SOU 1949:26
1945 års försäkringsutredning
N 4-0 (;(
oå (—
_ CD m
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 194926 HANDELSDEPABTEMENTET
1945. ÅRS FÖRSÄKRINGSUTREDNING
II BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL
LAG OM TRAFIKFÖRSÄKRINC M. M.
STOCKHOLM 1949
Statens oifentliga Kronologisk förteckning
1. Norrlandskommitténs principbetankande. Första de— len. Norrlandska utvecklingslinier. Idun. 303 s. Jo. . Norrlandskommitténs principbetankande. Andra de— len. sarskilda utredningar. Idun. 194 5. Jo. . Norrlandskommitténs principbetankande. Tredje de- len. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 5. Ja.
4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens uppha- vande m. m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s., bil. 2 106 s. I.
5. Principer och metoder för kostnadsberdkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K-
6. Kriminalvård i frihet. Fångvardsstyrelsens utredning
10.
11. 12. 13.
14.
bokstäverna. till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. =
angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s. Ju. . Betänkande med förslag till indexreglering av folk-
pensionerna. Beckman. 80 s. &. . Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda.
företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. Ju. . 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande
angående beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. Fi. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 17. Redogö- relse för detaljdistributörerna. samt deras råkraft- kostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 5. K. Betänkande om sinnesslövarden. Katalog ooh Tid— skriftstryck. 248 s., 1 karta.. l. Utredning rörande folkpensionarernas bostadsför- hauanden och bostadskostnader. Idun. 94 5. S. 1945 års bankkommitte. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig Marshank. Beckman. 83 s. Fi. Bilagor till 1942 års järnvägskostnadsutrednings be-
15.
16. 17. 18. 19.
20. 21 22. 23. 24.
25. 26.
tänkande. Produktions- och kostnadsstrukturen statens järnvägar. Promemoriar. Av A. Sjöb
P. M. med synpunkter på det svenska långtidsp grammet. I anslutning till OEEczs interimsrapp Beckman. 23 s. 11. Promemoria. över preliminar utredning rörande falsrekryteringen inom försvaret. Beckman. 75 s. Betänkande med förslag till lag om registrer föreningar m. m. I Kvalitetsforslming ström. 265 s., 16 pl. II. 1945 års skogshärbargesutrednings betänkande. Utredning med förslag till lagstiftning rörande falllga. bostäder vid skogs- och tlottnings— m. arbeten. Idun. 190 s., 26 pl. S. Dissenterlagskommittén. Betänkande med förs till religionsfrihetslag m. m. Marcus. vam. 39 Ju. Svensk hamnbyg'gnadspolitik. Marcus. 318 5. K. Betänkande rörande gallring av handlingar hos vi av försvarets myndigheter. Haeggström. 232 s. F Lagberedningens utl tande angående lagstiftning gräns mot allmänt vattenområde. Norstedt. 28 s. Kommunallagskommittens betänkande 2 med ! slag till ändrade bestämmelser om ersättning åt i havare av kommunala törtroendeuppdrag. Idun.
s. 1. 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetanka rörande försakringsväsendet. Norstedt. 220 s. ll . 1945 års försäkringsutredning. 2. Betänkande förslag till lag om trafikförsäkring. Norstedt. 160 s
Anm. Om sar-skild tryckeri; ej angives, ar tryckorten Stockholm. Bokstäverna. med fetstil utgöra begynnel:
Jo. = jordbruksdepartementet.
ecklesiastikdepartement
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 194926 HANDELSDEPARTEMENTET
1945 ÅRS FÖRSÄKRINGSUTREDNING II
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL
LAG OM TRAFIKFÖRSÄKRING M. M.
STOCKHOLM 1949 (runor.. nonrnrcxnnmr. P. A. nons'rrn'r & sömn 480742
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Innehållsförteckning .................................................... Skrivelse till Statsrådet ................................................
F ÖRFATTN INGSFÖRSLAG
Förslag till lag om trafikförsäkring m. m .................................. Inledande bestämmelse 1 5 .......................................
Avdelning 1. Om trafikförsäkring 2—19 5 ............................. Avdelning 2. Om Trafikförsäkringsbolaget ............................. Inledande bestämmelser 20—25 55 ................................. Om reservfonder så ock om bolagsstämmas rätt att förfoga över bolagets
egendom 26—27 55 .......................................... Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning 28—48 55 ....... Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning 49—54 55 . . . Om revision 55—61 55 ........................................... Om bolagsstämma 62—74 55 ...................................... Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, revisor eller
fullmäktig 75—78 55 ......................................... Om ändring av bolagsordningen så ock om ändring av livräntegrunderna
79—8155 .................................................. Om talan å bolagsstämmobeslut 82—83 55 .......................... Om försäkringsfonden sä ock om liväntegrunder 84—90 55 ............ Om aktuarie 91 5 ................................................ Om premier och statistik 92—93 55 ............................... Om tillsyn 94—103 55 ........................................... Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd 104 5 ................. Om anskaffning av försäkringsansökningar 105 5 ................... Om registrering 106 5 ............................................ Om klagan över försäkringsinspektionens beslut 107 5 ................ Om skadestånd 108—111 55 ...................................... Allmänna bestämmelser 112—119 55 ...............................
Avdelning 3. Om trafikförsäkringsnämnden 120—122 55 ................ Avdelning 4. Straffbestämmelser 123—129 55 .......................... Förslag till lag om införande av lagen om trafikförsäkring m. m ............. Förslag till bolagsordning för Trafikförsäkringsbolaget ...................... Förslag till reglemente för trafikförsäkringsnämnden ........................ Om vissa författningsändringar, som föranledas av utredningens förslag .......
Sid. 3 5
7 7
7 12 12
13 14 20 23 25 30
43 46 50 53 55
Sid. Inledning ............................................................. 57 Den nuvarande trafikförsäkringen ..................................... 57 Organ för handhavande av gemensam ansvarighet s. 60. — Gemensam skadereg- leringsnämnd s. 61. — Premiesättningen m. m. 5. 62. Tidigare utredningar och reformförslag ................................. 65 Försäkringsutredningens allmänna synpunkter på trafikförsäkringen .......... 68 Försäkringens organisation ............................................... 77
Företagsform ........................................................ 77 Skaderegleringsnämnd ................................................ 81 Motorfordonsförsäkring ............................................... 82 Verksamhetens organisation ........................................... 84
Samordning med automobilregisterföringen s. 85. — Decentralisering s. 83. Tillsyn .............................................................. 89 Premier ............................................................. 90
Trafikförsäkringspremier i förhållande till körsträcka s. 90. — Bibehällande av nuvarande tarifferingssystem s. 92. — Skälighetsprincipen s. 94.
Omorganisationens genomförande ........... . ......................... 95
Trafikförsäkring å staten och kommun tillhöriga motorfordon ................ 103
Gällande lagstiftning s. 103. — 1937 års trafikförsäkringssakkunniga s. 103. — 1941 års sakkunniga s. 104. — Kungl. brev den 19 oktober 1945 angående försvarets skaderegleringsnämnd s. 106. — Försäkringsutredningen s. 107.
SPECIELL MOTIVERING
Förslaget till lag om trafikförsäkring m. m. .............................. 111 Förslaget till lag om införande av nya lagen om trafikförsäkring m. m. ....... 140 SAMMANFATTNING Sammanfattning av utredningens förslag ................................ 145
RESERVATION Reservation av herrar Johansson m. fl. ................................. 148 BILAGOR
Skrivelse från försäkringsutredningen till Trafikförsäkringsföreningen, Bilaga A 156 Skrivelse från Trafikförsäkringsföreningen, Bilaga B ...................... 157 Faksimil av registerkort till automobilregistret, Bilaga C .................. 159
Till Statsrådet Kock.
Härmed får 1945 års försäkringsutredning överlämna ett av motiv åtföljt förslag till lag om trafikförsäkring m. m. Såvitt gäller trafikförsäkringens organisation hänvisa undertecknade Johansson, Kristensson och Ljungqvist till gemensam reservation.
Rörande utredningens ledamöter, experter, uppdrag, fortsatta arbete m. m. hänvisas till ett samtidigt överlämnat principbetänkande rörande försäk- ringsväsendet (SOU 1949: 25).
Stockholm den 15 juni 1949.
VALT—ER ÅMAN
EMIL AHLKVIST A. HERMANSSON NILS HOLMBERG IVAR JOHANSSON FILIP KRISTENSSON GUNNAR LJUNGQVIST
Olof H. Appeliofft Gerhard Grabe
F ö r s 1 a g till Lag om trafikförsäkring m. m.
Inledande bestämmelse. 1 5 .
Yttrycken fordon, motordrivet fordon, motorfordon och traktor hava i denna lag samma innebörd som i vägtrafikförordningen.
I denna lag avses med trafikförsäkring en på avtal grundad eller utan avtal gällande försäkring å motorfordon eller traktor av det innehåll, som i 8 och 9 55 sägs ;
motorfordonsförsäkring en på avtal grundad försäkring å motordrivet for- don mot stöld, brand eller vagnskada eller mot sådan ansvarighet för skada i följd av trafik med fordonet, som icke omfattas av trafikförsäkring;
försäkringstagare ej blott den som ingått avtal om försäkring med det i 2 5 angivna bolaget utan jämväl envar annan som på grund av bestäm- melse i denna lag är pliktig att erlägga premie för trafikförsäkring.
I motorfordonsförsäkring inbegripes icke ansvarighet för skada å eller förlust av egendom, som befordras med fordonet.
AVDELNING 1. Om trafikförsäkring. 2 5.
Motorfordon och traktorer, som äro registrerade här i riket eller utan registrering här brukas i trafik, omfattas av trafikförsäkring enligt denna lag, där ej annat följer av vad i 3 5 samt 4 5 andra och tredje styckena stadgas.
Trafikförsäkringen äger rum i ett för ändamålet bildat försäkringsbolag, Trafikförsäkringsbolaget, och bekostas genom försäkringspremier.
Skyldighet att erlägga premie åvilar ägare av motorfordon eller traktor, som omfattas av trafikförsäkring. Innehar någon sådant fordon på grund av avbetalningsköp, skall premien i stället erläggas av denne. I fall som avses i 4 5 första stycket och 5 5 första stycket andra punkten skall premien erläggas av den som vid införseln eller utförseln förfogar över fordonet.
Försäkringstagare vare skyldig att till bolaget lämna de uppgifter, som erfordras för bestämmande av premie, ävensom anmäla förhållande, som enligt av bolaget till försäkringstagarna lämnade anvisningar utgör anled- ning till höjning av premien.
Under färd med fordon, som enligt första stycket omfattas av trafikför- säkring, bör det senast erhållna kvittot å premie för försäkringen medföras å fordonet för att på tillsägelse av polisman uppvisas för denne.
3 5.
Motorfordon eller traktor, som tillhör krigsmakten eller av denna tagits i anspråk med nyttjanderätt, omfattas icke av trafikförsäkringen.
Trafikförsäkringen omfattar ej heller, med mindre avtal därom träffats, motorfordon eller traktor, som använd-es uteslutande inom järnvägs— eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område, eller som äges av med- lem av konungahuset, utländskt statsöverhuvud, medlem av utländskt re- gerande furstehus, eller, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidig— het därom förordnar, utlänning, som tillhör utländsk stats härvarande be- skickning eller konsulat.
Trafikförsäkringsbolaget är pliktigt att på begäran meddela trafikförsäk- ring å fordon, som i andra stycket sägs.
Uppstår i följd av trafik med fordon, som avses i första stycket, skada, för vilken staten eljest icke enl-igt lag är ansvarig, är staten pliktig att till den, som lidit skadan, utgiva vad denne ägt utfå av bolaget, om trafikför- säkring funnits. Motsvarande skyldighet åvilar ägare av fordon, som avses i andra stycket och för vilket trafikförsäkring icke tagits.
4 5.
Motorfordon eller traktor må ej från utlandet införas för brukande i till- fällig trafik här i riket, med mindre till Trafikförsäkringsbolaget erlagts tra- fikförsäkringspremie för den tid fordonet avses skola här brukas. Sådan premie må vid införseln erläggas genom tullmyndighetens förmedling.
Vad sålunda stadgas gälle icke, där vid införseln företes bevis, att Tra- fikförsäkringsbolaget i anledning av ansvarighetsförsäkring hos utländsk försäkringsgivare förbundit sig att enligt denna lag ansvara gentemot envar, som i följd av trafiken med fordonet är berättigad till skadestånd.
Har bolaget iklätt sig ansvarighet enligt andra stycket beträffande mo— torfordon och traktorer, som äro registrerade i visst land, äge generaltull- styrelsen förordna, att dylikt fordon må införas utan erläggande av trafik- försäkringspremie eller företeende av bevis, som i andra stycket avses.
Förbindelse, varigenom bolaget åtagit sig ansvarighet enligt andra eller tredje stycket, skall godkännas av och förvaras hos försäkringsinspektionen.
5 5. Motorfordon eller traktor, som för brukande i tillfällig trafik införts i ri— ket, må ej utföras med mindre för tullmyndigheten i utförselorten visas, att
trafikförsäkringspremie guldits för tiden till och med utförseldagen eller att i 4 5 andra stycket avsedd försäkring alltjämt är gällande. Kan bevis härom ej företes, skall trafikförsäkringspremie gäldas för den tid, för vilken sådan premie ej erlagts eller försäkring, som nyss sagts, ej varit gällande. Sålunda felande premie må erläggas genom tullmyndighetens förmedling.
Vad i första stycket stadgas gälle ej fordon, som avses i 4 5 tredje stycket.
65.
Å fordon, som avses i 3 5, äger vad i 4 och 5 55 stadgas icke tillämpning.
7 5. För utförande av de åligganden, som enligt 4 och 5 55 åvila tullmyndighet, må särskild ersättning ej uttagas. De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpningen av vad i nämn- da paragrafer stadgas, meddelas av generaltullstyrelsen.
8 5.
Trafikförsäkringen berättigar den, som på grund av skada i följd av trafik med motorfordon eller traktor här i riket enligt lag äger rätt till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, att utbekomma skadeståndet av bolaget. För försäkringstagaren gäller trafikförsäkringen, i den mån bolaget ej gjort förbehåll enligt 10 5 eller i avtal om trafikförsäkring enligt 3 5, mot den ansvarighet för skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan trafik.
Trafikförsäkringen omfattar icke skada å fordonet eller å egendom, som befordras med fordonet, ej heller skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren är ansvarig för skadan, eller å person, som färdas med fordonet, därest detta brukas olovligen och han äger kännedom därom.
Har bolaget genom ömsesidig överenskommelse med trafikförsäkrings- organisation i främmande land åtagit sig att, enligt i det landet gällande bestämmelser, ansvara för skada i följd av tillfällig trafik därstädes med här i riket registrerade motorfordon eller traktorer, innefattar trafikförsäk- ringen även ansvarigheten för sådan skada, under förutsättning att bolagets åtagande avser skadestånd i minst den omfattning, som stadgas i denna lag.
9 5. I fråga om skada å egendom är bolagets ansvarighet begränsad till skade- stånd om tillhopa tjugutusen kronor för varje händelse, som medför sådan skada.
10 5.
I de bestämmelser, som avses i 25 5, må bolaget intaga förbehåll om rätt att av försäkringstagare söka åter vad bolaget utgivit i anledning av skada, som denne framkallat av uppsåt eller grov vårdslöshet.
I bestämmelserna må jämväl intagas annat förbehåll, som kan anses över-
ensstämma med god försäkringspraxis och som icke grundas på att försäk- ringstagare lämnat oriktig uppgift om förhållande av betydelse för bestäm— mande av premie eller underlåtit att uppgiva sådant förhållande eller ur- aktlåtit att erlägga förfallen premie.
Annat förbehåll än ovan sägs må ej åberopas av bolaget. Har försäkringstagare icke påförts premie eller har premie påförts ho- nom med för lågt belopp, må oguldet premiebelopp icke uttagas för längre tid tillbaka än fem år, räknat från den dag då krav framställes.
11 5.
Skall enligt domstols dom i skadestånd utgå livränta under den skade— ståndsherättigades återstående livstid eller under viss tid, må bolaget på framställning av den skadeståndsberättigade, när skäl därtill prövas före- ligga, medgiva, att denna förmån helt eller delvis utbytes mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital.
Innan bolaget beviljar sådant utbyte, skall bolaget inhämta yttrande från deni 120 5 omförmälda trafikförsäkringsnämnden.
12 5.
Äro i följd av samma händelse flera berättigade till skadestånd för egen- domsskada, och förslår ej försäkringsbeloppet till dem alla, tage var del däri i förhållande till vad han på grund av försäkringen skulle ägt uppbära, om sådant skadestånd tillkommit honom ensam.
Har någon av de skadeståndsberättigade underlåtit att, sedan händelse inträffat som kan medföra försäkringsfall, inom trettio dagar giva bolaget meddelande därom, äger han, där någon del av försäkringsbeloppet blivit utbetalt till annan, rätt endast till återstoden, utan så är att bolaget visste eller hade skälig anledning antaga, att ersättningsanspråk vore att motse från honom. Var den, som mottog betalningen, därvid ej i god tro, är han pliktig utgiva vad han kan hava för mycket uppburit.
13 5.
Hava i följd av samma händelse flera lidit egendomsskada, må, utan hin- der av dom, varigenom skadestånd härför blivit en av dem tillerkänt, på yrkande av annan som icke blivit hörd i det målet, i tvist om fördelning av försäkringsbeloppet prövas, om och i vad mån andel däri skall beräknas för det utdömda skadeståndet.
14 5.
Har den, som lidit skada, i rättegång mot ägare, brukare eller förare av fordon, som omfattas av trafikförsäkring, fått sig tillerkänt skadestånd, och har han i anledning av rättegången haft att vidkännas kostnad, som skäligen ej kunnat undvikas, är bolaget, där rättegången varit erforderlig för bestämmande även av dess ersättningsskyldighet, pliktigt att ersätta
denna kostnad. I vad sådan kostnad avser egendomsskada skall bolaget ersätta kostnaden, ändå att försäkringsbeloppet därigenom överskrides.
I fråga om egendomsskada skall bolaget ock, utan hänsyn till försäkrings- beloppets storlek, ersätta utdömd ränta å skadeståndsbeloppet eller, om detta överstiger det belopp, för vilket bolaget svarar, den del av räntan, som belöper å sistnämnda belopp.
15 5. Bolaget må ej till befrielse från ansvarighet gentemot den, som lidit ska- da, åberopa omständighet, som beror av annan än denne.
16 5.
I den mån bolaget är fritt från ansvarighet gentemot försäkringstagaren, äger bolaget att för vad det på grund av försäkringen utgivit till den, som lidit skada, inträda i dennes rätt mot försäkringstagaren.
Belopp, som bolaget icke enligt första stycket äger söka åter av försäkrings- tagaren, må ej heller uttagas av annan, som jämte försäkringstagaren är i egenskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skadan, utan så är att denne gjort sig skyldig till förfarande av sådan beskaffenhet, att, om han varit försäkringstagaren, bolaget varit fritt från ansvarighet gent emot honom.
17 5.
Har skada timat i följd av trafik med motorfordon eller med traktor och kan ej utrönas genom vilket fordon skadan förorsakats, vare bolaget gent emot den, som lidit skadan, ansvarigt som om trafikförsäkring varit gäl- lande. Befinnes sedermera skadan hava förorsakats genom fordon, som icke omfattades av trafikförsäkring, äger bolaget för belopp, som bolaget jäm- likt denna paragraf fått utgiva till den, som lidit skada, inträda i hans rätt mot den, som är ansvarig för skadan.
18 5.
Föres mot ägare, brukare eller förare av motorfordon eller traktor ta- lan om ersättning för skada i följd av trafik med fordonet, är käranden skyldig att därom underrätta bolaget i så god tid att bolaget kan inträda i rättegången. Visas ej, då målet förekommer till handläggning, att sådan underrättelse lämnats, give domstolen käranden nödig tid därtill. Försittes denna tid, vare käranden förlustig sin rätt mot bolaget.
19 5. Fordran hos bolaget på skadestånd i anledning av personskada må ej tagas i mät för gäld.
AVDELNING 2. Om Trafikförsäkringsbolaget.
Inledande bestämmelser.
20 5.
Trafikförsäkringsbolaget har till föremål för sin verksamhet att meddela trafikförsäkring enligt denna lag. Bolaget äger därjämte här i riket meddela motorfordonsförsäkring.
Bolaget må meddela trafik— och motorfordonsförsäkring jämväl i åter— försäkring.
Annan verksamhet än ovan sägs äger bolaget ej bedriva.
21 5. Bolaget skall, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av försäkrings- inspektionen. De uppgifter rörande bolaget, vilka enligt denna lag skola anmälas för registrering, skola inskrivas i försäkringsregistret.
22 5. Delägare i bolaget äro försäkringstagarna. Återförsäkringstagare skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom delägare. För bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar. Om fullmäktige stadgas i 62 och 63 55.
23 5.
För bolaget skall finnas av Konungen stadfäst bolagsordning, så ock av Konungen stadfästa särskilda grunder (livräntegrunder) för beräkning av premiereserv för livräntor (livräntereserv).
Har bolaget beslutit ändring av bolagsordningen eller grunderna, skall ansökan om stadfästelse å ändringen göras av styrelsen eller verkställande direktören och inlämnas till försäkringsinspektionen. Vid ansökningen skall fogas enligt 115 5 andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.
Konungen må uppdraga ät försäkringsinspektionen att i Konungens stäl- le meddela stadfästelse å ändringsbeslut som avses i andra stycket.
24 5. Bolagsordningen skall angiva 1. tid, för vilken styrelseledamot och suppleant, som väljes å bolags- stämma, skall utses; 2. antalet revisorer, tid för vilken revisor skall utses samt i vilken c-m- fattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän ;
3. vilka ärenden utöver de i 73 5 angivna, som skola förekomma å or— dinarie bolagsstämma;
4. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid skall bestämmas till viss period, icke överstigande tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;
5. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra med- delanden kungöras fullmäktige och delägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
6. grunder för avsättning till de i 26 5 omförmälda reserv—fönderna samt belopp, vartill reservfond skall uppgå för att avsättning ej skall behöva äga rum;
7. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst; samt
8. regler för återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta försäkringen.
Antalet revisorer kan så bestämmas, att lägsta och högsta antalet angives.
25 5.
Beträffande trafikförsäkring, som gäller utan avtal, äger bolaget med— dela de bestämmelser rörande rättsförhållandet till försäkringstagarna, som utöver vad i denna lag stadgas finnas erforderliga.
De i första stycket avsedda bestämmelserna skola genom styrelsens för— sorg på ändamålsenligt sätt bringas till försäkringstagarnas kännedom.
Om reservfonder så ock om bolagsstämmas rätt att förfoga över bolagets egendom.
26 5.
Bolaget skall av årsvinsten å trafikförsäkringen, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig förlust från föregående är å denna försäkringsgren, avsätta till reservfond för trafikförsäkring minst det belopp, som angives i bolagsordningen. Omfattar bolagets rörelse även motorfor- donsförsäkring, skall av årsvinsten å denna försäkringsgren i enahanda ord- ning avsättning ske till reservfond för motorfordonsförsäkring.
Sedan fond som i första stycket sägs uppgått till visst i bolagsordningen föreskrivet minimibelopp, må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår fonden under sålunda stadgat belopp, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.
Till reservfond för viss försäkringsgren må ej avsättas medel, som er- fordras till täckande av förlust, vilken uppstått å den andra försäkrings- grenen och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande för denna gren avsatta medel.
Nedsättning av reservfond må beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets verk- samhet i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida
förfogande avsatta medel. Sådan nedsättning skall i första hand ske av re- servfonden för den verksamhetsgren, inom vilken förlusten uppkommit.
Hava medel, som härröra från den ena försäkringsgrenen, använts till täckande av förlust å den andra grenen, skall motsvarande belopp åter gott— skrivas förstnämnda gren så snart förhållandena det medgiva.
27 5.
Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens före- skrifter besluta om användandet av vinst, som må återstå sedan föreskriven avsättning till reservfonderna ägt rum.
Bolagsstämman mä ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte. Dock äge bolagsstämman använda tillgångar till all- männyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ända- målets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt.
Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning. 28 5.
För bolaget skall finnas en styrelse bestående av sju ledamöter med lika många suppleanter.
Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm. Ordförande och vice ordförande samt två suppleanter förordnas av Ko- nungen för tre år i sänder räknat från ordinarie bolagsstämma till och med ordinarie bolagsstämma, som skall hållas under tredje året därefter. Övriga ledamöter och suppleanter väljas å bolagsstämma för tid intill dess ordinarie bolagsstämma hållits, dock icke för längre tid än till och med den ordinarie stämma, som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet. Avgående ledamot eller suppleant kan omväljas.
Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Styrelseledamot äge ock rätt att avgå före utgången av nämnda tid. Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen, så ock, där fråga är om ordförande och vice ordförande, hos Konungen.
Om styrelseledamot, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkom- mer enligt 30 5 och behörig suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelse- ledamöter att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot för tid, som återstår av den tid för vilken den förre blivit vald. Är styrelsen beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter, må dock med valet anstå till nästa ordinarie bolagsstämma.
29 5. Styrelsen skall utse en verkställande direktör och en vice verkställande direktör. Verkställande direktören må icke vara styrelseledamot eller suppleant för sådan.
30 5. Styrelseledamöterna och verkställande direktören skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare.
31 5.
Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot och verkställande direktören skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant och vice verkställande direktören.
Suppleant må ej inträda för styrelseledamot utsedd av annan än den som utsett suppleanten.
I bolagsordningen må närmare bestämmelser upptagas om de förutsätt- ningar, under vilka suppleant eller vice verkställande direktör äger inträda i tjänstgöring så ock om ordningen för suppleanternas inträde. Sådana be- stämmelser må jämväl meddelas av den som utsett suppleanten eller vice verkställande direktören.
32 5.
Verkställande direktören skall handhava den löpande förvaltningen av bo- lagets angelägenheter. Ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer sty- relsen.
Den löpande förvaltningen omfattar ej åtgärd, som med hänsyn till bola- gets förhållanden är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse. Där styrelsens beslut icke kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för verksam- hetens gång, må dock verkställande direktören vidtaga sådan åtgärd men bör, så snart det kan ske, underrätta styrelsen därom.
33 5.
Det åligger verkställande direktören att under styrelsens inseende sörja för en sådan organisation av bolagets verksamhet, som med hänsyn till bo— lagets förhållanden må anses tillfredsställande. Han skall ock leda driften av bolagets rörelse och utöva tillsyn över dess befattningshavare.
Styrelsen är pliktig att tillse, att en sådan organisation av bolagets verk— samhet finnes som i första stycket sägs. Styrelsen skall vaka över att verk— ställande direktören fullgör sina åligganden samt, i den mån så finnes på- kallat, utfärda instruktioner för verkställande direktören och andra befatt- ningshavare i bolaget. Styrelsen skall tillse, att erforderliga upplysningar angående bolagets förhållanden komma styrelsen till handa på lämpligt sätt och vid lämpliga tider.
Uppkommer förfall för såväl verkställande direktören som vice verkstäl-
lande direktören, svarar styrelsen för de åligganden, som enligt vad ovan sagts skola ankomma på verkställande direktören.
34 5.
Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgöres i överensstämmelse med lag samt att medelsförvaltningen är ordnad på betryg— gande sätt. Styrelsen är pliktig att tillse, att en med hänsyn till bolagets för- hållanden och god köpmannased tillfredsställande organisation av bokföring- en och medelsförvaltningen finnes, och skall, där organisationen ej jämväl omfattar betryggande kontroll, genom en eller flera särskilt utsedda styrelse— ledamöter öva tillsyn över bokföringen och medelsförvaltningen.
Om förvaltningen av värdehandlingar, som skola förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar, stadgas vidare i 89 5.
35 5.
Det åligger styrelsens ordförande att tillse att styrelsesammanträden hållas då så erfordras. Framställer styrelseledamot eller verkställande direktören begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efterkommas. Verkställande direktören skall närvara vid styrelsens sammanträden, där ej styrelsen för visst fall annorledes bestämmer.
Vid styrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktig- heten bestyrkas av ordföranden och den ledamot styrelsen därtill utser. Le- damot av styrelsen, så ock verkställande direktören är berättigad att på be— gäran få särskild från styrelsens beslut avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras i nummerföljd och förvaras på betryg- gande sätt.
36 5.
Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal utgör minst fyra, såframt ej för beslutförhet högre antal föreskrivits i bo- lagsordningen. Ärende må dock icke företagas, med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling.
Såsom styrelsens beslut gälle, där föreskrift om särskild röstpluralitet ej givits i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ord— föranden. Är styrelsen icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast där minst tre röstande enat sig.
37 5.
Ledamot av styrelsen eller verkställande direktören må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han handlägga fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, såframt han däri äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolaget, så ock
beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, verkställande direktören eller tredje man.
38 5.
Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat, att ej mindre handla å bolagets vägnar i förhållande till tredje man än även företräda bolaget inför domstolar och andra myndigheter. Samma be- hörighet tillkommer ock den eller dem som efter vad i 39—41 55 sägs äga teckna bolagets firma (firmatecknare); dock äga de, som må utöva firma- teckningsrätt allenast i förening, endast i förening företräda bolaget.
Även om verkställande direktören må allenast i förening med annan teckna bolagets firma, äger han i avseende å åtgärd, som efter vad i 32 5 är stadgat ankommer på verkställande direktören, ensam företräda bolaget, där fråga ej är om rättshandling som enligt lag skall ske skriftligen.
39 5.
Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direk— tören eller vice verkställande direktören att teckna bolagets firma må med— delas av styrelsen, där ej i bolagsordningen blivit bestämt, att sådant bemyn- digande icke må meddelas. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna bolgets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolagsstämman; dock må i dylikt fall bemyndigande ej lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.
Bemyndigande att teckna bolagets firma må när som helst av styrelsen återkallas.
40 5.
Då bemyndigande att teckna bolagets firma meddelas, äger styrelsen fö— reskriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera personer utövas allenast i förening. I avseende å sådan firmatecknare må ock föreskrivas, att han vid firmateckning bör underskriva sitt namn endast såsom kontra- signant. Dylik kontrasignant äge teckna bolagets firma endast tillsammans med firmatecknare, som ej är kontrasignant.
Föreskrives annan inskränkning i rätten att teckna bolagets firma än i första stycket sägs, må den ej registreras.
I bolagsordningen eller av bolagsstämman må föreskrivas, att bemyndi- gande att teckna bolagets firma får av styrelsen meddelas allenast två eller flera personer i förening.
41 5.
Verkställande direktören skall äga teckna bolagets firma i förening med en styrelseledamot, där han ej på grund av bestämmelse i bolagsordningen eller enligt styrelsens bemyndigande äger ensam teckna bolagets firma eller ock styrelsen föreskrivit, att han skall äga teckna firman i förening med viss person eller en av vissa personer.
Den rätt att teckna bolagets firma, som på grund av denna lag eller be-
stämmelse i bolagsordningen tillkommer verkställande direktören, äge ock vice verkställande direktören, då han inträtt för verkställande direktören.
42 5.
Styrelsen ell-er annan, som jämlikt 38 5 är ställföreträdare för bolaget, må ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda det förpliktelser eller eljest vid- taga åtgärder i strid mot vad i 27 5 andra stycket första punkten är stad- gat beträffande bolagsstämma. Styrelsen äger dock till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som i förhållande till bolagets ställning är av ringa betydelse.
43 5.
I förhållande till bolaget åligger det styrelsen och annan ställföreträdare för bolaget att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som med- delas i bolagsordningen eller av bolagsstämman. Annan ställföreträdare än styrelsen vare ock skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som med- delas av styrelsen eller, såvitt angår åtgärd som enligt 32 5 ankommer på verkställande direktören, av denne. Dock må styrelsen och annan ställ- företrädare för bolaget icke efterkomma föreskrift, där den finnes såsom stridande mot denna lag eller bolagsordningen ej vara gällande, icke heller föreskrift av bolagsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av bo- lagets angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett up- penbart åsidosättande av bolagets intressen.
Den, som enligt 37 5 icke må för bolaget handlägga fråga om avtal, äge ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda bolaget i avseende å avtalet.
44 5.
Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget företagit rättshand- ling å bolagets vägnar men därvid handlat i strid mot vad i 42 5 är stadgat eller mot föreskrift, som avses i 43 5, eller eljest överskridit sin befogenhet, vare rättshandlingen ej gällande mot bolaget, så framt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskridande förelåg.
Överskrider verkställande direktören vid företagande av rättshandling den honom enligt 32 5 tillkommande förvaltningsrätten, vare utan avseende dårå rättshandlingen gällande, såframt tredje man ej insåg eller bort inse att sådant överskridande förelåg.
Om styrelsesuppleant eller vice verkställande direktören företrätt bolaget, vare det förhållandet, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots eller verkställande direktörens ställe saknades, utan verkan gentemot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.
45 5. Skriftlig handling, som utfärdas för bolaget, bör undertecknas med bola- gets firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva sina namn.
Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget utfärdat handling utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats å bolagets vägnar, svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständighe- terna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget, samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen under— tecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot under- tecknarna. '
46 5.
Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest, en— sam eller i förening med annan, bemyndigats teckna bolagets firma, att mot- taga delgivning i rättegång mot bolaget är stadgat i rättegångsbalken ; och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat medde— lande skall delgivas bolaget.
47 5. Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla fullmäktige till bolags- stämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan i tvisten. Stäm— ning delgives genom att föredragas å stämman.
48 5.
Sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesupplean— ter eller till verkställande direktör eller vice verkställande direktör utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma eller ändrar sty- relseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören eller vice verkstäl- lande direktören eller eljest någon, som ensam eller i förening med annan äger teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress, skall sty- relsen eller verkställande direktören därom ofördröjligen göra anmälan för registrering.
Anmälningen skall beträffande varje person, som därmed avses, innehålla uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att han är svensk medborgare och ej är omyndig.
Vid anmälan skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker anmälningen.
Har ej person, som i andra stycket sägs, å anmälningen egenhändigt skri- vit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid anmälningen fogas en särskild bilaga, dårå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.
Vad i tredje och fjärde styckena stadgas äge ej tillämpning å anmälan,. som avser allenast ändring av hemvist eller av bolagets postadress.
Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den, som beröres av anmälningen.
Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.
49 5.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att för varje räken- skapsår avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balansräkning, avseende bolagets ställning vid räken- skapsårets utgång (balansdagen), vinst- och förlusträkning samt förvalt- ningsberättelse. Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören.
Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till redovisningshandlingen.
Minst en månad före ordinarie bolagsstämma skola styrelsen och verk— ställande direktören till revisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna re- dovisningshandlingarna för det förflutna räkenskapsåret.
50 5. Räkenskapsår för bolaget skall vara kalenderår.
51 5.
Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å bolagets in— ventarium, balansräkning samt vinst— och förlusträkning gälla följande be— stämmelser.
1 mom. Tillgång må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det, vartill kostna- derna för dess anskaffning uppgått. Dock må tillgång upptagas till högre belopp än som motsvarar dessa kostnader i fall, där det på grund av sär- skilda omständigheter må anses tillåtligt jämlikt god köpmannased.
Såsom det verkliga värdet å viss tillgång skall anses försäljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna, om ej på grund av tillgångens be- skaffenhet eller andra omständigheter annat värde bör sättas dårå jämlikt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.
2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas må fastighet, som är avsedd för inrymmande av bolagets huvudkontor, upptagas till högst det belopp, vartill kostnaderna för fastighetens anskaffning uppgått. I fråga om sådan fastighet gälle dock, att avskrivning dårå skall efter lämplig avskrivnings— plan årligen ske med belopp, som motsvarar fastighetens värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak, såvida ej fastighetens verkliga värde uppenbarligen är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskrivning. Finnes till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergående, fastighetens verkliga värde vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter vad ovan sägs, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring å fastigheten eller hava
sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.
Utöver vad i första stycket fjärde punkten är stadgat må ej fastighet, som avses i detta moment, i annat fall än i 3 mom. sägs upptagas till högre värde än det, vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning.
3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd i närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i sagda moment är stadgat upptagas till högst dett-a värde. Fastighetens värde må dock ej uppskrivas över sena-st fastställda taxeringsvärdet.
4 mom. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas så- som tillgång.
5 mom. Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka livräntere- serven jämlikt 88 5 första stycket 1—7 redovisas, beräknas kunna å tider, som med hänsyn till beskaffenheten av bolagets förbindelser prövas till- fredsställande, förvandlas i penningar till belopp motsvarande det bokför- da värdet, må värdehandling, som vid räkenskapsårets slut användes till sådan redovisning, kunna, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, upptagas till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, där värde- handlingen anskaffats under räkenskapsåret, till det belopp, som motsvarar kostnaderna för dess anskaffning.
6 mom. Ej må i stället för avskrivning på värdet av tillgångar motsva— rande belopp uppföras bland skulderna.
52 5.
1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och all- männa bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond upp- tages såsom särskild skuldpost. Omfattar bolagets rörelse både trafik- och motorfordonsförsäkring, skall särskild försäkringsfond upptagas för var— dera försäkringsgrenen. I sådant fall skola jämväl befintliga till framtida förfogande avsatta medel fördelas å de båda verksamhet-sgrenarna med sär- skild redovisning av de i 26 5 föreskrivna reservfonderna.
Närmare bestämmelser angående tillgångars och skulders fördelning i poster samt dessas uppställning och benämning så ock angående redovis- ning av aktier i andra bolag ävensom andra andelsrättigheter meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsinspektionen.
2 mom. Av balansräkningen skall framgå i vad mån tillgångar pantsatts jämlikt 87 och 89 55.
3 mom. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av bolagets borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna.
Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,
utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balans- räkningen. Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.
53 5.
Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en med hänsyn till bola- gets förhållanden och god köpmannased tillfredsställande redovisning er— hålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit. Där- vid skall iakttagas, att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga poster med hänsyn till verksamhetens art. Omfattar verksamheten både trafik- och motorfordonsförsäkring, skola intäkter och kostnader beträffande vardera verksamhetsgrenen särskilt redovisas.
Närmare bestämmelser angående vinst- och förlusträkningens uppställ- ning meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av för- säkringsinspektionen.
54 5.
I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för- fång för bolaget, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av bola— gets ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens och verk- ställande direktörens förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för bolaget, jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.
I förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under räkenskaps- året anställda fältmän, med särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, samt medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsva- rande uppgifter ej låmnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskil- da poster upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersätt- ningar under räkenskapsåret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verk- ställande direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare i bolaget.
Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräk- ning eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret uppptagits till högre värde än anskaffningskostnaden, skall redogörelse lämnas för grunden till höjningen, för det belopp varmed höjning skett, och, i fall som avses i 51 5 3 mom., jämväl för användningen av beloppet.
Har beträffande avskrivningarna på fastighet som avses i 51 5 2 mom. eller i andra avseenden någon viktigare ändring vidtagits i förhållande till tidigare balansräkning eller vinst- och förlusträkning, skall redogörelse där- för lämnas i förvaltningsberättelsen.
Styrelsen och verkställande direktören skola i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balans- räkningen.
Om revision.
55 5. Styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räken- skaper skola granskas av minst två revisorer, vilka, tillika med lika många suppleanter, väljas å ordinarie bolagsstämma.
Angående revisor, som förordnas av försäkringsinspektionen, stadgas i 97 5.
56 5.
Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess ordinarie bolagsstämma hållits och må icke väljas för längre tid än till och med den ordinarie stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter va— let. Revisor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av bolagsstämma.
Om revisor entledigas eller eljest avgår eller avlider och suppleant på grund av avgång eller frånfälle ej finnes, åligger det styrelsen att ofördröj- ligen föranstalta om val av ny revisor. Vad nu är sagt gälle ock, där hinder att vara revisor uppkommer enligt 57 5. Sker valet ä annan än ordinarie stämma skall uppdraget avse allenast tiden till och med sådan stämma.
Den, som valts till revisor eller revisorssuppleant, skall därom ofördröj— ligen underrättas av styrelsen eller verkställande direktören.
Ombyte av revisor, som enligt bolagsordningen skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, eller av suppleant för sådan revisor, så ock ändring av sådan persons hemvist, skal] av styrelsen eller verkstäl— lande direktören ofördröjligen anmälas för registrering. Å denna anmälan skall vad i 48 5 andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmä- lan, som ej avser allenast ändring av hemvist, skall fogas avskrift av proto- koll eller annan handling som bestyrker ändringen.
Rätt att göra anmälan enligt fjärde stycket tillkommer den som beröres av ändringen.
Med auktoriserad revisor och godkänd granskningsman avses av handels- kammare i riket auktoriserad revisor och godkänd granskningsman.
57 5.
1 mom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i eko- nomiska förhållanden som med hänsyn till bolagets verksamhet erfordras för uppdraget.
Minst en av revisorerna skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.
Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bolaget eller eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktören eller till annan befattningshavare i ledande ställ- ning i bolaget, ej heller styrelseledamots, verkställande direktörens eller så-
dan befattningshavares make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyld-skap eller svågerlag eller hans syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.
2 mom. Hava revisorer ej utsetts till antal som i denna lag och bolags- ordningen år föreskrivet eller hava revisorer utsetts utan iakttagande av be- stämmelse i 1 mom., åligger det styrelsen, styrelseledamot och verkställande direktören att ofördröjligen om förhållandet göra anmälan till försäkrings- inspektionen. Anmälan må göras även av borgenär.
3 mom. Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning å revisorssuppleant.
58 5. Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen. Revi- sorerna skola sammanträda så ofta de finna nödigt. Det åligger ordföranden att kalla till sammanträde.
59 5.
Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag att granska bolagets böcker och andra räkenskaper, att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll, att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bola- gets kassa och övriga tillgångar,
att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen och medelsförvaltningen är tillfredsställande,
att, sedan de redovisningshandlingar som i 49 5 omförmälas avgivits för bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar, samt
att vidtaga de åtgärder som i övrigt för ett behörigt fullgörande av revi- sionsuppdraget må vara erforderliga.
Revisorerna hava »att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som meddelas av bolagsstämma och ej innefatta inskränkning i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen.
Om det revisor åvilande granskningsarbetet är av större omfattning, vare han berättigad att därtill anlita hos honom för biträde i revisionsverksam- het anställd, lämplig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till arbetets art får anses tillbörligt. Rätt att sålunda anlita medhjälpare före- ligger icke, såframt bolagsstämman vid valet träffar sådant förbehåll.
Styrelsen och verkställande direktören skola giva revisor tillgång till bolagets böcker, räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det bi- träde, som av honom påkallas för uppdraget. AV revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av styrelsen eller verkställande direktören vägras.
60 5.
Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före
ordinarie bolagsstämman. Revisorerna skola ock inom samma tid till styrel- sen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna. Därvid skola revisorerna hava å balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa handlingar överensstämma med bolagets av dem granskade böcker eller icke, och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättel- sen. 61 5.
Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revi— sorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, bolagets bokföring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen av bolagets angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning till an- märkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äge ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till delägarnas och fullmäktiges kännedom.
Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående fastställelse av balansräkningen; angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direk- tören; samt
angående styrelsens och verkställande direktörens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.
Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräk- ning eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras i revisionsberättelsen.
Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skilj- aktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisions- berättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisions— berättelse.
Om bolagsstämma. 62 5. .
Delägares rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter ut- övas å bolagsstämma genom högst fyrtionio fullmäktige.
Fullmäktig skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare. Den som är anställd i bolagets tjänst må ej vara fullmäktig.
Vad i andra stycket stadgas om fullmäktig skall gälla även beträffande suppleant.
63 5.
1 mom. Konungen utser för en tid av tre kalenderår i sänder tjugufem fullmäktige, av vilka en skall hava sitt hemvist i Stockholm och övriga inom var sitt av rikets län, samt för varje fullmäktig en suppleant med hemvist inom samma område som denne. Flyttar fullmäktig eller suppleant till an-
nat område, må han utan hinder därav fullgöra uppdraget under återstoden av den tid, för vilken han utsetts. .
Vid förfall för såväl fullmäktig som dennes suppleant, skall, där så lämp- ligen kan ske, annan bland de av Konungen utsedda suppleanterna inkallas.
2 mom. Delägarna äga utse tillhopa tjugufyra fullmäktige och lika många suppleanter. Rätten att utse dessa utövas av de sammanslutningar bland motorfordonsägare, som Konungen bestämmer för en tid av tre kalenderår i sänder. Konungen fastställer tillika det antal fullmäktige jämte supplean- ter, som varje sammanslutning äger utse.
Sammanslutning, som utsett fullmäktig och suppleant, skall ofördröjli- gen till bolaget lämna skriftlig uppgift om namn, yrke och postadress be- träffande utsedda personer, så ock om upphörande av dylikt uppdrag.
64 5.
Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter och verkställande direk- tören närvara vid bolagsstämma så ock minst en av revisorerna, där å stäm— man redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att närvara vid bolagsstämma tillkommer städse revisor.
65 5.
Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å bolagsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande till— lämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång 'eller annan talan mot honom eller tredje man.
Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltnings- åtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.
66 5.
Är ej genom föreskrift i bolagsordningen bestämt vem som skall vara ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda för- handlingarna. Till ordförande må utses den som ej är röstberättigad å stämman, om annat icke föreskrives i bolagsordningen.
Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.
Utse, då ordförande skall väljas, de närvarande ej enhälligt ordförande, åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhand— lingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.
Å stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga en förteckning över närvarande röstberättigade. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröstning godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd å stämman;
dock att, där stämman uppskjutes till senare dag än nästföljande söcken- dag, ny förteckning skall upprättas å den fortsatta stämman.
Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ord- föranden angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till stämman. Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av ordföranden och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två veckor efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande direktörens försorg hållas hos bolaget tillgängligt för fullmäktige och del- ägare. Protokollen skola på betryggande sätt förvaras.
67 5.
Bolagsstämma är beslutför då minst tjugufem fullmäktige äro närvarande. Å bolagsstämma äger varje fullmäktig en röst. Fullmäktigs rösträtt må icke utövas genom ombud. Delägare, som icke är fullmäktig eller såsom suppleant inträtt för sådan, äger närvara vid bolagsstämma och yttra sig men ej deltaga i beslut.
Såsom bolagets beslut gälle, där ej särskild röstpluralitet föreskrivits i denna lag eller bolagsordningen, den mening, för vilken de flesta rösterna avgivas. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning medan i andra frågor den mening gäller, som biträdes av stämmans ordförande.
68 5.
Ordinarie bolagsstämma hålles en gång om året å tid, som angives i bo- lagsordningen.
Å ordinarie bolagsstämman skall styrelsen och verkställande direktören framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sist- förflutna räkenskapsåret.
Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de band— lingar, som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för envar som vill taga kännedom om dem ävensom ofördröjligen översändas till samtliga full- mäktige.
Fullmäktig och delägare äge att få ärende hänskjutet till prövning å or- dinarie stämma, såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt till— kännagivande enligt 71 5 andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den som framställt yrkandet.
69 5. Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla fullmäktige till extra bo- lagsstämma. Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna på sätt i 70 och 71 55 är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samtliga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas.
Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst fem fullmäktige eller det mindre antal, som kan vara bestämt i bolagsordningen.
70 5.
Bolagsstämma skall sammanträda å den ort inom riket, som styrelsen för varje gång bestämmer.
Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet med bo- lagsordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.
Utlyses ordinarie stämma att hållas å annan tid än som bestämts i bo- lagsordningen, skall senast två veckor före stämman kungörelse om stäm- mans hållande införas i allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Är i bolagsordningen något ytterligare föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma, skall det iakttagas.
Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.
Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mellan dem förflyta minst två månader, och skall till sista stämman kallelse ske i den ordning som i tredje stycket är stadgat.
71 5.
I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola före- komma å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordina— rie stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolags- ordningen skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma skall tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola förekomma å stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg hållas hos bolaget tillgänglig för envar som vill taga kännedom om densamma ävensom ofördröjligen översändas till samtliga fullmäktige. Skall å stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring av bolags- ordningen, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet i kallel- sen och förteckningen.
Har fullmäktig eller delägare enligt 68 5 framställt yrkande om ärendes hänskjutande till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat angivas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens för-
sorg ofördröjligen om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det sätt, som i bolagsordningen stadgas för kallelse till ordi- narie bolagsstämma.
Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkänna- givande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller som ej uppta- gits i förteckningen, må icke vid stämman företagas till avgörande, där ej i fråga om ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen skall förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där skall avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bolagsordningen företagas till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med mindre före- skriften i första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av vad sålun- da stadgats må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna fattas be- slut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.
Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kal- lelsens innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad ovan i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.
72 5.
Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla fullmäktige till ordi- narie bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 69 5 tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag som i 100 5 2 och 3 mom. sägs.
73 5.
Å ordinarie bolagsstämma 'skola till avgörande företagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamö- terna och verkställande direktören för den tid redovisningen omfattar. Stäm- man skall ock fatta beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.
Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av minst en tion-del av närvarande fullmäktig-e. Utöver nämnda tid vare uppskov med sådant beslut ej medgivet.
Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända av- skrift av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 94 5.
74 5.
Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å ordinarie bo- lagsstämma, i den mån det av fullmäktig eller delägare äskas och kan ske utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bolagets tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verk-
samhet samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolagets angelägenheter. '
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest å bo— lagsstämma meddela upplysning efter vad nu är sagt i avseende å ärende, som skall förekomma å stämman.
Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skrift- ligen hos bolaget hållas tillgänglig för delägarna ävensom översändas till samtliga fullmäktige och till delägare, som framställt begäran om densamma.
Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verk- ställande direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upp- lysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter. Re- visorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt huru- vida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisions— berättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet, skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande skall av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för delägarna samt i avskrift över- sändas till samtliga fullmäktige och till delägare, som framställt begäran om upplysningen.
Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, revisor eller fullmäktig.
75 5.
Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelseledamot eller verkställande direk- tören beviljad, såframt minst fem fullmäktige röstat däremot.
Varder talan å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen av- ser ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och re- visionsberättelsen framlades på bolagsstämma, vare så ansett som om an- svarsfrihet blivit beviljad.
Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot styrelseledamot eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för bolaget, styrelsen, styrelseledamot eller verk— ställande direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandling- arna eller eljest till bolagsstämman eller i upplysning enligt 74 5 tredje stycket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i vä- sentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören begått brottslig handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, såframt ej be- viljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.
76 5. Har ansvarsfrihet enligt 75 5 icke blivit styrelseledamot eller verkställande direktören beviljad, äge fullmäktige till det antal, som i nämnda paragraf
stadgas, å bolagets vägnar föra talan mot honom å förvaltningen. Samma lag vare i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad där sägs må anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad. '
Sedan talan blivit anställd, må den omständigheten, att en eller flera av de fullmäktige som anställt talan avstått från denna, ej utgöra hinder för de övriga att fullfölja talan, ändå att deras sammanlagda antal är mindre än ovan sagts.
Fullmäktige, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot eller verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock med rätt att av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad genom rättegången kommit bolaget till godo.
77 5.
Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot revi— sor på grund av hans uppdrag prövats på bolagsstämma, vare i fråga om fullmäktiges rätt att å bolagets vägnar föra sådan talan lag som i 76 5 sägs, därest förslaget blivit av stämman antaget eller ock biträtts av minst fem fullmäktige.
Talan må ej anställas mot revisor sedan två år förflutit från det revisions— berättelsen framlades å bolagsstämma eller yttrande enligt 74 5 avgavs.
Mot fullmäktig må bolaget ej väcka talan om skadestånd enligt 108 5, sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd därå talan grundas.
Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas som grundas därpå att revisor eller fullmäktig begått brottslig handling.
78 5.
Uppgörelse mellan bolaget och styrelseledamot, verkställande direktören eller revisor rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyl- dighet vare ej bindande för bolaget, där den träffats innan tid för anstäl- lande av talan mot honom gått till ända efter vad ovan är stadgat. Bolaget vare dock bundet av uppgörelse, som träffats av bolagsstämma. Är fråga om uppgörelse med styrelseledamot eller verkställande direktören, skola reviso- rerna höras i ärendet. Ej må uppgörelse anses träffad av stämman, om minst fem fullmäktige röstat däremot. För fullmäktig skadeståndstalan å bolagets vägnar, vare uppgörelse ej gällande med mindre den biträtts av hon-om. Skall fråga om uppgörelse behandlas å stämma, skola, ändå att denna ej är ordinarie, föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.
Om ändring av bolagsordningen sä ock om ändring av livränte- grunderna. 79 5. Beslut om ändring av bolagsordningen vare ej giltigt, med mindre samt- liga fullmäktige förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst två tred- jedelar av samtliga röstande.
Är för giltighet av beslut som avses i första stycket något ytterligare vill- kor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.
80 5. Beslut om ändring av livräntegrunderna fattas av styrelsen.
81 5.
Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolags-ordning eller livränter- grunder, skall ändringen av styrelsen eller verkställande direktören ofördröj— ligen anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 115 5 andra stycket bestyrkta avskrifter av beslutet om stadfästelse.
Om talan ä bolagsstämmobeslut.
82 5.
1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören, full- mäktig eller delägare att beslut, som fattats å bolagsstämma, icke tillkom- mit i behörig ordning eller eljest strider mot denna lag eller bolagsordning- en eller grunderna, äge dårå tala genom stämning å bolaget.
Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast den rätt som tillkommer fullmäktig eller del- ägare, skall talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.
Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke gällande, utan så är att registrering av beslutet ägt rum i strid mot 106 5 andra stycket jämfört med 304 5 2 mom. lagen om försäkringsrörelse.
2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslutet anhängiggjorts, äge domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att höra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas för registrering.
Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats, gälle jämväl för fullmäktig eller delägare, ändå att han ej fört talan.
83 5.
Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänsteman i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat uppdrag, äge fullmäktige till ett antal av minst fem inom tre månader från beslutets dag hos rätten göra skriftlig ansökan om prövning av arvodets
storlek, därest det förmenas vara för högt; och äge rätten efter vederböran- des hörande jämka arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp.
Om försäkringsfonden så ock om livräntegrunder. 84 5. I bolagets balansräkning skall såsom skuld under benämningen försäk- ringsfond upptagas värdet balansdagen av bolagets ansvarighet på grund av dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv), dels oclc löpande försäk- ringar (premiereserv). Livräntereserven hänföres till premiereserven.
85 5.
Livräntegrunderna skola avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser i vad angår utgivande cav livnäntor.
Finnas grund-erna icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligge det sty- relsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erfor- derlig ändring av grunderna.
86 5.
1 mom. Livräntegnunderna skola innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntef-ot samt omkostnader. Grunderna må ock, där så finnes ändamålsenligt, innehålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena skxola väljas så, att de kunna anses vart för sig betryggande; dock må avvikelse härifrån ske i den män i grunderna ingående föreskrif- ter om särskilda säkerhetstillägg föranleda därtill.
2 mom. Grunderna skola vara så avfattad-e, att vid envar tidpunkt livrän- tereserven utgör kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för beviljad-e livräntor.
3 mom. Vid bedömande av frågan huruvida ändring av grunderna för redan beviljade livräntor bör ske, må beträffande ett vart antagande hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för han-den i övriga antaganden för ifrågavarande livräntor, samt till storleken av särskilda säkerhets— tillägg.
87 5.
1 mom. Erfordras på grund av ändrade förhållanden väsentlig ökning av livränt-ereserven för redan beviljade livräntor, må för bestämd tid meddelas stadfästelse å särskilda livräntegrunder (övergångsgrunder).
Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillgångarna sjunkit i värde eller genom annan omständighet, må ock stadfästelse med- delas å övergångsgrunder, där detta finnes främja försäkringstagarnas in- tresse.
I övergångsgrunderna må, utan hinder av vad i 86 5 2 mom. är stadgat röran-de livräntegrxunder, föreskrivas, att vid beräkning av livräntereserven k:apitalvärdet av bolagets framtida utgifter skall minskas med kapitalvärdet
av överskott, som väntas 'uppkomma i rörelsen under den tid övergångs- grunderna äro gällande.
Utan synnerliga skäl må övergångsgrunder icke gälla under längre sam— manhängande tid än tio år.
2 mom. Beträffande stadfästelse å övergångsgrunder gälle vad i 23 5 är stadgat. Som villkor för stadfästelse å övergångsgrunder må föreskrivas, att bolaget skall på sätt i 89 5 är stadgat sätta jämväl andra värdehandlingar, än där avses, i särskilt förvar.
88 5.
Vid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande summan av livräntere— serven och förfallna icke utbetalda livräntebelopp (försäkringsfonden för livräntor) vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:
1. obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garante- rats av staten;
2. obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga— riket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller lnteckningsbanken aktiebolag eller av hypoteks- aktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen ;
3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken, svensk spar- bank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit utfärdade fordringsbevis, med undantag av sådana för den allmänna rörel- sen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter ut— färdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis);
4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd;
5. av svenskt industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen ut- bjudits av svenskt bankaktiebolag;
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, ävensom skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare be— gränsning med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omständig— heter, som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall åbygg- nad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i lagen om försäkrings- rörelse eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkrings- rörelse här i riket;
7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de under 1—6 nämnda; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de mot- svara försäkringsfonden för egen räkning för livräntor i samma valuta;
8. värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäk- ring övertagna livräntor, dock att värdet av utländsk försäkringsanstalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till redovisning av försäk- ringsfonden än försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkringstagar- nas säkerhet finner kunna medgivas.
Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvarande högst en tiondel av försäkringsfonden för egen räkning för livräntor i svensk valuta redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket 1—7 avses, dock icke i aktier.
Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.
89 5.
1 mom. De värdehandlingar, i vilka enligt 88 5 försäkringsfond för liv- räntor helt eller delvis redovisas, skola förvaras avskilda från bolagets öv- riga tillgångar och under minst två lås _med olika nycklar, av vilka en inne- haves .av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. I de sålunda för- varade handlingarna njute livränt-etagarna panträtt såsom i handfängen pant till säkerhet för fullgörande av bolagets förbindelser beträffande liv- räntor.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att tillse att, på sätt i första stycket är sagt, vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforderligt belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt denna lag erfordras, må försäkringsinspektionen på framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd till uthekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet. Styrelsen eller verkställande direktören äge jämväl för utbetalande av förfallet livränte- belopp, för vilket avsättning ägt rum, uthekomma handlingar av motsva- rande värde. Utbyte av värdehandling mot annan handling av motsvarande värde må äga rum, där sådant påkallas av styrelsen eller verkställande di— rektören.
Behöver bolaget för bevakande av sin rätt på grund av värdehandling, som blivit satt i särskilt förvar, eller för annat dylikt ändamål tillgång till sådan handling, vare ombudet pliktigt att till behörig företrädare för bolaget emot kvitto utlämna handlingen mot skyldighet för styrelsen och verk- ställande direktören att inom skälig tid återställa handlingen eller avlämna annan handling av motsvarande värde.
2 mom. Har bolaget enligt denna lag satt i särskilt förvar värdehandlingar motsvarande värdet .av försäkringsfonden för livräntor på grund av försäk- ringar, som av bolaget mottagits i återförsäkring, skall panträtten tillkomma livräntetagarna i det bolag, som tagit återförsäkringen.
90 5. Det åligger ombud som i 89 5 avses att, där styrelsen eller verkställande direktören icke fullgör vad dem enligt nämnda lagrum åligger, därom oför- dröjligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen.
Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av försäkringsinspektionen.
Om aktuarie.
91 5.
I bolaget skola förekommande försäkringstekniska utredningar och be- räkningar utföras under överinseende av en därtill anställd person (aktua- rie). Denne skall uppfylla villkoren för behörighet att utöva befattning så- som aktuarie i försäkringsbolag som meddelar livförsäkring. Inspektionen må utan hinder av dylika villkor godkänna viss person såsom aktuarie i bolaget.
Det åligger styrelsen eller verkställande direktören att, när aktuarie an— tagits eller frånträtt sin befattning, därom ofördröjligen göra anmälan för registrering.
Rätt att göra anmälan enligt andra stycket tillkommer den som beröres av anmälningen.
Om premier och statistik.
92 5. Försäkring skall .av bolaget meddelas till skälig premie. Den indelning i riskklasser, som ligger till grund för premiesättningen, skall underställas försäkringsinspektionen för godkännande.
93 5. Bolaget skall upprätta fortlöpande statistik att tjäna som ledning vid pre- miesättningen och kontrollen därav. Statistiken skall anordnas enligt plan, som godkänts av försäkringsinspektionen.
Om tillsyn. 94 5.
Sist en månad efter ordinarie bolagsstämma eller, om stämma ej hållits inom stadgad tid, inom sju månader från föregående räkenskapsårs utgång skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg till försäkrings- inspektionen insändas dels avskrift av balansräkningen, vinst- och förlust- räkningen, förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen, dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet under räkenskapsåret och ställ- ning balansdagen, dels redogörelse för beräkning av livränt—ereserven, dels ock sammandrag av statistiken. Redogörels-ern-a och sammandraget skola upprättas enligt anvisningar, som meddelas av inspektionen, samt vara un- dertecknad-e, den förra redogörelsen ävensom sammandraget av styrelsen och verkställande direktören samt den senare redogörelsen av aktuarien.
På avskriften av balansräkningen skall finnas av styrelseledamot eller verk- ställande direktören undertecknat bevis, huruvida balansräkningen fast- ställts eller ej; i förstnämnda fall skall beviset tillika innehålla uppgift om bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt ba- lansräkningen.
95 5.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång till försäkringsinspektionen insända redo- görelse i vad mån livränterörelsens förlopp avvikit från grunderna. Redo- görelsen skall upprättas enligt anvisningar, som meddelas av inspektionen, samt vara undertecknad av aktruarien.
96 5. Styrelsen och verkställande direktören vare jämväl i andra fall än i 94 och 95 55 sägs pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga.
97 5.
Försäkringsinspektionen skall förordna revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvalt- ning samt bolagets räkenskaper.
Försäkringsinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget och i stäl- let förordna ny revisor.
För revisor som förordnats av försäkringsinspektionen skall inspektionen utfärda instruktion. Revisorn äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av inspektionen.
98 5. Försäkringsinspektionen äger sammankalla bolagets styrelse, när sådant prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, må kallelse ut— färdas av inspektionen.
99 5.
1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av Ko- nungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspek- tionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper, statistik och andra handlingar tillgängliga för granskning.
2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspek- tionen, äger närvara vid bolagsstämma eller inspektionen utlyst styrelse— sammanträde och deltaga i överläggningarna.
3 mom. Vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böc- ker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma eller styrelse--
sammanträde må hava erfarit angående enskildas personliga eller ekono- miska förhållanden må ej yppas för allmänheten.
100 5.
1 mom. Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om bolagets verksamhet, som inspektionen finner påkallade.
2 mom. Finner försäkringsinspektionen, att avvikelse skett från denna lag eller från bestämmelser för bolaget, vilka med stöd därav meddelats av myndighet, eller från bolagsordningen eller från livräntegrunderna,
att bolagsordningen eller livräntegrunderna icke längre äro tillfredsstäl- lande,
att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden redovisas, icke äro tillfyllest, att premiesättningen icke är skälig, att det sätt, varpå inträffade skador regleras, giver skälig anledning till anmärkning, eller
att eljest allvarlig anmärkning mot bolagets verksamhet föreligger, skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas härav påkallade.
3 mom. Har föreläggande som i 2 mom. sägs icke inom den bestämda tiden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhållandet undan— röjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan därom hos Konungen, som må förelägga bolaget att inom viss tid vidtaga åtgärder för vinnande av rättelse.
101 5.
Försäkringsinspektionen äge förelägga vite vid meddelande av föreskrift enligt denna lag.
102 5.
Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet skall bolaget årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen. Detta bidrag skall bestämmas till högst en femte- dels procent av bolagets hela inkomst av avgifter för nästföregående kalen- derår.
103 5.
Ledamot av eller befattningshavare hos försäkringsinspektionen må ej vara ledamot i styrelsen för eller anställd hos bolaget.
Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd.
104 5. Vad i lagen om försäkringsrörelse är stadgat om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd skall äga motsvarande tillämpning vid avtal mellan bo- laget och annan försäkringsanstalt om dylik överlåtelse.
Om anskaffning av försäkringsansökningar.
105 5.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att övervaka att an- skaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som över- ensstämmer med god försäkringssed. Konungen äger meddela närmare be— stämmelser angående anskaffningsverksamheten och må därvid tillika för— ordna, att frågor rörande densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser angives, handläggas av en av Konungen utsedd nämnd.
Om registrering.
106 5.
Anmälan för registrering skall ingivas eller i betalt brev med posten in- sändas till försäkringsinspektionen. Sådan anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.
I försäkringsregistret skall införas:
1. bolagets firma;
2. bolagets postadress;
3. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;
4. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde- landen kungöras fullmäktige och delägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
5. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande direk— törens och vice verkställande direktörens så ock, där eljest någon ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;
6. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen; samt
7. beträffande revisor och revisorssuppleant, som enligt denna lag eller bolagsordningen skall vara auktoriserad revisor eller godkänd gransknings- man, uppgift om hans fullständiga namn och hemvist.
Med avseende å registrering gälle i övrigt i tillämpliga delar vad i lagen om försäkringsrörelse är stadgat.
Om klagan över försäkringsinspektionens beslut.
107 5. Vad om klagan över försäkringsinspektionens beslut är stadgat i 318 5 lagen om försäkringsrörelse skall i tillämpliga delar gälla i fråga om kla— gan över beslut som av inspektionen meddelas enligt bestämmelse i den- na lag.
Om skadestånd.
108 5.
Har styrelseledamot, verkställande direktören eller revisor vid fullgö- randet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare han pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.
Där medhjälpare, som av revisor anlitats för granskningsarbetet, vid upp— dragets utförande uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, svare revisorn för skadan.
Har fullmäktig genom överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller livräntegrunderna uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare ock han pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.
109 5.
Har styrelseledamot eller annan som avses i 108 5 första stycket genom överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller livräntegrunderna uppsåt— ligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada, vare han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan. Samma lag vare, där fullmäktig ge- nom sådan överträdelse uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.
110 5.
Åvilar ersättningsskyldighet styrelseledamot eller annan enligt 108 5 första eller andra stycket eller 109 5 första punkten, och föreligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
Har fullmäktig ådragit sig ersättningsskyldighet jämlikt 108 5 tredje stycket eller 109 5 andra punkten, må ock ersättningen nedsättas, där det med hänsyn till hans skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
Nedsättning efter vad nu är sagt äge ej rum, om den ersättningsskyldiges förfarande innefattade brottslig handling.
111 5.
Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad i 108—110 55 är stad— gat, svare de för ersättningen en för alla och alla för en, den vars ersättnings- skyldighet nedsatts enligt 110 5 dock allenast med det nedsatta beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
Allmänna bestämmelser.
112 5.
Av aktierna i svenskt aktiebolag må bolaget icke utan försäkringsinspek- tionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röst—
värde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tju- gondel av röstetalet för samtliga aktier.
113 5. Bolaget må ej utlåna medel till styrelseledamot, styrelsesuppleant, verk- ställande direktören, vice verkställande direktören, aktuarien eller revisor i bolaget. Ej heller må lån utlämnas mot borgen av person, som ovan sägs.
114 5. I fråga om försäkring, som grundar sig på avtal, gälle, att försäkrings- brevet skall innehålla ej mindre uppgift om de allmänna försäkringsvill- koren än även de särskilda villkoren för den försäkring, som avses i brevet.
115 5.
Skall enligt bestämmelse i denna lag anmälan göras eller annan hand- ling undertecknas av styrelsen, skall egenhändig namnunderskrift tecknas av minst hälften av hela antalet styrelseledamöter eller vid förfall för sty- relseledamot av styrelsesuppleant. Där undertecknande skall ske av samt- liga styrelseledamöter, må ock vid förfall för styrelseledamot egenhändig namnunderskrift tecknas av styrelsesuppleant. Skall handling underteck- nas av verkställande direktören, må vid förfall för honom undertecknande ske av vice verkställande direktören eller, vid förfall även för honom, av styrelseledamot eller styrelsesuppleant, som därtill bemyndigats av styrelsen.
Avskrift, som på grund av särskild föreskrift i denna lag skall vara be- styrkt enligt detta stycke, skall vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller ock av minst två personer, som hava ställ- ning av styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör, vice verk- ställande direktör eller firmatecknare.
Annan avskrift skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktig- heten bestyrkt av två personer.
116 5.
Skall på grund av stadgande i denna lag eller föreskrift i bolagsordningen kungörelse äga rum i tidning inom viss ort, bör sådan tidning väljas som genom sin spridning är ägnad att bringa kungörelsen till allmän känne- dom.
117 5.
Bolaget vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas, ly- dande under Stockholms rådhusrätt.
118 5. Innehåller bolagsordningen förbehåll, att tvister mellan bolaget och sty- relsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller fullmäktige, skola hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll sam-
ma verkan som tillkommer skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets till- lämpning gälle vad om stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra klandertalan mot bolagsstämmobeslut på grund, som avses i 82 5 ' 1 mom. andra stycket, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad, om den i 47 5 omförmälda stämman blivit inom klandertiden utlyst att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
119 5.
Kan det antagas, att bolagets verksamhet vinner i ändamålsenlighet ge- nom medverkan i visst hänseende av statlig myndighet utan att myndig- heten därav vållas påtaglig olägenhet, må Konungen förordna, att sådan medverkan skall lämnas, ävensom meddela de föreskrifter som påkallas därav.
AVDELNING 3. Om traiikförsäkringsnämnden.
120 5.
För avgivande av yttranden i frågor som avses i 121 5 skall finnas en särskild nämnd, trafikförsäkringsnämnden, bestående av fyra ledamöter med lika många suppleanter. Av ledamöterna skall en vara ordförande och en vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden jämte supplean— terna för dem skola vara rättsbildade och hava insikter i de frågor, vilka falla inom nämndens verksamhet. Övriga ledamöter och suppleanter böra äga sådan praktisk erfarenhet, som gör dem skickade att bedöma skade— re'gleringsfrågor i trafikförsäkring.
Ledamot eller suppleant må icke innehava uppdrag i Trafikförsäkrings- bolaget såsom styrelseledamot, styrelsesuppleant, fullmäktig eller suppleant för fullmäktig eller vara anställd i bolagets tjänst.
Ledamöter och suppleanter skola utses av Konungen för en tid av fem år samt äga uppbära arvode med belopp som Konungen bestämmer.
Arvoden jämte övriga kostnader för nämndens verksamhet bestridas av bolaget.
Konungen meddelar närmare bestämmelser om nämnden.
121 5.
Bolaget skall, innan slutlig uppgörelse träffas med ersättningssökande, från nämnden inhämta yttrande i frågor angående ersättning för
a) sådan invaliditet där nedsättningen av arbetsförmågan uppgår till minst en tiondel,
b) sådant lyte eller annat stadigvarande men som icke inverkar på den skadades arbetsförmåga men som ändock är av svårare art, samt
c) förlust av försörjare. Vad sålunda stadgas skall jämväl gälla om vid tiden för uppgörelses
träffande synes sannolikt, att sådan invaliditet eller sådant lyte eller men, som nyss nämnts, kommer att föreligga.
Bolaget äger, om särskild anledning därtill förefinnes, även i annan fråga om ersättning för personskada inhämta yttrande från nämnden.
Skyldighet att inhämta nämndens yttrande föreligger icke, om ersätt- ningsfrågan är föremål för domstols prövning.
Om skyldighet för bolaget att i visst fall inhämta yttrande stadgas i 11 5.
122 5. Nämnden är skyldig att på begäran av domstol i där anhängigt mål av- giva yttrande rörande ersättning för personskada i följd av trafik med mo- torfordon eller traktor.
AVDELNING 4. Straffbestämmelser.
123 5.
Har trafikförsäkringspremie icke erlagts sist å sjunde dagen efter förfal- lodagen eller, där försäkringstagaren icke före sistnämnda dag av bolaget erhållit besked om premiens belopp och förfallodag, sist å sjunde dagen efter det sådant besked kom honom till handa, och brukas ändock fordonet i trafik av försäkringstagaren eller med hans vilja av annan, innan premien guldits, straffes försäkringstagaren med dagsböter.
Med dagsböter straffes ock envar annan, som brukar motorfordon eller traktor med kännedom om att sådan underlåtenhet att betala premie som i första stycket sägs föreligger.
Vad ovan stadgas avser icke brukande av fordon, varå gäller på avtal grundad trafikförsäkring.
124 5.
Underlåter försäkringstagare att lämna uppgift eller göra anmälan, som avses i 2 5 fjärde stycket, eller giver han i sådan uppgift eller anmälan ve- terligen oriktigt meddelande, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen straff är utsatt i allmänna strafflagen.
125 5. Med dagsböter eller fängelse straffes 1. styrelseledamot, verkställande direktör eller annan, som i anmälan för registrering eller i handling som fogas därvid uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift; 2. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tillgänglig enligt 68, 71 eller 74 5 eller som framlägges på bolags-
stämma, eller i påskrift å sådan handling eller i handling eller meddelande som kungöres eller sändes till fullmäktig eller delägare;
3. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse, var— om förmäles i 49 5, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelse i 51 5, 52 5 2 eller 3 mom., 53 eller 54 5.
4. revisor, där han i revisionsberättelse eller annan handling, som fram- lägges på bolagsstämma eller annorledes hålles tillgänglig enligt 68 eller 74 5 eller sändes till fullmäktig eller delägare, eller i påskrift å sådan hand- ling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande bolagets angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårds- löshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger.
126 5.
Med dagsböter eller fängelse straffes ock
1. styrelseledamot eller verkställande direktör, som uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i redogörelse eller bevis, som avses i 94 eller 95 5, eller vid lämnande av upplysning enligt 96 5;
2. aktuarie, där han i redogörelse, som enligt 94 eller 95 5 avlämnats till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;
3. revisor eller revisors medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.
127 5.
Med dagsböter straffes
1. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande av balansräkning eller vinst- och förlusträkning, som avses i 49 5, väsentli- gen eftersätter bestämmelsen 52 5 1 mom. eller med stöd av 52 eller 53 5 meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 49 5, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelse i 51 5, 52 5 2 eller 3 mom, 53 eller 54 55;
2. revisor, där han annorledes än i 125 5 4 sägs vid upprättande av re- visionsberättelse, som avses i 61 5, väsentligen eftersätter bestämmelser- na i sistnämnda lagrum;
3. styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör, vice verk— ställande direktör eller firmatecknare, där han uppsåtligen eller av vårds- löshet bestyrker avskrift, varom förmäles i 115 5 andra stycket, ehuru avskriften är oriktig;
4. den som underlåtit att iakttaga föreskriften i 114 5.
128 5. Förseelse, som avses i 123 5 första stycket, skall åtalas vid domstol i den ort där fordonet skall anses hava sin hemort. Åtal för försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan för registrering skall upptagas av Stockholms rådhusrätt.
129 5. Böter och viten, som ädömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Förslag till Lag om införande av lagen om trafikförsäkring m. m. 1 5.
Den nu antagna lagen om trafikförsäkring m. ni. skall med iakttagande av vad i denna lag stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1951, och skall Trafikförsäkringsbolaget samma dag anses bildat. Konungen stadfäster bolagsordning och grunder för bolaget, att gälla från och med angivna dag.
Genom nya lagen upphävas, dels, med nedan angivna undantag, lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, dels lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m., dels ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser.
2 5. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen eller med stöd därav utfärdad författning, skall denna i stället tillämpas.
3 5.
Bestämmelserna i 1—19, 120—124 55 och 128 5 första stycket i nya la- gen skola tillämpas först från och med den 1 januari 1954. Före nämnda tidpunkt skall vad i avdelning 2 nya lagen stadgas angående delägare i bola- get i tillämpliga delar gälla i fråga om envar, som enligt äldre lagen är för- säkringspliktig i fråga om här i riket registrerat motorfordon.
4 5.
Före den 1 januari 1951 bestämmer Konungen vilka i 63 5 2 mom. nya lagen avsedda sammanslutningar, som intill den 1 _januari 1954 skola äga utse fullmäktige i bolaget, ävensom det antal fullmäktige och supplean- ter, som varje sammanslutning må utse.
Sammanslutning, som utsett fullmäktig och suppleant, skall till Konungen före den 1 juli 1951 lämna skriftlig uppgift om utsedda personers namn, yrke och postadress.
Före den 1 juli 1951 utser Konungen dels för tiden intill den 1 januari 1954 tjugufem fullmäktige och lika många suppleanter, som avses i 63 5 1 mom. nya lagen, dels ock för tiden till och med 1954 års ordinarie bolags- stämma ordförande och vice ordförande i styrelsen jämte två suppleanter.
6 5.
För val av styrelse och revisorer utlyser Konungen bolagsstämma att hål- las under senare halvåret 1951. Konungen äger uppdraga åt försäkringsin- spektionen att vidtaga erforderliga kallelseåtgärder. Stämman öppnas av den Konungen därtill utser.
7 5.
Styrelsen skall ofördröjligen utse verkställande direktör och vice verk- ställande direktör i enlighet med 29 5 nya lagen.
8 5. Så snart styrelsen utsett verkställande direktör och vice verkställande direktör, göre styrelsen och verkställande direktören i enlighet med 106 5 nya lagen anmälan till försäkringsinspektionen för bolagets registrering.
9 5.
Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara.
Å bolaget skall i tillämpliga delar gälla jämväl vad eljest i 187—189 55 lagen om försäkringsrörelse är stadgat om åtgärd, som för försäkringsbolag vidtagits innan det registrerats.
10 5.
Staten förskjuter vid bolagets bildande ett garantikapital av tio miljoner kronor.
Å garantikapitalet erlägger bolaget ränta efter tre procent om året till dess återbetalning äger rum. Till betalning av ränta må dock ej användas annat än den vinst, som förefinnes å rörelsen i dess helhet enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke enligt bo- lagsordningen skall avsättas till reservfonderna.
Har för visst är ränta å garantikapitalet ej till fullo kunnat gäldas, skall sålunda oguldet räntebelopp erläggas så snart det under iakttagande av stad- gandet i andra stycket andra punkten kan ske.
11 5. Återbetalning av garantikapital må icke ske förrän organisationskostna- der, som enligt 13 5 denna lag må hava uppförts som tillgång, fullständigt avskrivits.
Beslut om återbetalning av garantikapitalet, helt eller delvis, må ej bringas till verkställighet utan försäkringsinspektionens tillstånd.
Verkställd återbetalning skall av styrelsen och verkställande direktören ofördröjligen anmälas för registrering.
12 5. Bolagets första räkenskapsår må, utan hinder av stadgandet i 50 5 nya lagen, avse tiden intill utgången av ettdera av åren 1951 och 1952.
13 5.
De kostnader, som före utgången av år 1953 nedlagts å organisation av bolagets verksamhet må, där sådant i bolagsordningen bestämmes, upptagas såsom tillgång intill i bolagsordningen medgivet belopp. Sådana kostnader skola avskrivas med minst en åttondel för varje år med början är 1954.
14 5.
Utan hinder av vad ovan stadgats om ikraftträdande av nya lagen må den 31 december 1953 gällande trafikförsäkringsavtal med försäkringsanstalt, som avses i äldre lagen, förbliva i kraft intill dess avtalet utlöper eller eljest upp- hör, dock längst till och med den 31 december 1958.
Där avtal genom tullverkets förmedling träffats med Trafikförsäkrings- föreningen om trafikförsäkring å motorfordon, som för tillfälligt brukande införts från utlandet, så ock där föreningen avgivit förbindelse, som av- ses i 5 5 äldre lagen, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande till- lämpning beträffande avtalet och förbindelsen.
15 5.
I den mån efter 1953 års utgång trafikförsäkringsrörelse bedrives av så- väl Trafikförsäkringsbolaget som trafikförsäkringsanstalter, vilka avses i äldre lagen, lände följande till efterrättelse:
1. För den av anstalterna bedrivna verksamheten skola, där ej nedan annorlunda stadgas, gälla bestämmelserna i äldre lagen och med stöd därav utfärdade föreskrifter.
2. I stället för stadgandena i 11 samt 13—17 55 äldre lagen skola tilläm- pas bestämmelserna i 9 samt 11—14 55 nya lagen.
3. Då avtal om trafikförsäkring upphört vare anstalt skyldig att därom ofördröjligen göra anmälan till Trafikförsäkringsbolaget med uppgift om dagen för avtalets upphörande. Vad i 18 5 äldre lagen finnes stadgat äge ej tillämpning.
4. Den i nya lagen föreskrivna trafikförsäkringsnämnden skall den 1 ja- nuari 1954 träda i stället för Trafikförsäkringsanstalternas nämnd.
5. Vad i 21 5 äldre lagen stadgas äge ej tillämpning. Befinnes skada, som avses i 17 5 första punkten nya lagen, hava förorsakats genom fordon, å vilket trafikförsäkring var gällande i någon av anstalterna, äge bolaget, i
den mån försäkringstagaren är ansvarig för skadan, av den anstalten söka åter vad bolaget utgivit i anledning av skadan.
6. Kostnaderna för trafikförsäkringsnämnden så ock Trafikförsäkrings- bolagets kostnader i anledning av skador, för vilka bolaget är ansvarigt en- ligt 17 5 nya lagen, skola fördelas mellan bolaget och envar av anstalterna efter förhållandet mellan de belopp, som de var för sig under nästföregående kalenderår uppburit i premier för direkta trafikförsäkringar.
16 5.
Försäkringsanstalt, som avses i äldre lagen, skall efter trafikförsäkrings- rörelsens upphörande till Trafikförsäkringsbolaget överlämna ett belopp motsvarande två tredjedelar av sin regleringsfond för trafikförsäkring.
Av de medel, 'som enligt första stycket tillförts bolaget, njute anstalt, vars regleringsfond efter upphörandet av trafikförsäkringsrörelsen upptages till negativt belopp, gottgörelse intill två tredjedelar av underskottet. Förslå ej medlen till full gottgörelse enligt vad i första punkten stadgas, skall ned— sättning ske för envar anstalt i förhållande till vad denna eljest skulle ägt uppbära.
Har anstalt i följd av trafikförsäkringsrörelsens upphörande åsamkats kostnad, för vilken anstalten icke kan anses skäligen gottgjord genom den hos anstalten kvarstående delen av regleringsfonden eller genom ersättning enligt andra stycket, äge anstalten av bolaget härför erhålla särskild ersätt- ning. Sådan ersättning må dock ej utgå i vidare mån än de medel, som en- ligt första stycket tillförts bolaget, därtill förslå, sedan full gottgörelse läm— nats enligt andra stycket.
17 5. Den som i följd av Trafikförsäkringsbolagets övertagande av trafikförsäk- ringen mister inkomst eller eljest lider förlust bör, i den mån så finnes skä- ligt, beredas gottgörelse av bolaget.
F ö r s 1 a g till Bolagsordning för Trafikförsäkringsbolaget.
5 1. Detta bolag, vars firma är Trafikförsäkringsbolaget, är bildat i enlighet med bestämmelserna i lagen den om trafikförsäkring m. m. (nedan kallad trafikförsäkringslagen).
5 2. Bolaget har till föremål för sin verksamhet att meddela trafik- och mo- torfordonsförsäkring.
5 3.
De fem styrelseledamöter jämte suppleanter, som enligt trafikförsäk— ringslagen väljas å bolagsstämma, skola utses för tiden till och med den ordinarie bolagsstämma, som skall hållas under tredje året efter valet.
Då val av styrelse första gången äger rum skall iakttagas, att två ledamö- ter och två suppleanter utses för tiden till och med 1952 års ordinarie bo- lagsstämma, två ledamöter och två suppleanter för tiden till och med 1953 års ordinarie stämma samt en ledamot och en suppleant för tiden till och med 1954 års ordinarie stämma.
5 4. Minst två och högst fyra revisorer och lika många suppleanter skola är— ligen väljas för tiden till och med ordinarie bolagsstämman följande år. Minst en revisor och en suppleant skall vara auktoriserad revisor.
5 5.
Ordinarie bolagsstämma hålles årligen under maj eller juni månad, där- vid följande ärenden skola förekomma:
1) val av ordförande för stämman;
2) ärenden, som angivas i 73 5 första stycket trafikförsäkringslagen; 3) val av ledamöter och suppleanter i styrelsen; 4) val av revisorer och suppleanter för dem; 5) frågan om arvode åt styrelse och revisorer; samt 6) övriga ärenden, som väckts av styrelsen eller revisorerna eller som i
föreskriven ordning av fullmäktig eller delägare hänskjutits till prövning å stämman.
5 6. För deltagande i bolagsstämma äger fullmäktig av bolaget åtnjuta ersätt- ning enligt grunder, som fastställas av bolagsstämma. Enahanda rätt till ersättning tillkommer suppleant, som å bolagsstämma inträtt för fullmäktig.
5 7.
Kallelse till bolagsstämma skall införas i minst en tidning inom Stock- holm och minst en inom varje län ävensom tillställas varje fullmäktig ge- nom rekommenderat brev. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.
Andra meddelanden till fullmäktige och delägare skola införas i de tid— ningar, vilka anlitas vid kallelse till bolagsstämma.
5 8.
Till reservfond för trafikförsäkring skall, där ej annat föranledes av 26 5 trafikförsäkringslagen, avsättas minst en femtedel av årsvinsten å denna försäkringsgren. Det belopp, vartill fonden skall uppgå för att avsättning må underlåtas, skall motsvara en femtedel av nästföregående års premie- inkomst för trafikförsäkring.
Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avsätt- ning till reservfond för motorfordonsförsäkring.
5 9.
Vinst ä trafikförsäkringsrörelsen, som återstår sedan föreskriven avsätt- ning till reservfond ägt rum, avsättes, där ej annat föranledes av 26 5 tra- fikförsäkringslagen, till utjämningsfond för trafikförsäkring med ändamål att utjämna det ekonomiska förloppet av denna rörelsegren. På enahanda sätt och i motsvarande syfte bildas en utjämningsfond för motorfordonsför- säkring.
Utan hinder av vad i första stycket stadgas må vinstmedel, som icke skola avsättas till reservfond, användas till förräntning av garantikapital så ock, under iakttagande av stadgandet i 11 5 lagen om införande av lagen om tra- fikförsäkring m. m., till återbetalning av sådant kapital.
Vad ovan stadgas medför ej inskränkning av den rätt att använda vinst, som enligt 27 5 andra styck-et andra punkten trafikförsäkringslagen till- kommer bolagsstämma.
5 10. Bolaget må ej driva återförsäkringsrörelse i större omfattning än att pre- mieinkomsten för återförsäkring understiger tio procent av premieinkoms- ten för direkta försäkringar.
5 11.
De kostnader, som före utgången av år 1953 nedlagts å organisation av bolagets verksamhet, må i bolagets räkenskaper för åren 1951—1953 upp- tagas som tillgång intill ett belopp av en miljon kronor samt för de därefter följande åren med högst de belopp, som framkomma efter avskrivning enligt 13 5 lagen om införande av lagen om trafikförsäkring m. m.
F ö r s 1 a g till Reglemente för trafikförsäkringsnämnden. & 1.
Trafikförsäkringsnämndens ändamål är att avgiva yttranden i frågor om ersättning på grund av trafikförsäkring enligt vad därom finnes stadgat i lagen om trafikförsäkring m. m.
5 2.
I samband med prövning av ersättningsärende, som hänskjutits till nämn- den, är nämnden befogad att avgiva förslag till ändring eller jämkning i Trafikförsäkringsbolagets beslut i ärendet eller behandling därav, så ock till åtgärder för höjande av skadad persons arbetsförmåga.
5 3.
Nämnden är ej beslutför med mindre den är fulltalig. Vid förfall för leda— mot inträde suppleant, som uppfyller för ledamoten gällande behörighets- villkor.
Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom flertalet röstande för- ena sig, eller, vid lika röstetal, den mening ordföranden biträder.
Vid beslut avseende ersättning för skada skall omröstning först ske i frågan om uppskattning av i och för sig skälig ersättning och därefter an- gående jämkning med hänsyn till ansvarets fördelning.
5 4.
Till nämndens förfogande skall finnas en sekreterare, som skall vara rättsbildad och hava insikter i de frågor, vilka falla inom nämndens verk- samhet. Sekreteraren utses av nämnden som ock äger bestämma arvode till denne.
5 5.
Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkun- skap, nödigt att anlita sakkunnig, äger nämnden uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva yttran- de. Nämnden beslutar angående ersättning till sådan sakkunnig.
5 6. För nämndens ledamöter och sakkunniga gälla samma jäv som för skilje— män enligt lagen den 14 juni 1929 om skiljemän.
5 7.
Nämnden sammanträder så ofta omständigheterna därtill föranleda. Ord- föranden bestämmer om föredragning i nämnden.
Befinnes vid ärendes handläggning ytterligare utredning erforderlig för ärendets bedömande, äger nämnden hos Trafikförsäkringsbolaget begära sådan utredning. Nämnden må, där så finnes påkallat, lämna ersättnings— sökande tillfälle att avgiva yttrande över utredning som verkställts av bolaget.
Finner nämnden tillfredsställande utredning i ärende ej kunna vinnas annat än genom domstols prövning, anmäle nämnden detta hos bolaget med angivande av skälen härför.
5 8.
Nämndens protokoll föras av sekreteraren och justeras av ordföranden. Protokollen skola föras i nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.
Av nämnden beslutat yttrande skall tillställas Trafikförsäkringsbolaget och den ersättningsssökande snarast möjligt.
Har _yttran-de besl—utits med ordförandens utslagsröst skall meddelande lämnas jämväl rörande 'de skilda meningar, vilka yppats inom nämnden.
5 9.
Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1954. Vad i reglementet stadgats angående Trafikförsäkringsbolaget skall un- der den övergångstid, som avses i 14 5 lagen om införande av lagen 0111 trafikförsäkring m. m., äga motsvarande tillämpning å annan anstalt, som under nämnda tid meddelar trafikförsäkring, så ock å Trafikförsäkrings- föreningen.
Om vissa författningsändringar, som föranledas av utredningens förslag.
Godtages det förslag till organisation av trafikförsäkringen, som utred— ningen här framlagt, torde ändringar i vissa gällande lagar och föreskrifter bli nödvändiga.
I lagen om försäkringsrörelse torde sålunda böra intagas en föreskrift, varigenom trafikförsäkringen undantages från lagens tillämplighet, och even- tuellt ett uttryckligt förbud för annan försäkringsgivare än Trafikförsäk- ringsbolaget att här i riket meddela trafikförsäkring annorledes än i åter- försäkring. Även i vissa andra avseenden torde jämkningar av nämnda lag bli erforderliga.
Jämväl i lagen den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket bli vissa ändringar påkallade. Sålunda mäste bl. a. de särskilda bestämmelser rörande trafikförsäkringsrörelse, som för närvarande finnas intagna i lagen, upphävas.
Bestämmelsen i 1 5 tredje stycket lagen den 8 april 1927 om försäkrings- avtal kan bortfalla. Då försäkringsavtalslagen avser allenast rättsförhål- landen uppkomna genom avtal, är den uppenbarligen icke tillämplig å tra- fikförsäkring, som utan avtal uppkommer enligt bestämmelsen i 2 5 första stycket i den föreslagna lagen om trafikförsäkring 111. m. Sedan Trafikför- säkringsbolaget blivit ensam försäkringsgivare i fråga om trafikförsäkring, blir försäkringsavtalslagens tillämplighet i fråga om trafikförsäkring be- gränsad till sådan trafikförsäkring, som frivilligt tecknas hos bolaget beträf- fande fordon, vilka icke omfattas av den automatiska försäkringen.
Under en övergångstid kommer försäkringsavtalslagen att gälla jämväl be- träffande sådana med annan försäkringsgivare än bolaget ingångna trafik- försäkringsavtal, som avses i 14 5 lagen om införande av lagen om trafik— försäkring m. m. Enligt 15 5 mom. 3 i nämnda promulgationslag skall emel- lertid 18 5 i 1929 års trafikförsäkringslag ej gälla efter 1953 års utgång. Den ovan nämnda bestämmelsen i 1 5 försäkringsavtalslagen torde i huvud- sak ha motiverats av nämnda stadgande i 1929 års lag och därför bliva över— flödig under övergångstiden.
Genomföres det förslag till ändring av kommunalskattelagen, som utred- ningen i första delen av sitt betänkande framlagt vid behandlingen av frå- gan om utjämningsfonder, skulle vid beräkningen av överskott å skadeför-
säkringsrörelse avdragsrätt medgivas för avsättning till utjämningsfond under förutsättning att överföringarna till eller från denna fond skedde en— ligt en i bolagsordningen fastställd plan. För Trafikförsäkringsbolagets vid— kommande skulle avdragsrätten under angiven förutsättning gälla avsätt- ning till utjämningsfonderna för såväl trafik- som motorfordonsförsäkringen. Med hänsyn till ändamålet med de i 26 5 i förslaget till trafikförsäkringslag omförmälda reservfonderna skulle jämväl avsättning till dessa fonder bli avdragsgill.
Skulle ovannämnda förslag till ändring av kommunalskattelagen icke ge- nomföras, hör i varje fall en ändring däri vidtagas med avseende å trafik- försäkringen. Enligt anvisningarna till nämnda lag (30 5 2 punkten) med— gives för närvarande avdragsrätt för avsättning till sådan regleringsfond, som av trafikförsäkringsanstalt bildas enligt gällande villkor och föreskrif- ter för utövande av trafikförsäkringsrörelse. Med bibehållande i princip av denna regel böra anvisningarna till kommunalskattelagen i nämnda avseen- de ändras så, att avdragsrätten hänföres till reservfond för trafikförsäkring, som avses i lagen om trafikförsäkring. m. ni., så ock annan fond, som av Trafikförsäkringsbolaget bildas med ändamål att utjämna det ekonomiska förloppet av trafikförsäkringsrörelsen.
Vissa ändringar böra vidtagas i kungl. brev den 19 oktober 1945 angående försvarets skaderegleringsnämnd i enlighet med vad som föreslagits i all- männa motiveringen.
Hänvisningen i 4 kapitlet av vägtrafikförordningen sådan den utformats i 1944 års trafikförfattningssakkunnigas förslag torde böra jämkas, varvid stadgandet i 2 5 femte stycket i förslaget till trafikförsäkringslag särskilt hör omnämnas.
ALLMÄN MOTIVERING.
Inledning.
Den nuvarande trafikförsäkringen.
Obligatorisk trafikförsäkring infördes i vårt land genom lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon. Lagen trädde i kraft den 1 juli samma år med en övergångstid av ett halvt år till den 1 januari 1930, vid vilken tid alla försäkringspliktiga motorfordon skulle vara trafik- försäkrade. Från denna tid ägde en mycket snabb utveckling rum på motor- trafikens område fram till världskrigets utbrott år 1939, vilken återspeglas i antalet trafikförsäkrade motorfordon. Krigsåren medförde en minskning av antalet nyttjade motorfordon, vilken föranledde en motsvarande minsk- ning av trafikförsäkringens omfattning. I följande sammanställning, tab. 1, anges för ettvart av åren 1930—1947 antalet trafikförsäkrade motorfordon under årsrisk ävensom summan influtna trafikförsäkringspremi—er samt ut- betalat eller reserverat belopp för skador, som inträffat under året. Anta- let trafikförsäkrade fordon under årsrisk, vilket uttrycker genomsnittliga antalet försäkra-de fordon under året, beräknas på så sätt att fordon, som varit försäkrat under hela året, ingår i antalet med en enhet medan for- don, som varit försäkrat endast en del av året, ingår med motsvarande bråkdel. I tabellens sista kolumn ha medräknats de skadeutbetalningar, som hänföra sig till de [under året inträffade skadorna, vare sig utbetal- ningarna ägt rum under samma år eller något av de följande åren. Beträf— fande sådana skador, som kvarstätt oreglerade vid utgången av det femte året efter det, då skadan inträffade, har dock i stället för de därefter verk- ställda faktiska utbetalningarna upptagits det belopp, som vid sistnämnda tidpunkt reserverats för ändamålet. I vad avser de under åren 1943—1947 inträffade skadorna har det varit möjligt att upptaga de faktiska utbetal- ningarna endast intill utgången av år 1947, varför man för tiden därefter fått nöja sig med beräknade (reserverade) bel-opp.
Tab. 1. _ Utbetalt eller reser- Å r förglllågdårinflöct-or— .. S'åm'tm trafik.- skåråörliiigålffååle fordon under årsrisk for sakrmgsp remicr under året (1 OOO-tal kr.) (1 OOO-tal kr.) 1930 ...................... 180 609 10 489 8 951 1931 ...................... 193 741 11 657 9 029 1932 ...................... 191 095 12 599 8 718 1933 ...................... 186 664 13 403 7 591 1934 ...................... 189 779 14 450 7 597 1935 ...................... 195 668 15 049 8 638 1936 ...................... 204 839 16 116 9 941 1937 ...................... 220 431 17 788 12 132 1938 ...................... 240 367 19 496 14 129 1939 ...................... 261121 21 580 15 542 1940 ...................... 167 975 12 080 7 409 1941 ...................... 72 196 6 936 6 206 1942 ...................... 76 740 7 586 6 204 1943 ...................... 83 639 7 751 5 626 1944 ...................... 85 808 7 813 G 090 1945 ...................... 108 635 10 132 6 678 1946 ...................... 266 871 22 592 19 338 1947 ...................... 357 177 26 343 c:a 25 500
Beträffande de i tab. 1 intagna uppgifterna anmärkes, att trafikförsäk— ringsplikt för lättviktsmotorcyklar infördes år 1939. Tabelluppgifterna för tiden före och efter nämnda år äro på grund härav ej fullt jämförliga. Un— der krigsåren torde antalet i bruk varande lättviktsmotorcyklar ha varit obetydligt. För åren 1946 och 1947 ingå däremot icke mindre än 73 804 re- spektive 96 497 lättviktsmotorcyklar i det redovisade antalet fordon under årsrisk.
Trafikförsäkring meddelades här i riket vid 1947 års utgång av tillhopa 27 svenska försäkringsbolag, därav 15 aktiebolag och 12 ömsesidiga bolag. samt 5 utländska försäkringsbolag. Samtliga dessa bolag meddelade även automobilförsäkring (angående de i automaobilförsäkringen ingående för- säkringstyp-erna hänvisas till vad som anförts nedan under Motorfordons- försäkring). Till belysande av omfattningen av de olika bolagens trafik- respektive automobilförsäkringsrörelse ävensom den andel dessa grenar representera av bolagens hela rörelse lämnas i tab. 2 uppgifter rörande premie- inkomsten för trafik- och automobilförsäkring är 1947 samt de procentuella andelar, som premieinkomsten för nämnda grenar utgjorde av vederbö- rande bolags hela premieinkomst; för de utländska bolagen ha sistnämnda relationstal hänförts till premieink—omsten för rörelsen i Sverige. Uppgifterna avse direkt försäkring.
Tab. 2. Premieinkom st för trafik- Premieinkomst för auto- försäkrlng mobilförsäkring I relation till I relation till Absolut hela premie- Absolut hela premie— inkomsten inkomsten (1 OOO-tal kr.) % (1000-tal kr.) % Svenska försäkringsakliebolag. Brand—Viktoria ................ 151 4 162 4 Freja ......................... 1 230 20 1 377 22 Fylgia ........................ 4 743 20 4 567 19 Hansa ........................ 1 731 8 1 615 7 Heimdall ..................... 639 9 562 8 Holmin ....................... 574 27 469 22 Iris .......................... 877 19 865 18 Malmö ....................... 778 23 767 23 Mälaren ...................... 240 2 219 2 Norden ...................... 351 11 319 10 Nornan ...................... 1 938 25 1 900 24 Norrland ..................... 523 510 7 Ocean ........................ 132 1 121 1 Securitas ...................... 444 19 366 16 Skandinavien ................. 443 9 457 10 Svenska ömsesidiga försäkringsbolag. Allmänna brand .............. 100 2 93 2 Arbetsgivarnes (ansvars) ...... 11 4 12 5 Bore .......................... 637 16 633 16 Gothia ........................ 1 005 15 1 002 15 Göta .......................... 1 219 23 1 160 22 Hermes ...................... 241 10 158 7 Hem ......................... 919 23 552 14 Leire ......................... 657 24 516 19 Motorförarna .................. 896 50 599 33 Samarbete .................... 1 122 5 759 4 Svenska auto mobil ............ 362 61 229 39 Trafik ........................ 2 068 47 1 757 40 Utländska bolag Liverpool .................... 96 19 148 29 Motor Union .................. 661 47 760 53 National ...................... 726 48 683 45 Winterthur ................... 315 12 253 10 Ziirich ........................ 513 32 416 26
Ett av de svenska bolagen, Svenska Automobilförsäkringsbolaget, driver uteslutande trafik- och automobilförsäkring. Inom två andra bolag, Försäk- ringsbolaget Trafik samt Motorförarna, ömsesidigt försäkringsbolag för hel- nyktra, utgöra dessa grenar den dominerande delen av verksamheten. Be- träffande övriga bolag har inom aktiebolagen Freja, Fylgia, Holmia, Iris, Malmö, Nornan och Securitas samt inom de ömsesidiga bolagen Göta, Hero och Leire trafik- och automobilförsäkringen tillhopa nått en omfattning, som, därest premieinkomsten för år 1947 tages som måttstock, motsvarar 35—50 % av hela rörelsen medan dessa grenar inom återstående bolag re- presentera en mindre, för några bolag jämförelsevis obetydlig del av rörel- sen. Bland de utländska bolagen driver Motor Union här i riket uteslutande och National huvudsakligen trafik- och automobilförsäkringsrörelse.
Enligt trafikförsäkringslagen får ett försäkringsbolag icke driva trafik- försäkring utan att därtill hava erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd. Vid med- delandet av sådant tillstånd äger Kungl. Maj:t föreskriva de villkor och be- stämmelser, som utöver de i lagen givna prövas nödiga, så ock eljest med- dela de särskilda föreskrifter i fråga om tillsyn å sådana anstalter, som finnas erforderliga. I enlighet med detta stadgande ha särskilda konces- sionsvillkor utformats, som, tillsammans med lagens direkta föreskrifter, i olika hänseenden reglera anstalternas trafikförsäkringsrörelse.
Koncessionsvillkoren innehålla bestämmelser om 1) upprättande och vid- makthållande av organ för handhavande av angelägenheter förbundna med den ansvarighet, som enligt lagen gemensamt åvilar anstalterna, 2) upp- rättande och bek-ostande av gemensam skaderegleringsnämnd samt 3) pre- mier och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Den följande framställ- ningen rörande verksamhetens anordnande och utveckling anknyter till dessa tre områden.
Organ för handhavande av gemensam ansvarighet. Enligt trafikförsäk- ringslagen äro i fall, då skada timat i följd av trafik med motorfordon och föreskriven försäkringsplikt ej iakttagits eller det ej kan utrönas genom vilket fordon skadan förorsakats, samtliga de anstalter, som driva trafik— försäkring, gemensamt ansvariga gentemot den skadelidande. Emellan an- stalterna skall fördelning ske efter förhållandet mellan de belopp, som de var för sig under näst föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar. Enligt koncessionsvillkoren skola anstalterna upprätta och vidmakthålla lämpligt organ för handhavande av de angelä- genheter, som äro förbundna med den nyss nämnda gemensamma ansvarig- heten ävensom med försäkring genom tullverkets bemedling å motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket införas från utlandet. För dessa ända- mål inrättades år 1929 en gemensam organisation. Denna organisation, vars ursprungliga benämning var Föreningen för Gemensamt Lagenligt Trafik— försäkringsansvar, ändrade år 1939 sitt namn till Trafikförsäkringlför— eningen. Till föreningen äro alla anstalter obligatoriskt anslutna.
Trafikförsäkringsföreningen, vars stadgar äro fastställda av Kungl. Mlj :t,
har på trafikförsäkringens område påtagit sig flera uppgifter vid sidan av dem, som närmast föranledde föreningens bildande. Sålunda har föreningen bl. a. medverkat till överenskommelser med andra länder beträffande trafik- försäkringen ävensom vidtagit åtgärder i syfte att uppnå enhetliga normer för skaderegleringen (närmare behandlat i följande avsnitt).
Gemensam skaderegleringsnämnd. Under trafikförsäkringens tidigare skede var domstolarnas praxis i fråga om ersättning för motortrafikskador — så- som en följd av den snabba utvecklingen på områd-et och den tendens till ökat tillgodoseende av de skadelidand-es intresse, som kännetecknade denna utveckling — växlande och oenhetlig. Då de olika anstalterna därjämte skötte skaderegleringsarbetet tämligen oberoende av varandra, kunde ej undvikas, att en viss brist på enhetlighet kom att vidlåda handläggningen av ifråga- varande ärenden. Närmast för att råda bot på detta förhållande bildades år 1936 på förslag av försäkringsinspektionen en särskild nämnd, Trafik- försäkringsanstalternas nämnd. Inrättandet av denna nämnd motiverades dessutom med att det för de skadade borde vara av stort värde, att skade- fallet prövades även av annan än vederbörande försäkringsanstalt. I de från och med år 1937 gällande koncessionsvillkoren har intagits föreskrift, som ålägger samtliga trafikförsäkringsanstalter och Trafikförsäkringsför- cningen att upprätta och bekosta en sådan gemensam skadereglerings- nämnd. Enligt reglementet för nämnden, vilket fastställes av Kungl. Maj:t, skola viktigare ersättningsfrägor, som icke bliva föremål för domstols pröv- ning, hänskjutas till nämnden för yttrande innan erbjudande om uppgö- relse lämnas den ersättningssökande.
Med avseende å nämndens organisation och uppgifter må i korthet an- föras följande. Nämnden består av åtta ledamöter, varav fyra samtidigt tjänstgöra. Ordföranden och ytterligare en ledamot skola vara rättsbildade med insikter i de frågor, vilka falla inom nämndens verksamhet. Övriga ledamöter skola äga ingående erfarenhet i skaderegleringsarbetet inom tra- fikförsäkringen. För beslutmässighet kräves att förutom de rättsbildade le- damöterna (eller ersättare för dem), två ledamöter deltaga i nämndens sammanträde. Ordföranden förordnas av Kungl. Maj:t. Övriga ledamöter utses av en särskild av anstalterna utsedd kommitté och valen skola god- kännas av försäkringsinspektionen. De sex ledamöter, för vilka rättsbild- ning icke fordras, ha utsetts bland anstalternas befattningshavare. Ledamot av nämnden, som är anställd hos försäkringsanstalt, får ej deltaga i nämn- dens behandling av ärenden från den anstalten.
De ersättningsfrägor, som obligatoriskt skola hänskjutas till nämnden, äro enligt 5 1 i det för nämnden fastställda reglementet:
a) ersättning för invaliditet eller för sådant lyte eller annat stadigvarande men, som icke inverkar på den skadades arbetsförmåga, men som är av svårare art, eller för förlust av försörjare; dock att då fråga är om avslag å framställning om sådan ersättning nämnden har att avgiva yttrande en- dast om avslaget skulle grundas på att invaliditet ej förefinnes eller är för
ringa att föranleda ersättning eller att lyte eller men, som nyss nämnts, ej förefinnes eller, vid anspråk på ersättning för förlust av försörjare, att den ersättningssökande icke genom dödsfallet kommit att salma erforderligt underhåll;
b)slutlig ersättning i fall, där vid tiden för uppgörelsen synes sannolikt, att invaliditet eller sådant lyte eller men, som nyss nämnts, kommer att föreligga;
c) ersättning vid utbyte av förlikningsvis tillerkänd livränta mot kapital eller mot livränta på kortare tid.
Ärenden angående ersättning eller avslag vid invaliditet behöva dock icke hänskjutas till nämnden, där nedsättningen av den skadades arbetsförmåga efter upphävandet av det akuta sjukdomstillståndet anses understiga 10 %.
Nämnden äger tillika (& 2) angående beräkning av i och för sig skälig personskadeersättning avgiva yttrande
dels på begäran av anstalt eller föreningen i andra frågor än i 5 1 sägs, där nämnden finner dess prövning påkallad med hänsyn till ersättnings— spörsmålets principiella betydelse eller till storleken av den ersättning, var- om i det särskilda fallet är fråga,
dels ock på begäran av domstol i där anhängigt mål rörande ersättning för invaliditet eller för lyte eller annat stadigvarande men eller för förlust av försörjare.
För att främja enhetlig skadereglering har även Trafikförsäkringsför- eningen vidtagit olika åtgärder. I syfte att hålla domstolarnas praxis aktuell för anstalterna ombesörjer föreningen sålunda bl. a. en fortlöpande sam— manställning av rättsfall ävensom referat av sådana rättsfall, vilka äro av mera allmänt intresse. Föreningen har vidare genom cirkulär till anstalterna givit anvisningar för enhetlig behandling av olika med skaderegleringen sammanhängande spörsmål, åt anstalterna utarbetat formulär för underlät- tande av skilda detaljer i skaderegleringsarbetet, anordnat studiekurser m. 111.
Man kan i detta sammanhang även peka på andra åtgöranden för att komma till rätta med de problem, som äro förknippade med försäkringens splittring på ett stort antal företag. I detta avseende bör omnämnas en s. k. kollisionsöverenskommelse mellan så gott som samtliga bolag, som driva trafik- och automobilförsäkring. Överenskommelsen, som tillkommit i syfte att undvika rättstvister mellan anstalterna, innehåller fördelningsregler till utjämnande av ersättningsskyldigheten på grund av vagnskadeförsäkring mellan de olika anstalter, som beröras vid inträffade kollisioner, bestämmel- ser om att regressrätt icke skall göras gällande anstalterna emellan i fråga om ersättningsbelopp understigande 2 000 kronor m. m.
Premiesättningen m. m. Enligt trafikförsäkringslagen skall försäkringsan- stalt, innan den får driva trafikförsäkringsrörelse, till försäkringsinspektio- nen lämna uppgift å de premiesatser, som anstalten har för avsikt att till— lämpa för trafikförsäkringen. Indelningen i riskklasser skall därvid ordnas i anslutning till formulär, som försäkringsinspektionen fastställer. Om det
sätt, varpå premierna bestämmas, ger skälig anledning till anmärkning, åligger det försäkringsinspektionen att hos Kungl. Maj:t göra anmälan där- om. Om så prövas erforderligt, kan Kungl. Maj:t förelägga anstalten att vidtaga åtgärder för vinnande av rättelse eller återkalla dess tillstånd att meddela trafikförsäkring.
I nuvarande koncessionsvillkor stadgas, att premie för trafikförsäkring icke får bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfa- renhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andrä! nödiga kostnader och skälig vinst. Till skaderegleringskostnader få därvid endast hänföras sådana kostnader, som icke enligt av försäkringsinspektio- nen givna anvisningar böra täckas av premiernas omkostnadstillägg. Om— kostnadstillägget får ej beräknas högre än efter de grunder försäkringsin- spektionen fastställer med ledning av vunnen erfarenhet om vad som vid tillbörlig sparsamhet kan anses erforderligt för försäkringsrörelse av ifrå— gavarande art. Av konkurrens betingade anskaffningskostnader få ej belasta trafikförsäkringen. Vinsttillägget får ej sättas högre än 5 procent av brutto- premien. Enligt koncessionsvillkoren böra anstalterna vidare låta sig ange- läget vara att i den utsträckning lämpligen kan ske bevilja premierabatter vid skadefria år (bonus). Slutligen åligger det anstalt, som driver trafik- försäkring, att redovisa regleringsfond för ifrågavarande försäkring. Den- na fond, som införts i premiereglerande syfte, har till uppgift att uppsamla uppkommande vinster ä rörelsen utöver medgivet vinsttillägg.
Vid trafikförsäkringens början tillämpade de anstalter, som voro anslutna till Svenska Automobiltarifföreningen, inalles något mer än hälften av de anstalter som drevo trafikförsäkring, enhetliga premier, medan de övriga tillämpade något lägre premier. Efterhand erhöll man med hjälp av gemen- samma statistiska erfarenheter ett tillförlitligare underlag för premiesätt- ningen. Man övergick härefter till att tillämpa lika premietariffer inom samt- liga anstalter. Denna enhetlighet har dock numera, såsom närmare angives nedan, brutits i samband med en är 1948 genomförd premieförhöjning. För att ombesörja premiesättningen bildades (år 1936) en särskild organisa- tion, Trafikförsäkringsanstalternas tariffkommitté, som även fick utgöra central för bearbetandet av den gemensamma statistiken. Olika princip- spörsmål, såsom bonus, regler för premieinbetalningen, utformning av för- säkringsvillkoren m. m., behandlas även av t-ariffkommittén. Denna kom- mitté utgör ett gemensamt organ för samtliga anstalter vilka beviljats kon- cession för trafikförsäkring.
Den nuvarande premietarifferingen baserar sig på en uppdelning av mo- torfordonen efter dels fordonstyp dels registreringsort. En viss schematisk uppdelning har skett även efter fordonets användning. Sålunda har i fråga om personbilar skilts mellan privat- eller affärsbruk å ena sidan och per- sontrafik å den andra. Inom den förra kategorien ha sådana bilar, som i yrkesutövning användas av handelsresande, resehandlande eller reseinspek- tör fått bilda särskild tariffgrupp. I fråga om lastbilar har skilts mellan
bilar, som användas för gods- och personbefordran utan avgift, å ena sidan, och bilar använda i yrkesmässig godstrafik å den andra. Uppdelning har även skett efter tre viktsklasser. Lastbilar använda i fjärrgodstrafik ha be— handlats som särskild tariffgrupp. I fråga om motorcyklar har skilts mellan motorcyklar med och utan sidvagn. Den senare kategorien har uppdelats efter två viktsklasser, varjämte lättvikt-smotorcyklar fått bilda en särskild grupp. För speciella grupper, såsom motorfordon avsedda att nyttjas i körskola, bilar och motorcyklar för yrkesmässig uthyrning, ambulansbilar, brandkårsbilar m. m. tillämpas särskilda tariffer. Tari-ffområdena äro, med modifikation i fråga om vissa tariffgrupper, fem, nämligen 1) Stockholm och Göteborg jämte dessa städers närmaste omnejd, 2) Malmöhus län, 3) Blekinge och Kristianstads län, 4) Västernorrlands och Västerbottens län samt 5) övriga delar av landet. För Gotlands län, som i tari-fferna hänförts till den sistnämnda gruppen, tillämpas dock en genomgående premierabatt, varigenom detta område i verkligheten utgör ett eget tariffområde.
Om premierna må till sist anföras, att år 1938 uppgjorda premietariffer bibehållits i huvudsak oförändrade ända till och med januari 1948. Då dessa premier, till följd framför allt av det sjunkande penningvärdet, efter hand framstått såsom otillräckliga, ha samtliga trafikförsäkringsanstalter utom tre vidtagit en premieförhöjning från och med den 1 februari 1948, varvid premierna, bortsett från några få riskgrupper, höjts med 33 %. Vinsttilläg- get har samtidigt sänkts till 3 %.
Ungefär samtidigt som försäkringsanstalterna här i landet började driva ansvarighetsförsäkring för motorfordon infördes efter engelskt mönster pre.— mienedsättning för sådana försäkringstagare, vilka under en viss period av försäkringstiden ej råkat ut för skadefall, som medfört utbetalning på grund av försäkringen. Den gängse benämningen för dylik premienedsätt— ning är »bonus». Storleken av denna bonus har varierat betydligt, och un- der den första tiden var det flera anstalter, som ej medgåvo bonus.
Numera tillämpas i stort sett enhetliga bonusbestämmelser av samtliga anstalter, som driva trafikförsäkring. Enligt bonusöverenskommelse av den 7 maj 1938 skall bonus beräknas enligt en rabattskala med bonussatserna 10, 20, 40 och 50 %. Den högsta bonussatsen har dock numera av de an- stalter, som den 1 februari 1948 genomförde premieförhöjning, i samband med denna höjts till 60 %. Rabatten tillgodoräknas försäkringstagaren ge— nom nedsättning av den grundpremie, som erlägges för nästföljande för- säkringsår. Varje skadefritt försäkringsår medför höjning till närmast hög- re bonussats och varje inträffad skada förorsakande ersättning från för— säkringsgivaren medför sänkning till närmast lägre bonussats i nämnda ra- battskala ned till 0 %. Svenska Automobilförsäkringsbolaget tillämpar. ef— ter höjningen den 1 februari 1948 av den högsta bonussatsen, bonussatser- na 10, 20, 30, 40 och 60 %.
För fem bolag har försäkringsinspektionen godkänt bestämmelser rörande vinstutdelning till försäkringstagarna. Sådan vinstutdelning har dock under senare tid ägt rum endast inom ett .av dessa bolag, nämligen Motorfö-
rarna, ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra. Inom detta bolag utgår vinst allenast till dem, som under det kalenderår då vinstutdelning beslu- tats, åtnjuta högsta avtalsenliga bonus. Vinstutdelningen i bolaget som bör- jade för ett 10-tal år sedan, utgjorde de första åren 10 men har sedan ökats till 15 och fr. 0. m. är 1946 till 20 % av tariffpremien.
Tidigare utredningar och reformförslav.
Gällande lag om trafikförsäkring ä motorfordon bygger på ett av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 23 februari 1928 av— givet betänkande (se prop. 1928: 201). De sakkunnigas utredning hade föranletts av en framställning av 1925 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 148) i anledning av då väckta motioner i ämnet (nr 68/1, 80/1, 110/II och 163/11). I betänkandet avvisades tanken på statsdrift. I motiveringen ut- talades, att knappast någon försäkringsgren vore mindre ägnad för stats- drift än den del av automobilförsäkringen, som avsåge vagnskadeförsäk- ringen. Försäkringsgivaren måste vid skötseln av denna affär vara obun— den av strama regler. De sakkunniga ansägo, att det för en statsanstalt skulle möta svårigheter att åstadkomma den snabbhet i skaderegleringen, som allmänheten fordrade och hade rätt att fordra. Den uppdelning av auto- mobilförsäkringen, som skulle bliva följden, om staten övertoge den däri ingående ansvarighetsförsäkringen, skulle innebära allvarliga olägenheter för bilägarna, därigenom att de icke längre kunde hos en och samma försäk- ringsgivare ordna sitt mer eller mindre omfattande försäkringsskydd och vid skadefall måste träda i förbindelse med flera försäkringsgivare. Statsför- säkringen komme under alla förhållanden att draga betydande kostnader och en klyvning av automobilförsäkringen komme självfallet att avsevärt öka sammanlagda kostnadssumman.
Proposition med förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon, i hu- vudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, förelades 1928 års riksdag (nr 201). Propositionen avstyrktes emellertid av första lagut- skottet (utl. nr 42), som bl. a. framhöll, att någon utredning icke verk- ställts rörande denna försäkringsforms upptagande av riksförsäkringsan- stalten eller en särskild för ändamålet bildad anstalt. Då utskottet år 1925 för- ordade en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag i detta ämne, hade utskottet framhållit, att vid utredningen borde icke endast övervägas verksamhetens överlämnande till de privata försäkringsanstalter- na utan även prövas, huruvida sådan försäkringsverksamhet lämpligen kunde bedrivas av riksförsäkringsanstalten. I sitt nu ifrågavarande utlåtande fram- höll utskottet därjämte, att bestämmelser saknades om villkoren för erhål- lande av koncession samt att förslaget icke medförde tillräcklig garanti för en nöjaktig skadereglering. Med hänsyn till behovet av en lagstiftning på detta område betonade utskottet emellertid önskvärdheten av att den ytterligare utredning i ämnet, som vore erforderlig, måtte bedrivas så skyndsamt, att för- slag måtte kunna framläggas i början av nästkommande års riksdag.
Vid riksdagsbehandlingen år 1928 stannade kamrarna i olika beslut, i följd varav frågan förföll.
Lagförslaget blev härefter föremål för överarbetning inom justitiedeparte- mentet, varvid bl. a. riksförsäkringsanstalten anbefalldes att inkomma med utredning, huruvida och under vilka förutsättningar trafikförsäkringsrörelse kunde bedrivas av riksförsäkringsanstalten, antingen ensam eller vid sidan av enskilda försäkringsanstalter, jämte organisations- och kostnadsutredning. [ sitt utlåtande (se prop. 1929: 99) betonade riksförsäkringsanstalten bl. a. den större omgång och högre skaderegleringskostnad, som skulle bliva ofrån- komlig, därest ansvarighetsförsäkringen utbrötes ur den fullständiga automo— bilförsäkringen. Därest riksförsäkringsanstalten ensam skulle omhändertaga trafikförsäkringen, skulle därjämte ett motsatsförhållande i vissa avseenden kunna uppkomma mellan anstalten och de enskilda försäkringsanstalter, som komme att meddela automobilförsäkring.
I den proposition i ämnet, som förelades 1929 års riksdag (nr 99), bibehölls det tidigare förslagets bestämmelser angående trafikförsäkringens organisa- tion. Departementschefen avvisade i sitt anförande till statsrådsprotokollet tanken på att trafikförsäkringen skulle drivas av riksförsäkringsanstalten, vare sig ensam eller vid sidan av enskilda anstalter. I sin motivering åbero- pade departementschefen bl. a. synpunkter som anförts av riksförsäkrings- anstalten beträffande olägenheterna att skilja på trafik- och automobilför- säkringen, men framhöll även vissa principiella betänkligheter mot trafikför- säkringens bedrivande över huvud taget av staten eller statlig anstalt. För- slaget antogs av riksdagen med vissa ändringar, som dock icke berörde orga- nisationsfrågan. Inom första lagutskottet (utl. nr 14), som i huvudsak till- styrkte propositionen, hade dock vissa reservanter gått emot förslaget under förmenande att staten borde deltaga i trafikförsäkringen.
Under riksdagsbehandlingen av 1928 års proposition ifrågasattes en utvidg- ning av trafikförsäkringen till att omfatta även rena olyckshändelser. Denna fråga har sedan dess ständigt hållits aktuell. Utredning i ämnet begärdes av 1929 års riksdag och sedermera av 1935 års riksdag, som angav närmare rikt- linjer för reformarbetet. I första lagutskottets utlåtande år 1935 (nr 36) gjor- des jämförelse med den norska lagstiftningen, som ålägger bilägare ersätt— ningsskydlighet mot exempelvis en fotgängare, som skadats vid trafik med bilen, såvida denne ej uppsåtligen förorsakat olycksfallet. Utskottet ville dock ej förorda, att bilägaren ålades personlig skadeståndsskyldighet i sådan 0111- fattning som i norska lagen men ansåg det möta mindre betänkligheter att ålägga bilägaren skyldighet att teckna en försäkring, som medgåve en skadad person ersättning i huvudsakligen den utsträckning som med nämnda lag åsyftades. Jämförelse gjordes även med lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Efter upprepade framställningar i riksdagen tillkallades år 1937 inom justi- tiedepartementet tre sakkunniga, 1937 års trafikförsäkringssakkunniga, för översyn av då gällande rättsregler om trafikförsäkring och ansvarighet för
skada i följd av trafik med motorfordon. De sakkunniga avlämnade den 1 ok- tober 1938 betänkande med förslag till ny trafikförsäkringslag m. m. (SOU 1938: 27). Med avseende å frågan om ersättning vid olyckshändelser anslöto de sig i huvudsak till 1935 års utskottsutlåtande. När vållande icke föreläge hos föraren, funnes det enligt de sakkunnigas mening ej skadeståndsplikt en- ligt allmänna skadeståndsregler, varför det icke funnes något hinder att här i huvudsak tillämpa olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser. I samband med den föreslagna utökningen av trafikförsäkringsanstalternas ersättnings— skyldighet till att omfatta även sådana skadefall, där bilägaren icke vore an- svarig, föreslogo de sakkunniga att bilansvarighetslagen upphävdes. Det i den- na lag intagna stadgandet om bilägares ansvarighet för uppkommen skada så snart han ej kunnat visa sig vara fri från vållande, s. k. omkastad bevisbörda, skulle sålunda bortfalla och allmänna skadeståndsregler gälla. I övrigt inne- höll betänkandet förslag till bestämmelser om utsträckning av passagerare- skyddet, höjning av de maximala ersättningsbeloppen, försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar m. 111.
Under remissbehandlingen blev trafikförsäkringssakkunnigas förslag be- träffande ersättning vid olyckshändelser föremål för stark kritik i yttranden av olika motororganisationer. I andra remissyttranden framfördes förslag till omorganisation av trafikförsäkringen. Sålunda föreslogs av bl. a. för- säkringsinspektionen en centralisering av verksamheten, en tanke som dock bestämt avvisades av motororganisationerna.
Med hänsyn till vad som framkom under remissbehandlingen fann före— dragande departementschefen en fullständig revision av lagstiftningen på området erfordra ytterligare utredning och inskränkte sig därför till att i proposition till 1939 års riksdag (nr 189) föreslå vissa ändringar av begrän— sad räckvidd i trafikförsäkringslagen. Propositionen bifölls av riksdagen. I sitt utlåtande (nr 33) över propositionen uttalade emellertid första lagut- skottet en förväntan, att den av departementschefen omnämnda utredningen utan dröjsmål fullföljdes. Detta önskemål framfördes även i riksdagens skri— velse (nr 417) med anmälan om förslagets antagande. Någon utredning av hithörande spörsmål har emellertid icke därefter ägt rum, vilket uppenbar- ligen sammanhänger med de av kriget föranledda förhållandena.
Beträffande behandlingen av frågan om trafikförsäkring å staten till- höriga motorfordon hänvisas till det kapitel i det följande, i vilket denna fråga utredes.
Försäkringsutredningens allmänna synpunkter på trafikförsäkringen.
Enligt de direktiv, som givits försäkringsutredningen, skulle utredning- ens uppdrag i första hand avse försäkringsverksamhetens organisation. I samband härmed borde emellertid även andra frågor, vilkas lösning vore av betydelse för försäkringsverksamheten, upptagas till behandling i den utsträckning så befunnes erforderligt. I enlighet härmed har utredningen för trafikförsäkringens vidkommande ansett sig böra behandla — förutom försäkringens organisation — frågorna om vilka fordon, som skola omfat— tas av trafikförsäkring, samt den ersättning, som skall utgivas på grund av försäkringen.
I ett av 1944 års trafikförfattningssakkunniga framlagt betänkande (SOU 1948: 34) har föreslagits utsträckande av försäkringsplikten till att gälla dels motorredskap av vad slag de vara må, vilka konstruerats för högre has- tighet än 25 kilometer i timmen, dels traktorer. Förslaget innefattar även föreskrift om besiktnings- och registreringsskyldighet för bl. a. samtliga motordrivna fordon, som skulle komma att omfattas av försäkringsplikten. Med hänsyn till att utredning i anförda ämnen verkställts av trafikförfatt- ningssakkunniga, har försäkringsutredningen icke funnit anledning att själv ingå i prövning av dessa frågor utan byggt sitt lagförslag på vad nämnda sakkunniga föreslagit.
I ännu ett avseende föreslår utredningen en utsträckning av försäkrings- plikten, nämligen i fråga om staten och kommun tillhöriga motorfordon, be— träffande de förstnämnda dock med undantag av krigsmaktens fordon. Detta förslag bygger emellertid på förslaget rörande trafikförsäkringens or— ganisation och behandlas därför efter organisationsfrågan.
Utredningen har övervägt att föreslå en utsträckning av trafikförsäkring- en till att gälla även sådana för närvarande från trafikförsäkringsplikt un— dantagna motorfordon och traktorer, som uteslutande användas inom järn- vägs- eller l'abriksområde eller annat dylikt inhägnat område. Det har emel- lertid därvid uppmärksammats, att dessa fordon varken enligt gällande mo- torfordonsförordning eller föreliggande förslag till vägtrafikförordning äro underkastade registreringsskyldighet. Därest dessa fordon skulle inbegripas i trafikförsäkringen, skulle det således för försäkringsgivaren möta bety- dande vanskligheter att erhålla den erforderliga överblicken över det iför- säkringen ingående beståndet av sådana fordon. Då vidare dessa fordon få
anses medföra mindre faror för allmänheten än sådana fordon, som trafi- kera för allmänheten upplåtna vägar, och en trafikförsäkring därför måste anses mindre angelägen, har utredningen stannat vid ett bibehållande av den nuvarande undant-agsregeln. Det har emellertid ansetts, att tredje man, som skadats av här ifrågavarande fordon, bör äga samma rätt till ersättning som om han skadats av trafikförsäkrat fordon. Den nuvarande trafikförsäkrings- lagens särskilda ansvarighetsregel för vissa icke trafikförsäkringspliktiga for— donsägare (4 5 andra stycket), som, med utvidgning av ansvarigheten enligt bilansvarighetslagen, ålägger ägaren ansvarighet för skada vållad vid olov- ligt brukande av fordonet, har därför föreslagits skola gälla även för ifråga- varande fordonsägare. Med hänsyn härtill har det emellertid också ansetts rimligt, att fordonsägaren skall kunna skydda sig genom en frivillig tra- fikförsäkring. Utredningen har därför föreslagit skyldighet för Trafikför- säkringsbolaget att på begäran meddela sådan försäkring. Premien blir vis— serligen i dylika fall en avtalsfråga, men det av utredningen i annat sam- manhang föreslagna stadgandet om skälig premiesättning (92 5) ger för- säkringstagaren garanti för att bolaget ej kommer att betinga sig prohibitiva premier.
Beträffande trafikförsäkringens giltighet vid motortävling och träning härför hänvisas till vad därom anförts i specialmotiveringen till 2 5.
I fråga 0111 den ersättning, som skall utgivas på grund av trafikförsäk- ringen, må till att börja med erinras om den vid flera tillfällen framförda frågan om försäkringens utvidgning till att omfatta rena olyckshändelser. Med anknytning till vad i föregående avsnitt anförts rörande den tidigare behandlingen av denna fråga vill utredningen understryka, att det ligger i en ansvarighetsför säkrings natur, att försäkringsgivarens förpliktelser he- gränsas till försäkringstagarnas skadeståndsskyldighet. Även om beträffande trafikförsäkringen denna grundläggande princip i nu gällande lag 1 viss mån modifierats genom bestämmelserna om gemensam ansvarighet i vissa fall, bör dock en så genomgripande utökning av försäkringsgivarens förpliktel- se, som ersättningsskyldighet vid rena olycksfall skulle innebära, icke vid— tagas med mindre den grundas på en motsvarande utvidgning av motor— fordonsägarnas personliga skadeståndsskyldighet. Skall ett sådant steg tagas, torde emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke utvidgningen bör omfatta även annan verksamhet, som på liknande sätt är ägnad att medföra risker för allmänheten. Det torde sålunda knappast kunna anföras några bärande skäl för att i detta avseende behandla exempelvis spårvägs- trafiken annorlunda än motorfordonstrafiken. Man kommer härmed in på frågan om en allmän revision av skadeståndsrätten. Då en utredning av detta spörsmål för närvarande förberedes inom justitiedepartementet har försäkringsutredningen ansett att trafikansvarighetsfrågan bör behandlas i detta vidare sammanhang. Det må för övrigt framhållas, att den förelig- gande frågan också kan ses i samband med den pågående utbyggnaden av socialförsäkringen. Angelägenheten av en mera vidsträckt skyddslagstift- ning gentemot de ekonomiska följderna av olycksfall, förorsakade av den
ena eller andra speciella verksamheten, torde nämligen ur den skadades synpunkt minska i samma mån som ersättning utgår på grund av den all- männa socialförsäkringen. Härjämte bör framhållas att den skadelidandes situation är oberoende av om olycksfallet uppkommit som följd av någon speciell verksamhet eller av annan anledning.
Enligt gällande lag om trafikförsäkring begränsas försäkringsgivarens ansvarighet för varje händelse, som medför skada, till, i fråga om person- skada, sexliotusen kronor för varje skadad eller dödad person, dock till- hopa högst trehundratusen kronor, samt i fråga 0111 egendomsskada högst tiotusen kronor. Detta medför att den skadevållande i de fall, då skade- ståndet överstiger stadgat maximibelopp, själv får stå för överskjutande belopp. Är han icke i stånd härtill går den skadelidande miste om det ska- destånd utöver nämnda maximibelopp, som han är berättigad till. Ett så- dant förhållande ter sig särskilt otillfredsställande i fråga om svårare per- sonskador, där skadeståndet i regel utgör ett viktigt försörjningsbidrag. Om den gällande begränsningen av försäkringsgivarens ansvarighet må här- jämte framhållas, att den förskjutning av penningvärdet, som ägt rum se- dan de nuvarande maximibeloppen fastställdes, i varje fall torde påkalla en förhöjning av dessa.
För att erhålla underlag för en omprövning av maximeringsreglerna har utredningen hemställt till Trafikförsäkringsföreningen, att föreningen måtte verkställa en undersökning rörande den höjning av trafikförsäkringspre— mierna, som skulle betingas av en förhöjning av nu gällande maximibelopp till vissa i anslutning till det förändrade penningvärdet valda högre sum- mor eller alternativt, i vad avser personskador, vid ett slopande av maxime— ringsbestämmelserna. Utredningens skrivelse till föreningen ävensom den av föreningen förebragta undersökningen återgivas i bilagorna A och B.
Av den verkställda undersökningen framgår att den premieförhöjning, som erfordras vid ett slopande av maximeringsbestämmelserna för personskada, endast måttligt överstiger den, som skulle föranledas redan av de gällande maximibeloppens höjande i förhållande till penningvärdets förskjutning. Utredningen anser sig därför kunna föreslå, att försäkringsgivarens ansva- righet icke skall begränsas vid personskada. För försäkringstagarna mot— svaras den härav föranledda ökningen av premiebördan av den fördel, som befrielsen från det nu gällande personliga betalningsansvaret vid skadestånd överstigande försäkringsgivarens ansvarighet medför. I fråga om egendoms- skador föreligga icke samma sociala skäl för ett slopande av ersättnings— maximeringen som beträffande personskador. Utredningen har därför på detta område nöjt sig med att föreslå en fördubbling av nuvarande maximum till tjugutusen kronor. Denna förhöjning motsvarar, efter trafikförsäkrings— anstalternas erfarenhet, ungefär den relativa ökning, som skadeståndsbelop- pen vid egendomsskador undergått sedan år 1939, då det nuvarande maxi- mibeloppet fastställdes.
I fråga om trafikförsäkringens organisation böra följande synpunkter be- aktas.
Trafikförsäkringens huvudsakliga syfte får anses vara att gentemot den stora allmänheten skapa garanti för att den som lider skada i följd av mo- tortrafik verkligen utfår det skadestånd, vartill han är berättigad. Det är sålunda allmänheten -— tredje man — som här är den främste intressenten. Starka intressenter äro emellertid även motorfordonsägarna, vilka ha att bekosta försäkringen men också genom denna erhålla skydd mot de ekono- miska konsekvenserna av uppkommande skadeståndsskyldighet. Bägge ka- tegorierna ha ett intresse av att försäkringen är ändamålsenligt anordnad. För motorfordonsägarna är det angeläget att försäkringen är billig. Då tra- fikförsäkringen påbjudits i lag, bör det ankomma på det allmänna att vid- taga sådana anordningar beträffande försäkringens bedrivande, att denna meddelas till självkostnadspris, med inräknande av minsta möjliga omkost- nadsbelastning, samtidigt som de skadelidande erhålla garantier för en till- fredsställande skadereglering. För utredningen framstår det som naturligt, att det allmänna i detta syfte bör engagera sig i rörelsens handhavande. Liknande synpunkter som de här angivna kommo till uttryck redan i 1929 års proposition i trafikförsäkringsfrägan. Tanken på försäkringens hand- havande av staten avvisades emellertid då av skäl, som närmare angivits i föregående avsnitt. Dessa skäl hänförde sig dock framför allt till formen för statsdrift (ämbetsverk), som i propositionen diskuterades som alternativ till den lösning av organisationsfrågan _ försäkringens överlämnande till enskilda försäkringsanstalter under vidtagande av vissa kontrollanordningar beträffande premiesättning och skadereglering — som föreslogs i proposi- tionen. Sedan denna tid har staten kommit att utöva företagsverksamhet i större utsträckning och i mera affärsmässiga former än tidigare och det torde enligt utredningens uppfattning vara möjligt att även på det här före- liggande området finna en smidig och ändamålsenlig form för rörelseutöv- ning under statlig medverkan.
Skall trafikförsäkringsrörelsen drivas under statlig medverkan torde det- ta bäst ske i en enda anstalt. För en centralisering av trafikförsäkringen, såsom redan tidigare ifrågasatts bl. a. av försäkringsinspektionen i yttrande med anledning av 1937 års trafikförsäkringssakunnigas betänkande, tala även andra skäl. Sålunda skulle det på denna väg vara möjligt att giva utrymme för ett representativt försäkringstagarinflytande. För närvarande finnas väl ömsesidiga försäkringsbolag, som uteslutande eller huvudsak- ligen driva trafik— och automobilförsåkringsrörelse. I fråga om dessa bo- lag medför företagsformen möjligheter för motorfordonsägarna att öva in- flytande. Huvudparten av försäkringstagarna äro emellertid försäkrade i aktiebolag eller sådana ömsesidiga bolag, som driva trafik- och automobil- försäkringsrörelse vid sidan av ett flertal andra grenar och där motor- fordonsägarna i praktiken torde ha små möjligheter att göra sig gällande. Sannolikt skulle man genom en centralisering även kunna nedbringa kost— naderna för försäkringens förvaltning. I detta avseende må särskilt fram- hållas, att det bleve möjligt att för försäkringsverksamheten utnyttja före- fintliga automobilregister. Detta ämne skall närmare utvecklas i det följan-
de. Att materialet rörande motortrafikolyckorna samlas hos en central an- stalt bör vidare underlätta ett systematiskt studium av olyckornas karaktär och orsaker, vilket skulle kunna ingå såsom ett led i arbetet för trafiksä- kerhetens främjande. Ävenså bör framhållas, att en central försäkringsan- stalt skulle få ett mycket påtagligt intresse och goda möjligheter att med- verka i detta arbete. Ett sådant intresse förefinnes givetvis redan nu hos trafikförsäkringsanstalterna och har också på flerfaldiga sätt kommit till uttryck. Sannolikt är dock, att intresset för insatser på området kan bli än större inom ett företag, som ensamt drager nytta av de till följd av tra- fikvsäkerhetsarbetet minskade skadeutbetalningarna och som därjämte ute- slutande sysslar med försäkring å motorfordon, än inom ett flertal före- tag, som vart och ett svarar endast för en del av trafikförsäkringen och därjämte vanligen driver denna försäkringsgren vid sidan av ett flertal andra grenar.
Som ett ytterligare led i övervägandena rörande trafikförsäkringens or- ganisation har utredningen verkställt en närmare granskning av den nu- varande organisationsformens ändamålsenlighet. Såsom närmare framgår av den i inledningen lämnade redogörelsen har man sökt att genom olika föreskrifter och kontrollanordningar åstadkomma garantier för en tillfreds- ställande skadereglering och en skälig premiesättning. Med avseende å inne— börden och verkningarna av dessa åtgöranden må här framhållas följande.
Vad först angår skaderegleringen torde den bristande enhetligheten un- der verksamhetens tidigare skede efterhand ha i det stora hela övervunnits. De åtgöranden av olika slag, särskilt inrättandet av Trafikförsäkringsan- stalternas nämnd, som vidtagits på detta område, ha medfört att förhål- landena numera torde kunna anses i stort sett tillfredsställande.
Beträffande premiesättningen må till en början erinras om att de skilda anstalterna — bortsett från de första åren efter den nuvarande lagstift- ningens genomförande —— alla tillämpat enhetliga premietariffer ända till i början av år 1948, då det övervägande antalet anstalter höjde premierna medan några anstalter bibehöllo den premienivå, som tillämpats sedan år 1938. Premiesättningen skall ske i enlighet med vissa i lagen och konces— sionsvillkoren lämnade föreskrifter, vilkas efterlevnad övervakas av för- säkringsinspektionen. I samband med nyss nämnda premieförhöjning hem— ställde inspektionen, under anförande av att premietarifferna med hänsyn till verksamhetens obligatoriska karaktär borde vara lika över hela linjen, att Kungl. Maj :t måtte förelägga de anstalter, som icke genomfört premieförhöj— ning, .att höja premierna lika som de övriga. Denna inspektionens hemstäl- lan lämnades av Kungl. Maj:t utan avseende, vilket beslut torde ha grun- dats på att en anstalt, med hänsyn till koncessionsvillkorens utformning i premiefrågan, icke ansetts kunna tvingas att tillämpa högre premienivå än anstalten själv önskar.
Rörande premiesättningen må i övrigt nämnas, att försäkringsinspektio- nen årligen bestämmer hur stor del av premierna, som skall avse omkost-
nader, och hur stor del, som av försäkringsanstalterna får uttagas som vinst. För skadeutbetalningar ha anstalterna att förfoga över den premie- intäkt, som återstår efter avdrag av den sålunda för omkostnader och vinst avsedda summan. Den för avsättning till regleringsfond fastställda planen innebär att överskott, som uppkommer genom att skadeutbetal- ningarna understiga den sålunda för ändamålet disponibla inkomsten, upp- samlas i regleringsfonden, som får tillgripas allenast i händelse skadeut- betalningarna under något år skulle överstiga den disponibla inkomsten. Om tillräckliga medel här-för ej finnas i regleringsfonden, få för skadeutbe- talningarna erforderliga medel förskjutas från vederbörande anstalts öv- riga försäkringsgrenar eller från befintliga, för hela verksamheten avsedda konsolideringsfonder. Regleringsfonden blir i sådant fall negativ. I den mån överskott ånyo uppstår å trafikförsäkringen äger »återbetalning» rum.
Under trafikförsäkringsanstalternas hittillsvarande verksamhet har ska- deförloppet inom de skilda anstalterna varit starkt växlande. Då några större skiljaktigheter icke, i varje fall under senare tid, torde ha före- funnits beträffande normerna för skaderegleringen, får den olikartade ska- deutvecklingen antagas framför allt ha berott på olika urval av försäkrings- tagare. Det kan ej undvikas, att varje premiesättning måste basera sig på ett mer eller mindre godtyckligt sammanförande av ett mycket stort antal olika risker till vissa bestämda riskgrupper. Hur omsorgsfullt detta än sker, måste risker, som avsevärt skilja sig från varandra, komma att ingå i samma grupp och sålunda erhålla samma premie. Det urval, som ingår i en bestämd anstalts bestånd, kan därför komma att inom vissa riskgrup- per bestå av övervägande bättre eller övervägande sämre individuella risker. Då samma tariffpremier tillämpats inom alla anstalter har den ovan anförda utvecklingen haft till följd att vissa anstalter, åtminstone ännu för ett par år sedan, kunnat redovisa regleringsfond till betydande belopp sam- tidigt med att andra uppvisat sådan fond till negativt belopp. Under de senaste åren har trafikförsäkringen inom nära nog alla anstalter gått med betydande förlust.
Då ett varaktigt understödjande av trafikförsäkringen med medel från en anstalts övriga försäkringsrörelse icke kan anses tillvhörligt, måste upp- komsten av negativa regleringsfonder ingiva betänkligheter. Det kan visser- ligen göras gällande att trafikförsäkringen inom de ömsesidiga bolagen bidragit till den övriga verksamheten genom att den vinst, som får uttagas ur rörelsen, överförts till bolagens konsolideringsfonder; för aktiebolagens vidkommande har denna vinst varje år ingått i den rörelsevinst, som stått till förfogande för aktieutdelning. Emellertid bör trafikförsäkringen lik- som varje annan försäkringsgren självfallet lämna skäligt bidrag till så- dana för hela rörelsen gemensamma fonder, som i de ömsesidiga bolagen uppläggas för att förhindra att uppkommande förluster å rörelsen skola behöva uttaxeras å delägarna. Om en gren vilken som helst visar sig är efter år förlustbringande är det därför ej riktigt att resonera så, att de sam- manlagda förlusterna skola ha uppgått till lika mycket som grenens tidigare
bidrag till de gemensamma fonderna innan man kan anse att grenen sub- ventioneras av den övriga verksamheten. Frågan om den hänsyn, som vid premieberäkningen må tagas till konsolideringsfonder, har i utredningens principbetänkande närmare behandlats i samband med skälighetsprincipen.
I regleringsfondsschemat har den del av premierna, som enligt försäk- ringsinspektionens bestämmande skall avse omkostnader, upptagits som utgift i stället för de verkliga omkostnaderna. I de fall, då de verkliga om- kostnaderna understigit de medgivna har skillnaden sålunda kommit an- staltens övriga verksamhet till godo medan den övriga verksamheten i mot- satt fall belastats med skillnadsbeloppet. Även på omkostnadsområdet kan sålunda, i den mån ej utjämning skett från det ena året till det andra, ett subventionsförhällande anses ha uppkommit mellan trafikförsäkringen och den övriga försäkringsrörelsen.
Den olikartade skadeutvecklingen inom de skilda trafikförsäkringsan— stalterna har i förening med den enhetliga premiesättningen medfört ett sådant läge, att man ställer sig tveksam beträffande möjligheterna för de anstalter, som visat de sämsta resultaten, att inom rimlig tid till fullo äter- betala de lån från den övriga verksamheten, som de negativa reglerings- fonderna få anses representera. Försäkringsutredningen anser sig därför böra något närmare gå in på frågan om den enhetliga premiesättningen på detta område.
Trafikförsäkringen bör, oaktat dess handhavande överlämnats till ett flertal skilda försäkringsanstalter, betraktas som en enhet. Efter vad tidi- gare framhållits får den olikartade ekonomiska utvecklingen av anstal— ternas trafikförsäkringsrörelse antagas främst betingad av olika urval av försäkringstagare. Skiljaktigheter i fråga om omkostnadernas storlek ha härvid icke haft någon som helst inverkan, eftersom man i regleringsfonds- schemat i varje fall intill den 1 februari 1948 räknat med proportionsvis lika stora omkostnader för alla anstalter, i stället för de verkliga omkost- naderna. Vad här anförts fär -— i förening med försäkringens obligatoriska karaktär och det förhållandet, att samtliga anstalter meddela samma presta- tion — anses starkt tala för en enhetlig premiesättning. Ett gynnsamt ska- deresultat, som föranletts av att en anstalt strängt inriktat sig på att åstad— komma ett fördelaktigt urval av försäkringstagare, får i varje fall icke anses som ett acceptabelt motiv för hållande av lägre premier. Möjligen kan i detta avseende undantagas de företag, som rikta sig till någon viss yrkes- eller intressegrupp. Men beträffande såväl dessa som andra företag böra eventuellt gynnsammare riskförhållanden enligt utredningens uppfattning hellre komma försäkringstagarna till godo genom vinstutdelning än genom lägre tariffpremier. Ett förhållande, som objektivt sett kan försvara en di- vergerande premiersättning, är däremot olikheter i fråga om omkostna- dernas storlek. Utredningen får härom anföra följande.
Jämför man de å trafikförsäkringen bokförda omkostnaderna med dem, som ingå i regleringsfondsschemat, uppvisa de olika anstalterna skiftande resultat. År 1946 redovisade 8 av de svenska anstalterna lägre bokförda
omkostnader än de i regleringsfondsschemat ingående medan återstående 19 redovisade högre omkostnader. Skillnaden mellan de bokförda och de i schemat ingående omkostnaderna motsvarade för de allra flesta bolagen högst omkring 10 och vanligen endast några få procent av premieinkomsten; endast för ett fåtal bolag med merendels liten trafikförsäkringsrörelse var differensen större. Några längre gående slutsatser böra dock icke dragas av dessa uppgifter. År 1946 präglades, liksom åren närmast före, av extraordi— nära förhållanden på trafikförsäkringens område —— särskilt erinras om den starka ökning av antalet motorfordon i trafik, som ägde rum under år 1946 — vilka kunna antagas ha inverkat olika på omkostnaderna i de skilda anstalterna. Härtill kommer att de på trafikförsäkringen belöpande omkostnaderna icke kunna exakt särskiljas från vederbörande anstalts öv- riga omkostnader. Omkostnadernas fördelning på skilda försäkringsgrenar sker inom anstalterna mer eller mindre schablonmässigt, varvid olika för- delningsgrunder förekomma. Detta gör en jämförelse mellan de redovisade resultaten otillförlitlig. Utredningen har den uppfattningen att de verkliga omkostnaderna för trafikförsäkringen, ställda i relation till premieinkoms- ten, under normala förhållanden endast måttligt skulle skilja sig från den ena anstalten till den andra.
En premieskillnad anstalterna emellan på annan grund än olikhet i fråga om omkostnaderna kan även i praktiken medföra mindre önskvärda kon- sekvenser. En sådan premieskillnad skulle nämligen i större eller mindre utsträckning kunna leda till en överflyttning av försäkringstagare från de »dyrare» till de >>billigare>> företagen. Med hänsyn till gällande bonusbe— stämmelser är det sannolikt, att de överflyttande försäkringstagarna skulle representera övervägande sämre risker. Nya försäkringstagare, vilka under sina första försäkringsår enligt erfarenheten utgöra mindre goda risker, ku'nna väntas i förhållandevis stor utsträckning söka sig till de billigare företagen. Det kan förmodas, att de mottagande företagens förutsättningar att, utan subvention från sin övriga verksamhet, hålla lägre premier vid en sådan utveckling, ganska snart skulle komma att försvinna. Man kan då bli nödsakad att höja premierna, vilket skulle komma det tidigare under- bjudandet i premiehänseende att utåt te sig som dumping. Särskilt i be- traktande av att trafikförsäkringen utgör en av det allmänna påbjuden och reglerad försäkring skulle en sådan utveckling otvivelaktigt te sig stötande.
Betydelsen av de synpunkter, som ovan framhållits beträffande kon- sekvenserna av ett ogynnsamt skadeförlopp å ena sidan och omkostnads- frågan å den andra, får en särskild belysning vid en granskning av den ekonomiska utvecklingen av trafikförsäkringsrörelsen under åren 1946 och 1947. Såsom förut nämnts ha de år 1938 uppgjorda premietarifferna bibe— hållits oförändrade ända till den 1 februari 1948. Då premiernas anpassning efter det förändrade penningvärdet sålunda fördröjts ha särskilt under un- der åren 1946 och 1947 betydande förluster uppstått å rörelsen, vilka tagit sig uttryck i en stark minskning av anstalternas regleringsfonder. Under år 1946 nedgick sålunda summan av de inom anstalterna avsatta reglerings-
fonderna (positiva fonder minskades med negativa) från 7,4 miljoner kro- nor till 2,9 miljoner kronor, innebärande en försämring av trafikförsäkring- ens förmögenhetsställning med 4,5 miljoner kronor. Antalet anstalter, som uppvisade negativ regleringsfond, steg samma år från 7 till 13. År 1947 ned- gick summan av regleringsfonderna ytterligare och stannade vid ett nega- tivt belopp av 2,6 miljoner kronor, sålunda en minskning med 5,5 miljoner kronor, varjämte antalet anstalter med negativ regleringsfond ökade till 21. Till de förluster, som uppkommit till följd av skadeförloppet, får läggas ett betydligt överskridande av premiernas omkostnadstillägg inom fleralet an- stalter, som visserligen i första hand gått ut över den medgivna vinsten men även torde ha medfört att medel från anstalternas övriga försäkrings— verksamhet måst tagas i anspråk för ändamålet.
Med hänsyn till tidigare anförda principiella synpunkter och de fördelar av olika slag, som en centralisering av trafikförsäkringen kan väntas med- föra, ävensom ovan påvisade otillfredsställande följder av försäkringens nu- varande anordning har utredningen funnit att en på ändamålsenligt sätt upp- byggd central monopolanstalt utgör den organisationsform, som är mest lämpad för den ifrågavarande verksamheten.
Vid en centralisering av trafikförsäkringen blir det icke längre behövligt att göra trafikförsäkringen till en avtalsfråga mellan den försäkringspliktige och försäkringsgivaren. I likhet med vad som gäller inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen föreslår utredningen, att trafikförsäkring skall —— med vissa speciella undantag —— gälla automatiskt å samtliga motorfordon, som äro registrerade här i riket eller som utan registrering här brukas i trafik. Försäkringen skall dock givetvis såsom nu bekostas genom trafik- försäkringspremier, som skola erläggas av fordonets ägare eller, vid avbe- talningsköp, innehavare. Nuvarande anordningar för övervakning av för- säkringspliktens fullgörande ersättas med kontroll av att skyldigheten att erlägga sådana premier efterkommes. Att trafikförsäkringen gäller automa- tiskt bör för försäkringstagarna innebära minskat besvär, bl. a. så till vida att de befrias från skyldigheten att vid ansökan om registrering eller an- mälan om äganderättsövergång foga försäkringsbevis.
Försäkringens organisation.
Företagsform.
Då den nuvarande trafikförsäkringsorganisationen, genom 1929 års riks- dagsbeslut, infördes, hade som alternativ diskuterats, att försäkringens om— besörjande skulle överlämnas till riksförsäkringsanstalten eller någon för ändamålet upprättad statlig anstalt. Från olika håll hade emellertid skäl anförts emot statsdrift på området, varvid man dock närmast torde ha haft formen av statligt ämbetsverk för ögonen. Till följd av den utveckling som sedermera ägt rum inom såväl trafikförsäkringen som den obligatoriska olycksfallsförsäkringen måste det i dagens läge redan med hänsyn till ar- betsvolymen anses uteslutet att sammanföra dessa båda försäkringsformer i en gemensam företagsorganisation.
Valet av företagsform bör anpassas efter verksamhetens beskaffenhet. I motsats till den obligatoriska olyckfallsförsäkringen föreligga inom trafik- försäkringen icke mekaniskt verkande regler rörande ersättningarnas be- stämmande. Detta medför, att sk-aderegleringen inom trafikförsäkringen får grundas på en friare bedömning. En sådan förutsätter i åtskilliga fall för- handlingar mellan den skadelidande och försäkringsgivarens representant, skaderegleraren, i syfte att nå en uppgörelse på frivillighetens grund. Såväl för försäkringsgivaren som den skadelidande är det, bl. a. av kostnads- och tidsskäl, av intresse att domstolsförfarande såvitt möjligt undvikes. Skall skaderegleringen kunna ske snabbt och smidigt och med minsta omkostna- der måste skaderegleraren utrustas med vittgående handlingsfrihet då det gäller att bedöma skäligheten av framställda ersättningsanspråk, förhand- la och träfta överenskommelser med den skadade m. m. Av ett ämbetsverk, som arbetar under hävdvunna former, kräver allmänheten en strikt rätts— lig behandling av sina angelägenheter. Man kan förmoda att en statstjänste- man, som arbetar under tjänstemannaansvar och vars förvaltning är un- derställd statlig revision, ofta skulle se sig nödsakad att ställa större krav på skadeutredningarnas fullständighet än vad en tjänsteman i ett enskilt företag i motsvarande fall skulle anse erforderligt. Den smidighet, som krä- ves vid handläggning av skadeärenden inom trafikförsäkringen, och icke minst den handlingsfrihet, som bör tillkomma den enskilde tjänstemannen, torde därför icke kunna åstadkommas inom ett ämbetsverk.
Av ovan anförda skäl bör man för trafikförsäkringen välja en organisa- tionsform, där den enskilda företagsamhetens större rörlighet och anpass- ningsförmåga kan göra sig gällande. Detta torde leda till en organisation av bolagstyp. Beträffande utformningen av ett sådant bolags struktur har ut- redningen ansett att det allmänna, med hänsyn till försäkringens obligato- riska karaktär, bör påtaga sig visst ansvar för försäkringens handhavande i syfte att tillse, att rörelsen bedrives efter ändamålsenliga linjer och på bästa sätt tillgodoser icke endast försäkringstagarnas utan även de skadelidandes intresse. På samma gång måste det, då bolagets uppgift är att försäkrings- mässigt fördela all den skadeståndsskyldighet gentemot tredje man, som kan komma att drabba motorfordonsinnehavare, anses skäligt att dessa, d. v. s. försäkringstagarna, beredas inflytande över bolagets skötsel.
De ovan anförda synpunkterna synas på ett ändamålsenligt sätt kunna tillgodoses, därest bolaget organiseras efter mönster av ett ömsesidigt för— säkringsbolag med försäkringstagarna som delägare. Med hänsyn bl. a. till det stora antalet försäkringstagare i ett sådant företag synes bolagsstäm- man —— företagets beslutande organ — lämpligen böra gestaltas såsom en fullmäktigeförsamling. Försäkringstagarna-delägarna deltaga med andra ord genom fullmäktige i handhavandet av bolagets angelägenheter. Det all- männas ansvar för försäkringen motiverar emellertid att även det allmän- na får utse vissa fullmäktige ävensom att dessa i antal något överväga de fullmäktige, vilka utses av försäkringstagarna.
Beträffande det sätt, varpå försäkringstagarna skola utse sina fullmäktige, har man att beakta, att försäkringstagarna icke utgöra någon homogen in- tressegrupp. Olika intresseriktuingar företrädas av skilda sammanslutningar, såsom Kungl. Automobilklubben, Motormännens Riksförbund, Svenska Tra- fikbilägares Riksorganisation med denna underställda Svenska Droskbilägare— förbundet, Svenska Lasttrafikbilägareförbundet och Svenska Omnibusågare- förbundet. Det vida övervägande antalet försäkringstagare torde dock, efter vad de olika organisationernas medlemssiffror ge vid handen, icke tillhöra någon intresseorganisation på området. Trots den svaghet, som ligger i denna ofullständiga anslutning, torde de olika organisationerna, var på sitt område, kunna anses som företrädare för intressen, som omfattas även av de icke anslutna motorfordonsägarna. Utredningen har därför funnit, att ifrågavarande fullmäktige lämpligen kunna utses av sådana organisationer.
Var och en av de åsyftade organisationerna bör äga utse ett visst antal fullmäktige. Då man givetvis icke kan bedöma vare sig de olika organisatio- nernas representativitet i framtiden eller sådana inträffande förändringar som sammanslagningar, upplösningar och nybildningar, torde det icke vara lämpligt att i lag bestämma vilka organisationer som skola äga utse full- mäktige, eller hur många varje särskild organisation skall äga utse. Det bör därför i stället ankomma på Kungl. Maj:t att för begränsade tidsperioder bestämma de organisationer som skola komma i fråga och antalet fullmäk- tige, som varje organisation skall äga utse. Tidsperioderna i fråga ha i ut- redningens förslag bestämts till tre år.
För bolaget torde det, ehuruväl detta ej synes lämpligen kunna ske genom medinflytande å bolagsstämma, vara av värde att åstadkomma en samver- kan även med sådana organisationer, som företräda yrkeschaufförer. Den ekonomiska favör i form av bonus, som för motorfordonsägarna utgör en uppmuntran till varsam körning, har icke någon motsvarighet i fråga om _vrkeschaufförerna. Det torde också vara svårt att inom trafikförsäkringens ram finna någon möjlighet till en motsvarande premiering av enskilda yrkes- chaufförer, hur önskvärt detta än kunde vara. Så mycket mer angeläget borde det därför vara för bolaget att genom ett samarbete med yrkeschauf— förernas organisation söka finna andra anordningar, som kunna vara ägnade att hos yrkeschaufförerna stimulera intresset för varsam körning. Yrkes- chaufförernas erfarenheter böra också kunna vara av värde för bolaget i dess strävanden till förmån för ökad trafiksäkerhet. Åt bolaget bör över- lämnas att tillsammans med ifrågavarande organisationer bestämma om de närmare formerna för ett samarbete. I detta sammanhang må erinras om att 1945 års trafiksäkerhetskommitté i sitt betänkande (SOU 1948:20 s. 276) uttalat, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt vore önskvärt om förare av bil i annans tjänst genom att beredas andel i bilägarens bonus kunde sti— muleras till försiktig körning, samt att problemet lämpligen syntes kunna lösas genom avtalsförhandlingar mellan berörda parter.
Beträffande de fullmäktige, vilka utses av det allmänna, må till en bör— jan framhållas, att dessa — i likhet med de av försäkringstagarnas organi— sationer utsedda — i första hand böra betrakta sig såsom förtroendemän i bolaget och i denna egenskap tillvarataga bolagets och därmed även för— säkringstagarnas intressen. De bör-a emellertid därjämte se till bolagets verksamhet utåt, särskilt förhållandet till de skadelidande. Ifrågavarande fullmäktige böra därför utses bland personer, som _ förutom att de äga för- utsättningar att på ett tillfredsställande sätt företräda försäkringstagarna _ äro förtrogna med de synpunkter och önskemål beträffande bolagets verksamhet, som kunna omfattas av allmänheten inom skilda delar av lan- det. För att i detta avseende få fram en såvitt möjligt allsidig representation och även i övrigt befästa detta riksomfattande företags lokala förankring har i utredningens lagförslag intagits ett uttryckligt stadgande, att en fullmäktig skall vara bosatt i Stockholms stad och en i varje län. Här avsedda fullmäk- tige, vilka föreslagits skola utses av Kungl. Maj:t, skulle i enlighet härmed till antalet utgöra 25, medan de av motororganisationerna utsedda begrän- sats till högst 24. För varje fullmäktig har en suppleant ansetts böra utses.
Då försäkringstagarna, för vilkas räkning bolaget skall drivas, enligt ovan- stående förslag skola äga utse mindre än hälften av antalet fullmäktige, har utredningen ansett det angeläget, att de enskilda försäkringstagarna i största möjliga utsträckning beredas möjlighet att följa bolagets verksam- het och erhålla tillfälle att framföra kritik. En sådan insyn från försäk— ringstagarnas sida torde även vara ägnad att motverka att rörelsen glider in i stela och byråkratiska former.
Bolagets styrelse föreslås skola bestå av sju ledamöter med lika många
suppleanter. Ordförande och vice ordförande tillika med två suppleanter ha ansetts böra utses av Kungl. Maj :t medan övriga ledamöter och supp- leanter väljas å bolagsstämma. Mandattiden har föreslagits till tre år. I lik— het med vad som stadgats i 1948 års lag om försäkringsrörelse bör försäk- ringsinspektionen förordna en revisor att med de av bolaget utsedda reviso- rer na deltaga i revisionen.
Som en konsekvens av att de av delägarna utsedda fullmäktige intaga minoritets: tällning på bolagsstämman, anser utredningen att de icke böra vara underkastade personlig ansvarighet för bolagets förbindelser. Uppkom- mande förlust å rörelsen kan sålunda icke täckas genom uttaxering bland delägarna. För tryggande av bolagets förmåga att fullgöra sina förbindelser bör det allmänna vid bolagets bildande förskjuta erforderligt garantikapi- tal. Sedermera bör bolaget, i likhet med vad som krävts av de nuvarande trafikförsäkringsanst'alterna, genom att uppbygga egna fonder skaffa sig den ekonomiska ryggrad, som erfordras till skydd mot förluster genom fluk- tuationer i skadeförloppet eller av annat slag. I den mån bolaget når till- räcklig ekonomisk styrka, bör garantikapitalet återbetalas. Bestämmelser rörande garantikapitalet ha intagits i förslaget till promulgationslag.
Från ekonomisk synpunkt uppställer sig det kravet, att verksamheten skall gå ihop och även förränta däri nedlagt kapital. Företaget måste vara självförsörjande. Regulatorn är härvid å ena sidan premiesättningen, å and- ra sidan kravet på effektiv och sparsam förvaltning. Skulle verksamheten visa sig förlusthringande bör kunna förutsättas, att bolaget skall hinna vid- taga erforderlig omläggning av sin premiepolitik eller, om så är möjligt, åtstramning av omkostnaderna. Om ändock — exempelvis till följd av flera efter varandra följande katastrofskador — den situationen skulle uppkom- ma att disponibla medel samt reservfond och eventuellt kvarstående garan- tikapital icke förslå till täckande av lidna förluster, får detta icke under några förhållanden medföra nedsättning av ersättningen till de skadeli— dande. Situationen får i stället bemästras med hjälp av tillfälligt lån. Då delägarskapet är obligatoriskt måste bolaget alltid ha möjligheter att under fortsatt verksamhet, efter vidtagande av erforderliga konsolideringsåtgär- der, skaffa sig medel för återbetalning av sådant län. Det bör därför icke möta svårigheter för bolaget att i marknaden erhålla lån mot skäliga vill- kor. Skulle detta likväl av någon anledning visa sig icke vara möjligt. bör stat-en tillhandagå med lån. Då staten erhållit det avgörande inflytandet över bolagets skötsel, torde staten icke kunna undandraga sig att i sista hand påtaga sig ansvar för att bolaget får möjligheter att uppfylla sina för- pliktelser.
I detta sammanhang må framhållas att bolaget enligt utredningens me- ning skall äga teckna återförsäkring. På denna väg får bolaget möjlighet att minska risken för mera avsevärda ekonomiska förluster.
Skaderegleringsnämnd.
Den inom trafikförsäkringen för närvarande verksamma skadereglerings— nämnden, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, bildades, såsom tidigare framhållits, närmast i syfte att åvägabringa fastare praxis i skaderegle- ringen men ansågs även motiverad därav, att det från den skadades syn— punkt borde vara av värde, att skadefallet prövades även av annan än veder— börande försäkringsanstalt. I sistnämnda hänseende torde en motsvarande nämnd ha en uppgift att fylla även i det föreslagna trafikförsäkringsbola- get. Utredningen har därför funnit, att en opartisk skaderegleringsnämnd, med liknande uppgifter och befogenheter som Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, bör inrättas. Den nuvarande organisationen av Trafikförsäkrings- anstalternas nämnd kan därvid endast delvis tjäna som mönster. I den före- slagna nämnden böra — liksom i den nuvarande —— ingå två rättsbildade ledamöter, däribland ordföranden, ävensom två ersättare för dessa. Där- emot kan den nuvarande anordningen med sex ytterligare ledamöter med ingående erfarenhet i skaderegleringsarbetet inom trafikförsäkringen, av vilka två tjänstgöra samtidigt, uppenbarligen icke bibehållas. Då Trafik- försäkringsbolaget ensamt skall driva trafikförsäkring torde man, bortsett från en övergångstid, ej kunna räkna med att ha tillgång till personer utan- för bolaget, som uppfylla villkoret att äga ingående erfarenhet i skadereg- leringsarbetet inom trafikförsäkringen. En jämkning av kompetenskravet är därför nödvändig.
"Det försäkringsområde, som med avseende å skaderegleringen närmast kan jämföras med trafikförsäkringen, är ansvarighetsförsäkringen. I vissa hänseenden, såsom bedömning av invaliditetsgrad, kunna paralleller dragas med försäkringen för olycksfall i arbete. Det torde emellertid knappast vara erforderligt eller lämpligt att knyta det ifrågavarande kompetenskravet till ett bestämt arbetsområde. Utredningen har därför stannat vid en mer all- män formulering, nämligen att ifrågavarande ledamöter skola äga sådan praktisk erfarenhet, som gör dem skickade att bedöma skaderegleringsfrå- gor i trafikförsäkring. I stället för den nuvarande nämndens växelvis tjänst- görande sex ledamöter med praktisk erfarenhet har utredningen vidare än— sett, att man i den nya nämnden kan nöja sig med två ledamöter med mot— svarande kompetens, tillika med två ersättare. Den nya nämnden skulle så- lunda sammansättas av fyra ledamöter och lika många ersättare, av vilka två ledamöter, däribland nämndens ordförande, och två ersättare skola vara rättsbildade. Nämnden har ansetts i sin helhet böra tillsättas av Kungl. Maj:t. Kostnaderna för nämndens verksamhet, däribland arvoden till leda- möterna, böra självfallet bestridas av Trafikförsäkringsbolaget.
Rörande den nya nämndens verksamhet må i övrigt framhållas följande. Sedan nämnden yttrat sig i en ersättningsfråga böra, innan slutlig uppgö- relse träffas mellan bolaget och den ersättningssökande, bägge parter ha erhållit kännedom om nämndens bedömande av fallet. Ha meningarna inom
nämnden varit delade och yttrandet beslutats med ordförandens utslagsröst, får frågan anses vara så tveksam, att de skilda meningarna böra meddelas parterna. Vid utformningen av sitt förslag till reglemente för trafikförsäk- ringsnämnden har utredningen beaktat här anförda synpunkter. Förslaget till reglemente bygger i övrigt i väsentliga avseenden på nu gällande reg- lemente för Trafikförsäkringsanstalternas nämnd.
Motorfordonsförsäkring.
I betydande utsträckning förekommer att motorfordonsägarna frivilligt försäkra sig mot andra risker beträffande sina fordon än de, som innefattas i trafikförsäkringen. För dylik-a försäkringar, vilka man för närvarande plågar sammanfatta under den oegentliga benämningen automobilförsäkring (se härom specialmotiveringen till 1 5 andra stycket), användes i det föl- jande benämningen motorfordonsförsäkring. I motorfordonsförsäkringen ingå flera olika försäkringstyper. Dessa kunna sammanföras till två art- skilda grupper, nämligen frivillig ansvarighetsförsäkring och kaskoförsäk- rmg.
Den frivilliga ansvarighetsförsäkringen omfattar ansvarighetsförsäkring beträffande sådana motordrivna fordon å vilka trafikförsäkringslagen ej äger tillämpning, ansvarighetsförsäkring vid resa utom de nordiska län- derna — genom särskilt medgivande har trafikförsäkringen utsträckts att gälla vid resa inom Danmark, Norge och Finland — samt tilläggsförsäkring till trafikförsäkringen avseende högre försäkringsbelopp än den maximala ersättning, som utgår enligt nämnda försäkring. De motorfordon, å vilka den nuvarande trafikförsäkringen ej äger tillämpning, äro traktortåg samt sådana fordon, som uteslutande användas inom järnvägs- eller fabriksom- råde eller annat dylikt inhägnat område. Vid ett genomförande av utred- ningens förslag om borttagande av nu gällande begränsningar i fråga om försäkringsgivarens ansvarighet vid personskada samt de föreslagna ut- vidgningarna av trafikförsäkringsplikten skulle utrymmet för frivillig an- svarighetsförsäkring berörande motordrivna fordon väsentligen beskäras. Sålunda komme trafikförsäkringsplikten att omfatta även traktorer. För motorfordon och traktorer med uteslutande användning inom sådant inhäg- nat område, som nyss sagts, skall enligt förslaget frivillig trafikförsäkring kunna tecknas, varför ansvarighetsförsäkring hänförlig till motorfordons- försäkring knappast torde bli aktuell. Även (staten och kommun tillhöriga mo- torfordon och traktorer skulle omfattas av trafikförsäkringen med undantag av krigsmaktens fordon. Beträffande dessa senare torde frivillig ansvarighets- försäkring icke ifrågakomma. Med hänsyn härtill skulle frivillig ansvarighets- försäkring i fortsättningen praktiskt taget komma att innefatta allenast försäkring vid resa utom de nordiska länderna samt tilläggsförsäkring till trafikförsäkringen avseende högre försäkringsbelopp vid egendomsskada än som innefattas i nämnda försäkring. Frivillig ansvarighetsförsäkring skulle möjligen kunna tänkas även beträffande sådana motorredskap, som enligt
förslaget ej skola omfattas av trafikförsäkringen, nämligen de som konstrue- rats för en hastighet av högst 25 km i timmen.
Under den gemensamma benämningen kaskoförsäkring inbegripas brand-, stöld- och vagnskadeförsäkring.
Vid 1947 års utgång, då antalet trafikförsäkrade motorfordon utgjorde 383 606, uppgick antalet motorfordon med frivillig ansvarighetsförsäkring till 9 016 och antalet fordon med kaskoförsäkring till 245 015, varav dock endast 74 400 voro vagnskadeförsäkrade.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan motorfordons- och trafikför- säkringen ter sig en enhetlig organisation för dessa försäkringsgrenar na- turlig. För en försäkringstagare är det bekvämt att kunna erhålla motor- fordonsförsäkring hos samma försäkringsgivare, som meddelar trafikför— säkringen. Fördelarna härav visa sig bland annat vid inträffad skada, som föranleder ersättning på grund av bägge försäkringarna. I försäkringsta- garnas intresse bör Trafikförsäkringsbolaget därför äga meddela även mo— torfordonsförsäkring. Därav behöver likväl icke följa en monopolisering även av motorfordonsförsäkringen. De skäl, som motivera trafikförsäkring- ens monopolisering, äro nämligen icke tillämpliga å motorfordonsförsäk- ringen.
I den tidigare omnämnda utredning av riksförsäkringsanstalten, som in— gick i förarbetena till 1929 års proposition i trafikförsäkringsfrågan, fram— höll anstalten vissa icke önskvärda konsekvenser, som skulle uppstå därest anstalten omhändertoge trafikförsäkringen medan motorfordonsförsäk- ringen alltjämt skulle drivas av enskilda försäkringsanstalter. Sålunda an- märktes att skador genom kollision mellan två bilar kunde väntas ej sällan bli behandlade av tre olika försäkringsinrättningar —— riksförsäkringsanstal— ten och två privata bolag. Följden härav bleve en viss omgång och högre regleringskostnad. Därtill komme, att de enskilda försäkringsanstalterna i syfte att i görligaste mån undvika de ofta mycket vidlyftiga utrednings— arbetena huruvida eller i vad mån vid kollision någon kunde göras ansvarig för skada å bilarna, träffat en s. k. kollisionsöverenskommelse, innebärande att ersättning för dylik skada intill visst belopp lika fördelades mellan ve- derbörande bolag. Då riksförsäkringsanstalten icke komme att deltaga i vagnskadeförsäkring och förty svårligen kunde ansluta sig till en överens— kommelse av denna art, skulle de enskilda försäkringsbolagen bliva ekono- miskt intresserade av att skadan hänfördes, istället för till vagnskadeförsäk— ringen, till trafikförsäkringen och följaktligen skulle ersättas av monopol- anstalten. Ett motsatsförhållande av denna art vore icke ägnat att bidraga till en lugn utveckling av den nya försäkringsformen.
Enligt utredningens mening torde det av riksförsäkringsanstalten berörda motsatsförhållandet förlora i betydelse om, såsom utredningen föreslagit,. monopolanstalten för trafikförsäkring komme att organiseras icke såsom- ett ämbetsverk utan som ett affärsmässigt drivet bolag. Den större rörelse- friheten inom ett sådant företag skulle bland annat möjliggöra att uppgö» relser rörande fördelningen av ersättningsskyldigheten vid kollisionsfall.
kunde, då fråga vore om mindre ersättningsbelopp eller detta eljest av prak- tiska skäl befunnes lämpligt, träffas utan mer ingående utredning av vål- landefrågan. Det torde i allmänhet icke vara svårare att komma till rätta med dessa fall än att frivillig överenskommelse bör kunna träffas mellan Trafikförsäkringsbolaget och de berörda anstalterna. Något principiellt hin- der mot att Trafikförsäkringsbolaget deltager i en kollisionsöverenskom- melse förefinnes självfallet icke.
På grund av vad nu anförts vill utredningen icke ifrågasätta förbud för enskilda försäkringsanstalter att meddela motorfordonsförsäkring.
Med avsende å Trafikförsäkringsbolagets deltagande i motorfordonsför- säkringen må följande synpunkter framhållas. Genom utnyttjande av bil- registerföringen kan bolaget, såsom närmare skall utvecklas i det följande, åstadkomma en starkt förenklad förvaltningsplan för trafikförsäkringen. Det torde, åtminstone i väsentliga hänseenden, icke vara möjligt att inordna motorfordonsförsäkringen i denna plan. Motorfordonsförsäkringen komme härigenom att i viss mån komplicera bolagets förvaltning och det är icke säkert, att bolaget skulle vara i stånd att driva denna försäkring med lägre omkostnader än andra försäkringsanstalter. Med hänsyn härtill bör det över- lämnas till bolaget att självt avgöra huruvida och från vilken tidpunkt mo- torfordonsförsäkring bör införlivas med bolagets verksamhet. Vid detta övervägande torde hänsyn i främsta rummet böra tagas till försäkringsta- garnas intresse. Skulle bolaget komma att meddela motorfordonsförsäkring, får detta givetvis icke medföra att trafikförsäkringen belastas med någon del av motorfordonsförsäkringens omkostnader. Det må även framhållas, att trafikförsäkringsbolagets möjlighet att när som helst börja driva motor- fordonsförsäkring kan, även om möjligheten icke utnyttjas, verka nedhål- lande på premierna inom de enskilda på området verkande försäkringsan- stalterna och sålunda redan härigenom bliva försäkringstagarna till gagn.
Utredningen anser det sannolikt, att flera av de nuvarande trafikförsäk— ringsanstalterna komma att, i samband med trafikförsäkringens bortfall, av- veckla även motorfordonsförsäkringen.
Verksamhetens organisation.
Det kan icke komma i fråga att här lämna närmare anvisningar om huru Trafikförsäkringsbolagets verksamhet lämpligen bör vara organiserad. Den- na fråga bör lösas av bolaget självt under beaktande av allmänhetens och försäkringstagarnas befogade krav på smidighet, ändamålsenlighet och låga förvaltningskostnader samt av de praktiska betingelserna för rörelsen. På grund härav har det bland annat icke varit möjligt för utredningen att fram- lägga någon kalkyl beträffande omkostnaderna eller rörande den besparing man kan räkna med såsom följd av centraliseringen.
Även om utredningen funnit sig icke böra skissera någon plan för orga- nisationen av bolagets verksamhet, anser sig utredningen böra närmare utveckla sina synpunkter på den i tidigare sammanhang antydda frågan om
samordning med bilregisterföringen ävensom beträffande lämpligheten av och möjligheterna till en decentralisering av rörelsen. I övrigt vill utred- ningen endast göra det allmänna uttalandet att huvudlinjerna för verksam- hetens planläggning böra framkomma såsom en produkt av ett nära sam- råd mellan bolagets verkställande organ och bolagsstämman.
Samordning med bilregisterföringen m. 111. Då enligt utredningens uppfatt- ning ett utnyttjande av bilregisterföringen borde kunna medföra bespa- ringar i förvaltningsavseende ha möjligheterna härtill undersökts. Automo- bilregister föras för närvarande av länsstyrelserna. Kopior av dessa myndig- heters registerkort insändas till statistiska centralbyrån och bilda där det 8. k. centrala automobilregistret. Med ledning av dessa kopior upprättas där— jämte av arméförvaltningen uttagningsregister över sådana fordon, som kunna komma i fråga för militärt eller civilt försvarsändamål. Arméförvalt- ningen för dessutom särskilt register över krigsmakten tillhöriga motor- fordon.
I första hand har övervägts en sådan lösning av frågan, att Trafikförsäk- ringsbolaget för trafikförsäkringens vidkommande icke skulle föra eget försäkringstagareregister utan för denna verksamhet begagna det centrala bilregistret. Denna väg har emellertid av flera skäl visat sig icke framkom- lig. Däremot synes det vara en genomförbar anordning, att länsstyrelsernas registerkortl å motorfordon kompletteras med vissa uppgifter, som erfordras för trafikförsäkringen, och att Trafikförsäkringsbolagets försäkringstagare- register sedan baseras på uppgifter från länsstyrelserna. De närmare detal- jerna för en sådan anordning kunna skisseras enligt följande.
Under antagande att nuvarande principer för premiedifferentieringen bi— behållas, erfordras å registerkorten, utöver redan nu förefintliga uppgifter, för trafikförsäkringen uppgift om
1. fordonets användningssätt,
2. premiebetalningsterminer,
3. huruvida försäkringen avlöser tidigare försäkring.
De anförda uppgifterna höra av fordonsägaren lämnas i samband med ansökan om registrering och av bilbesiktningsmannen respektive bilförsäl- jaren införas å därför inrymd plats å registerkortet. Vid införandet bör lämplig kodbeteckning användas, varigenom uppgifterna endast skulle taga ringa utrymme i anspråk.
Uppgifternas tillhandahållande till Trafikförsäkringsbolaget sker antingen så, att bolaget erhåller kopior av registerkorten, vilka kopior behållas av bolaget och tillsammans bilda dess register, eller på så sätt, att den kopia av varje registerkort, som enligt gällande bestämmelser skall insändas till det centrala automobilregistret, först får passera bolaget, som från dessa
* Faksimil av registerkort för personbil bifogas såsom bilaga C. För envar av fordonstyperna lastbil, buss, tyngre motorcykel, lättviktsmotorcykei och släpfordon användas särskilda slag av registerkort, vilka emellertid till innehåll och uppställning endast föga avvika från personbils- korten. Kortens format är ca 18 X 25 centimeter.
kopior inhämtar och noterar de för bolagets ändamål erforderliga uppgif- terna. Den förstnämnda vägen är givetvis att föredraga, men den förutsät- ter att en extra kopia av registerkorten kan utställas av länsstyrelserna, nå- got som med nu tillämpade system för registerkortens upprättande stöter på tekniska svårigheter.
Redan i tidigare sammanhang har framhållits att trafikförsäkringen, med vissa speciella undantag, icke längre blir föremål för avtal mellan den för- säkringspliktige och försäkringsgivaren utan kommer att gälla automatiskt å samtliga motorfordon, som äro registrerade här i riket eller utan registre- ring här brukas i trafik. Genom att utnyttja länsstyrelsernas automobilre— gister kan Trafikförsäkringsbolaget föra register över försäkringstagarna utan att dessa för ändamålet behöva åläggas anmälningsskyldighet till bo- laget i andra fall än då fråga är om ändring av förhållande, som angives i punkt 1 eller 2 ovan. Behov av försäkringsbrev bortfaller med denna an- ordning. För försäkringstagaren utgör i stället kvitto å erlagd försäkrings- premie bevis om att försäkringsplikten fullgjorts. För bolagets vidkomman- de vinnas betydande förenklingar av försäkringsarbetet. Trafikförsäkrings- anstalternas nuvarande s. k. kopieregister, som utgöres av huvudkontorets kopia av försäkringsbrevet med vidfästad försäkringsansökan, samt det nu- varande s. k. fordonsregistret, bestående av de från myndigheterna åter- sända kopiorna av trafikförsäkringsbevisen, skulle sålunda bägge komma att ersättas av kopiorna av länsstyrelsernas registerkort. Arbetet med ut- skrivningen av försäkringsbrev m. m. bortfaller och man får för de ända- mål, vartill kopie- och fordonsregist'ren nu användas, ett mera lätthanterligt kortregister. '
Med avseende å försäkringsarbetets anordnande må i övrigt framhållas, att all premiedebitering förutsättes ske centralt. Vid förvärv av fordon äger den första premiedebiteringen rum i efterhand, nämligen så snart kopian av länsstyrelsens registerkort inkommit till Trafikförsäkringsbolaget. Denna första premie bör avse även den tid, varunder fordonet kan ha framförts i trafik före registreringen. Hur lång denna tid varit i det enskilda fallet fram- går icke av länsstyrelsens registerkort men den får enligt gällande bestäm- melser i regel icke överstiga tre veckor (se motorfordonsförordningen 13 5 1 mom. andra stycket 6). Trafikförfattningssakkunniga ha föreslagit en ut- sträckning av denna tid till trettio dagar. Då det, även efter en sådan ut— sträckning, är fråga om en förhållandevis kort tid och det på denna be— löpande premietillägget därför är ringa, torde man av praktiska skäl kunna förfara så, att premietillägget i fråga bestämmes till en för alla procentuellt lika stor andel av årspremien inom ifrågavarande risklass. Eventuellt kan i stället förfaras så, att den första premien beräknas fr. o. m. ingången av den månad, varunder registreringen äger rum. Den del av premien, som komme att belöpa på tiden före registreringsdagen, skulle i så fall anses motsvara fordonets användning före nämnda dag.
Ändring av en gällande trafikförsäkring kan betingas av följande orsaker, nämligen förändring av ägarens namn eller adress eller av premiebetalnings-
termin, utbyte eller omändring av fordon ävensom förändring av fordonets hemort eller användningssätt. Fordonsägaren är redan på grund av nu gå]- lande bestämmelser skyldig att till länsstyrelsen anmäla åtgärd, som här sagts, med undantag av ändring av sådant förhållande, som enligt ovan skulle meddelas speciellt för trafikförsäkringen. Då anmälan skall ske till länsstyrelsen förutsättes, att länsstyrelsen i sin tur underrättar Trafikförsäk- ringsbolaget. I fråga om de uppgifter, som å länsstyrelsernas registerkort skulle lämnas speciellt för trafikförsäkringen, torde icke föreligga behov av att hålla länsregistren aktuella. För att ej förorsaka länsstyrelserna mera besvär än nödvändigt, torde sådana uppgifter därför i stället böra anmä- las direkt till Trafikförsäkringsbolaget. Blanketter för anmälning av hit- hörande ändringar böra dock finnas tillgängliga hos länsstyrelserna.
Såsom framgår av den föregående framställningen skulle ett utnyttjande av länsstyrelsernas automobilregister för bolagets ändamål medföra ar- betsuppgifter för länsstyrelser och bilbesiktningsmän. Länsstyrelserna ha emellertid redan för närvarande att utföra åligganden, som äro nödvändi- ga för trafikförsäkringens fungerande, nämligen de som sammanhänga med övervakningen av försäkringspliktens fullgörande. Denna skyldighet torde få ses mot bakgrunden av försäkringens obligatoriska karaktär. Ett till- lämpande av ovan angivna förfaringssätt skulle medföra, att länsstyrelser- na befriades från sin nämnda övervakning. Omfattningen av länsstyrelser- nas sammanlagda uppgifter för trafikförsäkringen torde dock öka. Utred- ningen är medveten om att flertalet länsstyrelser kämpa med svårigheter på grund av personal- eller lokalbrist men har likväl ansett sig kunna ifrå- gasätta denna ökning av arbetsbördan med hänsyn till de för Trafikför- säkringsbolaget och därmed för motorfordonsägarna viktiga fördelar, som härigenom skulle vinnas, så mycket mer som de nya arbetsuppgifterna få antagas bliva av måttlig omfattning och därjämte av expeditionell art.
Även i ett annat avseende än ovan avhandlats lärer Trafikförsäkrings— bolaget behöva anlita myndighets medverkan för rörelsens bedrivande, nämligen i fråga om inkassering av resterande premier. Utredningen an- ser det vara av vikt, att denna detalj ordnas på sådant sätt att den kräver minsta möjliga besvär och kostnader för bolaget och myndigheterna. Det ankommer på bolagets ledning att finna ett ändamålsenligt tillvägagångs— sätt härvidlag. Därvid kan det falla sig naturligt att efterbilda det förfa- rande, som tillämpas vid indrivning av resterande premier för den obliga- toriska försäkringen för olycksfall i arbete. Detta förfarande beskrives i spe— cialmotiveringen till 123 &. Utredningen vill i detta sammanhang även erinra om den möjlighet att utan föregående utslag eller dom erhålla utmätning av oguldna premier hos försumliga försäkringstagare, vilken lämnats vissa ömsesidiga försäkringsanstalter genom kungl. kungörelsen den 22 oktober 1886 (nr 80 s. 11) angående upphörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter (ändrad enligt SFS 1917: 908, 1931: 393, 1946: 736 och 1947: 839).
Utredningen föreslår (119 5), att Kungl. Maj:t bemyndigas pröva och av-
göra i vad mån statliga myndigheter i särskilda hänseenden skola lämna bolaget sin medverkan. Kungl. Maj :t har därvid att beakta å ena sidan den vinst i fråga om verksamhetens ändamålsenlighet som kan väntas upp— komma för bolaget och å andra sidan den olägenhet som skulle förorsakas myndigheten. Av vikt är att i samband med förordnande om medverkan av myndighet omfattningen av dennas skyldighet att gå bolaget till handa noggrant regleras. Vissa tillämpningsföreskrifter kunna även visa sig be- hövliga. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i des- sa hänseenden.
Vad beträffar den viktiga frågan i vilken utsträckning bolaget skall vara skyldigt att utgiva ersättning för de tjänster det erhåller av olika myndig— heter kan till en början med fog göras gällande, att försäkringstagarna äro närmare att bära kostnaderna för myndigheternas medverkan för försäk- ringen än skattebetalarna i allmänhet. Denna synpunkt leder till att myn- digheterna i regel skola av bolaget erhålla gottgörelse för sina tjänster. Å andra sidan kan det allmännas ansvar för försäkringens ändamålsenliga be- drivande och försäkringens sociala betydelse motivera, att statliga myndig- heter liksom hittills i viss utsträckning gratis utföra arbetsuppgifter för denna försäkring. Åtminstone bör detta bli fallet där myndighetens tjänster stå i nära samband med dess ordinarie ämbetsgöromål samt äro av hu— vudsakligen rutinmässig natur och relativt obetydlig omfattning. Så snart tjänsterna äro av annan karaktär eller större omfattning än nu sagts bör däremot ersättning utgå. Denna bör dock inskränka sig till de direkta mer- kostnaderna för material och arbetskraft. Frågan huruvida och i så fall efter vilka grunder ersättning skall lämnas av bolaget torde böra avgöras av Kungl. Maj:t.
För de åligganden, som länsstyrelserna för närvarande ha att utföra för trafikförsäkringen, äro trafikförsäkringsanstalterna icke skyldiga att ut- giva ersättning. Det torde överensstämma med nyss angivna grundsatser att icke heller Trafikförsäkringsbolaget bör vara pliktigt att utgiva ersätt- ning för de göromål som ett utnyttjande av automobilregistren för trafik- försäkringens ändamål medför för länsstyrelserna. Däremot torde de myndig- heter, som komma att anlitas för indrivning av resterande premier, böra erhålla gottgörelse för sitt härav föranledda arbete.
Genomföres ovan angivna plan torde besparingar kunna vinnas icke en— dast beträffande huvudkontorskostnader utan även i fråga om fåltkostna- derna. I den nuvarande organisationen anlitas agenter i viss utsträckning för såväl premiedebitering och uppbörd som skaderegleringsarbete. I Tra— fikförsäkringsbolaget skulle agenternas befattning med de förstnämnda uppgifterna bortfalla och agentersättningen kunna minskas med hänsyn härtill. Agentprovisionerna uppgå för närvarande till för vanliga agenter samt bilförsäljare i regel 5 % samt för avdelningskontor, generalagenter och därmed jämställda till 8 % av premierna för det bestånd, som veder- börande har hand om; särskild anskaffningsprovision utgår ej. Av provi- sionerna beräknas av anstalterna hälften (eller drygt) kunna hänföras till försäkringskostnader och lika mycket (eller knappt) till skadereglerings-
kostnader. Ett närmare bedömande av den minskning av agentersättningen, som skulle kunna genomföras om agenternas befattning med premiedebi- teringen bortfölle, torde knappast vara möjligt, då detta i sista hand lär bliva en avtalsfråga mellan bolaget och agenterna. Den nuvarande beräk- ningsgrunden för ersättningen skulle i varje fall få ändras, då en anknyt— ning till premierna ej längre bleve möjlig. Från anstalternas sida har vid en tidigare rationaliseringsundersökning den synpunkten framhållits, att de nuvarande provisionsvillkoren för trafikförsäkringen vore sådana, att det med dessa villkor knappast skulle löna sig för ombuden att arbeta in— om trafikförsäkringen ; ”att ombuden det oaktat vore villiga att arbeta inom denna gren torde bero på att trafikförsäkringarna i regel vore kombinerade med kaskoförsäkringar, för vilka en högre agentprovision utginge.
Decentralisering. En geografisk decentralisering av ett försäkringsföretags organisation är i många hänseenden ägnad att främja försäkringsverksam- hetens ändamålsenliga och smidiga bedrivande. Härigenom skapas förut- sättningar för tillgodoseende av den stora allmänhetens berättigade anspråk på att utan onödig omgång eller tidsspillan komma i förbindelse med något försäkringsbolagets organ, det må gälla rådfrågning, skadereglering eller kundtjänst av annan art. Missförstånd och irritation mellan bolaget och allmänheten kan lättare förebyggas samt ökad förståelse skapas för bola- gets verksamhet. Decentraliseringen ger även fördelar för företagsdriften. Sålunda torde skaderegleringsarbetet ofta kunna underlättas genom de 10- kala organens större möjligheter att bekvämt träda i förbindelse med den skadelidande och insamla å orten tillgängligt utredningsmaterial. Fördelar torde även kunna vinnas genom den kontakt, som skapas mellan bolagets lokala organ och reparationsverkstäder i orten.
Stordriften ger möjlighet till ökad decentralisering. Ett centralt trafik- försäkringsbolag får sålunda i detta hänseende de bästa förutsättningarna. Det får emellertid icke förbises att en långt driven decentralisering i regel torde ställa sig ekonomiskt oförmånlig. Det gäller här att åstadkomma en lämplig avvägning. Hur detta skall ske kan icke rimligen avgöras i före- varande sammanhang utan bör överlåtas åt bolagets ledning att erfarenhets- mässigt bedöma. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att det skall visa sig lämpligt att hålla åtminstone ett fast avdelningskontor i varje län till- lika med ett nät av lokala ombud.
Måhända skall det visa sig ändamålsenligt att till avdelningskontoren — och möjligen i viss utsträckning även till ombuden ——- knyta också andra försäkringsuppgifter för det allmänna, exempelvis på den obligatoriska olycksfallsförsäkringens område.
Tillsyn.
I det föregående har utredningen föreslagit olika anordningar i syfte att giva staten inflytande och kontroll över Trafikförsäkringsbolagets verksam- het. Sålunda skall Kungl. Maj:t äga utse mer än hälften av de röstberätti—
gade å bolagsstämman ävensom ordförande och vice ordförande i styrelsen. Genom skaderegleringsnämndens bibehållande, med av Kungl. Maj:t utsed- da ledamöter, har utredningen vidare sökt skapa garanti för en skälig och oväldig skadereglering. En ytterligare garanti ligger i den publicitet som kan väntas kring det nya företaget. Det kan med hänsyn härtill ifrågasät- tas, om bolaget därjämte skall stå under tillsyn av försäkringsinspektio- nen. Försäkringsinspektionen besitter emellertid genom sin verksamhet spe- ciell erfarenhet vid bedömandet av olika med försäkringsverksamhet för- knippade förhållanden. Trafikförsäkringen kommer även i den nya drifts- formen att i väsentliga hänseenden bliva jämförlig med annan försäkrings— verksamhet. Därest Trafikförsäkringsbolaget skulle komma att meddela mo- torfordonsförsäkring jämsides med andra försäkringsanstalter, torde önsk- "värdheten av en enhetlig övervakning av detta särskilda försäkringsområ- de icke böra förbises. Utredningen har av anförda skäl ansett det vara av värde, att inspektionens sakkunskap åtminstone tills vidare utnyttjas även för övervakning av Trafikförsäkringsbolagets verksamhet. Skulle det i en framtid, sedan verksamheten hunnit stabiliseras och större erfaren- het vunnits om densamma, visa sig, att inspektionens kontroll utan olägen- het kan undvaras, möter naturligtvis intet hinder att tillsynsfrågan upp- tages till förnyat övervägande.
Premier.
Trafikförsäkringspremier i förhållande till körsträcka. I yttrande till 1937 års trafikförsäkringssakkunniga berörde försäkringsinspektionen, i sam- band med förslag om centralisering av trafikförsäkringen, även premiefrå- gan. Inspektionen framhöll därvid, att nuvarande tariffer i huvudsak toge hänsyn blott till fordonets art och användningssätt men ej till den tillrygga— lagda våglängden. För en bil, som endast obetydligt varit i bruk, betalades sålunda lika stor premie som för en bil av samma slag, vilken tillryggalagt avsevärda vägsträckor, i varje fall om sistnämnda bil ej förorskat någon skada; hade den senare bilen föranlett skadeutbetalning, kunde dock ge- nom det tillämpade bonussystemet en viss premiedifferens uppkomma. En centralisering av trafikförsäkringen till en enda statsanstalt eller en anstalt i enskild regi skulle enligt inspektionen möjliggöra, att man, om så efter närmare utredning befunnes lämpligt, vid tarifferingen kunde taga hån- syn till den tillryggalagda våglängden och andra för riskens beskaffenhet betydelsefulla faktorer genom att en viss del av premien utginge i förhål- lande till förbrukningen av bensin och andra drivmedel i form av ett pris- tillägg (1 öre per liter drivmedel beräknades motsvara omkring 6 miljo- ner kronor årligen). Återstående del av premien kunde uttagas med ett fast belopp i samband med fordonsskatten. Det tillämpade bonussystemet an- sågs kunna bibehållas åtminstone vad beträffade den fasta delen av pre- mien. .
Vid premiesättningen inom trafikförsäkringen bör man enligt utredning- ens uppfattning söka eftersträva att, så långt detta praktiskt låter sig göra, åstadkomma en rättvis avvägning av premierna mellan olika fordonsägare. Den risk, som skall avtäckas genom trafikförsäkringen, kan anses beroen- de av följande tre huvudfaktorer, nämligen fordonets beskaffenhet och vikt, fordonets användning samt förarens varsamhet och skicklighet. Den gäl- lande premietarifferingen tar endast delvis hänsyn till dessa riskfaktorer. Beträffande fordonets beskaffenhet har uppdelning skett efter olika fordons- typer. Till vikten har hänsyn tagits endast ifråga om lastautomobiler samt motorcyklar och för dessa blott efter en mycket grov skala. Ifråga om an- vändningssättet har uppdelning skett mellan fordon i privat- eller affärs- drift (med särskiljande av fordon i viss yrkesutövning) å ena sidan och i yrkesmässig trafik å den andra ävensom efter fordonets hemort. Hänsyn har ej tagits till årlig körsträcka i annan mån än som indirekt följer av att fordon i yrkesmässig trafik och i viss yrkesutövning fått bilda särskilda riskgrupper. Tarifferna ha av naturliga skäl ej kunnat taga hänsyn till fö- rarens varsamhet och skicklighet. Det tillämpade bonussystemet kan be- traktas som ett komplement till premiesättningen med syfte att åstadkomma en bättre anpassning efter riskförhållandena i varje särskilt fall.
Inom ramen för den nu tillämpade principen för premiesättningen kan man —— i den mån detta kan befinnas motiverat av erfarenheten —- i vissa hänseenden åstadkomma en ytterligare differentiering av premierna. Där- emot torde man på denna väg icke kunna åvägabringa en anpassning av premierna efter en så betydelsefull riskfaktor som den årliga körsträckan i annan mån än som åstadkommes genom bonussystemet.
I anslutning till den av försäkringsinspektionen framförda tanken har utredningen närmare undersökt möjligheterna till en sådan omläggning av premiesystemet, att den årliga körsträckan beaktas. Såsom framgår av det följande torde det emellertid icke vara möjligt att åstadkomma en prak- tiskt användbar lösning av premiefrågan enligt dessa principer.
Då det icke torde vara möjligt att träffa sådana anordningar, att den årliga körsträckan direkt kan kontrolleras, ärman hänvisad till att bygga premien på någon annan faktor, som kan antagas stå i direkt proportion till vägsträckan. I detta avseende torde man endast ha att välja mellan förbrukningen av drivmedel, såsom försäkringsinspektionen ifrågasatt, och slitaget på gummiringar.
Uttagandet av en premie i relation till förbrukningen av drivmedel torde i praktiken ej kunna tillgå på annat sätt än att konsumentens inköpspris för drivmedlet ifråga belastas med en tilläggsavgift. Vid uttagandet av till- läggsavgiften torde det icke vara möjligt att tillämpa olika belopp för skil- da fordonstyper eller olika landsdelar. Vidare bör uppmärksammas, att driv- medelsförbrukningen per vägenhet påverkas av ett flertal faktorer, som icke ha någon eller i varje fall icke motsvarande inverkan på försäkringsrisken, exempelvis motorns och vägens beskaffenhet. De anförda nackdelarna av systemet kunna visserligen motverkas genom införande av en lämpligt av-
vägd fast premiekomponent vid sidan av den rörliga. Men de påvisade bris- terna kunna endast delvis avhjälpas på detta sätt.
Beträffande de praktiska möjligheterna att uttaga en tilläggsavgift vid inköp av drivmedel för trafikförsäkrade motorfordon må följande syn- punkter framhållas. Man måste komma till rätta med de komplikationer, som uppstå därigenom att flera olika slag av drivmedel användas å mo- torfordon. Förutom bensin förekommer sålunda sprit m. fl. slag av fly- tande bränsle (även i blandning med bensin), gengas, annan gas, elektri- citet. Härjämte måste hänsyn tagas till att samma drivmedel ha en vid— sträckt användning även på andra områden än i fråga om motorfordon, som omfattas av trafikförsäkring.
Det torde kunna utan vidare fastslås, att vissa drivmedel icke kunna läggas till grund för en premieberäkning. I vart fall gäller detta elektrici- teten. En elektricitetsdriven bil kan uppladdas genom anslutning till ett vanligt belysningsnät, något som uppenbarligen utesluter möjligheten att uttaga tilläggsavgift. Man bleve sålunda hänvisad till att för vissa fordon tillämpa uteslutande fast premie.
Nöjer man sig med att tillämpa det rörliga premiesystemet då detta med hänsyn till drivmedlets beskaffenhet är möjligt, har man att lösa frå- gan hur det praktiskt skall tillgå att tillämpa högre konsumentpris för drivmedlet ifråga, då detta skall användas till drift av trafikförsäkrade motorfordon, än i andra fall. Vad särskilt bensinen beträffar användes denna — förutom till motorfordon, som omfattas av trafikförsäkringen, och flygmaskiner — framför allt till stillastående motorer, motorbåtar samt öv- riga icke trafikförsäkringspliktiga motorfordon. Man nödgades införa en anordning, enligt vilken bensinförsäljarna hade att taga ut tilläggsavgift till bensinen i de fall, då försäljning skedde för drift av trafikförsäkrade motor- fordon, och att sedan i särskild ordning redovisa de uttagna pristilläggen. Till försäljarnas besvär med denna särskilda redovisning skulle komma nödvändigheten av en omfattande kontroll. Även om sådana anordningar låta sig göra, måste de otvivelaktigt draga betydande kostnader. Dessa kostnader, som i sista hand böra åvila försäkringsgivaren såsom uppbörds- kostnader, innebära för denne ett omkostnadstillägg, som icke kompenseras genom någon minskning av uppbördskostnaderna för den fasta premie- delen i förhållande till motsvarande kostnader för en i sin helhet fast premie.
Lika litet som drivmedelsförbrukningen torde slitaget på gummiringar lämpa sig som underlag för en rörlig premiekomponent. Förslitningen är nämligen starkt beroende av även andra faktorer än körsträckan. Härtill kommer att premieuppbörden även i detta fall skulle medföra praktiska svårigheter och extra kostnader.
Bibehållande av nuvarande tarifferingssystem. På grund av vad ovan framhållits torde man vara hänvisad till att även i fortsättningen bibehålla systemet med en fast premie, på lämpligt sätt graderad efter fordonstyp, hemort m. m. Man har då att överväga frågan i vad män för närvaran-
de tillämpade olika former för premienedsättning böra bibehållas. I detta avseende må till en början framhållas, att vissa slag av förekommande premienedsättning icke innebär annat än en med den allmänna tariff- indelningen jämställd premiegradering, för vars angivande man —— för vinnande av större överskådlighet i tabellverken —— valt denna form i stål- let för detaljerade tariffer. Detta kan sägas vara fallet beträffande premie- nedsättningen för Gotlands län. För detta län, som hänförts till tariffom- råde V, äro sålunda premierna för trafikförsäkring (i kombination med stöldförsäkring) reducerade med 20 %. Samma är förhållandet med den premienedsättning på 25 %, som under benämningen rabatt tillämpas för elektricitetsdrivna bilar och motorcyklar. Bortser man från premienedsätt- ningar av anförda slag, vilka i likhet med den allmänna tariffindelning— en förutsättas vara erfarenhetsmässigt grundade, förekommer premiened- sättning i följande former.
Höjdrabatt. Då en och samma försäkringstagare innehar försäkring å honom själv tillhöriga och för egen räkning använda motorfordon till visst större antal lämnades i 1938 års premietariffer under benämning höjdra— batt ett visst procentuellt avdrag å premien, graderat efter antalet sådana fordon. För staten, landsting och kommun tillhöriga fordon lämnades högre rabatt. Vid den från och med den 1 februari 1948 genomförda premieför- höjningen och den i samband därmed vidtagna höjningen av den högsta bonussatsen har höjdrabatten avskaffats för alla fordon utom de, som till- höra staten, landsting eller kommun, där den ännu kvarstår med reduce- rade belopp. Förutsättning för att sådan premierabatt över huvud taget skall bibehållas bör enligt utredningens mening vara, att försäkringen av dessa fordon är förknippad med lägre omkostnader än försäkringen av öv- riga motorfordon. Skulle riskförhållandena vara gynnsammare bör detta icke tillgodogöras vederbörande försäkringstagare i form av premierabatt utan i stället genom erfarenhetsmässigt grundad specialtariffering.
Bonus. Det av anstalterna tillämpade bonussystemet har stort värde framförallt genom den stimulans till varsam körning, som systemet med- för. För försäkringsgivarens del kan som en ytterligare fördel framhållas, att i fråga om bagatellskador försäkringstagarna —— för att undvika nedflytt- ning till lägre bonusskatt — i många fall själva träffa uppgörelse med den skadelidande utan att vända sig till försäkringsgivaren. Denne befrias här- igenom från att taga befattning med ett stort antal småskador, något som medför en betydande lättnad i förvaltningshänseende. Man kan tänka sig möjligheten av att utbyta bonussystemet mot en sådan anordning, att den skadevållande själv skall svara för skadeersättningen intill visst angivet be- lopp (självrisk). Försäkringsgivaren skulle därvid helt svara för ersätt- ningen gentemot tredje man och i efterhand från den skadevållande uttaga hans andel av ersättningen. Anordningen torde emellertid i hög grad vara ägnad att ge upphov till friktioner mellan försäkringsgivaren och försäk- ringstagarna. Då härtill kommer, att bonussystemet vunnit hävd och accep- terats av motorfordonsägarna som en ändamålsenlig anordning, torde det
vara lämpligare att systemet bibehålles även i fortsättningen. I detta sam- manhang får utredningen även hänvisa till de uttalanden rörande bonus- systemet som gjorts av 1945 års trafiksäkerhetskommitté (SOU 1948: 20 s. 274—276).
Vinstutdelning till försäkringstagarna. Tidigare har redogjorts för den vinstutdelning till försäkringstagare, som kan förekomma inom den nuva— rande trafikförsäkringen. I utredningens lagförslag ha icke intagits nägra föreskrifter, som inskränka Trafikförsäkringsbolagets möjligheter att till försäkringstagarna såsom vinst utdela sådant överskott å rörelsen, som icke behöver disponeras för avsättning till fond eller förräntning av garantika— pital. Om rörelsen år efter år skulle ge mera avsevärda för vinstutdelning disponibla överskott, bör detta emellertid enligt utredningens mening hellre föranleda jämkning av gällande premietariffer eller av bonusbestämmel- serna.
Skälighetsprincipen. I 1948 års lag om försäkringsrörelse har beträffande livsförsäkring upptagits uttryckligt stadgande om att premiesättningen skall vara skälig. Därmed avses, kort uttryckt, att premien skall stå i skälig rela- tion till de tjänster och förmåner försäkringen erbjuder. I sitt principbe- tänkande har utredningen förordat, att den s. k. skälighetsprincipen utvid— gas till att gälla jämväl i fråga om annan försäkring än livförsäkring. En- ligt utredningens förslag skola bolagen åläggas att föra fortlöpande statistik i den utsträckning som erfordras för vinnande av underlag för en rättvis och skälig premieavvägning. Finner inspektionen att ett bolag vid premie- sättningen icke tagit tillbörlig hänsyn till skälighetskravet, äger inspektio- nen förelägga bolaget att inom viss tid vidtaga de ändringar, som prövas påkallade.
I utredningens förslag till lag om trafikförsäkring ha intagits bestäm- melser om premiernas skälighet m. m. i anslutning till vad ovan anförts. Vad trafikförsäkringen beträffar innebär skälighetsprincipen icke någon nyhet. Såsom framgår av vad tidigare anförts sker premiesättningen här enligt detaljerade anvisningar av försäkringsinspektionen. Dessa anvisning- ar avse att tillgodose skälighetskravet. Enligt koncessionsvillkoren äro tra- fikförsäkringsanstalterna vidare skyldiga att avsätta trafikförsäkringens överskott till regleringsfond, som får tagas i bruk allenast för täckande av underskott inom denna försäkringsgren. De nu föreslagna anordningar- na avvika väsentligt från det sålunda för trafikförsäkringen hittills tilläm- pade förfarandet. Detaljerade anvisningar för premiesättningen skola izke längre utfärdas av försäkringsinspektionen. Inspektionens inflytande över premiesättningen kommer att i huvudsak begränsas till dels prövning av riskklassindelningen, dels efterkontroll av premiernas skälighet med ledning av den statistik, som Trafikförsäkringsbolaget skall vara skyldigt att för:.
Därest Trafikförsäkringsbolaget, förutom trafikförsäkring, meddelar no- torfordonsförsäkring, föreslår utredningen att de båda verksamhetsgremr— na skola hållas ekonomiskt isär. I vad avser vinst- och förlusträkningen
överensstämmer detta förslag med den fordran på uppdelning på försäk- ringsgrenar, som enligt 1948 års lag om försäkringsrörelse skall komma att gälla för all försäkringsverksamhet. Kravet på motsvarande uppdelning i balansräkningen motiveras av trafikförsäkringens speciella karaktär även- som av skattetekniska skäl. Bestämmelser i ämnet återfinnas i 26 och 52 55 i utredningens lagförslag. I 26 å ingår bl. a. föreskrift om bildande av sär- skilda reservfonder för trafik- och motorfordonsförsäkringen och i 52 å stadgas om uppdelning av övriga till framtida förfogande avsatta medel. Sistnämnda stad-gande kompletteras med bestämmelse i förslaget till ho— lagsordning om bildande av särskilda utjämningsfonder för de båda för- säkringsgrenarna. Den nuvarande regleringsfonden för trafikförsäkring kom- mer att närmast motsvaras av reserv- och utjämningsfonden för trafikför- säkring tillsammantagna.
Genomföras de ändringar i kommunalskattelagen, som utredningen före- slagit i första delen av sitt betänkande i samband med behandlingen av frågan om utjämningsfonder, skulle avsättningarna till såväl utjämnings- fonden för trafikförsäkring som motsvarande fond för motorfordonsförsäk- ringen bli avdragsgilla vid beräkningen av bolagets skattepliktiga inkomst under den förutsättningen, att överföringarna till eller från utjämningsfon- derna skedde enligt en i bolagsordningen fastställd plan. Utredningen har i sitt förslag till bolagsordning icke intagit någon sådan plan utan endast angivit, att utjämningsfonderna skola ha till ändamål att utjämna verk- samhetens ekonomiska förlopp. Då bolagets ledning torde ha de bästa för- utsättningarna att bedöma hur planen bör utformas, har det nämligen an- setts böra ankomma på bolaget att uppgöra denna. Utredningen förutsätter därför, att bolaget kommer att, innan den egentliga försäkringsverksam- heten börjar, ansöka om stadfästelse å komplettering av bolagsordningen i nämnda hänseende.
I överensstämmelse med det i utredningens principbetänkande framlagda förslaget om införande av skälighetsprincipen på skadeförsäkringens om- råde ha hithörande bestämmelser i förslaget till trafikförsäkringslag (92 och 93 55) utformats så, att de gälla såväl trafik- som motorfordonsförsäkringen.
Utredningen vill slutligen framhålla, att kostnaderna för indrivning av resterande premier böra uttagas av de försumliga. Det kan nämligen icke an- ses förenligt med skälighetsprincipen att sådana kostnader tillåtas fördyra premierna för övriga försäkringstagare.
Omorganisationens genomförande.
Trafikförsäkringens centralisering till en enda monopolanstalt tillika med den koncentration av motorfordonsförsäkringen till ett färre antal företag, som torde bliva följden härav, innebär en genomgripande omgestaltning av de nuvarande förhållandena på området. Överförandet av trafikförsäk- ringsrörelsen på Trafikförsäkringsbolaget kan tänkas äga rum i ett sam- manhang sålunda, att de berörda försäkringsanstalterna på bestämd dag
överlåta sina trafikförsäkringsbestånd på bolaget. Men man kan även tänka sig en successiv avveckling i den formen, att nya trafikförsäkringar icke få tecknas efter viss dag. Gällande försäkringar skulle i detta fall få upp- rätthållas till dess avtalstiden utgår. Försäkringstagarna skulle först här- efter hänvisas till Trafikförsäkringsbolaget.
För vissa av de nuvarande företagen torde överlåtelseförfarandet ställa sig fördelaktigast medan beträffande andra, bl. a. med hänsyn till erfor- derlig omorganisation av den kvarblivande verksamheten, en successiv av- veckling kan vara att föredraga. I syfte att så långt möjligt underlätta övergången har utredningen ansett att bägge möjligheterna böra stå öppna. Övergångsbestämmelserna i lagförslaget avse alternativet med successiv avveckling. Därmed åsyftas likväl icke att resa hinder mot en överlåtelse eller ens att ge det ena alternativet företräde framför det andra. Genomfö- randet av en överlåtelse måste emellertid lämpas efter omständigheterna i det särskilda fallet och regleras genom avtal mellan den överlåtande anstal- ten och Trafikförsäkringsbolaget. Utredningen förutsätter att bolaget skall vara villigt att övertaga trafikförsäkringsbestånd från anstalt, som gör fram- ställning härom.
Vid upphörandet av en försäkringsanstalts trafikförsäkringsrörelse, vare sig genom överlåtelse eller successiv avveckling, måste vissa ekonomiska och andra spörsmål regleras. Man måste sålunda taga ställning till frågan huruvida bortfallet ur rörelsen av nämnda gren skäligen bör medföra er- sättning till anstalten eller dess personal. Fråga uppkommer även om och i vilken utsträckning anstalten bör lämna ifrån sig tillgångar, som upp- samlats inom trafikförsäkringsgrenen.
Vad ovan anförts avser trafikförsäkringen. De anstalter, som i samband med avvecklingen av trafikförsäkringen önska upphöra även med motor- fordonsförsäkringen, ha jämväl i fråga om detta försäkringsområde att välja mellan överlåtelse, antingen på Trafikförsäkringsbolaget eller på an- nan försäkringsanstalt, och successiv avveckling. Utredningen har icke före- slagit några bestämmelser rörande regleringen av de ekonomiska och andra spörsmål, som uppkomma vid avveckling av motorfordonsförsäkring, utan ansett att dessa spörsmål böra regleras genom överenskommelse mellan berörda parter.
Enligt nuvarande koncessionsvillkor för trafikförsäkringen uppsamlas överskott, som uppkomma inom denna rörelse, i en särskilt redovisad regle- ringsfond. I koncessionsvillkoren föreskrives för det fall, att tillstånd att meddela trafikförsäkring återkallas av anledning, som ej beror av vederbö- rande anstalt, att anstalten vid trafikförsäkringens upphörande skall äga fritt disponera en tredjedel av regleringsfonden eller den större del därav, som Kungl. Maj:t av särskild anledning kan finna skäl medgiva. Detta stad- gande torde icke kunna åsidosättas vid den avveckling, varom nu är fråga. Den del av regleringsfonden, som en anstalt enligt koncessionsvillkoren icke äger fritt disponera, bör anses tillhöra trafikförsäkringsrörelsen och sålun- da överlämnas till Trafikförsäkringsbolaget.
Man har att räkna med, att vissa anstalter vid tiden för trafikförsäkring— ens avveckling icke komma att förfoga över någon regleringsfond utan att trafikförsäkringen i stället kommit i skuld till den övriga verksamheten (negativ regleringsfond). Dessa anstalter böra icke åläggas att överlämna någon del av sina tillgångar till Trafikförsäkringsbolaget. Emellertid kan ifrågasättas om de icke i stället borde komma i åtnjutande av bidrag för ut- fyllnad av »bristen». Denna fråga kan bedömas ur olika synpunkter. Om en försäkringsanstalt frivilligt nedlägger sin trafikförsäkringsrörelse får den bära förlusten i likhet med vad som skulle bli fallet om vilken som helst annan förlustbringande försäkringsgren nedlades. Man kan göra gällan— de att den omständigheten, att trafikförsäkringens avveckling komme att ske tvångsvis, icke bör ge anledning att se frågan annorlunda. Visserligen kan det tänkas att anstalten, om den hade fått fortsätta trafikförsäkrings- rörelsen, genom framtida överskott efterhand skulle blivit i stånd att ut- fylla bristen, men denna kunde kanske lika väl komma att förstoras; säkra hållpunkter för en prognos saknas. Å andra sidan kan den meningen hävdas, att trafikförsäkringsrörelsen, oaktat den uppbäres av ett flertal olika för- säkringsanstalter, dock är att betrakta som en enhet och att de överskott, som uppkommit inom vissa anstalter, i konsekvens härmed höra i första hand disponeras för täckande av bristen inom de övriga. Den olikartade eko- nomiska utvecklingen inom anstalterna kan, såsom i tidigare sammanhang framhållits, i väsentlig grad bero på olika urval av försäkringstagare. I den mån så varit fallet kan en viss utjämning i efterhand av det ekonomiska re- sultatet synas motiverad. Vid vägandet av de här ovan anförda synpunkterna mot varandra har utredningen funnit skäligt, att de anstalter, som efter tra- fikförsäkringens avveckling uppvisa negativ regleringsfond, erhålla viss kom- pensation av sådana tillgångar, som de övriga anstalterna skola överlämna till Trafikförsäkringsbolaget. Kompensationen har utredningen ansett böra bestämmas till ett belopp motsvarande två tredjedelar av den negativa regle- ringsfonden. Då de anstalter, som redovisa positiv regleringsfond, få be— hålla allenast en tredjedel av denna, torde det vara naturligt, att de övriga anstalterna få bära endast en tredjedel av det uppkomna underskottet. Därest de medel, som överlämnas till Trafikförsäkringsbolaget från an- stalter med positiv regleringsfond, icke skulle förslå att kompensera an- stalterna med negativ regleringsfond på sätt ovan angivits, måste kompen- sationen underkastas erforderlig reduktion. Denna bör ske i förhållande till beloppen av de negativa fonderna. Någon gottgörelse från annat håll eller i annan ordning kan nämligen icke tänkas ifrågakomma.
Ersättning för förfång på grund av trafikförsäkringens bortfall kan tån- kas ifrågakomma för tre olika huvudändamål, nämligen 1) för att kompen- sera förlorad näringsverksamhet, 2) för att ersätta förlorad tjänst samt 3) för att ersätta omställningskostnader. Utredningen får i dessa tre avseenden anföra följande.
1) I koncessionsvillkoren för trafikförsäkring ha anstalterna medgivits
rätt att i premierna inlägga ett vinsttillägg å högst 5 %. Denna vinsträtt bortfaller i och med att anstalterna nödgas avstå från trafikförsäkringen. Då koncession å trafikförsäkring beviljades i samband med genomförandet av 1929 års trafikförsäkringslag hade tillfälle beretts vissa av de berörda för- säkringsanstalterna utsedda kommittérade att avgiva utlåtande över ett av försäkringsinspektionen upprättat förslag till koncessionsvillkor. I detta yttrande framhöllo kommittérade bland annat, att ett upphörande av försäkringsanstalternas trafikförsäkringsrörelse på grund av väsentligt för— ändrade koncessionsbestämmelser eller införande av monopol på försäk- ringen i vårt land, måste anses förplikta statsmakterna att till anstalter- na utgiva skälig ersättning för den minskning av rörelsen, som dessa kom- me att lida. Anspråk på kompensation för vinstbortfall och annan olägen- het vid ett påtvingat upphörande med trafikförsäkringen har sålunda redan i detta sammanhang framförts av anstalterna. Såsom ovan anförts med- gåvos emellertid anstalterna i koncessionsvillkoren att vid trafikförsäkring- ens upphörande —- om anledningen icke berodde av vederbörande anstalt — behålla en tredjedel av regleringsfonden eller den större del därav, som Kungl. Maj:t av särskild anledning kunde finna skäl medgiva. Härigenom torde frågan om kompensation för förlorad näringsverksamhet få anses prin- cipiellt avgjord. Medgivande ät anstalt att behålla större andel av reglerings- fonden än en tredjedel bör enligt utredningens mening icke lämnas på grund av förlorad näringsverksamhet. Frågan om ytterligare tillgodoseende av anstalterna bör i stället knytas till sådana ändamål, som behandlas nedan under 2) och 3). I detta sammanhang må vidare erinras om att den med- givna vinstmarginalen inom flertalet anstalter under de senaste åren konsu- merats av ökade förvaltningskostnader.
2) Ett genomförande av utredningens förslag till omorganisation av tra- fikförsäkringen kan väntas medföra, att åtskilliga av de personer, som sys- selsatts inom trafik— och motorfordonsförsäkringen, måste lämna sina an- ställningar eller vidkännas minskning i sina inkomster. Man kan räkna med, att dessa personer i viss utsträckning skola erbjudas anställning hos eller uppdrag att arbeta åt Trafikförsäkringsbolaget eller andra företag. Ett flertal personer torde emellertid komma att till följd av omorganisationen gå miste om inkomst eller eljest lida förlust. Utredningen anser, att gott- görelse härför principiellt bör lämnas.
Det bör krävas, att förlusten står i nära sammanhang med omorganisa- tionen av trafikförsäkringen. En konsekvens härav torde bli, att endast per- soner, som varit verksamma inom trafikförsäkringen eller motorfordons- försäkringen, där även denna gren berör-es, komma i fråga. Å andra sidan bör rätt till ersättning tillkomma icke endast försäkringsanstalters huvud- kontorspersonal och anställda agenter av olika kategorier utan även så- dana mera självständiga företagare som generalagenter, huvudagenter o. (1. samt försäkringsbyråer jämte av dylika företagare anställd personal. Även- så böra befattningshavare hos sammanslutning på trafikförsäkringens om- råde kunna erhålla gottgörelse, varom här är fråga.
Ansvaret och kostnaderna för gottgörelsen till personal bör åvila Trafik— försäkringsbolaget, dock med den inskränkningen att varje anstalt bör be— kosta pension, som kan anses av befattningshavare intjänad under dennes anställningstid inom anstalten.
Utredningen föreslår, att gottgörelse skall lämnas »i den mån så finnes skäligt» (17 & promulgationslagen). Härvid bör beaktas, att tjänstemännen inom försäkringsrörelsen sedan gammalt åtnjuta en betydande anställnings- trygghet. Kan tjänsteman eller annan å försäkringsföretags huvudkontor anställd befattningshavare, varom nu är fråga, erbjudas eller eljest vinna annan, för honom lämpad anställning, bör ersättning likväl kunna ifråga- komma för tillfälligt inkomstbortfall innan d-en nya anställningen tillträ- des, liksom även för de kostnader, som direkt föranledas av ombytet av anställning. Härutöver bör gottgörelse utgå allenast om och i den mån den nya anställningen är förenad med sämre villkor än hans tidigare befattning. Vid bedömandet huruvida en anställning skall anses. lämpad för befatt- ningshavare bör rimlig hänsyn tagas till dennes tidigare tjänstgöring, ut- bildning, kunskaper och fallenhet ävensom till hans ålder och andra per- sonliga förhållanden. Har befattningshavare utan giltigt skäl underlåtit att tillvarataga föreliggande möjligheter att erhålla en för honom lämpad ny anställning bör ersättning ej utgå, i varje fall ej med högre belopp än som skulle ha ifrågakommit, därest han antagit sådan anställning.
Vad beträffar personer, som ägnat sig åt fältarbete inom trafik- och motor- f-ordonsförsäkringen, bör ersättning kunna ifrågakomma för inkomstbort- fall under viss övergångstid. Vid fastställande av denna övergångstid, som i regel bör vara av kortare varaktighet, förutsätter utredningen att särskild hänsyn tages till personer, vilka exempelvis av åldersskäl icke kunna över- gå till annan verksamhet.
Den i lagförslaget stadgade begränsningen av rätten till gottgörelse inne- bär vidare, såväl i fråga om tjänstemän som fältmän, att förlust, som i och för sig eller i förhållande till vederbörandes hela inkomst är av ringa be- tydelse i regel ej bör ersättas. Denna även av praktiska hänsyn föranledda tolkning torde bl. a. medföra, att personer, vilkas inkomst av anskaffning av trafikförsäkringar varit obetydlig, icke böra erhålla kompensation för bortfallet av denna inkomst. Det sagda har avseende å exempelvis yrkes- ombud, vilkas trafikförsäkringsverksamhet varit ringa, och fritidsombud. vilka bedrivit försäkringsverksamheten såsom en mindre väsentlig bisyssla. Ej heller torde ersättning kunna beräknas för förment försämrade beford- ringsutsikter.
Ersättningsfrågorna torde i största möjliga utsträckning böra definitivt av- göras redan från början. Det kan emellertid i särskilda fall visa sig lämp- ligt att fastställa provisorisk ersättning och först efter ett visst antal år verk- ställa slutreglering.
Försäkringsutredningen tillmäter den ovan angivna principen om rätt till ersättning stor betydelse och finner det lämpligt, att densamma kommer till uttryck i lagen. Enligt utredningens förmenande tala övervägande skäl
för att lagbudet får karaktär uteslutande av instruktorisk föreskrift. Därige— nom fastslås Trafikförsäkringsbolagets moraliska skyldighet att utgiva er- sättning. Utgår man — såsom försäkringsutredningen gör — därifrån att skälig kompensation skall lämnas, kan det visserligen te sig naturligt att uttrycka denna ståndpunkt genom bestämmelser, som giva befattningsha- varen möjlighet att i sista hand domst—olsvägen utkräva sin rätt. Men detta torde förutsätta ett tämligen noggrant angivande i lagen av betingelserna för ersättning. Även om så sker föreligger emellertid risk för en osmidig behandling av uppkommande, sins emellan starkt skiftande ersättningsfrä- gor, vilket i sin tur medför risk att rättvisa i individuella fall icke ernås.
I stället har utredningen byggt sitt förslag till ifrågavarande stadgande på tanken att ersättningsfrägorna skola avgöras genom frivilliga överens- kommelser efter förhandlingar mellan de berörda parterna, d. v. s. Trafik- försäkringsbolaget och vederbörande ersättningssökande, samt eventuellt även dessas förutvarande arbetsgivare. Det kan förutsättas, att de ersätt- ningssökande därvid komma att biträdas av sina fackorganisationer. För- handlingarna bli ej av den art som vanligen förekommer på arbetsmarkna- den. Förutsättningen för sådana förhandlingar är ju, att den eller de arbets- tagare förhandlingarna avse stå i anställningsförhållande till motparten. Nå- got sådant förhållande föreligger icke mellan Trafikförsäkringsbolaget och personal i annat försäkringsföretag. Det bör starkt övervägas, huruvida icke påtagliga fördelar vore att vinna, därest de kommande förhandlingarna för- desunder ledning av en, eventuellt efter samråd med Trafikförsäkringsbo- laget och de anställdas organisationer, officiellt utsedd opartisk ordförande eller möjligen ett kollegium av högst tre opartiska personer.
Utredningen är medveten om att erinringar kunna framställas mot den lagtekniska metod som här valts. Likväl har utredningen ansett sig böra fö- reslå denna lösning, enär den innebär påtagliga praktiska fördelar. Det kan å ena sidan sägas, att ersättningsfrägornas reglering blir beroende av de resultat parterna lyckas ernå vid förhandlingarna och att dessa resultat yt- terst kunna betingas av maktförhållandet emellan parterna. Ur denna syn— punkt kan det också te sig skäligen meningslöst att utredningen, såsom ovan skett, angivit vissa riktlinjer för ersättningsfrägornas bedömande. Å andra sidan kan man peka på åtskilliga förhållanden, vilka enligt utredningens för- menande innebära betryggandc säkerhet både för att de ersättningsberät- tigade icke bli lidande och för att Trafikförsäkringsbolaget icke oskäligt betungas av ersättningsförpliktelser. Principen bör vara, att envar som genom omgestaltningen av trafikförsäkringen lider förlust skall, så långt det kan anses skäligt, erhålla gottgörelse härför, men att ingen skall kunna bereda sig någon vinst i detta sammanhang. En garanti för att de ersättningsbe- rättigades intressen skola bli tillräckligt beaktade ligger främst däri, att för- handlingarna i största utsträckning komma att föras på organisationsmässig basis. Man torde å andra sidan knappast behöva räkna med att organisa- tionerna skola begagna sin maktställning till att söka genomdriva otillbörliga ersättningar. Det kan snarare förutsättas, att ledning skall hämtas från de
förut av utredningen utvecklade synpunkterna på ersättningsspörmålen, och detta icke endast av de ersättningssökande då de bestämma sina anspråk, utan även av Trafikförsäkringsbolaget då det skall taga ställning till dessa. Om förhandlingarna komma att ledas av en officiellt utsedd ordförande eller kommission, ligger däri ytterligare en garanti för att ersättningsfrägorna skola lösas på rimliga villkor. Slutligen vill utredningen framhålla, att såväl organisationernas som Trafikförsäkringsbolagets åtgöranden i dessa ange— lägenheter kunna väntas bli följda med uppmärksamhet av allmänheten och att även detta utesluter uppenbart obilliga ståndpunktstaganden av par- terna.
3) De omställningskostnader, vilka uppkomma som följd av trafikförsäk- ringens bortfall, kunna hänföras dels till åtgärder beträffande kontorsfastig- heter och inventarier dels till omläggning av förvaltningsapparaten.
Vad först angår kontorsfastigheter kan i enstaka fall, särskilt då även motorfordonsförsäkringen avvecklas, försäljning av fastighet komma ifråga. Såvitt för närvarande kan bedömas torde sådan försäljning ej behöva verk— ställas på så ogynnsamma villkor att anledning till kompensation uppkom- mer. Som regel torde åtgärderna i fråga stanna vid att de kontorslokaler, som använts för trafik- och motorfordonsförsäkringen, av vederbörande an- stalt, i den mån de ej behövas för fortsatt motorfordonsförsäkring, tagas i bruk för andra ändamål eller, om anstalten ej har behov av desamma, ut— hyras. Förändringen av lokalernas användning kan understundom komma att kräva mer eller mindre genomgripande ombyggnad. Kostnaden för sådan ombyggnad torde emellertid i regel vara mera hänförlig till det verksamhets- område, för vars ändamål ombyggnaden äger rum, än till trafikförsäkringen.
Vare sig fastighet försäljes eller ombygges kunna fasta specialinredningar bliva värdelösa. De kostnader, som nedlagts på sådana inredningar, få emel- lertid antagas hava betalats av trafik— och motorfordonsförsäkringen och höra därför icke "kompenseras. Vad sist anförts torde som regel gälla även lösa inventarier, inklusive register o. d.; kontorsmaskiner och möbler torde, i den mån de ej behöva tagas i anspråk för anstaltens fortsatta verksamhet, kunna försäljas.
I kostnaderna för förvaltningsapparatens omläggning få anses ingå löner och andra ersättningar, som svara mot arbetsinsatser i samband med omplane- ringen av olika förvaltningsavsnitt. Undantagsvis kan det tänkas inträffa, att den tidigare förvaltningsapparaten är konstruerad på ett sådant sätt att den i något eller flera avseenden icke passar för den kvarvarande reducerade verksamheten. En mer eller mindre omfattande omläggning av apparaten kan i så fall bliva erforderlig, varvid kostnader av olika slag kunna upp- komma.
Utredningen har den uppfattningen att omställningskostnaderna av såväl det ena som andra slaget i de flesta fall komma att stanna vid måttliga belopp. Den anordning, som ovan föreslagits beträffande regleringsfonderna, har utredningen därför ansett innefatta kompensation även för uppkom— mande omställningskostnader. Skulle det i något fall visa sig att ifrågava-
rande kostnader komma att uppgå till sådant belopp, att de skulle bliva oskäligt betungande för en anstalts fortsatta verksamhet, har utredningen dock ansett, att särskild ersättning bör kunna utbetalas av de andelar av samtliga anstalters regleringsfonder, som enligt förslaget skola överlämnas till Trafikförsäkringsbolaget. Sådan ersättning skulle utgå endast i den mån ifrågavarande medel förslå, sedan kompensation utgått för negativa regle- ringsfonder enligt samma förslag. Anspråk på ersättning, varom här är fråga, bör riktas mot Trafikförsäkringsbolaget. Kan ej överenskommelse träffas böra parterna gå i författning om opartisk bedömning av frågan, i vilket hänseende ett skiljedomsförfarande ter sig mest ändamålsenligt.
Vid genomförandet av den i det föregående angivna planen uppstå vissa praktiska frågor, som böra något närmare beröras. Storleken av den regle- ringsfond, som en anstalt kommer att ha kvar efter trafikförsäkringens av- veckling, kan icke exakt fixeras, förrän samtliga skadefall, som äro hän- förliga till anstaltens rörelse inom nämnda gren, hunnit slutregleras. Detta kan beräknas komma att draga flera år efter det samtliga försäk- ringsavtal upphört. Det torde, bland annat med hänsyn till den ränteför- lust, som därigenom skulle uppkomma för Trafikförsäkringsbolaget, icke vara skäligt att överlämnandet av den på bolaget ankommande andelen, två tredjedelar, av regleringsfonden fördröjes så lång tid. Med hänsyn härtill böra anstalterna, så snart samtliga försäkringsavtal upphört, omedelbart till Trafikförsäkringsbolaget överlämna två tredjedelar av sin då redovisade regleringsfond. Den avsatta ersättningsreserven kvarstår givetvis hos an- stalten. Därest överskott sedermera uppkommer vid slutregleringen, över- lämnas två tredjedelar av detta till Trafikförsäkringsbolaget; uppstår un- derskott får detta i stället, i den mån medel härtill finnas, till två tredje- delar täckas av bolaget. Vad här anförts bör ej hindra, att sådan överens- kommelse träffas mellan anstalt och bolaget, att bolaget — mot erhållande av avsatt ersättningsreserv — påtager sig slutregleringen av de ifrågava- rande skadefallen.
Vad ovan anförts är icke tillämpligt med avseende å premie- och ersätt- ningsreserv för beviljade livräntor. Beträffande dessa reserver tillämpas för närvarande sådan praxis, att överskott, som uppkommer vid livräntornas avveckling, i regel icke tillföres regleringsfonden utan får uttagas som vinst av den anstalt, som ansvarar för livräntorna, liksom anstalten även får svara för uppkommande förlust. Endast i de fall, då verkställd omprövning av invaliditeten leder till högre eller lägre livränta, påverkas regleringsfonden. Den därvid uppkommande förändringen av livräntans kapitalvärde belastas resp. gottgöres regleringsfonden. Någon anledning att frångå denna praxis torde icke föreligga. Ansvarigheten för beviljade livräntor må antingen kun- na behållas av vederbörande anstalt eller efter överenskommelse övertagas av Trafikförsäkringsbolaget tillika med avsatt reserv.
Trafikförsäkring å staten och kommun tillhöriga motorfordon.
Gällande lagstiftning. Enligt 4 5 lagen om trafikförsäkring å motorfordon åligger trafikförsäkringsplikt icke staten och kommun; de äga dock teckna frivillig sådan försäkring. Har så icke skett och uppstår i följd av trafik med fordonet skada, för vilken ägaren eljest icke enligt lag är ansvarig, är ägaren jämlikt samma lagrum pliktig att till den som lidit skadan ut- giva vad denne skulle ägt utfå av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring funnits.
1937 års trafikförsäkringssakkunniga. Frågan om trafikförsäkring å staten och kommun tillhöriga motorfordon behandlades av 1937 års trafikförsäk— ringssakkunniga. Enligt en i de sakkunnigas betänkande (SOU 1938: 27) intagen utredning angående statens motorfordon, avseende åren 1935—— 1937, hade postverket, telegrafverket, statens vattenfallsverk, domänstyrel- sen och statspolisen dem tillhöriga fordon trafikförsäkrade under det att tullverkets, statens järnvägars, medicinalstyrelsens och krigsmaktens for- don voro oförsäkrade. Regleringen av skador till följd av trafik med oför— säkrade fordon ombesörjdes av vederbörande ämbetsverk, vilket, om sär- skilt anslag för ändamålet icke fanns, i varje särskilt fall måste hänskjuta ersättningsfrågans prövning och avgörande till Kungl. Maj:t. De sakkun- niga konstaterade, att någon enhetlighet icke rådde beträffande regleringen av skador i följd av trafik med staten tillhöriga motorfordon. De framhöllo vidare, att de med skaderegleringarna förenade arbetsuppgifterna i regel krävde stor träning och särskilda personliga kvalifikationer samt att veder- börande myndigheter ofta saknade tillräckligt erfaren och kompetent per- sonal för rättvis, smidig och snabb skadereglering.
Enligt de sakkunnigas mening borde enhetliga regler såvitt möjligt fast- ställas för skaderegleringarna beträffande statens motorfordon. Därvid borde undersökas om dessa ärenden icke till nedbringande av kostnaderna kunde centraliseras hos något statligt eller privat organ. Efter att ha över- vägt möjligheterna att anförtro ifrågavarande uppgift åt riksförsäkringsan- stalten eller åt en särskild statlig ämbetsmyndighet, stannade de sakkun- niga vid ett förslag att överlämna uppgiften till Trafikförsäkringsförening- en. Föreningens befattning med uppgiften skulle därvid äga rum i försäk-
ringsform med av Kungl. Maj:t fastställda premier. I sin motivering fram- höllo de sakkunniga bl. a., att riksförsäkringsanstaltens ombud icke ägde den sakkunskap på området, som de för skaderegleringarna nödiga un- dersökningarna krävde. En särskild ombudsorganisation skulle därför er- fordras, vilken komme att draga stora kostnader. Mot att överhuvud taget låta ett statligt organ ombesörja ifrågavarande uppgifter talade enligt de sakkunnigas mening även, att det vore angeläget att staten icke mer än nödvändigt på detta område intoge partställning i rättegångar. I fråga om trafikförsäkring i vanlig ordning å statens motorfordon hänvisade de sak- kunniga till 1935 års riksdagsrevisorers uttalande, att det enligt sakens natur icke vore ekonomiskt fördelaktigt att ha fordonen trafikförsäkrade samt att staten, frånsett de affärsdrivande verken, endast i undantagsfall brukat försäkra sin egendom. De sakkunniga ansågo ej heller lämpligt, att statens motorfordon i vanlig ordning trafikförsäkrades hos de enskilda försäkringsanstalterna, men att samma invändningar icke syntes kunna riktas mot en anordning, varigenom trafikförsäkringsanstalterna gemen- samt omhänderhade skaderegleringen ifråga, under förutsättning att er- forderlig kontroll utövades från statens sida över att kostnaderna höllos inom skäliga gränser.
Beträffande kommunernas motorfordon meddelade de sakkunniga att dessa fordon i regel voro trafikförsäkrade. En undersökning, avseende den 1 oktober 1937, utvisade nämligen, att sådan försäkring tagits för ca 95 % av landstingens, städernas, de större landskommunernas samt vägdistrik- tens motorfordon. I överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande statens motorfordon förordade de sakkunniga att även kommunerna skulle vara skyldiga att trafikförsäkra sina motorfordon.
Med avseende å yttrandena över de sakkunnigas förslag må samman- fattningsvis nämnas, att förslaget i huvudsak lämnades utan erinran av för- säkringsinspektionen, generalpoststyrelsen, medicinalstyrelsen, marinför— valtningen, flygförvaltningen och statskontoret. Trafikförsäkringsföreningen förklarade sig även villig att i överensstämmelse med de av de sakkunniga föreslagna riktlinjerna omhänderhava trafikförsäkringen av statens motor- fordon. Riksförsäkringsanstalten, domänstyrelsen och arméförvaltningen motsatte sig förslaget och föreslogo i stället, att handhavandet av ifrågava— rande skaderegleringar överlämnades till riksförsäkringsanstalten. Järn- vägsstyrelsen ansåg, att statens motorfordon icke borde försäkras hos en- skild försäkringsgivare, men motsatte sig icke skaderegleringarnas omhän— derhavande av Trafikförsäkringsföreningen.
Såsom tidigare anförts ledde de sakkunnigas förslag endast till ändring- ar i vissa begränsade hänseenden av bilansvarighets- och trafikförsäkrings— lagarna. I fråga om trafikförsäkring å staten och kommun tillhöriga motor- fordon föranledde förslaget icke någon ändring.
1941 års sakkunniga. Frågan om trafikförsäkring av statens motorfordon upptogs ånyo till behandling av de år 1941 tillkallade sakkunniga för verk—
ställande av utredning rörande frågan om försäkring av statens egendom. De sakkunniga avlämnade betänkande den 27 februari 1942 utom i vad av- ser trafikförsäkring av statens motorfordon, varöver särskilt betänkande avgavs den 19 februari 1943.1 I sistnämnda betänkande lämnas en redo- görelse över formerna för skaderegleringen hos olika myndigheter. Av re- dogörelsen framgår, att de myndigheter, som själva ombesörja skadereg- leringen, tillämpa olika förfaringssätt och följa växlande principer. Sålunda söker man i vissa fall undvika rättegångar och i görligaste mån träffa för- likning med sakägarna, medan man på andra håll i regel gör skadestånds- frågorna till föremål för process. Enligt de sakkunnigas mening vore en dylik bristande enhetlighet från statsmyndigheternas sida vid bedömandet av ersättningsfrägor av enahanda natur uppenbarligen otillfredsställande. En ytterligare olägenhet vore att skaderegleringsarbetet i stor utsträckning handhades av personal, som till övervägande del vore sysselsatt med andra uppgifter och till följd härav saknade önskvärd rutin på ifrågavarande område.
I sitt huvudbetänkande den 27 februari 1942 hade de sakkunniga bland annat uttalat, att anledning icke föreläge att teckna annan försäkring å staten tillhörig eller under statens vård och förvaltning stående egendom än försäkring i vissa fall mot risker vid transport till och från utländsk ort. Något undantag från den regel om statens självrisk, som de sakkunniga så- lunda förordat, syntes icke böra göras beträffande statens motorfordon. Ej heller i detta fall torde staten äga något ekonomiskt intresse av att göra sig delaktig i den privata försäkringsrörelsen. Staten måste vid varje tidpunkt förutsättas vara fullt solvent för ifrågakommande skadeersättningsbelopp och hade inte behov att mot erläggande av försäkringsavgifter erhålla nå— gon uppdelning under en längre tidsperiod av beloppen i fråga.
Enligt de sakkunnigas mening borde därför, i de fall trafikförsäkring tagits å staten tillhöriga motorfordon, denna försäkring upphöra och staten själv övertaga risken i fråga. Härvid uppkomma emellertid det nyss berörda spörsmålet om sättet för skaderegleringarnas anordnande. Uppenbart vore, att olägenheter vidlådde det tillämpade systemet, där varje myndighet för sig verkställde regleringen av skador beträffande myndigheten underställda fordon.
De skäl mot att överlämna skaderegleringsärendena till riksförsäkrings- anstalten, som 1937 års trafikförsäkringssakkunniga anfört, kunde 1941 års sakkunniga för sin del icke finna avgörande. Beträffande behovet av sär- skilda ombud med uppgift att verkställa undersökning på platsen för en in- träffad olycka, erinrades till en början om, att de militära förvaltningsmyn- digheterna, vilka vid ifrågavarande tid disponerade över ett mycket stort antal motorfordon, icke ägde eller förklarade sig äga behov av dylika ombud. Utredningen rörande ett inträffat skadefall grundades i första hand på polis-
* Betänkandena, vilka avgivits till statsrådet och chefen för finansdepartementet, äro icke tryckta.
rapporten, vilket icke syntes vara ägnat att ingiva betänkligheter, då dessa finge anses giva fullt tillförlitligt och uttömmande besked om omständighe- terna vid den timade olyckan. För kompletterande undersökningar syntes riksförsäkringsanstaltens ortsombud, som bland annat vore anstalten be- hjälpliga vid utredningar om inträffade olycksfall i arbete, kunna anlitas ävensom, om så skulle vara erforderligt, statens besiktningsmän för motor- fordon eller annan på orten tillgänglig expertis. Någon fast kår av ombud enbart för nu ifrågavarande ändamål syntes i alla händelser icke behövlig. Det av 1937 års sakkunniga gjorda uttalandet om önskvärdheten av att staten icke på detta område intoge partställning i rättegångar, tillmättes ej heller större betydelse. Av statsverksamhetens fortgående expansion hade blivit en följd, att staten i olika sammanhang kommit att intaga ställning såsom part i ett rättsligt förfarande, utan att denna omständighet i och för sig fun- nits ägnad att väcka betänkligheter.
Det av 1941 års sakkunniga framlagda betänkandet har, liksom tidigare 1937 års sakkunnigas förslag, icke lett till någon åtgärd på ifrågavarande område.
Kungl. brev den 19 oktober 1945 angående försvarets skaderegleringsnämnd. Genom kungl. brev den 19 oktober 1945 har en särskild skadereglerings- nämnd inrättats vid försvarets civilförvaltning med uppgift att vara råd- givande organ åt försvarsväsendet tillhörande centrala myndigheter i frågor om skadeståndskrav mot Kronan. Denna nämnd har inrättats i syfte att minska antalet rättegångar på grund av skadeståndskrav mot Kronan även- som att i fråga om dessa skadeståndskrav åstadkomma likartade skaderegle- ringsprinciper som de, vilka tillämpas inom trafikförsäkringen och den fri- villiga olycksfallsförsäkringen. Som förebilder för nämnden ha tjänat Trafik- försäkringsanstalternas nämnd och Svenska olycksfalls- och sjukförsäkrings- bolags nämnd.
De till försvarsväsendet hörande centrala myndigheterna ha ålagts att från nämnden inhämta yttrande i frågor, som ankomma på nämndens pröv- ning. På nämnden ankommer att pröva i anledning av skadeståndskrav mot Kronan utan rättegång uppkommande frågor om bland annat ersättning till tredje man för skada i följd av trafik med motorfordon, som disponeras av försvarsväsendet. Nämndens yttrande behöver dock inhämtas endast i fråga om ersättning, som till beloppet överstiger 1 000 kronor eller avser liv— ränta.
Nämnden består av två av Kungl. Maj:t förordnade rättsbildade ledamöter, jämte suppleanter för dem, vilka med sig äga adjungera en tredje ledamot bland sex av Kungl. Maj :t därtill utsedda personer. Sistnämnda persmer skola äga erfarenhet i skaderegleringsarbete inom försäkringsverksanhet. Bland de för närvarande utsedda personerna förekomma vissa som tillika äro ledamöter av Trafikförsäkringsanstalternas nämnd och vissa som tillhöra Svenska olycksfalls- och sjukförsäkringsbolags nämnd.
Försäkringsutredningen. Såväl 1937 års som 1941 års sakkunniga ha be- träffande statens motorfordon understrukit den brist på enhetlighet, som föranledes av att vissa statliga myndigheter hålla trafikförsäkring hos en- skilda försäkringsanstalter medan andra myndigheter själva ombesörja hit- hörande skaderegleringar och därvid tillämpa växlande förfaringssätt och principer. Enighet har rätt därom, att den nuvarande ordningen är otill- fredsställande och att en centralisering av ifrågavarande skaderegleringar bör komma till stånd.
Den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, kan försäkringsut- redningen för sin del helt biträda.
Till de synpunkter på ämnet, som ovan refererats, torde följande kunna läggas. I de fall, då reglering av trafikskador sker i en ämbetsmyndighets egen regi, fordrar detta arbetsinsatser av tjänstemän, vilkas dagliga arbete ofta till större delen omfattar andra uppgifter. Om dessa arbetsinsatser mät- tes i förhållande till använd arbetstid och motsvarande lön, skulle man med största sannolikhet finna, att det med dessa skaderegleringar förenade för- valtningsarbetet icke vore billigare än motsvarande kostnader i en försäk- ringsanstalt, som har sin organisation inriktad på uppgifter av denna art och förfogar över för ändamålet rutinerad personal.
Med avseende å formen för den anbefallda centraliseringen ha 1937 års och 1941 års sakkunniga stannat vid motsatta förslag. Två skilda synpunk— ter på frågan ha ställts mot varandra. Den ena innebär i korthet, att staten icke mer än nödvändigt borde intaga partställning i rättegångar på detta område, vartill komme, att skaderegleringarnas handhavande av riksförsäk- ringsanstalten eller annat statligt organ kunde väntas medföra stora kost- nader. Enligt den andra synpunkten borde staten stå självrisk för inträf- fande skador. Försäkringsformen borde därför icke komma i fråga, utan enhetligheten nås genom skaderegleringsärendenas överlämnande till riks- försäkringsanstalten.
Den föreliggande frågan kommer i ett förändrat läge genom den av för- säkringsutredningen föreslagna organisationen av trafikförsäkringen. Ge- nom trafikförsäkringens centralisering till ett enda försäkringsbolag ska- pas ett organ direkt inriktat på reglering av trafikskador. Någon tvekan kan icke råda därom, att detta bolag, i vilket staten enligt förslaget skulle få starkt inflytande, skulle äga bättre förutsättningar än varje annat organ att reglera även de skador, som vållats av statens motorfordon. Skulle sist- nämnda uppgift överlämnas till riksförsäkringsanstalten eller annan äm- betsmyndighet, måste skaderegleringen med säkerhet komma att draga stör- re kostnader, varjämte brist på enhetlighet mellan regleringen av hithöran- de och övriga trafikansvarighetsskador lätt skulle uppkomma. Detta skulle främst ur de skadelidandes synpunkt te sig stötande. I sin motivering för riksförsäkringsanstaltens anlitande för ifrågavarande skaderegleringar ut- talade 1941 års sakkunniga bl. a., att utredning rörande ett inträffat skade- fall i första hand grundades på polisrapporten. Försäkringsutredningen får med anledning härav framhålla, att — enligt vad en företagen undersök-
ning utvisar — det övervägande antalet skadefall, som regleras av de en- skilda trafikförsäkringsanstalterna, icke blir föremål för polisutredning. jEn- ligt bolagens erfarenhet äro polisutredningarna därjämte ofta icke tillräick- ligt uttömmande för att kunna läggas till grund för ersättningsfrågans av- görande. Detta är för övrigt helt naturligt, eftersom polisutredningarna icke ha till ändamål att klarlägga alla de skadeståndsrättsliga spörsmålen.
Av ovan anförda skäl har utredningen funnit, att de trafikskador, som för- orsakats genom statens motorfordon, böra regleras av det planerade Tra- fikförsäkringsbolaget. Härifrån böra dock av skäl, som i det följande när- mare angivas, krigsmaktens motorfordon undantagas. Om man tills vidare bortser från denna grupp kan beträffande Trafikförsäkringsbolagets hand- havande av den ifrågavarande uppgiften övervägas, om försäkringsformen bör komma till användning eller om bolaget endast skall ombesörja skade- regleringarna mot gottgörelse för kostnaderna härför.
Genomföres det senare alternativet — d. v. 5. att åt Trafikförsäkringsbo- laget endast skulle uppdragas att ombesörja skaderegleringarna —- kan det befaras, att olika statliga myndigheter, som skulle ha att i varje särskilt fall gottgöra bolaget dess utgifter, icke skulle vara beredda att utan vidare godtaga bolagets avräkningar. Med hänsyn till sitt eget ekonomiska ansvar skulle myndigheterna nämligen kunna 'se sig föranlåtna att själva i detalj pröva varje skadeärende, d. v. s. just vad man velat undvika. Förutom den omgång, som härigenom skulle uppkomma, skulle anordningen lätt vålla friktioner, bl. a. i frågor om ersättning för sveda och värk eller andra ersätt— ningar, som grunda sig på uppskattning. Gentemot alternativet med en full- ständig trafikförsäkring av statens motorfordon ha riksdagens revisorer gj ort den tungt vägande invändningen att en sådan anordning är ekonomiskt ofördelaktig för statsverket, eftersom staten kan stå självrisk.
Vid frågans övervägande har utredningen sökt finna en sådan lösning att det omedelbara ekonomiska ansvaret för varje skada åvilar Trafikför- säkringsbolaget på samma gång som det tillses, att staten icke blir ekono- miskt lidande. En lösning, som tillgodoser båda dessa syften, torde erbjuda sig i form av försäkring med sådan specialtariffering, att premierna, efter lämpliga regler, fortlöpande anpassas efter skaderesultatet. En specialtariffe- ring motiveras för övrigt av det betydande fordonsbestånd, varom här är fråga. Redan nu förekomma på trafik- och automobilförsäkringens område avtal med åtminstone ett kommunalt och ett därmed jämförligt större tra- fikföretag, enligt vilka premierna omprövas varje år med hänsyn till skade- resultatet under vissa år tillbaka. Avtal av denna art skulle kunna tjäna som mönster vid en premiebestämning för de statliga fordonen. Det må slutligen framhållas, att man icke torde behöva befara att bolaget skulle komma att reglera sådana skador, som förorsakats genom statens fordon, liberalare än andra skador.
Vid försäkring av statens fordon skulle'i de försäkringspremier, som sta— ten skulle få erlägga, givetvis få inräknas erforderlig omkostnadsbelastning. Rörande denna må emellertid understrykas, att utredningen genom trafik—
försäkringens centralisering sökt vinna denna försäkrings handhavande med minsta möjliga omkostnader. Av Trafikförsäkringsbolagets omkostna- der torde därjämte den övervägande delen komma att belöpa på skaderegle- ringen. Och det häremot svarande förvaltningsarbetet lär i fråga om statens motorfordon icke bliva lägre om skaderegleringen skulle ombesörjas av bolaget på vederbörande statsmyndighets bekostnad i varje särskilt fall än om försäkringsformen anlitas. Fastmer föreligger risk att det med skade- regleringen förenade förvaltningsarbetet i förra fallet bleve kostsammare, nämligen om vederbörande statsmyndighet skulle fordra en mer omfattan- de och omständlig utredning av skadefallen än Trafikförsäkringsbolaget i andra skadefall anser tillfyllest.
Att staten icke har något behov att mot erläggande av försäkringsavgifter erhålla utjämning av sin ersättningsskyldighet på grund av trafikskador bör enligt försäkringsutredningens mening icke utesluta försäkringsformens anlitande, om denna befinnes lämpligare och ej leder till ökade kostnader för det allmänna. De ovan anförda synpunkterna ge klart belägg för, att för- säkringsformen på det ifrågavarande området medför uppenbara fördelar i fråga om ändamålsenlighet och enkelhet. Vad det allmännas kostnader beträffar behöver man sannolikt icke räkna med någon ökning. I det före- gående ha framdragits omständigheter, som tyda på att dessa kostnader snarare skulle bli lägre. Därest de statliga motorfordonen underkastas tra- fikförsäkringsplikt öppnas även möjligheter till jämförelser i fråga om ska- deutvecklingen, dels mellan staten tillhöriga och övriga motorfordon, dels mellan olika statliga myndigheters fordonsbestånd inbördes, något som skulle kunna vara till fördel icke minst i fråga om trafiksäkerhetens främ- jande. Slutligen torde det vara skäligt att staten såsom motorfordonsägare med övriga ägare av motorfordon delar de utgifter, som Trafikförsäkrings— bolaget kan komma att påtaga sig för att främja trafiksäkerheten. Av an- förda skäl föreslår utredningen, att andra staten tillhöriga motorfordon än sådana, som tillhöra krigsmakten, skola vara obligatoriskt trafikförsäkrade i Trafikförsäkringsbolaget. Härvid förutsättes dock att försäkringen anord- nas i en form, som tillgodoser kravet på största möjliga begränsning av sta- tens utgifter för ändamålet.
I fråga om krigsmaktens motorfordon göra sig särskilda förhållanden gällande. Dessa fordon, över vilka arméförvaltningen för särskilt register, bestå delvis av fordon av standardtyp och delvis av för krigsändamål spe- cialbyggda fordon. I fråga om den senare gruppen torde av sekretesskäl uppgifter rörande antal m. m. icke böra lämnas till en utanför krigsmakten stående organisation. Beträffande såväl denna grupp som standardfordo- nen gäller vidare, att en väsentlig del av fordonen användes i trafik endast under kortare perioder av året (vid övningar) och då delvis under särskilda betingelser, vilket medför att fastställandet av trafikförsäkringspremie skulle erbjuda betydande vanskligheter. Med hänsyn härtill har utredningen ansett, att krigsmaktens motorfordon icke böra omfattas av trafikförsäk- ring. Genom försvarets skaderegleringsnämnd har en anordning träffats
för ernående av enhetliga principer vid regleringen av bland annat trafik- _ skador förorsakade genom krigsmaktens motorfordon. Av vikt är emeller- tid att dessa principer såvitt möjligt överensstämma med dem som tilläm- pas inom trafikförsäkringen. Detta syfte synes på ett ändamålsenligt sätt kunna uppnås, därest en eller flera av trafikförsäkringsnämndens leda- möter ingå i den grupp av personer, bland vilka den tredje ledamoten av försvarets skaderegleringsnämnd skall tillkallas. Uttrycklig bestämmelse härom bör intagas i instruktionen för nämnden. Utredningen anser även, att nämndens yttrande, i likhet med vad som föreslagits beträffande trafik- försäkringsnämnden, bör tillställas icke endast den berörda myndigheten utan även den ersättningssökande. Ha olika uppfattningar kommit till ut- tryck inom nämnden, böra parterna få kännedom om de skilda meningarna. Om exempelvis den ledamot som tillika tillhör trafikförsäkringsnämnden avgivit votum som överensstämmer med praxis inom trafikförsäkrings- nämnden, men överröstats av de övriga ledamöterna, får det sålunda an— ses vara av vikt för parterna att vid bedömandet av ersättningsfrågan äga kännedom om en sådan särmening.
De skäl, som ovan anförts för att statens motorfordon, frånsett krigs- maktens fordon, icke längre skola vara undantagna från försäkringsplikt, äro i stort sett tillämpliga även i fråga om kommunernas fordon. Utred- ningen föreslår därför försäkringsplikt även för dessa fordon. Då nu gäl- lande undantag från försäkringsplikt för kommunala fordon enligt vad tidigare nämnts endast i ringa utsträckning utnyttjats, medför detta icke någon väsentlig ändring av nuvarande förhållanden.
SPECIELL MOTIVERING.
Förslaget till lag om trafikförsäkring m. m.
Föreliggande förslag till lag om trafikförsäkring har — efter en inledande paragraf innehållande vissa hegreppsbestämningar —— indelats i fyra avdel- ningar. Den första avdelningen, vilken avhandlar trafikförsäkringen, inne- håller till största delen stadganden, vilka äga motsvarighet i nu gällande lag om trafikförsäkring å motorfordon (nedan betecknad TFL). Den andra av— delningen omfattar bestämmelser om trafikförsäkringens organ, Trafik- försäkringsbolaget. I den tredje avdelningen ha intagits stadganden rörande trafikförsäkringsnämnden, varom förmäles i allmänna motiveringen, me- den den fjärde avdelningen slutligen innehåller straffbestämmelser. I den till omfånget dominerande andra avdelningen äro ett flertal stadganden hämtade från lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse (nedan beteck- nad FL). Denna bygger i sin tur i stora delar på den nya lagen om aktie- bolag. Stadganden i här föreliggande lagförslag, vilka äro hämtade ur FL, ha i det följande i allmänhet icke kommenterats. Beträffande dessa stad- ganden må hänvisas till uttalanden i motiv och andra förarbeten till FL.
Under arbetet med redigeringen av andra avdelningen ha undersökts möj- ligheterna att undvika den tyngande anhopningen av stadganden av huvud- sakligen bolagsrättsligt innehåll, varvid särskilt prövats metoden att hän- visa till motsvarande bestämmelser i FL. Emellertid ha därvid gjort sig gällande lagtekniska svårigheter av samma slag som vid arbetet med an- passandet av FL efter bestämmelserna i den nya lagen om aktiebolag. (Se härom SOU 1946: 34 s. 237 f.). Metoden—har befunnits antingen leda till alltför obestämda stadganden med åtföljande tolkningssvårigheter eller med- föra svårlästa och invecklade hänvisningsbestämmelser, som skulle göra la- gen svåröverskådlig och ohanterlig. Utredningen har därför funnit ett täm- ligen fullständigt återgivande av de tillämpliga stadgandena i FL, med de ändringar och tillägg som betingas av Trafikförsäkringsbolagets särskilda struktur, vara att föredraga. Endast i fråga om vissa speciella avsnitt ha hänvisningar skett till FL.
Bestämmelser angående likvidation eller konkurs ha icke upptagits i la— gen. Skulle en avveckling av bolagets rörelse i en framtid komma i fråga, böra erforderliga lagbestämmelser härom utfärdas först i en sådan situa- tion.
Inledande bestämmelse. 1 5 .
I föreliggande paragraf ha sammanförts definitioner av vissa i lagen an- vända uttryck, varvid i paragrafens första stycke hänvisning skett till väg- trafikförordningen. Försäkringsutredningen har därvid utgått från att det av 1944 års trafikförfattningssakkunniga framlagda förslaget till vägtrafik- förordning (SOU 1948: 34) skall ha hunnit antagas, innan föreliggande lag— förslag slutligen skall behandlas. Ur lagteknisk synpunkt kan det visser- ligen vara tveksamt, huruvida i allmän lag begrepp av grundläggande be— tydelse böra bestämmas genom hänvisning till definitioner i en kungl. för- ordning. För att undvika att lagtexten alltför mycket tynges av de utför— liga begreppsbestämningarna har denna metod likväl använts. Utredningens betänkligheter i nämnda avseende ha varit så mycket mindre som vägtra- fikförordningen och ändringar däri torde komma att antagas i samma ord— ning som allmän lag, (1. v. s. genom samfällda beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Av värde har det därjämte ansetts vara, att identiteten mellan tra- fikförsäkringslagens och vägtrafikförordningens begrepp på angivet sätt klart kommer till uttryck. Denna identitet är det för övrigt angeläget att upprätthålla. Man torde ha anledning räkna med, att vägtrafikförordning— ens definitioner, åtminstone såvitt nu är i fråga, endast i undantagsfall kom- ma att jämkas. Innan en sådan jämkning vidtages, bör givetvis uppmärk- sammas, vilken inverkan denna kan få på trafikförsäkringens omfattning.
Vägtrafikförordningens definitioner av begreppet fordon och olika typer därav (första stycket) återgivas här nedan.
Fordon: varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för färd på marken och icke löper på skenor;
motordrivet fordon: fordon, som för framdrivande är försett med motor, dock ej luftfartyg.
Motordrivna fordon indelas i följande slag: A. motorfordon: motordrivet fordon, som ej enligt vad nedan sägs år hänförligt till motorredskap;
1. bil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul (medar) eller med band, där icke fordonet enligt det följande är att anse såsom motor— cykel;
a. personbil: bil, som är byggd huvudsakligen för befordran av personer, dock, utöver föraren, högst åtta personer (passagerare);
b. buss: bil, som är byggd för befordran av flera än åtta personer (passa— gerare) utöver föraren, även om bilen därjämte är inrättad för annat ända- mål;
c. lastbil: bil, som är byggd huvudsakligen för befordran av gods och ej är att hänföra till buss; såsom lastbil anses jämväl bil, som icke enligt vad förut angives är att hänföra till visst slag av bil;
2. motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med
högst tre hjul (medar) samt, om fordonet är försett med tre hjul (medar), har en tjänstevikt, beräknad såsom för motorcykel, av högst 350 kilogram;
a. lätt motorcykel: motorcykel med tjänstevikt av högst 75 kilogram; b. tung motorcykel: motorcykel med tjänstevikt över 75 kilogram; B. motorredskap: motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen för annat ändamål än att självständigt nyttjas för person- eller godsbeford- ran (dragfordon, lantbruks- eller vägmaskiner o. s. v.), såvida fordonet är konstruerat för en hastighet av högst 25 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras för högre hastighet;
1. traktor: motorredskap, som är inrättat huvudsakligen såsom dragfor- don för annat fordon eller arbetsredskap;
2. motormaskin: annat motorredskap än traktor. Då enligt utredningens förslag allenast trafikförsäkring skall vara före— mål för monopol har utredningen ansett erforderligt att i lagen uttryckligen angiva vad som avses med trafikförsäkring. Enligt den definition av tra— fikförsäkring, som givits i andra stycket av förevarande paragraf, har be- greppet trafikförsäkring knutits icke endast till försäkringsprestationen utan även till de slag av fordon, som omfattas av försäkringen. I sistberörda avseende må särskilt framhållas, att trafikförsäkringen omfattar motor- fordon och traktorer, vare sig försäkringen gäller automatiskt eller grundar sig på frivilligt ingånget avtal (3 5 ). Frivillig ansvarighetsförsäkring å an- nat motordrivet fordon än motorfordon eller traktor inbegripes däremot icke under trafikförsäkring utan hänföres i stället till motofordonsförsäk— ring. Beträffande försäkring å utländskt fordon, som i tillfällig trafik bru- kas här i riket, och här i riket registrerat fordon, som på motsvarande sätt brukas i främmande land, hänvisas till 4 och 5 åå samt 8 & tredje stycket
Begreppet motorfordonsförsäkring sådant detta definierats i förevarande paragraf är liktydigt med automobilförsäkring enligt hittills gängse termi- nologi. Då ifrågavarande försäkring omfattar alla slag av motordrivna for- don, har den sist angivna benämningen ansetts mindre lämplig och därför frångåtts. Även benämningen motorfordonsförsäkring är i viss fastän mind— re mån missvisande, då försäkringen kan avse även andra motordrivna for- don än sådana, som enligt paragrafens första stycke inbegripas under he— nämningen motorfordon. Det torde emellertid icke vara möjligt att å försäk- ringen ifråga finna en användbar benämning, som bygger på uttrycket mo- tordrivet fordon.
Försäkringsavtalslagen definierar begreppet försäkringstagare såsom den som med försäkringsgivare ingått avtal om försäkring. Då trafikförsäkring- en, såsom närmare utvecklats i allmänna motiveringen, i regel skall gälla utan att avtal ingåtts, blir nämnda definition icke tillämplig inom detta för- säkringsområde. För att även här kunna begagna benämningen försäkrings- tagare, vilket trots formen för försäkringens anordnande synts utredningen naturligt, har det därför varit nödvändigt att införa ett särskilt stadgande härom.
Att sådan ansvarighet, som avses i tredje stycket, undantagits från motor- 8—480742
fordonsförsäkring står i överensstämmelse med hittills tillämpad ordning. Enligt praxis ingår dock i stöld—, brand- och vagnskadeförsäkring ersättning för sådana lösa delar, som tillhöra fordonets normala utrustning. Mot sär- skild tilläggspremie inbegripes i försäkringen även å fordonet medförd pre- senning. Utredningen har icke avsett att föreslå någon ändring av denna praxrs.
AVDELNING 1. Om trafikförsäkrinfr.
2 5.
Genom stadgandet i första stycket införes systemet med automatiskt gäl— lande trafikförsäkring. Från denna försäkring ha undantagits dels de for- don som avses i 3 g, dels i 4 5 andra och tredje styckena avsedda, för till- fälligt brukande från utlandet införda fordon, beträffande vilka trafikför- säkring meddelats av försäkringsanstalt i hemlandet och T rafikförsäkrings- bolaget endast åtagit sig en garantiförpliktelse. Kännetecknande för den automatiska trafikförsäkringen är att den gäller utan avtal. På avtal grun- dad trafikförsäkring skulle således förekomma endast beträffande fordon som avses i 3 5 andra stycket (frivillig försäkring). Härjämte kan det emel- lertid i fråga om vissa automatiskt gällande försäkringar visa sig påkallat att genom särskilda överenskommelser reglera med försäkringsförhållandet sammanhängande frågor. Detta torde exempelvis erfordras beträffande så- dan trafikförsäkring, som vid yrkesmässig försäljning av motorfordon skall omfatta visst antal icke individuellt bestämda fordon, 5. k. flytande försäk- ring. Härvid förutsättes bl. a., att försäljaren, i överensstämmelse med vad som för närvarande sker, skall förbinda sig att icke samtidigt hålla i bruk större antal fordon än försäkringen avser.
Kretsen av de fordon, som enligt lagen skola omfattas av trafikförsäk- ring, har genom lagens utformning i vissa avseenden utökats. Såsom i all- männa motiveringen framhållits kommer försäkringen att utsträckas till att omfatta dels motordrivna fordon, som till sin natur äro att anse som motorredskap men som konstruerats för en hastighet av mer än 25 kilo- meter i timmen (se den under 1 & återgivna definitionen av begreppet mo- torfordon), dels traktorer och dels slutligen staten och kommun tillhöriga motorfordon och traktorer. Från försäkringen undantagas dock fordon, som tillhöra krigsmakten eller av denna tagits i anspråk med nyttjanderätt.
I nuvarande trafikförsäkringslag och motiven till denna har frågan om försäkring å motorfordon vid deltagande i tävlingar ej särskilt berörts. En viss tvekan har gjort sig gällande huruvida trafikförsäkringsplikt förelig- ger vid motorfordons brukande i hastighetstävlingar (hastighetslopp å landsväg, jord- och isbanetävlingar, backtävlingar), vilka försiggå på av- spärrat område. Man har emellertid oberoende härav ansett nödvändigt att genom ansvarighetsförsäkring skapa skydd åt tredje man, som tillfogas
skada vid motortävlingar. Sådan ansvarighetsförsäkring har ockå, å fler- talet trafikförsäkringsanstalters vägnar, ordnats genom Trafikförsäkrings- föreningen. Vid tävlingar av andra slag än ovan nämnda, såsom tillförlit- lighets- och orienteringstävlingar, ävensom träning härför, har trafikför- säkringen ansetts gälla. Medgivande skall dock i varje särskilt fall inhäm- tas hos vederbörande trafikförsäkringsanstalt, som, därest detta med hän- syn till riskens beskaffenhet befinnes påkallat, kan betinga sig förhöjd premie eller föreskriva viss självrisk. För de fall, då sådant medgivande icke lämnats, ha trafikförsäkringsanstalterna i sina allmänna försäkringsvill- kor förbehållit sig att av försäkringstagaren söka åter vad de utgivit i ska- destånd till den som tillfogats skada i följd av fordonets deltagande i täv- lingen (jämför nedan under 10 5).
Av 1937 års trafikförsäkringssakkunniga föreslogos särskilda bestämmel- ser om obligatorisk tävlingsförsäkring. När motorfordon brukas i tävling eller i träning å tävlingsbana skulle enligt förslaget särskild tävlingsför— säkring finnas å fordonet. Denna försäkring skulle följa trafikförsäk- ringens bestämmelser med det undantaget, att tävlingsförsäkringen, därest annat icke avtalats, icke skulle omfatta ersättning för skada å den som färdas å fordonet eller i annat i tävlingen eller träningen deltagande fordon samt ej heller å sådant fordon eller å egendom, som befordras därmed. Tillstånd till tävling skulle ej av vederbörande myndighet meddelas med mindre visades, att tävlingsförsäkring funnes beträffande samtliga i täv- lingen deltagande motorfordon.
Utredningen har, i likhet med 1937 års sakkunniga, funnit, att obliga— torisk försäkring bör finnas mot ansvarighet för skada, som vid tävling med motorfordon ell-er träning härför drabbar tredje man. I motsats till de sakkunnigas förslag innebär utredningens utformning av trafikförsäkring- en, att den automatiska försäkringen gäller även vid motortävling eller trä- ning inom avspärrat område. Såsom framhålles i motiveringen till 3 5 and— ra stycket är nämligen inhägnat område, som nyttjas till motortävling eller träning, icke hänförligt till sådant inhägnat område, varom förmäles i nämnda stadgande. Utredningen har vidare icke funnit anledning göra sådan inskränkning i försäkringsgivarens ansvarighet vid tävling, som angivits i 1937 års sakkunnigas förslag till obligatorisk tävlingsförsäkring. Att för- säkringsskyddet vid tävling sålunda kommer att ha samma omfattning, som trafikförsäkringen för andra fall bereder, överensstämmer för övrigt med innehållet i de tävlingsförsäkringar, som hittills brukat avtalas. An- gående särskild premie vid fordons deltagande i tävling, se nedan.
Genom stadgandet i andra stycket fastslås den för utredningens förslag grundläggande principen om trafikförsäkringens centralisering till ett enda företag, Trafikförsäkringsbolaget. Genom denna centralisering, som när— mare behandlats i allmänna motiveringen, införes ett monopol, begränsat av de stadganden som angiva omfattningen av begreppet trafikförsäkring (jämför ovan under 1 5).
Med avfattningen av förevarande stadgande avses icke att hindra annan
försäkringsanstalt att i återförsäkring från Trafikförsäkringsbolaget över- taga trafikförsäkring. För att sådan återförsäkring skall kunna meddelas kräves emellertid, att tillstånd därtill lämnats vederbörande anstalt genom koncession i enlighet med bestämmelserna i FL.
Då trafikförsäkringen skall gälla automatiskt, har den nuvarande trafik- försäkringslagens föreskrifter rörande skyldighet att taga och vidmakthålla trafikförsäkring ersatts med bestämmelse om skyldighet att erlägga veder— börlig premie (tredje stycket).
Fjärde stycket. Ett försäkringsavtal kan i allmänhet icke komma till stånd med mindre försäkringstagaren till försäkringsgivaren lämnar vissa uppgifter, som erfordras för bestämmande av försäkringspremien. Beträf- fande den automatiska försäkringen, vilken icke grundas på avtal, har det ansetts nödvändigt att i lagen uttryckligen fastslå skyldighet för försäk- ringstagaren att lämna försäkringsgivaren sådana uppgifter. Genomföres den samordning med bilregisterföringen, som utredningen i allmänna mo- tiveringen skisserat, komma de för premiestämningen erforderliga uppgif- terna att lämnas i ansökan till länsstyrelse om registrering av motorfordon eller traktor och likaså i anmälan om förvärv av dylikt fordon, som är re- gistrerat. Uppgifterna införas i länsstyrelsernas registerkort och komma genom kopia av dessa kort till Trafikförsäkringsbolagets kännedom.
Enligt de för närvarande gällande premietarifferna tillämpas högre pre- mier för motorfordon, som användas för särskilt angivna ändamål. Som exempel må nämnas personbil, som nyttjas i drosktrafik eller användes i yrkesutövning av handelsresande, resehandlare eller reseinspektör, lastbil i fjärrgodstrafik och vidare fordon, som användes i chaufförskola eller för yrkesmässig uthyrning med rätt för brukaren att anställa förare. Då ett fordon skall tagas i bruk för ett mera riskfyllt ändamål än som tidigare kan ha uppgivits till försäkringsgivaren, måste denne, för premiens an- passande härefter, erhålla underrättelse genom anmälan från försäkrings— tagaren.
Såsom framgår av vad ovan anförts kommer trafikförsäkringen att inne- fatta även skada, som under tävling tillfogas tredje man. Den nuvarande anordningen med särskild tävlingsförsäkring kommer på grund härav att ersättas med skyldigheten att till Trafikförsäkringsbolaget göra anmälan, som kan läggas till grund för debitering av den särskilda premie fordonets användande i tävlingen kan påkalla. I fråga om nu gällande tävlingsförsäk- ring har mellan Trafikförsäkringsföreningen och Sveriges Motorfederation träffats överenskommelse, varigenom federationen åtagit sig att tillse, att tävlingsförsäkring för samtliga deltagande fordon tecknas vid alla hastig- hetstävlingar, vilka till federationen anslutna klubbar anordna. För att med den föreslagna anordningen erhålla en motsvarande övervakning torde man kunna tänka sig möjligheten av att federationen i stället tillsåge, att veder- börlig anmälan om tävling gjordes till Trafikförsäkringsbolaget. Ett vårde- fullt komplement härtill kunde vara att länsstyrelserna till bolaget över- sände en kopia av varje av dem meddelat tillstånd att anordna motortävling
(jämför 53 & förslaget till vägtrafikförordning, SOU 1948: 34). Om så be- finnes lämpligt kan Kungl. Maj:t med stöd av 119 & ålägga länsstyrelserna att tillhandagå bolaget i detta hänseende. .
Den anmälningsskyldighet, som föreskrivits för försäkringstagarna, måste bygga på att dessa äga kännedom om vilka förhållanden, som äro av beskaffenhet att föranleda förhöjning av premierna. Att det ankommer på bolaget att underrätta försäkringstagarna härom följer av stadgandet i 25 å andra stycket. Genom avfattningen av föreliggande stadgande har full— görandet av denna bolagets skyldighet uttryckligen angivits som en förut- sättning för försäkringstagarnas anmälningsskyldighet.
Såsom framgår av 10 & må regressrätt gentemot försäkringstagare icke grundas på att sådan uppgifts- eller anmälningsskyldighet, som föreskrivits i föreliggande stadgande, icke iakttagits. I stället har stadgats straffpåföljd i 124 5. Eftersom trafikförsäkringen, bortsett från fall som avses i 3 5 andra stycket, icke är grundad på avtalsförhållande, äro försäkringsavtalslagens bestämmelser angående påföljden av oriktiga uppgifter icke här tillämpliga.
Stadgandet i femte stycket sammanhänger med straffbestämmelserna i 123 5 och har till syfte att underlätta polismyndighets kontroll av att for- don, som omfattas av den automatiska trafikförsäkringen, icke brukas i trafik utan att vederbörlig trafikförsäkringspremie erlagts. Straffpåföljd för försummelse att medföra kvittot å premien har dock ansetts kunna undva- ras. Skulle i framtiden sådan påföljd visa sig behövlig, får frågan om infö- rande därav upptagas till prövning.
3 &.
Paragrafen motsvarar 2 5 andra stycket och 4 & TFL. Första stycket. Då krigsmakten tillhöriga motorfordon och traktorer äro registrerade i ett särskilt militärt fordonsregister, blir huvudregeln, att alla i civila automobilregister registrerade fordon omfattas av trafikförsäkring— en, medan fordon upptagna i det militära registret stå utanför. Att försäk- ringen icke heller skall gälla beträffande de fordon, som med nyttjanderätt upplåtits till krigsmakten, innebär ett undantag från denna ur administrativ synpunkt enkla regel. Detta undantag har införts efter förebild av lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m. Utredningens förslag har dock i vissa avseenden mindre räckvidd än nämnda lag. Sålunda skall undantag från försäkringen äga rum endast i de fall, då fordon tagits i anspråk av krigs- makten, under det att fordon, som tagits i anspråk av annan myndighet allt— jämt skola omfattas av försäkringen. Avvikelse har även skett så till vida. att någon motsvarighet till stadgandet i 1 5 andra stycket i nämnda lag icke upp- tagits. Enligt detta lagrum skall försäkringsplikt ej föreligga, då motorfordon brukas för att avlämnas enligt gällande förfogande- eller rekvisitionslagar el- ler för att hemföras efter förfogande eller rekvisition eller då sådant fordon brukas i och för besiktning, som med stöd av rekvisitionslagens bestämmelse om uttagning må föreskrivas av Kungl. Maj :t. Att något stadgande av här an-
givet innehåll ej medtagits i utredningens förslag motiveras i huvudsak av praktiska skäl. Ett undantagande av ifrågavarande färder från den automa- tiska försäkringen skulle nämligen få ringa eller ingen inverkan på den tra- fikförsäkringspremie, som fordonsägaren har att gälda. Härj ämte må erinras om att stadgandet i 7 5 lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarig- het för skada i följd av automobiltrafik icke torde vara tillämpligt beträf- fande färder, varom här är fråga.
Med avseende å andra stycket må särskilt framhållas, att utredningen i uttrycket »annat dylikt inhägnat område» icke inbegriper inhägnat område, inom vilket motortävling eller träning härför försiggår. Detta har ansetts framgå av ordalydelsen och därför icke behöva uttryckligen angivas i lag- texten. Kan tvekan härom råda, bör bestämmelsen förtydligas. Klart är att motorfordon, å vilket trafikförsäkring eljest gäller, omfattas av försäkring- en även då .det användes vid tävling eller träning.
I övrigt hänvisas till allmänna motiveringen.
4—7 55.
För att utländskt motorfordon (angående motorfordon registrerade i Danmark, Finland eller Norge se nedan) skall få införas i riket fordras för närvarande, att för tullmyndigheten i införselorten styrkes, att i utländsk försäkringsanstalt tecknats ansvarighetsförsäkring omfattande fordonets brukande här i riket ävensom att Trafikförsäkringsföreningen övertagit an— svarigheten gentemot envar, som i följd av fordonets brukande härstädes är berättigad till skadestånd. Såsom bevis härom gäller försäkringskort (Carte d*Assurance) serie A. Å utländskt motorfordon, för vilket dylikt kort icke kan företes, skall genom tullmyndighetens förmedling tecknas trafik- försäkring hos Trafikförsäkringsföreningen för tiden intill dess fordonet åter utföres. Detta sker genom utfärdande och lösande av försäkringskort serie B. De bestämmelser, som reglera här angivna förfaranden, återfinnas i kungl. kungörelsen den 26 september 1929 (nr 301) med särskilda bestäm- melser angående försäkring å motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet, samt i olika cirkulär, som generaltullstyrelsen enligt bemyndigande i nämnda kungörelse utfärdat den 4 december 1929, den 14 december 1933 och den 17 augusti 1937.
Stadgandena i 4—7 55 i utredningens förslag motsvara bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse. För att få hela trafikförsäkringsområdet över- skådligt reglerat, har utredningen ansett lämpligt att hithörande bestäm— melser intagas i lagen. Bestämmelserna ha samtidigt omarbetats med hän— syn till Trafikförsäkringsbolagets monopolställning och trafikförsäkringens automatiska karaktär.
Huvudregeln är att fordon som införas från utlandet skola omfattas av den svenska trafikförsäkringen ( I; 5 första stycket). Stadgandet i [I 5 andra stycket, som motsvarar 5 & TFL, innebär emellertid att hos utländsk försäk— ringsgivare tagen försäkring å utländskt fordon mot skada i följd av tillfäl- lig trafik här i riket må godtagas under förutsättning att Trafikförsäkrings-
bolaget ikläder sig den omedelbara ansvarigheten gentemot de skadelidande. Trots att detta innebär en viss inskränkning av bolagets monopolställning har det nämligen ansetts rimligt, att en utländsk fordonsägare, som vill in- föra sitt fordon för tillfälligt brukande här i riket, skall liksom hittills kun— na med sin försäkringsgivare i hemlandet träffa avtal om sådan utsträck- ning av sin där gällande trafikförsäkring.
Beträffande 4 g tredje stycket hänvisas till vad som nedan anförts röran— de 8 5 tredje stycket och till kungl. brev den 6 juli 1943 till generaltullsty- relsen angående trafikförsäkring å motorfordon, inregistrerade i Danmark, samt motsvarande brev beträffande fordon hemmahörande i Norge och Fin- land. Liksom hittills måste vid fordonets införande visas, att fordonet är re- gistrerat i något av de ifrågavarande länderna. Jämlikt 7 5 andra stycket äger generaltullstyrelsen meddela bestämmelser om bl. a. det sätt, varpå re- gistreringen må styrkas.
8 5.
Första och andra styckena motsvara 3 & TFL. Beträffande andra stycket må framhållas, att trafikförsäkringsanstalterna tillämpa sådan praxis, att ersättning på grund av trafikförsäkring utgives jämväl för skada å kläder och annan personlig utrustning, som passagerare i fordonet bär på sig. För denna ersättning ha riktlinjer uppdragits av Trafikförsäkringsanstalternas tariffkommitté och rekommenderats anstalterna genom skrivelse den 20 oktober 1943 av följande innehåll.
I allmänna försäkringsvillkoren för motorfordonsförsäkring av år 1938 fanns intagen en bestämmelse om att försäkringsgivaren icke svarade för »skada å an- nan med fordonet befordrad egendom än passagerares kläder».
I de nu gällande allmänna försäkringsvillkoren återfinnes icke motsvarande be- stämmelse och passagerare har formellt sett icke rätt till ersättning för skadade kläder enligt dessa villkor. Vid antagandet av försäkringsvillkoren påpekades emellertid, att borttagandet av bestämmelsen om ersättning för skada å passage- rares kläder icke avsåge att medföra ändring av gällande praxis.
Det är naturligtvis av vikt, att trafikförsäkringsanstalterna tillämpa en enhetlig praxis på detta område och fråga har uppkommit om uppdragandet av vissa rikt— linjer för skaderegleringen i hithörande fall.
Tariffkommittén har nu beslutat rekommendera anstalterna att hädanefter till- lämpa följande regler i nu ifrågavarande avseende.
Ersättning utgår för skada å eller förlust av 1) kläder och skodon, som passageraren har på sig; ersättning avseende päls ut—
går dock med ett belopp av högst 2 000 kr., 2) passagerares glasögon, käpp och paraply, 3) passagerares armbandsur med ett belopp av högst 300 kr., 4) manlig passagerares, i de under färden begagnade kläderna förvarade föremål, vilka äro av den beskaffenheten att de kunna sägas normalt tillhöra en mans »utrustning», exempelvis klocka, cigarrettfodral, pennkniv, reservoarpenna, plånbok, portmonnä, nycklar och kam. Skada å eller förlust av klockan ersät- tes med ett belopp av högst 300 kr., 5) kvinnlig passagerares damhandväska ävensom hennes — i de under färden begagnade kläderna eller i väskan förvarade —— föremål, vilka äro av den be- skaffenheten, att de kunna sägas normalt tillhöra en kvinnas »utrustning»,
exempelvis klocka, cigarrettfodral, pennkniv, reservoarpenna, plånbok, jport- monnä, nycklar, kam och skönhetsmedel. Skada å eller förlust av klockan er- sättes med ett belopp av högst 300 kr. Utgiven ersättning bör lämpligen bokföras såsom personskada. Härvid är dock att märka, att denna ersättning icke får medföra inskränkning i skadelidandes rätt till ersättning för personskada med i trafikförsäkringslagen angivet belopp.
Att observera är, att ersättning icke utgår för skada å eller förlust av ringar, andra smycken, penningmedel eller värdehandlingar.
Utredningen har icke avsett att åvägabringa någon ändring av ovanstående förfarande. Det torde emellertid icke lämpligen låta sig göra att i lagen in- föra sådana detaljerade tillämpningsregler, som erfordras för ifrågavarande ersättning. Frågan överlämnas därför i stället med anförda uttalande till lagtillämpningen.
Beträffande tredje stycket må anmärkas, att mellan Trafikförsäkringsför- eningen i Sverige och motsvarande föreningar av automobilförsäkringsan- stalterna i Danmark, Norge och Finland träffats ömsesidiga Överenskommel- ser, enligt vilka varje förening gentemot de andra ansvarar för skada i följd av trafik med motorfordon, som är registrerat i föreningens hemland, då skadan skett i något av de andra länderna. Ansvarigheten bestämmes av lag- stiftningen i det land där skadan inträffat och omfattar i det landet före- skrivna försäkringssummor, om dessa äro högre än de i hemlandet stadga- de, men eljest dessa senare. I anslutning till överensstämmelserna har varje förening gentemot myndigheterna i sitt hemland åtagit sig den omedelbara ansvarigheten beträffande samtliga i de andra länderna hemmahörande mo- torfordon. Detta har i sin tur möjliggjort för statsmakterna i respektive länder att utfärda författningar, enligt vilka motorfordon, som visas vara registrerat i något av de andra tre länderna, må för tillfälligt brukande in- föras utan bevis om försäkring och över huvud utan att tullmyndigheterna behöva utöva någon kontroll i försäkringsfrågan. Något hinder bör givetvis icke föreligga att överenskommelser av angivna innebörd — med Trafikför- säkringsbolaget i stället för Trafikförsäkringsföreningen såsom part för Sveriges vidkommande — även i fortsättningen upprätthållas och, i den mån så blir möjligt, träffas även med trafikförsäkringsorganisationer i and- ra länder.
Då Trafikförsäkringsbolagets ansvarighet för skada i följd av trafik i ovan avsett främmande land med här i riket registrerat fordon bestämmes av ve— derbörande lands lagstiftning, uppstår en viss tvekan huruvida denna an- svarighet bör ingå i trafikförsäkringen eller hänföras till motorfordonsför- säkringen. Rörande denna fråga må framhållas, att man vid tillämpningen av ovan berörda överenskommelser icke beräknat särskilda försäkringspre— mier för de tider, under vilka härstädes registrerade fordon använts i län- derna i fråga. Man torde härvid ha utgått från att försäkringsrisken i dessa länder icke väsentligt avviker från motsvarande risk i vårt eget land. I an— slutning härtill har man kunnat undvara uppgifter rörande nämnda tider. Skulle man nu utbryta ansvarigheten vid färd i de övriga nordiska länderna ur trafikförsäkringen och hänföra den till motorfordonsförsäkringen, skulle
det bl. a. bli nödvändigt för Trafikförsäkringsbolaget att i sina räkenskaper överföra en däremot svarande del av den löpande trafikvförsäkringspremien till motorfordonsförsäkringen. Detta vore ej möjligt utan tillgång till tids- uppgifter av det slag som nyss nämnts. Införskaffandet av sådana uppgif- ter skulle emellertid medföra omgång och besvär icke endast för bolaget utan även för vederbörande myndigheter och försäkringstagare. Av bl. a. dessa praktiska skäl har utredningen ansett, att den ifrågavarande ansva- righeten bör hänföras till trafikförsäkringen. En förutsättning härför bör dock vara, att bolagets åtagande, på motsvarande sätt som hittills, avser ska- destånd i minst den omfattning som stadgas i den svenska lagen.
Enligt utredningens förslag omfattar trafikförsäkringen icke ansvarighet för skada i följd av trafik med här i riket registrerat fordon i främmande land, med vilket överenskommelse av ovanstående innebörd icke träffats. Trafikförsäkringsbolaget äger emellertid meddela försäkring även mot sådan ansvarighet, men detta får då ske som en form av motorfordonsförsäkring.
Av stadgandet i 25 5 första stycket, till vilket förevarande bestämmelse hänvisar, följer att denna icke är tillämplig å trafikförsäkring, som grun- das på avtal. Utredningen har icke ansett skäl föreligga att föreslå någon inskränkning i avtalsfriheten på detta område utöver den som följer av för- säkringsavtalslagen.
9 &.
Paragrafen, som motsvarar 11 & TFL, har utformats i överensstämmelse med det i allmänna motiveringen intagna förslaget om .slopande av nu stad- gade begränsning av försäkringsgivarens ansvarighet vid personskada samt höjning av gällande ersättningsmaximum vid egendomsskada från tiotusen till tjugutusen kronor. Att bolagets ansvarighet i förra fallet skall gälla utan begränsning har ansetts icke behöva uttryckligen angivas i lagtexten, då detta, i och med att någon maximeringsbestämmelse ej upptagits i lagen, följer av 8 5.
Som en följd av ersättningsmaximeringens borttagande vid personskada har 14 5 TFL icke erhållit någon motsvarighet i föreliggande lagförslag, varjämte 15—17 55 TFL (12—14 55 nedan) omarbetats till att avse endast skadestånd för egendomsskada.
10 5.
Enligt de för närvarande för samtliga trafikförsäkringsanstalter gällande allmänna försäkringsvillkoren, vilka fastställts av Trafikförsäkringsförening- en, ha försäkringsgivarna i vissa avseenden träffat förbehåll om befrielse från ansvarighet gentemot försäkringstagare. Bestämmelser om sådant för— behåll återfinnas sålunda i 55 3 samt 9——11 i nämnda villkor. Dessa para- grafer återgivas här.
5 3. Försäkringsgivaren äger av försäkringstagaren söka åter, vad han utgivit till den, som lidit skada (utöva regressrätt),
a) om försäkringstagaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat skadan;
h) om skadan skett, då fordonet av försäkringstagaren eller med hans vetskap eller medgivande 1) förts utan giltigt körkort eller då föraren varit i otillräkneligt tillstånd eller så
spritpåverkad, som förutsättes för straffbarhet enligt lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon,
2) brukats för olovlig forsling av rusdrycker.
c) om skadan skett 1) under tävling med fordonet eller träning härför, såvida icke särskilt medgivan-
de lämnats av försäkringsgivaren,
2) då fordonet yrkesmässigt uthyrts med rätt för brukaren att anställa förare, då fordonet brukats av motorfordonsförsäljare för prov— eller demonstrationskör— ning eller regelbundet eller yrkesmässigt brukats för övningskörning vid ut— bildning av förare, 3) då fordonet brukats för annat ändamål än försäkringsbrevet anger eller då till fordonet varit kopplad släpvagn, som icke uttryckligen inbegripits i för- säkringen, samt högre premie eller andra villkor än de avtalade därför bort tillämpas. I fall enligt c) 2) och 3) äger försäkringsgivaren söka åter endast så stor del av den utgivna ersättningen, som motsvarar förhållandet mellan felande premie och den, som bort erläggas.
% 9. Försäkringstagaren skall utan uppskov lämna försäkringsgivaren redogörel- se ä dennes formulär angående inträffad skada.
Framställas skadeståndsanspråk mot försäkringstagaren, är han pliktig att där- om ofördröjligen underrätta försäkringsgivaren och att, om denne så önskar, med- verka till uppgörelse i godo med tredje man.
Försäkringstagaren äger icke utan försäkringsgivarens tillåtelse medgiva befo- genheten eller skäligheten av framställt skadeståndsanspråk eller själv utbetala skadestånd. Handlar han häremot, äro hans åtgärder bindande för försäkringsgiva- ren endast i den mån anspråket eller det. utbetalade skadeståndet uppenbart var lagligen grundat.
& 10. Föranleder skadan rättegång, åligger det försäkringstagaren att därom utan uppskov underrätta försäkringsgivaren och, om denne så påfordrar, överlåta sa- kens rättsliga utförande åt försäkringsgivaren eller av denne anvisat rättegångs- ombud. Medgiver försäkringsgivaren att försäkringstagaren utför rättegången på egen hand, är denne skyldig att följa försäkringsgivarens anvisningar. Sedan dom avkunnats, skola rättegångshandlingarna tillställas försäkringsgivaren i så god tid, att han hinner pröva, huruvida domen bör överklagas.
Åsidosätter försäkringstagaren vad sålunda stadgats, skall dom, varigenom ska- deståndsskyldighet blivit försäkringstagaren ålagd, icke gentemot försäkringsgiva- ren anses innefatta bindande fastställelse av försäkringstagarens förpliktelse. Den- ne äger i så fall ej den rätt till ersättning för rättegångskostnad, som i 5 4 sägs.
% 11. Träffa försäkringsgivaren och den, som lidit skada, förlikning eller äta- ger försäkringsgivaren sig att reglera skadan med hela det tillgängliga försäkrings- beloppet, är han fri från ersättningsskyldighet för därefter uppkommande kostnad.
Förutsättningarna för försäkringsgivaren att träffa förbehåll om befrielse från ansvarighet gentemot försäkringstagare komma i och med att trafikför- säkringen blir automatisk delvis att förändras. I vissa fall kan och bör för— säkringsgivaren alltjämt ha möjlighet att träffa sådant förbehåll, medan denna möjlighet i andra avseenden bör stängas.
Till den första gruppen höra sådana förbehåll, som hänföra sig till ska- dans framkallande eller reglerande. Inom denna grupp falla de förbehåll, som i de allmänna försäkringsvillkoren upptagits i g 3 a) och b) samt i 55 9—11.
Genom stadgandet i första stycket av 10 5 i utredningens förslag öppnas möjlighet för Trafikförsäkringsbolaget att betinga sig regressrätt i de fall, som angivas i g 3 a) i försäkringsvillkoren. Utformningen av andra styc- ket av 10 5 ger bolaget en viss frihet att därutöver inom den ifrågavarande gruppen träffa de förbehåll, som bolaget kan finna erforderliga. Tillräck- liga garantier för att bolaget härvid skall taga skälig hänsyn till både för- säkringstagarnas intresse och vad som ur allmän synpunkt kan finnas lämp- ligt få anses föreligga genom försäkringsinspektionens och Kungl. Maj:ts möjlighet att inskrida mot bolaget samt den uppmärksamhet som i press och offentlig debatt kommer att ägnas detta. Bolagets möjligheter att träffa för- behåll, varom nu är fråga, begränsas därjämte genom det föreslagna stad- gandet, att sådant förbehåll skall stå i överensstämmelse med god försäk- ringspraxis. Detta får anses innebära bl. a., att bolagets ansvarighet gent- emot försäkringstagare icke får inskränkas i vidare mån än lagen om för- säkringsavtal medgiver för jämförliga fall.
Den senare gruppen avser sådana förbehåll, som hänföra sig till försäk- ringstagarens uppgiftsskyldighet i och för premiens bestämmande. Hit höra de förbehåll, som i de allmänna försäkringsvillkoren stadgats i 5 3 vid c). Beträffande förbehåll av denna art må framhållas, att fordon, för vilket premie till äventyrs ej blivit påförd eller som användes för mera riskfyllt ändamål än som uppgivits till Trafikförsäkringsbolaget, utan hinder härav omfattas av trafikförsäkringen. Då ett sådant förhållande uppdagas, vare sig i samband med inträffad skada eller eljest, har bolaget ansetts böra äga retroaktivt uttaga felande premie, dock, av skälighetshänsyn, ej för längre tid än fem år tillbaka. Då bolaget härigenom, om än i efterhand, erhåller den premie, som motsvarat försäkringsrisken, har bolaget ansetts icke böra ha regressrätt gentemot försäkringstagaren för vad bolaget fått utbetala i er- sättning för skada, som inträffat under ifrågavarande tid. Vad här anförts gäller även tävling eller träning härför. I detta sammanhang må jämväl erin- ras om att straffpåföljd enligt 123 och 124 55 stadgats för försäkringstagare, som brukar fordon, för vilket förfallen premie ej erlagts, eller som underlå- ter att lämna uppgift eller göra anmälan enligt 2 5 fjärde stycket eller i så- dan uppgift eller anmälan giver veterligen oriktigt meddelande, ävensom att straff enligt allmänna strafflagen i vissa här angivna situationer kan ifrå- gakomma.
Att regressrätt ej skall få utövas i ovanstående fall, liksom ej heller vid underlåtenhet att erlägga premie, står i överensstämmelse med de bestäm- melser, som gälla för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete skola avgifter, som icke blivit på före— skrivet sätt erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.
11 5. Denna paragraf motsvarar 13 5 TFL. Innan försäkringsanstalt beviljar utbyte mot kapital av livränta, som ådömts av domstol, skall anstalten en-
ligt ovanberörda praragraf i TFL inhämta försäkringsinspektionens god- kännande. Då trafikförsäkringsnämnden med hänsyn till sin verksamhet torde ha bättre förutsättningar än försäkringsinspektionen att bedöma dy- lika frågor, föreslår utredningen, i likhet med 1937 års trafikförsäkrings- sakkunniga, att godkännande, som nyss sagts, i stället skall meddelas av nämnden.
Ett likartat stadgande om utbyte av livränta mot visst kapitalbelopp före- kommer i 6 5 lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Tidigare innehöll detta stadgande det villkoret för sådant utbyte, att synnerliga skäl voro för handen. Genom lag den 26 juni 1948 (nr 420) angående ändring i olycks- fallsförsäkringslagen har detta villkor modifierats så till vida att utbyte må medgivas så snart skäl därtill prövas föreligga. Beträffande bestämmelsens tillämpning anförde föredragande statsrådet (prop. nr 235 s. 37) att det torde ligga i sakens natur att utbyte komme att medgivas endast i fall som avsåges i en av Sverige år 1926 ratificerad konvention angående ersättning för olycksfall i arbete, nämligen då säkerhet kunde anses föreligga för att engångsbeloppet komme till förnuftig användning. Det torde icke finnas anledning att inom trafikförsäkringen vidmakthålla mera restriktiva vill— kor angående utbyte av livränta mot sådan ränta under kortare tid eller mot engångsbelopp än de som efter ovannämnda lagändring gälla för mot— svarande fall inom olycksfallsförsäkringen. Första stycket av förevarande paragraf har därför i berörda avseende utformats i överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen i dess nya lydelse.
12 5.
Denna paragraf motsvarar 15 & TFL ; jämför även senare stycket av mo— tiveringen till 9 &. Bestämmelser i det ämne som reglerats genom föreva— rande paragraf återfinnas i ett utkast till lag om ansvarighet för skada i följd av luftfart, som på grundval av en år 1933 i Rom upprättad interna- tionell konvention utarbetats vid ett nordiskt lufträttsmöte år 1947 i Kö- penhamn. I 6—8 55 i nämnda utkast stadgas sålunda:
6 %. Äro flera berättigade till skadestånd i följd av samma olyckshändelse och förslår ej ansvarsbeloppet till dem alla, njute de betalning därur envar i förhållan- de till sin fordrans storlek.
7 &. Hava flera lidit skada i följd av samma olyckshändelse och vill någon av dem tala å skadan, give han luftfartygets innehavare meddelande därom innan tre månader förflutit efter det händelsen timat.
Den som ej inom denna tid givit sådant meddelande, njute ersättning blott ur vad av ansvarsbeloppet må återstå ofördelat sedan envar annan, som inom samma tid tillkännagivit sin avsikt att tala å skadan, blivit förnöjd.
8 5. Har ersättning utgivits innan den i 7 5 nämnda tiden förflutit och visar sig sedan, att i följd därav ansvarsbeloppet icke förslår till förnvöjande på sätt i 6 & stadgas av alla dem, som inom samma tid tillkännagivit sin avsikt att tala å ska- dan, vare luftfartygets innehavare ansvarig för bristen, ändå att ansvarsbeloppet därigenom överskrides.
Var den som sålunda mottagit betalning ej i god tro, vare han pliktig utgiva vad han för mycket uppburit.
Starka skäl tala för att rättsreglerna i förevarande avseende bli enhetliga ' i fråga om trafikförsäkringen och flygansvarighetsförsäkringen. Då lagstift- ningsarbetet rörande flygansvarighetsförsäkringen ännu befinner sig på ett förberedande stadium,1 har det emellertid icke varit möjligt att vid utform- ningen av förevarande paragraf taga hänsyn till förhållandena inom detta försäkringsområde. Utredningen förutsätter dock att frågan om åstadkom- mande av enhetlighet i det ifrågavarande hänseendet uppmärksammas i samband med den slutliga regleringen av flygansvarighetsförsäkringen.
13—19 åå. Dessa paragrafer motsvara 16 och 17 samt 19—23 åå TFL. I fråga om 13 och 14 55 se under 9 &.
AVDELNING 2. Om Trafikförsäkringsbolaget.
Trafikförsäkringsbolaget organiseras enligt förslaget som ett ömsesidigt försäkringsbolag. Den fullmäktigeförsamling, som skall utöva bolagsstäm- mans befogenheter, skall emellertid till övervägande del utses av det allmän- na. Att de av delägarna-försäkringstagarna utsedda fullmäktige sålunda icke äga avgörande inflytande i bolaget är väl icke formellt stridande mot de bestämmelser, som gälla för ömsesidiga försäkringsbolag, men ger likväl bolaget en från övriga ömsesidiga bolag avvikande karaktär. Med hänsyn härtill har bolaget i lagen icke betecknats som ömsesidigt. Se vidare all— männa motiveringen.
Inledande bestämmelser. 20 5.
Angående motorfordonsförsäkringen hänvisas till allmänna motiveringen. Att bolaget bör äga meddela trafik- och motorfordonsförsäkring i åter- försäkring bör ses mot bakgrunden av det behov, som kan komma att före- finnas för bolaget att genom återförsäkring erhålla avtäckning för viss del av sin ansvarighet (se motiveringen till 24 5). Bolaget bör i utbyte mot i återförsäkring avlämnad affär kunna i lämplig omfattning mottaga återför- säkringsaffär. Angående maximering av återförsäkringsrörelsen i förhål- lande till den direkta rörelsen hänvisas till 24 Q 8 och 5 10 i förslaget till bo— lagsordning. Då andra svenska försäkringsanstalter, efter viss övergångstid, ej få meddela direkt trafikförsäkring i riket, kan därefter för bolaget över- tagande av trafikförsäkring i återförsäkring förekomma endast beträffan- de trafikförsäkringsrörelse i utlandet.
Försäkring mot ansvarighet i följd av trafik i främmande land med här i riket registrerat motorfordon (se 8 & tredje stycket jämte motivering) är,
1 Se härom kapitlet om Ilygförsäkring i första delen av utredningens betänkande.
då försäkringsavtalet ingås här i riket, icke att hänföra till rörelse utom riket. Till försäkringsrörelse utom riket hänföres icke heller mottagandet av återförsäkring från utländsk försäkringsanstalt.
Uppenbart år att bolaget icke må genom dotterföretag utöva sådan rörelse, som det icke äger driva i egen regi (jämför motiven till 2 g FL, SOU 1946: 34 s. 298).
21 och 22 55. Beträffande dessa paragrafer hänvisas till allmänna motiveringen.
23 5. Paragrafen motsvarar 166 & FL. I fråga om bolagsordning och grunder vid bolagets bildande hänvisas till promulgationslagen. Bolagets rörelse omfattar icke annan livförsäkringsrörelse än utgivande
av livränta i de fall, då inträffad skada medfört invaliditet eller förlust av försörjare. Dessa livräntor böra tryggas på sätt i lagen om försäkringsrö— relse stadgas beträffande livförsäkringsrörelse. Föreskrift om grunder för beräkning av premiereserv för livräntor har därför ansetts erforderlig. Vad som utöver nämnda premiereserv regleras i grunderna för livförsäkrings— bolag (173 & FL) saknar motsvarighet i fråga om bolagets verksamhet.
Angående ordningen för fattande av beslut om ändring av bolagsordning och grunder samt om registrering stadgas i 79—81 55.
I FL har Kungl. Maj:ts möjlighet att å försäkringsinspektionen delegera stadfästandet av beslut om ändring av bolagsordning eller grunder begrän— sats så till vida, att sådant delegerande ej må äga rum då fråga är om ut- vidgning av försäkringsbolags rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verk- samhetsområde eller ändringen avser en väsentlig omläggning av rörelsen. De här angivna fallen torde sakna motsvarighet beträffande Trafikförsäk— ringsbolaget. Något stadgande, som inskränker ifrågavarande delegations- rätt, har därför ej upptagits i föreliggande lag. Detta hindrar givetvis icke att Kungl. Maj:t, om så skulle befinnas lämpligt, i ett eller annat avseende begränsar sitt bemyndigande till inspektionen att stadfästa ändringsbeslut, varom här är fråga.
24 &.
Paragrafen motsvarar 170 & FL. Åtskilliga av de ämnen, som i fråga om försäkringsanstalter i allmänhet regleras i bolagsordningen och sålunda —— med den inskränkning som för- anledes av stadgandena om stadfästelse _ äro föremål för bolagsstämmas bestämmanderätt, regleras beträffande Trafikförsäkringsbolaget genom före— skrifter i lagen. Detta betingas av bolagets egenart, som gör det naturligt att inskränka bolagsstämmans möjlighet att omgestalta företagets rättsliga konstruktion och de grundläggande reglerna för verksamheten. Genom särskilda lagbud bestämmas sålunda frågorna om föremålet för verksamhe— ten (20 å), den ort inom riket där styrelsen skall ha sitt säte (28 å), det
sätt varpå styrelsen och bolagsstämman skall sammansättas och utses även- som grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstäm- ma (28, 62, 63 och 67 55). I lagförslaget har även stadgats, att endast en ordinarie bolagsstämma skall hållas årligen (68 5).
Ett stadgande om begränsning av den ansvarighet, som bolaget utan återförsäkring må ikläda sig på en och samma risk, motsvarande bestäm- melsen i 170 5 14 FL, skulle kunna medföra komplikationer med hänsyn till att bolagets ansvarighet vid personskada gäller utan begränsning. Det är nämligen ej säkert att bolaget kan erhålla återförsäkring till obegränsat belopp. Med hänsyn till stadgandet i 6 5 12 respektive 170 g 14 FL torde svenska återförsäkringsgivare icke kunna underlåta att, såsom vid direkt försäkring, fastställa en övre gräns för sin ansvarighet och samma ordning torde som regel tillämpas av utländska återförsäkringsgivare. Återförsäk- ring torde därför för bolagets vidkommande sannolikt icke kunna ordnas på annat sätt än att bolagets s. k. självbehåll inkluderar en viss kvarståen- de risk utöver återförsäkringsgivares ansvarighet. Denna kvarstående risk är, även om den i praktiken kan vara betydelselös, formellt obegränsad. Av anförda skäl har någon bestämmelse i det ifrågavarande ämnet icke inta- gits i lagen. Utredningen förutsätter likväl att bolaget skall återförsäkra i den omfattning, som kan anses erforderlig för bolagets solvens och fören- lig med försäkringstagarnas intresse.
Angående garantikapital hänvisas till promulgationslagen 10 och 11 55 samt allmänna motiveringen.
25 5.
I fråga om den nuvarande trafikförsäkringen gäller, liksom beträffande försäkring i allmänhet, att förhållandet mellan försäkringsgivaren och för- säkringstagaren i olika hänseenden regleras genom villkor i försäkringsav- talet. Försäkringsvillkoren innehålla sålunda — förutom uppgift å premiens belopp och förfallodag, försäkringstyp, försäkringsbelopp och dylikt — all- männa bestämmelser om premiebetalningsterminer, sättet för premiernas erläggande, försäkringsgivarens regressrätt, åtgärder vid skadefall m. m. För sådan trafikförsäkring, som enligt utredningens förslag skall gälla utan av- tal, har det varit nödvändigt att finna en annan form för reglering av hit- hörande frågor. Genom stadgandet i första stycket av föreliggande paragraf har det överlämnats åt bolaget att meddela erforderliga bestämmelser härom. I den mån ifrågavarande bestämmelser äro av större principiell räckvidd böra de underställas bolagsstämma. De allmänna riktlinjerna för bolagets dispositioner i det föreliggande hänseendet äro nämligen av sådan betydelse för försäkringstagarna att dessa böra få möjlighet att utöva direkt inflytande över desamma. Avvägningen av premierna torde dock därvid böra undanta- gas, då denna måste grundas på ingående teknisk och statistisk bedömning och på grund härav icke lämpligen kan överlämnas åt bolagsstämman. För- säkringstagarnas intresse på detta område tillgodoses emellertid genom stad- gandet i 92 & rörande skälig premiesättning.
Hittills har varje försäkringstagare fått kännedom om försäkringsvillko- ren genom att dessa intagits i eller bifogats försäkringsbrevet. I fråga om sådan trafikförsäkring, som gäller utan avtal, kunna, såsom i annat sam— manhang framhållits, försäkringsbrev undvaras. Det har därför befunnits påkallat att ålägga bolaget att på annat sätt ge försäkringstagarna känne- dom om de bestämmelser, som motsvara försäkringsvillkoren. Däremot har det icke ansetts erforderligt att i lagen föreskriva det sätt, varpå detta skall ske. Ett nära till hands liggande förfaringssätt torde vara att bolaget till varje försäkringstagare översänder ett tryckt häfte inneållande dessa be- stämmelser. Se även motiveringen till 2 & fjärde stycket.
Om reservfonder sa ock om bolagsstännnas rätt att förfoga över bolagets egendom.
26 och 27 55.
Dessa paragrafer motsvara 194 och 196 55 FL. I lagen har icke intagits någon motsvarighet till FL:s stadganden om inbetalning och återbetalning av garantikapital (192 och 193 åå FL) eller om betalning av ränta enligt garantiavtal (195 5 och 196 5 första stycket FL). Dessa frågor ha i stället reglerats i promulgationslagen.
Beträffande 26 & hänvisas till allmänna motiveringen. Reservfonderna för trafik- och motorfordons-försäkring motsvara tillsammantagna sådan re- servfond, som avses i 194 & FL.
Med hänsyn till bolagets karaktär förutsättes, att andel av årsvinsten icke skall såsom arvode (tantiem) tillerkännas styrelseledamot, verkställande direktören eller annan. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 194 & förs- ta stycket FL, att avdrag för tantiem ej må göras vid beräkningen av det be- lopp, som minst skall avsättas till reservfond, har därför icke ansetts erfor- derlig.
Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning. 28—48 55.
Dessa paragrafer motsvarar 204 % 1 och 3 mom., jämförda med 70—88 samt 90 55, ävensom 204 5 2 mom. FL. Beträffande 28 å må hänvisas till vad ovan anförts vid 24 5. Då i 28 & föreskrivits att styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm, grundar sig detta icke på något principiellt ställnings- tagande. Skulle det befinnas lämpligt att förlägga bolagets huvudkontor till annan ort, bör förevarande bestämmelse jämkas därefter.
29 5. Med hänsyn till bolagets omfattning torde vice verkställande direktör icke kunna undvaras. Bestämmelsen att verkställande direktören och vice verkställande direktören icke må tillhöra styrelsen sammanhänger med att vissa ledamöter utses av Kungl. Maj:t och vissa av bolagsstämman. Skulle verkställande direktören eller vice verkställande direktören utses bland sty- relseledamöterna, kunde detta vara ägnat att ge den part, som insatt honom
' i styrelsen, ökat inflytande över bolaget. Detta skulle icke väl överensstäm-
ma med den avvägning mellan försäkringstagarnas och det allmännas infly- tande, som kommit till uttryck i de föreslagna bestämmelserna rörande sty— relsen och bolagsstämman.
Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.
49—54 åå.
Dessa paragrafer motsvara 205 &, jämförd med 91—96 55 FL. Då bolaget, såsom närmare utvecklats i motiveringen till 112 &, ansetts icke böra ingå i koncern tillsammans med annat försäkringsbolag, har i föreliggande lag- förslag icke upptagits någon motsvarighet till de bestämmelser i FL, som ha avseende å moder- och dotterbolag.
50 å. Angående kortare eller längre räkenskapsår än ett år vid rörelsens början stadgas i förslaget till promulgationslag. Sådana särskilda förhållan— den, som kunna motivera annat räkenskapsår än kalenderår, ha i övrigt icke ansetts vara förhanden.
51 5. I 93 5 3 mom. FL föreskrives såsom villkor för uppskrivning av värdet å sådan fastighet, som är avsedd för inrymmande av försäkrings- bolags huvudkontor, att det belopp, varmed uppskrivning sker, skall an- vändas till avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond eller regleringsfond eller till avskrivning på värdet av andra tillgångar av det slag, som avses i 2 mom. samma paragraf (dotterbolag). Detta villkor har motiverats med att uppskrivningen ansetts böra tillåtas endast under förutsättning att vinsten kommer försäkringstagarna till godo. Till följd av Trafikförsäkringsbolagets struktur har motsvarande villkor icke ansetts fylla någon uppgift i föreliggande lag och har därför uteläm- nats (51 5 3 mom.). Vad här anförts har emellertid icke ansetts motivera ett frångående av FL:s bestämmelse att det i förvaltningsberättelsen skall lämnas redogörelse för användningen av belopp, varmed uppskrivning skett (se 54 & tredje stycket). Bestämmelsen i FL att fastighetens värde ej må uppskrivas över senast fastställda taxeringsvärde har bibehållits.
Någon motsvarighet till 93 5 7 mom. FL har icke intagits i lagen. Be- stämmelse om att kostnader för bolagsbildningen och organisation av bola- gets verksamhet under viss övergångstid må upptagas som tillgång återfinnes i förslaget till promulgationslag. Att förvaltningskostnader, bortsett från nämnda övergångstid, ej må upptagas som tillgång torde vara så självklart, att bestämmelse härom icke ansetts erforderlig.
Beträffande 52 å hänvisas till- allmänna motiveringen. 54 5. Med hänsyn till att bolaget intager ställning såsom monopolföretag och såsom organ för en av det allmänna påbjuden försäkringsform med social syftning framträder vikten av att förvaltningsberättelsen ger en all- sidig och instruktiv bild av bolagets verksamhet med särskild styrka. Det kan tänkas vara lämpligt att i förvaltningsberättelsen även lämna oriente- ring i frågor av mera allmänt intresse, vilka direkt eller indirekt äro av
betydelse för verksamhetens utveckling, exempelvis spörsmål angående tra- fiksäkerhet och verkningar av trafikskador.
Om revision.
55—61 55. Dessa paragrafer motsvara 206 5, jämförd med 98—104 åå FL.
Om bolagsstämma.
62 och 63 åå.
Beträffande dessa paragrafer hänvisas till allmänna motiveringen. Rörande stadgandet i 62 5 andra stycket andra punkten må framhållas, att såsom anställdai bolagets tjänst höra anses icke endast tjänstemän utan även yrkesombud. Fullmäktig, som vinner anställning i bolagets tjänst, skall därmed anses ha avgått såsom fullmäktig.
64—74 55.
Dessa paragrafer motsvara 208—211 och 213—219 55 FL. 67 5. Första och andra styckena. För att såväl de lokala intressena som de intressen, vilka företrädas av olika grupper av motorfordonsägare, skola bliva tillräckligt företrädda vid bolagsstämmorna ha i förevarande paragraf intagits föreskrifter dels om viss minsta anslutning till bolagsstämma för att denna skall vara beslutför och dels om förbud mot röstning genom ombud.
På grund av synpunkter, som anförts i allmänna motiveringen, har ytt— randerätt å bolagsstämma tillerkänts varje enskild delägare, varjämte stad- gandena i 68, 71 och 74 55 utformats så att delägarna fått samma rätt som fullmäktige att framställa förslag och erhålla upplysningar angående bola- gets verksamhet.
Tredje stycket motsvarar 211 5 första stycket punkterna 3 och 4 FL. Ifråga- varande röstningsregler ha ansetts vara av så grundläggande betydelse i fråga om olika intresseriktningars möjlighet att utöva inflytande på bolags— stämma, att de givits tvingande karaktär.
68 å. Beträffande tredje och fjärde styckena hänvisas till vad angående delägare anförts under 67 5. Med delägares rätt att få förslag upptaget till behandling å bolagsstämma bör naturligen följa skyldighet, såsom för mot- svarande fall stadgas för fullmäktig, att gälda kostnaderna för eventuellt erforderligt särskilt tillkännagivande av förslaget.
70 5. För att inom landets olika delar befrämja motorfordonsägarnas in- tresse för och kontakt med bolagets verksamhet torde det vara av värde, att bolagsstämman hålles på växlande orter.
71 och 74 åå. Vad angår delägare hänvisas till vad här ovan anförts vid 67 5.
Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, revisor eller fullmäktig.
75—78 55. Dessa paragrafer motsvara 220—222 och 224 55 FL.
Om ändring av bolagsordningen så ock om ändring av livräntegrun- derna.
79—81 55. Dessa paragrafer motsvara 225—227 åå FL.
Om talan ä bolagsstämmobeslut.
82 och 83 55. Dessa paragrafer motsvara 229 och 230 55 FL.
Om försäkringsfonden så ock om livräntegrunder.
Detta kapitel är utformat i anslutning till motsvarande kapitel i lagen om försäkringsrörelse med de förenklingar, som betingas av att bolaget icke dri— ver livförsäkringsrörelse i annat avseende än utgivande av livräntor i de fall, då inträffad skada medfört invaliditet eller förlust av försörjare. Med hänsyn till vad som anförts i allmänna motiveringen rörande garantikapital och bolagets ekonomiska förhållanden i allmänhet har det icke ansetts er- forderligt att bolaget bildar säkerhetsfond, så mycket mindre som utgivandet av nämnda livräntor kommer att utgöra en förhållandevis liten del av bo- lagets rörelse. Försäkringslagens bestämmelser rörande säkerhetsfond sakna därför motsvarighet i det föreliggande lagförslaget.
84—90 55.
Dessa paragrafer motsvara 262—265, 274, 276 och 278 åå FL. 84 å. Premiereserven sammansättes av dels summan av icke intjänta pre- mier, eventuellt med kostnadsavdrag, och dels kapitalvärdet av livräntor på grund av inträffade skadefall.
Att även nämnda kapitalvärde skall hänföras till premiereserven överens- stämmer med innebörden av motsvarande stadgande i FL (262 5). Med hän— syn till bl. a. den i följande paragrafer använda terminologien har det vid ut— formningen av föreliggande lag dock funnits lämpligt att uttryckligen angiva detta förhållande i lagtexten.
89 5 2 mom. Att motsvarande panträtt gäller för bolagets livräntetagare vid återförsäkring, som av bolaget avgivits till annan svensk försäkrings- anstalt, följer av 276 g 2 mom. FL.
Om aktuarie.
91 S. Denna paragraf motsvarar 279 5 FL.
Om premier och statistik.
92 &. Angående,premiesättningen hänvisas till allmänna motiveringen.
93 5.
Frågan om att i arbetet för trafiksäkerhetens främjande utnyttja det inom trafikförsäkringen föreliggande materialet angående trafikolyckor har upp- märksammats av 1945 års trafiksäkerhetskommitté (SOU 1948: 20 s. 31—49). Därest de organ, vilka komma att handhava trafiksäkerhetsarbetet, ha in- tresse av att begagna Trafikförsäkringsbolagets material, finner utredningen naturligt, att bolaget ställer detta till förfogande och även, i den mån detta kan ske utan olägenhet, planlägger sin statistik så att dess utnyttjande i tra- fiksäkerhetsarbetet underlättas.
Om tillsyn.
94—103 55.
Dessa paragrafer motsvara 281—283, 285—289, 292 och 293 55 FL.
94 å. Rörande insändande av sammandrag av statistiken se allmänna mo- tiveringen.
95 5. I 282 & FL föreskrives i fråga om försäkringsbolag, som meddelar livförsäkring, även skyldighet att i vad avser livförsäkringsrörelsen vart fem- te år upprätta och till försäkringsinspektionen ingiva statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Då Tra- fikförsäkringsbolagets livförsäkringsrörelse är begränsad till utgivandet av livräntor och denna prestation utgör en förhållandevis liten del av bolagets hela verksamhet, har föreskrift om sådan utredning ansetts kunna undva- ras för bolagets vidkommande. Skulle försäkringsinspektionen finna utred- ning av här ifrågavarande eller liknande art erforderlig eller önskvärd, tor- de inspektionen kunna med stöd av stadgandet i 96 å infordra sådan ut- redning.
99 5. Med hänsyn till den betydelse, som granskningen av bolagets sta- tistik kommer att få vid försäkringsinspektionens bedömande av premiernas skälighet (jämför 92 och 93 55), har i förevarande paragraf uttryckligen an- givits, att även statistiken skall hållas tillgänglig för inspektionens gransk— ning.
100 5. Beträffande 2 mom. hänvisas i fråga om ingripande i fall, då pre— mier eller skadereglering ge anledning till anmärkning, till 8 & TFL. Den
där stadgade formen för ingripande har ersatts med det förfarande, som föreskrives i FL. Någon bestämmelse motsvarande vad i TFL stadgas för det fall att försäkringsanstalt brister i fullgörandet av sina förbindelser enligt samma lag har icke ansetts erforderlig (se allmänna motiveringen).
3 mom. Därest föreläggande av försäkringsinspektionen enligt 2 mom. icke efterkommes, föreligger icke, såsom i fråga om andra försäkringsbolag, möj- lighet för Kungl. Maj:t att förklara koncessionen förverkad. Om den situa- tionen skulle uppstå, att bolaget vägrar efterkomma ett föreläggande av Kungl. Maj:t, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att med hänsyn till före- liggande förhållanden avgöra vilka åtgärder, som böra vidtagas. Som en sista utväg torde frågan om trafikförsäkringens anordnande kunna komma under omprövning.
Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd.
104 &.
Stadgandet tager i första hand sikte på de fall, då avveckling av enskild försäkringsanstalts trafikförsäkringsrörelse sker genom överlåtelse till Tra- fikförsäkringsbolaget av anstaltens trafikförsäkringsbestånd. Bestämmelsen har emellertid även tillämplighet på sådana överlåtelser av bestånd av mo- torfordonsförsäkring, vilka i en framtid kunna tänkas äga rum från en- skilda anstalter till bolaget. Jämväl för det fall, att bolaget, sedan det nå- gon tid drivit motorfordonsförsäkring, skulle finna det lämpligt att genom överlåtelse avveckla någon i motorfordonsförsäkringen ingående försäkrings— form, blir bestämmelsen tillämplig.
Om anskaffning av försäkringsansökningar.
105 &.
Paragrafen överensstämmer med 302 & FL. Därest Kungl. Maj:t med stöd av nämnda paragraf utfärdar bestämmelser angående anskaffnings- verksamheten eller utser en nämnd för handläggning av frågor rörande den- na verksamhet, böra de sålunda träffade anordningarna gälla även bolaget. Stadgandet äger helt naturligt icke tillämpning å den automatiska trafik- försäkringen.
Om registrering.
106 5.
Första stycket motsvarar 303 & FL. I andra stycket, som motsvarar 306 & FL, ha angivits de förhållanden be— träffande bolaget, rörande vilka försäkringsregistret ansetts böra innehålla upplysning. De ytterligare förhållanden, som enligt sistnämnda stadgande i FL skola registreras för annan försäkringsanstalt, regleras för Trafikför—
såkringsbolagets vidkommande i förevarande lag och bli sålunda i annan ordning offentliggjorda. Jämför 21 5.
Om skadestånd. 108—111 åå. Dessa paragrafer motsvara 320, 321, 323 och 324 åå FL.
Allmänna bestämmelser.
112—117 åå.
Dessa paragrafer motsvarar 336 och 339—343 åå FL. Av försäkringslagens bestämmelser i motsvarande kapitel ha sådana, som ha avseende å koncern- förhållanden, icke medtagits; se vad ovan anförts vid 51 &.
Såsom framhållits i motiveringen till 20 & må bolaget icke genom annat företag utöva rörelse som det icke äger driva i egen regi. Till följd härav torde sådan intressegemenskap, som avses i 337 & FL, icke kunna väntas före- ligga med andra associationer än fastighetsaktiebolag eller fastighetsför- eningar, genom vilka Trafikförsäkringsbolaget indirekt äger fastighet. Så- dan särskild redovisning över intressegemenskapen, varom stadgas i sist— nämnda paragraf, torde icke vara erforderlig för associationer av detta slag, varför någon motsvarighet till FL:s stadgande härom icke intagits i föreva— rande lag.
112 5. Stadgandet i 336 5 andra stycket FL har icke medtagits. Detta in- nebär att den allmänna regeln om att försäkringsbolag icke må äga mer än en viss mindre del av aktierna i svenskt aktiebolag för bolagets vidkomman— de skall —— i motsats till vad som medgivits andra försäkringsanstalter _ gälla även aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag, som har till ute- slutande syfte att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta ga— rantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag. I själva verket står detta i sam— klang med stadgandet i 20 & tredje stycket. Det torde ej väl överensstämma med det syfte, som föranlett bolagets upprättande, om bolaget skulle, genom att skaffa sig inflytande över annan försäkringsrörelse, utvecklas till ett koncernföretag, där andra försäkringsgrenar än trafik- och motorfordons- försäkring vore företrädda.
118 5.
I det mot förevarande paragraf svarande lagrummet i FL (344 5) har bland parter, beträffande Vilka förbehåll om skiljemannaförfarande må in- tagas i bolagsordningen, upptagits även delägare. Utredningen har funnit olämpligt att en delägare i Trafikförsäkringsbolaget skall kunna genom ett dylikt förbehåll i bolagsordningen berövas möjligheten att få tvister med bolaget angående rättigheter eller skyldigheter, som härflyta ur försäkrings- förhållandet, prövade av domstol. Med hänsyn till de begränsade befogen-
heter med avseende å bolagets skötsel, som tillkomma de enskilda delägarna i denna deras egenskap, torde det vara föga sannolikt att mellan bolaget och delägare skall uppkomma tvist rörande annan angelägenhet än som av- ser försäkringsförhållandet. Av dessa skäl har förevarande paragraf icke gjorts tillämplig å delägare. Detta hindrar icke att skiljemannaförfarande i enstaka fall kan komma till användning, men förfarandet måste då grundas på ett särskilt mellan parterna ingånget skiljeavtal.
119 &. Beträffande detta lagrum hänvisas till allmänna motiveringen.
AVDELNING 3. Om trafikförsäkringenämnden.
120—122 55.
Beträffande dessa paragrafer hänvisas till allmänna motiveringen. Med hänsyn till den viktiga funktion, som trafikförsäkringsnämnden skall fylla vid trafikförsäkringens handhavande, ha de grundläggande bestänunelserna om nämnden ansetts böra intagas i lagen. Utredningens förslag överensstäm- mer i detta avseende med vad som föreslagits av 1937 års trafikförsäkrings- sakkunniga (SOU 1938:27). De i 121 och 122 55 intagna bestämmelserna om nämndens uppgifter, vilka utformats i nära anslutning till 27 och 29 åå i nämnda sakkunnigas förslag till trafikförsäkringslag, motsvara vad i detta ämne finnes stadgat i åå 1 och 2 i nu gällande reglemente för Trafikförsäk— ringsanstalternas nämnd.
Vid tillämpningen av stadgandet i 121 5 första stycket a) förutsättes, att bolaget underlåter att inhämta yttrande från nämnden endast i de fall, då det kan anses fullt klarlagt, att invaliditetsgraden ej uppgår till en tiondel. Tveksamma fall böra hänskjutas till nämnden.
AVDELNING 4. Straffbestämmelser.
123 5.
Denna paragraf motsvarar 24 5 3 stycket TFL. I första stycket av sist— nämnda paragraf stadgas straffpåföljd, om den som är försäkringspliktig i fråga om här i riket registrerat motorfordon underlåter att fullgöra för- säkringsplikten, d. v. s. att taga och vidmakthålla i TFL föreskriven trafik- försäkring å fordonet. Enligt utredningens förslag skall trafikförsäkringen i regel gälla automatiskt. Detta innebär, att försäkringstagarna icke längre behöva träda i förbindelse med en försäkringsgivare och med denne träffa avtal om trafikförsäkring. Försäkringsplikten är således enligt förslaget be- gränsad till en skyldighet att betala vederbörliga försäkringsavgifter. I detta
sammanhang bortses från den i 2 & fjärde stycket i förslaget stadgade upp- gifts- och anmälningskyldigheten. Genom den av utredningen valda kon- struktionen av trafikförsäkringen kommer denna att förete vissa likheter med den obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete. I båda fallen är försäkring enligt lagen gällande till förmån för den skadelidande obe- roende av huruvida avtal om försäkring träffats mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren eller huruvida premie erlagts. Dessa likheter ha för- anlett utredningen att överväga, om icke även påföljden av underlåtenhet att betala trafikförsäkringspremie bör i huvudsak överensstämma med på- följden vid arbetsgivares uraktlåtenhet att betala avgifter för den obliga- toriska olycksfallsförsäkringen.
Vad sistnämnda påföljd beträffar är framför allt att märka, att under— låtenheten att betala försäkringsavgift icke är straffbelagd. Detta torde sam- manhänga med att man på annat sätt sörjt för att avgifterna bliva erlagda. Bestämmelser härom äro givna i kungl. kungörelse den 31 mars 1922 an- gående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jäm- likt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Två uppbördsmetoder före- komma, en för smärre och en för större arbetsgivare. Enligt den förra me- toden uppbäras avgifterna på sätt föreskrives i uppbördsförordningen och med ledning av anteckningar av riksförsäkringsanstalten å särskilda av skat- temyndigheterna uppgjorda arbetsgivarförteckningar. Den andra metoden bygger på individuella betalningar av arbetsgivarna antingen genom post- förskott å kvitto på avgiften eller efter anstaltens bestämmande på annat sätt, exempelvis över postgiro eller medelst insändande till anstalten av post- remissväxel eller check. Resterande avgifter antecknas av anstalten med vissa tidsintervall på särskilda förteckningar och indrivas sedan på samma sätt som resterande skatt. Därvid uttages av arbetsgivaren en restavgift om fyra procent på det restförda beloppet, dock lägst 25 öre. Så snart anstalten påfört avgifter på arbetsgivarförteckningar eller uppgjort förteckningar över oguldna avgifter äger anstalten från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra sig motsvarande belopp.
Vid bedömande av frågan om vilka påföljder som böra drabba den som icke betalar påförd trafikförsäkringspremie bör den avgörande synpunkten vara att tillfredsställande säkerhet skapas för att premierna inflyta till bolaget. Man har därvid att beakta, att upphävandet av bestämmelsen om att regist- rering må erhållas endast mot företeende av bevis om giltig trafikförsäkring ställer Trafikförsäkringsbolaget i avsevärt sämre ställning än nuvarande trafikförsäkringsanstalter såvitt avser nya försäkringar. Å andra sidan torde man kunna förutsätta, att ett effektivt förfarande för indrivning av oguldna premier skall komma till stånd. Denna fråga har berörts i allmänna moti- veringen. (Jämför även 119 5.) Såsom där framhållits böra kostnaderna för sådan indrivning drabba endast de försumliga försäkringstagarna. En dylik extra avgift kan antagas i och för sig bli ett verksamt medel att förebygga tredska och försummelse att betala premier.
Emellertid anser utredningen de nu antydda anordningarna icke medföra ,
tillräckligt starka påtryckningsmedel, särskilt icke mot tredskande försäk- ringstagare. Utredningen har därför efter mönster av bestämmelsen i 24 5 första stycket TFL föreslagit ett stadgande om straff för försäkringstagare som själv brukar eller låter annan bruka fordon, för vilket trafikförsäkrings- premie icke erlagts. Utformningen av detta stadgande skall närmare beröras nedan. Den omständigheten att försäkringstagaren sålunda berövas möjlig- heten att utan hot om straff använda fordonet så länge premien utestår ogulden torde å andra sidan i förening med de ovan nämnda förhållandena göra det överflödigt att straffbelägga själva äsidosättandet av betalnings- skyldigheten. Också ur principiell synpunkt anser utredningen det riktigast att icke bestraffa underlåtenheten att betala. Även om Trafikförsäkringsbo- laget juridiskt sett blir försäkringstagarnas eget företag, torde premien kom- ma att för dem få karaktären av en offentlig pålaga. Och det torde vara en vedertagen grundsats i svensk lagstiftning att uraktlåtenhet att erlägga av det allmänna påbjudna avgifter icke föranleder straffrättsliga sanktioner. Ge- nom att icke upptaga något stadgande om straff i här berörda hänseende uppnås också överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen.
Med den ståndpunkt utredningen sålunda tagit torde även förutsättning- arna för ett stadgande om vitesföreläggande att fullgöra betalningsskyldig— heten, liknande bestämmelsen i 25 5 första stycket TFL, bortfalla.
Vad beträffar villkoren för straffbarhet enligt första stycket av föreva- rande paragraf må till en början framhållas, att straffbarheten gjorts be- roende av att försäkringstagaren av bolaget underrättats om premiens be- lopp och förfallodag. Härom må anföras följande.
I fråga om trafikförsäkring, som icke grundas på avtal, torde den situa- tionen ej sällan komma att föreligga att försäkringstagaren ej rimligen kan förutsättas äga kännedom om beloppet av den premie han skall betala. Detta kan väntas bli fallet då försäkringstagaren första gången skall erlägga tra— fikförsäkringspremie för sitt fordon ävensom då premien skall utgå med annat belopp än vid närmast föregående betalningstillfälle. Anledningen till sådan ändring av premiebeloppet kan exempelvis vara, att försäkringstaga- rens bonusläge ändrats, att försäkringen hänförts till annan riskgrupp än tidigare, att premieterminen omlagts eller att premietariffer eller bonusreg- ler ändrats.
I detta sammanhang må erinras om 14 å andra stycket försäkringsavtals- lagen. Där stadgas för det fall att försäkringsgivare träffat förbehåll om fri- het från ansvarighet därest premie för senare period icke erlagts i rätt tid, att sådan påföljd ej må inträda förrän en vecka förflutit efter det han givit försäkringstagaren meddelande med erinran om premiens förfallodag. Be— stämmelsen har motiverats med att den som slutit ett försäkringsavtal för flera premieperioder lätt nog kan försumma premiebetalningen av det skäl allenast, att förfallodagen fallit honom ur minnet. Detta gäller särskilt när premierna skola betalas med långa mellanrum. Det har därför ansetts rim- ligt att försäkringsgivaren, innan ett förbehåll om ansvarighetens upp— hörande får åberopas, bör ha erinrat försäkringstagaren om förfallodagen
och lämnat honom visst rådrum att anskaffa det till premiebetalningen er- forderliga beloppet. Samma synpunkter kunna anläggas på frågan om den straffrättsliga påföljden vid underlåtenhet att erlägga premie för automa- tiskt gällande trafikförsäkring.
De anförda omständigheterna ha föranlett utredningen att för straffbar- het uppställa det villkoret att försäkringstagaren äger vetskap om premiens belopp och förfallodag. Det har ansetts böra ankomma på bolaget att bi- bringa försäkringstagaren denna vetskap, men någon föreskrift har icke givits angående sättet härför. Även om det sålunda är möjligt för bolaget att lämna försäkringstagaren meddelandet i muntlig form torde regeln bliva att ett skriftligt meddelande tillställes denne. Det kräves att meddelandet verkligen nått försäkringstagaren. Försäkringsavtalslagens bestämmelse (33 5) att meddelande med erinran om premies förfallodag går på försäk- ringstagarens risk, om det av försäkringsgivaren inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts, har såle— des icke efterbildats. För att åtal enligt förevarande paragraf skall kunna väckas måste bolaget ha lämnat här avsedda meddelanden i en form som möjliggör för åklagaren att föra bevisning om att meddelandet kommit för- säkringstagaren till del.
Ytterligare må framhållas, att endast ett sådant brukande av fordonet som omfattas av trafikförsäkringen är straffbart. Denna gränsdragning, vilken betingas av stadgandets syfte, innebär sålunda, att ett användande av fordonet annorledes än i trafik, exempelvis såsom stationär kraftkälla (trak— tor för drivande av stillastående tröskverk, eller dylikt), icke omfattas av straffbudet. Av dettas lydelse framgår vidare, att fordonet, så snart den ifrågavarande premien erlagts, åter får brukas i trafik.
Andra stycket motsvarar 24 5 tredje stycket TFL. Stadgandet torde sär- skilt med hänsyn till bevissvårigheter endast sällan komma att tillämpas men har likväl ansetts motiverat såsom en komplettering av straffbestäm- melsen i första stycket. Härigenom kan straff åtdömas exempelvis i det fall att en bil, till vilken ett bolag är inregistrerad ägare, begagnas av en bolagets tjänsteman, som vet att premie för bilen trots påminnelse ej erlagts.
I fråga om den praktiska tillämpningen av förevarande paragraf får ut- redningen hänvisa till stadgandet i 2 & femte stycket med tillhörande special- motivering.
124 5.
Paragrafen har utformats i nära anslutning till motsvarande lagrum (34 å) i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Undantaget i slutet av paragrafen torde få tillämplighet huvudsakligen på sådana fall, då förseel- sen tillika innefattar försök till bedrägeri, fullbordat sådant brott eller he- drägligt beteende.
125—127 55.
Dessa paragrafer motsvara 326—328 55 FL.
Stadgandet i första stycket av paragrafen motsvarar bestämmelsen i 26 5 första stycket andra punkten TFL. Om särskild forumregel icke skulle fin— nas beträffande åtal för försummad premiebetalning, torde till följd av tra— fikförsäkringens koncentrering till ett enda företag med säte i Stockholm dylika åtal regelmässigt böra väckas vid Stockholms rådhusrätt. En sådan anordning synes emellertid ofta kunna leda till praktiska olägenheter för försäkringstagare i landsorten. Visserligen finnes enligt nya rättegångsbal- ken (19: 1 tredje stycket) möjlighet att väcka åtal även vid domstol där vederbörande skall svara i tvistemål i allmänhet, men detta får endast ske om sistnämnda domstol efter prövning i varje särskilt fall finner det lämp— ligt med hänsyn till kostnader och andra omständigheter. Utredningen har utgått ifrån att åtal av ifrågavarande art böra väckas vid domstol, inför vilken försäkringstagaren utan alltför stor kostnad och tidsspillan kan in- ställa sig, och att en automatiskt verkande forumregel skulle vara mest ändamålsenlig. Valet har därvid stått mellan den domstol där försäkrings- tagaren skall svara i tvistemål i allmänhet och domstolen i den ort där fordonet skall anses ha sin hemort. I det övervägande antalet fall torde de båda reglerna leda till att en och samma domstol blir behörig. Utred- ningen har vid sådant förhållande icke funnit skäl att frångå den nu gäl- lande regeln att åtal skall ske vid domstolen i den ort där fordonet skall anses ha sin hemort. Det må framhållas, att överensstämmelse därmed vin— nes med de i förslaget till ny vägtrafikförordning givna bestämmelserna om rätt domstol för upptagande av åtal för försummelse att iakttaga stad- gad besiktnings- och registreringsskyldighet.
Stadgandet i andra stycket har hämtats från 343 5 andra stycket FL och har ansetts ur systematisk synpunkt böra intagas i förevarande paragraf.
129 5. Paragrafen motsvarar 330 & FL.
Förslaget till lag om införande av nya lagen om trafikförsäkring m. m.
1 &.
Bildandet av ett ömsesidigt försäkringsbolag skall enligt FL föregås av vissa åtgärder från stiftarnas sida. På dessa ankommer sålunda att upprätta bolagsordning ävensom, i fråga om livförsäkringsrörelse och vissa andra slag av försäkringsrörelse, särskilda grunder för verksamheten, att söka Kungl. Maj:ts stadfästelse å bolagsordningen och grunderna samt att å tecknings- lista inbjuda till teckning av försäkringar i bolaget. Först sedan dessa åt- gärder vidtagits kan konstituerande stämma hållas för avgörande av frågan om bolagets bildande. Visas ej vid stämman, att försäkringar tecknats till minst det antal och belopp, som föreskrivits i bolagsordningen, skall dock frågan om bolagets bildande anses förfallen.
Utredningen har ansett, att det ovan angivna tillvägagångssättet är föga lämpat för Trafikförsäkringsbolagets bildande. De åtgärder, som ha avse- ende å tecknande av försäkringar, skulle sålunda ej gärna kunna tillämpas med hänsyn till trafikförsäkringens obligatoriska karaktär i förening med det förhållandet att försäkringarna som regel skola gälla automatiskt och alltså icke grundas på teckning. Att göra bolagets tillblivelse beroende av särskilt beslut av ett antal å konstituerande stämma närvarande personer kan ej heller rimligtvis ifrågakomma. En anordning med särskilda stif— tare skulle därjämte innebära en omgång, som icke torde medföra några praktiska fördelar. På grund av här anförda synpunkter har utredningen beträffande sättet för bolagets bildande i stället föreslagit, att bolaget skall anses bildat i och med den nya lagens ikraftträdande.
Enligt utredningens förslag skola alla mera väsentliga spörsmål rörande bolaget regleras genom bestämmelser i lagen, medan vissa förhållanden av huvudsakligen bolagsrättslig karaktär regleras i en för bolaget stadfäst bolagsordning. Vissa av dessa förhållanden äro av sådan art att de måste vara reglerade för att bolaget över huvud taget skall kunna träda i funk— tion. Med hänsyn härtill och då bolagsbildningen icke skall ske under med- verkan av särskilda stiftare, har i förevarande lagrum upptagits en bestäm— melse om att Kungl. Maj:t skall stadfästa bolagsordning för bolaget att gälla från och med den dag då bolaget skall anses bildat. Det är uppenbarli- gen av vikt att också försäkringstekniska grunder för verksamheten finnas vid bolagets bildande. I detta hänseende har därför föreslagits samma be- stämmelse SOm i fråga om bolagsordningen. Sedan bolaget väl bildats är det bolaget obetaget att besluta om ändring av bolagsordningen och grunderna. Att stadfästelse å sådant ändringsbeslut skall sökas hos Kungl. Maj:t stad- ,
gas i 23 å i den föreslagna trafikförsäkringslagen. Formellt föreligger intet hinder att beslut om ändring av bolagsordningen och grunderna fattas redan innan bolagets försäkringsverksamhet tager sin början (3 5 promulgations- lagen).
Föreskrift om att förseelse mot den hittills gällande lagen om trafikför- säkring å motorfordon skall [bedömas enligt nämnda lag även efter det denna upphört att gälla har icke upptagits i förslaget. Detta torde nämligen följa av allmänna rättsgrundsatser om strafflags tillämplighet med hänsyn till tiden.
3 5.
Sedan Trafikförsäkringsbolaget bildats, kommer bolaget att, innan den egentliga verksamheten kan taga sin början, vara i behov av en väl till- mätt tid för att bygga upp en ändamålsenlig organisation. Sålunda måste lokaler och kontorsmaterial anskaffas, personal anställas och framförallt ett omfattande planeringsarbete äga rum. Av här anförda skäl har utred- ningen, genom stadgandet i första punkten, föreslagit, att de nya bestäm- melserna om trafikförsäkring skola träda i kraft först vid 1954 års ingång, vilket innebär, att bolaget först då skall inträda som försäkringsgivare. Under tiden till och med 1953 års utgång kommer bolaget i enlighet härmed icke att ha några försäkringstagare (delägare). Genom att motorfordons- ägarnas sammanslutningar, enligt vad som stadgas i följande paragrafer, redan från början få utse fullmäktige till bolagsstämma, erhålla motor- fordonsägarna emellertid på denna väg inflytande över uppbyggandet av bolagets organisation. För att under förberedelsetiden även ge de enskilda motorfordonsägarna tillfälle att följa planläggandet av verksamheten och framföra synpunkter därå, har utredningen genom stadgandet i andra punkten, för dem föreslagit samma rättigheter som sedermera skola till- komma de enskilda delägarna. Om dessas rättigheter stadgas i 66—68, 74 och 82 åå i den föreslagna trafikförsäkringslagen.
4—7 åå. För att bolaget redan från början skall bli utrustat med erforderliga or- gan har det varit nödvändigt att giva särskilda regler för hur dessa skola utses. 10 &.
Om garantikapitalet hänvisas till allmänna motiveringen. Då garanti- kapital får antagas bliva behövligt endast under ett begränsat antal år, ha bestämmelserna härom ansetts böra intagas i denna lag i stället för i trafik- försäkringslagen.
Vad angår ränta å garantikapitalet har utredningen övervägt möjlighe- ten att göra denna fråga till en avtalsfråga mellan bolaget och staten. Ett sådant avtal skulle emellertid icke kunna ingås, förrän behörigt organ ska- pats, som kan företräda bolaget, och måste därefter underställas riksdagen för godkännande. Då bolaget för verksamhetens organiserande omedelbart
kommer att bliva i behov av medel och därvid är hänvisat uteslutande till garantikapitalet, skulle det dröjsmål, som bleve en följd av ovan angivna förfarande, föranleda att bolagets medelsbehov icke i tid kunde tillgodoses. Utredningen har med hänsyn härtill ansett, att räntefrågan bör regleras ge- nom bestämmelse i lagen. Vad räntans storlek beträffar torde denna, då staten varken bör beredas affärsvinst på bolagets bekostnad eller subven- tionera bolaget, böra anslutas till statens vanliga utlåningsränta. Möjligen kunde man tänka sig en rörlig räntefot, anpassad efter det allmänna ränte- läget. Utredningen har dock ansett en fast räntefot vara att föredraga. I föreliggande paragraf har med hänsyn till nuvarande ränteläge angivits en räntefot av 3 procent.
Det kan antagas att bolaget icke redan vid bildandet blir i behov av hela garantikapitalet. Någon olägenhet torde dock icke följa av att beloppet i sin helhet genast utbetalas. Bolaget har ju möjlighet att placera så stor del av kapitalet, som icke erfordras för löpande utgifter, i exempelvis statsobliga— tioner och kan genom avkastningen å dessa erhålla täckning för de ränte- utgifter till statsverket, som belöpa på motsvarande del av garantikapitalet.
Beträffande stadgande i andra stycket andra punkten hänvisas till 195 ,S, 1 mom. FL.
11 5. Bestämmelsen motsvarar 193 5 FL. Bolaget bör föra sin premiepolitik med sikte på att garantikapitalet inom rimlig tid kan återbetalas; se vi— dare allmänna motiveringen.
13 5.
Rörande detta lagrum hänvisas till 205 5 jämförd med 93 5 7 mom. and- ra stycket FL samt 5 11 förslaget till bolagsordning för Trafikförsäkrings- bolaget.
14 5.
Angående första stycket hänvisas till allmänna motiveringen. Övergångs- tidens längd har bestämts med hänsyn till att trafikförsäkringsavtal för närvarande i stor utsträckning ingås för en tid av fem år, medan längre avtalstider endast undantagsvis förekomma. Stadgandet medför, att de äld— re trafikförsäkringsanstalterna under övergångstiden icke äga teckna nya trafikförsäkringsavtal eller förlänga utlöpande avtal. Anstalternas trafik— försäkringsrörelse kommer sålunda under denna tid att efter hand upphöra. Utredningen förutsätter, att anstalternas försäkringstagare vid övergången till Trafikförsäkringsbolaget icke skola få sin ställning i bonushånseende försämrad.
Beträffande andra stycket hänvisas till 4—7 gg förslaget till trafikför- säkringslag.
15 &.
Upprätthållandet i viss utsträckning av de nuvarande anstalternas tra- fikförsäkringsrörelse under övergångsåren torde kräva, att de ditintills till-
lämpade reglerna för denna försäkrings anordnande i väsentliga delar bi— behållas för anstalternas vidkommande. Så har ock skett genom stadgandet i punkt 1. -
Om trafikförsäkringen under övergångstiden finge olika omfattning hos Trafikförsäkringsbolaget å ena sidan och övriga trafikförsäkringsanstalter å den andra, skulle storleken av den på grund av försäkringen utgående ersättningen vid större skador kunna bli beroende av den tillfälliga om— ständigheten huruvida den för skadan ansvarige vore försäkrad i bolaget eller i någon av anstalterna. Av särskilt stor betydelse är detta i fråga om personskador, där Trafikförsäkringsbolaget skulle utgiva obegränsad er- sättning. För en skadelidande måste det te sig svårförståeligt och obilligt, om han, med hänsyn till de i vederbörande anstalt gällande maximerings- reglerna, ej komme i åtnjutande av full ersättning, medan någon begräns- ning icke skulle ha skett om i stället Trafikförsäkringsbolaget varit för— säkringsgivare. För att undvika sådana för rättskänslan stötande konsekven- ser ha för anstalterna genom bestämmelsen i punkt 2 föreskrivits samma ansvarighetsregler som för bolaget. Dessa böra självfallet gälla även sådan trafikförsäkring hos Trafik-försäkringsföreningen ävensom förbindelse, var- om förmäles i 14 å andra stycket.
Den obegränsade ansvarigheten vid personskada gör det nödvändigt för varje anstalt att återförsäkra vad som av ansvarigheten må överstiga den för anstalten gällande maximalen, d. v. 5. den ansvarighet som anstalten må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk. Möjlighet till sådan återförsäkring bör beredas i Trafikförsäkringsbolaget.
Ovanstående utökning av de nuvarande anstalternas ansvarighet kan medföra, att dessa måste höja premierna. En sådan premiehöjning bör vid tillämpningen av 14 5 första stycket icke anses innebära att gällande för— säkringsavtal avlöses av nytt avtal.
Beträffande punkt 4 må framhållas, att det i och för sig skulle vara följdriktigast, om Trafikförsäkringsanstalternas nämnd finge kvarstå efter 1953 års utgång för handläggning av ärenden, som avse dessförinnan in— träffade skador. Ett konsekvent genomförande av denna tanke skulle med- föra, att denna nämnd med avseende å sådana skador också skulle få be- handla i fortsättningen uppkommande ärenden angående omprövning av tidigare fastställda invaliditetsersättningar, slutlig prövning av förut pro- visoriskt bestämda livräntor etc. Dylika ärenden kunna uppkomma lång tid efter skadans inträffande. Att under någon mera avsevärd tid efter den nya ordningen-s införande bibehålla den äldre nämnden torde emellertid av praktiska skäl icke lämpligen låta sig göra. Då härtill kommer, att den nya nämnden kan betraktas såsom en direkt fortsättning av den äldre, har ut- redningen funnit det mest ändamålsenligt att låta den nya nämnden helt och hållet avlösa den äldre nämnden den dag, då trafikförsäkringsbolaget börjar sin försäkringsverksamhet. Denna anordning innebär Visserligen, att Trafikförsäkringsbolaget belastas med sådana kostnader för nämnden, som kunna hänföras till de före år 1954 inträffade skadorna. Då det emellertid
här rör sig om kostnader, som torde bliva obetydliga i förhållande till bola— gets sammanlagda förvaltningskostnader, har utredningen ansett denna be- lastning å bolaget väl försvarlig med hänsyn till de fördelar med avseende ä enkelhet och ändamålsenlighet, som skulle vinnas med den föreslagna anordningen. ,
Stadgandet i 21 & TFL, vartill hänvisas i punkt 5, avser dels motorfordon, för vilka trafikförsäkringsplikten ej iakttagits, dels de fall, då det ej kunnat utrönas genom vilket fordon inträffad skada förorsakats. Den nya lagen medför, att förstnämnda kategori från och med år 1954 automatiskt kom- mer att omfattas av Trafikförsäkringsbolagets ansvarighet. Det har med hänsyn härtill ansetts ändamålsenligt, att bolaget från samma tidpunkt övertager även ansvarigheten för skador förorsakade av okända motor- fordon och traktorer, dock med rätt till kostnadsför—delning med anstalterna så länge dessa ännu meddela trafikförsäkring (punkt 6). Denna ansvarighet regleras genom 17 5 nya lagen, vilken paragraf enligt 3 5 promulgationsla- gen träder i kraft den 1 januari 1954.
Den under punkt 5 upptagna regressbestämmelsen avser det fall att, se- dan bolaget utgivit ersättning till person som skadats av okänt motorfor— don (eller traktor), det utrönes vilket fordon, som föranlett skadan, att trafikförsäkring hos trafikförsäkringsanstalt var gällande å fordonet vid tiden för skadans uppkomst och att försäkringstagaren är ansvarig för ska- dan. Eft-ersom denna ansvarighet omfattas av försäkringen, är det följdrik- tigt att vederbörande anstalt slutligen drabbas av de av skadan föranledda utgifterna. Regresskrav kan göras gällande mot anstalten även efter det för- säkringsavtalet upphört. Intet hindrar emellertid att anstalten överenskom- mer med bolaget om att detta mot gottgörelse övertager anstaltens efter viss dag kvarstående ansvarighet, som här avses.
Trafikförsäkringsföreningens ändamål har varit att handhava de ange- lägenheter, som äro förbundna med trafikförsäkringsanstalternas gemen- , samma lagenliga ansvarighet, ävensom att ombesörja vissa andra gemen— samma uppgifter på trafikförsäkringens område. Då den förstnämnda upp- giften genom stadgandet i punkt 5 överflyttas till Trafikförsäkringsbola- get, kommer föreningen under övergångstiden icke att få andra uppgifter än som avses i 14 å andra stycket eller eljest sammanhänga med avveck- lingen av anstalternas trafikförsäkringsrörelse. Vid utformandet av över- gångsbestämmelserna har utredningen utgått från att Trafikförsäkrings- bolaget icke skall ingå som medlem av föreningen.
Den i punkt 6 stadgade fördelningsgrunden överensstämmer med den i 21 å andra stycket TFL för där avsedda kostnader föreskrivna. Kostnader- na för Trafikförsäkringsföreningen böra även i vad de avse tiden efter 1953 års utgång självfallet helt åvila anstalterna.
16 och 17 55. I fråga om dessa lagrum hänvisas till allmänna motiveringen.
Sammanfattning av utredningens förslag.
F örsäkringsutredningen föreslår, att trafilcförsäkringsverksamheten cen- traliseras till ett enda företag, gestaltat efter förebild av ett ömsesidigt för- säkringsbolag med försäkringstagarna som delägare. Detta företag, Trafik- försäkringsbolaget, skall således icke ha karaktär av ämbetsverk utan drivas såsom ett självständigt, affärsmässigt arbetande företag samt liksom övriga försäkringsbolag stå under tillsyn av försäkringsinspektionen. Bolagets sty- relse skall bestå av sju ledamöter, av vilka ordföranden och vice ordföran— (len förordnas av Kungl. Maj:t, medan övriga ledamöter utses av bolags— stämman. Dennas befogenheter utövas av högst 49 fullmäktige. Av dessa utser Kungl. Maj:t 25, av vilka en skall ha sitt hemvist i Stockholm och övriga inom var sitt av rikets län. Återstående fullmäktige utses av olika samman- slutningar bland motorfordonsägare. Kungl. Maj:t bestämmer för en tid av tre kalenderår i sänder vilka sammanslutningar som skola få utse fullmäk- tige samt hur många varje sammanslutning må utse.
Envar enskild delägare äger rätt att framställa förslag till bolagsstämma ävensom att närvara vid sådan stämma och där yttra sig samt på begäran erhålla närmare upplysning angående bolagets verksamhet. Delägarna ha icke någon personlig ansvarighet för bolagets förbindelser. För dessa förbin— delser häfta endast bolagets tillgångar.
Det har överlämnats till bolaget att självt bestämma om det närmare ut- formandet av sin förvaltningsorganisation. Utredningen har dock utgått från att en viss geografisk decentralisering av förvaltningen måste genom- föras och i detta hänseende räknat med att bolaget kommer att hålla åt- minstone ett fast avdelningskontor i varje län tillika med ett nät av lokala ombud.
Vid sidan av bolaget skall finnas en särskild skaderegleringsnämnd, tra- fikförsäkringsnämnden, med uppgift att avgiva yttrande i vissa fall rörande svårartade personskador. Nämnden utgör en motsvarighet till den nuvaran- de Trafikförsäkringsanstalternas nämnd och får i huvudsak samma uppgif- ter som denna.
Bolaget äger enligt förslaget efter eget bedömande upptaga och i kon— kurrens med enskilda försäkringsanstalter här i riket driva även motorfor— donsförsäkring. Häri inbegripes brand-, stöld- och vagnskadeförsäkring å motordrivet fordon samt försäkring mot sådan ansvarighet för skada i följd
av trafik med fordonet som icke omfattas av trafikförsäkringen. Även i åter- försäkring må bolaget meddela trafik- och motorfordonsförsäkring. Annan verksamhet än ovan sagts får bolaget icke bedriva.
Utredningen har anvisat ett förfarande, enligt vilket bolaget skall kunna utnyttja länsstyrelsernas automobilregister och därigenom förenkla förvalt- ningsarbetet. Detta förfarande gör det möjligt att i regel undvara särskilda avtal angående trafikförsäkring. Sådan försäkring skall därför enligt försla- get gälla automatiskt å samtliga fordon, SOm äro registrerade här i riket el— ler utan registrering här brukas i trafik. Den nuvarande plikten att taga och vidmakthålla trafikförsäkring blir ersatt av en skyldighet att betala för- säkringspremier samt att till Trafikförsäkringsbolaget lämna vissa uppgif- ter till ledning för debiteringen.
Kretsen av fordon, som obligatoriskt — och automatiskt — omfattas av trafikförsäkringen, är i vissa avseenden utökad. Sålunda inbegripas däri alla traktorer, vilka enligt ett av 1944 års trafikförfattningssakkunniga avgivet förslag till vägtrafikförordning obligatoriskt skola registreras hos länssty- relserna. Vidare föreslås, att staten och kommun tillhöriga motorfordon och traktorer skola omfattas av trafikförsäkringen. Härmed kommer allt syss- lande med trafikskaderegleringar, som nu förekommer hos olika civila äm- betsmyndigheter att överflyttas till Trafikförsäkringsbolaget. Utredningen har räknat med, att premierna för de statliga och kommunala fordonen ge- nom specialtariffering fortlöpande anpassas efter skaderesultatet för dessa fordon och att det allmännas kostnader för trafikförsäkringen härigenom med all sannolikhet ej skulle bli högre än om vederbörande myndigheter Själva svarade för skaderegleringen i varje sär—skilt fall.
Från föreskriften att statens motorfordon och traktorer skola omfattas av trafikförsäkringen göres undantag för fordon, som tillhöra krigsmakten eller av denna tagits i anspråk med nyttjanderätt. Vederbörande militära ämbetsmyndigheter få här liksom hittills själva med statsmedel reglera uppkommande trafikskador. Utredningen föreslår dock åtgärder i syfte att inom försvarets skaderegleringsnämnd befordra en skadebedömning likar— tad med den som tillämpas inom trafikförsäkringsnämnden.
Motorfordon och traktorer, som användas uteslutande inom järnvägs— eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område eller som ägas av medlem av konungahuset eller vissa personer med diplomaträttigheter, skola liksom hittills vara undantagna från den obligatoriska trafikförsäk- ringen. Det har dock föreslagits, att Trafikförsäkringsbolaget skall vara skyldigt att på begäran meddela trafikförsäkring å sådana fordon. Härom måste i varje särskilt fall avtal träffas mellan fordonets ägare och bolaget.
I fråga om trafikförsäkringens omfattning föreslår utredningen den be- tydelsefulla utvidgningen att nu gällande begränsningar av försäkringsgiva- rens ansvarighet borttagas såvitt gäller personskador. Beträffande egendoms- skador höjes den övre gränsen för försäkringsgivarens ansvarighet från nu— varande 10000 till 20 000 kronor.
Trafikförsäkringsbolaget föreslås skola bildas den 1 juli 1951 men börja sin försäkringsverksamhet först den 1 januari 1954. De äldre trafikförsäk- ringsanstalterna skola dock äga fortsätta sin rörelse under fem år räknat från och med sistnämnda dag såvitt avser då gällande trafikförsäkringsav- tal. Dåremot få anstalterna icke ingå nya trafikförsäkringsavtal under över- gångstiden. Efter 1958 års utgång skall Trafikförsäkringsbolaget vara en- sam trafikförsäkringsgivare.
De anstalter, som icke önska begagna sig av möjligheten till successiv av- veckling av trafikförsäkringsrörelsen, kunna när som helst under över- gångstiden överlåta sina trafikförsäkringsbestånd på Trafikförsäkringsbo— laget.
Vid avvecklingen av sin trafikförsäkringsrörelse skall varje anstalt till T rafikförsäkringsbolaget överlämna två tredjedelar av sin enligt koncessions— villkoren uppsamlade regleringsfond. Återstående tredjedel får anstalten fritt disponera. Till anstalter, vilkas regleringsfonder upptagas till negativt belopp, skall, i den mån de till Trafikförsäkringsbolaget överlämnade med- len förslå därtill, gottgörelse utgivas intill två tredjedelar av underskottet.
Hos trafikförsäkringsanstalt anställda eller eljest med trafikförsäkring sysselsatta personer, som till följd av trafikförsäkringens omorganisation gå miste om inkomst eller på annat sätt lida förlust, böra enligt utredningens förslag beredas gottgörelse av Trafikförsäkringsbolaget. Utredningen har angivit sin uppfattning om hur ersättningsfrågorna böra bedömas men över- lämnat ät parterna att förhandlingsvägen lösa dessa frågor.
Trafikförsäkringsbolaget skall enligt förslaget vid sitt bildande utrustas med ett garantikapital å 10 miljoner kronor, vilket skall förskjutas av sta- ten. Garantikapitalet förutsättes skola återbetalas så snart detta utan olä- genhet kan ske. Å garantikapitalet skall gäldas ränta efter tre procent om året till dess återbetalning äger rum.
Försäkringsutredningen har ansett det ändamålsenligt att de olika förhål- landen, som ha avseende å trafikförsäkringen, regleras i en och samma lag. Ett i enlighet härmed utarbetat lagförslag framlägges. I förslaget ha sam- manförts bestämmelser dels rörande trafikförsäkringens materiella inne- håll och dels angående Trafikförsäkringsbolagets organisation och förvalt- ning, de senare bestämmelserna till större delen utarbetade efter mönster av 1948 års lag om försäkringsrörelse. I förslaget ha därjämte intagits be— stämmelser rörande trafikförsäkringsnämnden, motsvarande vissa centrala stadganden i gällande reglemente för Trafikförsäkringsanstalternas nämnd.
Den nya lagen ersätter helt 1929 års trafikförsäkringslag, vilken föreslås skola upphävas. Likaså bör enligt utredningens förslag lagen den 31 okto-
ber 1939 med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon,
som nyttjas av staten, m. m. upphävas.
Reservation.
Reservation av ledamöterna Johansson, Kristensson och Ljungqvist. Utredningen har såsom vägledande synpunkter för bedömandet av frågan om trafikförsäkringens organisation framhållit, att försäkringens huvudsak- liga syfte finge ans—es vara att gentemot den stora allmänheten skapa garanti för att den som lede skada i följd av motortrafik verkligen utfinge det ska- destånd, vartill han vore berättigad. Starka intressenter vore emellertid även motorfordonsägarna, vilka hade att bekosta försäkringen, men också genom denna erhölle skydd mot de ekonomiska konsekvenserna av uppkommande skadeståndsskyldighet. Bägge kategorierna hade ett intresse av att försäk- ringen vore ändamålsenligt anordnad. För motorfordonsägarna vore det dessutom angeläget, att försäkringen vore billig.
Till dessa synpunkter kunna vi helt ansluta oss. Vi dela även i huvudsak den i direkt anknytning härtill framförda synpunkten, att det, då trafikför- säkringen påbjudits i lag, bör ankomma på det allmänna att vidtaga sådana anordningar beträffande försäkringens bedrivande, att de försäkrade erhålla sitt försäkringsskydd till självkostnadspris, med inräknande :av minsta möj- liga omkos-tnadsbelastning, samtidigt som de skadelidande erhålla garantier för en tillfredsställande skadereglering.
För utredningens majoritet har det framstått som naturligt, att det all- männa för att tillgodose de anförda synpunkterna bör engagera sig i rörel- sens handhavande, och majoriteten föreslår i sådant syfte verksamhetens centralisering hos ett för ändamålet bildat monopolbolag, i vilket det domi- nerande inflytandet skulle tillkomma staten, även om försäkringstagarna tillförsäkras viss minoritetsrepresentation.
Med de nämnda utgångspunkterna hade det enligt vår mening varit mera . naturligt och följdriktigt att på grundval av de undersökningar, som gjorts beträffande det sätt, på vilket trafikförsäkringen hittills fungerat, söka be— döma huruvida den nuvarande organisationsformen kan anses behäftad med * sådana brister, att den bör ersättas med något helt nytt. För vår del anse vi *. med stöd av vad i det följande anföres, att dylika brister icke föreligga. & Enligt vår mening äro de anmärkningar mot det nuvarande systemet, var- l med majoriteten motiverar sitt förslag, icke bärande eller 1 varje fall icke av den art, att de kunna giva anledning till en sådan djupgående omorganisa- tion som den föreslagna. Vi kunna ej heller godtaga majoritetens principiella inställning till förmån för en monopolanstalt. Genom jämkningar i nu gäl- lande regler kan man åstadkomma de förbättringar, som kunna vara på—j
kallade, utan att behöva frångå principen om ett antal sinsemellan konkur- rerande företag. Exempelvis kan den av utredningen förordade och väl mo- tiverade höjningen av ansvarssummorna mycket väl genomföras utan rubb- ning av den nuvarande organisationsformen.
Enligt de föreskrifter som finnas dels i trafikförsäkringslagen, dels i de för försäkringsanstalterna gällande koncessionsvillkoren, övervakar försäk- ringsinspektionen premiesättningen och maximerar den förvaltningskostnad och den vinst, varmed premierna få belastas, samt utövar i övrigt en allmän kontroll. Beträffande vinsten må framhållas, att den vinstmarginal bolagen ha att räkna med — i den mån vinst uppkommer —— begränsats till 3 % av premierna och att, såsom utredningen påvisar, verksamheten på grund av flera samverkande omständigheter under senare år gått med förlust — ett förhållande som utredningsmajoriteten i annat sammanhang lägger till grund för kritik mot den nuvarande ordningen. Denna torde dock utan tve- kan utesluta varje möjlighet till oskälig premiesättning.
Den nuvarande organisationen med en på detta sätt utifrån anordnad kon- troll från det allmännas sida måste enligt vår uppfattning vara mera ägnad att främja det syfte man vill vinna än ett överförande av hela verksamheten till ett statsbehärskat monopolbolag. Ett sådant bolag måste bli ett jätte— före—tag med utomordentligt stor risk för byråkratisering. Ett stort monopol- företag, som saknar konkurrensens tryck, löper naturligt nog risk för att stelna i formerna och arbetsrutinen och detta kan också komma att gälla skaderegleringsarbetet. Nya initiativ kunna utebli så att utvecklingen låses eller saktas av.
En annan olägenhet med ett monopolföretag är, att jämförelsematerial för bedömande av effektiviteten av företagets skötsel kommer att saknas och därmed också av skäligheten av premier och omkostnader. En jämförelse är möjlig endast om flera företag arbeta jämsides. Att konkurrens i regel är en nödvändig förutsättning för att inom en viss verksamhet alla möjligheter till rationalisering och förbilligande av driften skola tillvaratagas torde vara ett obestridligt faktum. Med nuvarande organisation är härför väl sörjt.
Vidare må framhållas, att riksdagen vid trafikförsäkringens införande sär- skilt uppmärksammade skäligheten av att låta olika grupper av motorfor- donsägare bilda egna trafikförsäkringsföretag och dylika ha också i viss ut- sträckning kommit till stånd även om majoriteten av motorfordonsägarna tecknat sina trafikförsäkringar i andra företag.
Skulle man emellertid anse det behövligt att även staten i någon form uppträder såsom trafikförsäkringsgivare, hava vi intet att invända mot att staten genom en egen trafikförsäkringsanstalt upptar konkurrens med de enskilda företagen under förutsättning av lika villkor för verksamhetens bedrivande för statsanstalten och för de sistnämnda.
Av utredningen har som trafikförsäkringens huvudsakliga syfte angivits en ur de skadades synpunkt tillfredsställande skadereglering. Av de verk- ställda undersökningarna framgår emellertid, att skaderegleringen numera fungerar i stort sett tillfredsställande, vilket även uttryckligen framhålles i
betänkandet. På denna punkt torde sålunda intet stå att vinna genom den centralisering utredningens majoritet föreslagit. De särskilda anordningar, som föreslagits beträffande handläggningen av de ur social synpunkt be— tydelsefulla skadorna, överensstämma i praktiken också helt med vad som nu tillämpas.
Då frågan om skadelidande tredje mans rätt sålunda även med nuvarande organisation kan anses tillfredsställande ordna—d, synes det oss naturligt, att den andra intresserade partens, nämligen motorfordonsägarnas, intresse och uppfattning i frågan i första hand bör få göra sig gällande. Någon under- sökning om deras inställning har icke gjorts. Motorsammanslutningarna ha emellertid tidigare uttalat sig mot en centralisering hos en monopolanstalt och för fri konkurrens. Detta framgår bl. a. av Kungl. automobilklubbens och Motormännens riksförbunds skrivelser till Konungen den 11 juni 1926 och till chefen för justitiedepartementet av den 17 november 1928, och vi— dare av Kungl. automobilklubbens skrivelse den 7 december 1938 till 1937 års trafikförsäkringssakkunniga, vari 94 till klubbens landsförbund anslutna motorklubbar instämde. Även Sveriges trafikbilägares riksorganisation an— slöt sig i skrivelse av den 8 december 1937 till sistnämnda skrivelse. I ytt- rande den 2 december 1938 av Motormännens riksförbund framfördes allvar- liga betänkligheter mot en ifrågasatt centralanstalt under framhållande av »att den kostnadsminskning, som eventuellt kunde ernås, icke stod i rimlig proportion till de fördelar det nuvarande systemet visat sig medföra, ej minst genom den smidighet i tillämpningen, som konkurrens de olika för- säkringsanstalterna emellan skapar».
En sådan inställning synes oss också helt naturlig. Det måste givetvis för en motionfordonsägare vara angeläget att olika konkurrerande företag finnas och därmed även möjlighet (för honom att flytta över sin försäkring till ett annat [företag, om han blir missnöjd med den behandiing han får i (ett före- tag. Vi vilja i detta sammanhang understryka vikten av den kundtjänst i olika avseenden, som en försäkringstagare nu kan påräkna hos sin försäkq ringsanstalt och på vilken han kanske sätter särskilt värde. Att ett mono—' polföretag ej kan väntas hysa det starka intresse för dylik kundtjänst, som* konkurrensen skapar hos de enskilda företagen, ligger i öppen dag. *
De ytterligare skäl som utredningens majoritet anför för förslag om nio—å nopolanstalt äro i huvudsak följande. 1 Majoriteten gör gällande att det skulle bliva möjligt giva utrymme för ett representativt försäkrings-; tagarinflytande. 1 Granskar man förslaget visar det sig, att det tänkta försäkr-ingstagarin-i flytandet blir ringa. Ordförande och vice ordförande i styrelsen skola utses] av Kungl. Maj:t och övriga ledamöter av bolagsstämman, där statens repreé sentanter ha majoriet. Utseendet av styrelsen skulle sålunda komma att ligga helt i statens hand och staten skulle även kunna utöva inflytande å utseen-t det av den minoritet av bolagsstämman, som skulle representera försäkrings—'
tagarna, då det ju enligt förslaget skulle ankomma på Kungl. Maj:t att be- stämma, vilka organisationer som skola få utse representanter till bolags— stämman. Har man med en sådan anordning någon anledning att räkna med att kritik och önskemål från försäkringstagarnas och deras organisationers sida skola vinna mera beaktande än med den nuvarande ordningen? Före— tagsledningarna äro på grund av den rådande konkurrensen mycket lyhörda för kritik såväl från trafik- och automobilförsäkringstagarna som från de olika motororganisationernas sida. Det må vidare erinras om att frågan om försäkringstagarinflytandet ägnats stor uppmärksamhet i den nya lag om försäkringsrörelse, som trätt i kraft den 1 januari 1949. Denna fråga kan enligt vår mening lika litet beträffande trafikförsäkringen som i fråga om andra försäkringsformer motivera en centralisering och ett förstatligande.
Särskilt vilja vi här framhålla, att det ter sig alldeles orimligt att ett av statsinflytande behärskat företag för tillgodoseende av en viss medborgar- grupps försäkringsbehov skall kunna anses mera »demokratiskt» än exem— pelvis ett företag, där försäkringstagarna själva äro de enda delägarna. När man från majoritetens sida gör gällande, att demokratiens krav bäst tillgodo- ses på det sättet, att staten, som då säges representera alla medborgare, äger huvudinflytandet i ett företag, vilja vi är vår sida gentemot detta göra gällande, att enskilda medborgares eller medborgargruppers sammanslut- ningar i det ömsesidiga företagets form på ett långt bättre och mera omedel— bart sätt förverkliga den demokratiska tanken. Majoritetens förslag, som i verkligheten leder till ett av staten dominerat monopolföretag, omöjliggör för de enskilda motorfordonsägarna att genom egna sammanslutningar om- besörja sitt försäkringsskydd och tvingar dem i stället in i det statliga mo- nopolföretaget. Visserligen förhåller det sig så, att flertalet motorfordons— ägare såsom trafikförsäkringsgivare anlita aktiebolag eller ömsesidiga bolag, som bedriva även annan försäkringsverksamhet, men den valfrihet, som nu föreligger, lär väl näppeligen kunna betecknas såsom »odemokratisk».
Utredningsmajoriteten gör gällande att kostnaderna för försäkringens förvaltning sannolikt skulle kunna ned— bringas.
Det anses »sannolikt», att man på centraliseringsvägen skulle kunna ned- bringa kostnaderna för försäkringens förvaltning. Någon mera ingående utredning i denna viktiga fråga har dock ej kunnat verkställas.
På denna punkt må framhållas, att det, även om en centralisering kan medföra besparingar på vissa punkter, ingalunda är klart, att den samman- lagda kostnaden skulle bli mindre än för närvarande. Nu har trafikförsäk— ringen i stor utsträckning gemensam administration med andra försäkrings- grenar. Sannolikheten för att trafikförsäkringens andel i de gemensamma kostnaderna skulle vara högre än de kostnader, som komme att belasta verksamheten efter tillskapandet av en helt ny organisation, är föga påtag— lig. Man får icke förbise, att anstalterna för närvarande ha en utbredd orga- nisation, som i regel tack vare kombination med verksamhet i andra försäk- ringsbranscher kan fylla sina uppgifter i fråga om kundtjänsten och skade-
regleringsarbetet på trafikförsäkringens område för en relativt låg kostnad. Att monopolbolaget utan att tillämpa högre premier skulle kunna bygga upp och vidmakthålla en ny organisation med åtminstone ett fast avdelnings- kontor i varje län och ett nät av lokala ombud synes ytterst tveksamt.
Som främsta skäl för den sannolika kostnadsminskningen åberopar utred- ningens majoritet möjligheten att för verksamheten utnyttja de förefintliga automobilregistren. Härvid måste emellertid uppmärksammas att i varje fall en del av kostnadsminskningen motsvaras av en kostnadsökning för det allmänna, bl. a. genom ökat arbete för länsstyrelser och bilbesiktningsmän. Det bör även observeras, att då monopolbolaget även skulle uppta frivillig motorfordonsförsäkring (kaskoförsäkring), denna med nödvändighet skulle komma att bedrivas under i huvudsak samma former som nu av de enskilda företagen med försäkringsansökningar och försäkringsbrev. Kostnads- vinsten genom att slopa dessa handlingar och i stället för trafikförsäkring- en utnyttja automobilregistren skulle i sådant fall knappast bli betydande, då det endast i det mindre antal fall, då ingen form av kaskoförsäkring före— kommer, ej bleve erforderligt att handlägga särskild ansökan och utfärda försäkringsbrev. Det bör erinras om att av totala antalet vid 1947 års utgång trafikförsäkrade motorfordon eller 383 608 stycken 245 015 voro kasko- försäkrade. Räknar man bort de minst 100 000 lättviktsmotorcyklarna, vilka ytterst sällan äro kaskoförsäkrade, kommer man till att bortåt 90 % av de övriga motorfordonen äro kaskoförsäkrade. Komplikationer med därav föl- jande kostnadsfördyring kunna därjämte förväntas om olika regler skola tillämpas för trafik- och motorfordonsförsäkringen, t. ex. beträffande gil- tighet, premiebetalning o. s. v.
Givetvis kan viss kostnadsminskning åstadkommas även med bibehållan- de av den nuvarande organisationen, nämligen om anstalterna slopade den kundtjänst i olika former, som de för närvarande utöva. Som exempel på dylik kundtjänst kan nämnas försäkringstagarens möjlighet att välja för honom lämplig premieförfallodag och att uppdela premiebetalningen på flera terminer under året. Premieinkasseringen sker under humana former, i stor utsträckning under ombudens medverkan. Bolagens ombud söka i regel att även i övrigt hålla kontakt med försäkringstagarna för att hjälpa dem till rätta med deras försäkringsangelågenheter, exempelvis med ingivande till bolagen av anmälningar om ändringar, som hava betydelse för försäkringens giltighet eller premiesättningen. Många andra exempel på olika former av för försäkringstagarna betydelsefull kundtjänst kunna lätt framdragas, t. ex. det sätt, på vilket företagen ordnat i första hand trafikförsäkringens internordiska giltighet, i andra hand ett internationellt trafikförsäkrings- system, som av Förenta Nationerna ansetts såsom föredömligt.
Det skulle emellertid vara till betydande olägenhet för försäkringstagarna, om kundtjänsten slopades eller minskades, och försäkringstagarnas intresse och önskemål böra få vara avgörande. För att undvika alltför stort miss- nöje bland försäkringstagarna skulle säkerligen även monopolanstalten se sig tvungen utöva kundtjänst i ungefär nuvarande omfattning.
Utredningsmajoriteten anser att en central försäkringsanstalt skulle ha större intresse av och få goda möjligheter att arbeta för trafiksäkerhetens främjande.
Som ytterligare skäl för centralisering av trafikförsäkringen anföres att samlandet hos en central anstalt av materialet rörande trafikolyckorna skulle underlätta ett systematiskt studium av dessas karaktär och orsaker. En cen- tralanstalt anses vidare sannolikt ha större intresse för insatser i trafiksä- kerhetsarbetet än ett flertal vid sidan av varandra verkande anstalter.
Vi hava svårt att inse detta. De existerande företagen synas bl. a. genom sin sammanslutning, Trafikförsäkringsföreningen, till vilken anstalterna enligt koncessionsvillkoren äro skyldiga ansluta sig, ha samma möjligheter i detta avseende som ett monopolbolag. Något bättre material som grund för trafiksäkerhetsarbetet än det trafikförsäkringsanstalterna nu förfoga över torde ej heller komma att stå monopolanstalten till buds. Det har nämligen visat sig, att skadeanmälningarna i stor utsträckning äro otillräckliga för ett mera ingående studium av skadefallens karaktär och orsaker. Undersök— ningar i dessa avseenden måste ofta grundas på polisrapporter eller komplet- teras genom särskilda utredningar. Och att en monopolanstalt skulle ha större intresse av att effektivt medverka i trafiksäkerhetsarbetet än de nu- varande företagen förefaller oss högst tveksamt. Dessa företag ha hittills genom såväl ekonomiska som personliga insatser stött trafiksäkerhetsar- betet och på olika sätt styrkt sitt stora intresse för denna fråga. Under de sista 10 åren ha bolagen sålunda disponerat sammanlagt 945 000 kronor för olika former av trafiksäkerhetsarbete. Et-t nära samarbete sker med olika organisationer, som ha trafiksäkerheten på sitt program. I detta sammahang må till slut även nämnas det arbete med undersökning av skadeorsakerna, som för närvarande pågår i Trafikförsäkringsföreningens regi.
Utredningens majoritet anser att den nuvarande organisationsformen med ett flertal olika försäkringsgi- vare kan leda till principiellt och tekniskt otillfredsställande resultat.
Denna anmärkning eller grupp av anmärkningar mot den nuvarande ord- ningen innebär bl. a.
att de enskilda anstalternas möjlighet till riskurval medfört att skade- förlopp—et hos de olika anstalterna hittills varit mycket olika;
att det nuvarande systemet i och för sig kan leda till att trafikförsäk- ringen på otillbörligt sätt subventioneras av den övriga försäkringsrörelsen;
samt att trafikförsäkringen för flertalet anstalter under senare år gått med betydande förlust, som medfört dylik subvention.
Det bör då först framhållas, 'att de tidigare olikheterna i utfallet av nu- varande företags trafikförsäkringsrörelse främst torde berott på att man vid trafikförsäkringens införande saknade tillräckligt statistiskt material för be- räkning av riskpremien för olika fordonsgrupper, varför det ekonomiska re- sultatet av verksamheten i väsentlig grad blev beroende på sammansättning— en av vederbörande företags försäkringsbestånd. Visserligen genomfördes
upprepade premiejusteringar under åren före världskriget, men de betydan- de kastningarna i såväl försäkringsbeståndet som i fvordonens utnyttjande under och efter kriget ha omöjliggjort den fortlöpande anpassning av premi- erna för de olika fordonsgrupperna, som eljest skulle ha skett under de se- naste tio åren. Att olikheter mellan de olika företagen uppkommit är så- lunda fullt naturligt och en följd av den i och för sig riktiga principen att en differentiering av premiesättningen bör ske mellan olika motorfordons- grupper. Efter hand som en mera normal utvecklingsmöjl-ighet öppnar sig att allt bättre anpassa premierna efter statistiken, böra dessa olikheter få minskad betydelse.
Att regleringsfonderna starkt växla år från år är helt naturligt, och fon- derna ha tillskapats ej minst för att användas såsom premieutjämningsfak- tor, så att premiesatserna ej ständigt skola behöva anpassas efter det se- naste årets skadeförlopp. Den omständigheten att fonderna för närvarande i huvudsak äro »negativa» beror framförallt på de under och efter kriget växlande reglerna för körtill'stånd för olika fordonsgrupper, vilket omöjlig- gjort en förutberäkning av det kommande skadeförloppet. Detta har i sin tur föranlett företagen att i avvaktan på mera normala trafik-förhållanden i det längsta vänta med en på längre sikt ofrånkomlig allmän premieförhöj- ning. Detta förhållande bör icke kunna tagas till intäkt för någon anmärk— ning mot den nuvarande organisationen, även om det medfört, att företagen under tiden behövt tillskjuta medel för trafikförsäkringens vidkommande.
På längre sikt är det naturligtvis ofrånkomligt, att premiesättningen an- passas så att premierna räcka till för att resultatet genomsnittligt ej skall bliva negativt. Det torde dock icke kunna anses otillbörligt, att ett företag under år med tillfälligt ogynnsamt skadeförlopp —— i avvaktan på komman- de förbättring av skadeförloppet eller genomförande .av premieförhöjning — använder sina fria tillgångar för att täcka underskott å trafikförsäkring- en. Så sker och så måste över huvud taget ske inom all försäkringsverksam- het, som omfattar mer än en bransch. Då den av majoriteten föreslagna monopolanstalten skulle upptaga även kaskoförsäkring, kommer den att ställas inför samma problem och kommer säkerligen att lösa det på samma sätt som nu de enskilda bolagen.
Den svenska trafikförsäkringen har funnit en effektiv organisationsform — i enskild regi och under statlig kontroll —— som nått även internationellt erkännande. Vi kunna icke lämna vår medverkan till att denna på erfaren— hetens grund uppbyggda organisation slås sönder för att ersättas av en mo- nopolinstitution, om vars 'förmåga att fungera på ett för försäkringstagarna och allmänheten tillfredsställande sätt man föga vet _ och ej heller kom- ' mer att veta tillräckligt ens i framtiden, eftersom varje möjlighet till jäm- * förelse är utesluten. Om man vill utröna statsdriftens möjligheter på detta område, vore det riktigare att låta en statlig trafikförsäkringsanstalt under lika villkor få arbeta i konkurrens med enskilda företag.
Sammanfattning.
Vår uppfattning angående förslaget till omorganisation av trafikförsäk- ringen kan sammanfattas i följande punkter.
1) Det har icke kunnat påvisas, att den nuvarande organisationsformen i nämnvärd utsträckning innebär några olägenheter.
2) Tvärtom vitsordas av majoriteten det viktiga förhållandet att någon anmärkning mot skaderegleringen inom trafikförsäkringen icke kan resas.
3) Den föreslagna nya organisationsformen kan icke väntas medföra nå- gon kostnadsbesparing såvida icke kundtjänsten skall försämras.
4) Eftersom skaderegleringen fungerar tillfredsställande och någon kost- nadsbesparing icke kan påräknas genom en omorganisation av trafikförsäk- ringen, är man berättigad till slutsatsen, att den föreslagna organisations— formen icke komme att medföra några Ökade fördelar vare sig för försäk- ringstagarna eller allmänheten.
5) Det torde icke finnas någon enskild näringsgren, som i samma grad som det enskilda för-säkringsväsendet är underkastad det allmännas insyn och kontroll. I alldeles särskilt hög grad gäller detta trafikförsäkringen _ naturligt nog eftersom det här gäller en obligatorisk försäkringsform. Häri ligger enligt vår mening en fullt betryggande garanti för att trafikförsäk— ringen också för framtiden kommer att fungera på ett för alla berörda parter tillfredsställande sätt.
6) Inom den enskilda trafikförsäkringen kunna givetvis förbättring-ar ske. Emellertid pågår ett oavlåtligt arbete på att göra denna försäkringsgren så ändamålsenlig och effektiv som möjligt och att hålla densamma i nivå med utvecklingens krav.
7) Den föreslagna organisationsformen innebär i själva verket ett förstat- ligande av trafikförsäkringen. Försäkringstagarinflytandet är i hög grad en- dast ett sken. I verkligheten komme all bestämmanderätt att ligga i statens hand.
8) En monopolanstalt medför olägenheter av många slag. Den blir alltför klumpig och tungrodd och därigenom lätt onödigt kostsam. Den saknar kon- kurrensens stimulans och utesluter varje möjlighet till jämförelser för be- dömande —av dess effektivitet.
9) Trafikförsäkringen i sin nuvarande organisationsform har nått en hög standard i vårt land. Den är en alltför ömtålig verksamhet för att offras på doktrinära experiment. Då det icke är troligt att den nya organisationsform, man vill sätta i stället för den man avser att slå sönder, på ett bättre och mera tillfredsställande sätt än den hitillsvarande kan komma att motsvara försäkringstagarnas och allmänhetens samt därmed även det allmännas krav, vända vi oss bestämt mot det av majoriteten framlagda förslaget.
BILAGOR.
Bilaga A.
Till Trafikförsäkringsföreningen.
I samband med utredningen av frågan om trafikförsäkringens framtida organisa- tion överväges inom 1945 års försäkringsutredning en sådan ändring av stadgandet i 11 & trafikförsäkringslagen, att de där angivna maximibeloppen höjas eller, i fråga om personskador, att all maximering borttages. Utredningen får med an- ledning härav hemställa, att föreningen benäget ville verkställa en ungefärlig be- räkning av den premieökning, som skulle betingas av följande ändringar av de nuvarande maximibestämmelserna.
1) Personskada ersättes intill ett belopp av 500 000 kronor med begränsning till 100000 kronor för varje skadad eller dödad person; beträffande omnibus höjes nuvarande tilläggsbelopp för varje person, varmed det högsta antalet personer, som må befordras med fordonet, överstiger nio, till 10 000 kronor.
2) Personskada ersättes intill ett belopp av 100000 kronor för varje skadad eller dödad person, utan begränsning av den sammanlagda ersättningen som kan utgå vid katastrof-skada.
3) Personskada ersätt-es utan någon begränsning. 4) För skada å egendom utgår ersättning intill ett belopp av 20 000 kronor. Beräkningarna torde avse den premieökning, som i och för sig betingas av de angivna utökningarna av försäkringsgivarens ansvarighet, utan hänsyn till de nuvarande premiernas tillräcklighet. Som beräkningsförutsättning bör vidare an- tagas, att skadeersättningen per skadefall sedan år 1937 till följd av penningvär- dets förskjutning m. m. ökat med 50 % i fråga om personskada och 100 % i fråga om egendomsskada.
Stockholm den 30 september 1947.
För 1945 års försäkringsutredning
VALTER ÅMAN Gerdt Brundin
Bilaga B.
Till 1945 års försäkringsutredning.
I skrivelse av den 30 september 1947 har Försäkringsutredningen hemställt, att Trafikförsäkringsföreningen skulle låta verkställa en ungefärlig beräkning av den premieökning som skulle betingas av Vissa ifrågasatta ändringar av de nuvarande maximibestämmelserna för ersättning jämlikt lag om trafikförsäkring.
Med anledning härav har Trafikförsäkringsföreningen genom särskilda kom- mitterade låtit utreda frågan. Denna kommitté har framlagt följande yttrande:
Trafikförsäkringens konstruktion medför, att en statistisk utredning beträffan- de skadebel-opp som skulle falla över gällande maximisummor med naturnödvän- dighet måste bli mycket osäker, dels emedan det i regel icke framgår direkt av i skadeakterna tillgängliga uppgifter, huru stora ersättningarna skulle blivit, därest crsättningsbeloppen icke varit maximerade, och dels emedan de mycket stora skadebeloppen äro så sällsynta att de ge en mycket svag grund för en statistisk ut- jämning.
Med anledning härav skulle en omvärderiug, företagen av de olika bolagens skadereglerare av alla skador som uppnå nuvarande ersättningsmvaximum, endast vara av begränsat värde och då en sådan omvärdering därjämte skulle medfört ett synnerligen omfattande arbete, hava vi icke ansett oss kunna påfordra detta. I stället hava vi utnyttjat det material, som framkommit vid en motsvarande ut- redning 1937 i samband med förarbetena till 1939 års lagändring.
För att erhålla ett modernare statistiskt jämförelsematerial beträffande fördel- ningen av stora skador hava vi dessutom gjort en undersökning av de skador som för åren 1939—1946 anmälts till skadefördelningspoolen för trafikförsäkring. Till denna pool hava under de nämnda åren varit anslutna 16 a 18 trafikförsäkrings- anstalter med en sammanlagd premieinkomst omfattande ca 70 % av den samlade trafikpremievolymen i Sverige, varför urvalet får anses representativt. Till poolen anmäles varje trafikskada, som enligt det individuella bolagets bedömning beräk- nas överstiga 20 000 kronors ersättning för skadad eller dödad person.
Fördelningen av stora skador (summa skador med belopp över x kronor) ut- tryckes enligt 1937 års utredning approximativt genom en fördelningsfunktion av formeln
e — 0,000046 x samt enligt material från skadeför-delningspoolen av formeln , _ 0,000027 x
Härav framgår att lagändringen av 1939 och därav föranledd ändring av dom- stolspraxis jämte hittills känd inverkan av inflationen medfört en ungefärlig halve— ring av koefficienten för skadefördelningen, vartill hänsyn tagits vid slutkalkylerna.
Försäkringsutredningens alternativ för utvidgade maximisummor jämte den värdering av merkostnaden, vartill vi med ovan refererade reservationer om taxa- tionens vansklighet kommit, äro följande: 1) Personskada ersättes intill ett belopp av 500000 kronor med begränsning till 100 000 kronor för varje skadad eller dödad person; beträffande omnibuss höjes nuvarande tilläggsbelopp för varje person, varmed det högsta antalet personer, som mä befordras med fordonet, överstiger nio, till 10000 kronor. Uppskat— tad merkostnad 4 %.
2) Personskada ersättes intill ett belopp av 100 000 kronor för varje skadad eller dödad person, utan begränsning av den sammanlagda ersättning, som kan utgå vid katastrofskada. Uppskattad merkostnad 5 %. 3) Personskada ersättes utan någon begränsning. Uppskattad merkostnad 7,5 %. 4) För skada å egendom utgår ersättning intill ett belopp av 20 000 kronor. Upp— skattad merkostnad 1 %. Merkostnaden har beräknats i procent av rättvisande trafikförsäkringspremie. Dock bör observeras att fortsatt inflation skulle komma att höja procenttalen progressivt, d. v. s. i starkare grad än själva inflationsfaktorn.
Slutligen må framhållas, att tidigare erfarenheter visat att existensen av gräns— summor medfört en maximering såväl i ersättningskrav som utdömd ersättning. Med hänsyn härtill måste en taxation av ovannämnda art alltid innebära risk för undervärdering.
Stockholm den 3 april 1948.
Trafikförsäkringsföreningen MAC HALL
Registreringsmärke Kort nrlp ersonbll
Fabrikat, typ, årsmodell
Chassinr Motornr
Förutv. registr-märk:
Karosseri
Tjänstevikt:
Drivmedel:
Motoreffekt:
Antal wi:
Axelavstånd:
längd:
s;:uopwg
bredd:
Antal pass.:
Största hiultm
Draganordning:
uorsuomjpSum
Reg. m. vid bes :
Anm.
den
Besiktningsmän
Ant. dag Ägarens namn. yrke, postadr.. (tel.:nr)
Fordoncts hemort Anterkn. och anmäl-kn.
Automobilskatt
VoV "”V" i.
länsstyrelsen
Debiterat belopp Bct.
Anmärkn. Rcstitutlon
Faksimil av registerkort till automobilregister.
Registreringsmärke Kort nr P Sid. 2
Ant. dag Ägarens namn, yrke. postidr., (tel.-nr) Fordonets hemort Anteckn. och anmärkn. T ra f i k fö r s 5 k r i n ;
Fr. o. m. ti. Försäkringsznstalt Bevis nr Avanm. ink.
(baksida.)
Ovriga anteckningar:
Period. Efterbesiklning d. Quai—hä "” Ålerreg. d.
................,................-.....................
