SOU 1951:19
SOS - samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst
N +” (;(
oå (-
- Cija,
&( &. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:19 INBIKESDEPARTEMENTET
SOS
SAMHÄLLETS OLYCKSFALLS- O CH SÄKERHETSTJÄNST
BETÄN KANDE AVGIVET AV SOS-UTREDNINGEN
STOCKHOLM 1951
$”!”
10. 11.
12. 13.
14. 15.
16. 17.
599095»va
Statens offentliga utredningar 1951
Kronologisk förteckning
ååatligt stöd åt svensk filmproduktion. Beckman.
s. Fi.
Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. Förhållandet mellan arbetsupp ifter och löne-
sitållning vid statens järnvägar. ictor Petterson. 5. K.
Antagningen av medicine studerande m. fl. Kihl— ström. 123 s. E. Förslag till naturskyddslag m. m. Haeggström.
12 s. lo. . ågringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala.
5. . Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 8. C. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 S. |. 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskap- liga publiceringsverksamheten, personal—, institu- tions- och stipendiefrå or m. in., det akademiska befordringsväsendet. venska Tryckeriaktiebola— et. 332 5. E. jöfartsförhindelserna mellan Gotland och fast— landet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. . Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget'1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 jämte sekre- ls8ter till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 3 5. H. Promemoria med förslag till allmän verksstadga. Katalog och Tidskriftstryck. 68 s. Ju. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskatt- ningshänseende. Marcus. 79 s. Fi. Landshygdselektrifieringens utbredning år 1950. Idun. 47 s. K. Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. Filmcensuren. Betänkande 1. Beckman. 95 s. E. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroggssjuk- husens vårdavdelningar m. m. Beckman. 3 s . Betänkande med förslag till förordnin angående u phandlin och arbeten för statens be ov m. m. orstedt. 7 s. Fi. SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesson. 89 s. |.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med t' nelsebokstäverna till det departement, un mentet, jo. =jordbruksdepartementet.
der vilket utredningen avgivits, t. ex. E.
etstil utgöra begyn— ef ” lesiastikdeparte-
STATENS OFFENTLHHXUTREDNINGAR195hl9 INRIKESDEPARTEMENTET
SAMHÄLLETS OLYCKSFALLS- OCH SÄKERHETSTJÄNST
BETÄNKANDE AVGIVET AV SOS-UTREDNIN GEN
STOCKHOLM1951 GUMMESSONS BOKTRYCKERI 512234
Skrivelse till departementschefen ................................ 7 I. Befintliga organ för samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst 9 Polisväsendet ........................................ 9 Brandförsvaret . ...................................... 10 Sjukvården .......................................... 11 Provinsialläkare .................................. 11 Extra provinsialläkare ............................ 12 Stads-, köpings- och municipalläkare . .............. 12 Förste provinsialläkare ............................ 12 Privatpraktiserande läkare ........................ 12 Läkarjour m. m. . ................................ 12 Distriktssköterska ................................ 13 Distriktsbarnmorska .............................. 14 Tandläkare ...................................... 15 Intagning på sjukvårdsinrättning .................. 15 Veterinärväsendet .................................... 15 Distriktsveterinär och extraveterinär . .............. 15 Länsveterinär .................................... 15 Apoteksväsendet . .................................... 15 Sjuktransportväsendet ................................ 16 Ambulans m. m. .................................. 16 Djurtransport .................................... 17 Socialvården . ........................................ 17 Haveri- och räddningstjänsten . ........................ 17 Allmän redogörelse . .............................. 17 Sjöräddningstjänst . .............................. 19 Räddningstjänst i fjällen .......................... 19 Flygräddningstjänst .............................. 20
11. Allmänhetens möjligheter för närvarande att på teleteknisk väg komma i förbindelse med olika hjälporgan .............. 22 Åtgärder från det allmännas sida ...................... 22
Telegrafverkets medverkan ............................ 24 111. Telefonautomatiseringen, dess betydelse och inverkan på tele- fontjänsten .............................................. 26 IV. Betingelser för genomförande av en samhällets olycksfalls- och
säkerhetstjänst (SOS-organisation) ......................... 28 överläggningar med myndigheter m. fl. ................ 28 Statistik rörande hjälpverksamhetens omfattning vid nu befintliga organ ...................................... 30
V. Utredningens förslag till utformning av en SOS—organisation .. 31
Organisationens syfte . ................................ 31 Organisationens principiella uppbyggnad ................ 31 Anropsnummer ...................................... 32 SOS-anrop från samtalsautomat ........................ 33 SOS-centrals arbetsuppgifter i princip .................. 33 Organ, som SOS-central skall betjäna .................. 36 A. Polisväsendet . ................................ 37 B. Brandförsvaret ................................ 37 C. Sjukvården . .................................. 37 D. Veterinärväsendet . ............................ 38 E. Apoteksväsendet . .............................. 39 F. Sjuktransportväsendet . ........................ 39 G. Socialvården .................................. 39 H. Haveriväsendet ................................ 39 I. Försvarsväsendet .............................. 40 Rikets indelning i telefonstationshänseende ............ 40 Rikets indelning i SOS-områden ...................... 42 SOS-område av normaltyp .......................... 43
Ortsbestämning vid SOS-anrop och tekniska hjälpmedel härför ............................................... 44 Teleteknisk utrustning för SOS—tjänsten. SOS-centrals lo-
kala placering ........................................ 46 Händelseförloppet vid SOS—anrop ...................... 48 - Personal för betjäning av SOS-central .................. 51
Obligatorisk eller frivillig medverkan i SOS-organisationen 52 VI. SOS-organisationens uppbyggnad, administration och ledning . . 54 _VII. SOS-organisationen och det automatiska telefonsystemet ...... 56
VIlI. SOS-organisationens förhållande till försvaret .............. IX. Anläggnings- och driftkostnader m. m. för SOS-organisationen
samt kostnadernas bestridande
.............................................
Amorteringstid och samtalsavgifter .................... Kostnaderna för hela riket ............................ Anläggningskostnadernas bestridande
..................
Driftkostnadernas bestridande ......................... Bidrag till driftkostnaderna från telegrafverket .......... Bidrag från icke statliga eller kommunala organ ........ Nettodriftkostnader
Driftkostnadernas fördelning på SOS-områdena ..........
...................................
SOS-avgiftens storlek och därav betingad ökning per skat- tekrona .............................................. Fördelning av SOS-avgiften ............................ SOS-avgiftens fastställande m. m. ...................... Övergångstid . ........................................
Försvaret och kostnaderna ............................
X. Sammanfattande översikt av utredningens förslag ............
Dämpningsvärden för SOS-förbindelser ................ . Tänkta orter för SOS-centraler ...................... SOS-eentralernas teletekniska utrustning .............. Utkast till Förordning om samhällets olycksfalls- och så-
kerhetstjänst , .......................................
65 66
70 71 72 72 74 75
79 83 86
89
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet.
Den 20 maj 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t Herr Statsrådet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom inrikesdepartementet biträda med ut- redning angående förbättrade möjligheter för allmänheten att komma i för— bindelse med olika slag av samhällets hjälporgan.
Med stöd av bemyndigandet tillkallade Herr Statsrådet den 8 juni 1949 såsom sakkunniga generaldirektören H. K. A. Sterky, riksbrandinspektören C. A. Ö. Axelsson, civilförsvarsdirektören G. A. Falk, landstingsdirektören C. E. Jansson, statspolisintendenten G. Å. L. Thulin samt förste provinsial- läkaren N. H. Wranne. Åt Sterky uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Förste byråsekreteraren P. G. Malis förordnades sam— tidigt såsom sekreterare åt de sakkunniga.
Utredningen har antagit benämningen SOS-utredningen.
Den 31 mars 1950 tillkallade Herr Statsrådet, efter hemställan från ut- redningen, förste byråingenjören K. V. Johansson att såsom expert biträda utredningen vid behandlingen av frågor angående teleteknisk utrustning m. 111.
Enligt Herr Statsrådets medgivande har utredningen företagit följande re- sor, nämligen den 19 oktober 1949 till telegrafverkets telefonstationer i Färentuna, Svartsjö och Träkvista, den 27 februari—2 mars 1950 till Sunds— vall, Härnösand och Ramsele samt den 25 och 26 april 1950 till Malmö.
Poliskammaren i Göteborg har genom skrivelse till chefen för kommuni— kationsdepartementet den 6 september 1949 föreslagit, att enhetliga grupp-
nummer måtte tilldelas polis, brandkår och jourhavande läkare å alla orter med automatiserade telefonstationer. Sedan telegrafstyrelsen avgivit yttran- de i ärendet har Kungl. Maj:t den 4 november 1949 funnit framställningen icke föranleda annan åtgärd än att handlingarna i ärendet skulle över- lämnas till SOS-utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag. Detta Kungl. Maj:ts förordnande har åtlytts.
Utredningen har i skrivelse till Konungen den 30 december 1950 avgivit utlåtande över betänkande angående ny landsfiskalsorganisation.
Sedan utredningsuppdraget nu avslutats, får utredningen härmed vörd- samt till Herr Statsrådet överlämna sitt betänkande.
Stockholm den 18 april 1951.
Håkan Sterky
A. Axelsson C. Edv. Jansson Gösta Falk Georg Thulin Nils W'ranne
/ Gunnar Malis
I. BEFINTLIGA ORGAN FÖR SAMHÄLLETS OLYCKSFALLS- OCH SÄKERHETSTJÄNST
Utredningen kommer i sitt förslag till utformning av en samhällets olycks- falls- och säkerhetstjänst att precisera, vilka organ som skola medverka i orga- nisationen. För att bedöma denna fråga har det varit nödvändigt att få känne- dom om vilka organ som för närvaran- de kunna räknas såsom samhällets hjälporgan i förevarande hänseende samt hur dessa organs verksamhet i sto- ra drag är ordnad. Resultatet av under- sökningar härom redovisas i detta ka- pitel.
Polisväsendet
Kungl. Maj:t (i in rikesdepartementet) är högsta polismyndighet i riket såväl i administrativt hänseende som vad an- går polismaktens handhavande.
Inom länen är länsstyrelsen högsta lo- kala polismyndighet. Motsvarande ställ- ning tillkommer i Stockholm överståt- hållarämbetet.
Närmast under länsstyrelsen handhar landsfogden i egenskap av länspolischef ledningen av polisväsendet. Landsfog- deorganisationen är dock icke enhetligt utformad, enär vissa städer — Göte- borg, Malmö, Norrköping och Hälsing- borg — äro undantagna från området för landsfogdes polisverksamhet. Under överståthållarämbetet handhar polis- mästaren i Stockholm ledningen av po- lisväsendet i huvudstaden.
Den omedelbara ledningen av poli- sens lokala verksamhet handhaves av polischefer. Polisehefens verksamhets- område sammanfaller med indelningen
i åklagardistrikt. I rikets städer utövas chefskapet, i de större av polismästare och i övriga, som bilda egna åklagar- distrikt, vanligen av en stadsfiskal. P0- lismästare finnas numera i aderton stä- der. I fem av de städer, som bilda egna åklagardistrikt, nämligen Solna, Bor- länge, Kiruna, Sandviken och Kram- fors, utövas emellertid chefskapet av landsfiskal. I Uddevalla är en poliskom— missarie polischef. På landsbygden äro landsfiskalerna polischefer. Det må e- mellertid framhållas, att i området för landsfiskalens polisverksamhet, lands— fiskalsdistriktet, i åtskilliga fall jämväl ingår stad, som icke bildar eget åklagar- distrikt. Landsfiskalsdistriktens antal uppgår för närvarande till 400.
I administrativt hänseende är länet indelat i polischefsdistrikt, vilka i en- lighet med den nyss lämnade redogörel— sen kunna bestå av stad, som bildar eget åklagardistrikt, eller av landsfis- kalsdistrikt. Landsfiskalsdistrikt består av ett eller flera polisdistrikt. Polis- distriktet är icke någon särskild kom- munal enhet. Benämningen avser en— dast att beteckna en eller flera kommu- ner såsom område för polisverksamhet.
Den polisstyrka i olika tjänstegrader, som en polischef har till sitt förfogan- de, växlar med polisdistriktens storlek. I de större distrikten är polisstyrkan betydande och är med hänsyn till be— hovet av arbetsfördelning och speciali- sering uppdelad på olika avdelningar, såsom kriminalavdelning, ordningsav— delning, ordonnansavdelning och trafik-
avdelning. I de minsta polisdistrikten uppgår styrkan till endast en eller an- nan polisman.
Upprätthållandet av polisverksamhe- ten är principiellt en angelägenhet, som åvilar de särskilda kommunerna i riket, var och en inom sitt område. Statsver- ket har emellertid på olika sätt bidra- git till polisverksamhetens stärkande, t. ex. genom inrättande av statspolisen. Statspolisen kan betraktas såsom en stödorganisation till det kommunala po- lisväsendet, avsedd att utgöra en för-, stärkning framförallt av landsbygdens polisväsende. I regel har varje län till sitt förfogande en statspolisavdelning, bestående av såväl ordnings- som kri- minalpolis.
Ehuru polisväsendet är en kommunal angelägenhet, bidrager som nämnts statsverket med vissa kostnader. Som förut antytts betalar statsverket kost- naderna för statspolisen. Då landsfog- dar och landsfiskaler äro statliga befatt- ningshavare, avlönas dessa helt av stats- verket. Polismästare och stadsfiskaler däremot äro kommunalt anställda och avlönas av kommunerna. Jämväl i and- ra hänseenden lämnar statsverket bi- drag till kommunerna. I andra polis- distrikt än städcr och de flesta köping- ar bidrager sålunda statsverket beträf- fande ordinarie polispersonal med hälf- ten och beträffande icke ordinarie po- lispersonal med en femtedel av bl. a. avlöningskostnaderna.
Med polisverksamhet förstås enligt polislagen bl. a. upprätthållande av all- män ordning och säkerhet, verkställan- de av spaning och annan undersökning angående brott ävensom den verksam- het i övrigt, som på grund av hävdvun- net bruk åligger polispersonalen i den- na dess egenskap. Med sistnämnda ut— tryck avses bl. a. den spaningsverksam- het rörande försvunna personer, som
utföres av polisen. Hit hänföres jämväl den allmänna hjälpverksamhet, som po- lisen utövar genom att lämna hjälp vid olyckshändelser, omhändertaga vilse- gångna samt i vissa fall befordra sjuka till läkare.
Utan närmare förklaring torde det vara uppenbart, att allmänheten har ett mycket stort behov av att i vissa bråd— skande situationer snabbt kunna nå kontakt med polismyndigheterna. Det förnämsta hjälpmedlet i en sådan si- tuation är telefonen. På vissa platser stå emellertid också andra möjligheter till buds, vilket framgår av redogörel- sen i nästa kapitel. Därav framgår ock- så, att telefonautomatiseringen under vissa förhållanden kan medföra för— sämring av möjligheterna att snabbt ut- nyttja telefonen vid hjälpbehov. Detta gäller alltså även möjligheten att kom- ma i förbindelse med polisen. Att råda bot härför måste anses vara av stor be- tydelse.
Brandförsvaret
Brandförsvaret inom riket har sedan äldsta tider varit en kommunal ange- lägenhet. Statens åtgöranden ha, ända till senaste världskriget, uteslutande va- rit av administrativ natur. Under detta krig och även därefter har staten emel- lertid bidragit till brandförsvaret med avsevärda belopp. Även brandförsäk- ringsbolagen ha lämnat betydande bi- drag till brandväsendets utveckling.
Författningsmässigt regleras brand- försvaret av brandlagen, brandstadgan och de kommunala brandordningarna.
Brandlagen den 15 juli 1944 gäller obligatoriskt för alla kommuner, oav- sett om dessa äro städer, köpingar, mu- nicipalsamhällen eller landskommuner. Den innehåller föreskrifter om såväl varje kommuns skyldighet att ordna sitt eget brandväsen och att vid behov läm-
na annan kommun släckningshjälp, som också den enskilde medborgarens skyl- dighet att biträda vid brandsläckning och att vidtaga erforderliga åtgärder till förebyggande och bekämpande av brand.
I brandstadgan lämnas närmare be- stämmelser om brandlagens tillämp- ning. Däri återfinnas även föreskrifter om brandalarmering.
Brandordningarna innehålla närmare bestämmelser om hur kommunerna i detalj skola ordna sitt brandförsvar med hänsyn till storlek, bebyggelse och annat, som kan inverka på brandfaran. Enligt 1 % brandlagen skall varje kom- mun hålla ett brandförsvar, som till- fredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. En kommun kan emellertid tillsammans med annan kom- mun bilda ett kommunalförbund. Kom- munen kan också för hela sitt område eller viss del därav träffa släcknings- avtal med annan kommun, i vilket fall vissa skyldigheter avlastas kommunen. Detta skall bestämmas i brandordning- en, liksom också detaljerade bestämmel- ser där skola givas om brandkårens or- ganisation, brandredskap, alarmerings- anordningar, brandsyn och sotning m. m.
Kungl. Maj:t (i inrikesdepartementet) är högsta myndighet rörande brandför- svaret i riket. Närmast under inrikes- (lepartementet utövas under fred hög- sta tillsynen över brandförsvaret av riksbrandinspektören. Inom varje län är länsstyrelsen högsta lokala myndig- het med länsbrandinspektör och läns- skogsbrandinspektör som brandteknis- ka experter. I hälften av länen äro des- sa båda tjänster förenade hos en och samma person, länsbrandinspektören, i andra hälften, däribland norrlandslä- nen, är i regel en jägmästare länsskogs- brandinspektör.
Inom varje kommun skall förvalt- ningen av brandförsvaret handhavas av den kommunala myndighet, som den beslutande myndigheten (stadsfullmäk- tige, kommunalfullmäktige) därtill ut- ser — vanligen en särskild brandsty— relse.
I nästa kapitel kommer utredningen bl. a. att redogöra för vilka tekniska anordningar som stå till allmänhetens förfogande för tillkallande av brand— kår. Här skall endast nämnas, att tele— fonen därvid är till ovärderlig nytta an- tingen det gäller städer, stadsliknande samhällen eller den egentliga landsbyg- den. Genom telefonautomatiseringen kunna emellertid vissa svårigheter upp- stå, i första hand på landsbygden men även annorstädes, vilket kommer att be- lysas senare.
Sjukvården
Inom sjukvården skiljes mellan öppen och sluten vård. Den öppna sjukvården lämnas på av stat eller landsting (kom- mun) till respektive läkares förfogan- de ställda lokaler eller på läkares en- skilda mottagningslokaler. Sluten sjuk- vård meddelas efter intagning på sjuk- vårdsinrättning.
Provinsialläkare. Riket är indelat i provinsialläkardistrikt. Inom varje di— strikt finnes en av staten anställd pro- vinsialläkare. Antalet distrikt uppgår f. n. till något över 500.
Provinsialläkare åligger, utöver med- delande av sjukvård, att inom sitt di- strikt utöva närmaste inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården. Han är vidare pliktig att efter veder- börligt förordnande verkställa extra förrättning inom annan del av det län, till vilket hans distrikt hör, samt att under högst femton dagar i följd jäm- te egen tjänst bestrida provinsialläkar-
tjänst i angränsande distrikt. I olika sammanhang är skyldighet därjämte föreskriven för provinsialläkare att be- strida befattning eller uppdrag såsom läkare vid vissa sjukvårdsanstalter och inrättningar för förlossningsvård samt att biträda vid den förebyggande möd- ra- och barnavården, allt i vad avser hans distrikt.
Frånsett semester äger provinsiallä- kare att utan särskilt tillstånd i egna angelägenheter begiva sig utom sitt di— strikt under högst ett dygn i sänder, dock ej mer än sammanlagt femton dygn för år.
Vid bortovaro från stationeringsor- ten är provinsialläkare skyldig för- anstalta om, att i hans bostad under- rättelse kan erhållas om stället dit han rest och tiden då han kan antagas åter- komma. På grund av provinsialläkares arbetsuppgifter är det vanligt, att han ofta vistas på sjukbesök eller annan förrättning. Det kan visserligen förut- sättas, att varje tjänsteläkare har tele- fon, men om telefonvakt ej anordnats vid bortovaro från stationeringsorten, kan nämnda åliggande bli svårt att uppfylla på annat sätt än genom skrift- ligt meddelande uppsatt vid bostaden.
Extra provinsialläkare. Inom ett fem- tiotal distrikt omhänderha extra pro- vinsialläkare de skyldigheter, som en- ligt ovan åvila provinsialläkare. Extra provinsialläkare avlönas av landstinget med bidrag från staten.
Stads-, köpings- och municipalläkare. Inom städer med ett befolkningstal ö- verstigande 5000 ombesörjas med få undantag provinsialläkares skyldighe- ter av kommunalanställda tjänsteläkare, stadsläkare och stadsdistriktsläkare. Samma är förhållandet inom vissa kö- pingar och municipalsamhällen. I sena-
re fallen benämnas dessa läkare kö- pings- respektive municipalläkare. Där dylik tjänsteläkare finnes, ingår ifråga— varande samhälle ej i provinsialläkar- distrikt.
Beträffande samtliga dessa läkare liksom ock för provinsialläkare gäller, att allmänheten ofta har behov av att söka dem per telefon.
Förste provinsialläkare. Inom varje län finnes en förste provinsialläkare. Honom åligger att utöva tillsyn över (len allmänna hälso- och sjukvården in- om länet. Undantagna härifrån äro stä- derna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, där en förste stadsläkare har de skyldigheter och befogenheter, som tillkomma förste provinsialläkare.
Förste provinsialläkare har ej skyl- dighet att utöva sjukvård. Hans ställ- ning som övervakande och rådgivande organ för ortsmyndigheter och under- ordnad medicinalpersonal medför dock att han, om möjligt, bör vara anträff- bar per telefon även om han är ute i länet på tjänsteförrättning.
Privalprakliserande läkare. Öppen sjukvård ombesörjes, förutom av sam- hällets ovannämnda tjänsteläkare, även av privatpraktiserande läkare. Antalet sådana läkare i landet uppgår till om- kring 550. Även dessa läkare sökas i stor utsträckning per telefon.
Läkarjour m. m. För att underlätta allmänhetens möjligheter att få läkar- hjälp efter tjänsteläkares och privat- praktiserande läkares egentliga arbets- tid, sålunda under kvälls- och nattetid samt under sön- och helgdagar, har in- om flertalet större städer genom över- enskommelse med respektive läkare in- iättats s. k. läkarjour, vilket innebär,
att minst en läkare skall vara anträff- bar under sådan tid. I dylikt fall kan allmänheten komma i förbindelse med läkare genom att efter telefonpåring— ning till telefonstationen begära namn- anropet ”jourhavande läkare”. Telefo- nisten kopplar då samtalet till den läka- re, som vid tillfället har jourtjänst. Vis- sa undantag härifrån filmas emellertid. I Stockholm kopplar telefonisten sålun- da ett sådant samtal till en av staden inrättad sjukhuscentral och i Göteborg till polisen, som i sin tur tillkallar ve- derbörande läkare. För Malmö har sa- ken ordnats så, att dylika samtal i stäl- let kopplas till brandkåren, som i sin tur kallar läkaren. Denna hämtas där- efter av brandkåren med bil, som är ut- rustad med radiotelefon. Vid ny sjuk- anmälan under läkarens sjukbesök kan brandkåren härigenom per radiotelefon underrätta chauffören därom.
På mindre orter med flera än en lä- kare är det vanligt, att respektive läka- re träffat överenskommelse om alterna- tiva helgdagsjourer (från helgdagsafton till påföljande söckendags morgon). Telefonhänvisning sker då till jourha- vande på ett eller annat sätt.
Med åberopande av 10 5 3 mom. sta- tens allmänna avlöningsreglemente ha såväl provinsialläkarna som veterinä- rerna påyrkat, att deras tjänstgöring ordnas så, att de beredas frihet från tjänstgöring minst varannan sön- eller helgdag, varvid befattningshavare i an- gränsande distrikt skulle alternativt tjänstgöra angivna dagar. Denna möjlig- het att erhålla helgdagsledighet till- lämpas redan i vissa fall för veterinä- rerna, och beträffande provinsialläkar- na pågår försöksverksamhet. En sådan jourtjänst kan emellertid i verkligheten ej genomföras utan att telefonhänvis- ning kan lämnas.
Där läkarjour ej är anordnad, stå te-
lefonisterna på de manuellt betjänade telefonstationerna så gott sig göra låter allmänheten till tjänst med upplysning- ar om telefonnummer till närmaste lä- ' kare.
Möjligheterna att nå förbindelse med läkare genom telefon äro givetvis av stor betydelse. Detta gäller särskilt un- der de tider, då läkare normalt ej är anträffbar på sin mottagning, och na- turligtvis framförallt vid nödläge natte- tid.
I och med en fullständig automati- sering av telefonstationerna upphör den manuella betjäningen och försvin- ner den mänskliga arbetskraften vid stationerna. Den ovan beskrivna jour- tjänsten m. in. genom medverkan av telefonist måste då också upphöra. All- mänheten nödgas därefter själv vid behov i telefonkatalogen söka reda på telefonnumret till läkare. Även om det- ta lyckas, finns det emellertid ingen garanti för. att läkaren anträffas. Det är uppenbart, att angivna förhållanden, jämförda med nuvarande möjligheter, äro föga ändamålsenliga och att den tidsspillan, som kan komma att upp- stå, i ett nödläge kan bli ödesdiger, förutom att den säkert kommer att vål- la en hel del irritation. Att lösa frågan om en telefonvakt för läkarna måste därför betraktas som en betydelsefull angelägenhet.
Distriktssköterska. Landstingsområde (distriktsvårdsområde) skall vara inde- lat i sköterskedistrikt. För varje skö- terskedistrikt skall landsting hålla en distriktsköterska. Statsbidrag utgår till landsting för avlönande av distrikts- sköterska. Stad, som ej deltager i lands- ting, har på kommunal väg ordnat en motsvarighet till distriktssköterskeverk- samheten.
Distriktssköterskas verksamhet skall
vara ordnad enligt av medicinalstyrel- sen godkänd plan. Hennes tjänstgöring skall omfatta såväl upplysande och råd- givande verksamhet i avseende å bar- navård, bostadsvård och hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande vård som ock all sådan sjukvård som kan utövas av henne i hemmen. Hon är därjämte skyldig att biträda vid den kuratorsverksamhet åt sjuka och till- frisknande, som kan vara anordnad vid respektive sjukhus. Slutligen åligger det henne att jämväl uppehålla tjänst i vakant granndistrikt eller vikariat i så- dant distrikt, då så prövas erforderligt. Enligt tjänstereglemente fastställt för landstingens befattningshavare äger distriktssköterska utöver semester åt- njuta fyra fridagar per fyraveckorspe- riod eller, om hon ej kunnat erhålla så- dana dagar, kompensation i motsvaran- de sammanhängande ledighet.
Då distriktssköterska tjänstgör under i stort sett enahanda arbetsförhållan- den som distriktsbarnmorska, avhand- las frågan om möjligheten att anträffa dem per telefon i ett sammanhang här nedan.
Distriktsbarnmorska. Varje lands- tingsområde och stad, som icke delta- ger i landsting, skall utgöra ett barn- morskedistrikt, för vilket skall anställas det antal distriktsbarnmorskor, som me- dicinalstyrelsen bestämmer. Statsbidrag utgår till avlöning åt distriktsbarn- morska.
Distriktsbarnmorska åligger 1) att inom henne anvisat verksam- hetsområde verkställa till barnmorske- yrket hörande förrättningar, däri inbe- gripet förvård åt havande kvinnor och eftervård åt kvinnor, som efter förloss- ning vårdas i hemmet,
2) att tjänstgöra å förlossningsanstalt, 3) att biträda i förebyggande mödra-
och barnavård och vid barnavårds- nämnds befattning med ärenden om mödrahjälp samt
4) att tjänstgöra i hemsjukvård. Skyldigheterna enligt 2—4 gälla en- dast i den mån vederbörande barn- morskestyrelse anvisat henne sådan tjänstgöring.
I fråga om annan ledighet än semes- ter och skyldighet att uppehålla annan befattning gälla samma bestämmelser som för distriktssköterska.
Gemensamt för distriktssköterskas och distriktsbarnmorskas tjänstgörings- förhållanden är, att deras arbete till ö- vervägande del är ett fältarbete: i regel korta besök i hemmen för antingen sjukvård eller hälsokontroll, biträde vid tjänsteläkares mottagning i den fö- rebyggande mödra- och barnavården samt dispensärverksamheten, biträde vid kuratorsverksamheten m. m. Deras tjänstgöringsdistrikt äro jämförelsevis stora. Trots detta måste de ofta uppe- hålla arbetet även i angränsande di- strikt, då det är brist på befattnings- havare av dessa kategorier.
I den mån hinder härför ej föreligger ha dessa befattningshavare en kortare mottagningstid i sin bostad varje söc- kendag. Den återstående delen av da- gen äro de ute i sina distrikt i förrätt- ningar av olika slag. Härvid blir tele- fonpassningen ett svårlöst problem, och allmänhetens krav på deras tjänster kan ej tillgodoses på rationellt sätt. Hit- intills har man för telefonpassningen sökt hjälpa sig fram genom biträde av närboende personer och, på orter med manuellt betjänad telefonstation, fram- förallt genom telefonisterna. I och med telefonautomatiseringen försvinner sist- nämnda möjlighet. Behovet av en tele- fonvakt måste därför, i likhet med vad som sagts beträffande läkarna, anses vara en angelägenhet av betydelse.
*Omwm—WV— .-
Tandläkare. Då tandläkares arbete i huvudsak är bundet till hans mottag- ning, har allmänheten goda möjligheter att under dagtid medelst telefon komma i förbindelse med vederbörande. Annor- lunda förhåller det sig emellertid un- der annan tid. På ett fåtal platser har tandläkarjour ordnats genom respekti- ve tandläkarorganisationers försorg ef— ter i huvudsak samma principer som ovan beskrivits beträffande läkarjour. I Stockholm träffas jourhavande tand- läkare sålunda efter hänvändelse till sjukhuscentralen. Jourtjänst har också t'örsöksvis prövats inom folktandvår- den. På grund av att folktandvården emellertid står under utveckling, har jourtjänsten dock ännu ej kunnat givas någon fast organisation. Från tandlä- karhåll synes intresse förefinnas att ställa sig till förfogande för jourtjänst, om förutsättningar skapas för sådan tjänst.
Inlagning på sjukvårdsinrällning. Frånsett olycksfall och till verkan där- med jämställda fall är intagning på sjukvårdsinrättning beroende på pröv- ning av vårdbehovet. Sådan prövning sker i regel efter remiss av läkare. All- mänheten kan sålunda i regel ej genom hänvändelse per telefon till sjukhus an- hålla om_ intagning.
Veterinärväsendet
I fråga om husdjurssjukvården är riket indelat i veterinärdistrikt. Anta- let uppgår f. 11. till omkring 270.
Distriktsveterinär och extravelerinär. Inom veterinärdistrikt svarar en di- striktsveterinär för den allmänna hus- djurssjukvården.
Där förhållandena varit sådana, att nytt veterinärdistrikt behövt inrättas, men statsmedel härför icke stått till
förfogande, har vederbörande kommun meddelats rätt att anställa egen veteri- när. Dylik kommunalanställd veterinär (extraveterinär) har då tilldelats eget praktikområde, vanligen det område, som rätteligen borde ha bildat nytt distrikt.
Länsveterinär. Inom varje län utövar en länsveterinär tillsynen över hus- djurssjukvården. Samtliga länsveteri- närer äga rätt att utöva husdjurssjuk- vård, under det att endast vissa av dem ha skyldighet därtill. Utvecklingen går mot att samtliga länsveterinärer skola befrias från nämnda skyldighet. De ad- ministrativa göromålens omfattning gör det nämligen önskvärt, att länsveterinä— rerna helt få ägna sig åt dessa uppgifter. Härigenom skulle länsveterinärerna i fråga om husdjurssjukvården kunna jämföras med förste provinsialläkarna då det gäller den allmänna sjukvården.
Veterinärernas verksamhet består så gott som uteslutande av fältarbete. För rätt betjänande av allmänheten är tele- fonvakt i bostaden därför nödvändig. Fördelen av att denna telefonvakt över- låtes på ett särskilt förmedlingsorgan är uppenbar.
Apoteksväsendet
Beträffande de medelstora apotekens öppethållande gäller följande.
Apotek skall hållas tillgängligt för all expedition söckendagar mellan kl. 9 och kl. 19. Söckendag närmast före sön- och helgdag får expeditionstiden dock avkortas till kl. 18. Påsk-, pingst-, mid- sommar-, jul- och nyårsafton, som in- faller på söckendag, må expeditionsti- den ytterligare avkortas till kl. 16. Un- der övriga tider behöver sådant apo- tek endast hållas tillgängligt för expe- dition av förekommande nyutskrivna eller nyitererade recept och nyutskrivna
rekvisitioner, som försetts med beteck- ningen "brådskande" och som utfärdats av läkare, tandläkare eller veterinär. Samma förhållande gäller av dessa in- telefonerade recept eller rekvisitioner, vilkas expedierande betecknats såsom brådskande, samt nyutskrivna rekvisi- tioner, som försetts med förenämnda beteckning och som utfärdats av sjuk- sköterska eller barnmorska. Slutligen gäller detta även förbandsartiklar.
Under de tider, då apotek sålunda endast behöver vara tillgängligt för viss expedition, skall person (vakthavande) med farmaceutisk examen antingen vara tillstädes på apoteket eller kunna infinna sig där senast inom en timme efter erhållen kallelse. Befinner sig vakthavande icke inom apoteket, skola särskilda anordningar vara vidtagna, så att besökande kan komma i förbindelse med vakthavande, ävensom att till apo- teket inkommande telefonsamtal kopp- las till vakthavande eller att telefonisten vid telefonstationen lämnar uppgift om hans adress och telefonnummer. Upp- kommer nödsituation, föreligger skyl- dighet för vakthavande att vid varje tidpunkt efter kallelse verkställa expe- dition av erforderliga läkemedel.
På ort, där det finns mer än ett apo- tek, få dessa växelvis hållas stängda för expedition under sön- och helgdagar samt nattetid. Det apotek, som härvid fullgör expeditionen nattetid samt sön- och helgdagar, skall hållas tillgängligt för all expedition söckendagar mellan kl. 8 och kl. 22 samt sön- och helgda- gar mellan kl. 9 och kl. 22. Under övrig tid behöver apoteket endast hållas till- gängligt för expedition av brådskande recept och rekvisitioner nämnts. Därvid gälla samma föreskrif- ter för vakthavande farmaceutens an- träffande som i fråga om de medelsto- ra apoteken.
Som ovan
Den hjälp som f. n. lämnas från tele- fonstationerna, då det gäller att nå te- lefonförbindelse med vakthavande farmaceut, kommer att upphöra i och med telefonautomatiseringen.
Sjuktransportväsendet
Ambulans m. m. Någon författnings- enlig skyldighet för sjukhusens huvud- män att sörja för sjuktransporter till och från sjukhus finnes ej. I de större och medelstora städerna har ambulans- tjänst sedan länge varit ordnad genom kommunens försorg, varvid ambulans- tjänsten handhaves av respektive brand- kår. Flertalet landsting ha också åtagit sig motsvarande uppgift. I senare fallet ha i stort sett två olika system utveck- lats. Enligt det ena ombesörja lands- tingen ambulanstjänsten i egen regi med egna ambulanser. Enligt det andra systemet har uppgiften anförtrotts nå- gon annan, vanligen yrkesbrandkårerna i städerna, varvid landstingen dock an- svara för kostnaderna enligt i varje sär- skilt fall träffade avtal. På sina håll fö- rekommer en kombination av dessa system.
Som komplettering till landstingens ambulanstjänst kan räknas den sjuk- transportorganisation, som inrättats av Svenska röda korset. Denna organisa- tion är till största delen uppbyggd på avtal med trafikbilägare om transport av sjuka i vanliga taxibilar, vilka änd- rats, så att liggande sjuk kan transpor- teras. Ett större eller mindre antal dy- lika s. k. sjuktransportbilar finnas i flertalet län. Det torde ej heller vara 0- vanligt, att trafikbilägare på eget initia- tiv företagit dylik ändring av sin vagn. Ambulanstjänst lämnas dessutom av vissa andra enskilda organisationer, de 5. k. sjuktransport- och räddnings- sällskapen i Malmöhus län samt ett par större affärsföretag, som ombesörja
. ...—_q.
sjuktransport antingen efter betalning för varje gång eller mot viss årsavgift. Kallelse av ambulansen sker i allmän- het per telefon.
Där ambulans är stationerad vid or- gan, som innehar namnanrop, kan den rekvireras efter angivande av detta. I och med införandet av automatiserad telefontrafik upphöra emellertid namn- anropen (sid. 24).
Till ambulanstjänsten kan också hän- föras den sjuktransport, som sker med flygplan. Vissa landsting ha beviljat an— slag för dylika transporter. Flygtrans- porter, i princip utan kostnad för pa- tient eller sjukhusets huvudman, verk- ställas av Jämtlands flygflottilj, varvid flygambulans ställes till förfogande ef- ter rekvisition av lasarettsläkaren å kirurgiska kliniken vid östersunds la- sarett, av Roslagens flygflottilj efter rekvisition av sjukhuscentralen i Stock- holm samt med ett i Boden stationerat militärt flygplan efter rekvisition av garnisonssjukhuset i Boden.
Djurtransport. Bortsett från den be- tydande bilpark, som slakteriorganisa- tionerna disponera för sina djurtrans- porter, förekomma egentliga djuram— bulanser endast mycket sparsamt. I den mån sådana fordon finnas att till- gå, sker beställning i allmänhet per te- lefon.
För att vid ett hastigt påkommet bc- hov kunna lämna hjälp med slakt av husdjur ha slakteriföreningarna orga- niserat s. k. nödslaktkommandon. Så- dan hjälp kan rekvireras per telefon — även nattetid _ hos slaktmästaren vid närmaste andelsslakteri eller an- nan person, som utsetts härför.
Socialvården
Socialvårdens organ torde ej i egent- lig mening kunna hänföras till samhäl-
lets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Emellertid bör dock nedanstående re— dovisas.
För att kunna lämna hjälp åt ensam- stående sjuka, åt familjer där husmo- dern hastigt insjuknat och annan hjälp ej står att få, åt ensamstående åldring- ar, som tillfälligt behöva vård eller hjälp med skötseln av sitt hem, och i vissa andra fall av liknande art ha många kommuner anställt en eller fle- ra hemvårdarinnor. Statsbidrag och landstingsbidrag utgå för avlöning åt hemvårdarinna. Vid 1949 års slut hade mer än hälften av alla landskommuner och praktiskt taget samtliga städer an- ställt hemvårdarinnor. Organisationen lyder under en kommunal nämnd. Hjälp av hemvårdarinna får påkallas genom hänvändelse till socialvårdsby- rå, där sådan finnes, arbetsförmedling eller den nämndens ledamot, som er- hållit uppdrag att fördela hemvårdarin- nans arbetsuppgifter. Vid bedömande av inkommen framställning skall hän- syn i första hand tagas till hjälpbeho- vet_
Haveri- och räddningstjänsten
Allmän redogörelse. Utöver ovan re— dovisade organ förekomma även vissa andra, beträffande vilka det bör över- vägas, huruvida och i vad mån de bö- ra ingå i en samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Bland dessa organ åter- finnas dels statliga och kommunala verk, dels ock föreningar och privat- företag med speciell inriktning på ha- veri— och räddningstjänst.
Statliga sådana organ äro telegrafver— ket (kustradiostationerna), lotsverket (livräddningsstationerna, lotsplatserna och bemannade fyrar), tullverket, ma- rinen och flygvapnet, som jämte Sven- ska sällskapet för räddning af skepps- brutne (Sjöräddningssällskapet) delta-
ga i sjöräddningstjänsten, vidare rädd- ningstjänsten i fjällen, organiserad av vederbörande länsstyrelser, den civila flygräddningstjänsten under ledning av luftfartsstyrelsen samt flygvapnets ef- terforsknings- och räddningstjänst.
Beträffande kommunerna ha förhål- landena utvecklat sig så, att allmänhe- ten i många fall vänder sig till brand- kåren för erhållande av hjälp vid olyckshändelser av olika slag. Från brandkårshåtl har det framhållits, att allmänheten ringer till brandkårerna och begär hjälp i ”allt möjligt", som ej gäller den egentliga brandtjänsten. Detta förekommer såväl i städerna som på landsbygden. Det kan gälla djur, som gått ned sig i vatten eller kärr, brustna vattenledningar, länspumpning vid översvämning i källare, instängda personer m. m. Många brandkårer ha därför under årens lopp utrustats för att kunna lämna hjälp även i dylika si— tuationer, och vid de större kårerna kan man i allmänhet bemästra även mera invecklade fall.
Föreningar, som arbeta inom detta område, äro framför allt Sjöräddnings— sällskapet samt Svenska röda korset.
Sjöräddningssällskapct, som stiftades år 1907, har under årens lopp anlagt livräddningsstationer utefter kusterna. De flesta äro utrustade med livrädd- ningsbåt lämpad för expedition till havs. Sällskapet svarar även för driften av vissa livräddningsstationer, som an- lagts av lotsverket. Det totala antalet stationer, som drivas av Sällskapet, upp- gick vid 1950 års utgång till 31.
Röda korset har ett antal hjälpstatio- ner, f. n. 350, utefter landsvägarna. Sta- tionerna, som äro avsedda för hjälp åt trafikanter vid olycksfall, äro utrusta- de med förbandsmateriel och ha till- gång till telefon. Denna hjälpverksam- het ingår i en internationell organisa-
tion för nämnda ändamål. Härtill kom- ma rödakorskårerna. I princip ha des- sa till uppgift att anskaffa och utbilda den personal, som behövs för att för- stärka det militära försvarets sjukvård i krig. De äro emellertid värdefulla, även då det gäller att lämna hjälp vid olyckor. Kårerna ha ständig alarmbe- redskap. De alarmeras från stationsor- tens brandkår eller järnvägsstation. An- talet kårer uppgår f. n. till 150. De äro huvudsakligen stationerade i städerna. Genom samarbete mellan telegrafver- ket, Kungl. automobil klubben och Mo- tormännens riksförbund tillkom år 1938 en hjälptelefonorganisation, av— sedd att få nyttjas av vägfarande för tillkallande av hjälp vid trängande be- hov. Som hjälptelefoner ha tagits i an- språk sådana telegrafverkets växelsta- tioner eller telefonkiosker, som legat väl till för ändamålet samt, efter över— enskommelse, telefoner uppsatta hos abonnenter. Utefter de vägar, som be- röras av organisationen, ha uppsatts skyltar, som visa var hjälptelefon fin- nes. Organisationen avser blott huvud- vägar och är f. n. utbyggd endast i vis— sa delar av landet. Där så varit lämp- ligt, har hjälptelefon anordnats i an— slutning till Svenska röda korsets hjälp- stationer. Vid varje hjälptelefon skall det finnas en förteckning över telefon- nummer till förekommande hjälporgan. För användande av hjälptelefon utgår vanlig samtalsavgift, dvs. den avgift, som debiteras apparatinnehavaren. Här- till kommer en särskild ersättning till apparatinnehavaren. Denna utgör 20 öre på dagen och en krona på natten. Om man ringer från en växelstation eller telefonkiosk, då stationen officiellt är öppen och det gäller tillkallande av polis, brandkår eller ambulans, ut- tagas ej de 20 öre, som man annars får betala vid telefonering från telegrafver-
kets allmänna samtalsapparater. Var- ken Röda korsets ovannämnda hjälpsta- tioner eller de nu omtalade hjälptelefo- ncrna ha emellertid kommit till någon större användning.
Till hjälporgan av allmän karaktär kunna också hänföras de sammanslut- ningar, som tillkommit på en del plat- ser för att bistå med sökandet efter personer, som gått vilse i skog och mark. Dessa organ torde i allmänhet träda i funktion endast efter begäran av polismyndighet.
Till privata organ inom haveri» och räddningsväsendet, då fråga är om skyndsamt ingripande till allmänhetens hjälp, kunna räknas företag för bärg- ning av motorfordon. Sådana speciellt på räddningstjänst inriktade privata fö- retag finnas i Stockholm, Räddnings— kåren aktiebolag, och i Malmö, Svensk räddningstjänst aktiebolag.
Räddningskårens verksamhetsområ- de är huvudsakligen Stockholms stad och län. Verksamheten omfattar ambu- lans- och sjuktransport med bilar, bå— tar och flygplan, djurtransport, bil- bärgning och assistans vid driftstopp, assistans vid eldsvåda för skyddande av inventarier, lösöre, maskiner, varu- lager, arkiv m. m. jämte länspumpning och låsservice.
Svensk räddningstjänsts verksam- hetsområde har uppgivits omfatta södra delen av riket intill en linje Gävle _ Ludvika _ Arvika. Företagets verksam- het grundas på ett abonnemangssystem, som tillförsäkrar abonnent rätt att vid behov för sjuktransport eller bilbärg- ning m. m. anlita vissa trafikbilägare och bilverkstäder, med vilka bolaget träffat avtal. Alarmering av sådant fö- retag sker efter hänvändelse till när- maste alarmställe. Antalet alarmställen uppgavs i maj månad 1950 vara 206. Av de till organisationen anslutna bil-
verkstäderna hade 23 vid nämnda tid- punkt organiserats såsom utrycknings- stationer, vilket innebär att de ha för- setts med särskilda vagnar och materiel för att kunna möta hjälpbehovet bl. a. vid vatten- och stormskador, drunk- ningstillbud och djurräddning.
Sjöräddningsljänslen avser i första hand att inom kustbandet (ej insjö- kust) lämna bistånd vid sjöolyckor el- ler anskaffa hjälp åt kustbefolkningen vid svårare sjukdomsfall. Anmälan om hjälpbehov göres per telefon. Den hjälp- sökande begär vid telefonstationen namnanropet ”sjöräddning”. Han kopp- las då till närmaste kustradiostation, där han anmäler hjälpbehovet. Efter mottagande av sådan anmälan under- rättar kustradiostationens personal er- forderliga organ, såsom närmaste liv- räddningsstation, bärgningsbolag, lots- verket, tullverket, marindistriktet och i närheten befintliga fartyg, som äro utrustade med radio, eller anskaffar hjälp vid svårare sjukdomsfall. Orga- nisationen bygger på ett frivilligt å- tagande från telegrafverkets och övri- ga berörda organs sida. Någon egentlig huvudman för organisationen finnes sålunda ej, och personalen på kustra- diostationerna har ej någon beordrings- rätt i förhållande till hjälporganen. Dess uppgift är endast att till organ, som kan lämna hjälp, framföra medde- lande om behovet därav och att sam- ordna hjälpverksamheten. Då fråga är om fartyg utrustat med radio, står kustradiopersonalen givetvis i ständig kontakt med fartyget, så länge det är nödvändigt för hjälpverksamheten.
Räddningstjänst i fjällen. I början av år 1935 organiserade länsstyrelsen i Jämtlands län 14 räddningspatruller, avsedda att insättas vid efterspanandet
av i fjällen vilsegångna personer. För anskaffande av medicinväskor, anora- ker, pulkor, sovsäckar m. m. åt dessa patruller ställde Svenska röda korset erforderliga medel till förfogande. Ge- nom beslut av Kungl. Maj:t den 4 juli 1936 erhöll länsstyrelsen medel till av- löning åt ledare av civila räddnings- patruller. Ifrågavarande verksamhet har sedermera effektiviserats i samarbete med olika intresserade myndigheter och sammanslutningar. Enligt beslut av länsstyrelsen den 10 januari 1949 är räddningstjänsten i Jämtlands län nu uppdelad på 18 patruller, sta— tionerade på olika orter inom länet, huvudsakligen turistorter. För varje patrull finnes en ledare jämte ställ- företrädare. Den centrala ledningen av räddningstjänsten handhaves av en överledare, för vilken ställföre- trädare är utsedd. Räddningstjänsten alarmeras genom hänvändelse till när- maste landsfiskal, patrulledare, överle- daren (dennes ställföreträdare) eller hos länsstyrelsen. Till ledare, ställföre- trädare för denne och manskap, som deltagit i efterspaning av försvunna per- soner, utgår ersättning för därav föran- ledda kostnadcr ävensom dagspenning. Till patrulledare utgår särskilt arvode, som av länsstyrelsen årligen bestämmes. Dagspenning till patrulledare och man- skap, som deltagit i efterspaning av försvunna personer, samt arvoden be- stridas numera med medel från ansla- get E 15 under elfte huvudtiteln. övri- ga kostnader, för utrustning, organisa— tion, överledare m. m., bestridas genom insamlade medel, främst från Svenska röda korset.
Motsvarande organisation är genom- förd i Västerbottens län och är under genomförande i Norrbottens län.
Flygräddningsliänsl. Enligt en inter-
nationell konvention om den civila luft- farten är luftfartsstyrelsen skyldig att hålla en organisation för flygräddnings- tjänst. Ledningen av den på grund här- av inrättade flygräddningstjänsten om- besörjes av trafikledningarna vid tra— fikflygplatserna, inalles 9. Av dessa äro trafikledningarna i Stockholm (Brom- ma), Göteborg och Malmö bemannade dygnet om. Den centrala ledningen ut— övas av trafikledningen i Bromma, räddningscentralen.
Inom flygvapnet finnes en efterforsk- nings- och räddningstjänst, som lokalt under flottiljchef ledes av trafikled- ningarna vid de 19 flygflottiljcrna och centralt av chefen för flygvapnet. Vid flygstabcn handhavas uppgifterna rö- rande efterforsknings- och räddnings- tjänst av flygvapnets centrala flygsä- kerhetsledning.
Flygsäkerhetsledningen och den civi- la räddningscentralen (trafikledningen vid Bromma) samarbeta vid efterforsk- nings- och räddningsuppdrag.
Den civila flygräddningstjänsten dis- ponerar egen räddningsutrustning en- dast vid de civila flygplatserna. Flyg- vapnets efterforsknings- och räddnings- tjänst disponerar en flygräddnings- grupp med flygplan speciellt avsedda för efterforsknings och räddnings- uppgifter. Vid varje flottilj finnes dess- utom räddningsorgan för räddnings- uppgifter vid och i närheten av flyg— platsen. I övrigt måste såväl den civila flygräddningstjänsten som flygvapnet lita till vad som kan åstadkommas ge- nom ingripande av andra organ.
Då ett flygplan saknas och det finns anledning förmoda, att flygolycka kan ha inträffat, verkställer trafikledning vid civil eller flygvapnets flygplats te- lefonspaning. Detta innebär, att trafik- ledningen per telefon hos organ beläg— na utefter och i närheten av den be—
räknade flygsträckan efterhör, huruvi- da planet varit synligt. För detta ända— mål är landet indelat i 47 spaningsom- råden. Vid inkommet meddelande om flyghaveri alarmerar trafikledningen lämpliga räddningsorgan samt under- rättar räddningscentralen i Bromma respektive flygvapnets centrala flygsä- kerhetsledning.
Landsfiskalerna medverka i flygrädd- ningstjänsten, var och en inom sitt di- strikt och kunna betraktas som flyg- räddningstjänstens lokala organ på landsbygden. Erhåller landsfiskal med- delande om inträffad olycka, har den- ne att underrätta lämpliga hjälporgan och att därefter snarast meddela det passerade till trafikledningen vid när- maste flygplats. Att man i denna fråga sökt kontakt med landsfiskalerna beror därpå, att allmänheten på landsbygden vid olyckshändelser av denna art tor- de betrakta det som naturligt att vända sig till polismyndigheten. Därjämte är
det just denna myndighet samt brand- kår och ambulans, som det i allmänhet är angeläget att först få fram till en olycksplats. Räddningscentralerna, de civila trafikledningarna samt trafikled- ningarna vid flygvapnets flottiljer ha tilldelats förteckning över telefonnum- ren till samtliga de organ, som kunna it'rågakomma för deltagande i rädd- ningsarbete inom de olika spaningsom- rådena.
Den civila flygräddningstjänsten res- pektive flygvapnets efterforsknings- och räddningstjänst har endast be- ordringsrätt beträffande egna rädd- ningsorgan vid flygplatserna. Det har emellertid hittills ej visat sig möta svå- righeter att vid behov erhålla hjälp från utomstående organ. Däremot har det förekommit, att ersättning för kost- nader utkrävts, då ingripande skett utanför hjälporganets egentliga verk- samhetsområde.
II. ALLMÄNHETENS MÖJLIGHETER FÖR NÄRVARANDE
ATT PÅ TELETEKNISK VÄG KOMMA I FÖRBIN- DELSE MED OLIKA HJÄLPORGAN
Åtgärder från det allmännas sida
Det tekniska hjälpmedlet för allmän- heten, då det gäller att komma i för- bindelse med hjälporgan av olika slag, är framför allt telefonen. Hjälporgan med stor telefontrafik har hittills van- ligen haft namnanrop till sin telefon (telefonväxel), vilket varit till fördel för allmänheten. Angående vissa såda- na namnanrop och namnanropens upp- hörande hänvisas till redogörelsen un- der nästföljande rubrik.
Skyldighet för enskild befattningsha- vare inom hjälpväsendet att inneha te- lefon föreligger i allmänhet icke. Inom polisväsendet kan man emellertid räk- na med att samtliga högre befattnings- havare äro försedda med bostadstele- fon. Med hänsyn till de bidrag, som statsverket utgiver till landsbygdens po- lisväsende, kan man utgå från att jäm- väl de lägre befattningshavarna på landsbygden ha bostadstelefon. I vissa andra fall bekostar vederbörande kom- mun erforderlig telefon. Distriktsskö— terska och distriktsbarnmorska äro för- fattningsenligt tillförsäkrade fri telefon, ”där så utan oskälig kostnad kan ske”.
På en del orter i landet har telefon- abonnent, som vid bortovaro från sin bostad (mottagning) vill att påringande person skall underrättas om var abon- nenten under bortovaron kan anträffas, möjlighet att ordna detta genom att an- lita den telefonvakt, som mot särskild avgift tillhandahålles av telegrafverkct.
Denna telefonvakt anlitas av bl. a. läka— re, distriktssköterskor och distrikts— laarnmorskor. Kostnaderna för denna tjänst i Stockholms län i vad avser sköterskor och barnmorskor ha upp- skattats till bortåt 5000 kronor för år. Tclefonvakt anlitas jämväl av andra be- fattningshavare inom hjälporganisatio- nerna, t. ex. av befattningshavare inom polisväsendet.
För alarmering av brandkår och i viss utsträckning också polis m. fl. stå även andra möjligheter än telefonen till allmänhetens förfogande En redogörel— se härför lämnas i det följande.
Enligt brandlagstiftningen åligger det stad och därmed jämförligt samhälle att hålla brandtelegraf eller ock på an- nat lämpligt sätt träffa anordning, var- igenom brandkåren kan av allmänheten alarmeras. Riksbrandinspektören har utfärdat närmare anvisningar härom. Av dessa framgår, att allmänheten ge- nom anordning uppsatt utomhus, brand- skåp, skall ha möjlighet att på elektrisk väg tillkalla brandkåren. Det framgår vidare, att brandskåpen böra så förde— las, att avståndet från bebodd byggnad respektive industri till närmaste brand- skåp vid tätbebyggelse ingenstädes må överstiga 200 m framkomlig väg, dock att, där bebyggelsen är av utpräglad villakaraktär eller bebyggelsen annars är gles, större avstånd må tillåtas.
Här avsedd teknisk utrustning går under den gemensamma benämningen brandalarmeringsanläggning. Med un-
dantag för fall, då anläggningen utförts som en i princip vanlig telefonanlägg— ning med direkt ledning mellan varje brandskåp och brandstationen, medgi- va dessa anläggningar ej för allmänhe- ten att muntligt framföra sitt ärende. De bygga i stället på principen om ut- lösning av vissa signaler, som registre- ras på en centralutrustning hos brand- kåren, eller av signal på utomhus mon- terade högljudande larmsändare.
Det måste emellertid framhållas, att det övervägande antalet eldsvådeanmäl- ningar sker över det allmänna telefon- nätet. Till och med i städer, där det finns väl utbyggd brandalarmeringsan- läggning, visar statistiken att antalet an- mälningar över vanlig telefon uppgår till 85—90 % av hela antalet eldsvåde- anmälningar.
Utvecklingen, särskilt i de större stä- derna, har visat att behov föreligger att snabbt från utomhus belägna alarme- ringsanordningar kunna komma i för- bindelse även med andra organ än brandkår. Till att börja med ställdes anspråk på att allmänheten på detta sätt skulle kunna alarmera polisen. I vissa städer uppsattes sålunda s. k. po- liskiosker med telefonförbindelse direkt till polisen. Senare ha dessa kiosker i allmänhet ersatts med telefonalarme- rings-anordningar monterade i särskilda skåp i anslutning till ovannämnda brandskåp; de kunna benämnas hjälp- telefonskåp. I modernare utförande in— nefattar ett och samma skåp anordning- ar för alarmering av både brandkår och polis. Där sådana alarmskåp finnas, skall allmänheten vid behov av brand- kår använda den utrustning, som avser brandkårsalarmering (krossa en glasru— ta, draga ut ett handtag som därefter släppes) och vid behov av polis öppna en lucka i nedre delen av skåpet och avlyfta där befintlig mikrotelefon. Te—
lefonförbindelse erhålles då med polis— stationen. Sådan hjälptelefon kan anli- tas även vid behov av ambulans, enär samtal kan vidarekopplas från polissta— tionen till det organ, under vilket am- bulansväsendet sorterar, vanligen or- tens brandkår eller i vissa fall ortens sjukhus. Anläggningar av denna art an- ses även ha en viss betydelse för de kommunala tekniska verken, enär per— sonal tillhörande verkens reparations- tjänst genom hjälptelefonutrustningen kan sätta sig i förbindelse med över- ordnade instanser.
Telefonens stora spridning har ska- pat betydande möjligheter för tillkal- lande av såväl brandkår som polis och andra hjälporgan. Det förhållandet att särskilda alarmeringsanordningar trots detta författningsenligt krävas i vad av- ser brandkårerna torde få ses mot bak- grunden av att personer, som vistas ut- omhus, ej alltid, exempelvis nattetid, kunna få tillgång till telefon.
I detta sammanhang kan hänvisas till att allmänheten även har tillgång till tclegrafverkets samtalsautomater (tele- fonapparat i telefonkiosk och motsva- rande). Dessa förekomma emellertid ej i sådan utsträckning som enligt riks- brandinspektörens ovan åberopade an- visningar anses önskvärt ifråga om brandskåp. Där samtalsautomat är an- sluten till automatiserad telefonstation, fordras vidare att den telefonerande er- lägger föreskriven avgift, innan förbin— delse kan erhållas med önskat hjälp- organ. Det bör också påpekas, att tele- fonering från sådan apparat tarvar, att vederbörande har reda på telefonnum- ret till organet i fråga. Beträffande sam- talsautomater anslutna till manuellt be- tjänade stationer, där sålunda den te— lefonerande kommer i förbindelse med telefonist, har telegrafstyrelsen medgi— vit, att samtal till brandkår angående
eldsvåda får expedieras utan att någon avgift erlägges.
När det gäller den egentliga lands- bygden äro förhållandena mestadels så- dana, att några tekniska hjälpmedel ut— över telefonen av olika skäl i allmänhet ej med rimliga kostnader kunna ifrå- gakomma.
Telegrafverkets medverkan
Vid manuellt betjänade telefonstatio- ner av mindre storlek, under 100 abon- nenter, må anrop ske genom att den önskade abonnentens namn angives. Vid övriga sådana stationer måste där- emot telefonnummer begäras. Abonnent vid sistnämnda stationer kan emeller- tid genom särskilt abonnemang få sitt telefonnummer kompletterat med rätt till namnanrop. I fråga om vissa hjälp- organ är fördelen med namnanrop up- penbar, enär allmänheten i sådana fall ej behöver reflektera över vilket tele- fonnummer som skall begäras. Särskilt påtaglig är denna fördel då det gäller landsbygden. Det har nämligen visat sig, att allmänheten i många fall saknar kännedom om t. ex. var hjälp står att få. Med anledning härav har telegraf— styrelsen medgivit att följande namn- anrop (sociala namnanrop) må använ- das utan att särskilt abonnemang i fö- rekommande fall tecknats, nämligen ”polisen”, ”brandkåren”, ”jourhavande läkare”, ”ambulansen", ”flygambulan- sen” och ”sjöräddning”.
De sociala namnanropen förekomma endast vid de större telefonstationerna och framför allt i städerna. På lands- bygden, i stadsliknande samhällen och även i städer av mindre storlek äro för- hållandena sådana, att telefonisterna vid de manuellt betjänade stationerna i nödläge vanligen kunna hjälpa allmän- heten till rätta, även om förekommande namnanrop ej begäras eller särskild or-
ganisation för en viss hjälpverksamhet saknas.
Vid automatisering av telefonnäten upphöra emellertid namnanropen. Un- dantag medgives tills vidare för de so— ciala namnanropen, såvida manuell be— tjäning i någon form bibehålles vid i- frågakommande station. Vid det över- vägande antalet mindre stationer, de 5. k. växelstationerna, blir emellertid så ej fallet, varför där förekommande sociala namnanrop måste upphöra i och med att stationerna automatiseras. I detta lä- ge måste den som önskar telefonför- bindelse med ett hjälporgan söka reda på organets telefonnummer i telefonka— talogen. Detta torde i vissa fall bli för- enat med svårigheter, särskilt på lands- bygden, där det mer än i städerna först gäller att göra klart för sig, vilket or- gan man har att vända sig till och var det hör hemma. På grund därav och med hänsyn till det stora värde, som ligger i att allmänheten snabbt skall kunna finna telefonnumret till hjälpor— gan av betydelse, har telegrafverket för- sett telefonkatalogerna med ett särskilt blad, ”Minneslista”, avsett för anteck- ning av telefonnummer till förekom- mande hjålporgan. Av allt att döma har allmänheten emellertid utnyttjat denna möjlighet i mycket ringa grad. Stick- prov i äldre kataloger, vilka återtagas vid utlämnande av ny katalog, visa nämligen att så varit fallet.
Samtal till namnanropet ”sjörädd- ning” expedieras f. 11. utan kostnad för vare sig den påringande eller den som är i behov av hjälp. Med hänsyn till nöd- vändigheten av att dylikt samtal skall kunna uppkopplas utan dröjsmål har telegrafstyrelsen dessutom medgivit, att samtalen få framföras såsom blixtsam- tal, vilket innebär att de ha företrädes- rätt framför andra samtal.
Telefonsamtal i trängande fall för
framförande av brådskande meddelan- den, då risk för flygsäkerheten bedö- mes föreligga samt vid nödlandning el- ler inträffat haveri, få enligt medgivan- de av telegrafstyrelsen framföras såsom ett särskilt slag av samtal, ”flygsäker- hetssamtal”. Dylika samtal befordras med företrädesrätt framför vanliga sam- tal, ilsamtal och abonnemangssamtal.
Enligt riksbrandinspektörens tidigare omnämnda anvisningar angående an— ordningar för brandalarmering i städer och därmed jämförliga samhällen skall för brandväsendet inom ifrågavarande kommuner bl. a. finnas en brandalar- meringscentral, dvs. en ständigt beman- nad plats, där meddelande om brand kan mottagas vid varje tid på dygnet och varifrån brandstyrkan snabbt kan alarmeras. Motsvarande behov förefin- nes även för övriga kommuner. Där yr- kesbrandkår förekommer, är brandsta- tionen ständigt bemannad. På sådan plats är brandalarmeringscentralen för— lagd till brandstationen. I övriga fall har man sökt att förlägga centralen till andra inrättningar, där ständig beman- ning ändå måste finnas, exempelvis po- lisstation, vattenverk, elverk, bilstation, industriföretag eller sjukvårdsinrätt- ning. Emellertid äro förhållandena i många fall sådana, och detta gäller sär- skilt den egentliga landsbygden, att till- gång saknas till inrättning, som har ständigt bemannad expedition av något slag. Brandcheferna eller annat brand- befäl kunna ej heller förväntas vara vil- liga att utan ersättning hålla ständig be- manning vid brandalarmeringscentral i bostaden.
Då det övervägande antalet anmäl— ningar om utbruten brand såsom tidi-
gare framhållits sker per telefon, har man från brandkårernas sida ansett det vara naturligt, att brandalarmerings— centralerna för orter, som sakna andra möjligheter, förläggas till telefonstatio- nerna och skötas av deras personal. Un- der årcns lopp har en viss praxis ut- vecklat sig i detta avseende. Alla manu— ellt betjänade telefonstationer äro emel— lertid ej öppna dygnet om. I fråga om telefonstationernas medverkan har tele- grafstyrelsen med hänsyn till telefon- tjänsten, som i händelse av eldsvåda i allmänhet blir mycket ansträngd, före- skrivit att brandsignal (signal från brandalarmeringscentral till brandstyr- kan om utryckning) skall kunna utlö- sas på elektriskt väg med ett enkelt handgrepp från anordning monterad i telefonväxelbordet eller i dess omedel- bara närhet. Om telefonisten skulle ringa upp brandkårens personal en och en samt framföra vad saken gäller, skul- le nämligen alarmeringen fördröjas och telefontjänsten avsevärt hindras. Då te- lefonstationen automatiseras och den manuella betjäningen sålunda upphör, måste emellertid telegrafverkets åtagan- de ifråga om brandalarmeringscentra— len upphöra. Om kommunen då kan ordna en ständigt bemannad expedi- tion, kan telegrafverket mot ersättning tillhandahålla apparater, som möjliggö- ra att från sådan expedition över det automatiserade telefonnätet framföra brandsignal till brandbefälets och brandmännens privata telefoner. Den- na anordning medgiver också att i sam- band med brandsignaleringen överföra meddelande från brandalarmeringscen— tralen till personerna ifråga.
III. TELEFONAUTOMATISERINGEN, DESS BETYDELSE OCH INVERKAN PÅ TELEFONTJÄNSTEN
Det svenska telefonnätet utmärkes framför andra länders av en hög tele— fontäthet, icke blott i tätorterna, utan även på landsbygden. I fråga om anta- let telefonapparater per 1 000 invånare kom Sverige med 228 den 1 januari 1950 närmast efter Förenta Staterna med 271. Som jämförelse må nämnas att av de länder, som på grund av liten geografisk utsträckning och hög be- folkningstäthet ha särskilda förutsätt- ningar för ett rikt förgrenat telefonnät, Schweiz vid samma tidpunkt hade 182, Danmark 158, Storbritannien 102 (den 31 mars 1950), Belgien 75 och Neder- länderna 69 telefonapparater per 1 000 invånare. I Norge och Finland var motsvarande antal 133 (den 30 juni 1949) respektive 77. På grund av 0— frånkomliga svårigheter att åstadkom- ma jämförbara statistiska uppgifter — olika grunder för fördelning av invå- narna på befolkningskategorier och för uppdelning av telefonabonnemangen på bostads- och affärstelefoner -— är det ej möjligt angiva några hållbara siffror för telefontätheten på landsbygden i 0- lika länder. Man torde dock kunna på- stå att i detta avseende Sverige icke överträffas av något annat land.
En av orsakerna till den vida sprid- ningen av telefonen över vårt lands bygder är utan tvivel det stora antalet telefonstationer, som under årens lopp inrättats, ursprungligen av privata eller kommunala telefonföreningar och sedan slutet av förra seklet av telegrafverket. Nu tillhöra över 7000 telefonstationer
telegrafverket. Flertalet av dessa äro fortfarande manuellt betjänade. Det för- hållandet, att det varit möjligt för en grupp abonnenter eller för telegrafver- ket att finna personer, villiga att åtaga sig betjäningen av de många små och medelstora telefonstationerna, har verk- samt bidragit till att telefon kunnat till- handahållas allmänheten till så lågt pris, att den numera är var mans egen— dom.
Den manuella driftformen medför, sär- skilt vid små växelstationer på lands- bygden, flera fördelar, men också många nackdelar. Fördelarna äro som redan nämnts följande. För närvarande tillämpas den regeln, att abonnenterna vid stationer med mindre än hundra abonnenter få beställa lokala samtal genom att angiva apparatinnehavarens namn i stället för telefonnumret. Även vid större manuella stationer får all- mänheten, om telefonnumret ej är känt, vanligen hjälp av telefonisten, då det gäller att få förbindelse med samhällets hjälporgan, t. ex. polis, brandkår, läka- re eller barnmorska. Vid de största te- lefonstationerna, såväl manuella som automatiska, finnas för närvarande för sådana fall de sociala namnanropen.
Den för telefonabonnenterna vid de mindre växelstationerna mest påtagliga nackdelen av manuell betjäning är att dessa på grund av svårigheten att an- skaffa arbetskraft ej kunna hållas öpp- na nattetid eller hela dagen under sön- och helgdagar. Vid många sådana sta- tioner finns det visserligen s. k. pass—
ningstjänst. Den avser att bereda tele— foneringsmöjlighet i nödläge under tid, då stationen officiellt är stängd, och innebär, att stationen mot extra avgift besvarar påringningar och expedierar samtal försåvitt personal finns tillstä- des. Trots detta kvarstår emellertid o- lägenheten i princip och kan ej undan- röjas för rimliga kostnader på annat sätt än genom övergång till automatisk drift.
Genom automatisering av telefontra- fikcn vinner allmänheten främst följan- de två fördelar. Då den maskin, som er- sätter telefonisten, kan utföra sitt arbe- te när som helst och oberoende av de vanor, som reglera mänsklig verksam- het, kunna alla automatiska telefonsta- tioner hållas öppna dygnet runt. Vidare blir framkomligheten i ett automatise- rat telefonnät avsevärt bättre än i ett manuellt. En förutsättning för automa- tiseringen är nämligen, att tillgången på ledningar mellan de olika telefonsta- tionerna är så riklig, att ett samtal så gott som alltid omedelbart kommer till stånd, om adressapparaten är ledig.
Enligt vad utredningen inhämtat från telegrafstyrelsen tala vidare tekniska och ekonomiska skäl starkt till förmån för automatisering av telefondriften. I de större städerna skulle det med nu- varande stora antal abonnenter knap- past vara tekniskt möjligt att åstadkom- ma en godtagbar telefonbetjäning på manuell väg. På grund av svårigheten att anskaffa personal för betjäning av telefonstationerna, särskilt på landsbyg- den, och de ständigt stegrade kraven på högre löner och andra förmåner .har det visat sig, att en automatisering av tclefonnäten i praktiskt taget alla fall
är driftckonomiskt lönande för telegraf- verket såväl i städer, större och mindre samhällen som på landsbygden.
Sammanfattningsvis kan man sålunda konstatera, att en fullständig automati- sering av det svenska telefonnätet mås- te bli en följd av kravet på bättre tele- fonbetjäning till lägsta möjliga kostnad. Man får emellertid icke utan vidare för- summa att vidtaga alla ekonomiskt och tekniskt rimliga åtgärder för att undan- röja den olägenhet för samhällets o- lycksfalls- och säkerhetstjänst, som föl- jer av att telefontrafiken i ett sådant nät avvecklas av opersonliga elektriska och mekaniska apparater.
Utredningen finner det uppenbart, att telefonen är överlägsen varje annat kommunikationsmcdel, när det gäller att åstadkomma snabb och säker för- bindelse mellan en människa i nöd och ett hjälporgan. Så är fallet särskilt i vårt land med dess höga telefontäthet och vittutgrenade telefonnät. I ett ma- nuellt nät kunna telefonens möjligheter i detta avseende utan större svårighe- ter utnyttjas, tack vare den hjälp som alltid lämnas av telefonstationens tele- fonister, men i ett automatiserat nåt är saken ej så enkel. Här måste man skapa en möjlighet för den nödställde att från sin telefonapparat snabbt och enkelt nå förbindelse med rätt hjälporgan. Det ligger därvid nära till hands att tänka sig, att denna förbindelse bör upprättas utan manuell förmedling. Utredningen har emellertid redan på ett tidigt sta- dium funnit, att detta icke är praktiskt genomförbart, främst på grund av ad- ministrativa svårigheter och av ekono- miska skäl.
IV. BETINGELSER FÖR GENOMFÖRANDE AV EN SAMHÄLLETS OLYCKSFALLS- OCH SÄKERHETSTJÄNST (SOS-ORGANISATION)
Överläggningar med myndigheter
m. fl.
Utredningen har ansett sitt uppdrag vara av sådan art, att allmänhetens syn- punkter på frågan om möjligt borde inhämtas. Någon form för direkt kon- takt med allmänheten har utredningen dock ej kunnat finna. De förberedande diskussionerna angående önskvärdhe- ten av en SOS—organisation gåvo emel- lertid belägg för att denna kunde för- väntas bli av värde ej enbart för all- mänheten utan även och på olika sätt för vissa av hjälporganens huvudmän, samt att länsstyrelserna måste få visst inflytande på organisationen. Med an- ledning härav har utredningen övervägt möjligheterna för direkta samråd med berörda instanser. Av kostnadsskäl har utredningen emellertid nödgats inskrän— ka sig till att besöka ett fåtal län. Vid de sammanträden, som därvid hållits, ha närvarit representanter för respekti- ve länsstyrelse, landsting, ortens kom- munala myndigheter, vederbörande provinsialläkare och veterinär samt re- presentanter för angränsande kommu- ner. Sådana sammanträden ha hållits i Sundsvall, Härnösand, Ramsele, Mal- mö och Stockholm. Vid sammanträdet i Ramsele deltog även representant för länsstyrelsen i Jämtlands län och vid sammanträdet i Malmö jämväl polismäs- taren i Göteborg.
Utredningen har även diskuterat frå- gan med representanter för medicinal-
styrelsen, vetcrinärstyrelsen, lotsstyrel- scn, generaltullstyrelsen, luftfartsstyrel- sen, flygstaben, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund, Sveriges tandläkarför- bund, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska barnmorskeförbundet, Svenska brandkårernas riksförbund, Svenska rö- da korset, Svenska sällskapet för rädd- ning af skeppsbrutne, Svenska drosk- bilägareförbundet samt med represen- tanter för tvenne privata företag inom räddningsväsendet, nämligen Rädd- ningskåren aktiebolag och Svensk rädd- zingstjänst aktiebolag.
Vidare ha, i fråga om SOS-organisa- tionens förhållande till försvaret, över- läggningar ägt rum med representanter för civilförsvarsstyrelsen och försvars- staben. Slutligen har utredningen när- varit vid ett av riksbrandinspektören anordnat möte med länsbrandinspektö- rerna, där problemet diskuterats speci- ellt ur brandförsvarssynpunkt.
Såsom grund för ifrågavarande dis- kussioner ha följande av utredningen preliminärt angivna riktlinjer för en SOS-organisation förelegat, nämligen
att landet indelas i ett antal SOS-om- råden,
att en SOS-central förlägges inom var- je sådant område,
att telefonnumret till samtliga SOS- centraler skall vara gemensamt, för- slagsvis 90 00 00,
att sådana tclefontekniska anordning—
ar införas, att vid koppling av 90 00 00 på en telefonapparat, som är ansluten till telegrafverkets nät, förbindelse auto- matiskt erhålles med den SOS-central, som betjänar det SOS-område, inom vil- ket den påringande befinner sig,
att SOS-central per telefon skall kun- na komma i förbindelse med alla de 0- lika hjälporgan —— i första hand kom- munala och statliga —— som skola be- tjäna SOS-området,
att SOS-centralerna skola betjänas he- la. dygnet, samt
att gjorda bedömanden visat, att SOS- områdcna i många fall väntas komma att bli mycket vidsträckta och omfatta ett flertal kommuner med skilda sam- hälleliga hjälporgan.
Utredningen vill i detta sammanhang inskränka sig till att lämna en samman- fattande redogörelse för den bild, som utredningen efter dessa sammanträden fått av åsikterna angående en SOS-or- ganisation. Denna bild torde kunna sä- gas i huvudsak representera en enhäl— lig uppfattning bland de i sammanträ- dena deltagande. I den mån så ej är fal— let, kommer utredningen att upptaga frågan till närmare behandling i sitt förslag till SOS—organisationens utform— ning.
1. Stor tillfredsställclse har uttalats med tanken på en SOS-organisation.
2. Det bör i författning föreskrivas, att en SOS-organisation skall genomfö- ras, varvid skyldighet att deltaga 1 or- ganisationen bör föreskrivas beträffan— de berörda statliga och kommunala or— gan.
3. Telegrafverket bör i princip hand- hava SOS-organisationen i dess helhet, sålunda såväl den tekniska utformning- en som administrationen.
4. Organisationen bör införas i områ-
de efler område allteftersom de tekni- ska förutsättningarna härför föreligga.
5. Då fråga uppstår om införande av organisationen inom visst område, skall telegrafverket samråda härom med ve- derbörande länsstyrelse, som det bör åligga att för frågans bedömande sam- arbeta med landstinget och, i den mån så anses nödvändigt, även med andra berörda parter. (i. Organisationen bör i princip ej få anlitas i andra fall än då fråga är om nödläge. Hänvändelse till SOS-central ske i administrativa bör sålunda ej spörsmål.
7. SOS-centralernas uppgift bör i prin- cip vara att verkställa uppkoppling av samtal till ifrågakommande hjälporgan samt att övervaka förbindelsen. Beord- ringsrätt bör sålunda ej ifrågakomma. Beträffande brandkår inom landskom— mun bör SOS-central emellertid ha möj- lighet att utlösa de larmanordningar, som finnas uppsatta hos brandpersona— len eller utomhus i samhället.
8. Tjänsteläkare, veterinär, distrikts— sköterska, distriktsbarnmorska och an— som skall stå allmänheten till tjänst även utom expeditionstid (mot- tagning), bör ha rätt att till SOS-cen— tralcn lämna uppgift rörande tillfäl- hjälpsökandes upplysning ävensom under bortovaron hos centralen efterhöra, huruvida an- nan, lig uppehållsplats till mätningar om hjälpbehov ha ingått.
9. SOS-centralernas arbetsuppgifter, särskilt med hänsyn till SOS-område— nas stora omfattning, torde komma att kräva väl kvalificerad arbetskraft. 10. Kostnaderna för SOS—organisatio- nen böra bestridas av de organ, som skola ingå i organisationen, sålunda sta- ten och kommunerna (landstingen), då det gäller statliga respektive kommuna- la organ.
Statistik rörande hjälpverksamhetens omfattning vid nu befintliga organ
För bedömande av den blivande verk- samheten vid en SOS—central har ut— redningen sökt åstadkomma en statis- tisk belysning av den nuvarande hjälp- verksamhetens omfattning. I avsikt att ej göra arbetet med upprättandet av en sådan statistik alltför tids- och kost- nadskrävande har utredningen in— skränkt sig till att begära uppgifter från ett fåtal platser och organ. Undersök- ningen har avsett polisen i Göteborg och Malmö samt brandkår, polis, jour- havande läkare och ambulans i Norr- köping, Linköping, Motala, Falun, Bor- länge och Norrtälje, vilka sistnämnda platser ha valts på grund av den känne- dom om de lokala förhållandena, som ledamöterna Wranne, Jansson och Falk besitta. Det har nämligen stått klart för utredningen, att vissa svårigheter skul— le komma att yppa sig vid besvarandet av de uppställda frågorna. Det har ock- så visat sig, att uppgifter ej kunnat er- hållas i den utsträckning, som varit önskvärd. Bland annat ha uppgifter från en del organ ej kunnat lämnas an- nat än för respektive stad, sålunda ej för omkringliggande landsbygd. Någon uppdelning på nödläge och övriga fall har ej heller stått att få. Ehuru det sta- tistiska materialet sålunda ej är repre- sentativt, kan det dock giva vissa all- männa riktlinjer för bedömandet av förhållandena. Sålunda visar undersök- ningen att sjukvården, om man däri in- ])eräknar veterinär— och apoteksväsen- dena samt sjuktransportväsendet, torde komma att omfatta huvudparten av SOS-organisationens arbetsuppgifter.
I detta sammanhang kan nämnas, att
sjukhuscentralen i Stockholm under år 1949 expedierade 84 524 telefonsamtal rörande jourhavande läkare, motsva- rande omkring 230 samtal per dygn, samt att Stockholms brandkår under samma år haft 1 279 telefonanmälning- är om eldsvåda och ombesörjt 35 253 sjuktransporter, som samtliga ha be- ställts per telefon. En del av dessa transporter avsågo dock beställningar från sjukhusen.
Frågan om hjälporganens fördelning på statliga organ, landstingsorgan och eljest kommunala organ har sitt intres- se i samband med bedömandet av för- delningen av kostnaderna för SOS-or— ganisationen. I detta avseende har un- dersökts, hur förhållandena gestalta sig inom Borås automatiserade område, vil— ket, som senare skall visas, kan bilda ett SOS-område. Inom detta område fal- la 19 storkommuncr samt delar av yt- terligare 12 kommuner, varav 8 i mera nämnvärd utsträckning. Undersökning- en har avsett följande organ, nämligen polis, brandkår, provinsial- eller annan tjänsteläkare, distriktssköterska, di- striktsbarnmorska, veterinär och sjuk- transportorgan. Sammanlagda antalet allmänna hjälporgan inom området uppgår till 165. Fördelningen framgår av nedanstående tabell.
Fördelning Organ absolut % Statliga 23 14 Landstings- 43 26 Eljest kommunala 99 60 Summa 165 100
V. UTREDNINGENS FÖRSLAG TILL UTFORMNING AV EN SOS-ORGANISATION
Med hänsyn till vad som anförts i kapitel III och till uttalandena vid de överläggningar, som ägt rum med myn- digheter m. fl., anser utredningen ing- en tvekan råda om angelägenheten av att införa en SOS-organisation.
Organisationens syfte
För att klarlägga frågan om organisa- tionens syfte vill utredningen först stan- na inför uttrycket SOS. Det avser som redan framgått att utgöra en förkort- ning av Samhällets Olycksfalls- och Så- kerhetstjänst. Därmed skulle egentligen vara sagt vad organisationen bör syfta till, nämligen att utgöra ett samhällets organ för att hjälpa allmänheten vid 0- lycksfall och då allmän ordning och så- kerhet är i fara. Begreppet SOS i detta sammanhang har emellertid också sam- manställts med dess internationella in- nebörd såsom anropssignal i radiotra- fik vid katastrofcr av olika slag. Häri ligger en viss begränsning, nämligen på så sätt, att ett nödläge skall vara för handen. För att en situation skall kun- na betecknas såsom nödläge böra för- hållandena vara sådana, att ett skynd- samt ingripande är nödvändigt. Ut- redningen anser, att dessa synpunk- ter böra vara grundläggande för besva- rande av frågan om SOS-organisatio- nens syfte. Vissa modifikationer torde emellertid behöva göras. I den mån så— dana anses befogade, kommer utred- ningen att upptaga frågan till gransk- ning i samband med redovisandet av de organ, som SOS-central skall betjäna.
Det bistånd, som organisationen skall lämna allmänheten, bör avse bistånd med tillkallande av den hjälp, som samhället kan bjuda. Organisationen som sådan skall sålunda ej innefatta fö— rekommande hjälporgan, utan stå så- som förmedlare mellan den hjälpsökan- de och dessa.
Organisationens principiella uppbyggnad
Avsikten med SOS-organisationen skall vara, att allmänheten på ett enkelt sätt per telefon, som är ansluten till te- legrafverkets automatiserade telefonnät, skall kunna tillkalla hjälp vid nödlägen av olika slag. De samtal, som behöva ut— växlas, skola sålunda framföras i det reguljära telefonnätet på i huvudsak samma sätt som vilka andra samtal som helst. Några exklusiva ledningar behö- va därför i princip ej förekomma för ändamålet. Enklast kan tillkallandet av hjälp ske, om ett och samma telefon- nummer kan användas härför vid alla förekommande hjälpbehov. Med hänsyn till att det finns olika slag av hjälpor- gan kan emellertid direkt förbindelse ej erhållas till vart och ett av dessa or— gan vid användande av ett för dem ge— mensamt telefonnummer. På grund här— av måste ett förmedlingsorgan inrättas. Detta organ skall i sin tur kunna upp— rätta telefonförbindelse till vilket som helst av förekommande hjälporgan. Av tekniska och administrativa skäl är det ej möjligt att inrätta endast ett förmed— lingsorgan för hela riket. Ett flertal så—
(lana organ måste därför tillskapas. Des- sa komma därigenom att betjäna var sitt område, SOS-område. Då förmedlings- organ sålunda kommer att tjäna såsom central för visst SOS-område, är det na- turligt att giva dylikt organ benämning- en SOS-central. Samtliga SOS-centraler höra tilldelas ett och samma telefon- nummer (anropsnummer). Fördelarna härav torde vara uppenbara. En person, som är främling på en ort, kan nämli- gen då söka hjälp genom att slå samma telefonnummer, som han är van att an- vända i hemorten.
I kapitel III har utredningen antytt men samtidigt avvisat ett annat alterna- tiv att organisera SOS-verksamheten. Enligt detta skulle den hjälpsökande di- rekt anropa vederbörande hjälporgan och varje slag av hjälporgan _ polis, brandkår, läkare etc. — tilldelas var sitt telefonnummer, som skulle vara detsam- ma för hela riket. Alternativet förutsät- ter emellertid ständigt bemannade ex- peditioner för vart och ett av förekom- mande hjälporgan. Vidare skulle de 0- lika hjälporganens verksamhetsområ- den behöva bringas att sammanfalla med telefonnätets indelning i knut- grupper (sid. 41). Sistnämnda olägenhet kan visserligen elimineras, om ifråga— varande expeditioner utrustas såsom förmcdlingsorgan enligt vad ovan sagts. Därmed skulle emellertid varje sådan expedition komma att utgöra en SOS- central. Då detta komme att draga be- tydligt större kostnader än en gemen- sam SOS-central för ett stort antal kom- muner, måste alternativet avvisas.
Anropsnummer
På det telefonnummer, som skall ifrå- gakomma för anrop till SOS—central, bör ställas vissa anspråk. Det måste nämligen anses vara av stor betydelse att sifferkombinationen blir sådan, att
numret är lätt att minnas. Den bör dess- utom vara sådan, att numret med mins- ta möjliga olägenhet kan tagas på tele- fonapparatens fingerskiva, även i mör- ker. I anledning härav har utredningen med framhållande av dessa synpunkter underställt frågan telegrafstyrelsens prövning.
Telegrafstyrelsen har framhållit, att man i princip har att välja mellan två alternativ. Antingen kan numret utfor- mas som ett riktnummer, dvs. göras tre— eller fyrsiffrigt med 0 som första siff- ra, eller också kan numret vara ett fem- siffrigt abonnentnummer där abonnent- nummerserien består av femsiffriga nummer och ett sexsiffrigt nummer där sexsiffriga abonnentnummer före- komma.
Det förstnämnda alternativet skulle medgiva att numret exempelvis bleve 0123, vilken sifferkombination vid förs- ta påseendet kan verka bestickande, då siffrorna återfinnas i en följd på tele- fonapparatens fingerskiva. Vid en när- mare undersökning av detta alternativ visade det sig emellertid, att detsamma torde vara ogenomförbart på grund av de mycket omfattande tekniska föränd- ringar, som skulle behöva genomföras i redan installerade stationsutrustningar. Dessa förändringar skulle draga be- tydande kostnader. Utredningen vill framhålla, att ett riktnummer, exempel- vis 0123, ej heller uppfyller de ford- ringar, som utredningen anser böra ställas på anropsnumret.
Beträffande det senare alternativet har telegrafstyrelsen framhållit, att möj- lighet finnes att välja mellan flera num- mer. Det utan jämförelse lämpligaste numret skulle emellertid vara 90 0000, som har den fördelen att kräva minsta möjliga ändringar av redan ibruktagna abonnentnummer. Numret uppfyller ä- ven fordringarna på att vara lätt att
minnas och lätt att slå på fingerskivan, jämväl i mörker. Även en blind bör så- lunda kunna komma till rätta härmed. Dessutom kan numret angivas såsom SOS-nummer för hela riket, även om sista nollan ej har någon funktion vid telefonstation med femsiffrig nummer— serie. Slutligen äro ytterligare vissa tek- niska fördelar förknippade med an— ropsnumret 900000.
Utredningen anser att nämnda an— ropsnummer, 90 0000, motsvarar alla anspråk, som ur allmänhetens syn- punkter kunna ställas på det telefon— nummer, som skall användas för erhål- lande av förbindelse med SOS-central. Numret består ju egentligen av endast två siffror, av vilka den första ligger sist på fingerskivan och i omedelbar närhet av fingerstoppet. Den är därför lätt att finna. Sedan denna siffra sla- gits, återstår det endast att finna den andra siffran, vilket ej heller möter några svårigheter, då den ligger först på fingerskivan. Då siffran noll påträf- fats, gäller det sålunda, eftersom num- ret skulle vara detsamma antingen tele- fonstationen har fem- eller sexsiffrig nummerserie, att slå minst fem nollor. Skulle ytterligare en eller flera nollor komma att slås, har detta ingen betydel- se, då alla siffror utöver det antal, som förekommer i telefonstationens num- merserie, sakna funktion.
SOS-anrop från samtalsautomat
Som i annat sammanhang framhållits, är samtalsautomat så konstruerad, att förskottsbetalning måste erläggas, i re— gel 20 öre i tioöringar, innan förbin- delse kan erhållas med önskad abon- nent. Det är givet, att detta ej är ända- målsenligt, om det gäller SOS-anrop. Samtalsautomater förekomma till ett antal av över 6 000 och beräknas med tiden komma att uppgå till bortåt
10000. På flera ställen har allmänheten ingen annan telefoneringsmöjlighet än samtalsautomat. Så kan vara fallet på landsbygden, inom sportstugebebyggel- se osv. Behov av att anlita samtalsauto— mat för SOS-anrop kan också förekom- ma i städer och andra tättbebyggda samhällen, särskilt nattetid. Utredning- en har därför underställt telegrafsty- relsen frågan om det finns möjlighe- ter att åstadkomma en samtalsautomat, som medgiver förbindelse med SOS- central utan erläggande av förskottsbe- talning. Telegrafstyrelsen har medde- lat, att detta låter sig göra och att sty- relsen, med hänsyn till de konsekven- ser i övrigt, som automatiseringen med- för i fråga om samtalsautomaterna, än- då måste konstruera en ny apparattyp. Ett tillmötesgående av utredningens önskemål kräver emellertid viss kom- plettering av den nya apparattypen samt även vissa kompletteringar på te- lefonstationerna. Till frågan om kost- naderna härför återkommer utredning- en senare. Utredningen förordar att SOS-anrop skall kunna ske från sam- talsautomat utan erläggande av sam- talsavgift.
SOS-centrale arbetsuppgifter i princip
För bedömande av frågan om SOS- centrals arbetsuppgifter har utredning— en ställt följande frågor.
Bör SOS-centralen vid hjälpanmälan
a) endast lämna upplysningar om adress och telefonnummer till veder- börligt hjälporgan, eller
b) sätta den hjälpsökande i telefon- förbindelse med hjälporganet och över- vaka förbindelsen, eller slutligen
c) effektuera beställningar, t. ex. till— kalla läkare, beordra utryckning av am- bulans eller brandkår etc.? Utredningen anser, att allmänheten
ej skulle bli tillräckligt betjänad av att erhålla de upplysningar, som alterna- tivet a) avser. Allmänheten skulle näm- ligen vara nödsakad att själv ringa upp hjälporganet, vilket dessutom skulle medföra tidsutdräkt och svårigheter, om telefonnumret missuppfattades. Där- jämte måste man hålla i minnet, att en hjälpsökande i vissa fall säkerligen kan befinna sig i sådant upprört sinnestill- stånd, att han har svårighet att nyttig- göra sig de besked, som han enligt det- ta alternativ skulle få. Härtill kommer, att alternativet också rent principiellt torde strida mot SOS-organisationens tänkta syfte. Utredningen anser därför, att detta alternativ för SOS-centrals ar- betsuppgifter ej bör väljas.
Alternativet b) däremot motsvarar mera organisationens syfte och medgi- ver, att den hjälpsökande omedelbart antingen själv får tala med den som sökes eller får upplysning om att veder- börande för tillfället ej är anträffbar. Då. det gäller vissa hjälporgan, kan i sistnämnda fall, om situationen så krä- ver, den hjälpsökande också kopplas till annat organ av samma art. Allmän- heten kan enligt detta alternativ betjä- nas så effektivt som omständigheterna överhuvudtaget medgiva.
Beträffande alternativet 0) kan sägas, att detta måhända i en del fall skulle medföra vissa fördelar. Utredningen har emellertid den uppfattningen, att beordringsrätt ej kan tilldelas SOS- centralerna. Därmed måste detta alter- nativ uteslutas såsom generellt tillvä- gagångssätt. Härtill kommer att det i många fall är nödvändigt att hjälporga- net får direkta upplysningar av den hjälpsökande. Därigenom kan t. ex. vid sjukdomsfall bedömande ske beträffan- de angelägenheten av omedelbart ingri- pande, fönhållningsorder givas m. m. Utredningen har emellertid ej förbisctt
att sådana situationer kunna inträffa, då SOS-central själv bör tillkalla hjälp- organ. Detta bör t. ex. ske om centralen erhållit vetskap om inträffad större olyckshändelse, då läkare, ambulans och kanske brandkår höra underrättas. I sådant fall kan det även vara av vår- de att närbeläget sjukhus erhåller un— derrättelse om det inträffade. Därvid måste det emellertid bliva fråga om en— bart en underrättelse till vederbörande organ och sålunda ej ett orderförfaran— de.
Med anledning av vad ovan framhål- lits får utredningen föreslå, att SOS- centrals arbetsuppgifter i princip skola avse att sätta hjälpsökande i telefonför- bindelse med respektive hjälporgan och övervaka förbindelsen.
Från representanter för brandförsva- ret har emellertid framhållits angelä- genheten av att utlösning av brandsig— nal i vissa fall får ske från SOS-central. Detta skulle gälla beträffande borgar- l;randkårer och motsvarande inom landskommuner, sålunda där fråga är om icke kasernerad brandkår. Brand- personalen i sådana kårer tillkallas ge- nom signal på ringklockor eller tele- fonapparater i bostäderna eller på ar- betsplatserna och i många fall även ge— nom signal på utomhus monterad hög- ljudande larmsändare. Såsom framgår av redogörelsen under kapitel II verk- slälles på många platser utlösning av hrandsignal i dylika fall av personalen på vederbörande telefonstation efter anmälan från allmänheten eller brand- befälet. I och med automatiseringens. genomförande bortfaller emellertid denna möjlighet. Med anledning härav ha representanterna för brandförsvaret framhållit angelägenheten av att utlös- ning av brandsignal inom landskom— mun skall få ombesörjas av SOS-centra-
lcn efter inkommen anmälan om brand. Efter erhållen alarmering skulle brand- befälet ringa upp SOS-centralen för att inhämta upplysning om brandplatsens läge. Ehuru en sådan åtgärd från SOS- ccntralens sida i viss män kan sägas komma att innebära en ordergivning, anser utredningen dock att skäl tala för att försöka finna en form för att kunna tillmötesgå önskemålet. Vissa be- tänkligheter mot tillvägagångssättet för alarmeringen, som beskrives i det föl- jande, finnas dock.
Tekniskt torde frågan böra lösas så, att de anordningar, som skola avgiva signal (larm) hos brandmännen eller på deras arbetsplatser, samt den hög- ljudande larmsändaren anslutas till en signalfördelare, som i sin tur anslutes till ortens telefonstation och där tillde- las ett nummer i den vanliga abonnent- nummerserien. Då signalfördelaren startas, kommer signal att utgå på larmanordningarna. För att starta sig- nalfördelaren måste personalen på SOS- ccntralen slå det telefonnummer, som enligt ovan skulle tilldelas signalförde- laren. På samma sätt kan signalförde- laren startas av brandbefälet och även av vilken annan person som helst. Ehuru signalfördelarens telefonnum- mer givetvis ej skulle bekantgöras för utomstående, är det risk för att num- ret ändå kan bliva känt av andra än de personer, som böra ha vetskap om detsamma. Därigenom kan obehörig ut- sändning av larmsignal bliva följden. Samma förhållande inträder, om en person slår signalfördelarens nummer av misstag eller en teknisk felkoppling äger rum. På grund av dessa konsekven- ser har telegrafstyrelsen framfört be- tänkligheter mot den angivna lösningen. Det befaras nämligen, att skulden till dylika falska alarmeringar skulle kom- ma att läggas på telegrafverkct. Brand-
försvarets representanter ha för sin del förklarat, att de anse riskerna för falsk alarmering vara små och att, även om sådan någon gång skulle förekomma, o— lägenheten därav har ringa betydelse. Utryckning i dylika fall finge liksom nu betraktas såsom övning. Brandkåren skall ändå övas ett visst antal gånger per år. Det är emellertid uppenbart, att falska alarmeringar dock kunna för- orsaka oförutsedda situationer, som kunna återfalla på SOS-organisationen. Utredningen anser att i SOS-organisa- tionen såsom sådan ej böra ingå sådana arrangemang, som misstänkas kunna för viss part medföra olägenhet av nå— got slag.
Utredningen vill _därför föreslå, att alarmering av borgarbrandkår (mot— svarande) normalt ej skall ingå i SOS- verksamheten. Med hänsyn till frågans betydelse för brandförsvaret vill utred- ningen, trots att den delar telegrafsty- relsens förutnämnda betänkligheter, emellertid förorda, att kommun, som så önskar, må träffa avtal med den admi- nistrerande myndigheten om att i fall, då anordning finnes för brandalarme- ring i princip enligt vad ovan beskri- vits, vederbörande SOS-central skall ha skyldighet att vid inkommen anmälan om brand utlösa ifrågakommande sig- nalfördelare. I sådant avtal bör bl. a. stadgas att det administrerande orga- net och SOS-personalen fritagas från allt ansvar i händelse av utebliven larmsignal, felaktig signal eller falsk signal.
Tekniska möjligheter till förhindran- de. av obehörig utlösning av alarme- ringsanordningarna ha diskuterats. Ut- redningen anser emellertid, att sådana anordningar på grund av därmed förenade kostnader ej generellt böra in- föras, utan först i samråd med veder— börande kommun. '
I SOS-centrals arbetsuppgifter bör slutligen ingå skyldighet att från hjälp- organ, som skall stå allmänheten till tjänst även utom expeditionstid (mot- tagning) mottaga uppgift rörande till- fällig uppehållsplats ävensom att till vederbörande vid förfrågan lämna upp- gift om under bortovaron inkomna an- mälningar om hjälpbehov. Motsvarande skyldigheter böra gälla även i fråga om vissa andra organ. I samband med ro- dovisning av de organ, som SOS-central skall betjäna, kommer utredningen att angiva, i vilka fall ovannämnda skyl- digheter skola ifrågakomma. Enklast torde detta kunna ske genom använ- dandet av ett härför lämpligt begrepp. Utredningen anser att ordet ”telefon- vakt", som f. n. förekommer inom dell reguljära telefontjänsten för motsvaran- de funktioner, närmast täcker vad som här avses. Det måste emellertid fram- hållas att telefonvakten på SOS-centra- len endast bör få anlitas i tjänsten. Dessutom vill utredningen påpeka, att sådan telefonvakt ej får förväxlas med den, som telegrafverket mot ersättning tillhandahåller åt allmänheten. SOS- tjänstens telefonvakt skall sålunda ej ersätta nämnda tjänst, utan skall vara en för SOS-organisationen intern ange- lägenhet. Att en dylik telefonvakt mås- te tillmätas stor betydelse vill utred- ningen belysa mcd ett exempel.
För en provinsialläkare ta sjukresor- na i distriktet ofta i anspråk flera av dygnets timmar. Även av andra skäl måste befattningshavaren ibland lämna bostaden. Om allmänheten sedan den fullständiga telefonautomatiseringen ge- nomförts skall per telefon kunna kom- ma i kontakt med honom vid frånvaro från mottagningen, erfordras att pass- ning ordnas i bostaden. Av skilda an- ledningar möter detta numera stora svårigheter. Även om så kan ske, måste
det emellertid vara föga rationellt ur såväl arbetskrafts- som ekonomisk syn- punkt, att varje ifrågakommande befatt- ningshavare skall nödgas hålla vakt i stället för att sådan ordnas centralt. Det är därför uppenbarligen lämpliga- re att SOS-centralen ombesörjer pass- ningen. För läkaren kan en sådan an— ordning i många fall betyda en icke ringa tidsbesparing. Vid anträdandet av en sjukresa kan läkaren nämligen underrätta SOS-centralen om målet för resan. Under resan kan anmälan om behov av läkarhjälp ha inkommit till centralen från en plats liggande i sam- ma trakt som den, dit läkaren rest. Om läkaren före återfärden från sjukbesö- ket tar telefonkontakt med SOS-centra- len, erhåller han då upplysning om det nya sjukdomsfallet. I brådskande fall skulle centralen på eget initiativ kunna söka reda på läkaren med ledning av hans på förhand lämnade uppgifter om sin resa. Vid semester och annan le- dighet, då läkare i närliggande distrikt uppehåller befattningen jämte egen tjänst, skulle SOS—centralen givetvis un- derrättas härom.
Liknande motiv kan andragas be- träffande övriga tjänsteläkare, lands- fogdar, landsfiskaler, distriktssköter- skor, (listriktsbarnmorskor och veteri- närer m. fl.
Organ, som SOS-central skall betjäna
Utredningen håller för troligt, att all- mänheten kommer att finna SOS-cen- tralerna vara till god hjälp. Det skulle därför ej förvåna, om centralerna kom- me att anlitas även i andra angelägen- beter än de, som här avses. En sådan utveckling kan måhända ha sitt be- rättigande. Utredningen anser emeller- tid, att organisationen i dess första ut- byggnad bör strikt begränsas till de or—
:i ?
gan, som allmänheten har behov av att nå till skydd för liv och lem samt vid egendomsskador, som kunna få ka- tastrofal verkan. Enligt denna princip har utredningen funnit, att följande or- gan böra ifrågakomma.
A. Polisväsendet. Vilka polisorgan och tjänsteställen, som lämpligen böra ingå i SOS-organisationen, måste på grund av polisväsendets heterogena natur och lokala förhållanden bestämmas från fall till fall. Olikheten mellan polisorganisa- tionernas uppbyggnad på landsbygden och i större samhällen, förefintligheten av ordnad jourtjänst och dylikt äro om- ständigheter, som vid detta bedömande äro av väsentlig betydelse.
Organisationen skall dock alltid va- ra så uppbyggd, att myndigheter och allmänhet i ärenden, där fara ligger i dröjsmål, snabbt kunna nå förbindelse med behörig polismyndighet. Utred- ningen har övervägt, om det vore möj— ligt att närmare precisera detta. Så har emellertid ej kunnat ske. Klart är dock att SOS-tjänsten icke får utnyttjas för förfrågningar i rent administrativa ärenden.
SOS-tjänsten skall även omfatta tele- fonvakt.
B. Brandförsvaret. Brandkår (brand- chef, vice brandchef).
Skogsbrandfogde (vice skogsbrand- fogde).
SOS-tjänsten skall även omfatta te- lefonvakt, där behov föreligger.
C. Sjukvården. 1. Tjänsteläkare i all- män tjänst, nämligen provinsialläkare, extra provinsialläkare, stads-, köpings- och municipalläkare samt förste pro- vinsialläkare och förste stadsläkare.
SOS-tjänsten skall även omfatta tele- fonvakt.
2. Distriktssköterska och distriktsbarnmorska. SOS-tjänsten skall även omfatta tele- fonvakt.
3. Jourhavande läkare och jourha— vande tandläkare, oavsett om vederbö- rande är anställd i allmän tjänst eller icke och om jourtjänsten har ordnats av det allmänna eller på privat initia- tiv.
4. Privatpraktiserande läkare och tandläkare (icke-tjänsteläkare) vid till- fälle då de ej ha jourtjänst, dock endast i nedannämnda undantagsfall. Som utredningen tidigare framhållit, är SOS-organisationens syfte att bistå allmänheten med tillkallande av den hjälp, som samhället kan lämna. Då dessa icke-tjänsteläkarc (tandläkare) ej äro att hänföra till samhälleliga organ i den meningen, skulle de följaktligen ej betjänas av SOS-centralerna. Undan- tag från denna generella regel torde emellertid böra medgivas för fall, då tjänsteläkare ej finnes att tillgå på or- ten eller inom rimligt avstånd därifrån och det endast finnes en privatprakti- serande läkare (tandläkare) att vända sig till. Man måste nämligen fasthålla vid att SOS-organisationen skall bistå allmänheten i nödläge. Det kan då ej vara riktigt att undanhålla allmänheten erforderligt bistånd, som kan lämnas av enskild, av den anledningen, att nå- got samhällets eget hjälporgan ej är till- gängligt. Beslut om på vad sätt här av- sedd läkare (tandläkare) skall medver- ka i och betjänas av SOS-organisatio- nen, bör träffas i samband med organi- sationens genomförande för orten. Änd- ring i sådant beslut skall kunna vid- tagas, om förhållandena så påkalla. SOS-tjänsten skall omfatta telefon- vakt även för dessa läkare, men där- emot ej för tandläkarna. Beträffande fall, då mer än en pri-
vatpraktiscrande läkare (tandläkare) finnes att tillgå, kunna även andra skäl än SOS-organisationens primära syfte anföras mot ett generellt medgi- vande. Sålunda skulle det möta svårig- het att bedöma, vilken av dessa läkare (tandläkare), som vid en SOS-anmä- lan borde ifrågakomma. Stränga krav på rättvis fördelning av inkomna an- mälningar skulle utan tvivel komma att ställas. Utredningen befarar att SOS- centralerna ej kunna lösa denna upp- gift på ett i allo tillfredsställande sätt. Trots detta kan man emellertid ej bort- se från att sådana situationer kunna uppstå, då SOS-central bör ha möjlig- het att söka annan läkare (tandläkare) än den eller de generellt ifrågakom- mande, nämligen i trängande nödläge, då ingen av dessa står att uppbringa. Allmänheten bör nämligen aldrig i ett trängande nödläge lämnas utan bi- stånd.
För nu ifrågavarande läkare (tand- läkare) skall SOS-tjänsten ej omfatta telefonvakt.
5. Sjukhus för kroppsvård för fall, som framgår av nedanstående. Då större olyckshändelse inträffat, bör SOS-central underrätta närmaste sjukhus härom. För sjukhuset kan det nämligen vara av värde att få vetskap om att ett större antal skadade kan väntas, bl. a. med hänsyn till förbere- delser av olika slag, såsom tillkallande av läkare m. m.
6. Förlossningsanstalt i enlighet med vad nedan sägs. Intagning på förlossningsanstalt sker i allmänhet efter i god tid gjord anmä- lan om behovet därav. Vid överbelägg- ning kan det emellertid hända, att bar- naföderska måste hänvisas till annan anstalt. Det bör därför öppnas en möj- lighet i den föreslagna organisationen för SOS-central att under vissa förut-
sättningar fungera som upplysnings- central rörande ledig plats vid förloss— ningsanstalt.
D. Veterinärväsendet. 1. Distriktsve- terinär, extraveterinär (kommunalan— ställd veterinär med tilldelat praktik- område) och länsveterinär.
Beträffande djurägares rätt att anli- ta SOS-organisationen får utredningen anföra följande. Praktiskt taget all djur- sjukvård utföres av tjänsteveterinärer— na ute i djurbesättningarna. Normalt sker kallelse till veterinärbesök per te- lefon. Om den hjälpsökande ej kan nå förbindelse med veterinären genom på— ringning till hans telefon, torde det bli en naturlig följd att djurägaren vänder sig till SOS-tjänsten. Eftersom veterinä- ren mestadels vistas på resor, torde dylik hänvändelse bli allmänt förekom- mande. Någon strängt objektiv pröv- ning från djurägarens sida, huruvida nödläge föreligger eller ej, torde av för— klarliga skäl knappast kunna förväntas. Under sådana förhållanden torde samt- liga förfrågningar och kallelser, som sammanhänga med sjukdom hos hus- djuren, få anses såsom befogade och angelägna.
Med anledning av vad ovan fram- hållits anser utredningen att, åtminsto- ne tills närmare erfarenhet vunnits, hänvändelse till SOS-central för till- kallande av veterinär i samband med sjukdom hos husdjur får göras utan in- skränkning.
SOS-tjänsten skall även omfatta tele— fonvakt.
2. Privatpraktiserande veterinär i motsvarande utsträckning som privat- praktiserande läkare vid fall av träng- ande nödläge, då tjänsteläkare ej står att uppbringa. För dylik veterinär skall SOS-tjänsten ej omfatta telefonvakt.
E. Apoleksväsendel. Vakthavande apo- tekare.
I många fall, såsom då det gäller stör- re städer, torde det vara tillräckligt, att SOS-central kan lämna uppgift om närmaste apotek, som hålles öppet för natten (nummerhänvisning). För all- mänheten inom övriga delar av landet måste det vara av stort värde, att vakt— havande apotekare kan begagna sig av SOS—centralens tjänster.
F. Sjuklransporlväsendet. 1. Lands— tingsorgan, som ombesörjer sjuktrans- port.
2. Annat kommunalt organ med sam— ma funktion.
3. Organ till vilket hänvändelse skall ske vid behov av flygambulans genom flygvapnets försorg.
4. Droskägare eller organisation, t. ex. Svenska röda korset, som enligt av- tal med landsting, respektive kommun, eller mot bidrag från dessa förbundit sig att ombesörja sjuktransport.
5. Kommunalt organ, som ombesörjer djurtransport.
6. Slakteriföreningarnas kommandon.
7. Privat företag eller annan än un- der 4 avsedd person, som ombesörjer sjuktransport, om annan möjlighet cj står till buds, varvid den hjälpsökande hör underrättas därom och själv be— stämma, huruvida han vill bli kopplad dit. Utredningen har varit tveksam, om transportorgan, som angives under denna punkt, bör betjänas av SOS-or- ganisationen. Samma synpunkter ha därvid framkommit som i fråga om pri- vatpraktiserande läkare (tandläkare), då mer än en sådan finnes att tillgå. Liknande skäl, som anförts till förmån för dessa, ha varit avgörande för ut- redningens ställningstagande.
nödslakt—
'att SOS—personalens
G. Socialvården. Med de förutsätt- ningar, som angivits för den föreslagna SOS-organisationen, torde socialvår- (lens organ icke böra ingå i densamma. Möjligen kan emellertid ifrågasättas, hu- ruvida undantag bör göras för hemvår— darinna. Vid diskussionerna med läns— styrelser och andra myndigheter ha oli- ka åsikter gjort sig gällande i detta av- seende Hemvårdarinnas tjänstgöring och arbetsförhållandcn kunna enligt utredningens uppfattning icke jäm- ställas med medieinalpersonalens. I un- dantagsfall kan det emellertid vara nöd- vändigt, att hcmvårdarinnas hjälp er- hålles utan tidsutdräkt. SOS-central bör därför i sådana fall kunna medverka härtill genom nummerhänvisning eller liknande åtgärd.
H. Haveriväsendet. 1. Kommunalt or— gan, utrustat för haveritjänst.
2. Rödakorskår.
3. Sjöräddningstjänsten.
4. Fjällräddningstjänsten.
5. Flygräddningstjänsten. Såväl från luftfartsstyrelsen som från chefen för flygvapnet ha önskemål framställts om att SOS-central vid in- kommen anmälan om flyghavcri skall begära uppgifter i en hel del avseen- den samt alarmera närmaste lands- fiskal, trafikledare vid civila eller flyg— vapnets flygplatser, brandkår (skogs- brandfogde), ambulans och, vid haveri till sjöss, närmaste tull-, lots- eller liv- räddningsstation. Utredningen har den uppfattningen, arbetsuppgifter härigenom skulle komma att falla utan- för den normala rutinen. Då dylika ha- verier dessbättre förekomma mycket sällan, finns det risk för att persona- len, även om instruktionen blir aldrig så detaljerad, kan komma att förbise betydelsefulla åligganden. Utredning-
en vill därför föreslå, att SOS-central i dylikt fall endast skall koppla den på- ringande till den civila flygräddnings- tjänstens lokala organ, nämligen polis— chefen. Denne bör därefter, såsom nu är fallet, alarmera de organ, som han av omständigheterna kan finna lämpli— ga.
Beträffande den s. k. telefonspaning- cn (sid. 20) har framhållits betydelsen av att SOS-central får hjälpa till här- med. Därigenom kommer belastningen på de långväga telefonförbindelserna att bli mindre. Utredningen anser, att sådan medverkan bör lämnas.
6. Privat företag
a) om kommun träffat avtal med fö- retaget om biträde vid haveri, och
b) i andra fall, om det gäller ingri- pande för att rädda människor eller djur och något samhällets eget hjälp- organ ej finnes att tillgå.
Till förtydligande av föreskriften en- ligt b) vill utredningen framhålla, att SOS-centralens tjänster ej få påkallas vid exempelvis en bilolycka, där var- ken människors eller djurs liv stå på spel. Detta överensstämmer med SOS- organisationens syfte. Ett generellt medgivande beträffande privata före- tag skulle kunna medföra intrång i nä- ringsfriheten. Privata företag böra där— för i andra fall än enligt a) och b) ovan stå utanför SOS-organisationen och såsom hitintills genom inbördes konkurrens tävla om uppdragen.
7. Kommunala tekniska verk, såsom vatten—, gas- och elverk under nattetid samt sön- och helgdagar, då särskild vakt därigenom kan undvaras. SOS—tjänsten må även omfatta tele- fonvakt.
I. Försvarsväsendet. 1. Civilförsvaret. 2. Det militära försvaret. Beträffande den utsträckning, i vil-
kcn SOS-central skall betjäna dessa or- gan, hänvisas till kapitel VIII, SOS-or- ganisationens förhållande till försvaret.
Rikets indelning i telefonstations- hänseende
Vid manuellt betjänad telefontrafik kan telefonisten vid anhopning av sam- tal bl. a. mellan abonnenter tillhöran— de skilda stationer ordna väntande tra- fikanter i kö och eventuellt påskynda avslutandet av samtal, som drar ut på tiden. Efter automatisering av telefon- trafiken försvinner denna möjlighet. För att ett automatiserat telefonnät skall kunna fylla sitt ändamål är det därför nödvändigt, att detsamma di— mensioneras så, att abonnenterna i mellanortstrafik om möjligt alltid få anslutning till ledig ledning mellan de skilda stationerna (mellanortsledning) och till de kopplingsorgan på den främ- mande stationen, som möjliggöra upp- ringning av önskad abonnent. Ett auto— matiserat telefonnät måste följaktligen i allmänhet innehålla ett avsevärt stör- re antal mellanortsledningar med till- hörande stationsutrustning än ett ma- nuellt betjänat nät. För att nedbringa de härav betingade stora kostnaderna är det nödvändigt, att ledningar och stationsutrustningar inordnas i ett sy- stem, som möjliggör intensivt utnytt— jande av detsamma. Enligt det svenska automatiseringssystemet indelas statio- nerna i tre grupper, nämligen ändsta- tioner, knutstationer och nätgruppssta- tioner. Ett antal ändstationer äro an- slutna till en knutstation och bilda till- sammans med denna en knutgrupp. Iinutstationen är ansluten till en nät— gruppsstation, vilken jämte anslutna änd- och knutstationer bildar en nät— grupp. Nätgruppsstationen, som har mer omfattande teknisk utrustning än övriga stationer inom nätgruppen, är
vanligen förlagd till 'huvudorten inom området och har i regel direkt förbin- delse med nätgruppsstationen inom varje angränsande nätgrupp. Antalet nätgrupper i Sverige torde komma att uppgå till ungefär 330.
Uppbyggnaden av telefonnäten har skett med hänsyn till trafikintresset. Vid automatiseringen kommer därför den geografiska inriktningen av byg- dens telefoneringsbehov generellt sett att bestämma, till vilken knutgrupp en viss ändstation skall hänföras. Samma sak gäller beträffande knutstation i för- hållande till nätgruppsstation. Tele-
Fig. 1. Schematisk bild av det automatiska telefonnätets uppbyggnad.
grafverkets erfarenheter visa, att det är näringslivets behov och allmänhetens önskemål i samband därmed, som do— minera trafikintresset. Telefontrafiken till och från de administratlva organen är alltid avsevärt mindre.
Någon systematisk samordning av de olika hjälporganens verksamhetsområ— den inom skilda delar av riket förekom- mer ej, och gränserna sammanfalla i re- gel icke. Det låter sig därför i allmänhet ej göra att anpassa nät- och knutgrup- perna till verksamhetsområdena. Indel- ningen i telefonhänseende sker efter de förhållanden, som ur ekonomisk syn-
Gra'lns fäqlné'fyfupp och 50/77- h'd/yf yran.; for &nu/grupp Gräns föl/' knufyrupp 5 0.5 "cen fro/ Målgrupp:: fal/'on
Kn Ufs/a fia/7 Albis/0500 Abonnenf
punkt ha den största betydelsen för fler- talet abonnenter, d. v. s. såsom ovan sagts efter telefontrafikintresset.
Rikets indelning i SOS-områden
När det gäller att ta ställning till hur riket bör indelas i SOS—områden, är frågan om hur många tjänstgörande personer, som minst måste finnas sam- tidigt vid en viss SOS—central, av be— tydelse. Enär SOS-central skall betjä- nas dygnet om, är det uppenbart, att minst en tjänstgörande alltid måste fin- nas på centralen. För ett rationellt till- godogörande av arbetskraften bör den- na pcrson betjäna ett så stort område som arbetsprestationen medgiver. I glest befolkade delar av landet kan det- ta komma att betyda, att SOS-område- na bli mycket vidsträckta.
Såsom tidigare sagts, skall allmänhe- ten vid bchov av hjälp från SOS—orga- nisationen slå numret 90 00 00. Förbin- delse skall därvid erhållas med närmas- te SOS-central. Av framför allt telefon- tekniska skäl bör dylik central förläg- gas till den ort inom det tänkta SOS- området, vars telefonstation har de flesta förbindelserna till omkringlig- gande orter. Med anledning härav bör SOS-central förläggas till ort, där nät- gruppsstation är belägen. Enligt denna princip, tillämpad på förhållandena en- ligt fig. 1, kommer var och en, som inom nätgrupp II slår numret 9000 00, i förbindelse med den SOS-central som är belägen på orten B. Nätgrupp II kan sålunda utgöra ett SOS-område.
Invånarantalet inom nätgrupperna varierar högst väsentligt. Som exempel kan anföras, att Stockholms nätgrupp har ett invånarantal av omkring 920 000, Gävle 93 000, Borås 83 000, Kinna 28000, Svenljunga 13000 och Skinnskattebergs 5 700.
Antalet SOS-anrop kommer givetvis i
första hand att bli beroende på antalet inom SOS-området bosatta personer. En nätgrupp med stort invånarantal kan tänkas komma att giva tillräckligt med arbete åt i första hand en tjänst- görande åt gången. Under vissa tider på dagen kan antalet tjänstgörande kanske behöva utökas med en eller an— nan person. En SOS-central, som skul- le omfatta Stockholms nätgrupp, kom— me otvivelaktigt att behöva ett flertal samtidigt tjänstgörande under dagtid och möjligen även under viss del av natten.
Mestadels är emellertid invånaranta- let inom nätgrupperna så litet, att ar- betsuppgifterna vid endast en nätgrupp per SOS-central ej torde komma att be- reda personalen full sysselsättning. En sådan ordning kan därför icke föror- das. Då vidare, enligt vad senare skall visas, personalkostnaderna komma att utgöra den ojämförligt största delen av driftskostnaderna, är det än mera an- geläget att tillse, att arbetskraften till- varatages i full utsträckning. I dylika fall böra därför flera nätgrupper sam- manslås till ett SOS-område.
Ur telefonteknisk synpunkt kan emel- lertid ett SOS-område ej bestå av hur många nätgrupper som helst. För att godtagbar ljudöverföring skall erhållas bör nämligen, såsom framgår av bila- ga 1, Dämpningsvärden för SOS—för- bindelser, ett SOS-område högst be- stå av den nätgrupp, inom vilken SOS— centralen är belägen, jämte de nät- grupper, som direkt gränsa till den- samma. Även ett annat förhållande ta— lar för att ett SOS-område geografiskt sett ej kan göras hur stort som helst. SOS-personalen måste nämligen bi- bringas så god kännedom som möjligt om de lokala förhållandena inom SOS- området. Detta kommer givetvis att för- svåras, ju större området blir. Till be-
lysande härav kan anföras, att det finns fall, där grupperingen av nätgrupper— na är sådan, att SOS-område ur telefon- teknisk synpunkt skulle kunna omfatta helt län. Det är uppenbart, att kravet på god lokalkännedom i detta fall icke kan uppfyllas.
Även andra förhållanden böra emel- lertid beaktas, nämligen hjälporganens stationeringsort och det förhållandet, att nätgruppsgränscrna ej äro för all framtid definitiva. Genom en av tele— grafstyrelsen med Kungl. Maj:ts med- givande tillsatt kommitté — 1950 års telefonkommitté — pågår för närvaran- de en översyn av nätgruppsgränserna med anledning bl. a. av den nya kom- munindelningen. Det är ej otänkbart att förhållandena i framtiden komma att förändras, så att ytterligare sådan översyn blir nödvändig inom den tid av cirka 15 år, som beräknas förflyta innan samtliga telefonstationer blivit automatiserade och SOS-organisationen sålunda kan genomföras överallt. Detta visar, att frågan om nätgruppsgränser- na har avgörande betydelse även på annat sätt än som tidigare sagts. Ut- redningen har därför också haft sam- råd härom med telefonkommittén.
Med anledning av vad ovan framhål— lits anser utredningen, att någon fast plan över landets indelning i SOS-om- råden nu varken kan eller bör upprät- tas. SOS-organisationen bör i stället in- föras i område efter område alltefter- som automatiseringen av telefonstatio- ucrna fortskrider och förutsättningar- na i övrigt så medgiva. Då det emeller- tid är önskvärt att få en uppfattning om det ungefärliga antalet erforderli- ga SOS-områden, har utredningen, med utgångspunkt från nu kända förhållan- den, undersökt denna fråga och kom- mit till den uppfattningen, att antalet kan uppskattas till cirka 110. Angående
de orter, där SOS-central kan tänkas bli anordnad, hänvisas till bilaga 2, Tänkla orter för SOS-centraler.
Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att de förut omtalade socia- la namnanropen böra bibehållas vid manuellt betjänade telefonstationer in— till dess att SOS-organisationen infö- res.
De förmåner, som nu gälla i fråga om samtal till namnanropet ”sjörädd- ning”, böra också gälla under motsva- rande tid. Därefter bör avgiftsfrihet för sådant samtal medgivas i samma utsträckning som för övriga SOS-sam- tal (sid. 66). Frågan om att då få dy- likt samtal framfört såsom blixtsamtal blir först och främst beroende på, hu- ruvida och i vilka fall man för den nor- mala telefontrafiken kommer att behö- va möjligheter att bryta samtal till för- män för annat samtal. Därefter l)]ir frågan beroende på, om det överhu- vudtaget kommer att anses nödvändigt att utrusta SOS-centralerna med anord- ning för brytning av pågående samtal. Utredningen behandlar i annat sam- manhang detta spörsmål närmare (sid. 48).
SOS-område av normaltyp
Även om utredningen ej nu kan ut- arbeta en plan för rikets indelning i SOS-områden, har den emellertid fun- nit det önskvärt att studera ett område av riket, som skulle kunna tjäna som normaltyp. Förhållandena inom såda- na ur befolkningssynpunkt stora nät- grupper, som torde komma att bilda egna SOS-områden, äro ur många syn- punkter så speciella, att de böra bli föremål för särskilda överväganden vid den tidpunkt, då organisationen skall införas där. Sådana SOS-områden äro Stockholms-, Göteborgs- och Malmöom- rådena samt ytterligare ett fåtal områ-
den kring några större städer. Utred- ningen har därför ansett mera angelä- get att studera problemen inom ett om- råde, som måste bestå av flera nätgrup- per, och har därvid stannat för Borås, Kinna och Svenljunga nätgrupper. An- ledningen till att detta område har valts är, att det kan betraktas såsom representativt i olika avseenden. Sålun- da återfinnas där en större stad, tre köpingar samt flera såväl till befolk- ningstal som areal stora landskommu- ner, men även en kommun, där invå- narantalet uppgår till endast omkring 1 200. Härtill kommer, att telefonauto- matiseringen där redan är fullt genom- förd, varför en försöksorganisation kan komma till stånd omedelbart efter be- slut därom. De uppgifter, som utred- ningen framlägger, kunna därför ome- delbart användas i praktiken. Området omfattar 19 kommuner en- ligt storkommunindelningen med en sammanlagd landareal av icke mindre än 239 000 hektar samt delar av ytterli- gare 12 kommuner, varav 8 i mera nämnvärd utsträckning. Invånarantalet inom enbart de nämnda 19 kommuner- na uppgår till mer än 120 000, vilket ut- gör ungefär en tredjedel av hela länets. Huruvida detta invånarantal kommer att kräva en eller tidvis två tjänstgöran- de åt gången i SOS-centralen är svårt att avgöra, då arbetet i fråga om den tid, som måste ägnas varje anrop, ej kan jämföras med vanligt telefonistar- bete. Som utredningen i ett senare sam- manhang närmare skall beröra, blir ar— betet nämligen i hög grad beroende på överensstämmelse eller ej mellan å ena sidan kommungränserna och gränserna för de olika hjälporganens verksamhets- områden och å andra sidan knut- och nåtgruppsgränserna. Då dessa emeller- tid i allmänhet ej överensstämma, mås- te klarläggandet av vilken kommun en
hjälpsökande tillhör och vilket av flera förekommande hjälporgan som skall sö- kas, ske med tillhjälp av bl. a. kartor och kortregistcr. Under sådana förhål- landen kan expedieringen ej flyta i samma takt som då det gäller för en te- lefonist att enbart koppla upp ett sam- tal och att därefter övergå till att be- tjäna ett nytt anrop. Utredningen är dock av den uppfattningen, att ifråga- varande område, Boråsområdet (fig. 2), skulle komma att utgöra ett lagom stort SOS-område med hänsyn till arbetsbe- lastningen på SOS—centralen och .möj- ligheten att bibringa personalen erfor- derlig lokalkännedom.
Ortsbestämning vid SOS-anrop och tekniska hjälpmedel härför
De allmänna hjälporganen äro anvi— sade vissa verksamhetsområden. En person, som behöver hjälp, måste där- för vända sig till just det organ, som är verksamt inom den ort, där han be- finner sig. Vid eldsvåda gäller det ex- empelvis att vända sig till brandkåren för den kommun, där brandplatsen är belägen.
Som tidigare visats komma SOS-om- rådena att bli mycket stora. Boråsområ- det skulle ju omfatta 19 storkommuner med en yta av 239 000 hektar samt stora delar av ytterligare 8 kommuner. Inom detta område finns det, som tidigare sagts, icke mindre än 165 allmänna hjälporgan, fördelade enligt följande ta- bell. Vissa av organen äro stationerade inom den del av vederbörande kom- mun, som faller utanför SOS-området. Antalet sådana organ är redovisat inom parentes.
Polismyndighet 35 (7) Brandkår 61 (6) Tjänsteläkare 12 (1) Distriktssköterska 26 (3)
flå—+,... +_( a la zu Jak/n "—
=I===== ' Herrg unga ,!
0 ' Varga/"da ögna-ene
Å/z'nyså:
Jko/Ly'é
+-+—+
Horred
(' ,, & I,»:
x * J: SL. J, vo; ( 04 ' Gis/aved Kinda/7 a/m I V "" ,, Ve dd/ye Kung.?a/er , r—Å .b " '.'"_ n /* xx $l+s*
_ _ _ Graj'ns får 50.5'amrådef och Jam/z'dfg/ grå,/75 får nåfyr-upp. — '— — Gräns mel/an me;/grupp er in om JOJ'amr-o'de/ +—+— Länsgré'n:
Kommunyfoun: en/(yf Jfafkommun/nde/n/hyefv
Fig. 2. Boråsområdet. SOS-område av normaltyp.
Barnmorska 19 (4) Veterinär 6 Sjuktransportorgan 6 (1)
En av avsikterna med SOS-organisa- tionen är ju att hjälpsökande ej skall behöva ha reda på, vilket organ som skall anlitas. Bestyret härmed skall ö- vertagas av SOS-centralen. Med anled- ning av vad ovan sagts är det därför nödvändigt, att SOS-personalen vid hjälpanmälan kan få klart för sig, i vil- ken kommun den hjälpsökande befin- ner sig. Detta kan givetvis ske genom att han utfrågas härom. Utredningen har emellertid den uppfattningen, att det många gånger kan bli svårt för SOS- personalen att få rätt adressupplysning, ty adresser, särskilt på landsbygden, kunna som bekant angivas på många olika sätt. Ej sällan ha olika orter lik- nande eller t. o. m. samma namn. Sam- ma gatunamn förekomma ofta i olika städer och stadsliknande samhällen.
Olägenheterna av en felaktig adress- angivning äro uppenbara. Det är därför önskvärt, att SOS-personalen får möj- lighet att hjälpa sig fram på andra vä- gar än som ovan sagts. Utredningen har därför undersökt, vilka möjligheter som finnas att på teleteknisk väg erhålla ortsangivelse i samband med att SOS- eentral uppringes (SOS-anrop). En re- dogörelse för resultatet därav lämnas i bilaga 3, SOS-ccnlraternas teletekniska utrustning. Av denna framgår, att upp- lysning kan erhållas i SOS-centralen om att anrop har utgått från viss knut- grupp inom SOS-området. Tillämpat på förhållandena enligt fig. 1 betyder det- ta, att SOS-centralen i orten B på tek- nisk väg omedelbart kan erhålla upp- lysning om att anrop har skett från en telefonapparat, som exempelvis är an- sluten till _någon av stationerna inom knutgrupp L. Samma sak gäller om an-
rop sker från apparat inom knutgrup- perna K eller M och naturligtvis också vid anrop från apparat inom vilken som helst av de andra knutgrupperna inom SOS-området, som i detta fall tän- kes omfatta nätgrupperna I, II och 111. Denna indikering kan, såsom framgår av nämnda bilaga, ske på en karta över SOS-området, där elektriska lampor få markera knut- och nätgruppsstationer— na. Genom en dylik indikering vinner man, att SOS-peronalens uppmärksam- het genast inriktas på den del av SOS- området, varifrån anrop skett. Detta har stor betydelse, då det därefter gäl- ler att bestämma adressorten. Enklast kan detta ske genom att den anropande tillfrågas om telefonapparatens num- mer, som är entydigt inom nätgruppen. Därigenom kan SOS-personalen omedel- bart avgöra, till vilken station den an- litade telefonapparaten är ansluten. Om apparaten nu finnes inom den kommun, inom vilken vederbörande telefonsta- tion är belägen, kan kommunens namn med lätthet bestämmas. Så är emeller- tid i många fall ej förhållandet. Det är därför nödvändigt att SOS-centralen för dylika gränsfall utrustas med kortregis- ter över de telefoner, som finnas inom annan kommun än den, inom vilken te- lefonstationen är belägen. I många fall torde dylikt register bli mycket omfat- tande.
Teleteknisk utrustning för SOS-tjän- sten. SOS-centrals lokala placering
Som framgår av vad tidigare sagts, skall ett SOS-anrop på automatisk väg överföras från den telefonapparat, var- ifrån anrop skett, till SOS-centralen, där anropet skall mottagas av en expe- (litör.
Av den schematiska framställningen enligt fig. 1 torde framgå, att knutsta— tionerna förmedla all ankommande och
__...
avgående trafik mellan knutgruppernas abonnenter och nätgruppsstationerna. För denna förmedlade trafik måste led- ningstillgången mellan knutstationerna, liksom mellan olika nätgruppsstationer, vara god. Detta är också, som tidigare sagts, förhållandet i automatiserade te— lefonnät. Nätgruppsstationen på den ort, till vilken en SOS-central förlägges, kan betecknas såsom uppsamlingssta- tion för alla SOS-anrop.
SOS-anrop inom ett SOS-område, be- stående av nätgrupperna I, II och III enligt fig 1, framföras till uppsamlings- stationen på orten B över en mångfald mellanortsledningar från skilda delar av" SOS-området. Uppsamlingsstationen skall till SOS-centralen automatiskt och omedelbart överföra anrop från telefon- apparater inom eget stationsområde och anrop, som inkomma från alla andra stationer inom SOS-området. För detta ändamål blir det nödvändigt att anord- na särskilda (inkommande) ledningar till SOS-centralen och att utrusta den- na så, att anropen kunna besvaras. Det är angeläget, att ett SOS-anrop skall nå SOS-centralen utan dröjsmål. Antalet inkommande ledningar måste därför vara så stort, att anropen i praktiken ej bli stoppade på grund av "upptaget”. Det statistiska material, som kunnat å- stadkommas beträffande den nuvaran- de hjälpverksamhetens omfattning, har ej kunnat läggas till grund för bedö— mande av anropsfrekvensen och sålun- da ej heller av det antal ledningar som kan behövas mellan uppsamlingsstatio- nen och SOS-centralen. Utredningen anser emellertid, att man inom ett SOS— område av normaltyp bör kunna räk- na med ett gott resultat, om antalet ledningar bestämmes till två för var- je inom SOS-området förekommande knut— och nätgruppsstation. För vissa nätgruppsstationer kan antalet dock
behöva utökas, om invånarantalet är stort. Enligt denna beräkningsgrund skulle för Boråsområdet antalet inkom- mande ledningar i SOS-centralen upp- gå till 33.
För att kunna sätta den anropande i förbindelse med vederbörande hjälpor- gan erfordras emellertid också, att SOS- centralen har möjlighet att ringa upp hjälporganet. Även detta skall i regel ske via det reguljära telefonnätet. På grund härav måste ett antal utgående ledningar anordnas från SOS-centralen till uppsamlingsstationen. Antalet be- hövliga sådana ledningar har för Borås- området uppskattats till 5.
För expediering av samtalen på nämnda inkommande och utgående led- ningar är det nödvändigt att intaga des- sa i ett särskilt konstruerat växelbord. Hur ett sådant växelbord bör vara kon- struerat och utrustat framgår närmare av bilaga 3, SOS-centralernas teletek- niska utrustning.
Eftersom SOS-organisationen skall bygga på det reguljära telefonnätet, er- fordras i princip hos hjälporganen inga andra tekniska anordningar för att mottaga SOS-samtal än en telefonappa- rat, ansluten till telegrafverkets nät. Hjälporgan måste därför vara telefon- abonnent. De samtal, som komma till stånd genom förmedling av SOS-orga- nisationen, motsvara i princip automa- tiskt eller manuellt kopplade lokalsam- tal eller kortväga mellanortssamtal. Ef- tersom brytning av pågående samtal icke sker till förmån för dylika samtal, blir en hjälpsökandes möjlighet att nå förbindelse med ett hjälporgan sålunda beroende på om dess telefonapparat vid tillfället är ledig.
Av tidigare redogörelse framgår, att automatiseringen omfattar, förutom lo- kalnäten, även knut- och nätgrupper och jämväl förbindelserna mellan skil-
da nätgrupper. I ett slutskede skulle rikets telefonnät i sin helhet bliva auto- matiserat och manuell betjäning följ- aktligen vara helt obehövlig. Huruvida utvecklingen verkligen kommer att gå därhän, är svårt att nu avgöra. Så myc- ket kan emellertid sägas, att manuellt betjänade förmedlingsstationer under avsevärd tid framåt komma att erfordras för den långväga rikstrafiken. Det är tekniskt möjligt att utrusta SOS-centra- lerna med anordningar för brytning av pågående lokalsamtal och kortväga mel- lanortssamtal till förmån för SOS-sam- tal åtminstone på de platser, där SOS— eentral kommer att förläggas i anslut- ning till förmedlingsstation eller annan telefonstation med manuell avdelning.
Utredningen vill dock framhålla, att brytningsmöjlighet kan komma att med- föra vissa olägenheter för SOS—verksam— heten. Man måste nämligen förutsätta, att allmänheten ibland kommer att ringa direkt till ifrågakommande hjälp- organ. Vid en eldsvåda kan exempelvis följande inträffa. En person A alarme- rar brandkåren direkt. Branden har e- mellertid också observerats av en per- son B, som vänder sig till SOS-organi- sationen. Brandkårens telefon är upp- tagen av telefonsamtalet från personen A. SOS-centralen bryter då detta samtal och släpper fram personen B, som nu skall redogöra för sina iakttagelser. Att en försening härigenom kan uppstå tor- de vara uppenbart.
Utredningen finner, att frågan om brytningsanordning skall införas eller ej bör lämnas öppen tills erfarenheten fått visa, huruvida verkligen några o- lägenheter komma att göra sig gällande. Under alla förhållanden kan man min- ska det antal fall, då adressapparat är upptagen, genom att hjälporganet abon- nerar på ytterligare en telefon. Den ena apparaten bör då reserveras ute-
slutande för samtal från SOS-centralen och givas hemligt nummer.
Då det gäller hjälporgan med särskilt stort antal inkommande samtal, såsom sjuktransportväsendet i de största stä- derna, kan det vara lämpligt att anord— na direkta ledningar mellan SOS-cen- tralen och detta organ. Av kostnadsskäl llöl' emellertid denna åtgärd ifrågakom- ma endast om organet är stationerat på samma ort som SOS-centralen.
Av vad ovan sagts beträffande det stora antalet ledningar mellan uppsam- lingsstationen och SOS-centralen fram— går, att det ur ekonomisk synpunkt är nödvändigt att centralen förlägges så nära stationen som möjligt och givetvis helst i omedelbar anslutning till den- samma. För det senare alternativet ta- lar även möjligheten att man skulle kunna utnyttja telefonstationens kraft- och batteriutrustning även för SOS-cen- tralen. Om denna förlägges på längre avstånd från telegrafverkets station, måste däremot särskild sådan utrust- ning anskaffas.
Händelseförloppet vid SOS-anrop
Av redogörelsen för de organ, som en SOS-central skall betjäna, framgår att ett SOS-anrop i huvudsak kan kom- ma att utlösa någon av följande åtgär- der:
1. Nummerhänvisning.
2. Anteckning av meddelande till el- ler från den, som begärt telefon- vakt.
3. Vidarebefordran av sådant medde- lande.
4. Uppkoppling av samtal till ifråga- kommande hjälporgan. Endast under punkt 4 avsedd åtgärd behöver här bli föremål för en närmare redogörelse. För åskådliggörande av händelseförloppet i sådana fall hänvi— sas till fig. 3, där SOS-centralen tänkes
& CoCQoQW & = & Co.? &&.th
: = : CONXOXWu—ämxvx Sox—Coe nä...—k väx—58950 FDXxOxthQSkMxoÖ CUMCxCx ob £.ther win—...a xMchm utnukmtbrthrqov. xbbbkgphmh. Gori kuQQhkMÖDQ CDxon 23.039 | l '
O_oxakmvot keok .ntmukm. xmxbåEoo Quo obuokntoådm. t.ex W&FG
(3130 ©00
— Q ) låts! & I.),lx ,
&_
CSRkQOQ DbAWM&Qd
CSRktoQ otowow
eöeQPRöxomGSsC(&£
förlagd till Borås. Det enklaste fallet in- träffar, om anrop verkställes från en te- lefonapparat inom Borås stad. Då num- ret 90 00 00 har kopplats, tändes i SOS- centralens telefonväxel anropslampan för en av de inkommande ledningarna från Borås knutgrupp jämte den lampa, som markerar Borås på orienterings- kartan. Anropet besvaras, och vederbö- rande hjälporgan uppringes. Numret till organet har expeditören hämtat ur kort- registret för Borås. Har direkt ledning anordnats till hjälporganet, sker upp- ringningen över denna ledning. Sedan hjälporganet svarat och den hjälpsö- kande satts i förbindelse med organet, skall förbindelsen övervakas av expedi- tören, som härför i mån av tid bör ”koppla in sig” på förbindelsen och kon- statera, huruvida ingripande behöver ske. När samtalet avslutats och både den hjälpsökande och hjälporganet ha lagt på sina mikrotelefoner, erhålles Slutsignal genom att en särskild lampa i SOS-växeln tändes. Expeditören bör då kontrollera, att samtalet är slut, och får först därefter koppla ned förbindel- sen genom att ta ned det använda kopp- lingssnöret.
I de fall, då nätgruppsgränserna ej överensstämma med kommungränserna eller med gränserna för de olika hjälp- organens verksamhetsområden, kom- mer personalen i SOS-centralen att å- samkas mera arbete än i nyss relatera- de fall. Följande exempel belyser detta förhållande.
Enligt fig. 3 faller endast en del av Gäsene kommun inom Borås SOS-områ- de. Inom denna del återfinnes Torp- åkra ändstation och i den andra delen av kommunen en blivande knutstation Ljung, vilken ännu ej är automatiserad. De allmänna hjälporgan, som skola be- tjäna personer inom Gäsene kommun, återfinnas i nedanstående tabell och
äro abonnenter vid i tabellen angivna telefonstationer.
Organ Telefonstation Landsfiskal Borås Fjärdingsman Ljung1 Brandkår ,, Provinsialläkare Herrljunga1 Distriktssköterska Ljung1
Asklanda2 Barnmorska iHerrljungal Sjuktransportorgan Ljung1
1 F. 11. ej automatiserad, men öppen hela dygnet. 2 F. 11. ej automatiserad, öppen vardagar 7 (S)—21; sön— och helgdagar 8—21. (8) av- ser vintertid.
Vid SOS-anrop från abonnenten A med telefonnumret 64099 under Torpåkra ändstation tändes anropslampan för en ledning för anrop från Fristads knut- grupp och den lampa på SOS-centralens orienteringskarta, som markerar Fri- stad. Härigenom blir det klart för expe- ditören, att anropet utgått från någon station tillhörande Fristads knutgrupp. Om expeditören frågar från vilken ap- parat vederbörande ringer, skall han få till svar ”64099”. Av denna sifferkom- bination utgör 64 det för Torpåkra fastställda stationsnumret. Expeditören vet nu, att telefonapparaten är ansluten till Torpåkra station. Härefter gäller det att fastställa, vilken kommun abon- nenten tillhör. Stationen är visserligen belägen inom Gäsene kommun, men abonnenten kan, med hänsyn till att det gäller ett gränsfall, vara bosatt utanför kommunen. I detta fall är det emellertid så, att samtliga abonnenter under Torpåkra äro bosatta inom Gä- sene kommun. Detta skall expeditören känna till, t. ex. genom att förhållandet markerats på särskilt sätt på oriente-
.., ___—___”...A-ä—f _..-
ringskartan eller i kortregistret. I tvek- samma fall bör abonnenten givetvis till- frågas om kommunnamnet.
Kommunbestämningen kan ibland komma att föranleda svårigheter, som orsaka dröjsmål. Detta måste på allt sätt förhindras både med hänsyn till den hjälpsökandes intresse av att snabbt komma i förbindelse med hjälp- organet och med hänsyn till att telefon- nätet ej skall belastas i onödan. Även här måste de ekonomiska synpunk- terna beaktas. Idealet torde uppnås, om kommunbestämningen kan ske på sådant sätt, att den hjälpsökande ej märker något av de svårigheter, som föreligga, dvs. om inga döda moment uppstå i expeditionen. Detta kommer givetvis också att inverka fördelaktigt på den hjälpsökande, om han är orolig och irriterad.
Sedan kommunbestämningen ställts, kan expeditören koppla den hjälpsökande till vilket som helst av de i ovanstående tabell angiva hjälporga- nen. Härvid är emellertid att märka, att samtliga dessa telefonstationer utom Borås f. n. äro manuella. Gäller det ett hjälporgan, som är abonnent vid någon av dessa manuellt betjänade telefonsta- tioner, måste personalen där biträda vid förbindelsens upprättande.
Om i det nu avsedda fallet SOS-anro— pet gäller tillkallande av läkare, fram- går av tabellen, att provinsialläkaren har sin stationsort i Herrljunga. Det kan emellertid inträffa, att denne anmält till SOS-centralen, att han begivit sig på sjukresa utan att samtidigt ha angi- vit vart han ämnar resa eller tidpunk- ten för hemkomsten. I sådant fall skall expeditören, om den hjälpsökande be- går att komma i kontakt med annan lä— kare, medverka härtill. Uppgift om så- dan läkare skall finnas i kortregistret.
Ett annat, under vissa omständighe-
verk-
ter mera komplicerat fall inträffar, om det för abonnenten A under Torpåkra gäller att tillkalla barnmorska. Barn- morskan är abonnent under den f. n. manuellt betjänade stationen Asklanda i Vårgårda kommun och är i figuren betecknad med bokstaven B. Som fram- går av tabellen är denna station ej öppen dygnet om. Vid vissa stationer med inskränkt öppethållning kan man emellertid, som redan framhållits, un- der tid, då stationen ej är öppen, få samtal expedierat mot en extra avgift under förutsättning att någon som kan betjäna växeln är hemma. Asklanda är en av dessa stationer. Inträffar samta- let under sådan tid, bör naturligtvis frågavarande möjlighet utnyttjas. Huru- vida den extra avgiften skall uttagas av den hjälpsökande, kommer utred- ningen att behandla i annat samman- hang. Om svar emellertid ej erhålles från Asklanda station, eller om barn- morskan ej anträffas, gäller det att sö- ka en ersättare för henne. Den barn- morska, som det närmast kan bli fråga om, är bosatt i Herrljunga.
Befattningshavare vid flertalet med- verkande hjälporgan skulle som förut nämnts ha rätt att till centralen anmä- la bortovaro från mottagningen (expe— ditionen), dvs. anlita SOS-centralen som telefonvakt. Befattningshavare vid hjälporgan inom kommun, som till viss del är belägen inom ett SOS-område och till en annan del inom ett annat SOS-område, måste göra dylik anmälan till SOS-centralerna inom båda dessa områden.
Personal för betjäning av SOS-central
Expeditionsarbetet i SOS-centralerna kommer att vara av samma art som ar— betet på en manuellt betjänad telefon- station. Nummerhänvisning och tjäns- ten såsom telefonvakt äro jämförbara
med motsvarande arbete på en telefon- station. Detta gäller även adressbestäm— ningen. När ett rikssamtal beställes, måste telefonisten på en telefonstation fråga efter numret på den anropande apparaten. På samma sätt måste expe- ditören på en SOS-central förfara vid SOS-anrop. Även den del av adressbo- stämningen, som omfattar inhämtande av uppgifter ur kortregistret, är likar- tad med arbetet på en telefonstations nummerbyrå, och liksom där måste man i görligaste mån sörja för att ex- peditionen blir ett rent rutinarbete. Bland centralernas återstående arbets— uppgifter är frågan om förhållandet till allmänheten. I vissa fall torde detta på en SOS-central bli något mera omfat- tande än inom telefontjänsten på en te- lefonstation. Det gäller för en SOS— c'entral att hjälpa människor till rätta i ett mer eller mindre påtagligt nödläge. För att lyckas härmed måste persona- len naturligtvis först och främst be- härska de förhållanden, som äro för- knippade med hjälporganisationen som sådan. Dessutom måste den emellertid i samtal med hjälpsökande uppträda på ett sätt, som ingiver lugn och en känsla av ett rent personligt intresse. Härmed är givetvis ej sagt, att den vanliga te- lefontjänsten ej skulle fordra liknande uppträdande. I denna tjänst är emeller- tid förhållandet till allmänheten mesta- dels begränsat till vissa reglementerade frågor och besked.
Med hänsyn till vad ovan har fram- hållits anser utredningen, att persona- len på SOS-centralerna knappast kan rekryteras bland alltför unga personer. Inom telegrafverket förekommer det i princip tre olika telefonistgrader, näm- ligen lokaltelefonist, landstelefonist och rikstelefonist. Såvitt utredningen nu kan bedöma, torde de fordringar, som måste ställas på SOS-personalen, när-
mast kunna jämställas med dem som gälla för landstelefonister. Beträffande frågan om manlig betjäning kan rent generellt sägas, att en man icke i sam- ma grad som en kvinna är lämpad för telefonistyrket.
Ett ytterligare skäl för att personalen på SOS-centralerna bör vara kvinnlig föreligger emellertid också. Förutsätt- ningar finnas nämligen för att arbetet i en SOS-central i viss utsträckning skall kunna samordnas med telefonist— arbetet inom telegrafverket, vilket skul- le medföra vissa kostnadsbesparingar. Om detta skall kunna ske, är det emel— lertid nödvändigt, att centralerna för— läggas till telegrafverkets stationer. Till denna fråga skall utredningen återkom— ma i annat sammanhang.
Utredningen föreslår, att SOS—centra— lerna skola betjänas av kvinnlig per- sonal, och kommer i fortsättningen att använda benämningen SOS-telefonist för ifrågavarande befattningshavare.
Obligatorisk eller frivillig medverkan i SOS-organisationen
Syftet med SOS-organisationen är, såsom tidigare framhållits, att den skall vara ett organ för förmedling av den hjälp, som samhället kan lämna vid olycksfall och i en del andra där- med jämförliga förhållanden. Utred- ningen liar emellertid också påvisat, att organisationen under vissa förhållan- den kan komma att omfatta även priva- ta hjälporgan. Frågeställningen om obli— gatorisk eller frivillig medverkan i SOS- organisationen måste därför bedömas med hänsyn till båda dessa omständig- heter.
Då SOS-organisationen i sin slutgil- tiga utbyggnad skall omfatta hela ri— ket, är det angeläget att organisationen är likartad överallt. En person, som i sin hemort är van att genom SOS-
centralens förmedling kunna komma i förbindelse med förekommande hjälp- organ, bör ha möjlighet till motsvaran- de betjäning, om han tillfälligtvis be- finner sig i annan del av riket. Detta talar för att det allmänna bör vara skyl- digt att obligatoriskt medverka i orga- nisationen bcträffande egna hjälporgan. De samhälleliga organen kunna vara statliga, tillhöra landstingen eller eljest vara kommunala.
Med de privata hjälporganen ställer sig saken annorlunda. Medverkan från privata organ skulle vara nödvändig endast i sådana fall, då ett samhällets organ ej vore tillgängligt eller sådant organ saknades. För att allmänheten om möjligt i alla situationer skall kun- na komma i förbindelse med erforder- ligt hjälporgan, vore det därför önsk— värt, att även dessa privata organ obli- gatoriskt medverkade i organisationen.
Utredningen förutsätter, som senare
skall redovisas, att administrationen av SOS-organisationen måste anförtros åt en statlig myndighet. Denna myndighet skulle i så fall träffa överenskommelser med huvudmännen för de samhälleliga organen och med förekommande priva- ta organ angående deras medverkan enligt ovan angivna synpunkter. Det synes emellertid vara mindre lämpligt att gå fram på den vägen, eftersom det skulle komma att röra sig om ett stort antal överenskommelser, som var och en kanske skulle kräva särskilda för- handlingar. Dä därjämte de flesta punkterna i sådana överenskommelser komme att bli likalydande, anser ut- redningen, att frågan i stället bör lösas författningsvägen. Utkast till grund- läggande författning om samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst återfin- nes i bilaga 4, Utkast till Förordning om samhällets olycksfalls- och säker- helsljänsl.
ADMINISTRATION OCH LEDNING
Eftersom SOS-organisationen skall utnyttja det reguljära telefonnätet och i princip helt bygga på telegrafverkets anordningar härför, råder ej någon tve- kan om att telegrafverket bör svara för den tekniska delen av SOS-organi- sationen. Som utredningen förut fram- hållit, bör organisationen genomföras i område efter område allteftersom auto- matiseringen fortskrider och förutsätt- ningarna i övrigt så medgiva. Detta un— derstryker riktigheten av utredningens ställningstagande.
Beträffande organisationens admini- stration kan man tänka sig tvenne lös- ningar, nämligen att den anförtros an- tingen åt telegrafverket eller åt annan statlig eller kommunal myndighet inom vart och ett av förekommande SOS-om- råden. Övervägande skäl tala emeller- tid för den förstnämnda lösningen. Så- lunda måste SOS-områdena bestämmas med hänsyn till nätgruppsindelningen och kortregistren upprättas och hållas aktuella på grundval av telegrafverkets uppgifter om stationsområdesgränser och abonnenternas bostadsadresser. Därjämte böra SOS-centralerna ur kost- nadssynpunkt, med hänsyn till kabel- förbindelser till uppsamlingsstationer- na och möjligheten att utnyttja statio- nernas kraft- och batteriutrustningar, förläggas i nära anslutning till dessa stationer. Härigenom förbilligas också tillsynen och underhållet av nämnda anordningar och av centralerna i öv- rigt. Vidare blir SOS-telefonisternas ar- bete i hög grad likartat med telefonist-
arbetet inom telegrafverket. Om tele- grafverket anförtros administrationen, kan därför personalens utbildning och vaktindelning samt övervakningen av expeditionen ske efter de principer, som tillämpas inom telegrafverket, där den största erfarenheten på dessa om— råden torde finnas. Slutligen väntas som tidigare sagts vissa kostnadsbespa- ringar kunna uppstå genom att SOS- centralerna drivas i samband med den reguljära telefontjänsten. Fördelarna med en efter enhetliga grunder för he- la riket uppbyggd organisation äro ock- så betydande.
Vid utredningens överläggningar med länsstyrelser och andra myndigheter har från ett par håll ifrågasatts, huru- vida SOS-centralerna icke borde kunna förläggas till redan befintliga samhälle- liga organ, såsom polis eller brandkår. Det har sålunda framhållits att polisen, respektive brandkåren inom en ort har stor kännedom om den kringliggande bygden och att det därför vore lämp- ligt att kombinera SOS-arbetet med den vakthållning, som ändå måste finnas vid dylikt organ. Polischefen i Malmö har emellertid framhållit, att SOS-cen— tralerna böra förläggas till polisen en- dast om det av någon anledning befin- nes olämpligt, att telegrafverket svarar för organisationen i dess helhet. Polis- chefen i Sundsvall har ansett, att SOS- centralerna böra handhavas av polisen, om icke telegrafverkets personal skall tagas i anspråk för uppgiften. Eftersom SOS-telefonisternas befogenheter skola
j ?
inskränkas till att koppla upp samtal till hjälporganen och sålunda ej avse beordringsrätt, har polischefen i Göte- borg ansett den logiska konsekvensen därav vara, att ej enbart de tekniska spörsmålen, utan även administratio- nen och ledningen av SOS-organisatio- nen anförtros åt telegrafverket. Vid den överläggning, som ägt rum med repre- sentanter för överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, Stock— holms stad och omkringliggande kom- muner, ha motsvarande uttalanden gjorts av talesmän för staden, inklusi- ve dess brandkår, samt för ett flertal kommuner. Någon avvikande mening framfördes ej.
Sammanfattningsvis föreslår sålunda utredningen, att SOS-organisationens uppbyggnad samt administration och ledning anförtros åt telegrafverket. Or- ganisationen bör redovisas som en sär- skild gren av telegrafverkets rörelse. Till denna sista fråga skall utredning- en återkomma senare.
Utredningen anser det vara angelä- get, att de lokala synpunkterna få kom-
ma till uttryck i fråga om organisatio- nens uppbyggnad, hjälporganens med- verkan m. m. Då fråga uppstår om in- förande av SOS-tjänst inom visst om- råde, eller eljest när så är nödvändigt, bör telegrafverket därför på lämpligt sätt inhämta den lokala meningen.
För den vanliga telefontrafiken gäl- ler enligt det av Kungl. Maj:t fastställ- da telefonreglementet, att telegrafver- ket icke ansvarar för olägenhet eller förlust, som kan orsakas genom orik- tigt expedierat, uteblivet eller försenat telefonsamtal, genom avbruten telefon- förbindelse eller genom störningar i te- lefonsamtal. Telegrafverket ansvarar ej heller för olägenhet eller förlust, som kan orsakas genom uteslutning, ofull- ständighet eller oriktighet i telefonka- talog. Det är nödvändigt, att liknande förbehåll gälla i fråga om SOS-organi- sationen. Då densamma skall utgöra en del av telegrafverkets rörelse, anser ut- redningen, att nämnda förbehåll kom- ma att gälla utan att särskilt stadgande därom behöver göras.
TELEFONSYSTEMET
Frågan om inrättande av en SOS-or- ganisation skulle ej ha behövt upptagas just nu, om icke särskilda skäl härtill förelegat, vilket också framgår av di- rektiven för utredningen. Utredningen har tidigare framhållit nödvändigheten av att organisationen bygger på det re- guljära telefonnätet. Förutsättningen för att så skall kunna ske är emeller- tid, att erforderliga tekniska åtgärder kunna genomföras och att de härmed förenade kostnaderna bli rimliga. Automatiseringen av landets telefonnät sker efter en viss plan. Till slutskedet av denna plan hör frågan om automati- sering av den långväga telefontrafiken. Automatiseringen kräver mycket stora kapitalutlägg, såväl för mellanortsled- ningar (kablar) som för stationsutrust- ningar. Av denna anledning är det nöd- vändigt, att alla behov, t. ex. för SOS- organisationen, som i ett slutskede skola vara tillgodosedda, äro kända re- dan vid en så tidig tidpunkt, att hän- syn kan tagas till dem under utbygg- naden av telefonnäten. Det är nämligen ofta svårt och i varje fall förenat med betydande kostnader att i efterhand vidtaga förändringar i befintliga an- läggningar.
Det nu sagda gäller även anropsnum- ret för SOS-anrop, vilket sålunda bör fastställas så tidigt som möjligt. An- ropsnumret 90 00 00 är ur allmänhetens synpunkter lämpligt och har den för- delen, att ibruktagandet av detsamma endast obetydligt inverkar på automa- tiseringsplanen. Telefonnummer, som
börja med 90, ha nämligen hittills till- delats endast ett fåtal abonnenter vid mindre stationer på landsbygden. In- föres numret 900000, måste numren till nämnda abonnenter ändras. Kost— naderna härför äro emellertid obetyd- liga och böra enligt utredningens upp- fattning helt bestridas av telegrafver— ket. Numret har på utredningens an- hållan tills vidare reserverats av tele- grafstyrelsen. Härigenom blockeras dock ej mindre än 10000 telefonnum- mer inom var och en av de nätgrupper, där sexsiffriga abonnentnummerserier förekomma, och 1 000 nummer där abonnentnumren äro femsiffriga. Det totala antalet nätgrupper beräknas, som tidigare sagts, komma att uppgå till 330. Det torde därför lätt inses, att det skulle vara förenat med stora svårig- heter och kostnader att i en framtid införa numret 90 00 00 för det nu ifrå— gavarande exklusiva ändamålet, om det redan vore taget i bruk inom samtliga nätgrupper.
För att komma i förbindelse med SOS-centralen har den hjälpsökande alltså att taga numret 9000 00 på tele- fonapparatens fingerskiva, oavsett var i riket han befinner sig. Anropet diri- geras därvid automatiskt till rätt SOS- central, dvs. den SOS-central inom vars område han vistas. Han skall så- lunda ej behöva taga något riktnummer för det fall att SOS-centralen ligger inom annan nätgrupp än den där han befinner sig.
För att möjliggöra detta enkla och
enhetliga sätt för SOS-anrop erfordras ändring och i vissa fall komplettering av stationsutrustningen på SOS-områ- dets samtliga nätgrupps- och knutsta- tioner, undantagsvis även på ändstatio- nerna. Speciell utrustning måste vidare införas på den telefonstation, till vil— ken SOS-centralen är direkt ansluten (uppsamlingsstationen), detta för att möjliggöra för SOS-telefonisten att av- göra från vilken knutgrupp anropet kommer. Principen är därvid den, att det tagna gemensamma anropsnumret 9000 00 av stationsutrustningen omräk— nas till ett för knutgruppen ifråga in- dividuellt gruppnummer på uppsam- lingsstationen. För varje sådant grupp- nummer anordnas erforderligt antal ledningar till SOS-centralen. Ett SOS- anrop, som inkommer till centralen på en ledning tillhörande visst gruppnum- mer, kan sålunda endast härröra från motsvarande knutgrupp. Denna kan alltså lätt identifieras av SOS-telefo- nisten.
De nämnda ledningarna mellan SOS- centralen och uppsamlingsstationen komma att bliva exklusiva för SOS- verksamheten. Deras antal får bestäm-
mas för varje gruppnummer (knut- grupp) beroende på omfattningen av SOS-trafiken från respektive knut- grupper. Med hänsyn till dels att flera samtidiga SOS-anrop från samma knut- grupp vid behov böra kunna komma fram, dels att man vid fel på en led- ning bör ha åtminstone en ledning som reserv, bör dock antalet ledningar icke understiga två för någon knutgrupp. Å andra sidan måste SOS-organisa- tionen anpassas till det automatiska te- lefonsystemet. Sålunda är det, såsom tidigare framhållits, önskvärt att för- lägga SOS-centralerna till telegrafver- kets nätgruppsstation på ifrågakom- mande platser. Om flera nätgruppssta- tioner kunna ifrågakomma och någon av dessa utgöres av när- eller fjärrför- medlingsstation, bör SOS-centralen för— läggas till sådan station. Därigenom blir det möjligt att för SOS-samtal ut- nyttja de förstärkaranordningar, som dessa stationer komma att utrustas med. Härigenom erhålles tillfredsstäl- lande ljudöverföring i sådana fall, då ledningskombinationen annars bleve ofördelaktig i detta avseende.
TILL FÖRSVARET
Enligt direktiven för utredningen skulle SOS-organisationens förhållande till civilförsvaret och möjligheterna för en samverkan med detta utredas. Ut- redningen har emellertid ansett sig även böra undersöka, huruvida organi- sationen jämväl kan bli av värde för det militära försvaret. Med anledning härav har utredningen, såsom tidigare redovisats, haft överläggningar med re- presentanter för både civilförsvarssty- relsen och försvarsstaben.
Civilförsvaret har under fred inga åligganden att ingripa mot skador, med undantag av att det, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar, vid krigsfara skall ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan som förorsakas av fientlig verksamhet. På grund härav torde det ej vara möjligt att under fred ha SOS-organisationen inordnad i ci— vilförsvaret.
Det militära försvaret har helt andra uppgifter än som skola tillkomma SOS- organisationen, varför det ej ens torde behöva ifrågasättas, att densamma, va- re sig under fred eller krig, skall ingå i den militära organisationen.
Vad ovan sagts utesluter ej, att SOS- organisationen under krig kan få bety- delse för allmänheten i förhållanden, som beröra såväl civilförsvaret som det militära försvaret.
I civilförsvarshänseende är riket in- delat i civilförsvarsområden. Varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej in- går i landsfiskalsdistrikt, utgör i prin- cip ett civilförsvarsområde. Inom civil—
försvarsområde utövas den omedelbara ledningen av civilförsvaret av en civil- försvarschef. Om det för förbindelse- tjänstens ändamålsenliga anordnande eller av annan anledning finnes erfor- derligt, äger civilförsvarsstyrelsen på framställning av länsstyrelsen förord- na, att två eller flera Civilförsvarsområ- den inom samma län skola sammanfö- ras till en civilförsvarskrets. Ledning- en av civilförsvaret inom sådan krets utövas i den utsträckning länsstyrelsen bestämmer av en kretschef, vilken för- ordnas av länsstyrelsen. De civilför- svarsområden, som beröra det i tidiga- rc sammanhang studerade SOS-områ— det av normaltyp, Boråsområdet, fram- gå av fig. 4. Civilförsvarsområdena ha där givits den omfattning, som motsva- rar respektive landsfiskalsdistrikt en- ligt 1947 års landsfiskalsutrednings förslag till ny landsfiskalsorganisation. Borås stad utgör eget civilförsvarsom- råde.
Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar, dvs. en sam- hällets organisation för att bl. a. lämna hjälp åt allmänheten vid skador och vissa andra av ett krig förorsakade för- hållanden. Det allmänna civilförsvarets arbetsuppgifter äro uppdelade på olika tjänstegrenar. Dessa äro:
Ordnings- och bevakningstjänst, ob- servations- och förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk tjänst, gasskydds- tjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och socialtjänst samt undanförsel- och för- störingstjänst. Av tjänstegrenarnas be-
U/r/cebomn
"& Jag:
© !, .)
ME— t—E ' S
.!
6/"01'75 får 50.5- om råde oc/7 Jam f/b'xy/ från: får nål/grupp Gr'lloln: ”75000 néäyrqapcr [n'am 50.5- område/ Lacisyran: ” ,
öron.: mel/an c/wY/b/vrarjomfoa'en
Fig. 4. Civilförsvarsområden, som beröra Borås SOS-område.
nämning torde framgå vad som i hu- vudsak är att hänföra till desamma. En närmare presentation av observations- och förbindelsetjänsten samt den tek- niska tjänsten torde dock vara behövlig. Den förra är avsedd för observation och alarmering ävensom befordran av rapporter och order. Den senare skall ingripa för röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem, som blivit innestängda vid byggnads— 1'as. Den skall vidare ingripa för repa- ration av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader, uppstött- ning av byggnader samt bortspräng- ning av byggnader till förhindrande av brands spridning ävensom undanföran- de och oskadliggörande av icke explo- derade bomber och dylikt.
I ovannämnda tjänstegrenar ingå kommunernas motsvarande organ för fredsändamål, i den mån sådana organ finnas, och dåiprincip såväl beträffan- de materielutrustning som personal. I annat fall uppbygges tjänstegrenen med särskilt anskaffad materiel och perso- nal, som uttages bland allmänheten. Härigenom inträder vid krig det för- hållandet, att samhällets hjälporgan på olika områden bli underställda civil- försvarsorganisationen. Denna är upp- byggd med tanke på de särskilda krav, som då beräknas komma att ställas på samhället inom ramen för de angivna tjänstegrenarna. Sålunda kommer verk- samheten i allmänhet att bedrivas från särskilda uppehållsplatser. En brand- kår är därför i regel i sådant läge sta- tionerad på annan plats än normalt, och motsvarande förhållande kan bli fallet för vissa andra organ. Den freds- mässiga läkarvården kommer i krig att avsevärt inskränkas, enär ett stort an- tal civila läkare då kommer att ingå i den militära sjukvården.
Under de tider av ett krig, då ett ci-
vilförsvarsområde ej är utsatt för luft- anfall eller annan skadegörelse, är av- sikten att större delen av civilförsvarets personal skall fullgöra sin normala gärning. Undantag härifrån gäller för viss personal, såsom t. ex. telefonis- ter och bevakningspcrsonal, och för vissa enheter, av vilka kräves hög beredskap, såsom brand- och sjuk— transportenheter, som av skilda anled- ningar alltid måste finnas till hands för kontinuerlig tjänstgöring eller för omedelbart ingripande. Den tjänstefria personalen skall efter mycket kort var- sel kunna inträda i sina befattningar. Under dessa förhållanden är det uppen- bart, att civilförsvarets ledning bör ha överblick över alla de åtgärder, som kunna inverka på möjligheten att utan tidsutdräkt disponera samtliga hjälpor- gan, som stå till buds inom civilför- svarsområdet. Härav framgår att knap- past några hjälporgan under krig torde kunna stå till SOS-organisationens för- fogande.
Enligt gällande bestämmelser skall allmänheten vid flyglarm uppsöka skyddsrum. I sådant läge kan allmän- heten sålunda ej anlita SOS-organisa— tionen. Rapportverksamheten inom ci- vilförsvaret i samband med skadegörel- se fungerar på ett särskilt sätt, som har tillkommit med hänsyn till civilförsva- rets funktion. I detta avseende är verk- samheten olika uppbyggd inom område med särskilt civilförsvar (hemskydd och verkskydd) och andra områden. I det förra fallet är organisationen mera omfattande än i det senare. SOS-orga- nisationen torde varken i det ena eller andra fallet till någon del kunna ersät- ta eivilförsvarets förbindelsetjänst.
Emellertid måste man räkna med att allmänheten, som i fredstid vant sig vid att i nödlägen vända sig till SOS-tjäns- ten, torde komma att göra detta även
o [SO/"(7.5 U/r/cehamn
: cz 'if/Vf 0715 VOFJ/éfö/å- _ (
, ., E 95" ( Jven/Junyq: =.:
| , . ,, *lx JE :* [w w/faijar5/ére/5 l_E 55?
rx ,' sLär-.. 5 kl. r”, ' '# _ ”Umm lllllh .nlllllll .”
Grå,/73 får Jåf'aqråde Och Jam/z'a'rä/ grå/måfå;- noll/grupp _ — — är!/005 nalle/hyn na/yrupper xhom 50.5” omr-ode/
'|'—+ _ Leni/syran: ”
(y'/'on: me//ar7 c/w'/f'or5var5krc/saf
Fig. 5. Civilförsvarskrelsar, som beröra Borås SOS-område.
under krig, antingen det gäller ett be- hov som har samband med kriget eller ej. I varje fall blir det så i de områden av riket, som sakna anordning för flygalarmering. På grund härav och då under krig knappast några hjälporgan torde komma att stå till SOS-organisa- tionens förfogande, får utredningen fö- reslå, att civilförsvaret vid krigsutbrott skall övertaga SOS-centralernas arbets- uppgifter. De böra överföras till det all- männa civilförsvarets observations- och förbindelsetjänst.
Om civilförsvaret vid krigsutbrott övertager SOS-centralernas arbetsupp- gifter, behöva åtgärder ej vidtagas för att skydda SOS-centralerna mot krigs- handlingar. Däremot måste ledningar- na från uppsamlingsstationen till SOS- centralen vid krigsutbrott överkopplas till civilförsvarets huvudcentral (Hc) eller, om så befinnes lämpligare, till förekommande distriktscentral (Dc). Förberedelser härför böra vidtagas i samband med att SOS-organisationen införes och torde böra avse anordnan- de av erforderliga ledningar mellan uppsamlingsstationen och Hc (De). Man torde kunna förutsätta, att Hc (i vissa fall De) i allmänhet finnes på de orter, där SOS-central blir förlagd.
Den teletekniska utrustningen i Hc (De) för mottagning av telefonrappor- ter utgöres i allmänhet av s. k. linje- tagare, speciellt konstruerade med hän- syn till de krav, som måste ställas på förbindelsetjänsten. De omkopplade SOS-ledningarna kunna emellertid ej intagas i denna linjetagaranläggning, utan en separat sådan anläggning mås- te installeras. För det tidigare åbero- pade Boråsområdet skulle denna behö- va omfatta två linjetagare. Dessutom borde Hc utrustas med en likadan ori- enteringskarta som har föreslagits för SOS-centralen. På grund av vad ovan
sagts om de fredsmässiga hjälporga- nens funktion under krig, och då det i sådant läge överhuvud— saknar bety- delse, vilket hjälporgan som anlitas, torde Hc (De) däremot ej ha behov av förekommande kortregister över tele- fonabonnenter bosatta i annan kommun än den, där den telefonstation är belä- gen, till vilken deras telefoner äro an- slutna. Erforderlig linjetagaranlägg- ning samt orienteringskarta böra in- stalleras i samband med att SOS-orga- nisationen införes.
Den kretsindelning, som skulle gälla för civilförsvaret inom Boråsområdet, om hänsyn tages till förhållandena en- ligt fig. 4, framgår av fig. 5. Man fin- ner därav, att Boråsområdet skulle kom; ma att utgöra del av två civilförsvars- kretsar, nämligen Borås, omfattande Borås stad, Bollebygds, Ås, Ulricehamns och Tranemo civilförsvarsområden, samt Kinna, omfattande Skene, Sätila och Svenljunga civilförsvarsområden. I fred komma samtliga SOS-anrop från Borås SOS-område att ingå till den i Borås belägna SOS-centralen.Vid krigs- utbrott skulle, som ovan föreslagits, ci- vilförsvaret övertaga centralens arbets- uppgifter, vilket bl. a. skulle föra med sig, att ledningarna mellan uppsam- lingsstationen och SOS-centralen skulle överkopplas till Hc. Härigenom komme Hc i Borås emellertid att i fråga om SOS-anrop få betjäna jämväl den del av SOS-området, som faller inom Kinna civilförsvarskrets. En uppdelning av SOS—området på respektive civilför- svarskretsar skulle därför behöva vid- tagas. Detta kan emellertid endast del- vis genomföras på grund av bristande överensstämmelse mellan nätgrupperna och civilförsvarsområdena. I de delar, som en uppdelning i åsyftad riktning skulle kunna åstadkommas, bleve de tekniska anordningarna härför på be-
iörda telefonstationer emellertid kom— plicerade och tidsödande att utföra. Då dessa anordningar ej skulle få någon funktion i den fredsmässiga utrustning- en, borde de följaktligen ej iordning- ställas förrän vid krigsutbrott. Enligt utredningens uppfattning bör det emel- lertid ej förekomma, att man i sådant läge verkställer tidsödande arbeten av den art, varom här är fråga. Med an- ledning härav har utredningen ej gjort några beräkningar över vad dylika an- ordningar skulle kosta. Kostnaderna för genomförandet inom riket i dess hel- het komme emellertid säkerligen att uppgå till betydande belopp. På grund av vad sålunda framhållits får utred- ningen föreslå, att civilförsvaret på den ort, där SOS-central blir belägen, vid krigsutbrott skall övertaga SOS-centra- lens arbetsuppgifter utan hänsyn till ci- vilförsvarets kretsindelning. I samband därmed böra de SOS-telefonister, som oundgängligen kunna erfordras för att biträda i den sålunda utökade obser- vations- och förbindelsetjänsten inom civilförsvaret, ställas till dess förfogan- de.
Vad utredningen ovan sagt om civil- försvarets övertagande av SOS-centra- lcrnas arbetsuppgifter vid krigsutbrott bör gälla även då beredskapstillstånd intages utan att riket är i krig, ombe- redskapen är så omfattande, att erfor- derliga hjälporgan ej längre stå till SOS-organisationens förfogande.
I fråga om det militära försvaret skall
allmänheten ha rätt att anlita SOS-or- ganisationen både under fred och krig för rapportering av iakttagelser i olika avseenden av värde för militär myn- dighet. Därvid bör den påringande vi- darekopplas eller hans meddelande vi- darebefordras till ett militärt organ inom eller utanför SOS-området utan att upplysning lämnas vare sig om or- ganets namn, förläggningsort eller te- lefonnummer. Det torde böra ankom- ma på militär myndighet att utse dylikt organ.
Som förut framhållits kommer SOS- organisationen i princip att nyttja det reguljära telefonnätet. Under krig kom- mer telefonnätet givetvis att utsättas för skadegörelse. Följden härav blir, att kommunikationen via numret 900000 kommer att beröras av skadegörelsen i samma utsträckning som den vanliga telefontrafiken. Att genom särskilda åt- gärder åstadkomma snabb reparation av förbindelsen 900000 låter sig icke göra. Man måste därför göra klart för sig, att förbindelsen visserligen kan bli till nytta under krig, men att den ej med säkerhet alltid kommer att funge- ra. Vid katastrofskada på en uppsam- lingsstation torde det till och med kun- na bli så, att förbindelsen ej kommer att kunna återställas förrän efter krigs- handlingarnas slut. Detta är naturligt- vis beklagligt, men förhållandet blir i ett sådant läge detsamma för flertalet abonnenter vid stationen.
IX. ANLÄGGNINGS- OCH DRIFTKOSTNADER
M. M. FÖR SOS-ORGANISATIONEN SAMT KOSTNADERNAS BESTRIDANDE
Allmänt
För att i möjligaste mån tillförlitligt kunna beräkna, hur stora kostnaderna komma att bli för en fullt utbyggd SOS-organisation, vore det givetvis nöd- vändigt att i första hand ha en fast plan över landets indelning i SOS—om- råden. Utredningen har tidigare fram- hållit, att en sådan plan varken kan eller bör upprättas nu. Kostnadsberäk- ningen måste därför grundas på under- sökning av ett eller flera typområden.
Det tidigare omnämnda Boråsområ- det kan givetvis även i detta samman- hang läggas till grund för ett bedöman- de. Fråga är emellertid, om ytterligare områden behöva undersökas. Fördelen med Boråsområdet består i att automa- tiseringen där redan är fullt genom- förd och att området, som tidigare framhållits, kan betraktas såsom repre- sentativt i olika avseenden. I andra de- lar av riket är automatiseringen med få undantag ännu ej genomförd inom så stora sammanhängande områden.Ett av dessa undantag utgöres visserligen av Stockholm och trakten däromkring, men här äro, som tidigare påpekats, förhållandena så speciella, att de böra bli föremål för särskilda överväganden vid den tidpunkt, då organisationen skall genomföras där. Skäl tala för att de ekonomiska beräkningarna i stort sett böra kunna göras på grundval av förhållandena enbart inom Boråsområ- det. Det måste emellertid erinras om,
att det tillgängliga statistiska materialet ej giver en representativ bild av den anropsfrekvens, som kan väntas. Detta är beklagligt, särskilt därför att anrops- frekvensen direkt inverkar på perso- nalkostnaden, som utgör den ojämför- ligt största delen av driftkostnaden. Å andra sidan måste man komma ihåg, att personalbesättningen på en SOS- eentral aldrig kan bli mindre än en person åt gången. Vid de bedömanden, som gjorts i denna fråga beträffande Boråsområdet, har utredningen kom- mit fram till att det förmodligen kan väntas bli tillräckligt med denna per- sonalbesättning. I fråga om antalet in- vånare torde Boråsområdet enligt en preliminär beräkning bli det sjunde el- ler åttonde området i storleksordning. Det kan följaktligen beräknas, att ej mindre än 103 av de 110 centralerna skulle bli jämställda ur arbetskrafts- synpunkt. _
Anläggningskostnaderna för genom- förande av SOS-organisationen inom vart och ett av de berörda 103 SOS- områdena kunna också beräknas bli av samma storleksordning som för Borås- området. Härvid är att märka, att ut- rustningen på SOS-centralerna, som drar en stor del av anläggningskostna- derna, torde bli i huvudsak lika för var och en av centralerna. De övriga anordningarna kunna variera, men då det här gäller ett så stort antal områ- den, kan man räkna med att olikheter- na utjämna varandra.
En beräkning av kostnaderna för SOS-organisationens genomförande in- om Boråsområdet har givit nedanståen- de resultat. Kostnaderna äro grundade på det pris- och lönelåge, som gällde i juni 1950, och äro i övrigt beräknade efter förhållandena vid denna tidpunkt.
Anläggningskoslnader
Anordningar på telegraf- verkets telefonstationer inom området, exklusive anordningar för sam- talsautomater kr 19 625:— SOS-centralen ,, 11 500:— I.edningskostnader ,, 3 5501-— Utrustning på civilförsva-
rets Hc (De) ,, 4 000:— Diverse och utjämning ,, 1 325:—
Summa kronor 40 000:—
Driftkostnader per år Hyra, inklusive uppvärm-
ning, belysning och städning kr 500:— Avlönings- och andra per-
sonalkostnader (vikari- er, övervakning, admi- nistration, sjukvård och pensionering) ,, 37 700:— Ränta 3,25 % på kr
40 000:—- ,, 1 300:— Amortering, 15 år, 5,28 %
av kr 40 000:— ,, 2 112:— Underhåll, 2 % av kr
40 000 :— ,, 800 :— Samtalskostnader i sam—
band med uppringning
av hjälporgan ,, 5000:— Diverse och utjämning ,, 88:—
Summa kronor 47 500:—
Amorteringstid och samtalsavgifter
Emedan den tekniska utrustningen till övervägande del kommer att bestå av nykonstruktioner och telefontekni- ken fortfarande är under stark utveck- ling, har utredningen räknat med en amorteringstid av 15 år. Amorteringen utgör endast en mindre del av drift- kostnaderna, varför frågan om amorte- ringstidens längd ej har någon större betydelse.
Posten ”Samtalskostnader i samband med uppringning av hjälporgan" torde tarva en närmare förklaring. I samband därmed är det lämpligt att i korthet först redogöra för abonnemangsavgif— ten i helautomatiska telefonnät. Den ut- göres dels av en grundavgift (15 kr/ kvartal), dels av en avgift per samtals- räknaremarkering (4 öre)1.
På telefonstationerna finnes en sam- talsräknare för varje telefonapparat (huvudabonnemang). Den markerar automatiskt utväxlade samtalsperioder från telefonapparaten enligt följande principer.
1. För varje samtal, som kommit till stånd inom egen station (lokalsamtal) markerar samtalsräknaren en period, oberoende av samtalets varaktighet.
2. För varje samtal, som kommit till stånd mellan olika stationer inom en och samma nätgrupp, markerar sam- talsräknaren varje påbörjad samtalspe- riod om 6 minuter.
3. För varje samtal, som kommit till stånd mellan stationer inom olika nät- grupper, markerar samtalsräknaren var- je påbörjad samtalsperiod. Dennas längd står i visst förhållande till det avstånd, över vilket man telefonerar,
1 Fr. o. m. den 1 juli 1951 höjes grundav- giften till 18 kr/kvartal och den rörliga av— giften till 5 öre.
på så sätt, att ju längre avståndet är, desto kortare blir samtalsperioden. F. n. äro samtalsperioderna följande: 3 mi- nuter, 90 sekunder, 30 sekunder och 181 sekunder.
För samtal mellan en hjälpsökande och ett hjälporgan komma tvenne led- ningskombinationer att tagas i an- språk. Den första, a), utgöres av led- ningar mellan den anropande telefon- apparaten och SOS-centralen och den andra, b), av ledningar mellan SOS- ccntralcn och hjälporganets telefon- apparat. Ett SOS-samtal kommer egent- ligen att bestå av två samtal, nämligen det första, som utväxlas med SOS-cen- tralen på enbart ledningskombinatio- nen a), och det andra, som utväxlas med hjälporganet över ledningskombi- nationerna a) och b).
Kostnaden för ett samtal enligt a) kommer att drabba abonnenten. Den anropande telefonapparatens samtals- räknare träder nämligen i funktion i samma ögonblick som SOS-telefonisten svarar. I och med att telefonisten ringt upp hjälporganet och detta har svarat, träder även samtalsräknaren för den därigenom uppkopplade förbindelsen, kombinationen b), i funktion. Båda samtalsräknarna förbli i funktion så länge SOS-samtalet pågår. Härvid är emellertid att märka, att antalet mar- keringar på samtalsräknaren a) endast beror på avståndet mellan den anro- pande telefonapparaten och SOS-cen- tralen och sålunda ej på avståndet mel- lan nämnda telcfonapparat och hjälp- organet. Den hjälpsökande får alltså betala för hela den tid hans samtal va- rar, men endast efter den taxa, som be- tingas av avståndet till SOS-centralen,
1 Fr. o. m. den 1 juli 1951 ändras denna periodlängd till 20 sekunder.
eller med andra ord för användandet av ledningskombinationen a). Utredning- en anser att detta är riktigt, då allmän- heten ej bör ha annan kostnad än den, som belöper på förbindelsen till SOS- ccntralen. Genom denna har ju sam- hällets olycksfalls- och säkerhetstjänst börjat träda i funktion, och dess tjän- ster åt allmänheten böra ej vara av- giftsbelagda. Kostnaderna för begag- nande av ledningskombinationen mel— lan SOS-centralen och hjälporganet böra därför betraktas såsom driftkost- nader. Det härför upptagna beloppet,. kr 5 000:—, motsvarar cirka 300 expe- ditioner per dygn, vilket förefaller rim- ligt med hänsyn till att invånarantalet inom SOS-området är cirka 125 000.
I kapitel V har under rubriken ""Händelset'örloppet vid SOS-anrop” bl. a. redogjorts för ett fall, då _— innan samtliga telefonstationer blivit automa- tiserade _ det kan bli fråga om att ut- taga avgift för medverkan från station med inskränkt öppethållning. Dylika avgifter böra även betraktas såsom driftkostnader och ha inräknats i det ovannämnda beloppet 5000 kronor.
Kostnaderna för hela riket
Anläggningskostnader. Som ovan sagts. torde man kunna räkna med, att både anläggnings- och driftkostnaderna bli i det närmaste lika stora för 103 av de' 110 SOS-områdena. Personalbesättning- en i dessa centraler skulle behöva ut— göras av en telefonist per vakt. För de- återstående 7 centralerna har utred— ningen bedömt det maximala personal-v behovet under dagtid vara: Uppsala 2, Örebro 2, Hälsingborg 3, Norrköping 3, Malmö 3, Göteborg 4 och Stockholm 6 eller sammanlagt 16 telefonister utöver- det antal som erfordras i normalfallet.
Anläggningskostnaderna för de 103" centralerna kunna, som tidigare sagts,.
beräknas med utgångspunkt från kost- naden för Boråsområdet. För de övriga sju områdena torde anläggningskostna— derna i stort sett betingas av antalet expeditionsplatser på respektive cen- traler. Med ledning härav har utred- ningen beräknat anläggningskostnader— na för en fullt utbyggd SOS-organisation till 110 X 40000 + 16 )( 11500 = 4 584 000 kronor eller avrundat 4 600 000 kronor.
Driftkoslnader. De årliga driftkostna- derna för organisationcn skulle uppgå till 5 850 000 kronor enligt följande spe- cifikation.
Hyra, inklusive upp- värmning, belysning och städning kr 60 000 :— Avlönings— och andra personalkostnader (vikarier, övervak— ning, administration, sjukvård och pensio- nering) ,, Ränta, 3,25 % på kr 4 600 000:— ,, Amortering, 15 år, 5,28 % av kr 4 600 000:— ,, Underhåll, 2 % av kr 4 (500 000:-— ,,
Samtalskostnader ,,
4 700 000:— 149 500:— 242 880:—
92 000 :— 600 000:— 5 620:— Summa kronor 5 850 000:—
Utjämning ,,
Detta belopp kommer emellertid att kunna avsevärt reduceras på grund av förhållanden, som redovisas i det föl- jande.
Som utredningen tidigare framhållit, skulle vissa besparingar kunna göras beträffande driftkostnaderna, främst personalkostnaden, om SOS—central för- lades till telegrafverkets telefonstation
på platsen. Sådan besparing torde kun- na uppnås i fråga om ett 70-tal centra- ler. I dessa fall torde det nämligen bli möjligt att under vissa tider på dygnet samordna SOS-organisationens arbets- uppgifter med telegrafverkets övriga verksamhet. Sålunda håller utredningen för troligt, att trafiken vid dessa SOS- centraler nattetid ej blir av större om- fattning än att den kan skötas av telefon- stationens ordinarie nattpersonal. De telefonstationer, varom här är fråga, äro de förmedlingsstationer, som komma att ingå i det automatiserade telefon- nätet, samt vissa andra stationer, som under överskådlig framtid komma att ha manuell betjäning för viss trafik. Den sammanlagda besparingen för år vid fullt utbyggd organisation har be- räknats till omkring 825 000 kronor, med vilket belopp driftkostnaderna så- lunda kunna reduceras. Längre fram i betänkandet kommer utredningen att visa, att driftkostnaderna torde kunna reduceras med ytterligare 600000 kro- nor.
Tidigare har utredningen förordat införandet av sådana tekniska anord- ningar, att SOS—anrop skall kunna göras från samtalsautomat utan att den hjälp- sökande erlägger samtalsavgift. Detta skulle möjliggöras genom viss komplet- tering av den nya typ av samtalsauto- mat, som telegrafstyrelsen avser att in- föra, samt genom viss komplettering av telefonstationerna. Då automatiserings- programmet genomförts, torde antalet samtalsautomater komma att uppgå till bortåt 10 000. Det kan ifrågasättas, hu- ruvida icke de betydande anläggnings- kostnaderna för nämnda komplettering- ar rätteligen borde belasta SOS-organi- sationen. Utredningen anser emellertid, att dessa kostnader böra bestridas av telegrafverket. Ifrågavarande anord—
ningar komma nämligen att så intimt höra samman med samtalsautomaternas och stationernas tekniska utrustning i övrigt, att en uppdelning av kostnader— na på skilda konton är svår att genom- föra. Utredningen har därför ansett sig icke böra upptaga något belopp för des- sa anordningar, vare sig som anlägg- nings- eller som driftkostnader.
Anläggningskostnadernas bestridande
Såsom tidigare föreslagits, bör SOS- organisationen utgöra en särskild gren av telegrafverkets verksamhet och re- dovisas som sådan. Följaktligen böra särskilda medel äskas och tillhandahål- las för bestridande av anläggningskost- naderna. Den ur budgetteknisk syn— punkt mest logiska utvägen vore här- vid att medelstilldelningen skedde ge- nom inrikesdepartementet. För att e— mellertid ej göra denna fråga invecklad föreslår utredningen, att telegrafstyrel- sen i sina medelsäskanden hos kommu- nikationsdepartementet för automatise- ringsarbetena inräknar de belopp, som erfordras för att från fall till fall utbyg- ga SOS-organisationen. Anläggnings- kostnaderna komma därigenom att be- lasta statens affärsverksfonder: telegraf- verkets fond. Telegrafverket bör därför tillgodoföras ränta och amortering på i SOS-anläggningar investerat kapital. Räntesatsen bör vara den medelpro- cent, som telegrafstyrelsen har att räk- na med för förräntning av lånemedel i övrigt. På grund av SOS-organisationens art anser utredningen, att staten ej bör räkna med någon vinst av rörelsen.
Driftkostnadernas bestridande
Genom direkta avgifter. Frågan om driftkostnadernas bestridande kan ses ur flera synpunkter. Att basera den om- fattande organisation, som det här blir fråga om, på avgifter för varje gång
icke möjligt. Kostnaderna böra i stället be- som organisationen anlitas, är stridas lika av alla invånare. Deras kostnader för SOS-tjänsten böra be- traktas som premiebetalning på en försäkring, som tillförsäkrar möjlighet att i nöd kunna påkalla hjälp. Av prak- tiska skäl är det emellertid omöjligt att från varje invånare inkassera erforder- lig avgift. Andra vägar måste därför sö- kas för att lösa frågan om vem som skall bestrida kostnaderna.
Genom telegrafverket, dess telefon- abonnemangsrörelse. Det ligger nära till hands att framföra tanken att SOS-organisationen skall betraktas som en del av telegrafverkets telefonabon- nemangsrörelse och att driftkostnader- na följaktligen skola bestridas av tc- legrafverket. Motivet härför skulle va- ra, att organisationen i alla dess en- skildheter kommer att vara intimt för- knippad med telegrafverket och egent- ligen utgöra en efterföljare till den nuvarande namnanropstjänsten, men anpassad till förhållandena efter tele- fonautomatiseringens genomförande. Beträffande de sociala namnanropen har denna tjänst varit avgiftsfri för all- mänheten och bekostats av telegrafver- ket. Dessa synpunkter ha också från ett par håll framförts vid de överläggning- ar, som ägt rum med representanter för länsstyrelser och andra myndighe- ter. Utredningen medgiver, att synpunk- terna till viss del äro berättigade. Det är emellertid stor skillnad på denna so- ciala namnanropstjänst och den nu fö- reslagna SOS-organisationen. Som fram— hållits i annat sammanhang har den egentliga namnanropstjänsten endast förekommit vid de större telefonsta- tionerna. Vid dessa ha de sociala namn- anropen betjänats i samband med öv- riga namnanrop, för vilka särskild av-
-—_vvw—*e- awumhw.w_ _.
gift utgått. Det är givet, att det under sådana förhållanden varit möjligt för telegrafverket att utan större men för rörelsen medgiva befrielse från annars gällande avgift. Beträffande växelsta- tionerna vill utredningen erinra om, att obligatoriskt nummeranrop ej fordras vid växelstation, där antalet abonnen- ter ej uppgår till 100. Man kan sålunda säga, att namnanrop där medgives för alla abonnenter, om deras antal ej upp- går till 100. Sedan detta antal överskri- dits och obligatoriskt nummeranrop ge- nomförts, har telegrafverket emellertid, då det gällt de samhällsorgan, som mot- svara innehavarna av de sociala namn- anropen på andra platser, låtit bero vid tidigare tillämpade namnanrop. I många fall kan man förresten säga, att det vid dessa stationer ej varit fråga om namn- anrop i egentlig mening, alltså ett en— tydigt namn, utan allmänheten har på annat sätt framfört sitt ärende och bli- vit hjälpt till rätta. Med den omfattning som SOS-organisationen beräknas få, och då den skall stå öppen för alla som ha tillgång till telefon, är det ej rimligt, att kostnaderna skola bestridas enbart av de medborgare, som äro telefonabon- nenter. Detta bleve ju fallet, om kostna- derna skulle belasta telegrafverket.
Förslag. Då organisationen skall vara tillgänglig för alla medborgare, men av— gift ej lämpligen kan uttagas av den en- skilde vid varje tillfälle, som organisa— tionen anlitas, eller inkasseras i efter- skott, föreslår utredningen, att kostna— derna bestridas av det allmänna, dvs. av staten, kommunerna och landsting— en, vilka var för sig äro huvudmän för organ, som skola betjänas av organisa— tionen. Av praktiska skäl torde man i fråga om kommunerna dock kunna in- skränka sig till endast dem, som ej in- gå i landsting. I alla övriga fall skola
ju kostnaderna uttagas på samma skat- teunderlag som för landsting. Under så- dana förhållanden kan det ej vara än- damålsenligt att debitera dels lands- ting, dels ock varje i landstinget ingå- ende kommun vad som belöper på re- spektive huvudmän.
Bidrag till driftkostnaderna från telegrafverket
Även om utredningen alltså anser, att SOS—organisationen bör finansieras på annat sätt än genom telefonabonne- mangsrörelsen, tala dock ovan redovi- sade förhållanden angående namnanro- pen för att telegrafverket till någon del bör bidraga till driftkostnaderna. De tjänster, som telegrafverket lämnat all- mänheten, då det gällt de sociala namn- anropen (sid. 24) eller i avseende på andra liknande fall, ha givetvis dragit vissa kostnader, både direkta och indi- rekta. Det kan därför anses skäligt, då det nu skall skapas en fast organisation för denna verksamhet, låt vara väsent- ligt utvidgad, att telegrafverket står för någon del av kostnaderna. Då det gäller de nuvarande förhållandena, har tele- grafstyrelsen, som tidigare antytts, be- traktat de ifrågavarande tjänsterna me- ra som en i och för sig obetydlig ut- ökning av den normala telefontjänsten än som en särskild verksamhetsgren. Utredningen anser, att de tidigare om- talade samtalskostnaderna (sid. 66) väl motsvara de utgifter, som telegrafverket haft för ifrågavarande tjänster. Dessa samtalskostnader böra därför belasta telegrafverket. I kostnadsberäkningen för en fullt utbyggd SOS-organisation ha de upptagits till 600 000 kronor för år. Beloppet inkluderar det inkomst- bortfall, som uppstår för telegrafverket genom att SOS-anrop skall kunna ske från samtalsautomat utan att den telefo- nerande erlägger samtalsavgift (sid. 33).
Bidrag från icke statliga eller kommunala organ
Beträffande de icke statliga och kom— munala organ, som föreslagits skola medverka i organisationen, erinrar ut- redningen om att dessa i princip skola inträda endast i de fall, då något sam- hällets eget organ på området ej står till buds eller då sådant organ ej finnes inom rimligt avstånd. Under dessa för— utsättningar anser utredningen, att i- frågavarande organ ej kunna belastas med någon del av driftkostnaderna. Skulle förhållandena i framtiden giva anledning till annan ordning, bör det ankomma på telegrafstyrelsen att upp- taga frågan till behandling.
N ettodriftkostnader
De årliga driftkostnaderna för en fullt genomförd SOS-organisation skulle, så- som tidigare visats, uppgå till 5 850 000 kronor. Genom att samordna organisa— tionen med telegrafverkets verksamhet i övrigt kunna 825 000 kronor inbespa- ras, och genom bidrag från telegrafver- ket reduceras kostnaderna med ytterli- gare 600 000 kronor. Netto skulle de år- liga driftkostnaderna sålunda uppgå till 5 850 000 — 825 000 — 600 000 = 4 425 000 kronor.
Utredningen vill här understryka att förutsättningarna för de ekonomiska beräkningarna i vissa avseenden varit sådana, att utredningen nödgats in- skränka sig till allmänna överväganden. Det redovisade nettobeloppet angiver därför endast storleksordningen av driftkostnaderna för ett år vid 1950 års prisnivå.
Driftkostnadernas fördelning på SOS-områdena
Frågan om hur nettodriftkostnaderna skola fördelas på de olika SOS-område- na kan lösas på åtminstone två sätt.
Det ena av dessa innebär, att kostna- derna skola slås ut på de olika område- na i proportion till de verkliga kostna- derna. Dessa skola sedan fördelas mel— lan staten och landstingen (resp. stä— derna). Efter detta beräkningssätt kom- ma emellertid glest befolkade landstings- områden att få betala proportions- vis större belopp än tätt befolkade om- råden, resp. städer, och kostnaden per invånare kommer också att bli olika. Utredningen anser att detta ej är lämp- ligt. Det andra bedömningssättet går ut på att en nyttighet av denna art bör betinga samma kostnad i alla de- lar av riket. Enligt detta betraktel- sesätt komma tätt befolkade landsde- lar att tillföra rörelsen mera pengar än som erfordras för att täcka drift— kostnaderna inom just dessa delar av riket. Inkomsten från ett glest be- folkat område kommer däremot kanske ej att räcka till. På grund av överskot- tet från de befolkningsrikare landsde- larna kommer rörelsen dock att gå i- hop. Utredningen har stannat för sist- nämnda betraktelsesätt och föreslår så- lunda, att driftkostnaderna för SOS-or- ganisationen skola täckas genom en SOS-avgift för varje invånare och att avgiften skall vara lika stor i alla delar av riket.
SOS-avgiftens storlek och därav betingad ökning per skattekrona Antalet invånare i riket uppgick den 1 januari 1950 till 6 986 181. Den totala årliga nettodriftkostnaden, 4 425 000 kronor, fördelad lika på var och en av dessa invånare, giver en SOS-avgift av 63,34 öre. 65 öre per invånare skulle i runt tal giva en inkomst av 4 540 000 kronor. Utredningen räknar i fortsätt- ningen med en SOS-avgift av 65 öre per invånare och år, vilket i genomsnitt för hela riket innebär en ökning med 2,60
öre per skattekrona. Beräkningen grun- dar sig på antalet skattekronor enligt 1950 års beslut.
Fördelning av SOS-avgiften m. m.
Statistiken från Boråsområdet gav föl— jande procentuella fördelning av sam— hällets hjälporgan: Statliga organ 14 %, landstingsorgan 26 % och eljest kom— munala organ 60 %. Vid upprättandet av statistiken ilade hjälporganen till- förts den kategori, som svarar mot hu- vudmannen i respektive fall. Hänsyn hade sålunda ej tagits till att statsbidrag utgår till avlöning åt exempelvis polis- och fjärdingsmän på landsbygden, samt (.listriktssköterskor och distriktsbarn- morskor. Därigenom visa uppgifterna för statliga organ en för låg procentsats. Utredningen anser, att man skäligen kan räkna med talen 25, 25 och 50. Av- giften borde alltså fördelas med 25 % på statsverket och 75 % på landstingen och de städer, som ej deltaga i lands- ting. Utredningen har emellertid ifråga- satt, huruvida denna fördelning ur alla synpunkter är riktig. Den torde vara tämligen rättvisande, om hänsyn endast tages till att respektive huvudmän skola bestrida kostnaderna för de egna organ, som skola betjänas av SOS-organisatio- nen. Emellertid kunna även andra syn- punkter läggas på frågan. Organisatio- nen torde bli till stor nytta och båtnad för allmänheten, vilket omvittnats vid överläggningarna med representanter för länsstyrelser och andra myndighe- ter. Kommunerna kunna emellertid ej själva lösa uppgiften. Det måste därför anses vara ett statligt intresse att frågan blir ordnad. Av denna anledning anser utredningen, att ett bidrag till kostna- derna, utövcr statens andel i egenskap av huvudman för vissa organ, är befo— gat. Då det gällt att ta ställning till bi- dragets storlek har utredningen emel-
lertid varit tveksam. Efter ingående överväganden har utredningen stan- nat för 10 %. Utredningen föreslår, att statsverkets procentuella andel och bidrag bestämmes till 35 %. Staten skulle således bidraga till SOS-orga- nisationens drift med 35 % av den avgift per år och invånare, som blir gällande, och landstingen respektive städer, som ej deltaga i landsting, med 65 % av denna avgift. Vid en SOS-av- gift av 65 öre per invånare och år skul- le. alltså falla på staten 22,75 öre och på landstingen (resp. städer) 42,25 öre per invånare och år. Enligt denna princip skulle vid fullt utbyggd organisation statens kostnad i runt tal uppgå till 1 590 000 kronor och landstingens (resp. städers) till 2 950 000 kronor per år.
Att mäta betydelsen av SOS-organisa- tionens tjänster i reda pengar är omöj- ligt. Utredningen är emellertid överty- gad om att nyttan motsvarar kostnader- na. Det står nämligen klart, att om en- bart en eller annan stor brand skulle kunnat undvikas, om allmänheten haft tillgång till SOS-organisationen, skulle värden sparats, som kanske motsvarat hela eller stor del av den årliga drift- kostnaden. Gäller det människoliv, kan in någon jämförelse överhuvudtaget ej göras.
Utöver den direkta nytta, som SOS— organisationen otvivelaktigt kommer att medföra, torde den även kunna med- verka till vissa kostnadsbesparingar.
Där särskilda anstalter för telefonvakt åt exempelvis distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor vidtagits, torde dessa anstalter i fortsättningen bli obe- hövliga. För Stockholms län ha kostna— derna för dylik telefonvakt uppskattats till bortåt 5 000 kronor för år. Som ett ylterligare exempel kan nämnas, att landstingsdirektören i Älvsborgs län
har meddelat, att antalet distriktsskö- terskor i länet är ungefär hälften så stort som skulle erfordras. Någon tele- fonvakt är ej ordnad. Han ansåg det möjligt att med hjälp av SOS-organisa- tionen rationalisera distriktssköterskor- nas arbete, varigenom spilltiderna un- der deras resor skulle kunna minskas och personalbristen till någon del kun- na kompenseras.
Där särskilda anstalter för läkarjour f. n. äro vidtagna, komma dessa att bli obehövliga, om SOS-organisationen ge- nomföres. Sjukhuscentralen i Stock- holm expedierade under år 1949, som tidigare redovisats, 84 524 telefonsamtal berörande jourhavande läkare. Hela an- talet expedierade samtal var 197 060. Det skulle sålunda betyda en avsevärd avlastning av sjukhuscentralens arbete, om SOS-organisationen övertoge besty- ret att betjäna de jourhavande läkarna.
Vid större eldsvådor händer det prak- tiskt taget alltid, att brandkåren får mottaga flera telefonanmälningar från allmänheten om samma brand. För att telefonmöjligheten ej skall blockeras — det kan ju inträffa ytterligare eldsvåda eller olyckshändelse _ måste brandkå- rens telefonanläggning dimensioneras efter dylika toppbelastningar och i vis- sa fall extra telefonpassning ordnas. Det förefaller utredningen genomför- bart, att SOS-telefonisten i dylika fall frågar de anropande om var det brin- ner. Visar det sig gälla en redan an- mäld brand, bör SOS-telefonisten givet- vis upplysa om att brandkåren är alar- merad. Därigenom behöver samtalet ej vidarekopplas till brandkåren. Detta skulle förmodligen medföra, att antalet ledningar till och motsvarande kostna- der för brandkåren kunde minskas samt att viss personalbesparing kunde göras, särskilt vid större kårer.
I fråga om brandförsvaret må även
erinras om den anvisade möjligheten att från SOS-centralerna utlösa brand- alarmeringsanordningar i samhällen, där svårighet föreligger att ordna sär- skild brandalarmeringscentral. SOS—or- ganisationen torde sålunda kunna med- verka till en kostnadsbesparande lös- ning av landsbygdens brandalarme- ringsproblem.
Till vad ovan framhållits kan läggas, att även vissa kommunala tekniska verk, såsom vatten-, gas- och elverk, som ha behov av jourtjänst, torde kunna göra viss besparing genom att anlita SOS-or- ganisationen. Så torde måhända bli för- hållandet jämväl inom polisväsendet.
Den kostnad, beräknad efter 42,25 öre per invånare, som skulle belasta landstingen (resp. städerna) vid fullt utbyggd SOS-organisation och en SOS- avgift av 65 öre, redovisas i vidstående tabell.
SOS—avgiftens fastställande m.m.
SOS-avgiften bör fastställas av Ko- nungen efter förslag av telegrafstyrel- sen. Dylikt förslag skall avlämnas före den 1 november varje år och avse på- följande budgetår. Vid beräkning av ny avgift skall hänsyn tagas till eventuellt föreliggande underskott eller överskott för SOS-verksamheten under det sist— förflutna budgetåret.
Statens andel och bidrag böra ställas till telegrafstyrelsens förfogande bud- getårsvis på rekvisition av styrelsen. Landstingens (resp. städernas) andelar i kostnaderna skola debiteras kvartals- vis i förskott i likhet med vad som gäl- ler beträffande grundavgiften för van- ligt telefonabonnemang inom automati- serade områden.
Övergångstid Förestående beräkning av SOS-avgif— ten till 65 öre per invånare och år ha-
SOS-m'- ökning I (1 t' gift år 42,25 Antal per .an S lng __ k tte- skatte- och Folkmängd 'ore per 5 a krona städer, som ej 1 jan. invånare kronor på - och år, enligt grund deltaga 1 1950 _ av 505- landsting redov1sad beslut organi- i hela år 1950 sationen, kronor öre Stockholms läns 350 924 148 265 9 847 827 1,51 Uppsala 153 323 64 779 3 709 453 1,75 Södermanlands läns 212 252 89 676 5 045 882 1,78 Östergötlands ,, 261 144 110 333 5 618 359 1,96 Jönköpings ,, 269 614 113 912 5 731 732 1,99 Kronobergs ,, 157 751 66 650 2 754 552 2,42 Kalmar läns norra 93 176 39 367 1 657 982 2,37 ,, ,, södra 142 675 60 280 2 769 369 2,18 Gotlands läns 58 946 24 905 1 079 082 2,31 Blekinge ,, 145 664 61 543 2 667 758 2,31 Kristianstads ,, 258 540 109 233 4 906 366 2,23 Malmöhus ,, 318 585 134 602 7 710 457 1,75 Hallands ,, 162 626 68 709 3 281 177 2,09 Göteborgs och Bohus läns 201 836 85 276 4 021 428 2,12 ÄIVSbOI'gS läns 355 837 150 341 7 890 111 1,91 Skaraborgs ,, 248 024 104 790 4 698 172 2,23 Värmlands ,, 278 633 117 722 5 979 461 1,97 Örebro ,, 245 251 103 619 6 039 239 1,72 Västmanlands ,, 199 159 84 145 4 764 867 1,77 KODDanCI'gS ,, 263 984 111 533 5 860 550 1,90 Gävleborgs ,, 237 229 100 229 4 684 642 2,14 Västernorrlands läns 282 562 119 382 5 534 270 2,16 Jämtlands ,, 144 207 60 927 2 620 292 2,33 Västerbottens ,, 231 736 97 908 3 872 263 2,53 Norrbottens ,, 239 145 101 039 5 360 125 1,89 Stockholms stad 733 615 309 952 31 888 509 0,97 Göteborgs ,, 349 145 147 514 12 606 468 1,17 Malmö ,, 189 232 79 951 6 163 314 1,30 Norrköpings ,, 84 035 35 505 2 437 044 1,46 Hälsingborgs ,, 71 151 30 061 2 189 696 1,37 Gävle ,, 46 180 19 511 1 287 979 1,51 Hela riket 6 986 181 2 951 659 174 678 426 1,69
serar sig på en för hela riket utbyggd SOS-organisation. Det har angivits en tidrymd av 15 år, innan telefonautoma- tiseringen, såvitt nu kan bedömas, skul- le vara avslutad. SOS-organisationen har föreslagits i princip bli genomförd i område efter område allteftersom au— tomatiseringen fortskrider. Å ena sidan bör därvid beaktas, att ett genomföran- de av organisationen endast inom glest befolkade områden leder till högre kost- nader. Å andra sidan kan det under nå- gon del av övergångstiden bli så, att det angivna beloppet ej behöver uttagas helt. Så torde t. ex. bli fallet, om orga- nisationen i första hand blir införd i
befolkningsrika delar av riket och fram- för allt om det gäller Stockholm med omnejd.
Försvaret och kostnaderna
Som framgår av kostnadsberäkningen har utredningen ansett sig böra under anläggningskostnader upptaga ett he- lopp för teknisk utrustning för civilför- försvaret. Detta föranledes av förslaget om att civilförsvaret 1 Visst läge skall övertaga SOS-centralernas arbetsupp- gifter. Utredningen anser skäl saknas för att belasta civilförsvaret eller det militära försvaret med dessa kostnader;
X. SAMMANFATTANDE ÖVERSIKT AV UTREDNINGENS FÖRSLAG
Utredningen vill i nedanstående punkter lämna en sammanfattande ö- versikt av sitt förslag till införande av en SOS-organisation (SOS-tjänst).
1. För att allmänheten i nödläge skall ha möjlighet att snabbt och bekvämt nå telefonförbindelse med polis, brandkår, läkare, ambulans och andra liknande hjälporgan skall en Samhällets Olycks- falls- och Säkerhetstjänst (SOS-tjänst) anordnas.
SOS-tjänsten får icke anlitas för an- nat ändamål, såsom för telefonsamtal i administrativa frågor eller för privata angelägenheter.
2. Riket skall för ändamålet indelas i omkring 110 områden (SOS-områden).
3. Inom varje SOS-område inrättas en SOS-central, som skall betjänas hela dygnet och svara för SOS-tjänsten.
4. SOS-ccntrals huvuduppgift skall va— ra att sätta hjälpsökande i telefonförbin— delse med ifrågavarande hjälporgan. SOS-central skall även fungera såsom telefonvakt åt de hjälporgan, som ha be- hov därav. Behovet har prövats av ut- redningen och redovisats organ för or- gan. Därjämte må kommun, i fall då så fin- nes ändamålsenligt, med telegrafverket träffa överenskommelse att SOS-central vid anmälan om brand skall alarmera vederbörande brandkår genom utlös- ning av brandsignal på kommunens härför avsedda signalanordningar.
5. Telefonnumret skall vara ett och detsamma till samtliga SOS-centraler, nämligen 90 00 00.
6. Telegrafverket skall handhava SOS- organisationens uppbyggnad, admini- stration och ledning. SOS-organisationen skall införas in- om område efter område allteftersom automatiseringen av telegrafverkets te- lefonnät fortskrider och möjligheterna i övrigt så medgiva. SOS-organisationen skall i möjligaste mån samordnas med telefondriften.
7. I driftkostnaderna skall ej inräknas någon vinst men väl kostnader för för- räntning och amortering av anlägg- ningskapitalet.
8. Telegrafverket skall bidraga till driftkostnadernas bestridande genom att medgiva avgiftsfrihet för samtal mellan SOS-centralerna och hjälporga- nen samt, beträffande samtalsautoma- ter, jämväl för samtal mellan dessa och SOS-centralerna. Telegrafverket skall dessutom bestri- da kostnaderna för de tekniska anord- ningar, som erfordras för att möjliggöra SOS-samtal från samtalsautomat (kiosk- telefon o. d.) utan att allmänheten be- höver erlägga avgift.
9. Driftkostnaderna skola bestridas av staten samt berörda landsting och stå- der, som ej deltaga i landsting, genom en särskild och lika stor årsavgift, SOS- avgift, för varje invånare inom de delar av riket, där organisationen är införd. Avgiften skall bestämmas av Konung- en på förslag av telegrafstyrelsen. Statsverket skall bestrida 35 % och landstingen (resp. städerna) 65 % av SOS-avgiften.
10. De årliga driftkostnaderna för en i hela riket genomförd SOS-organisa— tion ha vid 1950 års kostnadsnivå be- räknats till netto 4 425 000 kronor. Den 1 januari 1950 var invånarantalet i ri- ket 6 986 181. SOS-avgiften skulle alltså blivit 63,34 öre per år och invånare. Vid en avgift av 65 öre per år bleve den totala avgiften för hela riket 4 540000 kronor, varav skulle i runt tal falla på statsverket 1 590 000 kronor och på landstingen (resp. städerna) 2950 000 kronor. Detta senare belopp motsvarar en genomsnittlig ökning per skattekro-
na för riket i dess helhet av 1,69 öre. ökningen blir störst i Västerbottens län, 2,53 öre, och minst i Stockholms stad, 0,97 öre.
11. Om SOS-organisationen införes, beräknas besparingar kunna göras i kostnader för telefonpassning, jour- tjänst och vakthållning m. m. 12. Om riket kommer i krig och un- der vissa förutsättningar även vid be- redskapstillstånd, skall civilförsvaret övertaga SOS-centralernas arbetsupp- gifter.
BILAGOR
Dämpningsvärden för SOS-förbindelser
SOS-utredningens förslag till hur SOS-verksamheten skall organiseras in- nebär att riket indelas i ungefär 110 SOS-områden, vart och ett omfattande i medeltal 3 nätgrupper. Inom varje SOS-område inrättas en telefonistbetjä- nad SOS-central, som förlägges i ome- delbar anslutning till nätgruppsstatio- nen (NGS) i en av de ingående nät- grupperna. Denna nätgrupp, som bör vara centralt belägen inom SOS-områ- det, benämnes i det följande egen nät- grupp, de övriga främmande nätgrup— per, se nedanstående schematiska bild av ett SOS-område.
All SOS-trafik inom området förmed- las av SOS-centralen, vars huvudupp— gift är att sätta den hjälpsökande i tele- fonförbindelse med vederbörande hjälp- organ. När en hjälpsökande anropat SOS-centralen, gör därför SOS-telefo— nisten ett utgående anrop till hjälpor- ganet, varefter hon sammankopplar de bägge förbindelserna.
Denna sammankoppling av två i och för sig normala lokal- eller mellanorts— förbindelser resulterar i en typ av sam- talsförbindelser, som ej förekommer vid den normala telefontrafik, för vil- ken nätgrupperna uppbyggas. Vissa svårigheter måste därför förutses. Led- ningslängden kan bli för stor och led- ningsdämpningen därmed otillåtet hög, med otillfredsställande talöverföring som följd. '
Enär den föreslagna formen för SOS- verksamhet bygger på att en fullgod telefonförbindelse mellan den hjälpsö-
kande och hjälporganet skall kunna etableras, har det ansetts önskvärt med en närmare utredning, vilka dämpnings- värden som kunna förutses vid SOS- förbindelser inom ett normalt SOS-om- råde. De erhållna värdena bedömas lämpligen genom jämförelse med ett av Internationella rådgivande telefonkom— mittén (CCIF) rekommenderat maximi- värde på den totala s. k. referensekviva- lenten för en inhemsk telefonförbindel— se. Detta maximivärdc utgör 4,6 neper. Under förutsättning, att såväl den hjälp- sökande som hjälporganet ha fullt mo— derna och effektiva telefonapparater, innebär denna norm, att själva led— ningsdämpningen får uppgå till högst 3,6 neper, för att SOS-förbindelsen skall anses ha tillfredsställande talövcr- föring.
”X Främmande / nö'f ru p // Xx! 9 P ( N X I I Ey,/en | no/grupp l X X '_X ) /, / I, , Fropmonde/ *x / nofgrupp X ,, k_/
Den för ledningsdämpningen avgö- rande faktorn har visat sig vara, inom vilken nätgrupp den hjälpsökande och
1. Om både den hjälpsökande och hjälporganet befinna sig inom SOS-cen- tralens egen nätgrupp, blir lednings- hjälporganet befinna sig. Man får tre sammanhanget för den uppkopplade olika typfall. SOS-förbindelsen följande: ,; f_i/ö'lpsé'konde 1. a . 0. 35 r—Å—x , - NGS , | 1 1 M" , ._ , v cemtro/ ly'å/porgon /,o
NGS betecknar här nätgruppsstation. Änd- och knutstationer ha endast an- tytts, eftersom de ej nödvändigtvis in- gå i förbindelsen. Dämpningen i SOS- växeln och dess huvudledningar har antagits uppgå till 0,25 neper. Övriga angivna dämpningsvärden äro tillåtna maximidämpningar hos ledningar och telefonstationer i ett automatiserat nät enligt gällande normer.
Den totala ledningsdämpningen blir enligt skissen maximalt
1,0 + 0,25 + 1,0 = 2,25 neper, vilket är ett godtagbart värde, som med- ger tillfredsställande talöverföring mel- lan den hjälpsökande och hjälporganet.
2. I vissa fall befinner sig den hjälp— sökande inom egen nätgrupp men hjälporganet i en främmande nätgrupp, eller vice versa:
ly'å/psé'kon de l, 0 0, 25 # # _,_M_x & . x ,. Has 0 j— 1 KJ 505 - cenfro/ & A (”N .,x ANG-5 G V v u ,, x r x_V_/ Hjo/p organ l,0 Lo 0,15
Den totala ledningsdämpningen blir maximalt
1,0 + 0,25 + 0,15 + 1,0 + 1,0 = 3,4 neper.
Även detta värde bör kunna tolere- ras, med hänsyn till att det rör sig om ett relativt sällsynt gränsfall.
3. Om både den hjälpsökande och
hjälporganet befinna sig inom en främ- mande nätgrupp, tillhörande SOS-om-
rådet, får man följande ledningssam- manhang:
505 — canfro/
I detta fall blir den totala lednings- (lämpningen maximalt
2(1,0 + 1,0 + 0,15) + 0,25 = 4,55 neper.
Detta värde på dämpningen överskri— der med närmare 1 neper det högsta tillåtna och medger icke en tillfreds- ställande talöverföring mellan den hjälpsökande och hjälporganet.
Samma värde på dämpningen erhål- les även för det fall att hjälporganet undantagsvis befinner sig utanför SOS- områdets gräns. Härvid förutsättes dock, att de planerade närförmedlings- stationerna inrättats.
I ovanstående kalkyl har visserligen hela tiden räknats med de maximalt tillåtna dämpningsvärdena. Man får emellertid ej tro, att dessa maximivär- den endast i undantagsfall komma att uppnås, när nätgruppernas ledningsnät uppbyggas. Av ekonomiska skäl måste bl. a. ledardimensionerna i möjligaste mån hållas nere. Detta medför att led- ningsdämpningen i mycket stor ut- sträckning kommer att ligga i närheten av maximivärdet.
Det är sålunda tydligt, att svårigheter med talöverföringen på dessa onormala SOS-förbindelser måste befaras, så snart SOS-området omfattar mer än en nät-
grupp och både den hjälpsökande och hjälporganet befinna sig inom en främ- mande nätgrupp. En förbättring med 1 51 1,5 neper skulle behövas för de extre- ma fallen.
Man kan tänka sig ett par olika möj— ligheter att uppnå denna förbättring av talöverföringen.
Närmast till hands ligger att anordna snörförstärkare på SOS-centralen, att inkopplas så snart samtalsförbindelsen ej är tillfredsställande. Därvid riskerar man emellertid, att förstärkaren vid vissa ledningskombinationer kan råka i självsvängning och förorsaka tjut, som omöjliggör all talöverföring. Sannolikt måste man nöja sig med en relativt måttlig förstärkning, kanske högst 1 ne- per för bägge riktningarna tillsam- mans. Denna förstärkning bör då före- trädesvis komma riktningen hjälpsö- kande _> hjälporgan till godo. För att förbättra talöverföringen i motsatta riktningen böra samtliga hjälporgan inom främmande nätgrupper erhålla telefonapparater med förbättrad sänd- ningseffektivitet, så snart sådana bli disponibla.
En annan möjlighet är givetvis alltid tänkbar i besvärliga fall, nämligen att SOS-telefonisten överbringar den hjälp-
sökandes meddelande till hjälporganet, eller att hon rent av ger den hjälpsö— kande telefonnumret till hjälporganet och anmodar honom att själv ringa. För de fall, då SOS-centralen anläg- ges i direkt anslutning till de av tele- grafverket planerade när— och fjärrför— medlingsstationerna (se bilaga 2), tor- de det bli möjligt, åtminstone för SOS- centralens utgående trafik, att med hjälp av förmedlingsstationens förstär- kare kompensera dämpningen i led- ningen mellan SOS-centralen och de främmande nätgruppernas nätgrupps- stationer, så att den totala lednings- dämpningen för en SOS-förbindelse al- drig kommer att överskrida 3,4 neper,
oavsett var inom SOS-området den hjälpsökande och hjälporganet befinna sig.
Sammanfattningsvis kan man säga, att talöverföringen vid SOS-samtal utan särskilda åtgärder kan beräknas bli fullt tillfredsställande för åtminstone halva SOS-området. För den återståen- de delen av området kan den i erfor- derlig grad förbättras genom olika tek- niska åtgärder, dock möjligen med en- staka undantag, då det kan bli nödvän- digt att meddelandet från den hjälpsö- kande muntligen förmedlas av SOS-te- lefonisten, eller att den hjälpsökande hänvisas att själv ringa till hjälporga- net.
Vidar Johansson
Tänkta orter för SOS-centraler
Når SOS-organisationen framdeles skall genomföras och SOS-centralerna inrättas, vore det önskvärt att ha en väl genomtänkt och möjligast definitiv plan för rikets indelning i SOS-områ- den. Av skäl, som redovisats på annat ställe i detta betänkande, har utred- ningen emellertid funnit, att en sådan plan f. n. varken kan eller bör upprät- tas.
Det är därför icke heller möjligt att redan nu definitivt ange de orter, där de omkring 110 SOS—centralerna skola inrättas, eftersom denna fråga intimt sammanhänger med områdesindelning- en. Däremot är det möjligt att ange, vil- ka orter som från tekniska och ekono- miska synpunkter bli lämpliga för SOS- centralerna. En sådan ort måste nämli- gen uppfylla åtskilliga villkor, och en- dast ett begränsat antal orter kunna därför komma ifråga. Dessa villkor äro i huvudsak följande.
1. Orten bör vara huvudort inom SOS-området.
2. Ortens telefonstation måste vara en nätgruppsstation, detta av skäl som sammanhänga med talöverföringen vid SOS-samtalen. Redan detta krav be- gränsar antalet möjliga orter till om- kring 330 för hela riket.
3. Av samma skäl bör orten ligga centralt inom SOS-området, så att om- rådets alla främmande nätgrupper bli direkt angränsande till egen nätgrupp (jfr bilaga 1).
4. Om förmedlingsstation eller annan uätgruppsstation med manuell avdel-
ning finnes eller planeras på ort inom SOS-området, bör som regel SOS-centra- len förläggas dit, på grund av den per- sonalbesparing och minskning av drift- kostnaderna, som därigenom beräknas kunna ske.
De av telegrafverket planerade för- medlingsstationerna beräknas komma att uppgå till i runt tal 50 och övriga nätgruppsstationer med manuell avdel- ning till uppskattningsvis ett 40-tal. Av dessa sammanlagt ungefär 90 stationer med manuell avdelning bli ungefär 70 förlagda till orter, som även i övrigt uppfylla de ovannämnda villkoren och därför få anses tämligen självskrivna som orter för SOS-central. I övriga fall är det ej alltid lika självklart, till vilken ort SOS-centralen bör förläggas, utan man har ofta att välja mellan flera sinsemellan tämligen likvärdiga orter. Här får man då utgå från den lämpli- gaste utformningen av det ifrågavaran- de SOS-området och låta denna syn- punkt avgöra SOS-centralens läge.
Nedanstående förteckning över tänk- ta orter för SOS-centraler är uppgjord enligt dessa principer. Det måste un- derstrykas, att den endast är prelimi- när och att den kan komma att behöva ändras, dels med hänsyn till admini- strativa och andra krav på SOS-områ- denas storlek och form, dels med an- ledning av de- praktiska erfarenheter av SOS-verksamheten, som efter hand bli tillgängliga.
Förteckning länsvis över tänkta orter för SOS-centraler
Stockholms stad Stockholm
Stockholms län Östhammar Norrtälje Gustavsberg Upplands Väsby, alt. Täby Södertälje
Uppsala län Uppsala Enköping
Södermanlands län Eskilstuna Katrineholm Nyköping
Östergötlands län Norrköping Linköping, alt. Mjölby Motala Valdemarsvik Kisa, alt. Åtvidaberg
Jönköpings län Jönköping Nässjö Tranås Värnamo
Kronobergs län Växjö Ljungby, alt. Älmhult Tingsryd (ev.) Markaryd
Kalmar län Kalmar Oskarshamn Borgholm Västervik Vimmerby
Gotlands län Visby Hemse (ev.)
Blekinge län Karlskrona Karlshamn
Kristianstads län Kristianstad
Malmöhus län Malmö Hälsingborg Trelleborg (ev.) Ystad Hörby, alt. Eslöv
Hallands län Halmstad Varberg Kungsbacka, alt. Hindås (Älvsborgs län)
Göteborgs och Bohus län Göteborg Kungälv, alt. Varekil Uddevalla, alt. Lysekil Grebbestad, alt. Strömstad
Älvsborgs län
Trollhättan Alingsås, alt. Herrljunga Borås Ulricehamn Hindås, alt. Kungsbacka (Hallands län) Mellerud Åmål, alt. Säffle (Värmlands län)
Skaraborgs län Falköping Skövde Mariestad, alt. Töreboda Lidköping
Värmlands län Karlstad Säffle, alt. Åmål '(Älvsborgs län) Arvika Filipstad
Kristinehamn, alt. Karlskoga (Öre- bro län) Hagfors Stöllet
Örebro län
Örebro Karlskoga, alt. Kristinehamn (Värmlands län) Askersund, alt. Hallsberg Lindesberg, alt. Nora
Västmanlands län
Västerås Sala
Kopparbergs län
Falun Ludvika Krylbo Leksand, alt. Rättvik Mora
Älvdalen
Särna
Malung
Gävleborgs län
Gävle Bollnäs, alt. Söderhamn Hudiksvall Ljusdal Bergsjö (ev.)
Jämtlands län
östersund
Sveg Bräcke, alt. Ånge (Västernorrlands län) Svenstavik
Krokom, alt. Offerdal Järpen, alt. Åre Strömsund, alt. Alanäset
Västerbottens län
Umeå
Storuman Dorotea, alt. Vilhelmina Lycksele Skellefteå Jörn Slussfors, alt. Dikanäs
Norrbottens län
Luleå Boden Gällivare Arvidsjaur, alt. Arjeplog Kiruna
Jokkmokk Överkalix, alt. Korpilombolo Piteå Kalix, alt. Haparanda
Denna förteckning upptar samman-
Västernorrlands län lagt 135 orter, lämpliga för SOS-centra-
-5._.—._.mv -_.._._ ,. _
Sundsvall ler. Av dessa äro dock 27 endast alter- Ånge, alt. Bräcke (Jämtlands län) nativa förslag, varför det verkliga an- Härnösand talet stannar vid 108. Fyra av dessa ha Sollefteå betecknats som eventuella. Örnsköldsvik Ramsele, alt. Junsele Vidar Johansson
Bilaga 3.
SOS-centralernas teletekniska utrustning
SOS-centralens uppgift är att förmed- la samtal mellan hjälpsökande och hjälporgan, och SOS-telefonisten måste därför ha möjlighet att besvara inkom- mande SOS-anrop, anropa hjälporgan, sammankoppla inkommande och ut- gående förbindelser och övervaka upp- kopplade samtal. För detta ändamål er- fordras viss teleteknisk utrustning på SOS-centralen, främst en telefonväxel, SOS—växeln, till vilken alla inkomman- de och utgående ledningar anslutas.
SOS-växelns konstruktion. Kraven på SOS-växeln äro framför allt, att den skall vara snabb och driftsäker samt lätt och enkel att betjäna.
Växeln kan i stort sett utformas som en manuell abonnentväxel, ehuru den på grund av SOS-trafikens säregna ka- raktär får åtskilliga avvikande drag. Den kan vara en omkastar-, parsnöre- eller enkelsnöreväxel; alla dessa kon- struktioner ha sina för- och nackdelar.
Olika typer av SOS-växlar komma att erfordras för de olika centralerna. Exempelvis måste en SOS-växel, som skall uppställas i en förmedlingssta- tion, konstruktivt ansluta sig till sta- tionens övriga växelbord. Vidare kan det automatiska telefonsystemets ut- veckling på lång sikt nödvändiggöra nya eller modifierade växeltyper. Tele- grafverket måste ha frihet att avgöra, vilken konstruktion som i varje särskilt fall bör väljas.
Figuren visar en växel av enkelsnö- retyp. Bordet är enplatsigt, men kan
vid behov uthyggas till flera platser. I vertikalfältet har varje inkommande ledning anropslampa, svarsomkastare och kopplingsjack. Med svarsomkasta- rcn besvarar telefonisten ett inkom- mande anrop, och med samma om- kastare kan hon också ställa ett mindre brådskande SOS-anrop ”på väntning” till förmån för ett mera angeläget an- rop. Expeditionssättet vid inkomman- de anrop är alltså detsamma som vid en s. k. linjetagare, vilket är en fördel, speciellt om man kan räkna med att en stor del av de inkommande anropen avse centralens telefonvaktsverksamhet och alltså ej skola vidarekopplas till hjälporgan.
I bordskivan finnas ett antal enkel- snören, vart och ett representerande en utgående ledning för anrop till hjälp- organ. För dessa anrop användes an- tingen en fingerskiva eller —— i huvud- sak för anrop inom egen nätgrupp — en impulssändare, synlig längst till hö- ger i vertikalfältet. Impulssändaren kan sägas vara en automatiskt arbetande fingerskiva och behöver endast instäl- las i något av sina 50 lägen och utlö- sas för att fullfölja anropet till motsva- rande hjälporgan. Den befriar alltså SOS—telefonisten från besväret att min- nas eller slå upp hjälporganets telefon- nummer och att taga numret på finger- skivan.
Den här beskrivna SOS-växeln är så konstruerad, att ett utgående anrop kan utföras samtidigt med att ett inkom- mande anrop besvaras.
Enplatsig SOS-växel av cnlcelsnöretyp, monterad med 40 inkom- mande och 10 utgående ledningar.
Närbild av SOS—växelns verlikalfält och bordskiva. [ vänstra och mellersta pa- nelerna finnes svarsntrastning och knulgrnppssigncring för de inkommande led- ningarna, i högra panelen impulssändarc för anrop till hjälporgan och i bord- skivan enkrlsnören m. m. för de utgående ledningarna. Ett SOS-samtal visas Uppkopplat.
l l | ! | l l l l l i 4
Samtalsförbindelsen mellan den hjälpsökande och hjälporganet fullbor- das genom att enkelsnörets propp in- sättes i kopplingsjacken för den anro- pande ledningen.
I likhet med vanliga manuella växel- hord har SOS-växeln även delningsom- kastare, anordningar för lyssning på uppkopplade förbindelser, slutsignal- lampor samt observationslampor för anrop, väntning, Slutsignal och utgåen- de ringsignal. Vidare finnes anrops- larm, en akustisk signal som markerar inkommande anrop. Anropslarmet bör vara omkopplingsbart mellan en kraf- tig ringsignal, när telefonisten undan- tagsvis sysslar med andra göromål, och en diskretare signal, som ej stör expe- ditionsarbetet.
I sådana fall då talöverföringen ej är tillfredsställande, skall SOS-telefonisten inkoppla förstärkare. Principen kan därvid antingen vara den, att hon väl- jer ett med förstärkare utrustat enkel- snöre när hon anropar hjälporganet, eller den, att hon trycker på en för- stärkarknapp, sedan förbindelsen upp- kopplats, varvid ledig förstärkare an- slutes till det valda enkelsnöret. Förstärkarna äro, jämte de till växeln hörande reläsatserna, monterade i sta-. tiv, vilka helst uppställas i ett särskilt lokalutrymme.
Lokalisering av inkommande anrop. Utredningen har funnit att SOS-tele- fonisten, oberoende av den hjälpsökan- des egna uppgifter, bör kunna avgöra, från vilken del av SOS-området ett in— kommande anrop härrör. Härigenom uudvikes bl. a. risken för misstag på grund av likalydande adresser på olika orter, och felaktiga uppgifter, oavsikt- liga eller ej, från den hjälpsökande kunna uppdagas och rättas.
Det har visat sig möjligt att genom
tekniska åtgärder åstadkomma en indi— kering, från vilken knutgrupp (i ViSSa fall t. o. m. ändstation) anropet härrör. Denna indikering sker helt automatiskt och redan i det ögonblick anropet kom- mer in till SOS-centralen. Telefonisten får därigenom ett värdefullt förhands- besked och kan exempelvis slå upp knutgruppens hjälporgan i sitt kortre- gister, samtidigt som hon besvarar an- ropet.
Principen för denna indikering är i korthet, att man låter varje knutstation, som ju förmedlar all SOS-trafik från hela knutgruppen, översätta det tagna gemensamma SOS-numret 90 0000 till ett för knutgruppen ifråga individuellt telefonnummer på SOS-centralens tele- fonstation. Detta telefonnummer, ett s. k. gruppnummer, har sina egna led- ningar till SOS-centralen, och i SOS- växeln äro ledningarna signerade med knutgruppens namn. Om sålunda ett i Borås SOS-central inkommande SOS— anrop tänder en av anropslamporna under signeringen "Fristad”, vet tele- fonisten redan innan hon besvarat an- ropet, att den hjälpsökande ringer från en telefonapparat, ansluten till någon av telefonstationerna inom Fristads knutgrupp.
Detta system för lokalisering av in- kommande anrop kan lämpligen kom- pletteras med en orienteringskarta, på vilken gränserna för SOS-området och dess nätgrupper äro inlagda samt tele- fonstationers och hjälporgans belägen- het ävensom hjälporganens verksam- hetsområden äro markerade. Vid in- kommande anrop tändas samtidigt med anropslampan i växelbordet marke- ringslampor på kartan, som utmärka den ifrågavarande knutgruppen. SOS- telefonisten kan då med ett ögonkast orientera sig om nämnda förhållanden.
Anordningar för utgående larm. I de fall, då SOS-telefonisten, enligt vad ut- redningen förordat, skall kunna utlösa brandsignal för tillkallande av brand- personal, kan detta ske genom att hon ringer upp ett hemligt larmnummer vid telefonstationen i nämnda personals hemort, varvid brandsignalen automa- tiskt utlöses. För en sådan åtgärd be- hövs ingen speciell apparatur på SOS- centralen, utan uppringningen sker över någon av SOS-växelns utgående led— ningar.
Om larmet däremot skall utlösas över en för ändamålet särskilt anordnad di- rekt ledning, vilket kan bli fallet inom SOS-centralens egen ort, måste SOS-tc- lefonisten erhålla sådan utrustning, att hon kan fjärrmanövrera larmanord- ningen (tyfoner, signalfördelare etc.) och kontrollera att densamma funge- rar. De omkastare o. (11., som behövas
härför, skola finnas inom räckhåll för telefonisten. De monteras därför lämp- ligen i en särskild del av växelns ver- tikalfält och skyddas med byglar 0. (i. från oavsiktlig beröring.
Omkoppling till Hc. Om SOS—verk- samheten vid krigsutbrott skall överta- gas av civilförsvaret, måste SOS-centra- lens samtliga inkommande ledningar kunna omkopplas till civilförsvarets huvudcentral (Hc) eller distriktscentral (De). Denna omkoppling bör kunna ske snabbt och bör därför utföras medelst en omkastare med stor kapacitet, en s. k. centralomkastare, vilken uppsättes i telefonstationens korskoppling. De in- kommande ledningarna dragas via den- na omkastare, och från densamma ut- drages ett lika stort antal ledningar till Hc (De), där de intagas i en linjetagar- anläggning.
Vidar Johansson
Bilaga ll.
Utkast
till
Förordning om samhällets olycksfalls— och säkerhetstjänst
1 5
För att underlätta allmänhetens möj- ligheter att enkelt och snabbt nå tele- fonförbindelse med polis, brandkår, lä- kare, ambulans och andra liknande hjälporgan skall genom telegrafverkets försorg anordnas och drivas en sam- hällets olycksfalls- och säkerhetstjänst (SOS-organisation) inom varje av Ko- nungen bestämt område (SOS-område), där statens telefonnät är automatiserat.
2 5
Landsting och stad, som icke delta- ger i landsting, skall årligen bidraga till kostnaderna för SOS-organisatio- nen med av Konungen på förslag av telegrafstyrelsen fastställt belopp för varje invånare inom de delar av lands- tingsområdet eller staden, där organi- sationen är genomförd (SOS-avgift).
SOS-avgiften skall utgå med samma belopp i hela riket, och detta belopp
skall för budgetår bestämmas så, att av- gifterna täcka högst 65 % av de beräk- nade driftkostnaderna för SOS-organi- sationen under budgetåret.
3 %
Konungen äger förordna om de in- skränkningar och ändringar i SOS-or- ganisationen, som under beredskaps- tillstånd eller krig påkallas av omstän— digheterna, samt bestämma om och i vad mån SOS-avgift då skall utgå.
4 %
Närmare bestämmelser om SOS-orga- nisationen samt om tid och sätt för gäldande av SOS-avgift och om avgif- tens beräknande meddelas av Konung- en.
Denna förordning träder i kraft den
