SOU 1949:1
Norrlandskommitténs principbetänkande
N 4-0 9
a:) (— _ CDL"
&( 4. IOTQ'
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 194931 JORDBRUKSDEPARTEMENTET
NORRLANDSKOMMITTENS PRINCIPBETÄNKANDE
Första delen
NORRLÄNDSKA UTVECKLINGSLINJER
STOCKHOLM 1949
Kfouolbgisk för—t.edikåli'i'hg'
1. Norrlandskomitbéns prlndpbetänkande. Första de- , 3. Nonlan rlncipbetånkande. Tredje de- dskommii'rtéms len. Non-länen utveckunåsumer. Idun. 302 5. Jo. len. utlåtanden oclh örslag i vissa frågor. Idun. 2. Non'landskomitténs print: pbetänkande. Andra de- 164 3. Jo. len. Särskildaltredningar. Idun. 194 8. Jo.
._,4.. _1-._—._. _! [_ (A..
3,. $'" ;.1 2 t' 1;- . inf, & , 9." ,,. 51 ?. _
Anm. Om sakna tryckort ej angiven. år tryckorten Stockholm. Bolina-erna med fetstil utgöra begynnelse- bokstäverna till at departement. under vilket utrednlnzen avgivna. t. e:. E. = ecklseslasukdeputematet. Jo.: _ jordbruksdepartaentet. .
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR1949:1 JORDBRUKSDEPARTEMRNTET
NORRLANDSKOMMITTENS PRINCIPBETÄNKANDE
Första delen
NORRLÄNDSKA UTVECKLINGSLINJER
STOCKH OLM 19—1-9 muxs TRYCKERIAKTIEBOI.AG, ESSELTE AB 817261
& [O
N] G; Ul
AV NORRLANDSKOMMITTEN AVGIVNA TRYCKTA BETÄNKANDEN:
. Yrkesutbildningcn i Norrland (SOU 1945: 33).
. Forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland (SOU 1946: 16).
. Åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland (SOU 1946: 84).
. Synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola (SOU 1947: 32). . Inrättande av ett rikssjukhus i Norrland (SOU 1947: 70). . Isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. 111. (SOU 1948: 31).
. Skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mel— lersta Norrland 111. m. (SOU 1948: 32).
. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utveck- lingslinjer (SOU 1949: 1).
. Norrlandskommitténs principbetiinkande. Andra delen. Särskilda utredningar (SOU 1949: 2).
. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och för- slag i vissa frågor (SOU 1949: 3).
Förutom till ovannämnda publikationer hänvisas i detta betänkande bland an— nat till uppgifter i 1940 års norrlandsutrednings förberedande undersökning an— gående Norrlands näringsliv (SOU 1943: 39).
Till Konungen.
I skrivelse nr 279 hemställde 1940 års riksdag, med anledning av väckta motioner (nr I: 89 och II: 109), att Kungl. Maj:t ville verkställa
utredning angående åtgärder för det norrländska näringslivets för—
kovran samt framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
Att verkställa förberedande undersökning angående åtgärder i sålunda angivet syfte förordnade Kungl. Maj:t därefter den 16 augusti 1940 då- varande överdirektören E. Lindeberg. Denna s. k. 1940 års norrlandsutred- ] ning framlade resultaten av den förberedande undersökningen i en den 15 i oktober 1943 dagtecknad utredning angående Norrlands näringsliv (SOU 1943: 39).
Riksdagens förenämnda skrivelse samt den avgivna utredningen anmäl— des sedermera för Kungl. Maj:t vid konselj den 17 december 1943. Härvid anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson- Bramstorp efter gemensam beredning med regeringens övriga ledamöter bland annat följande. »Såsom förut antytts avsågs att, sedan den förberedande undersökningen slut- förts, en mera omfattande utredning rörande Norrlands näringsliv skulle komma till stånd. Denna utredning skulle ha till syfte att närmare undersöka de olika problem på skilda områden av Norrlands näringsliv, som enligt vad den förbe- redande undersökningen gåvc vid handen vore i behov av en lösning, samt att framlägga de förslag till åtgärder, som kunde finnas behövliga. Jag vill nu för— orda, att denna utredning igångsättes. Härvid är jag emellertid fullt medveten om, att ifrågavarande problem icke kunna lösas enbart genom åtgärder från sta- tens sida utan att de för sin lösning i hög grad äro beroende av befolkningens egen handlingskraft och förmåga till initiativ. Mycket torde dock stå att vinna genom statsmakternas åtgöranden och stöd i olika hänseenden. 1 Med hänsyn till jordbrukets och skogsbrukets dominerande ställning i Norr- j land blir för den nya utredningen en av de viktigaste uppgifterna att undersöka 4 möjligheterna att effektivisera dessa näringsgrenar så att de kunna ge sina ut- ' övare en bättre och säkrare inkomst. Jordbrukens storlek, sammansättning och arrendering i Norrland torde i stor utsträckning vara mycket otillfredsställande, ett spörsmål som även berörts i riksdagens skrivelse den 26 maj 1943 (nr 247). För att förbättra dessa förhållanden synas åtgärder i skilda hänseenden kunna övervägas. Möjligheterna att förstärka ofullständiga jordbruk genom samman- läggning av dylika ävensom genom förvärv av tillskottsjord, såväl jordbruksjord som skogsmark eller nyodlingar, torde sålunda böra undersökas. Omskiften torde jämväl kunna komma i fråga. För att jordbruken skola bli bärkraftiga bör näm— ligen i görligaste mån eftersträvas att desamma få den storlek och sammansätt— ning, att innehavarna därav kunna erhålla en tryggare utkomst jämte arbete för sig, familjen och dragarna året om. Därvid torde i de orter, varom här är fråga, som regel vara oundgängligt att till jordbruken hör erforderlig skog. Utnyttjan—
o
det av arbetskraften i den egna skogen a de tider densamma icke behöves helt i jordbruket synes innebära en lycklig avlastning för jordbruket samtidigt som
skogen utgör ett nödvändigt stöd för jordbruket. Detta stöd bör icke få berövas jordbruket. Annorlunda ställer det sig därest innehavare av sådant jordbruk blir herotude av inkomst av arbete utanför det egna jordbruket. Jordbrukets skötsel kan då komma att bliva lidande därav, vilket i sin tur torde menligt inverka på innehavarens ekonomi. Beträffande s. k. stödjordbruk, vilka i Norrland äro av stor betydelse, gäller givetvis icke vad nu anförts.
Även andra förhållanden än de nyss berörda torde medföra att jordbruket i Norrland arbetar på ett mindre tillfredsställandc sätt. Sålunda synas, främst i övre Norrland, ännu så länge jordbrukets produktionstaktorer icke vara tillräck- ligt utnyttjade. Täckdikningen har sålunda icke nått mera allmän spridning. Be- tydelsen av fröodling och förstklassigt utsäde torde mera böra uppmärksammas. Stora möjligheter torde förefinnas för en intensifiering av höproduktionen och detta även om vallarnas areal minskas för att lämna plats för andra grödor. Frå- gan i vad mån skogsbetet kan utbytas mot kulturbetc torde böra ägnas särskild uppmärksamhet. En ökning av grönsaks- och potatisodlingen torde även vara möjlig. Kreatursskötseln synes kunna utvecklas i skilda avseenden. En rationali— sering är här önskvärd. Möjligheten att vid mindre brukningsdelar sammanföra djuren i gemensamma ladugårdar i syfte att bättre utnyttja arbetskraften även- som i övrigt förbättra driften torde vara förtjänt att undersökas. Smådjurssköt- sein bör kunna i hög grad utvidgas. En mera allmän förbättring av jordbruks- tekniken och ökning av de maskinella hjälpmedlen synas böra eftersträvas.
I fråga om skogshantcringen torde böra undersökas möjligheterna att nå bättre resultat genom ett bättre utnyttjande av arbetskraften och mekanisering av de olika arbetsmomenten. Det torde böra eftersträvas att arbetet för jordbruksbefolk- ningcn ordnas så att befolkningen erhåller mera kontinuerligt arbete. Spörs— målet huruvida icke förutsättningarna för träindustriens lönsamhet grundas på låga råvarupriser med därav följande låga arbetslöner inom skogsbruket torde böra uppmärksammas. Skogsvården synes vara i behov av ett kraftigare stöd och vidgad uppmärksamhet med hänsyn till skogens ökade betydelse och den allt— mera framträdande faran för bristande tillgång på virke. Frågan i_vad mån ytterligare står att vinna för Norrlands del genom den tekniska forskningens framdrivande bör beaktas.
En av Norrlands naturtillgångar, som icke synes ha utnyttjats i den utsträck- ning så kunnat ske, torde vara vattenkraften. Det bör därför under den fortsatta utredningen undersökas om på detta område ytterligare framsteg kunna göras.
Såsom en allvarlig brist i den norrländska industrien har särskilt framhållits dess ensidiga sammansättning. Bland industrierna intaga sågverks- och massa- industrierna samt gruvdriften en dominerande ställning, under det att andra industrier, framför allt hemmamarknadsindustrierna, äro påfallande svagt repre- senterade. Med hänsyn bland annat till denna ensidighet i industriens samman- sättning har näringslivet i Norrland blivit synnerligen känsligt för konjunktur— svängningar. Detta förhållande innefattar ett av de mest framträdande proble- men inom det norrländska näringslivet. Möjligheterna att få till stånd en större
mångsidighet inom industrien i Norrland torde måhända finnas för att utveckla bland annat kalkindustrier och snickeriindustrier ävensom pälsindustrier. Olika slag av kemiska industrier, särskilt sådana med trä som utgångsmaterial, anses vidare ha möjligheter till en god utveckling i Norrland. Under den fortsatta ut- redningen bör uppmärksamhet ägnas även åt sågverksindustriens i viss mån sä- songmässiga variationer i fråga om kraven på arbetskraft samt arbetskraftens obenägenhet att flytta, d. v. s. dess bristande platsrörlighet. Likaså torde böra uppmärksammas det förhållandet, att avkastningen av det i Norrland investe- rade kapitalet i icke ringa utsträckning drages från Norrland till andra delar av landet.
En fråga, som likaledes bör upptagas till prövning, gäller skogsindustriernas tillgång på råvaror. I samband härmed torde även böra verkställas undersök- ning rörande strukturen av träindustrierna och deras framtida utveckling samt beträffande de platser, där desamma böra vara belägna för att kunna arbeta under mest gynnsamma betingelser. Industrierna i Mellersta Norrland bygga till en del sin råvaruförsörjning på skogar belägna i de två nordligaste länen. För dessa läns befolkning är det ett starkt intresse att råvarutillgångarna inom länet även förädlas där. Det torde jämväl böra uppmärksammas, att avsevärda kvan- titeter råvara ur de norrländska skogarna transporteras till södra Sverige för förädling.
Ett problem, som särskilt för Norrlands vidkommande med dess stora avstånd tränger sig fram, är förbättringen av kommunikationsförhållandena. Ehuru på detta område en betydande utveckling ägt rum under senare år, synes dock allt- jämt mycket kunna göras i detta hänseende. En undersökning bör därför upp- tagas rörande det bästa sättet för stärkande och utnyttjande av olika transport- medel och transportanläggningar.
För den framtida utvecklingen i Norrland torde spörsmålet om förbättrade undervisningsförhållanden vara av den största betydelse. Dessa frågor komma givetvis att i stor utsträckning behandlas av den pågående Skolutredningen. Emel- lertid torde denna utredning icke i första hand komma att upptaga frågor rö— rande utbyggnad eller andra organisatoriska förändringar av lantbruksundervis- ningsanstalterna eller andra yrkesutbildningsanstalter. Dessa spörsmål synas med hänsyn härtill böra övervägas av den av mig nu ifrågasatta utredningen.
Även ett stort antal sociala spörsmål av skilda slag kräver inom Norrland sin lösning. Det är uppenbarligen nödvändigt att med all kraft bedriva förbättring och modernisering av bostäderna såväl å landsbygden som i städerna. Likaledes förefinnes ett starkt behov att förbättra landsbygdens ekonomibyggnader. Bygg- nadsverksamheten över huvud taget bör anpassas efter utvecklingslinjerna inom näringslivet. Under utredningen torde samtliga dessa spörsmål ävensom andra frågor av social karaktär uppmärksammas.
Det torde vara uppenbart att samtliga de problem, som förefinnas för Norr— lands näringsliv och som böra bliva föremål för utredningens uppmärksamhet, icke kunna i detta sammanhang närmare beröras. Så är t. ex. förhållandet med
de frågor som beröra handel, hantverk och småindustri. Det torde få ankomma pa den fortsatta utredningen att i den mån dessa problem under arbetets gång framträda upptaga desamma till undersökning och övervägande.»
Enligt vad vidare framhållits i direktiven vore ett stort antal av de spörsmål, som sålunda berörts i fråga om Norrland, av en mera allmän karaktär och ägde betydelse för landet i dess helhet. Vid den blivande ut- redningen borde emellertid särskilt beaktas de speciella möjligheterna att för Norrlands del lösa dessa spörsmåk En stor del av de förut berörda frågorna vore redan föremål för övervägande i tidigare tillsatta utredningar, därvid de dock torde behandlas såsom för landet i dess helhet gällande frågor. Att i detta sammanhang uppdraga en fullt tillfredsställande gräns- linje mellan dessa utredningar och den nu ifrågavarande, som speciellt toge sikte på de norrländska förhållandena, läte sig näppeligen göra. Vid tvekan, huruvida ett spörsmål borde behandlas av den ena eller den andra utredningen, borde det få ankonnna på den departementschef, på vars före- dragning den tidigare utredningen igångsatts, att angiva vilken utredning borde upptaga spörsmålet i fråga till övervägande.
Slutligen har i direktiven framhållits, att ifrågavarande utredning borde så bedriva sitt arbete att de mest betydelsefulla frågorna, där praktiska resultat fortast kunde uppnås, först upptoges till övervägande. Hinder borde icke möta att skilda spörsmål i syfte att komma till snabbare resul- tat inom utredningen behandlades jämsides. Förslag med tillhörande mo— tiveringar borde icke göras mera vidlyftiga än som vore oundgängligen nöd— vändigt för uppnående av det med utredningen förbundna syftet och vin- nande av en klar översikt över hithörande frågor. Med hänsyn till bland annat de många olikartade spörsmål, som borde göras till föremål för över- väganden, syntes det vara nödvändigt för ernående av en allsidig belys- ning av frågan att ett stort antal personer med sakkunskap på skilda om- råden av näringslivet i Norrland deltoge i utredningen. För att utrednings- arbetet ej därigenom skulle komma att onödigt tyngas och fördröjas, kunde chefen för jordbruksdepartementet efter förslag av den av utredningsmän- nen, som utsåges till ordförande i utredningen, utse dels ett arbetsutskott att handhava den närmaste ledningen av utredningsarbetet, dels ock en eller flera delegationer att behandla vissa med varandra sammanhängande frågor.
Enligt föredragande departementschefens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t denne att utse utredningsmän för att i anslutning till de di—
rektiv, som angivits i statsrådsprotokollet, verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande förordnade departementschefen den 3 februari 1944 23 personer och den 24 i samma månad ytterligare 3 personer att verkställa ifrågavarande utredning. Utredningsmän blevo: då— varande statssekreteraren N. A. E. Malmfors, ordförande, överdirektören G. Strindlund, vice ordförande, ledamoten av andra, numera första kam- maren L. E. Andersson, Hedensbyn, fröken K. Collin, Njutånger, direktö- ren Hj. Degerstedt, Stockholm, direktören A. Enström, Holmsund, lant- brukaren H. Fjellström, Arvidsjaur, byråchefen E. A. Granström, Stock- holm, ledamoten av andra kammaren V. V. Hedlund, Östersund, direktören M. B. Holmbäck, Luleå, disponenten A. Johansson, Nälden, ledamoten av andra, numera första kammaren J. N. Jonsson, Bollnäs, fil. doktorn F. 0. E. Kempe, Stockholm, ledamoten av andra kammaren 0. W. Lövgren, Boden, dåvarande ledamoten av andra kammaren K. M. Mäler, Sollefteå, ombudsmannen E. Nyström, Gävle, landstingsmannen P. 0. Pålsson, Lit, ledamoten av andra kammaren 0. E. Sandberg, Böle, ledamoten av första kammaren H. Sten, Gävle, dåvarande docenten S. I. Svennilson, Stockholm, dåvarande biträdande länsjägmästaren T. Tillander, Umeå, ledamoten av första kammaren 0. L. T jällgren, Multrå, ledamoten av första kammaren C. G. Velander, Sundsvall, kronojägaren P. 0. Westerlund, Vojmån, lands- tingsdirektören G. Wigren, Umeå, samt fru A. Åman, Medle. Svennilson har redan på ett tidigt stadium av kommitténs arbete blivit förhindrad att del- taga däri.
Som huvudsekreterare och kanslichef har tjänstgjort byråchefen Y. A. R. Ericsson. Härjämte ha anlitats experter och biträdande sekreterare. Av dessa senare ha byråsekreteraren I. Höjer och docenten E. Åkerberg tjänst- gjort under större delen av den tid, utredningen pågått.
Utredningsmännen höllo sitt första sammanträde den 23 februari 1944 och beslöto härvid, bland annat, att antaga benämningen norrlandskom- mittén.
Kommittén har i samråd med vederbörande departementschef organiserat sitt arbete i anslutning till de riktlinjer, som uppdragits i ovan citerade statsrådsprotokoll. Kommitténs arbete har fördelats på fyra sektioner, var- jämte mindre delegationer i vissa fall tillsatts för speciella frågor. Det sam— manhållande ledet inom kommittén har utgjorts av ett arbetsutskott, vil-
ket icke blott behandlat de på sektionerna och delegationerna verkställda utredningarna utan även direkt handlagt en del ärenden.
l överensstämmelse med de önskemål, som uttalats i direktiven eller se-' nare i olika sammanhang framförts från riksdagens sida, har kommittén i första hand inriktat sig på frågor, som kunnat slutbehandlas utan sam— manhang med kommitténs arbete i övrigt. Samtidigt och parallellt härmed har kommittén emellertid upptagit vissa mera komplicerade frågekomplex av särskild betydelse för Norrland.
Kommittén fogar vid detta betänkande en förteckning över de betänkan— den, utredningar, utlåtanden och skrivelser i övrigt _— bortsett från så- dana av expeditionskaraktär — som avgivits av kommittén.
Sammanfattningsvis upprepar kommittén här de viktigare av de fram— ställningar, som sålunda avgivits av kommittén. I sammanställningen redo- visas även, vilka åtgärder som, såvitt kommittén är bekant, föranletts av framställningarna. Kommittén har enligt Kungl. Maj:ts brev den 25 maj 1945 även haft att taga befattning med den verksamhet, som bedrives av de lokala jordnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län, vilket föranlett vissa åtgärder från kommitténs sida.
Hittills vidtagna åtgärder (bortsett från sedvanligt remissförfarande)
Anm. i prop. 273/1944
1 944
15/3 Ang. ökade administrationsbidrag till de norrländska företagarföreningarna. 19/9 Ang. synpunkter på vissa skattefrågor. _— 20/9 4111
13/12
Ang. viss försöksverksamhet för åstadkommande av en bättre fastighetsarrondering i Norrland. Ang. vissa åtgärder för främjande av småföretagarvcrk- samheten i Norrland (se tredje delen). Ang. vissa åtgärder för främjande av skogsvård och betes- förbättring i norra Sverige.
Ang. skärpning av bestämmelserna i frölagen. Ang. yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33).
Ang. användning av intäkter av prisutjämningsavgiften. Ang. dispositionen av Ragundabottnarna i Jämtlands län (se tredje delen). Ang. anläggande av ett ullspinneri i Norrbottens län. Ang. anläggning av järnväg Översjäla—Gullänget—Husum
Amn. i prop. 22/1945
Delvis anm. i prop. 290/1945 Anm. i prop. 145/1945
Specialutredning igång- satt. Föranlett åtgärd endast i viss detalj Anm. i prop. 237/1946
Län och bidrag beviljade
20/11
12/2 17/2
17/2 28/2 28/2 14/6
17/6
16/11 11/12
1 946
Ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland (SOU 1946: 16). Ang. vissa undersökningar rörande jordbruket inom Neder- torneå kommun. Ang. bostadsförhållandena för belårsarbetande skogsarbe- tare rn. rn. (se tredje delen). Ang. tidsbegränsade skogsservitut (se tredje delen). Ang. vissa åtgärder till förbättrande av transportförbållan— dena i Norrland (SOU 1946: 84). Ang. den framtida jordbrukspolitiken. Ang. distriktssköterskornas verksamhet (se tredje delen).
1 947
Ang. järnväg Köpmanholmen—Umeå m. m. (se tredje delen). Ang. synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola m.m. (SOU 1947: 32). Ang. dispositionen av Salt» och Fetmyran i Norrbottens län (se tredje delen). Ang. åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränk- ning, som föranleder lokalt arbetskraftsöverskott (se tredje delen). Ang. utredning rörande lagstiftningsåtgärder med syfte att begränsa antalet skogsfångs- och mulbetesservitut samt underlätta tillkomsten av gemensamhetsskogar och gemen— samhetsbeten. * Ang. ett rikssjukhus i Norrland (SOU 1947: 70).
1 948
Ang. befrämjande av kornmunskogsverksamhet i Norrland. Ang. näringshalten hos Vissa i Norrland producerade födo— ämnen (en redogörelse för undersökningar på detta om- råde återgives i andra delen). Ang. norrländska kostförhållanden. Ang. de norrländska betesfrågorna. Ang. täckdikningen i Norrland. Ang. skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruför- sörjning i övre och mellersta Norrland rn. m. (SOU 1948: 32). Ang. isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948: 31). Ang. anslag till landsantikvariernas verksamhet. Ang. skolgången för barn i Norrlands glesbygder (se tredje delen).
Hittills vidtagna åtgärder (bortsett från sedvanligt remissförfarande)
Specialundersökning igångsatt
Anm. i prop. 355/19—16
Delvis anm. i prop. 285/1947
Delvis behandlad av Kungl. Maj:t Föranlett åt'gärd endast
i viss detalj.
Till en del överlämnad till annan kommitté
Anm. i prop. 269/1948
Såsom framgår av sammanställningen ha vitt skilda frågor varit före- mål för utredning hos kommittén. I den män i direktiven angivna frågor ej tagits upp till närmare behandling, har detta sarnmanhängt med att riks— utredningar pågå på vissa områden och att kommittén ej velat föregripa resultaten av dessa utredningar. Detta gäller bland annat frågan om vat- tenkraftens utnyttjande och elektrifieringen samt därmed sammanhängande spörsmål, vägfrågorna samt delvis även skatteproblemen. I en del fall ha av kommittén igångsatta utredningar avbrutits till följd av att särskilda sakkunniga i annan ordning tillkallats för liknande utredningsuppgifter. Exempel härpå erbjuda frågorna om skogsarbetarnas bostadsförhållanden på arbetsplatserna samt om bergsbruket i Norrland, vilka frågor ingå i de uppdrag, som lämnats 1945 års skogshärbärgesutredning respektive 1945 års gruvutredning. Kommittén har ej kunnat undgå att konstatera de olä- genheter, som kunna vara förenade med att stundom två eller flera sak— kunnigutredningar arbeta på delvis samma område med de risker detta innebär i fråga om bristande överskådlighet och dubbelarbete. Kommittén har emellertid för sin del i förekommande fall sökt hålla kontakt med andra utredningar för undvikande av dylika olägenheter. Motsvarande gäller sådana fall, då speciella utredningar pågått hos industriens utred- ningsinstitut.
I vissa fall ha, sedan kommittén avgivit sina förslag, dessa överlämnats till riksutredningar eller i varje fall fått vila i avvaktan på sådana. Så har exempelvis skett i fråga om kommitténs förslag rörande de norrländ- ska företagarföreningarnas verksamhet, yrkesutbildningen i Norrland. forrsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland, förbättring av transportförhållandena i Norrland samt isbrytningens ord— na1nde längs norrlandskusten. Innebörden härav kan sägas ha varit, att förhållandena i Norrland icke ansetts vara av den särpräglade natur, att de kunna motivera speciella åtgärder utan samband med anstalter av- seiende landet i dess helhet. Den inställning, som sålunda kommit till ut- tryck, synes kommittén stå i motsats till den tankegång, som legat till grund för tillsättandet av norrlandskommittén.
Det kan synas som om tiden vore illa vald att i nuvarande läge, då alla pr'oduktivkrafter måste anspännas för att sanera landets ekonomi och då återhållsamhet i fråga om statens utgifter på nytt blivit dagens lösen, fram—
ställa krav på åtgärder för att i olika hänseenden förbättra förhållandena speciellt i Norrland. Norrlandskommittén har emellertid ej funnit tillräck- liga skäl att med hänsyn till tidsutvecklingen föreslå något avbrott i det arbete, som kommittén fått i uppdrag att utföra. Detta så mycket mindre som kommittén erfarenhetsrnässigt nödgats räkna med att, även om tiderna icke utvecklat sig så som skett, förslag om åtgärder av den innebörd, som konnnittén funnit erforderliga för Norrlands del, ej skulle komma att röna mera allmän förståelse. Behandlingen av en del förslag, som kommittén framlagt så tidigt som 1944—1946, då statens anslagspolitik ännu icke hämmades av statsfinansiella hänsyn, ge stöd häråt.
Ur norrländsk synpunkt kan det icke godtagas, att Norrland främst får karaktär av ett exploateringsobjekt, som kan utnyttjas till att täcka övriga landets brist på arbetskraft, till att förkovra landets ekonomi genom export av skogsindustriprodukter, även om detta leder till en krympning av rå— varutillgången i Norrlands skogar, till att skaffa landet utländsk valuta genom exploatering av de norrländska malmtillgångarna, till att öka till— gången på vattenkraft genom sjöregleringar, som lägga gammal norrländsk jordbruksjord under vatten, när industrien i övriga landet behöver kraft, till att för varor, som produceras söderut, betala priser, som hållas uppe genom tullar och motsvarande anordningar, medan det norrländska närings- livet genom exportavgifter o. dyl. hindras att dra fördel av ett förmånligt marknadsläge etc. Man kan knappast förmena norrlandsbefolkningen att vilja verka för att landsdelens produktivkrafter även utnyttjas till att bättra förhållandena inom den egna landsdelen. Norrland är icke beroende av andra landsdelar i fråga om arbetskraft. Inom de områden av Norrland, som bäst äro i behov av uppbyggande åtgärder, kan arbetskraft ställas till förfogande härför, det må gälla industriell drift, skogliga åtgärder, väg- anläggningar eller byggnader för institutioner av olika slag. Norrland har även av allt att döma en reserv av ungdom, som efter utbildning skulle kunna fylla de luckor som särskilt i Norrland finnas i fråga om läkare, lärare, tekniker och ekonomer etc. Arbetskraft finnes där, som med hän- syn till eftersläpningen i Norrlands ekonomiska och sociala liv samt bris— tande utbildningsmöjligheter nu icke finner effektiv användning. Icke heller i fråga om tillgång på råvaror och elektrisk kraft, som erfordras för en utbyggnad av näringslivet, äro nämnda områden beroende av övriga landet.
Det sagda betyder icke, att de, som bygga och bo i Sveriges nordliga delar, böra söka undandraga sig att tillsammans med landets befolkning i
övrigt ta del i arbetet på att bringa landet ur de nu aktuella svårigheterna. Men det betyder att man i rådande läge kanske mer än eljest kan kräva, att tillbörlig hänsyn även tages till de norrländska intressena. Om så är fallet, är det måhända icke alldeles meningslöst, att en del förslag nu ligga utarbetade, vilkas genomförande skulle bidraga till att minska den efter- släpning i ekonomiskt och socialt hänseende, som ännu karakteriserar Norrland i jämförelse med övriga Sverige.
Norrlandskommitlén — som jämsides med sina utredningar på olika specialområden även mera allmänt diskuterat principerna för den fram- tida norrlandspolitiken _ får härmed avlämna sitt principbetänkande, vars första del benämnts Norrländska utvecklingslinjer. Som en andra del av betänkandet äro sammanförda vissa utredningar och sammanställ— ningar rörande Norrland och. som en tredje del avtryck av vissa av kom- mittén avgivna utlåtanden m. m.
Kommittén anser sig härmed ha slutfört sitt uppdrag. Särskilda yttranden av ledamöterna Andersson, Enström, Lövgren, Tjäll— gren och Velander bifogas.
Stockholm den 11 december 1948.
Underdånigst NILS MALMFORS.
LARS E. ANDERSSON. KARIN COLLIN. HJ. DEGERSTEDT.
ADOLF GRANSTRÖM.
Ax. ENSTRÖM. VERNER HEDLUND. JON. N. JONSSON.
KARL MÄLER.
0. E. SANDBERG.
TO RST EN TILLANDER.
P. 0. WESTERLUND.
HUGO FJELLSTRÖM. BURE HOLMBÄCK. ERIK KEMPE. EMIL NYSTRÖM. HEMMING STEN. L. TJÄLLGBEN.
GUST. WIGREN.
AXEL J. JOHANSSON. 0. KV. LÖVGREN. OLOF PÅLSSON.
GERH. STRINDLUND.
GUSTAF VELANDER.
AGGAN ÅMAN.
Yngve Ericsson.
Inledning
Förhållandena inom den del av Sverige, som representeras av det geo— grafiska begreppet Norrland och upptar mer än halva landets yta, äro alltför skiftande för att man skall kunna tala om denna landsdel som en homogen enhet. Stora områden där ha en natur och ett näringsliv, som föga skilja sig från förhållandena i södra och mellersta Sverige, och samtidigt finnas vidsträckta trakter i dessa senare landsdelar, där förhållandena i hög grad påminna om dem som man gärna betraktar som typiskt norrländska. Det sagda gör, att man alltför lätt gör sig skyldig till en missvisande för- enkling, om man konstruerar fram en allmän norrlandsfråga såsom ett sammanfattande uttryck för de önskemål, som göra sig gällande inom Norrland. Genom schematiska gränsdragningar kunna även skapas onödiga motsättningar mellan olika landsdelar.
Att många problem finnas, som äro av gemensamt intresse för stora de— lar av Norrland, är emellertid ovedersägligt, och såtillvida ligger det en realitet i »norrlandsfrågan». Bakgrunden till att en dylik fråga uppstått torde böra sökas däri att befolkningen inom vissa områden av Norrland sedan gammalt haft en levnadsstandard, som i allmänhet varit lägre än söderut, och att det för Sådana norrländska bygder, där denna eftersläp— ning gjort sig gällande, framstått som ett behov att komma i en med övriga landet likvärdig ställning. Denna strävan har lätt fått ett drag av animosi— tet mot övriga landet, när man trott sig finna att svårigheterna- haft sin grund i att den egna landsdelen missgynnats av statsmakterna.
För norrlandskommittén har uppgiften varit att bilda sig en objektiv uppfattning om i vad mån inom Norrland eller delar därav råda förhållan— den, som i olika hänseenden skilja sig från dem som äro vanliga inom lan— det i stort, samt med dessa utgångspunkter överväga vilka behov av åtgär— der som föranledas av sådana speciella förhållanden. Av det nyss sagda följer, att vad kommittén föreslår icke i varje särskilt fall representerar ett intresse för Norrland i dess helhet men å andra sidan i en del fall kan tänkas bli av betydelse även utanför gränserna för Norrland. Måhända skulle det bättre svara mot verkligheten att i stället för detta geografiska ”jbegrepp använda beteckningen norra Sverige för att beskriva det verk— *ningsområde, som kommittén i första hand åsyftat med sina överväganden.
Efter de förbehåll som här gjorts synes det emellertid icke behöva leda till missförstånd, om kommittén, när den lägger fram sina utredningar, synpunkter och förslag, tillåter sig schematiseringen att sammanfatta dessa under ]andsdelsbeteckningen Norrland.
Såsom utgångspunkt. för behandlingen av norrlandsproblcmen, kan man, måhända i korta ord ge ungefär följande bild av förhållandena: den norr—l ländska arbetskraften är pa grund av en viss eftersläpning i fråga om nä— ringslivets utveckling ej så effektivt utnyttjad för produktiv och inkomst— bringande verksamhet som borde vara möjligt, särskilt med hänsyn tagen till de rika naturtillgångarna i Norrland. Utvecklingen av näringslivet har tillbakahällits av faktorer, som delvis hänföra sig till att Norrlands ställ- ning ej alltid tillräckligt beaktats inom rikspolitiken. I dessa omständig— heter ligga orsakerna till att levnadsförhållandenn inom landsdelen särskilt för vissa befolkningsgrupper äro väsentligt ogynnsammare än dem som kunna anses normala i vårt land.
I anslutning till det sagda bör lösningen av norrlandsproblemen främst sökas i en utveckling av näringslivet, som tar till vara arbetskraften och övriga pi'oduktionsfaktorer i Norrland och på detta sätt bereder väg för en höjning av befolkningens levnadsstandard. Kommittén har utgått från att det härvidlag i första hand är angeläget att söka komma till rätta med de återhållande faktorer, varmed det norrländska näringslivet har att kämpa. Kommittén har emellertid ej kommit fram till någon allmängiltig patent- lösning av norrlandsproblemen. Fastmera har kommittén funnit, att man för att underlätta näringslivets utveckling i Norrland måste tillgripa åt— gärder av vitt skiftande slag.
Innan kommittén närmare ingår på målsättningen för norrlandspolitiken, synes det lämpligt att söka klarlägga förutsättningarna för ett utvecklat näringsliv i Norrland samt denna landsdels allmänna ställning inom natio- nalhushållet.
KAPITEL 1.
Förutsättningarna för ett utvecklat näringsliv i Norrland. Ar denna landsdel gynnad på övriga landets bekostnad?
Av redogörelser, som lämnas i andra delen av detta betänkande, kan utläsas att Norrland lämnar ett betydande bidrag till den svenska national- inkomsten. Sveriges ekonomiska läge skulle vara annorlunda än det nu är, om icke de norrländska naturtillgångarna hade funnits att tillgå. Ej minst betydelsefullt ur landets synpunkt är att dessa naturtillgångar utgöra grundval för en mycket omfattande export. Värt lands levnadsstandard är i hög grad beroende av att exporten blir tillräckligt stor för att kunna ge rum för en önskvärd import av råvaror, kapitalvaror och förbruknings- artiklar, som ej med fördel kunna produceras inom landet. Det är på grund av det sagda uppenbart, att vårt land icke kan avstå från att utnyttja de naturtillgångar som ligga i de. norrländska skogarna och bergen. Detta för- hållande har varit särskilt påtagligt under de penningpolitiska svårighe— terna efter andra världskriget.
En annan naturtillgång, som likaledes utgjort en avgörande förutsättning för utvecklingen av landets näringsliv, är vattenkraften. Mellersta och södra delarna av landet få nära nog hälften av sitt kraftbehov tillgodosett från de norrländska vattenfallen, och utvecklingen går i riktning mot att denna kraftöverföring blir allt större. I den mån nämnda landsdelar icke för näringslivets utveckling skola vara beroende av import av bränsle frän ut— landet, är det nödvändigt att i ökad omfattning får det av den vattenkraft, som kan lämnas av norr]andsälvarna. Outnyttjade vattenln'afttillgångar återstå numera i stort sett endast i Norrland.
De naturtillgångar, som ligga i det norrländska jordbruket, komma vis- serligen icke på samma sätt som skogen, malmen och vattenkraften övriga landsdelar till godo. Emellertid förmår icke jordbruket i dessa landsdelar att täcka hela landets behov av livsmedel. Detta har ej minst visat sig under de år, som nu närmast förflutit. Härtill kommer, att det åtminstone under krigsförhällanden ej kan vara tillrådligt att ha livsmedelsproduktio- nen koncentrerad till vissa delar av landet. Dessa liksom de befolknings- politiska, sociala och kommunalekonomiska motiven för upprätthållande av en tillräcklig jordbruksproduktion i Norrland belysas närmare i kapi- tel '4. Där konstateras också, att naturliga förutsättningar för erhållande av tillfredsställande hektarskördar ofta äro för handen även,i Norrland.
Vad de norrländska naturtillgångarna ge (i procent av motsvarande siffror för hela landet).
w m
160 90 80 [__ 70 60 * 50 ”— 40 _" 30 20 _ 10 % _ , å _ = = 5 = = 17.1% 5,o% 10.2% 54.9% 66.2% 70.1% 56.695 resp. 30.6% 79.3 % Befolkning B r U 1 'X' ä r d : & U'bYQQG vut- Exportensvär- 31,111946 , Å ""ha" 1948 de 1937 vegetabiliska animaliska skogsbrukels iörnmulms- produktionen (streckad stu- iordbruks- iordbruks- och skogs— produktionen av annan pel) resp. total produkter produkter industriernas 1930—1939 mulm utbyggnad:- 1936—1940 1937/38 produktion 1930—1939 värd vatten- 1931—1939 krumiligång 1938/39 års priser (uvsulu- ("d' pup- (hela Slopa") produkt. + jordbrukarna: P" "Ch egen konsumlion) papp)
Diagrammet grundas på siffror i andra delen av principbetänkandet (beloppet för expertens värde är hämtat ur H. Wik: Norrlands export 1871—1937).
Detta gäller både sådesslagen —— bortsett från vete —— och vallarnas av- kastning. Den till mejerierna invägda mjölken har under 1930-talet ökats betydligt kraftigare i Norrland än i övriga landet. Med det här sagda avser kommittén uppenbarligen icke att bestrida, att områden finnas inom Norr- land, där betingelserna för jordbruk äro mindre goda —- sådana områden finnas dock även i andra landsdelar _ men ofta är det härvid fråga om
lägenheter, vilkas innehavare finna sin huvudsakliga sysselsättning inom skogsbruket och från jordbruket närmast tillgodose behovet av mjölk m. m. I detta sammanhang kan förtjäna nämnas, att de svårigheter, som klimatet medfört för jordbruket särskilt inom vissa delar av Norrland, tack vare framstegen inom växtförädlingen kunnat mer och mer övervinnas.
Vad så beträffar den industriella verksamheten har denna hittills i Norr- land till väsentlig del utgjorts av sågverks- och massaindustri samt bergs—
industri. Att den norrländska industrien även i fortsättningen skulle be- gränsas till nämnda fack, synes emellertid icke betingat av några bärande skäl. Till en början är det givet, att skogsbruket och bergsbruket i Norr- land kunna utgöra grund för en utbyggnad av förädlingsindustrier på trävaru— och metallområdena, exempelvis snickerier och mekaniska verk— städer. Erfarenheterna ej minst från senare år ha emellertid visat, att förut- sättningar finnas i Norrland även för andra industrier, bland annat på konfektionsområdet.
I detta sammanhang bör också uppmärksammas den viktiga förutsätt— ning för en utbyggnad av näringslivet, som ligger i tillgången på arbets— kraft. Såsom framgår av andra delen (sid. 20) har Sverige under kom— mande år att räkna med en i stort sett stagnerande befolkning i produktiv ålder. Även inom de tre sydligare av norrlandslänen är den naturliga till— växten av den manliga befolkningen i produktiv ålder ganska ringa. För— hållandena i Västerbottens och Norrbottens län äro helt annorlunda. I dessa båda län kan man vänta en relativt betydande naturlig befolknings— tillväxt i produktiv ålder.
Orsaker till Norrlands eftersläpning.
Den omständigheten att Norrland nu, trots en mycket stark utveckling på olika områden, i vissa avseenden ligger efter i jämförelse med sydligare landsdelar, bör ej ses som ett uttryck för bristande förutsättningar för eko- nomisk utveckling. Huvudsakligen torde man få anse, att ifrågavarande eftersläpning är historiskt betingad. Norrland är i stort sett senare bebyggt än övriga landet. Dess näringsliv har, under en tid då utvecklingsimpul- serna från föregångsländer i väster och söder ej såsom nu kunnat spri- das genom moderna kommunikationer och tekniska hjälpmedel, naturligt nog kommit i efterhand i en utsträckning, som dock icke kan motiveras av dagens förhållanden. Först under senare delen av 1800-talet har en ex- pansion av det norrländska näringslivet kommit till stånd. Att denna ut— veckling ganska ensidigt hänfört sig till vissa näringsgrenar, har mindre berott på att förutsättningar saknats inom andra näringsområden än på att skogen och malmen erbjudit särskilt stora vinstchanser, vilka kunnat utnyttjas även av företagare söderifrån. Denna ensidiga inriktning har sedermera visat sig innebära faror med hänsyn till konjunkturernas väx- lingar och till inträffade förändringar i fråga om råvaruförhållandena. När dessa föranlett inskränkningar i sågverksdriftens omfattning, har den här— vid frigjorda arbetskraften först efter hand kunnat sugas upp av andra näringar. Konsekvensen har bland annat varit att sysselsättningen inom den norrländska industrien visat stillestånd under tiden mellan de båda världskrigen.
De faktorer, som hålla tillbaka utvecklingen av näringslivet i Norrland, hänföra sig icke till bristande naturliga förutsättningar utan ligga på annat plan. Bland dessa faktorer märkas främst otillfredsställande kommunika— tioner, höga transportkostnader, hög kommunal utdebitering samt höga levnadskostnader och därmed också höga lönekostnader för företagen. Möj- j ligheterna att utnyttja de naturliga förutsättningar, som Norrland erbjuder för näringslivet, ökas i den mån man kommer till rätta med dessa återhål- lande faktorer.
Kommittén har i ett betänkande den 5 december 1946 (SOU 1946: 84) lämnat redogörelser för såväl kommunikationsförhällandena i Norrland som för de transportkostnader, som det norrländska näringslivet har att bära. I båda hänseendena inverka de stora avstånden och glesbebyggelsen i Norrland. I den mån järnvägarna utsträckts till Norrland, kan syftet här- med visserligen sägas ha varit att bryta den norrländska isoleringen och möjliggöra en industriell exploatering av Norrlands naturtillgångar. Av i främsta rummet militära skäl kom emellertid härvid norra stambanan, som utgör landtransporternas huvudpulsåder genom Norrland, att fram- dragas ett gott stycke från kusten och kustbygden, där industrien i myc- ket stor utsträckning var lokaliserad. Järnvägarna i syd- och mellansve— rige åter, vilka till stor del byggdes av enskilda företag, framdrogos genom mera tätbefolkade bygder med ett rikt utvecklat näringsliv. För transpor- ter på långa avstånd har man i Norrland varit hänvisad till järnvägstrans- porter i de fall, då icke varans art, produktionsortens läge och årstiden gjort sjötransport lämplig. På dessa avstånd har däremot motorfordonstrafiken knappast erbjudit någon allvarligare konkurrens med järnvägarna, vilka sålunda kunnat hålla relativt höga avgifter utan sådan konkurrenshänsyn, som påverkat taxesättningen för kortare transporter. Kostnaderna för trans- port av produkter från råvarukällan till avsättningsmarlmaderna ha varit ägnade att försvåra eller omöjliggöra exploatering av råvarutillgängar i Norrland. Och beträffande vidareförädlingen av norrländska råvaror har den vid järnvägarna tillämpade värdetarifferingen med höga transport- avgifter för förädlade, mera värdefulla varor minskat förutsättningarna för norrländska företag att i fråga om dylika varor konkurrera med syd- ligare belägna industrier med mera centralt läge i förhållande till avsätt- ningsmarknaderna. Att Norrland i jämförelse med övriga Sverige varit mindre gynnsamt ställt i fråga om kommunikationsförbindelser och att den tillämpade taxesättningen verkat betungande för Norrland har i hög grad bidragit till svårigheterna att inhämta det försprång, som sydligare landsdelar erhållit på grund av äldre bosättning och tidigare utvecklat näringsliv. Norrlandsindustrien har behållit sin ensidiga inriktning på ex— port av lågförädlade skogsprodukter och malm — där sjötransport har kunnat komma till användning —— och har icke kunnat ernå en sådan dif— ferentierad produktion för hemmamarknaden, som förekommer särskilt
i vissa andra delar av landet. Enligt kommitténs mening bör icke den om- ständigheten, att ett område blivit satt i efterhand då det gällt att ordna transportförhållandena, få allt framgent tagas till intäkt för att anse om- rådet sakna utvecklingsmöjligheter. Om om 'äden med goda naturliga för- utsättningar för ett livaktigt näringsliv _— och härtill 'äknar kommittén stora delar av Norrland förmenas de kommunikationsmöjligheter och de transpm'tvillkor, som erfordras för en utbyggnad av näringslivet och som stå till förfogande för andra områden med snarast sämre betingelser för ett ekonomiskt framåtskridande, kan detta samhällsekonomiskt sett leda till en felaktig inriktning av landets näringsliv.
Kommittén kan ej heller finna det samhällsekonomiskt betingat, att en utbyggnad av näringslivet i Norrland skall behöva hållas tillbaka av den mångenstädes höga utdebitcringen i de norrländska kommunerna. Mellan konnnunalskattens höjd och utvecklingen av näringslivet råder en påtag- lig växelverkan. Samtidigt som ett lågt skatteunderlag inom en kommun ofta har sin grund i att industrien är föga utbyggd, är det låga skatteunder- laget mcd åtföljande höga utdebitering i sin tur ägnat att avhålla från startande av nya företag inom kommunen. Att skatteunderlaget är lågt i många norrländska kommuner sammanhänger delvis med att kapital i Norrland äges av personer bosatta i sydligare kommuner, vilka då få be- skatta inkomsten därav. En svår ekonomisk belastning har vidare åsam— kats många kommuner genom nedläggning av industrier inom skogshante- ringen. Den befolkning och de företag, som kvarstanna på sådana orter eller till äventyrs inflytta dit, komma att belastas med kostnader för åtgärder, vilka genom utvecklingen blivit mer eller mindre onyttiga och i varje fall endast i mindre utsträckning kommer den kvar 'arande befolkningen till gagn. Fattigvårdsutgifterna äro ofta höga inom dylika kommuner. Andra kommuners ekonomi betungas av att de måste bidraga till försörjningen av barnrika familjer och ha kostnader för barnens undervisning. Även i den mån de barnrika familjerna icke behöva utnyttja kommunens hjälp, komma de att utnyttja de skattefria familjeavdr; gen i kommunalbeskatt— ningen, med påföljd att så mycket högre skatt mäste drabba övriga skatte— betalare inom kommunen. Kommittén, som återkommer till dessa frågor i det följande, kan ej finna att de faktorer, som sålunda utgöra förklaring till den förhållandevis höga kommunala utdebitcringcn i många kommuner i Norrland, äro av den natur att ifrågavarande kommuner samhällsekono- miskt sett böra anses ha sämre förutsättningar för en utveckling av närings- livet än andra.
Något liknande gäller de dyra levnads/costnudcrna i Norrland och därmed sammanhängande högre arbetslöner, vilka likaledes kunna verka återhål— lande på initiativ till nya näringsföret. g Levnadskostnaderna äro i hög grad beroende av utgifterna för varut 'ansporter och av kommunalskattens höjd. Om man kunde reduce 'a dessa båda utgiftsposter skulle därmed ett
stort steg vara taget mot en utjämning av levnadskostnaderna i förhållande till övriga landet.
Emellertid återstår att nämna en faktor, som oomtvistligt utövar ett svårt hämmande inflytande på näringslivets utbyggnad i Norrland, näm- ligen glesbebyggelsen. I och för sig bör det likväl icke vara omöjligt, att man även kommer till rätta med denna svårighet genom en rationell loka— lisering av näringslivet och ett ändamålsenligt ordnande av bosättningsför— hållandena i Norrland.
Att en utjämning mellan Norrland och övriga Sverige bör eftersträvas i fråga om kommunikationsförhållanden, transportkostnader, kommunal— skatter och levnadskostnader överhuvud, synes så mycket mer naturligt, om man betänker, huru övriga landets näringsliv gynnats exempelvis ge- nom att få utnyttja norrländsk vattenkraft och genom att subventioneras genom skyddstullar, vilka endast i ringa grad kunna utnyttjas av det norrländska näringslivet.
Är Norrland närande eller tärande?
Stundom hör man i diskussionerna om norrlandsproblemen den frågan föras fram om Norrland är att betrakta som >>närande>> eller >>tärande» i förhållande till landet i övrigt. Sådana frågeställningar bära i hög grad prägel av teoretisk konstruktion. De ömsesidiga fördelar som landets olika områden ha av varandra, äro av den mångfald och de ekonomiska sam— manhangen av den komplicerade natur, att en siffermässig uppskattning av ifrågavarande art näppeligen kan tänkas. Detta hindrar icke att det kan vara på sin plats att här söka klarlägga några problem, som beröra förhållandet mellan Norrland och övriga landet.
Klart är att i ett ekonomiskt fritt system, och bortsett från samhälle- liga åtgöranden, befolkningen i den ena landsdelen icke kan anses tära på andra delar av landet. De enskilda samhällsmedlemmarna få icke större valuta för sina prestationer än dessa betinga på marknaden. Ett annat för- hållande är åtminstone sett på längre sikt icke tänkbart. Innebörden härav är bland annat, att den befolkning, som arbetar under sämre betingelser än andra, har att finna sig i en lägre levnadsstandard, så länge den kvarstan— nar under dessa förhållanden och det allmänna icke ingriper med sub- ventionsåtgärder. Man har icke anledning att räkna med att befolkningen i övrigt skall vara beredd att betala produkterna från en speciell landsdel med högre pris än de äro värda. Det nu sagda är tillämpligt pä förhållandet mellan Norrland och övriga landet. Det har sålunda ej ifrågakonnnit att betala mera för de norrländska produkterna än deras värde. Södra och mellersta Sverige ha fastmera, då det gällt en för näringslivet så viktig faktor som vattenkraften, vilken till avsevärd del överföres från Norrland, fått utnyttja denna på villkor, som ej alltid stå de norrländska konsumen-
Krattresurser och kraft- utbyggnad.
Skellefte ölv — Torne älv
Ångermondlven — Ume älv
Indalsälven
Ljusnan — Ljungen
Lagan —— Dalälven
Cirklarno beteckna total utbyggnadsvörd vattenkrafttillgång, de skuggade partierna utbyggd vattenkraft 1948.
terna till buds. Den norrländska befolkningen har däremot att betala de höjda priser på produkter söderifrån, som betingas av de höga transport— kostnaderna. Att norrlänningarna vidare på grund av tullar och prisregle- ringar, avseende produkter från södra och mellersta Sverige, nödgats betala högre pris på sådana produkter än om de fritt kunnat importeras från ut- landet kommer att närmare framvisas i det följande.1
Det åtminstone tidigare rådande överskottet på arbetskraft i Norrland har möjliggjort, att lönenivån för de norrländska arbetarna inom bland annat skogsbruk och träindustri varit jämförelsevis mycket låg. Vad an- går den arbetskraft, som södra och mellersta Sverige övertagit från Norr— land, har möjligheten att få disponera denna arbetskraft ställt sig så myc— ket förmånligare för förstnämnda landsdelar som arbetskraften i allmän— het bestätt av ungdomar antalet sådana som lämnat Norrland är myc- ket stort _ för vilka föräldrarna och kommunen i Norrland haft att svara under deras uppväxttid utan att hembygden sedermera fått skörda nyttan av deras produktiva verksamhet. I jämförelse härmed saknar naturligtvis den välgörenhet, som med tillskott söderifrån utövas till förmån för sär- skilt norrbottniska barn, varje reell betydelse.
I detta sammanhang bör även uppmärksannnas, att det för företagen i
1 Nämnas bör dock, att den prisdifterentiering i fråga om mjölk, som ingår som ett led i jordbruksregleringen, innebär en viss subvention åt Norrland.
södra och mellersta Sverige innebär stora ekonomiska fördelar att ha Norr- land som avsättningsmarknad för sina produkter. Dessa fördelar äro icke ömsesidiga, enär utförseln från Norrland till största delen avser utlandet eller, såvitt gäller 'attenkraften, inkomsten härav knappast kan sägas komma Norrland till godo. Något liknande gäller även en del andra nå— ringar, exempelvis sjöfarten, som även i vad gäller Norrland till alldeles övervägande del ombesörjes av icke norrländska företag.
I den mdn invånare i andra landsdelar gjort investeringar i Norrland, har det givetvis icke skett för att gynna denna landsdel utan för att finna en fördelaktig placering. Detta syfte torde också i allmänhet ha nötts. Vid en jämförelse mellan förräntningen hos vissa grupper av aktiebolag. som kommittén låtit verkställa och som redovisas i andra delen (sid. 86), har kommittén även fått bestyrkt att, såsom naturligt är, de norrländska företagen i stort sett icke stått sig sämre än andra. Härvid är dock att märka att, såsom kommer att belysas i det följande, flera företagsgrenar ännu äro mycket sparsamt företrädda i Norrland, bland annat samman— hängande med de höga transportkostnaderna. Vad angår de i Norrland dominerande skogsindustrierna är det visserligen ett känt förhållande, att en del sådana företag, särskilt sågverk, under de senare decennierna måst nedlägga driften. Även där detta skett på grund av obestånd — och alltså icke såsom led i en av ekonomiska hänsyn företagen rationalisering _ bör ihågkommas att dessa företag under tidigare perioder i regel inhöstat stora vinster. De torde i stor utsträckning ha förvärvat skogstillgungar i Norr- land till priser, som sedermera visat sig mycket förmånliga. I den mån ifrågavarande industrier ägts av icke norrlänningar, ha betydande inkoms- ter kunnat konnna övriga landet till godo. Exploateringen av de norrländska skogstillgångarna har skett i en omfattning, som ganska hårt tärt pd kapi- talet och för ldng tid framåt minskat dess avkastningsförmåya. När utveck— lingen så lett till nedläggelse av industrier eller driftsinskränkningar, har detta ofta fått mycket svåra konsekvenser för den bygd som drabbats av industrinedläggelsen eller driftsinskränkningen.
I detta sammanhang kan förtjäna erinras 0111 att de senare årens långt- gående avverkningar även varit betingade av hänsyn till det samhällelig: intresset av så åt en tillräcklig bränsleförsörjning som en ur valutasyn- punkt önskvärd export av skogsprodukter till utlandet. De vinstmöjligheter. som genom denna export kunnat komma skogsbruket och skogsindustrierna till godo, ha emellertid samtidigt beskurits genom statliga åtgärder i in— flationshämmande syfte.
I vilken utsträckning Norrland för närvarande är beroende av kapital- investeringar från övriga landets sida, synes knappast vara möjligt att fullt vederhäftigt beräkna. Däremot har i andra delen (sid. 106) gjorts ett försök att uppskatta den ungefärliga storleken å det kapital, som genom förmedling av kreditinrättningar m. fl. är utlånat till enskilda och företag
| |
i
i Norrland, och härmed har jämförts beloppet av sådana insättningar i banker m. in., som härröra från landsdelen. Uppskattningarna synas när- mast giva vid handen, att ut— och inlåning väger någorlunda jämnt och att följaktligen fog knappast finnes för uppfattningen alt Norrland i påtaglig omfattning skulle vara beroende av kredit frän Övriga landet. Även om så vore fallet, skulle detta uppenbarligen icke innebära någon uppoffring ur kreditgivarens synpunkt, då det icke ifrågasättes annat än att kapitalet skall förräntas. Ur hela landets synpunkt kan det för övrigt vara av intresse, att nya kapitalinvesteringar komma till stånd för utnyttjande i ökad omfatt— ning av de norrländska naturtillgängarna.
Den hittillsvarande utvecklingen i Norrland har visserligen i olika hän- seenden understötts genom åtgärder från det allmännas sida, men detta har helt visst i minst samma utsträckning varit fallet såvitt gäller övriga landet. Samhällsutvecklingen i södra och mellersta Sverige har möjliggjorls genom statliga åtgärder, vilka många gånger inneburit kapitalinvesteringar eller medverkan till investeringar, som vid investeringstillfället icke till- närmelsevis varit ekonomiskt lönande och som ej heller under över- skådlig tid kunnat beräknas direkt förränta det däri nedlagda kapitalet. Statliga medel ha sålunda investerats i kom111unikationsleder av olika slag, såsom järnvägar, landsvägar och kanaler. Till bekostandc härav har även Norrland haft att lämna sin medverkan, och detta redan innan landsdelen själv i nämnvärd utsträckning fått tillgång till järnvägar m. m.
Man kan ofta höra det antagandet att Norrland i relativt större utsträck— ning än andra landsdelar mottager bidrag av det allmänna för sociala m. fl. ändamål. Till belysande av bara det förhåller sig i detta hänseende har riksräkeuskapsverket för norrlandskommitténs räkning utfört en beräk- ning av de på driftsbudgeten uppförda statsutgifternas fördelning på Norr— land och övriga landet. Denna beräkning är införd i andra delen (sid. 119). Enligt beräkningen fördela sig egentliga statsutgifter, bortsett från för— svarshuvudtiteln, enligt budgetredovisningen för budgetåret 1938/39 —— sista förkrigsåret -— med omkring 175,6 milj. kronor på Norrland och med 813,3 milj. kronor på övriga landet. Härav hänföra sig respektive 58,5 och 270,2 milj. kronor till anslag, som med hänsyn till sina ändamål icke lämp— ligen kunnat heräknas fördelade på Norrland och landet i övrigt annat än efter befolkningstalen. Riksräkenskapsverkets beräkning har kommit till resultatet att även övriga medtagna utgifter fördela sig i en relation, som motsvarar befolkningstalen, d. v. 8. med mellan 17 och 18 procent falla på Norrland. I detta sammanhang kan även förtjäna nämnas, att av det be— lopp av omkring 6 840 000 kronor, som under år 19-17 beviljats såsom bi— drag av lotterimedel, ] 630 000 kronor tilldelats ändamål, som kunna anses gemensamma för landet, medan av återstoden 2440 000 kronor eller 47 procent kommit Stockholm till godo (varvid medräknats bidrag till så—
dana institutioner som Operan m. fl.), 2430 000 kronor eller likaledes 47 procent övriga Svea- och Götaland men endast 340 000 kronor eller 6 procent Norrland.
Av intresse skulle även vara att konstatera, i vilken utsträckning sta— tens inkomster härröra frän Norrland. En sådan beräkning har emeller-f tid riksräkenskapsverket — med vilket ämbetsverk kommittén samrått i4 denna fråga —— funnit möta stora svårigheter att utföra med önskvärd grad av säkerhet. Såvitt gäller vissa slag av statliga inkomster står det emellertid klart, att Norrland bidrager till mycket stor del. Detta gäller sär— skilt inkomster från statens domäner, statens vattenfallsverk och Luossa— vaara-Kiirunavaara aktiebolag, i vilket bolag staten innehar aktier till be— tydande belopp.
Däremot torde beträffande andra statens affärsdrivande verk än de_ nämnda lönsamheten med avseende å Norrland ha varit relativt sämre. Att järnvägarna i Norrland, tagna i sin helhet, ej kunnat förränta däri nedlagt kapital, sammanhänger delvis med att de på grund av militära skäl ej dra— gits fram på det sätt, som skulle ha varit mest ändamålsenligt för närings- livet. Malmbanan utgör emellertid en mycket god affär för staten. Härtill kom- mer att järnvägarna även i övrigt äro av betydelse för utnyttjande av de norr— ländska malm- och skogstillgångarna, samtidigt som de erhålla sin drivkraft från de norrländska vattenfallen. Det finnes alltså anledning att betrakta frå- gan om de norrländska järnvägarnas förräntning i ett större sammanhang. Även i fråga om post- och telegrafkommunikationerna bör uppmärk— sammas, att dessas utbyggnad delvis varit nödvändig för exploateringen av statens nyssnämnda produktiva fonder. För övrigt ha kommunikationerna i Norrland haft betydelse även ur de sydligare landsdelarnas synpunkt med hänsyn till dessas både ekonomiska och kulturella intresse av att ha för- bindelser med Norrland. Bland annat ur nu anförda synpunkter har norr— landskommittén, vad närmastangår järnvägarna, funnit det icke vara rik— tigt att söka bedöma lönsamheten hos de särskilda bansträckorna för sig. En sådan bedömning måste alltid leda till resultat, som äro alltför för- delaktiga för centralt belägna bandelar men däremot på ett missvisande sätt undervärdera lönsamheten hos perifera bandelar.
Vad angår statens inkomster av direkta skatter har man anledning. att antaga, att dessa, fördelade efter befolkningstalet i olika landsdelar, kom— ma med något lägre belopp på Norrland än genomsnittligt på landet i övrigt. I den mån så är fallet, får detta till en del anses ha sin grund i att inkom— sterna från de staten tillhöriga malm-, skogs- och vattenkraftstillgångarna äro fritagna från statlig inkomstskatt samt att många av de enskilda ägarna till sådana tillgångar äro bosatta söderut. Härtill kommer naturligtvis även att näringslivet är mindre utvecklat i Norrland och befolkningens inkom- ster lägre.
I detta sammanhang bör uppmärksammas, att anordningen av den kom-
mnnala beskattningen [ flera avseenden missgynnar de norrländska kom— munerna. Kommittén, som i det följande kommer att närmare ingå på dessa frågor, vill här endast hänvisa till att inkomst av kapital, som är investerat i Norrland men tillhör personer bosatta i kommuner i södra eller mellersta Sverige, kommunalbeskattas i dessa senare kommuner. Även sättet för kommunalbeskattning av bankrörelse innebär att kapital drages från Norrland till övriga landet. Av liknande innebörd är, att in- komster av vissa statliga kapitaltillgångar i Norrland icke bli beskattade från de norrländska kommunernas sida. I förevarande sammanhang kan även förtjäna ihågkommas, att rörelsevinsten från malmfälten delvis undandrages kommunalbeskattning genom att den i viss utsträckning in- går i vinsten av den s. k. matmbanan, vilken är skattefri liksom statens inkomster från järnvägarna i övrigt. Sist men icke minst bör uppmärk- sammas, att barnavdragen i den kommunala beskattningen ha till innebörd att norrländska kommuner med högt barnantal sålunda bidraga till un- derstödjandet av den ur hela landets synpunkt önskvärda familjebild- ningen. I viss mån kunna emellertid kostnaderna härför anses indirekt bli täckta genom de statliga bidragen till skatteutjämning.
Vid ett bedömande av i vad mån olika statliga anstalter äro ägnade att speciellt gynna eller missgynna Norrland bör slutligen även uppmärksam- mas innebörden av det i vårt land tillämpade systemet med s. k. skydds- tullar, vilka tillskapats i det huvudsakliga syftet att skydda sådana nä— ringsgrenar eller industrier som ansetts icke kunna hävda sig på den in- hemska marknaden i konkurrens med utländska producenter. Liknande innebörd ha även vissa prisregleringar, som införts i fråga om en del varu— Slag. Den förmån, som de tullskyddade näringarna ha, motsvaras av en belastning för konsumenterna av varorna i fråga. I den mån denna be- lastning icke motväges av att konsumenten tillhör en skyddad näringsgren som producent, kommer han och därmed även den näring vari han är sys- selsatt att tyngas av en tullbörda till förmån för andra näringar. Förete de av tullarna sålunda gynnade respektive missgynnade produktionsgrenarna en olikartad lokalisering, kan man tala om regionala verkningar av tullsyste- met. Inom norrlandskommitten ha utförts en del beräkningar till bely- sande av huru dessa verkningar kunna antagas gestalta sig för Norrlands del. En redogörelse härför lämnas i andra delen (sid. 121). Det ligger i sakens natur att ifrågavarande beräkningar måste va'a mycket osäkra, men i stort sett torde de ge en rättvisande bild av läget.
Enligt de gjorda beräkningarna, vilka hänföra sig till tiden närmast före andra världskriget, skulle den tullskyddade årsproduktionen för hela landet representera ett värde av 4 716 milj. kronor, varav 292 milj. kronor eller (i procent kommo på norrlandslänen. För den icke tullskyddade produk— tionen — till vilken bland annat de norrländska exportindustrierna hän-
Procent
EE/f/
70
60 ' Å
50—- 40—/
Norrlands
rikets be- folkning.
0 1000 2000 3000 3725 4716 0 1000 17251784 milj. kr
lndustri- Jordbruks- produkter produ kter
_ Övriga riket G
föra sig — utgjorde totalvärdet för riket 1 784 milj. kronor och för'Norr— land 710 milj. kronor eller 40 procent av rikssiffran. Den inkomst, som genom tullskyddssystemet kommit näringslivet till godo under det åsyftade året, har vid de gjorda beräkningarna uppskattats till högst 519 milj. kro- nor, varav 29 milj. eller 6 procent skulle komma på Norrland. Härvid har antagits, att tullskyddet helt utnyttjats i prissättningen. Om utnyttjande- graden, såsom ansetts mera sannolikt, hållit sig omkring två tredjedelar av tullskyddet, blir det faktiska värdet å detta 346 milj. kronor för riket, namn 20 milj. eller likaledes 6 procent för Norrland. Procenttalen framstå klart till sin innebörd, om man betänker att Norrlands befolkning samtidigt ut— gjorde 17,8 procent av rikets folkmängd. Per invånare räknat utgjorde medelproduktionen för hela landet 747 kronor för tullskyddade och 283
Norrland
kronor för icke tullskyddade varor, medan för Norrland motsvarande siff- ror utgjorde respektive 260 och 632 kronor.
Som ett led i undersökningen har även beräknats den maximala tullbörda för konsumenterna, som skulle föranledas av att tullskyddet helt kunde utnyttjas vid prisbildningen för de inom landet producerade varorna. Härvid har erhållits en årssiffra för Norrlands del på 90 milj. kronor eller 80:60 kronor per invånare. Samtidigt skulle landsdelen tillgodogöra sig en tullinkomst av 29 milj. kronor eller 26: 21 kronor per invånare. Den slutliga tullbelastningen (exklusive tullen på importerade varor från ut- landet) skulle sålunda bli 61 milj. kronor eller 54:39 kronor per in- vånare. Dessa belopp motsvara den maximala tullbelastningen på de va- ror, som Norrland köper från övriga landet och som medtagits i kalky- lerna (eller rättare sagt nettotillströmningen till Norrland av dylika va- ror). Om man, såsom skett vid beräkningarna, antager att två tredjedelar av tullskyddet utnyttjas, blir tullbelastningen — efter avdrag för tullvinst — 41 milj. kronor eller 36: 26 kronor per invånare, d. v. s. drygt 180 kronor om året för ett hushåll om fem personer. Enligt utförda special— undersökningar för vissa viktigare varuslag, nämligen vete, råg, socker skor och cement, skulle norrlandsbefolkningens tullbelastning för dessa varuslag utgöra 7,5—10 milj. kronor per år.
Om man för den långa följd av år, varunder tullskyddssystemet verkat. ackumulerar den subvention som tullskyddet inneburit, måste man tydli— gen komma till mycket betydande belopp. Även om de olika kalkyler, som utförts för bedömande av tullsystemets verkningar för Norrland äro, och måste vara, tämligen osäkra, står det under alla förhållanden klart, att södra och mellersta Sverige genom skyddstullarna i hög grad kommit att gynnas på Norrlands bekostnad.
Av de olika utredningar rörande Norrlands ställningr i nationalhushållet, som i det föregående omnämnts, har norrlandskommitten blivit styrkt i sin uppfattning, att det knappast är möjligt att ge något uttömmande svar på frågan, i vilken utsträckning Norrland är >>närande>> eller »tärande» i förhållande till övriga landet. Att Norrland övervägande skulle vara mot— tagande part, kan i varje fall icke utläsas ur föreliggande utredningar. Den diskussion, som här förts, synes kunna vara av värde att hålla i minnet, när det gäller att taga ståndpunkt till olika åtgärder med syfte att främja utvecklingen inom Norrland. Alltför ofta hänvisas i sådana sammanhang till åtgärdernas förmenta karaktär att utgöra en subvention till förmån för Norrland _ såvida icke finansieringen sker med norrländska medel —— utan tanke på vad Norrland givit och ger och på de förmåner, som under tidernas lopp kommit övriga landet till godo genom åtgärder från det allmännas sida.
Målsättningen för den statliga norrlandspolitiken,
I olika sammanhang ha framkommit uttalanden, som närmast synas. bottna i åskådningen att näringsverksamheten i Norrland i stort sett borde begränsas till en exploatering av skogarna, malmen och vattenkraften, medan arbetskraft som icke vore erforderlig för dessa ändamål borde kon— centreras till orter i mellersta och södra Sverige, dit förädlingen av de norrländska råvarorna liksom annan ekonomisk verksamhet skulle förläg— gas. Enligt detta betraktelsesätt utgör Norrland en koloni till övriga Sve— rige, vars naturtillgångar det gäller att exploatera utan hänsyn till att landsdelen också utgör hembygd för en sjättedel av Sveriges befolkning.
Gentemot ett sådant betraktelsesätt uppställas ur norrländska synpunk— ter önskemålen att Norrlands naturtillgångar höra, i den mån de icke di— rekt utnyttjas för landsdelens egna behov, i största möjliga utsträckning förädlas inom Norrland samt att befolkningen där bör få tillgodonj uta skä- lig del av inkomsterna från vad som överföres söderut eller exporteras. De förhållanden varunder skogarna, malmerna och vattenkraften exploaterats i Norrland ha lämnat åtskilligt övrigt att önska i dessa hänseenden. Trots den rika tillgången på vattenkraft i Norrland ha landsbygdsbefolkningen och näringslivet där på många håll varit i avsaknad av elektrisk kraft eller varit mindre väl tillgodosedda i fråga om de villkor varpå kraften till— handahållits. Skogarna och malmerna ha i stor utsträckning exporterats i mer eller mindre oförädlat skick, och industrierna i mellersta och södra Sverige ha delvis grundat sin tillverkning på norrländska råvaror, sam- tidigt som norrlänningarna lidit brist på arbetstillfällen. Slutligen har, vad särskilt angår vattenkraften, missnöje framkommit från norrländskt häll över att Norrland, och speciellt de bygder som lämnat kraften, ej blivit till- räckligt tillgodosedda med hänsyn till de olägenheter exploateringen kan ha medfört för bygden och å andra sidan till de fördelar och vinster som kraften skänkt övriga landet. Något vid sidan av dessa synpunkter har också hänvisats till att de norrländska naturtillgångarna i alltför stor om— fattning legat i händerna på kapitalintressen utanför Norrland, vilket med- fört såväl att inkomsterna därav icke kommit den norrländska befolkningen till godo som att inkomsterna delvis undandragits beskattning från norr— landskommunernas sida.
Sådana tankegångar som de nu anförda, betingade av naturliga norr— ländska önskemål, låta sig enligt kommitténs mening väl förenas med mera allmänt samhällsekonomiska synpunkter. Även ur sådana synpunkter måste
det, 0111 man utgår från att stora delar av Norrland ha samma naturliga [förutsättningar för en utveckling av näringslivet som övriga landsdelar, framstå som önskvärt, att Norrland får tillfälle att arbeta in den efter- släpning, som ännu i vissa hänseenden karakteriserar näringslivet i denna landsdel. Det skulle bli till fördel för hela landets ekonomi, om dess olika delar och deras befolkning kunde konkurrera på mera jämbördig grund än hittills. Avståndet mellan Norrland och övriga delar av Sverige bör så- lunda utjämnas, icke blott genom förbättrade trafikförbindelser — var- till kommittén återkommer i det följande _— utan även i ekonomiskt av— seende. Förutom att en sådan utveckling kommer att utgöra en vinst för det samlade nationalhushållet, är en utbyggnad av näringslivet en förlit- sättning för att norrlandsbefolkningen skall kunna komma i åtnjutande av levnadsförhållanden, som äro likvärdiga dem som råda söderöver. Såsom kommer att påvisas i andra sammanhang har den höjning av levnadsstan- darden, som vårt folk i allmänhet kunnat uppnå, icke i alla hänseenden kommit befolkningen i nordliga Sverige till godo. Om icke en utjämning därutinnan sker, måste konsekvensen på längre sikt bli att arbetskraften flyttar söderut, vilket återigen i sin tur ytterligare accentuerar den gles- bebyggelse och den ringa folktäthet, som redan nu utgör en svår belast- ning för det norrländska näringslivet.
Till de nu anförda synpunkterna komma även sådana av så att säga mera nationell art. Till en början kan härvid erinras om att Norrland, och sär- skilt övre Norrland, i förhållande till befolkningsnumerären kraftigt bidra- git till folkökningen i vårt land. Under en tid då upprätthållandet av folk- mängden framstår som den kanske mest viktiga av vårt lands livsfrågor — vilket tagit sig uttryck bland annat i långtgående åtgärder för ekono— miskt stöd åt familjer med barn _— framstår det som naturligt, att man icke lämnar ur sikte den betydelse det har att Norrland så kraftigt som fallet är bidrager till svenska folkets fortlevnad.
Även ur försvarspolitiska och militära synpunkter torde det vara önsk— värt, att i Norrland finnes en talrik och väl försörjd befolkning. Ett land som är rikt på naturtillgångar _ malm, trä, vattenkraft _- men fattigt på folk och särskilt på ungdom torde ej undgå att tilldraga sig andra makters intresse. Det kan med hänsyn till försvaret även vara till fördel, att vårt lands befolkning liksom dess industrier och institutioner av olika slag ej äro anhopade i ett fåtal stora städer utan äro spridda över olika delar av landet.
Näringslivet bör utvecklas och differentieras.
För att en önskvärd utveckling av näringslivet i Norrland skall kunna kom— ma till stånd är det nödvändigt såväl att verksamheten inom varje särskild näringsgren effektiviseras i största möjliga utsträckning som att tillgänglig,
arbetskraft fördelar sig mellan de olika näringsgrenarna på ur lönsamhets— synpunkt mest ändamålsenliga sätt. I första hand bör härvid sådan arbets- kraft, som kan tänkas vara övertalig inom en näringsgren eller en ort eller som är ofullständigt sysselsatt, sugas upp och effektivt tagas till vara i produktionen. Trots den brist på arbetskraft, som i stort sett gjort sig; gällande under senare år, förekommer ännu på sina håll i Norrland, och? detta särskilt i Norrbottens och Västernorrlands län, en viss arbetslöshet under delar av året. Såsom närmare kommer att belysas i det följande är det härvid delvis fråga om jordbrukarbefolkning, som icke finner full sysselsättning på sina jordbruk och som ej heller har tillgång till skogs— arbete eller annat lämpligt arbete i trakten. Vidare finnas en del orter, där tidigare arbetande industrier blivit nedlagda men där arbetarna trots detta bo kvar utan att ha fortlöpande sysselsättning. Slutligen är en del säsongarbetslöshet att tillskriva den omständigheten att många sågverk inställa driften under större eller mindre del av vintern.
Kommittén har i kapitel 1 redan understrukit, att ett norrländskt jord- bruk utgör ett nödvändigt led i vår folkförsörjning. Vägarna att nå en effektivisering av denna näringsgren komma att närmare diskuteras i ka— pitel 4. En sådan effektivisering bör ha till syfte, att behovet av mänsklig arbetskraft per produktenhet minskas. En utveckling i angivna riktning är ägnad att friställa en del. arbetskraft, som nu är sysselsatt inom jord- bruket. Denna näringsgren upptager en mycket stor andel av Norrlands produktiva befolkning. Medan icke mindre än 1/4 av rikets hela jordbruks- befolkning i produktiv ålder är bosatt i Norrland, är motsvarande andel för stadsnäringarna mindre än 1/7. Den naturliga befolkningstillväxten hos den norrländska jordbrukarbefolkningen har varit tillräckligt stor för att, samtidigt som jordbruket bibehållits i oförminskad omfattning och inom en del områden till och med utvidgats, medgiva en avsevärd utflyttning. ] stort sett torde man ej kunna räkna med något mera betydande över— skott på arbetskraft inom jordbruket i Norrland. På många håll föreligga i stället svårigheter att erhålla behövlig lejd arbetskraft för jordbrukets behov. Vad nu sagts hindrar ej att det, enligt vad nyss nämnts, lokalt kan finnas en viss dold arbetslöshet inom jordbruket, innebärande att detta ej ger arbetskraften full sysselsättning och ej heller andra arbetstillfällen finnas som kunna fylla ut jordbruksarbetet. Kommittén återkommer här- till i det följande. Även bortsett från det överskott på arbetskraft, som sålunda kan finnas på sina håll, kan arbetskraft i fortsättningen komma att friställas genom att jordbruken och jordbruksdriften rationaliseras. Detta blir likväl icke fallet, i den mån rationaliseringen tar formen av att jordbrukens åkerareal utökas genom nyodling. En sådan utveckling är särskilt naturlig i övre Norrland, där stora odlingsmarker finnas och komplettering av jordbruk genom sammanläggning ofta försvåras av topo-
Förvärvsarlwlande befolkningens fördelning på huvudgrupper av _vrken (enligt 1945 års folkräkning).
.! /0 50 40 ? / 30 / ; 20 7 / 7 / 10 // 0 / å % % m % Jordbruk med Industri och Sumfördsel Handel Allm. förvalt- Husligt Ospecificerad binäringor hantverk ningstjänst o. arbete verksamhet
fria yrken = Norrland. = Ovriga Sverige.
grafiska skäl, samtidigt som en uttunning av den redan förut glesa bosätt— ningen l)ör undvikas. I den mån besparing av arbetskraft kan vinnas ge- nom rationalisering inom jordbruket, motväges denna besparing vidare ge- nom att kvinnornas deltagande i jordbruksarbetet måste inskränkas till omfattningen. Med hänsyn till sådana synpunkter som hä' anförts f— och vilka närmare diskuteras i and 'a delen (sid. 22) — — torde det icke bö'a räk-
nas med att någon större reducering av antalet yrkesutövare inom det norrländska jordbruket skall va 'a möjlig, utan att detta leder till, eller l'öranledes av, nedläggning av en del jordbruk.
Rationaliseringens inverkan på arbetskraftförhållandena inom det norr- ländska jordbruket kompliceras av att jordbrukarna i mycket stor omfatt- ning även ägna sig åt skogsarbete, på egna skogar eller inom storskogs- bruket. Såsom närmare belyses i and 'a delen (sid. 30) .öva åtskilliga fak- torer inflytande på bedömningen av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket. Liksom inom näringslivet i övrigt höra en del besparingar av arbetsk'aft kunna ernas genom olika åtgärder för rationalisering (i fråga om huggning, transport m. m.). I samma riktning bör verka den inskränkning i skogs- avverkningarna, som med hänsyn till de väsentligt reducerade råvarutill-
gångarna i övre och mellersta Norrland blir nödvändig, för att man skall kunna bevara en uthållig avkastning från skogarna på längre sikt (se norr- landskommitténs utredning rörande skogstillgångarna och industriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland 111. m.; SOU 1948: 32). i jämförelse med de närmast förflutna åren måste även förutses en minsk- ning av arbetskraftsbehovet för vedavverkningar. Emellertid motvägas nu berörda faktorer av ett allt starkare behov av arbetskraft för skogsvårds- åtgärder, vilka dock i motsats till avverkningarna i huvudsak äro förlagda till sommarhalvåret. Huru stor arbetskraft som kommer att åtgå för detta ändamål, blir beroende av med vilken intensitet staten och skogsägarna konnna att gå in för en återuppbyggnad av de norrländska skogarna.
Vid bedömande av de faktorer, som påverka arbetskraftsförhållandena inom jordbruket och skogsbruket i Norrland, har kommittén för sin del funnit sannolikheten tala för att dessa näringsgrenar icke för framtiden komma att taga i anspråk mer arbetskraft än som för närvarande syssel- sättes där. I vad mån arbetskraften inom jordbruket och skogsbruket i stäl— let kommer att reduceras, torde bli beroende mindre av rationaliseringen inom dessa näringsgrenar än av dragningskraften från andra näringar. Huru förhållandena härvidlag komma att gestalta sig måste röna inflytande. av prisutvecklingen för jordbrukets och skogsbrukets produkter och löne- utvecklingen inom storskogsbruket i jämförelse med lönsamheten inom stadsnäringarna. Ur norrländsk synpunkt måste det te sig som ett önske- mål, ntt icke jordbruket blir utsatt för en sådan avtappning på arbetskraft, att härigenom föranledes en tillbakagång (w jordbruksproduktionens nu- varande omfattning i Norrland. Vid sidan av ekonomiska synpunkter bör härvid också tagas hänsyn till de sociala konsekvenserna av en ytterligare uttunning av befolkningen på Norrlands landsbygd. Vad angår skogsbru— kets behov av arbetskraft för såväl avverkningar som skogsvårdsåtgärder kommer tydligen,>i den mån detta behov ej tillgodoses, konsekvensen härav att bli, att förutsättningarna för skogsindustrierna att erhålla råvara föru sämras.
Medan man såvitt gäller jordbruket och skogsbruket måhända icke har anledning att i stort sett räkna med någon utvidgad ram för näringarna, med ökade sysselsättningsmöjligheter som följd, äro förhållandena helt annorlunda inom stadsnäringarna.1 Det är inom dessa senare näringsgre- nar som man främst har att arbeta in den eftersläpning, som enligt vad ovan anförts ännu i vissa hänseenden karakteriserar Norrland. Industriens procentuella andel av den tillgängliga arbetskraften är väsentligt lägre i
1 Begreppet stadsnäringar användes som motsats till jordbruk och skogsbruk samt inne— fattar samtliga övriga näringsgrenar. Det skulle kunna ifrågasättas, om icke skogsarbete —— särskilt med hänsyn till den tendens mot helårsanställning inom skogsbruket, som nu gör sig gällande —— borde ses som ett led inom Skogsindustriell. Härvid komme givetvis Norrlands andel av landets industriarbetarkår att väsentligt förändras.
Norrland än inom övriga delar av riket. Framför allt är detta fallet, om man frånräknar det sydligaste norrlandslänet, Gävleborgs län. I den mån den norrländska industrien erhåller arbetskraft, som kan avstås av jord- bruket och skogsbruket —— på grund av naturlig befolkningstillväxt eller rationalisering inom dessa näringar — är detta tydligen ägnat att leda till en utjämning i förhållande till landet i övrigt.
Innan kommittén ingår härpå, torde böra uppmärksammas att, i motsats till vad som gäller den egentliga industrien, sysselsättningen inom bygg- nads- och anläggningsverksamhcten har relativt stor omfattning i Norrland. Detta synes även naturligt. Medan kommunikationsnätet inom det övriga Sverige i stort sett redan länge varit utbyggt för att kunna tillgodose åt— minstone de väsentligaste krav som uppkomma inom ett modernt sam- hälle, har utvecklingen därav i Norrland, framför allt på grund av lands- delens senare påbörjade industrialisering, kommit i efterhand. Den norr- ländska industrien är vidare relativt kapitalkrävande och har under det senaste årtiondet i stor utsträckning varit föremål för rationaliserings- åtgärder, som förutsatt omfattande investeringar. Av betydelse i detta sam- manhang är slutligen att rikets ökade behov av elektrisk energi i allt större utsträckning måste tillgodoses genom utnyttjande av de stora norrländska älvarnas vattenkraftstillgångar, för vilket ändamål erfordras utbyggnad av vattenfall liksom också omfattande sjöregleringar.
Även om anläggningsarheten av här berörd karaktär ännu under lång tid kan antagas komma att kräva avsevärd arbetskraft, kan denna verk- samhet icke i sig anses uppväga eller ersätta den relativt ringa omfatt- ningen av sysselsättningen inom egentlig industri. Framför allt kunna an- läggningsarbeten av detta slag icke inom en ort bereda stadigvarande sys- selsättning åt där befintlig arbetsk'aft. Den inom Norrlands industri do- minerande skogsindustrien har under de senaste årtiondena genomgått en av råvarubasen betingad strukturell förändring, varigenom tillverkningen av sågade trävaror såsom den ekonomiskt och kvantitativt mest betydande industrigrenen ersatts av cellulosatillverkningen. I samband härmed har arbetskraftsbehovet inom skogsindustrien väsentligt nedgått. Tydligast framstår detta genom hänvisning till den omfattande strukturella arbets- löshet, som sedan 1930-talets början karakteriserat arbetsmarknaden inom det största skogsindustridistriktet, Västernorrlands län, där också antalet industriarbetare under 1930-talet nedgått med i runt tal 3000. Det får även anses osannolikt, att de under senare år allt mer markerade strä- vandena mot en differentierad och längre gående förädling av råvaran såväl inom den kemiska som den mekaniska träbearhetningen skola kunna medföra att skogsindustriens arbetskraftsbehov äter stegras. De minskade råvarutillgångarna få nämligen förutsättas framtvinga en fortsatt kon- centration av förädlingen till ett färre antal enheter och en därav följande utslagning av de ekonomiskt svagaste fabrikerna. Den ökning av arbets-
k 'aftsbehovet som på en plats kan komma att uppstå genom upptagande av nya tillverkningar konnner därför i första hand endast att uppväga en minskad sysselsättning på andra. Ovan har påpekats att industrialiseringen i Norrland påbörjats senare än i rikets övriga delar. Den industri som hittills förlagts till Norrland har , också till övervägande delen base 'ats pä utnyttjandet av där befintliga naturtillgångar, trä och malm, samt utformats till en huvudsakligen på export inriktad tillverkning av halvförädlzu'le nmssprodukter. Hemmamark— nadsindnstri i egentlig mening har däremot uppsiall endast i ringa om— fattning. Norrlands förhållandevis ringa bcfolkning. de små tätorterna och den svaga koncentrationen av bebyggelsen med därav följande stora av- stånd samt dyra och otillräckligt utvecklade kommunikationer ha verkat hämmande på de av den inhemska konsumtionen betingade industriella verksamhetsgrenarna. Det närmaste avsältningsområdet för en till Norr- land förlagd hemmamarknadsindustri har i allmänhet varit för litet för att ensamt medgiva en ekonomisk omfattning av produktionen, och fraktkost- naderna till de större konsumentdistrikten ha varit alltför stora för att möjliggöra en konkurrens med där befintliga företag inom samma bransch. Samtidigt ha de i södra och mellersta Sverige belägna hemmamarknads- industrierna i vissa fall med f *amgång kunnat konkurre'a på den norr— ländska marknaden och bära distributionskostnaderna därför, enär det en— dast blivit en mindre del av deras produktion som behövt belastas med norrlandsfrakter. Vad här sägs om den alltför ringa förekomsten av hemmamarknadsindustri i Norrland gäller delvis även handeln, säväl parti— som detaljhandel. Denna näringsgren är i betydande utsträckning sekundär i förhållande till andra näringar.
Det är uppenbart, att frånvaron av 11emmamarknadsindnsiri i längden måste utgöra en snar belastning för Norrlands befolkning. En me 'a diffe— rentie'ad norrländsk industri skulle kunna suga upp ofullständigt syssel— satt arbetsk att och överhuvud taget öka l'örutsättningarna för norrlands— befolkningen att finna produktivt och lönande arbete. Den ensidiga in— riktning på export, som lmrakterise'ar den norrländska industrien, har vidare varit ägnad att göra denna mycket konjunkturkänsliu'. Norrland har haft rikliga erfarenheter härav. Sålunda ha inträffade depressionsperioder på världsmarknaden för många orter i Norrland medfört en bristande balans i näringslivet, som lämnat spår efter sig lång tid framåt. Härtill kommer att de norrländska företagen och invånarna inom landsdelen på grund av frånvaron av hemmamarlmadsindustri belastas av kostnadsfördyring i för- hållande till rikets övriga delar å de flesta konsumtionsvaror, såsom tex- tilier, skodon, verktyg etc., å de flesta byggnadsråvaror och industrikapital— varor, vilka till över 'ägande del måste anskaffas utom Norrland, samt å industriråvaror som införas söderifrån. Med härav följande fördyrade levnadsomkostnader följa också för företagaren ökade lönekostnader. En
fortsatt stagnation i den norrländska industriutvecklingen, samtidigt som den på av sättning å hemmamarknaden inriktade 1ndust11en inom det övriga Sverige fortsätter att utvecklas, skulle vidga av ståndet mellan likets olika delar i fråga om försörjningsmöjligheter och köpkraft.
Pa grund av vad här anförts måste en utveckling och differentiering av industrien i Norrland, med sikte ej minst på hemmamarknaden, utgöra
kanske det mest väsentliga i malsättningen för den framtida norrlands- politiken.
Kan Norrland avstå arbetskraft till övriga landet?
Av den i andra delen (sid. 20) lä111nade redogörelsen framgår, att Sverige under kommande år har att räkna med en i stort sett stagne- rande befolkning i produktiv ålder. Även vid en viss rationalisering av jord- och skogsbruket och en rimlig utflyttning därifrån kunna stads- näringarna icke påräkna nyrekryteringi a '.'1rbetsk1aft i sådan omfattning, att en fortsatt utvidgning av dessa näringal i t1lh1.11melseus samma takt som under 1930-talet blir möjlig. I Norrland och särskilt i de två nord— ligaste länen äro befolkningsförhållandena emellertid påtagligt avvikande från vad som nyss skildrats. Tack vare en stark nativitet i nämnda båda län erbjuder Norrland, sett som en enhet, bilden av en växande befolkning i produktiv ålder även under de kommande åren.
Det beräknade tillskottet till Norr.lands' totala befolkning i de produktiva åldrarna är emellertid relativt blygsamt. Under förutsättning av jämvikt mellan in- och utflyttning skulle ifrågavarande tillskott under perioden 1945—1960 sammanlagt uppgå till mnkring 36 000 män och 38 000 kvin- 1101, d. v. 5. en ökning av det 194.) befintlig. antalet personer i de produk- tiva åldrarna med omkring respektive 9 och 10 procent. För riket i övrigt uppstår under samma period en ökning av antalet män i de produktiva åldrarna med omkring 39 000 men en minskning av antalet kvinnor i mot- svarande åldrar med o111kring 5 000, d. v. s. en ökning av det totala antalet personer i produktiva åldrar med mindre än 1 procent. För riket i dess helhet motsvarar ökningen endast ett tillskott av 2 procent, eller med för— delning på män och kvinnor respektive 3 och 1 procent, allt i runda tal.
Vid de kalkyler rörande den kommande arbetskraftsutvecklingen, som ätergivits i andra delen, har förutsatts, att uppkommande tillskott a ' arbets- kraft i produktiv ålder konnner att tillföras stadsnäringarna. Ehuru det, enligt vad som framgår av det föregående, ingalunda är klart, att något nämnvärt överskott på arbetskraft föreligger eller kommer att uppstå inom det norrländska jord— och skogsbruket, sett i stor,t ha1 vid beräkningarna ocksa kalkylerats med att befolkningen i produktiv ålder inom jord— och skogsbruk genom utflyttning kan komma att efter hand minskas i antal, varvid de sålunda utflyttande likaledes komma stadsnäringarna till godo.
Om man räknar med en sådan utflyttning motsvarande i genomsnitt 1 procent om året och tillika utgår från det i och för sig föga realistiska anta- gandet att ingen flyttning sker från Norrland söderut, skulle för denna lands- del sedd som enhet möjliggöras en utökning av den manliga produktiva be- folkningen inom stadsnåringarna från 227 000 år 1945 till närmare 290 000 år 1960, (1. v. s. med omkring 4 000 personer om året (111otsvarande siffra för perioden 1940—1945 utgjorde omkring 3 500 personer). Härvid skulle stadsnäringarna i Norrland år 1960 upptaga omkring 67 procent av den manliga befolkningen i produktiv ålder, medan motsvarande siffra för övriga landet, 0111 man även där skulle räkna med en takt för utflyttningen från jordbruket av i genomsnitt 1 procent per år, skulle utgöra omkring 78 procent (motsvarande tal voro för år 1945 för Norrland 57 procent och för övriga landet 74 procent). Ett sådant antagande —— som likväl redan blivit vederlagt genom utflyttningarna från Norrland under åren efter 1945 _ skulle delvis ligga i linje med det angelägna önskemål som föreligger att Norrland skall kunna knappa in på det avstånd som i fråga 0111 in- dustriell utveckling skiljer denna landsdel från övriga Sverige.
I förenämnda redogörelse i andra delen ha även uppställts vissa andra räkneexempel med olika antaganden i fråga 0111 utvecklingen av det norr- ländska näringslivet och dess behov av arbetskraft. Antagandena kunna helt naturligt ytterligare mångfaldigas, särskilt om man kalkylerar med olika utvecklingstakt för de skilda grenarna av stadsnäringarna. Kommit— tén inskränker sig här till att till jämförelse med det nyss diskuterade alternativet något beröra innebörden av ett antagande, att den norrländska manliga befolkningen i produktiv ålder år 1960 skulle stå i samma propor- tion till motsvarande befolkning i hela landet som år 1945, d. v. s. utgöra omkring 17 procent. Detta skulle innebära, att den manliga produktiva befolkningen i Norrland är 1960 skulle utgöra 405 000 51 410 000. 0111 man även nu utginge från en utflyttning från jordbruket av i genomsnitt 1 pro- cent för år, skulle av nyssnämnda befolkningstal omkring 145 000 komma på jordbruket, varvid stadsnäringarna alltså skulle få disponera något mer än 260 000 _ eller omkring 35 000 personer mer än 1945 _ motsvarande omkring 64. procent av den manliga befolkningen i produktiv ålder. Sist- nämnda alternativ skulle innebära, att denna befolkning under åren 1945 —1960 minskades med omkring 25000 i förhållande till den, som skulle kunna påräknas 0111 Norrland finge behålla all arbetskraft. Då motsvarande tal för kvinnorna utgör 30 000, skulle den sammanlagda minskningen mot— svara omkring 3 500 personer om året. Till jämförelse kan hänvisas till att nettoutflyttningen från Norrland under 1920- och 1930-talen i genomsnitt utgjort omkring 4 000 personer om året men under den gångna delen av 1940-talet stigit till närmare 7 000 personer. De flyttande torde till största delen ha utgjorts av personer i sådan ålder, att deras avflyttning måste in- verka på storleken av befolkningen i de produktiva åldrarna år 1960. En så
! ! 1 i | i i | |
omfattande utflyttning som under de senaste åren innebär i stort sett, att Norrland avstår till övriga landet såväl sin naturliga befolkningstillväxt som därutöver en folkmängd, motsvarande en reducering av jordbruksbefolk- ningen med 1 procent om året.
Vad angår förhållandena i de särskilda norrlandslänen finner man, att den naturliga tillväxten av den manliga befolkningen i produktiv ålder är ganska ringa inom de tre sydligare av dessa län. Även om man räknar med att hela denna tillväxt, alltså även i vad den hänför sig till jordbruks- och skogsbruksbefolkningen, kommer stadsnäringarna till godo, skulle denna befolkningsökning icke vara tillräcklig för att möjliggöra en önskvärd ex- pansion av stadsnäringarna inom nämnda län. Man torde emellertid också böra räkna med att en viss utflyttning liksom hittills kommer att ske från jordbruket med binäringar till stadsnäringarna. Å andra sidan kan denna tendens ur stadsnäringarnas synpunkt motvägas av en avflyttning från dessa till andra delar av landet. Förhållandena i Västerbottens och Norr- bottens län äro helt andra än i övriga Norrland. I nämnda båda län kan man vänta en mycket betydande naturlig befolkningstillväxt inom den man- liga befolkningen i produktiv ålder, vilken tillväxt redan i och för sig och utan minskning av befolkningen inom jordbruket med binäringar medgiver en väsentlig expansion av stadsnäringarna.
Om man för Norrland i dess helhet vill få till stånd en sådan utveckling och differentiering av näringslivet, som kommittén funnit önskvärd, finnes ej anledning att räkna med annat än att detta näringsliv behöver all den arbetskraft som kan bli tillgänglig. Den norrländska arbetskraften bör inom den egna landsdelen finna försörjningsmöjligheter, likvärdiga med dem som erbjudas i andra landsdelar, och bör sålunda icke behöva utflytta för att få sin arbetskraft utnyttjad till produktivt arbete.
Hittills har i stort sett endast varit fråga om tillgången på manlig ar- betskraft. Vad beträffar den kvinnliga arbetskraften kan konstateras, att prognoserna för den naturliga befolkningstillväxten i Norrland under tiden fram till år 1960 ej framvisa någon mera påtaglig skillnad mellan de båda könen. Då emellertid könsfördelningen redan nu såtillvida är otillfreds- ställande i Norrland, som antalet kvinnor särskilt inom jordbruket avse— värt understiger den manliga befolkningen, är utrymmet för utflyttning av kvinnor från jordbruket mindre än'i fråga om män. Å andra sidan torde man icke utan vidare kunna räkna med att, i den mån sådan utflyttning av kvinnor äger rum, deras arbetskraft helt kommer stadsnäringarna som sådana till godo. Många av dem torde förr eller senare lämna förvärvsarbetet efter att ha ingått äktenskap. I vilken utsträckning dessa kvinnor böra be- traktas som en arbetskraftsreserv som bör utnyttjas, torde få bedömas ur i princip motsvarande synpunkter som för landet i övrigt, varvid dock bör ihågkommas att den i mindre grad agglomererade bebyggelsen i Norrland
t'örsva'ar en del eljest förekommande anordningar för att underlätta ett ianspråktagande av de gifta kvinnornas arbetsk'aft. l'nder inga förhål- landen bör man i fråga om den kvinnliga befolkningen i Norrland räkna med att den i nagon större utsträckning skulle kunna utnyttjas för att fylla urbctskraftsbeliovet för studsnäringarna i övriga landet. Däremot kan den omständigheten, att kvinnor med fördel kunna inplaceras i en del nya industrier i Norrland, exempelvis på textilområdet, uppenbarligen i någon mån påverka beräkningen av den manliga arbetskraft, som erfordras för en utbyggnad av den norrländska industrien. Som en brist i det norrländska näringslivets uppbyggnad maste betecknas, att imlustriorterna äro alltför ensidigt manligt inriktade. lcke minst på sådana platser, där skogs- eller gruvindustrier äro förlagda, borde tillgänglig kvinnlig arbetskraft utnytt— jas genom anläggande av kompletterande industrier.
De som lämna Norrland fö' att bosätta sig söderut utgöras till alldeles övervägande del av ungdomar. Med hänsyn härtill måste en fortsatt ut- flyttning från Norrland av samma omfattning som under de senaste åren leda till en mycket skev aldersfördelning inom den produktiva befolk- ningen samt få till konsekvens en kraftig nedgång av födelseöverskottet i Norrland (härmed är ej sagt, att födelseöverskottet komme att stiga i mot- svarande mån inom de områden, dit utflyttning komme att ske). Följderna av en fortsatt utflyttning komme sålunda icke att begränsa sig till en så— dan förlust a' arbetskraft, som i det föregående siffermässigt kalkylerats för de närmaste decennierna, utan skulle kunna få en oöverskådlig 'äck- vidd i vad gäller den framtida tillgången på arbetsk 'att i Norrland.
Ur mellersta och södra Sveriges synpunkt kan visserligen göras gällande, att näringarna därstädes för sin naturliga utveckling äro i behov av till- skott av arbetskraft och att behovet härav bör få tillgodoses utan att mot- verkas med hänsyn till en eftersträvad utbyggnad av näringslivet i norra Sverige. I och för sig kan det knappast heller för Norrland utgöra något legitimt intresse att k 'arhålla större befolkning än som kan finna en sys— selsättning och en bärgning, som motsva'a förhållandena söderut. Kommit- tén får emellertid erinra om att Norrland, såsom framhållits i det föregå— ende, på grund av sin senare exploatering ännu släpar efter i vissa hän— seenden. För närvarande pågår dock en utveckling på olika områden av det norrländska näringslivet. Kommittén kan för sin det icke finna till— räckliga skäl föreligga att nu, då konsekvenserna av en nedgång av nati- viteten i mellersta och södra Sverige börja visa sig, låta detta komma i vä— gen för en önskvärd fortsatt utveckling av näringslivet i Norrland, varige— nom skillnaden mellan denna landsdel och övriga landet kan minskas. Det bör uppmärksammas, att de krav på norrländsk arbetskraft, som kom— ma från södra och mellersta Sverige, hänföra sig till de särskilda företagen
och de särskilda orterna. Ur hela landets synpunkt kan det knappast häv- das, att sysselsättning för norrlänningar hellre bör beredas söderut än norrut. Möjligen kan hänvisas till att på imlustriorterna i södra och mel- lersta Sverige finnas anläggningar, som ej kunna utnyttjas på grund av brist på arbetskraft, samtidigt som en utbyggnad av det norrländska nä- ringslivet förutsätter anläggande av nya fabriker, bostäder m. m. Härmed bör emellertid jämföras vad det innebär att årligen flera 1000-tal norr- ländska ungdomar förmås att bryta med sin tidigare miljö. För övrigt är en viss avskrivning av äldre anläggningar något som är normalt förenlig med all rationalisering. I detta sammanhang vill kommittén även hänvisa till att hemmamarknadsindustrierna i södra och mellersta Sverige i mot- sats till exportindustrierna _ vilka äro förhärskande i Norrland — äro skyddade genom tullar. Samhällsekonomiskt sett kan det knappast vara ändamålsenligt, att förhandenvaron av ett tullskydd leder till dragning av arbetskraft från de icke tullskyddade näringarna. Kommittén återkommer till denna fråga i det följande.
På grund av vad nu anförts kan kommittén icke ur vare sig norrländska eller allmänt samhällsekonomiska synpunkter finna det önskvärt att ut- flyttning av norrländsk ungdom sker i annan män än så betingas av en naturlig Ömsesidig rörlighet hos landets befolkning, och detta så mycket mindre som flyttningsförlusten för Norrland med dess redan nu ringa be— folkningstal måste betyda mera än den fördel övriga Sverige vinner på detta sätt. En minskning av befolkningsunderlaget i Norrland skulle all— varligt äventyra den fortsatta utvecklingen av landsdelens närings- och kulturliv och därmed även en förbättring av levnadsbetingelserna för den del av Sveriges befolkning, som dock under alla förhållanden kommer att vara bosatt i Norrland.
Utvecklingslinjerna ej desamma överallt i Norrland.
Man kan uppenbarligen icke tänka sig, att utvecklingen av näringslivet skulle följa samma linjer i alla delar av Norrland. I kustbygderna samt älvdalarna, och härmed kan jämställas bygden omkring Storsjön i Jämt- land, äterfinnas i stort sett de bördigaste jordbruksområdena och samtidigt de platser, som med hänsyn till flottningen i älvarna och sjöfartsmöjlig— heterna sedan gammalt varit förmånligast belägna i kommunikationshän- seende. Trots att järnvägs— och vägnätet numera utvidgats i Norrland, så att förbindelserna förbättrats för de inre delarna av landsdelen, måste fort- farande de ur försörjningssynpunkt bäst belägna områdena i stort sett an- ses vara belägna vid kusterna och i älvdalarna. Av allt att döma finnas här de bästa förutsättningarna för en utveckling av näringslivet, såväl jordbruket som stadsnäringarna.
Härmed är emellertid ej sagt, att existensmöjligheter saknas eller komma
att saknas i inlandet. I inlandet äro icke belägna allenast mineraltillgång- arna och vattenkraften —— för ianspråktagandet härav erfordras endast ett relativt ringa antal bosättningsområden _ utan även betydande skogstill— gångar. Det kan ur nationalhushållets synpunkt ej ifrågakonuna, att av- verkningsmöjligheterna här skulle försummas, liksom ej heller att några åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet skulle eftersättas. Härför erfordras arbetskraft. Erfarenheterna från senare år ha visat, huru önsk- värda avuerkningar och skogsvårdsåtgärder kunna förhindras genom brist på arbetskraft. Det stora arbetskraftsbehov, som sålunda föreligger, kan knappast tillgodoses på ett tillfyllestgörande sätt genom arbetare, som äro bosatta vid kusterna och i älvdalarna. En befolkning måste också finnas i inlandet. Man kan uppenbarligen icke tänka sig att ifrågavarande be- folkning skulle kunna enbart utgöras av skogsarbetare. Kommittén har visserligen i en den 3 juni 1946 avgiven utredning uttalat sig för att syste— met nled helårssysselsatta skogsarbetare i ökad utsträckning bör prövas i Norrland. Såväl för dessa som naturligtvis än mer för de säsongmässigt sysselsatta arbetarna kommer det emellertid fortfarande att ofta ställa sig naturligt att innehava mindre jordbruk. En viss jordbruksdrift i skogs- trakterna är även önskvärd för att tillgodose befolkningen med livsmedel och härvid i första hand färskvaror. Särskilt tidigare ha också jakt och fiske utgjort viktiga näringsfång. Vidare erfordras också i nu avsedda områ- den hantverkare av olika slag, liksom även serviceindustrier, utövare av handel och samfärdsel 111. 111. Även småindustrier för täckande närmast av de lokala behoven kan det vara motiverat att driva inom dessa bygder. Där- emot synes det vara mera tveksamt, om förutsättningar här kunna finnas för anläggande av större industrier, låt vara att detta skulle kunna vara önskvärt för vinnande av en differentiering av näringslivet. En särställning intaga naturligtvis de stora gruvföretagen i Lappland.
Även bortsett från de skilda förhållandena i kustlandet och inlandet äro förutsättningarna för näringslivets utveckling mycket olika i skilda delar av Norrland. Ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter är det nödvän- digt, att dessa skiljaktigheter beaktas då det gäller att utbygga närings- livet.
Man kan visserligen icke räkna med att var och en under alla förhål— landen skall kunna just på den plats, där han eller hon blivit född, finna en utkomst och en levnadsstandard jämförlig med den som kan erbjudas på orter med bättre förutsättningar för näringslivet. I den mån det ur sam- hällsekonomiska synpunkter är befogat, att naturtillgångarna tagas i an- språk inom visst område eller eljest att detta är bebott, synes det emeller- tid både rättvist och på längre sikt ofrånkomligt —— under en fri arbets- marknad — att befolkningen där sättes i motsvarande ekonomiska läge som är normalt i vårt land.
l .. . . [ Tatortshefolkmng 1 procent av totala folkmängden (enligt 1945 års folkräkning).
"f.) 70
60
50 ff
, .. ; é / ; é ;
Anm. Som tätorter räknas orter med sammanträngd befolkning, uppgående till minst 200 personer, och yttre stadslik eller tättbebygd karaktär, vilkas invånare till över- vägande del idka annan näring än jordbruk.
Mera koncentrerad bosättning önskvärd.
Enligt kommitténs mening skulle det vara förenat med betydande för- delar, 0111 bosättningen i Norrland bleve mera koncentrerad än som nu ofta är fallet. Bosättningen på den norrländska landsbygden karakteriseras å ena sidan av påtagligt många stora byar men å andra sidan av mycket spridd bebyggelse, delvis med synnerligen isolerat läge. En samlad bebyg- gelse kan erbjuda fördelar ur flera synpunkter. Kostnaderna för vägar, gemensamma ledningar m. 111. kunna ofta begränsas. Ökade förutsättningar finnas för ändamålsenliga anordningar i fråga 0111 kommunikationer, sjuk- vård, brandskydd, gemensam maskinanvändning inom jordbruket m. m.
samt ej minst med avseende å skolförhållanden och folkbildning. Över- huvud taget har den samlade bebyggelsen helt andra möjligheter än den rena landsbygden att tillgodose olika gemensamhetsbehov i materiellt och kulturellt hänseende liksom att f 'ämja befolkningens allmänna trivsel. På grund av det här sagda finner kommitten en utveckling mot en viss kon— centration av bebyggelsen ligga i den norrländska befolkningens liksom i näringslivets intresse. Även i mindre samhällsbildniugar kan plats finnas för olika slag av hantverkare, exempelvis skomakare och smeder, för ser— vice, för handlande och måhända stundom även för någon småindustri, där bland annat den till de mindre jordbruken knutna befolkningen kan tän— kas erhålla någon fyllnadssysselsättning. På detta sätt kan uttunningen av befolkningen på landsbygden motverkas och en viss lx'oneentration av bo— sättningen komma till stånd. Visserligen torde industrierna i allmänhet finna med sin fördel förenligt att slå sig ned på något större tätorter, som kunna vara bättre ställda bland annat i fråga om transportmöjligheter. Å andra sidan kan emellertid industriernas behov av arbetskraft ofta bäst tillgodoses genom förläggning till lämplig befolkningsagglomeration på landsbygden.
Som ett led i den koncentration av bosättningen, som kommitten nyss förordat, kan det ställa sig naturligt, att nedläggning sker av en del iso— lerat belägna jordbruk särskilt i Norrlands inland. En avflyttning från så- dana jordbruk kan för övrigt redan sägas vara i gång. Den nu antydda utvecklingen synes icke blott förklarlig ur de enskilda individernas syn- punkt utan kan även medföra en lättnad för de berörda kommunerna i undervisnings— m. fl. hänseenden. Det gäller här i allmänhet bebyggelser. som det på grund av de 115 isole'ade läge knappast kan if1""galu1nnna att tillgodose med tidsenliga kommunikationer, elektrifiering m. 111. Det är uppenbart, att kommittén härmed ej åsyftar en uttunning av landsbygds— befolkningen utan motsatsen. Kommittén vill vidare betona, att denna ut- veckling bör erhålla sådan karaktär, att skogsbruket icke härigenom berö- vas erforderlig arbetskraft. l)et blir anledning att återkomma till dessa frä- gor i kapitlen 4 och 7.
Åtminstone för Norrlands del böra uppmärksammas de olägenheter, som kunna fö 'anledas av att samhällena alltför ensidigt domine'as av industri— företag, av vilka befolkningen blir beroende i fråga om arbetstillfällen. Stä- derna i nor "11 Sverige äro i jämförelse med förhållandena söderut påtag— ligt industrifattiga. Det skulle enligt kommitténs uppfattning vara till för- del såväl för städerna själva som överhuvud taget för jämvikten inom Norrlands näringsliv, om i städerna liksom i de större tätorterna utveckla— des en mera mångsidig näringsutövning. Härigenom kan ernås en förbätt— rad motståndskraft mot konjunkturväxlingar, i det att förutsättningarna
ökas för att ledigblivandc arbetskraft inom en industrigren kan absorbe- ras av en annan sådan.
[ Norrland finnes ingen storstad i vedertagen bemärkelse, i det att den största staden i denna landsdel, nämligen Gävle, ej har mer än omkring 45 (HN) invånare och nästa i ordningen, Sundsvall, omkring 25 000 invånare. Medan invånare i mellersta och södra Sverige. som vilja söka sig till en storstad, ha att tillgå respektive Stockholm, Göteborg och Malmö, och så- lunda kunna stanna inom landsdelen, kommer storstaden för Norrlands del att representeras av städer utanför landsdelen, och härvid närmast Stockholm. Om en centralort funnes i Norrland, skulle av allt att döma en det av den folkström, som nu (lrages söderut, i stället ledas till den norr- ländska centralorten. in sådan ort skulle. också kunna få betydelse ur den synpunkten, att man där skulle vinna en plattform för gemen— samt norrländska strävanden. Många sådana skulle kunna realise 'as lättare, om en centralort funnes i Norrland. Hit borde förläggas institutioner av olika slag med hela Norrland som verksamhetsområde. Emellertid har kom- mitten för sin det icke ansett sig böra taga upp föreliggande spörsmål till närmare övervägande.
[ detta sammanhang vill kommittén fästa uppmärksamheten på att de olika anordningar på undervisningens, forskningens och sjukvårdens 111. fl. områden, som enligt av kommittén f *amställda förslag böra komma till stånd i Norrland, bö 'a vara ägnade att i sin mån minska beroendet av de cent 'ala institutionerna i Stockholm eller andra platser i mellersta och södra Sve- rige samt därmed motverka dessa platser-s dragningskraft. I samma rikt- ning torde verka en sådan utbyggnad och en sådan differentiering av nä— ringslivet i Norrland, som kommitten eftersträvar.
Utbildningsmöjligheter och kulturell standard.
Fö' att den önskvärda utvecklingen av det norrländska näringslivet skall kunna komma till stånd, är det icke tillfyllest att tillgången på arbetskraft täcker det kvantitativa behovet härav arbetskraftens kvalifikationer måste också svara mot de. krav ett nutida näringsliv ställer. Likaså behövs lwalii'icerad arbetskraft för and'a uppgifter, exempelvis på de administra— ti 'a och kulturella områdena. Såsom komme ' att påvisas i senare samman— hang rådcr särskilt inom vissa delar av Norrland brist på utbildad arbets— kraft. Som förklaring härtill kan bland annat hänvisas till att fle'a for- mer av utbildning icke alls eller otillräckligt äro representerade i Norr- land och att de utbildningsanstalter som finnas där ligga alltför glest. Härtill kommer att inkomststandarden för många familjer är för låg för att barnen skola kunna kostas på yrkesutbildning. Behovet av utbildningsmöjligheter bör emellertid ej enbart ses med hän-
syn till det norrländska näringslivets och olika norrländska instituttioner. behov av arbetskraft. Oberoende härav måste det för den enskilde-. norr- länningen framstå som ett rättvisekrav att han skall ha samma nnöjlig— heter som invånare i andra landsdelar att alltefter anlag förvärva kcvalifi—l kationer, som sätta honom i stånd att göra sig gällande inom näringsliivet * — i Norrland eller söderut —— även när det gäller anställningar, som kräva viss utbildning och som därför i stort sett ge större inkomster.
Om den norrländska befolkningens konkurrensförmåga på arbetssmark- naden sålunda ökas genom förbättrad utbildning, kan detta uppenbairligen innesluta en viss risk för att god arbetskraft kommer att dragas fråm Norr— land söderut. Såsom kommittén framhållit i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland, bör emellertid en viss omflyttning av yrkes— utövare mellan olika landsdelar ej i och för sig anses vara av andra utan fastmera verka stimulerande på näringslivet. I den mån norra Sverige en- sidigt blir lidande härpå genom att dugliga yrkesutövare dragas söiderut, utan att norrlandslänens behov av yrkesutbildad arbetskraft blir tilllräck— ligt tillgodosett, är detta tydligen en tendens, som kommer att nlotwerkas allteftersom det norrländska näringslivet utvecklas i olika hänsetenden. Kommittén håller sålunda för sannolikt att, i den mån det blir möjliigt att genom en utbyggnad av industrien bereda ökade sysselsättningsmöjliggheter för den norrländska befolkningen, det stora flertalet av dem, som nlu äro benägna att flytta söderut, komma att föredra att finna sin utkomst i Norrland.
Att kommittén här särskilt understrukit undervisningens betydelse med hänsyn till norrlandsbefolkningens möjligheter att konkurrera på airbets- marknaden, betyder inte att kommittén bortser från de allmänt kulturella synpunkter, som böra läggas på undervisningen. Dessa senare synpunkter äro så mycket mer värda uppmärksamhet, som de stora avstånden i Norr- land skapa en viss risk för andlig isolering. Även den omständigheten att i Norrland ännu icke finnes något universitet eller någon högskola eller mot— svarande högre läroanstalt är uppenbarligen ägnad att ge denna landsdel ett mindre gynnsamt utgångsläge i kulturellt avseende.
Förbättring av de sociala förhållandena och ökad trivsel.
De uttalanden, som norrlandskommittén gjort i det föregående, bygga på den uppfattningen att en förbättring av den norrländska befolkningens levnadsförhållanden i första hand bör sökas på de vägar, som erbjudas ge— nom en utveckling av näringslivet. Detta hindrar icke, att åtgärder även av social natur kunna vara erforderliga med speciell inriktning på förhål- landena i Norrland. Såsom kommer att närmare belysas i kapitel 7, har eftersläpningen inom näringslivet, glesbebyggelsen och de långa avstånden skapat norrländska problem, som delvis sakna motsvarighet söderut. Det
måste vara en statens och kommunernas gemensamma strävan att komma till rätta med dessa problem. Vid sidan av den verksamhet, som utövas av samhälleliga organ, ha från privat håll initiativ tagits, som visser- ligen äro välmenta men som måhända kunna 'ara ägnade att konser- vera brister, som helst borde dragas bort med roten. Oavsett detta synes Norrland med sina resurser kunna göra anspråk på att dess problem lösas på andra vägar än genom privat välgörenhet.
Genom en sådan koncentration av bosättningen, som i det föregående angivits som ett önskemål för den norrländska landsbygden, och genom förbättrade kommunikationsförhållanden kunna förutsättningarna ökas för en höjd social standard, för gemensamma anordningar av olika slag-samt för ökad trivsel för landsbygdsbefolkningen. En sådan ökad trivsel bör även främjas genom förbättrade arbetsförhållanden, ej minst för husmödrarna, samt större liiöjligheter till fritidssysselsättning och kulturellt liv.
Norrland och övriga landet böra närmas till varandra.
Bland den norrländska befolkningen gör sig den uppfattningen gällande, att Norrlands intressen icke alltid beaktats vid statsmakternas och de cent- rala myndigheternas ståndpunkttaganden och att detta delvis utgör grun— den till eftersläpningen i fråga om näringsliv och levnadsstandard inom landsdelen. Denna misstämning på norrländskt håll mötes i övriga landet av en avoghet mot vad man där stundom betecknar som norrländsk chauvinism.
Det ligger såväl i Norrlands som hela landets intresse, att sådana me- ningsmotsättningar —— de må ha en reell grund eller vara mer eller mindre uppkonslrucrade — såvitt möjligt överhyggas. I denna riktning bör det verka, om större likställighet uppnås i fråga 0111 ekonomisk och social stan- dard, om trafikförbindelser-na och transportmöjligheterna förbättras och om den ömsesidiga rörligheten mellan landsdelarna ökas. I den mån man kan tala om en andlig isolering för den norrländska ungdomen, bör denna kunna brytas genom att dess utbildningsniöjligheter förbättras.—
Samtidigt är det emellertid önskvärt, att man i södra och mellersta Sve- rige bättre än hittills blir förtrogen med förhållandena i Norrland. I allt- för stor utsträckning schematiseras dessa förhållanden, utan tanke på om det i de särskilda fallen är fråga om norra eller södra Norrland eller om dess kustland eller inland. Belysande härför är att språkbruket rör sig med namnet Norrland i en helt annan utsträckning än andra landsdelar, där man starkare skiljer mellan de olika landskapen och länen. Kännedomen om Norrland har likväl utan tvivel ökats under senare tid. Härtill ha bland annat bidragit det intresse som sådana företag som Boliden och de stora träförädlingsindustrierna tilldragit sig i allmänhetens ögon, turistlivets uppblomstring och spridning till nya folklager samt ej minst de militära inkallelserna med beredskapstjänstgöring i Norrland.
Att befordra det närmande mellan Norrland och övriga landet, som enligt vad här anförts utgör ett gemensamt intresse för landsdelarna, bör ingå som ett naturligt led i målsättningen för norrlandspolitiken.
Sammanfattning av kapitel 2.
1') Norrland bör få tillfälle att arbeta in den eftersläpning, som ännu i vissa hänseenden karakterise'ar näringslivet i denna landsdel.
2) Samtidigt som de på jorden, skogen och malmen baserade näringarna utvecklas, bör även näringslivet i övrigt utbyggas och differentieras.
3) Härigenom böra försörjningsmöjligheter, likvärdiga med dem som finnas söderut, kunna beredas den nuvarande och tillväxande befolkningen. vilken alltså icke skall behö 'a utflytta till andra delar av landet fö' att få sin försörjning.
4) På dessa och andra vägar bör en minskning av befolkningsunderlaget i Norrland motverkas.
5) Vid uppbyggnaden av det norrländska näringslivet bör beaktas, att förhållandena ej äro desamma i kustlandet och inlandet och att förutsätt— ningarna för näringslivets utveckling överhuvud taget äro mycket olika'i skilda delar av Norrland.
6) Större koncent 'ation av bebyggelsen bör eftersträvas, varvid emeller» tid skogsbrukets behov av arbetsk 'aft bör beaktas.
7) Den norrländska befolkningen bör ; genom förbätt'ad tillgång till yrkesutbildning —e erhålla ökade möjligheter att gö'a sig gällande inom
landets näringsliv.
8) Likaså böra förutsättningar skapas för en höjning av den kulturella standarden.
9) De särskilda sociala problem, som framträda inom vissa delar av Norrland, bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.
10) Ett närmande mellan Norrland och övriga landet i materiellt och kulturellt hänseende bör eftersträvas.
Åtgärder för att främja den, allmänna utvecklingen av näringslivet i Norrland.
De naturliga förutsättningarna för en utveckling av näringslivet äro, så- som konstaterats i kapitel 1, i stora delar av Norrland ungefär lika goda som i andra landsdelar. Emellertid har det norrländska näringslivet av främst historiska skäl kommit att släpa efter i vissa hänseenden. Fort- farande verka vissa faktorer, delvis sammanhängande med de långa av— stånden och glesbebyggelsen, återhållande på utvecklingen.
I likhet med vad förhållandet varit vid utvecklingen av södra och mel- lersta Sveriges näringsliv kräver jämväl en utveckling av det norrländska näringslivet —— vid sidan av egna initiativ _ dispositioner på lång sikt fran det allmännas sida. I dagens läge kunna dessa åtgärder bygga på i viSs mån andra grandförutsättningar än tidigare, och andra och väsentligt mer differentierade möjligheter för det allmänna att påverka samhällsut— vecklingen stå numera till buds. Staten kan själv uppträda som företa- gare, med utgående från att staten såsom ägare av stora delar av Norr- lands naturtillgångar kan anses ha en förpliktelse att ej undandraga sig ett visst risktagande, i den mån det betingas av en exploatering och för— ädling av dessa naturtillgångar. På ett annat plan ligga de åtgärder från statens sida, som avse att underlätta ett utnyttjande av de allmänna förut- sättningarna för en utveckling av näringslivet. Kommittén har med detta senare syfte framlagt en del förslag avseende förbättrad yrkesutbildning, gynnsammare skatteförhållanden, förbättrade kommunikationer samt mins— kade transportkostnader i Norrland. Vidare har kommittén beträffande speciella näringsgrenar avlåtit förslag till åtgärder för deras främjande, bland vilka förslag må nämnas sådana som avse forskning och försöks- verksamhet på jordbrukets område, rationalisering av fastighetsbildningen m. m., befrämjande av betesanläggningar och av skogsvårdande åtgärder, rationalisering av sågverksdriften samt effektivisering av företagarför- eningarnas verksamhet.
Vilka vägar som än beträdas för ett befrämjande av det norrländska näringslivets utveckling, kunna de till en början medföra en belastning för det allmänna. Om detta sker genom direkta utlägg för utbildning eller dylikt, genom investeringar i nya järnvägar och landsvägar, genom avstå- ende helt eller delvis av en eljest möjlig vinst på ett affärsdrivande verk,
exempelvis sänkning av gällande frakttariffer å statens järnvägar eller av gällande krafttaxor, eller genom dispositioner av andra slag torde nr prin- cipiell synpunkt salma betydelse. Det avgörande får under alla förhållanden anses vara att åtgärderna leda till ett för riket i dess helhet på lång sikt gagneligt resultat.
Delvis såsom en sammanfattning av tidigare framlagda förslag vill kom- mittén i föreliggande kapitel diskutera de mera allmängiltiga åtgärder som kunna vidtagas från statens sida för att underlätta en utveckling av närings— livet i Norrland. Kommittén följer härvid följande disposition:
Utnyttjande av arbetskraften.
Yrkesutbildning.
Vattenkraft och elektrifiering. Järnvägar och stambillinjer. Transportkostnader. Sjöfart och. isbrytning. Lufttrafik. Biltrafik och vägväsende. Post, telefon, radio. Kapitalförsörjning.
Kommunalbeskattning.
Levnadskostnader och varupriser i övrigt.
I senare kapitel kommer kommittén att ingå på möjligheterna att med sikte på de särskilda näringsgrenarna vidtaga åtgärder i organisatoriska och andra avseenden för att stimulera till en önskvärd utveckling.
Utnyttjande av arbetskraften.
Vad till en början angår tillgången på arbetskraft har man anledning att under de närmast kommande decennierna räkna med en av befolknings— utveckligen föranledd brist på arbetskraft. Detta gäller även de tre sydli— gare norrlandslänen, medan däremot Norrbottens och Västerbottens lån på grund av stark befolkningstillväxt intar en särställning i fråga om till— gången på arbetskraft.
Såsom närmare utvecklats i kapitel 2 anser kommittén ur såväl norr- ländska som allmänt samhällsekonomiska synpunkter, att utflyttning av norrländsk ungdom icke är önskvärd i annan mån än den betingas av en naturlig ömsesidig rörlighet hos landets befolkning. I fråga om medlen att motverka en alltför omfattande utflyttning från Norrland vill kommit- tén understryka, att kommittén anser tvångsmedel i form av dirigering av arbetskraften eller förhindrande av flyttning el. dyl. vara förkastliga. För kommittén framstår som mest rationella väg, att näringslivets utveck— ling i Norrland stimuleras i olika former, som komma att redovisas i detta betänkande. Såsom kommittén tidigare framhållit torde man kunna utgå från att, i den mån genom utveckling av industrien och utvidgade anlägg- ningsarbeten ökade sysselsättningsmöjligheter komma att beredas för den
51 norrländska befolkningen, det stora flertalet av dem, som nu äro beredda att flytta söderut, komma att föredra att finna sin utkomst i Norrland. Bortsett från den tendens till flyttning från landsbygden till städerna, som gör sig gällande inom hela landet, torde utflyttningen av norrlänningar till orter i sydligare landsdelar i mycket vara att tillskriva de både oregel- bundna och osäkra arbetsförhållanden, som tidigare rått särskilt inom trä- varudistrikten, och tanken på att även framtiden kan föra med sig brist på arbetsmöjligheter i Norrland. En annan faktor av ekonomisk art, som spelat en Viss roll, torde ha varit den mångenstädes i Norrland rådande dyrheten, vilken icke alltid kompenserats genom lönesättningen.
Företagarna och då framför allt representanterna för den på hemma- marknaden inriktade företagsamheten ha hittills visat en viss ovilja mot lokalisering av sin verksamhet till Norrland. Denna motvilja har icke en- bart varit beroende av sakliga skäl. I mycket stor utsträckning föreligger också en av känsloskäl dikterad obenägenhet hos syd- och mellansvensken mot bosättning inom Norrland, mera grundad på tidigare rådande dåliga kommunikationer mellan denna landsdel och det övriga Sverige än på nu- varande förhållanden. I den mån icke speciell hänsyn till råvarutillgången föranlett annat, har hemmamarknadsindustrien så länge dess arbets- kraftsbehov kunnat tillgodoses inom de delar av landet, där den största avsättningen av dess produkter kunnat förväntas och från vilka distribu- tionen av de tillverkade produkterna kunnat ske på mest ändamålsenligt sätt, också förlagts till dessa landsdelar. Utvecklingen inom riket i dess hel- het har ju fram till det andra världskriget i stort sett kännetecknats av en för stadsnäringarna vid varje tidpunkt mer än tillräcklig tillgång på rör- lig arbetskraft. Arbetskraftstillgången på en ort har därför endast i undan- tagsfall, då behov av särskilt yrkeskunnig personal av speciell karaktär förelegat, i nämnvärd grad påverkat lokaliseringen av nya tillverkningar.
Numera äro förhållandena, såsom redan konstaterats, helt andra på ar- betsmarknaden. En påtaglig brist på arbetskraft har gjort sig gällande och synes även, med hänsyn till den stagnerande befolkningstillväxten i de. produktiva åldrarna, vara att förutse under de närmaste decennierna, i den mån depressionstendenser ej komma att verka i motsatt riktning. Det är då naturligt, att företagen mer än förr måste vara beredda att söka upp arbetskraften, där den finnes. Det kan härvid visa sig fördelaktigt, att företagen, i stället för att förmå arbetskraften att flytta, förlägga rörel- sen till de platser, där arbetskraft finnes. Norrlands, och särskilt övre Norrlands, särställning i fråga om tillgången på arbetskraft bör kunna innebära en ökad möjlighet att i nuvarande läge draga till sig industri. Vid sidan av de åtgärder som vidtagas för att praktiskt och ekonomiskt möjliggöra en utveckling av det norrländska näringslivet bör därför vid den upplysningsverksamhet i lokaliseringsfrågor, som numera utövas såväl av de statliga arbetsmarknadsorganen som av industriens egna intresseorga-
nisationer, kännedom spridas om arbetskraftsförhållandena i Norrland. ] den mån skäl anses föreligga för staten att genom investeringskontroll eller liknande anordningar inverka på näringslivets lokalisering, är det vi- dare ett givet önskemål ur norrländsk synpunkt, att behovet av en utveck- ling och differentiering av näringslivet i Norrland beaktas. Denna hänsyn till arbetskraftsförhållandena har även såtillvida accepterats av statsmak- terna, som vederbörande statliga organ skänkt beaktande härdt vid pröv- ning av frågor om byggnadstillstdnd.
Brist på arbetskraft gör sig gällande även inom andra näringar än de industriella företagen liksom inom anläggningsverksamhet av olika slag. Det är önskvärt, att statsmakterna även här, i den mån de ha inflytande över utvecklingen, beakta arbetskraftsförhållandena i Norrland. Sålunda synes den omständigheten att landet i stort för närvarande lider av brist på arbetskraft icke böra tagas till intäkt för en underlåtenhet att ställa anslagsmedel till förfogande för anläggningar av skilda slag, exempelvis för kommnnikationsändamål, inom områden där i motsats till vad som eljest är regel arbetskraft finnes att tillgå. Motsvarande gäller arbeten för aterställande av skogsbeståndet i Norrland. Såsom kommer att närmare diskuteras i senare sammanhang föreligga här mycket viktiga intressen nr norrländsk synpunkt.
Särskilt inom vissa delar av Norrbottens och Västernorrlands län före- kommer det på sina håll, att befolkningen ej har fullständig sysselsättning hela året om (se vidare kapitlen 2 och 7). Det gäller här både jordbrukar— och industribefolkning. Kommittén finner angeläget, att den brist på. ar— betskraft, som för närvarande i stort sett råder, utnyttjas för att sanera förhållandena inom lokala »arbetslöshetsöar», som sålunda på grund av olika omständigheter ännu äro för handen. Härvid framstår det givetvis som ett primärt önskemål, att näringslivet utvecklas på sådant sätt att arbetskraften snges upp på orten, det må ske genom startande av nya industri— eller hantverksföretag eller genom andra anläggningar. Nyss har konstaterats, att de industriella företagarna visat ökad benägenhet att vid val av förläggningsplats för företag ta hänsyn till var arbetskraft finnes tillgänglig. Att låta enbart hänsynen till den nuvarande bosättningen vara bestämmande för lokaliseringen kan dock icke vara rationellt. Försiktig- het är här av nöden, så att icke en olämplig lokalisering av näringsliv och bebyggelse konserveras på detta sätt. När exempelvis en plats blivit utsatt för nedläggning av en större industri och förutsättningar icke finnas för att ny verksamhet på orten skall bli lönande, kan det på längre sikt vara mest till fördel för såväl befolkningen som orten att arbetskraften redu— ceras genom flyttning till andra arbetsplatser. Med tanke på dylika fall har kommittén i skrivelse den 21 maj 1947 uttalat sig fö' att medel skola stäl- las till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för en försöksverksamhet med
53 syfte att underlätta försäljning av egna hem eller bostadsrätter tillhö'ande sålunda övertalig personal. I sammanhanget har kommittén bland annat f 'amlagt en del andra förslag, som närmast ta sikte på att sanera förhål— Iandena på Seskarö i Norrbottens län men som i stort sett kunna göras tillämpliga även på andra orter med överskott på arbetskraft. Bortsett från nyss nämnda åtgärder förordas bland annat, att övertalig arbetskraft skall få tillfälle till yrkesutbildning eller omskolning, att arbetslwaftens flytt- ning underlättas genom höjda flyttningshidrag (Kungl. Maj:t har seder- mera beslutat härom) samt bidrag till bosättning på annan ort. För Seskar— ös de] har föreslagits inrättande av ett särskilt arbetsförmedlingskontor på platsen, vilket effektivt skulle kunna arbeta på att sane'a förhållandena där. Slutligen har kommittén i förevarande sannnanhang uttalat sig för att särskild anordning skall träffas till möjliggörande av en fortlöpande överblick fran statens sida över sådana fall. då industrinedläggelser eller ilriftsinskränkningar av större omfattning förorsaka arbetskraftsöverskott av lokal karaktär.
Vad konnnitten sålunda föreslagit har visserligen närmast tillämpning på sådana lokala arbetskraftsöverskott, som äro föranledda av industrined— läggelser. Liknande problem kunna emellertid uppkomma i andra fall, då befolkningen inom ett område ej finner full användning för sin arbets- kraft. Detta kan gälla både industri- och jordbrukarbefolkniny'. För denna senare kunna stundom mera tillfredsställande s_vsselsättningsförhållan- den åstadkonnnas genom en bättre samordning av arbetet inom jord— bruket och skogsbruket, eventuellt i förening med att en del av arbets- kraften helårssysselsättes inom sistnämnda näringsgren. Den ännu före- kommande säsongarbetslösheten på en del sågverksorter kan antagas komma att efter hand försvinna i och med att sågverken övergå till mera kontinuerlig drift. Kommittén återkommer senare till dessa frågor.
I detta sammanhang bör uppinärksammas, att rörligheten varit mindre hos den norrländska befolkningen än hos befolkningen i övriga delar av riket, mindre i de övre än i de södra delarna av Norrland och mindre i det glest befolkade, av jordbruk och skogsbruk dominerade inlandet än i de mer industrialiserade lmstt'akterna. En successivt ökad kontakt med yttervärlden genom förbättrade kommunikationer samt tillgång till dags- press och radio har emellertid samtidigt med förbättrade levnadsvillkor i övrigt medfört en utjämning i föreliggande avseende.
Rörligheten har varit påtagligt större i fråga om den kvinnliga än den manliga befolkningen. Följden härav har blivit en med hänsyn till äkten- skapsbildningen och ur andra synpunkter mindre lycklig könsfördelning särskilt på landsbygden. Ej minst det norrländska näringslivet _ det gäl— ler både jordbruket och industrien _ har blivit lidande av att behovet av sysselsättningstillfällen för kvinnlig reservarbetskraft alltför mycket för— bisetts.
Gällande tullsystem är ägnat att påverka arbetskraftens fördelning mel- lan olika delar av landet. Detta gäller särskilt tullarna för industriproduk- ter. Ifrågavarande tullar ha ju i de flesta fall tillkommit för att genom skydd för den inhemska industrien skapa möjligheter för en önskvärd differentiering av denna och för största möjliga sysselsättning. I samma mån som behovet av arbetskraft överstiger tillgången, bortfaller en av de avgörande motiven för tullskyddets fortsatta upprätthållande. I all syn— nerhet måste det anses principiellt oriktigt, att en icke tullskyddad, export- betonad industri på grund av konkurrens om arbetskraften från tullskyd— dade hemmamarknadsindustrier tvingas inskränka sin produktion. Kom- mittén bortser här från sådana fall då tullskyddet betingas av olika bered- skapshänsyn eller är avsett att trygga en kombinerad tillverkning av såväl artiklar för hemmamarknadens behov som för export, vilken icke utan tull— skydd för de förstnämnda skulle kunna upprätthållas. Ett borttagande av tullskyddet för näringar, som nu äro gynnade härmed, kan visserligen icke antagas medföra, att arbetskraft i någon mera betydande omfattning fri- göres för sysselsättning i annan verksamhet. Vid en sådan markerad brist på arbetskraft, varpå de gångna åren givit exempel, synes det dock ange— läget att varje möjlighet att frigöra arbetskraft för de ur det allmännas synpunkt viktigaste verksamhetsområdena uppmärksammas. Kommittén har därför ansett sig i detta sammanhang böra ifrågasätta, om icke vid lämpligt tillfälle en förutsättningslös översyn av gällande tullpolitik bör komma till stånd.
Yrkesutbildning.
Såsom framhållits i det föregående utgör det ur såväl näringslivets syn- punkt som med hänsyn till den norrländska befolkningens möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden ett angeläget önskemål, att tillfällen till yrkesutbildning äro ordnade i tillfyllestgörande omfattning. Med dessa ut— gångspunkter har kommittén den 25 maj 1945 framlagt ett betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33). Här har kom- mittén till en början diskuterat den lokala organisationen av yrkesutbild- ningen. Kommittén har funnit denna vara sådan, att en viss fara förelig— ger för bristande jämvikt mellan åtgärderna för yrkesutbildningen på olika områden. Vad Norrland beträffar har kommittén givit uttryck åt uppfatt— ningen att landstingen böra företräda respektive län och dess befolkning i frågor som gälla samordning och planläggning av yrkesutbildningen. Detta bör ha till innebörd, att landstingen skaffa sig en viss överblick över inom de olika länen förefintliga behov av yrkesutbildning samt taga er- forderliga initiativ och i övrigt medverka till att dessa behov bli tillgodo— sedda i skälig utsträckning på ur befolkningssynpunkt ändamålsmligt sätt. Härav behöver ej föranledas något intrång i befogenheterna för de
organ, som närmast taga befattning med de olika utbildningsformerna — exempelvis hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna _ att fack- mässigt bedöma, huru undervisningen på respektive yrkesområden bör läg- gas. För att kunna medverka till samordningen av yrkesutbildningen är det nödvändigt, att landstingen på lämpligt sätt organisera det arbete, som följer med deras befattning med denna utbildning. Kommittén har tänkt sig, att landsting för detta ändamål skall tillsätta en särskild bered— ning, förslagsvis kallad undervisningsberedning. I denna böra ingå repre- sentanter för såväl den fasta som den rörliga undervisningen på olika om- råden. Det blir beroende av vederbörande landstings bestämmande, i vad mån beredningen bör äga en självständig ställning i förhållande till för— valtningsutskottet och vilka befogenheter som överhuvud taget höra till- komma beredningen.
Kommittén har vidare uttalat sig för en utjämning av de bördor, som belasta olika kommuner för yrkesutbildning. I detta hänseende har kom- mittén bland annat föreslagit, att mera skattetyngda kommuner skola kunna erhålla statsbidrag till anordnande av lokaler för yrkesutbildningen. Bidrag skall kunna utgå med sådant belopp, att återstående byggnadskost- nader för dem, räknat per skattekrona i kommunen, inte skall bli större än om en bättre ställd kommun vill anordna motsvarande undervisnings— lokal.
Beträffande finansieringen av kostnaderna för yrkesutbildningen kan också nämnas, att kommittén uttalat en del synpunkter beträffande grun- derna för stipendietilldelning åt elever vid olika kurser. Härvid har kom— mittén bland annat framlagt förslag om särskilda resebidrag till elever, som bo på mera betydande avstånd från Skolplatsen.
Kommittén har ägnat uppmärksamhet även åt den yrkesbetonade un— dervisning, som förekommer i folk- och fortsättningsskolorna. I detta hän- seende har kommittén uttalat sig för en effektivare yrkesorientering i folk- skolan liksom även för en utökad undervisning i slöjd respektive sömnad samt i hushållsgöromål. Kommunerna höra utnyttja möjligheterna att ut- sträcka tiden för fortsättningsskolan intill nuvarande högsta timantal av 540 timmar, och den sålunda utsträckta undervisningen bör huvudsakligen ägnas åt praktiska ämnen. Kommittén har också uttalat sympatier för att kommunerna införa ett åttonde skolår, varvid även här förutsatts, att den utökade skoltiden i huvudsak skall ägnas åt yrkesbetonad undervisning, för flickor närmast i husligt arbete.
Såsom en annan åtgärd gemensam för olika grenar av yrkesutbildningen har kommittén också tagit upp korrespondensundervisningen. Vid såväl lantmannaskolor och lanthushållsskolor som vid kommunala yrkesutbild— ningsanstalter böra försök göras med kombinerad muntlig och korrespon- densuudervisning. Bidrag böra härvid utgå till skolorna efter samma grun- der som då det gäller den nuvarande reguljära undervisningen. Även
genomgång av korrespondenskurser i annan ordning än vid sådan skola, som nyss nämnts, bör kunna gynnas med bidrag.
Till de förslag som kommittén i förenämnda betänkande framlagt i fråga om yrkesutbildningen inom de särskilda näringsgrenarna återkom— mer kommittén i det följande. Detsamma gäller de förslag, som kommit- tén i andra sammanhang avgivit om ordnande av särskild utbildning för driftsledare, förmän och arbetare vid sågverken samt för olika funktionärer inom sjuk- och tandvården. I kapitel 7 komma mer allmänt att diskuteras förutsättningarna för anordnande av högskoleundervisning i Norrland.
Vattenkraft och elektrifierinv.
Nära 80 procent av den vattenkraft, som beräknats kunna utvinnas ur Sveriges vattendrag, hänföra sig till Norrland. Medan kraftresurserna i öv- riga landet nu så gott som helt tillvaratagits, återstå betydande kraftresur— ser i Norrland ännu outnyttjade. Detta sammanhänger delvis med att staten såsom ägare till en stor del av vattenfallen i Norrland iakttagit stor för- siktighet, då det gällt att utbygga nya sådana, med tanke på de förränt— ningsförluster på gjorda investeringar, som skulle uppstå i den mån vatten- kraftsanläggningarna ej komme att utnyttjas. Denna strängt företagseko- nomiska politik på kort sikt har medfört risk för svårigheter i vissa lägen att tillgodose de behov av elektrisk kraft, som föranletts av en utbyggnad av landsbygdselektrifieringen samt en utveckling av näringslivet och sär- skilt industrien. Det har vidare visat sig att, när dessa behov framtvungit anläggande av nya kraftverk, arbetena härmed, tvärtemot att verka kon— junkturutjämnande, måst sättas in under en tid av brist på arbetskraft och material. Man torde numera omslaget markeras av 1944 års riks— dags uttalanden till förmån för en utbyggnad av Harsprånget _ kunna konstatera en mera positiv inställning till förevarande utbyggnadsfragor.
En ytterligare utbyggnad av vattendragen i Norrland erfordras redan med hänsyn till utvecklingen av det norrländska näringslivet, ej minst såvitt gäller metall— och trävaruindustrierna. Norrbottens järnverk kommer så- lunda att kräva mycket betydande energimängder. Och även nya former för förädling av träet komma att göra anspråk på kraft i ökad omfatt- ning. Bland annat slukar också den elektrokemiska industrien stora energi- mängder. En annan stor förbrukare är statens järnvägar. Kommittén anser det önskvärt, att man till förebyggande av sådan brist på kraft, som gjort sig gällande under senare år, bedriver kraftutbyggnaderna i sådan takt att det normalt finnes en tillräckligt stor kraftreserv för att täcka även oförut- sedda krav på ökad kraft. Det kraftöverskott, som uppstår på detta sätt, torde kunna nyttiggöras genom att kraften, så länge den icke erfordras för andra ändamål, användes i elektriska ångpannor. Under alla förhållanden måste man från norrländsk sida anse det rimligt, att en önskvärd utveck—
Ilursprzmgrl. Delia vallen/ull ullig/(mes /ör närvarande un slulens nallen/ul[surr]; ](ru/Inerket blir Sveriges slörslu.
ling av industrien i Norrland icke behöver hindras av att vattenkraften där ej blivit tillräckligt utbyggd, liksom att överföring av kraft söderut icke får ske i sådan omfattning, att kraft saknas för Norrlands egna behov.
Belänkligheter ha framkommit mot utbyggandet av den norrländska vat— tenkraften, bottnande i hänsyn såväl till estetiska och kulturella som, i vad gäller sjöregleringar, även till ekonomiska värden. Norrlandskommittén finner uppenbart att en avvägning bör ske mellan olika intressen, så att man icke utan tvingande skäl vidtager åtgärder, som vålla int 'ång på värde- full jordbruksbygd eller på flottnings— eller fiskemöjligheter eller som kunna försämra klimatförhållandena eller fördärva naturseenerier eller minnesmärken. Och under alla förhållanden bör skadegörelsen beg 'änsas såvitt möjligt, vilket visat sig kunna ske bland annat i fråga om minnes— märken. Vidare böra de bygder och de personer, som åsamkas skada vid sjöregleringarna, erhålla all skälig gottgörelse härför. Om en utbyggnad av vattendrag är ekonomiskt motive'ad, ligger det i sakens natur att inkoms- terna härav skola kunna ge tillgång till ersättande av sådana skador varom nu är froga. Erfarenheterna ha också visat att exploateringen av de norr- ländska vattendragen utgjort lönande ekonomiska företag. De gottgörelser,
som i form av s. k. regleringsavgifter kommit respektive bygder till del utöver ersättningarna till skadelidande fastighetsägare, torde knappast ha stått i rimlig proportion till de ofantliga värden, som företagen representera. Där en bygd, som drabbas av en sjöreglering, bör bestå och utvecklas som odlingsområde, bör den gottgörelse, som utgår på grund av sjöregleringen, ' enligt kommitténs mening icke snålt begränsas enbart med hänsyn tilll konstaterade skador utan tillmätas så och disponeras för sådana ändamål att föl-utsättningarna för bygdens näringsliv icke bli sämre utan snarare i stället bättre än de varit före sjöregleringen. Med anlitande av dylika regleå ringsavgifter bör sålunda i stället för den jord, som skadats genom sjö— regleringen, kunna uppodlas ny jord, till vilken de äldre gårdarna kunna flyttas. Samma medel böra också utnyttjas till förbättringar beträffande kommunikationer, elektrifiering, vatten- och avloppsledningar, andra ge— mensamma anordningar av olika slag m. m. och måhända även till sådana ändamål som främjande av småindustri och hantverk genom tillhandaliållande av billig elkraft och eventuell subvention i lämp— lig form. Stundom kunna emellertid förhållandena vara sådana, att det framstår som ekonomiskt mest ändamålsenligt att bosättningen inom ett område, som drabbas av sjöreglering, helt nedlägges. Förutom ersättning- arna åt de enskilda skadelidande personerna, för vilka den utbetalade er— sättningen kan underlätta bosättningen på annan ort med bättre ekonomiska betingelser, bör gottgörelse av regleringsavgifter även lämnas respektive kommun, i den mån denna genom sjöregleringen går miste om en del av sitt skatteunderlag. Som en möjlighet vill kommittén framkasta, att detta senare syfte tillgodoses genom att sjöreglering blir föremål för beskattning genom åsättande av taxeringsvärde eller i annan form. Kommittén håller före att de krav, som kunna uppställas från bygdernas sida, ej blivit på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda med de bestämmelser, som nu gälla på förevarande område. Då emellertid 1947 års riksdag (skrivelse nr 313) hemställt om revision av härmed sammanhängande bestämmelser och denna utredningsuppgift av Kungl. Maj:t överlämnats till 1945 års sak— kunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen, anser sig norrlandskommittén nu ej böra uppehålla sig vid ämnet.
Särskilt befolkningen i de bygder, där vattenkraften utvunnits, men även i övrigt på Norrlands landsbygd måste naturligt nog betrakta sig som orätt- vist behandlad, om den icke har tillgång till elektrisk kraft utan måste nöja sig med att under de långa vintrarna upplysa sina hem med fotogen eller karbid. Landsbygdselektrifieringen är visserligen icke mer eftersatt i norrlandslänen än i landet i övrigt, utan tvärtom är antalet icke elektri- fierade hem där snarare mindre än på många håll söderut. Härtill kom- mer, att- en del bosättningar i Norrland, som icke äro tillgodosedda med elektricitet, ha så ringa förutsättningar för ekonomisk utveckling och så isolerat läge, att investering av kapital därstädes icke ter sig som berät—
59 tigad ur de synpunkter som kommittén i det föregående lagt på de norr— ländska bosättningsfrågorna. Emellertid finnas, även bortsett från sådana bosättningar, alltför många hem i Norrland, som ännu sakna tillgång till elektricitet. I detta sammanhang vill kommittén ifrågasätta om icke, åt- minstone tidigare, elektrifieringen stundom alltför mycket inskränkts till den tätare bebyggelsen närmast huvudlinjerna i stället för att på en gång planmässigt ordnas också för den glesare omkringliggande bygden. Enligt kommitténs mening bör den fortsatta landsbygdselektrifieringen i Norrland fullföljas med all kraft. Arbetet härmed bör, vid den konkurrens i fråga om arbetskraft och material som råder, placeras som ett av de mest ange- lägna ändamålen. Det ingår i den s. k. elkraftutredningens uppdrag att be- handla frågan om landsbygdselektrifieringen, och denna utredning har sam— lat ett vidlyftigt material för bedömande av frågan. Med hänsyn härtill finner sig norrlandskommittén ej ha anledning att närmare ingå härpå.
Motsvarande gäller de taxor och villkor i övrigt, som gälla för såväl hus- hållsförbrukningen som industrikraften. Elkraftutredningen har den 2 ja- nuari 1947 avgivit dels redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft och dels be- tänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elek- trisk kraft (SOU 1947:3 och 4). I samband härmed har utredningen meddelat, att utredningen på dåvarande utredningsstadium'icke vore be— redd att framlägga några slutgiltiga förslag i fråga om detaljdistributionen av elektrisk kraft. Norrlandskommitte'n har ansett sig ej heller i nu be— rörda hänseenden böra föregripa resultaten av elkraftutredningens stånd- punkttaganden. Kommittén inskränker sig här till att konstatera att i den mån taxorna för elektrisk kraft fastställas utan hänsyn till konsumenter- nas lokalisering, detta innebär att ett så att säga frimärkssystem kommer att gälla i fråga om prissättningen på den utpräglat norrländska produkt, som vattenkraften utgör och att kostnaderna för överföring av kraft från Norrland söderut sålunda i stort sett icke komma att påverka kraftpriset. Däremot måste Norrland för bensin och andra drivmedel —— liksom för de flesta andra dit införda produkter _ betala högre priser än övriga landet. En jämförelse kan även göras med taxesättningen vid järnvägarna. Härtill återkommer kommittén i det följande.
Att de småindustriella företagens kraftförsörjning fortfarande på sina håll lämnar åtskilligt övrigt att önska kan belysas med några uppgifter, som samlats av företagarfö'reningen i Jämtlands län, ett län som är mer rikt på vattenkraft än något annat (uppgifterna äro ett par år gamla). En äldre snickeriverkstad på en tätort i västra Jämtland har vintertid till- låtits hålla sina maskiner i gång endast mellan klockan 9 och 14. En ny- startad leksaksfabrik i östra Jämtland har nödgats begagna sig av natt- arbete, för att maskinerna skulle kunna få tillräcklig kraft, och har där- för sett sig föranlåten att flytta till annan ort. Från Ytterhogdal i Härje—
dalen utlastas årligen stora mängder ved till mellersta Sverige, men, orie har icke tillräcklig tillgång på elektrisk kraft för att kunna driva ett cir— kelsågverk för ortens behov utan måste låta transportera för bygggnads— verksamheten erforderligt virke från Hälsingland med' kostsamma biilfrak- ter. Innehavaren av en cementvarufabrik i södra Jämtland med en motow om 5 hästkrafter har enligt kontraktet om strömleverans måst finnar sig i att >>ingen ström erhålles under försommaren då husbehovssågning pågår och likaså under hösten då tröskning försiggår samt absolut ingen under lystid eller i övrigt då vi finna det nödvändigt avstänga strömtillförseln». Exemplen kunna mångfaldigas. Norrlandskommittén finner uppenbart. att den utveckling av småindustrien och hantverket, som är önskvärd ej minst iNorrlands inner-bygder, icke kan komma till stånd med mindre tillgrangen pa elektrisk kraft och villkoren för kraftleveranserna förbättras. Av dessa villkor utgör givetvis kraftpriset en av de mest väsentliga punkterna.. Sma- l'öretagen ha härvidlag ej 'såsom ofta större företag kunnat betinga sig ned— satta avgifter för kraft.
Där svårigheter möta att erhålla tillräcklig elektrisk kraft till motorer 111. m., beror detta ofta på att distributionen av kraft handhaves av isole— rade mindre företag med egna kraftstationer utan tillräckliga kraftresur— ser och med alltför svaga ledningsnät. De små företagen tillkommo i stor omfattning under första världskriget för att skaffa belysning åt landsbygds— befolkningen. Genom att anläggningarna i första hand åsyftade att tillgodo- se lokala behov, blevo företagen för små, med åtföljande höga drift- och administrationskostnader. Anläggningarna blevo ofta, bland annat på grund av den brådska med vilken de tillkommo, mindre sakkunnigt projekterade. Härtill kom, att finansieringen skedde med lån vid lågt penningvärde, vil— ket medfört att kapitalkostnaderna blivit höna. Den dåliga ekonomien har verkat hämmande på många företags senare utveckling. Företagen torde ha ringa möjligheter att själva åstadkomma en förbättring. Det torde där— för vara nödvändigt, att staten träder emellan med ekonomiska stödåtgär— der. För (10 mindre kraft- och distributionsförctag, varom här är fraga, är det ofta i första hand tillgången till kraft som behöver ordnas med statens medverkan. Men hjälp kan också erfordras till ombyggnad och förstärk— ning av distributionsnäten. Ofta torde det vara lämpligt, att små lokala företag inlösas antingen av råkraftlcverantören i samband med framdra- gande av högspänd råkraft eller av intilliggande större distributionsföretag. För Norrlands del torde många mindre företag med fördel böra övertagas av statens vattenfallsverk. Det nu sagda hindrar ej att, där elektrifieringen av avlägsna bygder ej kan ordnas genom utbyggnad av linjenätet, en fri— stående mindre anläggning kan erbjuda enda utvägen att komma till rätta med kraftfrågan.
Inom norrlandskommitténs kansli har sammanställts ett relativt omfat— tande utredningsmaterial till belysande av de här ovan berörda frågorna,
och dessa ha även varit föremål för diskussion vid sammanträden med kommitten. Av skäl, som anförts i det föregående, har kommittén emel- lertid i nuvarande läge ej velat ta ståndpunkt till förevarande spörsmål. Med hänsyn till den stora betydelse dessa frågor ha för befolkningen och industrien i Norrland finner kommittén önskvärt, att de förslag som må framkomma på området såsom resultat av nu pågående utredningar icke betraktas som uttömmande ur norrländsk synpunkt utan att de norrländ— ska elkraftproblemen framdeles underkastas särskild prövning. Det av norrlandskommittén samlade utredningsmaterialet torde kunna bli till viss nytta härvid. Vid de fortsatta övervägandena torde uppmärksamhet bland annat böra ägnas åt frågan i vad mån mellersta och södra Sverige kunna anses täcka kostnaderna för överförandet av kraft från Norrland söderut, liksom även åt vattenfallsverkets förräntnings- och avskrivningspolitik.
Järnvägar och stambillinjer. Transportkostnader.
Många av de särartade norrländska problemen ha sammanhang med de stora avstånden och glesbebyggelsen i stora delar av Norrland. Några siff— ror kunna tjäna till belysning härav. De fem norrlandslänen omfatta till- hopa i runt tal 244 000 km2 land och 18000 km2 vatten eller tillhopa_en areal om 262 000 km? motsvarande drygt hälften eller 58 procent av lan— dets totalareal. Enligt folkräkningen år 1945 uppgick däremot befolknin- gen i norrlandslänen till endast omkring 17 procent av rikets totala be- folknii g. Om man enbart tar hänsyn till den produktiva marken, finner man, att denna är 1937 för riket i dess helhet uppgick till i runt tal 270 000 kur-*, vilken areal är jämnt fördelad mellan Norrland och riket i övrigt. Antalet invånare per km2 produktiv mark belöpte sig i Norrland endast till 8,6 mot 42,3 för övriga riket. Förhållandena äro visserligen olika i skilda delar av Norrland. I stort sett bekräftas emellertid av uppgifterna, att det norrländska näringslivet maste räkna med relativt långa transpor- ter, vare sig det gäller tillförsel av förnödenheter för jordbruket eller av råvaror eller kapitalvaror för industrien eller fråga är om distri- bution av de norrländska näringsföretagens produkter. Långt är av— ståndet mellan Norrland och sydligare landsdelar, och långa transporter måste också den producent räkna med, som inom Norrland vill finna av— sättning för sin produktion. Det bör även ihågkommas, att trafiknätet är relativt grovmaskigt och att detta ofta för med sig ett längre transport- avstånd än om varorna kunde sändas raka vägen mellan olika orter. De långa transportavstånden ha också föranlett höga transportkostnader för trafikanterna. Järnvägarnas godstariffer äro visserligen uppbyggda på sådant sätt att stegringen av fraktsatserna per tonkm är mindre på långa än på korta transportavstånd, vilket motiveras av att kostnaderna för järn-
vägstrafiken till stor del äro fasta och sålunda icke proportionellai me avstånden. Emellertid ha under senare tid vidtagna fraktnedsättninggar här bortses från de höjda fraktkostnaderna under och efter kriget _— i först. hand haft avseende på korta transporter, där järnvägarna haft att luonkur-1 rera med bilarna. Motsvarande nedsättningar ha ej medgivits beträiffandeå de längre transporterna. Den norrländska industrien har att räkma med, järnvägsfrakter, som ofta motsvara 5—10 procent av varuvärdet, stiundom ännu mera. Härtill komma de kostnader för biltransporter, som (drabba företag, som ej äro belägna vid järnväg. Det säger alltså sig självt, att transportkostnaderna i hög grad minska det norrländska näringslivets möj- ligheter att tävla med konkurrenterna söderut. Dessa hindras icke paå mot- svarande sätt från att konkurrera inom Norrland, då avsättningen på denna landsdel med dess höga transportkostnader endast utgör en jämförelsevis ringa del av den sammanlagda produktionen. Att det kan leda till en ur samhällsekonomisk synpunkt felaktig inriktning av näringslivet, 01:11 om- råden med goda förutsättningar för ett utvecklat näringsliv hållas tillbaka genom utformningen av kommunikationsväsendet, har belysts i kapitel 1. De ofta otillfredsställande trafikförbindelserna och höga transportkostna— derna ha avskräckt från anläggande av nya industrier i Norrland och ha sålunda i hög grad bidragit till svårigheterna för Norrland att inhämta det försprång, som sydligare landsdelar erhållit på grund av äldre bosättning och tidigare utvecklat näringsliv. Norrlandsindustrien har behållit sin en— sidiga inriktning på export av skogsprodukter och malm _ där sjötrans- port har kunnat komma till användning —— och har icke kunnat ernå en sådan differentierad produktion för hemmamarknaden, som förekommer särskilt inom vissa andra landsdelar och som skulle vara önskvärd även i norra Sverige. De höga kostnaderna för transporter ha också medverkat till att höja levnadskostnader och därmed även arbetslöner i Norrland, vilket likaledes försämrat norrlandsindustriernas konkurrenskraftiförhållande till övriga landet. Även höga avgifter vid persontrafiken kunna verka dämpande på den ekonomiska livaktigheten i en landsdel. I den mån persontrafiken på långa avstånd tynges genom höga avgifter, är detta något som speciellt kan vara till olägenhet ur norrländsk synpunkt. I detta sammanhang bör också uppmärksammas persontaxornas betydelse för turisttrafiken. Härtill kommer så till sist den belastning som höga kostnader för personbeford- ran liksom godstrafik i socialt hänseende kan medföra för de isolerade bosättningarna.
Norrlandskommittén har ansett en förbättring av transportförhållandena utgöra en av de viktigaste betingelserna för en utveckling av näringslivet i Norrland och har med denna utgångspunkt den 5 december 1946 framlagt ett betänkande med förslag till åtgärder i sådant syfte (SOU 1946: 84). De mest betydelsefulla punkterna i dessa förslag äro följande. För trans- porter på långa avstånd skall genomföras en sänkning av taxorna, vilken
Geografiska avstånd. Ekonomiska avstämt i Norrland en- ligt kommitténs förslag (1 km tariff- avstånd = 1,5 km geografiskt av- stånd norr om Söderhamn. Bollnäs och Orsa; 1 km taritfavstånd : 2 km geografiskt avstånd norr om Vännäs och Östersund samt på linjerna Vän- näs—Umeå och Forsmo—Hoting).
i
skall börja tillämpas vid 400 km och successivt växa proportionellt med avståndet upp till 700 km, varefter sänkningen skall uppgå till 20 pro- cent (förslaget framlades innan järnvägstaxorna höjdes med utgången av år 1947, se nedan). En sådan sänkning har kommittén funnit så mycket mera motiverad som de långa transporterna äro belastade med en opro— portionerligt stor andel av järnvägarnas fasta kostnader. lfrågavarande förslag, som har sin största betydelse för transporter mellan Norrland
1 Vid sammanställningen av denna liksom även vissa andra illustrationer har ekon. lic Bengt Söör medverkat.
och övriga Sverige, kompletteras av ett förslag om tillämpning av s. k. virtuella avstand vid beräkning av fraktkostnader inom Norrland. De vir- tuella avstånden ha erhållits genom att de verkliga geografisk: avstånden reducerats på visst sätt. Enår behovet av en dylik ekonomisk avstånds- reduktion icke kan sägas vara lika stort i södra som norra delarna avl Norrland, har kommittén föreslagit en differentiering av de virtuella av—j stånden på så sätt att för norra Norrland (omfattande järnvägslinjer norr? om linjen Umeå—Vännäs, inlandsbanan norr om Östersund samt linjen Forsmo—Hoting), ett geografiskt järnvägsavstånd om 2 km skall räknas som blott 1 tariffkm. Inom den återstående delen av järnvägsnätet norr om Söderhamn, Bollnäs och Orsa skall däremot 1,5 km geografiskt avstånd räknas som 1 tariffkm. Vid en tillämpning av virtuella tariffavstånd i Norr— land jämte allmän fraktsänkning på långa avstånd blir f'aktsänkningen en- ligt den föreslagna beräkningsmetoden procentuellt störst för de nordligast belägna orterna för att successivt och relativt jämnt avtaga mot söder. En undersökning av den genomsnittliga fraktsänkningen för vissa norrländska orter med hänsyn till de 'as geografiska belägenhet har givit följande re— sultat i form av ovägda medeltal: Malmberget 37 procent, Luleå 36 pro— cent, L'meå 31 procent, Östersund 26 procent och Sunds 'all 24 procent.
Vad angår taxorna för personbeford 'an på järnväg har kommitten funnit det ogynnsamt för speciellt de norrländska resenärerna, att tur- och retur- biljetter, såsom nu är fallet, icke kunna användas för att nedbringa kost— naderna även för långa resor. Kommittén har föreslagit, att tur- och retur- biljetter skola få utnyttjas på samtliga reseavstand och att rabatten för dylika biljetter skall bestämmas likformigt till 25 procent. Vidare har kom— mitten uttalat sig för en tarenedsättning pa vissa linjer, där persontrafiken till huvudsaklig del sker med rälsbussar och vilka förbinda glesbebyggda omraden med en tätort, under förutsättning att avståndet till denna och därmed även resekostnaden blir påtagligt större än som regelmässigt är fallet inom andra områden.
Inom trafikområdcn, där på grund av näringsförhållandena eller eljest direkt anknytning till järnvägsnätet är motiverad men där en järnväg icke för närva 'ande kan antagas komma till Stånd med hänsyn till trafikunder— lagets relativa litenhet och de driftsförluster, som sannolikt skulle upp- komma på järnvägsrörelsen, har kommittén föreslagit att s. k. stambillinjer skola anordnas. Trafiken på dessa linjer, vilka kunna sägas utgö'a substi- tut för järnväg, skall drivas i statens järnvägars regi eller av dessa över— låtas på entreprenör, varvid emellertid statens järnvägar i sista hand skola bära ansvaret för trafiken. Vid godsbefordran på stambillinje skall iprin- cip tillämpas statens järnvägars godstaxa samt, vid godssamtrafik mellan stambillinje och järnväg, genomgående taxeberäkning. Motsvarande skall gälla vid personbefordran på stambillinje. Kommittén har till stöd för sina förslag om inrättande av stambillinjer hänvisat till att detta i jämförelse
med byggandet av järnväg kräver relativt blygsamma kapitalbelopp. Dessa bli för övrigt, även om sedermera en järnväg kommer till stånd, icke helt spolierade i det att den rullande materielen kan komma till användning på andra av statens järnvägar drivna billinjer. Även i räntabilitetshänseende har kommittén funnit anordnandet av stambillinjer mindre vittutseende i jämförelse med framkomna järnvägsprojekt.
I samma betänkande har kommittén även hemställt om uppdrag åt järn- vägsstyrelsen att skyndsamt inkomma med förslag till anordnande av stambillinjer mellan följande orter: 1. Kalix—Morjälv—Överkalix. 2. Över- kalix—Lansjärv—Gällivare. 3. Överkalix—Korpilombolo—Tärendö—Ant- tis. -l. Pajala Anttis—Junosuando—Vittangi—Kiruna. 5. Vilhelmina Åsele—Bredbyn Mellansel (—Ör'nsköldsvik). 6. Dorotea—Åsele—Fredrika _Bjurholm—Vännäs (_Unleå). 7. Storuman—Tärna——norska gränsen. 8. Långselc—Ramsele—Strömsund——Gäddede Jormlien. 9. Sveg—Ljusdal. 10. HedefÅFunäsdalen—norska gränsen.1 Sedermera har kommittén i skrivelse den 23 januari 1947 framlagt motsvarande förslag såvitt gäller sträckorna Härnösand—Örnsköldsvik samt Umeå Skellefteå—Luleå—Haparanda (se tredje delen).
[ sistnämnda skrivelse har kommittén hemställt, att Kungl. Maj:t måtte till 1947 års riksdag framlägga förslag om anläggande av järnväg utefter kusten mellan Örnsköldsvik och Umeå samt mellan Örnsköldsvik och Köp— manholmen. I detta sammanhang må också nämnas, att kommittén i sitt betänkande den 5 december 1946 hemställt om uppdrag åt järnvägsstya'el- sen att verkställa utredning rörande järnväg Kalix .llorjärv. Kungl. Maj :t har sedermera den 25 juli 1947 anbefallt järnvz'igsstyrelsen att, med beak— tande jämväl av näringsgeografiska och järnvägsekonomiska synpunkter, verkställa utredning rörande möjligheterna att anlägga järnvägslinje för— bindande Kalix municipalsamhälle med statsbanenätet.
Som grund för sina förslag på kommunikationsområdet har kommittén i nämnda betänkande understrukit vikten av att man vid utformningen av kommunikationsväsendet ur samhälls-ekonomisk synpunkt beaktar ej en- dast de krav, som med hänsyn till föreliggande faktiska förhållanden kunna uppställas, utan så långt möjligt även de behov, som utvecklingen kan föra med sig. Detta hindrar icke, att samtidigt även företagsekonomiska synpunkter beaktas, vilket är av vikt icke minst för att på detta sätt skall ernås en viss garanti mot felaktiga investeringar i kommunikationsväsen- det. Att kommittén icke anser det berättigat att låta hänsynen till statens j ärnvägars förräntning stå i vägen för ett genomförande av kommitténs nu ifrågavarande förslag, framgår emellertid av det följande.
En nedsättning av godstaxorna för långa transporter och ett införande
1 1948 års riksdag har anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning rö- rande frågan om en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen. En särskild kommitté har sedermera tillsatts för denna utredning.
5 517961
air.-...A— _ | bromsok.—"_- n.. ! » '» : NNE ») .-" ' n' i . !( -—_ : "unc X _ _Viuongi & 1 ** " Xx , -" & t i I.»; ”v-gunesuucnd8* & x_énni vi; . " , —I_ __ | .. luygndK Palmito-x ; Göllivave vx _—*._ & NJ_(orpllombolå. . '. larmar?!s " xs : ove: Xl ldomoo Cynism | I Morian ! olungi Ålieplo x . xx " nivåer? .x V om .& l ' .N_ luleå "& Pnea — u ! Ä Storuman Jöm :! I . Jovmlien hmmm]! Skellefteå ! X _— : x * _nN : [ chula !! '.,_r__addadc '. & ”—_ _ _ _ , 5 *x Dorotea . Hollnol ' * *-—-— _ x . - &_ 1 "...en—.." ':': Hoting _)Ågele ' .- "c ' '|'. .,! _." , Umeå ;. t —' Iorlien . Forsmo ', City-sköld"": . Sollefteå " = !" . "& [ ' is.—Funäsdalen Härnösand & ': ä,—__ & Hide 5" 5 Svea X sa'" Hogans" '.' '$. '.' j : . * Älvdalen Bollnäs odorhumn, 1 !! Kilalou '. ,.... Orm , i '. Mora & | , m ( l ' 0: e bo" 0 100 .. . Gävle 315 Falu Sondvuko __). Å
nuvarande järnvägar. nuvarande billinjer med fraktberäkning enligt järnvägstaxa (i stället för sträckan Arvidsjaur—Arjeplog transporteras vagnslast— gods Slagnäs—Arjeplog). av norrlandskommittén föreslagen utbyggnad av trafiknätet (järn- vägar eller—stamhminierjff'_'
.v virtudla tariffavstånd inom Norrland skulle tendera att utjämna skiljak- 'gheterla mellan denna landsdel och övriga landet i fråga om de priser, armed olika produkter kunna tillhandahållas på avsättningsmarknaden. "! en norrländska industrien skulle sålunda fä ökade möjligheter att inrikta in prodlktion på försäljning inom landet. Ett minskat beroende av utlan- el: och mindre konjunkturkänslighet skulle föranledas härav. Inom skogs— ndustrian, vars produktion hittills i väsentlig grad utgjorts av relativt lågt * örädladl produkter, som i huvudsak transporterats sjövägen, ha de tek- , | iska fö'utsättningarna för en ökad förädling av produktionen på såväl '. ekanis; som kemisk väg blivit allt större. En förutsättning för att en ' ökad förädling inom dessa och andra områden skall komma till stånd är .emellertd att de samtidigt växande kraven på kontinuerliga transporter 'till avsätningsmarknaderna kunna tillfredsställas till tillräckligt låga kost— nader Iittills har transportkostnadernas höjd inverkat bromsande på ut— ..:evecklingn av den norrländska produktionen av bland annat papper, papp. snickerhr 111. fl. produkter, baserade på skogen som råvara Det synes ' ommittén uppenbart, att lägre frakter skulle väsentligt förbättra pro- duktionsbetingelserna för sådan produktion och följaktligen bidraga till en ökad diferentiering. Liknande gäller andra industrigrenar. I detta sam- manhang kan erinras om att, när i statsverkspropositionen till 1947 års I riksdag 'örslag framlagts om anläggande av en ny beklädnadsverkstad för i försvare, tanken på Kramfors såsom förläggningsort för denna avvisats * med häisyn till de transportkostnader, som skulle föranledas av en sådan Ä förläggnng (riksdagen har emellertid ansett frågan härom böra övervägas * ytterliga'e). Till belysande av den betydelse, ett genomförande av norrlands— kommitténs förslag skulle få, ha för kommitténs räkning gjorts vissa kal— i kyler beräffande transportkostnaderna såväl för nämnda beklädnadsverk- Stad son för en superfosfatfabrik, till vilken Norrbottens läns landstings näringsuredning tagit initiativ.
I konmitténs kommunikationsbetänkande har konstaterats, att en minskniig av transportkostnaderna skulle tendera att utjämna skiljaktig- heterna nellan Norrland och övriga landet även beträffande priserna på de varor — råvaror för industrien, förnödenheter för jordbruket, livsmedel - m. m. —— vilka tillföras denna landsdel från annat håll. Enligt vad kom- mittén f*amhållit är det givet, att detta förhållande kan genom den ökade konkurrensen utifrån i någon mån verka pressande på priserna å inom Norrlant framställda produkter, men detta är en konsekvens, som måste tagas, 011 man vill neutralisera det norrländska näringslivets undantags- ställning I betänkandet har kommittén även erinrat om att den tidigare . i olika ammanhang givit uttryck för uppfattningen, att goda betingelser , för löna1de jordbruksdrift finnas i st01a delar av Norrland Man bör ej ? generellt räkna med att det norrländska jordbruket är underlägset jord- jbruket i landets övriga dela1 när det gäller att söija fö1 den egna lands-
delens behov. En annan sak är att vissa slag av vegetabilisk produktion — exempelvis veteodling — ej förekommer i nordligare Norrland. Även produktionen av havre och annan fodersäd är av ringa omfattning. I så— dana fall kan en taxenedsättning uppenbarligen icke bli annat än till fördel.
De syften, som kommittén avsett med sina förslag, kunna ej tillräck- ligt effektivt tillgodoses genom att _ såsom järnvägsstyrelsen antytt i sitt yttrande över förslagen _ en specialtariff införes för transporter av livs— medel m. m. till Norrland och genom individuella taxenedsättningar för enskilda industrier. En specialtariff för livsmedel skulle visserligen kunna vara till fördel men skulle icke annat än indirekt konnna industrien till godo. Och en tillämpning i ökad utsträckning av individuella prisnedsätt— ningar är ju något som står hela landets näringsliv till förfogande och som därför icke kan anses taga hänsyn till de särskilda faktorer i Norrland, som av kommittén anförts som skäl för nedsättning av taxorna på långa avstånd respektive tillämpning av virtuella avstånd. Härtill kommer, att anlitandet av dessa vägar — i motsats till de av kommittén föreslagna åtgärderna — innebär ett förmynderslmp över näringslivet, som icke till— låter detta att utvecklas fritt efter de naturliga förutsättaingarna, vilket så mycket mera kan väcka farhågor som järnvägsstyrelsen, att döma av uttalanden från styrelsens sida, icke anser sig skola anlägga samhällseko- nomiska synpunkter på transportfrågorna.
Utöver vad här ovan framhållits i fråga om en taxenedsättnings inver- kan på konkurrensförhållandena mellan Norrland och övriga landet bör såsom en betydande fördel med taxenedsättningen inom Norrland fram— hållas den koncentration av produktionen till större enheter, som torde komma att underlättas i många fall. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att beröra frågan, i vad mån den föreslagna taxenedsättningen kan väntas resultera i en ökad spridning av näringsföretagen i Norrland. Givet är, att en taxenedsättning kan bli till fördel för ett företag, som är beläget i en gles bygd. Företaget kan — lika väl som andra företag å ena sidan erhålla råvaror och andra förnödenheter till lägre kostnad än nu och å andra sidan erbjuda sin produktion på avsättningsmarknaden med mindre tillägg för transportkostnader. Samtidigt ökas emellertid ge- nom nedsättningen risken för konkurrens från företag på andra håll. Även om nedsättningen skulle bli till övervägande fördel för ett oförmånligt lo- kaliserat företag i jämförelse med nuvarande förhållanden, blir ett dylikt företag likväl fortfarande i fråga 0111 transportkostnader sämre ställt än bättre belägna företag. Med hänsyn härtill och till de olägenheter i övrigt, som i allmänhet äro förbundna med att ett företag är beläget på en avsides belägen plats, torde det icke finnas tillräcklig grund för farhågor att en nedsättning av taxorna inom Norrland skulle vålla en snedvridning av näringslivets lokalisering.
Kommittén har utgått från att den inkomstminskning för statens järn— vägar, som kalkylerats kunna bli en följd av den föreslagna tarenedsätt- ningen, kommer att till stor del motvägas genom den trafikökning, som föranledes av taresänkringen. 0111 denna, såsom kommitten funnit skäl att antaga, kommer att resultera i utvidgning och nyetablering av industriella företag i Norrland, kunna statens järnvägar uppenbarligen härigenom till— föras väsentligt ökade fraktinkomster. Från kommitténs sida har det ej funnits anledning att räkna med att särskilda anslagsmedel skola anvisas för att täcka förluster, som taxenedsättningen kan komma att medföra för statens järnvägar. För övrigt måste det bli vanskligt att konstatera, om och i vad mån nedsättningen medför minskade inkomster. Att ta inkom- sterna under de onormala krigsåren till utgångspunkt för en jämförelse är ej rimligt. Vidare bör uppmärksannnas, att den ökade trafiken även kommer järnvägsnätet i övriga landet till godo. Att räkna inkomstresul- tatet för en periferisk sträcka isolerad, blir med hänsyn härtill alltid miss— visande. Hittills ha eventuella förluster på en del bansträckor och vinster på andra fått utjämna varandra, utan att anslag anvisats för ändamålet. Det skulle strida mot järnvägarnas samhällsekonomiska uppgift och vara prejudicerande för framtiden, om särskilt anslag skulle. anvisas för ut— fyllande av statens järnvägars förräntning, i den man förluster kunde an— tagas uppkomma på grund av taxesänkningen. Det sagda hindrar givetvis icke, att bokföringen vid järnvägarna ordnas så att eventuella >>förluster>> framgå därur. Slutligen bör ihågkommas, att kapita[investeringarna i de norrländska järnvägarna kunna anses i huvudsak redan vara avskrivna. När frågan om avskrivning av vissa lånemedelsförluster inom statens järn- vägar behandlades vid 1938 års riksdag, hänvisades till att ifrågavarande investeringar till följd av sin allmänna betydelse för näringslivets utveck- ling och därmed indirekt även för statsfinanserna endast i bokföringstek- nisk mening framstode som oräntabla. Bland annat pekades på att värdet av statens domäner otvivelaktigt ökats genom tillkomsten av de oränlabla statsjärnvägarna i Norrland.
Kommitténs förslag ha av järnvägsstyrelsen avstyrkts främst med hän- syn till den försämring som efter kriget inträtt i fråga om statens järn- vägars ekonomiska läge. Ur norrländsk synpunkt kan emellertid ej god- tagas, att en i och för sig berättigad lättnad för norrlandstrafiken skall inhiberas med hänsyn till statens järnvägars förräntningskrav och intres- set h0s trafikanterna i andra landsdelar att få behålla nuvarande för dem förmånliga taxesättning. 0111 taxorna för vissa transporter äro för högt be- stämda i förhållande till andra, bör en nedsättning av förstnämnda taxor komma till stånd. Så bör ske, även 0111 detta skulle få till följd en juste— ring uppåt av den allmänna taxenivån för undvikande av inkomstminskning för järnvägarna. Det bör uppmärkszunmas, att en sådan justering av taxorna, med fördelning på järnvägarnas samtliga godstransporter alltså
även inom Norrland _ ej skulle drabba trafikanterna i genomsnitt med tillnärmelsevis lika högt belopp som den föreslagna lättnaden skulle utgöra för de norrländska transporter, som finge tillgodogöra sig lättnaden. För övrigt skulle den uppoffring, som en taxenedsättning för Norrland kunde. medföra för statens järnvägar, ej uppgå till mer än någon procent av dessas ' räntepliktiga kapital _ på längre sikt skulle taxenedsättningen motvägas genom ökad trafik _ och endast motsvara en ringa del av den belastning som norrlandsbefolkningen har att bära genom att för varor införda från övriga landet i stor utsträckning behöva betala tullskyddade priser. I detta sammanhang bör också uppmärksammas att, såsom framhållits i det före- gående, stora kvantiteter norrländsk vattenkraft tillhandahållas övriga lan— det utan att priset härvid varierar efter avståndet till kraftkällan.
Sedan norrlandskommittén avgivit sitt betänkande om förbättrade trans— portförhållanden i Norrland, har en allmän taxehöjning genomförts för så- väl gods— som persontrafik på järnvägarna. Det har gällt att komma fram till en sådan ökning av trafikinkomsterna, att den icke blott räcker till att täcka det driftunderskott, som uppstått till följd av efterkrigsårens minskade trafik och samtidigt ökade kostnader för löner m. m., utan där- .utöver också lämna normal förräntning av statsbanekapitalet. Att döma av de motiv för taxehöjningen, som framlagts av järnvägsstyrelsen, har sty- relsen i detta sammanhang helt uraktlåtit att taga någon hänsyn till de synpunkter, som framförts i norrlandskommitténs betänkande.
Sjöfart och isbrytning. Lufttrafik.
Vid sidan av järnvägstrafiken utgör sjöfarten ett viktigt transportmedel för Norrland. Detta gäller särskilt transporterna till och från denna lands— del och i all synnerhet trafiken mellan Norrland och utlandet. Vidare medför den norrländska industriens lokalisering till kusten och befolk— ningsflertalets koncentrering till kustlandet, att de största trafikintressena äro knutna till områden, som ha lättare tillgång till sjö- än landbefordran. Utförseln från Norrland har i huvudsak omfattat endast ett fåtal varuslag, och dessa ha merendels varit av den natur, att de med största fördel fraktats i stora kvantiteter om hela skeppslaster. Även införsel till Norrland har i fråga om en det varuslag lämpligen kunnat ske medelst fartyg. Använd— ningen av sjövägen kan tänkas öka beträffande vissa transporter. Sålunda kan det bli ändamålsenligt att, efter avsedd utbyggnad av Norrbottens järn- verk, sjöledes ditfrakta betydande kvantiteter koks, manganmalm och kalk- sten m. 111. Å andra sidan kan en längre driven förädling av norrländska rå— varor leda till att de landväga kommunikationernas andel av transporterna från Norrland ökas.
I någon omfattning förekommer det, att transporter mellan Norrland och
utlandet ordnas genom kombinerad järnvägstransport och sjötransport till respektive från hamn på Sveriges västkust (närmast Göteborg). Fraktkost- naden blir emellertid härvid väsentligt högre än vid transport helt sjöledes. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att skillnaden i fraktkostnad i utrikes sjöfart på Sveriges västkust och dess ostkust under normala för- hållanden är obetydlig. Av större betydelse än norrlandstrafiken över svensk västkusthamn är trafiken över Narvik. Huvuddelen av exporten av lapplandsmalm försiggår sålunda under normala förhållanden över sist- nämnda hamn.
Det är givet, att förutsättningarna för kombinationen järnväg—sjöfart ökas i den mån de av norrlandskommittén föreslagna nedsättningarna i järnvägstaxorna komma till genomförande. Härvid bör uppmärksammas, att systemet med virtuella avstånd, sådant det utformats av kommittén, skulle gynna järnvägstransporter speciellt i övre Norrland och sålunda även på rilx'sgränsbanan. Såsom kommittén framhållit i samband med nämnda förslag utgår kommittén emellertid från att en förbättring av villkoren för järnvägstransporter åtminstone på längre sikt icke behöver leda till en reducering av sjötrafiken på Norrland. Vid den utveckling av näringslivet, som bör underlättas bland annat genom sänkning av järnvägstaxorna, hör fortfarande finnas plats både för land- och sjötransporter.
Ett besvärande hinder för sjöfarten på Norrland ligger i att kusten är isbunden under längre eller kortare del av vinterhalvåret, varierande efter platsens läge och vinterns stränghet. För näringslivet utgör det givetvis ett intresse, att skeppningssäsongen är så lång som möjligt. Detta bekräf- tas av en undersökning, som norrlandskommittén verkställt i fråga om värdet av en eventuell förlängning av skeppningssäsongen och vilken fin- nes omnämnd i norrlandskommitténs betänkande den 17 juni 1948 med förslag angående isbrytningens ordnande längs norrlandskusten 111. m. (SOU 1948:31). Såsom framhållits i detta betänkande är det obestrid- ligt, att den statliga isbrytningsverksamheten varit av väsentlig betydelse för vintersjöfarten på Norrland, liksom också att en viss förlängning av skeppningssäsongen ägt rum därigenom, även om denna icke kan siffer- mässigt fastställas. På grund av sitt ringa antal, sitt djupgående och det vidsträckta arbetsområdet ha emellertid statsisbrytarna kunnat förlägga sin verksamhet till blott ett fåtal platser. Endast vissa delar av kusten ha därför blivit delaktiga av denna förlängning. Med hänsyn till norrlands- kustens stora utsträckning och längden av isbrytarnas arbetsvägar i Bot- tenviken och Bottenhavet torde sålunda kunna sägas, att isbrytarnas antal hitintills icke stått i rimligt förhållande till arbetsuppgifternas omfattning. Härutinnan är emellertid en förändring till det bättre att motse i och med tillkomsten av de två nya statsisbrytare, om vilkas anskaffande beslut fattats vid 1944 respektive 1947 års riksdag. Med dessa båda isbrytare,
vilkas byggande bör så långt möjligt påskyndas, torde behovet av isbrytar— beredskap, såvitt gäller havsisbrytnin”, bli behörigen tillgodosett. Emel- lertid synes ett ur tekniska och ekonomiska synpunkter rimligt resultat av den statliga isbrytningen icke kunna uppnås utan att tillgång även fin— nes till lämpliga kust— och lokalisbrytare. I den mån sådana hjälpisbryture funnes att tillgå, skulle de i drift väsentligt dyrare havsisbrytarna kunna sparas för i huvudsak mera krävande uppgifter.
Enligt vad som anförts i kommitténs förenämnda betänkande bör en hjälp— isbrytare normalt inleda isbrytningsarbetet längst i norr vid isläggningens bör— jan, då förhållandena kunna förutsättas vara mindre påfrestande. När isförhål- landena så försvåras, att assistans av havsisbrytaren påkallas i huvudvattenvägen och i havsbandets packisbälten, övergår hjälpisbrytaren till mera lokala upp— gifter, avseende att genom kärnisen i bivattenvägen från fastställd mötesplats med havsisbrytaren fram till vid kusten belägna angöringsplatser hålla isränna öppen och däri utföra förekommande konvojer.
Då istäcket i bivattenvägen nått sådan tjocklek, att hjälpisbrytarens arbete där icke längre kan anses effektivt, förflyttas densamma söderut till närmast belägna lämpliga arbetsområde i huvud- eller bivattenväg.
Förslag till sådana mötesplatser mellan havsisbrytare och hjälpisbrytare, som nyss åsyftats, har framlagts i betänkandet.
Med här angivna utgångspunkter har kommittén föreslagit, att tvenne hjälpisbrytare skola anskaffas, vardera med en maskinstyrka om maximum 1 200 axelhästkrafter. Kommittén har funnit lämpligt, att dessa fartyg un— der somrarna insättas såsom bogserbåtar för flottgodstransporter. De böra därför, med bidrag av statsmedel, anskaffas av enskilda företag, som under isbrytningsperioderna ställa fartygen jämte bemanning till statens förfo- gande.
I samband med övervägandena av nu angivna liuvudspörsmål har kom— mittén även funnit sig böra förorda följande andra åtgärder berörande is- brytningen respektive sjöfarten i övrigt:
1) Den av Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut bedrivna ob— servations- och israpporttjänsten bör utvidgas och effektiviseras, så att is- brytarledningen för varje dag under isperioden kan erhålla en aktuell bild av isförhållandena i de farleder, där isbrytning pågår eller är att förvänta.
2) Kommerskollegium bör medverka till åvägabringande av samarbete i visst hänseende mellan isbrytarledningen och assuransföretagen till före- byggande så långt möjligt av uppkomsten av isskador.
3) De nuvarande statliga anstalterna till tryggande av sjöfarten längs norr- landskusten böra, så snart förhållandena det medgiva, förbättras genom kompletterad, issäker fyrledning.
4) Den särskilda s. k. isbrytaravgiften bör snarast möjligt avskaffas. 5) Gällande isbrytarreglemente bör omarbetas på sådant sätt att före- trädesrätten till isbrytarassistans för fartyg i utrikes fart borttages.
Vad angår sättet för täckande av statens kostnader för isbrytningsverk-
samheten vill kommittén, såsom även skett i det avgivna betänkandet, un- derstryka att ett befordrande av vintersjöfartens förutsättningar och möj- ligheter inom rimliga och skäliga gränser främst bör vara en statens ange- lägenhet. Även om kostnaderna härför till väsentlig del skulle hänföra sig till isbrytningen längs norrlandskusten ——— denna fråga har närmare be- handlats i utredningen _ kan kommittén ej finna att detta skulle utgöra tillräcklig grund för att särskilt belasta den norrländska sjöfarten därmed. Enligt kommitténs menng skulle det vara ur samhällsekonomiska syn— punkter felaktigt och ägnat att leda till orimliga resultat, om man när det gäller statliga åtgärder alltid skulle göra finansieringen beroende av om åtgärden kan antagas i huvudsak komma den ena eller andra landsdelen tillgodo. Bland annat står vårt tullslq'ddssystem i strid mot sådana tanke-
gang—ar.
I detta sammanhang må också sägas några ord om Infttrafikcn. Denna torde visserligen i jämförelse med andra trafikgrenar än så länge få an- ses ha relativt mindre praktiskt värde för Norrland. Emellertid är det san- nolikt, att luftfarten efter hand kommer att få stor betydelse även för Norr- lands del, särskilt genom att förbinda centralpunkterna i denna landsdel med Stockholm, eventuellt i samtrafik med lufttrafiken på kontinenten eller ock utomeuropeiska länder. En betydelsefull användning har luft— farten fått på sjukvårdens område, ej minst till hjälp för befolkningen i isolerade bygder. En ökad användning av helikoptern bör kunna vara till särskild fördel i dessa bygder. Genom lufttrafikens utveckling böra också postförbindelsermi mellan Norrland och övriga landet kunna underlättas.
Biltrafik och vägväsende. Post, telefon, radio.
Kommittén har hittills icke berört den viktiga gren av kommunikations- väsendet, som representeras av biltrafiken, i annan mån än såvitt gäller de s. k. stambillinjerna. Biltrafikens betydelse för Norrland accentueras av att billinjerna, så glest som järnvägsnätet är i denna landsdel, äro att anse som substitut för järnvägar i betydligt större omfattning än vad fallet är i övriga landsdelar, vilka äro utrustade med ett finmaskigare järnvägsnät. Ännu salma många bygder i det inre av Norrland reguljära förbindelsemöj- ligheter. Detta gäller icke endast persontrafiken utan även, och i än högre grad, godstransporterna. Emellertid torde detta förhållande i stor utsträck— ning förklaras av den bristsituation beträffande förbrukningsartiklar för biltrafiken, som rätt under kriget och ännu råder. I detta läge är det givet- vis angeläget, att trafiken sker så planmässigt som möjligt. Kommittén får i detta sammanhang erinra om att kommittén i sitt betänkande den 5 de- cember 1946 angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhål— landena i Norrland uttalat sig för att _ även bortsett från stambillinjerna _ en utökad samtrafik mellan järnväg samt buss— och lastbillinjer liksom
mellan sådana linjer inbördes kommer till stånd. Beträffande beställnings- trafiken, som för närvarande har sin största betydelse för korta och medel- långa avstånd, har kommittén i samma betänkande understrukit angelä- genheten av att myndigheterna vid meddelande av tillstånd till sådan tra- fik ej intaga en alltför restriktiv inställning. Särskilt är det av vikt, att till- stånd till yrkesmässig trafik på den norrländska landsbygden lämnas i en . omfattning svarande mot föreliggande behov.
Utvecklingen av biltrafiken är i hög grad beroende av vägnätets omfatt- ning och beskaffenhet. Norrland är i jämförelse med övriga landsdelar vägfattigt. Per 100 km2 produktiv mark utgör längden allmänna vägar på landet i medeltal 20,9 km i Norrland och 46,2 km i övriga landet. De väg- glesaste områdena utgöras av Jämtlands och Norrbottens län med respek— tive 17,1 och 18,3 km vägar per 100 ni?. Emellertid äro vägförhållandena varken i dessa eller andra norrlandslän av ensartad karaktär. I kust— bandet finnes sålunda ett väl utvecklat, slutet och relativt finmaskigt vägnät. I de vidsträckta skogsområden, som utbreda sig mellan kustbandet och fjällområdena i väster, förändrar vägnätet karaktär, i det att det- samma blir glesare och maskorna få en mera avlång form med huvudrikt— ning sydost—nordväst. I områdena uppemot fjällbygden och inne i denna upphör i stort sett det slutna vägsystemet och övergår i ett system av ge- nomgångsvägar i sydost—nordvästlig riktning, från vilka mindre vägar grena ut åt olika håll. Dessa skiljaktigheter i det norrländska vägnätets be— skaffenhet inom olika områden av Norrland sammanhänger med landska— pets geografiska byggnad och näringslivets struktur. De i Norrland befint— liga vägarna äro vanligen svagt uppbyggda och mindre motståndskraftiga för tung trafik. De tillåtna hjultrycken äro därför i Norrland i allmänhet lägre än i mellersta och södra delarna av landet. Kommittén har i före— nämnda betänkande understrukit det angelägna i att de vägar, efter vilka de föreslagna stambillinjerna skola framgå, jämte tillhörande broar i er- forderlig mån utbyggas och förstärkas för att kunna bära den trafik, som här avses.
Vid sidan av dessa huvudleder är det i hög grad angeläget, att även väg- förbindelserna i övrigt inom Norrland förbättras. Det gäller här såväl de allmänna vägarna som de enskilda vägarna av olika slag. De senare vä— garna, som bestå av utfarter från byar och gårdar eller tjäna andra behov, bilda icke något egentligt sammanhängande vägnät utan förgrena sig från eller utgöra fortsättning av de allmänna vägarna.
Frånvaron av tillfredsställande vägförbindelser har utan tvivel i hög grad bidragit till att hämma utvecklingen i Norrland. Det glesa järnvägs— nätet-i denna landsdel har ökat beroendet av vägarna. Ett utvecklat nä— ringsliv kan icke vara utan vägförbindelser och de möjligheter till biltrafik som dessa ge. Industrien behöver tillförsel av råvaror och industrikapital
av olika slag och borttransport av framställda produkter. Jordbruket måste likaledes tillföras förnödenheter och samtidigt kunna befordra sina pro- dukter till avsättningsmarknaderna. Virket från skogarna måste —— i den mån det icke kan flottas —— på vägarna fraktas till respektive industrier. Även den för vissa delar av Norrland betydelsefulla turismen skulle främ- jas genom bättre vägförbindelser. Sist men icke minst är befolkningen be— roende av väg icke blott vid sådana tillfällen som sjukdom utan överhuvud taget för att kunna hålla kontakt med omvärlden.
Det är visserligen klart att, så kostnadskrävande som väganläggningar äro, ekonomiska hinder kunna föreligga för ett vägbygge. Om ett jord— bruk eller överhuvud taget en bosättning har ett sådant läge, att för- utsättningar saknas för dess bestånd i framtiden, är det sålunda för- ståeligt, om det allmänna icke vill investera kapital i en dyrbar väg- anläggning. Emellertid kunna vägbyggnader i sådana fall vara motiverade ur andra än bebyggelsesynpunkter, nämligen med hänsyn till transporterna av skogsprodukter. Såsom kommer att belysas i kapitel 5 nödvändiggör den tilltagande bristen på råvaror för de norrländska skogsindustriernas behov, att alla möjligheter utnyttjas att taga till vara förefintliga skogstill- gångar. I den mån hinder häremot hittills har förelegat på grund av skogs- markernas läge i förhållande till flottleder eller eljest, är det tydligen av in— tresse, att detta hinder såvitt möjligt undanröjes genom utbyggnad av skogsbilvägar. Ett speciellt slag av vägar, som likaledes är av intresse för skogsbruket, utgöres av cykelstigarna. Dessa kunna särskilt utnyttjas av skogsarbetarna för färd till och från arbetet. Även i övrigt kunna de vara av värde för befolkningen i de glesbebyggda områdena, som nu äro mycket dåligt tillgodosedda med vägförbindelser. I detta sammanhang kan även nämnas, att norrlandskommittén från skogsvårdsstyrelsernas skogvaktare och från kronoj ägarna skaffat in material för bedömande i vilken utsträck- ning hjortronmyrar förekomma, vilka på grund av läget ej bruka tagas i anspråk för bärplockning. Det har framgått av materialet, att sådana cykel- stigar, som skulle vara önskvärda för att förbinda hjortronmyrar med by,;- den, ofta även skulle bli till nytta för skogsbruket.
Vägfrågorna kunna icke bedömas utan att hänsyn även tages till behovet av nya eller förbättrade broar. Ofta kunna de vägar, som finnas, icke ut— nyttjas effektivt med hänsyn till otillfredsställande broförbindelser.
För norrlandskommittén skulle det ha tett sig naturligt att, med hänsyn till den stora betydelse som vägfrågorna ha för Norrland, upptaga dessa frågor på sitt arbetsprogram. Emellertid har Kungl. Maj:t, på grund av hemställan av 1945 års riksdag, uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen samt Skogsstyrelsen att, delvis i samråd med norrlandskommittén, ut- reda vissa spörsmål avseende vägväsendet och härvid närmast de enskilda vägarna. Med hänsyn härtill har kommittén icke funnit lämpligt att för sin del igångsätta någon utredning på detta område.
Kommittén inskränker sig på grund av vad nyss anförts till att här under- stryka angelägenheten av att effektiva åtgärder vidtagas för en ['örluittring av väg— och broförbindelserna iNorrland. Detta ändamål synes kommittén vara av sådan angelägenhetsgrad, att det ej bör eftersättas ens vid nu ra— dande brist på material och arbetskraft, så mycket mindre som befolk- ningen i de trakter, det här gäller, torde vara beredd att sätta till så m_vc— ket arbetskraft som möjligt för ifrågavarande ändamål. En dylik insats från befolkningens sida kan underlättas genom att iordningställandet av en väg får ske i etapper och genom att ändamålsenliga arbetsformer tillämpas.
Posttrafiken synes ha utvecklats på ett tämligen tillfredsställande sätt i Norrland, vilket även gäller de isolerade bygderna. Det kan här förtjäna uppmärksammas, att postverket tillämpar lika avgift för postbefordran — bortsett från lokaltrafiken —— oberoende av transportsträckans längd och postverkets kostnader för befordringen.
Såsom förut framhållits böra postförbindelserna mellan Norrland och övriga landet kunna ytterligare förbättras i och med en utveckling av luft- trafiken. En sådan förbättring av postförbindelserna skulle vara av bety- delse särskilt för den norrländska industrien.
Vad härefter angår tclefonförbindelserna har 1944 års telefonkommitte — med vilken norrlandskommittén stått i kontakt —— den 31 december 1945 avgivit ett betänkande med förslag till åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. Sedan en härpå grundad proposition förelagts 1946 års riksdag och propositionen bifallits av riksdagen, före- ligga numera principbeslut om vidtagande av i huvudsak följande åtgär- der, nämligen dels utvidgning av frikretsarna, d. v. 5. de områden kring telefonstationerna inom vilka telegrafverket anlägger och underhåller abon- nentledningar utan särskild kostnad för abonnenterna, dels utökning av frisamtalsförmånerna, dels ändring av grunderna för ersättning till före— ståndare vid manuella växelstationer med 1—34 helårsabonnemang samt dels driftsåtgärder m. m. vid landsbygdens telefonstationer. Rådande knapp— het på materiel och arbetskraft har emellertid nödvändiggjort en utsträck- ning av det beslutade programmet över en följd av år. Bland förbättringar i fråga om telefonförhållandena, som hittills genomförts, kan nämnas att Villkoren för anordnande av fristående samtalsstation ändrats därhän, att intressenterna befriats från skyldigheten att på egen bekostnad tillhanda— hålla stolpar, körslor, hantlangning och dylikt. Vidare har hel dygntjänst på telegrafverkets bekostnad inrättats vid växelstationer i glest bebyggda trakter i syfte att därigenom bereda kringliggande stationer möjlighet att nattetid komma i förbindelse med öppen station. Vid det läge, vari frågan om förbättring av telefonförhållandena sålunda befinner sig, har norrlands- kommittén icke haft anledning att —— efter sitt samråd med telefonkom—
mitten _ taga någon befattning härmed. Kommittén inskränker sig till att understryka, att icke minst en utvidgning av frikretsarna måste bli av stor betydelse för de glesbebyggda trakterna i Norrland. Det är synnerligen önskvärt, att det uppställda programmet för en förbättring av telefonför- hållandena fullföljes snarast möjligt.
I detta sammanhang må något beröras rundradioförhållandena i Norr— land. Inom vissa områden av denna landsdel, särskilt inre Norrland, äro lyssningsmöjligheterna mindre goda. Orsakerna härtill äro främst att finna i de stora avstånden till rundradiosändarna. Bortsett härifrån kunna svåra störningar förorsakas av elektriska kraftanläggningar, t. ex. högspännings- ledningar, kontaktledningar för elektrifierade banor och vissa elektriska installationer i fabriker eller dylikt. En överslagsberäkning, som utförts av telegrat'styrelsens radiobyrå, har visat att omkring 600 000 av antalet rund— radioabonnenter vid slutet av år 1943 även om full utbyggnad av befint— liga sändarstationer varit för handen _— icke kunde få en så hög fält- styrka, att mottagningen av det trådlöst utsända programmet under alla årstider och under hela dygnet samt med hänsyn tagen till störningar och fenomen, sammanhängande med radiovågornas fortplantning, skulle kunna betecknas som fullgod. Av nämnda antal kommer, enligt en norrlandskom— mittén tillhandahållen uppgift, 150 000 på Norrland. Ett sätt att komma till rätta med lyssningssvårigheterna är att anordna trädradio. I proposition nr 41 till 1947 års riksdag, genom vilken Kungl. Maj:t lämnat riksdagen till- fälle att avgiva yttrande i anledning av 1943 års rundradioutrednings be- tänkande angående rundradion i Sverige, har förordats att utbyggnaden av trådradionätet för de lyssnare, som icke kunna tillfredsställande avlyssna trådlös sändning, fullföljes i snabbast möjliga takt. Även för norrlands- kommittén ter det sig angeläget, att så sker. Icke minst för de folkkatego- rier, som äro bosatta i mer eller mindre isolerade trakter, har radion en viktig mission att fylla såväl när det gäller underhållning som upplysning.
Kapitalförsörjning.
För en utveckling av näringslivet, det må gälla jordbruket, industrien eller andra grenar, erfordras tillgång på kapital. Behovet av kapital kan tillgodoses på huvudsakligen följande vägar: genom investering av före— tagarens eget kapital i rörelsen, genom aktie— eller andelsteckning från an— nan än företagaren eller genom upptagande av kredit.
Vad först angår företagarnas egna kapitaltillskott torde det ej finnas anledning att ur speciellt norrländska synpunkter närmare uppehålla sig vid härmed sammanhängande frågor. Det bör likväl uppmärksammas, att den norrländska befolkningen, såsom kommer att belysas i det följande, i stort sett har en sämre förmögenhetsställning än som är den genomsnitt- liga i landet. Samtidigt medför den allmänna dyrheten i Norrland, att an-
läggningar av olika slag ofta bli relativt mer kapitalkrävande än på andra håll. '
Dessa faktorer öva naturligen även inflytande på möjligheterna att finan- siera nystartade eller utvidgade företag i Norrland genom kapitaltillskott från andra än företagaren själv. Ett sådant sätt för finansiering är mest
vanligt, då fråga är om företag inom industri och hantverk, handel och ; samfärdsel. Huvudsakligen torde det vara kapitalägare inom tätorterna. som äro beredda att ekonomiskt engagera sig i dylika företag. Emellertid är tätortsbefolkningen relativt mycket mindre i Norrland, och särskilt övre Norrland, än i övriga landsdelar. Härtill kommer, att förmögenhetsförhål- - landena för den norrländska befolkningen, även i tätorterna, ligga på en lägre nivå än annorstädes. Till belysande av det anförda kan hänvisas till en del siffror rörande förmögenhetsförhållandena i städer och D-kommu- ner, d. v. 5. kommuner inom vilka finnas tätorter innefattande samman— lagt minst 2/3 av kommunens totala folkmängd. Om man ser till förekom- sten av förmögenheter över 20 000 kronor _ en väsentlig del av företags- finansieringen torde härröra från sådana förmögenheter _ finner man att för befolkningen i städerna och sådana orter, som nyss nämnts, förmögen— heterna av ifrågavarande storlek är 1945 uppgingo i Norrland till ett antal av 7 900 å sammanlagt 560 milj. kronor och i övriga landet till ett antal av 121 200 å tillhopa 10 860 milj. kronor (därav i Stockholm 31 200 för- mögenheter om 3 800 milj. kronor). Räknat per 10 000 invånare i här av- sedda orter inom Norrland respektive övriga Sverige blir antalet förmögen- heter 243 respektive 398 samt förmögenheternas sammanlagda belopp 17 milj. respektive 36 milj. kronor.
Vad sålunda anförts ger vid handen att förutsättningarna för att det >>riskvilliga>> kapital, som erfordras vid nystartande eller utvidgning av in— dustri- och hantverksföretag, skall kunna ställas till förfogande genom tillskott från enskilda kapitalägare äro sämre i Norrland än i allmänhet inom andra landsdelar. Härigenom accentueras de svårigheter för finansie— ring av nya företag, som ligga i kapitalägarnas alltmer ökade benägenhet att söka sig till i möjligaste mån riskfria placeringar. Om man vill stimu- lera tillkomsten av nya företag i Norrland och utvidgningar av äldre _ vilket kommittén anser önskvärt med hänsyn till näringslivets alltför ringa differentiering i denna landsdel —— bör därför vid sidan av andra åtgärder ifrågakomma, att anskaffandet av vad som eljest utgör företagens »egetz kapital underlättas.
Även där en företagare lyckats genom egna besparingar eller tillskott från aktie— eller andelstecknare finansiera en större eller mindre del av kost— naderna för nystartande eller utvidgning av företag, är det mycket ofta nöd- vändigt att fylla ut det sålunda anskaffade kapitalet genom kredit. Det
är därför av vikt för en utbyggnad av näringslivet, att institutioner finnas, som kunna tillgodose legitima kreditanspråk mot skälig ränta och på vill- kor i övrigt avpassade efter förhållandena. Såsom framgår av den redo- görelse för vissa norrländska bank- och kreditförhållanden, som ingår i andra delen av detta betänkande (sid. 106), är kredit- och penningväsendet i Norrland _ särskilt övre Norrland _ ej utvecklat i samma grad som i övriga landet. Orsakerna härtill torde huvudsakligen vara att finna i att penninghushållningen trängt igenom senare i Norrland och i att denna landsdel beträffande näringslivets utveckling, bortsett från storindustrierna, ligger efter landet i övrigt. I fråga om en del bygder föra även de stora av- stånden och de dåliga förbindelserna med sig, att det ej kan räknas med tillräcklig anslutning till penninginrättningarna. I den mån nu nämnda förhållanden komma att undergå förändring _ och en sådan är ju önsk- värd även ur andra synpunkter _ ökas även automatiskt förutsättningarna för ett mera livaktigt penningväsende.
Om man bortser från de delvis lokalt betingade svårigheterna för norr- landsbefolkningen att komma i förbindelse med bankinrättningar av olika slag _ för insättningar finnes dock tillgång till ett rikt förgrenat nät av postanstalter jämte postens ombud _ kan man visserligen icke påvisa, att norrlänningarna och de norrländska företagen för närvarande ha större svårighet än andra att få sina legitima kreditbehov tillgodosedda hos de vanliga kreditinrättningarna. Emellertid har detta icke alltid varit förhål- landet. Tidigare har det ofta mött svårighet för småföretagarna _ liksom åtminstone affärsbankerna överhuvud taget varit mer intresserade av de stora krediterna _ att erhålla behövlig kredit hos bankinrättningarna. Det är givetjatt detta även varit till hinders för utvecklingen av småföretagsam- heten i Norrland. Härtill kommer att, såsom framgår av förenämnda redo— görelse, högre låneräntor uttagits i denna landsdel än i övriga landet, vilket förklarats med att de norrländska bankernas in- och utlåning till sin sam- mansättning delvis avviker från den eljest normala. Skillnaden i räntehän- seende är emellertid numera mindre påtaglig.
Att kreditförhållandena sålunda förbättrats för de norrländska småföre- tagarna, torde delvis ha sin grund i att bankerna lika väl som andra en- skilda företag alltmera kommit att bli medvetna om sin ställning som ett led i samhällsorganisationen. Men man kan icke helt utesluta möjligheten att bankerna vid ett åtstramat penningläge —_ en sådan åtstramning har på sistone inträffat _ kunna låta en inskränkning av kreditgivningen i för- sta hand gä ut över de mindre företagarna, dessa må tillhöra den ena eller den andra näringsgrenen. Vad särskilt angår storbankerna kan nu icke be- dömas, vilka resurser dessa i ett dylikt läge komma att ge sina norrländska filialer. Överhuvud taget kunna risker finnas för att den omständigheten, att Norrland i jämförelse med andra landsdelar har ett mindre utbyggt nät
av kreditinrättningar, vid en ätstramad penningmarknad kan föranleda svårigheter för norrlänningarna och de norrländska företagen att få sina kreditbehov tillgodosedda mot skäliga ränte— och andra lånevillkor.
Även med dessa risker för ögonen kan kommittén ej finna tillräckliga skäl att i nuvarande läge ingå på en diskussion i fråga om möjligheterna att bygga ut och i övrigt effektivisera kreditväsendet i Norrland. I den1 redogörelse, som ingår i betänkandets andra del, redovisas emellertid en del härmed sammanhängande frågeställningar. Ett ståndpunkttagande till dessa från kommitténs sida synes så mycket mindre påkallat, som frågan om bland annat bankväsendets organisation för närvarande är föremål för utredning genom en rikskommitté. Det bör kunna förväntas, att vid denna utredning skälig hänsyn tages till de norrländska intressena.
Enligt vad som framhållits i det föregående kan det >>riskvilliga>> kapi- talet, (1. v. 5. det kapital som står till förfogande för tillskott till nya före— tag eller utvidgning av äldre, antagas vara förhållandevis mindre i Norr— land än i övriga landet. Samtidigt är kreditorganisationen mindre utbyggd i Norrland och överhuvud taget kreditförhållandena mindre väl ordnade. Detta innebär särskilt, att svårighet kan möta att anskaffa det kapital, som skall så att säga taga topprisken,, vare sig man vill täcka detta kapitalhehov genom aktieteckning elle' annat tillskott eller genom högt liggande kredit. Särskilda åtgärder kunna därför behöva vidtagas för att kapitalfrågan skall kunna ordnas iett dylikt fall. Detta kani stort sett anses vara den uppgift som ankommer på de norrländska företagarföreningarna på kreditgivningens område. Härav följer även att, såsom norrlandskommittön framhållit i sin den 4 november 1944 framlagda utredning angående åtgärder till främ- jande av småföretagarverksamheten i Norrland, lån från företagarför— eningarna i första hand bör ifrågakomma i fall då kreditbehövandc icke kan på annat sätt uppbringa erforderligt belopp på skäliga villkor. Det kan också inträffa att bankinrättning visserligen finner sig kunna bevilja före- tagare en del av den erforderliga krediten men icke är villig att ställa till förfogande denna i dess helhet med hänsyn till att bankmässig säkerhet ej kan lämnas för hela beloppet. I sådana fall bör det vara tänkbart, att krediten delas mellan bankinrättningen och företagarföreningen, så att denna senare exempelvis lämnar kredit mot den högre liggande delen av en inteckningssäkerhet. En företagarförening bör nämligen ha möjlighet att i högre grad än bankinrättningarna taga hänsyn till en småföretagares personliga kvalifikationer, så mycket mer som företagarföreningen även på andra sätt med råd och dåd bistår företagaren och följer hans verksam— het. Formerna och villkoren för företagarföreningarnas lån ha diskuterats av kommittén i nyssnämnda utredning, och kommittén återkommer även till dessa frågor i kapitel 6 av detta betänkande, där företagarföreningarnas verksamhet i allmänhet kommer att behandlas.
Kommunalbeskattning.
Såsom redan i korthet berörts i kapitel 1 har (len mångenstädes i Norr— land mycket betungande kommunulbeskattningen utgjort en faktor, som verkat hämmande pu utvecklingen av näringslivet i denna landsdel. Det är uppenbart, att kommunalskattens höjd är ägnad att påverka benägenheten att förlägga företag till den ena elle' and 'a kommunen, och detta med hän— syn såväl till skattskyldigheten för rörelsevinsten som till att skatten övzn' inflytande på levnadskostnaderna för de anställda och därmed även på lönekontot hos företagen.
Skattebelastningen inom en kommun är beroende av skatteunderlagets storlek och utgifternas höjd samt av eventuella statliga skatteutjämnings— bidrag. Norrlandskommitten har i ett utlåtande den lt) september 1944 an- gaende vissa skattefrågor hänvisat till sammanställda uppgifter för de norrländska länen i fråga om utdebiteringen, skatteunderlaget och kommu- nernas utgifter. Materialet avser år 1940. Även om förhållandena seder- mera förändrats i många hänseenden, torde ifrågavarande uppgifter likväl i stort sett ge en bild av läget sett på längre sikt. Uppgifterna bekräfta att, om man generaliserar, utdebiteringen är högre i Norrland än annorstädes, antalet skattekronor per invånare lägre och utgifterna för vissa ändamål, bland annat för fattig- och barnavård samt för ändamål, där avstånds- momentet spelar in, högre i många norrlandskommune' än vad som eljest är regelJ
Vad angår slmtteumlerlagen är det särskilt för Norrland med dess ofta stora företagsenheter, vilkas verksamhet spänner över mer än en kommun, helt naturligt av vikt, att uppkommande förelagsvinsier i beskattningshän- sernde fördelas rättvist mellan berörda kommuner. Det har tidigare ofta förekommit, att företag drivit rörelse inom en norrländsk kommun, medan avsättningen och företagsledningen utövats från Stockholm. Under senare ar har emellertid en tendens gjort sig gällande att i sådana fall flytta före- lagsledningarna till Norrland. Frågan huru rörelseinlwmst bör fördelas i beskattningshänseende torde härefter mest komma att bli aktuell såvitt gäller förhållandet mellan olika kommuner inom Norrland. Den är 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen har ansett, att rörelseinkomsternas för— delning i stort sett skett mera till förmån för de kommuner, där handel och företagsledning utövats, än som kunnat synas motive ut av sådana kommu- ners kostnader för rörelsen och av rörelsegrenarnas nytta av kommunernas verksamhet. I förenämnda utlåtande har norrlandskommittén förordat, att ytterligare undersökningar komma till stånd till belysande av huru kostna— derna för en färdig vara kunna antagas fördela sig på tillverkning och för- säljning eller huru efter eventuellt and 'a beräkningsgrunder fördelningen av
1 ! fraga om det konnnunala utdebiteringsbehovet per skattekrona år 1939 i de olika landshvgdskommunerna i Norrland hänvisas till SOI' lll—13:39, sid. 151 (fig. 9—1).
rörelseinkomst på >>tillverkningsandelar» och >>handelsandelar>> bör ske. Kommittén har för sin del funnit det icke vara uteslutet, att den tillverk— ningsandel, som det tillkommer rörelsekommunen att beskatta, regelmässigt bör beräknas högre än hittills och även än vad kommunalskatteberedningen förutsatt. Vidare har kommittén hållit före att den del av vinsten, som be— ' träffande vissa företag tages till beskattning i den kommun där huvudkonto- ret är beläget, är större än som är motiverad vid en jämförelse mellan den verksamhet, som bedrives vid huvudkontoret, och den lokala verksamheten.
Av större betydelse äro måhända sådana fall, då en person, efter att under en lång följd av år ha bedrivit förvärvsverksamhet inom en kom— mun, sedermera överflyttar till annan ort _ exempelvis från Norrland till Stockholm — för att där i fortsättningen leva av avkastningen av det kapi- tal, som han samlat under sin tidigare förvärvsverksamhet. Överhuvud taget ha mycket stora belopp av vinsterna från norrländskt skogsbruk och norrländsk träindustri m. fl. industrier kommit att i form av räntor och utdelningar beskattas i andra delar av landet. Även räntan på det kapital, som norrländska arbetare och arbetsgivare samlat i sina fackliga organisa— tioner, beskattas i 1'egel i huvudstaden. I sådana fall, då kapitalinvesteringar i norrländska företag gjorts av personer bosatta i kommuner söderut, kunna dessa senare ofta erhålla större fördel härav i beskattningshänseende än som motiveras av sambandet mellan de skattskyldigas personer och respek— tive kommun, så mycket mer som dennas utgifter för sådana kommunmed— lemmar, särskilt för socialvård, kan väntas vara mindre än de genom— snittliga. Med hänsyn till den tvekan, som sålunda kan råda om till vilken kommun beskattningsrätten till inkomst av kapital bör hänföras, har kom— mittén i ovannämnda utlåtande angående vissa skattefrågor ansett det na— _ turligt, att dylik inkomst blir föremål för gemensam kommunal beskattning. Liknande gäller inkomst av bankrörelse och överskott av livförsäkrings- rörelse.
I samma utlåtande har norrlandskommittén även fäst uppmärksamhe— ten på att Norrlands naturtillgångar till mycket stor del ägas av staten. som genom deras utnyttjande direkt tillföres betydande belopp årligen. Den kommunalskatt, som därvid erlägges, är dock på det hela taget jäm- förelsevis blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vatten— fallsverk från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska be- tydande del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt (denna fråga har sedermera behandlats i ett av 1944 års skattesakkunniga år 1945 avgivet betänkande, SOU 1945: 35, vilket emellertid ännu icke föranlett några åtgärder). Att ve— derbörande kommuner på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att beskatta rörelseinkomster, har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor
del torde grundas på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelse- vinsten göra avdrag för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om, därest statens vattenfallsverk av sociala skäl och till fördel för företag, som äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid kommer hela landet till godo »— detta bör leda till minskade skatteintäkter för de kommuner, varifrån vatten- kraften hämtas. I förevarande sammanhang har kommittén även uppmärk- sammat statens järnvägars vinst av den s. k. malmbanan, vilken är skatte— fri liksom statens inkomster från järnvägarna i allmänhet. Emellertid kan det ifrågasättas, om icke denna vinst, som varit betydande och överstigit normal förräntning å det i malmbanan nedlagda kapitalet, till viss del borde kommunalbeskattas. Man torde kunna anse, att inkomsten från malmbanan i själva verket delvis är att betrakta som en avkastning av malmfälten.
Vad härefter angår möjligheterna att få till stånd en önskvärd sänk- ning av kommunalskatten i de norrländska kommunerna genom att av- lnsta kommunerna vissa slag av utgifter må erinras om att en mycket stor del av primärkommunernas utgifter komma på fattigvård och barnavård, undervisning samt kyrkliga ändamål. Utgifterua för fattigvård och barna— vård belasta kommunerna mycket ojämnt. I förenänmda utlåtande angå- ende vissa skattefrågor har norrlandskommittén lämnat en del exempel härpå och bland annat påvisat den särställning som Norrbottens och Väs- ternorrlands län intaga i fråga om de utgifter som belasta kommunerna för understödsändamål.1 I övrigt påverkas kommunernas utgifter helt na— turligt av sådana faktorer som stora avstämt inom en kommun — vilka ej minst påverka skolkostnaderna _ ogynnsamma naturförhållanden, be- folkningens sammansättning och fördelning, hög sjukdomsfrekvens, dyr- hetsförhållanden m. in. En del av dessa förhållanden göra sig i hög grad märkbara särskilt i vissa trakter av Norrland och ha varit ägnade att där driva upp uttaxeringshehovet.
En överflyttning av kostnader för olika uppgifter från kommunerna till staten —— i den utsträckning en sådan kunde ske utan otillbörligt intrång i kommunernas självstyrelse _ skulle i allmänhet va *a ägnad att minska ojämnheten i fråga om skattebelastning de olika kommunerna emellan. En del redan genomförda reformer, sålunda folkpensionsreformen och anord- ningen med Skolmåltider, öppna möjligheter till en viss sådan utjämning. Vidare har vägväsendets förstatligande, vilket i organisatoriskt hänseende haft till följd att vägdistrikten försvunnit, åstadkommit en avlastning ur kolumnnalbeskattningens synpunkt. Även vissa andra aktuella reformer, särskilt på det sociala området, äro ägnade att verka i motsvarande riktning.
I detta sammanhang kan erinras, att norrlandskommittén i ovannämnda
utlåtande angående vissa skattefrågor funnit skäl tala för att utbyta bnrnuudrugen i den kommunala beskattningen mot statliga barnbidrag. Enligt vad kommittén framhållit ha barnavdragen den verkan att en (let av familjeförsörjarnas kostnader för barnen övertag-as av hemortskommu— nen eller, kanske rättare sagt, av övriga skattskyldiga inom densamma. Norrländska kommuner med högt barnantal bidrag: sålunda till under- stödjandet av den ur hela landets synpunkt önskvärda falniljebildningen. I detta sannnanhang har även hänvisats till att en påtaglig överflyttning av ungdom sker såväl från landsbygden till tätorter inom Norrland som därifrån till sydligare landsdelar. Liknande synpunkter ha av kommittén anförts i ett den 28 mars 1946 avgivet utlåtande över bet'olkningsutred— ningens betänkande om barnkostnadernas fördelning. Kommittén har här hänvisat till att även sedan barnavdragen i statsbeskattningen utbylts mol statliga barnbidrag —— vilket numera skett —— det förhållandet fortfa 'ande k 'arstår, att en del av barnkostnaderna genom de kommunala barnavdra— gen belasta skattebetalarna inom respektive kommuner i stället för sam- hället i dess helhet. Ett ersättande av dessa avdrag med statliga barnbidrag. varigenom skulle möjliggöras en jämnare fördelning av skattebördan mel- lan barnrika och barnfattiga kommuner, skulle i många norrländska kom- muner väsentligt höja slx'attekraften och därmed verka sänkande på utde- biteringstalet samt konnna att i sin mån underlätta näringslivets utveck— ling i kommunerna.
En betungande kommunnlbeskuttning föreligger ej minst i sådana kom- muner — guns/cu många i Norrland ——-— som drabbats av nedläggning av sug— verk eller andra industrier. Verkningarna härav kunna bestå i minskning av skatteunderlaget, ökade sociala utgifter samt kostnader för åtgärder. vilka genom utvecklingen blivit mer eller mindre onyttiga och i varje fall endast i mindre utsträckning komma den k 'arvarande produkti 'a befolk- ningen inom respektive kommun till gagn. Som exempel på sådana kost- nader kan nämnas amortering av lån för anläggande av skolor, 'attenverk, vatten- och avloppsledningar etc. inom en kommundel, som efter en in- dustrinedläggelse helt eller delvis evakuerats. Då en industrinedläggelse i allmänhet icke förorsakas av förhållanden, 'aröver kommunen eller dess invånare i gemen kunnat råda, kan det knappast anses tillfredsställamlc. att kommunen under längre tid skall belastas till följd av en sådan hän- delse varom nu är fråga. 1 en inom norrlandskonnnittén verkställd utred— ning, vilken av kommittén avgivits med skrivelse den 21 maj 1947. har ifrågasatts att kommun, som är i behov härav, skall kunna erhålla en lätt- nad i fråga om lånekostnader av nyss åsyftade art. Om sådana kostnader efter en industrinedläggelse avsevärt belasta den kommunala utgiftsstateu utan att i motsvarande grad komma kommunens produktiva befolkning till godo, bör antingen kostnadernas årliga belopp eller ock den skuld, som Iconnnunen ilflätt sig för respektive ändamål, övertugos av staten.
Även i övrigt kan en kommun, som blivit utsatt för genomgripande strukturella förskjutningar i näringslivet, vara i behov av särskilt stöd från statens sida för att den ekonomiska balansen skall kunna återvinnas. Det kan tänkas, att en dylik åtgärd av engångsnatur , , frågan härom kan icke bedömas annat än från fall till fall av statsmakterna _ kan verka mer effektivt än ett årligt stöd av den art, som skatteutjämningsbidraget utgör,
Bortsett från dylika fall är den statliga verksamheten för skatteutjäm— ning av synnerligen stor betydelse för Norrland. I kommunalskattebered- ningens år 1943 avgivna betänkande del lll har i föreslagna bidragsbestäm- melser för olika ändamål i högre grad än som hittills varit fallet tagits hänsyn till de olika skatteunderlagen i kommunerna. Målet för den stat— liga bidragsgivningen till kommunerna för olika speciella ändamål bör enligt beredningens uttalanden 'a'a, att statsbidragen graderas efter objek— tivt bestämbara faktorer, som inverka på kommunernas kostnader, sam- tidigt som det eftersträvas att lika stora nettoutgifter per invånare för en viss verksamhetsgren eller anordning förorsaka samma skattetryck i alla kommuner oavsett skatteunderlagets storlek. Enligt vad beredningen framhållit komma härvid kommuner med svagt skatteunderlag att få möj- lighet att vidtaga nödvändiga och nyttiga åtgärder utan att behöva vid— kännas större utdebiteringsökningar än de mera 'älställda kommunerna, vilket måste bli av stor betydelse med hänsyn till den kommunala för— valtningens effektivitet och allmänna likvärdighet. Samtidigt äro de före- slagna bidragsgrunderna på ett bättre sätt än de nuvarande ägnade att befrämja det kommunala sparsamhetsintresset. Vid sidan av de. speciella bidragen skola enligt beredningens förslag utgå allmänna skatteutjäm— niugsbidrag, vilka syfta till att giva konununerna lika sto 'a möjlighete ' att mot uttagande av en rimlig kommunalskatt. erbjuda sina medlemmar nor— mala förmåner. I)e sålunda f 'amställda förslagen ha hittills endast i vissa speciella hänseenden fö 'anlett åtgärder från statsmakternas sida. Norrlands— kommittén vill för sin del —— i anslutning till vad kommittén anfört i ovan- nämnda utlåtande den 19 september 1944 uttala önslv'värdheten av att kommunnlskatteberedningens förslag i fråga om ordnandet uv bidragsgiv— ningen till skatteutjämning genomföras snarast möjligt.
Vad här anförts synes kommittén ge vid handen, att nuvarande system för den kommunala beskattningen genom sin utformning i många hänseen— den har för Norrland oförmånliga verkningar. Genom en omläggning av beskattningen i sådana delar skulle ernås en rättvis avlastning av den oskä— ligt tunga skattebörda, som nu utgör ett av de all 'arligaste hindren för utvecklingen inom Norrland. Det torde icke ankomma på kommittén att framlägga utformade förslag härutinnan. Kommittén vill emellertid som ett norrländskt önskemål av första ordningen understryka, att vårt skatte—
system med minsta möjliga uppskov reformeras i sadan riktning att vid beskattningen även tages hänsyn till den norrländska befolkningens och det norrländska näringslivets intressen.
Levnadskostnader och varupriser i övrigt.
Det är en känd sak, att det inom stora områden av Norrland är dyrare att leva och att näringslivet har att räkna med större utgifter än söderut.
I fråga om levnadskostnaderna på olika orter har socialstyrelsen under år 1947 framlagt resultaten av en ny prisgeografisk undersökning. Denna har i princip avsett förhållandena i maj 1946, ehuru vissa avsteg gjorts härutinnan. Undersökningen har hänfört sig till sju huvudposter, nämligen livsmedel, bostad, bränsle och lyse, beklädnad, avståndskostnad, skatter samt övriga utgifter. Posten avståndskostnad, som icke medtagits vid tidi— gare dyrortsundersökningar, avser att representera landsbygdens merkost— nader för resor och transporter vid inköp av hushållsförnödenheter samt vid besök hos läkare och tandläkare. Avståndskostnaden varierar mellan lägst 10 kronor och högst 400 kronor (Karesuando m. fl. orter i Norrland). Sedan för var och en av de i dyrortsundersökningen ingående orterna ett kronbelopp uträknats för envar av de sju huvudposterna i budgeten, ha dessa huvudposter adderats. För varje ort har följaktligen erhållits ett kron- belopp, som bildar utgångspunkten för orternas indelning efter dyrhet. Dessa kronbelopp variera mellan lägst 5 106 kronor och högst 6 817 kronor. Genom detta förfaringssätt kan man komma fram till den gruppindelning, som angives i nedanstående tablå.
Gruppgranscr Grupp Antal orter 1 kronor t. o. m. 5 324 ......... 1 661 5 32.5_5 57-1 ......... 2 1 585 5 575_5 824 ......... 3 368 5 827)— (i 074 ......... 4 234 ti 075 wti 324 ......... 5 80 ti 325 _(i 574 ......... ö (.) li 575 (i 824 ......... 7 2
()m orterna fördelas länsvis, erhålles följande tablå:
Total- Ortsgrupp L a n antal 1 2 s 4 5' 6 7
Norrbottens ................... 55 —_ —_ __ 10 37 (3 2 Västerbottens .................. 70 __ _ 3 51 15 1 __ Jämtlands ..................... 79 _- _— 4 57 16 2 _ Västernorrlands ................ 86 _ _ 4 11 68 7 »— Gävleborgs .................... 76 _ 30 45 1 —— _ f , Övriga riket ................... 2 573 661 1 (S." 305 47 o _ _ Norrland i procent av hela riket 12 _ 2 17 80 94 100 100
Utöver de här ovan i ortsgrupperna 6 och 7 angivna ha 18 orter i Norr— bottens län, 1 ort i Västerbottens län och 2 orter i Jämtlands län högre krontal än Stockholm (6198).
Inom norrlandskommittén har gjorts en jämförelse i fråga om olika budgetposter mellan de 55 redovisade dyrorterna i Norrbottens län samt Stockholm (enligt vad som framgår av det följande har vid den fördelning av orterna i riket på olika ortsgrupper som verkställts i lönehänseende, icke nagon ort upptagits i högre ortsgrupp än Stockholm). Vid en sådan jäm— förelse framkomma följande resultat:
Ix'rontal för Stockholm Genomsnittligt ovägt krontal för Norrbottens län .............
Bo-
Bränsle och lyse
Övriga utgif- ter
Samt- liga utgif- ter
267
329
1 220
1 205
6 198
6210
Av de 55 orterna i Norrbottens län ligger vidstaende antal högre än siffran för Stockholm ........ ' . . .- : 14
26
Vidare ha för de olika riksområdena sammanställts indextal för del— posterna i ovannämnda prisgeografislm undersökning, med fördelning på olika kommuntyper. Här nedan redovisas för de skilda norrlandslänen samt södra Sverige (: Skåne och Blekinge) indextalen för å ena sidan städer och å andra sidan A-kommuner, d. v. s. utpräglade jordbrukskommuner (Stockholms krontal : 1 0001.
0 m r a d e
Livs- medel
Bo- stad
Bränsle och lyse
Övriga utgif- ter
Städer. Norrbottens län .............. Västerbottens län ............ Jämtlands län ............... Västernorrlands län. . . . . . . . . . Gävleborgs län .............. Norrland .................... Södra Sverige...............
A-konununer.
Norrbottens län .............. Västerbottens län ............ Jämtlands län ............... Västernorrlands län .......... Gävleborgs län ............... Norrland .................... Södra Sverige ...............
1 008 992 970 984 960 984 922
031 990 971 967 971 986 893
718 717 771 662 591 692 559
580 580 580 580 471 558 456
1228 1 217 1285 1127 1 161 1 204 1040
1 168 1210 1 281 1086 1067 1 162 1011
993 983 977 985 987 985 990
988 986 978 982 980 983 987
1 468 1 245 1 329 1 418 1 265 1 345 1 164
1 791 1 464 1 377 1 548 1 319 1 500 1 099
1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 000 1 003
1026 1191 1214 1 126 1 105 1132 1 061
988 961 977 959 923 962 894
031 979 974 962 918 973 863
Av sammanställningen bekräftas, att levnadskostnaderna i Norrland på det hela taget äro jämförelsevis höga. Olikheterna mellan skilda delar av
Norrland äro emellertid betydande. Gävleborgs län uppvisar sålunda i det närmaste normala kostnader, men norr därom stegras kostnaderna i stort sett successivt upp till Norrbottens län. lndexmässigt sett är det skatterna som i Norrland avvika mest från det normala; i kronor räknat synas där— emot merkostnaderna för skatter och livsmedel närma sig varandra i be— tydelse.
Siffrorna för avståndskostnaderna förefalla knappast vara rättvisandc. Enligt 'ad som uppgivits i Sociala meddelanden (1948: s. 178) har den s.k. dyrortsnämnden funnit, att avståndstilläggen >>till följd av sin med nödvändighet tämligen schematiska karaktär i vissa fall kommit att verka på ett sätt, som man knappast förutsett, då principen om de 'as införande antogs. Sålunda synes det över 'askande, att deras verkan varit så stark inom de tättbebyggda slättbygderna i söd 'a Sverige, som härigenom enligt nämndens mening blivit i förhållande till glesbebyggdare t'akter synnerli- gen väl tillgodosedda». Norrlandskommittén kan ej undgå att finna det synnerligen anmärkningsvärt, att en anordning, som motiverats av hänsyn till förhållandena i de glesbebyggda områdena av landet, har lett till sådana godtyckliga resultat som de här angivna.
Prisgeografiskz undersökningar ha tidigare bland annat utförts aren 1934 och 1941. På grundval av sistnämnda undersökning har inom Indu— striens utredningsinstitut verkställts en utredning i fråga om levnadskost— naderna i Norrland, vilken utgivits från trycket är 1943. Enligt vad som framhållits i denna publikation har mellan åren 1934 och 1941 en utjäm- ning av de lokalt gällande prisnivåerna i vissa avseenden ägt rum, som även innefattat en utjämning mellan de relativt dyra orterna i Norrland och landet i övrigt. Sålunda ha de genomförda jordbruksregleringarna mcd— fört en nivellering av jordbrukspriserna i landets olika delar. Trots den utjämning som sålunda kommit till stånd ha dock levnadskostnaderna i Norrland fortsatt att i stort sett ligga högre än på likartade orter i övr'ga Sverige. Den senaste prisgeografiska undersökningen bekräftar detta.
Såsom f 'amgå' av det sagda har hittills endast varit tal om levnadskost- nadernas höjd. Emellertid har även näringslivet i Norrland att räkna med högre utgifter än annorstädes. De utgifter, som härvidlag träda i förgrun— den, torde vara lönekostnader, utgifter för inköp av rå 'aror, förnödenheter och industrikapital, transportkostnader samt skatter.
För de flesta varor utom s. k. märkes 'aror torde tillämpas högre pris i Norrland än som eljest är det gängse. Utan att närmare ingå på de varia— tioner i fråga om varupriserna, som göra sig gällande olika landsdelar emellan, vill kommittén hänvisa till att bensinpriset varierar alltefter för- brukningsortens läge. Landet är indelat i fem priszoner, den lägsta kallad 0-zonen och den högsta 4-zonen. Norrlandslänen tillhöra de högre zonerna. Härtill komma vissa icke zonindelade områden i övre Norrland, s. k. frankoplatser, på vilka ett tillägg uttages över priset i 4-zonen. lnom
9-zonen, dit bland annat Stockholm hör, är bensinpriset nu 68 öre per liter, i 4-zonen 72 öre och för franlmplatserna högst 74 öre. Av dessa prisvariatio- ner följer, att kostnaderna för utnyttjande av motorfordon — såväl för be- folkningen som för företagen — bli högre i Norrland än som är det vanliga i andra delar av landet. Detta blir så mycket mera kännbart som redan de långa avstånden i Norrland öka kostnaderna för resor och transporter. Sanltidigt äro förhållandena sådana, att de mera isolerade t'akterna i av— saknad av järnväg äro i stort beroende a ' att kunna utnyttja motorfordon.
I detta sammanhang bör även nämnas, att enligt beräkningar rö*ande jordbrukets byggnadskostnnder under åren 1945 och 1946, som publice 'ats i meddelanden från statens forskningskommitte för lantmannabyggnader (nr 11), byggnadskostnaderna utgöra för bostäder per rumsenhet 5990 kronor i Norrland mot 4 509 kronor i övriga landet och för kreatursstallar per kreatursplats 1199 kronor i Norrland mot 1999 kronor i landet i övrigt. Dessa uppgifter tyda på att byggnadskostnaderna i Norrland i stort sett l'gga omkring 19 procent högre än i övr'ga landet. Betydligt större variationer skulle säkerligen erhållas, om man vid jämförelserna skilde mellan olika orter i Norrland.
Det allmänna har i två hänseenden verkställt en gruppering av olika orter efter levnadskostnadernas höjd, nämligen i vad gäller dels den stat- liga och kommunala inkomstbeskattningen och dels avlöningssystemet för statens tjänstemän. Enligt den vid 1947 års riksdag antagna förordningen om statlig inkomstskatt uppgår ortsavdraget för gift skattskyldig i orts— grupperna l—V till respektive 2599 kronor, 2625 kronor, 2 759 kronor, 2875 kronor och 3 999 kronor. Vid beskattningen av aktiebolag, ekono- miska föreningar m. fl. juridiska personer tages icke hänsyn till dyr- hetsförhållandena på förläggningsorten. Tanken som ligger bakom d_vr- ortsgrupperingen på beskattningsområdet är att ortsavdraget _ som är tänkt skola motsvara det existensminimum, som överhuvud taget icke bör beskattas —— bör ha samma realvärde på de olika orterna och således, uttryckt i penningar, vara större på de dyrare än på de billigare orterna. Däremot tages vid beskattningen icke någon annan hänsyn till realoärdet på de skattskyldigas inkomster. Detta synes, vad angår statsbeskatlningen, innebära en avvikelse från att denna genom sin progressiva uppbyggnad syftar till att utgå efter bärkraft. Till belysande av vad nu sagts kan hän— visas till följande exempel.
A är bosatt i kommunen S i södra Sverige och B i kommunen N i Norrbotten. Den förra kommunen tillhör ortsgrupp [ och (len senare ortsgrupp V. Levnads- kostnaderna antagas vara nominellt 29 procent högre i kommunen N än i koln- munen S. A har en taxerad inkomst på 19900 kronor och B en sådan inkomst på 12 099 kronor. De båda personernas realinkomste' äro följaktligen lika stora. Vid beskattningen tillerkännes A ett ortsavdrag å 2 599 kronor, medan B får avdrag efter högsta ortsgruppen, d. v. s. 3 999 kronor. De beskattningsbara inkomsterna
bli respektive 7 599 och 9 999 kronor. Eftersom det senare beloppet är 29 procent högre än det förra, är realvärdet å de båda bcskattningsbara inkomsterna det samma. Genom att den statliga inkomstskatten är progressiv blir emellertid denna olika stor i de två fallen, enligt nu gällande skattesatser 1 969 kronor för A och 1 359 kronor för B, vilket senare belopp är drygt 27 procent högre än det förra. För att B:s skatt skulle ha varit riktigt avvägd i jämförelse med A:s skatt, borde, den endast ha varit 29 procent högre, (1. v. s. 1 272 kronor. I detta fall motsvarat"j A:s skatt ungefär 14 och B:s skatt 15 procent av den beskattningsbara inkomsten, trots att båda ha samma inkomster. Går man upp i högre inkomstskikt, t. ex. 40 999 kronor taxerad inkomst för A och 48 999 kronor för B. blir statsskatten respektive 12 945 och 15 670 kronor, d. v. s. 30 procent högre för B. [ jämförelse med A har B påförts 1 216 kronor för hög skatt.
Kommittén har ansett det kunna vara av ett visst intresse att fästa upp— märksamheten på att den statliga progressivbeslmttningen sålunda icke beaktar den_olika bärkraft, som en och samma inkomst kan representera på en dyrort i Norrland i jämförelse med exempelvis en billig ort i södra Sve- rige. Emellertid har kommittén icke funnit sig ha anledning att för sin del framställa några förslag om ändring av beskattningsreglerna i förevarande hänseende.
Det kan vara skäl att i detta sammanhang även med några ord beröra konsumtionsbeskattningen. Ur norrländsk synpunkt måste det framstå som ett berättigat intresse att, i den mån konsumtionsskatt lägges på en vara, som betingar ett högre pris i Norrland än i allmänhet på andra håll, skat— ten icke bestämmes skola utgå i relation till priset. I den mån så sker, betyder detta att skattebelastningen för den norrländska befolkningen blir högre än för befolkningen i övrigt. Med hänsyn till den minskade bär- kraft, som dyrheten i Norrland medför för denna landsdels befolkning, synes det kommittén tvärtom skäligt att konsumtionsskatterna genom lämplig gradering utnyttjas för att reducera regionala prisskillnader. som nu förekomma. Det hade exempelvis varit önskvärt, om så kunnat ske, när bensinskatten vid 1948 års riksdag avsevärt höjdes. Denna skattehöj- ning blev speciellt betungande för övre Norrland med dess samtidigt högre bensinpris och större behov av långväga biltransporter än övriga landet.
För att neutralisera verkan av de olika höga levnadskostnaderna på skilda orter är, i vad gäller löneanställda, infört ett system med avlöningen graderad efter ortsgrupper. Syftet med detta är principiellt sett att ge lika reallön, lika konsumtionsmöjligheter för anställda i samma löneklass oav— sett tjänstgöringsorten. För statsanställda har genomförts en ny ortsgrup- pering från och med juli 1947, som blivit definitivt fastställd att gälla från och med januari 1948, och denna torde tillämpas även för de flesta kategorier av privatanställda tjänstemän och arbetare. Då det kon- staterats, att den s. k. spännvidden mellan landets olika orter i dyrhets- hänseende minskats, har antalet ortsgrupper vid den nya grupperingen re-
ducerats från nio till fem. För statstjänstemän varierar lönen enligt >>löne- plan nr 1» i löneklass 1 mellan 2856 kronor på lägsta dyrort och 3396 kronor på högsta, i. löneklass 19 mellan respektive 4449 och 5 289 kro- nor, i löneklass 29 mellan respektive 6828 och 8136 kronor, i löneklass 30 mellan respektive 12216 och 13848 kronor samt i löneklass 40 mel— lan l7 424 och 19 956 kronor. Härjämte utgår till tjänsteman, som är sta— tionerad å >>ort inom rikets nordliga delar, där vistelsen på grund av kli- matiska förhållanden och levnadsbetingelserna i övrigt kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt hänseende», kallortstillägg med föl- jande för olika kallortsklasser, I——VI, bestämda belopp för år räknat, näm- ligen respektive 96 kronor, 156 kronor, 249 kronor, 369 kronor, 549 kro— nor och 720 kronor.
Erfarenheten har visat att den efter tidigare gällande dyrortsgruppe- ring utgående lönen för befattningshavare i l'orrland jämte i förekom— mande fall kallortstillägg icke erbjudit tillräcklig kompensation för dessa befattningshavare. Som ett exempel på de svårigheter detta kan medföra kunna förtjäna återgivas följande uttalanden, som representanter för övre Norrlands rektorsförening f'amfört till norrlandskommittén. Enligt vad som framhållits vore i övre Norrland — särskilt vid mindre centralt be— lägna skolor _) svårigheterna att anskaffa kompetenta lärare redan stora. Det syntes endast alltför uppenbart, huru förhållandena, när lärarbristen såsom väntat bleve påtagligi hela landet, skulle gestalta sig för övre Norr— lands vidkommande, ej minst för de många högre folkskolor och kommu— nala mellanskolor, som växte fram på landsbygden. Rektorsföreningen hade funnit det synnerligen angeläget, att i denna allvarliga situation åtgärder vidtoges för att om möjligt säkerställa lärarrekryteringen vid övre Norr— lands högre skolor. Olika vägar kunde måhända härvid vara framkomliga, men rektorsföreningen funne den säkraste utvägen vara att på ett tillfreds— ställande sätt förbättra ifrågavarande lärares ekonomiska ställning. För närvarande vore läroverkslärarna i övre Norrland på intet sätt kompense- rade för de ekonomiska olägenheter, som vore förknippade med tjänstgö— ring i det nordligaste Sverige, t. ex. de höga skatterna, de höga levnads- kostnaderna och de dyra resorna söderut.
Vad sålunda anförts med avseende å en enstaka tjänstemannakår är till— lämpligt på alla grupper av löntagare. Och svårigheten består icke blott i att förmå dessa att bosätta sig på förhållandevis dyra orter utan tillräck— lig kompensation i lönehänseende. Även tendensen att betrakta tjänster i Norrland som passagetjänster, från vilka innehavarna snarast möjligt övergå till tjänster söderut, är utan tvivel till stor del att tillskriva dyrheten i Norrland och den otillräckliga kompensationen härför.
Införandet vid 1947 års ortsgruppering av avståndskostnaderna som ett moment vid levnadskostnadernas beräkning kan visserligen ha lett till en
något bättre redovisning av kostnaderna i Norrland. Å andra sidan bör uppmärksammas, att uppdelningen i ortsgrupper begränsats på sådant sätt att åtskilliga orter i Norrland, trots att de hänförts till högsta ortsgrupp. likväl placerats lägre i förhållande till andra orter än som enligt ortsgrup- peringens eljest tillämpade principer rätteligen sva 'ar mot levnadskostna— . derna där. Även bortsett härifrån synas erfarenheterna ha visat, att (lyr- ortsgrupperingen ej ger tillfyllestgö'ande resultat för de norrländska d_vr— orternas del.
Med hänsyn till det hämmande inflytande, som svårigheterna att rekry— tera olika befattningar i offentlig och privat tjänst måste få på utvecklingen i Norrland, skulle det i och för sig vara önskvärt, att dyrortssystemet möj- liggjorde en bättre kompensation än hittills för de höga levnadskostnader, som äro för handen mångenstädes i denna landsdel. Man måste emellertid ihågkomma, 'ad särskilt angår dyrortsförhöjningen å lönerna, att denna innebär en kostnadsbelastning för företagen på de dy *are orterna i jämfö- relse med företag på andra håll. Genom en höjning av lönestandarden kan obenägenheten att igångsätta företag på dylika orter än mer ökas. Det låter sig svårligen göra att kompensera företagen vare sig för en sålunda ökad lönekostnad eller för de merkostnader för råvaror och kapitalvaror, t'ans— porter m. 111., som företagens förläggning till Norrland kan medfö'a.
Med hänsyn till 'ad nu anförts, är norrlandskommitten, åtminstone sett på längre sikt, ej benägen att se lösningen av den norrländska dyrhetsfrå— gan i en ytterligare differentiering av lönerna på olika orter. Enligt kom— mitténs sätt att se är det att föredraga, att man angriper orsakerna till de norrländska arternas särställning i dyrortshänseende. Av denna inne- börd äro de förslag och rekommendationer, som kommitten i det förega- ende framfört i fråga om förbättrade kommunikationer och sänkta t'ans— portkostnader, bättre tillgång på elektrisk kraft och lägre krafttaxor samt sänkta kommunalskatter. Utan tvivel skulle på de av kommittén här an— visade vägarna ett väsentligt förbilligande av levnadskostnaderna och kost— naderna för näringslivet i Norrland kunna vinnas.
I detta sammanhang kan slutligen också tjäna uppmärksammas, att reul— värdet på ett statsbidrag, om det är fixerat till visst generellt belopp. väsentligt kan variera efter dyrhetsförhållandena på olika orter. Denna ojämnhet undvikes, om bidragen utgå i relation till kostnaderna för respek— tive ändamål och ej äro maximerade till visst absolut belopp. Även om bi— dragstagarens egen kostnad på detta sätt begränsas till vissa procent av totalkostnaden, blir emellertid det belopp, som faller på honom själv, abso- lut taget större på en dyrare ort än på en billigare. Det nu sagda gäller såväl enskilda som kommuner.
Sammanfattning av kapitel 3.
1 | 1 den mån staten ö 'är inflytande över näringslivets lokalisering, bör hänsyn härvid tagas till behovet av en utveckling av Norrlands näringsliv och till denna landsdels särställning i fråga om tillgången på arbetskraft.
21 Där industrinedläggelser eller driftsinskränkningar av större omfatt- ning förorsaka arbetskraftsöverskott av lokal karaktär, böra åtgärder vid- tagas av den innebörd, som angivits i en av kommittén den 21 maj 1947 avgiven utredning i ämnet. Motsvarande bör i tillämpliga delar gälla i and ”21 fall. där överskott på arbetsk 'aft finnes. 3) Gällande tullskyddssystem har möjliggjort för vissa näringar, som hållits uppe genom tullskyddet, att dra ga till sig arbetsk'aft från and 'a näringar, vilka icke varit tullskyddade. En sådan utveckling är otillfreds- ställande såväl samhällsekonomiskt sett som ur norrländsk synpunkt och bör icke få fortgå i framtiden. 4) Åtgärder bö 'a vidtagas för att skapa förutsättningar för en samord— ning och effektiviserihg av yrkesutbildningen i Norrland. Kommittén har framlagt förslag härom i betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945: 33). 5) Vattenk'aften i Norrland bör utbyggas i den takt så påkallas med hänsyn till samhällsekonomiska synpunkter. En önskvärd utveckling av näringslivet i Norrland bör ej hindras av att vattenkraften där ej blivit till- räckligt utbyggd eller genom att (")verföring av k 'aft söderut får ske i sådan omfattning att kraft kommer att saknas för Norrlands egna behov. 9) De gottgörelser, som utgå vid sjöreglering, böra tillmätas så och dis— poneras för sådana ändamål, att förutsättningarna för bygdens näringsliv icke bli sämre utan snarare i stället bättre än de 'arit före sjöregleringen. (ioltgörclse bör även lämnas kommun, som genom sjöreglering går miste om en del av sitt skatteunderlag. Detta syfte kan eventuellt tillgodoses genom att sjöreglering blir föremål för beskattning genom åsättand* av taxerings— värde eller i annan form.
7) Landsbygdselektrifieringen i Norrland bör fullföljas med all kraft inom ramen för tillgängliga materialresurser.
8) Tillgången på elektrisk kraft icke minst för mindre industri- och andra företag i Norrland bör förbättras samt taxc— och övriga villkor göras så förmånliga som möjligt.
9) För mindre kraftföretag. som sakna resurser att på ett tillfyllestgö— rande sätt kunna tillgodose förekommande behov av elektrisk kraft, bör kraftfrågan där så erford 'as ordnas genom statens medverkan.
I den mån frågor sammanhängande med de under punkterna öl—9'l nämnda för närva'ande äro föremål för utredning, avseende hela landet. höra framkonunande förslag omprövas ur speciellt norrländska synpunkter.
19) Järnväg bör anläggas utefter kusten mellan Örnsköldsvik och Umeå samt mellan Örnsköldsvik och Köpmanholmen enligt vad kommittén före- slagit i en den 23 januari 1947 framlagd utredning.
11) Även i övrigt bör det reguljära t'afiknätet utbyggas i Norrland. På vissa sträckor bör detta ske genom anläggande av stambillinjer. Åtgärder för utbyggnad av trafiknätet ha av kommittén föreslagits i betänkande den 5 december 1946 (SOU 1946: 84) och i utredningen den 23 januari 1947.
12) Taxorna för gods- och persontrafik på järnväg liksom på stambil— linje böra bestämmas med iakttagande av de grunder, som kommitten före— slagit i betänkandet den 5 december 1946.
13) Till effektivisering av isbrytningen utefter norrlandskusten och till underlättande i övrigt av sjöfarten på Norrland böra åtgärder vidtagas en— ligt vad kommittén föreslagit i betänkande den 17 juni 1948 (SOU 1948: 31 ).
14) Effektiva åtgärder böra vidtagas för en förbättring av väg- och bro- förbindelserna i Norrland.
15) De vid 1946 års riksdag i princip beslutade åtgärderna för förbätt- ring av landsbygdens telefonförhållanden, bland vilka åtgärder särskilt ut- vidgningen av frikretsarna är av stor betydelse för de glesbebyggda trak- terna i Norrland, böra genomföras snarast möjligt.
16) Utbyggnaden av trådradionätet för de lyssnare, som icke kunna till- fredsställande avlyssna trådlös sändning: bör fullföljas i snabbast möjliga takt, icke minst med tanke på mer eller mindre isolerade trakter.
17) Vid pågående och kommande överväganden på bank- och sparbanks- väsendets område bör hänsyn även tagas till de speciellt norrländska in- tressena.
18) Kommunalbeskattningen bör omläggas på sådant sätt, att rätten att beskatta inkomster av kapital m. m. och inkomster av vissa statliga rö— relsegrenar ej såsom nu delvis undandrages de norrländska kommunerna.
19) Barnavdragen i den kommunala beskattningen böra utbytas mot statliga barnbidrag.
29) Utöver de skattereformer, som åsyftats under punkterna 18) och 19), böra åtgärder snarast möjligt genomföras med syfte att lätta slutttebördan inom särskilt skattetyngda kommuner.
21) Den nuvarande dyrheten i Norrland, vilken motverkar näringslivets utveckling, pressar befolkningens levnadsstandard och försvårar rekryte- ringen inom olika institutioner, bör nedbringas genom sänkning av trans- portkostnader och andra åtgärder ägnade att undanröja orsakerna till dyr- heten.
KAPITEL 4.
Jordbruket.
Norrland ligger i sin helhet norr om 69:e breddgraden. Det upptager inte mindre än nio breddg'ader, medan övriga landet endast sträcker sig över fem breddgrader. En följd härav blir, att olikheterna i klimatiskt avseende mellan de norra och södra delarna av Norrland bli större än mellan södra Norrland och södra Sverige. Man bör ha detta i minnet, när man diskuterar växtodlingens förutsättningar i Norrland med hänsyn till klimatets beskaf- fenhet.
Temperatur-, ljus- och nederbördsförhållandena äro i hög grad bestäm- mande för vegetationsperiodens längd. Denna varierar inom vida gränser från längst 269 dagar i södra Sverige till 139—149 dagar i nor 'a. Den är kortast i det inre Norrlands högläntare områden. Men under högsommaren är medeltemperaturen icke mycket lägre i t. ex. Luleå än i Svalöv. För må- naden juli är normaltemperaturen + 16,6 vid 56:e breddgraden mot + 15,5U vid den 66:e.
Temperaturförhållandena och ljusklimatet i Norrland under sommar- halvåret och särskilt under vegetationstiden äro i allmänhet lämpliga för vallväxter och grönsaker men uppvisa i stora delar av Norrland även en gynnsam kombination för stråsäd. Genom ljusklimatet under vegetations- tiden förkortas mognadstiden i norr, och en sådan sort som exempelvis Guldregnshavre II mognar på 17 dagar kortare tid vid Lännäs (Sollefteå) i Ångermanland än vid Svalöv i Skåne.
En stor del av nederbörden i Norrland kommer i form av snö. Snötäcket är av betydelse för växtodlingen dels genom att det hindrar kylan att tränga ner i jorden och därmed underlättar växternas övervintring och dels ge- nom att det i viss grad ackumulerar vinternederbörden för vegetationsperio— den. Nederbörden, som givetvis växlar under denna period, är i vissa om— råden, t. ex. övre Norrlands kustområde, under våren något väl knapp men när i odlingsbygderna i allmänhet ej några för växtodlingen besvärande extremvärden.
I Norrland liksom annorstädes i vårt land varierar också jordmånen avse- 'ärt. Åkerjorden är dock i allmänhet förhållandevis godartad och består i kustbygden till väsentlig del av sedimentära jordarter. Påfallande stor del av åkerjorden utgöres av myrjord, särskilt i övre Norrlands inland.
Men växtodlingen i nor ':i Sverige är i sin utformning icke enbart av hängig av klimatfaktorerna. Den påverkas också av människans ingripan den av olika slag. Växtförädlingen har för Norrland haft till innebörd e anpassning av kultur 'äxterna till den rådande miljön. Man kan peka på många imlturväxter, som under det senaste ärhund'adet befunnit sig på,
vandring norrut och alltfort äro så. Som exempel kunna nämnas vetet, hav-a ren, rödklövern. För odling av dessa 'äxtslag måste emellertid även förut- sättas, att jorden är tillfredsställande avdikad, lämpligt kalkad och göds— lad o. s. v.
Av de i vårt land äkerodlade lmlturväxterna saknas i den norrländska växtodlingen _ med bortseende från vissa köksväxter _ sockerbetor och oljeväxter samt bland vallväxterna lucern och vissa ömtåliga grässlag ('aj— gräs, renlosta m. fl.). Höstvetet har ett starkt begränsat odlingsområde, men övriga kulturväxter återfinnas över så gott som hela Norrland, i varje fall i de egentliga jordbruksbygderna.
Att de klimatiska och jordmånsförhållandena i stora delar av Norrland erbjuda goda förutsättningar för växtodling, bekräftas av att en väsentlig produktionsökning, även per arealenhet "äknat, under de senaste decen- nierna ägt rum inom den norrländska växtodlingen, fullt jämförbar med produktionsstegringen inom landet i övrigt.
Med hänsyn till att växtodlingen i Norrland i huvudsak omfattar foder— växter, har dess utveckling blivit nä 'a förbunden med animalieproduktio— nen. Även på detta område har en mycket tillfredsställande utveckling ”gt rum senare år.
För närmare studium av förhållandena på jordbrukets område i Norrland hänvisas bland annat till norrlandskommitténs betänkande den 25 maj 1945 angående yrkcsutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33), konunittens be— tänkande den 4 februari 1946 angående forsknings— och försöksverksam— heten på jordbrukets område i Norrland ("SOU 1946: 16), kommitténs ut- redning den ;") december 1946 med vissa synpunkter på den norrländska jordbrukspolitiken samt kommitténs utredning den 28 februari 1948 angå— ende de norrländska betesfrågorna.
Ursprungligen användes i Norrland, liksom i hela vårt land, all den od— lade jorden till produktion av säd och rotfrukter, under det allt för kreatu— ren behövligt foder erhölls från ängen och under sommaren från betet i skogarna. Dä några större. möjligheter icke förefunnos att avytt'a jord- bruksprodukterna, inriktades jordbruket främst på att ge de olika förnö- denheter, som erfordrades för den enskilda konsumtionen. lnom större de— len av Norrland har man emellertid sedan förra århundradets senare hälft allt mer och mer övergått från natura— till penninghushållning. De förbätt— 'ade kommunikationerna, de stegrade levnadsbehoven och ej minst hela skatteväsendets omläggning ifrån nattl'a- till penningeutskylder ha gjort.
det till en nödvändighet även för den norrländska jordbrukaren att från sitt jordbruk utvinna ej endast vad han i sträng bemärkelse oundgängligen behöver till livets uppehälle och nödtorft utan även kontanta medel. Särskilt vid mer avlägset belägna gårdar inom skogsbygderna samt även eljest på de minsta ställena torde inriktningen av jordbruket dock fortfarande främst dikteras av livsmedelsbehovet för hushållet.
Omläggningen från natura- till penninghushållning har gått hand i hand med förbättrade möjligheter för jordbruksprodukternas förädling genom mejerier, slakterier m. m.
Även inom områden av Norrland, där goda betingelser finnas för jord- bruk, karakteriseras detta emellertid ofta ännu av en viss eftersläpning i ut— vecklingen, sammanhängande bland annat med att skogen särskilt tidigare tilldragit sig de norrländska jordbrukarnas intresse på bekostnad av jord— bruket, att mekaniseringen och överhuvud taget rationaliseringen inom jord— bruket ej hunnit lika långt i Norrland som annorstädes, att jordbruket i denna landsdel ej haft ett sådant stöd av forsknings— och försöksverksam— het som i övriga landet samt att yrkesutbildningen på jordbruksområdet ej varit tillfredsställande ordnad i Norrland _ allt hämningar som det är möjligt att övervinna.
Överhuvud taget bör i detta sammanhang uppmärksammas, att flera av de åtgärder, som under årens lopp vidtagits från det allmännas sida, varit ägnade att speciellt skapa gynnsamma förutsättningar för jordbruket i södra Sverige.
Jordbrukets omfattning.
Ur folkförsörjnings- och beredskapssynpunkt är det angeläget, att i vårt land uppehålles en jordbruksproduktion, som är tillräckligt stor för att i en krigs- eller avspärrningssituation — liksom då importen behöver begrän- sas av valutahänsyn ” kunna fylla åtminstone minimibehovet av livsmedel. Enligt en uppfattning, som man numera ofta hör framföras, är världens livsmedelsförsörjning så pass knapp i förhållande till konsumtionsbehovet, att vårt land ej ens under mera normala förhållanden bör istörre utsträckning förlita sig på import av livsmedel från utlandet. Erfarenheterna från senare år ha i varje fall visat, att försörjningen av landets befolkning, inberäknat den norrländska, icke skulle kunna tillgodoses, utan att även Norrland läm- nar sitt bidrag till försörjningen med livsmedel. Detta förhållande accen- tueras om, såsom förekommit exempelvis under år 1947, skördarna slagit fel söderut men Norrland samtidigt lämnat god skörd. Beredskapssynpunk— ten har emellertid också en annan innebörd. Man har sålunda icke att se enbart till hela rikets utan även till dess olika delars beredskap, med tanke på att förbindelserna mellan dem kunna bli avbrutna. Skola överhuvud
laget beredskapssynpunkter anläggas, synes det önskvärt att befolkningens livsmedelsförsörjning i norra Sverige kan åtminstone till huvudsaklig del tillgodoses genom produktion å orten eller dess omgivningar.
I detta sammanhang bör ihågkommas, att en viss spridning av livsmedels- produktionen kan vara önskvärd även under fredliga tider med tanke på! befolkningens behov av mjölk och andra färskvaror. Så mycket mera gäller: detta, som näringsstandarden ännu är alltför låg för vissa delar av den norrländska befolkningen och därför behöver höjas. Ej minst måste här ihågkommas de många barnrika familjerna i övre Norrland.
I detta sammanhang kan det vara befogat att något beröra förhållandet mellan produktionen och konsumtionen i Norrland av en del viktigare födo- ämnen. Trots en mycket betydande ökning i mjölkproduktionen har denna ännu icke nått den storleken att mjölkprodukterna tillgodose behovet. Ett underskott på smör föreligger, särskilt i Västernorrlands och Norrbottens län. Landsdelens produktion av kött, fläsk och ägg är otillräcklig. Bety- dande kvantiteter av dessa produkter, och särskilt av fläsk, måste tillföras Norrland. Stora underskott föreligga av brödsädesslagen vete och råg, under det kornskörden till huvudsaklig del torde täcka behovet. För havre och potatis föreligga vissa underskott. Härtill komma avsevärda underskott av rotfrukter och grönsaker.
Ur befolkningspolitisk synpunkt bör beaktas, att Norrlands, lika väl som hela landets, jordbruksstruktur och därmed också produktionens omfatt- ning är på kortare sikt relativt fastlåst. Det bör ej ifrågakomma, att den nu i jordbruket sysselsatta befolkningen tvingas lämna sin näring, utan i vad mån detta skall ske, bör bli beroende av utvecklingen allmänt sett inom det norrländska näringslivet. Såsom understrukits i kapitel 2 är Norrland i stort sett så glesbebyggt att en minskning av denna landsdels befolkning måste föranleda farhågor ur olika synpunkter. En utflyttning från det norr— ländska jordbruket bör sålunda åtminstone icke försiggå i snabbare takt än att utbyggnaden av andra näringsgrenar i Norrland ger möjlighet att bereda arbete åt de flyttande.
Vad så angår de sociala och kommunalpolitiska synpunkterna har vid diskussionerna rörande vårt lands framtida jordbrukspolitik särskilt pc- kats på att en alltför stark uttunning av landsbygdens befolkning måste väntas komma att resa allvarliga problem för den kvarvarande befolkningen och för de kommuner, från vilka utflyttning sker. Ej minst kan en dylik uttunning bli ödesdiger för landsbygdens liv genom den vantrevnad och känsla av isolering, som lätt blir följden härav. Dessa sociala och kommu— nalpolitiska problem ha redan berörts i kapitel 2.
En uttunning av den norrländska landsbygdsbefolkningen kan ej minst bli ödesdiger ur den synpunkten att svårigheterna komma att ökas att dis- ponera arbetskraft till å ena sidan avverkningar för fyllande av skogsindu— striernas behov och å andra sidan skogsodlings- och andra skogsvårdande
Självförsörjniugsgraden för Norrland i fråga om ]ordbruksprodukter.
lllllll
lllllllll HIIIIIH lllllllll HHHIH IIHHHI HHIIIH HIHHH Hlllllll IUIIHH llJlllUJ IIIIIIIH llllllJIl HINIHI [IIIIIHI HHIIIH llllllll lllllllll IIHIIIII IIIIIIIII IIIIIIIII Illllllll HIIHI Hlllllll IIHIIIII lllllllll llllllllll lllllllll lllllllll llHIlll
0 Smor 5 Kött Fläsk
Bradsod Motpo- (inkl. korn) tutis
Diagrammet grundas på siffror i andra delen av princlpbetänkqndet.
arbeten på skogarna. Även om man räknar med att skogsbrukets behov av arbetskraft i ökad utsträckning kommer att tillgodoses genom att arbetare anställas för helårssysselsättning inom skogsbruket —— denna fråga diskute- ras i annat sammanhang — torde denna anställningsform knappast inom överskådlig tid bli så allmän i Norrland, att skogsbruket kan undvara jord— brukarnas och deras söners arbetskraft.
De synpunkter norrlandskommittén här framfört tala icke endast för att jordbruk bör drivas i Norrland utan även för att jordbruksproduktionen i Norrland i stort sett bör uppehållas i nuvarande omfattning. Detta inne- bär emellertid ej att jordbrukets ram en gång för alla bör låsas fast utan hänsyn till utvecklingen i framtiden. Å ena sidan finnes ur folkförsörjnings- synpunkt ännu rum för en viss utökning av den norrländska produktionen. Å andra sidan synes man ur norrländsk synpunkt ej ha anledning att utan vidare motsätta sig en mindre inskränkning av produktionen, i den mån en sådan vore motiverad med hänsyn till utbyggnaden av övriga näringar i Norrland. En avvägning får alltså göras mellan ovannämnda folkförsörj- nings— m. fl. synpunkter samt önskvärdheten att få till stånd ett mera diffe— rentierat ekonomiskt liv inom landsdelen.
I sista hand blir utvecklingen inom det norrländska jordbruket emeller— tid avhängig av möjligheterna för detta jordbruk att, delvis i kombination
med skogsbruket, tävla med övriga landets jordbruk samt av den inställ ning de nu arbetande jordbrukarna liksom kommande generationers jord- brukare komma att få till jordbruket som näringsgren. Kommittén finner angeläget att betona den mänskliga faktorns betydelse här som eljest. Man synes nämligen numera på sina håll benägen att lämna denna faktor ur'= räkningen till förmån för en skissering på papperet av huru jordbrukets utveckling bör bestämmas i det ena eller andra avseendet.
Målsättningen för den norrländska jordbrukspolitiken.
Vad kommittén nu anfört innebär icke, att man bör underlåta åtgärder för befordran av det norrländska jordbrukets utveckling och lika litet att de nuvarande ägoförhållandena inom jordbruket och formerna för jord- bruksdriften böra konserveras. Fastmera hyser kommittén uppfattningen, att man bör räkna med att de mycket betydelsefulla framsteg, som hittills i olika hänseenden gjorts på jordbrukets område, komma att fortsätta och att denna utveckling bör stimuleras genom lämpliga åtgärder från det all— männas sida.
I princip skiljer sig icke denna riktlinje från den som bör följas i fråga om hela landets jordbrukspolitik. När man kommer till tillämpningen av en sådan grundsyn, framträda emellertid särförhållanden inom norra Svc— rige, som påverka jordbruket ur driftsekonomisk och sysselsättningssyn- punkt och som i olika hänseenden böra öva inflytande på den norrländska jordbrukspolitiken. Det bör undvikas, att schabloner tillämpas, som icke taga tillbörlig hänsyn till jordbrukens och jordbrukarnas olika förutsätt— ningar. Det väsentliga är under alla förhållanden att jordbrukaren och hans familj kunna finna tillfredsställande bärgning inom jordbruket eller inom detta i kombination med skogsbruk eller annan näringsutövning.
Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål bör man enligt kommitténs mening skilja mellan jordbruksområdena, vilka i huvudsak hänföra sig till älvdalarnas och kustområdenas sedimentära jordarter och till det jämt- ländska silurområdet, samt skogsområdena, vilka till större delen återfin- nas inom den s. k. fjäll— och moränbygden. Några skarpa gränser mellan dessa områden finnas emellertid icke, de tränga in i varandra, och vissa områden få betraktas som övergångsområden.
Enligt vad kommittén framhållit och närmare belyst i förenämnda utred- ning den 5 december 1946 angående den norrländska jordbrukspolitiken kan jordbruket inom vad här åsyftats som jordbruksområden i flera avse— enden jämföras med jordbruket i Mellansverige. I den mån inom sådana områden av Norrland åtgärder behöva vidtagas för jordbrukets rationalise— ring och för att förbättra levnadsförhållandena för jordbrukarna, bör detta väsentligen kunna göras genom att inkomst- och sysselsättningsförhållan- dena förbättras inom jordbruket. Så mycket hellre bör denna väg beträdas,
101 som inom dessa områden jordbruksfastigheterna ofta ej kunna förses med skog.
Jordbruk av den storleksordningen, att minst en man har sysselsättning hela året om _ den undre gränsen för dessa 5. k. familjejordbruk har bru- kat sättas vid omkring 10 hektar —— torde i regel kunna ge sina inne- havare full bärgning. Emellertid behöver på sådana jordbruk särskild arbetskraft disponeras under sommaren. Det kan vara lämpligt att de större jordbruken anlita arbetskraft från mindre brukningsdelar, d. v. 5. att bebyggelsen organiseras genom lämplig blandning av stora och små brukningsdelar. Denna kombination förutsätter dock, att ej annan mera inkomstbringande sysselsättning står till bilds för innehavarna av de mindre fastigheterna. Med tanke på sådana fall då utomstående arbetshjälp ej kan påräknas kan det vara önskvärt, att de något större jordbruken i Norrland få den storleken att de bereda full sysselsättning under somma— ren för minst två fullgoda arbetare. Den lämpliga storleken på sådana jord- bruk torde utgöra mellan 10 och 20 hektar, vilka siffror dock liksom andra här anförda kunna komma att ändras i samband med den maskinella ut- vecklingen. Det måste emellertid förutsättas, att vintersysselsättning kan beredas den ene av de båda arbetarna vid sidan av jordbruket. Detta kan ordnas tillfredsställande, om skogsarbete finnes att tillgå på den egna fastig- heten eller inom det större skogsbruket.
En areal av 20 hektar torde i stora delar av Norrland i regel kunna be- traktas som en normal övre storleksgräns. Det är emellertid önskvärt, att även större jordbruk finnas i Norrland. Sådana jordbruk spela en icke oväsentlig roll som förmedlare av nyheter på jordbruksforskningens om— råde och av nya metoder i fråga om jordbrukets skötsel, varför de i olika avseenden kunna utgöra föregångsjordbruk.
De flesta jordbruken i jordbruksområdena ha emellertid en åkerareal un- derstigande 10 hektar. Jordbruk av denna storlek kunna i många fall ej be- reda sina innehavare full sysselsättning under hela året. Ej heller ge in- komsterna från enbart jordbruket tillfredsställande levnadsvillkor. En in- tensifierad lanthushållning, t. ex. genom smådjursskötsel eller special- odlingar, kan stundom med fördel anordnas för att öka både sysselsätt- ningen och inkomsterna vid det egna jordbruket. I andra fall måste brukaren söka sig förtjänstarbete vid skogsbruk, flottning eller vägarbete eller vid större jordbruk eller inom industrien. I vilken omfattning jordbruk av nu närmast avsedd storlek kunna bestå blir i hög grad beroende av de syssel- sättningsmöjligheter, som sålunda kunna finnas inom och utanför jordbru- ket. Det synes önskvärt, att sysselsättningen utanför jordbruket icke för- hindrar att brukaren ägnar sig helt åt det egna jordbruket, när detta så kräver. En fara med ifrågavarande jordbruk är att hustrun, i synnerhet vid nuvarande brist på kvinnlig arbetskraft, kommer att i stor utsträckning I'å svara för flera av gårdens arbetsuppgifter inom lanthushållningen, i
första hand kreatursskötseln. Särskilt när brukaren tvingas att söka sin extra sysselsättning på en arbetsplats så belägen, att han endast tidvis kan vara hemma, blir arbetsbelastningen för hustrun ofta alltför stor. Att hust- rurna böra få en väsentlig lindring i sin nu tunga arbetsbörda, betyder icke att man alldeles kan bortse från deras medverkan i lanthushållningens ar-l bete. Ett deltagande häri betyder för mången familj en betydande ekono— misk fördel, utan att det i varje fall vid mindre jordbruk behöver bli alltför betungande. I många fall lär lantbrukarhustrun rent av sätta värde på att vid sidan av hemarbetet få tillfälle att något syssla med djuren. Möjlig- heten härtill Ökar i den mån köken moderniseras.
Inkomstförhållandena för jordbrukare i Norrland med jordbruk mellan 2 och 10 hektar avspegla, att jordbrukarna här oftare kunnat ordna en be- tryggande kombinerad försörjning på eget jordbruk och i annan sysselsätt- ning än i andra delar av landet. Med hänsyn till dessa kombinationsmöjlig— heter finnas i Norrland rum för relativt många mindre, ur olika synpunkter rationella jordbruk. En alltför hastig minskning av fastighetsbeståndet skulle också som nämnt kunna innebära allvarliga ingrepp i bebyggelseför- hållandena i Norrlands jordbruksområden. Hänsyn måste också tagas till skogsskötseln i dessa områden, till dennas behov av såväl mänsklig arbets— kraft som dragarkraft. Härtill kommer, att det inom vissa delar av Norr-- land torde vara svårt att sammanföra jordbruk på grund av topografiska förhållanden. Sist men icke minst hör ihågkommas, att mången jordbrukare torde finna det bäst svara mot hans förutsättningar i olika avseenden att nöja sig med ett relativt litet jordbruk.
Även om rationaliseringsverksamheten sålunda i Norrland ej bör inne- bära en alltför stark reducering av de mindre jordbrukens antal, håller kommittén före, att jordbruken i fråga inom vissa områden nu äro för många till antalet i förhållande till sysselsättningsmöjligheterna utanför jordbruket. För ernående av bättre inkomstförhållanden för jordbrukarna bör det därför eftersträvas att i viss utsträckning ersätta mindre jordbruk med större.
Enligt norrlandskommitténs mening böra jordbruk, där så är möjligt, er- hålla tillgång till husbehovsskog. En tilldelning av sådan skog måste anses utgöra ett viktigt led i det norrländska jordbrukets fortsatta rationalisering. I kommitténs utredning i fråga om den norrländska jordbrukspolitiken har redovisats den areal husbehovsskog, som enligt av kommittén verkställda beräkningar synes erforderlig vid norrländska jordbruk av olika storlek och läge. Enligt vad där anförts bör staten medverka till att jordbruken skola kunna komma i åtnjutande av dylik skog. För den jordbrukare, som finner det med sin fördel förenligt, bör det givetvis stå fritt att förstärka sitt jordbruk genom att förvärva skog även utöver husbehovet.
Även inom Norrlands egentliga skogsområden, med den omfattning dessa enligt i det föregående angiven avgränsning skulle ha, finnas betydande
arealer åkerjord. De uppgå till något mer än 100 000 hektar eller omkring 20 procent av Norrlands totala åkerareal. Arealen åker per fastighet är ringa, i medeltal något över 3 hektar, och även om denna i viss mån kom- pletteras av ganska stor ängsareal, blir jordbruksunderlaget ur inkomst- och sysselsättningssynpunkt ganska svagt. Här har jordbrukaren på ett helt annat sätt än i jordbruksområdena varit hänvisad till andra näringsgrenar för uppnående av tillräckligt försörjningsunderlag. Jordbruket har också i många fall endast fått utgöra ett hjälpmedel för framskaffande av vikti- gare födoämnen och av foder till dragarna.
Bortsett från en del trakter, där ganska gynnsamma förutsättningar fin- nas för jordbrukets bedrivande och där mera typiska yrkesjordbruk kom- mit till stånd, skapa såväl klimat som jordmån ogynnsammare utgångsläge för jordbruket inom inre Norrlands skogsbygder än inom jordbruksområ- dena. Uppbyggnaden av jordbruksfastigheterna måste därför bli annorlunda. Jordbruket torde i allmänhet ej böra ges den storleksordningen att det krä- ver alltför dryg andel i brukarens arbetsprestation. Lämpligast torde visser— ligen vara att brukaren för sig och för den arbetskraft, som kan erbjudas av familjen, får full sysselsättning under vegetationsperioden vid jordbru- ket. Däremot bör fastighetens vinterarbetskraftsbehov ej bli för stort. Man får nämligen utgå ifrån, att brukaren kortare eller längre perioder under vintern har sådan sysselsättning i skogen att hemarbetet i jordbruket måste huvudsakligen överlåtas på familjens övriga medlemmar och då främst på hustrun. Den lämpliga fastighetsarealen kan växla avsevärt efter de lokala förhållandena. Utöver en kombination av jordbruk och skogsbruk kan fisket stundom utgöra en lämplig komplettering till jordbruket såväl ur sysselsättnings- som ur inkomstsynpunkt (detta gäller både fjällbygderna och kustområdena).
Nu ifrågavarande områden inrymma ett betydande antal relativt stora jordbruksbyar, vilka oavsett utvecklingen i övrigt torde komma.att finnas kvar under överskådlig tid framåt. Dessa fylla också en svårersättlig funk- lion som producenter av vissa livsförnödenheter, främst då färskvaror, för områdenas tätorts- och övriga icke jordbrukarbefolkning. Frågan om jord— brukets framtid i skogsbygderna bör emellertid, även med beaktande härav, icke betraktas som ett isolerat jordbruksproblem. På grund av den bety- delse, som den på skogsbrukets grund byggda träförädlingsindustrien intar inom svenskt och framförallt norrländskt näringsliv, bör hänsyn även tagas lill faktorer utanför själva jordbruksrationaliseringens sfär. Den utgles- ning av den norrländska jordbrukarbefolkningen, som skulle kunna bli en följd av ett strikt genomförande av ur jordbrukssynpunkt motiverade ratio- naliseringsåtgärder, måste i många fall te sig betänklig ur nyss angivna all— männa synpunkter. Hänsynstagandet till dessa senare synpunkter får emel- lertid icke verka i den riktningen, att en behövlig och önskvärd standard- förbättring och en större trygghet i sysselsättning och inkomst för jordbru-
karbefolkningen i skogsonn'ådena skjutes på framtiden eller genoml'öres pa ett i jämförelse med landet i övrigt icke likvärdigt sätt. En väg till att för- bättra levnadsförhållandena för jordbrukarbefolkningen i åsyftade områ- den är, att det allmänna i vissa fall medverkar till såväl tilldelning av åker , (vari även innefattas odlingsmark och mark för betesanläggningarf) som skogstilldelning åt jordbruken. I det föregående har framhållits, att den åkerareal, till vilken man i allmänhet torde böra sträva, ej bör vara för stor och att den torde komma att växla med olika bygder och förhållanden. Vad angår skogstilldelningen bör en avvägning ske från fall till fall med den undre gränsen vid husbehovsskogen och den övre vid en stödskog, som ger full sysselsättning tillsammans med sysselsättningen vid det egna jord— bruket. Avvägningen får ske med hänsyn tagen till sysselsättningsmöjlig- heterna och arbetskraftsbehovet inom storskogsbruket eller vid andra näringsgrenar.
För mindre jordbrukare, som icke innehava skog och som därför för sin utkomst äro beroende av arbete inom det större skogsbruket, bör i möjli- gaste mån sörjas för att skogsarbetet organiseras på ett sådant sätt att pe- rioder av sysslolöshet undvikas. Detta är önskvärt såväl ur jordbrukarens egen synpunkt som med hänsyn till att landets arbetskraft bör utnyttjas rationellt. Där domänverket eller en Skogsindustri svarar för att arbetet på en kronoskog respektive en bolagsskog organiseras med det syfte, som här angivits, och den enskilde jordbrukaren erhåller nödiga garantier härför, torde skäl ofta saknas att avskilja delar av skogen för att tilläggas denne med äganderätt.
Den utveckling av det norrländska jordbruket, för vilken linjerna i det föregående uppdragits, får givetvis ej tolkas så, att den kan genomföras fullt ensartat inom respektive områden. Redan har understrukits, att jord- bruks— och— skogsområdena ej äro från varandra strängt avgränsade sådana. De gripa in i varandra, och övergångsomräden finnas även. Vad här ovan anförts om jordpolitiken inom de olika huvudområdena bör därför endast betraktas som en principdiskussion. Någon strikt tillämpning av artskilda normer inom olika områden bör ej ifrågakomma, utan den önskvärda ut- vecklingen bör bedömas alltefter de rådande förhållandena.
Vare sig fråga är om jordbruksområdena eller skogsområdena bör, för att den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften skall komma till effektivt utnyttjande, eftersträvas att sådana jordar, som med hänsyn till jordmån m. m. äro lämpade för jordbruk och som samtidigt ha ett ändamålsenligt läge, i första hand tagas i anspråk. Detta krav är icke överallt tillgodosett. Å ena sidan finnas i Norrland många jordbruk, som lämna mycket övrigt att önska i fråga om odlingsmöjligheter och läge, och å andra sidan ligga där obrukade stora områden med goda förutsättningar för odling.
l förstnämnda hänseende har norrlandskommittén i sin utredning den 5 december 1946 med vissa synpunkter på den norrländska jordbrukspoliti- ken hänvisat till att inom Norrlands såväl kustland som inland finnas jord- bruksfastigheter, som näppeligen kunna förväntas bestå på längre sikt. Detta gäller sådana ensligt belägna gårdar med långa avstånd och besvär- liga kommunikationer till närmaste bebyggelse, vilka icke ha speciell bety— delse för t. ex. skogsskötseln. Vidare förutsättas, att man med hänsyn till traktens jordmånsförhållanden eller eljest icke har anledning att räkna med ny bosättning i anslutning till den tidigare. Man torde kunna antaga, att åtskilliga innehavare av sådana mindre jordbruk, som här avses, önska lämna sina fastigheter. Redan nu försiggår en betydande utflyttning från dylika jordbruk. En svårighet för dem, som önska flytta, är givetvis avytt- ringen av fastigheten, särskilt när denna är ensligt belägen. Kommittén har i ovannämnda utredning ifrågasatt, om icke för innehavare av jordbruk av nu avsedd art bör införas rätt att hembjuda fastigheten till staten. Det skulle härvid ankomma på vederbörande statliga rationaliseringsorgan att pröva och avgöra, om fastigheten är sådan att den icke bör bestå för fram- tiden. I dylika fall skulle föreligga ett statligt åliggande att inlösa fastig— heten. Eljest skulle inköp ej ifrågakomma för rationaliseringsorganet, så- framt detta ej vore motiverat med hänsyn till rationaliseringsarbetet. Om inlöst åkerjord ej lämpligen kan utnyttjas för fortsatt odling, hör densamma såvitt möjligt rationellt utnyttjas för skogsproduktion. Innehavare av jord- bruk, som sålunda bör nedlåggas, bör informeras om möjligheterna att med statens stöd förvärva jordbruk på annan plats eller finna fortsatt utkomst inom andra näringar. Behöver han omskolning för inträde i annan nä- ringsgren, torde viss statlig hjälp böra utgå i härför vanlig form.ll Ett ned- läggande av jordbruk, varom här är fråga, bör icke anses innebära någon fara för uttunning av landsbygdsbefolkningen. Fastmera bör en dylik åt— gärd ses som ett led i den koncentration av bebyggelsen som, enligt vad kommittén understrukit i kapitel 2, bör eftersträvas.
En uttunning av befolkningen på landsbygden kan däremot bli en konse- kvens av en sådan sammanläggning av jordbruk, som ingår i nuvarande rationaliseringsprogram. Den s. k. yttre rationaliseringen arbetar på en ut— ökning av småjordbrukens storlek genom sammanläggning eller komplet— tering på annat sätt. I Norrland uppgå småjordbruken till ett mycket stort antal. Även om en förstoring av brukningsdelarna, vad särskilt angår de norrländska skogsbygderna, ter sig mindre nödvändig med hänsyn till de sysselsättningsmöjligheter, som skogen erbjuder, kan det dock vara befo- gat att, såsom kommittén framhållit i det föregående, antalet småbruk be—
1 Motsvarande synpunkter ha av norrlandskommittén framförts i en skrivelse den 13 maj 1947, varmed kommittén överlämnat utredning angående dispositionen av kolonisations- området Salt- och Fetmyran i Norrbottens län. Kommittén har här ifrågasatt om ej vissa jordbruk därstädes borde övertagas av staten (se tredje delen av principbetänkandet).
gränsas särskilt i en del trakter av Norrland. En utökning av bruknings- delarnas storlek genom sammanläggning av jordbruk eller komplettering med odlad jord möter emellertid i Norrland ofta svårigheter med hänsyn till de topografiska förhållandena och de mångenstädes glest belägna odlade områdena. I den mån en utökning av jordbrukens storlek kommer att efter— strävas, torde därför jordbrukarna särskilt i övre Norrland i fortsättningen liksom hittills ofta söka nå detta syfte genom nyodling av mark inom de nuvarande brukningsdelarnas ägogränser eller på inköpt mark. Även en viss nybildning av jordbruk synes i Norrland vara motiverad som motvikt mot den nedläggning av jordbruk, som åsyftats i det föregående, liksom mot att jordbrukens antal minskas genom sammanläggningar. Att en ny- odling kommer till stånd på därför lämpade marker, är sålunda nödvän- digt för att motverka en ytterligare accentuering av den glesbebyggelse, som redan nu utgör ett av de allvarligaste av Norrlands ekonomiska och sociala problem.
Slutligen vill kommittén med avseende på målsättningen för jordbruks— politiken framhålla den fara som ligger i att denna det må vara fråga om Norrland eller andra landsdelar — låses fast vid bestämda förutsätt- ningar, som antagas vara för handen vid viss tidpunkt men som mycket snart kunna visa sig förlegade med hänsyn till den utveckling som sker på jordbrukets liksom på andra områden.
Jordbrukets inriktning.
Den norrländska växtodlingen domineras av vallodlingen, i det att 71 procent av åkerarealen, som för närvarande uppgår till nära 485 000 hektar, upptages av vall. Härtill komma ansenliga arealer äng, vid 1944 års j)rd- bruksräkning 128 581 hektar slåtteräng, 9087 hektar kultiverad betesång samt 111 517 hektar annan betesäng. Om man medräknar sådana för foder- ändamål använda växtslag som havre, blandsäd, foderrotfrukter och grön- foder, kommer man till att ej mindre än 85 procent av hela åkerarealen i Norrland utnyttjas för en produktion, som måste förädlas genom djur. Av resterande 15 procent utgöres huvuddelen eller 14 procent av areal för kul— turväxter, vilka delvis konsumeras direkt och delvis ingå i foderproduktio- nen. Hit räknas då vete, råg, kom och potatis. Övriga växtslag upptaga lela- tivt oväsentliga arealer. Foderväxtodlingens dominerande roll ökas lrån söder till norr i Norrland och är mera framträdande i inlandet än vid kusten.
Vegetabilieproduktionen, som tidigare spelat större roll än nu, kan till huvudsaklig del betraktas som husbehovsproduktion. Av den i Norrland od— lade brödsäden dominerar kornet, som i denna landsdel i avsevärt större ut- sträckning utnyttjas till människoföda än i någon annan del av lanlet. Potatisen odlas väsentligen för husbehovet, men även en avsaluproduktion
Total jordbruksareal, antal brukningsdelar och jordbrukets avkastning i Norrland (i procent av motsvarande rikssiffror).
30
20 Norrlands andel ov_rik_e_is_be_lol_k_ning__
äe
%;
llllllllllllllll lllllllll
lllllllllllllllllll llllllllllllll |||l Illllllllllllllllll lllllllllllll
IIIIIIHHIIIIIHIl llllllllllllll IIII llllllllll
lllllllllllllllllll llllllllll
lllllllllllllllllll lllllll
% llllllllllllllllllllllll
0 |—-—| Total iord- Antal bruk- Skörd uv Skörd ov Skörd av Skörd av Mjolk- Produk- Produk- Produk- bruksureal ningsdelor vete + korn havre potatis kustningen produk- tion uv tion ov tion uv (äker + (över Jas råg i skörde- tion kött fläsk ägg red.:"ing ha) enheter
Diagrammet grundas bland annat på siffror i andra delen av principbetönkqndet.
förekommer, vilken vid de mindre jordbruken är av relativt ringa omfatt- ning men vid de större kan uppgå till ganska avsevärd del av skörden.
Att animalieproduktionen har kommit att bli av dominerande betydelse för det norrländska jordbruket, får ses mot bakgrunden av vallgrödornas relativa överlägsenhet jämfört med andra odlingar. Procenten »öppen» jord torde av klimatologiska skål med nödvändighet avtaga med tilltagande nordligt läge. Mjölken har blivit norrlandsjordbrukarnas förnämsta salu- produkt, och det av staten lämnade speciella stödet till Norrlands jordbruk har också inriktats på mjölken, vilket i sin tur torde ha bidragit till att ytterligare öka dennas andel av bruttoavkastningen. Andra grenar av ani- malieproduktionen ha spelat en relativt underordnad roll i Norrland.
Den norrländska foderproduktionen dominerar inte endast i växtodlingen utan jämväl i utfodringen, i det denna till huvudsaklig del baserats på hemmaproducerade fodermedel. Utfodringen i Norrland skiljer sig i fler avseenden från densamma i södra och mellersta Sverige, och skillnaden blir större ju längre norrut vi komma. Norrlandskommittén har i en den 28 februari 1948 avgiven utredning angående de norrländska betesfrågorna närmare ingått på dessa förhållanden.
Stråfodret upptager i samtliga bearbetade län den största andelsprocenten. Men den växlar från omkring 90 procent i Jämtlands län till ungefär hälften härav i Malmöhus län. Samtliga norrlandslän ha hög andelsprocent stråfoder. Den lägsta siffran för dessa ligger vid cirka 70 procent. Andelsprocenten har något minskat från perioden 1934—38 till perioden 1942—46 i de tre övre norrlandslänen be—
roende på någon minskning i höfodergivan. För övriga län konstateras en ökning, varvid denna dock för Kronobergs län är ganska obetydlig. Gemensamt för alla län är att betet ökat i betydelse. Vad som här anges som bete avser alla betesformer, kulturbeten, efterbetning på slåttervall, naturliga betesmarker, skogs- bcten. Anmärkningsvärt synes vara den höga andel i produktion, som redovisas genom betena i Norrland. T. 0. m. för Norrbotten ligger siffran nära 30 procent. Även om grönfodret inräknas kommer Malmöhus län ej till mycket högre siffror. De norrländska länen skilja sig alltså ej mycket från landet i övrigt i fråga om den genom betena erhållna andelen i totala produktionen. I samtliga län är grön- foderandelen i utfodringen liten.
Saftfodret upptager i Norrland lägre andelsprocent än i jämförda län, både i fråga om rotfrukter och ensilage. Emellertid framträder en tydlig ökning i en- silageandelen, under det rotfrukter m. m. minska.
Den norrländska husdjursskötselns bundenhet till hemmaproducerade foder— medel framträder tydligt vid ett studium av kraftfodrets sammansättning. Olje— kakorna upptaga en mycket ringa del av fodret och detta gäller såväl före kriget som givetvis under detsamma, då ju oljekakor endast funnos i begränsad omfatt— ning. Men även det hemmaproducerade kraftfodret utgör i framför allt de tre övre norrlandslänen en ganska ringa del. Även Kronobergs län utmärker sig för en tämligen låg procent oljekakor och annat kraftfoder.
När under perioden 1042—46 oljekraftfodertilldelningen starkt minskats och även möjligheten att använda hemmaproducerade kraftfodermedel be- gränsats inom områden, där beslag gjorts på spannmål, har detta starkast påverkat mjölkproduktionen i län med stor oljekraftfoderanvändning, ex- empelvis Malmöhus län. För nämnda län har sålunda redovisats lägre mjölkmängd per ko under perioden 1942—46 än under perioden 1934—38.
Enligt norrlandskommitténs uppfattning är den inriktning, som jordbru— ket i Norrland fått, i stort sett naturlig med hänsyn till förhållandena inom denna landsdel. Även i fortsättningen bör jordbruket därstädes i första hand anpassas efter de förutsättningar, som erbjuda sig inom landsdelen och dess olika områden.
Vid bedömandet av den framtida inriktningen av jordbruksproduktionen i Norrland måste uppenbarligen hänsyn i första hand tagas till de klima- tiska betingelserna. Även om växtförädlingen och annan jordbruksforsk— ning i viss mån suddat ut de gränser, som klimatet satt för olika Växtslag, kvarstår dock att de klimatiska förhållandena i Norrland äro särskilt läm- pade för vallodling. En annan faktor, som påverkar jordbrukets inriktning, år arbetskraften. Vid större andel öppen åker ökas arbetskraftsförhruk- ningen särskilt under de i Norrland bråda perioderna under vår och höst. Försämrad tillgång på arbetskraft är ägnad att leda till övergång till mindre arbetsintensiva grödor. Att förändringar i arbetskraftstillgången påverkat växtodlingens inriktning under senare år i Norrland, torde vara uppenbart. Denna tendens motväges emellertid genom de förbättrade möjligheterna att anskaffa maskiner, bland annat traktorer.
Jordbrukets inriktning har också visst samband med jordbrukens stor-- lek. Detta kan bland annat utläsas av tillgängligt material rörande brutto— avkastningens procentuella fördelning på växt- och djurprodukter. Vid de mindre jordbruken är animalieproduktionen mera framträdande än vid de större. Enligt en sammanställning av professor L. Nanneson för åren 1939 _1944 varierade antalet kreatursenheter med jordbruksstorleken vid de bokföringskontrollerade jordbruken i norra Sverige på följande sätt.
Jordbruksstorlck Kreaturscnheter per 100 ha 2— 5 hektar .................... 138; 5—10 » .................... 112,-1 10—20 » .................... 93,7 20—30 » .................... 77,0
Vegetabilieproduktionens andel ökas med fastighetsstorleken såväl vid jordbruken i norra Sverige som annorstädes men har icke nått någon större betydelse i förstnämnda landsdel.
Även om en utveckling mot större jordbruk och ökad mekanisering kan möjliggöra en stegring av den vegetabiliska produktionen i Norrland, måste man såvitt kommittén kan finna räkna med att jordbruket i denna lands- del under överskådlig tid framåt kommer att till huvudsaklig del vara in- riktat på vallodling kombinerad med nötkreatursskötsel.
Växtodling. .
Med hänsyn till den stora betydelse som vallodlingen har för det norr- ländska jordbruket är det uppenbarligen av största vikt, att denna odling bedrives på lämpligt sätt. Det driftsekonomiska resultatet för de enskilda gårdarna måste bli i hög grad beroende av vallodlingens resultat. Jordbru- karna böra därför ägna ökad uppmärksamhet åt skötseln av vallarna, vare sig det gäller produktion av vinterfoder eller direkt förbrukning under som- maren (betesvallarna). I den norrländska vallodlingen återfinnes i alltför stor utsträckning gamla produktionssvaga vallar. Den svaga skörden kan sammanhänga med olämpligt utsäde, svag gödsling eller oförsiktig behand- ling, men den är också ett uttryck för att vallen kvarligger för länge. Äldre vallar kunna också förorsaka försämrad jordstruktur och en utsugning av jorden vid svag gödsling. En begränsning av vallarnas ålder kan knappast ske på annat sätt än genom att vallarealen minskas. Ur allmän växtodlings- synpunkt skulle det därför vara önskvärt, om ökat utrymme kunde beredas i Norrland för andra växter än vallväxter. Gynnsammast ur växtföljdsyn— punkt äro härvidlag rotfrukter och potatis, men det är överhuvud taget för- delaktigt, om jorden kan hållas öppen i större omfattning än nu sker.
Även bortsett härifrån är en viss variation i jordbrukets inriktning önsk- värd. Växtodlingen kan icke baseras på en enda gröda, och djurskötseln torde också i allmänhet böra ges varierande inriktning, t. ex. ungdjursupp-
födning, mjölkproduktion. Växtodlingen i Norrland har alltid varit miindre varierande än i landet i övrigt, men denna tendens har under senare år” till- tagit. En mångsidigare växtodling skulle för Norrlands vidkommande be- tyda en ökad avkastning ej blott per hektar utan även per insatt eznhet produktionsmedel, exempelvis arbetstimmar eller ton naturlig gödsel. Ännu större produktivitetsförbättringar kunna vinnas genom att korna utfmdras mera allsidigt.
En starkt ensidig växtodling ökar också risken för uppkomsten av Wäxt— sjukdomar, särskilt av s. k. växtföljdsjukdomar, den kan också försämra jordstrukturen och den kan i sin näringsupptagning bli koncentrerad på Vissa få näringsämnen. Den ökade koncentrationen av den norrländska växtodlingen till en ensidig vallodling, medan andelen av stråsäd och rot- frukter minskats, är icke gynnsam ur allmän växtodlingssynpunkt.
Innan kommittén lämnar vallodlingen, vill kommittén understryka önsk- värdheten av att ensilage kommer till ökad användning inom det norrländ- ska jordbruket. Ur utfodringssynpunkt får man vid användning av ensiilage ett foder med högre halt av äggvita och högre koncentrationsgrad, och ökad tillgång på foder med dylika egenskaper är en av förutsättningarna för att avkastningen per ko skall kunna ökas. Trots omfattande propaganda har ensilageberedningen ännu icke fått någon större omfattning i Norrland. En orsak härtill torde vara att söka däri att en ändamålsenlig ensilage— användning först kan erhållas, när silos bli ordnade i anslutning till eko- nomibyggnaderna.
Även ur andra än nämnda synpunkter vore en ökad ensilageberedning önskvärd. Huvuddelen av ensilaget bör beredas av första skörden från val- larna, som bör tagas innan höskörden begynner. Denna period är ur arbets- synpunkt föga belastad med andra göromål. Samtidigt minskas något ar— betsbelastningen under slåttertiden. Vissa spörsmål rörande de olika vall- växternas reaktion inför de skördetider, som komma i fråga vid ensilage- beredningen, torde emellertid kräva ytterligare prövning. Även om utnyttjandet av ensilagemetoden kan möta en del svårigheter, särskilt på små gårdar med mindre tillfredsställande transport- och andra anordningar, torde dock en ökad ensilageberedning utgöra en väg, som rela- tivt lätt och snabbt kan leda till en förbättrad ekonomi för den norrländska mjölkproduktionen.
Då det härefter gäller att bedöma förutsättningarna för att i Norrland bereda ökat utrymme för andra växter än vallväxter, må till en början kon- stateras, att brödsädesodlingen i denna landsdel tidigare varit mera omfat- tande än nu, vilket särskilt gäller rågen. Rågkonsumtionen har gått till— baka och följts av ökad veteanvändning, vilket kommit till uttryck i en särskilt under krisåren ökad vårveteodling. Den sammanlagda brödsädes— arealen har emellertid kommit att minskas. Skäl kunna måhända på sina
håll finnas för att denna areal änyo utökas något till omfattning. Större föruitsättningar kunna emellertid finnas för en ökad spannmålsodling för husrdjuren. En sådan skulle medgiva dels förbättrad utfodring av nötkrea- turem och dels möjlighet till en mera differentierad husdjursskötsel. Vis- serliigen skulle man också kunna tänka sig att spannmål för nötkreaturen tramsporterades från områden med gynnsamma förutsättningar för dylik odlimg till områden med åtminstone relativt sett bättre möjligheter för vall- odliing. Man måste emellertid taga hänsyn till att det är betydligt lättare att förnnå jordbrukarna att utfodra med hemmaproducerad spannmål än in- köptt.
F—'öi' spannmålsodling i Norrland talar även den omständigheten att man gemom sådan odling kan avlasta en del arbete från den mest utpräglade ar- betsdoppen (vallskörden), vilket betyder att en given arbetsstyrka kan sköta en större areal. Emellertid måste samtidigt uppmärksammas, att för en ut- ökming av spannmålsodlingen måste förutsättas att skördearbetet mekani— serais och härvid närmast att användningen av självbindare ökas. Detta är med den nuvarande jordbruksstrukturen knappast möjligt, om inte någon form av gemensam maskinanvändning kommer till stånd. I annat fall kommer spannmålsodlingen antagligen i ännu högre grad än hittills att bli ett rent komplement till vallodlingen. Skillnaden i produktionskost- nadl mellan den på storbruk med hjälp av skördetröskor o. dyl. producerade spainnmålen och den på de norrländska tegarna handbundna eller löst hässsjade och på småtröskverk tröskade säden torde bli alltför stor.
Wad härefter angår frågan, vilka sädesslag som kunna ifrågakomma för en utökad odling i Norrland, bör först nämnas höstrågen. Den relativa av- kastningen är god, och höstsådda grödor böra ur arbetsfördelningssynpunkt invrerka gynnsamt på arbetet under våren, vilken såsom väl är känt under en lkortare period är starkt arbetsbelastad. Däremot infaller sådden av höst— råg: samtidigt med spannmålsskörden, vilket är en olägenhet. För använd- ninigen ifrågakomma tre ändamål: försäljning, förbrukning i det egna hus— hålllet samt utfodring. Försäljning av småpartier i Norrland är visserligen mög-jlig, men i så fall fordras att antalet partier blir tämligen stort. Den nu- varrande organisationen av handeln är i varje fall icke lämpad att ta hand om_ enstaka mindre partier. På samma breddgrad som södra Norrland finns i Finland en spannmålsproduktion för avsalu, vilket torde visa att bredd- gralden som sådan icke behöver lägga hinder i vägen. Produktion för det egma hushållet förekommer men är mindre än tidigare (framför allt i södra N01rr1and). En ökning skulle betyda en förstärkning av självhushållnings- tenidensen, något som med hänsyn till bristen på kvinnlig arbetskraft kan bjuida till tveksamhet. Som foder är rågen på grund av sin smak icke lika lännpad som andra sädesslag.
Wårvetet har i regel för lång utvecklingstid för att odlingen i de nordliga dellarna av Norrland skall få den önskvärda säkerheten. De tidigaste vår-
Jordbruksbygd i övre Norrlands
vetesorterna, som äro av finskt ursprung, ha en ganska svag avkastnings- förmåga. Inom vissa delar av Norrland, där vårveteodling icke kan ekono- miskt mäta sig med annan vårsädesodling och närmast är att betrakta som en husbehovsodling, kan en utvidgning av hdstuetearealen vara mera önsk— värd. Det synes icke osannolikt att en ytterligare förbättring av odlings- materialet i höstvete kan medföra bättre utbyte av detta växtslag än av vårvetet. Vad angår kornet (och härvid närmast sexradskornet men i södra Norrland även tvåradskornet) förbrukas en ganska stor del härav i hus- hållen, men. denna användning minskas. I övrigt kan kornet knappast an— vändas till annat än som foder på den egna gården eller möjligen lokal försäljning t. ex. som utsäde. Vid en sådan ökning av svinskötseln, för vil-- ken kommittén uttalar sig i det följande, kan en ökad användning erhållas för korn.
Som foderspannmål har onekligen havren vissa företräden framför kor- net. Till hästar är havren tydligt överlägsen kornet (genom lämpligare vita— mininnehåll), och detsamma gäller om än i mindre grad för nötkreaturen, fastän det här är andra egenskaper hos havren som spela in. Kornet är däremot överlägset till svin och höns (lägre växttrådhalt).
Ärter kan åtminstone i södra och mellersta Norrland inblandas i strå- säden. Inblandningen medför därvidlag ett önskvärt tillskott till äggvite-
kustland (Röbäcksdalen).
produktionen. Genom växtförädlingen böra så tidiga ärtsorter kunna påräk- nas, att också övre Norrland skall kunna utnyttja detta växtslag.
För den norrländska växtodlingen erfordras i stor omfattning utsäde av speciella sorter och stammar. Kravet på särskilt anpassade norrlandssorter är olika för skilda växtslag. För en del växtslag framträder behovet härav redan i södra Norrland, för andra är det först i övre Norrland dylika sor— ter behöva tillgripas. Enligt utförda beräkningar skulle för det norrländska jordbruket årligen erfordras i utsäde omkring 25 000 ton strå- och trind— säd samt nära 2 000 ton vallfrö, varav omkring 600 ton klöverfrö och resten gräsfrö. Det är alltså betydande mängder utsäde, som åtgå för Norrlands del. I betraktande härav och då den norrländska växtodlingen måste ställa särskilt stränga fordringar på utsädet såvitt gäller sorter-nas tidighet, här- dighet och varaktighet, är det icke förvånande att den norrländska utsädes- l'rågan varit föremål för uppmärksamhet sedan lång tid tillbaka.
Den norrländska vallfröproduktionen avser huvudsakligen husbehovet. Till stor del rensas vallfröet vid lokala renserier —— någon motsvarighet till utsädesfirmornas större renserier finnes praktiskt taget icke i Norrland. Vilka kvantiteter vallfrö som rensas vid de lokala renserierna i Norrland, framgår av följande tablå (sammanställd av utsädesrådet för norra Sverige) :
I "i n 1929—33 1939—43 1939—43 i procent * ' kg kg av 1929—33 Norrbottens ............................ 4 944 29 621 000 Västerbottens .......................... 18 125 67 647 370 Jämtlands ............................ 7 793 25 862 330 Västernorrlands ........................ 89 845 187 792 210 Gävleborgs ............................ 59 730 103 380 170 Norrland 180 437 414 302 230
Det siffermaterial, som här presenterats, ger tydligt vid handen, att vall- fröproduktionen i Norrland ökats i mycket hög grad under senare år, ehuru produktionen ännu endast till en ringa del täcker vallfröbehovet. All erfa- renhet tyder på, att utsädesodlingen av strå- och trindsäd företer en lik— nande utveckling som vallfröodlingen. Här liksom då det gäller vallfröet måste man räkna med att icke obetydliga utsädesmängder ännu måste till- föras Norrland från andra delar av landet.
För vissa växtslag —— de s. k. korsbefruktarna, såsom klöverarterna, grä— sen, rågen _ kan en fröodling utanför odlingsområdet förmodligen sam- tidigt innebära en förändring av stammens egenskaper och därmed vara förenad med vissa risker. I fråga om klöver och ärter m. fl. växtslag synas norrlandsstammarna utgöra så starkt anpassade typer, att de svårligen kunna utsädesodlas inom utomliggande områden. Andra växtslag åter, t. ex. havre och korn, kunna utan nu anförda risker utsädesodlas utanför Norr- lands gränser. De ge härvid kanske inte så hög avkastning som för orten av- sedda sorter men torde inte minst nu tilldraga sig intresse, när jordbru- karna med rådande brist på arbetskraft för att undvika alltför stora arbets— toppar söka få skördesäsongen förlängd genom att odla tidiga och sena sorter. I detta sammanhang kan nämnas, att fröodlingen av timotej och röd- klöver bör vara ganska lätt att passa in i Växtföljden ur arbetssynpunkt. Timotejfröet skördas före och klöverfröet efter spannmålen.
Av det sagda torde framgå, att en fortsatt utveckling av utsädesodlingen inom Norrland, särskilt i fråga om vissa växtslag, måste anses synnerligen Önskvärd. Liksom hittills torde i första hand böra ifrågakomma en utveck- ling av husbehovsodlingen. Denna hör i ökad utsträckning inriktas på kva- litetsproduktion. Emellertid kommer det även framdeles givetvis att före— ligga behov av en icke ringa utsädesproduktion för försäljning i Norrland. Det erfordras sålunda en reproduktion av nya förädlade stammar. Vidare finnas områden i Norrland, vilka svårligen kunna producera sitt utsäde själva, och det är därför önskvärt, att utsädesproduktionen av sådana växt- slag som t. ex. rödklöver blir så omfattande i härför lämpliga delar av Norr- land, att den även tillgodoser underskottsområdenas behov. För utsädes- odling av ärter ifrågakommer ej minst Jämtland, där sedan länge en gan- ska omfattande ärtodling förekommit. Någon försäljning av frö från det norrländska jordbruket till andra landsdelar torde emellertid knappast
kunna komma till stånd, snarare då till likartade jordbruksområden i grannländerna.
Samtidigt som utsädesodlingen utvidgas kvantitativt, bör givetvis ökad uppmärksamhet ägnas åt att odling av lämpliga sorter sker och att upplys— ning härom sprides bland utsädesodlarna. Anslag stå till hushållningssåll- skapens förfogande för bland annat sådan upplysningsverksamhet. Enligt vederbörlig författning (kungörelse 1928: 121; ändrad 1937: 380) är samma anslag avsett även för andra åtgärder med syfte att befordra odlingen av utsädesspannmål samt vissa slag av utsädesfrö, sålunda även till anord- nande av frörenseri. En utbyggnad av renseriverksamheten torde utgöra en nödvändig förutsättning för utsädesodlingens utveckling i Norrland.
Såsom kommittén framhållit i sitt betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland är en lämpligt an- ordnad frökontroll ägnad att utgöra ett stöd för utsädesodlingen. Härjämte är emellertid denna kontroll även av betydelse ur de jordbrukares syn- punkt som inköpa sitt utsäde. För dessa är det angeläget att tillsaluhållet frö — det må komma från Norrland eller från annat håll — är av tillfreds- ställande beskaffenhet. Till vissa härmed sammanhängande frågor åter- kommer kommittén i det följande.
En ökad odling av rotfrukter, d. v. 5. för största delen av Norrland rovor och kålrötter, skulle otvivelaktigt kunna få stor betydelse för kreaturens utfodring. Ur arbetssynpunkt kan det norrländska jordbruket synas ha bättre förutsättningar för rotfruktsodling än övriga landet, i det att till- gången på yngre arbetskraft är förhållandevis god i vissa delar av Norrland och sådan arbetskraft är väl lämpad åtminstone för sommarskötseln av rot— fruktsodlingar. Arbetstekniken står emellertid lågt, vilket förhållande dock borde kunna förbättras. Vidare är den omfattande vallodlingen ägnad att försvåra bearbetningen av gräsförnan samt bekämpningen av vissa rot- ogräs. Möjligen skulle man kunna tänka sig en speciell cirkulation för rot- frukterna. Odlingen försvåras även av skadedjuren ( jordloppor, senapsbag- gar, kålmal och kålflugor). Härtill kommer, att lagringen till följd av kli- matet är svår, åtminstone om den skall ske i stuka, och även kräver extra arbete. Den ofta dåliga arronderingen med långa avstånd till skiftena för- svårar lagring i källare vid gården, och långa transporter fördyra speciellt odlingen av en produkt med så hög vattenhalt som rotfrukter. Alla dessa nu behandlade svårigheter verka förvisso avskräckande från utnyttjande av de fördelar, som för Norrlands del skulle vara förenade med en utvidgad rotfruktsodling. Denna, som aldrig nått upp till någon större areal, är också stadd i minskning. Någon förändring härutinnan synes svår att åstad- komma. Av större intresse för det norrländska jordbruket är otvivelaktigt fodermärgkålen. Denna är särskilt lämplig att odla i södra och mellersta Norrland.
Polaiisodlingcn har särskilt i vissa delar av Norrland en relativt [ringa omfattning. Detta gäller särskilt Norr— och Västerbottens samt Jämtlalands län, där potatisens andel av åkerarealen understiger medeltalet för rike et.
I norrlandskommitténs skrivelse den 17 februari 1948 angående nord.-länd- ska kostförhållanden samt därvid fogad redogörelse för undersökninganr rö— rande kosten i Norrland och dess inverkan på hälsotillståndet har bbland annat hänvisats till att konsumtionen av potatis visat sig vara minadre i Norrland än i övriga delar av landet. Särskilt framträdande är detta i NNorr— botten. Ur hälsosynpunkt är en underkonsumtion av potatis att beklagaa, då detta födoämne är rikt på kalorier och stärkelse samt utgör en värddefull källa till järn och C-vitamin. I en samtidigt med nyssnämnda skrivvelsc framlagd utredning angående näringshalten hos vissa i Norrland prodduce- rade födoämnen har emellertid bland annat konstaterats en betydande sskill- nad i C-vitaminhalt mellan olika potatissorter. Den i vissa delar av N*lorr- land mycket odlade mandelpotatisen har befunnits utmärka sig för jämnfö— relsevis låg C-vitaminhalt. En relativt ny sort _— Eigenheimer — har vvisat omkring 50 procent högre C-vitaminhalt än den i Norrland vanliga sonrten mandelpotatis. En förbättrad försörjning med C—-vitamin kan sålunda errhål— las icke endast genom en ökning av potatiskonsumtionen utan även gennom val av en vitaminrik sort.
Konsumtionen av potatis står i nära samband med potatisproduktionnen. Detta gäller i synnerhet i isolerade trakter och i områden med hårt klinmat, eftersom potatisen icke far väl av längre transporter i låga temperatuzlrer. I Norrbotten, där underkonsumtionen av potatis är särskilt tydlig, är occkså produktionen per invånare högst väsentligt mycket lägre än exempelvvis i Västerbotten. Att döma av vissa undersökningar, som verkställts av NthI'P— bottens läns landstings näringsutredning, ha omkring 20 procent av jcord- brukarna i Norrbotten (år 1943) nödgats köpa potatis för egen konsumtiion, och omkring 10 procent överhuvud taget icke odlat potatis.
En ökning av potatisodlingen skulle sålunda icke endast kunna ge öksade inkomster åt brukarna utan av allt att döma även befordra en med hänasyn till folkhälsan önskvärd stegring av potatiskonsumtionen i Norrland.
Ur växtodlingssynpunkt synes en utökad potatisodling utgöra en av' de mest naturliga leden i utvecklingen av det norrländska och särskilt det öåvre norrländska jordbruket. Potatisen ger sålunda i de två nordligaste länen! en avkastning, som är större än i något annat län.
När det gäller för odlaren att välja mellan olika potatissorter. böra iccke förbises de variationer som enligt vad nyss sagts förefinnas i fråga om vi'ita— minhalt, liksom givetvis ej heller smaksynpunkten. Emellertid mäste äwen faktorer av annat slag tagas i betraktande. Sålunda är såväl avkastningsfför— mågan som hållbarheten olika hos skilda potatissorter. Vidare är det själv- fallet, att hänsyn bör tagas till det pris, som kan erhållas för potatis saom försäljes. I detta sammanhang kan erinras om att mandelpotatisen undzan-
tagits från tillämpningen av de bestämmelser som varit gällande i fråga om normalpris på potatis. Detsamma gäller utsädespotatisen. I fråga om prissättningen på annan potatis har Norrland tillhört det prisområde, som haft det högsta nor-malpriset, vartill kommer att detta fått överskridas med visst belopp i Lappland samt i Korpilombolo och Pajala socknar.
Förutsättningar för en ökning av potatisodlingen i Norrland föreligga icke endast i fråga om matpotatis utan även beträffande utsädespotatis. På en del platser i Norrland har under senare år igångsatts en mera omfattande odling av utsädespotatis, vilken delvis avsättes till utomnorrländska områ- den. Det synes vara möjligt att i vissa delar av Norrland framställa friskare utsädesvaror än i landet i övrigt tack vare mindre förekomst av svårare po- tatissjukdomar, virus m. 111. En förutsättning för avsaluproduktion är emel- lertid, att respektive gård har ett någorlunda tillfredsställande avsätt- ningsläge.
Även i fråga om potatisodlingen är en fortsatt mekanisering mycket önsk- värd. Närmast gäller detta upptagningen. Kostnaderna för en mekanisering av denna äro betydligt mindre än när det gäller spannmålsskörden. Meka- niseringens fördelar ligga ej endast i en sänkning av plockningskostnaden. Den genom mekaniseringen möjliggjorda tidsbesparingen är så mycket mera värdefull, som upptagningen är det moment som kan vålla de största svårigheterna ur arbetskraftssynpunkt.
En utökad norrländsk potatisodling för avsalu kan emellertid möta svå- righeter med hänsyn till lagringen och transporten av potatis under den långa kalla årstiden. Dessa svårigheter skulle delvis kunna elimineras, om man kunde intensifiera handeln med potatis på hösten, d. v'. s. förmå distri- butörer med tillgång till lagerhus att fylla sitt vinterbehov redan under ok- tober——november månader. Ett annat sätt är att i större utsträckning an— ordna lagerhus i konsumtionsorterna (om dessa tekniskt kunna bli funk- lionsdugliga) .
Vid all matpotatisodling och även vid odling av utsädespotatis utsorteras en del foderpotatis, som lämpligen bör förädlas genom djuren. Inom vissa delar av Norrland utfodras potatis till korna såsom ersättning för rotfruk- ter. En ökad användning för detta ändamål kan förutses. Den främsta an- vändningen av foderpotatis hänför sig dock till svinen. Skäl tala till och med för en ren foderpotatisodling för fläskproduktion, så långt tillgången på mejeriavfall och spannmål tillåter en sådan.
Köksväxt-, bär- och fruktodlingen har under senare år befunnit sig i en stadig utveckling i särskilt vissa delar av Norrland. Den omfattande upp— lysningsverksamhet, som bedrivits härför, har lett till goda resultat. De ofta gjorda påpekandena om de goda förutsättningarna för odling i Norrland av köksväxter, bär och i vissa områden även frukt synas ej ha varit överdrivna.
Framförallt för de mindre jordbruken kan odling av nu ifrågavarande
slag bidraga till en ökning av sysselsättnings- och utkomstmöjligheterna. Av stor betydelse är emellertid härvid, att det åvägabringas en effektiv upp- samling och handel beträffande de småpartier, som det här kan bli fråga om.
Även ur en annan synpunkt än den ekonomiska är en utökad trädgårds- , odling till fördel. Kosten är för flertalet av landsbygdsbefolkningen tåmli— ' gen ensidig (spannmålsprodukter och mjölk dominera) och skulle vinna ! avsevärt i kvalitet om grönsaker, bär och frukt konsumerades i större om— fattning än hittills. En utveckling i denna riktning skulle befordras genom en ökad odling för det egna behovet.
Numera förekommer linodling i ganska stor omfattning i Norrland, sär- skilt efter tillkomsten av de båda beredningsverken i Hybo (Hälsingland) och Mellansel (Ångermanland). Denna odling har sina bästa förutsättningar i södra Norrland. I Ångermanland och Västerbotten kunna svårigheter möj— ligen uppstå att bibehålla den nuvarande arealen. Orsakerna härtill äro flera. Rent tekniskt har det visat sig vara förenat med särskilda svårigheter att frambringa ett första klass lin. Om skörden sker för hand, konkur— rerar linet vidare med potatisen om arbetskraften, och maskinryckning blir förhållandevis dyrbar till följd av många och långa förflyttningar mellan ett stort antal småodlingar. Emellertid är det här fråga om en odlingsgren, som i sin nuvarande utformning är relativt ny. Genom ökade försöksmäs- siga och praktiska erfarenheter om odlingen böra möjligheterna ökas att fortsätta och kanske inom vissa områden även utvidga odlingen. Vid sidan av linodlingens värde i och för sig såsom odlingsgren är den även av bety— delse ur växtodlingssynpunkt samt med hänsyn till behovet av ökad diffe- rentiering inom det norrländska jordbruket.
Mjölkproduktion och annan animalisk produktion.
I det föregående har redan konstaterats, att den av det norrländska jord- bruket utnyttjade arealen väsentligen användes för en produktion, som för- ädlas genom djur. Antalet kor har under senare år ökats proportionsvis kraftigare i norrlandslänen än i de flesta andra län.
L ä n Kg i 4 % mjölk I procent av avkast- år 1945/46 ningen 1934—38 Norrbottens .................................. 2 737 122 Västerbottens ................................ 2 816 122 Jämtlands .................................. 2 672 123 Västernorrlands .............................. 2 771 107 Gävleborgs .................................. 3 200 106 Värmlands .................................. 3 288 109 Uppsala .................................... 3 478 106 Östergötlands ................................ 3 826 112 Kronobergs .................................. 3 425 113 Malmöhus .................................... 4 020 97
Även mjölkproduktionssiffrorna ha stegrats relativt starkt i de tre övre norrlandslänen, vilka på detta sätt ha inhämtat en del av eftersläpningen i förhållande till övriga län. Detta belyses av förestående tablå över avkast— ningen per ko i kontrollerade besättningar under kontrollåret 1945/46.
Den vid mejerierna i Norrland invägda mjölken visar också en högst an— senlig stegring under senare år. Nedanstående tablå åskådliggör utveck- lingen inom mejeriverksamheten. År 1890 har valts som utgångspunkt, eme— dan året är det första, då några samlade statistiska uppgifter från våra mejerier finnas tillgängliga. Siffrorna avse ton mjölk, som invägts vid mejerierna.
1890 1913 1939 1945
Norrbottens 103 8 507 35 167 56 519 Västerbottens 3 200 6 273 66 346 102 714 Jämtlands ...................... 1 085 10 062 30 554 52 979 Västernorrlands 2 200 4 871 41 826 77 339 Gävleborgs ...................... 4 000 14 063 78 356 91 825
På basis av primåruppgifter från Svenska mejeriernas riksförening redo- visas i nedanstående tablå den årliga invägningen inom de norrländska lä- nen och vid samtliga mejerier i hela riket.1
Invägd nljölk i ton per år 1942—46 i procent av 1934—38 1934—38 1942—416
Norrbottens 24 597 46 383 189 Västerbottens 35 084 88 441 252 Jämtlands .......................... 18 764 46 692 249 Västernorrlands 26 557 79 332 299 Hälsingland ........................ 21 493 44 693 208 Norrland utom Gästrikland .......... 126 495 305 541 242 Övriga riket ........................ 2 603 290 2 769 038 106
Den i tablån redovisade ökningen i mängd invägd mjölk från perioden 1934——38 till perioden 1942—46 torde kunna hänföras dels till en ökning i antalet leverantörer och i mängden levererad mjölk per leverantör i för- hållande till den totalt producerade samt dels till den ökade mjölkavkast— ningen per ko. Skulle ökningen för samtliga kor inom respektive län varit lika stor som den, vilken ovan redovisats för kontrollbesättningarna, skulle detta innebära, att ökningen i avkastning per ko skulle svara för ungefär J];; av totala ökningen i mängd invägd mjölk.
I sammanhanget synes det vara av intresse att —— något närmare än ovan skett —— söka belysa, i vilken utsträckning den norrländska mjölkproduk-
1 Då Gästrikland tillhör ett mejeriförbundsområde, som även omfattar delar av Mellan- sverige, har mejerimjölken från detta lån ej medtagits i tablån. Vidare ingår ej mjölk från evakuerade finska besättningar i medeltalen.
tionen tåcker landsdelens behov av mjölkprodukter. I en undersökniing in— förd i andra delen av principbetänkandet (sid. 62) har beräknats, attt den sammanlagda mjölkproduktionen i Norrland motsvarar ungefär 90 pirocent av konsumtionen —— inklusive vad som går till smör och ost —— om (denna antages vara lika stor i Norrland som i övriga landet och hänsyn tagaes till mjölkens fetthalt. För smör enbart har motsvarande siffra uppskattats till omkring 70 procent (jämför diagrammet sid. 99). Det kan även näinmas, att vid en inom Svenska mejeriernas riksförening gjord utredning, avse— ende år 1945, följande siffror erhållits för över— och underskott i fråga om smör och ost.
Överskott + , underskott —
Smör, ton Ost, ton
Norrbottens ...................... _— 1 725 —— 546 Västerbottens .................... — + 323 Jämtlands — 406 + 1 731 Västernorrlands —— 1 204 _ 193 Hälsingland ...................... — 644 — 254 Norrland utom Gästrikland ........ — 3 979 + 1 061
Underskottet i fråga om smör under undersökningsåret — här bortses helt från margarinet _ motsvarade minst 75 000 ton mjölk, d. v. s. 25 pro- cent av den i medeltal för åren 1942—46 vid mejerierna i Norrland invägda
mängden mjölk. En viss minskning av underskottet torde ha skett sedan undersökningen gjordes. Överskottet i fråga om ost kan antagas motsvara ungefär 10000 ton mjölk. Emellertid har här icke tagits hänsyn till att en viss underkonsumtion av smör och ost säkerligen förekommer särskilt i vissa delar av Norrland och att en ökning av förbrukningen sålunda är önskvärd.
Norrlandslänen ligga visserligen ännu efter andra län i fråga om mjölk- avkastning per ko liksom i fråga om mejerihanteringens utveckling och an— slutningen till kontrollföreningarna. Emellertid har denna eftersläpning i hög grad minskats under senare år. Oavsett detta finnas säkerligen förut- sättningar för en fortsatt utveckling av mjölkproduktionen. Såsom redan framhållits utgör en kreatursskötsel, grundad på vallodling, en naturlig brukningsform för Norrland. Om man ser till förhållandet mellan produk— tion och konsumtion av mjölk, smör och ost inom landsdelen, finner man också att ur denna synpunkt utrymme finnes för en ökad mjölkproduktion.
I sistnämnda hänseende må även erinras om att mjölken bland alla nä— ringsmedel är det, som kommer närmast idealet för ett fullvärdigt födo- ämne. De i Norrland vanligast förekommande kulliga korna lämna en för- hållandevis fetare mjölk än andra raser. Genom avelsarbetet kan fetthalten ytterligare stegras. Av den förut omtalade undersökningen angående närings—
halten hos vissa i Norrland producerade födoämnen har vidare framgått, att A-vitaminhalten i norrlandsmjölken i allmänhet är förhållandevis hög. Emellertid förekomma betydande variationer såväl mellan olika län som mellan de undersökta gårdarna, och dessa skillnader äro sådana att de måste utöva ett starkt inflytande på befolkningens A-vitaminförsörjning. Man har ansett sig kunna urskilja ett visst samband mellan utfodringen av kreaturen samt halten av A—vitamin. Även om detta samband torde behöva klarläggas genom ytterligare undersökningar, har det dock ansetts fastsla- get att möjlighet finnes att än ytterligare genom en ändamålsenlig och noga planlagd utfodring förbättra mjölkens kvalitet såväl i Norrland som annor- städes. En dylik förbättring har sin betydelse även för de av mjölken be- redda och försålda produkterna.
De förändringar i fråga om utfodringen, som redan skett och som bland annat hänföra sig till förbättrade betesförhållanden och ökad användning av hemmaproducerat kraftfoder, utgöra en väsentlig förklaring till stegring- en i mjölkavkastningen per ko räknat. Mycket återstår dock ännu att göra i detta hänseende. Sålunda utgör en allsidigare utfodring och en för denna väl avpassad växtodling ett av de allra viktigaste tekniska jordbruks- problemen för Norrlands vidkommande. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse för utfodringen i Norrland, upptaga oljekakorna en mycket ringa del av fodret, och även det hemmaproducerade kraftfodret utgör i framför allt de tre övre norrlandslänen en ganska ringa del därav. Att en stegring av mjölkproduktionen kan ske på basis av i Norrland producerade fodermedel, har utvecklingen under senare år givit belägg för.
Mjölkproduktionen bör även betraktas ur arbetssynpunkt. Genom att ladugårdsarbetet minskas under sommaren, då arbetet på åkern är som mest krävande, kan en viss säsongutjämning erhållas. Åtminstone i jordbruks- områdena kunna jordbruk av familjejordbruks storlek genom kombinatio- nen åkerbruk och kreatursskötsel erbjuda en någorlunda jämn sysselsätt- ning året om, utan att innehavarna behöva bli beroende av skogsarbete. Härvid förutsättes emellertid, att ladugårdsarhctet i större utsträckning än nu ombesörjes av männen. En sådan lättnad i husmödrarnas arbetsbörda synes ofrånkomlig, i varje fall på andra jordbruk än rena stödjordbruk. Då innehavarna av dessa senare måste finna sin huvudsakliga försörjning utom jordbruket och i allmänhet åtaga sig arbete i storskogsbruket eller eljest på avstånd från hemmet, kan det knappast undgås att kvinnorna här komma att belastas även med ladugårdsarbete. Under alla förhållanden utgör det ett naturligt önskemål att arbetet med djurskötseln lika väl som jordbruks- driften i övrigt mekaniseras i möjligaste män.
Den kulliga boskapen _ S. K. B.-rasen _— dominerar vid de norrländska jordbruken, i övre Norrland helt. I södra och mellersta Norrland förekom- mer även S. Ii. B.-rasen, mera allmänt ju längre söderut man kommer. Under det att S. H.B.—rasen i södra Norrland finner miljöförhållanden, som ge
denna mera fordrande ras möjligheter att komma till sin rätt, kan man säga, att S. K. B-rasen på grund av sina mindre fordringar passar bättre i övre Norrland. Allt efter som jordbruket går framåt och ej minst betes- och saft- foderfrågorna få en tillfredsställande lösning, torde man för framtiden böra räkna med en viss utbredning av S. R. B.-djur även mot norr. I allmänhet torde det därvid vara de större gårdarna, som ha lättast att skapa förut- sättningar för S. RB.-rasen. Man bör dock gå fram med försiktighet, för att bakslag ej skola möta. Såsom norrlandskommittén i annat sammanhang framhållit (SOU 1946: 16) synes det synnerligen angeläget att snarast få utrönt genom försöksverksamhet, vilka fördelar de olika raserna erbjuda under skilda förhållanden och huru gränserna mellan deras naturliga an- vändningsområden gå. .
Även om man enbart genom förbättrad utfodring har möjlighet att för- bättra mjölkproduktionen från den norrländska boskapen, får man givetvis ej förglömma att en sådan stegring även erhålles genom fortsatt avelsarbete. Redan har fjällrasen _ liksom våra övriga nötboskapsraser _ genom för- ädlingsarbete blivit mera mjölkgivande än förut. Rasen har även blivit större. Vissa svårigheter ha mött i avelsarbetet i form av sterilitet hos dju- ren. Steriliteten torde dock vara på väg att bekämpas, bland annat genom utnyttjande av avelsdjur av vissa norska och finska raser. Med dessa djur torde även goda avkastningsegenskaper ha tillförts fjällrasen. För avels- arbetet är tjurhållningen synnerligen viktig. Med hushållningssällskapens medverkan ha redan avsevärda förbättringar uppnåtts ifråga om tjurnlate- rialet. En intensifierad fortsättning på redan inslagna vägar i fråga om avelsarbetet synes närmast vara att förorda. Utbytet av avelsdjur inom den kulliga rasen synes böra mera beaktas än hittills. Det vore önskvärt att seininaveln kunde införas i den norrländska nötboskapsaveln. De stora av- stånden torde emellertid lägga hinder i vägen för en mera allmän utbred- ning. Metoden bör dock snarast försöksmässigt prövas.
Även för framtiden måste man räkna med att mjölkproduktionen, base— rad på i huvudsak egen foderproduktion, kommer att förbliva den mest be- tydelsefulla grenen av det norrländska jordbruket. Härtill bidrager också, att bland de stödformer, som äro anordnade till förmån för vårt lands jord— bruksnäring, knappast annat än prisstödet för mjölken kommer jordbruket i Norrland till godo. Såvitt nu kan överblickas bör detta prisstöd bibehållas även framdeles. I den mån ifrågavarande prisstöd särskilt gynnar det norr— ländska jordbruket, kan detta vara motiverat redan med hänsyn därtill att vinsten av andra prisregleringar på jordbrukets område huvudsakligen kommer södra och mellersta Sverige till godo. Härtill kommer, att beting- elserna visserligen oftast äro gynnsamma för tillfredsställande produktion i Norrland av de växtslag, som upptagits till odling där, men att olika fak- torer ställa det norrländska jordbruket i ett mer eller mindre ofördelaktigt utgångsläge jämfört med landet i övrigt. Här må pekas på den histon'ska
utvecklingen, eftersläpningen på olika områden, den stora frekvensen myc- ket små jordbruk, den korta vegetationsperioden m. m.
Även om man utgår från att mjölkproduktionen också i fortsättningen kommer att utgöra den viktigaste grenen av det norrländska jordbruket, bör detta ej leda till att andra produktionsgrenar försummas.
I fråga om kött och fläsk utgör Norrland ett underskottsområde, om man jämför produktion och konsumtion. Skulle denna senare ökas — vilket i en del områden synes önskvärt för att göra kosten mindre ensidig än hit- tills —- blir underskottet än mera framträdande.
Köttproduktionen i Norrland hänför sig huvudsakligen till nötkreaturs-, får— och renskötseln. I fråga om nötkreaturen och fåren är den förenad med annan produktion, mjölk respektive ull, under det att renskötseln har kött- produktionen som viktigaste inkomstkälla. Enligt 1946 års köttbesiktnings- kommittés den 28 november 1947 avgivna betänkande motsvarar renslak— ten för närvarande en köttproduktion av omkring 1,6 milj. kg om året. En viss utökning i denna produktion torde vara möjlig särskilt i Norrbot- tens län.1
Köttproduktionen genom nötkreatur och får är som nämnt i Norrland kombinerad med annan produktion. Huruvida den i södra och mellersta Sverige sedan något år påbörjade användningen av huvudsakligen köttpro- ducerande nötboskap har några förutsättningar i Norrland, torde endast kunna avgöras genom försöksmässig prövning. Bland annat skulle sådan boskapsskötsel kunna tänkas som ersättning för mjölkproduktion i sådana fall då övergång till kreaturslöst jordbruk överväges. Det synes norrlands- kommittén motiverat, att en undersökning göres i denna fråga, varvid gi- vetvis måste beaktas möjligheten att med andra arter eller raser av nöt— boskap än de nu använda lösa densamma. Det torde böra tillkomma hus- djursförsöksanstalten att utföra här åsyftad undersökning. Tills vidare torde man emellertid få utgå ifrån att köttproduktionen genom nötboskap i Norrland i huvudsak bör ske i anslutning till mjölkproduktion.
Produktionen av fårkött torde även framgent bli sammankopplad med ullproduktionen. Intresset för fårskötseln i landet ändras alltefter tidsläget. Det moderna jordbruket synes lämna allt mindre plats för fåren. I Norrland ligga dock förhållandena något annorlunda till. Här ha fåren sedan gam- malt sin givna plats i lanthushållningen, i första hand för framskapandet av produkter för jordbrukets utövare och deras familjer. Fårskötseln är dock även i Norrland på tillbakagång, och detta gör sig speciellt märkbart i samband med jordbrukets övergång från natura- till penninghushållning. Fårskötselns framtida utveckling blir därför även i Norrland starkt sam-
1 Norrlandskommittén har i stort sett icke upptagit till behandling några frågor rörande renskötseln eller överhuvud taget rörande lappbefolkningens näringsutövning eller levnads- förhållanden. Dessa frågor böra knappast anses ingå i de allmänna norrlandsproblemen utan få betraktas som helt speciella.
mankopplad med prisbildningen på kött och ull. Erhåller ullproduktiionen en mera stabil karaktär, såsom föreslagits av 1942 års jordbrukskommiitté i en särskild skrivelse av den 15 april 1948 med förslag till stödåtgärder för vårt lands ullproduktion, torde Norrland höra till de landsdelar där' får- skötseln har särskilda förutsättningar att bibehållas. Ett villkor härföir sy— nes likväl vara att foderfrågan för fåren blir rationellt löst. Vad härvidlag gäller sommarutfodringen måste ordnandet av lämpliga betesmarken be- traktas som det viktigaste hjälpmedlet för en ekonomisk fårskötsel. Denna fråga liksom också de för fårskötseln centrala frågorna om fårens bvete i skogarna samt om behovet av effektivt rovdjursskydd har norrlandslkom- mittén närmare diskuterat i sin tidigare omnämnda utredning om de morr- ländska betesfrågorna.
För ökad flås/(produktion i Norrland tala flera omständigheter. Dem nu- varande produktionen svarar för närvarande ej ens för hälften av kon.—sum- tionsbehovet. Samtidigt härmed bör dock erinras om att svinskötseln i Norr— land är av relativt sent datum. Den norrländska mejerihanteringen lämmar ganska stora, icke tillfredsställande utnyttjade mängder mejeriavfall, wilka med fördel kunna förädlas genom svin. Även om tillgången på mejeria vfall uppvisar viss säsongvariation, behöver detta ej innebära något hinder, då svinskötselns omfattning kan anpassas härtill. Övriga för svinskötseln er- forderliga fodermedel kunna till större delen produceras i Norrland. Såisom redan påpekats har Norrland särskilda förutsättningar för potatisodling- Be- hovet av kapital för svinskötsel är måttligt, och omsättning därav kan erhål- las ganska snabbt till skillnad mot det som bindes i mjölkproduktionen. En svårighet med svinskötseln i Norrland är dock att svinstallarna här van- ligen måste värmas vintertid. Men otvivelaktigt hör svinskötseln till de jord- bruksgrenar i Norrland, som ha största förutsättningarna för utvidgning. Redan talar ganska stor erfarenhet härför. Man kan under senare tid kon- statera en ökning av svinstammen i Norrland. Båda de i vårt land använda svinraserna förädlad lantras och stor vit engelsk ras kunna användas i Norrland på samma sätt som annorstädes i vårt land.
I första hand synes svinskötseln i Norrland böra utvecklas genom ut— ökning av antalet svin för hemmakonsumtion. Härvid skaffas också erfa— renhet om svinskötselns rätta bedrivande, som kan väntas resultera i att flera jordbrukare utvidga densamma till mera typisk saluproduktion. Att denna liksom all annan produktion måste för att få framgång bedrivas efter rationella metoder, är självklart.
För svinskötseln i Norrland inköpas fortfarande smågrisarna till övervä- gande del (ungefär tre fjärdedelar av behovet) från andra landsdelar. En utökning av produktionen av smågrisar bör vara möjlig i Norrland. Med ökad svinskötsel kan förväntas ökad smågrisuppfödning, som i övrigt torde böra främjas genom upplysningsverksamhet och i flera fall genom bättre ordnad galthållning. Med hänsyn till angelägenheten av att fläskproduk—
tionen utvecklas i Norrland synes det önskvärt, att prisstödet till det norr— ländska jordbruket kunde utformas så att det delvis även hänfördes till fläskproduktionen.
Även för fjäderfäskötseln filmas förutsättningar för utökning i Norrland. Dennas produkter äro också önskvärda ur kostsynpunkt. Fjäderfän före- komma vid i det närmaste varannan brukningsdel i landet men i Norrland endast vid något mer än var fjärde. Fjäderfäskötseln är en typisk närings- gren för det mindre jordbruket och skulle ur den synpunkten kunna ha särskild hemortsrätt i Norrland. Men även andra faktorer påverka densam-- mas förekomst. Hönsskötseln i Norrland har mångenstädes, särskilt där den ej varit inriktad på saluproduktion, bedrivits ganska slentrianmässigt och utan större aktgivande på det ekonomiska resultatet. Utvecklingen av fjä- derfäskötseln i Norrland torde därför i första hand höra framstimuleras ge- nom ökad upplysningsverksamhet.
Hästaveln i Norrland, som tyvärr icke varit tillräcklig för att tillgodose lands- delens behov av arbetshästar, har -— liksom i övriga delar av landet _ efter kriget glidit ner i en utpräglad vågdal. Betäckningssiffrorna ha sjunkit högst avsevärt och nedslaktningen av hästar har tagit stor omfattning, sär— skilt i fråga om föl och unghästar. Härigenom och genom ökad export har en snabb nedskärning av häststocken skett. Det är emellertid anledning för- vänta, att denna nedgång i vad den berört avelsmaterialet gått ut över den sämre delen av materialet, och att den kvarvarande delen kan genomföra en höjning av genomsnittsstandarden. Det torde därför ej finnas anledning att se alltför mörkt på den nordsvenska hästaveln för framtiden. Om ut- vecklingen går i den riktning —— som man har anledning förvänta — att den maskinella dragkraften minskar behovet av de tyngsta hästtyperna men svårligen kan ersätta den mera rörliga, lättframkomliga och effektiva häst- typen i det kombinerade jord- och skogsbruket, ökar också den nordsven- ska hästen i betydelse. Emellertid synes kvaliteten på hästbeståndet behöva ytterligare förbättras. Framförallt är det önskvärt att uppnå en ökning av den större typen av den nordsvenska hästen. En sådan utveckling får ej störas av ovidkommande intressen. På sina håll ha tyvärr travintressena fått utöva inflytande på den nordsvenska hästaveln.
Även när det gäller hästaveln är en förbättring av betesmöjligheterna önskvärd. Redan ha åtgärder vidtagits i olika län för att bättre tillgodose betesbehovet för ston och unghästar.
Då den nordsvenska hästaveln genom statsmakternas åtgärder nyligen fått ökat stöd, har norrlandskommittén ansett sig i detta läge kunna be- gränsa sig till de nu gjorda uttalandena.
Bland övriga husdjursgrenar, där betingelser för en utveckling finnas i Norrland, vill kommittén särskilt framhålla biskötseln. Denna utgör i viss
mån en förutsättning för den av kommittén förordade utvidgningen av vall— fröodlingen. Stimulering till mera omfattande biskötsel torde i första hand böra ske genom ökad upplysningsverksamhet.
Fastighetsbildning.
Enligt vad norrlandskommittén framhållit i det föregående kan det vara befogat, särskilt inom vissa områden av Norrland, att en del av de många mindre jordbruken ersättas med större jordbrukl. Utökningen av jordbru- kens arealer bör icke gälla endast åkern utan även betesmarken. Beträf- fande frågan i vad mån jordbruken även böra ha tillgång till skog hänvisas till den föregående framställningen.
Den utökning av jordbrukens storlek, som sålunda åsyftats av kommit— tén, kan såvitt gäller åkerjorden åstadkommas antingen genom nyodling inom de nuvarande fastigheternas gränser eller också genom tillskott av mark från andra fastigheter, sammanläggning av fastigheter eller uppdel- ning av en fastighet på kringliggande fastigheter. Vilken form åtgärden så- lunda än får, är den ägnad att möjliggöra ett fullständigare utnyttjande av jordbrukarnas arbetskraft. Däremot ställa sig förhållandena såtillvida olika, som arbetskraftens mera fullständiga utnyttjande vid de senare alternati— ven ernås genom att en del jordbrukare lämna sina jordbruk men vid ny— odling genom att arbetsbehovet ökas.
Såsom framgår av det föregående anser norrlandskommittén att en mera avsevärd begränsning av antalet jordbruk i Norrland _ bortsett från så— dana med isolerat läge och dåliga jordbruksbetingelser — kan inge betänk- ligheter med hänsyn till den uttunning av bebyggelsen, som kan föranledas härav, och risken för att arbetskraft kommer att saknas för avverkningar liksom för skogsodlings- och andra skogsvårdande arbeten. Härtill kommer. att en utökning av brukningsdelarnas storlek genom sammanläggning av jordbruk eller komplettering med odlad jord ofta möter svårigheter i Norr- land med hänsyn till de topografiska förhållandena och de mångenstädes glest belägna odlade områdena. I sådana fall erbjuder sig i stället nyod— lingen som en väg att öka ut jordbruksfastigheternas storlek.
Även om man på grund av de här gjorda förbehållen bör räkna med att utökningen av jordbrukens storlek först på mycket lång sikt kommer att ge mera genomgripande resultat i Norrland, bör man enligt kommitténs me— ning så effektivt som möjligt sträva efter att nå de begränsade mål, som framstå som aktuella.
I detta sammanhang kan erinras om att vid 1947 och 1948 års riksdagar beslut fattats om vissa organisatoriska åtgärder på det jordpolitiska områ- det samt om lagstiftningsåtgärder angående förköpsrätt till jord m. m.
1 Uppgifter om brukningsdelarnas storlek inom olika delar av Norrland lämnas i SOU 1943: 39, sid. 84 (diagram).
Av kanske lika stor betydelse som den areatutvidgning, som kommittén funnit önskvärd beträffande ett stort antal småjordbruk i Norrland, är att arronderingen förbättras. Utvecklingen. har i Norrland lett till en långtgå- ende uppsplittring av fastigheterna i olika skiften. Denna utveckling har möjliggjorts genom de under skilda tider gällande bestämmelserna på skif- tes- och jorddelningslagstiftningens områden. Den odlade jorden i Norrland består numera ofta av ägolotter av mycket ringa storlek, varvid olika äga- res lotter ligga blandade om varandra. Det är ingen ovanlig företeelse i vissa trakter av Norrland, att en fastighet på sådant sätt är uppdelad i ett flertal från varandra skilda skiften.1 Vidare ha ägolotterna ofta en form, som i hög grad försvårar en tillfredsställande skötsel. Ej minst gäller detta i fråga om skogsmarken, där långa smala skiften äro ofta förekommande.
Ett utbyte av skiften emellan olika fastighetsägare skulle många gånger utan någon ytterligare anordning medföra avsevärda fördelar med avseende ä fastigheternas skötsel. Åtskillig tid skulle kunna hesparas vid brukningen, om ägorna vore bättre samlade. Det skulle också finnas större förutsätt- ningar att utföra täckdikning, att utnyttja maskinella hjälpmedel och att i övrigt rationellt bruka jorden.
Vid genomförande av här åsyftade ägoutbyten och liknande åtgärder framträda vid sidan av ekonomiska problem även ett flertal spörsmål av psykologisk och teknisk art. För att få dessa utredda och samtidigt vinna praktiska resultat av utredningen har norrlandskommittén funnit vissa åt— gärder böra försöksvis vidtagas för att inom begränsade områden få igång ett utbytesförfarande. Sedan kommittén i skrivelse den 20 september 1944 framlagt förslag i detta hänseende och frågan genom proposition nr 22 un- derställts 1945 års riksdag, ha för sådan försöksverksamhet tillsatts två s. k. lokala jorclnämnder, den ena för nordliga delen av Västernorrlands och den andra för sydliga delen av Norrbottens län. Dessa nämnder, som särskilt under senare tid delvis varit inkopplade på arbeten, mera direkt sammanhängande med den omläggning av verksamheten för jordbrukets _vttrc rationalisering, som beslutats vid 1947 års riksdag, ha från och med juli 1948 uppgått i de nya lantbruksnämnderna.
De erfarenheter, som gjorts vid ifrågavarande försöksverksamhet, kunna ej sägas ha varit särdeles uppmuntrande. Till belysande av dessa erfaren- heter återgivas nedan vissa utdrag ur en av lokala jordnämnden i Väster— norrlands län är 1946 avgiven berättelse. '
Att få kontakt med fall av olämplig fastighetsindelning erbjuder inga svårig- heter. Såväl mångskiftighet som olämplig form och storlek på fastigheterna är så vanlig, att arbetsobjekt ej behöva sökas. Den jordbrukande befolkningen är själv medveten om de nuvarande olägenheterna med fastighetsindelningen. Vid de sammanträden med kommunala myndigheter och andra, som nämnden höll i början av sin verksamhet, framkommo fler lämpliga försöksobjekt, än vad en
1 Se sou 1943; 39, sid. 86 (fig. 33).
institution av jordnämndens omfattning kan hinna bearbeta på många år. Ilärtill kommer vad distriktslantmätare samt egnahems- och hushållningssiill- skapstjänstemän redan nu kan angiva såsom önskvärda arbetsområden.
Avsevärt svårare har det ställt sig att få fram erforderligt kartmaterial samt uppgifter för de fastigheter, som skola bli föremål för planläggning.
Sedan kartmaterial och övriga uppgifter sammanställts, dels ur officiella upp- gifter, dels genom inventering av fastighetsbeståndet och personlig kontakt med de jordbrukare, som äro bosatta inom ett planeringsområde, ha svårigheter icke förefunnits att hos vederbörande väcka ett allmänt intresse för sanering och rationalisering av jordbruksfastigheterna inom detsamma i de talrika fall då arronderingen är dålig och fastigheternas storlek otillfredsställande. Man ansluter sig gärna till tanken att fastighetsförhållandena skola ändras genom frivilliga Överenskommelser. Det reageras emellertid kraftigt emot varje form av tvång. Inledningen av arbetet för rationaliseringen verkar emellertid oftast lovande.
När man kommer in på varje enskild jordbrukares arronderingsförhållanden blir dock inställningen en annan. Det är överraskande hur liten förståelse som finnes för, att envar måste ge avkall på sina traditionella äganderättsförhållanden och uppoffra personliga önskemål beträffande fastighetsindelningen vid skifte eller ägoutbyte. Viss del av en by tycks oftast anses som den bästa, och där vill alla bo och alla ha sina ägor. Kompensation i form av större areal i den del av byn, som betraktas såsom sämre, godtages icke. Utflyttning från de mest tät- bebyggda delarna av byn, vilken i regel betraktas som den bästa delen, kan icke komma i fråga. Man tager hellre olägenheterna av mångskiftighet än utflyttning. trots det ekonomiska understöd som kunnat erbjudas genom lantmäterimyndig— heter och jordnämnd.
Det är uppenbart att detta ställningstagande beror på, dels en traditionsbunden konservatism som oberoende av politisk inställning finnes hos de svenska jord— brukarna och som kan vara värdefull ur andra synpunkter, dels en bristande yrkeskunskap i jordbruksekonomiska förhållanden. En jordbrukare som finner sig kunna sköta mera jord vill hellre flytta ut gränserna för det jordbruk han redan äger, än sälja det och köpa ett nytt och större. Likaledes vill en gammal jordbrukare i dessa trakter icke förmenas rätten att avstycka en del av, eller dela, sitt jordbruk, när krafterna icke längre räcka till för att sköta. hela arealen. Vilka olägenheter denna inställning har ur jordpolitisk synpunkt är uppenbart. Här erfordras givetvis en upplysningsverksamhet, som klargör för vederbörande var— för en sådan frihet icke kan godtagas av det allmänna.
Om jordbrukarna i dessa trakter frivilligt skola medverka i arronderingen eller den yttre rationaliseringen över huvud taget, erfordras såväl undervisning som propaganda från det allmännas sida. Det räcker inte med att vinna anslutning endast av jordbrukets förtroendemän. Dessa äro nog i allmänhet ganska lätta att övertyga på grund av den större erfarenhet och vidare syn på jordbrukets pro- blem de förvärvat. Kunskapen om de jordbruksekonomiska förhållandena måste tränga ut till den stora massan av enskilda jordbrukare. Såsom jordnämnden redan tidigare framhållit i andra sammanhang finnas även många psykologiska orsaker till jordbrukarnas motvilja mot ändringar i äganderättsförhållandena. Man vågar icke heller helt lita på att tjänstemännen, vare sig de äro agronomer eller lantmätare, skola ha förmåga och möjlighet att fullt rättvist genomföra för- slagen. Här komma även värderingssvårigheterna in. Man övervärderar sin egen jord och undervärderar andras. Man överdriver grannarnas brister i jordbearbet— ning, gödsling, ogräsbekämpning och dylikt.
Av alla dessa skäl har det visat sig mycket svårt, för att icke säga nästan omöj- ligt, att förmå jordbrukarna att reglera arronderingsförhållandena genom för-
rättningar avseende t. ex. ägoutbyten eller laga skifte, eftersom slutresultatet icke kan överblickas förrän förrättningen är avslutad. Såvitt jordnämnden kunnat finna går det av psykologiska skäl lättare att förmå jordbrukarna till ändring av arronderingsförhållandena genom direkta köp eller byten. Man vet då exakt vad man köper eller byter och man vet exakt vad det kommer att kosta. — Det är givet att en planmässig sanering av arronderingsförhållandena i t. ex. en hel by icke kan ordnas i sådana former. Jordnämnden har på grund härav kommit till den slutsatsen, såsom ett resultat av sina erfarenheter, att i första hand en mycket omfattande upplysnings— och propagandakampanj måste föregå den yttre rationaliseringen, och att i andra hand ökat tvång i vissa fall måste tillgripas. .lordnämnden har redan överlämnat ett P. M. angående ifrågasatt ändring av bestämmelserna för vitsord till laga skifte, vari jordnämnden uttalar sig för, att laga skifte skall kunna påfordras av en ensam sakägare och att skiftets genom- förande skall bli beroende av förrättningsmännens och ägodelningsrättens prövning.
Till undvikande av missförstånd vill jordnämnden betona, att ovan angivna svårigheter så gott som helt hänföra sig till områden, där äganderättsförhållandena äro sådana, att omskifte eller omfattande ägoutbyten måste genomföras. Rationali— sering i form av sammanläggningar av två eller angränsande fastigheter möter i allmänhet inga svårigheter, när de ekonomiska förhållandena kunna ordnas på tillfredsställande sätt.
Såsom norrlandskommittén redan på ett tidigt stadium uttalat, är det av stor betydelse, att rationaliseringsorganet så fullständigt som möjligt kan redogöra för hur ägoanordningarna skola gestaltas efter planens genomförande och vad varje enskilds fördel av omläggningen, respektive kostnader för densamma, uppgå till. Det har därför enligt jordnämndens erfarenheter visat sig nödvändigt, att förrätt- ningsmannen synnerligen ingående sätter sig in i områdets förhållanden och helst personligen lär känna varje jordbrukare som berörs av omläggningen. Det synes vidare som om det vore svårare att få positiva beslut, när alla berörda kallas ihop till ett sammanträde, än när uppgörelse träffas under band mellan ett fåtal sak- ägare.
I de byar där befolkningen till större delen eller helt försörjer sig av jord- bruk råder i dessa trakter stor iver att förvärva välbelägen inägojord. Viktigare medgivanden till andra arronderingsåtgärder kunna uppnås genom att av staten ägd jord i centrala delar i en sådan by kunna upplåtas som bytes- och till- skottsjord.
Frivilliga utflyttningar ur de tättbebyggda byarna synas icke vara att påräkna. I de större jordbruksbyar—na inom jordnämndens försöksområde synes det icke heller vara nödvändigt att använda en sådan metod för att genomföra rationali- seringen. Den aktiva inköpspolitiken och förköpsrätten synes kunna medföra en erforderlig utglesning av bebyggelsen, varvid de av staten förvärvade bruk- ningsenheterna användas såsom tillskottsjord för förstärkning av närliggande jordbruk. Byggnaderna nedrivas eller ombyggas för andra ändamål.
Enligt nämndens erfarenhet föreligger ett synnerligen stort behov av understöd av statsmedel för lantmäteriförrättningars genomförande, när större arronderings- företag skola fullföljas.
I många fall kan en rationalisering av skogsbruket icke åstadkommas utan om- skifte. För att uppnå en bättre skiftesläggning, som icke åsidosätter rättvisekraven, måste man dock först finna en form för utnyttjandet och värden av de skogar som ligga långt från inägorna. Ett alternativ härvidlag är att bilda gemensam- hetsskogar. Markägarna motsätta sig emellertid ofta en sådan lösning, varför det
kan ifrågasättas om icke detta vid laga skifte bör kunna ske i viss mån mot mark- ägares bestridande.
Oaktat många bolag synas vara relativt positivt inställda till förslag om att de skola byta till sig samlade komplex av skogsmark på något avstånd från huvud- vattendragen mot avstående av skiftena på den s. k. hemskogen, föreligga bety- dande svårigheter att genomföra sådana byten. Objektiva, allmänt godtagna värdc— ringsnormer för skogsmark och skog finnas icke av sådan typ, att de kunna komma till användning vid värderingar av denna storleksordning utan betydande kostnader. Jordnämnden har därför med skogsvårdsstyrelsens och bolagens med- verkan igångsatt arbetet med upprättandet av dylika normer för de inom försöks- området aktuella behoven. Ett betydande antal fastigheter äga va'ttenrätt av rela- tivt stort värde, vilken bolagen icke vill avhända sig. Avstyckning av strand— områden med tillhörande vattenrätt torde bli nödvändig, 0111 bytena skola kunna genomföras. Bolagsfastigheterna äro i regel samintecknade domsagovis och in- teckningarna ligga inte sällan såsom säkerhet för obligationslån eller andra skulder. Relaxering av inteckningarna blir till följd härav betungande. Jord— nämnden vill ifrågasätta huruvida icke någon form för överflyttning av inteck— ningar mellan bytesfastigheterna skulle kunna tillskapas, om dessa byten få stor omfattning i skilda delar av Norrland. vilket ur arronderingssynpuukt synes lämpligt. Att märka är, att dessa byten ske över flera skifteslag och delvis i olika socknar, varför de måste ske i form av köp och icke i form av ägoutbyten. Härtill kommer att lagfartsstämpel måste erläggas för dylika förvärv, vilket uppenbar- ligen motverkar arronderingsbyten av denna typ. Även tillståndsprövningen för sådana köp är så kostsam och tidsödande att den verkar hindrande för önsk- värda åtgärder. Skulle sådana byten få stor omfattning, torde generella lättnader beträffande såväl lagfartskostnader som tillståndsprövning böra komma i fråga för sådana arronderingsbyten som tillkomma under statliga organs medverkan eller kontroll.
I en år 1948 avgiven berättelse över den verksamhet, som bedrivits av lokala jordnämnden i Norrbottens län, har bland annat anförts följande:
Jordnämnden har haft tillgång till den nya ekonomiska kartan. Denna har visat sig vara av största värde; ofta ha arronderingsfrågorna kunnat lösas utan vidare utredning när denna karta funnits.
Det för bygdeinventeringen1 upprättade kortregistret över brukningsenheterna har visat sig vara av värde vid arbetet på fältet. Det synes dock icke vara ända- målsenligt att lägga upp ett helt register såsom förberedelse för rationaliseringen; arbetet härmed skulle taga lång tid och de förhållanden som redovisas i registret ändras relativt snabbt. Det synes vara lämpligast att lägga upp kort för de aktuella fallen.
Individualplanerna ha i regel icke kunnat givas fasta former utan ha bestått i inventering av föreliggande förhållanden samt undersökning av möjliga lös- ningar av det aktuella fallet, varefter den lösning som för dagen kunnat bedömas vara den bästa tagits. I Norrbotten med dess små brukningsenheter medför ofta en åtgärd för yttre rationalisering endast ett steg på vägen mot full rationalitet (successiv rationalisering). Det är då ur flera synpunkter olämpligt att nästa steg i utvecklingen i förväg är fastställt; bäst är om den fortsatta utvecklingen kan tänkas gå efter flera alternativa linjer.
Den yttre rationaliseringen har huvudsakligen avsett storleksrationalisering under största möjliga hänsynstagande till förbättrad arrondering. Det vanligaste
1 En inventering av fastighetst'örhållandena i Älvsby och Piteå socknar har igångsatts enligt särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Arbetet härmed har uppdragits åt lokala jordnämnden.
fallet har varit släktning av ofullständiga jordbruksfastigheter, ofta i många skiften, som genuin avstyckning och sammanläggning tillagts andra jordbruk. Detta har ofta skett genom direkt förmedling. En svårighet att uppnå fullgoda lösningar har varit jorddelningslagens krav att styckningsobjektet på en gång måste placeras. Mycket komplicerade förrättningar, svåra att överblicka för för— rättningsmän och fastställelsemyndigheter, har blivit följden. En betydande lättnad utgör den ändring i lagen som medger undantag från nämnda krav i vissa fall; områden svåra att omedelbart plac'era kunna förvärvas av ]antbruksnämnden för framtida behov.
Vid en rationalisering som med hänsyn till läget å byggnadsmarknaden icke kan gå fram med radikal utflyttning kan man icke ställa lika höga krav på railonaliseringsgrad i avseende å den yttre rationaliseringen som vid omskifte c. d. reglering. .lordnämnden har funnit att man i tätbebyggda byar får nöja sig med att godkänna tvåskiftiga jordbruk som fullt rationella när utflyttning ej ifrågakommer. (Här räknas med att enskifte motsvarar idealisk rationalitet; i länets egentliga jordbruksbygder med goda kommunikationsförhållanden efter— slrävas denna form på jordbruket.)
Vid försäljning av en fastighet för sammanläggning med flera andra bruknings- enheter blir enligt jordnämndens erfarenhet genomförandet tekniskt förenklat i hög grad om rationaliseringsorganet inträder som förvärvare av objektet. Lämp- ligen föres först underhandlingar, varigenom de olika områdena placeras i den mån det är möjligt. Vid upprättande av avtalen kan rationaliseringsorganet så inträda som mellankommande förvärvare. Härigenom uppnås att hela fastigheten kan placeras på bästa sätt och vid de lämpliga tidpunkterna. Även vid försäljning på en gång till flera köpare uppstå lättnader i förrättningsförfarandet om rationa- liseringsorganet inträtt som köpare; avstyckningarna och sammanläggningarna behöva ej prövas i ett sammanhang; objektet kan tillhandahållas gravationsfritt. Dock bör ytterligare framhållas, att rationaliseringsorganet som regel icke bör inträda som köpare förrän förhandlingar slutförts rörande de aktuella överlåtel- serna av fastigheten. Blir staten ägare på ett för tidigt stadium, bortfalla möjlig— heterna att i form av jordförmedling åstadkomma rimliga avtal om överlåtelse.
Säljarna ha ofta visat sig tacksamma att jordnämnden tagit hand om försälj- ningen och bestämt vilka köpare som böra ifrågakomma. På grund av en naturlig ängslan att stöta sig med vänner och bekanta drar sig ofta en säljare för att själv förhandla med flera köpare.
Ägoutbytesinstitutet har icke visat sig motsvara anspråken på ett rationellt förrättningsförfarande. Brister äro dels de snäva gränserna för värdeskillnader mellan bytesobjekten och dels de små möjligheterna till tvångsägoutbyte. I stället har måst tillgripas jordbyten med åtföljande avstyckningar och sammanlägg- ningar. Ägoutbyte borde få verkställas i samband med avstyckning; nu hindras ofta arrondering i samband med markförvärv av att ägoutbytet måste fastställas innan avstyckning verkställes, med därav följande tidsutdräkt. —— Ett enkelt för- faringssätt, syftande till att överföra mindre områden från en fastighet till annan efter mönster av ägoutbyte med likvid i penningar i stället för mark skulle otvivel— aktigt underlätta den yttre rationaliseringen betydligt.
Av synnerligen stor betydelse för den yttre rationaliseringen har varit möjlig- heten att genom bidrag kunna underlätta markförvärv. Den vanligaste formen har varit bidrag för överflödiga byggnader. Men även i andra fall har bidrag varit nödvändigt för att överbrygga den skillnad i värde som naturligen åsättes av köpare och säljare. Särskilt har bidrag synts motiverat ur allmänna synpunk- ter om man genom bidrag kunnat genomföra att en ofullständig fastighet sam- manslagits med annan i stället för att fortsätta som självständig brukningsenhet
under ny ägare. Uteblivna bidrag i »rätta ögonblicket» kan resultera i att ägarna inom kort göra betydande kapilalinvesteringar (byggnader 111. m.), och även statliga investeringar förekomma i sådant läge (barnrikehus). Det kan på längre sikt bli mycket dyrbart att låta ctl gynnsamt tillfälle till yttre rationalisering gå förbi.
Möjligheten till befrielse från lantmiitcrikostnader har ofta varit en tillräcklig lockelse för att jordnämnden anlitats till förmedling av fastighetsförvärv. Nämn- den har därigenom kommit i kontakt med rationaliseringsfallen.
När en jordbrukare för komplclicring förvärvar en eller flera hela fastigheter kommer i regel sammanläggning ej till stånd, utan han kommer att stå som ägare till ett flertal registcrfastigheter, låt vara i en brukningsenhet. Ej ens när tillstånd till förvärv meddelas i sådana fall kan villkor om sammanläggning uppställas. Ur synpunkten av ordning och reda i fastighetsindelningen är sammanläggning önskvärd i sådana fall; för stimulans härtill hör befrielse från sammanläggnings- kostnaden kunna medges.
Det är enligt nämndens erfarenhet synnerligen angeläget att lantbruksnämn- derna få behörighet att i förväg] åtaga sig att bestrida lantmäteri- och samman— läggningskostnadcr för projekt, som nämnderna filma särskilt önskvärda. Genom att sålunda på förhand trygga jordägarna mot kostnader, inför vilka de kunna vara betänksamma, kan man mången gång med obetydliga ekonomiska insatser åstadkomma betydande resultat.
Som sammanfattning av erfarenheterim av rationaliseringsarhetet i den form det bedrivits av jordnämnden kan sägas att sedan jordbrukarna lärt känna ratio— naliseringens syfte och tillvägagångssätt, ha de ställt sig positivt intresserade av att medverka till uppnående av goda resultat.
Det har emellertid visat sig att propaganda och upplysningsmöten icke varit tillräckliga medel för väckande av intresset. I praktiken genomförda projekt ha varit den bästa propagandan.
I det följande återkommer kommittén till vissa frågor, som närmast ha avseende på arrondering av skogsmark (sid. 164).
I detta sammanhang hör även uppmärksammas den betydelse skogs/"ångs- och mulbetcsservitutcn ha i Norrland. Ett sådant servitut innefattar rätt för innehavaren av en fastighet att utnyttja annan fastighet för skogsfång och mulbete för kreaturen. Servitutcn, som äro knutna vid fastigheterna och så- lunda icke utgöra personliga rättigheter respektive skyldigheter för inneha- varna, äro avsedda att komplettera de s. k. härskande fastigheternas an— vändbarhet. Skogsfångs- och mulbetesservitut'en äro vanligt förekommande i vissa delar av Norrland, i synnerhet i Västernorrlands län. Det torde utan överdrift kunna sägas, att scrvi'tutcn i dessa trakter förekomma så allmänt och äro förenade med sådana olägenheter, att en rationell fastighetsbildning praktiskt taget är omöjlig att genomföra, med mindre servituten ställas un- de' avveckling. De servilulsherätligade fastigheterna utgöras mycket ofta av ofullständiga jordbruk, vilka oavsett servitutsrätten äro i behov av ratio— nalisering i olika hänseenden, bland annat genom förstärkning med till- skottsjord eller sammanläggning med andra fastigheter. Detsamma torde ej sällan gälla de servitutsbelastade fastigheterna, i den mån dessa tillhöra
enskilda jordbrukare (ofta tillhöra de skogsägande bolag). De nya lant— bruksnämnderna få av allt att döma anledning att ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande jordbruk. Härvid bör det enligt vad nyss anförts eftersträ- vas, att skogsfångs— och mulbetesservituten bringas att upphöra.
Särskilda problem ha sådana servitut erbjudit, som varit upplåtna på begränsad tid. Med hänsyn till de svårigheter, som skulle kunna åsamkas ägaren av en servitutsberättigad fastighet om servitutsrätten upphörde utan att fastighetsägarens intressen tillgodosäges i annan form, har giltighets- tiden för tidsbegränsade servitut, som skolat upphöra före utgången av år 1959, förlängts till denna tidpunkt. Enligt vad norrlandskommittén fram- hållit i skrivelse den 24 juli 1946, med vilken kommittén avlämnat genom särskild utredningsman verkställd utredning i ämnet, bör vid den tid, då den förlängda giltighetstiden utlöper, farms under övervägande om med av— seende & kvarstående servitut särskilda atgärder erfordras utöver vad då tillgängliga rationaliseringsmÖjliglieter erbjuda (se tredje delen av princip— betänkandet).
I en till norrlandskommittén med skrivelse den 30 april 1947 överlämnad promemoria har lokala jordnämnden i Västernorrlands län anfört en del synpunkter på behovet av ändrad lagstiftning i vissa hänseenden beträf— fande skogsfångs- och mulbetesservitut liksom även i fråga 0111 ägofred 111. 111. Med stöd av vad sålunda anförts har jordnämnden sammanfattnings- vis framhållit, bland annat, att en avveckling av ifrågavarande servitut bör underlättas genom att utbrytningsvitsord gives jämväl härskande fastig- hetsägare och genom att tvångsutbrytning och avlösning av servitut (på an- nat sätt än genom utbrytning) i vidgad utsträckning kan komma till stånd ävensom att statliga bidrag och lån bör kunna beviljas för vissa åtgärder i samband med servitutsutbrytning. Härutöver har jordnämnden framhållit, att ägofredslagen måste underkastas en revision innebärande att betesregle— ringsinstitutet göres ovillkorligt och att vid betesreglering å servitutsbelasta- de marker servituten på lämpligt sätt automatiskt avlösas samt att institu- tet samordnas med fastighetsbildningsväsendet. Vissa förändringar av be- stämmelserna angående stängselskyldighet ert'ordrades jämväl. Jordnämn- den har också betonat, att skogsvårdsstyrelsernas planläggning av beten i samband med bildande av skogsvårdsområden måste ske efter de allmänna jordpolitiska principerna. Slutligen har nämnden framhållit, att utredning om de jordbruks- och skogsbruksekonomiska grunderna för utbrytning av servitut samt en revision och samordning av jm'ddelningslagens och servi- tutslagens bestämmelser i hithörande stycken är nödvändig. Utan att ta ståndpunkt till alla de synpunkter, som framförts av jordnämnden, har norrlandskommittén i skrivelse den 4 juni 1947 hemställt, att med sikte närmast på förhållandena i de delar av Norrland, där servituten äro sär- skilt vanligt förekommande, utredning måtte igångsättas rörande en revi— sion av ägofredslagen samt lagstiftaingsåtgärder med syfte att begränsa (ln—
talet skogsfångs— och mulbetesservitut. I samband härmed har kommittén även uttalat uppfattningen att det, vid avlösning av servitut eller eljest, kan vara lämpligt att tillskapa skogs- och betesmarker för gemensamt brukande av flera fastigheter. Emellertid kan sammanläggning av sådan mark med respektive jordbruksfastigheter enligt nuvarande lagstiftning icke genom— föras utan en ganska besvärlig omgång. Kommittén har uttalat sig för att den lagstiftningsrevision, som nyss åsyftats, även skall avse att underlätta tillkomsten av gemensamhetsskogar och gemensamhetsbeten. Vid ifrågava- rande utredning böra enligt kommitténs förslag även övervägas lämpliga ekonomiska och organisatoriska åtgärder för främjande av nu avsedd ra- tionalisering på fastighetsbildningens område. Det kan ifrågasättas, om icke i de län, där skogs- och betesfrågorna äro av särskild betydelse för jord- bruket, speciell arbetskraft borde kopplas in på här avsedd verksamhet.
Frågan om anläggande av gemensamhetsbeten har även diskuterats i norrlandskommitténs den 28 februari 1948 avgivna utredning angående de norrländska betesfrågorna. Enligt vad där framhållits är det förhållande— vis dyrbarare för små än för större fastigheter att anordna kulturbete. Denna merkostnad kan undvikas genom gemensamhetsbeten. På vissa plat- ser, bland annat i Björna och Ådalen på Mo och Domsjö respektive Björkå aktiebolags ägor, ha sådana prövats med framgång. En alldeles särskild typ av gemensamhetsbeten utgöra de s. k. fäbodbetena, vilka för närvarande i huvudsak återfinnas i Jämtland och Härjedalen. I vissa fall synas dylika fäbodbeten kunna inrangeras i modern betesdrift. Viktiga förutsättningar härför äro dels att jordmånen tillåter tillfredsställande produktion och dels att de äro så belägna att mjölken kan föras till mejeri. När dessa förutsätt- ningar äro för handen, böra fäbodbetena kunna utnyttjas och ingå i betes— planeringen. De kunna därvid lösa svårigheter med jordanskaffning till erforderliga betesmarker. Fäbodbetena kunna även innebära andra fördelar. De medgiva sålunda ett underlättande av husmödrarnas arbetsbörda, då under betestiden på fäbodarna skötseln av djuren omhänderhaves av sär— skild personal.
Emellertid kunna gemensamhetsbeten vara till gagn även för andra ända- mål än de i det föregående närmast avsedda. Så ha i Norrland anlagts ge- mensamhetsbeten för hästar och får. Gemensamhetsbeten för hästar ha visat sig ändamålsenliga speciellt för unghästuppfödningen.
Enligt beslut vid 1948 års riksdag har en särskild lagstiftning tillkom— mit om s._k. sambruksföreningar. Denna lagstiftning avser jordbruk av en storlek, som i Norrland endast förefinnes till mycket ringa antal. Förut— sättningarna synas även vara små för att sådana jordbruk i framtiden till nämnvärt antal skola komma till stånd genom sammanförande av nu be— fintliga mindre jordbruk. Bildandet av föreningsjordbruk är sålunda ur norrländsk synpunkt en fråga, som saknar större praktisk betydelse.
Norrlandskommittén får i detta sammanhang erinra om att kommittén i skrivelse den 11 oktober 1945 angående dispositionen av Ragundabott- narna i Jämtlands län (se tredje delen av principbetänkandet) utgått från att där åsyftat jordbruk borde förvaltas av en för ändamålet bildad för- ening. Då delägarna i denna icke själva skulle deltaga i arbetet på jordbru- ket utan särskild personal skulle anställas härför, skulle ifrågavarande före- tag icke komma att utgöra ett sådant föreningsjordbruk, som avsetts i den nya lagstiftningen. Detta innebär i sin tur, att de former för kreditgivning till sambruksföreningar, som likaledes antagits vid 1948 års riksdag, icke bli tillämpliga på en sådan förening, som kommittén diskuterat såvitt gäl- ler Ragundabottnarna. Fortfarande kvarstår alltså behovet att, såsom kom— mittén förordat, i särskild ordning besluta om statligt stöd i ett dylikt fall.
Likaledes får kommittén hänvisa till att under senare är vissa försök gjorts med gemensamma ladugårdar för flera fastigheter. Den mest upp- märksammade av dessa torde vara den, som anordnats i Bjärme i Jämtland. Kommittén har för sin del i skrivelse den 3 juni 1946 angående bostadsför- hållandena för helårsarbetande skogsarbetare Ill. m. uttalat önskvärdheten av att domänverket, då det är aktuellt att sanera byggnadsbeståndet å kronotorp, gör vissa försök med gemensamma ladugårdar på platser, där kronotorpen äro belägna kolonivis. Enligt vad kommittén anfört förefaller det som om användning av gemensamma ladugårdar kan vara särskilt mo— tiverad i fall av förevarande art, där inbesparad manlig arbetskraft kan finna lönande användning i skogsbruket.
Såsom kommittén framhållit i kapitel 2 skulle det vara förenat med be- tydande fördelar, om bosättningen på landsbygden bleve mem koncentre- rad än som nu ofta är fallet i Norrland. Av olika skäl, som angivits i nämnda sammanhang, och då den mångenstädes i nordliga Sverige mycket spridda bebyggelsen visat sig i hög grad försvåra anordningar för höjande av den ofta låga levnadsstandarden, har kommittén funnit en utveckling mot en viss koncentration av bebyggelsen ligga i den norrländska befolkningens och det norrländska näringslivets intresse. Även då det gäller jordbrukets fastig- hetsbildningsfrågor, böra motsvarande synpunkter anläggas. Härvid får emellertid å andra sidan ej förbises, att det jordbrukstekniskt är önskvärt att undvika långa avstånd mellan åbyggnaderna och de olika skiftena. När de sociala och jordbrukstekniska synpunkterna äro motstridiga, blir det givetvis nödvändigt att göra en avvägning dem emellan.
Nyodling.
I det föregående har kommittén hänvisat till att en önskvärd utökning av jordbrukens storlek särskilt i övre Norrland ofta torde komma att ske genom nyodling inom de nuvarande brukningsdelarnas ägogränser eller på
inköpt mark. Även ett tillskapande av nya jordbruk synes i Norrland kunna vara motiverat som motvikt mot den nedläggning av isolerat belägna jord— bruk, som kan komma till stånd, liksom mot att jordbrukens antal minskas genom sammanläggningar. Att nyodling även kan vara önskvärd för betes— ändamål, kommer att påvisas i det följande. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att den mycket betydande nyodling, som skett i Norr- land under senare tid, till stor del bör ses som ett uttryck för övergång från ängs- till åkerdrift.
Det är givet att vid val av mark för nyodling avgörande hänsyn måste tagas till jordens beskaffenhet, till arronderingen och till markens läge i förhållande till redan brukad jord och befintliga byggnader. När fråga är om nybildning av jordbruk, bör stor vikt även tillmätas, huru odlingsområ- det ansluter till tidigare bygd. I förstnämnda hänseende uppställer sig bland annat frågan om myrmarkens användbarhet för odling.
Vid den inventering av Norrbottens jordbruk, som hösten 1944 utfördes av landstingets näringsutredning, redovisades en total areal odlad jord av 79177 hektar. AV denna areal utgjordes mer än en fjärdedel eller 22 514 hektar av myrjord.
Proportionen fastmark—myrmark växlar mycket mellan kust- och innerbygd, såsom nedanstående sammanställning visar.
Hektar
fas tmark myrmark
Norrbottens kustbygd 49 362 14 025 63 387 » innerbygd .............. 7 301 8 489 15 790
I innerbygden är alltså arealen myrmark större än arealen fastmarksjord. Denna senare varierar starkt de enskilda fastigheterna emellan, varpå nedan— stående tabell ger några exempel.
Antal jordbruk med nedanstående procent fastmark
0 0—10 10—40 40—70 70—100
Norrbottens kustbygd 590 132 1 273 2 368 9 735 » innerbygd .............. 959 424 1 625 1 182 2 635
1 549 556 2 898 3 550 12 370
Sammanlagt finnas alltså i Norrbotten ej mindre än 1 549 jordbruks- fastigheter, som enbart ha myrmark. Nära två tredjedelar av dessa ligga i innerbygden. Det är ej möjligt att angiva ett liknande siffermaterial för Västerbottens län, men man kan säkert utgå ifrån att även i detta läns in- nerbygd finnes ett ej ringa antal fastigheter, som praktiskt taget endast äro hänvisade till myrmark. Däremot spelar den odlade myrmarken ej samma roll i övriga norrlandslän.
Myrjorden är i regel fattig på fosforsyra och kali samt i större delen av Norrland även på kalk. Den norrländska myrjorden karakteriseras vidare ofta av brist på koppar, som därför måste tillföras i form av kopparsulfat. Även på kväve lider myrjorden brist, men detta gäller ofta också fastmarks- jordarna i Norrland. Dessas kväveinnehåll kan vara lägre än myrjordens, där kväve visserligen till att börja med oftast föreligger i sådan form, att . det ej kan upptagas av växterna, men genom odlingsåtgärder efter hand kan bringas till användbarhet. Utförda försök ha Visat, att det är ekono- miskt försvarligt att tillföra myrjorden växtnäring genom olika gödselmedel. Beträffande värdet av de produkter, som erhållas från myrjord, har i något sammanhang antagits, att foderskördarna därifrån skulle ge ett foder, som vore betydligt mineralfattigare än när samma foderslag skördas på fast- marksjord. Denna skillnad skulle även vara till finnandes, när myrjorden tillförts kalk och konstgödsel. Såvitt bekant föreligga inga som helst för- söksresultat, som ge anledning till ett generellt uttalande av denna art. En— ligt gjorda undersökningar kan timotejhö från kalkad och konstgödslad myr bli likvärdigt med motsvarande hö från fastmarksjord.
Vad nu anförts, innebär icke att kommittén vill utan reservation anbe- falla nyodling å myrjord, i varje fall ej när därmed avses att skapa underlag för en kolonisation på huvudsakligen sådan jord. Detta har bland annat kommit till uttryck, när kommittén i utlåtande den 13 maj 1947 an- givit sin ställning till frågan om fortsatt kolonisation å Salt- och Fetmyran i Norrbottens län (se tredje delen). I princip är kommittén närmast av uppfattningen att nyodling av odlingsberättigad myrjord endast bör ske i anslutning till förefintliga fastmarksjordar, varvid myrjorden dock ofta kan på ett tillfredsställande sätt komplettera fastmarksjorden ur produk— tionssynpunkt. Under alla förhållanden bör, innan odlingsåtgärder vidtagas på myrjord, undersökas torvslag, torvdjup och underliggande fastmarks- jord för konstaterande av odlingsvärdet.
Nyodlingsverksamheten har intill de senaste åren bedrivits huvudsakli- gen utan användande av maskinella hjälpmedel. Numera har emellertid även denna verksamhet blivit mekaniserad. Användning av maskinella hjälp- medel möjliggör ett mer effektivt arbete med nyodling liksom även ett för- billigande av verksamheten. Men de för nyodlingsverksamheten erforder- liga speciella maskinerna äro alltför dyrbara och för begränsade i sin an- vändning för att enskilda odlare skola kunna inköpa desamma. Hittills ha de anskaffats genom hushållningssällskap, egnahemsnämnder, domänsty- relsen, vissa skogsbolag samt kooperativa och enskilda entreprenörer. Vid 1948 års riksdag ha antagits nya bestämmelser om statliga stödåtgärder för maskinhållningen inom jordbruket. Enligt vad som anförts i proposi- tionen i ämnet bör vid sidan av den gemensamma maskinhållning, som be- drives av jordbrukarna i en by eller annat mindre område, även eftersträ-
vas en maskinhållningsverksamhet, som spänner över större områden. En sådan i större skala bedriven verksamhet bör — framhålles det i propositio- nen — kunna komplettera de mindre företagen genom tillhandahållande av sådana maskiner, vilka av kostnadsskäl ej kunna anskaffas av mindre sam- manslutningar. Beträffande denna i större skala bedrivna verksamhet har det ansetts ligga nära till hands, att den organiseras i nära anslutning till jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, men även andra former för verk- samheten ha förutsatts komma i fråga. Norrlandskommittén har i sin den 28 februari 1948 avgivna utredning angående de norrländska betesfrågorna även berört den maskinella nyodlingsverksamheten. För den händelse, det ej skulle vara möjligt att få till stånd erforderliga organisationer för ma- skinhållningen i Norrland och ej heller att på annat sätt anskaffa behöv— liga maskiner, har kommittén anvisat den utvägen att en central verksam- het ordnas för hela eller större delen av Norrland, utgörande i viss mån en motsvarighet till »det danske hedeselskab».
En maskinell nyodlingsverksamhet förutsätter för att kunna bedrivas rationellt, att nyodlingsföretagen ligga så koncentrerat som möjligt, detta för att undvika alltför långa vägtransporter av maskinaggregaten. Det är därför önskvärt att en planläggning av nyodling blir så fullständig som möjligt för visst område. Planläggningen bör även omfatta områden, för vilka statsbidrag ej sökts men vilka med hänsyn till sin belägenhet lämp- ligen kunna nyodlas i större sammanhang.
Då de maskiner, i första hand traktorer, som anskaffas för nyodlings- verksamhet, endast kunna utnyttjas begränsad tid i jordbruket,'är det med tanke på maskinkostnadernas förräntning angeläget, att maskinerna även användas för andra ändamål. För Norrlands del höra ej minst uppmärk— sammas möjligheterna att, när jordbrukstraktorer ej erfordras för sitt egentliga ändamål, utnyttja dessa för virkeskörning eller kulturarbeten på skogarna.
I detta sammanhag bör även uppmärksammas, att omfattande arbeten för stenröjning äro behövliga på många jordbruk i Norrland, särskilt inom vissa områden. Också denna verksamhet kan underlättas genom anlitande av maskinella hjälpmedel.
Betesfrågan.
Hittills har skogsmarken i Norrland i mycket stor utsträckning tjänst- gjort som betesmark. Det torde emellertid numera i allmänhet icke längre råda någon tvekan om att kulturbetet innebär avsevärda fördelar i jämfö— relse med skogsbetet och att därför frågan om övergång till kulturbete en- dast bör betraktas som en tidsfråga och som en fråga om anskaffning av för sådant bete lämplig mark. Bidragande till den starkt positiva inställ- ning till kulturbetet, som numera trängt igenom, har säkerligen varit den
omfattande upplysningsverksamhet, som på hithörande område bedrivits av hushållningssäl]skapen och skogsvårdsstyrelserna liksom också det stöd dessa organisationer kunnat lämna genom sin bidragsverksamhet. De gynn— samma erfarenheterna från denna verksamhet och ej minst från de beten, som anlagts med tillhjälp av det s. k. norrländska skogsproduktionsansla- get, ha skapat förtroende för den rationella beteskulturen. Skogsbetets nackdelar ha ytterligare accentuerats genom senare års försämrade tillgång på arbetskraft.
Frågan om en övergång från skogsbete till kulturbete får emellertid ej betraktas enbart ur jordbrukets synpunkt utan måste även ses ur skogs- skötselns synpunkt. Skogsbelningen utgör ett allvarligt hinder för skogs- produktionen. Fredning av skogen från bete synes vara en förutsättning för att skogsäterväxten skall utvecklas tillfredsställande. Det är sålunda en angelägenhet av stor vikt, att betesskötseln i Norrland blir rationellt ord— nad och att detta göres under beaktande av såväl de agrikulturella som de skogliga kraven.
En mycket stor del av hittills i Norrland anlagda kulturheten har till- kommit genom nyodling av för betena erforderlig areal. Härvid har den nyodlade arealen antingen direkt utnyttjats för bete eller också haft karak— tär av ersättningsodling för åkerjord, som tagits i anspråk för bete. Man måste säkert också framgent räkna med att nyodling i viss omfattning skall ske för erforderliga betesanläggningar. Många omständigheter tala för att man i Norrland bör räkna med att nyodling för betas-anläggningar i allmän- het bör genomföras som odling till åker. Avkastningen synes bli högst på åkerodlad mark, betesmarken kan då vid vissa tillfällen slåttas och säkert också mången gång omläggas med viss mellanperiod för andra grödor, den nyodlade marken kan visa sig fördelaktigare för annan odling än till hete
o. s. v. Betesmark kan också på åkerodlad jord anordnas för gemensamt bruk av flera fastigheter. Härmed sammanhängande frågor ha berörts i det före- gående. Med här angivna utgångspunkter har norrlandskommittén i en den 28 februari 1948 avgiven utredning framfört en del synpunkter och förslag av- seende de norrländska betesfrågorna, vilka sammanfattats på följande sätt:
1. För att främja jordbruket och skogsbruket i Norrland är det angeläget, att betesfrågan ägnas ytterligare ökad uppmärksamhet. Ur jordbruksekonomisk syn- punkt innebär det avsevärda fördelar om sommarutfodringen kan ordnas genom särskilt anlagda betesmarker, och betesfredning är en förutsättning för bedri— vande av rationell skogsvård.
2. Nya betesmarker böra _— utöver de arealer som kunna frigöras till hete genom intensivare produktion å redan befintlig odlad mark — huvudsakligen anskaffas genom nyodling och genom sammanläggning av fastigheter eller delar av fastig— heter. Nyodling för betesändamål bör få karaktär av nyodling till åker. Gemen- samhetsbeten böra anordnas, och dessa böra bli av särskild betydelse för mindre jordbruksfastighcter och som får- och hästbeten.
3. Det norrländska skogsproduktionsanslaget bör tills vidare ha samma an- vändningsområde som för närvarande och i huvudsak disponeras enligt samma bestämmelser som nu gälla.
Anslaget bör få utnyttjas för beviljande av bidrag även till väganläggningar och andra särskilda arbeten, som erfordras för utnyttjandet av fäbodbeten, såvittw ifrågavarande beten innebära en rationell lösning av berörda fastigheters som- marfoderanskaffning.
4. Det norrländska skogsproduktionsanslaget bör anvisas med sådant belopp, att det medger ett effektivt fullföljande av de med anslaget avsedda ändamålen.
5. Tilläggsbidrag bör utöver tillämnade avskrivningslån kunna utgå för betes- anläggningar, varvid i fråga om jordbruksfastigheter, som utnyttjat skogsbete, bör förutsättas icke endast att skogen fredas för bete utan jämväl att tillräckliga betesmarker anläggas för respektive fastigheters besättningar.
6. Tilläggsbidrag bör även få utgå till sådana jordbruksfastigheter utan skogs- bcte, där vid ägobyte eller vid utvidgning av fastigheten i rationaliseringssyftc betesfrågan på en gång fullständigt ordnas för hela fastigheten.
7. Maskinhållningen för den inre rationaliseringen och härmed för betessköt- seln bör stödjas. Möjlighet bör beredas till allsidigare utnyttjande av maskinerna, i första hand av traktorcrna, i enlighet med de förslag som härutinnan framlagts av 1946 års kommitté för jordbrukets maskinhållning.
8. Upplysningsverksamheten i fråga om husdjurens utfodring i Norrland bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad norrlandskommittén härutinnan föreslagit i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33) .
9. Försöksverksamheten på betesskötselns områden, för vilken i Norrland fin- nas betydande arbetsuppgifter, bör främjas. För speciella av Skogsstyrelsen god- kända försöksuppgifter bör få utnyttjas intill högst 1 procent av skogsproduk- tionsanslaget. Som dylika speciella försöksuppgifter kunna bland andra nämnas studier över metodiken vid nyodling samt studier över fäbodbetenas utnyttjande och skötsel. Av norrlandskommittén föreslagen institution för jordbruksforskning i Norrland (SOU 1946: 16) bör lämpligen anförtros större försöksuppgifter på betesskötselns område. Till denna bör om möjligt knytas en av de statskonsu— lenter på betesskötselns område, som föreslagits av 1945 års jordbruksförsöks- utredning.
Sedermera har vid 1948 års riksdag i princip beslutats att bestämmel— serna för det norrländska skogsproduktionsanslaget framdeles endast skola tillämpas i lappmarkerna. Den utsträckning av bestämmelsernas tillämp- ningsområde till hela Norrland, som efter förslag av norrlandskommittén genomförts enligt beslut vid 1945 års riksdag, har sålunda ansetts böra annulleras med utgången av juni 1949 i och med att ifrågavarande betes- förbättringsverksamhet överföres till de nya lantbruksnämnderna. Av orga- nisatoriska skäl har likväl 1948 års riksdag förutsatt, att det skall kunna visa sig erforderligt att vid nästföljande års riksdag besluta om ytterligare uppskov med här avsedd omläggning. Om en sådan omläggning kommer till stånd, betyder detta, såvitt norrlandskommittén kan finna, att den sti— mulans till kombinerad hetesförbättrings— och skogsvårdsverksamhet, som nuvarande anordningar innebära och som visat mycket goda resultat, bort— tages utan att det har sörjts för att motsvarande effekt skall ernås på annat
sätt. Med hänsyn härtill måste kommittén vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning att omläggningen tills vidare bör uppskjutas.
Täckdikning.
Bland tekniska åtgärder, med vilkas hjälp jordbrukets utveckling i Norr- land kan främjas, hör täckdikningen av jorden till de allra betydelseful- laste. Genom en sålunda genomförd torrläggning skapas säkrare och sun- dare betingelser för växtodlingen, och den utgör också till viss del en förut- sättning för ett fullständigt utnyttjande av vissa andra produktionsfakto- rer, sorter, gödsling in. fl. En väl genomförd dikning innebär ofta även möj- ligheter till tidigare vårbruk, vilket har sina alldeles särskilda fördelar för Norrlands vidkommande med landsdelens förhållandevis korta vegetations- period. I synnerhet kan detta göra sig märkbart under vårbruket, vid vilket ett par dagars längre tid har ett mycket stort inflytande på arbetets genom- förande och resultat. Men täckdikningen ger också vida gynnsammare för— utsättningar för maskindrift och ökade möjligheter till ogräsbekämpning. Genom täckdikning vinnes tillika viss åkerareal.
Behovet av en systematiskt genomförd täckdikning är icke detsamma för alla områden av Norrland och för samtliga jordar. Störst är detta behov i de mindre kuperade trakterna ävensom inom de områden, där jordbruks- driften är mest intensifierad och där spannmåls- och rotfruktodlingen nått den största utbredningen. Även om det torde finnas fastmarker i Norrland, som på grund av topografien eller jordarten äro till viss grad självdräne— rande, har den vida övervägande delen av fastmarken liksom myrnlarken överhuvud taget ett stort behov av dränering för att kunna effektivt ut- nyttjas.
Olika omständigheter ha bidragit till att täckdikningsverksamheten hit- tills bedrivits i ringa omfattning i Norrland. Såsom redan påpekats finnas här områden, speciellt i mera kuperade älvdalar, där behovet av dränering är synnerligen ringa. Men bortser man från dessa, vilka till omfattningen torde vara ganska begränsade, återstå för övriga områden olika förklarings- grunder till den ringa täckdikningen. Delvis torde denna redan kunna för- klaras därmed att Norrland är uppodlat i relativt sen tid och att Norrlands jordbruk i detta likaväl som i en del andra avseenden karakteriseras av en viss historiskt betingad eftersläpning.
Dräneringen utgör en relativt dyrbar kulturåtgärd. Visserligen måste den genom dräneringen uppnådda produktionsstegringen förväntas täcka kost— naden för täckdikningen, men själva kapitalutlägget för dennas genomfö- rande lägger ofta hinder i vägen. För Norrlands vidkommande fördyras täckdikningen i förhållande till andra delar av landet genom den på grund av höga frakter ökade kostnaden för tegelrör. En ytterligare anledning och en mycket viktig sådan till att framstegen i fråga om täckdikningen varit
små, torde vara att söka i den starka ägosplittringen och den långa smala formen på skiftena, som man ofta möter särskilt i övre Norrland. Denna opraktiska skiftesform kan nämligen i många fall rent av omöjliggöra täck— dikning av jorden _— om varje ägolott skall täckdikas för sig.
I en den 28 februari 1948 avgiven utredning har norrlandskommittén närmare redogjort för täckdikningen i Norrland. För att främja en inten— sifiering av täckdikningsverksamheten i denna landsdel har kommittén föreslagit följande åtgärder:
]. Tillverkningen av dräneringsmaterial av cement, för vilken tillverkning an- vändbara försöksmaskiner nu synas hli tillgängliga, hör noga följas och stimu— leras. Det bör uppdragas åt hydrotekniska institutionen vid lantbrukshög— skolan att medverka härutinnan. Gemensamma täckdikningar, berörande naturliga torrläggningsområden, böra genomföras med tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen. Sär- skilda tilläggsbelopp, utöver tillämnade avskrivningslån till täckdikning, böra utgå vid gemensamma företag. Den fördyring av täckdikningen, som drabbar de fyra övre norrlandslänen till följd av höga transportkostnader för dräneringsmaterial, bör motvägas genom att även för detta ändamål eljest utgående avskrivningslån förhöjas med visst tilläggsbelopp, differentierat för olika områden.
Ekonomibyggnader.
Med hänsyn till den dominerande roll som kreatursskötseln spelar för jordbruket i Norrland är det givet, att byggnadsfrågan såvitt gäller ladu- gårdarna är värd stor uppmärksamhet. Även om det icke finnes tillräckligt material för att man skall kunna med bestämdhet säga, att dessa äro sämre i Norrland än i övriga landet, har det dock tidigare kunnat konstateras, att ladugårdsbeståndet i allmänhet är av sämre beskaffenhet på små än på stora jordbruk. Sämst torde ladugårdarna i stort sett vara på jordbruken i de mera avlägsna bygderna. Att ladugårdarna till ganska stor procent äro mindre tillfredsställande, bekräftas för Norrbottens län av uppgifter från den inventering, som hösten 1944 utförts av landstingets näringsutredning. Enligt dessa uppgifter var det allmänna tillståndet hos ekonomibyggnaderna — ladugård och stall med tillhörande utrymmen — dåligt på 39,8 procent, mindre gott på 31,9 procent och gott endast på 28,3 procent av bruknings- enheterna.
Såsom en förklaring till ladugårdarnas ofta bristfälliga beskaffenhet kan hänvisas till att det för jordbrukare i svag ekonomisk ställning uppenbar-- ligen kan möta svårighet att disponera det kapital, som erfordras för ny- eller ombyggnad av en ladugård. Av kapitel 3 framgår, att kostnaderna för uppförande av ladugårdar, liksom andra byggnadskostnader, äro icke oväsentligt högre i Norrland än i andra delar av landet. Till det nu sagda kommer, att en del ladugårdar blivit för små vid den ganska hastiga ök- ning av kreatursantalet, som ägt rum under senare år.
Ladugårdarnas otillfredsställande beskaffenhet är att beklaga ur flera synpunkter. Ofta kunna anmärkningar framställas med hänsyn till djurens vård och trivsel. I andra fall uppfylla ladugårdarna ej nutida krav på hy— gien vid framställning av livsmedel. Sist men icke minst försvårar ladugår- darnas otillfredsställande beskaffenhet arbetet med djurens skötsel. Det efterblivna skick, vari en stor del av ladugårdar—na befinna sig, torde bidraga till att minska trivseln för kvinnorna inom jordbruket.
Ur här angivna synpunkter måste en förbättring av ladugårdsbeståndet betraktas som en av de viktigaste frågorna, när det gäller att höja det norr— ländska jordhruket. Vad ovan sagts gäller delvis också häststallarna. Kommittén vill icke underlåta att här framhålla betydelsen av att sakkun- skap anlitas vid byggnadsarbeten, så att icke den lmpitalinvestering, som sker, kommer att mer eller mindre förfela sitt syfte. Betydelsen härav un- derstrykes också i den berättelse, som lokala jordnämnden i Norrbottens län avgivit över sin verksamhet:
Det har i många fall visat sig att goda lösningar kan nås utan alltför stora kapitalinsatser å byggnaderna genom ett klokt tillvaratagande av befintligt bygg- nadsbestånd. I sådana hänseenden ställs stora krav på rationaliseringsorganets hyggnadsexperter, så att bästa och billigaste lösningen erhålles. Jordnämnden har sökt medverka till att fastighetsägarna i sådana fall mer fått komma till tals med byggnadsexpertisen; genom diskussion av det först utarbetade förslaget har ofta bättre lösningar av byggnadsfrågan uppnåtts.
Vid de ekonomibyggningar som uppföras med statligt stöd synes kontrollen (eller snarare den fortlöpande sakkunniga rådgivningen) lämna mycket övrigt att önska. Detta beror mest på bristen på sakkunniga byggnadskontrollanter på landsbygden. De självlärda byggmästarna på landet hinna ej följa med teknikens utveckling. Det bör vara en angelägen uppgift för lantbruksnämnderna att ordna kontrollen och rådgivningen på ett effektivt sätt. Detta bör i första hand ske genom samarbete med de kommunala byggnadskontoren. I andra hand kunde tänkas kurser för 1antbruksinstruktörerna så att de bli kompetenta att utföra kontroll.
Beträffande ekonomibyggningarnas utförande synes standardiseringen vara avlägsen. Synnerligen olika konstruktioner förekomma i avseende å de flesta detaljer, t. ex. kreaturens uppbindning, ventilationsanordningar, foderbord. Man vill förvänta att forskningen på området resulterar i en billig, praktisk standard, som bortser från jordbrukarnas eventuella önskemål om »fint» utförande. Även i fråga om ekonomibyggnadernas inre planering synes fortsatt forskning önsk- värd. Allt det sagda gäller speciellt ekonomibyggningar för basjordbruket; för storjordbruket torde forskningen ha kommit längre.
Med hänsyn till att läget fordrar att befintligt byggnadsbestånd utnyttjas i gör- ligaste mån är det av stort värde om rationaliseringsorganets byggnadsexperter inriktar sig på att utarbeta praktiska anvisningar för ombyggnad och utvidgning av gamla ekonomibyggningar av olika slag: timmer, sten, cementblock, tegel. Sär- skilt de många jordbruksfastigheter som äro föremål för successiv yttre rationa- lisering fordra ofta en utbyggnad i avvaktan på fullständig rationalisering med åtföljande nybyggnad. För dessa fall skall enda kravet på ombyggnaden vara prisbillighet; på kvalitet bör icke ställas några fordringar utöver sundhetskraven.
I detta sammanhang bör också uppmärksammas vikten av att gödsel— vården ordnas på lämpligt sätt. Gödselvården torde, om man bedömer den efter förekomsten av cementerade gödselstäder, särskilt i övre Norrland vara lika välordnad som i riket i övrigt men behöver i Norrland liksom an- norstädes ytterligare förbättras.
Driftsförhållanden.
Flera av de viktiga frågor, som beröra driftsförhållandena inom det norr— ländska jordbruket, ha redan berörts i det föregående eller komma att be- handlas i efterföljande avsnitt. De synpunkter, som av kommittén anförts i fråga om jordbrukets inriktning på olika grenar av vegetabilisk och anima— lisk produktion, ha sålunda även ett direkt samband med driftsförhållan- dena. Likaså måste dessa i hög grad påverkas av framstegen inom växtför- ädlingen och annan forskningsverksamhet, vartill kommittén återkommer i det följande.
Bland frågor, som hittills icke eller endast delvis diskuterats i betänkan- det, vill kommittén här till en början något ingå på utsädesanskaffningen. Kommittén har uppmärksammat det ofta påtalade missförhållandet, att till Norrland försäljes frö av undermålig kvalitet. Då nuvarande bestämmelser i lagen angående handel med utsädesvaror ha sådan avfattning att ganska mindervärdigt frö kan försäljas utan hinder av dessa bestämmelser, har kommittén funnit den mest naturliga vägen vara att skärpa de i nämnda lag meddelade bestämmelserna rörande frövarans beskaffenhet liksom även kontrollen av bestämmelsernas efterlevnad. Om man ur norrländsk syn— punkt vill åvägahringa bättre frökvaliteter, synes det i första hand angelä- get, att bestämmelserna för blandfrö revideras. Det är nämligen under be— teckningen blandfrö största kvantiteterna mindervärdigt frö försäljas på Norrland. Emellertid har kommittén funnit en översyn av frölagen även i andra avseenden böra komma till stånd. Sålunda arbetar frölagen i vad gäl- ler vallfröslagen endast med egenskaperna renhet, ogräshalt och grobarhet. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke vallfröslagens kvalitet jämväl bör —— åtminstone för vissa fröslag — bedömas med hänsyn till sort- eller stamäkthet. I så fall förutsättes, att en fullt betryggande bestämning av dessa senare egenskaper kan utföras.
Med nu angivna utgångspunkter har kommittén i skrivelse den 4 maj 1945 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa, förslagsvis genom statens centrala frökontrollanstalts försorg, en översyn av frölagen under beaktande av de synpunkter, som anförts av kommittén, i samband varmed även föreskrifterna rörande kontrollen av frölagens efterlevnad syntes böra uppmärksammas. Den av kommittén ifrågasatta utredningen har seder-- mera kommit till stånd.
I detta sammanhang kan nämnas, att ett särskilt s. k. utsädesråd inrät-
tats för Norrland, Värmland och Dalarna, vilket har att främja dessa om— rådens försörjning med utsäde. Utsädesrådet har erhållit anslag av stats— medel. Såsom kommittén framhållit i ett utlåtande den 14 november 1944, anser kommittén ifrågavarande institution ha en viktig uppgift att fylla.
En annan viktig fråga gäller jordens gödsling. Användningen av natur— lig gödsel torde icke alltid vara rationellt ordnad i Norrland. Det största felet synes vara att gödslingen sker allt för sällan i cirkulation och i allt för stora kvantiteter per gång. Särskilt utskiften eller eljest illa belägna skiften bli lidande härpå. I fråga om användningen av konstgödselmedel föreligger svårighet att fixera densamma för olika områden. Av tillgängliga uppgifter att döma vill det emellertid synas, som om användningen är nä- got mindre i Norrland än inom övriga delar av landet. På grund av den rik- liga tillgången på naturlig gödsel skulle måhända situationen dock kunna bedömas som tillfredsställande, om ej särskilda omständigheter talade för ytterligare behov av gödsling. Sålunda vet man, att norrlandsjordarna all- mänt äro fattiga på fosforsyra, varför stark sådan gödsling alltid visar gott resultat. Den rika tillgången på myrjord ger också ökat behov ej blott av fosforsyregödsling utan även av gödsling med kali. Att större delen av åker- jorden är nyodlad i sen tid, är ägnat att öka gödslingsbehovet. Även kväve— gödsling ger därför starka utslag. Allt som allt kan påstås, att gödslings— behovet i den norrländska åkerjorden näppeligen blir tillgodosett som sig bör. Genom en rationellare gödsling står säkerligen mycket att ytterligare vinna i fråga om jordens avkastning. I detta sammanhang bör uppmärk- sammas betydelsen av en utvidgad markkartering.
Såsom redan i annat sammanhang understrukits är den norrländska växt- odlingen i alldeles övervägande grad inriktad på vallodling. Kommittén har uttalat sig för en större variation inom växtodlingen och härvid bland annat även hänvisat till fördelen av en allsidigare utfodring av korna. De föränd— ringar i fråga om utfodringen, som redan skett, utgöra en väsentlig förkla— ring till den konstaterade stegringen i mjölkavkastningen per ko räknat. Givet är emellertid, att denna såsom redan framhållits även är beroende av andra faktorer, såsom d jurbeståndets beskaffenhet och djurens skötsel.
Arbetsmetoderna vid det norrländska jordbruket präglas i stort sett av mera manuellt arbete än i landet i övrigt. Att jordbruken varit små men samtidigt familjerna relativt stora ger en förklaring härtill. I stort sett synes föreligga en viss eftersläpning i jämförelse med utvecklingen i andra delar av vårt land. Förhållandena torde ändra sig till allt rationellare utnytt- jande av den mänskliga arbetskraften, allteftersom denna blir knappare inom jordbruket och samtidigt får ett allt högre pris. Emellertid bör ej för- glömmas, att arbetsstyrkan på de små jordbruken i Norrland i regel utgöres av en eller två man, varjämte husmodern i många fall bidrager med en
icke obetydlig och oftast alltför stor arbetsmängd. Detta medför att en fortskridande arbetskraftsbesparing genom ökad mekanisering icke alltid leder till minskade arbetskostnader. För att en på ett område genomförd arbetsbesparing skall få gynnsamma ekonomiska verkningar __ en lättnad av husmödrarnas arbetsbörda dikteras emellertid av andra hänsyn — bör den ledigblivna arbetstiden kunna användas på ett mera produktivt sätt inom någon annan redan befintlig eller ny produktionsgren.
Den tekniska utrustningen vid norrländska jordbruk är mycket varie- rande. Redskaps- och maskinuppsättningen är på många gårdar mycket god, t. o. m. ej sällan allt för påkostad i förhållande till brukningsdelarnas stor— lek, men lämnar å andra sidan i många fall mycket övrigt att önska. Vid sidan av moderna plogar och harvar förekomma särskilt i övre Norrland hemmagjorda redskap av växlande värde. Till synes följa dock norrländska jordbrukare väl med i utvecklingen av jordbruksredskapen. Den anmärk- ningen kan dock göras att handredskapen, särskilt i övre Norrland, icke till- mätas tillräcklig vikt. Goda handredskap saknas därför ofta alldeles på går- dar, som i övrigt äro rätt väl utrustade.
Såsom redan nämnts i det föregående ha vid 1948 års riksdag nya grun— der antagits för statens stöd åt maskinanvändningen inom jordbruket. Det är givetvis ett starkt önskemål, att jordbrukarna även i Norrland utnyttja möjligheterna att i ökad grad mekanisera jordbruksdriften. Inom områden med glesare bebyggelse — och härvid ej minst i norra Sverige — torde den gemensamma maskinanvändningen i allmänhet endast komma att bedri- vas i mindre enheter, var och en med ett fåtal maskiner. Även i denna form har den likväl visat sig få stor betydelse. Det påtagliga intresse för maskin- användning, som finnes i Norrland, bör få en god inriktning med hjälp av de nu vid hushållningssällskapen inrättade befattningarna som maskin- konsulenter.
Ej minst angeläget är, att arbetsbördan för kvinnorna underlättas genom maskinella anordningar. Även om kvinnornas arbetsbörda kommer att min- skas genom att männen i större utsträckning än nu övertaga vissa arbeten i ladugården — vilket kommittén finner önskvärt — böra alla möjligheter anlitas för att också i övrigt förbättra arbetsför-hållandena för kvinnorna.
I detta sammanhang bör även ihågkommas den betydelse en utvidgad Iandsbygdselektrifiering kan få, då det gäller att rationalisera arbetet inom jordbruket och i jordbrukarhemmen.
Det kan uppenbarligen icke ifrågakomma, att kommittén här närmare skulle ingå på en diskussion beträffande olika driftförhållanden inom det norrländska jordbruket och ge några anvisningar om jordbruksdriften. Det måste bli forskningens och försöksverksamhetens samt undervisningens sak att stimulera de norrländska jordbrukarna till ett fortgående arbete på jordbruksnäringens utveckling.
Forskning.
Jordbruksforskningen och den därmed förbundna försöksverksamheten har möjliggjort mycket betydelsefulla framsteg inom vårt lands jordbruk. Detta har även gällt det norrländska jordbruket. Emellertid har jordbruket i norra Sverige icke i samma omfattning och under lika lång tid som i andra delar av vårt land haft stöd av forsknings- och försöksverksamhet, vilket medverkat till en viss eftersläpning i fråga om jordbrukets utveckling. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att stora och ledande jord— bruk i stor utsträckning saknas i norra Sverige. Dylika jordbruk kunna utöva ett gynnsamt inflytande på jordbrukets utveckling i en bygd, genom att de bli föregångare vid tillämpningen av nya, genom forskningsverksam- heten utprövade metoder, maskiner m. m., samtidigt som de ofta själva ut— föra försök i olika avseenden. Under dessa förhållanden bör jordbruksforsk— ningen i norra Sverige ha en särskilt viktig uppgift att fylla. Den bör kunna utgöra ett mycket kraftigt hjälpmedel för höjande av jordbrukets lönsam- het i denna landsdel.
De för jordbruket i norra Sverige utmärkande förhållandena synas er— bjuda en hel rad speciella problem för jordbruksforskningen, samtidigt som dessa förhållanden böra föranleda särskilt hänsynstagande vid försöksverk- samhetens anordnande. Framförallt klimat- men även jordartsförhållan- dena i Norrland ge sin alldeles särskilda karaktär åt jordbruket. Sålunda äro med de korta vår- och höstperioderna förenade speciella problem i fråga om jordens brukning och användning. De långa dagarna och värmeförhål— landena under sommarmånaderna ha stort inflytande på växtmaterialet, i det att de norrländska sorterna och stammarna av våra kulturväxter ofta äro typiska långdagsväxter och därmed specifikt anpassade till den norr- ländska miljön. Vidare påverkar det kraftiga snötäcket i hög grad tjälbild- ningen och övervintringsförhållandena för fleråriga växtslag o. s. v. Med klimatförhållandena sammanhänga likaledes sådana problem som omsätt- ningen av organiska ämnen fjorden samt nitrifikationen i densamma m. m. Även den ännu i stor omfattning bedrivna nyodlingsverksamheten i Norr— land ger sina speciella problem.
Enligt norrlandskommitténs mening böra åtgärder vidtagas i syfte att forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område skall kunna komma det norrländska jordbruket med dess särpräglade problem bättre än hittills tillgodo. Detta synes bäst kunna ske genom att en speciellt på norra Sverige inriktad verksamhet inrymmes inom den statsunderstödda jordbruksforskningen i landet och att denna verksamhet får bygga på en tillräckligt förgrenad och effektiv försöksverksamhet. En särskild på det norrländska jordbruket inriktad forskningsverksamhet kan även komma att tjäna jordbruket i övriga delar av landet, i det att flera av de problem,
som framträda i norra Sverige och där tränga till lösning, även finnas i södra och mellersta Sverige, ehuru de där ej spela samma framträdande roll.
Med dessa utgångspunkter ha åtskilliga förslag framlagts i norrlands- kommitténs betänkande den 4 februari 1946 angående forsknings- och för—] söksverksamheten på jordbrukets område i Norrland (SOU 1946: 16). För- slagen innebära i huvudsak följande.
Försöksverksamheten i Norrland bör väsentligt utvidgas. Även i fråga om den mer specialiserade forskningsverksamheten är en utbyggnad önsk- värd i vad denna verksamhet tager sikte på norrländska jordbruksproblem. Denna utbyggnad hör i så stor utsträckning som möjligt ske genom för— läggning till landsdelen av grenar av forskningen, som ha avseende på de norrländska forskningsuppgifterna. Dessa norrlandsavdelningar böra emel- lertid organiseras som filialer i anslutning till befintliga riksinstitutioner. För att nu åsyftade filialers arbete och samarbete för jordbruket i norra Sverige skall kunna effektiviseras, böra de förläggas till samma plats, var— vid en central forskningsinstitution bör tillskapas i landsdelen. Såsom för— läggningsplats har kommitténs majoritet förordat Röbäcksdalen vid Umeå.
Vad till en början angår de lantbrukshögskolan tillhörande jordbruks- och husdjursförsöksanstalterna med försöksgårdar böra enligt kommitténs förslag de norrländska växtodlingsfrågorna företrädas av särskild statsagro- nom och husdjursförsöksverksamheten av kvalificerad försöksledare. Båda böra placeras vid den centrala forskningsinstitutionen. Med statsagronom— tjänsten bör kunna förenas föreståndarskapet för den försöksgård, som bör inrättas å Röbäcksdalen. För Gävleborgs län bör en försöksgård komma till stånd. Inte minst under senare år har kunnat påvisas, hurusom särskilt vissa delar av detta län kännetecknas av speciella jordbruksproblem, för vilkas lösande en försöksgård synes erforderlig. Tills denna ordnas torde försöksverksamheten tills vidare kunna anslutas till skola eller större jord- bruk. För försöksgårdarna i Offer och Gisselås, respektive Västernorrlands och Jämtlands län, erfordras komplettering av försöksutrustningen. För- söksgården vid Öjebyn i Norrbottens län bör utbyggas efter uppgjord plan. Försöksverksamheten vid fasta försöksstationer och försöksfält bör utbyg- gas dels genom nya stationer och fält och dels genom att de utnyttjas så- väl för jordbruksförsöksanstaltens allmänna försöksserier som för försöks— gårdarnas egna försöksproblem. Även hushållningssällskapens lokala fält- försöksverksamhet bör utbyggas, varvid de 5. k. demonstrationsfälten böra erhålla relativt stor omfattning. För att söka främja samarbetet mellan i länen arbetande försöksmän böra de 5. k. försökskommittéerna göras mera effektiva. '
Kommittén anser en kombination av växtodlings— och husdjursförsök vara av stor betydelse och föreslår en betydande utvidgning av husdjurs- försöksverksamheten. Större utfodringsförsök, s. k. gruppförsök med nöt- kreatur, böra bedrivas förutom vid Öjebyn även vid Gisselås (myrjord)
-—::—.=.-. g...-...g ..,-_;
Bild från växliärädlingsfilial (Torsta i Jämtland).
samt vid Holms säteri i Västernorrlands län (fastmarksjord, S. R. B.-rasen). För nämnda försöksverksamhet vid Gisselås erfordras dels tillbyggnad av ladugården, dels en ytterligare uppodling av myren. Vid Holms säteri torde verksamheten kunna ordnas genom särskilt avtal mellan husdjursförsöks- anstalten och säteriets ägare, Björkå aktiebolag. Vid den till Röbäcksdalen föreslagna försöksgården böra bedrivas smältbarhetsförsök med kor. Här bör vidare anordnas en svinförsöksstation samt, om hit förlägges den cen- trala forskningsinstitutionen, även en försöksstation för fjäderfä. Utfod- ringsförsök med hästar har därvid förutsatts kunna ordnas i samarbete med Umeå lantmannaskola.
De förslag kommittén framlägger i fråga om utbyggnad av växtföräd— lingen sammanfalla i väsentliga delar med vad som föreslagits i en utred- ning som på uppdrag av 1942 års jordbrukskommitté utarbetats av profes- sor Åke Åkerman. Som nya förslag har kommittén upptagit dels inrättande av en särskild filial i Västerbottens län, dels inköp av försöksjord till Jämt- landsfilialen. I övrigt böra filialerna i Västernorrlands och Jämtlands län förses med nya institutionsbyggnader samt erhålla medel till förbättring av sin försöksutrustning. Sedan norrlandskommittén avgivit sitt betänkande, har försöksjord inköpts för filialen i sistnämnda län. Den gård, som så—
lunda förvärvats — en annan än den kommittén haft anledning räkna med —— har visat sig även vara i behov av nya ekonomibyggnader. Enligt vad kommittén vidare föreslagit i sitt betänkande bör filialen i Västerbottens län anknytas till den statliga försöksgården å Röbäcksdalen. Avdelnings- föreständaren för Norrland föreslås skola placeras vid västerbottensfilialen, under förutsättning att den centrala forskningsinstitutionen förlägges 1 an- slutning till denna. Verksamheten vid filialerna bör kompletteras med yt- terligare substationer och försöksfält.
Även trädgårdsodlingen i Norrland bör stödjas genom försöksverksamhet i Ökad omfattning. En större försöksstation bör inrättas för övre Norrland, vilken synes kunna förläggas till Röbäcksdalen. Kommittén utgår därvid från att försöksstationerna vid Söråker och Öjebyn bibehållas. Förslaget om en försöksstation å Röbäcksdalen har erhållit stöd av 1946 års träd- gårdsundervisningskommitté i dess betänkande (SOU 1948: 12) om sta- tens trädgårdsförsök. En mindre försöksstatiou synes böra anknytas till den av Jämtlands läns hushållningssällskap upprättade plantskolan invid Östersund. Kommittén finner även motiverat, att den lokala trädgårdsför- söksverksamheten utvidgas.
Norrlandskommittén har i olika sammanhang givit uttryck åt sin upp— fattning om betydelsen av jordbruksekonomisk forskning för Norrland. Kommittén anser, att de 5. k. studiegårdarna bland annat utgöra för en dy— lik forskning lämpliga studieobjekt och att studiegårdsverksamheten bör fullföljas. Denna verksamhet bör enligt kommitténs mening anknytas till den centrala forskningsinstitutiorren för Norrland, varvid verksamheten in— ordnas under institutionens styrelse och ledes av särskild föreståndare (i samband med att vall- och mosskulturföreningen enligt beslut vid 1948 års riksdag förstatligats har studiegårdsverksamheten underställts den vid lant- hrukshögskolan nyinrättade överinspektören för försöksverksamheten).
Skäl synas tala för att den Iantbrulcskemiska kontrollstationen i Luleå, som för sin fortsatta verksamhet är i trängande behov av nya lokaler, för- flyttas till den föreslagna centrala forskningsinstitutionen. Samtidigt synes stationen böra ombildas till filial åt statens lantbrukskemiska kontroll— anstalt.
Med hänsyn till utsädes- och särskilt fröodlingens utveckling i Norrland under senare år samt till de speciella norrländska utsädesfrägorna synes ökat stöd böra lämnas lokal frökontrolluerksamhet. Utöver de lokala an- stalterna i Torsta och Luleå torde en filial till statens centrala frökontroll- anstalt böra upprättas i Norrland med placering vid den centrala forsknings- institutionen. Stationen bör beredas möjlighet till viss fältkontrollverk- samhet.
Det synes uppenbart, att växtskyddsuerksamheten ännu i många avseen- den är försummad i Norrland, samtidigt som det är känt att årligen stora skador förorsakas av växt— och djurparasiter. Denna verksamhet torde böra
effektiviseras genom att en filial till statens växtskyddsanstalt upprättas i Norrland, vilken filial lämpligen bör anknytas till den centrala forsknings- institutionen. Växtskyddsverksamheten i Norrland synes även böra främjas genom försök och demonstrationsfält på olika platser vid försöksgårdar, växtförädlingsfilialer m. m.
Styrelsen för statens maskinprovningar har i samband med framställ— ningar om anslag även avgivit förslag om inrättande av en särskild prov- ningsavdelning i Norrland. Avdelningens uppgift skulle i första hand bli att utföra provningar av sådana maskiner för jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk, som kunna finna användning i Norrland. Den skulle organise- ras på samma sätt som nuvarande provningsavdelning vid Alnarp. Norr— landskommittén finner det synnerligen angeläget, att lnaskinanvändningen i Norrland stödjes genom en provningsavdelning. Denna torde böra anslu- tas till den centrala forskningsinstitutionen.
De till institutionen för jordbruksforskning förlagda filialerna torde, som nämnt, böra vara anslutna till och arbeta under respektive huvudanstalter. * Kommittén har emellertid i sitt ovannämnda betänkande föreslagit, att en gemensam institutionsbyggnad upprättas för filialerna och att vissa andra byggnader, försökslada, växthus m. m., även uppföras gemensamt. Förvalt— ningen av dessa byggnader synes böra anförtros särskild styrelse, som även bör ha till uppgift att på olika sätt stödja verksamheten vid institutionen. Styrelsen, som föreslagits skola utses av Kungl. Maj:t, bör bestå av sju per- soner. Som självskriven ledamot bör ingå en till sekreterare i styrelsen ut— sedd tjänsteman (filial- eller studiegårdsföreståndare) vid institutionen. Kommittén har förordat, att till försöksjord för de olika filialerna inköpas sammanlagt omkring 115 hektar åker jämte viss annan mark, vilken areal kan erhållas å Röbäcksdalen. .
De anslag som beräknats erforderliga för genomförande av kommitténs . ifrågavarande förslag —— ett engångsanslag av i runt tal 3 000 000 kronor samt en höjning av de årliga anslagen för jordbruksforskningen med sam- manlagt 365 000 kronor, räknat efter 1946 års priser —— kunna visserligen förefalla betydande men måste anses obetydliga i förhållande till de mer- värden, som därigenom torde komma att tillföras landet. Till belysning härav må nämnas att enbart en höjning av mjölkproduktionen i Norrland med en procent innebär en inkomststegring av bortåt 2 miljoner kronor. Det bör i övrigt anmärkas, att upptagna anslagsbehov icke i alla avseenden kunna betraktas som nya. Förslagens genomförande kan nämligen förvän- tas medföra, att vissa nu utgående ärliga anslag av allmänna medel ej längre erfordras.
Utbildning.
Vårt jordbruk av i dag ställer stora krav på sina utövares yrkesskicklighet, om det skall kunna bedrivas som konkurrenskraftig näringsgren. God yrkes-
kunskap erfordras vid planläggandet av en tidsenlig jordbruksdrift och måste även finnas för att möjliggöra ett utnyttjande av de rön och resultat som erhållas från den intensivt arbetande jordbruksforskningen, vilken har karakteriserats av en stark utveckling på alla områden under de senaste år-j tiondena.
Jordbruket i norra Sverige har i allmänhet icke nått den produktions-' nivå, som 111i|jöbetingelserna enligt erfarenhet från praktik och försöks- verksamhet medgiva. Enligt norrlandskonimitténs mening är vägen över ökad yrkeskunskap ett av de viktigare hjälpmedlen för att avhjälpa före- kommande brister i nutida norrländskt jordbruk. På grund av att bruk— ningsdelarna i Norrland som regel besitta ringa åkerareal, bli jordbruks- företagarna i Norrland oftast även praktiska yrkesutövare, och på dem måste alltså ställas krav på såväl praktisk yrkeskunskap som driftsekono— misk kunnighet.
Lantmannaskolor samt vissa speciella yrkesskolor (Vittjärvsgården, Pål- kem och Sorsele) utgöra för närvarande de egentliga fasta lantbruksunder— visningsanstalterna i Norrland (i detta sammanhang bortses från lanthus— hållsskolorna). Övrig utbildning inom jordbruket sker i Norrland genom kursverksamhet av olika slag. Härtill kommer den mera speciella utbild- ningen vid trädgårds- och mejeriskolor.
Norrlandskommittén har i ett betänkande den 25 maj 1945 angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33) framlagt ett program för effektivisering av utbildningen bland annat på jordbrukets område. De där framförda synpunkterna och förslagen kunna sammanfattas på följande sätt.
Lantmannaskolorna kunna med nuvarande omfattning endast bereda ut- bildning för en begränsad del av blivande jordbruksföretagare. Skolorna ha likväl ej alltid varit fullbelagda. Kommittén har kunnat konstatera, att elevtillströmningen till förefintliga skolor till större delen är begränsad till de skolorna närmast belägna områdena. Då skolorna huvudsakligen äro förlagda till kustbygderna, blir genomgången av skola för mången förenad med ganska stora resekostnader, vilket sannolikt verkat hämmande på be— söksfrekvensen. Kommittén har föreslagit särskilda resebidrag för elever vid lantmannaskolor — liksom för elever vid andra yrkesutbildningsanstal— ter — i sådana fall då avståndet är långt till Skolplatsen. Intresset för ge— nomgången av lantmannaskola bör stimuleras genom lämpliga åtgärder Sedan nuvarande skolor blivit fullbelagda böia de, där så kan ske, utbyg— gas för att möta en Ökad elevtillstlömning. Härvid synes böra iakttagas att de norrländska lantmannaskolorna ej göras för stora utan hellre bli något flera till antalet, detta bland annat med hänsyn till att skolorna även måste tillmätas betydelse för jordbrukets utveckling inom respektive områden ge- nom den förebild de kunna giva. Det finns emellertid också skäl att överväga att inom vissa områden bereda elevöverskottet studiemöjligheter genom en kombinerad muntlig och korrespondensundervisning, liknande den som
först organiserats genom lantmannaskolan i Årjäng och LTK och sedan fått flera efterföljare. Denna undervisning har under de år, den hittills prövats, ansetts ha givit mycket tillfredsställande resultat.
Bättre möjligheter till praktisk yrkesutbildning böra skapas genom att 1939 års riksdags beslut om inrättande av elevgårdar i anslutning till lant- mannaskolorna förverkligas. Elevgårdarna böra stå öppna även för ung- domar, som ej genomgått lantmannaskola.
I detta sammanhang kan erinras om att särskild utredningsman den 17 oktober 1947 avgivit ett betänkande med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten samt undervisning på mejerinäringens område m. m. (SOU 1947: 59). I detta betänkande har bland annat föreslagits, att i stål- let för vissa förefintliga mindre mejeriskolor inrättas en ny mejeriskola i Norrland av väsentligen samma storlek och typ som mejeriskolan i Aln— arp. Förslaget har motiverats dels med att behov av ökad utbildning kon- staterats föreligga och dels med att det framstått som önskvärt för mejeri- hanteringen i norra Sverige att till denna landsdel få förlagd en mejeri— skola. Enligt vad som framhållits i betänkandet förete mejerihanteringens förutsättningar så väsentliga olikheter nordliga och sydliga landsdelar emellan, att det synes vara en nackdel för mejerihanteringens utveckling i norra Sverige, om all utbildning koncentreras söderut. Utredningsmannen har med dessa utgångspunkter uttalat sig för att den åsyftade mejeriskolan skall förläggas till Örnsköldsviksortens andelsmejeriförenings nya mejeri i Kroksta. Norrlandskommittén har i ett utlåtande den 15 januari 1948 för- ordat detta förslag.
Även i fråga om trädgårdsundervisningen är en effektivisering önskvärd. Som ett led häri betraktar norrlandskommittén bl. a. ett realiserande av det förslag som lantbruksstyrelsen i en i november 1943 avgiven utredning framlagt om anordnande av ö-månaders trädgårdsbetonade vinterkurser vid vissa lantmannaskolor, även i Norrland.
Enligt vad norrlandskommittén framhållit i förenämnda betänkande an— gående yrkesutbildningen i Norrland har den praktiska ungdomsverksam— heten, såsom den nu bedrives av JUF och andra organisationer, en viktig uppgift att fylla för den praktiska utbildningen av ungdomen under de se- nare skolåren och efter avslutad skolgång. Kommittén förmenar emeller- tid, att ytterligare utbildningsmöjligheter böra erbjudas ungdomen efter av- slutad skolgång. Förutom att elevgårdarna böra taga emot här åsyftad ung- dom, böra särskilda lärlingsgårdar och nya lärlingsskolor _ utöver nu he- fintliga skolor i Vittj ärvsgården, Pålkem och Sorsele —— upprättas i Norrland för att främja utbildning av ungdomar framförallt i åldern efter avslutad skol- gång och intill tiden för genomgång av lantmannaskola. Härvid böra lärlings- gårdarna avses för de egentliga jordbruksområdena och lärlingsskolorna främst för skogsområdena (Lappland, Härjedalen).
Lärlingsgårdarna höra i första hand placeras så, att de ur lägessynpunkt komplettera nuvarande lantmannaskolor. Hushållningssällskapen böra ut- välja och övervaka gårdarna, som kunna vara iprivat ägo eller ägas av säll- skapen. Utbildningen bör i första hand avse förvärvande av praktisk yrkes- kunskap men bör kompletteras med en till de praktiska arbetena anknuten rådgivning och teoretisk undervisning. Lärlingskurserna böra omfatta minst ett halvt år. Kommittén förordar en början med ett mindre antal noga ut- valda lärlingsgårdar i olika områden av Norrland, från vilka erfarenhet bör vinnas för verksamhetens fortsatta planläggning och utformning.
Enligt kommitténs mening äro lärlingsskolor lämpade för lärlingsutbild- ning inom Norrlands skogsområden. Den praktiska och även teoretiska ut— bildning, som de lämna, gives under förmånliga villkor för eleverna. Detta är påkallat i angivna områden, där befolkningen ofta lever under mindre gynnsamma ekonomiska förhållanden. Kommittén anser, att det i allmän- het bör tillkomma landstingen att i samverkan med hushållningssällskapen taga erforderliga initiativ till nya lärlingsskolor. Kommittén har i betän- kandet angående yrkesutbildningen i Norrland pekat på att nya lärlingssko- lor i första hand böra placeras i trakten av Hede i Jämtlands län respektive Stensele i Västerbottens län samt Moskosel och Pajala i Norrbottens län. Kommittén har också föreslagit upprättande av en lärlingsskola i industri- området kring Sundsvall, vilken skolas uppgift skulle vara att giva ungdom från andra näringsgrenar, som vilja söka sin utkomst inom jordbruket, praktisk och teoretisk utbildning. Möjligheterna till sådan utbildning äro för denna ungdom starkt begränsade.
Kommittén anser det fortfarande även finnas stort behov av sådan kurs— och konsulterande verksamhet som för närvarande bedrives av hushåll- ningssällskapen. I betänkandet angående yrkesutbildningen i Norrland har kommittén förordat, att anslag till undervisningskurser i jordbruksfackliga ämnen ställas till de norrländska hushållningssällskapens förfogande till så- dana belopp att sällskapen bli i stånd att avsevärt utöka sin verksamhet. Särskilt anslag har föreslagits skola anvisas för fortbildningskurs i träd— gårdsskötsel för lärare vid folkskolor. Kommittén har vidare tillmätt studie- resor för landsbygdens män och kvinnor i Norrland stor betydelse. Genom statsmakternas beslut ha sedermera anslagen till undervisning och studie- resor för i det mindre jordbruket deltagande män och kvinnor anvisats med höjda belopp. _
Med avseende å hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksam- het har kommittén särskilt framhållit behovet av ökad fackupplysning i fråga om husdjursskötseln, speciellt rörande djurens utfodring samt ladu- gårdshygieniska frågor. Kommittén har föreslagit, att denna; verksamhet främjas genom anställande av biträdande husdjursinstruktörer. Behovet av särskilt stöd åt upplysningsverksamheten på husdjursskötselns område har sedermera ånyo framhävts i kommitténs den 28 februari 1948 avgivna ut—
redning angående de norrländska betesfrågorna. Kommittén har där före- slagit, att förevarande fråga tages under omprövning, när nu hushållnings— sällskapens arbetsuppgifter blivit avgjorda. I detta sammanhang kan också nämnas, att kommittén förordat, att den trädgårdskonsulterande verksam- heten stödjes genom att statsanslag utgår för anställande av särskilda träd- gårdsförmän.
Av vikt är vidare att utbildningen av blivande lägre befattningshavare vid hushållningssällskapen, förmän vid jordbruket m. fl. ordnas på ett tillfreds- ställande sätt. Vad angår utbildning av jordbruksinstruktörer böra beaktas de förslag kommittén framlagt för att främja forskningen och försöksverk— samheten pä jordbrukets område i Norrland. Kommittén anser, att starka skäl tala för en förläggning av en kurs för blivande norrländska jordbruks- instruktörer till den centrala jordbruksförsöksplatsen. I fråga om utbild— ningskurserna för kontrollassistenter och Iadugårdsskötare samt de träd— gårdskurser, som under senare år anordnats vid vissa folkhögskolor, anser konnnittén lämpligt att dessa överföras till att obligatoriskt tillhöra hus— hållningssällskapens kursverksamhet. Såsom komplettering till kursverk- samheten vid Söråker synas även genom hushållningssällskapen kunna an- ordnas kurser inom respektive län för utbildning av trädgårdsskötare. En så- dan kurs har under år 1948 påbörjats av Jämtlands läns hushållnings- sällskap.
Till frågan om utbildningsförhållandena för landsbygdens husmödrar åter- kommer kommittén under kapitel 7.
Sammanfattning av kapitel 4.
1) Folkförsörjnings-, beredskaps-, befolkningspolitiska, sociala och kom- munalpolitiska synpunkter tala för att jordbruksproduktionen i Norrland i stort sett bör bibehållas i nuvarande omfattning.
2) En fortsatt rationalisering bör eftersträvas inom det norrländska jord- bruket. Härvid böra beaktas de särskilda förhållanden i norra Sverige och dess olika delar, som kunna påverka förutsättningarna för jordbruket ur driftsekonomisk och sysselsättningssynpunkt. Det bör undvikas, att schablo— ner tillämpas, som icke taga tillbörlig hänsyn till jordbrukens och jordbru- karnas olika förutsättningar och till den utveckling som äger rum på jord- brukets liksom på andra områden.
3) I den mån inom Norrlands jordbruksområden åtgärder behöva vid- tagas i rationaliseringssyfte, böra dessa åtgärder väsentligen kunna inriktas på att förbättra inkomst- och sysselsättningsförhållandena inom jordbruket.
Även för jordbruk under gränsen för s. k. familjejordbruk finnas förut- sättningar för fortbestånd i Norrland, i det att innehavarna av sådana jord- bruk här oftare kunna ordna en betryggande kombinerad försörjning på eget jordbruk och i annan sysselsättning än i andra delar av landet. Emel-
lertid äro dessa jordbruk nu för många till antalet inom Norrlands jord— hruksområden.
Staten bör medverka till att jordbruken inom dessa områden, där så är möjligt, erhålla tillgång till husbehovsskog. För den jordbrukare, som fin- ner det med sin fördel förenligt, bör det stå fritt att förstärka sitt jord- ' bruk genom att förvärva skog även utöver husbehovet.
4) Inom Norrlands skogsområden bör frågan om jordbrukens storlek icke betraktas som ett isolerat jordbruksproblem utan ses i sammanhang med dels den jordbrukande befolkningens möjligheter att som komplettering till arbetet i jorden sysselsätta sig med skogsarbete eller dylikt och dels andra näringsgrenars behov av arbetskraft.
I fråga om skogstilldelningen bör ske en avvägning från fall till fall med den undre gränsen vid husbehovsskogen och den Övre vid en stödskog, som ger full sysselsättning tillsammans med sysselsättningen vid det egna jord- bruket. Hinder bör dock icke föreligga att förvärva större skogsareal.
5) Innehavare av ensligt belägna gårdar med långa avstånd och besvär- liga kommunikationer till närmaste bebyggelse, vilka icke ha speciell bety— delse för t. ex. skogsskötseln, böra av staten, om de så önska, förhjälpas till förvärv av jordbruk på annan ort eller till sysselsättning inom annan näringsgren. För innehavare av jordbruk av nu avsedd art bör införas rätt att hembjuda fastigheten till staten.
6) För att den glesbebyggelse, som utgör ett av de allvarligaste av Norr- lands ekonomiska och sociala problem, icke skall ytterligare accentueras, bör erforderlig utökning av jordbrukens storlek, särskilt i övre Norrland, ofta lämpligen ske genom nyodling hellre än genom sammanläggning av befintliga jordbruk.
7) Man måste räkna med att jordbruket i Norrland under överskådlig tid framåt kommer att till huvudsaklig del vara inriktad på vallodling, kom— binerad med nötkreatursskötsel. Det är därför av så mycket större vikt, att jordbrukarna ägna ökad uppmärksamhet åt skötseln av vallarna, vare sig det gäller produktionen av vinterfoder eller betningen.
Skörden från vallarna bör i ökad utsträckning tagas i anspråk för en— silageberedning.
8) En ökad variation i växtodlingen är önskvärd. Härvidlag torde något utrymme finnas för en ökad Spannmålsodling, närmast för utfodrings- ändamål.
En fortsatt utveckling av utsädesodlingen inom Norrland bör främjas. 9) Först och främst finnas emellertid förutsättningar för en utveckling av potatisodlingen i Norrland. Det bör härvidlag uppmärksammas, att en- ligt undersökningar av näringshalten hos vissa norrländska födoämnen, som utförts på initiativ av norrlandskommittén, en betydande skillnad i C-vitar— minhalt föreligger mellan olika potatissorter.
Även en ökning av köksväxt-, bär— och fruktodlingen är önskvärd ur så- väl ekonomisk som folkhälsosynpunkt.
10) Förutsättningar finnas för en fortsatt utveckling av mjölkproduktio- nen. Nyssnämnda näringsundersökningar ha givit vid handen, att A-vita- minhalten i norrlandsmjölken i allmänhet är förhållandevis hög. Möjlighet finnes att än ytterligare förbättra mjölkens kvalitet genom en ändamåls- enlig och noga planlagd utfodring.
11) Vid sidan av produktionen av nötkött samt fårkött bör större omfatt- ning givas åt fläskproduktionen i Norrland. Svinskötseln synes vara en av de driftsgrenar i jordbruket i Norrland, för vilka gynnsamma förutsätt- ningar för utvidgning finnas. En utvidgad svinskötsel bör främjas, varvid även ett lämpligt anordnat prisstöd bör kunna ifrågakomma.
Icke minst ur kostsynpunkt bör även en ökad hönsavel och äggproduk- tion eftersträvas.
12) Vid sidan av arbetet på att ersätta en del av de alltför många mindre jordbruken i Norrland med större jordbruk böra effektiva åtgärder vidta- gas för att åstadkomma en bättre arrondering av jordbruken.
13) Enligt vad kommittén föreslagit i skrivelse den 4 juni 1947 bör ut- redning igångsättas rörande en revision av ägofredslagen samt lagstift- ningsåtgärder med syfte att begränsa antalet skogsfångs- och mulbetesser- vitut. I samband härmed bör tillkomsten av gemensamhetsskogar och ge- mensamhetsbeten underlättas.
14) I den mån nyodling bör äga rum, bör denna noga planläggas med hänsyn till läge å redan brukad jord m. m. Nyodling av myrjord bör endast ske i anslutning till förefintliga fastmarksjordar och endast efter ingående undersökningar av odlingsvärdet. Nyodlingsarbetet kan mest effektivt ske genom användning av maskinella hjälpmedel.
15) Åtgärder böra vidtagas för förbättring av betesförhållandena i'Norr- land i enlighet med de förslag, som norrlandskommittén framlagt i utred- ning den 28 februari 1948.
16) Likaså bör en utvidgad täckdikning främjas genom åtgärder, som kommittén föreslagit i en annan den 28 februari 1948 framlagd utredning.
17) En upprustning och modernisering av jordbrukets ekonomibyggna- der bör eftersträvas. Jordbruket bör i ökad grad mekaniseras.
18) Gällande frölag bör, såsom kommittén framhållit i skrivelse den 4 maj 1945, skärpas och försörjningen med lämpligt utsäde överhuvud taget tryggas.
Ökat intresse bör ägnas jordbrukets gödslingsfrågor. 19) Forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norr- land bör effektiviseras i enlighet med förslag, som av kommittén framlagts i betänkande den 4 februari 1946 (SOU 1946: 16).
20) Åtgärder böra vidtagas för effektivisering av utbildnings— och upp- lysningsverksamheten på jordbrukets område i Norrland. Kommittén har framlagt förslagr härom i betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945: 33).
I de frågor, som avsetts under punkterna 5), 11), 13), 15), 16), 18), 19)
och riksdagens sida. I övrigt synes uppnåendet av de angivna syftemålen i väsentlig utsträckning bli beroende av vederbörande myndigheters rådgi— vande och stödjande verksamhet och direktiven härför samt av den eko- nomiska föreningsrörelsens insatser men i första och sista hand av jord- brukarna själva. och 20), har kommittén föreslagit särskilda åtgärder från Kungl. Maj:ts :
Skogsbruket och skogsindustrierna.
Skogsmarksarealen inom Norrland uppgår till omkring 13,0 milj. hektar, medan arealen åkerjord utgör endast knappt 0,5 milj. hektar. Inom övriga delar av riket utgör skogsmarksarealen omkring 9,6 milj. hektar, under det att motsvarande åkerareal uppgår till omkring 3,3 milj. hektar. Inom Norr— land finnas sålunda 58 procent av hela landets skogsmarksareal. Norrlands andel av landets virkesproduktion är emellertid mindre än som skulle svara mot skogsmarksarealens fördelning mellan Norrland och övriga landet. Be- träffande barrskogen har sammanlagda kubikmassan å skogsmark beräk- nats till 606 milj. 1113 inom bark för Norrland och till 621 milj. 1113 för Svea- land och Götaland. Skogsmarkens bonitet, vilken angives på grundval av produktionen per hektar och år, sjunker i stort sett från söder mot norr samt med stigande höjd över havet. De norrländska skogarnas virkespro- ducerande förmåga utnyttjas ej heller på långt när så som skulle vara möj- ligt. Sålunda finnas stora skogsarealer i Norrland, som ha ett otillfredsstäl- lande skogstillstånd. För enskilda marker har räknats med en siffra av ej mindre än 1780 000 hektar, vilken siffra motsvarar omkring 20 procent av den sammanlagda arealen enskild skogsmark i Norrland. Enligt en an- nan uppskattning, avseende behovet av föryngringsbefrämjande åtgärder inom samtliga skogsägaregrupper under 20 år framåt på befintliga kal— marker, i glesa plantskogar och på nytillkommande föryngringsytor, har man kommit till en areal av omkring 2 100 000 hektar, som är i behov av dylika åtgärder, motsvarande ungefär 16 procent av sammanlagda skogs- arealen. Vad i övrigt angår virkesförrådet i de norrländska skogarna kan till en början konstateras, att förekomsten av skogsmark med barrskog i den äldsta åldersklassen avsevärt nedgått under tiden mellan den första och den andra riksskogstaxeringen. så att totala förekomsten av sådan skogsmark endast utgör omkring 10 procent av sammanlagda skogsarealen i Norrland. Även i de två därnäst högsta åldersklasserna har en stark minskning inträtt. Beträffande förrådet av barrskog har den andra riks- skogstaxeringen visat, att detta mellan de båda taxeringarna minskats i norra Sverige och ökats i södra delen av landet. Minskningen är störst i övre och mellersta Norrland, där den utgör 8 procent, om man tar hänsyn till allt virke från 10 om vid brösthöjd, och 15 procent för virkesförrådet
Skogsmarksareal.
100 200 300 400 500 km 1 l l 1 ]
Kvadruterna äro yttrognn ! kurians skala
från 25 cm, (1. v. s. timmerskogen. I Gävleborgs och Kopparbergs län sam- mantagna visar virkesförrådet från 10 cm däremot en viss ökning, näm- ligen med omkring 3 procent, medan förrådet från 25 cm är oförändrat. Virkesförrådet per hektar är i regel större på kronoskogarna än på övriga skogar med motsvarande läge. Även i fråga om fördelningen av barrskogs- förrådet på mogenhetsklasser har en avsevärd förändring skett mellan de båda riksskogstaxeringarna. Den högsta mogenhetsklassen (klass 3), som
inom de fyra nordligaste länen vid första taxeringen utgjorde drygt 23 pro— cent av hela virkesförrådet, har vid andra taxeringcn nedgått till knappt 11 procent av det då uppskattade totala förrådet. Denna förskjutning i virkestillgångarna från äldre årsklasser med svagare tillväxt till yngre och växtligare skog har medfört att skogarnas årliga tillväxt i Norrland ökats avsevärt trots förrådsminskningen.
Det är huvudsakligen i Norr- och Västerbottens län som virkesförrådet minskats, vilket delvis sammanhänger med den hastiga realisation, som följde på den äldre lappmarkslagens upphävande. Härtill har kommit, att förutsättningarna för den 11 'a skogsgenerationens framväxande äro sämst i övre och inre delarna av Norrland och att de ogynnsamma föryngringsför— hållandena ej tillåtit att den avverkade skogen snabbt ersatts på naturlig 'äg så som fallet i regel 'arit i södra Sverige. En pendling har uppstått från ett tidsskede med tillgång på stor-. arealer av överårig skog till det nuvarande med vidsträckta svårföryngrade zn'verlx'ningstrakter och uttun- nade virkesförräd.
Närmare uppgifter i nu angivna hänseenden ha meddelats i norrlandskom- mitténs utredning rö'ande skogstillgångarna och skogsindustriernas rå- varuförsörjning i övre och mellersta Norrland 111. in. (SOU 1948: 32).
Hemmansskogar, bolagsskogar och kronoskogar.
De norrländska skogarnas fördelning mellan olika ägarkategorier skil- jer sig genomsnittligt ganska avsevärt från förhållandena i landet i övrigt. Särskilt iögonfallande är den stora omfattningen av statliga skogari Norrbottens och Västerbottens län samt av bolagsskogar i övriga norrlands- län. De enskilda hemmansskogarna ha mindre omfattning, relativt sett, ju längre norrut man kommer, men av norrlandsskogarna i de 'as helhet upptaga de dock omkring 40 procent, medan på vardera av kategorierna allmänna skogar och bolagsskogar komma omkring 30 procent. Av norr— ländska jordbrukare mcd en åkerareal av mer än 2 hektar äro nära 9/10 även innehavare av skogsmark. Också bland jordbrukare med mindre åker— areal finnas åtskilliga, som äro ägare till skog.
Norrlandskommittén har under kapitel 4 framhållit, att tilldelning av husbehovsskog utgör ett viktigt led i den fortsatta rationaliseringen av jordbruket i Norrland men att det särskilt i skogsområdena i inre Norr- lands fjäll- och moränbygder _— där jordbruken i regel icke kunna ge till- räcklig sysselsättning och försörjning —-— i allmänhet är önskvärt att jord- brukarna även innehava stödskog. Å andra sidan är det till fördel för de träförädlande industrierna, om dessa innehava egna skogar, vilkas avkast— ning kan täcka en väsentlig del av rå 'arubehovet. De bli härvid mindre än eljest beroende av de konjunkturbetingade växlingarna i rå 'arupriserna. Att de stora företagskomplex, som utvecklats inom slmgsindustrien, kunnat öka
sin ekonomiska stabilitet genom förvärv av egna skogar, har även blivit av betydelse för de hos företagen sysselsatta arbetarna, '! det att dessas syssel— sättningsförhållanden därigenom blivit säkrare. Detta gäller icke endast industriarbetarna utan också skogsarbetarna, vare sig dessa samtidigt ha egna småbruk eller mer eller mindre helt le 'a på skogsarbete. Många smä- brukare utan egna skogstillgångar finna en 'äsentlig del av sin försörjning j genom arbete inom det större skogsbruket och ha sålunda intresse av att arbetstillfällena ej alltför mycket växla från är till år. Ej minst är det van— ligt, att söner till jordbrukare på så sätt få möjlighet att försörja sig på hemorten. Särskilt på senare tid kan emellertid en tendens skönjas i rikt— ning mot att arbetare helårssysselsättas i skogsbruket. Dessa arbetare bli då beroende av att en jämn drift kan uppehållas inom skogsbruket säväl säsongmässigt —» bortsett från tide' av toppbelastning i jordbruket — som i konjunkturhänseende. När ett företag saknat tillräckliga rå arm och detta medfört en minskning i arbetstillfällena, ha icke allenast arbetarna d'ab- hats hä'av utan även bygden och respektive kommun, som bland annat
v
haft att vidkännas en reducering av skatteunderlaget. Som ovan nämnts har även staten betydande skogstillgångar särskilt i övre Norrland. Till stöd för statens innehav av skog _— bortsett från att även staten är ägare till skogsindustriella företag —f kan hänvisas till att skogsbruket och skogs- vården böra dri 'as på lång sikt, vilket gör att den enskilde ofta icke under sin livstid hinner se resultat av det arbete och de investeringar som ned- läggas på skogen. Det måste förutsättas, att staten anlägger samhälleliga synpunkter då det gäller hushållningen med skogen samt beredande av jämn sysselsättning åt arbetarna.
Med utgående från ovan anförda synpunkter har kommittén ansett sig icke böra ifrågasätta någon mera avgörande förskjutning mellan de olika ägarkategoriernas innehav av skogsmark. Detta hind 'ar dock givetvis icke. att i de enskilda fallen skäl kunna föreligga för att, som ett led i pågående rationaliseringsverksamhet inom jordbruket, skog överlåtes f 'ån staten eller bolag till enskild jordbrukare för behövlig förstärkning av hans jord- bruk. Ej heller behöver det stå i strid mot den principiella ståndpunkt, varåt kommittén nyss givit uttryck, om ett bolag får förvär 'a skogsmark från enskild skogsägare med tillämpning av bestämmelserna i den s. k. bolags- förbudslagen eller om staten förvärvar skogsmark, där förhållandena mo- tivera detta.
Gemensamhetsskogar.
Vid sidan av enskilda skogar, bolagsskogar och kronoskogar har man att räkna med gemensamhetsskogar av olika kategorier. Sedan gammalt finnas sålunda allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, för vilkas förvaltning särskild lagstiftning gäller. Det kan även vara förenat med fördelar, att
Totala barrskogsförrädet (diam. kl. 10—45+)
(exkl. icke taxeringsvärda kronomarker i Norrbottens lappmark).
Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs län
lopp- kust- lapp- kust- murk land mark land
Beteckningar
övriga
_ allmänna _ bolags- enskildo skogar " skogar _ skogar
enskilda jordägare gemensamt förvärva och förvalta skog. Vid en sådan för- valtning ökas förutsättningarna för enrationell skötsel av skogen. Emel- lertid försvåras anordningar i här angivet syfte genom nu gällande fastig- hetsbildningslagstiftning. Med denna utgångspunkt har norrlandskommit- tén i skrivelse den 4 juni 1947 föreslagit, att särskild utredning skall verk- ställas rörande lagstiftningsåtgärder med syfte att bland annat underlätta tillkomsten av gemensamhetsskogar liksom även i fråga om lämpliga eko- nomiska och organisatoriska åtgärder till främjande härav. Fördelarna med sådana anordningar bli så mycket större, 0111 i samband med tillkomsten
av gemensamhetsskogar en avveckling kan ske av en det nu förefintliga skogsservitut.
I detta sammanhang må erinras, att för södra och mellersta Sveriges del bildats en särskild organisation —— Skogssällskapet _ med syfte att främja skogsvården genom medverkan vid bildande och förvaltning av kommunala m. fl. allmänningsskogar. Efter framställning av norrlandskonnnitte'n har ' Kungl. Maj:t anvisat medel för en undersökning rörande möjligheterna att anordna en motsvarande verksamhet även i Norrland. Vid 1948 års riksdag har sedermera, likaledes efter framställning av norr]andskommittén, beslut fattats om att av prisutjämningsavgifterna å trävaror skola anslås 3 milj. kronor till en fond, vilken skall förvaltas med syfte att främja kommun— slwgsverksamhet i Norrland. Kommittén utgår från att denna verksamhet skall visa sig bli gagnelig för det norrländska skogsbruket.
Rationellare fastighetsbildning.
Såsom redan framhållits under kapitel 4 äro fastigheterna i Norrland ofta uppsplittrade på ett flertal ägolotter av mycket ringa storlek, varvid olika ägares lotter ligga blandade om varandra. Vidare kunna ägolotterna ha en form, som i hög grad försvårar en tillfredsställande skötsel. Ej minst gäller detta i fråga om skogsmarken, där långa smala skiften äro ofta före— kommande. Ett utbyte av skogsskiften mellan olika fastighetsägare skulle många gånger kunna medföra avsevärda fördelar i fråga om möjligheterna att sköta skogen på ett rationellt sätt. I detta sammanhang kan erinras om att de lokala jordnämnder, som efter förslag av kommittén under de tre budgetåren 1945/4öhl947/48 arbetat i Norrbottens och Västernorrlands län med försöksverksamhet i syfte att åstadkomma en bättre fastighetsar— rondering .(se ovan), även ägnat intresse åt de skogliga fastighetsbildnings- förhållandena. Denna verksamhet har försvårats bland annat genom att respektive parter ej kunnat enas om värderingsnormerna vid utbyte av skogsmark och genom att ägare av skogsmark med god skogstillgång ej varit benägna att vid nuvarande råvarubrist bortbyta sin mark mot sämre bestockad mark, även om mellanskillnad erbjudits i kontanter.I
Det bör i detta sammanhang också eftersträvas att skogsfångs- och mul- betesservituten, vilka äro vanligt förekommande särskilt inom vissa delar av Norrland, efter hand avvecklas. De ändamål, för vilka dessa servitut tillkommit, kunna ofta i stället tillgodoses genom tilldelning av husbehovs- skog respektive ordnande av kulturbete.
Skogsägarnas intresse av ett utbyte av skogsmark i arronderingssyfte kan motverkas genom vissa nu gällande beskattningsregler. Sålunda utgår stämpelavgift då fastighet eller fastighetsdel förvärvats genom byte, lika väl som vid annat fång. Denna stämpelavgift utgår med 2 procent av fastig-
1 Jämför sid. 127 ff.
hetsvärdet när aktiebolag står som förvärvare av fastighet (eljest i regel 1 procent). Då vid byte av fastigheter lagfartsstämpel måste erläggas av båda parterna, kommer alltså, om två bolag vilja byta skog sinsemellan, stämpel- avgift att utgå med sammanlagt 4 procent. Än mera torde intresset för ägo- utbyten påverkas av att båda kontrahenterna vid sådant byte inkomstbe- skattas för skogens tillväxt på motsvarande sätt som skogsägare, som av- verkar växande skog. Detta synes icke stå i god överensstämmelse med skogsbeskattningens grundläggande princip, enligt vilken skogsägaren skall erlägga inkomstskatt för skogens tillväxt först då den av honom uttages eller avyttras. I den mån växande skog bytes mot annan sådan skog och den sparade tillväxten således utbytes mot en tillgång, vilken i likhet med den ursprungligen ägda skogen icke av skogsägaren kan omsättas i pen- ningar med mindre än att dessa skola upptagas såsom intäkt, skulle det bäst stå i öve1cnsstämmelse med grundprincipen för skogsbeskattningens ordnande att uppskjuta beskattningen till dess den växande skogen avytt- ras 111ot vederlag i penningar eller eljest av annat slag än växande skog. Desto större anledning till en sådan ändring i skattelagstiftningen synes föreligga, som den nyligen av riksdagen antagna nya skogsvårdslagen i åtskilliga fall avsevärt uppskjuter möjligheterna att uttaga ett virkesförråd av viss beskaffenhet. Kommittén har i skrivelse den 19 juni 1948 föreslagit, att ändringar skola vidtagas i stämpelförordningen och skatteförfattning- arna i nu åsyftade hänseenden.
En begränsning av Vavverkningarna är nödvändig i övre och mellersta Norrland.
Virkesförrådets ökning eller minskning behöver icke i och för sig inne- bära, att avverkningen bör ökas respektive minskas. Det avgörande är vir— kesförrådets storlek och beskaffenhet i jämförelse med vad som erfordras för att markens produktionsförmåga skall utnyttjas på bästa sätt. Där så- som i övre och mellersta Norrland virkesförrådet per hektar ur denna syn- punkt är för litet, måste virkesförrådet höjas för att man i framtiden skall få en virkesavkastning från dessa skogar av tillfredsställande storlek, och en sådan höjning av virkesförrådet kan endast åstadkommas, 0111 man un— der en period framåt avverkar mindre än tillväxten och sörjer för en full- god återväxt på befintliga och nytillkommande föryngringsytor. Då dessa problem ej ha en motsvarande aktualitet i södra Norrland, har det ställt sig naturligt för norrlandskommittén att vid sina överväganden ägna sär- skild uppmärksamhet åt förhållandena i övre och mellersta Norrland.
Det nuvarande skogliga tillståndet i övre och mellersta Norrland—i fråga om virkesförråd per hektar, ålders— och dimensionssammansättning m. 111. an för att så långt möjligt kunna utnyttja Skogsmarkens virkesproducerande förmåga blir nödsakad att under en tämligen lång
övergångstid sänka avverkningsuttagen. Detta bekräftas av den 40-årsprog— nos, som av statens skogsforskningsinstitut verkställts i fråga 0111 avverk- ningarna i övre och mellersta Norrland. Den främsta ledtråden vid upprät— tandet av dessa avverkningsberäkningar har varit nödvändigheten att söka åstadkonnna högre virkesförråd. Olika beräkningar ha uppgjorts för fyra skilda antagna skogsskötselalternativ, utgörande kombinationer mellan tvenne beräknade slutavverkningsåldrar, benämnda »tidig» respektive »sen» slutavverkning, och likaledes tvenne olika starka gallringsingrepp, »medel- stark» respektive »stark» gallring. Såsom norrlandskommittén påvisat i sin förenämnda utredning rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland kan endast vid alternati— vet medelstark gallring och sen slutavverkning en ökning av förråden eller åtminstone en ungefärlig balans mellan tillväxt och avverkning under en 40-årsperiod åstadkommas. Visserligen skulle med hänsyn till slutavverk- ningarnas jämnhet alternativet tidig vara att föredraga på längre sikt. Men därvid uppstår en nedgång av förråden under de närmaste 40 åren även vid medelstark gallring. Risk föreligger naturligtvis dessutom att gallringen i verkligheten göres hårdare än medelstark — nedgången av förrådet blir då ännu större. Härtill kommer att föryngringsytan vid tidig slutavverk— ning blir väsentligt större än vid sen. I det föregående har påvisats den stora eftersläpning, som föreligger beträffande skogsvårdsåtgärderna och särskilt då det ofantliga behovet av föryngringsbefrämjande åtgärder — åtgärder, som så vitt nu kan bedömas säkerligen icke kunna medhinnas i den takt. som vore erforderlig. Med tanke härpå är det givetvis önskvärt, att man icke tillämpar ett skötselprogram, som i och för sig ytterligare förvärrar läget. Av 'ad nu anförts framgår, att ur skogsvårdssynpunkt övervägande skäl tala för att avverkningarna i övre och mellersta Norrland under den närmaste 40-årsperioden grundas på sen slutavverkning och medelstark gallring (beträffande gran kan dock i mellersta Norrland en något tidigare slutavverkning ifrågakonnna ur skoglig synpunkt). En tillämpning av nämnda skogsskötselalternativ skulle innebära, att avverkningarna skäras ned med 25—30 procent i jämförelse med de verkliga avverkningarna un— der tiden mellan den första och den andra riksskogstaxeringen.
I vad mån de framtida avverkningarna böra begränsas, kan emellertid icke bedömas enbart ur skogsvårdssynpunkt, utan hänsyn måste även tagas till en del andra faktorer,'i första hand industriens råvarubehov, han— delspolitiska synpunkter och tillgången på arbetskraft. För skogsindustrier- nas del måste det i och för sig framstå som önskvärt, att avverkningarna kunna fortgå i samma utsträckning som hittills och att begränsningen häri icke göres hårdare än nöden kräver. Vidare ha industrierna och deras arbe- tare liksom även arbetarna inom skogsbruket skäl att i princip finna det med sin fördel förenligt, att avverkningarna och därmed sysselsättningen inom industrierna fördela sig någorlunda jämnt på olika är. Härvid bör
dock det förbehållet göras att det för skogsindustrierna är ofrånkomligt att, åtminstone i vad gäller exportindustrierna, anpassa sig efter konjunkturer— nas utveckling. Att detta sker kan även sammanfalla med det allmännas in— tresse, 'arå nuva "ande strävan att öka exporten ger ett belysande exempel. Ur en annan synpunkt sett bör uppmärksz mmas, att en beskärning av av- verkningarna skulle ha en mots 'arighet i den brist på arbetskraft, som är att vänta under de närmaste decennierna. I detta sistnämnda hänseende in— tar emellertid övre Norrland en särställning, som ka 'akteriseras av fortsatt tillväxt av befolkningen i den mån icke utflyttning sker söderut.
Trots de svårigheter, som kunna föranledas av att avverkningarna inom övre och mellersta Norrland begränsas under de närmaste decennierna, kan norrlandskommitten ej finna annat än att nuvarande generation måste underkasta sig dessa svårigheter och icke kasta över dem på framtiden. Av- verkningarna bö'a sålunda begränsas till vad som ur skoglig synpunkt er— fordras för att ernå en ökning av virkesförråden. Detta betyder, såsom fram- går av det föregående, att avverkaingspolitiken i stort sett bör grundas [m kombinationen medelstark gallring och sen slutavverkning.
En sådan begränsning av årsavverkningen, som föranledes härav, är emellertid icke möjlig att omedelbart genomföra. Hänsyn måste tagas till den nu rådande situationen utom och inom landet, då praktiskt taget alla länder, bland annat för återuppbyggnaden efter kriget, efterfråga våra trä- varor och cellulosaprodukter, samtidigt som vårt land är i behov av ut- ländsk valuta och omfattande behov av skogsindustriens produkter även föreligga inom landet. En viss tid måste även anslås för industriens anpass- ning till den nedskurna råvarutillgången. Dessa förhållanden utesluta dock icke att man redan nu gör klart för sig, vilket program som i princip bör följas under de närmaste decennierna. Samtidigt böra strävandena inriktas på att genom olika åtgärder steg 'a virkesproduktionen liksom även på att öka slwgsindustriernas rä varutillgång genom utnyttjande av befintliga rå- varureservcr.
Det uppställda avverkningsprogrannnet bör få till innebörd att man i medeltal under den period som avverkningsberäkningen omfattar söker hålla årsavverkningen vid framkalkylerad storlek. Skogstorskningsinstitu- tets senaste avverkningsberäkning för övre och mellersta Norrland omfattar ju en 40—årsperiod, räknat från tidpunkten för 'senaste riksskogstaxeringen. Vid bedömandet av årsavverkningarnas storlek synes det dock 'ara lämp- ligt att uppdela perioden — t. ex. i lll—årsperioder _ tillsvidare med sikte på att årsavverkningen i medeltal under dessa perioder sammanslagna blir ungefär den som beräknats för 40-årsperioden, men med me 'a måttlig ned- skärning under första lO—årsperioden. Nya överväganden och beräkningar böra därvid göras innan ståndpunkt tages till det lämpliga avverkningsbe- loppet för nästa It)—årsperiod. Även under 10-årsperioderna bör avverknings- beloppet juste 'as i den mån detta motiveras av förändringar, som framgå
Årsavverkning enligt 40-årsprognosen vid skötselalternativet »medelstark gallring ,_ sen slutavverkning» i jämförelse med årsutlaget under tiden mellan riksskogstareringarno. Summa gagnvirke >>utan hänsyn till kvalitet». Beträffande gran _ 5 ”” inom område IV—V har räknats med en kompromiss mellan alternativen »medelstark—sen» och >>medelstark—tidig». Totala stapelllöjderna ange avverkningen mellan taxeringarna. Sgrafferad stapeldel anger avverkningen enligt 40-årsprog— nosen. 4000 | | | I I | | | %& v? ' "' 3000 | | | | | | I | X && _ 1000 7 XXÖ * ?/ . 1/ / Å , xx X X /'/ / /, Trädslag ' TallIGran S:a Tall Gran S:a Tall Gran S:a Tall Avverkning en]. 40— årsprogn. i % av Obekant 79 65 74 67 77 72 69 74 73 avv. mellan tax. I—II Flodområdesgrupp I—II exkl. Norrbot- III IV—V tens lappmark
av nya riksskogstaxeringar. Handelspolitiska förhållanden och konjunktu- rerna kunna likaledes i viss utsträckning få utöva inflytande.
Den av 1948 års riksdag antagna nya skogsuardslngen är i stort sett mera .restriktiv än den föregående. I fråga om utvecklingsbar skog föreskriver
den nya lagen, att den icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bli mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den. Begreppet utvecklingsbar skog torde i det närmaste vara identiskt med vad tidigare skogsvårdslag betecknat som yngre skog. men med hänsyn till att gränsen för den yngre skogen i till- lämpningen satts för låg anses likväl för övre och mellersta Norrlands vid- kommande, att skyddet för utvecklingsbar skog sträcker sig avsevärt längre än det tidigare skyddet för yngre skog. Marginalen mellan utvecklings- bar skog och den tillämpade bedömningen av yngre skog torde sålunda i nämnda del av Norrland i allmänhet kunna uppskattas till minst 20 år. Den övre gränsen för utvecklingsbar skog kan antagas ungefär sammanfalla med vad ovan betecknats som »tidig» slutavverkningsälder.
Den skog, som ligger över nämnda gräns och sålunda betraktas som icke utvecklingsbar, får enligt den nya skogsvårdslagen icke är någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas på sådant sätt, att större rubb- ningar i avkastningens jämnhet uppkomma eller skogens återväxt avsevärt försvåras. Enligt vad som uttalats i den proposition, varmed den nya lagen underställts ltt-18 års riksdag, bör önskemålet om en viss jämnhet i avkast- ningen beaktas i syfte att söka säkerställa sysselsättningsmöjligheterna för den till skogsbruket och trävaruindustrien knutna arbetskraften ävensom för att på längre sikt trygga sagda industris råvarubehov. Emellertid har jordbruksutslmttet i sitt av riksdagen godkända utlåtande gjort uttalanden av innebörd att överavverkningar å enstaka husbehovsskogar eller stöd- skogar endast i undantagsfall kunna ha någon betydelse för industriens virkesbehov. Med hänsyn härtill och då Skogsvårdslagen icke är tillämplig på kronans eller ecklesiastika skogar eller på allmänningsskogar, synas de nya bestämmelserna med syfte att tryg_ a trävaruindustriens råvarubehov främst komma att bli tillämpliga på industribolagens egna skogar. I detta sammanhang bör även nämnas, att 1948 års riksdag fattat beslut om upp- hävande av den s. k. lappmarkslagen, vilken i vissa hänseenden varit strängare än den allmänna skogsvårdslagen. Enligt vad som anförts i pro- positionen i ämnet kommer emellertid den övervägande delen av skogarna inom lappmarkerna att i stället falla in under den nya skogsvårdslagens särskilda bestämmelser om svårföryngrade skogar.
I det föregående har kommittén med hänsyn till föreliggande utredningar rörande skogstillgångarna i övre och mellersta Norrland sett sig nödsakad
att räkna med att slutavverkningsåldern där måste höjas. Endast om man tillämpar >>sen>> slutavverkning —— vilket innebär en höjning av åldern med omkring 20 år i förhållande till >>tidig>> _ torde vid medelstarkgallring erhållas en ungefärlig balans mellan tillväxt och avverkning under de när— maste decennierna. För att sen slutavverkning skall kunna åstadkommas är det sålunda nödvändigt att i viss utsträckning även skydda eller hushålla med den icke utvecklingsbara skogen. Med tanke härpå har norrlandskom- mittén i yttrande över det förslag, som legat till grund för den nya skogs- vårdslagen, förordat att denna skulle kompletteras med ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att för område, där så prövades erforderligt för återupp— byggnad av skogsbeståndet, föreskriva att slutavverkning av icke utveck- lingsbar skog, som ej borde ur skogsvårdssynpunkt (unedelbart avverkas, finge äga rum allenast där skogsvårdsstyrelsen funne skäl lämna tillstånd härtill. Med ett provisoriskt sådant tillägg om höjning av övre gränsen för icke utvecklingsbar skog ansåg kommittén skyddsgränsen genomsnittligt komma att kunna förläggas till åldrarna för sen slutavverkning. Av en sammanställning, som upprättats inom kommitten för att belysa innebörden härav, framgår att av den areal inom övre och mellersta Norrland, som vid sen slutavverkning skulle slutavverkas under loppet av en 4()-årsj_)eriod, något mer än 35 procent voro förfallna till slutavverkning redan vid taxeringstill— fället, varav övervägande delen kommer på allmänna skogar (av förrådet i åldersklasserna VII—VIII och IX+ komma omkring 35 respektive till pro— cent på de allmänna skogarna). Övriga arealer överskrida gränsen till sen slutavverkningsåldcr successivt under perioden och skulle till dess vara skyddade genom en bestämmelse av den innebörd, som föreslagits av norr— landskommittén. Någon sådan bestämmelse har emellertid sedermera icke intagits i den nya skogsvårdslagen, bortsett från möjligheten att ge en större eller mindre omfattning åt kategorien svårföryngrade skogar. Den bestämmelse som meddelats för att motverka att större. rubbningar upp- komma i avkastningens jämnhet synes, enligt vad nyss anförts, främst ha avsetts bli tillämplig på bolagens skogar. Emellertid är kommitten mycket tveksam om det i praktiken skall bli möjligt för skogsvårdsstyrelserna att utan tillgång till hushållningsplaner få något inflytande på bolagens hus- hållning med sin skog. Skyldighet att uppgöra hushållningsplaner _ sådan har föreslagits av norrlandskommittén — har icke upptagits i lagen, men Skogsstyrelsen torde ha anledning att överväga föreskrifter härom vid ut- färdande av anvisningar till skogsvårdslagen. En annan sak är att en skogs- ägande industri alldeles oavsett lagstiftningen bör finna det förenligt med sitt eget intresse att hushålla med skogen.
Av det nu anförda följer, att kommittén för sin del ej är övertygad om att den nya skogsvårdslagen kommer att bereda det skydd för skogarna i Norrland, som skulle vara önskvärt under de närmaste decennierna framåt. När nu statsmakterna så sent som år 1948 tagit ståndpunkt till förevarande
spörsmål, kan kommittén emellertid knappast ha anledning att i detta sam- manhang förnya sina förslag om ett effektivare lagstiftningsskydd.
Fö ' att det skall vara möjligt att bedöma, i vad mån en sådan överavverk- ning sker i övre och mellersta Norlr ands skogar, att särskilda ingripanden behöva vidtagas häremot, är det nödvändigt att ett statligt organ —— skogs- styrelsen synes härvid närmast komma i fråga _ följer den framtida ut- vecklingen och därvid utför erforderliga utredningar och planering ar. Som en första åtgäld bör beräknas, vilka kvantiteter virke som böra uttagas under en viss tidsperiod inom ett visst geografiskt område. Utgångspunk— ten för bedömning >e11 bör därvid " 1"1 de zn'verkningskvantiteter som ur skoglig synpunkt , med hänsyn till behovet av återuppbyggnad av skogs- beståndet i Norrland anses lämpliga. Vid beräknandet av avverkningens storlek måste dock som ovan framhållits hänsyn även tagas till en mängd andra faktorer. För möjliggörandc av jämförelser mellan de fastställda kvantiteterna och de verkliga virkesuttagen blir det nödvändigt att erhålla kännedom om dessa senare. Behov lörelig iger härvid av en förbättrad (11)- verkningsstatistik. En sådan är önskvärd även ur andra synpunkter såsom komplettering av nu "11'ande statistik på det skogliga området. Utan att när- mare ingå på anordnandet av en avverkning >sstatistik — 1947 års riksdag har anhållit 0111 utredning i detta ämne #» vill kommittén ifrågasätta, 0111
icke denna kan grundas på uppgifter om gjorda virkesmätningar. På grundval av dessa och med kännedom om skogsvårdsstyrelsernas utstämp- lingar bör det vara möjligt att ganska väl följa utvecklingen.
Skogsindustriernas råvaruförsörjning.
Sto 'a svårigheter ha under senare tid mött att tillgodose skogsindustrier- nas behov av råva 'a, och många företag ha på grund av bristande virkes- tillgång ej kunnat utnyttja sin kapacitet och i en del fall till och med nöd- gats nedlägga driften. Detta problem har f'.r1mstått som särskilt allvarligt i övre och mellersta Norrland, vilket utgjo1t bakgrund till att kommittén särskilt för detta område verkställt den i det föregående omnämnda utred- ningen rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning.
Den brist på rå 'ara, som sålunda gjort sig gällande, kommer att accen- tueras i den mån avverkningarna begränsas enligt 'ad 0 "an förordats. Det kan uppenbarligen vara av stort intresse att jämföra de ra åvarutillgång f'a1, som komma att stå till förfogande vid tillämpning av den förordade avverk- ningspolitiken, med skogsindustriernas behov av råvara. Från de av- verkningssiffror, som framkommit vid ovannämnda 40—årsprognos, böra då vissa avdrag göras för erhållande av den nettokvantitet, som står till för- fogande för industriernas råvaruförsörjning. Dylika avdrag böra ske för lump och omföring emellan sortimenten på grund av kvalitetsfel, för icke
avsättningsbara virkestillgångar, för sjunkning i flottlederna, för husbe- hovsvirke, för annan inlandsförbrukning samt för införsel till och utförsel från Norrland av rundvirke. Kommittén har, med utgående från det skogs- skötselalternativ, som förordats av kommittén, uppskattat den totala brutto- årsavverkningen, oavsett sortiment, inom övre och mellersta Norrland (flodområdesgrupperna I—V) till omkring 9,6 milj. 1118 fast mått inom bark, de erforderliga avdragen till 1,4 milj. 1113 samt nettoårsavverkningen sålunda till 8,2 milj. 1113.
Vad angår skogsindustriernas behov av råvara ha undersökningar gjorts av en särskild kommitté, som tillsatts av det 5. k. skogsindustriernas sam- arbetsutskott. Resultaten av dessa undersökningar ha ännu icke f'amlagts. Norrlandskommitte'n har ansett det icke kunna ifrågakomma att även för sin del verkställa motsvarande undersökningar. Emellertid har kommittén. till jämförelse med avverkningsberäkningarna, låtit sammanställa vissa mera skönsmässiga uppskattningar av råvarubehovet för skogsindustrierna i övre och mellersta Norrland. Dessa uppskattningar, för vilka närmare re- dogjorts i bilaga VI till förenämnda utredning, ha givit följande huvud- sakliga resultat:
)Iilj. 1113 f. 11111?!"an ib. * "**" behov a) behovet av råvara vid utnyttjande av den nuvarande »teoretiska» kapaciteten vid efter beslutade nedläggelser kvarvarande fabriker (i fråga om sågverken för uppnående av 1946 års produktion) ...... 11.1 77 b) behovet av råvara vid utnyttjande av den »praktiska» kapaciteten (i fråga om sågverken se a) .................................... 10.1) 86 c) förbrukningen i medeltal under åren 1936—4939 .................. 11.2 77
Enligt dessa uppskattningar skulle skogsindustrierna i övre och meller— sta Norrland, även efter de nedläggelser och driftsinskränkningar som re- dan ägt rum under senare år, behöva ytterligare beskäras med sannolikt Illa—20 procent i förhållande till nuvarande omfattning. En dylik beskär— ning skulle behöva genomföras för att balans skulle uppstå mellan råvaru- förbrukningen och tillgången på råvara vid en sådan begränsning av av— verkningarna, som förordats i det föregående.
De framkomna resultaten kunna emellertid icke —-— och detta gäller ej minst råvaruförbrukningen —— betraktas som helt definitiva. Bortsett från att speciell osäkerhet av vissa skäl vidlåder avverkningsberäkningen för Norrbottens lappmark, och från att man alltid måste räkna med en viss felmarginal vid uppskattningar av före 'arande art, kunna förhållandena i icke ringa mån påverkas av olika faktorer, vilkas kvantitativa betydelse framåt i tiden det nu är vanskligt att förutsäga. Sålunda är det sannolikt, att virkesskördarna i framtiden, sedan det sämre virket först uttagits, komma att bli av bättre kvalitet, vilket i och för sig borde medföra större utbyte än hittills. Å andra sidan torde dock detta motverkas av den mindre torrsubstansvikt — med åtföljande högre åtgångstal -— som det mera frod—
vuxna virket i framtida kulturskogar erhåller. Då avverkningsberäkningen avser en J.(l-årsperiod och inte heller den upprättade råvarubalansen omfat- tar längre tid, synes det emellertid tveksamt i vad mån nyssnämnda för- hållanden beträffande åtgångstalen kunna inverka på balansen.
Under alla förhållanden kunna kalkylerna sägas bestyrka de allmänna farhågorna för att skogsindustrierna i övre och mellersta Norrland, även efter de nedläggelser och driftsinskränkningar som redan ägt rum under senare år, äro överdimensionerade och att en ytterligare väsentlig beskär- ning ('ir erforderlig.
Det utgör ett allmänt intresse, att de svårigheter, som måste uppkomma vid en sådan begränsning av avverkningarna och därav föranledd beskär- ning av skogsindustriernas omfattning, som här () 'an betecknats som ofrånJ komlig, kunna lösas utan alltför all 'arliga konflikter mellan olika intres- serade parter. Det är norrlandskommitténs förhoppning att någon statlig reglerng på området icke skall behöva tillgripas. Med dessa utgångspunk- ter saknar kommittén anledning att här närmare ingå på hithörande spörsmål.
Då i Norrland råvarutransporterna alltid till övervägande del skett me— delst flottlederna, har det ställt sig naturligt att förlägga flertalet föräd- lingsverk till älmnynningarna vid kusten, vilket icke hindrar att en bety- dande virkesförädling förekonnner även i inlandet och härvid särskilt vid eirkelsågar och andra smärre sågar. Vid valet av förläggningsplats för kustverken har även tagits hänsyn till önskvärdheten att erhålla så lång skeppningssäsong som möjligt. Älvmynningarna i Västernorrlands län ha härvidlag haft en gynnad ställning i jämförelse med Norrbottenshamnarna. Vad speciellt angår sulfat- och wallhoardfabrikerna ha dessa för att kunna tillgodogöra sig sågverksavfallet som rå mm med fördel förlagts i närheten av befintliga sågverk eller anhopning av sådana (en sulfatfabrik kan 0111- händertaga avfallet från ett flertal sågverk).
Vid sågverksindustriens utbyggnad i Härnösands- och Sundsvallsdistrik- ten räknade man knappast med någon större tillförsel av sågtimmer från övre Norrland. Att behov härav uppkommit torde i huvudsak få anses vara en följd av den knapphet på råvara, som efter hand blivit rådande i meller- sta Norrland på grund av den utbyggnad av sågverksindustrien, som ägde rum på 1890-talet. Även de flesta av massafabrikerna i Västernorrlands län ha anlagts vid en tidpunkt, då råvarusituationen inom det egna flodområdet, med den dåvarande kapaciteten hos fabrikerna, åtminstone inte i någon större omfattning nödvändiggjorde att råvaran hämtades från de nord— ligare ådalarna.
Det är först efter den utbyggnad av industrierna som ägt rum, till en början av sågverken och vid ett senare skede av massafabrikerna — vilkas utvecklingsmöjligheter det tidigare icke varit lätt att förutse —— som råvaru-
tillgången undan för undan kommit att få en alltmer dominerande bety- delse. De problem, som därvid uppstått, ha i viss mån varit av olika karak- tär inom skilda delar av Norrland. Samtidigt som de västernorrländska
företagen —— alltefter som rå'arntillgången inom de egna flodområdena börjat tryta — sökt att erhålla en kompensation härför genom ökad rå- varuanskaffning från övre Norrland, är det också helt naturligt att det för såväl de därstädes befintlig: företagen som för länsintressena i övrigt efter hand blivit allt angelägnare att slå vakt om de egna råvarutillgång- arna samt att, där överskott på ett visst virkesslag förelegat, åstadkomma en utökning inom det egna området av en industri, som kan tillgodogöra sig ifrågavarande virke.
Att den nuvarande förläggningen av skogsindustrierna om man enbart ser till rå varutillgången inte kan anses vara den mest rationella framgår av nedanstående jämförelser.
.. Netto- Sågutbyte K a ]) a e i t e t (ton torr vikt) Flodområdesgrupp arsa» » erk- 1945 ning stds Trämasse- Sulfit- Sultat- Wallboard—
1 000 mal. * * fabriker fabriker fabriker fabriker I—II .................. 2 700 105 200 74 000 _ 81 000 32 000 III .................... 2 100 95 000 96 000 142 000 151 000 83 000 IV-—V .................. 3 400 168 600 164 000 496 000 263 000 70 000 Summa 8 200 368 800 334 000 638 000 495 000 185 000
Beträffande både sågverken, de grankonsumerande industrierna och sul— fatfabrikerna har en med hänsyn till råvarutillgången inom det >>egna flod— amrädet» alltför stark koncentration skett till de västernorrländska åda- larna. Det är vidare tydligt, att utbyggnaden av anläggningarna här (flod— område IV—V) främst kunnat åstadkommas på grund av virkesöverskott i Norrbottens län (flodområde I—II). Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att denna utbyggnad till icke oväsentlig del ägt rum så sent som under 1930-talet. För flodområde III —— närmast motsvarande Västerbottens län — föreligger däremot en god balans såtillvida att någorlunda lika stor andel av nettoårsavverkningen och av rå'arubehovet inom hela området I—V faller på flodområde III.
Ser illan enbart till sågverken och jämför nuvarande förhållanden med uppgifter från 1933, finner man, att den andel av totala råvarukonsum- tionen inom Iw—V som faller på de västernorrländska ådalarna påtagligt minskats. Detta torde väl åtminstone delvis sammanhänga med den starka utveckling, som i övre Norrland skett beträffande cirkelsågarna. Det är tydligt att, om denna utveckling fortsätter, det kan bli allt svårare för de västernorrländska sågverken att från övre Norrland erhålla ett tillskott till råvarufångsten inom den egna flodområdesgruppen. Även sulfatfabrikerna i mellersta Norrland äro beroende av tillförsel av råvara från andra områ-
den. I fråga om den grankonsumerande industrien (sliperierna och sulfit- l'abrikerna) framträder särskilt markerat det kända överskottet på råvara inom Norrbottens län.
I ett tidigare sammanhang har norrlandskommittén framhållit det otill- fredsställande i att arbetskraft, råvara och elkraft >>exporteras>> från Norr— land i stället för att utnyttjas till uppbyggnad av förädlingsindustrien i Norrland. Denna utveckling går ej minst ut över övre Norrland med dess betydande naturtillgångar och stora naturliga befolkningstillväxt. De invänd- ningar, som ur övre Norrlands synpunkt kunna riktas mot att näringslivet i mellersta och södra Sverige utvecklas på bekostnad av nämnda landsända, äro delvis tillämpliga även på förhållandet mellan denna och sydligare delar av Norrland. Näringslivet i övre Norrland har, huvudsakligen av historiska skäl, kommit väsentligt efter i utveckling, och en uppbyggnad därav är syn- nerligen önskvärd. Närmast till hands ligger härvid att tänka sig, att in— dustrien utbygges på grundval av landsändans egna naturtillgångar i form av vattenkraft, malm och trä. Att så sker synes utgöra en förutsättning för att den skall kunna ge sysselsättning åt den tillväxande befolkningen, så att icke denna skall nödgas söka sig arbete söderut. En naturlig utveck- ling av träförädlingsindustrierna i övre Norrland får därför icke förhind- ras, även om en minskad utförsel av virke därifrån måste föranleda en be- g'änsning och nedläggning av skogsindustrier söderut. En sådan inställ- ning kan även försvaras med att härigenom friställd arbetskraft utan svå- righet kan finna annan sysselsättning, åtminstone vid den brist på arbets— kraft som nu merendels råder överallt utom i övre Norrland.
I detta sannnanhang får kommittén erin 'a 0111 de utredningar, som verk- ställts beträffande en ifrågasatt sulfitfabrik i Norrbottens län och som över- lämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Dessa utredningar bygga närmast på att den ifrågasatta sulfit— fabriken skulle drivas av aktiebolaget statens skogsindustrier. Enligt vad kommittén erfarit anser emellertid detta företag anläggandet av en sulfit- fabrik icke utgöra något aktuellt led i företagets utbyggnad. Med hänsyn härtill saknas enligt kommitténs förmenande anledning att nu vidtaga några särskilda åtgärder för att få till stånd en sådan fabrik. Att kommit- ten däremot anser, att utrymme finnes för anläggande av pappersbruk i övre Norrland, framgår av det följande.
Skogsbeståndet i Norrland måste återuppbyggas.
Nedgången av virkesförrådet i övre och mellersta Norrland, speciellt då i fråga om det grövre virket, har visserligen delvis sin grund i att det gamla urskogsförrådet med naturnödvändighet måste försvinna och ersättas med nya och växtligare bestånd. Man skulle dock av allt att döma ha kunnat delvis förebygga den bristande balans, som uppstått mellan tillgång och
efterfrågan på virke, genom en bättre hushållning med skogen och genom i tid vidtagna åtgärder för restaurering av marker med otillfredsställande skogstillstånd. Så som förhållandena utvecklat sig har resultatet blivit att ungefär 1/6 av sammanlagda skogsarealen i Norrland är i behov av föryng- ringsåtgärder, varvid inräknas föryngringsytor som nytillkomma under de närmaste 20 åren framåt (skogar ovanför en viss höjdzon ha lämnats ur räkningen). I den mån sådana åtgärder icke komma till stånd, betyder detta att den produktionsförn'uäga, som ligger i dessa marker, icke utnyttjas. Med den betydelse skogsbruket och skogsindustrierna ha för Norrlands näringsliv och för hela landets ekonomi, synes det icke försvarligt att längre uppskjuta den nödvändiga restaureringen av skogstillståndet i Norrland. Även om man härigenom endast i mindre grad kan påverka de nu 'arande svårigheterna i fråga om råvaruförsörjningen, föreligger dock här en för- pliktelse som den nuvarande generationen ej kan skjuta över på framtiden. Det är visserligen önskvärt, att en differentiering av näringslivet kommer till stånd genom tillkomsten av industrier grundade på andra råvaror än trä. Norrlands karaktär av att främst vara ett Skogsland kan dock icke förändras. Utan rå 'aran trä komma icke blott Norrlands största industrier att föra en tynande tillvaro och risk fö' arbetslöshet att hota industriarbe- tarna, utan landsdelens hela befolkning mister en mycket betydelsefull in— komstkälla. Detta gäller icke minst för jordbrukarna. Trots den rationali— sering och förstärkning av jordbruket, som sker, har dock jordbruksbefolk— ningen i stora delar av Norrland icke samma möjligheter att trygga sin för— sörjning på i huvudsak jordbruk som jordbrukarna ha i de södra lands- ändarna, utan måste söka utfyllnad i inkomsterna genom försäljning av skogsprodukter eller förtjänstarbete i skogsbruket.
Ett livskraftigt skogsbruk och en rikt utbyggd Skogsindustri förutsätta, att Skogsmarkens avkastningsförmåga till fullo utnyttjas. Så kan icke ske med mindre virkesförrådet genomsnittligt når en höjd som svarar mot mar- kens bonitet.
Förekomsten av outnyttjad skogsmark är mycket hög även inom sådana delar av Norrland (utanför lappmarkerna), där den allmänna skogsvårds- lagens återväxtbestämmelser varit gällande under lång tid. Man torde därav kunna draga den slutsatsen att dessa bestämmelser ej varit avpassade för de inom Norrland rådande förhållandena. Till det otillfredsställande resul- tatet har med all sannolikhet även medverkat den allmänna underskatt— ning av skogsodlingarnas nödvändighet för att erhålla fullgod återväxt, som från mitten av 1920-talet gjorde sig gällande inom svenskt skogsbruk. Skogskulturerna hade ofta lämnat otillfredsställande resultat på grund av ofullkomliga arbetsmetoder samt olämpligt frö- och plantmaterial. Åter— växten ansågs därför i regel kunna bäst tryggas genom skogens självför- yngring. Denna åsikt satte sin prägel även på skötseln av bolagsskogar och
allmänna skogar, vilket resulterat i att här liksom på hemmansskogarna kun- nat konstateras all 'arliga brister i föryngringsresultaten. Den omständig- heten, att skogsodlingar utförts i så ringa omfattning inom storslmgsbruket, har givetvis icke kunnat undgå att påverka skogsvårdsstyrelsernas inställ- ning till frågan om i vilken utsträckning liknande åtgärder borde utkrävas av de enskilda skogsägarna.
Enligt den nya skogsvårdslag, som antagits vid 1948 års riksdag, skall ägare av skogsmark. varå skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsstäl- lande, kunna åläggas vidtaga åtgärder för att förbättra skogstillståndet, vilken skyldighet gäller även då bristerna icke bero på underlåtenhet att sörja för återväxt efte ' avverkning eller inträffad skada. Skyldigheten skall dock, såvida ej markägaren erhåller bidrag av allmänna medel, vara be- gränsad till en kostnad motsvarande värdet av de träd, vilka hö'a fällas i samband med åtgärdernas vidtagandc. Det bör vidare ihågkonunas, att i fråga om de nu 11 'ande kalmarkerna en avsevärd del faller utanför lagens bestämmelser. Dessa kalmarker, som uppkommit före den tid då reproduk— tionsplikt infördes, ha beräknats till inte mindre än omkring 220 000 hektar eller omkring 40 procent av den enligt senaste riksskogstaxeringen konsta— terade sammanlagda arealen kalmark på enskilda skogar i Norrland.
Skogliga restaureringsarheten, och härvid särskilt skogsodling, ställa sig ofta ganska dyrbara. Härtill kommer, att de investeringar, som göras, först efter avsevärd tid kunna resultera i ökad avkastning från skogen, vilket i synnerhet gäller områden i Norrland med sämre läge. Av dessa skäl har det sedan länge befunnits erforderligt att genom ekonomiskt stöd från sta- tens sida underlätta för skogsägarna att företaga skogsodlingsarheten. Så- lunda ha genom skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar, biträde vid skogsodlingsarbetet och i viss utsträckning skogsodlingsmaterial kostnads- fritt lämnats skogsägarna. Och framför allt har stöd lämnats i form av kon- tanta bidrag i olika former. Särskilda anslag ha sålunda varit anvisade till skogsodling, till skogsutdikning och till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. Dessa anslag ha nu enligt beslut vid 1948 års riksdag sammanförts till ett anslag, benämnt statens skogförbättringanslag. Sam- tidigt har för motsvarande ändamål även inrättats statens skogslånefond. För Norrlands vidkommande har vid sidan av nämnda bidragsformer även funnits möjlighet att erhålla bidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion från det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget. Ifrågava 'ande bidrags- möjlighet stod tidigare endast öppen i fråga om skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker jämte skyddsskogar inom Kopparbergs och Jämtlands län, men sederme 'a har, på förslag av norrlandskommittén, tillämpningsområdet utsträckts att omfatta hela Norrland. De åtgärder, för vilka statsbidrag av förevarande slag kunna anvisas, äro dels främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling, dels beståndsvård, såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog, plant-
skog och ungskog, dels skogsutdikning, dels betesanläggning och dels an— läggning eller förbättring av väg för utforsling av slu)gsprodukter.
I detta sammanhang bör erinras om att, enligt beslut vid 1947 års riks- dag, ett belopp av 12 milj. kronor av influtna prisutjämningsavgifter a trävaror reserverats för skogsvårdande åtgärder. Av detta belopp har en det avsetts för statens skogsforskningsinstituts och vissa andra institutio- ners verksamhet, men huvudparten kommer att disponeras för utdelnil g av bidrag till återväxtåtgärder av olika slag.
Med hänsyn till att statsmakterna så nyligen som skett tagit ståndpunkt till grunderna för stödjande av skogsvårdsåtgärder har kommitten ej an— ledning att ingå härpå. Emellertid kan kommittén ej underlåta att här er- inra om att preliminärt beslut fattats om begränsning av tillämpningsom— rådet för det nyssnämnda s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget till att ånyo endast avse lappmarkerna samt att kommittén under kapitel 4 uttalat betänkligheter häremot med hänsyn närmast till jordbrukets goda erfarenheter av anslagets användning till betesanläggningar. Även ur skogs- brukets synpunkt synes emellertid sammankopplingen av åtgärder för skogsvård med betesförbättring och fredning av skogen vara mycket ända— målsenlig. Enligt kommitténs mening bör sålunda skogsprodukiionsansla- get även if()rtsättningen fa utnyttjas inom hela Norrland.
För att den bidragsgivning, för vilken grunderna fastställts av statsmak- terna, skall leda till några påtagliga resultat, är det nödvändigt att medel för bidragsgivningen ställas till förfogande i helt annan utsträckning än som skett under senare är. Till belysande härav kan erinras om att i mitten av 1940-talet upprättats ett normalprogram för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Härvid ha de mest elementära bristerna -— väldiga arealer av kala eller med klart undermåliga bestånd bevuxna marker, som icke äro reproduktionspliktiga —— beräknats ej bli helt avhjälpta förrän inom femtio år. I fråga om eftersläpande reproduktionspliktiga åtgärder har räknats med att dessa skola bli utförda inom tjugo år. Det är sålunda en förhållan— devis långt utsträckt tid som förutsatts för det skogliga återuppbyggnads— arbetet. Trots detta ha statsmakterna av ekonomiska skäl stannat för att räkna med en sådan reducerad takt för återuppbyggnadsåtgärderna, som motsvarar 65 procent av normalprogrammet. I själ 'a verket har man emel— lertid ej hållit fast vid denna siffra, när det under senare år gällt att an- visa anslag till skogliga ändamål, utan genom begränsning av anslagens storlek ytterligare försämrat förutsättningarna för en återuppbyggnad av skogstillgångarna inom överskådlig tid. De anslag som anvisats synas icke tillnärmelsevis svara mot den betydelse som åtminstone ur norrländsk syn— punkt måste tillmätas en effektiv verksamhet för restaurering av skogsbe— ståndet. Det har uppenbarligen för vårt land varit av en oskattbar betydelse, att. årligen värden på 100-tals miljoner kronor kunnat hämtas ur de norr— ländska skogarna. Delvis har skogskapitalet blivit lidande av alltför stark
exploaterii g. Det ter sig då knappast rimligt att det allmänna vid bedöman— det av behövliga åtgärder för att återställa skogskapitalet och samtidigt försäkra landet och särskilt Norrland om framtida tillgång på skog, intaga en sådan restriktiv inställning som utmärker den statliga politiken i vad
gäller anslag till skogliga åtgärder.
Det synes även naturligt, att staten själv bör föregå med gott exempel, då det gäller en återuppbyggnad av skogsbeståndet. På kronoskogarna fin— nas stora arealer, vilkas produktionsförmåga ej utnyttjas eller som i varje fall ej ge tillfredsställande avkastning. Det bör förutsättas, att domän— verket sörjer för en återuppbyggnad av skogsbeståndet på kronoskogarna i sa' snabb takt som möjligt.
Såsom kommittén framhållit i sin utredning rörande skogstillgångarna 111. m. i övre och mellersta Norrland måste för ett effektivt föryngringsarbete förutsättas, att tillräcklig tillgång finnes på dagligt frö. Jämförelser ha gjorts mellan tillgången och behovet härav. Det framgår, att en kännbar brist på tallfrö råder inom den s. k. övre zonen men att i övrigt några större farhågor icke behöva hysas för att den i norrlandsskogarna produ— cerade frömängden icke skall räcka till för utförande av erforderliga kul- turåtgärdcr. I sista hand blir emellertid det avgörande, vilka kvantiteter av det producerade fröet som insamlas och sålunda komma skogsodlings— verksamheten till godo. De 5. k. fröråden -— ett sådant finnes i varje norr- ländskt län — ha här en viktig uppgift att fylla.
För att önskvärda åtgärder för restaurering av skogsbeståndet i Norrland skola komma till stånd, erfordras även att arbetskraft finnes tillgänglig härför. Det årliga arbetskraftbehovet för utförande av de ovan kalkyle- rade återväxtarbetena under en 20-årsperiod har beräknats till omkring 628 000 dagsverken, motsvarande i runt tal 6 000 arbetare, sysselsatta under sommaren. 0111 man som sig bör också medräknar behovet. av röjnings— gallringar samt skogsdikningar, ökas sistnämnda siffra till 11 000 man. Även om tillgången på arbetskraft i en del fall" kan utgöra en begränsande faktor, när det gäller möjligheterna att genomföra det skogliga restaure- ringsarbetet, bör det likväl i stort sett icke vara ogörligt att genom lämpliga organisatoriska och andra åtgärder komma till rätta med arbetskraftfrågan. Vissa härmed sammanhängande frågor ha berörts i nyssnämnda utredning. Bland annat har kommittén understrukit önskvärdheten av att man i ökad utsträckning övergår till maskinell drift för vissa återväxtåtgärder. Vidare har såsom en av de främsta orsakerna till att det visat sig svårt att erhålla arbetskraft till återväxtarbetena hänvisats till det betalningssystem som till- lämpas. Återväxtarbeten betalas i regel med daglön, under det att t. ex. vid vägarbeten, flottledsbyggnader, sommarhuggning m. m. ackordsprissätt— ning tillämpas. Detta medför att de senare arbetena i konkurrensen om ar— betskraften i regel segra, då arbetarna med ackord anse sig kunna uppnå
bättre dagsförtjänst och måhända även känna sig mera >>l'ria». Att bort- sätta alla äterväxtarbeten på ackord kan knappast komma ifråga. Däremot torde all anledning finnas att i högre grad än hittills undersöka möjlighe- terna att för vissa arbeten övergå till ackordsprissättning, främst då uppta- gande av såddgropar och markberedning, i den mån maskinell drift icke kan ordnas. I fråga 0111 skogsodlingarna föreligger den fördelen, att i viss utsträckning ovan arbetskraft bör kunna användas. Inte minst skolung— domen —— i varje fall den något äldre — borde här kunna göra en bety— delsefull insats. Med denna utgångspunkt har norrlandskommitte'n föresla- git vissa åtgärder till främjande av skolungdomens deltagande i skogsod- ling, vilka förslag sedermera i huvudsak kommit till genomförande.
I detta sammanhang vill kommittén framhålla önskvärdheten av att vid sidan av de direkta bidragen till skogsodling å vissa marker —— även möjligheterna för skogsvårdsstyrelserna eller enskilda maskinhållare att inköpa traktorer med tillhörande aggregat för markberedning underlättas. Såsom redan påpekats under kapitel 4 bör möjlighet finnas att i någon utsträckning samordna maskinanvändningen för jordbruks— och för skogliga ändamål. Medel böra även ställas till förfogande för utvidg— ning av och maskinutrustning till plantskolor, anskaffning av frökläng- ningsmaskiner, utbyggnad av frökällare samt kursverksamhet för skogs- odlingsförmän.
För ökande av virkesavkastningen i norrlandsskogarna böra även vid— tagas åtgärder för att vinna mera mark för skogsproduktion. I detta syfte böra omfattande dikningar komma till stånd, i första hand på försumpad skogsmark. Den sammanlagda areal i Norrland, som ytterligare skulle kunna vinnas för skogsproduktion eller, i fråga om sumpskogarna, för högre skogsproduktion genom nydikning, har beräknats. uppgå till omkring 644 000 hektar. Detta motsvarar ungefär 5 procent av den nuvarande skogs- marksarealen _i Norrland enligt senaste riksskogstaxeringen. Även när det gäller möjligheterna att omföra dikningsbara marker till produktiva skogs- marker, kunna dessa möjligheter numera delvis begränsas av den upp— komna hristen på arbetskraft.
Ännu förekommer det i viss omfattning i Norrland, att skogsmarken utnyttjas till betning för såväl de större betesdjuren som får och getter. Emellertid har den meningen blivit alltmer allmän, att skogsbetningen ut— gör ett allvarligt hinder för skogsproduktionen (inom parentes kan här påpekas att även älgarna åstadkomma stora skador i skogarna). Predning av skogen från bete synes utgöra en förutsättning för att skogsåterväxten skall utvecklas tillfredsställande. Det är sålunda ur skoglig synpunkt en angelägenhet av vikt, att betesfrågan i Norrland ordnas på ett rationellt sätt. Att så sker, är emellertid starkt motiverat även med hänsyn till jord-
brukets intresse. Sommarutfodringen hör till huvudsaklig del ordnas ge- nom för ändamålet anlagda kulturbeten.
Kommittén får i nu nämnda hänseenden hänvisa till 'ad kommittén förut anfört i fråga om behovet av statliga anslagsmedel till skogsvårdande åt- gärder samt om användningen av det norrländska skogsproduktionsan- slaget.
Kan något göras för att fylla ut den aktuella bristen på råvara?
De åtgärder, som ifrågakomma för att öka virkesproduktionen i de norr- ländska skogarna, verka i huvudsak på längre sikt och påverka endast i mindre utsträckning den nuvarande otillfredsställande balansen mellan till— gång och efterfrågan på virke. Andra vägar erbjuda sig emellertid. på vilka man bör kunna motväga den ofrånkomliga reduktionen av zwverkningarna i övre och mellersta Norrland, nämligen åtgärder för att tilluarataga olika tänkbara rauarureserver. Härmed sammanhängande frågor ha ingående diskuterats i kommitténs utredning rörande slwgstillgångarna m. m. i övre och mellersta Norrland. Kommittén kan här begränsa sig till några sam- manfattande synpunkter på detta ämne.
Till en början böra uppmärksammas möjligheterna att bättre utnyttja avfallsvirket i skogen. Vid 40-årsprognosens avverkningsberäkningar har gagnvirket antagits uttagbart till 3" i topp. En viss sänkning av dimensions- gränsen torde emellertid 'ara möjlig och har även i verkligheten ägt rum under senare år. Vid en sådan sänkning från 3" till 2" kommer man till en ökning av kvantiteten med omkring 700 000 1113 f. ib. motsvarande omkring 13 procent av den tidigare beräknade nettoårsavverkningen av massaved. Detta utgör teoretiskt sett en råvarureserv i förhållande till årsavverkningen enligt 40-årsprognosen. En starkt begränsande faktor, då det gäller att till- godogöra sig denna råvarureserv, ligger emellertid i kostnaderna för vir- kets avverkning och i transportsvärigheterna.
Under inflytande av bristen på råvara har rötskadad ved, som tidigare betraktats som lamp, alltmer kommit att tagas i anspråk inom cellulosa— industrien. Möjligheterna härtill ha befordrats genom framstegen inom för- ädlingstekniken. Även stubbved och grenuirke kunna måhända framdeles komma att finna användning som industriråvara.
För stora delar av Norrland har lövvirket under normala tider saknat av- sättningsmöjligheter och alltså varit att betrakta som avfallsvirke. Som resultat främst av mångåriga intensiva forskningar på det cellulosatekniska området utnyttjas emellertid numera icke oväsentliga kvantiteter björk- ocb aspvirke inom cellulosaindustrien. Svårigheter göra sig dock gällande i fråga om avverkning och transport av virket, och härvid är främst att märka den stora sjunkningsrisken för flottat björkvirke. Det har räknats med att en årlig avverkning av lövvirke till en kvantitet av 4 milj.
1113 f. ib. skulle vara möjlig inom de fyra nordligaste länen under den närmaste tioårsperioden efter andra riksskogstaxeringen. Sedan dess torde man emellertid ha gått ganska hårt åt björkskogen i bättre avsättnings- lägen.
Som råvarureserver få även het 'aktas skogstillgångar, som för närvarande på grund av belägenlicten icke äro avsättningsbara. Den uttagbara kvanti- teten sådant virke är emellertid endast. inom flodområdesgrupp I—wll av någon större betydenhet. Den uppgår där till en storlek, som motsvarar icke fullt en bruttoårsavverkning av gagnvirke enligt 40-årsprognosen.
Tillgången på råva'a för de norrländska skogsindustrierna kan givetvis även underlättas genom en ökad införsel till och minskad utförsel från Norrland av rundvirke. I vad gäller importen och exporten i förhållande till utlandet torde man i stort sett icke kunna tillmäta dessa någon avgö— rande betydelse för råvarusituationen, låt vara att importen av virke från Finland under vissa tider varit ganska betydande. Större roll spelar i all- mänhet utförseln (med avdrag av införseln) av virke från övre och mel— lei—sta Norrland till områden söder därom. Denna utförsel har beräknats under perioden 1930—1939 årligen ha motsvarat drygt 3 procent av den be- räknade bruttoårsavverkningen enligt 40-årsprognosen i övre och mellersta Norrland. Även om sydligare företags virkesinköp inom dessa delar av Norrland beträffande storleksordningen måhända icke kunna anses ha den avgörande betydelse, som i vissa fall i diskussionen gjorts gällande, är det givetvis med hänsyn till rå'arusituationen inom övre och mellersta Norrland och särskilt ur de därstädes belägna företagens synpunkt önsk— värt att dessa virkesinköp ytterligare minskas eller helst upphöra. Ävenså skulle en viss förbättring i råvarubalansen kunna uppstå, därest möjlighe— ter skapades för de norrländska företagen att anskaffa virke från de syd- ligare landsdelarna. ] detta sammanhang kan nämnas, att bränslekommis- sionen enligt en i juli 1948 avgiven utredning, avseende de 17 södra länen exklusive landskapet Dalsland, beräknat tillgången på råvara inom dessa områden till omkring 8,9 milj. 1113 f. ib. samt sågverkens och massaindu- striens behov av råvara (vid utnyttjande av den >>praktiska» kapaciteten) till 7,6 milj. 1113. För övre och mellersta Norrland har i det föregående till- gången på råvara beräknats till 8,2 och behovet av råvara till 10,0 milj. 1113 f. ib. Till skillnad från de norrländska förhållandena peka sålunda beräk— ningarna för södra Sverige på ett betydande överskott på råvara inom denna del av landet. Svårigheter föreligga säkerligen rent tekniskt sett att genom- föra virkesförflyttningar från södra Sverige, bland annat på grund av att man där saknar sådana naturliga koncentrationsplatser för virket vid kus- ten som de norrländska älvmynningarna. Svårigheterna torde emellertid kunna övervinnas. Ur detlallmännas synpunkt synes det även vara en för- del att utnyttja redan befintliga anläggningar i Norrland i stället för att bygga ut cellulosaindustrien i södra och mellersta Sverige, där en fortsatt
utbyggnad av den industriella verksamheten överhuvud taget försvåras genom bristen på arbetskraft. Hänsyn bör tagas härtill, i den mån åtgärder visa sig er"lo1dcrliga för att reglera råvaruanskaffningen för skogsindustri- (111111. Överhuvud taget bör t'ansport av virke södeli'flån såvitt möjligt underlättas.
En avsevärd rå 'arureserv skulle säkerligen även kunna tagas till vara vid en bättre hushallning med råvaran. Sålunda skulle en besparing härav kunna ske genom en förbättrad virkesvdrd, både vid avverkningen, vid transporten och fr' .1mme vid fabriken. Åtskilligt skulle vidare v1 '11 att vinna genom ett bättre utnyttjande av avfall från sagverks- och cellulosaindust- rien. Sägverksavl lallet utgör ett betydande tillskott till sulfat— och wall- boardl'ahrikernas råvaruanskaffning men skulle helt visst kunna utnvttjas i väsentligt större utst 'äckning än nu. Detta gäller särskilt avfallet vid såg— vcrk, som icke äro belägna i närheten av en sulfat- eller '.1llboa1'dfabrik men dock vid järnväg. Det bör va "1 möjligt att i större utsträckning än hittills ordna överföring av sågverksflis från sådana sag 11' Beträffande de mindre sågverken och sämre belägna andra sågveik torde det utgö "1 en betydelsefull uppgift för svenska träforskningsinstitutet att finna väg ar för tillv.1'11t.gande av sågverksavfall. And 1'1 '.1vf.1llsprodukle1, för vilka man likaledes såvitt möjligt bör finna användning, äro bark och sågspån. Även avfallet från cellulosaindustrien bör kunna utnyttjas, och detta har även skett inom den kemiska industrien. Mycket torde emellertid här återstå att göra.
'En bättre hushållning med råvara kan även vinnas genom ytterligare ra- tionalisering och förbättring av arbetstekniken vid sågverken och nmssa- fabrikerna. l detta sannnanhang bör också uppmärksannnas den utveck— ling som inom skogsindustrierna pågår mot högre förädling och framställ- ning av nya produkter, 'arigenom rå 'aran utnyttjas till en mera v.'11'de- kapande tillverkning.
Sist men icke minst bör en bättre hushållning med råvara kunna åstad— kommas genom besparing och standardisering av byggnads-virke och genom minskad husbehovsförbrukning i övrigt. Utan tvivel kan i mån'fa fall bil- ligare virke av länre kvalitet användas till bygg11.1dsä11d.1111ål, utan att bygd- nadens värde minskas. En undersökning i Norrbottens län har visat, att byggnaderna där i stor omfattning äro timrade samt. att takbeläg'fning ännu mycket ofta sker med takspån. Det synes "tra vanligt, att för sistnämnda ändamål uttagas 'aka, i möjli'f'iste mån kvistrena stammar i bästa kvali— tetstillväxtdimension. Åtminstone under tide' av knapphet på virke synas skäl tala för en ök .1d användninn av tegel och eternit som takbeläggnings- medel, något som också kan vara motiverat med hänsyn till brandrisken. Kommittén har i sitt förenämnda betänkande rörande skogstillgångarna m. 111. i'övre och mellersta Norrland uttalat Önskemålet, att här berörda spörsmål beaktas i statens lån- och bidrag sgivnind för byggnads-ändamål.
Möjligheterna att standardisera byg "gnadsvirket och på detta sätt kv 1n- titativt nyttiggöra råvaran 1111 av no1'1'l11ndskommittén något berörts såväl i förenämnda utredning rörande skogstillgångarna 111. 111. i övre och mel- lersta Norrland som i betänkande angående sågverksdriften i Norrland 111. 111. (SOU It)-47:32). Under hänvisning till att åtminstone en del av dessa frågor äro föremål för övervägande bland annat hos den s. k. sam— arbetskommittén för by' "gnadsfrågor, och hos den därför tillsatta särskilda subkonimittén — i vilken ingå representanter för dels statliga institutioner, som ha att taga befattning med trätekniska frågor, (lels också enskilda sam11111nslutnin"111' av företagare och arbetare inom tråvarurörelsen och by'"'"n nadsverksamheten _- har kommittén emellertid icke ansett sig ha 1111- ledning 11tt in'"å på före 'arande frå'"or utan har inskränkt si'" till att un- derstryka betvdelsen av att dessa bli klarla'"d11, och att erf'olderliga ät- garder komma till stand.
(
Det ligger i sakens natur, att de här ovan 11n'"ivn'a åtgärderna for till— v111'at11"11nde av olik1 tänkbara l'å '111'u1eserver i första hand måste 1111- konnna på de sko" .,"sindustriella företagen själva. Emellertid finnes även plats för viktiga åtgärder från statens sida för att främja den önskvärda ut— vecklingen. Av den största betydelse synes härvid v1'a den forsknings- verksamhet, som bör ankomma på statens skogsforskningsinstitut och svenska t'äforskningsinstitutet. Vidare är utnyttjandet av olika 1'å"1ru- reserver i skilda hänseenden beroende av fö1'eli'""ande transportmöjlighe- ter. Genom åtgärder på dessa områden bör det vara möjligt att samtidigt öka avkastningen av de norrländska skogarna —— eller rättare motvä'"1 minskningen därav —- och underlätta skogsindustriernas rå 'aruförsörjning. Kommittén återkommer härtill i det följande.
Som ett helhetsomdöme rörande 111(")j|i'"heterna att utnyttja till'"ängli"a rå' arureserver maste man konstate ".1, att dessa 111(')jligheter tyvärr äro i så hög" " 'ad beroende av tekniska f' amsteg på såväl t'örädlingens som av— verkningens och virkestransportens områden m.m., att man icke utan vi— dare kan räkna med ifrå'"'1av11'1nde reserver som till'"än'"li'"a för skogs— industrierna. Härmed är ej avsett att förringa betydelsen av att åtgärd'el vidtagas i de olika hänseenden, som här berörts. Fastme' 11 håller norrlands— kommittén före att det med hänsyn till den allvarliga brist på råvara, son) är att vänta, måste stå klart för såväl industrierna som det allmänna, att alla möjligheter att tillvarataga och utnyttja tillgängliga råvarureserver måste uppmärksammas.
Utvecklingstendenser inom skogsindustrierna.
De norrländska skogsindustrierna ha varit föremål för en mycket kraftig utbyggnad alltsedan senare delen av 1800-talet. Under de nu närmast
gångna decennierna har utvecklingen samtidigt karakteriserats av en fort— gående förskjutning från sågverksindustri till massa— och wallboardindustri. I den mån strävanden gjort sig gällande att ernå en anpassning av skogs- industriernas kapacitet efter den begränsade råvarutillgången, ha dessa så- lunda främst tagit sig uttryck i en inskränkning av sågverksdriften. Dimen- sionsfördelningen i Norrlands skogar har ansetts i första hand böra leda till en inskränkning i detta hänseende. Enligt vad kommittén förut fram- hållit torde, även efter de nedläggelser och driftsinskränkningar som under senare år ägt rum inom sågverks- och massaindustrierna, en ytterligare väsentlig beskärning vara erforderlig. Oavsett detta torde de industrier, som äro base 'ade på skogen som råvara, komma att allt fortfarande intaga en domine'ande ställning inom den industriella verksamheten i Norrland.
Sdgvcrksindustrien i Norrland uppvisar företag av mycket 'äxlande stor- leksordning, bland vilka lik 'äl kunna särskiljas två huvudtype ' av sågverk, nämligen dels en storindustri knuten till företag, som i allmänhet äro för- lagda till de större flodernas mynningar eller på andra platser efter kusten, och dels en småindustri, som består av smärre företag i inlandet. Enligt vad norrlandskonnnittén anfört i sin förenämnda utredning angående Sågverks- driften i Norrland m. ni. ha båda typerna av sågverk existensberättigande. Den inbördes avvägningen av rörelsens omfattning inom de respektive b 'anschgrenarna torde få bli beroende av de tekniska och ekonomiska förut- sättningarna för verksamhetens bedri 'ande, varvid samspelet mellan å ena sidan efterfrågan av skogsprodukter på exportmarknaden, närmast berö- 'ande storföretagen, och å andra sidan den inhemska konsumtionen, vilken huvudsakligen tillgodoses av småföretagen, kan tillmätas avgörande bety- delse. Med hänsyn till knappheten på råvara torde i stort sett icke före- ligga något beho ' av nyetablering av sågverk i Norrland. Sådan synes böra ifrågakonnna i huvudsak endast i syfte att tillgodose lokala behov av trä- varor.
Enligt vad kommittén anfört i nyssnämnda utredning bö'a de större såg- verken med hänsyn till sågverkstekniken, industribyggnadernas ändamåls— enliga anordnande och den maskinella utrustningens inpassande i produk— tionskedjan med fördel vara inrättade för en årlig produktion av minst 10 000 standards sågade 'aror. De jämnaste driftsförhållandena återfinnas, enligt kommitténs undersökningar, i allmänhet hos de större sågverken med en årlig produktion av 15000 standards och däröver. Förklaringen härtill får delvis sökas i det förhållandet att de sto 'a företagen inriktat sig på en me 'a differentie'ad rörelse och högre förädling av trävarorna, och att de härför erforderliga mera kapitalkrävande anläggningarna fö' att ge förräntning måste utnyttjas så fullständigt som möjligt.
En utväg att inom sågverksindustriens egen. ram ombilda verksamheten på sådant sätt, att produktiviteten utökas utan att råvarubehovet tilltager, ligger i en ökad förädling av produkterna. Härigenom kan möjliggöras ett
betydligt effekti'are utnyttjande av trä 'arorna genom tillvaratagande av
(.,. o. ' 1. .' o',v(i( kortlangder tstuage) l-mkstum) eh rlbb n m (1 den man icl'e l_ 1 lt virke i stället bör kokas i en närbelägen massafabrik ). Bortsett från (len för— ädling, som hyvlingen av det sågade virket kan innebära, må bland hit— tills utformade förädlingsetapper nämnas snickeri- och möbelindustri samt tillverkning av monteringsfärdiga trähus, men det torde även vara möjligt att finna nya former för t'örädlingen. En del norrländslm sågverksföretag . ö »" ' 'ö'ä ' 0" av rävarorna ( a avsevär ö'a sin )ro- ll't genom 11 gie t i dlmh ( lunn t t h _ duktivitet. så att sågningsarbetet närmast fått karaktär a ' att vara endast en f 'amställning av halvfabrikat för det vidare förädlingsarbetet inom före- tagen. Förutsättningarna för en jämnare sysselsättning av den mänskliga arbetskraften ha i samband därmed avsevärt förbättrats.
Vad angår möjligheterna att i övrigt rationalisera sagaerksindus!rien har norrlandskommitte'n i sin förut omnämnda utredning lämnat följande över- sikt över vad som hittills 'arit aktuellt vid de me 'a modernt organiserade sågverken.
1. Ett bättre utnyttjande av råvaran kan åstadkommas genom effektivare air ordningar för sågtimrets lagring och sortering vid sågverket. Mekaniska anord- ningar för timmerlagringen kunna där underlätta timrets uppläggning antingen i vatten eller på land. Vid lagring på land kan kvalitetsförsämring genom svamp— angrepp (blåyta ni. m.) motverkas genom anordningar för vattenhesprutning. Barkningsmaskiner av lämplig beskaffenhet böra finnas.
2. Genom användande av moderna sågramar med automatiska (oljedrivnal stockvagnar av förbättrad konstruktion kan sågningseffekten uppdrivas utan att utbytet försämras vare sig med hänsyn till kvantitet eller k'alitet. Förbättrade mekaniska anordningar erfordras även i de efter såg'amarna liggande delarna av produktionskedjan, vid kantverk, sortering o. s. v. för att sågramarnas ökade effekt skall kunna fullt utnyttjas.
3. Genom en noggrant beräknad och genomförd anpassning av dimensionerna på de hyvlade 'arorna kan en avse 'ärd besparing i virkesåtgång åstadkommas en besparing i virkesåtgången med omkring en tiondel anses i allmänhet kunna ernås på denna väg.
4. Impregnering av de sågade varorna med blånadsskyddsmedel an 'ändes, där artificiell torkning ej förekommer.
5. Brädgårdsarbetet underlättas genom mekaniska anordningar. För större före— tag kan en brokrananläggning i vissa fall vara ändamålsenlig. Brädgårdens plan- läggning och staplingens utförande äro av stor betydelse för ernående av ett gott torkningsresultat samt undvikande av tekniska skador på virket. (i. Anläggande av torkngn och lagermagasin för de torkade t'ävarorna innebär en i tekniskt hänseende långt driven rationalisering av virkeslagringen.
7. Utlastningsarhetet i samband med skeppning av de färdiga varorna kan avse— värt förbilligas, om lastkajer kunna anordnas vid brädgård eller lagermagasin med sådant vattendjup. att fartygen kunna lasta direkt vid kajen.
Endast ett begränsat antal företag —— huvudsakligen de större. — ha dock hittills kunnat genomföra rationaliseringsåtgärder med mera omfattande och genomgripande verkan, medan de övrig: företagen ännu kvarstå pä
Sulfat/abrik (Östrand).
ett i fråga om rationalisering av viktiga delar av arbetstekniken jämförelse- vis outvecklat stadium. Den ovisshet, som med hänsyn till knappheten på råvara karakteriserar sågverksföretagens utsikter att i fortsättningen kunna uppehålla driften, har i viss mån avhållit från sådana rationaliseringsåt- gärder, som kräva mera betydande kapitalinvesteringar på längre sikt.
Inom massaindustrierna ha företagen i genomsnitt en helt annan stor- leksordning än sågverken. Möjligheterna ha därför varit större att genom- föra de rationaliseringsätgärder, som den tekniska utvecklingen medgivit. Massatillverkningen är även en relativt ny industri i jämförelse med såg- verksdriften och har icke på samma sätt som denna senare drabbats av perioder av stillastående. Den minskade råvarutillgången har påskyndat inassaindustriernas rationalisering, vilket visat sig däri att massavedskon- sumtionen icke ökats i samma takt som massaproduktionen.
Skäl kunna tala för att rå 'aran i större utsträckning än hittills blir före- mål för längre gående fö 'ädling än massatillverkningen innebär. En sådan vidareförädling kan ge förbättrat ekonomiskt resultat. I detta hänseende bör särskilt uppmärksammas tillverkningen av papper. Av allt att döma kommer utvecklingen att leda till att konsumtionen av papper alltmera stegras. Papperstillverkningen har för närvarande en relativt begränsad omfattning i Norrland, och utrymme bör finnas fö ' anläggande av pappers- bruk därstädes, närmast i anslutning till befintliga skogsindustrier. Ett nytt sådant är under uppbyggnad i Hörnefors, och anläggning av något pap— persbruk även i Norrbotten har diskuterats.
Även bortsett från att träkemien genom den moderna blekningstekniken lyckats säkra högklassig pappersmassa, kan den kemiska industri, som ej
minst under senaste världskriget vuxit f'am på grundval av skogen som råvara, väntas få en utomordentligt stor betydelse. Strävandena gå här ut på att vidareförädla cellulosa och utvinna nya biprodukter ur avfallslutarna. Bland produkter från den kemiska industrien kunna nämnas konstsilke, cellull, folier och filmer, lacker och plastiska massor. Sulfitspriten tjänar som utgångsmaterial för ett otal kemiska preparat. Av stort intresse äro också möjligheterna att ur cellulosan framställa socker liksom att ur sulfit- luten utvinna bränsle. Ej minst böra fortsatta undersökningar i fråga om sammansättningen av den huvudsakliga beståndsdelen i luten, nämligen det s. k. ligninet, kunna leda till att man kan överföra detta i praktiskt värdefulla marknadsprodukter.
Möjligheter till rationalisering inom skogsbruket.
Lika väl som andra näringsgrenar måste även skogsbruket följa med i den ekonomiska och tekniska utvecklingen. En fortlöpande rationalisering bör alltså eftersträvas. Norrlandskommitte'n har ej anledning att närmare ingå på alla de vägar till rationalisering, som kunna erbjuda sig inom skogs- bruket — detta är ju frågor som ej endast gälla Norrland —— utan vill in— skränka sig till att peka på några få punkter.
Det bör eftersträvas, att så lämpliga verktyg och redskap som möjligt utexperimenteras och komma till användning inom skogsbruket. Verktygs- vården bör förbättras, vilket visat sig utgöra en viktig faktor vid effektivise- ringen av skogsarbetet. Försöken att motorisera avverkningarna böra föras vidare. Överhuvud taget böra metoderna inom huggningsarbetet förbättras. I detta sammanhang förtjänar nämnas tendensen att mer och mer övergå till att hugga virket obarkat eller fläekbarkat och överlåta barkningen till förädlingsverken, som disponera särskilda maskiner för ändamålet. Denna senare barkning blir givetvis betydligt billigare än i skogen. Att virket lik— väl till övervägande del barkas manuellt i skogen, sammanhänger dels med de betydande sjunkningsförluster, som uppstå vid flottning av obarkat kle- nare virke (se nedan), och dels beträffande granmassaveden med att ut— bytet vid kokningen blir sämre om veden icke barkats redan i skogen, i det att vedens ytskikt, om barken sitter kvar, påverkas av garvämnen från barken. Även om det bör vara möjligt att i viss mån eliminera dessa svårig- heter, kan måhända lösningen av problemet i stället ligga i en maskinell barkning av virket före flottningen.
Även i fråga om redskapen för körning bör en förbättring eftersträ 'as, liksom beträffande körningstekniken. En god hästvård är av mycket stor betydelse. Det kan vara till fördel; att större skogsägare anställa särskilda hovslagare. Virkestransporterna böra emellertid rationaliseras ej endast genom att effekten vid hästtransporter höjes utan även genom att traktorer
och lastbilar användas i ökad utsträckning. Motorfordoncn kräva tillgång till goda vägar. Ett tillfredsställande vägnät utgör överhuvud taget en väsentlig betingelse för en rationalisering av virkestransporterna. Även så- tillvida kan en förbättring av vägförbindelserna i skogstrakterna främja rationaliseringssträvandena inom skogsbruket, som arbetskraftens möjlig- heter att förflytta sig till och från arbetsplatserna härigenom underlättas.
Såsom redan berörts i det föregående bör det också vara möjligt att ge- nom en förbättring av transportförhållandena öka förutsättningarna för att förefintliga råvarureserver av olika slag skola kunna komma skogsindustri- erna till godo. Ett utnyttjande av den råvarureserv, som ligger i en sänk- ning av kraven på virkesdimension, kan sålunda förhindras eller försvåras, i den mån t'ansportkostnaderna äro höga. Detsamma gäller om lump, stubbved och grenvirke samt sist men icke minst om lövvirke. Även om möjligheter finnas att flotta sådant virke, utgör dock landtransport det säkraste transportsättet för åtminstone de klenare dimensionerna av löv- virket. Detta transportsätt försvåras emellertid av det ännu mycket glesa vägnätet i större delen av Norrland, så mycket mer som de björkområdcn, vilka varit lättast tillgängliga, sannolikt i samband med krisårens stora bränslebehov i hög grad förlorat sina realiserbara björktillgångar. Det är givet, att en förbättring av vägnätet och därmed en minskning av trans— portkostnaderna skulle vara ägnad att underlätta utnyttjandet av björk— lillgångarna inom vissa områden. Transportförhåltandena äro även av betydelse, då det gäller att få avsättning för avfall från sågverk, som icke äro belägna i närheten av sulfat- eller wallboardfabrik.
För att sådana skogstillgångar, som för närvarande på grund av belägen- heten icke äro avsättningsbara, skola kunna tillvaratagits, utgör det lika- ledes en given förutsättning att transportmöjligheterna förbättras. Ur ut- redningen rörande skogstillgångarna m. 111. i övre och mellersta Norrland må här återgivas en sammanställning över uttagbara kvantiteter av sådana skogstillgångar samt beräknade kostnader för härför behövliga anlägg- ningar.
Uttagbar Behövliga anläggningar,
F 1 o (1 o m r ä (1 e kvantitet kostnader i 1 000 kronor 1 000 m3 t. ib.
Flot tleder Vägar
I——II1 .......................... 2 316 397 3 255 III .............................. 692 539 428 ' .......................... 181 337 532
3 189 1 273 4 215
1 Inkl. »icke taxeringsvärda kronomarker» i Norrbottens lappmark.
De vägarbeten, som sålunda påkallas med hänsyn till intresset att kunna tillvarataga här avsedda råvarureserv, motsvara endast en ringa del av hela det nya vägbehov som måste tillgodoses för att skogsbruket i Norrland
skall kunna drivas på ett effektivt sätt. Visserligen kunna de olika slag av allmänna och enskilda vägar, som finnas anlagda för trafiken i allmänhet, även i stor utsträckning utnyttjas för transport av skogsprodukter. Härut- över erfordras emellertid särskilda skogsvägar, låt vara att dessa även kunna bli till nytta för annan trafik i de glesbebyggda trakter, där skogs- vägarna bruka gå fram. Bland skogsvägarna skiljer man mellan stamvägar — d. v. s. huvudlederna ' och andra vägar. Såsom omnämnts i kapitel 3 kunna även cykelstigar bli av betydelse för skogsbruket, i första hand ge- nom att underlätta framkomstmöjligheterna för arbetarna inom denna näring.
För vägbyggnader i enskild ägo finnes ett särskilt anslag uppfört å riks- staten, avsett även för flottledsbyggnader. Sådana arbeten ingå också bland de skogsvårdsåtgärder, för vilka anslag beräknats på allmän beredskaps- stat. Från detta senare anslag har det även varit avsett att lämna bidrag till cykelstigar. Såsom norrlandskommitten framhållit under kapitel 3 har kommittén med hänsyn till pågående utredningar på vägväsendets område icke ansett lämpligt att för sin del igångsätta någon egen utredning härut- innan. Oavsett detta kan kommittén emellertid ej underlåta att, liksom när det gällt statens åtgärder för främjande av restaureringsåtgärder inom skogsbruket, beklaga den njugghet statsmakterna visat vid beviljande av anslag. Härtill komma-* att, även i den mån anslag beviljats, en del av dessa hållits inne såsom ett led i den tillämpade investeringsbegränsningen. Detta synes så mycket mera beklagligt, även på kortare sikt, som skogs- vägarna enligt 'ad nyss sagts kunna ge ökade möjligheter att taga i an— språk virke för skogsindustriernas råvaruförsörjning, med den betydelse detta har för deras exportförmåga.
I många fall torde förutsättningarna för transport av virke även kunna främjas genom ett genomförande av de förslag, som norrlandskommittén i sitt betänkande angående transportförhållandena i Norrland (SOU 1946: 84) framlagt om nedsatta fraktavgifter på järnvägarna samt om anordnande på vissa sträckor av s. k. stambillinjer, vilka i princip skola tillämpa statens järnvägars taxor.
Med hänsyn till den betydelse som flottningen av virke har särskilt i norra Sverige är det uppenbart, att en förbättring av flottleder-na måste utgöra en rationaliseringsåtgärd av stor vikt för det norrländska skogsbruket. Upp-- rensningar av flottlederna samt iståndsättning av smärre biflottleder för underlättande av deras införlivande med huvudled kunna verksamt bidraga till att främja och underlätta flottningen och därigenom nedbringa kostna- derna för virket. Att ett tillvaratagande av virkestillgångar, som på grund av läget hittills ej kunnat tillgodogöras, kan underlättas genom att flottledsnätet utökas och förbättras, framgår av det föregående. Samtidigt kunna de råvarureserver, som klenvirket erbjuder, utnyttjas i allt större
utsträckning, ju billigare flottningskostnaderna kunna hållas, låt var: att flottning av klen— och lövvirk ' är förenad med särskilda problem bland an- nat med hänsyn till sjunkningsrisken. [ detta sammanhang må erinras om att kommittén i sitt betänkande angående skogstillgångarna m. m. i övre och mellersta Norrland ifrågasatt, om icke klenvirket borde kunna beträf— fande flottningskostnader ställas förmånligare än hittills.
Till underlättande av flottlcdsbyggnader i enskild ägo stå samma anslags— medcl till förfogande som för skogsvägar. För allmänna flottleder äro dessa anslagsmcdel ej disponibla. De uttalanden, kommittén gjort här ovan i fråga om behovet av statsanslag till skogsvägar, anser kommittén i lika mån vara motive'ade även med tanke på flottlederna.
Forskning.
Framstegen pa skogsbrukets och skogsindustriernas områden äro i hög grad beroende av ett på vetenskaplig bas fotat forskningsarbete.
Enligt norrlandskommittcns mening utgör det en angelägen samhällelig uppgift att tillse, att tillräckliga medel stå till förfogande för forskning på nu berörda omraden. Detta är önskvärt även med hänsyn till konkurrensen med utlandet, där åtminstone på sina håll forskningen mycket kraftigt främjas.
Man brukar skilja mellan den skogliga forskningen och skogsprodukt— forskningcn. Den förstnämnda arbetar dels med skogsskötselns problem, d. v. s. frågor sammanhängande med skogens uppdragande och vård, och dels med skogsteknologiska problem, d. v. s. tekniska spörsmål rörande trädens avverkning, virkets tillredning och behandling i skogen, transport m. m. Skogsproduktforskningen åter är inriktad på utforskandet av sko— gens produkter såväl i avseende på deras sammansättning och egenskaper som beträffande sättet för deras förädling och utnyttjande i folkhushåll— ningens tjänst. Sedan lång tid tillbaka bedrives skoglig forskning vid statens skogsforskningsinstitut, som även ägnar sig åt viss skogsprodukt- I'orskning. Denna senare forskning handhaves eljest sedan några år av svenska träforskningsinstitutet, som finansieras genom tillskott från dels staten och dels olika skogsindustriella sammans]utningar. Även ingeniörs— vetenskapsakademien, skogshögskolan samt tekniska högskolan och en del andra ntbildningsanstalter ha i sitt arbete kommit in på nu ifråga va 'ande forskningsområden. De problem, som beröra å ena sidan råvarans utvin- ning och å andra sidan dess förädling, stå i ett mer eller mindre direkt sam- band med va 'and 'a, 'arför de böra lösas under samverkan mellan de på respektive områden verksamma forskningsorganen. Vid sidan av här nämnda institutioner bedrives en betydelsefull forskning av dels de större skogsindustriföretagen och dels enskilda forskare.
Med tanke icke minst på den fria forskningen har norrlandskommittén
i skrivelse den 11 oktober 1945 uttalat sig för att större delen av de pris- utjämningsavgifter på trävaror, som hänförde sig till tiden till och med den 30 juni 1946, skulle disponeras för forskning på skogsproduktionens och träindustriens områden. I huvudsaklig anslutning härtill ha av nämnda medel 11 milj. kronor avsatts till en fond för forskningsändamäl, för vars förvaltning en särskild styrelse tillsatts.
Vad angår forskningen på det sågverkstekniska området har norrlands— kommittén i sitt betänkande angående sågverksdriften i Norrland 111.111. uttalat sig för att den grundforskning, som bedrives vid tiaf01skn1ngs1nst1- tutet _ sådan förekommer också vid skogsforskningsinstitutet ___ bör ut— byggas med tillämpad forskning pa .s'agvcrksomlådet liksom inom den mc- kaniska träbearbetningen i Övrigt i analogi med vad som skett genom inrät- tandet vid träforskningsinstitutet av centrallaboratorier för träkemisk och pappersteknisk forskning.
Utan att här i övrigt närmare ingå på sko( (fst01'sknings- och träforsknings— institutens allmänna verksamhet vill kommittén peka på nåu _;1'.1 speciella forskningsuppgifter, som .iro av betydelse i nuvarande läge men för vilkas upptagande eller effektiva handläggning tillräckliga resurser icke synas
vara för handen. I detta hänseende får kommittén till en början fästa upp- märksamheten på de möjligheter, som föreligga att vid utförande av för- yngringsåtgärder delvis ersätta den manuella arbetskraften med maskin— drift. Särskilt betydelsefullt — dels för minskning av kulturkostnaderna och dels framför allt med hänsyn till bristen på arbetskraft —— synes därvid möjligheten vara att företaga markberedningar (för självfölyngring ellel efterföljande sådd) medelst traktor- eller hästdragna markberedningsred- skap. Även en mekanisering av planteringen är önskvärd. Kommittén vill understryka betydelsen av att ifrågavarande undersökningar intensifieras — det (fäller bland annat att finna de lämplig aste traktortyperna och att förbättra 111arkberedningsaguregaten — och framför allt föreligger enligt kommitténs uppfattning behov av att de på olika håll pågående försöken samordnas, för att man snabbt skall nå fram till de bästa resultaten. Denna samordningsuppgift bör tillkomma skogsforskningsinstitutet. Utan att kom— mittén vill förringa betydelsen av det arbete som på olika håll i landet nedlagts och fortfarande nedlägges på förbättrandet av skogskultarredska- pen, förefaller det kommittén vidare som om betydande fördelar och re- sultat borde kunna vinnas genom mera planmässigt uppfinnings— och kon- struktionsarbete med tillhjälp av teknisk expertis. Även denna uppgift synes enligt kommitténs åsikt bör: anförtros åt skogsforskningsinstitutet. Institutet förfogar dock för närvarande icke över tillräckliga tekniska re- surser och medel för bedrivande av dylikt forskningsarbete.
Sistnämnda förhållande ger kommittén anledning ifrågasätta, om icke vid skogsforskningsinstitutet bör inrättas en särskild avdelning för bedri- vande av maskintekniskt forskningsarbete. Det måste nämligen enligt kom—
mittens uppfattning framstå som en olägenhet, att det statliga organet för den skogliga forskningen för närvarande måste anses sakna möjligheter att i någon större utsträckning följa, deltaga i och samordna undersök— ningar, som göras i fråga om motoriseringen och mekaniseringen inom skogsbruket, än mindre att självt taga initiativ till nya forskningsarbeten i dessa så betydelsefulla frågor. Tekniskt forskningsarbete beträffande maskinell markberedning och utprovning av redskap för maskinell drift vid plantskolearbeten äro endast exempel på det behov av teknisk sakkun- skap i samband 111ed skogliga mekaniserings- och 111otoriseringsfrågor, som enligt kommitténs uppfattning redan måste anses föreligga vid skogsforsk- ningsinstitutet och som måste tillmätas ännu större betydelse framdeles.
I det föregående har norrländskommittén berört möjligheterna att mot- väga bristen på råvara genom ianspråktagande av olika slag av avfalls- virke. I fråga om möjligheterna att använda klenvirke som råvara inom skogsindustrierna vänta ännu åtskilliga problem på sin lösning, problem som icke så mycket sammanhänga med förädlingen som sådan utan fast- mer med avverkningen och transporten av virket. Vad vi veta beträffande flottningen av klenvirke grundar sig huvudsakligen på vissa lokala försök med buntflottning (i Dalälven och Ångermanälven), vilka försök dock icke kunna anses ha resulterat i en slutgiltig lösning av ifrågavarande flottnings— problem. I detta sammanhang kan erin'as 0111 att vattenfallsstyrelsen till- satt en delegation för virkesavläggningsfrågor sammanhängande med vat- tenregleringarna i vilken delegation ingå representanter för skogsbruket, tumnings- och flottningsföreningarna samt forskningen — och att delega- tionen även igängsatt vissa försök för att utröna möjligheterna till minsk— ning av sjunkningsförlusterna å virke. Denna utredning kommer dock endast att omfatta nuvarande gagnvirke. Även om vissa erfarenheter därav måhända kunna bli tillämpliga även på det klenare virket, torde dock allt- jämt komma att kvarstå en hel del olösta problem, som sammanhänga med flottningen av klenvirket och vilka böra bli föremål för planmässig forsk— ning. Skogsforskningsinstitutet torde likväl för närvarande icke disponera över tillräckliga medel för en önskvärd intensifiering av denna forskning.
Skogsforskningsinstitutet och cellulosaindustriens centrallaboratorium samarbeta för närvarande vid undersökningar över det inflytande, som träd- typ, trädålder, växtplats, uppkomstsätt och beståndsvård ha på utbytet och kvaliteten vid framställning av sulfit- och sulfatinassa. Det synes kom— mittén önskvärt, att dessa undersökningar utsträckas till att även omfatta frågor rörande utnyttjandet av det avfall i form av lump och vrak m. m., som förorsakas av kvalitativa virlresfel såsom exempelvis röta. Oaktat frå- gan om användandet av rötskadat virke inom massa- och wallboardindu- strien tekniskt redan kan anses vara löst, återstå ytterligare forsknings— uppgifter för att söka nå förbättringar och eventuellt nya vägar. Och spe—
ciellt föreligger behov av forskning för utrönande av det rötskadade virkets värde i förhållande till frisk massaved. I dessa syften ha orienterande nn— dersökningar nyligen igångsatts med provkokningar av rötad granflis av olika beskaffenhet, som i olika kvantiteter inblandats i jämförbar frisk ved. Undersökningarna utföras i samarbete mellan skogshögskolans botaniska j och teknologiska avdelningar, svenska träforskningsinstitutets träkemiska ' avdelning samt ett antal bolagslaboratorier. Några resultat från ifrågava— rande undersökningar ha dock ännu icke hunnit framläggas. De mera om- fattande arbeten, som inom detta område torde komma att erfordras, sy- nas enligt kommitténs förmenande falla inom ramen för det mellan skogs- forskningsinstitutet och cellulosaindustriens centrallaboratorium pågående samarbetet. Slutligen föreligger i fråga om björk- och aspvirke behov av ytterligare forskning beträffande såväl förädlingsmöjligheterna som fram- för allt beträffande avverkningen och transporten.
För skogsbrukets planläggning och därmed sammanhängande rationalise- ring har den skogliga produktionsforskningen den största betydelse. Som exempel kunna åberopas de vid skogsforskningsinstitutet utförda avverk— ningsberäkningar, som legat till grund för norrlandskommitténs utredning om skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland. Emellertid framhålles i dessa avverkningsberäkningar, att institutets mate- rial av norrlandsgran är otillräckligt för härledning av de tillväxtfunktioner, varmed produktionsforskningen arbetar. I avverkningsberäkningarna kunde denna brist kringgås genom en konstruktion, men för detaljundersökningar, icke minst för dem som röra skörden av klenvirke, utgör den ett oöver— stigligt hinder. Institutet har för några år sedan påbörjat en ny produk— tionsundersökning, som är avsedd att anskaffa och bearbeta ett allsidigt tillfredsställande material. Detta är emellertid ett stort företag, som kräver avsevärd tid, varför provisoriska åtgärder synas nödvändiga. Norrlands- kommittén har inhämtat, att skogsforskningsinstitutet planerat en dylik provisorisk undersökning av norrlandsgranens produktionsförhållanden, men måst avstå från dess fullföljande på grund av brist på medel. Med hänsyn till frågans stora betydelse för norrländskt skogsbruk förordar kommittén, att institutet beviljas erforderliga medel för utförande av nämnda undersökning.
Utöver vad ovan anförts om träforskningsinstitutets forskningsuppgifter på det sågverkstekniska området och i fråga om användningen av rötskadat virke m. m. för skogsindustriella ändamål kunna här ytterligare nämnas några av de problem, som det bör ankomma på träforskningsinstitutet att arbeta med och vilkas lösning kan bli av mycket stor betydelse för skogs- bruket och skogsindustrierna i vårt land. Sålunda är det av vikt, att olika möjligheter undersökas att vid nuvarande nedgång i virkestillgångarna und—
m. mmm
SULFÅIHLUIUSI lekunllulm
lullllll Mull Blåklmlltl
”kuuluu .. |,
IIÅFIIEI- ILIT'IOI mulm ! !.
mmm,
hum! MI. u-
,vi
"immun hmm mu
Slllflltlll
SHLFHIED
EUMM "IIIB win!-lill lrultnlMul :. _
stunt 0. "VUUE
"Ull”
I'lln. pun]. Hittar, lyllll. MIn-el. run.
xlu, ||. |.
sun-un
llmu tll-mmm
Ur boken
lrl | lulmu ., ..
nuuunu lmlunur lilll'in-l Mamut mml |||. IL mon-um
MI. lil. FROWIIEI
mulm-mm llmilullw
nu"
nu", Humle! imam-u-
lnmlnlu ”lll
cm. hmm
klhllllyl [: ullznyt
Sununu
xuullvm
m.a- |,"
SUFIISSA
»Skogen ger» utgiven av Mo och Domsjö
ll lm omm mm:-thi mammon
(|||quan ""Il. !. ..
vika onödigt spill vid sågning »— genom lämpliga klingor och blad - — och samtidigt taga till vara uppkommande virkesavfall liksom även bark. Som led i en rationell hushållning med råvaran böra även uppmärksammas möj- ligheterna att för snickeriändamål ersätta furuvirke med granvirke (i den mån detta är motiverat av ekonomiska skäl), att genom val av lämpligt 3 konstruktionsvirke för byggnader spara material, att utveckla lilnnings— ; tekniken till underlättande av träets rationella tillvaratagande elc. Förut— sättningarna för en fortsatt rationalisering av sågverksdriften kunna främ- jas genom ökad kännedom om torkningens praktiska genomförande, om lämpliga transportanordningar och om impregnering av virke. Även såvitt gäller tillverkningen av papper, papp och fiberplattor framträda ett flertal forskningsuppgifter. Sålunda är kunskapen om de meka- niska egenskaperna hos papper av olika fibermaterial vid praktiskt upp— trädande påfrestningar icke fullständig. Andra uppgifter för forskningen är att utröna möjligheterna att genom tillsatser av olika slag utdryga rå- varan vid tillverkning av papper, papp och wallboard, att erhålla önskade egenskaper hos massan utan att utbytets storlek härvid nedgår, att torka fiberprodukter utan alltför värmekrävande processer och att neutralisera den skadliga inverkan av harts i massan. Till sist utgör det även en atom- ordentligt betydelsefull forskningsuppgift att finna vägar för det 5. k. lig- ninets överföring i värdefulla marknadsprodukter. Till belysande av denna frågas praktiska betydelse kan nämnas, att man enligt vissa uppskattningar år 1937 erhållit omkring 800 000 ton lignin som biprodukt vid sulfitmasse— framställning och omkring 550 000 ton vid tillverkning av sulfatmassa. Här- till kommer att avsevärda ligninmängder finnas i sågverksavfallet. Visser- ligen användes en stor del av detta lignin som bränsle. Emellertid torde denna användning icke utgöra någon slutgiltig lösning av ligninproblemet, då ligninet måste anses som ett organiskt råmaterial med betydande poten- tiella möjligheter.
Det synes kommittén utgöra ett mycket starkt intresse ur såväl Norr- lands som hela landets synpunkt, att svenska träforskningsinstitutet kan så effektivt som möjligt arbeta fram resultat inom de grenar av skogs- produktforskningen som här berörts, och att detta arbete ej behöver hållas tillbaka av bristande tillgång på medel för forskningen.
Utbildning.
En ordnad yrkesutbildning på det skogliga området är önskvärd ur flera synpunkter. Helt allmänt kan den sägas utgöra ett led i åtgärderna för främjande av skogsskötseln i Norrland. Den ökade yrkeskunskap, som denna utbildning är avsedd att bibringa, är vidare ägnad att leda till för— bättrade försörjningsmöjligheter och höjd levnadsstandard för dem, som äro verksamma inom skogsnäringen. På detta sätt bör man kunna motverka
den tilltagande svårighet att rekrytera skogsarbetarkären, som under senare år gjort sig märkbar inom Norrland.
Behovet av skoglig yrkesutbildning har hittills endast i obetydlig utsträck- ning tillgodosetts. I den mån sådan ordnats, har det till stor del skett på initiativ av enskilda personer och skogsägarsammanslutningar. De åtgär— der, som hittills vidtagits, kunna på intet vis anses tillräckliga; framförallt erfordras en planmässig uppbyggnad av utbildningsverksamheten och en fast organisation för dess bedrivande. Eftersom jordbruk och skogsbruk ofta drivas gemensamt och till stor del genom sambruk av arbetskraften, synes det naturligt att yrkesutbildningen för dessa båda näringsgrenar i viss utsträckning samordnas, särskilt i de mera förberedande utbildnings- stadierna.
Norrlandskommittén har i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33) även framlagt en del förslag i fråga om den skogliga utbildningen. Dessa förslag avse dels lärlingsutbildning, avseende såväl skogsarbete som skogsbruk, dels yrkesutbildning i skogsarbete, dels utbildning i skogsbruk för skogsägare m. fl. och dels även fackutbildning för instruktörer, förmän och skogvaktare (skogsarbetsledare).
Lärlingsulbildningen skall enligt kommitténs förslag bedrivas i olika former. Härav må först nämnas de fasta lärlingsskolor, som kommittén behandlat i samband med yrkesutbildningen inom jordbruket, samt vidare 5. k. lärlingsgårdar. Mera rörlig utbildning hör anordnas i form av lärlings— kurser. Även korrespondensundervisning synes kunna anlitas som hjälp- medel vid dylik utbildning. Dessutom är det önskvärt att möjligheter öpp— nas till ordnad praktisk tjänstgöring hos större skogsägare för personer som — eventuellt efter genomgången lärlingsutbildning _ ämna söka in- träde vid lantmannaskola, skogsskola eller skogshögskolan eller eljest önska framdeles ägna sig åt verksamhet inom skogshanteringen.
I detta sammanhang kan även nämnas, att kommittén hänvisat till ett försök, som inom Norrbottens län gjorts med undervisning i skogshantering för gossar i fortsättningsskolan. Kommittén har funnit detta försök vara förtjänt att vinna efterföljd. Nya sådana kurser i skogshantering ha seder— mera också kommit till stånd.
Yrkesutbildning i skogsarbete har kommittén i nyssnämnda betänkande föreslagit skola försiggå i olika former, nämligen dels som skogsvårds- kurser och dels som kortare kurser i arbetsteknik och redskapsvård för körare (till sålunda föreslagna skogsvårdskurser och körarkurser ha an- slag sedermera anvisats av riksdagen). Vidare torde instruktionsverksam- het böra anordnas för huggare under löpande arbete.
Utbildning i skogsbruk har hittills inom Norrland meddelats vid de under lantbruksstyrelsens överinseende ställda lantmannaskolorna. Enligt vad kommittén anfört i sitt utbildningsbetänkande bör en utökning av under— visningen i skogshushållning ske vid en del av dessa skolor.
Särskild hänsyn bör tagas till behovet av utökad undervisning angående bästa möjliga ekonomiska utnyttjande av skogstillgångarna inom det smärre enskilda skogsbruket. Som ett led i strävan att uppnå detta mål har kom- mittén föreslagit, att skogsekonomiska Specialkurser skola anordnas för innehavare av jordbruksfastigheter med skogstillgångar m. fl.
Den av skogsvårdsstyrelserna sedan lång tid bedrivna skogliga upplys— ningsverksamheten, som är av mera rörlig natur och har bedrivits i form av kurser från en eller ett par dagars längd till några månader, exkursioner och föredrag rn. m., bör enligt kommitténs uppfattning utvidgas och inten- sifieras. Skogsägarna böra göras förtrogna med den ekonomiska betydelsen av att de avverkade träden på ett riktigt sätt uppdelas i sortiment genom ändamålsenlig aptering, så att bästa möjliga utbyte kan erhållas av de en— skilda träden. För att nå detta syftemål böra skogsvårdsstyrelserna söka samverkan med skogsägareföreningarna.
Vad angår utbildning av förmän torde det i stort sett böra ankomma på vederbörande arbetsgivare att sörja för att erforderligt antal förmän ut- bildas. Skogsvårdsstyrelserna böra emellertid vara beredda att vid upp- kommande behov anordna särskilda kurser för detta ändamål, och en ut— bildning i huvudsaklig anslutning till den här förut berörda skogsvårds- kursen för skogsarbetare skulle enligt kommitténs uppfattning därvid när- mast motsvara behovet.
Även utbildningsverksamheten på det skogsindustriella området bör en— ligt kommitténs mening effektiviseras. De åtgärder, som i kapitel 6 före- slås till förbättring av yrkesutbildningen i allmänhet inom industrien och hantverket, böra även bli till nytta för skogsindustrierna.
Beträffande sågverksindustrien har kommittén emellertid funnit behov föreligga av speciella anstalter för ordnad yrkesutbildning. Kommittén har framlagt en del förslag med detta syfte i sin förut omnämnda utredning angående sågverksdriften i Norrland m. m. Förslagen avse utbildning för dels driftsledare (förvaltare och inspektorer), dels förmän och dels arbetare. Vad angår förstnämnda kategori har kommittén i utredningen framfört en de] synpunkter på undervisningen vid tekniska högskolan och skogshög- skolan. Vidare har kommittén funnit skäl tala för inrättande vid något av de tekniska gymnasierna i Norrland av mera fullständig undervisning i såg- verksteknik, än som hittills förekommer.
Med hänsyn till de särskilda svårigheter, som möta inom sågverksindu- strien att ordna en regelbunden och tillräckligt kvalificerad yrkesutbildning för förmän och arbetare med mera krävande arbetsuppgifter synes det nödvändigt att särskilda åtgärder vidtagas i detta syfte. Kommittén har i nyssnämnda betänkande föreslagit att ett särskilt sågverk disponeras för undervisningsändamål varvid utbildningen bör inbegripa såväl praktisk som teoretisk undervisning. Kommittén har på anförda skäl förordat, att den ifrågavarande sågverksskolan förlägges till Strömnäs sågverk inom Kram—
1 1
Skol— och elevbyggnader vid skogsvärdsgården Kralle-lllasugn, där Gävleborgs läns skogsvårds— slyrelsc bedriver skoglig utbildning samt planlskoleverksamhet m. m.
fors stad, vilket sågverk Kramfors aktiebolag förklarat sig villigt att på vissa villkor upplåta för ändamålet. Kommittén har tagit initiativ till över— läggningar mellan representanter för trävaruindustrien, 'arvid dessa för- enat sig i ett beslut om bildande av en särskild stiftelse, finansierad av nämnda industri, med uppgift att upprätta och driva den nu avsedda sko- lan, varvid det förutsatts att vissa bidrag skola lämnas av staten. Kungl. Maj:t har sedermera, efter förslag i proposition nr 285 till 1947 års riks- dag, erhållit bemyndigande att, därest norrlandskommitténs ifrågavarande förslag befinnes böra genomför'as, täcka engångskostnaderna för sågverks— skolans inrättande från intäkterna för prisutjämningsavgifter.
Kommittén har förutsatt —— utan att uttryckliga förslag framlagts härut- innan —— att vid sågverksskolan vid behov även bör anordnas utbildning för cirkelsågare.
Arbetarnas förhållanden inom skogsbruket och skogsindustrierna.
En diskussion om skogsbrukets och skogindustriernas problem blir inte fullständig, om man förbigår de intressen som arbetarna inom dessa nä- ringar ha såsom delaktiga i produktionen. I den mån skogsarbetet (kom— mittén gör här ingen skillnad mellan skogs- och flottningsarbetarna) utgör bisyssla till jordbruket äro emellertid de spörsmål, som hänföra sig till arbetarnas arbets- och levnadsförhållanden, närmast att betrakta som sidor
av jordbrukets problem eller av de. allmänna glesbebyggelseproblemen, och de kunna därför med fördel behandlas i dessa sammanhang. Likaledes kan man, såvitt gäller arbetarna vid skogsindustrierna, förbigå sådana frågor som dessa arbetare ha gemensamma med andra arbetarkategorier. Kom- mittén kan alltså här inskränka sig till att beröra några spörsmål som äro av mera speciellt intresse för arbetarna inom skogsbruket och skogs- industrierna.
Under kapitel 2 har bland annat, under hänvisning till en redogörelse i andra delen av betänkandet, diskuterats befolknings- och arbetskraftsut- vecklingen inom jord- och skogsbruket samt behovet av arbetskraft inom dessa näringsgrenar. Likaså har kommittén framlagt en del beräkningar med avseende å utvecklingen av de norrländska stadsnäringarna, dit skogs- industrierna äro att hänföra. Någon balans mellan tillgång och behov av arbetskraft har kommittén emellertid avstått från att upprätta, då utveck- lingen på längre sikt är beroende av en mångfald svåröverskådliga faktorer, ej minst av den allmänna utvecklingen av näringslivet i Norrland och hela landet. Hittills har det allvarligaste problemet hänfört sig till den ofull- ständiga och säsongpräglade sysselsättningen för arbetarna inom i första hand skogsbruket men även inom skogsindustrierna och härvid särskilt sågverksdriften. Under de senare åren har emellertid en stark brist på arbetskraft gjort sig gällande inom övriga landet och även spritt sig till Norrland, låt vara att särskilt vissa områden inom denna landsdel ännu närmast uppvisa överskott på arbetskraft bland landsbygdsbefolkningen, åtminstone säsongmässigt. Även om det är vanskligt att ställa en prognos för befolkningsutveeklingen under kommande år, måste man dock räkna med att även i sådana områden arbetskraften kommer att reduceras genom minskad nativitet och samtidigt ökad utflyttning från landsbygden. Far- hågor ha framkommit, att den framtida utvecklingen skulle leda till en så- dan reducering av arbetskraften, att skogsbrukets behov härav ej skulle kunna tillgodoses. I den mån en fortsatt avflyttning från de mera utpräg- lade skogsbygderna har sin grund i att skogsbruket icke kan erbjuda sin arbetskraft en standard, jämförlig med den som kan erhållas inom andra näringar, synes en sådan avflyttning visserligen vara naturlig och ej böra motverkas genom konstlade medel. Emellertid kan kommittén ej finna, att skogsbruket, med den betydelse denna näring tillsammans med skogsindu- strierna har för vårt lands ekonomi, skall behöva vika för andra näringar i konkurrensen om arbetskraften. En viktig roll måste härvid lönesättningen inom olika näringar komma att spela. Skogsarhetet har tillhört de låg- lönade yrkena. Huru förhållandena framdeles komma att gestalta sig här- vidlag, blir givetvis beroende av utvecklingen i fråga om skogsnäringarnas lönsamhet och av förhållandena på arbetsmarknaden. Möjligheterna för skogsbruket att få tillgång till erforderlig arbetskraft måste emellertid även i hög grad komma att påverkas av de åtgärder som vidtagas för att förbättra
arbetarnas förhållanden på arbetsplatserna samt deras och deras familjers trivsel. På dessa senare områden finnes även plats för åtgärder från det allmännas sida.
Vad särskilt angår möjligheterna att anskaffa arbetskraft för skogsvår— dande arbeten har denna fråga behandlats i det föregående.
1 södra och mellersta Sverige har framträtt en tydlig tendens mot helårs- unställning av skogsarbetare. För framtiden torde man även för Norrlands del böra räkna med att arbetet i skogsbruket, främst med hänsyn till det ökade behovet av skogsvårdsåtgårder, mer än hittills konnner att fördelas jämnt över året. Särskilt i sådana fall, då svårigheter göra sig gällande att erhålla tillräcklig arbetskraft för skogen genom anlitande av den arbets— kraft, som jordbruket kan ställa till förfogande, kan det för storskogsbruket te sig naturligt att i större utsträckning än hittills anställa arbetare, som sysselsättas hela eller huvuddelen av året i skogsbruket. Detta gäller emel- lertid i allmänhet icke körarna, i det att dessa huvudsakligen endast under vinterperioden kunna finna tillräcklig användning för hästarna i skogs- arbetet. Btand andra fördelar med helårssysselsättningen inom skogsbruket bör nppmärksammas, att möjligheterna härvid ökas att underbygga skogs- arbetarnas yrkesskicklighet genom lämpligt anordnad utbildning. En skick— lig skogsarbetare bör kunna ernå en högre inkomst från helårsarbete inom skogsbruket än en lösarbetare kan påräkna och många gånger även högre än om han under en del av året avbryter skogsarbetet för att sköta ett jord— bruk som med hänsyn till sina naturliga betingelser icke är lönande. Här— med är emellertid icke sagt, att den omständigheten, att en arbetare blir stadigvarande anställd inom storskogsbruket, behöver hindra att han under en del av sommaren, om så befinnes lämpligt, är ledig och kan ägna sig åt jordbruksarbete. Systemet behöver sålunda ej heller stå i strid med strävandena särskilt under 1930-talet att förse skogsarbetare och liknande grupper med s. k. arbetarsmåhruk. *
Övergång till helårsarbete inom storskogsbruket torde emellertid endast böra komma till stånd där betingelser på lång sikt finnas för en sådan driftsform och där vederbörande företagare är inställd på att även under tider av minskade avsättningsmöjligheter hålla arbetet i gång, bland annat genom att det då i ökad utsträckning inriktas på skogsvårdsåtgärder. 1 övrigt synes anledning icke föreligga att träffa ett generellt val mellan kom- binationen jordbruk—skogsbruk å ena sidan och helårssysselsättning inom skogsbruket å den andra. Vardera arbetsformen har sina fördelar, som framträda mer eller mindre starkt under olika förhållanden. Det väsentliga är att arbetskraften får sin mest lönsamma användning. En förutsättning härför är, då arbetstiden delas mellan jordbruk och skogsarbete, att im— produktiva luckor kunna undvikas vid övergången från det ena till det
andra arbetet.
Där skogsvägnätet är tillräckligt utbyggt, så att förbindelse finnes mel- lan bosättningsorterna och arbetsplatserna på skogarna, ökas möjligheterna att koncentrera skogsarbetarnas bosättning. Trots de tekniska svårigheter och de kostnader, som kunna vara förenade härmed, kan en dylik åtgärd komma att visa sig ur företagarsynpunkt lämplig, framför allt med hän- syn till risken för brist på arbetskraft inom skogsbruket. Genom att söka koncentrera bebyggelsen så, att befolkningens villkor kunna förbättras ge- nom olika gemensamhetsanordningar, liksom genom att söka skaffa varje arbetare fullständigast möjliga sysselsättning på hans hemort kan sålunda företagaren mera stadigvarande försäkra sig om en arbetarstam, som är villig att ställa sig till förfogande för erforderliga arbeten och som icke kan befaras utflytta vid ändrade konjunkturer. Såsom kommer att när- mare belysas under kapitel 7 äro givetvis åtgärder i nu angivna riktning i hög grad eftersträvansvärda ur social synpunkt. Om dylika åtgärder skola ha förutsättningar att lyckas, böra de dock företagas medan befolkningen ännu finns kvar i bygden.
Icke minst synes staten, i egenskap av ägare av stora skogsarealer sär— skilt i övre Norrland, ha stora intressen att bevaka i förevarande avseende. I fråga om kronotorp och därmed jämförliga lägenheter kan det sålunda vara lämpligt att de, där tillgången på arbete ger möjligheter därtill, sam- manföras till i någon mån koncentrerad bebyggelse.
Kommittén har behandlat nu berörda spörsmål i en skrivelse den 3 juni 1946 (införd i tredje delen) och där bland annat föreslagit, att lån och bidrag av statsmedel skola kunna beviljas företagare inom skogsbruket för anordnande av bostäder åt arbetare, som hela eller huvuddelen av året äro sysselsatta inom skogsbruket.
Även om utvecklingen kommer att gå i den riktningen att skogsarbetarna i ökad utsträckning bo i sina hem också under arbetssäsongerna och här- vid med utnyttjande av ett förbättrat vägnät, omnibussar och motorcyklar dagligen färdas till och från arbetsplatserna, blir det i alla de fall, då förut- sättningar ej föreligga härför, nödvändigt att ordna med skogshärbärgen för arbetarna (jämte stall för hästarna). Arbetarna ha härvid anledning att ställa krav på att dessa skogsförläggningar få en ur hälso- och trivsel- synpunkter så tillfredsställande beskaffenhet som möjligt. Mycket har ock- så uträttats i detta hänseende. Av särskilt stor betydelse har varit, att stor- skogsbruket alltmer gått in för att anordna gemensam mathållning med kocka. Detta system har fördelaktigt påverkat skogsarbetarnas kosthåll- ning. I detta sammanhang kan erinras om att visst belopp av influtna pris- utjämningsavgifter å trävaror efter förslag av norrlandskommittén reser- verats för bidrag till skogshärbärgen. Sedermera har 1945 års skogsbär— bärgesutredning under år 1947 avgivit vissa förslag syftande till en ökning av antalet gemensamhetsanläggningar för skogsarbetare även på bondesko—
| V
gar. Arbetet på en revision av skogshärbärgeslagstiftningen är för närva- rande under utredning.
Även bortsett från skogshärbärgesfrågan är arbetarskyddslagstiftningen helt naturligt av mycket stor betydelse för arbetarna inom skogsbruket (flottningsarbetarna inberäknade).
Skogsarbetet har särskilt tidigare i alltför ringa grad haft karaktär av verkligt yrkesarbete. Att det utvecklas därhän utgör emellertid en förut- sättning både för en fortsatt höjning av arbetarnas ekonomiska standard och för ett starkare yrkesmedvetande samt därmed överhuvud taget för att skogsarbetet skall kunna konkurrera med industrien om ungdomens in- tresse. Ur nu angivna synpunkter måste en lämpligt ordnad yrkesutbild— ning bli av mycket stor betydelse. Såsom framgår av det föregående har kommittén framlagt en del förslag i detta hänseende.
Vad härefter angår skogsindustriernas arbetare gäller naturligtvis även för dem önskemålen om en höjning av kårens standard i ekonomiskt och socialt hänseende. Norrlandskommittén har i förenämnda utredning an- gående sågverksdriften i Norrland m. m. (SOU 1947: 32) framfört en del synpunkter och förslag med avseende å sågverksarbetarnas förhållanden. I enlighet med vad där föreslagits har sedermera av prisutjämningsmedel - anvisats visst belopp för inrättande av en central sågverksskola i Norrland. Vidare har kommittén i utredningen ingående behandlat sysselsättnings- m. fl. förhållanden för sågverksarbetarna. Kommittén har bland annat framhållit som uppenbart, att en kontinuerlig sysselsättning av arbetskraf- ten inom sågverksindustrien borde eftersträvas ur såväl sociala som eko- nomiska synpunkter. Ännu är sågverksarbetet i alltför stor utsträckning säsongbetonat. Denna karaktär har huvudsakligen betingats av klimatiska faktorer, som inverkat dels på råvarutransporterna, dels också på skepp— ningen. Såsom framgår av nyssnämnda utredning ha dock under senare tid vid åtskilliga företag vidtagits åtgärder, som möjliggjort en minskning av antalet under sommar och höst anställda korttidsarbetare. Den verk- sammaste åtgärden har emellertid varit att inrätta fabriker för högre för- ädling av trävarorna i anslutning till sågverken, såsom snickeri—, möbel- och husfabriker 111. 111. En överflyttning av arbetskraft mellan olika av- delningar i företaget kan härigenom i viss mån bli möjlig, och de egentliga sågverksarhetena komma i proportion till andra delar av rörelsen att mot— svara endast en mindre del av den totala arbetsvolymen, varigenom en eventuell säsongansvällning av sågverksarhetena kan få mindre betydelse. Den nuvarande situationen på arbetsmarknaden borde vara gynnsam för en utveckling i ovan angiven riktning. Bristen på arbetskraft i landet synes sålunda i den mån den blir bestående böra stimulera företagens intresse att vidtaga åtgärder för ett mera stadigvarande sysselsättande av arbetarna,
även inom sågverksindustrien. Eftersom en höjning av sågverksarbetarnas ekonomiska standard utgör ett primärt intresse för arhetarorganisationerna, är det naturligt att även dessa inrikta sig på att förhandlingsvägen söka verka för en jämnare sysselsättning. Med hänsyn till det anförda har kom- mittén funnit det icke vara lämpligt, att särskilda ingripanden i nuvarande. läge vidtagas från statens sida för att påverka sysselsättningsförhållandena vid sågverken. Skulle det i framtiden visa sig att dessa icke bli ordnade på ett tillfredsställande sätt, synes frågan härom böra bli föremål för för- nyat övervägande.
I detta sammanhang kan erinras 0111 att, efter förslag av norrlandskom- mittén, vissa belopp av prisutjämningsmedel ställts till förfogande för kapi— taltillskott till sågverksarbetarnas och skogsarbetarnas arbetslöshetskassor.
Vare sig fråga är 0111 skogsarbetarna eller om arbetarna inom skogs— industrierna bli deras sysselsättnings- och löneförhållanden, med den starka ställning arbetarorganisationerna nu ha, på ett avgörande sätt beroende av företagens utveckling. Bortsett från råvarufrågan påverkas utvecklings— möjligheterna för skogsindustrierna likaväl som för andra industrier av så- dana faktorer som kommunikationer, transportkostnader, tillgång på el- kraft på skäliga villkor, beskattningsförhållanden, tillgång på yrkesutbildad - arbetskraft m. 111. Detta gäller särskilt i den mån fråga blir om industrier för fortsatt förädling. Kommittén utgår från att ett genomförande av de förslag, som i skilda hänseenden framlagts av kommittén, skulle för Norr- lands del medverka till en sund utveckling på det skogsindustriella området och därmed också till förbättrade förhållanden för de arbetande inom skogs- bruket och skogsindustrierna.
Härutöver måste givetvis, i den mån åtgärder vidtagas för att höja den sociala och kulturella standarden samt den allmänna trivseln inom gles- bebyggda områden, dessa åtgärder bli av särskilt stor betydelse för ar- betarna inom skogsbruket. Till dessa frågor återkommer kommittén under kapitel 7.
Sammanfattning av kapitel 5.
1) Skogen är av största betydelse för befolkningen och det ekonomiska livet i Norrland. Med hänsyn till de skilda intressen, som äro förknippade med skogsbruket och skogsindustrierna, har norrlandskommittén ansett sig icke böra ifrågasätta någon mera avgörande förskjutning mellan de olika ägarkategoriernas innehav av skogsmark, vilket givetvis icke hindrar att skog i de enskilda fallen övergår från den ena kategorien till den andra.
2) Tillkomsten av gemensamhetsskogar bör, enligt vad kommittén fram- hållit i skrivelse den 4 juni 1947, främjas i Norrland.
3) De tidigare lokala jordnämndernas verksamhet för åstadkommande av bättre arrondering i fråga om skogsmarken bör fullföljas.
4) Gällande bestämmelser om stämpelavgift och inkomstskatt böra, på sätt kommittén föreslagit i skrivelse den 19 juni 1948, ändras i den mån de motverka önskvärda byten av skogsmark i arronderingssyfte.
5) Med hänsyn till skogstillståndet i övre och mellersta Norrland bör en begränsning av avverkningarna därstädes genomföras i enlighet med vad konnnittén förordat i en den 14 juni 1948 avgiven utredning (SOU 1948: 32) samt i detta betänkande.
6) Som följd härav bör man räkna med att skogsindustriernas kapacitet måste minskas.
Anledning torde saknas att nu — _ såsom diskuterats i en till kommittén remitterad utredning —— genom det allmännas försorg vidtaga särskilda åt- gärder för anläggande av en sulfitfabrik i Norrbottens län.
Det synes däremot önskvärt, att papperstillverkning kommer till stånd i övre Norrland samt att olika vidareförädlingsindustrier, baserade på träet, utbyggas såväl där som i andra delar av Norrland.
7) Lämpligt statsorgan bör övervaka i vad mån sådan överavverkning sker, att särskilda ingripanden behöva vidtagas häremot.
En förbättrad avverkningsstatistik bör anordnas. 8) En återuppbyggnad av skogsbeståndet på de enskilda skogarna i Norr- land bör främjas genom effektiv medverkan från statens sida.
9) Det bör förutsättas, att domänverket sörjer för en förnyelse av skogs- beståndet på kronoskogarna i så snabb takt som möjligt.
10) Skogsbetningen, som utgör ett allvarligt hinder för skogsproduk— tionen, bör avlysas. Den verksamhet, som med stöd av det 5. k. norrländska skogsproduktionsanslaget bedrivits för iordningställande av kulturbete som ersättning för skogsbete, har givit goda resultat i detta hänseende.
11) Det allmänna bör medverka till att tillgängliga råvarureserver i de norrländska skogarna skola kunna tillvaratagas.
12) Vid nuvarande brist på råvara i Norrland är en förflyttning av virke från denna landsdel till övriga landet icke önskvärd. Däremot bör trans- port av virke i motsatt riktning underlättas.
13) Skogsvägnätet bör utbyggas och flottlederna förbättras. 14) Vid svenska träforskningsinstitutet bör anordnas tillämpad forskning på sågverksområdet liksom inom den mekaniska träbearbetningen i övrigt i anslutning till vad kommittén föreslagit i betänkande den 16 april 1947 angående sågverksdriften i Norrland m. m. (SOU 1947: 32).
Även i övrigt böra svenska träforskningsinstitutet och statens skogs- forskningsinstitut erhålla resurser, som möjliggöra för instituten att inten- sifiera sina forskningar, särskilt i den mån dessa kunna få betydelse för ett ökat utbyte ur de norrländska skogarna eller för skogsindustriernas utveckling och rationalisering.
15) Åtgärder böra vidtagas för en förbättrad skoglig utbildning i Norr- land. Kommittén har framlagt förslag härom i betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945: 33).
16) En särskild skola för driftsledare, förmän och arbetare inom såg— .verksindustrien bör upprättas, med förläggning till Strömnäs sågverk. Även i övrigt böra åtgärder för förbättrad undervisning i sågverksteknik vidtagas av den huvudsakliga innebörd, varom kommittén framlagt förslag i be- ' tänkandet den 16 april 1947.
17) Åtgärder böra vidtagas för att skänka arbetarna inom skogsbruket en tryggare ställning och höjd levnadsstandard. Fortsatta åtgärder böra även vidtagas till förbättrande av bostads- m. fl. förhållanden på arbets— platserna.
18) Med tanke på helårsarbetande skogsarbetare böra särskilda åtgär- der vidtagas i fråga om bostadsförhållanden m. m. i enlighet med vad kommittén föreslagit i skrivelse den 3 juni 1946.
19) En-kontinuerlig sysselsättning av arbetskraften inom skogsindustri- erna bör, såsom kommittén framhållit i förenämnda betänkande den 16 april 1947, eftersträvas ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter. Den fortsatta utvecklingen bör uppmärksammas.
Industriell verksamhet m. m.1
Såsom framgår av andra delen (sid. 32) är den industriella verksam- heten väsentligt mindre utvecklad i Norrland än i andra landsdelar. Om man undantager Gävleborgs län, som i detta liksom flera andra hänseenden närmast har mellansvensk karaktär, ligger antalet industriarbetare per 1 000 invånare avsevärt under riksmedeltalet. I intet annat län inom riket är det relativa antalet industriarbetare så lågt som i Jämtlands län. Hant— verket i norrlandslänen är likaledes betydligt mindre utvecklat än inom flertalet andra län. Det är dock möjligt, att hantverket i Norrland i högre grad än vanligen eljest är fallet bedrives såsom bisyssla, varför åtskilliga utövare icke redovisas i den officiella statistiken.
Den lägre utvecklingsgraden hos industrien och hantverket i Norrland är icke beroende av att denna landsdel skulle ha sämre förutsättningar för denna näring än andra landsdelar. Snarare är motsatsen fallet. Norrland är sålunda väl ställt i fråga om råvaror för industrien. Norrlands skogar kunna ge råvaror till träindustrier av olika slag _ låt vara att råvarubasen minskats —— och Norrlands malmer kunna förse en utvecklad metallindustri med råvaror. I övrigt torde det i stort sett kunna sägas, att Norrland, med undantag för vissa speciella livsmedelsindustrier, inom sina gränser har tillgång till råvaror i samma utsträckning som övriga landsdelar.
I fråga om arbetskraft intager särskilt övre Norrland en väsentligt för— månligare ställning än övriga landet. Om man bortser från avflyttningen från Norrland söderut, finnes i denna landsdel, sedd i dess helhet, förut- sättningar för en mycket betydande utveckling av industrien. Detta be- lyses av de uppgifter och kalkyler, som återgivas i andra delen.
Slutligen har Norrland som bekant inom sina gränser en för det norr- ländska näringslivets behov närmast obegränsad tillgång till det alltmer viktiga produktionsmedel, som vattenkraften kommit att utgöra.
Om Norrland alltså i de väsentliga avseenden, som här berörts, erbjuder goda förutsättningar för en utvecklad industriell verksamhet, kan man fråga hur det kommer sig att denna icke fått större omfattning i Norrland än som blivit fallet. Detta spörsmål har redan belysts i kapitel 1. Enligt
1 Speciella frågor med avseende å skogsindustrierna ha behandlats under kapitel 5.
vad där framhållits är Norrlands nuvarande eftersläpning huvudsakligen historiskt betingad. Denna landsdel är i stort sett senare kobniscrad än övriga landet. Först under senare delen av lölltl—lalet inträrld=. en expan- sion inom det norrländska näringslivet. Denna expansion har, evad gäller * industrien, ganska ensidigt hänfört sig till skogsindustrierna )Ch särskilt ' sågverksindustrien. När så denna av kända orsaker gått tillbaka, ha härav ' föranledda svårigheter i form av arbetslöshet m. m. kommit in verka de- 4 prilnerande på hela näringslivet. Kommuner, där industrinedläggelser sä— lunda skett, ha ofta blivit nödsakade att på grund av minskade skatte- underlag och ökade utgifter för sociala m. fl. ändamål tillgripa en mycket hög utdebitering, vilket varit en faktor. som försvårat för såväl dessa som andra kommuner i Norrland att draga till sig industri. Utvecklingen av näringslivet har även tillbakahållits av de höga transportlmstnavier, 'armed företagen särskilt i övre Norrland måste räkna och vilka i sin tur delvis äro betingade av de stora avstånden och glesbebyggelsen i denna del av lan- det. Härmed sammanhänger också, att levnadskostnaderna i norra Sverige i stort sett ligga högre än inom andra landsdelar. De faktorer, som nu redo- visats, torde i första hand få ses som skuld till den eftersläpning, som ka— rakteriserar den norrländska industrien liksom delvis även näringslivet i övrigt. Vad särskilt gäller industrien böra måhända härutöver även ett par andra påpekanden göras. Utvecklingen inom industrien har helt naturligt försvårats av att den befolkning, närmast i tätorterna, från vilken initiativ till nya företag vore att vänta, är relativt fåtalig i Norrland samt dessutom i förmögenhetshänseende, såsom närmare belysts i kapitel 3, genomsnittligt sämre ställd än motsvarande befolkning i övriga landet. Härav följer, att tillgången på s. k. riskvilligt kapital är mindre i Norrland. Samtidigt för- sämras den norrländska hemmamarknadsindustriens avsättningsmöjlighe— ter av att stora kategorier av den norrländska befolkningen haft en låg lev- nadsstandard och en ringa köpkraft. Särskilt på den norrländska lands- bygden —— och den alldeles övervägande delen av den norrländska befolk— ningen har ju varit bosatt där —-— har naturahushållningen levat kvar myc- ket länge. Härmed sammanhänger i någon mån ett annat förhållande, som visserligen ligger på ett annat plan än de hittills berörda synpunkterna men som ej spelat en mindre roll då det gäller att förklara den norrländska industriens eftersläpning. Arbetet med jorden och skogen har icke varit ägnat att tvinga fram den art av företagsamhet, som tarvas för initiativ till industriell verksamhet. Ej heller har jordmån funnits för utbildande av en yrkestradition. De undantag, som här funnits —— Själevad in. fl. platser i norra Ångermanland samt Edsbyn och några andra orter _ ha närmast framhävt avsaknaden av yrkestradition inom övriga Norrland.
Från norrlandskommitténs sida har i olika sammanhang understrukits det angelägna i att industrien och hantverket i Norrland utvecklas och dif—
ferentieras. Härvidlag torde något olika synpunkter få läggas på exportindu- strien samt hemmamarknadsindustrien i dess skilda former — riksindu- strien med avsättning i hela landet samt småindustrien och hantverket med huvudsakligen lokal avsättning. Ur landets synpunkt är det uppenbarligen ett viktigt intresse, att Norrland i oförminskad grad kan taga del i exporten till utlandet. I kapitel 1 har redan hänvisats till att vårt lands levnads- standard i hög grad är beroende av att exporten blir tillräckligt stor för att kunna ge rum för en önskvärd import av råvaror, lmpitalvaror och förbruk- ningsartiklar, som ej med fördel kunna produceras inom landet. Även för Norrland måste det uppenbarligen framstå som önskvärt, att exporten där- ifrån till utlandet. kan fortgå utan minskning. Härvid bör förutsättas, att de inkomster, som härflyta från exporten, få komma de norrländska export- industrierna och den norrländska befolkningen till godo utan att intrång häri sker genom allmänna valuta- och handelspolitiska åtgärder (export— avgifter m. 111.). Vid handelsförhandlingar med främmande länder bör eftersträvas, att dessa industriers intressen tillgodoses i största möjliga ut— sträckning. Ej minst är det önskvärt, att exporten i möjligaste män för- skjutes från oförädlade till förädlade produkter.
En övergång till alltmer förädlad produktion är ett önskemål, som gäller icke endast exportindustrien utan även hemmamarknadsindustrien. Föräd— lingen av råvaran kan ge nya sysselsättningsmöjligheter åt befolkningen, varigenom dragningskraften söderifrån kan motverkas och en uttunning av norrlandsbefolkningen undvikas. Härtill kommer, att de arbeten, som förädlingsindustrierna erbjuda, till stor del kräva yrkesskicklighet och där- med även kunna medföra en förbättrad inkomststandard, vilket är av så mycket större värde som en relativt stor andel av Norrlands befolkning sär- skilt tidigare tillhört låglönade yrken.
Även bortsett från denna synpunkt är en utveckling av hemmamarknads- industrien, av såväl riks- som lokal karaktär, ägnad att minska det bero- ende av konjunkturerna i utlandet som en ensidig exportindustri för med sig. Befolkningen i Norrland saknar icke erfarenheter av industrinedläg- gelser och driftsinskränkningar sammanhängande med försämrade kon— junkturer i utlandet. Även hemmamarknadsindustrierna påverkas visser- ligen av konjunkturväxlingarna. Avsättningen på den inländska markna- den är emellertid av naturliga skäl i allmänhet mer stabil än utlandsför- säljningarna. Förhandenvaron av hemmamarknadsindustrier, differentie- rade på olika grenar, skulle sålunda för Norrland utgöra en utjämnande faktor i konjunkturhänseende.
En utvecklad industriell verksamhet i Norrland skulle vidare — detta gäller måhända särskilt industrierna med lokal marknad — vara ägnad att stimulera till bättre levnadsförhållanden i olika avseenden. Som ett exempel kan nämnas, att möbelutrustningen i många norrländska hem lämnar åt- skilligt övrigt att önska och att lokalt inriktade industrier borde kunna
finna ett betydande arbetsfält på della område. Liknande synpunkter kunna läggas på tillverkningen av sanitetsgods 111. m.
Uppdelningen på exportindustri, riksindustri och industri med lokal marknad kan icke utan vidare identifieras med grupperingen storindustri, småindustri och hantverk. Klart är emellertid att exportindustrierna till allra största delen representeras av storindustriella företag och att å andra sidan de mindre av småindustrierna liksom hantverksföretagen huvudsak- ligen tillgodose lokala behov. I detta sammanhang kan förtjäna uppmärk- sammas, att vid sidan av de äldre hantverksgrenarna alltmer vuxit fram en serie av nya serviceföretag, bland vilka bilreparationsverkstäderna kanske utgör det mest belysande exemplet.
Ej minst under senare år har det vid upprepade tillfällen blivit aktuellt att till Norrland förlägga filialer till söderut belägna moderföretag med samma tillverkning som dessa. Orsaken härtill har naturligen ofta varit, att det vid önskad utvidgning av ett företags verksamhet befunnits lättare att disponera erforderlig arbetskraft i Norrland än på moderföretagets för- läggningsort. Norrland synes emellertid endast i ringa mån betjänt med att få dit förlagda filialfabriker av ifrågavarande slag. Vid en förskjutning i arbetskraftstillgången till förmån för södra och mellersta Sverige eller eljest förändrade produktionsvillkor för de berörda företagen, kan detta nämligen förutsättas leda till långt större risker för upprätthållandet av sysselsättningen vid norrlandsindustrien än som är fallet vid mer själv- ständig produktion. Vad här sagts gäller givetvis icke eller i varje fall i långt mindre grad, om den vid filialfabrikerna bedrivna tillverkningen av— ser produkter, vilka icke tillverkas vid moderföretagens övriga fabriker eller endast i mindre grad baseras på vid dessa framställda halvfabrikat.
Innan kommittén ingår på att redovisa olika tillverkningsgrenar, där norrländsk industri har uppgifter att fylla, vill kommittén kraftigt under— stryka önskvärdheten av att de industrier som tillskapas i Norrland bli bärkraftiga. Landsdelen har icke anledning att önska sig företag, som föra en tynande tillvaro och som ständigt måste hållas under armarna av det allmänna. Tillkomsten av dylika företag leder till snedvridning i fråga om produktionsfaktorernas användning och bygger ytterligare under den miss- tröstan angående näringslivets utvecklingsmöjligheter i Norrland, som för närvarande finnes på sina håll.
Om man härefter frågar, vilka grenar av industriell verksamhet som i första hand böra bli aktuella vid en utbyggnad av industrien i Norrland, är det givet att de på landsdelens egna naturtillgångar, och härvid närmast malmen och skogen, baserade industrierna måste intaga en särställning. Även annan, större som mindre industri är emellertid önskvärd — och fin— nes även, fastän i alltför ringa omfattning — för att giva det norrländska näringslivet erforderlig grad av differentiering och styrka.
Bergsbruket och metallindustrien.
I fråga om bergsbruket kan det vara skäl att skilja mellan å ena sidal järnmalmsbrytningen och å andra sidan utvinningen av andra mineraltill- gångar. Vad till en början angår järnmalmen utgör Norrbottens län ett av de mest järnmalmsrika områdena på jorden. Särskilt beträffande malm med hög järnhalt intager detta svenska område en rangplats. Järnmalms- fyndigheterna i Norrbottens län äro jämförelsevis väl undersökta. På grund- val av dessa undersökningar har konstaterats, att från området kunna leve- reras mycket stora kvantiteter järnmalm. Det kan nämnas, att för Kiiruna- vaara ——— som är områdets och troligen Europas största järnmalmsfyn— dighet — räknats med en malmkvanti—tet av mer än 1 000 milj. ton. För- utom vid Kiirunavaara pågår brytning vid Luossavaara, Malmberget, Koskullskulle och Tuolluvaara. Härjämte finnas emellertid ett flertal fält, som hittills lämnats orörda eller endast undersökts genom mindre arbeten. Malmförekomsten är av sådan omfattning, att brytningen icke behöver be- gränsas annat än genom å ena sidan tillgången på arbetskraft och trans- portmöjligheterna samt å andra sidan efterfrågan på malmen. Någon an- ledning att med tanke på någon aktuell brist på järnmalm intensifiera le- tandet efter sådan anses knappast föreligga. Fynd av extremt fosforfattig eller fosforrik malm skulle dock kunna vara av värde, åtminstone om de skedde i närheten av järnvägslinje. På den i Norrbottens malmfält brutna fosforfattiga malmen kan anses råda en Viss knapphet. Denna malm är en mycket eftertraktad och i allmänhet välbetald exportvara. I detta samman— hang förtjänar erinras, att Norrbottens järnverk (se nedan) hittills varit mycket beroende av tillgången till malm av fosforfattig kvalitet men att till— komsten av ett planerat tomasverk möjliggör att järnverket kan arbeta med enbart fosforrik malm. En svaghet är, att Norrbottens län saknar manganhaltiga malmer.
I detta sammanhang kan nämnas, att de mellansvenska järnindustrierna kunna tänkas i framtiden bli i ökad utsträckning beroende av malmtill— f örsel från Norrland.
Under tidigare århundraden bedrevs järnhantering på flera platser i Norrland. Under senare hälften av 1800—ta1et nedlades emellertid i Norr- land liksom annorstädes det ena järnbruket efter det andra. Numera är järnhanteringen utplånad norr om Gästrikland på vissa undantag när. Ett viktigt sådant undantag utgör järnindustrien i Norrbotten.
Under början av 1900-talet anlades ett järnverk vid Karlsvik i Norrbot— tens län. Detta järnverk måste på grund av svårigheter av olika slag in— ställa driften år 1925. Förhoppningar hystes visserligen om att driften skulle kunna återupptagas. Emellertid tillhörde järnverket aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, som vid denna tid försatts i konkurs, och vid den
H'i.|:. . .
33! 339; är”
, . mun—s;. gra
' » -—s,________,. . M _.
!
Bild från Norrbottens järnverk.
härav framtvungna realisationen kom järnverket i händerna på intressen, som icke funno det lämpligt att igångsätta någon industri vid verket. Med anledning av väckta motioner uttalade sig emellertid sedermera 1932 års riksdag för en utredning, huruvida och i vilken omfattning en förädling inom landet av de statliga malmtillgångarna kunde vara för staten och lan— dets näringsliv gagnande. Sedan därefter omfattande utredningar kommit till stånd, fattade 1939 års urtima riksdag beslut om bildande av Norrbottens järnverk aktiebolag och anvisade statsmedel till aktieteckning i bolaget. Vid 1946 och 1947 års riksdagar har sedermera beslutats om utbyggnad av järnverket. Enligt statsmakternas ståndpunkttagande sistnämnda år har det tills vidare räknats med en tackjärnsbas för järnverket om 300 000 ton. Utbyggnaden av järnverket har ansetts i första hand böra inriktas på till- verkning av byggnadsjärn av olika slag, såsom armeringsjärn, balk- och profiljärn. Det har räknats med att efter den sålunda planerade utbygg- naden av järnverket omkring 1 800 arbetare komma att sysselsättas där.
Norrlandskommittén har i olika sammanhang ställt sig positiv till en ut— byggnad av Norrbottens järnverk. Enligt vad kommittén härvid anfört skulle genom en utbyggnad av detta järnverk icke blott beredas sysselsätt- ning för en utökad arbetarstam vid järnverket We av värde i Norrbotten med dess stora födelseöverskott —— utan även skapas ökade förutsättningar för en utveckling av hemmamarknadsindustrierna i Norrbottens län, sär- skilt i den mån järnverket framdeles också kommer att kompletteras med anläggningar för Vidare förädling. Därest överhuvud taget en utveckling av den på hemmamarknaden inriktade industrien i Norrbotten skall efter- strävas, måste man fråga sig, om det icke ligger närmast till hands att tänka på en utökad järnindustri, som bör kunna räkna med förmånliga villkor för anskaffningen av råvara och kraft liksom även med relativt bil- ligt bränsle. Visserligen göres ibland den invändningen att det är mer eko— nomiskt att förädla malmen där koks finnes och att sålunda exportera malmen än att importera koks för förädling av malmen inom Norrbotten.
Denna invändning synes emellertid icke bärande, så mycket mindre som den förädlingsverksamhet, som nu är aktuell, icke hindrar att större delen av malmen fortfarande exporteras och det härvid borde vara möjligt att till förbilligande av fraktkostnaderna samordna intransporterna av koks med uttransporterna av malmen. Avsättningen inom landet av produkter från järnindustrien skulle i hög grad underlättas genom en sådan taxened- sättning på järnvägarna som kommittén föreslagit. Härigenom skulle också, såvitt gäller exporten av dylika produkter, skapas ökade förutsättningar för transport härav till Narvik eller annan isfri hamn för vidare befordran till utlandet.
Vad härefter angår utvinningen av andra mineral i Norrland # vid sidan av järnmalmen —— har en stark utveckling ägt rum, framför allt i Väster- bottens län. Denna utveckling fortgår alltjämt, grundad på nya malm- fyndigheter i de båda nordligaste länen. Under de senaste årtiondena ha i vissa delar av övre Norrland uppdagats sulfidmalmstillgångar av för svenska förhållanden betydande storlek. Den på grund av sina höga ädel- metallhalter värdefullaste fyndigheten, Boliden i Skellefteå socken, har sedan 1926 varit föremål för brytning i stor skala, och under senare år har även brytning upptagits vid Kristineberg, Rävliden och Adak samt vid Lajnejaur och Bjurfors (de två senare numera nedlagda) i Väster— bottens län samt Laver (numera nedlagd) och Laisvall i Norrbottens län. För malmernas förädling har Bolidens gruvaktiebolag anlagt ett förädlings- verk på Rönnskär vid Skelleftehamn. Härifrån ha levererats avsevärda mängder guld, silver och koppar. Även bly och arsenik (i mycket stora kvantiteter) ha framställts där. Bland biprodukter kunna nämnas vismut och selen. Vid anrikningen av malmen ha vidare utvunnits svavelkis och zinkslig. _Under den av världskriget föranledda avspärrningen har vårt land för sin försörjning med flera av nu nämnda mineralprodukter — utöver dessa kan här även nämnas nickel — varit i huvudsak hänvisat till vad som kunnat erhållas från övre Norrlands malmdistrikt. Huru produktionsför- hållandena komma att gestalta sig under kommande tid är givetvis vansk- ligt att förutsäga. Man kan emellertid. utgå från att produktionen av guld kommer att nedgå på grund av minskad tillgång på brytvård malm. I fråga om silver, koppar och bly lärer man, enligt vad kommittén erfarit, ej behöva räkna med någon mera betydande reducering av brytningen under de närmaste decennierna. Det är dock givet att, vad speciellt angår blyproduktionen, sådana faktorer som blyprisets utveckling, valutakurserna m. ni. måste få stor betydelse. Särskilt i den mån produktionen av hittills framställda metaller kommer att nedgå, är det uppenbarligen önskvärt, att i gengäld kan åstadkommas en ökning av annan produktion. I detta hän- seende bör uppmärksammas, att man synes kunna räkna med tillgång på fyndigheter med jämförelsevis stora kvantiteter zinkmalm. Under år 1945
har statens industrikommission på grund av då väntade försörjningssvårig— heter i fråga om zink föreslagit inrättandet med visst statligt stöd av ett zinkverk å Rönnskär, vilket förslag emellertid med hänsyn till det seder- mera förbättrade försörjningsläget icke lett till något resultat. Så mycket synes emellertid klart, att det ur beredskapssynpunkt är önskvärt att inom landet framställa även zink För att man skall kunna bedöma förutsättning- arna för anläggande av ett zinkverk på Rönnskär _ även andra platser an- ses dock kunna ifrågakomma härför _— måste emellertid utrönas säväl vilken tillgång som finnes på malm som avsättningsmöjligheterna på in- och utlandet. Kommittén inskränker sig till att framhålla önskvärdheten av att nu berörda spörsmål tagas under allvarligt övervägande.
Basen för verksamheten på Rönnskär torde emellertid kunna komma att vidgas även på annat sätt. Genom prospektering, som bedrives mycket in— tensivt både i norra och mellersta Sverige, ha upptäckts och kunna även i framtiden upptäckas många fyndigheter, som kunna visa sig brytvärda. Vidare bedrives en omfattande forskningsverksamhet på det metallurgiska och kemiska området, vilken bör kunna resultera i åtskilliga nya tillverk- ningar av produkter, baserade på övre Norrlands malmtillgångar. Bland annat pågå försök att förädla svavelkis, vismut, selen m. 111. och att för— bättra de ur arsenik framställda impregnerings- och växtskyddsmedlen.
I detta sammanhang kan ifrågasättas, om icke Norrland har plats för en svavelsyreindustri, grundad på landsdelens egna tillgångar av sulfidmalmer och svavelkis. Utan att i övrigt gå närmare in på denna fråga vill kom- mittén hänvisa till att svavelsyra bland annat kan finna användning vid framställning av superfosfat. Kommittén har uppehållit sig härvid i ett utlåtande, som kommittén den 22 februari 1946 avgivit över en fram- ställning från Norrbottens landstings näringsutredning om åtgärder för uppförande av en superfosfatfabrik förlagd till Luleå. Sedermera har, kommittén veterligt, något ytterligare icke blivit åtgjort i detta ärende. Som skäl för anläggande av en superfosfatfabrik i Norrland har hänvisats till att för denna kan disponeras dels apatit från de norrbottniska malin— fälten och dels svavelsyra, som kan framställas ur svavlet i de västerbott- niska sulfidmalmerna. Samtidigt är det norrländska jordbrukets behov av fosfat tämligen betydande. Detta behov kan emellertid till en del till- godoses genom den tomasfosfat, som kan erhållas som biprodukt från det nya tomasverket vid Norrbottens järnverk. Sedan numera också en super- fosfatfabrik tillkommit i Norrköping, torde man räkna med att fosfat här- ifrån skall levereras även till Norrland. Kommittén, som i förenämnda ut— låtande ställt sig positiv till anläggandet av en fabrik på lämplig plats i Norrland, kan ej undgå att finna, att förutsättningarna härför reducerats genom den utbyggnad av fosfatframställningen, som sålunda kommit till stånd.
Förutom de här ovan nämnda malmerna förekomma i Norrland även andra mineral, exempelvis kvarts och fältspat samt de aluminiumrika mine- ralen korund och andalusit. Ganska betydande kvantiteter andalusit ha levererats för aluminiumtillverkning (bland annat vid Kubikenborg). Detta mineral användes även inom den keramiska industrien. Grafit uppträder mångenstädes i Norrland, bland annat i mycket stora fyndigheter väster om Vittangi. Fyndigheterna ha hittills icke kommit till utnyttjande, men det är icke uteslutet att de framdeles kunna få nyttig användning. Försök ha gjorts att utröna grafitens användbarhet för reduktion av järnmalm.
I detta sammanhang böra vidare såsom stenindustriellt användbara berg— arter nämnas magnesiten samt, av vida större ekonomisk betydelse, kalk— stenen. Sistnämnda fyndigheter förekomma såväl inom Norrlands urbergs— områden # särskilt i västra Gästrikland, på Alnön i Medelpad och på flera ställen i Västerbottens och Norrbottens län _ som inom kambrosiluren efter fjällkedjan. Brytning av kalksten förekommer för närvarande i hu- vudsak endast inom Jämtlands och Västerbottens län. Vid 1947 års riksdag har emellertid, med anledning av väckta motioner, beviljats ett statsbidrag till uppförande av en ny kalkbruksanläggning i Råneå kommun. Av den kalksten, som brytes inom Norrland, utnyttjas en avsevärd del för jordför— bättring. Stora mängder kalk åtgå också inom sulfit- och sulfatcellulosa— tillverkningen, vid Norrbottens järnverk liksom även inom kväveindustrien. Huvuddelen av detta behov tillgodoses genom kalksten från Gotland. Till någon del täckes massaindustriens kalkbehov genom bränning av kalkmesa, som erhålles vid kausticering av kokluten.
Huruvida och i vilken utsträckning man inom Norrland "kan erhålla kalk— sten som kan med ekonomisk fördel ersätta nuvarande tillförsel, huvud- sakligen från Gotland, låter sig ej bedöma utan speciella undersökningar. Enligt vad som upplysts från Sveriges geologiska undersökning finnas när- mast tre platser, där det skulle vara motiverat att verkställa sådana under- sökningar, nämligen dels i Jokkmokks socken, dels på Alnön och dels i det centraljämtska området. Det synes norrlandskommittén önskvärt, att, i den mån särskilda anslagsmedel erfordras för att dessa undersökningar skola kunna komma till stånd, dylika medel anvisas.
Den kalk, som sålunda eventuellt skulle kunna utvinnas i Norrland, borde givetvis komma såväl respektive industrier som jordbruket till godo. Emellertid bör här även uppmärksammas, att större delen av den vid massaindustrierna utfallande kalkmesan icke utnyttjas för något ändamål. Kalkmesan torde i och för sig utgöra ett användbart jordförbättringsmedel, men i vilken utsträckning det kan utnyttjas härtill, är beroende av om me- san kan tillhandahållas i en för transport och spridning lämplig form samt till vilket pris mesan i denna form kan erbjudas, varvid även transport- kostnaderna spela en viktig roll.
Ett annat material, som ligger till grund för industriell verksamhet i Norrland, utgör leran. Tegelindustriens utveckling där är helt beroende av förekomsten och arten av leror. Man har i stort sett trott sig kunm konsta- tera, att lerornas utbredning minskas och deras kvantitet försämras ju längre norrut man kommer. Tillverkning av taktegel och dikesrör, som kräver bättre leror än murtegeltillverkningen, förekommer till följd härav icke, åtminstone i någon större omfattning, inom kustlandskapen norr om Hälsingland. Emellertid torde alltför litet vara känt om lerförekomsterna i de nordligaste länen, för att man skall kunna fälla ett säkert omdöme om tegelindustriens möjligheter i dessa områden. Enligt norrlandskommitténs mening böra medel ställas till Sveriges geologiska undersöknings förfogande för att denna skall bli i tillfälle att, lämpligen i samarbete med hushåll— ningssällskapen, undersöka nu avsedda förhållanden.
Hittills företagna berggrundsundersökningar i Norrland ha resulterat i att geologiska kartor upprättats för hela denna landsdel utom Norrbottens län. Vissa av karteringarna äro emellertid så gamla, att de icke fylla mo- derna krav. I skrivelse den 25 april 1944 till Sveriges geologiska undersök— ning hemställde norrlandskommittén, att undersökningen skulle till Kungl. Maj:t avlämna förslag till arbetsplan för en geologisk inventering av Norr— bottens län samt vid kommande beräkningar av anslag utöver själva fält- arbetena även upptaga ett särskilt belopp att användas för närmare under- sökningar av mineralförekomster, som eventuellt kunde påträffas vid in— venteringen. Efter framställning av undersökningen ha sedermera från och med budgetåret 1945/46 anslag beräknats för en intensifierad berggrunds— rekognoscering och malmletning i Norrbottens län. Arbetet har antagits kunna i huvudsak slutföras inom fem år, varvid hänsyn tagits till att un- dersökningen erbjudits få tillgång till visst iakttagelsematerial, som samlats av Bolidens gruvaktiebolag vid dess omfattande undersökningar. Arbetet inbegriper geofysikaliska undersökningar inom trakter, varest de geologiska förhållandena antyda möjligheten av malmförekomster el. dyl. Däremot ingå icke undersökningsarbeten i form av jordrymningar, diamantborr— ningar, schaktsänkning och ortdrivning på platser, där genom nyssnämnda prospektering ådagalagts förekomst av malm. Också inom Västerbottens län återstå, såvitt gäller dylika undersökningsarbeten, omfattande uppgif— ter för geologiska undersökningen, och detta även om hänsyn tages till den enskilda malmletning, som äger rum därstädes.
Även bortsett från det allmänna intresset av att landets naturtillgångar tillvaratagas, förefaller det som om staten redan i sin ställning av ägare till stora delar av marken i övre Norrland skulle ha haft anledning att söka utvinna de värden, som ligga förborgade där. Genom tillkomsten av 1938 års gruvlag har visserligen jordägarandelen i gruva försvunnit, men sam- tidigt har, vid sidan av inmutarens andel, hälften i gruvföretag tillerkänts
staten (kronoandel). Härefter bör staten tydligen "ur finansiella synpunkter ha ökat intresse av att malm- och mineralförekomster även å annan än kronojord upptäckas och tillvaratagas. Härtill kommer, att det numera, sedan jordägarens intresse för markens exploatering minskats genom jord- ägarandelens bortfallande, synes framstå som en förpliktelse för staten att i gengäld —-— utan att gå i vägen för enskilda gruvföretag _— intensifiera sitt arbete på att utforska malm- och mineralförekomster.
En utbyggnad av denna verksamhet kan bli särskilt betydelsefull för de övre norrlandslänen. Nya upptäckter av malm- och mineralförekomster därstädes skulle medföra förutsättningar för ett utökat bergsbruk i denna landsdel. Härigenom skulle också betingelserna förbättras för en utveck- ling av he1nmamarknadsindustrierna i övre Norrland.
På grund av det nu anförda torde en effektivisering av geologiska under- sökningens prospekterings- och malmletningsverksamhet särskilt i övre Norrland vara önskvärd. Detta torde emellertid förutsätta att en viss ut— byggnad av undersökningens personaluppsättning kommer till stånd. Här— vid framträder svårigheten, att det råder brist på skolade geologer. En has- tig ansvällning av geologiska undersökningens organisation har med hän- syn till det nu sagda ansetts möta svårigheter. Klart är å andra sidan, att en utbyggnad av nämnda organisation skulle vara ägnad att stimulera fram en förbättrad rekrytering, under förutsättning att det kunde räknas med att utbyggnaden bleve av någorlunda stadigvarande art. Att geologbanan blivit så föga frekventerad som fallet blivit, torde nämligen sammanhänga med att den geologiska utbildningen ger så begränsade möjligheter i fråga om yrkesval. Ur denna synpunkt torde man också kunna räkna med att, om sådan utbildning exempelvis även medförde kompetens för inträde på lärarbanan, detta vore ägnat att öka anslutningen till de geologiska stu— dierna. Av vikt är givetvis även att forskningen och den akademiska un- dervisningen på detta område koordineras på sådant sätt att studierna ge största möjliga utbyte. Under alla förhållanden utgör det ett norrländskt intresse att utvecklingen av bergsbruket icke behöver hållas tillbaka på grund av brist på kunniga geologer och forskare.
Skäl synas tala för att det här ovan uppställda syftet att ernå en inten- sifiering av geologiska undersökningens prospekterings— och malmletnings- verksamhet i Norrland skulle kunna främjas genom att därmed samman— hängande uppgifter förlades till en särskild avdelning inom undersökningen med därtill avdelad personal. Intresset för dessa uppgifter skulle härvid få en fast förankring inom ämbetsverket.
Norrlandskommittén anser sig emellertid förhindrad att närmare ingå på nu förevarande ämne, sedan 1945 års gruvutredning tillkommit. Enligt direktiven för denna utredning ankommer det nämligen på den att bland annat undersöka, huruvida den statliga verksamheten i vad gäller syste- matisk malmletning behöver ytterligare utvecklas, och vilka organisatoriska
förändringar inom Sveriges geologiska undersökning i så fall skulle er- fordras.
Annan industri.
Det är naturligt, att skogsindustrierna samt bergsbruket och metallfram- ställningen fått prägeln av storindustri, till stor del inriktad på export, och på detta sätt kommit att intaga en särställning inom det norrländska nä— ringslivet. På skogen och malmen baseras emellertid även mindre hemma- marknadsindustrier i Norrland, och det finnes ännu utrymme för en väsent- ligt ökad småföretagsamhet på dessa områden.
Kommittén har i kapitel 5 redan behandlat utvecklingslinjerna inom skogsindustrierna och har icke anledning att här ytterligare ingå på dessa frågor. Kommittén nöjer sig med att erinra om några av den mångfald av industrigrenar som bygga på skogens produkter som råvara: sågverk, massafabriker, pappers— och grafiska industrier, kemisk-tekniska industrier, grundade på cellulosaindustriens biprodukter, samt snickerier och möbel— fabriker m. fl. företag. Bortsett från massafabriker och pappersbruk åter— finnas bland de sålunda nämnda industrierna även många mindre företag. Detta gäller i all synnerhet snickerier och möbelfabriker. I fråga om loka— liseringen av de senare har 1946 års möbelutredning i sitt betänkande (SOU 1947: 52) gjort en del uttalanden, som norrlandskommittén ej har kunnat undgå att uppmärksamma. Utredningen har konstaterat att Norrland prak- tiskt taget saknar möbelindustri. Enligt uppgifter, som sammanställts av utredningen, finnas endast 7,3 procent av landets möbelfabriker och 6,9 pro— cent av arbetarna i Norrland (därav 3,1 respektive 4,2 procent enbart i Gävleborgs län), trots att omkring 17 procent av befolkningen bor där. Ut- redningen har i anslutning härtill meddelat, att den diskuterat frågan om en utbyggnad av möbelindustrien i Norrland, som i och för sig finge anses ha minst lika stora naturliga förutsättningar för en lönande möbelindustri som man hade i Sydsverige. På grund av den allmänna återhållsamhet be- träffande nyetableringar inom branschen, som utredningen ansåge att lnan för närvarande borde iakttaga, hade dock inga förslag till åtgärder i denna riktning framförts. Norrlandskommittén kan för sin del ej godtaga detta resonemang. Enligt vad kommittén redan förut framhållit, anser kommit- tén den rådande bristen på arbetskraft i södra och mellersta Sverige icke böra få stå i vägen för en önskvärd fortsatt utveckling av näringslivet i Norr— land, varigenom skillnaden mellan denna landsdel och övriga landet kan minskas. Över huvud kan kommittén ej finna, att den omständigheten att en näringsgren blivit överdimensionerad i södra och mellersta Sverige i för- hållande till resurserna eller avsättningsmöjligheterna där bör hindra, att norrländska företag nyetableras i fri konkurrens med de tidigare befintliga företagen söderut. Såsom torde kunna utläsas av kommitténs uttalanden i andra sammanhang anser kommittén sådana åtgärder som förbättrade
Industriarbetarnas fördelning på olika industrigrenar.
n" / (»
50 40 / 30 —* ' / 20 / 7 7 10 ——— , å & å %% Gruv- och Tröin- Pcppers— Textil- och Livsmedels- Kemisk- Övrig metall- dustri och grafisk beklädnads- industri teknisk industri industri industri industri industri
» o i .o', Norrland
% Övriga Sverige
.
'o'. * .
kommunikationsniöjligheter, bättre tillgång till elektrisk kraft, sänkta kommunalskatter 111. m. icke vara av den subventionskaraktär att de skulle göra intrång i en fri konkurrens landsdelarna emellan utan i stället vara ägnade att borttaga nuvarande konstlade hinder mot en sådan konkurrens. Vad särskilt möbelfabrikationen beträffar vill kommittén hänvisa till att Norrland å ena sidan kan erbjuda lämpliga råvaror för denna tillverkning och å andra sidan i stor utsträckning företer stora brister i fråga om möbel- utrustningen i hemmen.
Bland andra industrier, för vilka förutsättningar böra finnas för en ut- veckling i Norrland, kunna först nämnas några, som kunna baseras på de norrländska metalltillgångarna. Härvid synes en utbyggnad av en järn— och metallmanufakturindustri i Norrland träda i förgrunden. Det är här fråga om en industrigren, som inom landet företrädes av ett relativt stort antal såväl arbetsställen som arbetare, hänförliga till företag av olika stor— leksordning, men där de norrländska länen, utom Gävleborgs, äro starkt underrepresenterade. Bland artiklar, för vilka norrländska företag borde kunna påräkna avsättning, må nämnas järntråd, j ärnnät och järnduk, spik, hästskor, smidesvaror och verktyg.
En i fråga om antal företag och arbetare än. viktigare industrigren ut- göres av mekaniska verkstäder och gjuterier. Även inom denna industri
återfinnas såväl mindre som medelstora och större företag. Bortsett från Gävleborgs län _ där flera av bruken driva även nu avsedd industri ,, ha vi i Norrland storföretagen Hägglund & Söner och Härnöverken med hela riket som marknad, några relativt stora mekaniska verkstäder i mellersta Norrland med likaledes ganska stor avsättningsmarknad samt i övrigt ett antal småindustriella och mindre företag. Emellertid äro de norrländska länen även här påtagligt underrepresenterade. Det förefaller, som om det i Norrland skulle finnas plats för nya företag för tillverkning av exempel- vis kranar, ventiler o. d., radiatorer, pumpar, ångmaskiner, motorer, kom- pressorer, verktygsmaskiner, lyftblock, lokomotorer, traktorer, cyklar, gräv— maskiner, gruvmaskiner (malmkrossar o. d.), slåttermaskiner, potatisupp— tagare, manglar etc. I detta sammanhang kan hänvisas till att initiativrika företagare ofta med lyckosamma resultat upptagit tillverkning av special- artiklar av olika slag, delvis såsom underleverantörer till större industrier. Den elektro-mekaniska industrien saknar, på ett par undantag när, före- trädare i Norrland. Detsamma gäller i fråga om instrumentfabriker.
Beträffande jord- och stenindustrien hänvisas till vad ovan anförts i fråga om bergsbruket i Norrland, där bland annat berörts förutsättningarna för utökad framställning av kalk och tegel. Det bör härutöver uppmärksam- mas, att porslins-, kakel- och lergodsinduslri liksom även glasindustri sak- nas ovanför Gävle.
Vad angår livsmedelsindustrien är bland annat antalet konserv/"abrikcr ringa i Norrland. Det synes önskvärt att, på basis av en intensifierad od- ling av här, frukt och grönsaker samt plockning av vilda bär, konservering härav kommer till stånd i ökad skala inom Norrland. Motsvarande gäller konservering av fisk m. m.
lnom textil- och beklädnadsindustrien finnas endast få företag ovanför Gävleborgs län. Tidigare har övre Norrland helt varit i avsaknad av 1111- spinneri, vilket betraktats såsom en brist även med hänsyn till fårskötseln i ifrågavarande län. Under år 1946 har emellertid, under medverkan av vederbörande företagarförening och sedan norrlandskommittén uttalat sig i ärendet, en yllefabrik kommit till stånd i Morjärv. Konfektionsindustrien har under senare är nått en viss utveckling i Norrland. Denna industri, som huvudsakligen sysselsätter kvinnor, utgör en lämplig komplement- industri till tunga industrier med manlig arbetskraft. Plats torde finnas för ytterligare sömnads- och trikåfabriker i Norrland. I detta sammanhang kan förtjäna erinras om att, när vid 1947 års riksdag fråga behandlats om anläggande av en ny beklädnadsverkstad för försvaret, Kramfors diskute- rats såsom förläggningsort för denna (se nedan). Någon hatt- och möss— fabrikation av större omfattning finnes icke ovanför Gävle.
Garverierna ha närmast företett en tillbakagång i Norrland, antagligen beroende på svårighet att konkurrera med större industrier söderut, vilka delvis basera sin tillverkning på import. Några bärande skäl för att ifråga—
varande industri icke skulle kunna utvecklas i Norrland synas emellertid ej vara för handen, så mycket mindre som det lyckats att under senare är arbeta fann en konkurrenskraftig skoindustri i Norrland. )å det. senare omrädet ha särskilt vissa företag i Mjällom tilldragit sig uppmärksamhet. För päls- och skinnuarufubrikcr borde finnas goda förutsättningar för ex- pansion i Norrland. Någon gummifubrikatimz av nämnvärd omfattning har, med något undantag, hittills icke förekommit i Norrland.
Vad slutligen angår den kemisk-tekniska industrien arbetar ett antal norrländska storföretag, bland dem Ljungaverk samt Mo och Domsjö, på detta område. Delvis i anslutning till cellulosaindustrien synes en,kemisk industri ha förutsättningar att utvecklas till en för Norrland utomordentligt betydelsefull industrigren. I detta sammanhang må även nämnas att för— slag framkommit * — bland annat motionsvis i riksdagen __ om utbyggnad av industriell kvävegödningstillverkning i Norrland med utnyttjande av norrländsk vattenkraft (sådan tillverkning bedrives redan nu hos vissa in— dustrier i Västernorrlaiuls län). Bland fabrikationsgrenar, som hänföra sig till den kemisk—tekniska industrien och där utrymme borde finnas för norr- ländska företag, kan nämnas tillverkning av lim, färg, tvål, tandkräm, bläck m. m. Avsättningen av impregnerings— och växtskyddsmedel har ökats v?- sentligt under senare år.
Inom de fabrikationsgrenar, som omnämnts i det föregående, finnas i allmänhet företrädda såväl större och mindre industriföretag som hant- verksföretag, låt vara att smådriften kan vara mer eller mindre utpräglad inom olika fack. I stort sett utmärkes emellertid Norrlands industri, bort-' sett från mycket stora företag inom gruvbrytningen samt sågverks- och cel- lulosaindustrierna, av övervägande små företag. Utöver de här ovan nämnda finnas fabrikationsgrenar av ännu mera accentuerat hantverks- mässig karaktär. De största grupperna av hantverkare utgöras av skoma- kerier och skrädderier, snickeriverkstäder, bleckslagerier och reparations- verkstäder samt bagerier m. fl. liksom även de s. k. genomgående yrkena målare, murare, installatörer och byggnadssnickare. Särskilt under de se- naste decennierna har utrymmet för serviceföretag av olika slag, exempel- vis för bilreparationer, starkt ökats. Tillgängliga statistiska uppgifter rö- rande hantverket i vårt land äro mycket bristfälliga. Av allt att döma är emellertid hantverket i norrlandslänen mindre utvecklat än inom flertalet andra län. Arbetet på att differentiera industrien i Norrland bör även taga sikte på en utveckling av hantverket.
I detta sammanhang böra icke heller hemindustrien och hemslöjden — vilka böra hållas i sär sinsemellan — uteglömmas såsom näringsfång. Dessa ha emellertid sin största betydelse som bisysselsättning till jordbruket. Det kan ifrågasättas om utvecklingen mot en allt starkare rationalisering inom näringslivet kommer att lämna något större utrymme åt hemindustrien och
Handel.
I samband med industrien och hantverket torde även böra uppmärksam- mas handeln, utan att därmed dennas ställning som en självständig nä— ringsgren av stor betydelse förringas.
Vad till en början angår partihandeln är denna mycket svagt företrädd i Norrland. Bland huvudgrupperna av branscher inom partihandeln är en- dast gruppen kolonialvaror (inberäknat sötvaror, mjöl, bröd, salt, margarin 0. dyl.) företrädd inom Norrland i en omfattning, som någorlunda motsva- rar förhållandena i övriga landet. I denna grupp liksom i grupperna bränsle och byggnadsmaterial samt papper och kontorsartiklar, där underrepresen- tationen för Norrland likaledes är mindre framträdande, är det i stort sett fråga om varor, som införas till Norrland söderifrån. Däremot är parti- handeln såvitt gäller de stora norrländska industribranscherna mycket svagt utvecklad i Norrland. Över huvud taget är partihandeln starkt kon— centrerad till Stockholm, Göteborg och Malmö. Norrland har sålunda även såvitt gäller partihandeln —— åtminstone om man bortser från Gävle — kom- mit att bli ett uppland till Stockholm, med de konsekvenser detta för med sig i ekonomiska liksom andra avseenden.
Även detaljhandeln är underrepresenterad i Norrland, ehuru mindre på- tagligt än partihandeln (ungefär en affär per 100 invånare i Norrland och per 80 invånare i övriga landet). Att så är förhållandet synes även natur- ligt med hänsyn till den mångenstädes glesa bebyggelsen, som ej erbjuder tillräckligt koncentrerad kundkrets för drivande av affär, liksom till den jämförelsevis dåliga köpkraften och den kvardröjande naturahushållningen. Detaljhandeln drabbas vidare, liksom industrien, av höga transportkostna- der, ej minst för distributionen ut på landsbygden, hög kommunal utdebi- tering samt höga levnadskostnader. Såsom speciella förhållanden, som verka fördyrande på detaljhandeln i Norrland, kunna även nämnas stora bränsleutgifter för uppvärmning av butiks— och lagerlokaler, även i övrigt höga kostnader för lagring samt relativt dryga utgifter för telefonsamtal (för telefonkontakten med leverantörer och stundom även med kunder måste anlitas interurbansamtal). En utveckling av detaljhandeln i Norr— land kan väntas gä hand i hand med att industrien och näringslivet i öv- rigt utbygges inom denna landsdel samt bosättningsförhållandena därstädes rationaliseras.
Vad kan göras för att nå den önskvärda utvecklingen och diii'erentieringen av industrien__och hantverket?
I kapitel 3 har framhållits den stora betydelse det skulle få för närings- livet i Norrland, om trafiknätet bleve utbyggt, om kostnaderna för trans— porter bleve lägre än hittills, om behovet av elkraft bleve bättre tillgodosett,
Vallenkrt'l/Isanläggning [ Jämtland (Krångede).
om tua-orna för sådan kraft sänktes och om kommunalskatterna bragtes ned till en lägre nivå. Åtskilliga förslag ha av kommittén framlagts i dessa hänseenden. Likaså har kommittén förordat en del åtgärder för att effekti- visera yrkesutbildningen. Kommittén har vidare fäst uppmärksamheten på vikten av att kapitalförsörjningen för det norrländska näringslivet ordnas på ett tillfyllestgörande sätt och därvid bland annat hänvisat till de s. k. företagarföreningarnas uppgifter på förevarande område. I det följande kommer kommittén att i ett sammanhang behandla dessa föreningars olika uppgifter och möjligheterna att effektivisera föreningarnas verksamhet. Innan kommittén ingår härpå, vill kommittén emellertid något beröra en ytterligare förutsättning för en önskvärd utveckling av småföretagsverksam— heten, nämligen tillgången på ändamålsenliga och lämpligt belägna verk— stadslokaler. Kommittén har tidigare i anslutning till uttalanden i den s.k. småföretagsutredningens betänkande angående hantverkets och småindu- striens befrämjande (SOU 1946: 40) haft anledning att beröra småföreta- gens lokalfråga. Sedan numera en särskild utredning igångsatts om an- skaffning av lämpliga verkstadslokaler åt småföretagare inom industri och hantverk, har kommittén för sin del ej anledning att ingå på förevarande spörsmål. Kommittén får emellertid hänvisa till att en önskvärd förbätt- ring av verkstadslokalerna försvårats av den brist på arbetskraft, som rätt i de flesta delar av landet, vartill kommit svårigheter att disponera mate- rial för byggnadsarbeten. Någon mera allmän aktion för att förbättra små— företagens lokalförhållanden har därför ej kunnat komma till stånd. Med
hänsyn till den eftersläpning i fråga om den norrländska industriens ut- veckling, som kommitten påvisat i det föregående, och till önskvärdheten att åstadkomma ett mera differentierat näringslivi landsdelen håller kom- mittén emellertid före att initiativ till nystartande eller utvidgning av före- tag böra underlättas genom att därav föranledda lokalbehov i möjligaste mån tillgodoses. Detta synes så mycket naturligare som tillgången på ar— betskraft på många håll i Norrland är större än i övriga landet. Iden mån nya verkstadsbyggnader sålunda komma att uppfö 'as, är det uppenbarligen av vikt att dessa få en rationell utformning » » ofta kunna kollektiva anord— ningar bli lämpliga —'- liksom att stat och kommun lämna sin medverkan härtill. Ej minst angeläget är att gällande byggnadsbestämmelser tillämpas på ett sådant sätt, att verkstadsbyggnaderna kunna få ett tillfredsstäl— lande läge.
En nyetablering eller utvidgning av industriell verksamhet kan vara be- roende av att byggnadsarbeten komma till stånd icke blott för själva den industriella verksamheten utan även för bostäder åt arbetare och tjänste- män. I båda hänseendena är det önskvärt, att man, så länge byggnadsreg— lering tillämpas, tar hänsyn till det särskilda behovet av utbyggnad av den norrländska industrien.
Företagarföreningarna.
Såsom redan framhållits ha de. företagarföreningar, som sedan några år finnas i ettvart av de norrländska länen liksom i vissa andra län, betydelse— fulla uppgifter att fylla då det gäller att utveckla småföretagarverksamhe- ten. Även om företagarföreningar eller motsvarande organ skulle inrättas mera allmänt i landet, måste deras uppgifter bli speciellt omfattande i norra Sverige, där såväl arbetskraft som naturtillgångar ge utrymme för en vd— sentlig utbyggnad av små/öretagaruerksnmheten. Härtill bör även tagas hän— syn, när det gäller att ställa statsmedel till förfogande för företagarför— eningarnas organisation och verksamhet. En differentiering bör härvidlag ske de olika länen emellan.
Med dessa utgångspunkter har norrlandskommittén i en den 4 novem- ber 1944 avgiven utredning med förslag till vissa åtgärder till främjande av småföretagai'verksamhet i Norrland (se tredje delen av detta betän- kande) framlagt en det synpunkter och förslag i fråga om de norrländska företagart'öreningarnas organisation, uppgifter och verksamhet. Enligt vad kommittén där anfört böra företagarföreningarna ha till sin all- männa funktion att som länsorgan — jämförliga med hushållningssäll- skapen och skogsvårdsstyrelserna _! arbeta på en sund utveckling av hant- verket och småindustrien inom respektive län. Såväl staten som lands- tingen böra ha inflytande över föreningarnas verksamhet. Landstingen ha överblick över länens förhållanden och behov, varjämte de tack vare sin uttaxeringsrätt ha möjlighet att, i den mån så erfordras i ett eller annat ur
t !
länets synpunkt betydelsefullt hänseende, komplettera de åtgärder, som av staten vidtagas för stödjande. av föreningarnas verksamhet. När kommit- tén i nämnda utredning diskuterat företagarföreningarnas organisation, har kommittén med hänsyn härtill utgått från att landstingen böra fungera som huvudmän för föreningarna. Vad i övrigt angår dessas organisation har kommittén såsom en förutsättning för att föreningarna skola kunna full— göra sina uppgifter på ett effektivt sätt framhållit, att deras ledande funk- tionärer måste uppfylla högt ställda krav på allmän duglighet och besitta ingående kännedom om näringsförhållandena. Kommittén har överhuvud taget räknat med att företagarföreningarnas organisation bör effektiviseras och tagit hänsyn härtill vid beräknande av föreningarnas administrations- kostnader och statsbidragen till dessa.
Det bör såsom en första uppgift ankomma på företagarföreningarna att utreda möjligheterna för skapande av lönande företag och att genom pro- paganda främja en planmässigt ökad företagsamhet. Tilt fullföljande av denna uppgift bör förening söka genom inventeringar bilda sig en uppfatt— ning om var plats finnes för ny eller utökad företagsamhet inom den ena eller andra branschen. En sådan inventering synes lämpligen kunna verk- ställas i samarbete med vederbörande branschorgan samt de kommunala organen. Inventeringen möjliggör för förening att planmässigt arbeta på tillkomsten av nya företag eller utvidgning av gamla på olika orter samt att, om föreningen kommit i förbindelse med någon, som synes kvalificerad för startande av företag av viss art, ge. denne informationer och råd i fråga om val a ' arbetsfält. Företagarföreningarna synas kunna ha stor nytta av att ha tillgång till intresserade lokala ombud eller kommittéer ute i kom- munerna.
Vid såväl nyetablering som utvidgning av hantverks- eller småindustri- företag uppkommer i allmänhet behov av kapitalim'estering. Såsom när- mare belysts i kapitel 3 kan härvid svårighet möta att anskaffa i synnerhet det kapital, som skall så att säga taga topprisken, 'are sig man vill täcka detta kapitalbehov genom aktieteckning eller annat tillskott eller genom högt liggande kredit. Företagarens möjligheter att erhålla lån hos kredit— inrättning blir beroende av i vad mån han kan ställa bankmässig säkerhet. Även för en dugande och skötsam småföretagare kan det ——— om han ej kan disponera över realsäkerhet — möta svårighet att få andra personer att ikläda sig ansvar för hans kredit och att få krediten placerad på skäliga villkor. 1 fall av sistnämnda art böra företagarföreningarna ha en viktig uppgift att fylla. Om kredit erfordras för startande eller utvidgning av ett företag, torde vederbörande företagarförening i första hand böra vara före- tagaren behjälplig med att anskaffa sådan kredit hos bankinrättning på för- månligast möjliga villkor. Härvid måste det självfallet vara till fördel att kunna hänvisa till att föreningen medverkat vid uppgörande av kalkyler m. m. I den mån en företagarförening likväl ej lyckas att hos bankinrätt-
ning utv'elka tillräcklig kredit pä skäti(> ga villkol at ett företag son] enligt föreningens bedömande är värt att f 'ämjas, l)(")r föreningen lin möjlighet att själv bispringa företagaren med län eller eventuellt ställa sig) som g'l runt för banklån, i vad gäller topprisken. 'In f(")retagartörening lör kunna i högre grad än bankin' ittnmgal 11.1 taga hänsyn till en s111åföretagares per- sonliga kvalifikationer, så mycket mer som f01et.1(>'11torenlnven .'1ven på annat sätt med råd och dåd bistår företagaren och följer hans verksamhet. Beträffande företag arförening' arnas låneverksamhet samt finansieringen av denna har kommittén i förenämnda utredning angående vissa .'1 gä1der till främjande av småföretagarverksamheten i Norrland f'amfört förslag och synpunkter i olika av seenden. Här har kommittén även diskuterat frågan 0111 företag böra subventione 'as genom beviljande av bid 'ag utan återbetal- ningsskyldighet. Enligt 'ad konunittcn anfört föreligger alltid risk för att en subventionering kan leda till uppkomsten av företag, vilka för framtiden bli beroende av fortsatt stöd, vartill konuner att subventioneringen av vissa företag kan medföra en osund konkurrens med andra företag. 01 ena ande skäl tala för att staten _ utöver subventionsmedel, som redan anvisats före— tagarföreningarna — icke bör bevilja förening> gnar na 11a(> '(1 medel för sub- ventionsverksamhet under normala tider. E1nelle1tid ligger det nära till hands, att föreningarna i synnerhet under depressionstider komma att ut- nyttjas av staten för särskilda sysselsättningsbehämjande åtgärder. I an— slutning härtill har' 1 en av kommittén med skrivelse den 21 maj 1947 fr .1111— lagd utredning angående atgärder vid industrinedläg (gelse eller driftsin- skränkning, som föranleder lokalt .1rbetsk1aftsöverskott, ansetts försvarligt att tillfälle beredes företa;> garförening att i sådana fall inom ett begränsat område och under en begränsad tid på lämpligt s.itt subventione1a ny fore- tagsamhet.
Företag 11'fö1ening bör kunna uppträda såsom torh.111dhn(>s()1 (> .111 mellan företagare och även andra institutioner "in kred1t1nr1ttnmg11'. Sålunda bör förening, där det finnes motiverat, biträda företagarna vid upp_(>(")1elser med distributionsförening .11' 0111 tillhandahåll. mde av elektrisk kraft och om taxorna härför, med kommunala 111y11di(>'heter om lämplig tomtmark 111. m. samt med tr insportforetag 1 fråga om ordnandet av t' ansporter och kostna— derna för dessa. Stundom bör det också kunna vara lä1npli(>l, .1tt företa(>-ar förenin(f al na äro företagarna behjälpliga med att ordna gemensannna inköp av masl(inut1'ustnin(>, redskap och råvaror. Härigenom böra fördelar kunna vinnas i fråga 0111 pris och andra villkor.
För att ett företag skall kunna motsvara tidens krav på rationell (lrift, är det nödvändigt, att företagaren i möjligaste mån söker följa den tekniska utvecklingen beträffande bland annat maskin— och verktygsutrustning, ar- betsmetoder, driftsplanering m. 111. Ofta möter det emellertid svårigheter särskilt för mindre företagare att tillgodogöra sig allt det omfattande kun—
skapsmaterial, som samlas på respektive (nuråde. Härutinnan ha bransch- organen en viktig uppgift att fylla. Också företagarföreningarna böra emel- lertid genom lämplig upplysnings- och rådgivningsverksamhet uppmuntra till en i tekniskt och kommersiellt hänseende rationell drift. Så har även blivit fallet. Denna individuella rådgivning har avsett alla slags frågor, som kunna bli aktuella inom hantverket och småindustrien. Ett särskilt viktigt led i föreningarnas företagsfrämjande arbete utgör tydligen det bistånd, som föreningarna lämna vid kalkylering och planläggning i övrigt i kom- mersiellt och tekniskt hänseende i samband med nyetablering eller utvidg- ning av företag. Genom sin ifrågavarande verksamhet kunna föreningarna i någon mån sägas erbjuda en utfyllnad av den undervisning, som lämnas av yrkesundervisningsanstalterna.
Det kan även vara önskvärt, att företagarföreningarna, med vilka lands— tingen i deSsa frågor böra samarbeta, taga initiativ till åtgärder för främ- jande av yrkesutbildningen på industriens och hantverkets område.
Utbildning.
Yrkesutbildningen för hantverket och industrien utgör en av de grund- läggande förutsättningarna för skapande av ett mera differentierat närings— liv i Norrland. Yrkesutbildningens ändamål kan ur en vidare synvinkel anses vara att över huvud taget skapa försörjningsmöjligheter för den ung- dom, som till följd av det norrländska jordbrukets och skogsbrukets be- gränsade förmåga att assimilera nativitetsöverskottet icke kan beräknas erhålla sin framtida bärgning inom dessa näringar. Brister i fråga om ut- bildningsmöjligheterna kunna konstate'as särskilt i det norrländska in- landet. De mera betydande industriområdena äga i allmänhet tillgång på 11tbildningsanstalter, medan däremot möjligheter oftast saknas för ungdo- men på de medelstora och mindre industriorterna samt på den egentlig. landsbygden att i hemorten komma i åtnjutande av ordnad utbildning för yrkesarbete inom industri och hantverk. Det är med hänsyn härtill natur- ligt, att kommittén i sitt betänkande angående yrkesutbildningen i Norr- land (SOU 1945: 33) även ägnat uppmärksamhet åt utbildningen inom nu ifrågavarande näringsgrenar.
Beträffande den grundläggande utbildningen, lärlingsutbildningen, ha arbetsmarknadens huvudorganisationer uttalat sig för att den praktiska utbildningen inom företagen bör regleras genom kollektivavtal. Teoriunder— visningen bör meddelas i lärlingsskolor. Sådana skolor, organiserade på yrkesavdelningar, böra, enligt vad kommittén förordat i nyssnämnda be- tänkande, upprättas av norrlandskommunerna, där så med hänsyn till be- folkningsnumerären samt industriens och hantverkets utveckling befinnes önskvärt. Enär det emellertid svårligen kan tänkas, att lärlingsskolor av vanlig typ skola kunna upprättas på alla platser, där behov av yrkes-
utbildning föreligger, bör den teoretiska undervisningen kunna förenklas och förbilligas genom en kombination av korrespondensundervisning och muntlig undervisning. Även (len lärlingsutbildning, som meddelas av hant- verksmästare, bör kombineras med teoretisk undervisning i de nuvarande och blivande lärlingsskolorna.
Emellertid torde förhållandena i Norrland i hög grad inskränka möjlig- heterna att ordna lärlingsutbildningen i sådana former, som här avsetts. Med hänsyn härtill har den lärlingsutbildning, som i sin helhet äger rum inom verkstadsskolorna, erhållit en betydligt större utbredning i Norrland än annorstädes i landet. Enligt kommitténs mening böra de centrala verk— stadsskolorna företrädesvis rekryteras med elever från kommuner, vilka sakna utbildningsanstalter för hantverk och industri. Kommittén har i sitt nyssnämnda betänkande förordat, att planerna på upprättande av en cent— ral verkstadsskola i Jämtlands län och en andra dylik skola i Västerbottens län snarast måtte förverkligas (en verkstadsskola har sedermera upprät— tats i Östersund). Enligt vad kommittén vidare anfört i betänkandet böra för ett bättre utnyttjande av de centrala verkstadsskolornas resurser försök göras dels att till skolorna förlägga vissa lärlingskurser och dels att under kortare perioder låta grupper av lärjungar vid de kommunala lärlingssko— lornas yrkesavdelningar deltaga i såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen. Detta förutsätter emellertid en viss systematisering av växelnndervisningen i de centrala verkstadsskolorna.
I fråga 0111 den fortsatta utbildningen av yrkesarbetare samt utbildningen av självständiga yrkesutövare håller kommittén före, att en intensifierad propaganda för utnyttjande av de redan existerande utbildningsmöjlighe— terna är den åtgärd som i första hand bör komma i fråga. Kommittén har i förenämnda betänkande uttalat sig för att undervisningen i yrkesskolor- nas ämneskurser göres helt avgiftsfri och att, där i undervisningen deltager elev från annan kommun än skolkommunen, förstnämnda kommun bör be- strida på sådan elev belöpande kostnad för undervisningen. Vid åtmins- tone en yrkesskola inom 'arje norrlandslän böra genom landstingens för- sorg anordnas yrkeskiu'ser, i vilka avgiftsfri undervisning meddelas åt yrkesarbetare och hantverkare från länet.
Vad särskilt angår driftsledare, förmän och arbetare inom sågverks- industrien har norrlandskommittén i sitt betänkande den 16 april 1947 angående sågverksdriften i Norrland 111. m. (SOU 1947: 32) framlagt en det förslag i fråga om yrkesutbildningens ordnande. Förslagen avse främst in- rättande av en central sågverksskola i Norrland. En kortfattad redogörelse för förslagens innehåll har lämnats i kapitel 5.
I detta sammanhang förtjänar också nämnas, att 1946 års möbelutred- ning i förenämnda betänkande bland annat uttalat sig för att en träteknisk linje för blivande ingenjörer inom möbel- och snickeriindustrierna måtte inrättas vid något tekniskt gymnasium i närheten av de sydsvenska möbel—
|
bygder varmed utbildningen bör hålla kontakt (utredningen har alternativt nämnt Norrköping och Jönköping). Vidare har utredningen förordat, att det försöksvis vid ett par centrala verkstadsskolor (exempelvis vid plane— rade nya verkstadsskolor i Jönköping och Mjölby) samt vid Stockholms stads yrkesskolor inrättas särskilda 3-åriga inaskinsuickarelinjer för ut- bildning av yrkesskickliga maskinsnickare för industriens behov. Enligt vad norrlandskommittén framhållit i det föregående, finnas emellertid goda förutsättningar för utveckling av möbelfabrikationen i Norrland, samtidigt som denna landsdel är i behov a ' att industrien utbygges. Med hänsyn här— till finner kommittén naturligt, att anordningar av det slag, som förordats av" möbelutredningen, även prövas inom Norrland.
Det är av stor vikt att tillräckliga möjligheter att erhålla stipendier stå till förfogande såväl för genomgång av skolor av olika slag som för studieresor. ()cksä härom har kommittén framställt vissa förslag i betänkandet angå- ende yrkesutbildningen i Norrland.
Utvecklingen inom hantverket och småindustrien i Norrland bör stimu- leras icke blott genom en fullgod och kvantitativt tillräcklig lärlingsutbild- ning samt yrkesteknisk utbildning av specialarbetare och självständiga yrkesutövare utan även genom merkantil och socialpolitisk skolning av så- dana personer, som äga naturliga förutsättningar att utöva en företagares verksamhet. Initiativ till ordnande av sådan utbildning har är 1944 tagits i Gävleborgs län, där av saken intresserade bildat föreningen >>Folkhög- skolan för hantverk och småindustri, förening 11. 1). a.». Avsikten har varit att genom andelsteckning av företagare och hantverksföreningar i norr— landslänen samt Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och Uppsala län åstadkomma nödigt grundkapital för en dylik skola. Såsom en provisorisk åtgärd har den 1 november 1948 vid Vindelns folkhögskola i Västerbottens län igångsatts en sex månaders vinterkurs för skolning av företagsledare inom hantverk och småindustri. Kursen har kommit till stånd efter över— enskommelse mellan styrelsen för nämnda förening samt Västerbottens läns landsting, som anslagit medel till kostnaderna för kursen. Då initiativ sålunda redan tagits till upprättande av en företagarslmla, har kommittén icke ansett sig ha anledning att framlägga några förslag till åtgärder i före- varande hänseende. I sitt betänkande angående yrkesutbildningen har kom- mittén inskränkt sig till att framlägga några synpunkter på undervisningen vid en dylik skola. I den mån så erfordras, torde statsbidrag i lämplig form böra ifrågakomma för skolans anläggande och drift.
Även om den yrkesutbildning för blivande företagare, som planerats, bör kunna ge dessa ökade lwalifikationer för deras uppgifter, återstå likväl två väsentliga faktorer, som yrkesutbildningen endast i begränsad grad kan skapa, nämligen företagaranda och yrkestradition. Såsom framhållits i det föregående har arbetet med jorden och skogen icke varit ägnat att tvinga
fram den art av företagsamhet, som tarvas för initiativ till industriell verk- samhet. Ej heller llar jordmån funnits för utbildande av en yrkestradition. Företagsamhet och yrkestradition kunna icke framskapas från den ena dagen till den andra. Här måste tiden verka. En växelverkan råder mel- lan nämnda faktorer och utvecklingen av näringslivet. Samtidigt som ett blomstrande näringsliv näppeligen kan växa fram utail att framsynta före— tagare finnas, vilkas förutsättningar för uppgiften gynnas av om de ha en yrkestradition att bygga på, kan en yrkestradition i sin tur icke skapas med mindre utvecklingsbetingelser finnas för industriell verksamhet. De åtgärder, som kommittén i det föregående föreslagit skola vidtagas från statens sida för att förbättra dessa utvecklingsbetiiigelser i Norrland, bö'a sålunda indirekt även vara ägnade att inspirera till företagsamhet och lägga grunden till en yrkestradition i denna landsdel.
Ehuru det ligger något vid sidan av det nu närmast behandlade ämnet _, yrkesutbildningen inom industri och hantverk _ finner sig kommittén här böra något beröra utbildningen av befäl för handelsflottan. I 1943 års sjö- befälssakkunnigas betänkande (SOU 1947: 33) har föreslagits nedläggning av den nuvarande navigationsskolan i Härnösand och den högre sjöbefäls— utbildningens koncentrerande till Göteborg. Detta förslag _ soul avstyrkts av kommittén i yttrande den ] oktober 1947 — går tydligen stick i stäv mot kommitténs strävanden att få utbildningsanstalter av olika slag förlagda till Norrland. Att den norrländska ungdomen kan komma i åtnjutande av sjöbefälsutbildning, är önskvärt för att den även inom denna yrkesgren skall kunna konkurrera på arbetsmarknaden med andra landsdelars ung- dom, vartill koniiller att en utveckling av den norrländska sjöfartsnäringen härigenom kan underlättas. Om sjöbefälsutbildningen hittills icke rönt på— fallande stort intresse i Norrland _- motsvarande gäller även många andra utbildningsanstalter _ utgör detta icke något bevis för att behov därav saknas utan för att upplysningen om utbildningsmöjligheterna ej blivit till- räckligt spridd eller att deltagandet i utbildningen ställer sig alltför dyr- bart, bland annat med hänsyn till de i många fall långa resorna. Har rekry- teringen av norrländsk ungdom till den högre sjöbefälsutbildningen sålunda mött vissa svårigheter under den tid iiavigationsskola funnits i Härnösand, torde yrket som högre sjöbefäl praktiskt taget upphöra att existera för denna ungdom, i fall navigationsskolan i Härnösand indrages och den högre nautiska utbildningen koncentreras till Göteborg.
Statliga industrier.
Stora delar av Norrlands naturtillgångar _ skog, lilalili och vattenkraft _ ligga under statens äganderätt. Detta gäller alldeles särskilt utpräglat Norrbottens län, där staten äger mer än halva skogsmarksarealen och för-
fogar över praktiskt taget alla vattenfall. Genom sitt delägarskap i LKAB har staten även ett betydande inflytande över exploateringen av gruvorna. Man torde kunna utgå från att, om motsvarande tillgångar legat i enskild ägo, på dem skulle ha baserats en mera utvecklad förädlingsverksamhet än som ilu kommit till stånd. I detta sammanhang vill kommittén hänvisa till att LKAB enligt sin bolagsordning har till ändamål __ förutom att idka gruvdrift »-_ även att bedriva malinföi'ädlingsverksamhet jämte annan i samband med gruvdriften stående rörelse. Någon sådan förädlings— eller liknande verksamhet har emellertid, med något mindre undantag, aldrig kommit till stånd. Det är svårt att frigöra sig från tanken att den ovisshet som rätt och ännu råder, huruvida staten skall begagna sin rätt att göra sig till ensam aktieägare i bolaget, kan ha minskat bolagets intresse för investe- t'll gar i nya företag.
Enligt norrlandskommittöns mening bör staten såsom ägare av betydande naturtillgångar i Norrland anses ha en förpliktelse att ej undandraga sig ett visst risktagande, i den mån det betingas av en exploatering och föräd— ling av dessa naturtillgångar. Kommittén finner det naturligt och önsk— värt. att den utvidgning av den industriella verksamheten i Norrland, som genom statens medverkan kan komma till stånd, sker på sådant sätt, att icke industrien i övrigt lider obehörigt intrång därigenom, Detta önskemål tillgodoses genom främjandet av en ökad industriell produktion av sådana varor, som landet eljest mäste importera (hit hö 'a bland annat tackjärn av vissa slag saint valsverksprodukteri). Kommittén är fullt medveten Olli att man vid utformandet av landets handelspolitik i stort även måste räkna med import av varor, men hänsynen härtill bör icke. få 'ara avgö'ande vid bedömandet av näringslivets utbyggnad i särskilda områden av vårt land. Det synes vidare önskvärt, att statens medverkan för åstadkommande av industriell verksamhet om möjligt inriktar sig på företag, som äga natur- liga förutsättningar att bestå i lumkurrensen. Man bör sålunda eftersträ 'a, att företagen skola vara bärkraftiga utan fortlöpande statligt stöd. Ihåg- kommas bör likväl, att en betydande del av den storindustri, som finnes i södra och mellersta Sverige, har tillkommit med k 'aftigt bistånd från sta- tens sida. Många för vårt land viktiga industrier åtnjuta även alltjämt sta- tens stöd i form av tullskydd eller liknande anordningar.
Här anförda synpunkter anser kommittén allmänt sett utgöra skäl för statliga åtgärder i Norrland av det slag, 'arpå skapandet och utbyggnaden av Norrbottens järnverk utgör ett exempel.
Även bortsett från de förpliktelser, som kunna anses åvila staten i dess egenskap av ägare till naturtillgångar i Norrland, synes det naturligt att staten i frågor om förläggning av statsägda industrier tager hänsyn till angelägenheteii att industrien utvecklas och differentieras i nämnda lands— del. Sådan hänsyn har i viss mån tagits av staten vid prövning under se-
nare år av frågor rörande byggnadstillstånd för enskilda industrier. När det åter gällt statens egna företag synes man ha varit benägen att bortse från dylika samhällsekonomiska synpunkter ,- vilka givetvis icke behöva komma i strid med vad som är företagsekonomiskt berättigat, åtminstone på längre sikt — och att i stället låta kortfristiga, för att icke säga tillfäl— liga räntabilitetshänsyn bli avgörande. Ett belysande exempel är behand- lingen av frågan om uppförande av en central heklädnadsverkstad för för- svaret. Beträffande förläggningsplatsen för denna verkstad har det slut— liga 'alet stått mellan Degerfors i Örebro län och Kramfors i Västernorr- lands län. Med hänsyn till att fraktkostnaderna vid en förläggning till sist— nämnda plats skulle bli större än vid förläggning till Degerfors, har i pro- positionen i ämnet till 1947 års riksdag förordats att verkstaden skall för— läggas till Degerfors. Riksdagen har emellertid ansett avgörandet härut- innan böra bli beroende på resultatet av en enligt riksdagens mening er- forderlig förnyad omprövning i ärendet, därvid problemet borde närmare skärskådas även ur sociala och samhällsekonomiska synpunkter. Norrlands- kommittén har i ärendets nuvarande läge ej anledning att för egen del taga ståndpunkt till denna förläggningsfråga. Kommittén inskränker sig till att, utöver vad nyss anförts, framhålla som sin bestämda uppfattning att frakt- skillnader av den relativt ringa storleksordning, varom här är fråga — till stor del beroende av efter vilka normer statens järnvägars taxesystem vid det ena eller andra tillfället är konstruerat — icke i och för sig bör vara avgörande för lokalisering av industrier, som finansieras av det allmänna.'
Såsom kommittén redan understrukit bör det eftersträvas, att de företa", som startas av staten _ lika väl som enskilda företag _ skola vara här— kraftiga utan fortlöpande statligt stöd. Huru en sådan princip bör tilläm— pas kan emellertid knappast helt entydigt angivas beträffande företag inom ett område som övre Norrland, där staten själv direkt eller indirekt dispo— nerar över flera naturtillgångar, vilka kunna ingå i samma produktions— kedja. Detta förhållande kan sägas i viss mån utgöra en motsvarighet till att ett enskilt företag, exempelvis ett järnbruk, är ägare icke blott till respektive industriella anläggning utan även till gruvor, varifrån erforder- lig mahn kan utvinnas, och kanske dessutom förfogar över elkraft från egna vattenfall och bränsle eller annat virke från egna skogar. I sådana fall torde man ofta komma till ganska godtyckliga resultat, om man söker dela upp vinsten på de olika företagsmomenten, cl. v. s. på skogsbruk, kraft— verk, gruvdrift och fabriksindustri, i det att resultaten bli beroende av vit— ket pris man beräknar för de olika naturprodukterna. Det avgörande för
1 En sammanställning rörande fraktkostnaderna i förevarande fall har upprättats för kommitténs räkning, belysande såväl skillnaderna i kostnad vid jämförelse mellan olika alternativ för förläggningen som den inverkan på kostnaderna som ett genomförande av kommitténs i det föregående omnämnda förslag om nedsättning av järnvägsfrakterna skulle erhålla.
företagets lönsamhet blir, vilken avkastning som erhålles från företaget i dess helhet. Detta hindrar givetvis icke, att man under vissa förhållanden kan finna det mest ekonomiskt att avstå från att utnyttja en egen natur- tillgång och i stället köpa malm, elkraft respektive virke från annat håll. Bortsett härifrån torde ett enskilt företag, när det gäller att ta ställning till om produktionen bör utvidgas eller måhända tvärtom inskränkas i ett eller annat avseende, låta det avgörande vara huru åtgärden i fråga påverkar den totala nettovinsten för företaget. Saken kan också uttryckas så att det är tillräckligt att självkostnaden för den ena eller andra naturprodukten blir täckt — under särskilda förhållanden erfordras ej ens detta om blott slutprodukten ger en avkastning, som gör företaget lönsamt. Om staten i ett sådant fall, som nu åsyftats, står som ägare till företaget och de natur- tillgångar, varpå det baseras, bör detta icke i och för sig utgöra hinder för ett mots 'arande resonemang. Då det gäller att taga i anspråk helt eller del- vis statsägda naturtillgångar, bör det visserligen icke ifrågakomma, att sta— ten såsom företagare går i vägen för enskilda företag med förutsättningar att betala mer för råvaran än självkostnaderna för dess frambringande. Denna risk föreligger emellertid icke inom ett område, där såväl naturtill- gångarna som arbetskraften äro ofullständigt utnyttjade. Så är fallet i övre Norrland, om man betraktar denna landsdel som en enhet. Där kan det sålunda vara motiverat att uppställa frågan, om man icke vid bedö- mande av bärkraften hos ett statligt företag, som baseras på helt eller del- vis statsägda naturtillgångar, bör taga hänsyn till lönsamheten hos produk- tionskedjan i dess helhet. Såsom ett exempel kan hänvisas till Norrbottens järnverk, vilket är beroende av tillgång på stora kvantiteter såväl järnmalm som kraft. I fråga om prissättningen å malmen har LKAB enligt avtal till- försäkrat järnverket vissa kvantiteter malm till självkostnadspris. Elkraf- ten åter betalar järnverket efter grunder, som ungefär överensstämma med dem som tillämpas för andra större företag, och priset ligger alltså över vattenfallsverkets självlwstnader. Det kan ifrågasättas, om det icke i ett 3 sådant fall som det förevarande kunde vara försvarligt, att kraften finge ; betalas med ett särskilt lågt pris, dock givetvis icke understigande vatten- fallsverkets självkostnader (det bör icke vara uteslutet att i ett motsva- 'ande fall även bevilja ett enskilt företag här avsedd förmån, om detta ut— gör förutsättning för att produktionskrafterna inom ett område skola bli utnyttjade). Om en sådan anordning anses möta alltför allvarliga princi- piella betänkligheter, synes det i varje fall rimligt, att man vid bedömandet ur samhällsekonomisk synpunkt, huruvida ett statligt företag bort eller bör komma till stånd, tager hänsyn även till den vinst staten gör som leverantör av råvara eller elkraft till företaget.
Slutligen vill kommittén i detta sanunanhang något beröra frågan om förvaltningen av statens gruvintressen. Dessa ha en betydande omfattning
och represente'a mycket stora värden. Av allt att döma komma de stat— liga gruvintressena även att efter hand ökas, bland annat på grund av ovan- nämnda ändring i gruvlagen, varigenom staten erhållit hälftenrätt i alla nyupptäckta inmutningsbara fyndigheter. Visserligen bör den här berörda frågan icke bedömas enbart ur norrländsk synpunkt. Såtillvida är emeller- tid frågan av särskild betydelse för Norrland, som den omständigheten, att förvaltningen av statens gruvintressen för närvarande är mer eller mindre provisoriskt ordnad, icke torde kunna undgå att motverka den handlings- kraft, som måste krävas av staten som intressent i de omfattande fyndig- heter, som ännu ligga outnyttjade i Norrland. Den ökade aktivitet, som kommittén anser önskvärd med avseende å den av Sveriges geologiska un— dersökning bedrivna malmletningsverksamheten, synes ej heller kunna komma till sin rätt, om icke staten är beredd att taga tillvara därvid upp— dagade fyndigheter. Ehuru nu berörda spörsmål äro hänförliga till 1945 års gruvutrednings arbetsuppgifter, anser sig norrlandskommittén böra för sin del understryka vikten av att frågan om förvaltningen av statens gruv— intressen får sin lösning utan längre dröjsmål. Härvid hör bland annat även övervägas, om icke den institution, som kommer att få hand om denna för 'altning, lämpligen bör förläggas till någon plats i Norrland.
Turistväsendet.
Det synes 'a'a på sin plats att i detta kapitel även något beröra turist- väsendet ett näringsfång som på grund av samverkande orsaker kommit att få allt större betydelse. Införandet av lagstadgad semester har sålunda för stora lager av befolkningen, för vilka det tidigare icke varit aktuellt att företaga turistresor, ökat möjligheterna att realise'a sina önskemål härut- innan. Samtidigt ha dessa möjligheter förbättrats genom en höjd inkomst- standard. Måhända medverkar också, att denna förbättring i relativt stor utsträckning kommit de yngre, rörligare åldrarna till godo och att tidsut- vecklingen lett till i viss mån förändrade familjevanor såvitt gäller fritidens utnyttjande. Härtill kommer så att möjligheterna att förlägga turistresor utomlands försvårats genom internationella förhållanden och tillämpade 'alutabegränsningar. Svårigheterna att resa fritt på den europeiska konti- nenten ha samtidigt ökat Sveriges chanser att i konkurrens med and 'a län- der (1 'a till sig turister från utlandet och särskilt från USA.
Ur det allmännas synpunkt är det givetvis i hög grad önskvärt, att be- folkningen kan utvinna bästa möjliga behållning av semestrar och annan fritid, liksom att den får lära känna det egna landet. Likaså utgör det ett allmänt intresse, att kunskapen om Sverige sprides i utlandet genom ut- länningars besök i vårt land, vartill kommer att landet härigenom tillföres utländsk valuta.
Av den ökning i turisttrafiken, som skett under senare år, torde en rela-
tivt väsentlig det komma på Norrland. Denna t'afik har blivit ett viktigt led i landsdelens ekonomi. Icke endast hotell, pensionat och inackorderings- ställen och den befolkning, som ägnar sig åt dessa näringsfång såsom före- tag-tre eller anställda, skörda inkomst av turisttrafiken. Denna ger också ökad avsättning åt jordbrukets produkter liksom åt hemslöjdsalster 111. m. och medför större livaktighet för handel, serviceföretag och lokala kommu- nikationsföretag. Indirekt kan turisttrafiken även förmånligt påverka kom— munernas skatteunderlag. En del av inkomsterna hänföra sig visserligen till turistresor, som företagas av länens egen befolkning, men till övervä- gande del torde turisterna komma från andra delar av landet eller från utlandet.
Vad som i första hand lockat turister till Norrland torde ha varit rekrea- tionsmöjligheterna. Det har särskilt varit vintersportplatserna, som dragit till sig stora turistströmmar. Även vad Norrland har att bjuda under den varma årstiden har emellertid efter hand vunnit ökad uppskattning från turisternas sida. Det är tillräckligt att här hänviSa till midnattssolen och till vattenfallcns skönhetsvärden. Lapparna och deras bosättningsförhål- landen ha också utövat dragningslu'aft på turisterna. På sistone torde in- tresset även ha ökats för å ena sidan kulturminnen av olika slag — äldre bebyggelse, kyrkstugor m. m. — och å andra sidan olika förhållanden och
institutioner inom näringslivet liksom på det sociala området.
Såvitt norrlandskommittén kan finna erbjuder Norrland stora förutsätt- ningar för en ytterligare utvidgning av turistväsendet, och detta både lokalt till nya, ej hittills uppmärksammade bygder och till andra former av re— kreation och seva1dheter än de hittills mest frekventerade. Huru turist- strömmarna gå fralu, är givetvis väsentligen beroende av turisternas egna intressen och smakriktningar. Emellertid torde finnas ett relativt stort ut- rymme för upplysning och propaganda, och turistlivets målsmän ha även begagnat sig härav.
Det torde böra ankomma i första hand på turistväsendets lokala organi- sationer att svara för dess utveckling. Härvid åsyftas de turistföreningar, som i stor omfattning bildats såväl länsvis som kommunvis och vilkas verk- samhet åtminstone till en del finansieras genom bidrag från landsting och kommuner. Det är de lokala organisationerna som bäst känna till bygden och vad denna har att visa. Och det är de lokala områdena som i första hand dra fördel av att turismen utvecklas inom respektive område. Den tävlan mellan olika områden om turistströmmarna, som utgör ett naturligt led i propagandan för turismen, måste utgå från de lokala organisationerna, och det kan då inte hjälpas om ett områdes dragningskraft på turisterna i hög grad blir beroende av den skicklighet, val med propagandan föres. Nå- gon objektiv måttstock på det ena eller andra områdets värde ur turistsyn- punkt eller pa olika turistattraktioners företräde sinsemellan är för övrigt svår att finna.
Vad nu sagts innebär emellertid icke, att staten saknar anledning att intressera sig för turismens utveckling. Såsom framgår av det förut an- förda bör det allmänna tvärtom ur flera synpunkter ha stort intresse av att denna utveckling kan fortsätta. Med denna utgångspunkt bör staten också vara beredd att medverka härtill i de former, som stå staten till för— fogande.
En uppgift, som härvidlag självfallet måste ankomma på staten, är att sörja för att turismen ej hämmas genom bristande tillgång på kommuni- kationer eller genom att sådana turlistor, taxor och andra villkor tillämpas, som ej ta tillbörlig hänsyn till turismens behov. Ett genomförande av de olika förslag, som kommitten med avseende å den reguljära trafiken fram— lagt i sitt betänkande angående transportförhållandena i Norrland (SOU 1946:84), skulle. utan tvivel vara till fördel även för turismen. Denna skulle även gynnas genom sådana åtgärder för förbättring av vägnätet, som kommittén berört i det föregående. Sverige bör ej sätta sig i efterhand i förhållande till grannländerna, när det gäller en utbyggnad av turisttrafi— ken. Betydelsen härav synes ej alltid ha beaktats. Sålunda synes man i norra Finland ha gjort betydande investeringar till förmån för turisttrafi— ken, medan denna i Norrbottens län hållits tillbaka genom de hinder, som lagts för utbyggnaden av kommunilmtionerna.
På många håll i Norrland har man särskilt under senare år gjort den erfarenheten att turistlivet kunnat utvecklas betydligt mera kraftigt än som skett, om blott större tillgång funnits på inkvarteringsmöjligheter. Det gäl- ler här såväl hotellrum som rum i pensionat och enskilda hem. Svårigheter ha förelegat att öka ut tillgången på ruln, liksom på sällskapslokaler och ekonomiutrymmen. Dessa svårigheter ha under senare år haft samband med den tillämpade regleringen av byggnadsverksamheten, vid vilken byggen för nu ifrågavarande ändamål behandlats ganska restriktivt. Oavsett detta torde emellertid sådana byggnadsföretag i många fall ha hindrats genom svå- righet att anskaffa kapital på lämpliga villkor. Särskilt för mindre företag torde det ofta ha ställt sig svårt att erbjuda den säkerhet för län, SOlll kre— ditanstalterna påfordrat. Skäl kunna tala för att staten här, liksom skett på många andra områden, borde medverka till att kredit kan erhållas vid sidan av den reguljära kreditgivningen. Åtminstone provisoriskt skulle man måhända kunna tänka sig att de företagarföreningar, som finnas bland an- nat i de norrländska länen, ställa till förfogande kredit även till hotell- och pensionatsföretag, vilka härvid komma att jämställas med småindustriella och hantverksföretag. I fråga om större hotellföretag torde man emellertid snarare böra räkna med att respektive kommun ger sin medverkan i form av borgen å lån el. dyl.
Det är naturligt, om de lokala organisationerna ej alltid kunna ha till- 1'äcklig erfarenhet och sakkunskap för att kunna lösa de olika problem. som uppställa sig inom ett rationellt och tidsenligt turistväsen. Härvid kan
det ".1 'a av värde för dessas funktionäre' att kunna vända sig till en central institution med allsidig sakkunskap i frågor, som röra turismen. Ett par centrala organisationer finnas redan på turismens område, nämligen sven- ska turistföreningen och svenska turisttrafikförbundet, av vilka den för 'a är inriktad på de. svenska turisterna och den senare på upplysning i utlan- det om turistmöjligheterna i Sverige. Dessa organisationer ha emellertid i första hand andra uppgifter än att tjänstgöra som rådgivare åt de lokala turistorganisationerna. Om någon av nämnda båda institutioner lämpligen kan åtaga sig en sådan uppgift, varom här är fråga, faller utanför norr- landskommitténs bedömande.
De synpunkter, som här framförts, ha visserligen icke enbart avseende på förhållandena i Norrland utan ha mer eller mindre tillämpning även på landet i övrigt. Såtillvida synes emellertid behovet av åtgärder från det allmännas sida vara mera framträdande i Norrland, som turismen särskilt i vissa områden av denna landsdel för närvarande är under stark utbygg- nad och det ur ekonomisk synpunkt ä' av stor betydelse att möjligheterna härtill utnyttjas, samtidigt som utvecklingen får en sund inriktning. Det är med hänsyn härtill som norrlandskommittén ej velat underlåta att något beröra turistproblemen. Kommittén har emellertid ansett det icke vara kommitténs uppgift att närmare utreda ifrågavarande problem. Det synes önskvärt, att dessa bli föremål för överväganden i annan form. En särskild utredning har numera igångsatts rörande den utländska turisttrafikens ekonomiska betydelse för landet jämte därmed sammanhängande frågor. Av skäl, som nyss anförts, bör enligt norrlandskommitténs mening särskild uppmärksamhet ägnas t'örutsättningarna för utveckling av turistväsendet i Norrland.
Sammanfattning av kapitel 6.
1) En utveckling av industrien och hantverket samt handeln är önskvärd i Norrland. Staten bör, i (len mån den har inflytande häröver, medverka till en sådan utveckling.
2) Ett effektivt fortsättande av Sveriges geologiska undersöknings malm- letningsverksamhet är önskvärt, särskilt i övre Norrland. Erforderliga me— del bö'a ställas till förfogande härför, och lämpliga organisatoriska åtgär- der böra övervägas för att öka geologiska undersökningens personal— resurser.
3) Medel böra stå till geologiska undersökningens förfogande även för undersökningar i fråga om förekomsten av kalksten och lera i Norrland.
4) Frågan om inrättande av ett zinkverk, lämpligen i anslutning till Bo— lidens gruvaktiebolags anläggningar å Rönnskär, bör övervägas.
5) För effektivisering av de norrländska företagarföreningarnas verk—
samhet böra åtgärder vidtagas i enlighet med de förslag. som norrlands- kommittén framlagt i utredning den 4 november 1944.
6) Åtgärder böra komma till stånd för en förbättrad utbildning inom in— dustrien och hantverket i Norrland i anslutning till vad kommittén före— slagit — förutom i nyssnämnda utredning — i betänkande den 25 maj 1945 angående yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33) samt den 16 april 1947 angående sågverksdriften i Norrland (SOU 1947: 32).
7) Staten bör såsom ägare av betydande naturtillgångar i Norrland ej undandraga sig ett visst risktagande, i den mån det betingas av en exploa- tering och förädling av dessa naturtillgångar.
8) Vid ståndpunkttagande till frågor om igångsättande av företag i stal— lig regi, särskilt inom områden med ofullständigt utnyttjad arbetskraft, el- kraft och råva 'z, böra icke anläggas enbart företagsekonomiska synpunkter på kort sikt utan hänsyn även tagas till den framtida utvecklingen sam- hällsekonomiskt sett.
9) Turistväsendet i Norrland bör främjas genom ändamålsenliga kom- munikationer, underlättande av kapitalanskaffning, upplysnings— och råd— givningsverksamhet samt andra ifrågakommande åtgärder.
KAPITEL 7.
Sociala och kulturella. förhållanden m. m.
Försörjningsproblem.
De ekonomiska och sociala förhållandena i Norrland ha otvivelaktigt väsentligt förbättrats under de senaste decennierna. Detta hindrar emeller— tid icke, att det måste anses missvisande, om man betecknar fattigdomen i Norrland såsom tillhörande ett förflutet skede. Levnadsstandarden är mångenstädes, särskilt i skogsbygderna, alltjämt väsentligt lägre än vad som är vanligt i övriga delar av landet. Detta framgår bland annat av den ännu anmärkningsvärt höga understödsfrekvensen. Förutom av bristande försörjningsmöjligheter inom vissa områden pressas levnadsstandarden även av en del förhållanden, som sammanhänga med den glesa bebyggelsen. Kommittén åsyftar närmast de av denna förorsakade svårigheterna att orga- nisera undervisningen och utbildningen, fritiden, sjukvården, förlossnings- vården och tandvården etc. liksom också olägenheterna av långa avstånd till affärer, hantverkare m. fl. Även dyrheten samt de ofta höga kommu- nalskatterna i Norrland medverka till att sänka levnadsstandarden. Slut- ligen har barnrikedomen, som är särskilt stor på landsbygden i övre Norr- land, ot'ta medfört en nedpressning av levnadsstandarden som _— i varje fall före barnbidragens införande — kunnat vara högst avsevärd. Mellan flera av de här berörda faktorerna föreligger en viss växelverkan. Som tidigare an- märkts äro sålunda de höga skatterna, som bland annat sammanhänga med näringslivets eftersläpning, i sin tur ägnade att försvåra en utveckling av näringslivet. Likaså kunna kommunernas svaga finanser, samtidigt som de delvis ha sin rot i befolkningens låga inkomststandard, försvåra för kommu- nerna att vidtaga åtgärder för att förbättra befolkningens levnadsförhål- landen, och detta även när statsbidrag kan erhållas till en del av kostna— derna för åtgärderna i fråga.
Norrlandskommittén har i en rundfråga till vissa av hushållningssällska- pens tjänstemän (jordbrukskonsulenter och hemkonsulenter) och de tidi- gare egnahemsdirektörerna samt till landstingsdirektörerna och förste pro- vinsialläkarna i vart och ett av norrlandslänen bland annat efterfrågat, huruvida inom länet funnes några områden där levnadsstandarden kunde anses va 'a anmärkningsvärt låg. Vid svarens avfattande skulle hänsyn
tagas till sådana faktorer som försörjningsmöjligheter, bostäder, vägför— bindelser, skolförhållanden etc. En sammanställning av svaren ger vid handen att levnadsstandarden ansetts låg på vissa platser i västra Hälsing— land, Härjedalen och Jämtland, i Västerbottens lappmark samt inom fler- talet av kommunerna i Norrbottens län. I Västernorrlands län ha nämnts en del platser i några mera avsides belägna kommuner liksom också vissa industrikommuner. Bortsett från dessa senare innefatta de berörda trak- terna ett sammanhängande område motsvarande de ensligare skogsbyg- derna västervt från Hälsingland i söder och upp till treriksröset i norr jämte flertalet kommuner i Norrbottens län.
För en siffermässig belysning av befolkningens levnadsstandard torde uppgifterna från fattigvården vara de mest belysande. Resultaten av en undersökning härutinnan återgivas i andra delen (sid. 143). Undersök- ningen, som avser är 1946, har i korthet givit vid handen följande. Under- stödsfrekvensen var i Norrbottens län den högsta i riket (12,3 procent) och mer än dubbelt så hög som genomsnittet för hela landet. Höga understöds- siffror föreligga i snart sagt varje kommun inom länet. Särskilt anmärk- ningsvärt är att understödsfrekvensen i jordbrukskonnnunerna är så hög — 13,4 procent mot 4,1 procent för jordbrukskommunerna i hela landet. Likväl har endast en av de 8 kommuner i Norrbottens län, som har den högsta understödsfrelwensen (lö—424 procent), räknats såsom jordbruks- kommun. Även Västernorrlands och Gävleborgs län ha hög understöds— frekvens i vissa jordbrukskommuner. I Västernorrlands län dominera dock i förevarande avseende industrikommunerna. Den genomsnittliga under- stödsfrekvensen i Jämtlands och Västerbottens län motsvarar ungefärligen den genomsnittliga för hela landet. I vissa glesbebyggda skogskommuner, framför allt i Härjedalen, är emellertid understödsfrekvensen relativt hög.
Av intresse är, att understödstagarna i övre Norrland till större det än .på andra håll tillhöra yngre åldrar. I 67,5 procent av understödsfallen på övre Norrlands landsbygd har försörjaren uppgivits vara under 60 år, me- dan motsvarande siffra för hela rikets landsbygd utgör 51,4 procent. An— talet icke invalida understödstagare under 60 år på Norrbottens landsbygd har beräknats till omkring 20 000 eller omkring 10 procent av länets he- folkning. Häri ingå emellertid även barn i understödda familjer. I detta sammanhang bör beaktas, att Norrland intar en särställning i fråga om antalet barn i familjerna. Norrbottens län har enligt ifrågavarande sta- tistik för år 1946 icke mindre än 11 800 barn i understödda familjer, när— mast följt av Västernorrlands län med 7 100, Gävleborgs län med 5 400 och Västerbottens län med 4600. Bland samtliga övriga län i riket är det en— dast två, där antalet barn i understödda familjer översteg 3 000.
Vad som sålunda anförts kan knappast betyda annat än att en stor del av den arbetsföra, med huvudsakligen jordbruk och skogsbruk sysselsatta
UNDERSTÖDSPROCENTEN | DE OLIKA LÄNENS LANDSKOMMUNER
SKUGGNINGEN MARKERAR LÄN MED NEDANSTÅENDE PROCENTTAL
_ 3.5 2 3.6- 5.6 % 5.7— 8.2 % 8.3- =
landsbygdsbefolkningen inom ifrågavarande områden och framför allt i Norrbottens län tidvis är hänvisad till att leva på understöd från fattig- vården. Vid bedömande av de siffror för understödsverksamheten, som här anförts, bör även uppmärksammas, att behovsprövningen i regel torde ha varit synnerligen restriktiv. Sålunda torde vissa kommuner endast i un- dantagsfall ha beviljat understöd till ensamstående med folkpension (enligt äldre bestämmelser ).
Det torde icke finnas något tvivel om att de höga understödssiffrorna nära sammanhänga med de speciella sysselsättningssvårigheter som före— ligga för ifrågavarande befolkning. Fattigvårdsunderstödet torde sålunda i stor utsträckning vara att betrakta såsom ett förtäckt arbetslöshetsunder- stöd. Trots den högkonjunktur med stark efterfrågan på arbetskraft, som under senare är rätt i landet, har en mer eller mindre omfattande, huvud- sakligen säsongmässig arbetslöshet förekommit i stora delar av Norrland. I andra delen av betänkandet (sid. 148) lämnas en redogörelse för hjälp— verksamhetenbland arbetslösa. Av denna redogörelse framgår bland annat, att 45 procent av det — visserligen ringa - ,_ antalet hjälpsökande i landet i januari 1948 ha tillhört Västernorrlands och Norrbottens län. Säsong— variationerna äro ovanligt utpräglade i dessa län. Under högsäsongen är antalet hjälpsökande ytterst obetydligt — något hundratal ' _ men under lågsäSongen (januari 1948) har det uppgått till omkring 1800 sammanlagt för de båda länen. De hjälpsökande hänföra sig övervägande till kustbyg- den och närmast intill denna belägna kommuner samt äro till största an- talet träindustriarbetare, skogsarbetare, Vägarbetare o. dyl. Anledningen till de höga procentuella siffrorna för Västernorrlands och Norrbottens län är att den totala arbetslösheten _ ehuru den reellt minskat __ likväl icke nedgått i samma grad som i landet i övrigt. Sistnämnda förhållande har medfört att Norrbottens läns andel av totalantalet hjälpsökande arbetslösa i årsmedeltal från år 1943 till 1047 successivt ökats från 1,6 till 17,4 procent. Flertalet av de hjälpsökande i Norrbottens län —— omkring 60 procent * äro i sin bästa arbetsföra ålder (25450 är), under det att motsvarande siffra för hela riket är omkring 40 procent och för Västernorrlands län en— dast omkring 35 procent. Blott 16 procent av de hjälpsökande i Norrbot- ten ha enligt ifrågavarande statistik under de. senaste två åren uppburit understöd från fattigvården.
En stor del av landsbygdsbefolkningen särskilt i Norrbottens län _ här bortses tills vidare från arbetslösheten hos industriarbetarna i Västernorr- lands län —— har sålunda icke ens under de senaste årens högkonjunktur full sysselsättning. Detta gäller såväl småbrukare som tillfällighets— och diversearbetare. Vad särskilt småbrukarna beträffar synes — enligt vad som framhållits av 1947 års arbetslöshetssakkunniga —— arbetslöshetsnämn— dernas bedömande av hjälpbehovet ej tyda på att man anser dem ha mindre
hjälpbehov än den befolkning, som har sin utkomst av enbart lönearbete. Småbruken ge full sysselsättning endast under några månader av året, och deras innehavare äro följaktligen för sin försörjning beroende av inkoms- ter från annan sysselsättning. Sålunda är den jordbrukande manliga be- folkningen i Norrbottens län, enligt vad landstingets näringsutredning visat, i större utsträckning sysselsatt med arbete utom den egna brukningsdelen än med arbete på den egna brukningsdelen och på dess utveckling och för- bättring. Skogsarbetet är härvid den betydelsefullaste och i vissa fall kan— ske den enda form av förvärvsarbete utom den egna fastigheten, som under vinterhalvåret står till buds i de mera ensligt belägna trakterna. Skogs— arbetet är emellertid ännu i hög grad säsongbegränsat __ oftast erbjudes arbete endast under drivningssäsongen januari—_april. Även under perio- der. då småbrukaren ej är registrerad såsom arbetslös, förekonnner det i stor utsträckning, särskilt i vissa trakter, att han är ofullständigt sysselsatt. Det är här fråga om s. k. dold arbetslöshet. Vilken omfattning arbetslös- heten eller den ofullständiga sysselsättningen har i Norrbottens län belyses av en del uppgifter i den undersökning, som verkställts av landstingets näringsutredning. Enligt denna ha endast 1252 av länets omkring 21 000 jordbruk eller 6 procent betecknats såsom medelgoda eller starka familje- jordbruk. De övriga 94 procenten ha betecknats såsom svaga familjejord- bruk, ofullständiga jordbruk eller stödjordbruk. Den vuxna arbetskraften på dessa 94 procent av jordbruken kan antagas vara hänvisad till att skaffa sig arbetstillfällen även utom den egna fastigheten. Redan dessa uppgifter tyda på de svårigheter som måste föreligga för befolkningen i Norrbotten med dess glesbebyggelse och svagt utvecklade näringsliv att erhålla jämn sysselsättning. Skogsarhetet intar i dessa trakter en dominerande plats. I näringsutredningen angives emellertid, att under undersökningsåret okto- ber 1943 september 1944 intet skogsarbete utom den egna fastigheten före- kommit vid 11 495 av länets jordbruk och över huvud taget intet arbete utom fastigheten vid 3 797 jordbruk.
Även i fråga om de norrbottniska lösarbetarnas sysselsättningsförhållan— den * — med lösarbetare avses i detta sammanhang arbetare utan jordbruk eller med jordbruk understigande 1 hektar _— har näringsutredningen verk- ställt vissa undersökningar. Dessa avse även lösarbetarnas inkomstförhål- landen. Uppgifterna, som grunda sig på 1945 års deklarationsuppgifter, ha visat att den deklarerade genomsnittliga arbetsförtjänsten per lösarbe- tare och helår (omkring 2 000 kronor per år) räknat efter 14 kronors dags- förtjänst endast motsvarar 142 dagsverken. Antalet arbetslösa dagar för lösarbetarna har i genomsnitt beräknats till 95. I kustbygden har arbets- lösheten varit något lägre eller 87 dagar, under det att inlandsbygden upp— visar en avsevärt högre arbetslöshet eller 114 dagar. Sysselsättningsförhål- landena voro bäst i Älvsby och angränsande kommuner och sämst i Pajala kommun och Tornedalen i övrigt. Även om de angivna siffrorna skulle
vara något för högt räknade, bekräfta de dock att sysselsättningsförhål- landena inom stora delar av övre Norrland äro mycket otillfredsställande.
Visserligen torde under nuvarande konjunkturer flertalet arbet55ökande kunna få skogsarbete, men en förutsättning härför torde vara att de äro beredda att större delen av vintern vistas i skogsförläggningar, ofta på avse- värt avstånd från hemorten. Ur social synpunkt är denna levnadsform knappast tillfredsställande för de något äldre arbetarna som äro familje- fäder. Flertalet av de bofasta jordbrukarna torde icke heller, i varje fall då de nått upp till 50-årsåldern, vara benägna härtill trots att förhål- landena vid skogst'örläggningarna i hög grad förbättrats under det senaste decenniet. De ställa hellre in sig på att försöka reda sig på den inkomst som kan förvärvas i hemtrakten. Även om möjligheterna härtill i hög grad ökats genom de förbättrade lönevillkoren, blir dock inkomststandarden med de relativt få arbetstillfällen som stå till buds i hemorten tämligen låg. I Norrbotten torde det vara vanligt att den kontanta arst'örtjänsten stannar vid omkring 2 000 kronor. Härtill konnner för smäbrukaren värdet av pro- dukterna från jordbruket. Om sjukdom eller andra olyckliga omständig— heter tillstöta och reducera den redan förut ringa inkomsten, sjunker veder- börande, i synnerhet om det är fråga om en barnrik familj, lätt ned i under- stödsklientelet. Det anförda gäller givetvis icke blott jordbrukare utan även hemmasöner och andra lösarbetare, vilka dock ofta äro ogifta och då ha lättare att taga arbete utom hemorten.
Sysselsättningssvårigheterna inom vissa delar av Norrland skärpas ge- nom att befolkningen även på landsbygden alltjämt ökar som följd av den enastående starka nativiteten. Utvecklingen och dift'erentieringen av nä- ringslivet har haft svårt att hålla jämna steg med denna befolkningsökning. Sålunda ökades befolkningen i Norrbottens län under åren 1930—1945 med 30 000, vartill kommo 11000 under samma tid utflyttade (netto). Av de 30 000 drogo tätorterna till sig 27 000, medan 3000 tillfördes den rena landsbygden, varmed här avses bygd som icke utgör tätort om minst 200 invånare. Till jämförelse kan nämnas att under åren 1930—1945 lands- bygdsbefolkningen i Gävleborgs län minskade med 32 000 och i Västernorr- lands län med 30 000 invånare. I den mån befolkningsökningen på Norr- bottens läns landsbygd hänför sig till män i produktiv ålder, torde dessa till stor del ha utgjort småbrukare. Då dessa i allmänhet äro beroende av andra arbetstillfällen än dem jordbruket erbjuder, har härigenom konkur- rensen om dessa redan förut otillräckliga —— arbetstillfällen ökats.
Under kapitel 4 har norrlandskommitten framhållit en del synpunkter på fastighetsbildningen i Norrland. Enligt vad kommittén bland annat framhållit bör, när fråga är om nybildning av jordbruk, stor vikt tillmätas huru odlingsområdet ansluter till tidigare bygd. För jordbruksbygdernas del har kommittén ansett det böra eftersträvas, att det stora antalet mindre jordbruk i viss utsträckning ersättes med större sådana. Vad angår skogs—
bygderna bör det räknas med att jordbrukarna kortare eller längre perioder under vintern har sysselsättning i skogen. För mindre jordbrukare, som
icke innehava skog 4— i det föregående har diskuterats frågan om skogstill- delning åt jordbruken och som därför för sin utkomst äro beroende av arbete inom det större skogsbruket, bör i möjligaste mån sörjas för att skogsarbetet organiseras på ett sådant sätt att perioder av sysslolöshet und- vikas. Vidare kan det i detta sammanhang vara av intresse att erinra om att kommittén föreslagit hembudsrätt till staten i fråga om sådana ensligt belägna gårdar med långa avstånd och besvärliga kommunikationer till när- maste bebyggelse. vilka icke ha speciell betydelse för t. ex. skogsskötseln. Kommittén finner uppenbart, att ett fullföljande av de linjer för fastighets— bildningen, som kommittén sålunda uppdragit, måste vara ägnade att leda till en bättre balans än den nuvarande mellan tillgången på arbetskraft och arbetstillfällen på den norrländska landsbygden. Redan tidigare har det visserligen ålegat vederbörande myndigheter att vid handläggning av frågor om nybildning av fastigheter, bland annat arbetarsmåbruk, pröva huruvida nybyggaren kan på platsen i fråga finna _ i jordbruk, skogsbruk eller andra näringar —— tillfredsställande bärgning för sig och sin familj. Med hänsyn till vad som i det föregående anförts rörande de säregna förhållan- dena i Norrbotten synes det emellertid vara av särskild vikt att lantbruks- nämnden i Norrbottens län ägnar ökad uppmärksamhet åt de synpunkter, som kommitten i det föregaende anfört rörande bosättningen och levnads- förhållandena inom länets skogsbygder.
Att arbetskraften i vissa delar av Norrland icke är fullt sysselsatt, är ej endast socialt otillfredsställande. Det framstår även ekonomiskt såsom i hög grad irrationellt, att man underlåter att tillvarataga ledig arbetskraft, samtidigt som stora skogsarealer skulle behöva sättas i stånd genom skogs— värdsåtgärder, för att deras produktionsförmåga skall bli utnyttjad. Det synes ligga i såväl domänverkets som skogsholagens intresse att med alla medel söka mobilisera ifrågavarande arbetskraft för dessa och andra skogs- brukets hehov, liksom det också måste utgöra en viktig uppgift för arbets— marknadsorganen att laga till vara den stora arbetslu'aftsreserv, som av allt att döma förefinnes inom vissa delar av övre Norrland.
Vad nu sagts är givetvis tillämpligt såväl på de ofullständigt sysselsatta småbrukarna som på lösarbetarna. Det framgår av det föregående att man har att räkna med ett stort antal lösarbetare, som under en del av året arbeta inom skogsbruket men som eljest under långa perioder gå arbets- lösa eller ej äro fullständigt sysselsatta.
I detta sammanhang vill kommittén _ vid sidan av de här ovan avsedda åtgärderna för att sanera fastighetsbildningen — hänvisa till den möjlighet som finnes att skapa tryggare levnadsförhållanden för skogsarbetarna ge— nom att dessa få helårssysselsättning inom skogsbruket. Denna fråga har kommittén diskuterat under kapitel 5. Även om man måhända kan räkna
Småbrukar— och skogsarbetarhosällniny i övre
med att en kombination av skogsarbete med jordbruk också i fortsätt- ningen under överskådlig tid blir den vanligaste i Norrland, torde det på grund av vad i nämnda sammanhang anförts ”_ icke minst med hänsyn till möjligheten av en i fortsättningen ökad brist på arbetskraft i skogs— bruket —— finnas skäl att antaga att storslwgsbruket i ökad utsträckning kommer att anlita helårssysselsatta arbetare i framtiden.
Ur social synpunkt äro givetvis här åsyftade åtgärder på jordbrukets och skogsbrukets område i hög grad eftersträvansvärda, då härigenom en suc— cessiv förbättring av levnadsvillkoren skulle inträda för den befolkning som ännu, trots rådande högkonjunktur, till stor del lever på en standard som ligger nära gränsen till fattigvårdsbehov. I övrigt synes en lösning av de försörjningssvårigheter som föreligga för befolkningen på Norrbottens läns landsbygd —— och även i andra glesbebyggda delar av Norrland — när- mast böra eftersträvas genom åtgärder som syfta till en utveckling och dit- ferentiering av näringslivet inom landsdelen.
Åtgärder för att koncentrera bebyggelsen.
Under kapitel 2 har kommittén som ett av målen för norrlandspolitiken angivit en koncentration av bosättningen inom landsdelen, varvid hänvisats till olika fördelar, som äro förenade med mera samlad bebyggelse. Frågan
Norrlands inland (Löuåsen, Vilhelmina socken).
kan även sägas ha fått sin belysning, när kommittén i olika sammanhang berört de olägenheter av skilda slag, som äro förenade med glesbebyggelsen. Denna kan naturligtvis va'a mer eller mindre utpräglad. För Norrbottens län kan man få en föreställning om huru förhållandena kunna vara, om man studerar det material, som samlats av landstingets näringsutredning. Därav framgår, att av sammanlagda antalet jordbruk 13 procent saknade utfartsväg till allmän väg (inom enbart inlandet var motsvarande siffra 21 procent) samt 5 (9) procent hade mer än '.') km avstånd till allmän väg, (i (11 ) procent mer än ltt km till närmaste buss- eller billinje, 4 (7) procent mer än 2 km till annan bebyggelse, 8 (10) procent mer än 3 km till när- maste telefon, 8 (18) procent mer än 20 km till närmaste postanstalt samt 8 (21) procent mer än 50 km till närmaste läkare eller sjuksköterska. När kommittén talar om glesbebyggelse, avses emellertid icke enbart sådana accentuerade fall som de nu exemplifierade. Även bortsett från de isole— rade ödebygderna finnes i Norrland en utbredd glesbebyggelse, som skapar många problem. Ifrågava'ande problem kunna inte finna någon ensartad lösning. De olika bygderna äro till sin karaktär så pass differentierade, att de nödvändiga ingripandena måste bli av skiftande beskaffenhet. I stort sett böra emellertid det allmännas åtgärder på detta område inriktas på att stimulera en utflyttning från de enstaka gårdarna med deras sociala och kulturella isolering från omvärlden, samtidigt som en bosättning än-
(lock vidmakthålles inom områden, där det föreligger behov av arbetskraft tör tillvaratagande av skogens produkter och för vården av skogen. Detta kan ske genom att bebyggelsen koncentreras till sådana punkter inom skogsbygderna, där odling shar jord, tillgång till arbete och konununika— tionsbetingelser medgiva uppkomsten av bysamhällen av sådan storleks— ordning att förutsättningar där finnas för gemensamhetsanordningar av olika slag för ekonomiska och sociala behov.
Liksom bosättningen inom Norr] mds skogsbygder på sin tid trängt f 'am efter älvdalarna, och från dessa upp efter de mindre 'attendragen in i skogs- och moränområdena, där de sista utlöparna blivit de enstaka gårdar, som nyss nämnts, så går en avflyttning nu tillbaka delvis efter samma lin— jer. Denna utveckling kan leda till att stora nu bebygg a områden över— givas av befolkningen. Innebörden härav kan bli att tillräcklig arbetskraft icke kommer att finnas för skogsavverkning» gar och skog svärd och för till- varatag ande. av övriga naturprodukter, såsom bår, fisk och vilt. En Viss lisk kan samtidigt filmas, att den bosättning som finnes k 'ar komme ' att 'ara av icke önskvärd beskaffenhet, något som skulle kunna kallas öde— markens slum.
Ur social synpunkt kunde det synas 'ationell.1st .1tt skogsbyg 'dsbefolk- ningen koncentrerades till de stora kyrkbyarna eller därmed j.i111förliga befolkningscentra. Många kommuner inom skogsbyg dsomrädcna äro emel- lertid så stora och avstånden från cent alpunktern nas bebvgh'else. till arbets- platserna så långa, att skogsarbetarna icke skulle kunna bo i sina hem under arbetssäsongelna utan nödgas, till och med i större utst '('ickning än lidiga1e, under långa tider inkvarte 'as i härbärgen ute på arbetsfältet. Den olägenhet i form av familjelivets splittring, som hittills varit en av skogs— arbetarnas största bekymmer, skullc därigenom trots ett utvecklat vägnät och ökad tillgång på mekaniska f(1rtskaffaingsmedel komma att bestå i lika .1llv11l1g".1d som förut.
Del synes därför mest naturligt att den önskvärda koncentrationen av skogsby( gdsbelolkningens bosättning sker i anslutning till lämpliga punkter ute i sko,;somrädena och i första hand till redan uppkommen bebyggelse. Som krav på dylika bebv( ggelsecentra bör11ppst.illas,.1tt antalet hushåll som äro bosatta eller beräknas bosätta sig därstädes, blir så stort att en socialt försvarlig gemenskap blir möjlig. Där bör också finnas utrymme för viss hantverksservice, för handelsbod och samlingslokal samt helst även skola för de mindre skolbarnen. Ett andra k 'av på ett sådant bebyggelse— centrum bör va '(, att det har fullgod vägförbindelse till närmaste tätort med tillgång till exempelvis läkare och me 'a kvalificerade butiker. Telefon med möjlighete' 'ltt komma i kontakt med yttervärlden vid alla tider på dygnet är ofrånkomlig, liksom regelbunden post >ång måste val'a ordnad. Från ett dylikt bebyggelsecenhum hör-1 finnas vägar » , ödebygdsvägar, skogsbilvägar och cykelstigar —-— ut till de omnivande skogsområdena, var-
igenom arbetskraften snabbt kan förflyttas från hemmet till arbetsplatsen och därifrån tillbaka igen, så att regeln blir att arbetaren även under arbets- säsongen bor i sitt hem. Ofta kan det bli lämpligt, att arbetsgivaren genom bussar eller andra liknande transportmedel verkställer förflyttningen av arbetskraften till och från arbetsplatserna.
Även om man utgår från att en sådan bosättningskoncentration. som nu avsetts, kommer att äga rum såsom ett naturligt led i en redan påbörjad utveckling, synes det emellertid angeläget att denna utveckling stimuleras genom ett intresserat och målmedvetet arbete av alla berörda parter, in- byggarna själva, deras arbetsgivare och samhällsniyndigheterna. Enär ar- betsgivaren i de allra flesta fall, varom det här blir fråga, utgöres antingen av skogsbolag eller av domänverket, synes man, såsom redan framhållits under kapitel 5, kunna påräkna medverkan av dem både av sociala hänsyn och i eget intresse att försäkra sig om arbetskraft. En samverkan bör komma till stånd mellan dem och i första hand länsarhetsnämnden, vägför- valtningen, lantbruksnämnden, bostadsnämnden och företagarföreningen samt vissa kommunala myndigheter. På detta sätt bör man kunna före- komma, att lantbruksnänmden bidrar till rationaliseringen av ett jordbruk i en avlägsen skogsbygd utan att vägförvaltningen bedömt huruvida väg till området kan ordnas inom rimlig tid, liksom även att bostadsnämnden be- , fordrar bostadsbyggen utan att länsarhetsnämnden bedömt om arbetstill- fällen inom området stå till buds i rimlig omfattning under överblickbar :
l . l
tid. Företagarföreningarna böra visa intresse för uppkomsten av dylika bosättningscentra genom att stimulera sådan hantverksservice eller annan företagsamhet, som skall göra livsbetingelserna drägliga för de där bosatta och samtidigt även främja bosättningens begynnande karaktär av tätort i smått. 0111 den önskvärda samverkan mellan olika länsinstitutioner säker- ställes genom särskilda organisatoriska anordningar —— enligt vad kommit— tén förordar under kapitel 8 — —- ökas förutsättningarna för ett målmedvetet arbete på att koncentrera bosättningen i skogsbygderna.
Visserligen kan man ej undgå att vid fullföljande av en sådan tanke- gång som den här angivna göra misstag i det ena eller andra fallet. Trots denna risk synes emellertid det dubbla syftet att å ena sidan avlysa så myc—
» ket som möjligt av den nuvarande socialt vådliga enstakabebyggelsen och att å andra sidan för Norrlands skogsområden vidmakthålla tillgången på erforderlig arbetskraft göra det fullt försvarligt att pröva olika åtgärder för att stimulera till mera 'ationella bosättningsformer.
Säsongarhetslöshet samt industrinedläggelser och driftsinskränkningar inom den norrländska industrien.
Såsom framgår av vad ovan anförts förekommer en viss arbetslöshet icke endast inom de norrländska glesbygderna utan även inom vissa industri-
samhällen, främst inom Västernorrlands län. Det procentuella-antalet hjälpsökande i detta län har länge varit betydande och har under de se- naste fyra åren uppgått till mer än 20 procent per år av antalet hjälpsö- kande i hela riket.
Uppkomsten av det arbetskraftsöverskott som sålunda är för handen sammanhänger i viss utsträckning med tidigare industrinedläggelser eller , driftsinskränkningar inom sågverksindustrien. Dessa ha i sin tur föran- letts av ändrade förutsättningar för industrien i fråga och ha sin grund bland annat i minskade råvarutillgångar. Ehuru det förändrade läget på arbetsmarknaden i jämförelse med mellankrigstiden, såvitt nu kan över— blickas, gör riskerna mindre för att en arbetslöshet liknande den, som under 1920- och 1930-talen uppkom i olika norrländska kustdistrikt till följd av >>sågverksdöden>>, skall behöva uppstå, måste man dock med hän- syn till råvarubristen räkna med en ytterligare minskning av sägverkens och massafabrikernas kapacitet. Vissa omstälIningssvårigheter kunna där- vid förutses. Norr]andskommitten har behandlat dessa problem i en skri— velse den 21 maj 1947 med förslag till åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som föranleder lokalt arbetskraftsöverskott (införd i tredje delen). Innebörden av dessa förslag har berörts under kapitel 3. Såsom där framgår anser kommittén särskild anordning böra träffas till möjliggörandc av en fortlöpande överblick frun statens sida över sådana fall. Ej minst synes det angeläget att effektiva åtgärder härvid vidtagas för att ge friställd arbetskraft tillfälle till yrkesutbildning eller omskolning. Även 0111 det ligger närmast till hands att pröva, om icke förutsättningar finnas för ny industri i stället för den nedlagda, måste man i många fall räkna med såsom mest lämpligt, icke minst ur arbetarnas egen synpunkt, att arbetskraften flyttar till annan ort med bättre förutsättningar. Det är ett allmänt intresse att underlätta arbetskraftens rörlighet i ett dylikt läge. De åtgärder, som härvid närmast ifrågakounna, synas vara —— förutom nyss nämnd yrkesutbildnings- och omskolningsverksamhet —-— dels anvisning (111 lämpligt arbete på annan ort, dels ekonomiskt stöd för täckande av kost- nader för flyttning, eventuellt även för bosättningen på den nya arbets— platsen, och dels medverkan vid försäljning av egnahem eller bostadsrätter, som innehavas av flyttande arbetare och icke kunna säljas på öppna mark- naden till skäligt pris. För äldre personal, för vilken flyttning ej ifråga— kommer, blir det i stället önskvärt att genmn pensionering eller på annat sätt trygga försörjningen för framtiden.
Orsaken till de uppseendeväckande höga understödssiffrorna för vissa kommuner i Västernorrlands län är förutom de nyss avsedda industrined— läggelserna och driftsinskränkningarna även den alltjämt förefintliga, säsongbetonude ojämnheten i sågverksdriften. Såsom framgår av de upp- gifter rörande fattigvård och arbetslöshet i Norrland, som återgivas i andra delen (sid. 145), hade icke mindre än 7 starkt industribetonade kommuner
i länet ännu det av högkonjunktur inom trävaruindustrien präglade året 1946 en understödsfrekvens som varierade mellan 15,2 och 18,4 procent av befolkningen. Kommittén har under kapitel 5 angivit några synpunkter på möjligheterna att minska denna säsongbetoning.
I detta sammanhang hör även uppmärksammas de sysselsättningspro— blem, som kunna uppkomma inom kommuner, där befolkningen i stor om— fattning är beroende av bergsbruket. Ej minst järnmalmsbrytningen är i hög grad beroende av konjunkturerna och den internationella utvecklingen. Att nägra me'a allvarliga sysselsättningssvårigheter ej gjort sig gällande umler senare är, kan uppenbarligen icke befria vederbörande företag lik— som statsmakterna från att vara beredda på de problem, som kunna upp- komma i händelse av en stark nedgång i malmproduktionen i framtiden.
Husmödrarna, barnen och hemmen.
Vad som anförts i det föregående har närmast avsett den manliga arbets- kraftens försörjningsmöjligheter. Bilden blir emellertid ofullständig om icke hänsyn jämväl tages till kvinnornas arbetsförhållanden. Härvidlag mä först erinras om en av kommittén utsänd rundfråga till samtliga provin— sialläkare i Norrland rörande vissa hälso- och sjukvårdsfrågor. I sina svar ha icke mindre än 8 läkare i de två nordligaste länen framhållit husmöd- rarnas arbetsbörda som en verklig hälsofara.
Som belysande. för de uttalanden som härvid gjorts kan återgivas vad provin- sialläkaren i Pajala distrikt anfört: »Bristen på hjälp i hemmen är ett svårt socialhygieniskt problem här uppe. Hustrun får slita ut sig av brist på arbets- kraft till hemmets _och ladugårdens skötsel. Flickorna i Tornedalen lämna hem- bygden och ge sig i väg till bl. a. Stockholm, där de få lättare och mer inkomst- bringande arbete. En förbättring av ladugårdarna skulle nog i viss mån minska denna flykt men löser dock ej problemet. Flickorna gä ej gärna i ladugårdarna även om vi bygga nya fina d_vlika eftersom annat arbete lönar sig bättre. I distrik- tet ha nu anställts två hemvårdarinnor, vilket är ett steg i rätt riktning. Den tid är snart förbi då vara barnaföderskor av brist på hemhjälp tvingas att redan dagen efter nedkomsten sätta i gång med llushålls- och ladugårdsarbctct. Man hör ofta talas om att hustrun arbetar och mannen ligger'på sofflockct och slöar. Detta är emellertid felaktigt. Det finns här uppe en sedan århundraden nedärvd uppdelning mellan mannens och kvinnans arbete. Mannen är från barndomen van med att vara ute i förvärvsarbete; skogsarbetet är hans arbete och han för- tjänar 15—20 kronor om dagen i skogen. Ladugårdsarbetet däremot är han inte van med och det ger honom endast 4-——-5 kronor om dagen. Hustrun får därför helt sköta detta arbete liksom en hel del jordbruksarbete, vilket ofta ej är lönande. I många fall påträffas en slags passiv resignation inför svårigheterna som fel- aktigt benämnts slöhet. Jordbruksarbetet här uppe blir så ofta tröstlöst på grund av övermänskliga svårigheter i kampen med ett hårt klimat etc. Ofta mognar endast potatisen och det har hänt att det lilla man fått frusit i källaren under de stränga vintrarna.»
Provinsialläkaren i Arjeplogs distrikt har anfört följande: »Ett förhållande sy— nes mig dock med hänsyn till sin betydelse vara väl litet framhållet: kvinnans
alltför stora arbctc. Skall man på olika områden kunna genomdriva bättre hälso- vård, måste kvinnans förmåga och kvinnans initiativ tagas lned i beräkningen. Men om kvinnan, som nu oftast är, tyngs av alltför hårt arbete dagen lång, kan hon inte ägna sig åt hemmets förbättringar och familjens förkovran, som hon borde. Man får icke den välbehövliga medverkan av henne, som synes mig nödig för bättre hygien, bättre barnavård, ökad renlighet, mer bad, sundare kostför— hållanden. Under nuvarande förhållanden far kvinnan fysiskt och psykiskt illa i alltför många hem. Hon har ingen begränsad arbetsdag, ingen lagstadgad ledig— het som gårdens anställda. Ingen semester som övriga arbetare. Hon får sällan ens vid sjukdom eller överansträngning vila sig, som hon borde. Inför våra ögon förnötes en i det folkförbättrande arbetet viktig medhjälpare, kvinnan i de tal- rika bondgårdarna och nybyggena.»
I varje fall i övre Norrland har ladugardsarbetet av ålder betraktats som kvinnornas angelägenhet såväl vinter som sommar. Så småningom tränger väl en ändrad uppfattning igenom söderifrån, men denna förändring sker ytterst långsamt. Oavsett detta måste emellertid kvinnorna ensamma ta hand om ladugårdsarhetet de ofta ganska långa perioder då männen äro borta för skogsarbete, flottning o. dyl. På somrarna måste de dess— utom i stor utsträckning deltaga i arbetet i jordbruket. Inom norr- landskommittén ha verkställts vissa undersökningar rörande kvinnornas sysselsättning inom jordbruket i Norrland, vilka undersökningar redovisats i kommitténs utredning med vissa synpunkter på den norrländska jord— brukspolitiken, avgiven den 5 december 1946. Undersökningarna tyda på att de norrländska jordbrukarhustrurnas arbetsbörda (i jordbruk av mindre och medelstor omfattning) är utomordentligt betungande i synnerhet i de två nordligaste länen och att den på grund av olika förhållanden i avse— värd grad ökats under det senaste decenniet.
Kommittén har i andra sammanhang understrukit vikten av att ladu- gårdsarhetet i större utsträckning än hittills ombesörjes av männen, i den mån de icke äro sysselsatta i annat yrkesarbete än jordbruk. Jordbrukar- ungdomens sammanslutningar torde även vara inställda på att stimulera en dylik utveckling. I övrigt nla framhållas, att en utveckling av jordbru- ket oeh skogsbruket efter de linjer, som kommittén angivit i det föregående, på olika sätt torde verka i dylik riktning. Detta är emellertid en utveck— ling på mycket lång sikt, och småbrukarhustrurnas arbetsförhållanden komma därför länge att vara en starkt bidragande orsak till att de norr- ländska småbrukarfamiljernas levnadsförhållanden ofta måste betraktas såsom otillfredsställande.
Inom de glest bebyggda trakterna i landets nordligare delar, där man fin- ner de minsta inkomsttagarna, de största barnkullarna, de högsta skat- terna och den största varuknappheten, måste husmoderns insatser inom hemmet bli avgörande för en god familjeekonomi, för trivsel och arbets-
glädje och kanske framförallt för familjens hälsoutveckling. Hennes kun- nighet och skicklighet kan ofta direkt avläsas i standarden på familjens kläder, heminredning, föda och hygien. Härav följer att det i dessa trakter måste vara särskilt angeläget, att möjligheter finnas till nöjaktig huslig utbildning. Ej minst bör uppmärksammas, att en isole'ad bosättning kan medföra ett fasthållande vid på andra platser redan utdömda sedvänjor och en eftersläpning i fråga om nyheter på hemvårdens och hushållets om- råde. Hittills utförda undersökningar rörande bland annat kostfrågan i Norrland synas också tyda på att så är fallet. Även de i vissa- delar av Norrland särskilt framträdande svårigheterna att hålla den kvinnliga ung- domen kvar på landsbygden böra nämnas i detta sammanhang, eftersom en god huslig utbildning ofta leder till förbättrade hemförhållanden som i sin tur knyta ungdomen fastare till hembygden. Med nu angivna utgångs- punkter har norrlandskommittén i sitt betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945: 33) angående yrkesutbildningen i Norrland även framlagt en del syn— punkter och förslag i fråga om den husliga utbildningen.
Kommittén har funnit önskvärt att skoldistrikten i Norrland i största möjliga utsträckning »fånga in» de unga flickorna redan i skolåldern ge- nom att anordna en för husmodersuppgiften särskilt anpassad obligatorisk utbildning på omkring 800 timmar i ett åttonde skolår 1 folkskolan (kom- mitten har härvid ej haft anledning att räkna med något nionde skolår). Även om en dylik utbildning kan innebära en utomordentlig förbättring av kvinnornas kvalifikationer för husmodersuppgiften, torde emellertid de sålunda inhämtade kunskaperna och färdigheterna böra kompletteras ge- nom en eller flera kurser, sedan flickorna under något eller några år för- värvat praktisk erfarenhet i eget eller andras hem. För att ernå den bredd i undervisningen på efterskolstadiet, som kommittén sålunda syftar till, erfordras att huslig utbildning i någon form genom kortare eller längre kurser årligen anordnas i snart sagt varje kommun i Norrland. Den skol- form som bäst lämpar sig härför torde vara den kommunala lärlings- och yrkesskolan. Det synes vara en angelägen uppgift för primärkommunerna i Norrland att i största möjliga utsträckning verka för tillkomsten av dy- lika skolor. Då undervisningen vid fasta anstalter aldrig helt torde kunna tillgodose behovet av ifrågavarande utbildning i mera glesbebyggda trakter, böra kommunerna i Norrland även anordna ambulerande undervisning i största möjliga utsträckning. Denna verksamhet lämpar sig synnerligen väl särskilt inom vissa delar av Norrland, där det är långt mellan tät- orterna och där undervisningen därför i stor utsträckning måste föras ut på landsbygden. På lång sikt torde man höra sträva efter att ambulerande skolor utnyttjas såsom komplement till en fast yrkesskola, men i kommu— ner, där omständigheterna icke medgi ”a inrättandet av någon fast anstalt, kan den ambulerande undervisningen även utgöra en godtagbar ersättning
därför. Då denna verksamhet ännu är tämligen oprövad, synes det lämp— ligt, att den under en övergångstid bedrives såsom försöksverksamhet. Denna försöksverksamhet torde böra främjas genom särskilda statsbidrag.
Vad särskilt angår blivande husmödrar i jordbrukarhem är utbildningen vid Ianthushållsskolorna utomordentligt värdefull. Med hänsyn härtill och till att flera av de stora jordbruksbygderna i Norrland ännu salma lantllus— ' hållsskola, är en utbyggnad med nya skolor i och för sig önskvärd. Emel— ; lertid har elevfrekvensen vid skolornas sommarkurser, som äro de vanligast förekommande och de ur undervisningssynpunkt mest värdefulla, varit rela— tivt låg, och kommittén har därför icke i nuvarande läge funnit sig böra förorda en utökning av antalet lanthushållsskolor. Tills vidare bör man inrikta sig på att erhålla en ökad anslutning till sommarkurserna vid de förefintliga skolorna. Härjämte torde vid de lärlingsskolor för jordbruk, som kommittén föreslagit skola inrättas i vissa ödebygder samt i trakten av Sundsvall (se kapitel 4), även böra inrättas ettåriga lärlingsskolor i lant- hushållning för kvinnliga elever. Vid såväl lanthushålls— som lärlingssko-
. lorna böra eleverna, vid sidan av matlagning och andra hushållsgöromål, även få lämplig utbildning i husdjursslu'itsel, bland annat såvitt gäller små- djur, samt mjölkhushållning och trädgårdsskötsel.
Behovet av utbildning för husmödrarna i jordbrukarhemnien kan icke tillgodoses enbart genom fasta skolor, och ej heller torde den ovan föror- dade utbyggnaden av den kommunala utbildningen kunna i tillräcklig grad tillgodose detta utbildningsbehov. Även en utbyggnad av den verksamhet, som utövas av hemkonsulenterna, är därför önskvärd. Denna verksamhet lämpar sig särskilt väl för norrländska förhållanden. I sin nuvarande om— fattning har den icke på långt när kunnat tillgodose behovet. Kommittén förordar därför att antalet hemkonsulenter ökas i Norrland.
Den av kommittén förordade utbyggnaden av kommunernas och hem- konsulenternas utbildningsverksamhet aktualiserar behovet av en samord- ning av den rörliga utbildningen inom ifrågavarande område. Från annat håll har för hela landet föreslagits, att frågor rörande den husliga utbild— ningen skola ankomma på landstingen. Med denna utgångspunkt har kom— mittén i sitt förenämnda betänkande uttalat sig för att inom varje lands— ting inrättas en särskild nämnd eller styrelse, förslagsvis benämnd hem- styrelse. Slutligen har kommittén föreslagit, att i husligt arbete kunniga och intresserade kvinnor, hushållsombud, utses att på varje plats där be— hov av kursverksamhet inom det husliga området föreligger samarbeta med hemkonsulenterna.
Frågan om den husliga utbildningens ordnande har varit föremål för ut— redning icke endast hos norrlandskommittén utan även, ur mera allmän rikssynpunkt, hos andra sakkunniginstanser. Det förefaller kommittén, som om tiden nu kunde vara mogen att från statsmakternas sida taga
ståndpunkt till detta enligt kommitténs mening mycket angelägna spörsmål.
Kvinnornas arbetsförbållanden påverkas i hög grad även av den stora barnrikedom, som är vanlig särskilt på övre Norrlands landsbygd. Nativi— teten och barnantalet i Norrland har av kommittén belysts i olika samman- hang, bland annat i en av kommittén utarbetad redogörelse för befolknings— utvecklingen m. m. i Norrland (se andra delen av detta betänkande). An— talet barn under 15 är per invånare är i Norrbotten högst i riket och mer än dubbelt så högt som i vissa av de sydligare länen. Antalet barn i inlands- bygderna är enligt uppgifter av Norrbottens läns näringsutredning större än i kustbygden. Likaså är barnantalet vid de mindre jordbruken större än vid de större jordbruken. Antalet jordbruk i Norrbottens län med (i eller flera hemmavarande barn under 16 år var enligt näringsutredningen år 1944 ej mindre än 1 210.
Handhavandet av barnens föda och kläder m. m. försvå 'as givetvis i hög grad i familjer med låg inkomst. Ur denna synpunkt drabba de ovan av— handlade sysselsättningssvårigheterna i högre grad kvinnorna än männen, eftersom friheten från arbete av de senare icke sällan torde utnyttjas för mera rekreationsbetonade sysselsättningar såsom jakt och fiske etc. I samma riktning som den låga inkomsten verkar även varuknappheten och dyrheten, varom talats närmare i annat sannnanhang.
Med hänsyn till det anförda torde barnbidragen för många familjer i det lägre inkomstskiktet i Norrland få en rent revolutionerande betydelse. De 1200 norrbottnislm småln'ukarfamiljer som enligt ovan ha 6 eller flera barn erhålla härigenom me' än 1 500 kronor per år, vilket stundom torde innebära en fördubbling av familjens kontanta inkomster. Ingenstädes torde heller barnbidragen vara mera välbehövliga än i dessa trakter.
Även en annan av de senare årens stora socialvårdsreformer har varit ägnad att i viss mån underlätta speciellt de norrländska husmödrarnas ar— betsförhållanden, samtidigt som den närmast tar sikte på barnens omvård— nad. Kommittén åsyftar här skolmultiderna, till vilka statsbidrag numera lämnas. Redan före införandet av bestämmelser om statsbidrag har det förekommit. att kommunerna anordnat skolmåltider, och denna verksam- het har haft större omfattning i Norrbottens län än i något annat län i landet. Tyvärr ta de föreskrifter, som meddelats i fråga om statsbidragen till Skolmåltider, icke den hänsyn till förhållandena inom Norrland som skulle ha varit önskvärd. Bidrag till kostnader för Skolmåltider utgår med två tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed skoldistriktets eller kommunens skatteunderlag understiger 50 skattekronor per invånare, och bidragsunderlaget utgör 60 öre för 'arje måltid. Såsom norrlandskom— mittén framhållit i ett utlåtande den 4 februari 1946 över befolkningsutred- ningens förslag i ämnet, tages med tillämpning av sådana bidragsgrunder ingen hänsyn till vare sig de mycket höga matpriserna inom många kom— muner i Norrland eller till att kommunernas egna kostnader komma att variera efter skolbarnens antal och dessutom bli särskilt stora, där barnen
äro uppdelade på många små skolor inom olika delar av en konnmm. Er- farenheterna torde ha bekräftat, att de av kommittén gjorda erinringarna ha fog för sig, och detta oavsett att möjligheter föreligga för Kungl. Maj:t att medgiva dispens från bestämmelserna om bidragsprocent och bidrags— underlag, då >>synnerliga skäl föreligga». Kommittén anser önskvärt. att vad som anförts i nämnda utlåtande blir beaktat vid en revision av bestäm- melserna om statsbidrag till Skolmåltider.
Även på andra områden än de ovan berörda ha under senare är genom— förts sociala åtgärder som —— om än med relativt begränsad räckvidd _ likväl äro ägnade att i någon mån lätta på husmödrarnas arbetsbörda och som därför äro av särskild betydelse i de norrländska lanthemmen. Det gäl— ler här sådana åtgärder Som den sociala hemhjälpen, jordbruksdaghem- men, husmoderssemestern och de fria barnresorna samt åtgärder för kol- lektiv tvätt. Kommittén har i olika sammanhang uttalat sig för en utvidg- ning av dylik verksamhet i Norrland. Enligt kommitténs mening föreligger på samtliga berörda områden skäl att vid en utvidgning av verksamheten speciellt beakta de förhållanden varunder de norrländska husmödrarna ha att arbeta.
En omständighet som försvårar kvinnornas arbete i förevarande trakter hänför sig till de ofta primitiva bostäderna. En del uppgifter om bostads- förhållandena i landet ha samlats vid 1945 års bostadsräkning. Preliminär redogörelse för resultaten av en specialundersökning i 100 landskommuner har meddelats i Sociala meddelanden år 1948 (sid. 167, 255, 528 och 699), varvid uppdelning skett på fem riksområden, av vilka ett utgöres av Norr- land och Dalarna. I det följande sammanfattas några av resultaten från denna undersökning. Härvid användes för sistnämnda riksområde enbart beteckningen Norrland.
Förekomsten av smålägenheter om högst 1 rum och kök är mycket stor i Norrland (mälarlandskapen visa dock en ännu något högre siffra). Å andra sidan är andelen större lägenheter om minst 3 rum och kök minst i Norrland (se nedan). I vilken utsträckning trångboddhet förekommer i lägenheterna i Norrland belyses något av följande siffror (siffran för samt— liga 100 kommuner inom parentes): medeltal boende per lägenhet 3,6 (3,4), medeltal barn under 15 är per lägenhet 0,9 (0,8), medeltal rumsenheter (inkl. kök) per lägenhet 3,14 (3,54), antal boende per 100 rumsenheter 114 (97). Vid bedömande av dessa siffror bör hänsyn tagas till att den siffra för hushållens storlek, varpå beräkningarna grundas, synes mycket låg för Norrlands del, särskilt med tanke på de många barnrika familjerna i övre Norrland. Av större intresse synes vara att konstatera, att lägenheter med mer än två personer per rumsenhet utgör 8,6 (5,5) procent av samtliga undersökta lägenheter. Mer än två boende per boningsrum finns i 29,8 (20,2) procent av lägenheterna. Motsvarande procenttal för lägenheter med
3 eller flera barn utgör 76,2 (62,9). Trångboddheten bland barnfamiljer är sålunda större i Norrland än i andra landsdelar. Boendetäthetstalen bli givetvis något högre, om s. k. kallrum frånräknas.
I fråga om lägenheternas beskaffenhet och förekomsten av vissa bekväm- ligheter och särskilda utrymmen kunna anföras följande siffror: vatten- ledning finnes inom huset i 36,8 (38,4) procent av undersökta lägenheter, avloppsledning i 39,1 (43,9) procent, bad- eller duschrum i 4,5 (5,4) pro— cent, eget avträde i 71,3 (78,6) procent, garderob i 52,0 (61,5) procent, skaf- feri eller matskåp i 83,0 (87,5) procent, matkällare eller matbod i 81,5 (77,6) procent, centralvärme i 28,8 (24,1) procent samt elektriskt ljus i 86,9 (83,4) procent av lägenheterna. Utöver nu anförda uppgifter skulle för en noggrann kvalitetsbestämning av bostadsbeståndet krävas kännedom även om sådana egenskaper som icke kunna bedömas på fullt objektiva grunder, exempelvis lägenhetens förmåga att utestänga fukt och drag, dess planlösning och allmänna skick 111. m. Vid 1945 års bostadsräkning ha några undersökningar i dessa hänseenden i stort sett icke kommit till stånd. Däremot har i samband med 1935/36 års folkräkning verkställts en special- undersökning angående motsvarande förhållanden i 100 landskommuner (en redogörelse för resultaten av denna undersökning är införd i del III av »Särskilda folkräkningen 1935/36»). Det kan vara av intresse att ur sist- nämnda undersökning återge några siffror dels för Norrland (även här in- beräknat Dalarna) och dels för samtliga undersökta landskommuner. Av lägenheterna voro 2,0 (10,8) procent i avsaknad av innanfönster. I 52,5 (38,2) procent av lägenheterna gingo fönstren ej att öppna vintertid. Såsom i hög grad fuktiga betecknades 11,7 (9,1) procent av lägenheterna. Såsom förfallna betecknades 22,6 (15,1) procent. Vid dessa uppgifter har fogats reservationen, att frekvensen av undermåliga lägenheter i norra Sverige enligt mera objektiva kriterier icke syntes vara så mycket större än i övriga landsdelar, som de anförda siffrorna häntydde på. Att bostädernas till- stånd emellertid icke heller nu på långt när äro tillfredsställande, bekräftas för Norrbottens län av de uppgifter, som samlats av landstingets närings- utredning och som visa att boningshusets tillstånd ansetts gott på 7 000 av jordbruken inom länet, mindre gott på 8 000 lägenheter och dåligt på om— kring 4000 lägenheter, allt i runda tal. Enligt samma undersökning ha omkring 1 200 jordbrukarbostäder mer än tre boende per eldstad.
Även vid sidan av jordbruket finnes ett stort antal bostadslägenheter av dålig beskaffenhet. Detta belyses av en utredning, som genom sågverks- förbundets försorg verkställts i samband med förhandlingar under år 1945 * mellan svenska sågverksindustriarbetarförbundet och sågverksförbundet angående inarbetande av hyreskostnaderna för de av företagen tillhanda- hållna arbetarebostäderna i löneavtalet. En sammanställning av vissa upp- gifter ur nämnda utredning har återgivits i bilaga VII till norrlandskom— mitténs utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland m. m.
(SOU 1947: 32), där förevarande fråga vidare berörts på sid. 37—39. En- ligt bilagan äro lägenheter 0111 1 rum och kök vanligast förekommande, och inom denna storleksgrupp skulle beståndet enligt verkställd klassificering vara något bättre än medelgott. En jämförelse i fråga om förekomsten av lägenheter i olika storleksgrupper enligt å ena sidan 1945 års bostadsräk- ning och å andra sidan sågverksförbundets undersökning ger följande resultat:
Därav (i %) lägenheter bestående av Antal .. 3 eller lagen- 1 rum dub- 1 rum 2 rum flera heter eller lett o. ,, .. 1 kök dyl. o. kok o. kuk rum 0. kök Bostäder i 100 landskommuner enligt 1945 års bostadsräkning (kallrum inråknade) Samtliga riksområden .................... 34 401 2.5 3.9 20.9 32.3 40.4 Norrland (inberäknat Dalarna) ............ 11116 4.7 1.7 28.0 36.4 29.2 Sågverksindustriarbetarhostäder enligt sågverks- förbundets undersökning .................. 2 679 12.2 — 81.2 6.3 0.3
Av sammanställningen framgår klart, att sågverksarbetarnas bostäder i utrymmeshänseende äro betydligt underlägsna den allmänna utrymmes- standarden i Norrland och än mer i riket i övrigt. Den för sågverksarbe— tarna vanligast förekommande lägenhetstypen om 1 rum och kök kan uppenbarligen icke vara tillfredsställande som familjebostad.
Sammanfattningsvis kan i fråga om bostadsförhållandena i Norrland konstateras, att i stort sett större trångboddhet råder där än inom övriga landet. Detta gäller särskilt lägenheterna för de många barnrika familjerna i övre Norrland. I fråga om lägenheternas inredning och utrustning har framgått, att centralvärme och elektrisk belysning äro något vanligare i Norrland än i andra landsdelar, men härvidlag bör ihågkommas att tem- peratur- och ljusförhållandena i norra Sverige ställa större krav i dessa hänseenden. Vad angår förekomsten av vatten- och avloppsledningar, gar— derober och skafferier m. m. äro siffrorna mest otillfredsställande för Norr— land. Det råder visserligen ingen tvekan om att de norrländska bostäder— nas allmänna tillstånd väsentligt förbättrats under de senaste decennierna. I sammanhanget kan erinras om att, enligt 1945 års bostadsräkning, Norr— land tillsammans med Dalarna har det relativt yngsta bostadsbeståndet. l Det är även känt, att den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamhe— ) ten icke minst i Norrland haft mycket stor omfattning. Ännu återstår emel- lertid mycket att göra.
Bostädernas utrustning och tillstånd är helt naturligt av särskild bety- delse dels med hänsyn till de uppväxande barnens hälsa och dels för kvin- norna, som huvudsakligen ha såväl sin arbetstid som sin fritid förlagd till * hemmet. Detta gäller både landsbygd och stad samt i stort sett alla kate- gorier av hemarbetande kvinnor. Det är givet att, när det gäller husmöd—
rarnas förhållanden, i synnerhet sådana anordningar som vatten och av- lopp, elektrifiering, skafferiutrymmen 111. 111. tilldraga sig uppmärksamhet. Det kan knappast anses oskäligt om man, med tanke på de hårda levnads- villkor varunder landsbygdskvinnorna särskilt i övre Norrland ha att leva, betraktar det som särskilt angeläget, att arbetsförhållandena för dessa kvin— nor underlättas genom en förbättring av bostadsstandarden. I den mån fråga är om arbetare anställda hos domänverket eller skogsbolagen _ och motsvarande gäller sågverkens arbetare _ bör det ligga i arbetsgivarnas intresse att medverka till att bostadsförhällandena ordnas på ett tillfreds- ställande sätt. Liksom hittills måste emellertid även statsmakterna effek- tivt stödja arbetet på en förbättring av bostäderna, och härvid böra enligt vad nyss anförts de speciella förhållandena i Norrland beaktas. Statsmak— terna ha nyligen uppdragit nya riktlinjer för bostadspolitiken och samti— digt härmed tillskapat en ny organisation för verksamheten. Vidare ha särskilda sakkunniga tillkallats för att utreda vissa frågor rörande bostads- l'örbättringsstöd avseende "bostäder på kronotorp och liknande lägenheter samt enfamiljs— och tvåfamiljshus i vissa avlägset belägna trakter i de nordligaste delarna av landet. Vad angår vatten- och avloppsförhållandena pågår för närvarande en särskild riksutredning, och en sådan har även igångsatts för översyn av hälsovårdsstadgan och därmed sammanhängande spörsmål. Så som dessa frågor nu ligga till har kommittén icke funnit det påkallat att närmare ingå härpå, i synnerhet som nuvarande investerings- svårigheter knappast medgiva några mera genomgripande åtgärder inom en närmare framtid.
[ detta sammanhang må beröras en av kommissionen för ekonomisk et'terkrigsplanering år 1944 genom distriktssköterskorna verkställd inven- tering av bäddutrustning, köksutrustning, barnkläder, sovuanor m. m. Distriktssköterskorna äro de tjänstemän som måhända bäst känna till den fattigdom som icke sällan möter i de norrländska småbrukarhemmen. Nämnda inventering utvisade att brister i förevarande avseenden voro be- tydligt vanligare i norra Sverige —- varmed avsågs Kopparbergs län och de än i övriga delar av landet. norrländska länen
Det kan vara av intresse att här återge vad exempelvis distriktssköterskan i Jukkasjärvi distrikt anfört i sitt svar till planeringskommissionen: »Enär bosta- den i allmänhet består av ett stort kök och en liten kammare och storleken på familjen oftast uppgår till 10 personer och däröver, kan givetvis ej varje familje- medlem hava egen säng. Då vatten och avlopp och tvättstugor saknas till 99 pro— cent, ställer det sig svårt för den ensamma husmodern att hålla sänglinne. Madrass och kuddar förses i allmänhet med kulörta överdrag och vaddtäckena tvättas minst varje sommar. Trots att allsköns bekvämlighet saknas och många bostäder måste anses vara bristfälliga och för trånga, hålles hemmen till största delen myc- ket rena och snygga. Inventariebristcn spelar mindre roll här än behovet av för- bättrade bostäder med större bekvämligheter för den med arbete överlastade hus- modern.»
I och med en allmän höjning av den ekonomiska standarden för famil- jerna i Norrland, denna höjning må hänföra sig till ökade förtjänstmöjlig- heter eller barnbidrag eller andra sociala åtgärder, torde man kunna utgå från att även förhållandena i hemmen komma att förbättras. För de nya familjer, som bildas, kan anskaffandet av möbler och andra bosättnings- föremål underlättas genom de statliga bosättningslånen. Det kan ifråga— sättas, om det icke borde underlättas för även andra än nybildade familjer att förbättra hemmens utrustning med möbler m. m., särskilt i den mån behovet härav sammanhänger med stor barnrikedom. Även bortsett från möjligheterna till ekonomiskt stöd bör uppmärksammas, att den upplys- ningsverksamhet, som också på detta område bedrives av konsulenter m. fl., bland annat i samband med bosättningslåneverksamheten, bör kunna sti- mulera till en förbättrad möblering och annan utrustning i de norrländska hemmen. Slutligen kan det måhända i någon mån bidraga till samma resultat, om en hemmamarknadsindustri exempelvis på möbelområdet vin- ner terräng i Norrland.
Kostförhållandena.
Sedan länge ha kostförhållandena i Norrland och deras samband med hälsotillståndet varit föremål för uppmärksamhet. Man har sålunda från läkarhåll trott sig kunna konstatera såväl allvarliga missförhållanden be— träffande kostens sammansättning som bristfälligheter i tillredningen av födan. Det har även ansetts antagligt, att vissa sjukdomar förekomma vä— sentligt oftare i övre Norrland än annorstädes och att detta står i samband med nyssnämnda förhållanden. Intresset för dessa frågor föranledde på sin tid igångsättandet av en brett upplagd social-hygienisk undersökning i Västerbottens och Norrbottens län. Denna undersökning — »medicinalsty- relsens norrlandsundersökning» —— ansågs i stort sett bekräfta de tidigare antagandena. Aven senare under 1930-talet genomförda undersökningar pekade i samma riktning.
I anledning av det anförda och då kostfrågan i Norrland är ett centralt problem som nära sammanhänger med befolkningens levnadsförhållanden över huvud taget, fann norrlandskommittén redan från början av sin verk- samhet lämpligt att ägna viss uppmärksamhet åt nämnda fråga. En bi- dragande orsak härtill har även varit den höga tuberkulosfrekvensen i övre Norrland, eftersom det synes antagligt att tuberkulosfrekvensen och kost- vanorna stå i ett visst samband med varandra.
En redogörelse för kommitténs undersökningar på ifrågavarande område har av kommittén med skrivelse den 17 februari 1948 överlämnats till Kungl. Maj:t. Här nedan skall endast i korthet nämnas något om resulta- ten av dessa undersökningar och anföras några synpunkter på sambandet mellan kostfrågan och andra »norrlandsfrågor».
!
I den rundfråga beträffande aktuella hälsovårdsproblem, som norrlands- kommittén enligt vad förut omnämnts tillställt samtliga tjänsteläkare i Norrland ha helt naturligt även kostförhållandena berörts. Av svaren på rundfrågan framgår _ och detta bekräftas av kommitténs undersökningar i övrigt att det vanligaste felet pä kosthållet genomgående anses vara dess alltför stora ensidighet. Den ensidiga mjöl-mjölkkost, som konstate- rats i medicinalstyrelsens ovan berörda utredning, synes sålunda ännu do- minera på många platser, framförallt i övre Norrland. Den uppges sam- manhänga, å ena sidan med den begränsade tillgången på grönsaker, frukt, ägg och i viss utsträckning även på kött och fisk, och å andra sidan med en relativt riklig förekomst av mjölk. Båda dessa förhållanden anses ha sin grund främst i de med isoleringen sammanhängande distributionssvå- righeterna. Vid sidan av mjölk och filmjölk uppges vällingar, olika sor- ters gröt och pannkakor samt en del speciellt norrländska mjöl—mjölksrätter förekomma i sådan utsträckning att de stundom kunna sägas utgöra stom— men i kosthållet. I de nordligaste områdena anses även en viss brist på potatis föreligga.
De allvarligaste bristerna som konstaterats i kosten och de enda som synas ha varit av större betydelse för hälsotillståndet ha emellertid icke " eller i varje fall icke enbart — samband med en överbetonad mjöl-mjölks- kost. De anses tvärtom föreligga företrädesvis i sådana hem som icke ha tillräcklig tillgång på mjölk, särskilt i barnrika skogsarbetarhem i Norr— botten utan jordbruk eller kreatur. Speciellt i fråga om kvinnorna och bar- nen från sådana hem ha läkarna konstaterat undervikt och andra symtom på undernäring, vilka symtom emellertid i fråga om barnen tämligen snart försvunnit sedan de inackorderats i skolhem eller arbetsstugor eller börjat i en skola där lämpliga Skolmåltider serveras.
Antalet distrikt där läkarna konstaterat symtom på bristsjukdomar som kunna antagas stå i samband med kostvanorna är för Gävleborgs län 1 (30 distrikt), för Västernorrlands län 5 (28 distrikt), för Jämtlands län 5 (21 distrikt), för Västerbottens län 12 (32 distrikt) och för Norrbottens län 14 (24 distrikt). lfrågavarande distrikt äro i Norrbottens län tämligen jämnt fördelade mellan inlandet och kustlandet men i Västerbottens län starkast koncentrerade i kustlandet. Symtomen äro i allmänhet lindriga och försvinna oftast genom ökad tillförsel av vissa näringsämnen. De van- ligaste sjukdomarna på vilka symtom regelbundet iakttagits äro här lik- som i medieinalstyrelsens undersökning anämi (blodbrist), rachitis (eng— clska sjukan), skorbut (skjörbjugg), achyli (nedsatt magsaftsavsöndring med brist på saltsyra) och colit (grovtarmskatarrf). Av dessa äro anämi och achyli vanligast. Anämi orsakas av brist på järn, rachitis och skor- but av vitaminbrist och achyli samt colit av ensidig för matsmältningen olämplig kost. Även om angivna symtom i allmänhet icke konstaterats vara av allvarligare natur fordra de dock oavlåtlig uj)pmärksamhet, i synnerhet
bland barnen. Åtskilliga läkare ha också hänvisat till de otillfredsställande tandförhållandena, vilka ansetts äga visst samband med kosten.
Det vitsordas allmänt i svaren på kommitténs rundfråga, att en mycket stor förbättring såväl av kosthållet som i hälsotillståndet ägt rum under den tid —— omkring 15 år _- som gått sedan medicinalstyrelsens undersök— ning företogs.
I detta sammanhang må nämnas att frågan om sambandet mellan bris- terna i kosten och den höga tuberkulosfrekvensen i övre Norrland varken berörts i medicinalstyrelsens undersökning eller i svaren på norrlandskom— mitténs rundfråga till läkarna. Att ett visst sådant samband föreligger synes dock antagligt. Kanske är det också främst ur denna synpunkt som man har anledning uppmärksamma de i utredningen berörda bristerna i kosten — i varje fall de som sammanhänga med en låg levnadsstandard överhuvud taget.
Bland åtgärder som syfta till en förbättring av kosten må först erinras om att kommittén i sitt förenämnda betänkande angående yrkesutbild- ningen i Norrland framfört vissa förslag rörande undervisningen i husligt arbete i folkskolor och yrkesskolor, genom hemkonsulenter etc. Emellertid torde de brister i kosthållet, som enligt det ovan anförda ännu här och var förekomma, och de sjukdomssymtom, som härav kunna föranledas, mera sällan vara att hänföra till sådana kostvanor som kunna elimineras enbart genom upplysning. De sammanhänga snarare — i den mån de äro mera framträdande —— med de speciella levnadsförhållandena i vissa glesbe- byggda, isolerade trakter, där stora delar av befolkningen äro hänvisade till försörjning genom produktionssvaga jordbruk utan tillräckliga möjlig- heter att utfylla sina inkomster på annat sätt. I dessa fall ingripa icke säl- lan sådana faktorer som husmödrarnas tyngande arbetsbörda, svårighe- terna i distributionen av livsmedel, svårigheterna att vid den egna gården få fram nödiga jordbruksprodukter, svårigheterna för männen att vid skogs- och flottningsarbete erhålla tillräcklig omväxling i kosten och slut- ligen svag ekonomi. En stadigvarande och väsentlig förbättring av kost— förhållandena kan därför icke i fall av förevarande slag komma till stånd förrän betingelserna i angivna avseenden allmänt förbättrats.
I den mån sådana produkter som mjölk, potatis och grönsaker i tillräck- lig mängd produceras på de egna gårdarna, kunna garantierna för en nä- ringsrik och mindre ensidig kost än den nuvarande givetvis vara större än eljest. Där produktionen är otillräcklig, föreligger ofta även underkon— sumtion. I Norrbottens län, där produktionen av potatis per invånare räk- nat är högst väsentligt mycket lägre än exempelvis i Västerbottens län, är även underkonsumtionen tydlig. Odlingsbetingelserna för potatis äro emel- lertid goda även i förstnämnda län. Det synes med hänsyn till det anförda önskvärt att potatisproduktionen ökas i hela Norrland och kanske framför
allti Norrbottens län. En ökad potatisproduktion skulle även inverka gynn- samt på svinbeståndet, som för närvarande är synnerligen lågt i Norrland. Härigenom kunna förutsättningar skapas för en ökning av den relativt ringa fläskkonsumtionen. Likaledes bör den markerade underkonsumtio- nen av ägg kunna motverkas, om det relativt ringa hönsbeståndet ökas. I detta sammanhang mä slutligen erinras om att på sina håll i Norrland ett intensivt arbete bedrives för en ökning av frukt-, bär- och grönsaksproduk- tionen. Anmärkningsvärda resultat ha nåtts vid detta arbete. Hushållnings- sällskapens och ej minst trädgårds— och hemkonsulenternas arbete måste härvid tillmätas stor betydelse. Mycket torde dock återstå att göra. Dessa frågor ha redan berörts i kapitel 4.
Med de svårigheter i distributionen av livsmedel, som ännu föreligga, blir det ur kostsynpunkt särskilt betydelsefullt att de hemmaproducerade födoämnena utmärka sig för hög kvalitet. Det är ur denna synpunkt men även för en bedömning av de norrländska kostfrågorna överhuvud av vikt att ha vetskap om de norrländska jordbruksprodnkternas näringsvärde. På initiativ från norrlandskommittén har statens institut för folkhälsan i salu- arbete med kommittén verkställt vissa undersökningar i detta hänseende, och en redogörelse härför har fogats vid en till Kungl. Maj:t den 17 feb- ruari 1948 avgiven skrivelse rörande näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen.1 Av de utförda undersökningarna framgår att de undersökta jordbruksprodukterna genomsnittligt taget ur kvalitativ syn- punkt icke torde vara sämre i Norrland än annorstädes. Emellertid upp- visar näringsvärdet en avsevärd variation, som är av särskild betydelse när det gäller mjölken och potatisen och som beträffande dessa födoämnen sammanhänger med utfodringen av kreaturen respektive med valet av potatissort.
I detta sammanhang må även nämnas, att kommittén under medverkan av domänverkets och skogsvärdsstyrelsernas tjänstemän verkställt en un— dersökning rörande förekomsten och utnyttjandet av bärrika hjortronmyrar i Norrland. Hjortronen utgöra en av de främsta kända C-vitaminkällorna. Utredningen torde komma att redovisas i annat sammanhang.
I fråga om skogsarbetarnas kostfråga har kommittén verkställt en del preliminära undersökningar. Arbetet härmed har emellertid avbrutits i samband med tillsättandet av 1945 års skogshärbärgesutredning. Denna utredning har under år 1947 avgivit vissa förslag syftande till en ökning av antalet gemensamhetsförläggningar för skogsarbetare. Om en dylik ökning kommer till stånd, kommer detta givetvis att fördelaktigt påverka skogs— arbetarnas kosthållning, eftersom kocka i allmänhet torde komma att an— ställas vid dylika förläggningar. Ytterligare förslag syftande till en för- bättring av kostförhållandena för skogsarbetare torde övervägas av skogs- härbärgesutredningen.
1 Redogörelsen är avtryckt i andra delen av principbetänkandct.
Bland framställningar från norrlandskommittén, som i sin mån kunna medverka till en förbättrad koststandard i Norrland, kunna nämnas de förslag, som avse att åstadkomma en utveckling av transportförbindelserna och därmed även distributionsmöjligheterna i Norrland, liksom även kom— mitténs förslag om inrättande i Norrland av ett rikssjukhus med därtill ansluten tandvårdsanstalt. Vid ett sådant sjukhus bör man bland annat följa sådana sjukdomssymtom hos norrlandsbefolkningen, som kunna tän- kas äga samband med bristfälliga eller särpräglade näringsförhällanden.
Sjukvård och tandvård.
Den norrländska befolkningen är i fråga om möjligheterna att erhålla sjukvård i stort sett sämre ställd än landets övriga befolkning. Vad angår den öppna vården eller distriktsvården sammanhänger detta med glesbe- byggelsen och de stora avstånden i Norrland, vilka försvåra för befolk- ningen att komma i förbindelse med vare sig provinsialläkare eller privat- läkare. Motsvarande gäller ocksä möjligheterna att söka vård å sjukvårds— inrättningar. Vad särskilt angår vissa slag av specialistsjulwård är befolk- ningen i Norrland hänvisad till anstalter, som äro belägna i huvudstaden. Till följd av de långa avstånden försvåras i hög grad utnyttjandet av ifråga— varande institutioner, ett förhållande som givetvis i alldeles särskild grad drabbar befolkningen i övre Norrland. Härtill har även medverkat att dessa institutioner i vissa fall icke äro utbyggda till en kapacitet, som motsvarar behovet. Olägenheterna med det rådande systemet göra sig emellertid gäl- lande även på annat sätt. En institution, som skall tillgodose exempelvis övre Norrlands behov, kan icke placeras i Stockholm utan att förlora en stor del av den lokala kontakt med verksamhetsområdet, som i vissa fall måste anses som en väsentlig förutsättning för att den skall kunna fullfölja sitt syfte.
För distriktsvärdens del utgör en ökning av antalet provinsialläkardistriki ett av de .mest aktuella önskemålen. Denna fråga har under senare år varit föremål för statsmakternas livliga intresse. Kommittén räknar med såsom självklart, att den utökning av antalet distrikt, som ägt rum, framför allt i de nordligaste delarna av landet, skall komma att fortsätta. Detta torde vara en av de viktigaste förutsättningarna för att få till stånd en fullt till- fredsställande hälso- och sjukvård i dessa trakter, där läkarna ännu i vissa fall torde vara så bundna av sina mottagningar att sjukbesök i hemmen endast förekomma i ringa omfattning.
Icke mindre betydelsefull för Norrlands del är en utökning av distrikts— sköterskornas verksamhet. En ändamålsenligt utbildad kår av distrikts- sköterskor, som disponerar tillräcklig tid för att verkställa erforderliga hembesök inom sina specialområden (skolhälsovården, den förebyggande mödra— och barnavården, dispensärvården och den allmänna sjukvården),
är av oskattbart värde för hälso- och sjukvården i glesbebyggda trakter. Den alldeles särskilda betydelsen av distriktssköterskornas verksamhet inom dessa trakter understrykes, förutom av den höga spädbarnsdödligheten och tbcfrelu'ensen, framför allt av den många gånger absoluta bristen på andra hjälporgan inom skäligt avstånd. Det synes alltså i hög grad angeläget att ytterligare utbygga och effektivisera distriktssköterskeorganisationen i Norrland. Norrlandskommittén har i en den 5 december 1946 avgiven ut- redning (se tredje delen av detta betänkande) framlagt en del förslag med sådant syfte. Enligt vad där framhållits medföra de stora avstånden sär- skilt i övre. Norrland att en oproportionerlig del av distriktssköterskornas liksom distriktsbarnmorskornas tid upptages av resor. Buss- och järnvägs- förbindelser saknas ofta i stora delar av distrikten, och där de finnas kunna de fåtaliga turerna lägga hinder i vägen för deras utnyttjande. Med hän— syn till dessa förhållanden skulle det otvivelaktigt vara av utomordentlig betydelse om distriktssköterskorna kunde disponera bil i tjänsten. Liksom landstingen åtnjuta statsbidrag till bland annat dispensärvården och den föreb_ g fande mödra- och barnavården, synes det naturligt att dylikt bidrag även får utgå till en sådan effektivisering av distriktssköterskornas verk- samhet, som en ökad användning av bil skulle innebära. För att dessa sköterskor skola kunna i ökad omfattning utnyttjas för sina egentliga upp- gifter synes det vidare önskvärt, att de frikopplas från bostadsinventering och bostadsinspektion på landsbygden, vilka uppgifter böra tillgodoses på annat sätt.
I förenämnda utredning har kommittén även hänvisat till att förekoms— ten av smärre förlossningsanstalter ute på landsbygden redan nu i stora delar av Norrland medfört att något utrymme för en kvinnlig tjänsteman med huvudsaklig uppgift att assiste'a vid hemförlossningar knappast fin- nes. Kommittén skulle gärna se en utbyggnad av systemet med mindre förlossningsanstalter. I sådana områden där antalet hemförlossningar per år är synnerligen ringa (i allmänhet områden som ha tillgång till förloss- ningsanstalt), torde distriktsbarnmorskorna böra successivt överföras till anstalterna och i samband härmed de återstående förlossningarna överläm- nas till en distriktssköterslm. Nämnda befattningshavare böra då genom särskild utbildning ha förskaffat sig kompetens att handha även ifråga- varande uppgifter. Sådan kombinerad distriktssköterske- och barnmorske— utbildning bör anordnas i Norrland (se nedan).
I den mån det skulle visa sig omöjligt att samtidigt utöka antalet läkare och sjuksköterskor i den öppna vården och tillgodose sjukhusen med till- räcklig sådan personal, blir det givetvis nödvändigt att gö'a en avvägning mellan dessa intressen.
Vad härefter angår den slutna sjukvarden framgår av det föregående, att befolkningen i Norrland i fråga om vissa grenar av specialistsjukvård är
icke endast med hänsyn till svårigheterna för de sjuka att söka vård utan även ur den synpunkten att en sjukvårdsanstalt i Stockholm ej kan ha den önskvärda kontakten med förhållandena i Norrland.
Med dessa utgångspunkter har norrlandskommittén i ett betänkande den 20 november 1947 (SOU 1947: 70) framlagt förslag om inrättande av ett rikssjukhus i Norrland (norrlandssjukhuset). Enligt kommitténs utred- ningar finnes i Norrland behov av 1) radiologisk klinik, 2) neurokirurgisk klinik och neurologisk klinik, 3) plastikkirurgisk klinik och foniatrisk poli- klinik (för röst- och talrubbningar), 4) bröstkirurgisk klinik och 5) klinik för hud- och könssjukdomar. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att klinikerna sammanföras på en plats för att tillsammans med ett ' redan befintligt centrallasarett (»iiiodersjukhuset») bilda en allsidigt ut— byggd sjukvårdsinrättning, och har härvid framför allt tagit hänsyn till de fördelar ur undersöknings-, behandlings- och forskningssynpunkt som sam- arbetet mellan de olika klinikerna och institutionerna på en sådan anstalt skulle erbjuda. Vid den föreslagna anstalten böra även finnas fyra labo— ratorieinstitutioner, nämligen en patologisk, en klinisk, en bakteriologisk och en fysiologisk, ävensom specialutbildad narkosläkare samt vissa andra hjälporgan till klinikerna. En uppgift närmast för det fysiologiska labora- toriet hör bland annat vara att följa 'sådana sjukdomssymtom hos norr- landsbefolkningen, som kunna tänkas äga samband med bristfälliga eller särpräglade näringst'örhållanden.
Kommittén har räknat med ett behov av 245 platser sammanlagt för klinikerna. Härvid har kommitten hållit sig något i underkant och utgått från att _ därest de nya klinikerna skulle visa sig vara otillräckliga — det vore bättre, åtminstone beträffande flertalet specialiteter, att inrätta nya kliniker på annan plats i Norrland än att utbygga klinikerna på den cent- rala anstalten. Genom en dubblering av klinikerna skulle så småningom det lokala intresset av att ytterligare minska avståndsmomentet i viss ut- sträckning kunna tillgodoses. Däremot har kommittén icke vågat förlit- sätta att mer än ett sådant allsidigt sjukhus, som kommitten åsyftat med det föreslagna rikssjukhuset, skall kunna komma till stånd i Norrland inom överskådlig tid. Räknat efter folkmängden blir Norrland, om ett rikssjuk- hus inråttas där, ungefär likställt med övriga landet med dess nuvarande fyra rikssjukhus. Enligt kommitténs mening bör norrlandsbefolkningen kunna göra anspråk härpå, oavsett den återhållsamhet i fråga om investe- ringar, som nu tillämpas, och oavsett att tillkomsten av det nya sjukhuset ytterligare kan accentuera bristen på läkare och sjuksköterskor i landet. Ur norrländsk synpunkt kan man här lika litet som på andra områden godtaga, att en utveckling och standardhöjning inom Norrland motverkas med hänsyn till att ifrågasatta åtgärder antagas kunna vålla intrång i en verksamhet, som utövas av redan bestående institutioner utanför Norrland. hänvisad till anstalter, som äro belägna i huvudstaden. Detta är olägligt
Om man sålunda har fog 'att tillbakavisa det motstånd, som torde komma att resas redan mot förslaget om ett enda rikssjukhus i Norrland _ en sådan negativ inställning har framkommit i statskontorets yttrande över kommitténs betänkande _ torde norrlandsbefolkningen däremot svårligen kunna begära att bli tillgodosedd med två nya rikssjukhus. Det skulle en— ligt kommitténs mening vara olyckligt om tanken på något så pass ovisst och fjärranliggande som två rikssjukhus i Norrland skulle komma att stå i vägen för ett tillgodoseende av det aktuella behovet av ett sådant sjukhus.
Vid 7:11 av förläggningsort för rikssjukhuset har kommittén ansett de grundläggande synpunkterna böra vara, att anstalten blir så centralt be- lägen som möjligt inom upptagningsområdet, att den kommer att ligga i centrum av en relativt betydande tätortsbebyggelse samt att förläggnings- orten helst också utgör huvudort för ett större område av Norrland. Här- till kommer att centrallasarettet å förläggningsorten (modersjukhuset) bör vara fullt utbyggt. Med dessa utgångspunkter har kommittén i sitt före- nämnda betänkande ingående diskuterat frågan om förläggningsorten ur såväl geografiska som demografiska och kommunikationssynpunkter. Kom- mitténs majoritet har härvid stannat för Umeå som den lämpligaste för- läggningsorten.
Vid det föreslagna rikssjukhuset böra även anordnas en del former av utbildning. Sålunda bör specialistutbildning av läkare äga rum vid de olika klinikerna och institutionerna. Vidare böra vissa repetitionskurser för läkare anordnas vid anstalten. Slutligen bör, mot bakgrunden av vad kom- mittén anfört i fråga om distriktssköterskornas verksamhet i Norrland, en distriktssköterskeskola förläggas till anstalten och vid denna skola jämväl meddelas undervisning som leder till kompetens att handhava förlossningar. Inrättandet av en distriktssköterskeskola i Norrland bör dock icke vara be- roende av att den centrala sjukvårdsanstalten kommer till stånd.
Den tanke som ligger bakom förslaget om inrättande av ett rikssjukhus i Norrland är att härigenom skola elimineras de särskilda svårigheter —— bristen på storstadsbehyggelse, landstingsområdenas struktur etc. _ som medverkat till att Norrland kommit i efterhand i fråga om specialistvård. Med hänsyn bland annat härtill synes det skäligt, att staten påtager sig huvudansvaret för finansieringen av centralanstalten såväl i fråga om en— gångskOStnader som driftskostnader. Detta bör så mycket mindre möta betänkligheter, som tillkomsten av det nya sjukhuset blir till fördelför befolkningen i hela landet genom att möjliggöra en viss avlastning från de redan befintliga rikssjukhusen, vilka härvid kunna öka sina intagningar från mellersta och södra Sverige. Beträffande storleken av kostnaderna för norrlandssjukhusets anläggande och drift hänvisas till förenämnda betän- kande, som över huvud taget behandlat olika frågor med avseende å upp- läggningen av verksamheten m. m.
I svaren på den rundfråga beträffande aktuella hälsovårdsproblem i Norrland, som norrlandskommittén enligt vad förut onmämnts tillställt samtliga tjänsleläkare inom landsdelen, har tand/'ragan rönt den ojämför- ligt största uppmärksamheten. Provinsialläkarna -- framförallt i övre Norrland -——— ha givit en bild av befolkningens tandförhållanden som kan betecknas som skrämmande. En genomgång av förefintliga utredningar, som beröra tandförhållandena i Norrland, har bekräftat dessa uttalanden. Anledningen till de dåliga tandt'örhållandena i Norrland har i första hand angivits vara bristande möjligheter att erhålla tandvård och främst bristen på tandläkare. De fyra nordligaste länen ha i genomsnitt endast hälften så många tandläkare per invånare som övriga delar av landet. Även bris— ten på tandtekniker och tandsköterskor är framträdande i Norrland. Här— till kommer att fördelningen av tandläkarna i Norrland är ojämn. Mycket stora områden sakna tandläkare. [ svaren på förenämnda rundfråga har även från flera håll framhållits att avståndet från provinsialläkarens sta- tioneringsort till närmaste tandläkare är ID?-l:") mil.
Den omständigheten, att Norrland icke utövar samma dragningskraft på privatpraktiserande tandläkare som de södra delarna av landet, liksom den ojämna fördelningen i Norrland av nämnda tandläkare medför att befolk- ningen där i helt annan utsträckning än i övriga delar av "landet är beroende av att den allmänna tanduarden utbygges. Detta gäller även i fråga om specialisttandvärden, som bland de privatpraktiserande tandläkarna i Norr- land har ytterst få företrädare.
Med nu angivna utgångspunkter har norrlandskommittén i sitt betän- kande angående ett rikssjukhus i Norrland framlagt förslag om inrättande av en till folktandvårdsorganisationen ansluten central tandvårdsanstalt i denna landsdel liksom även om anordnande av tandläkarutbildning vid nämnda anstalt.
Enligt kommitténs förslag 'skall tandvårdsanstalten organiseras på ['em kliniker: en tandfyllningsklinik, en protesklinik, en tandregleringsklinik, en tandkirurgisk klinik och en röntgenklinik, vilka i administrativt avse- ende likställas med norrlandssjukhusets övriga kliniker. Nämnda kliniker böra i första hand fungera som en remissanstalt för specialisttandvård dit tandläkare —- såväl privatpraktiserande som folktandvårdstandläkare — kunna remittera svårare fall inom samtliga huvudavsnitt inom odontolo- gien. Remissanstalten skall, under förutsättning att rikssjukhuset och där- med även tandvårdsanstalten förlägges till Umeå, bland annat ersätta cent— raltandpolikliniken i denna stad. För att säkra en jämn patienttillgång skall den även till en början ha hand om lokal distriktstandvård.
Vid tandvårdsanstalten torde även böra anordnas en tandteknikcrskola och en iandsköterskeskola ävensom fortbildningskurser för tandläkare.
Genom remissförfarandet kommer ett ur vetenskaplig synpunkt värde- fullt material att tillföras anstalten. Vid denna erbjudes även möjlighet till
samarbete med kvalificerade vetenskapsmän inom olika områden. Med hänsyn till det anförda torde även en forskningsinstitution böra inrättas vid anstalten.
Enligt kommitténs mening tala starka skäl för att vid den av kommittén föreslagna tandvårdsanstalten även ordnas tandläkaru[bildning.
Kommittén utgår från att man med säkerhet kan räkna med att tand- läkarutbildning i Norrland icke blott skulle öka antalet tandläkare utan även —- på ett för Norrland fördelaktigt sätt —— påverka fördelningen av tandläkarna i landet. En ytterligare och väsentlig fördel med tandläkarut- bildning vid ifrågavarande anstalt är att ungdomar i Norrland skulle er- hålla möjlighet att i viss utsträckning fullfölja högre utbildning inom lands- delens egna gränser. Slutligen synes en fördelning av utbildningen på ett flertal mindre anstalter i viss utsträckning medgiva en smidiffare anpass- ning efter det skiftande behovet av tandläkare. Med hänsyn till det anförda och då kommittén vidare funnit att tandläkarutbildning vid den ifråga— varande tandvårdsanstalten icke torde ställa sig dyrbarare per årligen exa- minerad tandläkare än vid det tandläkarinstitut, som nyligen inrättats i Malmö, har kommittén i sitt betänkande angående ett rikssjukhus i Norr- land föreslagit, att tandläkarutbildning med en omfattning av 20 examine- rade tandläkare per år anordnas vid anstalten (denna skulle härvid komma att utgöra ett fjärde tandläkarinstitut vid sidan av sådana i Stockholm, Malmö och Göteborg).
Kommittén har upprättat olika alternativ för verksamheten vid tand- vårdsanstalten, allteftersom där ordnas tandläkarutbildning eller icke. I båda fallen bör staten påtaga sig huvudparten av kostnaderna. För de ut— gifter, som direkt sammanhänga med undervisningen, bör staten helt svara.
Enligt de riktlinjer, som äro uppdragna för folktandvården, torde efter hand tandpolikliniker komma att inrättas i alla större samhällen. Till dessa ha icke endast samhällenas egen befolkning utan även befolkningen i kringliggande landsbygd att vända sig. För dem, som bo i den mera spridda bebyggelsen särskilt i övre Norrland, blir det emellertid ofta förenat med stora svårigheter och kostnader att söka tandvård under sådana för- hållanden. Detta kan lätt leda till att tandvården liksom hittills även i fortsättningen kommer att försmnmas. För att folktandvården skall komma också den nu ifrågavarande befolkningen till godo, äro särskilda åtgärder av nöden. Olika möjligheter kunna tänkas. En sådan möjlighet är att speciella anordningar l'äffas för att forsla vårdsökande till respek- tive poliklinik. Såsom en annan utväg erbjuder sig att inom områden på långa avstånd från samhällen inrätta annexpolikliniker, som ha mindre patientunderlag än huvudpolikliniken och som endast behöva vara i verk- samhet under delar av året. En tredje lösning är att" behovet av tandvård
för befolkningen i de isolerade bebyggelserna tillgodoses genom ambule- rande polikliniker, anordnade i bussar särskilt inrättade för ändamålet. Valet mellan dessa möjligheter kan utfalla olika i skilda delar av Norrland. Kombinationer mellan de nyss nämnda anordningarna kunna också tänkas. Norrlandskonnnittén har i någon mån ägnat sin uppmärksamhet åt dessa frågor men har avstått från att närmare ingå härpå, sedan särskilda sak— kunniga tillkallats för en översyn av folktandvårdsorganisationen. Kom—. mittén, som anser det betydelsefullt att tandvårdsförhållandena ordnas så tillfredsställande som möjligt även för glesbygdernas befolkning, förut- sätter att ifrågavarande spörsmål beaktas vid de fortsatta övervägandena rörande folktandvården.
Innan kommittén lämnar de frågor, som sammanhänga med hälso— och sjukvården i Norrland, vill kommittén påtala ett missförhållande, som är relativt vanligt i Norrland och särskilt i de nordligaste länen, nämligen att kroniskt sjuka och sinnesabnorma i stor utsträckning vårdas på ålderdoms— hem. Enligt siffror för år 1938, som framkommit vid en undersökning av socialvårdskommittén (SOU 1940: 22), uppgick antalet vårdtagare på ålderdomshemmen, som voro i behov av vård på annan än dylik anstalt, för landsbygdens del till 28,7 procent i genomsnitt för hela landet, 37,5 pro- cent för Gävleborgs län, 40,8 procent för Västernorrlands län, 37,0 procent för Västerbottens län och 44.2 procent för Norrbottens län. I sistnämnda län voro sålunda nära hälften av vårdplatserna belagda med sjuka av olika slag, främst kroniskt sjuka och sinnesabnorma, vilka senare belade ej mindre än 22,7 procent av hela platsantalet. Den omständigheten att sin- nesabnorma och kroniskt sjuka i angiven omfattning vårdas på ålderdoms- hemmen är givetvis i högsta grad otillfredsställande med hänsyn såväl till de sjukas vård som till de övriga pensionärernas trevnad. Härtill konnner, att tillgången på vårdplatser är relativt låg särskilt i övre Norrland, vilket lett till att beläggningen på ålderdomshemmen (i genomsnitt per 100 plat- ser) är större i Norrbottens län än inom något annat län, bortsett från Got- land. Statsmakterna ha under senare år uppmärksammat förevarande pro— blem. Sålunda har 1947 års riksdag i princip uttalat sig för att vården av sinnesabnorma och av kroniskt sjuka skall handhavas av andra anstalter än ålderdomshemmen och att dessa sålunda skola friläggas från alla fall som ej äro att hänföra till vanlig ålderdomsvård. Genomförandet av detta program kan dock endast ske på lång sikt, då innan dess en mångfald vårdfrågor rörande sinnesabnorma och kroniskt sjuka måste lösas. Med hänsyn till vad ovan anförts synes det särskilt angeläget, att en utbyggnad av vårdplatserna för dessa sjuka snarast möjligt kommer till stånd inom norrlandslänen.
Härigenom komma förhållandena på ålderdomsvårdens område att för- bättras i Norrland. Den höjning av folkpensionerna, som skett under senare
år, kommer att verka i samma riktning. Slutligen bör i sammanhanget nämnas, att 1947 års riksdag fattat beslut om införande av statsbidrag till ny—, om— och tillbyggnad av ålderdomshem utan att likväl ha tagit stånd- punkt till statsbidragsgrunderna. Det är önskvärt, att dessa komma att ta hänsyn både till byggnadskostnadernas varierande höjd inom olika om- råden och till utdebiteringen och skatteunderlaget inom respektive kom- muner.
Barnens skolgång.
[ Norrland med dess stora glesbebyggda områden är det betydligt van— ligare än på andra håll, att antalet skolbarn är så ringa på en plats att skol- distriktet icke finner sig kunna inrätta eller bibehålla skola därstädes utan i stället antingen anordnar skolskjuts till någon relativt närbelägen skola eller också ordnar med inackordering för barnen i skolhem, arbetsstuga eller enskilt hem! Norrlandskonnnitten har ej kunnat underlåta att upp- märksamma härmed sammanhängande problem, som i hög grad sätta sin prägel på familjelivet i de berörda områdena. Antalet fall, där dessa pro- blem bli aktuella, minskas genom en sådan koncentration av bebyggelsen, som även ur andra synpunkter är önskvärd. [ den mån glesbebyggelsen kommer att bestå, är det emellertid angeläget att i görligaste mån elimi- nera dess verkningar på detta liksom andra områden. Enligt vad kommit— tén framhållit i skrivelse den 11 december 1948 (införd i tredje delen) bör man i första hand uppmärksamma möjligheterna att även på mindre plat- ser hålla lokala skolor exempelvis för de sea: första läsåren eller eventuellt för de tre första läsaren, och detta även om anspråken i fråga om lärare och lokaler i sådana fall icke kunna hållas lika höga som när det gäller större skolor. Vad man skulle vinna på detta sätt vore i första hand att barnen så länge som möjligt finge stå i kontakt med föräldrarna. En skola på en sådan isolerad plats, varom här är fråga, kunde i viss mån även komma att tjäna som en knlturhärd för bygden. I den mån emellertid förutsättningar saknas för att hålla en lokal skola, återstår att antingen ordna med Skolskjutsar eller att inackordera barnen på Skolplatsen. Då det uppenbarligen icke är något önskvärt förhållande att barnen skiljas från hemmet, bör inackorderingsvägen anlitas endast då det möter uppen- bara olägenheter för barnen att utnyttja skolskjuts eller denna senare ut— väg är förenad med oskäliga kostnader. Gällande bestämmelser om stats- bidrag till Skolskjutsar förutsätta emellertid att anordnandet härav skall vara motiverat i första hand av att besparingar därigenom uppstå å det all- männas utgifter för skolväsendet eller av att en förbättrad undervisning kan åstadkommas härigenom. Kommunerna torde även fästa en mer eller
1 I SOU 1943: 39 har lämnats en översikt över folkskolornas belägenhet i Norrbotten år 1941, sid. 143 (fig. 91).
mindre avgörande vikt vid om kostnaderna för Skolskjutsar bli högre än för inackordering. Enligt kommitténs mening böra statsbidragsgrunderna ändras i sådan riktning att större hänsyn kommer att tagas till vad som är bäst för barnen och deras hem. Vidare torde det böra möjliggöras, att så- dana kommuner, som ha att kämpa med särskilt ogynnsamma förhållan- den, kunna erhålla högre statsbidrag till Skolskjutsar än det eljest normala. För att systemet med Skolskjutsar skall kunna vinna den ökade använd- ning, som sålunda synes önskvärd, måste emellertid förutsättas, att de olä- genheter, varmed dessa äro förenade och som närmast sammanhänga med väntan på busshållplatserna, i möjligaste mån elimineras genom väntrum på hållplatserna och anordningar för torkning av kläder i skolan samt genom lämpliga bussturer. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att möjligheterna att anordna Skolskjutsar på många håll skulle kunna underlättas genom en utbyggnad av trafiklederna.
Även 0111 illan genom åtgärder av här angivna slag kan begränsa behovet av inackordering av skolbarn, kan sådan likväl icke undvaras i trakter, där glesbebyggelsen är som mest utpräglad och där svårigheterna att ordna Skolskjutsar äro oöverkomliga. Härvid synes det med hänsyn till det an- förda angeläget att tillse, att de med skolpliktens genomförande samman- hängande ingreppen ifamiljelivet icke bli svårare än vad som oundgäng— ligen kräues. Med denna utgångspunkt böra de ekonomiska synpunkterna icke i oskälig grad tillmätas avgörande betydelse. Överhuvud taget böra garantier skapas för att ifrågavarande verksamhet handhaves med det an- svar som föräldrarnas och barnens intressen kräva. Ännu i början av 1940— talet har det enligt tillgängliga uppgifter funnits många exempel på att skol— barn inackorderats i enskilda hem, som varit mycket olämpliga för ända- målet. Av allt att döma skulle en närmare undersökning visa att även för närvarande svåra missförhållanden förekomma. Det är tänkbart att man l genom en höjning av ersättningen för inackordering skulle kunna få fram I flera lämpliga inackorderingshem. Under alla förhållanden bör emellertid en betryggande kontroll anordnas över att endast lämpliga hem utnyttjas för inackordering av skolbarn. Det kan ifrågasättas, om icke distrikts- sköterskorna böra inkopplas på denna kontroll. Icke endast de enskilda inackorderingshemmen utan även skolhemmen och arbetsstugorna böra emellertid underkastas betryggande tillsyn ur sociala synpunkter.
Kommittén, som i förenämnda skrivelse även berört en del and 'a frågor med avseende å inackorderingen av skolbarn, har uttalat sig för att en undersökning —— exempelvis med anlitande av distriktssköterskorna _ verkställes rörande de enskilda inackorderingshemmens lämplighet för sin uppgift samt för att de av kommittén berörda frågorna göras till föremål för utredning i lämplig ordning.
Forskning och högre utbildning.
Liksom norrlandskommittén i det föregående konstaterat en viss efter- släpning inom näringslivet i Norrland i jämförelse med övriga landet, kan något motsvarande sägas också om det kulturella livet. Eftersläpningen är också här i mycket att tillskriva historiska skäl: den senare bosättningen, de mindre utvecklade trafikförbindelserna, bristen på institutioner, som kunnat taga sig an utvecklingen, samt den sämre ekonomiska ställningen ej minst för kommunerna. Kommittén utgår från att, i och nled att den materiella standarden höjes, detta även kommer att verka stimulerande på den kulturella utvecklingen. Även härefter kvarstår emellertid såsom en hämmande faktor, att de kulturella institutionerna i flera hänseenden äro mera sparsamt företrädda i Norrland än i övriga landet, särskilt om man tar hänsyn till landsdelens stora utsträckning. Mest belysande härför är att universitet och högskolor helt saknas i Norrland. Ur allmänt kulturell synpunkt skulle det utan tvivel vara av mycket stor betydelse för Norrland att i detta hänseende bli mera likställt med andra landsdelar. Det avgö- rande måste emellertid härvidlag bli, vilka uppgifter ett universitet eller en eller flera högslmleinstitutioner skulle få i Norrland med avseende å forsk-
ning och högre utbildning. , Vad först angår forskningen får kommittén erinra om att kommittén framlagt förslag om olika åtgärder för anordnande av forskning på jord— brukets område i Norrland (SOU 1946: 16) samt även förordat, att forsk- ning på såväl det medicinska som tandvårdsområdet skall anordnas vid det av kommittén föreslagna rikssjukhuset i Norrland (SOU 1947: 70). I sam— manhanget bör måhända också nämnas, att kommittén ansett betydelsen av en kulturhistorisk forskning utgöra ett skäl för att förstärka lands- antikvariet)rganisationen i de norrländska länen (skrivelse den 16 novem- ber 1948). Även det förslag som kommittén framlagt om inrättande av en central sägverksskola i Norrland (SOU 1947: 32) har såtillvida intresse ur forskningssynpunkt, som kommittén förutsatt att den tillämpade forsk- ningen pa det trätekniska området bör, i den mån den icke lämpligen kan bedrivas laboratoriemässigt, anknytas till det sågverk som disponeras för sågverksskolan. Kommittén har även medverkat till att 5. k. prisutjäm— ningsmedel ställts till förfogande för den försöks- och forskningsverksam- het, som utövas av föreningen för växtförädling av skogsträd, vilken för— ening bland annat har en filial i Sundmo i Ådalslidens kommun. Med hän— syn till den betydelse, skogsbruket och skogsindustrierna i Norrland ha för landsdelens eget och för hela landets näringsliv, kunde skäl tala för att här- till anslutande forskningsverksamhet borde förläggas till Norrland i större utsträckning än som nu är fallet. Även om statens skogsforskningsinstitut och svenska träforskningsinstitutet blivit förlagda till Stockholm, bör emel— lertid icke förbises, att de industriella företagen i Norrland bedriva en om—
fattande forskning på ifrågavarande områden. Bland forskningsinstitutio- ner, som redan nu finnas, böra också framhållas Abisko naturvetenskapliga station samt observatoriet i Riksgränsen. Under år 1947 har framlagts ett förslag om utbyggnad av den naturvetenskapliga fors'kningsverksamheten i Norrland genom bland annat inrättande av ett geofysiskt observatorium i Kiruna (SOU 1947: 6).
För forskningen särskilt på det humanistiska området är det av bety- delse, vilken tillgång som finnes på musei-, arkiv- och biblioteksinstitutio- ner. Läns- elle' andra större museer finnas i flera av norrlandsstäderna. Bland arkiven märkas särskilt Härnösands landsarkiv och Östersunds läns- arkiv. ] ettvart av norrlandslänen finnes ett centralbibliotck (i respektive residensstad). Vad angår biblioteksväsendet må erinras om att 1948 års riksdag hemställt om förslag angående skyldighet för boktryckare att leve- rera exemplar av allt svenskt tryck till vissa bibliotek (det har tänkts, att ett exemplar skall överlämnas till etivart av universitetsbiblioteken i Upp- sala och Lund, kungliga biblioteket i Stockholm och stadsbiblioteket i Göte— borg) samt om utredning angående överlämnande till norrländskt bibliotek av det exemplar, som i första hand skall levereras till chefen för justitie— departementet eller dennes ombud för granskning ur tryckfrihetssynpunkt.1 Vid 1949 års riksdag torde komma att fattas definitivt beslut härom liksom om det bibliotek som skall erhålla exemplaret i fråga . Detta bibliotek måste a ' allt att döma utbyggas betydligt och torde. överhuvud taget komma att utvecklas till en norrländsk motsvarighet till nyssnämnda fyra bibliotek i and 'a landsdelar.
Om de nya forskningsinstitutioner. som föreslagits i olika sammanhang, komma till stånd i Norrland och om denna landsdel även får ett väl ut- rustat bibliotek, kan härmed en början sägas vara gjord till utbyggnad av ett norrländskt forskningsväsen. Kommittén finner uppenbart, att en så- dan utbyggnad av forskningen i Norrland är synnerligen önskvärd. Bort- sett från den allmänna kulturella betydelse, som forskningen har, kan till stöd för anläggande av forskningsinstitutimier i Norrland hänvisas till de ökade förutsättningar som härvid skapas för forskningen att komma i kon- takt med de mer eller mindre speciella förhållanden och problem, som före- komma i Norrland. Forskningen som sådan berikas härigenom, vilket kan bli till fördel för hela landet. Främst är det emellertid ett norrländskt in— tresse, att förhållandena i Norrland på detta sätt bli undersökta och att forskningen ägnar intresse åt att lösa dess problem.
En institution för forskning kan tänkas bilda utgångspunkt för anord- nande av högre utbildning. Frågan om en sådan utbildning bör ordnas i- Norrland bör emellertid ses ur delvis andra synpunkter än som böra läggas
1 Hittills har ett exemplar tillställts ettvart av de nämnda biblioteken i Uppsala, Lund och Stockholm samt ett fjärde exemplar (justitiedepartementets) överlämnats till stads- biblioteket i Göteborg.
4 l l
tl
på forskningen. Det gäller främst att bedöma i vad mån anordnandet av högre utbildning inom landsdelen utgör ett önskemål för den norrländska befolkningen och härvid närmast ungdomen samt vidare om på detta sätt kunna erhållas ökade garantier för att det norrländska näringslivet och norrländska institutioner skola kunna tillgodose sina behov av arbetskrafter med högre utbildning. I förstnämnda hänseende kan måhända med ett visst fog sägas att avstånden även inom Norrland äro så stora att det ur rese- synpunkt i allmänhet icke borde spela någon större roll om en norrländsk studerande förlägger sina akademiska studier till en plats i Norrland eller till en stad i mellersta Sverige. Ej heller är det utan vidare klart, att det ur studiesynpunkt är mer önskvärt att de norrländska studenterna bedriva sina studier i Norrland än på någon annan plats. Visserligen kunna stu- dierna, om de bedrivas inom landsdelen, lättare ta sikte på där rådande för- hållanden.. Å andra sidan kan det vara till fördel, att de norrländska stu- denterna både i sina studier, genom umgänget med kamrater och genom vistelsen på en plats utanför Norrland få sina erfarenheter berikade i fråga om andra förhållanden än dem de eljest äro vana vid. Ur motsvarande synpunkt kan man emellertid också säga, att vistelsen vid en norrländsk högskola skulle vidga synkretsen och befrukta studierna för studenter från andra landsdelar och kanske även från andra länder. Oavsett dessa syn- punkter torde man under alla förhållanden kunna räkna med att ordnandet av högre utbildning i Norrland skulle medföra, att ett ökat antal norrlän— ningar skulle komma att genomgå sådan.
Kommittén har berört ifrågavarande spörsmål i samband med att kommittén framlagt förslag om tandläkarutbildning i Norrland. Enligt vad härvid framhållits bör man, om totala antalet årligen utbildade tand- läkare i landet höjes genom att utbildning anordnas i Norrland, med säker- het kunna räkna med att antalet norrlänningar, som studera till tandläkare, blir större än om höjningen sker genom ökning av utbildningsplatserna vid ett institut i södra eller mellersta Sverige. Det procentuella antalet stude- rande som komma att slå sig ned som tandläkare i Norrland måste antagas bli större bland norrlänningar som studerat i Norrland än bland icke norr- länningar som studerat i södra delarna av landet. Anordnandet av tand- läkarutbildning i Norrland måste därför —— i högre grad än anordnande av tandläkarutbildning på annan plats —e komma att ur norrländsk synpunkt fördelaktigt påverka fördelningen av tandläkare i landet. Att en tandläkar- utbildning, förlagd till Norrland, skulle vinna anslutning från den norr- ländska ungdomens sida, torde bekräftas av de svar, som norrlandsstuden- ter vid tandläkarhögskolan i Stockholm lämnat på en från tandläkarnas organisationer framställd fråga, huruvida studenterna, om ett institut för tandläkarutbildning funnits förlagt till Norrland, förslagsvis Umeå, skulle ha sökt inträde där i stället för vid högskolan i Stockholm. I omkring 70 procent av de avgivna svaren har denna fråga besvarats jakande. Härvid
Nyinskrivna studerande vid universitet och högskolor, höstterminen 1946, med fördelning efter vid inskrivningen uppgiven hemort i Norrland eller övriga Sverige.
Uppgifterna äro sammanställda av statistiska centralbyrån.
Män Kvinnor Båda könen Norr- Övriga Norr- Övriga Norr- Övriga land Sverige land Sverige land Sverige Uppsala universitet ................ 66 271 30 124 96 395 Lunds universitet .................. 11 249 — 107 11 356 Karolinska institutet ................ 2 52 2 18 4 70 Stockholms högskola ................ 23 341 6 151 29 492 Göteborgs högskola ................ 2 80 1 42 3 122 Samtliga fakulteter 104 993 39 442 143 1 435 Därav i: Teol. tak. ........................ 14 35 1 2 15 37 Jur fak. ........................ 25 258 6 42 31 300 Med fak ......................... 4 94 3 31 7 125 Pil fak ........................ 61 606 29 367 90 973 Tekniska högskolan ................ 52 275 — 2 52 277 Chalmers tekniska högskola ........ 9 146 — 1 9 147 Veterinärhögskolan .................. 7 22 — 1 7 23 Tandläkarinstitutet ................ 16 80 4 22 20 102 Farmaceutiska institutet ............ 2 17 3 57 5 74 Lantbrukshögskolan ................ 5 41 1 1 6 42 Skogshögskolan .................... ' 2 23 — —— 2 23 Handelshögskolan i Stockholm ...... 11. 140 2 9 13 149 Handelshögskolan i Göteborg ........ 5 92 — 3 5 95 Gymnastiska centralinsritutet ........ 1 22 7 50 8 72 , Samtliga fackhögskolor 110 858 17 146 127 1 004 Samtliga läroanstalter 214 1 851 56 588 270 2 439 Folkmängd i åldern 15—20 år den 31/12 1945 ........................ 45 125 180 691 43 855 176 094 88 980 356 785 Studerande i %, .................... 4,74 10,24 1,28 3,34 3,03 6,84
är att märka, att de tillfrågade utgöras av sådana studenter, som fullföljt sin önskan att studera till tandläkare, trots att studierna måst förläggas till Stockholm. Av allt att döma har det också funnits många studenter, som med hänsyn till det långa avståndet till högskoleorten avstått från tanken på högre utbildning.
Motsvarande synpunkter som nu anförts i fråga om tandläkarutbild— ningen torde i stort sett även kunna anläggas på den högre utbildningen inom andra områden. För att kunna bedöma förutsättningarna för anord— nande av sådan utbildning i Norrland har kommittén från statistiska cent- ralbyrån anskaffat uppgifter till belysande av i vilken utsträckning studen- terna vid universitet och högskolor utgöras av norrlänningar. Uppgifterna avse nyinskrivna studerande höstterminen 1946, med fördelning efter vid inskrivningen uppgiven hemort i Norrland eller övriga Sverige. Det fram- går av uppgifterna _ vilka återgivits i tabellen här ovan —— att av de
2 709 nyinskrivna studerande (manliga och kvinnliga) 270 hade hemort i Norrland. I förhållande till folkmängden i åldern löv—20 år vid utgången av år 1945 uppgick antalet nyinskrivna studerande från Norrland till 3,03 promille och från övriga Sverige till 6,84 promille. Om rekryteringen skulle ha varit lika stark från Norrland som från övriga Sverige, skulle antalet nyinskrivna norrländska studerande ha uppgått till 609 i stället för 270. Vad angår studenternas fördelning på olika utbildningsanstalter framgår av förenämnda uppgifter, att av de studerande från Norrland 143 voro ny- inskrivna i Uppsala eller Lunds universitet, karolinska institutet eller Stockholms eller Göteborgs högskola samt 127 i fackhögskolor (därav 52 i tekniska högskolan, 20 i tandläkarinstitutet i Stockholm och 13 i handels— högskolan därstädes). Motsvarande Siffror för de studerande från Övriga Sverige utgjorde respektive 1435 och 1004. Om de norrländska nyin— skrivna studerande vid fakulteterna (fackhögskolorna ej inräknade) upp- gått till ett antal, som i förhållande till folkmängden svarat mot antalet studerande från övriga landet, skulle norrlänningarnas antal ha utgjort 358 (i stället för 143). Till jämförelse kan nämnas, att vid Lunds univer- sitet nyinskrivits sammanlagt 367 och vid Göteborgs högskola 125 stude- rande. Lika väl som det anses ligga i samhällets intresse att sprida utbild- ningsmöjligheterna till nya socialgrupper, icke endast som ett led i demo- kratiseringen utan även för att få tillgång till ett större urval av begåv- ningar, lika väl synes man ha anledning att vidga rekryteringen såvitt gäl- ler mer eller mindre tillbakasatta landsdelar. Av vad kommittén här och i det föregående anfört finner kommittén framgå, att tanken på en högskola i Norrland icke kan avfärdas så lätt som brukar ske. när denna fråga ibland kommer på tal. Fastmera utgår kommittén från att skälen för anordnande av högskoleundervisning i Norrland skola visa sig så starka, att kraven härpå i längden icke. kunna tillbakavisas.
I vilken ordning en utbyggnad av den högre utbildningen bör komma till stånd i Norrland, måste helt naturligt bli beroende av överväganden i flera olika hänseenden. Hänsyn måste härvid även tagas till den högre utbild- ningens samordning med forskningen. Vad denna senare angår blir det, en- ligt vad ovan anförts, i första hand av betydelse, i vad mån Norrland erbjuder speciella uppgifter för den ena eller andra forskningsgrenen. Jämsides här— med bör hänsyn tagas till om forskningen inom visst fack kan anses sär- skilt betydelsefull för den norrländska befolkningen eller för näringslivet i Norrland. Den sistnämnda synpunkten måste även tillmätas vikt, när det gäller att bedöma, inom vilka fack möjligheter till akademisk utbildning främst äro önskvärda i Norrland. Härvid kan konstateras att denna lands- del är i behov av arbetskraft med högre utbildning på praktiskt taget alla områden. Där råder sålunda brist på läkare och tandläkare, ingenjörer och kemister, ekonomer och socialarbetare, lärare m. fl. Ej minst torde det möta stora svårigheter att vid utbyggnaden av undervisningsväsendet i
Norrland täcka behovet av kompetent undervisningspersonal. Med hänsyn till önskemålet om en utveckling och differentiering av industrien i Norr— land skulle det vidare ligga särskilt nära till hands att anordna teknisk forskning och högre teknisk utbildning inom denna landsdel. Häremot kan emellertid invändas, att sådan forskning ofta är beroende av mycket dyrbar utrustning samt att det med hänsyn härtill kan vara önskvärt att forsk- ningen koncentreras till ett fåtal institutioner. Något liknande gäller sär— skilt vissa grenar av naturvetenskaperna. Däremot är forskningen på så- dana områden som de humanistiska, statsvetenskapliga, juridiska och teo- logiska i stort sett oberoende av särskild utrustninn', om man bortser från tillgång till ett väl utrustat bibliotek. En svårighet kan emellertid ligga i bristande tillgång på kvalificerade forskare och akademiska lärare.
Även om norrlandskommittén är på det klara med att det ur olika syn- punkter är önskvärt att få till stämt forskning och högre utbildning i Norr- land, är kommittén icke beredd att nu — utöver vad redan skett i andra sammanhang — framlägga förslag i fråga om valet av ämnesområden och naturligtvis än mindre beträffande de åtgärder av skiftande sla”, som skulle bli behövlig: . Kommittén tror över huvud taget icke, att den framkomliga vägen är att i ett sammanhang taga ståndpunkt till dessa spörsmål. I stället torde den vägen vara att föredraga, att man efter hand, i den mån högsko- lorna i landet i varje fall måste utvidgas, överväger förutsättningarna för att täcka detta utbyggnadsbehov genom anordnande av högre utbildning i Norrland. Ett tillfälle härtill erbjuder sig i samband med anordnandet av ett rikssjukhus med specialiserad tandvård i Norrland. Därnäst kan må- hända skapandet av ett centralbibliotek i Norrland aktualisera frågan om förläggning till denna landsdel av forskning och högre utbildning på det humanistiska området.
Det måste förutsättas, att de fakulteter, som kunna komma att inrättas i Norrland, få en relativt ringa omfattning såväl i fråga om antalet ämnen som beträffande lärjungeantalet. Om man räknar med att fakulteterna under alla förhållanden böra ha en viss minimistorlek. kan det å andra sidan medföra fördelar ur både forsknings- och utbildningssynpunkt att fakulteterna ej äro för stora. Det kan tänkas att praktiska prov behöva verkställas härutinnan liksom även i fråga om andra organisatoriska refor- mer på universitetsområdet. Härvid torde det kunna visa sig naturligt, att sådana prov förläggas till Norrland.
Folkbildning och fritidssysselsättm'ng.
Den glesa bosättningen och de stora avstånden äro mångenstädes i Norr- land ägnade att för befolkningen försvåra icke endast genomgång av under- visning eller kurser vid fasta skolor utan även »— något som skulle kunna i viss mån ersätta dessa anordningar för folkbildning. Sålunda har 1944
års folkbildningsutredning konstaterat att bildningsarbetet har sin minsta omfattning i vissa av de norrländska länen, i första hand Jämtlands och Västerbottens län. Inom dessa visa både före]äsningsverksamheten och studiecirklarna en förhållandevis ringa anslutning, och detsamma gäller även om biblioteksverksamheten. I Norrbottens län äro förhållandena något bättre.
Samtidigt som det mött svårigheter för folkbildningsarbetet att bryta ige- nom i Norrland, har detta arbete en mycket viktig uppgift att fylla i de stora glesbebyggda trakterna. Visserligen kan man räkna med att mycket av (len kulturella isolering, som hittills utgjort en fara för dessa trakter, kommer att försvinna med förbättrade kommunikationer av olika slag. Med hänsyn till de stora avstånden blir man likväl i de spridda byarna fortfa— rande hänvisad till den begränsade krets av människor som den egna be— folkningen utgör. Behovet av folkbildning som ett medel att motverka en kulturell isolering kommer sålunda alltjämt att k 'arstå. Den av kommit- tén i olika sammanhang förordade koncentrationen av bebyggelsen blir emellertid ägnad att underlätta samvaron människorna emellan i de folk— fattiga trakterna.
Det nu anförda gäller de flesta grenar av folkbildningsarbetet, sålunda föreläsningsverksamheten, folkbildningskurserna, studiecirklarna, verk- samheten vid hemgärdar och studiehem samt delvis även korrespondens- undervisningen och biblioteksverksamheten. Även filmen kan utnyttjas i folkbildningsarbetets tjänst. Dess användning blir här liksom eljest bero- ende av tillgång på ett icke alltför litet antal människor på en och samma plats. Utan att förringa betydelsen av andra former av folkbildningsverk— samhet vill kommittén framhålla de alldeles särskilda förutsättningar som filmen har såsom folkbildare, dels genom den åskådlighet som är filmen egen och dels genom den stora anslutning som filmförevisningar lätt få. Av särskilt stor betydelse kan filmen vara, om den meddelar instruktioner i fråga om olika arbetsmoment m. m.. exempelvis skogshuggning och skogs— vård, lraktorskötsel inom jordbruket, olika slag av hantverk samt arbeten inom hushållet. Men även som allmän upplysare om förhållandena i andra trakter kan filmen få stort värde.
Särskilt i fråga om filmen men även beträffande andra här nämnda for- mer av folkbildning torde kunna sägas, att gränsen kan vara svår att draga mellan bildningssynpunkten och estetiska eller rena underhållningssyn- punkter. Här finns ingen anledning att ge företräde åt den ena eller andra synpunkten. Levnadsförhållandena för befolkningen i de norrländska gles- bygderna sörja själva för att det icke finnes risk för överdrift i någondera riktningen. Enligt kommitténs mening är det synnerligen önskvärt, att denna befolkning i ökad utsträckning får del av de värden, som filmen ger i även andra hänseenden än som bildningsmedel.
Detta gäller i än högre grad teater—, konsert- och liknande föreställningar,
konstutställningar m. in. Om man bortser från de möjligheter, som radion här erbjuder, är befolkningen på landsbygden i allmänhet föga tillgodosedd i dessa hänseenden. Särskilt i Norrland medföra de storz avstånden svårig— heter, även ur kostnadssynpunkt, att få till stånd besök av lämpliga före- läsare, kursledare, teatersällskap m. fl. Och den spridda bosättningen på landsbygden motverkar den anslutning till föreläsningar, kurser, t—ater- eller filmföreställningar, vilken mäste på'äknas fö' att dessa skola kunna åstadkonnnas för rimliga kostnader. Även bortsett från förhållandena i glesbygderna synes det kommitten önskvärt, att det kulturella livet i Norr- land stimule'as genom lämpliga anordningar på teaterns, musikens och t.onstens områden. Vid sidan av den verksamhet, som utövas av riksteater— och folkparksorganisationerna. kan i detta sammanhang erinras om möjlig- heten att närliggande städer förena sig om en gemensam teaterensemble, s. k. kretslealer, som även kan ge föreställningar i den omgivande lands- bygden.
Förutsättningarna för sådana anordningar i folkbildande, estetiskt eller underhållningssyt'te, som här avsetts, kunna uppenbarligen ökas genom att : det allmänna ger bidrag härtill och då tager hänsyn till de speciella svårig— l heter, som möta i vissa trakter. Det torde icke ankomma på norrlandskom- l mitten att närmare ingå på frågor av detta slag, så mycket mindre som l härmed sammanhängande frågor torde beröras av vissa utredningar, som verkställts eller komma att verkställas av andra kommittéer, exempelvis 1944 års t'olkbildningsutredning, kommittén för social upplysni g, sakkun- niga t'ör utredning rörande grunderna för statsunderstöd till folkbiblioteks— väsendet samt utredningen rörande de ändamål, till vilka lotterimedel, som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå (bland annat frågan om ! inrättande av en statens kulturfond). ]
Vad särskilt angår biblioteks-frågan är det önskvärt, att man vid utsta— kandet av riktlinjerna för t'olkbil)lioteksverksamheten speciellt beaktar för— hållandena i de glesbebygg a trakterna. I dessa är det nödvändigt att ordna bibliotekst'rägan genom mindre, lokala bibliotek och amlmlatorisk verk- samhet. Kommittén får erinra om de åtgärder, som av arbetarnas bilde ningsförbund vidtagits för att främja studieverksamheten i skogshärbär- gena. Det är i varje fall uppenbart. att läslusten hos befolkningen i dessa bygder ej kan tillgodoses enbart genom än så väl utrustade stationära central— eller kommunbibliotek.
En avgörande förutsättning för att föreläsningar, kurser, olika slag av föreställningar eller nöjesanordningar skola kunna komma till stånd är att lämpliga lokaler filmas tillgängliga. Denna fråga, som ingår bland den] som uppdragits åt de nyligen tillsatta sakkunniga för utredning rörande kollektiva anordningar i samband med bostadsområden etc., är synnerligen b'ännande särskilt i de glesare bebyggda delarna av Norrland. Överhuvud taget måste, för att ökad trivsel skall ernås i dessa bygder, samvaron män-
niskorna emellan underlättas genom att lämpliga samlingslokaler ställas till förfogande. Det torde här mer än eljest bli nödvändigt att kombinera lokaler för olika ändamål. På många håll kunna folkhetshuslokaler, bygde- gårdar. hembygdsgårdar eller godtemplarlokaler utnyttjas. I andra fall kan det ligga nära till hands att anordna skolbyggnader på sådant sätt, att de kunna utnyttjas även för folkbildning, utställningar och underhållning av olika slag liksom för sällskaplig samvaro. Oavsett huru samlingslokal- frågan ordnas, blir det i de flesta fall förenat med kostnader. Dessa bli relativt högre i kommuner, som äro så vidsträckta att samlingslokaler er- fordras på ett flertal platser, samtidigt som det för ifrågavarande kommu- ner på grund av deras ofta ringa skatteunderlag och höga utdebiterings- behov kan möta ekonomiska svårigheter att bestrida kostnaderna för nu avsedda ändamål. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att statens åtgärder till stöd för anordnande av samlingslokaler anpassas så att de även kunna utnyttjas i de glest befolkade och ekonomiskt sämre lottade kommunerna. I detta sammanhang vill kommitten vidare fästa uppmärksamheten på att den i gällande ordningsstadga föreskrivna anmälningsskyldigheten liksom polismyndigheternas föreskrifter om ordningsvakter m. m. äro ägnade att försvåra utvecklingen av nöjeslivet i de enkla former, som äro naturliga i skogsbygderna. Alltför stränga krav härutinnan kunna leda till att ung- domen blir hänvisad till att i stället, kanske med anlitande av dyrbara bil- skjutsar, söka sig in till tätorterna.
Vid sidan av nu avsedda gemensamhetsbehov av närmast kulturell eller underhållningskaraktär bör uppinärksanmlas det behov av gemenskap, som idrotten representerar. Även härvidlag kan glesbebyggelsen försvåra gemen- samma anordningar, särskilt i form av idrottsplatser. Med avseende å sportförhållandena kan här förtjäna framhållas, att de långa avstånden och de dyra resorna lett till att utbytet i sportsligt hänseende mellan olika delar av Norrland och landet i övrigt blivit mindre än som skulle vara önsk- värt. I detta sammanhang kan också hänvisas till behovet av badanlägg- ningar i Norrland liksom eljest på landsbygden. En särskild utredning har numera igångsatts angående folkbadsfrågan.
Möjligheterna att få till stånd gemensamma anordningar av olika slag ökas, såsom nämnts, i och med att bebyggelsen koncentreras, och detta är ju i själva verket ett av de syften kommittén haft när kommittén i tidigare sammanhang uttalat sig för att en sådan koncentration skall genomföras i de norrländska glesbygderna.
Behoven av folkbildning, estetisk underhållning och fritidssysselsätt— ning kunna emellertid icke överallt och icke enbart tillgodoses genom gemensamhetsanordningar. I sådana fall kunna korrespondensundervis— ningen, biblioteksverksamheten och radion få särskilt stor betydelse för be- folkningen. Även härmed sammanhängande frågor ha berörts i 1944 års
folkbildningsutrednings två betänkanden, av vilka det ena avser allmänt och det andra estetiskt fo]kbildningsarbete.
Att möjligheterna att avlyssna rundradio äro mindre goda inom vissa områden av Norrland, särskilt de inre delarna därav, har redan påpekats under kapitel 3, där kommittén uttalat sig för en utbyggnad av trädradio- nätet i dylika områden. En annan svårighet har 'arit att man i sådana trakter, som ej varit elektrifierade, varit hänvisad till batteriradioapparater och att det med hänsyn till de stora avstånden varit förenat med kostnader och hesvärligheter att få batterierna omladdade. Denna olägenhet minskar tydligen i betydelse efter hand som elektrifieringen fortskrider i Norrland. Med avseende å radioverksamheten i Norrland bör slutligen även ett tredje problem uppmärksammas, nämligen programfrågan. Måhända finnes nu- mera icke tillräcklig grund för att påstå, att Norrland ägnas mindre upp- märksamhet i radioprogrammen än andra landsdelar. Emellertid utgör radion i de glesbebyggda trakterna i stor utsträckning en ersättning för andra förbindelser med omvärlden, och radion skulle. därför kunna ha en ännu viktigare mission att fylla här än på andra håll. Ur denna synpunkt kunde det vara motiverat, att ifrågavarande områden hade tillgång till radioprogram, som mera direkt syftade på de 'as förhållanden, exempelvis i kostfrågor, beträffande yrkesutövningen, i fråga om ungdomens val av yrke, utbildningsmöjligheter m. in. Det torde emellertid icke låta sig göra att i tillräcklig omfattning bereda plats härför i ett enhetligt riksprogram. Nu angivna önskemål böra emellertid hållas i minnet när, bland annat i samband med utbyggnaden av trådradion, möjligheterna ökas att dubblera riksprogrammet. Om man jämför antalet licenser per 1000 invånare i de olika länen, finner man att siffrorna äro lägst i Norrbottens och Västerbot- tens län (respektive 216,4 och 237,4 är 1947) och därnäst, bortsett från Got- land, i Jämtlands län (247,8). Även om vid en sådan jämförelse måste be- aktas, att licenstätheten efter hushåll räknat ställer sig bättre än nämnda siffror ge vid handen (med hänsyn till de relativt stora familjerna), är det dock uppenbart, att de tre övre norrlandslänen icke ligga väl till i fråga om tillgång till radio. Man bör emellertid kunna utgå från att intresset här— för kommer att ökas, i den mån förhållandena förbättras i nyssnämnda hänseenden. Anskaffningen av radioapparater kommer även av allt att döma att ökas, allteftersom försörjningsmöjligheterna förbättras och'ge tillfälle till en höjning av levnadsstandarden.
Vilken betydelse televisionen kan komma att få för landsbygdsbefolk— ningen synes ännu vara för tidigt att förutspå.
Bland fritidssysselsättning-arna böra slutligen även, ehuru de ligga på ett annat plan än de hittills berörda, framhållas jakten och fisket. Härvid bortses från sådana fall då jakt och fiske i första hand utövas som närings- fång. För landsbygdens befolkning måste det helt naturligt framstå som
starka önskemål, att möjligheterna att utöva dessa sysselsättningar icke alltför mycket begränsas genom en restriktiv lagstiftning eller genom en alltför snäv inställning från de större markägarnas sida i förhållande till befolkningens önskemål att få utnyttja jaktmarker och fiskevatten.
Sammanfattning av kapitel 7.
1) Den stora understödsfrekvens och de. sysselsättningssvårigheter, som ännu föreligga särskilt i vissa delar av Norrland, understryka behovet av åtgärder för rationalisering av jordbruket och skogsdriften samt utveckling och differentiering av näringslivet i övrigt.
2) Den i kapitel 2 förordade koncentrationen av bosättningen bör i skogs- bygderna ske genom anordnande av mindre bebyggelsecentra, närmast av- sedda för bostäder åt skogsarbetarna men med utrymme för hantverks— service, handelsbod och samlingslokal m. m.
3) Åtgärder böra vidtagas för undvikande av säsongarbetslöshet inom skogsindustrierna ävensom för sanering av förhållandena på orter, som drabbats av industrinedläggelse eller driftsinskränkning. Se även kapitlen 3 och 5.
4) För en förbätt 'ad huslig utbildning i Norrland böra åtgärder vidtagas i anslutning till vad kommittén föreslagit i betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945: 33).
5) Vid övervägande av olika åtgärder till förmån för husmödrarna, bar- nen och hemmen böra speciellt beaktas de förhållanden, som råda i Norr- lands glesbygder.
(3) En förbättring av kostförhållandena i Norrland är önskvärd, vilket stärker behovet av sådana allmänna åtgärder för en höjning av levnads- standarden i Norrland, som kommittén diskuterat i olika sammanhang. '
7) Åtgärder för en effektivare öppen sjukvård i Norrland böra vidtagas av den innebörd, som angivits i en av kommittén den 5 december 1946 av- lämnad utredning i ämnet.
8) En central sjukvårdsanstalt bör inrättas i Norrland med den utform- ning och de uppgifter, som angivits i kommitténs betänkande den 20 110- vember 1947 (SOU 1947:70).
9) I samband med denna sjukvårdsanstalt bör även inrättas en central tandvårdsanstalt med den utformning och de uppgifter, som angivits i samma betänkande.
10) Vid tandvårdsanstalten bör anordnas tandläkarutbildning i huvud- saklig överensstämmelse med vad likaledes föreslagits i nämnda be- tänkande.
11) Vid uppbyggnaden av t'olktandvårdsorganisationen bör hänsyn tagas till behovet av tandvård även i de avsides belägna områdena.
12) En utbyggnad av vårdplatserna för sinnesabnorma och kroniskt sjuka bör snarast möjligt komma till stånd inom norrlandslänen. Genom att de sjuka härvid kunna överföras från ålderdomshemmen, bör tillgången på vårdplatser för andra åldringar kunna ökas på dessa hem.
13) För att begränsa behovet av att barnen i de glesbebyggda områdena skola behöva inackorderas i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem böra inom nämnda områden hållas mindre, lokalt anordnade skolor, avseende de första läsåren. Utnyttjande av skolskjutsar bör underlättas. Med tanke * på sådana fall, då inackordering av skolbarnen ej kan undvikas, böra åt- gärder vidtagas för tillsyn över att endast lämpliga enskilda hem utnyttjas för ändamålet. Tillsyn bör ur sociala synpunkter även utövas över skol- hemmen och arbetsstugorna. Dessa och vissa andra därmed sammanhäng— ande frågor ha av kommittén diskute 'ats i skrivelse den 11 december 1948.
14) Det är önskvärt, att åtgärder efter hand vidtagas för anordnande av anstalter för forskning och högre utbildning i Norrland. 15) Åtgärder böra vidtagas för underlättande av folkbildningsarbete även i de glesbebyggda områdena av Norrland. Överhuvud taget bör ifrågava— ( rande befolknings behov av fritidssysselsättningar beaktas. f 16) För underlättande av folkbildningsarbetet salnt möjliggörande av I gemensam underhållning i olika former bör anordnandet av samlingsloka— ? ler, särskilt i de norrländska glesbygderna, effektivt stödjas.
Administrativa problem.
Vad norr]andskommittén i det föregående anfört ger vid handen att för- hållandena i Norrland ganska väsentligt kunna skilja sig från deln som äro vanliga inom andra landsdelar. För att en utveckling av näringslivet och en höjning av levnadsstandarden skola kunna åvägabringas i Norrland, är man därför också många gånger hänvisad till andra vägar än som eljest i allmänhet följas inom statens verksamhet. Även om det här likaväl som i andra sammanhang kan vara till fördel att en bedömning av frågor be- rörande en viss landsända sker utan alltför stark bundenhet vid lokal- patriotiska eller liknande hänsyn, måste av dem, som handlägga norrlands- problemen, krävas kännedom om de rådande förhållandena och en positiv inställning till möjligheterna att föra utvecklingen i Norrland framåt. Ur norrländsk synpunkt ter det sig därför som ett rimligt krav, att såväl stat— liga kommittéer som olika instanser inom den centrala administrationen ha sådan sammansättning, att ingående sakkunskap i fråga om norrlands- problemen finnes företrädd inom dem. Det kunde måhända förefalla obe- hövligt att särskilt peka på detta naturliga önskemål. Emellertid synas er- farenheterna ha visat, att för Norrlands framtid betydelsefulla frågor blivit avgjorda utan att de beslutande instanserna varit medvetna om den inne- börd avgörandena haft för Norrlands det.
Att hänsynen till norrlandsintressena i så ringa utsträckning, som skett, genomsyrat rikspolitiken och den centrala förvaltningen skulle kunna ut- göra skäl för tillskapande av ett särskilt språkrör för dessa intressen, exem- pelvis en statlig—nämnd med åliggande att be vaka de norrländska synpunk— terna vid behandlingen av lagstiftnings- och andra frågor, särskilt av eko- nomisk eller social natur. Kommitténs erfarenheter ha visat, att uppgifter utan tvivel skulle finnas för en dylik nämnd. För att dennas verksamhet skulle ha någon mening, måste det emellertid förutsättas, att statsmakterna vore beredda att vid sina avgöranden även taga hänsyn till de speciellt norrländska synpunkterna och att sålunda icke enbart anlägga allmänna rikssynpunkter. Vidare borde man kunna förutsätta, att verksamheten skulle finna stöd från norrländsk sida och att åtgärder till Norrlands fromma icke skulle behöva omöjliggöras därigenom att de olika norrlands- länen ej kunde samsas i förläggningsfrågor eller annat. Norrlandskommit-
lön har icke för sin del funnit anledning att framlägga förslag om någon sådan organisatorisk anordning, som här åsyftas, utan har utgått från att erforderligt initiativ härtill bör tagas från annat håll, i den mån tilltro fin— nes tilt att en dylik anordning har förutsättningar att bli till nytta.
Effektivisering av länsadministrationen.
Även om intresset för de norrländska synpunkterna kan ökas inom den centrala administrationen, utesluter detta självfallet icke en självverksam- het från de olika länens sida. En sådan lokal självverksamhet är oumbär- lig redan ur den synpunkten att förhållandena i många hänseenden äro olika de skilda länen emellan och att många frågor äro rent länsbetonade och icke böra ses ur någon gemensamt nordlig synvinkel. De långa avstån— den i Norrland samt de mycket skiftande förhållanden, som råda i olika delar av denna landsända, medför att det ur arbetssynpunkt torde vara ändamålsenligt med en tämligen långtgående decentralisation vid hand- läggning av sådana ärenden, som ankomma på allmänna organ. Även psy- kologiska skäl tala för en sådan anordning. Ju mer isolerat ett område är från landet i övrigt, desto starkare framträder behovet för befolkningen att inom området äga tillgång till handlingskraftiga lokala myndigheter. Lä- nens självverksamhet bör icke minst ta sig uttryck i initiativ till åtgärder, som kunna komma till stånd genom länsbornas egen försorg eller genom de lokala myndigheterna, utan att åtgärderna behöva bli beroende av fram- ställningar till departement och centrala myndigheter.
Det synes ur effektivitetssynpunkt önskvärt, att de olika länsorganen samverka sinsemellan. Bland mängden av ]änsorgan kunna nämnas _ bortsett från de kommunala organen, till vilka kommittén återkommer ne- dan — hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, de nya lantbruks- nämnderna, lantmäteriets, domänverkets, vägväsendets och de övriga kom- munikationsverkens lokalorgan, företagarföreningarna, handelskamrarna, bostadsnämnderna, länsarkitekterna, förste provinsialläkarna m. fl. samt naturligtvis i första hand länsstyrelserna. Att dessa olika organ samverka sinsemellan är naturligtvis ett önskemål, som icke allenast gäller Norrland. Särskilt vissa delar av Norrland karakteriseras emellertid på ett helt annat sätt än andra landsdelar av att nybildning och uppbyggnad av näringslivet ännu pågår. Detta gäller både jordbruket och industrien. Det är då sär- skilt ansvarsfullt för det allmänna att, i den mån åtgärder ankomma på dess försorg, åtgärderna komma att samverka till den eftertraktade utveck- lingen och icke motverka varandra. Ett samarbete mellan de olika läns- organen torde sålunda böra organiseras. Med hänsyn till de krav på effek- tiva åtgärder för utveckling av näringslivet och höjning av den sociala standarden, som med speciell styrka göra sig gällande för norrlandslänens det, håller kommittén före att man i varje fall inom dessa län bör komplet-
tera länsadministrationen med en särskild funktionär. vilken kan biträda landshövdingen i dennes arbete på att sammanhålla olika ekonomiska och sociala verksamheter. 1 vad mån denna fråga bör anses som aktuell för hela landets del, torde bli beroende av överväganden vid pågående utred- ningar rörande näringslivets lokalisering samt om länsstyrelsernas orga- nisation och ställning inom den lokala förvaltningen.
Den verksamhet, som utövas av de statliga eller statsunderstödda läns— organen, är även vid en genomförd decentralisering av de olika verksam- hetsgrenarna dock under alla förhållanden beroende av statsmedel och där- med ocksä av statliga direktiv. Det är emellertid ingalunda alltid säkert, att de åtgärder, som i det särskilda fallet äro önskvärda i ett län, låta in— passa sig inom 'amen för dessa direktiv eller böra komma till stånd på det sätt, som där förutsatts. Enligt kommitténs mening är det därför oumbär- ligt, åtminstone under norrländska förhållanden. att kommunala organ finnas som ha intresse för och förutsättningar att med utnyttjande av sin självbestämningsrätt och vid behov även av sin utdehiteringsrätt inom respektive verksamhetsområde främja utvecklingen i den riktning som med hänsyn till förhållandena där är naturlig och önskvärd. Det kan emellertid särskilt inom primärkonnnuner möta svårigheter att förvär 'a kompetenta funktionärer att sörja för handhavandet av ifrågavarande uppgifter på ett sätt, som svarar mot samhällslivets alltmer ökade krav på effektivitet. Dess- utom blir för 'altningen inom ett mer begränsat område lätt alltför ensidigt inriktad och ej så smidig som uppgifternas art många gånger kräver. Ehuru de norrländska kommunerna ofta ha en ansenlig storlek —— i sådana fall äro de dock i regel mycket glesbebyggda _ torde lnan därför kunna utgå från att det även i Norrland måste innebä 'a övervägande fördelar för effek— tiviteten hos åtskilliga anordningar, om dessa ligga i händerna på institu- tioner med relativt stora verksamhetsområden. Även om man skulle kunna räkna med att nu pågående arbete på en ändring i kommunindelningen kommer att leda till en viss utökning av kommunernas storlek, torde likväl ur här anförda synpunkter landstingen komma att ha större f("jrutsättningm' än primär-kommunernas förvaltningsorgan att fullgöra mänga samhälls- uppgifter av mem allmän räckvidd. Genom att samhälleliga uppgifter så- lunda anförtros åt landstingen, erhålles även ett uttryck för den samhörig— het, som råder mellan olika delar av ett län. Ej minst skulle en överflytt— ning av vissa uppgifter från primärkommunerna till landstingen kunna få betydelse ur den synpunkten, att en viss utjämning av skattebelastningen mellan kommunerna inom ett landstingsområde skulle kunna ernås här— igenom. Detta skulle även vara motiverat med hänsyn till de ömsesidiga fördelar, som de olika delarna av ett sådant område kunna ha av varandrz.
Enligt det anförda håller kommittén före att de norrländska landstingen ha viktiga uppgifter att fylla icke blott på hälso- och sjukvårdens område. Kommittén får erinra om att kommittén för sin del i olika sammanhang
förordat att landstingen skola taga aktiv del i ordnandet av yrkesutbild- ningen (landstingen ha föreslagits skola tillsätta särskilda undervisnings- beredningar) liksom även åtaga sig huvudmannaskapet för företagarför- eningarna. Vidare har det räknats med att vederbörande landsting skall 'ara villigt att ikläda sig visst ansvar vid anläggande av vetenskapliga eller andra institutioner av större betydelse. Det bör givetvis förutsättas, att respektive landstingsorgan hålla kontakt med de statliga eller stalsunder- | stödda länsorganen på motsvarande område.
Länsindelningen.
Folkmängden i de norrländska länen skiljer sig icke i påtaglig grad från de siffror, som äro vanliga inom riket i övrigt, varvid dock Jämtlands län utgör ett undantag såsom rikets näst Gotland befolkningsfattigaste län.1 Helt andra äro förhållandena, om man ser till de olika länens landareal. Denna är inom norrlandslänen större än inom några andra län, bortsett från Kopparbergs län, och detta vare sig man betraktar hela landarealen eller enbart arealen produktiv mark. Särskilt vidsträckta äro Norrbottens, l Västerbottens och Jämtlands län. Dessa tre län upptaga av rikets hela landareal respektive 24 procent, 14 procent och 12 procent eller tillhopa 50 procent samt av landets areal produktiv mark respektive 15 procent, 12 procent och 10 procent eller tillhopa 37 procent. Det är givet, att en större ytareal hos ett län i och för sig måste vara ägnad att försvåra admi- nistreringen av länet, och detta i så mycket högre grad om förbindelserna mellan olika delar därav äro så otillfredsställande som ofta är fallet i norr- landslänen. Också om man tar hänsyn till antalet brukningsdelar inom , jordbruket —— däremot ej åkerarealen __ skogstillgångarnas omfattning samt först och sist vad som återstår att göra för att driva fram det som ännu är eftersatt inom länen, finner man att länsorganen särskilt i de två nordligaste länen ha ett i jämförelse med landets övriga län oproportioner- ligt omfattande arbetsfält. Ej minst gäller detta länsstyrelserna, hushåll- ningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, de nya lantbruksnämnderna, över— lantmätarna, vägförvaltningarna och förste provinsialläkarna. De svårig— heter, som äro förenade med de stora verksamhetsområdena, kunna ej helt motvägas genom en'större personaluppsättning hos respektive organ.
Med hänsyn till det nu anförda finner kommittén, att skäl kunna tala för en begränsning av de nordligaste länens storlek. Detta skulle med andra ord innebära, att antalet län i Norrland skulle ökas. Kommittén har emel— lertid ansett sig för sin del icke böra ombesörja en sådan utredning i ämnet, som skulle erfordras för ett ståndpunkttagande till frågan om länsindel- ningen i Norrland. Utan att det sålunda är möjligt för kommittén att ut-
1) Folkmängden i de norrländska länen utgjorde vid utgången av år 1947, räknat från norr, respektive 232. 006, 229. 807, 143. 002, 279. 343 och 278. 666.
tala någon mera bestämd uppfattning i frågan, kan det måhända finnas skäl att i korthet beröra några av de synpunkter, söm framkommit inom kommittén. Såsom en tänkbar möjlighet har ifrågasatts, att man från Norr- bottens och Västerbottens län skulle avskilja de områden, som tillhöra landskapet Lappland, och låta dessa områden bilda ett eller två egna län. De sålunda förminskade båda nordligaste kustlänen skulle komma att få en tämligen måttlig storlek. Förhållandena därstädes skulle ej lika påtag— ligt som hittills skilja sig från dem som råda i mellersta och södra Sverige, bortsett från en historiskt betingad eftersläpning i vissa hänseenden. Där- emot komme det eller de nya lapplandslänen att intaga en mera särpräglad ställning än något nu befintligt län. Dessa bygder ha att-kämpa med be- tydande svårigheter med hänsyn till de isolerade bebyggelserna och ensidig- heten hos näringslivet. Mot tanken att avskilja ifrågavarande område till ett eller två särskilda län har invänts, att problemen här skulle koncentre- ras på ett sätt, som gjorde det än värre än nu att bemästra dem, då man icke längre hade möjlighet att få till stånd en utjämning mellan olika delar av ett större, till karaktären skiftande län. Detta skulle ej minst taga sig uttryck i att vederbörande landsting finge en svår ekonomisk belastning. Emellertid har staten såsom ägare till stora naturtillgångar inom lappmar- kerna ett helt annat ansvar för förhållandena och befolkningen i dessa trakter, än som är fallet beträffande någon annan del av vårt land. Det kunde med denna utgångspunkt finnas fog för att låta ifrågavarande områ— den intaga en särställning i administrativt och finansiellt hänseende med större krav på statligt ekonomiskt stöd än de eljest vanliga.
En del av de olägenheter, som skulle följa med det nu skisserade alterna- tivet, skulle. undvikas, om man vid en ändring i länsindelningen utginge från att gränserna mellan länen även i fortsättningen droges i sydost— nordvästlig riktning, varvid länen liksom hittills komme att sträcka sig från kusten till norska gränsen. Länen komme härvid att bli mera lik- ställda sinsemellan, och en utjämning kunde inom varje särskilt län ske mellan inlands— och kustområden. En sådan uppdelning skulle också bättre svara mot kommunikationernas och bosättningens sträckning längs älv- dalarna. En omfördelning av länen ur dessa synpunkter skulle få till inne— börd att nuvarande Norrbottens och Västerbottens län, eventuellt med till— lägg av nordligaste delen av Västernorrlands län, i stället skulle uppdelas på tre län, belägna norr respektive söder om varandra.
Även i ett annat hänseende kunde det måhända ifrågasättas, om nuva- rande länsindelning i Norrland är den lämpligaste. Härjedalen — som en— dast har en folkmängd av omkring 14 000 människor, d. v. s. knappt mer än 1 invånare per km? —— har visserligen för närvarande Östersund till huvudort. Detta är betingat såväl av att nämnda stad utgör residensstad som av att de bästa förbindelserna —--— medelst inlandsbanan _ finnas dit. Emellertid torde det för många härjedalingar te sig mera naturligt att ha
förbindelse öster- och söderut. Detta kan ses som bakgrund för det starka intresse som framkommit för en järnväg mellan Sveg och Ljusdal, vilken å andra sidan skulle förbinda Härjedalen med Norge. En sådan järnväg skulle icke blott underlätta för invånarna i Härjedalen att hålla förbindelse öster— och söderut utan även främja det turistväsen, som för Härjedalen utgör en av de viktigaste inkomstkällorna. Kommittén har visserligen i sitt betänkande i kommunikationsfrågorna icke föreslagit anläggande av järn- väg på nämnda sträcka utan inskränkt sig till att tills vidare förorda att en s. k. stambillinje anordnas där. Även med denna senare anordning skulle emellertid förbindelserna mellan Härjedalen och Gävleborgs län avse- . värt stabiliseras.
Enligt vad förut framhållits har kommitten här endast velat fästa upp- märksamheten på att en ändring av länsindelningen i norra Sverige kan vara motiverad i vissa hänseenden. Det synes kommittén önskvärt, att när- mare utredningar och överväganden komma till stånd, vilka kunna ligga till grund för ett ståndpunkttagande till dessa spörsmål.
Sammanfattning av kapitel 8.
1) Ökade förutsättningar böra skapas för att de speciellt norrländska synpunkterna vinna beaktande inom rikspolitiken och den centrala admi- nistrationen.
2) För att främja den utbyggnad av näringslivet och den höjning av lev- nadsstandarden, som är önskvärd i Norrland, bör en effektiv samverkan komma till stånd mellan olika länsinstitutioner. Lämpliga organisatoriska anordningar böra vidtagas för att säkerställa en sådan samverkan.
3) Utvecklingen inom de norrländska länen är i högre grad än på andra håll beroende av initiativ från landstingens sida.
4) En ändring i länsindelningen i norra Sverige bör övervägas.
Särskilda yttranden.
Beträffande innehållet i kapitel 5 —— Skogsbruket och skogsindustrierna —— ha herrar Andersson och Lövgren anfört följande:
Kommitté-n uttalar i sammanfattningen till kapitel 5, att >>vid nuvarande brist på råvara i Norrland är en förflyttning av virke från denna landsdel till övriga landet icke önskvärd». Uttalandet torde i och för sig vara väl- motiverat, men det borde ha kompletterats i så måtto att man också för- klarat den utplundring av övre Norrlands skogstillgångar, som nu sker till förmån för industrien i Västernorrland och längre Söderut, icke önskvärd. Så har emellertid icke skett. Enligt vårt sätt att se har avverkningen nu kommit så långt i Norrbotten, att det är nödvändigt att bromsa upp den— samma och förbehålla den kvarstående råvaran åt länets egen. industri. Ty sker icke detta, så stå vi snart inför nödvändigheten att lägga ned en del av den industri som för närvarande finnes. Den omständigheten att man i Västernorrland byggt ut industrien långt över befintliga råvarutillgångar bör inte rimligen få tas till intäkt för en utsugning av Norrbotten i sådan utsträckning att det sätter dess egen industri i fara.
Kommittén förmenar också, att anledning saknas att nu vidtaga några särskilda åtgärder för att få till stånd en sulfitfabrik i Norrbottens län. Med hänsyn därtill att det finnes tillräckligt med sulfitved för att uthålligt försörja en sulfitfabrik med rå 'a'a är kravet på en dylik fabriks tillkomst berättigat såväl ur ekonomisk som ur social synpunkt. Vi anse därför att kommittén bort tillstyrka det av norrbottningarna f'amförda förslaget.
Med hänvisning till det 0 'an anförda anse vi att kommittén bort föreslå åtgärder i syfte att förhindra den råvarutransport från Norr- och Väster- botten till sydligare belägna industrier som nu äger rum. Och vidare att kommittén bort tillstyrka uppförandet av en sulfitfabrik inom Norr- bottens län.
I anledning av vad kommittén i visst hänseende uttalat under kapitel 8 —# Administrativa problem _ - ha herrar Andersson. Lövgren och Tjällgrcn anfört följande:
Kommittémajoriteten uttalar i :ammanfattningen till kap. 8 att >>en ändring i länsindelningen i Norrland bör övervägas». Vi kunna för vår del icke tillstyrka någon utredning i syfte att minska länens storlek. Befolk- ningstalet i de norrländska länen varierar mellan 143 002 i Jämtlands län
och 279 343 i Västernorrlands län. Jämför man dessa befolkningstal med förhållandena i de sydligare belägna delarna av landet, finner man att man där i flera fall rör sig med befolkningssiffror som äro vida högre, t. ex. i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län, där befolkningstalet över- stiger 500 000. Enligt vår mening äro de norrländska länen befolknings- mässigt sett lämpliga förvaltningsenheter, och den omständigheten att de äro vidsträckta till sin areal spelar med våra dagars kommunikationer vida mindre roll än tidigare.
Slutligen har herr l'elumler förklarat sig icke kunna till alla delar bi— träda av kommittén i kapitel 3 under rubrikerna Vattenkraft och elektri— fiering, Kapitalförsörjning och Kommunalbeskattning respektive i under sistnämnda två rubriker åberopade promemoria och utlåtande gjorda ut— talanden, ej heller det av kommittén i kapitel 8 under rubriken Effektivi- sering av länsadministrationen ifrågasatta övervägandet av ändrad läns— indelning beträffande Norrland.
De uttalanden, som gjorts i kapitel 3 under rubriken Kapitalförsörjning samt i där omnämnd promemoria, har icke heller herr Enström ansett sig till alla delar kunna biträda.
" l t l l l l l l l
10.
11.
12. 13.
14.
15.
16.
FÖRTECKNING
över utredningar m. m. avgivna av norrlandskommittén
(ej skrivelser av mera expeditionell natur)
Skrivelser med * äro avtryckta i tredje delen av principbetänkandet.
1944- 15/3
25/4 25/5
17/8
17/8
19/9 20/9 4/11
11/11 13/11
14/11 20/11 13112 '13/12
14/12
13/12
Till Konungen, ang. ökade administrationsbidrag till de norrländska företagarföreningarna. Till Sveriges geologiska undersökning, ang. utnyttjandet av tillgång- arna av nyttiga mineral- och jordarter i Norrland. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. fastighetsinventeringar inom Piteå och Älvsby kommuner. Till Konungen, ang. lantbruksstyrelsens och egnahemsstyrelsens ut- redning med förslag rörande nyodling och stenröjning med maski- nella hjälpmedel. Till Konungen, ang. överförande till egnahemsstyrelsens förvaltning av viss kronomark för att tilläggas Salt— och Fetmyrans jordförmed- lingsföretag. 'J'ill Konungen, med utlåtande i anledning av kommunalskattebercd- ningens betänkande.
Till Konungen, ang. viss försöksverksamhet för åstadkommande av en bättre fastighetsarrondering i Norrland.
Till Konungen, ang. vissa åtgärder för främjande av småföretagar- verksamheten i Norrland.* Till Konungen, ang. förslag rörande rikets ekonomiska kartläggning. Till Konungen, med utlåtande över förslag rörande ändrade bestäm- melser för maskinlånefonden. Till Konungen, ang. en från lantbruksstyrelsen tillstyrkt framställ- ning avseende inrättande av utsädesräd för Norrland, Värmland och Dalarna m. in. Till Konungen, ang. utbyggnad av Norrbottens järnverk. Till Konungen, med utlåtande över förslag i fråga om arbetarsmå- bruksverksamheten. Till Konungen, med utlåtande över fastighetsbildningssakkunnigas betänkande. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. utredning rörande åtgärder med hänsyn till nedläggning av industriföretag. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet,
med förslag till vissa åtgärder för främjande av skogsvård och be- tesförbättring i norra Sverige.
18.
19.
30. 31. 32. 33. 34. 35.
36.
38. 39.
4/5 25/5 30/6 30/6
3/9
12/9
11/10 11/10 16/11 16/11 16/11 15/12
15/12
1946 16/1
16/1 4/2
Till Konungen, i anledning av riksdagens revisorers uttalanden an- gående G. E. Broms” egnahemsstiftelses kolonisationsvcrksamhet i Karl Gustavs socken. Till Konungen, i anledning av riksdagens revisorers uttalanden an- gående Salt— och Fetmyrans jordförmedlingsföretag. Till Riksdagens statsutskott, med utlåtande över motioner om vissa åtgärder för utbyggande av en metallurgisk storindustri i Norr- botten. Till Riksdagens statsutskott, med yttrande över motioner angående utbyggande av den industriella kvävegödningstillverkningen m. in. Till Riksdagens statsutskott, med yttrande över motioner om utred— ning angående byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med utlåtande angående svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med förslag till bestämmelser rörande viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland m. m. Till Konungen, ang. skärpning av bestämmelserna i frölagen. Ang. yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945: 33). Till 1944 års telefonkommitté, ang. förbättring av telefonförbindel- serna i Norrland. Till Konungen, ang. undersökning av näringshaltcn i vissa födoäm- nen i Norrland. Till Konungen, med förslag till bestäunnelser rörande för budgetåret 1945/46 anvisat anslag till fraktlindring för frukt till Norrbottens och Västerbottens län. Till Konungen, med yttrande över befolkningsutredningens betän— kande ang. den husliga utbildningen. Till Konungen, ang. användning av intäkter av prisutjämningsav- giften. Till Herr Statsrådet Ocll Chefen för Kungl. Jordbruksdepartemcntet, ang. dispositionen av Ragundabottnarna i Jämtlands län.* Till Konungen, ang. produktionen och konsumtionen av här, frukt och köksväxter i Norrland. Till Konungen, ang. anläggande av ett ullspinneri i Norrbottens län. Till Konungen, med vissa synpunkter på tand]äkarutbildningen. Till Konungen, ang. anläggande av järnväg Översjäla—Gullänget— Husum. Till Konungen, ang. framställning av Nedertorneå kommun om åt-
gärder för bättre försörjuingsmöjligheter inom kommunen.
Till Konungen, med utlåtande över befolkningsutredningens betän— kande om förlossningsvården. Till Konungen, ang. stipendier för blivande distriktstandläkare m. 111. Till Konungen, med utlåtande över befolkningsutredningens betän-
kande om skolmältiderna.
40.
41.
47.
48. 49.
58.
59.
60.
61.
22/2
22/2
11/5
3/(3
4/6
15/6
15/6
15/6
15/6
15/6
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. .Iordbruksdepartementet, ang. skogsvårdsstyrelseutredningens betänkande. Till Konungen, mcd utlåtande ang. skogsvårdsåtgärder på allmän- ningskogar. Till Konungen, med betänkande ang. forsknings- och försöksverksam- heten på jordbrukets område i Norrland (SOU 1946:16). Till Konungen, ang. ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m.
Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott, ang. enhet- ligt pris inom landet på flytande motorbränsle. Till Konungen, med utlåtande ang. upprättande av en superfosfat- fabrik i Norrbotten. Till Konungen, med utlåtande ang. inrättande av en statens trafik- nämnd.
Till Riksdagens Jordbruksutskott, ang. åtgärder till befrämjande av linodling i Norrbotten. Till Konungen, med utlåtande ang. barnkostnadernas fördelning. Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott, ang. befolk- ningsfördelningen mellan landsbygd och stadsbygd. Till Konungen, med utlåtande ang. statsbidrag till Norrbottens läns landsting för kostnader för viss utredning. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet, ang. utbyggnad av Norrbottens järnverk. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. vissa undersökningar rörande jordbruket inom Nedertorneå kommun.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. undersökning i fråga om förutsättningarna för kommunskogs— verksamhet i Norrland. Till Konungen, ang. skogstilldelning åt Salt- och Fetmyrans jordför- medlingsföretag. . Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. bostadsförhållandena för helårsarbetande skogsarbetare m. m.* Till Konungen, med överlämnande av en utav lokala jordnämnden i Västernorrlands län upprättad promemoria ang. viss ändring i jord- delningslagen. Till Tandläkarinstitutets lärarråd, ang. provisorisk kurs för utbild- ning av tandsköterskor. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet, ang. kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. Till Konungen, med utlåtande ang. anslag till de lokala jordnämnder- nas verksamhet i Västernorrlands och Norrbottens län. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med yttrande över Skogsstyrelsens skrivelse ang. förslag till be- stämmelser för användningen av det för budgetåret 1946/47 anvi- sade förslagsanslaget Skogsvård in. m.: Bidrag till skogsvårdskur- ser m. m.
Till Konungen, med utlåtande ang. lån och bidrag för anskaffande av maskiner till mindre jordbruk och lanthushåll.
63.
64.
65.
66.
67.
68.
69.
73.
74. 75.
76. 77. 78.
79.
80.
81.
82.
24/7 10/9
16/9
17/9
30/9
30/9
14/11
18/11 25/11
5/12 5/12
5/12 5/12
1947 23/1 25/1 10/2
5/3
15/3
15/3
16/4
3/5
Till Konungen, gemensamt med egnahemsstyrelsen, ang. åtgärder för förbättrad fastighetsbildning i samband med vattenregleringsföre- tag inom Ångermanälvens avrinningsområde. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. .lordbruksdepartementet, ang. tidsbegränsade skogsservitut.* Till Konungen, ang. förenkling av tillståndsprövningen vid vissa bo- lagsförvärv av fast egendom. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet, ang. småföretagsutredningens betänkande angående hantverkets och småindustriens befrämjande. Till Konungen, ang. statsbidrag till skogligt växtförädlingsarbete i Gävleborgs län. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartmentet, ang. lantmäteribehandlingen av ärenden, hänförliga till de lokala jordnämndernas verksamhet. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. anslag till de lokala jordnämndernas verksamhet under bud- getåret 1947/48. Till Konungen, med utlåtande över befolkningsutredningens betän— kande om befolkningspolitikens organisation m. in. Till Konungen, ang. Skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag m. in. Till Konungen, ang. anvisande av medel åt lokala jordnämnden i Norrbottens län för bidragsgivning till inlösen av vissa byggnader. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med utlåtande över förslag till lag om sambruksföreningar. Till Konungen, med betänkande ang. vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland (SOU 1946:84). Till Konungen, ang. den framtida jordbrukspolitiken. Till Konungen, ang. distriktssköterskornas verksamhet.*
Till Konungen, ang. järnväg KöpmanholmenaUmcå m. m.* Till Konungen, med utlåtande över betänkande rörande tandläkarut- bildningens ordnande m. m., del II. Till Konungen, med utlåtande över framställning från Skogsstyrelsen om medel från prisutjämningsavgifterna för återuppbyggnad av skogsbeståndet. Till Konungen, 2 utlåtanden angående rätt för bolag att sinsemellan byta skogsfastigheter. Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott, med ytt- rande över motion om utredning av förutsättningarna för elektri- fiering av avlägset belägna bygder. Till Konungen, med utlåtande över framställning från Arvidsjaurs kommun om tillstånd att teckna borgen för nystartade industriföre- tag inom kommunen. Till Konungen, med utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverks- skola 111. m. (SOU 1947: 32). Till Konungen, med utlåtande angående anvisande av ytterligare me-
del åt lokala jordnämnden i Norrbottens län för lån— och bidrags- givning m. m.
84.
85.
86.
87.
88.
89.
90.
91.
92.
93.
94.
95.
96.
97.
98.
99.
100.
101.
102.
103.
104.
19/6
19/6
30/6 30/6 20/9
20/9
1/10 1/10
22/10
12/11
20/11
Till Konungen, med utlåtande över befolkningsutredningens betän— kande angående kollektiv tvätt. Till Konungen, ang. dispositionen av Salt- och Fetmyran i Norrbot- tens län.* Till Konungen, ang. åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsin- skränkning, som föranleder lokalt arbetskraftsöverskott.* Till Konungen, ang. utredning rörande lagstiftningsåtgårder med syfte att begränsa antalet skogsfångs- och mulbetesservitut samt under- lätta tillkomsten av gemensamhetsskogar och gemensamhetsbeten. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartev mentet, med anledning av yttrandena över kommitténs betänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland.
Till Konungen, ang. framställning av Tornedalskommunernas för- bundskommitte rörande av postverket bedriven trafik å sträckan Övertorneå Tärendö—Pajala. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. verksamhetsområdet för lokala jordnämnden i Norrbottens län. Till Konungen, med utlåtande _ang. anslag till de lokala jordnämnder- nas verksamhet i Västernorrlands och Norrbottens län. Till Konungen, med utlåtande över 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande, del 1.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med yttrande över betänkande ang. organisationen av försöksverk— samheten på jordbrukets område. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. de lokala jordnämndernas verksamhet. Till Kommerskollegium, ang. 1943 års sjöbefälssakkunnigas betän- kande.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, med yttrande över betänkande med förslag angående lantbruks— möten in. m. Till Konungen, ang. försök med värderingsnormer för skogsmark i samband med ägoutbyten. Till Konungen, ang. inrättande av ett rikssjukhus i Norrland (SOL' 1947: 70). Till Konungen, med utlåtande över betänkande ang. familjeliv och hemarbete.
Till Konungen, med utlåtande över förslag rörande flottningen i Torne och Muonio gränsälvar. Till Konungen, med utlåtande över betänkande angående mejeriskole- utbildningen. Till Konungen, ang. utnyttjande av skolungdom för skogsodling och bårplockning. Till Konungen, med utlåtande över förslag till inrättande av nya stat- liga skogsskolor m. in. Till Konungen, ang. befrämjande av kommunskogsverksamhet i Norr-
land.
106.
107. 108.
109. 110. 111.
112.
113.
114.
115.
116.
117.
118. 119.
120. 121. 122.
13/2
17/2 17/2
28/2 28/2 10/3
31/3
4/6
10/6
14/6
16/6 17/6
19/6 27/9
16/11 11/12 28/12
Till Konungen, ang. ytterligare statsbidrag till reglering av Keräsjoki och Vuomajoki vattendrag. Till Konungen, ang. prisregleringarnas verkningar för vissa jordbru— kare i Arjeplogs kommun. Till Konungen, ang. norrländska kostförhållanden. Till Konungen, ang. näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen. Till Konungen, ang. de norrländska betesfrågorna. Till Konungen, ang. täckdikningen i Norrland. Till Riksdagens andra lagutskott, med yttrande över motion om viss reglerande lagstiftning beträffande bil- och busslinjer. Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott, med _vtt— rande över motion ang. utredning av vissa problem inom skogs— bruket, sågverks-, massa- och pappersindustrierna. Till Konungen, ang. framställning från Granö municipalfullmäktige om utredning rörande stambillinje Vännäs—GranönÅLycksele m. m. Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, och till Fastighetsbildningssakkunniga, ang. delning av samfälld mark. ' Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet, ang. skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. (SOU 1948: 32). Till Konungen, ang. vissa ärenden berörande renskötseln i Norrbot— tens län. Till Konungen, ang. isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. 111. (SOU 1948: 31). Till Konungen, ang. frihet från skatt i samband med ägoutbyte. Till Konungen, med utlåtande över betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. Till Konungen, ang. anslag till landsantikvariernas verksamhet. Till Konungen, ang. skolgången för barn i Norrlands glesbygder.* Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdeparte—
mentet, ang. framställning från Tåsjö och Dorotea kommuner om anordnande av stambillinjer på sträckorna Dorotea Risbäck och
Hoting—Risbäck.
lNNEI—IÅLLSFÖRTECKNING TILL PRINC IPBETÄNKANDETS TRE DELAR
FÖRSTA DELEN
Sid. Skrivelse lill Konungen ............................................ 3 Inledning ...................................................... 15 Kapitel ]. Förutsättningama för ett utvecklat näringsliv i Norrland. Är denna landsdel gynnad på övriga landets bekostnad? ........................ 17 Orsaker till Norrlands eftersläpning ................................ 19 Är Norrland närande eller tärande? ................................ 22 Kapitel 2. ll/Iålsättningen för den statliga norrlandspolitiken ................ 30 Näringslivet bör utvecklas och differentieras ........................ 31 Kan Norrland avstå arbetskraft till övriga landet? .................... 37 Utvecklingslinjerna ej desamma överallt i Norrland .................. 47 Mera koncentrerad bosättning önskvärd .. . . . . . . . . . . . . .. .. .. .. . . .. .. 46 ' Utbildningsmöjligheter och kulturell standard. . . . . . . . . . . . . . . . . 45 ! Förbättring av de sociala förhållandena och ökad trivsel. . . . . . . . . . . . . 43 ,” Norrland och övriga landet böra närmas till varandra .................. 47 Sammanfattning av kapitel 2 .................................... 48 Kapitel 3. Åtgärder för att främja den allmänna utvecklingen av näringsliveti Norrland .................................................... 49 Utnyttjande av arbetskraften .................................... 50 Yrkesutbildning ................................................ 54 Vattenkraft och elektrifiering .................................... 56 Järnvägar och stambillinjer. Transportkostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Sjöfart och isbrytning. Lufttrafik .................................. 70 Biltrafik och vägväsende. Post, telefon, radio ........................ 73 Kapitalförsörjning .............................................. 77 Kommunalbeskattning .......................................... 81 Levnadskostnader och varupriser i övrigt ............................ 86 Sammanfattning av kapitel 3 .................................... 93
Kapitel 4. Jordbruket .............................................. 95 Jordbrukets omfattning .......................................... 97 Målsättningen för den norrländska jordbrukspolitiken .................. 100 Jordbrukets inriktning . . ........................................ 106 Växtodling .................................................... 109 Mjölkproduktion och annan animalisk produktion .................... 118 Fastighetsbildning .............................................. 1 26
Nyodling
Betesfrågan .................................................. Täckdikning Ekonomibyggnader Driftsförhållanden
Forskning Utbildning . Sammanfattning av kapitel 4
Kapitel 5. Skogsbruket och skogsindustrierna . . . . . . . . . . . . .. .. .. . . . . . . . . ..
Hemmansskogar, bolagsskogar ocb kronoskogar Gemensamhetsskogar ............................................ Rationellare fastighetsbildning .................................... En begränsning av avverkningarna är nödvändig i övre och mellersta Norrland Skogsindustriernas råvaruförsörjning .............................. Skogsbeståndet i Norrland måste återuppbyggas ...................... Kan något göras för att fylla ut den aktuella bristen på råvara? Utvecklingstendenser inom skogsindustrierna ........................ Möjligheter till rationalisering inom skogsbruket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskning Utbildning .................................................... Arbetarnas förhållanden inom skogsbruket och skogsindustrierna Sammanfattning av kapitel 5
Kapitelö.Industriellverksamhetm.m.
Bergsbruket och metallindustrien Annan industri
Handel .
Vad kan göras för att nå den önskvärda utvecklingen och d1fferent1er1ngen av industrien och hantverket? Företagartöreningarna Utbildning Statligaindustrier Turistväsendet Sammanfattning av kapitel 6
Kapitel 7. Sociala och kulturella förhållanden m. m. .. .. .. .. Försörjningsproblem Åtgärder för att koncentrera bebyggelsen.
Säsongarbetslöshet samt industrinedläggelser och drlftsmskrankmngar inom den norrländska industrien
Husmödrarna,barnenochhemmen .. .. .. Kostförhållandena .. .. Sjukvård och tandvård . . . Barnens skolgång . .
Forskning och högre utbildning .................................. Folkbildning och fritidssysselsättning Sammanfattning av kapitel 7
138 141 142 144 147 151 155
159
161 162 164 165 171 175 181 184 188 191 196 199 204
207 211 218 222
222 224 227 230 234 237
239
239 246
249 251 260 264 271 273 278
Sid. Kapitel 8. Administrativa problem .................................... 285 Effektivisering av länsadministrationen ............................ 286 Länsindelningen ................................................ 288 Sammanfattning av kapitel 8 .................................... 290 Särskilda yttranden................................................ 291 Förteckning över utredningar m. m. avgivna av norrlandskommittén .. . . . . .. 293 ANDRA DELEN Skrivelse till Konungen ............................................ 3 Befolknings- och arbetskraftsutvecklingen i Norrland ...................... 5 I. Befolkningsutvecklingen .................................... 5 1. Utvecklingen inom norrlandslänen i jämförelse med övriga riket . . 5 2. Flyttningen från landsbygden .............................. 11 3. Fruktsamhet. Nettoreproduktion. Åldersfördelning ............ 18 II. Kalkyler i fråga om den kommande arbetskrattsutvecklingen ........ 20 1. Jordbruk och skogsbruk .................................. 22 2. Stadsnäringarna ........................................ 32 Bilaga. P.M. med uppskattning av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket i Norrland .................................................. 44 Avkastningen av de norrländska naturtillgångarna ........................ 52 I. Jordbruksproduktionen i Norrland åren 1931—1945. . . . . . . . . . . 52 , 1. Denvegetabiliskaproduktionenm. m. .. .. .. .. .. .. .. 53 2. Denanimaliskaproduktionen. .. .. 62 3. Jordbruksproduktionensvärde .. .. 67 II. Produktionen inom skogsbruk och Skogsindustri i Norrland åren 1931—1945. 70 III. Malmproduktionen i Norrland ålen w1930;1945. .. .. .. .. . . .. 77 1. Järnmalmsgruvor............ 77 2. Andramalmgruvor 80 IV. Den norrländska vattenkraftproduktionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 Uppgifter angående norrlandsindustriens räntabilitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 Redogörelse för vissa norrländska bank— och kreditförhållanden . . . . . . . . . . . . . . 106 Uppskattning av hur stor del av de egentliga statsutgifterna under budgetåret 1938/39, som kunde anses falla på Norrland ...... . . .. .. ...... .. .. .. .. 119 Skyddstullarnas innebörd för Norrlands del . . . . .. .... .. . . .. .... . . . . .. .. 121 I. Allmänt om tullsystemet. Undersökningens syfte m. m. .. .. .. .. .. .. 121 11. Industriproduktionen ochtullarna 124 III. Livsmedelsproduktionen och tullarna. . . . 132 IV. Undersökningar rörande vissa speciella varuslag. sannolik tullinkomst ochtullbörda 134
V. Sammanfattning............ 139
Uppgifter rörande fattigvård och arbetslöshet i Norrland. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
I.Fattigvården................................................143 II. Arbetslösheten 148
Sammanfattande redogörelse för undersökningar över näringshalten hos vissa i
Norrlandproduceradcfödoämnen 154 Provtagnings- och analyseringsmetodik. . .. . . .. .. .. .. .. .. .. . . . . .. .. .. 156 Försöksresultat 161 Sammanfattning. . . . . . 188 Utdrag ur norrlandskommitténs skrivelse till Kungl. Maj: t den 17 febluali Förteckning över statistiska m. fl. utredningar, som sammanställts inom norrlands- kommittén eller för dess räkning men som icke blivit tryckta. . . . . . . . . . . . 191
TREDJE DELEN
SkrivelsetilIKonungen 3 Främjande av smäföretagarverksamheten .. .. .. .. . . .. . . .. .. .. .. . . .. .. .. :'1 Inledning li hommlttenssynpunkterochforslag 7 Företagartöreningarnas arbetsuppgifter. — Företagarföreningarnas organisation. — Företagartöreningarnas låneverksamhet. —Finansicringe11 av företagarföreningarnas lånerörelse. — Anslag för företagarföreningarnas verksamhet m. 111. Förslag till kungörelse angående lån från lånefonden för de norrländska
företagarföreningarna.......................................... 25 Dispositionen av Ragundabottnarna i Jämtlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 Bostads/örhållandena för helärsarbetande skogsarbetare m. m. . . . . . . . . . . . . . . 39 Tidsbegränsadeservitat 47 Distriktssköterskomas verksamhet . . . . . . . . 51
Behovet av en utbyggnad av distriktssköterskornas verksamhet i glesbebyggdan t1 ak- . ter. —— Tjänstebil åt distriktssköterskorna. — Distriktssköterskornas bostadstillsyn. —— 1 Behovet av distriktssköterskor med utbildning i förlossningsvård. —— Hemförlossning * eller anstaltsförlossning. — En norrländsk distriktssköterskeskola med förlossnings— . utbildning. — Översyn av distriktsindelningen — Sammanfattning och förslag. 1
l !
JärnvägKöpmanholmen—Umeåm. m. .. 68 Järnvägsekonomiska utredningar m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70 Beräkningar rörande arbetskrafts— och inaterialåtgång . . . . . . . . . . . . . 76 Norrlandskommittén 78
Dispositionen av Salt— och Fetmyran i Norrbottens län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89
Åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som föranleder lokalt arbetskraftsöverskoth. .. . . . . . . . . 97
Utredning angående åtgärder vid 1ndustr1nedlaggelse eller dr1ftsmskrankn1ng, ( som föranleder lokalt arbetskraftsöverskott, verkställd av särskild delega- !
tioninomnorrlandskommittén . .. 103 Avd. 1. Åtgärder i allmänhet för att förekomma eller begränsa verk—
ningarna av industrinedläggelse eller driftsinskränkning . . . . . . . . . . 104 Främjande av ny företagsamhet. — Underlättande av arbetskraftens
rörlighet. — Försäljning av egnahem. — Ersättning eller pension åt av—
Sid. skedade arbetare. _ Sanering av förhållandena i av industrinedläggelse drabbade kommuner. —— Synpunkter på handläggningen av lokaliserings- och arbetskraftsfrågor.
Avd. II. Möjligheterna att sanera förhållandena på Seskarö i Neder— torneå ko111mu11...........130
Översikt över förhållandena på Seskarö och inom Nedertorneå kommuni övrigt. — l örutsättningar för näringslivets utveckling på Seskarö och inom Nedertorncå kommun i övrigt. _ Underlättandet av flyttningsmöjligheterna för övertalig arbetskraft på Seskarö. — Åtgärder för stöd åt Nedertorneå kommun.
ww. ===. "wa—_. . _ _—
Skolgängen för barn i Norrlands glesbygder .. .. .. . . . . . . .. .. . . . . . . .. .. .. 152
. ..v
ILLUSTRATIONER I FÖRSTA DELEN_.
, Vad de norrländska naturtillgångarna ge (i procent av motsvarande siffror
. förhelalandet). .. 18
f Kraftresurser och kraftutbyggnad .. .. . .. .. . . .. .. . . . . . . .. .. .. .. 23
' Tullskyddad och icke tullskyddad produktion .. .. . . .. 28 Förvärvsa1betande befolkningens fördelning på huvudgrupper av yrken. .. 33 Tätortsbefolkning i procent av totala folkmängden .. .. . . . . . . . . .. .. . . .. 43 Harsprånget 57 Innebörden av förslaget om virtuella avstånd . . .. .. .. .. . . . . . . . . . . . . .. 63 Föreslagen utbyggnad av trafiknätet .. .. . . . . . . . . 66 Självförsörjningsgladcn för Norrland i fråga om jordbruksprodukter .. .. .. 99 Total jordbruksareal, antal brukningsdelar och jmdbrukets avkastning .. .. 107 Jordbruksbygd i övre Norrlands kustland .. .. . . .. .. .. .. .. .. . . . . .. .. .. 112 Bild från växtförädlingsfilial.... .. .. 149 Skogsmarksareal. .. 160 Totala barrskogsförrådet .. 163 Innebörden av förordat skogsskötselalternativ .. .. .. .. .. .. . . . . . . .. . . .. 168
I Sulfatfabrik. 187
% Vadskogenger...... 195 Skogsvårdsgården Kratte- -Masugn. .. .. 199 Bildf1ånNor1bottensjärnve1k 212 Industriarbetarnas fördelning på olika industrigrenar.. . . .. . . . . . . . . .. . . .. 219 Vattenkraftsanläggning. . . . . . . . . . . . . . . . . . 223 Understödsprocenten i de olika länens landskommuner. .. . . . . . . . .. . . .. 241
Småbrnkar— och skogsarbetarbosättning i övre Norrlands inland. . . . .. .. ..
Statens offentligautredningar 1949 Systematisk förteckning _ ' 'Vi?- (sm. inom klammer beteckna utredningar-nas nummer 1. den kronologiska förteckningen-) '
Allman lamtiftning. Rättsskipning. Fångvård. Vattenvlsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Industri. Statsförattning. Allmän statsförvaltning. Kommunallörvaltning. Handel och sjöfart. Statens och kommunernas iinansvlsen. Kommunikationsvlsen'. '
Poli".
Bank-, krodit- och penningväsen.
Naticnalekonoml och socialpolitik.
Försäkringsvåsen. ullso- och sjukvård.
Kyrkovåsen. Undervisningsvisen. Andlilg Allmänt näringsväsen. odling i övrigt. _-
Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Försvarsvisen.
Norrlandskomnitténilprmcipbetänkande. Första delen.
Norrländslu utvec ngslinjer. [1] Andra delen. Sär- skilda utremingar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vssa frågor. [3]
;
Utrikes ärenden. Internationell rätt.