SOU 1946:68
Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
N 4-0 (;(
oå (— - Cijw
&( 4, IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
" ' 5393;- ' ; STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: 68 * * EOKLESIASTIKDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
ANGÅENDE
DET FRIA OCH FRIVILLIGAÅ FOLKBILDNINGSARBETET
AVGIVET AV
1944. ÅRS FOLKBILDNINGSUTREDNING
Del I ALLMÄNT FOLKBILDNINGSARBETE
STOCKHOLM 1946
1.
'2.
Statens offentliga
Kronologisk
Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktu- ella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 5. K. Dödföddheten och tidigdödligheten 1 Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhal- ldnde vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska Imiyde'lse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. 8. . Betänkande med förslag till ändrade grunder för iiott-
niugslagstiftnlnoen in. 111. Hseggström. 99 5. Jo. Betänkande med förslag angående nnifo1mspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. Fö. Betänkande om barnkostuadernas fördelning med för- slag angående allmänna barnbidrag in. 111. V. Petterson. 851 s. . Betänkande om barnkostnsdernas fördelning med för—
slag angående allmänna barnb1dr.1g m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. . Betänkande och förslag rörande åtgäu'ler för alt be- grllnsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigs— makten Beckman. 136 s. . 1941 års lärarlönesakkunniga ' Betänkande med förslag
till boställsordning för folkskolans llirare m. m. Marcus. 146 s. . 1945 års universitel'is11eredning. 1. Docentinstitutionen. Baggström 62 s .. . Betänkande med förslag till omorganisation av vitg—
och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. Katalog- 0. Tid- skriftstryck. 217 s. . 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar.
4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. All- man del. Idun. 341 B. E. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E. Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för ge- nomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fi. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar.
4. Skolpliktstiden's skolformer. 4. Realskolan. Prak- tiska linjer. Idun. 198 s. '. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B. För- slag till nndervisningsplaner. Idun. 253 s. '. Betänkandsangående forsknings- och försöksverksam- beten pl jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 138 s. Jo. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. 8. P M angående utvecklingsplanering påjordbrukets om- råde. Marcus. 252 s. Jo. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska för- svarsberedskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. . Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. Idun. 361 s. S. . Betänkande med utredning och förslag angående rätten
. Socialvardskommitténs betänkande. 12. till arbetstagares uppiinningar. Norstedt. 71 s. Ju Betknkande med förslag till ordnande av kreditgivninge- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindu- str1 samt bildande av företagarnamnder. Marcus. 144 s. 11. Utredning och förslag angående moderskapsbidran. Beckman. 115 s. S. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. 'Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmed- lingsverksamhet för partiellt arbetsföra m.m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 200 s. S. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestäm- melser om uppfinningar m. in. av betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. Ju. Betänkande angående tjänstepensionsförsäkringens or- ganisation. Marcus. '71 s. ll. . Betänkande med förslag till investeringsreserv för bud- getåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunder- stöddl anläggningsarbeten. Marcus. vij, 378 s. Fl. Bilagor till betänkande med förslag till investerings— reserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala ;ch såtsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. & s. .
,37. Socialvårrlskommitténs betänkande.
utredningar 1946
förteckning
29.1943 11rs jordbrukstaxeriugssakkunn'iga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om 'taxering av inkomst av jordbluksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. Marcus. 282 s. 3 bil. F]. 30. Socialutbildningssakkiuiniga. 2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina 111. 1.11. Baggström. 127 s.
81.1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 6. Skolans inre arbete. Synpunkter på. fostran och undervlsning. Idun. 194 s. E. 32. Betänkande med förslag till förordning angående all- mänt kyrkomöte 111. m. Baggström. 161 s. 11.. 33. Föisiiki'ingsutredningen. Förslag till lag om försäk- ringsrörelse m. m. 1. Lagtext. Norstedt. iv. 150 s. 11. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försak- ringsrörelse m. m. 2. Motiv. Norstedt. vj, 441 s. H. 85. Statsmakterna och folkhnsballningen under den till följd av stormaktskriget 1989int1'iidda krisen. Del 6. Tiden juli 1944—jun1 1945. Idun. 476 s. Fo. 36 Parlamentariska undersökningskommissionen angående dyktiuglirenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande an- 'gående flyktingars behandling. Beckman. 500 s. 8.
13. Förslag Ingå.- ende folkpensioneringens administrativa handhavande m. 111. V. Petter.son ll4s. 111. 38. Betänkande med förslag rörande oificersutbildningen inom armén m.m. Haeggström. xiij, 50 4 s. Fö. 39! Den svenska växtodlingens utvecklingstendenpe'r samt dess inriktande efter kriget. Idun. 106 s. Jo. 40. Betänkande angående hantverkets och småindustriens befrämjande. Marcus 192 s 11.
41.Bet11nkande med förslag till skogsvårdslaa m. m. Marcus. 430 s. Jo. 42. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiksn. Del 1. Idun. 282 5. Jo. 43. Betänkande med förslag till verkstadsorganisation för väg— coli;vattenbyggnadsväsendet. Sv. Tryckeri AB. (2) 105 s. .
44. Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisa- tion Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. V. Petterson. 390 s. i.
45. Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av = ridliiistaveln in. 111. Norstedt. 94 11.156 46. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 2. Idun. 606 s. Jo. 47. Bationalitetsvariationerna inom det svenska. jordbruket. ' Av L. Nanneson. Idun. 84 s. Jo. 48.1945 års lönekommitté. 1. Betänkande med förslag till statliga löneplaner m.m. Marcus. 240 s. 49. Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk. Nor- stedt. 192 s. Ju. 50. Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrko- musikerbefattningarna m.m. Del 2. Sv. Tryckeri AB. iv. 216 s. .
bl. Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisa- tion. Del 2. Den oifentliga arbetsförmedlingens fram- tida organisatlon. Motiv och förslag. V. Petterson. 189 S. . 52. Socialvårdskommitténs betänkande. 14. Utredning ooh förslag angående ålderdomshem m.m. Beckman. 88 s. S. 53. Betltnkande om befolkningspolitikens organisation m. m. Beckman. 70 s. S. 54. Utredning angående reglering av den territoriella för- samlingsindelningen i stockholm. Av E. Schelling. ,V. Petterson. 254 s. E. 55. Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor jämte förslag till handledning i sexualundervisni-ng för lärare i högre skolor. Häggström. 108 s. 4 pl. E. 56. 1944 års skattesakkunniga. 2. Betänkande med förslag angående idrottssammanslutningars beskattning för inkomst. V. Petterson. 198 s. 1. 57. Betänkande angående vissa organisations-, utbildnings och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna.. Norstedt. 330 s. Ju. 55. Betänkande "rörande utbyggnad av civila flygplatser m. m. Idun. 153 s. 1 karta. K.
(Forts. å omslagets B:s sida)
34.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: 68 ECKLESIASTIKDEPABTEMENTET
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
ANGÅENDE
DET FRIA OCH FRIVILLIGA FOLKBILDNINGSARBETET
AVGIVET AV
1944 ÅRS FOLKBILDNINGSUTREDNING
Del I ALLMÄNT FOLKBILDNINGSARBETE
STOCKHOLM 1946
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1570 46]
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ........ 5 Kap. 1. Inledning ................................ .............................. 7 1. Utredningsuppdraget ................. ' ............................... 7
2. Utredningsarbetets bedrivande ...................................... 11
3. Folkbildningsarbetets terminologi ...... ......................... 12 Kap. 2. Historisk översikt över det svenska folkbildningsarbetet............—...' ..... 14
Tiden fram till 1923 s. 14. — Folkbildningssakkunm'gas betänkande s. 22. — Utvecklingen efter 1923 s. 26.
Kap. 3. Folkbildningsarbetets nuvarande omfattning. Kartläggning- och statistik.... 31
1. Föreläsningsverksamheten .......................................... 31
De lokala föreläsningsanstalterna s. 31. — Föreläsningsförbund s. 39. -— Centralbyråer s. 40. — Föreläsningsverksamhet inom försvarsväsendet s. 40. —-— Föreläsningsverksamhet i samband med studiecirkelarbete s. 41. — Statsunderstödet till föreläsningsverksamheten s. 43; — Icke statsunderstödd föreläsningsverksamhet s. 45.
2. Folkbildningskurser (dyttande folkhögskoleknrser) ........... 4 ....... 47 3. Studiecirklar ........................................................ 51 Studiecirkelverksamhet inom Samverkande bildningsförbunden s. 52. —— Studiecirkelverksemhetens finansiering s. 68. — Militära studiecirklar s. 70. _ —— Universitetscirklar s.71. — Annan studiecirkelverksamhet s. 72." — Grupp- 4 verksamheten s. 73. '
4. Korrespondensundervisningen ................................... . 74
5. Radions folkbildningsverksamhet .......... ..... 77
6. Biblioteksverksamhet 80 Kommunala och med dem» likställda folkbibliotek s. 80. — Folkbiblioteks- verksamhet i sammanhang med studiecirkelarbete s. 81. —— Central- och landsbibliotek s. 83. — Annan folkbiblioteksverksamhet s. 84. — Stats- understöd till folkbiblioteksväsendet s. 85.
7. Annat folkbildningsarbete .......................................... 87 Hemgårdar och studiehem s. 88. —— Kursverksemhet s. 90. — Afton- skolor s. 90.
8. Studieledarntbildningen ............................................ 91
9. Folkhildningsarbetets organisation .................................. 94 10. Folkbildningsarbetets geografi ...................................... 99 Kap. 4. Folkbildningsarbetets nuvarande läge ...................................... 101 1. Allmänna förutsättningar ............................................ 101 2. Brister och svagheter ................................................ 104 Kap. 5. Folkbildningsarbetets framtida gestaltning ................................ 108 1. Inledning ............................................................ 108 2. Allmänna problem .................................................. 110
8.) Uppgifter och mål 5.110. —— b) Politiska och religiösa frågor 5. 113. -— c) Metoder s. 116. — d) Korrespondensundervisning s. 121. — e) Film s. 122. -— f) Anknytningen till annat bildningsarbete 3.124. — g) Ungdomen och folkbildningsarbetet s. 127. — h) Landsbygd och städer s. 132. -— i) För- svaret och folkbildningsarbetet &. 136. — j) Lokalfrågan s. 139. ——- k) Hem- gårdar och studiehem s. 144. — 1) Utbildning av ledare och lärare s. 146. -— m) Olika Iärarketegoriers utnyttjande i folkbildningserbetet s. 150. — n) Bok- försörjningsfrågan s. 152.
. Sid. 3. Problem inom särskilda områden .................................. 156 a.) Föreläsningar s. 156. — b) Folkbildningskurser s. 164. — c) Studiecirklar
s. 167. —— d) Radio 5. 178. —- 9) Bibliotek 5. 181. — f) Enskilda. studier s. 185. — g) Nya. bildningsformer s. 186.
.. Organisations- och 'samarbetsproblem 187
a) Studieförbund's.187. —- b) Bildningskonsulenter s. 189. —— c) Samverkan inom folkbildningsarbetet s. 190. ——-'d) Tillsynsmyndighet s. 194.
Kap. 6. Kostnadsberäkningar................................................- ...... 199 ' 1. Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar s. 199. — 2. Understöd för anordnande av folkbildningskurser ' s. 201. — 3. Resekostnadsersattningar till föreläsare s. 202. — 4. Understöd åt studiecirkelverksamheten s. 202. — 5. Understöd at universitetscirklar s. 204. — 6. Understöd för inköp av radioapparater till studielokaler s. 205. — 7. Under- stöd åt folkbiblioteksväsendet s. 205. —- 8. Stifts— och landsbibliotek: Avlö- ningar s. 205. — 9. Understöd ut enskilda studier s. 205. —— 10. Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet m. m. 5. 205. — 11) Universitetsknrser i folkbildningsarbetets metodik s. 206. — 12. Bidrag till studieförbund för orga- nisations- och administrationskostnader s. 206. —— 13. Skolöverstyrelsen: Avlö— ningar s. 207. —— 14. Skolöverstyrelsen: Omkostnader s. 208. — 15. Samman- fattning s. 208.
Kap. 7 . Framtidsperspektiv ......................................................
Bilagor. . Björklund, Sven, Redogörelse för undersökningar rörande folkbildninge- arbetets klientel 1945 och 1946 .............................................. 213 . Sundqvist, Gunnar, Folkbildningsarbetet i England ........................ 232 . Hirdman, Gunnar, Engelsk folkbildning och skolpolitik .................... 240
. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående understöd till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet ................ _. ............................... 244
' lill
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet.
Genom beslut den 13 oktober 1944 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande grunderna för statens understödjande av det fria och frivilliga bildningsarbetet jämte därmed sammanhängande frågor med uppdrag tillika för en av utrednings- männen att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Därjämte skulle de- partementschefen bland annat äga, i den utsträckning sådant befanns påkallat, tillkalla särskilda experter för att stå till utredningsmännens förfogande för överläggningar och samråd.
Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag såsom utredningsmän föredragschefen hos aktiebolaget radiotjänst filosofie doktorn Carl Ingvar Andersson, verkställande ledamoten i folkbildningsförbundet, konsulenten i skolöverstyrelsen, filosofie licentiaten Erik Iwan Bolin, riksstudieledaren hos arbetarnas bildningsförbund Gustav Gunnar Hirdman, ledamoten av riks- dagens första kammare, egnahemsdirektören Bror Adam Nilsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren hos svenska kyrkans diakonisty— relse, studierektorn Erik Gunnar Sundqvist, ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren Adolf .Valentin Wallentheim samt rektorn vid Katrine- bergs folkhögskola Thorsten Gustaf Åberg. Åt Andersson uppdrogs att så.- som ordförande leda utredningsarbetet.
Genom beslut den 15 december 1944 bemyndigades departementschefen att tillkalla ytterligare en utredningsman. Med anledning härav tillkallades den 23 mars 1945 fru Helga Kristina Sjöstrand.
På. därom av studierektorn Sundqvist gjord framställning entledigades denne den 17 maj 1946 från utredningsuppdraget.
Den 14 december 1944 uppdrog departementschefen åt sekreteraren i sta- tens informationsstyrelse, filosofie licentiaten Per Gudmund Andreen att tjänstgöra såsom sekreterare åt utredningen. Då Andreen icke kunde mot- taga uppdraget, uppdrog departementschefen den 16 februari 1945 åt numera förste bibliotekskonsulenten i skolöverstyrelsen Bengt Ossian Hjelmqvist att tjänstgöra såsom utredningens sekreterare. '
Den 14 december 1944 uppdrog departementschefen vidare åt assessorn vid
Stockholms rådhusrätt, amanuensen i skolöverstyrelsen Nils Allan Christer Wirgin att tjänstgöra såsom särskild expert med sekreteraråligganden hos utredningen.
Den 4 mars 1946 uppdrog departementschefen åt stadsbibliotekarien i Lidingö Elise Sofie Adelsköld att intill den 30 juni 1946 tjänstgöra såsom biträdande sekreterare hos utredningen.
Utredningen har antagit benämningen 1944 års folkbildningsutredning.
Utredningen får härmed vördsamt överlämna första delen av sitt betän- kande, innefattande utredning och förslag rörande det allmänna folkbildnings- arbetet. En andra del, behandlande frågor rörande folkbildningsarbetet inom musikens, konstens och teaterns område, räknar utredningen med att kunna överlämna under år 1947. ,
Utredningen hemställer, att Herr Statsrådet ville föreslå Kungl. Maj:t
dels att hemställa hos riksdagen om anslag till understödjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet enligt de grunder, som utredningen före— slagit i betänkandet,
dels ock, vid bifall härtill, utfärda föreskrifter i ämnet i huvudsaklig över- ensstämmelse med ett av utredningen utarbetat och som bilaga till betän— kandet fogat förslag till kungörelse angående understöd till det fria och fri- villiga folkbildningsarbetet.
Stockholm den 12 oktober 1946. INGVAR ANDERSSON
IWAN BOLIN GUNNAR HIRDMAN B. A. NILSSON HELGA SJÖSTRAND ADOLF WALLENTHEIM THORSTEN ÅBERG
/ Bengt Hjelmqvist
K A P. 1. Inledning.
1. Utredningsuppdraget. Utredningens direktiv återfinnas i ett yttrande till statsråd-sprotokollet den 13 oktober 1944 av chefen för ecklesiastikdepartementet av följande lydelse:
>>Folkbildningsrörelsen åtnjuter sedan länge understöd av statsmedel, huvud- sakligen till föreläsnings- och biblioteksverksamhet. Redan 1885 års riksdag an- slog ett mindre belopp såsom bidrag till s. k. föreläsningskurser för arbetsklassen. För innevarande budgetår har riksdagen till understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, anvisat en summa av 205000 kronor. Understöd till folkbiblioteksväsendet beviljades för första gången år 1905. Statens ekonomiska insatser på detta område ha sedermera steg för steg ökats; de årliga anslagen uppgå numera till närmare två miljoner kronor. Vidare märkas i detta sammanhang anslaget för anordnande av flyttande folkhögskole- kurser, bidragen till vissa studieförbund för organisations- och administrations- kostnader samt ett under de senaste åren nytillkommet anslag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem.
Trots att statsbidrag lämnats i avsevärd omfattning, ha de behov, som anmälts av folkbildningsrörelsens organisationer, icke blivit fullt tillgodosedda. Det stats- finansiella läget har ända sedan depressionsperioden i början av 1930-talet an- setts kräva viss återhållsamhet i fråga om anslag till det frivilliga bildnings- arbetet. Emellertid har innevarande års riksdag dels enligt förslag av Kungl. Maj:t, dels med anledning av motionsvis framförda yrkanden beviljat förhöjda bidrag till vissa av de ändamål, som tidigare berörts. Ytterligare statsunderstöd ha ifrågasatts avseende bland annat studiecirkelverksamheten, vilken arbets- form äger central betydelse för det frivilliga bildningsarbetet.
En ingående undersökning rörande det fria och frivilliga bildningsarbetet före— ligger i 1920 års folkbildningssakkunnigas betänkande (SOU 1924: 5), som i väsentliga stycken varit vägledande för statsmakternas åtgärder på detta område. Betänkandet innehåller även förslag om bidrag till studiecirkelverksamhet. Sedan den tid, då utredningen avslutades, har emellertid folkbildningsrörelsen genom— gått stora förändringar. Det frivilliga bildningsarbetet, för vilket de 5. k. bild- ningscirklarna och arbetareföreningarna i mitten av 1800-talet bröto mark och som sedermera under lång tid var knutet väsentligen till nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens verksamhet, har numera vunnit insteg hos de flesta samhälls- och intressegrupper. Den religiöst orienterade ungdomen, jordbrukarungdomen och tjänstemännen ha alla skapat egna bildningsförbund, de ledande industriella organisationerna ha upprättat en särskild upplysningstjänst 0. s. v. Samtidigt har verksamheten utvidgats till nya kulturområden, varjämte nya bildningsmedel och studiemetoder ha tillkommit. Den tidigare utredningen kan under sådana omständigheter icke anses aktuell. Därjämte återstår att klarlägga vissa i sam- manhanget betydelsefulla frågor, som 1920 års sakkunniga på grund av bristande tid nödgats helt och hållet förbigå.
Denna fråga uppmärksammades av flera motionärer vid årets riksdag. Herrar Sundqvist m. fl. hemställde i en motion (11:187), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning angående grunderna för statensunder-
stödjande av det frivilliga bildningsarbetet. I en annan motion (II1253) begärde herrar Orgård m. fl. utredning om formerna och sättet för särskilda stödåtgär- der och anslag till den fria och frivilliga folkbildningsverksamheten på landsbyg- den, med särskild hänsyn till skogsbygderna och andra glest befolkade trakter och folkhögskolans uppgift i en sålunda vidgad verksamhet. I anslutning till dessa yrkanden anhöll riksdagen (skrivelse nr 8, p. 225), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående grunderna för understödjandet av det fria och frivilliga bildningsarbetet samt för riksdagen framlägga det förslag, vart-ill utredningen kunde giva anledning. Riksdagen ansåg emellertid icke, att folkhög- skolans ställning och organisation borde beröras av denna omprövning.
Jag är ense med riksdagen om att den ifrågavarande utredningen bör komma till stånd. Denna synes böra. anförtros åt särskilda inom ecklesiastikdeparte- mentet tillkallade utredningsmän —— till antalet högst sju —— vilka böra äga att i den utsträckning så befinnes påkallat anlita experter som biträden vid upp- dragets fullgörande.
Utredningsmännen böra underkasta folkbildningsarbetet en översiktlig gransk- ning med hänsyn till dess omfattning, syften, metoder, organisatoriska former och resultat. Dock böra de icke ingå på frågor, som röra folkhögskolornas orga— nisation och arbete, i annan mån än vad avser samarbete mellan folkhögskolorna och det frivilliga bildningsarbetets organisationer. Undervisnings— och upplys- ningsverksamheten för nykterhetens främjande lärer ej behöva bli föremål för behandling i detta sammanhang. Sedan en genomgång av arbetsfältet ägt rum, böra resultaten därav läggas till grund för en bedömning av folkbildningsrörel- sens uppgifter, utvecklingsmöjligheter och behov samt omfattning av och vill- koren för statens understödjande verksamhet.
Det frivilliga bildningsarbetet präglas av en strävan att göra kulturens för- måner tillgängliga för alla medborgare. För landsbygdens del har denna princip hittills icke kunnat fullständigt genomföras, något som icke minst torde bero på bristande ekonomiska resurser. Detta förhållande är så mycket mera beklag— ligt, som folkbildningsrörelsen just på landsbygden äger särskilda uppgifter att fylla. Genom att väcka intresse för hembygden, dess liv och traditioner, kan det frivilliga bildningsarbetet verksamt bidraga till att skänka landsbygdens befolk- ning andligt rotfäste i dess nedärvda miljö. Sedan radio- och brevundervisning tagits i bildningsverksamhetens tjänst, ha dess möjligheter att nå ut till av- lägsna och glest befolkade bygder väsentligt ökats. Utredningsmännen böra undersöka, på vad sätt det frivilliga bildningsarbetets utbredande på landsbyg- den skall kunna främjas, särdeles inom sådana områden, som äro mindre gyn- nade i kulturhänseende.
Ehuru det för visso är önskvärt, att jämväl äldre personer i största möjliga omfattning deltaga i det frivilliga bildningsarbetet, står det dock klart, att detta i främsta rummet är en angelägenhet för ungdomen. Enligt vad 1939 års ung- domsvårdskommitté framhållit, kan ungdomens fritidsproblem bäst lösas inom föreningslivets ram. Uppenbart är, att bildningsarbetet i detta sammanhang ut- gör ett viktigt fostrande moment. Samtidigt ligger det i sakens natur, att detta arbete, som ställer krav på intellektuell anspänning, ofta har svårt att tävla om ungdomens intresse med nöjeslivet och sporten. Mellan å ena sidan idrotten och ett sunt nöjesliv, å andra sidan studier eller tillägnelse av konstens, littera- turens och musikens värden finnes dock ingen inre motsättning. Tvärtom synes det för den unga människans harmoniska utveckling önskvärt, att dessa syssel- sättningar gå hand i hand. Av befintliga institutioner torde hemgårdarna i viss mån ha lyckats att förverkliga denna tanke. Utredningsmännen böra undersöka, genom vilka medel ungdomen i större utsträckning än för närvarande må kunna vinnas för deltagande i det frivilliga bildningsarbetet. Problemets sammanhang med frågorna om nöjeskulturens höjande och folkets fysiska fostran bör sär-
skilt uppmärksammas. Om så befinnes lämpligt, bör samråd äga rum med 1939 års ungdomsvårdskommitté.
Folkbildningsarbetet bör tillgodose olika intresseriktningar och öppna vägar till skilda kulturområden. I detta hänseende har de senare årens utveckling inne- burit viktiga framsteg. Sålunda har folkbildningsrörelsen alltmera kommit att omspänna jämväl konstlivet, inför vilket den tidigare stått i huvudsak främ- mande. Utredningsmännen böra icke underlåta att pröva de möjligheter, som kunna föreligga att från statens sida främja en folklig konstuppfostran genom förmedling av den bildande konsten, teatern o. s. v. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt folkbildningsarbetet på musikens och sångens område, varvid är att märka den verksamhet, som bedrives av folkliga musikhögskolan i Arvika.
Av gammalt står det frivilliga bildningsarbetet i nära förbindelse med den folkliga självstyrelsens idé. Tanken, att vårt statsskicks rätta funktion är be- roende av samhälleliga kunskaper och ett självständigt omdöme hos den enskilde medborgaren, äger för visso alltjämt sin giltighet. En sådan medborgerlig mog— nad kan icke utan möda. vinnas. Skolundervisningen är knappast tillräcklig för dess uppnående, ej heller är skolåldern i detta fall den mest gynnsamma. En ansvarsfylld uppfattning av medborgarskapets betydelse kräver därför av de vuxna fortsatta ansträngningar för den politiska och ekonomiska bildningens för- djupning. Studier i hembygdens och fosterlandets samhällsliv, kultur och historia äro i synnerhet ägnade att levandegöra de nationella värdena. Utredningsmän- nen böra vid planläggningen av statens understödjande verksamhet taga hänsyn till dessa synpunkter.
Med avseende på studiemetoderna genomgår folkbildningsarbetet en förvand- ling, som ännu icke är» avslutad. Detta innebär icke, att gamla arbetsformer full— ständigt skulle sättas ur spel, men väl, att de nya bildningsmedel, i främsta rummet film och radio, som på senare tid vunnit burskap, måste tagas i an- språk för att höja det frivilliga bildningsarbetets effektivitet och bevara dess utvecklingsduglighet.
Biblioteksverksamheten torde vara minst berörd av förändringarna. Utred- ningsmännen böra härvidlag huvudsakligen undersöka, i vad mån ett ytterligare utbyggande av folkbiblioteksväsendet kan vara. erforderligt, samt verkställa där- med sammanhängande kostnadsberäkningar. De böra vara oförhindrade att, om de så finna lämpligt, ingå på frågan om möjligheterna att tillhandahålla allmän- heten god litteratur, särskilt klassiska verk, till billiga priser.
Mera invecklad är frågan om den populärvetenskapliga föreläsningsverksam— heten. Av skilda orsaker ha statsmakterna ansett nödvändigt att minska bidrags- givningen till denna gren av folkbildningsarbetet. Föreläsningen torde dock allt- jämt ha en uppgift att fylla såsom arbetsform i det frivilliga bildningsarbetet. Personlig kontakt mellan föreläsare och publik kan vara värdefull, särskilt om den utnyttjas till studievägledning och diskussioner. En effektivisering av före- läsningsverksamheten, exempelvis genom ökad användning av film, borde vara genomförbar. Utredningsmännen böra taga sikte på frågorna, i vad mån den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten alltjämt fyller ett väsentligt be- hov i det frivilliga bildningsarbetet, och, om så befinnes vara fallet, under vilka former verksamheten skall bedrivas.
I detta sammanhang bör frågan om statligt understöd för anordnande av bild- ningskurser upptagas till behandling. De så kallade flyttande folkhögskolekurserna ha visat sig erbjuda stora fördelar. Det kan sättas i fråga, om icke denna arbets- form borde komma till vidgad användning, varvid en differentiering av kurserna med tanke på olika syften kunde äga rum.
Genom tillvaratagande av radions och brevskoleundervisningens möjligheter har studiecirkelverksamheten på senare tid gjort stora framsteg. Den kämpar emellertid med betydande ekonomiska svårigheter, varför önskemål om stats-
understöd ha framförts. Utredningsmännen böra undersöka denna fråga samt framlägga förslag till de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga.
Av grundläggande betydelse för folkbildningsrörelsen i dess helhet är till- gången på kvalificerade föreläsare, lärare och studieledare. Frågan, huruvida sta- ten kan bidraga till att fylla de behov, som i detta hänseende föreligga, påkallar uppmärksamhet. Det bör övervägas, om icke tillfälle bör beredas docenter vid universitet och högskolor samt läroverks- och folkhögskolelärare att i ökad ut- sträckning medverka i det frivilliga bildningsarbetet. De av 1920 års folkbild— ningssakkunniga framlagda förslagen rörande dels en nationalekonomisk fort- bildningskurs för lärare, dels en allmän utbildningskurs i ekonomiska ämnen för studieledare böra prövas.
Ett stort antal organisationer äro verksamma inom folkbildningsrörelsen. Nå- gon ändring i detta förhållande kan icke ifrågasättas, då studieverksamheten är uppbyggd kring olika Specialintressen. Av praktiska och ekonomiska skäl måste emellertid samverkan mellan bildningsorganisationerna eftersträvas. Sådan sam— verkan har även kommit till stånd dels lokalt, dels länsvis och dels mellan riks- organisationerna. Utredningsmännen böra undersöka, om ytterligare framsteg kunna göras på denna väg. Grunderna för statens bidragsgivning till bildnings- förbundens organisationskostnader böra jämväl prövas. Härvid bör man över- väga, huruvida en riksorganisation, som bedriver bildningsverksamhet, bör ute— stängas från statligt understöd enbart av den anledningen, att dess medlems- antal är jämförelsevis lågt.
Under de senaste åren har folkbildningsarbetets betydelse jämväl för stärkande av den nationella sammanhållningen och försvarsviljan tydligt kunnat skönjas. Av detta skäl bör någon uppmärksamhet ägnas åt erfarenheterna från det under kristiden bedrivna upplysningsarbetet. Samtidigt har ett omfattande folkbild- ningsarbete vuxit fram inom försvarets ram. Detta har i viss utsträckning orga— niserats under samverkan mellan militära organ och frivilliga folkbildningsorga- nisationer till fromma för båda parterna. De möjligheter, som finnas att på denna väg stärka sambandet mellan försvaret och folket, böra beaktas. Utredningsmän- nen böra ägna uppmärksamhet åt denna verksamhet vid den allmänna översikten av folkbildningsarbetets former samt undersöka i vad mån en ytterligare utbygg- nad av samarbetet är möjlig. Vid behandlingen av dessa spörsmål böra utred- ningsmännen samråda med försvarets upplysningsutredning.
Den personliga valfriheten och det enskilda initiativet utgöra det frivilliga bildningsarbetets livsluft. Om dessa förutsättningar icke respekteras, uppstår fara för att det intresse, som möjliggjort den hittillsvarande framgången, minskas och den idealitet, som givit bildningssträvandena deras spännkraft, försvagas. Någon fortlöpande statlig kontroll av det frivilliga bildningsarbetet har hittills icke förekommit, om man bortser från den verksamhet, som utövas av skolöver— styrelsen genom bibliotekskonsulenterna och konsulenten för nykterhetsundervis- ning. Det bör icke heller för framtiden ifrågakomma att inrätta någon stat- lig förvaltningsmyndighet, som skulle kringskära folkbildningsorganisationernas rörelsefrihet. Med beaktande härav bör utredningsnämnden klarlägga, huru det behov, som må befinnas föreligga av en sammanhållande och rådgivande instans, lämpligen bör tillgodoses för framtiden.»
Vissa av de i direktiven angivna frågorna beröra problem, som för när- varande äro under utredning av andra kommittéer. Frågan om ungdomens deltagande i folkbildningsarbetet samt frågan om statligt stöd till hemgår- darna har utredningen sålunda haft gemensamma med ungdomsvård-skom- mittén. För undvikande av dubbelarbete har därvid överenskommits, att frå- gan om ungdomen och bildningsarbetet utredes av folkbildningsutredningen,
medan däremot ungdomsvårdskommittén utreder frågan om stöd åt hemgår- d'arna (fritidsgårdar). Beträffande denna senare fråga kommer utredningen sålunda endast att i ett kort avsnitt beröra vissa speciella problem. Frågan om universitetslärarnas användande i folkbildningsarbetet samt frågan om an- ordnande av särskilda kurser vid universitet och högskolor i folkbildnings- arbetets metodik har utredningen vidare diskuterat med universitetsbered- ningen, varvid de båda frågorna helt ansetts falla inom folkbildningsutred— ningens arbetsområde.
Som av direktiven framgår, ingår i utredningsmännens uppdrag att pröva möjligheterna att från statens sida främja en folklig kon-stuppfostran genom förmedling av den bildande konsten, teatern, musiken och sången. Det har synts utredningen riktigast att i ett särskilt betänkande behandla hela detta frågekomplex i den mån det avser särskilda stödåtgärder utöver det stöd, som enligt utredningens förslag skall tillkomma all studieverksamhet. Vid detta sitt ställningstagande har utredningen framför allt tagit hänsyn till att det frivilliga bildningsarbetet särskilt på musikens område för närvarande är ytterst vagt organiserat, samtidigt som olika aktioner pågå för att ge detta bildningsarbete mera fasta former. Enligt utredningens mening torde det vara möjligt att i början av nästkommande är bättre överblicka läget och före- slå de stödformer, som kunna synas lämpliga.
I enlighet med direktiven har utredningen inte ansett sig böra ingå på grunderna för statens understöd åt folkbiblioteksväsendet. Under utrednings- arbetets gång har det emellertid visat sig, att en översyn av dessa grunder skulle vara önskvärd i syfte att möjliggöra en intensifiering av biblioteksar- betet. Det synes utredningen angeläget, att denna fråga utredes på lämp- ligt sätt.
Det har icke heller ingått i utredningens uppdrag att närmare pröva folk- högskolans ställning och organisation i bildningsarbetet. Enligt utredningens mening torde emellertid en allmän omprövning av folkhögskolans uppgifter och villkor icke utan våda kunna uppskjutas, och utredningen vill för sin del livligt förorda, att en sådan kommer till stånd.
2. Utredningsarbetets bedrivande.
Redan vid sitt första sammanträde, som avhölls den 19 december 1944, beslöt utredningen att lämna de olika bildningsorganisationerna tillfälle att inkomma till utredningen med önskemål och förslag med avseende på folk— bildningsarbetet och dess framtid. I detta syfte tillskrev utredningen dels de till Samverkande bildningsförbunden anslutna organisationerna, dels en rad andra organisationer, som voro verksamma inom eller hade anknytning till folkbildningsarbetet. Av de sålunda tillskrivna organisationerna begag- nade sig 63 av det gjorda erbjudandet. De inkomna svaren ha i flera avse- enden legat till grund för utredningens arbete. Utredningen har vidare vid Ett par tillfällen varit i direkt kontakt med representanter för inom landet
verksamma bildningsorganisationer. Dels ha ledamöter av utredningen på inbjudan deltagit i av olika organisationer anordnade konferenser och sam- mankomster rörande bildningsarbetet, dels har utredningen vid ett par till- fällen själv kallat representanter för bildningsorganisationerna till allmänna överläggningar rörande aktuella bildningsproblem. Sådana överläggningar ha. hållits i Stockholm den 16 november 1945 och den 9 maj 1946.
För att erhålla närmare kännedom om vissa med folkbildningsarbetet sam- manhängande problem har utredningen vid flera tillfällen på ort och ställe anordnat överläggningar mellan utredningen och representanter för inom orten verksamma folkbildningsorganisationer. Sådana överläggningar ha an— ordnats i Kinna (Älvsborgs län), Alfshög (Hallands län), Nacka (Stockholms län) samt Turinge (Stockholms län). I särskilda folkbildningsfrågor har ut- redningen därjämte överlagt med en rad enskilda personer, av vilka här må. nämnas kassör Mauritz Andersson, studierektor Henrik Berglind, studierektor Sven Björklund, sekreterare Sture Bohlin, regissör Johan Falck, studierektor Sigfrid Leander, t. f. undervisningsrådet Ragnar Lund, fil. dr John Nihlén, förste intendenten Carl Nordenfalk, docent Gunnar Ollén, rektor Herman Stolpe och förste intendenten Sixten Strömbom. Som ovan nämnts har ut— redningen därutöver vid olika tillfällen samrått med representanter för andra nu pågående utredningar rörande problem med anknytning till folkbildningsarbetet. Överläggningar ha sålunda förekommit med 1939 års ungdomsvårdskommitté, med försvarets upplysningsutredning, med 1943 års radioutredning och med universitetsberedningen. Vidare har en represen- tant för 1940 års Skolutredning för utredningen framlagt vissa med skolans arbete sammanhängande folkbildningsproblem.
Med vederbörligt tillstånd företog utredningen i augusti 1945 en studie- resa till vissa folkbildningsinstitutioner i södra delen av Älvsborgs län. På utredningens uppdrag ha vidare ledamöterna Hirdman och Sundqvist i oktober 1945 företagit en studieresa till England. Ledamoten Åberg har slut- ligen på utredningens uppdrag tagit del av verksamheten vid ett antal hem— gårdar.
För av utredningen företagna specialundersökningar redogöres i vederbör- ligt sammanhang i betänkandet.
3. Folkbildningsarbetets terminologi.
Med den frihet, som utmärkt folkbildningsarbetet, är det naturligt, att detta icke kan uppvisa någon enhetlig terminologi. Å ena sidan kan samma benämning användas för olika begrepp, å andra sidan kan samma begrepp uppträda under en rad olika benämningar. Ur des-sa synpunkter torde ett par begreppsbestämningar vara nödvändiga som inledning till den följande översikten över det svenska folkbildningsarbetets historia och nuvarande om- fattning.
De anstalter, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, ha som
regel formen av föreningar. Då emellertid undantag finnas, har utredningen icke ansett sig kunna ersätta den hittillsvarande benämningen föreläsnings- anstalter med föreläsningsföreningar, något som eljest ur flera synpunkter skulle varit att föredraga. För den föreläsningsverksamhet, som bedrives genom riksförbund för studiecirkelverksamhet, förekomma omväxlande ter- merna föreläsningsserier, serieföreläsningar och föreläsningskurser. Serie- föreläsningar kunna jämväl anordnas av de lokala föreläsningsanstalterna. För riksförbundens föreläsningsverksamhet användes här benämningen före— läsningsserier, som synes minst ägnad att ge anledning till missförstånd.
De kurser i allmän och medborgerlig bildning, som anordnas med stats- understöd av Vissa föreningar, ha hittills kallats folkbildningskurser eller flyt- tande folkhögskolekurser. Den senare benämningen är numera oegentlig och bör icke vidare användas. De anordnande föreningarna bära omväxlande nam— nen folkbildningskursföreningar, folkhögskolekursföreningar, folkbildnings- förbund eller bildningsförbund. Benämningen bildningsförbund begag— nas samtidigt av vissa riksförbund för studieverksamhet, t. ex. Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges kristliga bildningsförbund, varjämte sammanslut— ningen av dessa riksförbund har benämningen Samverkande bildningsförbun- den. Folkbildningsförbundet är vidare namn på en förening med säte i Stock— holm; i denna ingå numera bland annat nyssnämnda folkbildningskursför— eningar som medlemmar. Det riktigaste hade'enligt utredningens mening varit att beträffande de föreningar, som anordna folkbildningskurser, använda benämningen länsbildningsförbund, men då vissa av dessa föreningar ha ett annat område än ett län till verksamhetsområde, synes denna benämning inte kunna komma i fråga. Under sådana omständigheter har utredningen stannat för att i sina olika förslag nedan kalla dessa förbund för folkbildningsförbund och använda benämningen studieförbund för riksförbunden för studieverk- samhet.
För de olika slag av studiecirklar, som förekomma, redogöres nedan 1 an— slutning till översikten över den nuvarande studiecirkelverksamheten. Till en definition av begreppet studiecirkel, sådant detta enligt utredningens mening bör bestämmas, återkommer utredningen i sitt förslag angående statsunder- stöd till studiecirkelverksamheten.
KAP. 2. '
Historisk översikt över det svenska folkbildningsarbetet.
Tiden fram till 1923,
Det svenska folkbildningsarbetets historia har sina rötter i den katolska och senare den protestantiska kyrkans undervisande verksamhet. En stor del av dess pedagogiska uppgifter övertogs efter hand av skolan, tidigast av den högre skolan, senare även av folkskolan. Ett fritt folkbildningsarbete i mo- dern mening kan emellertid knappast föras längre tillbaka än till slutet av 1700-talet. Upplysningstidens utilitariska strävanden och rationalistiska in- ställning bildade en fruktbar jordmån för intresset för folkuppfostran och tron på nyttiga kunskapers spridande.
Förutsättningarna för en nydaning på folkbildningens område voro dock ännu vid 1800-talets ingång ganska små. Vid denna tid ägde det gamla stånds- samhället fortfarande orubbat bestånd. Allmogen levde alltjämt i byalagens strängt sammanhållna gemenskap. Dess bildningsbehov tillfredsställdes i stort sett av den gamla traditionen, vars huvudbeståndsdelar utgjordes av religionskunskap och praktisk lantbrukskunskap av ålderdomligt snitt. För fantasiens behov svarade arvet av sagor och sägner, folkdikt och folkmusik, som ännu utgjorde ett levande inslag i den folkliga bildningen. Den stora striden om den obligatoriska folkskolan pågick, och ett fritt folkbildnings- arbete kunde ej komma i gång, så länge de konservativa skikten i göticismens och romantikens samhälle intogo en hållning, som fann ett typiskt uttryck hos Tegnér: »Den arbetande klassens bildning bör vara väsentligt religiös. Varje annan kunskap anses ej blott umbä-rlig utan även skadlig.»
Det bildningsarbete, som under denna tid började växa fram, fann under sådana omständigheter endast sporadiska uttryck. Med bokens centrala be- tydelse är det naturligt, att de begynnande folkbildningssträvandena i första hand inriktade sig på att skapa för allmänheten tillgängliga bibliotek. Bland föregångsmännen kan nämnas Jesper Svedberg, vilken som stiftschef i Skara (1702—35) verkade för lånbibliotek vid kyrkorna. På 1750-talet grundade i Stockholm den bekante boktryckaren Lars Salvius det första kända lån- biblioteket i anslutning till den bokhandelsrörelse, som han bedrev. Han fick många efterföljare både i Stockholm och i landsortsstäderna, och den lån— biblioteksrörelse, som på detta sätt framväxte som en gren av bokhandeln, kan betraktas som den egentliga föregångaren till det moderna folkbiblioteks- väsendet vid sidan om de »läsesällskap», som under 1700—talets senare del tillkommo här och var i landet i syfte att skaffa deltagarna tillgång till tid— ningar och böcker.
En av de äldsta uppgifterna om landsbygdens bibliotek hänför sig till början
av 1790—talet, då Rutger Maclean, den bekante förespråkaren för enskiftets genomförande, skänkte ett litet bibliotek till Skurups skola. Samlingen var uttryckligen avsedd för hemlån och omfattade arbeten i naturkunnighet, lant— bruk, historia etc. Märkligt är, att just den man, som gick i spetsen för om- daningen av den gamla bysamfälligheten och dess traditioner, på. detta sätt visade sig förstå, att en ny bas för en folklig bildningstradition borde skapas med bokens hjälp. Från övergången mellan 1700- och 1800—talen äro ytterligare ett par sockenbibliotek kända, bland annat det »barn— och socknebibliotek» i Lekeryds socken i Växjö stift, som grundlagts av komministern Jonas Johan Lagergren. Dessa sockenbibliotek, som framväxte i kyrkans hägn och hade ett utpräglat filantropiskt drag, togo sikte på allmogens bildningsbehov, och bokbeståndet sammansattes efter utpräglade nyttosynpunkter, där intresset för upplysning i jordbruk och lanthushåll dominerade.
Under 1800-talets förra. del skedde en fullständig omdaning av det svenska samhällets struktur. Genom den fortsatta exceptionellt starka befolknings- tillväxten under de första årtiondena skapades ett nytt samhällselement, ett landsbygdsproletariat, som saknade all bildningstradition. De gamla, fast sammanhållna byalagen, som inneslöto huvuddelen av det dåtida Sveriges befolkning, sprängdes sönder genom skiftena. För städernas del inträffade upplösningen av de gamla grupperna något senare. De liberala idéerna och näringsfrihetens genombrott ledde till skråväsendets upplösning vid århund— radets mitt. Med industrialismens framväxande uppstodo nya samhällsklasser, som likaledes saknade samband med de gamla bildningsformerna. 1862 års kommunallagar och representationsreformen 1865 gåvo slutligen individen större inflytande i kommun och stat men ställde även ökade krav på. hans allmänna och medborgerliga bildning.
Det är, som redan antytts, mot bakgrunden av denna tids sociala omda- ningsprocess, som man får se den folkbildningsverksamhet, som nu mera mål— medvetet började arbeta sig fram, till en början alltjämt med starka drag av filantropi. Direkta impulser kommo utifrån. Under en resa 1830—31 stude— rade Frans Anton Ewerlöf det engelska folkbildningsarbetet och stiftade be— kantskap med en av dettas föregångsmän, lordkanslern H. P. Brougham. Ewerlöf översatte dennes skrift Practical observations upon the education of the people och försåg den med ett tillägg om de samtida engelska folkbild— ningsinstitutionerna. Den utgavs 1832 av publicisten och bibliotekarien P. A. Wallmark under titeln Om folkbildning. Redan denna skrift upptog folk— bildningsarbetets gängse former: här förordades s. k. hantverksinstitut — ett slags arbetarföreningar — med föreläsningar, biblioteksverksamhet och afton— skolor_på programmet, utgivandet av folkskrifter och inrättande av folkbib— liotek på. landsbygden etc. Ungefär samtidigt (1833) framlade ledamoten av bondeståndet Pehr Sahlström sina bekanta förslag om inrättande av socken— bibliotek.
Ewerlöfs skrift nådde en viss publicitet genom recensioner i pressen. Hans försök att intressera kronprins Oscar, vilkens liberala idéer och stora in—
tresse för folkskolefrågan voro nogsamt kända, synas ej ha krönts av någon framgång. På Ewerlöfs och Wallmarks initiativ stiftades 1833 Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, varvid man i detalj följde engelska förebilder. Huvudsyftet var att utgiva folkskrifter, och 1833: började sällskapets välkända tidskrift Läsning för folket att utkomma. Bildningsarbetet mötte till en början många svårigheter, och Ewerlöf befarade, »att 'the march of intellect' blir hos oss långsam, särdeles om Regeringen skulle vara mindre benägen att lätta den».
Med Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande som mönster bildades i Karlstads stift år 1835 Föreningen till spridande av nyttig folkläsning. Under biskop & A. Agardhs ledning bedrev föreningen en energisk propaganda för bibliotek och folkskrifter. Under loppet av mindre än tio år inrättades socken— bibliotek i 38 av stiftets 42 socknar, varvid även socknarna själva lämnade till- skott till biblioteken. Bokbeståndet dominerades av »nyttig folkläsning», lantbrukslitteratur och dylikt, och böckerna präglades av en obestridlig torrhet.
Vid seklets mitt var överhuvud folkbildningsarbetets aktuella problem främst att åstadkomma nyttig folkläsning. Belysande är, vad en amerikansk resenär, Charles Loring Brace, berättar i en reseskildring från 1850-talet. Brace hade öppen blick för det fria folkbildningsarbetets betydelse och åter- ger bland annat ett samtal med en socialt intresserad godsägare om svårig— heterna att skaffa god läsning för folket. Någon litteratur, som kunde tjäna till stöd och utgångspunkt för bildningsarbetet, fanns inte, heter det. Ameri- kanen föreslog Fredrika Bremers böcker, men svensken fann dem alltför kom— plicerade och speciella. Bägge voro emellertid eniga om att krafttag behöv— des, om Sverige skulle kunna komma ur sin efterblivenhet på det fria bild- ningsarbetets område.
Skråväsendets upplösning 1846 medförde en ny söndersprängning av tradi- tioner, som även innefattat en bildningsform, låt vara av föråldrad typ. Be- hovet av nya bildningsformer gjorde sig även härvid gällande. Ett intres- sant experiment är 1840—50—talens bildningscirklar, som upplevde en kort men intensiv blomstringstid. Initiativtagare voro ett par gesäller i skräddar- skrået, som hösten 1845 under ledning av läkaren Johan Ellmin bildade >>en allmänlig, mänsklighetens gagn åsyftande anstalt». Mönstret var lord Broug— hams hantverksinstitut, och syftet var att hos »medlemmar av hantverks- och fabriksklasserna väcka och underhålla håg och sinne för tanke- och sedebil- dande sysselsättningar på helgdagsaftnarne —— — — samt att bringa ovan- nämnda samfunds medlemmar i förädlande beröring med varandra och med bildade personer ur andra samhällsklasser». Cirkeln startade med 12 med- lemmar och fick en rekordsnabb anslutning. Efter något år deltogo 700 ä 1 000 personer i samma-nkomsterna. Nya cirklar bildades på ett 30—tal plat- ser. Föreläsningar och bibliotek spelade en stor roll i cirklarnas bildnings- arbete. Cirklarnas livslängd blev i allmänhet ganska kort, vilket kan tills skrivas såväl ståndsmotsättningarna som bristande ledning. Mot slutet av 1850—talet hade de flesta bildningscirklarna upphört med sin verksamhet.
För folkbildningsarbetets vidare utveckling blev 1842 års folkskolestadga av genomgripande betydelse. Folkskolestadgans målsmän visade sig även uppskatta betydelsen av de vuxnas bildningsarbete, i det att till stadgan knöts en formlig föreskrift om sockenbibliotek: »För underhållande av de i skolan förvärvade kunskaperna och synnerligen för befrämjandet av en sann kristelig bildning —— — —— åligge det ock prästerskapet att uppmuntra till inrättandet och begagnandet av sockenbiblioteker samt därtill tjänliga böcker föreslå.» Härmed hade statsmakterna i princip fastslagit bibliotekens betydelse för bildningsarbetet, men något statligt stöd lämnades ej trots upprepade riks- dagsmotioner. På 1860-talet nådde sockenbiblioteksrörelsen sin första kulmen, till stor del tack vare folkskolinspektörernas insats, och bibliotek funnos då i 1 437 socknar. Med 1870—talet inträdde en stagnation, och vid sekelskiftet var verksamheten ganska ringa. På grund av föråldrat bokbestånd, svag eko— nomi och bristande intresse från myndigheternas och allmänhetens sida ned- lades ett stort antal bibliotek.
Landsbygdens bildningsarbete hade då erhållit en ny medelpunkt i folk- högskolorna. Böndernas nyvunna maktposition på 1860-talet väckte hos dem själva insikt om behovet av en ökad medborgerlig bildning. Män ur allmo— gens egna led — Ola Andersson i Nordanå och Sven Nilsson i Everöd — framlade förslag om en skola för den vuxna bondeungdomen 1867 — utan kännedom om den då mer än 20-åriga danska folkhögskolan. Kommittéer togo hand om uppslaget och utarbetade i samverkan med danska folkhögskole- män en för svenska förhållanden avpassad form. Redan 1868 kunde de tre första folkhögskolorna, Hvilan, Önnestad och Herrestad, mottaga sina första elever. 1872 beviljade riksdagen det första anslaget till verksamheten, och 1900 var antalet folkhögskolor uppe i 29. Folkhögskolornas föreläsningar voro i viss utsträckning öppna för ortens befolkning, och lärarna deltogo verk— samt i bygdens bildningsarbete.
Såväl sockenbiblioteken som folkhögskolorna hade tagit sikte på lands- bygd'sbefolkningens kunskapsbehov. Under senare delen av 1800—talet för- sköts tyngdpunkten i bildningsarbetet till städerna, som nu tillväxte snabbt. Denna förskjutning hängde samman såväl med folkökningen som industrialis— mens genombrott på 1880-talet. Vad som tidigare gällde om landsbygdens proletariserade skikt, kom nu att gälla om städernas och industriorternas, där arbetarklassens bildningsproblem aktualiserades. Det nya samhällets arbets- liv var mera ensidigt än det gamlas, men det ställde också. större krav på den arbetandes speciella fackskicklighet och krävde ofta av honom möjlighet att tillägna sig nya kunskaper, ej blott genom själva arbetet, utan även genom teoretiska studier. Utvecklingen följde två. linjer. Dels togos alltjämt initia— tiv till olika former av bildningsarbete bland arbetarna av företrädare för de bildade klasserna, som kände förpliktelse att dela med sig av den högre bildning, av vilken de själva voro delaktiga, dels hade arbetarklassens fram- steg i politiskt och socialt avseende möjliggjort, att den själv i betydande omfattning kunde övertaga ledningen av sitt bildningsarbete.
Mot bakgrunden av 80-talets grundsatser, på det filosofiska och estetiska området hämtade från positivismen och naturalismen, på, det naturvetenskap- liga "från utvecklingsläran, erhöll folkbildningsarbetet under 1800—talets sista decennier en ny prägel. De kulturradikala strömningarna fingo sitt starkaste uttryck i Stockholms arbetareinstitut. Den kände stockholmsläkaren Anton Nyström fick under intryck av sina erfarenheter under den första stora strej- ken och arbetarmötet 1879 uppslaget till institutet och lyckades förverkliga sina planer 1880. Enligt Nyströms programuttalande avsåg institutet att »till arbetare och andra, såväl kvinnor som män, vilka under uppväxten varit i saknad av bildning, meddela en vetenskaplig, humanistisk och estetisk skol- ning». Undervisningen hade e] yrkesskickligheten utan den allmänt mänsk- liga bildningen till mål. Arbetet bedrevs i form av föreläsningar, biblioteks- verksamhet etc. Redan första verksamhetsåret uppgick antalet föreläsningar till 224 och åhörarna till 21 500.
Med Stockholms arbetare-institut som förebild upprättades dylika bildnings- anstalter i flera städer. Syftet var att giva städernas arbetare en motsvarig- het till landsbygdens folkhögskola. Undervisningen skedde huvudsakligen i form av föreläsningar. Från 1884 beviljade riksdagen årliga anslag till »före- läsningskurser för arbetarklassen», till en början endast inom städerna. Understöden, vilka ända fram till 1908 hade denna beteckning, fördelades mellan arbetarinstituten. Benämningen innebar emellertid icke, att föreläs- ningsverksamheten var en arbetarklassens uteslutande angelägenhet; åhörar- skarorna rekryterades till stor del även från medelklassen.
1800-talets båda sista årtionden fingo sin särprägel av det starka akade— miska inslag, som folkbildningsarbetet då kunde uppvisa. Tanken på en sam- verkan mellan universitet och folkbildning ledde sitt ursprung från England och fick där fast form i den s. k. university extension. På ett folkhögskole- möte i Uppsala 1892 framlade professor J. A. Lundell ett förslag om en svensk >>universitetsutvidgning». Främst professor Harald Hjärne hävdade starkt universitetens förpliktelser att »med personliga krafter och de för studierna avsedda hjälpmedel som stå dem till buds, på sitt särskilda sätt deltaga i samtidens strävanden för den allmänna bildningens förkovran». Från 1893 medverkade universitetslärarna vid av universiteten anordnade sommarkurser, till vilka statsanslag utgingo från 1903. Kursdeltagarna, till stor del lärare och lärarinnor, entusiasmerades att bilda föreläsnings- föreningar på sina hemorter. År 1893 tilldelades även landsbygdens före— läsningsanstalter statsunderstöd. I Lund gingo vetenskapsmännen i spetsen för föreläsningsverksamheten, och på initiativ från universitetshåll bildades 1898 Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar, som alltid haft ett nära samband med universitetet. Med denna centralbyrå som mönster organiserades Västra Sveriges folkbildningsförbund 1901 i Göteborg och Centralföreningen för populärvetenskapliga föreläsningar (sedermera Folk— bildningsförbundet) i Stockholm 1902. Även från universitetet i Upp— sala bedrevs en betydelsefull populärvetenskaplig föreläsningsverksamhet.
Också studenterna rycktes med i folkbildningsarbetet. Forum blevo poli- tiska och sociala studentföreningar såsom Studenter och arbetare, Verdandi och Heimdal, alla i Uppsala. Mellan Verdandi och Heimdal uppstod en ädel tävlan till folkbildningens fromma. Föreningarna gjorde framför allt sin in— sats med de bekanta småskriftsserierna, men också på folkbiblioteksväsen- dets område voro de verksamma genom utredningar och rådgivning, kataloger och vandringsbibliotek etc.
Efter 1901 års stora folkbildningsmöte visade studenternas folkbildnings— intresse tecken på avmattning. Under det nya seklet blev det i stället de under 1800-talet framvuxna folkrörelserna, som kommo att dominera. bild— ningsarbetet. Att dessa målmedvetet engagerade sig i detta, skulle bli av största betydelse för den kommande utvecklingen. Folkrörelsernas uppkomst stod i direkt samband med samhällets omdaning och demokratisering. De växte fram som nya gruppbildningar, och de tillfredsställde många av de be— hov, som de gamla gruppernas upplösning hade skapat, däribland också vissa bildningsbehov. Tidigast framträdde de religiösa väckelserörelserna, som i början av 1700-talet nådde Sverige men erhöllo sitt egentliga genombrott på 1850—talet. I den demokratiska utvecklingen spelade de en viktig roll där- igenom att de tillkämpade sig mötesfrihet och organisationsrätt. Redan tidigt skilde sig väckelsernas medlemsskaror från andra genom att de sysslade med böcker, voro »läsare». Deras studier av bibel och postillor och icke minst missionslitteratur inneburo i vissa fall även en intellektuell väckelse, som ut- vecklades genom en senare metodisk studie- och biblioteksverksamhet.
Stor betydelse för bildningsarbetet fick även nykterhetsrörelsen. I sitt tidigare skick hade den under Peter Wieselgrens ledning kulminerat med 1855 års avskaffande av husbehovsbränningen. Nya impulser kommo från de anglo— saxiska länderna, och bildandet av godtemplarloger i Sverige från 1870- talet betecknade uppkomsten av en omfattande folkrörelse. Inom folkbild- ningsarbetet ha nykterhetsordnarna utfört ett pionjärarbete, som redan från början syftade vida över den blotta nykterhetsupplysningen. Hos I.O.G.T. Växte den moderna studiecirkelrörelsen fram. Initiativet togs 1902 av seder— mera lektor Oscar Olsson, som utbildade en för svenska förhållanden lämpad studiemetod med grupparbetet som det centrala. Cirkelns arbete byggde på det egna biblioteket, och jämsides med studiecirklarna utvecklades förenings— biblioteken, som icke blott tillgodosågo cirkelstudierna utan även fungerade som små folkbibliotek. De första flyttande folkhögskolekurserna funno även ett verksamt stöd hos nykterhetsrörelsen, som bildade de första folkhög- skol-ekursföreningarna och utdelade de första anslagen till denna bildnings— gren. Vid sidan om I.O.G.T. ha andra nykterhetsorganisationer uppstått. Sveriges blåbandsförening (1883) har ensam bland de stora nykterhetsorga— nisationerna "behållit den religiösa läggning, som ursprungligen präglade alla. Nationaltemplarorden (N.T.O.) bildades 1922 genom en sammanslagning av de tidigare Nationalgodtemplarorden och Templarorden. Den angav sig redan från början som religiöst och politiskt neutral. Folkbildningsarbetet och.
20 fredsfrågan intogo ett framträdande rum på dess program. Liksom National- godtemplarorden tillkom även den arbetarrörelsen närstående nykterhets- orden Verdandi (N.O.V.) genom utbrytning ur I.O.G.T. (1896). Alla dessa organisationer ha bedrivit och flertalet bedriver alltjämt självständigt studie— arbete. Sveriges blåbandsförenings studieverksamhet bildades 1908 och Nationaltemplarordens studieförbund 1922. I.O.G.Tzs riksförbund fick sin organisatoriska form 1928. N.O.V. bedrev från början egen studieverksam— het men anslöt sig 1913 till Arbetarnas bildningsförbund, som bildats före- gående år.
Redan före 1912 hade inom arbetarrörelsen bedrivits en systematisk bild- ningsverksamhet. Studiecirkelverksamhet hade sålunda förekommit — för- utom ino'm N.O.V. — inom socialdemokratiska ungdomsförbundet. Även annat bildningsarbete hade förekommit. I syfte att åstadkomma större effek- tivitet i detta bildningsarbete bildades -— efter en konferens på inbjudan av socialdemokratiska partistyrelsens verkställande utskott — Arbetarnas bild— ningsförbund i november 1912. Det nya förbundet var en samorganisation, »en sammanslutning av fackliga, politiska, kooperativa och kulturella huvud- organisationer inom den svenska arbetarrörelsen». De anslutna huvudorga- nisationerna utgjorde från början 6, bland dem Landsorganisationen, Koope- rativa förbundet och Socialdemokratiska arbetarpartiet. Initiativtagare till förbundet var dåvarande folkhögskolläraren Rickard Sandler. På A.B.F:s program upptogs redan från början de verksamhetsgrenar, som alltjämt do- minera förbundets arbete: instruktionskurser, studiecirkel- och biblioteks- verksamhet samt föreläsningsverksamhet. Genom A.B.F:s stiftande inten- sifierades folkbildningsarbetet inom arbetarvärlden. Ett nytt genombrott kom med författningens ytterligare demokratisering och 8—timmarslagens anta- gande av urtima riksdagen 1919. Fritidsproblemet blev en fråga av stora dimensioner, och folkbildningsarbetet kom att inta en central plats i detta.
I syfte att bereda landsbygdens ungdom samma möjligheter till förenings- teknisk skolning och medborgerlig utbildning, som arbetarrörelsens ungdom erhållit i sina organisationer, startades 1917 Svenska landsbygdens ungdoms- förbund (S.L.U.) och 1918 Jordbrukarungdomens förbund (J.U.F.).
En ny form för bildningsarbete tillkom, då rektor Uno Stadius år 1905 efter mönster från Finland anordnade de första flyttande folkhögskolekur- serna, vilka mottogos med stort intresse. Som redan nämnts upptog I.O.G.T. denna kursverksamhet på sitt program; från 1907 lämnade orden ett årligt understöd på 2 000 kronor, varjämte verksamheten erhöll anslag från lands— ting och kommuner. Till 1918 anordnade I.O.G.T. så gott som alla dessa kurser; som lokala anordnare stodo olika loger. Sedermera bildades i länen särskilda föreningar, vilka hade till uppgift att anordna flyttande folkhög- skolekurser.
Fram till 1900—talets början hade folkhögskolan framför allt varit bonde- ungdomens skola. När samhället omdanades genom industrialiseringen och städernas starka tillväxt, kommo folkhögskolorna att stå främmande för stora
lager av folket och hotades av en viss stagnation. En förnyelse inträdde genom att även folkhögskolorna i viss utsträckning vunno anknytning till folkrörelserna. År 1906 upprättades Brunnsviks folkhögskola för arbetarung— dom; den blev den första »rörelseskolan» och sedan medelpunkten för A.B.F:s studieverksamhet. År 1908 öppnade nykterhetsrörelsen en folkhögskola på. W endelsberg, och senare ha även andra folkrörelser — den ungkyrkliga rörel- sen och frikyrkorörelserna, kooperationen och idrottsrörelsen — grundat egna folkhögskolor.
Parallellt med det övriga folkbildningsarbetet hade även folkbiblioteks- rörelsen kraftigt utvecklats, varvid städernas bibliotek gingo i spetsen för ut— vecklingen. År 1905 erhöllo folkbiblioteken för första gången understöd av statsmedel. Detta maximerades till" 75 kronor per bibliotek, och under det första året utgingo sammanlagt 32 000 kronor till 634 bibliotek. Trots de låga beloppen medförde statsunderstöden ett påtagligt uppsving i biblioteks- rörelsen. Genom danska och amerikanska impulser — förmedlade genom pro— fessor Andreas Schack Steenberg och fil. dr Valfrid Palmgren — spreds den amerikanska grundsynen på biblioteksverksamheten: biblioteken skulle vara avsedda för alla samhällsklasser, alla åldrar och alla studie- och läsintressen; biblioteken fordrade ändamålsenliga lokaler med öppna hyllor och special— utbildad personal, och biblioteksarbetet skulle anknytas till bildningsarbetet i alla dess former. Efter en på offentligt uppdrag verkställd utredning av dr Palmgren tillkom 1912 års biblioteksförfattning, som avsevärt ökade under- stödsbeloppen för de kommunala biblioteken (maximum 400 kronor), var- jämte skol- och studiecirkelbibliotek även blevo berättigade till statsunder- stöd (maximum 150, respektive 400 kronor). Redan första året utgick nära 100 000 kronor i statsunderstöd, och detta ökades kraftigt under de följande åren. Samtidigt tillsattes två 'bibliotekskonsulenter i ecklesiastikdepartemen- tet (sedermera i skolöverstyrelsen) som rådgivande och kontrollerande myn— dighet. Under 1920-talet erhöllo även sjukhusbiblioteken statsunderstöd.
Den utomordentligt snabba utveckling, som det fria och frivilliga folk— bildningsarbetet genomgick under 1900-talets två första årtionden, uppen— barade även påtagliga brister. Eftersom föreskrifter om samverkan mellan olika grenar av folkbildningsarbetet saknades, utvecklades detta ofta med en viss brist på planmässighet och effektivitet. På grund av allt för små ekono- miska tillgångar kunde biblioteken ej fylla sin uppgift i samhället; både lokaler och bokbestånd voro otillräckliga och utbildad personal saknades. Trots ett omfattande och betydelsefullt arbete erhöllo vissa grenar av folk- bildningsarbetet Såsom de flyttande folkhögskolekurserna och studiecirkel— arbetet icke något statsunderstöd. Mot bakgrunden härav och utan tvivel även under intryck av förhållanden, som hängde samman med det definitiva demokratiska genombrottet 1918, ställdes från olika håll krav på en allmän översyn av folkbildningsarbetets villkor. Vid 1920 års riksdag framlades dessa krav i ett flertal motioner, den mest omfattande av lektor Oscar Olsson _ och numera statsrådet P. E. Sköld. Med anledning av motionerna begärde
riksdagen utredning om dels på vad sätt det fria och frivilliga folkbildnings- arbetet borde omläggas och utvecklas för att bättre kunna fylla sin upp- gift att nå vidast möjliga kretsar av de bildningssökande i vårt land och verka höjande på folkets andliga och fysiska hälsa, dels huru statsmakterna bäst skulle kunna stödja och främja ifrågavarande arbete. Med anledning av riksdagens beslut tillkallades i juli 1920 fem sakkunniga med uppdrag att verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga voro professor Knut Kjellberg, ordförande, riksdagsman Per Nilsson i Bonarp, lektor Oscar Olsson, förste bibliotekskonsulent Fredrik Hjelmqvist och folkhögskolläraren Yngve Hugo. Efter Kjellbergs död utsågs professor Claes Lindskog till ledamot och ordförande i kommittén.
Som följd av den stora kommittéindragningen upplöstes kommittén i slutet av maj 1923. Då förelåg ett preliminärt förslag till utlåtande, som de sak- kunnigas ordförande sedermera fick i uppdrag att överarbeta och slutredigera. Det slutliga förslaget avlämnades i oktober 1923 (SOU 1924: 5).
Folkbildningssakkunnigas betänkande.
Då många av de problem, som behandlades i 'de folkbildningssakkunnigas betänkande, alltjämt äro aktuella, och betänkandet därtill i mycket kommit att bilda utgångspunkten för de senare decenniernas folkbildningsdiskussion, torde en kort redogörelse för betänkandets huvudpunkter vara på sin plats.
De sakkunniga framhöllo inledningsvis, att de avstått från att granska folk- bildningsarbetet i hela dess vidd utan koncentrerade sig — efter en oriente- ring om folkbildningsarbetets uppgifter —— på en utredning av de tre huvud— grenarna, folkbibliotek, föreläsnings- och studiecirkelverksamhet, vartill kom ett förslag om inrättande av särskilda folkbildningsavdelningar vid univer- siteten. Av hänsyn till det statsfinansiella läget utarbetade de sakkunniga mer detaljerade förslag endast beträffande sådana åtgärder, som under då rådande förhållanden ansågos möjliga att vidtaga, samt rekommenderade, att den allsidiga utredningen senare fullföljdes. Av återstående frågor, som enligt riksdagens skrivelse och enskilda motioner hänskjutits till utredningen, borde enligt de sakkunniga speciellt följande utredas: 1) möjlighet att bereda lärare vid olika undervisningsanstalter tjänstledighet för att under viss begränsad tid deltaga i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet; 2) möjligheterna till folklig konstuppfostran i folkbildningsarbetet genom att i detta taga till hjälp den bildande konsten, tillämpad konst (med konsthantverk och slöjd), musiken och sången samt teatern; 3) åtgärder för utgivande av folkupplagor av klassiska verk; 4) åtgärder för nöjeskulturens höjande; 5) åtgärder för folk- bildningsarbetets medverkan i vårt folks fysiska fostran; 6) åtgärder för ska- pande av bygdegårdar och folkbildningshem. Flertalet av dessa frågor till hör de uppgifter, som föreliggande utredning fått sig förelagda.
Enligt de sakkunniga vore någon prinicipiell omläggning av det nuvarande folkbildningsarbetet ej behövlig eller önsklig. De dåvarande kommunala och enskilda folkbildningsorganisationerna fyllde på det hela taget väl sin uppgift-.
De föreslagna åtgärderna gingo följaktligen i huvudsak ut på att stärka och vidare utveckla dessas verksamhet samt att åstadkomma ett intimare sam— arbete mellan dem.
I fråga om folkbiblioteken framhöllo de sakkunniga, att dessas verksamhet borde utvecklas mot starkare koncentration och större effektivitet. Behovet av böcker borde tillgodoses dels genom ett bättre samarbete mellan olika lokalbibliotek, dels genom inrättandet av supplerande centralbibliotek. Biblio- teken måste förses med tidsenliga lokaler. För att uppmuntra till ett mera rationellt biblioteksarbete i de större biblioteken föreslogos väsentligt höjda statsanslag (maximum 10 000 kronor) samt efter danskt mönster tilläggsunder- stöd till bibliotek med läsrum och lämpligt sammansatt handbokssamling samt till bibliotek med utbildad personal. Endast ett bibliotek eller system av bibliotek i varje borgerlig kommun föreslogs skola kunna erhålla statsbidrag. Frågan om bättre understödsvillkor för skolbiblioteken hänsköts till skolöver— styrelsen.
De sakkunniga föreslogo vidare, att statsunderstöd skulle utgå till biblio— teksverksamhet, som bedrevs genom studiecirklar och andra föreningar, för så vitt föreningen i fråga var ansluten till och ansökte om statsunderstöd genom riksförbund av viss storlek. Villkoren för understöden voro så avvägda, att planmässig studiecirkelverksamhet skulle bli särskilt uppmuntrad. Under— stödet skulle sålunda i vissa fall utgå med hälften av och i andra fall med samma summa som ortsbidraget; i regel skulle för varje förening och studie— cirkelbibliotek statsunderstödet uppgå till hälften av ortsbidraget, men bok- anskaffning i samband med på visst sätt kvalificerat studiecirkelarbete (»plau- mässigt» arbete under minst 10 sammanträden under läsåret) skulle berättiga till statsunderstöd lika med ortsbidraget, dock blott för det belopp, som an- vänts just för bokanskaffningen i fråga. För denna typ av bibliotek skulle understödsmaximum vara 1 000 kronor per år och riksförbund, med det undan- tag att statsunderstödet till biblioteksverksamhet i samband med kvali- ficerat studiecirkelarbete ej skulle drabbas av annan maximibest—äm- melse än att högst 400 kronor skulle kunna utgå för varje studiecirkel enligt dessa grunder. Föreningsbiblioteken skulle kostnadsfritt ställas till allmänhetens förfogande och vara underkastade samma fordringar i fråga om bokbestånd och öppethållande som ett kommunalt bibliotek. Be— träffande studiecirkelbiblioteken föreslog lektor Olsson i en reservation i vissa avseenden gynnsammare understödsvillkor.
Vad föreläsningsverksamheten beträffade, föreslogo de sakkunniga, att stats— anslaget skulle få karaktären av förslagsanslag och uppföras å oordinarie stat—. Den mest genomgripande av de förändringar, som i övrigt föreslogos, var, att de sakkunniga förordade ett genomförande av en resekostnadsfördelning, av- sedd att minska kostnaderna för de avlägset liggande trakterna. Förslaget gick i stort sett ut på att varje föreläsningsanstalt skulle erlägga en viss avgift för varje föreläsning, som anstalten anordnade, och denna avgift, som skulle årligen fastställas av skolöverstyrelsen, skulle med vissa undantag vara lika
med halva den beräknade medelkostnaden för föreläsning, varvid hänsyn dock endast skulle få tagas till utgifter för föreläsarnas honorar, resa och vivre. Den andra hälften skulle bestridas av statsmedel. Avgiften skulle sänkas med hälften i fråga om vissa underhållningar med sång, musik eller uppläsning under förutsättning att dessa fyllde rimliga krav på konstnärlighet samt hade folkbildande värde. Katalogen över föreläsare skulle utgivas av skolöversty— relsen. Förbudet mot politiska eller religiösa ämnen borde enligt de sakkun- niga borttagas.
Beträffande de s. k. flyttande folkhögskolekurserna föreslog betänkandet understöd till undervisningsverksamheten och därtill administrationsanslag till de föreningar, som anordnade kurserna. Understödet till undervisningsverk- samheten föreslogs skola utgå med hälften av lärarnas honorar, reseersätt- ning och traktamente, dock högst 125 kronor för föreläsningsvecka med minst 10 undervisningstimmar ochsammanlagt högst 4500 kronor per år och för- ening. Folkhögskola, som förband sig att under minst 12 veckor av läsåret ställa lärare till förfogande för undervisningsverksamhet vid flyttande folk- högskolekurser eller kombinerade föreläsnings— och studiecirkelkurser, skulle för anställande av en e. o. lärare vid skolan erhålla ett särskilt statsbidrag uppgående till författningsenligt utgående minimiavlöning jämte dyrtidstill- lägg. Av folkhögskolekursförening fast anställd lärare skulle. slutligen enligt vissa grunder i tjänste-, löne- och pensionsavseende jämställas med ordinarie folkhögskollärare. För kurser i ekonomiska frågor föreslogs ett statsunder— stöd om sammanlagt 60 000 kronor. Befattningen som föreläsningskonsulent, som då ännu fanns uppförd på skolöverstyrelsens stat, föreslogs skola bliva ordinarie heltidsbefattning, varvid innehavaren på samma gång skulle få. till uppgift att vara konsulent även för studiecirkelverksamheten (frånsett den del därav, som gällde biblioteksarbetet) och nykterhetsundervisningen.
I fråga om studiecirkelverksamheten föreslogo de sakkunniga., att under- stöd skulle utgå icke endast Itill cirklarnas biblioteksverksamhet utan även till arvode åt lärare och föreläsare, varjämte bidrag liksom tidigare skulle utgå till bestridande av studieförbundens organisations och administrations- kostnader. Till studiecirklar i sådana elementära ämnen, vilka ingingo i folk- skolans undervisningsplan, skulle statsunderstödet utgå med högst en fjärde- del av uppburet lärararvode och högst 50 kronor för varje årskurs. Arbets- ti-den skulle för sådan studiecirkel omfatta minst 24 veckor med minst 1 timme i veckan och deltagarantalet uppgå till minst 10. För studiecirklar i främmande språk skulle statsunderstödet utgöra högst två tredjedelar av lärararvodet, 'dock högst 240 kronor under läsår. Kompetent språkman skulle vara anställd som lärare. Arbetstiden skulle utgöra 2 år med minst 24 sam- mankomster varje läsår och deltagarantalet uppgå till minst 10. Förutom till dessa båda grupper av studiecirklar föreslogs understöd skola utgå till stu- diecirklar, som arbetade i förening med under hela vinterhalvåret pågående föreläsningskurser. Understödet skulle utgå med två tredjedelar av lärar- arvodet inklusive ersättning för resa och vivre. Vissa cirklar förutsattes skola
som ledare ha akademiska lärare (s. k. universitetscirklar). För dessa lärare skulle arvodet utgöra 75 kronor för dubbeltimme och årskostnaden för staten 1600 kronor per studiecirkel. För universitetscirkel beräknades arbetstiden till i regel minst 2 år med årligen minst 24 sammankomster, omfattande 1 timmes föreläsning och 1 timmes studiecirkelarbete. För andra cirklar av denna typ beräknades arvodet till 50 kronor fördubbeltimme och arbetstiden till 1 år med 24 sammankomster per år. Deltagarantalet föreslogs i fråga om båda cirkeltyperna till minst 10. Deltagarna skulle förbinda sig att efter lärarens anvisning utarbeta ett visst antal skriftliga uppsatser i ämnet.
Ledningen av universitetscirklarna skulle tillkomma vid universitet in- rättade folkbildningsavdelningar. Som självskriven ordförande för en så- dan avdelning föreslogs universitetets rektor och därutöver skulle avdel- ningen bestå av 5 universitetslärare, valda av det större akademiska konsi— stor'iet, och 5 representanter för folkbildningsorganisationerna. Avdelningen skulle hos sig ha anställd en sekreterare och verkställande ledamot. Som lärare i universitetscirklarna räknade de sakkunniga i första hand med univer- sitetens docenter, och de sakkunniga föreslogo, att docent, som innehade docentstipendium, skulle kunna med kanslers medgivande utbyta den honom åliggande undervisningsskyldigherten mot ledande av universitetscirkel.
De sakkunniga föreslogo slutligen, att de inom skolöverstyrelsen anställda folkbildningskonsulenterna (de ?) bibliotekskon'sulenterna samt föreläsnings- och studiecirkelkonsulenten) skulle samm-anföras till en särskild rotel med en av kon'sulenterna som undervisningsråd och chef. För årliga konferenser mellan skolöverstyrelsen och representanter för folkbildningsorganisationerna föreslogs ett särskilt anslag om 2 000 kronor.
Folkbildningssakkunnigas betänkande väckte på ett par punkter kritik från olika håll. I fråga om biblioteksverksamheten framställdes sålunda yrkan- den, att understöd till föreningsbiblioteken skulle utgå efter samma grunder som för de kommunala biblioteken. Den föreslagna resekostnadsfördelningen vid de populärvetenskapliga föreläsningarna avstyrktes från flera håll, då för— slaget ansågs alltför komplicerat. I stället föreslogs från något håll, att rese— kostnadsbidragen till föreläsare skulle utgå efter liberalare grunder. De före— slagna folkbildningsavdelningarna vid universiteten tillstyrktes med vissa modifikationer. Det föreslogs sålunda från universitetshåll, att representan- terna för folkbildningsorganisationerna icke skulle intaga samma ställning som universitetens representanter utan bilda en rådgivande nämnd. Förslaget om docents rätt att utbyta ordinarie undervisningsskyldighet mot ledande av universitetscirkel tillstyrktes endast av en minoritet bland de hörd—a universi- tetsinstanserna.
Med ledning av de inkomna remissyttrandena omarbetade skolöverstyrel— sen förslaget på vissa punkter. I fråga om biblioteken föreslogs, att samma ansl-agsbestämmelser skulle gälla för alla bibliotek. För samtliga inom en kommun befintliga bibliotek föreslogs ett gemensamt maximum om 15 000 kronor. Statsunderstödet skulle utgå efter en fallande skala. För att und—
26 vika att premiera en splittring av biblioteksväsendet skulle därvid vid be- räkning av den procentsats, efter vilken statsunderstödet skulle utgå till för- eningsbiblioteken, samtliga föreningsbililiotek i kommunen räknas som en en- het. I fråga om skolbiblioteken framlade överstyrelsen ett förslag, som inne- bar väsentligt förhöjda statsunderstöd. Vad föreläsningsverksamheten an- gick, förordade överstyrelsen i stort sett ett bibehållande av då gällande be- stämmelser och avstyrkte förslaget om resekostnadsfördelning och därmed sammanhängande förslag angående statsunderstödets utbetalande m. m. Där- emot tillstyrkte överstyrelsen förslaget, att anslaget skulle uppföras som för- slagsanslag. I fråga om folkhögskolekurserna avstyrkte överstyrelsen förslaget att låta lärare vid dylika kurser få delaktighet i folkhögskolans pensionsan- stalt liksom förslaget om extra statsanslag till folkhögskola för folkbildnings- arbete, som ej hade direkt sammanhang med skolan. I fråga om kursernas längd föreslog överstyrelsen, att minst 3 veckor som regel skulle föreskrivas med minst 10 undervisningstimmar i veckan.
Beträffande studiecirkelverksamheten tillstyrkte skolöverstyrelsen i prin- cip förslaget om understöd men föreslog vissa ändringar i grunderna för understöd's utgående. För studiecirklar i elementära ämnen föreslogs sålunda en sänkning av maximib'eloppet från 50 till 30 kronor och arbetstidens längd från 24 veckor med minst 1 timmes undervisning i veckan till 8 veckor men med bibehållet antal undervisningstimmar. "För studiecirklar i främmande språk föreslogs, att statsunderstöd skulle utgå med högst hälften av utbetalt lärararvode med ett maximum av 120 kronor för år. Med studiecirklar i främ- mande språk jämställdes studiecirklar i svenska språket med uppsatsskriv- ning med den skillnaden, att man- i fråga om dessa cirklar inte krävde tvåårig arbetstid. Vad universitetscirklarna angick, godtog överstyrelsen i stort sett de sakkunnigas förslag. I likhet med universitetsmyndigheterna föreslog överstyrelsen i fråga om universitetens folkbildningsavdelningar, att repre- sentanterna för folkbildningsorganisationerna skulle utgöra en rådgivande nämnd. Slutligen avstyrkte överstyrelsen förslaget om en särskild folkbild- ningsrotel inom överstyrelsens folk-skolavdelning. I stället för inrättandet av en särskild befattning som konsulent för föreläsnings, folkbildnings- och nykterhetsfrågor föreslogs, att tre särskilda arvodesbelopp skulle utgå för ända- målet med rätt för överstyrelsen att anpassa sig efter för handen varande om— ständigheter. Överstyrelsen ansåg ej uteslutet, att det i en framtid skulle kunna komma att visa sig önskvärt, att en mera fristående ställning i skol- överstyrelsen bereddes åt hithörande ärenden genom en särskild folkbild- ningsavdelning inom skolöverstyrelsen, sidoordnad med läroverks, folkskol- och yrkesskolavdelningarna.
Utvecklingen efter 1923. På grund av det då rådande statsfinansiella läget kom de sakkunnigas för- slag rörande det fria och frivilliga folkbildningsarbetet aldrig att framläggas i sin helhet. Vissa av de i betänkandet behandlade frågorna gjordes emeller—
tid senare till föremål för riksdagsbehandling. Efter motion genomfördes sålunda vid 1928 års riksdag understöd till de flyttande folkhögskolekurserna i huvudsak i överensstämmelse med skolöverstyrelsens ovan refererade för- slag. Vid nästa års riksdag genomfördes den ur statsfinansiell synpunkt mest ingripande reformen, frågan om folkbiblioteksväsendets omorganisation. Pro- positionen följde i huvudsak skolöverstyrelsens förslag, dock med vissa änd- ringar i fråga om maximiunderstödets storlek. Vidare ställdes frågan om ändrade understödsvillkor för skolbiblioteken på framtiden. Propositionen tillstyrktes av ett enhälligt statsutskott med den ändringen, att anslaget i motsats till vad propositionen föreslagit erhöll natur av förslagsanslag, och antogs utan debatt eller votering. Den ännu gällande kungl. kungörelsen an— gående understödjande av folkbiblioteksväsendet utfärdades i januari 1930.
Här kan även nämnas, att nya bestämmelser angående understöd till den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten utfärdades i juli 1929; de togo i flera avseenden hänsyn till de folkbildningssakkunnigas förslag.
I'nder de följande åren företogos vissa ändringar i bestämmelserna rörande statsunderstöden till folkbildningsarbetets olika grenar. År 1931 genomför-' des de förbättrade understödsvillkoren för skolbiblioteken. Samma år erhöll Svenska sjömansbiblioteket understöd av statsmedel. 1932 indrogs befatt- ningen som föreläsningskonsulen-t hos skolöverstyrelsen, vilket föranledde vissa ändringar i kungörelsen angående understöd till populärvetenskapliga föreläsningar. År 1933 utvidgades statsunderstödet till skolbibliotek att om- fatta även bibliotek vid folkhögskolor och liknande läroanstalter.
De nya understöd-sbesrtämmelserna rörande biblioteken, föreläsningsverk- samheten och de flyttande folkhögskolekurserna bildade grundvalen för en synnerligen kraftig utveckling av hela folkbildningsarbetet. Dock hejdades denna utveckling av den ekonomiska depressionen under 1930—talets första hälft, som satte sin prägel på hela samhällslivet, icke minst på det kulturella området. Den allmänna ekonomiska krisen, som börjat i Amerika 1929, blev märkbar i Sverige 1931, och till jordbrukets kris kom även industriens. Den kulminerade 1932 och följdes av en ytterst omfattande arbetslöshet. För folk- bildningsarbetets del fick depressionsperioden vittgående följder. På grund av den alltmer ökade arbetslösheten —— i slutet av 1932 voro 160000 perso- ner anmälda som arbetslösa — ägnade sig allt större skaror åt studiearbete för att motverka den nödtvungna sysslolösheten. Folkbibliotekens utlånings- siffror sprungo i höjden, och folkhögskolorna fylldes rtill bristningsgränsen. Å andra sidan blevo krisens verkningar omedelbart märkbara genom starka nedskärningar av anslagen, främst till föreläsnings- och folkbiblioteksverksam- heten. Anslaget till den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten min- skades från 402000 kronor 1931/32 till 200000 kronor åren 1933/34 och 199 300 1935/36. Denna nedskärning av anslaget medförde en stark begräns- ning av verksamheten, ett 100-tal föreläsningsanstalter nedlade arbetet, och det årliga antalet föreläsningar minskade med omkring 3000. De författnings- enligt utgående understöden till folkbiblioteken reducerades från och med
senare halvåret 1932 med 20 %. Budgetåret 1933/34 nedskuros de — med vissa. undantag —— med ytterligare 20 %, och denna nedsättning ägde bestånd till och med 1935. Från 1936 lättades bestämmelserna och 1937 upphörde re— duktionen. Då den ständigt 'stegrade lånefrekvensen samtidigt ställde ökade krav på bokbestånd och personal, fick reduktionen ytterst kännbara verkningar för bibliotekens ekonomi.
Med den allmänna återhämtningen under 1930-talets senare del följde en period av jämn utveckling av folkbildningsarbetet. Vid det andra värld-s— krigets utbrott hade det fria folkbildningsarbetet uppnått en sådan position, att det kunde bilda en fast grundval för den inre beredskapen. Aktuella ämnen som luftskydd, beredskapstjänst och folkförsörjningsfrågor upptogos flerstädes på folkbildningsorganisationernas program. Med stöd av statliga och kommunala myndigheter sökte folkbildningsorganisationerna hålla bildnings- arbetet uppe i normal omfattning, till en början under mottot »andlig bered— skap», som ursprungligen täckte ett djupt behov, men senare fick en något klichémässig prägel. Det statsfinansiella läget framtvingade även denna gång en minskning av de understöd, som utgingo till folkbildningsarbetet. Med hänsyn till bibliotekens rekordartat ökade lånefrekvens blevo biblioteks— anslagen denna gång relativt obetydligt nedsatta. Anslaget till den populär— vetenskapliga föreläsningsverksamheten nedskars till 161 000 kronor för bud- getåret 1940/41. Däremot blevo anslagen till föreläsningsverksamhet i sam- band med studiecirkelarbete samt till flyttande folkhögskolekurser tämligen oberörda av krisen. Under budgetåren 1940/41 till 1944/45 (undantag 1941/42) utgingo särskilda anslag till föreläsningar i av krigstiden föranledda aktuella frågor.
Under krigsåren växte ett folkbildningsarbete av stora mått fram inom för- svarsväsendet. Vid försvarsstaben upprättades en särskild detalj med upp- gift att organisera bildningsverksamheten vid beredskapsförbanden. En om: fattande fältbiblioteksverksamhet kom till stånd; då verksamheten avveck- lades våren 1946 uppgick de-t sammanlagda bokbeståndet till omkring 155 000 band. Vidare förekom föreläsnings- och studiecirkelverksamhet vid förban- den, och även till enskilda korrespondens'studier utgick understöd. På detta sätt kommo stora befolkningskategorier, som förut saknat varje kontakt med folkbildningsarbetet, att lära känna dess olika verksamhetsgrenar. Även vid depåförbanden upptogs bildningsarbete som ett led i den personalvård'ande verksamheten. Vid 1940 års riksdag beviljades -— på grundval av ett sakkun- nigbetänkande angående den andliga vården vid försvarsväsendet — stats- understöd till biblioteks- och föreläsningsverksamhet vid truppförbanden. Sedermera har även statsunderstöd utgått till en omfattande frivillig fritids- undervisning med syfte att ge den värnpliktiga ungdomen tillfälle att för- kovra de i folkskolan inhämtade kunskaperna.
Även i andra avseenden har folkbildningsarbetet under de senaste årtion- dena gjort landvinningar. Nya befolkningsgrupper kommo sålunda i kontakt med bildningsarbetet, och nya former tillkommo i och med de tekniska fram- steg, som radion och korrespondensundervisningen inneburo.
Ett av de mera markanta inslagen i 1920- och 1930—talens politiska historia bildades av jordbrukarnas ekonomiska och politiska föreningsrörelser. I an— slutning härtill växte bland landsbygdens ungdom upp en ny folkrörelse med bland annat studieverksamhet på programmet. Som organ för denna rörelse, förebådad av tidigare ansatser, bildades 1930 Svenska landsbygdens studie- förbund (S.L.S.). Också tjänstemännen engagerade sig i bildningsarbetet, i det att ett stort antal tjänstemannaorganisationer år 1935 sammanslöto sig till Tjänstemännens bildningsverksamhet (T.B.V.). Ännu en ny, hela riket omfattande bildningsorganisation, byggd på grund från 1800-talets folkrörel- ser, såg dagen under 1930-talet genom samarbetsorganisationen Sveriges kristliga bildningsförbund (_S.K.B.), som tillkom år 1931 och i sig inneslöt ett flertal kristliga bildnings- och ungdomsorganisationer. Med uppkomsten av dessa nya sammanslutningar med folkbildningsarbete på sitt program ökades behovet av planmässigt samarbete, och år 1936 bildade de 7 då verk- samma studieförbunden, A.B.F., I.O.G.T., J.U.F., N.T.O., S.B.F., S.L.S och S.K.B., en samarbetsorganisation, Samverkande bildningsförbunden. I orga- nisationen inträdde senare T.B.V. samt år 1940 det då nybildade studieför- bundet Medborgarskolan (S.F.M.), grundat i anslutning till högerns organi— sationer. Utanför Samverkande bildningsförbunden står det år 1945 bildade Svenska fiskarenas studieförbund. Ett mer eller mindre omfattande bild- ningsarbete upptogs även av andra organisationer, såsom Husmödrarnas riks- förbund.
Till det nya under de sista årtiondena hör även det förnyade intresse för folkbildningsarbete, som kom till synes bland yngre akademiker. Med början vid Stockholms högskola uppstod en omfattande föreläsnings- och studie- cirkelverksamhet, organiserad och bedriven av universitetens och högskolor- nas studenter. Genom nya uppslag och ett omväxlande program lyckades denna bildningsverksamhet nå befolkningsgrupper, som tidigare endast till en mindre del varit engagerade i folkbildningsarbetet, såsom kontor-ister och affärsanställda. Efter hand erhöll den eko'nomiskt stöd för sin verksamhet av den år 1917 bildade Folkuniversitetsföreningen, som tidigare hade anordnat kurser, publicerat översikter över vetenskaplig forskning m. m. samt planerat ett »folkuniversitet» med syfte att »giva ökad klarhet och styrka åt vårt folks ideella kultursträvanden». De organisationer, som bedriva kursverksamhet vid universiteten och högskolorna, ingå numera som sektioner i folkuniversi- tetet med folkuniversitetets nämnd som samarbetsorgan. Verksamheten om- fattar även sommarkurser och utbildningskurser för studieledare.
Av de nya former, i vilka bildningsarbetet bedrives, har korrespondens- undervisningen fått en synnerligen stor omfattning. Vid sidan av de kommer— siellt upplagda korrespondensinstituten, som i första hand inriktat sig på yrkesutbildning och skolkurser, uppstodo under perioden också korrespon- densinstitut i anslutning till en rad bildningsorganisationer.
Även radion har me-d stor framgång kunnat utnyttjas i bildningsarbetet. Redan i det första avtalet mellan Radiotjänst och telegrafverket stadgades,
30 att »rundradiorörelsen skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbild- ningsarbetet därigenom befrämjas». På tidigt stadium upprättades även kon- takt mellan Radiotjänst och folkbildningsorganisationerna, som då fingo dispo- nera vissa programtider. De med särskild tanke på folkbildningsarbetet upp- lagda föredragsserierna togo sin början 1931. Genom studiecirklar i anslut- ning till föredragsserierna, genom studiebrev och boklistor, genom instruk- tionskurser och konferenser har Radiotjänst sedermera på olika sätt sökt främja folkbildningsarbetet. Till radions insatser i detta hör även de folk- bildningsprogram, för vilka 20 a 30 minuter varje Söndagsmorgon brukat re- serveras. _
Genom beslut vid 1946 års riksdag har ett särskilt statsunderstöd beviljats till bildningsverksamhet bland sjöfolket. Till grund för riksdagens beslut låg en särskild sakkunnigutredning, som underströk bland annat vikten av eko- nomiskt stöd till bildningsarbete inom en i många avseenden missgynnad socialgrupp.
KAP. 3.
Folkbildningsarbetets nuvarande omfattnina. Kartläggning och statistik.
En fullständig redogörelse för allt fritt och frivilligt arbete, som syftar till bildning i vårt land, kan inte lämnas här. Mycket av föreningslivet, som över- huvud har varit en stor folkuppfostrare, har sådant syfte eller åtminstone sådan verkan, även om det inte uppställer bildningsverksamhet som sitt egent— liga mål. Men allt detta kan endast antydas här. Den enskildes kanske i undan- gömdhet, rent av i hemlighet förda bildningskamp undandrar sig av naturliga skäl en kartläggning, fast många av folkbildningens bästa resultat nåtts och nås på sådan väg. Vad den här lämnade redogörelsen måste inskränka sig till, är det egentliga, statistiskt åtkomliga fria bildningsarbetets nuvarande omfatt- ning, i den mån denna är fastställbar utan omfattande, vetenskapliga special— undersökningar, vilka, i den mån sådana äro möjliga att'genomföra, måste för- behållas framtiden.
I den följande redogörelsen för folkbildningsarbetets nuvarande omfattning komma särskilda avsnitt att ägnas bildningsverksamhetens olika grenar — föreläsningsverksamhet, folkbildningskurser, studiecirklar, korrespondens- undervisning, radions folkbildningsarbete, biblioteksverksamhet och övrig folkbildningsverksamhet. Därpå följer ett avsnitt om ledarutbildningen och ett om bildningsarbetets organisation och som avslutning ett försök att i en redogörelse för bildningsarbetets geografiska utbredning bestämma några av dess lokala särdrag.
1. Förelåsningsverksamheten. Den statsunderstödda populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten är för närvarande knuten dels till lokala föreläsningsanstalter (föreläsningsför— eningar), dels till riksförbunden för studiecirkelverksamhet. Som lokala före- läsningsanstalter fungera därvid även föreläsningsanstalternas länssamman- slutningar — föreläsningsförbunden —— som med särskilt statsunderstöd an- ordna föreläsningar på sådana orter, där lokala föreläsningsanstalter icke— finnas, eller genom andra organisationer än dylika. Vidare bedrives stats- understödd föreläsningsverksamhet vid de militära förbanden. Vid sidan av den statsunderstödda föreläsningsverksamheten anordnas av olika organisa— tioner ett mycket stort antal allmänbildande föreläsningar och föredrag.
De lokala föreläsningsanstalterna. Statens understöd till den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten regleras genom en kungl. kungörelse den 5 juli 1929 med däri den 3 juni 1932"
vidtagna ändringar. Enligt denna får som regel endast en föreläsningsanstalt finnas i varje kommun. Föreläsningsanstaltens angelägenheter skola vårdas av en styrelse, som antager föreståndare och föreläsare. Minst 10 föreläsningar skola anordnas under året, varvid föreläsare och föreläsningsämnen skola väljas ur särskilda förteckningar, uppgjorda av de s. k. centralbyråerna för föreläsningsverksamheten, eller eljest vara godkända av skolöverstyrelsen. Verksamhetens omfattning under perioden 1931/32—1946/47 visas av tabell 1.
Tab. 1. Föreläsningsanstalternas verksamhet 1931/32—1945/46.
_ Antal Antal 12:33:12? Lokala A : Föreläsnings- före- inkomster anstalter läsningar f' lp.” . oro asnlng c:a
1931/32 729 12 372 101 819 500 1932/33 666 10 178 112 700 000 ]933/ 34 642 9 325 116 650 000 1934/ 35 631 9 249 111 630 000 1935/36 630 9 238 107 660 000 1936/37 626 9 199 110 675 000 1937/38. 637 9 147 109 700 000 1938/39 637 9 101 99 700 000 1939/ 40 650 7 709 97 700 000 1940/41 517 6 732 109 700 000 1941/ 42 546 6 954 109 700 000 1942/43 544 7 059 109 700 000 1943/ 44 554 6 675 112 750 000 1944/45 569 6 931 112 700 000 1945/46 597 — —— 720 000
Av tabellen framgår, att antalet föreläsningsanstalter minskat från 729 år 1931/32 till' 517 år 1940/41 för att sedan åter sakta stiga till 597 år 1945/46. I förhållande till 1931/32 har alltså antalet föreläsningsanstalter nedgått med 18 %. Nedgången är en direkt följd av det minskade stödet till föreläsnings— verksamheten. Statsunderstödets nedgång har dels lett till att en rad anstalter själva nedlagt verksamheten, dels från den anslagsbeviljande myndighetens sida framtvingat krav på ett relativt högt minimiantal åhörare vid föreläs- ningarna, varvid anstalter, som icke fyllt dessa krav, fått avslag på sina an— sökningar om statsunderstöd. Som regel har skolöverstyrelsen icke ansett sig kunna bevilja statsunderstöd till anstalter, som genomsnittligt haft mindre än 50 åhörare på sina föreläsningar. Restriktionerna ha även medfört, att tidi- gare nedlagda anstalter, som önskat återupptaga sin verksamhet, ävensom nya anstalter endast undantagsvis erhållit understöd under krisåren.
Av tabellen framgår vidare, att antalet föreläsningar under perioden ned— gått från 12 372 till 6 931. I jämförelse med nedgången av antalet föreläsnings- anstalter är denna nedgång förhållandevis stark eller omkring 44 %. Det bör emellertid framhållas, att nedsättningen av statsunderstöden är procentuellt sett ännu starkare eller cirka 78 %.
Ser man slutligen till antalet åhörare på föreläsningarna har medelsiffran
under perioden undergått förhållandevis små förskjutningar. Den har hela tiden hållit sig omkring 100 åhörare per föreläsning. Vid krigsutbrottet sjönk siffran till 97 men har sedan kunnat uppvisa en jämn ökning upp till 112 åhörare 1944/45. '
Redovisningsåret 1944/45 — det sista år, för vilket fullständig statistik över föreläsningsverksamheten föreligger — uppgick antalet föreläsningsanstalter till 569. Det betyder, att föreläsningsanstalter funnos i cirka 23 % av landets 2 514 kommuner. Om siffran för det antal föreläsningsanstalter, som 1945/46 erhöllo statsunderstöd, lägges till grund, blir procentsiffran 24. Som av tabell 2 framgår, fanns 1944/45 det största antalet föreläsningsanstalter i Jönkö- pings, Kalmar och Kopparbergs län. Varje anstalt anordnade i medeltal 12 föreläsningar per läsår, varvid anstalter i städer anordnade fler föreläsningar än anstalter på landsbygden. Mindre än 10 föreläsningar anordnade sålunda icke mindre än 254 föreläsningsanstalter. Medeltalet åhörare varierade starkt i olika län och var avsevärt högre i städerna än på landsbygden. De högsta siffrorna härrörde från Göteborgs och Bohus län med 173 åhörare och Öster- götlands län med 153 åhörare. Lägsta antalet åhörare samlade anstalterna i Gotlands och Jämtlands län; dessa båda län uppvisa jämväl det lägsta antalet föreläsningar. Tabellen upptager även en kolumn, som sätter det samman-
Tab. 2. Föreläsniugsanstalternas verksamhet 1944/45.
Ähörare Medeltal i %
åhörare av länets invånare
Antal Antal Medeltal föreläsnings- före- före- anstalter läsningar läsningar
Stockholms stad 239 80 4'6 Stockholms län .................. 217 10 6'6 Uppsala län 219 10 19'8 åödermanlands län .............. 285 11 132 Östergötlands län ................ 300 15 139 Jönköpings län .................. 527 13 270 Kronobergs län .................. 242 14'2 Kalmar län ...................... 458 20'3 Gotlands län .................... 32 4'8 Blekinge län .................... 188 15'8 Kristianstads län ................ 231 78 Malmöhus län 443 . 8'8 Hallands län .................... 252 ' 13!) Göteborgs och Bohus län ........ 309 10'6 Alvsborgs län 211 71 Skaraborgs län .................. 212 ' 12'2 Värmlands län .................. 281 111 Orebro län ...................... 335 165 Västmanlands län ................ 299 175 Kopparbergs län ................ 442 199 Gävleborgs län .................. 380 Västernorrlands län .............. 358 Jämtlands län 77 Västerbottens län ................ 172 Norrbottens län 222
6 931
lagda antalet åhörare under året i relation till invånarantalet i vederbörande län. Den högsta procentsiffran visar Jönköpings, Kalmar och Kopparbergs län, alltså de tre län, som jämväl hade det största antalet föreläsningsanstalter.
I de ovan angivna siffrorna för föreläsningsverksamheten 1944/45 redo- visas icke de föreläsningar, som anordnats genom föreläsningsförbunden på sådana orter, där lokala föreläsningsanstalter saknas, eller genom andra orga- nisationer än dylika anstalter. Dessa föreläsningar uppgingo under året till 429.
För nio år sedan gjordes på. initiativ av Föreläsningsförbundens riksorga- nisation en specialundersökning i syfte att klarlägga föreläsningspublikens sammansättning och karaktär. Vid undersökningen, som bearbetades av fil. lic. Iwan Bolin och läroverksadjunkten Albert Sjöstrand och publicerades i Tidskrift för föreläsningsverksamheten 1938/39, inkommo sammanlagt 8294 svar från åhörare av föreläsningarna. 425 av de 648 tillfrågade föreläsnings— anstalterna voro därvid representerade. Av de återlämnade formulären hade cirka 62 % ifyllts av män och 38 % av kvinnor. Av undersökningen framgick, att praktiskt taget alla åldrar och yrken voro företrädda bland föreläsnings- publiken. Barn under 15 år medtogos icke i undersökningen. Aldersgruppen 15—19 år räknade 806 personer (10 %), gruppen 20—29 år 1464 personer (18 %), 30—39 år 1 615 (20 %), 40—49 år 1 773 (22 %), och 50—åringar och där- över 2 472 personer eller 30 %. Uppdelningen efter yrken visade ingen påfal- lande övervikt för någon grupp. Gruppen »husmödrar och i hushållsarbete sysselsatta» var den största (16 %), och gruppen lärare var mycket starkt repre- senterad (11 %), större än gruppen »jordbrukare och i jordbruk anställda» (8 %) och »industriarbetare» (10 %), vilket närmast torde berott på att- lärarna i regel mangrant fyllt i formuläret, under det att man inom andra grupper hyst en viss motvilja mot att ifylla formulär eller känt svårigheten att i skrift ge uttryck åt sin uppfattning och därför underlåtit att lämna något svar.
Av svaren framgick även, att föreläsningsföreningarna kunna räkna med en trogen stampublik. Av dem som besvarat formulären, förklarade icke mindre än två tredjedelar, att de regelbundet brukade besöka föreläsningarna, medan de återstående voro tillfälliga besökare.
Undersökningen sökte även fastställa besökarnas motiv för att gå på. en föreläsning. Formuläret föreslog två alternativ — »av intresse för det ämne, som behandla» och »för att få lärorik underhållning» —— samt lämnade plats för andra skäl. Av de tillfrågade uppgåvo 81 %, att de gått till föreläsningen av intresse för det behandlade ämnet. För många sammanföllo synpunkterna, och 47 % svarade, att syftet även var att få lärorik underhållning. Bland övriga motiv kunna anföras följande, vilka återkommo rätt ofta: »allmänt bildnings- intresse» »behov av omväxling i enformig tillvaro», »för att få vidgad syn— krets», »intresse för föreläsaren personligen», »vetgirighet», >>för att få sam- manträffa med folk» o.s.v.
Undersökningen belyste även avståndens roll för besöksfrekvensen. Den övervägande delen av publiken eller 84 % hade högst två kilometer att till- ryggalägga mellan bostaden och föreläsningslokalen, 12 % av deltagarna hade
3—5 km väg och endast 4 % bodde på ett avstånd på över 5 km från lokalen. Av stort intresse är föreståndarnas uppgift, att cirka 15 % av föreläsnings- föreningarna genom att anordna bussresor till föreläsningslokalen gjort det möjligt för de mera avlägset boende att kunna besöka föreläsningarna.
Enquéten visade slutligen, att endast 14 % av åhörarna uppgåvo sig vara medlemmar av studiecirklar, en siffra som torde få. anses visa, att föreläs- ningarna i icke ringa utsträckning nå personer, vilka av olika anledning icke ha kontakt med andra former av frivilligt bildningsarbete.
1937 års undersökning kan på vissa punkter kompletteras av den stick- provsundersökning, som folkbildningsutredningen 1946 lät utföra inom ett antal kommuner i olika delar av landet (se bil. 1). I stort sett är bilden densamma. Då materialet är betydligt mindre än det som framkom vid 1937 års undersökning, som ju Vände sig till landets samtliga föreläsningsanstalter, får man givetvis akta sig för att draga alltför bestämda slutsatser, men vissa tendenser torde man ha rätt att framhålla. Man kan sålunda konstatera, att det stora flertalet som motiv för att de besökt föreläsningen lämnat uppgiften »för att bli mera allmänbildad», några »för att det är ett intresse» och ett fåtal »för att få avkoppling och förströelse». Man kan Vidare konstatera, att medelåldern är förhållandevis väl representerad bland åhörarna och att ett relativt stort antal åhörare uppge, att de även deltaga i kurser och studie- cirklar. Ganska många nämna, att de följa radions undervisning.
Frågan om åhörarfrekvensen och dess relation till föreläsare, ämnesval och andra omständigheter, som kunna inverka, belyses av en undersökning inom folkbildningsutredningen på grundval av uppgifter som skolöverstyrel- sen på. begäran av utredningen hösten 1945 infordrade från föreläsningsanstal- terna inom Stockholms, Jönköpings, Malmöhus och Västernorrlands län. De begärda uppgifterna, som skulle avse höstterminen 1945, gällde föreläsare, ämnen, antalet besökare över och under 15 år samt föreståndarnas kommen— tarer till osedvanligt höga eller låga siffror. Som exempel på omständigheter, som positivt eller negativt kunde inverka på besöksfrekvensen, angåvos i det cirkulär, vari uppgifterna infordrades: ämnesval och ämnesformulering, reklamåtgärder, föreläsare känd genom radio eller på annat sätt, servering eller underhållning vid sidan om föreläsningen, dåligt väder, andra tillställ- ningar på orten. På cirkulärskrivelsen ingingo svar från 104 föreläsnings- föreståndare, medan 28 lämnade den utan avseende.
Av de inkomna uppgifterna äro särskilt föreståndarnas kommentarer av in- tresse. Åhörarsiffrorna variera från ett 10-tal personer, som noterades i 4 fall, till cirka 425. Bottenrekordet är 4 åhörare i en nystartad förening med en krigstidsföreläsning på programmet. Skillnaden mellan publiksiffrorna i städer och på landsbygden är självfallet mycket stor—och framgår av tabell 3. Som tabellen utvisar, är medeltalet vuxna åhörare vid en föreläsning i städerna 136 och på landsbygden 73. Beträffande besökare under 15 år före- ligger en något större frekvens på landsbygden (16 % av samtliga).
Den vanligaste orsaken till fåtalig publik är enligt föreståndarnas uppgift
Städer Landsbygd
Antal Antal åhörare Antal Antal åhörare före- Före- läsningar Vuxna Ungdom Summa läsningar Vuxna Ungdom Sununu
Stockholms län . . 41 5 053 807 5 860 52 2 598 563 3 161 Jönköpings län . , 58 10 269 1 008 11 277 124 10 101 1 827 11 928 Malmöhus län . . 120 13 583 482 14 015 94 7 012 1 087 8 099
Västernorrlands
län ............ 27 4 597 285 4 882 141 10 209 2 512 12 721 Summa 246 33 502 2 532 36 034 411 29 920 5 989 35 909
Medeltal åhörare per föreläsning 136 10 146 73 14 87
konkurrens med andra tillställningar i orten: biograf— och cirkusföreställ- ningar, idrottsevenemang, fester, utställningar, konserter, teaterföreställningar o. s. v. Till avgörande yttre omständigheter hör även vädret. Ett ruskväder eller dåligt väglag avskräcker lika mycket, som månsken och gott väglag bidrager till att höja åhörarsiffrorna. En föreläsningsföreståndare framhåller, att invånarna på hans ort i regnig väderlek helst sitta hemma och spela bridge eller lyssna på radio.
Orsakerna till goda publiksiffror kunna i allmänhet sammanföras i tre grupper: högt invånarantal på orten, känd och populär föreläsare eller loc- kande ämne samt extra publikdragande arrangemang. Som redan nämnts, inverkar vidare väderlek och väglag, varjämte även en välskött reklam i många fall bidragit till ökade åhörarsiffror. Samarbete med andra föreningar eller anknytning till andra tillställningar —— hembygdsfester och dylikt —- visar sig ha stor betydelse. Höga åhörarsiffror ha konstföreläsningar i samband med vernissage på konstutställningar, liksom föreläsningar i anslutning till folkbildningskurser. Att ljusbilder och film, liksom kaffeservering och allsång medför en extra lockelse är givet, även om några föreläsningsföreståndare med stolthet omtala, att filmen ej utövar någon dragningskraft på deras publik och att de ej behövt tillgripa sådana lockelsemedel som servering och enklare underhållning.
Det som till sist ändå är avgörande för frågan, om en föreläsning samlar publik eller inte, är programvalet. Vid en konferens mellan föreläsnings- föreståndare och föreläsare för någon tid sedan framhöll en föreståndare, att han i sin verksamhet prövat en rad olika reklamåtgärder men att ingen av dessa gick upp mot den reklam, som goda föreläsare i sig själva utgjorde.
Självfallet är också ämnesval och ämnesformulering av betydelse. I tabell 4 återfinnes en sammanställning av ämnesfördelningen i fråga om de före- läsningar, som under verksamhetsåret 1945, respektive 1943/44 förmedlats av Folkbildningsförbundet i Stockholm och av centralbyrån i Lund. Uppställ— ningen följer det klassifikationssystem, som användes inom folkbiblioteken.
37 Tab. 4. Föreläsningarnns fördelning på olika ämnesgrupper 1945, resp. 1948/44.
Folkbildnings— Centralbyrån i Lund förbundet 1945 1943/44
Ämnesgrupp Antal Antal
iöre- före- läsningar läsningar
Bok— och biblioteksväsen .................. Allmänt och blandat innehåll .............. Religion .................................. Filosofi (inkl. psykologi) .................... Uppfostran och undervisning .............. Språkvetenskap ............................ Litteraturhistoria .......................... Skön konst ................................ Arkeologi Historia (inkl. aktuell politik och kulturell folkberedskap) .......................... Biografi .................................. Antropologi och folkknnskap .............. Geografi .................................. Samhälls- och rättsvetenskap .............. Teknologi Ekonomi (med kommunikationer etc.) ...... Gymnastik, sport, lek, spel ................ Krigsvåsen ................................ Matematik ................................ Naturvetenskap ............................ Medicin Musik och uppläsningar
SCB?)?UPTUPZSF HHHQWPUQW?
Vad angår de av Folkbildnings-förbundet i Stockholm förmedlade föreläs- ningarna utgöres den största gruppen av föreläsningar i ämnet geografi, d. v. s. reseskildringar och dylikt (29 % av samtliga). Den därnäst största gruppen faller under rubriken musik och uppläsningar (19,1 %). Samman- lagt faller alltså ungefär hälften av föreläsningarna på dessa båda grupper. Siffran har i stort sett. varit konstant under de sista åren, men man kan iakttaga en procentuell ökning av antalet musik— och uppläsningsaftnar och en motsvarande minskning av antalet reseskildringar. I fråga om Folkbild- ningsförbundet i Stockholm är vidare att anteckna, att avdelningen natur- vetenskap är förhållandevis väl representerad. Statistiken från Lund visar en något annorlunda karaktär. Här utgöres den största gruppen av föreläs— ningar i historia inklusive aktuell politik och kulturell folkberedskap (28,3 %). Reseskildringarna komma i andra rummet (17,8 %), medan tredje rummet intas av föreläsningar i skön konst (7,6 %). Musik— och uppläsningsaftnar komma först på sjätte plats (6,6 %). Den skillnad mellan Folkbildningsför- bundet i Stockholm och centralbyrån i Lund, som kan iakttagas i denna statistik, beror säkerligen icke på någon tillfällighet utan sammanhänger med de olika rekryteringsmöjligheter, som stå de båda förmedlingsanstalterna till buds.
Tab. 5. Föreläsningarnas fördelning på. olika ömnesgrupper inom Stockholms, Jönköpings, Malmöhus och Västernorrlands län höstterminen 1945.
Medeltal vuxna åhörare per föreläsning
Antal
Ä m n e 5 g r n 1) P föreläsningar
Bok— och biblioteksväsen ...................... Allmänt och blandat innehåll Religion ...................................... Filosofi ...................................... Uppfostran och undervisning .................. Språkvetenskap .............................. Litteraturvetenskap .......................... Skön konst Arkeologi .................................... Historia (inkl. aktuell politik) Biografi ...................................... Antropologi och folkkunskap
Geografi
Samhälls- och rättsvetenskap
Teknologi .................................... Ekonomi (med kommunikationer etc.) .......... Gymnastik, sport, lek, spel .................... Krigsvasen .................................. Matematik Naturvetenskap .............................. Medicin ...................................... Musik och uppläsningar ......................
ssewsewozssssepssnpwe
Den nyssnämnda undersökningen från höstterminen 1945 gav vissa upp- lysningar om ämnesvalet och förhållandet mellan ämnesval och åhörarantal.
Enligt tabell 5, som jämväl upptar vissa i tabell 3 av olika skäl ej redo— visade föreläsningar, intar avdelningen geografi första rummet, varvid procentsiffran är praktiskt taget densamma, som statistiken från Folkbild— ningsförbundet i Stockholm kunde uppvisa. Därnäst följer avdelningen historia (10,4= %), musik- och uppläsningsprogram (10 %) samt föreläsningar i naturvetenskap (9,9 %). Det kan påpekas, att samma ordningsföljd skulle uppkomma, om man sammanförde statistiken från Folkbildningsförbundet i Stockholm och centralbyrån i Lund.
Undersöker man medeltalet vuxna åhörare per föreläsning, finner man, att de medicinska föreläsningarna ha lockat det största antalet åhörare. Här kan man göra gällande, att det föreligger ett behov av saklig medicinsk upp— lysning. En bidragande orsak till dessa föreläsningars stora popularitet torde också vara, att de som regel hållits av ortens läkare. På andra plats komma underhållningsprogram. De lägsta siffrorna uppvisa föredrag inom avdelningen gymnastik, sport, lek och spel. Siffermaterialet är för litet för att man här skall kunna draga den slutsatsen, att friluftsfolk inte tillhör föreläsningarnas stampublik, även om man av andra skäl skulle vara böjd för ett sådant antagande. En detaljgranskning visar, att mera exklusivt
manliga ämnen som krigsvetenskap, radioteknik, atomenergi o. s. v. ha en mycket god publik, medan kvinnligt betonade ämnen om hemmet, kvinno- saken etc. —— som för övrigt äro relativt sparsamt förekommande — rönt ganska liten framgång. Även här torde emellertid materialet inte tillåta några alltför bestämda slutsatser.
Föreläsararvode utgår för föreläsare inom Folkbildningsförbundet i Stock— holm och Västra Sveriges folkbildningsförbund för enkel föreläsning med 30 kronor, för dubbel föreläsning 50 kronor (föreläsaren dock obetaget att i hemorten föreläsa för 5 kronor lägre arvode). Om 2 eller 3 föreläsningar hållas samma dag på olika platser av samma föreläsare, utgår ett arvode av 27: 50 per föreläsning. Härtill komma fria resor samt erlagda kostnader för vivre och logi, dock ej överstigande 20 kronor för helt dygn räknat och 12 kronor för hel dag. Vid längre resor, 150 km eller däröver, utgår ersättning för resa i II klass å tåg och I klass å båt, för kortare resor för resa i III klass, om annan överenskommelse ej träffats. Om flera än en föreläsning hållas under samma resa, skall den verkliga kostnaden för resa och vivre fördelas på de olika föreläsningsplatserna. Till länsförbunden erlägges i regel 1 krona i förmedlingsavgift för varje föreläsning. Vid föreläsningar förmedlade genom centralbyrån i Lund utgår föreläsararvodet med 35 kronor (30 kronor, om 2 eller flera föreläsningar hållas samma dag och av samma föreläsare). I övrigt äro villkoren samma som gälla för Folkbildningsförbun— det i Stockholm och Västra Sveriges folkbildningsförbund.
Föreläsningsförbund.
För att åstadkomma nödig samverkan ha föreläsningsanstalterna inom vissa större områden sammanslutit sig till föreläsningsförbund. För närva- rande finnas 19 förbund, vilka vanligen ha ett län, i några fall (Uppland, Gästrikland) ett landskap eller (Norra Kalmar län, Södra Kalmar län) ett landstingsområde till verksamhetsområde. De tre centralbyråerna för popu- lärvetenskapliga föreläsningar (se nedan) fungera därjämte som föreläsnings- förbund inom närliggande län. Förbunden ha till uppgift att förmedla före— läsningar, ordna föreläsningsturnéer samt i övrigt befordra samarbetet, t. ex. genom konferenser med föreståndarna. Som ovan nämnts, tjänstgöra de dess— utom som lokala föreläsningsanstalter, i det de anordna föreläsningar på orter utan egna föreläsningsanstalter. Inom varje förbund ombesörjas de löpande ärendena av en föreståndare. I Västmanlands län ingår åliggandet att vara föreståndare i den av landstinget avlönade bildningskonsulentens uppgifter. I övriga förbund är föreståndarskapet en arvodesbefattning. Av de 18 föreståndarna äro 6 folkskollärare, 6 seminarie- eller läroverkslärare, 2 redaktörer, 1 folkhögskollärare, 1 bibliotekarie, 1 komminister och 1 bruks- tjänsteman. Arvodena variera mellan 150 och 750 kronor (i medeltal cirka 480 kronor). Föreläsningsförbunden, som åtnjuta statsunderstöd (se nedan), äro sammanslutna i Föreläsningsförbundens riksorganisation (F.R.O.) och genom denna numera anknutna till Folkbildningsförbundet.
Såsom förmedlingsanstalter för de populärvetenskapliga föreläsningarna fungera tre centralbyråer, nämligen: Centralbyrån i Lund för populära veten— * skapliga föreläsningar, Folkbildningsförbundets centralbyrå i Stockholm (tidigare Folkbildningsförbundet i Stockholm) och Västra Sveriges folkbild- ningsförbund i Göteborg. De ha till uppgift att tillhandagå föreningar och anstalter, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, med förmedling av föreläsningar samt med råd och anvisningar samt utgiva förteckningar över lämpliga föreläsare och ämnen, vilka förteckningar skola godkännas av skolöverstyrelsen, De fungera därutöver, som nämnt, som föreläsningsför— bund i de län och områden, som sakna sådana, i regel närliggande län. Under senaste redovisningsår utgjorde antalet förmedlade föreläsningar vid central— byrån i Lund 1 541, vid Folkbildningsförbundet 3 169 och vid Västra Sveriges folkbildningsförbund 918. Personalen utgöres för närvarande av: i Lund 1 byråförestånda-re (lön 4050 kronor) och 1 verkställande ledamot (arvode 1 '200 kronor); i Stockholm 1 byråföreståndare (lön 4 950 kronor), 1 kassörska (lön 3600 kronor) samt 1 verkställande ledämot (arvode 900 kronor) och i Göteborg 1 byråföreståndare (arvode 1 400 kronor). Dessutom utgå mindre belopp till skrivhjälp vid de olika. byråerna.
Kataloger över lämpliga föreläsare och ämnen ha centralbyråerna som regel utgivit vart tredje år med supplement under mellanliggande år. Medan tidigare varje centralbyrå utgivit sin egen katalog, har från och med 1936 utgivits endast två kataloger, i det Folkbildningsförbundet utgivit gemensam katalog för detta. och Västra Sveriges folkbildningsförbund. Föreläsarna erlägga en särskild avgift för att bli upptagna i katalogen.
Föreläsningsverksamhet inom försvar-sväsendet.
Inom försvarsväsendet har föreläsningsverksamhet förekommit sedan bud- getåret 1940/41. De närmare bestämmelserna angående verksamheten åter— finnas i ett- kungl. brev av den 22 januari 1943. Enligt dessa skall verksam— heten omhänderhavas av vederbörande truppförbandschef med biträde av personalvårdsofficer och bildningsråd. Föreläsare och föreläsningsämnen skola vara godkända av vederbörande truppförbandschef och antingen vara utvalda ur de vanliga. föreläsningskatalogerna eller på. förhand godkända av skolöverstyrelsen eller chefen för försvarsstaben. För närvarande bedrives föreläsningsverksamhet vid 75 förband med i medeltal 6 föreläsningar per- budgetår. Medeltalet åhörare per förband och föreläsning utgör 90 man. I själva verket har antalet föreläsningar per förband varit långt större, då man i förhållandevis stor utsträckning anlitat föreläsare, som icke fyllt de ovan angivna villkoren.
I många fall ha föreläsningarna varit förlagda till tjänstetid och då givet- vis med obligatoriskt deltagande. I andra fall har begränsat obligatoriskt deltagande förekommit. Vid något förband har förekommit, att förbandet icke ordnat egen föreläsningsverksamhet utan i stället ställt visst antal med— lemskort i garnisonsstadens föreläsningsförening till förfogande för perso- nalen.
Vid sidan om den här berörda föreläsningsverksamheten förekomma också föreläsningar i anslutning till den frivilliga fritidsundervisningen vid trupp- förbanden. Dessa föreläsningar -— minst 4 per år och förband _ skola »in- leda, utgöra en del av och avsluta den kurs och annan studieverksamhet, vil- ken skall äga rum under hösten och vintern». Enligt försvarsstabschefens all- männa anvisningar äro därvid följande ämnesgrupper särskilt lämpliga: reli- giösa och etiska frågor, sociala frågor, nykterhetsfrågor, sexualetik, hem- bygdskunskap, svensk historia, speciellt bygde— och regementshistoria samt utrikespolitisk orientering. Under budgetåret 1944/45 anordnades 150 dylika föreläsningar inom armén, 30 vid marinen och 60 vid flygvapnet. Det totala åhörarantalet uppgick till 90000, varav 8 000 frivilliga åhörare.
Den nu berörda föreläsningsverksamheten har endast haft avseende på depåförbanden. Vid sidan om denna har — med särskilda statsmedel — under beredskapsåren försiggått en omfattande föreläsningsverksamhet vid fältförbanden. För att belysa verksamhetens omfattning kan nämnas, att under första halvåret 1944, då organisationen var fullt utbyggd, höllos 1 000 fältföreläsningar för en publik, som torde kunna uppskattas till 80 000 man.
Föreläsningsverksamhet i samband med studiecirkelarbete.
För anordnande av föreläsningsserier och kurser, omfattande var och en minst 3 föreläsningar, utgår statsunderstöd till riksförbund för studiecirkel- verksamhet. Understödet utbetalas till Arbetarnas bildningsförbund, som efter överenskommelse mellan 6 av riksförbunden — A.B.F., I.O.G.T., J.U.F., N.T.O., S.L.S. och T.B.V. —— handhar verksamheten. Statsunderstöd sökes, fördelas och redovisas sålunda genom A.B.F:s centralbyrå, som även för- medlar föreläsningarna.
Verksamhetens omfattning under perioden 1931/32—1945/46 framgår av tabell 6.
Tab. 6. Av ABF:s centrulbyrå förmedlad föreläsningsverksamhet 1981/32—1945/46.
Antal Stateunderstöd till
deltagare Kostnader serie- kris- 521.255 -_ i föroläs- föreläs— y
serierna ningar ningar
Föreläs-
serier . ningar
föreläs- ningar
1931/32 2 148 24 233 80 456: 26 000 1932/33 1 708 26 729 63 521: 20 000 1933/34 1 381 20 971 53 797: 13 300 1934/35 1 327 17 061 50 986: 13 300 1935/36 1 638 24 457 65 753: 13 300 1936/37 2 291 38 791 94 660: 29 000 1937/38 2 546 47 823 120 725: 38 000 1938/39 2 951 50 384 132 884: 48 000 1939/40 2 685 39 539 126 563: 48 000 1940/41 2 857 45 689 127 257: 45 000 1941/42 3 421 58 591 160 013: 45 000 1942/43 3 368 49 897 153 553: ' 45 000 1943/44 3 297 52 816 173 402: 45 000 1944/45 3 664 46 639 179 130: 45 000
Itlllllll
Som av tabellen framgår, anordnades det lägsta antalet föreläsningsserier under verksamhetsåret 1934/35. Sedan dess ha statsunderstöden befunnit sig i en jämn ökning, och detsamma kan sägas om verksamheten, om man bortser från det avbräck, som inkallelserna medförde under de första krigs- åren. Under de sista 4 verksamhetsåren ha i medeltal anordnats 530—550 serier med 3300—3 600 föreläsningar. Medeltalet deltagare per kurs har under denna tid varierat mellan 94—110.
Som anordnare av föreläsningsserierna stå som regel studieförbundens lokalavdelningar. Om lokalavdelning icke finnes, kan en studiecirkel stå som anordnare. Ett flertal kurser äro anordnade gemensamt av två eller flera av de 6 studieförbundens lokala organisationer. Om lokal föreläsningsanstalt finnes på platsen, skall samråd sökas med föreläsningsanstaltens styrelse, varjämte de statsunderstödda folkbildningsorganisationerna skola sättas i till— fälle att inkomma med förslag till föreläsningar.
De flesta föreläsningsserierna anordnas under lördagar och söndagar och omfatta då som regel 4 föreläsningar. De längre serierna, från 10 föreläsningar och uppåt, anordnas med två föreläsningar per vecka och med föreläsare, bosatt på den ort, där kursen hålles. Under arbetsåret 1945/46 har ett för— sök gjorts att samordna en serie föreläsningar med ett antal på olika plat- ser ordnade studiecirklar i fackföreningskunskap. Föreläsaren tjänstgjorde närmast som ett slags reseinstruktör och reste från studiecirkel till studie— cirkel. Som regel besökte han varje plats var fjortonde dag. Förutom före— läsningar ålåg det honom att rätta svaren på uppgifterna till den korrespon— denskurs, som låg till grund för de olika cirklarnas arbete.
Tab. 7. Föreläsningsseriernas fördelning på. olika ämnesgrupper 1944/45.
Antal
Amnesgrupp serier
Bok- och biblioteksväsen ................................ Allmänt och blandat innehåll Religion ............................................... Filosofi ................................................ Uppfostran och undervisning ............................ Språkvetenskap Litteratur-vetenskap .................................... Skön konst ............................................ Arkeologi ........................... Historia. (inkl. aktuell politik) ....... Biografi ................................................ Antropologi och folkkunskap ............................ Geografi
Samhälls- och rättsvetenskap Teknologi .............................................. Ekonomi (med kommunikationer etc.) .................... Gymnastik. sport, lek, spel Krigsvåsen Matematik..................................Z ...... Naturvetenskap ........................................ Medicin ................................................
l—l coli:— _ow
c» % CDON—tdi "
lll
sqewwpwpzsbaaeeeebowa
01 gu » Hi (JH—-
Som villkor för understöd till en föreläsningsserie kräves, att föreläs- ningarna skola anordnas i samband med studiecirkelarbete i kursens ämne. Vid ansökan om en kurs måste således arrangörerna anmäla om en cirkel arbetar i ämnet eller förberedes, alternativt om föreläsningsserien är avsedd att avsluta cirkelns arbete i ämnet.
De ämnen, som föreläsningsserierna behandla, framgår av tabell 7, som hänför sig till verksamheten under budgetåret 1944/45. Som av tabellen fram— går, äro de oftast förekommande ämnena att hänföra till gruppen samhälls- och rättsvetenskap, framför allt socialpolitik och fackföreningskunskap. Den därnäst största gruppen utgöres av serier i ämnet historia inklusive aktuell politik och efterkrigsproblem. Uppfostringsfrågor, skön konst (inklusive sång, musik, film- och teaterkunskap) samt medicin äro också förhållandevis starkt representerade vid ämnesvalet. Mera underhållningsbetonade inslag före— komma icke i föreläsningsserierna.
Vad angår den ekonomiska sidan av föreläsningsserierna, svarar A.B.F:s centralbyrå för kostnaderna för föreläsarnas arvoden, resor och vivre, medan rekvirenten har att betala en fast avgift enligt följande grunder:
för 3—4 föreläsningar ................ kronor 65 >> 5 » '. ............................. » 70 » 6 » .............................. » 75 » 7 » .............................. » 90
samt 10 kronor för varje föreläsning därutöver och för varje övnings- eller frågetimme erlägges 5 kronor. Det tillämpade systemet innebär, att kost naden för föreläsningarna blir densamma, vare sig föreläsaren bor i närheten eller långt borta. För att nedbringa resekostnaderna brukar centralbyrån i största möjliga utsträckning anordna föreläsningsturnéer. Under åren 1943/46 uppgick medelkostnaden per föreläsning till kronor 5:26. Reseersättning utgick vid kortare resor efter resa i tredje klass, vid längre i andra. Föreläsarna erhöllo i arvode 20 kronor per föreläsning och 10 kronor per övnings— och cirkeltimme samt reseersättning och traktamente efter fast- ställda grunder. Av rekvirenternas avgifter beräknas 5 kronor avse administra- tionskostnaderna.
statsunderstödet till föreläsningsverksamheten.
Som redan nämnts, regleras statsunderstödet till den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten genom en kungl. kungörelse den 5 juli 1929 med däri den 3 juni 1932 vidtagna ändringar. Enligt kungörelsen kan lokal före- läsningsanstalt erhålla högst 3000 kronor och lägst 200 kronor i understöd för budgetår. Som villkor gäller, att från kommunalt eller enskilt håll skall tillskjutas minst lika stort belopp som statsunderstödet. Under de senaste tio budgetåren ha dessa lokala tillskott, som framgår av tabell 1, utgjort cirka 700 000 kronor för år. I samband med den starka reduktion, som stats- understödet undergått från och med budgetåret 1940/41, har den angivna
44 minimisiffran, 200 kronor, nedsatts till 75 kronor, varjämte antalet föreläs- ningar, som en lokal föreläsningsanstalt minst skall anordna för att erhålla statsunderstöd, på motsvarande sätt nedsatts från 170 till 4. Utöver här nämnt anslag kan till anstalter på avlägsna och ekonomiskt mindre bärkraftiga orter utgå ett särskilt statsunderstöd för ersättandet av föreläsarnas rese- kostnader. Understödet kan utgå med högst tre fjärdedelar av det belopp, varmed resekostnad, bestående av utgifter för järnvägs— och ångbåtsbiljetter samt för skjutslega, i genomsnitt för varje föreläsning för budgetår överstigit 4 kronor. Understödet fördelas av skolöverstyrelsen.
Till föreläsningsförbund och centralbyråer utgå särskilda statsunderstöd, som likaledes fördelas av skolöverstyrelsen. Till föreläsningsverksamhet inom försvarsväsendet utgår jämväl ett särskilt anslag, vilket fördelas av chefen för försvarsstaben. Enligt gällande bestämmelser kan truppförband erhålla i understöd högst 300 kronor för helt budgetår, dock högst 50 kronor för varje anordnad föreläsning. Anslaget till föreläsningar i samband med stu- diecirkelverksamhet utgår, som redan nämnts, till Arbetarnas bildningsför- bunds centralbyrå, som fördelar anslaget. I fråga om dessa föreläsningar gäller, att den lokale anordnaren skall tillskjuta ett minst lika stort belopp som statsunderstödet.
Från och med budgetåret 1944/45 har ett särskilt anslag utgått för anord- nande av föreläsningar på orter, där lokala föreläsningsanstalter icke finnas eller genom andra organisationer än dylika anstalter. Anslaget har av skol— överstyrelsen fördelats mellan centralbyråerna och föreläsningsförbunden, som omhänderhaft denna föreläsningsverksamhet.
Slutligen kan här nämnas, att under de senaste krigsåren ett särskilt an- slag utgått till föreläsningar i av krigstiden föranledda aktuella frågor. Av anslaget har en viss del använts för anordnande av föreläsningsserier genom A.B.F:s centralbyrå och återstoden av skolöverstyrelsen fördelats mellan centralbyråer och föreläsningsförbund. Enligt överstyrelsens beslut har där- vid minst två tredjedelar av beloppet skolat användas för anordnande av föreläsningar å orter, där lokala föreläsningsanstalter icke finnas eller genom andra organisationer än dylika anstalter, varjämte föreskrivits, att kommu- ner eller enskilda skola, i vad avser föreläsningar, som anordnas genom lokala föreläsningsanstalter, tillskjuta minst lika stort belopp som statsunderstödet för ifrågavarande ändamål.
Det till föreläsningsverksamheten utgående statsunderstödet och dess för- delning enligt vederbörande kungl. brev under perioden 1931/32—1946/47 framgår av tabell 8. Då de angivna maximibeloppen icke alltid utgått, har understödet till de lokala föreläsningsanstalterna vid den av skolöverstyrel- sen företagna slutliga fördelningen som regel kommit att något överstiga de i tabellen angivna beloppen.
Som tabellen utvisar, har anslaget under depressionen i början av 1930- talet och under krigsåren blivit synnerligen hårt beskuret. Under budget— åren 1940/41 och 1941/42 utgick det totala anslaget med endast 161 000 kro-
Tab. 8. Fördelning av statsunderstödet till före]äsningsverksamheten 1931/32—1946/47. .
Före- läs— Före- Före- Tid- Lokala "ingar läs- läs- skrift Före- förc- Före- i sam- ningar Krigs- ningar för låg. läs- Resc- Central— läs- band inom tids på förc- nings- = . ' kost- & . " _ med för- före- orter läs- konsu- Summa Ar "mås- nader byr er fölgbsd studie- svars- läs- där an- nings- lcnt, tull]; or un cirkel— väsen- ningar staltcr verk- amanu- 5 a er verk- det saknas sam- ens samhet heten Högst Högst Högst Högst Högst Högst Minst Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor
1931/32 332 800 10 000 18 000 10 000 26 000 — —— — 1 500 3 700 402 000 1932/33 239 800 10 000 18 000 10 000 20 000 — — — 1 500 700 300 000 1933/34 146 500 10 000 18 000 10 000 13 300 — —— ——- 1 500 700 200 000 1934/35 146 500 10 000 18 000 10 000 13 300 — — —— 1 500 700 200 000 193536 146 500 10 000 18 000 10 000 13 300 —— — —— 1 500 — 199 300 1936/37 146 200 10 000 18 000 10 000 30 000 — — — 1 500 — 215 700 1937/38 146 500 10 000 18 000 10 000 40 000 — — — 1 500 — 226 000 1938/39 162 500 10 000 18 000 10 000 50 000 —— — — 1 500 — 252 000 1939/40 162 500 10 000 18 000 10 000 50 000 — — — 1 500 — 252 000 1940/41 72 500 2 000 15 000 8 000 45 000 17 000 — — 1 500 _ 161 000 1941/42 72 500 2 000 15 000 8 000 45 000 17 000 — —— 1 500 — 161 000 1942/43 72 500 2 000 15 000 8 000 45 000 17 000 50 000 — 1 500 — 211 000 1943/44 71 000 2 000 16 500 8 000 45 000 21 000 25 000 — 1 500 — 190 000 1944/45 76 000 2 000 16 500 8 000 45 000 21 000 25 000 10 000 1 500 — 205 000 1945/46 81 000 2 000 17 500 9 000 60 000 22 500 25 000 10 000 1 500 — 228 500 1946/ 47 122 500 5 000 18 000 10 000 75 000 22 800 — 20 000 1 500 — 274 800
nor, vilket i förhållande till läget 1931/32 innebar en nedsättning med cirka 60 %. För budgetåret 1946/47 utgör nedsättningen i förhållande till 1931/32 omkring 32 %. De lokala föreläsningsanstalternas understöd ha procentuellt sett beskurits ännu kraftigare, eftersom i det totala anslaget ingått en del särskilda, av krigsåren föranledda anslagsposter. För budgetåret 1943/44 ut— gjorde anslaget till föreläsningsanstalterna 71 000 kronor, vilket betyder en nedsättning i förhållande till 1931/32 med 79 %. Motsvarande procentsiffra för budgetåret 1946/47 utgör 63 %.
Icke statsunderstödd föreläsningsverksamhet.
Vid sidan av den statsunderstödda föreläsningsverksamheten bedrives så— väl hos de lokala föreläsningsanstalterna som inom försvarsväsendet och riks- förbunden för studiecirkelverksamhet en omfattande föreläsningsverksamhet med anslag från olika enskilda organisationer eller med bidrag från andra statliga anslag än föreläsningsanslaget. Denna föreläsningsverksamhet av- ser framför allt sådana områden, där en saklig upplysningsverksamhet av olika skäl anses påkallad. Bland organisationer, som lämna anslag till dylik upplysningsverksamhet, kunna nämnas Föreningen för främjande av pensions- styrelsens verksamhet (10—25 kronor per föreläsning), Föreningen mellan—
folkligt samarbete för fred (5 kronor per dubbelföreläsning, 10 kronor per föreläsningsserie), Föreningen Norden (10—20 kronor per föreläsning), För- eningen Sveriges flotta, Herman J. Rosenkvists fond för folkhälsans främ- jande, Lantbruksförbundets föredragsbyrå (kostnadsfria föreläsningar på ungdomsskolor, hos bildningsorganisationer och hos konsumentsammanslut- ningar), Mjölkpropagandan (20 kronor per föreläsning), Nationalföreningen mot tuberkulos (30 kronor per föreläsning), Riksförbundet för Sveriges för- svar (25 kronor per föreläsning samt hälften av traktamentsersättningen), Riksidrottsförbundets samarbetskommitté, Skid- och friluftsfrämjandet, Spar- främjandet, Sparpropagandan, Svenska föreningen för folkbad, Svenska för- säkringsföreningens upplysningsbyrå (10 kronor per föreläsning), Svenska turistföreningen, Sverige-Amerika—stiftelsen (15 kronor per föreläsning, hälf- ten av traktamentsersättningen samt den del av resekostnaderna, som över- stiger 10 kronor), Sveriges Scoutförbund (30 kronor per föreläsning), Sve- riges pomologiska förening (15 kronor per föreläsning) och Utrikespolitiska institutet (10 kronor per föreläsning samt vad som överstiger 75 kronor för resor och traktamenten). Bidrag lämnas vidare från Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Familjevärnet, Samfundet för hembygdsvård och Svenska brandskydd-sföreningen. Här kan även omnämnas den omfattande föreläsningsverksamhet, som bedrives genom hushållningssällskapen.
Inom en rad enskilda organisationer förekommer dessutom en rikt för- grenad föreläsningsverksamhet. Hit hör såväl en intern verksamhet i för- eningsfrämjande och underhållande syfte som en planmässigt bedriven stu- die- och upplysningsverksamhet. En stor del av denna föreläsningsverksam— het riktar sig uteslutande till föreningarnas egna medlemmar, medan en annan del även är avsedd för allmänheten. Det är omöjligt att framlägga någon fullständig statistisk översikt över denna omfattande, dels offentliga, dels en- skilda verksamhet. Den innefattar för det första föreläsningar i upplysning-s- och propagandasyfte med anslag från samma ideella organisationer, som en— ligt vad nyss anförts lämna stöd till föreläsningar vid de statsunderstödda föreläsningsanstalt—erna. Till denna grupp kan även föras den föreläsnings- verksamhet, som bedrives av Industriens upplysningstjänst i kontakt med andra bildningsorganisationer och som under åren 1942—1945 bland annat omfattade föreläsningskurSer på 21 platser under den samlande rubriken Svenska industriproblem. För det andra innefattar den föreläsningar, som avse yrkesutbildning eller ha till ändamål att främja den egna organisationens syften och verksamhet. Hit är att räkna t. ex. Köpmannainstitutets yrkes- undervisning och Kooperativa förbundets föreläsningsverksamhet rörande kooperationen. Slutligen är för det tredje att nämna den stora mängden före- läsningar i allmänbildande ämnen med eller utan underhållande karaktär. Som exempel kan anföras föreläsningsverksamheten inom Sveriges Husmo- dersföreningars riksförbund, som under år 1945 anordnade 1 633 föreläsningar, främst vid föreningarnas ordinarie möten men även vid offentliga möten och i samarbete med andra organisationer.
2. Folkbildningskurser (flyttande folkhögskolekurser).
Folkbildningskurserna, som avse att för en viss tid koncentrera studie- verksamheten i en bygd efter enhetlig plan och meddela allmän och medbor- gerlig bildning, anordnas av särskilda folkbildningskursföreningar (folkhög— skolekursföreningar, folkbildningsförbund, bildningsförbund). Endast en folk- bildningskursförening inom ett och samma område kan erhålla statsunder- stöd. För närvarande finnas 29 st. folkbildningskursföreningar. Som regel utgöres vederbörande förenings verksamhetsområde av ett län men i några fall (Hälsingland, Gästrikland, Medelpad) av ett landskap eller (Ådalen och norra Ångermanland) av en landskapsdel. En folkbildningskursförening har som verksamhetsområde Härjedalen och södra Jämtland. För ordnande av folkbildningskurs å plats, som ej är belägen inom folkbildningskursför- enings område, kan statsunderstöd utgå till kursbestyrelse för dylik fristå- ende kurs. För folkbildningskursförening skall finnas en styrelse, i vilken envar av de inom föreningens område belägna statsunderstödda folkhögsko- lorna skall äga. att utse en representant. Styrelsen tillsätter föreståndare an- tingen för varje särskild kurs eller för föreningens hela verksamhet samt an— tager på förslag av föreståndaren föreläsare och lärare. Föreläsare och före- läsningsämnen skola vara på förhand godkända av skolöverstyrelsen, som också skall godkänna arbetsplan för anordnad kurs. Vid anordnande av folk- bildningskurs skall enligt gällande bestämmelser förening eller kursbesty- relse samarbeta med de statsunderstödda folkbildningsorganisationer, som äro verksamma på den plats, där kursen skall hållas. Denna senare bestäm- melse tillämpas vanligen så, att en särskild kursbestyrelse tillsättes med re- presentanter för de organisationer och föreningar, som äro företrädda på platsen. I fråga om folkbildningskursernas längd föreskrives, att folkbild- ningskurs skall omfatta minst 3 veckor med minst 10 undervisningstimmar i veckan i form av föreläsningar, övningar och studiecirkelarbete, varvid lik- väl alltid sammanlagt minst 10 timmar skola ägnas åt föreläsningar. Från denna bestämmelse kan skolöverstyrelsen medgiva undantag. Där särskilda förhållanden så påkallat, har skolöverstyrelsen i enlighet härmed medgivit nedsättning av antalet undervisningstimmar, dock i allmänhet ej längre än till 6 timmar i veckan.
Verksamhetens omfattning under perioden 1931/32—1945/46 framgår av tabell 9. Det angivna antalet kurser utgör för de tidigare åren det minimi— antal, som enligt skolöverstyrelsens föreskrifter skulle anordnas för att det beviljade statsunderstödet skulle utgå.
Som tabellen utvisar, har antalet kurser befunnit sig i stadigt stigande, trots att statsunderstödet under åren 1940/41 —1943/44 utgick med ett redu- cerat belopp. Ökningen är i sin mån ett vittnesbörd om att folkbildnings- kurserna tillvunnit sig ett allt större förtroende. Ej minst på de platser i lan- det, där annan bildningsverksamhet är svagt utvecklad eller helt och hållet
48 Tab. 9. Folkbildningskurser 1931/32—1945/46.
Stats- Ä r inta] understöd urser
Kronor 1931/32 83 40 000 1932/33 87 40 000 1933/ 34 99 40 000 1934/ 35 98 40 000 1935/ 36 98 40 000 1936/37 109 45 000 1937/38 141 55 000 193839 159 60 000 1939/40 159 70 000 1940/ 41 169 60 000 1941/42 171 60 000 1942/43 171 65 000 1943/44 179 65 000 1944/ 45 181 70 000 1945/46 197 75 000
saknas, ha folkbildningskurserna fått en mycket stor betydelse och ofta medfört ett fortsatt bildningsintresse på platsen.
Under budgetåret 1944/45 anordnades 181 kurser. Kursernas geografiska fördelning och storleken av de anslag, som utgingo till de olika folkbildnings— kursföreningarna, framgår av tabell 10. I medeltal anordnades 6 kurser per folkbildningskursförening. Det övervägande antalet kurser voro förlagda till landsbygden. Fördelningen mellan städer och tätorter å ena sidan och lands- bygden å den andra under perioden 1938/39—1944/45 framgår av tabell 11. Tabellen grundar sig liksom tabell 12 på till skolöverstyrelsen insända kurs- planer. Då en del av de planerade kurserna icke kommo till stånd och å andra sidan andra kurser tillkommo, avvika siffrorna för antalet kurser något från de i tabell 9 meddelade.
Studiet vid folkbildningskurserna är som regel koncentrerat på några få ämnen. Enligt praxis godkänner skolöverstyrelsen icke arbetsplaner upp— tagande enstaka föreläsningar inom ett flertal ämnesgrupper. Inom olika folk— bildningskursföreningar har utbildats olika kurstyper. I Västmanland brukar ett kursprogram upptaga förutom inlednings- och avslutningssamkväm två ämnen på vardera 3 dubbeltimmar; den återstående hälften ägnas åt ett praktiskt ämne som svenska, matematik, samaritvård och dylikt. Hallands folkbildningsförbund upptar endast ett ämne på varje kursprogram, varvid man kombinerar föreläsningar för allmänheten och cirkeltimmar.
I fråga om ämnesvalet råder full valfrihet. I något mer än en tredjedel av samtliga kurser ingå på kursschemat elementära ämnen, vanligen moders- målet eller räkning. Förekomsten av elementära ämnen i de folkbildnings- kurser, som anordnats åren 1938/39—1044/45, framgår av tabell 12. Tabellen utvisar, att av 1 262 kurser ha 448 eller omkring 35 % upptagit elementära ämnen på schemat.
Tab. 10, Folkbildninzskurser 1944/45.
Anordnare
Antal kurser
Utanordnat stats- understöd
Kronor
Bestyrelsen för sjömannens yrkesbestamda folkhögskolekurs i Stockholm .............................................. Stockholms läns bildningsförbund .......................... Upplands folkhögskolekursförening .......................... ' Södermanlands läns bildningsförbund ........................ Östergötlands folkhögskolekursförbund ...................... Bildningsförbundet för Jönköpings län ...................... ' Kronobergs läns bildningsförbund .......................... Kalmar läns folkhögskolekursförening ....................... Gotlands folkbildningsförbund .............................. Blekinge läns bildningsförbund Kristianstads län folkhögskolekursförening .................. Malmöhus läns folkbildningskursförening .................... Hallands folkbildningsförbund .............................. Göteborgs och Bohus läns bildningsförbund ................ Älvsborgs bildningsförbund ................................ Dalslands bildningsförbund .................................. Skaraborgs folkhögskolekursförening ........................ Värmlands folkbildningsförbund ............................ Örebro lans allmänna bildningsfö1bund Västmanlands läns bildningsförbund ........................ Dalarnas folkhögskolekursförening .......................... Hälsinglands bildningsförbund .............................. Gästriklandskretsen av Gävleborgs läns bildningsförbund. Medelpads folkhögskolekursförening ........................ Ådalens folkhögskolekursförening N otra Än germanlands folkhögskolekursförening Härjedalens och Södra Jämtlands folkhögskolekursförening. J åmtlands lans folkbildningsförbund ........................ Västerbottens läns folkbildningskursförening ................ Norrbottens läns bildningsförbund ..........................
Summa.
p.-
H
wmmmwpum—l—qmammwmqm—iaawmmcmmmmi—
1 000 2 000 1 600 2 400 2 400 3 500 2 200 3 200 1 200 2 400 2 80.0 2 400 4 000 2 800 3 000 1 200 2 800 2 400 2 400 3 200 2 500 2 800 1 600 1 800 1 600 1 200 2 000 2 400 2 400 2 800
70000
Tab, 11. Folkblldnlngskursernns fördelning på städer och tätorter samt
landsbygd 1938/39—1944/45,
År
Städer och tätorter Landsbygd
Antal Antal
1938/39 31 131 1939/40 39 142 1940/ 41 43 137 1941/42 34 ' 137 1942/43 40 149 1943/44 38 158 1944/45 2.6 157
251 ' 1 011
Antal kurser Antal kurser med utan elementär elementär undervisning undervisning
Anordnare
Bestyrelsen för sjömannens yrkesbestämda folkhögskolekurs i
Stockholm ................................................ 6 — Stockholms läns bildningsförbund .......................... 13 3 Upplands folkhögskolekursförening .......................... 35 2
Södermanlands läns bildningsförbund ........................ 22 Östergötlands folkhögskolekursföibund ...................... 1 Bildningsförbundet för Jönköpings län ...................... 55 13 Kronobergs läns folkhögskolekursförening .................. — Kalmar läns folkhögskolekursförening ...................... 1 Gotlands bildningsförbund .................................. 9 Blekinge läns bildningsförbund .............................. 45 Kristianstads läns folkhögskolekursföreningZ ................ 59 Malmöhus läns folkbildningskursförening .................... 40 Hallands folkbildningsförbund .............................. 2 92 göteborgs och Bohus läns bildningsförbund ................ 7 35 Alvsborgs läns bildningsförbund ............................ 42 12 Dalslands bildningsförbund .................................. 2 18 Skaraborgs folkhögskolekursförening ........................ 41 3 Värmlands folkbildningsförbund ............................ — 45 Orebro läns allmänna bildningsförbund ...................... 12 37 Västmanlands läns bildningsförbund ........................ 25 29 Dalarnas folkhögskolekursförening .......................... 4 52 Hälsinglands bildningsförbund .............................. 32 13 Gästriklandskretsen av Gävleborgs läns bildningsförbund. —— 22 Medelpads folkhögskolekursförening ........................ 25 9 Ådalens folkhögskolekursförening .......................... — 35 Norra Ångermanlands folkhögskolekursförening .............. 20 1 Härjedalens och Södra Jämtlands folkhögskolekursförening 34 4 Jämtlands läns folkbildningsförbund ........................ 41 7 Västerbottens läns folkbildningskursförening ................ 23 33 Norrbottens läns bildningsförbund .......................... 5 43
Summa 448 814
Bland ämnen, som i övrigt förekomma mera regelbundet, kan nämnas sam- hällsfrågor, samtidens historia, livsåskådningsfrågor, kommunalkunskap m.m. Folkbildningskurser i allmänna ämnen ha anordnats under rubriker som: livsduglig ungdom, vår bygd och vår tid, nordisk gemenskap, biblioteket i centrum, vårt arv och eget, hem och samhälle, efterkrigsproblem, svensk bonderörelse o. s. v. I många fall anknyter hela kursen eller vissa föreläs— ningar till hembygden. Även ämnen, som direkt beröra yrkesarbetet, t. ex. jordbrukskemi, fiskeribiologi, förekomma. I ett stort antal kurser ingå ett par orienterande föreläsningar om folkbildningsarbetet. Vid alla kurser söker man väcka intresse för bokläsning och cirkelstudier.
Föreläsarna vid folkbildningskurserna erhålla som regel ett föreläsnings- arvode om 40 kronor för dubbeltimme jämte resekostnader i förekommande fall. För studiecirkel- och lektionstimme utgör arvodet vanligtvis 5—10 kro- nor. I fråga om lärare med kompetens som ämneslärare med fast anställning vid folkhögskola och med tjänstgöring under minst 24 veckor per år med i
medeltal minst 10 timmars tjänstgöring i veckan gäller, att han skall tillför- säkras en kontant lön, som motsvarar begynnelselönen för folkhögskollärare med fast anställning vid huvudkurs.
Folkbildningsknrsföreningarnas föreståndare erhålla som regel arvoden. Endast en folkbildningskursförening har oavlönad kursföreståndare. I Väst- manlands län ingår uppgiften att vara kursföreståndare i den av landstinget avlönade bildningskonsulentens åligganden. I 16 folkbildningskursföreningar utgår till föreståndaren ett särskilt arvode per kurs, vilket varierar mellan 50 och 125 kronor och uppgår till 60 kronor i medeltal. I 10 folkbildnings- kursföreningar har föreståndaren årsarvode, lägst 150 och högst 600 kronor eller 450 kronor i medeltal. Till särskild kassör utgår i 11 folkbildningskurs- föreningar ett arvode av 5251—5500 kronor per år och i 3 föreningar ett arvode av 15—25 kronor per kurs. På några håll utgår därjämte ersättningar till sty- relse och revisorer.
Inom Göteborgs och Bohus läns bildningsförbund är verksamhetsområdet indelat i kretsar med respektive folkhögskolor och ungdomsskolorna i Dingle som medelpunkter. Inom varje krets fungerar en vid skolorna anställd lärare som kretskonsulent, med uppgift att tillhandagå bildningsverksamheten inom kretsen med råd och anvisningar samt stimulera till nya bildningsföretag.
Folkbildningskursföreningarna ingå numera som medlemmar i Folkbild- ningsförbundet. Tidigare voro folkbildningskursföreningarna sammanslutna i en riksorganisation med namnet Bildningsförbundens riksorganisation (BRO.).
Statens understöd för anordnande av folkbildningskurser utgår enligt be- stämmelseri en kungl. kungörelse av den 13 september 1928 med ändringar den 3 juni 1932. Understöden fördelas av skolöverstyrelsen. Enligt praxis utgår för varje kurs ett understöd av omkring 400 kronor. Som villkor för under- stöd gäller, att kommun eller enskilda skola för arvode till lärare vid elementär undervisning i sådana ämnen, som ingå, i folkskolans undervisningsplan, till- skjuta minst tre gånger så stort belopp och för övriga utgifter minst lika stort belopp som statsunderstödet för nämnda ändamål. Statsunderstödets storlek under perioden 1931/32—1945/46 framgår av tabell 9.
Förutom av staten åtnjuta folkbildningskursföreningarna understöd av landsting och kommuner. I budgeten för 1916 upptaga sålunda 17 landsting anslag till kursverksamhet med sammanlagt 35 550 kronor. Även övriga lands— ting lämna stöd till folkbildningskurserna. Beloppens storlek kan icke an- givas, då de ingå i större poster för gemensamma folkbildningsändamål. Inom åtskilliga landstingsområden utgår understödet med ett visst belopp (100— 200 kronor) per folkbildningskurs. I Kopparbergs län utgår understödet med 15 kronor per föreläsning.
3. Studiecirklar. Studiecirkelverksamheten av i dag har nått en utomordentligt vid omfatt- ning och representerar en mycket stor del av folkbildningsarbetet. Studie—
cirklarna äro som regel anslutna till något av de 9 riksförbund för studie- cirkelverksamhet, som äro sammanslutna till Samverkande bildningsförbun- den. Även inom vissa andra organisationer förekommer studiecirkelarbete, ursprungligen i ganska begränsad omfattning men under senare år i mer ökad utsträckning. Fristående studiecirkelverksamhet i anslutning till folkbiblio- teken förefinnes som en teoretisk möjlighet, i det statsunderstöd kan utgå till de böcker, som en sådan studiecirkel inköper, men i praktiken har studie- cirkelverksamhet av detta slag icke kommit till stånd. Närbesläktad med men i viss grad artskild från studiecirkelverksamheten är den kooperativa gruppverksamheten.
studiecirkelverksamhet inom Samverkande bildningsförbunden. Studiecirkelverksamhetens utveckling inom de till Samverkande bildnings— förbunden hörande studieförbunden framgår av tabell 13, som visar verksam- heten under perioden 1931/32—1944/45. Då enhetliga normer för studie— cirklarnas statistiska redovisning saknas, kan det inte undvikas, att vissa bristfälligheter vidlåda såväl denna som övriga tabeller, som behandla cirkel- verksamheten. En normering av statistiken måste betraktas som synner—
Tab. 18. Studieeirkelverksamlieten inom Samverkande bildningsförbunden 1931/32—1944/45.
Antal cirkel- samman- kometer
Antal cirkel- deltagare
Antal cirklar
1931/32 7 440 97 343 — 1932/33 9 019 118 765 — 1933/34 10 415 130 339 — 1934/35 10 638 127 163 155 328 1935/36 9 959 118 723 148 657 1936/37 11 641 140 764 177 786 1937/38 11 900 141 272 188 358 1938/39 13 141 154 228 196 730 1939/40 12 775 152 042 164 316 1940/41 12 284 148 684 175 485 1941/42 14 114 167 817 191 889 1942/43 14 802 171 238 200 330 1943/44 15 398 179 242 208 510 1944/45 17 053 198 685 232 406
ligen påkallad; den torde utan särskilda åtgärder komma till stånd, om verk- samheten, som utredningen förordar, erhåller statligt stöd.
Av tabellen framgår, att verksamheten uppvisar en i stort sett kontinu- erlig ökning. Den livligare verksamheten under åren 1932/33 och 1933/34 torde sammanhänga med den då rådande arbetslösheten och det därav för— anledda ökade deltagandet i bildningsarbetet. Tillbakagången 1939/40 och 1940/41 torde få skrivas på de militära inkallelsernas konto. Nedgången 1 an- talet cirklar utgjorde omkring 7 %. Den procentuellt kraftigaste nedgången
53 Tab. 14. Stndlecirkelverksamheten inom Samverkande bildningsförbunden 1944/45.
Antal cirkeldeltagare Antal cirkelsammankomster
Antal cirklar Totala Per Totala Per antalet cirkel antalet cirkel
Organisation
8 153 106 904 ' 122 925 151 1 489 18 211 ' 26 732 17'9 2 665 20 420 ' 26 908 101 949 8 450 ' 9 436 100 775 6 244 ' 6 833 88 237 1 991 ' 1 334 56 2 138 23 518 ' 27 794 130 603 7 520 ' 6 762 11'2 444 5 427 3 682 88
17 053 198 685 232 406 136
träffade I.O.G.Tzs och A.B.F:s cirklar (20,396 respektive 17,5 %), medan S.L.S., J.U.F., S.B.F. och S.K.B. kunde uppvisa ökning, ett förhållande som delvis torde sammanhänga med de olika studieförbundens skiftande rekryte- ringsmöjligheter.
Antalet under arbetsåret 1944/45 verksamma studiecirklar fördelar sig på de olika studieförbunden enligt tabell 14.
A.B.F. har såväl de flesta studiecirklarna som de flesta cirkeldeltagarna. Närmast följa S.L.S och S.K.B., S.LS. med de flesta cirklarna och SKB. med de flesta cirkeldeltagarna. Nummer fyra i ordningen är I.O.G.T.
Medeltalet deltagare i varje cirkel uppgår till icke fullt 12 och antalet sammankomster per cirkel till icke fullt 14. Såväl i fråga om deltagarantal som antal sammankomster förekomma stora variationer mellan studieförbun- den. Medan medeltalet deltagare i A.B.F, T.B.V., S.F.M., I.O.G.T. och S.K.B. överstiger 11 per cirkel, uppgår det i fråga om de fyra övriga för— bunden till 8 a 9. Förhållandet sammanhänger otvivelaktigt med att dessa fyra förbund äro utpräglade landsbygdsförbund. I fråga om antalet sammankom— ster per cirkel har I.O.G.T. den högsta siffran med 18 sammankomster per cirkel. Den därnäst högsta (15) har Ä.B.F., och den lägsta siffran har S.B.F. med omkring 6 sammankomster per cirkel.
Den övervägande delen av studiecirklarna är att finna på landsbygden. För- delningen. mellan städer (tätorter) och landsbygd växlar emellertid mycket starkt med de olika förbunden. S.LS. och J .U.F. ha sålunda, som man kan vänta, sin verksamhet nästan uteslutande förlagd till landsbygden, medan cirklarna inom A.B.F. fördela sig ganska jämnt på städer och landsbygd. Detsamma gäller om S.F.M. Inom nykterhetsorganisationerna äro de flesta cirklarna verksamma på landsbygden. För S.B.F. och S.K.B. saknas upp— gifter. Cirkelmedlemmarna inom T.B.V. äro slutligen hundraprocentigt bo- satta i städer och tätorter. Fördelningen framgår av följande tabell, som av- ser förhållandena under verksamhetsåret 1943f44.
Städer och Organisation tätorter Landsbygd % %
ABF ........ 55'1 44'9 IOGT ........ 209 791 SLS .......... 08 992 NTO ........ 185 815 J UF .......... 0'3 99'7 TBV ........ 100'0 — SFM ........ 414 586
394 606
Studiecirklarnas fördelning mellan städer och landsbygd 1943/44.
Inom de olika studieförbunden varierar studiearbetets intensitet och om- fattning i hög grad i olika distrikt och landsdelar. I tabell 16 återfinnes en översikt över cirkeldeltagarnas fördelning på olika län, varvid även anges hur många procent av länets invånare, som deltaga i cirkelarbetet. För N.T.O. avser tabellen verksamhetsåret 1942/43, för övriga förbund verksam- hetsåret 1943/44. Uppgifter saknas från SBF. och SKB. Då verksamheten
Tab. 16. Studiecirkelmedlemmarnas fördelning på olika län 1943/44. Medlemmar i L a n ABF mer SLS läg/23 JUF 'er SFM Summa IZÄZZZDEHZL vånare Stockholms stad . . . . 9 179 — — 316 — 2188 508 12 191 1'9 Stockholms län . . . . 4 909 1 589 530 81 96 23 536 7 764 25 Uppsala län ........ 1 714 986 425 216 196 97 — 3 634 25 Södermanlands län. . 4 201 882 832 555 111 241 94 6 916 35 Ostergötlands län . . 6 863 469 596 238 89 433 287 8 975 27 Jönköpings lån 3 469 473 980 534 86 28 257 5 827 2'8 Kronobergs län . . . . 1 463 554 1 167 326 177 54 174 3 9l5 26 Kalmar län ........ 2 561 171 1 553 336 82 5 239 4 947 21 Gotlands län ...... 357 153 504 54 113 23 172 1 376 28 Blekinge län ........ 1 926 362 316 139 65 66 119 2 993 20 Kristianstads län 2 720 1 043 977 152 445 126 46 5 509 22 Malmöhus län ...... 9 774 1 133 2 017 332 14 788 390 14 448 26 Hallands län ...... 2 503 313 1 167 151 611 179 32 4 956 32 Göteborgs och Bohus __ län .............. 7 816 289 692 340 260 568 171 10 136 20 Alvsborgs län ...... 4 382 1 154 1 805 440 443 104 313 8 641 ' 2'6 Skaraborgs län 2 848 711 731 200 475 88 222 5 275 22 Yarmlands län ...... 4 220 1 255 399 432 498 144 62 7 010 26 Orebro lån ........ 4 796 1 024 648 551 229 180 106 7 534 32 Västmanlands län . . 3 797 308 147 209 — 467 95 5 023 28 Kopparbergs län. . . . 4 212 455 423 492 81 118 115 5 896 23 Gävleborgs län 2 639 572 503 997 —— 329 57 5 097 1'8 Västernorrlands län 3 527 652 460 359 — 136 53 5 187 19 Jämtlands lån ...... 517 600 91 33 234 25 71 1 571 1'1 Västerbottens län . . 2 005 363 117 76 336 26 43 2 966 1'8 Norrbottens län . . . . 2 654 2 234 142 139 303 20 390 5 882 26 Summa 95 052 17 745 17 222 7 698 4 944 6 456 4 552 153 669 28
redovisas distriktsvis och distrikten icke alltid följa länsindelningen, har en på alla punkter exakt sammanställning icke kunnat åstadkommas. Felpro- centen torde emellertid icke vara så stor att resultatet påverkas i nämnvärd utsträckning.
Av tabellen framgår, att det största antalet cirkelmedlemmar i förhållande till länets invånare fanns i Södermanlands, Hallands och Örebro län, det lägsta i Stockholms stad samt i Västernorrlands, Gävleborgs, Västerbottens och Jämtlands län. A.B.F. var starkast företrätt i Södermanlands, Östergöt- lands, Västmanlands och Örebro län, I.O.G.T. i Norrbottens, Uppsala, Stock- holms och Värmlands län, S.L.S. i Kronobergs, Gotlands, Hallands och Kal— mar län, N.T.O. i Gävleborgs län, J.U.F. i Hallands län, T.B.V. i Stock- holm samt Västmanlands län, S.F.M. i Gotlands och Norrbottens län. En- ligt uppgift från S.B.F. är detta starkast representerat i Värmlands, Stock— holms, Uppsala och Västerbottens län.
A.B.F., I.O.G.T. och SLS. lämna uppgift på antalet kvinnliga deltagare i studiecirklarna. Som tabell 17 utvisar, uppgick det sammanlagda antalet cirkelmedlemmar i dessa 3 förbund under verksamhetsåret 1943/44 till 125 244, varav 44 755 eller 35,7 % voro kvinnor. I fråga om I.O.G.T. är därvid varje medlem endast räknad en gång, även om han eller hon deltager i två eller flera cirklar. Medan procentsiffran för I.O.G.T. i stort sett hållit sig konstant under senare år, har den både för A.B.F. och S.L.S. befunnit sig i stigande. Inom A.B.F. utgjorde antalet kvinnliga medlemmar under verksamhetsåret 1931/32 24,4 %. Siffran för 1939/40 betecknar toppunkten. Då utgjorde de kvinnliga medlemmarna 38,5 %, vilket möjligen kan bero på det stora antal sjukvårdskurser, som då anordnades. Inom A.B.F:s distrikt är det kvinn- liga deltagandet störst inom Västernorrlands län med procentsiffran 49 under verksamhetsåret 1943/44. Inom S.L.S. har procentsiffran stigit från 22,6 % år 1938/39 till 31,8 år 1943/44.
Över cirkelmedlemmarnas ålder föreligger icke någon uttömmande statistik. Det enda studieförbund, som lämnar en fortlöpande åldersredovisning, är SLS. Inom detta utgjorde medelåldern under verksamhetsåret 1939/40 24 år. Under året 1943/44 utgjorde den 22,9 år. En för ungdomsvård-skommit- téns räkning år 1943 utförd undersökning angående åldersfördelningen inom A.B.F:s cirklar i Halmstad, Karlskrona, Norrahammar, Nynäshamn, Söder-
Tab. 17. Antalet manliga och kvinnliga cirkelmedlemmar 1943/44.
M 5. n K v i n n o r Förbund Summa
Antal Antal %
61 456 33 596 7 279 ' 5 691 43'9 11 754 5 468
80 489 ' 44 755
tälje Och Västerås visar, att 24 % av cirkelmedlemmarna voro under 20 år, 19 % mellan 21 och 25 år, 19 % mellan 26 och 30 år, 22 % mellan 30 och 40 år och 16 % över 40 år. Av den förut omnämnda stickprovsundersökning, som utredningen under våren 1946 låtit utföra inom ett antal kommuner i olika delar av landet-, framgår, att nära hälften av medlemmarna i de redo- visade cirklarna tillhörde åldersgruppen 26—46 år, medan något mer än tredjedelen tillhörde yngre årsklasser.
Med hänsyn till arbetsformerna brukar man indela cirklarna i olika typer, som emellertid endast mera sällan förekomma i renodlad form. Den enklaste typen av studiecirklar är läsecirkeln, där man samlas till högläsningskvällar eller samtal omkring någon bok, som deltagarna läst. Större anspråk på del- tagarnas självverksamhet ställer referatcirkeln, där deltagarna i anslutning till en studieplan referera olika arbeten, som belysa det ämne man studerar. Liknande form har diskussionscirkeln eller samtalscirkeln. Understundom skiljer man mellan diskussionscirkel och studieplanscirkel. Den senare ter- men, som framför allt användes inom S.L.S., får då beteckna en cirkel, som arbetar med ledning av en bestämd, vanligen tryckt studieplan, medan benämningen diskussionscirkel användes för en cirkel, som arbetar under något lösare former enligt en plan, som uppgjorts av cirkelmedlemmarna själva. En diskussionscirkel, som arrangeras i anslutning till en föreläs— ningskurs, brukar kallas föreläsningscirkel. En särskild typ av föreläsnings- cirkel är radiocirkeln eller lyssnargmppen, som arbetar kring en serie radio- föreläsningar, ofta med s. k. lyssnarbrev till vägledning. När cirkeln ledes av en lärare, kallas den för Zärarcirkel eller lektionscirkel. En mera kvalifi- cerad form av lärarcirkel är universitetscirkeln, som ledes av akademisk lärare eller annan person med högre akademisk kompetens. I korreSpondens- cirkeln har korrespondensinstitutet trätt i lärarens ställe och tillhandahåller studiematerialet. Icke sällan arbetar korrespondenscirkeln som lärarcirkel med korrespondenskursen som underlag för cirkelns arbete. Som övnings— cirkel betecknar man en cirkel, som sysslar med praktiskt arbete som slöjd och dylikt. Slutligen använder man utan hänsyn till arbetsmetoderna benämningen ungdomscirkel för cirklar med medlemmar i åldern 14—18 år. Mellan dessa olika typer finns en rad blandformer. Överhuvudtaget är en systematisering svår att genomföra i fråga om en verksamhet, som just ut- märker sig genom sina fria arbetsformer. Inom studieförbunden är för övrigt terminologien Växlande; Den statistik, som framlägges i det följande, får följaktligen mot bakgrunden av dessa förhållanden tagas med en viss re- servation.
Under arbetsåret 1936/37 företogs en ingående undersökning av den sven- ska studiecirkelverksamhetens innehåll och arbetsmetoder. Materialet, som bearbetades av sekreterare A. Wallentheim, publicerades i Folklig kultur 1940 under rubriken Studiecirklarna. Undersökningen berörde cirkelverk- samheten inom 5 av studieförbunden, nämligen A.B.F., I.O.G.T., J.U.F., N.T.O. och S.LS. Inom dessa förbund arbetade under året 9488 cirklar, av
57 Tab. 18. De »renodlade» studiecirklarnns fördelning på olika huvudtyper 1936/37.
Diskussions- Liisa-a.i'eferat- Föreläsnings- Lärar- o. lek- Korresponden- _ . cirklar cirklar cirklar tionscirklar cirklar Organisation Summa
Antal % % Antal Antal % Antal %
55 95 2 s ' 336 581 168 291 11 12-9 ' 71 45 529 23 271 3 17'6 59 6 353 7 41'2 6 "231 269 11 423 2 77 73 382 2 110 ' 63 330 33 17-3 148 16—5 51 ' 461 511 233 260
vilka endast 2511 lämnade in uppgifter. Materialet härrörde alltså allenast från 26,5 % av de tillfrågade cirklarna. Vid undersökningen av cirklarnas stu- diemetoder visade det sig, att det i det övervägande antalet fall förelåg en blandning av olika metoder. Av 2416 cirklar, som lämnat uppgift om arbets— sätt, voro 897 eller 37 % renodlade, medan 1 519 eller 63 % mäste föras till den blandade gruppen. Fördelningen på renodlade och blandade cirklar väx— lade starkt hos olika förbund, liksom terminologien. De renodlade cirklar- nas fördelning på olika huvudtyper framgår av tabell 18.
Till jämförelse med förhållandena under verksamhetsåret 1936/37 kunna anföras motsvarande siffror från året 1943/44 för A.B.F., N.T.O., S.L.S. och T.B.V., som alla föra fortlöpande statistik över studiecirklarnas metoder.
Tab. 19. De »renodlade» studiecirklarnas fördelning på. olika huvudtyper 1943/44.
Korres- pondens- cirklar
Läse- 0. dis- kussions- cirklar
Övnings— cirklar
Studicplans- Föreläsnings- Lärar— o. lek— Orga- cirklar cirklar tionseirklar nisation
Antal % Antal % Antal % Antall % Antal % Antal %
ABF .. 1 194 169 —— 26 3053 43'8 2629 37'2 — 7058 NTO .. 178 197 — . -—— 57 63 416 461 252 27'9 903 SLS .. 112 59 401 —-— 105 56 909 48'4 — — 1 879 TBV .. 43 8'8 —— —— 226 465 217 44'7 — —— 486
Summa 1527 14'8 . 73 18 3441j33'3 4171 404 252 24 10326
Siffrorna för 1943/44 visa till en början, att cirklarna i större utsträckning arbeta i fastslagna former. Av inom dessa fyra studieförbund redovisade 10 588 cirklar äro 10 326 eller 97,5 % uppförda som renodlade cirklar. Sanno- likt är siffran för hög, beroende på. att studieförbundens klassificering av naturliga skäl inte torde vara så. exakt som klassificeringen vid 1936/37 års undersökning. Man kan vidare konstatera, att en förskjutning inträtt till för— män för korrespondenscirklarna, närmast på lärar- och lektionscirklarnas be- kostnad. Utvecklingen av korrespondenscirklarna framgår av tabell 20, som visar antalet korrespondenscirklar inom 6 av studieförbunden (A.B.F., I.O.G.T., N.T.O., S.L.S., T.B.V. och S.F.M.) under perioden 1939/40—1943/44
Tab. 20. Antal korrespondenscirklar 1939/40—1943/44.
1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 Organisation
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
ABF .......... 2 310 2 064 2 525 375 2 639 377 2 629 361 IOGT 652 37'3 401 285 537 331 442 289 261 191 NTO .......... 178 221 194 22'3 440 467 416 453 —- —— SLS 229 169 287 204 468 30'9 441 269 909 479 TB V .......... 191 740 184 189 558 217 50 7 217 447 SFM .......... —— -— _ —4— 81 307 105 350 177 467
samt det procentuella förhållandet mellan dessa och samtliga av vederbörande förbund redovisade cirklar. Hos A.B.F. har procenttalet i stort sett varit konstant. Hos N.T.O., S.LS. och S.F.M. har däremot korrespondensmetoden använts i allt större utsträckning, vilket utan tvivel sammanhänger med att dessa förbund ha antingen egna brevskolor eller nära anknytning till korre- spondensinstitut. Hos I.O.G.T. och T. B. V. visar korrespondensmetoden till- bakagång.
Undersökningen av studiecirkelarbetet 1936/37 ingick även på vissa andra frågor i anslutning till studiearbetets pedagogiska uppläggning. Undersök- ningen visade sålunda, att grundbok eller lärobok användes i det övervägande antalet cirklar. Om korrespondenskurscirklarna medräknades, utgjorde an- talet cirklar med grundbok eller lärobok 69 % av samtliga. Om korrespondens- kurscirklarna icke medräknades, blev procentsiffran 55. Vidare framgick av undersökningen, att i närmare hälften av de redovisade cirklarna förekom hemarbete, medan däremot studiebesök och demonstrationer förekom i ytterst ringa omfattning. Vidare framgick, att det stora flertalet cirkelsammankom— ster omfattade 2 timmar. 'I några fall räknade emellertid sammanträdestiden ända upp till och över 5 timmar. Samtliga cirklar med denna långa samman- trädestid voro att återfinna på den rena landsbygden. Av de undersökta för- bunden hade A.B.F. den kortaste och S.L.S. den längsta genomsnittliga läng- den på. sammankomsten.
Med frågan om studiecirkelarbetets metoder sammanhänger även frågan om studiecirklarnas livslängd. I vissa fall utgöres en cirkel av en samman— svetsad grupp, som fortsätter arbetet år efter år, medan cirkeln i andra fall endast lever under en enda studiesäsong. Vid studiecirkelundersökningen 1936/37 gjordes nedanstående sammanställning (tabell 21) av de undersökta cirklarnas livslängd, vilken bland annat visar, att den ettåriga cirkeln var van- ligast inom A.B.F., medan däremot den fleråriga cirkeln övervägde i de andra studieförbunden. Detta torde sammanhänga med att cirkelbildandet inom A.B.F. tillgår så, att man inbjuder till deltagande i en cirkel i ett visst ämne, medan man inom de övriga studieförbunden som regel först bildar cirkeln och därefter bestämmer, vilket ämne som skall studeras.
För SL.st vidkommande föreligger- en motsvarande statistik för arbets-
Tab. 21. studiecirklarnas livslängd 1936/37.
Antal 31—40 21—30 11—20 6—10
Organisation cirklar är år är år
1 412 4 31 79 908 219 25 23 20 81 96 —— 27 28 8
10 21 16 2 —— 9 80 118
39 111 223 1 117
året 1943/44. Enligt denna ha av sammanlagt 1 898 cirklar 282 ägt bestånd över 10 år, 499 mellan 5 och 10 år, 233 under 4 år, 245 under 3 år, 299 under 2 år och 340 under 1 år. I sin kommentar till dessa siffror meddelar S.L.S., att den största bortfallsfrekvensen förekommer under eller strax efter det första verksamhetsåret. Om en cirkel överlevat de 2 första åren, brukar livs— kraften vara betydligt starkare. De mångåriga cirklarna omfatta sällan samma medlemmar under samtliga år utan en successiv förnyelse brukar äga rum genom att medlemmarna utträda genom avflyttning eller andra orsaker och genom att nya medlemmar inträda i stället. Cirklarna ha dock bevarat en viss stomme av medlemmar, som uppehållit kontinuiteten. Under de tre se- naste åren har antalet upplösta cirklar inom S.LS. avsevärt ökat. Enligt för- bundets ledning har den främsta orsaken härtill varit beredskapsinkallelserna, eftersom jordbrukarna huvudsakligast inkallats under vinterhalvåret. Eljest kunna enligt studieledningen följande orsaker ha bidragit: cirkelns studie- metod har ej passat eller ej verkat tilldragande på medlemmarna, ämnet har varit för svårt eller ointressant, deltagarnas studieintresse har varit för svagt, kostnaderna har varit alltför stora, cirkeln har haft olämplig ledare. Som framgår av tabell 22 har bortfallsfrekvensen varit olika stor inom olika cirkeltyper. Procentsiffran anger procent av under året verksamma cirklar av ifrågavarande typ. Sammanställningen utvisar, att inom den lilla gruppen läse— och diskussionscirklar har avfallet varit mycket stort, vilket studieled— ningen tillskriver den omständigheten, att flertalet cirklar i denna grupp ut-
Tab. 22. Antalet upplösta cirklar inom SLS 1939/40—1942/43.
Läse- och diskussions— cirklar
Korrespon dens- Lärar- Studieplane- cirklar cirklar cirklar
Antal % Antal % Antal Antal %
1939/40 9'6 50 ' 1940/41 157 189 64 " 60'7 1941/42 132 28'8 79 ' 55'6 1942/43 92 '
285
göres av sådana, som ej kunnat bestämma sig för någon av de mera fasta stu- dieformerna. Det ganska stora avfallet inom gruppen lärarcirklar bör enligt studieledningen sättas i relation till det ringa arvode, som utgått till lärarna.
Även studiecirkelutredningen 1936/37 sökte utreda »befrämjande» eller »hindrande» faktorer i cirkelarbetet. Eftersom endast en fjärdedel av de till- frågade cirklarna lämnade svar, måste man förutsätta, att de som svarade, överhuvud tillhörde de mer intresserade och positivt inställda cirklarna. Det är under sådana omständigheter icke förvånande, att det största antalet eller 1 764 cirklar rapporterade befrämjande faktorer, medan endast i 575 fall an— gåvos de hindrande faktorerna. Bland de senare nämndes framför allt föl- jande hinder och svårigheter för studiearbetet: lång arbetstid eller skiftarbete (138 fall), lokalsvårigheter (106 fall), brist på ledare och material (91 fall). Dessutom framhöllos ekonomiska svårigheter samt de långa avstånden på landsbygden, det senare hindret det vanligaste inom SLS. Endast i 34 fall anfördes bristande intresse; det förefaller dock, som om denna siffra skulle vara alltför låg för att motsvara de verkliga förhållandena.
Som nyss nämnts, var den större delen av svaren positivt hållen. Som den viktigaste befrämjande faktorn anfördes i över hälften av de positiva svaren ett förefintligt allmänt intresse. Tillgången på lärare, studielokaler och studie- material samt kamratanda och gott resultat ansågos likaledes inverka stimu- lerande på arbetet. Dessutom framhöllos i ett mindre antal fall den prak- tiska nytta, som deltagarna kunde ha av arbetet, bristen på andra nöjen etc. Anmärkningsvärt är att föreläsningskurser endast i ett fåtal fall upptogos bland de befrämjande faktorerna; till en del kan detta dock ha sammanhängt med frågeformulärets avfattning.
Undersökningen 1936/37 sökte även utröna, om cirklarna vuxit fram som resultat av yttre propaganda av olika slag eller av inre behov, individuellt hos de deltagande medlemmarna eller rent lokalt i anledning av speciella för- hållanden på orten. Av 2519 cirklar uppgåvo 1 620, att de startat på grund av yttre propaganda, medan 899 hade vuxit fram på grund av »inre behov». I fråga om propagandan härrörde den i två tredjedelar av fallen från olika organisationer av bildande, facklig, politisk eller annan art och i en tredje- del från enskilda personer. Bland de »inre behov», som angåvos ha fram- kallat studieverksamhet, nämndes i flertalet fall intresse för studier i all- mänhet eller för det speciella ämnet (i 702 av 899 fall), medan intresse för föreningsliv eller tanken på praktisk nytta kom i andra hand (128 fall). Be— hovet av förströelse angavs endast i några stänkfall.
Folkbildningsutredningens förut omnämnda stickprovsundersökning har bland annat tagit sikte på de psykologiska synpunkterna. Deltagarna i under- sökningen ha sålunda fått redogöra för det sätt, på vilket de kommit i kon- takt med cirkelarbetet, varför de deltogo i verksamheten och huru länge de hållit på med regelbundet bildningsarbete. Resultatet av undersökningen i Surahammar är av särskilt intresse. Den visar, att cirklarnas publik är en elit, »som troligen ofta från början spontant sökt sig mot studier och mot
Summa TBV summa- rum
JUF S.Ky.B. SMU
ABF IOGT SLS 1944/451939/40 1942
Bibliotekskunskap ' 10
Religionshistoria .......... — Bibelkunskap .............. —— 437 Kyrkohistoria .............. —— — 47 Livsåskådningsfrågor ...... 19 Missionskunskap .......... — —— 51 Psalmkunskap — Själavård .................. Vårldsreligionernas kårnord
Filosofi, psykologi Att tänka och diskutera
Uppfostran och undervisning Skolan och folket ..........
Engelska .................. Esperanto Finska .................... Franska
Spanska .................. Svenska
llxlwllill—llxlll
Främmande språk ........
Praktisk Skrivkurs ........ Stenografi och maskinskriv- ning Talteknik .................. Välskrivning ..............
&
IEI
Litteraturhistoria och skön- litte ratur ................
Film ...................... Hemslöjd, sömnad ........ Konsthistoria .............. Museibesök ................ Målning .................. Slöjd ...................... Sång och musik .......... Teater och talkör .......... , Teckning och textning . .. Musik, sång, teater, folkdans
millii-'I % ll||wwå
Iläm
Historia Aktuella politiska frågor .. Bonden i svensk historia .. _ Efterkrigsproblem .......... Den svenska. livsformen. . .. ' Norden ....................
Svensk bondekultur
HIHIU—l
J UF 1944/45
S.Ky.B. 1939/40
Summa
Summa summa- rum
Geografi och hembygdskun- skap .................... Norrland ..................
Alkoholfrågan Allmän förenings- och orga- nisationskunskap ........ Arbetarrörelsens historia .. Arbetarskydd .............. Bankkunskap .............. Bostadsfrågan Demokratiens problem Fackföreningskunskap ...... Familjefrågor .............. Internationella frågor, freds- frågan .................. Juridik .................... Kooperation .............. Kvinnofrågan .............. Nationalekonomi .......... Nöjesfrågan Propagandaoehmedlemsvård Samhällslära, —orientering . . Samhällsåskådningar ...... Skattelagstiftning, självde- klaration ................ Socialism .................. Sociallagstiftning, -politik . . Stats- ochkommunalkunskap, medborgarkunskap ...... Sveriges politiska partier .. Syndikalism Ungdomsfrågor ............
Byggnadslära .............. Elektroteknik .............. Film och fotografering . . . . Jordbruksmaskiner ........ Modellbygge .............. Motorlåra
Tekniska ämnen Yrkeskunskap
Aktuella ekonomiska, frågor Bokföring
Filateli .................... Födoåmneslåra ............ Försäljningsteknik Hemkunskap och hemvård. . Industriorganisation Konservering, matlagning. . Kontorsorganisation Navigation ................ Nåringsgeografi ............ Papperskunskap Reklamteknik .............. Skogsvård ................ Staten och näringslivet . . . . Stålfrågor ................ Tidsstudier ................ Trafikkunskap
02 OGG) UDO
H 0— Hålllllloolllällc—
Iloill-qn-nlct llllll
mot
21 46
Ill—*OålP—lll
"& cow—w
!
[limit—lli
I' lm | sr—Aosww
IIIHSII—nllllälpläl
20
llä
Illlilll lll';
** I G)
ISIII
19
lllIIlIlllllllll
| !
"” ! .q
llllllll
Illlllllelllll
l—llmllål Illlumlaå
IllSo-ll lälll—zll
I &
Ilwllli—llmlG—wll
p—A OJH
lmlr—imll—Al II.—willil
mim
[0305 HC;
llllllll
Hilllllmlllellel
JUF S.Ry.B. Summa 1944/45 1939/40 summa' rum
Husdjurslära .............. — Jordbruksekonomi _ Jordbruksfrågor —— Jordbrukslära .............. -— Jordbrukets ekonomiska för- eningsrörelse ............ Jordens gödsling .......... Lantbruksbokföring ........ Lanthushållet .............. Lantmannabyggnader ...... Ogräs Trädgårdsskötsel .......... Växtodlingslära ............ Växtsj ukdomar ............
I |
Ilii
Bordtennis ................ Folkdans .................. Frisksport ................ Gymnastik ................ Idrott Orientering ................ Schack ....................
0903
on Mlewan-n:o— o—u—n
Hemskydd ................ Hemvärn.......' ........... Lottaexpeditionstjånst
Räkning .................. Algebra, geometri Räknestickan ..............
Botanik
Fysik och kemi ............ Naturkännedom ............ Svampkännedom .......... Arftlighetslära ............
lp—u-All
Barnavård Husdjurens sjukdomar Hälso- och sjukvård Medicinalväxter ............ Sexualkunskap ............
HHN'IINJ Ilåmw »|
175 Ej specificerade ämnen . . . . 17 73 —— 242 242 7 285 1 372 1 950 1 262 379 14 160 14 160
'cirkelns sociala kontakt». Vad rekryteringen angår, uppge två tredjedelar, att de fått reda på studieverksamheten genom personlig propaganda från studie- ledare och genom anvisningar av vänner och bekanta. Bland motiven domi- nerar önskan att bättre kunna deltaga i förenings- och samhällsliv. Närmast följer intresse för ämnet eller för studier överhuvudtaget samt önskan att bli allmänbildad.
Den frihet, som karakteriserar studiearbetet, tar sig inte minst uttryck i studiecirklarnas ämnesval. Även om man kan konstatera, att vissa ämnes—
Tab. 24. Ämnesfördelningen inom olika åldersgrupper bland deltagarna i ABF:s studiecirklar i Halmstad, Karlskrona, Norrahammar, Nynäshamn och Södertälje 1943.
Åldersgrupp Ä m n e n under 20 21—25 26—30 30—40 över 40 % % % % % Sociala och ekonomiska ämnen .. 39 35 38 46 46 Yrkeskunskap och praktiska ämnen 32 33 35 39 45 Sång och musik ................ 17 14 13 8 5 Språk .......................... 10 11 10 5 3 Humanistiska ämnen ............ 2 7 4 2 1 Summa. 100 100 100 100 100 .
grupper dominera inom de olika studieförbunden, är ämnesvalet som helhet betraktat synnerligen mångskiftande. I tabell 23 angivas de ämnen, som be- handlats under arbetsåret 1943/44. Uppgifter saknas från N.T.O. och SBF. SKB. representeras av Sveriges kyrkliga bildningsförbund och Svenska missionsförbundets ungdom. I fråga om J.U.F. avse uppgifterna arbet—såret 1944/45, i fråga om Sveriges kyrkliga bildningsförbund 1939/40 och i fråga om Svenska missionsförbundets ungdom 1942. Uppställningen följer i stort sett folkbibliotekens klassifikationssystem.
Av tabellen framgår, att samhällsfrågorna dominera inom A.B.F., liksom religiösa frågor inom S.Ky.B. och S.M.U. och lanthushållnings— och jordbruks— frågor hos SLS. och J.U.F. Det ämne, som samlat de flesta cirklarna, är »förenings- och organisationskunskap» (9,7 % av samtliga). Därnäst kommer »räkning» (7,8 %), »bibelkunskap» (7 %), »sång och musik» (5,8 %), »svenska» (5,6 %), »engelska» (4,7 %), »teater, talkör» (4,6 %), »medborgarkunskap» (4,4 %), jordbruksämnen (3,9 %) och »bokföring» (3,2 %). Om man som elementära ämnen räknar svenska, räkning, flertalet språkcirklar, bokföring, stenografi och maskinskrivning uppgår antalet cirklar i elementära ämnen till ungefär en fjärdedel av samtliga.
Den tidigare omnämnda, för ungdomsvårdskommitténs räkning verkställda undersökningen angående åldersfördelningen 1943 inom A.B.F:s studiecirklar i Halmstad, Karlskrona, Norrahammar, Nynäshamn, Södertälje och Västerås visade även ämnesfördelningen för de olika åldersgrupperna inom de fem förstnämnda orterna. En sammanställning återfinnes i tabell 24. '
Studiearbetets kvalitet sammanhänger icke minst med kvaliteten å ena sidan hos de studieplaner och grundböcker, som komma till användning, och å andra sidan hos de lärare, som medverka i cirkelarbetet. Rörande studie- planernas och grundböckernas kvalitet torde man som ett allmänt omdöme kunna säga, att de av studieförbunden utgivna studieplanerna och de av dem rekommenderade grundböckerna fylla de krav man har anledning att ställa i fråga om sakligt innehåll. Vad lärarnas kvalitet angår, ägnades denna fråga
särskild uppmärksamhet i 1936/37 års undersökning. Av 1143 undersökta lärarcirklar hade 431 särskilt tillkallade facklärare och 712 studieledare, som samtidigt fungerade som lärare. Inom A.B.F. utgjorde cirklarna med fack- lärare 44 %, medan motsvarande siffra inom SLS. var 10 %. Den höga siffran för A.B.F. torde ha sammanhängt med den stora plats, som språk- cirklarna intogo.
Vad först studieledarna beträffar, framgick av undersökningen 1936/37, att den största gruppen av studieledare utgjordes av arbetare. 1 776 cirklar läm- nade uppgifter om studieledarna. Av dessa voro 1 090 arbetare, 125 folkskol— lärare eller studerande, 119 kontorister eller tjänstemän, 11 journalister eller ombudsmän, 293 jordbrukare, 22 agronomer eller assistenter, 47 fruar, medan 69 tillhörde diverse andra. kategorier. ÄV studieledarna voro 6,1 % under 20 år, majoriteten eller 48,9 % mellan 20 och 30 år, 31,5 % mellan 31 och 40 år, 11,1 % mellan 41 och 50 år samt 2,4 % över 50 år. Endast inom nykterhets- organisationerna förekommo i någon mer framträdande grad studieledare över 50 år.
I de 469 cirklar, som hade fackutbildade lärare, utgjordes lärarna i 240 fall av folkskollärare, läroverks- och folkhögskollärare eller studenter, i 115 fall av arbetare, som specialutbildat sig för vissa uppgifter, i 3 fall av jord- brukare, i 70 fall av kontorister eller tjänstemän samt i 41 fall av personer, som tillhörde diverse andra yrken. Lärarnas åldersgruppering framgår av följande sammanställning: under 20 år 1,3 %, mellan 21 och 30 år 31,9 %, mellan 31 och 40 år 41,2 %, mellan 41 och 50 år 20,4 % samt över 50 år 5,2 %. Beträffande lärarnas kvalifikationer kan anföras, att 28 personer hade genom- gått folkhögskola, 7 avlagt realskoleexamen, 32 studentexamen, 43 akademisk examen, 127 voro folkskollärare, 15 ingenjörer, 17 hade genomgått handels- skola och 3 socialpolitiskt institut eller dylikt, 14 hade musikutbildning o.s.v. Det stora flertalet av facklärarna voro alltså folkskollärare samt lärare med akademisk examen. Materialet är dock för begränsat för att kunna tjäna som grundval för mera bestämda slutsatser.
För att erhålla jämförelsematerial till 1936/37 års undersökning har utred- ningen hos de olika studieförbunden anhållit om uppgift på kvalifikationer hos de inom förbunden under arbetsåret 1945/46 verksamma studieledarna och lärarna. Fullständiga uppgifter i detta avseende ha därvid erhållits från N.T.O., S.L.S., S.B.F. och T.B.V. En sammanställning av dessa uppgifter åter- finnes i tabell 25.
Därutöver har A.B.F. meddelat, att flertalet av lärarna i språk och elemen— tära ämnen torde ha lärar— eller akademisk examen. I övriga ämnen (framför allt sociala ämnen) torde kompetensen främst ha erövrats genom folkhög- skola, Landsorganisationens skola och praktisk erfarenhet. Enligt vad för- bundet uppger, torde majoriteten av de engagerade lärarna vara personer utan examenskvalifikationer, som på nu nämnda vägar jämte deltagande i kurser av annat slag (A.B.F:s studieledarkurser, förbundskurser etc.) skaffat sig kompetens.
Folkhog—
8-k1assig skola. Rcal- . Akadc- Mk
. btudcnt- . skol- .
flick. lautman- skolc- nusk .. jors- utbild-
examen lurar- _ examen .
skola naskola examen examen _ . examen ning etc examtn
lngcn- Annan
Studie- förbund
Social-
182 ' 44 862 ' . 110 17 33
1 ' 7
1 062 ' 194
På grund av materialets ringa omfattning kunna givetvis endast begrän- sade slutsatser dragas av de i tabell 25 meddelade siffrorna. I fråga om N.T.O. och S.L.S. kan man dock konstatera, att studieledare och lärare i stor utsträckning hämtats bland dem, som genomgått folkhögskola eller lantmanna— skola. Uttalandet från A.B.F. tyder på att studieledarna även här i förhål— landevis stor utsträckning genomgått folkhögskola. På denna punkt gav undersökningen 1936/37 betydligt mindre positiva resultat. Det framhölls i denna det förvånande i att eleverna från folkhögskolor utgjorde en så obe- tydlig grupp bland lärarna. Tabell 25 visar för övrigt, att folkskollärarna äro relativt starkt företrädda inom S.L.S. och S.B.F., medan, som man kan vänta, de akademiskt utbildade lärarna dominera i T.B.V.
I fråga om studieledarnas ålder föreligga nyare uppgifter endast från S.L.S. Inom detta förbund voro under arbetsåret 1945/46 9,6 % av studie— ledarna och lärarna under 20 år," 63,1 % mellan 20 och 30 år samt 27,3 % över 30 år. Siffrorna visa, att studieledarna inom S.L.S. alltjämt till när- mare tre fjärdedelar eller 72,7 % tillhöra åldrarna under 30 år. 1936/37 ut- gjorde motsvarande procenttal 72,5, medan medeltalet för samtliga studie- organisationer utgjorde 55 %." Det förmodades då, att förhållandet för S.L.S:s vidkommande sammanhängde med att studieorganisationen var relativt ny- bildad. Att procentsiffran efter 10 år i stort sett är densamma, visar emeller- tid, att även andra omständigheter måste ha medverkat.
Ett av de utmärkande dragen i det svenska folkbildningsarbetet är, att det kämpat sig fram under stor fattigdom. Frivilligheten har inte bara betytt, att deltagandet har varit frivilligt, utan även att mycket av det arbete, som studieledare och lärare utfört, varit frivilligt och oavlönat. En undersökning av de lärar- och ledararvoden, som för närvarande utbetalas, visar, att man alltjämt i stor utsträckning måste lita till frivilligt intresse. I enlighet här— med föreligga icke heller några utbildade normer för lärarnas arvoden per cirkelsammankomst. Av de uppgifter, som utredningen erhållit från studie— förbunden, framgår, att arvode utgått inom A.B.F. med 1—14 kronor per studietimme, inom Sveriges kyrkliga blldningsförbund med 5—25 kronor för studiekväll och inom T.B.V. med 1: 50—20 kronor per studietimme, I.O.G.Tzs
studieledning har icke lämnat några bestämda sifferuppgifter men framhållit, att lärararvodena ofta äro för låga, emedan deltagarna själva ha att bestrida dem. Inom J.U.F. förekomma arvoden endast i undantagsfall, liksom inom N.T.O. och S.F.M. Inom SLS. uppgick verksamhetsåret 1943/44 kostnaden för lärarcirkel, där läraren uppbar arvode, till i medeltal 34 kronor. 1940/41 utgjorde motsvarande belopp 42 kronor. Vid de av S.L.S. under verksamhets- åren 1938/39—1943/44 anordnade lärarcirklarna har arvode endast utgått i 50 % av cirklarna. A.B.F. meddelar, att det högsta arvodet förekommer i språkcirklarna. Inom T.B.V., som lämnat ett 20—tal specificerade uppgifter om lärarnas arvode, ligger genomsnittet vid 3: 50—5 kronor per timme.
Detaljerade uppgifter angående det arvode, som utgår till studieledarna, föreligga endast från T.B.V. I de 5 fall, som förbundet redovisar, utgjorde arvodet lägst 1 krona och högst kronor 2: 50 i timmen.
I ett par fall förekomma av statliga myndigheter fastställda arvodesbelopp. Inom de militära studiecirklarna utgår sålunda enligt kungl. brev den 28 juli 1944 arvoden med lägst 5 och högst 7 kronor per timme. I regel uppgår det till 5—6 kronor per timme. I fråga om den studiecirkelverksamhet, som genom A.B.F. anordnas för vissa arbetslösa, har lärararvodet enligt arbetsmarknads- kommissionens beslut utgått med högst kronor 6: 50 per timme.
Beträffande kostnaderna för korrespondenskurserna föreligga uppgifter en- dast från S.L.S. Inom förbundet uppgick under verksamhetsåret 1943/44 kostnaderna till i medeltal 47 kronor per cirkel. Under arbetsåret 1938/39 utgjorde motsvarande belopp 62 kronor. Vid Brevskolan uppgår kursavgif- terna för studiecirklar till i medeltal kronor 6:45 per cirkelmedlem, Om man räknar med att cirkeln i genomsnitt har 10 medlemmar, blir alltså kostnaden kronor 64: 50 per cirkel.
Vad slutligen angår kostnaderna för studieplaner och grundböcker, före- ligga likaledes detaljerade uppgifter från S.L.S. Under budgetåret 1943/44 utgjorde dessa i medeltal 28 kronor per cirkel. Under de sista 6 verksam- hetsåren har beloppet växlat mellan 33 och 24 kronor.
Till studiecirklarnas problem hör även lokalfrågan. För att få denna när- mare belyst, har utredningen från de olika studieförbunden begärt uppgifter om de av studiecirklarna använda lokalerna. Fullständiga sådana uppgifter ha lämnats av A.B-F., I.O.G.T., S.L.S. och T.B.V. En sammanställning av de inkomna uppgifterna lämnas i tabell 26, där lokalerna klassificerats i huvudtyperna: moderorganisationernas lokaler (*studiehem, ordenshus, bygde- gårdar, föreningslokaler), annan organisations lokaler, skolor, bibliotek eller andra kommunala lokaler, hemmen, övriga lokaler (hemgårdar, företag, pen- sionat, kaféer, konditorier). Uppgifterna för S.L.S. äro grundade på upp- gifter rörande studiecirkelbibliotekens lokaler och antalet till varje cirkel- bibliotek anslutna cirklar. Då man inte kan förutsätta, att alla till ett bib- liotek anslutna cirklar ha haft lokaler för sin verksamhet i biblioteket, kan man räkna med att de till hemmen förlagda cirklarna varit flera än vad i tabellen uppgives. N.T.O. uppger, att studiecirklarna i regel haft sina sam-
Moderorgan isa- tionens lokaler, Skolor. (studichcm, Annan bibliotek Övriga _ _ ordenshus, orgamsatwns och andra Hem lokaler
Organisation bygdegård”, lokaler kommunala Summa
föreningslokaler lokaler
o. s v.) Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
ABF ............ 3790 52'0 — —— 1724 23'7 951 13'0 820 11'3 7285 IOGT .......... 622 590 88 S'; 217 20'6 128 12'1 — — 1055 SLS ............ 295 225 24 1'8 129 9'8 766 58'4 98 7'5 1312 TBV ............ 93 19'1 —— — 295 607 16 3'3 82 16'9 486 Summa 4800 4713 112 11 2365 233 1861 184 1000 9'9 10138
manträden i moderföreningarnas lokaler. I några enstaka fall torde studie- cirklar inom orden haft tillträde till »studiehem, tillhörande andra organisa- tioner. I vissa icke alltför få fall ha studiecirklarna hållit till i skolhus, kom— munalhus eller bibliotekslokaler, varjämte ett hundratal fått hålla till i hem- men. Från S.K.B. har meddelats, att cirkelsammankomsterna som regel varit förlagda till moderorganisationens lokaler, d. v. s. församlingshus, missions- hus och kapell m. 111., medan de endast i begränsad omfattning anordnats i hemmen. S.F.M. har uppgivit, att hemmen inom detta förbund anlitats som lokal för mer än 80 % av cirklarna.
Av tabellen framgår, att i det närmaste hälften av de redovisade studie- cirklarna ha tillgång till av moderorganisationen disponerade lokaler, medan skolor, bibliotek och andra kommunala lokaler användas i något mindre än en fjärdedel av fallen. Som man kan vänta, är procentsiffran därvid högst för T.B.V. (60,7 %) I icke fullt en femtedel av fallen användas hemmen som lokaler. Påfallande är, att procentsiffran för SLS. här uppgår till icke mindre än 58,4.
Studiecirkelverksamhetens finansiering.
I stort sett har studiecirkelverksamheten finansierats av deltagarna själva och deras organisationer, varjämte understöd av kommuner och landsting utr gått. Om man bortser från universitetscirklarna (se nedan), har statsunder- stöd till studiecirkelverksamhet endast förekommit i den formen, att riks- förbund för studiecirkelverksamhet erhållit statsunderstöd för folkbiblio- teksverksamhet i sammanhang med studiecirkelarbete. Vidare har statsunder— stöd utgått till de militära studiecirklarna.
Rörande kommunernas understöd till studiecirkelverksamheten torde några mera detaljerade uppgifter icke *kunna erhållas. Då understöd utgår till såväl studiecirkelarbete som till biblioteksverksamhet och administrationskostna— der, är det icke möjligt att specificera de kommunala anslagen. Det kan emel— lertid nämnas, att under 1944 ÅRE-avdelningarna i 868 kommuner erhöllo
kommunalt anslag med sammanlagt kronor 429 808: 11 eller i medeltal kro— nor 49: 52 per kommun. Då A.B.F. detta år bedrev verksamhet i 1 295 kom— muner, lämnade alltså 67 % av kommunerna anslag. I.O.G.T. erhöll 1943/44 i kommunalt anslag till cirkelverksamhet kronor 10898: 96. SLS. bedrev år 1943/44 studie- och biblioteksverksamhet i 1 019 kommuner, av vilka 448 eller 44 % lämnade anslag, som uppgick till 22 654 kronor eller i medeltal kronor 50: 57 per kommun. För övriga förbund saknas uppgifter.
För år 1946 beviljade landstingen ett sammanlagt understöd till studie- cirkelverksamhet om 210 450 kronor. Därjämte utgick för gemensamma folk— bildningsändamål sammanlagt 71 150 kronor, av vilket belopp en icke oväsent- lig del torde ha tillförts studiecirkelverksamheten. Som regel utgå lands— tingsbidragen som stöd till studiecirklarnas biblioteksverksamhet, men inom några landstingsområden utgår understöd även för andra studiecirkelända- mål. Anslagen utgå vanligen med visst belopp för varje cirkel, som är an- sluten till riksorganisation med statsunderstöd för biblioteksverksamhet. Be— loppen variera mellan 10 och 35 kronor per studiecirkel. För instruktions- och upplysningsverksamhet disponeras per cirkel 3 kronor i Kristianstads och Örebro län, 5 kronor i Jönköpings och Malmöhus län och 10 kronor i Värm- lands län.
Beträffande de av landstingen fastställda grunderna för bidrag till studie— cirkelverksamheten äro särskilt de, som gälla Hallands, Värmlands och Kop- parbergs län av intresse. Inom Hallands län utgår understöd av 25 kronor till envar inom länet arbetande s. k. kvalificerad studiecirkel, som haft minst 8 medlemmar och hållit minst 8 sammanträden under året. Då särskilda skäl därtill föreligga, kan fördelningskommittén likväl medgiva bidrag till cirklar med ned till 6 medlemmar. Varje annan inom länet arbetande studiecirkel, som fyller samma villkor, erhåller ett understöd om 15 kronor. 2 000 kronor utgår till studieförbundens distriktsorganisationer för instruktionsverk- samhet i proportion till antalet vederbörande organisation tillhörande stu— diecirklar. Slutligen må ett belopp om högst 200 kronor användas till studie- cirklar, som idka amatörteaterstudier, dock under villkor att vederbörande cirklar från annat håll erhålla anslag med minst samma belopp, som det lands- .tinget lämnar. Inom Värmlands län föreskrives, att cirkel skall uppgiva minst ett ämne för sina studier, äga minst 5 medlemmar samt hålla minst 5 sam- manträden per år. Cirkel bör antingen använda viss studieplan, korrespon— denskurs eller grundbok eller ledas av lärare i respektive ämnen. Varje cirkel skall av andra medel än landstingsanslag åtnjuta minst lika stort anslag eller inkomst som det sökta anslaget och kunna uppvisa egna inkomster i form av medlemsavgifter. Sång— eller musikcirklar, som bedriva regelbundna öv- ningar i körsång eller underhållningsmusik, kunna likställas med övriga an— slagsberättigade cirklar. Däremot böra icke anslag utgå till amatörteater- grupper, handarbetsföreningar eller gymnastikföreningar, även om dessa kalla sig studiecirklar, såvida ej verkligt studiearbete i dramatik, slöjd eller fysisk fostran bedrives. Inom Kopparbergs län föreskrives, att anslaget utgår till
studiecirklar, vilka ha till syfte att meddela kunskaper i visst teoretiskt ämne eller färdighet i sång och musik, allt enligt särskilt uppgjord plan. Anslaget avser bidrag till inköp av böcker och noter för studier i ämnet, till korres- pondenskurser, till annan för cirkelns planmässiga arbete behövligt åskåd— nings— och undervisningsmaterial, ävensom till lärararvoden, allt intill hälften av cirkelns för studiearbetet nödvändiga utgifter, dock högst 35 kronor per cirkel. Anslaget utgår icke till sådana böcker och noter, som äro avsedda att stanna hos studiecirkelmedlemmarna. Till lärararvode utgår anslaget icke med högre belopp än 2 kronor per timme.
Landstingsunderstöden utgå i många fall direkt till folkbildningsorganisa- tionerna med rätt för dessa att förfoga över dem mer eller mindre obundna
. av villkor. I vissa fall är det folkbildningsförbunden, som disponera anslagen, i andra fall utgå de direkt till olika organisationer. Inom 10 landstingsom- råden fördelas anslagen till studiecirkelverksamheten av förvaltningsutskottet. I Hallands län omhänderhas denna fördelning av en blandad kommitté, i vilken landstingets förvaltningsutskott utser 2 och länets bildningsförbund 3 ledamöter och där centralbibliotekarien är föredragande vid behandlingen av studiecirkelbibliotekens ansökningar. 7 landsting ha slutligen helt och hållet centraliserat sin verksamhet på området till en landstingskommitté.
För de bidrag, som studieförbunden själva och dem närstående organisa- tioner lämna till studiecirkelverksamheten, hänvisas till översikten nedan an- gående studieförbunden. Någon fullständig statistik över kostnaderna för de enskilda studiecirkelmedlemmarna kan inte framläggas. Till belysande av frå- gan kan emellertid nämnas att cirklarnas medlemsavgifter inom A.B.F. upp- gingo till kronor 3: 22 per medlem är 1943/44 och kronor 3: 34 år 1944/45.
Militära. studiecirklar.
Inom den militära fritidsundervisningen förekommer även studiecirkel— verksamhet parallellt med klass- eller kursundervisning. Erfarenheten har visat, att relativt få studiecirklar kommit till stånd. För år 1944/45 redovisas endast 108 studiecirklar, medan lärarkursernas antal uppgick till 470. För 1945/46 utgjorde motsvarande siffror 797 och 124. I vissa fall har fritids— undervisningen varit knuten till civila studiecirklar (i Stockholm bland annat anordnade av A.B.F. och Stockholms högskolas kursverksamhet). Till verk- samheten utgår statsunderstöd, som medför, att kostnaderna för deltagarna inskränka sig till en anmälningsavgift om 3 kronor. Under 1945/46 uppgick medelbruttokostnaden för cirkelverksamheten till 15 kronor per deltagare; för lärarkurser uppgick den under samma år till kronor 17: 60 per deltagare och för enskild korrespondensstuderande till 26 kronor.
Under den förstärkta försvarsberedskapen utgick ett särskilt stöd för del- tagare i korrespondenscirklar liksom för enskilda korrespondensstudier. Stö- det uppgick till 75 % av bruttokostnaderna för kursen, dock högst 6 kronor för varje deltagare.
De enda studiecirklar, som åtnjutit statsunderstöd för sin studieverksam- het, äro universitetscirklarna. Några sådana torde för närvarande icke vara verksamma. Då emellertid universitetscirkelverksamhet — ehuru icke stats- understödd —— förekommit ännu för något år sedan, har det synts utred- ningen önskvärt att i översikten över folkbildningsarbetets nuvarande om- fattning intaga en redogörelse jämväl för universitetscirklarna.
De första universitetscirklarna tillkommo, som ovan nämnts, efter engelskt mönster på initiativ av 1920 års folkbildningssakkunniga, som från enskilt håll lyckades anskaffa medel för 2 cirklar i nationalekonomi. Efter motion vid 1924 års riksdag beviljades ett särskilt statsunderstöd för fullföljande av den sålunda började verksamheten. Sedermera utgick statsunderstöd till och med budgetåret 1939/40. Understödets storlek liksom det antal universitets- cirklar, för vars anordnande beloppet var avsett, framgår av nedanstående sammanställning.
Tab. 27. Statsunderstödets storlek till universitetscirklarna 1924140.
Budgetår Anslagcts storlek Antalet cirklar
1924/25 2 600 1925/27 3 900 1927/31 13 000 1931/32 13 650 1932/33 10 000 1933/37 6 000 1937/39 7 600 193934!) 100
Att anslagsposten under budgetåret 1939/40 endast uppfördes med 100 kronor sammanhängde med att vid utgången av 1937/38 en reservation å an- slaget förelåg på inte mindre än kronor 10 681: 19, beroende på att under senare år ett mindre antal universitetscirklar anordnats än tidigare.
Trots att statsunderstöd icke utgått efter budgetåret 1939/40, har dock verksamheten i begränsad omfattning upprätthållits. Under budgetåren 1940/41—1943/44 anordnades sålunda av Malmö föreläsningsförening i sam- råd med centralbyrån i Lund sammanlagt 7 universitetscirklar — i konst- historia, litteraturhistoria, musikhistoria samt ekonomisk geografi.
Till en början utgick understöd till två cirklari Stockholm och Malmö under kontroll den ena av föreläsningsbyrån vid Uppsala universitet och den andra av centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar. Då anslags- posten ökades, utgick understöd även till verksamhet, som organiserats från högskolorna i Stockholm och Göteborg. Från och med budgetåret 1935/36 avstod föreläsningsbyrån vid Uppsala universitet från att begära fortsatt an- slag för ändamålet under iframhållande av att någon cirkelverksamhet icke
kunde anordnas, så länge gällande bestämmelser föreskrevo, att bidrag finge utgå allenast till ledarens arvode och icke till hans kostnader för resor och traktamente.
Förutom i nationalekonomi ha universitetscirklar bland annat anordnats i statskunskap, ekonomisk geografi, litteraturhistoria, konsthistoria och historia. Som villkor för statsunderstöd gällde, att cirklarna skulle anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med 1920 års folkbildningssakkunnigas för— slag. Till en början föreskrevs, att varje cirkel skulle omfatta minst 24 sam- manträden och varje sammanträde 2 timmar. Efter förslag av lärarrådet vid Stockholms högskola sänktes antalet sammanträden från och med budget— året 1930/31 till 12. I övrigt föreskrevs bland annat, att viss andel av anslags— posten skulle användas för att bestrida kostnaderna för kontroll och inspek— tion; återstoden skulle användas för täckande av högst två tredjedelar av kost— naden för ledningen av cirklarna. Av det ursprungliga understöd—et om 1 300 kronor per cirkel skulle 100 kronor användas för kontroll och inspektion och 1 200 kronor till ledararvode, vilket innebar, att arvodet beräknades utgöra 75 kronor per sammanträde.
Annan studiecirkelverksamhet.
Vid sidan av det studiecirkelarbete, som bedrives av organisationer an— slutna till de Samverkande bildningsförbunden, har studiecirkelverksamhet upptagits av en rad riksförbund och organisationer. I flertalet fall berör detta bildningsarbete den anordnande organisationens egna syften, men i ganska stor utsträckning har man även tagit upp rent allmänbildande ämnen. Liksom i fråga om den icke statsunderstödda föreläsningsverksamheten är det omöj- ligt att framlägga en fullständig statistisk översikt över detta omfattande studiearbete, men några exempel på verksamhet med rent allmänbildande syfte skola lämnas här.
Den år 1945 bildade organisationen för fiskarenas studie- och kulturarbete, Svenska fiskarenas studieförbund, har på sitt program studie- och kursverk— samhet med allmänbildande syfte. De ämnen, i vilka studiearbete i första hand ha förekommit, ha varit föreningskunskap, föreningsbokföring, medbor- garkunskap och samhällslära, svenska språket, matematik, engelska, hembygds- vård och hembygdskunskap. Därutöver har studiearbete bedrivits i mera yrkesbetonade ämnen, sådana som navigation, motorlära, fiske och fiskevård, fiskeribiologi och fiskets ekonomiska frågor. Rörande verksamheten 1945/46 kan meddelas, att under detta år sammanlagt omkring 50 studiecirkla1 anor—d nats med omkring 600 medlemmar
Genom Folkuniveisitetets nämnd och de till denna anslutna kursverksam— heterna vid landets universitet och högskolor bedrives en mycket omfattande studiecirkelverksamhet med unga akademiker som cirkelledare. Under kalen— deråret 1945 anordnades sammanlagt 733 studiecirklar med cirka 12500 del— tagare. Cirkelverksamheten har bedrivits såväl i universitetsstäderna som på vissa närbelägna platser. Finansieringen har skett dels och huvudsakligen
genom deltagaravgifter, dels genom anslag från olika institutioner och en— skilda, varjämte folkuniversitetsföreningen även lämnat bidrag.
Inom flera kvinnoorganisationer bedrives även studiecirkelarbete av all— mänbildande karaktär. Inom Sveriges husmodersföreningars riksförbund har antalet studiecirklar ökats från 108 år 1940/41 till 363 år 1944/45. Sistnämnda år utgjorde antalet deltagare 3639. Bland studieämnena märkas dels all- männa ämnen såsom samhällskunskap, efterkrigsproblem, konsthistoria, dels ämnen som direkt beröra kvinnofrågan eller husmoderns arbete i hemmet så— som »hemkvinnans ställning i sitt sociala sammanhang», »handarbete, väv— ning och textilstudier», »växtfärgning», »linodling». Dessutom ha förekom- mit teater-, sång- och gymnastikcirklar. Till studiecirklarna ha i många fall utgått anslag från kommuner och landsting. Även inom Fredrika Bremer- förbundet förekommer studiecirkelarbete. I medeltal har en studiecirkel per krets och år anordnats under de sista åren. Ämnena ha varit till cirka 60 % sociala och kulturella, 40 % politiska.
Gruppverksamheten.
Jämsides med det systematiska bildningsarbetet, sådant detta bedrives i studiecirkelns form, försiggår ett omfattande bildningsarbete av delvis annan karaktär. Inom konsumentkooperationen har man närmast efter engelskt mönster upptagit diskussionsgruppsmetoden, Denna ställer icke samma krav på systematiska studier som studiecirkelmetoden. Man utgår från deltagarnas praktiska erfarenhet och de åsikter de förvärvat, varefter man genom erfarenhets- och tankeutbyte i diskussionens form söker väcka till eftertanke.
Antalet inom Kooperativa förbundet verksamma diskussionsgrupper ut- gjorde under år 1945 3325, och antalet medlemmar uppgick till 45 342. Under åren 1929—44 ha inalles 24 136 grupper anmälts med omkring 300 000 deltagare. Av 1945 års deltagare voro 62 % kvinnor och 38 % män. Det kvinn- liga inslaget har starkt ökats under senare år. 1937 utgjorde det 33 %, 1939 42 % och 1942 59 %. Bland gruppdeltagarna var åldersgruppen över 40 år den största; till denna hörde 53 % av samtliga. 30-åringarna utgjorde 30 % samt ton- och 20-åringar 17 %. Under senare år har man kunnat konstatera en tendens till ökning av 40-åringarnas deltagande och motsvarande minsk- ning av de yngsta åldersklassernas. Studieämnena beröra främst kooperatio— nen och ekonomiska spörsmål. Av de under åren 1929—44 anmälda grup perna ha 48 % ägnat sig åt kooperativa ämnen, 13 % åt föreningsekonomiska ämnen, 25 % åt hem- och familjefrågor, 2 % åt ämnen för ungdomsgrupper samt 12 % åt Brevskolans ämnen. Som kvinnorna under de senare åren ut- gjort majoriteten av deltagarna, ha de hem- och familjeekonomiska frågorna skjutits i förgrunden. Till grund för diskussionerna inom den kooperativa gruppverksamheten ligger en handledning, skriven till en aktuell bok eller broschyr. Denna och boken studeras samtidigt, varvid man söker besvara handledningens frågor. Vissa huvudfrågor besvaras av deltagarna och gran— skas av gruppverksamhetens centrala studieledning.
4. Korrespondensundervisningcn.
En mycket stor del av såväl enskilt som gruppvis bedrivet studiearbete för- siggår i form av studier per korrespondens. Korrespondensundervisningen har under senare år genomgått en betydande utveckling. För närvarande räk- nar man med, att cirka 300000 personer årligen studera per korrespondens. Siffran måste dock betecknas som oviss, då den kommersiella uppläggning som utmärker stora delar av korrespondensundervisningen omöjliggör en full- ständig statistisk överblick. Vid bedömandet av siffran 300 000 får man också ha i minnet, att i denna ingår till mycket stor del korrespondensundervisning i anslutning till realskole- och gymnasiestudier.
Korrespondensundervisning bedrives dels av ett antal privata korrespon— densinstitut, dels av brevskolor i anslutning till folkbildningsorganisatio— nerna. En mellanställning intar den s. k. Brevskolan, som är knuten till Kooperativa förbundet, men som har nära förbindelse med en rad folkbild- ningsorganisationer. Av de privata korrespondensinstituten äro Hermods och NKI-skolan de största.
Omfånget och karaktären av den vid de tre stora korrespondensinstituten, Hermods, NKI-skolan och Brevskolan, bedrivna undervisningen framgår av uppgifter, som ställts till ungdomsvårdskommitténs förfogande och av vilka denna låtit folkbildningsutredningen få del. Uppgifterna avse 1942 eller 1943. Materialet har tillkommit på så sätt, att Hermods gjort en stickprovsunder- sökning på 5000 nyanmälningar, Brevskolan en liknande undersökning på 14000 anmälningar, medan N.K.I.-skolan lämnat procentuella uppgifter på grundval av en undersökning av samtliga aktivt arbetande elever. Med led- ning av detta material kan lämnas följande sammanställningar rörande för- delningen på åldersgrupper, på män och kvinnor samt på städer, tätorter och landsbygd.
Tab. 28. Korrespondensinstituteus elever. Procentuell fördelning på åldersgrupper.
Åldersgruppcr
Korrespondcnsiustitut UnderlGår 16—201 år 21—25 år 26—30 år Över 30 år Summa % % % % % % Brevskolan ................ 1 22 23 19 34 100 Hermods .................. 14 32 26 13 15 100 NKI-skolan ............ -. . . . — 45 26 16 13 100
1 NKI-skolan: 15—20 år.
Tab. 29. Korrespondeusinstitntens clever. Procentuell fördelning på män och kvinnor samt på städer, tätorter och landsbygd.
Korrespondeusinstitut Män Kvinnor Summa Städer Tätorter Landsbygd Summa % % % — % % % % Brevskolan ........ 82 18 100 25 34 41 100 Hermods .......... m 27 100 46 12 42 100 NKI-skolan ........ 82 18 100 56 - 44 100
Tab. 30. Anmälningar vid Brevskolan, fördelade efter ämnesval, 1943.
Studium Antal %
Kurser i svenska språket 4384 Engelska och tyska ........................................ 1 936 Föreningstekniska ämnen 6 771 Stats— och kommunalkunskap 2182 Bokföring (flera kurser) .................................... 2503 Föreningsbokföring (flera kurser) ............................ 2 261 Praktisk räkning 1 013 Standardkursen för biträden ................................ 987 Varukontroll 269 Styrelsekursen .............................................. 1 042 Propaganda och medlemsvård .............................. 1 367 Aktuella ungdomsfrågor .................................... 715 Orienteringskursen 1 021 Fackförbundskurser ........................................ 1 215 Tekniska kurser ............................................ 18 019 5 969
51 654
—!Ul
s...
WEQQQHW?%?WQFC€ OÅQOUIWOÅwLCb-l
CO 3.4? (DA
Av tabellerna framgår, att de yngre ålderskategorierna äro starkt före— trädda inom Hermods och N .K.I.—skolan. 72, respektive 71 % tillhöra ålders- grupperna under 25 år, medan motsvarande siffra för Brevskolans elever utgör 46. Skillnaden mellan å ena sidan Hermods och N .K.I.—skolan och å andra sidan Brevskolan torde sammanhänga med att Brevskolans kursplaner inte i samma utsträckning som de andra korrespondensinstituten upptaga skol- och yrkesbetonade ämnen. Vad angår fördelningen mellan städer, tät- orter och landsbygd, visa siffrorna från de tre instituten en påfallande över— ensstämmelse, i det landsbygdseleverna genomgående utgöra något mer än 40 % av samtliga. Att icke landsbygden är företrädd med en större procent, trots att korrespondensundervisningen särskilt väl lämpar sig för lands— bygdens befolkning, kan tänkas sammanhänga med ekonomiska förhållanden. Den låga siffran för kvinnliga deltagare torde måhända kunna tillskrivas samma anledning.
I fråga om ämnesval saknas uppgifter från N .K.I.-skolan. Från Brevskolan föreligga uppgifter rörande ämnesvalet vid nyanmälningarna 1943 och för Hermods en liknande undersökning beträffande vissa nyanmälningar 1942. De lämnade uppgifterna framgå av tabellerna 30 och 31. I statistiken från Hermods ingå icke anmälningar till studiecirklar.
De båda tabellerna äro inte direkt jämförliga på grund av den olika ämnesgrupperingen. Man kan emellertid konstatera en bestämd skillnad i ämnesvalet. Medan Hermods elever i stor utsträckning välja skol- och yrkes- inriktade ämnen, återfinner man hos Brevskolan flertalet av de ämnen, som dominera allmänt medborgerligt bildningsarbete. Till en del torde skill— naden sammanhänga med att statistiken från Hermods inte tar hänsyn till studiecirkelanmälningarna, men helt torde den inte förklaras härav.
Tab. 31. Anmälningar vid Hermods korrespondensinsiitnt. Procentnell fördelning efter ämnesval vid stickprovsundersökning 1942.
S t n d i u m %
Grundläggande allmänbildning .............................. 20 Socialt medborgerligt studium .............................. 2 åmneskurser på realskolestadict ............................ 12 Amneskurser på gymnasiestadiet ........................... 5 Gymnasiekurser inklusive fullständiga studentkurser ........ 3 Målnings-, foto- och musikkurser ............................ 5 Fackkurser för jordbrukare ................................ 4 Merkantil fackutbildning .................................... 24 Realkurser inklusive fullständiga realskolekurser ............ 6 Utländska språk ............................................ 6 Teknisk fackutbildning .................................... 13
100
Tab. 32. Nyanmälda och avslutade ordinarie kurser vid Brevskolan 1937—1945.
Personer som Antal nyamnälningar till ordinarie kurser avslutat ordinarie = kurser A r Medlemmar i Enskilda .. studiecirklar studerande bumma Antal 1937 15 561 12 925 28 486 9 189 1938 22 030 11 307 33 337 10 655 1939 22 042 11 039 33 081 13 239 1940 26 987 10 752 37 739 11 382 1941 28 590 14 549 43 139 14 482 1942 35 525 15 505 51 030 16 061 1943 32 725 18 929 51 654 21 357 1944 43 785 21 727 65 512 27 158 1945 49 772 22 782 72 554 31 438 Summa 277 017 139 515 416 532 154 961
I fråga om studiemetoderna kan man inom Brevskolan konstatera en ten— dens i riktning mot studiecirkelmetoden. Av Brevskolans elever är 1945 voro 31 % enskilda studerande, medan 69 % deltogo i studiecirklar. 1937 ut— gjorde motsvarande siffror 45 och 55.
Av intresse äro Brevskolans uppgifter rörande avslutade studier och full— följda kurser (tab. 32). Då man kan räkna med att en kurs endast sällan av- slutas under det år den påbörjats, synes det riktigast att jämföra antalet på— började kurser med antalet avslutade kurser 1 a 2 år senare. En jämförelse mellan antalet påbörjade kurser 1940—43 och antalet avslutade kurser 1942— 45 visar, att mot 183 562 påbörjade kurser svara 96 014 avslutade eller 52 %. Räknar man med en förskjutning på 3 år, blir procentsiffran 58.
Vid sidan av den verksamhet, som bedrives av de egentliga korrespondens— instituten, ha, som redan nämnts, olika folkbildningsorganisationer organi-
77 serat egna brevskolor. De torde som regel vara avsedda för organisationernas egna medlemmar. Sådana brevskolor ha upprättats av Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag (L.T.K.—skolan), N.T.O. (Brevstudio), Frälsningsarmén, Svenska missionsförbundet, Sveriges kyrkliga bildningsförbund och S.F.M. Dessutom har ett antal kyrkliga institutioner och organisationer gemensamt upprättat Kyrkans brevskola. Av dessa brevskolor torde L.T.K.—skolan ha den största omfattningen med något över 21000 studerande under arbets— året 1945.
5. Radions folkbildningsverksamhet.
Som av den tidigare lämnade historiska översikten framgår, har radion redan på ett tidigt stadium av sin verksamhet uppmärksammat folkbildnings- arbetet och efter hand ägnat det ökad uppmärksamhet, ehuru den begränsade sändningstid, som kan förbehållas åt dylika programinslag, nödvändiggjort, att endast ett fåtal regelbundet återkommande program med enbart folkbild— ningssyfte kunnat anordnas. Av samma skäl ha dessa program till stor del måst ha experimentkaraktär. Vissa tillgängliga siffror kunna i någon mån belysa omfattningen av radions folkbildningsarbete.
De för lyssnargrupper avsedda föreläsningsserierna, i regel två. per säsong, kunna bedömas, med avseende på. det antal lyssnare som systematiskt följt dem, genom uppgifter på anmälda lyssnargrupper och senare genom upplagan av de »lyssnarbrev», som utgått i samband med föreläsningarna.
Härvid bör märkas, att av redovisade grupper säkerligen en del ha varit fåtaliga eller kanske >>enmansgrupper»; det är ej heller alltid möjligt att av studiebrevens antal sluta sig till antalet av de lyssnare, som aktivt ha följt serien, då understundom flera lyssnare kunna ha begagnat samma material. Någon enhetlig statistik innebära alltså ej de här lämnade sifferuppgifterna, men de kunna ändå ge en viss föreställning om, hur antalet aktiva lyssnare har skiftat efter seriernas ämne och uppläggning. Antalet »oorganiserade» lyssnare överstiger givetvis de här lämnade siffrorna i hög grad; här kan hänvisas till uppgifter från 1943 års Gallupundersökning (407 lyssnarbrev svarade våren 1943 mot. omkring 400 000 påkopplade högtalare under ett pro— gram i serien »Svenska sägner»). 1932 (våren): Nutida svenskt arbetsliv, 298 grupper anmälda. 1933 (våren): Mellanfolkligt samarbete, 530 grupper. 1933—34: Svensk självstyrelse, 534 cirklar rekvirerade studiebrev. Internationella ekonomiska frågor, 469 cirklar rekvirerade studiebrev. 1934—35: Moderna svenska berättare. Psykologi, 1 319 rekv. av studiematerial. 1935 (våren): Barnets vård, 2000 rekv. av material. 1935—36: Befolkningsfrågan, 300 grupper. 1936—37: De svenska folkrörelserna. Ryktbara roma-ner. Våra barn i lekåldern. Statistiskt material ej tillgängligt, då publikationen »Kring högtalaren» ersatte studiebreven denna säsong. - 1937—38: Norden och världen (gemensam för de fyra nordiska länderna). Sveriges ekonomiska historia under 1500- och 1600—talen. Det svenska riksspråket. Svenskar i västerled. Statistiskt material ej tillgängligt.
1938—39: Landsbygdens bostadsfrågor. Våra barn i skolåldern. Vad jorden gömmer. Statistiskt material ej tillgängligt. 1939—40: Ungdomens värld, 1 180 rekvirerade studiebrev. Franska revolutionen. Ett tryggare Sverige, 550 ex. 1940—41: Vardagens psykologi, 2789 rekvirerade studiebrev. Från representa- tionsreformen till samlingsregeringen (modern svensk historia och skönlitte- ratur), 587 rekvirerade studiebrev. 1941—42: Bonde i by och gård (hösten 1941), 740 ex. Vi och vårt arbete, 1 165 ex. Vår stämma (våren 1942), cirka 700 ex. Livets och dödens problem (våren 1942), 1 600 ex. _ 1942—43: Under knapphetens kalla stjärna, elementär nationalekonomi (hösten 1942), 1 392 ex. Arvet från Athen (hösten 1942), 856 ex. Svensk industri på frammarsch (våren 1943), 4 297 ex. Svenska sägner (våren 1943), 407 ex. 1943—44: Världsreligionernas kärnord, 1 224 ex. God svenska, 15 310 ex. 1944—45: Lyriken och vi, 15000 ex. av till serien utarbetad grundbok. Den svenska skogen, 1 250 ex. 1945—46: Den svenska ”jorden, 2 400 ex. De stora arbetarskildringarna, 1 700 ex. Även i anslutning till de av radioteatern framförda serierna av skådespel ha sedan år 1932 utsänts studiebrev och pjäsexemplar till s. k. teatercirklar, vilka studerade de framförda dramerna gruppvis. Antalet cirklar av detta slag, i regel högt kvalificerade, har skiftat i hög grad, och Vissa av de största fluktuationerna i nedan angivna siffror ha till stor del sin grund i ändringar av kostnaderna för materialet. Följande siffror 'aro tillgängliga: 1932—33: Det moderna dramat, 132 cirklar. 1933—34: Strindbergsserie (hösten), 320 cirklar. Shakespeareserie (våren 1934),
431 cirklar. 1934—35: Problem under debat-t (hösten 1934), 170 cirklar. Ibsenserie (våren
1935), 305 cirklar (2 311 rekvirerade brev). 1935—36: Bernhard Shaw-serie (hösten 1935), 294 cirklar, 1 981 brev. Komedieu genom tiderna (våren 1936), 297 cirklar, 2091 brev.
1936—37: Nationernas drama, omkring 195 cirklar, omkring 1 100 brev. 1937—38: Modern svensk dramat-ik, omkring 215 cirklar, omkring 1 350 brev. 1938—39: De stora tragedierna (hösten 1938), 91 cirklar, 747 brev. Stat och individ (våren 1939), 111 cirklar, 708 brev. _
1939—40: Hjalmar Bergman-serie, omkring 85 cirklar, omkring 600 brev. 1940—41: O'Neill-serie (inga pjäsex. kunde utsändas), 176 brev. 1941—42: Tor Hedberg-serie, 452 brev.
1942—43: Kaj Munk-serie, 1 351 brev. 1943—44: Frihetens drama, 1 713 brev.
1944—45: Sigfrid Siwertz—serie, 5 431 brev (efterfrågan kunde ej tillgodoses).
1945—46: Berömda nordiska dramatiker, 4680 brev.
Dessutom ha vid olika tillfällen på. Radiotjänst anordnats teatercirklar under sakkunnig ledning, vilka tilldragit sig stort intresse.
Liksom teateravdelningen harfaven musikavdelningen anordnat särskilda program med folkpedagogiskt syfte. Studiebrev till vissa musikprogram före— kommo redan 1935—36, och senare ha sänts olika studieserier med studiebrev och dylikt. Exempel: Vad tonerna skildra (1936). Krönikespel kring berömda tonsättare (flera säsonger). Musikens former (1939—40). Att höra musik (1945—46) med omkring 5 000 rekvirerade studiebrev.
Från år 1939 har också förekommit samarbete med landets musikcirklar, varvid sammanställning av typprogram, tillhandahållna av Radiotjänst och kompletterade med studiebrev, som ta sikte på det musikaliska utförandet, samt med reallexikon och personlexikon, har varit Radiotjänsts viktigaste insats. Efter hand förelågo 7 dylika typprogram, vilka för närvarande hålla på att utökas med två nya, samtidigt som kommentarmaterialet aktualiseras.
Samarbetet med bildningsarbetets folk äger rum dels genom årliga kon— ferenser angående folkbildningsserierna — centrala eller lokala, de senare i regel på folkhögskolor —, dels genom Radiotjänsts folkbildningskommitté, rekryterad från dess styrelse, dels genom en särskild musikcirkelkommitté, i vilken bland annat musikkonsulenterna för Upplands och Västmanlands läns musikcirklar medverkat. Viss programtid (söndagsmorgnarna) står till folkbildningsorganisationernas förfogande för kontakt mellan ledningen och de bildningsarbetande ute i landet. Vissa av dessa program anordnades till en början direkt av olika bildningsorganisationer, t. ex. under 1932 av A.B.F. (23 föredrag), J.U.F. (10), Nykterhetsorganisationernas bildningsför— bund (3) och SKB. (3). Numera anordnas alla föredrag av Radiotjänsts före— dragsavdelning, men traditionellt äga folkbildningsorganisationerna att på dylik tid presentera sitt arbetsprogram för säsongen och lämna speciellt be— tydelsefulla tillkännagivanden, Tillgängliga statistiska uppgifter (Gallup- undersökning 1943) visa dock, att dessa föredrag höra till de avgjort minst avlyssnade i veckoprogrammet. Radiotjänst har även gjort vissa experiment med utbildning av ledare för lyssnargrupper (Sigtuna 1943, Sånga-Säby 1945). Som ett eftersträvansvärt ideal har framhållits, att varje ort i landet borde ha ett ombud för Radiotjänst, som kunde orientera om de folkbildande inslagen i radioprogrammen. Sedan till en början Radiotjänsts föredragsav- delning som sådan omhänderhaft även de direkt folkbildningssyftande pro- graminslagen, bildades 1939 en särskild sektion för folkbildning inom före— dragsavdelningen, från 1942 sammanslagen med skolradion till en gemensam sektion. I mån av behov har den som nämnt samarbetat med musik- och teateravdelningarna. I samband med skolradions expansion och en allmän organisatorisk omläggning av programarbetet har folkbildningsärendena från hösten 1946 lagts direkt under föredragschefen.
Vid sidan av de med tanke på. det fria folkbildningsarbetet anordnade pro- grammen har ett annat av radions programinslag visat sig ha avsevärt intresse för folkbildningsarbetets klientel, nämligen de av föredragsavdelningen anord- nade språkkurserna. Dylika ha hittills hållits i engelska, tyska, franska, finska, spanska och ryska (nybörjarkurser i alla utom i franska), varförutom allmänt orienterande serier ha anordnats i danska och norska. Till dessa språkkurser ha inga studiebrev i regel utsänts (understundom har dock material publicerats i Röster i radio), utan ett text- och grammatikhäfte utgivits. Av upplagornas storlek under senare år kan man avläsa den tidvis mycket stora anslutningen till dessa kurser:
Engelsk nybörjarkurs (tre terminer med början hösten 1945) ......... 70 000 ex. Rysk nybörjarkurs (1945—46) ................................................ 20 000 » Spansk nybörjarkurs (1945—46) ................................................ 25 000 » Fortsättningskurser i engelska ........................... omkring ,10 000—12 500 >> » tyska » 8 000—12 000
» » franska * >> 5 000— 6 000
Av skolradions olika program kunna i detta sammanhang nämnas de lek— tioner i engelska för folkskolan, som man för närvarande experimenterar med, varvid undervisning per radio och korrespondens kombineras. Metodiskt torde de vara av stort intresse för radions kommande folkbildningsverksam- het. Under krigsåren gjordes vid två tillfällen experiment med aktuella serier i kombination med korrespondensundervisning och radiobrevlåda. Den ena av dessa, i samarbete med Brevskolan och arméstaben behandlande folkför- svaret är 1940, följdes systematiskt av omkring 50000 lyssnare, den andra, en därefter följande orientering för hemvärnet, anordnad i samarbete med hem— värnsstaben, av omkring 70000. Även de under dessa serier gjorda erfaren- heterna torde vara av betydelse för den kommande utvecklingen och omnämnas därför här, ehuru de ej falla inom ramen för Radiotjänsts egentliga. folkbild— ningsverksamhet.
6. Biblioteksverksamhet. Folkbiblioteksverksamhet bedrives dels av kommunala och med dem lik- ställda, av lokala föreningar upprättade folkbibliotek, dels i sammanhang med studiecirkelarbete. Vissa kommunala bibliotek tjänstgöra vidare som centralv bibliotek för sina respektive län. Inom vissa län finnas i stället av staten ägda s. k. landsbibliotek med i stort sett samma funktioner som centralbiblio— teken. Vidare förekommer folkbiblioteksverksamhet vid sjukvårdsinrättningar och truppförband, och av samma natur är den verksamhet, som bedrives av svenska sjömansbiblioteket.
Kommunala och med dem likställda folkbibliotek.
Enligt gällande bestämmelser för statsunderstöd till folkbiblioteksväsendet får i varje borgerlig kommun i regel förekomma endast ett kommunalt eller därmed likställt bibliotek. Därutöver föreskrives, att biblioteket skall ha en styrelse och en av denna utsedd bibliotekarie, det skall vara uppställt i en lämplig lokal, det skall vara kostnadsfritt tillgängligt för allmänheten på regelbundna tider minst en gång i veckan, bokbeståndet skall vara tillfreds- ställande ur moralisk och konstnärlig synpunkt och biblioteket skall vid sin bokanskaffning i möjligaste mån främja den populärvetenskapliga föreläs— ningsverksamheten, om sådan finnes inom kommunen. I bestämmelserna ingå vidare föreskrifter om att bibliotekarierna vid de inom området för en borgerlig kommun arbetande statsunderstödda folkbiblioteken minst 2 gånger om året skola sammanträda för att överlägga om bokinköpsförslag,
Ä r Antal Bokbeståud Utlåning statsunderstöd
1 250 2 166 248 4 830 113 502 669 1 267 2 325 617 5 653 511 571 597 1 232 2 489 248 6 836 763 542 740 1 250 2 611 126 8 075 167 427 327 1 274 2 772 559 8 405 935 378 792 1 297 2 912 593 8 203 461 378 356 1 348 3 095 331 8 043 550 604 111 1 367 3 276 584 7 945 891 775 630 1 396 3 476 107 8 362 803 853 995 1 408 3 655 558 8 613 266 893 166 1 395 3 768 372 9 394 791 875 405 1 428 3 962 036 10 612 732 856 622 1 454 4 470 883 11 394 074 955 345 1 466 4 593 280 10 711 961 1 072 395 1 524 4 852 381 10 691 749 1 145 334
tryckning av gemensam katalog och andra frågor, rörande vilka samverkan kan synas önsklig. När statsunderstödet till en och samma kommun uppgår till sammanlagt 8000 kronor, föreligger slutligen skyldighet för samtliga bibliotek inom kommunen att kostnadsfritt låna ut böcker inom ett visst — för varje särskilt fall fast-ställt — område utanför den egna kommunen.
Biblioteksverksamhetens omfattning under perioden 1930—1944 framgår av tabell 33. Som tabellen visar, uppgick antalet bibliotek år 1944 till 1 524. Då landets kommuner uppgå till 2514, saknades kommunalt bibliotek i 990 kommuner eller omkring 39 % av samtliga. De kommuner, som sakna kom- munalt bibliotek, torde i många fall ha tillgång till studiecirkelbibliotek. De kommuner, som helt sakna bibliotek, torde som regel vara, obetydliga i fråga om invånarantal. Av tabellen framgår i övrigt, att bokbeståndssiffran visar en kontinuerlig ökning. Utlåningssiffran visar en mycket stark ökning i sam- band med kriserna 1932—33 och 1939—42. Senare har utlåningen minskat något men överstiger alltjämt vida siffrorna för 1939.
Folkbiblioteksverksamhet i sammanhang med studiecirkelarbete. För att ett studiecirkelbibliotek skall erhålla statsunderstöd kräves, att 'det är anslutet till ett riksförbund för biblioteks- och studiecirkelverksamhet med minst 20000 medlemmar. statsunderstöd utgår till riksförbundet men beräknas med ledning av uppgifter från varje särskilt till förbundet anslutet bibliotek. Omfattningen av studiecirkelbiblioteksverksamheten under perio— den 1930—1944 framgår av tabell 34.
Verksamhetens fördelning på de olika studieförbunden åren 1938/39 och 1944/45 framgår av tabell 35.
Som de båda tabellerna utvisa, har antalet bibliotek under senare år ned- gått, i första hand sammanhängande med en fortgående kommunalisering av studiecirkelbiblioteken. Det största antalet bibliotek visar året 1938/39. Ned-
Är
Antal bibliotek
Bokbestånd
Utlåning Statsundcrstöd
1930 1931 1932 1933 1934 1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/ 43 1943/ 44 1944/45
3 464 3 964 4 241 4 496 4 711 5 250 5 511 5 400 5 514 5 067 5 026 4 999 4 958 4 950 4 918
1 033 571 1 131 489 1 192 659 1 310 414 1 389 711 1 544 745 1 949 716 1 596 194 1 721 749 1 741 311 1 798 805 1 878 197 1 945 880 2 006 938 2 069 286
1 271 294 1 657 544 2 029 956 2 394 748 2 346 602 2 311 399 2 538 600 2 150 704 2 216 243 2 262 548 2 298 470 2 755 184 2 871 522 2 711 587 2 674 656
216 305 286 076 276 742 168 250 139 304 142 423 268 376 327 860 326 991 345 712 363 780 322 651 350 584 409 554 439 264
Tab. 35. Biblioteksverksamliet i sammanhang med studiecirkelarbete 1938/39 och 1944/45.
Studie- förbund
Antal bibliotek
Bokbeständ
Utlåning Statsnndcrstöd
1938/39 1944/45 1938/39 1944/45 1938/39 1944/45
1938 1944
1 539 1 662 305 619 578 257 1 554
1 416 1 600 290 591 663 236 122
4 918
575 072 787 707 50 965 141 352 39 356 63 370 63 927
1 721 749
760 107 840 212 69 488 163 138 104 233 68 072 64 036
2 069 286
1 097 082 756 570 59 752 128 429 83 119 47 097 44 194
2 216 243
1 328 852 855 018 66 709 148 329 180 280 51 783 43 685
2 674 656
156 914 94 122 14 468 19 121 23 312
8 240 10 814
326 991
224 409 109 049 14 816 23 803 47 712 8 826 10 646
439264
5 514
1 Därav 239 med statsunderstöd.
gången är störst för biblioteken inom S.K.B., S.B.F. och A.B.F., vad A.B.F. beträffar beroende på att detta förbund konsekvent överlämnat sina bibliotek till kommunen, när förutsättningar funnits för en effektiv kommunal biblio- teksverksamhet. SLS. är det enda förbund, inom vilket biblioteken ökat i antal under perioden 1938/39—1944/45; inom detta förbund visar utlånings- verksamheten under samma tid en mycket markant ökning (117 %).
För att belysa, i vilken utsträckning landsbygdens biblioteksbehov kan sägas vara täckt av den folkbiblioteksverksamhet, som för närvarande be— drives, har utredningen låtit sammanställa uppgifter rörande biblioteksverk— samheten på, landsbygden inom 8 län. Förutom bokbestånd och utlåning upptar sammanställningen även bibliotekslokalens karaktär och eventuellt kommunalt stöd.
83 Tab. 36. Blblioteksverksamhetcn på landsbygden inom vissa län 1944.
Kristian- Göteborgs Skara- Västman- Gävle- J ämt- Väster- stads och Bohus borgs lands borgs lands bottens län län län län län län län
Uppsala län
Antal kommu- ner på lands- bygden ...... Därav utan bibliotek Antal bibliotek
palandsbygden
Bokbestdnd Över 2000 1 OOO—2 000. . . . 200—1 000 . . .. Under 200 Utan uppgift . .
Utlåning
Över 1000 500—1 000 .. .. 100 —500 ...... Under 100 . .
Utan uppgift . .
Lokal
Egen lokal . . . . Skola
Samlingslokal. . Privat bostad. . Utan Uppgift . .
Kommunalt anslag
Över 200 ...... 18 19 30 13 219 100—200 ...... 36 40 19 37 267 Under 100 50 151 118 109 662 Intet anslag . . 35 124 63 66 572
Sammanställningen visar, att 25 % av de befintliga biblioteken hade ett bokbestånd om mindre än 200 band och 19 % en årlig utlåning om mindre än 100 volymer. Av biblioteken saknade 33 % kommunalt anslag. Slutligen voro 20 % av biblioteken belägna i privatbostäder. Egen lokal hade omkring 23 %.
Central- och landsbibliotek.
Enligt den organisationsplan, som låg till grund för 1929 års beslut om folkbiblioteksreformen, skulle i varje län upprättas ett central- eller lands— bibliotek. Som centralbibliotek kan ett kommunalt eller därmed likställt folkbibliotek godkännas av kungl. majzt. Landsbibliotek äro upprättade på. grundval av tidigare stiftsbibliotek. För närvarande finnas 2 landsbibliotek
och 16 centralbibliotek. Från och med 1 januari 1947 tillkomma ytterligare 2 centralbibliotek. Därmed komma central— eller landsbibliotek att finnas i 20 av landets 24 län.
Tab. 37. Central— och landsbibliotek 1930—1945. Länsverksamhet utanför den egna kommunen.
Enstaka boklin Vandringsbibliotek
Antal Lån genom Län i bibliotek Direkta Lån- förmed- Määttä”. 123332 åtcr- Låntagare lån tagare ling av bihl'otek des” komna i dessa
bibliotek ' bibliotek
1 166 110 23 25 510 — — 8 772 1 457 153 111 2 772 4 251 987 23 537 1 465 769 233 5 920 9 028 2 716 26 222 1 681 1 006 441 11 971 18 708 5 065 22 641 1 425 1 066 505 14 621 38 799 9 198 25 197 1 742 1 216 552 15 449 46 652 12 044 1936 35 006 3 204 1 560 695 21 375 50 066 12 436 1937 40 590 3 157 2 192 871 26 907 68 677 17 172 1938 48 682 3 597 2 639 993 31 597 82 878 19 045 1939 51 365 3 606 2 347 1 088 35 251 90 344 22 247 1940 64 424 4 398 2 822 1 539 53 187 107 439 28 459 1941 73 807 4 543 3 127 2 067 67 367 145 795 38 192 1942 79 492 5 290 3 302 2 747 84 533 173 396 52 947 1943 77 988 5 331 3 486 3 200 93 507 188 834 47 549 1944 86 086 5 292 3 735 2 915 91 292 183 610 47 417 1945 92 467 6 238 4 580 2 782 89 447 180 596 46 546
1930 1931 1932 1933 1934 1935
wooaumamu—m
1 Uppgift saknas för 1 bibliotek.
Central— och landsbiblioteken ha till uppgift att inom sina respektive län supplera de lokala bibliotekens arbete genom direkt och kostnadsfri utlå- ning av böcker, som behövas i studiesyfte, genom utsändande av vandrings- bibliotek och genom biblioteksteknisk vägledning. Låneverksamheten utan- för den egna kommunen under perioden 1930—1945 framgår av tabell 37. Tabellen visar en stark ökning av antalet utsända vandringsbibliotek. Mellan åren 1940—1943 blev antalet mer än fördubblat. Sedermera har någon tillbakagång skett, framför allt sammanhängande med att vandringsbibliotek under de första krigsåren i betydande utsträckning utsändes till militära för- läggningar. Denna uppgift övertogs sedermera av försvarsstabens fältbib- liotek. Tabellen visar även en kontinuerlig ökning av de enstaka boklånen. År 1930 utgjorde dessa lån 594 per centralbibliotek, medan motsvarande siffra för år 1945 utgjorde 6065.
- Annan folkbiblioteksverksamhet. Omfattningen av den biblioteksverksamhet, som bedrives vid sjukhus och truppförband samt genom Svenska sjömansbiblioteket, framgår av tabell 38, som avser verksamhetsåret 1944, respektive 1944/45.
Antal bibliotek Bokbestånd Utlåning statsunderstöd
Sjukhusbibliotek ...................... 132 172 707 639 885 44 558 Truppförbandsbibliotek ................ 79 117 845 229 876 69 191 Svenska sjömansbiblioteket. ............ 1 31 890 18 071 10 000
statsunderstöd till folkbiblioteksväsendet.
De grundläggande bestämmelserna för statsunderstöd till folkbiblioteks- väsendet återfinnas i en kungl. kungörelse den 24 januari 1930 med däri se; nare gjorda ändringar och tillägg. Enligt denna kungörelse utgår även under- stöd till skolbibliotek av olika slag, ehuru dessas verksamhet inte är att räkna som folkbiblioteksverksamhet i egentlig mening.
Som villkor för statsunderstöd till kommunalt eller därmed likställt folk- bibliotek stadgas, att tillskott av andra medel än statsmedel, s. k. ortsbidrag, skall lämnas för bibliotekets utveckling och vård för det arbetsår, för vilket statsunderstöd sökes. Understödet utgår i proportion till ortsbidraget, som måste uppgå till minst 40 kronor. Som allmän regel gäller, att ett bibliotek i statsunderstöd erhåller samma belopp som ortsbidraget, vid ortsbidrag om 400 kronor och däröver dock endast, om biblioteket fyller särskilda krav i fråga om läsrum och handbokssamling samt personal. Fyller biblioteket icke dessa krav, erhåller det endast det s. k. grundunderstödet. Vid ortsbidrag in- till 400 kronor utgår detta med samma belopp som ortsbidraget men vid högre ortsbidrag utgår det enligt en fallande skala. Vid ortsbidrag över 4000 kro— nor utgår det sålunda med hälften av ortsbidraget, dock minst 2400 kronor och högst 5 000 kronor. Har biblioteket läsrum och handbokssamling av en viss beskaffenhet, erhåller det utöver grun'dunderstödet ett tilläggsunde-rstöd, som utgår med hälften av skillnaden mellan ortsbidraget och grundunder- stödet. Har biblioteket på visst sätt kompetent personal, erhåller det likaså ett tilläggsunderstöd, som även det utgår med hälften av skillnaden mellan ortsbidraget och grundunderstödet, dock högst med tredjedelen av det löne- belopp, som utgår till den kompetenta personalen. Sammanlagt uppgå så- lunda grundunderstöd och tilläggsunderstöd till högst samma summa som ortsbidraget.
Vad angår biblioteksverksamheten i sammanhang med studiecirkelarbete ha statsunderstöden liksom vid de kommunala biblioteken formen av grund- understöd och tilläggsunderstöd, men i motsats till vad som gäller för de kom- munala biblioteken utgår statsunderstödet i proportion inte till de medel, som ställas till de anslutna bibliotekens förfogande för det år, för vilket statsunderstöd sökes, utan till de lokala utgifter, som biblioteken föregående år haft för sin verksamhet och för vilka andra medel än statsmedel tagits i" anspråk. I borgerlig kommun, där de sammanlagda lokala utgifterna för samt- liga bibliotek, anslutna till riksförbund, uppgå till högst 400 kronor, beräk-
nas statsunderstödet till de enskilda cirkelbiblioteken utgå med samma belopp som de lokala utgifterna. Vid högre sammanlagda utgifter tillämpas en fal— lande skala identisk med den som gäller för de kommunala biblioteken och med samma möjlighet för de enskilda biblioteken till tilläggsunderstöd som dessa. Understöd utgår icke till bibliotek med lokala utgifter understigande 25 kronor.
Enligt biblioteksförfattningen kan vidare statsunderstöd utgå till s. k. fri- stående studiecirklar anslutna till de kommunala folkbiblioteken. Några så- dana cirklar åtnjuta för närvarande icke statsunderstöd.
Det sammanlagda årliga statsunderstödet till folkbiblioteksväsendet inom en och samma borgerliga kommun är maximerat till 10 000 kronor, varvid det kommunala biblioteket har förmånsrätt till 7 000 och studiecirkelbiblioteken till 3 000 kronor.
Anslagen till landsbiblioteken utgå endast till en mindre del ur folkbiblio- teksanslaget, i det 3 000 kronor årligen utgå till varje landsbibliotek för upp- rättande och underhåll av vandringsbiblioteksförråd. Övriga kostnader äro uppförda under en särskild post på åttonde huvudtiteln. Vid dessa bibliotek bestrider statsverket kostnaderna för bibliotekarie, amanuens och vaktmästare samt lämnar ett årligt tillskott för bokinköp och omkostnader. Övrig per- sonal bekostas av vederbörande stad, som även tillhandahåller erforderliga lokaler.
Till centralbiblioteken utgår utöver till dem i egenskap av kommunala bib- liotek utgående understöd ett årligt anslag om 10 000 kronor. Av detta be- lopp skall som regel minst 3000 kronor årligen användas till inköp och in- bindning av böcker för vandringsbiblioteksförrådet._ I övrigt är beloppet av- sett för avlöning av en med centralbiblioteksverksamheten särskilt sysselsatt tjänsteman samt övriga på verksamheten belöpande utgifter.
Till bibliotek vid sjukvårdsinrättning utgår statsunderstöd med kronor 1: 50 per sängplats och år. Även i detta fall föreskrives, att tillskott av andra medel än statsmedel skall lämnas för biblioteksverksamheten till minst samma belopp som det begärda statsunderstödet,
Understöd till bibliotek vid truppförband utgår med samma belopp som ortsbidraget, dock med högst 1 500 kronor för år räknat. [ Till Svenska sjömansbiblioteket utgår slutligen bidrag med högst 25000 kronor, dock med högst dubbelt så stort belopp som det tillskott för biblio- tekets utveckling och vård, vilket av andra medel än statsmedel lämnas för det år, för vilket statsunderstöd sökes.
Ur folkbiblioteksanslaget utgå vidare anslag för lands- och centralbiblio- tekens inspektionsverksamhet, för utgivande av tillägg till den s. k. grund- katalogen över böcker lämpliga för folk- och skolbibliotek, för understöd till vissa biblioteks- och folkbildningstidskrifter samt för kostnader för biblio- tekskurser. . . '
Understödet till folkbiblioteksväsendet ärav förslagsanslags natur och för- delas .av skolöverstyrelsen, som genom sina bibliotekskonsulenter utövar in-
. .. . A 1- Kronor A r kronor A r Kronor
1930/31 860 000 1936/37 1 089 000 1942/43 1 757 000 1931/32 902 500 1937/38 1 273 000 1943/44 1 834 000 1932/33 850 000 1938/ 39 1 485 000 1944/ 45 1 943 500 1933/34 800 000 1939/40 1 579 800 1945/46 2 132 000 1934/35 800 000 1940/41 1 600 000 1946/47 2 341 000 1935/ 36 1 042 300 1941/42 1 640 000
spektion över de berörda biblioteken. Understödets storlek under perioden 1930/31—1946/47 framgår av tabell 39, som anger den i riksstaten uppförda anslagspostens storlek. Den fortgående utvecklingen av folkbiblioteksväsen- det har medfört, att posten som regel överskridits.
Den kraftiga nedsättningen av statsunderstöden, som ägde rum åren 1932/33—1935/36, sammanhängde med de besparingsåtgärder, som då före- togos inom statsförvaltningen. För att möjliggöra dessa besparingsåtgärder sattes bibliotekskungörelsens bestämmelser på vissa punkter ur kraft. Så- lunda var statsunderstödet nedsatt ända till 60 % av det belopp, som enligt kungörelsen skulle ha utgått. En liknande procentuell nedsättning, fast mindre ingripande till sin natur, förekom åren 1940/'41—1942/43. För närva- rande gäll-er alltjämt den inskränkningen, att bibliotek, som tidigare icke erf hållit understöd, kan erhålla understöd endast om biblioteket kan sägas fylla ett påtagligt behov eller eljest särskilda skäl prövas föreligga. Prövningen verkställes av skolöverstyrelsen, som på ansökan kan företaga denna redan innan det planerade biblioteket börjat sin verksamhet. Före prövningen in- hämtar därvid överstyrelsen yttranden från centralbibliotekarier och studie- förbund.
Förutom staten lämnar även landsting, kommuner och enskilda organisatio- ner bidrag till biblioteksverksamheten. Landstingsbidrag utgår dels till cen- tralbiblioteken, dels till biblioteksverksamhet i sammanhang med studie- cirkelarbete. Till central- och landsbiblioteken ha landstingen för år 1946 be- viljat sammanlagt 68 250 kronor. Det belopp, som avser studiecirkelbiblio- teksverksamheten, kan inte närmare specificeras, då det redovisas tillsam- mans med övriga anslag till studiecirkelverksamheten. Till kommunala och med dem likställda folkbibliotek utgingo under år 1945 bidrag från respek- tive kommuner med sammanlagt 4 547 477 kronor.
7. Annat folkbildningsarbete.
I en översikt över svenskt folkbildningsarbete får icke saknas en redo- görelse för det bildningsarbete, som bedrives utanför de hävdvunna former, för vilka redovisats i det föregående, även om en sådan redogörelse med nöd— vändighet måste bli summarisk till sin karaktär. Den verksamhet, det här
är fråga om, är skiftande till form och innehåll, Hit kan föras åtskilligt av den fritidssyss-elsättning, som anordnas inom storstäderna i kommunal regi. Hit hör det musikaliska folkbildningsarbete, som bedrives i andra former än studiecirkelns och föreläsningens. Hit kan även räknas bildningsverksam- heten inom hemgårdar och studiehem, i den mån den icke är att hänföra till de redan behandlade studieformerna. Av olika organisationer anordnade kurser och aftonskolor äro likaså att nämna i detta sammanhang. Av all denna verksamhet skall här endast något mera utförligt beröras hemgårdar och studiehem, kurser samt aftonskolor. Till den musikaliska folkbildnings— verksamheten återkommer utredningen i det särskilda betänkande angående folkbildningsarbetet inom musikens, konstens och teaterns område, som ut- redningen har för avsikt att avgiva.
Hemgårdar och studiehem.
Enligt stadgarna för Riksförbundet Sveriges hemgårdar förstås med hem- gård »ett socialt arbetscentrum, som har till syfte att verka för gemenskap och förståelse mellan människor, tillhörande olika åsiktsriktningar, arbetsom- råden och livsintressen såväl som olika åldrar, samt att söka befrämja ömse- sidigt bistånd i strävandet för fortsatt personlig utveckling». Sitt syfte söker hemgårdarna i första hand förverkliga genom kurser, föredrag, fria överlägg- ningar samt sällskaplig samvaro i hemliknande omgivning.
Omfattningen av den svenska hemgårdsrörelsen framgår av tabell 40, som hänför sig till förhållandena under 1945.
Den studiecirkelverksamhet, som redovisas i tabellen, anordnas icke sällan i samarbete med något studieförbund, men även helt fristående studieverk- samhet förekommer. Ett av de viktigaste inslagen i hemgårdsarbetet är klubb- verksamheten samt den s. k. öppna linjen, d. v. 5. den verksamhet, som tar emot även ungdom som ej anslutit sig till någon klubb. Mellan 50 och 90 % av den ungdom, som samlas i hemgårdarna, torde vara föreningslös.
Medan hemgårdarnas verksamhet är inriktad både på sociala uppgifter och bildningssträvanden ha de till studieförbunden anslutna studiehemmen tyngd- punkten av sin verksamhet förlagd till bildningsområdet. Verksamheten om- fattar sålunda främst föredrag, studiecirklar och biblioteksverksamhet. På sina håll förekommer emellertid även hobbyverksamhet och dylikt. statsunder— stödda studiehem finnas inom A.B.F., I.O.G.T. och K.F.U.M. Antalet framgår av tabell 41.
Statsunderstöd till hemgårdarna har utgått sedan budgetåret 1941/42 och till studiehemmen sedan budgetåret 1942/43. Storleken av statsunderstödet framgår av tabell 42. Av anslaget till hemgårdarna utgår ett belopp om 1 000 kronor som administrationsbidrag till Riksförbundet Sveriges hemgårdar. Som villkor för understöden till hemgårdar och studiehem gäller, att dessa skola vara öppna även för icke-föreningsmedlemmar. Statsunderstödet för- delas av skolöverstyrelsen. Till hemgårdarna utgår därjämte särskilt stats- understöd till daghem, barnträdgårdar, eftermiddagshem och sommarkolonier.
Tab. 40. Verksamheten vid till Riksförbundet Sveriges hemgårdar anslutna hemgårdar 1945.
Antal inskrivna deltagare ' Antal S studic- tuta" Under I skol- . understöd Skol- Ungdom Vuxna enkla!" åldern åldern
Stockholm: Birkagården .................... 158 314 377 ' Kvinnornas hemgård ............ -—- —— 157 —— Mäster-Olofsgården 144 560 177 Stefansgården .................. 120 325 61 Södergården .................... _— 430 _ 7
Uppsala: Fyrisgården ............ _—285 _ 6 Norrköpings hemgård ............ 550 65 16
Linköping: Folkungagården—Ris- brinksgården ............. , . . . . 741 196
Jönköping: Talavids ungdomsgård 118 121 Växjö ungdomsgård .............. gifter saknas
Hälsingborg: Hemgården ........ ,. 180 110 Lunds hemgård .................. 138 398 Malmö: Hemgården .............. 94 120
Trelleborgs hemgård .............. 64 11
Göteborg: Burås ungdomsgård ............ 142 Gamlestadens ungdomsgård 208 Lundby ungdomsgård .......... 126 Majornas ungdomsgård ........ 338 Studiehemmet Nordgården ...... 203
Bofors ungdomsgård ..............
Orebro:
Orebro stads ungdomsgård ...... Vintergården Gävle: Hemgården ................ Kramfors: Studiehemmet .......... Sundsvalls ungdomsgård .......... Timrå hemgård .................. Ornsköldsviks ungdomsgård ......
Summa 3 857 4 541
H mM—IWMW 543310
_-
.:. MKICDUWNIG') få
1 studiecirkelverksamhet förekommer, men uppgift om antalet cirklar saknas.
Tab. 41. Studiehem 1945.
Antal rtudiehem med statsunder- Statsunderstöd stöd
Hela antalet
Organisation stn die hem
487 79 24 000 21 16 3 500 56 8 2 500 534 103 30 000
Hemgårdar studiehem . Kronor Kronor
År
1941/42 5 000 —- 1942/43 20 000 10 000 1943/44 20 000 10 000 1944/45 30 000 20 000 1945/46 30 000 30 000 1946/47 30 000 30 000
Kursverksamhet.
Genom olika organisationer bedrives en omfattande kursverksamhet av all- mänbildande karaktär. Den mest betydande torde vara den sommarkursverk- samhet, som anordnas av Folkuniversitetet genom dennas sektioner vid uni— versitet och högskolor. I samverkan med olika föreningar och institutioner anordnades under år 1945 30 folkuniversitetskurser av detta slag med sam- manlagt 1 753 deltagare. Av kurserna, som voro förlagda till skilda delar av landet, voro 19 språkkurser. Bland övriga ämnen kunna nämnas: skolåldern, den svenska fjällvärlden, Ölands geografi, den aktuella utrikespolitiken, ele- mentär matematikundervisning, morgondagens stad, musikkultur, konst. Kur- serna ha en varaktighet av 1 a 2, undantagsvis 3 veckor och ha formen av föreläsningar och övningar. Inom Vissa kurser har med framgång prövats grupparbete i kombination med till varje deltagare på. förhand utdelade ar- betsuppgifter. Kurserna finansieras genom kursavgifter samt anslag från Folkuniversitetsföreningen och andra intresserade organisationer.
Inom landsorganisationen "och de till denna anslutna fackförbunden före— kommer även kursverksamhet berörande fackliga och sociala frågor. Den är lokaliserad dels till LO:s skola i Brunnsvik, som började sin verksamhet 1929, dels till andra skolor, främst förbundsskolan Bommersvik.
Aftonskolor.
Aftonskoleundervisning förekommer som regel vid anstalter för yrkesunder— visning samt vid vissa privata skolor som förbereda för realskole- och stu- dentexamina. Inom vissa kommuner förekommer emellertid även attonskole— kurser i allmänbildande ämnen och det fria bildningsarbetets former. Någon statistisk översikt över denna verksamhet kan inte lämnas på grund av mate? rialets svåråtkomlighet. Som exempel på. en aftonskoleundervisning av denna friare karaktär kan emellertid nämnas den aftonskola, som upprättades av Bollnäs bildnings- och ungdomsråd år 1941. Vid sidan av en rent yrkesbe— ton'ad linje inrymde denna en studiecirkellinje med cirklar i bland annat religiösa, psykologi—ska, litterära och sociala frågor. Sedan yrkesskolor på. hösten 1943 inrättats i staden, nedlades den yrkesbestämda avdelningen. För framtiden planerar bildnings- och ungdomsrådet att låta aftonskolan genom anordnande av fritidssysselsättningar och studiecirkelverksamhet komplettera
yrkesskolornas och bildningsorganisationernas verksamhet. Bollnässkolan har finansierats genom elevavgifter och några mindre anslag från understödjande organisationer. '
Ett annat exempel på. aftonskolor med allmänbildande syfte lämnar Fred- rika-Bremer-förbundets aftonskola i Stockholm, grundad 1923. Den samlar årligen omkring 200 deltagare till kurser i olika ämnen: språk, litteratur- historia, konsthistoria, samhällskunskap o. s. v. Verksamheten finansieras genom kursavgifter.
Även inom fackförbunden anordnas aftonskolor. Undervisningen, som av- ser fackliga och sociala ämnen, har i viss omfattning kombinerats med stats- understödda föreläsningsserier.
8. Studieledarutbildningen. För att skaffa bildningsarbetet tillgång till studieledare ha praktiskt taget alla bildningsorganisationer anordnat särskild kursverksamhet för utbild- ning av ledare. Med stöd av ett särskilt statsanslag ha även under några år statliga ledarutbildningskurser anordnats. Vidare ha Samverkande bild- ningsförbunden stått som anordnare av ledarutbildningskurser; sådana ha även förekommit inom länens folkbildningsförbund. Radiotjänst och Folk- universitetet ha likaledes ägnat ledarfrågan ett aktivt intresse. En systematisk ledarutbildning bedrives slutligen vid vissa folkhögskolor,
Man kan i stort sett urskilja två grupper av kurser för utbildning av ledare. Den ena gruppen utgöres av sådana kurser, där man avser att ge deltagarna förkovran och kunskaper i ett visst ämne, den andra där man mera inriktar sig på att ge inblickar i det frivilliga bildningsarbetets metodik och då främst i studiecirkelns arbetssätt. Givetvis förekomma de båda grupperna sällan renodlade, i det kurserna kring ett bestämt ämne vanligen även syssla med metodiska frågor och de metodiska kurserna ofta komplet- teras med studiet av vissa bestämda ämnen. Till de metodiska kurserna äro i första hand att hänföra de med statligt understöd anordnade kurserna åren 1937/38—1939/40. Samma uppläggning ha som regel de kurser haft, som an- ordnats av länens folkbildningsförbund.
Statsunderstöd till ledarutbildning utgick under åren 1937/38—1939/40. Understödet, som tillkom på. framställning av skolöverstyrelsen, utgick under vartdera året med 5000 kronor. Skolöverstyrelsen hade att besluta om an- slagets fördelning och skulle utse kursstyrelse. Sammanlagt anordnades nio kurser eller tre kurser under vartdera året. Två. av de tre årliga kurserna voro förlagda till Brunnsvik och avsedda för deltagare från A.B.F. De övriga kurserna höllos i Sigtuna och voro avsedda för deltagare från övriga studieförbund. Kurserna omfattade 7—13 dagar. Vid Brunnsvikskuiserna förekommande ämnen voro: organisationskunskap, engelska språket, språk- undervisning samt Vår kulturs historiska grundvalar. Vid Sigtunakurserna förekommo föreläsningar över psykologiska, pedagogiska och metodiska
92 frågor. Därutöver ingick i Sigtunakurserna ett antal övningstimmar i olika ämnen i anslutning till deltagarnas skilda studieintressen. Övningskurserna behandlade följande ämnen: religionskunskap, livsåskådningsfrågor, svensk nutidshistoria, aktuella sociala frågor, den andliga försvarsberedskapens pro- blem, jordbrukets ekonomiska och organisatoriska problem, jordbrukets organisation och vår folkförsörjning.
Statsunderstödet var avsett dels till bestridande av kostnaderna för kur- sernas anordnande och dels till traktaments- och resekostnadsbidrag till del— tagarna, som skulle erlägga en avgift av 50 kronor eller det lägre belopp, som skolöverstyrelsen kunde finna skäligt. Traktamentsersättning utgick med högst 6 och lägst 4 kronor per dag samt resekostnadsbidrag efter biljett i III klass.
De inom de olika studieförbunden förekommande ledarutbildningskurserna omfatta dels längre kurser med deltagare från hela landet, dels kortare vecko—, veckosluts- och endagskurser, oftast med deltagare endast från det när— maste distriktet. Bland de längre kurserna äro att märka de av A.B.F. an- ordnade 14-dagarskurserna på Brunnsvik. Under 1945 anordnades 19 sådana kurser, varav likväl några voro förlagda till annan plats än Brunnsvik. An- talet deltagare uppgick till 447, varav 116 kvinnliga. Dessutom bevistades kurserna av 35 deltagare från de nordiska länderna. Brunnsvikskurserna karakteriseras av att varje kurs är samlad kring ett ämne och en lärare och arbetar som en studiecirkel. Studiearbetet avser alltså både kunskapsinhäm- tande och metodik. Ett 10-tal timmar ägnas åt metodik- och principfrågor samt sång och allmän instruktion i bildningsarbetet. Bland ämnen, som be— handlades vid 1945 års kurser, märkas sociala och ekonomiska frågor, arbetar- rörelsens efterkrigsprogram, ledarskapets psykologi o. s. v.
Den närmaste motsvarigheten till Brunnsvikskurserna utgöra inom I.O.G.T. de åttadagars utbildningskurser, som detta förbund sedan 1925 anordnat årligen med undantag för åren 1940—1944, då de av ekonomiska skäl måste inställas. I samband med de egentliga kurserna hölls dessutom åren 1925—1934 en instruktionskurs i studiecirkelarbete på 2 dagar samt åren 1935—1939 en motsvarande kurs i alkoholfrågan, likaledes på 2 dagar. Vid 1945 års kurs, då behandlingen av alkoholfrågan ingick i själva kursplanen, omfattade kursen 10 dagar. Bland de ämnen, som i övrigt behandlats vid kurserna, kunna nämnas statskunskap, ekonomisk geografi, nationalekonomi, psykologi, litteraturhistoria, historia, musik och sång.
Inom N.T.O. har distriktsstudieledarna och andra intresserade vartannat år samlats till en s. k. kulturvecka på ordens folkhögskola, Wendelsberg. Vid dessa kulturveckor har ledarproblemet alltid stått i förgrunden. Även inom S.K.B. ha anordnats liknande rikskurser för utbildning av ledare.
Vid sidan av rikskurserna förekomma inom flertalet studieförbund kortare distriktskurser. Inom A.B.F. förekomma veckoslutskurser och midsommar- (semester-lkurser. Under 1945 anordnades sålunda sju semesterkurser, som
regel förlagda till folkhögskolor. Arrangörer ha varit A.B.F:s distrikts-
organisationer, i en del fall i samarbete med andra bildningsorganisationer. Inom S.L.S. har fiksorganisationen under de senaste åren i samverkan med vederbörande distrikt anordnat 10—15 endags studieledarkurser per år, ' varjämte distrikten själva eller i samverkan med andra studieförbunds länsorganisationer anordnat ett liknande antal en- eller tvådagarskurser. Tack vare anslag från landsting och hushållningssällskap har Skånedistriktet under flera år kunnat anordna veckokurser för utbildning av ledare. Även inom N.T.O., SKB,, S.B.F. och S.F.M. ha kortare distriktskurser anordnats.
De av Samverkande bildningsförbunden anordnade ledarkurserna ha haft varierande längd och karaktär. I huvudsak ha de avsett sådan bildningsverk— samhet, som varit av gemensamt intresse för studieförbunden. De senaste årens ledarkurser ha behandlat ämnen som familjekunskap, jordbruksfrågor och livsåskådningsfrågor, varjämte särskilda 14-dagars musikledarkurser anordnats. Även instruktörskurser för amatörteaterledare ha förekommit.
Den av länens bildningsförbund anordnade ledarutbildningen har som redan nämnts i första hand tagit sikte på metodiska frågor. Sådana studie- ledarkurser ha anordnats inom t. ex. Hallands folkbildningsförbund. I sam- arbete med Samfundet för hembygdsvård har vidare Hallands folkbild- ningsförbund vid ett par tillfällen anordnat studieledarkurser rörande hem- bygdsvård och hembygdskunskap, varvid bland andra även elever från länets folkhögskola deltogo.
Radiotjänsts studieledarutbildning har främst åsyftat att utbilda ledare av lyssnargrupper; kurser för detta ändamål ha. årligen anordnats i skilda delar av landet. Ett antal av Folkuniversitetets ovan omnämnda sommarkurser ha även direkt haft till ändamål att utbilda studieledare.
Jämte den särskilda ledarutbildning, som här berörts, förekomma även in- slag i ledarutbildande syfte i upplysningskurser o. dyl. Så är t. ex. ofta förhållandet vid de olika fackförbundens upplysningskurser liksom vid specialkurser anordnade för vissa grupper, t. ex. sjöfolket, hembiträden, de dövstumma o. s. v.
Förutom den ledarutbildning, som försiggår vid kurser av olika slag, är även att nämna, att flera korrespondenskurser behandla ämnet. Sådana korrespondenskurser ha utarbetats såväl inom de kommersiella korrespondens— instituten som vid olika organisationers brevskolor.
Vid folkhögskolorna torde systematisk ledarutbildning i huvudsak före- komma inom rörelseskolorna. Som exempel kan nämnas, att vid folkhög— skolan i Sigtuna en vinterkurs varit helt ägnad åt ledarutbildning. Vid Wendelsbergs folkhögskola har en genomförd ledarutbildning sedan en följd av år ägt rum. Vid varje Vinterkurs anordnas sålunda särskilda studie— cirklar i ledarskap och ledarpsykologi. Som en direkt fortsättning av vinter- kursens ledarutbildning har under skolans vårtermin anordnats specialkurser för utbildning av instruktörer inom folkligt föreningsliv i allmänhet och inom Nationaltemplarorden i synnerhet.
9. Folkbildningsarbetets organisation.
Till en framställning av bildningsarbetets nuvarande omfattning hör även en redogörelse för de organisationer, som bära upp det fria bildningsarbetet i vårt land. Vad föreläsningsverksamhet och folkbildningskurser angår, har en sådan redogörelse redan lämnats i det föregående. Även studieförbunden ha berörts i olika sammanhang, men en samlad redogörelse för deras syften, om- fattning och allmänna organisation synes vara på sin plats. Redogörelsen för bildningsarbetets organisation bör även omfatta de olika former av samverkan, som förekomma mellan organisationerna inbördes, dels av lokal karaktär och dels innefattande landet som helhet. De statliga organ, som äro verksamma inom folkbildningsarbetet, torde även böra i korthet omnämnas.
De till Samverkande bildningsförbunden anslutna studieförbunden äro i bokstavsordning följande: Arbetarnas bildningsförbund, Godtemplarordens studieförbund, Jordbrukare-ungdomens förbund, Nationaltemplarordens stu- dieförbund, Studieförbundet Medborgarskolan, Svenska landsbygdens studie- förbund, Sveriges blåbandsförening, Sveriges kristliga bildningsförbund samt Tjänstemännens bildningsverksamhet. Av dessa bedriva samtliga föreläsnings-, kurs-, studiecirkel- och instruktionsverksamhet. Flertalet bedriva även egen biblioteksverksamhet; undantag härifrån utgöra Studieförbundet Medborgar- skolan samt Tjänstemännens bildningsverksamhet.
Arbetarnas bildningsförbund anger som sitt syfte att >>genom en fri och frivillig, partipolitiskt obunden och religiöst neutral bildningsverksamhet, på demokratisk grund, fostra sina medlemmar för arbetarrörelsen och samhället samt göra kulturvärdena tillgängliga för alla medborgare». Till förbundet, som är en samarbetsorganisation, äro för närvarande följande 14 riksorganisationer anslutna: Landsorganisationen, Kooperativa förbundet, Socialdemokratiska arbetarepartiet, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Sveriges kommunis- tiska parti, Sveriges arbetares centralorganisation, Unga örnars riksförbund, Svenska frisksportförbundet, Nykterhetsorganisationen Verdandi, Svenska tullmannaförbundet, Järnvägarnas kontorspersonal— och arbetsledareförbund, Sveriges kronotorpare— och kolonistförbund, Svenska vävlagareförbundet och Fyrpersonalens förening. Medlemsantalet uppgick år 1945 till 2 610 804.
Förbundets högsta beslutande myndighet utgöres av ett representantskap, som utses av de olika riksorganisationerna i proportion till dessas medlems— antal. Av representantskapet utväljes sedan styrelsen, som består av 7 med- lemmar. Representantskapet utser vidare studierektor, kassör och sekreterare. Förbundets övriga personal utses av styrelsen.
Verksamheten var 1945 uppdelad på 31 distrikt och 801 lokalavdelningar. Distrikten utgjordes i regel av ett län, men städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Norrköping bildade egna områden. I samtliga distrikt funnos instruktörer, som regel en, men i ett par fall två. I Göteborgs stad fanns en särskild instruktör för sjöfolket. Dessutom funnos instruktörer inom vissa lokalavdelningar. Förbundets, inklusive distriktens och lokalavdelningar-
nas, inkomster och utgifter balanserade år 1944/45 på kronor 1 954 816: 61. Av inkomsterna utgjordes 17,4 % av statsunderstöd, i huvudsak till administra- tionskostnader samt föreläsnings- och biblioteksverksamhet, 596 av lands- tingsbidrag, 22 % av kommunala bidrag samt 48,3 % av medlemmars och orga— nisationers avgifter och bidrag. För de kollektivt anslutna medlemmarna ut— gjorde årsavgiften 5 öre per medlem; den har från och med 1946 höjts till 7 öre per medlem. Till förbundet är knuten en centralbyrå, som omhänderhar förmedlingen av de statsunderstödda föreläsningsserierna.
Förbundets organ är A.B.F. —— tidning för Arbetarnas bildningsförbund. Av en studiecirkel inom förbundet utgives tidskriften Studiekamraten.
Godtemplarordens studieförbund omhänderhar den studieverksamhet, som bedrives i anslutning till Godtemplarorden. År 1945 hade orden 175 674 med- lemmar, fördelade på 3 563 lokala loger, samordnade i 237 kretsloger och 30 distriktsloger med Sveriges storloge av I.O.G.T. som riksorganisation.
Studieförbundet ledes av en styrelse, som tillika fungerar som studiekom- mitté inom orden. Den består av 9 personer. Ordförande i studiekommilttén är ordensstudieledaren. Inom distrikten äro distriktsstudieledare anställda. In- komster och utgifter för bibliotek och studiecirklar balanserade år 1944/45 på. 329 420 kronor. Av inkomsterna utgjordes 29,3 % av statsunderstöd, 7,6 % av landstingsbidrag, 20,8 % av kommunala bidrag samt 15 % av medlemmars och organisationers avgifter och bidrag. De centrala utgifterna för studieverksam— heten utgjorde samma år 33 025 kronor; däri ingick statsbidrag till studie— hem med 2 500 kronor.
Förbundet har ingen egen tidskrift. Godtemplarorden utger veckotid- ningen Reformatorn samt tidskriften Vi kan.
Jordbrukare—ungdomens förbund anger som sitt mål att i praktiskt arbete fostra landsbygdens ungdom till dugande jordbrukare och samhällsmedlem- mar. Förutom bildningsverksamhet förekommer inom förbundet en omfattande klubbverksamhet för ungdomar i åldern 12—17 år. År 1945 hade förbundet. 26 707 medlemmar fördelade på 603 avdelningar och 24 distrikt. Klubbverk- samheten hade under året 14 687 deltagare.
Styrelsen består av 10 personer, och förbundsrådet omfattar 24 medlemmar. Studiearbetet ledes av en riksstudieledare. I varje distrikt finnes en distrikts— studieledare. Förbundets inkomster och utgifter för studieverksamheten balan- serade år 1945 på kronor 25 229: 12. Av inkomsterna utgjordes 58,7 % av stats- understöd till biblioteksverksamheten. Återstoden utgjordes i huvudsak av bidrag från förbundets allmänna kassa.
Nationaltemplarordens studieförbund omhänderhar den bildningsverksam- het, som bedrives i anslutning till Nationaltemplarorden. År 1945 hade orden 49 409 medlemmar, fördelade på 1 657 avdelningar, vilka länsvis voro samman— förda till 29 distrikt.
Studieförbundet har som verkställande organ ett bil-dningsråd på fem per—' soner med ordensstudieledaren som ordförande. Förbundets inkomster och, utgifter för den centrala verksamheten balanserade år 1944 på kronor 6 853: 65. Av inkomsterna utgjordes större delen av anslag från ordenskassan.
Förbundet har egen brevskola, BreVStudio, och egen tidskrift, Ariel. Studieförbundet Medborgarskolan är enligt sitt program en opolitisk riks— organisation med syfte att intressera medborgare, särskilt ungdom, av alla yrken och samhällsklasser för fritt och frivilligt bildningsarbete i studie- cirklar och annan bildningsverksamhet. Fosterlandet är både grunden och målsättningen i förbundets strävanden för medborgerlig bildning. Till förbun- det äro anslutna Högerns riksorganisation, Högerns kvinnoorganisation och Högerns ungdomsförbund. Antalet kollektivt anslutna medlemmar uppgick år 1945 till cirka 124 000.
Förbundets högsta beslutande myndighet utgöres av ett representantskap, som utses av de anslutna riksorganisationema. Riksstudierådet, som är för- bundets ledning, består av 9 medlemmar, däribland förbundets studierektor. Verksamheten är organiserad i 29 distrikt med ett distriktsstudieråd på tre personer Och en distriktsstudieledare i varje distrikt. I en del distrikt har kvinnoorganisationen egen distriktsstudieledare.
Förbundet har icke någon egen biblioteksverksamhet men bedriver korres- pondensverksamhet, delvis i samarbete med Hermods korrespondensinstitut. Förbundets inkomster och utgifter för centrala ändamål balanserade år 1945 på kronor 29 213: 33, varvid dock är att märka, att vissa personalkostnader ej besrtredos av förbundsmedel. Av inkomsterna utgjordes 7 % av statsunderstöd. Återstoden utgjordes i huvudsak av medlemsavgifter.
Förbundets organ är Gimo-kamraten. Svenska landsbygdens studieförbund har enligt sitt program till syfte »att samla landsbygdens folk, särskilt dess ungdom, för att på politiskt neutral grund bedriva för landsbygdens befolkning avpassad studie- och bildnings- verksamhet»_ Till förbundet äro kollektivt anslutna Svenska landsbygdens ungdomsförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Jordbrukar- gruppen inom Kooperativa förbundet. Vidare är Riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges lantbruksförbund anknutna till S.L.S. på så sätt, att dessa organisationer lämna årliga anslag och i gengäld äro representerade i förbun- dets studieråd. Sammanlagda medlemsantalet uppgick år 1945 till 248 638.
Förbundets ledning utövas av ett studieråd, som består av för närvarande 14 personer. För de löpande ärendena finnes ett arbetsutskott på 7 personer. 'Studieledningen handhaves av en riksstudieledare. Verksamheten var 1945 fördelad på 26 distrikt och 370 lokalavdelningar. Distrikten omfattade som regel vardera ett län. I varje distrikt funnos distriktsstudieledare. Förbundets inkomster och utgifter för den centrala verksamheten, däri inräknad biblioteks— verksamheten, balanserade år 1944/45 på kronor 118 318: 65. Av inkomsterna. utgjordes 46,7 % av statsunderstöd till administrationskostnader och biblio- teksverksamhet samt 22,5 % av bidrag från landsting. De aktiva medlemmarna betalade en årsavgift av 25 öre, och för de kollektivt anslutna utgick en års- avgift av 5 öre per medlem.
Förbundet har intet eget organ men disponerar utrymme i SLU.-bladet och ;Svenska landsbygden.
Sveriges blåbandsfö-rening har till syfte att i kristlig anda verka för nyk- terhetens främjande. År 1945 hade föreningen 29977 medlemmar, fördelade på 905 lokalavdelningar, sammanförda till 22 blåbandsförbund.
Studieverksamheten ledes av ett bildningsråd på tre personer med en riks— .studieledare som verkställande ledamot. Inkomster och utgifter för föreningens centrala verksamhet balanserade år 1945/46 på kronor 4675: 78. Av inkom— sterna utgjordes 64,2 % av statsunderstöd.
Sveriges kristliga bildningsförbund är en samarbetsorganisation för krist— liga bildnings- och ungdomsförbund. Enligt sitt program utgör S.K.B. ett forum för överläggningar om aktuella bildningsproblem ur kristlig synpunkt och ett organ för gemensamma initiativ till studieverksamhetens befrämjande inom de anslutna organisationerna samt för gemensamt framträdande utåt. Till förbundet äro anslutna följande organisationer: Sveriges kyrkliga bildnings- förbund, Svenska baptisternas ungdomsförbund, Kristliga föreningen av unga kvinnor, Kristliga föreningen av unga män, Metodistkyrkans ungdomsförbund, Svenska folkskolans vänner, Fria kristliga seminarist- och lärareförbundet, Svenska missionsförbundets ungdom, Svenska missionsförbundets juniorer samt Frälsningsarméns ungdomsförbund. Sammanlagda medlemsantalet upp— gick 1945 till 210 895.
Förbundets ledning utövas av en centralstyrelse på 30 medlemmar. Inom centralstyrelsen tillsättes ett arbetsutskott, som enligt stadgarna utgöres av de anslutna organisationernas riksstudieledare eller motsvarande funktionärer. Studieverksamheten organiseras av de olika delorganisationerna i anslutning till deras särskilda behov och intressen och redovisas i stort sett av varje organisation för sig. Förbundets inkomster och utgifter för den centrala verk- samheten, däri inräknad biblioteksverksamheten, balanserade år 1945 på kro— nor 16 982: 08. Av inkomsterna utgjordes 61,9 % av statsunderstöd till biblio— teksverksamheten. Särskilda korrespondensinstitut finnas upprättade i anslut- ning till Sveriges kyrkliga bildningsförbund, Frälsningsarmén, Svenska mis- .sionsförbundet och Metodistkyrkans ungdomsförbund.
Tjänstemännens bildningsverksamhet är en sammanslutning av de såväl privat som kommunalt och statligt anställdas fackliga organisationer med syfte att främja och leda studiearbetet inom de anställdas organisationer, varvid särskild hänsyn skall tagas till dessas behov av utbildade funktionärer. Till T.B.V. äro anslutna följande 23 organisationer: Arbetsförmedlingstjänstemän- nens riksförbund, Försäkringstjänstemannaförbundet, Försvarets civila tjänste— mannaförbund, Handelstjänstemannaförbundet, Kvinnliga telefontjänste- mannaföreningarnas centralförening, Personalföreningen vid Statens vatten— fallsverk, Riksbankstjänstemännens förening, Svenska bankmannaförbundet, Svenska industritjänstemannaförbundet, Svenska järnvägarnas kontorsperso- nal— och arbetsledareförbund, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska polis- förbundet, Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, Sveriges all- männa tulltjänstemannaförening, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges gra— fiska faktorsförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges tek-
niska apotekspersonalsförbund, Systembolagens personalförening och Tjänste— mannaförbundet för hotell och restauranger. Medlemsantalet uppgick 1945 till 128 744.
Studieverksamheten ledes av ett bildningsråd på. 15 ordinarie ledamöter. Någon egen biblioteksverksamhet bedrives icke inom förbundet, som träffat överenskommelse med A.B.F. om gemensam bokförsörjning. Förbundets in- komster och utgifter för den centrala verksamheten balanserade år 1945 på kronor 36 773: 73, varav statsunderstöd 15 %.
De nu nämnda studieförbunden äro samtliga anslutna till Samverkande bildningsförbunden. Utanför denna organisation står Svenska fiskarenas stu— dieförbund, som är ett centralorgan för studieverksamhet bland fiskets folk. Till förbundet äro följande fiskareorganisationer anslutna: Svenska västkust— fiskarnas centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska insjöfiskarnas centralförbund, Malmöhus läns havsfiskeförening, Blekinge läns havsfiskeförening och Stock— holms läns fiskeriförening. Medlemsantalet utgör cirka 15000. Förbundets ledning utövas av ett studieråd om 9 personer. Förutom studie-, kurs— och före— läsningsverksamhet bedriver förbundet tävlings- och premieringsverksamhet samt klubbverksamhet. '
Ur understödet till vissa bildningsförbund för organisations och admini- strationskostnader utgår även bidrag till Folkuniversitetets nämnd. Nämnden utgör ett samarbetsorgan mellan de till Folkuniversitetet knutna sektionerna, som för närvarande äro sju till antalet: Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar, Folkbildningsförbundet, Västra Sveriges folk- bildningsförbund, Kursverksamheten vid Stockholms högskola, Göteborgs- studenternas kursverksamhet, Lundastudenternas kursverksamhet och Upp— salastudenternas kursverksamhet. Varje sektion har en representant i nämn- den, vars ordförande och sekreterare utses av Folkuniversitetsföreningen. För sin verksamhet erhåller Folkuniversitetets nämnd liksom de olika sektionerna vissa administrationsanslag från Folkuniversitetsföreningen. Studiecirkel- och kursverksamhet, som bedrives genom de till Folkuniversitetets nämnd anslutna sektionerna vid universitet och högskolor, har redovisats i det föregående.
Som framgår av det föregående, lämnar staten vissa bidrag till studieför- bundens organisations- och administrationskostnader. Bidragen uppgå för 1946/47 till 82000 kronor, fördelade med 55000 kronor till A.B.F., 12000 kronor till S.L.S., 7 000 kronor till T.B.V., 3 000 kronor till S.F.M. och 5 000 kronor till Folkuniversitetets nämnd. Som Villkor gäller, att vederbörande organisation skall visat sig hava under budgetåret erhållit minst lika stort be- lopp från annat håll. Under nykterhetsanslaget- utgår vidare understöd för studieverksamhet med 20 000 kronor till I.O.G.T., 3 000 kronor till S.B.F. och 6000 kronor till N.T.O. Till J.U.F. utgå under nionde huvudtiteln 125000 kronor, som dock icke avser förbundets allmänna bildningsverksamhet. Till Svenska fiskarenas studieförbund utgå under samma huvudtitel 15000 kronor.
Lokal samverkan förekommer endast sporadiskt och förmedlas då vanligen genom något lokalt bildningsråd. Som exempel på en sådan samverkan kan nämnas det samarbetsorgan, som år 1930 bildades i Vånga kommun i Östergöt— lands län som följd av ett samgående mellan socialdemokratiska ungdoms- klubben och godtemplarlogen. Efter hand ha socknens samtliga organisa- tioner med intresse för folkbildningsarbete erhållit möjlighet att låta repre- sentera sig vid överläggningar med samorganisationens styrelse, vilken utses av ett årsmöte med säsongens aktiva cirkelmedlemmar. Förutom studiecirkel- verksamhet anordnar samorganisationen föreläsningar och kurser, sockensam- ling valborgsmässoaftnar och midsommaraftnar, lekaftnar, cykelutflykter etc. Efterskoleungdomens fritidsfråga har även tagits upp.
För samarbetet mellan länens bildningsorganisationer svara folkbildnings- förbunden, främst tillkomma för att anordna folkbildningskurser. Motsvarande sammanslutningar inom föreläsningsverksamheten utgöras av föreläsningsför- bunden, vilka liksom folkbildningsförbunden berörts i det föregående.
För samverkan inom landet har — som framgår av det föregående — nio av studieförbunden sammanslutit sig till Samverkande bildningsförbunden. Denna organisation har till ändamål »att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bokförlagsrörelse samt genom utgivandet av tid— skrifter och andra publikationer». Vid sidan av dessa i stadgarna angivna upp- gifter har organisationen kommit att bliva ett organ för lösande av vissa gemensamma uppgifter. Det praktiska samarbetet har därvid framför allt gällt kursverksamhet och konferenser. Inom Samverkande bildningsförbunden har vidare bildats en särskild centralkommitté för musikalisk folkbildning. En av organisationens huvuduppgifter är utgivandet av den gemensamma tid- skriften Folklig kultur.
Styrelsen består av en representant från envar av de anslutna organisatio- nerna. De löpande ärendena handhavas av ett arbetsutskott på 5 personer. Inkomster och utgifter balanserade år 1945 på kronor 25 797: 26. I inkom- sterna ingick ett statsunderstöd för utgivandet av tidskriften Folklig kultur om 3 000 kronor och anslag från de anslutna organisationerna om 6 000 kro- nor. I löner utbetalades under året kronor 7 688: 80.
Den statliga tillsynen över folkbildningsarbetet är begränsad till den in- spektions— och kontrollverksamhet, som är en följd av statsunderstödet till föreläsningar, folkbildningskurser och biblioteksverksamhet. Denna tillsyn utövas av skolöverstyrelsen. Ärenden rörande föreläsningar och folkbildnings— kurser handläggas inom folkskolavdelningens fjärde rotel, som har en halv- tidsanställd amanuens som särskild föredragande för dessa ärenden. Ärenden rörande folkbiblioteksverksamheten handläggas av skolöverstyrelsens biblio- teksrotel med en förste bibliotekskonsulent som föredragande. Till roteln äro i övrigt knutna två bibliotekskonsulenter.
10. Folkbildningsarbetets geografi. Av den föregående framställningen framgår, att folkbildningsarbetet i fråga om intensitet och omfattning företer vissa regionala särdrag. Dessa särdrag
sammanhänga å ena sidan med skiljaktigheter i fråga om befolkningens sam- mansättning och karaktär, å andra sidan med sådana yttre betingelser som avstånd och isolering samt den större eller mindre propaganda, som bildnings- organisationerna ha bedrivit. Utan tvivel skulle en närmare undersökning av de här berörda regionala särdragen vara av ett stort intresse, som komplement till de undersökningar rörande folkrörelsernas utbredning, som under senare år ha företagits i olika sammanhang. Här kunna endast vissa antydningar göras om de mera utpräglade av dessa särdrag. Av detta skäl omnämnas endast så- dana områden, där siffrorna ge mera påfallande utslag.
Vad man först och främst kan konstatera är, att bildningsarbetet har sin minsta omfattning i vissa av de norrländska länen, i första hand Jämtlands och Västerbottens län. Inom dessa visa både föreläsningsverksamheten och studiecirklarna en förhållandevis ringa anslutning, och detsamma gäller även om biblioteksverksamheten. I Norrbottens län äro förhållandena något bättre. Går man längre söderut, finner man en jämförelsevis mycket stark bildnings— verksamhet i Mellansverige, i Kopparbergs, Västmanlands och Örebro län, Här har studiecirkelrörelsen liksom biblioteksverksamheten en av sina star— kaste förankringar. Detsamma gäller om Södermanlands och Östergötlands län. Också i Hallands län är studiecirkelverksamheten livlig. Ur folkbild- ningssynpunkt mindre utvecklade områden äro utom de nämnda norr- ländska länen Blekinge län (utom beträffande föreläsningsverksamheten) och Stockholms län. I Västgöta- och Skånelänen, som helhet tagna, har bild— ningsarbetet även förhållandevis lägre intensitet.
En genomförd orsaksanalys skulle här kräva en omfattande undersökning. Här kunna endast vissa faktiska omständigheter av betydelse påpekas, med bortseende från alla spekulationer över eventuellt förefintliga landskapslynnen. Det torde icke vara oberättigat att framhålla, att en viss allmän belysning av bildningsarbetets utbredning ges av de religiösa rörelsernas utbredning med ett —— schematiskt uttryckt —— lågkyrkligt Nordsverige, frikyrkligt Mellan— sverige och gammalkyrkligt Syd— och Västsverige. De långa avståndens be— tydelse kan avläsas på förhållandena i övre Norrland, där dock gruvdistrikten i Norrbottens län ge sin särskilda nyans åt bilden. Bruks— och övriga industri- bygder i Mellansverige ha gett sin prägel åt bildningsarbetet där; det är ingen tillfällighet, att A.B.F. är särskilt väl företrätt i Örebro och Västmanlands samt Södermanlands och Östergötlands län. Sammanhanget med de väl ut- vecklade jordbruksorganisationerna i Hallands län är påtagligt. De allmänna ekonomiska förhållandenas återverkan torde kunna avläsas såväl i vissa Norr- landslän som i Blekinge län och delvis i Västgötalänen. I de sistnämnda torde den på sina håll förekommande starka kommunsplittringen i vissa avseenden ha varit ett hinder för ett effektivt. bildningsarbete. Vad Stockholms län be- träffar, kunna svårigheterna säkerligen till någon del tillskrivas närheten till huvudstaden. I viss mån torde även kustbebyggelsens art bidraga att förklara en bristande utbredning av bildningsarbetet (Blekinge, Stockholms och Göte- borgs och Bohus län).
KAP 4.
Folkbildningsarbetets nuvarande läge.
1. Allmänna förutsättningar.
I föregående kapitel har utredningen sökt giva en bild av det svenska folk- bildningsarbetets nuvarande omfattning, sedd mot bakgrunden av den utveck- lingsprocess, som folkbildningsarbetet genomgått i Vårt land. Som utgångs- punkt för de förslag, som komma att framläggas i kap. 5, har utredningen för avsikt att i detta kapitel sammanfattningsvis söka precisera folkbildnings- arbetets nuvarande läge, å ena sidan dess allmänna förutsättningar, å andra sidan dess brister och behov.,
Om man vill fastställa folkbildningsarbetets nuvarande förutsättningar, kan man utgå från det självklara faktum, att det fria bildningsarbetet till sin omfattning och sina syften är på det närmaste avhängigt av den allmänna bildningsnivån i landet, i första hand av den bildningsnivå, som folkskolan kan skapa. Det behöver inte särskilt understrykas, att en förbättrad grund- läggande skolundervisning i vissa avseenden minskar kraven på folkbildnings- arbetet, samtidigt som den i andra avseenden leder till en kvalitetshöjning. Som läget för närvarande är, kan man inte undgå att konstatera, att det fria bildningsarbetet i mycket stor omfattning sysslar med meddelande av elemen- tära kunskaper. Det är en direkt följd av skolbildningens brister. Även om det svenska undervisningsväsendet alltsedan mitten av 1800-talet genomgått en kvalitativt synnerligen kraftig utveckling, motsvarar det icke på långt när de krav man i en kulturstat har anledning att ställa. Den föreslagna utbygg- naden av den grundläggande medborgarskolan är således önskvärd också från den synpunkten, att den kommer att medföra, att folkbildningsarbetet åtminstone delvis befrias från en belastning, som nu många gånger verkar starkt betungande. Ökade möjligheter för studiebegåvad ungdom att komma i åtnjutande av högre skolbildning torde komma att verka i samma riktning. Men så länge vår svenska skola befinner sig på sitt nuvarande stadium, måste man räkna med att den enskilde medborgaren alltjämt måste på frivillig- hetens väg skaffa sig sådana kunskaper, som skolan rätteligen borde för— medla.
Ser man till bildningsarbetets sociala förutsättningar, är det lätt att konstatera, att dessa starkt förskjutits parallellt med den utveckling, som det svenska samhället genomgått under de sista mansåldrarna. Den filantropiska karaktär, som utmärkte folkbildningsarbetet i dess tidigare skeden, är helt borta. Man får utvecklingen i ett nötskal, om man jämför titeln på en av de tidigaste populärvetenskapliga skriftserierna »Läsning för folket» med
titeln på en av de senaste, >>Orientering i aktuella ämnen». Utvecklingen har gått från för »folket» mer eller mindre till-rättalagd kunskap till den orientering, som medborgaren av i dag frivilligt skaffar sig. I och med att folkbildningsarbetet blivit en allmän medborgerlig angelägenhet, har dess sociala underlag vidgats. Föreläsningarnas och studiecirklarnas publik är att finna inom alla samhällsklasser: jordbruksbefolkning, industriarbetare, tjänste- män, lärare, läkare, officerare och präster.
En annan förutsättning för denna utveckling ligger i det moderna sam- hällets ständigt stegrade arbetsspecialisering. Det äldre allmänna bildningS- idealet har i viss utsträckning efterträtts av specialiserade bildningsformer. En påtaglig konsekvens härav är att olika specialistgrupper i det moderna samhället se sig hänvisade till det fria bildningsarbetet för att vidga sina perspektiv och utbygga basen för sin personliga bildning. Å andra sidan har man hävdat, att bildningsarbetet även borde tillgodose specialisternas särintressen, och i själva verket torde en stor del av det bildningsarbete, som för närvarande bedrives, syfta till ren yrkesutbildning. Principiellt sett är detta icke en angelägenhet för det fria bildningsarbetet, men så länge det allmänna icke på annat sätt sörjer för tillgodoseendet av yrkesutbildningens krav, är det naturligt, att det fria bildningsarbetet söker ersätta bristerna. Vid en redogörelse för folkbildningsarbetets förutsättningar kan man icke bortse från det faktiska läget. Man måste ta konsekvenserna av det faktum, att den svenska yrkesundervisningen —— trots den utveckling denna genomgått * på senare år _— icke ensam förmår tillgodose varje medborgares rätt att erhålla en efter hans eller hennes förutsättningar lämpad yrkesutbildning. Till detta kommer, att det fria bildningsarbetet har direkta uppgifter att fylla i samband med medborgarens yrkessysselsättning. I den mån ett fritt bildningsarbete kan bidraga att inställa yrkeslivet i ett större sammanhang utan att därför övergå till att bli ren yrkesutbildning, har det utan tvivel en viktig funktion i det moderna samhället.
Den som studerar det svenska folkbildningsarbetets historia, kan inte undgå att konstatera, att denna i mycket fått sin prägel av de ekonomiska svårigheter, under vilka bildningsarbetet vuxit fram. Även om den allmänna standardhöjningen — och som ett viktigt led i denna åttatimmarsdagen — numera skapat förutsättningar för ett fritt bildningsarbete, som ej ha någon motsvarighet i tidigare skeden, kan det icke förnekas, att deltagandet i bild- ningsarbetet i många fall fortfarande är förenat med avsevärda ekonomiska uppoffringar. Det stöd, som lämnats från det allmännas sida, har, som av det föregående framgår, i huvudsak tagit sikte på föreläsningar, folkbildnings— kurser, biblioteksverksamhet samt bildningsarbetets organisationskostnader. Till den mycket viktiga del av svenskt bildningsarbete, som tagit sig studie— cirkelns form, utgår icke något statligt stöd, och det stöd, som landsting och kommuner till äventyrs lämna, är ytterst ojämnt till sin natur. Det kan inte undvikas, att deltagandet i bildningsarbetet härigenom blir kringgärdat av ekonomiska och regionala skrankor. Det förefaller sannolikt, att bildnings—
arbetet, om den enskildes kostnader kunde nedbringas, skulle erhålla betyd- ligt vidgade möjligheter att göra sig gällande i samhällslivet. Samma ojämn— het i bildningsarbetets yttre villkor kommer till synes, om man jämför för- hållandena i tätorter och på landsbygd, mellan orter, belägna i närheten av kulturcentra, och platser i de kulturella utkanterna. Även den glesa bebyg- gelsen i vissa landsdelar förtjänar att uppmärksammas i detta sammanhang.
Till folkbildningsarbetets förutsättningar hör även förefintligheten av orga- nisationer, som antingen tillkommit i syfte att tjäna bildningsarbetet eller tagit detta i sin tjänst. Det är typiskt för svenskt bildningsarbete, att detta till så stor del uppbäres av de stora folkrörelserna. Även ungdoms och in— tressesammanslutningar samt andra organisationer av liknande slag ha på sitt program upptagit en ökad folkbildning och därigenom givit bildningsverk- samheten resurser och stimulans, samtidigt som bildningsarbetet utan tvivel utgjort ett verksamt propagandamedel för organisationerna. Just denna om- ständighet, att bildningsarbetet i så utpräglad grad uppbäres av folkrörelser och organisationer, gör det möjligt att lämna arbetet ett statligt stöd utan att därför behöva skapa former, som kunna leda till en statlig byråkratisering av verksamheten.
Om man från folkbildningsarbetets skolmässiga, sociala, ekonomiska och organisatoriska förutsätt-ningar vänder sig till de tekniska och metodmässiga, kan man konstatera, att dessa under de senaste decennierna undergått högst avsevärda förändringar. Radions framträdande vid mitten av 1920—talet och dess efter hand utvidgade intresse för den direkt folkbildande sidan av pro— gramverksamheten har ställt ett nytt meddelelsemedel i folkbildningens tjänst och torde kunna övervinna vissa av de lokala och regionala svårigheterna. Även film och grammofon ha öppnat nya möjligheter för kunskapsmeddelelse och åskådliggörande. I detta sammanhang böra icke heller utelämnas de möjlig- heter till mångfaldigande av studiematerial, som exempelvis stencilförfaran— det innebär. I fråga om de metodmässiga förutsättningarna för bildnings- arbetet skall här endast erinras om de betydande landvinningar, som korrespondensundervisningen gjort under senare år. Denna undervisnings— forms möjligheter att nå fram även till avlägsna orter liksom dess förmåga att lösa lärarfrågan har gjort, att den kommit till användning inom praktiskt taget alla de organisationer, som syssla med bildningsarbete. Härtill kom— mer, att den visat sig icke minst användbar för den som utan förbindelse med någon organisation önskar bedriva studier på egen hand. De experiment, som gjorts med kombinerad radio— och korrespondensundervisning, torde också öppna nya vägar för det frivilliga bildningsarbetet.
Till slut finns här anledning att påpeka de förbättrade förutsättningar för folkbildningsarbetet, som blivit en följd av folkbiblioteksväsendets utveckling. Av de förslag, som 1920 års folkbildningssakkunniga framlade, blev, som redan nämnts, biblioteksreformen den som tidigast och mest fullständigt för— verkligades. Sedan central— eller landsbibliotek snart torde vara inrättade i samtliga län, böra organisatoriskt sett möjligheter finnas för en effektiv bok- försörjning av det fria bildningsarbetet.
När man talar om folkbildningsarbetets förutsättningar, får man till slut inte bortse från de förutsättningar, som ligga i själva tidsläget. Inte minst i England har man mycket starkt understrukit- folkbildningsarbetets betydelse i en tid, som har att återuppbygga inte endast de materiella delarna av en förödd värld utan även det andliga livet. Det gäller om de länder, som direkt varit utsatta för förödelse, men det gäller även om vårt land. Det. kräves en mental återuppbyggnad, det gäller, som någon uttryckt det, »att vänja människor att tänka för sig själva», om man vill förhindra nya kata- strofer. Kraven på folkbildningsarbetet äro utomordentligt stora, och däri ligger måhända den viktigaste förutsättningen för ett framgångsrikt bildnings- arbete. .
Avslutningsvis bör framhållas, att grundförutsättningen för bildnings- arbetet —— med all hänsyn tagen till tekniska och metodiska nyheter — ligger i själva samhällets struktur. Då man söker finna de praktiska och organisa- toriska formerna för att stabilisera, utvidga och höja det fria bildningsarbetet, är det därför av största Vikt, att dessa former nära ansluta sig till samhällets byggnad och behov och att de kunna tillväxa och modifieras i enlighet med samhällets fortsatta organiska utveckling.
2. Brister och svagheter. Det svenska folkbildningsarbetet företer både positiva och negativa drag. De ljusa sidorna ligga i öppen dag. De ha avsatt betydande spår i svenskt samhällsliv. Hänsynen till dem får emellertid inte hindra den självbesinning och självprövning, som måste prägla all andlig verksamhet. Intet kan vara riktigare än att folkbildningsarbetets egna målsmän kritiskt granska detta arbetes form och innehåll, analysera dess svaga punkter och avslöja brist- fälligheterna, allt i syfte att befordra en sund utveckling och bortoperera sjukliga utväxter. Mycket av det som brister sammanhänger med de kulturella, sociala och ekonomiska förhållanden, som berörts i föregående avsnitt. Andra svagheter få ses mot bakgrunden av den konservatism, som så lätt präglar all verk- samhet, som har sina kampår bakom sig. Åter andra kunna återföras till bildningsarbetets på ekonomiska och idéella skäl grundade behov av att hävda sig genom höga siffror för sin verksamhet. Den vanligaste anmärkningen mot folkbildningsarbetet är, att det till sin karaktär är ytligt och alltför ofta tar hänsyn till enkla reklamsynpunkter, att det saknar kvalitet i egentlig mening. En kritisk granskning av föreläs- ningsföreningarnas ämnesval visar en tendens i riktning mot det underhål- lande. Vid programvalet inta »reseskildringar» en påfallande stor plats lik- som även rena underhållningsprogram som visaftnar och dylikt. En kritiker har till och med gjort gällande, att de lokala föreningarnas schema domineras. av en klatschig programtyp. Häremot kan visserligen invändas, att klatschig- heten ofta mera utmärker titeln än föredraget. men detta till trots torde på-
ståendet rymma en sanning om än med modifikation. Bakom denna benägen- het för underhållande program kan man många gånger urskilja samma med- vetna strävan efter att förena det nyttiga med det nöjsamma, som kan spåras t. ex. i radions föredragsverksamhet och som föreläsningspublikens ökade anspråk gjort nödvändig. Men alltför ofta är programvalet samtidigt ett uttryck för en — medveten eller omedveten — önskan att locka till sig åhörare i konkurrens med biografer och annan lättare underhållning, en önskan som i och för sig kan vara berättigad, så länge man har klart för sig, att ändamålet icke helgar vilka medel som helst. Den psykologiska förut- sättningen för de exotiska ämnenas popularitet behöver här ej närmare anges.
Motsvarande anmärkningar kunna riktas mot vissa folkbildningskurser, vilka fått. en oorganiskt sammanplockad eller ytlig karaktär, stundom sam- manhängande med ett alltför starkt beroende av lokala föreläsningskrafter eller en alltför villig anpassning efter tillfälliga önskemål.
I fråga om studiecirklarna ger också ämnesvalet anledning till reflexioner. Som redan understrukits i föregående avsnitt syssla cirklarna till mycket stor del antingen med rent elementära uppgifter av den art, som närmast borde tillhöra Skolundervisningen, eller med nyttobetonade ämnen, där bildnings— momentet i dess rena form spelar en relativt obetydlig roll. Det är säkert inte för djärvt att påstå-, att det högre kvalificerade studiearbetet före— kommer endast i ett mera begränsat antal studiecirklar, Siffermässigt kan man räkna med att fjärdedelen av de studiecirklar, som studieförbunden redovisa, syssla med elementära ämnen, och även inom återstoden torde rymmas åtskilligt, som inte gör skäl för namnet studier i dess betydelse av djupare inträngande i ett ämne. Här ligger en risk för att dylikt elemen- tärt och rutinbetonat arbete kommer att uppfattas som fritt bildningsarbete i egentlig mening. Men detta betyder icke, att den skolmässiga och nyttoin- riktade studiecirkelverksamheten skulle vara mindervärdig ur samhällets syn- punkt. Den förtjänar utan all tvekan statens stöd. De nämnda kvalitets- bristerna få icke heller undanskymma det faktum, att det fria bildnings- arbetet i sina bästa former uppnått en synnerligen hög kvalitet. De kritiska synpunkterna framföras här för att understryka detta.
Som motsvarighet till den ytlighet hos det egentliga bildningsarbetet, som här har påtalats, kan man på biblioteksområdet många gånger konstatera en benägenhet att ge den enklare underhållningslitteraturen och den aktuella bestsellern företräde framför den kvalitetsmässigt värdefullare litteraturen. Efter upphävandet av den tidigare bestämmelsen, att bibliotekens statsunder- stöd i viss omfattning skulle utgå i form av böcker, valda ur en särskild mönsterkatalog, har denna tendens tilltagit i styrka. Den är förklarlig såsom innebärande ett hänsynstagande till önskemålen hos en ofta säkerligen stark opinion, men den får inte leda till att biblioteken åsidosätta sin uppgift i bildningsarbetets tjänst.
Med risken för ytlighet i bildningsarbetet sammanhänger den mer eller . mindre tydliga tendens till slentrianmässighet, som stundom framträder.
Det kan inte utan fog göras gällande, att bildningsarbetet på sina håll stelnat i formerna. De metoder, som en gång införts, ha mångenstädes envist hållit sig kvar även i en tid, där undervisnings— och meddelelsemetoderna under— gått och undergå starka förändringar. Det slentrianmässiga kan komma till synes i en föreläsning i dålig katederstil, det kan visa sig i försummelse att utnyttja film, grammofon och andra tekniska hjälpmedel, det kan avslöja sig i ett alltför stelt fasthållande vid studiecirkelns former på bekostnad av dess levande innehåll, det kan slutligen framträda i slentrianmässiga yttre an— ordningar. Slentrianmässigheten sammanhänger med den konstanta bristen på lämpliga föreläsare, lärare och ledare inom folkbildningsarbetet och detta i sin tur med svårigheterna att anordna en tillfredsställande systematisk lärar— och ledarutbildning.
Man kan kritisera bildningsarbetet även från organisatoriska synpunkter. Ser man historiskt på saken, är det naturligt, att bildningsarbetet med sin djupa förankring i folkrörelser av skilda slag kommit att bliva ett propagan— dainstrument eller, som det någon gång uttryckts, en tjänarinna åt folkrörel- serna. Med en annan bild kan det betecknas som en folkrörelsernas andliga vapensmedja. Detta folkbildningsarbetets nära förhållande till folkrörelserna har fört till en splittring, i det snart sagt varje större organisation med självaktning ansett sig böra organisera ett bildningsarbete för sina medlem— mar. Anknytningen till föreningar och folkrörelser har även inverkat på ämnesvalet. Man kan konstatera, att mycket av studiearbetet rör sig om de olika organisationernas egna interna problem. Bildningsarbetets egenskap av led i föreningspropagandan har även framkallat ett »statistikraseri», som understundom medfört risker för arbetets kvalitet. Det har legat i de olika organisationernas intresse att uppvisa en så omfattande verksamhet som möj— ligt för att utåt kunna markera organisationens betydelse och inför de egna medlemmarna motivera de kostnader, som varit förenade med bildnings— arbetet. Avigsidorna få emellertid icke fördölja det betydelsefulla ideella och många gånger högt kvalificerade arbete, som folkrörelser och organisa— tioner utfört inom bildningsverksamheten och vars rika fasettering är en av det svenska folkbildningsarbetets yppersta tillgångar. Organisationernas verksam— het på detta område har skänkt det svenska bildningsarbetet många av dess förnämsta positiva särdrag, som ej ha motsvarighet på andra håll.
Med de nämnda organisatoriska förhållandena sammanhänger på det när— maste en annan sida av bildningsarbetet, som understundom har gjorts till föremål för kritik. Sammankopplingen av folkrörelser och bildningsarbete har lett till att de olika bildningsorganisationerna fått en utpräglad an— knytning till Vissa bestämda socialgrupper, varigenom deras verksamhet fått en i viss mån ensidig färgning. På samma förhållande återgår även den brist på samverkan i bildningsarbetet, som i vissa fall kan konstateras, åt- minstone lokalt sett. Även om en sund konkurrens är nyttig, kan det inte förnekas, att betydande fördelar skulle stå att vinna, om bildningsarbetet i större utsträckning kunde samordnas utan att därför på något sätt likriktas.
Som det nu är, kan många gånger ett studiearbete kring de i egentlig mening personlighetsbildande ämnena inte finna tillräckligt antal deltagare inom en och samma studieorganisation och följaktligen inte komma till stånd. Det är att beklaga med hänsyn till den höga kvaliteten hos ett sådant studiearbete. Därtill kommer, att det för studiet inte minst av dessa ämnen skulle vara av värde, om deltagarna i större utsträckning än som nu är fallet kunde hämtas från socialt sett skilda läger.
Man kan kritisera det nuvarande bildningsarbetet också ur den synpunk- ten, att dess underlag är för litet. Av ekonomiska och praktiska skäl ha studieorganisationerna i olika avseenden måst begränsa sin verksamhet. De höga siffrorna till trots kan man konstatera, att bildningsarbetet endast når fram till en ganska ringa minoritet av det svenska folket. Företagna stick- provsundersökningar visa, att studiecirklarna i stor utsträckning rekryteras av samma människor år efter år. De långa avstånden i vårt land ha även sin skuld i bildningsarbetets kvantitativa begränsning, bundenheten till vissa socialgrupper likaså. Det föreligger risk för att bildningsarbetet försummar den uppsökande delen av sin verksamhet för sidor, som ge mera påtagliga resultat. Såväl det av samhället bedrivna bildningsarbetet som det inom organisationerna förekommande har hittills i alltför stor utsträckning riktat sig till personer, som själva sträva efter att skaffa sig vidgade och för— djupade kunskaper, och alltför litet tagit hänsyn till de stora medborgar- grupper, som stå helt främmande för de fördelar, som ett deltagande i bild- ningsarbetet skulle skänka dem. Även inom de befolkningsgrupper, med vilka bildningsarbetet har kontakt, rymmes ett stort antal personer, vilka på detta sätt stå oförstående inför tanken på deltagande i ett frivilligt bild— ningsarbete. Grunderna härtill äro främst att söka på det psykologiska om- rådet. Många människor, för vilka ett deltagande i det fria bildningsarbetet skulle betyda stora utvecklingsmöjligheter, avhållas därifrån genom häm— ningar av olika slag: blyghet, oföretagsamhet eller rädsla för offentligt upp- trädande. En annan grupp, och säkerligen den största, utgöres av de ointres- serade eller slöa. Man kan emellertid inte bortse från att också ren okunnig- het om det fria bildningsarbetet och dess former hindrar stora människo— grupper att deltaga i detsamma.
KAP. 5.
Folkbildningsarbetets framtida gestaltning.
1. Inledning.
Det är självfallet, att det ligger utom möjligheternas gräns att genom statliga åtgärder av ena. eller andra slaget omedelbart och i ett sammanhang råda bot för de bristfälligheter, som vidlåda svenskt folkbildningsarbete av i dag och som berörts i föregående kapitel. Vad staten kan göra, är att stödja förefintliga tendenser i riktning mot ett kvalificerat studiearbete, att ge stu— diearbetet hjälp till självhjälp. Att bildningsarbetet överhuvudtaget behöver stöd av staten, är redan erkänt av statsmakterna i fråga om föreläsningar, folkbildningskurser och biblioteksverksamhet liksom också i fråga om studie- förbundens administrativa verksamhet. Det torde även vara riktigt att tolka utredningens direktiv och det riksdagsbeslut, som föranlett utredningen, som ett vittnesbörd om att statsmakterna funnit en ökning av statens insatser på detta område motiverad. Enligt utredningens mening bör stödet få en för— hållandevis betydande omfattning. Även om man har att räkna med att röster komma att höjas mot att staten alltför djupt engagerar sig i ett bildnings- arbete av detta slag, kan man våga hoppas att kritiken inom en relativt snar framtid skall komma att förstummas på samma sätt, som skedde, när den obliga- toriska folkskolan infördes för något mer än 100 år sedan.
I det följande behandlar utredningen de olika åtgärder, som kunna vid- tagas för att stödja bildningsarbetet och befrämja dess inneboende utveck- lingsmöjligheter. I ett första huvudavsnitt behandlas därvid för olika områ- den gemensamma problem. Därefter övergår utredningen till att behandla problem inom särskilda bildningsområden för att till sist övergå till de organi- sations— och samarbetsproblem, som äro förenade med det fria och frivilliga bildningsarbetet.
Om man skulle söka att med några få ord sammanfatta den kritik av bild- ningsarbetet, som lämnats i föregående kapitel, skulle man kunna formulera bildningsarbetets brister sålunda: ytlighet, alltför låg kvalitet, slentrianmäs- sighet, organisationsbundenhet, alltför långt driven uppdelning efter social- grupper samt bristande anslutning från betydande medborgargrupper. Till dessa svagheter komma de, som sammanhänga med bildningsarbetets yttre förutsättningar, främst de sociala, ekonomiska. och regionala. En genomgå— ende princip i utredningens samtliga förslag är, som antytts, att staten genom ekonomiskt stöd skall i görligaste mån undanröja de svårigheter, som för när- varande framkallas av sociala och ekonomiska förhållanden. Vad de regionalt betingade olägenheterna angår, föreslår utredningen vissa åtgärder i avsnitten
om »landsbygd och städer» och »lokal'frågan». Den fäster därvid vikt vid sitt förslag om ett särskilt anslag för bestridande av föreläsares resekostna— der. Genom ökat stöd åt centralbiblioteken hoppas den vidare, att landsbyg— dens bokförsörjning skall kunna förbättras. När det gäller bildningsarbetets kvalitet, räknar utredningen med att en förbättrad skolundervisning och en förbättrad yrkesutbildning skall medföra en genomgående kvalitetsförbätt- ring inom bildningsarbetet. Utredningen tänker sig vidare ett stöd till studie- cirklarna i sådana former, att ett mera kvalificerat studiearbete främjas. I samma syfte föreslår utredningen statligt stöd till den ledarutbild- ning, som studieförbund och folkbildningsförbund bedriva, liksom stöd i syfte att möjliggöra för dessa organisationer att anställa instruktörer och konsu- lenter. Genom det ökade stödet åt centralbiblioteken räknar utredningen med att dessa skola kunna genom ökad rådgivning inverka kvalitetsfrämjande i fråga om bibliotekens bokval. Vad angår bildningsarbetets slentrianmässig- het har utredningen i avsnittet »metoder» sökt ge vissa anvisningar i syfte att befordra en förnyelse av bildningsarbetets former och metodik och i av- snittet »nya studieformer» sökt påvisa möjligheten och nödvändigheten av ett fortsatt prövande av nya linjer och ett kontinuerligt tillgodoseende av aktuella behov. Som motvikt mot bildningsarbetets stundom alltför starka förank— ring inom vissa bestämda organisationer eller socialgrupper föreslår utred- ningen, att understöd skall kunna utgå även till ett studiearbete, som be- drives utanför organisationern'as ram, varjämte den i avsnittet om folkbild— ningsarbetets »organisations- och samarbetsproblem» rekommenderar åtgär- der för åstadkommande av ett lokalt samarbete. Vidare utgår utredningen från att ett större antal organisationer än hittills skola kunna erhålla stöd för sin allmänna bildningsverksamhet. De nyare tekniska möjligheterna för bildningsarbetets expansion behandlas i avsnitten om »korrespondensunder— visning» och »radio». I detta sammanhang diskuteras även i vad mån dessa kunna bidraga till att avhjälpa den socialt och lokalt betingade begränsning av bildningsarbetets omfattning, som berörts i det föregående. Vad angår de grupper, som nu stå främmande för bildningsarbetet, föreslår utredningen åt- gärder i syfte att närmare anknyta folkbildningsarbetet till det obligatoriska bildningsarbetet i landet. Utredningen räknar även med att en saklig propa- gandaverksamhet skall komma till stånd. Den understryker i detta samman- hang, a'tt folkbildningsarbetet åter måste bli uppsökande och initiativtagande på nya områden, ej minst i fråga om de människor, vilkas själsliga balans och känsla av samhörighet med medmänniskorna skulle kunna styrkas och väckas med hjälp av ett fritt bildningsarbete. Inga formella eller konventionella hin- der böra få finnas för en utvidgning av folkbildningens arbetsområde. I syfte att nå de ointresserade, i första hand ungdomen, föreslår utredningen — bland annat i avsnittet »ungdomen och folkbildningsarbetet» — stöd åt för sådana grupper särskilt avpassad bildningsverksamhet. De ovan berörda förslagen med avseende på ledar— och lokalfrågorna ha givet-vis även sin be- tydelse i detta sammanhang. Vad slutligen angår frågan om kvinnornas del-
tagande i bildningsarbetet, finner utredningen inga särskilda åtgärder på— kallade. Den är principiellt av den uppfattningen, att bildningsarbetet i största möjliga utsträckning bör vända sig samtidigt till män och kvinnor och att ett samarbete även på denna punkt kommer att tillföra bildningsverksam- heten avsevärda fördelar.
2. Allmänna problem.
3) Uppgifter och mål. Som framgår av den historiska översikten, har det moderna frivilliga bild— ningsarbetet sin yttersta förutsättning i de folkliga kunskaps- och bildnings- behov, vilka uppstodo under det svenska samhällets omgestaltning under 1800- talet. Dess-a kunskaps— och bil-dningsbehov hänga nära samman med det dag- liga livets intressen och förhållanden och aktualiseras ständigt av dessa. Bildningsarbetet har sålunda kommit att i fråga om inriktning och mål åter- spegla individens och gruppens skiftande behov. Då utredningen här söker definiera vad som för närvarande måste betraktas som det fria och frivilliga bildningsarbetets mål, är den medveten om att denna målsättning kan komma att undergå förändringar inom en ganska snar framtid.
Folkbildningsarbetet är fritt och frivilligt. Friheten innebär icke, att bild- ningsarbetet skulle sakna förankring i de faktiska kunskaps- och bildnings- behoven. Vad den innebär är frihet i förhållande till staten och frihet i för— hållande till de organisationer, som tjänstgöra som förmedlingsorgan för bild- ningsarbetet. Den innebär även en frihet i betydelsen oberoende av arbets- givare, donatorer och institutioner av konfessionell eller politisk art. Fri- villigheten är en sida av denna frihet. Den innebär, att bildningsarbetet upp- bäres av folket självt, den är ett tecken på dettas kulturella fullmyndighet. Detta hindrar icke, att enskilda personer och organisationer, för landet i dess helhet eller för lokalt begränsade delar, framträtt som väckare, initiativtagare och ledare. En effektiv propaganda för bildningsarbetet låter väl förena sig med kravet på frivillighet och frihet.
Så länge skolväsendet i vårt land ännu inte nått sin fulla utveckling, kom- mer en betydande del av det bildningsarbete, som måste fattas som skolans uppgift, att ligga inom det frivilliga bildningsarbetets råmärken. De undersök— ningar som på. senare år gjorts — bland annat av Carl Cederblad —— ha tyd- ligt visat, att svensk ungdom i 20-årsåldern i avsevärd omfattning har glömt de kunskaper, som den inhämtat i folkskolan. Det föreligger utan tvivel ett stort behov av elementär undervisning för både ungdom och vuxna, i första hand i folkskolans ämnen men naturligtvis även i sådana ämnen, i vilka under- visning icke överallt meddelas på folkskolestadiet, t. ex främmande språk. Det måste betraktas som ett legitimt mål för folkbildningsarbetet att söka fylla dessa luckor 1 den elementära underbyggnadenl.
Till folkbildningsarbetets uppgifter hör även i viss män att meddela vad man skulle kunna kalla fackbetonad bildning. I betydligt större utsträckning har denna varit en angelägenhet för det frivilliga bildningsarbetet tidigare,
då arbetslivets krav på specialkunskaper ännu icke blivit tillgodosedda genom av staten anordnad yrkesutbildning. Sedan statsmakterna under de senaste decennierna mera målmedvetet sörjt för yrkesutbildningen, torde det emeller— tid nu vara riktigt att draga en klart markerad gränslinje mellan yrkesut- bildning och fackbildning. För att fackbetonad bildning skall kunna inräk- nas bland folkbildningsarbetets uppgifter, bör den syfta ej till praktisk yrkes- utbildning utan till ett studium av sådana fackfrågor, vilka kunna anses ha direkt allmänbildningsvärde. Åtskilliga av de samhällsgrupper, inom vilka man finner viktiga delar av det fria bildningsarbetet, ha en naturlig inrikt— ning på praktiska ämnen, vilka med fördel kunna insättas i större samman- hang. För att nämna några exempel torde för industriarbetarnas del kunna räknas hit studier av arbetarrörelsen och fackförenings1örelsen; för lantbruks- befolkningen torde detsamma gälla i fråga om studier i jordbrukarnas ekono- miska och fackliga föreningsväsen samt sådana berörande dennas dagliga ar- bete, vilka kunna ges en direkt allmänbildande innebörd, såsom lantbruks— kemi, växtlära och husdjurslära; för husmödrarnas del torde ifrågakomma stu- dier, som gruppera sig kring frågor rörande hus och hem, bostad och barn, näringsfysiologi och hygien.
Den fackbetonade bildning, som det fria bildningsarbetet vill främja, kan ha både teoretisk och praktisk karaktär. Det har synts utredningen angeläget att understryka, att även ett bildningsarbete av praktisk karaktär kan ur bild— ningssynpunkt i lika hög grad göra anspråk på statsmakternas stöd som det mera teoretiskt inriktade bildningsarbetet. Överhuvud torde det vara svårt att åstadkomma en klar gränsdragning på denna punkt. Som regel måste teorien komma fram till något praktiskt och det praktiska söka sig tillbaka till en teori. En studiecirkel, som sysslar med praktisk odlingsverksamhet, målmedvetet inriktad slöjd eller systematiskt bedrivet modellbygge, måste an- ses utföra ett ur bildningssynpunkt fullvärdigt arbete. Ett konstaterande härav är icke minst angeläget med hänsyn till vikten av att ungdomen enga- geras i bildningsarbetet. Därmed är icke sagt, att hobbysysselsättningar och bildningsarbete få jämställas.
' De hittills angivna uppgifterna för det frivilliga bildningsarbetet ha sin förutsättning dels i behovet av ett komplement till skolbildningen, dels i be- hovet av att inordna arbetslivet i vidare sammanhang. I båda dessa fall är kravet på statligt stöd självklart och behöver ej närmare motiveras. Men det frivilliga bildningsarbetet måste även sätta sig andra mål före. Dess främsta uppgifter äro att uppväcka medborgarens sinne och känsla för andliga vär- den och att i olika avseenden medverka till vårt folks demokratiska fostran. Folkbildningsarbetets redan tidigt starkt markerade inriktning på den med- borgerliga bildningen kan betraktas som en följd av den anknytning till sam- hällsrörelser av olika slag, som detta arbete från början haft. Att även denna art av bildningsarbete har berättigade krav på statens stöd, behöver icke när- mare utvecklas. En väsentlig. förutsättning för en modern demokrati utgör den ständigt fortsatta debatten om medborgerliga frågor. För att denna debatt
skall bli varje enskild medborgares sak, är det _ som det framhållits i sam- band med folkbildningsarbetets aktuella läge —— nödvändigt, att den enskilde erhåller möjligheter till självständig åsiktsbildning. För en dylik medbor— gerlig bildning finnas under skoltiden icke tillräckliga förutsättningar; den har i stället sin förutsättning i individens fortsatta erfarenheter av samhälle och liv. Det till ökad medborgerlig bildning syftande arbetet kan omfatta vitt skilda ämnesområden, bland vilka böra framhållas statskunskap, kommu- nalkunskap, föreningskunskap, nationalekonomi, sociologi, historia (politisk, ekonomisk, kulturhistoria), kunskap om partiväsendet, utrikespolitiska frå. gor. Till denna grupp av medborgerligt bildningsarbete torde även studier beträffande nykterhetsfrågor böra hänföras. Till problemet om politisk bild— ningsverksamhet återkommer utredningen i nästa avsnitt.
Till den medborgerliga bildningen kan utan tvivel med viss rätt räknas hembygdskunskap och hembygdsvård. Erfarenheten ger vid handen, att ett bredare intresse för kommunala angelägenheter ofta kan väckas genom en an- knytning till hembygden. Den konkreta utgångspunkt för ett inträngande i samhällsfrågorna, som studiet av hembygdsförhållanden ger, har visat sig i hög grad kunna bidraga till att stimulera till fortsatt medborgerligt bildnings— arbete, ej minst med folkbildningskurserna som förmedlare. I själva verket är hembygdskunskapen mer en princip än ett ämne. Givetvis bör denna princip tillämpas ej blott vid bildningsarbetet på landsbygden, utan även då det gäller städer och .större samhällen.
Det är svårt att uppdraga en skarp gräns mellan det bildningsarbete, som syftar till ökad medborgerlig bildning, och det som syftar till vad utredningen närmast vill kalla ökad personlighetsbildning. De intressen och behov, som betinga bildningssökandet, inskränka sig icke till behovet av större funk- tionsduglighet i samhällslivet. Förutsättningen för en verkligt demokratisk sinnesförfattning är ytterst att söka i en rikare personlighetsutveckling. Bild— ningsarbetets djupaste uppgift måste, såsom det ofta har framhållits, vara att tillgodose och befrukta den enskilde individens behov i detta avseende. Detta sker genom att möta och utveckla 'hans speciella kunskaps- och bild- ningsbehov, att öppna utsikter till vidare livssammanhang, att ställa indivi— den inför livets och samlevnadens grundproblem, att sporra till egna insatser i kulturarbetet. Här visar sig det fria och frivilliga bildningsarbetets yttersta mål och syfte: att göra medborgaren-människan till delägare i kulturarvet och aktiv deltagare i kulturarbetet. Härvid bör även understrykas, att bildnings- arbetets ideal är att föra från encyklopediskt kunskapsmeddelande till till— ägnande av den självständigt kritiska inställning till kunskapsstoffet, som folkbildningen måste ha gemensam med den vetenskapliga forskningen.
Till de ämnen, som äro av personlighetsfrämjande karaktär, höra i första hand livsåskådningsfrågorna, vare sig dessa behandlas från konfessionella ut— gångspunkter eller från filosofiska, respektive psykologiska och naturveten- skapliga. Till frågan om de religiösa problemens ställning i bildningsarbetet återkommer utredningen nedan. Vidare äro att hit hänföra naturvetenskap—
liga och historiska ämnen samt den stora grupp av ämnen, som röra sig på skönlitteraturens, konstens och musikens marker. Bildningsarbetet bör näm- ligen av självklara skäl ej begränsa sig till intellektuell fostran, utan även omfatta ett etiskt och estetiskt program. I jämförelse med intellektuella stu- dier har obestridligen t. ex. mu-sikfostran intagit en missgynnad ställning i svenskt bildningsliv överhuvud. Det synes utredningen självklart, att musik- utövningens bildande och personlighetsdanande betydelse måste skattas syn- nerligen högt. Liknande synpunkter torde kunna anläggas på rätt bedriven amatörteaterverksamhet och studier av bildande konst.
Liksom de fackbetonade bildningsämnena kunna vissa av de personlig- hetsdanande studierna vara både teoretiska och praktiska. Detta gäller fram- för allt om musiken, men även i viss utsträckning om teater och bildande konst. Även sådana praktiska studier synas utredningen böra stödjas i samma utsträckning som de teoretiska, i den mån det verkligen är fråga om ett stu- dium och ej om övningar, som enbart syfta till bättre yrkeskunskap. Utred- ningen återkommer till dessa problem i andra delen av sitt betänkande.
b) Politiska och religiösa frågor. Inom de flesta områden, som äro föremål för studier inom det fria bild— ningsarbetet, råder vetenskapligt eller praktiskt betingad enighet om verk— samhetens inriktning. I viss mån annorlunda förhåller det sig med den del av folkbildningsarbetet, som arbetar med politiska och religiösa problem. Här finnas vissa fundamentala motsatser i den allmänna åskådningen, vilka nödvändigt måste sätta sin prägel på bildningsarbetet: för de politiska stu— diernas vidkommande är det frågan om partimotsättningar; för de religiösa frågornas om motsatsförhållandena religiös—icke religiös, kristen—icke kristen samt statskyrka—frikyrkosamfund. På dessa områden sysslar så- lunda det fria bildningsarbetet med frågor, som med en träffande engelsk term kunna betecknas som »con'troversial matters».
1920 års folkbildningssakkunniga behandlade ganska utförligt frågan om politikens roll i bildningsarbetet. De sammanfattade sin mening i följande ord: »Det finns hos vårt folk ett starkt och levande behov att tränga djupare in i dagsfrågorna än som kan bestås i dagspressen eller i den rent politiska propagandan . . . Det är också ur statsnyttans synpunkt av stor vikt, att i en tid, då praktiskt taget varje svensk medborgare eller medborgarinna... har rösträtt, detta behov tillfredss'tälles på ett fullt nöjaktigt sätt. Demokratien's korollarium är objektiv politisk upplysningsverksamhet,»
Detta intryck av det politiska folkbildningsarbetet förstärkes, om man tar i betraktande det svenska bildningsarbetets starka förankring i folkrörelser och organisationer. I den uppfostran av människorna, som folkrörelserna. syfta till genom sitt bildningsarbete, ha av naturliga skäl _ med dessa rörel- sers mer eller mindre politiska förankring i organisatoriskt avseende —— poli- tiska syften förekommit. Det kan endast råda en mening om att folkrörelser- ;nas insats i detta avseende i stort sett har varit av godo. Redan av den mo-
derna bildningsrörelsens ursprung framgår sålunda den politiska bildningens betydelse för denna. Dess insats har varit att i möjligaste mån i stället för patentlösningar ställa saklig idédebatt.
Det politiska bildningsarbetet utföres i det moderna samhället i stor ut- sträckning genom de politiska partierna, vilka i synnerhet vid de stora valstriderna utöva politisk upplysningsverksamhet i nära samband med poli- tisk propaganda. Denna upplysnings- och propagandaverksamhet försiggår givetvis även under mellanperioderna dels genom föredrag och diskussioner, dels genom pressen, dels genom övrigt politiskt skriftställeri. Den tid borde nu vara förgången, då en stämpel av mindervärdighet placerades på de poli- tiska partiernas upplysningsverksamhet. Den framstår i stället som något i hög grad positivt, som en nödvändig aktiv verksamhet. Demokratiens genom- brott i Sverige har följts av dess befästande, och de politiska frågorna ha under de sista årens världshistoriska kamp fått en spännvidd och en giltig- het för varje medborgare som aldrig förr. En annan omständighet ställer sär- skilda krav på nuets politiska bildningsarbete. Vår demokrati har allt mer utvecklats till en representationsdemokrati: en desto viktigare uppgift för folkbildningsarbetet är det då att orientera varje enskild medborgare i de politiska problemen och göra dem aktuella och levande för honom eller henne.
Härvid har man nu ett gynnsamt utgångsläge. Förmodligen har ett så starkt intresse för politiska grundproblem aldrig tidigare varit levande inom så vida kretsar i vårt land som nu. Det har under 'de sista åren i stor utsträck- ning varit utrikespolitiskt inriktat, men de närbesläktade inre problemen ha dragits in i intressesfären och blivit samvetsfrågor som knappast någonsin förr. Det är av stor vikt, att detta intresse bibehålles och ges kontakt med den fortsatta politi-ska utvecklingen. En för vissa människogrupper tänkbar reaktion är en viss likgiltighet efter de spännande krigsåren. Det synes vara en av det politiska bildningsarbetets huvuduppgifter att med lämpliga medel motverka denna reaktion, att bevara det vunna resultatet.
På motsvarande sätt, som då det gäller det politiska folkbildningsarbetet, synes det förhålla sig med läget i fråga om det religiösa. Liksom det poli- tiska folkbildningsarbe'tet har vuxit fram ur vissa av folkrörelserna, utgöres grunden för det religiösa folkbildningsarbetet av de religiösa väckelserörel- serna av växlande ålder, typ ocH omfattning, inom och utom statskyrkans ram. Även de religiösa problemen äro för närvarande i hög grad aktuella och föremål för livlig såväl vetenskaplig som dagsaktuell debatt. Vad man kan kalla de grundläggande livsåskådningsfrågorna uppta en väsentlig plats i det fria folkbildningsarbetets mera kvalificerade verksamhet.
Ett av det allmänna understött studiearbete på det religiösa och politiska området måste givetvis sätta som sitt främsta mål att ge så många som möj- ligt tillgång till material för eget tänkande och självständig åsiktsbildning. Som en av de viktigaste uppgifterna i all folkuppfostran har angivits att skapa motgift mot suggestionsgiftet, att motverka fanatism, i vilken form denna än uppträder. Detta måste gälla allt aktivt bildningsarbete, men kanske i all'
synnerhet det politiska och det religiösa. För att hålla detta på ett så högt plan som möjligt, bör folkbildningsverksamheten uppta det på sitt program i en form, som är frigjord från propaganda. Även om man hävdar detta krav på partipolitisk obundenhet och religiös neutralitet i bildningsarbetet, be- höver obundenheten och neutraliteten givetvis ej vara färglös.
Uppställer man dessa allmänna syftemål, följa därav vissa. särskilda krav på statsunderstött bildningsarbete inom dessa områden. Det skall icke vara propagandabetonat utan syfta till objektiv upplysning. Detta betyder emel- lertid ingalunda, att kunskapsmeddelaren behöver eller ens bör vara utan personligt engagemang i de behandlade frågorna: själva det djupa, personliga engagerandet innebär ett bildningsvärde. Men kravet på objektivitet kan likafullt upprätthållas. I anslutning till 1920 års folkbildningssakkunnigas formuleringar kan man uttrycka detta krav sålunda: garantien mot missbruk på detta område bör ligga i föreläsarens — eller överhuvud undervisarens — sakliga kompetens och personliga vederhäftighet. Materialet bör, hette det i de sakkunnigas betänkande, framläggas med möjligast största utförlighet och fullt opartiskt. Med andra ord: de meddelade fakta skola vara riktiga, under sträng självkontroll av undervisaren, och bygga på verkliga första? handsstudier, ej på subjektivt tycke och fri-a konstruktioner. Lika självklart är att fakta icke få tendentiöst förtigas eller utelämnas. Härav följer, att på dessa som på andra områden undervisaren, i den mån han ger personliga omdömen, klart skall ange, att de äro personliga, d. v. s. klart ange sin egen ståndpunkt; därmed erhåller åhöraren möjligheter att självständigt bedöma undervisarens egen inställning. Härtill torde man böra lägga ännu ett krav, som väl överensstämmer med det syfte till medborgarbildning och personlig- hetsbildning, som de politiska och religiösa studierna här ha tillerkänts: kravet på renhårighet gentemot de motsatta åskådningarna i den behandlade frå- gan. 1920 års folkbildningssakkunniga uttryckte det med avseende på det ena av de här behandlade områdena i orden, att föreläsaren bör ge »ett gott före- döme i fråga om politisk ridderlighet». I viss mån ligger emellertid detta inneslutet i kravet på akt-ning för fakta.
Härmed äro de avgörande kraven ställda på meddelaren av politisk och religiös folkbildning: vederhäftighet och första-hands-kunskaper i fråga om fakta, ett klart deklarerande av vad som är personliga åsikter, renhårighet gentemot oliktänkande, överhuvud ett moget och avvägt omdöme. Det bör här understrykas, att kraven i dessa speciella. fall på intet sätt skilja sig från de allmänna krav, som måste ställas på kunskapsmeddelaren i allt folkbild- ningsarbete. 4
1920 års folkbildningssakkunniga uppehöllo sig vid behandlingen av folk- bildningsarbetet på dessa områden helt vid föreläsningen som meddelelse- form. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke formerna i vissa fall skulle kunna utvecklas från föreläsning till diskussion eller flera kortare föredrag av företrädare för olika åsiktsriktningar. Här kan hänvisas till vad utredningen nedan_anför i fråga om en allmän utveckling av det fria bild-
ningsarbetets metoder. En offentlig debatt mellan inbjudna talare från olika åsiktsläger, där var och en framför sina synpunkter och därefter återkommer med nya inlägg och slutord, torde vara en framställningsform, som kan på- räkna avsevärt allmänt intresse. Såväl radiodiskussioner av denna typ som numera ofta förekommande diskussionsmöten av liknande art ha visat sig kunna stimulera bildningsintresset. Ej heller bör något hinder föreligga för att en föreläsning i ett politiskt eller religiöst ämne följes av en frågetimme.
Vad beträffar frågan om politisk och religiös bildningsverksamhet i studie— cirklarnas form synes i huvudsak samma grunder böra gälla för denna som för föreläsningarna. En betydande olikhet ligger emellertid däri, att inom studiecirkeln saknas den offentlighetens kontroll, som finnes i fråga om före— läsningarna. Att göra undantag med avseende på statsunderstöd för sådana cirklar, som syssla med politiska och religiösa ämnen, skulle dock leda till orimligheter. För samtals— och föreläsningscirklar synas dessa ämnen ligga särskilt väl till. Det måste emellertid starkt understrykas, att inom dylikt studiecirkelarbete saklighetskravet och frånvaron av propaganda och polemik bli avgörande. I studiecirklar, som arbeta med ämnen rörande politiska och religiösa förhållanden, bör ledaren efter ifrågavarande bildningsorganisations direktiv ansvara för studiernas sakliga planläggning, och kontroll av framlagda fakta bör ingå i arbetet för cirkeln i dess helhet under ledarens överinseende. Ämnet bör bestämmas så, att i dess uppläggning ligger en garanti för arbe— tets objektiva bedrivande. Ansvaret för uppfyllandet av dessa krav torde böra åligga vederbörande bildningsorganisation. Garantien mot missbruk ligger dels i det förtroende, som man i detta avseende torde ha full rätt att hysa för bildningsorganisationerna, dels även i de inspektionsmöjligheter, som bliva en följd av det statsunderstöd, som utredningen föreslår.
c) Metoder. Det fria bildningsarbetet i vårt land har i stor utsträckning på egen hand experimenterat sig fram till sina metoder. Föreläsningsverksamheten har här- vid kunnat anknyta till universitetens och folkhögskolans sätt att meddela kunskaper. Folkbildningskurserna ha haft sin utgångspunkt i folkhögskolan. Studiecirklarna ha haft sina förebilder främst på anglosaxiskt område men fingo en för våra förhållanden tillrättalagd form genom Oscar Olsson. Radions folkbildningsverksamhet hade sin direkta utgångspunkt i de popu- lärvetenskapliga föreläsningarna och har senare sökt sig fram även till mera direkt »radiomässiga» framställningsformer, med visst utnyttjande av studie— cirkelns metoder. Dessa senare ha även upptagits av korrespondensunder- visningen i kombination med andra undervisningsformer.
Det ligger i sakens natur, att de metoder, som på detta sätt kommit till användning inom bildningsarbetet, ha en tendens att överleva sig själva. Om bildningsarbetet skall lyckas behålla och utvidga sitt grepp om människorna, är det nödvändigt, att metoderna förnyas och anpassas efter det aktuella läget. Detta krav har inom skolans område resulterat i nya pedagogiska uppslag.
Även folkbildningsarbetet måste ständigt förnya sina metoder att med— dela kunskaper och färdigheter på ett sådant sätt, att budskapet når fram till sin avsedda adress och svarar mot deltagarnas förutsättningar och behov, utan att deras självverksamhet avtrubbas.
Det tillhör inte utredningens uppgift att här lämna en fullständig översikt över de metodiska spörsmål, som anknyta sig till det fria bildningsarbetet. Det synes emellertid vara skäl att med några exempel belysa de utvecklings- linjer, som för närvarande kunna skönjas på detta område, och att i anslut- ning därtill diskutera frågan om och på vad sätt det är möjligt att genom statliga åtgärder främja en utveckling av det fria bildningsarbetets former och metoder. '
Den linje i det moderna folkbildningsarbetets metoder, som är tydligast skönjbar, är aktualiseringen. Den återfinnes både inom föreläsningsverksam- heten och inom studiecirkelarbetet. Ej minst under det andra världskrigets år har det ofta visat sig fruktbart för folkbildningsarbetet att inrikta sig på dagens spörsmål såväl i fråga om utrikespolitiska problem som i fråga om sociala frågor och förvaltningsfrågor. På liknande sätt är nu en avsevärd del av arbetet inriktat på efterkrigsproblem. Det räcker emellertid icke med en så att säga rent yttre aktualitet i fråga om ämnesval. Viktigare är att bild- ningsarbetet överhuvud, vilket ämne det än upptar till behandling, söker ge detta en djupare, inre aktualitet. De främsta föreläsarnas och studieledarnas särskilda gåva har alltid varit förmågan att ge sin framställning en dylik prägel. Till denna gåva hör även att från de aktuella förhållandena kunna föra över framställningen till det som ligger bakom, till de större samman- hangen. Icke minst inom studiecirkelverksamheten kan aktu-aliseringen med fördel utnyttjas som metod för att fånga intresset hos dem som förut äro obe- kanta med ämnet.
Med aktualiseringskravet sammanhänger givetvis på det närmaste kravet på största möjliga konkretion vid ämnets behandling såväl från föreläsnings- katedern som vid diskussionsbordet. Som redan tidigare framhållits, kan en anknytning till hembygdsförhållandena i detta hänseende ge Värdefulla ut- gångspunkter. Vid studier av stats- och kommunalkunskap är det sålunda av stor vikt, att studiecirklarnas arbete utgår direkt från de aktuella förhållan- dena i hemorten och kombineras med studiebesök, visningar och korta orien- teringar av kommunens ledande män och kvinnor; detta tillvägagångssätt har ofta och med stor framgång tillämpats. Samma metodiska grepp bör så ofta som möjligt tillämpas vid studiet av t. ex. historia —— vid folkbildnings- kurser har ofta historiens anknytning till hembygden fått utgöra den meto- diska utgångspunkten —, vidare i fråga om naturvetenskap och då särskilt sådan tillämpad naturvetenskap, som studeras i samband med lantbruks— och industrifrågor. En effektiv aktualisering och konkretisering av studie- arbetet kan även ske på sådana områden, där man direkt kan utgå ifrån före- läsningspublikens eller studiecirkeldeltagarnas personliga erfarenhet. Det har överhuvud visat sig synnerligen lämpligt att behandla sådana frågor, där
var och en så att säga direkt kan utgå från och bearbeta sitt eget person— liga erfarenhetsstoff. Detta gäller så olika ämnen som livsåskådningsproblem, psykologiska och pedagogiska frågor, undervisning i modersmålets rätta bruk samt kemiska och fysikaliska problem.
Jämsides med en utveckling mot större aktualisering och konkretisering kan man urskilja en utveckling mot större aktivisering av bildningsarbetet. Det fria bildningsarbetets förutsättning är självverksamhet. Det är självklart inom studiecirkelarbetet. Men även andra av bildningsarbetets former ha — ofta med utnyttjande av uppslag och erfarenheter från studiecirkelarbetet — förstått att ge utrymme åt självverksamheten. Inom föreläsningsverksamheten kan man sålunda iakttaga en strävan från den traditionella föreläsningsfor- men i riktning mot aktiv kontakt mellan föreläsare och publik. Att få publiken aktivt intresserad och icke endast passivt åhörande måste anses lika ange- läget för föreläsaren som för cirkelledaren. Olika former för direkt kontakt mellan föreläsare och auditorium ha prövats. Den i England i vid utsträck- ning förekommande seden med en frågestund efter varje föreläsning har prak- tiserats även hos oss; den borde kunna komma till ökad användning. För att detta skall kunna ske kräves emellertid en systematisk uppfostran av föreläs- ningspubliken, en uppfostran som bör börja redan i skolan. Det är också av vikt att föreläsarna öva sig i svarandets teknik. Vid serieföreläsningar har det förekommit, att publiken vid varje föreläsning lämnat skriftligt avfattade frågor till föreläsaren, vilka han därefter besvarat vid nästa föreläsning. Även vid enstaka föreläsningar skulle utan "tvivel något liknande kunna försökas, antingen så att de skriftliga frågorna lämnas till föredragshållaren före före- läsningen och besvaras under eller efter densamma eller så att frågorna läm- nas efter föreläsningen och därefter skriftligen besvaras av föredragshållaren eller slutligen så att frågorna insändas till föredragshållaren i god tid, så att han i sin föreläsning kan upptaga de därmed sammanhängande problemen till diskussion. Dylika metoder, som ju även innebära en ökad aktualisering av kunskapsmeddelelsen, ge sig av sig själva inom studiecirklarna och folk- bildningskurserna. Den föreläsningscirkeltyp, som utredningen nedan åter- .kommer till, synes särskilt väl avpassad för en dylik meddelelseform.
En aktivisering av åhörarna är särskilt viktig, när det gäller ungdomen. För att ungdomen skall bli intresserad av frivilligt bildningsarbete, är det nödvändigt, att den får möta detta i en form, som kan ge utlopp åt dess egen inneboende handlingsdrift. De försök som gjorts med s. k. vandringscirklar ha genomgående slagit väl ut. De ämnen, som framför allt ägna sig för denna cirkelform, äro å ena sidan sådana, som hämtats från geografiens, geologiens och biologiens områden, å andra sidan konsthistoriska och kulturhistoriska ämnen. Till vissa härmed sammanhängande frågor (museibesök m. m.) åter- kommer utredningen i andra delen av sitt betänkande. Även en cirkelverk- samhet, som ger tillfälle till manuellt arbete, lämpar sig särskilt väl för ung- domen. De allmänna metodiska grepp, som här ha exemplifierats, kunna givet— vis även komma till användning i fråga om vuxna personer, även om dessa
som regel ha lättare att tillgodogöra sig en enbart teoretisk meddelelse- form.
En tredje metodisk huvudlinje är den illustrering av kunskapsstoffet, som även i modern skoldiskussion har gjort sig gällande med betydande styrka. Nya tekniska hjälpmedel ha härvid ställt förut oanade resurser till bildnings- arbetets förfogande. Till det klassiska ljusbildsmaterialet kommer numera film, grammofon och i vissa avseenden radio. Av statistiken från föreläsnings- anstalterna framgår med all önskvärd tydlighet det betydande inflytande, som dessa moderna illustreringsmetoder ha på åhörarfrekvensen. Även andra illustrerande tillvägagångssätt ha visat sig med fördel kunna användas. Så är förhållandet med det naturvetenskapliga experimentet, som mer än som hittills skett torde kunna inpassas i föreläsningsverksamheten och äveni ' vissa fall komma till användning i studiecirklarnas arbete i form av gemen— samt bedrivna laborationer; detta gäller ej minst för studier i tillämpad naturvetenskap. Även vid behandlingen av rent humanistiska ämnen har en illustrering kunnat ske t. ex. genom att föreläsaren tillhandahållit publiken visst stencilerat textmaterial för en gemensam analys. I detta sammanhang kan det även vara skäl att framhålla de fördelar ur pedagogisk synpunkt, som kunna vinnas om grundlinjerna för en föreläsning meddelas åhörarna genom en stencilerad utskrift före föredraget. Kombination av föreläsningsserier med studiebesök i museer och institutioner av olika slag kan även innebära en effektiv illustreringsmetod.
Till den närmare användningen av film och radio i detta sammanhang återkommer utredningen nedan, liksom till frågan om upprättandet av sär- skilda centraler för tillhandahållande av material av detta och liknande slag. Vad särskilt angår grammofonens användning i illustrerande syfte kan här framhållas, att den icke inskränker sig till användning vid studiecirklar och enskilda studier i främmande språk, respektive föreläsningar i musik- och litteraturhistoria. En grammofonupptagning kan även utnyttjas i samband med behandlingen av biologiska ämnen (fågelskivor) och av ämnen rörande samtidshistoria och utrikespolitik, där utan tvivel befintliga inspelningar av viktiga, politiska anföranden och tilldragelser kunna komma att få stor peda- gogisk betydelse och även bidraga att konkretisera och aktualisera framställ- nmgen.
Andra möjligheter att illustrera en framställning vis-a de pedagogiska för— sök, som gjorts på olika håll med användande av inte endast film utan även sångtexter vid språkundervisning. Sång kan understundom med fördel även tjäna till utgångspunkt vid behandling av litterära ämnen i föreläsningar och studiecirklar.
Vid sidan av de utvecklingslinjer inom det fria bildningsarbetets metodik, som här ha berörts, kan man även konstatera tendenser i riktning mot nya. studieformer, en utveckling av de redan använda eller en kombination av dessa. Vad föreläsningsverksamheten angår, har man på sina håll gjort för- sök med dialoger eller disputationer i stället för enmansframträdande eller
med en på olika sätt stiliserad intervjuform. En sådan metodik har framför allt visat sig användbar beträffande ämnen, där skilda uppfattningar kunna göra sig gällande, och möjliggjort, att frågan fått en rikare och mera all- sidig belysning. Vissa av den moderna skolundervisningens pedagogiska grepp ha även kommit till användning inom det fria bildningsarbetet. Arbets- böcker ha sålunda begagnats vid studier i hembygdskunskap; systemet är värt att pröva i större utsträckning än som redan skett, och även inom andra studieområden (i första hand tillämpad naturvetenskap) torde det erbjuda avsevärda fördelar. Här kan även erinras om att arbetsgruppen, sådan den förekommer inom studiecirkelverksamheten, visat sig användbar inom andra grenar av folkbildningsarbetet, t. ex. vid kursverksamhet.
Då man diskuterar folkbildningsarbetets metoder, bör man även uppmärk— samma möjligheten att med olika tekniska hjälpmedel underlätta föreläsares och ledares arbete. De studieplaner och studiehandledningar, som ingå som oumbärliga hjälpmedel inom studiecirkelverksamheten, skulle i vissa fall kunna få en motsvarighet inom föreläsningsverksamheten. Det borde sålunda t. ex. vara möjligt att centralt sammanställa visst statistiskt material till hjälp för sådana föreläsare, som visserligen behärska det ämnesområde, det är fråga om, men som inte själva ha tillgång till de nyaste sifferuppgifterna. Motsvarande sammanställningar av annat material skulle likaså kunna göras centralt.
Av vad utredningen här har anfört framgår, att folkbildningsarbetets me— toder befinna sig i en löftesrik utveckling. Å andra sidan kan man inte undgå att konstatera, att de metodiska frågorna inom folkbildningsarbetet trots det intresse, som vissa studieförbund visat, i stort sett hittills ägnats en förhål- landevis ringa uppmärksamhet i jämförelse med t. ex. de organisatoriska. Medan skolundervisningens pedagogik är föremål för systematiskt forsknings— arbete, har folkbildningsarbetets endast i mycket begränsad omfattning under- kastats vetenskaplig prövning. En sådan skulle emellertid otvivelaktigt främja en fortsatt utveckling på området; den skulle tillföra folkbildningsarbetet fruktbärande impulser från andra bildningsområden och åt dessa ge andra impulser i utbyte. Utredningen föreslår i annat sammanhang, att undervis- ning rörande folkbildningsarbetets pedagogik skall meddelas vid universitet och högskolor; för en sådan undervisning måste vetenskaplig forskning i ämnet betraktas som oumbärlig.
Även om man har skäl att antaga att den pedagogiska forskningen i fram- tiden kommer att ägna större uppmärksamhet åt folkbildningsarbetet än hit- tills, torde det vara nödvändigt att genom särskilda åtgärder främja veten- skapliga undersökningar på detta område. I detta syfte vill utredningen före- slå, att ett årligt belopp om 5000 kronor ställes till förfogande för psykolo- gisk-pedagogiska institutet i Stockholm att av detta användas för forskning rörande folkbildningsarbetets metoder. Utredningen räknar därvid med att beloppet av institutet skall kunna användas antingen för bestridande av tryckningskostnaderna för lämpliga arbeten eller som understöd åt forskare på området.
d) Korrespondensundervisning.
Av redogörelsen för folkbildningsarbetets nuvarande omfattning framgår, att en mycket stor del av det frivilliga bildningsarbetet bedrives i form av korrespondensstudier av det ena eller andra slaget. Utredningen har också i olika sammanhang betonat den betydelse, som korrespondensmetoderna äga för bildningsarbetet på landsbygden i allmänhet och de isolerade orterna i synnerhet. De äro synnerligen användbara inom studiecirkelarbetet men de ha därjämte ett särskilt värde för dem som av olika skäl inte kunna deltaga i grupparbete utan bedriva sina studier enskilt. Det kan vidare erinras om den betydelse, som korrespondensmetoden har inom skolväsendet-, en bety- delse som statsmakterna understrukit genom de stipendier, som utgå som bidrag till kostnaderna för kursavgifter vid studier med realexamen eller stu- dentexamen som mål.
Det synes utredningen obestridligt, att såväl enskilda som studiecirkel- mässigt bedrivna korrespondensstudier inom det fria bildningsarbetets ram böra stödjas av det allmänna. Vad först angår den korrespondensundervis- ning, som försiggår i studiecirkelns form, är det uppenbart, att understöd till studiecirklar av detta slag bör utgå enligt samma grunder, som utredningen föreslår beträffande annan studiecirkelverksamhet. Understöd bör sålunda utgå dels till studiecirklar anordnade genom studieförbunden och dels till fristående studiecirklar. Utredningen återkommer till denna fråga i sitt för- slag angående understöd till studiecirkelverksamheten.
Även till enskilt bedrivna korrespondensstudier synes statsunderstöd i viss utsträckning böra utgå. Det förefaller emellertid klart, att en begränsning av statens understödsverksamhet måste göras på denna punkt. De enskilda kor- respondensstudierna bedrivas med skilda syften och med skiftande inten- sitet, och det synes icke möjligt att finna former för ett statsunderstöd, som skulle i tillbörlig omfattning taga hänsyn till det större eller mindre Värdet av varje enskild studerandes studiearbete. Ett sådant hänsynstagande skulle med all sannolikhet betyda en mycket omfattande statlig kontrollverksamhet. Utredningen har under sådana omständigheter ansett sig böra i två avseen— den begränsa understödets omfattning. Den ena begränsningen innebär, att understöd för enskilda korrespondensstudier endast tänkes utgå till perso- ner, som ansöka om understöd genom något godkänt studieförbund. Där- igenom vinnes en kontroll över verksamhet-en. Enligt utredningens mening bör det studiearbete, som erhåller statligt stöd, i första hand organiseras som grupparbete. Understöd till enskilt studiearbete bör i princip endast före- komma i sådana fall, där det visat sig omöjligt att anordna en studiecirkel- verksamhet i vederbörande ämne. Utredningen förutsätter alltså, att studie- förbunden innan de godtaga en ansökan om stöd till enskilda korrespondens- studier undersöka, huruvida studiecirkelarbete i ämnet förekommer på orten eller kan tänkas bli anordnat där. Ett lokalt samarbete bör därvid efter- strävas. De personer, som i första hand synas böra erhålla understöd till en- skilda korrespondensstudier, torde vara att söka bland medborgargrupper,
som på grund av arbets- eller lokalförhållanden inte ha möjlighet att deltaga i andra former av studiearbete, t. ex. skiftarbetare, sjöfolk, skogsarbetare.
Den andra begränsningen av understödsmöjligheterna, som utredningen vill föreslå, innebär att beloppet för understöden maximeras såväl med avse— ende på de belopp, som må utgå till enskild studerande, som med avseende på det sammanlagda anslagsbeloppet för enskilda studier. Utredningen åter- kommer härtill under avsnittet Enskilda studier.
För att understöd skall kunna utgå till korrespondensstudier måste givet- vis bestämda krav ställas beträffande kursernas uppläggning och det med- delade kunskapsstoffets tillförlitlighet och exakthet. Vid bedömandet av kursernas värde måste även prisfrågan tagas i betraktande. Den starka kon- kurrensen mellan de privata korrespondensinstituten synes visserligen kunna innebära vissa garantier för tillfredsställande kvalitet hos korrespondens— kursmaterialet, men enligt utredningens mening äro dessa garantier icke till- fyllest. I detta sammanhang kan erinras om den senast vid årets riksdag dis- kuterade frågan om ett rent statligt korrespondensinstitut. Genom ett sådant institut skulle erforderliga garantier skapas i fråga om kvalitet och prissätt ning. Utredningen har inte anledning att närmare ingå på denna fråga; så länge bildningsarbetets frihet bevaras, finnes intet att erinra mot att staten engagerar sig för denna form av undervisning. För att garantera kvaliteten hos korrespondenskurserna kan man också tänka sig att skolöverstyrelsen detaljgranskar det föreliggande kursmaterialet, men av praktiska skäl måste en sådan lösning anses utesluten. En framkomlig väg synes snarare vara att ställa de korrespondensinstitut, vilkas kurser utnyttjas i den statsunderstödda bildningsverksamheten, under inspektion av skolöverstyrelsen. Förslag här— om har tidigare framställts av Brevskolan. Utredningen utgår vid sin for- mulering av föreskrifterna rörande statens stöd till folkbildningsverksam- heten från att så blir fallet. Även om en inspektion från skolöverstyrelsens sida icke innebär och icke heller bör innebära en kontroll i detalj av korres— pondensinstitutens verksamhet, torde den få anses tillfredsställa de krav på övervakning från det allmännas sida, som utredningen här ansett sig böra framställa.
0) Film.
I sitt betänkande angående ungdomen och nöjeslivet har ungdomsvårds- kommittén behandlat frågan om ungdomen och filmen. Den har i detta sam- manhang även berört frågan om filmen i bildningsarbetets tjänst. De av kom- mittén därvid framförda synpunkterna delas i stort sett av folkbildningsut— redningen, som i andra delen av sitt betänkande har för avsikt att återkomma till frågan om filmens plats i det estetiska folkbildningsarbetet. Son kom- plettering av vad utredningen ovan yttrat angående folkbildningsarbetets metoder, torde emellertid frågan om filmens utnyttjande i samband med före- läsningar, kurser och studiecirkelarbete här i korthet böra beröras.
Inom föreläsningsverksamheten utnyttjas filmen i ganska betydauie om—
fattning. Det är naturligt, att reseskildringar illustreras med filmupptag- ningar, men filmen har även visat sig synnerligen lämplig för att illustrera naturvetenskapliga händelseförlopp. Det kan diskuteras, huruvida filmen i alla är lämplig som komplettering av en föreläsning; det hindrar icke, att man har anledning att räkna med ett ökat utnyttjande av filmen för detta ända- mål i samma mån som modern kulturfilm kommer att stå till förfogande. Förutom vid föreläsningar och kurser användes filmen som illustrations- material vid språkundervisning; kombinationen ljudfilm och språkundervis- ning har visat sig ha ett betydande pedagogiskt värde, samtidigt som den givit undervisningen en lockande karaktär. Även här torde man ha rätt att vänta ett ökat utnyttjande av filmens möjligheter.
De problem, som uppställa sig i samband med frågan om filmen och bild- ningsarbetet, äro av flera .slag. Det saknas först och främst tillfredsställande översikter över förefintliga bildningsfilmer. Det måste anses angeläget, att sådana förteckningar utges till föreläsarnas tjänst, och utredningen räknar därvid med att de olika centralbyråerna för förmedling av föreläsningar skola kunna tjänstgöra som upplysningscentraler i detta avseende. En annan och kanske ännu mera betydande svårighet ligger i den omständigheten, att nor- malfilm icke får nedkopieras till smalfilm annat än i mycket begränsad om- fattning. Utredningen fäster emellertid uppmärksamheten vid den punkt i biografägarnas bestämmelser rörande nedkopiering till smalfilm, där det heter, att »användandet av smalfilm i utbildningens och undervisningens tjänst icke bör på något sätt motarbetas, för så vitt det avser begagnande för under- visning i skolor, läroverk och av staten erkända bildningsorganisationer». Detta synes böra gälla också sådan film, som användes till stöd för och mate— rial i språkkurser. Utredningen vill i detta avseende starkt understryka ung- domsvårdskommitténs önskemål, att en uppmjukning av gällande förbud mot nedkopiering av spelfilm till smalfilm kommer till stånd. Slutligen äro här även att nämna de svårigheter, som förorsakas av bristen på apparater och lokaler för filmförevisning. Vad apparaterna angår, utgick tidigare ett stat- ligt stöd för inköp av filmapparater till Föreläsningsförbundens riksorganisa- tion under anslagsposten Befrämjande av vissa i samband med biografväsen- det stående ändamål. Understödet utgick senast under budgetåret 1939/40 och utgjorde då 3 000 kronor, varvid som villkor föreskrevs att vederbörande föreläsningsanstalt själv skulle tillskjuta hälften av kostnaden för apparat- inköpet. Enligt utredningens mening bör medel för detta ändamål på nytt ställas till förfogande att utgå under samma villkor som tidigare. Då numera ljudfilmsapparater för smalfilm måste anses mest önskvärda men dessa be- tinga betydligt högre pris än de apparater för stumfilm, som tidigare in- köptes, torde det årliga anslagsbehovet böra beräknas till 10000 kronor. I övrigt förutsätter utredningen, att i skolor och samlingslokaler befintliga film- apparater i den utsträckning, det är möjligt, ställas till bildningsarbetets för- fogande. Till frågan om lokaler för filmförevisningar återkommer utredningen i sitt avsnitt nedan angående lokalfrågan.
f) Anknytningen till annat bildningsarbete.
I England har man på senare år allt starkare betonat det nära sambandet mellan skola och folkbildning. I det föregående har också upprepade gånger framhållits, att folkbildningsarbetet står i det närmaste beroende av skolans bildningsarbete icke endast på det sättet, att det fria bildningsarbetets om- fattning sammanhänger med de kunskaper, som skolan meddelar, utan även därigenom att skolan är och måste vara inkörsporten till det bildningsarbete som bedrives i fria former efter skoltidens slut. Det måste under sådana omstän- digheter vara särskilt angeläget, att skolan målmedvetet förbereder sina elever för deltagande i frivilligt bildningsarbete, att den sätter som mål att lägga den grund, på vilken eleverna sedan själva kunna bygga vidare. Detta gäller i första hand om folkskolan. Så länge denna endast varit ö—årig, har det med hänsyn till å ena sidan elevernas bristande mognad och å andra sidan om- fattningen av det kunskapsstoff, som skolan haft att meddela, erbjudit svårig— heter att inom skolans ram inrymma det fria bildningsarbetets metoder. I och med att skoltiden förlänges, ökas skolans möjligheter i detta avseende. I det förslag till åttaårig folkskola, som 1940 års Skolutredning har framlagt (SOU 1946:11), har också starkt framhållits betydelsen av att folkskolan på högstadiet orienterar de unga »ej blott angående möjligheterna till praktisk utbildning utan även om den fria bildningsverksamhet, som bedrives i olika former». »För de ungas karaktärsdaning och för deras verksamhet som sam— hällsmedlemmar och yrkesutövare är det av största betydelse, att de under de vanskliga åren efter den obligatoriska skolgån-gens slut stå under inflytande av den fria bildningsverksamheten.»
Skolutredningen understryker särskilt vikten av att skolan i sin oriente— ring angående det fria bildningsarbetet framhåller folkhögskolans betydelse. Utan tvivel är detta riktigt. Vid sidan härav torde emellertid orientering även böra lämnas angående övrigt bildningsarbete, särskilt studiecirklarna. Som nedan närmare föreslås i avsnittet angående folkbildningsarbetet och ung— domen, bör en särskild broschyr angående bildningsarbetet utarbetas och till- ställas samtliga elever i folkskolans högsta klass. Vidare torde böra tillses, att de läroböcker i medborgarkunskap, som godkännas för användning inom de olika skolformerna, meddela uppgifter angående det frivilliga bildnings- arbetet.
Presentationen av det fria bildningsarbetet bör emellertid icke endast ske i form av orienterande upplysningar, Bildningsarbetets metoder—torde ibety- dande omfattning kunna komma till användning inom folkskolans högsta- dium. Utredningen kan i detta avseende hänvisa till vad 1940 års Skolutred- ning anfört i sitt betänkande angående skolans inre arbete (SOU 1946: 31). I en bilaga till detta betänkande har rektor J. Elgeskog redogjort för studie— cirkelmetoden och lämnat en rad exempel på dennas användning inom skolan. Han framhåller, att den icke kan användas i vilka ämnen som helst, men att det finnes ämnen och ämnesområden, där den kan ge bättre resultat, än vad någon annan metod kan tänkas ge. Till de fördelar, som metoden erbjuder
i pedagogiskt avseende, kommer den betydelse, som ligger däri, att eleverna redan i skolan få förtrogenhet med en av det fria bildningsarbetets bästa och mest använda metoder.
Även föreläsningsformen bör kunna komma till användning inom skolan. Utredningen återkommer härtill i avsnittet Ungdomen och folkbildnings- arbetet.
När det gäller att knyta samman skola och bildningsarbete, har man icke minst att uppmärksamma skolans möjligheter att göra sina elever förtrogna med böckernas värld. Även på denna punkt har man rätt att vänta en gynn- sam utveckling som följd av skoltidens förlängning. Undervisning i bok- kunskap förekommer för närvarande endast sporadiskt i folkskolorna och saknas praktiskt taget vid de allmänna läroverken. Vad folkskolan beträffar, föreslår 1940 års Skolutredning, att ämnet bokkunskap skall erhålla en star— kare ställning än vad som för närvarande är fallet. Enligt de föreslagna under- visningsplanerna i modersmålet ingår ämnet bokkunskap i 7:e och 8:e klassens kurser, vartill kommer, att eleverna redan i 5:e och 6:e klasserna övas i an- vändningen av bokregister, innehållsförteckningar och uppslagsböcker. I an— visningarna till undervisningsplanerna framhålles, att undervisning i bok- kunskap bör meddelas såväl i anslutning till det vanliga skolarbetet som »— i de högsta klasserna — under därtill särskilt anslagna lektioner. Undervis- ningen föreslås i stor utsträckning skola ske i anslutning till skolbiblioteket. Målet för denna undervisning anges vara, att lärjungarna, då de lämna skolan, skola ha intresse för bildande läsning och förutsättningar att på egen hand tillägna sig kunskaper ur böcker samt att de lärt sig värdesätta och utnyttja de förmåner, som de allmänna biblioteken erbjuda. En förutsättning för att skolbiblioteket skall kunna fylla denna uppgift är emellertid avsevärt ökade understöd. Vidare måste man förutsätta, att skolbiblioteken bliva obligato- riska.
I fråga om anknytningen mellan bildningsarbetet och fortsättningsskolan kan här likaledes hänvisas till 1940 års skolutrednings betänkande angående skolpliktstidens skolformer, avd. 2, folkskolan. I anvisningarna till undervis- ningsplanerna för modersmålet framhålles såsom en huvuduppgift »att lär— jungarnas håg väckes för självstudier och deltagande i den frivilliga bild— ningsverksamheten».
Vad som här har sagts om folkskolan, gäller i tillämpliga delar även om läroverken. Även här torde möjlighet finnas att bereda plats för det fria bildningsarbetets metoder, särskilt på högstadiet, något som hittills knappast skett annat än sporadiskt och experimentvis. Viktigt är vidare, att undervis- ning meddelas i bokkunskap också vid de allmänna läroverken, liksom att skolbiblioteket erhåller en central plats i undervisningen. I båda dessa hän- seenden utgår utredningen från att de pågående skolutredningarna komma att ställa de förslag, som äro lämpliga.
Det har tidigare framhållits, att det fria bildningsarbetet av omständig- lieternas makt tvingats att upptaga även yrkesutbildning på sitt program.
InOm utredningen råder enighet om att detta bör betraktas som en nödfalls- åtgärd. Det måste anses som en statens uppgift att genom skolor av olika slag sörja för att varje medborgare erhåller lämplig yrkesutbildning. I samma mån som detta sker, kan man räkna med att det fria bildningsarbetets starka engagemang i yrkesutbildningen blir ställt på avskrivning. Detta hindrar emellertid icke, att bildningsarbetet på många sätt bör kunna anknyta till den yrkesutbildning, som meddelas vid de statliga utbildningsanstalterna. Det är därvid av vikt, att även yrkesutbildningen ger plats åt de metoder, som höra hemma inom det fria bildningsarbetet, och därigenom skapar förutsätt- ningar för sina elever att längre fram på egen hand fördjupa sina kunskaper och inställa dem i ett större sammanhang.
Att folkhögskolan i sitt arbete i görligaste mån bör knyta an till det fria bildningsarbetet är självfallet. I den nyssnämnda redogörelsen för studie— cirkelmetoden och dess användning i skolan framhålles, att det knappast torde finnas någon folkhögskola, som icke använder studiecirkelmetoden i någon utsträckning, Även det arbetssätt, som i övrigt kommer till användning inom folkhögskolan, är, framhålles det, tämligen besläktat med studiecirkelmeto- dens fria personkontakt. Denna anknytning mellan folkhögskola och fritt bildningsarbete är så mycket viktigare, som det fria bildningsarbetets ledare i stor utsträckning hämtas just bland folkhögskolans förutvarande elever; som tidigare nämnts, förekommer även direkt ledarutbildning inom folkhög- skolans ram.
Universitetens medverkan i det fria bildningsarbetet har sedan länge varit en av de stora tillgångarna inom såväl svenskt som anglosaxiskt bildnings- arbete. Framstående svenska universitetsmän ha i olika sammanhang fram- hållit betydelsen av att universiteten målmedvetet engagera sig i det fria bildningsarbetet, räknat det som universitetens självklara plikt och betonat de fördelar för universiteten, som en dylik utvidgning av deras verksamhet medför. 1920 års folkbildningssakkunniga citerade i detta sammanhang Harald Hjärnes ord om att samverkan mellan universitet och folkbildning »gagnar båda och samhället i det hela». »Vetenskapens nyvunna erövringar», fort-- sätter han, »kunna snabbare och säkrare komma den kunskapssökande allmän- heten till godo. Forskningen löper mindre fara att drunkna i ett oändligt sam- lande av bristfälligt ordnade småsaker, att förväxla grundlighet med pedanteri, att tappa bort de betydelsefulla, ledande synpunkterna, som just betinga själva vetenskapens sanna framsteg.» Hans Larsson, för att nämna ännu ett av svensk humanistisk vetenskaps stora namn, brukade framhålla, att den stän- digt fortgående förnyelsen i folkbildningsarbetet och dess innehåll måste ske i närmaste anslutning till den aktuella vetenskapliga forskningen. Den tradi- tion, som de båda vetenskapsmännen företräda, har utan tvivel spelat en be- tydande roll i det svenska folkbildningsarbetet. I skrivelse till utredningen har centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar framhållit, »att det för universitetet självt bör vara till gagn att officiellt erhålla» folk— bildningsuppgiften »jämte de båda i universitetsstatuterna angivna: forsk-
ning och undervisning för studenterna». Enligt utredningens mening är det också av synnerlig vikt, att universiteten och dess lärare även i fortsättningen aktivt medverka i folkbildningsarbetet. I detta avseende hänvisar utredningen särskilt till sitt förslag nedan angående understöd till universitetscirklar.
Förutom denna direkta medverkan böra universiteten enligt utredningens mening även lämna en indirekt genom att i viss utsträckning sörja för utbild- ningen av föreläsare, studiecirkellärare och studiecirkelledare, I detta syfte föreslår utredningen i avsnittet Utbildning av ledare och lärare, att en sär- skild utbildningskurs i folkbildningsarbetets metodik anordnas vid universitet och högskolor.
Anknytningen mellan universitet och folkbildningsarbete har emellertid även en annan sida. Sett i ett större perspektiv gäller frågan, på vad sätt de medborgargrupper, som genom självstudier skapat sig del av en högre bild— ning, skola kunna bliva delaktiga av universitetsutbildningens fördelar i deras hela omfattning. Den även av 1920 års folkbildningssakkunniga disku— terade frågan om tillträde för dessa medborgargrupper till universiteten kan givetvis icke lösas i samband med denna utredning, knappast ens göras till föremål för ingående diskussion, men den torde få anses ha den betydelse, särskilt med hänsyn till den framtida utvecklingen, att den ej kan förbigås i detta sammanhang. Med alla olikheter mellan svenskt och engelskt bildnings- arbete torde det vara motiverat att här framhålla den universitetsmässiga över- byggnad på det fria bildningsarbetet, som har skapats i England.
I samband med frågan om det fria bildningsarbetets anknytning till annat bildningsarbete har utredningen diskuterat, huruvida och i vilken utsträck- ning personer, som genom frivilligt bildningsarbete förskaffat sig kunskaper och färdigheter, skola få sina prestationer värdesatta. Från tjänstemannahåll har framhållits, att det vore synnerligen värdefullt med den nyttobetonade inriktning, som studiearbetet har fått, »om deltagarna i studiegrupper och kurser erhölle möjlighet att få sina på frivillig väg förvärvade insikter auktori- serade genom utfärdandet av betyg och intyg». Med den uppfattning utred- ningen har angående det frivilliga bildningsarbetets karaktär, synes det emel— lertid vara mindre lämpligt med en direkt betygssättning i anslutning till studiecirklar och kurser. Ett genomförande av en sådan betygssättning skulle därtill kräva kontrollåtgärder av en sådan omfattning, att bildningsarbetets frihet skulle äventyras. Därmed är icke sagt, att en lärare eller ledare skulle vara förhindrad att utfärda intyg om deltagande i studiecirkel eller kurs, lik- s0m det givetvis bör stå en deltagare i cirkeln eller kursen fritt att efter studiearbetets avslutande avlägga kunskapsprov inför lämplig person.
g) Ungdomen och folkbildningsarbetet.
I sitt betänkande framhöllo folkbildningssakkunniga på sin tid, att folk- bildningsarbetet i första hand var en angelägenhet för de vuxna. Under de decennier, som sedan dess förflutit, har emellertid i denna fråga en mycket märkbar omsvängning ägt rum. Utredningen erinrar sålunda om, att departe—
128 mentschefen framhåller i de direktiv, som ligga till grund för utredningens arbete, att »ehuru det förvisso är önskvärt att jämväl äldre personer i största möjliga omfattning deltaga i det frivilliga bildningsarbetet» är det klart, att »detta i främsta rummet är en angelägenhet för ungdomen». Det är under sådana omständigheter naturligt, att utredningen haft sin uppmärksam- het i alldeles särskild grad riktad på frågan om ungdomen och folkbildnings- arbetet. Frågan är lika viktig ur ungdomsvårdens som ur bildningsarbetets synpunkt. Ungdomsvårdskommittén, med vilken utredningen i enlighet med sina direktiv samrått, har också ägnat frågan ingående undersökningar och har, enligt vad utredningen har sig bekant, för avsikt att framlägga vissa för- slag och rekommendationer i syfte att underlätta ungdomens deltagande i bildningsarbetet. I allt väsentligt torde dessa komma att innebära ett under- strykande av de förslag, som folkbildningsutredningen nedan i olika samman- hang framlägger.
Det har från olika håll gjorts gällande, att ungdomen i förhållandevis ringa utsträckning ägnar sig åt det mera systematiska bildningsarbetet. Orsakerna äro att söka på flera håll. Vad åldersgruppen 18—21 år beträffar, torde det här räcka med några allmänna synpunkter. Ofta nog är bildnings- intresset hos dessa ungdomar föga utvecklat. Det finnes dock skäl att varna för en alltför pessimistisk bedömning av denna ungdomsgrupp, som väl är den som närmast åsyftas i diskussionerna om ungdomarnas likgiltighet för allvarliga och ideella strävanden. Det kan anföras, att dessa åldersgrupper kanske mer än andra ha att brottas med den inre oro och jäsning som i alla tider hört ungdomen till och som i vår tid inte blir mindre genom de ökade krav på duglighet och effektivitet som det moderna förvärvslivet uppställer med ty åtföljande anpassnings— och inpassningsproblem. En stor del av ungdomen reagerar också genom att energiskt ägna sig åt yrkesutbildning. Detta ung— domens intresse för utbildningen utgör ett legitimt hinder för dessa gruppers deltagande i det egentliga fria folkbildningsarbetet.
Det är naturligtvis riktigt, som kritiken säger, att ungdomen i högre grad än tidigare ägnar sin lediga tid åt idrott och sport, alltför många uteslutande åt dessa fritidssysselsättningar och säkert alltför många åt ett rent passivt intresse, såsom åskådare och tippare. Det berättigade i den delen av kritiken ligger i att passiviteten påtalas; däremot kan det inte vara riktigt att klaga över det aktiva idrottsutövandet, även om detta alltför ofta är i högsta grad ensidigt. All erfarenhet säger oss, att dylik ensidighet går över med tiden och ofta rätt snart lämnar rum för andra intressen.
Även då det gäller det rena nöjeslivet, åt vilket den kanske största delen av ungdomen hänger sig i en grad och i former, som de äldre medborgarna alls icke kunna förstå, bör man icke ur folkbildningssynpunkt bedöma läget som hopplöst. Detta betyder icke, att »missioneringen» för folkbildning och andra ideella strävanden bör tränga in i nöjeseta'blis-semangen, som på sina håll förordats och prövats. Däremot röjer även här en nyktrare undersökning två upptäckter. Den ena är, att denna åt nöjeslivet hängivna ungdom offrar
en jämförelsevis liten del av sin tid åt dansen och andra »sämre» nöjen, i ,varje fall mindre än kritiken synes tro, och mera .tid åt arbete och plikter — även en del av fritiden ägnas åt annat än dåliga nöjen. Den andra upp- täckten är, att även nöjesraseriet går över med åren.
Större uppmärksamhet torde här böra ägnas åldersgruppen 14—18 år. Med någon generalisering kan det sägas, att dess otillräckliga engagemang i det fria bildningsarbetet har sin grund i tre omständigheter. För ungdomen själv kännes avslutningen av skolarbetet som begynnelsen till en period av frihet från disciplinärt tvång och nödtvunget studiearbete. Den ungdomliga opposi- tionsdriften understryker utan tvivel denna förnimmelse, och för en mycket stor del av ungdomen under åren närmast efter skolan känns friheten från studiearbete som en väsentlig del av den allmänna friheten och möjligheten att efter egen håg disponera sin livsföring. Denna allmänt psykologiska bak- grund till ungdomens bristande engagemang i bildningsarbetet bör måhända ses i samband med det förhållandet, att skolan i så ringa utsträckning ger ut— rymme åt elevernas självverksamhet. Ej ens under de sista skolåren torde ungdomen i allmänhet få någon vare sig teoretisk eller praktisk kännedom om att bildningsarbete kan bedrivas i andra och friare former än skolans mera strängt disciplinära. Slutligen har det fria bildningsarbetet i vårt land traditionellt ej i nämnbar grad varit inriktat på ungdomen och därför ej heller förrän på sista tiden experimenterat sig fram till studiemetoder, som direkt appellera till ungdomen.
Utan att det göres gällande, att den nämnda inriktningen hos ungdomen är något annat än ett naturligt psykologiskt faktum, måste man dock i ung- domens eget intresse undersöka, vilka möjligheter som kunna finnas att i ett fritt bildningsarbete finna hjälpmedel att lösa vissa av dessa problem. De kunna sökas dels inom skolans ram, dels inom bildningsarbetets.
Vad först skolan beträffar, är det nödvändigt, att denna bereder större ut- rymme för de fria bildningsformerna, både teoretiskt och praktiskt. Som ut- redningen redan föreslagit i avsnittet om anknytningen mellan de olika under- visningsformerna och bildningsarbetet bör på folkskolans högstadium med- delas direkt undervisning angående folkbildningsarbetet och dess metoder. Detsamma bör ske på motsvarande stadium inom andra skolformer. Utred- ningen har också framhållit, att det torde vara möjligt att till en viss del organisera skolans eget arbete i friare former i anknytning till de metoder, som förekomma inom det frivilliga bildningsarbetet. Det bör emellertid starkt understrykas, att skolans presentation av bildningsarbetet bör ske på sådant sätt, att möjligheten att deltaga i detta framstår som en viktig del av den efter skoltiden hägrande självständigheten. Som komplettering av den direkta undervisningen i ämnet bör till avgångsklassernas elever utdelas en genom det allmännas försorg utarbetad vägledning rörande bildningsarbetet; utred- ningen återkommer härtill senare i detta avsnitt.
När det gäller att undersöka, vad bildningsarbetet självt kan göra för att gå ungdomens behov till mötes, kan man till en början konstatera, att in-
130 tressanta ansatser på åtskilliga håll gjorts för att skapa en för ungdomen direkt avpassad studieform utan tvångskaraktär. Utredningen fäster i detta sammanhang uppmärksamheten vid de erfarenheter, som gjorts vid den under krigsåren lancerade frivilliga ungdomsskolan i Danmark. Utredningen erinrar även om de betydelsefulla initiativ i fråga om bildningsarbete och ungdom, vilka ha sammanfattats och beskrivits av Hernfrid Bark i hans broschyr om ungdomscirkeln.
Vad föreläsningarna angår, har från olika håll framställts önskemål om särskilda föreläsningar för ungdom. Man har därvid tänkt sig, att en före— läsare, som på kvällen talar i ortens föreläsningsföréning, vid en tidigare tid- punkt samma dag skulle kunna hålla en särskild föreläsning för ungdom. I många fall skulle detta kunna ske inom skolans ram, varigenom även den för- delen skulle vinnas, att föreläsningsverksamheten på så sätt bleve presen— terad för skolungdomen. Även i detta fall är det av synnerlig vikt, att den presentation, som göres, får en så stimulerande och lockande karaktär som möjligt. En förutsättning för att en ungdomsföreläsning skall fylla sin upp- gift är givetvis, att föreläsaren både i fråga om sitt ämnesval och sitt fram- förande anpassar sig efter de krav, som en ungdomlig publik kan väntas ställa.
Det har även framhållits, att en förteckning över ungdomsföreläsningar borde sammanställas till tjänst för ungdomsföreningarna. Detta önskemål har redan uppmärksammats av Folkbildningsförbundet i Stockholm och Västra Sveriges folkbildningsförbund, vilka i sin senast utgivna föreläsningskatalog uppfört ungdomsföreläsningar under en särskild rubrik. I detta sammanhang kan det vara skäl att framhålla önskvärdheten av att de olika ungdomsför- eningarna, om en för ungdom särskilt avpassad föreläsning anordnas av or- tens föreläsningsförening, göra reklam för denna 'bland sina medlemmar, lik- som av att representanter för ungdomsföreningarna få deltaga vid utforman- det av föreläsningsföreningarnas program.
För att främja ungdomens deltagande i studiecirkelarbetet föreslår utred— ningen nedan, att ungdomscirkeln skall erkännas som en särskild form inom cirkelverksamheten och att den i statsunderstödshänseende skall beredas en förhållandevis gynnad ställning. Den kan betraktas som en brygga mellan folkskolan och det fria bildningsarbetet. Vid sidan om denna för ungdomen särskilt avpassade st-udiecirkelform räknar emellertid utredningen med att ungdomens intressen och ungdomens behov även skola kunna tillgodoses inom cirklar av annat slag. Som framhållits i avsnittet om folkbildningsarbe— tets metodiska frågor, torde det vara möjligt att inom cirkelverksamheten ge utrymme åt större aktivitet från deltagarnas sida än som kanske hittills varit det vanliga.
Då det gäller att väcka och underhålla ungdomens intresse för bildnings- arbete i för densamma avpassade former, har radion obestridligen stora tupp— gifter och även stora möjligheter. Medan i svensk radio vissa program för barn höra till de fasta och allmänt uppskattade punkterna, har det icke på samma
sätt lyckats att finna former för program, som vända sig till de olika ungdoms- åldrarna. Vissa ansatser ha under de senaste åren gjorts t. ex. med programpunkten Vi i våran klubb. I en form, som i första hand strävar att vara underhållande, har denna sökt att väcka intresse för föreningsliv och för sådana aktuella ting som fängsla ungdomen. För renodlade bildnings- program för ungdomen är det svårare att finna en verksam radioform, men även på detta område torde vissa experiment böra göras. En folkbildnings- serie som Lyriken och vi (1944/1945) var i sin allmänna uppläggning till någon del tillrättalagd för äldre ungdom och ger måhända vissa antydningar om hur en fortsatt verksamhet på detta område bör kunna bedrivas. Givet- vis böra radions ungdomsprogram planläggas i samråd med tillgänglig ex- pertis, även om detaljutformningen bör handhavas av tränade radiomän. För utvidgande av samarbetet med ungdomsexpertisen planlägger Radiotjänst för närvarande en rådgivande ungdomsnämnd avsedd att arbeta på samma sätt som andra liknande nämnder och kommittéer i radions programarbete. I denna nämnd böra kunniga representanter för t. ex. idrott, scouting och landsbygds- frågor ifrågakomma, men av allra största vikt är, att ungdomen själv och dess egna intressen få sina talesmän jämte den egentliga expertisen.
Vad här har sagts om vikten av att ungdomen om möjligt redan i skolan orienteras om bildningsarbetet sådant detta tar sig uttryck i föreläsningar och studiecirklar gäller även i fråga om det bildningsarbete, som bedrives genom korrespondensinstituten, liksom om de hjälpmedel för studierna, som biblio- teken utgöra. I båda fallen är det önskvärt, att en saklig propaganda göres. För bibliotekens del bör denna i första hand ske genom att undervisning i bokkunskap meddelas inom såväl folkskola som läroverk; utredningen hän- visar här till framställningen ovan i avsnittet om anknytningen mellan de olika undervisningsformerna och folkbildningsarbetet. Vad korrespondensundervis- ningen angår är det angeläget, att ungdomen upplyses om vilka kurser som särskilt lämpa sig för dess behov. Utredningen räknar med att en sådan upplysningsverksamhet skall kunna omhänderhavas av den rotel inom skol- överstyrelsen, som enligt utredningens förslag skall handlägga ärenden angå- ende folkbildningsarbetet. Folkbildningsroteln bör även få till uppgift att ut- arbeta den upplysande reklambroschyr om folkbildningsarbetet, som, enligt vad utredningen ovan föreslagit, skall utdelas till eleverna i folkskolans av- gångsklasser och som därutöver bör tillhandahållas olika ungdomsorganisa- tioner. Broschyren bör innehålla råd och anvisningar angående de olika bild— ningsmöjligheter, som stå ungdomen till buds, och bör med lämpligt tids- mellanrum överses och kompletteras.
I det föregående har nämnts, att radion har särskilda möjligheter att stimu- lera ungdomen att deltaga i bildningsarbete. Detsamma gäller om musik, amatörteater och film; ett särskilt stöd åt folkbildningsverksamheten på dessa områden motiveras icke enbart av hänsyn :till ungdomen men bör vara av be— tydelse för dennas engagerande i bildningsarbetet. Till denna fråga åter— kommer utredningen i andra delen av sitt betänkande.
Idrottens negativa betydelse för bildningsarbetet bland ungdomen har ovan uppmärksammats vid omnämnandet av åldersgruppen 18——21 år, Pro— blemet ungdom och idrott har emellertid för båda de här behandlade ålders- grupperna. ännu en sida. Frågan torde i sitt större sammanhang komma att behandlas av ungdomsvårdskommittén, och här skall endast beröras den del av densamma, som direkt angår bildningsarbetet. Det är givet, att en idrottens och idrottsfolkets organiserade bildningsrörelse ej skulle vara lycklig, bland annat därför, att majoriteten av idrottsfolket knappast söker eller är intres— serad av andligt arbete i samband med idrotten. Men redan ett klubbliv inom idrottsföreningarna har ett bildningsvärde, på samma sätt som annat ordnat föreningsliv. Och i den mån ett bildningsintresse kommer till synes bland den idrottsintresserade ungdomen, är det givetvis av största betydelse, att idrottens folk tar hand om detta och kultiverar det, med hjälp av befintliga folkbildningsorganisationer. »Tiden är nu inne», har det sagts, »för ett in- tensivt inre arbete, ett idrottens kulturarbete, som tillsammans med idrottslig färdighet gör vett och vetande till allt idrottsfolkets egendom.» Vägarna att intressera ungdomen för bildningsarbete via idrotten kunna gå över hälso— lära, orientering, idrottshistoria, de geografiska upptäckternas historia, för att nämna några exempel. Hur tävlingsidrott kan kombineras med tävling i andliga verksamhetsformer har för ungdomscirkelns vidkommande belysts av Hernfrid Bark.
Utredningen har i detta sammanhang ej ansett sig böra beröra sådana frågor, som visserligen ha anknytning till ungdomen men som i lika hög grad gälla andra medborgarkategorier. Hit höra t. ex. lärar- och ledarfrågan, frågan om bibliotekens öppethållande o. s. v. Beträffande hemgårdar och studiehem kan hänvisas till den kortfattade framställningen nedan.
h) Landsbygd och städer.
Som av den historiska översikten framgår, var den fria bildningsverksam— heten från början huvudsakligen inriktad på landsbygdens och lantbefolk— ningens behov. Med den fortgående industrialiseringen kom emellertid bild- ningsarbetets tyngdpunkt så småningom att överflyttas till städerna och tät- orterna. Bebyggelsens större koncentration, den bättre tillgången på sam- lingslokaler och de större ekonomiska resurserna ha också i vissa avseenden givit städerna en privilegierad ställning inom det fria bildningsarbetet. Detta är påfallande, när det gäller biblioteksverksamheten, där städernas bibliotek äro ojämförligt bättre utrustade än landsbygdens. Det gäller också om före- läsningsverksamheten, där städerna kunna uppvisa både ett större antal före- läsningar och betydligt högre åhörarsiffror än landsbygden. Å andra sidan är flertalet studiecirklar alltjämt att finna på landsbygden. Till en del sam- manhänger detta med att landsbygdsbefolkm'ngen har mindre tillgång till andra fritidssysselsättningar än stadsbefolkningen men otvivelaktigt också med att vissa av de behov, som landsbygdens studiecirklar tillgodose, i stå— derna tillgodoses av olika utbildningsanstalter. Från denna utgångspunkt
kan den livligare studiecirkelverksamheten på landsbygden med viss rätt be- traktas som en följdföreteelse till städernas i vissa avseenden gynnade ställ- ning vad bildningsarbetet och bildningsmöjligheterna angår.
De svårigheter, som landsbygdens bildningsarbete har att brottas med, äro i huvudsak av fem slag: de långa avstånden, bristen på lämpliga samlings- lokaler, bristen på lärare och ledare, den långa arbetstiden samt landsbyg- dens — i första hand kommunernas men också befolkningens — förhållande— vis svaga ekonomiska resurser. Av dessa behandlar utredningen lokalfrågan i annat sammanhang; den är icke uteslutande ett landsbygdsproblem, även om bristen på samlingslokaler säkerligen är mera kännbar på landsbygden än i städerna. De långa avstånden äro likaså endast till en del ett landsbygds- problem. De äro ett landsortsproblem, i den mån man till landsorten räknar vad som ligger utanför de kulturella huvudcentra: Stockholm, Göteborg, Upp- sala och Lund. Av bristen på lärare och ledare ha likaledes också städerna. känning, men problemet är av naturliga skäl ännu mera brännande på lands- bygden. Även denna fråga behandlar utredningen i annat sammanhang. Vad den långa arbetstiden angår, förekommer denna främst hos den jordbrukande befolkningen. Inom andra befolkningsgrupper, skogsarbetare, fiskare, sjö- folk, har man att räkna med en annan svårighet, i det dessa grupper under långa perioder vistas på isolerade platser utanför hemorten. De ekonomiska svårigheterna sammanhänga slutligen i många fall med den nuvarande kom- munala indelningen. Det är att vänta, att den beslutade nya kommunindel- ningen kommer att medföra fördelar för landsbygden också i bildningshän- seende.
Inom utredningen har diskuterats, om icke de här berörda svårigheterna skulle motivera, att statens stöd till landsbygdens bildningsverksamhet ut- formades principiellt annorlunda än motsvarande stöd till städernas bild- ningsarbete. Det har emellertid synts riktigare och enklare att så vitt möj- ligt avväga understöden efter samma grunder för landsbygd och städer, men vid avvägningen taga hänsyn till de verkliga kostnaderna för bildningsarbetet. I den mån så kan ske, påkalla landsbygdsförhållandena inga särskilda åtgär- der. I enlighet härmed har utredningen utformat stödet till studiecirkelverk- samheten liksom administrationsanslagen till studieförbunden. Förhållan— dena bli annorlunda i de fall, då statsunderstödet tänkes utgå icke i relation till kostnaderna utan med ett bestämt belopp för varje prestation. I sådana fall är det nödvändigt att på ett eller annat sätt kompensera landsbygden för i första hand den merkostnad, som kan föranledas av de långa avstånden från kulturcentra. I fråga om föreläsningsverksamheten, där statsunderstödet be- räknas skola utgå med ett visst belopp per föreläsning, har utredningen tänkt sig en sådan lösning av frågan, att föreläsarnas resekostnader bestridas ur ett särskilt resekostnadsanslag. Ur samma anslag skall enligt utredningens för- slag bestridas resekostnaderna för föreläsare vid folkbildningskurser, till vilka liksom nu ett fixerat högsta belopp per kurs tänkes skola utgå. Med avseende på dessa kurser har utredningen därjämte övervägt, om icke ett särskilt an-
slag borde utgå till kurser å sådana mindre orter, där man icke kan påräkna. så många betalande åhörare. Utredningen har emellertid även här velat utgå från enhetliga bestämmelser, men räknar med att vid kursanslagets fördel- ning maximibeloppet förbehålles kurser i isolerade och glest befolkade bygder.
Utredningen har i detta sammanhang uppmärksammat en i andra kam- maren vid årets riksdag av herr E. Gustafsson i Bogla m. fl. väckt motion (II: 97) om utredning rörande statsbidrag till resekostnader åt deltagare i föreläsnings, studie- och semesterkurser. Motionen framhåller, att ett bety— dande antal föreläsnings- och studiekurser icke erhålla något bidrag från det allmänna och att kostnaderna för inackordering och resor vanligen falla på deltagarna eller de organisationer, som sända deltagare. Det synes icke obil- ligt, framhållas det, att begära statens hjälp för nedsättning av resekostna- derna vid dylika kurser, om de hållas på ett tillräckligt objektivt och högt plan. Angående principerna och reglerna för det ifrågasatta resebidraget an- föres, att föreläsnings- eller studiekurs för att bli anslagsberättigad måste god- kännas av vederbörande myndighet, att anslaget lämpligen kan beräknas så att resekostnaderna över ett visst belopp, exempelvis kostnader över 10 kro- nor för rikskurser och 5 kronor för länskurser, betalas av staten och att i ansökan att få kursen godkänd som anslagsberättigad skola meddelas sådana uppgifter, som kunna vara av värde för bedömning av kursens kvalitet. Slut- ligen framhålles, att bestämmelserna böra innehålla föreskrifter, som garan- tera att kursen verkligen är en studie-, instruktions— eller semesterkurs. I sitt yttrande över motionen hänvisade statsutskottet till att frågan om grunderna för statens understödjande av det fria och frivilliga bildningsarbetet för när- varande vore föremål för omprövning av 1944 års folkbildningsutredning och förutsatte, att de i motionen berörda spörsmålen komme att tagas i övervä- gande av utredningen. Under sådana förhållanden saknades anledning att be- gära den föreslagna utredningen. Riksdagen följde statsutskottet.
De i motion-en framlagda synpunkterna synas utredningen värda beaktande. Enligt utredningens förslag komma de framlagda önskemålen att bli till- godosedda vad angår av studieförbunden anordnade instruktionskurser. Rese- kostnader för deltagarna i dessa skola få medtagas bland de utgifter, till vilka statsunderstöd föreslås skola utgå. Detsamma torde bli förhållandet med de kurser, till vilka understöd kan komma att utgå ur det särskilda an— slag till nya bildningsformer, som utredningen nedan föreslår. I fråga om kurser och föreläsningar med huvudsakligen lokalt deltagande (folkbildnings- kurser, föreläsningar och föreläsningsserier) torde samma behov av bidrag till åhörares och deltagares resekostnader icke föreligga. Vad slutligen angår frågan om resekostnadsbidrag vid icke statsunderstödda kurser ställer sig ut- redningen tveksam till denna. Å ena sidan kan man räkna med anslag från kommuner och organisationer för detta ändamål, i första hand måhända från landstingen, å andra sidan synas möjligheterna till missbruk böra inbjuda till en viss försiktighet. Under sådana omständigheter anser sig utredningen icke böra framställa något förslag på denna punkt.
Av det fria bildningsarbetets verksamhetsformer äro radio- och korrespon- densundervisning särskilt väl ägnade för landsbygdens förhållanden. Med be- aktande härav föreslår utredningen nedan särskilt stöd till inköp av radio- apparater samt vidare, att statsunderstöd för deltagande i korrespondens— undervisning skall utgå icke endast till studiecirkel utan även i viss utsträck- ning till sådana enskilda studerande, som på grund av sina arbetsförhållan- den icke ha möjlighet att deltaga i ett gruppvis ordnat studiearbete.
Inledningsvis nämndes, att städernas biblioteksväsen vore avsevärt bättre utrustat än landsbygdens. Av samma principiella skäl, som tidigare åbero- pats, torde det icke få anses önskvärt att av denna grund genom särskilda understödsvillkor gynna biblioteksverksamheten på landsbygden. Däremot torde centralbiblioteksverksamheten böra intensifieras genom ökat stöd till central- och landsbiblioteken. Utredningen återkommer härtill liksom till frågan om åtgärder för åstadkommande av en bättre bokdistribution på lands- bygden.
Utredningen har även diskuterat, om icke ett särskilt landsbygdsbidrag borde utgå för bildningspropaganda inom glest befolkade och i kulturhän- seende mindre gynnade orter. Utredningen har emellertid funnit, att det ända- mål, som härigenom kunde vinnas, skulle utan några särskilda stadganden kunna tillgodoses genom de av utredningen föreslagna anslagen till de olika studieförbunden för instruktörer och konsulenter. En annan möjlighet att på ett verksamt sätt propagera för bildningsarbetet utan att gå utanför ramen för de anslagsformer, som utredningen i övrigt förordar, erbjuda folkbild- ningskurserna, som, enligt vad erfarenheten visat, haft betydande förmåga att stimulera till fortsatta studier. Ett särskilt statsunderstöd för bildnings- ' propaganda på landsbygden förefaller under sådana omständigheter knappast erforderligt. Även här måste det anses principiellt riktigt, att landsbygden ej utskiljes ur det större sammanhanget, i den mån det är möjligt att tillgodose dess särbehov inom gemensamma, enhetliga bestämmelsers ram.
Det har inledningsvis framhållits, att städerna i vissa avseenden inta en privilegierad ställning inom bildningsarbetet. Å andra sidan erbjuda städer och tätorter icke under alla omständigheter en lämplig jordmån för detta. Inom storstäderna brottas bildningsarbetet med svårlösta problem, och inom storstädernas utkanter och förorter möta svårigheter av samma eller liknande storleksgrad ehuru av annat slag.
Storstädernas bildningsproblem kani mycket stor utsträckning återföras till den trångb'oddhet, som härskar i det moderna storstadssamhället, samt den rotlöshet och den snabba omflyttning, som ofta utmärka dess in- vånare. Trångboddheten är utan tvivel den viktigaste orsaken till den brist på social trivsel, som man kan konstatera hos storstadens inbyggare och som har återverkningar inte minst i fråga om ungdomens livsföring. Rotlösheten återfinnes hos de många, som inflyttat från andra orter och som ännu icke vuxit fast i de nya omgivningarna. Gemenskapen i arbetet sammanfaller här icke med gemenskapen under fritiden, såsom är fallet t. ex. i ett mindre
samhälle. Bildningsarbetet har ofta svårt att vinna insteg i en sådan miljö. Vad som saknas är inte tillfällen till deltagande i bildningsarbete av olika slag. Inom storstaden kunna tvärtom föreläsningsfö—reningarna erbjuda de yppersta föreläsare, där anordnas studiecirklar i praktiskt taget alla ämnen, och landets bäst försedda bibliotek finnas inom räckhåll. Däremot är ofta kännedomen om dessa tillfällen bristfällig. I andra fall har bildningsarbetet svårt att göra sin stämma hörd i konkurrensen med alla de nöjen, varmed storstaden lockar.
Om förorten har man sagt, att den utgör ett andligt vakuum på grund av sugningen till storstäderna, och utan tvivel ligger där den viktigaste för- klaringen till den torftighet, som förorternas kulturella liv merendels upp- visar. Den hembygdskänsla, som man finner på andra håll och som utgör en av bildningsarbetets förutsättningar, har svårt att slå rot i förorten. In— vånarna där bli mer eller mindre andligt hemlösa: de ha sin verksamhet i staden och söka sina nöjen där, medan bostadsortens roll inte sällan in- ' skränker sig till att vara den plats, där man tillbringar nätterna. Den skugga, som storstaden på så sätt kastar över sina förorter, har otvivelaktigt också medverkat till att man inom dessa endast i mycket begränsad omfattning sökt med kommunal hjälp åstadkomma möjligheter till fritidssysselsättningar av det ena eller andra slaget. Man har sålunda alltför ofta tillfälle att konsta- tera, att förorterna sakna erforderliga samlingslokaler eller att föreläsnings-, biblioteks— och annan bildningsverksamhet är dåligt tillgodosedd. Undantag finnas, men regeln torde vara, att förorterna brista i kulturell livaktighet.
Enligt utredningens mening är det icke möjligt att genom statliga åtgär— der övervinna de svårigheter, som här ha berörts. Vad storstäderna beträffar, kräves i första hand en aktiv propaganda, kanske framför allt bland ung— domen. En sådan propaganda är främst studieförbundens sak, men man kan också räkna med att den upplysningsbroschyr för eleverna i folkskolorna, som utredningen i annat sammanhang har föreslagit, skall kunna. vara av en viss betydelse. När det gäller förorterna, kräves framför allt en större förståelse från de kommunala myndigheternas sida för bildningsarbetet och dess behov. I första hand behövas samlingslokaler men också bättre biblioteksmöjligheter. Det förefaller utredningen vidare, som om icke minst i förorterna hembygds- intresset skulle kunna ge en lämplig utgångspunkt för ett studiearbete.
i) Försvaret och folkbildningsarbetet.
Enligt sina direktiv har utredningen att beakta de möjligheter, som finnas att stärka sambandet mellan försvaret och folket genom militärt folkbild- ningsarbete. Utredningen bör enligt direktiven därvid undersöka, i vad mån en ytterligare utbyggnad av samarbetet mellan de militära organen och folk- bildningsorganisationerna är möjlig, samt vid behandlingen av dessa spörs- mål samråda med försvarets upplysningsutredning.
Vad först den senare frågan angår, har utredningen diskuterat de här be- rörda problemen med försvarets upplysningsutredning. Sedan denna i bör-
jan av 1945 avgivit sitt betänkande (SOU 1945:21), har detta varit remit- terat till folkbildningsutredningen, som den 20 september 1945 avgivit anbe- fallt yttrande över detsamma.
Det omfattande bildningsarbete, som under beredskapsåren vuxit fram inom försvarsväsendet, betyder utan den ringaste tvekan en verklig landvin- ning för folkbildningsarbetet. Genom Carl Cederblads banbrytande undersök- ningar har visats, vilka betydande brister som vidlåda den värnpliktiga ung— domens allmänbildning. Genom att praktiskt taget all manlig ungdom under värnpliktstiden kommer i kontakt med bildningsarbetet och beredes tillfälle att deltaga i detta, öppnas vida perspektiv för bildningsarbetets fortsatta rekrytering. Den omständigheten, att det militära bildningsarbetet till mycket stor del är av elementär eller yrkesutbildande karaktär, kommer med all sannolikhet att innebära en avlastning för det civila bildningsarbetet och samtidigt verka i kvalitetsfrämjande riktning. Man kan därtill räkna med att en icke alltför obetydlig procent av den ungdom, som under värnplikten konfronteras med bildningsarbetets metoder och möjligheter, efter värnplikts- tidens slut skall komma att fortsätta sitt studiearbete.
I sitt yttrande över försvarets upplysningsutrednings betänkande på- pekade folkbildningsutredniugen, att de i betänkandet framlagda riktlinjerna för den statliga och statsunderstödda upplysningsverksamheten om försvaret icke avveko från dem, som gällde för svenskt folkbildningsarbete i allmän- het. Utredningen framhöll, att starka skäl visserligen kunde anföras för ett särskilt stöd åt det bildningsarbete, som avsåge att meddela upplysningar angående försvaret eller att orientera de inom försvaret anställda angående svenska samhällsförhållanden, men att det kunde ifrågasättas, om detta stöd borde givas under andra former än dem, som gällde för övrigt bildningsarbete. En upplysningsverksamhet av andra former skulle lätt få karaktären av eller uppfattas som en av högre myndigheter organiserad och auktoriserad propa- gandakampanj. Utredningen vill ännu en gång starkt understryka denna sin uppfattning. Det får icke glömmas, att det fria bildningsarbetet, sådant det vunnit burskap i vårt land, vuxit fram underifrån, från medborgarna själva. Genom en organisation uppifrån riskerar man, att ett av de stora värdena hos bildningsarbetet går förlorat. Enligt utredningens mening bör därför det militära bildningsarbetet i så stor utsträckning som möjligt samverka och samordnas med det bildningsarbete, som uppbäras av medborgarna i allmän- het. För att möjliggöra en sådan samverkan kräves det god kontakt mellan de institutioner, som ha att svara för det militära bildningsarbetet, och de civila bildningsorganisationerna.
Som förmedlare av kontakten mellan militärt och civilt bildningsarbete ingå i varje militärt bildningsråd två civila ledamöter, vilka enligt gällande bestämmelser så vitt möjligt böra vara företrädare för folkbildningsarbete, socialvårdande verksamhet och nykterhetsrörelsen. Därjämte utökas bild- ningsrådet, när det fungerar som styrelse för truppförbandsbiblioteket, med en av skolöverstyrelsen utsedd representant för folkbiblioteksväsendet. Er—
farenheten visar, att bildningsråden, som voro avsedda att utgöra ett sam— lande, rådgivande och inspirerande organ för den fria och frivilliga bild- ningsverksamheten och för det socialvårdande arbetet vid respektive förband, icke kommit att spela den roll, som från början varit tänkt. Å ena sidan ha bildningsråden icke erhållit det inflytande över den militära bildningsverk— samheten, som varit önskvärt, å andra sidan ha de icke alltid ådagalagt den initiativkraft, som man kunnat förvänta. Delvis torde dessa förhållanden sam- manhänga med att bildningsråden sammanträda relativt sällan, delvis med att de civila ledamöterna ofta utsetts bland personer, som äro betungade med så många andra uppdrag, att de icke ha tid och tillfälle att ägna sig åt den militära bildningsuppgiften med någon större intensitet. Det synes utredningen önskvärt, att man vid utseendet av de civila ledamöterna i större utsträckning än vad som nu är fallet toge hänsyn till de krav på aktiv insats från ledamöternas sida, som man har rätt att ställa.
Från militär sida handhaves bildningsverksamheten vid ett truppförband av personalvårdsofficeren. Han innehar sin befattning som en bisyssla jämte många andra och därtill ofta endast för en tid av några månader eller möj— ligen ett år. Ordinarie tjänsteåligganden, extra kommenderingar utom för— läggningsorten och andra omständigheter sätta honom ofta ur funktion. Icke ens under normala förhållanden torde han för övrigt kunna finna tillräcklig tid för lösandet av alla de uppgifter, som åligga honom. Vid personalvårds- officerens sida står sedan den 1 januari 1946 en som regel deltidsanställcl personalvårdsassistent. För flera på samma ort förlagda förband kan heltids- anställd assistent komma ifråga och för närvarande finnas sådana anställda i de fem största garnisonsstäderna: Boden, Karlsborg, Karlskrona, Linköping och Skövde. Anordningen med särskilda personalvårdsassistenter, som går tillbaka på erfarenheter från den förstärkta försvarsberedskapen, har tills- vidare försökskaraktär. Enligt utredningens mening föreligga skäl för att anordningen blir bestående. Om det militära bildningsarbetet skall lyckas fylla sin uppgift, ligger det emellertid stor vikt vid att personalvårdsassisten— terna ha erfarenhet från och kontakt med annat bildningsarbete. Ur denna synpunkt är det önskvärt, att arvodena till personalvårdsassistenterna avvägas så, att kvalificerade krafter kunna erhållas. Likaledes är av vikt, att perso- nalvårdsofficerarna — och även den övriga befälskåren — erhålla kännedom om folkbildningsarbetet, dess organisation och metoder. Utredningen förut! sätter, att undervisning härom kommer att lämnas vid de militära läroanstal- terna.
Om erforderlig kontakt mellan militärt och civilt bildningsarbete kommer till stånd, kan enligt utredningens mening arbetet i betydande utsträckning samordnas. Vad först den militära föreläsningsverksamheten beträffar, är det naturligt, att ett samarbete sker med garnisonsortens föreläsningsanstalt, om sådan finnes. Vidare bör samarbete sökas med länens såväl föreläsnings- förbund som folkbildningsförbund. Därigenom blir det möjligt för förbandet att kontinuerligt komma i åtnjutande av de fördelar, som en organiserad före-
låsningsförmedling och kursverksamhet innebära. I detta sammanhang erinrar utredningen om att försvarets upplysningsutredning hade föreslagit, att de militära föreläsa-rna skulle förtecknas i en särskild katalog. I sitt yttrande över betänkandet framhöll folkbildningsutredningen -— i likhet med flera av de övriga hörda instanserna — att det vore mera angeläget, att föreläsare i militära ämnen infördes i de redan existerande civila föreläsnings- katalogerna. Av årets statsverksproposition framgår, att chefen för försvars- departementet förordat, att de militära föreläsningarna inordnas i den all- männa iföreläsningsverksamhetens centralbyråkataloger. I fråga om studie- cirkelarbetet bör likaledes en samverkan mellan militärt och civilt icke sällan kunna genomföras. Det borde vara självklart, att militär personal, där så kan ske, hänvisades till den civila studiecirkelverksamhet, som kan finnas anord- nad på. förläggningsorten. Det borde vidare icke vara otänkbart, att även civila deltagare vid behov kunde beredas plats i de militära studiecirklar, som anordnas, liksom att militära studieledare utnyttjades i civilt bildningsarbete. Dylikt gemensamt arbete torde redan i och för sig innebära ett värde. Vad slutligen biblioteksverksamheten angår, har denna direkt anknutits till den lokala biblioteksverksamheten genom bestämmelsen att en av skolöverstyrel- sen utsedd representant för folkbiblioteksväsendet skall deltaga vid bildnings- rådets behandling av biblioteksfrågor. Enligt vad erfarenheten utvisar, har härigenom i många fall lagts grunden till ett fruktbärande samarbete.
Samverkan inom folkbildningsarbetet bör icke endast sökas från militärt håll. Det kräves, att man också inom det civila folkbildningsarbetet söker tillvarataga de kontaktmöjligheter, som kunna finnas. Det bör sålunda enligt utredningens mening vara regel, att bildningsorganisationerna till sina kon- ferenser, sammanträden, kurser och föreläsningar också inbjuda represen- tanter för den militära bildningsverksamheten och då icke endast personal- vårdsassistenterna utan även de militärer i ansvarig ställning, som ha att handhava den kulturella personalvården.
Inom försvarsväsendet har med början 1945/46 vid sidan av det fria bild- ningsarbetet anordnats en obligatorisk försöksundervisning i medborgarkun- skap för värnpliktiga. Även denna undervisning synes utredningen vara värd att uppmärksammas från folkbildningshåll. Ehuru obligatorisk torde den till anordning och karaktär stå det frivilliga bildningsarbetet nära. Enligt utred- ningens mening måste det betraktas som angeläget, att denna undervisning fullföljes.
j) Lokalfrågan.
Av den ovan lämnade statistiska redogörelsen för de inom folkbildnings- arbetet använda lokalerna framgår, att lokalbehovet inom såväl studiecirkel- verksamheten som övriga grenar av folkbildningsarbetet är avsevärt. Detta bekräftas av den stickprovsundersökning, som redovisas nedan i bil. 1. Samt- liga studieorganisationer ha även som sin mening uttalat, att lokalfrågan är ett av folkbildningsarbetets för närvarande mest brännande problem.
En lösning av lokalfrågan kan tänkas efter skilda linjer. Samlingslokaler av den typ, som representeras av de engelska community centres, vore givet- vis den bästa och allsidigaste lösningen av problemet. Ungdomsvårdskom— mittén har förutsatt, att dylika synpunkter beaktas av State-ns nämnd för samlingslokaler vid dess prövning av inkomna ansökningar samt att nämnden tar initiativ till upplysningsverksamhet på detta område. Sedermera har 1945 års riksdag efter motioner av herrar Allard m. fl. anhållit om utredning an- gående statligt stöd åt s. k. fritidscentra och andra lokale-r för fritidsverk- samhet. Riksdagsskrivelsen har ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Enligt utredningens mening äro de i ifrågavarande motioner framhållna synpunkterna synnerligen beaktansvärda. För en ort elle-r en bygd skulle det vara av den största betydelse, om man kunde skapa ett ungdoms-, fritids—' och bildningscentrum, gärna i anslutning till idrottsplats och skola. Utred-— ningen anser sig emellertid icke i nuvarande läge på denna punkt kunna fram- ställa några yrkanden men förutsätter att folkbildningsarbetets behov och önskemål uppmärksammas vid den blivande utredningen av frågan.
Genom beslut vid 1942 års riksdag anvisades medel dels såsom bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler, dels som lån för samma ändamål. Av riksdagsbeslutet framgår, att det stöd till samlingslokaler, som härigenom avsågs, tog sikte icke minst på folkbildningsarbetets behov. Enligt utred- ningens mening torde också —— om man bortser från den ideala lösning som fritidscentra skulle innebära —— bildningsarbetets lokalfrågor bäst kunna lösas genom anordnande av allmänna samlingslokaler för förenings— och folkbild— ningsarbete (kommungårdar, bygdegårdar, fiskegårdar). Att vid. sidan om anslagen till samlingslokaler anvisa särskilda medel för uppförande av för bildningsarbetet uteslutande avsedda lokaler synes utredningen icke påkallat. Rent principiellt kan det icke anses önskvärt att isolera bildningsarbetet från andra grenar av bygdens kulturella och medborgerliga verksamhet. Viktigt är emellertid, att vid planerandet av samlingslokaler tillräckliga utrymmen avses för det egentliga bildningsarbetet. Det måste anses önskvärt, att varje med offentliga medel uppförd samlingslokal inrymmer lokale-r för i första hand studiecirklar men i mån av behov även för föreläsningar och bibliotek. Enligt vad utredningen har sig bekant, har Statens nämnd för samlings- lokaler —- som har att förbereda här ifrågavarande ärenden —— sin uppmärk- samhet fäst vid denna fråga, varför några särskilda föreskrifter icke torde vara påkallade. Det stora behov av samlingslokaler, som föreligger, torde emellertid motivera en betydande ökning av statens bidrag för ändamålet. Utredningen anser sig likväl icke ha anledning att framställa något yrkande i detta avseende, utan erinrar endast om att 1946 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag avsevärt ökat det belopp, som står till förfogande för långivning för anordnande av allmänna samlingslokaler.
Förutom i egentliga samlingslokaler av här antytt slag torde bildnings- arbetet också kunna beredas plats inom andra kommunen tillhöriga bygg—
nader. Det synes sålunda utredningen självfallet, att studiecirkelrum an— ordnas i anslutning till kommunala bibliotekslokaler till det antal, som kan anses påkallat av studieverksamhetens omfattning på orten. Även i samband med andra kommunala byggnader torde det vara möjligt att tillgodose bild- ningsarbetets behov, så t. ex. vid byggandet av medborgarhus, konserthus, stadsteatrar, idrottsplatser och dylikt.
Utredningen har särskilt uppmärksammat frågan om skollokalernas ut— nyttjande för det fria och frivilliga bildningsarbetet. Av studieorganisatio- nernas yttranden om lokalfrågan framgår, att uppfattningen av skollokalernas lämplighet för det fria bildningsarbetet är synnerligen varierande. Å ena sidan göre-s det gällande, att dessa lokaler med fördel kunna tagas i anspråk för studiecirklar. Å andra sidan framhålles det, ej minst beträffande lands- bygden, att användandet av skollokaler oftast är mindre lämpligt, detta dels med hänsyn till lokalernas allmänna art, dels med hänsyn till att ett där be— drivet frivilligt studiearbete kan falla sig olägligt för de lärare, som ha sin bostad i skolan. Från olika håll har det emellertid även framhållits, att det vid byggande eller ändring och inredning av skollokaler bör tagas hänsyn 'till nödvändigheten av deras användning jämväl som trivsamma lokaler för det fria och frivilliga bildningsarbetet.
Utredningen erinrar i detta sammanhang om, att 1942 års riksdag beslöt hemställa om sådan ändring av gällande kungörelse angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet att såsom villkor för statsbidrag uppställdes skyldighet för skoldistrikt att i den utsträckning, som Kungl. Maj:t ägde att närmare angiva, upplåta skolbyggnad för ortens frivilliga bildningsverksamhet och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen. Beträffande förfogande- rätten till redan med statsunderstöd uppförda lokaler ansåg sig riksdagen däremot icke kunna föreslå några lag-stiftningsåtgärder om skyldighet för kommunerna att upplåta dem för föreningslivet. Riksdagen uttalade emel- lertid den förhoppningen, att kommunala lokaler i mån av behov och möjlig- ..heter ställdes till föreningslivets förfogande i större utsträckning än hittills på sina håll varit fallet. Givetvis borde dock upplåtelse av skollokaler ske allenast på sådana villkor, att ej större olägenhet vållades undervisningen eller för den lärarpersonal, som har sin bostad i skolhuset. Riksdagen fram- höll vidare, att skyldigheten för skoldistrikt att upplåta skolbyggnad endast borde föreskrivas efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall och 'endast ifrågakomma beträffande skoldistrikt, inom vilka tillgången på andra samlingslokaler voro synnerligen knapp och förhållandena i övrigt vore av den .art, att sådana föreskrifter blevo särskilt påkallade. Då det uppställda kravet på prövning av omständigheterna i varje särskilt fall visade sig hinderligt för bestämmelsernas tillämpning, förklarade sig 1944 års riksdag intet ha att erinra mot generella bestämmelser i ämnet. I nu gällande kungörelse angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet (SFS 1945/882) föreskrives i enlighet härmed, att skoldistrikt, som tillerkänts stats- bidrag till byggnadsarbeten, är för åtnjutande av statsbidraget pliktigt »att
upplåta lokalerna för ortens frivilliga bildningsverksamhet och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen, dock att sådan skyldighet skall före— ligga endast under förutsättning, att lokalförhållandena på orten göra upp- låtelsen påkallad, att större olägenhet icke vållas undervisningen eller inom skolan boende lärare eller annan personal och att utfästelse om aktsamt be— gagnande av såväl skolans lokaler som däri befintliga inventarier erhålles». Vidare föreskrives, att för upplåtelse av skollokal icke må fordras ersättning med högre belopp än som med hänsyn till den av upplåtelsen föranledda ome- delbara ökningen av skoldistriktets omkostnader för lokalen kan anses skä- ligt. Finner skolstyrelsen sig böra vägra sådan upplåtelse, skall skolstyrelsen, därest den som begärt upplåtelsen det påfordrar, med angivande av skälen för sin vägran hänskjuta ärendet till domkapitlet för prövning och avgörande. Även om det måste erkännas, att de av vissa bildningsorganisationer an- förda invändningarna mot användandet av skollokaler i det fria bildnings- arbetet ha ett visst berättigande, torde de icke böra tillmätas avgörande vikt. Otvivelaktigt erbjuda skollokalerna många gånger en lycklig lösning av folk- bildningsarbetets lokalproblem. De äro som regel centralt belägna och stå i allmänhet oanvända de tider, då bildningsarbetet behöver dem. Å andra sidan brista de ofta i trivsamhet; framför allt är den vanliga typen av skol- bänkar mindre lämplig, om lokalen skall användas för studiecirkeländamål. Önskvärt vore, att det fria bildningsarbetet erhölle en så erkänd ställning, att man toge hänsyn till dess behov vid såväl planerandet som inredningen av nya skolbyggnader. Det borde sålunda snarare vara regel än undantag, att en kommun vid uppförandet av en nybyggnad för skoländamål i denna in— rymde även lokaler för det fria bildningsarbetet. Härigenom skulle skolan alltmer kunna bli ett naturligt centrum för ortens bildningsarbete över huvud, såsom fallet är i vissa andra länder. Till sådana lokaler i skolbyggnader ut— går för närvarande icke byggnadsbidrag, och utredningen ifrågasätter i detta avseende icke någon ändring. Utredningen vill emellertid framhålla, att loka- ler för gruppstudier av studiecirkelkaraktär torde komma att bli erforderliga med, hänsyn till skolans egna behov. Utredningen har i annat sammanhang framhållit vikten av att det fria bildningsarbetets metoder komma till använd- ning inom skolans övre klasser. Det torde också kunna anses troligt, att den kommande nya skolorganisationen kommer att uppmärksamma denna fråga. Från dessa utgångspunkter synes det utredningen önskvärt, att varje skola inrymde en lokal för studiecirkelsammanträden. Närmast till hands skulle därvid ligga att kombinera denna lokal med skolbiblioteket, antingen så att bibliotekslokalen användes för ändamålet eller så'att ett särskilt- läs- och studierum anordnades i anslutning till bibliotekslokalen. Till sådan lokal bör givetvis byggnadsbidrag utgå i vanlig ordning, samtidigt som den självfallet bör anordnas så, att den utan olägenhet kan på tider, då skolan icke använder den, upplåtas för ortens bildningsverksamhet. Vidare torde böra uppmärk— sammas möjligheten att för allmänt bildningsändamål utnyttja sådana reserv- utrymmen inom skolbyggnaderna, som icke behövas för skoländamål.
Utredningen har i detta sammanhang beaktat det förhållandet, att den fort- gående centraliseringen av folkskoleväsendet medfört och kommer att med- föra nedläggande av ett icke ringa antal skolor. Enligt utredningens mening skulle många av de skolbyggnader, som härigenom icke behövas för sitt ur- sprungliga ändamål, med fördel kunna användas såsom lokaler för det fria folkbildningsarbetet och därigenom alltjämt kunna göra tjänst som kultur- härdar för den kringliggande bygden. För att främja en sådan utveckling, som skulle tillföra bildningsarbetet ett avsevärt tillskott i fråga om lokaler, torde viss ändring böra göras i gällande bestämmelser angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. För närvarande gäller, att om ny- eller ombyggnad sker för att ersätta äldre skollokaler, må det s. k. bidrags- underlaget reduceras med det belopp, som prövas motsvara de äldre lokalernas värde. Enligt utredningens mening bör bestämmelsen ändras därhän, att ifrågavarande reduktion icke skall göras i de fall, då de äldre lokalerna genom beslut i vederbörlig ordning ställas till förfogande för ortens frivilliga bild— ningsverksamhet.
Utredningen har i det föregående uppehållit sig vid sådana lokaler, som tillhöra kommunen. Det naturliga synes också vara, att kommunen i första hand tillhandahåller bildningsarbetet erforderliga lokaler. Som framgår av statistiken över studiecirklarnas lokaler, försiggår emellertid den övervägande delen av studiearbetet dels inom föreningslokaler av skilda slag och dels inom de privata hemmen och andra enskilda lokaler. Vad de enskilda föreningslokalerna angår, synes det utredningen önskvärt, att studieutrym— men inredas i största möjliga utsträckning i hithörande lokaler (ordenshus, folkets hus, enskilda organisationers bygdegårdar). Utan tvivel skulle för— eningarna genom inbördes hjälp ytterligare kunna avlägsna vissa lokalsvårig- heter. Det skulle vara till stor fördel för det lokala samarbetet mellan de olika bildningsorganisationerna och för dessas ömsesidiga kontakt överhuvud, om respektive föreningar mera än hittills kunde ställa sina lokaler till för- fogande för sådant bildningsarbete på orten, som har det mindre väl ställt i detta avseende. Vad hemmen angår, betyder icke den omständigheten, att ut- redningen i sin diskussion av lokalfrågan i första hand sökt lösningen i kom- munala lokaler, att den utdömer hemmen såsom lokaler för studiecirklar. Även om det i en större socken bygges samlingslokal med utrymmen jämväl för cirkelsammankomster, kan det hända, att vägen dit blir för lång, när det gäller ofta förekommande sammankomster. Det har likaså framhållits, att sammanträden i hemmen kunna bidraga till att skapa mera trivsel i avlägset belägna bygder med gles bebyggelse. Även lokaler i anslutning till arbets- platser torde många gånger kunna erbjuda fördelar. Redan nu förekommer icke sällan, att företagsledningarna upplåta utrymmen för studiecirklarna i kontorslokaler och andra liknande byggnader. Det synes önskvärt, att detta. kunde ske i vidgad omfattning och även uppmärksammas vid ny— och om- byggnader.
För närvarande utgår statsunderstöd i viss utsträckning till de årliga kost- '
144 naderna för de kommunala bibliotekens och studiecirkelbibliotekens lokaler. Därutöver bäras inga andra av bildningsarbetets lokalkostnader av staten än de, som innefattas i bidragen till samlings- och skollokaler. Utredningen har diskuterat, om staten bör lämna bidrag även till kostnaderna för andra lokaler, som användas av det fria bildningsarbetet. Enligt utredningens me- ning bör något sådant bidrag icke utgå. För det lokalbehov, som icke tillgodo— ses genom stödet till biblioteks-, samlings— och skollokaler, bör främst kommu— nen sörja. Om hyresbidrag för privata lokaler skola utgå — och enligt ut— redningens mening torde sådana böra ifrågakomma som regel —— bör det så- ledes främst ankomma på kommunen att lämna erforderligt stöd.
De lokaler, som erfordras för bildningsarbetets behov, äro i första hand lokaler för föreläsningar, studiecirklar och bibliotek. Vissa speciallokaler torde emellertid även erfordras. Sålunda är det synnerligen önskvärt, att lokaler för laborationer inrättas i anslutning till föreläsningslokalerna på platser, där så är möjligt. När nya skolor byggas, böra för skolans behov inredda labora— tionslokaler anordnas så, att de även kunna utnyttjas för studiecirklarnas räkning, t. ex. genom att ett par extra materialskåp inredas. Vid anordnandet av studiecirkelrum torde de praktiska cirklarnas, främst ungdomscirklarnas, behov beaktas.
Vid anordnande av lokaler för radiolyssnande bör även hänsyn tagas till de akustiska krav, som ställas av radiolyssningen. Deras form, ytmaterial och dämpande material (draperier, gardiner) bör avvägas i samråd med rund— radions expertis. Vad föreläsningslokalerna angår, vill utredningen framhålla vikten av att de anordnas så att även film kan visas. Det torde med hänsyn till den kommande utvecklingen rent av kunna diskuteras, om icke anord— ningar för visning av normalfilm böra krävas som förutsättning för statsbidrag till samlingslokal. Med hänsyn till de dryga kostnader, som gällande bestäm- melser om brandsäkerhet medföra, har utredningen dock ej ansett sig kunna föreslå något sådant villkor, utan inskränker sig till att framhålla önsk- värdheten av att hänsyn i möjligaste mån tages till denna för framtida bild— ningsarbete och ungdomsvård lika viktiga tekniska anordning.
k) Hemgårdar och studiehem.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för folkbildningsarbetets nuvarande omfattning, utgår för närvarande statsunderstöd till hemgårdar och studiehem under åttonde huvudtitelns anslag till folkbildningsåtgärder i övrigt m. m. Ursprungligen utgick understöd endast till hemgårdarna, men efter motion vid 1942 års riksdag utsträcktes understödet att omfatta jämväl de till folkrörelsernas bildningsorganisationer anslutna studiehemmen. I motionen framhölls, att verksamheten vid studiehemmen vore av liknande art och med likartad syftning som den verksamhet, som bedrevs av hemgårdarna.
I utredningens direktiv framhålles, att hemgårdarna i viss mån ha lyckats att förverkliga tanken på en samverkan mellan å ena sidan bildningsarbetet med dess krav på intellektuell anspänning och å andra sidan ungdomens in-
tressen för nöjesliv och sport. Utan tvivel är det också ur bildningsarbetets synpunkt angeläget, att hemgårdarna även i fortsättningen erhålla ett stat— ligt stöd för sina strävanden. Detsamma gäller om studiehemmen.
Den verksamhet, som bedrives inom hemgårdarnas ram, är endast i be- gränsad omfattning att» hänföra till folkbildningsarbete i egentlig mening. En betydande del av verksamheten har i första hand en social inriktning: hem— gårdarna vilja enligt sitt program vara sociala arbetscentra med syfte att verka för gemenskap och förståelse liksom för personlig utveckling. Hemgårdarnas betydelse i detta avseende har gjort, att ungdomsvårdskommittén, som redani inledningen till detta betänkande framhållits, uppmärksammat frågan om stöd åt hemgårdsrörelsen. Enligt vad utredningen underhand erfarit, har ung— domsvårdskommittén för avsikt att föreslå statligt stöd till verksamheten vid s. k. fritidsgårdar, i vilket begrepp kommittén inbegriper icke endast hem- gårdar utan även sådana studiehem, som fylla vissa krav i fråga om allsidig— het, kontinuitet hos verksamheten m. m. Kommittén utgår därvid från att fri- tidsgårdarna utöver detta särskilda statliga stöd skola erhålla bidrag till sin studieverksamhet i enlighet med de grunder, som folkbildningsutredningen föreslår för övrig studieverksamhet av liknande slag.
De studiecirklar, som förekomma inom hemgårdar och studiehem, äro som regel anslutna till något av studieförbunden och komma i denna egenskap att erhålla del av det understöd till studieförbundens studiecirkelverksamhet, som utredningen nedan föreslår. Även för sådana cirklar, som arbeta fristå- ende, komma enligt utredningens förslag att finnas understödsmöjligheter. Det kan i detta sammanhang påpekas, att utredningens förslag i båda fallen innefatta särskilt gynnsamma understödsvillkor för cirklar med deltagare i åldern 14-—18 år. Statsunderstöd torde även i viss utsträckning kunna utgå till föreläsningsverksamhet vid hemgårdar och studiehem, i det att föreläs— ningsförbunden även fortsättningsvis komma att ha möjlighet att anordna föreläsningar på orter, där lokala föreläsningsanstalter icke finnas, eller genom andra organisationer än dylika anstalter.
Gentemot ungdomsvårdskommitténs förslag, att fritidsgårdarna utöver dessa understöd för bildningsverksamheten skola erhålla ett särskilt stöd för sin allmänna verksamhet, har folkbildningsutredningen intet att erinra. Det synes utredningen icke nödvändigt att ingå på de villkor, som därvid skola uppställas. Från folkbildningsarbetets synpunkt är det emellertid angeläget, att fritidsgårdarnas möjlighet att fritt gestalta sin verksamhet lika litet be— skäres som det fria bildningsarbetets överhuvud.
Enligt ungdomsvårdskommitténs förslag skall fritidsgård ha till syfte att främja ungdomens allsidiga utveckling och trivsel. För förverkligandet härav bör enligt förslaget i fritidsgård bedrivas såväl intellektuell som praktisk och rekreativ verksamhet, varjämte s. k. öppen verksamhet även bör förekomma. Vissa av de studiehem, som för närvarande åtnjuta statsunderstöd, torde icke fylla de här uppställda villkoren. Utredningen har under sådana omständig— heter diskuterat, huruvida utöver stödet till studiecirkelverksamhet ett sär-
146 skilt statsunderstöd borde utgå till dessa studiehem såsom bidrag till deras allmänna omkostnader. Då emellertid dessa i huvudsak torde utgöras av lokalkostnader och understöd till lokalkostnader av detta slag enligt utred- ningens mening främst bör lämnas av vederbörande kommun, synes något sär— skilt anslag för här ifrågavarande ändamål icke påkallat.
!) Utbildning av ledare och lärare.
En förutsättning för att folkbildningsarbetet skall erhålla en högre grad av stabilitet och effektivitet är, att problemet om utbildning av studieledare, häri även ingripet utbildning av studiecirkellärare, löses såväl inom studie- organisationernas ram som utanför denna. Trots de lovvärda ansträngningar, som ägnats denna fråga dels av studieförbunden, dels av andra organisationer (länens folkbildningsförbund, Folkuniversitetsföreningen, Radiotjänst, Sam- fundet för hembygdsvård m. fl.), dels av folkhögskolorna, synes det utred— ningen klart, att behovet av utbildade studieledare icke ens tillnärmelsevis är fyllt. Så gott som samtliga studieorganisationer ha också framhållit vikten av att denna fråga löses. En grund härför är otvivelaktigt lagd genom det rit—bildningsarbete, som bildningsorganisationerna och folkhögskolorna bedriva. Men då erforderliga ekonomiska resurser ha saknats, har tillgången på ut- bi'ldade studieledare ej stått i rimlig proportion till den med studiecirklarnas snabba tillväxt sammanhängande stegrade efterfrågan. Det har även gjorts gällande, att utvecklingen från den egentliga bildningscirkeln till de många elementära cirkelformerna delvis berott på bristande tillgång på verkliga studieledare. Med ledarproblemet sammanhänger intimt frågan om lärarna, på vilka i princip samma krav måste ställas. För lärarnas del måste särskild uppmärksamhet fästas därvid, att de ej fungera enbart som lärare med spe- cialkunskaper utan även som studieledare i cirkelns kamratkrets.
Den ledarutbildning, som erfordras, har att taga sikte på behovet dels av ledare och lärare för studiecirklarna av olika slag, dels av föreläsare. Behovet av utbildning av studiecirkelledare synes i första hand böra liksom hittills tillgodoses genom de olika studieorganisationerna. Kostnaderna för denna utbildning torde böra bestridas genom de administrationsanslag, som ställas till studieförbundens förfogande. Av samma anslag torde även böra bestridas kostnaderna för kortare allmänna distriktskurser (veckoslutkurser eller semes- terkurser) samt speciella konferenser i vissa. ämnen, anordnade jämväl distrikts- vis. De olika förbundens instruktörer och konsulenter torde vidare kunna medverka med instruktion vid t. ex. fackförbundens upplysningskurser eller upplysningskurser för vissa grupper (sjöfolk, hembiträden o. s. v.). För att möjliggöra en utökad och effektiviserad utbildning torde det nu utgående administrationsanslaget böra avsevärt ökas.
I likhet med studieförbunden böra även folkbildningsförbunden få. till— fälle att bedriva ledarutbildning dels i den utsträckning en sådan är behövlig för förbundens eget bildningsarbete, dels även i syfte att stimulera studie- förbundens allmänna cirkelverksamhet inom resp. områden. För detta ända-
mål föreslår utredningen, att årligen ett visst antal folkbildningskurser skall få anordnas som studieledarkurser.
Utom de nu nämnda ledarkurserna, som anordnas av studieorganisationerna själva, torde även föreligga behov av ledarutbildning av annat slag. Studie- verksamhet bedrives som bekant jämväl av ett betydande antal mindre orga- nisationer, som icke äga organisatoriska eller ekonomiska förutsättningar för att själva anordna en ledarutbildning. Redan med hänsyn härtill torde ledar-* utbildningskurser ordnade med särskilt understöd av statsmedel böra komma till stånd. Sådana kurser, som anordnas utanför de enskilda bildningsorgani- sationernas ram, kunna därjämte fylla en betydande funktion som ett led i de strävanden efter samverkan i bildningsarbetet, som utredningen i olika sam- manhang ansett sig böra understryka. Det synes angeläget, att här avsedda kurser i första hand taga sikte på att utbilda ledare och lärare för den typ av cirklar, som utredningen nedan givit namnet bildningscirklar. Utredningen erinrar om att kurser av detta slag anordnades under budgetåren 1937/38— 1939/40 med anlitande av ett för ändamålet särskilt beviljat statsanslag om 5 000 kronor för vartdera året. Enligt utredningens mening är det synnerligen önskvärt, att statsmedel på nytt ställas till förfogande för detta ändamål. Med hänsyn till den ökning av studiecirkelverksamheten, som är att vänta, samt den stegring av utgående resekostnads- och traktamentsersättningar, som rimligtvis är att räkna med, föreslår utredningen ett årligt anslag för här ifrågavarande ändamål om 15 000 kronor, varvid utredningen räknar med, att för detta belopp trenne kurser skola kunna anordnas. Inom anslagets ram torde man därvid kunna tillgodose det behov av studieledarkurser i ekono- miska ämnen, som uppmärksammats i utredningens direktiv. Det torde emellere tid uttryckligen böra påpekas, att kurserna skola vara avsedda för utbildning av såväl akademiker som icke akademiker, liksom av såväl lärare som ledare. Vidare förutsätter utredningen, att kurserna ägna uppmärksamhet åt de sär— skilda problem, som ledandet av studiecirklar för ungdom kan innefatta.
Vid sidan av den speciella ledarutbildningen, som utredningen nu har berört, förutsätter utredningen en ledarutbildning inom ramen för å ena sidan folkhögskolans, å andra sidan folkskoleseminariernas verksamhet. Som i annat sammanhang framhållits, är det önskvärt, att eleverna i folkhögskolan erhålla förtrogenhet med det fria bildningsarbetets metoder. Redan här— igenom torde en grund kunna läggas för elevernas utnyttjande i bildnings— arbetet som ledare. Det vore emellertid önskvärt, att folkhögskolan ännu mera positivt engagerade sig i ledarutbildningen. Utredningen erinrar här om de utbildningskurser, som anordnats på Katrinebergs folkhögskola i samverkan mellan skolan och Samfundet för hembygdsvård. Sådana kurser i anslutning till folkhögskolornas bygde— eller rörelsekaraktär synas utredningen kunna och böra regelbundet anordnas. Vid den senare av Katrinebergskurserna ut- gjordes deltagarna företrädesvis av elever vid folkhögskolan. Det ligger nära till hands, att tänka sig en ytterligare utbyggnad av denna utbildningsverk— samhet därhän, att folkhögskolor med tredje årskurs företrädesvis ägnade
denna årskurs åt utbildningen av ledare och lärare inom det fria bildning.—3— arbetet. På samma sätt skulle de fortsättningskurser, som vissa folkhögskolor anordna, med fördel kunna ägnas åt dylik ledar- och lärarutbildning. Det råder intet tvivel om, att ledarfrågan för landsbygdens vidkommande skulle bringas avsevärt närmare sin lösning genom dessa åtgärder. En förutsättning för en sådan utveckling är emellertid, att statsunderstöd utgår för anordnande av tredje årskurs samt att sådan ändring vidtages i folkhögskolestadgan, att fortsättningskurs får anordnas på angivet sätt.
Utredningen har i detta sammanhang uppmärksammat frågan om ökade möjligheter för dem, som redan äro verksamma inom folkbildningsorganisa- tionerna, att kunna bevista en folkhögskolekurs. Sedan 1946 års riksdag be- slutat om nya grunder för den statliga stipendiegivningen vid folkhögsko— lorna, har enligt utredningens mening ett betydelsefullt steg tagits i riktning mot bildningsarbetets tillgänglighet för alla.
Även vid folkskoleseminarierna torde en viss ledarutbildning böra kunna ifrågakomma. I anslutning till vad utredningen tidigare framhållit angående vikten av att det fria bildningsarbetets metoder komma till användning inom folkskolan, torde självfallet undervisning rörande dessa metoder böra med— delas vid seminarierna, närmast i samband med undervisningen i ämnet psyko- logi och pedagogik. Hänsyn härtill torde även böra tagas i samband med undervisningen i samhällslära och geografi (hembygdskunskap). Givetvis bör undervisningen icke inskränka sig till enbart meddelande av teoretiska färdig— heter utan taga formen av praktiska övningar i ledandet av studiecirklar. Studiecirkelformen torde för övrigt i viss utsträckning kunna med fördel an- vändas som undervisningsform vid seminarierna. Utredningen utgår från att hithörande frågor uppmärksammas vid den omprövning av lärarutbildningen, som är att förvänta.
Vid vissa militära utbildningsanstalter (officers- och underofficersskolor) torde likaledes undervisning böra lämnas rörande folkbildningsarbetet och dess metoder. Som utredningen ovan framhållit i avsnittet om försvaret och folkbildningsarbetet, synes det angeläget, att den militära personalen utnyttjas icke endast inom det militära bildningsarbetet utan även inom civilt bild.- ningsarbete av olika slag.
Såväl då det gäller rekryteringen av studiecirkelledarna som folkhögskolans och folkskoleseminariernas insats i denna utbildning, är det av största vikt att uppmärksamma universitetens roll i detta arbete. Betydelsefulla initiativ ha här tagits av studenterna själva i samverkan med vissa akademiska lärare. Kursverksamheten vid Stockholms högskola, numera utgörande en sektion av Folkuniversitetet, har sålunda till sitt syfte icke allenast att anordna kurser för allmänheten utan även att göra de unga akademikerna praktiskt förtrogna med studieledarskapets problem; liknande verksamhet bedrives nu— mera av Folkuniversitetet vid såväl universiteten i Uppsala och Lund som Göteborgs högskola. Det torde emellertid vara nödvändigt, att universiteten och högskolorna långt mera än hittills direkt engagera sig i det fria folkbild-
ningsarbetet, en synpunkt till vilken utredningen återkommer i samband med framställningen nedan om universitetscirklarna. Med nuvarande förhållanden erbjudas vid universiteten inga utbildningsmöjligheter i fråga om folkbild— ningsarbetets metoder, ehuru man måste räkna med att ett stort antal akade— miker komma att fungera som studiecirkelledare och andra, t. ex. blivande folkhögskollärare och seminarielärare, rent av komma att själva svara för ut— bildning av cirkelledarkrafter. Det har förekommit, att universitetsstudierna i ämnet pedagogik särskilt har uppmärksammat de fria folkbildningsarbetets problem. Sålunda har vid seminarieövningarna i pedagogik vid Lunds uni- versitet åtskilliga studieuppgifter på detta område utdelats och i vissa fall även licentiander specialiserat sig på folkbildningsarbetet. I denna tolkning av universitetsämnet pedagogik torde ligga en anvisning om de vägar, som äro framkomliga, då det gäller att engagera universiteten i utbildningen av studiecirkelledare.
En akademisk specialutbildning i ämnet pedagogik av nu antytt slag torde emellertid endast kunna lösa en mindre del av ifrågavarande problem. Det synes utredningen böra övervägas, huruvida icke en kurs i det fria bildnings— arbetets metoder regelbundet skulle kunna. anordnas vid universitet och hög— skolor svarande mot t. ex. den kurs i pedagogik, som för närvarande kräves för filosofisk ämbetsexamen. Denna kurs borde få kombineras med filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen, statsvetenskaplig ämbetsexamen samt- teologie kandidatexamen. Utredningen anser sig ej kunna framlägga detaljerade förslag för uppläggningen av en sådan kurs men vill understryka önskvärdheten av att denna, liksom den för folkskoleseminarierna skisserade motsvarande undervisningen, till avsevärd del får form av praktiska övningar. Givetvis skulle denna folkpedagogiska kurs även stå öppen för jurister och medicinare. Likaså torde icke-akademiker, verksamma inom folkbildnings- arbetet, böra få möjlighet att deltaga i en sådan kurs; härigenom skulle ett för båda parter värdefullt utbyte av erfarenheter kunna äga rum. Självfallet böra även akademikerna beredas möjlighet. att deltaga i studieförbundens utbildningskurser.
Inom utredningen har även dryftats frågan om utbildning av föreläsare. Utan tvivel är en sådan utbildning synnerligen önskvärd. För vissa special- begåvningar på detta område föreligger måhända intet behov av metodisk skolning för att kunna nå den avsedda kontakten med publiken, men för genomsnittsföreläsaren torde det vara av stor betydelse att få komplettera sina egna experiment och erfarenheter med systematisk utbildning. Utred- ningen erinrar om att instruktionskurser för blivande populärvetenskapliga föreläsare tidigare anordnats såväl av enskilda organisationer (kursverksam— heten vid Stockholms högskola, Folkuniversitetet) som med understöd av statsmedel. Den tidigaste kursen av detta slag anordnades 1914 vid Uppsala universitet. Sedermera har ytterligare en kurs anordnats i Uppsala och två vid universitetet i Lund. En femte instruktionskurs, som skulle hållits i Uppsala 1922 och vartill skolöverstyrelsen anvisat 500 kronor, måste inställas till följd av att alltför få deltagare anmälde sig.
Enligt utredningens mening torde man även nu ha att räkna med att en utbildningskurs för föreläsare icke skulle locka deltagare i något mera bety- dande antal, så framt man icke föreskrev, att genomgående av en sådan kurs skulle vara ett oeftergivligt villkor för att vederbörande skulle kunna an— tagas som föreläsare. Utredningen kan icke tillstyrka, att ett sådant villkor stadgas. Utbildningsfrågan för föreläsare synes snarast böra lösas genom att i ovan föreslagna folkpedagogiska kurser vid universiteten även den populär- vetenskapliga föreläsningsmetoden uppmärksammas. Likaledes förutsätter utredningen, att föreläsarfrågan beaktas tvid planläggandet av de ovan före- slagna utbildningskurserna för studieledare. Av vikt i här antydda avseen— den torde jämväl vara de konferenser mellan föreläsare, till vilka utredningen nedan återkommer i samband med avsnittet om föreläsningar.
m) Olika lärar-kategoriers utnyttjande i folk-
bildningsarbetet. I utredningens direktiv framhålles, att tillgången på kvalicerade föreläsare, lärare och studieledare är av grundläggande betydelse för folkbildningsrörel- sen i dess helhet. Det bör övervägas, heter det, om icke tillfälle bör beredas docenter vid universitet och högskolor samt läroverks- och folkhögskollärare att i ökad utsträckning medverka i det frivilliga bildningsarbetet.
Utan tvivel skulle det vara av den största betydelse för det fria bildnings— arbetet, om olika lärarkategorier kunde beredas möjlighet att som lärare eller instruktörer deltaga i detta. Även för de berörda lärarkategorierna skulle en sådan anordning innebära en pedagogisk stimulans och dessutom skapa en direkt kontakt mellan lärare och folkrörelser, som i sin tur skulle utvidga och fördjupa kontakten mellan undervisningsanstalter och samhälle.
Vad först universitetslärarna angår, kan det till en början konstateras, att dessa i betydande omfattning medverkat och medverka i den populärveten- skapliga föreläsningsverksamheten. Som redan i historiken framhållits, har denna medverkan varit särskilt påtaglig i fråga om Lunds universitet — cen- tralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar har under hela sin tillvaro närmast haft karaktären av en universitetets folkbildningsavdelning och gör alltjämt anspråk på detta hedersnamn. Även som ledare av universi- tetscirklar ha professorer och docenter tagits i anspråk. Då utredningen nedan föreslår, att statsunderstöd till universitetscirklar på nytt skall utgå, innebär detta _ särskilt om man jämför med engelska förhållanden -— ett till omfånget ganska begränsat krav på universitetens medverkan i bildnings— arbetet. I princip betyder emellertid utredningens förslag, att denna med- verkan skall betraktas som en universitetets egen bildningsuppgift.
Läroverkslärare ha för närvarande endast mycket begränsade möjligheter att medverka i det fria bildningsarbetet som föreläsare, lärare eller studie— ledare. Svårigheterna att lösgöra en lärare från skolarbetet äro också bety— dande, och utredningen anser sig för sin del icke kunna på denna punkt fram- lägga något förislag, som skulle mera allmänt möjliggöra läroverkslärarnas del—
tagande i bildningsarbetet. Utredningen vill emellertid föreslå, att läroverks— lärare, som erhåller tjänstledighet för medverkan i statsunderstödd föreläs- ningsverksamhet, statsunderstödda folkbildningskurser eller statsunderstödd studiecirkelverksamhet, skall få vidkännas allenast B-avdrag för tjänstledig- hetstiden, dock högst 15 dagar av ett och samma kalenderår. Denna medverkan skulle då jämställas med fullgörandet av uppdrag inom personalsammanslut— ning eller enskilda angelägenheter av vikt.
Läroverkslärarnas insatser i det fria bildningsarbetet inskränker sig icke till den rena lärarverksamheten. I många fall torde det vara önskvärt, att en läroverkslärare utnyttjas såsom studierektor, instruktör eller konsulent för bildningsverksamheten inom ett större område. Med nuvarande bestämmelser .angående tjänstledighet och tjänsteårsberäkning torde detta emellertid endast i undantagsfall kunna ifrågakomma. Enligt utredningens mening bör allmänna tjänste- och pensionsreglementet ändras därhän, att läroverkslärare liksom annan lärare i statstjänst skall som tjänstår få tillgodoräkna sig tid, varunder han fullgjort arbete som studierektor, instruktör eller konsulent inom det fria bildningsarbetet. Likaså torde böra före-skrivas i analogi med vad som nu gäller för behörighet till lärar-befattningar vid folkhögskola att tid, varunder läroverkslärare tjänstgjort som studierektor, instruktör eller konsulent, skall få inräknas i den tid, som erfordras för behörighet till ordinarie tjänst. Redan nu föreligger visserligen möjlighet för skolöverstyrelsen att dispensvägen taga hänsyn till sådan tjänstgöring, men en uttrycklig bestämmelse synes erfor— derlig.
Frågan om användandet av utländska infödda språklärare i det fria bild— ningsarbetet hör även hemma i detta sammanhang. Enligt vad erfarenheten visat, har det varit möjligt att för språkcirklar erhålla medverkan av de ut- ländska infödda lärare, som undervisa vid läroverken. Enligt utredningens mening är en sådan samverkan av stor betydelse och skulle i hög grad kunna bidra att höja kvaliteten på studiecirklarnas språkstudier,
Icke minst folkhögskollärarna ha på olika sätt lämnat en värdefull med— verkan i det fria bildningsarbetet. Folkhögskolan har redan tidigt fattat som en av sina uppgifter att vara en härd för det frivilliga bildningsarbetet i den landsända, där skolan varit belägen. En antydan om detta nära samband mel- lan folkhögskola och bildningsarbetet ligger i den gamla benämningen på folkbildningskurserna: flyttande folkhögskolekurser. Redan nu jämställes i fråga om avlöningsförmåner tjänstgöring vid folkbildningskurser med tjänst— göring vid folkhögskola, varjämte Kungl. Maj:ts kungörelse angående stats- understöd för anordnande av folkbildningskurser innehåller en paragraf med hänvisning till särskilt stadgande »angående de grunder, efter vilka vid stats- understödda folkbildningskurser fullgjord tjänstgöring må anses likvärdig med tjänstgöring vid under offentlig kontroll stående folkhögskola». Ett så- dant stadgande har emellertid icke blivit utfärdat. Enligt utredningens me— ning torde det vara önskvärt, att bestämmelser i antydd riktning utfärdas. Vidare torde vissa ändringar i gällande avlöningsbestämmelser för folkhög—
skollärare vara önskvärda. För närvarande får en folkhögskollärare, som åt- njuter tjänstledighet för enskilda angelägenheter, behålla sin lön men själv avlöna sin vikarie. För en e. 0. lärare innebär detta, att han får avstå hela. sin avlöning, för en ordinarie, som får sin lön fördelad på årets tolv månader, att han dels får avstå sin lön och dels tillskjuta ytterligare belopp. I likhet med vad som ovan föreslagits för läroverkslärare föreslår utredningen, att av- löningsbestämmelserna för folkhögskollärare ändras därhän, att folkhögskol- lärare, som erhållit tjänstledighet för medverkan i statsunderstödd föreläs- ningsverksamhet, statsunderstödda folkbildningskurser eller statsunderstödd studiecirkelverksamhet endast får avstå en tredjedel av sin lön under tjänst— ledighetstiden, dock högst 15 dagar av ett och samma kalenderår.
Som ledare av studiecirklar tjänstgöra i mycket stor utsträckning folkskol- lärare. Det arbete, som av dessa nedlägges, kan endast i undantagsfall till fullo ekonomiskt ersättas. Det är också ytterst sällan, som en lärare vid tjänsteansökan fått tillgodoräkna sig det arbete han nedlagt i det fria bild— ningsarbetets tjänst. Enligt skolöverstyrelsens anvisningar rörande meritvär— dering vid. tillsättande av folk- och småskollärartjänster, vilka trätt i kraft den 1 oktober 1946, skall emellertid hänsyn tagas till vissa meriter, vilka inte kunna poängvärderas, däribland även lärares insatser inom det frivilliga folk- bildningsarbetet. I samma mån som det fria bildningsarbetet får en av alla erkänd plats i samhällslivet, har man anledning att förvänta, att i praktiken allt större hänsyn kommer att tagas till dessa meriter, detta icke minst med hänsyn till skolans behov.
Beträffande tjänstledighet för fullgörande av uppdrag som studierektor, konsulent eller instruktör torde böra gälla samma bestämmelser för folkskol- lärare som för läroverkslärare.
n) Bokförsörjningsfrågan.
I sina tidigaste yttringar hade folkbildningsarbetet till syfte att föra ut böckerna till allmogen. Man sökte vinna detta syfte på. två vägar, genom att upprätta sockenbibliotek och genom att utge för allmogen särskilt avpassade skrifter. I båda fallen var det boken, som skulle förmedla kontakten med bildningen. När det talade ordet efter hand vann insteg i folkbildningsarbe- tet genom föreläsningar och kurser, blev det visserligen i första hand före— läsaren, som hade att svara för kontakten, men redan tidigt hävdades, att föreläsningarna endast vore medlet och böckerna målet. »I stort sett», yttrade Knut Kjellberg en gång, »skall föreläsningsrörelsen syfta till den bokliga läsningen, den skall väcka intresset och leda det fram till böckerna för att ur dem hämta näring och fördjupning». I full överensstämmelse med denna uppfattning upprättade föreläsningsanstalterna egna folkbibliotek, samtidigt som de centrala. föreläsningsbyråerna organiserade en vandringsbiblioteks- verksamhet. I enlighet med samma uppfattning förutsätta gällande under— stödsbestämmelser ett intimt samarbete mellan bibliotek och föreläsnings— verksamhet och utgår från att litteratur— och studieanvisningar lämnas i an-
slutning till föreläsningarna. Som ett uttryck för samma grundsyn kan man slutligen betrakta det statliga stöd, som utgår till biblioteksverksamhet i anslutning till studiecirkelarbete.
Man kan visserligen peka på, att tidningen och tidskriftshäftet i vissa fall övertagit bokens funktioner, och man kan också räkna med att det talade ordet med radions hjälp i en framtid kommer att få ett än större inflytande. Alltjämt är emellertid boken det centrala i allt folkbildningsarbete. Den utgör den grund, på vilken arbetet bygger, och det mål, till vilket en stor del av arbetet syftar. Alla grenar av folkbildningsverksamheten äro egentligen komplement till bokstudierna, och för de många, som av olika skäl inte nås av det organiserade studiearbetet, blir — bortsett från radion —— boken den huvudsakliga bildningskällan.
Med den centrala plats, som boken intar i bildningsarbetet, blir det av sär- skild vikt att sörja för att boken blir lätt tillgänglig för så många som möj- ligt. Från folkbildningsarbetets sida kan man därvid ställa dels krav på lämplig och billig litteratur för studiearbetet, dels krav på att litteraturen göres tillgänglig för lån genom biblioteken och för inköp genom en tillräck- ligt vittförgrenad bokhandelsorganisation. Till frågan om bibliotekens ställ- ning i bildningsarbetet återkommer utredningen i ett särskilt avsnitt nedan, och här skall endast behandlas, vad som kan göras å ena sidan för att åstad- komma lämplig och billig litteratur, å andra sidan för att förbättra distribu- tionen av böckerna. Utredningen vill i detta sammanhang starkt understryka vikten av att den enskilde bildningsarbetaren får tillfälle att skaffa sig egna böcker. Ett låt vara litet, kvalificerat bibliotek i varje svenskt hem måste folkbildningsarbetet uppställa som ett eftersträvansvärt mål. Företagna undersökningar av bokbeståndet i svenska hem ge därvid åtskilliga antyd— ningar om brister och behov.
1920 års folkbildningssakkunniga framhöllo vikten av att lämpliga studie- planer gjordes tillgängliga för allmänheten. Skulle det visa sig omöjligt, heter det, att på enskild väg bestrida kostnaderna för dylika studieplaner, vilka snarast få karaktär av verkliga grundböcker i ämnena, synes detta vara en angelägenhet, som väl förtjänar understöd av staten. De sakkunniga kommo emellertid icke med något direkt förslag därom. I fråga om de i vårt land på olika förlag utgivna populärvetenskapliga skriftserierna framhöllo de sak- kunniga, att en stor del av dessa utan tvivel skulle kunna användas som verkliga grundböcker, om de kompletterandes med utförliga litteratur- och studieanvisningar.
Sedan folkbildningssakkunniga avgåvo sitt betänkande, har tillgången på studieplaner och grundböcker avsevärt ökat. Direkt för studiecirklarna till- rättalagda handböcker ha utgivits bland annat av studieförbunden, korrespon- densinstituten och Radiotjänst. I olika populärvetenskapliga skriftserier ha vidare publicerats ett mycket stort antal arbeten, som vända sig till den bild— ningsintresserade allmänheten. Trots detta kvarstår onekligen alltjämt ett behov av både studieplaner och grundböcker. Enligt utredningens mening
torde emellertid utgivandet av sådana icke behöva stimuleras genom något statligt understöd. Det torde böra ankomma på studieorganisationer eller enskild företagsamhet att sörja för detta behov. Om statsunderstöd i enlig- het med utredningens förslag kommer att utgå till studiecirklarna för inköp av studieplaner och grundböcker, torde detta i sin mån komma att främja utgivareverksamheten.
Enligt direktiven är utredningen oförhindrad att om den så finner lämpligt ingå på frågan om möjligheterna att tillhandahålla allmänheten god littera- tur, särskilt klassiska verk, till billigt pris. Frågan om åtgärder för utgivande av en billig folkupplaga av svenska och till svenska översatta utländska klassiska författares skrifter ingick jämväl i det utredningsuppdrag, som ålåg 1920 års folkbildningssakkunniga, som emellertid icke hade medhunnit att behandla frågan, då utredningsarbetet avbröts. Uppdraget till 1920 års folk- bildningssakkunniga kan återföras till ett beslut av 1920 års riksdag, som anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta utreda de ekonomiska och litterära möjlig- heterna att med det snaraste genom statsmakternas medverkan i form av an- slag eller på annat sätt utge billiga folkupplagor av de främsta svenska och till svenska översatta utländska klassiska författares skrifter. Beslutet var föranlett av en motion av dåvarande redaktören Ivar Vennerström, som under hänvisning till förhållandena i Sovjetunionen, där man kort förut börjat ut- giva de ryska klassikerna i billiga upplagor på folkkommissariatens förlag, hade föreslagit ett statligt ingripande för åstadkommande av en svensk klassikerserie. Enligt motionären borde man i första rummet börja med de viktigaste skönlitterära författarna från Stiernhielm till Lagerlöf och sedan utvidga verksamheten till de förnämligaste arbetena på historiens, littera- turhistoriens och populärvetenskapens områden. Givetvis borde den snarast omfatta, heter det, även översättningar av utländsk litteratur. Motionären un— derstryker till sist, att den kulturella framtidstanke, som han fört fram, logiskt mynnar ut i ett krav på ett statens förlag och ett statens tryckeri. Andra kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkte motionen och framhöll, att det otvivelaktigt vore så, att de svenska klassiska författarnas skrifter inte stode att erhålla i den omfattning och till det pris, som kunde göra dem tillgängliga för en större allmänhet. Utskottet tänkte sig, att man skulle upp— draga åt någon lämplig institution, exempelvis Svenska akademien, Folkbild— ningsförbundet. eller Svenska vitterhetssamfundet att ordna den föreslagna utgivningen, sedan man träffat avtal om utgivningen med vederbörande bok— förlag.
Sedan riksdagen begärt här omnämnda utredning, ha förhållandena på detta område betydligt förändrats. Vad Ivar Vennerström åsyftade med sin motion, var närmast en serie, som skulle upptaga de klassiska författarnas samlade produktion. Någon sådan fullständig serie föreligger visserligen icke, men i fråga om åtskilliga av de i motionen omnämnda författarna gäller, att samlade upplagor utgivits eller äro under utgivning. Det synes utred- ningen också kunna ifrågasättas, om ett behov föreligger av en sådan för
allmänheten avsedd fullständig klassikerserie, som motionären tänkt sig. Snarare skulle ett urval vara lämpligt, och i det avseendet föreligga för när- varande olika prisbilliga samlingar, av vilka här kunna nämnas dels serien Svenska mästare, som utgavs i 15 volymer åren 1934—35, och dels serien Levande svensk litteratur, som omfattar 24 volymer och utgavs åren 1936—38. Den förra serien är numera slutsåld, men den senare torde ännu kunna er— hållas. Liknande nya serier torde för närvarande planeras. Slutligen finns det anledning att framhålla, att våra klassiska författares mera betydande verk i ganska stor utsträckning föreligga i prisbilliga upplagor. Detta gäller bland annat om Almquist, Hjalmar Bergman, Bondeson, Engström, Fröding, Heidenstam, Hellström, Karlfeldt, Lagerkvist, Lagerlöf, Levertin, Runeberg, Rydberg, Strindberg, Hjalmar Söderberg och Tegnér.
Om utredningen alltså för närvarande inte finner skäl föreligga till sär— skilda statliga åtgärder för åstadkommande av en svensk klassikerserie, så synes det så mycket angelägnare, att åtgärder vidtagas för att åstadkomma billiga bokpriser, särskilt då på sådan litteratur, som är av betydelse för folkbildningsarbetet. Utredningen erinrar om att i uppdraget för 1945 års lärobokskommitté ingår att förutsättningslöst pröva frågan om ett förbilli- gande av kostnaderna för läroböcker. I det riksdagsbeslut, som föranledde tillsättandet av lärobokskommittén, talades även om möjligheterna till ett statligt förlag eller andra långt syftande åtgärder. Det synes utredningen önskvärt, att lärobokskommittén vid sin prövning av hithörande frågor även uppmärksammar folkbildningsarbetets behov av billigare litteratur. Här kan även erinras om att en rad bildningsorganisationer vid en av Samverkande bildningsförbunden anordnad konferens på Lillsved den 16 juni 1946 beslutat hemställa om en utredning rörande bokproduktionen och bokpriserna. Av vad folkbildningsutredningen här anfört, torde framgå, att den för sin del finner en sådan utredning av behovet påkallad.
Till frågan om bildningsarbetets bokförsörjning hör även frågan om den kommersiella bokdistributionen. Med den organisation, som bokhandeln i vårt land har, har den icke möjlighet att komma i direkt kontakt med de mindre samhällenas och landsbygdens innevånare. Den har icke heller, har man framhållit, förmåga att på ett ur folkbildningssynpunkt tillfredsställande sätt väcka intresse och behov av böcker bland befolkningslager, som stå likgiltiga för boken eller äro obekanta med dess stora värden för bildning och per- sonlighet.
För närvarande finnas i landet cirka 275 bokhandlare med ungefär 70 filialer. Därutöver finnas cirka 140 s. k. B—bokhandlare. Dessutom tillhanda- håller Svenska pressbyrån genom ett 50-tal av sina försäljningsställen böcker i viss begränsad omfattning. Eftersom det i flera städer eller större orter finnas två eller flera bokförsäljningsställen, uppgår antalet orter, där butiker för bokförsäljning finnas, till endast något mer än 400. Begränsningen av antalet bokförsäljningsställen torde främst bero på den gängse uppfattningen, att bokförsäljning inte lämpligen kan förenas med annan försäljning. Genom
en strängt genomförd etableringskontroll har det varit möjligt att på det sätt, som skett, begränsa upprättandet av nya försäljningsställen.
Svårigheterna, att genom den ordinarie bokhandeln komma i kontakt med den bredare publiken, har föranlett ett antal förlag, särskilt sådana som ut- giva prisbilliga bokserier — i regel andrahandsutgivning av äldre litteratur — att organisera en egen distributionsapparat byggd på ombud. Det före- faller utredningen, som om folkbildningsorganisationerna på liknande väg skulle i samarbete med förlagen kunna ordna en försäljningsorganisation, som gjorde böckerna tillgängliga för varje medborgare på varje plats. En sådan försäljningsorganisation fungerade under några år på 1920-talet i enlighet med en överenskommelse, som 1922 träffats mellan folkbildningsarbetets or— ganisationer;bokförlagen och bokhandlarna. Enligt överenskommelsen skulle av folkbildningsorganisationerna utsedda bokförmedlare erhålla rätt att för— sälja böcker till allmänheten, varvid bokförläggare och bokhandlare skulle lämna 20 % rabatt å gällande bokhandelspris. Böckerna försåldes till bok— handelspriset, och vinsten tillföll vederbörande folkbildningsorganisation, som lämnade bokförmedlaren skälig ersättning för utfört arbete. Intresset för denna form av försäljning visade sig emellertid ganska svagt, varför verksamheten så småningom upphörde av sig själv. Om den återupplivas i en eller annan form torde någon statlig medverkan inte erfordras, då man givet— vis kan räkna med att den kommer att vara ekonomiskt bärkraftig.
3. Problem inom särskilda områden. a) Föreläsningar. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för folkbildningsarbe— tets nuvarande omfattning bedrives den statsunderstödda föreläsningsverk- samheten för närvarande i form av dels enstaka föreläsningar, dels föreläs- ningsserier. De senare anordnas så gott som undantagslöst genom förmed— ling av Arbetarnas bildningsförbund i anslutning till studiecirkelverksamhet eller annat lokalt organiserat studiearbete; vid de lokala föreläsningsanstal- terna äro de — bortsett från vissa större städer — tämligen sällsynt före- kommande. Det har understundom ifrågasatts, om föreläsningen har en verklig upp- gift i modernt bildningsarbete. Frågan har belysts i ett tal av Torsten Fogel- qvist om »det talade ordets makt och vanmakt», ur vilket följande må citeras: »Det talade ordets vanmakt beror utom på övertron på dess makt, på tids- omständighet-er, tidströtthet, uppslukande materiella bekymmer, behov av om- växling eller idéernas nyckfulla gång. Men det skall alltid åter komma till sin rätt, så länge det finns behov av personmeddelelse och kontakt med levande människor.» Yttrandet har oförminskad giltigheti dag, ytterligare betonad av de senaste årens erfarenheter. Utredningen har diskuterat, huruvida den enstaka föreläsningen har sådant berättigande, att den fortfarande bör stödjas i samma utsträckning som hit- tills. I stort sett ha samtliga folkbildningsorganisationer i sina skrivelser till
157 utredningen framhållit betydelsen av den enstaka föreläsningen. Enligt ut- redningens mening får de fristående föreläsningarnas betydelse i bildnings— arbetet givetvis icke övervärderas men ej heller underskattas. Kunskaps— stoffets omfattning är icke alltid en riktig mätare av framställningens värde. En enstaka föreläsning i ett ämne förutsätter en stark sovring av materialet och en koncentration till ämnets huvudsynpunkter. Den behållning, som en sådan föreläsning ger, kan många gånger väl jämföras med den behållning en serie ger, även om den delvis är av annan art. Särskilt värde måste, så- som Föreläsningsförbundens riksorganisation framhållit, de enstaka föreläs— ningarna anses ha för de åldersstadier, som lämnat den egentliga studietiden bakom sig. Dessa åldersstadier äga mången gång på grund av arbetströtthet, bristande tid eller otillräcklig träning i lyssnandets konst icke möjlighet att följa med under en hel serie. Det kan också framhållas, att den enstaka före— läsningen lämpar sig synnerligen väl såsom komplement till folkbildnings— kurser och studiecirklar.
Utredningen har även uppmärksammat den tidigare diskussionen rörande förhållandet mellan den enstaka föreläsningen och radions föreläsningsverk- samhet. Utredningen har därvid ansett sig kunna konstatera, att radions före— läsningsverksamhet icke innebär någon konkurrens i förhållande till den av föreläsningsanstalterna bedrivna verksamheten. Det torde fastmera numera vara allmänt erkänt, att radioföreläsningen snarast stimulerar till ett ökat besökarantal vid föreläsningsanstalternas föreläsningar, Föreläsningsstatisti— ken visar också, att föreläsare, som äro kända från radion, samla en påfal— lande stor publik. Att radions övriga programpunkter av mera underhållande karaktär i avsevärd grad konkurrera med den populärvetenskapliga föreläs- ningsverksamheten är däremot påtagligt.
Föreläsningsseriernas bildningsvärde torde vara obestridligt, och denna gren av verksamheten torde även i framtiden i stort sett böra bedrivas en— ligt förut tillämpade linjer, givetvis med större utnyttjande av de moder- nare tekniska hjälpmedlen m. m., varom nedan mera skall talas. För närva- rande föreskrives som villkor för statsunderstöd, att föreläsningsserierna skola anordnas i sammanhang med studiecirkelarbete. För att möjliggöra att före- läsningsserier även anordnas i anslutning till annat lokalt organiserat bild- ningsarbete, torde bestämmelsen böra omformuleras. Vidare föreskrives, att samråd skall äga rum vid föreläsningsseriernas anordnande mellan anord- naren och eventuellt befintlig föreläsningsanstalt på platsen. Denna samrådan torde böra utsträckas till övriga på platsen arbetande folkbildningsorganisa— tioner. En utökning av verksamhetens omfattning torde slutligen vara. moti- verad; en ökning av statsunderstödet är påkallad även med hänsyn till önsk— värdheten av att nedbringa kostnaderna för de anordnande organisationerna. Utredningen återkommer härtill i samband med kostnadsberäkningarna nedan.
När det gäller den av de lokala föreläsningsanstalterna bedrivna verksam— heten, har utredningen diskuterat, om icke de mindre föreläsningsanstalternas verksamhet med fördel kunde överlåtas på studieorganisationerna i orten,
men därvid kommit till det resultatet, att man icke bör söka framtvinga ett nedläggande av de mindre anstalterna. Om studieorganisationerna skulle övertaga föreläsningsverksamheten, skulle detta lätt kunna leda till ensidig— het och överdriven centralisation. Den allsidighet, som en väl skött föreläs» ningsanstalt representerar, utgör enligt utredningens mening en tillgång av stort värde. Utredningen vill i detta sammanhang understryka vikten av att föreläsningsanstalternas program uppgöras i samråd med de övriga bildnings— organisationerna på orten. En fastare anknytning till föreningslivet bör över- huvudtaget eftersträvas.
Vad i övrigt angår föreläsningsanstaltern-as verksamhet har utredningen redan i sin översikt över folkbildningsarbetets brister fäst uppmärksamheten vid den tendens i riktning från kunskapsmeddelelse till underhållning, som föreläsningsverksamheten kan uppvisa. Utan att på något sätt vilja förringa värdet av en kulturell förströelse av allmänbildande innehåll finner utred- ningen angeläget, att man söker på allt sätt understödja de försök, som från föreläsningsorganisationernas sida gjorts och göras för att vidmakthålla den kunskapsgivande karaktären hos föreläsningsverksamheten. Detta förutsätter ökade statsunderstöd och en förnyelse av föreläsningsverksamhetens former och metoder.
Det förhållandevis svaga ekonomiska stödet till föreläsningsverksamheten har gjort anstalterna i hög grad beroende av de lokala inkomsterna och då särskilt inträdesavgifterna. Man har måst välja sådana ämnen, som väntas drag-a. största. möjliga publik. Ett utökat statsunderstöd torde i och för sig kunna. motverka den berörda tendensen. Det torde emellertid icke räcka här- med. Som utredningen framhållit på tal om bildningsarbetets metoder, måste man söka få fram nya former för föreläsningsverksamhetens bedrivande. Ut- redningen hänvisar i detta sammanhang till sitt förslag om särskilda kataloger över illustrationsmaterial till föreläsningar m. m. Den viktigaste och kanske mest svårlösta frågan gäller emellertid otvivelaktigt rekryteringen av före- läsare. Enligt utredningens mening kräves för dennas lösning en aktiv rekry— teringspolitik från förmedlingsanstalternas sida. Dessas verksamhet bör icke endast avse antagande av föreläsare, som självmant anmäla sig, utan jämväl i större omfattning än hittills innefatta. initiativ i fråga om såväl föreläsare som ämnen. Utredningen underskattar icke svårigheterna härutinnan. Efter- frågan å föreläsare innefattar i första hand de få »stjärnorna». Genom radions föreläsningsverksamhet ha vidare standardkraven å föreläsarna höjts. Men svårigheterna. synas icke vara omöjliga att övervinna.
Utredningen har i detta sammanhang uppmärksammat frågan om resekost— naderna för föreläsarna. För föreläsningsanstalter, som äro belägna på orter med lång väg till folkbildningsarbetets centra, betyda föreläsarnas resekost- nader en avsevärd belastning av anstalternas ekonomi. Hänsynen till rese- kostnaderna nödsakar dem många gånger att nöja sig med mindre kvalifice- rade föreläsare bosatta i närheten av föreläsningsorten. En utjämning av rese— kostnaderna, som skulle möjliggöra för föreläsningsanstalterna att kalla även
mera avlägset boende föreläsare, skulle under sådana omständigheter med- föra icke blott större omväxling utan även högre kvalitet inom föreläsnings— verksamheten. Den skulle därjämte innebära ett rättvist tillgodoseende av landsbygdens intressen. För närvarande utgår visserligen ett särskilt under- stöd till föreläsningsanstalter belägna i avlägset liggande och ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner. Svårigheten att fördela understödet i enlig— het med förfat-tningsbestämmelsens innebörd har emellertid gjort, att under— stöd icke krävts till sådant belopp, att därmed avsett ändamål i verkligheten vunnits.
Hand i hand med en kvalitativ förbättring av föreläsningsverksamheten torde även böra gå en kvantitativ utökning av densamma. Även med det bibe— hållande av de små föreläsningsanstalterna, som utredningen ovan förordat, synes det angeläget, att ökade möjligheter beredas för föreläsningsverksam- het på orter, där lokala föreläsningsanstalter icke finnas, eller genom andra organisationer än dylika anstalter. Denna form av föreläsningsverksam— het har en mycket stor uppgift att fylla som grund för blivande föreningar och kanske i ännu högre grad som inledning och komplement till folkbild— ningskurser. Med hänsyn till sistnämnda förhållande är att rekommendera, att centralbyråerna och föreläsningsförbunden, som ha att disponera de för denna föreläsningsverksamhet utgående anslagen, därvid i största möjliga ut- sträckning samråda med länens folkbildningsförbund. I detta sammanhang kan även omnämnas, att flera smärre organisationer och sammanslutningar i till utredningen ingivna yttranden framhållit önskvärdheten av att de finge bedriva bildningsverksamhet i form av föreläsningar. Detta önskemål torde kunna tillgodoses genom nu ifrågavarande anslag, såsom redan sker i viss utsträckning.
Utredningen har övervägt, huruvida någon särskild form av statsunderstöd borde utgå till föreläsningar för ungdom. Redan nu besökas föreläsningarna i relativt stor utsträckning av ungdom jämväl under 15 år. Då emellertid ung- domsföreläsningar kunna erhålla. statligt stöd redan med nu gällande före- skrifter, inskränker sig utredningen till att påpeka vikten av att föreläsnings- anstalterna uppmärksamma ungdomen och anordna särskilda för dem lämpade föreläsningar. Dessa föreläsningar böra, som ovan framhållits i avsnittet om ungdomen och folkbildningsarbetet, upptagas i en särskild avdelning i före- läsningskatalogen.
Utredningen har även diskuterat, huruvida statsunderstöd skulle kunna utgå till föreläsningar anordnade av enskild organisation för enbart egna medlemmar. Med hänsyn till mängden av dylika organisationer och storleken av de belopp, som skulle åtgå för en dylik föreläsningsverksamhet, anser sig utredningen icke kunna tillstyrka sådant understöd. Detta innebär emellertid icke hinder för organisationerna att med stöd av anslaget till föreläsningar genom andra organisationer än föreläsningsanstalter anordna dylika föreläs- ningar, om de blott annonseras som offentliga.
Enligt gällande författning har såsom villkor för åtnjutande av statsunderstöd
till föreläsningsanstalt föreskrivits bland annat, att föreläsningarnas antal för budgetår räknat icke må understiga 10. Sedan, understödet med anledning av den genom krigsförhållandena inträdda ekonomiska situationen väsentligen nedsatts, har Kungl. Maj:t för ett budgetår i sänder medgivit dispens från denna bestämmelse, och minimiantalet föreläsningar har i stället utgjort &. Med den" utformning av statsbidraget, som utredningen nedan föreslår, synes intet skäl föreligga för att sänka minimiantalet från nuvarande 10 föreläs— ningar.
I samband med de nämnda anslagssänkningarna upptogs i riksdagen dis- kussion av frågan, hur många åhörare de av en förening anordnade föreläs— ningarna borde ha i medeltal, för att föreningen skulle kunna anses fylla sitt ändamål. Såsom resultat av denna diskussion framkom, att riksdagen ansåg ett medeltal av 50 åhörare per föreläsning böra föreligga för att statsunder— stöd skulle utgå. Någon författningsföreskrift härom blev icke införd. Skol— överstyrelsen har emellertid vid fördelningen av understöden endast i undan— tagsfall beviljat understöd åt anstalter, som under nästföregående budgetår haft i medeltal mindre antal åhörare än 50. Detta har givetvis till icke oväsent— lig del berott på att understödet i sin helhet varit så litet, att man ansett sig böra gynna de föreläsningsanstalter, som kunnat uppvisa tillfredsställande åhörarantal. Principen kan emellertid icke anses rättvis, enär åhörarantalet givetvis måste ställas i relation ej mindre till invånarantalet i kommunen i dess helhet än även till bebyggelsens täthet. Utredningen vill förty förorda, att något minimiantal åhörare icke bestämmes såsom villkor för statsunder- stöd. Vid fördelningen av understödet bör givetvis dock fortfarande iakttagas, att anstalter med allför lågt åhörarantal icke tilldelas statsunderstöd.
Såsom i avsnittet om utbildning av ledare och lärare angivits, har utred- ningen icke funnit lämpligt att särskilda utbildningskurser för föreläsare an- ordnas. Det synes däremot utredningen av vikt, att föreläsarna beredas möj— lighet att vid konferenser utbyta tankar och erfarenheter. Dylika konferenser- ha tidigare anordnats av folkbildningsorganisationerna_ Det är emellertid önskvärt att deltagandet i konferenserna underlättas genom ekonomiskt stöd åt deltagarna. Utredningen föreslår, att ett särskilt anslag om 3 000 kronor ställes till förfogande för att användas till resestipendier åt deltagare i dylika konferenser. Dessa böra enligt utredningens mening anordnas genom skol- överstyrelsens folkbildningsrotel. Konferenserna böra kunna förläggas till olika bildningscentra.
För att en förbättring och utökning av föreläsningsverksamheten skall kunna genomföras enligt de riktlinjer, som utredningen här har uppdragit, måste statsunderstöd till verksamheten kunna påräknas i större omfattning än hittills. Det har redan framhållits, att understödet till föreläsningsserier måste ökas. Vidare mäste ökningen av statsunderstödet avse såväl de organi— sationer, som handha den administrativa sidan av verksamheten, som de lokala. föreläsningsanstalterna.
Det administrativa arbetet handhaves av centralbyråer och föreläsningsför- bund. Anslaget till centralbyråerna fördelas mellan Folkbildningsförbundet, Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar samt Västra Sveriges folkbildningsförbund. Enligt utredningens mening bör i fortsätt- ningen ur detta anslag jämväl utgå understöd till A.B.F:s centralbyrå, som handhar förmedlingen av föreläsningsserierna.
Det avsevärt ökade arbete, som kommer att bliva en följd av utredningens förslag nedan angående förmedling genom centralbyråerna av biljettrekvisi- tioner vid föreläsarnas resor, torde komma att medföra ett stegrat personal- behov för centralbyråerna. Härtill kommer, att de arvoden som utgå till dessas tjänstemän genomgående äro synnerligen låga. En allmän justering av lönerna till överensstämmelse med vad som på den allmänna marknaden anses skäligt i fråga om befattningar av motsvarande karaktär är påkallad. Vidare torde medel böra avses för vissa centrala åtgärder. Enligt utredningens mening böra sålunda centralbyråerna även tjänstgöra som centraler för för— medling av visst föreläsningsmaterial _ film, grammofonskivor, kartor o. s. v. Kataloger över detta material torde böra utges genom skolöverstyrelsens för— sorg. Som följd av centralbyråernas befattning med biljettrekvisitionerna torde ett bestämt verksamhetsområde för varje centralbyrå böra fastställas.
Vad föreläsningsförbunden angår, har utredningen diskuterat om icke så— väl föreläsningsförbundens som folkbildningsförbundens verksamhet borde administreras av särskilda heltidsanställda tjänstemän, som samtidigt skulle tjänstgöra som bildningskonsulenter för länen. Som framgår av utredningens framställning nedan angående bildningskonsulentfrågan, har utredningen icke ansett sig böra förorda en sådan lösning. Utredningen räknar alltså med, att föreläsningsförbundens föreståndare alltjämt skola vara deltidsanställda, 1 betraktande av de låga arvoden, som utgå till föreläsningsförbundens före- ståndare, förordar utredningen en höjning av det till förbunden utgående understödet i syfte att möjliggöra mera tillfredsställande arvoden. Som vill— kor för det ökade statsunderstödet bör föreskrivas, att några avgifter för förmedling av föreläsningar icke få utgå.
För närvarande utgår statsunderstöd till de lokala föreläsningsanstalterna med belopp, som icke direkt stå i relation till antalet hållna föreläsningar, ehuru antalet föreläsningar givetvis utgör en av huvudgrunderna för under— stödets beräknande. Olägenheterna härav äro påtagliga. En anstalt kan för närvarande vid uppgörandet av sitt program icke med bestämdhet räkna med visst statsunderstöd, utan detta blir beroende av antalet anstalter, som söka understöd, och det tillgängliga beloppets storlek. Det synes utredningen rätt— visare, att understöd till anstalterna utgår med ett bestämt belopp för varje anordnad föreläsning. Av ekonomiska skäl synas emellertid vid ett dylikt understödssystem anstalterna icke kunna tillerkännas samma understöd för ett obegränsat antal föreläsningar. De anstalter, som kunna anordna ett mycket stort antal föreläsningar, ha i allmänhet ganska avsevärda ekonomiska resurser utanför statsunderstödet, och understödet torde därför kunna utgå
med mindre belopp för de föreläsningar, som anordnas utöver vad som i allmänhet är fallet.
Utredningen återkommer i detta sammanhang till frågan om en utjämning av resekostnaderna. En sådan utjämning skulle kunna genomföras på så sätt, att resekostnaderna bestred0s genom någon lämplig central institution, till vilken de olika föreläsningsanstalterna sedan hade att för varje föreläsning inbetala det medelbelopp, till vilket resekostnaderna per föreläsning komme att uppgå för hela landet. Ett dylikt förfaringssätt skulle emellertid medföra ett ganska betydande administrativt arbete, varjämte det skulle vara psykolo— giskt mindre lyckligt, att anstalter, som genomgående kallade föreläsare från närbelägna orter, skulle erlägga en förhållandevis hög resekostnadsersättning. Det har synts utredningen riktigare att i stället minska det statsunderstöd per föreläsning, som utredningen funnit motiverat, med ett belopp motsva- rande en beräknad medelkostnad för den reseersättning, som kan ifrågakomma. I anslutning härtill föreslår utredningen, att ett särskilt anslag anvisas för bestridande av föreläsarnas resekostnader. Med hänsyn till svårigheten att på förhand exakt beräkna storleken av detta anslag synes det böra erhålla karaktär av förslagsanslag.
För närvarande utgår arvodet till en föreläsare som regel med 30—40 kronor per föreläsning, vartill kommer rese— och traktamentsersättning. Det synes utredningen rimligt, att statsunderstödet bestämmes till ett sådant be— lopp, att de mindre anstalterna allenast få vidkännas kostnaderna för före— läsarnas resor och traktamenten, föreläsningslokal, reklam samt administra- tion. Detta skulle innebära, att statsunderstödet skulle utgå med i medeltal 35 kronor per föreläsning. För de större anstalterna, som ha större resurser, borde statsunderstödet kunna bestämmas till ett något lägre belopp för det antal föreläsningar, som anstalten anordnar exempelvis över 10. I överens- stämmelse med vad utredningen nyss anfört angående reseersättningarnas utgående, torde understödet för föreläsning böra nedsättas med den beräk- nade medelkostnaden för föreläsarens resor. Utredningen uppskattar denna kostnad till 10 kronor och föreslår alltså, att statsunderstödet fastställes till 25 kronor för varje av vederbörande anstalt anordnad föreläsning upp till ett antal av 10 för år. Understödet bör därefter reduceras till 10 kronor för varje föreläsning utöver 10. Resekostnadsersättning synes dock böra utgå för högst 30 föreläsningar.
Då utredningen har utgått från ett föreläsningsarvode av 30—40 kronor, betyder detta icke, att den finner en ökning av arvodet omotiverad. Under nuvarande förhållanden anser den sig emellertid icke av denna grund kunna. föreslå en ytterligare ökning av understödet till föreläsningsanstalterna.
Ersättningen för resekostnader torde böra utgå för resa i andra klass å järnväg och för hyttplats å fartyg samt i övrigt efter de närmare grunder, som Kungl. Maj:t bestämmer. Resekostnadsersättningen torde enklast kunna ordnas så att vederbörande föreläsare genom centralbyrån för det område, till vilket den anordnande föreläsningsanstalten är att hänföra, erhåller en rekvi—
sition av färdbiljett. Mot företeende av denna rekvisition, behörigen under- tecknad, utlämnas vid vederbörande station biljett för resa å i personsamtra- fiken deltagande järnvägs—, båt— och busslinjer. För erhållande av likvid in— sändas rekvisitionerna sedan genom vederbörande kontrollkontors försorg till skolöverstyrelsen, som har att efter utfärdad räkning erlägga betalningen för biljettavgifterna. Enligt vad utredningen förvissat sig om torde ett expedi- tionsförfarande som det här föreslagna icke möta något hinder från järnvägs- myndigheternas sida. För att i görligaste mån nedbringa resekostnaderna bör det åligga centralbyrå att aktgiva på att föreläsningarna i största möjliga ut- sträckning anordnas som turnéer.
För närvarande åligger det centralbyråerna för den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten att enligt av skolöverstyrelsen lämnade föreskrifter uppgöra och av trycket utgiva förteckning över lämpliga föreläsare och före- läsningsämnen. I enlighet härmed har under senare år utgivits dels en kata— log gemensam för Folkbildningsförbundet i Stockholm och Västra Sveriges föreläsningsförbund och dels en katalog för Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar. Katalogerna ha i allmänhet utgivits vart tredje år med supplement under mellanliggande år. Tryckningen har finansierats genom att föreläsarna fått erlägga en särskild avgift. Det synes utredningen riktigast, att skolöverstyrelsen utger erforderliga förteckningar över före- läsare och föreläsningsämnen. Till förmån för att katalogerna skola utges av centralbyråerna har anförts, att dessa haft en icke obetydlig inkomst genom katalogavgifter samt att föreläsare från södra Sverige endast undantagsvis rekvirerats av föreläsningsanstalter i nordligare delar av landet och tvärtom. I och med att ökade anslag utgå till centralbyråerna, bortfalla de ekonomiska skäl, som tala för att katalogutgivningen bibehålles hos centralbyråerna. Ut— redningens förslag, att resekostnaderna skola gäldas ur ett särskilt anslag, gör det vidare sannolikt, att föreläsare från jämförelsevis avlägsna orter komma att kallas i något större utsträckning än vad som nu är fallet, vilket gör behovet av en gemensam katalog starkare än förut. Om katalogavgifterna borttoges, skulle det också finnas större möjligheter för att förmå tidigare i föreläsningsverksamheten oprövade krafter att anmäla sig som föreläsare. Å andra sidan torde det i viss begränsad utsträckning kunna finnas ett behov jämväl av mera lokalt begränsade kataloger. Något hinder bör givetvis icke finnas för centralbyråerna och föreläsningsförbunden att utge sådana lokala kataloger i den omfattning, som kan synas lämplig.
Från olika håll har föreslagits, att understödet till föreläsningsverksam- heten liksom anslaget till folkbildningskurser skulle få karaktären av förslags- anslag. Som skäl har därvid anförts det osäkerhetsmoment, som de nuva— rande understödsgrunderna innebära för de lokala föreläsningsanstalterna. Föreläsningsförbundens riksorganisation framhåller, att de anslagssummor, som för ändamålet skulle erfordras, säkerligen icke komme att bliva avskräc- kande höga, men att de skulle möjliggöra ökad trygghet för föreläsnings- anstalterna och större möjlighet för dem att göra en gagnande insats i det
fria bildningsarbetet. Utredningen anser sig likväl av statsfinansiella grunder icke kunna tillstyrka den föreslagna anordningen annat än i fråga om an- slaget till resekostnadsersättningar. Utredningen utgår emellertid från att skolöverstyrelsen vid sina årliga anslagsäskanden skall taga erforderlig hän- syn till den utveckling, som föreläsningsverksamheten kan komma att undergå under det år, som anslagsäskandena avse.
b) Folkbildningskurser.
Folkbildningskurserna ha utvecklats till en smidig och effektiv arbetsform, som inte minst visat sig kunna utmärkt tillgodose avlägsna och isolerade bygders bildningsbehov. De kurser, som för närvarande åtnjuta statsunder- stöd, ha ett relativt betydande omfång: de skola omfatta minst 30 timmar, varav minst 10 timmar föreläsningar, samt bedrivas med minst 10 timmar i veckan, dock med rätt för skolöverstyrelsen att medgiva nedsättning såväl beträffande timtalet i dess helhet som beträffande antalet veckotimmar. Ned— sättning av timantalet i dess helhet har emellertid medgivits i mycket ringa omfattning och uteslutande på grund av den genom inkallelser under krigs- tiden föranledda bristen på föreläsare och lärare; däremot har såsom regel nedsättning i antalet veckotimmar beviljats, då det visat sig svårt att samla deltagare så många timmar i veckan som 10. Från olika organisationer ha framställts krav på statsbidrag till liknande kurser omfattande lägre timantal än de nu förekommande. Utredningen finner kraven beaktansvärda och förordar, att understöd utgår till såväl längre som kortare kurser. För de kortare kurserna, som förutsättas komma att behandla ett, högst två ämnen, använder utredningen beteckningen ämneskur-ser; då även de längre kurserna, de egentliga folkbildningskurserna, kunna behandla ett eller två ämnen, är beteckningen icke fullt exakt men torde det oaktat kunna godtagas.
Längre kurser (egentliga folkbildningskurser). Mot de nuvarande folkbildningskurserna kan anmärkas, att de inom en stor del av bildnings- förbunden anordnas med allt för många ämnen. Utredningen har in— hämtat, att skolöverstyrelsen redan haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och även vägrat godkännande av kursplaner, som upptagit allt för många ämnesgrupper. Med ett flertal ämnesgrupper får kursen mera karak— tären av en serie populärvetenskapliga föreläsningar i skilda ämnen och detta är givetvis icke meningen. Kurserna böra snarare syfta till ett mera djup— gående kunskapsinhämtande i ett eller ett par ämnen. Utredningen vill där— för såsom villkor för statsunderstöd föreslå en begränsning av ämnena till högst tre. Eljest— torde verksamheten lämpligen kunna bedrivas efter enad handa riktlinjer som hittills; timantalet per vecka torde dock på förut an— givna skäl normalt böra sättas till allenast sex. Möjligheten för skolöver- styrelsen att nedsätta timantalet i dess helhet liksom timantalet per vecka torde böra bibehållas. Som utredningen föreslår i avsnittet om »samverkan inom folkbildningsarbetet» bör det samråd vid kursernas planering, som nu är föreskrivet, utvidgas till att omfatta alla bildningsinstitutioner inom kom— munen. Utredningen vill starkt understryka betydelsen av ett sådant samråd.
Beträffande föreläsare och lärare föreskriver gällande författning, att de skola vara godkända av skolöverstyrelsen. Ett sådant godkännande synes icke erforderligt, om föreläsare och lärare väljas ur av skolöverstyrelsen ut- givna eller av denna godkända kataloger och förteckningar över föreläsare.
Författningsvis finnes för närvarande icke någon bestämmelse om stor- leken av det statsunderstöd, som kan utgå till varje kurs. Däremot är före— skrivet, att kommuner och enskilda skola för arvode till lärare vid elementär undervisning i folkskolans ämnen tillskjuta minst tre gånger så stort belopp och för övriga utgifter minst lika stort belopp som statsunderstödet. Enligt utredningens mening bör särbestämmelsen med avseende på undervisning i folkskolans ämnen utgå och lokalt bidrag i intet fall krävas till högre belopp än statsunderstödet. Dispensmöjlighet torde vidare böra finnas med hänsyn till önskvärdheten av att bildningskurser komma till stånd även på ekono- miskt mindre bärkraftiga orter. Skolöverstyrelsen har i allmänhet beviljat statsunderstöd med 400 kronor för kurs. I undantagsfall har understödet ut- gått med mindre belopp, vilket berott antingen på att vederbörande förbund sökt mindre belopp per kurs eller också på att förbundet haft sådan kapital- behållning, att mindre understöd ansetts tillfyllest. Utredningen har disku— terat, huruvida statsunderstödet fortsättningsvis borde differentieras med hänsyn till antalet i kursen ingående övnings- och lektionstimmar och antalet timmar mera kvalificerad undervisning. Då utredningen emellertid icke funnit anledning söka inverka på förbunden i den riktningen, att den elementära undervisningen inskränkes, vill utredningen föreslå samma under- stöd till kurserna oberoende av timmarnas fördelning på föreläsningar och elementär undervisning.
Vad bidragets storlek angår, finner utredningen ett belopp av 500 kronor per kurs motiverat med hänsyn till den allmänna höjning av folkbildnings- arbetets kvalitet, som utredningen anser önskvärd. Då emellertid även här viss resekostnadsersättning torde böra utgå av samma skäl, som utredningen anfört i fråga om understöden till föreläsningsverksamheten, synes anslaget kunna nedsättas till högst 400 kronor per kurs om 30 timmar med tillägg av 10 kronor för överskjutande timme upp" till 60 timmar. Maximibeloppet avses i första hand för kurser å avlägset liggande och ekonomiskt mindre bärkraftiga orter. Av beloppet avses 100 kronor utgöra bidrag till bestridande av folk— bildningsförbundens kostnader för kursverksamhetens organisation. Vad rese- kostnaderna angår, synes ersättning böra utgå för den kostnad som belöper sig å de föreläsningstimmar intill 10, som ingå i kursen. Biljettrekvisition bör i likhet med vad som föreslås i fråga om andra föreläsningar ske genom vederbörande centralbyrå för förmedling av populärvetenskapliga föreläs- ningar enligt de närmare bestämmelser, som skolöverstyrelsen må utfärda. Statsunderstödet torde som hittills böra fördelas av skolöverstyrelsen.
Kortare kurser (ämneskurser). För erhållande av statsbidrag till' dessa kurser böra i tillämpliga delar gälla samma villkor som för de egent- liga folkbildningskurserna. Kurserna böra givetvis liksom dessa anordnas efter samråd med de på platsen arbetande olika bildningsorganisationerna.
Som redan nämnts, förutsätter utredningen, att de kortare kurserna be— gränsas till att omfatta ett eller två ämnen beroende på kursernas längd. De böra omfatta högst 20 timmar och minst 10 timmar, fördelade med minst 5 timmar i veckan. Omfattar en kurs mindre än 20 timmar bör den som regel endast omfatta ett ämne. Samma dispensmöjlighet som beträffande de längre kurserna bör finnas för skolöverstyrelsen. Statsbidragets storlek torde böra fastställas till högst 15 kronor för timme räknat; då kurserna torde få karak- tären av ortskurser, synes någon resekostnadsersättning icke böra utgå. Av understödsbeloppet avses 3 kronor utgöra bidrag till bestridande av folkbild- ningsförbundens kostnader för kursverksamhetens organisation. Understödet bör fördelas av skolöverstyrelsen.
Folkbildningsförbunden. Till folkbildningsförbunden utgår för när— varande icke något statsunderstöd. Det synes emellertid riktigt, att dessa erhålla understöd för sina administrations- och organisationskostnader i lik— het med föreläsningsförbunden, liksom för sin inst—ruktions- och utbildnings- verksamhet.
Vad folkbildningskursernas administration angår, har utredningen, som framgår nedan av avsnittet om bildningskonsulentfrågan, icke ansett sig kunna. förorda ett förslag, att föreläsningsförbundens och folkbildningsför— bundens verksamhet skulle administreras av särskilda heltidsanställda tjänste— män, som på samma gång skulle tjänstgöra som bildningskonsulenter för länen. På folkbildningsförbunden fallande administrations- och organisations— kostnader synas lämpligen böra fördelas på de kurser, som förbunden an- ordna. Som av det föregående framgår, har utredningen tagit hänsyn härtill vid beräknandet av understödsbeloppens storlek. För anordnande genom folkbildningsförbunden av studieledare— och andra instruktionskurser föreslår utredningen ej heller något särskilt statsunderstöd. Det synes lämpligare, att skolöverstyrelsen efter ansökan av vederbörande förbund berättigas medgiva, att högst två folkbildningskurser årligen anordnas såsom studieledare— eller instruktionskurser på enahanda villkor, som gälla för längre folkbildnings- kurser. Utredningen förutsätter, att medgivande att anordna två sådana kur- ser endast lämnas i de fall, då kurs'verksamheten inom vederbörande folk- bildningsförbund är av särskilt stor omfattning.
Då utredningen ställer sig avvisande till tanken på statliga bildningskon— sulenter för de olika länen, avvisar den därmed icke tanken på en konsulent- verksamhet i anslutning till folkbildningskurserna. I enlighet med den principi— ella ståndpunkt, som utredningen intagit, bör det emellertid ankomma på vederbörande bildningsorganisationer att sörja för behovet av konsulenter för bildningsverksamheten, varvid statsunderstöd synes böra utgå till bestridande av halva kostnaden. Även folkbildningsförbunden synas på detta sätt böra erhålla stöd för en konsulentverksamhet. Då det emellertid "för närvarande icke synes nödvändigt med konsulenter inom alla län, torde ett anslag för här ifrågavarande ändamål böra utgå till Folkbildningsförbundet i dess egenskap av samarbetsorgan för länens folkbildningsförbund att av
detta fördelas på lämpligt sätt. Som villkor bör föreskrivas att för ändamålet tillskjutas medel till minst lika stort belopp från annat håll än staten.
c) Studiecirklar.
Studiecirkeln är den centrala och dominerande bildningsformen inom det svenska folkbildningsarbetet. Den tillgodoser på ett lyckligt sätt behovet av ideell gruppbildning i det moderna samhället. Dess lokalbehov äro förhål- landevis måttliga, och den lämpar sig för olika ålders- och samhällsgrupper lika väl som för olika slag av studier.
Som framgår av den ovan lämnade statistiska redogörelsen för folkbild— ningsarbetet, har studiecirkelformen fått en vidsträckt användning inom en mångfald organisationer och skiftande samhällsskikt. Det råder intet tvivel om att ett både kvantitativt och kvalitativt betydande bildningsarbete be- drivits och bedrives inom studiecirklarna. Å andra sidan är utredningen av den bestämda uppfattningen, att ett statligt stöd åt studiecirkelverksamheten skulle ge denna möjlighet till bättre resultat i båda dessa avseenden. Den når ännu inte alla samhällsgrupper och alla delar av landet; ej heller har den ännu, med undantag av vissa förhållandevis mindre elitgrupper, nått den standard, som den torde kunna nå, detta beroende dels på bristen på kvalifi- cerade lärar— och ledarkrafter, dels på otillräcklig metodisk erfarenhet, dels slutligen på bristen på lämpliga lokaler och behövligt material.
Definition av studiecirkelbegreppet, Innan utredningen ingår på frågan om de former, i vilka statsunderstöd till studiecirklarna lämpligen bör utgå, torde det vara nödvändigt att klart definiera begreppet studiecirkel. Att lämna en tillfredsställande definition på vad som skall hänföras under denna benämning möter vissa svårigheter främst därför att studiecirkelns arbets- metoder äro ganska varierande. I varje fall gäller det en ej alltför talrik krets eller grupp människor som samlas för gemensamma studier, varvid det under— förstås att deltagandet är fritt och frivilligt. Med all frihet i arbetsformerna måste man dockläven förutsätta att studierna bedrivas planmässigt och meto— diskt. Studierna kunna omfatta dels teoretiska, dels även praktiska ämnes- områden, det senare ej minst av betydelse, då denna studieform skall an- vändas för ungdomens behov. En sammanfattande definition skulle kunna ges med följande ord: Studiecirkel?» är en kamrat-krets för gemensamma teore— tiska eller praktiska studier över ett angivet ämne efter en på förhand uppgjord plan. Den givna definitionen är i ett avseende något för vid. Det finns sålunda anledning att draga en bestämd gräns mellan studiecirkeln å ena sidan och diskussionsgruppen å den andra. Det utmärkande för diskussionsgruppen så— dan den förekommer t. ex. inom Kooperativa förbundet är att den utgår »från deltagarnas praktiska erfarenheter och de åsikter de förvärvat, varefter man genom erfarenhets— och tankeutbyte i diskussionens form söker väcka till eftertanke framför allt genom att låta olika erfarenheter och åsikter brytas mot varandra». Denna metod ställer sålunda icke alltför stora krav på. förbe— redande och efterföljande hemarbete och planmässigt bedrivna studier, vilket
däremot studiecirkeln måste göra. Rent objektivt kan detta uttryckas så, att studiecirkeln måste spänna över en längre tidsrymd. Medan diskussions— gruppen kan nöja sig med två år tre sammanträden, måste studiecirkeln om den vill vinna ett kvalitativt tillfredsställande resultat omfatta ett avsevärt högre antal sammankomster. Med detta underförstådda tillägg torde den ovan givna definitionen vara användbar.
Villkor för statsunderstöd. Utredningen har diskuterat, vilka mini— mikrav som böra ställas på en studiecirkel för att den skall kunna erhålla statsunderstöd. Dessa krav måste enligt utredningens mening vara av ganska långtgående natur. Det som låge närmast till hands vore måhända, att studie— arbetet i detalj kontrollerades av lämplig central myndighet. En sådan kon— troll skulle emellertid otvivelaktigt leda till en icke önskvärd byråkratiseringr av bildningsverksamheten, som lätt därigenom skulle kunna förlora sin karaktär av fri och frivillig. Riktigare synes vara att på olika sätt skapa garantier för att det studiearbete, som bedrives, har en erforderlig standard. Sådana garantier synas utredningen böra krävas dels i fråga om lärare och ledare, dels i fråga om korrespondenskurser, dels slutligen i fråga om de stu— dieplaner och grundböcker, som komma till användning i cirkelarbetet.
Kvalitetskrav beträffande lärare och ledare. Det är, som redan antytts, av synnerlig vikt, att lärare, som användes i studiecirkelverksamheten, _besitter erforderliga kunskaper och erforderlig lämplighet för sin uppgift. Garantier härför skulle möjligen kunna skapas genom att man för samtliga läraruppdrag krävde bestämd formell kompetens, ådagalagd genom examina av olika slag. Alternativt kan man tänka sig, att varje lärare godkändes av central myndighet eller av på olika sätt sammansatta granskningsnämnder, i första hand länsnämnder. Det förstnämnda kravet torde emellertid med känne- dom om regionala och personella svårigheter ej vara möjligt att upp- fylla annat än för en del av cirklarna; utan tvivel skulle därtill genom en sådan bestämmelse många väl kvalificerade och om svenskt bildningsarbete högt förtjänta lärarkrafter komma att utestängas från denna lärarverksamhet. Prövningen genom en central myndighet skulle lätt kunna leda till en byrå— kratisering av bildningsarbetet samtidigt som den skulle medföra en bety- dande arbetsbelastning för ifrågavarande myndighet. Prövningen genom lokala granskningsnämnder skulle, om nämnderna voro allsidigt sammansatta, kunna innebära möjligheter till en tillfredsställande lösning av problemet; med den lokala personkännedom, som en sådan nämnd skulle besitta, skulle den ha förutsättningar som granskningsorgan och samtidigt betyda ett inslag av på en gång samverkan och befruktande ömsesidig kritik. Å andra sidan skulle nämndens omfång lätt bli så stort, att dess arbetsduglighet skulle även- tyras med säkerligen inte alltid lyckliga kompromisslösningar som följd. Enligt utredningens mening torde man i stället få lösa frågan genom att över— låta kontrollen av lärarnas kvalifikationer på vederbörande studieorganisa— tion, i den mån denna har tillgång till kvalificerad bedömare (av skolöversty- relsen godkänd studierektor). Ett sådant överlåtande torde kunna ske utan
betänkligheter, om man samtidigt föreskriver vissa allmänna kvalifikationer att tjäna till ledning för studieorganisationernas bedömande i frågan. Ut— redningen förutsätter därjämte givetvis, att den myndighet som fördelar an— slagen till ifrågavarande bildningsverksamhet, skall ha möjlighet att vid in- spektioner eller på anmälan pröva fråga om lärares kompetens.
De kompetenskrav, som utredningen finner böra föreskrivas, kunna sam- manfattas sålunda: Som lärare må endast den godkännas, som genom avlagda kunskapsprov, genom deltagande i bildningskurser eller genom vunnen prak- tisk erfarenhet kan styrka sig besitta för läraruppdragets fullgörande erfor- derliga kunskaper inom den ämnesgrupp, som studiecirkelarbetet omfattar, och sam i övrigt äger lämplighet för uppgiften. Frågan om lärares kompetens av- göres av vederbörande studieorganisation, som i tveksamma fall må hänskjuta frågan till skolöverstyrelsens avgörande. I fråga om cirklar, som icke äro knutna till någon studieorganisation, avgöres frågan av skolöverstyrelsen.
För studiecirkelledare torde ej lika höga krav böra uppställas. Inom för- bund med studierektorer bör kompetensen prövas av vederbörande förbund, i andra fall av skolöverstyrelsen.
Kvalitetskrav beträffande korrespondenskurser. Utredningen har redan i avsnittet ovan om korrespondensundervisningen diskuterat de krav som böra ställas på korrespondenskurserna, och därvid förordat, att de korrespondensinstitut, vilkas kurser utnyttjas i den statsunderstödda bild- ningsverksamheten, skola ställas under inspektion av skolöverstyrelsen.
Kvalitetskrav beträffande studieplaner och grundböcker. I fråga om studieplaner och grundböcker torde likaledes vissa krav böra upp- ställas. Det är av den allra största vikt, att de studieplaner och grundböcker, som användas 1 det fria bildningsarbetet, äro såväl metodiskt som sakligt till fredsställande. Vad studieplanerna beträffar har utredningen även här disku- terat, huruvida en detaljgranskning från skolöverstyrelsens sida vore lämp- lig och möjlig. Utredningen har därvid funnit en sådan detaljgranskning onödig i fråga om planei utgivna av godkänt studieförbund. I övriga fall torde däremot studiecirkel, som ansöker om statsunderstöd, böra bifoga vederbörlig studieplan för godkännande av den anslagsgivande myndigheten.
Vad här sagts om studieplanerna torde i tillämpliga delar även gälla om grundböcker. Ansvaret torde även här lämpligen böra överlåtas på studieför— bunden. Som en följd av utredningens förslag nedan om statsunderstöd för inköp av grundböcker, torde studieförbunden böra tillse, att grundböckerna icke utgöras av dyrbarare arbeten av den natur, att de allmänna biblio- teken lämpligen böra tillhandahålla dem. Som en garanti härför föreslår ut— redningen nedan en maximering av det belopp, som må utgå för inköp av grundböcker och studieplaner. Grundbok, som medlem i fristående studie— cirkel önskar inköpa med statsunderstöd, skall godkännas av skolöverstyrelsen.
Garantier i form av kommunala understöd. Utredningen har diskuterat, om icke som villkor för statsunderstöd till en cirkel borde upp- ställas det kravet, att cirkeln skulle åtnjuta understöd från vederbörande
]70 kommun. Ett sådant kommunalt understöd skulle otvivelaktigt innebära en viss garanti för cirkelns kvalitet, då man finge förutsätta, att de kommunala myndigheterna komme att äga tillräcklig direkt kännedom om bildningsverk— samheten på orten för att kunna verkställa en sovring efter kvalitativa grun- der. En förutsättning för att ett dylikt villkor skulle kunna godtagas, vore emellertid, att kommunerna skulle kunna åläggas att stödja studiearbetet enligt vissa statligt fastställda normer. Det har synts utredningen vanskligt att finna en form för ett sådant kommunernas deltagande i kostnaderna för bildningsarbetet. Därmed är icke sagt, att kommunerna kunna frånsäga sig sitt ansvar för bildningsarbetet; det är klart erkänt i fråga om biblioteksverk— samheten men det gäller i lika hög grad övriga former av det fria bildnings— arbetet. Som utredningen tidigare framhållit i avsnittet om lokalfrågan synes det sålunda vara en kommunal angelägenhet att sörja för bildningsarbetets lokalbehov, i den mån detta icke tillgodoses genom statens stöd till biblioteks—, samlings— och skollokaler. Enligt utredningens mening bör i enlighet härmed statsunderstöd för lokalhyror icke utgå.
Olika studiecirkeltyper. Utöver här nämnda krav i fråga om lärare, ledare, korrespondenskurser, studieplaner och grundböcker torde även böra uppställas vissa krav med avseende på dels det ämne studiecirkeln behandlar, dels deltagarna i studiecirkeln. Vad ämnet angår, bör statsunderstöd icke utgå till cirklar, som h_ehandla ämnen avseende den egna organisationens interna förhållanden. De krav, som i övrigt kunna komma i fråga, variera med cirkelns allmänna karaktär, bestämd i första hand med hänsyn till det syfte, som cirkeln vill fylla. När det gäller att ange de olika cirkeltyper, som måste urskiljas med hänsyn till statsunderstödet, synes det utredningen nämligen nödvändigt att tillämpa andra indelningsgrunder än de formella, av cirkelns pedagogiska arbetsmetod betingade, som ha använts i samband med redo— görelsen för bildningsarbetets nuvarande omfattning. Utredningen har så— lunda ansett sig böra utgå från tre huvudtyper av studiecirklar, grundcirklar, bildningscirklar samt sådana cirklar av båda dessa typer, som särskilt ta hänsyn till ungdomens studiebehov, ungdomscirklar. Som en fjärde grupp till— komma sedan universitetscirklarna, som skilja sig från bildningscirklarna däri, att de ledas av universitetslärare eller därmed jämförliga lärare och att deras studier sträcka sig över en avsevärt längre tid.
Grundcirklar. Med grundcirklar avser utredningen dels (1) sådana cirklar, som behandla ämnen inom folkskolans kursplan, dels (2) nybörjar— cirklar i moderna språk, dels (3) cirklar i vissa ämnen och färdigheter, som äro av vikt för yrkesutbildningen utan att cirklarna därför kunna sägas direkt ha yrkesutbildningens karaktär. Under grupp 1) höra sålunda hemma studie- cirklar i svenska och räkning, under grupp 2) cirklar i tyska, engelska, franska, spanska och ryska, under grupp 3) cirklar i bokföring, maskinskrivning, steno— grafi och yrkesval. Gemensamt för alla är, att studiecirkeln har formen av lärarcirkel eller korrespondenscirkel. Under studieåret 1943—44 utgjorde dylika cirklar omkring en fjärdedel av samtliga studiecirklar. Det är således
här fråga om sådana ämnesområden, där skolan i första hand är ansvarig för medborgarnas utbildning, men där av olika skäl (bristande omfattning av eller effektivitet i Skolundervisningen, otillräckligt vidmakthållande av de i skolan inhämtade kunskaperna etc.) denna utbildning ej har givit för med— borgaren oundgängligt resultat. Studiecirklar av denna typ fylla alltså unge— fär det behov, som i vissa fall kan tillgodoses av aftonskolor och därmed jämförlig undervisning. Det synes här kunna göras gällande, att staten har ett särskilt ansvar för att bildningsmöjligheter av detta slag beredas envar, som anser sig ha behov därav, och att staten följaktligen bör lämna verksam- heten ett kraftigt stöd. Betraktar man grundcirklarna på detta sätt, är det givet, att staten å sin sida bör kunna ställa vissa bestämda krav på deras ar- bete i syfte att erhålla garantier för ett bestående resultat.
Garantierna böra lämpligen ligga, förutom i lärarkrafterna-s, respektive korrespondenskur—sernas kvalifikationer, i en viss minimilängd av studietiden. Utredningen räknar därvid med att den huvudsakliga delen av studiearbetet inom grundcirklarna kommer att vara förlagt till cirkelsammankomsterna. Detta medför, att dessa måste vara icke alltför få till antalet. Utredningen har vid sin överläggning rörande denna sida av garantifrågan stannat vid att föreslå ett minimum av 24 studietimmar fördelade på minst 12 samman- komster. Såväl här som i ännu högre grad i fråga om bildningscirklarna förut- sätter utredningen emellertid, att undantag kunna medgivas i sådana fall, där avstånd eller deltagarnas arbetsförhållanden (skiftarbetare, sjöfolk, skogs— arbetare) göra sådana motiverade.
För att grundcirkel skall erhålla statsunderstöd, torde även böra krävas, att den har ett visst minimiantal medlemmar. Utredningen räknar med, att minst 10 deltagare skola ha bevistat samtliga sammankomster i cirkeln, men förutsätter även här, att dispens skall kunna medgivas av samma och lik— nande skäl, som berörts i samband med frågan om studietidens längd. Ut- redningen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på vikten av att studieorganisationerna i görligaste mån samordna cirkelverksamhet av detta slag. Utredningen återkommer härtill i avsnittet nedan om samverkan inom folkbildningsarbetet.
Bildningscirklar. Med bildningscirklar avser utredningen sådana stu- diecirklar, som arbeta med dels allmänna kultur- och bildningsfrågor, såsom livsåskådningsproblem, psykologi, naturvetenskap, litteratur, svensk och all- män historia, musik- och konsthistoria, dels medborgarfrågor i vidsträckt be— märkelse, såsom stats— och kommunalknnskap, sociala problem, hälsolära med nykterhetsfrågor, hem— och familjefrågor m. m., dels fackfrågor av allmän innebörd och med utpräglat bildningsvärde, såsom organisationskunskap, ar— betarrörelsens, fackföreningsrörelsens och jordbrukarrörelsens historia, lant— brukskemi, växtlära m. m. Hit äro även att räkna mera avancerade cirklar i moderna språk, liksom cirklar i de nordiska språken. Under denna rubrik torde man likaledes kunna inräkna studiecirklar i praktiska ämnen med bil- dande syfte, såsom teckning och målning, sång— och musikutövning, kvalifi—
cerad slöjd, fotografering, trädgårdsskötsel. Bildningscirklarna fylla sålunda en annan uppgift i bildningsarbetet än grundcirklarna och ha som huvudsyfte att skapa och fördjupa ett personligt bildningsliv hos deltagarna. Antalet cirklar och deltagare av detta slag nå redan kvantitativt sett över grundcirk- larnas siffror och torde dessutom genomsnittligt stå betydligt högre i kvali- tativt hänseende. Inom dessa cirklar möter man utan tvivel en god del av det fria och frivilliga bildningsarbetets elit. I lika hög grad som i fråga om grundcirklarna men delvis av andra skäl är det sålunda ett intresse för staten att stödja även denna del av studiecirkelarbetet. Då det emellertid delvis måste uppställas andra mål för bildningscirklarna och dessa även ofta ha andra, av sin målsättning betingade behov än grundcirklarna, synes det ut- redningen, att beräkningsgrunderna för statsunderstöd till dessa studie— cirklar böra vara andra än de utredningen föreslagit för grundcirklarna. Det synes utredningen även motiverat att uppställa andra krav i fråga om del— tagarantal och arbetstid än de för grundcirklarna uppställda.
Medan grundcirkeln har formen av lärarcirkel eller korrespondenscirkel, har man i fråga om bildningscirkeln att räkna med ett mera differentierat studiesätt. Vid sidan av korrespondenscirkeln, som även här är flitigt före» kommande, förekommer såväl lärarcirkel och lyssnargrupp som samtalscirkel, den senare som regel med en ledare bland cirkelns egna medlemmar. Nära lyssnargruppen står föreläsningscirkeln sådan den förekommer inom de flesta studieförbund i anslutning till de av A.B.F:s centralbyrå anordnade föreläs- ningsserierna. Utmärkande för föreläsningscirkeln, vars kvalitativt mest högtstående form möter i universitetscirkeln, är att den hela tiden arbetar under ledning av en föreläsare. Det förefaller emellertid utredningen, som om även den vanliga bildningscirkeln vid vissa tillfällen skulle med fördel kunna anordnas som föreläsningscirkel. Den skulle utan tvivel vinna i kvalitativt avseende, om den kombinerades med en eller ett par föreläsningar av sär- skilt tillkallad sakkunnig kraft. En sådan föreläsning skulle kunna förläggas antingen till början av cirkelns arbete, som en inledning till studiet, eller vid slutet, som en allmän återblick; den skulle också kunna placeras, där en speciell orientering i en fråga vore praktiskt lämplig och resultatgivande, d. v. 8. då cirkelmedlemmarna vunnit den förtrogenhet med ämnet, att de kunna tillgodogöra sig en mera kvalificerad orientering. Tänkbart är, att dessa cirkelföreläsningar skulle kunna anordnas centralt av studieförbunden, med en och samma föreläsare regelbundet verksam i ett flertal cirklar. Av vad här sagts om föreläsningens syfte framgår, att den som regel icke kan eller ens bör anordnas som offentlig föreläsning.
När det gäller arbetstidens längd torde det vara möjligt att för bildnings- cirkeln tänka sig en något kortare arbetstid än den som ovan föreslagits för grundcirklarna med hänsyn tagen till att bildningscirklarna som regel kräva ett avsevärt mått av hemarbete och en större personlig insats av cirkeldel- tagaren. Utredningen föreslår härvidlag ett minimum av 16 studietimmar för— delade på minst 8 sammankomster. I fråga om deltagarantalet synes också av
motsvarande skäl ett mindre antal än det som föreslagits för grundcirklarna kunna godtagas som minimum. Utredningen förordar sålunda för bildnings- cirklarna ett minimum av 5 deltagare. Undantagsvis torde ännu lägre med- lemsantal böra godtagas. Detta gäller särskilt om musikcirklar; för att en mera individuell handledning skall vara möjlig, torde statsunderstöd till lärararvode vid musikcirklar böra utgå vid övningar med ända ned till två deltagare. I fråga om cirkelföreläsare torde böra gälla samma kvalifikationer som för föreläsare inom den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten och bildningskurserna.
Ungdomscirklar. Som en särskild grupp av cirklar upptar utredningen ungdomscirklarna, vilka kunna inrymmas såväl i grundcirklar som bildnings- cirklar, de senare i detta fall företrädesvis av praktisk art. Utredningen har ovan berört de olika åtgärder, som kunna öka ungdomens deltagande i bild— ningsarbetet. Härvid kan utan tvivel studiecirkelarbetet spela en stor roll ej minst genom att det kan appellera till en viss gruppbildande tendens hos ungdomen. Under förutsättning att den nya skolan på lämpligt sätt gör skol- ungdomen förtrogen med det fria bildningsarbetets metoder, kan detta ome- delbart anknyta till Skolundervisningen, dels repeterande och dels nyskapande.
I huvudsak kan ungdomens cirkelverksamhet ansluta sig till de ovan angivna eirkeltyperna; dock måste den givetvis erhålla friare och ledigare form. De i praktiken prövade samkvämsformerna ha visat sig motsvara de speciella krav, som ungdomens bildningsarbete ställer. Tävlingsmomentet (frågesport, tiokamp) har det även visat sig tacksamt att anknyta till. Musik och sång torde likaledes lämpa sig synnerligen väl för ungdomscirklarna, liksom för- enings— och organisationskunskap. Även exkursioner i anslutning till studier i hembygdskunskap eller naturvetenskap torde vara lämpliga.
Ungdomscirkeln torde som regel böra ha formen av lärarcirklar, lärare här taget i betydelsen ungdomsledare. Som deltagare torde man ha att räkna med personer mellan 14 och 18 år. I fråga om antalet deltagare torde man böra utgå från samma bestämmelser som för grundcirklarna, dock med samma dispensmöjligheter för musikcirklar, som förutsatts i fråga om bildnings- cirklarna. När det gäller arbetstidens längd, kan man däremot sänka ford- ringarna. Enligt utredningens mening torde en arbetstid av 16 studietimmar eller 8 sammankomster böra uppställas som minimum.
Universitetscirklar. *Som av den föregående historiken framgår, har statsunderstöd tidigare utgått för s. k. universitetscirklar. Enligt utred- ningens mening är det synnerligen önskvärt, att denna cirkelform på nytt er- håller statligt stöd och kommer till en mera vidsträckt användning. Utred- ningen kan här hänvisa till erfarenheterna från England, där studiecirklar av liknande typ spelat en betydande roll inom den s. k. >>university extension». Det arbete, som cirkeldeltagarna därvid nedlagt, har många gånger varit både av en betydande omfattning och en hög kvalitet. Treåriga kurser ha varit regel, och deltagarna i dessa ha haft att avlämna skriftliga arbeten i anslut- ning till studierna. Rörande betydelsen av denna samverkan mellan folkbild-
174 ning och universitet hänvisar utredningen till studierektor Gunnar Sund— qvists uttalande i hans som bilaga till detta betänkande fogade redogörelse för bildningsarbetet i England: »Bildningsarbetet har genom detta samband icke endast fått tillgång till högkvalificerade lärare. Det har organiskt för- bundits med den aktuella vetenskapliga forskningen . .. Även om det antal studerande, som äger möjligheter att tillgodogöra sig en strängt vetenskaplig undervisning, är mycket begränsat, utgör dock den omedelbara kontakten med forskningens värld en stimulans, verksam ej minst till ökande av intresset för studier och forskning. Den omsorg de akademiska lärarna, som engagerat sig i folkbildningsarbetet, ägna de enskilda studerandena, har ock möjliggjort utomordentliga prestationer.» Även erfarenheter från svenskt bildningsarbete bestyrka universitetscirklarnas stora värde. De universitetslärare, som lett cirklar av denna typ, ha enstämmigt vittnat om den stimulans, de själva haft av kontakten med den elit, som det här gäller.
Utredningen finner det angeläget, att universiteten mera än hittills direkt engageras i det kvalificerade folkbildningsarbetet. Den har därvid diskuterat, om ledandet av universitetscirklar bör vara att betrakta som ett åtagande från enskilda universitetslärares sida jämsides med den undervisning, som dessa ha att lämna som akademiska lärare, eller om denna verksamhet skall betraktas som en normal uppgift för universiteten. Utredningen är för sin del närmast höjd för den senare linjen. För universiteten själva, för universi- tetsutbildningen och den vetenskapliga forskningen kommer de akademiska lärarnas medverkan i det fria bildningsarbetet att innebära positiva fördelar. Utredningen föreslår i enlighet härmed, att innehavare av docentstipendium skall kunna fullgöra den med stipendiet förenade undervisningsskyldigheten genom att leda en eller flera universitetscirklar. En sådan lösning är inte tänkbar utan en ökning av docentstipendiernas antal. Det kan diskuteras, om man därvid bör söka lösningen i särskilda till folkbildningsarbetet knutna docentstipendier, eller om man i stället skulle tänka sig en allmän ökning av docentstipendiernas antal, varigenom den för uppgiften mest lämpade skulle kunna användas som ledare av universitetscirklar. Den senare lösningen synes utredningen vara den principiellt riktiga—ste. Avsikten är icke att skapa sär- skilda lärarbefattningar för folkbildningsarbetet utan att låta folkbildnings— arbetet få komma i kontakt med vetenskapligt arbete. Från dessa utgångs- punkter föreslår utredningen, att tills vidare medel anvisas för två nya docent— stipendier, ett vid universitetet i Uppsala och ett vid universitetet i Lund. Om erfarenheterna komma att visa sig goda, synes stipendiernas antal efter hand böra ökas. Enligt utredningens mening böra därvid även högskolorna i Stockholm och Göteborg kunna komma i åtanke.
Det torde böra ankomma på vederbörande myndigheter att meddela de närmare föreskrifter, som kunna erfordras rörande docents rätt att utbyta sin undervisningsskyldighet mot ledandet av universitetscirklar. Som utredningen redan antytt, torde man därvid som regel böra utgå från att samme lärare skall kunna leda mer än en cirkel eller alternativt, att den arbetsprestation, som kan anses motsvara en docentstipendiats undervisningsskyldighet, skall kunna fördelas på flera lärarkrafter.
För ledande av universitetscirklar torde även i Viss begränsad omfattning läroverkslärare med docentkompetens kunna komma i fråga. För detta ända— mål föreslår utredningen ett särskilt anslag.
Som villkor för statsunderstöd till universitetscirkel bör föreskrivas, att cirkeln skall pågå under två på varandra följande studieår med minst 48 studietimmar fördelade på 24 sammankomster under varje studieår. Ett minsta deltagarantal av 10 torde böra betraktas som nödvändigt.
Grunder för statsunderstödets beräkning. Då det gäller att av- väga storleken av det statsunderstöd, som bör utgå till studiecirkelverksam— heten, synes det utredningen naturligt, att understödet sättes i relation till de verkliga kostnaderna för verksamheten. En understödsform, som inne- bure, att samma belopp utginge till varje redovisad studiecirkel, som fyllde vissa allmänna krav, skulle leda till att kvantiteten gynnades på kvalitetens bekostnad. Genom att i stället låta understödet utgå i förhållande till cirkelns omkostnader för vissa bestämda kvalitetsbetonade ändamål, torde man ha möjlighet att gynnsamt påverka cirkelarbetets allmänna standard.
De kostnader, som enligt utredningens mening böra komma i betraktande vid statsunderstödets beräkning, äro kostnaderna för lärare, ledare, föreläsare, korrespondenskurser, studieplaner och grundböcker. Till lokalkostnader bör däremot, som tidigare framhållits, statsbidrag icke utgå. Till kostnader för studiematerial synes bidrag ej heller böra ifrågakomma.
I fråga om storleken av den andel, med vilken staten bör bidraga till här angivna kostnader, har utredningen stannat vid att föreslå, att statsbidraget principiellt fastställes till hälften av studiecirklarnas verkliga utgifter för ifrågavarande ändamål med den begränsning, som kan ligga. däri, att maximi— belopp fastställas för arvoden till lärare och ledare, för korrespondens- kurser och för kostnaderna per cirkeldeltagare för studieplaner och grund- böcker. Liknande understödsgrunder tillämpas inom ett flertal andra om- råden; det ligger nära till hands att erinra om att den här föreslagna principen ligger till grund för statens understödjande av folkbiblioteksverksamheten. Inom utredningen har emellertid också bragts på tal, att staten skulle svara för allenast en tredjedel av kostnaderna, medan kommuner och landsting skulle svara för en andra tredjedel och återstoden av kostnaderna skulle falla på cirkeldeltagarna själva och/eller respektive studieorganisation. Som ovan framhållits i samband med frågan om kommunala understöd för studiecirkel- verksamheten, torde det emellertid icke vara möjligt att tvångsvis ålägga kom— muner och land-sting att på detta sätt stödja studiearbetet. Kommunerna synas i stället, som likaledes ovan framhållits, böra svara för bildningsarbetets lokalbehov, medan landstingen liksom hittills torde böra stödja studiecirkel— verksamheten genom anslag för biblioteksändamål och för administrations- kostnader i samband med studiecirkelverksamheten.
Från den fastslagna principen, att staten skall bidraga med halva kostna- den för vissa ändamål, torde i några fall avsteg böra göras. Grundcirklar och ungdomscirklar böra sålunda av skäl, som tidigare anförts, tillförsäkras en
mera gynnad ställning. Genom högre maximibelopp för lärararvoden och kostnader för studieplaner och grundböcker samt genom möjligheten att erhålla föreläsare få bildningscirklarna å sin sida vissa förmåner.
I fråga om grundcirklarna föreslår utredningen, att statsunderstöd skall utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna för lärare och ledare, respektive korrespondenskurser samt med hälften av kostnaderna för studieplaner och grundböcker. Det kunde visserligen ligga nära till hands, att låta grundcirk- larna bliva helt avgiftsfria för deltagarna. En viss säkerhet för att deltagarna söka sig till denna studieform på grund av personligt initiativ och verkligt intresse torde emellertid ligga däri, att de själva få svara för viss del av kostnaderna. Lärararvodet föreslås för denna typ av cirklar böra. fixeras till högst 4 kronor per studietimme, varav alltså staten skulle erlägga 3 kronor. Ledararvodet synes böra beräknas till högst 2 kronor per studietimme, varav 1 krona 50 öre skulle utgå i statsunderstöd. Motsvarande maximibelopp för korrespondenskurs torde böra fastställas till 80 kronor. Vidare föreslår ut- redningen, att statsunderstöd icke utgår på de kostnader för studieplaner och grundböcker, som överstiga 5 kronor per cirkeldeltagare.
Till bildningscirklarna torde statsunderstöd normalt böra utgå med halva kostnaden för lärare, ledare, studieplaner och grundböcker. I fråga om kost- naden för föreläsare bör denna, när det gäller de vanliga föreläsningscirklarna, liksom nu bestridas av anslaget. till föreläsningsverksamhet bedriven genom riksförbund för studiecirkelverksamhet (>>föreläsningsverksamhet bedriven i anslutning till lokalt organiserat studiearbete»). Även kostnaden för en- staka föreläsning, som på sätt ovan föreslagits anknytes till bildnings- cirkel, bör bestridas genom detta anslag; utredningen förutsätter därvid" att cirkelns egna kostnader skola inskränka sig till utgifter för resor och trakta— mente. I anslagshänseende skulle alltså en sådan föreläsning praktiskt taget jämställas med en föreläsning vid föreläsningsanstalt. Det kan visserligen göras gällande, att en icke offentlig föreläsning inom en studiecirkel ställer mindre krav på själva utarbetandet av föreläsningen än om den skulle fram- föras offentligt men å andra sidan kräver en cirkelföreläsning ett betydande förarbete, då den måste direkt anpassas efter varje särskild cirkels aktuella arbetsläge, vartill kommer att föreläsaren icke endast bör ha att hålla. sin före— läsning utan även bör stå till förfogande för diskussion under den påföljande timmen. Emellertid synes en viss begränsning böra iakttagas, och därvid torde man i anslutning till framställningen ovan böra sätta två föreläsningar per cirkel som maximum. Vad lärararvodet angår, torde det i fråga om bild— ningscirklarna vara riktigt att räkna med ett högre belopp än vid grundcirk— larna eller högst 6 kronor per studietimme. Ledararvodet torde även här kunna beräknas till högst 2 kronor per studietimme. Någon ökning av maximi- beloppet för korrespondenskurserna synes icke erforderlig. Däremot torde man i fråga om studieplaner och grundböcker ha att räkna med ett högre belopp än det som ovan föreslagits för grundcirklarna. Utredningen föreslår, att statsunderstöd icke utgår på de kostnader, som överstiga 10 kronor per cirkeldeltagare. .
& &. er A_lw
Ungdomscirklarna böra i statsunderstödshänseende jämställas med grund— cirklarna, d. v. s. staten bör betala tre fjärdedelar av kostnaderna för lärare och ledare, respektive hälften av kostnaderna för studieplaner och grundböcker, varvid lärararvodet liksom för grundcirklarna bör fixeras till högst 4 kronor per timme, ledararvodet till högst 2 kronor per timme och kostnaderna för studieplaner och grundböcker till högst 5 kronor per deltagare.
Vad universitetscirklarna angår, böra lärarkostnaderna för dessa elitcirklar helt bestridas av statsmedel. Förutom medel till de nya docentstipendier, som utredningen räknar med, erfordras ett särskilt anslag för understöd åt universitetscirklar. Ur anslaget bör bestridas ersättning till de läroverks- lärare, som användas som cirkelledare. Utredningen räknar därvid med samma belopp som 1920 års folkbildningssakkunniga eller 50 kronor per dubbeltimme. Härutöver böra lärarna i förekommande fall erhålla ersättning för resa och vivre; denna ersättning synes dock böra erläggas av cirkeldel- tagarna. Från anslaget till universitetscirklar torde även böra utgå under- stöd till cirkeldeltagarna för inköp av erforderlig litteratur av grundboks- karaktär. Kostnaderna härför torde liksom vid övrig cirkelverksamhet böra till hälften bestridas med statsmedel. Om man också kan utgå från, att en be- tydande del av den erforderliga litteraturen kan erhållas genom de offentliga biblioteken, torde kostnaden för sådan litteratur, som varje deltagare själv måste anskaffa, uppgå till relativt betydande belopp. Utredningen föreslår, att statsunderstöd icke utgår på de kostnader för detta ändamål, som över- stiga 20 kronor per deltagare.
Statsunderstödets anslagskaraktär. Ett tillämpande av de prin- ciper i fråga om statsunderstödets beräkning, som utredningen här förordat, skulle snarast som konsekvens kräva, att understödet finge karaktär av för- ' slagsanslag. Därigenom skulle en studieorganisation vid uppgörandet av sina studieplaner kunna räkna med att erhålla erforderligt statsunderstöd för alla cirklar, som fyllde de uppställda villkoren, vilket onekligen skulle med- föra en i och för sig önskvärd stabilitet i bildningsarbetet. Liksom i fråga om föreläsningsverksamheten kan det å andra sidan icke förnekas, att stats- finansiella skäl kunna anföras gentemot understöd av förslagsanslags karak- tär. Vid sitt slutliga ställningstagande har utredningen funnit de senare skälen övervägande och förordar alltså, att anslaget till understöd åt studie— cirklar uppföres såsom obetecknat. En sådan anordning kommer otvivelak- tigt att medföra vissa svårigheter vid anslagsfördelningen. Det är icke osan- nolikt, att studieförbunden komma att ansöka om understöd till ett större antal studiecirklar än vad de tillgängliga medlen medgiva. En reduktion måste därvid företagas. Det synes utredningen önskvärt att vid en sådan reduktion tillses, att denna icke träffar de procentuella grunderna för stats- understödets utgående utan antalet cirklar. Härigenom torde bland annat kunna vinnas, att understöd i första hand tilldelas dels de högst kvalificerade cirklarna, dels de genom de lokala förhållandena missgynnade inom respektive studieförbund.
Utredningen utgår från att understöden till studiecirkelverksamheten för— delas av skolöverstyrelsen. Ansökningar torde böra ingivas så snart som möj- ligt efter studiesäsongens början under hösten, förslagsvis före den 15 novem— ber. Med ledning av ansökningarna, som givetvis icke vid denna tidpunkt kunna upptaga annat än den ungefärliga kostnaden för verksamheten, fördelas understöden, med skyldighet för studieförbund och i förekommande fall en- skilda studiecirklar att vid studiesäsongens slut inkomma med redovisning för anslagets utnyttjande. Av redovisningen bör framgå storleken av utbetalda lärar- och leda-rarvoden samt kostnaderna för korrespondenskurser, studie- planer och grundböcker. Har beräknat antal studiecirklar icke kunnat anordnas i avsedd omfattning eller ha kostnaderna för cirklarna understigit beräknat belopp, böra medel, som icke tagits i anspråk, återlevereras till statsverket. För de enskilda studiecirklarna böra givetvis särskilda kontrollföreskrifter meddelas.
(1) Radio.
Som av översikten över folkbildningsarbetets nuvarande omfattning fram- går, ha dels vissa fasta former för Radiotjänsts folkbildningsverk- samhet vuxit fram (söndagsmorgnarnas orientering för bildningsar- betets folk, måndagarnas alternerande folkbildningsserier, språkkurserna), dels olika experiment prövats med tanke särskilt på den kommande utvecklingen (kombination mellan radio— och korrespondensundervisning såväl i språkkurser som i serier rörande försvar och hemvärn).
Framtiden kommer utan tvivel att ställa betydligt ökade krav på radion i detta avseende. Den hittills av programledningen följda regeln, att program— » men på bästa tid principiellt skola vända sig till alla kategorier av lyssnare, har ej medgett, att elementära serier eller serier för speciella studieorganisa- tioner sänts på kvällstid. Annorlunda kommer det emellertid att bli, då dubbelprogrammen under de närmaste åren bli verklighet.
Även de hittills förekommande måndagsserierna ha vänt sig till och nått många lyssnare. Härvid är att märka, att radion i enlighet med sin natur ej i första hand vänder sig till gruppen utan till den enskilde lyssnaren. Så- lunda kan man ej bedöma antalet av de lyssnare ett program i dessa serier nått enbart med hjälp av rekvisitionerna på studiebrev. Dock ha vissa av' serierna även efter denna beräkningsgrund nått många systematiskt arbetande. lyssnare, t. ex. serierna om svenska språket och om lyriken, till vilka studie— brev respektive grundbok ha utgått i omkring 15 000 exemplar. Ännu högre siffror ha upprepade gånger nåtts av de utpräglat nyttobetonade språk- serierna för nybörjare, där antalet försålda exemplar av handledningen i vissa fall gått upp ända till 70 000 exemplar. Radioprogrammen torde även på andra sätt än de hittills brukliga kunna komma till användning i folkbild- ningsarbetet. Vissa program kunna utan tvivel, förutom av studiecirklar, ut— nyttjas i kombination med föreläsningar och kurser. Så kunna exempelvis. musiksändningar eller återutsändningar av betydelsefulla politiska tilldragel—
ser tjäna som illustrationer eller utgångspunkter, i enlighet med de allmänna linjer, som ovan uppdragits i avsnittet om folkbildningsarbetets metodiska problem.
Vissa allmänna synpunkter på radions bildningsverksamhet torde här böra anläggas, även om man utgår från att den även i fortsättningen måste på. egen hand utforma sina program med hänsyn i första hand till de krav, som lyssnarkretsen i dess helhet ställer. Det har understundom gjorts gäl- lande, att radion uppträder som konkurrent till bildningsorganisationerna genom sina självständiga serier och att serierna i stället borde ställas till bildningsorganisationernas förfogande och utformas helt i enlighet med dessas krav. En sådan utveckling av radions nuvarande serier synes dock utred- ningen av flera skäl ej önskvärd. I två avseenden ha radions folkbildnings- serier en särskild uppgift att fylla, som motiverar dess självständighet i de folkbildande programmens utformning. Dels ha dessa en allmänt kulturellt representativ uppgift: de böra återspegla svenskt forskningsarbete i dess aktuella form, och var och en av dessa serier bör byggas på en gemensam grundtanke, som helst bör pröva något nytt i fråga om material, synpunkter eller utformning. Dels ha de samma uppgift som radions allmänna föreläs- ningar, andaktsstunder och krönikor: att tjänstgöra som ett slags rikslikare på respektive områden, med vars hjälp varje lyssnare får tillfälle att jämföra de lokala bildningsmanifestationerna med radions.
Upprätthållandet av dessa krav kan emellertid väl förenas med att hänsyn vid folkbildningsprogrammens utformning tas till de olika studieorganisa- tionernas önskemål och behov. De överläggningar med bildningsorganisa- tionernas representanter, som hittills ha förekommit, böra utan tvivel ytter- ligare utbyggas och effektiviseras, då det nu efter krigets slut åter är möjligt att upplägga radioprogrammen på lång sikt. Härigenom skapas en kontakt, som kan vara fruktbärande för båda parter. Vidare bör det liksom hittills vid uppgörande av programplanerna tas hänsyn till att olika sidor av svenskt arbetsliv och socialt liv i tur och ordning presenteras för lyssnarna genom vissa serier. Härvid har alltid huvudvikten lagts vid att dessa presentationer icke avsetts enbart för den socialgrupp, vars problem ha behandlats, utan för lyssnare av alla kategorier, och denna linje synes böra fasthållas.
Vid sidan av huvudserierna torde radion — liksom hittills skett —— böra sörja för kontakten mellan de centrala studieorganisationerna och de lokalt arbetande grupperna samt stödja organisationernas bildningspropaganda, vartill den genom sin karaktär av allomfattande kommunikationsmedel är sär- skilt väl skickad. Hittills har detta av anförda skäl endast kunnat ske på mindre god programtid (söndagsmorgnarna). Sedan dubbelprogrammen ha blivit verklighet, kan dylik kontakt och instruktion få betydligt större ut— sträckning och med trådradions hjälp förläggas till åtskilligt effektivare pro- gramtid. Vid utformningen av dessa kommande program bör radion upp- märksamma en trefaldig uppgift: dels att sörja för organisationsledningarnas kontakt med hela den samhällsgrupp, varur ifrågavarande organisation rekry- terar sina bildningsarbetare, dels att sörja för kontakten med var och en av
de lokala studiegrupper, som arbeta var på sin ort, och dels att nå de enskilt arbetande samt de ännu i bildningsarbetet icke engagerade. Den andra av dessa uppgifter förtjänar särskild uppmärksamhet, sedan dubbelprogrammen blivit verklighet, och torde kunna ordnas genom att speciell fast programtid i samråd med Radiotjänst utnyttjas av bildningsorganisationerna. Den radions nya reproduktionsform, radiofaksimilen, som nedan behandlas i avsnittet »Framtidsperspektiv», torde härvid kunna få en alldeles särskild betydelse.
Sina olika önskemål i fråga om programtjänsten ha bildningsorganisatio- nerna nyligen redovisat inför 1943 års rundradioutredning, till vars be— tänkande (SOU 1946: 1) här i allmänhet hänvisas. Folkbildningsutredningen har varit i tillfälle att ta del av det inkomna materialet och förväntar, att radions programledning, i den utsträckning som sändningstiden medger, tar hänsyn till dessa önskemål.
De lyssnargrupper, som samlas kring radions folkbildningsprogram, äro av två typer: dels de som utan anslutning till någon av bildningsorganisatio— nerna följa framställningen och utnyttja studiebreven eller lilmande material, dels de till organisationerna anslutna, som finna det lämpligt och praktiskt att välja sitt studieområde för säsongen i mer eller mindre direkt anknytning till någon av radions serier eller enstaka föredrag. Båda dessa typer ha givet- vis sin betydelse. Härtill kan man lägga ett påpekande av, att radions serier ofta kunna ge stöd åt de icke organiserade cirklar, som ovan omtalats, och ge vissa av dem en fast studieform. Sin största, om också av naturliga skäl mindre påtagliga betydelse torde dock radions lyssnarserier ha för den en- skilde bildningssökaren.
Alldeles speciella möjligheter har radion utan tvivel för sådant bildnings— arbete, som knyter sig till teoretiska studier på dramatikens och musikens område. Till dessa frågor återkommer utredningen i andra delen av sitt be— tänkande.
I ett speciellt fall torde det omedelbart vara möjligt att genom statliga stödåtgärder befordra radions utnyttjande i det folkliga bildningsarbetet. Det har redan förut framhållits, att vid anordnandet av nya lokaler för det fria bildningsarbetet hänsyn bör tagas till de akustiska krav, som avlyssnar)- det av radioprogram i studielokalen ställer, och utredningen har förutsatt, att rundradions experter därvid skulle kunna lämna anvisningar och råd. I sådana fall, då radion tillämnas en regelbunden plats i det lokala bildningsarbetet, framstår frågan om anskaffande av apparater för studielokalerna som särskilt betydelsefull. Liksom staten sedan länge har beviljat stöd åt skolradion i detta avseende, synes det utredningen berättigat att även det fria bildnings- arbetet får motsvarande stöd. För att ett dylikt skall kunna beviljas, torde det emellertid vara önskvärt, att apparaterna ej förbehållas den ena eller andra organisationen, utan att alla på orten befintliga bildningsorganisationer, liksom även eventuellt förefintliga oorganiserade studiecirklar, gemensamt skola få utnyttja apparaterna. Ett sådant krav står i överensstämmelse med det allmänna önskemål om lokalt samarbete i fråga om studielokaler, som utredningen ovan har framfört, och skulle utan tvivel i sin mån kunna be-
fordra detta. Förutsatt att bildningsorganisationerna på en ort gemensamt löst lokalfrågan, synes det sålunda utredningen önskvärt, att de gemensamt skulle kunna erhålla stöd intill halva kostnaden för inköp av radioapparat för studielokalen, efter gemensam framställning av ortens studieorganisationer eller efter framställning av ortens lokala bildningsråd. Med hänsyn till den utveckling av radions folkbildningsprogram, som kan väntas efter dubbel- programmens genomförande, synes ett dylikt stöd än mer önskvärt. För appa- ratens vård och handhavande synas ortens studieorganisationer gemensamt eller dess lokala bildningsråd böra vara ansvariga. Om studieorganisationerna upphöra med sin verksamhet, böra särskilda bestämmelser reglera apparatens fortsatta utnyttjande i bildningsarbetet. För övrigt tord-e skolradions erfa- renheter härvid kunna ge vissa utgångspunkter. Liksom i fråga om filmappa- rater i skola och samlingslokaler förutsätter utredningen i fråga om där be- fintliga radioapparater, att de i den utsträckning, det är möjligt, ställas till bildningsarbetets förfogande.
e) Bibliotek.
En tillfredsställande bokförsörjning är en nödvändig förutsättning för ett effektivt folkbildningsarbete. Som 1920 års folkbildningssakkunniga på sin tid framhöllo, måste allt bildningsarbete, om det skall nå bestående resultat, i större eller mindre grad stödja sig på böckerna och biblioteket. De ha be- tydelse för bildningsarbetet i alla dess former, för skolan, för föreläsningar och studiecirklar, för folklig konstuppfostran och för en förädlad nöjeskultur. Med utgångspunkt härifrån blev genomförandet av en biblioteksreform ett av de första resultaten av folkbildningssakkunnigas betänkande.
Under de 16 år, som 1930 års biblioteksförfattning varit i kraft, har den otvivelaktigt visat sig befordra en mera effektiv och mera kvalificerad biblio— teksverksamhet än tidigare. Av vikt har därvid särskilt varit de väsentligt höjda statsunderstöden och föreskrifterna om 'särskilda tilläggsunderstöd för bibliotek med läsrum och handbokssamling och bibliotek med utbildad per- sonal. Å andra sidan kan man inte undgå att konstatera, att biblioteksverksam- heten utvisar påtagliga brister. Minst tillfredsställande äro förhållandena på. landsbygden. Av den statistiska redogörelsen ovan framgår, att ett ganska stort antal kommuner saknar varje form av statsunderstött folkbibliotek lik- som att de bibliotek, som finnas, i många fall äro obetydliga — detta gäller särskilt om biblioteken i jordbruks— och skogskommuner. En påtaglig brist i folkbiblioteksväsendets effektivitet har också legat däri, att centralbiblioteks- institutionen inte varit till fullo genomförd. Med de av årets riksdag beslu- tade två nya centralbiblioteken komma alltjämt 4 av rikets län att sakna cen- tral— eller landsbibliotek. Till detta kommer, att centralbibliotekens resurser äro förhållandevis begränsade. De särskilda centralbiblioteksanslag, som ut— gå av statsmedel, utgöra 10 000 kronor för år och bibliotek. Beloppet fastställ- des redan 1929. Det är otillräckligt redan på grund av den värdeminskning det undergått genom penningvärdets fall, och härtill kommer, att en avsevärd utökning av centralbiblioteksverksamheten under tiden kommit till stånd. Av
182 beloppet beräknas 3 000 kronor skola tagas i anspråk för bokinköp. Av åter- stoden skall utgå avlöning till en s. k. centralbiblioteksassistent samt dess- utom ersättning för lokaler, transporter o. s. v. Även med det understöd, som landstingen lämna för verksamheten, äro centralbibliotekens möjligheter att effektivt stödja bildningsarbetet inte så stora som önskligt vore. Det har ock- så i till utredningen ingångna skrivelser framhållits, att centralbiblioteks- personalen icke är tillräcklig för att i önskvärd utsträckning kunna tillhandagå med rådgivning och vägledning. I en skrivelse från landets samtliga central- bibliotekarier har behovet av ökad arbetskraft likaså understrukits liksom be- hovet av ökad tillgång på böcker.
].nom städernas biblioteksväsen äro förhållandena mera tillfredsställande, men även här är personalen otillräcklig för att biblioteken skola kunna genom rådgivning och vägledning lämna bildningsarbetet ett aktivt stöd.
De åtgärder, som kunna vidtagas för att förbättra bokförsörjningen genom biblioteken, böra ha till yttersta syfte att möjliggöra för varje medborgare, var han än befinner sig, att få låna vilken som helst bok som han behöver antin— gen för studier eller för förströelse. De böra vidare syfta till att biblioteksbesö- karna skola erhålla erforderlig vägledning vid böckernas begagnande. För vinnandet av ett sådant mål är det nödvändigt, att ett kommunalt biblioteks- system kommer till stånd inom varje kommun. Med den hittillsvarande kom- munindelningen har det många gånger varit svårt att åstadkomma ett till- räckligt bärkraftigt underlag för den kommunala biblioteksverksamheten. Med den av riksdagen beslutade nya kommunindelningen komma dessa svårig- heter i stort sett att undanröjas. En kommunal biblioteksorganisation av detta slag skulle innebära upprättandet av en central boksamling med filialer inom befintliga bebyggelsecentra och med smärre utlåningsstationer å alla sådana platser, där personer i någou större omfattning samlas för deltagande i bildningsarbete av ena eller andra slaget. Det synes rimligt att också studie- cirkelbiblioteken ingå som led i en sådan biblioteksorganisation antingen med bibehållen karaktär av föreningsbibliotek eller som filialer till det kommunala biblioteket.
För närVarande utgå statsunderstöd såväl till kommunala och med dem lik- ställda bibliotek som till biblioteksverksamhet i sammanhang med studie— cirkelarbete. Som villkor för understöd till denna senare biblioteksverksam— het är föreskrivet, att biblioteken skola vara tillgängliga för allmänheten samt att ingen avgift må tagas för boklån av låntagare boende inom den kyrkliga eller borgerliga kommun, där biblioteket är beläget. statsunderstödet är så avvägt, att föreningarna i normala fall svara för halva kostnaden och staten för halva. Det torde kunna ifrågasättas, om icke tiden nu vore mogen för att stat och kommun svarade för samtliga omkostnader för bokförsörjningen. Detta skulle innebära en fortgående kommunalisering av studiecirkelbiblio- teken. Förutsättningen för en sådan kommunalisering är givetvis, att den tjänar bildningsarbetets syften. Kommunaliseringen torde emellertid inte böra genomföras lagstiftningsvägen, och samma möjlighet som nu torde allt-
jämt böra förefinnas för understöd till biblioteksverksamhet i sammanhang med studiecirkelarbete. I vissa fall kan man räkna med att cirkelbiblioteken under avsevärd tid framåt komma att innebära den bästa lösningen av studie- arbetets bokförsörjningsfråga. Ej heller torde kommunerna lagstiftningsvägen böra åläggas att upprätta bibliotek. Däremot böra de genom en målmedveten propaganda stimuleras att åtaga sig bokförsörjningen inom vederbörande kommun givetvis i nära samarbete med studiearbetets organisationer. En sådan propaganda ankommer främst på centralbiblioteken.
Enligt utredningens mening främjas bokförsörjningsfrågan på landsbygden i första hand genom ett ökat stöd åt centralbiblioteken. Genom en väsentlig höjning av de särskilda centralbiblioteksanslagen skulle des-sa sättas i stånd att intensifiera sin verksamhet på landsbygden. Bland de åtgärder, som skulle kunna vidtagas, må nämnas ökad vandringsbiblioteksverksamhet (bland annat till fiskare och till pensionärs— och ålderdomshem), utsändande av startbibliotek som lån till kommuner utan bibliotek, ökad rådgivning och hjälp åt småbiblioteken bland annat med katalogisering, utsändande av studie— bibliotek i anslutning till förekommande studieplaner samt anskaffande av bokbilar, avsedda att möjliggöra en direkt utlåning till bibliotek och andra låntagare på landsbygden. Vad särskilt bokbilsverksamheten angår, har en sådan sedan länge med framgång prövats i de anglosaxiska länderna liksom i Danmark. För de nämnda ändamålen föreslår utredningen, att centralbiblio- teksanslaget höjes från 10000 till 25 000 kronor. Utredningen räknar därvid med att höjningen skall möjliggöra anställandet av ännu en centralbiblioteks- assistent för en beräknad årskostnad av 7 OOO—8 000 kronor samt en ökning av bokinköpsbeloppet från 3 000 till 6 000 kronor. Återstoden avses för bok— bilsverksamhet samt väglednings- och upplysningsarbete.
Det ökade stödet åt centralbiblioteksverksamheten bör även innefatta landsbiblioteken, vilka inom sina län fullgöra ett centralbiblioteks uppgifter. Till dessa utgår för närvarande ett särskilt anslag från folkbiblioteksanslaget till upprättande och underhåll av ett vandringsbiblioteksförråd, varjämte stats- verket bestrider avlöningskostnaderna för bibliotekarie, amanuens och vakt- mästare. Därutöver utgår statsanslag för bokinköp och omkostnader. Även vid dessa bibliotek är en förstärkning av arbetskrafterna och en utökning av bokinköpsanslagen av nöden med hänsyn till behovet av en intensifierad biblioteksverksamhet på landsbygden. Utredningen räknar därvid med att medel anvisas för anställande av ännu en amanuens vid vartdera landsbiblio- teket samt att anslaget till vandringsbiblioteksförråd, som för närvarande uppgår till 3 000 kronor per bibliotek, ökas till 10 000 kronor per bibliotek. Härav böra 6 000 kronor avses för bokinköp och resten för bokbils- samt väglednings— och upplysningsverksamhet. I samband därmed torde anslagsposten böra benämnas »bidrag till vandringsbiblioteksverksamhet m. nu. vid landsbiblioteken».
Om en utökning av centralbiblioteksverksamheten närmast avser en för- bättring av landsbygdens biblioteksfråga, torde en kvalitativ förbättring av
städernas och de större samhällenas biblioteksväsen kunna främjas genom att nu gällande bestämmelser rörande maximering av statsunderstödets storlek underkastades en revision. Till bibliotek inom en och samma kommun utgår för närvarande statsunderstöd med högst 10000 kronor för år. Av detta understöd har det kommunala biblioteket förmånsrätt till 7 000 kronor och studiecirkelbiblioteken till 3000 kronor. Detta innebär, att det kommunala biblioteket i kommuner "med en livlig studiecirkelbiblioteksverksamhet endast kan erhålla 7 000 kronor i statsunderstöd. Det är otvivelaktigt, att såväl be- loppet 10000 kronor som än mer beloppet 7 000 kronor _— med hänsyn till å. ena sidan penningvärdets fall och å andra sidan biblioteksväsendets succes- siva utveckling — numera är för lågt. Genom att maximibeloppet höjdes eller statsunderstödet eventuellt på samma sätt som i Danmark utan maximering utginge i förhållande till ortsbidraget, men efter en fallande skala, skulle det vara lättare. att förmå de större kommunerna till kvalitativa förbättringar av biblioteksorganisationen. Särskilt det danska systemet skulle därvid erbjuda bestämda fördelar genom att varje prestation från kommunens sida skulle resultera i en motprestation från statens, låt vara av mindre omfång. Utred- ningen har emellertid med hänsyn till sina direktiv icke ansett sig böra när- mare ingå på denna fråga. Behovet av ändrade understödsgrunder på denna punkt motiverar i sin mån den allmänna översyn av gällande bestämmelser rörande understöd åt folkbiblioteksväsendet, som utredningen i inledningen till detta betänkande förklarat sig finna påkallad. En sådan översyn torde även böra avse nu gällande föreskrifter angående bibliotekens öppethållande liksom bestämmelserna om den tid, då läsrum skall vara tillgängligt. En ut- ökning av dessa tider måste ur bildningsarbetets synpunkt anses önskvärd. Den torde även böra uppmärksamma lönesättningen för den inom folkbiblio- teksväsendet anställda personalen. En förbättrad löneställning för personalen måste betraktas som ett grundvillkor för en tillfredsställande rekrytering till bibliotekarieyrket. Möjligen torde böra övervägas, om statsverket i större ut- sträckning än för närvarande bör övertaga ansvaret för personalens avlöning.
Vad studiecirkelbiblioteken angår, har utredningen diskuterat, huruvida understöd bör utgå icke endast till bibliotek av mera allmän karaktär utan även till bibliotek med inriktning på ett eller ett par ämnesområden. Enligt gällande biblioteksförfattning äro studiecirkelbiblioteken i stort sett under— kastade samma villkor som de kommunala biblioteken; som motivering för statsunderstöd framhöll 1920 års folkbildningssakkunniga bland annat studie- cirkelbibliotekens karaktär av bibliotek för allmänheten, ej endast för en be— gränsad medborgargrupp. I enlighet med denna uppfattning ha ensidigt in- riktade oirkelbibliotek icke tilldelats statsunderstöd. I skolöverstyrelsens föreskrifter angående inspektion från central- och landsbibliotek föreskrives i konsekvens härmed, att den inspekterande vid inspektion av folkbibliotek och studiecirkelbibliotek bland annat skall verka för »att bibliotekets bokbe- stånd är allsidigt valt under tillgodoseende så vitt ske kan av de intressen, som på orten förefinnas, samt med lämplig fördelning mellan facklitteratur
och skönlitteratur». Till förmån för ett avsteg från dessa hittills tillämpade regler kan anföras, att de nuvarande bestämmelserna i enstaka fall fram- tvinga bibliotek av större omfattning än enbart hänsyn 'till vederbörande studiegrupp skulle kräva. Å andra sidan torde behovet av specialbibliotek avtaga i samma mån som centralbiblioteken erhålla ökade möjligheter att till- handahålla studiecirklarna erforderlig litteratur. Då därtill studiecirklarna enligt utredningens förslag skola erhålla understöd för inköp av grundböcker, synas övervägande skäl tala mot en ändring av gällande bestämmelser.
För att biblioteken skola kunna fylla en aktiv funktion i bildningsarbetet kräves, att bibliotekspersonalen har kännedom om folkbildningsarbetets olika grenar och om möjligt även personligen medverkat i bildningsarbete av det ena eller andra slaget. Lämplig undervisning om folkbildningsarbetet bör med hänsyn härtill lämnas vid förekommande utbildningskurser för biblioteks- personal. Som ett önskemål bör även uppställas, att bibliotekspersonalens deltagande i bildningsarbetet må kunna, om förhållandena i övrigt äro lämp- liga, inräknas i den tjänstgöring, som åligger vederbörande i egenskap av biblioteksanställd. '
Som utredningen redan framhållit i avsnittet angående folkbildningsarbe- tets anknytning till annat bildningsarbete, är det av vikt, att skolbiblioteken beredas en central ställning i skolarbetet. Som en följd härav torde nu gäl- lande grunder för understöd till skolbibliotek böra underkastas en gransk- ning i syfte att göra skolbiblioteken obligatoriska.
f) Enskilda. studier.
Det bildningsarbete, som bör bliva föremål för statligt understöd, bör enligt utredningens mening först och främst vara sådant, som bedrives i grupp. Häri ligger icke någon nndervärdering av de enskilda studierna. Av praktiska skäl torde det likväl som regel icke vara möjligt att lämna dessa något annat stöd än det som ligger i anslaget till biblioteksverksamheten. Emellertid torde enskild studerande icke under alla förhållanden böra be- rövas möjligheten att erhålla statsunderstöd för deltagande i bildnings- arbete, i första hand understöd för genomgående av korrespondenskurs. De kategorier av enskilda studerande, som därvid närmast böra komma i fråga, äro sådana som på grund av sitt arbete eller på grund av rent lokala förhål- landen sakna möjlighet att deltaga i grupparbete av ena eller andra slaget. Utredningen åsyftar därvid i främsta rummet skiftarbetare, sjöfolk och skogs- arbetare. Utredningen erinrar om att sjöfolksutbildningssakkunniga i sitt betänkande föreslagit särskilda understöd till enskilda studerande inom sjö- folket.
Som utredningen framhållit i sin framställning angående korrespondens- undervisningen, torde understöd för detta ändamål böra lämnas i mycket be- gränsad omfattning. Det bör endast utgå till personer, som ansöka om under- stöd genom något godkänt studieförbund, och uteslutande avse genomgående av korrespondenskurs. Understödsbeloppet får icke överstiga en tredjedel av
kostnaderna. Till en och samma person bör under samma är få utgå högst 25 kronor.
Det för ändamålet utgående anslaget torde böra begränsas till 10 000 kronor. Det bör fördelas av skolöverstyrelsen mellan de studieförbund som anmäla sig vilja ifrågakomma vid fördelningen. Redovisning för understödens an- vändning torde böra lämnas i samma ordning som föreslås gälla för anslagen till studiecirkelverksamheten.
g) Nya bildningsformer.
De här föreslagna stödåtgärderna för det folkliga bildningsarbetet gälla alla sådana former av detta, som spontant ha vuxit fram under de senaste decen— nierna och i praktiken visat sig svara mot förefintliga behov. Bestämmelserna angående det sätt, varpå det statliga stödet skall utgå, äro utformade så, att största möjliga frihet lämnas de olika bildningsorganisationerna. Häri ligger en garanti mot att stödet alltför hårt låses fast vid ögonblickets förhållanden. Det är av stor vikt, att stödåtgärderna kunna utvecklas i samma takt som bild— ningsarbetet självt, allteftersom praxis utformas och utvecklas inom studie- organisationerna. På så sätt får det statliga stödet möjlighet att anpassa sig efter samhällets fortsatta utveckling. Såsom tidigare framhållits är detta nöd- vändigt för att ej bildningsarbetet skall stagnera.
Det torde emellertid även vara av vikt, att stödmöjligheter därutöver ska— pas för det fria bildningsarbete, som ännu befinner sig i växande och må— hända just börjat söka sin form genom experiment. Till vissa speciella sidor av denna fråga återkommer utredningen i sitt betänkande om folkbildnings— arbetet inom musikens, konstens och teaterns område. Men även i övrigt måste det skapas möjligheter att stödja försök, som syfta till att. utvidga det folkliga bildningsarbetets område, nyrekrytera dess klientel och nyskapa dess former. Som exempel på tänkbara tendenser i dessa riktningar kan anföras: experiment med studiearbete inom sådana samhällsgrupper, vilkas arbetsför- hållanden resa särskilda svårigheter för bildningsverksamhet (skiftarbetare etc.) ', vidare sådana som syfta till att engagera t. ex. fängelsernas och vårdanstalter— nas klientel i bildningsarbetet eller använda detta i dels praktiskt, dels terapeutiskt syfte inom sjukvården (sanatorier, sinnessjukhus etc.); slutligen även sådana som vilja pröva nya till synes lovande men måhända omstridda metodiska tillvägagångssätt.
Enligt utredningens mening är det angeläget, att det statliga stöd, som utredningen finner påkallat för att på här antytt sätt motverka slentrian på det folkliga bildningslivets område, möta nya behov och stimulera till nya insatser, ges under så obundna former som möjligt. Man kan visserligen räkna med att den avsedda experimentverksamheten som regel torde taga kursens form, men även andra former kunna komma ifråga. Det årliga anslagsbehovet beräknar utredningen till 10000 kronor. Anslaget bör ställas till skolöver— styrelsens förfogande att av denna disponeras för därmed avsett ändamål.
4. Organisations- och samarbetsproblem.
a.) Studieförbund.
Som av redogörelsen ovan framgår, utgå för närvarande under åttonde huvudtiteln särskilda bidrag till vissa studieförbund för organisations- och administrationskostnader. Bidragen utgå till Arbetarnas bildningsförbund, Svenska landsbygdens studieförbund, Tjänstemännens bildningsverksamhet, Studieförbundet Medborgarskolan samt Folkuniversitetets nämnd. Därjämte åtnjuta Godtemplarorden, Nationaltemplarorden och Sveriges blåbandsföre- ning understöd för sin studieverksamhet under anslaget till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande. Under nionde huvudtiteln utgår anslag till Svenska fiskarenas studieförbund, avseende bland annat dettas bildningsverksamhet. Under samma huvudtitel utgår understöd till Jordbrukare—ungdomens förbund, men detta avser icke bildningsverksam— heten. Till Sveriges kristliga bildningsförbund utgå icke några direkta anslag av statsmedel.
1 till utredningen inkomna skrivelser ha de olika studieförbunden fram- ställt önskemål om avsevärt ökade statsbidrag till sina organisations— och administrationskostnader. Det har framhållits, att de nu utgående bidragen icke äro tillräckliga för sitt ändamål. Organisationer och förbund, som för nä1varande icke åtnjuta bidrag till sina administrationskostnader, ha fram- hållit, att även de böra erhålla bidrag för sin verksamhet.
Innan utredningen ingår på frågan om statsunderstöd till här ifrågavarande studieförbund, torde det vara skäl att närmare definiera begreppet studie- förbund. En sådan definition finnes för närvarande uppställd i samband med bestämmelserna angående statsunderstöd till folkbiblioteksverksamhet i sam- manhang med studiecirkelarbete. Enligt bibliotekskungörelsen utgår näm— ligen understöd för detta ändamål till riksförbund för biblioteks- och studie- cirkelverksamhet, vilket omfattar minst 20 000 medlemmar och vars utgifter för biblioteksändamål, bortsett från vad som täckts av eventuellt statsunder- stöd, närmast föregående arbetsår uppgått till minst 6 000 kronor. Vidare före- skrives, att riksförbunds studiecirkel- och biblioteksverksamhet skall stå under inseende och kontroll av en utav förbundet utsedd studieledare.
Enligt utredningens mening är den sålunda givna definitionen för snäv, i den mån den skulle läggas till grund för bedömande av frågan, om ett för- bund skall ha bidrag till sin studieverksamhet eller ej. Bildningsarbetets upp- delande på alltför många smärre organisationer är visserligen från en syn- punkt sett mindre önskvärt, men å andra sidan kan det icke ligga i statens intresse att tvinga in de mindre organisationerna i större, med vilka de sakna organiskt sammanhang. Utredningen har stannat vid att föreslå som villkor för att studieförbund skall kunna erhålla bidrag för organisations- och admi— nistrationskostnader, att det skall omfatta minst 10000 medlemmar, som huvuduppgift bedriva studie- och bildningsverksamhet av riksomspännande karaktär och under föregående år haft utgifter för folkbildningsarbete om minst 2000 kronor. Förbundets bildningsverksamhet skall stå under överin-
seende av en av förbundet utsedd studierektor, vars kompetens för befatt- ningen skall vara av skolöverstyrelsen godkänd. Som studieförbund må undan- tagsvis kunna godkännas organisation, som har en verksamhet av liknande karaktär och omfattning som övriga förbund utan att dock vara uppbyggd på medlemskap, t. ex. Folkuniversitetets nämnd. Även organisationer av sist— nämnda karaktär skola hava studieledare, som av skolöverstyrelsen godkänts för ifrågavarande verksamhet.
Då utredningen som villkor för statsunderstöd förutsätter, att studieför- bund som huvuduppgift skall bedriva studie- och bildningsverksamhet, inne- bär detta, att endast verkliga studiesammanslutningar skola kunna godkännas som studieförbund. Intresseorganisationer av politisk, ekonomisk eller religiös » karaktär kunna enligt utredningens mening icke ifrågakomma till under- stöd för administrationen av inom organisationernas ram bedriven bildnings- verksamhet.
Enligt utredningens mening bör varje studieförbund, som fyller de här uppställda villkoren, kunna erhålla understöd för sina organisations- och administrationskostnader. När det gäller att beräkna storleken av det stats- understöd, som bör utgå, kunna flera möjligheter tänkas. Inom utredningen i har sålunda diskuterats, om icke ett visst belopp per redovisad studiecirkel, respektive redovisat studiecirkelbibliotek borde utgå till studieförbundet. En annan möjlighet synes vara, att staten som understöd utbetalade viss del av förbundets verkliga kostnader för studieändamål. Vid sitt övervägande av frågan har utredningen stannat för det senare alternativet, som står i överens- stämmelse med den i övrigt på detta område tillämpade regeln, att stats- bidraget skall stå i relation till mottagarens egna tillskott. Enligt utrednin- gens mening bör därvid statsbidrag utgå till förbundets samtliga kostnader för studieändamål, däri inräknade kostnader för av förbundet anordnade studieledarkurser samt utgifter för av förbundet anställda distriktsinstruk- törer, respektive ämneskonsulenter. Vad angår studieledarkurserna, kan ut- redningen hänvisa till framställningen ovan angående ledarutbildningen, vad angår instruktörer och konsulenter till nästa avsnitt. Bidrag böra icke utgå till sådana ändamål, som i annan ordning äro föremål för statsunderstöd, t. ex. biblioteks- eller allmän föreläsningsverksamhet, ej heller till sådan verk- samhet, som har kommersiell karaktär, t. ex. förlagsverksamhet. Vid studie- ledarkurser bör bidrag utgå — förutom till kostnaderna för kursernas an- ordnande — till deltagarnas kostnader för resor men ej för kost och logi. Under— stödet bör principiellt utgå med 50 % av kostnaderna. Utredningen har disku- terat, om icke understödet till studieledarkurser borde utgå efter en högre procentsats med hänsyn till dessa kursers betydelse för bildningsarbetets kva- litet men icke funnit tillräckliga skäl för att tillerkänna dem en särställning. Ett undantag synes likväl böra göras för studieledarkurser för sjöfolk. I enlighet med årets riksdagsbeslut synes staten även i fortsättningen böra helt bekosta dessa kurser liksom de båda instruktörer, som för när- varande arbeta bland sjöfolket. Det erforderliga anslaget förutsättes skola
fördelas av skolöverstyrelsen, till vilken studieförbunden före juli månads ut- gång skola ingiva sina kostnadsberäkningar för det påföljande budgetåret.
Vid beräkning av det anslag, som för närvarande utgår till Arbetarnas bild- ningsförbund, har hänsyn även tagits till förbundets verksamhet som förmed- lare av föreläsningsserier. Som ovan föreslagits, bör för denna verksamhet fort- sättningsvis utgå ett särskilt understöd under föreläsningsanslaget.
Den nu tillämpade ordningen, att understöden till studieförbunden utgå. ur olika anslagsposter, synes utredningen mindre lämplig. Utredningen före- slår sålunda, att samtliga anslag för detta ändamål uppföras under en gemen- sam anslagspost: bidrag till studieförbund för organisations- och administra- tionskostnader.
b) Bildningskonsulenter.
I till utredningen inkomna skrivelser ha från olika håll framställts krav på statsunderstöd för anställande av bildningskonsulenter dels för verksam- het inom länen i anslutning till folkbildningsförbundens verksamhet, dels för verksamhet inom studieförbunden, dels slutligen för instruktions- och upp- lysningsverksamhet inom vissa ämnesområden.
Av Bildningsförbundens riksorganisation har framhållits, att länens sam- arbetsorgan i bildningsarbetet länge känt behov av en fullt kompetent arbets— kraft, som kunde helt ägna sig åt att stå till tjänst för bildningsverksamheten. Kvalificerade medhjälpare kunna emellertid ej erhållas, om ej staten träder till med avsevärda bidrag. Samma önskemål om länskonsulenter för bild— ningsarbetet har bland annat framlagts av Godtemplarordens studieförbund. Utredningen har i anslutning härtill ingående diskuterat möjligheten att inom de olika länen anställa statsavlönade tjänstemän med uppgift att anordna folkbildningskurser och i övrigt verka i folkbildningens tjänst genom anord- nande av studieledarkurser m. m. samt konferenser och föreläsningar. Vid diskuterandet av detta förslag utgick utredningen från att en dylik anordning icke skulle behöva medföra en likriktning av bildningsarbetet inom ved-er— börande tjänstemans verk—samhetsområde. Det syntes emellertid mindre lämp- ligt att staten på detta sätt direkt engagerade sig i det fria bildningsarbetet. Även om man icke behövde befara en likriktning av bildningsarbetet, torde' risk föreligga för att bildningsarbetets frihet till någon del kunde gå för- lorad. Däremot torde int-et vara att invända mot att folkbildningsförbunden erhålla understöd för en konsulentverksamhet i anslutning till folkbildnings- kurserna, och utredningen har i enlighet härmed ovan föreslagit att medel skol-a utgå för detta ändamål. Då konsulenter icke torde vara behövliga inom samtliga folkbildningsförbund, räknar utredningen med att medlen ställas till förfogande för Folkbildningsförbundet i dettas egenskap av samarbetsorgan för länens folkbildningsförbund. Härigenom erhålla folkbildningsförbunden möjlighet att i den utsträckning, som omständigheterna medgiva, i mån av behov anställa konsulenter för sin verksamhet.
Som en annan lösning av problemet rörande länskonsulenter har Lands-
190 organisationen föreslagit, att Samverkande bildningsförbunden skulle er— hålla statsunderstöd till löner åt fast anställda instruktörer med uppgift att organisera studieverksamheten inom var och en sitt område och att vara de lokala bildningsorganisationerna behjälpliga med studiearbetets planlägg- ning och utformning. Även gentemot detta förslag torde kunna framställas samma erinringar som mot det av folkbildningsförbunden framlagda.
Utan tvivel föreligger det jämväl ett starkt behov av konsulenter och in- struktörer inom de olika studieförbunden. Sådana finnas redan nu i viss om- fattning. Enligt utredningens mening förtjänar denna instruktörsverksamhet i hög grad statsmakternas stöd, men även här torde det vara riktigt, att för- bunden själva få organisera verksamheten i enlighet med de särskilda behov, som kunna göra sig gällande. I avsnittet om studieförbunden har utredningen räknat med att statsbidrag principiellt skall utgå med halva kostnaden för den konsulent— och instruktörsverksamhet, som på detta sätt organiseras inom förbunden. I anslutning till en flera gånger uttalad tankegång vill ut redningen även här framhålla, att möjligheter givetvis förefinnas för två eller flera bildningsorganisationer att gemensamt lösa konsulentproblemet inom vissa län. Likaledes torde möjlighet finnas att låta verksamhetsområdet för en konsulent omfatta mera än ett län.
Utredningen har ovan framhållit risken för överdriven centralisering och likriktning som ett huvudskäl mot en länsvis genomförd statlig konsulent- organisation. Inom vissa ämnesområden, särskilt musik, teater och konst, synes man emellertid kunna utsträcka den samverkan, som redan råder mellan de olika bildningsorganisationerna, till att innefatta även en gemensam kon- sulentorganisation. Utredningen återkommer till detta i andra delen av sitt betänkande. Även den instruktionsverksamhet, som Samfundet för hembygds- vård bedriver och som i hög grad förtjänar statsmakternas stöd, kan nämnas ' i detta sammanhang. Dessutom kunna givetvis ämneskonsulenter förekomma inom studieförbunden; så är redan fallet inom A.B.F., som har konsulenter för främmande språk, fackföreningskunskap och arbetsmarknadsfrågor. Till dessas avlöning förutsättes statsbidrag utgå i samma ordning som föreslagits för övriga av studieförbunden anställda konsulenter.
c) Samverkan inom folkbildningsarbetet.
Ett av de utmärkande dragen för svenskt folkbildningsarbete är, att det i så hög grad bygger på enskilda organisationer. Den frihet, med vilken bild- ningsorganisationerna organisera _ och böra organisera — sitt arbete, bör emellertid ha sin kompensation i en självdisciplin från organisationernas sida i syfte att åstadkomma samarbete och samordning på alla de punkter, där ett samarbete är motiverat. I utredningens direktiv understrykes också, att en samverkan mellan bildningsorganisationerna måste eftersträvas av praktiska och ekonomiska skäl. Det framhålles, att en sådan samverkan redan har kom- mit till stånd dels lokalt, dels länsvis och dels mellan riksorganisationerna: I utredningens uppdrag ingår 'att undersöka, om ytterligare framsteg kunna göras på denna väg.
Vad först det lokala samarbetet angår, förekommer sådant i ganska stor utsträckning. I fråga om föreläsningar, folkbildningskurser och biblioteks- verksamhet är dylikt samarbete föreskrivet som villkor för statsunderstöd. I fråga om de lokala föreläsningsanstalterna föreskrives sålunda, att inom kom- munen verksamma statsunderstödda folkbildningsorganisationer skola, innan föreläsningsprogrammet uppgöres, sättas i tillfälle att inkomma med förslag till föreläsningar. Samma villkor gäller beträffande föreläsningsverksamhet bedri- ven av riksförbund för studiecirkelverksamhet. Lokalavdelning av riksförbund, som erhållit understöd för anordnande av föreläsningsserie eller kurs, skall vidare, om statsunderstödd lokal föreläsningsanstalt finnes på platsen, sam— råda med anstaltens styrelse angående kursens anordnande. I fråga om folk- bildningskurserna gäller, att förening eller kursbestyrelse skall samarbeta med de statsunderstödda folkbildningsorganisationer, som äro verksamma på den plats, där kur-sen skall hållas. I fråga om biblioteksverksamheten före- skrives slutligen, att bibliotekarierna vid de inom området för en och samma borgerliga kommun arbetande statsunderstödda folkbiblioteken minst två gånger årligen skola sammanträda för överläggning om frågor, rörande vilka samverkan kan synas önsklig.
Av det samarbete, som föreskrives genom dessa bestämmelser, har särskilt samarbetet vid anordnande av folkbildningskurser visat sig uppskattat och resultatrikt. I den lokala styrelse, som anordnar dessa kurser, ingå som regel representanter för samtliga inom orten verksamma föreningar. Även av sam— arbetet inom föreläsningsverksamheten har man goda erfarenheter. Detsamma kan sägas om samarbetet på biblioteksområdet, även om man kan konstatera, att den anförda bestämmelsen långt-ifrån alltid efterföljes.
Vid sidan om detta lagstadgade samarbete existerar inom många kommu— ner en frivillig samverkan mellan bildningsorganisationerna på platsen. Den tar sig olika former och har olika konkreta arbetsuppgifter. I vissa kommuner har man lokala bildningsråd, som överlägga rörande gemensamma bildnings— frågor. Inom andra kommuner förekomma kulturnämnder eller dylikt som ett samlande organ för all inom kommunen bedriven bildningsverksamhet. Slut— ligen torde även ungdomsråden, där sådana finnas, i viss mån tjänstgöra som samarbetsorgan på folkbildningsområdet. För att undvika programkollision har man Vidare på en del håll låtit upplägga en gemensam möteskalender, vilken som regel brukat föras hOs det kommunala biblioteket.
Enligt utredningens mening bör ett lokalt samarbete eftersträvas. Det finns utan tvivel en rad uppgifter på folkbildningsområdet, som bäst lösas i samverkan. Sådana uppgifter äro t. ex. musik-, teater— och konstverk-samhet, exkursioner och studieresor m. 111. En samverkan kräves vidare för att und- vika programkollision och icke minst för lösandet av bildningsarbetets lokal- fråga. Även för genomförande av en lokal bildningspropaganda skulle ett sam- arbetsorgan vara av betydelse. Genom samarbete skulle det vidare vara möj- ligt att ordna cirkelstudier i sådana ämnen, som inom varje särskild orga- nisation endast samla så ringa intresse, att ett studiearbete i cirkelform icke
kan grundas enbart på detta. Slutligen skulle ett samarbetsorgan kunna fylla viktiga uppgifter som kommunal remissinstans och som kollektiv part vid framställningar om kommunalt stöd åt bildningsarbetet.
Man kan diskutera, om ett lokalt samarbetsorgan skall bestå av represen- tanter enbart för de inom kommunen verksamma bildningsorganisationerna eller om också de kommunala myndigheterna böra vara representerade. Alter- nativt kan man tänka sig en enbart av de kommunala myndigheterna utsedd nämnd eller att folkskolestyrelsen fungerar som kommunalt organ också för det fria bildningsarbetet. Anknytningen till skolan torde under nuvarande förhållanden få anses mindre lycklig, även om folkbildningsfrågorna givetvis ligga i linje med de frågor, som folkskolestyrelserna ha att handlägga. Vad de andra alternativen angår, torde skäl kunna anföras för samtliga. Utred— ningen är emellertid av den uppfattningen, att ett obligatoriskt organ icke för närvarande bör komma till stånd. Det synes riktigare, att behovet får växa fram av sig självt. Enligt utredningens övertygelse kommer ett sådant behov att göra sig allt starkare gällande, icke minst om utredningens förslag angående ökat statligt stöd till bildningsverksamheten blir förverkligat. Det bör därvid ligga i varje kommuns egen hand att avgöra, vilken form för sam- arbete som bäst passar kommunen. Först när större erfarenhet vunnits, torde det vara möjligt att överblicka, i vad mån några normerande bestämmelser äro erforderliga. Utredningen räknar i det avseendet med att bildningsorga- nisationerna själva skola ha sin uppmärksamhet fäst på saken och vidtaga de åtgärder, som kunna ankomma på dem.
Även om utredningen alltså menar, att ett fastare lokalt samarbete icke bör föreskrivas som villkor för statsunderstöd till bildningsverksamheten, torde nu gällande föreskrifter om samarbete i fråga om föreläsnings- och folk- bildningskursverksamhet böra utvidgas. Det synes utredningen sålunda önsk- värt, att samarbete skall söka-s icke endast med de statsunderstödda folkbild- ningsorganisationerna utan även med andra inom kommunen verksamma folk- bildningsorganisationer (t. ex. lokala bildningsråd) liksom med övriga orga- nisationer, som ha bildningsverksamhet på sitt program.
Som organ för det länsvis ordnade samarbetet tjänstgöra folkbildningsför- bunden. Som regel fungera dessa även som folkbildningskursföreningar och ha då som främsta uppgift att anordna folkbildningskurser. Vissa folkbild- ningsförbund ha därtill som uppgift att fördela landstingsanslagen till folk- bildningsverksamheten, varjämte de anordna instruktionskurser i anslutning till sin verksamhet. Enligt utredningens mening fylla dessa förbund på ett tillfredsställande sätt det behov av samarbete inom länen, som förefinnes. Förutom det stöd till folkbildningskurser, som utredningen föreslagit i annat sammanhang och vari även ingår ett visst stöd för instruktionskurser, böra folkbildningsförbunden, som tidigare framhållits, erhålla bidrag till anord- nande av konsulentverksamhet. I övrigt räknar utredningen med att erforder- liga medel skola erhållas genom anslag från landsting och i förbunden ingå- ende organisationer. '
Som samarbetsorgan för studieförbundens huvudorganisationer fungera Samverkande bildningsförbunden. I organisationen ingå de nio studieför- bunden. Annan bildningsverksamhet är däremot ej representerad. Samver- kande bildningsförbundens' uppgifter framgå av namnet. Organisationen av— ser att vara en kontaktorganisation för att undvika att olika arrangemang och aktioner kollidera och samtidigt en organisation för lösande av sådana frågor, som bättre lösas samfällt än av varje delorganisation för sig. I ut- givandet av tidskriften Folklig kultur har Samverkande bildningsförbunden en av sina huvuduppgifter. Däremot har organisationen icke fattat som sin uppgift att samordna bildningssträvandena inom de olika förbunden.
Enligt utredningens mening böra Samverkande bildningsförbunden även framgent betraktas icke som en bildningsorganisation vid sidan av andra utan som ett samarbetsorgan, som visserligen bör bland sina arbetsuppgifter kunna upptaga vissa bildningsfrågor, som de enskilda organisationerna icke lämpligen själva kunna lösa, men som för övrigt bör fungera allenast som kontaktorgan. Som utredningen närmare berör i nästa avsnitt, torde Sam- verkande bildningsförbunden icke helt kunna fylla det behov av kontakt- organ, som förefinnes, av det skälet, att organisationen icke representerar all folkbildningsverksamhet. Detta hindrar emellertid icke, att den i den gestalt, den har fått, har viktiga uppgifter att fullgöra.
I skrivelse till utredningen har Samverkande bildningsförbundens sty- relse framhållit önskvärdheten av att organisationen erhåller ett administra- tionsanslag. En sådan anordning, skriver styrelsen, komme hela folk- bildningsrörelsen tillgodo, och en viss avlastning skulle kunna ske från de olika studieförbundens redan förut hårt ansträngda ekonomi. Likaså skulle bidrag behövas till den kursverksamhet, som ordnas av Samverkande bild- ningsförbunden. Enligt utredningens mening bör ett sådant administrations- anslag icke komma i fråga. Det bör som hittills ankomma på. de i Samver- kande bildningsförbunden ingående organisationerna att finansiera sam- arbetsorganisationen med hjälp av de medel i form av bland annat statligt understöd, som dessa disponera. Utredningen har tagit hänsyn härtill vid sina beräkningar av understödens storlek. Denna syn på förhållandena ute- sluter icke, att statsunderstöd till särskilda ändamål skulle kunna utgå till Samverkande bildningsförbunden. Utredningen erinrar om att ungdoms- vårdskommittén föreslagit sådana anslag för musik— och amatörteaterverk- samheten. Till denna fråga återkommer utredningen i andra delen av sitt betänkande. Utredningen erinrar vidare om att den i avsnittet om »Nya bildningsformer» föreslagit ett årligt anslag till kurser, som avse metodiska och därmed jämförliga försök samt tillgodoseende av oförutsedda aktuella behov. Utredningen utgår från att vissa av dessa medel komma att ställas till Samverkande bildningsförbundens förfogande. Vidare förutsätter utred- ningen att understöd liksom hittills kommer att utgå till tidskriften Folklig kultur; med hänsyn till de stegrade tryckningskostnaderna och vikten av att bildningsarbetet förfogar över ett slagkraftigt, stimulerande och samlande
organ föreslår utredningen en ökning av understödet. Samma ökning bör komma den andra statsunderstödda folkbildningstidskriften, Studiekamraten, till del.
Som samarbetsorgan för föreläsningsförbund, centralbyråer och folkbild— ningskursföreningar fungerar numera Folkbildningsförbundet, som övertagit den uppgift, som tidigare fyllts av Bildningsförbundens riksorganisation, och i vilket föreläsningsförbundens riksorganisation ingår som medlem. I enlighet med vad utredningen yttrat rörande statsunderstöd till Samverkande bildningsförbunden, synes även Folkbildningsförbundet böra finansieras genom tillskott från dess olika medlemmar. Utredningens förslag om ett an- slag till förbundet för möjliggörande av en konsulentverksamhet i anslut— ning till folkbildningskurserna innebär intet avsteg från denna princip utan innebär endast, att förbundet av praktiska skäl får fördela anslaget bland de anslutna organisationerna.
Till frågan om ett rådgivande organ för folkbildningsverksamheten i an- slutning till skolöverstyrelsen återkommer utredningen i nästa avsnitt. Ett sådant organ torde jämväl komma att fungera som samarbetsorgan, även om detta av naturliga skäl endast kan ske i mycket begränsad omfattning.
d) Tillsynsmyndighet.
I utredningens direktiv framhålles, att den personliga valfriheten och det enskilda initiativet utgöra det fria bildningsarbetets livsluft. Om man bortser från den verksamhet, som utövas av skolöverstyrelsen genom bibliotekskonsu— lenterna och konsulenten för nykterhetsundervisning, framhålles det vidare, har någon fortlöpande statlig kontroll av det frivilliga bildningsarbetet icke förekommit. Det bör heller icke, heter det, för framtiden ifrågakomma att in- rätta någon statlig förvaltningsmyndighet, som skulle kringskära folkbild— ningsorganisationernas rörelsefrihet. Utredningsmännen böra emellertid med beaktande härav klarlägga, »huru det behov, som må befinnas föreligga av en sammanhållande och rådgivande instans, lämpligen bör tillgodoses för fram— tiden».
Utredningen delar i princip den uppfattning, som kommer till synes i direk- tiven. Bildningsarbetets frihet är omistlig. Genom en byråkratisering skulle- en av de viktigaste grundvalarna för det fria folkbildningsarbetet ryckas. undan. Det är likväl uppenbart, att statsmakterna ha både rätt och skyldig- het att kräva en viss kontroll rörande användningen av de förhållandevis. stora belopp, som här äro i fråga. Det har varit utredningen angeläget att hålla denna kontroll inom så snäva gränser som möjligt. Någon form av över- vakning är emellertid påkallad icke endast med hänsyn till de ekonomiska synpunkter, som statsmakterna måste anlägga, utan även med hänsyn till bild- ningsarbetets egna intressen. Om man å ena sidan vill undvika en statlig uniformering, är det å andra sidan lika angeläget att undvika den likriktning, som en alltför stark organisationsbundenhet kan innebära. Gentemot en sådan likriktning synes ett statligt inseende över bildningsarbetet erbjuda
vissa garantier. Därtill kommer, att en statlig kontroll, som beaktar bildnings- arbetets fria karaktär och förenas med en rådgivande verksamhet, synes kunna. innebära ett stimulerande inslag i folkbildningsarbetet.
De statsunderstöd, som för närvarande utgå. till föreläsningsverksamhet, folkbildningskurser, studieförbundens administrationskostnader m. m., för- delas genom skolöverstyrelsen, som i samband därmed utövar en viss kontrollerande verksamhet. Enligt utredningens mening bör skolöverstyrel- sen även i fortsättningen vara tillsynsmyndighet för det fria folkbildnings- arbetet. Med de väsentligt ökade understöd till bildningsarbetet, som utred- ningen funnit behövliga, är det emellertid tydligt, att en förstärkning av ar- betskrafterna inom skolöverstyrelsen är nödvändig, om den skall kunna fylla de krav på kontroll och rådgivning, som här ha antytts.
För närvarande handläggas frågor rörande allmän folkbildning av fjärde roteln inom skolöverstyrelsens folkskolavdelning. Till samma rotel höra ären- den angående kommunala folkskolinspektörer och överlärare, dövstumsunder- visning, folkhögskolor, specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogs— studerande, nykterhetsundervisning, skolbarnsbespisning, skolradio, skolfilm och skolsparkasseverksamhet, tidskrifter och årsböcker. Till roteln äro knutna ett undervisningsråd som rotelchef, två amanuenser, av vilka den ene, som är halvtidsanställd, är föredragande för frågor angående föreläsningar och folk- bildningskurser, samt ett likaledes halvtidsanställt e. o. kanslibiträde. De båda halvtidsanställda tjänstemännen ha under cirka tre månader om året heltidstjänst.
Enligt utredningens mening synes det angeläget, att frågorna rörande all- män folkbildning i fortsättningen handläggas av en särskild folkbildnings- rotel inom överstyrelsens folkskolavdelning. På grund av det nära samban— det mellan folkbildningsarbetet och folkhögskolorna synas även ärenden rörande dessas verksamhet böra handläggas av denna rotel. Dit torde lika- ledes lämpligen böra föras ärenden rörande nykterhetsundervisningen. Vidare torde roteln böra handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård. I detta avseende erinrar utredningen om att ungdomsvårdskommittén i skilda sam- manhang föreslagit skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet. Ärenden rörande folk— och skolbibliotek böra som hittills handläggas av biblioteksroteln. Ärenden rörande specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande torde i enlighet med skolöverstyrelsens förslag i sina framställningar till 1947 års riksdag böra överföras till läroverksavdelningen.
Utredningens förslag på denna punkt överensstämmer i stort sett med det förslag till skolöverstyrelsens omorganisation, som år 1938 framlades av sär- skilda sakkunniga. Enligt detta förslag skulle likväl — utöver folkbildnings- frågorna —— på »roteln för det allmänna folkbildningsväsendet» handläggas. ärenden rörande abnormundervisningen, i det de sakkunniga menade, att roteln eljest icke skulle bliva fullt arbetsfylld. Om utredningens förslag till understöd åt bildningsarbetet vinner statsmakternas beaktande, är en sådan lösning icke tänkbar. Med den ökning av antalet folkbildningsärenden, som.
kan emotses, och med det tillskott, som ungdomsvårdsfrågorna komma att ut- göra, torde folkbildningsroteln komma att bliva förhållandevis arbetstyngd.
Utredningen har icke anledning att närmare ingå på den ändrade arbets- fördelning inom överstyrelsens folkskolavdelning, som blir en följd av ut- redningens förslag om inrättande av en folkbildningsrotel. Den minskning av den nuvarande fjärde rotelns arbetsbörda, som folkbildningsärendenas överflyttning till en särskild rotel innebär, torde komma att till stor del upp- vägas av den ökning som är att emotse beträffande andra under roteln hörande ärenden, framför allt frågorna rörande tillsättande av överlärartjänster samt skolmåltidsverksamheten. Till roteln torde vidare kunna överföras ett antal ärenden från andra särskilt arbetsbelastade rotlar inom folkskolavdelningen. I sina kostnadsberäkningar utgår utredningen följaktligen från att fjärde roteln bibehålles, om än med viss minskning av den till roteln knutna per- sonalen.
Som chef för folkbildningsroteln räknar utredningen med ett undervis- ningsråd och förutsätter därvid, att vid befattningens tillsättande den största hänsyn tages till vederbörandes förtrogenhet med folkbildningsarbetets sär- skilda problem. Vid undervisningsrådets sida torde böra ställas två konsulen- ter för allmän folkbildning med den arbetsfördelning dem emellan, som skol- överstyrelsen kan komma att bestämma. I huvudsak beräknas den ene av konsulenterna komma att syssla med frågor rörande föreläsningar och kurser och den andre med frågor rörande studiecirklar. Utredningen har övervägt, huruvida ytterligare en konsulent borde anställas, närmast för rådgivning i anslutning till korrespondensundervisning av olika slag, men har icke funnit behovet av en sådan konsulent för närvarande tillräckligt styrkt. Under folk- bildningsroteln bör vidare ställas konsulenten för nykterhetsundervisning och nykterhetsupplysning samt folkhögskolinspektören, båda arvodesavlönade. Utredningen räknar därjämte med att en byråsekreterare knytes till roteln som biträde vid handläggningen av förekommande ärenden. Till roteln böra slutligen från nuvarande fjärde roteln överföras den halvtidsanställde av de båda amanuenserna liksom det likaledes halvtidsanställda kanslibiträdet. Dessas arbetskraft tages för närvarande i huvudsak i anspråk för handlägg ningen av ärenden rörande föreläsningar och bildningskurser. Med hänsyn till de väsentligt vidgade arbetsuppgifterna räknar utredningen med att båda befattningarna ombildas till heltidstjänster.
Med den här föreslagna organisationen av folkbildningsroteln komma i huvudsak följande ärenden att handläggas å roteln i den ordning, som över- styrelsens arbetsordning kan komma att föreskriva: allmänna organisations- frågor rörande folkhögskolan; behörighet som föreståndare och lärare vid folk- högskola; besvär över lärartillsättningar vid dylik skola; frågor om ansökning av statsbidrag till folkhögskolor; frågor om utbildningskurser för lärare vid dessa skolor; anvisningar och bestämmelser rörande stipendier åt elever vid folkhögskolor; allmänna frågor rörande folkbildningsväsendet; författningar och allmänna föreskrifter rörande föreläsningsväsendet, folkbildningskurser,
studiecirklar och nykterhetsundervisningen; godkännande av samt utgivande av katalog över föreläsare och ämnen för populärvetenskapliga föreläsningar; fastställande av verksamhetsområden för föreläsningsförbund, antagande av centralbyråer för populärvetenskapliga föreläsningar; förordnande att central- byrå skall fylla föreläsningsförbunds uppgifter; förordnande av inspektorer för föreläsningsanstalter; utdelande av understöd till föreläsningsanstalter m. m.; godkännande av arbetsplan, statförslag samt föreläsare och ämnen vid folkbildningskurser; utdelande av understöd till folkbildningskurser m.m.; fast- ställande av verksamhetsområden för folkbildningsförbund; godkännande av studieförbund; behörighet som studierektor vid studieförbund; godkännande av planer, grundböcker och lärare vid fristående studiecirklar; utdelande av understöd till studiecirkelverksamhet m. m.; utdelande av understöd till studieförbund; utdelande av understöd till enskilda studier; anordnande av studieledarkurser; utdelande av understöd till nykterhetsförbund m. 111. Här- till komma ärenden rörande allmän ungdomsvård, bland annat understöd till fritidsgårdar.
Det behov av en sammanhållande och rådgivande instans, som utrednings- direktiven omnämna, synes utredningen icke enbart kunna tillgodoses genom den föreslagna folkbildningsroteln inom skolöverstyrelsen. Enligt utred— ningens mening föreligger ett uppenbart behov av ett rådgivande och initia- tivtagande organ, så sammansatt, att det kan sägas representera hela det fri- villiga bildningsarbetet i vårt land. Något sådant organ finns icke för när- varande. Utredningen erinrar emellertid om att ett särskilt anslag för kon- ferenser mellan folkbildningsarbetets centrala organ utgick i början på 1930- talet. Det kan vidare nämnas, att den svenska sektionen av Världsförbundet för folkbildningsarbete, som tillkom 1927, från början var avsedd att i viss mån fungera som ett svenskt folkbildningsråd. Sektionens uppgift anges i stadgarna bland annat vara, »att intill dess statsmakterna beslutat upprättan- det av ett svenskt folkbildningsråd eller annat organ för samverkan inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet i Sverige anordna konferenser och all- männa folkbildningsmöten, sprida kännedom om de olika svenska folkbild- ningsorganisationerna samt verka för samarbete dem emellan». För tillfället torde emellertid sektionens verksamhet vara praktiskt taget nedlagd. Oav- sett detta synes det kunna ifrågasättas, om icke en något fastare organisation för samverkan inom folkbildningsområdet vore önskvärd. Å andra sidan är det även här angeläget att icke binda bildningsarbetet genom detaljerade be- stämmelser i ena eller andra riktningen.
För att möta det här berörda behovet av ett rådgivande organ föreslår ut- redningen, att en statens folkbildningsnämnd, knuten till skolöverstyrelsens folkbildningsrotel, tillsättes. En sådan nämnd skulle betyda ett kraftigt stöd för rotelns rådgivande verksamhet; den skulle genom att själv taga initiativ på folkbildningsområdet kunna verksamt befordra bildningsarbetets utveck- ling; den skulle kunna ingripa mot eventuella osunda tendenser, vare sig dessa taga sig uttryck i statlig byråkrati eller organisationsbunden likrikt—
ning; den skulle slutligen, om så befanns lämpligt, kunna höras i samband med att skolöverstyrelsen avgav sina riksdagspetita rörande folkbildningsfrå- gor. Det kan nämnas, att liknande rådgivande nämnder finnas upprättade i såväl Finland som Norge.
Som ordförande i nämnden bör chefen för folkbildningsroteln fungera och som sekreterare lämplig person bland rotelns övriga personal. Vad angår nämndens sammansättning i övrigt, har utredningen diskuterat, huruvida ledamöterna skola utses av Kungl. Maj:t eller av vederbörande organisationer. Med hänsyn till att nämnden skall vara ett representativt organ, har utred- ningen stannat för det senare alternativet. Följande organisationer synas böra representeras i nämnden genom vardera en representant utsedd för en tid av två år: vart och ett av de statsunderstödda studieförbunden, Föreläs- ningsförbundens riksorganisation, Folkbildningsförbundet, envar av de stats- understödda centralbyråerna för förmedling av föreläsningar, Svenska folk- högskolans lärarförening, AB Radiotjänst, Sveriges allmänna biblioteksföre- ning, Försvarsstaben, Riksförbundet för bildande konst, Amatörteaterns riksför- bund, Musikfrämjandet. Därjämte böra universiteten representeras genom en av universitetskanslern för samma tid utsedd ledamot. För varje ledamot bör i samma ordning utses suppleant.
Enligt utredningens mening skall folkbildningsnämnden normalt samman- träda endast en gång om året, varvid chefen för folkbildningsroteln har att lämna en översikt över folkbildningsarbetets utveckling under det gångna året. Om skolöverstyrelsen så finner lämpligt eller tio av nämndens ledamöter det begära, skall nämnden kunna sammankallas även mellan de årliga samman— trädena för behandling av viss fråga.
KAP. 6.
Kostnadsberäkningar.
Ett genomförande av utredningens här framlagda förslag kommer att med- föra ökningar av de nu under åttonde huvudtiteln utgående anslagsposterna: Stifts— och landsbiblioteken: Avlöningar, Skolöverstyrelsen: Avlöningar, Skol- överstyrelsen: Omkostnader, Understöd åt folkbiblioteksväsendet, Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, Understöd för anordnande av flyttande folkhögskolekurser samt Bidrag till vissa bildningsförbund för organisations- och administrationskostnader. Där- utöver kommer förslaget att medföra nedsättningar av anslagsposterna Bidrag till bildningsverksamhet bland sjömän, Bidrag till undervisnings- och upplys— ningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande samt det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till Svenska fiskarenas studieförbund. Vidare förutsätter utredningen, att sex nya anslagsposter uppföras: Reseko-stnads- ersättningar till föreläsare, Under-stöd åt studiecirkelverksamheten, Under- stöd åt universitetscirklar, Understöd för inköp av radioapparater till studie- lokaler, Understöd åt enskilda studier samt Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet m. m. Slutligen innebär utredningens förslag vissa ökningar av anslagen till universiteten. Utredningen behandlar i det följande varje anslagspost för sig i huvudsak i den ordning, som legat till grund för utredningens framställning i kap. 3 och 5.
1. Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärveten-
skapliga föreläsningar.
Av detta anslag, som för budgetåret 1946/47 uppgår till 274 800 kronor, skola under budgetåret användas högst 18 000 kronor till understöd åt central- byråer för förmedling av populärvetenskapliga föreläsningar, högst 10000 kronor till understöd åt föreläsningsförbund, högst 5000 kronor till under- stöd åt vissa anstalter och föreningar för av dem havda resekostnader för föreläsare, högst 75 000 kronor till anordnande av populärvetenskapliga före- läsningar i samband med studiecirkelverksamhet, högst 22 800 kronor till före- läsningsverksamhet inom försvarsväsendet, minst 20000 kronor till anord- nande av föreläsningar på orter, där lokala föreläsningsanstalter icke finnas, eller genom andra organisationer än dylika anstalter samt 1 500 kronor till understöd för utgivande av Tidskrift för föreläsningsverksamheten. Återstoden av anslaget är avsedd som understöd åt de lokala föreläsningsanstalterna. Under förutsättning att de nyssnämnda understöden utgå med angivna maximi- och minimibelopp, komma sammanlagt 122 500 kronor att stå till dessa anstal— ters förfogande.
Utredningen har ovan föreslagit, att understöd till föreläsningsanstalter skall utgå, med 25 kronor för varje av anstalten anordnad föreläsning intill 10 samt därutöver med 10 kronor för varje föreläsning. Om ifrågavarande be- stämmelser varit gällande under budgetåret 1944/45 skulle det erforderliga statsunderstödet ha uppgått till 169850 kronor. Till grund för beräkningen ligger antagandet, att de anstalter, som under året anordnat mindre än 10 föreläsningar, skulle till följd av understödsbestämmelsernas förmånligare ut- formning ha uppnått minimiantalet 10 föreläsningar för år. I en del fall torde så icke kunnat ske. Å andra sidan kan man räkna med en viss expansion av före— läsningsverksamheten. Utredningen anser sig på denna grund kunna beräkna det erforderliga anslaget till 170000 kronor. Härutöver skall enligt utred- ningens förslag särskild ersättning av statsmedel utgå för föreläsarnas rese- kostnader; utredningen återkommer härtill nedan.
Centralbyråernas ökade arbetsuppgifter och de låga arvoden, som utgå till de inom dessa anställda tjänstemännen, motivera en höjning av anslaget till centralbyråer. Utredningen beräknar det ökade anslagsbehovet till 16000 kronor, vilket bland annat torde möjliggöra en utökning av arbetskrafterna vid centralbyråerna i Stockholm och Lund. Ur anslagsposten bör vidare utgå anslag till Arbetarnas bildningsförbunds centralbyrå, som omhänderhar för- medlingsverksamheten för föreläsningar i anslutning till lokalt organiserat studiearbete. Enligt från centralbyrån infordrade uppgifter beräknas de årliga kostnaderna för denna förmedlingsverksamhet till 26000 kronor. Det sammanlagda anslagsbehovet för understöd åt centralbyråer skulle alltså upp- gå till (18 000 + 16 000 + 26 000 =) 60 000 kronor.
Understödet åt föreläsningsförbunden torde jämväl böra ökas. Som av redogörelsen ovan framgår, utgör föreståndarnas arvode i medeltal omkring 480 kronor. En ökning av arvodet till i medeltal 1 000 kronor synes utred— ningen motiverad. Vidare torde ett visst belopp böra avses för omkostnader i samband med verksamheten. Med utgångspunkt härifrån torde anslagsposten böra beräknas till 25 000 kronor eller i medeltal något mer än 1 300 kronor per förbund.
Anslagsposten till föreläsningar i samband med studiecirkelverksamhet, som fortsättningsvis torde böra avse föreläsningar i anslutning till lokalt organiserat studiearbete, beräknar utredningen till 110000 kronor mot nu- varande 75 000 kronor. Utredningen räknar med att ökningen skall möjliggöra, förutom någon utvidgning av verksamhetens omfattning, en minskning av de anordnande organisationernas kostnader med omkring en femtedel. Vid beräk— ningen har vidare hänsyn tagits till utredningens förslag att bildningscirkel skall erhålla rätt att i viss utsträckning anlita föreläsare.
I fråga om den nu utgående posten för föreläsningsverksamhet inom försvarsväsendet ifrågasätter utredningen icke någon annan ändring än den ökning med 300 kronor, varom skolöverstyrelsen anhållit i sina anslags- äskanden till 1947 års riksdag. Utredningen uppför alltså posten med 23 100 kronor.
För anordnande av föreläsningar på orter, där lokala föreläsningsanstalter icke finnas, eller genom andra organisationer än dylika anstalter räknar utred- ningen med ett belopp av 25 000 kronor. Utredningen förutsätter, att under- stöd till dessa föreläsningar skola utgå enligt samma grunder, som föreslås skola gälla för de föreläsningar som anordnas av de lokala föreläsningsanstal- terna, dock att understödet — frånsett resekostnadsersättning — må utgå med 25 kronor per föreläsning oavsett antalet anordnade föreläsningar.
För konferenser mellan föreläsare bör i enlighet med utredningens förslag ett belopp om 3000 kronor ställas till skolöverstyrelsens förfogande. Som bidrag till inköp av filmapparater bör vidare ett belopp av 10 000 kronor utgå till Föreläsningsförbundens riksorganisation.
Understödet för utgivandet av Tidskrift för föreläsningsverksamheten torde böra höjas från 1 500 till 2 000 kronor för att möjliggöra en ökning av tidskriftens omfång.
Ur anslaget utgår för närvarande ett särskilt belopp till under-stöd åt vissa anstalter och föreningar för av dem havda resekostnader för föreläsare. Som följd av utredningens förslag, att samtliga föreläsares resekostnader skola bestridas ur ett särskilt anslag, ifrågasätter utredningen icke under denna anslagspost något anslag för detta ändamål.
Det sammanlagda anslagsbehovet för understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, beräknar utredningen alltså till (170 000 + 60 000 + 25 000 + 110 000 + 23 100 + 25 000 + 3 000 + 10 000 + 2000 =) 428 100 kronor, vilket i förhållande till nu utgående anslag be- tyder en ökning med sammanlagt 153 300 kronor.
2. Understöd för anordnande av folkbildningskurser. I överensstämmelse med vad utredningen anförtangående benämningen å. dessa kurser, torde den hittillsvarande beteckningen å här ifrågavarande an- slagspost böra ändras på sätt som här angivits. Anslagsposten, som för budget- året 1946/47 uppgår till 90 000 kronor, torde böra ökas med hänsyn till utred- ningens förslag om understöd jämväl till kortare folkbildningskurser. Även med hänsyn till de egentliga folkbildningskurserna torde någon ökning vara motiverad. Utredningen uppskattar denna senare ökning till 10000 kronor, varigenom årligen sammanlagt 250 längre folkbildningskurser skulle kunna anordnas. För anordnande av kortare kurser (ämneskurser) beräknar utred- ningen ett belopp av 25 000 kronor, varigenom 80—160 kortare kurser skulle kunna komma till stånd. Härutöver kommer enligt utredningens förslag rese— kostnadsersättning att utgå i viss omfattning. Utredningen återkommer nedan till denna fråga. Under denna anslagspost bör även det av utredningen föreslagna under- stödet till Folkbildningsförbundet för konsulentverksamhet inom länens folk- bildningsförbund uppföras. Utredningen beräknar denna post till 30 000 kronor, vilket belopp torde kunna förslå till bestridande av halva kostnaderna för sex konsulentbefattningar.
Det sammanlagda anslagsbehovet under denna anslagspost uppgår således till (90 000 + 10 000 + 25 000 + 30 000 =) 155 000 kronor, vilket i förhållande till nu utgående anslag innebär en ökning med 65 000 kronor.
3. Resekostnadsersättningar till föreläsare. Enligt utredningens förslag skola resekostnaderna för föreläsare vid de lokala föreläsningsanstalterna gäldas av statsverket vid de föreläsningar, till vilka anslag av statsmedel utgår, dock högst 30 för varje anstalt. Med ledning av siffrorna för budgetåret 1944/45 kan antalet föreläsningar, för vilka rese— kostnaderna skola bestridas av statsmedel, beräknas till 8 500. Med utgångs- punkt från en beräknad medelkostnad av 10 kronor för varje resa erfordras för här ifrågavarande ändamål ett belopp av 85 000 kronor. Även vid de längre folkbildningskurserna skola enligt utredningens förslag vissa resekostnader betalas av statsmedel. Reseersättning bör sålunda utgå för i kurserna ingå- ende föreläsningstimmar intill ett antal av 10 per kurs. Med utgångspunkt från samma medelpris, som tidigare angivits, kan kostnaden för dessa resor beräknas till 25000 kronor. Det sammanlagda anslagsbehovet skulle alltså uppgå till (85000 + 25 000 :) 110000 kronor. Som utredningen tidigare framhållit, torde denna anslagspost böra få karaktären av förslagsanslag.
4. Understöd åt studiecirkelverksamheten. Enligt utredningens förslag skall ett visst understöd utgå till varje studie- cirkel, som fyller vissa allmänna krav. En beräkning av det erforderliga stats- understödet för detta ändamål har således att taga hänsyn till å ena sidan det antal studiecirklar, som kunna ifrågakomma till understöd, och å andra sidan storleken av det understöd, som kan komma att utgå till varje cirkel. För budgetåret 1944/45 redovisades inom de till Samverkande bildnings- förbunden anslutna studieförbunden sammanlagt 17 053 studiecirklar. Av de redovisade cirklarna. torde ett förhållandevis ganska stort antal icke ha fyllt de krav som utredningen funnit böra uppställas för erhållande av statsunder- stöd. Av redogörelsen för studiecirklarnas ämnesval framgår, att flera av de redovisade cirklarna sysslat med sådana ämnen (bordtennis, gymnastik o. s. v.), att statsunderstöd på grund av ämnets karaktär icke synes böra utgå. Andra cirklar torde icke ha fyllt kraven i fråga om antal sammankomster och antal deltagare. Å andra sidan uppvisar ett betydande antal av cirklarna såväl ett högre antal sammankomster som större antal deltagare än det minimiantal, som utredningen räknar med för understöd. Då understödet till studiecirkel- verksamheten är beroende av såväl antalet studiecirklar som antalet deltagare och antalet sammankomster, har utredningen funnit det riktigast att vid sina kostnadsberäkningar utgå från å ena sidan det antal studiecirklar, som redo- visats för budgetåret 1944/45, och å andra sidan det understöd, som lägst kom- mer att utgå till den studiecirkel av ena eller andra slaget, som uppfyller de uppställda kraven. Utredningen är medveten om att denna beräkningsgrund kan komma att leda till ett anslagsbelopp i underkant, men förutsätter, att
anslagsposten, om så skulle visa sig erforderligt med hänsyn till de anspråk, som kunna komma att ställas på densamma, kommer att justeras till ett föl- jande år.
Enligt utredningens förslag skall grundcirkel och ungdomscirkel erhålla statsunderstöd med tre fjärdedelar av lärararvodet, dock med högst 3 kronor per studietimme, med tre fjärdedelar av ledararvodet, dock med högst 1 krona och 50 öre per studietimme, med tre fjärdedelar av kostnaden för korrespon- denskurs, dock med högst 60 kronor, samt med hälften av kostnaden för studie- planer och grundböcker, dock med högst 2 kronor och 50 öre för varje med- lem i cirkeln. Studietiden skall för grundcirkel utgöra minst 24 studietimmar och för ungdomscirkel minst 16 studietimmar. I båda fallen skall antalet del- tagare vara minst 10. Då man kan antaga, att lärare i grund— och ungdoms- . cirkel icke kommer att erhålla lägre arvode än det föreskrivna maximibeloppet, skulle understödet till en grundcirkel med lärare, med en studietid av 24 'studietimmar och med 10 medlemmar uppgå till (24 X 3 + 1.0 )( 2: 50 =) 97 kronor. Även i fråga om kostnaderna för korrespondenskurserna räknar utred- ningen med det föreslagna maximibeloppet, vilket ungefärligen motsvarar me— delkostnaden för en studiecirkel vid Brevskolan med 12 deltagare. För grund- cirkel, som begagnar sig av korrespondenskurs, blir följaktligen under- stödet, ledararvode inräknat, (60 + 24 X 1: 50 =) 96 kronor. För ungdoms- cirkel med lärare uppgår understödet under förutsättning av 16 studietimmar och 10 deltagare till (16 X 3 + 10 X 2: 50 =) 73 kronor. För ungdomscirkel, som begagnar sig av korrespondenskurs, blir understödet, ledararvode in- räknat, (60 + 16 x 1: 50 =) 84 kronor.
Till bildningscirkel skall enligt utredningens förslag utgå understöd med hälften av lärararvodet, dock med högst 3 kronor per studietimme, med hälf- ten av ledararvodet, dock med högst 1 krona per studietimme, med hälften av kostnaden för korrespondenskurs, dock med högst 40 kronor samt med hälften av kostnaden för studieplaner och grundböcker, dock med högst 5 kronor för varje medlem 1 cirkeln. Studietiden skall utgöra minst 16 studie- timmar, och deltagarantalet minst 5. Bildningscirkel, som är anordnad som lärarcirkel, kommer under dessa omständigheter att erhålla minst (16 X 3 + 5 X 5 =) 73 kronor. Bildningscirkel, som begagnar sig av korrespondenskurs, erhåller i understöd, ledararvode inräknat, minst (40 + 16 X 1 =) 56 kronor. Bildningscirkel, som arbetar som diskussions- eller läsecirkel, erhåller enligt dessa grunder ett ledararvode om 16 kronor samt understöd för studieplaner och grundböcker om 25 kronor eller sammanlagt 41 kronor. Till frågan om universitetscirklarnas understöd återkommer utredningen nedan.
Som inledningsvis framhölls, äro alla de här nämnda beloppen minimi- belopp. En bildningscirkel, som är anordnad som lärarcirkel, erhåller sålunda, om cirkeln har en studietid av 24 timmar och räknar 10 deltagare, i stats- understöd 122 kronor i stället för de 73 kronor, som minimiunderstödet en-, ligt ovanstående utgör.
Med ledning av studiecirklarnas ämnesval kan man räkna med att omkring
204 25 % av samtliga cirklar äro att hänföra till grundcirklar. Av cirka 17 000 cirklar skulle sålunda 4 250 vara grundcirklar. AV dessa torde något mer än — hälften eller cirka 2 250 vara korrespondenscirklar och återstoden eller cirka 2 000 lärarcirklar. För de 2 250 korrespondenscirklarna kan statsunderstödet i enlighet med ovanstående beräknas till (2 250 X 96 =) 216 000 kronor. För de 2 000 lärarcirklarna utgör understödet enligt samma beräkningsgrunder (2 000 X 97 =) 194 000 kronor Bildningscirklarna skulle från de angivna utgångs- punkterna utgöra 12 750. Av dessa torde 4500 vara korrespondenscirklar och 4000 vara lärarcirklar. Återstoden eller 4250 cirklar kan beräknas tillhöra andra cirkeltyper. För de 4500 korrespondenscirklarna blir statsunderstödet enligt ovanstående (4 500 X 56 =) 252 000 kronor, för de 4 000 lärarcirklarna (4 000 X 73 =) 292 000 kronor och för de återstående 4 250 cirklarna (4 250 X 41 =) 174250 kronor. Det sammanlagda anslagsbehovet för de till Samver- ' kande bildningsförbunden anslutna studiecirklarna kan alltså beräknas till (216 000 + 194 000 + 252 000 + 292 000 + 174 250 =) 1 128 250 kronor.
Utöver de till Samverkande bildningsförbunden nu anslutna studieförbun- den räknar utredningen med att ytterligare studieförbund komma att god- kännas och därigenom erhålla understöd för sin studiecirkelverksamhet. Enligt utredningens förslag skall vidare understöd utgå till fristående studiecirklar. Det är givetvis svårt att bedöma, vilken omfattning denna nu endast delvis redovisade studiecirkelverksamhet kommer att få. Det synes utredningen icke osannolikt, att den kommer att vara förhållandevis betydande. Bland annat räknar utredningen med att ett icke oväsentligt antal ungdomscirklar skola komma till stånd i anslutning till fritidsgårdar och liknande institutioner. Med hänsyn till att antalet studiecirklar enbart inom de till Folkuniversitetets nämnd anslutna organisationerna samt inom Sveriges Husmodersföreningars riksförbund enligt senaste uppgifter uppgår till omkring 1 100, torde det sam— manlagda anslagsbehovet för understöd till studiecirklar även vid en försiktig beräkning icke kunna uppskattas lägre än till 1 200 000 kronor.
Det för närvarande under anslagsposten Bidrag till bildningsverksamhet bland sjömän upptagna anslaget av 2 700 kronor till främjande av studiecirkel- verksamhet ombord på fartyg torde fortsättningsvis icke böra utgå.
5. Understöd åt universitetscirklar. Enligt utredningens förslag skola som lärare i universitetscirklar anlitas docentstipendiater, som skola äga att utbyta den med docentstipendium för- enade undervisningsskyldigheten mot skyldighet att leda universitetscirkel. I samband härmed föreslår utredningen, att två nya docentstipendier skola inrättas, ett vid vartdera universitetet i Uppsala och Lund. De härav föran— ledda kostnaderna, som icke komma endast folkbildningsarbetet utan även den vetenskapliga forskningen tillgodo, kunna beräknas till (2 X 10 999 =i runt tal) 22 000 kronor. Beloppet torde böra uppföras under respektive uni- versitets avlöningsanslag. För att möjliggöra, att även läroverkslärare med docentkompetens skola kunna. anlitas som ledare av universitetscirklar, be-
räknar utredningen, att ett belopp av 6 000 kronor erfordras, varigenom fem sådana cirklar torde kunna anordnas. Som bidrag till kostnaderna för studie- planer och grundböcker vid universitetscirklar torde ett belopp av 1 000 kro— nor böra beräknas. Det sammanlagda anslagsbehovet uppgår således — bort— sett från de kostnader, som belöpa sig på de två docentstipendierna — till (6 000 + 1000 =) 7 000 kronor. Beloppet torde böra ställas till skolöver- * styrelsens förfogande.
6. Understöd för inköp av radioapparater till studielokaler. För inköp av radioapparater till studielokaler har utredningen föreslagit, att understöd skall utgå med hälften av kostnaden. Det härför erforderliga beloppet, som bör begränsas till 10 000 kronor för år, bör ställas till skolöver- styrelsens förfogande.
7. Understöd åt folkbiblioteksväsendet. Utredningens förslag innebär en höjning av det nu utgående understödet till centralbiblioteken från 10 000 kronor till 25 000 kronor per bibliotek. Då antalet centralbibliotek under budgetåret 1947/48 kan beräknas utgöra 18 under hela året och 20 från och med den 1 januari 1948, kommer anslags- behovet att utgöra sammanlagt (18 X 25 000 + 2 X 12 500 =) 475 000 kro- nor, vilket innebär en merkostnad av 285 000 kronor. Till vandringsbiblioteks- verksamhet m. 111. vid landsbiblioteken föreslås vidare skola utgå 10000 kro- nor till vartdera av de två nu befintliga biblioteken. I förhållande till nu utgående anslag innebär detta en ökning med sammanlagt 14000 kronor. Ur biblioteksanslaget utgår för närvarande understöd till tidskrifterna Folk— lig kultur och Studiekamraten. Detta bör fortsättningsvis utgå ur posten Ut- bildning av studieledare för folkbildningsarbetet m. m., vilket medför en minskning av här förevarande anslagspost med 7 000 kronor. Ökningen under denna anslagspost uppgår således till (285 000 + 14 000 — 7 000 =) 292 000 kronor.
8. Stifts- och landsbibliotek: Avlöningar.
Utredningens förslag om anställande av ännu en amanuens i lönegraden Eo 18 vid vartdera av de båda landsbiblioteken medför en ökning av avlönings- staten för dessa bibliotek med i runt tal sammanlagt 14 300 kronor.
9. Understöd åt enskilda studier. För enskilda studier bör i enlighet med utredningens förslag utgå ett an- slag av 10000 kronor.
10. Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet m. 111. Under denna anslagspost torde böra sammanföras de av utredningen äskade anslagen för utbildning av studieledare utanför organisationernas ram, för stöd åt nya bildningsformer, för pedagogisk forskning rörande folkbildnings- arbetet samt för folkbildningstidskrifter.
206 För studieledarkurser beräknar utredningen ett anslag av 15000 kronor. För stöd åt nya bildningsformer räknar utredningen med ett belopp av 10 000 , kronor. För pedagogisk forskning erfordras vidare ett belopp av 5 000 kronor. Anslaget till folkbildningstidskrifter torde böra uppföras med 9 000 kronor eller 4500 kronor till vardera Folklig kultur och Studiekamraten. Det sammanlagda anslagsbehovet under denna punkt uppgår alltså till (15 000 + 10 000 + 5 000 + 9 000 =) 39 000 kronor. Härav torde det för peda- gogisk forskning avsedda beloppet böra utbetalas till Psykologisk-pedagogiska institutet i Stockholm och tidskriftsanslagen till resp. tidskriftsredaktioner. I övrigt torde anslaget böra ställas till skolöverstyrelsens förfogande.
11. Universitetskurser i folkbildningsarbetets metodik. För detta ändamål räknar utredningen med ett belopp av 2 000 kronor eller 1 000 kronor till envar av de föreslagna kurserna. Beloppen, som avse arvode till ledarna av kurserna, torde böra uppföras under avlöningsanslagen för vederbörande universitet.
12. Bidrag till studieförbund för organisations- och administrations- kostnader. För närvarande utgår som Bidrag till vissa bildningsförbund för organisa— tions- och administrationskostnader ett sammanlagt anslag av 82 000 kronor. Enligt utredningens förslag skall till studieförbunden för organisations— och administrationskostnader utgå statsunderstöd med högst hälften av för- ( bundets utgifter för studieverksamheten, däri inräknade utgifter för av för- bunden anordnade studieledar- och instruktionskurser samt av förbunden an- ., ställda instruktörer och konsulenter. För att kunna beräkna det härför er— ' forderliga statsunderstödets storlek har utredningen anmodat de till Samver- kande bildningsförbunden anslutna studieförbunden att till utredningen in- komma med preliminära statförslag för budgetåret 1947/48, uppgjorda under förutsättning att utredningens här nämnda förslag kommer att genomföras. De ingivna utgiftsstaterna framgå av följande sammanställning, som endast upptager sådana utgiftsposter, till Vilka understöd enligt utredningens mening bör kunna ifrågakomma.
Studierektor, Studieförbund allmänna Instruktörer ' omkostnader
studieledar- kurser
134 000 226 000 81 000 441 000 20 200 5 500 5 900 31 600 23 280 — 24 730 48 010 18 500 4 000 5 500 28 000 38 000 29 000 27 400 94 400 61 000 26 000 32 000 119 000
1 550 2 000 7 170 10 700 11 700 24 000 37 000 72 700 25 000 25 000 20 000 70 000 333 210 341 500 240 700 915 410
sammma—H? wwwbssspa
Sammanlagt kunna alltså de nio nuvarande studieförbundens utgifter för bildningsverksamheten under budgetåret 1947/48 beräknas till 915 410 kronor. Statsunderstödet för förbundens organisations- och administrationskostnader skulle alltså komma att utgöra 457 705 kronor. Utöver det belopp, som i enlig— het med ovanstående sammanställning kan komma att utgå till A.B.F., torde till detta på samma sätt som nu böra utgå bidrag för anordnande av instruk- tionskurser för sjömän samt för anställande av folkbildningsinstruktörer för sjömän. Detta bidrag torde liksom under innevarande budgetår böra utgå med 17 300 kronor. Vid beräkningen av anslagets storlek bör vidare hänsyn tagas till att ytterligare studieförbund torde komma att godkännas och därigenom bliva. berättigade till understöd för sina organisations- och administrations— kostnader. Utredningen erinrar om att Folkuniversitetets nämnd redan nu åt- njuter statsunderstöd under här ifrågavarande anslagspost. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter synes anslagsposten böra uppräknas till 500000 kronor, vilket innebär en ökning med 418 000 kronor.
I samband med att kostnaderna för nykterhetsorganisationernas studie- verksamhet överföras till denna anslagspost, torde posten Bidrag till under- visnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande kunna minskas med sammanlagt 15000 kronor. Hela understödet till studieverk- samhet under denna post uppgår till 29 000 kronor; utredningen räknar med att ur anslagsposten fortfarande skola bestridas vissa kostnader för förbun- dens studieverksamhet i nykterhetsfrågor. Vidare räknar utredningen med en minskning om 5 000 kronor av det till Svenska fiskarenas studieförbund under nionde huvudtiteln utgående understödet. Det under samma huvud- titel utgående understödet till J [U.F. torde däremot icke kunna minskas, då anslagsbeloppet helt användes för förbundets klubbverksamhet och den i sam- band därmed stående centrala administrationen. Anslagsposten Bidrag till bildningsverksamhet bland sjömän torde slutligen böra minskas med det däri ingående anslaget om sammanlagt 17300 kronor till instruktionsverk— samhet bland sjömän.
I förhållande till samtliga för här ifrågavarande ändamål nu utgående understöd innebär alltså utredningens förslag en ökning av (500 000 — 82 000 — 15 000 — 5 000 — 17 300 =) 380 700 kronor.
13. Skolöverstyrelsen: Avlöningar.
Utredningens förslag om inrättande av en särskild folkbildningsrotel inom skolöverstyrelsens folkskolavdelning medför en ökning av överstyrelsens av- löningskonto. Förslaget innebär, att posten Avlöningar till ordinarie tjänste- män ökas med kostnaderna för ett undervisningsråd, två konsulenter, en byrå- sekreterare och ett kanslibiträde samt posten Avlöningar till övrig icke—ordi- narie personal med kostnaderna för en amanuens. För undervisningsrådet beräknas avlöningen efter lönegrad A30, vilket betyder en nettokostnad av 15 123 kronor. De två konsulenterna torde böra placeras i lönegraden A 24, d. v. s. samma lönegrad som skolöverstyrelsen funnit sig böra föreslå för
208 överstyrelsens biblioteks- och gymnastikkonsulenter. Om konsulentorganisa- tionen skall kunna innebära den stimulans i folkbildningsarbetet, som ut- redningen avsett, synes det vara av vikt, att lönesättningen blir sådan, att dugande krafter kunna förvärvas. Nettokostnaden för två konsulenter uppgår till 23 774 kronor. För en byråsekreterare i lönegraden A21 uppgår kostna- den till 10 226 kronor, för ett kanslibiträde i A 7 till 5 265 kronor. För amanu- ensen beräknar utredningen en avlöning .enligt lönegrad Eo 15, vilket bety- der en nettokostnad av 6 996 kronor. De sammanlagda lönekostnaderna skulle alltså uppgå till för ordinarie personal (15 123 + 23 774 + 10 226 + 5 265 =) 54388 kronor och för icke-ordinarie personal till 6996 kronor.
Enligt utredningens förslag skall i samband med den nya rotelns tillkomst en halvtidsbefattning som amanuens och en halvtidsbefattning som EO kans- libiträde indragas. De ovan angivna lönekostnaderna torde alltså böra mins- kas med (3 498 + 2 517 =) 6 015 kronor. Merkostnaden kommer följaktligen att uppgå till (54 388 + 6 996 — 6 015 =) 55 369 kronor.
14. Skolöverstyrelsen: Omkostnader. Under denna anslagspost torde böra uppföras kostnaderna för dagarvoden och reseersättningar till medlemmarna i den folkbildningsnämnd, som ut- redningen föreslagit skola upprättas i anslutning till skolöverstyrelsens folk- bildningsrotel. De årliga kostnaderna kunna uppskattas till 4 000 kronor. Den utbyggnad av skolöverstyrelsen, som utredningen föreslagit, torde vidare medföra ett ökat anslagsbehov för reseersättningar och expenser. Ök- ningen kan beräknas till respektive 7 000 och 2 000 kronor. Slutligen torde även posten för publikationstryck böra uppräknas med hänsyn till den katalog över föreläsare och föreläsningsämnen, som folkbildningsroteln enligt utred- ningens förslag har att utgiva, liksom med hänsyn till den broschyr rörande folkbildningsarbetet och de kataloger över filmer och annat material för folk- bildningsarbetet, som utredningen funnit påkallade. Ökningen kan beräknas till 8 000 kronor. Den sammanlagda ökningen under denna anslagspost upp- går alltså till (4 000 + 7 000 + 2 000 + 8 000 =) 21 000 kronor.
15. Sammanfattning. Storleken av de av utredningen föreslagna anslagen till folkbildnings- ändamål framgår av följande sammanställning. Vad anslagsposten Under- stöd åt folkbiblioteksväsendet angår, har hänsyn icke tagits till den automa- tiska stegring av posten, som är att vänta.
1946/47 1947/48 Ökning eller
minskning Understöd åt folkbiblioteksväsendet ........ 2 341 000 2 633 000 + 292 000 Bidrag till bildningsverksamhet bland sjö—
män ...................................... 25 000 5 000 —— 20 000 Understöd åt anstalter och föreningar som .
anordna populärvetenskapliga föreläs—
ningar .................................... 274 800 428 100 + 153 300 ._
1946/47 1947/48 Ok!?mg *?Ue' minskning Understöd för anordnande av folkbildnings- kurser .................................... 90 000 155 000 Resekostnadsersättningar till föreläsare, för- slagsvis .................................... 1 10 000 Understöd åt studiecirkelverksamhet ...... 1 200 000 Understöd åt universitetscirklar ............ 7 000 Understöd för inköp av radioapparater för
+ 65 000
+ + + studielokaler .............................. 10 000 + 10 000
+
+
+
+
1 10 000 1 200 000 7 000
Understöd åt enskilda studier .............. 10000 10000 Utbildning av studieledare för folkbildnings-
arbetet m. m. — 39 000 Bidrag till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader ............ 82 000 500 000
Summa kronor 2 812 800 5 097 100
39 000
418 000 2 284 300
I sammanställningen äro icke upptagna de i universitetens, stifts- och landsbibliotekens samt skolöverstyrelsens olika stater ingående beloppen. Med hänsyn till dessa anslagsposter medför förslaget följande kostnads- ökningar:
Docentstipendier vid universiteten i Uppsala och Lund .................. 22 000 Universitetskurser i folkbildningsarbetets metodik ........................ 2 000 Stifts- och landsbiblioteken: Avlöningar .................................. 14 300 Skolöverstyrelsen: Avlöningar .............................................. 55 369 Skolöverstyrelsen: Omkostnader ............................................ 21 000
Summa kronor 114669
Om man vidare tar hänsyn till de av utredningen föreslagna minskningarna av anslagsposterna Bidrag till undervisnings— och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande och Bidrag till Svenska fiskarenas studie- förbund med respektive 15 000 och 5 000 kronor, skulle ett genomförande av utredningens förslag komma att medföra en sammanlagd kostnadsökning för statsverket av (2 284 300 + 114 669 —— 20 000 =) 2 378 969 kronor.
KAP. 7.
Framtidsperspektiv.
Den bild av folkbildningsarbetets framtida gestaltning, som utredningen sökt draga upp i det föregående, kan icke äga giltighet för annat än ett jäm- förelsevis kort tidsrum. Som upprepade gånger framhållits, står folkbild- ningsarbetet i det närmaste beroende av samhällets sociala och ekonomiska struktur, ett förhållande, som tydligt ådagalägges av det fria bildningsar- betets historia. I och med att samhället förändras har man alltså anledning att räkna med mer eller mindre djupgående förändringar även på folkbild- ningsområdet. Härmed är också sagt, att en dirigering av det fria bildnings- arbetets framtida utveckling är både oriktig och omöjlig; däremot synes det vara av vikt att möjligheter skapas för en fri, i viss mån experimenterande verk- samhet, som kan följa samhällets utveckling i spåren och tillgodose de genom denna förändrade eller nytillkomna behoven. Av det nära förhållandet mellan samhälle och folkbildningsarbete följer vidare, att bestämda förutsägelser om den kommande utvecklingen ej kunna göras. Det har emellertid synts utrednin— gen påkallat att göra vissa antydningar om de utvecklingsmöjligheter, som äro skönjbara.
Det har redan i olika. sammanhang sagts, att ett förbättrat skolväsen och en förbättrad yrkesundervisning kommer att avlasta folkbildningsarbetet från mycket av det som nu tynger detsamma, och att den siffermässiga tillbaka— gång, som man måhända till en början måste räkna med, kommer att mot— svaras av en högre kvalitet.
Med förbättrade kommunikationer och förbättrade meddelelsemedel kan man räkna med att mycket av den isolering, som nu utmärker stora delar av svensk bebyggelse, kommer att försvinna. Vissa av de av utredningen fram— förda förslagen torde kunna stödja och påskynda denna utveckling. Där- igenom skulle bildningsarbetet vinna högst avsevärt förbättrade utgångs- positioner i sin strävan att komma i kontakt med alla medborgare. Med de förbättrade understödsmöjligheterna, ej minst för ledarutbildningen, kan man vidare räkna med att det skall vara möjligt att få med nya samhällsgrupper i bildningsarbetet. Man kan också tänka sig, att detta arbete skall komma att mera än nu värdesättas och utnyttjas som hjälpmedel i kampen mot vissa sociala avigsidor. Vidare torde det fria bildningsarbetet få möjligheter till en rikare differentiering och en mindre ensidigt intellektualistisk eller rent kunskapsmeddelande utformning. Till det estetiska folkbildningsarbetet åter- kommer utredningen, som ovan i olika sammanhang framhållits, i ett senare betänkande, men redan här föreslagna åtgärder, speciellt på studiecirklarnas. område, kunna tillgodose vissa behov, .ej minst då det gäller musiken.
I fråga om bildningsarbetets utbredning kan man vidare förutsätta, att de enskilda studierna med radions och korrespondensundervisningens expansion och den kommunala biblioteksverksamhetens utbyggnad komma att erhålla en mera framträdande plats än vad nu är fallet. Det är utredningen ange- läget att framhålla den understundom något förbisedda betydelsen av den enskildes bildningskamp, varom den senaste författargenerationens verk ge så många och intensiva vittnesbörd.
Utan tvivel kan man även räkna med, att ett mera stabiliserat lokalt sam- arbete kommer till stånd under den närmaste framtiden, stimulerat av prak- tiska behov. Genom förbättrade lokalmöjligheter kommer detta samarbete troligen att ytterligare stärkas. Den utveckling gentemot community centres, som i England är så starkt framträdande, har förutsättningar att finna en mot- svarighet i vårt land med därav följande ökad samverkan mellan allmänt med- borgerligt arbete och folkbildningsarbete. Den nya. kommunindelningen, som utredningen vid ett par tillfällen i det föregående berört, torde icke bli utan sin betydelse härvidlag. Över huvud torde kommuners och landstings an- svar för stöd åt det fria bildningsarbetet, redan i princip erkänt och praktiserat, få en utformning, som nära anpassas efter de speciella lokala och regionala behoven.
Den fastare organisation av bildningsarbetet, som kan förväntas bli en följd av utredningens förslag om ökat stöd till studieförbund, folkbildningsförbund m.fl. kommer med all sannolikhet att bredda och stärka basen för folkbildnings- arbetet, att medföra större planmässighet i studierna och större möjlighet till uppsökande verksamhet. Måhända kan det från vissa håll göras gällande, att risk för studieförbundens byråkratisering föreligger i och med att det rent organisatoriska i deras verksamhet får en större omfattning. Utredningen är emellertid av den uppfattningen, att denna risk avvärjes genom det fria bild- ningsarbetets egen inneboende art.
Det är utredningens förhoppning, att det stöd för studier rörande bild- ningsarbetets metoder, som utredningen föreslagit, och den anknytning till universitetsbildningen, som utredningen förordat, skall kunna främja en fort— satt utveckling av folkbildningsarbetets former och därigenom möjliggöra den förnyelse, utan vilken bildningsarbetet skulle riskera att stagnera. I den mån universiteten i sin helhet, i enlighet med traditionen från 1800—talets slut, be- trakta folkbildningsarbetet som en av sina väsentliga uppgifter, torde det fria bildningsarbetet ännu mer än hittills komma att inta en självskriven plats i bildningslivet och den allmänna kulturdebatten. I detta sammanhang vill utredningen även fästa uppmärksamheten vid ett uppslag, som har fram- förts av Carl Cederblad: att skapa en folkbildningsarbetets fria folkhög- skola. Utan tvivel är detta en framtidstanke.
Vad folkbildningsarbetets olika former angår, ha redan studiecirklarnas förmodade utveckling berörts. För föreläsningsverksamhetens del är det givetvis svårt att profetera. Sannolikheten synes likväl tala för att det allt- jämt kommer att finnas rum för en föreläsningsverksamhet, som tar sikte på
att meddela sakliga upplysningar i en icke alltför svårtillgänglig form. Där- emot förefaller det icke osannolikt, att den rent underhållande föreläsnings- verksamheten icke kommer att kunna stå sig i konkurrensen med den under- hållning, som bestås av exempelvis biografer, radio och television. -— Med all sannolikhet komma folkbildningskurserna att fortsätta sin utveckling. Såväl för brytandet av isoleringen i lokalt missgynnande orter som för ut- vecklingen av samverkan inom bildningsarbetet torde de ha en stor uppgift att fylla. Korrespondensundervisningen kan även tvivelsutan motse en ytter- ligare utveckling och torde på ännu fler sätt än hittills kunna anpassas efter det fria bildningsarbetets behov. I och med dubbelprogrammens genomförande kunna vidare radions bildande programinslag utvecklas och utvidgas, ej minst i kombination med korrespondensundervisning och biblioteksverksamhet. Ytterligare framtidsperspektiv öppnas genom radiofaksimilen, det nya tek- niska tillvägagångssätt, som medger sändning på vanlig våglängd av text och bilder, vilka med hjälp av en särskild, till den vanliga mottagaren k0pp- lad apparat kunna uppfångas och reproduceras på papper. I kombination med korrespondensundervisning kan denna metod komma att brukas på många olika sätt, bland annat för att uppehålla en fortlöpande direkt kontakt mellan studie- ledning och studiecirklar samt för att tillhandahålla visst material till illustra- tion. Med stöd av de redan i Amerika vunna praktiska erfarenheterna torde radiofaksimilen kunna ge det fria bildningsarbetet åtskilligt stöd; en förut- sättning härför är, att orternas olika studieorganisationer gemensamt kunna utnyttja en radiomottagare med tillhörande apparat för mottagning av ra- diofaksimil. Härigenom skulle det lokala samarbetet kunna ytterligare stimu- leras. På motsvarande sätt torde man böra räkna med, att televisionen kan komma att utnyttjas i bildningsarbetets tjänst.
Det råder ingen tvekan att ett fritt bildningsarbete är en väsentlig till- gång för ett samhälle, som är byggt på folklig självstyrelse. Det är ett—sam- hällsintresse att detta fria bildningsarbete får utveckla sig både kvantitativt och kvalitativt, till större omfång, större bredd, större djup. Men om denna utveckling, sådan som utredningen här sökt skissera den, skall bli samhället till gagn, måste den ske i frihet, under eget ansvar. Det är den grundsyn, som har legat bakom utredningens ställningstaganden i det föregående. Det fria bildningsarbetet måste alltjämt fortfara att vara fritt.
Bilaga 1.
Redogörelse för undersökningar rörande folkbildnings- arbetets kliente] 1945 och 1946.
Under hösten 1945 och våren 1946 företogs två undersökningar för att i vissa avseenden belysa folkbildningsarbetets klientel i Stockholm, respektive på ett antal platser ute i landet. Undersökningen i Stockholm avsåg närmast att pröva de allmänna förutsättningarna för en större dylik undersökning och de formulär, som därvid borde komma till användning. Landsortsundersök- ningen företogs på initiativ av 1944 års folkbildningsutredning; den företogs vid en så sen tidpunkt, att man inte kunde beräkna att erhålla något fullstän- digt statistiskt material men väl vissa konkreta upplysningar till belysning av det fria bildningsarbetets karaktär och ett exempelmaterial av bestående värde. Med den uppläggning undersökningarna erhöll är det naturligt, att de icke kan bli föremål för en statistisk bearbetning eller för mera ingående jämförelser på olika punkter. Materialet är dock omfattande nog för att möj- liggöra en beskrivning av vissa förhållanden förknippade med det fria och frivilliga bildningsarbetet i Sverige, och vissa av de uppgifter som lämnats kan också siffermässigt illustrera dessa förhållanden.
Stockholm hösten 1945.
Värdet av den undersökning, för vilken här redovisas, är givetvis begränsat. Det sätt på vilket undersökningen tekniskt genomfördes lämnar mycket övrigt att önska. Frågeformuläret har haft påtagliga brister och urvalet av antalet utfrågade har blivit godtyckligt. Misstagen har emellertid varit läro- rika, och experimentet torde kunna läggas till grund för kommande under- sökningar. Villigheten att låta sig enkätas var stor på alla håll. I fråga om den punkt på formuläret, som gällde de personliga upplysningarna, har endast 2 % av alla, som i övrigt svarat, lämnat blankt, 7 % har utelämnat namnet och 7,5 % svarat ofullständigt. Attityden hos den, som lämnat fram formulären, synes på denna punkt ha varit bestämmande, ty det visar sig vara en grupp- företeelse att svara anonymt.
Att närmare redogöra för principerna för urvalet eller tillvägagångssättet för formulärens behandling torde ej vara nödvändigt med hänsyn till. materia- lets knapphet. Påpekas bör endast att allt material säkerligen ej är representa- tivt. Således har svaren från A.B.F. enbart kommit från språkcirklar.
Antalet svar var: A.B.F. 225, Birkagården 19, Folkskoledirektionens frivil- liga fritidssysselsättning 156, Kursverksamheten vid Stockholms högskola 67, NKI-skolan 53, Stockholms arbetareinstitut 17, Stockholms borgarskola 110, Stockholms stadsbibliotek 104, T.B.V. 120 och truppförbandens studieverk- samhet 65. Antalet besvarade formulär var således sammanlagt 936, vilket utgör ungefär 60 % av utlämnade formulär.
En sammanställning av alla, som lämnat uppgift om sin ålder, visar att alla åldrar finnas representerade. Bortser man från ungdomen i Folkskole- direktionens fritidsverksamhet och den väl avgränsade ålderskategorien inom truppförbandens bildningsverksamhet, är det emellertid en förhållandevis liten del av deltagarna i det fria bildningsarbetet, som är under 21 år. Där— emot är åldern 21—26 år väl representerad, särskilt inom Kursverksamheten vid Stockholms högskola och Borgarskolan, då däremot nästa åldersgrupp,
födda 1910—1920, och den därpå följande, födda 1900—1910, är vanligare inom A.B.F. och T.B.V.
Mot bakgrunden av des-sa siffror bör även ses upplysningarna om civil- stånd och bostad. Sammanför man både förlovade och gifta under en grupp till jämförelse med ensamstående personer och anger även inom parentes, hur många av de gifta som har barn, så är det kanske inte förvånande, att av T.B.st deltagare 60 uppger sig vara gifta (varav 36 med barn) mot 46 ensamstående och inom A.B.F. 67 (8) gifta och förlovade mot 112 ensamstående, då däremot Borgarskolan endast har 23 (7) i förhållande till 75 ensam—stående och Kurs— verksamheten vid Stockholms högskola 18 (6) i förhållande till 22 ensamstå- 1ände.?)ååv de korrespondensstuderande är endast 20 ensamstående av till—
opa .
Uppgiften om vederbörande är inflyttad till Stockholm efter 1940 är även intressant att sammanställa med åldersuppgifterna. Inflyttad efter 1940 före- kommer i 1/4 av svaren från Borgarskolan, 1/5 av svaren från Kursverksam- heten vid Stockholms högskola, 1/6 inom T.B.V. och 1ha inom A.B.F. En jäm- förelse är också intressant i fråga om bostad. Som mindre trivsam betecknas sådan, där inneboende delar rum eller inte har tillgång till ett annat rum. Detta förhållande gäller hos Borgarskolans elever ungefär 22 %, hos Kurs- verksamheten vid Stockholms högskola 15 %, i T.B.V. 2 %, i A.B.F. 20 %. Hos de korrespondensstuderande var denna siffra hög: 26 %.
Det kan vara av intresse att jämföra dessa siffror med bibliotekspubliken, som är mindre särpräglad än klientelet inom övrigt bildningsarbete. Där var antalet ensamstående 61 mot 27 med familj; antalet inflyttade efter 1940 ut- gjorde 1/5 av hela antalet och mindre trivsam bostad noterades i cirka 25 % av antalet inkomna svar.
I svaren ingår även uppgifter om skol- och yrkesutbildning innan det egent— liga förvärvsarbetet börjar, samt uppgifter om utbildnings- eller bildnings— verksamhet efter förvärvsarbetet. För det förra fanns följande alternativ: 1 folkskola, 2 folkhögskola eller 1—2 års yrkesskola, 3 realexamen, normal- skolekompetens eller motsvarande, 4 studentexamen eller motsvarande, 5 akademisk examen eller motsvarande.
Tabellariskt blir utbildningsstandarden följande:
Antal svar Verksamhet l 2 3 4 5 225 A.B.F. .................................. 161 29 24 1 7 19 Birkagården ............................ 15 2 1 ——- — 1 56 Folkskoledirektionen .................... — (20) (9) (6) — 65 Försvaret ................................ 25 4 14 23 -— 67 Kursverksamheten ...................... 13 9 37 7 2 53 N.K.I. .................................. 36 6 8 1 1 17 Stockholms arbetareinstitut ............ 9 1 3 3 1
1 10 Stockholms borgarskola ................ 32 12 47 14 12 104 Stockholms stadsbibliotek .............. 30 6 24 31 1 1 120 T.B.V. .................................. 40 12 49 15 4 Des-sa siffror lämnar besked om vad man i allmänhet anser vara det karak- teristiska för de olika bildningsinstitutionernas publik. Förvånande är e ent— ligen endast att se hur många studenter som begagnar sig av truppför an— dens frivilliga fritidsstudier. Här liksom i det följande måste emellertid stor hänsyn tagas till fördelningen på olika studieintressen och ämnen. I fråga om bildningsverksamhet efter det förvärvsarbetet börjat får man följande all- männa intryck: Svaren från Borgarskolan tyder på stor bildningsambition och att de studerande rekryteras bland människor som redan har för vana att ta vara på sin fritid och söker sig dit för att få examina och betyg, svaren från
T.B.V. kommer främst från aktivt föreningsanslutna, som i allmänhet är bildning-sambitiösa. Kursverksamheten vid Stockholms högskola och A.B.F., N.K.I. och Försvarets fritidsarbete däremot synes även nå en hel del, som aldrig tidigare sysslat med bildande fritidsverksamhet och studier.
Dessa uppgifter kan lämpligen i ett mera fullständigt material jämföras med i uppgifterna angiven föreningsanslutning, aktivitet och -funktionärskap. T.B.V. har nära dubbelt så många funktionärer och föreningsanslutna som Borgarskolan, vars proportioner är ungefär desamma som för Kursverksam- heten vid Stockholms högskola. A.B.F. har också ett mycket stort antal för- eningsanslutna, men förhållandevis flera föreningslösa än T.B.V.
På frågan om motiven för det fria bildningsarbetet, har de olika altema- tiven fått följande sammanlagda röstetal:
för att bli mera allmänbildad (21)—321, för att bättre kunna delta i förenings- och samhällsliv (22)—54, för att kunna komma fram genom yrket (23)—340, för att förbereda resor eller annan verksamhet (24)—93, för att bli en bättre människa (25)—36,_ för att det är trevligt att träffa människor (%)—49, för att det har blivit en god vana (27) —— 30, för att det är roligt (28)—- 172, därför att jag är intresserad av detta ämne (29) ——335, av annan anledning (SO)—39.
Dessa siffror säger egentligen ganska litet när man ej vet vilket ämne, som de hänför sig till. Om man differentierar med hänsyn till olika ämnesområden får man följande tabellari-ska fördelning.
21 22 23 24 28 29 30
Allmänna ämnen 73 st... 24 9 28 10 16 32 10 Yrkesutbildande ämnen
90 st ................... 17 4 59 5 17 18 3 Hobbyämnen 141 st. 36 — 13 3 43 67 11 Språk 489 st. ............ 195 32 158 157 32 111 161 11
Gruppen allmänna ämnen i ovanstående tabell omfattar muntlig framställ— ning, psykologi, kemi och litteraturhistoria samt talteknik. Naturligt nog är det intresset för ämnet, som här dominerar bland motiven, men även hopp om framgång i yrket driver många. Och det säger sig självt, att det är denna syn- punkt, som leder bland de yrkesutbildande ämnena (stenografi, bokföring, rit- teknik, räknestickans användning och arbetsstudier). Bland hobbyämnena ligger tyngdpunkten på svaren »därför att jag är intresserad av detta ämne» och »därför att det är roligt» men ganska många (36 av 141) anger egendom— ligt nog »för att bli mera allmänbildad». Allmänbildningstanken ligger bakom i de flesta fallen inom språkgruppen, sedan kommer intresset för ämnet, yrkes- ambition samt »för att förbereda resor och annan verksamhet».
På frågan om hur de utfrågade fått reda på respektive verksamhet fanns följande alternativ:
13 genom anvisningar från goda vänner, 14 genom personlig propaganda från studieledare, föreläsare, ombudsmän, 15 genom prospekt, 16 genom affisch, 17 genom tidningsartikel eller notis, 18 genom tidningsannons, 19 genom radio, 20 på annat sätt.
Antal svar Verksamhet 1 3 1 4 15 1 6 1 T 1 8 1 9 20 225 ABF ........................ 88 59 60 — 6 7 2 3 19 Birkagården ................ 6 1 9 — — 2 1 3 156 Folkskoledirektionen ........ 3 1 45 25 2 7 1 1 1 — 65 Försvaret .................... 15 1 1 1 1 2 2 —— 4 67 Kursverksamheten .......... 22 4 21 1 3 18 — 1 53 N .K.I. ...................... 10 — 1 1 — 4 26 — 3 1 7 Stockholms arbetareinstitut 5 l 4 3 3 2 — — 110 Stockholms borgarskola . . . . 64 5 12 6 9 1 — 9 104 Stockholms stadsbibliotek . . 60 8 -— 2 5 l — 15 1 20 T.B.V. ...................... 25 32 67 6 4 —— — 1
Att sammanfatta några allmänna synpunkter är föga givande, då de olika organisationerna i sin reklam arbetar på olikartat sätt. Antecknas kan väl endast den stora betydelse, som den personliga propagandan har (se 13 och 14). Det är å ena sidan glädjande att se hur anslutmngen i hög grad sker genom denna personliga kontakt, men å andra sidan beklagligt, när man be- tänker hur det beror på en slump, om bildningsarbetet blir bekant bland all- mänheten. Att t. ex. tänka sig att detta är det sätt på vilket 60 % av Stads- bibliotekets besökare fått reda. på bibliotekets existens, är inte bara förvå- nande men pekar också på möjligheter till ytterligare reklamansträngningar. Uppenbart betyder radion i storstaden mycket litet för rekryteringen till bild— ningsarbetet. Detsamma gäller affischer, men dessa har också svårt att göra sig gällande bland de mera kommersiella affischerna. Att dra några slutsatser av svaren på 17 och 18 är kanske tveksamt, då ej alla kan skilja på annonser eller artiklar. Eljest skulle svaren visa, att effekten av annonser är betydligt bättre än av notiser.
Alternativ 20 ger möjlighet åt dem som har kommit i kontakt med bild- ningsverksamheten på annat sätt än de nämnda att. närmare ange detta. Det Visar sig här, att det ofta varit ren slump, som har avgjort saken. Många svar från Stadsbiblioteket är av denna typ »jag intresserade mig för byggnaden och läste på den att det var ett stadsbibliotek», »jag gick där förbi medan det höll på att uppföras», »ja råkade å in — och så var saken klar», »Biblio- teket ligger så nära min öostad.» ndra har på. eget initiativ tagit reda på biblioteket och för många inflyttade har det redan tidigare varit en god vana att besöka det. Ett unikt svar kommer från en person, som fått sin bildnings— törst väckt och därför sökt upp biblioteket »genom Jack Londons bok Martin Eden». Nästan samma sak föreligger i fråga om Birkagården, dit en person sökt sig »genom att jag läst skrifter av Nat. Beskow». Till Borgarskolan har någon hänvisats av Yrkesväglednin sbyrån och flera uppger att de gått i en skola, som varit inrymd i Borgarsko ans lokaler och att de därigenom fått upp ögonen för den.
Önskemålen beträffande fritidsmöjligheterna i Stockholm är intressanta. I en mängd fall kom det fram positiva förslag, som är värda att uppmärk— sammas. Lokalbristen påtalades mest. Vidare önskades bland annat större anslag för utbildande av fritidsledare, möjligheter för amatörskådespelare att få öva på, riktiga scener, t. ex. i de nybyggda folkskolorna, längre öppethål- lande av bibliotek och museer på kvällarna, »fler trevliga studielokaler, som småklubbar kunna få. hyra till överkomligt pris».
Bearbetningen av det inkomna materialet har endast skett i fråga om ett något så när fullständigt material och lägges här närmast fram som ett försök att ge några hållpunkter och typexempel t. ex. på ett bibliotek, en föreläs- ning, en cirkel samt på folkbildningsförhållandena ute i en landsbygdskom- mun och på en tätort. Materialet från övriga orter som berörts av undersök- ningen kommer endast att skymta fram i en avslutande tabellarisk översikt.
Enkäten har skett genom fyra olika formulär med någon differentiering i formuleringen med hänsyn till olikheterna i biblioteks-, föreläsnings-, studie— cirkel— och övrig bildningsverksamhet. K i la (föreläsning).
Folkbildningsundersökningen i Kila ägde rum mellan den 1 och 7 maj 1946. Av formulären kom 38 tillbaka ifyllda (30 från föreläsningar, 5 från cirklar och 2 från övrig verksamhet).
Genomsnittsåldern hos hela materialet ligger högt: 15 av samtliga svarande är födda 1900—10, 8 1910—20, 6 1920—25 och endast 4 mellan 1925 och 1930. Männen är i majoritet, 23 st., och kvinnorna är 10 till antalet. De flesta svarande har varit lantbrukare, hemmafruar, hembiträden, affärsbiträden etc.
Det övervägande flertalet (27) har folkskola, 6 med ytterligare yrkesutbildning. 11 har folkhögskola eller yrkesskola och 27 bildar sig vidare på sin fritid.
Avståndet till lokalen för bildningsverksamheten är för 12 st. ungefär 1 km, för 9 21/2 km och för 6 omkring en halv mil. -
På grund av materialets knapphet och eftersom utfrågningen skett efter verksamhetens slut har endast de mest intresserade och kvalificerade svarat. Av intresse är emellertid de svar, som inkommit i samband med en föreläs- ning med aftonunderhållning i Bygdegården. Ämnet: Vi och våra grannar (nordiskt ämne) och föreläsaren, ortens kyrkoherde, synes ej ha inneburit ett särskilt urval av föreläsnin spubliken, ty de flesta har på blanketten ändrat från singularis till »de före äsningar jag åhört» och har i övrigt låtit svaret gälla för föreläsningar i allmänhet. Av 60 närvarande har endast 30 svarat och då föreläsningar på platsen samlat ända upp till 300 åhörare får man anta att urvalet innebär överbetoning av intresserade och kvalificerade deltagare. Detta framgår även av uppgiften om utbildning efter förvärvsarbetets början. Inte mindre än 25 anmäler att detta förekommit. Om man graderar denna bild- ningsverksamhet och som mycket god betecknar sådan där i genomsnitt någon kurs eller cirkel frekventerats varje år, befinns 7 tillhöra denna kategori. 10 tillhör dem, vars utbildning efter påbörjat förvärvsarbete kan sägas vara god, d. v. s. innebära ett antal mer omfattande kurser eller cirklar oberoende av vilken tid som förflutit. 8 däremot har haft en mindre god utbildning, d. v. s. endast någon enstaka och mera begränsad studieansträngning. 11 meddelar också att de för närvarande deltar i studiecirklar, 10 följer radions undervis- ning, 4 läser per korrespondens och 5 brukar gå på bibliotek. 23 av de 30 redo- visar också en i övrigt kvalificerad fritidsverksamhet. Hela 24 är förenings- anslutna och till större delen aktiva inom föreningslivet (13 är funktionärer) och 28 kommer med mycket klara önskemål beträffande fritidsmöjligheterna i Kila-trakten. Man kan misstänka att de särskilt uppmanats att fylla i denna punkt men knappast så, att några svar lagts i vederbörandes mun. Därtill är önskemålen en alltför rik provkarta på en lantbrukskommuns fritidsbehov. En sammanställning är belysande: '
Större anslag till praktisk och teoretisk studieverksamhet. Flera och bättre möjligheter för landsbygdens ungdom att få. tillgång till högre skolundervisning (resebidrag, inackorderingskostnader m. m.). Större anslag till föreläsnings- och
kursverksamheten. Minimigränsen för erhållande av statsbidrag bör sänkas, eme- dan landsbygden ej kan åstadkomma samma stora deltagarantal vid t. ex. före- läsningar som städer och andra tätorter. Anslag av kommun till ungdomsledare. Kurs i sömnad, vävning och finare matlagning. Anslag till bibliotek, så att någon ny bok kan hamna även på landsbygden. Gymnastik- och samlingslokal i varje by. Studielokal med scen för amatörteater. Studielokaler i samma hus som skolan. Studiecirkellokal. Anslag till samlingslokalernas förskönande genom anskaffande av konstverk m. m. Mera kommunalt intresse för idrottsföreningarna. Billigare bussresor till staden för att komma i åtnjutande av dess bildningsmöjligheter. Anslag till studieresor utomlands.
Föreläsningarna synes vara välorganiserade med lockande notiser i tid- ningarna: inte mindre än 24 har fått reda på föreläsningarna på detta sätt. Anledningen till att de svarande kommit till denna föreläsning om ett nor- diskt ämne synes vara en blandning av allmänbildningsintresse (15) med speciellt intresse för just detta ämne (8) samt behovet att få avkoppling (9) och få träffa människor (6). 19 bor också nära föreläsningslokalen (mindre än 21/2 km), men 5 st. bor längre än en mil. Att observera är ett arrendatore- par i 40-årsåldern, båda föreningsaktiva och studieintresserade, som tycks ha förflyttat si 14 km av rent bildningsintresse. De övriga tre, som har mer än en mil til föreläsningslokalen, är lantbrukare och deras hustrur. De upp- ger alla avkoppling och trevnaden att få träffa andra människor som motiv.
R 0 nn 9 b 3; (studiecirklar).
Enkäten i Ronneby med omnejd har givit 76 svar från olika studiecirklar och skulle därför kunna lämna vissa upplysningar om cirkelverksamheten i och kring en mindre svensk stad. Emellertid kan materialet i vissa avseenden ej ge några hållpunkter, t. ex. i fråga om motiven till studierna, när man ej vet vilka studieämnen det är fråga om i de olika cirklarna. Den jämna för— delningen av svaren på de olika motiven tyder emellertid på att cirklarna representera ett urval av olika studieämnen: Avkoppling och förströelse: 23. Trevligt att träffa människor: 20. För att komma fram i mitt yrke: 18. För att bättre kunna delta i samhällsliv: 19. Allmänbildning: 35. Intresse: 35. Borträknas cirklarna vid Blekinge flygflottilj, där sällskaps- och avkopplings- momentet ej synes spela någon roll men där »för att komma fram i yrket» 8 gånger nämnes, blir bilden av orsakerna till studierna mera pregnant. In— tresset för ett visst ämne, allmänbildningssträvan samt en känsla av samhälls— nyttan med studierna parar sig med synpunkten, att de ger avkoppling och social trivsel.
Att studiecirkeln lockar en viss intellektuell elit, framgår av sammanställ— ningen av medlemmarnas skolunderbyggnad; observeras bör då, att det gäller en tätort. Endast folkskola 42, överbyggnad (d. v. s. folkhögskola, högre folkskola, yrkesskolor upp till 2 år) 24, realexamen eller motsvarande 17, annan utbildning 16. Dessutom redovisar ej mindre än 70 att de haft utbild- ning sedan förvärvsarbetet påbörjats. Även här bör måhända cirklarna inom flygflottiljen frånräknas, då dessa har ett särskilt kvalificerat klientel: folk— skola 10, folkhögskola m. m. 11, realskola 5, annan utbildning 4, utbildning efter förvärvsarbetet 26. Ej mindre än 15 av flygsoldaterna bedriver kor— respondensstudier och 10 frekventera-r truppförbandsbiblioteket. I övrigt bör de naturligtvis ej medräknas vid en översikt av åldersfördelningen, då 23 av dem är födda 1925—30. Åldersfördelningen bland övriga deltagare blir:
_ 1900 — 1910 — 1920 _— 1925 — 1930 st. 8 st. 14 st. 17 st. 6 st.
Därav följer också att antalet gifta är mycket litet: 28, varav 22 är föräldrar. Inte mindre än 32 är föreningsfunktionärer, en uppgift som väl stämmer med andra uppgifter om deltagarnas kvalifikationer. Endast 12 av samtliga 76 uppger sig följa radions undervisning.
Till övriga utmärkande drag för studiecirkelverksamheten kan nämnas, att ytterligt få bor på längre avstånd från studie(cirkel-)lokalen. Rekryteringen har i 45 fall av 76 skett genom propaganda från studieledare och ombud och inte mindre än 29 personer uppger, att de fått sitt st-udieintresse väckt utan— för skolan, mot endast 10, som angivit skolan (obsl därmed avses även folk- högskolan) som den plats där deras studieintresse väckts. Västerås (bibliotek och studiecirklar).
Arbetarinstitutets bibliotek. 193 svar. Undersökningen företogs mellan den 27 april och 11 maj.
Besökarna utgör ett representativt tvärsnitt genom stadsbefolkningen. Som det även har visat sig på andra håll dominerar männen bland biblioteksbesö- karna (117 mot 75 kvinnor).
Utbildningsstandard liksom yrkesfördelning hos de svarande spänner över ett mycket stort område. I fråga om skolunderbyggnad, uppger de flesta (77) enbart folkskola, men 18 av dessa har dessutom gått igenom folkhögskola eller 1—2—års yrkesskola. 59 har realexamen. Men även de högre examina är väl representerade: 27 har avlagt studentexamen och inte mindre än 21 har akademisk examen. 38 uppger sig ha gått igenom kortare yrkeskurser och 84 redovisar frivilliga fritidsstudier.
Att arbetare och ingenjörer är i majoritet är inte förvånande i en sådan industristad som Västerås. För övrigt är de allra flesta yrken representerade. Biblioteket är centralt beläget, det framgår av att inte mindre än 111 uppger, isitt1 delbara har omkring en km dit. 66 har omkring 21/2 km och 4 uppger en
a vmi .
På frågan hur de har fått reda på biblioteket, svarar 123, att goda vänner givit dem uppslaget. Övriga propagandamedel tycks ha haft mycket liten be- tydelse. Bland motiven för besöken dominerar längtan efter avkoppling och förströelse (146). 100 uppger att det är ett intresse och 87 vill bli mera all- mänbildade. Ett mindre antal vill ha litteratur om sitt yrke.
Biblioteksbesökarnas övriga bildningsverksamhet är inte särskilt om- fattande. 39 går på föreläsningar och 27 bedriver konstnärlig hobbyverksam- het i någon form. 24 deltar i studiecirklar, 25 läser per korrespondens och 27 följer radions undervisning. Dessa siffror är förhållandevis mycket låga i be- traktande av att 193 svar avgavs.
107 är föreningsanslutna, men det gäller i de flesta fall yrkesföreningar, som inte kräver någon aktivitet från medlemmarnas sida. Endast 41 är funk- tionärer. De flesta önskemålen går i samma riktning. Man vill ha ett större och bättre bibliotek med rymliga läsesalar, något som är förklarligt med hän- syn till att majoriteten söker avkoppling på biblioteket.
De studiecirklar som undersökts i Västerås är för få att ligga till grund för
. några allmänna slutsatser men två omnämnas därför att de är lyssnargrupper.
Radiocirkel kring »Den svenska jorden». A.B.F. 12 deltagare. 9 närvarande. 9 svar.
De 9 herrarna har folkskolunderbyggnad och 5 av dem har dessutom folkhög- skola, 4 av dem är födda mellan 1910 och 1920 och de övriga är jämnt fördelade över åldersregistret. De flesta av dem är trädgårdsarbetare, en kontorist och f. d. jordbrukare och en hemmason. 6 är ensamstående, 3 är gifta och 2 har barn. 6 av dem har omkring 21/2 km att förflytta sig till Arosgården, där cirkeln arbetar;
de bor således i stadens utkanter. En studieledares propaganda har drivit dem dit (6) och de vill bli mer allmänbildade genom dessa studier, men det är samtidigt ett intresse hos dem. 3 av dem brukar besöka bibliotek på sin övriga fritid och 2 läser per korrespondens. Alla har fått studieintresset väckt utanför skolan och föreningsanslutna är de alla utom 2. Inte mindre än 6 är funktionärer.
Radiocirkel med 9 svar. Ämnet: »De stora arbetarskildringarna». 9 herrar (arbetare, en journalist, en studieledare) och en dam (hembiträde), av vilka de flesta är födda 1900—1910 och bara en efter 1920 har kommit samman genom en energisk studieledares påverkan. Allmänbildningsintresse samt intresse för ämnet och önskan att göra en insats i förenings— och samhällsliv är motiven. 2 har folkhögkola och en yrkesskola, de övriga folkskola. Alla utom en använder fritiden till studier. De går på blibliotek, följer radions undervisning och ett par läser per korrespondens. Alla har fått studieintresse väckt efter skolan och alla är föreningsanslutna (3 funktionärer).
Ö 8 t e r 1; åla (bibliotek, föreläsningar, studiecirklar).
Enkäten i Östervåla ägde rum mellan den 28 april och den 5 maj 1946. 68 formulär har kommit tillbaka ifyllda.
Av de svarande är 30 kvinnor och 38 män. Åldersfördelningen är ganska intressant. Tyngdpunkten ligger så lågt som mellan 15 och 20 år (20 st.) och inte mindre än 11 är födda efter 1930. Endast 6 är i åldern mellan 20 och 25 år medan däremot 13 är 25—35 år, 10 är 35—45 år och 5 är över 45 år.
Den största yrkesgruppen utgöres av snickare, snickeriarbetare och snickeri- lärlingar (15). De övriga yrkena fördelar sig sålunda: jordbruksarbetare (8), husmödrar (6), hembiträden (6), affärsbiträden (5), typografer (4), övriga (16). 7 formulär ha icke angivit yrke.
Huvudparten av de tillfrågade har folkskoleutbildning, varav 3 med på- byggnad av kortare yrkesutbildning. 3 har folkhögskola och en handelsskola. Den högsta skolutbildningen representerar 3 personer med realexamen. Efter skoltidens slut och jämsides med förvärvsarbete har inte mindre än 47 arbetat vidare i studiecirklar och kurser.
Dessa siffror utslagna på de olika bildningsgrenarna ger följande resultat:
Bibliotek.
9 svar har kommit in från 2 bibliotek: Östervåla folkbibliotek (5) och Bjurvalla logebibliotek (4). Åldersfördelningen är ganska jämn. Samtliga biblioteksbesökare var män, de flesta jordbruksarbetare, ett par snickare, ett bankbiträde; några har inte uppgivit yrke.
Föreläsningar.
8 personer hade fyllt i formulären, som skickades hem till föreläsningspubliken, eftersom föreläsningarna vid tiden för undersökningen redan hade upphört i Östervåla.
De flestas (3) födelseår ligger mellan 1920 och 1925. Ingen är yngre. 2 är födda 1910—20, en 1900—10 och en före 1900. Endast en kvinna är med i sam- lingen, en folkskollärarinna. Männens yrken: typografer, jordbruksarbetare, folk- skollärare, mejeriföreståndare.
Studiecirklar: se nedan.
Övrig bildningsverksamhet.
Denna kategori omfattar i Östervåla en hushållskurs med 16 deltagare och en musikcirkel med 9.
Åldrarna på dessa 25 personer fördelar sig ganska jämnt. 11 är födda 1925—30, och 5 ännu senare. En person är född före 1900, 2 1900——10, 4 1910—20 och 2
1920—25. I hushållskursen går 8 kvinnliga deltagare och 11 manliga. De flesta är hembiträden, husmödrar och hemmadöttrar, men även snickare och affärsbiträden deltar. Samma yrkesindelning gäller i stort sett för musikcirkeln, där kvinnorna dominerar med 5 mot 3 män.
Skolunderbyggnaden är folkskola utom i två fall. En har yrkesskola och en real- examen. Endast två har ytterligare yrkesutbildning. 20 studerar frivilligt jämsides med arbetet. .
Materialet från Östervåla har en mycket ojämn fördelning. Studiecirklar och kurser är väl representerade, men endast 9 svar från biblioteksbesökare och 8 från föreläsningsverksamheten. Detta ger helt säkert en oriktig bild av folkbildningsarbetet på orten, vilket beror på att dessa verksamhetsformer under denna tid på året har dödsäsong samt på att klientelet är svårare att nå. och få att mangrant besvara formulären. De 9 biblioteksbesökarna utgör ett så skiftande material, att någon bearbetning inte kan komma i fråga. Detta gäller även för föreläsningspubliken. De få svar man här fått, kommer från en relativt ung men mycket kvalificerad grupp. Det kan emellertid vara av kuriositetsintresse att se vilken hög folkbildningsstandard man möter hos en föreläsningspublik. De åtta personerna var:
En anonym ung man (f. 1920), som bakom sig har två årskurser på folkhögskola, som tillhör akivt 5—6 föreningar, i en del som funktionär och som sedan 1938 studerar per korrespondens, följer radions undervisning och deltar i kurser och studiecirklar.
En folkskollärare (f. 1906) med folkhögskola, lantmannaskola och seminarium samt ett flertal fortbildningskurser. Ägnar sin fritid åt föreningsverksamhet, är medlem i 6 föreningar och funktionär i flera, bland annat föreståndare för föreläs- ningsföreningen.
En jordbruksarbetare (f. 1925), som har gått igenom lantmannaskola samt en cirkel i föreningsteknik. Han både leder själv och deltar i studiecirklar sedan 1943 och är ansluten till 4 föreningar. Bland sina många uppdrag är han ordförande i S.L.U:avdelningen på platsen.
En typograf (f. 1917) med folkskolunderbyggnad. Har på fritid besökt bibliotek, studerat per korrespondens och har bland annat läst matematik och esperanto. Ägnar sin fritid åt studier.
En annan typograf (f. 1920) med 6 månaders folkhögskolkurs och en lika lång yrkeskurs bakom sig, som läser och gymnastiserar på fritiden och är medlem i 3 föreningar.
En mejeriföreståndare (f. 1888), som gått i mejeriskola och studerat handels- ämnen per korresPondens. Har ända sedan 1904 varit bildningsintresserad och är bland annat bibliotekarie på fritiden. Önskar ett kommunalhus med studie— cirkelrum.
En folkskollärarinna (f. 1912) med seminarium och diverse fortbildningskurser, läser och följer radions undervisning samt deltar i föreningsliv på fritiden, är styrelsemedlem i fyra föreningar samt ledamot av nykterhetsnämnden.
Av större intresse är emellertid att i Östervåla närmare betrakta en studie- cirkel som med god anslutnin arbetar vidare i början av ma'. Först en karakteristik av studiecirkeln så an den framträder i frågeformu ären.
Det gäller en studiecirkel i engelska ordnad av IOGT, som lockat 37 del- tagare och delats upp i två grupper. 26 personer var närvarande, när formu- läret lämnades fram, och samtliga har besvarat frågorna. 8 snickare med lär- lingar är i majoritet, 5 är hemmafruar, 5 hemmadöttrar och söner och hem— biträden, 4 affärsbiträden, en maskinist, en trädgårdsmästare, en jordbrukare och en grovarbetare. Cirkeln är ur yrkessynpunkt rätt brokig. Åldersfördel-
ningen är egenartat symmetrisk med hälften äldre än 25 år och hälften yngre än 25 år. 7 är födda 1900—1910, 4 1910—1920, 7 1925—1930 och 4 efter 1930 samt 2 före 1900. Man bör observera att åldern 20—25 år saknas alldeles.
I ett avseende är emellertid gruppen fullständigt homogen såtillvida att ingen har annan skolunderbyggnad än folkskola — vilket dock ej innebär, att den som slutat skolan 1945 och den som gjort det 1918 har samma förkun- skaper. Olikheterna framträder också tydligt, när man märker, att hälften av de utfrågade redovisar frivilliga studier sedan för-värsvarbetet börjat. Dessa är att finna bland de äldre, av vilka 11 är gifta och 9 har barn. 19 meddelar, att de är föreningsanslutna och 10 är funktionärer samt 16 uppger att de har andra fritidssysselsättningar. 16 talar om att de på sin övriga fritid helt eller delvis ägnar sig åt sport och friluftsliv. Detta gäller såväl manliga som kvinn- liga deltagare och tyder på en ovanlig allsidighet i rekryteringen. Propa- gandan har huvudsakligen varit av personlig karaktär, 12 har fått anvisning på cirkeln genom vänner och bekanta, 12 genom en studieledare och endast 3 genom tidningsnotis. Den personliga påverkningen torde väl också vara det både vanligaste och effektivaste sättet att nå intresserade inom ett litet samhälle. På detta sätt har man nått inte mindre än 17 personer, som ej till- hör IOGT. Cirkeln har emellertid ett centralt läge — 18 har den inom en kilometers räckhåll.
Särskilt intressant är det att ta del av motiven för detta intensiva studium av engelska i Östervåla. Statistiskt fördelar de sig på upplysningarna: 6 av- koppling och förströelse, 4 för att det är trevligt att träffa människor, 1 för att komma fram i yrket, 5 för att bättre kunna delta i förenings— och samhälls- liv, 17 för att bli allmänbildad, 14 för det är ett intresse. Ingen läser engelska ur nyttosynpunkt och endast en antyder en förhoppning att i framtiden få resa utomlands. Det är allmänbildningssynpunkten som dominerar och intres- set för ämnet. Man kan förutsätta att även intresset för studier över huvud taget spelar en roll; i ett mindre samhälle är möjligheterna till val av olika studieämnen ej så stora.
Till denna bild av bildningssträvandena och deras utbredning bör fogas uppgiften, att ej mindre än 12 bland övrigt studiearbete uppger att de följer radions undervisning samt att 9 har konstnärlig hobbyverksamhet. Blott en läser per korrespondens och 3 besöker bibliotek.
S M 7 a h a m m ar (bibliotek, föreläsningar, studiecirklar).
Enkäten i Surahammar har givit ett ganska omfattande material. 230 svar har kommit in. Materialet ger en god bild av folkbildningsarbetet i sin helhet i ett större industrisamhälle, om man bortser från att svaren från före— läsningsverksamheten på grund av tekniska svårigheter blivit så få (endast 11) och denna verksamhet sålunda ej kan jämföras med biblioteken med 64 svar, cirklarna med 85 svar och övrig verksamhet med 65 svar. Surahammars folkbibliotek. 90 utdelade formulär, 69 besvarade.
Formulären har lämnats ut till biblioteksbesökarna den 23 och 26 april. Det är övervägande män som söker sig hit (55). Endast 13 av besökarna är kvinnor. Biblioteket tycks vara livligt besökt i allmänhet; antalet rör sig om 100 i genom- snitt. Ändå är det inrymt i trånga lokaler, och läsrum saknas. Men biblioteket är välförsett, omkring 6 000 band, och det tycks vara ett värdefullt komplement till det stora och livaktiga bildningsarbetet i Surahammar.
Utbildningsstandarden är givetvis också mycket skiftande inom detta tvär- snitt av befolkningen. Av de 69 svarande har 54 folkskola, 13 folkhögskola eller yrkesskola och 4 realexamen. Endast två redovisar ytterligare yrkesutbildnings-
kurser. 12 uppger frivilliga fritidsstudier, men blanketterna verkar på denna punkt mycket ofullständigt besvarade.
Biblioteket besöks nästan lika mycket av gifta (28) som av ensamstående. 24 av de gifta har barn. Man får en stark känsla av att det framför allt är de, som har sämsta läsmöjligheter i hemmet, som söker sig till biblioteket. Inte mindre än 28 uppger, att de inte kan utöva sina fritidsintressen i bostaden. Mot denna siffra framstår behovet av läsrum ännu starkare.
Arbetarna dominerar starkt bland biblioteksbesökarna (47). För övrigt kan man knappast urskilja några bestämda grupper, möjligen husmödrar (5) och konto- rister (4). Inte mer än 5 behöver förflytta sig mer än 1 km för att komma till biblioteket.
Motiveringen för besöken är i de allra flesta fall behovet att få avkoppling och förströelse (16). Det är också i många fall goda vänner, som har lockat dem hit. Sålunda tycks biblioteket i Surahammar ha blivit en ersättning för en fritidsgård.
Även andra drivkrafter finns för biblioteksbesöken. 27 uppger, att det är ett intresse, 19 söker sig dit för att bli mer allmänbildade och 5 söker litteratur för att förkovra sig i sitt yrke. Den rent intellektuella drivkraften tycks inte vara. så stark som behovet att ha någonstans att ta vägen och träffa bekanta.
Många av dessa människor bedriver också annat studiearbete. Inte mindre än 15 följer radions undervisning. 12 går på föreläsningar och 12 studerar per korres- pondens. Endast 9 besöker studiecirklar, och det är nog ganska betecknande, att de allra mest kvalificerade cirkeldeltagarna i allmänhet inte tillbringar sin tid på biblioteken. Det är så att säga ett mellanskikt man finner här. Eliten har fullt upp med eget studiearbete och föreningsuppdrag, och de inte studieintresserade söker sig inte heller hit.
Siffran för föreningsanslutningen bland biblioteksbesökarna (45) verkar vid första anblicken stor, men ser man närmare på formulären, märker man, att en stor del (22) endast är passivt anslutna till fackföreningar och andra samman— slutningar, som inte kräver några ansträngningar av deltagarna, t. ex. Svenska turistföreningen. Till föreningar, som har sin verksamhet förlagd till platsen och som tar tid och krafter i anspråk av sina deltagare, kan man t. ex. räkna Unga örnar, I.O.G.T. och Kooperativa kvinnogillet. Föreningsanslutna i denna mening är 17, och 11 är funktionärer av något slag. Någon verklig föreningspamp åter- finner man inte bland de svarande.
Föreläsningar.
11 svar. Formulären delades ut till de trogna föreläsningsbesökarna. Verk— samheten för terminen var nämligen redan avslutad. Därför får man ta med i beräkningen, att endast de verkligt intresserade har gjort sig besväret att lämna tillbaka formulären ifyllda.
Svaren kommer från fyra kvinnor och sex män. Genomsnittsåldern måste be- tecknas som hög. Ingen enda är född efter 1920, 6 däremot 1910—1920, 3 1900 —1910 och 2 före sekelskiftet. Dessa siffror motsvarar åldersuppgifterna på före- läsningspu'blik från flera andra håll. De trogna besökarna, och det måste ju vara sådana som gör sig besväret med dylika formulär, finner man sällan bland ung- domen. Att det är den mera stabila delen av befolkningen framgår av att alla utom en är gifta och sex av dessa gifta har barn. Kvinnorna är samtliga husmödrar, men det finns inte två män med samma yrke. Där finns läkare, kontorist, labora- toriebiträde, bruksarbetare, reglerare, ombudsman och platsredaktör. Utbildnings- standarden måste betecknas som mycket god.
Motiveringen för bildningsarbetet är nog också rätt typisk. 6 bedriver studier för att bättre kunna delta i förenings- och samhällsliv, alla 11 vill bli mera all— mänbildade och 5 uppger att det är ett intresse.
Deras uppgifter om övrigt bildningsarbete säger också mycket om dem. 6
deltar i studiecirklar, 3 läser per korrespondens, 2 följer radions undervisning och 2 bedriver musikalisk och en konstnärlig hobbyverksamhet.
Samtliga har goda studiemöjligheter i hemmet och inga stora avstånd till stu- studielokalerna.
Önskemålen för fritidsverksamheten förtjänar att citeras in extenso: Ett studiehem, där det även finns möjlighet till förströelse. Centrala lokaler för bibliotek och bildningsverksamhet, bättre lokaler för inomhusidrott. Ett stu- diehem, där bildningsverksamheten kunde centraliseras, samt lokaler för yrkes- undervisning. Bättre lokaler för bibliotek och läsesalar i anslutning därtill. Ung- domsgård! Vidgad propaganda — allmän och personlig, framför allt det senare. Man borde uppbjuda alla krafter för att få studier och kunskapsinhämtande mera lustbetonat! — för att nå desto flera!
Studiecirklar.
Totalantal deltagare 116. 85 svar. Då det är fråga om relativt små grupper ger en siffermässig jämförelse ej samma utbyte som ett studium av grupp för grupp. Grupperna skiftar betydligt med hänsyn till ämnesval och rekryte- ringsformer.
En av Surahammars S.D.U.K. anordnad cirkel, den s. k. SSU.-kursen. Det är fem män, tre äldre vana och kvalificerade fackföreningsrepresentanter med många års frivilligt studiearbete bakom sig och två ungdomar, som slutade skolan förra året. De åtskiljas även i sin fritidsverksamhet; de förra idrottar och ägnar sig åt föreningsarbete, de senare uppger läsning av böcker samt biobesök.
De har rekryterats på olika sätt, men alla utom en uppger, att de bildar sig för att bättre kunna delta i förenings- och samhällsliv. Undantaget är en svetsare, som genom kursen hoppas komma fram i sitt yrke och för övrigt är intresserad därför att det ger honom tillfälle till räkning. Samtliga är ensamstående och för— eningsanslutna.
En av socialdemokrati-ska kvinnoklubben ordnad diskussionsgrupp kring »Gammal och ny familj» (KHF)
Genomsnittsåldern hos dessa kvinnor är ganska hög, endast en är född mellan 1910 och 1920, majoriteten mellan 1900 och 1910 och två är födda på 90-talet. Alla 8 är gifta och har barn (4 har 2, 4 har 1 barn). Endast en synes vara ruti- nerad i fritidsstudier. Hon har börjat 1927 och har 8 studiecirklar samt en kurs på Brunnsvik bakom sig. Av de övriga är det tre som har börjat 1940 att in- tressera sig för fritidsstudier och deltagit sedan dess i ett mindre antal cirklar. Dessa är också eller har varit föreningsfunktionärer. 4 debuterar i och med denna cirkel. I övrigt är samtliga förtegna om sina fritidssysselsättningar (troligen huvudsakligen hushållsarbete). Endast 3 meddelar, att de brukar besöka före- läsningar. Alla tillhör dock Socialdemokratiska kvinnoklubben, och dessutom är flera med i en tuberkulosförening och i Röda korset. Alla har kommit med i denna cirkel genom en energisk studieledares personliga propaganda. Intresset för ämnet, behovet av allmänbildning samt att bättre kunna delta i samhälls- och förenings- liv har samtliga angivit som motiv jämte avkoppling samt trevnaden att träffa människor.
A.B.F:s nybörjarcirkel i engelska.
Detta är en ungdomlig cirkel med 6 flickor och 2 herrar, där den äldste är en 34—årig trädgårdsarbetare och de övriga samtliga under 20 år (ej mindre än 3 är i 15—årsåldern). Men det är ambitiösa ungdomar, där alla utom en redovisar stu— dieverksamhet, fastän det bara är något år sedan flera slutade skolan. De har också kommit samman på olika sätt, en genom studieombud, 3 genom anvis- ningar från goda vänner, en genom en tidningsnotis samt 3 på eget initiativ, d. v. s. genom förfrågan eller vetskap om att en cirkel brukar hållas. Motiveringen
är allmänbildning och i fyra fall även för att komma fram inom yrket (2 kontors- och laboratoriebiträden).
A.B.F:s fortsättningskurs i engelska.
Åldersfördelningen mellan de fyra damerna och två herrarna är jämn mellan 19 och 49 år. Två husmödrar, en modist, ett affärsbiträde, en bagare och en plåt- slagare har här träffats för att fortsätta studiet av engelska. Endast plåtslagaren och en av husmödrarna har tidigare bedrivit mera kvalificerat studiearbete, men modisten har folkhögskola som påbyggnad på folkskolan. De båda förstnämnda samt bagaren är de enda föreningsanslutna. Gemensamt för alla är det utpräg- lade intresset för ämnet (»önskan att kunna läsa en bok på engelska», »se filmer utan att behöva läsa den svenska texten», »alltid önskat att lära mig ett språk»).
Konsumtionsföreningens grupp i propagandafrågor.
De 9 herrarna i cirkeln är förhållandevis till åren komna: 3 är födda före sekelskiftet, 4 1900—1910, en 1910—1920 och en senare. Med ett par undantag är samtliga grundligt självlärda herrar med imponerande meritlistor av cirklar, kurser, korrespondensstudier samt ekonomiska, sociala, fackliga och kulturella förtroendeuppdrag. Alla uppger, att de börjat dessa frivilliga studier utan att där- till ha inspirerats av skolan. Anledningen till att de har kommit samman synes ha varit en energisk studieledare, ett visst intresse för detta studieämne samt framför allt synpunkten att de härigenom bättre kan delta i förenings- och sam- hällsliv. '
Konsumtionsföreningens cirkel i »Kvinno- och samhällsfrågor».
De flesta av dessa damer är födda före och omkring 1900 samt en enstaka född 1918. 9 är husmödrar, en sömmerska och en slöjdlärarinna och samtliga har fri- villiga fritidsstudier att uppvisa i en för övrigt imponerande omfattning. De går även gärna på föreläsningar och 8 av dem följer radions undervisning. De flesta är också medlemmar av det kooperativa kvinnogillet och ett par dessutom inom andra föreningar, men endast några har haft egentliga uppdrag inom förenings- livet. Endast en är ogift och 8 är mödrar. Motiven för denna grupps tillkomst är huvudsakligen att söka förbättra förmågan att vara aktiv i förenings- och sam- hällsliv, men även trevnaden att få träffas och få en smula avkoppling i hushålls- arbetet anges.
A.B.F:s kurs för handelsarbetarförbundet i praktisk räkning.
Kursen, som har 4 damer och 5 herrar, har alla åldrar med tyngdpunkt på 20 —25-årsåldern, de flesta ensamstående. Samtliga är kontors— och affärsbiträden, som med frivilliga studier skaffat sig allmänbildning och yrkeskunskap i mycket stor utsträckning med undantag för de två yngsta, som ännu ej kommit i gång med studieverksamhet. Övriga fritidsstudier förekommer just nu ej i större ut- sträckning. Några går på föreläsningar, några studerar per korrespondens och tre spelar piano. 5 har föreningsarbete på fritiden. De har rekryterats till denna kurs från vänner och bekanta. Motivet för studierna är hos samtliga yrkesutbildning.
Arbetsledareförbundets cirkel i deklaration.
Medelåldern bland de åtta herrarna som svarar är hög. 4 är födda före 1900 och endast en efter 1910. Det är ett ytterstkvalificerat sällskap av förmän, verk- mästare och laboratorer, som alla studerat sig fram inom folkbildningsarbetet till sina ställningar med endast folkskola som grund. Alla är gifta och familjefäder men ännu föreningsaktiva och inte mindre än 5 fortsätter fortfarande sin utbild— ning per korrespondens. De har rekryterats genom ett studieom-bud och anledning till studierna är allmänbildningsintresse i förening med intresse för uppgiften och med baktanken att det gör dem bättre rustade för förenings- och samhällsliv.
Kommunistiska arbetarkommunens cirkel i kommunalkunskap.
I denna grupp svarar en kvinna och fem män, tre födda före 1900, en mellan 1900 och 1910 och två mellan 1910 och 1920. Samtliga är väl bevandrade i politik; sålunda redovisar samtliga en studiecirkel i socialism, men även cirklar i eko- nomi, kommunalkunskap, föreningskunskap uppges av flera. Motivet är också en- tydigt: samtliga vill förbereda sig för en aktiv insats i förenings- och samhälls- liv, en betonar att han i egenskap av kommunalfullmäktige, en annan att han som socialist har behov av dessa kunskaper. Samtliga är också i egenskap av för- enings- eller samhällsaktiva väl kvalificerade för dessa studier. De brukar gå på bibliotek och föreläsningar och följa radions undervisning. Rekryteringen har skett genom ombud och prospekt. Ingen anser sig ha fått studieintresset väckt genom skolan.
Unga örnars ledarcirkel i ungdomsledarfrågor.
Denna cirkel har tillkommit genom ett beslut inom föreningen Unga örnar, och deltagarnas motiv är att bättre kunna fylla en uppgift i förenings- och samhälls- liv (bli bättre ungdomsledare). Samtliga medlemmar är födda mellan 1925 och 1930. Hälften är flickor och hälften pojkar. Det är ambitiösa ungdomar, som genom Unga örnar fått sitt bildningsintresse väckt och som förutom en sjukvårdskurs i Unga örnars regi redovisar yrkesbetonade kurser eller kurser av idrottskaraktär (orientering, segelflyg). De flesta är också unga föreningspampar. Många av dem idrottar på fritiden, men läser gärna per korrespondens, går på bibliotek och föreläsningar eller är med i bokcirklar. Alla bor i studielokalens närhet och har goda hemförhållanden. En mycket homogen grupp, där de flesta är affärs- eller kontorsbiträden, men där finns också en cykelreparatör, en modellsnickare och en kullagerarbetare.
A.B.F:s cirkel i livsåskådningsfrågor.
Denna cirkel har en brokig sammansättning med en jämn åldersfördelning från en 60-årig skolvaktmästare till en 25-årig montör. I övrigt är en folkskol- lärarinna, en småskollärarinna, en slöjdlärarinna, en kyrkoadjunkt, en bruksarbetare och en avsynare med. Bildningsstandarden är också varierande. Alla har erfarenhet av eirkel- och fritidsstudier, både av mera yrkesbetonad karaktär och i livsåskåd— nings- och mera allmänna frågor. De flesta synes ha ett visst intresse för kristen— dom. I övrigt frekventerar deltagarna föreläsningsverksamheten. De flesta har också erfarenhet av föreningsaktivitet. Rekryteringen har skett genom studie- ledare och goda vänner.
Övrig bildningsverksamhet. Totalantal deltagare 87, inkomna svar 44. Kurs i yrkesritning (128 timmar).
I denna kurs deltar 9 män, samtliga metallarbetare med undantag för ett kon- torsbiträde. Denne är bara 15 år gammal, en arbetare är 16 år och de sju övriga ungefär i 30-årsåldern. Motivet är här naturligtvis yrkesutbildning, men någon antyder enbart- intresse samt allmänbildningsintresse. Deltagarna är med undan- tag av de båda ungdomarna mycket kvalificerade.
Surahammars arbetarsångkör.
Det är fråga om en manskör med 19 deltagare födda mellan 1900 och 1920 samt 3 deltagare födda efter 1920. 19 är gifta och 16 familjefäder. Samtliga är olika slags metallarbetare vid Surahammars bruk. Det tycks vara en trivsam kamratsammanslutning, dit man går för avkoppling (19) och för att träffa be— kanta (7). 10 uppger också att det är ett intresse att sjunga. Rekryteringen har också skett genom goda vänner (8) och ett studieombud (5). Deltagarna är här i allmänhet kvalificerade fritidssysslare och fritidsstuderande. Endast fem har ej
bedrivit utbildningsverksamhet efter förvärvsarbetets början. Alla är fackförenings- anslutna men tillhör även åtskilliga andra föreningar. 11 är eller har varit funk- tionärer.
S.D.U.K:s teatercirkel.
Deltagarna, en dam och 5 herrar, är i 20—30-årsåldern. De har kommit sam- man genom personlig propaganda för att få avkoppling, träffa människor, all- mänbilda sig och därför att det är ett intresse hos dem (samtliga motiveringar har fått fyra röster). Deltagarna består av 2 frisörer, 2 svarvare, en mejerielev och en byggnadsarbetare. 2 är vana vid frivilligt studiearbete, men i övrigt synes samtliga ha kvalificerade fritidssysselsättningar.
En cirkel i teckning och målning.
Deltagarna, 4 män (svarvare, 2 målare, laboratoriebiträde) och 7 damer (hus- mödrar samt 2 laboratoriebiträden) är jämnt fördelade i åldern från födelseåret 1899 till 1932. De har med två undantag inte tidigare sysslat nämnvärt med fri- tidsstudier. Att teckna och måla är deras enda och stora hobby (åtminstone 7 av dem redovisar på detta sätt). Några upplyser om att de läser samt studerar språk, men annars dominerar hemarbete och radiolyssnande. Endast 5 är föreningsan- slutna, d. v. s. med i sådana föreningar, som fordrar aktivitet (lotta-kår, kommu- nistisk arbetarkommun). Motivet är genomgående intresse för ämnet (11) samt önskan att få avkoppling (8). Propagandan har varit personlig, gått genom om- budsman och en tidningsartikel.
Kvinnoklubbens sångkör.
Sångkören är sammansatt av gifta husmödrar med ett undantag (ett affärs- biträde) med tyngdpunkt i åldershänseende på 25—35-årsåldern. Endast 2 har tidigare haft egentliga fritidsstudier. Ser man på deras nuvarande fritidssyssel- sättningar, märker man, att dessa hos de få, som svarat, består av läsning och lyssnande på radio. Detta är väl också karakteristiskt. Föreningsanslutningen med undantag för passiva föreningar förekommer endast i ett fall; ett par har prövat på föreningsuppdrag. Motivet för deltagande i kören är i första hand att det är ett intresse, i andra hand att det är en avkoppling. Rekryteringen har skett genom personlig propaganda (vänner och studieledare, bland annat genom ett anförande på ett klubbmöte).
Enskilda korrespondensstuderande (4 st.).
De fyra männen är alla i relativt överordnad ställning: 3 är förmän och en faktor. De har alla ett flertal utbildningskurser bakom sig, huvudsakligen per korrespondens, och en av dem har folkhögskola dessutom. De studerar nu yrkes- kurser för att komma vidare och även av allmän-bildningsintresse. Intresset för studier har i samtliga fall väckts utanför skolan. 2 av dem är föreningsfunktio- närer, den ene i en idrottsförening och den andra i en bostadsförening. Den se- nare ägnar sin fritid åt »studiet av aktuella artiklar i samhällsfrågor och av litteratur, som rör mitt yrke». 3 av dem är födda mellan 1900 och 1910 och den fjärde 1917. Endast den yngste är ogift — de andra har ett barn var. Samtliga har goda möjligheter till studier i hemmet.
Individuell undervisning i fiolspelning inom A.B.F. (5 st.).
5 män, av vilka 2 är födda mellan 1900 och 1910, en 1925—1930 och en se- nare. Den femte har inte yppat, hur gammal han är, men det framgår av formu- läret i övrigt, att han både började förvärvsarbete och frivilliga studier 1945 och därav kan man sluta, att han just slutat folkskolan och troligen är omkring 14 år. En har folkhögskola bakom sig, de andra bara folkskola. Yrkena är affärs- chef, laboratoriebiträde, målare och affärsbiträde. De flesta (3) har börjat spela på goda vänners inrådan, de övriga 2 har påverkats av studieledare. Huvud—-
228 motivet är i samtliga fall intresset för musik. 2 av dem går även på bibliotek och en läser per korrespondens. De ägnar det mesta av sin övriga fritid åt musik.
Alla är föreningsanslutna men ingen är funktionär. 2 uppger, att deras intresse för musik väckts utanför skolan.
Folkbildningsundersökningen i Surahammar företogs mellan den 20 och 30 april 1946. Publiken var mycket enhetlig, men det är vad man kan vänta av ett så utpräglat industrisamhälle som Surahammar. Metallarbetare domi— nerar kraftigt, men även brukstjänstemän och laboratoriepersonal, butiks- och kontorsanställda är representerade i formulären. Bostäderna tycks vara väl samlade, ty mycket få bland de tillfrågade uppger lång väg till studielokalen.
De önskemål för fritidsverksamheten, som kommit fram i formulären, pekar tydligt på två stora vitala behov: ett ordentligt bibliotek med läsesal samt en fritids- eller ungdomsgård.
bDet siffermässiga resultatet av undersökningen framgår delvis av följande ta ell:
Bibliotek Cirklar Övrig verksamhet Föreläsningar Summa
Antal svar .................... 69 85 65 11
Utbildning efter förvärvsarbetets påbörjande mycket god ................ god .......................... mindre god obefintlig ....................
F örenin gsanslutning
1900—1910 1910—1920 1920—1925 1925—1930 1930 ........................
Män ............................ Kvinnor ........................
Rekrytering genom vänner och bekanta ........ studieledare ................ affisch prospekt ....................
Motiv avkoppling .................. samhälls- och föreningsliv.. allmänbildning .............. intresse för ämnet ..........
Schemat kräver en förklaring å vissa punkter. Det första avsnittet avser bildningsambitionen. (Obs.! Bibliioteksformulären är föga enhetligt besva- rade.) För att få en mera nyanserad uppfattning av den har följande diffe- rentiering gjorts: mycket god bildningsambition kan den person sägas äga., som bedrivit studier nästan varje säsong. Detta framgår, om man ställer året, då vederbörande började sitt förvärvsarbete, i relation till antalet cirklar och kurser han har gått igenom sedan dess. Nästa steg är god bildningsambition. Det innebär ett mindre regelbundet, mera ens1di t studium. Mindre god ambition har den, som någon gång gästspelar i cirk arna. Och till den sista kategorien, obefintlig, räknas de som inte upppgivit något under denna punkt eller t. ex. en enda sömnadskurs under de sist-a 25 åren.. Vidare medräknas ej dem, som just börjat förvärvsarbetet och om vilka intet särskilt går att avläsa.
En annan punkt, som behöver kommenteras, 'är den om föreningsanslut— ningen. Siffran 0 anger medlemskap i självklara föreningar, som inte kräver någon aktivitet från medlemmarnas sida. Hit kan räknas föreningar som S.T.F. eller Nationalföreningen mot tuberkulos etc. 1 betyder, at-t veder- börande är aktiv medlem i någon förening på platsen, t. ex. I.O.G.T. eller Unga örnar, d. v. s. föreningar med flera sammankomster per säsong. Den som dessutom är funktionär i en aktiv förening, får siffran 2. 3 tillkommer endast föreningspampar, som är aktiva och funktionärer i flera föreningar, d. v. 5. de som bär up föreningslivet på platsen.
Ser man på materla et i dess helhet, märker man först, att männen domi- nerar i bildningsarbetet, 158 mot 70, men detta sammanhänger dels med att högre gifta åldrar är rikt företrädda, dels med att medelklassen, inom vilken damerna är de mest bildningsambitiösa, ej är nämnvärt representerade.
Åldersfördelningen styrker det allmänna intrycket, att folkbildnin sarbetet vanligen ej har sådana former, att det lockar till sig ungdomen. Ett ö at antal svar från föreläsningsverksamheten skulle säkerligen betyda ytterligare för- skjutning mot de högre åldrarna. Endast biblioteket tycks nå alla ålders- grupper. Detta gäller även i särskilda fall studiecirklarna. Inom detta mate- rial faller 14 av 16 födda mellan 1925 och 1930 på två cirklar, en nybörjar- cirkel i engelska samt en ungdomsledarcirkel. Det är förvånande, att övrig verksamhet: teater, sång, musik etc. ej heller i nämnvärd grad drar ungdomen till sig.
Bortser man från de få och därför troligen mest kvalificerade deltagarna i föreläsningsverksamheten är det tydligt, att cirklarnas publik är en verklig elit av människor, som troligen ofta från början spontant sökt sig mot studier och mot cirkelns sociala kontakt. Därpå tyder den synnerligen omfattande utbild- ningen efter förvärvsarbetets påbörjande som man där noterar och den stora föreningsaktiviteten. Det senare kan också vara en följd av det förra. Det är de som studerar, de kunniga, som fått förtroendeuppdragen inom förenin- garna. Ibland är det också så, att det är de föreningsaktiva, som känt behov av kunskaper och som ibland genom föreningens stöd kunnat skaffa si kun- skaper genom att delta i kursarrangemang, konferenser, studieledar- eler in— struktörskurser eller som stipendiater genomgå folkhögskola. Denna korrela- tion antyder en växelverkan.
Den övriga bildningsverksamheten (sångkörer, teatercirklar etc.) har en be- tydligt vidare rekrytering. Men sifforna rörande uppgifter om utbildning efter förvärvsarbetets påbörjande samt uppgifterna om den relativt ringa för- eningsaktiviteten bland bibliotekets besökare tyder liksom den jämna ålders- fördelningen på att biblioteket tycks nå den bredaste publiken. Detta be— styrkes också av uppgifterna om motiven för besöken: avkoppling och för- ströelse dominerar som skäl. Det är då förvånande, att biblioteket inte tycks använda sig av eller har fått resultat av någon form av extensiv reklam utan
att de flesta fått reda på bibliotekets existens genom anvisningar från vänner och bekanta. Studieledarnas och den personliga propagandans roll för cirklar och grupper belyses av siffrorna för dessa bildningsformer.
Fördelningen av röster i fråga om motiven för bildningsverksamheten med 108 röster på intresse för ämnet eller för studier, 89 på avkoppling och för- ströelse, 66 på uppgiften att det främjar förmågan att delta i förenings— och samhällsliv samt 60 på allmänbildning ger säkerligen en god bild av driv-, kraften till bildningsarbetet i ett avancerat industrisamhälle.
Bland övriga allmänna synpunkter bör här också antecknas hur många som uppgivit att de fått sitt studieintresse väckt utanför skolan. Det är hela 114 mot 37, som anger motsatsen. Uppgifterna kompletteras i de flesta fall med upplysningar, att föreläsningar, ungdomsverksamhet eller annan bildnings- verksamhet varit inspirationskällorna till det fria studie— och bildningsarbetet. Man får av dessa uppgifter en föreställning om den klyfta som tycks finnas mellan skola och fritt bildningsarbete på en ort, där det senare vuxit ut till den omfattning som det här är fråga om.
Sammanfattning.
Som redan framgått lånar sig detta'material ej till en statistisk bearbet- ning. Ehuru över 1 600 svar kommit in, varav cirka hälften från Stockholm och hälften från det övriga Sverige, kan man inte ens utan vidare göra en jämförelse mellan svaren från Stockholm och svaren från landsorten. Som framgår av nedanstående tabellariska sammanställning av åldersfördelning och utbildningsstandard hos de tillfrågade ger exempelvis bibliotek i lands— orten och i Stockholm i stort sett samma resultat, men man måste då hålla i minnet, att landsortens siffror domineras av biblioteket i en så stor stad som Västerås. Den enda anmärkningsvärda skillnaden i fråga om åldrar mellan Stockholm och det övriga landet synes vara att Stockholm har betydligt yngre deltagare i bildningsarbetet, men detta kan mycket väl tänkas sammanhänga med att materialet i Stockholm kommer från institutioner, som erbjuder ung- domen lämpliga bildningsmöjligheter såsom Kursverksamheten vid Stock- holms Högskola och Stockholms Borgarskola, till vilka det inte finns mot- svarigheter i landsortsmaterialet. Den påpekade åldersdifferensen framträder även om man för Stockholm borträknar Folkskoledirektionens frivilliga fri- tidsverksamhet med dess speciella klientel. I denna sammanställning fram- träder också vad som redan tidigare påpekats, att biblioteken synes ha den jämnaste åldersfördelningen, men att under vissa omständigheter (inom folk- skolornas fritidsverksamhet, speciella ungdomscirklar, truppförbandens bild- ningsverksamhet) även studiecirklar och hobbyverksamhet kan ha en lika jämn åldersfördelning inom sitt klientel. Överhuvud är ålderskategorien födda 1920—1930 väl representerad.
Sammanställningen av utbildningsstandarden hos de tillfrågade ger ett in- tryck av att Stockholm skulle ha en betydligt mer kvalificerad publik än lands- bygdens studiearbete, men detta sammanhänger med urvalet av bildningsinsti- tutioner (Borgarskolan. T.B.V. och Kursverksamheten vid Stockholms Hög— skola). Proportionerna torde emellertid väl motsvara de allmänna befolk— ningsproportionerna inom stockholmsbefolkningen mellan dem som endast har folkskola som underbyggnad och dem som fått vidare utbildning. En mellanställning har Västerås, som även skulle kunna sägas ha stadens olika »utbildningsklasser» väl representerade, då däremot den övriga landsorten uppvisar en bild, som knappast svarar mot den genomsnittliga sammansätt- ningen av befolkningens allmänna utbildningsstandard. Men å andra sidan är
Övrig bildnings-
Bibliotek Föreläsningar Studiecirklar verksamhc t
Stock- Lands- Stock- Lands- Stock. Lands— Stock- Lands- holxn holm orten holm holm orten
Åldersfördelning. ——1900 ............. . . . . . ' 4 31 9 3 1900—1910 ................ ' 22 86 ' 28 23 1910—1920 ' 19 147 66 32 1920—1925 12 161 34 10 — 57 40 15 — 23 64 10
505 241
Utbildningsstandard.
Folkskola .................. 184 152 905 Folkhögskola eller yrkesskola ' 63 46 25 197 Realexamen 75 — 132 17 50 304 Studentexamen ............ 27 — 50 —— 16 127 Akademisk examen ........ 21 6 — 2 44
Summa 363 17 55 435 262 1 577 Frivilliga fritidsstudier . . . . 143 14 48 293 242 88 993
där bildningens »medelklass» och »överklass», d. v. 5. personer med real- skola, respektive studentexamen och akademisk examen bakom sig, så pass ringa att den ej räcker till för att liksom i Stockholm bilda egna och mera kvalificerade grupper. Detta förhållande korrelerar emellertid inte med upp— gifterna om den frivilliga utbildning och bildning som förvärvats sedan för— värvsarbetet börjat. I detta hänseende är landsortsundersökningens publik överlägsen den publik som Stockholmsundersökningen mött. Men där finns likväl ett sammanhang. De små möjligheterna till skolbildning har säkerligen skapat ett starkare behov av frivilliga fritidsstudier på landet.
Sven Björklund.
Bilaga 2. Folkbildningsarbetet i England.
I. Allmänt om folkbildningsarbetet.
1. Folkundervisning och folkbildning är för närvarande föremål för ett utomordentligt stort intresse i England. I allmänhet återföres detta på den nationella självprövning kriget förorsakat. Visserligen förbereddes en om- fattande reformering av det engelska skolväsendet redan före kriget, men den nya lag rörande hela undervisningsväsendet, som antogs 1944, och som be- räknas vara i stort genomförd 1946, innebär på många punkter långt Vid- sträcktare och långt mera djupgående förändringar än som någonsin tidigare ifrågasatts. En annan anledning till det ökade folkbildningsintresset menar man sig spåra i den sociala revolution England nu faktiskt genomgår. Hand i hand med strävandena hån mot större social utjämning går en målmedveten verk- samhet för ett höjande av de bredaste folkskiktens kulturella standard. Organisationer och institutioner med folkbildning på sina program inrikta sig på fullständigt nya förutsättningar för sin verksamhet. Parollen lyder: »Make a fresh start in the reconstruction period». Den folkbildningsverksamhet, som bedrivits inom krigsmakten under kriget, har uppenbarligen givit mycket goda resultat. Man bereder sig nu på att tillvarata det intresse som väckts bland soldaterna och flerstädes har man också lyckats att få med dessa i kurser och studiecirklar. Också här spåras agitationen för »en ny tid», »en ny ordning», »nya—bättre-människor».
2. Det frivilliga bildningsarbetet inordnas i det allmänna undervisnings- väsendet på ett långt mera organiskt sätt än hos oss. Den nya skollagen inne- håller uttryckliga direktiv för de lokala skolmyndigheterna rörande deras uppgifter i fråga om »adult education». Skolmyndigheterna skola således underrätta sig om önskemålen inom de folkliga organisationerna rörande kurser och föreläsningar och i samverkan med dessa —— och med universitetens folkbildningskommittéer — söka tillgodose dessa önskemål. Påfallande är också den respekt, med vilken det frivilliga folkbildningsarbetet i alla sam- manhang behandlas. Förbindelsen med universiteten —— the University Extension — har uppenbarligen härvid spelat en betydelsefull roll. Dock präglas hela folkbildningsarbetet av en målmedveten strävan efter hög kvali— tet. Man ställer hö a krav såväl på delta arnas i kurserna ambition och ut— hållighet som på ärarnas pedagogiska sricklighet. Som exempel kan näm— nas treårskurserna, vilka ledas av akademiska lärare eller för detta lärare. Deltagarna måste förbinda sig dels att regelbundet bevista de varje vecka under terminen återkommande sammanträdena, dels avlämna skriftliga redo— görelser — eventuellt uppsatser —— rörande studierna. Antalet kurser av detta slag uppgick höstterminen 1945 till ungefär 600.
3. Folkbildningsarbetet betraktas i England såsom en verksamhet med adress till alla. Visserligen får också här bildningsarbetet sin särskilda moti- vering av det förhållandet, att de största folkgrupperna icke komma i åtnju- tande av högre skolundervisning. Dock gör sig en målmedveten strävan gäl- lande att få alla samhällsgrupper engagerade i folkbildningsarbetet. Mottot lyder: »Education is a life—long process». En genomgående tankegång är här- vid, att all verklig bildning förutsätter livserfarenhet. Skolan kan endast
skänka vissa formella förutsättningar för bildning. Inte ens universitetsbild- ningen tillerkännes värde annat än som en propedevtik. Därför är ett fort- satt studium under utnyttjande av ökad erfarenhet och insats och i korrespon- dens med andra d. v. s. i kursernas och cirklarnas form en förutsättning för en folkbildning, som kan tänkas innebära en verklig kulturell krafttillgång för folket.
En som alldeles särskilt gjort sig till talesman för denna allmänna syn på folkbildningens innebörd och syftning är Sir Richard Livingstone, professor i Oxford och en av de ledande folkbildningsmännen i England. Hans bok The future in education, som sedan 1941 utgått i nio upplagor, har spelat en stor roll för bildningspropagandan nu efter kriget och anses vara vägledande för det frivilliga bildningsarbetets planläggning och instruktion nu. Särskild uppmärksamhet har det kapitel väckt, som har till rubrik »Adult education for the educated». I detta påtalar han bristerna i de »bildades» bildning och påyrkar åtgärder emot den långtgående specialiseringen i bildning och utbild- ning — en specialisering, som Livingstone anser skadar sig själv så till vida som all verklig fackbildning också förutsätter insikt om sammanhang.
4. Folkbildningsarbetet i England har en utpräglad humanistisk inriktning. De ämnen som studeras i de olika kurserna (d. v. s. från tre—årskurserna till terminskurserna) äro följande: Internationella frågor och återuppbyggnads- - problem, Skönlitteratur, Psykologi, Ekonomiska och sociala spörsmål, Histo- ria o. s. v. Elementära_ämnen — med undantag av språk — förekomma icke alls i dessa kurser. Sådan undervisning meddelas åt den, som efter skoltiden önskar sådan, huvudsakligen i särskilda »evenings-schools» — i någon mån motsvarande våra enklare privata hande-lsinstitut eller praktiska skolor. I samband med genomförandet av den nya skolreformen har stränga krav fram- förts på kontroll över skolväsendet ej minst med hänsyn till undervisningen i de elementära ämnena. _
5. Engelsmännen betrakta sig själva som banbrytare för frivilligt bild- ningsarbete i världen. Med berättigad stolthet hänvisa de till den insats universiteten genom University Extension ända sedan 1870—talet gjort. En annan form av bildnings- och ungdomsverksamhet, som betraktas som ur— sprungligt engelsk, är settlementsrörelsen. Workers' Educational Association bildades redan 1903 och torde vara det första A.B.F. i världen.
Av inflytelser utifrån erkänner man oförbehållsamt den inspiration den danska folkhögskoleidén inneburit. Om de danska folkhögskolorna äger man också i allmänhetgod kännedom. Sämre är det i fråga om förtrogenhet med svenskt folkbildningsarbete. Genom F. Margaret Forster's bok School for Life samt Harold C. Shearman's Adult education for democracy har emeller- tid vissa upplysningar av betydelse givits.
II. Organisationer och verksamhetsformer.
Att erhålla en fullständig och klar överblick över det engelska folkbild- ningsarbetets organisationer och verksamhetsformer erbjuder vissa svårig- heter. Vad vi i Sverige förstå med frivilligt bildningsarbete ingår nämligen i England i långt större utsträckning än hos oss som led i verksamhet av annat slag. Religiösa, sociala och ekonomiska organisationer och institutioner be- driva en mången gång mycket omfattande upplysnings— och studieverksamhet. I vilken utsträckning denna är objektivt inriktad eller är avsedd att tjäna propagandan för Vissa idéer och intressen är mycket svårt att avgöra. Inom vissa organisationer synes bildningsarbetet ock närmast uppfattas som en form för intellektuell underhållning. En föreläsning, en teaterpjäs ingår som
konstant led i samkvämsprogrammen. Att härvid alla grader av verkligt bild- ningsintresse finnes, säger sig själv. I Londons äldsta och mest bekanta settlement, Toynbee Hall, anordnades varje lördagseftermiddag under denna termin en teaterföreställning, vid vilken efter varje akt gavs orienterande och förklarande kommentarer. Avsikten att skänka åhörarna och åskådarna en klarare uppfattning av de litterära och psykologiska sammanhangen var uppen- bar. Detta lyckades också att döma av de gruppsamtal, som följde på föreställ- ningen. 1) Den mest betydande organisationen uteslutande för frivilligt bildningsar- ete är
The Workers” Educational Association (W. E. A.).
Den är den engelska motsvarigheten till vårt A.B.F. Liksom A.B.F. har den sitt organisatoriska underlag i arbetarrörelsen. Den är uppdelad i 18 distrikt, med relativ självständighet i förhållande till huvudorganisationen och dess generalsekretariat. Varje distrikt har en heltidsanställd sekreterare. Distrikts- organisationerna innefatta sedan de lokala organisationerna, bestående såväl av enskilda medlemmar som organisationer.
Bildad redan 1903 har inom W.E.A. utformats ett omfattande och impo- nerande system av verksamhetsformer. De viktigaste äro följande:
1. Tutorial Classes. Dessa äro treåriga med 24 tvåtimmarssammanträden per år. De ledas av universitetslärare eller med sådana jämställda (akade- miker med särskild uppgift att leda folkbildningskurser utanför universiteten). Deltagarna äro förpliktade att —— utöver studium av anvisad litteratur—av- lämna ett visst antal uppsatser. Efter avslutad godkänd kurs erhåller den studerande ett akademiskt diplom.
2. Sessional Courses eller ettårskurser. Dessa arbeta i huvudsak efter samma linjer som treårskurserna —— alltså även med fastställda studieuppgif- ter för varje deltagare — men utan de fordringar ifråga om förkunskaper och arbetsprestationer som gälla i dessa. Av visst intresse är att dessa kurser i påfallande hög grad frekventeras av kvinnor.
3. Terminal Courses. Dessa kurser innefatta i allmänhet 10—15 samman- komster, äro av mera elementär karaktär och ålägga icke deltagarna obliga— toriska studieuppgifter. Ej sällan uppfattas dessa kortare kurser som prov- kurser till de båda tidigare nämnda.
4. Week-end Schools. W.E.A:s mest populära verksamhetsform är week- end schools. Dessa, som i allmänhet förläggas till ett college, pågå från lördag eftermiddag till söndag kväll. Endast 2—3 föreläsningar hållas, för övrigt användes tiden till samtal och diskussioner. Möter svårigheter att ordna inkvartering inskränkas dessa »schools» till One-day Schools, vilka ofta kunna besökas av flera hundra deltagare. För den intresserade främmande besökaren av en sådan dagskurs framhölls, vilken vikt man tillade dessa kurser ur s. a. s. propagandasynpunkt. Just vid dessa kurser värvades del- tagare i de längre.
5. Summer Schools. En särskild plats i W.E.A.:s verksamhetsprogram in- taga de s. k. Summer Schools. De motsvara Våra semesterkurser men be— sökas huvudsakligen av studerande från Tutorial Classes och Sessional Courses. Arbetet bedrives mest i seminarieövningarnas eller studiecirkelns form, alltid dock under en lärares ledning. Till ledning vid planläggandet av studierna har utarbetats ett stort antal studieplaner, s. k. topics. Läraren spelar i engelskt folkbildningsarbete en avgjort mera framträdande roll än i svenskt. I samtliga ovan omnämnda kurser förutsättes en eller flera lärare. Detta gör att det engelska bildningsarbetet obestridligen har ett mera skolmässigt drag än det svenska. Emellertid lägges som ovan nämnts i alla
kurser stor vikt vid deltagarnas självverksamhet. Framför allt under den seminarieövning som regelbundet följer på en föreläsning ges tillfälle till fritt meningsutbyte. En påfallande kamratlig stämning är rådande inte en- dast mellan deltagarna utan även mellan lärarna och deltagarna.
I detta sammanhang bör nämnas att korrespondensundervisning utnyttjas endast i mycket ringa utsträckning i det engelska folkbildningsarbetet.
IV.E.A. åtnjuter betydande understöd till sin kursverksamhet av allmänna medel, dels under »the Adult Education Regulations» till University Tutorial Classes och University Extension Courses, dels via de lokala skolstyrelserna under »the Regulations for Further Education» till kurser av annan art.
Educational Settlements Association.
En betydande roll i engelskt folkbildningsarbete spelar settlementsrörelsen. Den är visserligen ingen renodlad folkbildningsrörelse _ till sitt ursprung är den i lika hög grad att betrakta såsom en social rörelse —, men utför nu ett både omfattande och högt kvalificerat bildningsarbete.
Det utmärkande för settlementsrörelsen är verksamhetens koncentrerande till ett centrum, ett »College». Detta har antingen karaktären av en folkhög- skola, ett »Residential College», i vilken deltagarna bo under pågående kurs, eller ett »Non—Residential College» eller settlement, som ställer lokaler till förfogande och ordnar kurser, samkväm och dylikt, huvudsakligen för traktens befolkning. Verksamheten bedrives i stor utsträckning genom frivilliga med- arbetare —— oftast socialt intresserade studenter från universiteten. Ett intimt samarbete förekommer mellan settlementsrörelsen och W.E.A., och ett stort antal av universitetens »Extra-Mural Departements» kurser förläggas till dessa »Peoples' Colleges».
Residential Colleges.
Varje college är en fri och självständig institution. Educational Settle- ments Association är att betrakta som en samarbetsorganisation för tillvara- tagande av gemensamma intressen. I de flesta fall ha dessa colleges ock till— kommit genom enskilda initiativ. De äga härigenom var och en sin särprägel. De mest kända äro följande:
Ruskin College — det äldsta (grundat 1899) —— utgör den engelska arbetar- rörelsens förnämsta högskola. Där anordnas tvåårskurser huvudsakligen i nationalekonomiska och sociala ämnen, efter vilka de studerande beredas till- fälle att undergå examen vid Oxfords universitet. Ruskin College har det enda mera betydande korrespondensinstitutet.
Fircroft College i Bournville i närheten av Birmingham upprättades 1909 med den danska folkhögskolan som förebild.
Hillcroft College i Surbiton är öppet endast för kvinnor. Det har spelat en mycket stor roll för utbildande av kvinnor för olika sociala u pgifter. Ämnesvalet vid detta college är mycket fritt. Det står den studeran e öppet att deltaga i en kurs innefattande ett flertal ämnen, eller koncentrera sig på allenast ett enda ämne. Undervisning meddelas såväl i allmänna ämnen så- som historia, nationalekonomi, socialvård, psykologi som ämnen av mer speciell art såsom hemvård, barnavård och dylikt.
Avoncroft College är en lantbruksskola. Den meddelar emellertid vid sidan av praktisk lantbruksutbildning god allmänbildning. Även detta college har inspirerats av den danska folkhögskolan.
Woodbrooke College intill Birmingham upprättades 1903 av kväkarna. Det har en starkt religiös prägel, är emellertid öppet för män och kvinnor av alla konfessioner. Sedan många år har Woodbrooke jämväl varit mötes-
platsen för representanter för ekumeniska strävanden. Undervisning med- delas i ämnen av skilda slag, dock med en viss koncentration på religiösa och sociala spörsmål. '
Coleg Harlech är ett college för Wales och Newbattle Abbey College ett college för Skottland.
Under kriget ha de flesta av dessa colleges tagits i anspråk för andra ändamål. Från och med hösten 1945 har emellertid verksamheten tagits upp på nytt.
Understöd av allmänna medel beräknat efter elevernas antal utgår till de flesta colleges. Stora möjligheter synas förefinnas för dem som önska be- söka ett college att erhålla stipendier dels från de lokala skolmyndigheterna, dels från organisationer och donationsfonder.
Non-Residential Colleges och settlements.
Sådana finnas i stort antal och deras verksamhet är i allmänhet mycket om— fattande. Tillsammans med universitetskurser och studiegrupper av skilda slag rymmas inom ett settlements program musik-, konst- och teatercirklar, schack- och badmintonklubbar, dansklubbar o. s. v. Språkkurser förekomma i settlementens verksamhet mera än inom andra grenar av folkbildnings- arbeitet. Som ovan nämnts förläggas ofta W.E.A:s kurser till ett college eller sett ement.
Bildningsverksamhet genom de lokala skolstyrelserna (The Local Education Authorities). Som ovan framhållits åligger det de lokala skolstyrelserna att svara jäm- väl för bildningsverksamhet bland vuxna. Detta sker på olika sätt. Det van- ligaste torde vara att skolstyrelserna lämna understöd till frivilliga bild— ningsföretag. W.E.A:s kurser åtnjuta således i stor utsträckning kommunala anslag. Men exempel finnas även på initiativ tagna direkt av skolstyrelserna. De viktigaste torde vara de s. k. Evening Institutes. I dessa meddelas under- visning såväl i teoretiska som praktiska, d. v. s. mera yrkesbetonade ämnen.
I London har County Council upprättat ett antal >>Literary Institutes» samt »Men's and Womenls Institutes». Det största av dessa är »City Literary Institute». Åren närmast före kriget räknade detta institut 6000— 7 000 studerande. Kursschemat upptar sådana ämnen som Engelska språket och litteraturen, Främmande språk, Historia, Filosofi, Psykologi, Sociologi, Konst, Musik, Teater, Talteknik o. s. v. London County Council understödjer även kursverksamheten vid Toynbee Hall och Morley College liksom av W.E.A. anordnade kurser.
Universitetens folkbildningsverksamhet (University Extension).
Av alla folkbildningsföretag i England har inget spelat en större roll än University Extension. På ett avgörande sätt präglar också denna verksamhet alltjämt det engelska. folkbildningsarbetet. Den knyter samman universitets- bildning och folkbildning. Självfallet har den ock verksamt bidragit till den höga kvalitet, som utmärker det engelska folkbildningsarbetet.
Vid varje universitet finnes en University Joint Committee. Denna består icke endast av representanter för universitetet utan också av representanter för frivilliga folkbildningsorganisationer, framför allt W.E.A. De skilda kom- mitteerna äro förenade i »The Universities Extra-Mural Consultative Com- mittee».
Verksamheten är, som tidigare nämnts, huvudsakligen kursverksamhet. ?
* Kurserna anordnas antingen direkt av universiteten eller ett University
College eller i samverkan med andra organisationer. Av särskild betydelse ha de »Summer Schools» visat sig vara som i stor omfattning anordnats av universitetens »Joint Committees» och W.E.A. Deltagarna i dessa kurser ut- göras huvudsakligen av elever från The Tutorial Classes.
Universitetens folkbildningsverksamhet är statsunderstödd.
Bildningsarbetet inom krigsmakten.
Inom alla grenar av den engelska krigsmakten har under kriget bedrivits ett energiskt bildningsarbete. I januari 1940 upprättades The Central Coun- cil for Adult Education in H. M. Forces, med representanter för universiteten och ett stort antal frivilliga bildnings— och ungdomsorganisationer. Den för-
! nämsta insatsen synes ha skett genom W.E.A. och Y.W.C.A.
Efter krigets slut har The War Office utgivit ett program för ett fortsatt bildningsarbete. Det upptar icke mindre än 36 olika slags kurser, huvudsak- ligen avsedda att'vara preparandkurser för inträde till skilda utbildnings- anstalter.
III. Jämförelser och synpunkter.
1. Det engelska folkbildningsarbetet imponerar genom sin kvalitet — icke genom sin omfattning. I förhållande till folkmängden är det en mycket be— gränsad företeelse. Detsamma kan naturligtvis sägas om folkbildningsarbetet hos oss. Icke heller hos oss när denna verksamhet i egentlig mening ut till de stora massorna. Skillnaden är likväl påfallande. De folkgrupper i Eng- * land, som äro direkt engagerade i folkbildningsverksamhet av olika slag, äro avsevärt mindre än hos oss. Orsakerna härtill gå säkerligen tillbaka på tvenne
; omständigheter. Trots det frivilliga bildningsarbetets i England ålder har
insikten om dess betydelse först under allra senaste år blivit allmän. Det , har med andra ord först nu börjat bli allmänt klart, vilken betydelsefull
faktor i folkets andliga och materiella liv det frivilligt bedrivna folkbildnings- arbetet är. Att en förändring nu faktiskt skett, framgår av förut anförda fakta.
Den andra omständigheten, som måste tagas i betraktande som förklarings— grund till det engelska folkbildningsarbetets ringa omfattning hänför sig till bristerna i engelskt organisationsväsen. De folkliga organisationerna äro icke på långt när så utvecklade som hos oss. Ej heller har folkbildningsarbetet i samma utsträckning som hos oss blivit ett väsentligt led i organisationernas verksamhet. Om man undantager W.E.A., äger engelskt folkbildningsarbete få motsvarigheter till våra studieförbund.
Den stora frågan inom engelskt folkbildningsarbete av i dag är då frågan om bildningsarbetets vidd. På olika vägar söker man gripa sig an med lösan- det av detta problem. Det har redan erinrats om de förhoppningar, som knytas till de resultat, som vunnits genom bildningsverksamheten inom krigs- makten. Under kriget utvecklades arbetsformer, som man nu vill försöka ' nyttiggöra även i det civila. Den nya skollagen synes ock erbjuda vissa förut-
sättningar för en gynnsam utveckling av folkbildningsarbetet. Ett visst orga— niskt samband har skapats mellan skolan och det frivilliga bildningsarbetet. De lokala skolmyndigheterna äro sålunda förpliktade att jämväl betjäna detta. Slutligen synas vissa strävanden göra sig gällande att nyorganisera bildnings- arbetet. Inom tjänstemannagrupper ha framgångsrika försök till organiserat bildningsarbete gjorts. Av här berörda förhållanden erbjuder försöket att
åstadkomma ett'naturligt samband mellan skola och frivilligt bildningsarbete * för oss det största intresset.
2. Som av redogörelserna i de båda föregående avsnitten torde ha fram- gått, knyter sig intresset vid studiet av det engelska folkbildningsarbetet förnämligast till det samband som sedan länge åstadkommits mellan detta och universiteten. I själva verket har just i detta det engelska folkbildnings- arbetet sin styrka och egenart. Bildningsarbetet har genom detta samband icke endast fått tillgång till högkvalificerade lärare. Det har organiskt för— bundits med den aktuella vetenskapliga forskningen. Betydelsen härav kan inte överskattas. Även om det antal studerande, som äger möjligheter att till- godogöra sig en strängt vetenskaplig undervisning, är mycket begränsat, ut- gör dock den omedelbara kontakten med forskningens värld en stimulans, verksam ej minst till ökande av intresset för studier och forskning. Den om- sorg de akademiska lärarna, som engagerat sig i folkbildningsarbetet, ägna de enskilda studerandena, har ock möjliggjort utomordentliga prestationer. Ej så få studieresultat från universitetsstudiecirklarna ha presenterats i tryck. - 3. Vid studium av det mera kvalificerade bildningsarbetet i England und- går man icke att uppmärksamma det intresse, som ägnas den enskildes studier. I avsevärt högre grad än hos oss lägges i allt studiearbete vikt vid det en- skilda arbetet. Viss litteratur anvisad i studiehandledningarna skall läsas på egen hand. Studieresultaten skola redovisas i form av föredrag eller upp- satser. I universitetsstudiecirklarna följer läraren varje enskild studerandes arbete och bistår ständigt med råd och upplysningar. Vårt bildningsarbete har sin prägel huvudsakligen av de kollektiva studierna. Studiecirklarna, kurserna och föreläsningarna äro dess huvudformer. Häri ligger ovedersäg- ligen en styrka. Kamratskapet i studierna tjänar både studieintresset och ut- hålligheten. Fråga är emellertid, om icke den i och för sig riktiga värdesätt— ningen av de kollektiva studierna kommit oss att förbise vikten av de en- skilda studierna och den individuella handledningen av dessa.
4. Att frågan om studielokaler för närvarande utgör ett av det engelska folkbildningsarbetets bekymmersammaste problem, säger sig själv. På det mest beundransvärda sätt söker man emellertid komma till rätta med svårig- heterna. Förutom skolor och allmänna lokaler tagas skyddsrum, affärslokaler och enskildas bostäder i anspråk. Största intresset knytes dock till de planer, som nu utformas för framtiden. De gå i allmänhet ut på åstadkommande av klubbliknande lokaler, i vilka förutom hörsal förekomma bibliotek, studierum och sällskapsrum. Bekanta även hos oss äro de »Community Centres», som redan upprättats på åtskilliga platser i England. Utvecklingen av bildnings- arbetet på landsbygden ser man nära knuten till möjligheten att inom snar framtid få dylika bildningscentra upprättade i varje kommun. Motsvarig- heten hos oss till dessa »Community Centres» äro snarare att finna i våra studiehem, ungdomsgårdar och hemgårdar än i de s. k. allmänna samlingsloka— lerna. De senare sakna i de flesta fall den hem- eller klubbkaraktär, som i England anses nödvändig, för att en lokal skall bli den »folkliga» samlings- plats, som åsyftas.
Som torde ha framgått av den föregående framställningen ha vi på , flera punkter betydelsefulla uppslag och lärdomar att hämta av det engelska folkbildningsarbetet. Emellertid te sig i stort sett det folkliga bildningsarbetets problem likartade i England och här. I England liksom här sökes efter vägar att nå ut till »massorna», d. v. s. att draga in allt vidare befolkningsskikt i bildningsarbetet. I England som hos oss äro de eko-
nomiska förutsättningarna för ett effektivt bildningsarbete relativt ringa, vilket i sin tur nödvändiggör en ständig uppfordran till myndigheter och in— stitutioner att icke för knappt utmäta understöden till denna betydelsefulla form av kulturarbetet. I England som hos oss brottas man med problem rörande ledare och lärare. Beträffande flera av dessa frågor kan nog — utan självförhävelse — sägas, att vi hunnit längre och vunnit större förståelse och ordning än i England. I andra avseenden —— av vilka några berörts i dessa anteckningar — ger oss det engelska folkbildningsarbetet anledning till självbesinning och omprövning av hittills brukade arbetsmetoder.
Gunnar Sundqvist
']
Bilaga &. Engelsk folkbildning och skolpolitik. Vid en jämförelse mellan det engelska folkbildningsarbetet av i dag och
dess läge vid tidpunkten efter förra kriget finner man att många nya drag kommit till. Dessa nya drag kan sammanfattas i följande punkter:
1. Folkbildningsarbetet, Adult Education, har fått en starkare ställning i det allmänna medvetandet, i den offentliga diskussionen och i litteraturen.
2. Arbetarnas Bildningsförbund, The Worker's Educational Association, har en starkare ställning än tillförne inom folkbildningen.
3. Sammanställningen folkbildning och skolpolitik förekommer nu oftare .än förut. Skolpolitiken räknas nu med till det fria och frivilliga bildnings- arbetet på ett annat sätt än tidigare.
4. Det märkes en tendens att skapa allt flera »Residential Colleges», d. v. s. närmaste motsvarigheten till den nordiska folkhögskolan.
5. Det finns en ny stark tendens inom den s. k. »University Extension».
6. Det finns en stark tendens inom den s. k. settlement-rörelsen från social- settlements till educational-settlements. Som exempel på folkbildningsarbetets starkare ställning i det allmänna medvetandet och den offentliga diskussionen kan nämnas den långa rad nya böcker, som behandlar folkbildnings— och skolpolitik och som väckt diskussion långt utanför folkbildningens och skolmännens kretsar. Den bok som trängt ut mest och givit mesta stoffet till den allmänna diskussionen torde vara den stridbare professor Joad's, »About Education». Professor Joad hör till den krets som— ursprungligen bildade radions s. k. »hjärntrust». Trots sin radi- kala läggning vill inte professor Joad avskaffa de gamla fina universiteten, Oxford och Cambridge och ej heller de s. k. public schools, Eton, Repton, Winchester m. fl. Han håller strängt på dessa äldre, traditionsmättade, stäm- ningsfulla bildningsanstalter, inte minst för det värde de ha ur den rent este- tiska fostrans synpunkt. Han föredrar alla dessa gamla universitet och colleges, med deras hemtrevliga lokaler, parker och stilla promenader längs flodsträn— derna, framför de nybyggda tegelstens-universiteten i Birmingham, Man- chester och London. Han är emot de senares trista praktiska nyttobetoning. Men, och här är det radikala i hans synl — han vill öppna de gamla, anrika universiteten och colleges för all Englands ungdom. Han vill ha en ny »stege» till alla dessa ställen som har plats för alla. Joad är också entusiastisk för de nya byhögskolorna. Impington College, den förnämsta av dessa, får ett särskilt kapitel i hans bok. Bland de övriga författarna bör främst nämnas bildningsveteranen Living— stone's bok, »The Future in Education» (Uppfostrans framtid), som tar upp mera ingående de stora principfrågorna i all bildningssträvan. Sedan kom— mer ett par böcker av Englands två främsta ABF.-män, Ernest Green, »Edu- -cation for a neW Society» och Harold Shearman, »Education for Citizenship» samt dr Spencer, »Education for the People». Professor Joad, som inte lider av överdriven blygsamhet, förklarar, att utom hans egen bok, är de här nämnda de enda läsvärda bland ett par hundra som utkommit under de senaste åren. Det andra nya draget var W.E.A:'s starka ställning inom folkbildningen. Detta beror inte bara på att dess ledande män med böcker och artiklar del- tagit i den offentliga diskussionen, utan det beror kanske mest på att det
engelska A.B.F. under kriget trädde in som pionjär för studiearbetet inom krigsmakten (>>His Majestys forces»). Den metod, som där kommer till an- vändning, är diskussionsgruppens. Det betyder, att man till och med på lediga timmar i kaserner, vid luftbevakningsstationerna och brandstationerna och i skyddsrummen satt i gång med diskussioner om vissa enkla, men brännande frågor, som intresserade alla och som alla deltagarna fått hjälp att tränga in lite grand uti genom ett enkelt studiematerial. A.B.F. har också i ett flertal distrikt haft ledningen av de samarbetskommittéer, som motsvara de s. k. bildningsråden här hemma.
Ett nytt drag är att folkbildningen och skolpolitiken allt mera kommit att sammanställas i den officiella diskussionen. Även där har W.E.A. gått i spet— sen för att inom Labour Party skapa opinion för en skolreform. Denna har också blivit verklighet sedan första april detta år. Dock kommer de kostnads- krävande ändringarna att träda i kraft först 18 månader efter krigets slut och hela reformprogrammets förverkligande kommer att dröja minst 5 år efter krigets slut. Tre saker kan nämnas som värdefulla nyheter i denna skolre- form. Det är först och främst höjningen av skolåldern från 14 till 15 år, even— tuellt 16 år. Vidare slopandet av avgifter till s. k. »Secondary—schools», som väntas betyda att-barn från fattiga föräldrar kan något lättare vinna inträde i dessa skolor, som omfatta åldrarna 14—18 år. Vidare slo andet av den gamla »Board of Education», och dess ersättande med ett »Ministry of Education». Det betyder på ren svenska, att den skolöverstyrelse, som hittills funnits och som saknat befogenhet att påverka de lokala skolmyndigheternas politik, är avskaffad och ersatt med ett nndervisningsministerium, vars chef är den energiska och radikala Miss Ellen Wilkinson. Betydelsen för det fria bild- ningsarbetet kommer att ligga däri, att undervisningsministeriet har befogen- het att ge direktiv åt de lokala skolmyndigheterna, inte blott i det som gäller själva skolarbetet, utan också det fria och frivilliga bildningsarbetet på plat- sen. Skolmyndigheterna har sålunda skyldighet att se till att detta fria bild— ningsarbete gynnas i fråga om lokaler och i fråga om ekonomiskt stöd. Vi nämner vidare, att den nordiska folkhögskolan, framför allt då den danska, erkännes som ett mönster vilket bör i görligaste mån efterbildas på brittisk grund. Hittills finnes endast 6 sådana internatskolor, men flera planeras. Dessutom förekommer något som kallas »College i byn». Där har grevskapet intill Cambridge gått i spetsen och byhögskolan Impington, som jag hade till- fälle att besöka, var verkligen ett berömvärt initiativ. Dessa byhögskolor äro inte helt internatskolor, utan ett mellanting mellan folkhögskola och s. k. kommunalt församlingshus.
En gammal företeelse i engelsk folkbildning är universitetens populär— vetenskapliga kurser, öppna för allmänheten och hållna antingen sommartid vid universiteten eller andra årstider på skilda orter i landet. Många svenskar deltog före kriget i dessa sommarkurser i Oxford och Cambridge. University Extension, som termen lyder, förekommer ännu. Men en ny tendens synes mig framträda allt starkare. Den innebär att universitetsutvidgningen (som man försvenskat termen) alltmer kommer att bli folkbildningskurser, som ordnas i samarbete mellan universiteten och folkbildningsorganisationerna, i synnerhet då med W.E.A. Det finns för detta syfte en samarbetskommitté (Joint Committee) vid varje universitet. Dessa kommittéer ordna också den vikti a verksamhetsgren inom såväl W.E.A. som andra folkbildningsorgan, som iallas »tutorial classes».
Det finnes också en intressant tendens i de s. k. settlementen —— motsva- righeten till våra hemgårdar, Birkagården och andra. Dessa var tidi are star- kare socialt betonade, d. v. 5. man samlades till samkväm och upp yggelse, ordnade klubbar för olika tidsfördriv o. s. v. Nu blir dessa hemgårdar mer
242 och mer centra för folkbildningsarbete, med bibliotek, föreläsningar, kvälls— , kurser i skilda ämnen och studiecirklar. De 5. k. Educational Settlements kommer att överväga. Och i deras bildningsarbete kommer alltmer den studie- form att överväga, som är den förhärskande i W.E.A., nämligen the tutorial ' class.
Denna studieform motsvaras kanske närmast av våra universitetsstudie- cirklar då dessa ledas av goda pedagoger med folklig läggning och mindre konventionellt umgängessätt. Ledaren—läraren är en universitetsman, oftast yngre, men inte så sällan doktor eller professor. Han föreläser första timmen t. ex. mellan 20—20.45 och efter pausen blir det frågor och meningsutbyte.
En sådan »klass» består av mellan 20 och 30 deltagare. Varje deltagare erlägger vid terminens början en liten avgift på 3—6 shillings. Man har tre sådana terminer vart år, med sammanlagt 24 sammankomster årligen. Det finns ettåriga klasser, men den riktiga typen av denna studieform är treårig.
En svensk folkbildningsman blir imponerad av den standard, det allvar- liga och uthålliga studieintresse som den stora utbredningen av denna stu- dieform bär vittne om. Hos oss är ju de högkvalificerade i de större studie— cirklarna så. sorgligt fåtaliga. Hos oss är det (åtminstone i de större städerna) en tendens till kortare kurser, ofta blott en termin långa. Det gäller både kurser och cirklar utom i de elementära ämnen och främmande språk, där ut- hålligheten lyckligtvis är större. Dessa elementära ämnen och språken före— kommer i England både i hemgårdar, kommunala aftonskolor, community centres, byhögskolor etc. men inte i W.E.A. och därmed jämförliga bildnings- organ. Där förhärskar, vad studieformen beträffar, tutorial classes. Här ett exempel på ämnesfördelningen.
% uv klasserna
1. Internationella problem ...................................................... 17
2. Litteratur och dramatik ...................................................... 12,8 3. Efterkrigsproblemen ............................................................ 11,7 4. Musik (inklusive musikhistoria) ............................................. 8,7 5. Psykologi ........................................................................ 7,8 6. Politiska och sociala problem (inklusive aktuella världshändelser) 6,7 7. Historia (Englands, Europas och världens) .............................. 6,4 8. Statskunskap och politiska åskådningar ................................. 4,6 9. Ekonomisk, social och industriell historia .............................. 3,2 10. Filosofi och etik ............................................................... 3,2 11. Nationalekonomi ............................................................... 3,1 12. Stats- och kommunalkunskap ................................................ 2,5
Summa 87,6
De övriga. 12,4 % fördelas på följande ämnen: naturvetenskap, geografi, etnologi, religionshistoria, konst och arkitektur, talekonst och främmande språk, det sistnämnda, inbegripet esperanto, blott 1,02 %.
Antalet klasser av olika slag inom W.E.A. var år 1943—44 4418 och del— tagarnas antal var 80 730. Av dessa deltog över 23 000, alltså mer än 1/4 i de krävande tutorial classes.
Därmed har vi kommit in på olikheterna mellan England och Sverige. Till olikheterna hör också bland annat att arbetarnas bildningsarbete saknar ett Brunnsvik, fast man planerar ett sådant. Kooperatörerna får snart sin Vår Gård. Inom arbetarrörelsen finns ett konkurrentor an till W.E.A., en marxis- tisk studieorganisation, som i korthet kallas N .C. .C. (National Council of Labour Colleges). Det har lika mycket ekonomiskt stöd från fackförenings- rörelsen som W.E.A., men intet från stat, kommun och universitet. Det vill
heller inte ha något därifrån. Det arbetar mest. med korrespondenskurser i ekonomi, socialism och fackföreningskunskap, med högkvarteret förlagt till Skottland.
Liksom det brittiska W.E.A. utger sin egen tidning, »The Highway» samt många serier småskrifter, har även N.O.LC. sin egen publikation och skrift— serie. På detta sätt åstadkommes, att inget avbrott sker i debatterna om klass- kampsbildning eller partipolitiskt obunden, objektiv och odogmatisk bild- ning. Det engelska A.B.F. står i detta hänseende på samma ståndpunkt som det svenska: det fria och frivilliga bildningsarbetet skall vara artipolitiskt obundet och religiöst neutralt och eftersträva största saklighet v1d studiet av alla de frågor och ämnen av vilka den enskilda bildningssökande känner behov.
Gunnar Hirdman.
Bilaga 4. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående understöd till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.
Kungl. Maj:t har funnit gott föreskriva, att beträffande understöd till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet följande skall gälla tills vidare, så länge anslag utgår för ifrågavarande ändamål.
Kap. 2 och 3 ersätta tidigare gällande författningar rörande understöd till den populär- vetenskapliga föreläsningsverksamheten och s. k. flyttande folkhögskolekurser. Kap. 4 och 5 avse nya understödsformer.
Kap. 1.
Författningens tillämplighetsområde.
% 1.
Understöd av statsmedel må under nedan angivna villkor utgå för populär- vetenskaplig föreläsningsverksamhet, för anordnande av kurser, som avse att meddela allmän och medborgerlig bildning, för anordnande av studiecirklar samt för enskilda studier.
Kap. 2.
Populär-vetenskapliga föreläsningar-. % 2.
Understöd av statsmedel för populärvetenskaplig föreläsningsverksamhet må utgå dels till lokala anstalter eller föreningar (nedan kallade lokala före- läsningsanstalter), dels till riksförbund för studiecirkelverksamhet, dels ock till förbund och anstalter, som hava till uppgift att förmedla föreläsningar (nedan kallade föreläsningsförbund och centralbyråer).
Lokala föreläsningsanstalter.
% 3. Understöd av statsmedel må — frånsett resekostnadsersättning enligt % 6 nedan —— utgå till lokal föreläsningsanstalt med högst 25 kronor för varje under samma budgetår anordnad föreläsning upp till 10 föreläsningar och därutöver med 10 kronor för varje föreläsning.
Inom samma kommun må icke mera än en föreläsningsanstalt. uppbära statsunderstöd, dock att, om skolöverstyrelsen så prövar lämpligt, i vidsträck- tare och folkrikare kommuner mer än en föreläsningsanstalt må uppbära understöd.
Se 3161—162.
245 s 4.
För åtnjutande av det i & 3 omnämnda understödet skola i övrigt följande villkor gälla:
&) Kommuner eller enskilda skola för anstaltens föreläsningsverksamhet tillskjuta minst lika stort belopp som statsunderstödet.
b) Föreläsningsanstaltens angelägenheter skola vårdas av en styrelse, som antager föreståndare och föreläsare.
c) Föreläsningarna, vilkas antal för budgetår räknat ej får understiga 10, skola så anordnas, att de antingen jämnt fördelas över föreläsningsåret eller ock, helt eller delvis, sammanföras till kurser på kortare tid.
d) Föreläsare och föreläsningsämnen skola väljas ur av skolöverstyrelsen utgiven föreläsningskatalog, övriga av skolöverstyrelsen godkända kataloger, den i enlighet med föreskrifterna nedan i % 14 c) utgivna. förteckningen eller också eljest vara på förhand godkända av skolöverstyrelsen.
Se 5.163.
e) Innan föreläsningsprogrammet uppgöres, skola inom kommunen verk— samma folkbildningsorganisationer (folkbibliotek, studiecirklar, lokala bild— ningsråd) sättas i tillfälle att inkomma med förslag till föreläsningar. Sam— arbete bör även sökas med andra inom kommunen verksamma organisationer, som hava bildningsverksamhet på sitt program.
Se 5. 192. '
f) Alla föreläsningar skola vara offentliga.
g) Så vitt möjligt skola litteratur- och studieanvisningar lämnas rörande de ämnen, som skola behandlas i föreläsningarna, varjämte tillfälle skall be— redas åhörarna atti anslutning till föreläsningen framställa frågor och anhålla om förklaringar.
Utredningen har icke funnit skäl bibehålla den tidigare gällande bestämmelsen att åhörarna icke fingo framställa frågor och anhålla om förklaringar i samband med föreläs- ningar i politiska eller religiösa ämnen.
h) Styrelse för föreläsningsanstalt skall sörja för att föreläsningarna må kunna bliva till verklig nytta för dem, för vilka de äro avsedda, och skall, i den mån förhållandena sådant medgiva, tillse, att litteratur, lämpad efter föreläsningarnas innehåll, för utlåning och försäljning hålles tillgänglig i sam- manhang med dessa.
i) Alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna skola vara förbjudna. Dock må föreläsningsanstalt jämväl kunna anordna före— läsningar rörande politiska eller religiösa frågor, för så vitt de ha rent saklig karaktär och ej äro agitatoriskt hållna.
j) Underhållning med sång, musik, uppläsning eller dramatisk framställ— ning, som fyller rimliga krav på konstnärlighet, och är åtföljd av en upply- sande, ur folkbildningssynpunkt lämplig framställning, må i den omfattning, skolöverstyrelsen prövar skälig, för erhållande av statsunderstöd likställas med populärvetenskapliga föreläsningar.
k) Föreläsningsanstalten skall vara underkastad inspektion av en av skol- överstyrelsen förordnad inspektor, för vilken instruktion skall utfärdas av skolöverstyrelsen.
% 5.
Föreläsningsanstalt, som erhållit statsunderstöd, men som på. grund av smittosam sjukdom eller annan omständighet, över vilken anstalten icke kunnat råda, ej varit i stånd att anordna hela det i & 4 mom. c) här ovan stadgade minimiantalet föreläsningar, må efter skolöverstyrelsens beprövande uppbära statsunderstöd för det hållna antalet föreläsningar, därest övriga villkor blivit fullgjorda och vederbörande inspektor intygar, att föreskrivet antal föreläsningar ej kunnat anordnas på grund av anledning som nu nämnts. Ansökning härom skall ingivas till skolöverstyrelsen före den 15 juni det budgetår, ansökningen avser.
Enligt nu gällande bestämmelser tillkommer denna prövning Kungl. Maj:t. Lämplig- hetsskäl tala för att prövningen överlåtes pa skolöverstyrelsen. Samma gäller & 18.
% 6.
Utöver vad i %% 3 och 4 är stadgat må. ersättning av statsmedel kunna utgå för föreläsares resekostnader under iakttagande:
a) att ersättning utgår allenast för det antal föreläsningar intill 30, vartill skolöverstyrelsen för budgetår bestämmer anslag enligt % 3;
b) att ersättningen utgår för resa i II klass å järnväg och för hyttpla—ts ä fartyg samt i övrigt efter de närmare grunder, som Kungl. Maj:t bestämmer; samt
0) att rekvisition av färdbiljetter skall ske genom de i g 12 här nedan om— förmälda centralbyråerna för den populärvetenskapliga föreläsningsverksam— heten enligt de närmare bestämmelser, som skolöverstyrelsen meddelar.
Se sid. 158—159, 162—163.
Föreläsningsverksamhet, bedriven i anslutning till lokalt. organiserat studiearbete.
% 7.
Understöd av statsmedel mä på nedan närmare angivna villkor utgå till riksförbund för studiecirkelverksamhet för anordnande av föreläsningar i samband med studiecirkelverksamhet eller annat lokalt organiserat studie— arbete.
Ang. %% 7 och 8 se 8. 157.
g 8.
För åtnjutande av det i % 7 omnämnda understödet skola följande villkor gälla:
a) Föreläsningarna skola anordnas i form av föreläsningsserier och kurser, omfattande var och en minst tre föreläsningar.
b) Finnes statsunderstödd lokal föreläsningsanstalt på plats, där en av riksförbund anordnad kurs skall hållas, skall vederbörande lokalavdelning av
riksförbundet samråda med föreläsningsanstaltens styrelse angående kursens anordnande,
(3) I övrigt skola de villkor och bestämmelser iakttagas, som ovan i g 4 a), (l)—j) finnas föreskrivna angående lokala föreläsningsanstalter.
Föreläsningsförbund. % 9.
Understöd av statsmedel må utgå till sammanslutning av föreläsnings— anstalter inom ett större område (föreläsningsförbund), vilka hava till upp- gift att förmedla föreläsningar, ordna föreläsningsturnéer samt i övrigt be- fordra samarbete mellan föreläsningsanstalterna inom området.
& 10.
Föreläsningsförbunds område skall fastställas av skolöverstyrelsen. Endast ett föreläsningsförbund inom ett och samma område må åtnjuta statsunderstöd.
% 11.
Föreläsningsförbund äger att i kommuner, där föreläsningsanstalt icke finnes, eller genom andra organisationer än dylika anstalter anordna föreläs— ningar och för dessa åtnjuta statsunderstöd enligt de i åå 3, 4 och 6 föreskrivna villkoren, dock att understödet — frånsett resekostnadsersättning — må utgå med högst 25 kronor för föreläsning oavsett antalet anordnade föreläsningar. .
Här har tillagts bland annat »eller genom andra organisationer än dylika anstalter», vilket står i överensstämmelse med vad som under senare är föreskrivits i Kungl. Maj:ts villkor för anslag till denna verksamhet.
Central byråer.
% 12.
För den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten ävensom för den genom riksförbund för studiecirkelverksamhet bedrivna föreläsningsverksam— heten skola finnas särskilda av skolöverstyrelsen antagna centralbyråer, vilka åtnjuta understöd av statsmedel för sina organisations— och administrations— kostnader. 5 13. ,
Det åligger centralbyrå för den populärvetenskapliga föreläsningsverka samheten:
a) att tillhandagå anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskap- liga föreläsningar, med förmedling av föreläsningar och undervisningsmateriel för föreläsningarna samt med råd och anvisningar beträffande föreläsnings— verksamheten;
Se 5. 161.
b) att, därest skolöverstyrelsen så föreskriver, inom av överstyrelsen an— visat område fylla ett föreläsningsförbunds uppgifter;
e) att årligen före den 15 januari till skolöverstyrelsen inkomma med för- slag på lämpliga föreläsare och föreläsningsämnen för införande i den av skol— överstyrelsen för påföljande budgetår utgivna föreläsningskatalogen;
Se 5. 163.
d) att enligt de närmare bestämmelser, som skolöverstyrelsen utfärdar, inom av överstyrelsen anvisat område tillhandahålla föreläsningsanstalterna och övriga bildningsorganisationer, som kunna ifrågakomma, rekvisitioner å färdbiljettei för föreläsare och därvid med hänsyn till önskvärdheten av rese— kostnadernas nedbringande aktgiva på att föreläsningarna i största möjliga utsträckning anordnas såsom turnéer.
Se 3. 162—163. 5 14.
Det åligger centralbyrå för den genom riksförbund för studiecirkelverk— samhet bedrivna föreläsningsverksamheten:
a) att tillhandagå riksförbunden med förmedling av föreläsningsserier samt med råd och anvisningar beträffande föreläsningsverksamheten;
b) att verkställa fördelning av föreläsarnas resekostnader på sådant sätt att kostnaden fördelas lika på föreläsningarna oberoende av resekostnadens stor— lek; samt
0) att årligen enligt skolöverstyrelsens närmare bestämmelser av trycket utgiva förteckning över lämpliga föreläsare och föreläsningsserier.
Se 5. 161.
K A P. 3. Folkbildningskurser. % 15.
Understöd av statsmedel må för anordnande av kurser, som avse att med— dela allmän och medborgerlig bildning (nedan kallade längre folkbildnings- kurser och ämneskurser), utgå till förbund (nedan benämnda folkbildningsförf bund) med uppgift att på olika platser inom ett större område (län, lands— tingsområde, landskap) anordna dylika kurser.
Folkbildningsförbunds område skall fastställas av skolöverstyrelsen. Endast ett folkbildningsförbund inom ett och samma område må åtnjuta statsunderstöd.
Enligt nu gällande bestämmelser kan understöd för anordnande av folkbildningskurser utgå till kursbestyrelse för kurs å plats, som icke år belägen inom folkbildningskursför- enings område. Numera. finnas inom samtliga län folkbildningskursföreningar (folkbild- ningsförbund). Att endast för Stoukholms stads vidkommande bibehålla bestämmelsen synes utredningen onödigt. Staden kan lämpligen anslutas till Stockholms läns bildnings- förbund. Se vidare 5. 164.
g 16.
Statsunderstöd utgår: a) för längre folkbildningskurs, som, om ej skolöverstyrelsen på särskild framställning medgiver undantag, skall omfatta minst 30 undervisningstimmar,
fördelade på minst 3 veckor med minst 6 undervisningslimmar i veckan i form av föreläsningar, övningar och studiecirkelarbete, därav minst 10 timmar föreläsningar, med högst 400 kronor för 30 timmars kurs med tillägg av högst 10 kronor för överskjutande timme upp till 60 timmar, vartill kommer rese- kostnadsersättning enligt i % ('i b) och c) angivna grunder för de föreläsnings- timmar intill 10, som ingå i kursen; samt
Se s. itil—465.
b) för ämneskurs, som, om ej skolöverstyrelsen på särskild framställning medgiver undantag, skall omfatta minst 10 och högst 20 undervisningstimmar, fördelade med minst 5 undervisningstimmar i veckan, med högst 15 kronor för undervisningstimme.
Se 5. 165—466.
5 17.
För åtnjutande av de i % 16 omnämnda. understöden skola i övrigt följande villkor gälla, nämligen:
a) Kommuner eller enskilda skola, om ej skolöverstyrelsen på särskild fram— ställning medgiver undantag, för utgifterna tillskjuta minst lika stort belopp som statsunderstödet.
b) Längre folkbildningskurs skall, om ej skolöverstyrelsen på särskild framställning medgiver undantag, omfatta högst tre olika ämnen eller ämnes— grupper samt ämneskurs ett eller två. ämnen.
Se 5. lli-L.
0) Inom varje folkbildningsförbund må årligen enligt skolöverstyrelsens bestämmande högst två folkbildningskurser anordnas såsom instruktions- kurser för studieledare.
Se sid. 146—147. 166.
d) För folkbildningsförbund skall finnas en styrelse. Envar av de inom förbundets område belägna statsunderstödda folkhögskolorna skall äga att utse en representant i styrelsen. Styrelsen tillsätter föreståndare antingen för" varje särskild kurs eller för förbundets hela verksamhet samt antager på för— slag av föreståndaren föreläsare och lärare. Föreståndaren äger närvara vid styrelsens sammanträden samt deltaga i överläggningarna men, såvida han .ej utsetts till ledamot i styrelsen, ej i besluten. Övriga erforderliga bestämmel- ser angående styrelsens sammansättning och åligganden skola angivas i för- bundets stadgar. '
e) Föreläsare, lärare och ämnen skola väljas ur de i S 4 d) och % 20 om- förmälda kataloger och förteckningar eller eljest vara på förhand godkända av skolöverstyrelsen.
Se 5. 165.
f) Lärare, vars kompetens prövats och godkänts av skolöverstyrelsen en- ligt de för ämneslärare med fast anställning vid folkhögskola gällande be- stämmelser, och vars tjänstgöring vid av dylika förbund anordnade kur— ser omfatt-ar minst 24 veckor under arbetsår med i medeltal minst 10 tim—
mars tjänstgöring i veckan, skall av folkbildningsförbund tillförsäkras en kon- tant avlöning, som motsvarar den för folkhögskollärare med fast anställning vid huvudkurs stadgade begynnelselönen.
g) Arbetsplan skall vara av skolöverstyrelsen granskad och godkänd.
h) Förbund skall vid anordnande av folkbildningskurs samarbeta med de folkbildningsorganisationer (folkbibliotek, föreläsningsanstalter, studiecirklar, lokala bildningsråd), som äro verksamma på den plats, där kursen skall hållas. Samarbete bör även sökas med andra på platsen verksamma organisationer, som hava bildningsverksamhet på sitt program.
Se 5. 192.
i) Förbund skall sörja för att undervisningen må kunna bliva till verklig nytta för dem, för vilka den är avsedd, och skall, i den mån förhållandena så— dant medgiva, tillse, att litteratur, lämpad efter undervisningen, för utlåning och försäljning hålles tillgänglig i sammanhang med undervisningen.
j) Alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid undervis— ningen skola vara. förbjudna. Dock må undervisningen kunna omfatta jämväl politiska eller religiösa frågor, för så vitt den har rent saklig karaktär och ej är agitatoriskt hållen.
& 18.
Förbund, som erhållit statsunderstöd men som på grund av smittsam sjuk— dom eller annan omständighet, över vilken förbundet icke kunnat råda, ej varit i stånd att anordna hela det i g 16 stadgade minimiantalet föreläs- ningar, må, därest övriga villkor blivit fullgjorda och skolöverstyrelsen finner skäl sådant medgiva, uppbära hela det statsunderstöd, som för kursen i fråga blivit förbundet tillerkänt. Ansökning härom skall ingivas till skolöversty— relsen senast den 15 juni det budgetår, understödet avser.
Se anm. vid % 5.
g 19.
Angående de grunder, efter vilka vid statsunderstödda. folkbildningskurser fullgjord tjänstgöring må anses likvärdig med tjänstgöring vid under offentlig kontroll stående folkhögskola, gäller vad särskilt är stadgat-.
Samarbetsoman.
% 20.
Understöd av statsmedel för rådgivning i anslutning till folkbildnings- kurserna må utgå till en sammanslutning av folkbildningsförbunden inom lan— det, under villkor att sammanslutningen skall visa sig hava från annat håll under budgetåret för ändamålet erhållit medel till minst lika stort belopp som statsunderstödet.
Det åligger sammanslutningen: att tillhandagå folkbildningsförbunden med råd och anvisningar beträf- fande folkbildningskursernas ordnande samt
att genom konsulenter främja och stödja kursverksamheten.
251 K a p. 4.
Studiecirkelverksamheh % 21.
Understöd av statsmedel må under nedan angivna villkor utgå, för anord— nande av studiecirklar dels till riksförbund för studiecirkelverksamhet, dels till fristående studiecirklar.
Till riksförbund för studiecirkelverksamhet må jämväl understöd utgå för organisations och administrationskostnader i enlighet med vad här nedan säges.
Ang. %% 21—26 se 5. 167—178.
% 22.
Med studiecirkel avses i detta kapitel en kamratkrets för gemensamma teo- retiska eller praktiska studier över ett angivet ämne efter en på. förhand upp- gjord plan.
5 23.
Riksförbund för studiecirkelverksamhet, som önskar komma i åtnjutande av statsunderstöd för anordnande av studiecirklar, skall omfatta minst 10000 medlemmar, som huvuduppgift bedriva studie- och bildningsverksamhet av riksomspännande karaktär samt under föregående år haft utgifter för folk— bildningsarbete om minst 2000 kronor. Förbund skall godkännas av skol— överstyrelsen såsom riksförbund och dess bildningsvcrksamhet stå under överinseende av en av förbundet utsedd studierektor, vars kompetens för be- fattningen skall vara av skolöverstyrelsen godkänd.
Undantagsvis må skolöverstyrelsen kunna som riksförbund godkänna orga— nisation, som utan att hava här före-skrivet medlemsantal fyller övriga villkor för statsunderstöds utgående.
Se 5. 187—188.
% 24.
Statsunderstöd utgår för anordnande av grundcirklar, bildningscirklar, ung- domscirklar och universitetscirklar.
Med grundcirkel förstås studiecirkel, som behandlar elementära ämnen av grundläggande karaktär (ämnen inom folkskolan-s kursplan, moderna språk, bokföring, maskinskrivning, stenografi, yrkesval).
Med bildningscirkel förstås studiecirkel, som behandlar ämnen av allmänt bildande karaktär (kultur- och bildningsfrågor, medborgarfrågor, språk, prak— tiska ämnen med bildande syfte).
Med ungdomscirkel förstås studiecirkel, som har medlemmar i åldern 14— 18 år och behandlar grundcirkelns och bildningscirkelns ämnen på ett för ungdomen särskilt tillrättalagt sätt.
Med universitetscirkel förstås studiecirkel, som behandlar bildningscirkelns ämnen och ledes av genom högre akademiska studier kvalificerad lärare.
252 s 25.
Statsunderstöd för anordnande av studiecirklar utgår enligt följande grunder.
För grundcirkel och ungdomscirkel utgår understöd med högst tre fjärde— delar av kost-naden för lärararvode, dock högst 3 kronor för studietimme, med högst tre fjärdedelar av kostnaden för ledararvode, dock högst 1 krona 50 öre för studietimme, med högst tre fjärdedelar av kostnaden för korrespondens— kurs, dock högst 60 kronor, samt med högst hälften av kostnaderna för studie planer och grundböcker, dock högst 2 kronor 50 öre för varje medlem i cirkeln.
För bildningscirkel utgår understöd med högst hälften av kostnaden för lärararvode, dock högst 3 kronor för studietimme, med högst hälften av kOst- naden för ledararvode, dock högst 1 krona för studietimme, med högst hälften av kostnaden för korrespondenskurs, dock högst 40 kronor, samt med högst hälften av kostnaderna för studieplaner och grundböcker, dock högst 5 kronor för varje medlem i cirkeln. Till bildningscirkel må därutöver ur understödet till föreläsningsverksamhet i anslutning till lokalt organiserat studiearbete utgå bidrag till högst 2 föreläsningar per arbetsår utan hinder av i g 8 an- givna villkor, enligt de närmare bestämmelser, som skolöverstyrelsen må ut färda.
Beträffande understöd till universitetscirkel är särskilt stadgat.
% 26.
För utgående av i % 25 angivna understöd skola följande villkor gälla:
a) Studietiden skall, om ej skolöverstyrelsen på särskild framställning med— giver undantag, utgöra för grundcirkel minst 24 studietimmar fördelade på minst 12 sammankomster, samt för bildningscirkel och ungdomscirkel minst 16 studietimmar fördelade på minst 8 sammankomster.
b) Antalet deltagare vid varje cirkelsammankomst skall, om ej skolöver— styrelsen på särskild framställning medgiver undantag, utgöra för grundcirkel och ungdomscirkel minst 10 samt för bildningscirkel minst 5.
Såsom ä. 5. 173 överst nämnts. förutsätter utredningen, att dispens från föreskrivet minimiantal deltagare skall medgivas under vissa förutsättningar-, t. ex. vid musikcirklar ända ned till två deltagare.
0) Som lärare må riksförbund för studiecirkelverksamhet endast godkänna den, som genom avlagda kunskapsprov, genom deltagande i bildningskurser eller genom vunnen praktisk erfarenhet kan styrka sig besitta för lärareupp— giftens fullgörande erforderliga kunskaper inom den ämnesgrupp, som studie— cirkelarbetet omfattar, och som i övrigt äger lämplighet för uppgiften. I tvek— samma fall må riksförbund hänskjuta fråga om lärares kompetens till skolöver— styrelsens avgörande. I fråga om fristående studiecirklar avgöres kompetensen av skolöverstyrelsen.
d) Som studieledare må riksförbund godkänna den, som .äger lämplighet för uppgiften. I fråga 0m_fristående studiecirklar avgöres kompetensen av skolöverstyrelsen. —
e) I fråga om föreläsare i bildningscirkel skola gälla i % 4 d) meddelade bestämmelser.
f) Statsunderstöd till korrespondenskurser må utgå endast under förut— sättning, att kurserna tillhandahållas av under skolöverstyrelsens inseende stående korrespondensinstitut.
Se 5. 122.
g) Vid studiecirkelsammankomst må icke förekomma propaganda för poli— tiska eller religiösa åskådningar. -
h) Av riksförbund för studiecirkelverksamhet anordnad studiecirkel skall följa av riksförbund godkänd plan. Fristående studiecirkel, som ansöker om statsunderstöd, skall till sin ansökan foga studieplan för skolöverstyrelsens godkännande.
i) Statsunderstöd för inköp av grundböcker må utgå endast under förut— sättning, att boken finnes upptagen i av riksförbund för studiecirkelverksam- het utgivna studieplaner eller blivit av skolöverstyrelsen godkänd såsom grundbok.
Riksförbund för studiecirkelverksamhet.
% 27.
Understöd av statsmedel för organisations och administrationskostnader må utgå till riksförbund för studiecirkelverksamhet med högst hälften av för- bundets utgifter för studieverksamheten, däri inräknade kostnaderna för av förbundet anordnade studieledare— och instruktionskurser samt för av för- bundet anställda. instruktörer och konsulenter.
Se 5. 188—189. Kap. 5.
Enskilda studier. % 28.
Understöd av statsmedel må utgå till riksförbund för studiecirkelverksam— het för bestridande av kostnaderna för enskild studerandes deltagande i korrespondenskurs. Sådant understöd må utgå med högst en tredjedel av den verkliga kostnaden, varvid en och samma. person under samma år må uppbära högst 25 kronor.
Se 5. 185—186.
Kap. 6. Gemensamma bestämmelser.
% 29.
Den verksamhet, till vilken understöd utgår enligt denna kungörelse, skall stå under inspektion av skolöverstyrelsen samt vara underkastad den kon- troll och de villkor, som i övrigt av skolöverstyrelsen prövas nödiga och lämpliga.
% 30.
&) Ansökning om tilldelande av understöd enligt %% 3, 6 och 11 skall ingivas till skolöverstyrelsen före den 15 juli det budgetår, ansökningen avser.
b) Ansökning om tilldelande av understöd enligt %% 20 och 27 skall in- givas till skolöverstyrelsen före den 31 juli budgetåret näst före det, ansök— ningen avser.
c) Ansökning om tilldelande av understöd enligt %% 7, 9, 12 och 16 skall ingivas till skolöverstyrelsen före den 15 augusti det budgetår, ansökningen avser. *
d) Ansökning om tilldelande av understöd enligt %% 25 och 28 skall in- givas till skolöverstyrelsen före den 15 november det budgetår, ansökningen avser.
e) Ansökning, som avses i mom. a)—d) av denna paragraf, skall vara av- fattad i huvudsaklig överensstämmelse med av skolöverstyrelsen godkända formulär och vara åtföljd av de handlingar, som skolöverstyrelsen före» skriver.
; 31.
Det åligger skolöverstyrelsen att meddela beslut rörande i föregående paragraf omnämnda. ansökningar. Därvid äger överstyrelsen att till prövning upptaga ansökning utan hinder därav, att någon avvikelse i fråga om den föreskrivna tiden för dess ingivande ägt rum. Underrättelse om överstyrelsens beslut skall ofördröjligen meddelas statskontoret, vederbörande länsstyrelser och sökandena.
& 32.
1. Understöd enligt %% 3, 7, 9, 11, 12, 16, 20, 25, 27 och 28 utbetalas till sökanden eller den, som eljest styrker sig vara berättigad uppbära detsamma; skolande härvid iakttagas i skolöverstyrelsens beslut angivna villkor och be— stämmelser samt följande särskilda föreskrifter:
a) Understöd till lokal föreläsningsanstalt, däri inräknad föreläsningsverk— samhet enligt å 11, folkbildningskurser samt fristående studiecirkel må utgå först sedan i förstnämnda fall anstaltens inspektor och i övriga fall skolöver- styrelsen vitsordat, att de för understödets åtnjutande föreskrivna villkoren blivit uppfyllda.
b) Organisation, som åtnjutit understöd enligt 55 20, 25, 27 och 28, skall före den 1 juni det budgetår, då understödet utgått, inkomma till skolöver- styrelsen med redovisning för understödets användande.
2. Resekostnadsersättning enligt % 6 utbetalas av skolöverstyrelsen till vederbörande järnvägsmyndighet enligt därom särskilt utfärdade bestämmelser.
Denna kungörelse träder i kraft den .............................. från och med vilken dag kungörelserna den 13 september 1928 (nr 418) angående statsunder— stöd för anordnande av folkbildningskurser (flyttande folkhögskolekurser) och den 5 juli 1929 (nr 239) angående understöd till anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, skola upphöra att gälla.
Arbo ' r " Honienstaltt,
! msk? motu Elna. *' ., . 5.8 ," " , m. Almqvistjåc Wicksell,» .. Betlnkande angående eglerlng'av mallning'emi-M
. 4 ' ' , — ' landens-Hör vise civil gelireunal inom state-förvaltning:; Riktlinjer-”för den framtida jordbmkspolitlken. Del 8._ Del 1. Marcus. 138 &; . _ ,, ' , Bilagor. Idun. 149 5. Jo. ' _ ' Betlnkende'med utredning och iörela angående löne- Betunkande med förslag till h_gem tryg ende av bygg- ställningen för vise eteteenetnlld sin årde'focheko nadserbeteree lönefordran ni. nu. Nor-sted . lv, 229 e. Ju. nomlpereonel m. m. V. Petterson. 223 e. Fl. _ Betänkande med förelag till lag om vlrkeemlming Betänkande och förslag angående det fria och Milnlge' . m. m. Marcus. lv. 128 3. Jo. folkbildningsarbetet. Del 1. Beckman."!M I. E. _ ,,"
Betänkande med _töreleg till ny lagstiftning on'm upp- sikt A jordbrukuBeokmnn 160 &. Jo. . .
_ . . . Anm. Qm särskild tryckeri: ej angivas, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra. begynne'ls'e'bok-t erna tm det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = eckleeiestikdepartemantet, Jo. = jordhumla- artementet. Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 ang; statens ofantliga utredningar.-e yttre anordning (nr Balagtas, , dnlngenna l omslag med enhetlig färg tö:- vu-je departement. - ' . ' I ,