det fåtal år som det förunnades den moderna oftalmologiens skapare att verka. Då Al b r e e h t v 0 11 G r ae f e 1870 vid endast 42 års ålder avled, hade han medhunnit de inledande ansatserna över ögonläkekonstens hela forskningsfält. Till den enastående snabba utveck- lingen bidrog i hög grad, att den geniala forskaren i alldeles lagom tid fick i sin hand den av H elm h ol tz upptäckta ögonspegeln, som redan tidigare antytt oftalmologiens kardinalinstrument. Ty därmed blottlägges nästan alla synorga— nets inre delar, vilka utan ögonspegeln äro så gott som otillgängliga, men där de väsentliga patologiska processerna avspelas. Dock låg den allra mest betydande delen i Graefes livsverk i den grund han lade för ögats moderna kirurgi. 'Bland dessa ytterst delikata ingrepp, som ju för patienten ofta betyder ingenting mindre än bevarande eller återställande av synen, märkes en reform av opera- tionsmetoden för den vanliga grå åldersstarren. Ännu betydelsefullare var in— förandet av den operativa behandlingen av glaucomet —— en svår, med fullständig blindhet hotande ögonsjukdom. Graef e klarade upp att det väsent— liga i sjukdomen utgöres av en tryckökning, som hastigt kan fås att vika genom len håltagning i regnbågshinnan. Det är en utomordentligt dramatisk förbättring, *då detta obetydliga insnitt nästan ögonblickligt befriar patienten från de svåraste smärtor samtidigt som synen återvänder.

Den därpå följande störste av den nyare tidens ögonläkare var holländaren D 0 n d er 5, som på ett genomgripande sätt behandlade refraktions- och acko-

• Sida 88
•  Original

modationsanomalierna och därmed utövade ett utomordentligt fruktbart infly- tande på utformningen av en av de vanligaste, viktigaste och kanske mest full- ändade behandlingsmetoder, som existerar — nämligen användningen av glas— ogon.

Till dessa bägge stora oftalmologer kan Sverige med stolthet foga ett tredje namn, nämligen Gullstrands. Genom genial matematisk behandling klar— lade denne, som det anses på ett definitivt sätt, lagarna för ljusets brytning i ögats medier, varvid han bland annat fann att vid ögats ackomodation för när— seende, linsens brytningsindex ökas icke endast genom förändring av dess yttre form utan även genom förändring av dess struktur. Gullstrand har konstruerat apparater av den största fulländning för ögats undersökning. Han har från te0_— retiska utgångspunkter angivit riktlinjer för en ytterligare förbättrad konstruk- tion av glasögon.

D. Öron-, näs- och halssjukdomarna.

Öron-, näs- och halssjukdomar utgöra ett annat medicinskt specialfack, som jämförelsevis sent kom till stånd, i någon mån som en utbruten gren från ki- rurgien men i högre grad som en nyskapelse. Ty många av de talrika sjuka, som tillhöra denna sjukdomsgrupp, saknade tidigare säker hemortsrätt inom alla medi- cinska discipliner och blevo därför i motsvarande grad vårdslösade.

Ett av de allvarligaste sjukdomstillstånden på detta område utgöres av in— flammation av innerörat, som tidigare vanligen inte kunde diagnostiseras förrän det var för sent att med framgång operera, dvs. sedan inflammationen gripit över från innerörat på hjärnhinnorna. Särskilt beträffande den tidiga diagnosen av innerörats sjukdomar, men också beträffande behandlingen, inlades i början av seklet de största förtjänster av en ung österrikisk läkare B ä r a n y, som under

förra världskriget via ryska fångläger blev svensk medborgare och professor il

öron—, näs- och halssjukdomar i Uppsala. Denne införde en rad av alldeles nya funktionella prov, särskilt beträffande innerörat som säte för kroppens jämvikts: organ.

Den tekniska fulländningen av de instrument som tillåta såväl inspektion som talrika kirurgiska ingrepp via munnen såväl i matstrupen som i luftstrupen och långt ned i lungornas luftrör har i hög grad utökat öron-, näs— och halsläkekonstens verksamhetsfält. För den s. k. endoskopie n voro tyska forskare pionjärer, beträffande matstrupen Mikulicz år 1881, beträffande luftstrupen och luft- rör K i l lia 11 1897. På senare år synes Amerika även på detta område ha ryckt till sig ledningen genom J a e k 5 o 11.

Att Sverige inom ovan berörda viktiga kliniska specialitet väl följt med sin tid såväl i vetenskapligt som organisatoriskt avseende är i främsta rummet G. H 0 l m gr e n s förtjänst.

E. Strålningsterapi.

En av kirurgiens viktigaste arbetsuppgifter utgöres som bekant av den opera- tiva behandlingen av de elakartade svulsterna — före sekelskiftet den enda och alltjämt den viktigaste behandlingsmetoden, varvid framgången framförallt är beroende på att det kirurgiska ingreppet kan företagas på ett tidigt stadium av svulstens utveckling, vilket — då det ju i dessa fall gäller livet _— till det yttersta skärper kravet på en tidig diagnos.

!

• Sida 89
•  Original

Sedan sekelskiftet har emellertid även en annan behandlingsmetod trängt in på kirurgiens fält och kommit att spela en konkurreiande roll vid behandlingen av vissa kategorier av de elakartade svulsteina, nämligen röntgen— och radium— bestrålningen.

Den biologiska effekten av dessa bägge strålningsformer blev man snart på » det klara med tack vare oangenäma erfarenheter. Redan 1896 konstaterades det

att händerna på de första röntgenexperimentatorerna ofta blevo skadade, liksom förbrända, samt att håret föll av på bestrålade ställen av huvudsvålen. En mycket tragisk omständighet kom man först senare under fund med, nämligen att lång— varig exponering för denna form av strålning framkallade skador, vilka övergingo i elakartad svulstbildning. Pionjärarbetet på detta område kostade talrika läkare och sköterskor livet. 1901, tre år efter upptäckten av radium, konstaterade fysi- kern Becq uerel, som under några timmar burit ett radiumhaltigt preparat i västfiekan, att brösthuden på motsvarande ställe efter någon tid rodnade och

sårgjordes.

Det var framförallt franska forskare, som kommo underfund med att röntgen— och radiumstrålningen skadade olika slag av celler olika starkt, och att som regel celler med en stark tillväxtenergi såsom äggcellerna i ovariet och spermiernas ' förstadier i testiklarna voro känsligare än andra celler. Detta gäller även de - patologiska nybildningarnas celler, hos vilka just en av de viktigaste från det normala avvikande egenskaperna är den större tillväxtenergien.

Nämnda former av strålning har fått en betydande användning vid behand- lingen av ytligt belägna kräftsvulster, där visserligen en operation lämnar i stort sett lika gott läkningsresultat, men med en vanställande ärrbildning som följd. Framförallt vid kräfta i huden och läpparna äro resultaten glänsande. Men strål— behandling hpl' en bestämd uppgift att fylla även vid andra svulstlokalisationer som vid vissa? former av elakartade svulster i svalget och vid kräfta i livmodern.

Sveriges insatser på detta område äro anmärkningsvärda. Redan 1899 lyckades

_ S j ö g r e n och S t e 11 b ä 0 k på den senares tidigt upprättade privatinstitut

bringa ett fall av hudkräfta till utläkning. Fo r s s ell s skapelse, Radiumhemmet har varit en mönsteranstalt för hela världen.

Finsen. Det sannolikt största självständiga tillskott till terapien som ut- sprungit från de nordiska länderna är användningen av ljusets kemiska strålar. Niels Finsen, en ung, helt obemärkt medicinare av isländsk härkomst, började i slutet av 1880- talet studera ljusets fysiologiska verkningar närmast i hopp att därigenom finna bot för sin egen svara sjuklighet. Sina idéer omsatte han utan någon akademisk sanktion och med en intuitiv målmedvetenhet, som trotsade alla svårigheter. Genom att koncentrera solljusets ultravioletta strålar under eliminering av dess värmeverkan skapade han en underbar behandlings— metod mot lupu 5, den tidigare nästan obotliga form av ansiktstuberkulos, som så svårt vanställer sina offer. En viktig teknisk detalj för att nå de djupa här- darna i huden var, att blodet genom tryck utdrives från behandlingsstället, enär dess röda färgämne besitter stark ljusabsorberande förmåga. Denna behandlings- ! metod är visserligen dyrbar och tålamodsprövande, men den ger utläkning i * ungefär 80 procent av samtliga behandlade fall. En stor fördel är den ringa ärr— ibildning, med vilken läkningsprocessen försiggår. Finsen blev en banbrytare * för ljusterapi över huvud. Tack vare donations- och statsmedel kunde 1 Köpen- i hamn Finsens medicinska Lysinstitut upprättas, något som i alla civiliserade länder länt till efterföljd. Gripande är den heroism, med vilken Fi n 5 en lyc- i kades slutföra sin livsgärning, trots svårt, ständigt tilltagande kroppsligt lidande.

• Sida 90
•  Original

Världsberömmelsens buller nådde honom redan i de tidiga 110-åren, då han emel- lertid redan måste föras ikring i rullstol och på grund av trötthet knappast för— mådde att tala. Beträffande några av de grundläggande iakttagelser-m över de fysiologiska verkningarna av olika delar av spektret erkänner Finsen den svenska ögonläkaren W i d m a r k 5 förtjänster.

V. Sjukdomslärans utbyggande och invärtesterapiens framgång.

Hand i hand med den patologiska anatomien men delvis också vid sidan om densamma klarlade kliniken under 1800-talets förra hälft många andra nya sjuk— domsbilder. På huvudsakligen kliniska grunder klargjorde fransmannen B r e- t o n neau 1826 att difteri är en specifik sjukdom omfattande både svalg— och struphuvudsdifteri och gav sjukdomen dess namn. Hans landsman Ric 0 rd uppvisade 1838, att gonorré och syfilis icke som H u n t e r på andra sidan kana- len hade lärt under slutet av 1700-talet, voro olika former av en och samma sjuk- dom, utan tvenne helt skilda könssjukdomar.

Fullföljande traditionen från S yd enh a 111 bidrogo engelsmännen med av- skiljandet och beskrivandet av nya viktiga sjukdomar. B ri gh t lämnade 1827 den första framställningen av njurinflammationens väsentliga symtom, sedan han funnit att vattusot och äggvita i urinen äro åtföljda av patologisk— anatomiska fö1- ändringar av njuiarna. Hod g in beskrev 1832 den sjukdom, som i de engelsk- talande länderna ännu bär hans namn och som består av ett visst slag av lymf— körtel- och mjältförstoring. Addison skildrade 1855 den sjukdomsbild, som är följden av en dubbelsidig förstörelse av binjurebarken (se vidare sid. 119). Ett svenskt arbete av hithörande slag vann internationellt erkännande. Vid seklets mitt utgav M agnu s Hu ss en monografi över den kroniska alkoholismen, i vilket avseende vårt land för 100 år sedan erbjöd ett sorgligt rikligt patient- material.

Den revolutionerande expansionen på sjukdomslärans område inträder emel— lertid först kring mitten av 1800-talets senare hälft och de därpå grundade tera- peutiska framgångarna tillhöra en ännu senare tid.

Om man bortser från kirurgiens terapeutiska särställning, kan den moderna medicinens nybyggnad sägas vila på fyra hörnstenar. Det är upptäckten av fyra i stort sett väl skilda sjukdomsgrupper, nämligen i 11 f e k t i o n s 5 j 11 k- domarna, de allergiska sjukdomarna, de inre sek- retoriska sjukdomarna och bristsjukdomarna. Inom var och en av dessa grupper äro sjukdomsorsakerna likartade och behandlings— metoderna principiellt överensstämmande. Den först upptäckta, den största och viktigaste sjukdomsgruppen utgöres av infektionssjukdomarna.

A. Infektionssjukdomarna.

Under det att medicinen genom sammanförandet av symtom till enhetliga sjukdomsbilder kämpade sig framåt bit för bit, blåste ett stycke in på 1800— talets senare hälft en ny vind upp, som hastigt tilltog i styrka och som på ett par årtionden skulle föra medicinen längre framåt än tidigare under årtusenden. Det med hänsyn till liv och hälsa mest avgörande skedet i civilisationens hela historia utgör tiden för bakteriologiens genombrott på 1870— och 80-talen.

• Sida 91
•  Original

Vår tids människor ha så ringa erfarenhet om de svåra infektionssjukdomarna som pest, smittkoppor, kolera och frossa, att vi svårligen kunna föreställa 055 den ödeläggelse för vilka våra förfäder voro hjälplösa offer. Influensaepidemien 1918 och de närmast följande åren, som svepte fram över hela jorden, knappast lämnade någon enda familj oberörd och skördade ett par tiotal miljoner liv, gav en påminnelse om styrkan i framfarna tiders farsoter.

I äldre dagar kunde man inte annat än tänka sig att en farsots plötsliga upp- g komst och snabba utbredning måste bero på någon allmän orsak, som på samma * sätt påverkade ett stort antal människor samtidigt. Man sökte finna förkla- ringen i inflytande från stjärnorna, i utströmningar från jorden, i klimatväx- lingar, i luftförändringar. Egendomligt nog synes man först under medeltiden i högre grad ha fäst avseende vid att vissa sjukdomar äro smittsamma i den meningen, att de vid sammanträffande av en sjuk människa med en frisk från den förre springa över till den senare. I synnerhet könssjukdomarna gjorde det ju klart att sjukdom kunde överföras vid ömsesidig beröring och den våld- samma syfilisepidemiens spridningssätt i början på 1500-talet var endast för- dolt för de allra frommaste, som trodde att smittan for genom luften, åtminstone vad beträffar det andliga ståndet. Vishetens begynnelse till en förklaring av de smittosamma sjukdomarna var emellertid att det måste finnas ett giftigt stoff, * olika för olika sjukdomar, som i osynliga och ovägbara mängder förde sjuk— domen vidare från den ena människan till den andra.

Redan före 1800-talets mitt förelågo såväl en del intuitiva antaganden som också faktiska iakttagelser av att ifrågavarande smittoämne kunde utgöras av diminutiva levande varelser av samma slag som de infusio-nsdjur, vilka L e eu— wenho ek redan på 1600-talet hade sett i något av sina många självförfär- digade mikroskop. I förstnämnda avseende har Linné gjort divinatoriska uttalanden, som på ett förbluffande sätt föregripa utvecklingen. ”Svenska insat- ser av det faktiska slaget voro Fredrik Bergs upptäckt av den s. k. torskens smittoämne 1841 och Malmstens påvisande av skäggsvampens mikroorganism 1845. Ett annat något tidigare arbete, som visade att tiden höll på att mogna, var italienaren B 3. s sis experimentella utredning 1837 av att en sjukdom hos silkesmasken berodde på en mikroskopisk svamp. Just vid år— hundradets mitt föllo ett par sko-tt nästan samtidigt. År 1850 lämnade tvenne forskare oberoende av varandra —— D a v a in e i Frankrike, P olle n d e r i Tyskland — meddelande om att man i blodet hos mjältbrandsjuka djur hade på— träffat mikroskopiska stavformiga bildningar. Dessa fynd stodo emellertid som isolerade iakttagelser utan att kunna infogas i något sammanhang och blevo därför utan större betydelse.

a. Bakteriologien.

Det är naturligtvis omöjligt att fixera bakteriologiens födelsestund, men det var i varje fall ett mycket viktigt ögonblick i dess tillblivelse, då en ung kemi— professor i Lille vid namn Louis Pa steur svarade ja, då han blev tillfrå- gad av en av sina studenter, vars fader innehade ett bränneri i staden, huruvida han ville göra en undersökning över orsakerna till att alkoholjäsningen ibland totalt misslyckades. Angående jäsningens natur förelåg det vid denna tid delade meningar. Men de flesta ansågo, att det var fråga om en rent ke- misk process, en mening, som Berzelius hade gjort gällande, och som den store kemisten Liebig vid denna tid med monumental auktoritet för— fäktade. Pa s t e 11 r bevisade häremot, att jäsningen är en verkan av levande

• Sida 92
•  Original

organismer, av jästceller, vilkas närvaro ingen kunde förneka, men vilka den gamla skolans män ansågo vara en följd av jäsningen. P a s t e 11 r kunde vidare visa, att varje slag av jäsning framkallas av ett specifikt slag av jästcellcr, och att den vanliga anledningen till misslyckanden i jäsningsindustrien berodde på förorening med andra mikroorganismer. Förskämning av drycker och födo- ämnen som Vinets och ölets surnande eller grumling, mjölkens surnande, smö- rets härsknande berodde på olika slag av bakterier. I en senare speeialunder- sökning över ölet, åt vilket Pasteur hade ägnat sig för att söka hävda Frankrikes ställning gentemot den tyska överlägsenheten på detta område, ut— talar han sin förmodan, att de smittosamma sjukdomarna hos människor och husdjur äro av principiellt samma natur som de alkoholhaltiga dryckernas sjuk— domar.

Sj älv als t r i n g ell e r i e k e. År 1859 utlyste franska vetenskapsaka- demien en prisfråga angående ett av den dåtida vetenskapliga världens mest brän- nande problem, nämligen frågan om huruvida självalstring av levande varelser förekom. Man hade övervunnit den äldre tidens vidskepelse att till och med råt- tor bildades av sig själva, exempelvis i en kruka fylld med havre och tillstoppad med en smutsig skjorta. Men den allmänna meningen bland vetenskapsmännen för endast knappa hundra år sedan synes ha varit den, att mycket, mycket små varelser, såsom infusionsdjuren, kommo till utan några föräldrar, särskilt i rutt- nande vätskor av organiskt ursprung, som blod, urin, buljong. P a s t eu r av- råddes av sina Vänner bland kemisterna att ge sig i denna tilltrasslade biolo- giska frågeställning, men problemet hade nära beröringspunkter med hans jäs— ningsundersökningar och han förutsåg dess teoretiska räckvidd. Genom en ofantligt varierad experimentell verksamhet kunde P a s t eu r bevisa, att alla positiva uppgifter om självalstring berodde på försöksfel, och att de i substraten påträffade bakterierna inte hade organiserat sig själva utan härrörde från luf— ten, som nästan överallt — från djupa källarschakt till Mont Blancs topp, varest också försök utfördes — var förorenad med levande organismer, som vid gynn- samma näringsförhållanden gåvo upphov till nya organismer av samma slag som de själva. Det var detta faktum som den engelske kirurgen L i s t e r senare tog fasta på och varpå han grundade antiseptiken (se sid. 83).

Den sjuka silkesmasken. ÅrlBGölöste Pasteur efterhårda ansträngningar problemet angående arten av den sjukdom hos silkesmasken, som höll på att ödelägga den franska silkesindustrien — en annan sjukdom än den B a s s i tidigare undersökt. P a s t e 11 r förvärvade därmed en ny erfaren— het angående den patologiska betydelsen av mikroorganismer samtidigt som hans framgångsrika bekämpande av sjukdomen uppmuntrade honom till hans senare terapeutiska försök vid husdjurssjukdomar. Under den femåriga kam— panjen mot »pébrinc» — det folkliga namnet på silkesmaskens sjukdom — som Pasteur genomförde under primitiva försöksförhållanden och endast med hjälp av tvenne assistenter, träffades han av ett svårt slaganfall, en hjärnblödning med förlamning av hela vänstra sidan. Rörelseförmågan återvände i viss grad, men Pasteur förblev invalid under resten av sitt liv, under Vilken tid han emellertid utförde den allra mest betydelsefulla delen av sin livsgärning.

Pasteur var icke läkare och hade många hårda sammanstötningar med de medicinska celebriteterna i Paris, som betraktade honom som en obildad, i vissa fall ohederlig fantast. Han fick för sina undersökningar tillträde till sjuk— husen, men kände sig främmande i miljön och återvände vanligen hem starkt nedstämd av de sjukas lidanden, ehuru han som regel dök upp även följande

• Sida 93
•  Original

dag. På humanbakteriologiens område gjorde han emellertid så stora upptäck— ter som påvisandet av de varbildande bakterierna i material från finnar och varhärdar i skelettet.

Det var dock till husdjurssjukdomarnas område som P a s t e u r s bakterio-

' logiska huvudverk blev hänvisat. Det är här som hans undersökningar över

hönskolera, mjältbrand och rödsjuka hos svin blevo banbrytande, men som detta framförallt var förhållandet med bakteriologiens terapeutiska tillämpning , skall denna insats beröras i ett senare sammanhang. Detsamma gäller

P a st eu r s behandling av hundgalenskap eller 5. k. rabies hos människa.

R 0 b e r t K 0 0 h. Ungefär samtidigt med den sista fasen i P a s t e u r s livsgärning satt en alldeles obekant tysk landsortsläkare i Wollstein och roade sig mellan de långa sjukresorna med mikroskopiska studier över mjältbrandsba- cillen. Hans namn var Ro b ert Ko c h. Det gällde närmast att knäcka det gåtfulla förhållandet att de stora mjältbrandsbacillerna inte alltid återfanns i mjältsjuka djurs blod, men att man i alla fall genom inympning av sådant blod kunde framkalla sjukdomen på friska djur. Koch hade ett gott mikroskop, som han utrustade med en Värmeapparat och i en droppe näringssubstrat, som hölls vid kroppstemperatur under dygnslånga försök kunde han konstatera att mjältbrandsbakterierna hade tvenne tillvarelseformer, dels den lätt synliga stav—

, formen, dels den vida mindre sporformen, som var långt svårare att se och

dessutom mycket resistentare mot skadliga inflytanden av olika slag. Resultatet av denna epokgörande undersökning publicerades i en botanisk tidskrift 1876.

På ett redan från begynnelsen mästerligt sätt utarbetade K 0 c h den bakte— riologiska tekniken såväl med hänsyn till bakteriernas odling som deras färgning. Redan 1878 kunde han framlägga sina ävenledes epokgörande undersökningar . över de vanliga varbildande sårbakterierna. 1881 lämnade han meddelande av vad

man skulle vilja kalla ett tekniskt knep för renodling av bakterier, vilket för hela ' bakteriologien var av yttersta vikt. Han hittade på att uppslamma undersök- , ningsmaterialet i en varm, flytande gelatinlösning, som vid någon avkylning

l l 1

stelnade. Härigenom blevo de enskilda bakterierna först skilda åt, och de senare från dem utväxande kolonierna fixerade till läget, tvenne viktiga förutsättnin- gar för framställning av renkulturer. Man skulle kanske vilja bagatellisera den- na uppfinning, om det inte vore bekant, att P a s t eu r, då Ko c h demonstre- rade sin metod på en medicinkongress i London, upphetsad lämnade sin plats och haltande rusade ned till podiet under utropet: »Clest un grand progres!»

1882 lyckades Ko c 11 genom 24 timmars färgning med alkalisk metylenblålös— ning påvisa t 11 b e r k e 1 b a c 1 l l e r i material från tuberkulösa lungor, tarmar, leder, lymfkörtlar osv. hos människa samt vidare i material från ett flertal tuber— kulösa labo-rationsdjur. Ko c h förklarar anledningen till att ingen tidigare hade sett dem vara den »att de äro så små och fåtaliga».

1883 upptäckte Koch kolerabacillen under dramatiska omständigheter. Så- väl Frankrike som Tyskland hade utsänt vetenskapliga kommissioner för att lösa kolerans problem, varvid den tyska gruppen under K 0 c h hemförde segern.

Sedan den bakteriologiska tekniken lagts till rätta och huvudprinciperna klarnat, följde upptäckterna av de viktigaste sjukdomsalstrarna varandra slag i slag. N e i s s e r påvisade go—norréns smittämne 1879, E b e r t h tyfusbacillen 1880. L 6 f f l e r fann difteribakterien 1884, F r ä n k el lunginflammationens bakteri samma år, N i c 0 1 a y e r stelkrampsbakterien 1889. K i t a s a t o och Y e r si n funno oberoende av varandra pestbakterierna vid en epidemi i Hongkong 1894. Först år 1905 påvisade den tyske zoologen S c h a u dinn sy-

• Sida 94
•  Original

filis” smittoämne, spirochaeta pallida, en korkskruvsvriden tråd. Det är som sy- q nes framförallt tyska och franska namn, men även japanerna gjorde under tysk ! ledning en betydande insats, sedan deras lands myndigheter tidigt insett den i vetenskapliga medicinens oerhörda nationella betydelse. Nordens bidrag under bakteriologiens heroiska genombrottsdecennier voro blygsamma, med ett glän— sande undantag, nämligen norrmannen A r m a n e r H a n s e n s upptäckt av spetälskans smittoämne, leprabacillen 1874.

Smitta genom insekter. Malaria. En till en början svårtåtkom- lig förklaring av spridningssättet gällde den grupp av sjukdomar, som vi nu veta överföras genom insekter. Härpå är ju m a ] aria det mest bekanta exemplet —— denna folk- och kulturförhärjare, som tydligen icke smittade direkt från per— son till person och som heller icke smittade genom vatten, ehuru sjukdomen ofta var bunden till vattensjuka trakter. Malaria betyder »dålig luft» och det var i själva verket luften som innehöll smittoämnet genom ett visst slag av sina be— vingade innevånare. Fransmannen L a v e r a 11 hade redan 1880 som militärläka— re i Algeriet upptäckt malarians parasit såsom en mikroorganism innesluten i de röda blodkropparna i de malariasjukas blod. För den fortsatta utredningen om malarians spridningssätt var det av betydelse att den amerikanske bakteriolo- gen T h eo b a 1 d ”S mit h påvisat att en kreaturssjukdom, Texasfebern, fram— kallas av en mikroorganism, som överföres genom fästingar. Detta pionjär— arbete publicerades 1893. Några år senare lyckades den engelske militärläkaren R 0 n a l (1 Ro s 5 efter ytterst krävande och bekymmersamma undersökningar leda i bevis att malariaparasiten överföres genom myggor, vilka tidigare blivit infekterade genom att de sugit blod av malariasjuk människa. En särskild mygg- | art var överförare av sjukdomen hos fåglar, en annan art av den analoga sjukdo— men hos människa. Ross klargjorde också att det väsentliga i kampen mot malarian är kampen mot myggorna genom utrotande av deras larver, vilkas , utveckling sker i stillastående vattensamlingar. Därmed skapades förutsättnin- * garna för att sanera jordens malariatrakter och göra dem beboeliga för friska människor.

Gula feb ern. En i många avseenden liknande forskningsbragd utfördes av amerikanska militärläkare för lösningen av gula feberns problem. Under tiden för den amerikanska arméns ockupation av Cuba 1900 led trupperna betydande förluster på grund av nämnda sjukdom, som i århundraden utgjort ett svårt plågoris i Västindien och Centralamerika. Det tillsattes en kommission under ledning av den amerikanske militärläkaren Reed och i övrigt bestående av de unga vid John Hopkins hospital utbildade bakteriologerna, Carroll, A g r a m 0 n t e och L a z e a r för en närmare undersökning av saken, som be- fann sig i ett ganska förvirrat läge. Man hade tidigare haft sina misstankar rik— tade på myggor, men vid sekelskiftet ansågs det troligare, att det var en viss bakterie, som smittade direkt från människa till människa. Kommissionen kun- de snart avvisa sistnämnda teori, bland annat med stöd av det resultatet att ett antal frivilliga försökspersoner, som tillbringade nätterna i samma sängar, som innehafts av gulafeberpatienter, gingo fria. Andra frivilliga, däribland medlem- mar av kommissionen, som lät sig bitas av myggor, insjuknade däremot. En av medlemmarna, L a z e a r, dog som följd av ett myggbett. Undersökningen visade vidare, att sjukdomen kunde överföras på människa genom insprutning av blod från en sjuk, samt att detta även var förhållandet med ultrafiltrerat blodserum. Av sistnämnda försök framgick det viktiga förhållandet, att sjukdomens agens utgjordes av ett virus, som använde en viss myggart som mellanvärd. Genom

• Sida 95
•  Original

för infektion genom att isolera alla gulafeberpatienter under myggnät, är den svåra tropiksjukdomen på god Väg att fullständigt förintas.

Bakteriologien och sjukdomsläran. Bakteriologiens genom- brott utövade givetvis det mest djupgående inflytande på kliniken. Det visade sig därmed att de klinici i det förgångna med S y (1 e 11 h a m i spetsen hade haft rätt, som haft känslan av och kämpat för att sjukdomarna äro strängt specifika, långt mera specifika än vad enbart den patologiska anatomien kunde avslöja. Sjukdom var icke längre som under den patologiska anatomiens glansdagar i första hand gripbara organförändringar. Sjukdom blev liktydigt med en infek— tion och kroppens reaktion mot denna. Det skedde — ett strävande som redan tidigare antytts —— en förflyttning av intresset från sjukdomens följder till dess orsaker och därmed också från dess slutfas till dess begynnelsestadium. Att bak— tcriologicn i sitt segerlopp rusade för långt och försvårade framkomligheten för conceptionen av alldeles nya sjukdomstyper såsom bristsjukdomarna är mänsk- ligt förklarligt.

Men om bakteriologien på ett oerhört sätt ökade kravet på specifik diagnos,

* så åstadkom den också nya diagnostiska metoder av en tidigare okänd skärpa

och säkerhet. För diagnostiserandet av många sjukdomar såsom exempelvis dif- ; teri och många fall av tuberkulos blev påvisandet av den specifika bakterien

det viktigaste och ofta enda avgörande momentet. För en annan grupp av in- fektionssjukdomar kunde diagnosen grundas på att den sjukes blodvätska för- ändras på ett specifikt sätt, vilket ger sig tillkänna vid sammanförande av den- samma med den misstänkta sjukdomsalstraren. För att endast nämna ett exempel har, som fransmannen Widal visade, den tyfussjukes blodserum för— mågan att sammanklumpa tyfusbakterier i långt större utspädning än blodserum .” från en frisk människa. För att nämna ett närliggande exempel finnes en sero—

logisk reaktion för påvisande av syfilis, utarbetad av den tyske forskaren ' Wasserman n på grund av en invecklad experimentell teknik, som först före—

slogs a.v belgaren Bord et. Den bakteriologiska och serologiska diagnostiken har naturligtvis bidragit till att överflytta stora delar av det diagnostiska ar- betet från sjukrummct till laboratoriet.

Bakteriologien skapade nya sjukdomsbegrepp — en utveckling som ännu icke är avslutad och som med tanke på möjligheten av nya infektionssjukdomar sannolikt aldrig blir avslutad. Till en viss grad mera förvånande var den syn- tes, som den nya vetenskapen i flera fall åstadkom dvs. uppdagandet av att vad som ansetts vara vitt skilda åkommor voro endast olika manifestationer av en och samma sjukdom. Det var för den gamla skolans män motbjudande att tänka sig att en finne och en varig benmärgsinflammation voro framkallade av * samma sorts bakterie och således principiellt sett utslag av samma infektion.

V i r e h 0 W, som såg sitt stora livsverk överflyglat av den nya riktningen, kun— de endast motvilligt erkänna att alla de patologiska förändringar, vid vilka tu- berkelbacillen kunde påvisas, utgjorde olika lokalisationer och reaktionssätt vid en och samma sjukdom, tuberkulos.

Det jämförelsevis sena påvisandet av syfilis” smittoämne fick liknande följder. Alla de olika uppenbarelseformer av syfilitiska förändringar kunde nu med en alldeles annan grad av säkerhet sammanföras i ett grepp. Det dröjde emeller— tid länge innan de sent uppträdande syfilitiska sjukdomarna, tab e s och pa- raly sie gén éralc, blevo hänförda till rätt kategori. Till en början hade mera gissningsvis förmodand—en blivit uttalade i denna riktning, vilka dock så

• Sida 96
•  Original

småningom fick stöd i statistiska bearbetningar. Men någon full visshet vanns icke förrän den japanske bakteriologen Nogu chi efter oerhört tålamodsprö- vande undersökningar lyckades påvisa spirocheter i centrala nervsystemet vid nämnda rubbningar.

V i r 11 s sj u k d 0 m a r n a. För närvarande håller forskningen på att öppna ett stort fält vid sidan av den egentliga bakteriologien genom studiet av de så kalla- de v i r u s sj 11 k d 0 m a r n a. Här gå de första svårtolkade iakttagelserna ett femtiotal år tillbaka i tiden. Det finnes en särskild smittsam sjukdom hos to— baksplantor, den så kallade mosaiksj u kan, som i alla avseenden förhöll sig som en infektionssjukdom. År 1892 publicerade den ryske forskaren I wa- n 0 v s ki det gåtfulla fyndet, att saft från mosaiksjuka plantor kunde överföra sjukdomen till friska sådana även sedan saften filtrerats genom filter av sådan finhetsgrad, att till och med de minsta bakterier tillbakahållas. År 1898 kunde de tyska forskarna L ö f f l e r och F r o s e h konstatera analoga förhållanden be— träffande mul- och klövsjukans smittämne. Sedan dess har det visat sig att en hel rad infektionssjukdomar, såsom exempelvis smittkoppor, vattenkoppor, mässling, påssjuka, röda hund, barnförlamning, influensa, gula febern, vid vilka man tidigare med de största ansträngningar förgäves letat efter bakterier, i själ- va verket äro Virussjukdomar.

Inf lu en sa. En virussjukdom, som särskilt kan påräkna allmänt intresse, är in f 1 11 e n s a n. Namnet härleder sig från latinska in f 1 11 e n t i a e oe- lesti, dvs. en sjukdom, som ansågs bero på himmelens inflytande. Denna beteckning är icke alldeles oförklarlig, om man betänker de svåra influensaepi— dcmiernas nyckfulla uppträdande likt gudsdomar, deras våldsamma spridning runt hela jordklotet och deras stora dödlighet, vartill kan fogas sjukdomens i , det längsta mycket mysteriösa natur. Influensan var intill en tid för omkring 10 år sedan ett feltolkat problem, vars lösning sedan dess på det märkligaste sätt tillrättalagts genom en förening av hårt arbete och mycken tur på engelska och amerikanska laboratorier. Den ytterst allvarliga karaktären av 1918 års epidemi har gjort det till en bjudande plikt för läkarvetenskapen i de ledande kulturländerna att söka lösa sjukdomens gåta i förhoppning att därigenom kun- na skapa motåtgärder mot följande utbrott av farsoten.

Ända sedan 1892 förelåg det ett faktum angående influensans natur, som un— der lång tid av flertalet forskare ansågs innebära den definitiva lösningen. Nämnda år hade nämligen den tyske bakteriologen Pfeiffer i fall av in- fluensa funnit en mycket liten, rundad bakterie, som erhöll och sedan bibehållit namnet influensabakterien. Beklagligt var emellertid, att man i många fall av influensa inte kunde påträffa den ifrågavarande bakterien. Detta var i synner— het förhållandet vid 1918 års epidemi, som ju innebar ett särdeles rikligt mate— rial av såväl kliniska fall som obduktionsfall. Pfeiffers bakterie fick se sin ställ- ning som influensans smittoämne alltmera skakad.

Virusforskningen befann sig på frammarsch och man började räkna med möj- ligheten att influensan var en virussjukdom. Som så många gånger förr i bak— teriologiens historia kom det framgångsrika uppslaget tack vare uppklarandet av en husdjurssjukdom. De amerikanska svinbesättningarna hemsöktes ofta av en svår infektionssjukdom, som i Vissa yttre drag företedde likhet med influen- sa hos människa. Den amerikanske patologen Shop e lyckades utreda, att svininfluensa berodde på en dubbelinfektion av såväl bakterier som virus. Ut- satte man svinen för en infektion med endast virus, blevo djuren lätt sjuka och j_ tillfrisknade snart, utsatte man dem för en infektion med endast bakterier, stör—

• Sida 97
•  Original

des deras välbefinnande knappast alls. Om man däremot infekterade djuren med en kombination av bäggedera, dvs. på deras trynen droppade en blandning av ett filtrat innehållande virus och en bakterieuppslamning, inträdde den myc- ket typiska svåra svininfluensan med hosta, feber, viktförlust och icke sällan idöd i pneumoni med blodiga upphostningar. l Denna S h 0 p e's undersökning blev som teoretisk bakgrund av största betydel- 2 se för studiet av människans influensa, men man stötte här till en början på en svårighet av ytterst hämmande art. Alla de vanliga laborato-riedjuren voro oemottagliga för sjukdomen. Marsvin, råttor, möss, kattor och hundar expone- rades på olika sätt för sekretet från influensasjuka människors andningsvägar, men utan någon som helst effekt. År 1933 prövade en grupp engelska forskare, Smith, Andrewes och Laidlow, på en slump illrar, som höllos som försöksdjur på British Medical Research Council's laboratorium i Hamp- stead utanför London, på grund av att de voro lämpliga försöksdjur för under- sökningar av en annan virussjukdom, nämligen valpsjuka. Det visade sig nu att om man droppade influensasekret från människa på nosen av en iller får han snuva, blir täppt i näsan, nyser, andas hastigare och febrar. Sjukdomen smitta— de från den ena illern till den andra i hur många led som helst och kunde även hoppa tillbaka från iller till människa. En influensasjuk iller, vars infektion tidi— gare hade passerat genom en serie av 129 illrar, nös en av de engelska influen— saforskarna i ansiktet med den följden, att denne insjuknade i influensa.

Det var emellertid ett fel med illrarnas influensa. Den förlöpte som en täm- ligen lätt infektion och djuren blevo sällan så sjuka att de dogo, vilket för jämförelse med de svåra epidemierna hos människa var önskvärt.

Men även i detta avseende frambragte fortsatt arbete på bred front den lyck— liga tillfällighet, som innebar problemets lösning, och som dessutom indrog ett i flera avseenden ännu lämpligare försöksdjur i influensastudiet. I Amerika hade den förut nämnde Shope fortsatt sina undersökningar över svininfluensan i Rockefeller Foundations laboratorium för medicinsk forskning i New York och efter de engelska kollegernas modell börjat att experimentera med illrar. Han visade att illrarna voro mottagliga även för svininfluensa, men likaledes endast i lindrig form. Detta förhållande kunde emellertid alldeles omkastas genom en enkel variation i försöksanordningen. Om Shope sövde djuren ,med eter och därefter droppade influensasekret på deras nosar, blevo flertalet av dem svårt sjuka, och många av dem dogo i en blodig lunginflammation med samma patalogisk-anatomiska bild av lungorna som influensalungorna från män— niska i dödligt förlöpande fall. Denna iakttagelse gav i sin tur uppslag till att pröva om möjligen några av de vanliga laboratoriedjuren, som förut visat sig vara resistenta mot infektionen kunde göras mottagliga genom eterbehandling. ' Detta visade sig vara förhållandet med m 6 s 5, en upptäckt, som gjordes sam— tidigt och självständigt av engelsktalande forskare på bägge sidor av Atlanten. Därmed hade forskningen fått ett både mera lättanskaffat och mera lätthanter— ligt försöksdjur än illrar. Försöken med möss gåvo bland annat vid handen att virusinfektionen blev svårare och svårare genom att passera från den ena musen till den andra, lungkomplikationer framkallade av enbart virus tilltogo Wi frekvens och styrka, och slutligen kunde man genom dylik passage av virus ; komma upp till en dödlighet hos mössen av närmare 100 procent.

Beträffande infektionsförhållandena vid influensa hos människa råder långt |ifrån full klarhet. Problemets kärnpunkt synes vara frågan om de svårartade 'lungkomplikationernas uppkomstsätt. Det är icke uteslutet att vissa fall, som

lv 444053

• Sida 98
•  Original

förlöpa med lunginflammation utan fynd av bakterier, kunna vara rena virus— pneumonier som hos mössen, under det att vid alla fall, då man finner bak— terier i lungorna såsom Pfeiffers bakterie eller kocker av olika slag, mekanismen sannolikt är den att influensavirus på något sätt bereder Väg för bakterierna.

Av det följande skall framgå, att tillgången på ett så lämpligt försöksdjur som möss blev av allra största betydelse för framgången av de med sådan för- , hoppning emotsedda vaccinationsförsöken mot influensa. '

B 3. r n f ö r 1 a m n i n g. Som ett annat exempel på forskningsarbetet med en virussjukdom av höggradig aktualitet, vid vilken framstegen i våra kunska- per i mycket hög grad baserats på djurförsök, kan barnförlamningen anföras.

Barnförlamning är en infektionssjukdom vid vars utforskande svenska forskare inlagt särskilt betydande förtjänster. De första vaga beskrivningarna av denna fruktade sjukdom härröra från England och senare delen av 1700-talet. Det första systematiska studiet, som ledde till avgränsningen av barnförlamning till en sjukdomsenhet utfördes av tysken H ein e 1840. På 1890-talet ut— fyllde innehavaren av professuren i barnsjukdomar vid karolinska institutet Medin den kliniska bilden så fullständigt, att han räknas som sjukdomens andre upptäckare, varför barnförlamning i litteraturen ofta går under namnet ' Heine-Medins-sjukdom. Enav Medins lärjungar, Wickman, lämnade i sin doktorsavhandling en klassisk beskrivning på de mikroskopiska förändringarna i de angripna delarna av centrala nervsystemet och gjorde 1905 en liten ort i Västergötland, Trästena, internationellt bekant i den medicinska världen genom sin rapport över förloppet och spridningssättet av en därstädes samma år utbruten barnförlamningsepidemi. 1909 utgör ett viktigt märkesår i barnförlamningsforskningens historia, på grund av att det då lyckades de österrikiska forskarna L a n d 5 t e i n e r och P o p p e r att överföra sjuk— domen på apor genom att inympa infektiöst material från centrala nervsystemet hos i sjukdomen avlidna människor. Redan tre år senare kunde svenskarna Kling, Petterson och Wernstedt tackvareanvändningenav apor som försöksdjur påvisa förefintligheten av barnförlamningens smittoämne i tarminnehållet från fall döda i barnförlamning. K 1 i n.g har vidare nedlagt ett mycket stort arbete på att bevisa att sjukdomen väsentligen är en vatten- infektio—n, vars utbredning kan visas följa vattenvägarna i vårt land. Bortsett från svårigheten att anskaffa apor ha de emellertid som försöksdjur för barn- förlamningsstudier ett allvarligt fel. Barnförlamning är en i högsta grad spe- cifik mänsklig sjukdom och dess virus förhåller sig icke hos apa på samma sätt som hos människa.

För den vidare utvecklingen av våra kunskaper rörande barnförlamning blev kännedomen om en självständig men analog djursjukdom till största hjälp. År 1934 hade den amerikanske bakteriologen Th eiler av en händelse hos sina experimentmöss funnit en sjukdom, som i alla avseenden visade en förbluffande överensstämmelse med barnförlamningen hos människa. De kliniska symtomen voro så lika man kunde begära, sjukdomen träffade övervägande de unga dju- ren, de mikroskopiska förändringarna voro så got-t som identiska, infektions— ämnet kunde förutom i centrala nervsystemet påträffas i tarmen, osv. Då den svenske virusforskaren Gard år 1940 ställdes inför uppgiften att söka renframställa barnförlamningsvirus, beslöt han sig för att i en förundersök- ning använda den Theilerska musförlamningens virus som modell. De därav föranledda utomordentligt omfattande undersökningarna, som utfördes i sam— arbete med S v c d b 6 r g och Ti s e l i u s på fysikalisk-kemiska institu—

• Sida 99
•  Original

tionen i Uppsala, möjliggjordes tack vare rikligt understöd från Konung Gustaf V:s 80-årsfond. Utgångsmaterialet utgjordes av hjärnor och ryggmärgar från Theilerinfekterade möss. Nervvävnaden sönderrevs med sand och extra- herades, varefter extraktet efter etertvättningar underkastades en följd av cen- trifugeringprocesser i ultracentrifug. Härigenom lyckades Gard åstadkomma en anrikning av virus, som gav sig tillkänna därutinnan, att han kunde fram- kalla sjukdomen hos möss med allt mindre doser av centrifugatet. Den fysika- lisk-kemiska undersökningen av det slutgiltiga materialet visade att man kom— mit fram till en i stort sett enhetlig, välkarakteriserad substans av maximal arkti- _vitetsgrad vid infektionsförsök på möss. Såsom en slutsten i denna krävande '»undersökning lyckades det Ga rd och T i s eliu s att med elektronmikro— fskopets hjälp framställa foto-grafiska avbildningar dels av musförlamningsvirus, ldels av barnförlamningsvirus, sedan samma procedur som lett till påvisandet av det förra, tillämpats på material från i barnförlamning döda människor. *Virus visade sig i bägge fallen utgöras av långa trådformiga bildningar, trådens itjocklek motsvarande ungefär 15 tusendelar av en tusendels millimeter. Tråd— *formen synes vara utmärkande för ett flertal olika virus, som under de senaste åren framställts.

Om påvisandet av virus kommer att spela tillnärmelsevis samma roll vid bekämpandet av virussjukdomarna, som påvisandet av bakterierna. gjort för bekämpandet av de bakteriella infektionssjukdomarna, är det ytterst sannolikt, att virussjukdomarnas makt inom en nära framtid skall kunna brytas. Några av de inledande försöken på detta område avhandlas i en följande avdelning.

V i r 11 s - t H m ö r e r. Här skall endast tillfogas att Virusforskningen synes vara på väg att skapa ett nytt stort kapitel med de vidaste utsikter jämväl inom den allmänna svulstläran. Här kan Danmark tillerkänna sig äran av den inle- dande upptäckten. Redan 1908 kunde Ellerman och Bang meddela lyckade försök att hos höns överföra en svulstliknande blodsjukdom, nämligen leukämi, från sjuka djur till friska förmedelst insprutning av ett cellfritt filtrat. Först tvenne år senare offentliggjorde den amerikanske forskaren R 0 u 5 den uppseendeväckande iakttagelsen, att man kunde framkalla en äkta svulst, en form av köttkräfta, likaledes hos höns, genom insprutning av pressaft från en förutvarande svulst av samma slag. Sedan ha ett flertal liknande observa- tioner gjorts beträffande svulstöverföring hos däggdjur. Det framgår av den utomordentligt hastigt växande litteraturen på detta område, att vissa former av elakartade svulster framkallas av virus och därmed har en djup kil indrivits i ett av den mänskliga sjukdomslärans mest hårdbearbetade problemkomplex.

b. Skyddsympning.

Som av den tidigare redogörelsen torde framgå var det icke mycket bevänt med det terapeutiska arvet, som 1800—talet fick mottaga av föregående sekel, men i fråga om förebyggande av sjukdom medhann 1700-talet, just innan det gick till ända, att giva det nya århundradet en faddergåva av stort och bestå- ende värde. Det var vaccinationen mot smittkoppor, som i sig innebar möjligheten att utrota den mest fasansfulla av sjukdomar. Det enda beklagliga från akademisk synpunkt med denna uppfinning var, att den knappast kunde sägas utgöra frukten av vetenskaplig forskning, ty det var strängt taget endast fråga om tillvaratagandet av en gammal lantlig tradition.

J e n n e r. I mellersta England ligger det kulliga Gloucestershire, berömt för in mejerihantering. Det var sedan länge känt av dess lantbefolkning, att mjöl-

• Sida 100
•  Original

oskyldig åkomma med några vätskefyllda blåsor i centrum av ett rodnat hud parti — därefter gingo fria, då smittkoppsepidcmierna rasade i trakten. E

engelsk landsortsläkare, E (1 w a rd J en 11 e r, i den lilla orten Berkeley fäst

sig vid denna erfarenhet. Han började redan på 1770-talet samla material för”, att pröva riktigheten av böndernas iakttagelse och fann den alltmer bestyrkt.l Det tog emellertid mer än tjugo år innan den gryende idéen hann mogna tilll handling. Först den 14 maj 1796 vaccinerade han en liten bo-ndpojke J am e s Phipp 5 med kokoppsmaterial från en smittad mjölkerska. Precis sex veckor senare prövade han, om smittkoppor skulle slå an på den unge James, men med helt negativt resultat. Efter att ha insamlat 23 fall skred J e n n e r till publika— tion av sin lilla avhandling, som med fyra färgplanscher utkom 1798 — till sina verkningar sannolikt de mest laddade sidor, som finnas i hela den medicinska litteraturen. Författaren mötte en Viss opposition uppburen av dels enfaldiga, dels lumpna motiv, varav de förstnämnda många gånger senare tillgripits, då striden mot vaccinationen tid efter annan blossat upp. Den förebyggande be- handlingen kom hastigt i gång, de lyckade resultaten voro för uppenbara för att kunna pratas bort, och den offentliga tacksamheten gav sig redan efter några år till känna i det att parlamentet voterade en nationalbelöning av sammanlagt 30 000 pund.

Under större delen av 1800-talet lyste smittkoppsvaccinationen som en ensam fixstjärna från medicinens i övrigt dystra himmel. Först i början av 1880-talet erhöll den sällskap och nu i hastigt stigande tal.

Pasteurs vaccinationer. Pasteur hadegivitsigikast med en sjukdom hos höns, den s. k. h 6 n s k 0 l e r a n vars bakterie 1878 hade upp- täckts av italienaren P e r r o n e i t 0. Det lyckades P a s t e 11 r att i höns— buljong odla dessa bakterier, som han därefter sprutade på höns. Dessa insjuk— nade hastigt och dogo, varvid de döda kropparna befunnos överfyllda av bak- terier. Vid ett tillfälle kom P a s t e n r att använda en bortglömd bakteriekul— tur, som under flera månader blivit stående i sin buljong. De därmed ympade hönsen sjuknade, men överlevde. Då samma höns därefter ympades med färska kulturer av hönskolerabakterier, förblevo de friska. Bakterierna hade genom att länge växa och vistas i samma buljong försvagats. De gåvo därför upphov till en svagare form av sjukdomen, som emellertid var stark nog i så avseende att den efterlämnade oemottaglighet.

P a s t e 11 r övergick till vaccinationsförsök mot 111 j ä 1 t b r a n d, vars bakterier han ingående studerat delvis samtidigt med K 0 c h. På grund av mjältbrandsbakteriernas sporbildande förmåga var det omöjligt att erhålla någon försvagning av deras kulturer genom långvarig förvaring. Men P a s t e 11 r hade i några försök funnit, att mjältbrandsbakterierna äro mycket känsliga för odling vid temperaturer högre än kroppstemperaturer. Genom att under någon tid odla kulturerna vid 420 lyckades han försvaga bakterierna, som insprutade på får åstadkom en lätt förlöpande sjukdom, vilken efterlämnade oemottaglighet mot en svårare infektion. Mjältbrand var för den franska boskapsskötseln en så ödeläggande sjukdom och P a s t e 11 r s anseende på husdjurssjukdomarnas område redan så grundmurat, att Meluns” lilla société d”a—griculture, i vars styrelse det satt en entusiastisk veterinär, ställde 58 får, 2 getter och 10 nöt— kreatur till P a s t eu rs förfogande. Den 5 maj 1881 vaccinerades hälften av denna djuruppsättning med uppvärmda mjältbrandsbakterier. En månad efter vaccinationens början ympades samtliga djur med friska mjältbrandsbakterier.

kersko—r, som vid beröring med kokoppsjuka juver hade fått kokoppor —— enå

• Sida 101
•  Original

Alla de vaccinerade djuren förblevo friska, utom ett får, som dog några dagar senare, sannolikt i annan sjukdom. Av de icke vaccinerade dogo på kort tid alla fåren och geten, medan de icke vaccinerade korna samtliga blevo svårt sjuka.

P a s t e u r övergick till r 6 d sju k a hos s V i 11, som särskilt i vissa delar av Frankrike förorsakade lantbrukarna mycket stora förluster. Den första upp- Lgiften blev att påvisa sjukdomens smittoämne, en liten bakterie, som påträffa— j des vid mikroskopering av organdelar av döda djur. Det gick emellertid icke till 5 en början —— vare sig genom långvarig odling i samma substrat, ej heller genom

odling vid högre temperaturer _ att försvaga kulturerna av denna bakterie.

F*Men på en omväg nådde Pasteur målet. Han sprutade sina kulturer på kaniner och duvor, Vilka bägge slag av djur därvid erhöllo dödande infektioner. Han överförde bakterierna från den ena kaninen till den andra, respektive från ' den ena duvan till den andra, och fann att om han efter en serie dylika passager lät bakterierna återvända till svin, framkallade de bakterier som passerat genom kaninerna en lätt form av rödsjuka, varemot de bakterier som passerat genom duvorna åstadkom en rödsjuka, som var svårare än den vanliga sjukdomen. Man kunde således genom djurpassager å djur av annan art såväl sänka som stegra virulensen hos en bakteriestam — det förstnämnda en analogi till att smittkoppsvirus hos kor försvagades. P a ste u r vaccinerade nu svinen genom att först inspruta en buljongkultur av kanin-passerade bakterier och därefter en buljongkultur av duv-passeradc, och åstadkom härigenom till en tid fullt skydd mot rödsjuka. Denna vaccinationsmetod hade emellertid ett par svag- heter. Den måste upprepas en gång om året på grund av att oemottagligheten icke höll sig längre tid, och den lämpade sig icke för högkultiverade svinraser.

R a b ie s. Pasteur vände sig därefter till att söka finna en vaccinationsform mot hundgalenskap, även kallad rab ie s, som till människa överföres genom bett av sjuka hundar, vilka på grund av sjukdomen bliva sinnesrubbade. I de länder, där sjukdomen förekommer, är den hos människa icke vanlig, men på grund av hemska plågor, till vilka den ger upphov, så mycket mera fruktad. Det är en virussjukdom, och dess smittoämne kunde Pasteur självfallet icke finna. Men det förhållandet hos sjukdomen, som tycktes P a st eur innebära ' en chans att genom vaccination förhindra dess utbrott, var den långa, vanligen till flera veckor uppgående inkubationstid, som förgick mellan hundbettet och de första symtomens manifestationer. Det gällde att begagna denna mellantid. I det vissa antagandet att smittoämnet fanns i centrala nervsystemet, ympade Pasteur hjärnvävnad från en sjuk hund i hjärnan på friska hundar och kaniner, vilka bägge djurslag insjuknade omkring 3 veckor efter ympningen. Genom att på så sätt ympa från den ena kaninen till den andra kunde smitt- ämnets kraft ökas, så att inkubationstiden nedpressades till 6—7 dagar. Pasteur hängde ryggmärgar från sålunda behandlade kaniner på tork. Efter en tork- ningstid av 14 dagar överfördes delar av kaninryggmärgen under huden på en frisk hund. Denna behandling fortsattes dag efter dag med ympning av rygg— märg, som hade torkat 13 dagar, 12 dagar, 11 dagar osv., till dess att man slutligen nådde fram till alldeles färsk höginfektiös ryggmärg, som emellertid ,, tack vare den föregående vaccinationen förblev helt verkningslös. På en så abehandlad hund »bet» varken bett av en rabies—smittad hund, ej heller ympning |

, av rabies—infektiöst material i hjärnan. P a s t e 11 r, hänvisad till veterinär- ) medicinen, synes till en början egentligen ha åsyftat en vaccination av hundarna -— av alla hundar i Frankrike.

• Sida 102
•  Original

Den 6 juli 1885 infann sig emellertid en gråtande mor med sin nioåriga pojke, som två dagar tidigare blivit biten av en galen hund. Ehuru P a s t e u r icke ansåg, att vaccinationsmetoden var experimentellt utprövad, bevekte—s han att använda densamma, då i varje fall ingenting annat fanns att göra. Hela den långa serien av ryggmärgssubstans med dag för dag stigande giftighet inspru— tades under huden på den unge patienten —— under dag för dag stigande oroj hos den ansvarige behandlingsledaren. Gossen, vars namn var J 0 s e p 111 Meister, förblev emellertid frisk och intager i medicinens historia värdigt platsen vid sidan av den förutnämnde engelske pojken J am e 5 P h i p p 5.

Denna serie av principiellt helt olika immuniseringsmetoder mot fyra alldeles olika sjukdomar, utarbetade under lika många år på helt obanad mark utgör sannolikt den medicinska vetenskapens märkligaste prestation. Den praktiska betydelsen av P a s te urs veterinärmedicinska och medicinska insatser har blivit något olika bedömd, men ingen bestrider i våra dagar riktigheten av den engelske kirurgen L i s t e r s påstående i ett hyllningstal på P a s t e n r s 70-åriga födelsedag den 27 december 1892: »I sanning, det existerar icke i hela Världen en man, som den medicinska vetenskapen är skyldig mera än Eder». Det förefaller icke osannolikt, att Listers värdesättning skall bliva be- stående även om han använt, icke endast tempus presens, utan även futurum.

Senare vaccinationsformer. Bland senare tiders mest betydelse— fulla framsteg, som utgöra mer eller mindre avvikande modifikationer av det J e n n e r - P a s t e 11 r s k a mönstret, kunna nämnas den av engelsmannen Wright föreslagna vaccinationen mot nervfeber (abdominaltyfus), som sker genom subkutan insprutning av dödade tyfusbakterier. Av stort intresse är vidare det av fransmannen Nicolle inaugurerade bekämpandet av fläck— tyfus. Denna sjukdom -— pauperismens och krigets trogna följeslagare i äldre tider —— beror på en särskild form av mikroorganismer s. k. rick ett sier, som överföras genom klädlusen (pediculus vestimenti), i vars tarmkanal de för- öka sig i stora mängder. Lössen tömma sin spillning på och framkalla med sina bett klåda i människans hud. Den nedlusade river sig, inarbetar därigenom mikroorganismen i blodet, sjuknar efter en till två veckor och har i de svåra epidemierna endast 50 procents chans att överleva. Den viktigaste profylaktiska åtgärden är som bekant avlusning, men särskilt för vårdpersonalen kräves en vaccination. Denna göres med rickettsi—er, dödade eller försvagade. Dessa ut- vinnas ur tarmkanalen på klädlöss, varvid för en vaccination åtgår innehållet i genomsnittligt omkring 75 lustarmar. Framställningen av vaccin förutsätter så- lunda lusodling i mycket stor skala.

Ett annat stort framsteg på samma väg utgör Calmettes vaccinering mot tuberkulos. Det använda ympämnet är bekant under beteckningen BCG (Bacille Calmette-Guérin, den sistnämnde Calmettes med— arbetare). För att giva en föreställning om utsträckningen av de bemödanden, som föregått det först rekommenderade preparatet, kan erinras om att de bägge forskarna odlat tuberkelbaciller (av det slag som orsakar sjukdomen hos nöt- kreatur) på ett substrat av potatis, som var genomdränkt med en blandning av kogalla och glycerin under en tid av 13 år. Överflyttning av tuberkelbakterierna från det ena substratet till det andra hade verkställts i en serie omfattande inte mindre än 230 gånger. Den s. k. B C G - v a e e i n a t i o n e n, som till en början huvudsakligen avsåg immunisering av spädbarn, vilka erhöllo på dylikt sätt försvagade tuberkelbaciller med modersmjölken under de första levnads- dagarna, har senare även utförts genom insprutning av bakterierna under huden.

• Sida 103
•  Original

Härvid erhålles en lokal, ytterst lindrig tuberkulös sjukdom, som skyddar mot infektion av virulenta tuberkelbakterier. Metoden har redan prövats i stor skala även här i Sverige och givit mycket lovande resultat.

Av nu uteslutande historiskt intresse är att den tyska bakteriologien, som under den nya vetenskapens första decennier sannolikt var den franska över- lägsen i metodologiskt avseende, genom ett förhastat försök av praktisk till— lämpning råkade ut för ett beklagligt bakslag. På en internationell medicin— kongress i Berlin 1890 förklarade Ko c 11, att han funnit ett botemedel'i tidiga ; fall av tuberkulos, nämligen tu b e rk u lin —— ett av tuberkelbakterierna ut- , söndrat ämne, som i stort sett representerar bakteriernas giftiga substans. I en

tid, som nu framstår som en fredens och kulturens guldålder, väckte bekant— görandet av denna upptäckt ett ofantligt uppseende och förstorades på väg till alla världens civiliserade länder tack vare sagesmannens monumentala veten- skapliga anseende. Det hela visade sig emellertid vara ett misstag, och de för- hoppningar, som väckts framförallt hos de tuberkulösa, måste med bitterhet avskrivas. Den chikan, som länge häftade vid tuberkulinet har emellertid så småningom dunstat bort, tack vare detta ämnes ständigt växande betydelse för diagnostiserandet av tuberkulos. Tekniken härvidlag grundar sig på det förhål- landet, att tuberkulin i minimala mängder infört på ett ställe i huden på en tuberkulosinfekterad människa framkallar en reaktion av rodnad och svullnad, som uteblir hos en icke tuberkulosinfekterad person.

Av nutidens många vaccinationsförfaranden äro särskilt försöken att skydds— ympa mot inf lu en sa beaktansvärda. Syftet har varit att åstadkomma en fördämning mot en förr eller senare inträdande översvämning av influensa i den svåra pestartade form, som plötsligt sköljer över jorden —- till omväxling med de lätta och lokala epidemier, som endast ha karaktär av förtretlig förkylnings— sjukdom. Vid dessa försök blottades ytterst komplicerade förhållanden. So—m bekant är en människa som genomgått influensa till en tid oemottaglig för in— fluensainfektion. Samma är förhållandet med illrar (se sid. 97), hos vilka en hög— gradig immunitet är bestående omkring 6 månader efter tillfrisknandet. Denna immunitet beror på bildningen av s. k. antikroppar, som uppträda i blodserum och ha förmågan att neutralisera virus” verkningar. Tillsättes nämligen influen— sasekret från nosen av en sjuk iller med blodserum från en iller, som nyligen genomgått sjukdomen, förlorar influensasekretet sin infektiositet.

Som vaccin användes huvudsakligen ett bakteriefritt, Virushaltigt filtrat från söndermalda lungor från influenvsasjuka illrar eller möss. Insprutat under huden på en iller framkallar detta filtrat ingen influensa, men åstadkommer i alla fall oemottaglighet för en influensainfektion via andningsvägarna jämte uppträ- dandet i blodserum av antikroppar. Illrarnas immunitet varar omkring 3 må— nader.

På grund av dessa uppmuntrande djurförsök gick man över till försök på människa, men resultaten voro helt förvirrande, innan man kom underfund med att det fanns en mängd olika stammar av influensavirus, som var och en endast bildade antikroppar, som skyddade mot dess egen virusstam, men icke mot andra stammar. Situationen föreföll tämligen hopplös, då en lycklig tillfällighet öppnade ett alldeles oväntat perspektiv.

På Rockefeller Foundations laboratorium i New York arbetade influensa- forskarna Hor sfa ll och L en et t e med en stam av 161 illrar. AV dessa hade fyra djur infekterat—s med influensa, men ådrogo sig samtidigt valpsjuka, för vilken virussjukdom illrar också äro mycket starkt emottagliga, och som

• Sida 104
•  Original

hos dem förlöper med stor dödlighet. För att rädda sina återstående 157 illrar från att dö i valpsjuka, vaccinerades de med vaccin från organ av de fyra ill— rarna, som hade både influensa och valpsjuka. De vaccinerade illrarna blevo immuna mot valpsjuka och dessutom immuna mot influensa av alla de olika stammar, som prövades. Det förefaller således som om den dubbla virusvacci- nationen skulle framkalla antikroppar med en generellare verkningsbredd gent- emot influensa än vad som är förhållandet med vaccination av influensavirus enbart.

Huruvida dessa försök skola stå sig, och huruvida de skola komma till an— vändning vid lösandet av det jättelika problemet att åstadkomma ympåkydd mot influensa hos människa, är väl ännu ovisst. De ådagalägga i varje fall, hurusom oväntade impulser kunna välla fram ur helt tillfälliga iakttagelser, som ligga vid sidan om vägen eller som kanske till och med först synas torna upp sig som binder på densamma. Men förutsättningen för slumpens lyckosamma spel, som haft så mycket att betyda i de medicinska vetenskapernas historia, är naturligtvis en intensiv vetenskaplig verksamhet. I de länder där denna sak— nas, komma heller icke de överraskande upptäckterna till.

0. S emmtempi. Nära nog samtidigt med tuberkulinförhoppningarnas katastrof gjordes i Tysk- land på ett angränsande område en stor terapeutisk upptäckt, som visade sig vara av bestående värde. Det var framställningen av s e ru in mot (1 i ft eri och s t e lk r a m p eller 5. k. t e t a n n s. Utgångspunkten för denna behand- lingsmetod — som ju i likhet med vaccinationen kan sägas vara resultatet av människans list att utnyttja bakterierna själva i kampen mot deras verkningar —— hade emellertid ingenting direkt med bakteriologi att göra. M 0 t g i f t m 0 t o r m g i f t. I ett anspråkslöst laboratorium i den lilla nordamerikanska universitetsstaden Ann Arbor sysselsatte sig en av Amerikas första professorer i fysiologi, S ewa l l, i slutet av 1880-talet med att göra för— sök med ormgift. Efter att ha retat sina fångna skallerormar, lät han dem bita i kanten av en liten porslinsskål, där de tömde sitt gift. Detta sprutades in på duvor, som dogo efter de först använda stora doserna. Men, om S ew a ll bör- jade med mycket små doser, som efterhand stegrades, kunde han slutligen få duvorna att tåla jämförelsevis mycket stora doser, långt större än de som vid de första försöken verkade dödande. Något senare bedrev C alm e t t e i Paris samma försöksverksamhet i större skala, varvid han kom ett steg vidare. Han kunde nämligen konstatera, att resistensen i det med stigande doser spru— tade djurets organism berodde på bildningen av ett motgift mot ormgift, ett 3 n t i v e 11 in. Bakterictoxiner och antitoxiner. Vidundersökningaröver arten av bakteriernas skadeverkningar framkom det, framförallt tack vare undersökningar av ett par av P a s t e 11 r s lärjungar R o 11 x och Y e r sin, att dessa skadeverkningar för vissa slag av bakterier som difteri- och stelkramps- bakterierna praktiskt taget helt och hållet berodde på de gifter, som dessa bakterier avsöndrade. Difteribakterierna voro lokaliserade till svalgets och struphuvudets slemhinna, stelkrampsbakterierna till de djupa delarna av det sår, i vilket de inkommit, men sina gif-ter avsöndrade de till blodet. Förda runt med detta till alla delar av kroppen, skadade difteribakteriernas gifter framför— allt hjärtat, under det att stelkrampsbakteriernas gifter utövade sina ödesdigra verkningar genom att angripa centrala nervsystemet. År 1890 lyckades den tyske

I

• Sida 105
•  Original

militärläkaren von Behring i samarbete med japanen Kitasato visa att djurkroppen besitter höggradig förmåga att neutralisera dylika bakterie- gifter, kallade toxiner, genom bildning av motgifter, kallade antitoxi— ner, alldeles som var förhållandet vid försöken med ormgift. Antitoxinerna erhöllos i blodserum på det med bakteriegiftet i stigande doser sprutade djuret, och vad som var så betydelsefullt, i enormt överskott i förhållande till det in— sprutade bakterietoxinet. Vid insprutning på ett försöksdjur av en viss mängd toxin med en ekvivalent mängd antitoxinhaltigt serum uppkom ingen som helst giftverkan. Genom att på en difterisjuk människa inspruta antitoxinhaltigt serum borde man följaktligen också kunna neutralisera de toxiner, vilka från svalgslemhinnan tillfördes blodet, och göra dem overksamma. Djurförsöken talade ett avgörande språk, och de första försöken på människa, som utfördes i Berlin redan 1891 voro lovande. Serumtillverkning igångsattes i fabrikations- mässig skala med användandet av hästar som serumproducenter, vilka härtill väl lämpa sig på grund av de stora blodmängder, som för utvinnande av serum kunna avtappas dem.

Vid bedömandet av serumterapiens effekt vid difteri hade man att kämpa med en svårighet av samma art som vid bedömandet av åderlåtningens ver— kan ett halvt århundrade tidigare. Det visade sig nämligen nästan omöjligt att få ett tillfredsställande, dvs. obehandlat kontrollmaterial, som endast erhålles genom att vid en och samma epidemi hårdhjärtat lämna vartannat fall obe- handlat. Ty i och med att den övertygelsen vunnit fotfäste, att man räddade livet på en patient genom att ge honom serum, fanns det icke längre någon möjlighet att låta halva antalet fall bli utan. Men en jämförelse i stora drag mellan difteridödligheten före respektive efter serumterapiens införande visar dock med säkerhet, att den varit en stor och avgörande framgång. Den har räddat oräkneliga människoliv och bcsparat oräkneliga mödrar sorg. Ty difteri är som bekant i utpräglad grad en barnsjukdom, som i ungefär 90 procent av fallen träffar barn under 15 år. .

Difteri är emellertid därmed långt ifrån befriad från sina Vådor och det är därför i hög grad betydelsefullt att det finnes en av fransmannen Ramon införd metod att giva barnen skydd mot difteri genom att under deras hud inspruta ett modifierat toxin, som har egenskapen av att framkalla bildningen av ett verksamt antitoxin utan att själva verka giftigt i de doser, som behövas för att åstadkomma den skyddande antitoxinbildningen —— en profylaktisk be- handling, som för närvarande i stor omfattning genomföres i vårt land.

Tetanus-serum. I fråga om serumterapien vid stelkramp ligger förhållandena något annorlunda till. Denna sjukdom är som redan nämnt följ— den av en sårinfektion med stelkrampsbakterier. Den utbryter emellertid icke förrän en eller två veckor efter sårskadans uppkomst, sedan tetanustoxinet i tillräckliga koncentrationer nått centrala nervsystemet. Då så skett och kramp- stadiet redan inträtt, är serum av jämförelsevis ringa verkan. Detsamma måste därför ges profylaktiskt så snart som möjligt i alla fall med djupa och förore- nade sår.

Det dröjde emellertid ganska länge innan man fick någon säker uppfattning om den terapeutiska betydelsen av tetanusserum. Det var franska veterinärer som visade vägen. Redan 1895 utsände Nocard till sina kolleger i lands- orten tetanusserum med anhållan att i profylaktiskt syfte inspruta detsamma på djur, vilka blivit skadade eller på vilka skulle företagas operationer som exempelvis kastrationer, vilka icke sällan resulterade i stelkramp. Från och med

• Sida 106
•  Original

införandet av detta bruk minskade frekvensen av stelkrampsfall på ett alldeles omisskännligt sätt.

De första framgångarna inom humanmedicinen skulle vara förknippade med ett visst löje, om det inte vore fråga om en så förfärlig sjukdom som stelkramp. I U. S. A. fanns i början av 1900—talet något som kallades 4-juli-tetanus, var- med avsågos alla de fall av stelkramp, som utgjorde en icke avsedd följd av den allmänna skottlossningen på Amerikas frihetsdag. En mycket vanlig skada härvid var, att förladdningarna inträngde under huden på vårdslösa patrioter, där de i 10 procent av fallen åstadkom tetanus. Efter en mycket kraftig kam- panj för användandet av tetanusserum hade sjukligheten i tetanus av detta spe- ciella uppkomstsätt år 1914 nedgått till 0.2 procent.

Det stora avgörande provet lämnade emellertid det förra världskriget. Frank— rikes bördiga jord var sedan tidigare krig beryktad för att ge upphov till tal— rika tetanus—infektioner. Under åren 1914 och 1915 härjade stelkrampen svårt bland bägge sidornas soldater, vilkas uniformer på grund av skyttegravskriget voro nedsmorda med jord. Betydelsen av stelkramps-serum var redan klart fattad, men förråden voro helt otillräckliga, och endast de mest misstänkta fal— len kommo i åtnjutande av serumbehandling. I vissa grupper av sårade fingo 10 procent av de icke serumbehandlade tetanus.. Sedan produktionen av teta- nusserum hunnit så långt, att praktiskt taget alla sårskador kunde erhålla serum, sjönk frekvensen av den fruktade sjukdomen oerhört. Amerikanarna, som inträdde i kriget sent och välförsedda med serum, kunde glädja sig åt att nästan helt gå fria.

P 11 e 11 m 0 n i - s e r 11 111. De på 1890—talet högt spända förväntningarna på serumterapi som det stora generella botemedlet vid alla infektionssjukdomar blevo emellertid icke infriade. Difteri- och tetanusserum markerade länge de enda stora framgångarna. Under de sista decennierna har emellertid ytterligare en allvarlig infektionssjukdom blivit föremål för serumbehandling med slående resultat, nämligen lunginflammation —— pneumoni.

P n e n mo ni beror, som redan nämnt, på infektion av lungorna med pneu— mokocker. Dessa bakterier skymtade för vissa forskare redan under 1870-talet, men det är först Frankel, som år 1884 framlade det arbete, som inne- håller den säkra upptäckten och framförallt fastställandet av bakteriernas be— tydelse för lunginflammation hos människa. Pneumokockerna ligga vanligen tillsammans två och två. De äro försedda med en kapsel av slem, vars kemiska sammansättning på det högsta intresserat vetenskapen. En egenskap hos pneu- mokockerna, som spelat en mycket stor roll för analyserandet av deras egen— skaper, utgör deras starka infektiositet för vita möss. Dessa dö vanligen inom ett dygn efter en experimentell infektion, som endast behöver omfatta ett par enstaka bakterier.

Under närmare halvt annat årtionde uppfattades pneumokockerna som en enhetlig art. År 1897 påpekade emellertid ett par franska forskare B e z a n c 0 n och Griffon, att utfallet av vissa serologiska reaktioner läto förmoda att det fanns flera olika typer av pneumokocker. Tyska forskare, N e 11 f 8 1 d och Haend el, upptogo detta uppslag till ett mera ingående studium 1910. Där— efter förflyttades problemets huvudsakliga behandling över till U. S. A., där detsamma i händerna på Rockefellerinstitutets bakteriologer snart kom att anta gigantiska proportioner. För ett par år sedan särskilde man icke mindre än 30 olika typer av pneumokocker, men antalet har sannolikt sedan dess stigit ytterligare. Det med hänsyn till behandlingen grundväsentliga i denna typindel—

• Sida 107
•  Original

ning var, att var och en av de olika typerna var känslig endast för ett serum, som framställts förmedelst pneumokocker av samma typ, men i stort sett indif— ferent för alla andra pneumokocksera. Behandlingen av pneumoni med sera måste följaktligen grunda sig på ett fastställande av vilken pneumokock-typ, som framkallat den ifrågavarande sjukdomen. Denna typdiagnos vilar väsent- ligen på iakttagelser av, hur de från patienten härrörande pneumokockernas kapsel förhåller sig vid tillsättning av kända specifika sera, varvid kapseln kraftigt sväller an, då den kommer i beröring med motsvarande serum.

Även om vissa pneumokocktyper äro ganska ovanliga som anledning till pneumoni och andra typer framkalla endast jämförelsevis lindriga former av sjukdomen, blev det i alla fall nödvändigt att tillverka närmare trettiotalet olika sera, en givetvis både maktpåliggande och dyrbar affär. Det beräknades att varje serumbehandling av ett pneumonifall drog en kostnad av 300—400 kr. Men resultaten voro i själva verket revolutionerande. För första gången hade läkekonsten fått ett grepp om den svåra sjukdom, som sannolikt mer än någon annan givit anledning till _ i bästa fall fåvitska, vanligen skadliga — terapeu— tiska utsvävningar. Under det att före serumbehandlingens införande ungefär var tredje patient dog i lunginflammation, blev det efter densammas införande mindre än var tionde.

Men människornas vägar äro ovissa och det är icke, sällan det mest oväntade som inträffar. Knappt hade den praktiska läkekonsten börjat ta det med så mycken möda uppförda byggnadsverket i besittning och göra sig hemmastadd där, så flyttade den åter ut. Vid samma tidpunkt som det väldiga teoretiska och organisatoriska arbetet för serumterapi vid pneumoni var slutfört, dök upp- täckten av sulfonamiderna upp, de jämförelsevis enkla kemiska preparat, som visade sig ha en med serum jämnbördig verkan och dessutom vara långt bil- ligare och lättare att handha. Av det hela kvarstår endast för vissa fall önsk- värdheten av en kombinationsbehandling av serum — respektive kemoterapi —— om det nu verkligen visar sig görligt att upprätthålla serumtillverkningen för en så begränsad uppgift.

Vidare kvarstår naturligtvis den teoretiska behållningen —— en enastående fördjupad inblick i mikroorganismernas myllrande värld, varom kunskaper äro så betydelsefulla för människans säkerhet. Det skulle föra för långt att här redogöra för den av amerikanarna fantastiskt långt drivna analysen av de kemiska egenskaper, på vilka de olika pneumokockemas skilda egenskaper visats bero.

Den mest bekanta insatsen på serumterapiens område i vårt land är säker- ligen Reenstiernas serum mot spetälska —— försök, som huvudsakligen måst utföras i tropikerna, och som redan givit lovande resultat, innan de måste avbrytas vid det nuvarande världskrigets utbrott.

d. Kemotempi.

Sedan klar insikt vunnits beträffande bakteriernas oerhörda roll som sjuk- domsalstrare, inriktade sig medicinen givetvis omedelbart på tanken att kunna döda bakterierna i kroppen. I samma ögonblick, som problemet var fattat, fram— stod också dess svårighet. Det gällde att finna medel, som förgjorde bakterierna utan att skada kroppens egna celler. Pessimisten beträffande lösningen av detta problem sade sig, att det icke fanns någon anledning antaga, att bakterierna skulle vara mindre känsliga för ett gift än människokroppens egna celler, sna-

• Sida 108
•  Original

rare tvärtom. En förgiftning av bakterierna borde således kunna åstadkommas endast till priset av en förgiftning av människan.

Det fanns emellertid sedan länge en ljuspunkt —— en stråle av hopp -— näm- ligen kininets verka-n vid malaria. Detta medels effekt var från och med d—en stund, som detsamma i form av chinabark införts i Europa till bo— tande av frossa, allom uppenbar. Dess verkan förklarades i äldre tider bero på dess kraft att förändra vätskornas blandningsförhållande. Men sedan malarians mikroorganismer upptäckts, kunde man i blodprov direkt i mikroskopet avläsa hur chininbehandlingen utrotade de i de röda blodkropparna inneslutna sjuk- domsalstrarna de 5. k. m a l aria p 1 a 5 m od i e rn a. Det av sydamerikanska indianer uppfunna läkemedlet var det enda, som kunde sägas för ett visst fall realisera önskedrömmen, nämligen att döda parasiterna utan att skada värd— organismen.

P a ul E h r 1 i e h. Det nästa steget i utvecklingen krävde däremot en genial forskares intellektuella ansträngningar i högsta grad. Redan som ung medici- nare kom Paul Ehrlich att studera ett arbete om blyförgiftning, varvid en uppgift brände sig fast i hans sinne, nämligen att blyet företrädesvis avlag— rade sig i vissa vävnadsceller, med andra ord att blyet hade affinitet till vissa celler eller cellprodukter. Detta faktum skapade hos Ehrlich tron på att det också måste finnas ämnen, som hade större affinitet till bakterierna än till kroppens celler och som följaktligen, om de hade karaktär av cellgifter, borde kunna skada bakterierna mer än kroppscellerna. Ehrlich s morbror Carl Weigert hade gjort en banbrytande insats genom sina metoder att färga bakterier med anilinfärger. Det låg därför nära till hands för Ehrlich att studera affiniteten av färger till olika celler. Dessa färgstudier blevo till en början av revolutionerande betydelse för våra kunskaper om särskilt de vita blodkropparna, och bilda grundvalen bland annat för blodsjukdomarnas pato- logi och de styrkte hos E h rl i e h i hög grad affinitetstankens kraft. Han över- gick till försök att inspruta vissa färgämnen i blodet hos möss, vilka voro in- fekterade med ett slags mikroorganismer, kallade trypanosomer. Försöken voro uppmuntrande. Ehrlich tog sikte på att söka sterilisera vid den mänskliga try— panosomsjukdomen syfilis, vars mikroorganism -—— spirochaeta pallida —— stod nära trypanosomerna hos försöksråttorna. Han utgick härvid från ett arsenik— preparat atoxyl, som visat sig ha viss verkan vid den tropiska sömnsjukan, likaledes en trypanosomsjukdom. Han prövade i all oändlighet varierande ar- senikföreningar men nådde tillfredsställande resultat först med det 606ztc, det 5. k. salvarsanet, som bekantgjordes år 1910. Detta preparat och dess senare modifikationer har blivit av den allra största betydelse för bekämpandet av syfilis. Det steriliserar blodet och bringar de syfilitiska såren till snabb ut- läkning, nedbringar följaktligen hastigt patientens smittofarlighet —— redan det ett ofantligt framsteg. Men salvarsan-et verkade dock icke totalsteriliserande. Sannolikt beroende på att medlet icke överallt i kroppens vävnader nådde till- räckligt kraftiga koncentrationer, lyckades en del spirocheter så att säga hålla sig undan. Däremot visade sig det nya medlet åstadkomma total sterilisation vid en mindre vanlig febersjukdom hos människan, s. k. återfallsfeber. Det be— hövdes här endast ett par intravenösa insprutningar av salvarsan till åstad— kommande av det av Ehrlich eftersträvade syftet, som han brukade älska att kalla »therapia sterilisans magna».

Salvarsanet, vars framställning för övrigt endast utgjorde en del av Ehr— lich s ofantligt omfattande livsverk, stimulerade givetvis förhoppningarna på

• Sida 109
•  Original

nya kemoterapeutiska framgångar. Men trots mycket arbete inställda sig inte några mera lysande segrar och på de flesta håll började man åter resignera. Det skulle dröja omkring ett kvarts sekel efter salvarsanets upptäckt, innan utveck- lingen åter på ett alldeles definitivt sätt ryckte framåt.

S u lf o na mid ern a. Uppslaget till den nya upptäckten syn-es ha varit tämligen slumpartat. Bland det otal produkter som framställts ur stenkolstjära fanns det också ett ämne, su 1 f a n i l a mid, som den framstående tyska färg- ämnesindustrien sedan länge använt kopplat med vissa färgämnen, vilka därige- nom ökade i hållfasthet. Omkring år 1930 upptogos försök att pröva de bakterie— dödande egenskaperna hos dylika preparat och redan 1933 framlades vid en tysk dermatologisk kongress ett par fall av blodförgiftning, som med gynnsamt resultat behandlats med ett dylikt till färgen tegelstensrött preparat, som senare benämndes p r o n t o s il. En tysk läkemedelskemist, D 0 m a g k, underkastade nu den ifrågavarande substansen en ingående djurexperimentell prövning, var— vid han använde streptokockinfekterade möss som försöksdjur. Redan i den första försöksserien var framgången fullständig. 30 möss ympades med streptOF kocker, 10 möss erhöllo prontosil. Dessa 10 överlevde under det att de öVriga 20 försöksdjuren dogo i sin infektion. Försöken fortsatte under flera år även med kaniner som försöksdjur och först 1935 publicerade Domagk utförligt sina resultat i Deutsche Medizinische Wochenschrift.

De första som utanför Tysklands gränser så. gott som omedelbart intresse- rade sig för detta meddelande, voro franska forskare tillhörande Pasteurinsti— tutet i Paris. De konstaterade, att det icke var den färgade komponenten i pre- paratet, utan sulfanilamiden som var bärare av prontosilens bakteriedödande egenskaper. Samma år upptogs prontosilen till prövning i England och året därpå i Amerika. Samtliga rapporter voro i högsta grad lovande.

Prontosil hade en utmärkt verkan vid infektioner av kulbakterier dvs. koc- ker av olika slag. I första rummet visade det sig vara ett effektivt botemedel vid alla de sjukliga tillstånd, som förorsakas av de vanliga varbildande bakte- rierna, streptokocker och stafylokocker, således exempelvis vid infekterade sår, ansiktsros, benmärgsinflammation, halsfluss, och allmän blodförgiftning, s. k. sepsis. Det visade sig emellertid att även andra kocker läto sig framgångsrikt bekämpas med samma medel. Den epidemiska hjärnhinneinflammationen, för- orsakad av meningokocker var tidigare en sjukdom med utomordentligt stor dödlighet trots alla terapeutiska ansträngningar bland annat innefattande för— sök med serumterapi. Efter sulfonamidpreparatens införande ha läkningsutsik- terna i denna svåra sjukdom ofantligt förbättrats. Behandlingen med de nya preparaten av gonorré förorsakad av gonokokker —— en sjukdom som på grund av sin ofantliga spridning framförallt bland stadsbefolkningen utgör ett socialt hälsovårdsproblem av första ordningen -—— var till en början utomordentligt framgångsrik. De därav väckta förhoppningarna, att i en hast alldeles utrota nämnda könssjukdom, ha emellertid måst skruvas ned av den anledningen, att gonokockerna visade sig besitta förmågan att öka sin resistens mot preparat, för vilka de till en början lätt föllo offer.

Det var till en tid en desillusion, att pneumokockerna icke nämnvärt reage- rade för de först framställda sulfonamidpreparaten. Det lyckades emellertid snart att syntetisera varianter med olika kemiska grupper kopplade till sul— fanilamiden, vilka hade förmåga att påverka pneumokockerna. Det första mest bekanta preparatet utgjordes av en förening med pyridin, som fabric-erades av en stor engelsk läkemedelsfirma, och som erhöll namnet M&B 693. År 1940

• Sida 110
•  Original

framställde svenskarna L a u d 0- n och Sj 6 g r e 11 en annan variant, s 11 1 f a — thiazol, som fått stor användning inom vårt land. Behandlingen av pneu- moni med dessa och andra preparat gåvo glänsande resultat — lika goda så— dana som man tidigare erhållit förmedelst serumbehandling, men, som redan framhållits, till ofantligt mycket billigare pris.

Kemoterapeutiska medikament tillhörande denna grupp ha redan framställts till ett antal av åtminstone ett par tusen stycken, varvid syftet delvis varit att finna preparat, som icke framkalla de ofta ganska betydande besvär, med vilka de först framställda sulfonamidernas intagande för Vissa överkänsliga patienter voro förenade.

Upptäckten av sulfonamiderna innebar sannolikt det största framsteget i den praktiska läkekonstens hela historia. Och dock _— man hade icke hunnit mycket mer än konstatera triumfen, förrän underrättelser inlöpte om sannolikt ännu mera epokgörande terapeutiska framsteg, vilka voro knutna till ett preparat framställt ur mögel och bärande namnet penicillin.

Upptäckten av penicillin utgör den nyaste och ytterst märkliga etappen i kemoterapiens frammarsch. Redan P a s t e u r hade 1877 iakttagit att om flera olika slag av bakterier växa i samma substrat, så händer det att det ena slaget hindrar det andras växt. Detta vet man nu vara beroende på att den hindrande bakterien avsöndrar en kemisk produkt. Det låg nära till hands att söka tänka sig möjligheten av att terapeutiskt använda detta förhållande, att således låta den ena bakterien bekämpa den andra. Några dylika försök ha tidigare gjorts, utan att resultaten dock varit mycket uppmuntrande.

År 1928 iakttog den engelske forskaren Fleming händelsevis ett fenomen, som fängslade hela hans uppmärksamhet. Han var sysselsatt med odling av stafylokocker — en vanlig art av varbildande bakterie och delvis orsak till sårinfektionerna. Några av hans bakteriekulturer hade blivit förorenade med mögelsvamp och, där detta var förhållandet, löstes stafylokockerna upp och förintades. Han började nu i stället att odla mögelsvamp och fann att i dylika kulturer ett ämne kunde utvinnas med en storartad förmåga att förgöra inte endast stafylokocker utan även många andra patogena bakterier. Mögelsvam- pen i fråga bär namnet penicillium, och han kallade därför den bakteriedödan- de substansen för penicillin. Han prövade nu giftigheten av denna substans på några av de vanliga laboratoriedjuren och fann att den var högst obetydlig. Således var ett ämne upptäckt, som utgjorde ett dödande gift för bakterier, men var i det närmaste ogiftigt för kroppscellerna. Penicillinet hade emellertid en svaghet, som Fl e min g icke lyckades bemästra. Det framställda preparatet var föga hållbart och lades följaktligen tillsvidare åt sidan.

Tio år senare tog patologen Flo r e y jämte medarbetare i Oxford upp en sy- stematisk undersökning av vissa bakterieupplösande substanser, däribland även av penicillin. Det var ett ofantligt omfattande och kostbart arbete bedrivet av en grupp av 12 vetenskapsmän och talrika tekniska assistenter. De bägge första uppgifterna, som löstes, var att finna ett lätthanterligt prov för påvisande av penicillin och vidare och framförallt att framställa ett hållbart preparat. Där— på följde en undersökning över vilka bakterier, som äro känsliga för det nya preparatet, varvid det visade sig att en hel rad av de farligaste representan- terna för de patogena bakterierna dödades i minimala doser av ett preparat, som ännu långt ifrån var framställt i rent tillstånd. Så var förhållandet med de fyra viktigaste grupperna av kulformiga bakterier, nämligen stafylokocker, streptokokker, gonokocker och meningokocker, vidare difteribakterier och de

• Sida 111
•  Original

framförallt vid krigsskador fruktade bakterier, som framkalla gasbrand. Där- emot voro andra bakterier, exempelvis tuberkelbakterierna, alldeles okänsliga för det nya medlet.

Vidare studerades i detalj sådana faktorer som kunde tänkas vara av bety- delse för penicillinets verkan i organismen. För det första kontrollerades ytter- ligare dess ogiftighet även i stora doser för försöksdjur. Man konstaterade sär- skilt, att penicillinet icke skadade de vita blodkropparna, vilka som bekant ut— göra kroppens sannolikt viktigaste kampmedel mot bakterierna. Vid undersök— ningen av på vilka vägar preparatet borde tillföras organismen fann man till— försel genom munnen olämplig på grund av magsaftens förstörande inverkan, under det att såväl intravenös som intramuskulär insprutning voro utan varje olägenhet. Som en praktiskt betydelsefull, men ekonomiskt ogynnsam omstän- dighet konstaterades vidare, att preparatet mycket has-tigt utsöndras med uri- nen. I tvenne avseenden visade sig penicillinet avgjort överlägset sulfonamid- preparaten. Dess verkan var lika god, hur kraftig man än gjorde bakteriekon- ccntra'tionen och den inskränktes icke av varet och sönderfallsprodukterna i såret.

Därpå övergick man till de avgörande djurförsöken. Möss infekterades med streptokocker, respektive stafylokocker och gasbrandens bakterier. Halva an- talet djur behandlades med penicillin var tredje timme. Chefen och hans stab fortsatte på så sätt insprutningarna under en hel natt och följande morgon fann alla de penicillinbehandlade djuren vid liv, under det att alla de obehand— lade voro döda.

Först på denna punkt av undersökningen var man färdig för försök på män— niska. Det behövdes emellertid omkring 3000 gånger så stora doser som de, som visat lämplig verkan på möss och det tog månader att insamla det nödiga materialet. Det allra första försöket utföll dessutom icke alldeles lyckat på grund av att patienten fick en temperaturstegring, vilken emellertid visade sig bero på en biprodukt, som kunde avlägsnas. Resultaten i fortsättningen voro glänsande. Den största och, så vitt bekant är, enda olägenheten med prepara- tet är att det åtgår jämförelsevis mycket stora mängder av detsamma, vilket till icke ringa del beror på den snabba utsöndringen. Man har därför till och med satt ifråga att söka återvinna preparatet ur urinen för förnyad användning. Ett mera sparsamt bruk visade sig emellertid kunna komma ifråga vid särbe- handling genom lokal applikation av medlet, under förutsättning att såret var av beskaffenhet att tillåta penicillinets jämna fördelning till alla delar av det- samma.

Arbetet med penicillin bedrives för närvarande framförallt i de engelskta- lande länderna i en ofantlig skala och efter olika linjer. Man har prövat peni- cillinet vid allt flera sjukdomar och från Amerika föreligger uppgifter om ut- märkta resultat vid syfilis, som om de äro riktiga skulle innebära ett nytt fram- steg vid behandlingen av en sjukdom, som exempelvis i Amerika anses vara spridd till omkring 10 procent av hela befolkningen.

En annan linje motsvaras av försöken att syntetisera penicillin — en uppgift med vilken för närvarande många hundratals kemister äro sysselsatta i England och Amerika. Den första förutsättningen för en syntes är kännedom om ämnets , kemiska sammansättning och förutsättningen för att finna denna är att kunna ' framställa ämnet i ren form. Enligt de sista tillgängliga uppgifterna lär detta ha lyckats i såväl England som Amerika, i vilka bägge länder forskningen på detta

• Sida 112
•  Original

område i icke ringa grad bedrives som en del av krigsansträngningarna på grund av penicillinets tydligen enastående betydelse vid behandlingen av särskador.

I Sverige pågå för närvarande undersökningar rörande framställning av peni- cillin vid ledande läkemedelsfabriker eller med ekonomiskt understöd av dylika, vilket givetvis innebär att eventuella tekniska framsteg hållas strängt sekreta.

Beträffande såväl sulfonamidpreparaten som penicillinet och sannolikt snart * uppdykande därmed likartade ämnen är i denna korta framställning endast att tillägga att deras verkningssätt innebär teoretiska problem av största intresse. Här äro akterna långt ifrån avslutade. För närvarande synes vetenskapen luta åt den åsikten, att bägge de nämnda grupperna av ämnen icke verka bakterie- dödande i egentlig mening — vilket också förklarar deras ringa grad av giftig— het för kroppscellerna —— utan att de verka hämmande på bakterietillväxten genom att upphäva effekten av vissa substanser, som äro nödvändiga för bak— teriernas förökning.

B. De allergiska sjukdomarna.

De första experimentella rönen ligga ungefär 100 år tillbaka i tiden. Det var den förutnämnde Ma gen die, som år 1839 under sitt allround-experimente— rande bland mycket annat fann, att om han insprutade hönsäggvita i blodbanan på kaniner tvenne gånger med åtskilliga dagars mellanrum, fördrogs den första dosen väl, medan däremot den andra dosen verkade som ett gift. Detta till synes aparta och snart helt bortglömda faktum representerar i själva verket det första experimentella påvisandet av en allmän biologisk lag, som omsluter en mängd fenomen av stor medicinsk betydelse.

Anafylaxi. Nästa gång samma lag som ett försöksresultat kom till sy- nes, var strax före sekelskiftet och nu i Indiska oceanen, där den franske fysio- logen R i c h et som gäst på furstens av Monaco jakt roade sig med att pröva den giftverkan som extrakt av vissa lägre havsdjur, såsom maneter, utövade på därmed intravenöst injicerade hundar. Försöken, som efter hemkomsten ihär— digt fullföljdes i Frankrike publicerades år 1902. Det ovannämnda extraktet framkallade vissa förgiftningssymtom vid den första insprutningen och var så— ledes som Richet väntat sig giftigt. Den andra insprutningen efter ett par veckors tid framkallade emellertid vida svårare verkningar, icke sällan djurets död. Rich et trodde till en början, att detta berodde därpå, att den sist insprutade giftdoscn förenade sig med den först insprutade. Denna tolkning måste emellertid snart avvisas på grund av tvenne omständigheter, som tack vare en i det oändliga varierande försöksanordning allt tydligare kommo i da- gen, nämligen 1) en avsevärd tid, som regel icke understigande 10 dagar, måste förflyta mellan den första och den andra insprutningen, 2) den andra dosen åstadkom sina elakartade symtom även om den endast utgjorde en ringa bråk— del av den första dosen. Mekanismen kunde således icke gärna vara en enkel summationseffekt. I Ric h et s ögon var det konsternerande i dessa försök att ett djur genom föregående behandling med ett gift kunde göras känsligare för samma gift. All tidigare erfarenhet talade för att motsatsen borde vara för— hållandet. Det var ju redan från antiken bekant, att en människa ansågs vänja sig vid gifter genom att intaga dem i till en början små och därefter stigande doser. Även J enners vaccination innebar ju, kan man säga, att införandet av ett gift i organismen i fortsättningen skyddade densamma mot ett närståen- de gift. Men det fanns ju långt färskare exempel, som talade alldeles samma

• Sida 113
•  Original

| i l

språk. Så var ju förhållandet med Pa steurs tidigare immuniseringsförsök. Så var också förhållandet med den amerikanske forskaren Sewalls förut- nämnda experiment med ormgift insprutat på duvor på 1880—talet. På grund av att Ric h e t 5 försök voro raka motsatsen till en dylik profylax, fann denne för gott att prägla begreppet anafylaxi. Den franske fysiologen menade här- med tillstånd av ökad känslighet, av överkänslighet mot ett gift, sedan en viss s. k. inkubationstid förflutit efter föregående injektion av detsamma. Ric h e t levde sålunda i den föreställningen vid tiden för publikationen av dessa under—

! sökningar, att det anafylaktiska fenomenet var bundet till injektionen av en , giftig substans — ett förhållande som visserligen skulle ha varit intressant, ,. men dock väsentligen inskränkt företeelsens allmän—biologiska och därmed ock—

så medicinska betydelse.

Endast något år senare kunde emellertid schweizaren Arthus konstatera att R i c h e t 5 anafylaxibegrcpp var alldeles för snävt. A r t h us hade inji— cerat kaniner intravenöst med hästserum respektive komjölk —— såsom M a g e n- , d i e en gång hade injicerat hönsäggvita — och i likhet med denne funnit, att ' den första injektionen förlöpte så gott som reaktionslöst, under det att den andra utlöste de svåraste allmänsymtom. Arth 11 s fäste vidare uppmärksam- heten på ett förhållande av den största principiella vikt, nämligen att hästserum respektive komjölk vid den andra insprutningen utlöste precis samma förgift- ningsbild. Därav framgick att man kunde framkalla anaphylaxi med praktiskt taget ogiftiga ämnen, och att giftigheten helt var en följd av att insprutningen förnyades.

All e r g i. Redan 1903 fattade österrikaren v 0 n P i r q u e t att anafylaxi- begreppet även i denna vidsträcktare bemärkelse endast utgjorde ett special- fall av en långt generellare biologisk lag, varom mänskligheten allt sedan sin barndom erfarit vissa angenäma konsekvenser, nämligen att en del febersjuk— domar som mässling, scharlakansfeber osv. visserligen äro ytterst vanligt före— kommande, men att man i alla fall får dem endast en gång i livet. Likartade fenomen voro J 0 n n e r s vaccination samt P a s t e 11 r s och S e w alls immu- niseringsförsök. Pirquet nämnde särskilt såsom andra exempel, att syfiliti— , kern icke reagerade mot syfilis, smittoämne, den tuberkulöse icke mot tuberkulin

på samma sätt som en frisk person. Hela mängden av dessa immuniseringsföre— teelser kunde tillsammans med anafylaxien sammanfattas som skilda uttryck för ett förändrat sätt att reagera hos organismen. För alla tillstånd av förändrat reaktionssätt vid förnyad kontakt med vissa ämnen föreslog Pirquet be— , teckningen allergi. I överensstämmelse härmed kallas alla de ämnen, vilka Eframkalla allergi för allergener. Dessa ämnen äro som regel av äggvite- jnatur och härröra nästan undantagslöst från växt— eller djurriket, däri inbe- ggripet bakterieprodukter. För att komma till verkan måste allergenerna som gregel komma i kontakt med cellerna i organismens inre. Praktiskt taget alla [våra äggvitehaltiga födoämnen verka som allergener, om de insprutas i blodet fcller i vävnadernas saftrum. De äro däremot overksamma i matsmältnings— 5'; kanalen liksom under normala förhållanden även deras sönderdelningsprodukter, & sedan de passerat tarmväggen och inkommit i blodet. i. På grund av otaliga laboratorieundersökningar — i stor utsträckning med |, marsvin som försöksdjur —- har man sökt bilda sig en föreställning om vari |, den förändring består, som konstituerar allergien, och som framkallas efter den l. första insprutningen av ett allergen. Mekanismen anses vara den följande. Då allergenet vid den första insprutningen inkommer i organismen och träder i

• Sida 114
•  Original

kontakt med organcellerna, bilda dessa mot allergenerna riktade specifika a n t i— k rop p a r, vilka, sedan en viss tid förflutit, kunna påvisas såväl i blodet som i organcellerna. Den allergiska reaktionen vid den andra insprutningen av aller- genet kommer till stånd, därigenom att detta reagerar med de förut bildade antikropparna. Denna reaktion uppträder dels i blodet och — vad som sanno-l likt är mycket viktigare — dels i organcell—erna, vilka härigenom försättas i ett för— ändrat tillstånd. Allergen—antikroppsreaktionen åstadkommer i synnerhet tvenne slag av dylika förändringar, vilka förklara flertalet av den allergiska reaktionens typiska symtom. Den ena förändringen utgöres av kramp i den glatta muskula— turen såsom exempelvis den i luftrörens väggar befintliga, vilket åstadkommer andnöd — astma-anfallet. Den andra förändringen utgöres av en skada i här- rörskärlens tunna väggskikt, varigenom blodvätska läcker ut och vävnaden svullnar upp —— det allergiska ödemet.

På vad sätt allcrgen—antikroppsreaktionen åstadkommer dessa verkningar ut- gör en svårbedömd och alltjämt omtvistad fråga. Många forskare antaga för närvarande att de allergiska symtomen framkalla—s av h i stamin, ett ämne som kan påvisas som en produkt av skadade celler. Insprutning av en svag histaminlösning ger nämligen en symtombild som förefaller att vara identisk med den som åstadkommes genom en förnyad allergen—insprutning. Kommer denna uppfattning att visa sig vara riktig, skulle de allergiska sjukdomarna således bero därpå, att allergenet vid sin reaktion med de antikroppar, som äro fästade vid organccllerna, ur dessa sistnämnda lösgöra histamin.

Detta är i några huvuddrag den experimentella forskningens utveckling lic— träH'ande allergi-problemet och den därpå grundade begreppsbildningen, som bidragit att skapa klarhet över ett stort och dunkelt fält av mänskliga sjuk— domstillstånd, vilka bruka sammanfattas under benämningen dc allergiska sjuk— domarna. Det är också denna experimentella forskning som i många avseen— den blivit vägledande för såväl diagnos som terapi inom denna i ytligt sett varierande, men i grunden sannolikt enhetliga sjukdomsgrupp, som innefattar såväl mindre krämpor av alla slag som ytterst allvarliga sjukdomar. hIan har beräknat att i Amerika icke mindre än ungefär 10 procent av befolkningen vid åtminstone något tillfälle lider av en allergisk åkomma.

Beträffande diagnosen av en allergisk sjukdom är det ofta nog lättare att misstänka att en sådan föreligger, än att kunna diagnostisera vilket allergen som är ansvarigt för densamma. Vid sökandet efter det skyldiga allcrgcnet utgöres den experimentella modellen av ett fenomen som uppkallas efter upptäckaren, den förutnämndc Ar th n s. Dcnnc fann, att det med ett allergen förbehand ladc försöksdjuret svarar med en lokal reaktion på det ställe där den förnyade insprutningen sker, även om dosen är så liten att några allmänsymtom icke utlösas. Man kan följaktligen på en patient, som förmodats lida av allergisk sjukdom, pröva det ena misstänkta allergenet efter det andra genom att in- spruta det i eller anbringa det på huden, som med svullnad och rodnad ger till känna, då det skyldiga ämnet är funnet.

Den viktigaste behandlingsprincipcn vid en allergisk sjukdom är naturligtvis att söka eliminera allergenet ur den sjukes omgivning. Om detta icke går för sig, återstår att försöka försvaga allergen-antikroppsreaktionen. Även här har djurförsöken visat vägen. Egendomligt nog kan nämnda reaktion försvagas eller till och med upphävas genom att i små ofta upprepade. doser injicera allergencl varigenom en s. k. desensibilisering åstadkommes. På denna bas grundadc engelsmännen Noon och Freeman, liksom den store franske klinikcrr W id al den desensibiliserande terapien vid allergiska sjukdomar. Det är ganskf

• Sida 115
•  Original

egendomligt att tänka sig att därmed b ä g g e H a h 11 e m a n s terapeutiska huvudteser, dvs. såväl similia similibus som de minimala doserna på en gång på ett alldeles oväntat sätt kommit till heders.

*Serumsjuka. I den äldre och äldsta medicinska litteraturen finnas ett flertal beskrivningar av sjukdomstillstånd, som vi nu beteckna som allergiska. Här skall emellertid först beröras en allergisk reaktion hos människa, som står det allergiska djurförsöket nära och som är bekant från och med serumterapiens införande i början på 1890-talet. Som redan nämnt förutsätter behandlingen av difteri insprutandet av hästserum i jämförelsevis betydande mängder. Här- vid inträffadc i vissa fall svårartade ehoektillstånd redan vid den första insprut- ningen, vilka äro svårförklarliga. Men dessutom kunde man vid upprepade in- sprutningar av difteriserum se bilder av typisk anafylaxi hos människa. Allra intressantast från teoretisk synpunkt var den form av s. k. serum sj uka. som uppträder först omkring 10—14 dagar efter insprutningen av en enda större , dos serum. Förklaringen till denna symtombild — bestående i hudutslag, huvud—

värk, feber —— anses vara den att efter förloppet av nämnda tid en rest av

, allergenet, dvs. av den kroppsfrämmande hästserum- äggvitan återstår i blodet

och reagerar med de efter insprutningen bildade antikropparna.

H (3 snu va. En av de sedan lång tid tillbaka mest kända allergiska sjuk— domarna utgöres av hösnuva, vars beklagliga offer med ängslan emotse »sommaren sköna, då marken hon gläds». Sjukdomen finnes väl beskriven redan från 1800-talets början med 1611 del riktiga antaganden om dess orsak, men först 1873 kunde engelsmannen B la c k l e y, som själv led av denna åkomma, genom talrika självförsök leda i bevis, att sjukdomen uppkommer genom kontakt med frömjöl, vanligen härrörande från vissa gräsarter, men även från blommor och träd. Bla c kl e y kan även räknas som uppfinnare av den ovannämnda aller- giska hudreaktionen i diagnostiskt syfte.

A s t ma. En allvarligare allergisk sjukdom, som ofta förekommer i förening med höfeber, men vanligare uppträder ensam, är a s tma, asthma bronchiale, som i fall med ofta påkommande, långvariga och svåra anfall av andnöd utgör ett ytterst plågsamt och starkt invalidiserande moment. Astmans orsak är icke alltid så lätt att utröna, och man har att räkna med 100-tals allergener som utlösande faktor. Vid sidan av astma av yttre anledning har man emellertid även att räkna med astma av inre orsak, varvid ett hypotetiskt allergen skulle bildas inom patientens kropp. I svåra fall, där en desensibiliserande behandling icke går att utföra, får man nöja sig med en symtomatisk behandling. Härvid spelar särskilt binjuremärgens hormon adrenalinet en välsignelsiebringande roll, tack vare sin effekt att lösa den spastiska kontraktionen av den glatta muskula— turen i luftrörens väggar.

I cl io s y n k r a s i. Säkerligen motsvara flertalet eller måhända samtliga av de 5. k. i (1 i o s y n k r a s i e r n a de allergiska tillstånden. Med idiosynkrasi menades i äldre tider alltsedan antiken en egendomlig sammansättning av krop- pens vätskor, vilket ansågs vara förklaringen till det mystiska förhållandet att vissa människor utan synlig anledning blevo svårt sjuka vid förtärandet av vissa födoämnen, som för det stora flertalet äro alldeles oskadliga, och som ofta nog tillhöra bordets läckerheter såsom smultron, jordgubbar, honung, choklad. nötter, ostron. kräftor, hummer, icke så alldeles sällan sådana tillhörande vår dagliga kost, såsom ägg, mjölk, fisk och i sällsynta undantagsfall över huvud taget vilket födoämne som helst. För att endast nämna ett ålderdomligt exempel 111 medicinens heliga skrifter, har Hippokiates en lång utläggning angående det egendomliga förhållandet att en del människor kan förtära hur mycket ost som

• Sida 116
•  Original

helst, under det att andra bli sjuka även av en liten bit, vilket förklaras bero därpå att ost på något sätt är oförenligt med sammansättningen av de sist- nämndas vätskor.

Även för rent minimala mängder kunna överkänsliga personer reagera med de mest våldsamma symtom _ rodnande utslag, svullnad av huden, slemhin- norna, huvudvärk, buksmärtor, kräkningar, diarré. Förklaringen till denna form av överkänslighet är i många fall säkerligen den, att det ifrågavarande anima— liska eller vegetabiliska äggviteämnet vid något tidigare tillfälle passerat tarm— väggen — antingen beroende på att det förtärts i övermått eller på att tarm— * väggen varit skadad — varefter det övergått i blodbanorna och i organismen bildat de antikroppar, med vilka samma ämne vid förnyat förtärande och för- nyad passage till blodet reagerar. Det är från denna synpunkt sett icke osanno- ' likt att det patologiska huvudmomentet hos en person med födoämnvesallergi i vissa fall utgöres av en bristfällig tarmfunktion.

Fall av idiosynkrasi vid det bevisligen första förtärandet av ett födoämne äro dunkla, men man räknar här med den möjliga förklaringen, att antikroppar mot det ifrågavarande födoämnlet äro ärvda. På det hela taget och bortsett från de svårare fallen, som inte äro så vanliga utgör ju födoämnesidiosynkra- sierna inom de allergiska sjukdomarna ett kuriöst gränsområde till det normala — ett kärt ämne till bordskonversation för de okänsliga, då någonting serveras för vilket en närvarande person är överkänslig.

Allvarligare äro de idiosynkrasier för vissa läkemedel såsom jod, kinin och aspirin, vilka sedan länge äro bekanta. Dessa ämnen kunna i och för sig själva icke betraktas som allergener, men man antager att de hos vissa människor för- binda sig med en del av serumäggvitans molekyler på sådant sätt, att kom- binationsproduk'ten får karaktär av ett kroppsfrämmande äggviteämne med allergen—egenskaper.

Socialt långt viktigare äro en mängd av de y r k e s sj u k d 0 m a r, som be— traktas som allergiska och uppkomma genom en förvärvad överkänslighet vid kontakt med sådana ämnen, vilka äro förbundna med yrkesutövningen. Här kunna praktiskt taget alla såväl gasformiga som flytande substanser komma i fråga. I synnerhet äro målare offer för mången gång ytterst besvärande allier— giska yrkeseksem. Men även metaller ha, sannolikt på samma omväg som de ovannämnda läkemedlen, allergena verkningar. Detta är särskilt förhållandet med nickel, vilket är av stor betydelse vid ordnandet av arbetsskydd i industri, som använder nämnda metall.

Men den experimentella allergi—forskningen har under de senare årtiondena väsentligt vidgat perspektivet. Med tämligen stor säkerhet får det anses vara fastställt att en av de svåraste och vanligaste njursjukdomarna, nämligen g 10 m e r 11 1 o n e p h r i t e n, åtminstone delvis beror på allergisk organskada av njurarna. Grundläggande för denna uppfattning äro främst en japansk (Masugi) jämte en svensk (Ahlström) undersökning, vilka bägge äro av helt experimentell natur grundade på djurförsök, men vilka sannolikt kom— ma att medverka vid utformningen av pro—fylaktiska och terapeutiska åtgärder mot nämnda sjukdom hos människa.

Ännu större konsekvenser kommer uppställandet av det allergiska sjukdoms- begreppet att få, om det antagandet visar sig vara riktigt, att allergena verk- ningar av bakteriella äggviteämnen utgöra orsaken till de reumatiska åkom- morna, vilka genom sin vanlighet och sina invalidiserande följdtillstånd utgöra ett samhällsont av första ordningen.

• Sida 117
•  Original

C. De inre-sekretoriska sjukdomarna.

Alltsedan antiken förelåg en någorlunda riktig uppfattning angående flertalet av de stora inälvsorganens uppgifter. Så var förhållandet med hjärnan, lungorna, magsäcken, levern, tarmarna, njurarna, blåsan och könsorganen. Sedan Har- vey 1628 i sin lilla skrift bragt klarhet över arten av och meningen med hjärtats rörelse, var det bland de stora organen egentligen endast mjälten vars

: funktion var och förblev dunkel.

Men man hade — delvis ända sedan antiken — även kännedom om ett fler— tal mindre inälvsorgan, vilka motsvarade några av de bildningar, vilka nu för tiden sammanfattas under beteckningen de inre—sekretoriska körtlarna. Över deras funktion grubblade man i gångna tider alldeles förtvivlat. Förklaringsför— söken hade nämligen att räkna med det obegripliga förhållandet, att dessa körtelliknande bildningar saknade utförselgång till yttervärlden eller till andra organ och över huvud taget varje förnuftig förbindelse med omgivningen. Stor— leken av denna svårighet framgår kanske allra bäst av den omständigheten, att man i flera fall fann sig föranlåten att i sina spekulationer konstruera hypote— tiska utförselgångar, vilka saknades i verkligheten.

Till dessa organ hörde u n d r e h j ä r n b ih a n g e t, även kallad h yp 0— f y s e n eller g 1 a n d u l a p 1 t 11 i t a r i a. Den sistnämnda beteckningen hänför sig till Galenus, föreställning att denna brunbönstora bildning belägen mellan hjärnans undersida och överdelen av näsans hålrum utgjorde en körtel, som hade till funktion att reglera hjärnans bestånd av slem (p i t u i t a) genom . att i lämpliga mängder låta ett hotande överskott avgå till näsan —- den äldre medicinens förklaring till snuvans fysiologiska betydelse. Tack vare den enorma roll, som i den antika humoralpatologien tillmättes slemöverskottet som sjuk— domsanledning, framstod främre hjärnbihanget trots sin ringa storlek som ett av kroppens allra viktigaste organ. Närmare 1500-talets mitt accepterades denna punkt i Galcnu s, lära av den nyare anatomiens grundläggare Vesa— ] i 11 s, som i så många andra avseenden så hårt kritiserade det antika mönstret.

Även det övre hjärnbihanget, epifyscn eller glandula ' p i n e a l i 5 var bekant sedan antiken. Dess betydelse ansågs emellertid osä- ker ända till dess att tvivlets stora filosof D :e s e a r t e s upphöjde det ärt- stora organet till den mänskliga kroppens förnämsta. Han påstod nämligen att det övre hjärnbihanget — beläget så gott som i hjärnans centrum — var säte i för den odödliga själen eller rättare utgjorde det punktformiga område av hjär— nan där det immateriella trädde i förbindelse med den förgängliga kroppen. Ett för D e s e a r t e s' hypotes suggestivt verkande moment utgjorde organets placering omedelbart intill och ovanför det trängsta stället av hjärnans system av hålrum, genom vilket den franske filosofen föreställde sig att »livsandarna» i den främre delen av hjärnan kommunicerade med dem i den bakre delen, , härvid bringande den lilla körteln i rörelse. Epifysen, för närvarande betraktad som den minst intressanta av de inre—sekretoriska körtlarna, var således till en 'tid föremål för den mest vördnadsfulla uppmärksamhet från såväl filosofiens — som anatomiens sida.

S k 6 1 d k ö r t e 1 11 har i äldre tiden givit upphov till mycket växlande teo- rier angående organets fysiologiska betydelse. Den förste, som i nyare tid be- arbetade sköldkörtjelns anatomi och gav organet dess alltjämt brukade latinska namn, var engelsmannen W h a r t o n kring 1600-talets mitt. Denne gick emel—

• Sida 118
•  Original

lertid icke längre i sina förklarin—gsförsök än att han ansåg sköldkörteln särskilt skapad för att giva halsen dess jämna rundning, vilket ansågs vara betydelse— fullt särskilt för kvinnan. Under 1700—talet synes den vanligaste föreställningen ha varit den, att sköldkörteln spelade en roll för stämbildningen genom avsönd— rande av smörjmedel för stämbanden förmedelst en antagen, men aldrig skådad förbindelse förlöpande från körteln till struphuvudets inre. I början av 1800- , talet åter var man övertygad om riktigheten av S c h reg e r s hypotes, näm- * ligen att sköldkörteln tjänstgjorde som en regulator för tillströmningen av blod till hjärnan. Utgångspunkten för denna hypotes var den alldeles riktiga iakt— tagelsen av organets rikedom på blodkärl, vilka dilaterade tänktes minska, kon- traherade däremot öka blodströmmen till hjärnan.

Binjurarna beskrivas som självständiga organ först kring 1500-talets mitt av den store italienske anatomen E 11 s t a e h i 11 5. Angående deras funk- tion ha föreställningarna svängt från de mest triviala till de mest äventyrliga spekulationer. Några auktorer höllo före, att binjurarna endast voro till för att utfylla tomrummet mellan njurarna och mellangärdet. Andra hade vid und'er- sökning av den döda människokroppen fäst sig vid den omständigheten att binjurarnas centrum ofta utgöres av ett halvflytande mörkfärgat innehåll (följ- den av en autolys efter döden). Härav uppkom föreställningen att binjurarna voro små påsar till uppsamling av oren svart galla, som därifrån genom en postulerad utförselgån-g överfördes till njurarna. Denna teori framlades första gången av den äldre Bartholin, som var född i Malmö och som tillsam- mans med sin son och brorson grundade Danmarks stora anseende i anatomien under 1600-talets senare hälft. I överensstämmelse med denna teori buro binju— rarna länge namnet c 3. p s 11 1 se a t r a b i 1 i a r i se efter atra bilis, det latinska namnet på den svarta gallan.

Upptäckten av inre sekretion. So—mavdetovanståendefram— går voro de äldre teorierna angående de inre-sekretoriska körtlarnas funktion fångna i den föreställningen att förklaringen måste anknytas till deras läge i krop- pen. Den sto-ra begynnelseupptäckten i endokrinolo-giens historia blev därför det experimentella påvisandet av att ett dylikt organ förmår utöva sina verkningar även om det förflyttas från sin egentliga lokal, endast det kan fås att träda i förbindelse med blodkärlssystemet.

Det finnes en urgammal erfarenhet angående följderna av förlust av vad vi nu veta vara ett inre-sekretoriskt organ. Kastreringen, dvs. bortopererandet eller förstörandet av testiklarna hos män och handjur förändrar hela organismen i såväl kroppsligt som själsligt avseende. Detta ansågs tidigare åstadkommas genom förmedling av nervsystemet. År 1849 fann emellertid den tyske läkaren B e rc h t old, att om testiklarna skäras bort på en tupp och därefter inplan— t-eras någonstans under huden på samma tupp, inträder icke den typiska kastra- tionsförändringen. Tuppen bibehåller sin käcka morgonsignal, sin kam, sina sporrar, sin stridslystnad och sin fortplantningsdrift. B'e r e h t old drog härav den riktiga slutsatsen att testiklarna utöva sin inverkan på kroppen via blodet. De måste således avsöndra något verksamt ämne till blodet, med andra ord de ha en inre sekretion — en beteckning, som C la u d e B e r n a r d präglade för det av honom upptäckta förhållandet att levern avsöndrar socker till blodet som motsats till den yttre sekretionen av galla till tarmen. B erehtold s meddelande fängslade icke intresset hos några vetenskapliga akademier. Det sjönk undan i de till en tid förgätna medicinska upptäckternas rymliga brunn

• Sida 119
•  Original

och har först senare upphämtats och framhållits som den vetenskapliga endo- krinologiens primärfaktum.

A (1 d is 0 n 0 (: h b i nj u r a r n a. Det nästa framsteget togs endast ett par år senare. Det var år 1855, då den engelske läkaren Addison vid det be- römda Guy”s hospital i London framlade sina iakttagelser över en säregen sjuk- dom, utmärkt av svårartade svaghetstillstånd, blodbrist, brunfärgning av hud och slemhinnor, o-stillbara diarréer. ytterligaste kraftförfall och död. Till denna dystra kliniska symtombild har eftervärlden egentligen endast kunnat göra ett . tillägg, nämligen det sjunkande blodtrycket. Addison kunde nu visa att

denna sjukdomsbild konstant motsvarades av höggradiga förändringar i binju- e rama, som regel bestående i deras så gott som fullständiga förstörelse (för- ! orsakad av tuberkulos). Det framgick härav att dessa. organ äro livsviktiga var— .— jämte vissa utgångspunkter erhöllos för uppfattningen angående arten av deras i funktion.

B r 0 W n - S é q u a r d. Temat för A d (1 i s 0 n s meddelande betraktad-es mest som ett kuriosum, men det väckte den livligaste uppmärksamhet hos den egenartade engelsk-franske fysiologen B r 0 W n — S é (1 n a r (1, som efter ett kringflackande liv slutligen hamnade som C 1 a n d e B e r n a r (1 s efterträ— dare vid Collége de France. B r 0 W 11 - S é q 11 a r d ville genom djurförsök övertyga sig om riktigheten av Addisons slutsatser och kunde redan 1856 visa. att exstirpation av bägge binjurarna på hundar, kattor och marsvin framkallar ett hastigt växande svaghetstillstånd och död, vilket emellertid åtminstone till en tid kan förhindras genom transplantation under försöksdjurets hud av endera eller bägge binjurarna. B r 0 W n— S é q u a r (1 ägnade därefter en stor del av ett omfattande livsverk åt frågor rörande inre-sekretionen, för vilken veten- j skapsgren han räknas som den egentliga grundläggaren. Hans intresse kulmine- rade m-ed att han på sin ålderdom år 1889 offentligen framträdde med det på— ståendet att han föryngrat sig själv genom insprutning av testikelextrakt från hundar och marsvin. Detta meddelande, som innebar ingenting mindre än den första användningen på människa av den senare så enormt viktiga endo— krina substitutionst'erapien, hälsades på sin tid med ett ogement löje och de förnämsta uppslagsböcker ännu långt in i det 20:de århundradet framställa B r 0 W 11 — S é q u a r d 5 självförsök som symtom på senil sinnes— ? slöhet.

D e inre sekretoriska körtlarna. Till de inre sekretoriska körtlarna i egentlig (eller rättare sagt inskränkt) bemärkelse räknas förutom de ovannämnda organen (dvs. undre hjärnbihanget, övre hjärnbihanget, sköld- ? körteln, testiklarna och njurarna) dessutom bisköldkörtlarna, bukspottkörteln, i brässen eller thymus samt de kvinnliga könskörtlarna, dvs. äggstockarna. Det ! enda av dessa organ, vars medicinska historia i väsentligt avseende är svensk, ! !

utgör bisköldkörtlarna, ty den börjar i Uppsala år 1880, då en ung medicinare ' 5 a n d 5 t r ö m beskrev det översta körtelparet. Det drog länge om innan denna upptäckt kom till internationell kännedom, vartill anledningen var att ? den tyska tidskrift, till vilket manuskriptet inlämnats, återsände detsamma som ! värdelöst. Då fransmannen Gley drygt tio år senare gjorde samma upptäckt, ;? fäste någon hans uppmärksamhet på en avhandling i Uppsala läkareförenings [ förhandlingar skriven på svenska. Dess författare var då sedan ett par år död I efter att i flera år ha varit sinnessjuk. Fransmannen tillerkände S a n d 5 tr ö m ' äran av upptäckten, men dennes namn saknas dock ofta i den internationella litteraturen, som av de stora kulturländerna redigeras efter mer eller mindre

• Sida 120
•  Original

120 egoistiska principer. Den unge uppsalamedicinarens upptäckt är emellertid och

kommer sannolikt framgent att förbliva den sista stora anatomiska upptäckten. om därmed förstås påvisandet av ett livsviktigt, förut okänt organ.

Men som B 1' 0 W n - S é q 11 a r d förutsåg, har listan på de inre sekreto— riskt verksamma organen blivit längre, allteftersom vetenskapen framskridit. Dit räknas nu moderkakan, njurarna och vissa delar av magtarmkanalen. Det kommer måhända att Visa sig att slutligen nästan alla organ ha en inre sekre— tion icke endast i den meningen att de avsöndra ämnen till blodet — vilket självfallet alla levande celler göra -— utan att de avsöndra ämnen till blodet med speciella fysiologiska fjärrverkningar.

Kännedomen om den inre sekretionen har ju fullständigt revolutionerat vår uppfattning om det organisatoriska sammanhanget mellan kroppens olika delar. Tidigare betraktades nervsystemet som ensam bärare av underrättelseväsendet dem emellan, varvid neiverna kunna förliknas vid trådarna 1 en telefonanlägp— ning, vars huvudstation utgöres av centrala nervsystemet. I motsats härtill ha de inre sekretoriska signalerna jämföits med de av en radiostation i alla rikt ningar utsända elektriska vågorna, vilka endast uppfattas av de celler, som äro inställda för samma våglängd. De ämnen med specifika verkningar, som de inre sckretoriska körtlarna avsöndra till blodet, har man kallat h 0 rm 0 ner, vilket närmast kan översättas med budbärare.

Samtliga de sjukliga tillstånd, vilka kunna hänföras till rubbningar i den inre sekretionen, bero sannolikt undantagslöst på att något eller någia av de .lIII'( sekretoriskå or'ganen avsöndrar för mycket eller för litet av sitt verkning.sstoff det specifika hormonet. Det är på detta enkla grundfaktum som dena prak— tiska läkekonsten bygger sitt 1'egle1ande ingripande 1 bägge riktningarna. Över— produktionen av ett visst hormon nedbringas, där så är görligt, genom operativt avlägsnande av en större eller mindre del av den hormonproducerande vävna— den. Underproduktion åter kan som regel kompletteras genom tillförsel av ifrågavarande hormon, vanligen utvunnet som extrakt från djurorgan. Det för— håller sig nämligen så, att de för kropp och själ lika viktiga hormonerna hes människa och djur äro identiska. Denna omständighet har ju icke endast varit av den största betydelse för terapien, utan utgjort den nödvändiga förutsätt— ningen för att vetenskapen skulle kunna framställa hmmonet i kemiskt ren form och på grund härav bestämma dess struktur. Detta har 1 sin tur utgjo1l' förutsättningen för en syntetisk framställning, vilket redan lyckats för ett fler— tal hormonpreparat. Den hittillsvarande utvecklingen på detta område ingc1 förhoppning, att slutligen alla dessa för livets normala fortgång oumbärliga ämnen sko-la kunna framställas i de kemiska laboratorierna.

En sak, som mycket komplicerat våra till en början alltför schematiska före- ställningar om den inre sekretionen, är den omständigheten att de olika inre— sekretoriska organen påverka varandra, varigenom funktionella orsakskedjor komma till stånd, vilka i ändlösa cirklar anknytas till varandra och korsa var— andra i alla riktningar. Att bringa klarhet i denna utomordentligt inveckladc härva av inflytelser, som förmedelst blodet reglerar nagra av grundförutsätt— ningarna för våit normala liv, utgör för närvarande en av endokrinologiens ange— lägnaste uppgifter.

Det kan icke komma i fråga att söka ge ens en överblick av denna vetenskap. vars forskningsresultat redan för länge sedan nått en oöverskådlig omfattning. Här skall endast erinras om några historiska data beträffande några av de vik-

i 1 'i

• Sida 121
•  Original

tigaste inre-sekretoriskt betingade sjukdomstillständ, vilka den praktiska läke— konsten lärt sig bemästra.

S k 6 1 d k ö r t e 1 11 var det inre sekretoriska organ, över vars sjukliga rubb— ningar terapien först triumferade. Själva utgångspunkten var emellertid beklag- lig. Schweziska kirurger, bröderna R'e v e r (1 i 11 (1882) och K o e 11 e 1' (1883) hade funnit, att om man hos patienter med struma, dvs. förstorad sköldkörtel. opererade bort hela organet, inställde sig en sjukdomsbild, som i allt överens— stämde med en sjukdom som engelsmännen G ull och O rd ett årtionde tidi— gare beskrivit. Denna sjukdom, kallad myxöd em, uppträdde särskilt hos kvinnor i 40-årsåldern och gav sig till känna i synnerhet genom en maskartad ansvällning av huden i ansiktet, förlänande detsamma en uttrycklöshet, som för övrigt motsvarade ett avtrubbat själsliv, trögare funktioner av hjärta och tarm och. som man senare funnit, minskad ämnesomsättning. På grund av de schweiziska kirurgernas meddelande återupptogs några sedan länge nedlagda undersökningar över sköldkörteln av deras landsman fysiologen Schiff, som också kan räknas till endokrinologiens främste pionjärer. Denne hade nämligen redan 1856 publicerat resultat beträffande den svårartade sjukdomsbild hos hundar som framkallas genom borttagande av sköldkörteln Schiff gjorde nu (1884) om dessa fö1sök men utökade dem med en transplantation av sköld- körtelvävnad, varigenom symtomen fullständigt upphävdes. 1890 föreslog engelsmannen H 0 1' sl e y att behandla människans myxödem med transplanta- tion av sköldkörtel, 1891 använde M 11 rray subkutan injektion av sköldkör- telextrakt med framgång och 1892 fann dansken Howitz det viktiga för- hållandet att man kunde uppnå fullständig effekt helt enkelt genom att intaga sköldkörtelpreparat genom munnen. Denna klassiska behandling är alltjämt suverän. Inom förloppet av någon vecka bli de sjuka normala människor och deras ansikte förändras hastigt, som då en mask avlyftes.

Vid medfödd höggradig underfunktion av sköldkörteln bliva barnen s. k. kretiner, dvs. hjälplösa idioter med kraftigt tillbakahållen längdtillväxt och samma karakteristiska hudförändringar som ov.an Om behandlingen, en konstant tillförsel av sköldkörtelpreparat, kan insättas i tid —— vilketo tyvärr mera sällan är förhållandet — gå dessa barn en normal utveckling till mötes.

Morbus Basedowii. Men medicinen känner också sedan länge den sjukdom, som framkallas genom en överfunktion av sköldkörteln, och som regel träffar vuxna personer, vanligen kvinnor. Flertalet av de sjukas livsfunktioner äro intensifierade, liksom jagade. Pulshastigheten är kraftigt ökad icke sällan för,dubblad det föreligger en nervös oro med finvågiga darrningar särdeles i händerna och därjämte en känsla av hetta, det inställer sig ostillbara diarrée1, som bidraga till en alltmera utpräglad avmagring med åtföljande kraftförfall. Därtill kommer tvenne väsentliga specialsymtom, dels en ansvällning av sköldkör— teln, struma, som dock är tämligen måttlig ,dels en framskjutning av ögonbul- berna som i lindriga fall giver blicken en t,egendomlig glans, i de mera höggra— diga gör intryck av att ögonen äro på väg att alldeles lämna sina hålor. Denna sjukdom beskrevs första gången 1835 av engelsmannen Graves, 1840 nog— grannare av tysken B a 5 ed 0 W. 1886 fick den likaledes tyske läkaren Möbius den lyckliga idéen att den s.k. B a 5 ed o vvsk a sjukan ut- gjorde myxödemets motsats, och att den således berodde på en sjukligt stegrad funktion hos sköldkörteln. Denna teori har i stort sett visat sig vara riktig. Enligt vår nutida uppfattning, är sköldkörtelhormonets viktigaste verkan den att intensifiera ämnesomsättningcn. Liksom det principiellt sett viktigaste sym—

• Sida 122
•  Original

tomet vid myxödem är en minskad ämnesomsättning är det viktigaste symtomet vid Basedow en ökad ämnesomsättning. som mätes genom bestämning av syre- förbrukningen under viss tid hos den vilande patienten.

Den viktigaste och vanligen alldeles effektiva behandlingen av Morbus Ba sed 0 W ii består i att avlägsna en stor del av sköldkörteln genom ett kirur- giskt ingrepp. Denna operation var tidigare förenad med icke ringa dödsrisk, som emellertid genom den amerikanske forskaren Plummers förslag att förbehandla patienterna med stora doser jod har i hög grad reducerats.

Det sistnämnda ger anledning till några ord om den kemiska forskningen på detta område. Det var en urgammal erfarenhet att olika former av struma be— handlats med preparat — icke sällan av havsväxter —— vilka senare befunnits vara starkt j 0 (1 h a l t i g a. Därjämte tyckte man sig ha konstaterat, att trakter med riklig förekomst av struma, voro fattiga på jo d. Detta gav den tyske kemisten B a u m a n n anledning undersöka om sköldkörteln själv inne- höll jod i större mängd (1895) — ett antagande som visade sig vara riktigt. Nästa trappsteg var 0 sw al d 5 påvisande av att joden i den 's. k. sköldkörtelkolloi- den var bunden till en äggviteartad kropp. 1914 lyckades det K en d all att renframställa det verksamma ämnet, vars kemiska sammansättning och syntes 1926 klarlades av H a r i n g t o n. Det rena preparatet, kallat t h _v r 0 x i n, visade sig vara verksamt i minimala doser. Den fysiologiska variationsbredden beträffande sköldkörtelns thyroxinavsöndring är obetydlig — ett milligram för litet per dygn gör människan till idiot, ett milligram för mycket och hon ham- nar i ett psykisk-t upphetsningstillständ.

Inn-an b i s k ö ] (1 k 6 r t 1 a r n a upptäcktes och deras funktion klarlagts. hade de ställt till en massa krångel för vetenskapen. Borttagandet av sköld— körteln i djurförsök åtföljdes ibland endast av den sjukdomsbild, som motsvarar det ovannämnda postoperativa myxödemet hos människa, ibland däremot av hastigt insättande kramper, inom tämligen kort tid följda av djurets död. Några fysiologer menade därför, att sköldkörteln var ett kramp-förhindrande, livs- viktigt organ, andra förnekade detta. Förklaringen till de växlande försöks- resultaten visade Gl e y år 1891 —— samtidigt som han återupptäckte S 3. n d- s trö m 5 körtlar — vara den, att i försöken med kramper och död inte bara sköldkörteln utan därjämte samtliga bisköldkörtlar avlägsnats. Lämnades där- emot ett par eller endast en av dessa sistnämnda kvar, fingo försöksdjuren allenast myxödem, däremot inga kramper. Sköldkörteln är således icke ett livsviktigt organ, men det är fallet med bisköldkörtlarna, fastän de äro så mycket mindre. Att de sistnämnda så ofta fjärmades samtidigt med sköld- körteln beror på deras anatomiska lokalisation. De ligga nämligen omedelbart intill eller delvis inbäddade i sköldkörteln.

Vid underfunktion av bisköldkörtlarna hos människa, som kan vara en följd av blödningar, tuberkulos osv. minskar blodets kalkhalt och inträder ett kramp- tillstånd 5. k. t etan i, vars kliniska bild för övrigt varit bekant ända sedan 1830. Denna sjukdom kan hävas genom injektion av det av amerikanaren C o 11 i p är 1925 renframställda hormonet, kallat p a r a t h 0 r m 0 n.

Vid överfunktion av bisköldkörtlarna, som vanligen är följden av en svulst- artad förstoring av en eller flera av dem, stiger däremot blodets kalkhalt på bekostnad av skelettets, vilket därigenom på flera ställen kan bli så skört, att det vid ringa påfrestning brister. Vid hastigt stegrad avsöndring till blodet av bisköldkörtelhormonet inträder en mera akut förgiftningsbild, som leder till avlagring av kalk i de livsviktiga mjukdelsorganen jämte blodproppsbildning

• Sida 123
•  Original

i stora delar av kärlsystemet med åtföljande död. Såväl den kroniska sjukdo- men som den akuta förgiftningen kan i ett enda slag hävas genom exstirpation av den svulstartade bisköldkörtelvävnaden, en operation, som första gången utfördes av amerikanaren Mandl 1926. Sådana sjukdomsfall äro sällsynta, men deras igenkännande av den största betydelse.

Binjurarna. Dessa organs fysiologi kompliceras därav att de bestå av tvenne skilda delar, innerst märgen och därutanför barken, vilka synas ha av varandra till stor del oberoende funktioner.

Efter A d dis o n s kliniska och B r 0 W 11 - S é q u a r (1 s experimentella un- dersökningar kring århundradets mitt, som ovan omnämnts, dröjde det till när— mare dess slut, innan binjureforskningen åter tog fart. Det gällde visserligen endast märgens funktion. men utvecklingen här var så mycket raskare. 1894 visade engelsmännen () l i v 0 r och S e h ae fer, att binjureextraktet från binjuremärgen har blodtrycksförhöjande verkan genom kontraktion av de peri— fera småartärerna. Härmed fick en gammal folklig visdom sin vetenskapliga bekräftelse. Det har nämligen sedan länge varit bekant, att den som skär sig vid slakt, kan stämma blodflödet genom att trycka en binjure från slaktdjuret mot såret. 1901 lyckades japanen Ta k a min e renframställa den verksamma beståndsdelen i binjuremärgen, a d r e n a l i n e t, som 1906 av tysken F r i e d— ma n syntetiserades och i denna form erhöll namnet suprarenin. Det var bio— kemiens första stora seger på endokrinologiens fält. Bländad av framgången såg man till en tid endast binjuremärgen och blundade för barken, som betrak- tades som ett betydelselöst skal kring märgen. Adrenalinets fysiologi stude- rades med en ofantlig iver. En mycket intressant teori angående hormonets be— tydelse framlades av amerikanen C a n n o n. Det har visats, att vid adrenalin- injektion på djur blodfördelningen förändras till fördel för skelettmuskulaturen samtidigt som blodets sockerhalt stiger genom frigörelse av leverns glyko-gen. Vidare stegras andnings- och pulsfrekvensen, ögonen skjuta fram, pupillerna vidgas, håret ställer sig på ända. Dessa förändringar kunna tagas som uttryck för en intensifierad kampberedskap, och den ökade adrenalinavsöndringen så- lunda uppfattas som en hormonell mobiliseringsorder.

En besvikelse inställde sig emellertid snart i ett avseende. Det visade sig nämligen, att adrenalinet var helt verkningslöst vid Addisons sjukdom. Och som märgen varken förr eller senare kunnat visas innehålla eller avge något annat hormon än adrenalin, blev det nödvändigt att ta upp barkens betydelse till all- varlig prövning. Man kom härvid underfund med, att det i själva verket är b ark en, som utgör den livsviktiga delen av binjuren. Det måste vara bort— fallet av dess hormon, som framkallar Morbus Addisoni. Många försök stran- dade, men 1930 lyckades amerikanarna S win gl e och Pfiffn e r åstad- komma ett extrakt ur binjurebarken, som hos försöksdjur med exstirperade binjurar helt kunde ersätta dessas funktion och som under namn av cortin sedan visat sig kunna höggradigt förbättra tillståndet hos Addisonpatienter, göra dem arbetsdugliga och väsentligt förlänga deras liv.

För fullständighetens skull må tilläggas, att binjurebarken även någon sällsynt gång kan vara säte för en överfunktion i regel på grund av svulstbildning. In- träffar detta hos en kvinna inträder en drastisk omgestaltning, med skäggväxt och förmanligande av kroppens habitus i övrigt. Det finnes några fall beskrivna i litteraturen, där en sådan tragisk förirring förbytes i full återställelse genom ett operativt avlägsnande av den förstorade delen av binjurebarken.

• Sida 124
•  Original

B 11 k 5 p 0 t t k 6 r t e 1 n. Förberedelserna till upptäckten av sockersjukans natur och medlet för dess botande är ett belysande exempel på hur ett tera- peutiskt problem mognar, hur redan långt bort i det förgångna föraningar dyka upp och försvinna, hur påståenden i rätt riktning, grundade i första hand på jämförelser mellan de kliniska iakttagelserna och likfynden, framställas i allt. fastare form, men obevisade sjunka tillbaka i obemärkthet, hur slutligen de experimentella rönen vid djurförsök giva de avgörande stödjepunkterna för den äntliga erövringen.

Sockersjuka, diabetes mellitus, utgör som bekant en vanlig och svår sjukdom _ det sistnämnda framförallt, om unga människor drabbas av den— samma. Sedan man kommit till klarhet, att sockersjuka väsentligen beror på organismens oförmåga att förbränna socker, som på grund härav ansamlas i blodet i ökad mängd och därifrån övergår i urinen, började man särskilt under senare delen av förra århundradet att behandla de sockersjuka genom en regle- ring av deras diet, som gick ut på att minska kolhydrathalten. Ett ofantligt arbete på detta område jämte otaliga fruktbara meningsutbyten angående diet— listornas lämpligaste beskaffenhet ledde slutligen fram till en viss förbättring,r i de sockersjukas hårda öde. Men den rigorösa dieten var för patienterna en daglig plåga och mortaliteten särskilt bland de unga alltjämt mycket hög. Trots väldiga ansträngningar, behöll sjukdomen i stort sett greppet om sina offer.

Sjukdomen omnämnes redan i den gamla indiska sanskritlitteraturen. som dessutom lär innehålla den förbluffande uppgiften att sjukdom i bukspottkör— teln är förenad med en osläcklig törstkänsla. Från den grekisk-romerska antiken finnes beskrivet ett sjukdomstillstånd med svaghet, avmagring och stora urin— mängder. Den som i nyare tid i Västerlandet främst ledde uppmärksamheten på att vid en sjukdom med stora urinmängder, urinen i flertalet fall är sockerhaltig. var engelsmannen Willis kring mitten av 1600—talet.

År 1846 påpekade fransmannen B ou e hard a t att man vid sektionen av sockersjuka vanligen påträffade förändringar av bukspottkörteln, även kallad pankreas. Trettio år senare gjorde hans landsman L a n e e r e a ux samma påpekande med stöd av ett större material. 1889 meddelade von Mering och Minskowski den epokgörande iakttagelsen, att bortopererandet av pankreas på hund framkallar ett dödligt sjukdomstillständ, utmärkt genom stora mängder sockerhaltig urin, ostillbar törst och hastigt tilltagande svaghetstill- stånd, således symtom helt överensstämmande med dem vid diabetes hos män— niska. Därmed var det bevisat, att sockersjuka berodde på ett bortfall av pankreas inre sekretion, isynnerhet sedan H éd o n gjort det tillägget, att den experimentella sockersjukan hos hundar kan bromsas upp genom att införa bitar av pankreasvävnad under huden på de sjuka djuren.

Nu stod en gammal histologisk iakttagelse i tur att tillgodogöras. Den tyske forskaren La n g erha n 5 hade redan 1869 funnit att pankreas förutom den egentliga körtelvävnaden, som avsöndrar bukspotten, innehåller små runda— de bollar av celler av särskilt utseende, efter upptäckaren benämnda de La n— g e rh a n s k a e el l ö a r n a. Dessa äro mellan en femtedels och en tiondels millimeter i diameter, de ligga tämligen jämnt utströdda i hela körteln, deras antal har beräknats till omkring en miljon och deras sammanlagda volym till den ungefärliga storleken av en hasselnöt. År 1893 framkastade den franske forskaren La gue sse den geniala idéen, att det var från cellöarna, som det. pankreashormon avsöndrades, som förhindrade sockersjukans uppkomst. San- nolikheten för denna idés riktighet hårdnade icke oväsentligt, då flera forskare

• Sida 125
•  Original

ungefär tio år senare kunde visa att en underbindning av pankreas, utförselgång till tarmen, som kom hela den delen av körteln, som avsöndrade bukspotten att förtvina, men lämnade öarna oberörda, icke åtföljdes av sockersjuka. Mikrosko- pisk undersökning av likorgan gav ytterligare stöd åt Laguessefs idé. Patologerna kunde nämligen visa, att i nästan alla fall av sockersjuka öarna förete förändringar av ett eller annat slag, tydande på en funktionsnedsättning. Det fanns optimister, som gingo händelserna i förväg och redan betecknade det hypotetiska pankreashormonet som in sulin (efter det latinska ordet för 6 — __insula). År 1906 utförde den förutnämnde Gley försök att utvinna det— samma ur pank1easvävnad och lyckades faktiskt åstadkomma ett preparat med vissa verkningar, men saken föreföll oviss och nedlades. Även flera andra for— skare gjorde expeiiment i samma riktning, som emellertid strandade, och fast— än nästan alla problemets primärfaktorer voro kända, föreföll det som om hela frågan gått på grund.

Till den fysiologiska institutionens chef i Toronto, professor M a e l e o d, kom år 1921 en ung medicinare vid namn B a n tin g och bad att få göra ett försök att komma åt den hypotetiska substansen i öarna. Hans tanke var den att de tidi- gare försöken hade misslyckats på grund av att bukspotten förstörde det sanno- likt ömtåliga hormonet. Denna förstörelse borde helt kunna elimineras om man på försöksdjuren först underhand pankreas” utförselgång, varigenom den buk- spottsproducerande delen av körteln tillintetgjordes och därefter försökte extra- hera hormonet. Banting och en kamrat Best satte i gång med den upp- gjorda planen. Man underband på ett antal hundar bukspottkörtelns utförsel- gång och fick fram ett antal bukspottkörtlar, som praktiskt taget endast bestod av öar och bindväv. Ur dessa framställdes extrakt. Samtidigt hade man genom pankreasexstirpation på ett annat antal hundar framkallat sockersjuka och för— sökte nu med det framställda extraktet bota hundarna. De spända förväntning- arna infriades. De förut svårt sjuka hundarnas blodsocker sjönk, deras urin blev sockerfri och minskade i mängd, deras törst antog normala proportioner. Man var beredd att pröva extraktet på människa och en sockesjuk läkare ställde sig till förfogande. Resultatet blev lika gott som hos hundarna, och medicinen hade vunnit en av sina förnämsta terapeutiska segrar.

Sedan dess har med fullständig framgång mycket arbete nedlagts dels på att renframställa insulinet, dels på att minska dess resorberbarhet, varigenom verk- ningstiden av det insprutade preparatet förlänges. I sistnämnda syfte förbindes insulin med vissa äggviteämnena närstående substanser, s. k. protaminer, liksom med zink. Vid utarbetandet av dessa förbättrade insulinpreparat har dansken H a g e d 0 r n gjort betydande insatser.

Slutligen skall för fullständighetens skull i korthet tilläggas att ett alldeles nytt, måhända helt omvälvande moment år 1930 tillförts diabetesforskningen genom argentinaren H 0 u s s a y 5 påvisande av att borttagandet av såväl hypo- fysens framlob som pankreas på en hund ge1 en vida mildare form av diabetes än om pankreas ensam borttages. Man kan med andia ord bota svår experimentell sockersjuka hos hund genom att operera bort hypofysens framlob.

K 6 n 5 h 0 r m 0 n e r n a s närmare studium hämmades länge av den omstän- digheten att lämpliga prov saknades till bevis för deras förhandenvaro i ett organextrakt, vilket utgör huvudbetingelsen för en renframställning av den verk- samma beståndsdelen. Sedan emellertid lämpliga prövningsmetoder uppfunnits och utförligt utarbetats, gick utvecklingen på detta område framåt med storm- steg. Under det sista decenniet ha ett flertal av de ifrågavarande hormonerna

• Sida 126
•  Original

redan framställts i ren form och deras kemiska konstitution blivit närmare be— stämd. Från att man tidigare endast i grova drag haft klart för sig könshormo- nernas fysiologiska uppgift att framkalla och upprätthålla de 5. k. sekundära könskaraktärerna hos man och kvinna, avslöjade den moderna forskningen ett utomordentligt komplicerat spel, i vilket bland annat överordnade hormoner i undre hjärnbihanget ingrepo på ett alldeles avgörande sätt. Tills vidare ha de , terapeutiska framgångarna på detta område av endokrinologien varit jämförel- , sevis begränsade, och i varje fall icke stått i proportion till den atmosfär av sensation, som vanligen omger sexuella problem. De teoretiska landvinningarna , ha emellertid framförallt under trettiotalet varit oerhörda och bland annat givit anknytningspunkter till vad som för närvarande kan betraktas som den ' mänskliga patologiens huvudproblem, nämligen orsaken till och uppkomstsättet för de maligna svulsterna.

T e s t i k e 1 h 0 r m 0 n e r. Det finnes många metoder beskrivna för påvi— sandet av manligt könshormon. Den mest använda metodikcn består i injek— tion av det preparat. som skall undersökas, på kastrerade unga tuppar några dagar i följd. Den mängd av preparatet som framkallar en förstoring av tupp» kammen, motsvarande 20 procent kallas för en kapun—enhet. Andra metoder grunda sig på det förhållandet, att sädesblåsorna och prostata hos kastrerade gnagare skrumpna. för den händelse. icke manliga könshormoner tillföras i viss mängd.

Efter ett flertal tidigare mer eller mindre tillfredsställande extraktionsförsök lyckades M c G e e år 1927 framställa ett högaktivt preparat. berett av testik— lar. Senare påvisades ett ämne med samma egenskaper i såväl tjurblod som 'manlig urin. År 1930 lyckades den tyske forskaren B 11 t ena 11 (1 t erhålla den

verksamma beståndsdelen ur urin i form av rena kristaller, s. k. andro ste- ro n. Något senare isolerades en likartad ännu mera verksam substans ur testik— lar s. k. testosteron.

Liksom förhållandet visats vara med de ovan skildrade inre sekretoriska kört- larnas patologi räknar man även beträffande testiklarna med såväl en patolo— gisk överproduktion som en patologisk underproduktion av de specifika hormo— nerna.

En överproduktion av testikelhormon hos män har — i överensstämmelse med en överdosering av testikelhormon hos handjur —— ansetts vara anledning till en abnorm stegring av könsdriften. I en hel del dylika fall, där sedlighets- l'örbrytelser begåtts eller legat hotande nära, har kastration företagits, varvid enligt samstämmiga uppgifter socialt sett tillfredsställande resultat ernåtts.

Långt vanligare äro alla de mer eller mindre patologiska tillstånd, som kunna föras tillbaka på en upphävd eller nedsatt avsöndring av testikelhormon som orsak. Följderna av kastration av manliga individer på icke medicinska grunder (haremseunueker, kastratsångare) äro som redan nämnt välkända från äldre och i detta speciella avseende mera barbariska generationer. Under senare tid inskränker sig likartade rön väsentligen till gossar och män, som blivit kastrater på grund av olika slag av patologiska processer i testiklarna.

Av vida större allmänintresse äro de tillstånd i samband med åldrandet, vilka kunna föras tillbaka på en sviktande inre sekretorisk funktion hos de manliga könskörtlarna. Här har den av B r ow n-S é q 11 a r (1 inaugurerade tanken att ingripa med ersättningspreparat i olika former återupptagits. I början på 20— talet framträdde den ryskfödde, i Frankrike verksamme kirurgen Vo 1'0110 f f med resultatet av transplantation av aptestiklar på åldrande män _— försök.

• Sida 127
•  Original

l

vilka väckte ett ofantligt uppseende över hela världen, något som för övrigt måhända icke var främmande för deras syfte. År 1930 kunde V 0 ro 11 Off fram— lägga ett stort material på 64. fall, varav i ungefär 75 procent en flerårig för— bättring av allmäntillståndet ansetts komma till stånd. Man kan icke betvivla, att vissa resultat ha nåtts på denna väg, men det har samtidigt framhållits att det är mycket svårt att hos människa bedöma värdet av s. k. »föryngringsope- raioner» på grund av att suggestiva inflytanden på ett okontrollerbart sätt spela in. Mot V 0 ro nof f har anmärkte, att han låter sina patienter på de fotogra- fier, som tagits efter behandlingen för att demonstrera dess effekt., uppträda med en blomma i knapphålet eller med andra ungdomens yttre attribut.

En annan behandlingsmetod med liknande syfte grundar sig på resultaten av österrikaren S t e i n a e h 5 omfattande djurförsök 1920, vilka visade att en nu- derbindning av endera eller bägge sädesledarna till en tid intensifierar avsönd- ringen av testikelhormon, vilket exempelvis skulle gjuta nytt liv i av ålderdom skröpliga hundar, enligt nämnde forskares mening beroende på en ökad genom— blödning av organismen. I fråga om resultatet av motsvarande operation på människa föreligger det för närvarande en omfattande erfarenhet, på grund av att densamma i ett flertal kulturländer utförts i steriliserande syfte. Denna er- farenhet, som visserligen alldeles övervägande hänför sig till yngre personer, talar emellertid icke för, att ingreppet medför någon kraftigare omstämning av personligheten, exempelvis i form av intensifierad könsdrift. St ein a 0 h, som alltsedan 1910 och till sin död förliden vår intog en ledande ställning på sexual— hormonforskningens område. synes personligen ha stått alldeles fri i förhållande till det tidvis enorma sensationsmakeriet kring hans namn.

0 V a ri a 1 h 0 r m 0 n e rn a. De kvinnliga könskörtlarna avsöndra tvenne skilda hormoner, nämligen fo l l i k ulin, även kallat ö s trin samt eorpu 5— l n t e 11 m - hormon även kallat p ro g e s t e r o 11. För att förstå dessas bildning må erinras om huvuddragen av äggstockarnas eller ovariernas byggnad och verksamhet. Vardera ovariet är till form och storlek som ett sviskon och inne— håller närmare halva miljonen äggceller. Intill ett fåtal av dessa äggceller ut— bildas små vätskefyllda hålrum s. k. sekundärfolliklar, utklädda av ett flerlagrat skikt av celler, s. k. follikeleeller, av vilka äggcellen ligger omsluten på något ställe i väggen. Vid kvinnans inträdande könsmognad tillväxer någon av follik- larna, närmar sig därmed ovariets yta och brister slutligen, varvid ägget ut- tömmes i bukhålan, för att därefter uppfångas av äggledaren och transporteras vidare till livmodern. Så snart den ovannämnda follikeln brustit, föröka sig has- tigt de resterande follikcleellerna i dess vägg och utbilda sig, samtidigt som de upptaga gulfärgade fettämnen, till en brunbönstor bildning kallad gula krop- pen eller corpus luteum. Denna börjar att tillbakabildas någon tid före nästa follikelbristning, för så vitt icke havandeskap inträtt, i vilket fall den blir bestående och sakta tillväxer i storlek till en tid ungefär motsvarande havande— skapets mitt. Det är av de ovannämnda follikelcellerna som fo llikulin ct bildas, det där ock fått namnet ös t r i 11 som följd av sina brunstframkallande egenskaper. Den teoretiska grunden för den prövningsmetod, som ledde fram till en ren— framställning av detsamma. lades av S t 0 c k a r (1 och P a p a n ie o la 11, som 1917 beskrevo de anatomiska förändringar, Vilka de honliga könsorganen hos marsvin undergå före, under och efter en brunstperiod, undersökningar, som senare utsträcktes till andra gnagare. Under det att flertalet däggdjur ha sin brunst förlagd till vissa årstider. s. k. säsongbrnnst. inträder brunsten hos gna-

• Sida 128
•  Original

gare hela året om med kort tids mellanrum. Vita möss exempelvis ä—o brunstiga 1—2 dagar varefter följer en veckas mellanrum, därefter åter brunst 1—2 dagar osv. Denna rytmik avspeglar sig på ett mycket tydligt sätt i beskaffenheten av sekretet från slidan eller vaginan. Under mellantid består detta sekret av slem [ och innehåller talrika vita blodkroppar, under brunsten däremot är det mera | tunnflytande och innehåller hornfjäll som uttryck för att vaginalepitelet under * brunsten förhornas. Hos kastrerade hondjur inställer sig ingen brunit, annat än i det fall att östrin i tillräcklig mängd tillföres, då vaginalsekretet översvämmas av hornfjäll. På grundval av dessa fakta utarbetade i början på 20-talet ame- rikanarna Allen och Doisy sin metod för bestämning av östrir, varvid de kallade den minsta dos, som kräves för att få en kastrerad mushona i brunst för en musenhet. Tack vare denna metod kunde författarna påvisa östrin i den vät— ska, som är innesluten i ovariets folliklar. Östrin påträffas även i urin och fram— ställes som regel ur urin från dräktiga ston.

Östrinet har betecknats som det egentliga kvinnliga könshormonet, som hos alla däggdjur och kvinnan framkallar de kvinnliga sekundära könskaraktärerna, och som vidare delvis styr de förändringar i de inre könsorganen, som samman- hänga med sexualcykeln. Östrinet är i sin rena form verksamt i fantastiskt små kvantiteter. Således förmår en tiotusendels milligram framkalla brunst hos en mus, dvs. 1 gr. innehåller 10 miljoner musenheter.

Är östrinet k v in 11 lig h e t en s hormon så är progesteronet m 0 d e rl i g- hetens, så till vida som detta hormon särskilt har sig den uppgiften anför- trodd att ombesörja den omedelbara förberedelsen för befruktningen hos den honliga organismen, liksom vidare att skapa betingelserna för fosterutvecklingen.

Progesteronet bildas av gula kroppen. Den förste som fattade det väsentliga i den egendomliga bildningens funktion var fransmannen P ré n an t 1898. Han förstod att det måste vara fråga om en körtel med inre sekretion och be- grep dessutom att avsöndringsprodukten måste antagas ha till uppgift att för- hindra bristning av nya folliklar dels under tiden mellan tvenne brunstperioder och dels under havandeskapet för den händelse att ett (eller flera) ägg blivit befruktade. I början av detta århundrade skapade den tyske forskaren Frä n— k el det experimentella underlaget för riktigheten av denna teori. Full säkerhet angående progesteronets verkan vanns emellertid icke förrän 1929, då ameri- kanarna C 0 rn er och Allen utarbetade sin metod för hormonets kvantita- tiva påvisande genom att bestämma den mängd av detsamma, som är nödvän— dig för att hos en befruktad kaninhona, på vilken ovarierna (och därmed corpus luteum) borttagits vidmakthålla havandeskapet.

Progesteronet, som vanligen framställes ur svinovarier, har förutom de ovan- nämnda funktionerna till uppgift att bereda livmoderslemhinnan för det be- fruktade äggets mottagande, att som särskilt den svenske gynekologen W e st- man vackert visat, ombesörja de nödvändiga förutsättningarna för äggets transport genom äggledaren, att dämpa livmodermuskulaturens kontraktioner för att därigenom gynna fosterutvecklingen, att befordra mjölkkörtlarnas ut- veckling. Hos icke gravida honor kan man genom injektion av hormonet till och med åstadkomma en sådan psykisk omstämning i riktning av moderliga omsor- ger, att djuren börja bygga reden för sina falskeligen väntade ungar.

hienstruationsrubbningar. Med undantag för tider av eventuella havandeskap med ty åtföljande digivning genomföres under ett 30-tal år i varje normal kvinnas liv den månatliga sexualcykeln med en klockas regelbundenhet. Det är emellertid icke ägnat att förvåna att den hormonella regleringsmekanis—

• Sida 129
•  Original

men kan råka i olag, varigenom mer eller mindre besvärande patologiska till- stånd uppstå. Vid de av dessa, som med fog kunna antagas bero på en under- produktion av de kvinnliga ovarialhormonerna, ha artificiella hormonpreparat, motsvarande såväl östrin som progesteron fått användning som ersättningsme— del. Östrin har sålunda använts för att söka förstärka utvecklingen av de se- kundära könskaraktärerna hos kvinnan, där dessa äro efterblivna. Resultaten på detta område anses osäkra. Vid hos könsmogna kvinnor utebliven menstrua- tion, som icke beror på havandeskap, kan den normala cykeln komma igång genom ingift av stora östrindoser. Oregelbundna och icke sällan svårartade blödningar hos unga kvinnor kunna understundom med gott resultat behandlas med östrin. Motsvarande besvär, som är en vanlig företeelse i det börjande kli— makteriet och då i flertalet fall beroende på utebliven corpus-luteum—funktion, , kunna ofta helt hävas genom progesteronbehandling. Dylik terapi anses också

vara av betydelse för att i vissa fall av påbörjat havandeskap förhindra inträ- dandet av abort.

H y p 0 f y 5 e n. Detta organ, som finnes hos alla ryggradsdjur, är hos männi- skan ungefär brunbönstort med en vikt av något mer än ett halvt gram. Det är beläget tätt under hjärnans mittparti i en försänkning i hjärnskålens bas, den s. k. turksadeln, och sålunda i allra högsta grad skyddat för våld från yttervärlden. Hypofysen består av en större främre lob, uppbyggd av körtel- celler, och en mindre bakre lob, uppbyggd av nervvävnad och direkt samman- hängande med hjärnans bas.

För i runt tal femtio år sedan visste man alldeles ingenting om hypofysens funktion. År 1886 beskrev den franske klinikern P i e rr e M a rie en sällsynt och ytterst egendomlig sjukdom, vars huvudsymtom består i en tillväxt av krop— pens alla perifera delar såsom händer, fötter, näsa, haka —— inte bara av skelet- tet i dessa partier utan även av mjukdelarna. Patienterna få härigenom ett egen- artat plumpt utseende, vilket blev anledning till att sjukdomen av M a ri e be— nämndes akromegali. Härtill foga sig flera andra symtom såsom psykisk avtrubbning, svårt störda könsfunktioner hos såväl män som kvinnor samt socker i urinen. Då det något senare av obduktionsfynden framgick, att denna sjuk- dom beror på en svulst utgången från hypofysens framlob, kastades därmed det första blixtljuset över funktionen av det till storleken obetydliga, till sina verk- ningar så vittfamnande organet. Det har i fortsättningen visat sig att det lilla cellkomplexet i turksadeln despotiskt behärskar många av livets väsentliga ytt— ringar såsom tillväxt, ämnesomsättning och fortplantning genom utsändandet av vad som för närvarande förefaller att vara minst ett tiotal olika hormoner. Av dessa utgå flera som ordergivning till de övriga inre sekretoriska körtlarna. Visserligen kunna dessa sistnämnda utöva återverkan på hypofysen, men för närvarande förefaller det dock som om det undre hjärnbihanget med fog skulle kunna betecknas som dirigent för hela den inre sekretoriska orkestern.

Sedan akromegalien beskrevs, har forskningen angående hypofysen utvecklat sig, till en början dröjande och ryckvis, sedan ett par årtionden med kontinuer- ligt stegrad hastighet. Bidragen ha kommit dels från den kliniska sidan med be- skrivning av nya egenartade sjukdomsbilder, som vid liköppning visats kunnat föras tillbaka på hypofysförändringar, dels från fysiologisk sida, där djurexperi- mentella undersökningar på ett ännu mera avgörande sätt fört våra kunskaper framåt. För närvarande utgöra forskarna kring det lillfingertoppstora organet en oöverskådlig armé, som frambringat en litteratur svämmande över alla bred—

• Sida 130
•  Original

dar. Här kan endast några enstaka huvudpunkter i det historiska förloppet på- pekas.

Redan samma år, som akromegalien beskrevs, gjorde den engelska kirurgen , Horsley djurförsök med borttagande av hypofysen utan att några invänd— l ningsfria resultat erhöllos. År 1894 visade engelsmännen O 1 i v e r och S ch ä f e 1 i att man genom extraktion ur hypofysen kunde utvinna ett blodtrycksförhö— l jande ämne. År 1906 konstaterade engelsmannen Dale att samma ext1akt jämväl verkade starkt kontraherande på livmoderns muskulatur. Först 1926 , kunde Ka m m uppvisa, att dessa bägge verkningar berodde på tvenne skilda f komponenter i extraktet.

G 0 n a d 0 t r o p a h 0 r m 0 n e r. Under 20-talet fick man klart för sig hypo— fysens utomordentliga betydelse för utvecklingen av könskörtlarna och därmed för hela könslivet. Förtjänsten härav tillkommer flera forskare, som delvis arbe— tade oberoende av varandra. Uppslaget gåvo E v a n s och Lo ng 1921, vilka vid sina undersökningar av hypofysens inflytande på tillväxten som ett bifynd funno, att hypofysextrakt framkalla en starkt ökad bildning av gula kroppar i ovarierna. Fem år senare visade tyskarna A sc h h e i m och Z 0 n d ek i det närmaste samtidigt som amerikanarna Sm i th och E 11 gle, att om man på unga icke könsmogna honor inplanterar hypofys, erhålles inom några dagar en våldsam förstoring av ovarierna med utbildning av talrika folliklar och gula kroppar. Samma procedur utförd på unga hanar ger en förstoring av testik— larna. I anslutning till dessa förändringar av respektive könskörtlar utvecklas hos försöksdjuren de sekundära könskaraktärerna. Dessa förändringar utebliva däremot, om hypofysframlob införes på kastrerade djur, vilket bevisar att hypo- fysens aktivering av de sekundära könskaraktärerna sker över könskörtlarna. Som dessa sistnämnda kallas gona d er, ha hypofysens könshormoner — av vilka man kan särskilja tvenne slag —- erhållit namnet gonadotropa h 0 r m 0 n e r.

Dessa experimentella rön överensstämde väl med förklaringen av orsaken till en redan 1901 av Fröhlich beskriven säregen sjukdom, kallad dystro- phia adiposogenitalis. Den består i en bristande utveckling under puberteten av såväl de yttre som inre könsorganen och är vanligen förbunden med en patologiskt stegrad fettma särskilt under huden. Sjukdomen beror på en i regel genom svulstbildning åtstadkommen nedsättning i funktionen hos de celler i hypofysens framlob, som producera de gonadotropa hormonerna.

Men härskar hypofysen över könskörtlarna, finnes det starka skäl antaga att hypofysen i sin tur behärskas av från centrala nervsystemet utgående inflytan— den. Särskilt har We s tman vid försök på kaniner på ett övertygande sätt visat detta vara förhållandet — experimentella rön, som med största sanno— likhet äga viss tillämplighet på människa. Därmed kommer utan tvivel den fortsatta forskningen att i ökad grad intressera sig för den s. k. hypofysstjälken. förmedelst vilken hypofysen sammanhänger med hjärnan. Denna trådsmala bildning motsvarar nämligen säkerligen till en del det anatomiska underlaget för det förbindelseled mellan könslivets själsliga och kroppsliga faktorer, som utgör ett så väsentligt oros- och lyckomoment i människornas irrande tillvaro.

H a v a n d e s k a p 5 r e a k t ion. Här är platsen att inskjuta en anmärk— ning angående en av de praktiskt viktiga konsekvenser, som upptäckten av de gonadotropa hormonerna har fått. De förutnämnda forskarna Aschheim och Zondek konstaterade i mitten av 20-talet att gonadotropa hormoner kunna påvisas i urin i alldeles ofantliga mängder under havandeskapet och märk—

• Sida 131
•  Original

bart redan någon vecka efter dess begynnelse. Dessa hormoner hava i stort sett alldeles samma karaktär, som de, som bildas i hypofysens framlob, men de pro- duceras under havandeskapet utan tvivel huvudsakligen av moderkakan, som således också kan hänföras till organ med inre sekretion. På nämnda faktum grundar sig en betydelsefull metod att diagnostisera havandeskap. En viss mängd av den ifrågavarande kvinnans urin insprutas under huden på honliga mössungar, vilka efter omkring fyra dygn avlivas. Som tecken på positiv reak— tion påträffas i ovarierna mogna folliklar jämte gula kroppar (A schheim-

; Z 0 n d e k 5 r e a k t io 11). En principiellt liknande reaktion uppfunnen av

Fr i e d in an kan även utföras på unga kaninhonor, varvid svar som regel kan erhållas redan efter förloppet av 24 timmar.

V ä x t h 0 r m 0 11. Den ovannämnda sjukdomen akromegali gav redan tidigt

, en antydan om, att hypofysen hade inflytande på tillväxten. Att den vid obduk- tionen vanligen påträffade svulstbildningen i hypofysens framlob verkligen mot- svarar en överproduktion av ett tillväxthormon har under senare tider med all tydlighet framgått därav, att bortopererandet av den ifrågavarande svulsten -— en mycket svår operation, som dock i många fall genomförts med full fram- gång -— lett till en fullständig återställelse av de anletsdrag och kroppsformer, som patienterna hade före sjukdomens insättande. Senare kliniska undersök- ningar ha ådagalagt att svulst i hypofysframloben av samma slag som vid akromegali, men uppträdande i ungdomsåren, dvs. innan skelettdelarna defini- tivt avslutat sin längdtillväxt, framkalla jät t ev äxt, vanligen förbunden med framträdande akromegala drag. Patologiska processer, vilka däremot medföra en funktionsnedsättning av framlobscellerna redan under barnaåren, ger upp- hov till ett visst slag av välproportionerade dvärgar. Hypofysens betydelse för ; jätteväxt erhöll år 1921 en vacker experimentell bekräftelse genom Evans ' försök med råttor, som genom dagliga insprutningar på ungdjur kunde få

fram råttor, som voro omkring dubbelt så stora som normala exemplar av samma kull. Liknande extrakt i en mera renad form har på senare tid med glänsande framgång använts för att sätta fart på växten hos barn. vilka hotat att stanna i densamma som en följd av sjukliga processer.

T h y r e o t r o p t h 0 r m 0 n. Hypofosens framlob utövar ett stort infly- tande på sköldkörteln. År 1929 visade A ro n och Loeb oberoende av var— andra att man genom insprutning av ett framlobsextrakt på marsvin kan fram- kalla struma jämte en förändring av sköldkörtelns mikroskopiska struktur till nästan fullständig överensstämmelse med det utseende, som körteln erbjuder vid den förutnämnda Basedowska sjukan. Detta hormon, som kunnat särskiljas från övriga hypofyshormoner har erhållit beteckningen det t h y r e o t r o p a (efter det latinska namnet på sköldkörtel: thyreoidea). Det har lyckats den amerikanske forskaren S (: h 0 c k ae r t (1932) att genom dagliga injektioner av dylikt hormon på ankor förstora försöksdjurens sköldkörtel inte mindre än 30 gånger. Därjämte visade det sig vid dessa försök, att ankorna få exophtalmus,

: dvs. den framskjutning av ögonbulberna, som tidigare omtalats som ett så i utmärkande symtom vid Basedow. Av allra största intresse är härvid, att denna ? förändring kan framkallas av det thyreotropa hormonet även på försöksdjur,

vilka berövats sin sköldkörtel. Detta visar, att hypofysframloben åtminstone i många fall av nämnda vanliga sjukdom spelar en väsentlig, möjligen alldeles primär roll. - .

Ett mjölkproduktionen stimulerande hormon, Ur

, hypofysframlob-en har jämväl framställts ett ämne i någorlunda renad form, som

• Sida 132
•  Original

vid injektion igångsätter mjölkbildningen i de honliga bröstkörtlarna. Detta ämne, som erhållit namnet prolak tin, har under 30-talet framförallt stu— derats av amerikanaren R i d dle, som visat att detsamma dessutom besitter högst anmärkningsvärda verkningar av psykisk art i så avseende, att unga djur av bägge könen liksom även fullvuxna hanar kunna fås att bete sig som dräk— tiga eller nyförlösta honor. Efter några injektioner ta sig de artificiellt fram- besvurna moderlighetskänslorna uttryck i att djuren bygga bon, varjämte de 3 på bästa sätt söka skydda och pyssla om nyfödda ungar, som tillföras dem. ; Prolaktinet synes sålunda i sistnämnda avseende samverka med det förutnämnda ' progesteronet, som utlöser likartade reaktioner. Prolaktinet kan möjligen få kli— nisk betydelse som stimulans för mjölkproduktionen hos kvinnor, vilkas digiv- ning icke är kvantitativt tillfredsställande. Det anses för övrigt icke uteslutet, att preparatet skulle kunna erhålla för boskapsskötseln betydelsefulla ekono— miska konsekvenser genom att höja mjölkproduktionen hos kor.

Slutligen skall bland framlobens särskilda hormoner även nämnas den sub— stans, som anses utöva en specifik inverkan på binjurebarken i stimulerande riktning. Detta hormon är ännu långt ifrån så genomarbetat som det förut— nämnda, men man har dock redan kunnat ansett sig räkna med att detsamma bör kunna få terapeutisk användning vid tidiga fall av den Addisonska sjukan.

Simmond s sjukdom. Innan denna redogörelse lämnar hypofysens framlob —— som utan tvivel inom sin ringa rymd ännu döljer stora mängder av olösta problem — böra i korthet ytterligare tvenne säregna sjukdomstillstånd omnämnas. År 1916 beskrev Simm o n (1 en lyckligtvis ytterst sällsynt sjuk- dom, som yttrar sig i en allmän nedsättning av alla livsfunktioner, vilket bland annat medför en ytterlig avmagring så att patienterna bokstavligen tyckas be— stå av endast skinn och ben. Patolo-gisk-anatomisk undersökning i dylika fall har lett i bevis att sjukdomen i fråga beror på en fullständig förstörelse av hypofysen. Härmed samstämmiga resultat hava erhållits vid experimentell för- störelse av hypofysen hos försöksdjur.

Cu shin g 5 sjukd o m. En annan sjukdom, som har med hypofysens framlob att göra har fått namn efter sin upptäckare Harv ey Cushing, den store amerikanske hjärnkirurgen. Cushings sjukdom, som regel träHande unga personer i vuxen ålder, utmärker sig för ett särdeles rikhaltigt symtom— komplex. De mest markanta förändringarna utgöras av en egendomlig och oftast smärtsam fettansamling i ansiktet och på bålen. Härtill kommer hos kvinnor en patologisk hårväxt med utbildning av skägg samt upphörande av regleringen, vilket hos de manliga patienterna motsvaras av så småningom inträdande impo- tens. En del av sjukdomssymtomen äro utan tvivel att tillskriva en överfunk- tion av binjursbarken, men med största sannolikhet är det utlösande momentet att söka i hypofysens framlob, varest engelsmannen Crooke beskrivit en vid sjukdomen konstant förefintlig patologisk cellförändring.

B 3. klo b e n 5 h 0 r m 0 n e r. Under det att alla de ovan skildrade hor-- monerna produceras av framlobens körtelceller, finnas även dylika som bildas i bakloben. Den ovannämnda av D ale i början av århundradet påvisade ver- kan pä livmodern av ett hypofysextrakt berodde på närvaron av en substans, härrörande från bakloben. Ett dylikt preparat, vanligen benämnt p it 11 i t r i 11, har nu i över 30 år haft en gäliska betydande användning för att förstärka värkarna i fall av förlossning, vid vilka kontraktionerna i livmodermuskulaturen äro svaga. Vid sidan om den på livmodermuskulaturen verkande beståndsdelen, som erhållit namnet oxyto ein, finnes i pituitrinet även en annan substans

• Sida 133
•  Original

med kontraherande verkan särskilt på hårrörskärlen och av den anledningen benämnd v a s 0 p r e 5 sin. I bakloben har man ytterligare funnit ett hormon. som minskar urinavsöndringen och därjämte ett hormon med den ytterst egen— domliga egenskapen att påverka vissa kallblodiga djurs hudfärg. Utsättes exem- pelvis en groda för stark belysning, blir den ljusare till färgen, tack vare att i huden befintliga celler, som innehålla ett mörkt pigment, sammandraga sig. Vid insprutning av pituitrin breda dessa celler åter ut sig och grodan återtar sin mörka hudfärg — ett fenomen, som första gången vid genomförandet av en annan undersökning tillfälligtvis iakttogs av danskarna Kro gh och R e h b e r g.

Nju ra rn a 5 in r e s e k r e tio 11. Vid sidan av de egentliga inre sekre- toriska körtlarna har för omkring 10 år sedan njurarna ryckt upp med anspråk på uppmärksamhet i sin egenskap av insöndringsorgan, från att tidigare så gott som uteslutande ha betraktats som organ i utsöndringens tjänst. Detta nya och spännande kapitel i den experimentella patologien har en kort inledning, som ligger ganska långt tillbaka i tiden och som utspelas i vårt land. År 1898 visade nämligen T i g e r s t c (1 t och B e r g m a 11 att man ur färsk njurvävnad genom extraktion med kallt vatten kan utvinna en substans, som insprutad på kani- ner åstadkommer en betydande förhöjning av blodtrycket. De svenska forskar- na betecknade detta ämne, som de i flera avseenden närmare karakteriserade. som r e n i n och anförde vissa försök, som talade för att renin i påvisbar mängd avgår med venblodet från njuren. Dessa försök upptogos några år senare på , annat håll utan att ge något väsentligt nytt, och upptäckten av reninet fick nöja sig med en blygsam tillvaro bland den otaliga mängden av andra fysiolo- giska iakttagelser utan större teoretisk räckvidd och utan någon praktisk bety- delse. Äteruppståndelsen ägde rum i samband med den begynnande lösningen av ett omkring hundraårigt problem, nämligen frågan om varför många slag av njursjukdom voro förenade med högt blodtryck.

Trots otaliga kliniska undersökningar och oräkneliga djurförsök med ingrepp på njurarna av alla slag hade man icke lyckats komma fram till klarhet angå- ende det kausala sambandet mellan njursjukdom och högt blodtryck. Tidvis diskuterades till och med starkt vilkendera av de bägge företeelserna, som borde betraktas som den primära. År 1934 fann den amerikanske forskaren Gold- blatt uppslaget till gåtans lösning tack vare en sinnrik, men icke särskilt komplicerad försöksanordning. Han anbragte kring njurartärerna små klämmare av silver, vilka kunde regleras utifrån så att man efter behag kunde minska eller öka blodströmmen till njurarna. Om nu blodströmmen till den ena njuren minskades, inträdde långsamt en blodtrycksstegring, som emellertid starkt ökade, om även klämmaren på den andra njurens arter tillskruvades hårdare. Det visade sig att blodtrycksstegringen inställde sig även om man avskar nju- rens alla nervförbindelser, och även om man flyttade njuren och sydde sam- man njurkärlen med artärer och vener exempelvis på halsen. Det måste således var nagot ämne med blodtrycksförhöjande egenskaper, som avsöndrades till iblodet från njuren (eller som avsöndlades i ökad mängd), då njurens blodför- , sörjning reduce1ades, och detta ämne var tydligen det en gång av de nämnda i svenska forskarna upptäckta reninet.

Självfallet kunde liknande försök inte utföras på människa, men sjukdom är en livligt verksam och fantasirik experimentator. Man kunde ur den kliniska ' litteraturen framleta en hel del fall, som företedde stor likhet med den Gold- Tblattska försökanordningen. Det var patienter, som inte hade någon njursjuk—

i !

• Sida 134
•  Original

dom i egentlig mening, men i alla fall ett högt blodtryck, hos vilka man vid operation eller sektion hade funnit att njurartären var tillklämd genom en svulst, som tryckte på densamma eller att njurartären vid vandrande njure blivit så starkt uttänjd att dess vidd minskats. Man kunde till och med erinra sig några sällsynta fall, vid vilka en sådan njure med förträngd artär och nedsatt blodgenomströmning blivit bortopererad med det tidigare alldeles oförklarliga resultatet att det förhöjda blodtrycket sjunkit till normal nivå. Det är således alldeles uppenbart att, som vanligen är fallet, människans kropp lyder samma ? lagar som djurets. Det kausala sambandet mellan njursjukdom och högt blod- tryck är således, att den sjuka njuren är illa försörjd med blod och på grund därav i ökad mängd avger renin. Den bristande blodförsörjningen beror endast undantagsvis på tillstrypning av njurens huvudartär, som i de ovannämnda , fallen, utan på sjukliga förändringar i blodkärlen inom njuren, vilka äro förenade med förträngning av deras kaliber.

Den tack vare dessa undersökningar framsprungna nya synen på orsaken till vissa former av förhöjt blodtryck har redan givit vissa terapeutiska resultat. Så har man i många fall av ensidiga njurförändringar, som lett till blodtrycks— stegring, kunnat driva denna tillbaka genom att operera bort den sjuka njuren. Dessa fall äro jämförelsevis sällsynta, bland annat av den anledningen att njur— förändringar av här ifrågavarande slag som regel äro dubbelsidiga. Men man kan ställa stora förväntningar på att den för närvarande pågående intensiva forsk- ningen på detta område skall kunna på det ena eller andra sättet neutralisera reninet. Verkningssättet av reninet är i själva verket långt mera komplicerat än vad man till en början föreställde sig. Denna substans, angående vars bild— ningsplats i njurvävnaden man för övrigt ännu icke vet någonting med säker- het, har i och för sig ingen tryckstegrande förmåga, men den äger egenskapen av att meddela vissa av blodvätskans äggvitekroppar denna förmåga. Alldeles ovan horisonten hägra i denna forskningsriktning stora terapeutiska framgångar. '

Behandlingen av den perniciösa anämien. På ett annat område, som icke direkt kan räknas till det inre-sekretoriska, men i alla fall i ett par avseenden ligger detsamma nära, är däremot en stor terapeutisk framgång ett faktum. Det är segern över den perniciösa anämien, den speciella blodsjukdom, vars diagnos för omkring ett kvartssekel sedan var i det närmaste liktydig med en dödsdom. Det är ett belysande exempel på vilken betydelse det självständiga laboratoriearbetet plötsligt och oväntat kan få för kliniska be- handlingsproblem och dessutom ett exempel på det mindre vanliga förhållandet, att det är behandlingen, som klarar upp sjukdomens orsaker. Motsatsen är ju det vida vanligare förhållandet.

Den amerikanske patologen Whipple arbetade under en serie av år på det icke särdeles spännande problemet, som emellertid krävde mycket arbete av många händer, nämligen att utröna vilka födoämnen som bäst befordrade nybildningen av blod, särskilt röda blodkroppar hos hundar, som gjorts anä- miska genom upprepade åderlåtningar. Han fann härvid, att vissa animaliska produkter, som kött och av inälvor i all synnerhet lever voro särskilt goda blod- bildare.

Vid medicinska kliniken vid Harward medical School i Boston intresserade sig M in 0 t särskilt för den perniciösa anämiens orsaker och behandling, tvenne kapitel, varav det förstnämnda var lika dunkelt som det sistnämnda var otack— samt. Sjukdomens huvudsymtom utgöres som bekant av en mycket kraftig nedgång i antalet röda blodkroppar och leder som regel ett eller annat år efter

• Sida 135
•  Original

sedan den blivit diagnostiserad till döden. Behandlingen bestod övervägande i intagandet av medicin, vanligen järn- och arsenikpreparat. Dessas verkan var svål-bedömd på grund av den omständigheten att sjukdomen även utan all behandling ofta företedde perioder av förbättring. Men i det långa loppet gäcka- des alla förhoppningar. De mellanliggande försämringsperioderna blevo svårare och långva1iga1e, och patienterna vacklade obönhörligt mot sin grav.

På grund av W h 1 pp l e s ovannämnda resultat med lever som effektiv blodbil- dare hos förblödda hundar började M 1 n o t 1924 först ensam sedan' 1 förening med Mu rp h y att systematiskt behandla sina perniciosapatienter med lever i stora mängder. De första försöken voro osäkra men i alla fall så uppmuntrande att de fortsattes i större skala och med ökat tryck på patient-erna att verkligen sätta i sig så mycket lever som de över huvud taget förmådde. Resultaten voro glänsande. Blodvärdena stego ofta redan efter en vecka, de förut gult likbleka patienterna återfingo normal ansiktsfärg och efter omkring ett halvt års behand— ling kunde tidigare dödssjuka patienter utskrivas som friska eller i det närmaste återställda. År 1926 kunde Minot och Murphy publicera en undersök- ning omfattande erfarenheten av leverbehandling av 45 patienter. Samtliga dessa 45 fall Visade en avgjord förbättring och det blev med en gång klart, att (11 obotlig sjukdom hade upphört att som sådan existera.

Den amerikanska forskaren Castle tillhörande samma universitet som M in 0 t och M 11 r p h y visade att det i levern verksamma ämnet, som botade

I &

den perniciösa anämien kunde ersättas av ett ganska egendomligt preparat, näm- ligen den upphämtade magsaften från en frisk människa som förtärt en kött- portion. Det ämne, som finnes i levern, härrör från magsäcken, där det bildas genom samverkan av en beståndsdel ur födan och en beståndsdel, som avsöndras av magsäckens slemhinna. Det är en brist i sistnämnda funktion, som synes utgöra den springande punkten i den perniciösa anämiens uppkomstmekanism. [ likhet med vad som är förhållandet vid de inre-sekretoriska sjukdomar som bero på en underfunktion, utgör det medikamentösa leverpreparatet en ersätt- ning för något, som organismen icke förmår att själv i tillräckliga mängder pro— ducera.

V. Bristsjukdomarna och deras botande.

Vid 1900-talets början ansågs ingenting vara klarare än näringsfysiologiens huvudprinciper. Födan skulle endels tillgodose kravet på råmaterial för krop- pens uppbyggnad, endels täcka energibehovet med ett visst antal kalorier. Kol- hydrat, fett och äggvita samt därtill mineralämnen i tillräckliga kvantiteter —— det var allt vad kroppen behövde. Det existerade strängt taget endast en själv— klar bristsjukdom, nämligen följderna av svält.

Det förelåg visserligen sedan sekler tillbaka vissa erfarenheter, som inte stämde med detta enkla schema. Det fanns sålunda åtminstone ett par svåra sjukdomar, som under vissa förhållanden nådde en betydande spridning, och som måste stå i något visst, men alldeles ofattbart förhållande till födans beskaffenhet.

S k 6 rbj n g g. Den ena av dessa utgjordes av s k ö rb j n g g, som sär- skilt under långvariga sjöexpeditioner likt en mordängel härjade bland fartygs- besättningarna. Det var en känd sak att skörbjuggen, vars första symtom ger sig till känna såsom en allmän svaghet jämte blödningar i hud och slemhinnor, hävdes, då den enformiga skeppskosten bestående av bröd och saltad mat vid , anlöpande av hamn kunde kompletteras med färska matvaror, såsom grönsa-

• Sida 136
•  Original

ker. Engelska marinläkare hade redan under senare delen av 1700-talet funnit. att apelsiner och citroner helt kunde förebygga utbrott av sjukdomen och då amiralitetet år 1795 utgav en order att manskapet dagligen skulle utspisas med en viss portion saft av nämnda frukter, försvann den hemska farsaten som genom ett trollslag. — En analog erfarenhet förelåg från de nordliga. delarna av Skandinavien, där en huskur mot skjörbjugg bestod i förtärandet av råsyl- tade hjortron.

B e r i — B e r i. Den japanska flottan hade omkring hundra år senare bekym— mer med en annan sjukdom, nämligen b c ri- b e r i, som för övrigt också hade en betydande utbredning i land, särskilt där fattigt folk tvångsvis var samman- fört och gemensamt utspisades, såsom i arbetsläger, i fängelser osv. Sjukdomen. som sedan långt tillbaka var känd i alla Fjärran österns risätande länder, har en karakteristisk sjukdomsbild, omfattande svårartade symtom framförallt från nervsystemet med förlamning och förtvining av skelettmuskulaturen, vanligen med början i de nedre extremiteterna. Det var den härmed sammanhängande kraftlösheten, som givit sjukdomen dess namn av det Singalesiska ordet beri- beri, som betyder »jag förmår icke». Inom den japanska marinen hade man kommit underfund med att sjukligheten i beri—beri kunde väsentligt nedbringas genom att göra matrosernas kosthåll, som huvudsakligen bestod av ris, mera omväxlande, utan att därför någon klarhet vanns om sjukdomens egentliga orsak. —— Ytterligare förelåg från slutet av förra århundradet en del försök med kreatursuppfödning, som kunde tolkas därhän att näringspro-blemet icke var så enkelt som att leverera byggnadsmaterial och tillfredsställa kaloribehovet.

Den till en början förbisedda undersökning, som nu för tiden betraktas som upptakten till hela vitaminforskningen gällde uppkomsten av beri-beri.

Eij km an. Den holländske kolonialläkaren Eij kman hade av sitt lands myndigheter uppdraget att i Batavia söka finna orsakerna till beri-beri, som anställde svåra härjningar bland den färgade befolkningen. Ännu en gång blev det botandet av en sjukdom hos höns, som inledde ett av de ärofullaste ka— pitlen i den medicinska forskningens historia. E ij kman fäste sig vid att en sjukdom hos dessa djur företedde stor såväl klinisk som patologisk-anatomisk likhet med beri-beri hos människa. Genom en väl tillvaratagen lycklig tillfäl- lighet fann han vidare, att sjukdomen hos hönsen berodde på att utfodringen inskränkte sig till skalat ris, under det att oskalat ris eller lika gärna skalat ris med tillsats av skalen, snabbt botade densamma respektive förhindrade dess uppkomst. E ij km a n överförde dessa erfarenheter på principerna för utspis— ningen i de holländska koloniernas fängelser, varvid han kunde leda i bevis att en enformig kost av skalat ris var orsaken till bcri-beri hos människa. Det blev härigenom klart på vad sätt sjukdomen skulle botas, och vad som var ännu viktigare, hur den skulle kunna förebyggas. En av de svåra tropiksjuk- domarna var i princip besegrad.

Men vid tolkningen av sina försök gick E ij k man vilse. Att en sjukdom skulle kunna bero på någonting för litet, var ännu exempellöst och därför otänk— bart. Det skalade riset antogs i stället ge upphov till ett gift — en process. som risskalen hade egenskapen att förhindra. Eurepiska auktoriteter på tropik- sjukdomar accepterade förgiftningsteorien, men inkopplade på lösa grunder okända mikroorganismer i den missuppfattade orsakskedjan —— därmed följande tidens lösen.

I början på 1900-talet ändras sakta belysningen, uppmärksamhetens strål- kastare förflyttas, och för framsynta män öppnar sig ett helt nytt forsknings—

• Sida 137
•  Original

, , u _ __ _ ___...

fält. Den engelske fysiologiske kemisten Hopkins visade genom en serie djurförsök på råttor, att en kost bestående av endast kolhydrat, fett och ägg- vita i ren form jämte mineralämnen icke är förenlig med djurens välbefinnande. och han skådar långt in i framtiden, då han i anslutning härtill ger uttryck för den uppfattningen att djurorganismen har behov av ett flertal ämnen för livs- processerna, ämnen, som den icke själv är i stånd att fabricera, utan som den är hänvisad att upptaga med födan. H 0 p k i n s anade också att dessa accesso- riska födoämnen voro av ferment—karakter och sålunda behövliga i ytterst ringa mängder, men icke desto mindre absolut nödvändiga.

D e fö r s t a v i ta min ern a. Omkring 1920 antogs som namn på dessa accessoriska födoämnen den tidigare föreslagna, föga korrekta men slagkraftiga beteckningen vitamin er. Vid samma tid förelåg kunskap om tre kända vitaminer benämnda efter de första bokstäverna i alfabetet A, B och C, med motsvarande bristsjukdomar, s. k. a v i t a min 0 s e r. Brist på substansen A, som var fettlöslig. ledde till tvenne sjukdomstillstånd, dels nattblindhet, dels engelska sjukan. Brist på B —— en vattenlöslig beståndsdel i risskalen — fram- kallade beri—beri. Brist på C slutligen — vattenlösligt och förefintligt i frukter och grönsaker — åstadkom skörbjugg. Vid utforskandet av C—vitaminet hade norrmännen Holst och Frölich gjort en grundläggande undersökning genom klarläggandet av uppkomstbetingelserna för skörbjugg hos marsvin — det försöksdjur, som sedan varit oumbärligt för forskningen på detta område. C-vitaminet har bestått odelat, och 19341 lyckades den ungerske forskaren S 2 e n t - G y ö r g y i renframställa detsamma i form av en starkt reducerande syra, benämnd a s e o rb i n s yra, som för närvarande kan framställas syntetiskt.

A-vitaminet däremot blev uppdelat till en början i tvenne komponenter varav den ena bibehöll beteckningen A — det vitamin, vars frånvaro i födan framkal— lade dels n—attblindhet dels en annan ögonsjukdom x e r o p h t alm i, under det att den andra komponenten bröts ut och betecknades med bokstaven D — det vitamin, som den engelske forskaren M ella 11 b y 1922 visat vara nödvändigt för förhindrandet av engelska sjukan hos såväl tillväxande försöksdjur som hos barn. Vidare avdelades ur den ursprungliga gruppen A ett vitamin E, vars ' närvaro i födan visade sig vara av betydelse för fruktsamheten hos råttor ——

ett resultat, som ännu icke synes ha fått någon tillämplighet på förhållandena hos människa.

Men det nuvarande vitamin A respektive vitamin D äro av så mycket större praktisk betydelse. En av huvudkällorna för A utgöres av smör. Då danskarna under förra Världskriget sålde smör till Tyskland i sådana mängder att den fat— tiga köpenhamnsbefolkningen blev hänvisad till icke vitaminiserat margarin, utbröt verkliga epidemier av den nämnda svåra ögonsjukdomen xerophtalmi. Såsom skydd mot nattblindhet har vitamin A fått en icke ringa militär bety— delse.

Upptäckten av vitamin D skapade möjligheten att rationellt behandla den förut så vanliga barnsjukdomen engelska sjukan eller rakitis, som i talrika svåra. fall ledde till betydande hela livet kvarstående deformering av skelettet med ty åtföljande mer eller mindre kraftig invalidisering, icke sällan genom bäckenför— trängning åstadkommande förlossningshinder.

AV största intresse i detta sammanhang var konstaterandet av att huden innehåller ett förstadium till vitamin D, som aktiveras genom solljusets kemiskt , verksamma strålar — ett faktum av största betydelse i all barnavårdande verk-

samhet, framförallt i solfattiga länder.

• Sida 138
•  Original

B - g r u p p en s v i t 3. min & r. Det ursprungliga vitamin B visade sig snart representera en grupp av olika vitaminer, som hastigt tillväxtc i antal. De nya vitaminerna betecknades till en början med bokstaven B med tillägg av en siffra, eller med nya kemiska namn sedan substanserna renframställts och analyserats.

Först isolerades — det var år 1926 _ av tvenne holländska kemister J a 11 se 11 och D ae n a t h antiberiberifaktorn i E i j k m a n s laboratorium. Den kallades på grund av sin kemiska struktur thia min och kan för närvarande synteti- seras i stora kvantiteter.

Det andra vitaminet, som lösgjordes ur B—gruppen. renframställdes, syntetise- rades och kallades riboflavin, visade sig vara en väsentlig tillväxtfaktor hos råttor. Det ansågs till en början vara utan väsentlig betydelse för män- niskan, men prövades 1938 i Amerika på försök vid en all annan behandling trotsande hudsjukdom med munragader. Under riboflavinbehandling botades sjukdomen som genom ett underverk. Ifrågavarande hudsjukdom var i ett visst antal fall förenad med en hornhinneinflammation, en keratit, som starkt för— svagade synen, men som likaledes hastigt utläkte under riboflavinbehandling.

större klinisk och terapeutisk betydelse. Det finnes eller man kanske redan sna— rare får säga fanns i Amerika en utbredd sjukdom kallad p ella g ra, utmär— kande sig genom inflammatoriska hudförändringar, diarré och förslöat psyke. Av Amerikas svarta och vita proletariat i de södra staterna insjuknade icke mindre än 400 000 årligen och antalet gränsfall — det kan man nu förstå — var ännu långt större. Sjukdomen, som i Amerika medförde döden i ungefär halva antalet av de fall, som infördes till sjukhus, förekommer, men är sällsynt i Sve— rige, åtminstone i mera svårartade former.

ma kost, som var de pellagrasjukas dagliga spis, framkalla en karakteristisk tidi— gare känd sjukdomsbild hos dessa djur. kallad »svart tunga», som uppenbar- ligen var detsamma som hundpellagra. Vitaminet var dolt i mjölk, färskt kött.

en storartad användning. Slutligen har ytterligare en medlem av gruppen, nämligen pyridoxin. befunnits i minimala mängder bota vissa nervösa orostillstånd.

K-vitaminet. Äran av ytterligare ett Vitamin — det enda i Norden upptäckta — tillkommer den danska forskaren Da 111, som funnit en substans, som är nödvändig för blodets koagulation och som för vissa nyfödda har karak— tären av ett vitamin, så tillvida som det måste tillföras utifrån. D a 111 s forsk- ningar på detta område är ett exempel bland många andra på hur tillfälliga iakttagelser vid en samvetsgrann undersökning med begränsad frågeställning. kan leda in på alldeles nya spår, vilkas fullföljande spränger ramen för den ursprungliga undersökning-en och ger helt oväntade resultat av den största prak- tiska betydelse. Dams experiment är dessutom ytterligare ett exempel på de stora tjänster, som höns ha gjort mänskligheten. Dam arbetade nämli— gen med uppfödningsförsök på nykläckta kycklingar. Han iakttog härvid att vid viss kost kycklingarna fingo spontana blödningar under huden och i musku- laturen. Den danska forskaren föreställde sig, att det måste vara fråga om en avitaminos och med bibehållande av den blödningsframkallande dieten tillförde han det ena kända vitaminet efter det andra, men utan resultat. D a 111 förstod ,

Den tredje komponenten, som lösgjo-rdes ur B-gruppen var av ännu långt '

Den amerikanske forskaren G ol db e r g e r lyckades hos hundar med sam- *

färska grönsaker, ägg samt jäst. Efter ett intensivt letande fann en grupp unga = forskare under Elv ehj em vid Wisconsons universitet att det sökta vita— ? minet utgjordes av 11 i k 0 tin s y r a — ett tidigare känt preparat, som nu fick i

• Sida 139
•  Original

då, att han var ställd inför ett nytt vitamin. Han lyckades vidare utreda att det hypotetiska ämnets betydelse i kroppen bestod i att möjliggöra blodets koagulation. Han kallade därför ämnet för koagulationsvitamin, vilket kunde förkortas till K-vitamin, alldenstund denna bokstav ännu icke blivit upptagen vid vitaminnamngivningen. D am påbörjade försök att renframställda K-vita- minet, bland annat i samarbete med schweizaren Karrer. _Under det att detta arbete pågick, lyckades den amerikanske forskaren Doi sy, som tidigare i denna redogörelse flera gånger nämnts på grund av sina insatser beträffande särskilt de kvinnliga könshormoncrna, bestämma K-vitaminets kemiska sam- i mansättning och slutligen också syntetisera den ifrågavarande substansen, som

nu med lätthet kan tillverkas i stora mängder. K-vitaminet spelar redan en stor roll till förhindrande av blödningar hos nyfödda. Det har vidare fått an- vändning vid operativa ingrepp på en viss kategori av gallstenpatienter, näm— ligen sådana på vilka galla icke avgår till tarmen. Ty gallan i tarmen är nöd- vändig för K—vitaminets resorption, och där denna icke sker, förlorar blodet sin koagulationsförmåga, vilket gör att det kanske nödvändiga kirurgiska ingreppet är förenat med livsfara på grund av förblödning. K-vitaminets upptäckt och renframställning är en stor medicinsk upptäckt. vilken för övrigt som bekant belönats med det sist utdelade Nobel-priset.

Dc praktiska konsekvenserna av vitaminläran äro som av det redan sagda framgår omätliga — ett förhållande som ju för övrigt är allmänt känt. Det finnes ju intet annat medicinskt forskningsområde där allmänheten så hastigt gjorts delaktig av resultaten, vartill visserligen stora ekonomiska intressen hos vitaminfabrikanter av olika slag varit en bidragande orsak.

De svåra avitaminosernas roll som utbredda folksjukdomar böra — om värl- dens välstånd icke helt ödelägges —— snart tillhöra det förgångna. Men från kli- nisk synpunkt har man allt mera fått upp ögonen för att det också finnes tal— rika fall av partiell vitaminbrist av olika slag s. k. hypovitamino-ser. Det är icke osannolikt att hela befolkningsgrupper så tillvida lida av latent ohälsa, som visserligen icke ger sig till känna i symtom som äro för de utbrutna uvitaminoserna utmärkande, men som i alla fall bilda underlaget för andra sedan länge välbekanta sjukdomstillstånd, som olika former av blodbrist, magsår osv. Det föreligger från djurförsöken jämväl anledning antaga, att en tillfredsstäl- lclse av vitaminbehovet i underkant kan innebära nedsatt motståndskraft mot infektioner av olika slag. Från denna synpunkt sett blir säkrandet av en till- räcklig vitamintillförsel till det dagliga brödet en social-medicinsk fråga av den största räckvidd. I många fall av kliniskt manifesta sjukdomar, som icke kunna rubriceras som avitaminoser, har en vitaminterapi ansetts motiverad som all- mänt understödjande behandling. På talrika kirurgiska kliniker har vitaminer eller vitaminrik föda givits i syfte att påskynda. Sårläkningen respektive utläk- ningen av benbrott osv. Utsikterna till en rationalisering av denna terapiform ökas genom en alltmera förbättrad teknik att i kroppsvätskorna hos en viss patient — eller genom andra prov — fastställa halten av olika vitaminer.

Men vid sidan av alla dessa social—medicinska och kliniskt betydelsefulla frå- gor, som vitaminläran på ett par decennier med ständigt växande hast rullat upp, har den även öppnat teoretiska perspektiv mot livets centrum. Det före- ligger allt säkrare hållpunkter för att vitaminerna, som Hopkins en gång förutspådde. utgöra verktyg av olika slag nödvändiga för cellernas livsprocesser, varigenom vissa fasta utgångspunkter skapats för ett mera inträngande studium av dessa processer. *

• Sida 140
•  Original

Den ovan endast i knappa drag utförda betraktelsen över medicinens senare historia är självfallet ofullständig och så tillvida missvisande som den huvud— sakligen sökt fästa uppmärksamheten på de utvecklingslinjer, där forskningen skördat de vackraste frukterna i fråga om praktiska resultat. Det finnes andra kapitel av medicinen, där de vetenskapliga vedermödorna varit lika stora och landvinningarna, vad de teoretiska kunskaperna beträffar, delvis lika impo— nerande, men där av olika anledningar någon genomgripande effektivisering av kampen mot ifrågavarande sjukdomar icke kunnat genomföras.

Ett sådant kapitel utgöres av de elakarta d e tu mö re rn a, vilka. i det föregående endast flyktigt berörts. På detta forskningsfält har ju genom stort uppbåd av de förnämsta vetenskapliga krafter i alla ledande kulturländer den allmänna patologien under de sista decennierna gjort ofantliga framsteg, men ännu inte nått problemets kärnpunkt, nämligen frågan vilka de väsentliga för— ändringarna äro, som förvandla en normal vävnadscell till en svulstcell. Någon svulstprofylax existerar icke, om man bortser från några ytterst speciella yrkes— hygieniska åtgärder. Ej heller har trots otaliga bemödanden någon generellt giltig behandling av elakartade svulster kunnat föreslås annan än den kirurgiska (och för en viss grupp av fall strålningsterapi). Ofullkomligheten av dessa behand lingsformer framgår ju därav, att i alla kulturländer kräfta utgör en av de allra vanligaste dödsorsakerna.

Ett annat stort och ännu dystrare kapitel, som tidigare icke berörts, utgöres av s i n n e s 5 j 11 k (1 o m a r n a. Förbättringen av de sinnessjukas lott, som forte skridit under hela 1800-talet, har långt mera varit resultatet av humanitär strävan än av vetenskaplig forskning. Denna rörelse, som tog sin början i England och Frankrike under slutet av 1700—talet, försiggick för övrigt i Sverige med en föga hedrande långsamhet. Beträffande sinnessjukdomarnas botande är egentligen endast en stor och otvivelaktig framgång att anteckna, nämligen österrikaren W 3. g n e r v 0 11 J a n r e g g 5 behandling av paralysie générale genom fram.— kallande av febersjukdom (1917) — ett fynd, gjort i gammal folkmedicinsk er— farenhet med traditioner ända upp till de hippokratiska skrifterna. Ett framsteg i sinnessjukvården av ett senare datum grundar sig på att man genom åstad— kommande av svåra chocktillstånd av olika slag eller genom stympande operativa ingrepp på hjärnan kan dämpa psykiatriska symtombilder av olika slag och exempelvis få oroliga patienter lugna och därigenom mera lättskötta. Men i stort sett utgöra de sinnessjuka alltjämt en lika stor och beklämmande sorglig grupp i samhället, som de alltid ha varit. Någon verklig lättnad i detta läge är väl knappast att vänta, förrän den psykiatriska forskningen fått det nästan kom— pakta mörker att vika, som alltjämt omger orsakerna till de socialt sätt viktigaste av själslivets sjukdomar.

Icke heller har den föregående framställningen berört läran om de ärftlig a sju k (1 o m a r na, vars utveckling strängt taget tog sin början först kring sekel— skiftet. Ty det var år 1900 som den katolske munken M e n d e l 5 stora upptäckt av ärftlighetslagarna återupptäcktes, efter att sedan 1866 legat helt begravd i en liten vetenskaplig landsortstidskrift. Kännedomen om dessa lagar, som under de senaste årtiondena enormt gått framåt, har fått stor ekonomisk betydelse vid till- låmpning på växt— och husdjursförädling och gett oss en klar inblick i ärftlighets- gången av ett flertal ärftliga sjukdomar hos människa. Denna ökade kunskap har medfört en del konsekvenser på. lagstiftningens område. utan att dock sprid—

• Sida 141
•  Original

ningen av de ärftliga sjukdomarna bland befolkningen på något väsentligt sätt minskat.

Slutligen finnes också inom patologien ett område, som helt förbigåtts, och som man kan beteckna som de degenerativa sjukdomarna, vilka till en del sammanfalla med de typiska ålderssjukdomarna. Här finnas talrika och skenbart alldeles skilda patologiska tillstånd, såsom hjärnsjukdomar (hjärn- blödning, senil sinnesslöhet), hjärtsjukdomar (vanligen skador å hjärtmuskula- turen) ämnesomsättningssjukdomar (vissa former av sockersjuka), njursjukdomar osv. Dessa sjukdomar äro till en del beroende på självständiga degenerativa för— ändringar i de specifika organeellerna, till en del äro de grenar på en och samma stam, nämligen följder av de degenerativa förändringar i artärsystemet, som i dagligt tal bruka sammanfattas under beteckningen åderförkalkning. Några levnadsregler till undvikande av nämnda kärlförändring eller några medikament att bota densamma har icke uppfunnits.

Om vi från dessa delar av medicinen, vilka alltjämt kunna sägas ligga i skuggan, återvända till de profylaktiska och terapeutiska framgångarnas solsida, uppställer sig den frågan, om det finnes någon mätare på vad medicinen i positiva insatser verkligen åstadkommit till mänsklighetens fromma. Vad som tack vare läkekonsten besparats människorna av kroppsligt lidande, av fattigdom och um- bäranden på grund av sjukdom, av sorger och bekymmer på grund av anhörigas för tidiga frånfälle kan självfallet icke uppskattas som en totalsumma. Men det finnes en indikator, som åtminstone till en del måste uppfattas som uttryck för medicinens verkningar på folkens levnadsvillkor, nämligen medellivslän g- d e n.

hiedelliv slängden i Sverige har under samma tidrymd som den här meddelade historiska översikten väsentligen omfattar, nämligen de senaste hundra åren, stigit från omkring 41 år till omkring 65 år. Det föreligger således en ökning av medellivslängden på icke mindre än 24 år. Till detta utomordentliga resultat är det utan tvivel flera faktorer, som samverka. Vid sidan av läkekonstens liv- räddande verksamhet betyder givetvis de allmänt förbättrade levnadsvillkoren en hel del, såsom rikligare och mer varierad föda, ökad kroppskultur, sundare bostäder, gynnsammare arbetsförhållanden. I icke ringa mån kunna emellertid alla dessa övriga faktorer indirekt tillgodoräknas medicinen, dels på grund av dess insats för den allmänna hygienens höjande, dels på grund av dess betydelse för det allmänna välståndets stegring. Det sistnämnda blir klart, om det betänkes, hurusom sjukdomar och tidiga dödsfall särskilt av familjeförsörjare i äldre tider bidragit att underhålla fattigdomen. Alla de ovannämnda gynnsamma faktorerna äro med medicinens utveckling oskiljaktligt sammanflätade.

Som ett annat uttryck för den ökade medellivslängden kan man betrakta d 6 (1 s— talets nedgång. Med dödstal menas som bekant helt enkelt antalet döda, dividerat med antalet tusental inom folkmängden. Dödstalet har under de senaste hundra åren nedgått från omkring 20 till omkring 11, det vill med andra ord säga, att i förhållande till folkmängden voro begravningar för hundra år sedan dubbelt så vanliga som i våra dagar. Det finnes en åldersklass inom vilken döds- talet sjunkit relativt ännu mycket mer än genomsnittet och det gäller spädbarnen. Under 1840-talet dogo under första levnadsåret av tusen levande födda omkring 153 barn. Motsvarande siffra 1941 utgjorde 37. Detta ytterst betydelsefulla framsteg är otvivelaktigt i mycket hög grad och direkt den moderna medicinens förtjänst..

• Sida 142
•  Original

Dödstalet har en gång av den djuplodande statistikern Gustav Sundbärg för- klarats vara den mest betydelsefulla, talmässiga kulturmätare, som kan erhållas. Han motiverar detta bland annat med följande ord: »Det är ju oemotsägligt, att varje nöd, av vad slag den vara må, och varje lidande, fysiskt såväl som psykiskt. så att säga utsår dödsfrön inom människosläktet. Likaså är det tydligt, att varje förnuftig mänsklig verksamhet har till sitt innersta syfte att träda i kamp för livet, emot förstörelse och död. Men den förnuftiga verksamheten av människor är ju, vad man sammanfattar under namnet kulturen. På detta sätt måste också dödlighetstalet i själva verket bliva ett mått på huru långt kulturen förmått . driva dödens krafter tillbaka..» *

Rabi-n Fåhrceus. !

• Sida 143
•  Original

Medicinsk forskning i några ledande länder med särskild

hänsyn till centrala forskningsråd.

Under förra århundradets senare hälft började inom medicinen ett nytt utveck- lingsskede, som kännetecknas av att de exakta naturvetenskapernas metoder och betraktelsesätt allt följdriktigare tillämpades inom strukturforskning, biokemi och fysiologi, varjämte den kliniska forskningen ställdes på biokemins och fysiologins fundament. De stora upptäckterna gjordes då vanligen av enskilda forskare, ofta med relativt enkla hjälpmedel. Under denna period var det ännu för den enskilde, åtminstone för de bäst utrustade, möjligt att något så när överblicka medicinen i dess helhet.

Ungefär vid det första världskrigets slut inträdde återigen ett nytt skede. På västra halvklotet började man målmedvetet och i stor stil utbygga sin medicinska forskning. Inom loppet av några få år upptäcktes där bland annat insulinet, hepari- net och leverterapin mot perniciös anemi. En av förutsättningarna för dessa upp- täckter var att ett flertal framstående experter förenades till en arbetsgrupp för att gemensamt utforska ett stort problem. Forskningsfronten var redan för långt framskjuten och de erforderliga hjälpmedlen för många och för invecklade för att den enskilde skulle lyckas med en större inbrytning i det okända. För den banbry- tande medieinska grundforskningen var det ej längre till fyllest att den medicinske teoretikern själv förvärvade insikter inom naturvetenskaperna; fysikern och ke- misten behövdes nu som aktiva medarbetare i ett »team». Det övervägande fler- talet betydande eccperimentella arbeten efter 1918 ha utförts av arbetsgrupper, ej ' av enskilda forskare. Det blev också allt vanligare, företrädesvis i U. S. A. och

!

Storbritannien, att stora upptäckter inom biokemi och fysiologi gjordes av arbets- grupper, ledda av fysiker och kemister knutna till medicinska forskningsinstitu- tioner.

Detta nya arbetssätt möjliggjorde bearbetandet av allt större och svårare upp- gifter. Arbetsprogrammen disponerades på lång sikt. Hand i hand med denna ut- veckling framträdde ökade krav på planläggning och koordinering.

Under denna senaste epok uppdelades medicinen i ett stort antal mer eller mindre väl avgränsade arbetsområden, vart och ett med speciella arbetsmetoder, studie- objekt och målsättningar; denna tendens till förgrening och specialisering befinner sig i snabb utveckling. För att nå vägande resultat blir det för varje forskare allt nödvändigare att samla sina krafter företrädesvis på ett, relativt begränsat om- råde med en bred vetenskaplig bildning som bakgrund. För att arbeta på bred front erfordras för varje år ett större antal experter och tekniska hjälpkrafter, och för en överblick över medicinen i dess helhet fordras numera en ganska stor grupp experter.

Under den senaste utvecklingsepoken ha två nya arbetsområden kommit allt mera i förgrunden, den förebyggande hälsovården och den psykologiska medicinen, båda av direkt och uppenbar betydelse för den enskilde och samhället.

• Sida 144
•  Original

Den medicinska forskningens höggradiga specialisering och framåtskridandets snabba acceleration göra det allt svårare att utan onödig tidsutdräkt inom hälso— och sjukvården utnyttja vetenskapens landvinningar. Det är ett samhällsintresse av första ordningen att nya medicinska kunskaper praktiskt utnyttjas så snabbt och allsidigt som möjligt. !

I detta syfte och för att tillgodose såväl forskningens som samhällets behov haf medicinska forskningsråd inrättats. Båda behöva en central organisation som har1 överblick över det hela, förmåga att ta initiativ och utarbeta allmännyttiga hand—. lingsprogram, som är utrustad med medel för att stödja dugande forskare samt har goda kontakter med samhället i dess helhet.

Den första organisationen av detta slag, ett statligt naturvetenskapligt—tek— niskt forskningsråd, upprättades i England 1916 för att stärka krigsansträngning- arna. Rådet bestod av en grupp av landets främsta naturforskare och ingenjörer och utrustades med stora anslagsmedel och befogenheter. Erfarenheterna av detta råd voro så gynnsamma, att regeringen i snabb följd upprättade statliga medi— cinska. och jordbrukstekniska forskningsråd. Kanada, Sydafrika och Nya Zeeland följde exemplet. Centrala medicinska forskningsråd ha vidare upprättats i U. S. A., Kina, Ryssland, Schweiz. I Tyskland ha Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft och Not- gemeinschaft der deutschen Wissenschaft verkat som centrala organisationer till stöd för särskilt betydande forskning men utan den starka socialmedicinska inrikt- ning som kännetecknar andra länders forskningsråd.

Englands statliga medicinska forskningsråd, the Medical Research Council, är förebilden för senare skapelser av detta slag. Det engelska rådet har med hänsyn till organisation, arbetssätt och prestationer vunnit hela den civiliserade världens uppskattning och beundran. Varje nationell nygrundning på detta område måste ha ett grundligt studium av den engelska förebilden som utgångspunkt. I det efter- följande redogöres för det väsentliga i denna institution. Redogörelsen omfattar även några särskilt framträdande punkter av diskussionen, värdesättningen, kriti- ken och efterkrigsplanerna i samband med rådets verksamhet.

Vid skildringen av det schweiziska rådet framhävas särskilt de humanitära motiv och den känsla av internationell solidaritet som föranlett Schweiz att påtaga sig en ökad andel i det medicinska forskningsarbetet.

I Tyskland möta vi vid högskolorna medicinsk forskning av ojämn standard, medan kvaliteten varit hög vid de centrala organisationernas institutioner.

Redogörelsen för den medicinska forskningen och de centrala råden i olika län— der avslutas med ett försök att ur andra länders rika erfarenheter utvinna några allmängiltiga synpunkter och normer rörande medicinsk forskning och centrala forskningsråd.

Som avslutning må här inom parentes nämnas att ett land kan ha en högt utvecklad forskning men en relativt illa ordnad sjukvård, vars standard givetvis i hög grad är beroende av sociala och politiska faktorer.

Storbritannien.

I Storbritannien bedrives medicinsk forskning vid universitet och högskolor, Vld fristående forskningsinstitut tillhörande det statliga medicinska forskningsrådet och av den privata företagsamheten, företrädesvis läkemedelsindustrin.

Vid bedömandet av denna forsknings behov av statsanslag bör beaktas att engel- ska universitet och högskolor ha mycket större budget än de svenska samt att

• Sida 145
•  Original

donationer av helt annan storleksordning än hos oss understödja den medicinska forskningen.

De brittiska universitetens budget 1939 uppgick till omkring 7 miljoner pund. 1 Som jämförelse kan nämnas att universiteten i Uppsala och Lund vid denna tidpunkt upptogo sammanlagt ungefär 5 miljoner kronor i statsbudgeten. Det statliga medicinska forsk- ningsrädets största institution, »National Institute for Medical Research», hade året % 1937/38 ett anslag på. 60 000 pund, medan värt lands tre medicinska fakulteter samma % är i lönestater och materialenslag upptogo sammanlagt 1 .4 miljoner kronor 1 stadsbudgeten . (lönetilläggen ej medräknade). Storbritanniens största donation för främjandet av medi- cinsk forskning och tillämpningen av dess resultat, »Nuffield Foundation», uppgick 1943 till 10 miljoner pund, den motsvarande svenska, »Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne», till omkring 7 .5 miljoner kronor.

Medelstora universitet som de i Leeds och Glasgow hade 19341/35 ärsintäkter på ,respektive 255 829 och 258 469 pund. Härav härrörde 10.2 respektive 18.9 procent från %donationer och gåvor, 19.7 respektive 3. 4 procent från lokala myndigheter, 30. 9 respektive 340 procent från statsanslag, 30.4 respektive 43.1 procent från avgifter och gälder som bäras av de studerande och 8.8 respektive 0.6 procent från »andra inkomster».

Genomsnittslönerna för lärarna vid Storbritanniens 24- universitet voro 1934/35 för professorer 1095 pund, för »assistant professors» och »readers» (närmast motsvarande vara laboratorer) 664 pund, för docenter och lektorer 471 pund, för biträdande lärare och assistenter 384 och 308 pund.2 Lönerna för högre befattningshavare variera alltefter deras och universitetets anseende och betydelse.

Ett flertal faktorer ha bidragit till att den medicinska forskningen i England icke kommit i ett så svårt läge som i Sverige. Bland dessa må nämnas:

1. Inom parlamentet förekomma regelbundet debatter om den medicinska forsk- ningen, som är starkt representerad i parlamentets båda hus. Även andra veten— skapsmän i parlamentet och även icke-vetenskapsmän ha i parlamentet ägnat medicinska frågor stort intresse. Särskilda kommittéer inom parlamentet (»Parlia- mentary and Scientific Committee») och inom kronrådet (»Committee of the Privy Council for Medical Research») uppmärksamma den medicinska forskning— ens problem och behov.

2. Brittiska vetenskapsmän äro organisatoriskt sammanslutna i en »Association of Scientific Workers», som enligt statuterna bland annat »sysslar med den roll som den vetenskapliga forskningen bör spela i nationens liv och med vetenskapsmännens anställningsförhållanden». Denna sammanslutnings medlemsantal har sedan krigs- utbrottet 1939 stigit från ett tusen till fjorton tusen. Dess nuvarande president är Sir Rogert Watson Watt, som utarbetat den inom brittiska flygvapnet använda ,metoden för radiolokalisation av fientliga flygplan. | 3 Individuella forskare ha med stor kraft hävdat den vetenskapliga forskningens berättigade krav och offentligt kritiserat försummelser gentemot och missförhållan- ]den inom forskningen. Denna kritik, vars fördomsfrihet och häftighet är förbryl— '1ande för svenska iakttagare, har i allmänhet lett till positiva åtgärder. Några

stickprov må anföras, som belysa vetenskapsmännens höga beredskap i vakthåll- %ningen, deras strävan att göra det allmänna delaktigt 1 vetenskapens frukter och " deras fria ställning gentemot statsmakter och myndigheter. Professor J. D. Bernal, [ en av samtidens främsta fysiker och efter den tyske kemisten Fritz Habers död iförmodligen vår tids f1ämste kännare av vetenskapsidkandets organisatoriska % och sociala problem, skriver 1 sitt standardverk3 »The Social Function of Science»: 1 J . G. Crowther: The Social Relations of Science. New York 1941.

Bruce T Tuscot Red Brick University. Faber and Faber. London 1943. " Enligt en officiell »Universities Grants Committee Report». 3 ]. D. Bernal. The Social Function of Science, London, 1940.

10 444053 [

• Sida 146
•  Original

»Regeringens intresse för medicinsk forskning är ljumt. Den betalar mer för forsk— ning över stridsgaser än åt Medical Research Council. Om vi betänka, att på grund av underlåten medicinsk forskning årligen tusentals människor dö onödigtvis och att miljoner lida av sjukdom, så måste den medicinska forskningens läge i vårt land betecknas som inte bara vanhedrande utan som brottsligt». — Professor Mottram framhöll 1935 i en mycket spridd bok bland annat följande*: »Politikernas , inställning till forskningen belyses av att vid den finansiella krisen i Storbritannien', 1931 man inte bara sänkte lönerna för Medical Research Councils stab med 101 procent _ vilket kanske var oundgängligt och försvarligt — utan även sänktel forskningsanslagen med 10 procent, varigenom många värdefulla arbeten måste% avbrytas. För en ”besparing” av 19 000 pund per år lät man forskning som kunnat? spara oräknade liv förgås av hunger. Ty pengar är forskningens livselixir. Den medicinska forskningens utveckling i Storbritannien äventyras av departementens njugghet.» Den nuvarande presidenten för Royal Society, Sir Henry Dale, har i flera offentliga anföranden gjort gällande, att Storbritannien kommer att förlora sin ledande ställning och att dess levnadsstandard kommer att sjunka, om stats- ledningen icke »drastiskt» ändrar sin inställning till vetenskaplig forskning. _— Sir Ernest Simon, ordförande i »Council of the University of Manchester», höll i maj 1948 ett tal5 i Vilket han efter en resa i U. S. A. gjorde en jämförelse mellan ameri— kanska och engelska universitet. Han finner, att jämförelsen för Englands del ut- faller oroväckande, och slutar: »Ha vi råd att fortsätta på detta sätt? Inför alla konkurrerande önskemål som framkomma efter kriget kan med fog påstås att nationen inte kan göra någon investering som på lång sikt ger bättre vinster än rundliga anslag till universitetens många verksamhetsområden, särskilt till veten- skaplig forskning och utbildning. Vår rapport torde innehålla data av värde för regeringen, när det gäller att fastställa storleken av universitetsanslagen i den första budgeten efter segern över Tyskland.»

41. hledical Research Council, det statliga medicinska forskningsrådet, har med stor framgång verkat för tillgodoseendet av den medicinska forskningens behov och höjt denna forsknings standard i Storbritannien.

Medical Research Council (Statligt medicinskt forskningsråd).

Alltsedan 1911 anses i Storbritannien främjandet av medicinsk forskning vara en skyldighet som åligger staten. När Lloyd George 1911 införde sin »National Health Insurance Scheme», avsattes för medicinsk forskning en del av sjukförsäk- ringsfondernas medel. Ett medicinskt forskningsråd grundades 1913 för att förfoga över dessa medel, som under åren 1914—1918 användes företrädesvis för medi- cinsk forskning i krigföringens tjänst. Rådets befogenheter utvidgades 1920, då det fick namnet Medical Research Council (M. R. C.) och en administrativt själv- ständig ställning, ansvarigt endast inför en kommitté inom kronrådet sammansatt av dess president, inrikesministern, ministrarna för dominions och kolonierna, in- rikesministern för Skottland och socialministern (Committee of the Privy Council for Medical Research).

Denna kommitté framhåller i en promemoria6 (1936), att »den ställning som M. R. C. åtnjuter är av stort värde för att befordra de mest effektiva relationer

” V. H. Mottram et al.: The Frustration of Science, London, 1935. 5 Sir Ernest Simon: The American Universities; Speech at the Meeting of the Court of Governors, Manchester, 1943.

" Constitution and Functions of the Medical Research Council, utgiven av Committee of the Privy Council for Medical Research, London 1936.

• Sida 147
•  Original

mellan vetenskapen och staten. Stadgarna ge rådet full frihet att enligt egen veten- skaplig övertygelse fullfölja en oberoende politik för att främja det vetenskapliga framåtskridandet i syfte att minska mänskligt lidande. Rådets verksamhetsom- råde vid främjandet av medicinsk forskning är icke inskränkt av territoriella grän— ser eller statsförvaltningens funktioner, och dess arbete är ej klavbundet av admi- nistrativa eller politiska nyttighetssynpunkter, men rådet samarbetar intimt med de olika departement som äro ansvariga för hälso- och sjukvård. Det har befo- genhet att efter eget gottfinnande samarbeta med de statliga tekniska och agri- kulturella forskningsråden samt att upprätthålla direkta förbindelser med utländ— gska korporationer och institutioner med liknande uppgifter.» — »M. R. C. är ej i'endast en rådgivande instans, utan rådet har full förfoganderätt (executive con- trol) över sina medel. Rådet själv utser sekreterare och andra tjänstemän som erfordras för dess egen verksamhet.»

Rådets sammansättning. Rådets medlemmar utnämnas av kommittén inom kronrådet efter konsultation med rådets egna medlemmar och presidenten för -Royal Society. Rådmedlemmarnas antal var 11 intill slutet av 1943. Mandats- 5 perioden är 4 år för de vetenskapliga medlemmarna. Omval kan ej ske omedel— bart, varigenom rådets sammansättning relativt snabbt förändras. Tre av med— lemmarna väljas med hänsyn till möjligast intima förbindelser med samhället. .fEn av dessa måste ha säte i överhuset och en i underhuset. Den tredje har hittills $varit någon framstående finansman. De övriga medlemmarna äro vetenskapsmän, %som väljas efter graden av vetenskaplig aktivitet och skicklighet. De företräda de stora medicinska grundvetenskaperna biokemi, fysiologi, bakteriologi och pa— tologi samt den praktiska läkekonstens olika delar. Den fortlöpande stegringen 'av rådets verksamhet nödvändiggjorde 1943 att vetenskapsmänncns antal i rådet ökades till tio. Rådets sammansättning är f. n. följandeT: , Lord Balfour, ordförande; sir William Goodenough, skattmästare; sir Charles Mac— iAndrew, parlamentsledamot; T. R. Elliot, klinisk medicin; sir Wilson Jameson, kirurgi; % S. P. Bedson, hygien och förebyggande hälsovård; E. Rock Carling, patologi och bakterio— %logi; F. C. Bartlett, farmakologi; E. D. Adrian, fysiologi och neurologi; sir Henry Dale, %fysiologi; D. Keilin, psykologi; L. J. Witts, forskningsprofessor i klinisk medicin, Oxford; %J . R. Learmonth, forskningsprofessor i kirurgi, Edinburgh. [ J '» M. R. C:s empertkommittéer.

För att biträda rådet vid bearbetandet av särskilda ärenden tillsättas expert— kommittéer med egna ordförande och sekreterare. Inom dessa arbetande organ försöker man samla landets främsta fackmän på respektive områden. Många av ådessa kommittéer äro permanenta. Under arbetsåret 1937/38 biträddes rådet av %27 expertkommittéer. Det nuvarande antalet är betydligt större. Ett 40—tal %M. R. C.—kommittéer bearbetade 1944 problem i samband med krigföringen. | Som exempel anföres här sammansättningen 1939 av några av de permanenta % expertkommittéerna:

% Klinisk medicin.

% Professor J. A. Ryle, med. dr, ordförande; viscount Dawson of Penn, med. dr, parla- mentsledamot; professor G. E. Gask, med. dr; sir Thomas Lewis, forskningsprofessor i klinisk medicin; Wilfred Trotter, med. dr, Master of Surgery; professor L. J. Witts, med. du sir Edward Mellanby, med. och fil. dr, sekreterare.

7 Enl. British Medical Journal 1943, March 13, 337; Dec. 4, 719.

• Sida 148
•  Original

Prövning av nya läkemedel.

Professor T. R. Elliot, med. dr, ordförande; T. Carnwoth, Bachelor of .vledicine; pro- fessor A. J. Clark, med. dr; sir Henry Dale, med. dr; viscount Dawson of Penn, med. dr, parlamentsledamot; T. Watts Eden, med. dr; professor A. W. hf. Ellis, mee dr; professor F. R. Fraser, med. dr; professor J. A. Gunn, med. och fil. dr; överste L R. Harrison, Bachelor of Medicine; A. Bradford Hill, fil. dr, statistiker; professor J. W. McNee, med. och fil. dr; sir Frederick Menzies, med. dr; professor J. A. Ryle, med'. dr; professor L. J. 1 Witts, med. dr; F. H. K. Green, med. dr, sekreterare.

Som ett exempel på en dylik organisations betydelse och prestationsförmåga må. anföras * att rådet genom sin »Therapeutic Trials Committee» sedan 1931, då denna subkommitté ; tillkom, låtit pröva och publicerat rapporter rörande mer än 40 nya läkemedel och att. utan undantag alla uppgifter som rådet meddelat om dessa nya läkemedels praktiska värde visat sig vara riktiga i ljuset av senare erfarenheter.8 I U. S. A. verkar en liknande central organisation, »Council of Pharmacy and Chemistry», vars bedömningar av nya läkemedels praktiska värde äro mönstergilla. I skarp motsats härtill stå. förhållandena hos oss och i andra länder som sakna centrala råd för bearbetandet av dessa uppgifter: prövningar utföras och publiceras planlöst av vem som helst, ofta av personer med otill- räckliga kunskaper eller med ofri ställning gentemot producenten; i dessa länder produ— ceras årligen en ofantlig, kaotisk litteratur över nya läkemedels praktiska värde med mot- stridiga och för läkarkåren föga vägledande uppgifter. Föreståndaren för Statens farma— ceutiska laboratorium ger följande sammanfattning av sin erfarenhet rörande dessa frågor:9 »Det praktiska tillgodogörandet av forskningsresultaten och en medicinsk upplysnings- verksamhet erfordra ett intimt samarbete mellan laboratorier och kliniker. Ett dylikt samarbete har i Sverige hittills endast kunnat genomföras i ringa utsträckning på grund av otillräckliga personella och finansiella resurser. Här nämnda synpunkter och fakta ut— göra enligt min uppfattning ett starkt argument för inrättandet av ett statligt medicinskt forskningsråd, utgörande ett centralt organ, som bland aktuella forskningsproblem giver ett effektivt organisatoriskt och ekonomiskt stöd åt läkemedelsprövningar och medicinsk upplysningsverksamhet.»

Industrial Psychology (psykologiska problem i samband med industriarbete).

Professor Cyril Burt, fil. dr, ordförande; professor F. C. Bartlett, Master of Arts; Charles S. Myers, med. och fil. dr; sir John H. Parsons, fil. dr; professor T. H. Pear, Master of Arts; sir Charles S. Sherrin'gton, med. och fil. dr; P. E. Vernon, fil. dr; S. Wyatt, fil. dr; vice flygmarskalken sir David Munro, sekreterare.

Arbetsfysiologi.

Sir Henry Dale, med. dr, ordförande; professor E. P. Cathart, med och fil. dr; viscount Dawson of Penn, med. dr; professor A Hemingway, med. dr; professor A. V. Hill, fil. dr; professor B. A. McSwiney, med. och fil. dr; sir Edward Mellanby, med. och fil. dr; pro— fessor H. S. Raper, med. och fil. dr; F. J. C. Herrald, Bachelor of Medicine, sekreterare.

Av denna exemplifiering framgår att M. R. C. för sina kommittéer i stor ut- sträckning anlitar experter även utanför de medicinska disciplinerna såsom fysiker, kemister, matematiker, ingenjörer, genetiker, psykologer, militära experter. Över— blicken och koordinationen av hela verksamheten underlättas därigenom, att rådets sekreterare är medlem eller sekreterare i några av de större kommittéerna och genom att sir David Munro, som är sekreterare 1 ett flertal stora kommittéer, är permanent knuten till rådets sekretariat.

Av rådets ledamöter äro Adrian och Dale Nobelpristagare och bland annat kom- mittémedlemmarna Hill och Sherrington.

& F. H. K. Green: Clinical Evaluation of New Remedies in Britain. British Medical Bulletin 194411, Vol. 2, 58. 9 Håkan Rydin: Medicinsk forskning och läkemedelsprövningar; Nordisk Medicin 1944-, n:r 4, 138.

• Sida 149
•  Original

1 49 Forskningsrådets uppgifter.

I en av de årliga rapporterna10 (1939) till parlamentet framhålles bland annat fö1— jande: »M. R. C. är självfallet intresserat av den stora uppgiften att praktiskt tilläm— pa ny kunskap, men rådet sysslar i främsta rummet med att föra själva forskningen vidare. Den allt överskuggande uppgiften måste uppenbarligen vara förvärvandet av ny kunskap som möjliggör förbättringar av den kroppsliga och själsliga hälsan samt förebyggande, hindrande och botande av sjukdomar. Det är allt annat än säkert vilken politik som snabbast och mest effektivt leder till sådana kunskaper. En del tro, att detta resultat kan nås genom att rikta uppmärksamheten mot själva sjukdomen, medan andra anse, att man bör främja grundläggande forsk- ning över kroppens fysiologi och kemi. Dessa synpunkter behöva ej vidare disku- teras, enär det är otvivelaktigt att kunskap av praktisk betydelse för hälsa och sjukdom kan komma från alla möjliga håll. Erfarenheten har lärt, att experi- mentell forskning inom vilket område som helst kan leda till lösningen av problem inom vilket annat område som helst. Rådet sänder ut flottor i olika riktningar och på skilda hav i förhoppning att den enskilde griper och som pris hemför varje upp- täckt som dyker upp var det vara må.»

Arbetsprogrammet är i huvudsak följande:

1. Egna forskningsinstitut. Rådet har ett eget forskningsinstitut, »The National Institute for Medical , Research», i London. Personalstaben uppgick 1938 till omkring 100 personer, var- av ungefär 30 forskare och 70 tekniska hjälpkrafter. Anslaget för 1938 var 60 000 pund. Institutet har en avdelning för fysiologi, biokemi och farmakologi, vars före- ståndare jämväl är chef för hela institutet, samt en avdelning för experimentell patologi och bakteriologi, vars föreståndare än vice chef. Institutet är funktionellt uppdelat i ett varierande antal icke permanenta underavdelningar, där yngre vetenskapsmän samlas kring särskilt framstående forskare som äro ledande inom sina områden. De rörliga underavdelningarna förutsätta och bygga på. vetenskap— ligt ledande personligheter. När ett problem lösts eller främjats till en viss punkt, omgrupperas underavdelningarna för att bearbeta nya problem. Institutet arbetar huvudsakligen efter större långfristiga program. Verkningsgraden är mycket stor tack vare god planering och målmedvetna, vetenskapligt betydande arbetsledare. Denna arbetsform i grupper med en framstående forskare som ledare ( team-work) medför även fördelen att ett relativt stort antal unga forskare få en god vetenskap- ; lig utbildning. Ett stort antal forskarstipendiater från hela världen — bland annat * två av vårt lands tre professorer i fysiologi och en svensk professor i patologi —— ha fått vetenskaplig utbildning på M. R.C:s forskningsinstitut i London. The l National Institute for Medical Research är med hänsyn till vetenskapliga presta- tioner Storbritanniens mest betydande medicinska forskningsinstitut. M. R.C. bedriver dessutom i egen regi forskningsinstitut för näringsfysiologi, sDunn Nutritional Laboratory i Cambridge och ett i London. Dessa institut be- jdriva grundforskning i näringsfysiologi. Inom Lister Institute i London upprätt- håller M. R. C. the National Collection of Type Cultures, vars uppgift bland annat lär att förse bakteriologer i hela världen med standardiserade bakteriekulturer. l, Inom the Dunn Institute of Pathology i Oxford bedrives under M. R.C. the l? Standards Laboratory, som bland annat förser forskare och sjukhus över hela värl- li den med sera och diagnostiska kulturer.

1" Report of the Medical Research Council for the Year 1937—1938. 221 sidor, London 1939.

• Sida 150
•  Original

2. M. R. C:s »research units» (forskarlag). Rådet understödjer principiellt icke institutioner utan endast individuella. forskare. Förutsättning för understöd är att vederbörande har ett bra arbetspro— gram och kan ägna erforderlig tid åt forskning. Särskilt begåvade och framgångs- rika forskare övertas helt av M. R O'. och uppbära lön av detta. Dessa syssla ej ; med undervisning utan endast med forskning och vetenskaplig utbildning av yngre j forskare. De äro alltså till yrket medicinska forskare i ordets egentliga mening. , Deras nuvarande antal är icke känt i Sverige men överstiger med säkerhet hundra. 1 Ett. förmodligen ännu större antal medicinska yrkesforskare arbeta f. n. uteslu-i tande för krigsmakten under ledning av M. R. C. 3 Dessa M. R. C:s egna forskare samlas kring konkreta. problem som framlagts antingen av dem själva eller av M.R. C. Särskilda laboratorier byggas icke för dessa forskare. De flytta in i redan förefintliga laboratorier vid universitet och medicinska högskolor, i den mån dessa äro lämpliga eller kunna anpassas för arbetsuppgifterna. M. R. C. bestrider alla kostnader i samband med dessa arbeten. Enär det härvid företrädesvis gäller stora och svårarbetade program, samman— föras vanligen lämpliga forskare till grupper, »units». I England anses det vara hedrande för en institution eller klinik att få vara värd för en sådan M. R. C.-unit. Dessa yrkesforskare ha tillräckliga löner och ha ej tidskrävande bisysslor. M. R. C. och parlamentet ha i princip visat förståelse för kravet att yrkesforskarens lön ej bör ligga under sjukvårdande läkares.

3. M .R. C:s centra för klinisk forskning.

De organisatoriska svårigheterna för verkligt betydande klinisk forskning ha visat sig vara större än för den teoretiska grundforskningen. Å ena sidan är det svårt eller omöjligt att samtidigt sköta en betungande sjukvård, undervisning, och ett vägande forskningsarbete, å andra sidan har grupparbete under betydande vetenskapliga ledare visat sig vara nästan oundgängligt för nutida klinisk forsk— ning av hög klass.

M. R. C. har skapat och underhåller ett flertal kliniska forskningsenheter under ledning av »forskningsprofessorer». Dessa och deras medarbetare åläggas ej sjuk— vård eller undervisning. Deras forskningsarbete är förlagt till de stora undervis— ningssjukhusen. Rådets sekreterare, Sir Edward Mellanby,11 sammanfattar i föl- jande ord M. R.C:s inställning och strävanden i fråga om klinisk forskning: »Rådets strävan att främja klinisk forskning genom att ställa samman kliniska forskningsgrupper är välkänt. Detta program utvecklas sakta men målmedvetet, och flera grupper komma att ställas upp så snart personer framträda som äro lämpliga för dylika befattningar. Om klinisk forskning skall finna sin kungsväg, måste framgångsrika, djärva framryckningar göras, och detta blir endast möjligt, om verkligt förstklassiga forskare utnämnas till dessa befattningar.» —— »Det är uppenbart varför M. R. C. i allmänhet ej ordnar med organiserade attacker mot speciella sjukdomar såsom reumatism och kräfta, fastän det givetvis understödjer- många enskilda forskare inom dessa områden. Extensiv ad—hoc-forskning över en sjukdom som reumatism, om än aldrig så. viktig som socialt problem, riskerar att bli ofruktbar ända tills nyckeln till dess etiologi eller något annat väsentligt sak- förhållande avslöjats. Denna nyckel kan med lika stor sannolikhet upptäckas ge—

" »The State and Medical Research». The Harveian Oration, delivered at the Royal College of Physicians of London on the St. Luke's Day, 1938; British Medical Journal 1938, 22, 929.

• Sida 151
•  Original

nom experimentell forskning inom vidsträckta områden som genom att koncentrera forskningen på en bestämd sjukdom, som ännu knappast är tillgänglig för expe— rimentell metodik. — Fram-gången i teamwork (gruppforskning) beror antingen på medryckande ledarskap eller på utarbetandet av speciella forskningsmetoder, som i allmänhet frambringas genom enskild mans insats. Svårigheten ligger inte i att ställa upp arbetsgrupper utan i att finna den ledande person som kan göra veten- skapliga upptäckter.»

Som en exemplifiering redogöres nedan för sammansättningen av några av = M. R. C:s »units» för klinisk forskning.

Department of Clinical Research, University College Hospital, London. Verksamheten är förlagd till det stora intern-medicinska und-ervisningssjukhuset vid University College, London. Sir Thomas Lewis är gruppens chef. Vid hans sida stä två. äldre forskare i perma— nent ställning, fyra vetenskapliga assistenter samt erforderligt antal tekniska hjälpkrafter. Gruppen förstärkes av tillfälliga forskarstipendiater, företrädesvis från U.S.A. Denna. ' grupp har utfört grundläggande fysiologiska och kliniska arbeten över hjärtat, blodom— ] loppet och smärtsinnet.

Clinical Research Unit, Guys Hospital. Arbetet är förlagt till ett annat av Londons stora undervisningssjukhus. Professor R. T. Grant är chef för forskningsgrupperi, som i inom det stora sjukhuset disponerar åtta sjuksängar för sitt arbete. Denna grupp utforskar i företrädesvis blodomloppet i extremiteterna hos människan.

Neurological Research Unit, National Hospital for Diseases of the Nervous System, Queen Square, London. Professor E. A. Carmichael är gruppens chef, dr J. Doupe är ;souschef, antalet vetenskapliga assistenter varierar. 1938 omfattade gruppen dessutom i fyra forskare från U.S.A. med amerikanska stipendier. Gruppen utforskar företrädesvis ( det s.k. autonoma eller vegetativa nervsystemet.

Clinical Research in Surgery, Royal Informatory, Edinburgh. M. R. C. s forskning Inom

l kirurgin är koncentrerad till Edinburgh, som har en särskilt rik tradition inom denna ' disciplin. Professor W. C. Wilson är chef för denna grupp, som 1938 omfattade tre veten- skapliga assistenter och som inom det stora sjukhuset för sin forskning disponerade sex isängar för vuxna och tjugofem för barn. Gruppen utforskar bland annat brännskador, ] sårläkning, rubbningar i blodomloppet vid benbrott. , Otologic Research Unit, National Hospital for Nervous Diseases, Green Square, London. » Professor C. S. Hallpike leder forskargruppen. Samtidigt med att detta team genom M. R.C. bereddes möjligheter till forskning över öronsjukdomar, tillsatte rådet 1944. tre expertkommittéer för arbeten över följande delar av dövhetens problem-: 1) Medicinska och kirurgiska problem rörande dövhetens orsaker, förebyggande och behandling (ordförande: .professor Henry Cohen, Liverpool), 2) Elektro- akustiska problem rörande konstruktion ; och användning av instrument för utforskning och lindring av dövhet (ordförande. mr 'W. G. Radley, generalpoststyrelsen); 3) Problem sammanhängande med psykologisk och iövningsterapi vid dövhet hos barn och vuxna (ordförande: professor F. C. Bartlett, ! Cambridge).

; Puerperal Infections. Queen Charlotte's Hospital, London. Professor L. Colebrook, ' gruppens chef, har vid sin sida en permanent souschef och (1938) fyra vetenskapliga i assistenter, varav två. äro naturvetenskapsmän. Arbetet följer tvä huvudlinjer: kemoterapi

vid barnsängsfeber och rent bakteriologisk forskning över de bakterier som förorsaka denna infektion.

Förutom de redan nämnda upprätthåller och avlönar "lN/I. R.4C. ett flertal kliniska ; >>units» inom olika grenar av läkekonsten.

• Sida 152
•  Original

4. Understöd åt forskare som ej tillhöra M. R. C:s egen forskarstab.

Större delen av M. R. C:s tillgångar utbetalas årligen som understöd åt enskilda forskare vid universitet, högskolor, sjukhus och andra centra för medicinsk forsk— ning. Understöd ges för att säkra forskarens livsuppehålle (högst tre år), för . avlöning av teknisk assistens eller för erforderlig materiel och apparatur. Antalet l forskare som 1943 erhöllo understöd av detta slag uppgick till omkring två hundra. '

Redogörelsen för de arbeten som 193—7/38 understöddes på detta sätt upp- tager 71 sidor i den 1939 till parlamentet ingivna årsredogörelsen. Praktiskt taget l alla grenar inom grundforskningen och de kliniska disciplinerna ha erhållit un- ' derstöd.

5. Resestipendier. M. R. C. disponerar betydande medel för resestipendier. Dessa medel härröra delvis från donationer. Rockefeller Foundation har anförtrott rådet att fördela de Rockefellerstipendier som årligen tillfalla Storbritannien. År 1938 utdelade rådet 29 resestipendier. Flertalet stipendiater tillbringade stipendietiden i U.S.A.

6. Arbetsfysiologi och yrkeshygien.

I samverkan med Industrial Health Research Board och hl. R. C:s expertkom- mittéer inspirerar, organiserar och genomför rådet ett omfattande forsknings— arbete i syfte att hos industriarbetare förebygga och mildra sjukdomar som sam- manhänga med deras yrke samt att stegra friska arbetares prestationsförmåga. Bland arbetsuppgifterna må nämnas: industriella lungsjukdomar, industriella lös— ningsmedels giftighet, mag-tarmsjukdomar hos industriarbetare, orsakerna till från- varo på grund av sjukdom. I Cambridge underhåller M.R. C. en avdelning som utforskar psykotekniska lämplighetsprövningar för olika yrken och benägenheten för olycksfall under arbete; en grupp i Manchester undersöker verkan av mono- toni, trötthet och förströelse, en M. R. C.—grupp vid Imperial College of Science i London studerar belysningsproblem, en grupp vid London School of Hygiene and Tropical Medicine undersöker frågor sammanhängande med uppvärmning och ventilation.

7. Militärmedicinsk forskning.

Som redan omnämnts koncentrerade M. R. C:s förelöpare under åren 1914»— 1918 nästan alla sina resurser på militärmedicinska arbetsuppgifter. Under åren närmast före det andra världskriget bedrev M. R. C. en omfattande forskning för armén, flottan och flygvapnet och tog initiativ till många medicinska åtgärder för att skydda civilbefolkningen mot skada och sjukdomar. Under det nu pågående kriget har denna rådets verksamhet varit synnerligen omfattande och genom— gripande. M. Il. C. har ej blott inom militärmedicinen utan inom medicinsk verk— samhet överhuvud visat sig va/ra landets mest kompetenta, effektiva och initia— tivrika organisation.

M. R. C:s verksamhet i samband med krigföringen är endast delvis offentlig- gjord. Rådets sekreterare gav i ett föredrag i juni 1943 några upplysningar som här i korthet refereras. Sir Edward framhåller,12 att rådets verksamhet nu blivit

" »Medical Research in Wartime». Ludwig Mond Lecture, delivered at Manchester University June 17, 1943. British Medical Journal 1943, Sept. 18, 351.

• Sida 153
•  Original

så omfattande, att den praktiskt taget omspänner all organiserad koordinerad forsk- ning inom landet. »Flertalet vetenskapsmän önska inrikta sina krafter på pro- blemlösningar som främja krigföringen. M. R. C. med dess intima samarbete med armén, flottan, flygvapnet och departementen kan bättre än den enskilde bedö- ma, vilka problem som omedelbart måste bearbetas. Rådet har tillsatt omkring 40 expertkommittéer, som bearbeta olika problem i samband med krigföringen; i varje sådan kommitté ingår minst en representant för krigsmakten. I fredstid har M. R. C. inga andra administrativa skyldigheter än att främja och producera vetenskap. I det stora hela är denna regel gagnelig, även om den har nackdelar. Det är exempelvis sannolikt att långa dröjsmål i den praktiska tillämpningen av nya medicinska upptäckter skulle förkortas, om upptäckarna hade mer inflytande på statsförvaltningen. Under kriget ha M. R. C:s rådgivande funktioner stegrats högst avsevärt, och vid ett flertal betydelsefulla regeringsåtgärder har rådet visat vägen. Redan före krigsutbrottet tvingade händelseutvecklingen rådet att bryta med sin princip och övertaga administrativa uppgifter, och några av dessa skola omnämnas, inte bara för att de visat sig vara mycket effektiva utan även för att de visat sig utfylla kännbara luckor i hälso— och sjukvården, varför rådet även efter kriget sannolikt måste fullgöra dessa uppgifter.» — »Redan före krigsutbrottet 1939 anmodade regeringen NL R. C. att vidtaga vetenskapliga och organisato- riska åtgärder för att förebygga och bekämpa farsoter. I detta syfte inrättade rådet 48 olika laboratorier i olika områden som förmodades inte vara hotade av bomb- ; ning. Bakteriologer och annan personal knötos genom rådets försorg till denna

»Emergency Public Health Laboratory Service». Sir Edward framhåller: »För det förhållandet att vi ej haft några större epidemier under kriget och att landets epidemiologiska hälsotillstånd varit bättre än i fredstid ha vi åtminstone delvis detta nätverk av laboratorier att tacka. Detta är ett utmärkt exempel på koordi— nerat laboratoriearbete och fältarbete.» Även inom krigsmakten har M. R.C:s arbete varit framgångsrikt. Skyddsmedlen och metoderna mot farsoter ha gjorts effektivare. —— »Hälsotillståndet inom marinen, armén och flygvapnet har varit så gott, att man häri måste se en av de mest betydande prestationerna under kri- get. T. 0. m. den åttonde armén har under sina tre år i Egypten, Libyen och Tu-

, nisien, där den kämpat under förhållanden som varit idealiska för spridning av

, gjorts rörande den vetenskapliga forskningens storartade prestationer i detta sam-

dysenteri, kolera, smittkoppor och tyfus, varit uppseendeväckande fri från dessa dödliga sjukdomar. Vi veta exempelvis, hur mycket effektivare våra truppers tyfusympning är än italienarnas och tyskarnas. När italienska och tyska fångar ympades med vårt vaccin, upphörde tyfusfebern plötsligt och endemikurvan för- blev låg. Det må erinras om att Vi—antigenet upptäcktes av en brittisk forskare. Fallen av dysenteri har t. o. m. i Västöknen med dess flugsvärmar varit relativt fåtaliga bland brittiska trupper, och de som insjuknat ha reagerat bra på nyligen upptäckta läkemedel. Dysenterifallen bland fiendens trupper ha varit mycket fler, och det uppges att vår framgång vid El—Alamein åtminstone delvis berodde på att både tyskarna och italienarna voro försvagade av en vitt utbredd dysenteri.» — Efter att ha framhållit, att hela engelska folkets hälsotillstånd nu är bättre än före krigsutbrottet, understryker rådets sekreterare, att denna förbättring av folk- hälsan »har en mera fundamental orsak än statsmakternas och läkarnas åtgärder. Jag hänsyftar naturligtvis på de medicinska forskarna, vars arbete utrustat oss med erforderliga kunskaper för hälsans bevarande och med metoder att förebygga . och bota krigets dödliga sjukdomar. Så vitt jag har mig bekant har i offentliga

kommentarer till hälsotillståndet i krigstid ingen eloge givits och intet påpekande

• Sida 154
•  Original

manhang.» — Redan året före Miinchenkrisen tog M. R. C. initiativ som snabbt ledde till att blodöverföringens problem äro väl lösta inom landets krigsmakt. I samarbete med det kanadensiska medicinska forskningsrådet utarbetades bland annat metoder för torkning och överföring av blodplasma. Ett av de större engel— ska laboratorierna kan torka 5 000 flaskor blodplasma per vecka. — En särskild M. R. C.-kommitte, »The Therapeutic Requirements Committee» har biträtt hälsovårdsministerierna i frågor rörande anskaffning och fabrikation av läkemedel. Härom meddelar rådets sekreterare bland annat: »Under förra kriget fick M. R. C. sig en läxa i fråga om salvarsan, en för behandling av syfilis nödvändig substans, upptäckt av Ehrlich och levererad till oss uteslutande av Tyskland. I god tid före det nuvarande krigets utbrott tog M. R. C. med kommittén för imperieförsvarets samtycke initiativet till förhandlingar och åtgärder som skulle säkerställa, att alla viktiga utländska läkemedel som förut ej gjorts i vårt land skulle göras inom landet, om det blev krig. En lista på sådana läkemedel uppgjordes, och the Association of British Chemical Manufacturers inbjöds att dela upp produktionen på olika firmor, och på detta sätt blevo vi säkrade. Med undantag för malariamcdlet atebrin, av vilket ett skriande behov uppstod på grund av förlusten av världens huvudsakliga kininkälla, när Japan erövrade Holländska Ostindien, ha dessa dispositioner visat sig vara tillfredsställande, och ingen sjuk har av brist på läkemedel måst vara utan behandling.» (Inom parentes må omnämnas att sedan Mellanby i juni 1943 höll sitt anförande försörjningen med atebrin och andra medel mot malaria kunnat tillgodoses tack vare samverkan med U. S. A:s medicinska forskningsråd.) -— M. R. C. och många av dess kommittéer ha med de mest skilda metoder och utgångspunkter bedrivit teoretisk och klinisk forskning över olika former av sår- skador och infektioner. — M. R. C. har utforskat metoder att hindra och före— bygga sjösjuka i syfte att motverka detta symtom vid invasionsföretag. — Den största medicinska upptäckten under det andra världskriget är påvisandet av penicillinets terapeutiska egenskaper genom Chain och Florey i Oxford 1940, 11 år efter Flemings upptäckt av substansen. Vid ett flertal infektionssjukdomar överträffar penicillin sulfonamiderna. Framställningen av penicillin i större mängder är förenad med stora svårigheter. Det systematiska utforskandet av penicillin och organisationen av dess produktion ligger i M. R. C:s och dess expertkommittéers händer. Dessa kommittéer ha redan avgivit ett flertal utlåtanden till rådet över penicillinets terapeutiska egenskaper och metoderna för dess användning. M. R. C. har i en serie memoranda informerat läkarkåren om penicillin och dess använd— ning. —— M. R. C. har vidare utforskat möjligheterna att stegra människans fysio- logiska prestatrbnsfömzåga för att göra henne bättre vuxen handhavandet av nutida stridsmaskiner. Mellanby: »En utveckling som hör till detta krigs mest anmärkningsvärda och som i huvudsak legat i händerna på medicinska forskare har intet samband med klinisk forskning utan berör vidmakthållandet av de kämpande männens säkerhet, styrka, uthållighet och bekvämlighet. Hand i hand med den väldiga mekaniseringen av kampen har gått en tendens att koncentrera intresset på krigsredskapen och låta männen som skulle handskas med dem reda sig så gott de kunna. Många krigsmaskiner äro ej endast invecklade till sin konstruktion utan försatte männen som skulle arbeta i dem i så onaturliga förhållanden, att det var omöjligt att bibehålla deras stridsduglighet. Alla dessa maskiner måste konstrueras med hänsynstagande till operatörernas säker- het. Personal måste utväljas med hänsyn till lämpligheten att sköta dessa maskiner. Den stigande betydelsen av dessa och många angränsande problem har lett tiil upprättandet av tre kommittéer, the Flying Personal Research Committee, the

• Sida 155
•  Original

Military Personal Research Committee och the Royal Naval Personal Research Committee. De båda sistnämnda ha tillkommit. på lVI. R. C:s initiativ och sortera under detta. Dessa forskningsgrenar studera den kämpande soldaten i relation till hans vapen och hans omgivning. Varken tiden eller nödvändigheten att bevara vissa krigshemligheter tillåter att i detalj avhandla denna speciella aspekt av krigs- medicinsk vetenskap.» — Inom flygmedicinen har M. R. C. intensivt samarbetat med den kanadensiska systerorganisationen. Uppgiften har bland annat varit att finna anordningar och metoder som stegra flygarens motståndskraft därhän, att han fullt kan utnyttja maskinernas prestationsförmåga. »Fysiologerna ha visat sig lyhörda för alla krav, och förbättringar i flygplanens prestationsförmåga ha gått hand i hand med stegrad förmåga att bemästra dem.» — I sitt uppmärk— sammade anförande ger Mellanby en kort sammanfattning av erfarenheterna i England med centralt koordinerad forskning: »Jag har givit en överblick över dessa kooperativa utvecklingslinjer i krigstid, enär de belysa., hur en vetenskaps- idkande korporation och administrerande statliga organ borde samarbeta och hur fruktbar och snabbt verkande en sådan kooperation kan vara. Om bara detta system kunde fortsättas och utbyggas, skulle det framgent klagas mycket mindre över att vetenskapens möjligheter ej utnyttjas. Jag skulle emellertid beklaga, om jag efterlämnade intrycket att all samverkan av detta slag varit så framgångsrik som i de exempel jag givit. Mycket har sagts och skrivits om regeringsorganens underlåtenhet att utnyttja vetenskapens hjälpmedel. Stora förbättringar synas ha inträtt i detta avseende, särskilt rörande fysik, kemi och ingenjörsvetenskaper, men man måste alltjämt beklaga många bedrövliga underlåtenheter och dröjsmål. när det gäller att utnyttja den medicinska vetenskapens frukter för krigsansträng- ningarna. Dessa bero i allmänhet på mänskliga skröpligheter och ej på fel i orga- nisationen.» Anförandet avslutas med ett påpekande att »av uppenbara skäl många av de intressantaste upptäckterna ej kunnat omnämnas. Den medicinska vetenskapens framsteg ha varit fantastiska. Jag har placerats i centrum av all denna verksamhet och kan därför omvittna, att denna kooperation av män och kvinnor — patologer, bakteriologer, fysiologer, biokemister, farmakologer och klinici —— gjort sig förtjänta om sitt land genom den oöverträffade kvaliteten i sitt arbete, genom sin hängivenhet i pliktuppfyllelsen och genom den fullständiga osjälviskheten i fullgörandet av de uppgifter som tilldelats dem.» Så långt Sir Edward Mellanby.

8. »Beställningsarbete» utfört av M. R. O' .

Allt ifrån början har det för rådet varit en förpliktelse att hjälpa de departe- ment och myndigheter som konfronteras med trängande problem rörande hälso— och sjukvård. Under kriget 1914—1918 var det nödvändigt att inrikta större delen av de medicinska forskarnas ansträngningar på lösandet av problem berörande krigföringen. Först 1919 var det möjligt för rådet att göra egna planer för veten— skapligt arbete på lång sikt. På grund av erfarenheterna från det första världs— kriget har det i England blivit officiell praxis att det närmast åligger M .R. O. och icke departement eller myndigheter att sörja för vetenskapliga undersökningar som stå i klart samband med den allmänna hälso- och sjukvården.

På anmodan av statliga organ utför rådet vetenskapliga undersökningar som anses erforderliga för bedömandet eller lösandet av praktiska problem. I samråd med expertkommittéerna avgör rådet, vilken forskare eller grupp av forskare som är lämpligast att bearbeta den speciella uppgiften. De individuella forskarna eller

• Sida 156
•  Original

expertkommittéerna inge utlåtanden till rådet, som i sin tur avger ansvarigt ytt— rande till beställaren.

M. R. C. är även en rådgivande instans i frågor, som statsorgan och myndig— heter önska få belysta ur medicinsk—vetenskaplig synpunkt.

Beställningsarbetet och den rådgivande verksamheten ha med varje år vuxit i omfattning.

Enligt avtal med brittiska läkemedelsfabrikanter ombesörjer rådet prövning av nya läkemedel. Fabrikanter, läkarkåren och allmänheten ha härigenom en garanti att nya läkemedel kunna bedömas så snabbt och auktoritativt som möjligt.

Beträffande beställningsarbetet kommenterar kronrådet i rapporten till parla— mentet över rådets verksamhet 1937/38: »Det vore fåfängt att hävda, att alla dessa undersökningar utförts med entusiasm. Vanligen kräves en snabb lösning på något problem med en medicinsk faktor i ekvationen. Om lösningen kan för- utses, får undersökningen karaktären av rutinarbete och kan därför vara motbju- dande för undersökaren och kanske också ovärdig hans kaliber. Är problemet invecklat, så är kravet på ett snabbt svar oroande för dem det åligger att finna det på ett sätt som är ogynnsamt och skadligt för vetenskapligt arbete av bästa typ. Vare härmed hur som helst, allt dylikt arbete utföres först sedan personer som äro de mest kompetenta att ge råd och anvisningar tänkt igenom problemen.»

9. Rådets publikationer.

M. R. C. utger koncentrerade monografier över teoretiskt och praktiskt särskilt viktiga arbetsområden författade av ledande forskare (»Special Report Series» eller som »Reports of the Industrial Health Research Board»). Omkring 300 d-y- lika monografier ha utkommit. De distribueras och säljas i bokhandeln. Sedan krigsutbrottet 1939 utger rådet korta broschyrer i frågor av aktuell praktisk bety- delse (»M. R. C. War Memoranda» och »I. H. R. B. Emergency Reports»). Dessa broschyrer avhandla praktiskt taget alla aktuella problem inom hälso— och sjuk- vården med all den sakkunskap och omsorg som M. R. C. och dess expertkom- mittéer företräda. Sedan krigsutbrottet 1939 utger rådet en månadsskrift, the »Bulletin of War Medicine», som ger korta referat av viktiga publikationer, även från fiendeländer i den mån de äro tillgängliga. »Bulletin of the Emergency Public Health Laboratory Service» utges även varje månad av rådet och tillställes tjänste- läkare och laboratorier. — Individuella forskares vetenskapliga arbeten som under- stötts av rådet publiceras på vanligt sätt i vetenskapliga tidskrifter och Acta.

Rådets ekonomiska resurser.

M. R. C:s penningmedel härröra huvudsakligen från tre källor.

1. Parlamentet beviljar årligen ett statsanslag för rådets verksamhet.. Statsan- slagets storlek utgjorde 165 000 pund år 1936, 195 000 år 1938, 2.15 OOlO år 1943 och 250 000 pund år 1944.” Största delen av detta anslag användes för teoretisk grundforskning. »Beställningsarbete» bekostas ej med dessa medel. Rådet har oinskränkt förfoganderätt över dessa medel och kan utan att höra någon utom- stående person eller instans använda dem efter gottfinnande. Belysande för statsmakternas och det allmännas förtroende till M. R. C. är att detta iicke redo-

” The Lancet 1944, March 11, 353.

• Sida 157
•  Original

l

visar för statsanslagets användning i annan form än i kronrådets rapport till parla— mentet över uppnådda resultat och över de problem som bearbetats.

2. Rådet mottager och förfogar över donationer och gåvor.

3. Beställningsarbetet betalas av beställaren. Storleken av dessa belopp offent— liggöres icke, bland annat enär häri ingå undersökningar för krigsmakten.

Administration och sekretariat.

M. R. C. administreras och dess beslut verkställas av ett sekretariat. Sekreteraren väljes av rådet. Han sörjer för kontinuiteten inom rådet och utgör den förenande länken mellan rådet och dess många expertkommittéer. Sekretariatet förestås sedan 1926 av Sir Edward Mellanby, f. d. innehavare av en forskningsprofessur i fysiologi vid Royal Institution. M. R. C:s sekreterare är jämväl sekreterare för forskningskommittén inom kronrådet. Sekreteraren har eget forskningslaboratorium och har tid för egen forskning.

Vid krigsutbrottet 1939 omfattade sekretariatets permanenta stab dessutom fem veten- skapsmän: vicesekreteraren (Principal Assistant Secretary) A. Landsberough Thomson, fil. dr; F. H. K. Green, med. dr; F. J. Herrald, med. dr; skattmästaren (Finance Officer) D. V. T. Fairrie, Master of Arts samt vice flygmarskalken sir David Munro, med. dr, som är sekreterare i ett flertal av rådets större expertkomm—ittéer.

Under arbetsåret 1937—1938 uppgingo administrationskostnaderna till 10 000 pund, vari ingå löner för sekretariatets tjänstemän och resekostnader för rådet och dess experter. Rådet sammanträder minst en gång varje månad, expertkommittérna oftare eller med längre mellanrum allt efter behov.

Parlamentets och statsmakternas uppskattning av M. R. C.

I parlamentets båda hus förekomma regelbundna debatter och interpellationer i frågor rörande vetenskaplig forskning. Hälso- och sjukvård, medicinsk forskning och M. R. C. äro så vanliga debattämnen, att de stora veckotidskrifterna British Medical Journal och Lancet ha en stående rubrik »Medical Notes in Parliament», med referat som ofta upptaga flera spalter. Vid sidan av kronrådets vetenskapliga kommittéer finns inom parlamentet en särskild »Parliamentary and Scientific Committee», som studerar organisatoriska, sociala och ekonomiska frågor som be- röra vetenskapsidkandet och utgör kontaktorgan mellan vetenskap och statsför- valtning. Pwrlamentets och statsmakternas uppskattning av M .R. C. och dess verksamhet dokumenteras bäst av det förhållandet att rådets statsanslag och befogenheter år för år ökats.

Bland de senaste tillgängliga referaten över parlamentsledamöters värdering av statliga forskningsråd i allmänhet och M. R. C. i synnerhet må lord Dawsons yttrande i överhuset den 20 juli 1943 anföras som typiskt exempel.14 Lord Dawson är medicine doktor och ordförande eller medlem i ett flertal vetenskapliga kom- mittéer. »Ett av de mest vägande skälen till att dessa institutioner böra främjas även i fortsättningen är att de lyckats förena god planläggning av begåvade mäns forskning med frihet i det vetenskapliga arbetet. Jag hoppas, att de komma att få en framskjuten plats vid varje statsunderstödd utvidgning av forskningsverksam— heten.» I fortsättningen beklagar talaren, att man ej ger vetenskapliga experter ökat inflytande inom själva statsförvaltningen, där vetenskapsmän enligt hans och enligt lord Cherwells efterföljande inlägg behandlas illa och äro undlerbetalda. Lorderna betona nödvändigheten av att — utan att göra intrång på forsknings- rådens verksamhet — även direkt till statsförvaltningen knyta experter av den typ som verka inom forskningsråden. Men, »hur kunna dessa förvaltningsorgan

" British Medical Journal 1943, Aug. '7, 186.

• Sida 158
•  Original

räkna med att till sig kunna knyta de bästa hjärnorna inom vetenskapen, så länge de behandla vetenskap och forskning på ett så ovärdigt och ojuste sätt?» Beträf- fande M.R. C. anförde lord Dawson, »att dess verksamhet omfattar vida mer än medicinens trängre marker. Den omspänner hela den grundläggande exakta forskning som utgör medicinens fundament, och under loppet av detta krig har M. R. C:s verksamhet varit av en räckvidd som skulle förvåna mången av husets medlemmar.» — »En av rådets ledande principer har varit att hjälpa forskare som bevisat sin förmåga. M. R. C. har också visat sig vara en beundransvärd generalstab. Det visste besked om alla forskare inom olika områden, och det var i stånd att sammanhålla dem och förena dem för ett gemensamt syfte. Men fram- för allt, det har med verklig flykt påverkat och inspirerat hela. det medicinska framåtskridandet. Det finns ingen investering som ger nationen bättre utbyte än den som göres i upptäckter och vetenskaplig forskning. Vi kunna räkna med di— rekta sjukvårdskostnader i vårt land på 250 000 000 pund' årligen. Framåtskri— dande genom upptäckter minskar härjningarna och därmed även sjukvårds- kostnaderna.»

Den 19 april 1944 utspann sig i underhuset en stor debatt om Sir Granville Gibsons motion, vilken av regeringen krävde en djärv och storstilad politik gent— emot den vetenskapliga forskningen. Ett flertal talare tolkade parlamentets in— ställning härtill. Man förklarade sig villig att både två- och tredubbla anslagen till universiteten, dock under förutsättning att dessa anslag komma i sådana hän— der att största möjliga utbyte i form. av värdefull forskning uppnås. Alla talare voro eniga om att de statliga forskningsråden väl dokumenterat sin förmåga att leda pengarna till de rätta mannen och de värdefullaste arbetsuppgifterna. Man framhöll ånyo, att omvårdnaden om forskningen främst måste gälla individen och sökandet efter forskare med de rätta personliga egenskaperna; frågor rörande organisation och institutioner måste komma i andra hand.15

I en parlamentsdebatt den 20 juni 1944 tillfrågades kronrådets president av ordföranden i kronrådets kommitté för forskningsråden, om man övervägt en ut- ökning av M.R.C:s forskningsverksamhet efter kriget och övertygat sig om att tillräckliga medel stå till förfogande för en sådan utökning. C. R. Attlee svara- de: »Vi utarbeta nya planer, och M. R. C. har kommit med flera initiativ, som skola genomföras så snart som möjligt. Bland annat har rådet helt nyligen satt upp en forskargrupp för tillämpad psykologi i Cambridge och i London dessutom nya arbetsgrupper för forskning i industriell medicin, näringsfysiologi och öron- sjukdomar. Ett nybygge för National Institute for Medical Research som av- brutits av kriget kommer också att möjliggöra en utvidgning av rådets verksam— het.. Regeringen har redan förklarat, att den kommer att helhjärtat stödja forsk— ningen.»16

Vetenskapsmännens inställning till M . R. O' .; kritik och gillande.

Englands medicinska forskare stå med få undantag i allt väsentligt bakom M. R. C. Ingen forskare av betydelse har rest invändningar mot själva funda- menten för rådets organisation och verksamhet. Man uppskattar framför allt, att tack vare M. R. C.

1) individuella forskare för sitt arbete snabbt kunna få en hjälp som annars ej står till buds;

15 Nature 1944, May 6, 539. ” Medical Notes in Parliament. British Medical Journal 1944, July 8, 62.

• Sida 159
•  Original

2) större arbetsprogram på lång sikt som fordra »teamwork» (grupparbete) kunna planläggas och genomföras;

3) begåvningarna tillvaratagas och beredas en skälig utkomst; 4—) medicinsk forskning gjorts till ett verkligt yrke; 5) i Storbritannien hela den medicinska forskningens standard förbättrats genom att understödet koncentreras på god forskning och värdefulla vetenskapsmän, var— igenom vetenskapligt ogräs, dilettantism och medelmåttighet få svårare att breda ut sig;

6) goda kontakter mellan vetenskap och samhälle upprätthållas. M.R. C. ses givetvis ej med blida ögon av dem som anses vara olämpliga för understöd av och inflytande inom rådet. M. R.C:s nuvarande sekreterare ger dessa. kritiker följande replik: »Inom alla experimentella vetenskaper finns det en liten minoritet som inte givit något som helst bidrag till framåtskridandet men som sökt erkännande som auktoriteter genom att kritisera andras arbete. En sådan kritiker känner sig säker, ty om han har orätt, glömmer folk bort hans kritik, och har han rätt, betraktas han som ett orakel. Om upptäckaren har orätt, i en observation eller dess tydning, riskerar han, att även hans framtida arbete ignoreras, eller blir så nedbruten, att han lämnar ifrågavarande arbetsområde.» —— Vetenskapsmännens stora förtroende till M. R. C. — liksom även dess aukto- ritet och slagkraft —— beror huvudsakligen på att rådets vetenskapliga ledamöter äro upptäckare, icke kritiker utan egen förmåga att göra upptäckter.

Konstruktiv och uppmärksammad kritik har riktats mot M. R. C. i följande avseende: En grupp hävdar, att rådet favoriserar grundforskning i biokemi, bio— fysik och fysiologi på bekostnad av klinisk forskning och mera direkt attack mot speciella sjukdomar. En annan grupp önskar, att den teoretiska grundforskningen, som är underlaget för alla stora medicinska upptäckter, skall få mera av rådets pengar. Den mest betydande opponenten inom denna grupp är sir Frederick Hop— kins, professor 1 biokemi 1 Cambridge, nobelpristagare, förutvarande president för Royal Society. I ett tal 1 detta sällskap anförde han bland annat: '" »Jag tyckei mig skönja början till en tendens här 1 landet och även annorstädes inte att igno- rera laboratoriet men att vid fördelningen av medel till medicinsk forskning otill- godose klinikerna 1 en omfattning som kan hota utvecklingen av forskningen inom

de grundläggande biologiska vetenskaperna.»

M R. C:s verksamhet och den medicinska forskningens ställning i England före det andra världskrigets utbrott har undersökts av en expertkommitté som i ett betänkande, »Report on the British Health Service» anför bland annat föl— jande: »Sjukvård och forskning ha sammankopplats, delvis beroende på att veten- skapsmännens inkomster varit orimligt små. På sistone ha emellertid atgärder vidtagits för att tillförsäkra heltidsforskaren en sådan lön, att han avstår från p1ivat praktik. M. R. C. har med viss framgång arbetat för inrättandet av ett ökat antal befattningar för yrkesforskare för att därigenom stoppa strömmen av unga forskare till privatpraktik. Trots vissa svagheter är den medicinska forsk- ningen sannolikt 1 det stora hela mera vittomfattande, bättre planlagd och orga- niserad, har bättre folk och bättre ekonomiskt understöd än nagot annat av de större forskningsom1ådena I Storbritannien med undantag för vetenskapligt arbete i samband med försvaret. Den har den stora fördelen av en kraftfull tradition i ledarskap och teamwork och en hög personlig standard inom många grenar. Den är särskilt stark, när det gäller fundamentala problem i fysiologi och patologi, men

" Presidential Address at the Anniversary Meeting of the Royal Society, Nov. 19341. Proceedings of the Royal Society, Vol. 148, pp. 29—25.

• Sida 160
•  Original

fastän man redan arbetar med breda vyer, erfordras mycket mer forskning över de ekonomiska, sociala, psykologiska och befolkningsfrågor i vilka så mycken sjukdom och ohälsa ha sina rötter.» — »En allvarlig svaghet hos den medicinska forskningen är avsaknaden av en informationsapparat för att för allmänheten, inklusive sådana speciella grupper som fabriksledare och arbetare, bekantgöra kärnan av de många värdefulla upptäckter som vänta på att utnyttjas till det allmännas bästa. M. R. C. tog upp denna fråga i sin rapport för arbetsåret 1934—— 1935.»

Storbritanniens största sammanslutning av aktiva vetenskapsmän, »Association Å of Scientific Workers», har 1944 i ett memorandum deklarerat sin inställning till * M. R. C.:ls »M. R. C. bör utvidga sin verksamhet och sörja för en effektivare koordination av forskningen samt mellan forskning och sjukvård. Det bör utbygga systemet med arbetslag (teams) för bearbetandet av speciella problem och bör utöka sin stab av heltidsarbetande forskare. Forskningslaboratorierna böra ha intimare kontakt med sjukhusen. Industriarbetarnas hälso- och medicinska pro- blem böra bearbetas intensivare. Tillämpningen av tillgängliga kunskaper till det allmännas fromma är till stor del ett organisatoriskt problem.»

I partiell motsättning till »Association of Scientific Workers», som omfattar 14000 vetenskapliga arbetare och många av Storbritanniens främsta forskare, står »Society for Freedom in Science». Denna sammanslutning, bland vars 134 medlemmar (1944) veterligen icke finns någon framstående medicinsk forskare, befarar att utvecklingen mot allt star- kare vetenskapliga generalstaber kan innebära en fara för den enskild—e forskarens frihet. Som en av sällskapets fem programpunkter upptages kravet på att »vetenskapsmännen böra. få behålla sin rätt att själva välja sina problem».19 — Den överväldigande majoriteten brittiska forskare hävdar, att de centrala forskningsråden icke gjort intrång på rimliga frihetskrav. Även universitetslärarna ha i en 1944 framlagd »Report on University Developments»20 uttalat, att en central koordination och planläggning erfordras för att universiteten skola kunna utvecklas tillfredsställande och fylla sina samhälleliga funktioner.

Läkarkåren och M. R. O'.

Läkarkåren har förebrått M. R. C., att det alltför exklusivt stöder den akade- miskt betonade och organiserade forskningen och försummar praktiserande och sjukvårdande läkare med vetenskapliga intressen. Bland de många som fört dylik talan må här nämnas C. E. S. Flemming21 och M. E. Yuill.22

Under tidigare epoker och även i vår tid ha betydande medicinska upptäckter gjorts av praktiserande läkare. Den engelska läkarkåren önskar, att praktiserande läkare med vetenskapliga intressen skola stödjas av M. R. C. Man framhåller bland annat, att en läkare blir mera intresserad och dugligare i sin sjukvårdande gärning, om hans vetenskapliga intressen uppmuntras. Det hävdas även att praktiserande läkare ha goda förutsättningar att studera begynnelsestadierna av vissa sjukdomar, medan de stora sjukhusens klientel vanligen förete sjukdomar i mera framskridet stadium. Den stora erfarenhet och sakkunskap som den prak- tiserande läkarkåren representerar borde utnyttjas i forskningens tjänst och M. R. C. borde överta organisationen och finansieringen av denna forskning, hävda de engelska läkarsällskapen.

"' Memorandum of the Association of Scientific Workers on »A Post-War Policy for Science». London 1944.

" Nature 1944, July 8, 48. 2" Association of University Teachers. Report on University Developments. Bristol: J. W. Arrow- smith, 1944; delvis återgiven i :Nature» 1944, April 22, 471.

21 C. E. S. Flemming: Research and General Practice. British Medical Journal 1944, June 3, 759. ” M. E. Yuill: Medical Research and General Practice. British Medical— Journal 1944, July 1, 26.

• Sida 161
•  Original

Den medicinske generaldirektören i brittiska marinen, Surgeon Vice-Admiral Sir Sheldon Dudley, redogjorde nyligen i ett anförande för sina erfarenheter och synpunkter rörande centralt planlagd medicinsk verksamhet.23 Brittiska marinen anses vara föredömlig med hänsyn till hälso- och sjukvård. Denna, liksom även den härför erforderliga forskningen, är centralt planlagd och koordinerad men lämnar fritt rum för enskilt initiativ. Marinen har intimt samarbete med Medical Research Council och har särskilt goda förutsättningar att bedriva hälso- och sjukvård efter vetenskapliga linjer. Intresset för vetenskaplig forsk- ning är mycket livligt inom den brittiska marinläkarkåren. Sir Sheldon: »Om eget forsk- ningsarbete är en måttstock på initiativkraft, stå sig krigsmaktens läkare gott vid en jäm-

. förelse med den civila medicinska verksamheten. Marinen är minst ett århundrade före : samhällena på land i förebyggande hälsovård, i social- och industrimedicin». Med stöd av

en ILO-årig erfarenhet inom marinen förnekar generaldirektören på. det bestämdaste, att beroendet av statliga, centrala organ skulle utgöra ett hinder för den enskildes initiativ. »Frihet utan inskränkning eller förpliktelse är en abstraktion med varierande innebörd allt . efter den enskildes sinne för värden och proportioner. Ingen kan ha full frihet. —— Men

det finns en frihet som vi alla eftersträva — det är frihet från ohälsa för oss alla. Jag är övertygad om att med en hälso— och sjukvård med statlig, vetenskaplig ledning medi- cinsk forskning skulle kunna främjas i en omfattning som vi nu inte kunna drömma om.»

Efterkrigsplaner för forskningen i Storbritannien. Två officiella kommittéer framlade 1943 förslag till utökning och rekonstruktion

. av den vetenskapliga forskningen i England.24 Det framhålles att den vetenskap- ' liga verksamheten måste väsentligen förstärkas och utökas, om levnadsstandarden

skall kunna upprätthållas. »Det belopp som med vinst kan investeras i vet-en— skaplig forskning är strängt begränsat av antalet inspirerade ledare och väl utbil- dade hjälpkrafter. Den angelägnaste uppgiften vid varje utvidgning av forsknings- v-erksamheten är att sörja för ett tillräckligt antal prima män med den rätta ut- bildningen. Det är icke för tidigt att nu vidtaga åtgärder för 1950 års behov. An— ställnings- och arbetsförhållandena måste vara sådana, att personer av högsta kvalitet dragas till universiteten. En höjning av lönerna borde ges företräde fram- för nästan allt annat och är den springande punkten.» Det framhålles Vidare att antalet forskare och lärare i alla grader samt antalet stipendier för unga forskare böra utökas högst väsentligt. Behovet av fler tekniska hjälpkrafter understrykes särskilt. »Erfarenheten har lärt, att en kvalificerad forskare i genomsnitt kan sysselsätta minst tre tekniska biträden på ett nyttigt sätt.» -— Som ekonomiska stödåtgärder kräves 1) att statsanslagen till universiteten fördubblas omedelbart efter kriget; 2) att dessa anslag så snart som möjligt successivt höjas från 2.25 mil- ; joner pund (1943) till 6—7 miljoner pund; 3) att under den närmaste femårsperio-

qrr—-.——,—.w.____.__ -..nu—_... _

den efter kriget 10 miljoner pund anslås för att bygga nya institutioner, labora- torier och bibliotek samt för att förbättra utrustningen av de redan bestående. (Denna del av 5-årsplanen skulle ej kosta mer än ett slagskepp.)

De båda empertkommlttéerna föreslå, att de nytilllcomnwnde forskningsansla- gen fördelas av de redan bestående statliga forskningsråden. Häri ses en garanti för att anslagen komma i bästa händer och ge så stort utbyte som möjligt i form av värdefull forskning. Dessa förslag ha framlagts i parlamentet och fått ett gynn- samt mottagande. —- Vid en parlamentsdebatt i denna fråga i april 1944 påpe- kade ordföranden i Parliamentary and Scientific Committee, E. W. Salt, att Eng-

” Sir Sheldon Dudley: Naval Experience in Relation to a National Health Service; Harveian Lec- ture delivered before the Harveian Society of London. Lancet 1944, July 22, 101; July 29, 1349. ” Report from the Parliamentary Scientific Committee and Report 011 University Finance in ' Great Britain issued by the Committee on Post-War University Education of the British Association; , delvis återgiven i »Nature», 1943, Dec. 4 och 1944-, March 11.

• Sida 162
•  Original

land även med en vetenskaplig apparat av denna storleksordning kommer att ligga långt efter U. S. A.

En offentlig utredning framlagd 1944.” förordar följande löner för tiden efter kriget: medicine professorer 1 500—2 500 pund, laboratorer (readers) 800—1 500, docenter (lecturers) 700—1 000, assistenter 500—700, amanuenser (demonstra— tors) 350—500 pund. Lönerna variera efter kompetens och prestationer.

Kanada.

Kanada har 10 medicinska fakulteter. De större fakulteterna, främst Toronto och McGill i Montreal, utgöra internationella centra för medicinsk forskning. Kanada har en särskilt stark ställning inom den biokemiska och fysiologiska grund- forskningen. De större institutionerna äro huvudsakligen forskningsinstitut, vid vilka undervisning och rutinarbete utgöra en betydelsefull men ringa del av verk— samheten. Till dessa institutioner äro knutna ett flertal äldre självständiga forskare. Så. till exempel har medicinska fakulteten i Toronto tre professorer i fysiologi. Vetenskapligt särskilt produktiva forskare ha en ställning närmast motsvarande en forskningsprofessors med endast ringa undervisning, administrations— och rutin- arbete.

Relationen mellan antalet lärare (respektive forskare) och, studenter i Kanada är cirka 4 gånger gynnsammare än i Sverige. Våra tre medicinska fakulteter hade vårterminen 1940 sammanlagt 206 lärare och 1 754 studenter. Vid samma tid- punkt voro motsvarande siffror för Kanada 1 288 och 2782. Tab. 1 ger specifice- rade uppgifter.za

Tabell 1 . Antal lärare och studenter vid Kanadas 10 medicinska fakulteter. (Specificerade uppgifter voro icke tillgängliga för nr 4, 6 och 9.)

U 11 i v e r s i t e t Professorer låt???:f; Summa Studenter

Alberta.

1. University of Alberta .................... 23 45 68 201 Manitoba

2. University of Manitoba .................. 26 80 106 217 Nova Scotia

8. Dalhousie University ..................... 32 27 59 177 Ontario

&. Queen's University ....................... —— —— 60 266

5. University of Toronto .................... 83 337 420 747

6. University of Western Ontario ............ — —— 89 222 Quebec

7. Laval University ......................... —— — 89 315

8. McGill University ........................ 58 188 246 385

9. University of Montreal ................... — —— 140 203 Saskatchewan

10. University of Saskatchewan ................ 7 4 11 49

” Report of the Interdepartmental Committee on Medical Schools; His Majesty's Stationary Office, 1944. ” Joum. Amer, Medic. Assoc. 1941, Aug. 30, 701.

• Sida 163
•  Original

Kanada har statliga forskningsråd, förenade i »National Research Council», med självständiga sektioner för medicinsk, teknisk och agrikulturell forskning. Liksom de brittiska förebilderna tillkommo de under och kort efter det första världskriget. Det medicinska forskningsrådet arbetar i stort sett efter samma riktlinjer som det brittiska. .

National Research Councils ordinarie budget 1939 utgjorde en miljon dollar.27 Uppgifter över det medicinska forskningsrådets budget har ej kunnat anskaffas. Det är emellertid bekant att anslagsmedlen äro betydande. Så till exempel bevil- jade det kanadensiska parlamentet i början av 1944 2 miljoner dollar för arbeten över penicillin i forskningsrådets regi. Redan vid starten anställdes för detta arbete 3250 vetenskapsmän, kemister och hjälpkrafter för två. laboratorier i Toronto och iMontreal. —— Rådet har bland annat bedrivit en synnerligen betydande flygfysio- logisk forskning under ledning av insulinets medupptäckare Frederick Banting, som år 1941 omkom i samband med dessa arbeten. — Det medicinska forsknings- rådet har intimt samarbete med systerorganisationerna i Storbritannien och ;U. S.A. — Kanada har ett fristående institut för medicinsk forskning, Banting— institutet.

Inom parentes mä omnämnas att under nyaste tid Kanada vid utbyggandet av sitt samhälle och sin produktionsapparat målmedvetet byggt på vetenskaplig och teknisk forskning. Med 11 miljoner invånare hade Kanada 1943 en nationalinkomst på 8.8 mil-

ijarder dollar”, medan Sveriges nationalinkomst uppgick till 11 miljarder kronor 1939 och 14— miljarder 19442.29

Schweiz.

Schweiz har sex universitet med fem medicinska fakulteter. De schweiziska hög- skolornas samlade budget (löner och materialanslag) uppgick 1941 till 20 miljoner francs, vari ingick 6.3 miljoner för Tekniska Högskolan i Ziirich.30

Förutom vid universiteten bedrives en omfattande och uppmärksammad me- dicinsk forskning vid de schweiziska läkemedelsfabrikerna, som höra till världens största och mest betydande. Dessa läkemedelsfabriker ingå i kemiska industrier, vilkas samlade exportprestation 1939 uppgick till 255 miljoner francs, överträffande Sveriges export 1939 av trävaror (215 miljoner kronor) och ungefär lika stor som vår export av mineraliska och fossila ämnen (257 miljoner kronor) 31. 1939 exporte- rade Schweiz läkemedel för 60 miljoner francs. Denna industri bygger på veten- skaplig forskning. De fyra största läkemedelsfabrikerna i Schweiz ha egna medicin— ska forskningsinstitut med biokemiska, fysiologiska, farmakologiska och bakteriolo- f giska avdelningar, utrustade med mycket större personal och resurser än universite— itens laboratorier. Kapitalinsatsen i det vetenskapliga utvecklingsarbetet är betydan- de. Man beräknar, att förarbetena för exempelvis ett nytt sulfonamidpreparat i ge— nomsnitt kosta %—1 miljon kronor. De olika avdelningarna förestås av framstående vetenskapsmän. En viktig förutsättning för denna exportindustris utveckling har varit att vid universiteten rekryteringen och utbildningen av högt kvalificerade forskare haft tillräckligt bred bas.

På hösten 1943 upprättades i Schweiz ett medicinskt forskningsråd, »Schweizer- ische Akademie der medizinischen Wissenschaften», som enligt statuterna är

'" British Medical Journal 1941, June 14, 903. ” sv. D. 1944, 19 juli. ” Sunt Förnuft, 1943, juli, sid. 134. 3” Enligt uppgifter som schweiziske ministern i Stockholm givit författaren. ” Otto Cyrén: Den schweiziska kemiska industrien. Synpunkter och jämförelser. Meddelanden från Sveriges Kemiska Industrikontor, 1943, nzr 11—1, sid. 85.

• Sida 164
•  Original

»ett nationellt vetenskapens forskningsråd som sammanbinder landets me— dicinska kretsar, alla medicinska fakulteter vid de kantonala universiteten och den schweiziska läkarkåren». Behovet av ett nationellt forskningsråd ut— rustat med erforderliga penningmedel till den schweiziska medicinska forsk— ningens främjande motiveras i den förberedande utredningen med bland annat följande: »Schweiz måste medverka till att så mycket som möjligt av hela Euro-1 pas stora vetenskapliga tradition räddas in i efterkrigsperioden. Särskilt svåra bli åren efter vapenstilleståndet. Vi måste vara vetenskapligt och kulturellt rusta-. de för denna tid. Biologiska och medicinska insikter och begrepp komma att ut-r göra ett av de viktigaste fundament på vilka en förnyelse av livsformen hos na! tioner och kontinenter kommer att byggas upp. De medicinska vetenskaperna komma att spela sin roll vid organisationen av freden. Schweiz med dess tre världsspråk som riksspråk är alldeles särskilt kallat att fylla dylika uppgifter. Vi få ej rygga tillbaka inför uppgiftens storlek. En stat som ej, när tiden är inne, med energi och entusiasm påtar sig uppgifter som ligga utanför dess trängre verk— ningskrets offrar en viktig del av sitt existensberättigande. Schweiz nuvarande kulturella mission är att fullgöra så att säga en Rödakors-tjänst gentemot den europeiska vetenskapen, främst då den medicinska.» — Avslutningsvis avge ut- redningsmännen en »personlig bekännelse»: »Den- vackraste uppgift som vi kunna skänka tankar och pengar är att främja den vetenskapliga återväxten och forsk— ningen i vårt land. Genom samverkan mellan medlemmarna i landets olika fakul- teter och läkarna mångdubbla vi, utan att störa våra kantonala högskolors egen- art, uppslag och prestationer inom vetenskaperna. Om dessa strävanden bäras upp av de rätta männen, komma de att leda till internationellt anseende och fram- gång. Frikostighet och nationell omtanke ha redan givit det finansiella underlaget för upprättandet av detta forskningsråd till heder för vårt fosterland.»

Rådet består av 4 representanter för var och en av de fem medicinska fakulteterna, 2 från var och en av de två. veterinärmedicinska högskolorna, 8 representanter för schwei- ziska läkarförbundet och 1—2 representanter för de naturvetenskapliga sällskapen. Rådet har ett direktorat bestående av »presidenten», två. »vicepresidenter», sekreteraren, två. suppleanter och skattmästaren. Rådet har ett permanent sekretariat. De egentliga arbets- organen utgöras av expertkomanittéer och sekretariat.

Författarna till reglementet understryka, att forskningsrådet bör bäras upp av »handlingskraftiga» män, inte av sådana som eftertrakta utmärkelser. Rådet bör eftersträva, att personer med läggning för »Bonzentum» hållas utanför. Man bör tillse, »att ej i brist på andra synpunkter seniorerna inom alla fakulteter väljas och en församling bildas som företrädesvis utmärkes av ledamöternas ålder och ej av handlingskraft och framåtanda.»

Forskningsrådets uppgifter äro:

1. att med anslagsmedel stödja individuella forskare, att med stipendier främja återväxten av unga forskare och att ge såväl yngre som äldre bidrag till utlands- resor;

2-. att främja och ta initiativ till koordinerat arbete;

3. att vara ett rådgivande organ gentemot myndigheterna i alla frågor som på- kalla medicinsk expertis;

4. att gentemot allmänheten bedriva upplysningsverksamhet över betydelsen av den medicinska forskningens resultat.

Det schweiziska forskningsrådets finansiering var säkerställd redan innan rådet konstituerats och statuter fastställts. Efter hänvändelse av några enskilda forskare

• Sida 165
•  Original

skänkte den schweiziska industrin ett startkapital av över 1 miljon francs och övertog kostnaden för ett antal stipendier. Efter starten ha ytterligare bidrags- givare framträtt; forskningsrådets finansiering befinner sig ännu i utveckling, och |,en budget har veterligen ännu ej framlagts.

U. S. A.

Intet land" kan under tiden efter 1918 uppvisa ett uppsving i sin medicinska Iforskning jämförbart med Amerikas. Det är därför av särskilt intresse att studera idetta lands vetenskapliga forskning, organisation och arbetsbetingelser och de lspeciella faktorer som betingat den exceptionellt snabba utvecklingen.

Bland de allmänna förutsättningarna bör nämnas att U. S. A. har procentuellt fler studenter, ingenjörer, fysiker, kemister, tekniska experter, läkare och veten- 'skapsmän än något annat land, möjligen med undantag för Ryssland. Högsko— lornas, den vetenskapliga och tekniska forskningens ekonomiska resurser äro även procentuellt större än i något annat land.

Tabell 2 anger antalet invånare per läkare är 1938.”2

Tabell 2. U. S. A. ...................................... 765 Storbritannien ................................. 1 084 Danmark ...................................... 1 211 Tyskland ...................................... 1 359 Frankrike ..................................... 1 615 Sverige ....................................... 2 186

Amerikanska högskolor hade 1937/38 omkring en miljon studenter, 100000 lärare och forskare och en femton gånger större budget än Storbritanniens hög— skolor. Högskolornas budget per tusen invånare var 5 gånger större än i Stor- britannien.33

U . S.A.:s federala regering offrade 1943 omkring 2 procent av de budgetära utgifterna på vetenskaplig forskning i en eller annan form,34 en andel som endast överträffas av Ryssland, som enligt engelska uppgifter investerar omkring 1 procent av hela nationalinkomsten i vetenskaplig och teknisk forskning?”?

I U. S.A., och på sistone även i England, har man försökt beräkna den eko- nomiska åtenbäringen av investeringar i forskning. Beräkningarna ha visat, att dessa investeringar i allmänhet äro utomordentligt lönande, särskilt på lång sikt goch om de göras efter goda planer. : Medicinsk forskning bedrives vid 77 högskolor, vid ett stort antal fristående jforskningsinstitut, och i stor omfattning även inom industrin. Vid alla bättre lfakulteter anses vetenskaplig forskning vara den dominerande uppgiften. Dessa iha vanligen ett flertal professorer i varje stort ämne. Särskilt framstående iforskare knytas till fakulteterna som forskningsprofessorer med ringa eller inga undervisnings- och administrativa skyldigheter. De större fakulteterna ha van- igen över 100 professorer, exempelvis Southern California i Los Angeles 155, ale i New Haven 176, Northwestern University i Chicago 155, Harvard iBoston i168, Columbia University i New York 280, Pennsylvania i Philadelphia 1253”. ” A handbook of the U. S. A.; U. S. Office of War Information, New York, London 1944. , ” Sir Ernest Simon: The American Universities, Manchester 1943. =” A Handbook of the U. S. A.; U. S. Office of War Information, New York, London 1944. ”b Se 1, 3 och Nature 1944, Aug. 19, 24—44. ' ” Journ. Amer. Med. Ass. 1944, Aug. 30, 701—708.

• Sida 166
•  Original

Tabell 3.

Antal Lön i dollars Professorer ............................................ 2 008 12 000- 16 000 Associate Professors .................................... 1 277 5 000—10 000 Assistant Professors .................................... ] 916 4 500__ 8 000 Senior Instructors ..................................... 904 __ _ Instructors .................................... 4 398 3 000_ 6 000 Assistenter ............................................ 2 962 _ 3 600 »övrigar .............................................. 851 -—— —

Summa 14 316

Antalet befattningshavare i olika grader vid 66 fakulteter (de 11 återstående företräda endast prekliniska ämnen) framgår av tabell 3. I tabellen anges även lönerna för professorerna i de teoretiska ämnena vid de tio bästa av de 66 fakul- teterna år 1939.33

»Associate professor» motsvarar närmast en juniorchef eller en laborator hos oss, »assistant professors» äro ofta yngre krafter som valt yrkesforskarens kall, »instructor» motsvarar närmast Våra biträdande lärare.

Den medicinska liksom annan vetenskaplig forskning hämmas i Amerika ej av brist på anslagsmedel. Förutom genom rikliga bidrag av det allmänna stödes den amerikanska forskningen av donationer som till storleken vida överträffa t. o. in. de engelska. 314 fonder och stiftelser för främjande av vetenskaplig forskning förfogade 1943 över 1 073 500 000 dollar. Rockefeller Foundation med dess speciella intresse för medicinsk forskning utdelade 1941 9313 964 dollar för forskning och gav 412 stipendier till 34 länder för sammanlagt 594 000 dollar.37

De amerikanska medicinska fakulteternas standard och deras vetenskapliga produktion äro mycket ojämna. Toppgruppen, som är mycket stor, hör till de ledande inom vår tids medicinska forskning. Mot dessa toppar kontrasterar en låg standard hos åtskilliga fakulteter och institutioner. Stora summor bortslösas härvid, många unga människor få en dålig vetenskaplig utbildning som medlem- mar i forskarlag med svag ledning, varigenom nya generationer svaga forskare uppstå.

Den mot denna svagare falang riktade kritiken saknar icke allmänt intresse. Ledande amerikanska forskare hävda, att forskningens låga standard vid många medicinska fakulteter har sin grund i bland annat följande: att man bygger institutioner utan att först skaffa goda forskare för verksamheten, att för mycket pengar offras på byggnaderna och proportionellt för litet på vetenskapsmän— nen, underlåtenheten att till medicinska högskolor även knyta förstklassiga bio- loger, fysiker och kemister samt dålig koordination och bristande samverkan, där sådan erfordras. Bland de mest uppmärksammade föregångsmännen och kritikerna skall här endast nämnas den svenskbördige chicagofysiologen Anton J. Carlson, som i ett högtidstal vid Minnesota Medical Schools 50-årsjubi1eum bland annat yttrade”: »Vi behöva fler hjärnor inom varje vetenskap. Medi-

3" Medical Education in the United States, utgiven av American Medical Assoeiation. Chicago 1940.

37 A Handbook of the U. S. A. ” Journ. Amer. Med. Assoc. 1941. Sept. 27, 1131.

• Sida 167
•  Original

cinsk forskning blir allt mera invecklad, tidskrävande och dyrbar. Modern medi— cin håller på att bli så invecklad och påkostande, att den nästan når över även de mest begåvades intellektuella kapacitet. Jag vet intet botemedel mot detta. Men intet universitet kommer att kunna upprätthålla en medicin-sk fakultet av rang utan stora män i biologi, kemi och fysik. Jag har hört folk som själva äro klena forskare tala om organisation och koordinering av forskningen. Det är lätt att prata. Men allvarlig medicinsk forskning kräver allt som de bästa av oss ha att ge. Det rör sig inte om någon 40—timmarsvecka utan om en dragkamp i anletets svett aderton timmar per dygn. När det" gäller medicinsk forskning, skulle jag sätta det viktigaste främst, och det är de borna vetenskapsmännen. ? Se på dessa pyramider av tegel, cement och stål som under det sista årtiondet

staplats ihop vid nästan varje universitet, till stor del med allmänna medel. Hur många styvrar har man vid dessa institutioner satsat på män, på förstklas- siga män? Stora byggnader och små män ha aldrig resulterat i betydande institu- tioner.»

Den åldrige presidenten för U. S. A:s största vetenskapliga sällskap berörde i detta anförande några av de faktorer som medverkat till att amerikansk medi- ⁴ cin nått ledande ställning: de naturvetenskapliga hjälpvetenskaperna äro starkt ' företrädda inom amerikansk medicin, universitetens och forskningsinstitutens * huvudmän göra stora ansträngningar att anställa så många begåvade forskare

som möjligt, skickliga krafter i erforderligt antal samlas kring ledande forskare i »teams», i arbetslag, och stora arbetsprogram bemästras genom framsynt koor- dinering av många skilda experters arbete och sakkunskap.

Den amerikanska läkemedelsindustrins medicinska forskning är en mäktig faktor i utvecklingen. En av förutsättningarna för denna industris blomstring har varit att högskolorna frambringat det stora antal framstående experter inom ' kemi, biologi, fysiologi, farmakologi och bakteriologi som det vetenskapliga ut-

i ?

vecklingsarbetet inom dessa industrier erfordrar. Liksom i Tyskland, England och Schweiz ha dessa industrier egna forskningsinstitut, som kunna mäta sig med de bästa vid högskolorna. Med dessa. upprätthålles ett intimt samarbete, varvid de statliga forskningsråden medverka. Som exempel på denna industris vetenskapliga slagkraft och arbetssätt må här endast anföras att den tagit led— ningen vid framställningen och utforskandet av nya sulfonamidpreparat trots Tysklands och Englands stora försprång på detta område. I U. S. A. har man efter väl uppgjorda planer framställt och prövat över 2 000 nya sådana preparat, av vilka några få visat sig vara värdefullare än de ursprungligen i Tyskland och England framställda. U. S. A. har även tagit ledningen i framställningen av penicillin. Liksom Kanada koncentrerade U. S. A. starka krafter på detta pro- blem och gjorde snabba framsteg. Sedan amerikanska experter väl kommit i gång och man upprättat laboratorier och fabriker för 20 miljoner dollar, sände British Medical Research Council professor H. W. Florey, Oxford, en av peni— cillinets upptäckare, att i Amerika leda den vetenskapliga sidan av penicillin- framställningen. Den rent vetenskapliga delen av arbetet är förlagd till Rocke- feller Foundations forskningsinstitutioner i New York.

Rockefellerstiftelsens verksamhet bedrives i stort sett efter samma linjer och principer som M. R. C:s. Denna världsomspännande stiftelse »to promote the wellbeing of mankind throughout the world» efterlyser betydande forskare, var- helst de må finnas, ger dem livsuppehålle, medarbetare, anslagsmedeloch labora- torier. Liksom M. R. C. underhåller stiftelsen en egen stab av heltidsfors-kare. Stiftelsens ledning, som består av en grupp framstående forskare, utgör ett slags

• Sida 168
•  Original

forskningsråd, som tar initiativ till och planlägger stora arbetsprogram och sam- manställer för varje uppgift lämpliga arbetslag. Stiftelsen understödjer även in— dividuella forskare som ej äro knutna till de egna institutionerna och utdelar stipendier till yngre forskare. Rockefellerstiftelsens ledning tar även i stor ut- sträckning initiativ till och understödjer forskning med direkt syftning till hälso- och sjukvården.

De statliga forskningsråden i U. S. A. sammanstråla i en topporganisation, »National Research Council», med högkvarter i Washington. Det medicinska forskningsrådets officiella benämning är »Division of Medical Sciences of the Na- tional Research Council». Den medicinska forskningen i samband med krigfö- ringen har koncentrerats till en »Committee on Medical Research», som utrustats med utomordentliga befogenheter och resurser. Ordförande och ledande kraft i denna medicinska generalstab är dr A. N. Richards, banbrytande njurfysiolog, en av samtidens allra yppersta medicinska forskare.

Efter krigsutbrottet 1939 har samverkan mellan de brittiska och amerikanska medicinska forskningsråden varit så intim, att särskilda medicinska »ambassadö- rer» utsänts. Sålunda sände först M. R. C. A. V. Hill, forskningsprofessor i fysio- logi och nobelpristagare, till Washington bland annat för att planlägga och koordinera de båda ländernas och Kanadas flygmedicinska forskning. 1941 sände M. R. C. sir Henry Dale och professor E. D. Adrian som förbindelsemän under några månader, varefter de avlöstes av andra ledande brittiska medicinska for- skare. U. S. A. sände framstående män till M. R. C. i London.

Den medicinska grundforskningen är i stort sett tillfredsställande tillgodosedd genom Rockefellerstiftelsen, genom de många fristående fo—rskningsinstitutioner- na och genom de medicinska högskolorna. Det medicinska forskningsrådet be- fattar sig företrädesvis med militärmedicin, beställningsarbete, socialmedicin, råd- givning årt regering och myndigheter och direktiv åt läkarkåren i viktiga frågor. Rådets rekommendationer, promemorior och expertutlåtanden i frågor rörande hälso- och sjukvård äro normerande och företräda den bästa sakkunskap som står till buds.

Det amerikanska medicinska forskningsrådet har en särskild subkommitté för medicinsk folkupplysning. En rad sto-ra amerikanska dagstidningar ha egna fast anställda medicinska fackredaktörer. Den tidningsläsande allmänheten i U. S. A. blir på ett sakkunnigt och fängslande sätt upplyst om medicinens landvinningar. En brittisk korrespondent till den ledande engelska medicinskt-vetenskapliga veckotidskriften »Lancet» skriver39 1944, att det medicinska framåtskridandet i U. S. A. »främjas av den entusiasm för medicinska upptäckter som i Amerika finns hos de breda massorna. Det diskuteras mycket huruvida den brittiska uppfostran är bättre eller sämre än i U. S. A. Vad medicinsk allmänbildning beträffar, äro amerikanerna långt före oss. Sko-lor ta ej alls emot barn som ej äro skyddsympade. Om vi betänka, hur få av våra rektorer som ha en klar uppfattning om dessa ting, så borde vi förstå, hur obildade vi äro i England.» Korrespondenten fortsätter: »Sjukvården vid allmänna sjukhus i några av del- staterna står på ett högre plan än hemma. Flertalet av alla läkare vid sjuk- husen dela sin tid mellan experimentellt arbete på laboratorierna och kliniskt sjukvårdande arbete.» — I U. S. A. vinnlägger man sig om att främja veten- skaplig verksamhet vid alla sjukhus, ej endast de akademiska, och hävdar, att

3” Lancet 1944, Jan. 29, 159.

• Sida 169
•  Original

läkarkårens och hela sjukvårdens standard förbättras vid omedelbar kontakt med vetenskaplig forskning.

National Research Council och dess olika sektioner hålla sig ä jour med den utländska vetenskapliga forskningens arbetsbetingelser, resultat och sociala funk- tioner genom fortlöpande rapporter från särskilda kontaktmän bosatta i alla de länder, där forskning av betydelse bedrives. Dessa centrala råd eftersträva en förstärkt internationell vetenskaplig samverkan efter kriget.

Tyskland.

. Under utvecklingsskedet intill det första världskrigets slut intog Tyskland ',en hög rangplats inom medicinsk forskning. Dess universitet utgjorde i många avseenden förebilder för den övriga världen.40 Medicinsk forskning bedrevs av [ett relativt stort antal vetenskapsmän, som till avsevärd del rekryterades ur den ekonomiska överklassen. Tyskland förfogade under denna period över ett betydande antal verkliga yrkesforskare, som utan ekonomiska biavsikter eller bekymmer kunde ägna sig helt åt medicinsk forskning. Efter 1918 bortföll större Idelen av detta skikt, vilket torde utgöra en av anledningarna till den tyska ,medicinens tillbakagång. ; Antalet lärare och forskare vid fakulteterna var ganska stort, åtminstone jäm- ffört med Sverige, vilket framgår av tabell 4., Tyskland med Danzig hade 1939 28 medicinska fakulteter. Tabellen omfattar endast de 15 för vilka uppgifter kunnat införskaffas.

Tabell 4. Antal högre befattningar vid 15 tyska medicinska fakulteter.

(Assistenter och amanuenser äro ej medräknade.)

Professorer Professorer Docenter

(ordinarie) (extraordinarie) (undervisande) Bonn 1 939 ...................................... 1 7 20 18 Göttingen ....................................... 15 1 6 9 Giessen 1940 .................................... 18 10 11 Wiirzburg 1 939 ................................. 23 13 14 : Berlin 1941 ..................................... 27 142 70 * Breslau 194—0 .................................... 19 21 20 Erlangen 1941 ................................... 19 18 7 ' Halle 1940 ...................................... 23 16 12 Heidelberg 1941 ................................. 19 17 30 Kiel 1 941 ....................................... 18 1 1 2 1 Köln 1939 ...................................... 24 31 24 Leipzig 1940 .................................... 29 35 16 Miinchen 1941/42 ............................... 28 52 37 Rostock 1 940 .................................... 18 14 G Tiibingen 1940 .................................. 25 12 23

Medeltal 22 28 | 21 = 71

• Sida 170
•  Original

Redan från och med 1918 framträdde vissa tendenser som selare verkat allt starkare hämmande på den medicinska forskningen vid de tyska iniversiteten. ' Skarpt kontrasterande mot universitetens medicinska fakulteter iar verksamhe— ten vid Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft zur Förderwng der Wissenschtften framstått. Detta sällskap, som grundades 1911 av Wilhelm II, har tre sektioner, en för biologi och medicin, en för fysik och kemi, en för humaniora. Varje sektion har en styrelse, i vilken ingick en grupp framstående forskare. Medel inflöto från riket, de en—, skilda länderna, från enskilda bidragsgivare (700 år 1930) och från fackförening—1 arna. Den ledande principen var att söka stora forskare och, secan man funnit dem, ge dem medarbetare, anslag och laboratorier. Sällskapets firste president, von Harnack, yttrade att »man skall icke bygga institutioner och sedan söka, den rätte mannen utan först finna en ypperlig forskare och sedan bygga en; institution för honom». Stiftelsens politik var att endast stödja verkligt bety- dande forskare. I stiftelsens olika institutioner samlades en grupp experter och hjälpkrafter kring en inspirerande ledare. Kravet på hög kvalitet i institutions— ledningen upprätthölls så konsekvent, att man hellre nedlade ttt institut och inrättade det för en annan forskningsgren än att överlåta verksamheten åt en mindre framstående efterträdare. Vid dessa institutioner bedrevs forskning av mycket hög klass med stora, långfristiga program, väl planlagd,i effektiv sam— verkan mellan experter ur olika läger. Ett betydande antal unga forskare fick här en fullödig vetenskaplig utbildning. Det vetenskapliga utbytet av investe- ringar i dessa institutioner var ojämförligt mycket större än vid högskolorna.

N otgemeinschaft der Deutschen Wissenschaft grundades 1920 på initiativ av kemisten Fritz Haber. I programförklaringen skrev Haber: »Landets samman- brott som politisk stormakt måste nu och framgent utgöra en maning om att vår existens som folk beror på förmågan att upprätthålla den andliga stormakts- ställning som är oskiljaktig från våra vetenskapliga institutioner». Bidrag inflöto från riket, förbundsstaterna, flera hundra industriella företag och från utlands— tyskarna. Medlen disponerades av en styrelse i vilken en rad framstående for- skare ingick. Notgemeinschaft understödde främst naturvetenskaplig och medi— cin-sk forskning huvudsakligen vid redan bestående högskoleinstitutioner. En— dast individuella forskare, ej institutioner, understöddes. Styrelsen lyckades i stort sett tillföra anslagsmedlen sådana forskare och arbetsprogram, att det vetenskapliga utbytet blev gott. En betydande del av den bästa. forskningen vid, de medicinska fakulteternas institutioner efter 1920 har möjliggjorts genom understöd från Notgemeinschaft.

En lång rad betydande medicinska upptäckter ha gjorts vid den tyska läke— medelsindustrins egna forskningslaboratorier.

Några allmängiltiga slutsatser av andra länders erfarenheter.

1. Det medicinska framåtskridandet betingas huvudsaklige-n av enstaka! forskare begåvade med förmågan att göra nya upptäckter eller att utarbeta nya) undersökningsmetoder. Deras antal är relativt ringa. Ett lands ställning inom en vetenskap beror i huvudsak på dess vilja och förmåga att uppspåra och till— varataga dessa verkliga forskarpersonligheter. De böra arbeta som heltidsfors—i kare, förses med erforderliga vetenskapliga medarbetare, tekniska hjälpkrafter, anslagsmedel och tidsenliga laboratorier. I den mån de verka som lärare, böra de företrädesvis utbilda forskare, »bilda skola.», undervisa framskridna; de böra ej mot sin önskan åläggas elementär studentundervisning.

• Sida 171
•  Original

2. Unga begåvningar böra efterlysas och tillvaratagas systematiskt och i största möjliga utsträckning. Det är av utslagsgivande betydelse för de yngres vetenskapliga framtid att de få sin vetenskapliga utbildning under ledning av framstående forskare, gärna i utlandet.

3. Förutom de under punkt 1 nämnda forskarna som genom särskilda anlag och lyckliga tillfälligheter verka särskilt befruktande på forskningen erfordras oundgängligen ett stort antal forskare som genom sitt systematiska arbete för- bereda jordmånen för nya upptäckter. 4._ Medicinsk forskning i föregångsländerna bedrives numera företrädesvis som »team-work», av arbetslag med ett flertal experter. Även exakta natur— forskare, främst fysiker och kemister, böra kunna anställas som medarbetare i dylika arbetslag. Arbetslageus antal och sammansättning växlar relativt snabbt och bör anpassas efter de aktuella problemens art och tillgången på inspirerande arbetsledare. Ett visst »stabsarbete» är oundgängligt för att överblicka och mot varandra avväga nya, större forskningsprogram, för att medverka vid samman- ställandet av slagkraftiga arbetsgrupper och för att tillgodose dessas växlande behov av anslag och hjälpkrafter.

5. För medicinsk forskning av hög standard och på bred front erfordras ett tillräckligt antal krafter som kunna ägna hela sin arbetsdag åt vetenskaplig verk- samhet. I alla medicinska föregångsländer har medicinsk forskning blivit ett självständigt yrke. Varje land som på allvar vill deltaga i det medicinska framåt- skridandet måste bygga upp en kår av medicinska yrkesforskare. Detta är kärn— punkten i varje diskussion om verkligt verksamma stödåtgärder för den medi— cinska forskningen. Yrkesforskarens lön bör vara sådan, att tidskrävande bisyss- lor ej måste tillgripas för uppnåendet av skälig utkomst. Dessa befattningars antal måste variera allt efter tillgången på begåvade forskare. En central insti— tution bör medverka med att avgöra, vem som lämpar sig som yrkesforskare, till vilken arbetsuppgift och institution han bör knytas och hur stora anslag som böra anvisas.

6. Den medicinska forskningen har blivit så omfattande och hela dess maski- neri så invecklat och vidlyftigt, att en central utblickspunkt och ett koordine- rande kraftcentrum erfordras i varje land för att tillgodose forskningens och samhällets krav. Centrala forskningsråd ha upprättats för att tillgodose dessa krav. Statliga medicinska forskningsråd ha i de länder där sådana verkat bland annat uppnått att:

a) hela den medicinska forskningens standard höjts inom rådets inflytelse— område;

b) allmänna medel användas på ett sådant sätt, att största möjliga utbyte erhållits i form av värdefulla forskningsresultat;

e) ett friktionsfritt medicinskt »stabsarbete» står till förfogande för såväl forskningen som samhället;

d) vetenskapens landvinningar snabbare och bättre än utan centrala råd kom- ma hälso— och sjukvården tillgodo;

e) goda kontakter skapats mellan forskningen å ena sidan, myndigheterna och allmänheten å den andra.

7. Medicinsk forskning kostar pengar, mycket pengar. Investeringar i medi- cinsk forskning ge på lång sikt rik återbäring i form av effektivare hälso- och sjukvård. '

Georg Kahlson.

• Sida 172
•  Original

Några aktuella medicinska forskningsuppgifter av i främsta rummet social eller militär- medicinsk betydelse.

Ur mängden av medicinska fo—rskningsuppgifter, som föreligga för närvarande, » ha de sakkunniga utvalt några exempel. Härvid ha i första hand utvalts sådana arbetsuppgifter, som med tillskott av nödiga penningmedel kunna tänkas snart bli genomförda. På så gott som alla de angivna områdena ha svenska forskare gjort beaktansvärda insats-er, varför den föreslagna forskningsverksamheten som regel direkt anknyter sig till tidigare pågående eller planerad forskning. Valet av arbetsuppgifter är icke gjort med tanke på frågeställningarnas vetenskapliga Värde utan närmast med hänsyn till frågornas sociala och militärmedicinska vikt.

A 1 k 0 h 0 1 f o r s k n i n g, fysiologisk och medicinsk, ligger för Sverige nära till hands. En stor del av vårt lands befolkning ser i nykterhetsfrågan ett viktigt socialt problem. Våra medicinska forskare ha även gjort grundläggande insatser inom denna forskning närmast genom utarbetande och införande i praxis av meto- der för att bestämma blodets alkoholhalt och genom arbeten över alkoholens upp- tagande i och utsöndring ur kroppen. Fortsatta biokemiska, farmakologiska och kliniska studier över inverkan på kroppen av kronisk alkoholism, ävensom över avvänjningen äro synnerligen väl motiverade

En mycket stor social betydelse har studiet av d e alle r g i sk a sj uk d 0- m a r n a. Deras stora utbredning i alla skikt av samhället, deras mer eller min— dre invalidiserande och ofta mycket allvarliga karaktär påkalla intensifierad forskning rörande dem. Varje litet framsteg på detta område kan ha betydande sociala konsekvenser. Forskningen måste här läggas såväl praktiskt, varpå några exempel, pollenallergi, dammöverkänslighet och metall— alle rg i, anföras som ock dels rent teoretiskt över kemismen vid överkänslig— hetens uppkomst.

Stor uppmärksamhet har här i landet ägnats frågan om blod b ris t. Ytter- ligare åtgärder till dess bekämpande böra vidtagas. Det uppges, att i vissa trak- ter upp till 10 procent av den »friska» kvinnliga befolkningen lider av svårare och ytterligare 10 procent av lättare former av blodbrist. Härmed följer en sjuk— domskänsla och nedsatt arbetsförmåga. Blodbristens utbredning och natur må- ste undersökas och lämpliga åtgärder, såsom en ökning av järnhalten i kosten övervägas. Ett ingripande på denna punkt har stora utsikter att leda till ett gott resultat.

Två visserligen sällsynta men för individen icke mindre viktiga ärftliga sjuk— domar, blödarsjukan och diabetes insipidus, erbjuda stort medi- cinskt intresse. Det synes numera vara möjligt att dels behandla blödarna, dels utrota b-lödarsjukan. Sveriges blödare, omkring 100, äro nu registrerade, likaså de sannolika bärarna av arvsanlaget. Det är ett humanitärt och samhälleligt in- tresse, att dessa övervakas, såväl för vård som för sjukdomens utrotande.

• Sida 173
•  Original

D ia b e t es in 5 i p i d 11 5, en sjukdom, som ger stor urinvolym beroende på bristande njurfunktion, har, efter vad man tidigare trott sig veta, effektivt kun— nat behandlas med körtelpreparat, gjorda av hypofys från djur. Här i landet ha iakttagelser gjorts, som tyda på att minst två, kanske tre olika typer av sjuk- domen förefinnas. De tyckas förhålla sig olika i behandlingshänseende. När sjukdomen i likhet med sockersjukan är bestående och behandlingen är livs- viktig, föreligger här en teoretiskt och praktiskt viktig forskningsuppgift.

Mot bakgrunden av befolkningsfrägans läge är omvårdnaden om spädbarnen av största vikt. Orsakerna till d ö dl i g h e t h 0 s 5 p å d b a r n, i synnerhet hos de för tidigt födda, ha flitigt diskuterats. De måste även i fortsättningen studeras genom på bred bas lagda undersökningar.

I ännu högre grad än åt de fullgångna måste. uppmärksamhet ägn as å t d e fö r t i d i g t f 6 (1 d a. Uppfödningen av dessa barn, som pläga stå stilla i vikt i veckotal, är ett mycket komplicerat och svårlöst problem. Det har förts närmare sin lösning genom en här i landet nyligen uppfunnen näringsblandning,

' som alstrar snabb tillväxt och har visat sig vara av alldeles särskilt stort värde

__...»

för uppfödning just av de mest ofullgångna barnen med födelsevikter på 1 200 —1 300 gram. Hittills gjorda jämförelser visa, att vi genom medlet i fråga fått en möjlighet att förkorta tiden för sjukhusvistelsen för dessa ytterst infek- tionskänsliga patienter med omkring 30 procent. När årligen omkring 5 000 barn födas för tidigt i Sverige, får denna fråga dessutom en stor social räckvidd.

På detta område återstår åtskilligt huvudsakligast kemiskt forskningsarbete

? för den berörda uppfödningsteknikens vidare utveckling.

En annan fundamental aspekt på befolkningsfrågan gäller fr u k t 5 a m h e t eller sterilitet i äkten skapet. Med vår ökade kännedom om kön- sfärens fysiologi har det blivit möjligt att motverka sterilitet hos såväl kvinnor som män genom operativa ingrepp och specifik behandling. För närvarande räk- nar man med att 30—40 procent av de på grund av sterilitet barnlösa, som komma under rationell läkarbehandling, kunna bli hjälpta. Allmänhetens in- tresse. har härigenom, liksom genom den allmänna diskussionen kring befolk— ningsfrågan, starkt ökats. Det är tydligt, att det också kräves en fortsatt veten- skaplig forskning, inriktad på vidgad kännedom om hithörande frågor.

Å sid. 182 i denna bilaga redogöres för aktuella problem inom n a r k 0 5— 0 c h b e d 6 v nin g 5 l ä r a 11. Här har tekniken på senaste tiden snabbt ut- vecklats såväl rent vetenskapligt som praktiskt. Vissa här i landet i större skala . upplagda försök ha sålunda lett till att apparatur för lustgasnarkos i den snara # framtiden kommer att ges ut till barnmorskorna, så att varje barnaföderska i

landet skall kunna ha sådan till hands. De arbetsuppgifter, som nu föreligga, ta sikte på en vidare utveckling av bedövningstekniken vid kirurgiska operationer, framställning och utprövande av nya bedövningsmedel ävensom möjligheten att med lokalbedövning av huden eliminera utstrålande smärtförnimmelser från inre organ.

Pia stikkirurgin är föremål för stort intresse. Den gör, som den orto- pediska kirurgin, många vanställda och missbildade till livsdugliga och ofta till fullt normala individer. Arbetsuppgifterna äro här av mycket speciell natur såsom en följd av missbildningarnas och de svårare kroppsskadornas nyckfulla gestaltning. Tekniken är stadd i ständig utveckling. Nya principer tillämpas

• Sida 174
•  Original

vid transplantationen av muskel- och hudpartier ävensom epitel. Såväl för krigs— som för fredskirurgin är även rent experimentell verksamhet på detta område väl motiverad.

Med beaktande av det centrala nervsystemets komplicerade struktur blir tekniken inom hj ä r n- 0 c h n e 11 r 0 k i r u r g in mycket invecklad och krä— vande. Nya arbetsuppgifter för forskningen öppna sig här oavbrutet. Man har t. o. m. börjat påverka sinnessjukdomar med operativa ingrepp. En stor del av neurokirurgens verksamhet går ut på att genom operativa ingrepp häva eller lindra smärttillstånd, förorsakade av tryck på nerver såsom t. ex. vid is c h i a 5. På en neurokirurgisk avdelning här i landet har sedan hösten 1940 i runt tal 350 diskbråckoperationer gjorts å ischiaspatienter. Efterundersökningen av de * opererade har visat mycket gott resultat i 80 33. 85 procent av fallen. Efter opera— tionen ha patienterna i allmänhet kunnat återtaga sitt arbete efter 2—49 veckor. medan arbetsförmågan vid de svåra formerna av denna åkomma tidigare kvar- stått i 3—6 månader. Fortsatt vetenskapligt arbete på detta område är av nöden.

Bland aktuella neurokirurgiska arbetsuppgifter kunna nämnas nivådiagnosen vid rotkompressioner t. ex. vid smärta i armen, hjärtkärlens innervation och möjligheten att på kirurgisk väg lindra hjärtsmärta, thalamussmärtans upp- komst, mekanism och kirurgiska behandling samt serologiska och kemiska meto— der att påvisa glioblastom.

Med nyligen här i landet och i Amerika framkomna medel kan bl o d- p r o p p 5 j u k d 0 m e n nu effektivt behandlas. Ytterligare forskning på detta område är i hög grad påkallad. Den bör inriktas på tekniken vid behandlingen av blodpropp, i synnerhet hos s. k. långliggare med benbrott eller invärtes åkom— mor, som fordra sängläge, samt på möjligheten att med tidig behandling före— bygga de invalidiserande senbesvären efter blodpropp.

En förfinad metod för undersökning av hj ä r n a 11, in n ef & t ta n d e registrering av de elektriska spänningsvariationer, som följa hjärnans livsprocesser, har visat sig lämna värdefulla upplysningar om hjärnans tillstånd efter skada genom yttre våld och detta även i fall, där annan undersökningsmetodik icke ger något besked. Emedan sådana skador äro mycket vanliga (på ett stockholmssjukhus 2 000 fall på 15 år) och ha visat sig efteråt i 30 procent av fallen ge mer eller mindre allvarlig invaliditet, har ytter— ligare forskning med metodiken i fråga sitt givna berättigande. Skadorna resul— tera som regel i krav på ledighet från arbete, skadestånd eller pension, varvid läkaren har att yttra sig om skadans sviter. Metoder att med liknande förfa- rande studera n ä t h i n n a n 5 r e t b a r h e t, när densamma på annat sätt ickekanundersökasoch muskelnervernas funktionsduglig- h e t äro under utarbetande här i landet.

Denmoderna sulfanilamidbehandlingen harvidde-så van— liga akuta öroninflammation erna varitmycketframgångsrik. När den variga infektionen nått hjärnhinnan, har tidigare döden följt i cirka 90 procent av fallen. Siffran har sjunkit till 30—4sO procent och utsikt finnes att med ökad erfarenhet efter prövande av olika möjligheter ytterligare kunna för— bättra resultatet. Genom den s. k. 5 u 1 f a a d d i t i o n e 11, en sinnrik kom— bination av olika sulfapreparat, som uppfunnits av en svensk läkare, fås en bättre effekt eller i varje fall mindre olägenhet av sulfanilamidpreparaten. Medan

• Sida 175
•  Original

an för några år sedan kunde bota 90 procent av de gonorrésjuka med sul- athiazol, kan man nu, sedan bakteriestammarna vant sig vid preparatet, bota ndast 30 procent. Genom att kombinera olika sulfapreparat och samtidigt ge eberbehandling, kan man nu återigen få 90 procent av fallen att gå till läk— ing. Nya försök måste göras för att finna den lämpligaste kombinationen. I de fall, där sulfapreparaten icke äro verksamma och penicillin icke kan fås, åste 5 p ecifika s era tillgripas. Ett sådant, verksamt mot colibakte- ier, är under utarbetande här i landet, i syfte att komma till användning när- ast vid bukhinneinflammation. % T r a c h 0 m sj n k (1 o m e 11, »den egyptiska sjukan», en smittosam, långsamt förlöpande invalidiserande ögonsjukdom, kan med lämpliga åtgärder sannolikt utrotas i Sverige. Inom ett modernt samhälle utgör den en helt onödig kvar- leva från det förgångna. * Krig skirurgi och militärmedicin. Sjukvård ijkrig kräver ej blott en fullgod sjukvårdsutrustning utan även kännedom om de under krigs— örhållanden bästa och lämpligaste behandlingsmetoderna. Även om samma kador och åkommor förekomma i fredstid, skapa svårigheter av olika slag samt et stora antal fall, som det gäller att taga hand om i krigstid särskilda förhållan- en. Dessutom äro krigsskado-rna ofta av svårare beskaffenhet och de sårade inera medtagna av en lång och svår transport, då de komma till behandling på sjukhus, än vad som är fallet i fredstid. ' Därtill kommer att varje krig på grund av vapenteknikens framsteg och änd- ringar i krigföringens art medför nya medicinska svårigheter och problem. En el rad nya sådana ha uppställt sig under innevarande krig och världen runt edrives ett intensivt arbete på deras lösande. Forskning på detta område är v största betydelse för vårt land. Viktiga och värdefulla erfarenheter från ndra länder stå till buds, vilka måste bearbetas och prövas med hänsyn till år utrustning och för vårt land Specifika förhållanden. IEnglandhar The Medical Research Council förkrigs- jukvården utarbetat speciella behandlingsföreskrifter i form av små häften på ³ 0—20 sidor. Dessa föreskrifter, som utarbetats med största omsorg av landets främsta sakkunskap, bygga på ett intensivt forskningsarbete och möjliggöra ett snabbt och effektivt tillgodo-görande av de senaste vetenskapliga framstegen. Liknande behandlingsföreskrifter ha i vårt land redan nu börjat utarbetas av försvarets sjukvårdsförvaltning. Dylika behandlingsföreskrifter måste vara ut- hrbetade på förhand före ett krigsutbrott. I annat fall kommer ovisshet att ivålla stora svårigheter för läkarna, av vilka många i fredstid ej haft tillfälle att ,fmera ingående sätta sig in i de krigsmedicinska synpunkterna. En vetenskaplig bearbetning av de krigskirurgiska frågor, som angivas i det öljande, är av största betydelse för arméns stridsberedskap. En rad spörsmål "ga emellertid stor vikt även för arméns hälsotillstånd i fredstid. Dit höra t. ex. ehandlin-gen av de vanliga infektions-(förkylnings—)sjukdomarna och bekämpan- et av deras spridning, förekomsten av tuberkulos och bekämpandet av dess pridning, undersökningar över påssjukan och dess betydelse för sterilitet, vidare räning och uttröttning m. m. Alla dessa frågor kräva en sakkunnig bearbetning.

• Sida 176
•  Original

Medicinsk alkoholfm'slcning.

Vid strävandet efter ökad folknykterhet spelar den vetenskapliga forskningen inom alkoholfrågans område en väsentlig roll. Detta har länge varit erkänt inom de kretsar, som intressera sig för hithörande problem, och illustreras bland annat! av det arbete, som på officiellt engelskt initiativ igångsattes under förra världs-", kriget och som resulterade i E. Mellanbys viktiga undersökningar över betingel—ij serna för alkoholens uppsugning, fördelning i kroppen och förbränning, liksom il den förträffliga skrift, Alcohol, its action on the human organism, som utgivits! på uppdrag av Medical Research Council (3. uppl. 1938). Även i vårt land ha en! rad viktiga undersökningar över alkoholfrågans medicinska sida utförts, vilka även—; ledes varit av stort praktiskt värde —— här må blott som exempel anföras metoden för bestämning av alkohol i blodet, nu införd i en rad länder, ävensom under- sökningar öv.er sambandet mellan alkohol och olycksfall och arbeten över de individuella växlingarna i känsligheten för alkohol.

Medan man tidigare i Sverige inom nykterhetsvänliga kretsar uttalat sig för upprättandet av ett särskilt alkoholforskningsinstitut, har man på senare tid allt- mer förordat, att alkoholforskningen på grund av sin skiftande karaktär helst bör bedrivas på olika, redan existerande institutioner, och att den avsedda forskningen bäst befrämjas genom direkta ekonomiska understöd åt dessa och åt de perso— ner, som bedriva ifrågavarande forskning. Betecknande för det intresse, man inom nykterhetsorganisationerna hyser för forskning i alkoholfrågan, är den omständig- heten, att det programuttalande, som i år avgavs av Sveriges Nykterhetsvänners' Landsförbund — en organisation, som representerar den samlade nykterhets—l rörelsen i vårt land, d. v. s. omkring 400 000 helnyktra —— som första arbetsupp-vl gift anfört: »Vetenskaplig forskning bedrives om alkoholbrukets verkningar och om de olika metoderna för folknykterhetens höjande».

I en framställning till Kungl. Maj:t på hösten 1938, vilken underskrivits av bland. annat talrika medlemmar av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt kam—* linska institutets lärarkollegium, hemställdes om ett anslag om 30000 kronor för att' ställas till förfogande för forskningsverksamhet inom alkoholfrågans område. Ecklesia- stikministern fann, att mycket starka skäl talade för att den vetenskapliga forskningen rörande alkoholfrågan understöddes genom särskilda bidrag från det allmännas sida. För budgetåret 1939/40 ansåg han dock icke erforderligt att anvisa särskilt anslag med hänsyn till en för ändamålet disponibel reservation på anslaget till bidrag till undervis- nings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande. I samband med besparingsaktionen på. hösten 1939 indrogos de för den vetenskapliga forskningsverk— samheten avsedda medlen. I det betänkande angående nykterhetstillståndet under krigs— åren, som nyligen avgivits av tillkallade sakkunniga (stat. off. utr. 1944: 3), har utred- ningen för sin del föreslagit, att för forskning på. alkoholfrågans område tills vidare an— visas ett årligt reservationsanslag på 30000 kronor. De sakkunniga ha haft kännedom om att särskilda sakkunniga tillsatts för att utreda behovet av ett medicinskt forsk— ningsråd, men de ha uppenbarligen ansett, att anslag för alkoholforskning omedelbart bör i viss utsträckning beviljas. Det kan tilläggas, att det belopp, 30 000 kronor, som ursprungligen begärdes, var avsett som en början, och att en utökning var påtänkt, när verksamheten kommit i gång.

Att många och viktiga problem inom den medicinska alkoholforskningens om- råde föreligga, är otvivelaktigt. Här må framhållas behovet av fortsatta studier över den individuellt växlande reaktionen med hänsyn till ålder och kön, även- som nya undersökningar över sambandet mellan kroppsvätskornas alkoholhalt och

• Sida 177
•  Original

lika symtom, bland annat med hänsyn till effektiviteten (t. ex. bland militären). tt särskilt intresse knyter sig till spörsmålet om alkoholvänjningens mekanism. lkoholens betydelse för vitaminhushållningen i kroppen samt dess ställning i den ntermediära ämnesomsättningen står för närvarande i förgrunden, men våra , unskaper äro här alltjämt mycket begränsade och nya försök påkallade. Av prak- iskt medicinska frågor må nämnas kapitlet alkohol och olycksfall, där mycket terstår att utröna, samt behandlingen av alkoholister. Den nyligen i U. S. A. ancerade metoden att söka åstadkomma betingade reflexer, i vilka ingår olust- : etoning mot alkohol, synes förtjänt av stor uppmärksamhet, icke minst ur eko— nomisk synpunkt. Den nuvarande behandlingen av alkoholister är dyrbar och ger mycket måttliga resultat. Varje förbättring på detta område skulle därför bliva av stor betydelse.

Beträffande medelsbehovet synes ett årligt belopp av 30 000 kronor under tre *" rs tid vara minimum; sannolikt erfordras snart en väsentlig utökning, framför [allt i form av personliga understöd åt unga forskare.

|

; Forskning rörande pollenö'verkänslighet.

Intensiva kliniska och experimentella undersökningar i ett flertal länder, främst i U. S. A., ha visat, att ett flertal växter kunna orsaka hösnuvebesvär, och att iGet för en framgångsrik behandling är oundgängligt att i varje särskilt fall utröna, ilka frömjölssorter som utlösa besvären. Särskilt betydelsefullt i detta samman- jhang är det frömjöl, som under blomningstiden sprids ut i luften. Man har ut- arbetat metoder, som möjliggöra att dag för dag följa luftens halt av olika frö- ;mjölssorter; man har även förvärvat avsevärd kunskap om de faktorer, som reg- llera denna halt. Det har visat sig, att mellan olika länder och olika landsdelar tora olikheter föreligga beträffande de växter, som orsaka pollenallergi.

I Sverige är kunskapen om de speciella faktorer, som i vårt land äro av bety- else för framgångsrika diagnostiska och terapeutiska åtgärder vid pollenaller- ierna, alltjämt bristfällig, varför ett behov av undersökningar häröver föreligger.

Härvid böra följande problem upptagas till behandling:

1. Vilka växter förorsaka' 1 Sverige pollenallergi 1 större utsträckning? Studier över dessa växters förekomst, frekvens och blomningstid. Kvantitativ bestämning av luftens halt av olika pollensorter under vår, sommar och höst.

2. Olika diagnostiska metoders betydelse för påvisandet av pollenallergi, särskilt för differentieringen i manifest, halvmanifest och latent allergi. Förekomst och frekvens av överkänslighet för olika växter i ett kliniskt material och dessa olika överkänsligheters symtomatologi.

3. De olika pollenallergenens inbördes släktskap ur allergisk synpunkt och be- itydelsen härav för pollenallergiernas behandling. En kostnadsberäkning visar, att ett belopp av 20 700 kronor årligen är be— övligt till lön åt l 1) tjänstledig läkare under 4— månader, | 2) vetenskaplig assistent under 6 månader, ' 3) tekniskt biträde under ett är, | 4.) botanisk assistent under5 månader, i 5) teknisk assistent för polleninsamling a 10 orter under 5 månader kamt till materiel och apparatur för framställning av pollenextrakt, för hud- Lprov m.m. * Undersökningen är avsedd att fortgå under två eller tre år.

• Sida 178
•  Original

Forskning rörande dammöverkänslighet.

De allergiska sjukdomstillstånden, såsom bronchialastma och hösnuva, bero en överkänslighet för olika ämnen. Dessa ämnen kunna vara av de mest skild slag, såsom födoämnen, läkemedel, damm eller andra ämnen, som finnas i de sjukes bostad eller på hans arbetsplats, frömjöl m. m.

Av allra största betydelse är frågan om dammöverkänsligheten. Astma beror omkring 70 procent av fallen på dammöverkänslighet, mycket ofta utlöst a olämpligt bädd- och möbelmaterial. För denna frågas bearbetande i samban med vården av de astma-sjuka beräknas en kostnad av 6 000 kronor årligen unde1j tre år till tjänstledighet för underläkare och till lön åt biträde.

l Experimentella. studier över allergi.

Grundläggande biokemisk, fysiologisk och serologisk forskning har visat, att den allergiska överkänsligheten i flertalet fall sammanhänger med att organismen bil-' dar s. k. antikroppar mot det ämne, »allergenet», som den är överkänslig för. Då den överkänslige utsättes för allergenet, sker en reaktion mellan detta och anti- kropparna, varvid vissa vävnadsceller irriteras och de sjukliga symtomen utlösas. Exempelvis uppträder snuva och ögonkatarr hos personer med hösnuva, då frö- mjöl träffar slemhinnorna i näsa och ögon.

Ytterligare biokemiska, fysiologiska och serologiska undersökningar över aller- gen- och antikkroppsreaktioner med särskild hänsyn till de härvid uppträdande vävnadsskadorna och frigörandet av vissa kemiska substanser äro planerade.

Kostnaderna härför beräknas till 15 600 kronor årligen under två—tre år till lön åt vetenskaplig assistent (fysiolog) och åt tekniskt biträde samt till försöks- djur, kemikalier, förbrukningsartiklar m. m.

Järnbrist som orsak till sjukdom.

Järnbristen torde för närvarande vara vår vanligaste bristsjukdom, och tidigare undersökningar ha visat, att i vissa trakter i vårt land lider cirka 10 procent av den »friska» kvinnliga befolkningen av svårare järnbrist och över 10 procent ytter- ligare av lättare former. Den blodbrist, som härav följer, ger trötthets— och sjukd domskänsla och nedsatt arbetsförmåga. Det är tydligt, att denna utbredda folk- sjukdom mäste vålla en mycket betydelsefull invaliditet, vilken emellertid genom lämpliga åtgärder helt kan förebyggas.

I detta syfte är det önskvärt att fastställa den absoluta frekvensen av järnbrist genom hämoglobin— och serumjärnbestämningar inom olika befolkningsgruppel (bondebefolkningen i olika delar av landet, fiskare, stadsbor m. fl.).

För ett utforskande av järnbristens mekanism äro studier med tillhjälp av radio- aktivt järn av mycket stort intresse. Med hjälp av dylika genom sin strålning märkta atomer kan man följa järnets vandringar i den friska och sjuka männi- skan. En apparatur. för dylika forskningar har redan anskaffats, och om möjlig- het förefunnes att bearbeta dessa problem, vilka fordra stor assistans, skulle värdefulla resultat säkert kunna uppnås, vilka kunde bidraga till en bättre be— handling av sjukdomen.

Undersökningen av vissa distrikt ur järnbristsynpunkt bör fortsättas. Försök att påverka järnbristen genom speciellt järnrika födoämnen (»järnbröd») böra göras.

Arbetet är avsett att sträcka sig över en tid av två år. Kostnadsberäkning: 13 000 kronor årligen avsedda till lön åt tjänstledig läkare under 3 månader är-

• Sida 179
•  Original

ligen, lön åt två assistenter vid fältundersökningar med 400 kronor vardera/må— naden och lön åt skrivbiträde för bearbetning av materialet 4 månader är 250 kronor.

En undersökning över ärftlig diabetes insipidus av ny typ.

1940 anträffades å en medicinsk klinik här i landet en diabetes insipidus-patient, som tillhörde en skara på 13 syskon, 8 bröder och 5 systrar. (Familj 1.) Av de manliga hade säkert 4-, troligen 5 diabetes insipidus, av de kvinnliga ingen. Detta lät förmoda ett könskromosombundet arvssätt, men litteraturen över ärft- lig diabetes insipidus anser endast den enkelt dominanta genen hittills styrkt _för denna sjukdom.

De 13 syskonens stamträd kunde utvidgas till att omfatta & generationer med 7 säkert och ytterligare sannolikt 2 angripna män. Schemat för könskromosom- bundet arvssätt följdes troget.

I journalmaterial anträffades ännu ett fall av hereditär diabetes insipidus, som ,ej kunde bringas till släktskap med den första familjen. Också denne proband har gjorts till utgångspunkt för genealogiska undersökningar, som alltjämt pågå, och från honom har ett gigantiskt stamträd kunnat rullas upp med talrika angripna. ' *lera nu levande fall kunde återföras på en kvinna född 1712. Med utgångspunkt från denna kvinna har stamträdet sedan följts framåt mot nuvarande tid, dvs. lgenom 9 generationer. Också i detta stamträd har sjukdomen följt det tidigare ej klarlagda könskromosombundna arvssättet. Då fallen komma glest i familjerna, har ett mycket stort genealogiskt material fått genomgås. Undersökningen omfattar notiser o-m över 10 000 personer. (Familj II.) ! Utöver den genealogiska spårningsmetoden har också metoden att gå igenom jukhusmaterial använts. Ett litet stamträd (mor och dotter) av det på kontinen— Fen vanligare dominanta arvssättet har på denna väg anträffats. (Familj III.) En skillnad i reaktionen på opoterapi har kunnat konstateras mellan familjerna II och II, som ej heller kunnat bringas till släktskap med varandra. De två upp— _lrepade gånger med olika preparat av hypofysbaklob prövade patienterna i familj I ro helt refraktära mot detta hormon. Inom familj II däremot äro samtliga under— "kta, ett 10-tal fall — tydligt och konstant påverkbara av baklobspreparat. De två kvinnorna i familj III förhålla sig som familj II. Tolkningen av dessa fakta är ej lätt, men såväl ur arvsbiologisk synpunkt som för diabetes—insipidus-meka- nismens patofysiologi synes iakttagelsen vara av betydelse. Att de två på likartat sätt ärvda, men gentemot opoterapi på olika sätt reagerande stamträden skulle bilda led i en serie av multipel alleli är ingalunda bevisat utan blott ett hugskott, som dock synes innebära en tänkbar möjlighet. : Med det sagda äro undersökningens mål angivna: fortsatt genealogisk forskning för vidgning av materialet och fortsatt klinisk undersökning av nya fall och nya heterozygoter. Sjukdomen är så sällsynt och fallen ännu så få, att de vunna resul- taten behöva vinna i styrka genom prövning på så många nya fall som möjligt. Nya problem av både fysiologisk och eugenisk art kunna väntas dyka upp med ökad erfarenhet. ; Till jämförelse ur synpunkten av reaktion av baklobspreparat ha fall av för- lvärvad diabetes insipidus undersökts, hittills dock endast 5 stycken. Det ser ut som m de förvärvade fallen skulle reagera starkare och mer långvarigt på baklobs— ormon. Arbetet. är avsett att fortlöpa under två år. Kostnadsberäkning: 8 300 kronor rligen till lön åt tjänstledig läkare under 6 månader, teknisk assistans och hjälp id det genealogiska arbetet samt till utlägg för patienternas resor.

• Sida 180
•  Original

Åtgärder för utrotande av blödarsjukan i Sverige.

I Sverige ha tidigare endast enstaka fall av blödarsjuka eller hemofili beskrivits. Vid en nyligen gjord undersökning ha med ledning av årsrapportema från lasarett och sjukstugor under de sista femtio åren landets blödare uppspårats tämligen fullständigt. 60 blödarsläkter ha kartlagts genealogiskt, detaljerade sjukhistorier och undersökningar ha kunnat uppläggas rörande 94 blödare, och uppgifter hal kunnat samlas om ytterligare 7 levande och 74 döda blödare. 25 säkra och 26 möj— * liga nu levande kvinnliga bärare av arvsanlaget ha undersökts. ,

Sjukdomens viktigaste symtom är blodets förlångsammade levrande med däravi betingad blödningsbenägenhet. Obetydliga skador kunna ge livsfarliga blödningar. Särskilt farliga äro de upprepade ledblödningarna, som kunna ge upphov till svår invaliditet. Blödningar från olika inre organ kunna lätt hota livet. Dödligheten under de första 10 levnadsåren är 7 gånger större än bland normala.

Försöken att påverka blödarsjukan med olika läkemedel ha i stort sett misslyc— kats. Överföring av blod från friska människor är den enda behandlingsmetoden.

En erfarenhet av mer än 200 blodöverföringar till blödare visar, att deras blod omedelbart efter blodöverföringen levrar sig på normal tid och att dennas verkan varar 2—3 veckor, vilket i regel är tillräckligt för att förebygga livsfarliga inre blödningar under mellantiden. Härigenom möjliggöres utförandet av olika opera— tioner på blödare (tandutdragning, sterilisering, ortopediska ingrepp till förebyg- gande av invaliditet, blindtarmsoperation etc.).

Det är nu möjligt att upplägga ett socialmedicinskt program för behandlingen av blödarna ilan—det samt för sjukdomens successiva utrotande. Vid återkommande personliga besök hos de sjuka bör sjukdomen kontrolleras och dess behandling planlägga-s i samarbete med blodgivarcentraler och vanföreanstalter samt yrkes— rådgivning lämnas. Ur arvshygienisk synpunkt bör inom blödarsläkterna upplys— ning ges rörande sjukdomens arvsgång och möjligheten att genom förebyggande åtgärder hindra sjukdomens nedärvande. Blödarna böra uppmanas att låta sterili—W sera sig. Stor omsorg bör ägnas åt att uppspåra bärare av arvsanlaget och att upp— lysa dem rörande sterilisering, en åtgärd, som de i regel gärna samtycka till. På så sätt bör blödarsjukan i Sverige kunna utrotas under loppet av några generationer.

Ett experimentellt arbete bör utföras över blodets koagulationsförhållanden hos bärare av arvsanlaget, i syfte att få en metod för att uppspåra latenta arvs— bärare.

Kostnaderna för genomförandet av en sådan plan kunna ungefärligen beräknas till 7 000 kronor årligen. Summan är avsedd till ersättning för förlorade löneför— måner under 6 veckor årligen för undersökaren, lön åt assistent, resekostnader, laboratorieutgifter och utgifter till författande och tryckning av broschyrer.

Barns j ukdomar.

Uppfödning av för tidigt födda barn.

Uppfödningen har alltid intagit en central ställning inom barnläkekonsten. För ernående av normal viktökning måste stor omsorg ägnas åt dieten. En grupp av barn, de underviktiga, vanligtvis för tidigt födda, har alltid vållat stora svårigheter i detta hänseende. Trots tillförsel av modersmjölk pläga de minsta av dessa stå stilla i vikt i veckor eller någon månad. Detta minskar i hög grad deras utsikter att överleva och åsamkar samhället betydande vårdkostnader.

• Sida 181
•  Original

Här i landet har nyligen framkommit en helt ny princip för dessa småbarns upp- födning. Det har visat sig, att om man tillför dessa spädbarn en på förhand enzyma— tiskt digererad mjölkäggvita, kunna de i många fall kvantitativt tillgodogöra sig denna och överlag tillväxa med en hastighet, vilken är lika stor som de fullgång- na barnens eller till och med betydligt överträffar denna. Sjukhusvistelsen förkor- tas härigenom avsevärt. När antalet av sådana underviktiga barn är mycket stort, d. v. s. omkring 5 000 barn årligen i Sverige, får frågan en betydande social räckvidd. . Olika frågor rörande digestionskanalens fysiologi, kemi och histologi under foster- _ utvecklingen måstei detta sammanhang bearbetas. Härför beräknas ett anslag om 12 000 kronor årligen under två år till lön åt vetenskapligt arbetande läkare, ke- , misk och histologisk assistans och till materialkostnader. Vidare måste frågan om 'kvinno- och komjölkskaseinets digestion i ventrikeln hos spädbarn även i detta sammanhang särskilt bearbetas. Det härför nödiga beloppet, 5 000 kronor, skulle bereda en underläkare möjlighet att taga tjänstledighet samt att erhålla någon l assistans i arbetet. Årligt anslag under två år 17 000 kronor.

Dödföddhet och tidigdödlighet.

En av vårt lands viktigaste frågor inom socialmedicinen utgör befolkningsfrågan.» En detalj av detta stora problemkomplex utgör fosterdödligheten i samband med födelsen. Hösten 1942 framlades här i landet resultaten av en statistisk undersök- ' ning av orsakerna till dödföddhetens och den s. k. tidigdödlighetens (fosterdödlig- heten under första levnadsveckan) ökning under de två sista decennierna. Steg- ringen av nämnda dödlighet ansågs bero på att förlossningarna nu för tiden i allt större utsträckning ske på anstalt, och det framhölls, att man för att minska foster— dödligheten borde bereda barnaföderskorna större möjligheter till förlossning i hemmen. Denna framställning ledde till en livlig diskussion, som utmynnade i en särskilt av obstetrici uttalad önskan, att frågan måtte bli föremål för en grundlig utredning av en obstetriker.

Jämförelse av fostermortaliteten vid förlossning under olika förhållanaden kräver en noggrann analys av denna mortalitet. Det kan exempelvis framhållas, att foster- dödlighet bör korrigeras med hänsyn till den grupp, där fosterdöd under alla för— hållanden måste betraktas som ofrånkomlig, omfattande de flesta döda före förloss- ningen, fall av svåra missbildningar och de alltför tidiga praematurerna, utgörande , en mycket stor del av antalet dödfödda och tidigdöda. Det är de återstående döds- jfallen, i regel följder av förlossningsskador av skilda slag, som äro av in- ;tresse i detta sammanhang. Men även andra faktorer måste studeras. Sålunda är ibördens ordningstal och moderns ålder exempelvis av vikt, då man vet, att hos äldre 'förstföderskor fosterdöd under förlossningen är vanligare än hos övriga grupper. Även fosterläget är av betydelse, likaså skilda slag av sjukdomar hos modern och en mångfald andra förlossningskomplikationer. En utredning av dödföddhet och åtidigdödlighet kräver hopsamlande av ett stort material med utgångspunkt från. primäruppgifterna, d. v. s. förlossningsjournaler och barnmorskeböcker och ett vid- t'lyftigt statistiskt arbete. , Undersökningen kan uppdelas i tvenne delar med utgångspunkt från följande lzfrågeställningar: :

1) Hur förhåller sig dödföddhet och tidigdödlighet i innevarande tid på olika ,slag av förlossningsanstalter och vid hemförlossningar?

• Sida 182
•  Original

2) Vilka förändringar av denna dödlighet ha inträtt under de två sista decen— nierna?

I en första etapp, avseende att studera fråga nummer 1, måste material insamlas och bearbetas från minst 2 län, omfattande samtliga förlossningar av inom respek- tive län kyrkoskrivna kvinnor under åren 1938 och 19111, med registrering av ett flertal faktorer (bördens ordningstal, modern—s ålder orh civilstånd, sjukdom etc., barnets vikt, dödsorsak etc.). Därvid få förlossningsjournalerna lånas från för— lossningsanstalterna. För registrering av de 5. k. barnmorskeförlossningarna böra barnmorskornas dagböcker införskaffas genom medicinalstyrelsen. Registrering av de 5. k. tidigdöda bör ske med hjälp av dödböckerna i statistiska centralbyrån. Samtliga fall böra föras på kort, därefter överföras på hålkort, varefter materialet maskinarbetas.

I en andra etapp, avseende att ge svar på frågan nummer 2, bör material på analogt sätt samlas från tiden omkring 1920. Härför gäller i stort sett samma metodik, som ovan beskrivits.

Kostnadsberäkning: Omkostnaderna för arbetet i första etappen beräknas pre- liminärt till inalles 144 000 kronor.

Kirurgi.

Bedözmingsmedel och bedövningstelmik.

Utvecklingen av bedövningstekniken och framställningen av nya bedövnings- medel ha framskridit mycket långt. Under de sista 20 åren ha en rad nya bedöv- , nings- och narkosmedel ställts till kirurgernas förfogande. De ha i kompetenta * narkosläkares händer nedsatt dödligheten efter operationer och givit mindre komplikationer samt snabbare tillfrisknande.

Bakom dessa framsteg ligga mycket omsorgsfulla och noggranna vetenskapliga undersökningar på kemiska, farmakologiska och fysiologiska laboratorier. Införan- det av ett nytt narkosmedel föregås av årslängt arbete med serier av kemiska * synteser och djurförsök, allt i syfte att komma fram till det minst giftiga pre— paratet.

Försöken att finna mindre giftiga narkosmedel än den hittills mest använda etern ha utfallit tämligen väl. Ett medel, avertin, som framställdes 1923 och intro- ducerades som narkosmedel 1926, ges som lavemang och har inom barnkirurgin blivit värdefullt. Barnet oroas ej av narkosmask och förberedelser i operationssalen. Bland narkosga-serna har cyclopropan visat sig äga goda narkosegenskaper i djur- försök. 1933 gavs den första cyclopropannarkosen på människa, och sedan har dess segertåg gått över världen. Cyclopropan lämpar sig särskilt för operationer på patienter med nedsatta krafter eller med hjärtsjukdomar. Inom lungkirurgin är cyclopropan ett suveränt narkosmedel, som möjliggjort denna disciplins snabba utveckling.

Den intravenösa narkosen — d. v. s. insprutning av narkosmedel direkt i blod- banan — är ett av de senaste framstegen. Patienten slipper därvid obehaget med masken för ansiktet, somnar lugnt och stilla utan ångest eller rädsla, och uppvak- nandet är som regel fritt från efterverkningar. Injektionsnarkosen användes dess- utom som inledning till andra narkosformer eller som komplement till desamma.

Bland sådana narkosmedel, som införts under de senaste åren, kunna nämnas trikloretanol, etylen, cyclopropan m. fl. Vi ha sålunda en riklig arsenal att välja på. Alla dessa medel medföra risker vid användandet, och det gäller för narkos-

• Sida 183
•  Original

läkaren att välja det lämpligaste för varje fall med hänsyn till patientens tillstånd och operationens art. Genom att kombinera olika medel på rätt sätt kunna deras biverkningar minskas, samtidigt som deras positiva egenskaper utnyttjas. Genom förbättring av narkosapparaterna kunna de nya narkosmedlen användas på bästa sätt och större säkerhet nås vid narkosgivningen.

Genom att utnyttja de erfarenheter, som vunnits med de moderna narkos- metoderna, har man effektivare än tidigare lärt sig behandla andra tillstånd av , medvetslöshet, såsom vid drunkning, gasförgiftning, elektrisk chock etc. De mo— * derna narkosmetoderna finna allt större användningsområde, såsom vid förloss—

ningar och i tandvården.

Narkosproblemet har i vårt land tidigare föga beaktats. Efter mönster från England och U. S. A. inrättades år 1940 vid karolinska sjukhuset den första nar— kosläkartjänsten i Norden. Som resultat härav kan man redan konstatera en minskad dödlighet efter operationer, särskilt större sådana. Sålunda visar en sam- manställning av dödligheten efter större operationer inom bukhålan under tre- Eårsperioden före och efter anställandet av narkosöverläkare vid karolinska sjuk- huset och serafimerlasarettet en minskning med cirka 40 procent.

De närmaste arbetsuppgifterna:

1. Lokalanestesi vid smärttillstånd i inre organ. Enligt principen »referred pain» avtecknar sig ett patologiskt tillstånd i ett organ på hudytan genom smärtsensationer inom de 5. k. Headska zonerna. Med denna teori som underlag ha undersökningar utförts här i landet, framförallt i ' samband med förlossningar. Det har därvid visat sig möjligt att i hög grad minska = smärtorna genom ett så enkelt ingrepp som att bedöva vissa hudonu-åden i länd— ryggen. Denna undersökning skall utbyggas. Olika smärttillstånd, även kroniska, torde kunna lindras på detta sätt genom smärre kirurgiska ingrepp på perifera * nerver, motsvarande huddermatomen. ' 2. Farmakologisk, kemisk och klinisk analys av nya lokalanestetika. * Ett nytt lokalanastetikum, vilket synes vara mindre giftigt än det hittills mest använda novocainet, är framställt av en svensk kemist. En grundlig farmakolo- gisk, fysiologisk och klinisk analys av ämnet erfordras, innan det kan släppas ut till allmänt bruk. Då samtliga hittills framställda lokalanestetika äro toxiska i starkare koncentrationer och i fall av överkänslighet (dödsfall ha inträffat), vore det synnerligen värdefullt att få. fram ett icke toxiskt preparat.

3. De olika narkosmedlens angreppspunkt på centrala nervsystemet. Pågående undersökningar ha visat, att de vanliga intravenösa narkosmedlen av barbitursyretyp påverka andningscentra. Eternarkosen och den intravenösa ⁴ narkosen skilja sig fundamentalt från varandra i detta hänseende. Kännedomen härom har resulterat i vissa praktiska åtgärder, som i hög grad minskat risken av Iandnings- och cirkulationsrubbningar under narkos. Djurexperimentella och kli- niska undersökningar häröver pågå. De fortsatta undersökningarna skola gälla att lmedelst elektro-fysiologisk teknik studera de olika narkosmedlens (barbitursyre- lderivat, eter, cyclopropan, kväveoxidul, tribrometanol, trikloretylen) inverkan på i olika centralnervösa centra. ) 4.. Trikloretylen som narkosmedel. l Undersökningar över trikloretylen som analgeticum äro gjorda, och i arméns lsjukvårdsutrustning ingå nu trikloretylenkapslar, vilka skola användas i pansar- |och stridsvagnar som smärtlindrande medel i stället för morfininjektioner. Fort- satta undersökningar över trikloretylen som analgetikum och eventuellt som nar-

• Sida 184
•  Original

kosmedel skola göras. Lämplig apparatur vid förlossningar och i tandläkarpraxis bör utexperimenteras.

5. Den djupa narkosem fysiologi och terapi. Den djupa narkosen är nära besläktad med chocktillstånd. Djurexperimentella undersökningar böra företagas över den lämpligaste behandlingen vid överdose- ring av narkosmedel av olika slag. Värdet av syrgastillförsel, lägeförändringar och analeptika skall utredas.

6. Experimentell och klinisk analys av en ny metod för konstgjord andning. Genom tillämpning av den moderna narkostekniken vid konstgjord andning' och genom utnyttjandet av koloxidabsorptionsmetoden ha vi fått en mycket värdefull, enkel och effektiv metod för konstgjord andning enligt principen direkt inblåsning av syrgas i lungorna under övertryck. Denna metod har i operations- salen vid flera tillfällen visat sig livräddande och betydligt överlägsen gängse meto- der för konstgjord andning. Djurexperimentella och kliniska utredningar över inverkan av denna metod på cirkulation och det intrathorakala trycket skola företagas.

7. Olika amaleptikas effekt vid blödningschocken. Undersökningarna, som helst böra få fortlöpa under mer än ett år, beräknas draga en årlig kostnad av 30 000 kronor till lön för läkare med heltidstjänstgöring, bidrag till tjänstledighet för 2 underläkare, lön åt assistenter samt till apparatur, uten- silier och försöksdjur.

Plastikkirurgi.

Plastikkirurgin strävar att genom plastikkirurgiska förfaranden rekonstruera defekter och deformiteter till närmast normala förhållanden. Den moderna plastik- kirurgins metoder utarbetades under kriget 1914—1918, främst av de engelska kirurgerna Gillis och Stiles. Dessa metoder ha i hög grad utvecklats under inne—. varande krig. Plastikkirurgi bedrives numera ej blott av enstaka operatörer utan , även i större skala. I England t. ex. ha ett flertal sjukhus och stora specialavdel- ningar inrättats enbart för plastikkirurgi.

Vad som givit anledning härtill är framför allt det stora antalet svåra bränn- skador, som kräva plastiska operationer. Utomordentliga resultat ha erhållits vid svåra brännskador på händerna och i ansiktet, som annars skulle leda till hög- gradig invaliditet.

Plastikkirurgiska synpunkter komma emellertid alltmera till användning även vid behandling av de vanliga sårskadorna. Vävnadsdcfckter, som uppstå efter större mjukdelsskador, kräva plastiska ingrepp, och sådana komma för dessa fall till utförande i allt högre grad. Plastikkirurgiska synpunkter och erfarenheter komma säkerligen att i framtiden allt mer tillämpas inom den allmänna kirurgin även i fredstid.

Inom barnkirurgin förekomma en hel rad plastiska operationer på barn med missbildningar, såsom harläpp, kluven gom och dylikt, av vilka i Sverige ett hundra- tal tillkomma varje år. Dessa barn bli genom regelrätt behandling med efterföl— jande specialvård i många fall helt befriade från sitt svåra lyte. Utgången av operationen för kluven gom är avgörande för den framtida livsföringen. Vid lyckat resultat blir vederbörande en normal individ, vid misslyckat en höggradig inva— lid med en besvärlig tillvaro. För förbättrande av tekniken vid behandlingen av* dessa och andra fall med missbildningar är dock ännu mycket att göra, åtgärder, som kunna få de mest vittgående konsekvenser för de missbildades vidare ut— veckling, deras arbetsförhet och trevnad i livet.

• Sida 185
•  Original

För fullföljande av utvecklingen, såväl vad gäller krigs— som fredskirurgin, är det nödvändigt att denna disciplin, som tidigare föga beaktats här i landet, göres till föremål för större uppmärksamhet. Alldenstund lämpliga forskarkrafter, loka- ler och operationsmaterial finnas, kunna ett flertal mycket viktiga specialfrågor utredas, om förutsättningar härför skapas. En specialkirurg bör för bearbetande av speciella frågeställningar inom operationstekniken avlönas helt och därmed frigöras från rutinarbete.

En kostnadsberäkning för arbetet på detta område visar, att ett belopp av 30 000 kronor årligen under 3 år är behövligt att utgå till löner åt en specialkirurg, två underläkare och en assistent samt till material.

Lang-, hjärt- och kärlkirurgi.

Hjärt— och kärlkirurgin har i Sverige framstående representanter, som skulle kunna vidare utveckla densamma. Icke minst genom svenska forskares insatser har denna disciplin utvecklats. Genom arbeten av svenska forskare har avlägsnan- det av blodproppar ur artärerna, särskilt ur lungartären, tekniskt fulländats, lik- som även operativa ingrepp vid öppenstående Ductus Botalli. Inom kärlkirurgin är användandet av fysiologiska antikoagulantia en ny sak, som öppnar vissa nya möjligheter. En relativt ny gren av kirurgin, lungkirurgin, har på senaste är aktua— liserats och har även i Sverige nått en hög utveckling. . Arbetsuppgifter:

1. Utarbetande av en metod för urkoppling av hjärtat ur cirkulationen i och för kirurgiska ingrepp på hjärtat.

2. Experimentella och kliniska serieundersökningar vid lobectomier och pulm- ectomier för utrönande av förändringar i kvarvarande lungvävnad.

3. Experimentell coronarkärlskirurgi.

4u. Utarbetande av en metod för tryckmätning i lungvener och lungartärer un— der intrathoracala ingrepp på människa.

5. Blodkärlskirurgiska studier i samband med heparinisering.

6. Experimentella och kliniska arbeten över bästa sättet att ersätta oesopha— gus vid kirurgisk behandling av oesophaguscancer. För undersökningar på detta område beräknas ett årligt belopp av 27 4:00 kro- nor under 3 är, avsett till lön åt tjänstledig 1. underläkare, lön åt tre för 3 måna- der vardera tjänstlediga underläkare, lön åt två tekniska biträden samt till mate— rielkostnader.

H järn- och neurokimrgi inklusive kirurgisk behandling av ischias.

Ett flertal arbetsuppgifter föreligga på detta relativt nya område av kirurgin. Bland frågor, som för tillfället närmast intressera svenska forskare, må nämnas den s. k. nivådiagnosen, d. v. s. lokalisationen av trycket på nerverna vid t. ex. armsmärtor, innervationen till hjärtats kärl och möjligheten att eventuellt genom operativa ingrepp på nervsystemet kunna lindra hjärtsmärta samt thalamus— smärtans lokalisation. Resultaten av diskbråckoperationerna för ischias måste be— arbetas.

Undersökningarna planeras närmast för en tid av två år. Kostnader årligen 30 000 kronor till lön åt tjänstledig 1. underläkare, lön 'åt två tjänstlediga underläkare, lön åt ett biträde och till materielkostnader.

• Sida 186
•  Original

Forskning rörande blodproppssjulcchnnen och des—s följdtillstånd.

Med heparin och dikumarin kan blodproppssjukdomen nu bekämpas. Vid regel— rätt behandling har man vidare att räkna med en avsevärt nedsatt dödlighet i denna sjukdom, och efterbesvären bli lindrigare eller utebli. Genom arbeten av svenska forskare har heparinets värde för behandlingen blivit utrett. Det 1 Ame- lika uppfunna nya medlet dikumarin har även utprövats här 1 landet. På detta område kunna med säkerhet ytterligare resultat nås. Några frågeställningar kräva särskild bearbetning.

Sålunda skall trombossjukdomens följdtillstånd och möjligheten att förebygga dem genom regelrätt behandling närmare undersökas. Likaså skall behandlingen med dikumarinet ytterligare utprövas.

För dessa undersökningar kräves ett engångsanslag på 13600 kronor, avsett till lön åt tjänstledig underläkare under 7 månader för undersökning av tidigare blodproppsfall, lön åt tekniskt biträde, kostnader för röntgenfilm, kontrastmedel m. m. samt till lön åt ett tekniskt biträde under ett år för assistans vid dikumarin— behandlingen.

Neurologi och psykiatri.

Elektroencephalografisk undersökning av genom hjärnskada invalidiserade personer.

Industrialiseringen och motoriseringen i vår tid har medfört en stark ökning av antalet olycksfall med mer eller mindre invalidiserande följder för den drabbade delen av befolkningen. Många av dessa invalidiserade personer, ha i sam- band med olyckan varit utsatta för yttre våld mot huvudet med ty åt- följande hjärnskada. Hur pass vanliga dylika hjärnskador äro, framgår av att (enl. Cedermark) under en 15—årsperiod å ett enda sbockholmssjukhus vårda— des cirka 2 000 fall av denna art. I cirka 30 procent av fallen förelåg en mer eller mindre höggradig invaliditet vid en efterundersökning, som företogs minst 3 år efter skadans uppkomst. Härav kan man draga den slutsatsen, att det rör sig om ett medicinskt problem av stora proportioner. Främst gäller det givetvis att genom preventiva och sjukvårdande åtgärder söka nedbringa invaliditetsprocenten, men saken har även en annan och socialmedicinskt utomordentligt viktig aspekt. Dessa genom skallskador orsakade invaliditetstillstånd uppvisa icke sällan ringa eller inga objektiva symtom. Vid ställningstagande till dessa fall för utfärdande av invaliditets-, sjuk— och pensionsintyg m. m. dylikt är man ofta hänvisad helt eller delvis till den sjukes egna uppgifter om sitt tillstånd. Tidigare var man i stor utsträckning benägen att betrakta dessa ytterst beklagansvärda sjuka som kve- rulanter, simulanter och s. k. ränteneuroser, och det råder intet tvivel om att stora orättvisor vederfarits och alltjämt, fast i mindre utsträckning, vederfaras dem, som endast uppvisa subjektiva besvär. Respekten för hjärnskadorna har emeller— tid stigit med varje år, och man har numera klart för sig, att även relativt lätt våld under ogynnsamma omständigheter kan ge upphov till livslång invaliditet. Den neurologiska och psykiatriska undersökningstekniken för avslöjande av objek- tiva symtom har givetvis successivt förfinats, men alltjämt finna vi ett stort antal av invalider, där den kroppsliga undersökningen ger ett helt negativt re- sultat, och jakten efter annu finare metoder för att avslöja hjärnskadan och dess art fortgår.

• Sida 187
•  Original

En undersökningsmetod, som under det sista decenniet fått en betydande kli- nisk användning, är elektrocephalografien, lancerad av Hans Berger 1929. Meto- den innebär, att man grafiskt registrerar de elektriska spänningsvariationerna, som äro knutna till hjärnbarkens livsprocesser. Registrering kan ske genom elektron— rörsförstärkning av impulser från elektroder, utplanterade å skallen, och genom att anlägga ett tillräckligt stort antal dylika elektroder kan man erhålla en upp— fattning om hur den elektriska verksamheten hos större delen av hjärnbarken förhåller sig.

Erfarenheten har med säkerhet visat, att man med denna metod i många fall kan komma längre än med någon tidigare använd, då det gäller att få fram objek- tiva symtom på en hjärnskada. Emellertid saknas ännu en representativ under- sökning över hur pass vanliga elektroencephalografiska förändringar äro i fall av hjärnskada med endast subjektiva (: psykiska) symtom. Ej heller finnes ännu ett invändningsfritt normalmaterial framlagt. En undersökning av denna art bör omfatta minst 200 fall, och varje fall bör undersökas minst tre gånger. Ett mindre antal fall bör följas med täta undersökningar under ett par år, för att man skall få en uppfattning om hur elektroencephalogrammet förändrar sig under läknings- proceduren. På liknande sätt förfares med ett lika stort antal friska personer för erhållande av jämförelsematerial. Då varje registrering inklusive bearbetning av erhållna kurvor tar en tid av cirka 4 timmar i anspråk, kan man beräkna, att den ovan planerade undersökningen skulle taga mellan 5- 21. 6 000 timmar i anspråk, vilket i sin tur innebär, att man för dess genomförande måste beräkna minst 2 år. Den erforderliga personalen utgöres av en heltidsanställd teknisk assistent, vars uppgift skulle vara att under överinseende utföra den rutinmässiga delen av arbetet. Dennes årslön bör sättas till 3 500 kronor. Dessutom bör ett arvode av sammanlagt 5 000 kronor utgå till undersökningsledaren, för att denne åtminstone under ett halvt år av den planerade tiden helt skall kunna ägna sig åt undersök- ningen. För löpande kostnader (reparation, nyanskaffning, förbrukningsmateriel m. m.) bör anslås 3 000 kronor. Kostnaden för undersökningen i sin helhet skulle sålunda komma att uppgå till 15 000 kronor eller 7 500 kronor årligen.

Elektromyografi. Med elektromyografi menas registreringen av de elektriska spänningar (poten- tialdifferenser), som beledsaga en muskels aktivitet. Dessa »aktionspotentialen användas som indikator på de impulser, som med eller utan viljans inflytande Strömma till musklerna från centrala nervsystemet. Aktionspotentialerna avledas med hjälp av speciella målelektroder, som stickas in i muskeln. Härigenom är det möjligt att registrera potentialdifferenser från en eller endast ett fåtal muskel- trådar, varigenom störande inflytanden från angränsande, samtidigt icke verk- samma muskeltrådar minskas väsentligt. Genom att registrera samtidigt från olika ställen av samma muskel får man en ganska klar uppfattning om samarbetet mellan en muskels olika delar. Aktionspotentialerna från en muskelträd ha en var- aktighet av cirka 0.001—0.01 sek. och en storlek av 0.0001—0.01 volt. För att kunna registrera dem måste de först förstärkas med härtill särskilt konstruerade elektronrörförstärkare. Vanligen använder man tre oberoende av varandra arbe- tande förstärkarsystem och tre registreringsinstrument (oscillografer), vilkas utslag man fotograferar på en filmremsa. De härvid erhållna kurvorna benämnas elektro- myogram. Elektromyografins användningsområde inom fysiologi och klinik är redan ganska omfattande. Vid en genom yttre åverkan framkallad nervskada är det exempelvis

• Sida 188
•  Original

för behandlingen av avgörande betydelse att så tidigt som möjligt kunna avgöra, om ledningen i nerven är totalt eller endast delvis avbruten. I förra fallet är kirurgiskt ingripande påkallat, medan i senare fallet utsikterna till läkning ofta äro goda utan kirurgiskt ingripande, om blott en del av nervens många trådar leder impulserna på ett normalt sätt. Ofta äro så få nervtrådar intakta, att im- pulser i dessa ej utlösa påtaglig verksamhet i muskeln, men vid elektromyografisk undersökning uppdagas det verkliga förhållandet.

Förtvining (degeneration) i nerven ger sig till känna i elektromyogrammet genom uppträdandet av särskilt kortvariga aktionspotentialer (>0.001 sek.). Om efter någon tid samtidigt med dessa potentialer av normal varaktighet uppträda, är detta ett tecken på begynnande återbildning (regeneration) i den berörda nerven.

Vissa sjukdomar äro beledsagade av en ringa men permanent bestående aktivi— tet i till synes vilande muskler eller muskelgrupper. Denna aktivitet kan likaledes påvisas med hjälp av elektromyogrammet.

Vid muskelförtvining (atrofi och dystrofi) och muskelförlamningar kan det vara svårt eller omöjligt att med de vanliga kliniska undersökningsmetoderna avgöra, huruvida sjukdomsorsaken är lokaliserad till muskeln eller till nervsystemet. Vid rent muskulärt betingad muskelförtvining, vid vilken impulsgivningen från cen- trala nervsystemet och impulsledningen genom nerven icke avvika från det nor- mala, är potentialbilden densamma som hos den friska muskeln. Vid neurogent betingade muskelsjukdomar visar elektromyogrammet däremot karakteristiska förändringar av olika grundtyp, allt eftersom den partiella förlamningen är för— orsakad av en skada i den perifera nerven eller av sjukliga förändringar i centrala nervsystemet. I senare fallet förete elektromyogram från olika delar av muskeln en påfallande överensstämmelse (synkronisering), medan aktiviteten i den normala muskelns olika delar insätter vid olika tidpunkter (asynkront). Genom elektro- myografi på patienter med barnförlamning har det visat sig, att man redan i sjuk- domens akuta stadium kan få vissa hållpunkter för, i vilken mån en angripen muskel har utsikt att tillfriskna.

Detta helt nya arbetsområde erbjuder rika möjligheter till praktiskt medicinskt värdefull forskning. Denna undersökningsmetod, som i utlandet, även i Danmark, redan fått stor betydelse, borde snarast möjligt införas även i Sverige. Vissa ansatser härtill ha redan gjorts. Förutsättningen för att vägande resultat skola uppnås är emellertid, att en yngre vetenskapsman med elektrobiologisk och mus- kelfysiologisk utbildning beredes möjlighet till egen forskning på detta område. Utforskandet av muskelförändringarna vid vissa invalidiserande sjukdomar borde vara en av de främsta hithörande arbetsuppgifterna. Kostnadsberäkning (per år under 5 år) M 000 kronor till arvode åt forskare i heltidstjänst, apparatur, mate- riel m. m.

Öronsjukdomar.

Öroninfektioner och hörselsoaghet.

Öroninfektioner. Utvecklingen av den moderna sulfaterapien har på många om- råden, inte minst inom oto—rhino—laryngologin, lett till betydande kliniska resultat. Dödligheten vid de från örat utgångna variga hjärnhinneinflammationerna har sjunkit från cirka 90 procent till omkring 30—40 procent. En fortsatt forskning kan på detta område med sannolikhet leda till ytterligare nedgång och därigenom till räddande av många människoliv. Även vid andra sjukdomstillstånd inom oto— rhino-laryngologin _— t. ex. den akuta snuvan med dess komplikationer — äro

• Sida 189
•  Original

ingående kliniska undersökningar med sulfapreparat i gång. Sådana försök behöva göras i stor skala. För dessa undersökningars utförande kräves en särskilt utbildad laboratorieassistent, tillgång till djurmaterial m. m.

Undersökningen är planerad att fortgå under 3 år. Årliga kostnaden till lön åt tjänstledig underläkare under 3 månader, lön åt assistent och övriga utgifter tillsammans 3 000 kronor.

En systematisk undersökning av de hörselsvaga barnen i den tidiga skolåldern1 är planerad. Den är avsedd att så småningom omfatta hela Sverige, och som assistenter avses personal från de Dövas Väl tagas i anspråk. Specialundersök- ningar av barn i denna ålder ha hittills utförts endast mycket bristfälligt. I stor utsträckning bliva dessa hörselsvaga barn misstolkade, då de icke kunna följa med i sitt skolarbete. I en del fall ha de t. 0. In. betraktats som dövsturnma, s. k. oegentligt dövstumma. Fastställandet av hörselsvagheten är ur social synpunkt ytterst betydelsefull, då ej så få patienter genom sakkunnig behandling kunna återvinna en avsevärd hörselförmåga.

För undersökningens genomförande beräknas en tid av 5 år. Kostnaderna för densamma beräknas till 4 000 kronor årligen.

Ögonsjukdomar.

Bekämpandet av ögonsjukdomen trachom i Sverige.

Vid mitten av 1800-talet fästes i Sverige uppmärksamheten vid en ögonsjuk- dom, som då redan länge varit känd på kontinenten och vilken, i anledning av att den ansågs överförd till Europa från Egypten, kallades »den egyptiska ögon- sjukan». Sjukdomen.yttrar sig i sitt akuta stadium med ljusskygghet, skavnings- känsla, tårflöde m. m och i sitt kroniska stadium med småningom uppträdande grumling av hornhinnan, inrullning av ögonlocksränderna och ofta sårbildning på hornhinnan med stark invalidisering i relativt tidig ålder som följd. Sjukdo- mes historia i Sverige har i stora drag beskrivits av Carle 1936, varvid även sjuk— domens utbredning och frekvens i södra Sverige behandlades.

Sjukdomen ifråga, som är infektiös, kan genom hygieniska åtgärder och folk- upplysning framgångsrikt bekämpas. Den har även avtagit i hög grad i Sverige, men fortfarande finnas trots den stigande hygienen sjukdomshärdar kvar inom vissa områden. Profylaktiska åtgärder skulle snart kunna medföra sjukdomens utrotande. Härför har en del material belysande sjukdomens frekvens i landet börjat samlas. Detta måste nu utökas och bearbetas.

Från landets ögonläkare måste uppgifter införskaffas angående av dem under de sista tio åren iakttagna trachomfall, dessas hemort, smittningssätt, invaliditets— tillstånd 0. s. v. och med ledning av detta material sjukdomens nuvarande utbred- ning och sociala betydelse utredas. Skulle det då visa sig, att sjukdomens frekvens- kurva icke alltjämt är i sjunkande eller att vissa endemiska härdar alltjämt kvar— stå, blir det nödvändigt att genom undersökningar på ort och ställe försöka fast— ställa, var dessa smittohärdar äro att finna. Genom profylaktiska och terapeutiska åtgärder torde det sedan bli möjligt att förhindra ytterligare spridning av sjuk— domen.

Kostnaderna för dessa undersökningar beräknas till 7 000 kronor att utgå under ett år, därav 3000 kronor till assistans och löpande utgifter och 41000 kronor till ersättning för förlorad lön under läkares tjänstledighet och till resekostnader.

• Sida 190
•  Original

Ögats s. k. elektroretinogram.

Redan länge har registreringen av hjärtslagets elektriska strömmar (elektrokar— diogrammen) varit ett av våra viktigaste hjälpmedel vid bestämmandet av vissa hjärtsjukdomars art. Att även ögat ger en elektrisk ström (elektroretinogrammet) vid belysning upptäcktes av Frithiof Holmgren i Uppsala redan 1865. Ögats elek— triska fenomen ha med moderna metoder genomarbetats i Stockholm, och en ny princip för undersökning av ögat i friskt och sjukt tillstånd har erhållits. Sedan några år tillbaka försiggår här en stor systematisk undersökning över elektro- retinogrammen vid olika ögonsjukdomar. Elektroretinogrammen kunna vara för- storade, förminskade eller på annat sätt förändrade vid olika ögonsjukdomar och ge sålunda värdefull vägledning för bestämning av sjukdomens art i detta vårt viktigaste sinnesorgan. I alla de fall, då grumlingar i hornhinna, lins eller glas- kropp omöjliggöra för läsaren att med ögonspegel se näthinnan, kan han medelst upptagning av elektroretinogram få veta, om näthinnan arbetar. En sådan upp— lysning är värdefull t. ex. efter ögonskada med blödning.

En systematisk tillämpning av denna undersökningsmetodik är planerad för de närmaste fem åren. Arbetsprogrammet anses kräva en årlig kostnad av 17 000 kronor, avsedda till lön åt en extra underläkare och ett biträde samt till appa- ratur, film m. m.

Hudsjukdomar.

Studier över allergiska hudsjukdomar.

En av de vanligare, ofta invalidiserande hudsjukdomarna, prurigo Besnier, är av allergisk natur. Forskningar rörande immunitetsförhållandena vid denna sjuk- dom äro av stort intresse.

Forskningar rörande allergiska dermatiter framkallade genom överkänslighet för metaller, närmast nickel och krom, äro även av praktiskt intresse.

Kostnaderna för arbetet på dessa områden beräknas till 5 000 kronor årligen under högst två års tid.

Patologi och bakteriologi.

Umiersökning ("mer interrenalismens patologi.

På grund av fynd av ökad avsöndring av hormon från hypofysframloben i en del fall av interrenalism ha vissa författare tidigare förutsatt ett hypofysärt inslag i genesen av samtliga hithörande syndrom. Dock ha endast vid en form av inter- renalism, nämligen vid Morbus Cushing påvisats ett konstant patologiskt- -anato— miskt underlag för en sådan hypofysrubbning (den hyalina basofilförändringen enl. Crooke). Emellertid har även i fall av interrenal virilism iakttagits (Mellgren) en patologisk hypofysframlobsbild, besläktad med den vid Morbusb Cushing. Lik- nande förändring har vidare iakttagits i flera fall av det hos åldrande kvinnor så ytterst vanliga syndromet fettsot + hirsutism (d. v. s. Syndroma Morgagni med eller utan enostoser).

Härav synes det berättigat att uppställa den arbetshypotesen, att i alla former av interrenalismen ingår en morfologiskt iakttagbar hypofysframlobsrubbning, le- dande till ökad framlobs-hormonproduktion (spec. av corticotropt hormon), vil- ken i sin tur stimulerar binjurebarken till patologisk produktion av androg-ena (eller östrogena) ämnen.

• Sida 191
•  Original

Det är av vikt att patologiskt-anatomiskt och experimentellt bekräfta eller korri- gera denna arbetshypotes. Det gäller att 1) säkerställa den morfologiska likheten mellan å ena sidan Syndroma Morgagni och å andra sidan erkända former av interrenalism och 2) avgöra, om den iakttagna hypofysrubbningen (patologiska bilden) är primär i förhållande till binjurerubbningen eller blott en följd av ökad. binjurebarkfunktion.

Arbetsplan:

I. Anatomisk undersökning: Kvalitativ undersökning av endokrina organ, spe- ciellt binjurar och hypofyser från hithörande obduktionsfall. Dessutom kvantita- tiv bestämning av patologiska celltyper i hypofysframloberna (det senare särskilt för att säkerställa Syndroma Morgagnis ställning). — Denna del av undersökning- en har hittills lämnat resultat i god överensstämmelse med ovan citerade preli— minära redogörelser.

II. Experimentell undersökning: 1. Utarbetande av en ny differentialfärgnings- metod för hypofysframlob hos råttor och möss, användbar för jämförelse med det aktuella människomaterialet. Detta del—problem är redan löst. — 2. Försök att på djur (råttor och möss) provocera den hos obduktionsfallen iakttagna patolo- giska hypofysbilden, dels genom minskad binjurebarkfunktion (epinefrectomi), dels genom ökad sådan (insprutning av binjurebarkextrakt eller eventuellt av för ändamålet framställt corticotropt hypofysextrakt); härvid skall den nya diffe- rentialfärgningsmetoden begagnas.

Undersökningen beräknas taga en tid av två år. Enligt kostnadsberäkning be- höves för undersökningen 11 500 kronor årligen att utgå som bidrag till lön åt vetenskapligt arbetande assistent, till framställning av histologiska preparat, till inköp och vård av försöksdjur samt till apparatur och materiel för mikro- och färgfotografering.

Framtällning av ett förbättrat coli-pentanitsemm.

Enligt en av en dansk forskare, F. Kauffmann, uppställd arbetshypotes skulle såsom appendicitens etiologiska agens i första hand bestämda, serologiskt väl- definierade colityper komma i fråga. Dessa coli—typer — vilka vid appendicit och peritonit påträffas i 80—90 procent av fallen — intaga en särställning genom deras halt av termolabila antigener, vilka äro av betydelse för dessa stammars större toxicitet och resistens.

I Sverige har sedan 1943 arbetats vidare på denna basis och cirka 500 fall av appendicit och peritonit undersökts bakteriologiskt. I princip ha de i Köpenhamn vunna resultaten verifierats. Härvid har en utbyggnad och komplettering av det av Kauffmann uppställda coli-antigenschemat kunnat ske. Slutligen har det lyc- kats att påvisa positiva coli-widal-reaktioner vid appendicit, något som man tidigare icke funnit.

Det praktiska målet för dessa undersökningar är framställning av ett förbättrat coli—peritonit-serum för terapeutiskt ändamål. Endast på grundval av en exakt kännedom om de vid peritonit förekommande coli-typerna och med hänsynsta- gande till dessas viktigaste antigen är det möjligt att framställa ett effektivt sådant serum.

I syfte att uppnå detta mål planlägges en undersökning, gående ut på att söka 1) klarlägga coligruppens serologi, 2) bidraga till lösningen av appendicitens etiolo- gi, 3) klarlägga de viktigaste colitypemas toxicitet samt 4) framställa ett tera-

• Sida 192
•  Original

peutiskt coli-serum, som i kvalitet skall vara de för närvarande i handeln före- kommande sera överlägset.

De härför nödiga utgifterna belöpa sig på 20 000 kronor årligen under två års tid, fördelade på följande poster:

Lön åt tjänstledig bakteriolog enligt 9100 kronor/ månaden, lön åt teknisk assi— stent enligt 300 kronor/månaden, inköp och vård av försöksdjur samt inköp av laboratorieutensilier.

Sulfaaddition — en ny typ av sufanilamidbehandling.

De till en början utmärkta behandlingsresultaten med sulfonamidpreparat, »sul- fapreparat», vid gonorré ha efter hand blivit allt sämre. De sjukdomsalstrande mikroberna, gonokokkerna, ha blivit vad man kallar kemoresistenta, d. v. 5. de på- verkas ej längre av »kemoterapi» med sulfathiazol och andra sulfapreparat. Mc- dan man för 4 år sedan kunde bota cirka 90 procent av de gonorrésjuka nzed sul- fathiazol, är motsvarande siffra nu 30 procent.

För att »bryta» kemoresistensen ligger det nära till hands att öka sulfalhiazol— dosen. Härvid riskerar man emellertid, att sulfathizol (eller dess omsättningspro— dukter) utfälles i njurarna med stenbildning, blödning och eventuellt urinstopp med livshotande urinförgiftning som följd—. Denna olägenhet kan emellertid delvis eli- mineras genom tillämpning av den s.k. sulfaadditionsprincipen, dvs. upplelning av en stor totaldos på flera olika, samtidigt givna sulfapreparat. Man uppnår där— igenom en mycket hög totalkoncentration i organismen. Eftersom de olika prepa- ratens effekt adderas, får man samtidigt en mycket kraftig verkan på bakterier— na. Risken för njurskador ökas däremot ej i proportion därtill.

Vid kliniska försök med 2 olika sulfapreparat i kombination ha goda resultat erhållits. Forskningsarbetet kommer nu att inriktas på att finna och utpröva ytterligare nya sulfapreparat, som lämpa sig för kombination med de nu an- vända. Man får nämligen härigenom möjlighet att höja doseringen ytterligare och kan dessutom individualisera behandlingen, om en patient skulle visa sig över- känslig för ett av de använda preparaten.

Redan påbörjade undersökningar över sulfaaddition i kombination med feber— behandling respektive med urinämnebehandling vid gonorré skola fortsättas. De hittills erhållna resultaten antyda en möjlighet till läkning i cirka 90 procent av samtliga fall.

Enligt en kostnadsberäkning behövcs för undersökningen 5 000 kronor till lön åt tjänstledig läkare under 3 månader, lön åt en laboratris under 6 månader, arvode åt skrivbiträden (journalbearbetning m. m.) samt till kostnader för materiel (substrat m. m.).

Obstetrik och gynekologi. Orsaker till sterilitet i äktenskapet.

Den sedan flera år tillbaka så livligt pågående diskussionen om vårt lands be— folknin—gsfråga har i hög grad aktualiserat de medicinska spörsmål, som stå i sam- band med nativitetsproblemet. I icke ringa grad har därmed steriliteten och dess bekämpande kommit att få en framskjuten plats, och strömmen av hjälpsökande har betydligt ökat.. Ett belysande exempel härpå är, att år 1943 uppingo de på karolinska sjukhusets kvinnoklinik intagna sterilitetsfallen till 460 "eller cirka 35 procent av hela beläggningen, medan motsvarande antal och procentsiffra för

• Sida 193
•  Original

___ _ ___—___._.__,__l

10 år sedan från samma klinik, som då var förlagd till Sabbatsberg, var 14 eller 1 procent. Anledningen till stegringen måste i första hand sökas i en förändrad folkpsykologisk inställning men också däri, att man fått klart för sig, att de medi- cinska hjälpmedlem för hävande av sterilitet äro väsentligt förbättrade. För när- varande kan man räkna med att cirka 30—40 procent av sterilitetsfallen kunna bli gravida efter en rationell behandling. Utan tvivel kan emellertid ifrågavarande siffra väsentligt höjas genom ett fortsatt forskningsarbete inriktat på sterilitetens orsaker. Ett sådant arbete pågår också sedan något år tillbaka på karolinska sjukhusets kvinnoklinik, och i väsentlig grad har man för närvarande inriktat sig på undersökning av den manliga steriliteten.

Undersökningsprogrammet, som genomföres av en forskargrupp, omfattande & personer, är i huvudsak följande:

1. Analys av sperma från de fall, där äktenskapet är sterilt. Genom tidigare ' undersökningar har det visat sig, att man vid ifrågavarande undersökningar ej ' blott kan taga hänsyn till om rörliga sädeskroppar förefinnas utan man kan med exakta metoder bestämma deras antal, förekomsten av patologiska former samt deras motilitet. Av väsentlig betydelse är det vidare, att man anställer jämförel— : ser med ett noggrant undersökt kontrollmaterial för att kunna draga bestämda

l

slutsatser, i vilken utsträckning skilda rubbningar ha betydelse för fertiliteten. In- samlandet av ett dylikt kontrollmaterial är som naturligt förenat med betydande svårigheter.

2. En patologisk—anatomisk undersökning av provexcisioner från testiklar med nedsatt funktion i och för bedömande av cellskadornas omfattning vid skilda sjukdomstillstånd och möjligheter till effektiv hormonbehandling.

3. Undersökning av prostatasekret (speciellt prostaglandin) hos normala indi- vider och sådana med nedsatt fertilitet. I samband härmed också undersökning av prostaglandinets inflytande på glatt muskulatur i de kvinnliga könsorganen. 41. Studier över spermatozoernas vitalitet hos patienter med nedsatt fertilitet i Warburgförsök.

5. Undersökning över hypofys-mellanhjärnsystemets inflytande på könskört- larna. De kostnadsberäkningar, som gjorts för att kunna fullfölja ovanstående arbets- program under ett år, visa, att ett belopp av 18 150 kronor är behövligt till lön åt en assistent i laborators löneställning med utbildning speciellt i vad beträffar operativa ingrepp på hypofysområdet, ett tekniskt biträde, som helt ägnar sig åt sädesanalyser, och ett tekniskt biträde för histologi och assistans vid djur- operationer samt för inköp och vård av försöksdjur, speciellt kaniner och, om yttre förhållanden möjliggöra det, apor.

Krigskirurgi.

S årskador.

Under kriget 1914—1918 tillmätte man den primära sårinfektionen avgörande betydelse; den sekundära sårinfektionen orsakad av efter skadetillfället i såret inkomna bakterier ägnades mindre uppmärksamhet. Under innevarande krig har man alltmer börjat beakta den sekundära sårinfektionen. Särskilt har man upp- märksammat den infektion, som kan ske genom luften, t. ex. från kamrater och medhjälpare, som äro behäftade med luftvägs— och svalginfektioner. Denna källa till sekundärinfektioner är särskilt att beakta i Vårt klimat, där luftvägsaffek-

• Sida 194
•  Original

tioner äro så vanliga. Luftinfektioncn har varit föremål för ivriga undersökning- ar i England, och de mest rigorösa bestämmelser för dess bekämpande ha ut- färdats. Undersökningar över bakteriernas uppträdande och utveckling i sår, samt över vävnadernas inflammatoriska reaktion ävensom över luftinfektionen och dess betydelse böra utföras.

Erfarenheten visar, att vid krigföring på nordliga breddgrader utvecka sig * sårinflammationer långsammare, sannolikt beroende på mindre vitalitet hos de i jord m. m. befintliga bakterierna. Ett klarläggande av denna fråga genom bak- teriologiska undersökningar är av största intresse.

Användandet av det slutna gipsförbandet vid färska sårskador, som införts av den spanska kirurgen T rue t a, är en nyhet som synes gå emot all tidigare er— farenhet. Efter operativ behandling med såvitt möjligt radikalt avlägsnande av skadad och förorenad vävnad lämnas såret öppet men ingipsas fullständigt i ett förband, som får ligga 4—5 veckor. Det slutna gipsförbandet har givit de , bästa resultat och mildrar i högsta grad de sårades lidanden. Den långvariga och svåra »sårfebern», som ofta inställer sig vid öppen särbehandling uteblir. Denna metod har även visat sig påskynda vävnadsregenerationen i högsta grad, något som är stort Värde vid de omfattande vävnadsförluster, som ofta före- ; komma i det moderna krigets skador. Läkningen sker snabbare än med någo-n ' annan sårbehandlingsmetod. Orsaken härtill är ej utredd, och förbandets inver- ' kan på såret, Sårläkningen och bakteriefloran i såret bör närmare undersökas. Ett av de största framstegen på sårbehandlingens område är användandet av sulfonamidpreparat. Dessas förmåga att i såret förhindra eller fördröja sårin- , fektionens utveckling bör göras till föremål för studium.

Ett ämne, som visat sig ha utomordentlig effekt vid svåra inflammatoriska processer är penicillin. Medlet synes bli använt i allt större omfattning. Att in- hemsk tillverkning av penicillin kommer till stånd är av största vikt.

Stora svårigheter erbjuda de sårskador, som komma sent till behandling med redan utbruten sårinflammation. I vilken utsträckning operativ behandling skall företagas i dylika fall bör närmare utredas. Det slutna gipsförbandet har emel- lertid givit mycket goda resultat även i sådana fall. Även på denna punkt äro vidare undersökningar nödvändiga.

Kostnadsberäkning årligt belopp 15 200 kronor under ett eller två år, därav för studier över luftinfektionens betydelse vid sårskador 6 900 kronor, för studier över sårbakterierna 6 000 kronor och för studier över vävnadsgenerationen i sår vid slutet gipsförband 2300 kronor. Beloppen äro avsedda till lön åt läkare under tjänstledighet, till bekostande av assistans och till materielinköp.

Brännskador.

Brännskadorna ha i detta krig varit mycket vanligare än i något tidigare och förekomma framförallt inom marinen samt inom tank— och flygvapnet. Även civilbefolkningen utsättes vid bombraider, särskilt genom fosfor-bomberna, för brännskador. Det stora antalet brännskador har t. ex. i England lett till inrät— tandet av särskilda sjukhus och sjukhusavdelningar för dessa fall. En intensiv * forskning har bedrivits på detta område, stora framsteg ha gjorts och helt nya behandlingsmetoder ha kommit till användning.

Av största vikt är att de plastikkirurgiska ingrepp, som fordras för att ersätta förstörd hud och annan vävnad, utföras tidigt innan ärrskrumpningen börjat.

• Sida 195
•  Original

På detta område kräves intimt samarbete med plastikkirurger, bakteriologer och biokemister.

Särskilda undersökningar kräva brännskadorna på händerna och i ansiktet. Behandlingen av infekterade brännskador måste bättre utredas. Sulfonamidpre— paratens användning måste ingående prövas.

Vid större brännskador uppkommer ofta [ett svårartat shocktillstånd, i vilket 60—70 procent av de svåra fallen avlida. Av ännu okänd anledning bli blodkärls— kapillärernas väggar genomsläppliga för blodvätska, som överallt sipprar ut i väv- naderna. Den återstående cirkulerande blodmängden kan härigenom bli så liten, att hela blodomloppet bryter samman. Forskningens och terapins tyngdpunkt lig- ger i utrönandet av de omständigheter, som förorsaka brännskadeshocken och i tillämpningen av plasmainfusionens och blodersättningens olika möjligheter för att öka den cirkulerande blodvolymen. På detta område kräves mycket ingående undersökningar, som bör anknytas till undersökningarna över sårshocker. -

Undersökningarna över brännskador bli av största vikt för fredsförhållandena såväl beträffande den lokala behandlingen av själva skadan som beträffande brännskadeshocken.

Kostnadsberäkning (årligen under två år): för studier över brännskadornas primärbehandling 19 000 kronor, för plasmastudier 17 000 kronor och för studier över brännskadornas patologi och bakteriologi 3 600 kronor, summa kronor 29 600, vilket belopp är avsett att användas som ersättning för bortfallna löneförmåner åt läkare med tjänstledighet, till avlönande av assistenter och till materielinköp.

Shock.

lWan fann under kriget 1914—1918 att en hel del sårade dogo särskilt i an- slutning till en operation, utan att sårskadans storlek eller art kunde anses vara orsak härtill. Döden inträdde under bilden av en svår cirkulationsrubbning, inför vilken man till en början stod maktlös. Det brittiska Medical Research Council tillsatte en kommitté, i vilken engelska och amerikanska kirurger och fysiologer deltogo — The Shock Research Committee. Fysiologerna utförde den djurexperimentella grundforskningen och klarlade shocktillståndets natur och uppkomstbetingelser. Djurexperimenten visade, att blodöverföring borde ge go— da terapeutiska resultat, vilket bekräftades av den kirurgiska forskningen. Över- föring av blod har sedan dess varit den viktigaste åtgärden för hämmandet av ett shocktillstånd. Dessa erfarenheter, som visade sig vara till den största nytta för krigskirurgin, vunno omedelbart tillämpning vid behandling av svåra skador i fredstid, som ofta äro förenade med ett shocktillstånd, samt vid den postope— rativa shock, som ofta tillstötte efter en större operation.

Shockproblemet har varit föremål för utomordentligt arbete under pågående krig. Skadorna bli med varje krig på grund av vapenteknikens framsteg allt: svårare och allt oftare förenade med svåra shock'tillstånd. Vad som under detta krig särskilt visat sig rädda människoliv, är en förbättrad och intensivare shock- behandling, som gör det möjligt att med gott resultat låta ett större antal sårade med svåra skador undergå operation, än som tidigare varit fallet.

Ännu återstår mycket att utforska på detta område. I förgrunden stå hämo— dynamiska problem, frågan om vissa toxiska substansers och nervsystemets in— flytande. En hel del frågor beträffande blodöverföringen äro ännu olösta. Där— till kommer att i stället för blod börjar man vid shock alltmer använda plasma.

• Sida 196
•  Original

Tillvaratagandet och förvaringen av torkat plasma (t»orrplasma) är av största vikt. Då för behandlingen av ett svårt shockfall åtgår upp till 2—4 liter plasma eller ännu mer och för tillverkningen av varje liter plasma fordras 2 liter blod och ett shocktillstånd uppträder på nästan varje svårare sårad, inses vilka oerhörda kvantiteter härav, som åtgå i krigstid. Särskilt vid bombraider mot städer före— ter ett mycket stort antal av de skadade svåra shocktillstånd.

En viss uppmärksamhet måste därför ägnas åt frågan, huruvida det är möj- ligt att finna ett ersättningsmedel för plasmat, en forskningsuppgift, som är myc— ket svår och som hittills resulterat i enbart misslyckanden. Av största betydelse för behandlingen av shock är syrgas. Närmare undersökningar häröver äro av nöden.

Vad som i hög grad bidrager till uppkomsten av shock är avkylning av de sårade. Detta är ett i vårt lands kalla klimat mycket viktigt förhållande. Olika medel för uppvärmning av de sårade speciellt under en lång och kall transport måste utprövas. . Nära sammanhängande med frågan om shock är blödning och blodstillning. Det sedan länge använda avsnörande förbandet är olämpligt och numera för— bjudet. Ett annat blodstillande förband (med mjuk kompression) måste utar— betas.

Kostnadsberäkning (årligen): för studier över plasmatransfusionens klinik 11 600 kronor, för kärlfysiologiska studier 18 600 kronor och för farmakologiska studier över kärlsystemet 4800 kronor. Beloppet skall användas till ersättning för bortfallna löneförmåner åt underläkare med tjänstledighet, lön åt fysiolo- gisk assistent och till inköp av materiel och försöksdjur ävensom till dessas vård Undersökningen är planerad för en tid av två år.

Skottf'raktu'rer.

En av de största svårigheterna i krigstid är omhändertagandet och behand— lingen av det stora antalet svåra benbrott. Man kan räkna med, att 20—30 pro- cent av alla sårade, som komma till behandling, ha benbrott. Skottfrakturerna äro så gott som alltid »komplicerade», dvs. förenade med en öppen sårskada, som lätt blir sätet för en utomordentligt svårartad, ofta livshotande sårinflam— mation.

Under kriget 1914—1918 användes mest sträck-behandling, en behandlings- metod, som då utvecklades i hög grad. Denna användes fortfarande, men man har under detta krig i stor utsträckning gått över till gipsförband. Även vid skottfrakturer har det slutna gipsförbandet — efter noggrann operativ behand- ling av mjukdelsåret — använts med gott resultat. De mest svårbehandlade frakturerna iakttagas vid lårbensbrott och även om det slutna gipsförbandet för dessa fall givit goda resultat, finnas dock kirurger, som härför föredraga sträckbehandling.

Det ökade användandet av gipsförband medför först och främst nödvändig— heten att inom landet kunna framställa tillräckliga kvantiteter fullgod gips. Un- dersökningarna över sårinflammationer och sårbakterier äro också nödvändiga vid skottfrakturerna. Användandet av det slutna gipsförbandet vid skottfrak- turer måste undersökas med hänsyn härtill. ,

En nyhet under innevarande krig är det ökade användandet av tidig opera- tiv behandling av benbrott (osteosyntes). Frakturstället stadgas i lämpliga fall genom en till benet fixerad skena av lämplig metall (vitallium). En helt ny

• Sida 197
•  Original

metod har angivits av tysken K ii n t sc h e r. Den består i att en lång metall- skena införes i märghålan från benets ena ända och skjutes förbi frakturstället. Denna metod, som är av bestående värde, har i vårt land redan kommit till an- vändning.

Dc framsteg, som i krigstid göras beträffande behandlingen av skottfrakturer är något, som i allra högsta grad blir till nytta för fredens olycksfallskirurgi.

Kostnadsberäkning (årligen), 14000 kronor till lön under tjänstledighet för tvenne specialkirurger samt för underläkare och till materialkostnader.

Explosionsskador.

Dessa skador kunna sägas vara helt nya under innevarande krig. Den oerhör- da kraften hos sprängämnena har gjort att luftvägen vid en explosion ofta fram— kallar svåra skador (»blast injuries»). Explosionsvågen kan träffa bröst- eller bukregionen och ge svåra skador på de inre organen. En liknande skada före- kommer vid explosioner under vatten.

Klämskada (»chrush injury») uppstår, då en person blir liggande i ett bombat hus med t. ex. en extremitet fastklämd under nedfallet bråte. Utan att huden läderas, kan muskulaturen så skadas, att den blir säte för nekrotiska föränd- ringar. Härifrån resorberade sönderfallsprodukter kunna skada njurarna, så att en urinförgiftning av svåraste slag uppstår. Alla dessa »nya» skador, om vilka vi endast ha ringa kännedom, behöva ett närmare ingående studium.

K öldskador.

, Köldskador ha under detta krig förekommit i större antal än tidigare och deras behandling har erbjudit stora svårigheter. Detta område har tidigare icke varit föremål för mera ingående vetenskaplig forskning. Experimentella under- sökningar beträffande profylax och skydd mot köldskada samt behandling även— som beträffande de efter en läkt köldskada ofta kvarstående svåra cirkulations— rubbningarna äro synnerligen väl motiverade.

• Sida 198
•  Original

Odontologisk forskning.

Tandsjukdomarna hava i Sverige sådan frekvens och spridning att tandrötan och tandköttssjukdomarna redan i 20-årsåldern träffa samhällsmedlemmarna i 99 respektive 70 procent. De äro alltså våra vanligaste folksjukdomar. Sverige intager i fråga om socialmedicinskt organiserad och genomförd tandvård ledan- de ställning i världen. Ingen annan stat har lyckats genomföra tandvård åt folket i samma utsträckning eller efter samma goda principer som Sverige.

Studiet av tandsjukdomarnas etiologi och patogenes pågår med stor energi och i ständigt allt större omfattning inom de ledande kulturländerna England, Amerika, Schweiz, Tyskland och Skandinavien. Syftet är att finna lämpliga vägar för profylaktiska åtgärder. Vid sidan härav fortsätter odontologisk forsk— ning ansträngningarna att lösa de kliniska och tekniska problemen för att möj- liggöra fullgod och permanent behandling av tandsjukdomarna i dessas olika former. Odontologin arbetar å ena sidan inom grundforskningen, varvid stude- ras tändernas och käkarnas byggnad och uppkomst samt de sjukliga föränd- ringarnas orsaker och utveckling. Forskningen ligger här väsentligen inom om— rådena för biokemi och biofysik med anknytning till anatomi, histologi och pa- tologi. Å andra sidan är Odontologin med goda resultat verksam inom målforsk- ningen, berörande kirurgi, internmedicin och pediatrik med främst studier över tandsjukdomarnas beroende av allmänna sjukdomstillstånd samt deras bety- delse för spridningen, särskilt av infektionssjukdomar, inom det moderna sam- hället. Odontologin har ett stort forskningsfält i området mellan medicinsk terapi och tekniska vetenskaper. Det gäller här studiet av kemi och fysik, me- tallurgi och metallo-grafi samt hållfasthetslära för de fyllnadsmaterial och me- taller, vilka inom tandläkekonsten komplettera kirurgiska och internmedicinska behandlingar. Odontologin tillgodogör sig liksom övriga grenar av medicinen nya läkemedel och preparat. Även på detta område föreligger för tandläkekon— sten speciella problem av stor samhällsekonomisk räckvidd. Den moderna odon— tologin anknyter till modervetenskapens forskningar över kostproblem, särskilt bristsjukdomar, över vitaminlära och hormonforskning, bakteriologi, infektions- och immunitetslära, fokalinfektio-nslära, allergisjukdomar, inflammationslära. ärftlighetslära m. fl.

Inom flertalet av angivna forskningsområden har den svenska odo-ntologin lämnat bidrag. Den odontologiska forskningen är för närvarande företrädd dels av en grupp äldre forskare, som genom sina insatser deltagit i det internatio— nella arbetet, dels av en större grupp unga tandläkare, som arbeta inom olika grenar av gränsområdena till medicin och tekniska vetenskaper. Anmärknings- värt är, att statens bidrag till odontologisk forskning ända intill de sista åren varit o-befintligt. Inom odontologisk vetenskap ha intresserade tandläkare med egna medel bekostat forskningarna; möjligheten att genom anslag från olika fonder erhålla understöd har varit ytterst begränsad. Den internationellt erkända svenska odontologiska forskningen har därför uppbyggts på dessa enskilda tand- läkares offervillighet och idealism. Flertalet av dem har av ekonomiska svårig- heter hämmats i arbetet, och många gånger har fortsatt forskning omöjlig—

1 l

• Sida 199
•  Original

gjorts. Under de sista åren har ett mindre bidrag lämnats till tandläkarin- stitutet för materielinköp m. m. till vetenskapligt arbete. För första gången i år uppnår detta belopp 6000 kronor, avsett för en lärarstab på ungefär 50 personer samt över 450 studenter. Som jämförelse torde vara berättigat att nämna, att utbyggd folktandvård, anstaltsvård, mödratandvård och militär- tandvård i Sverige komma att fordra ungefär 25 miljoner kronor årligen i di- rekta utgifter från det allmänna. Inom intet annat område av medicinen torde disproportionen mellan statens intresse för behandlingsåtgärder och för forsk- ' ning vara så markant som för Odontologin. Ett årligt understöd åt den odonto—

logiska forskningen av exempelvis 100 000 kronor skulle motsvara 0.4 procent av det allmännas direkta utgifter för den svenska tandvården. Betonas bör, att Sverige endast i begränsad utsträckning kan utnyttja i utlandet vunna odon- tologiska forskningsresultat. T andsjukdomarna äga i utpräglad grad geografisk patologi, och deras frekvens, spridning och kliniska bilder äro i många avseenden säregna för Sverige. Svenska specialundersökningar äro alltid nödvändiga inom . odontologisk teori, klinik och terapi.

Goda resultat kunna förväntas även av små understöd åt den svenska odon- tologiska forskningen. Bli dessa understöd av tillräcklig storlek, förefinns möj- , lighet att intressera forskare inom gränsområdena till medicinen, i första hand

biokemi och biofysik, att igångsätta och genomföra den grundforskning inom området, som är en nödvändig förutsättning för framgångsrik målforskning. Det torde emellertid stå klart, att även vid rikligt bidrag till odontologisk forskning denna icke omedelbart kan lösa tandsjukdomarnas etiologiska pro- . blem. Även om orsakerna skulle i sina huvuddrag kunna klarläggas, följer där- . av icke med säkerhet att profylaktiska förslag kunna realiseras. Det är emel- , lertid berättigat att fastslå, att om vetenskaplig forskning inom de praktiska , möjligheternas gräns anvisade de vägar, varpå tandsjukdomarna kunde bekämpas, ; så skulle därigenom den bevisligen svåra bettförödelsen i det svenska nutidssam-

hället kunna minskas. Om genomsnittssiffran av antalet förstörda tänder eller , sjuka tandytor eller av antal fall med tandköttssjukdomar och lossnande tänder ' endast med några få procent tvingades sjunka, skulle detta avläsas i minskade

tandvårdsutgifter på flera miljoner kronor årligen. Det torde icke vara många områden av medicinen, inom vilka ekonomisk utdelning på belopp, som samhället är villigt utgiva för stöd av vetenskapligt arbete, så tydligt kan påvisas som inom Odontologin. Stat och samhälle ha stora ekonomiska vinster att göra, om den odon- tologiska forskning, som erhåller dess understöd, endast skulle nå synnerligen mått- liga. resultat i kampen mot tandsjukdomarnas utbredning och bettförödelse.

Överblickas de områden av odontologisk forskning, inom vilka för närva— rande värdefulla undersökningar pågå eller planläggas, kunna dessa samman— fattas inom följande punkter: ,

Studiet av tandsjukdomarnas frekvens och spridning inom Sverige har be-

, fordrats genom norrlandsundersökningen och den nu avslutade militärundersök-

l i

ningen. Svenska tandläkarsällskapet, Eastmaninstitutet och enskilda forskare ha ävenledes lämnat rika bidrag. Det är av vikt, att undersökningarna på detta område kunna fortsättas och fördjupas. Här föreligga även möjligheter att på lämpligt undersökningsmaterial verkställa experimentella utredningar, som kunna ge anvisning om profylaktiska metoder; medicinalstyrelsen har redan angivit lämpliga Vägar. Den svenska forskningen har gjort sig bemärkt inom studiet av brilstsjulcdonwrna, särskilt vad beträffar avitaminoserna och störning— arna inom mineralomsättnz'ngcn. Flera forskare äro här sysselsatta med studier,

• Sida 200
•  Original

som vore värda ekonomiskt understöd. Studierna äro av desto större betydelse för Sverige som stora grupper av det svenska folkmaterialet lida av brister i dessa avseenden. För utredning av tandrötans uppkomst och utveckling är in- gående kunskap om struktur och mineralisering av tandens hårdsubstanser nödvändig. På detta område arbeta åtskilliga svenska odontologer med inter- nationellt erkända forskningsresultat. Särskilt gäller detta studiet av emaljen, där experiment över dess endogena färgbarhet samt upptagande av radioaktivt : fosfor markera intressanta uppslag med lovande framtidsprogram. Experimen— tella och kliniska forskningar över munhålans och saliuens biokemi äro av största betydelse. Även här pågå svenska undersökningar, vilka vid ekonomiskt stöd för avlöning av specialutbildade assistenter inom biokemi och biofysik skulle giva värdefulla resultat. Sammalunda är förhållandet för studiet av para— dentopatierna, där flera svenska forskare visat förmåga att med originella upp- ' slag angripa problemen, men där ekonomiskt understöd är nödvändigt för att nå samarbete, anställa vetenskapliga assistenter och bekosta de dyrbara experi- menten. Inom området för studiet av oregelbundna tandställningar och bettets förändringar och skador har Sverige en grupp yngre forskare med livligt intresse och redan vunna, lovande forskningsresultat. Hit hör även bettanalysen, där några tandläkare med självständiga uppslag och gott material under förutsätt- ning av ekonomiskt understöd planlägga större och grundläggande arbeten. Vad 1 målforskningen beträffar bör betonas, att svensk Odontologi bidragit med värde- fulla arbeten inom pulpakirwrgin och protes-lärans teknik och klinik. Dental rönt- genologi har utvecklingsmöjligheter inom landet. Kökprotetik och käkkimrgi stå högt och ha berikats under samarbete läkare-tandläkare, vilket delvis givit internationellt erkända resultat. Alueolarkirurgin har flera svenska före— trädare med originella operationsmetoder och på detta viktiga specialområde väntar ett för folkhälsans främjande betydelsefullt arbetsprogram, där intres- serade yngre forskare kunde beredas möjlighet att under längre tid utreda de synnerligen svårbearbetade problemen. Även inom dental metallurgi och me- tallografi föreligger intresse för vetenskaplig forskning, som emellertid saknar laboratorier, material, biträden och assistenter för den samhällsekonomiskt givande utredningen över tandfyllnings- och protesmaterialens användbarhet och * medicinskt kirurgiska värde.

Den inventering över den svenska odontologins resurser och möjligheter, som ovan med ledning av den utförda enquéten skisserats, visar alltså, att intresse— . rade och skolade forskare finnas tillgängliga. Däremot saknas laboratorier, ut- rustning, vetenskapligt skolade assistenter, tekniska biträden samt ekonomiska understöd åt forskarna för att levandegöra den svenska odontologiska forsk— ningen och bringa densamma till effektivitet. Bedömas nu de krav på ekono- miskt stöd åt den odontologiska forskningen, som framträtt ur enquéten, och granskas ingående samtliga specialområden i deras möjligheter att med nu före— liggande tillgång på forskare giva värdefulla resultat, torde en summa av 100 000 kronor kunna angivas såsom det minimibelopp, varmed det allmänna just nu borde understödja den odontologiska forskningen. Av detta belopp torde 40 000 kronor ställas till förfogande såsom ett för vetenskapligt arbete avsett bidrag åt tandläkarinstitutet, medan 60 000 kronor disponeras av det medicinska forsk— ningsrådet. Förutom detta belopp böra årligen tvenne doktorandstipendier kunna utnyttjas av tandläkarinstitutet samt minst ett resestipendium reserveras för företrädesvis unga tandläkares fortsatta vetenskapliga utbildning utomlands.

• Sida 201
•  Original

Veterinärmedicinsk forskning.

Den veterinärmedicinska forskningens uppgift är i första hand att söka utreda orsakerna till och finna botemedel mot sådana husdjurssjukdomar, som äro av större ekonomisk betydelse för husdjursnäringen. I och med att kunskaperna om sjukdomarnas väsen utökas, bli också möjligheterna större att genom en ratio— nell uppfödning och vård vidtaga profylaktiska åtgärder mot dem. En förutsätt- ning för att sjukdomsforskningen med framgång skall kunna bedrivas, är att grundforskningen, varav sjukdomsforskningen nödvändigtvis måste betjäna sig, utreder de normala livsbetingelserna med tillhjälp av anatomiska, histologiska, kemiska och fysiologiska hjälpmedel, samt vidare att bakterier, virus, parasiter, gifter m. fl. sjukdomsframkallande noxer utforskas med hänsyn till sina verkningar på organismen. Fodrets sammansättning, i den mån denna har betydelse för djurens hälsotillstånd, bör givetvis också bli föremål för undersökning.

De flesta av de problem, som äro aktuella för veterinärmedicinsk forskning äro nära anknutna till motsvarande humanmedicinska problem såsom bristsjukdomar, sterilitet, ett flertal infektionssjukdomar bland Vilka kunna nämnas tuberkulos, smittsam kastning hos nötkreatur, Weils sjukdom, svininfluensa, leukos hos höns och nötkreatur samt i samband därmed svulstsjukdomar. För övrigt äro arbets- metoderna och problemställningen för human- och veterinärmedicinsk forskning så överensstämmande, att det säkerligen skulle vara till fördel för båda dessa grenar av medicinen om ett intimare samarbete dem emellan genom förmed— ling av ett medicinskt forskningsråd komme till stånd. Den animala livsmedels- hygienen är dessutom ett område inom den veterinärmedicinska forskningen, som direkt kräver samarbete med humanmedicinen.

Ett flertal betydelsefulla problem äro för närvarande under bearbetning eller planerade. De viktigaste av dessa skola här omnämnas. Ungdjur-ssjukdomar. Föl- sjukdomar och sjukdomar hos smågrisar, orsakade dels av infektioner, dels av en bristfällig utfodring, ge anledning till stora förluster och äro i flera avseenden ouppklarade. Framför allt gäller detta infektionernas samband med bristföreteel- ser ho-s moderdjuren. sterilitet framför allt hos nötkreatur men även hos övriga husdjur räknas för närvarande som en av husdjursnäringens mest förlustbringan- de faktorer. Medicinalstyrelsen har uppskattat värdet av den totala mjölkför- lusten på grund av ofruktsamhet hos nötkreatur under år 1942 lågt räknat till cirka 442 miljoner kronor. Steriliteten har visserligen sedan många år tillbaka varit föremål för forskning här i landet, men då hitintills mycket otillräckliga resurser stått till dess förfogande, har resultatet ej. varit tillfredsställande. Med hänsyn till de stora förluster, som steriliteten åsamkar vårt land, bör det vara av natio- nalekonomisk betydelse, att forskningen på detta område avsevärt utvidgas.

Av graviditets— och laktationssjukdomama är det framför allt de, som äro be- roende på en i ett eller annat avseende bristfällig utfodring —— puerperal aceton- ämi, puerperal hämoglobinuri, förlossningslamhet, osteomalaci m. fl. — som äro av större betydelse. Över huvud taget medföra de 5. k. bristsjukdomarna stora

• Sida 202
•  Original

förluster för husdjursnäringen. Det är givetvis svårt att uppskatta storleken av dessa förluster, men man brukar räkna med att de äro av samma storleksordning som mjölkförlusterna på grund av sterilitet. Undersökningar angående bristsjuk- domar bedrivas av flera forskare, vilka i stort sett arbeta oberoende av varandra och samtliga med otillräckliga resurser — även där under de senare åren sär— skilda anslag beviljats för denna forskning. Ett blivande forskningsråd skulle på detta område få en viktig uppgift i att söka samordna forskningen inom detta viktiga arbetsfält. Framför allt hos hästar men även hos andra djurslag före— komma ofta muskelsjukdomar, de flesta förlöpande med en vaxartad muskeldege- ration — Zenkerdegeneration — vilka dels orsaka stor dödlighet och dels göra dju- ren obrukbara. Orsakssammanhanget vid dessa muskelsjukdomar är oklart, och tillförlitliga medel för deras förebyggande eller behandling finnas icke. Även på detta område äro flera forskare verksamma och i behov av förbättrade arbetsbe- tingelser.

Leversjukdomar förekomma ofta hos häst, svin och hund och sluta ofta död- ligt eller ge anledning till kroniska sjukdomstillstånd. Arbeten äro i gång för ut— forskandet av utfodringens betydelse för dessa sjukdomars ätiologi. Akut Och kroniskt lungemfysem är i vårt land en av de vanligaste anledningarna till ned- satt eller upphörd arbetsförmåga hos häst. Lungemfysemets orsaker äro okända och böra utredas. Kroniska ledsjukdomar höra även till de vanligaste orsakerna till nedsatt arbetsförmåga hos häst, vilket bland annat framgår därav att cirka 15 procent av samtliga av Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget under åren 1892—1940 behandlade ersättningskrav rörande hästar voro orsakade därav. Då orsaken till dessa ledsjukdomar säkerligen till stor del är att söka i en i något avseende felaktig uppfödning, äro de undersökningar, som bedrivas på detta om- råde, av stor vikt. Idisslarmagarnas fysiologi och patologi är även ett betydelse— fullt veterinärmedicinskt forskningsområde.

Infektionssjukdomar äro vanliga bland husdjuren och förorsaka stora förluster såväl genom nedsatt produktionsförmåga som genom dödsfall. Ett rationellt be- kämpande av dessa måste givetvis vara baserat på noggranna kunskaper angående infektionens art och infektionsbetingelserna. Många av de smittsamma sjukdo— marna hos hjusdjuren äro tämligen väl utredda, men ännu återstå många olösta problem beträffande flera av för vårt land betydelsefulla smittsamma sjukdo— mar. TuberkulosdiagnOstiken behöver utvecklas. De kanske vanligaste och mest förlustbringande smittsamma sjukdomarna ho—s svin. vilka sammanfattats under namnet »influensagruppens sjukdomar», äro för närvarande föremål för forsk— ning med utgångspunkt från värdefulla iakttagelser, som gjorts här i landet. Ofullständigt utredda äro vidare de smittsamma respirationssjukdomarna och in— fektiös anämi hos häst, valpsjuka hos pälsdjur och smittsam hönsförlantning. Leukos hos höns och nötkreatur, vilka sjukdomar under de senare åren visat en tydlig tendens att breda ut sig och numera förorsaka allvarliga förluster för vår husdjursnäring, antagas vara orsakade av ultravisibelt virus. Forskningar på detta område kunna ur rent ekonomisk synpunkt ge värdefulla resultat, men äro även från komparativ synpunkt betydelsefulla, då ett klarläggande av dessa sjukdomar hos djuren kan visa sig vara av värde för utforskandet av likartade sjukdomar hos människa. Den allergiska forskningen på veterinärmedicinens. om- råde kan även förväntas ge betydande resultat. Slutligen skall här framhållas att indikationerna för och tekniken vid sulfanilamidpreparatens användning vid infektionssjukdomar hos husdjuren är föremål för ingående undersökningar, vilka äro i behov av ekonomiskt understöd.

• Sida 203
•  Original

Hos ett flertal djurslag förorsaka parasiter, framför allt inälvsparasiter hos ung- djur, avsevärda förluster genom sin menliga inverkan på djurens hälsotillstånd och utveckling. Profylaktiska och av djurägarna genomförbara terapeutiska åt- gärder mot dessa är ett viktigt problem för husdjursnäringen och framför allt för djuruppfödningen.

På grundforskningens område är det av lättförklarliga skäl svårt att angiva aktuella forskningsuppgifter. Den enskilde forskarens personliga intresse för ett visst problemkomplex, hans idérikedom och förmåga att uppställa arbetshypo- teser, som stimulera till forskning, men som många gånger leda till teoretiskt eller praktiskt betydelsefulla resultat i oförutsedd riktning, är i själva verket av en art som icke på förhand kan bestämmas, men som Iikvisst är förtjänt av allt möjligt understöd. Behovet av grundforskning på t. ex. nervfysiologiens område, ett gebit som endast en specialinriktad nervfysiolog behärskar, har sedan länge varit stort inom veterinärmedicinen. Betydelsen av dylik forskning inses lätt, då man betänker att livsprocesserna till stor del regleras av nervösa impulser. Många detaljer i den normala äggvita-, kolhydrat- och fettomsättningen måste utredas, innan klarhet kan vinnas angående ett flertal bristsjukdomars och äm- nesomsättningssjukdomars orsaker och utveckling. Över huvud taget måste det anses synnerligen angeläget att grundforskningen såsom i egentligaste bemärkelse grundläggande för all sjukdomsforskning erhåller de bästa arbetsbetingelser.

De flesta av ovan relaterade forskningsproblem äro i detalj planerade eller under bearbetning och äro starkt i behov av ekonomiskt understöd för att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföras. En utredning har gjorts för att upp- skatta nuvarande behovet av årligt forskningsbidrag för att fylla de mest träng— ande behoven. Resultatet av denna utredning framgår av nedanstående tablå. Det bör dock med skärpa framhållas, att denna utredning är baserad på just för till- fället aktuella behov, vilka av olika anledningar från tid till annan kunna skifta. Då antalet verksamma forskare under den närmaste framtiden kan beräknas bli i stort sett oförändrat, avspeglar den dock på ett tillfredsställande sätt det årliga anslagsbehovet för de närmaste åren.

Beräknade årliga kostnader för forskning rörande olika

veterinärmedicinska problem.

Kronor Sterilitet ........................................................ 20 000 Bristsjukdomar .................................................. 15 000 Muskelsjukdomar ............................................... 12 000 Leversjukdomar .................................................. 4 500 Kroniska ledsjukdomar .......................................... 8 000 TuberkuIOS ..................................................... 14 000 Svininfluensa .................................................... 10 000 Sulfanilamidterapi ............................................... 15 000 Allergi ......................................................... 8 500 Idisslarmagarnas fysiologi och patologi ............................ 8 000 Äggviteomsättningens inverkan på kolhydrat- och fettomsättningen . . . . 6 000

Summa 121 000.

Här nedan lämnas såsom exempel en något mera ingående redogörelse för tre av ovan nämnda aktuella forskningsuppgifter.

• Sida 204
•  Original

Influensa och s. k. transportsjuka hos svin.

Av svinets infektionssjukdomar äro influensa och s. k. transportsjuka hos svin de i Sverige mest utbredda och vålla landet stora förluster. Dessa båda sjuk- domar kunna för närvarande icke på patolog—anatomisk väg skiljas från var- andra. Vid obduktion av i svininfluensa döda djur finner man sjukliga föränd- ringar främst i lungornas spets- och hjärtflikar i form av bronkopneumoni. Dessa anses vara orsakade av influensavirus. Dessutom kunna inflammatoriSka föränd— ringar föreligga å bröst- och bukhinnor samt å hjärn'hinnorna i form av fibrinös serosit och meningit. Huruvida dessa senare förändringar framkallas enbart av bakterier (influensabakterier) eller av virus i kombination med dessa bakterier är icke utrett. Vid 5. k. transportsjuka domineras sjukdomsbilden av inflamma— toriska förändringar å serösa hinnor och hjärnhinnor. Denna senare sjukdom har experimentellt framkallats vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt genom ymp- ning av influensabakterier på försöksgrisar.

Det är av största betydelse för båda dessa sjukdomars bekämpande att för- hållandet mellan svininfluensa och s. k. transportsjuka närmare utredes. Vid fort— satta undersökningar böra i första hand influensabakteriernas och influensavirus” etiologiska roll för båda dessa sjukdomar klarläggas. Detta bör ske 1) genom renodling av influensabakterier från djur som dött i influensa och i s. k. transport- sjuka, 2) genom serologisk typbestämning av influensastammar från svininfluensa och s. k. transportsjuka, 3) genom ympning av minst 20 olika stammar av dessa influensabakterier å försöksgrisar samt slutligen 4) genom virusundersökningar å grisar som äro sjuka i dessa båda sjukdomar.

För dessa undersökningar erfordras för ympning cirka 100 grisar. Därjämte er- fordras ett laboratoriebiträde för det rutinmässiga bakteriologiska arbetet, som i detta fall blir mycket omfattande. För försöksdjur, laboratorieutrustning och framställning av typsera erfordras också extra anslag. Kostnadsförslag. Kronor Försöksdjur (cirka 100 grisar) .................................... 5 000 Laboratoriebiträde ................................................ 3 000 Teknisk utrustning och mindre försöksdjur .......................... 1 000 Skötsel och utfodring av försöksdjur ................................ 1 000

Sulfanilamidpreparatens verkningsmekanism.

Sulfanilamidpreparaten ha fått stor användning inom veterinärmedicinen. De ha sålunda Visat sig mycket verksamma mot olika former av lunginflammation och lungsäcksinflammation samt vid sårskador hos häst, vid en del juver- och livmoder- inflammationer hos nötkreatur, vid infektionssjukdomar hos svin, framför allt så- dana för vilka influensabakterier ha etiologisk betydelse, vid olika infektioner hos hundar och slutligen även vid coccidios hos olika djurslag. Emellertid har sulfani- lamidbehandling understundom helt oväntat framkallat sjukdomssymtom och t. o. m. dödsfall i doser som i allmänhet väl tolereras. I vårt land har den iakt- tagelsen gjorts att sådana förgiftningssymtom särskilt förekommit hos hästar efter

• Sida 205
•  Original

stark ansträngning och hos nötkreatur med högt uppdriven mjölkproduktion. Detta har givit anledning till närmare undersökningar angående sambandet mellan sulfanilamidernas verkningsmekanism och ämnesomsättningen. Det har härvid kunnat fastställas att preparaten ha en tydlig inverkan på ämnesomsättningen och framför allt kolhydratomsättningen inom djurorganismen.

Dessa undersökningar ha givetvis stort såväl praktiskt som teoretiskt intresse och komma att fortsätta i den mån tid och anslag det medgiva.

För fortsatta undersökningar på detta område erfordras partiell tjänstledighet från tjänst vid högskolan för forskaren, medverkan av vetenskapligt utbildad kemist samt biträde vid laboratoriearbete. Vidare anslag till försöksdjur, kemi— kalier och övriga laboratorieutensilier enligt nedanstående specifikation:

Kronor Partiell ledighet från laboratorstjänst under % år .................... 3 000 Vetenskapligt utbildad kemist ...................................... 7200 Laboratoriebiträde ................................................ 3 000 Försöksdjur, kemikalier m. m. ..................................... 2000

Vaxartad muskeldegeneration.

I vissa trakter av Sverige förekommer ej sällan bland kalvar, yngre nötkreatur, lamm och föl en sjukdom, karakteriserad av utbredd vaxartad degeneration (Zen- kerdegeneration) i skelettmuskulaturen och ofta även i hjärtmuskulaturen. Mus— keldegenerationen går hos kalv och lamm på grund av de förändrade musklernas säregna utseende populärt under olika namn såsom »fiskkött», »tuppkött» eller »vitt kött.» Hos föl betecknas vanligen muskeldegenerationen som »käkmyosit»_ eller »polymyosit».

Sjukdomen uppträder huvudsakligen under våren och försommaren och upphör, när betestiden börjar. Frekvensen varierar från år till år, synbarligen beroende på foderskördens kvalitet. Vissa är kan sjukdomen medföra avsevärda för- luster för husdjursnäringen i de hemsökta trakterna.

De ovannämnda egenartade förhållandena i muskeldegenerationens sätt att uppträda tyder otvetydigt på att det här rör sig om en form av bristsjukdom.

Sedan mer än 10 år tillbaka bedrivas forskningar för att utreda dessa muskel- sjukdomars etiologi och patogenes. På grundval av experimentella undersökningar som avslutades år 1935 visades att findroppig förfettning och vaxartad muskel- degeneration hos föl kan framkallas genom B-vitaminfattig utfodring, och år 1936 kunde bevis framläggas för att vaxartad muskeldegeneration hos kalv är en följd av en ämnesomsättningsrubbning, där C-vitaminbrist spelar en stor roll för förändringarnas uppkomst. Senare genomförda utfodringsförsök med kalvar tyda på att Bl—hypovitaminos kan ge anledning till vaxartad muskeldegenera- tion även hos kalv. För att närmare utreda detta problem erfordras fortsatta undersökningar, främst omfattande utfodringsförsök med kalvar och andra djur- slag, utredning av vitaminförsörjningen vid spontanfall av muskeldegeneration och slutligen terapeutiska försök. I samband med dessa utfodringsförsök bör även undersökas, huruvida en A—vitaminbrist i fodret kan giva orsak till sekundär C- hypovitaminos hos kalvar och på sätt indirekt medverka som etiologisk faktor vid vaxartad muskeldegeneration.

• Sida 206
•  Original

Kostnaderna för ovannämnda utfodringsförsök jämte övriga undersökningar för utforskning av orsaksförhållandena vid vaxartad muskeldegeneration hos husdjur beräknas till cirka 10 000 kronor enligt nedanstående specifikation:

Kronor

Inköp av försöksdjur .............................................. 2 500 Laboratoriebiträde 3 000 Djurskötare — halvtidstjänst ...................................... 2 000 Foder till försöksdjur .............................................. 1 000 Autoklav 500 Laboratorieutrustning och undersökningsmaterial .................... 1 000

• Sida 207
•  Original

!

&