SOU 1951:16
Filmcensuren
Till
Statsrådet och Chefen för Kungl. Eeklesiastikdepartementet.
Genom beslut den 3 januari 1949 bemyndigades chefen för ecklesiastik— departementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa översyn av filmgranskningsverksamheten samt utredning av frågan om för barn lämpad l'ihn. I den utsträckning så. befanns påkallat finge särskild sekreterare utses åt de sakkunniga.
Med anledning härav tillkallade departementschefen den 25 januari 1949 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens (första kammare, rektorn vid Hvit— feldtska högre allmänna läroverket i Göteborg S. J. E. Ohlon, direktören, filo- sofie licentiaten C. A. Dymling, t. f. direktören för Statens biografbyrå, medi— cine licentiaten G. S. Klackenberg, rektorn vid Fjellstedtska skolan, docenten J. G. Lundberg, överläraren vid Stockholms folkskolor, filosofie kandidaten H. E. Rynnel, fru Eva. Wigforss och redaktören filosofie kandidaten Eva von Zweigbergk. Departementschefen uppdrog åt Ohlon att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Den 19 februari 1949 uppdrog departementschefeu åt filosofie kandidaten Ingrid Arvidsson att tjänstgöra som sekreterare åt de sakkunniga.
De sakkunniga har antagit benämningen »1949 års filmkommitté». Till kommittén har ingetts skrivelser angående film-granskningen, den 25 maj 1949 från Svenska Annonsörers Förenings Filmsektion och den 11 novem— ber 1950 från Försvarsstaben (appendix IV och V).
Kommittén får härmed vördsamt avgiva Betänkande I: Filmcens—uren. Ett följande betänkande kommer att behandla lbarnfilmen.
Kommittén anhåller att Statsrådet ville föreslå Kungl. Maj:t att hem- ställa hos riksdagen om godkännande av kommitténs riktlinjer för filmcen— suren, om s-tadfästande av de författningar som kommittén utarbetat samt om beviljande av de erforderliga anslagen.
Särskilt yttrande i vissa frågor har avgetts av fru Wigforss.
Stockholm i maj 1951.
SVEN EM. OHLON
CARL ANDERS DYMLING GUNNAR KLACKENBERG GEORG LANDBERG HELGE RYNNEL EVA WIGFORSS EVA V. ZWEIGBERGK
Ingrid Arvidsson.
KOMMITTENS UPPDRAG
De sakkunnigas uppdrag framgår av departementschefens yttrande till stats- rådsprotokollet den 3 januari 1949:
Den svenska filmcensuren har under senare år vid flera tillfällen stått under diskussion. Bland annat har gjorts gällande, att bestämmelserna för filmgransk— ning äro föråldrade och otidsenliga. Verksamheten vid statens biografbyrå, som har att granska all film som över huvud taget skall visas offentligt inom landet, regleras nämligen alltjämt i huvudsak av den s. k. biografförordningen av den 22 juni 1911. Röster ha höjts för att skärpa filmcensuren och utvidga dess befogenheter till att omfatta även filmalster av 'fördummande, föryt— ligande och smaklös' natur, enär saneringen av filmrepe-rtoaren icke ansetts vara tillräckligt strängt genomförd. Andra åter ha ansett, att filmen nu nått en sådan ställning i samhället, att filmcensurens existensberättigande kunde ifrågasättas.
Chefen för statens biografbyrå framhöll redan i december 1946 i en skrivelse till Kungl. Maj:t, att det skulle vara värdefullt, om en förutsättningslös om— prövning av granskningsverksamheten komme till stånd. Frågan om filmv censurens uppgift har även aktualiserats i samband med den på. sista tiden mycket livliga diskussionen om 'barntillåten' film. Skolöve-rstyrelsen har så.- lunda vid flera tillfällen framhållit önskvärdheten av att åstadkomma till— fredsställande prövning och urval av barnfilmer. Vidare ha tolv kvinnoorga- nisationer i skrivelse den 14 juni 1948 hemställt bland annat om översyn av bestämmelserna för filmgranskning samt om utredning av frågan om statligt stöd åt produktionen av god barnfilm för olika åldersgrupper. Jag erinrar även om de synpunkter och förslag i frågan om ungdomen och filmen, som fram- förts i ungdomsvårdskommitténs betänkande om ungdomen och nöjeslivet (SOU 22: 1945).
Då. en allmän översyn av filmgranskningsfrågorna icke företagits under de trettiosju år biografförordningen ägt giltighet, och då. en omprövning av cen— surbestämmelserna nu påyrkas från olika håll, synes det mig påkallat, att särskilda sakkunniga tillkallas för att verkställa en sådan översyn och förut— sättningslöst pröva de bestämmelser, som nu reglera filmgranskningsverk— samheten i riket.
Därest de sakkunniga finna skäl för att en förhandsgranskning av film fort— farande skall ske i en eller annan form, böra de pröva ett av statens bio—graf- byrå i tidigare nämnda skrivelse» framlagt förslag om att en filmkontroll i möjligaste mån borde äga rum under allmän insyn och i viss samverkan med
representativa förespråkare för samhällets kulturella och sociala strävanden. En fastare förankring av denna granskningverksamhet i samhällslivet synes kunna ske bland annat genom inrättandet av ett granskningsråd i en eller annan form. Ett sådant råd skulle kunna bestå av representanter för olika kultur—
I likhet med biografbyrån anser jag, att även principerna för uttagarrdet av granskningsavgifter böra omprövas.
En utredning av frågan om filmförevisningar för barn synes även i hög grad motiverad. De sakkunniga höra i samband därmed beakta hela problemet om barn och film och särskilt uppmärksamma ungdomsvårdskommitténs syn» punkter och förslag beträffande detta spörsmål. Företagna undersökningar visa, att frekvensen av barnens biografbesök är mycket hög och att detta även gäller barn i förskoleåldern. De särskilda matinéprogrammen för barn äro emellertid ofta olämpligt sammansatta, och även övriga s. k. barntillåtna filmer torde alltför ofta bjuda de unga en andlig kost, som måste betecknas som otill- fredsställande. Särskilda betänkligheter inger det ensidiga urValet- av vissa slags äventyrs- och lustspelsfilmer med deras ofta förljugna verklighetssyn. Många av dessa filmer torde påverka den känsliga minderåriga filmpubliken i ogynnsam riktning, utan att man därför kan beteckna filmerna såsom direkt skadliga för barn. Att en film av biografbyrån förklarats barntillåten betyder nämligen icke, att filmen i fråga är positivt lämplig för barn utan endast att. den icke ansetts kunna menligt påverka barnens andliga hälsa. I samband med frågan om nya granskningsbestämmelser för barntillåten film böra de sak kunniga även diskutera lämpligheten av den nuvarande åldersgränsen för barn förbjudna filmer
Frågan om barn och film måste ses även ur produktionssynpunkt. Det rent olämpliga i barnfilmer kan visserligen beskäras med hjälp av censuren, men det gäller också att försöka skapa. bättre barnfilm. Behovet därav är synner— ligenstort. Enligt en undersökning av statens biografbyrå år 1946 visade det. sig,'att årligenendast omkring 2 % av totalantalet granskade spelfilmer av granskningsmännen kunde vitsordas och anbefallas såsom uppenbarligen ut- formade för att tillgodose just barnens behov av god underhållning. Den stora massan av barntillåtna filmer hade däremot enligt biografbyrån producerats med sikte på att i första hand ge de vuxna utbyte av biografbesöket.
Bristen på lämpliga barnfilmer torde i första hand bero på de stora ekof nomiska risker, som äro förbundna med framställningen av speciell barnfilm. Då emellertid den pedagogiska och kulturella betydelsen av goda barnfilmer är obestridlig, synes ett statligt stöd i någon form i syfte att stimulera pro- duktionen av sådana filmer böra övervägas. Att staten själv skulle uppträda som producent av barnfilm torde däremot icke vara att tillråda. De sakkunniga böra i stället i första hand söka finna en lösning av detta spörsmål efter linjer-, som anvisats i filmutredningens år 1942 avgivna betänkande (SOU 1942: 36). Statens bidrag kan möjligen även lämnas i form av belöningar eller premier för utmärkta prestationer, när det gäller framställning av barnfilm.
De sakkunniga böra även undersöka, i vilken utsträckning filmer inspelade för andra ändamål — dokumentärfilmer, upplysnings— och skolfilmer m. fl. —— kunna utnyttjas vid filmföreställningar för barn. Möjligheten av en ökad im— port av speciella barnfilmer bör även utredas. I synnerhet skulle en nordisk utbytesverksamhet på detta område vara värdefull. Vissa möjligheter borde dessutom finnas för ett nordiskt samarbete i fråga om produktionen av barn— film.
I övrigt böra de sakkunniga äga att ingå även på andra, här ej särskilt berörda frågor rörande produktion av barnfilm och filmgranskningsverksani- het över huvud taget. Vid fullgörandet av sitt uppdrag böra de sakkunniga taga del av de erfarenheter, som kommittén för social upplysning vunnit be— träffande produktion av kortare, sociala upplysningsfilmer.» '
Vid fullgörandet av uppdraget har kommittén först tagit upp frågan om filmgranslmingen. ' '
INLEDNING
Den moderna filmen har under sin snabba utveckling hunnit bli ett sam— hälls- och kulturproblem av stor betydelse. Genom sin väldiga utbredning, sin starka suggestionskraft och sina växande tekniska resurser är den nu ett av tidens mest effektiva medel för masspåverkan, där den direkta propagandan troligen spelar mindre roll än underhållningsfilmernas förtäckta och kom- plicerade inflytande. Många demokratier, däribland Sverige, har därför an— sett det nödvändigt att genom statliga 'censurorgan kontrollera all film som visas i landet och skydda medborgarna :från direkt skadliga påverkningar.
Sverige hade 1 januari 1949 2 484 biografer, uppdelade på 1 820 orter. 943 av dessa gav dagliga föreställningar, medan 1 395 st. gav föreställningar 1—3 gånger i veckan. Antalet biografer hade fördubblats sedan 1936.
Filmens suggestionskraft och teknik fullkomnas ständigt. Filmen arbetar nu med både ljud och ljus och färg, den ger intima ögonblicksbilder och stora vidperspektiv, och den kan realistiskt åskådliggöra blodiga och uppskakande scener i detaljerade närbilder. Den kan skildra praktiskt taget alla områden av livet, och den upplevs ofta, särskilt av den yngre publiken, inte som konst eller underhållning utan som fotograferad verklighet.
Men filmens konstnärliga utveckling har inte fortgått i samma takt som dess erövring av publiken. Visserligen har filmen utvecklat sina artistiska resurser och försökt fylla en uppgift som lättillgänglig förströelse. Den har också försökt sig på allvarliga ämnen och ambitiösa uppgifter, men resultatet har inte sällan blivit kompromissartat, och en stor del av filmen står fort- farande konstnärligt och intellektuellt på en mycket låg nivå. Flacka och be- gränsade underhållnings- och kriminalfilmer med tvivelaktiga tendenser och idealbildningar dominerar världsmarknaden, medan högklassig underhållning och verk med djupare innebörd och rikare nyansering fortfarande hör till undantagen.1
Orsakerna kan i detta sammanhang bara beröras i korthet. Till stor del hänger de samman med själva fiimproduktionens ekonomiska villkor och organisation. Filmindustrien måste kalkylera med mycket stora publikmassor för att en film skall bära sig, och detta ekonomiska beroende av den stora massan har lett till att produktionen ofta vädjat till den sämre eller ytliga smaken. Kanske har denna publiksmak i sin tur påverkats av dessa ytligt glittrande och andligt torf— tiga filmer, som erbjuder lockande avkoppling från publikens egen vardag och
_ ') Enligt Statens biografbyrås statistik utgjorde år 1949 gangsterfrlmer i olika varia— tioner (alla. barnförbjudna här) 33 % av samtliga långfilmer.
personliga besvikelser. Det visar sig därför ofta svårt att få avsättning för de bättre, konstnärliga filmerna med allvarligt innehåll. De ekonomiska svårig- heterna för svenska filmbolag i nuvarande läge har i detalj klarlagts av 1950 års filmutredning (SOU 1951: 1).
Denna kommitté har fått Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågor, som sam— manhänger med filmcensur och barnfilm. Filmcensuren är ett viktigt och ömtåligt kapitel, men kommittén anser det angeläget, att den moderna fil— mens problem angrips också från andra håll, eftersom censuren är en rent prohibitiv åtgärd. Vid utförandet av sitt uppdrag på detta område har kom- mittén emellertid försökt att förena största möjliga skydd åt medborgarna mot filmens skadliga inflytanden med största möjliga frihet åt filmen att utvecklas mot högre mål.
I. GENSUBENS BERÄTTIGANDE
Censuren och tryckfriheten.
Filmen är det enda område, där en modern demokrati anser det förenligt med sina principer att upprätthålla censur i betydelsen obligatorisk, fort- löpande granskning av varje verk och varje kopia av varje verk, en granskning som utföres av en statlig myndighet enligt bestämda, av folkrepresentationen fastställda regler. Sådan filmcensur finns i Sverige och de skandinaviska länv derna och en rad andra europeiska och utomeuropeiska stater (bil. 2). Men det är Viktigt att lägga märke till, att filmcensuren i Sverige och de flesta demo— kratiska stater är grundad på moraliska och mentalhygieniska hänsyn, medan i diktat-urstyrda stater dessutom råder en politisk censur, som är helt främ— mande för svenska. begrepp.
Tryckfriheten är i Sverige fastställd i grundlag. »Någon tryckningen före— gående granskning av skrift, eller något förbud mot tryckning därav skall ej äga rum», stadgas i tryckfrihetsförordningen& 1, mom. 2. Censur på konst— närliga verk är numera otänkbar. Teatercensur har inte funnits sedan början av 1800—talet. Radion står på grund av Radiotjänsts monopolställning och obe— roende av ekonomiska intressen i en särställning. I viss utsträckning granskas och redigeras Radiotjänsts material av ansvariga tjänstemän, men en stor del av programmet, däribland t. ex. politiska diskussioner utan manuskript, ut— sänds utan någon som helst kontroll. Statlig förhandsgranskning av radions material har aldrig före-kommit, inte heller under kriget. Anmärkningar mot radioprogrammen i efterhand kan riktas av enskilda och organisationer till radionämnden, en nämnd på 24 personer, tillsatta av Kungl. Maj:t med upp gift att behandla inkomna anmälningar.
Endast filmen kontrolleras genom lagstadgad förhandsgranskning. De gällande censurbestämmelserna återfinns i förordningen av den 22 juni 1911 angående biografföreställningar, omtryckt 1939 (appendix I). Både filmen och den allmänna uppfattningen på olika områden har utvecklats på ett revolutio- nerande sätt sedan 1911, men i censurbestämmelserna har bara gjorts obetyd- liga formella ändringar, vilka närmare behandlas i kapitel II nedan. Vid tolk ningen av bestämmelserna har censuren dock i möjligaste mån försökt följa den allmänna utvecklingen, och antalet klippta filmmeter har under årens lopp sjunkit kraftigt ('bil. 3, 4).
Principerna för censuren anges i biografförordningens % 6, som i sitt nu- varande skick lyder:
Statens biografbyrå må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upp-
hetsande eller till förvillande av rätt-sbegreppen. Biografbilder, som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sam- manhang, att dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda icke godkännas.
Ej heller må biografbilder godkänna-s, vilkas förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända till upp- lysning beträffande arméns, marinens eller flyg vapnets styrka, tillstånd, ställning eller rör-elser eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret, fö1 såvitt uppen- ha1andet därav kan skada riket-s försvar
För förevisning vid sådana föreställning, till vilken barn under lö år lämnas tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skadligt upp- jaga barns fantasi eller eljest- menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa.
Biografbilder av annan beskaffenhet än nu nämnt-s må statens biografbyrå ej vägra godkänna; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes lämpad att förevisas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i sam- band med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra- förbehåll om sådan begränsning av förevisningsrätten.
Frågan om censurens berättigande.
Kommitténs första uppgift har varit att ta ställning till frågan, om censuren över huvud taget längre är nödvändig. Den har övervägt om inte filmindustrien nu ”kunde anses ha nått en sådan mognad, att kontroll är överflödig, och om inte bortsovrandet av underhaltiga och olämpliga element i film liksom i andra former av konst och underhållning skulle kunna lämnas åt kritiken och den allmänna opinionen. Detta problem har skärskådats från olika sidor.
Kmmm'ttén vill oreserverat yrka på förhandsgranskning för filmer av— sedda för barn. Flera undeisökningar har också klarlagt filmens stundom skadliga inflytande på barn (bil. 5).
När det gälle1 filmer föl vuxna, alltså barnförbjudna filmer, har kommittén övervägt att låta dessa filmer helt befrias från censur. I samband därmed har kommittén diskuterat möjligheten att höja barngränsen, eventuellt ända till 18 är. (*Se närmare kap. III.) Den åsikten har framförts, att vuxna männi- skor, som möter så många >>upphetsande» och »förråande» inslag i andra former av konst och i verkligheten, också skulle tåla vid sådant i filmerna utan all- varligare psykiska följder. Man har ansett det önskvärt, att vuxna individer så mycket som möjligt lämnas utan statligt förmynderskap. Man har tagit i betraktande risken att de verkligt goda, konstnärliga filmerna formellt kan falla under censurbestämmelserna och klippas ner eller förbjudas, medan andra i realiteten mera nerbrytande och underhaltiga alster måste släppas igenom, varigenom bestämelserna i realiteten kan bli meningslösa. Och man har slut- ligen övervägt att det råder skarpt delade meningar om vad som är moraliskt och mentalhygieniskt farligt.
Trots alla dessa vägande skäl harkommittén inte ansett tiden mogen att av- skaffa filmcensm en Den vill i stället iekommendera att alla filmer fortfarande förhandsgmnskas enlzgt de pnncipei och unde? de forma, som utvecklas i de följande Kapitlen. '
Motivering för fortsatt censur.
Kommittén vill behålla filmcensur-en, därför att filmen inte bara är en konstart utan också ett påverkningsmedel av betydande styrka och utbred ning och filmproduktionen är ekonomiskt beroende av en bred och lät1 suggererad publik. Då filmen i stor utsträckning sysslar med brott ocl. skräckscener, behövs censuren främst som mentalhygieniskt skydd mot sadi-s tiska och skadligt ångestpressande inslag i fil-merna. Med tanke på. filmens växande inflytande och stora publik bland ungdomen är det fortfarande ett samhällsintresse, att ett kontrollorgan håller vakt mot osund spekulation ; upphetsning och råhet. Kommittén vill härigenom förebygga allmänt för råande inflytanden, men den tror sig icke kunna bedöma frågan om kriminal filmernas eventuella omedelbara inverkan på. 'ungdomsbrottsligheten. Proble met är ytterst komplicerat, och filmerna torde i ifrågakommande fall få anses som tillfälliga utlösande orsaker (bil. 5).
Med en fortsatt statlig förhandsgranskning av all film elimineras också risken för en privat censur från enskilda eller organisationer, t. ex. efter ameri kanska mönster (bil. 2). Den statliga censuren ger en viss garanti åt alla med- borgare. Om den upphörde, kunde man riskera en både godtyckligare och strängare privat censur. Redan nu har sådana ansatser förekommit med hot om blockad av biografer, därför att där visats filmer, som varit misshagliga för vissa grupper. '
Hänsyn till filmernas konstnärliga kvalitet.
De önskemål, som uttalats från vissa håll, att filmcensuren skulle »skärpas och dess befogenheter utvidgas till att omfatta även filmer av fördummande, förytligande och smaklös» _natur, har kommittén inte ansett det vara möjligt att tillmötesgå. De aktioner, som här kan behövas, måste överlämnas åt kritiken och 'den allmänna opinionen. Staten kan inte utvidga sin verksamhet till att döma i dessa ytterst vanskliga smakfrågor, och det skulle stå. i alltför skarp kontrast mot yttrande» och tryckfriheten att genomföra en filmcensur på sådana grunder. '
Kommittén har emellertid noga övervägt risken för att en huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad censur kan komma i konflikt med konstnärliga vär— den i filmerna och medverka till en slätstrukenhet som inte är önskvärd. Att censuren vid sin bedömning tar viss hänsyn till filmernas konstnärliga kvalitet blir därför ofrånkomligt. Det rör sig här om svårbedömda vär— den, som inte kan definieras i en lagtext, men kommittén anser det princi— piellt viktigt att fastslå, att filmer och filmscener inte skall bedömas enbart efter vilka element de rent formellt innehåller,'utan att huvudvikten läggs vid sammanhanget och syftet. Även scener, som lösryckta skulle kunna anses falla under censurbestämmelserna, bör bedömas insatta i sitt sammanhang och med hänsyn till filmens helhetsverkan.
Censure-n bör alltså inte lägga formalistiska hinder i vägen för konstnärliga filmer. Därmed avses då filmer, som syfta till att fördjupa kunskapen om män— niskorna och deras villkor, som berikar och befriar åskådarna och tvingar dem att reflektera över mänskliga känslor och människors förhållande till varandra eller till samhället; detta till skillnad från de enbart artistiska filmerna, som kan vara estetiskt tilltalande och verka stimulerande men har en övervägande karaktär av förströelse.
God konst är alltid ett samhällsvärde, vilket ämne konsten än behandlar, och censurens uppgift skall vara att hejda de nerbrytande och förråande ten- denserna i filmen men inte att hämma de allvarliga konstnärliga strävanden, som kan föra filmen upp på ett högre och värdefullare plan. .
Inrättande av ett granskningsråd.
En förutsättning för att en censur skall kunna infogas i ett demokratiskt styrelsesätt är offentlighetsprincipen. Biografbyråns handlingar är som andra ämbetsverks offentliga, men dess beslut om förbud och klippningar når Sällan fram till allmänheten. I skrivelse till Konungen den 13 december 1946 (appen- dix III) framhåller Statens Biografbyrå, att »om en så viktig opinions— skapande faktor som filmen fortfarande skall vara föremål för förhandsgransk- ning, denna kontroll i möjligaste mån bör äga rum under allmän insyn och i viss medverkan med representativa förespråkare för samhällets kulturella och sociala strävanden». För att filmcensurens beslut lättare skall komma till allmänhetens kännedom föreslår biografbyrån, att »ett granskningsråd inrättas med uppgift att uttala sin åsikt om filmer, som inom Lbiografbyrån föranleder särskild tveksamhet». Rådet skulle icke bli något verkställande censurorgan utan till hela sin karaktär vara rådgivande och biografbyrån alltså fort— farande ha full beslutanderätt vid filmgranskningen. Biografbyrån under— stryker också att >>rådet bör väljas så, att risk icke uppstår, att konstens frihet inom filmen genom rådets tillkomst komme att beskäras kraftigare än nu».
Kommittén föreslår med huvudsakligt instämmande i dessa synpunkter, att ett gramkntngsråd inrättas, bestående av fem medlemmar och fem suppleanter, tillsatta på tre år. Rådets medlemmar bör utses av Kungl. Maj:t och bestå av vidsynta, erfarna personer med intresse för filmens konstnärliga och sociala betydelse.
Ett sådant råd skulle innebära en garanti mot eventuellt maktmissbruk och kunde dessutom vara en värdefull kontaktmöjlighet med opinionen. Under nu— varande förhållanden har filmbolagen, i de fall de önskar överklaga byråns beslut, ingen annan möjlighet än en direkt hänvändelse till Kungl. Maj:t, en utväg som praktiskt taget aldrig lett till någon ändring av byråns beslut och därför sällan används. Risken för godtyckliga bedömningsgrunder blir då inte tillräckligt förebyggd, och en allmän insyn i censurverksamheten är önskvärd ur principiell synpunkt.
Rådet, som skall vara av informativ karaktär, bör inkallas av biografbyrån vid totalförbud av filmer och för övrigt vid viktigare ingrepp och i tvek— samma fall av principiell natur. Filmbolagen bör inte få, oinskränkt rätt att inkalla granskningsrådet, men insynen i censurens verksamhet bör inte heller enbart dirigeras av denna censur själv. Det förutsättes att byrån inkallar råde-t för hörande i alla skäliga fall, men för den händelse byrån i sådant fall vägrar inkalla rådet bör filmbolagen därför ha rättighet att hos Kungl. Maj:t begära rådets inkalla-nde. Den ansvarige filmproducenten eller hans represen— tant bör beredas tillfälle att framlägga synpunkter vid rådets sammanträde-n.
' Då antalet medlemmar i granskningsrådet begränsats till fem, föreslår kom— mittén att suppleanterna alltid inkallas till sammanträdena, dock i egenskap av suppleanter endast med yttranderätt, ej med rösträtt.
Arvode till granskningsrådets medlemmar föreslås utgå med 35 kr. pr sam- manträde.
. Då de senaste åren i genomsnitt 15 filmer pr år helförbjudits, kan man räkna med ett 20—tal sammanträden pr år för granskningsrådet. Kostnaderna för rådet skulle då uppgå till c:a 7 000 kr. årligen.
Kommittén föreslår, att filmcensuren bibehålls, huvudsakligen efter samma principer som hittills, kompletterad med ett granskningsråd, som represen- terar allmänheten.
lI. DEN SVENSKA BIOGRAFFÖRORDNINGEN
1. Förordningens tillkomst. Lokala föreskrifter. Statens biografbyrå, vars verksamhet regleras av biografförordningen (appendix I) och av instruktionen för biografbyrån (appendix II), kan be- traktas som världens första centrala riksin-stitution rför filmcensur. När de övriga nordiska länderna började införa statskontroll över filmen, var den svenska förordningen deras förebild.
De första biografföreställningarna i Sverige gavs i samband med Malmö- utställningen 1896, och omkring 1905 började biograferna förekomma mera allmänt i hela landet. Tillståndsbevisen för biografföreställningar utfärdade-s av de lokala polismyndigheterna, och redan tidigt infördes särskilda bestäm- melser om filmernas karaktär. Uverståthållarämbetet i Stockholm stadgade redan tidigt, omkring 1905, som villkor för filmföre—visning:
»att vid förevis-ning icke något mot sedlighet stridande eller mot myndig- heter eller enskilda ohöviskt förekommer;
att, därest förevisning är tillgänglig för barn, densamma ej omfattar bilder, som framställa tilldragelser eller förhållanden som äro ägnade att uppväcka känsla av skräck eller fasa hos åskådaren eller av annan anledning kunna anses olämpliga för barn att åse;
att, innan förevisning äger rum enligt nytt eller ändrat program, anmälan härom av sökanden göres & stationen inom vederbörande polisdistrikt.»
Krav på strängare kontroll.
Dessa och liknande bestämmelser var av rent lokal räckvidd och kunde bara föranleda efterhandsingripanden mot programmen. En stark opinion började kräva bättre kontroll över biografprogrammen, särskilt med hänsyn till att publiken i stor utsträckning utgjordes av barn och ungdom. Vid ett opinionsmöte, som Pedagogiska sällskapet i Stockholm anordnade i februari 1908, upplästes bland annat ett skriftligt uttalande av psykiatern professor Bror Gadelius vom filmens skadliga inflytande på. minderåriga. Mötet beslöt an- hålla, att överståthållaräm'betet måtte se till, att föreskrifterna för biografföre- ställningar verkligen efterlevdes. Dessutom tillsattes en biografkommitté, som frivilligt skulle kontrollera, att de stadgar följd-es, som gällde för Stockholm.
I november 1908 utfärdade vidare Kungl. Maj:t till Kungl. Maj:ts befall- ningshavande ett cirkulär med uppmaning till polismyndigheterna att iakttaga, att de gällande författningarna efterlevdes. Men inte heller detta åstadkom någon nämnvärd förändring av förhållandena.
Vid 1909 års riksdag väcktes av herrar Clason, Hellgren m. fl. i riksdagens båda kamrar likalydande motioner med hemställan att riksdagen ville »i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga åtgärder, för en före uppförandet gående kontroll av programmen för biografföreställningar, i all synnerhet sådana till Vilka barn äga tillträde, måtte åstadkommas». Till motionen fogades målande skildringar av uppskakande Nick-Carterhistorier, bloddrypande melodramer och plumpa Skämtbilder av typen »En seglifvad svärmor». Motionen hänvisades av båda kamrarna till behandling av tillfälliga utskott, som instämde i syftet och rekommenderade en utredning. Ett sympatiuttalande för motionen väckte allmän anslutning i hela landet.
I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll därefter riksdagen, att Kungl. Maj:t »täcktes taga i övervägande huruvida mera bestämda och effektiva föreskrifter måtte kunna utfärdas till förebyggande av det skadliga inflytandet av biograf— föreställningar, särskilt på den uppväxande ungdomen samt, därest verkställd utredning därtill gåve anledning, till Riksdagen göra de framställningar som härav kunde föranledas». I skrivelsen anförde riksdagen bland annat:
»Det torde ej kunna förnekas, att biografföreställningar med goda och gedigna program kunna i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel och för allmänheten vara en både nyttig och n-öjsam förströelse. Men å. andra sidan har erfarenheten tyvärr redan visat, att de mången gång urartat till ett mer eller mindre osunt geschäft, som går ut på att genom att ibland de goda och bildande numren i programmen insticka omoraliska, rafflande, skrämmande dylika, ockra på allmänhetens godtrogenhet. I stället för att verka bildande och förädlande, verka de därför ofta skadligt och förråande. De ha därigenom börjat bliva en verklig fara speciellt för det uppväxande släktet.»
Sakkunnigas förslag. Folkskollärarnas censur.
1910 inkom de av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunnniga med förslag till bio— grafcensur och biografförordning.
De sakkunniga anförde, att »filmen inte blivit den kultur-faktor som den bort kunna bliva, om dess utveckling gått i rätt riktning. Filmerna har i stället alltför ofta varit av förråande och neddragande karaktär, och med hänsyn till biografernas utbredning och ungdomliga publik förefaller det nödvändigt med lagligt skydd mot filmens dåliga inflytelser.» De bestämmelser av lokal karak- tär som funnits hade visat sig ineffektiva, och de hade dessutom kunnat leda till sådana förhållanden som att en film fick visas i ett polisdistrikt men för— bjöds i ett annat. Visserligen hade den nytillsatta frivilliga biografkommittén åstadkommit en relativt god kontroll över programmen i Stockholm, men det vore otänkbart att i längden överlåta biografkontrollen till frivilliga krafter, och det kunde också. då. bara bli fråga om efterhandsingripanden och lokala föreskrifter.
Polismyndigheterna i Malmö och Hälsingborg hade däremot i november 1908 tagit ett steg i ny riktning. De hade utfärdat en förordning, att vid om— byte av program ett exemplar av det nya programmet i god tid innan det förevisades allmänheten, skulle lämnas till den av poliskammaren tillsatte tillsyningsmannen över biografföreställningar. Som tillsyningsmän tjänst- gjorde olika folkskollärare-, som tog sin uppgift med stort allvar — mer än 50 % av programmen bortcensurerades i Hälsingborg. Bland annat med hän- visning till denna statistik ansåg de sakkunniga det uppenbart, att den enda effektiva metoden för kontroll vore en fortlöpande centraliserad förhands— granskning av all film, utförd av ett för hela landet gemensamt organ. Till
stöd för förslaget anförde de sakkunniga liknande utvecklingstendenser i ut- landet. I Berlin infördes preventiv censur i maj 1908, i Hamburg beslöts samma år att barn under 14 år endast fick besöka filmer, som granskats av en kom- mission av Hamburgs folkskollärare, och flera andra tyska områden och städer hade följt efter.
De sakkunga ansåg inte, att dessa bestämmelser borde inryckas i ordnings- stadgan för rikets städer, utan de borde utges i en särskild författning. De principiellt viktiga paragraferna fick i de sakkunnigas förslag följande lydelse:
51.
1. Lefvande fotografiska bilder eller så kallade biografbilder må ej offentligen förevisas, såvida de icke dessförinnan blifvit efter verkställd granskning god- kända i den ordning här nedan sägs. Vid offentlig föreställning till hvilken barn under 15 år lämnas tillträde utan att vara åtföljdt af äldre person, må endast förevisas biografbilder, som blifvit godkända till förevisning jämväl vid dylik tillställning.
2. Hvad i mom. 1 är stadgadt afser icke biografbilder, som visas i sammanhang med föreläsning vid läroanstalt. Därjämte skall vederbörande polismyndighet vara befogad medgiva, att bilder, som skildrar nyligen inträffade händelser, utan sådant godkännande som ofvan sägs, förevisas under en tid af högst 10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum. '
% 2. Den i & 1 omnämnda granskning af biografbilder verkställes af en eller flera utaf Kungl. Maj:t förordnade censorer. Meddeladt förordnande att vara censor kan när som helst återkallas. Censor äger af den, som påkallat granskningen, åtnjuta godtgörelser enligt särskild taxa. Denna taxa fastställes af Kungl. Maj:t, som jämväl meddelar när- mare föreskrifter i öfrigt angående censorernas verksamhet.
ga
Censor må ej godkänna biografbilder, hvilkas förevisande skulle strida mot allmän lag, vara i sedligt, religiöst eller politiskt afseende anstötligt eller eljest kunna verka förråande eller till förvillande af rättsbegreppen.
Till förevisning vid sådan tillställning, som omnämnas i 1 % 1 mom., andra stycket må ej heller godkännas bilder, som äro ägnade att på ett onaturlig sätt uppgjaga barns fantasi eller eljest skadligt inverka på deras andliga eller kropps- liga utveckling.
Sedan detta förslag bearbetats av civildepartementet, ställde Kungl. Maj:t proposition till riksdagen med förslag till förordning angående biografföre— ställningar. Huvudparagraferna hade där följande lydelse:
% 3.
Barn under 15 år må ej lämnas tillträde till biografföreställning där förevis— ning äger rum af andra bilder än sådana, som, på sätt här nedan sägs, blifvit godkända till förevisning jämväl för barn, ej heller, där barnet icke åtföljes av målsman, till sådan föreställning som afslutas senare än klockan åtta eftermid-
dagen. % 6.
Gran—skningsman må ej godkänna biografbilder, hvilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upp- hetsande eller till förvillande af rättsbegreppen. Bilder, som framställa skräck— scener, självmord eller grofva förbrytelser på sådant sätt eller i sådant samman- hang, att— dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda icke godkännas.
Till förevisning vid sådan föreställning, till hvilken barn under 15 år lämnas tillträde, må ej heller godkännas bilder, som äro ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa.
Bilder af annan beskaffenhet än nu nämnts, må granskningsman ej vägra godkänna.
I statsrådet anförde departementschefen, statsrådet Hamilton, bland annat att »det knappast torde finnas några delade meningar om att åtgärder snarast måste vidtagas för att råda hot mot de missförhållanden som föreligga med avseende å biografföreställningar», och att statsrådet i likhet med de sakkun— niga ansåg att en bättre kontroll svårligen kunde erhållas annat än genom för- bud mot förevisning av biografbilder, som ej förut blivit granskade och god- kända genom en för hela riket gemensam myndighet. Statsrådet ville därför ansluta sig till grunderna i de sakkunnigas förslag.
Beträffande förslagets särskilda delar sade departementschefen bland annat, att han icke hade kunnat godkänna de sakkunnigas förslag, att barn under 15 år skulle få tillträde till biografföreställningar, om de befann sig i äldres säll- skap. Han ville i stället, efter att ha inhämtat yttranden från olika håll, föreslå att »barn under 15 år vägras tillträde till biografföreställning där förevisning äger rum av andra bilder än sådana som blivit godkända till förevisning jäm— väl för barn, och att biograferna genom tydliga anslag skola utmärka om före- ställningen är tillgänglig för barn eller inte».
Statsrådets principiella ' yttranden.
Rörande % 6 förklarade statsrådet, att det tydligen var svårt att finna en till- fredsställande formulering, som både gav granskning-smannen tillräcklig rö- relsefrihet och uppdrog en bestämd gräns för hans befogenhet, så att godtyck- liga avgöranden förebyggdes. I de sakkunnigas förslag hade statsrådet ansett sig böra vidtaga vis-sa jämkningar. Politiska synpunkter ansåg departements—
chefen icke borde göra sig gällande vid bedömningen om en bild får förevisas eller inte, »något som ju icke hindrar, att en biografbild kan behandla ett poli- tiskt ämne eller en politisk personlighet på sådant sätt, att bilden uppenbar- ligen icke abör offentligen få förevisas». Även frågan om vad som kan anses vara i religiöst hänseende anstötligt, ansåg statsrådet vara beroende på veder- börandes individuella uppfattning, varför han inte heller i denna del hade kunnat godkänna de sakkunnigas formulering.
På vissa orter hade polisen förbjudit alla bilder som skildrade mord, rån eller andra brott. Ett sådant förbud ville de sakkunniga inte inrycka i författ- ningen, eftersom de ansåg, att den brottsliga handlingen kunde ingå i en dramatisk händelsekedja på sådant sätt, att befogad anmärkning mot dess förekomst i bilden inte kunde framställas. »Dylika detaljerade skildringar av brott förekom ju», påpekade de sakkunniga, »t. ex. i äldre och nyare skådespel av stort och oomtvistligt värde och det synes ej böra komma i fråga att utan vidare förbjuda sådana skådespels återgivande medelst biografbilder». Stats— rådet sade sig dela uppfattningen om olämpligheten av skräcksceners fram- förande på biografteatrar, men inte heller han hade kunnat förorda ett full— ständigt förbud mot framställning av brott eller självmord. »Allt beror på framställningssättet och det sammanhang i vilket den brottsliga gärningen skildras. Då erfarenheten pekar på en utveckling av biografen mot verklig teater, skulle man genom ett dylikt allmänt förbud kunna förhindra framställ- ningar av både moralisk innebörd och konstnärligt värde.» Statsrådet hade därför ansett lämpligt, att i författningen såsom ett särskilt direktiv för gransk- ningsmännen angives, att bilder, som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang, att de kunna verka förråande, upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen, icke må god— kännas. _
Förordningen antogs av riksdagen utan viktigare justeringar den 22 juni 1911 och träddei kraft 1 november 1911.
2. Ändringar i förordningen 1911—1949.
Sedan för-ordningens tillkomst 1911 har endast få ändringar av viktigare innebörd gjorts i bestämmelserna. De olika taxeföreskrifterna i 5 5 behandlas särskilt i Kap. IV nedan. Utom processuella stadganden utan principiell bety- delse är de viktigare tilläggen och förändringarna följande:
1914 bestämdes, att den i & 4 stadgade rätten att visa vissa journalbilder utan censur, icke skulle gälla om bilder, som »beröra krigsmakten vidkom- mande förhållanden».
Till 5 6 lades en ny bestämmelse: Ej heller må biogra—fbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt, eller kan lända till upp- lysning beträffande arméns eller marinens styrka, tillstånd, ställning eller operat tioner eller andra av krigsmakten vidkommande förhållanden, försåvitt uppen— barandet därvid kan skada rikets försvar.
1921 bestämdes, att rätten att visa vissa journalbilder utan förhandsgransk- ning icke heller skulle gälla '
»bilder, över svenskt område upptagna från luftfartyg (fasta och fria ballonger, motorballonger och flygplan)».
% 7 utökades med följande bestämmelse:
Del som uteslutits ur film, vilken berör svenska krigsmakten vidkommande förhållanden eller över svenskt område upptagits från luftfartyg, skall av statens biografbyrå mot kvitto för förvaring överlämnas till chefen för generalstaben, därest filmen huvudsakligen berör lantförsvaret vidkommande förhållanden, och till chefen för marinstaben, därest filmen huvudsakligen berör sjöförsvaret vidkom- mande förhållanden. Sådan filmdel må utlämnas endast med vederbörande stabschefs medgivande och må enligt dennes beprövande förstöras sedan två år förflutit från filmens överlämnande. Där så ske kan, skall vad nu sagt tillämpas å motsvarande del av filmnegativet.
1929 fogades till % 6 en bestämmelse om inskränkning i visningsrätten:
»Dock vare byrån berättigad, att därest film befinnes lämpad att förevisas en- dast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i samband med före- drag, eventuellt av sakkunnig person, göra förbehåll om sådan begränsning av förevisningsrätten. »
1932 borttogs ur % 4 förbudet mot att visa flygbilder utan förhandsgransk- ning i vissa journalfilmer.
1932 tillkom ett nytt stycke till % 1: Vad i denna förordning är stadgat angående offentlig förevisning av biograf- bilder skall äga tillämpning jämväl beträffande föreställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest föreställ- ningen uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika föreställningar driven rörelse eller föreställningen eljest, såsom med avseende på sin omfattning eller'de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med föreställningar, till vilken allmänheten har tillträde.
1939 omtrycktes förordningen i sin helhet, och till % 1 lades mom. 3:
Ansökan om till-stånd som i inom. 1 sägs, erfordras ej beträffande föreställ- ning som anordnas av religiöst samfund, folkbildningsorganisat—ion eller annan förening eller sammanslutning, därest den film, som begagnas, blivit av statens provningsanstalt påstämplad »Brandsäker» och icke innehåller nitrocellulosa. Angående sådan föreställning skall dock anmälan göras till polismyndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar före föreställningens början. Vid anmälan skola i original eller bestyrkt avskrift fogas handlingar, utvisande att filmen av statens biografbyrå godkänts för offentlig förevisning samt att statens provningsanstalt förklarat filmen icke innehålla nitrocellulosa. Polismyndighet äger att meddela erforderliga ordningsföreskrifter samt att förbjuda föreställning, om den lokal, som i anmälan avses, befinnes vara ur säkerhetssynpunkt olämplig, eller eljest, när skälig anledning förekommer.
I % 4 återupptogs förbudet mot att visa flygbilder utan censur i vissa jour— nalfilmer. 1944 ändrades % 1, mom. 3 till följande lydelse:
Ansökan om tillstånd, som i mom. 1 sägs, erfordras ej beträffande föreställ— ning, där endast sådan smalfilm (film med maximal bredd av 17,5 millimeter) skall förevisas, som av tillverkaren är märkt säkerhetsfilm. Sicherheitsfilm, Safety Film eller motsvarande. Angående sådan föreställning skall dock anmälan göras till myndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar före föreställningens början. Myndigheten äger att meddela erforderliga ordningsföreskrifter samt att förbjuda föreställning, om den lokal, som i anmälan avses, befinnes vara ur säkerhets— synpunkt olämplig eller eljest, när skälig anledning förekommer.
De väsentliga bestämmelserna i den nu gällande biografförordningen be- handlas i de följande kapitlen. Förordningen i dess helhet återfinnes i appen- dix I.
111. DE EGENTLIGA CENSURBESTÄMMELSERNA
Principerna för censuren.
Biografförordningens huvudpunkter finns samlade i % 6, där de principiella riktlinjerna för granskningsverksamheten anges. Kommittén har därför i sin översyn av censuren utgått från denna centrala paragraf, som nu lyder:
Statens biografbyrå må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upp— hetsande eller till förvillande av rätt—sbegreppen. Biografbilder, som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sam— manhang, att, dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda icke godkännas.
Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända till upp- lysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret-, försåvitt uppen- barandet därav kan skada rikets försvar.
För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skadligt upp- jaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa.
Biografbilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens biografbyrå ej vägra godkänna; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes lämpad att förevisas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i sam- band med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra förbehåll om sådan be- gränsning av förevisningsrätten.
De fyra olika styckena i denna paragraf anger de olika grunder, efter vilka cens-uringrepp' .kan ske. I första stycket fastslås de mentalhygieniska och socialetiska normer, som bör läggas på. filmen i allmänhet. Andra stycket före- skriver hänsyn till främmande makt och till rikets säkerhet. Tredje stycket bemyndigar censuren att avgöra vilka filmer som skall få. visas för barn under 15 år och skärper de mentalhygieniska kraven på. filmer för minderåriga. Fjärde stycket ger censuren rätt att föreskriva, att en film skall visas vid skilda före- ställningar för män och kvinnor eller endast i samband med föredrag.
Filmgranskningen bedrivs alltså efter flera skilda linjer, där avgörandena i de flesta fall måste bli tämligen subjektiva. Tvekan om bestämmelsernas innebörd och tolkning kommer alltid att kunna uppstå.. Hur paragrafen än formuleras, blir alltid granskningsmännens personliga omdöme i varje särskilt fall utslagsgivande. M en kommittén anser det befogat, att förtydliga och delvis förändra lagtexten, utan att därför väsentligt ändra dess principiella innebörd.
1. Den mentalhygienska principen.
Kommittén föreslår, att första stycket i 5 6 i gällande förordning ersätts med följande stadgande i % 3 i kommitténs förslag:
Statens filmcensur må. ej godkänna film, som kan verka förråande eller skad- ligt upphetsande eller där förbrytelser framställas så att de kunna locka till efter- följd eller innebära en uppmaning till lagstridig handling. Avgörande vid pröv- ning av sådan verkan skall vara det sätt varpå händelserna framställas eller det sammanhang i vilket de förekomma.
Som redan sagts i inledningen bör filmcensuren behållas, därför att det måste anses vara ett samhällsintresse att medborgarna skyddas mot filmens skadliga påverkningar. Den grundpricip om yttrandefrihet som bestämt press- lagstiftningens utformning i Sverige bör i huvudsak också, gälla filmen, men på. grund av filmens speciella karaktär synes det fortfarande nödvändigt att bibehålla en statlig förhandsgranskning.
Denna förhandsgranskning bör vara huvudsakligen mentalhygieniskt in- riktad. Statliga ingrepp i filmerna efter genomför-t moraliska eller renodlat estetiska principer vill kommittén avstyrka med hänsyn till de övermäktiga svårigheterna att komma fram till allmängiltiga värderingar på något av dessa områden. Att praktiskt försöka genomföra en censur, som tog ställning till alla moraliskt eller estetiskt diskutabla inslag i filmerna, skulle, frånsett andra betänkligheter, vara svårt redan därför att det vore omöjligt att annat än i ytterligt vaga ordalag fastslå vad som skulle kunna godkännas och under— kännas. I de särskilda fallen skulle då granskningsmännen ställas inför de mest subtila avgöranden, t. ex. att väga formens kvaliteter mot innehållets, och hela censuren skulle kunna bli orimligt subjektiv och nyckfull.
Även när det gäller mentalhygieniska frågor, är det svårt att göra kate- goriska uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller barn och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor, är det också. svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphetsning och värdet av en kontnärlig upplevelse. Vissa grundregler bör ändå kunna accep- teras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren ingripa mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens suggestionskraft, filmens utbredning och filmens kommersiella karaktär kan få. mycket vida och djupa verkningar. Censuren bör här kunna vara en garanti för allmänheten mot sådant som är skadligt upphetsande och förråande. För att förhindra att bestämmelsen tolkas formal-istiskt och draiblbar konstnärliga filmer med i grunden helt andra tendenser, har kommittén i själva censurparagrafen velat erinra om, att filmscener inte bör bedömas lösryckta från sitt sammanhang, utan att hänsyn skall tas till helheten och filmens allmänna syfte (jfr kap. I s. 14—15).
Benämningen »Statens Biografbyrå», som är ologisk och har vållat en del missförstånd, har i kommitténs förslag (51) utbytts mot >>=Statens Filmcensur». Ur förslaget har strukits orden »strida mot allmän lag eller goda seder», som
är ett historiskt betingat, stelnat uttryck, närmast hämtat ur 1868 års ordnings- stadga för rikets städer och med ytterst vag betydelse. Kommittén har i stället försökt finna en formulering med mera adekvat innebörd. Formuleringen >>till förvillande av rättsbegreppen» anser kommittén bör utgå., då rättsbe- greppen är för skiftande för att uttrycket skall få någon fullt gripbar me— ning. Däremot vill kommittén hindra visning av direkt brottsinstruvktiva scener och scener som uppmanar till lagstridig handling. Här avses själv— fallet inte varje skildring av brott eller lagstrtidig handling, utan endast så- dana scener, som innebär en uppfordran till efterföljd i lagbrott eller som undervisar i 'brottstekniska detaljer.
Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen inte klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte funnit några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censurbestämmelse. Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt upphetsande», efter- som själva upphetsningen inte alltid behöver innebära något förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning, som kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sådan oskyldig upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller inte i varje särskilt fall, är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den närmare definitionen bör gransknings- männen få klarare vägledning.
Kommittén har övervägt, om någon bestämmelse skulle kunna inryckas i förordningen, som gav censuren möjlighet att ingripa mot äreröriga beskyll- ningar mot enskilda personer på film. I tryckfrihetsförordninge-n kap. 7, g 4, mom. 13 upptas bland straffbara framställningar även »ärekränkning mot en- skild person genom beskyllning för brott eller för annan gärning, som är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller annan missfirmlig gärning». När det gäller film, är det emellertid inte »genom rättspraxis eller på. annat sätt klarlagt om och i vad mån av censuren lämnat tillståndsbevis skyddar dem, som är delaktiga i en filmförevisning, från ansvar enligt t. ex. straff- lagens stadganden angående ärekränkning eller 'brott mot rikets säkerhet, för filmens innehåll».1
Sådana fall får närmast hänföras till ärekränkningslagen. Men filmcensuren bör ändå, i kraft av de gällande bestämmelserna, kunna ingripa mot film, som framställer enskild person på grovt kränkande sätt, eftersom sådan kränkning bör betraktas som förråande på den allmänna opinionen. Vid sådana avgöran- den har censuren möjlighet att inkalla granskningsrådet.
2. Hänsynen till främmande makt och rikets säkerhet.
Kommittén föreslår att paragrafens andra stycke får denna lydelse: Sådan film må ej godkännas, som lämnar upplysning till skada för rikets försvar.
* Hilding Eek: Nya tryckfrihetsförordningen. Stockholm 1948. (s 29).
Den nuvarande bestämmelsen om att filmscener inte får godkännas, som ==kan anses olämplig med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt», bör kunna tas bort under fredstid. Avgöranden om sådan verkan måste bli ytterst vanskliga, och sådana filmscener kan knappast få någon betydelse under normala förhållanden, då propagandan ändå flödar fritt t. ex. i pressen. Kom- mittén förutsätter emellertid som självklart, att någon form av kontroll även över filmen i fall av krig eller beredskap utövas av något annat statligt organ.
Det kan starkt ifrågasättas, om det är lämpligt och riktigt att tjänstemännen vid Statens Biografbyrå, vilkas huvudsakliga arbete består i psykologiska bedömningar, skall fatta politiska avgöranden och bedöma, om en film i olika lägen är olämplig med hänsyn till främmande makt elle-r inte. Risk för ensidigt politiska bedömanden kan tänkas uppstå, men framför allt kan de enskilda granskningsmännen ofta känna sig inkompetenta att fatta sådana beslut.
Att exempelvis anknyta en tjänsteman från Utrikesdepartementet som expert med särskild beslutanderätt i sådana frågor förefaller inte heller lämp— ligt. Filmcensuren skulle då få en klart politisk prägel och driva en av rege— ringen auktoriserad utrikespolitik, vilket skulle förändra censurens karaktär och säkert väsentligt inkräkta på filmens konstnärliga frihet. Inte heller är det tänkbart att föreskriva, att någon av filmcensorerna skall ha utrikespolitisk sakkunskap, eftersom dessa utrikespolitiska frågor utgör en mycket liten del av hela granskningsarbetet i fredstid. På grund av hänsyn til-l främmande makt förbjöds 1943 22 filmer, runder 1944 18 filmer, under hela perioden 1945 ——1949 1 film och under 1950 2 filmer. Det är här fråga om en propaganda, som-främst i kritiska lägen kan tänkas ha någon betydelse för opinionen inom och utom landet, och kommittén anser det därför naturligast, om frågan om en filmcensur i krig och beredskap löses av samma myndigheter och efter samma principer som andra nödvändiga inskränkningar i yttrandefriheten i sådana lägen.
Skulle emellertid Kungl. Maj:t och riksdagen besluta, att en utrikespolitisk filmcensur fortfarande bör bestå och utövas av censurbyrån på samma sätt som hittills, föreslår kommittén, att den nuvarande lätt opportunistiska formulerin— gen ersätts med ett annat uttryck. Vad som i det ena eller andra fallet kan anses »olämpligt» blir närmast ett rent politiskt bedömande, men paragrafens mening bör enligt kommittén vara att hindra förevisandet, inte av varje poli— tisk satir eller varje film som kritiskt berör förhållanden i andra länder, men av film som innehåller uppenbara kränkningar av främmande makt. Kommittén föreslår alternativt denna formulering:
Sådan film må ej godkännas, som uppenbart skymfar främmande makt eller lämnar upplysning till skada för rikets försvar,
Som jämförelse kan anföras, att i Tryckfrihetsförordningens kap. 7, g 4, mom. 7 stadgas som otillåtet yttrande »skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken eller smädelse eller annan miss— firmlig gärning mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket». I sin kommentar till paragrafen framhåller Hilding Eek i ovan nämnda
arbete, att »skymfan'de avser här som eljest allenast fall då formen för fram- förandet är förgriplig, icke saklig kritik ens om den innefattar graverande på- ståenden» (a. a. s. 103).
F örsvarsstabens kontroll.
I frågor som rör rikets säkerhet, d. v. 5. film, som lämnar upplysning till skada för försvaret, bör försvarsstaben liksom hit-tills avgöra om film får god- känn-as för visning. I skrivelse till kommittén (appendix IV) har försvars- sta'ben utförligt redogjort för de fall, då censuren bör tillkalla försvarssta'bens experter för utlåtande. 1
Svensk film, som skall exporteras till uutlandet, bör i frågor, som gäller * rikets säkerhet, kontrolleras på samma sätt. Filmerna bör endast få utföras ur landet förseglade med Statens Filmcensurs garanti att de granskats ur för— svarssynpunkt.
3. Barnförbjudet och barntillåtet. Förslag till alternativa åldersgränser.
Kommitténs förslag till formulering av tredje stycket lyder:
För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn som fyllt 11 men ej 16 år, lämnas tillträde, må ej heller godkännas film, som med hänsyn till deras ålder kan vålla psykisk skada. För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 11 år lämnas tillträde, må ej godkännas film, vilken bedöms som särskilt skrämmande för denna åldersgrupp.
En av filmcensurens allra viktigaste uppgifter måste vara. att skydda den lättpåverkade och föga motståndskraftiga minderåriga publiken mot filmens skadliga påverkningar. Det har numera även genom vetenskapliga undersök- ningar visats, att film kan åstadkomma sådana psykiska verkningar som be- döms som skadliga för barn (bil. 5). Undersökningar på detta område pågår för närvarande i flera länder, i blygsam skala också i Sverige.
Barnens reaktion inför filmen.
Barn är inget entydigt begrepp, de representerar helt olika mognads- och utvecklingsstadier. Ju större livserfarenheten blir, ju större möjligheter har barnen att förstå det artificiella i framställningen på film, och ju mindre all- varligt uppfattar de sådana situationer i filmen, som tidigare skrämt dem. Denna tilltagande verklighetsuppfattning och förmåga att ställa sig utanför films'keendet följer vid ostörd utveckling med åldern. Med stigande ålder l förläggs upplevelserna på större distans, men under förskoleåldern och de 1 första skolåren har barnen svårt att skilja mellan fiktion och verklighet. För de mindre barnen, som inte är vana vid film, kan redan mörkret, oväsendet och plötsliga rörelser på filmen verka- skrämmande. Genom äldre syskons. eller
framför allt föräldrarnas närvaro och deras förklaringar kan denna otrygghets- känsla väsentligt reduceras.
Att allmängiltigt ange vad som skrämmer barn på film är lika omöjligt som att generellt säga vad som skrämmer dem i verkliga livet. Det beror, utom åldern, på varje barns ärftliga eller miljöbetingade individuella känslighet. Det som här särskilt bör framhållas är de tidigare upplevelserna och de olösta eller omedvetna känslokonflikterna, som kan aktualiseras av filmsituationen. Då barnens känslomässiga utrustning är olika och deras upplevelser och upp- fostran ger dem olika erfarenheter, kan man aldrig genom en censur skapa garanterat skrämselfria filmer. Filmcensorerna måste begränsa sig till att klippa sådana situationer, som har en mera allmängiltigt skrämmande inne- börd. De situationer, som i skadlig riktning känslomässigt starkast berör barnen, är sådana som hotar delas trygg het. På filmen identifierar de sig lätt med de små och svaga och ofullgångna, både med djuren och människorma Det är deras egen livssituation, som här upprepas. Svåra lidanden, död och faro- situationer på filmen upplevs som ett hot mot barnen själva. Även om slutet i filmen blir lyckligt och tillfredsställer barnens önskedrömmar om hämnd och styrka, räcker inte detta för att eliminera ångestintrycken. Barn upp till 8—9—årsåldern har en otillräckligt utvecklad förmåga att förstå sammanhanget, de fäster sig mera vid detaljerna. De lugnande partierna går mera obeaktat förbi, och de känsloladdade upplevelserna blir de starkaste minnena. Om ängslan och skräck är en betydande komponent i upplevelserna, blir de till uppenbar skada. Var gränsen här skall gå mellan det oskyldigt spännande och det skrämmande, måste överlåtas åt den psykologiska sakkunskapen.
Den nuvarande situationen.
Censuren är bemyndigad att avgöra, om en film skall vara barntillåten, vilket med nuvarande bestämmelser betyder, att den får visas för alla barn under 15 år. Omkring 31 % av samtliga spelfilmer (55 % av totala antalet filmmeter) godkändes år 1949 som lbarn-tillåtna, men enda-st 3—31/2 % av alla spelfilmer ansågs av Statens biografbyrå positivt lämpliga för barn. När det gäller barntillåten film, liksom all film, är censurens åtgärder av rent negativ karaktär och innebär inte någon positiv rekommendation. Detta inne- bär alltså i praktiken, att en mycket stor mängd filmer, som inte är avsedda. för barn, friges som barntillåtna, därför att censuren inte har rätt att barn- förbj-uda andra filmer än dem som innehåller direkt skadliga inslag, och där- vid måste censuren i allmänhet huvudsakligen ta hänsyn till de något äldre barnens utveckling. Men för de minsta barnen kan dessa barntillåtna filmer vara olämpliga och ibland direkt skadliga.
Dessa förhållanden har av en utbredd opinion länge ansetts otillfreds- ställande. I väntan på mera definitiva åtgärder tillsatte landets kvinnoför- eningar 1948 en barnfilmjury, som bland annat har granskat barntillåtna fil- mer och godkänt ett urval bland dem såsom lämpliga för barn i olika åldrar.
Till juryn har också varit knruten en psykolog och grupper av barn. Juryn har emellertid varit av provisorisk och frivillig karaktär med huvudsakligen oavlönade krafter, och dess verksamhet kan i längden inte bedrivas på detta sätt.
Barnfilmens problem kan visserligen inte lösas bara genom förändringar av censurprinciperna, men också censuren kan på vissa punkter revideras. Det har föreslagits, att en större del av barnfilmjuryn i någon form skulle kunna inlemmas i censuren, att censuren skulle få viss rekommenderande befogen- het och möjlighet att bestämma vilka barntillåtna filmer som fick visas på matinéer o. s. v. Andra uppslag har varit att liksom i Finland införa flytande barngräns och att helt förbjuda barn under skolåldern att över huvud taget gå. på bio annat än i särskilda undantagsfall.
Efter att ha diskuterat olika förslag har kommittén kommit till den uppfatt- ningen, att filmcensuren fortfarande bara bör ha rent negativa uppgifter och inte utrustas med någon rekommenderande befogenhet, vilket skulle förändra dess karaktär. De positiva åtgärder, som censuren måste kompletteras med, anges i andra huvuddelen av kommitténs betänkande.
Kommitténs förslag: alternativa barngränser.
Men en del förändringar också av själva censurprinciperna för barnförbjudet och barntillåtet skulle kunna medföra vissa förbättringar. Det har visat sig i praktiken, att det är svårhanterligt och föga ändamålsenligt att fasthålla en enda. barn-gräns vid 15 år, eftersom »barn under 15 år reagerar helt olika vid olika åldrar för samma film. Det som utmärkt väl kan visas för 11—12— åringar kan skada 7—8-åringar, och det som är lämpligt för 7—8—åringar kan bli så tråkigt för 11—12-åringar, att de i stället försöker och ofta lyckas komma in på de barnförbjudna filmerna. »Vi kan aldrig i största allmänhet säga om en-film är lämplig för barn eller inte», säger t. ex. barnfilmjuryns psykolog Anne-Marie Odstedt (bil. 6). »Vi kan däremot säga rätt mycket om en films lämplighet t. ex. för 7-åringar, lO-åringar eller 13-åringar.» Eftersom alltså det levande materialet, barnpubliken, varierar så starkt, förefaller det rimligt att också kunna variera barngränsen något smidigare än nu. Det har länge varit ett önskemål från biogra-tbyrån att någon gång kunna sätta någon annan gräns än den nu stadgade, vid 15 år. Som det nu är måste censuren förbjuda en del äventyrsfilmer med strider och blodsutgjutelse av typen »De tre musketö- rerna», scm kan ses av barn över 11 år, men som kan skada de mindre. Kom- mittén föreslår därför, att två alternativa barngränser införs, vid 11 och 16 år. En film Skall alltså antingen kunna ses av alla, även mindre barn, eller endast av dem som fyllt 11 år eller endast av dem som fyllt 16 år.
Åldersgränserna ansluter till psykologiska erfarenheter och i viss mån också till skolorganisationen. Att den övre gränsen höjs från 15 till 16 år följer praxis i samtliga nordiska och flera andra europeiska länder. En sådan höj- ning kan också möjligen bidra till en något mildare censurbedömning av vissa
barnförbjudna filmer, då. byrån inte längre behöver räkna med årsgruppeu 15—16 år. 1945 infördes i samma syfte en rörlig barngräns i Finland, men där kan granskningsmyndigheten fastställa vilken ålder som helst som barngräns för en viss film, om den vill frångå den vanliga gränsen vid 16 år.
Kommittén har övervägt ett förbud för barn under 6 eller 7 år att alls gå på bio annat än vid särskilda sagoprogram och dylikt, eftersom de flesta barnpsykologer är ense om att barn under den åldern knappast har något utbyte av film men kan ta skada av lösryckta fragment som skrämmer dem. Men ansvaret får här läggas på föräldrarna, som genom de två alternativa barn- gränserna bör kunna få bättre vägledning, om vilka filmer som lämpar sig för olika åldrar. De filmer som småbarnen i fortsättningen kan få se, om de nya gränserna och de nya bestämmelserna antas, blir också betydligt färre och oskyldigare än de som nu är barntillåtna. Det är därför inte nödvändigt att ytterligare ingripa i den personliga friheten med något sådant förbud.
Redan förslaget om de nya barngränserna kan innebära praktiska svårig- heter och bli ett ovälkommet bidrag till den allmänna iförbudsfloran. Men det gäller här viktiga värden, och hänsynen till barnens utveckling och andliga hälsa får gå före de praktiska synpunkterna. De nya bestämmelserna bör bli till väsentlig nytta för alla, både för småbarnen, som får bättre skydd mot skrämmande upplevelser, för de större barnen, som får se fler filmer av dem som nu är barnförbjudna, och för föräldrarna, som får bättre upplysning om filmernas lämplighet för barn.
De praktiska svårigheterna behöver knappast bli större än nu att effektivt hålla barn under 15 år borta från de barnförbjudna filmerna.
Men om de nya åldersgränserna skall få någon effektiv verkan, måste de följas bättre än den nuvarande gränsen, som ganska ofta överträds. Kom- mittén är medveten om svårigheterna att över huvud taget upprätthålla så— dana åldersgränser. När den ändå rekommenderar de två alternativa grän- serna, är det i förhoppningen, att ll—lÖ—åringarna skall få sitt behov av film för deras ålder bättre tillfredsställt än nu och därigenom i mindre grad lockas att försöka över-träda den övre gränsen. Kommittén har också. disku- terat möjligheten att upprätthålla gränserna med hjälp av legitimation-s- kort, som kunde utfärdas av skolorna, men förslaget har förkastats såsom alltför omständligt att genomföra enbart för detta ändamål. Om sådana kort ändå blir obligatoriska i skolorna, vill emellertid kommittén rekommen— dera, att de också används som kontroll vid tillträde till biograferna. Det praktiska ansvaret vilar här på biografvaktmästaren, som skall avgöra om barnen har uppnått stadgad ålder, vilket givetvis ingen i hast kan göra med ofelbar säkerhet. Men enligt vissa tillfrågade bi-ografvaktmästares vittnesmål skulle det inte bli väsentligt svårare att upprätthålla gränser vid respektive 11 och 16 år än vid 15. Det är emellertid biografägaren, som skall ge vakt— mästaren hans instruktioner och som ytterst får bära ansvaret för överträdel- ser. En noggrannare poliskontroll med efterräknin-gar för överträdelser skulle säkert bidra till att gränserna upprätthölls effektivare än nu.
Avgörandet om vilken åldersgräns som skall sättas i varje särskilt fall, bör fortfarande träffas av censurmyndigheten. Att i någon form anknyta någon del av den nuvarande barnfilmjuryn skulle bli alltför omständligt och dess- utom principiellt olämpligt, eftersom byråns beslut då samtidigt skulle kunna få en viss karaktär av rekommendation. Däremot är det önskvärt, att censorer- nas antal utökas med ytterligare en barnpsykolog, och att i fortsättningen två av granskningsmännen obligatoriskt skulle vara barnpsykologer, så att någon av dessa två granskar alla barntillåtna filmer och avgör åldersgränsen. Som det nu är, hinner inte den ende barnpsykologen bland censorer-na se alla de barntillåtna filmerna, som utgör över hälften av hela antalet filmmeter (vartill kommer alla gränsfall, som sedan blir barnförbjudna). Men med en sådan sakkunskap som avgörande instans anser kommittén, att fastställandet av åldersgränserna tryggt kan lämnas till dem. Liksom de övriga censorerna bör dessa naturligtvis hålla kontakt med den forskning som bedrivs på detta område, särskilt de nya resultat som kan komma. fram ur undersökningarna i Sverige och utomlands angående filmens inverkan på barnpubliken.
Kommittén anser att det högsta av gällande arvoden för ordinarie gransk- ningsmän i fortsättningen bör utgå för samtliga ordinarie censorer utom chefen.
4. Inskränkningar i visningsrätten.
Bestämmelsen att byrån kan föreskriva, att en film får visas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i samband med föredrag, anser kommittén föråldrad, varför den bör utgå. Här avses närmast sexuella upp- lysningsfilmer, men en sådan uppdelning av publiken, som gärna ger ett sensa- tionellt skimmer åt filmen, torde snarast motverka det upplysande syftet och den anda i vilken den moderna sexualupplysningen bör bedrivas. Att föreskriva att visningen måste åtföljas av föredrag, blir knappast praktiskt genomförbart, även om naturligtvis biografägaren frivilligt kan ordna sådana föredrag, eller vilket numera är vanligt, låta spela in en svensk kommentar i samband med filmen.
Kommitténs förslag till formulering av principerna för censuren:
Med stöd av vad ovan sagts, föreslår kommittén, att biografförordningens % 6 ersätts med g 3 i kommitténs förslag och får denna lydelse:
Statens filmcensur må ej godkänna film, som kan verka förråande eller skad- ligt upphetsande eller där förbrytelser framställas så att de kunna locka till efter- följd eller innebära en uppmaning till lagstridig handling. Avgörande vid pröv- ning av sådan verkan skall vara det sätt varpå händelserna framställas eller det sammanhang i vilket de förekomma.
Sådan film må ej godkännas, som lämnar upplysning till skada för rikets försvar.
För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn som fyllt 11 men ej 16 år, lämnas tillträde, må ej heller godkännas film, som med hänsyn till deras ålder kan vålla psykisk skada. För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 11 år lämnas tillträde, må ej heller godkännas film, vilken bedöms som särskilt skrämmande för yngre åldersgrupper.
Film av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens filmcensur ej vägra godkänna.
IV. AVGIFTERNA FÖR GRANSKNINGEN
Historik.
Redan 1910 års filmcensursakkunniga ansåg, att kostnaderna. för filmgransk— ningen huvudsakligen borde betalas av dem som begår granskningen, d. v. s. filmbolagen. För att täcka censorernas arvoden föreslog kommittén »en utdebi- tering av 1 krona för varje granskad bildserie med tillägg av 50 öre för varje påbörjat 50-ta1 meter, varmed filmens längd överstiger 100 meter». Lokal och apparatur för granskningen ansåg de sakkunniga, att staten borde tillhanda- hålla och statsverkct få ersättning genom en särskild stämpelskatt. Dessa prin- ciper godtogs i 1911 års biografförordning och har gällt sedan dess.
I 1911 års biografförordning sägs i % 5: »Den, som påkallat granskningen, skall därför erlägga avgift enligt särskild taxa. Denna taxa fastställes af Konungen, som jämväl meddelat närmare föreskrifter i öfrigt angående gransk- ningsmännens verksamhet.»
I föreskrifter angående granskning av biografbilder, som utgavs samtidigt, fastställdes följande taxa:
a) för hvarje exemplar af granskad bildserie med nedannämnda undantag 1 krona med tillägg af 50 öre för hvarje påbörjadt 50-tal meter, hvarmed filmens längd öfverstiger 100 meter;
b) för bildserie, hvilken uppenbarligen icke är tagen efter verkligheten, utan inspelad, äfvensom för bildserie, som före afgörandet erfordrar mer än en gransk- ning dubbla beloppet af den i punkt a) angifna afgift.
Vid granskning af flera exemplar af samma bildserie, skall, därest gransknin- gen kan ske i en följd, för hvarje exemplar samt, om granskningen ej kan så ske, för hvarje exemplar utom det först granskade granskningsafgiften nedsättas till hälften af hvad i a) och b) är stadgadt, dock att af bildserie, som troget skildrar nyligen inträffade händelser, afgift utgår allenast för de fem första exemplaren.
1913 höjdes taxan för filmerna i mom. b) till tre gånger beloppet av den i punkt 3.) angivna avgift.
1920 höjdes taxan för filmerna, som nämns i inom. b), till fyra gånger beloppet av den i punkt a) angivna avgiften.
1929 flyttades taxebestämmelserna över till själva biografförordningens % 5. Avgifterna blev då
3.) för efter verkligheten upptagna filmer, varom ej nedan annorlunda stadgas, ävensom för tecknade filmer 1 krona med tillägg av 50 öre för varje påbörjat 50-ta1 meter, varmed filmens längd överstiger 100 meter;
b) för uppenbarligen inspelade filmer, ävensom för alla filmer, vilka beröra förhållanden vid svenska krigsmakt-en eller över svenskt område upptagits från luftfartyg, fyra gånger beloppet av den i punkt 3) angivna avgift.
För efter verkligheten upptagen film, vilken icke berör förhållanden vid svenska- krigsmakten eller över svenskt område upptagits från luftfartyg, och vilken av statens biografbyrä anses närmast hava undervisande syfte och betydelse, utgår, därest den godkännes, ingen granskningsavgift.
1932 borttogs särbestämmelserna om filmer som berörde försvaret eller upp- tagits från luften.
1936 infördes skillnad mellan filmer »av normalbredd (omkring 35 milli— meter)» och >>film av ringare bredd än ovan sagts (s. k. smalfilm)». För smal- film skulle granskningsavgifterna utgöra två och en halv gånger beloppet av de vanliga avgifterna, vilket motsvarar smalfilmens större bilddryghet per längd- enhet.
1939 fick paragrafen sin nu gällande lydelse:
Sådan granskning av bilder, som i 5 4 första stycket sägs, verkställes av statens biografbyrå.
Den, som vill påkalla dylik granskning, skall därom göra skriftlig anmälan till statens biografbyrå. I denna anmälan skola, där så kan ske, filmernas längd och fabrikat angivas.
Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över varje film tillhö- rande texter, med vilka den är avsedd att förevisas, ävensom av en redogörelse för innehållet i filmen. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan statens biografbyrå i särskilda fall medgiva befrielse.
För granskning av filmer av normalbredd (omkring 35 millimeter) erlägges, vare sig godkännande följer eller icke, avgift efter följande taxa:
a) för efter verkligheten upptagna filmer, om vilka. ej nedan annorlunda stad- gas, ävensom för tecknade filmer 1 krona med tillägg av 50 öre för varje på- börjat 50-tal meter, varmed filmens längd överstiger 100 meter;
b) för uppenbarligen inspelade filmer fyra gånger beloppet av den under a) angivna avgiften.
För granskning av filmer av ringare bredd än ovan sagts (s. k. smalfilm) skola granskningsavgifterna beräknas såsom om filmens längd vore två och en halv gånger den verkliga längden.
För efter verkligheten upptagen film, vilken av statens biografbyrå anses när— mast hava undervisande syfte och betydelse, utgår, därest den godkännes, ingen granskningsavgift.
Därest flera än fem exemplar av samma efter verkligheten upptagna film, vilken troget skildrar inträffade händelser, samtidigt inlämnas till granskning, utgår granskningsavgift allenast för de fem första exemplaren.
Statens biografbyrå. äger påfordra, att den, som anmäler film till granskning, före granskningens verkställande erlägger avgiften. Eljest erlägges avgiften efter avslutad granskning.
Överskottet på taxorna.
1911 års system, som var grundat på principen full täckning för byråns kostnader genom de influtna medlen, gäller i stort sett ännu. Det kan möjligen ifrågasättas, om filmbolagen själva bör betala denna granskning, som på.— tvingas dem, när de sed-an ändå beskattas på betydande belopp. Bolagen bör dock stå för dessa kostnader också. i fortsättningen. Man kan ur principiell synpunkt jämföra med andra obligatoriska statsskatter som bilbesiktnings- skatten, utminuteringsskatten o. s. v. '
Från år 1915 har byrån gett allt större överskott, så att granskningsavgif— terna inte bara har täckt kostnaderna utan faktiskt i viss mån fått karaktär av en extra beskattning, vilket också föranlett anmärkningar från filmindustrin. Från år 1917 till år 1939 användes en del av överskottet till understöd åt vissa kulturella filmändamål, men för övrigt har pengarna gått direkt in i stats- kassan. Detta över-skott utgjorde, sedan omkostnaderna för byråns verksam— het täckts, enligt riksräkens—kapsverkets budgetredovisni-ngar under budget— åren
1940—41 ........................ 117 000 kronor 1941—42 ........................ 136 000 >.! 1942—43 ........................ 141 000 >> 1943—44 ........................ 140 000 » 1944—45 ........................ 175 000 » 1945—46 ........................ 177 000 » 1946—47 ........................ 191 000 ;, 1947—48 ........................ 187 000 » 1948—49 ........................ 179 000 » 1949—50 ........................ 176 000 »
Dessutom har i genomsnitt under de senaste tio åren c:a 15 000 kr. årligen in'flutit i stämpelavgi-fter. År 1950 utgjorde de c:a 19 500 kr. Biografbyråus omkostnader uppgår för närvarande till ungefär 100 000 kr. Förklaringen till det stora överskottet är främst att antalet filmkopior ökat liksom antalet korta filmer, journalfilmer, reklamfilmer, trailers etc. medan personalen inte behövt utvidgas nämnvärt.
Sakrevisionens förslag.
Sedan riksdagen i skrivelse den 5 juli 1947 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte ompröva alla gällande statliga taxor, uppdrogs åt statens sakrevision att göra en utredning och avge förslag. Efter att ha granskat taxesättningen vid Statens Biografbyrå överlämnade sakrevisionen en promemoria (appendix V) med för— slag till genomgripande förändringar av grunderna för beräkning av gransk— ningsavgifterna. Sakrevisionen föreslår, att taxesättningen skall grundas på en indelning av filmerna i »nyttofilm» och »nöjesfilm» (med noggrann defini— tion av dessa begrepp). Denna kategoriindelning skulle »med hänsyn till ut— vecklingen inom filmbranschen ge en rättvisare grund för avgifter än de nuvarande indelningsgrunderna». Sakrevisionen föreslår också, att man i taxe- hänseende skiljer på provfilm och kopior, eftersom kopiorna vållar mindre arbete. Beträffande det ekonomiska resultatet av biografbyråns verksamhet framlägger promemorian två olika alternativ, av vilka det ena går ut på att in- komsterna bara skall täcka de verkliga utgifterna, det andra på att bibehålla ett ungefär lika stort överskott som nu. »Därest endast full kostnadstäckning för biografbyråns omkostnader jämte en fullt betryggande marginal uppställes som mål för biografbyråns verksamhet i ekonomiskt hänseende, kan en — rent
ekonomiskt sett gångspunkt härifrån har i promemorian som ett alternativ beräknats de taxe- belopp, vilka i sådant syfte skulle vara tillräckliga.» Antalet filmmeter är hämtat ur 1944 års statistik från Statens Biografbyrå.
Sakrevisionens alternativ I:
150 000 m >>nytt0film», provfilm :i 0:75 kr./50 m kr 2 250
950 000 m =>nöjesfilm», » >> 3: —— » >> 57 000 59 250 1 000 000 m »nyttofilm», kopior » 0: 10 » » 2 000 4 650 000 ni *»nöjesfilm», » >> 0: 40 > >> 37 200 39 200
Summa kronor 98 450
»Därest man eftersträvar i stort sett samma inkomster av biografbyrån, som de nuvarande taxebeloppen föranleda, måste ersättningen enligt taxan givetvis sättas högre än i förenämnda alternativ», fortsätter promemorian. De taxebelopp, som då skulle behövas, har upptagits i alternativ H:
150 000 m »nyttofilm», provfilm ä. 0: 80 kr,/50 m kr 2 400 950 000 m »nöjesfilm», >> >> 3: 20 » :> 60 800 63 200 1000 000 m »nyttofilm», kopior 0: 45 ' 9000 4 650 000 m >>nöjesfilm», » » 1:80 >> >> 167 400 176 400
Summa kronor 239 600
Sakrevisionen vill inte ta ställning till vilket alternativ som är att föredra. Promemorian framhåller, att det principiellt inte torde vara riktigt att av— gifterna får fiskalisk karaktär, men den påpekar också, att en nedsättning av den nuvarande taxan torde vara av mycket ringa betydelse för filmbranschens ekonomi.
Sakrevisionen föreslår slutligen, att den i biografförordningens & 5 intagna taxan ändras sålunda:
»För granskning av filmer av normalbredd (omkring 35 mm) erlägges, vare sig godkännande följer eller icke, avgift enligt följande taxa:
1. För första exemplaren av till granskning lämnad film utgår för varje på- börjat 50-ta1 meter 3) 0:75 (alt. 0:80) kr. därest filmen del-s av statens biografbyrå anses äga huvudsakligen undervisande, folkupplysande eller allmännyttigt syfte och dels i längd icke överstiger 1 000 meter och
b) 3:00 (alt. 3:20) kr. i övriga fall. Efter verkligheten upptagna filmer, som skildra nyligen inträffade händelser (s. k. journalfilmer), ävensom filmer, vilka huvudsakligen återgiva naturscenerier och arbetsliv (s. k. reportagefilmer), skola avgiftsbeläggas enligt a) ovan.
2. För kopior, som till alla delar äro identiska. med enligt punkt 1 granskad film, utgår för varje påbörjat 50-fal meter
&) 0:10 (alt. -0: 45) kr., därest filmen avgiftsbelagts enligt 1 3) ovan och b) 0:40 (alt. 1:80) i övriga fall. , För granskning av filmer av ringare bredd än här ovan sagts (s. k. smalfilm) skola granskningsavgifterna beräknas såsom om filmen-s längd vore två och en halv gånger den verkliga längden.»
Kommitténs förslag.
Biografbyråns stadigt stigande överskott visar klart, att verksamheten nu— mera faktiskt är en form av extrabeskattning. Eftersom meningen med dessa avgifter från början varit och fortfarande är att endast täcka omkostnaderna, bör läxorna reduceras, så att byrån blir självfinansierande med betryggande marginal men utan överskott. En extra avkastning på ett par hundra tusen kronor, som skulle kunna utdelas av byrån för olika kulturella filmändamål, vore visserligen välbehövlig, men statens understöd åt filmen bör utdelas av andra instanser och i andra sammanhang, till vilka kommittén delvis åter- kommer i andra delen av betänkandet. Varje eventuellt överskott bör dock årligen fonderas för sådana kulturella filmändamål.
Men liksom sakrevisionen anser kommittén det inte tillräckligt att bara sänka de gällande tassarna., så att överskottet försvinner, utan själva. principema för taxesättningen bör omarbetas och göras smidigare, så att de lättare kan anpassas efter filmernas art.
Den nuvarande förordningen skiljer mellan a) efter verkligheten upptagna filmer och tecknade filmer samt b) uppenbarligen inspelade filmer, för vilka taxan är fyra gånger högre. Denna uppdelning av filmerna efter rent inspel- ningste-kniska grunder visar sig oegentlig och opraktisk. Det är knappast rimligt, att en tecknad kortfilm skalll taxeras mildare än en uppenbarligen inspelad, eller att en undervisningstilm skall taxeras fyra gånger hårdare om den använder skådespel-are än om den är upptagen efter verkligheten. När det gäller t. ex. de korta annonsfilmerna, är det ofta mycket svårt för gransk- ningsmannen att avgöra, om scenerna skall betraktas som verkliga eller arrangerade, och det finns knappast något skäl att skilja på dessa båda grup- per, när »det gäller avgiften. Sakligare och mera lätthanterlig förefaller sak— revisionens indelning i »nytto>>— och »nöjes»-filmer, som kommittén vill understödja. Till nyttofilmer borde enligt förslaget räknas filmer under 1000 meter, som av filmcensuren ansågs äga huvudsakligen undervisande, upplysande eller allmännyttigt syfte, d. v. s. journal— och reportagefilmer lik- som k—onistnärligt syftande kortfilmer. »Nöjesfilmer» blir då alla övriga. Med denna tydliga instruktion bör det ri praktiken bli mycket lätt att skilja de båda grupperna åt. Som sakrevi-sionen påpekar, skulle tvekan möjligen kunna uppstå, när det gäller långfilmer med nationellt, socialt eller biografiskt inne- håll, men eftersom sådana långfilmer främst måste betraktas som kommer- siella på annat sätt än kortfilmerna, kan man undanröja alla svårigheter genom att låta den lägre taxan gälla bara filmer under 1 500 meters längd. Kpm-mittén vill ändra gränsen till 1 500 meter, för att lämpliga barnfilmer av längd mellan 1 000 och 1 500 meter skulle kunna få den lägre avgiften.
I en särskild grupp vill dessutom kommittén placera annonsfilmerna, d. v. s. filmer under 100 meters längd av uppenbar reklamkaraktär, som visas utanför huvudprogrammet. Dessa films-rs ekonomiska särställning beror på. att de är mycket korta och går ut i flera hundra kopior. I en skrivelse till Konungen 1947 (appendix VI) anhöll AB Hemmets Journal, att censurkostnaderna skulle ändras, eftersom det knappast kunde anses konsekvent, att betalningen utgick i förhållande till antalet kopior, då kontrollen av dessa kopior inte vore sär- skilt betungande. I skrivel—sen framhölls, att om en inspelad annonsfilm på 33 meter (vilket är den vanliga längden på dessa filmer) gick ut i 665 kopior, belades varje kopia med censu'ravgift, i det tagna exemplet 4 kr., plus stäm— pelavgift, 1 kr. Bara granskningsavgiften kom på det sättet att utgöra 25 % av frams-tällningskostnaderna, som var c:a 20 kr. för varje kopia. Skri- velsen remitterades till statens biograf-byrå, som framhöll, att det är prak- tiskt omöjligt att omfördela censurkostnaderna, så att dessa komme att stå i förhållande till det arbete som nedlägges på varje särskild kopia. Där- emot ansåg byrån, att taxebestämmelserna borde kunna ändras så, att av- gifterna skulle utgå. med ett visst grundbelopp för de första 50 meterna i stället för som nu för de första 100, vilket skulle bli rättvisare för annons- filmerna. Ärendet gick sedan vidare till statskontoret, som yttrade, att »det synes vara väl motiverat att företaga en allmän översyn av gällande taxa för filmgranskningsavgifterna. Med hänsyn till att arbetet med granskning och kontroll av reklamfilm uppenbarligen måste vara av enklare och mindre om- fattande beskaffenhet än i fråga om annan film, synes möjligheterna att in- föra en speciell taxa för film av förstnämnda slag särskilt böra undersökas. Anledning att beträffande sådan film göra åtskillnad i taxehänseende all-t— eftersom den är uppenbarligen inspelad eller upptagen efter verkligheten eller tecknad, synes enligt statskontorets mening icke föreligga.»
Kommittén rekommenderar, dels att 50-metersgränsen läggs till grund för beräkningen, dels att särskild taxa införs för annonsfilmerna.
Med nuvarande bestämmelser skall varje kopia av varje film granskas på samma sätt och med samma avgifter som provexemplaret. Kontrollen av kopiorna består i genomspolning med stickprov samt mätning av längden, vil- ket visserligen tillsammans med stämplingen och registering tar en viss tid, men arbetet med att kontrollera kopiorna är av enklare beskaffenhet och kan utföras av mindre kvalificerad personal än när det gäller provexemplaren. Någon annan beräkningsgrund än antalet filmmeter kan knappast genomföras praktiskt, men för att bättre avväga proportionerna mellan avgifterna och det arbete som läggs ner på. varje särskild film, förefaller det rimligt att tillämpa en högre taxa för provfilmerna och en lägre för kopiorna.
Kommittén föreslår sänkta taxor, så att byrån blir självförsörjande med betryggande marginal men utan överskott,
att filmerna indelas i ngttofilmer —— med närmare definition —- annons- filmer och övriga.
att olika taxor införs för provfilmer och kopior samt att taxor—na fastställas enligt det förslag som anges nedan. På. grundval av 1949 års statistik från Statens biografbyrå har kommittén gjort ett kostnadsförslag som ett tredje alternativ till sakrevisionens två ovan anförda:
30 000 m annonsfilm, provfilm :; 3:00 kr/50 111 kr 1 800 724 000 m » , kopior » 0:75 » » 10 860 12 660 265 000 in nyttofilm, provfilm » 0: 75 » >> 3 975 965 000 m » , kopior » 0: 15 >> » 2 895 6 870 867 000 m nöjestilm, provfilm » 3:00 » >> 52 020 4 051 000 m » , kopior » 0:75 » » 60 765 112 785
Summa kronor 1 32 315
Kommittén föreslår alltså, att biografförordningens % 5 ersättes med denna paragraf: .
För granskning av filmer av normalbredd (omkring 35 mm) erlägges, vare sig godkännande följer eller icke, avgift enligt följande taxa.
1. För första exemplaren av till granskning lämnad film utgår för varje på.- börjat 50-ta1 meter 3.) 3: 00 kr. för annonsfilmer
b) 0: 75 kr. för filmer under 1500 meters längd, som av statens filmcensur anses vara av huvudsakligen undervisande, upplysande eller allmännyttig karak- tär. Till denna kategori böra hänföras efter verkligheten upptagna filmer, som skildra nyligen inträffade händelser (journalfilmer) samt filmer som huvudsak- ligen skildra na-turscenerier och arbetsliv (dokumentär— och reportagefilmer) samt- kon—stnärligt högtstående kortfilmer.
0) 3:00 kr. i övriga fall.
2. För kopior, som äro identiska med enligt punkt ] granskad film, utgår för varje påbörjat 50—tal meter
a) 0: 75 kr. om provfilmen räknats till 1 a) ovan
b) 0: 15 kr. om provfilmen räknats till 1 b) samt 0) (): 75 kr. om provfilmen räknats till 1 c). För granskning av filmer av ringare bredd än ovan sagts, (5. k. smalfilm) skola granskningsavgifterna beräknas såsom om filmens längd vore två och en halv gånger den verkliga längden.
Statens filmcensur äger påfordra, att den. som begär granskning av film, er- lägger avgiften före granskningen.
Bestämmelsen att efter verkligheten upptagen film, vilken av statens bio— grafbyrä anses närmast hava undervisande syfte och betydelse, befrias från avgift, anser kommittén bör slopas med de nya taxorna. Även bestäm-melsen, att granskningsavgift skall utgå endast för de fem första exemplaren, om flera exemplar av samma journalfilm samtidigt inlämnas till granskning, bör utgå.
V. FÖRSLAG TILL FÖRORDNING FÖR FILMCENSUR
, l" ör att vinna större överskådlighet har kommittén ansett det lämpligt att sammanföra den nuvarande förordningen för biografföreställningar av 22 juni 1911 och den nuvarande instruktionen för Statens Biografbyrå, given samma år och dag, i en gemensam författning. Ur denna förordning har då. borttagits en del ordningsföreskrifter och processuella stadganden, som faller utanför kommitténs kompetens och som bör flyttas ur denna förordning och utformas i överensstämmelse med gällande ordningsföreskrifter.
Kommitténs förslag till förordning för filmgranskning är av följande ! lydelse:
Grunderna för filmgranskningen.
% 1.
Vid offentlig filmföreställning må ej förevisas film, som icke blivit efter verkställd granskning godkänd, i den ordning här nedan sägs. Granskningen verkställes av statens filmcensur.
Som offentlig föreställning skall anses jämväl föreställning till vilken till- träde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest föreställningen uppenbarligen utgör en del av uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika föreställningar driven rörelse, eller föreställningen eljest, såsom med avseende på sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med föreställning, till vilken allmänheten har tillträde.
% 2.
Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest filmbilder, vilka icke beröra svenska krigsmakten vidkommande förhållanden och icke heller upptagits från luften, troget skildra nyligen inom riket inträffade händelser och förevisas under en tid av högst 10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum; dock att ej heller i sådant fall bilderna må. förevisas, inn-an polismyndigheten godkänt desamma.
% 3.
Statens filmcensur må. ej godkänna film, som kan verka förråande eller skad- ligt upphetsande eller där förbrytelser framställas så, att de kunna locka till efterföljd eller innebära en uppmaning till lagstridig handling. Avgörande vid prövning av sådan verkan skall vara det sätt, varpå. händelserna framställas eller det sammanhang i vilket de förekomma.
Sådan film må ej godkännas som lämnar upplysning till skada för rikets försvar.
För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn som fyllt 11 men ej 16 år, lämnas tillträde, mä ej heller godkännas film, som med hänsyn till deras ålder kan vålla psykisk skada. För förevisning vid sådan föreställning, till vilken [barn under 11 år lämnas tillträde, må. ej godkännas film, vilken bedöms såsom särskilt skrämmande för denna åldersgrupp.
Film av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens filmcensur ej vägra godkänna.
& 4.
Den, som vill påkalla filmgranskning, skall göra skriftlig anmälan därom till Statens filmcensur. I denna anmälan skola, där så. kan ske, filmernas längd och fabrikat angivas. Uppgift skall vidare lämnas, om filmen önskas tillåten för 'barn mellan 11 och 16 år eller även för barn under 11 år.
Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över de texter, med vilka filmen är avsedd att förevisas, liksom av en redogörelse för innehållet i filmen. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan statens filmcensur i särskilda fall medgiva befrielse.
För granskning av filmer av normalbredd (omkring 35 millimeter) erlägges, vare sig godkännande följer eller icke, avgift efter följande taxa:
1. För första exemplaren av till granskning lämnad film utgår för varje påbörjat 50-tal meter
a) 3: 00 kr. för annonsfilmer under 100 meters längd.
b) 0: 75 kr. för filmer under 1 500 meters längd, som av statens filmcensur anses vara av huvudsakligen undervisande, upplysande eller allmännyttig karaktär. Till denna kategori böra hänföras efte-r verkligheten upptagna filmer, som skildrar nyligen inträffade händelser (journalfilmer), filmer, som huvud- sakligen skildrar" naturscenerier och arbetsliv (dokument-är— och reportage- fi-lmer) samt konstnärligt högtstående kortfilmer.
c) 3: 00 kr. i övriga fall.
2. För kopior, som äro identiska med enligt punkt 1 granskad film, utgå.-r för varje påbörjat 50-tal meter
a) 0:75 kr. om provfilmen räknats 'till Ia") ovan
b) 0: 15 kr. om provfilmen räknats till 1 b) ovan samt 0) 0:75 kr. i övriga fall. För granskning av filmer av ringare bredd än ovan sagt-s (s. k. smalfilm) skola avgifterna beräknas, såsom om filmens längd vore två och en halv gånger den verkliga längden.
Statens filmcensur äger påfordra, att den, som anmäler film till gransk- ning, erlägger avgiften före granskningen.
% 5. Har film efter granskning i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning, skall staten-s filmcensur meddela skriftligt bevis (förbudskort).
Har film efter granskning helt eller delvis godkänts, skall den av statens filmcensur förses med en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall ut- färdas. I beviset skall meddelas:
1) namnet på den firma, från vilken filmen utgått, därest detta är känt, 2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma ute- slutits, särskild beskrivning å. den uteslutna delen,
3) uppgift å filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del av filmen eventuellt uteslutits,
4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänd eller icke till förevisning vid föreställning, till vilken även barn under 11 år eller barn mellan 11 ooh 16 år äga tillträde.
Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas polismyndighet. Angående stämpelbeläggning av bevis, som i denna paragraf avses, stadgas i stämpelförordningen.
Filmavsnitt, som utesl-utes av försvarsstaben, skall av statens filmcensur ! mot kvitto överlämnas till chefen för försvansstaben. Sådan filmdel må ut— lämnas endast med dennes medgivande och må enligt hans beprövande för— i störas, sedan två är förflutit från filmens överlämnande. Där så ske kan, skall vad nu sagt-s tillämpas jämväl å motsvarande del av filmnegaftivet.
Del, som uteslutes ur annan film än nyss sagts, tages, där så ske kan, i förvar av statens filmcensur men återlämnas mot återställande av tillstånds— beviset och den filmen åsatta registreringsnummerstämpeln. Sådant åter- lämnande må dock ej påfordras, sedan två år förflutit från bevisets utfär- dande. Efter nämnda tid må fil-mdelen förstöras efter beprövande av statens filmcensur.
% 6.
Giver någon filmföreställning utan tillståndsbevis eller i strid mot före— skrifterna i meddelat tillståndsbevis, straffes med dagsböter. Åtal för sådana förseelser anhän-giggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammaren eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.
% 7.
, Barn under 11 år och barn mellan 11 och 16 år må ej lämnas tillträde till ) biografföreställning, där förevisning äger rum av andra bilder än sådana som, ' på. sätt här ovan sagts, blivit godkända till förevisning jämväl för barn under 11 år respektive barn mellan 11 och 16 år. Barn under 16 år, som icke åtföljas av målsman eller annan till mogen ålder kommen person, må ej heller lämnas tillträde till föreställning som avslutas senare än klockan 21.
Genom tydliga anslag skall utmärkas, huruvida barn under 11 år och barn mellan 11 och 16 år äga tillträde till biografföreställnin-g eller icke.
så 8. Vad i denna förordning är stadgat gälle ej för det fall, att biografbilder, som
icke beröra svenska krigsmakten vidkommande förhållanden, förevisas i sam- manhang med föreläsning som anordnas vid läroanstalt, ej heller i andra fall då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning.
Statens filmcensur. % 9. Statens filmcensur utövar granskningen av film, som är avsedd att offent— ligen förevisas inom riket. % 10. 1. Statens filmcensur består av
en chef, tillika ordinarie filmcensor, samt tre ordinarie filmcensorer ävensom till det antal, som av Kungl. Maj:t prövas erforderligt, extra filmcensorer samt suppleanter för såväl ordinarie som extra filmcen- sorer. Två av de ordinarie filmce-nsorerna skola vara barnpsykologer eller barn— psykiater.
2. Vid statens filmcensur äro anställda: tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning samt dessutom icke—ordinarie personal i mån av behov och tillgång på medel.
3. Filmcensor eller annan tjänsteman vid statens filmcensur må ej del— taga i styrelsen av eller vara anställd i företag för inspelning eller försäljning av film.
% 11.
Granskningen av biografbilder verkställes i regel av ordinarie filmcensor eller suppleant för honom. Därest filmcensor finner det erforderligt, äger han tillkalla annan ordinarie eller extra filmcensor. Om de icke enas, skall jämväl annan ordinarie eller extra. filmcensor tillkallas, och skall i så, fall flertalet-s mening gälla såsom filmcensurens lbeslut.
Film må ej godkännas för barn under 11 år eller barn mellan 11 och 16 år utan att ha granskats av någon av barnupsylkologerna eller barnpsykiaterna bland filmcensorerna.
I fråga om censur av filmbilder, som beröra förhållandena vid svenska krigsmakten, skall filmcensor ställa sig till efterrättelse de särskilda instruk- tioner, som i fråga om denna filmcensur meddelas av chefen för försvars— staben.
Extra filmcensor kan, när detta för göromålens behöriga. gång kräves, efter chefens beprövande verkställa censur med samma beslutanderätt och samma förpliktelser som de ordinarie granskningsmännen och deras suppleanter.
Vid. granskningen må ej andra personer närvara än tjänstgörande film— censor bestämmer.
s 12.
Det tillkommer chefen att söka i möjligaste mån övervaka, att lämplig kon— tinuitet uppnås i fråga om filmbedömningen.
Granskningen företages i den ordning tfilmcensorerna. bestämma. Där så lämpligen kan ske, bör iakttagas, att 5. k. journalfilm erhåller för- tursrätt och att granskningen i övrigt sker i den ordning vari anmälningarna inkommit. % 13.
Över censurerade filmer skall kortregister i nummerföljd föras. För varje nytt granskningsbevis införes i kortregistret ett kort, utgörande dubblett till det tillstånds- eller förbudskort, som enligt % 5 utfärdas för varje granskad film. Dubblettk—ortet anses såsom originalexpedition och undertecknas av den eller de filmcensorer, vilka granskat ifrågavarande film.
I fråga om filmer, vilka befinna sig i icke färdigställt skick, och vilka äro avsedda att först efter färdigställandet uppföras, må,, därest de befinnas till- låtliga för offentlig förevisning, utfärdas skriftligt interimistiskt gransknings- besked, vilket icke gäller såsom tillståndsbevis. För sådana fall införes origi— nalexpeditionen omedelbart i kortregistret, och uppbäres granskningsavgiften i sam-band med utfärdandet av det interimistiska granskningsbeskedet.
& 14.
För chefen och de ordinarie filmcensorerna skall viss daglig för allmän— hetens mottagande lämplig tid, ej understigande en timme, vara bestämd samt tillkännagiven genom anslag inom filmcensurens lokal.
Filmcensurens expeditionslokal skall hållas öppen för allmänheten minst 5 timmar varje arbetsdag å. bestämd och genom anslag tillkännagiven tid; dock må. chefen, om sådant finnes utan olägenhet kunna äga rum, å. dag före sön— eller helgdag inskränka tiden för öppethållandet till 31/2 timmar för högst tre månader under tiden maj—augusti och till 41/2 timmar för övriga nio månader av året.
För särskilda tillfällen, då expeditionsti—d av den längd, som i andra stycket sägs, icke kan anses erforderlig, äger chefen bestämma minskad tid för expedi— tionslokalens öppethållande.
% 15.
1. Chefen för statens filmcensur utnämnes medelst fullmakt av Kungl. Maj:t.
2. Filmcensorerna tillsättas jämväl av Kungl. Maj:t, de ordinarie filmcen— sorerna genom förordnande tills vidare för fem år i sänder samt övriga film- censorer ävensom suppleanter genom förordnande tills vidare. Meddelat för— ordnande kan när som helst återkallas.
3. Övriga i pe—rsonalförteckningen angivna ordinarie befattningshavare till— sättas av chefen för filmcensuren medelst konstitutorial.
% 16.
Då. ordinarie befattning, som tillsättes genom filmcensuren, blir ledig, ut- färdar censuren kungörelse härom i allmänna tidningarna samt medelst anslag
inom expeditionslokalen med föreläggande av tjugo dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Sedan befattningen blivit tillsatt, skall tillkännagivande härom ofördröj— ligen anslås inom censurens lokal. Innan befattningen som kassör tillsättes, skall liksräkenskapsverket hava lämnats tillfälle att av giva yttrande över de sökandes kompetens.
% 17.
Chefen för statens filmcensur äger ensam besluta i andra ärenden än dem, som angå filmgranskningen. I handläggningen av frågor, som av se framställ- ning eller utlåtande till Kungl. Maj:t, skall deltaga ordinarie eller extra film- censor, vilkens ämbetsbefattning ärendet enligt chefens bestämmande tillhör. I dylikaä1enden skall protokoll föras. Avviker filmcensors mening från chefens beslut, skall den avvikande meningen antecknas till piotokollet, varav utdrag skall bifogas den utgående expeditionen.
Protokoll skall jämväl föras vid handläggning av ärende rörande ådömande av ansvar å befattningshavaie för fel elle1 försummelse 1 tjänsten.
% 18.
Förutom de göromål, som ankomma på chefen i hans egenskap av film- censor eller eljest enligt denna instruktion tillkomma honom, åligger det honom särskilt
att ansvara för lämplig arbetsfördelning inom filmcensuren och för göro- målens behöriga gång;,
att övervaka, att granskningsavgifterna vederbörligen redovisas sam—t an— svara för att de till censurbyråns förfogande ställda medlen användas i en- lighet med gällande föreskrifter;
att minst en gång i månaden å på förhand icke bekantgjord tid verkställa inventering av byråns kassa;
att till riksräkenskapsverket årligen inom därför bestämd tid insända byråns räkenskaper för sist förflutna räkenskapsåret med tillhörande verifika- tioner och inventarieförteckning;
att årligen inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t avgiva förslag till sådana anslagsäskanden, som äro av beskaffenhet att böra förelåg-gas riks- dagen;
att årligen före den 1 oktober till chefen för ecklesiastikdepartementet av— giva summarisk redogörelse för byråns granskningsverksamhet under senaste räkenskapsåret;
att fastställa semestertiden för den vid byrån anställda semestenberättigade personalen;
att tillse, att diarium föres såfväl över inkommande anmälningar för gransk- ning av film som över andra till byrån inkommande och därifrån avgående skrivelser, ävensom övervaka att byråns handlingar bliva vederbörligen för- varade; samt
att föreslå de ändringar i gällande förordningar å biografväsendets om— råde, vilka han finner påkallade.
& 19.
1. Den vid censurbyrån anställde kassören åligger bland annat att mottaga och under inseende av byråns chef förvalta och redovisa alla till byrån inflytande penningmedel; att verkställa uträkningen av granskningsavgifterna samt till siffran granska inkomna räkningar ävensom att i enlighet med beslut av chefen verkställa 1 utbetalningar; samt att över influtna medel och verkställda utgifter föra fullständiga räken- skaper.
2. Det åligger envar befattningshavare vid byrån att, utöver vad denna in- ' struktion innehåller, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna bliva meddelade samt utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas av veder—
, hörande förman. & 20.
1. För ordinarie befattningshavare vid byrån som icke har sig filmcensur anförtrodd, skall, i den mån ej nedan annorlunda föreskrives, arbetstiden å tjänsterummet utgöra 42 timmar i veckan eller, om vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal tim- mar, samt förläggas till tider, som bestämmas av chefen med iakttagande att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 41/2 timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. i Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må chefen för högst tre ' månader under tiden maj—augusti medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar må begränsas till 31/2 timmar. Å påskafton, midsommarafton och julafton må arbetet efter chefens be— stämmande helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden må ock kunna av chefen medgivas vid särskilda tillfällen. För fullgörande» av något av Kungl. Maj :t eller på. grund av Kungl. Maj:ts ! bemyndigande meddelat allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning i arbets- , tiden å tjänsterummet äga rum. Därest i särskilda fall arbete finnes med större fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav föranledd inskränkning i arbets— tiden å tjänsterummet lämnas av chefen. Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning av arbetstiden.
2. Annan personal, som icke har sig filmcensur anförtrodd, skall utföra sitt arbete å tid, varom föreskrifter meddelas i arbetsordning eller eljest av chefen.
Den chefen till—kommande semestern må av honom uttages är tid, som han själv bestämmer. Utöver semester äger han för enskilda angelägenheter åt- njuta tjänstledighet under högst femton dagar årligen. Varje gång chefen begagnar sig av rätt till ledighet, bör han om tiden därför göra anmälan hos chefen för ecklesiastikdepartementet och lämna statens filmcensur under— rättelse.
Annan ledighet än semester äger chefen i fall av behov bevilja åt filmcen— sor under högst fyrtiofem dagar årligen samt åt övrig personal efter omstän— digheterna. Önskar filmcensor ledighet under längre tid än nu sagts, skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.
Erfordras vikarie för befattningshavare eller är befattning ledig, må chefen förordna lämplig person att uppehålla befattningen. När det ankommer på Kungl. Maj:t att bevilja ledighet skall även frågan om vikarie hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.
& 22.
Ansökan om avsked från befattning vid statens filmcensur skall, om befatt- ningen är tillsatt av Kungl. Maj:t, överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande, men i annat fall prövas av censurbyrån.
Innan sökt avsked av chefen beviljas, bör, där fråga föreligger om den avskedstagandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning.
% 23.
1. Beträdes chefen med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal därför inför Svea. hovrätt.
2. Gör annan ordinarie befattning-shavare än i mom. 1 nämnts sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad, äger statens filmcensur att efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön. Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, varde han ställd under åtal inför vederbörande under- rätt eller av byrån skild från tjänsten.
3. Ådagalägger befattningshavare, som förordnats av Kun-gl. Maj:t för— sumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger statens filmcensur efter omständigheterna antingen tilldela hon-om varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar . eller suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön eller ock hos Kungl. Maj:t hemställa om hans entledigande från förordnandet. Vid svå- rare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt; dock att, där förseelsen är begången under förordnande å chefsbefattningen, åtalet sker inför Svea hovrätt.
Då befattnin—gshavare dömes till mistning av befattningen under viss tid, skall beslutet jämte skälen därtill anmälas hos Kungl. Maj:t.
4. Åda-galägger befattningshavare, som icke avses i 1—3 mom., försumlig- het, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger byrån att tilldela honom varning eller skilja honom från be- fattningen. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt.
5. Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äger statens filmcensur avstänga den felande från tjänstens utövning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnat. Varder någon genom beslut suspen— derad eller skild från sin tjänst, må han av byrån avstängas från tjänstgöring, intill dess beslutet vunnit laga kraft eller annorlunda blivit förordnat.
% 24.
Den, som icke åtnöjes med beslut av statens filmcensur, äger, där ej annor— lunda är stadgat, hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet före klockan tolv å. trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet; dock skola besvär över beslut om tjänstetillsättning hava inkommit till nämnda departement före klockan tolv å tjugonde dagen efter den, då beslutet tillkännagivits genom anslag i byrå-ns lokal.
Beslut om befattningshavares avstängning från tjänstgöring går i verk— ställighet utan hinder av besvärs anförande.
Granskningsrådet.
& 25.
Som rådgivande instans i filmcensurfrågor skall ett granskningsråd tjänst— göra. Rådet är endast konsultativt och har ingen beslutande myndighet.
% 26.
Granskningerådet består av fem medlemmar och fem suppleanter, tillsatta av Kungl. Maj:t genom förordnande tills vidare på. tre år i sänder. Supple- anterna skola kallas till rådets samtliga sammanträden, dock i egenskap av suppleanter endast med yttranderätt, icke med rösträtt vid rådets ställnings- tagand'en.
% 27.
Filmcens-uren bör inkalla rådet för hörande av dess åsikt vid totalför- bud av filmer, vid ingrepp av väsentlig natur i filmer samt för övrigt i tvek- samma fall av principiell karaktär.
Om minst två ordinarie eller extra filmcensorer finner skäl därtill före— ligga, inkallas granskningrådet.
Vägrar byrån inkalla rådet för hörande eller uppstår tvist mellan byrån och ett filmbolag huruvida skälig orsak att inkalla rådet föreligger, kan filmbolaget hos Kungl. Maj:t begära att rådet inkallas.
Kommittén anser att filmcensuren [ nuvarande läge bör behållas, även för vuxna, och i stort sett bedrivas efter samma principer som hittills. Den grund- princip om yttrandefriheten, som har bestämt presslagstiftniugeu i Sverige, bör visserligen i huvudsak gälla också filmen, men en statlig förhandsgransk- ning som skydd mot skadlig påverkan synes ofrånkomlig. Filmen måste be- traktas inte bara som en konstart utan också som ett påverkningsmedel av betydande styrka och utbredning, och filmproduktionen är ekonomiskt be— roende av en bred och lätt suggererad publik. Det är därför ett samhällsin- tresse, att denna publik, som till stor del består av ungdom, skyddas mot ånge-stpressande och sadistiska inslag i filmerna. Censuren bör vara huvud- sakligen mentalhygieniskt inriktad. Hänsyn bör emellertid också tas till den konstnärliga kvaliteten i filmerna ( jfr s. 14—15), och filmerna bedömas efter deras allmänna syftning, så att censuren inte hindrar filmkonstens nt- veckling. _ —
För att reducera riskerna för godtycklighet inom censuren föreslår korn— mittén, att ett granskningsråd inrättas, som vid tveksamma fall inkallas av statens filmcensur för hörande. Granskningsrådet, vars medlemmar utses av Kungl. Maj:t, bör ha rent rådgivande karaktär och ingen som helst beslutande myndighet i censurfrågor. Medlemmarna skall representera allmänheten och utses bland filmintresserade, vidsynta och erfarna personer. Rådetinkallas av filmcensuren, men filmbolagen kan, om byrån vägrar inkalla rådet, hos Kungl. Maj:t begära dess inkallande.
Beträffande detaljföneskrifterna för censuren har kommittén funnit, att bestämmelserna bör omarbetas något, dock utan att väsentligt förändras. För— åldrade uttryck såsom »strida mot allmän lag och goda seder» har ersatts med andra formuleringar, och de mentalhygieniska kraven har preciserats. Den utrikespolitiska filmcensuren bör antingen tas bort under fredstid eller alternativt formuleras klarare.
I bestämmelsen om barntillåten och barnförbjuden film vill kommittén göra den förändringen, att två alternativa barngränser införs, vid 11 och 16' år, i stället för den nuvarande vid 15 år, som har visat sig föga ändamåls- enlig. De filmer, som nu måste göras barntillåtna, är sällan lämpliga för alla. åldersgrupper under 15 år. Om filmcensuren i varje särskilt fall kan få sätta barngränsen vid antingen 11 eller 16 år, kan man för tonåringar visa en del filmer, som är olämpliga för småbarn och skydda småbarnen för skadliga filmer. Genom dessa två barngränser kan man också ge mera nyanserad upp-" lysning åt föräldrarna om filmernas lämplighet för olika åldrar. Avgöran- det om barngränserna i de olika fallen bör fattas av filmcensuren, och det är därför nödvändigt att utöka censorernas antal med ytterligare en barn—* psykolog.
Bestämmelsen att filmcensuren kan föreskriva, att en film endast får visas för manlig eller endast för kvinnlig publik, bör försvinna.
När det gäller taxesättninge'n, finner kommittén en del förändringar i prin— ciperna för taxesätttningen befogade. Med nuvarande taxor ger byrån ett eko- nomiskt överskott, som i viss mån fått karaktären av en extrabeskattning och som bör reduceras, så. att byrån blir självfinansierande med tillräcklig mar- ginal. Men taxorna bör inte bara sänkas, utan själva principerna för taxesätt— ningen bör också göras smidigare anpassningsbara. efter filmernas art. I stället för den gamla uppdelningen i 3.) efter verkligheten upptagna och teok- nade filmer samt b) uppenbarligen inspelade filmer, vill kommittén på. grund- val av ett förslag från statens sakrevision göra en uppdelning i 3.) annons; filmer under 100 m., vb) nyttofilmer under 1500 m. (journal—, dokumentär- och .reportagefilmer, en del barnfilmer och konstnärliga kortfilmer) samt c) "övriga. Taxor-na bör också sättas högre för första exemplaret av varje film, som vållar mera arbete och granskas av mera kvalificerad personal, än ' för kopiorna av samma film.
Slutligen har kommittén funnit det lämpligt att sammanföra den nuvarande förordningen för biografföreställningar och den nuvarande instruktionen för statens 'biografbyrå i en förordning angående filmcensuren, som inne- håller både grunderna för filmcensuren. föreskrifter för den föreslagna statens filmcensur och bestämmelserna om granskningsrådet. En del ordningsstad- ganden har borttagits och bör utformas i annat sammanhang i överensstäm- melse med rikets ordningsstadgor. " '
Merkostnaderna enligt kommitténs förslag uppgår till c:a 7000 kr. för granskningsrådet samt ett ytterligare årsarvode för den föreslagna filmcen- sorn utöver de redan anställda, vartill kommer en ifrågasatt arvodeshöjning för en redan befintlig befattning. Med de av kommittén föreslagna taxorna kommer den beräknade ökningen i lönestaten, såväl nytillkomna arvoden som den 1951 föreslagna ökningen av det rörliga tillägget, att. fullt täckas genom influtna granskning-savgifter. -
Särskilt yttrande av fru Wigforss
Censur och produktion.
Jag är ense med kommitténs majoritet om att behovet av en censur ytterst har sin grund i filmens beroende av marknaden och att detta beroende lett till en vädjan till den sämre och ytligare sma-ken. Men jag kan inte dela uppfattningen, att beroendet av den stora massan är en väsentlig orsak till en här förutsatt svårighet att få avsättning för »de bättre konstnärliga fil— merna med allvarligt innehåll». Teatern lyckas med goda program samla stor publik. Den film som mest regelbundet kallas konstnärlig har ofta drivit allvaret så långt, att den förefaller publiken hopplöst dyster. Att den här åsyftade konstnärliga filmen skulle vara liktydig med enbart detta slag av allvar anser sannolikt inte majoriteten. Men motsättningen mellan konst— närliga filmer med allvarligt innehåll och avkopplingsfilm, som är ytligt glittrande och andligt torftig (s. 10—11) säger inte hela sanningen.
Inte heller är man beredd att göra filmproduktionens ekonomiska svårig- heter ansvariga för den utveckling, som gjort censuren nödvändig och tryggat dess bestånd. Den behövdes också i för filmens ekonomi lysande tider.
Censuren kan beskära de mest stötande utväxterna i produktionen men bara indirekt bidra att fylla bristerna hos produktion och import. Kom— mittén hänvisar till att. filmens prob-lem behöver angripas också från andra håll. Det sägs (s. 14) om sådana ofta påtalade drag hos filmen som smak— försk'amning, fördumning och förytligande att detta får överlämnas åt all- männa opinionen och kritiken. Kritiken är pressens kritik, en dagspress som har biografannonserna som stor inkomstkälla. Endast en del av press- organen står helt fria i det avseendet. Och de vägar allmänna opinionen i andra länder beträtt genom att organisera påtryckningagnupper avvisar kom- mittén som innebärande en både strängare och godtyckligare censur. Det är producenternas ståndpunkt, som kommittén här gjort till sin, när den sortens meningsyttrin-gar _— i en demokratisk stat kanske inte så förvånande »— kallas >>risken för en privat censur från enskilda eller organisationer t. ex. efter amerikanska mönster» (s. 14). Att en positivt arbetande på tryckningsgrupp kan tolereras viser Kvinnoföreningarnas barnfilmjury, som nu i tre år arbetat för att få fram en gallring av barnfilm.
Jag skulle därför önska. ge mer konkret utformning åt kommitténs hän- visning till andra vägar än censuren för att få fram en bättre film. Filmens försyndelser är snarast att söka i vad den försummar att ge. Den under— låter i hög grad att befatta sig med väsentliga ting, som berör oss alla och samhället. Den ger en ensidig belysning åt individens livsföring, knappast åt hans arbetsliv eller familjelivets mindre dramatiska drag, den visar en massa het-sande konkurrens men mycket lite av en uppbyggande samverkan kring gemensamma mål. Våra nordiska grannländer och England har slagit in på. olika vägar för att skaffa samhället någon grad av inflytande över såväl produktion som biografnäring (SOU 1951:1). Detta har skett genom
stöd åt eller deltagande i produktionen, genom licensgivning åt biografer eller kommunala sådana, allt förbundet med bestämda krav på viss stan- dard. Svårigheterna att bedöma denna kan te sig avskräckande, men de kan inte i längden undgås. Filmen är ett av våra stora massmedel för uppfostran och känslomässig påverkan. Den kan inte utan risk lämnas ut helt åt ett fritt näringslivs förvaltning med bara det skydd en alltmer vikande censur innebär. Endast för barn—filmen har denna kommitté möjlighet att ta upp produktionsproblemen i sitt fortsatta arbete.
Censuren visar med ord och diagram (bil. 4), hur ingreppen från cen— suren stadigt sjunker. Antalet helförbjudna filmer blir allt lägre och den förbjudna filmen kommer vanligen tillbaka för att efter klippning ingå i vårt filmbestånd. På grundval enbart av denna statistik är det knappast möjligt att fälla något omdöme om vare sig filmens standard eller om det sätt, varpå. censuren fyllt sin uppgift. Kanske vittnar utvecklingen likväl om styrkan av de intressen, som ständigt söker inskränka censurens verk- samhet. Intressen i motsatt riktning finns hos en del av publiken, som skulle önska större säkerhet mot checker, när de söker stimulerande gemensamhefts— upplevelse eller avspänning i filmen. Ofta är det äldre personer, som film- kritiken inte alltid når. Och inte alltid är kritiken uppmärksam på att fram- hålla, vad som blivit under och efter kriget så vanligt: starkt ångestpressande scener.
Granskningsrådet.
Allmänheten får i gi'anskningsrädet en ökad möjlighet att föra fram sin mening om filmen. Med tanke på, att censurens skydd främst tar sikte på. barn och ungdom och att produktionen enligt förslaget alltid får möjlighet att göra sig hörd inom 'gi'anskningsrådet, föreslår jag, att kommitténs formule- ring (s. 15)
Rådets medlemmar bö—r utses av Kungl. Maj:t och bestå av vidsynta, e'r- farna personer med intresse för filmens konstnärliga och sociala betydelse utbytes mot
_ —— — och bestå av vidsynta och erfarna personer med intresse för fil- mens uppfostrande, allmänt sociala och kulturella betydelse.
Bedömningsgrunder för censuren.
Moraliska bedömningsgrunder har rensats ut som allt för svåra att nå en allmän enighet om. Vad som i stället satts främst är den mentalhygie- niska synpunkten. Det säges likväl vara svårt att göra kategoriska uttalan- den om skadeverkningar av film annat än när det gäller 'barn och psyko- la-bila personer. Det förefaller klart, att vad som ska anses som rätt och upphetsande i hög grad blir grundat på, ett subjektivt bedömande, varvid granskaren-s egen inställning också. till de moraliska eller estetiska värdena medverkar. Detsamma gäller när man söker avgöra, vad som kan locka till efterföljd i en skildrad förbrytelse. En vetenskaplig forskning bör så små-
ningom kunna ge säkrare grunder än nu för att bedöma, vad som kan vara skadligt upphetsande och sambandet mellan film och brott. Sambandet mellan ungdomens brottslighet och en stark dragning till filmen, särskilt den som framställer brott har ofta framhållits av med dessa frågor förtrogna, senast av den engelska barnfilmkommittén, där ungefär hälften av en stor mängd tillfrågade med dessa problem förtrogna aln-såg ett samband före— ligga. Vid ingående analyser kan fall visas, där man inte bara funnit att publik-ens sociala inställning tydligt påverkats av filmen, utan där också både psykisk skada och ett direkt nära- sam-band mellan brott och film kan konstateras (bil. 5). Kan filmen samtidigt hålla en del ungdom från utbrott av aggressivitet genom den verklighetsflykt den ger och kan detta ske utan skada [för dem, förefaller det vara av vikt, att detta problemkomplex mer beaktas. Ungdomsbrottsligheten är ett så stort socialt problem, att såväl psykologisk som sociologisk forskning borde ges tillfälle att ta upp dessa frågor. I uttalandet om filmen och brottsligheten (s. 14) är jag inte beredd att i fråga om kriminalfilmerna anse, att »filmerna torde i ifrågakommande fall får anses som tillfälliga utlösande orsaker».
Åldersgränser.
Kommittén föreslår två åldersgränser-, vid 11 och 16 år. Ett totalförbud för barn under 6—7 år har diskuterats. Kommittén avstår från att föreslå ett sådant med hänsyn främst till de praktiska svårigheterna med så många gränser. Och med kännedom om hur svårt- det är redan med en gräns att upprätthålla den, måste man tveka. Men vanan att skicka de små tillsam— mans med något äldre syskon till bions barnföreställningar är utbredd. Barn- filmjuryrrs arbete med visning av bamfilm har övertygat om att längre pro— gram trött-ar 'barnen, att endast ett fåtal filmer lämpade för deras ålder finns. Programmen är vanligen sammansatta av flera filmer och sannolik- heten för 'att hela (programmet ska. vara ofarligt för dem är ännu mindre. I åldern närmast skolåldern är barnens (fantasi frisk och levande. De har svårt att skilja på dikt och verklighet. Det torde finnas en ganska utbredd opinion att barnen i den åldern har mer skada än gagn av att en loi-ovana grundlägges. De engelska barnfilmklubbarna söker hålla 7 år som lägsta ålder för inträde. Och den engelska barnfilmkommittén föreslår ett absolut minimum vid 5 år kombinerat- med regler om att barn före 7 år bara i säll- skap med vuxen (över 16 år") ska få besöka biografernas vanliga föreställ— ningar. Både säkerheten och ordnsingen vid våra barnmatinéer skulle vinna på ett större inslag av vuxna. Som en mildare form av reglering än för- bud föreisl-år jag, att barn under 7 är endast tillsammans med vuxna får till— träde till (biografer. De vuxna. kommer att bättre kunna skydda barnen för verkan av chocker, om de vet vad de får se och blir mer intresserade av barnfilmen-s standard. (Bil. 6 och not s. 56.)
Bestämmelsen i förordningen för filmcensur att de olika åldrar, för vilka en film är tillåten, ska genom tydliga anslag utmärkas förefaller otillräcklig.
Annonsennas märkning av filmen i barn-förbjuden och barntillåten är ofta bristfällig, särskilt i matinéannonserna saknar man den ofta. Följande till— lägg föreslås därför till g 7 i förslag till förordning xför censur (s. 43).
__ % — jämväl för barn under 11 år respektive barn mellan 11 och 16 år. Barn under 7 år, som inte _åtföljes av målsman eller till mogen ålder kommen person, må ej lämnas tillträde till föreställning. Barn under 16 år — —— ——
_ — _— eller inte. Vid annonsering skall tydligt anges, huruvida barn under 11 år och barn mellan 11 och 16 år äga tillträde till biografföreställning.
Barnfilmjruryn.
Den frivilliga vbarnfilmjuryn har en barngrupp med vid sina visningar av film, bedömer med hjälp av psykolog de smås reaktioner och de äldre bar- nens reflektioner om filmen och samlar in skrivna omdömen av dem. Om kommitténs förslag antages, får denna jury mer begränsade uppgifter med gallring av film. Detaljerade omdömen om film och upplysning, som ligger utanför vår oensuns praxis, kan den möjligen fortfarande se som sin upp— gift. I England räknar man en förbindelse mellan censur och filmu'pplys— ning för barn både möjlig och önskvärd. Man föreslår ett centralt organ av experter under de berörda departementen, som både utför märkningen av filmen för olika åldrar och centralt leder upplysning om film och barns ofri— tidsnöjen och som också kan ta initiativ. Man förutsätter att filmvisningar kan ske gemensamt med censuren. I fråga om de mindre barnen skulle det innebära en förmån för censuren att arbeta med en barngrupp. Då dessa båda frågor inte kunnat lösas samtidigt, har jag likväl inget yrkande.
Filmens kvalitet och utvecklings- möjligheter.
Kommittén 'har (stank-t känt behovet att slå vakt kring filmens utvecklings- möjligheter som konstart. Jag delar fullt den synpunkten, om jag också har svårt att se denna utveckling hotad med nuvarande praxis under de gäl- lande reglerna. Och om det nya förslaget antages, finns i grans-kningsrådet ytterligare möjligheter för filmens intressegrupper att göra sig gällande. Kommittén har likväl velat införa som kommentar för granskare ett påpe— kande, att filmen bör ses och bedömas som en helhet (s. 14). Om en sådan förklaring behövs, bör den kompletteras med undantaget, att detta inte gäller film för mindre barn, som inte ser handlingen som en helhet. De [kan skräm— mas av enstaka detaljer, som verka farliga, om också handlingen i sin helhet är Vänlig.
En annan kommentar ges, som gäller tolkningen av det ofta använda be— greppet 'konstnärlig'film. Man kan ifrågasätta, om det är lämpligt att som beteckning på ett så skiftande begrepp som den bättre filmen använda en enda beteckning och därtill en som är så vag som konstnärlig. Ordet har visserligen bland filmkritiker blivit gångbart som beteckning för en högre syftande film. Men populärt har det en övervägande betydelse av estetiskt
högvärdig. Kommittén lyckas isin definition på hur den vill uppfatta ordet knappast komma fram till något entydigt. Det sägs (s. 15) att därmed av- ses »filmer som syfta till att fördjupa kunskapen om människorna och deras villkor», vil-ket kanske kan förebäras vara syfte-t för [flertalet filmer. Det säges också, att den konstnärliga filmen »lberikar och befriar åskådarna och tvingar dem att reflektera över mänskliga känslor och människors förhål— lande till varandra eller till samhället». Den förra delen med uttrycken be— rika och befria måste få. en högst subjektiv innebörd, den senare delen ute— sluter varken den råa, starkt upphetsande gangsterfilmen, thrillern eller kriminalfilmen. Som motsats ställes »de enbart artistiska filmerna, som kan vara estetiskt tilltalande och verka stimulerande men har en övervägande karaktär av förströelse». Den förra filmen skulle behandlas skonsammare av censuren, d. v. s. mer av råhet, upphetsning etc. skulle tillåtas-. Att censuren riktigt drar gränsen mellan vad som berikar och befriar eller enbart stimu- lerar, mellan vad som gör detta i syfte att fördjupa kunskap eller bara för att förströ, därpå. skulle filmens utveckling mot ett högre plan till så stor del bero. Man förefaller att här faktiskt ha fått återinföra förut utdömda moraliska grunder för 'bedömandet. Betänkligt är likväl, att man har fått en kautschukbestämmelse, som kan ge upphov till långtgående krav på med- givanden från 'filmimt—ressen, när de vill berika. både sig själva och publiken.
Det kan tänkas uppstå behov av sådana avsteg från vanlig praxis t. ex. när en miljö, som är väsentlig i en värdefull film skulle bli oriktig utan så- dana medgivanden. Här ger redan kommentaren, att filmen bör bedömas som en helhet, lednirng. Men ska de regler som finns kvar ytterligare upp- mjnukas måste gräns-kåren känna hela ansvaret härför. Och det kan vara olyckligt att erbjuda honom stöd av så tänjbar beskaffenhet som denna de finitn'on.
Det kan likväl vara. av värde, att en utredning om filmcensuren anger sin uppfattning av vad den anser vara värdefullt hos filmen, särskilt om man är övertygad om dess stora betydelse som 'en faktor i k-ulturutvecklingen. Som ett försök skulhe jag vilja ge följande. Med värdefull 'film menar jag en, som tar upp för åskådaren väsentliga problem, som speglar vår tids olika strä- vanden och ideal-bildningar med kon-stens frihet att välja uttrycksmedel men också med dess ansvar att ge en belysning och en tolkning, som kommer åskådaren att se sina egna problem från nya synvinklar. Om konsten där- vid fönbiser, att vår etik i största utsträckning är en socialet-ik, mister den sin starkaste anknytning till publiken.
Pastor Yngve Ivarson har i Kyrka och skola, 2—3, 1948, statistik från en Gallup, mars 1947 gjord under tre söndagar i vissa städer. Någon gång under den tiden hade i tillfrågade familjer barn besökt bion: i ålder 3—4 år 28%, 5—6 år 50% och 7—9 år 65%. Dr Nordenfelt. Tidskrift för barnavård och ungdomsskydd nr 6, 1944, anser på. grund av erfarenheter från Stockholms daghem, att barn som inte är skolmogna inte heller är biomog'na.
Argentina.
Kort sammanfattning av ccnsurbestämmelser i andra länder.
(Framställningen bygger på. de olika ländernas författningstexter, där sådana varit tillgängliga, på. rapporter från Unesco, daterade oktober 1947 , samt på. John Eugene Harleys arbete »Worldwide Influences of the Cinema. A study of Official Censorship and the International Cultural Aspects of Motion Pictures», utgivet | av The University of Southern California, 1940.)
Det finns ingen censurinstitution i Argentina, men en bestämmelse dekreterar att filmerna »skall ge publiken hemma och utomlands ett värdigt och vederhäf- tigt intryck av livet i Argentina». En annan lag förbjuder visning av filmer, som »smädar allmän anständighet och Argentinas anseende».
Australien.
Australiens filmcensur [bestämmer att filmer eller filmscener inte får visas, i som enligt censurens åsikt »är blasfemisk, osedlig eller obscen, undergräver den allmänna moralen eller uppmuntrar till brottsliga handlingar, kränker folket i vänskapligt sinnade nationer, kränker folket i Brittiska Imperiet eller framställer sådant som för det allmänna bästas skull inte bör skildras».
Belgien.
I Belgien finns ingen obligatorisk censur, men för att barn under 16 år skall få tillträde till en film måste den ha. granskat-s och godkänts av en Commission de Contröle. I annat fall får filmerna visas utan förhandsgranskning.
Brasilien.
Censuren i Brasilien anses inte sträng. Filmer eller filmscener kan emellertid förbjud-as av censuren om de sårar allmän sedlighet, framställer brott eller an- stötliga handlingar, skadar Brasiliens internationella förbindelser, förolämpar raser, grupper eller religiösa sekter, kränker nationens ära eller manar till upp- ror mot allmän lag och ordning.
Danmark.
Den statliga filmcensuren i Danmark utövas av tre av justitieministérn utr nämnda censorer, som skall representera respektive juridisk insikt, konstnärlig inställning och pedagogiska synpunkter. Chefen deltager inte i det ordinarie ar- betet men tillkallas i tveksamma fall.
Censuren »maa ikke godkeende Films, saafremt deras Forevisning skannes at kraenke Erbarhed eller virke forraaende eller på anden Ma-ade moralsk ned- brydende. Billeder som Censuren anser for egnede til paa skadlig Maade at paa- virke Berns Sind og Retsbegreber maa ikke godkendes til Forevisning for barn under 16 Aar.»
Censuren kan rekommendera en film som »egnet til Forevisning for Bern».
Finland. Den statliga filmcensuren i Finland — som är den yngsta bland de nordiska ländernas censurinstitutioner — utövas av en filmgranskningsbyrä och en film- nämnd. Byrån består av fem av regeringen utsedda medlemmar, av vilka. minst
en bör vara. kvinna. Filmnämnden består av tio av regeringen förordnade med— lemmar, representerande »undervisnings- och justitieministerierna, lärarkåren, folkbildnings- och de kristliga organisationerna, tidningspressen, litteraturen och konsten, arbetarorganisationerna, kvinnoorganisationerna och biografföretagarna». Andring i filmgranskningsbyråns beslut kan sökas hos filmnämnden.
Censuren utövas efter följande principer: »Biogr-affilm må icke godkännas till förevisning, därest den innehåller något mot lag eller god sed stridande eller eljest är ägnad att verka förräande eller demoraliserande eller att äventyra allmän ordning eller säkerhet eller landets för- svar eller att försämra. rikets förhållande till utländska makt-er.
Till förevisning för barn under sexton år må icke godkännas film, som kan in— verka. skadligt på deras fantasi eller giva densamma en orätt riktning eller annars medföra men för deras sunda andliga utveckling.
Granskningsmyndigheten äger rätt att, då skäl därtill föreligger, fastställa även annan ålder såsom förutsättning för åseende av en viss film. Gransknings— myndigheten kan även bestämma, att någon film får förevisas endast särskilt för män och för kvinnor, eller uppställa andra ytterligare villkor för förevisning av en viss film, därest filmens innehåll sådant- förutsätter-.::.
Frankrike.
I Frankrike får film inte visas eller exporteras utan särskilt tillstånd från informationsministeriet. Informationsministern har ensam avgörandet, sedan han inhämtat yttrande från en kontrollkommission, upprättad inom informations— ministeriet. Kommissionen består av en president, sju medlemmar och sju supple- anter, som representerar respektive regeringen, informations-, inrikes-, utrikes- och kolonialministerierna, skolan och hemmet samt vidare sju medlemmar och sju suppleanter som utnämns av informationsministern på förslag av de representa- tiva organisationerna för filmförfattare, filmregissörer, filmproducenter, filmbolag, filmdistributörer, filmpublik och filmkritiker.
Filmer och filmbilder skall förbjudas som måste betraktas som anstötliga ur moralisk synpunkt eller som skymfar Frankrike eller främmande makt, officiella representanter för den franska staten eller för andra nationer. Åldersgränsen för barnförbjuden film är 16 år.
Holland.
I Holland utövas censuren av en centralkommitté på sextio personer, som ut— nämns av inrikesministeriet och som enligt praxis skall vara sammansatt propor- tionellt i enlighet med den politiska maktställningen i landet. Varje film skall ses av minst fem medlemmar.
Filmer och filmscener förbjuds, som strider mot allmän lag och goda seder, vid—are gangsterscener, scener som sårar religiösa känslor och som kränker främ- mande makt.
Filmerna indelas i tre grupper: filmer godkända för alla, filmer godkända för alla över 14 år och filmer godkända. endast för dem som fyllt 18 år.
Kina.
I Kina utnämns censurmyndigheten av inrikesministern. Filmer eller film— avsnitt förbjuds som anses utgöra en fara för republikens bestånd, kan verka moraliskt nedbrytande, kan befaras förorsaka uppror och krigsutbrott eller propa— gerar för vidskepelse och irrläror.
Luxembourg.
Censuren, som utses av regeringen, kan förbjuda filmer eller filmavsnitt som är av anstötlig karaktär eller av sådan natur att den äventyrar allmän lag och ord-ning. '
Gränsen för barnförbjuden film är 17 år.
I Norge utnämner kungen det erforderliga antalet censorer. Filmbilder får inte förbjudas utan att ha setts av minst två. sakkunniga.
Enligt lagt-extens bestämmelser skall de sakkunniga inte godkänna filmbilder, »hvis forevisning de mener vilde stride mot lov eller krenke aerbarhet eller virke forrående eller moralsk nedbrytende».
»Det skal szerskilt avgjeres, om billedene ber godkjennes til förevisning også for barn. Billeder, som de sakkyndige mener er egnet til åt påvirke barnets sinn eller rettsbegreper på. skadelig måte, må ikke godkjennes til förevisning fer dem.»
Åldersgränsen för barnförbjuden film är 16 år.
Polen.
Den statliga filmcensuren i Polen kan betraktas som representativ för censur— principerna i öststaterna över huvud taget, från vilka inga underrättelser kunnat fås av Unesco. I Polen förbjuder ett statligt kontrollorgan all film, som under— minerar den polska statens grundvalar, avslöjar statshemligheter, stör den polska statens internationella. förbindelser, äventyrar allmän lag och ordning eller miss- leder publiken genom att meddela fakta som inte överensstämmer med verklig— heten.
Schweiz.
Var och en av de 22 kantonerna har sina egna censurmyndigheter och censurbe- stämmelser, som dock tenderar att utformas alltmer likartat.
I kantonen Geneve, som kan anses representativ, består censuren av chefen för justitie— eller inrikesdepartementet eller hans representant, samt av ytterligare sex medlemmar.
Filmer eller filmscener får inte visas som strider mot allmän lag och ordning. särskilt inte sådana filmer som visar blodiga handlingar-eller där brottsliga hand- lingar förhärligas och kan uppmuntra till efterföljd.
Barn under 16 år får över huvud taget inte tillträde till biograferna, vare sig ensamma eller i äldres sällskap. Men särskilda barnföreställningar får anordnas efter samråd med undervisningsministeriet, som skall godkänna programmet.
Storbritannien.
Den engelska filmcensuren är inte statlig. Den är tillsatt av filmbolagen som rådgivare åt de kommunala myndigheterna, som har beslutanderätten i fråga om visning av filmer.
Filmerna indelas i U — Universal, filmer tillåtna för alla, ' A —— Adults, filmer tillåtna för vuxna och för barn under 16 år i äldres sällskap. H — Horror, skräckfilmer som är helt barnförbjudna. Från och med våren 1949 har man börjat barnförbjuda även filmer som inte direkt faller under rubriken Horror men som ändå inte anses lämpliga för barn ens i äldres sällskap.
U. S. A.
A. Den officiella censuren.
Endast sju av Amerikas Förenta Stater har officiell filmcensur (Maryland, Ohio, New York, Pennsylvania, Kansas, Virginia och Massachusetts). Dessutom har många städer kommunala censurmyndigheter.
Men också den federala myndigheten har viss befogenhet i filmcensuren. Enligt den federala strafflagen får inte obscena och oanständiga filmer visas. Omor-aliska och oanständiga filmer kan vidare drabbas av federalt transportförz
bud på samma sätt som tidningar och böcker. Import av sådana filmer förhindras genom de federala tullbestämmelserna.
De sju staternas censurbestämmelser är i stort sett lika: de stadgar att endast filmer som kan kallas »moral and proper» skall godkännas, filmer av uppfost- rande, oskadlig, underhållande karaktär. Förbud stadgas för filmer och filmscener som är omoraliska, hädiska, obscena, oanständiga eller av sådan natur att de kan undergräva den allmänna moralen och inspirera till brott.
Noggranna detaljbestämmelser bifogas i vissa stater, som förbjuder t. ex. naken- het, utdragna och passionerade kärleksscener som kan antyda omoral, grövre dryckenskap, särskilt i kvinnors närvaro, kvinnor som röker på ett utmanande och opassande sätt, alla antydningar om havandeskarp och bamafödsel, smutsiga an- tydningar i komikers klädedräkt, händelser som kan inspirera till olämpliga även- tyr, händelser som ger en falsk verklighetsuppfattning, hemska och upprörande scener, som kan förleda till brott, detaljerade skildringar av mord och brott 0. s. v.
B. Den inofficiella censuren.
Den äldsta organisationen för privat filmgranskning är The National Board of Review, som arbetar genom frivilliga oavlönade kommittéer på trehundra per- soner över hela landet. De klassificerar filmerna i tre grupper: M—Mature, för personer över 18 år, F—Family, för barn över 12 år och J _Juvenile, för barn under 12 år. The Board publicerar veckolistor över filmer och utger en månads- tidning.
Mycket stor roll spelar The Motion Picture Producers and Distributors, vars president är Will Hays. Eftersom 40 % av filmproducenternas intäkter kommer från exporten är det ett vitalt intresse för dem att filmerna kan passera så. många länders censur som möjligt. En för hela filmindustrien gemensam »Code to Govern the Making of Motion and Talking Pictures» har därför utformats. Denna Code stadgar som sina tre huvud-principer: '
»Ingen film skall produceras som sänker den moraliska standarden hos dem som ser den. Äskådarens sympati får aldrig riktas mot brottslingen, den felande, ondskan eller synden.
Levnadsförhållanden skall återges verklighetstroget, endast med de nödvändiga justeringar som dramats eller komedins lagar kräver.
Lag, naturlig eller stadfäst, får inte förhånas och kränkande av lagen inte skildras sympatiskt.»
En lång rad detaljbestämmelser preciserar vad som är tillåtet i fråga om kärleksscener och skildringar av mord och förbrytelser. Hängning, tredje gra- dens förhör, brännmärkande av djur och människor, uppenbar grymhet mot barn, handel med kvinnor eller kvinnor som säljer sin dygd samt kirurgiska openatio- ner bör behandlas »inom den goda smakens gränser». Helt förbjudet är t. ex. att visa sexuella relationer mellan svarta och vita, barns könsorgan, sexualhygien, scener" från förlossningar. Brutala mord får inte visas detaljerat och' så att de kan tas efter, och över huvud taget rekommenderas återhållsamhet i detaljer i scener som visar förbrytelser.
Andra inflytelserika privata censurorganisationer dirigeras bland annat av ledande kvinnoföreningar och av katolska kyrkan i Amerika. Indirekt har dessa ett visst inflytande på. filmproduktionen genom att de representerar en ekono- miskt mycket mäktig opinion.
Katolska länder.
I katolska länder inom och utom Europa tillhandahåller katolska kyrkan en moralisk klassindelning av alla filmer och publicerar dessa listor i tidningar och flygblad. Katolska kyrkan upprättar ocksä centraler där allmänheten per telefon kon få besked om en viss-films moraliska standard.
Statistik från statens biografbyrå över filmer granskade år 1949 (Bt : barntillåtna, bf : barnförbjudna, hf : helt förbjudna filmer.)
] ) Antal filmer fördelade på länder.
Produktionsland Bt Bf Hf S:a. filmer ? Amerika ................................................... 65 122 15 202 ' England ...................................................... 1 1. 39 2 52 Frankrike ................................................... 2 21 — 23 Sverige ...................................................... 1 9 1 9 —— 38 Tyskland ................................................... 2 9 — 1 1 Danmark ................................................... -— ö — 5 Italien ...................................................... 3 5 — 8 Ryssland ................................................... I) 3 — 8 Polen ......................................................... — 2 — 2 Tjeckoslovakien .......................................... 1 2 — 3 Portugal ................................................... _ l — I Österrike ................................................... 1 1 _— 2 kanade ................. , ................................... — 1 _ 1 Norge ......................................................... 1 2 —— 3 Estland ...................................................... —— 1 _— 1 Finland ...................................................... 2 1 —— 3. Un gern ...................................................... —— 1 — 1 Marocko ................................................... _ 1 — 1 Schweiz ................................................... 1 —— _— l Palestina ................................................... 1 — _ l
Anm. Av de helförbjudna filmerna har senare 8 st. efter nerklippning av bolagen om- granskats och tillåtits som barnförbjudna.
2) Antal klippta filmer.
Bt: 22 st.. : 19,3 % av antalet tillåtna filmer. Bf: 76 st. : 32,2 % av antalet tillåtna filmer. Summa klippta filmer: 98 st. : 28,0 % av antalet tillåtna filmer.
.? ) Antal klipp.
Antal klipp i bt—filmer ............................................................... 43 Antal klipp i bf—filmer ............................................................... 1365 Antal klippta meter i samtliga filmer ............................................. 2 553 Medeltal klippta meter i bt-filmer ................................................ 5,5 Medeltal klippta meter i bf-filmer ................................................ 8,1 Medeltal klippta meter i samtliga filmer .......................................
Zaar/l ,ONVZI'rx'l'IIUHISHI'ff/IPI d/lfu/ yla/[_fÅao/c jl/mw [Olli—7949
. fcnonzfnitfllft unful rx/[Jtnu (rum”/4.4 [::/lur;
1918-1021
' A 4 ' ' får-bjudna fimer ! 1921 1925
allting/Illa vf
192619)?
191079” . 193440” Haar/941
4 ; . 1941 ” s194/6 1049 52514 .
r 4/1 sl 1014 1917 '
: C'— L:-
7// V/A 773:
Anm. I båda tabellerna avser staplarna genomsnittet pr år under de redovisade fyraårsperiodema
'Till tabellen på motstående sida.:
Genomsnittligt antal förbjudna filmmeter 1946—1949 utgjorde 18,854 mv.
7275!” a'utr genom.:niff/zg't ant-nl (ram/zac?! filmnmtrr 7914-1949
[] (runmynirr/r'yr aula! nmtrvr fil/d'ina fimer/dunt kopior ') . ' N ” far)/hdn” "
V Jinn. kapu'rna» antal har unc/rr (rna/T lir pm: ft.!r/rf. ]mf. ful-(lin) a'z'mr anfall” finn-r
1958—191”
1934—1957
1926 ' 1.924)
1930 79)?
1922 —192f
1918 192!
19I4'1917
1491.00L7 filmmeter
? (0. 100 f 71» mtler
"_ :. a.. =. 5 i. 'i e.— N . (X 0; »c. =. (x
Översikt över vetenskaplig litteratur behandlande filmens påverkan av publiken ur mentalhygienisk synpunkt.
Av med. lic. Gunnar Klackenberg.
Den utbredning filmen fått har i vida kretsar väckt frågan på vad sätt filmen har inflytande på sina åskådare. Tolkningarna ha varit divergerande men många äro av den meningen att film förmår skapa vissa inte bara ytliga beteenden i fråga om klädedräkt och utseende, sättet att vara 0. s. v., utan även i fråga om handlingsnormer och livsinställning. De se i filmen ett medel, en hjälp att ut— veckla särskild psykologisk aktivitet hos åskådaren. Det som gör att filmen för många får en sådan realitetsprägel är att de tolka in sitt eget jag i händelsen. Det är genom projektion av våra egna intressen, böjelser och känslor, som filmen ger verklighetsupplevelsc. Vi bli emotionellt engagerade av en särskild episod eller historia eller särskild skådespelare så länge vi känna igen våra egna aspira- tioner och önskemål. Mycket av det värt medvetna och undermedvetna har önskat realisera, se vi eventuellt i filmen. Regissörens psykologiska konst ligger i att kunna antyda och samtidigt gömma tillräckligt för åskådaren så att denne kan leva med och deltaga i hela handlingen till slutet och projicera sitt eget jag och sina undermedvetna tendenser på filmens skådespelare och dess händelser.
I detta skulle alltså ligga filmens underhållningsvärde, dess förmåga att ge konstnärlig upplevelse, men också dess roll som förledare. I vad mån filmen genom sin, jämfört med andra konstnärliga uttrycksmedel, särpräglade fram- ställningskonst har skapat eller förmår skapa för individ och samhälle påtagliga följder som kan vara ogynnsamma, kommer att behandlas i följande översikt.
Den litteratur, som ligger till grund för framställningen återfinnes i förteck- ning i slutet av artikeln. Referent—en är medveten om att den icke är fullständig. Någon enhetlig sammanställning av litteratur av detta slag finnes icke. Urvalet har skett efter genomgång av Index Medicus och de offentliga bibliotekens accessionskataloger från 1928 'till och med 1949, d. v. 5. under ljudfilmsepoken. Genom omnämnanden och recensioner av nyutkommen filmlitteratur i kvartals— tidskriften Hollywood Quarterly och genom förmedling av tidskriftens psykolo- giske medarbetare, professor Franklin Fear-ing vid Berkeley University har upp- lysningar givits om nyare arbeten ifrån U. S. A. Ur litteratur-förteckningen i The Monthly Film Bulletin, som utges av The British Film Institute har även hämtats en del.
Till alldeles övervägande delen rör sig undersökningarna kring barn och ungdom.
De första försöken att i större skala vetenskapligt närma sig problemen gjordes för snart 20 år sedan i U. S.A. Dessa undersökningar, som gå under namn av Payne Fund Studies, förlades till psykologiska och sociologiska universitetsinstitu- tioner i olika städer och genomfördes under loppet av några år. De ha i viss mån blivit klassiska och citeras ofta (i filmologisk litteratur). I sitt sätt att veten— skapligt behandla undersökningsmaterialet är de mycket ojämna, vissa är bril— jant genomförda, andra åter ha utsatts för hård kritik. Det är skäl att komma ihåg att resultaten ibland i okritiska granskares händer givits annan betydelse än den undersökarna avsett.
De synnerligen mångfacetterade påverkningar, som en individ i vårt moderna samhälle är utsatt för, låter sig sällan renodlas på ett för vetenskapsmannen idealiskt sätt. Forskningsområdet om filmens effekt är komplicerat och omfat-
tande och borde genom sitt övergripande på flera, visserligen närbegränsade, specialområden, sociologi, kriminologi, psykologi och fysiologi i hög grad vara ett teamarbete. Den ene specialistens resultat låter sig icke utan vidare överför-as i ett annat sammanhang, där försöksbetingelserna från hans specialområde ej äro förbanden. Vi få tolka med försiktighet och kringgärda de framkomna resul- taten med den inskränkning som försöksbetingelserna ge. Från en sådan för- siktig utgångspunkt ger flertalet av här nedan refererade undersökningar, sam- mantagna eller isolerade, ändå en ledning för bedömningen av film som påverk- ningsfaktor i den nutida människans liv.
För att ge mera överskådlighet åt redogörelserna kommer referaten från arbeten med till stor del likartade problemställningar att sammanföras. Det är huvud- sakligen två ämnesområden, som varit föremål för undersökningar: I. filmens omedelbara verkningar på psyke-fysiska funktioner och II. social-psykologiska verkningar på längre sikt. I
Bland undersökningarna i Payne Fund Studies ingick även ett försök att be— ' stämma de emotionella reaktionerna vid visning av vissa bestämda filmer. (Dy singer and Ruckmick: The emotional responses =>of children to the motzon picture situation. ) Den fråga det gällde att få besvarad var vilka scener, som känslomäs— sigt starkast beröra barn och ungdom i olika åldrar. Författarna framlägga inga åsikter om huruvida det är skadligt, nyttigt eller likgiltigt om människor blir emotionellt exciterade av film. Det är en avvägningsfråga för mentalhygienikerna, icke för fysiologerna. Genom psykogalvaniska mätningsinstrument (baserade på iakttagelsen att kroppens elektriska motstånd undergår förändringar i anslutning till känslorörelser), genom pulsmätningar och genom uttalanden om sina subjek- tiva förnimmelser inför filmens olika scener fastställdes hos 150 försökspersoq ner (fp) i olika åldrar de emotionella reaktionerna. Fp befunno sig dels under laboratoriemässiga. förhållanden och dels ute på biograferna, där mätinstrument inkopplats. Resultaten av försöken voro i båda fallen av likartad tendens. De filmer som användes voro ordinära spelfilmer, ej speciellt utplockade ur skräck- genren eller bland filmer med intensiva kärleksscener. Försökspersonernas ålder varierade från 6 till 50 år. Uppdelade i åldersgrupper utgjorde barnen mellan 6 och 12 år en grupp, de mellan 13 och 19 år en pubertetsgrupp och återstoden de vuxna en grupp. -
Resultat: 1) i alla åldersgrupper individuella variationer, 2) tragiska scener, konflikter och farosituationer framkallade de största emo- tionella reaktionerna i gruppen under 12 år, något mindre i pubertetsgruppen och mycket mindre bland vuxna,
3) kärleksscener gåvo de största utslagen i gruppen omkring 16 år, betydligt mindre hos vuxna och allra minst hos barn under 12 år.
4) de kraftigaste reaktionerna återfanns i pubertetsgruppen, där kärlekssce- nerna nästan konstant gåvo maximal reaktion och skrämselsituationerna ofta voro mycket intensiva,
5) först efter 13 års ålder började barnen i större utsträckning påverkas av kärleksscener,
6) för att bedöma en filmbilds sannolika effekt på barn var. icke den vuxnes egna emotionella erfarenheter inför bilden något säkert att lita till, ty de tragiska och skrämmande scenerna uppfattades av de yngre mycket mer skrämmande och de amorösa framställningarna av pubertetsungdom mycket mera intensivt,
7) de vuxnas mindre emotionella reaktioner tycktes sammanhänga med deras förmåga att uppfatta filmskeendet som artificiellt.
8) stora skillnader förelågo mellan vuxna och barn i fraga om iakttagelseför- måga och riktig situationsuppfattning, ju större skillnader ju mindre barnet var.
_ * Fp i fortsättningen— _. försöksperson. 51—337 51 65
Ibland kunde felaktiga bedömningar av situationen medföra emotionella reak— tioner,
9) vid upprepad visning av samma farosituationer på filmen minskade reak— tionen märkbart,
10) ju yngre barnen voro desto mera reagerade de på de enskilda situationerna och ej på. innehållet såsom sådant. Den slutliga behållning-en blev ofta summan av de olika. intensiva situationerna. Denna bristfälliga helhetsuppfattning är i överensstämmelse med den genetiska psykologiens lagar, att själslivet utvecklas från det konkreta till det abstrakta. Av erfarenhet kommer sedan generalisering av de enstaka händelserna. Barn får alltså icke samma syntes av en filmbild. som vuxna får, lagens straffande arm på slutet förmedlar föga känsla för den orsak och verkan, som filmen avsett.
Slutsatsen av undersökningen blir att filmbilden kan frambringa en klar och otvetydig, ofta synnerligen stark känsloreaktion hos barn och ungdom. (Det väl; balanserade känslolivets betydelse för den själsliga såväl som den kroppsliga hälsans bibehållande är i medicinskt-psykologisk litteratur och erfarenhet-smås- sigt ofrånkomligt faktum.)
Fysiologen N_ Kleitman vid Chikago—universitetet konstaterade i Science 1945 att åseendet av film, som av många människor betraktas som avslappning i be- tydelsen flykt från en banal, prosaisk verklighet i fysiologisk mening i allmän- het ej är avslappning. En obetydlig, men statistiskt säkerställd temperaturför— höjning (c:a 0,5o omräknat i Celsius) kunde fastställas efter multipla tempera- turmätningar hos två vana biobesökare, en flicka på 10 och en på 20 år. Resul— taten styrktes av tillförlitliga mätningar hos många andra personer både män och kvinnor. Trots att försökspersonerna och människor i allmänhet sitta stilla nedsjunkna i 2 timmar, medför filmprovokationerna en ökning i muskelspän- ningen, som ger värme. Kritiker av Kleitmans påståenden har antagit att tempera— turförhöjningen berott på en högre temperatur i den lokal, där många människor samlas. Kleitm—an replikerade (Science 1945) att man kunnat konstatera att tem— peraturstegring icke förekommer hos studenter som sitta tillsammans under van— liga universitetslektioner. Om ämnet är ointressant och särskilt om rummet blir mörkt för skioptikonbilder eller vetenskaplig film blir graden av muskclavslapp— ning och temperaturfall ofta tillräckligt stort för att framkalla sömnighet eller till och med sömn. Vidare är biograferna i U. S. A. vanligen luftkonditionerade. Kleitman tillade: det återstår att se huruvida den kollektiva förändringeni kroppstemperaturen under en biografföreställning kan förutspå filmens kass—a- framgång!
Genom experimentell registrering av andningsrörelserna kan man få en upp- fattning om den emotionella spänning, som barn under filmpåverkan genomlöpa. E. Fulchignoni har i kongressmeddelande 1949 skildrat sin försöksmetod för att konstatera, vilken väsentlig skillnad i förmåga att uppfatta och uppleva spänning filmens tempo kunde medföra. Den has'tigare körningen hade den minsta effek- ten, den snabba bildväxlingen och de påskyndade rörelserna omöjliggjorde för barnen att uppfatta spänningsmomenten.
Filmens förmåga att inverka på den fysiologiska sömnen är klarlagd i synner— ligen välgjorda sömnundersökningar av tre forskare vid universitetet i Ohio.
Den teknik, som S. Renshaw, V. Miller och D. Marquis använde sig av för c:a 20 år sedan och undersökningens genomförande har även senare forskare funnit invändningsfri. De använde sig av en s. k. hypnograph, som registrerade rörligheten under sömnen. På basis av ett stort antal försökspersoners normala sömnrörlighet och jämförelser med motiliteten efter filmbesök men under för övrigt likartade förhållanden kunde filmpåverkan utläsas. Fp utgjordes av 170
barnhemsbarn i åldern 6—18 år, vilkas sömn registrerades under ett flertal nätter både före och efter filmvisningen på kvällen. Resultaten baserade sig på sam- manlagt 6650 sömnkurvor. Barnen från ett barnhem valdes därför att regel— bundenheten och enhetligheten i livsföringen där gav bättre försöksbetingelser för experimenten. Genom sovring bland barnen, som åtminstone delvis rubrice- rades som psykiskt missanpassade, ansåg de tränade psykologerna som gjorde sovringen, att de undersökta representerade en medelpopulation. —— Hos varje individ finns under normala förhållanden en viss aktivitet även under sömnen. Den varierar med åldern (ju yngre desto lugnare) och ibland även med års- tiden. Största kroppslugnet inträffar i allmänhet 1ls—lllz timme efter insom— n-andet.
Filmer av olika slag visades på kvällen under en följd av dagar. Filmerna voro icke utvalda med hänsyn till barnlämpligheten. Effekten blev en föränd- ring av den sömnrörlighet, som var normal för individen, och denna förändring hade intet samband med utfärden som sådan eller de »normala» sömnvariatio- nerna. Förändringar inträffade antingen i riktning mot ökad eller minskad natt- lig aktivitet. I genomsnitt visade pojkarna 26 % och flickorna 14 % större rör- lighet per timme efter biobesöken. Störst var oron under förnatten, vilken ej kompenserades av större lugn under efternatten. Barnet vaknade alltså vanligen otillräckligt utvilat. Den ökade tröttheten var högeligen individuell. Yngre barn och svaga, nervösa barn gåvo de allra största förändringarna i uppförandet föl— jande dag. De visade samma trötthetssymptom som vid de tillfällen då de experi— mentellt hölls vakna och endast fick sova 6 i stället för de vanliga 9 timmarna. De blevo retligare, kommo oftare i gräl, voro mindre uthålliga och svårare att handha. De symptom, som uppträdde, voro icke endast sömnbristens fysiolo- giska konsekvenser utan även en försvagning av hämningarna gentemot beteende- rubbningar av skilda slag. 50 % av pojkarna visade 1Iz gång mer förändring i sömnaktiviteten efter biobesöken än efter den experimentella insomnian. Efter vissa tämligen intensiva filmer visade många individer ännu större förändringar. 35 % av flickorna påverkades lika mycket eller mer av filmen som av den direkta sömnbristen på 3 timmar.
Jämförelser gjordes också mellan störningar av sömnen efter viss dos koffein på kvällen och sömnen efter filmpåverkan. Den dos koffein, som användes var i stort sett samma som ingår i en ordinär kopp kaffe. Effekten av filmbesöket visade sig kunna vara lika stor eller större än kaffets, och möjligen längre kvar— dröjande. Sömnoron efter koffeinstimulering var ävenledes höggradigt individuell.
Barnläkaren Mary Preston redogör i Jaurnal of pediatrics 19:2 (1941) för en undersökning hon låtit göra i avseende på filmens roll som framkallare av bland annat nervositet, sömnrubbning, ängslan, nagelbitning, dagdrömmerier o. s. v. hos 200 barn i åldern 6—12 är, vilka av föräldrarna ansetts fysiskt och mentalt normala. Nervositeten hos en del av barnen bedömdes av föräldrarna »icke svå— rare än hos andra» och uppfattades ofta som en normal fas i utvecklingen. För- fattaren uppdelar dessa 200 barn i grupper alltefter graden av erfarenhet av film (och kriminalpjäser i radio, vilka intressen oftast överensstämde). 114 barn (grupp I = 57 %) gingo på bio 2—5 gånger per vecka, 47 stycken (grupp H = 23 %) hade ingen eller endast lindrig beröring med film, återstoden voro mera moderata biobesökare. Frekvensen av ovannämnda nervösa symptom hos barnen i de olika grupperna jämfördes.
Resultat: Allmän nervositet bedömdes genom objektivt iakttagande av bar— nen under samtal. 76 % i grupp I visade mer än »ordinär nervositet», medan 40 % i grupp II rubricerades på samma sätt. Om nervositeten indelades i svårig- hetsgrader så. hänfördes hälften av de nervösa till grupp I och tiondelen av mot- svarande i grupp II till de mest nervösa.
Sömnrnbbningar fastställdes genom barnens egna utsagor, 85 % i grupp I och 19 % i grupp II angåvo sömnstörningar av skilda grader från svår nattskräck och somnambulism till mera beskedlig ängslan över att ligga ensam i mörkret. 'Det helt dominerande antalet av svåra sömnrubbningar fanns bland barnen -i grupp I.
Ängslan. 42 % av grupp I hade påfallande ångestföreställningar medan inga i grupp 11 kunde hänföras till de extremt ängsliga.
Nagelbitning betraktades som ett symptom på emotionell spänning under olika förhållanden. 51 % av barnen i grupp I och 23 % av grupp II utgjordes av nagel— bitare.
Drömmar om dödande och död förekom mycket ofta i biobarnens redogörelser. Författaren menar att denna påminnelse och aktualisering av död och mördande på ett menligt sätt påverkar barnens i viss ålder redan starka förnimmelse och rädsla för döden. Filmscener, som framställs. döden i olika former, håller fruktan för denna vid liv.
Av de 200 barnen plockade författaren ut 54 stycken, som beskrevs som ängs— liga och »olyckliga». 70 % av dessa valde de värsta skräck- och gangsterfilmerna, medan 30 % inte kunde uthärda sådana påfrestningar. Majoriteten av de 5. k. olyckliga barnen tyckte bäst om samma slags filmer, som de aggressiva barnen: filmer med dödande, gangsters, mördare, knivar, mysterier, spöken, skjutande, djungelhistorier, slagsmål o. s. v. Bland trygga barn, sådana med ovanlig säker- het i hem och skola vilka uppgingo till 40 stycken, fanns det endast en, som till- hörde grupp I (frekventa biobesökare).
Författaren gör följande slutreflexion: Skräckscener på film kan ha en häm— mande effekt på alla kroppsorganens funktioner. Oroande drömmar och ytlig sömn efter filmbesök kan orsaka aptitbrist, irritabilitet, sjukdomsbenägenhet, bristfällig koncentrationsförmåga o. s. v. Patienten blir oförmögen att på normalt sätt möta livets krav. Skräckscener ge sinnesintryck, som kvarbliva och återupp- levas under dagen eller natten, varvid situationen anknytes till dem själva eller "deras familjer. Barnen tolka in det som passar dem och detta förstoras i sym- bolisk form. Det påverkar deras känslor och trygghet.
Referentens kommentar: Författaren har genom sin jämförelse mellan frekven— sen av nervösa symptom hos barn, som ofta respektive aldrig gå på bio, visat en dominans av nervösa symptom hos de frekventa biobesökarna. Men därav följer ingalunda automatiskt den slutsatsen att filmupplevelsen är den i sam- manhanget skadliga faktorn. Undersökningarna tar icke hänsyn till skillnaden i dessa barns konstitution eller andra under uppväxttiden psykiskt verkande er- farenheter. Iakttagelsen att de nervösa barnen oftare återfinnas bland de fre- kventa biobesökarna kan också sammanhänga med att dess-a psykiskt missan— passade barn i filmen söker kompensation och utlösning för den emotionella spän- ning, de befinna sig i. Behovet av frekventa biobesök kan vara ett symptom hos den nervöse, jämställt med andra uttryck för deras emotionella instabilitet. Under- sökningen ger alltså inget entydigt svar. Själva undersökningsmetodiken är dess- utom förenad med många möjligheter till subjektiva bedömanden.
En undersökningsmetodik, som lämnar säkrare resultat om barnens omedel- bara reaktioner inför olika filmavsnitt har använts av psykologen Ellen Siersted i Köpenhamn. Undersökningarna, som ännu ej publicerats, kommer snart i bok- form och i resumé i Revue international de filmologie. Referenten har fått ta del av manuskriptet—.
Under visningen av ett genomsnittligt barnfilmprogram för barn från olika barnträdgårdar och skolor i Köpenhamn fotograferades åskådarna, deras min— spel, ansiktsuttryck och kroppsrörelser med hjälp av infraröd film och svart blixt. Samtidigt upptogs på stålband barnens ljudliga kommentarer och ångest—
reaktioner. Alla dessa registreringar gjordes ovetande för barnen. En närva— rande psykolog nedtecknade fortlöpande sina iakttagelser av barnens beteenden och det hela kompletterades med ett frågeformulär, som sändes med barnen hem, där föräldrarna ombads besvara frågor om hur deras barn uppfattat föreställ— ningen. Genom personliga besök i en del hem och på annat sätt införskaffades upplysningar om den sociala och psykologiska miljö, som barnen kommo ifrån. Dessa senare upplysningar kunde av skilda skäl ej bli annat än ytliga och någon individual—psykologisk analys av barnen utfördes aldrig. Bakgrunden till bar- nens individuella reaktioner blev därför otillräckligt känd. Undersökningen gav därför mera genomsnittsbarncts reaktion inför några vanliga matinéfilmer (Dis— ney's tecknade »Tre små grisar», en djurfilm »God dag, djur» och en ordinär Tarzan-film). Barnen fotograferades alltid vid samma bestämda filmavsnitt, var- vid man kunde göra jämförelser mellan olika åldrars och olika barns reaktionssätt.
Barnträdgårdsbarnen utvaldes i grupper från institutioner med olika peda- gogiska principer: Montessori, Fröbel, en blandning av de två. och helt fria barn- trädgårdar. C:a 250 barn i åldern 3—6 år undersöktes. Skolbarnens antal upp- gick till 350 och de hämtades från skol-ans lägsta klasser med en ålder upp till 8 år. Dessa barn representerade också olika former för disciplin och olika sociala nivåer. Av de 600 barnen hade 34 ej tidigare sett film.
Undersökningen visade för det första en stor diskrepans mellan barnens egna uttalanden inför vuxna och deras känsloreaktioner i upplevelseögonblicket, så som de kunde uttolkas ur fotografierna, ljudupptagningarna och de förda anteck— ningarna. Endast 59 av de 600 visade genom berättelser eller i sitt uppförande tecken på ångest vid hemkomsten enligt föräldrarnas uppgifter. De övriga menade de hade haft roligt, medan stämningen under föreställningen var allt annat än glad. Bilderna visade att barnen från början voro intensivt intresserade av filmerna och inställda på att roa sig. Allteftersom filmen rullade försvunna leendena i har- nens ansikten, allvar och ängslan framträdde hos nästan alla i stället. Det gällde Disney—filmen och Tarzan-filmen, vars invecklade handling barnträdgårdsbarnen ej förmådde följa, men som ändå spred ängslan och om genom enstaka isolerade bilder. Några gräto, några gick bort till lärarinnorna, som satt längst bak i loka- len, och många ville gå hem. En del började springa kring i salen. Föreställ— ningen varade knappt 11/2 timme, men redan efter 35 minuter var de flesta bar— nen trötta, lekte i c:a 20 minuter varefter de satte sig och såg på filmen igen. Hos barnen från en barnträdgård med stark disciplin visade barnen mycket få känslo- utbrott under själva föreställningarna, men fingo efteråt magont, illamående och feberkänslor. I en mycket fri barnträdgård blevo alla barnen rädda, då skjut- ningen i Tarzan-filmen började, de gräto och bådo att få gå hem.
Skolbarnens reaktioner var olika för barn från olika skolor. Känslorna svängde mellan vild begeistring för Tarzan och ångest inför de otäcka scenerna. Några få av dem gräto och uppsökte lärarna, andra sutto fullständigt stilla, andra sökte avspänning genom att sjunga medan de flesta ropade och skrålade. I synnerhet bland barnen från en skola med stark disciplin var upphetsningen stark.
Författarens tolkning av dessa olika reaktionssätt är den, att bakom all-a ligger rädsla. Hos yngre barn och de mera öppna äldre tar sig rädslan uttryck i en flyktreaktion eller de vanliga uppenbara formerna för ångest. Hos de behärskade. disciplinerade barnen, som fått lära sig att undertrycka sådana känslor, mani- festerar sig oron i form av hyperaktivitet och skrål i stället. Spänningen i filmen utlöser något av den spänning de har i sig själva, som icke får komma fram i dagliga livet. Men denna utlösning är icke till någon egentlig hjälp, den är icke kurativ och förändrar icke barnens struktur, då det som utlöser spänningen icke tar upp deras egna problem. På samma sätt är de andra reaktionssätten: det passiva, försten'ade, eller sången, eller försöken att gömma sig, lika litet ångest lindrande. Skillnaden i reaktionssätt sammanhänger med hur stor frihet barnet
har att vara. sig självt och den varierar icke bara med föräldrarnas uppfostrings- principer, utan är också beroende på bostadsförhållandena, barnträdgårds- och skoltyp.
I de försök som skildrats hade programmen icke utvalts efter lämplighets- eller åldersprinciper utan komponerats efter den mall, som är vanlig för matinéerna. Vid andra försök med samma barn, där filmens sagofigurer mera gledo in i bar- nens fantasivärld eller, särskilt för de äldre, spänningen i filmen var hämtad ur mera realitetspräglade händelseförlopp uppträdde icke så många olika reaktio- ner, även om barnen roade sig hjärtligt eller voro gripna av naturlig spänning.
Den förutnämnde italienaren E. Fulchignoni har visat hur barn i ett neutralt filmiskt händelseförlopp tolka in sina egna personliga problem, hur de identi— fiera sig med en viss figur i en speciell situation och uppfatta den i enlighet med sina egna förutsättningar. Författaren använde sig av en film, som skildrar det dagliga livet i en familj av kanariefåglar. Den var upptagen efter verkligheten och visade en fågelmamma, en fågelpappa och deras ungar, hur de bygga bo, ruva på ägg, hur ungarna matas, lära sig flyga, visa varierande duktighet, hur en av dem klarar sig sämre och råkar ut för vissa svårigheter. Barnens uppfattning om filmens innehåll var mycket olika och man kunde ur deras redogörelser utläsa barnens egen familjesituation. Barnens varierande hemförhåll-anden och psykolo- giska miljö visade god överensstämmelse med den skildring de givit av filmens fågelliv. Författaren anser att filmer av likartat innehåll efter standardisering kunde användas som psykologiska tests, överlägsna nu brukbara s. k. projektiva metoder såsom Duss, T. A. T. och Rorschach.
Ytterst få fall av direkta filmskador ha publicerat-s i medicinsk litteratur. Olof Brilel beskriver i Monatschrift f. Psychiatrie und Neurologi 1931 ett sådant under rubriken »Film som psykotraumatisk barndomsupplevelse». Samma sjuk- domsfall är även återgivet i Acta psychiatrica et neurologica 1933 och i Ugeskrift for Laeger 1935. Det var en 15 års flicka, som efter att alltid tidigare visat sig frisk och duktig tämligen plötsligt visade symptom på en fobisk ångest samt en med denna ångest alternerande minnesförlust. Under analysen av fallet menar författaren sig kunna påvisa att det icke varit någon tvekan om att en viss film varit den sjukdomsframkallande faktorn. Efter att flickan fått fullt klart för sig sammanhanget med sin sjukdom var hon radikalt återställd från sitt ångest— och tvångstillstånd och fortsättningsvis frisk. Författaren söker påvisa att filmtek- niken gör det möjligt att särskilt appellera till det undermedvetna genom sin framställning av tankar, minnen och associationer på ett halvklart och töcknigt sätt och genom att framställa överjordiska väsen på ett för den okritiske mera överbevisande sätt än det varit möjligt för andra konstarter. Filmen besitter en kraft, som a priori låter oss förmoda psykopatogenitet.
E. Redslob och A. Brim' beskriver i Annales d'oculistique 1947 en 14 års flicka som närmaste tiden efter ett besök på en film, som handlade om en blind flicka, blev inbunden och tystlåten och plötsligt en dag blind utan att man objek- tivt kunde iakttaga några ögonförändringar. En psykiatrisk undersökning fast- ställde att det rörde sig om en vegetativt känslig flicka med hysterisk blindhet. Denna hade utvecklats genom att flickan så helt identifierat sig med den blinda huvudpersonen i filmen.
II.
Till undersökningarna om filmens verkningar på längre sikt och dess infly- tande på det sociala beteendet kan del hänföras dem som behandla filmen som brottsframkallande faktor och dels dem där man söker visa hur människors atti- tyder förändras genom filmpåverkan.
Film och ungdomsbrottslighet.
Brottsligheten har djupa socialpsykologiska rötter. Den kriminelle har utsatts för många olikartade påverkningar under sitt liv. Det är svårt att isolera en faktor i en orsakskedj—a och säga att det är denna som är mest betydelsefull. Över- tygelsen att gangsterfilmen har en asocialitetsframkallande effekt är stark på många håll. Några vetenskapliga bevis för detta finnes inte, och det är förenat med många svårigheter att göra en invändningsfri undersökning över detta pro— blem. De försök, som gjorts för att belysa denna frågeställning ha som metod använt direkta frågor eller frågeformulär till de asociala själva och till perso- ner, som haft hand om brottslingar. Att fråga de omhändertagna själva om or- saken till deras brott är en osäker arbetsmetod. En brottsling begår visserligen ibland sina brott under klar insikt om varför han gör det, men det är också syn- nerligen vanligt att till och med den aktuella brottsorsaken är dunkel. Men varje människa vill både inför sig själv och andra alltid kunna ange ett motiv för sitt handlande, och tar då fram näraliggande, plausibla förklaringar och ursäkter, såsom exempelvis bioerfarenheten. Det fördelar ansvaret och gör skuldbördasi lättare. De djupare motiven äro oftast för vederbörande okända och ha sitt ur- sprung i djupgående känslokonflikter, som ha föga med den aktuella filmen att skaffa.. '
Det är av dessa skäl man med försiktighet måste tolka de resultat, som H. Blumer och Ph. Hanser, Chicago, redovisar i Movies, Delinquency and Crime (ingår i Payne Fund Studies). Författarna säga själva att siffrorna endast äro approximativa och uttolkande tendenser. Av 368 manliga interner angåvo 10 % att filmen haft ett avgörande inflytande på deras kriminalitet, 76 % förnekade på- verkan genom film och 14 % gåvo inga svar på den frågan. Författarna ans-e sig genom dessa siffror och beskrivningen från internerna ha visat hur vissa slag av filmer bidraga till kriminalitet hos vissa individer. Filmupplevelserna ta plats bredvid andra inflytanden, som äro brottsframkallande, och äro ibland av mindre och ibland av större betydelse. Ofta ha de olika betydelse under olika perioder av en brottslings liv.
Förutom detta direkta inflytande menar författarna att den överskuggande be- tydelsen dock tillkommer det indirekta sätt på vilket filmen kan disponera till brottslighet. Av 110 manliga interner sade 49 % att filmen hos dem skapat en önskan att bära skjutvapen, 28 % att de känt en önskan att utföra rån, 20 % att bion lärt dem olika sätt att begå stöld, 21 % att lura polis, 45 % att filmen an- visat vägar till lättförtjänta pengar, 26 % att bion givit dem föredömen att våga handla som en »tough guy».
Genom jämförelser mellan filmsmaken hos barn från bostadsdistrikt med olika hög brottslighet i Chicago fann författaren hur man kunde spåra en tendens i för- kärlekcn för gangsterfilm från distrikten med hög brottslighet ned till distrikten där brottsligheten var låg. Uppväxten i olika samhällsdistrikt och samhällslager innebär sådana olikheter i erfarenheter och umgänge att detta reflekteras i olika intresse för vissa filmer. Inflytandet av film på individens beteende måste ses mot bakgrunden av andra samhällsförhållanden. Som särskilt betydelsefulla in- stitutioner att överföra det sociala arvet anges familjen, skolan och kyrkan. Fil- mens infiytande tycks stå i omvänt förhållande till styrkan av dessa institutioners inflytande. Filmens tankar och innehåll erbjuder material för de därtill dispo- nerade.
Författarna prövade med samma utfrågningsmetod även verkan av film, som visades på ett fängelse i disciplinuppbyggande och underhållande syfte. För de flesta hade den avsedd effekt, men verkan kunde också registreras som helt mot— satt med ökad bitterhet och fientlighet mot fängelset och samhället.
I en tysk dissertation från filosofiska. fakulteten vid Miinchenuniversitetet 1934 (Alois Funk: Film und Jugend) behandlar ett avsnitt filmen och ung— domskriminaliteten. Författaren skisserar ytligt femton ungdomsbrottslingars levnadsöden och deras egna antydningar om filmens allmänna skuld till den varierande brottslighet de företräda-. Ur fem ytterligare utdrag ur domstolsakter kan man med säkerhet icke utläsa annat samband mellan filmen och kriminalia teten än att dessa brottslingar voro synnerligen ivriga biobesökare. De citerade rättsfallen kunna svårligen berättiga författaren att dra den slutsatsen han gör, nämligen att filmen spelar en betydande roll som brottsorsak. En kritisk gransk— ning av data som anges i de korta rättspsykiatriska aktstyckena kan ge en helt annan orsakstydning och i vart fall inga bevis av vetenskapligt värde för de konklusioner författaren lättvindigt åstadkommer. Hela avhandlingen tycks vara ett utslag av den i dåtida Tyskland gångbara reaktionen mot 5. k. »entartete Kunst» inhemsk såväl som utländsk. Planläggningen har av författarens redo— görelse att döma ej skett förutsättningslöst, de siffror som i andra sammanhang omnämnas är följden av ett urval av explorander.
Den engelska departementskommitté som i maj 1950 överlämnade sin utred- ning och sina förslag om barn och film (Report of the Departmental Committee on Children and the Cinema, London 1950) lät också göra en omfattande enquéte bland personer med stor erfarenhet av ungdomsbrottslingar. Kommittén betonar själv det begränsade vetenskapliga värdet av en dylik opinionsundersök— ning, som endast kan uttrycka andras mer eller mindre fast grundade uppfatt- ningar och erfarenheter. Frågeformulären sändes till 1922 personer i ansvarig ställning omfattande alla ungdomsdomstolar, rådgivningsbyråer i uppfostrings— frågor, polismästare, direktörer för rannsakningshäkten, rektorer vid ungdoms- vårdsskolor och ledare för övervakningsverksamhetcn i England, Skottland och Wales. 1 344 d. v. s. 70 % gav skriftliga redogörelser för sina. åsikter om filmens roll som brottsorsak. Något mer än hälften ansåg att det icke fanns något sam— band mellan biografbesöken och ungdomsbrottsligheten. Bland dem, som ansåg att det förelåg samband mellan företeelserna, beton-ade en stor majoritet att för barn under 12 år var detta högst obetydligt, medan beträffande de äldre barnen c:a hälften pekade på ett betydligt inflytande. —— Bland de c:a 38 000 barn under 16 års ålder, som de sista 6 månaderna före enquéten, ställts inför ungdomsdom- stol-ar, fanns det endast 141 stycken där ett direkt samband mellan brottslighet och filmhändelse kunnat anges. Kommittén menar sig med sådana resultat icke kunna. påbörda filmen någon primär del av ansvaret för brottsligheten hos barn under 16 år. I ett fåtal fall fanns vissa paralleller mellan filmens brottstema och den straffbara beteenderubbning, men i majoriteten fall var sambandet mellan angiven orsak och verkan obevisat.
I sin bok över ungdomskriminaliteten och dess orsaker kommer D. H. Stott— till liknande resultat (Statt: Delinquency and Human Nature, London, 1950). Han baserar sin uppfattning på en djupgående personlighets- och miljöanalys av 102 interner från en ungdomsvårdsskola i England. Det är med full evidens klar- lagt säger han, att orsakerna till brottslighet gå, mycket djupare än sådana till- fälliga inflyta-nden som filmerna ha. Även om man i enstaka fall funnit en pojke eller flicka ta efter vad som visats på bio (själv kan Stott icke visa på något- klart fall), så finner man säkerligen också. samtidigt andra mer allvarliga på— verkningar som förklaringsgrund. Det mesta man kan säga om gangsterfilmen är att den möjligen kan bestämma formen för det brottsliga tilltaget. Stott fram— för som sin åsikt att gangsterfilmen också kan vara till nytta. Så. länge möjlig— heten för psykologisk behandling av brottslingarna ej är allmänt tillgänglig ger dessa filmer en viss ersättning för annan upphetsning. en verklighetsflykt, som kan medverka till att hålla dem ifrån skadegörelse.
F. Shuttleworth och M. May vid Yales universitet tog upp frågan i vad mån ett barn, som ofta ser film, i uppträdande och beteende är annorlunda än dem, som inte har någon större erfarenhet av film. För den skull införskaffades upp- lysningar om och testades i olika prov inalles c:a 1 400 elever i folkskolans 5:e— 9:e klasser. Jämförelser gjordes mellan en grupp, som i genomsnitt gick på, bio '.!—3 gånger per vecka och en annan, som endast såg film högst ett par gånger om året. Det var alltså endast de tämligen extrema ytterligheterna (c:a 10— 15 %), som jämfördes. Urvalen av de två grupperna gjordes så att de i avse- ende på ålder, kön, klasshöjd och social—ekonomisk bakgrund voro i möjligaste mån jämställda. Jämförelser och skillnader beträffande beteenden och attityder granskades på. sammanlagt c:a 2000 olika punkter.
I 90 % av jämförelserna förelåg ingen statistisk signifikant skillnad. I om— kring 8 % utföll jämförelsen till förmån för den grupp, som sällan gick på bio, medan i 2 % biobarnen voro gynnsammare ställda. De statistiskt Säkerställda skillnaderna gällde lärarnes och klasskamraternas allmänna uppfattning om dem, om deras förmåga att samarbeta och beträffande vissa beteendemönster, som ofta återfanns i filmer.
Författarna diskutera orsakerna till de 10% signifikanta skillnaderna, som framkommit. Genom ett inbördes korrelerande av olika punkter i testerna äro författarna benägna att anse att de skilda missanpassningssymptomen i skolan och till kamrater likaväl som de täta biobesöken bådadera äro symptom på sna- rare än orsak till en allmännare beteenderubbning. Det är barn av särskilt kynne, som oftare än andra söka sig till filmen för att med dess hjälp fly ifrån sin psykiska och sociala omgivning eller för att få tillfredsställa särskilda psykiska behov. Enligt denna uppfattning är alltså filmens roll icke primär. Den skapar icke speciella intressen eller missanpassning eller vanan att gå på bio. Men dessa täta biobesök äro ägnade att ytterligare förvärra symptomen och fixera en bete- endeförändring, om den redan existerar.
Tron på. filmens förmåga att ändra människors inställning till olika sociala och mänskliga problem förklarar dess stora användning som propagandamedel. Om filmen har samma likriktade innehåll som andra massinformationsmedel (tid- ningar och radio) och överensstämmer med den allmänna inställningen i sam- hället reduceras frågeställningen om filmens påverkningsförmåga till ett kvanti- tativt effektivitetsproblem. Men i ett samhälle med olika konkurrerande och motsatsfyllda åsikter gäller problemet om man kan tillskriva filmer med utpräglad tendens en sa stark förmåga att den i konkurrens med motstridiga uppfattningar, kan omställa åskådarna i önskad riktning. I en av Payne Fund bekostad studie (Motion pictures and the social attitudes of children, New York, 1933) tog psyko logiprofessorn vid Chicagouniversitetet L. L. Thurstone och hans medhjälpare Ruth Peterson upp frågan till undersökning. De konstruerade vissa testskalor efter vilka de mätte och jämförde olika undersökningsgruppers attityder i all- mänt—sociala och mellanfolkliga frågor. Värdet av dessa testskalor kan referen- ten ej bedöma, i senare arbeten av liknande slag har samma metodik använts. Skalorna lämpa sig för jämförelser mellan olika kategorier och utsäga endast hu1uvida en giupps inställning är mer eller mindre gynnsam till det framlagda problemet. Det gällde att- före ooh vid olika tidpunkter efter filmvisningarna få fram barnens inställning till andra folk och raser, till nödvändigheten av straff för b1ottslingar och olika straffmetoder, till rusdrycksförbud o. s v. Undersök— ningarna utfördes i fyra mindre städer, där befolkningen var tämligen homogen. Antalet barn vid de olika visningarna varierade från c:a 100 till 750. De voro i åldern 7—12 år. Filmerna valdes ur den vanliga repertoaren, de hade således ej inspelats med någon speciell avsikt. Vissa grupper barn fingo se upprepade" filmer med likartad tendens.
Resultat: Efter en filmvisning skedde en förskjutning av barnens inställning i väntad riktning, men denna skillnad i barnens attityd gentemot problemet var ej statistiskt säkerställd. Flera filmvisningar gav en tydlig kumulativ effekt, ibland ganska slående förändringar. Dessa förändringar fastställdes vid testr ningar en dag efter filmvisningen (jämfört med inställningen 1—2 veckor innan). Vid prövning av effekten 10 veckor till 19 månader efteråt kvarstod till stor del den intagna attityden.
En senare undersökning av en enstaka films effekt i detta hänseende är publi- cerad av M. Wiese och S. Cole i Am. J. of Psychology 21; 151—171 (1946). De använde sig av en något annorlunda teknik. I stället för att använda test-skalor utnyttjade de barnens fria infall vid besvarandet av de frågor med ideologisk accent, som framställdes till dem dagarna före och efter filmvisningen. Den film, som användes var spelfilmen »Tomorrow the World», som handlar om hur en demokratiskt och humanistiskt inställd amerikansk lärare tar hand om en nazitränad l2—års tysk pojke med alla de besvärligheter detta medför. Publiken ställdes inför »the american way» contra »the nazi way». Ungefär 3 000 barn med olika social bakgrund tjänade som försökspersoner.
För majoriteten kunde författarna endast konstatera en förskjutning av de uppfattningar som de redan haft innan filmvisningarna. Men samtidigt fram- kom på ett slående och signifikant sätt att filmeffekten i hög grad bestämdes av åskådarnas sociala, ekonomiska och kulturella bakgrund.
I Journal of Psychology 26: 525—536 (1948) beskriver psykologen Irwin Rosén vid Universitetet i Pittsburg en undersökning av reaktionerna inför den jude- vänliga spelfilmen »Gentlemens agreement». (The effect of the motion picture Gentlemens agreement on attitudes toward Jews.) Rosen accepterar Thurstones attitydskalor (se ovan), men arbetar samtidigt med en kontrollgrupp, vilket Thurstone ej gjort. Undersökningen gällde allt-så inställningen till judarna före och efter visandet av en film, som har en för judarna gynnsam färgning. Av en grupp psykologistuderande fick varannan ingå i experimentgruppen och var- annan i kontrollgruppen. Alla fick vara med om undersökningen, men svaren från dem som sett filmen eller läst motsvarande novell eller som voro judar ren- sades ut vid jämförelserna. Genom dess-a reduktioner kom experimentgruppen att omfatta 50 och kontrollgruppen 90 studenter. En testskala användes, som utar- betats så att tillförlitligheten var densamma för udda såväl som jämna svar. Den första delen av skalan användes innan filmvisningen, samtidigt för experiment och kontrollgrupp. Några dagar senare visades filmen för experimentgruppen och ytterligare efter en del dagar av för studenterna naturliga skäl för kontrollgruppen. Dagen efter första filmvisningen förelades båda grupperna andra delen av test- skalan, varvid jämförelser mellan grupperna kunde göras. Det framkom statis— tiskt säkerställda skillnader i attitydförändringen till förmån för judarna hos experimentgruppen, medan kontrollgruppen icke visade någon signifikant föränd- ring. Men i experimentgruppen fanns också sådana som visade en mera avvisande inställning till judarna än tidigare. I ett till experimentgruppen riktat fråge- formulär gavs dessutom möjlighet att svara mera fritt. Det var konstruerat så att det skulle ta hänsyn både till den ursprungliga judeinställningen och den förändring som inträtt efter filmvisningen. Gemensamt för förändringarna. i både positiv och negativ 'riktning var att fp i stor utsträckning icke genom sina svar ville tillstå att deras uppfattning förskjutits så. som testskalorna utvisade. De projicerade den på antaganden om en allmän opinion, på allmänna önskemål om flera respektive färre sådana filmer o. s. v. Författaren ifrågasätter icke test- skalornas tillförlitlighet, men menar att ett mera indirekt närmande för att få reda på försökspersonern'as subjektiva reaktioner vore värdefullare. De projek-
liva tests, som med framgång användes i kliniskt arbete borde utarbetas så. att de kunde brukas också vid mätningar av attitydförändringar.
J. P. Mayer försöker i sin bok Sociology of Film, Studies and Documents, London, 1948, närma. sig problemet om filmer som påverkningsmedel genom att göra en mera kvalitativ än kvantitativ studie. Så. som undersökningen presen- terats i ifrågavarande bok, är enligt referentens uppfattning det vetenskapliga värdet mycket osäkert. De undersöktas antal är numerärt litet, metodiken med frågeformulär, distribuerade till hemmen, och med uppsatser, är bristfällig. I de avsnitt där Mayer gjort en antydan till personlighetsanalys som bakgrund till de beskrivna filmreaktionerna är denna analys av ett mycket begränsat, ytligt värde. Urvalsprincipen ger icke någon säker bas att bygga generaliseringar av iakttagelserna på, ej heller är tolkningen i de individuella fallen mer än antagan— den. — Utan att vilja värdera författarens slutsatser — som i många avseenden ansluter sig till andra författares — synes undersökningen otillräckligt veten- skapligt grundad, att här refereras.
Under andra världskriget företogs i amerikanska armén omfattande och ingå- ende studier över möjligheterna att med hjälp av film och andra massinformations- medel påverka soldaternas inställning till kriget. Howl-and. Avsikten var att finna det mest effektiva sättet attlunderlätta omställningen från civilt liv till krigiska behov. Dessa socialpsykologiska undersökningar utfördes efter strikt vetenskap— liga metoder och vissa av dess resultat ha också anknytning till de problem som behandlas i denna litteraturöversikt. De visa också. med vilka metodologiska svå- righeter en forskargrupp har att brottas, som ger sig i kast med sociologiska pro- blemställningar där faktorer av många slag spela in och med vilken försiktighet slutsatser måste dras. Boken lämpar sig föga för summariska referat och här nedan ska därför endast i korta drag några av resultaten antydas.
För arméns behov hade producerats en serie instruktions- och propaganda filmer. En del av dem ansågs särskilt lämpade att genom sin argumentering och framställning kunna påverka soldaternas inställning i önskad riktning. De inne- höllo ofta rikligt med fakta. Försökspersonerna utgjordes av drygt 2000 man. Kontrollmaterial användes för varje försök. En mängd olika kunskapstests och attitydskalor användes för att ge en säker grundval för bedömningarna. Kriteriet på en films effektivitet var att den lyckades öka försökspersonernas kunskaper om kriget och fienden, förändra deras inställning till nazisterna i av filmprodu— centerna avsedd riktning och öka soldaternas håg och villighet att tjänstgöra i de stridande förbanden. Stora försiktighetsätgärder vidtogos för att undvika så- dana felkällor som att försökspersonerna voro medvetna om experimentets art. Proven och filmvisningar-na ingingo i rutinarbetet.
I ett avseende visade sig de använda filmvisningarna vara en mycket resultatrik metod. De ökade avsevärt försökspersonernas faktiska kunskaper om de händel- ser, som ledde till kriget. Även beträffande förändringar i inställningen till pro- blem, som filmerna direkt sysselsatte sig med, voro filmvisningarna framgångs- rika men dock mindre utpräglat än beträffande kunskapstillägnandet. Föränd— ringar av mera allmän natur i väntad riktning voro sparsamma. Och vad gällde försökspersonernas eventuellt ökade villighet att tjänstgöra som soldater hade de ingen effekt, vilket var den yttersta avsikten med filmvisningarna. Författarna göra också reflexionen att i förhållande till alla de påverkningar, som skapa en människas djupare inställning till allvarligare problem, utgöra en serie filmvis- ningar en ytterst obetydlig sektor. De flesta filmerna vädjade huvudsakligen med förnuftsskäl och endast en liten del av befolkningen är vid livs-avgörande ställningstaganden mottaglig för sådana. Ökade kunskaper korrelerar dåligt hos de flesta människor med förändrade attityder. Man fann också att de, som tyckte bäst om en film påverkades mest, men där fanns också den felkällan, som icke
kunde uteslutas, att utgångsläget var olika för dem, som gillade respektive ogillade" filmerna, och därför av andra skäl kanske ej kunde påverkas lika mycket.
Bland de många iakttagelser, som gjordes, kan också nämnas följande. Av- sikten var ju att finna lämpligaste propagandametoden för masspåverkan, där det gällde att övertyga mer än övertala. Man hade att göra med människor med . divergerande och motsatta uppfattningar, med sådana, som t. ex. kände riktig- heten i de framförda argumenten och därför anammade dem utan vidare eller sådana som stretade emot och sökte motargument innan effekten nåddes. Man fann att effekten hos de ursprungligen motsträviga var bäst av de filmer, där problemets alla sidor belystes, där argument och motargument ställdes mot var- andra. Hos de ursprungligen accepterande hade detta framställningssätt också god effekt, men än bättre var för dem en ensidig presentation av propaganda- materialet. De bättre begåvade och intellektuellt tränade påverkades, gynnsam- mast av argumenteringar från båda sidor oberoende av den ursprungliga inställ— ningen. Hos de klent begåvade gav de ensidiga argumenten, som stödde deras tidigare övertygelse, bästa utbytet. Den grupp för vilken den motstridiga argu' menteringen gav sämst resultat var de klent begåvade, som redan var positivt inställda till filmens tendens.
En kritisk studie av en del här refererade undersökningar, framför allt av Payne Fund Studies, har gjorts av sociologen Paul G. Cressey i American sociolo- gical Review, 1988. Han konstaterar inledningsvis att systematiska forskningar visat att barn se mycket film och att dessa äro av utomordentligt varierande inne— håll och att barnen komma ihåg mycket av vad de sett. Likaså att sociala atti— tyder och rasfördomar kan påverkas. Dessutom att barn och ungdom kan störas emotionellt, och att denna störning varierar mycket efter mognad och ålder och "filmens innehåll. Filmen kan också erbjuda material för dagdrömmerier och imitation i olika avseenden för sådana, som äro disponerade för detta. På samma sätt kan filmen ge uppslag i brottsinstruktivt avseende hos ungdomar med viss disposition.
När en individ går på bio och man ska tänka sig dennes reaktioner inför det som visas, är det inte bara den speciella filmen man måste ta hänsyn till. Det rör sig om människor med olika kynne, sinnesstämning och karaktärsdrag och människor i väsensskilda sociala miljöer. Vad en åskådare uppfattar och icke uppfattar av filmen, vad han känner eller icke känner, vad han kommer ihåg eller icke kommer ihåg och vad han imiterar och icke imiterar är oundvikligen. influerat av hans sociala och personliga bakgrund, lika mycket eller mer än av stundens film. Bioerfarenheten kan på samma sätt ej heller isoleras från de er- farenheter han gjort efter föreställningen. Åskådaren är ingen passiv person. Genom att deltaga med sin fantasi, genom identifieringar, randanmärkningar, impulser som appellerar till tidigare intressen och värderingar bestämmes in—V trycken av filmen på många sätt. _
Uppfattningen att filmens roll huvudsakligen är reflekterande d. v. s. tar sin form och intresseinriktning från den socialpsykologiska miljö, i vilken den upp— leves och i vilken den får gensvar vederlägger ingalunda de fynd, som i vissa fall gjorts om filmens omedelbara. effekt. Den utgör bara ett viktigt tillägg. Vissa av de associationer en individ får kan vara av bioursprung. Det sker anA tingen genom suggestion eller medveten eller omedveten imitation efter filmens mönster. Alla tre formerna innebär ett svar på en tidigare betingning, tidigare intressen och värderingar. Men det innebär också en fortsättning av det bete- ende, individen tidigare visat. Att han återvänder till filmer av sådan typ, som han blir stimulerad av innebär viss tolerans mot ett sådant beteende ifrån indivi-. den själv eller hans omgivning.
Filmen förmår påverka framför allt barn och unga människor som sakna andra
mer adekvata informationskällor. Filmen accepteras endast i den utsträckning, som andra mer »auktoritativa» kunskaper ej äro tillgängliga och end-ast om dess tema icke går emot de seder, lagar och axiomatiska »sanningar» som accepterats av individen och hans grupp. Även om man sålunda funnit vissa filmiska upp— förandemönster klart reflekterade i barns och ungdoms attityder, så är de effek- tiva eudast om de samtidigt förekommer tillsammans med ogynnsamma sociala förhållanden eller intellektuella, emotionella'brister. .
Litteraturförteckning.
H. Blumer and Ph. Hanser, Department of Sociology, University of Chicago: Movies, Delin- quency and Crime. 233 sid. Ingår i Payne Fund Studies. Mac Millan, New York, 1933.
0. Briiel, Köpenhamn: Film als psycho-traumatisches Kindererlebnis. I Monatschrift fiir Psychiatrie und Neurologie. Bd 79 (1931). 7 sid. Uppsatser med ungefär samma inne- håll även i Acta psychiatrica et neurologica 8: sid. 447—454 (1933) och Ugeskrift for Langer 97 :10 :305—309 mars 1935). P. G. Cressey, New York University: The motion picture experience as modified by social backgrunod and personality. I American Sociological Review 1938: 516—525. W. S. Dysinger and Chr. Ruckmick, Departement of Psychology, State University of Iowa: The emotional responses of children to the motion picture situation. 121 sid. Ingår i Payne Fund Studies. Mac Millan, New York, 1933. F'. Fearing, Departement of Psychology, University of California, Los Angeles. Influence of the Movies on Attitudes and Behavior. The Annals of the American Academy of Political and Social Science, nov. 1947:70——79. E. Fulchignoni, Instituto di Psicologia, Universitas, Roma: Examen d'un test filmique. Revue internationale de filmologie, tome II nr 6 (1949).
—— Kongressmeddelande, Venedig, 1949.
A. Funk, Universität, Miinchen: Film und Jugend. Eine Untersuchung iiber die psychischen Wirkungen des Films im Leben der Jugendlichen. Verlag von Ernst Reinhardt, Miin- chen, 1934, 173 sid. C. Hovland, A. Lumsdaine and F. Sheffield, Princeton, -New Jersey: Experiments on mass communication. Studies in social psychology in world war II, vol. 3., 1949, 345 sid. Princeton University Press. N'. Kleitman. Department of Physiology. University of Chicago: The effect of motion pic- tures on body temperature. I Science" 101:2629 maj 1945) sid. 507—508. Diskussions- inlägg av B. Brock, Croydon, England i Science 102 sid. 259 och Kleitmans svar i Science 102 sid. 430—431 (1945). M. Preston, San Fransisco: Childrens reactions to movie horrors and radio crime. The Journal of Pediatrics 19:2z147—168 (aug. 1941). E. Redslob et A. Brini, Strasbourg: Les méfaits de la »Symphonie pastorale» i Annales d'oculistiquc 180: 104—106 (1947). S. Renshaw, V. Miller and D. Marquis, Departement of' Psychology, Ohio State Univer-
- sity: Childrens Sleep. Ingår i Payne Fund Studies. Mac Millan, New York, 1933.
Report of the Departments] Committee on Children and Cinema, London, 1950. His Majestys Stationary Office. 108 sid. I. Rosen, University of Pittsburg: The effect of the motion picture »Gentlemens agree- ment» on attitudes toward Jews. Journal of Psychology 26:525—536 (1948). E. Siersted, Köpenhamn: Reactions des petits enfants au cinéma. Revue international de filmologie Tome II Nr 7—8 (1951). D. E. Stott, London: Delinjuency and Human Nature, London, 1950. 460 sid. F. Shuttleworth and M. May, Institute of Human relations, Yale University: The social conduct and attitudes of movie fans. 141 sid. Ingår i Payne Fund Studies. Mac Millan, New York, 1933. ' L. L. Thurstone and R. Peterson, Departement of Psychology, University of Chicago: Motion Pictures and the social attitudes of children. 75 sid. Ingår i Payne Fund Studies. Mac Millan, New York, 1933. , M. Wiese and 8. Cole, West-Coast Office, Bureau for Intercultural Education, Los Angeles:
A Study of childrens attitudes and the influence of & commercial motion picture. Am. Journal of Psychology 1946:21:151—171.
Bilaga 6.
Den svenska barnfilmjuryns undersökningar av barns reaktion inför filmen.
Av Anne-Marie Odstedt.
I november 1947 samlades på inbjudan av Husmödrarnas samarbetskommitté representanter för en del kvinnoorganisationer för att diskutera frågan barn och film. Vid sammanträdet beslöts att man skulle bilda en kommitté för barnfilm- frågan och att kvinnoorganisationerna skulle inbjudas ingå i kommittén. Till kommitténs ordförande valdes fru Eva Wigforss och för det praktiska arbetet utsågs en jury med fru AnneMarie Odstedt som psykologisk rådgivare.
En av barnfilmjuryns uppgifter, utom att sprida upplysning och försöka få fram lämpliga barnfilmer för olika åldrar, har varit att undersöka hur barn i olika åldrar reagerar för filmer av olika slag. Vid särskilda filmvisningar, dit barn i större och mindre grupper inbjuds, ser och bedömer juryn barntillåten film med hänsyn till dess lämplighet för barn i olika åldrar.
För att undersöka barns reaktioner inför film har juryn gått till väga på olika sätt:
1. Barnen utfrågas efter föreställningen. Denna metod ger jämförelsevis litet, då barn inte kan avge omdömen i vanlig mening, utan mera kommer med konstateranden av typen »den var bra», »den var dålig», »den var spännande». Endast de äldre barnen brukar kunna ge skäl för sin uppfattning.
2. Barn över 12 år får avge skriftliga omdömen. Denna metod tycks vara av rätt stort värde.
3. Barnen observeras under själva föreställningen. Denna metod är kanske den mest givande, särskilt beträffande de yngre bar- nen, då dessa genom kroppsattityd och ansiktsuttryck, även genom utrop och inte sällan högljutt kommenterande, uttrycker sina känslor inför filmen.
4. En mindre grupp l2—14—åringar samlas till s. k. filmprat ungefär en gång i månaden. Samtal med dessa barn ger en rätt god orientering i yngre ton— åringars uppfattning av film.
5. Särskilda visningar har anordnats för barn under skolåldern. Därvid har ett större antal vuxna varit närvarande och protokollfört barnens reaktioner. Mina iakttagelser kan i korthet sammanfattas på följande sätt: Barn i olika åldrar reagerar helt olika. Man kan därför inte, såsom ofta sker, tala om »lämplig barnfilm», man kan endast konstatera en films lämplighet för viss ålder. Barn under 6—7 år upplever mycket starkt bilder och situationer, men de står ofta främmande för dessas inbördes sammanhang. De vill gärna se om. filmerna och tycks ha allt större glädje av en film ju flera gånger de sett den. -— Enligt juryns mening borde barn under skolåldern endast undantagsvis få gå på bio. Detta kan bland annat motiveras med att de inte har förmåga att följa filmhandlingen, inte kan läsa texten där sådan förekommer och därför förstår ytterst litet av utländska filmer, men framför allt därmed att den känsliga fantasiperioden hos dem ännu inte är avslutad. —— 'Såsom direkt olämpliga för dem måste man betrakta filmer, där vissa scener utspelas i halvmörker, filmer där sådana vilda djur uppträder som särskilt tycks verka skrämmande på barn (krokodiler, större kattdjur, ormar m. fl.) samt vissa tecknade filmer med allt för starka effekter, exempelvis sådana, där figurerna manglas ut, blåses upp.
faller från stora höjder m. m. — Vi har även iakttagit, att barn i ännu inte av— slutad fantasiperiod ganska lång tid efter biobesöket kommer ihåg vissa. film- figurer och leker vidare med dem; någon gång gäller detta de vänliga och om— tyckta figurerna, men betydligt oftare plågas barnen av figurer som i filmen gjort ett skrämmande intryck på dem.
I 7—8—årsåldern börjar barnen att tydligt intressera sig för handlingen i filmen och är bland annat särskilt roade av situationskomik.
Från omkring 9 år och fram till puberteten tycks barnen ha en tämligen robust period. De är utåtriktade och har skarp iakttagelseförmåga, de ställer stora krav på konsekvens och rättvisa i filmhandlingen och de fordrar spänning. Man spårar hos dem föga av den känsliga inlevelse som är utmärkande för 4—6- åringarna i fantasiperioden (eller för ungdom i pubertetsåren). De kan se natur- katastrofer, olyckshändelser och indianfilmer med massmördande utan att djupare beröras-därav. Barnen förefaller att i denna åldervara mer motståndskraftiga än under någon annan period i utvecklingen. Den film som skall tilltala dem bör gärna vara verklighetspräglad. Starkast kommer detta till uttryck hos pojkarna strax före pubertetens inträdande, alltså i 13-årså1dern. Det är t. ex. rätt vanligt, att dessa pojkar inte vill se tecknad film, och de motiverar detta med att säga: »Det skulle aldrig kunna gå till så där i verkligheten.» Natur- scenerier, musik och kärleksscener uppskattas sällan. I denna ålder är pojkarna även närmast förolämpade av att behöva se sådant som på något sätt kan hän- föras till småbarnsfilm (sagor 0. d.) medan de däremot är intresserade av allt som orienterar dem mot samhället och det praktiska livet. Först nu visar de även en verklig uppskattning av den enskilda skådespelarprestationen.
I och med pubertetens inträde (hos flickor i 12—13-årsåldern, hos pojkar i 13—14-årsåldern) kommer en period med större förmåga till inlevelse och be- nägenhet för fantiserande och försjunk-ande. De första pubertetsåren måste nog betraktas som en rätt ömtålig period. Barnen är då även lättsuggererade och kan ta intryck av både gott och ont i filmerna.
Den nuvarande åldersgränsen för barntillåten film, 15 år, kan alltså inte an— ses psykologiskt motiverad. Då en alltför differentierad åldersgruppering måste vara mycket svår att genomföra, synes det oss framför allt angeläget, att de yngsta barnen skyddas för skrämmande och på annat sätt olämplig film.
Slutligen må framhållas, att dessa undersökningar på olika åldrars reaktioner inför film tyvärr endast har kunnat göras bland stockholmsbarn. Man kan för— moda, att resultaten skulle komma att te sig något annorlunda i landsorten, då man kan utgå ifrån att storstadens barn genom alla de intryck de i det dagliga livet blir utsatta för i viss mån avtrubbas, liksom man måste räkna med att de både tidigare och oftare fått göra bekantskap med bio.
Kungl. Maj:ts förordning angående biografföreställningar.
Given Stockholms slott den 6 oktober 1939 med ändringar 1944.
51.
1. "Var och en, som önskar offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder (bio- graffilm), skall, där ej annat följer av vad i mom. 3 sägs, därom göra ansökan i stad med poliskammare eller polismästare hos nämnda myndighet, i annan stad hos magistraten eller kommunalborgmästaren samt på landet hos polischefen. Sökanden är pliktig att, när den myndighet, hos vilken ansökan gjorts, så på- fordrar, ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen blivit av ägaren eller inne- havaren upplåten för ändamålet, än även om föreställningens närmare beskaffen- het lämna de upplysningar myndigheten äskar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter.
Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, har myndigheten att med- dela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vare förbjudet att utlämna inträdes- kort eller att fordra, begära eller mottaga avgift.
Meddelat tillstånd må återkallas, närhelst skälig anledning därtill förekommer.
2. Som offentlig föreställning skall anses jämväl föreställning, till vilken till- träde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest före- ställningen uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för an- ordnande av dylika föreställningar driven rörelse eller föreställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med föreställning, till vilken allmänheten har tillträde.
3. Ansökan om tillstånd, som i mom. 1 sägs, erfordras ej beträffande före- ställning, där endast sådan smalfilm (film med maximal bredd av 17,5 milli- meter) skall förevisas, som av tillverkaren är märkt säkerhetsfilm, Sicherheits- film, Safety Film eller motsvarande. Angående sådan föreställning skall dock anmälan göras till myndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar före före- ställningens början. Myndigheten äger att meddela erforderliga ordningsföre- skrifter samt att förbjuda föreställning, om den lokal, som i anmälan avses, be- finnes vara ur säkerhetssynpunkt olämplig eller eljest, när skälig anledning före- kommer.
% 2.
Visar sig att föreställning, som omförmäles här ovan, åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande tillställningen icke åt- lydas, äger den myndighet, som meddelat tillståndet, förbjuda föreställningens förnyande.
Föreligger i fråga om tillställning fall som i första stycket sägs eller äger tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller i strid mot med— delat tillstånd eller uppkommer bland de närvarande oordning av svårare be- skaffenhet, som ej kan genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen inställa eller upplösa tillställningen, och vare alla, som församlat sig å stället, pliktiga att på uppmaning av polischefen eller annan behörig polisman begiva sig därifrån, vid bot från och med 5 till och med 100 kronor för envar, som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.
Barn under 15 år må ej lämnas tillträde till biografförestätlning, där förevis— ning äger rum av andra bilder än sådana, som, på sätt här nedan sägs, blivit godkända till förevisning jämväl för barn, ej heller, där barnet icke åtföljes av målsman eller annan till mogen ålder kommen person, till sådan föreställning, som avslutas senare än klockan nio eftermiddagen.
Genom tydliga anslag skall utmärkas, huruvida bam äga. tillträde till biograf- föreställning eller icke.
ä 4.
Vid föreställning, som avses i 5 1, må ej förevisas bilder, såvida de icke dess- förinnan blivit efter verkställd granskning godkända i den ordning här nedan sags.
Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest bilder, vilka icke beröra svenska krigsmakten vidkommande förhållanden och icke heller upptagits från luftfar- tyg (fasta oeh fria ballonger, motorballonger och flygplan), troget skildra nyligen inom riket inträffande händelser och förevisas under en tid av högst 10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum; dock att ej heller i sådant fall bil— derna må förevisas, innan de godkänts av myndighet, som i & 1 mom. ] sägs.
g 5.
Sådan granskning av bilder, som i & 4 första stycket sägs, verkställes av sta- tens biografbyrå.
Den, som vill påkalla dylik granskning, skall därom göra skriftlig anmälan till statens biografbyrå. I denna anmälan skola, där så kan ske, filmernas längd och fabrikat angivas.
Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över varje film till- hörande texter, med vilka den är avsedd att förevisas, ävensom av en redogö- relse för innehållet i filmen. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan sta— tens biografbyrå i särskilda fall medgiva befrielse.
För granskning av filmer av normalbredd (omkring 35 millimeter) erlägges, vare sig godkännande följer eller icke, avgift efter följande taxa:
a) för efter verkligheten upptagna filmer, om vilka ej nedan annorlunda stad- gas, ävensom för tecknade filmer 1 krona med tillägg av 50 öre för varje på— börjat 50-tal meter, varmed filmens längd överstiger 100 meter;
b) för uppenbarligen inspelade filmer fyra gånger beloppet av den under a) angivna avgiften.
För granskning av filmer av ringare bredd än ovan sagts (s. k. smalfilm) skola granskningsavgifterna beräknas såsom om filmens längd vore två och en halv gånger den verkliga längden.
För efter verkligheten upptagen film, vilken av statens biografbyrå anses när— mast hava undervisande syfte och betydelse, utgår, därest den godkännes, ingen . granskningsavgift.
Därest flera än fem exemplar av samma efter verkligheten upptagna film, vilken troget skildrar nyligen inträffa-de händelser, samtidigt inlämnas till gransk- ning, utgår granskningsavgift allenast för de fem första exemplaren.
Statens biografbyrå äger påfordra, att den, som anmäler film till granskning, före granskningens verkställande erlägger avgiften. Eljest erlägges avgiften efter avslutad granskning. ä 6.
Statens biografbyrå må ej godkänna biograf—bilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upp— hetsande eller till förvillande av rättsbegreppen. Biografbilder, som framställa
skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas, mä sålunda'icke godkännas.
Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämp-
ligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända 'till upplysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anst-alter för försvaret, för-såvitt uppenbar-andet därav kan skada rikets försvar. ”*För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skadligt upp- jaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa.
Biografbilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens biografbyrå (ej vägra godkänna; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes lämpad att förevisas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i samband med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra förbehåll om sådan begränsning av förevisningsrätten.
57.
Har film efter granskning i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning, skall statens biografbyrå därom meddela skriftligt bevis (förbudskort).
H-ar film efter granskning helt eller delvis godkänts, skall den av statens biografbyrå förses med en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall utfärdas. I beviset skall meddelas:
1) namnet på den firm-a, från vilken filmen utgått, därest detta är känt, 2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma ute— slutits, särskild beskrivning å den uteslutna delen, .. 3) uppgift å filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del av filmen eventuellt uteslutits,
4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänd eller icke till förevisning vid före- ställning, till vilken barn under 15 år äga tillträde,
5) där förbehåll om begränsning av förevisningsrätten gjorts, såsom i % 6 sägs, uppgift härom, samt _ 6) där befrielse enligt % 5 äger rum från granskningsavgift, uppgift härom.
Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i 5 1 mom. 1 sägs, ävensom polisman.
Angående stämpelbeläggning av bevis, som i denna paragraf avses, stadgas i stämpelförordningen.
Del, som uteslutits ur film, vilken berör svenska krigsmaktens vidkommande förhållanden, skall av statens biografbyrå mot kvitto överlämnas till chefen för försvarsstaben. Sådan filmdel må utlämnas endast med dennes medgivande och må enligt hans beprövande förstöras, sedan två år förflutit från filmens över- lämnande. Där så ske kan, skall vad nu sagts tillämpas jämväl å motsvarande del av filmnegativet.
Del, som uteslutes ur annan film än nyss sagts, tages, där så ske kan, i för— var av statens biografbyrå men återlämnas mot återställande av tillståndsbe- viset och den filmen åsatta registreringsnummerstämpeln. Sådant återlämnande må dock ej påfordras, sedan två år förflutit från bevisets utfärdande. Efter nämnda tid må filmdelen förstöras efter beprövande av statens biografbyrå.
58.
Givet någon—föreställning, som avses i 5 1 mom. 1, utan tillstånd eller i strid mot föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis eller utan att ställa sig till efter- rätt-else" förl dylik" föreställning meddelade ordningsföreskrifter eller försummar
ägare eller inneha-vare av lokal, som skall begagnas för sådan föreställning, att före dess början göra sig *förvissad om att tillstånd meddelats, straffes med dags- böter. Till enahanda ansvar vare. den förfallen, som överträder föreskrifterna i 5 3 eller % 4.
' % 9.
' Urnlerlåternågon i fall, som omförmäles i än 1 mom. 3, att göra anmälan om ! föreställning eller att ställa sig till efterrättelse meddelade ordningsföreskrifter 1 eller försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas för sådan , föreställning, att före dess början göra sig förvissad om att förevisningen blivit * vederbörligen anmäld. böte från och med 5 till och med 100 kronor.
% 10.
Åtal för förseelse, som omförmäles i åå 8 och 9, anhängiggöres vid polisdom- stol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskamm-are eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.
g 11.
Av böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla hälften kronan och hälften åklagaren. Finnes särskild angivare, tage h-an hälften av åklagarens andel.
& 12.
Angående anförande av besvär över beslut av statens biografbyrå gäller vad därom är eller varder särskilt stadgat.
& 13.
Vad i denna förordning är stadgat gälle ej för det fall, att biografbilder, som icke beröra svenska krigsmakten vidkommande förhållanden, förevisas i sam- manhang med föreläsning, som anordnas vid läroanstalt; ej heller i andra fall, då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning.
Appendix Il .
Kungl. Maj:ts instruktion för Statens Biografhyrå.
Given Stockholms slott den 4 oktober 1929 med ändringar 1.932, 1934, 1940 och. 1946.
51.
Statens biografbyrå har till uppgift att utöva gransknlng av biografbilder, som äro avsedda. att offentligen förevisas inom riket.
& 2. ]. Statens biografbyrå. utgöres av: en chef tillika ordinarie granskningsmau; samt två. ordinarie granskningsmän' ävensom till det antal, som av Kungl. Maj:t prövas erforderligt, extra gransk- ningsmän samt- suppleanter för såväl ordinarie och,extra granskningsmän. 2. Vid statens biografbyrå äro anställda tjänstemän i enlighet- med gällande
personalförteckning samt dessutom icke-ordinare personal i mån av behov och tillgång på medel.
3. Granskningsman eller annan tjänsteman vid statens biografbyrå må. ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd i företag för upptagning av biograf— bilder eller uthyrning eller försäljning av sådana filmer. '
5 3.
Förutom de göromål, som ankomma på chefen i hans egenskap av gransknings— man eller eljest enligt denna instruktion tillkomma honom, åligger det honom särskilt
att ansvara för lämplig arbetsfördelning å biografbyrån och för göromålens behöriga gång;
att övervaka, att granskningsavgifterna vederbörligen redovisas, samt ansvara för att de till byråns förfogande ställda medlen användas i enlighet med gäl- lande föreskrifter;
att minst en gång i månaden å därom på förhand icke bekantgjord tid verk- ställa inventering av byråns kassa;
' att i början av varje månad till statskontoret inleverera influtna gransknings- avgifter samt från statskontoret vid behov utrekvirera för byråns utgifter erfor- derliga medel;
att till riksräkenskapsverket årligen inom därför bestämd tid insända byråns räkenskaper för sist förflutna räkenskapsåret med tillhörande verifikationer och inventarieförteckning;
att årligen inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t avgiva förslag till sådana anslagsäskanden, som äro av beskaffenhet att böra föreläggas riksdagen,
att inom därför bestämd tid varje år till finansdepartementet ingiva den för riksdagens revisorer avsedda redogörelsen för förvaltningen under det sistför— flutna, räkenskapsåret av de till byråns disposition ställda allmänna medel;
att årligen före den 1 oktober till chefen för ecklesiastikdepartement-et avgiva summarisk redogörelse för byråns granskningsverksamhet under senaste räken- skapsåret;
att fastställa semestertiden för den vid byrån anställda semesterberättigade personalen;
att tillse, att diarium föres såväl över inkommande anmälningar för gransk- ning av film som över andra till byrån inkommande och därifrån avgående skri- velser, ävensom övervaka att byråns handlingar bliva vederbörligen förvarade. samt
att föreslå de ändringar i gällande förordningar å biografväsendets område, vilka han finner påkallade.
% 4.
1. Den vid byrån anställde kassören åligger bland annat att mottaga och under inseende av byråns chef förvalta och redovisa alla till byrån inflytande penningmedel; att verkställa uträkningen av granskningsavgifterna samt till siffran granska inkomna räkningar ävensom att i enlighet med beslut av chefen verkställa utbetalningar; samt att över influtna medel och verkställda utgifter föra fullständiga räkenskaper.
2. Det åligger envar befattningshavare vid byrån att, utöver vad denna in- struktion innehåller, i avseende å. tjänstgöringen ställa, sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade samt utan av— seende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas av vederbö— rande förman.
, 5 5.
Chefen för statens biografbyrå äger ensam besluta i andra ärenden än dem, som angå filmgranskningen. I handläggningen av frågor, som avse framställning eller utlåtande till Kungl Maj:t, skall deltaga ordinarie eller extra gransknings- inan, vilkens ämbetsbefattning ärendet enligt chefens bestämmande tillhör. I dylika ärenden skall protokoll föras. Avviker granskningsmans mening från chefens beslut, skall den avvikande meningen antecknas till protokollet, varav utdrag skall bifogas den utgående expeditionen.
Protokoll skall jämväl föras vid handläggning av ärende rörande ådömande av ansvar å befattningshavare för fel eller försummelse i tjänsten.
% 6.
Granskningen av hiografbilder verkställes i regel av ordinarie gransknings- rnan eller suppleant för sådan. Därest han finner det erforderligt, äger han till- kalla annan ordinarie granskningsman eller extra granskningsman. Om de båda icke enas, skall jämväl annan ordinarie eller extra granskningsman tillkallas; och skall i ty fall flertalets mening gälla såsom biografbyråns beslut.
I fråga om granskningen av biografbilder, i vad desamma beröra förhållanden vid svenska krigsmakten, skall granskningsman ställa sig till efterrättelse de särskilda instruktioner, som i fråga om denna filmgranskning meddelas av chefen för försvarstaben.
Extra granskningsman kan, när detta för göromålens behöriga gång kräves, efter chefens beprövande verkställa granskning med samma beslutanderätt och samma förpliktelser som de ordinarie granskningsmännen och deras suppleanter.
Vid granskningen må ej andra personer närvara än tjänstgörande gransknings- man bestämmer.
Det tillkommer chefen att söka i möjligaste mån övervaka att lämplig kon- tinuitet uppnås ifråga om filmbedömningen.
% 7.
Granskningen för.-stages i den ordningsföljd granskningsmännen bestämma. Vid olika meningar härom tillkommer bestämmanderätten chefen.
Där så lämpligen kan ske, bör iakttagas, att bilder som troget skildra nyligen inträffade händelser, erhålla förtursrätt, att flera exemplar av samma bildserie granskas i en följd, samt- att granskningen i övrigt sker i den ordning, vari anmälningarna inkommit.
% 8.
Över granskade filmer skall kortregister i nummerföljd föras. För varje nytt granskningsbevis införes i kortregistret ett kort, utgörande dubblett till det till- stånds- eller förbudskort, som enligt % 7 i förordningen den 22 juni 1911 an— gående biografföreställningar utfärdas för varje granskad film. Dubblettkortet anses som originalexpedition och undertecknas av den eller de granskningsmän, vilka gran-skat ifrågavarande film.
I fråga om filmer, vilka befinna sig i icke färdigställt skick, och vilka. äro avsedda att först efter färdigställandet uppföras, må, därest de befinnas till- låtliga för offentlig förevisning, utfärdas skriftligt interimistiskt gransknings- besked, vilket icke gäller såsom tillståndsbevis. För sådana fall införes original— expedition omedelbart i kortregistret och uppbäres granskningsavgiften i samband med utfärdandet av det interimistiska granskningsbeskedet.
l 5 9. ' Annan utgåendre skrivelse än tillstånds- och 'fiörbudskort undertecknas av chefen eller, då; han är förhindrad, av den till tjänsteåren äldste i tjänst varande
ordinarie granskningsmannen. Skrivelser av mindre vikt kunna efter anmodan av chefen undertecknas av någon av granskningsmännen.
Chefen äger att vid uppsättandet av skrivelser och verkställande av under- sökningar och utredningar i mån av behov påkalla. biträde av övriga gransk- ningsmän och att samråda med dessa, när helst han finner anledning därtill föreligga.
% 10.
1. För ordinarie befattningshavare, som icke har sig filmgranskning anför- trodd, skall, i den mån ej nedan annorlunda föreskrives, arbetstiden å tjänste- rummet utgöra 42 timmar i veckan eller, om vecka. innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar samt förläggas till tider, som bestämma-s av chefen med iakttaga-nde att arbets- tiden icke någon arbetsdag må understiga 41/2 timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. Om och i den mån omständigheterna det. tillåta, må chefen för högst tre måna- der under tiden maj—augusti medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar må begränsas till 31/2 timmar. Å påskafton, midsommarafton och julafton må arbetet efter chefens bestäm- mande helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden må ock kunna av chefen medgivas vid särskilda tillfällen. För fullgörande av något av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelat allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning i arbets- tiden å tjänsterummet äga rum. Därest i särskilda fall arbete finnes med större fördel kunna utföras utom tjänsterumrnet, må medgivande till därav föranledd inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet lämnas av chefen. Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning av arbetstiden. Vaktmästare må åläggas den tjänstgöring nattetid, som för lokalernas bevak- ning finnes erforderlig; dock skall han i sådant fall åtnjuta motsvarande befri- else från dagtjänstgöring.
2. Annan personal, som icke har sig filmgranskning anförtrodd, skall utföra sitt arbete är tid, varom föreskrifter meddelas i arbetsordning eller eljest av chefen.
511.
För chefen och de ordinarie granskningsmännen skall viss daglig för allmän- hetens mottagande tjänlig tid, ej understigande en timme, vara bestämd samt tillkännagiven genom anslag inom biografbyråns lokal.
% 12.
Biografbyråns expeditionslokal skall hållas öppen för allmänheten minst 5 timmar varje arbetsdag å bestämd och genom anslag tillkännagiven tid; dock må chefen, om sådant finnes utan olägenhet kunna. äga rum, å. dag före sön- eller helgdag inskränka tiden för öppethållande till 3'/2 timmar för högst tre månader under tiden maj—_ augusti och till 41/2 timmar för övriga nio månader av året.
För särskilda tillfällen, då expeditionst-id av den längd, som i första stycket sägs, icke kan anses erforderlig, äger chefen bestämma. minskad tid förexpedi- tionslokalens öppenhållande.
513.
1. Chefen utnämnes medelst fullmakt av Kungl. Maj:t. ningsmännen genom förordnande tills vidare för fem år i sänder; samt övriga
2. Granskningsmännen tillsättas jämväl av Kungl. Maj:t, de ordinarie gransk- granskningsmän ävensom suppleanter genom förordnande tills vidare. Meddelat förordnande kan när som helst återkallas. 3. Övriga i personalförteckningen angivna ordinarie befattningshavare till- sättas av biografbyrån medelst konstitutorial.
% 14.
Då ordinarie befattning, som tillsättes av biografbyrån, blir ledig, utfärdar byrån kungörelse därom i allmänna tidningarna och medelst anslag i byråns görandet i allmänna tidningarna sker. lokal med föreläggande av tjugu dagars ansökningstid, räknat från den dag kun-
Sedan befattningen blivit tillsatt, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås inom byråns lokal.
Innan befattningen som kassör tillsättes, skall riksräkenskapsverket hava lämnats tillfälle att avgiva yttrande över de sökandes kompetens.
& 15.
Den chefen tillkommande semestern må av honom tillgodonjutas å tid, som han själv bestämmer. Utöver smester äger han för enskilda angelägenheter åt njuta ledighet under högst femton daga-r årligen, då han finner sig därav vara i behov. Varje gång chefen begagnar sig av rätt till ledighet, bör han om tiden därför göra anmälan hos chefen för ecklesiastikdepartementet och lämna biograf- byrån underrättelse.
Annan ledighet än semester äger chefen i fall av behov bevilja åt gransknings- man under högst fyrtiofem dagar årligen samt åt övrig personal efter omständig- heterna; skolande vid behov av tjänstledighet för granskningsman under längre tid än nu sagts frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.
Erfordras vikarie för befattningshavare eller är befattning ledig, må chefen förordna lämplig person att uppehålla befattningen; dock att, då beviljandet av tjänstledighet ankommer på Kungl. Maj:t, jämväl frågan om vikarie skall hän- skjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.
% 16.
Ansökan om avsked från befattning vid biografbyrån skall, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj:t, överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande, men i annat fall prövas av biografbyrån.
Innan sökt avsked av chefen beviljas, bör, där fråga föreligger om den avskeds- tagandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning._
5 17.
1. Beträdes chefen med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal därför inför Svea hovrätt. '
2. Gör annan ordinarie befattningshavare än i mom. 1 nämnts sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad, äger biografbyrån att efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller ock suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön. Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, varde han ställd under åtal inför vederbörande underrätt eller av byrån skild från tjänsten.
3. Ådagalägger befattningshavare, som förordnats av Kungl-. Maj:t, försum- i lighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämp—g
lig, äger biografbyrån efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön eller ock hos Kungl. Maj:t hem- ställa om hans entledigande från förordnandet. Vid svårare. förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt; dock att-, där förseelsen äi begången under för- ordnande å chefsbefattningen, åtalet sker inför Svea hovrätt.
Då befattningshavare dömes till mistning av befattningen under viss tid, skall beslutet jämte skälen därtill anmälas hos Kungl. Maj:t-.
4. Ådagalägger befattningshavare, som icke avses i 1——3 mom., försumlighet, oskickligt eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger byrån att tilldela honom varning eller skilja honom från befattningen. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande under-rätt.
5. Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äger biografbyrån avstänga den felande från tjänstens utövning, till dess över honom blivit slut-ligen dömt eller domstolen annorlunda förordnat. Varder någon genom beslut suspenderad eller skild från sin tjänst, må han av biografbyrån avstängas från tjänstgöring intill dess beslutet vunnit laga kraft eller annorlunda blivit förordnat.
& 13.
Den, som icke åtnöjes med biografbyråns beslut, äger, där ej annorlunda är stadgat, hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet;" dock skola besvär över beslut om tjänstetill- sättning hava inkommit till nämnda departement före klockan tolv år. tjugonde dagen efter den, då beslutet tillkännagivits genom anslag i byråns lokal.
Beslut om befattningshavares avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.
Appendix I I I . Skrivelser.
Statens Biografbyrå den 13 december 1.946. Till Konungen.
Hos" Eders Kungl. Maj:t får statens biografbyrå härmed i underdånighet före- slå, att de frågor, som hänga samman med filmgranskningsverksamhet—en i riket, måtte göras till föremål för en allmän översyn och omprövning. Som skäl härför vill byrån anföra följande.
Statens biografbyrå, som inrättades år 1911 och vars verksamhet alltjämt reg— leras av den s. k. biografförord'ningen av den 22 juni samma år, torde få anses som världens första centrala riksinstitution för filmcensur. ] den mån de övriga nordiska länderna sedermera införde statskontroll över filmrepertoaren har sagda förordning tjänat sem vägledning. Under de trettiofem är, som förflutit sedan biografbyråns tillkomst, har dess arbetsbörda ständigt vuxit och det filmmaterial, som nu årligen passerar byrån — under sistförflutna år 6 712 305 meter — är många gånger omfångsrikare än under byråns första verksamhetsår. Antalet ordinarie granskningsmän, som dagligen äro sysselsatta med filmgranskning, har däremot endast ökats från två till tre. Därtill komma, liksom tidigare, en extra granskningsman, vilken anlitas vid behov av psykiatrisk sakkunskap, samt två
suppleanter, en för de ordinarie granskningsmännen och en för extra gransknings- männen. '
De regulativ, som uppställts för filmgranskningen, återfinnas i % 6 av biograf— lörordningen, vari stadgas följande: »Statens biografbyrå må ej godkänna bio- grafbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande, eller till förvillande av rättsbegreppen. Biografbilder, som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda icke godkännas.
Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända till upp- lysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd, ställ— ning eller rörelse eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret, försåvitt uppen- barandel- därav kan skada rikets försvar.
För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skadligt upp- jaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa.
Biografbilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens biografbyrå. ej vägra godkänna; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnas lämpad att förevisas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i samband med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra förbehåll om sådan begräns- ning av förevisningsrätten.»
Med ledning av de sålunda formulerade förbundsgrunderna utöva gransknings- männen kontrollen av det mångskiftande filmmaterialet. För att giva en bild av den årliga omfattningen av ingripanden från biografbyråns- sida må några siffror anföras, som hänföra sig till bedömningen av längre dramatiska filmer sistförflutna år. Under denna tid granskades vid byrån 391 dylika filmer. 202 stycken eller över 51 % av totalantalet filmer tillätos för offentlig förevis- ning endast för vuxna, 184 stycken eller omkring 47 % tillätos även för barn under 15 år och 5 stycken eller något över 1 % förbjödos helt för offentlig före- visning. (Sistnämnda siffra torde få anses som ovanligt låg. Under innevarande år ha hittills 14 utländska filmer helt förbjudits, varvid är att märka att, i hän- delse de tillåtits, även många kopior av dem automatiskt skulle ha blivit före- visade). Dessutom bör framhållas, att 57 stycken eller närmare 30 % av de barnförbjudna filmerna av byrån underkastades partiell beskärning av olämp- liga scener eller scenföljder för att'över huvud taget bliva tillåtna och att 40 stycken eller omkring 22 % av de barntillåtna filmerna beskuros för att kunna godkännas för minderåriga. Anledningarna till de utfärdade förbuden och före- skrivna klippen äro i främsta rummet att finna i förekomsten av enligt gransk- ningsmännens åsikt förråande och upphetsande bilder av brutala och sadistiska våldshandlingar, skräckscener, pornografiska scener och dylikt. Det förtjänar måhända att i detta sammanhang understrykas, att biografbyrån saknar befogen- het att utöva smakcensur i vanlig mening och således icke kan ingripa mot scener, som kunna verka fördummande och smaklösa, en omständighet, som ofta förbises i den offentliga debatten.
Av det sagda torde emellertid framgå, att redan nuvarande förbudsbestäm- melser giva anledning till omfattande ingripanden från censurens sida. Att en dylik ingående kontroll av filmen icke kan bedrivas, utan att olika meningar om lämpligheten härav komma till synes i pressen och det offentliga livet över huvud, synes fullt naturligt. I själva verket har också statens biografbyrå allt sedan sin tillkomst varit föremål för de mest skiftande omdömen och synpunkter — ofta av starkt kritisk innebörd. Å ena sidan har gjorts gällande, att saneringen av filmrepertoaren icke vore tillräckligt strängt genomförd och att censurens be-
fogen'he'ter borde utvidgas att omfatta även filmalster av fördummande, förytli— gande och smaklös natur. Ett representativt uttryck för denna uppfattning lämnas exempelvis i en vid 1938 års riksdag väckt motion (A. K. nr 330) av herr Hallén m. fl. angående granskningen av biografbilder, vilken mot-ion icke för-. anledde någon riksdagens åtgärd.
Å andra sidan har med starkare eftertryck »— särskilt under senare år —— den åsikten framförts i flera dagstidningar, att filmväsendet nu nått en sådan mognad och ställning, att frågan om filmcensurens existensberättigande borde tagas under omprövning, Den nuvarande biografförordningen har ansetts föråldrad, och biograf- byråns tillämpning av densamma har ibland betecknats som »nyckfull», »inkon- sekvent» och »byråkratisk». Särskilt synas av biografbyrån utfärdade totalförbud ägnade att i vissa tidningar framkalla kommentarer om byrån såsom en dikta-! torisk institution, där granskningsmännens godtycke bereddes visst svängrum.
För biografbyråns granskningsmän framstår det som naturligt-, att anmärk— ningar för alltför stor stränghet liksom ibland också för alltför stor liberalitet vid bedömningen riktas mot dem från oliktänkande. Det ligger i sakens natur, att en filmgranskningsinstitution måste intaga en särdeles utsatt ställning; kritiken har emellertid aldrig vunnit en sådan resonans i den allmänna opinionen, att byråns arbete i något väsentligt avseende försvårats. Med hänsyn till de ständigt återkommande förslagen om censurens avskaffande synes det dock värde- fullt, om en förutsättningslös omprövning .av granskningsverksamheten komme till utförande. Det är i och för sig fullt förklarligt, enligt biografbyråns uppfatt— ning, att opinionsriktningar, som förfäkta tankens, ordets och konstens frihet, under hänvisning till avsaknaden i landet. av censur för pressen, radion och teatern vilja ifrågasätta en liknande frihet jämväl för filmen. Därtill kommer omständigheten, att den nuvarande filmgranskningen bygger på en förordning, som — ehuru skickligt och framsynt formulerad — dock härrör från en tidpunkt, då filmen ännu var föga utvecklad, och att under de trettiofem år förordningen ägt giltighet ingen allmän översyn av filmgranskningsfrågorna vidtagits;
För sin del kan statens biografbyrå icke biträda tanken på filmcensurensvav- skaffande under nuvarande förhållanden, närmast under hänvisning till dels den väldokumenterade suggesionskraft, som filmbilden besitter och som placerar den i en särställning som påverkningsmedel i förhållande till teatern, radion och det tryckta ordet, dels den omständigheten att ingen idé- och smakcensur i egentlig mening utövas, dels slutligen nödvändigheten, enligt byråns uppfattning, att under alla förhållanden upprätthålla en gräns mellan barntillåtna och barnför— bjudna filmprogram. Däremot önskar biografbyrån förorda, att den ifrågasatta utredningen måtte pröva här nedan återgivna förslag till omorganisation av film- granskningen, vilket under en längre tid varit aktuellt för granskningsmännen.
Det torde med visst fog kunna göras gällande, att, därest ett demokratiskt land som vårt anser det ofrånkomligt, att en så viktig opinionsskapande faktor som filmen fortfarande skall vara föremål för förhandsgranskning, denna kontroll i möjligaste mån bör äga rum under allmän insyn och i viss samverkan med representativa förespråkare för samhällets kulturella och sociala strävanden. Genom inrättandet av ett granskningsråd bestående av ett begränsat antal'före- trädare för folkrörelserna, socialvården, litteraturen, filmen 0. s. v. och med upp- gift att i— förekommande fall uttala sin åsikt om filmer, som inom biografbyrån föranleda särskild tveksamhet, synes en dylik fastare förankring av granksnings— verksamheten i samhällslivet kunna ernås. Rådet torde icke böra givas ställning som verkställande censurorgan vid sidan av biografbyrån eller mellan byrån och Eders-Kungl. Maj:t utan hör till hela sin karaktär vara av rådgivande natur. I intet avseende skulle alltså biografbyrån frånhända sig sin fulla beslutanderätt vid filmgranskningen. .För byrån skulle dock förslagsvis skyldighet föreligga att före förbjudandet av en film inhämta granskningsrådets yttrande, och likaså
borde en granskningSman, där tveksamhet uppstår vid en filmbedömning, som kan förmodas bliva av prejudicerande beskaffenhet, äga rätt att påkalla rådets granskning. Även som remissinstans borde rådet ha en uppgift att fylla, när fråga uppstår om överklaganden hos Eders Kungl. Maj:t av biografbyråns beslut m. rn. Av synnerlig vikt vid rådets organisation är emellertid dels att antalet ledamöter av praktiska skäl starkt begränsas, så att ifrågakommande filmgransk- ningar kunna äga rum utan längre t-idsutdräkt, dels att till ledamöter utses per- soner med ett klart intresse för filmens sociala och konstnärliga betydelse, så att icke risk uppstår, att konstens frihet inom filmen genom rådets tillkomst komme att beskäras kraftigare än nu. Det. förtjänar framhållas, att den här framförda tanken på ett granskningsråd med funktioner av det slag, som ovan angivits, bör hållas åtskild från ett förslag angående inrättandet. av ett särskilt filmråd, som kom till synes. i den förutnämnda motionen vid 1938 års riksdag. Dettå. film- råd tänktes tydligen skola direkt deltaga i en filmgranskning med vidgade be- logenhcter och dels ansvaret därför, något som statens biografbyrå i sitt av— styrkandc yttrande över motionen ansåg stöta på hinder av både principiellt och praktiskt. slag.
Där-est den föreslagna utredningen komme till stånd, framstår en översyn jämväl av de nu gällande förbudsgrunderna som önskvärd. Erfarenhet-er från långvarig granskningsverksamhet ge nämligen vid handen, att vissa av formule- ringarna i detta sammanhang äro svårtolkade eller av mindre praktisk relevans för granskningen, under det. att. andra formuleringar ge endast ofullständig täck- ning för censuringripanden, som framstå som ofrånkomliga; byrån avser här när- mast bedömningen av brottsinstruktiva bilder.
Även frågorna om beredandet av önskvärt skydd åt barn och ungdom mot ogynnsamma inflytelser genom filmen synas böra ägnas närmare uppmärksamhet av utredningen. Dessa spörsmål, som med rätta ställas i centrum vid den all'- männa diskussionen om filmcensuren, ha som bekant blivit närmare belysta i ungdomsvårdssakkunnigas betänkande, del III, vars synpunkter och förslag i dett-a sammanhang synas böra beaktas. '
Jämväl de bestämmelser, som avse principerna för uttagandct av gransknings-' avgifter, böra enligt biografbyråns åsikt göras till föremål för omprövning. Bland annat gäller detta stadgandena om befrielse från granskningsavgift. Sådan be— frielse kan exempelvis enligt nu gällande förordning beviljas endast för filmer av närmast undervisande syfte och betydelse. som äro upptagna efter verklig- heten, under det att omsorgsfullt arrangerade och inspelade filmer av pedagogiskt värde måste beläggas med granskningsavgift efter den högsta av de gällande taxorna.
Den ifrågasatta omprövningen synes böra taga fasta icke endast på biograf— förordningen utan även på instruktionen för statens biografbyrå (SFS nr 306/ 1929). Några av de däri förekommande bestämmelserna äro numera inaktu- ella och höra avlägsnas. Å andra sidan kan ifrågasättas, om icke instruktionen vid sin reglering av viktigare organisatoriska frågor bör i vissa delar komplet- teras. I händelse den föreslagna utredningen kommer till stånd, finnes det slut- ligen, enligt biografbyrån-s uppfattning, anledning att undersöka, huruvida icke lämpligen biografförordningen och instruktionen för byrån -— eventuellt då även instruktionen för granskningsområdet- — böra sammanförastill en enda för- fattning.
_ Till, sammanfattning av vad sålunda. anförts får statens biografbyrå i under- dånighet hemställa _ att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allmän översyn och förutsätt- ningslös omprövning av gällande bestämmelser, som reglera filmgranskningsverk- l samheten i riket. . I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknad, statens biografbyrås
direktör, deltagit de ordinarie granskningsmännen medicine licentiaten Gunnar Klackenberg och fru Birgit Hedström, extra granskningsmannen medicine doktorn Jakob Billström, suppleant-en för granskningsmännen filosofie magistern fru Inga Hans-son samt suppleanten för extra granskningsmannen, medicine licentiaten Allan Grönwald. Byråns förutvarande chef, filosofie doktorn Gunnar Bjurman, vilken beretts tillfälle att taga del av denna framställning, har därjämte förklarat sig anse, dels att en sådan översyn av de för statens biografbyrå gällande före- skrifterna som den ovan föreslagna skulle vara särdeles lämplig, dels att frågan om ett råd av här avsedd beskaffenhet synes förtjäna att prövas. Stockholm den 13 december 1946. Underdänigst J G Lindström.
Appendix [ V. Försvarsstaben den 11 november 1950.
Till 1949 års Filmgranskningskommitté.
Med anledning av 1949 års Filmgranskningskommittés skrivelse den 17 okto- ber 1950 angående förhandsgranskning av filmer har jag härmed äran meddela följande. Filmer, som avses för offentlig visning inom landet eller för export böra — ur de synpunkter chefen för försvarsstaben har att företräda — under— kastas sådan förhandsgranskning, att gällande fotograferingsförbud städse be— aktas. Med avseende på. formen för granskningen synes nu tillämpat gransk- ningsförfarande kunna bibehållas.
Försvarsstabens yttrande bör inhämtas i nedan angivna fall: om filmen innehåller flygbilder (se »Bestämmelser för fotografering från luft— fartyg»):
om filmen innehåller bilder av arméns, marinens eller flygvapnets stridskrafter eller försvarsväsendet tillhörande befästningsanläggning, fabrik, varv, förråd eller annan dylik anläggning eller fotografi av kraftverksanläggning, vilket tagits på sådant sätt, att anläggningen framträder i fågelperspektiv (se sid 7 i ovannämnda »Bestämmelser för fotografering från luftfartyg»),
om filmen i övrigt innehåller uppgifter, vilka enligt försvarets sekretesskungö- relse eller Go nr 40/1949, skola hållas hemliga.
Försvarets» sekretesskungörelse, Go nr 40/1949 oeh »Bestämmelser för fotogra- fering från luftfartyg» bifogas.
På uppdrag av chefen för försvarsstaben
Hakon Leche. Avdelningschef vid försvarsstabens inrikesavdelning.
Ärendet berett av: Kapten A. Hammarberg.
Go nr 40. Jan 5. Bestämmelser för att hindra obehörig information om försvarsväsendet.
1. Vid tillämpningen av bestämmelserna i TjRK mom. 27 om förbud att lämna obehörig upplysning om militära förhållanden iakttages bland annat att till obehörig icke må lämnas underrättelser om:
styrka, beteckning, organisation, beväpning, utrustning, gruppering, förlägg— ning eller förflyttning av krigsorganiserade stridskrafter eller andra beredskaps- styrkor;
övr'iga uppgifter om krigsorganiserade stridskrafter eller andra beredskaps- styrkor som äro av betydelse för att bedöma krigsmaktens stridsduglighet, t. ex. olyckshändelser, haverier, epidemier eller permitteringar;
fartygsutrustningar för beredskapsändamål; verksamhet, som hänför sig till det operativa krigsförberedelsearbetet, och mobiliseringsplanläggning jämte därav föranledda åtgärder ävensom övningar som omförmälas i mom. 2;
befästningar, mineringar, anstalter för förstöring och spärranordningar samt deras bevakning och försvar ävensom fältarbeten utförda för annat ändamål än övning;
krigsankarplatser, krigsförtöjningsplatser och krigsflygplatser;
för militära ändamål upprättade kommunikations— och förbindelseleder samt åt- gärder av byggnadsteknisk art som för försvarsändamål vidtagas vid kommunika— tionsanläggningar;
operativa signalförbindelser med däri ingående materiel samt kryptotjänst;
det militära underrättelseväsendet; industriella och andra anläggningars utnyttjande för krigsändamål; anskaffning, tillverkning, transport eller lagring (förråd) av utrustning eller förnödenheter för försvarsväsendets krigsbehov eller för krigsindustriens behov;
materieltillgångar och materielbrister; materiel som omförmäles i mom. 3 jämte därtill hörande instruktioner, rit— ningar, avbildningar, fotografier, beskrivningar och sammanställningar av taktiska och tekniska data m. m. ävensom
forskning inriktad på militära syften.
2. Beträffande sådana militära övningar vid vilka ny organisation eller nya taktiska tillvägagångssätt prövas eller operativa krigsuppgifter studeras även- som andra övningar av sådan art att deras ändamål och förlopp icke böra komma till allmänhetens kännedom skall den som leder övningen, vid behov under sam- verkan med polis- och andra berörda civila myndigheter, vidtaga sådana åtgärder att obehöriga hindras att vinna inblick i eller kännedom om övningamas ända— mål och förlopp.
3. Vid tillverkning, användning, transport eller förvaring av material m. ni. som är under utprovning (försök) eller eljest av sådan art att obehöriga icke böra få kännedom därom skall den chef som handhar materielen vidtaga erforderliga åtgärder för att. hindra att andra personer än de som för sin tjänst hava att befatta sig med materielen får tillfälle att se denna. Avbildning av och beskrivning över sådan materiel får icke göras annat än för tjänstebruk. Förloppet eller resultatet av försök eller prov med ny materiel får ej meddelas annan än den som för sin tjänst har behov av sådan kunskap.
4. Vid förevisning för allmänheten av krigsmateriel m. m. isamband med anordnandet av försvarsutställningar, militär del av annan utställning, »regementets dag», »örlogsdagar», visning av marinens fartyg, »flygdagar» och dylikt ävensom vid pressbesök och utlämnande av uppgifter till pressen skall iakttagas: att sådan materiel m. m. vilken är under utprovning (försök) eller eljest av sådan art att kunskap om denna. icke bör vinnas av obehöriga icke får förevisas (utlämnas) samt att vad som stadgas om materiel m. m. även skall gälla instruktioner, ri-t- ningar, avbildningar, fotografier, beskrivningar och sammanställningar av tak- tiska eller tekniska dat-a berörande ifrågavarande materiel m. m.
' Närmare bestämmelser om vilken materiel m. ni. som enligt föreskrifterna i detta mom. icke får förevisas (utlämnas) utfärdas av försvarsgrenscheferna.
Plan och anordningar för försvarsutställning eller militär del av annan ut— ställning skola- underställas vederbörande försvarsgremchef för godkännande.
5. Publikationer vilka genom sitt innehåll kunna blotta stridskrafterna (trupp— förbands) styrka ,organi-sation o. s. v., såsom namnrullor över militära förband, matriklar, medlemsförteckningar o. s. v., få icke utgivas, så framt icke tillstånd därtill lämnats av chefen för försvarsstaben.
6. Överbefälhavaren äger för särskilda fall anbefalla eller medgiva avsteg från i denna go givna bestämmelser.
Go nr 1488/1940 (mgo nr 279/1940, fgo 175/1940) och go nr 13/1947 upphävas.
Appendix V. Svenska Annonsörers Förening den 25 maj 1.949.
Till sakkunniga för översyn av filmgranskningsverksamheten.
Styrelsen för Svenska. Annonsörers Förenings filmsektion får härmed vördsamt framföra följande synpunkter på nu gällande kostnader för granskning och stämp— ling av kopior av s. k. annonsfilmer, som visas för reklamändamål på biograferna.
Dessa. filmer ha i regel en längd av 33 meter (och visas vanligen i halvmörk salong omedelbart före det ordinarie filmprogrammet).
Olika annonsörer inspela för närvarande omkring 130 sådana reklamfilmer per år. Av dessa tillverkas sedan i runt tal 13000 kopior, av vilka omkring 10000 torde granskas av Statens Biografbyrå. (Kostnaderna för granskning och stämplig av dessa kopior uppgå. till omkring 50 000 kr. pr år. Med nuvarande taxor för granskning och stämpling belastas de korta annonsfilmerna. med en granskningsavgift., som procentuellt räknat- blir ytterst betungande. En kopia av en 33 meters film kostar med nuvarande priser kr. 19:80 i framställning, och censurkostnaderna för en sådan film uppgå för närvarande till 5 kr pr kopia.) En kortfilm på c:a 300 meters längd kostar i granskningsavgift 12: — kr. Proportionen mellan dessa båda» summor kan knappast anses rimlig, särskilt som annonsfilmerna i regel framställas i stora upplagor med upp till 100 a 150 kopior pr film, under det att kort-filmerna. mera. sällan komma upp över 15— 25 kopior per film.
Under de senaste åren ha kostnaderna för visning av annonsfilm stigit avse— värt. Filmreklamen, som tidigare var ett relativt ekonomiskt reklammedel, har genom dessa prishöjningar, som ibland överstigit 100 % sedan 1939 blivit så dyr- bar, att endast mycket stora riksannonsörer numera ha möjlighet att använda detta reklammedel. För att. minska kostnaderna. för annonsfilmsvisningarna har SAFzs filmsektion förhandlat med filmdistributörerna om en minskning av antalet kopior. Enstaka annonsörer ha också för att nedbringa kostnaderna för fram- ställning och censur pr meter gått över till längre filmer. En utveckling i denna riktning torde emellertid inte vara önskvärd ur reklamsynpun'kt.
När nuvarande bestämmelser om filmgran-skning på sin tid infördes, förutsåg man möjligen inte den utveckling av annonsfilmen, som ägt rum under de senaste årtiondena. Enligt styrelsens uppfattning skulle den omfattning, som inspel— ningen av annonsfilmer tagit, motivera, att särskilda taxor införas för sådan film
och att dessa taxor sättas på ett sådant sätt, att avgiften för censur och gransk- ning proportionellt inte blir högre än för granskning och censur av längre filmer.
Med stöd av vad som ovan framförts vilja vi därför hemställa, att de sak— kunniga vid översynen av filmgranskningsverksamheten med hänsyn till annons— filmens speciella förhållanden medverka till en sänkning av nu gällande gransk- nings- och censuravgifter.
Stockholm den 25 maj 1949.
För RAF:s Filmsektions styrelse
Erik Elinder Kurt Hammarberg
