SOU 1951:31
Den utomprocessuella rättshjälpen åt mindre bemedlade
N +” Gc
oå (-
- CU u,
&( *. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket är 2012
DEN UTOMPROCESSUELLA RÄTTSHJÄLPEN _ ÅT MINDRE BEMEDLADE
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
" AVGIVET AV ' 1949 års rättshjälpskommitté
-——_
STOCKHOLM
195-1
wso
03015
10 11.
12 13.
14.
Anm. Om särskild tryckort ej nngives, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokl'; == jord-
ståverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastlkdepartementet, Jo.
Kronologisk
. Statligt siöd åt svensk filmproduktion. Beckman.
s. Fl. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. . Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställ-
ninlg vid statens järnvägar Victor Petterson. 139 s. . Antagningen av medicine studerande m. fl. Kihl-
ström. 123 s. E . Föåslag till natiirskyddslag m. m. Haeggström. 212 S. 0. . Nåå'ingsliwets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245
s. . Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s.
Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 s. 1. 1943 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska beford- ringsväsendel. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 5. E. S öfartsi'örbindelscrna mellan Gotland och fastlandet. ictor Pttterson. 171 s., 3 pl. K. Statsmakterna och folkhushållnin en under den till följd av stormaktskriget 1939 inträ da krisen. Del10. Tiden juli 1948 —- juni 1950 Jämte sakregister till de- larna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 s. H. Promemoria med förslag till allmän verksstadga. Ka- talo och Tidskriftstryck. 68 s. Ju. 194 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskatt- ningshanseende. Marcus. 79 s. Fi. Iandshygdselektrifleringens utbredning år 1950. Idun. 47 s. K.
bruksdepartementet.
förteckning
15. 16. 17. 18.
19. 20. 21. 22. 23. 24.
25 .
26. 27.
28.
29. 30 31.
Daghem och förskolor. Betänkande om harnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. Filmcensuren. Betänkande 1. Beckman. 95 5. E. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjuk— husens vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 5. I. Betänkande med förslag till förordning angående #phandling och arbeten för statens behov m. m. orstedt. 77 s. Fi. SOS. Samhällets olycksfalls- och sakerhetstjsnst. Gummesson. 89 s. 1. Betänkande med förslag till ny agofredslagstiftning. Beckman. 143 9. Jo. Kejnekommissionens utredning. Norstedt. 313 s. Ju. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. ll. Socialvardskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. Falu Nya Boktryckeri, Falun. 43 5. S. Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skatteiinansiering av kommunala investeringar. Beckman. 55 s. Fi. Socialvardskommitténs betänkande. 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. Kihlström. 499 s. S. Vatten- och avloppsfrågan. Beckman. XIV, 597 5. K. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbe- gränsning. Del 1. Idun. 722 5. H. Konkurrenshegrånsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbe- gränsning. Del 2. Bilagor. Idun. 549 5. H. Skolöverstyrelsens organisation. Victor Petterson.
358 5. E.
Ekonomiskt långtidsprogram 1951-1955. Marcus. 200 8. F]. : Den utomprocessuelia råttshiälpeu åt mindre bemed- lade. Nmstedt. 116 s. Ju. =
*.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951z31 JUSTITIEDEPABTEMENTET
DEN
UTOMPROCESSUELLA RÄTTSHJÄLPEN ÅT MINDRE BEMEDLADE
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG _AVGIVET AV
1949 års rättshjälpskommitté
STOCKHOLM 1951 rusar.. Boxrnrexnmm ?. s. NORSTEDT & sömn; 510487
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Juslitiedepartementet.
Den 18 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedeparte- mentet att tillkalla högst sex sakkunniga för utredning angående den utom- processnella rättshjälpen åt mindre bemedlade. Med stöd härav utsåg de- partementschefen den 22 juni 1949 såsom sakkunniga ledamoten av riks- dagens första kammare, sjukkassedirektören E. G. Andersson, förestån— daren för Örebro läns rättshjälpsanstalt, advokaten A. Berggren, kanslirå- det G. T. Evers, f. d. riksdagsmannen, advokaten L. E. B. Gezelius, hovrätts- rådet K. H. Henkow och tillsynsläraren L. Sondén. Åt Henkow uppdrogs att vara de sakkunnigas ordförande. Efter särskilt bemyndigande den 9 septem— ber 1949 utsåg departementschefen den 10 september 1949 såsom ytterligare sakkunnig och tillika sekreterare i utredningen revisionssekreteraren P. J. G. ston Hagströmer.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1949 års rättshjälpskommitté, ha under utredningsarbetet bland annat besökt ett flertal rättshjälpsanstal- ter och sådana privatpraktiserande advokater som mot ersättning av veder- börande landsting lämnat utomprocessuell rättshjälp åt mindre bemedlade.
Till de sakkunniga har genom skrivelse den 13 oktober 1950 från justi- tiedepartementets processrättsbyrå överlämnats ett ärende rörande avgivet förslag om offentliga rättshjälpsanstalter (SOU 1940: 11).
Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, få de sakkunniga härmed vörd- ' samt överlämna betänkande, innefattande förslag till lag om offentlig rätts— hjälp och kungörelse med närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om offentlig rättshjälp jämte följdförfattningsförslag samt motiv.
Särskilt yttrande har avgivits av hrr Gezelius och Hagströmer.
Stockholm den 4 augusti 1951.
HUGO HENKOW
E. GUST. ANDERSSON ARVID BERGGREN T. EVERS BIRGER GEZELIUS GÖSTA HAGSTRÖMER LARS SONDEN
Verksamheten skall stå under ledning av en rättshjälpsstyrelse, beståen— de av ordförande, viceordförande samt ytterligare minst tre ledamöter. Ord— föranden och vice ordföranden, vilka skola vara eller hava varit innehavare av domarämbete, förordnas av hovrätten för fyra år i sänder. Övriga leda- möter utses till antal och på sätt som i reglementet angives.
65.
Äro anordningar för offentlig rättshjälpsverksamhet gemensamma för två eller flera landsting eller för landsting och stad som avses i 4 5, skall kost- naden därför fördelas efter förhållandet mellan antalet ärenden från veder- börande områden, därest överenskommelse om annan fördelning icke träf- fas.
7 5. Hovrätt skall utöva tillsyn över den offentliga rättshjälpsverksamheten inom hovrättens domkrets.
85.
Landsting eller stad som avses i 4 & äger erhålla bidrag av statsmedel till sina utgifter för rättshjälpsverksamhet enligt denna lag. Bidraget utgår till landsting med sextio procent och till stad som nyss sagts med fyrtio procent av årliga nettoutgifterna med avdrag för lokal— och inventariekostnader.
Om landstings eller stads nämnda utgifter till väsentlig del kunna anses belöpa på ärenden från annat område, må Konungen med hänsyn därtill jämka de bidragsbelopp som eljest skulle utgå.
95.
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 men skall, såvitt avser åtgär- der som erfondras för att offentlig rättshjälp skall kunna meddelas från och med nämnda dag, äga tillämpning redan dessförinnan.
Förslag till
Kungörelse
med närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om offentlig rättshjälp.
Med stöd av 9 5 lagen om offentlig rättshjälp förordnas härigenom som följer.
1 5.
Offentlig rättshjälp skall meddelas genom särskild för ändamålet inrättad rättshjälpsanstalt.
Kan, såvitt angår landstingsområde, folkmängden i och omkring den ort, där dylik anstalts kontor bör förläggas, icke anses utgöra tillräckligt under- lag för anstaltsverksamhet, må offentlig rättshjälp meddelas genom advo- kater som driva egen rörelse, om avtal därom träffats med samtliga sådana
advokater inom området eller så många av dem som erfordras för en effek- tiv verksamhet.
2 &.
Rättshjälpsanstalts verksamhet handhaves av en föreståndare med bi- träde av erforderlig personal. Föreståndaren skall, utöver vad sålunda ålig- ger honom, förbereda de ärenden som skola handläggas av rättshjälpssty- relsen samt verkställa styrelsens beslut.
Föreståndare och övriga befattningshavare vid rättshj älpsanstalt anställas och entledigas av rättshjälpsstyrelsen. Till föreståndare må utses endast advokat. Annan befattningshavare, som har att självständigt ägna rätts— hjälpsärenden juridisk handläggning, skall hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Föreståndare och vid anstalt anställd befattningshavare som sist sagts må icke innehava eller utöva annan avlönad allmän eller enskild tjänst eller mot ersättning åtaga sig enskilt advokatuppdrag.
35.
Då behovet av rättshjälp inom rättshjälpsanstalts verksamhetsområde det påkallar, skall anstalten hålla mottagning även å annan ort än den där
anstalten har sitt kontor. Å dylik ort må offentlig rättshjälp i stället till- handahållas genom en eller flera advokater som driva egen rörelse, om avtal därom träffats.
45.
Där offentlig rättshjälpsverksamhet är anordnad på sätt i 1 5 andra styc- ket sägs, skall finnas en rättshjälpskonsulent med uppgift att förbereda de ärenden som skola handläggas av rättshjälpsstyrelsen samt verkställa sty— relsens beslut.
Rättshjälpskonsulent förordnas av rättshjälpsstyrelsen. Till sådant upp- drag bör företrädesvis utses någon som avlagt för behörighet till domaräm— bete föreskrivna kunskapsprov. '
5 5. Finnes det behövligt inom område där rättshjälpsverksamhet är anordnad på sätt i 1 5 andra stycket sägs, skall mottagning hållas även å ort där advokat som förbundit sig att meddela offentlig rättshjälp icke har kontor.
65.
I enlighet med vad här förut är stadgat och med ledning av normal- reglemente, som bilaga till denna kungörelse utvisar, skall landsting eller stad som ej deltager i landsting låta upprätta och till justitiedepartementet insända förslag till reglemente angående den offentliga rättshjälpsverk- samheten för området. Där det finnes ändamålsenligt, må upprättas särskilt förslag för skilda delar av området eller ock gemensamt förslag för två eller flera landstingsområden eller för landstingsområde och stad som nyss nämnts.
Förekommer sedan reglemente blivit av Konungen utfärdat anledning till ändring däri, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.
7 5.
Den som söker offentlig rättshjälp är skyldig att skriftligen på heder och samvete lämna uppgift om inkomster, försörjningsbörda och ekonomiska omständigheter i övrigt.
Då anledning därtill förekommer, skall uppgiften kontrolleras av den som har att lämna den sökta rättshjälpen. Därvid bör undvikas att ärendet onödigt uppehålles.
8 5.
Framställning om åtgärd som finnes vara uppenbart ogrundad eller gagn- lös skall avvisas. I förekommande tvist skall den som har att lämna rätts- hjälpen söka åstadkomma förlikning mellan parterna, där sådan lämpli- gen bör ske.
Vad rättssökande i förtroende omtalat, må ej utan tvingande skäl uppen- baras för utomstående.
10 5.
Rättssökande som på grund av sina ekonomiska omständigheter eller eljest vägrats rättshjälp, så ock den som icke vill gälda avgift som avfordrats honom för erhållen rättshjälp må anföra klagomål hos rättshjälpsstyrelsen.
Missnöjd skall underrättas om sin möjlighet att klaga.
11 5.
Rättshjälpsanstalt är skyldig att, i den mån så kan ske, lämna erforderligt biträde även i sådant ärende rörande offentlig rättshjälp som handlägges å ort där anstalten icke har kontor eller eljest håller mottagning, evad orten är belägen inom eller utom verksamhetsområdet.
Vad sålunda är stadgat beträffande rättshjälpsanstalt äger motsvarande tillämpning i fråga om advokat som förbundit sig att meddela offentlig rättshjälp.
12 5.
Ansökan om statsbidrag för offentlig rättshjälpsverksamhet skall, ställd till Konungen, insändas till justitiedepartementet före den 1 maj året näst efter det för vilket bidraget begäres.
Ansökningen skall vara åtföljd av rättshjälpsstyrelsens årsredogörelse samt berättelse över verkställd revision. Framgår ej av nämnda handlingar dels hela antalet under året handlagda rättshjälpsärenden, dels ock, beträf- fande de av dessa ärenden i vilka sökandens hemort varit belägen utom landstingsområde eller stad som verksamheten avser, antalet dylika ärenden fördelade på respektive landstingsområden och städer, skall särskild uppgift därom lämnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1954 men skall, såvitt avser åtgärder som erfordras för att offentlig rättshjälp skall kunna meddelas från och med nämnda dag, äga tillämpning redan dessförinnan.
Genom kungörelsen upphävas kungörelsen den 12 september 1919 (nr 639) angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter och kungörelsen den 20 september 1946 (nr 619) angående understöd av statsmedel för utomprocessuell rättshjälp annorledes än genom offentlig rättshjälpsanstalt. Utan hinder härav skola sistnämnda båda kungörelser
c
fortfarande gälla med avseende a verksamhet före den 1 januari 1954.
Bilaga.
Normalreglemente (för rättshjälpsverksamhet genom rättshjälpsanstalt).
1 5. Offentlig rättshjälp enligt därom givna bestämmelser meddelas inom — — —— landstingsområde genom rättshjälpsanstalt med kontor i — — — stad.
Vid anstalten skola vara anställda föreståndare, — —— —— samt erforderlig kontorspersonal.
2 5.
Anstalten håller mottagning i — — — (annan ort än förläggningsorten) minst —— —— —— gånger om året, varjämte offentlig rättshjälp lämnas i — — — (annan ort än anstaltens förläggningsort) av advokater som driva egen rörelse.
Rättshjälpsstyrelsen äger bestämma att rättshjälp skall tillhandahållas även å annan ort utom anstaltens förläggningsort än nyss sagts.
3 5.
Anstalten skall vara tillgänglig för rättssökande å tider som fastställas av rättshjälpsstyrelsen. Advokat som avses i 2 5 skall mottaga sökande av of- fentlig rättshjälp å samma tider som andra klienter.
I den utsträckning rättshjälpsstyrelsen bestämmer skola mottagningar hållas efter den i orten vanliga arbetstidens slut.
4 5.
Över de ärenden som handläggas vid anstalten skola föras anteckningar, upptagande för varje ärende dag då ärendet inkom, sökandens namn, yrke och hemort, ärendets art samt i ärendet uppburna och utbetalda medel.
Advokat som avses i 2 5 åligger att över de ärenden rörande offentlig rättshjälp som handläggas hos honom föra särskilda anteckningar av det innehåll som nyss sagts. Däri skall advokaten för varje ärende jämväl in- föra uppgift om arten och omfattningen av den rättshjälp han lämnat samt, då ärendet avslutats, det arvode han gottskrivit sig och de nödvändiga utgif- ter han haft för rättshjälpens meddelande.
5 5. _ Har befattningshavare vid anstalten av allmänna medel tillerkänts er- sättning för biträde i rättegång, skall ersättningen tillfalla anstalten.
Lämnar i 2 5 avsedd advokat i samband med ärende rörande offentlig rättshjälp biträde i rättegång, må vad som är av beskaffenhet att kunna er- sättas såsom rättegångskostnad ej påföras rättshjälpsärendet.
6 5.
Senast inom en månad efter kalenderärs utgång skall i 2 5 avsedd advo- kat, som vill erhålla ersättning för meddelandet av offentlig rättshjälp un- der året, till rättshjälpsstyrelsen överlämna de av honom enligt 4 5 förda anteckningarna eller bestyrkt avskrift därav jämte erforderliga verifika- tioner.
Efter granskning av handlingarna och inhämtande av de ytterligare upp- lysningar som erfordras för ersättningsfrågans bedömande skall rättshjälps- styrelsen bestämma skäligt ersättninghelopp för varje avslutat ärende. Ej må ersättningsbelopp sättas lägre än vad advokaten fordrat, utan att denne beretts tillfälle att yttra sig.
7 5. Anstalten skall enligt fastställt formulär avgiva statistiska uppgifter angå-
ende sin verksamhet. Motsvarande skyldighet åligger i 2 5 avsedd advokat i fråga om de ärenden rörande offentlig rättshjälp som handlagts hos honom.
8 5. Rättshjälpsstyrelsen skall hava sitt säte i — —— —. Tre ledamöter i styrelsen utses av landstinget för fyra år i sänder.
9 5.
Utöver vad eljest är stadgat åligger det rättshjälpsstyrelsen 1) att tillse att rättshjälpsverksamheten är så organiserad att behovet av rättshjälp inom verksamhetsområdets olika delar på mest ändamålsen- liga sätt kan tillgodoses;
2) att vidtaga åtgärder i syfte att de möjligheter till rättshjälp, som inom verksamhetsområdet stå till buds, skola bliva allmänt kända;
3) att vaka över rättshjälpsverksamhetens utövande inom området och verka för en såvitt möjligt enhetlig praxis;
4) att föranstalta om utfående av ersättning enligt 3 5 lagen om offent- lig rättshjälp, då anledning därtill förekommer;
5) att tillse att statistiska uppgifter i vederbörlig ordning avgivas; 6) att upprätta årsredogörelse över verksamheten; samt 7) att senast den 1 juli varje år till landstinget avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för rättshjälpsverksamheten under nästföljande år.
10 5. Rättshjälpsstyrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden. Styrelsen är beslutför då jämte ordföranden minst två ledamöter äro tillstädes. Föreståndaren för anstalten tjänstgör såsom styrelsens sekreterare.
12 11 5. Fullständiga räkenskaper skola föras över rättshjälpsstyrelsens förvalt- ning och anstaltens verksamhet.
Räkenskaperna, avslutade för kalenderår, skola tillika med rättshjälps- styrelsens protokoll och årsredogörelse senast den 15 nästföljande mars tillhandahållas de i 12 5 omförmälda revisorerna.
12 5.
Rättshjälpsstyrelsens förvaltning och anstaltens verksamhet jämte där- över förda räkenskaper skola granskas av två revisorer. Revisorerna utses, en av hovrätten och en av landstinget. Revisionen skall vara avslutad och berättelse däröver i tre exemplar till styrelsen avlämnad senast den 15 april.
Rättshjälpsstyrelsen skall ofördröjligen till såväl hovrätten som lands— tinget överlämna ett exemplar av styrelsens årsredogörelse, revisionsberät— telsen och det utlåtande över berättelsen som styrelsen kan finna anledning avgiva.
Normalreglemente (för rättshjälpsverksamhet annorledes än genom rättshjälpsanstalt).
1 5. Offentlig rättshjälp enligt därom givna bestämmelser meddelas inom
—— — —— landstingsområde genom advokater som driva egen rörelse å följan— de orter, nämligen ————.
2 5. Minst — —— — gånger om året lämnar advokat offentlig rättshjälp vid mot- tagning i — — — (annan ort än sådan där advokatkontor finnes).
Rättshjälpsstyrelsen äger bestämma att rättshjälp skall tillhandahållas även å annan ort, där advokatkontor ej finnes, än nyss sagts.
3 5. Advokat skall mottaga sökande av offentlig rättshjälp å samma tider som andra klienter. I den utsträckning rättshjälpsstyrelsen bestämmer skola mottagningar hållas efter den i orten vanliga arbetstidens slut.
4 5. Advokat åligger att över de ärenden rörande offentlig rättshjälp som handläggas hos honom föra särskilda anteckningar, upptagande för varje ärende dag då ärendet inkom, sökandens namn, yrke och hemort, ärendets
art samt i ärendet uppburna och utbetalda medel. Däri skall advokaten för varje ärende jämväl införa uppgift om arten och omfattningen av den rätts- hjälp han lämnat samt, då ärendet avslutats, det arvode han gottskrivit sig och de nödvändiga utgifter han haft för rättshjälpeus meddelande.
55.
Lämnar advokat i samband med ärende rörande offentlig rättshjälp bi- träde i rättegång, må vad som är av beskaffenhet att kunna ersättas såsom rättegångskostnad ej påföras rättshjälpsärendet.
65.
Senast inom en månad efter kalenderårs utgång skall advokat, som vill erhålla ersättning för meddelandet av offentlig rättshjälp under året, till rättshjälpsstyrelsen överlämna de av honom enligt 4 5 förda anteckningarna eller bestyrkt avskrift därav jämte erforderliga verifikationer.
Efter granskning av handlingarna och inhämtande av de ytterligare upp- lysningar som erfordras för ersättningsfrågans bedömande skall rättshjälps- styrelsen bestämma skäligt ersättningsbelopp för varje avslutat ärende. Ej må ersättningsbelopp sättas lägre än vad advokaten fordrat, utan att denne beretts tillfälle att yttra sig.
7 5. Advokat skall enligt fastställt formulär avgiva statistiska uppgifter angå- ende de ärenden rörande offentlig rättshjälp som handlagts hos honom.
8 5. Rättshjälpsstyrelsen skall hava sitt säte i — — —. Tre ledamöter i styrelsen utses av landstinget för fyra år i sänder.
9 5.
Utöver vad eljest är stadgat åligger det rättshjälpsstyrelsen 1) att tillse att rättshjälpsverksamheten är så organiserad att behovet av rättshjälp inom verksamhetsområdets olika delar på mest ändamålsenliga sätt kan tillgodoses;
2) att vidtaga åtgärder i syfte att de möjligheter till rättshjälp, som inom verksamhetsområdet stå till buds, skola bliva allmänt kända; _
3) att vaka över rättshjälpsverksamhetens utövande inom området och verka för en såvitt möjligt enhetlig praxis;
4) att föranstalta om utfående av ersättning enligt 3 5 lagen om offent- lig rättshjälp, då anledning därtill förekommer;
5) att tillse att statistiska uppgifter i vederbörlig ordning avgivas; 6) att upprätta årsredogörelse över verksamheten; samt 7) att senast den 1 juli varje år till landstinget avgiva förslag till utgifts— och inkomststat för rättshjälpsverksamheten under nästföljande år.
14 10 5. Rättshjälpsstyrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden. Styrelsen är beslutför då jämte ordföranden minst två ledamöter äro tillstädes. Rättshjälpskonsulenten tjänstgör såsom styrelsens sekreterare.
11 5.
Fullständiga räkenskaper skola föras över rättshjälpsstyrelsens förvalt- ning. -
Räkenskaperna, avslutade för kalenderår, skola tillika med rättshjälps- styrelsens protokoll och årsredogörelse senast den 15 nästföljande mars till- handahållas de i 12 5 omförmälda revisorerna.
12 5.
Rättshjälpsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av två revisorer. Revisorerna utses, en av hovrätten och en av landstinget. Revi— sionen skall vara avslutad och berättelse däröver i tre exemplar till styrel- sen avlämnad senast den 15 april.
Rättshjälpsstyrelsen skall ofördröjligen till såväl hovrätten som lands- tinget överlämna ett exemplar av styrelsens årsredogörelse, revisionsberät- telsen och det utlåtande över berättelsen som styrelsen kan finna anledning avgiva.
Förslag till
Lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.
Härigenom förordnas, dels att 3 och 10 55 lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a 5, av den lydelse nedan sägs.
2 a 5.
Finnes part, som enligt vad förut sagts är berättigad att erhålla fri rätte- gång, själv kunna gälda stämpelavgift och lösen för rättens expeditioner angående rättegången, må fri rättegång beviljas honom med förbehåll att förmånen icke skall omfatta nämnda kostnader.
3 5.
I den mån ej annat följer av vad i 2 a 5 är stadgat vare part, som åtnju- ter fri rättegång, befriad från erläggande av stämpelavgift för expeditioner angående rättegången och njute tillika den förmånen att av allmänna me- del skola utgå expeditionslösen, delgivningskostnad som eljest skolat åligga parten samt ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjäns- tens vägnar förskjuten kostnad. Frihet från avgift för sådan rättens expe- dition som ej utfärdas utan särskild begäran må åtnjutas jämväl efter det rätten skilt målet från sig, om expeditionen begäres innan tiden för full- följd av talan utgått.
Av allmänna ———— för en. När i ———-—— till vittnen. 10 5. Part, som ——— åliggande underhållsskyldighet. Har part —— — är stadgat.
Bestämmelserna i—1 5 andra och tredje styckena, 2 a 5 samt 6—9 55 skola ock äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.
' Senaste lydelse, av 3 5 se SFS 1949: 386 och av 10 5 se 1947: 633.
Förslag till
Kungörelse
om ändrad lydelse av 5 och 8 55 kungörelsen den 26 september 1947 (nr 776) med bestämmelser angående tillämpningen av lagen ' om fri rättegång.
Härigenom förordnas, att 5 och 8 55 kungörelsen den 26 september 1947 med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri rättegång skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
55.
Över beslut — _ skriftligt besked.
Beskedet bör innehålla uppgift å det mål eller ärende, vari fri rättegång beviljats, med angivande av domstolen, parternas fullständiga namn och adresser samt sakens beskaffenhet, ävensom huruvida någon förordnats att biträda sökanden vid talans väckande eller utförande. Har fri rättegång be- viljats med förbehåll som i 2 a 5 lagen om fri rättegång sägs, skall i beske- det anmärkas att förmånen ej omfattar stämpelavgift och lösen för rättens expeditioner angående rättegången.
Är sökanden ———— genom tjänstebrev.
85.
Vid varje domstol skall föras särskild bok över de personer som i där anhängiga mål och ärenden åtnjuta fri rättegång, upptagande för varje person hans och motparts namn och bostad, målets eller ärendets beskaffen- het och biträdes namn ävensom dagen då fri rättegång beviljats och biträde förordnats eller, när vid öve'rrätt förmånen åtnjutes på grund av lägre rätts beslut, dennas namn. Har fri rättegång beviljats med förbehåll som i 2 a 5 lagen om fri rättegång sägs, skall det anmärkas.
I boken —— — — det andra.
Å uppläggen ————— allmänna medel.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1953.
F ö r s 1 & g till Förordning
Om ändrad lydelse av 7 5 förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Härigenom förordnas, att 7 5 förordningen den 19 november 1914 angå- ende stämpelavgiften1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
7 5. Från stämpelavgift ——— kronan befriad. Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade: akademier och ———- äger del; person, som erhållit fri rättegång, beträffande bevis om beviljande av så— dan förmån och, där målet angår äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap, utlåtande över verkställd blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper ävensom, i den mån ej * annat följer av vad som stadgas i 2 a 5 lagen om fri rättegång, beträffande
expeditioner i målet; medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller den eljest är kunnig, dock att uti sådana mål, där tillämpning av lagen om fri ' rättegång kan komma i fråga, stämpelfrihet äger rum endast då det följer . av att fri rättegång beviljats;
nykterhetsnämnder, alkoholistanstalter ——— och överförmyndare. Expedition, som -———— från stämpel. Frihet från -———— förvärva jordbruksfastighet.
Konungen äger —— —— utländska hamnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.
1 Senaste lydelse, se SFS 1951: 448.
Förslag till
Kungörelse
om ändrad lydelse av 36 och 45 55 arbetsordningen för rikets hov- rätter den 19 december 1947 (nr 960).
Härigenom förordnas, att 36 och 45 55 arbetsordningen för rikets hovrät- ter den 19 december 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.
36 5.
Följande ärenden avgöras, såvitt ej annat i denna arbetsordning är sär- skilt föreskrivet, å hovrättens vägnar av presidenten i närvaro av allenast föredraganden:
1. frågor —-—— på hovrätten;
4. övriga ärenden av ekonomisk eller administrativ natur beträffande så— väl hovrätten som domsagoförvaltningen, vilka ej skola handläggas i ple- num; samt .
5. ärenden rörande den offentliga rättshjälpsverksamheten inom hovrät- tens domkrets.
Presidenten äger ——— i plenum. Fattar presidenten — —— _— sin mening. 45 5. Presidenten är —— — sina åligganden. I Svea —— —- i lagskipningsarbetet. Med avseende — — — å avdelningen.
Presidenten åliggar vidare, utöver vad enligt särskilda bestämmelser i denna arbetsordning på honom ankommer:
att föra ——— utbildning; samt
att i första hand utöva den hovrätten åliggande tillsynen över domstolar, som höra under hovrätten, och den offentliga rättshjälpsverksamheten inom hovrättens domkrets.
Presidenten må, när han så finner nödigt och hans övriga ämbetsgöro- mål det medgiva, företaga ämbetsresor för att vinna kännedom om förhål-
1 Senaste lydelse av 45 5. se SFS 1948:798.
landen, som äro av vikt för hovrättens tillsyn över domstolar, som höra un-
der hovrätten, eller den offentliga rättshjälpsverksamheten inOm hovrät- tens domkrets eller eljest för hovrättens ämbetsutövning. Vid dylik resa äger presidenten, därest han prövar sådant erforderligt, förordna befatt- ningshavare i hovrätten att åtfölja honom. Om resans anträdande hör han l med uppgift om dess ändamål göra anmälan hos chefen för justitiedeparte- l mentet och jämväl lämna hovrätten underrättelse.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
MOTIV
Inledning.
Fri rättshjälp utom rätta lämnades tidigast utan medverkan från statens sida. Frånsett viss på privat väg anordnad rättshjälpsverksamhet som var av ringa omfattning, vidtogos särskilda anordningar för dylikt ändamål en- dast av kommuner. Under 1800-talets senare årtionden anställdes sålunda i Stockholm, Göteborg och Malmö s. k. fattigsakförare, och sådana antogos sedermera i ytterligare ett antal städer. Fattigsakförarna avlönades genom ett bestämt arvode per år. De hade till uppgift att vid sidan av sin vanliga sakförarverksamhet kostnadsfritt tillhandagå mindre bemedlade med juri- diskt biträde och skulle för de rättssökande vara tillgängliga i sina lokaler visst antal timmar per vecka; i de större städerna vissa timmar varje vardag.
Fattigsakförarinstitutionen blev på sina håll föremål för kritik. I Stock- holm ledde kritiken till att fattigsakförarna år 1913 ersattes av Stockholms stads rättshjälpskontor. Detta utgjorde en fristående fast organiserad insti— . tution, vars befattningshavare hade till huvudsaklig sysselsättning att med- dela fri rättshjälp.
Den första offentliga utredningen rörande förhållandena på ifrågavarande område kom till stånd genom år 1916 tillkallade sakkunniga (hrr Jakob Pettersson, Tycho Colleen och Set Silow). Dessa hade ursprungligen i upp— drag att utreda frågan om beredande genom det allmännas försorg av rätts- hjälp i rättegång. Utredningsuppdraget utvidgades sedermera till att avse jämväl undersökning huruvida och i vad mån medverkan från statens sida kunde lämnas till upprättande och underhåll av kommunala rättshjälps- kontor eller därmed till syftet jämförliga anordningar. I det sistnämnda hänseendet erinrade de sakkunniga i sitt den 31 december 1917 avgivna be- tänkande bland annat om den kritik som anförts mot fattigsakförarinstitu- tionen. Då ersättningen till fattigsakföraren ej lämpligen kunde bestämmas på annat sätt än till visst årligt belopp, men sakförarens inkomst av hans privata verksamhet vore beroende på dennas omfattning, vore det klart att den, som skulle dela sin tid mellan fullgörande av privata uppdrag och till- godoseende av »fattigpraktiken», lätt nog skulle frestas att ägna sin huvud- sakliga arbetskraft åt sina privata klienter. Att den fattiges behov av rätts- hjälp med en sådan anordning bleve illa tillgodosett, hade erfarenheten från Stockholm till fullo visat. Rättshjälpsverksamheten där hade hastigt ökat sedan fattigsakförarinstitutionen ombildats till ett rättshjälpskontor. Enligt de sakkunnigas mening kunde endast en fast organiserad institution, vars huvudsakliga personal uteslutande hade att bereda obemedlade rättshjälp, på ett fullt tillfredsställande sätt fylla ifrågavarande uppgift.
. ., _. __”). Tu...—w, ___—___. ___...
De sakkunnigas förslag resulterade i, förutom lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, kungörelsen den 12 september 1919 (SFS nr 639) angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter. Enligt kungörel- sen, vilken liksom nämnda lag fortfarande gäller, kan under vissa förutsätt- ningar anstalt, som av landsting eller kommun anordnats för meddelande av fri rättshjälp åt mindre bemedlade, tilldelas statsunderstöd efter sär- skilda grunder. Bland förutsättningarna ingå åtskilliga föreskrifter om an- stalts organisation och verksamhet. Någon skyldighet att inrätta rättshjälps- anstalt är emellertid icke föreskriven.
På grundval av 1919 års kungörelse inrättades till och med år 1939 nio rättshjälpsanstalter, varav fem för rikets största städer. Härtill kommer en i Norrbottens län är 1923 inrättad men redan efter par år nedlagd anstalt. Med anledning av den ringa utsträckning, i vilken rättshjälpsanstalter så- lunda kommo till stånd under de närmaste årtiondena efter är 1919, berördes frågan vid flera tillfällen i riksdagen (se första lagutskottets utl. 1929: 34 och 1939: 7 samt statsutskottets utl. 1932: 87 och 1938: 2 p. 22). Bland an- _ nat framhölls därvid önskvärdheten av att nya anstalter inrättades. |; Redan år 1932 hade emellertid dåvarande chefen för justitiedepartemen— '. tet tillkallat en sakkunnig för att utreda, bland annat, frågan om utveck-
ling av rättshjälpsinstitutionen. Sedan den sakkunnige efter kort tid av— sagt sig uppdraget, beslöts år 1939 att utredningen av nämnda fråga skulle återupptagas och utsågs såsom ny sakkunnig hovrättspresidenten Holger Elliot.
I det av Elliot den 20 mars 1940 avgivna betänkandet (SOU 1940:11) föreslogs att offentliga rättshjälpsanstalter obligatoriskt skulle inrättas över hela landet. Regelmässigt skulle anstalt finnas inom varje landstingsområde och i varje stad som icke deltager i landsting. Förslaget förutsatte väsent- ligt höjda statsbidrag, särskilt till landsting med förhållandevis stora ut- gifter för verksamheten och ringa ekonomisk bärkraft. Den årliga kost- naden för hela anstaltsorganisationen beräknades, för statsverket till om- » kring 400 000 kronor och för de kommunala enheterna till ungefär 485 000 kronor.
Något definitivt ställningstagande från statsmakternas sida till den av ', Elliot föreslagna utbyggnaden av anstaltsorganisationen skedde icke. Anled- . ningen därtill var den kostnadsökning som förslagets genomförande skulle låsamka statsverket samt vissa landsting och kommuner. Under de när- maste åren efter det förslaget framlagts gjordes emellertid upprepade ut- ' talanden till förmån för en utbyggnad av rätthjälpsinstitutionen i nära an- slutning till förslaget (se statsverksprop., andra huvudtiteln, 1942 s. 47, ;, 1943 s. 30, 1944 s. 64 och 1945 s. 64 samt statsutskottets utlåt. nr 2 1943
s. 9 och 1944 s. 15).
Ett väsentligen nytt system för meddelande av fri utomprocessuell lätts- lihjälp åt mindre bemedlade började år 1945 tillämpas i Jämtlands län, där Ilsärskilda anmdningar för sådan rättshjälp tidigare icke funnits. Detta s.k. jämtlandssystem innebär att samtliga inom ett landstingsområde verksam-
ma advokater eller flertalet av dem genom avtal med landstinget åtaga sig att lämna mindre bemedlade fri rättshjälp. Såsom ersättning för rätts- hjälpens meddelande äga advokaterna erhålla vad de efter vanliga grunder debiterat, så långt ett av landstinget beviljat årligt anslag därtill förslår.
I 1946 års statsverksproposition (andra huvudtiteln s. 88) förklarade che- fen för justitiedepartementet att det ännu icke läte sig bedöma, huruvida den sålunda försöksvis tillämpade nya ordningen kunde anses jämbördig med systemet med rättshjälpsanstalter. Det borde emellertid öppnas möj— lighet att låta statsverket bestrida även någon del av de kostnader som uppkomme vid meddelande av rättshjälp genom de privatpraktiserande ad- vokaternas försorg. Vid bestämmandet av förutsättningarna för medgivan- vande av understöd i detta fall borde på grund av den ringa erfarenhet, som funnes av den nya ordningen, återhållsamhet iakttagas. Understöd för rätts- hjälp borde icke beviljas i andra län än där det med hänsyn till de kost- nader, som skulle vara förenade med upprätthållandet av en effektiv an- staltsorganisation, och förhållandena i övrigt kunde anses påkallat att i stället sörja för fri rättshjälp genom de privata advokaterna. Riksdagen (skriv. 1946: 2 s. 8) fann vad sålunda föreslagits vara välmotiverat.
På grund härav utfärdades kungörelsen den 20 september 1946 (SFS nr 619) angående understöd av statsmedel för utomprocessuell rättshjälp annorledes än genom offentlig rättshjälpsanstalt. Enligt kungörelsen, som alltjämt gäller, skall tills vidare på vissa villkor understöd utgå till lands- ting som slutit avtal med Sveriges advokatsamfund eller avdelning av sam- fundet om att alla eller flertalet av samfundets inom landstingsområdet verksamma ledamöter skola meddela fri utomprocessuell rättshjälp.
Till och med år 1948 infördes jämtlandssystem i elva landstingsområden. Att märka är dock att endast tre landsting erhållit statsbidrag jämligt 1946 års kungörelse. Rättshjälpsanstalternas antal utgjorde vid utgången av år 1948 sammanlagt tretton. Av dessa intager emellertid en för Tornedalen i Norrbottens län inrättad anstalt en särställning såtillvida, som den en- ligt riksdagsbeslut år 1947 helt bekostas av statsverket. Såsom skäl härför anfördes i propositionen (1947: 268 s. 169) bland annat att i nämnda trakt bristen på advokater, de långa avstånden och tvåspråkigheten förorsakade speciella svårigheter som icke hade någon egentlig motsvarighet i andra delar av riket.
Förevarande utrednings tillkomst. Vid 1949 års riksdag upptogs ånyo frå- gan om den u'tomprocessuella rättshjälpsverksamheten till behandling. Statsrevisorerna framhöllo i sin berättelse över den år 1948 verkställda granskningen av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning (revisorer— nas berättelse 1949 del I 5. 2) att rättshjälpsverksamheten ofta visat sig leda till förlikning i tvistefrågor. Det kunde antagas att de fria rättegång- arnas antal skulle kunna avsevärt minskas om på de förberedande sta- dierna fri utomprocessuell rättshjälp i tillfredsställande utsträckning stode till förfogande, vilket vore ägnat att för statsverket medföra besparingar
för de fria rättegångarna. Med hänsyn till de större möjligheter det 5. k. jämtlandssystemet syntes erbjuda att snabbt åstadkomma en önskvärd ut- byggnad av den utomprocessuella rättshjälpen ansågo revisorerna att frå- gan om formerna för en utbyggnad och effektivisering av denna rättshjälp borde bli föremål för närmare prövning. _ I två likalydande motioner, den ena väckt inom första och den andra inom andra kammaren (I: 74 och II: 112), hemställdes att riksdagen måtte besluta sådan ändrad tillämpning av 1946 års kungörelse att understöd enligt kungörelsens bestämmelser skulle utgå till samtliga landsting som uppfyllde i kungörelsen föreskrivna villkor. Motionärerna framhöllo bland annat att den av statsmakterna för- utsatta restriktiva prövningen av förhållandena inom länet vid behandling av ansökan om statsunderstöd icke kommit till uttryck i 1946 års kungö- relse men väl tillämpades i praktiken. — I en inom andra kammaren väckt motion (II: 8) hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning angående statens övertagande av kostna- derna för de offentliga rättshjälpsanstalterna. Flera landsting hade disku- terat inrättande av rättshjälpsanstalter men avstått främst på grund av ekonomiska hänsyn. Både principiella och praktiska skäl talade för att staten övertoge ifrågavarande kostnader.
Statsutskottet framhöll i utlåtande (nr 68) att delade meningar rådde om den lämpligaste formen för anordnandet av utomprocessuell rättshjälp. Utskottet hyste i princip den uppfattningen att möjlighet borde bibehållas att utnyttja den form som i varje särskilt fall vore fördelaktigast. Med hän- syn till vad i statsrevisorernas berättelse och motionerna anförts vore en närmare utredning rörande formerna för anordnandet av sådan rättshjälp påkallad. En dylik utredning borde inriktas på att klarlägga de förutsätt— ningar, under vilka det ena eller andra systemet borde tillämpas, och un- der vilka former överhuvud taget en effektiv rättshjälp kunde anordnas. Skäl syntes tala för att båda systemen jämställdes i fråga om rätten till statsbidrag. Utskottet vore icke berett att taga ställning till frågan huru- vida kostnaderna för de offentliga rättshjälpsanstalterna borde helt över- tagas av staten. Utskottet hemställde att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning i enlighet med vad utskottet anfört. Denna hemstäl- lan bifölls av riksdagen.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 18 juni 1949 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för att verkställa den ifrågasatta ut- redningen. I direktiven för utredningen redogjorde departementschefen till en början för gällande bestämmelser i ämnet samt erinrade om bland annat riksdagens nyssnämnda beslut och statsutskottets därvid åberopade utlå- tande. Härjämte framhöll departementschefen att det uppenbarligen vore en social angelägenhet av stor vikt att mindre bemedlade kunde få kost- nadsfri hjälp i rättsliga angelägenheter även då fråga icke vore om process vid domstol. De hittills i detta hänseende vidtagna anordningarna kunde emellertid icke anses vara tillfyllestgörande. Den främsta orsaken härtill vore otvivelaktigt kostnadsfrågan. Departementschefen anförde vidare:
I enlighet med det förut anförda bör utredningen syfta till en utbyggnad av denna rättshjälp och för detta ändamål klarlägga det lämpligaste sättet för dess meddelande. Därvid bör jämförelse göras mellan de olika meto- dernas fördelar och nackdelar under skilda yttre betingelser såsom befolk- ningstäthet, avstånd mellan bebyggelsecentra, förekomsten av praktiseran- de advokater m. m. Särskilt torde kostnadsfrågan och lämpligheten av att på olika sätt variera ett statsbidrag böra bli föremål för undersökning. De i statsutskottets utlåtande framförda synpunkterna böra beaktas vid ut- redningen, som emellertid icke bör vara bunden av någon förutbestämd målsättning i vidare mån än att huvudsynpunkten bör vara att tillförsäkra de mindre bemedlade en så tillfredsställande rättshjälp som förhållandena medgiva.
Anordningar utomlands. Innan den verkställda utredningens resultat re- dovisas, må här översiktsvis återgivas vissa upplysningar som införskaffats rörande anordningar för utomprocessuell rättshjälp åt mindre bemedlade i främmande länder.
Utomprocessuell rättshjälpsverksamhet för mindre bemedlade ombesör- jes i Danmark huvudsakligen i privat regi. Sålunda finnes i Köpenhamn en rättshjälpsinstitution benämnd »Studentersamfundets Retshjelp for Ube- midlede». Institutionen, som främst har till uppgift att meddela råd och upplysningar i rättsliga angelägenheter, är byggd på frivillig medverkan från domstolsadvokater och andra examinerade jurister samt juris stude- rande. Såvida i något ärende rättegång kommer i fråga och parten prövas ej kunna själv utföra sin talan, överlämnas ärendet till en vid institutionen fast anställd advokat, som åtnjuter avlöning. I övrigt uppbäres lön av alle- nast de överordnade juristerna och den icke rättsbildade personalen. An- staltens utgifter under räkenskapsåret 1948/49 uppgingo till omkring 82 000 kronor. Härav tillsköt staten något mindre än en tredjedel samt Köpen- hamn och intilliggande kommun-er något mer än en tredjedel. Kostnaderna i övrigt täcktes genom privata bidrag. De statliga och kommunala bidragens storlek bestämmas år från år.
Förutom i Köpenhamn finnas privata rättshjälpsinstitutioner i åtta lands- ortsstäder. Även dessa institutioner erhålla anslag av staten och vederbö- rande kommun. Det statliga bidraget växlade verksamhetsåret 1948/49 mellan 300 och 2 000 kronor för varje stad. ,
I Norge tillhandahålles utomprocessuell rättshjälp huvudsakligen vid kommunala rättshjälpskontor. Sådana finnas i Oslo och tre andra städer. Samtliga kontor åtnjuta mindre statsbidrag.
Kommunala rättshjälpsbyråer ha i Finland upprättats av Helsingfors och tre andra större städer. I ytterligare tre städer har åt vissa innehavare av kommunal eller statlig tjänst uppdragits att bistå mindre bemedlade i rättsärenden. Utgifterna för rättshjälpen bekostas av respektive städer.
Särskilt organiserad statlig eller kommunal utomprocessuell rättshjälps- verksamhet finnes ej i Frankrike. I viss utsträckning kan emellertid räd er- hållas av de vid varje domstol inrättade rättshjälpsbyråerna, som ha till egentlig uppgift att handlägga ansökningar om fri rättegång, anskaffa rätte- gångsbiträden etc.
I vissa städer i Nederländerna finnes en s. k. »Bureau van Consultatie», bestående av ett antal av domstol utsedda advokater, Byrån avgör huruvida sökande är berättigad att erhålla fri rättshjälp samt anvisar, därest fallet synes böra dragas inför domstol, advokat åt sökanden. Efter eget gottfin- nande tillhandagå medlemmarna av byrån med hjälp och upplysningar i utomprocessuella frågor. Härför uppbära de icke någon ersättning.
Utomprocessuell rättshjälpsverksamhet har i England hittills endast kom- mit till stånd på privat väg. Framför allt är härvid att märka den hjälp som tillhandahålles vid de till ett hundratal uppgående s. k. fattigsakförarecen— tralerna (Poor Man*s Lawyer centres). Fattigsakförarecentralerna omhän- derhas av olika privata föreningar och institutioner, vilka ekonomiskt under— stödjas bl. a. av advokaternas yrkessammanslutningar och av enskilda ad- vokater. En eller flera advokater (barristers eller solicitors) tjänstgöra vid varje mottagning som hålles av centralerna.
År 1949 antogs en lag, the Legal aid and Advice Act, 1949, varigenom _— förutom att möjligheterna till fri rättegång betydligt vidgades _— be- » stämmelser gåvos om utomprocessuell rättshjälp. Efter lagens antagande
har emellertid ikraftträdandet av betydelsefulla delar av densamma, däri- bland de som angå den utomprocessuella rättshjälpen, tills vidare uppskju- tits av statsfinansiella skäl.
Utomprocessuell rättshjälp skall enligt lagen lämnas dels i form av ju- ridiska råd (legal advice) och dels som juridiskt biträde i tvister som ej gått till process (legal aid in matters not involving litigation). Mottagning-
; ar för rådgivning ha avsetts skola hållas av heltidsanställda advokater eller ' advokater som erhålla viss per mottagningsdag bestämd ersättning. Den
som söker juridiskt råd skall, därest så påfordras, visa att han ej har råd att på egen bekostnad skaffa sig juridisk hjälp. Juridiskt biträde med att hävda eller bestrida ett anspråk i sådana fall, då fråga om rättegång ej upp- kommer eller ännu ej uppkommit, lämnas av advokater som förklarat sig villiga att mottaga dylika uppdrag. Denna form av utomprocessuell rätts- *hjälp kan erhållas endast av den vars disponibla inkomst icke överstiger
ett belopp i svenskt mynt motsvarande ca 2 300 kronor eller vars disponibla kapital ej överstiger ett belopp motsvarande ca 1 100 kronor. Med dispo- nibel inkomst menas den inkomst som återstår sedan från bruttoinkomsten avdrag gjorts för underhåll av hustru och barn, inkomstskatt, hyra och and- ra dylika utgifter, som en hjälpsökande svårligen kan undgå att erlägga. För beräknandet av disponibelt kapital gälla liknande regler. Sålunda tages bl. a. viss hänsyn till vederbörandes försörjningsskyldighet. Kostnaderna för all rättshjälpsverksamhet enligt den nya lagen skola bestridas av staten.
Nuvarande anordningar.
A. Rättshjälpsanstalter.
Gällande bestämmelser.
Enligt kungörelsen den 12 september 1919 (SFS nr 639) angående under- stöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter må understöd av stats- medel tilldelas anstalt, som av landsting eller kommun, var för sig eller i förening, anordnats för meddelande av fri rättshjälp under förutsättning, att anstalten står under ledning av en på visst sätt sammansatt styrelse, att anstaltens verksamhet utövas enligt av Konungen utfärdat reglemente samt att statistiska uppgifter rörande verksamheten enligt av Konungen fastställt formulär avgivas till statistiska centralbyrån (5 1). Understödet utgår i första hand med det belopp som erfordras till bestridande av samtliga för verksamheten nödvändiga utgifter för postporto, abonnemang å rikstelefon samt telegram och interurbana telefonsamtal, ävensom till resekostnadser- sättning jämlikt lägsta klassen i gällande resereglemente för av anstaltens verksamhet föranledda resor å statens järnvägar (& 2 mom. 1). Härutöver må ersättning beredas för intill hälften av det belopp, som återstår, sedan från anstaltens sammanlagda årsutgifter till avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskostnader dragits ersättningsbelopp, som till anstalten under året av hjälpsökande återgäldats eller på grund av domstols beslut influtit till anstaltens personal för lämnat biträde i rättegång (& 2 mom. 2). På särskild prövning ankommer, huruvida ersättning må åtnjutas för bestridande av en- gångsutgifter, förenade med anstaltens upprättande. Sådan ersättning må dock ej i något fall överstiga 3 000 kronor (5 2 mom. 3).
Av ett vid kungörelsen såsom bilaga fogat normalreglemente för offentli- ga, med statsmedel understödda rättshjälpsanstalter framgår att sådan an- stalt har till ändamål, att inom visst område kostnadsfritt i rättsliga ange- lägenheter tillhandagå mindre bemedlade och i sådant avseende, bland annat, lämna råd och upplysningar samt hjälp med upprättande av handlingar, så ock biträde vid tvisters biläggande genom förlikning samt vid utförande av talan i rättegång, anhängiggjord vid domstol inom anstaltens verksamhets- område (5 1). Beträffande anstaltens verksamhet föreskrives, att det för rättshjälps meddelande må, då omständigheterna därtill föranleda, krävas personlig inställelse av sökanden ävensom intyg om hans förmögenhetsför— hållanden ( 5 2). Anstalten bör söka åstadkomma förlikning mellan parter- na, där sådan lämpligen bör komma till stånd (g 3). Ersättning och arvode, som för rättshjälp åt sökande av allmänna medel tillerkänts den som är an- ställd vid anstalten skall av denne redovisas till anstalten (5 4). Sökande;
som genom anstaltens biträde tillvunnits egendom av någon betydenhet, är pliktig att, där det av styrelsen påfordras, till anstalten återgälda dess utgifter för saken samt erlägga skälig ersättning för rättshjälpen (5 5). Anstalten åligger att i vad till dess verksamhet hör utan ersättning lämna annan med statsmedel understödd rättshjälpsanstalt biträde, såvida hinder därför ej möter (5 6). Över anstaltens förvaltning skola föras fullständiga räkenskaper, vilka, avslutade för kalenderår, skola tillika med de hos styrelsen förda protokoll samt en särskild redogörelse för anstaltens verksamhet under året för granskning tillhandahållas visst antal därtill utsedda revisorer ( 5 9). An- staltens verksamhet utövas under styrelsens överinseende genom en förestån- dare med biträde av erforderlig personal. Föreståndaren skall ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt förvärvat nödig praktisk erfarenhet genom verksamhet vid underdomstol eller å advokatkon- tor (g 11). Föreståndaren må icke inneha eller utöva annan avlönad allmän eller enskild tjänst eller idka enskild advokatverksamhet (& 12).
Organisation och verksamhetl. För närvarande finnas tretton rättshjälpsanstalter, nämligen
Stockholms stads Örebro läns Hallands läns Göteborgs » Västmanlands , Värmlands » samt Malmö » Stockholms » Tornedalens. Norrköpings » Älvsborgs läns södra Hälsingborgs » Älvsborgs » norra
Alla fem stadsanstalterna inrättades under de första åren efter 1919. Av dessa anstalter kan en sägas ha ett verksamhetsområde som sträcker sig utom staden. På grund av särskild överenskommelse äga nämligen rättssökande i en grannkommun (Kvillinge) till Norrköping anlita anstalten i denna stad. De äldsta länsanstalterna, Örebro, Västmanlands och Stockholms län, till— kommo för mer än tio år sedan. I Älvsborgs län inrättades år 1940 en för hela länet gemensam anstalt med kontor i Borås. År 1944 inskränktes denna anstalts verksamhetsområde till huvudsakligen den del av länet som är be- lägen söder om västra stambanan, samtidigt som en till Vänersborg förlagd och för norra länsdelen avsedd anstalt trädde i verksamhet. Tornedalens anstalt är verksam sedan oktober 1947. Verksamhetsområdet omfattar Tor— neå domsaga samt Kalix domsaga med undantag av Råneå tingslag i Norr- bottens län. Anstalt-en är förlagd till Haparanda. De två yngsta anstalterna, Hallands och Värmlands läns, tillkommo år 1948; den förra började i januari och den senare i december. 1 den mån ej annat framgår av det sagda ha läns- anstalterna sitt kontor i vederbörande läns residensstad.
Arbetet på en rättshjälpsanstalt bedrives i huvudsak som på ett vanligt advokatkontor. Den juridiskt utbildade personalen mottager emellertid rätts- sökande i allmänhet endast vissa bestämda tider, vanligen två timmar varje
1 Beträffande detta avsnitt hänvisas till de i särskild bilaga intagna tabellerna la, 2a, 3a, 4a, 5, Ga, 7a samt 8.
[ ** *"
helgfri dag. En av veckans mottagningar brukar vara förlagd till kvällstid. Besöksfrekvensen vid kvällsmottagningarna är särskilt stor. Vid flera anstal- ter synes antalet besök på kvällsmottagningen vara nästan lika stort som sammanlagda antalet besök under veckans övriga mottagningar. I viss ut- sträckning hållas mottagningar utanför anstaltsorten.
Personalen (tabell 1 a kol. 8 och 9). Bortsett från de yngsta anstalterna, hade i allmänhet en länsanstalt år 1949 två jurister anställda. Vid flertalet stadsanstalter var juristernas antal större; Stockholms stads anstalt hade icke mindre än nio juridiskt utbildade befattningshavare.1 Den övriga perso- nalen på anstalterna var något större än juristpersonalen och bestod huvud- sakligen av kontorspersonal. På vissa håll funnos härjämte expeditionsvak— ter, vilka dock delvis togos i anspråk för kontorsgöromål eller annat mera kvalificerat arbete.
Antal ärenden och besök (tabell 1 a kol. 2—7 och 10). Antalet diarieförda nya ärenden vid rättshjälpsanstalterna utgjorde år 1949 sammanlagt nära 48 000. För flertalet av de äldre anstalterna höll sig antalet omkring 2 000 och 3 000. Stadsanstalterna i Stockholm och Göteborg hade betydligt flera ären- den eller resp. ca 14 700 och 8 500. Av de senast inrättade anstalterna kom- mo Hallands läns och Tornedalens anstalter redan under nämnda år eller det andra egentliga verksamhetsåret upp till resp. 1 057 och 945 ärenden.
Det kan i detta sammanhang anmärkas att verksamheten vid en anstalt icke synes nå full omfattning, förrän anstalten varit i gång åtminstone tre år. Stegringen av antalet ärenden är i allmänhet ganska kraftig under de första verksamhetsåren för att därefter bli mindre markant. Västmanlands läns anstalt hade sålunda åren 1937—1941 resp. 779, 1 259, 1 331, 1 943 och 2 231 ärenden samt åren 1947—1949 resp. 2 513, 2 591 och 2 692. Älvsborgs läns norra anstalt hade under åren 1944——1949 resp. 472, 731, 1 122, 1 230, 1 425 och 1 590 ärenden.
Fördelar man för de tio äldsta anstalterna hela antalet ärenden under 1949, 45 090, å hela antalet vid dessa anstalter anställda jurister, 34, blir an- talet ärenden per jurist 1 326. För enbart de fem stadsanstalterna är motsva- rande siffra 1 482 och för de fem äldsta länsanstalterna 1 040. Högsta antalet ärenden per jurist hade Göteborgs stads rättshjälpsanstalt med ca 1 700, medan Älvsborgs läns norra anstalt hade lägsta antalet med ca 800. Att det genomsnittliga antalet ärenden per jurist är så mycket lägre för läns- anstalterna än för stadsanstalterna, torde åtminstone delvis förklaras av att juristerna vid länsanstalterna i förhållandevis stor utsträckning äro nödsa- kade att sätta till tid för resor. '
Antalet besök av rättssökande utgjorde under år 1949 sammanlagt ca 110 000 vid alla anstalterna. På varje ärende belöpte vid de tio äldsta an- stalterna genomsnittligt något mer än två besök. Några anstalter, såsom Göteborgs och Hälsingborgs, hade färre besök än två per ärende, medan
1 Angående utökning av juristpersonalen efter år 1949, se not 3 ä tabell la.
Örebro läns och Älvsborgs läns norra anstalter hade nära tre besök per ärende.
Eftersom antalet ärenden i och för sig utgör en god mätare på verksam- hetens omfattning, är det uppenbarligen av intresse att undersöka huruvida de uppgifter, som anstalterna författningsenligt lämnat till statistiska cen- tralbyrån och som ligga till grund för det här förut anförda, kunna anses giva ett riktigt uttryck i nämnda hänseende. Flera olika omständigheter förtjäna då uppmärksamhet. I första hand må framhållas att anstalterna tillämpa tämligen olika praxis då det gäller att avgöra vilka som skola anses såsom mindre bemedlade. En del anstalter biträda sålunda i viss utsträck— ning jämväl rättssökande, som knappast kunna sägas vara i behov av kost- nadsfri rättshjälp. Råd och rättsupplysningar anse sig för övrigt flera an- stalter böra lämna även åt sökande, som befinna sig i relativt goda ekono— miska omständigheter. Jämväl i fråga om kontrollen av sökandenas ekono— miska omständighet—er varierar praxis vid olika anstalter. Medan en del an- stalter regelmässigt tillfråga sökandena om deras ekonomi, göres vid andra anstalter icke dylik förfrågan, såvida ej sökandens yrke eller annat förhål- lande ger särskild anledning därtill. Något bestyrkande av sökandenas upp- gifter angående sina ekonomiska omständigheter fordras mera sällan, och i aleänhet sker icke heller eljest någon kontroll av uppgifternas riktighet. Vidare är det tydligt att ärendenas antal kunna påverkas av de principer som följas vid upprättandet av de statistiska uppgifterna. Om exempelvis en anstalt, vilket stundom sker, bland antalet ärenden inräknar jämväl ären- den, i vilka sökanden avvisats på grund av att han ej ansetts berättigad att erhålla rättshjälp, motsvarar givetvis icke antalet den rättshjälp som an- stalten lämnat. Slutligen sker också, åtminstone på något håll, dubbelföring såtillvida att vad som vanligen betraktas som ett ärende redovisas som två. Ett exempel hårpå utgör det fall att sökanden först begär en rättsupplysning och kort tid därefter återkommer för att påkalla viss åtgärd i saken.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes det totala antalet ären- den vid samtliga anstalter böra något reduceras om det skall kunna utgöra grund för en bedömning av anstalternas effektivitet. Huru stor reduktion som erfordras torde det icke vara möjligt att exakt fastställa. Enligt kom- mitténs uppfattning kan det dock knappast röra sig om så mycket som tio procent.
Ärendenas beskaffenhet (tabell 2 a). De ojämförligt flesta ärendena äro av familjerättslig natur. Dessa representera sålunda bortåt 50 procent av hela antalet ärenden. Hit höra huvudsakligen ärenden angående hem- och äkten- skapsskillnad, barnuppfostringsbidrag, bouppteckning samt arv. En annan stor grupp utgöres av privaträttsliga ärenden i övrigt. Den motsvarar om- kring 30 procent av hela antalet ärenden. Till dylika ärenden hänföras ut- fående av arbetslön eller arbetsbetyg, ersättning för skada, vanligt fordrings- anspråk samt hyrestvister. Straffrättsliga ären-den och ärenden, som röra » utmätning och konkurs samt offentligrättsliga ärenden i övrigt, nämligen
pensionering, fattigvård och beskattning, uppgå sammanlagt till drygt 10
procent av hela antalet ärenden. En ungefär lika stor andel av totala an— talet utgöra vissa icke särskilt specificerade ärenden. På grund av den av- fattning, som formulären till de statistiska uppgifterna för närvarande ha, torde bland sistnämnda ärenden redovisas åtskilliga som rätteligen äro hän- förliga till förut angivna grupper. Av övriga må nämnas ärenden angående beredande av arbete åt partiellt arbetsföra samt ansökningar om lån, un- derstöd och bidragsförskott.
I ärendena vidtagna åtgärder (tabell 3 a). 1 ca 40 procent av samtliga un- der år 1949 handlagda ärenden har endast förekommit rättsupplysning el- ler annan rådgivning. Nära 16 procent av samtliga ärenden ha förlikts utan rättegång eller resulterat i gemensam ansökan om hem- eller äktenskaps- skillnad. Antalet rättegångar i övrigt motsvarar i det närmaste 9 procent. Ärenden, däri anstalt för sökandens räkning vidtagit annan åtgärd, utgöra ca 36 procent av samtliga.
Vid bedömande av den omfattning, vari förlikningar åstadkommits, synes man höra sammanräkna ärenden som förlikts utan rättegång och ärenden som resulterat i gemensam ansökan om hem- eller äktenskapsskillnad samt ställa summan i relation till samtliga tvister, d. v. s. nyssnämnda ärenden ökade med antalet rättegångar i övrigt. Det framgår då att förlikning träf- fats i ungefär 60 procent av tvisterna.
I fråga om procentsiffrorna för de särskilda anstalterna visar antalet rätte- gångar rätt avsevärda variationer. Medan egentliga rättegångar för en an- stalt (Örebro läns) utgöra allenast ca 5 procent, uppgå de vid en annan anstalt (Stockholms läns) till ca 15 procent av samtliga ärenden. Det höga antalet rättegångar vid sistnämnda anstalt torde delvis förklara det relativt låga antalet ärenden per jurist vid anstalten i fråga (jfr tabell 1 a).
De rättssökandes hemorter (tabell 4 a). En fördelning av de under år 1949 diarieförda nya ärendena med hänsyn till de rättssökandes hemorter visar be- träffande stadsanstalterna att, såsom naturligt är, det stora flertalet rätts- sökande hade sin hemort i den stad, för vars befolkning anstalten är inrättad. Genomsnittligt hade sålunda allenast 4 procent av de rättssökande vid dessa anstalter sin hemort utanför staden.
Även i fråga om länsanstalterna var emellertid en mycket stor del av de rättssökande bosatta i den stad, där anstalten är belägen. Genomsnittligt hade vid dessa anstalter 57,4 procent hemort i anstaltsorten och 38,6 procent inom landstingsområdet i övrigt, medan 4,0 procent av de rättssökande kom- mo från ort utom landstingsområdet. Vid beräkningen av nämnda procent- tal har helt bortsetts från Stockholms läns rättshjälpsanstalt, där förhållan- dena på grund av att Stockholms stad har en egen rättshjälpsanstalt ej äro jämförliga med förhållandena vid övriga länsanstalter. Hänsyn har ej heller tagits till Tornedalens rättshjälpsanstalt, enär denna anstalts förläggnings- ort har en relativt ringa folkmängd. Av de rättssökande vid sistnämnda an- stalt hörde allenast ca 15 procent hemma å anstaltsorten (jfr nedan an- gående mottagningar utanför anstaltsorten).
För en av länsanstalterna, Örebro läns, har undersökts huru många av rättssökandena år 1949, som hade sin hemort i anstaltsorten, Örebro, eller på ett avstånd därifrån av högst omkring 25 kilometer. Av undersökningen fram- går att icke mindre än ca 75 procent av de rättssökande kommo från detta område. I de delar av länet, som ligga på större avstånd från Örebro än nyss sagts, hade allenast ca 20 procent av de rättssökande sin hemort. Till jäm- förelse må nämnas att ca 52 procent av länets befolkning var bosatt i sist- nämnda delar av länet.
Nu anförda siffror visa att en länsanstalt i allmänhet är till den största nyttan för anstaltsorten och närmaste trakten däromkring. Detta bestyrkes jämväl av förhållandena vid rättshjälpsanstalten i Borås under de år, då denna anstalt var gemensam för hela Älvsborgs län. Under åren 1940, 1941 och 1942 utgj-orde sålunda ärendena från norra länsdelen allenast respek- tive ca 6, 4 och 3 procent av antalet ärenden från södra länsdelen. (År 1949 uppgingo ärendena vid Älvsborgs läns norra anstalt till ca 70 procent av ärendena vid södra länsanstalten.)
Mottagningar utanför anstaltsorten (tabell 5). För att bereda rätts-sökan-
, de, som icke äro bosatta å anstaltsorten eller i dess närmaste omgivning,
j möjlighet att söka rättshjälp utan att härför åsamkas betungande resekost- i
j. %
t'
nader hålla flertalet länsanstalter mottagningar å en eller flera platser utan- i för anstaltsorten. Sex anstalter höllo sålunda under år 1949 mottagningar å
tillhopa 20 platser. Av dessa mottagningsorter äro ej mindre än 6 belägna inom Tornedalsanstaltens verksamhetsområde, vilket förhållande torde vara ”en bidragande orsak till att de rättssökande vid denna anstalt icke till övervä- i gande delen äro hemmahörande å anstaltsorten.
Genomsnittligt förekommo mottagningar på varje mottagningsort var tred- je vecka. På några platser (Södertälje och Trollhättan) höllos mottagningar så gott som varje vecka, medan mottagningar å vissa orter i Tornedalen ägde rum nio gånger under året.
Antalet nya ärenden per mottagning var i medeltal 3,.s Vid de mottag- ningar, som Örebroanstalten anordnade i Karlskoga, Älvsborgs läns norra anstalt i Bengtsiors och Tornedalens anstalt i Övertorneå, översteg det ge- nomsnittliga antalet ärenden per mottagning 5.
Utgifter (tabell 6 a). Totala bruttokostnaden för samtliga rättshjälpsan- stalter 1 riket kan för år 1949 uppskattas till 1 400 000 kronor. Därvid ha ut- i gifterna för pensionering av personalen genomgående beräknats utgöra 18 % : av samtliga till personalen utgående ersättningar, varjämte hyreskostnaden
i
i (
i
i vissa fall upptagits till beräknat belopp. Bruttokostnaden för en anstalt ] med en jurist varierar från 32 000 kronor (Hallands län) till 41 000 kronor
(Tornedalen). För en anstalt med två jurister uppgår totalkostnaden till lägst 65 000 kronor (Älvsborgs läns norra) och högst 78 000 kronor (Häl-
singborgs stads). Den ojämförligt största utgiftsposten, nära 990 000 kronor eller ungefär 70 procent av utgifterna vid samtliga anstalter, utgöres av avlöningar.
Beträffande övriga utgiftsposter kan nämnas att kostnaderna för hyra, ljus, bränsle, städning samt inventarier motsvara genomsnittligt 8 procent av samtliga utgifter.
Inkomster (tabell 7 a). Om man bortser från Tornedalens rättshjälpsan- stalt, som icke erhåller medel från kommunalt håll, kan utgiftssumman år 1949, 1 355 000 kronor, anses täckas till 24 procent eller med 320 000 kro- nor genom inkomst av rörelsen, till 14 procent eller med 195 000 kronor genom statsbidrag samt till 62 procent eller med 840 000 kronor genom an- slag från kommun eller landsting. Statsbidraget har därvid upptagits med det belopp som utgått på grund av 1949 års verksamhet, oaktat detta influtit till anstalterna först år 1950. Såsom anslag från kommun eller landsting har räknats vad som återstår sedan utgiftssumman minskats med övriga in- komstbelopp.
Av posten inkomst av rörelsen utgör största delen, 239 000 kronor, ersätt- ningar av allmänna medel för biträde i rättegång. I övrigt ingå häri ersätt- ningar från rättssökande och deras motparter.
Inkomsten av rörelsen är procentuellt sett mycket skiftande de olika an- stalterna emellan. Medan nämnda inkomst vid Hälsingborgs stads anstalt utgör endast 15 procent av anstaltens samtliga inkomster, är motsvarande procentsiffra för Västmanlands läns och Göteborgs stads anstalter 35 resp. 36. Olikheterna sammanhänga givetvis främst med rättegångarnas antal och omfattning, men härjämte inverkar anstalternas praxis vid uttagande av er- sättning för meddelad rättshjälp.
I sistnämnda hänseende må till en början erinras om föreskriften i 5 å andra stycket normalreglement-et, enligt Vilken sökanden, då han genom anstaltens biträde tillvunnits egendom av någon betydenhet, är skyldig att återgälda anstaltens utgifter och erlägga skälig ersättning för rättshjälpen. Anstalterna tillämpa detta stadgande mycket olika. Några anstalter uttaga med vissa undantag en schablonmässig inkassoprovision å 1—3 procent av den tillvunna egendomens värde. Andra anstalter påföra i särskilda fall rätts- sökande arvode med större eller mindre belopp. Influtna belopp torde kun- na uppskattas till omkring 1 procent av samtliga inkomster. Flertalet an- stalter uttaga emellertid ersättning jämväl i andra fall. Då biträde i rätte- gång lämnas åt rättssökande, som icke åtnjuter fri rättegång, brukar anstal- ten sålunda betinga sig ett visst belopp, i regel ej överstigande 25 kronor, såsom arvode. Några anstalter uttaga härjämte av sökanden, i den mån han anses kunna betala, ersättning för upprättande av ansökningar om boskill— nad, svenskt medborgarskap, släktnamn o. dyl. samt vissa legala handlingar, såsom bouppteckningar, arvskiften och äktenskapsförord. Vid vissa anstal- ter plägar i ärenden rörande gemensam ansökan om hem- eller äktenskaps— skillnad, vari fri rättegång ej åtnjutes, motparten anmodas att till anstalten erlägga ett arvode av högst omkring 25 kronor.
Vad angår statsbidraget kan anmärkas att detsamma icke beviljats med det högsta belopp, som 1919 års kungörel-se medger. Enligt 2 5 2 mom. nämn-
da kungörelse kan statsbidrag utgå med högst 50 procent av viss nettokost- na, uträknad på i momentet angivet sätt. Denna nettokostnad täckes emel- lertid till allenast 21,9 procent av statsbidrag. Oaktat statsbidrag härjämte enligt 1 mom. ri nyssnämnda paragraf utgår med hela summan av vissa kost- nader, utgjorde det sammanlagda statsbidraget för år 1949 som ovan nämnts allenast ca 14 procent av samtliga inkomster. Även om statsbidrag enligt 2 5 2 mom. i kungörelsen utgått med 50 procent, skulle sammanlagda stats- bidraget likväl ha stannat vid ca 28 procent av samtliga inkomster.
Kostnad per ärende (tabell 8). Vid en bedömning av det allmännas kost- nader för den utomprocessuella rättshjälpen synas dessa kostnader böra .ställas i relation till antalet ärenden. Därest summan av statsbidraget och [anslaget från kommun eller landsting för år 1949 slås ut på hela antalet _ under året nyinkomna ärenden, blir kostnaden per ärende vid samtliga an- jstalter genomsnittligt kronor 22:26. Tages enbart de fem stadsanstalterna " i betraktande, stannar kostnaden per ärende vid kronor 20: 21. För de åtta .. länsanstalterna blir motsvarande kostnad kronor 26: 59. j Såsom ovan påpekats har vid den statistiska redovisningen av antalet ären- uden i viss utsträckning medtagits även avvisade ärenden samt förekommit "Lvdubbelföringar. Ett beaktande härav skulle dock medföra endast en obetyd-
jlig ökning av de nyssnämnda kostnadsbeloppen. Då desamma grundats på ihela antalet under året nyinkomna ärenden, har emellertid jämväl ett antal j processuella ärenden inräknats. Minskas antalet ärenden med samtliga rätte- igångar, blir den genomsnittliga kostnaden per ärende: för samtliga anstal- [ter kronor 26:39, för stadsanstalterna 24: 31 och för länsanstalterna kro- jnor 30: 60. Alla ärenden som redovisats såsom rättegånga1 böra dock icke åfrånräknas i detta sammanhang. I åtminstone hälften av dessa ärenden tor- " de även utomprocessuell rättshjälp ha lämnats, t. ex. vid förlikningsförhand- ;lingar före rättegångens inledande.
" På grund av det sålunda anförda synes det allmännas genomsnittliga
jkostnad för varje vid rättshjälpsanstalt handlagt utomprocessuellt ärende :kunna uppskattas till 25 klI'OIlOI'. För enbart stadsanstalterna skulle motsva-
1rande belopp bli 23 kronor och för länsanstalterna 29 kronor. 1
B. Jämtlandssystem. "Gällande bestämmelser.
Enligt kungörelsen den 20 september 1946 (SFS nr 619) angående un- Åderstöd av statsmedel för utomprocessuell rättshjälp annorledes än genom ;foffentlig rättshjälpsanstalt utgår understöd till landsting som slutit avtal imed Sveriges advokatsamfund eller avdelning av samfundet om att alla eller flertalet av samfundets i länet (landstingsområdet) verksamma leda- .möter skola meddela fri utomprocessuell rättshjälp, under förutsättning att den bedrivna rättshjälpsverksamheten står under betryggande tillsyn. Un-
3— 510487
derstödet utgör högst en tredjedel av den årliga kostnad som landstinget jämlikt avtalet vidkänts för verksamheten. Landsting som uppbär und—er- stöd enligt kungörelsen skall sörja för att statistiska uppgifter om verksam- heten enligt formulär som fastställes av Konungen avgivas till statistiska centralbyrån.
Organisation och verksamhet'.
Rättshjälpsverksamhet på grundval av avtal som avses i 1946 års kun- görelse, s. k. jämtlandssystem, bedrives inom nedannämnda landstingsområ- den från och med den tidpunkt som angives inom parentes.
Jämtlands läns (1945) Uppsala läns (1948) Västerbottens läns (1946) Kalmar läns norra (1948) Norrbottens läns (1946) Malmöhus läns (1949) Östergötlands läns (mars 1946) Skaraborgs läns (1949) Jönköpings läns (1947) Kronobergs läns (1950) Kalmar läns södra (1947) Blekinge läns (1950) Västernorrlands läns (1947) Kopparbergs läns (april 1950) Södermanlands läns (mars 1947) Kristianstads läns (februari 1951) Göteborgs och Bohus läns (maj 1947)
Avtalens innehåll. De till grund för verksamheten liggande avtalen äro icke helt likalydande. Sammanfattningsvis kunna de sägas innehålla föl- jande.
Styrelsen för vederbörande avdelning av Sveriges advokatsamfund äta- ger sig att tillse att om möjligt samtliga inom landstingsområdet verksamma advokater stå till de mindre bemedlades förfogande då dessa äro i behov av rättshjälp utom rätta. Rättshjälpen lämnas å advokaternas kontor under vanlig mottagningstid och i samma ordning som till andra klienter. Annon- sering av den anordnade fria rättshjälpen skall ske.
Den som Önskar erhålla fri rättshjälp har att enligt särskilt formulär av— lämna en på heder och samvete underskriven uppgift angående sina ekono- miska förhållanden. Uppgiften skall vara bestyrkt av person i viss ställ- ning. I korthet skall därjämte i uppgiften vara angivet i vilket avseende rättshjälp påkallas samt huruvida sökanden anser sig vara helt eller del- vis ur stånd att själv betala hjälpen.
I fråga om villkoren för att fri rättshjälp skall beviljas kunna avtalen indelas i två huvudtyper. Enligt den ena huvudtypen, omfattande flerta- let avtal, gäller en bestämd maximigräns i inkomsthänseende. I allmänhet stadgas sålunda att sökande är berättigad till fri rättshjälp allenast om hans vid senast verkställda taxering till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt påförda beskattningsbara belopp icke överstiger visst belopp. I de för år 1949 gällande avtalen voro följande belopp angivna, nämligen för Kalmar
1 Beträffande detta avsnitt hänvisas till de i särskild bilaga intagna tabellerna lb, %, 3b, 4b, Gh, 7b.
läns södra 2500 kronor, för Södermanlands, Östergötlands och Skaraborgs län 2 000 kronor, för Jönköpings län och Kalmar läns norra 1500 kronor samt för Göteborgs och Bohus län 1 000 kronor. För en icke försörjnings- skyldig person i ortsgrupp III motsvarade dessa belopp enligt 1948 års taxe- ring en omkring 1 000 kronor högre taxerad inkomst. Med ledning av de i . avtalen angivna grunderna prövar vederbörande advokat huruvida fri rätts- hjälp skall beviljas. Finnes därvid sökanden kunna till någon del själv be— kosta rättshjälpen, skall advokaten bestämma det högsta belopp som sö- kanden kan bli skyldig att gälda.
Den andra huvudtypen av avtal innehåller icke närmare bestämmelser om vad som avses med begreppet mindre bemedlad. Den person som be- styrker uppgiften om sökandens ekonomiska förhållanden avgör huruvida sökanden skall erhålla fri rättshjälp samt, därest så befinnes vara fallet, ' huruvida sökanden skall till någon del själv bekosta rättshjälpen.
W»
Varje advokat skall Över ifrågavarande ärenden föra särskilt diarium, i vilket bl. a. ärendenas art, vidtagna åtgärder och datum för desamma samt .. använd tid skola angivas så utförligt att man därav kan någorlunda be- ?: döma vilket arbete som utförts. I diariet bokföras för varje ärende samtliga
inkomster och utgifter. Av sökandena lämnade uppgifter angående deras ekonomiska förhållanden skola biläggas diariet.
Advokat erhåller av landstinget dels ersättning för utlägg, dels ock ar- vode för nedlagt arbete. Vid arvodesberäkningen skola sedvanliga debite— ringsgrunder tillämpas. Förslår icke det av landstinget beviljade anslaget, reduceras advokaternas arvoden proportionellt. Fråga om advokats arvo- desdebitering kan av såväl rättssökande som landstinget hänskjutas till advokatsamfundets styrelse att av styrelsen eller utav styrelsen utsedd sär- ; skild skiljenämnd avgöras genom skiljedom,
Innan advokat begär ersättning av landstinget, är han emellertid skyldig , att enligt särskilda regler gottgöra sig för utlägg och arvode ur klienten tillkommande medel. Överstiger det klienten tillkommande belopp som motpart eller annan kontant inbetalat 600 kronor, skall advokaten taga be- talning i första hand av det överskjutande beloppet. I den mån det inbe- talade beloppet Uppgår till mer än 400 kronor men icke överstiger 600 kro- nor äger advokaten, efter prövning med hänsyn till omständigheterna be- ,. stämma att arvode och utlägg till större eller mindre del skola täckas av
,, vad som inbetalats utöver 400 kronor.
Landstinget företrädes såvitt angår rättshjälpsverksamheten av förvalt-
l ningsutskottet eller särskild rättshjälpsstyrelse.
Advokat, som är villig att lämna rättshjälp enligt vederbörligt avtal, har att underteckna särskild förbindelse. Däri åtager han sig bl. a. att ägna ' ärendena enligt avtalet samma omsorg som varje annat ärende, att lämna rättshjälp i stället för kollega som anmält förhinder samt att icke i andra , fall än då rättssökandens förmögenhetsställning därtill berättigar eller då "rättssökande genom advokatens åtgärder tillförts visst i avtalet angivet ' belopp begära eller mottaga ersättning av rättssökanden.
Aduokatorter m. m. (tabell 1 b kol. 5—7). Samtliga advokater inom de tretton landstingsområden, där jämtlandssystemet år 1949 tillämpades, hade förbundit sig att lämna fri rättshjälp, varjämte vissa advokater utom om- rådena anslutit sig till rättshjälpsverksamheten. Denna handhades sålunda av 200 advokatbyråer med sammanlagt omkring 300 jurister. Advokatbyrå- erna voro med hänsyn till belägenheten. fördelade på ett 60-tal orter. Inom de olika landstingsområdena varierade antalet advokatorter mellan 1 (J ämt- lands län) och 11 (Malmöhus län).
Antalet ärenden (tabell 1 b kol. 2—4). Antalet diarieförda nya ärenden enligt jämtlandssystemet uppgick år 1949 till sammanlagt c:a 1 900. I tre landstingsområden (Kalmar läns norra och södra samt Västernorrlands län) omfattade verksamheten allenast ett eller annat 10-tal ärenden. För övriga landstingsområden höll sig antalet ärenden mellan 100 och 300 utom i Uppsala läns, där antalet utgjorde 360.
I de elva landstingsområden, där verksamheten börjat senast år 1948, uppgick antalet ärenden till 1 711 år 1949 mot 1 722 år 1948. Till belys- ning av verksamhetens utveckling under en något längre följd av år kan nämnas atti Jämtlands läns landstingsområde antalet nya ärenden under åren 1945—1949 utgjorde resp. 53, 93, 96, 112 och 108. I Västerbottens läns landstingsområde inkommo under åren 1946—1949 resp. 71, 112, 137 och 208 nya ärenden.
På liknande sätt .som beträffande rättshjälpsanstalterna synes det i frä- ga om jämtlandssystemet vara anledning att söka klarlägga de förhållan- den som kunna inverka vid bedömande av tot-ala antalet ärenden såsom uttryck för verksamhetens omfattning. Härvid är till en början att märka att relativt stränga fordringar gälla för att en rättssökande skall komma i åtnjutande av fri rättshjälp. I de landstingsområden, där en maximigräns i inkomsthänseende är bestämd i avtalet, förefaller det som om endast per- soner med en årsinkomst ungefär 2 000 kronor lägre än motsvarande vid an— stalterna tillämpade inkomstgräns kunna erhålla rättshjälp. Jämväl i öv- riga landstingsområden med jämtlandssystem följes vid beviljandet av fri rättshjälp i allmänhet restriktivare normer än vid anstalterna. Någon av- vikelse från anstalternas praxis i förevarande hänseende torde dock icke kunna anses föreligga i det landstingsområde, där det högsta antalet ären- den redovisats. Dessutom kan i vissa landstingsområden med jämtlands- system rättshjälp medges även om sökanden äger visst kapital, förutsatt givetvis att sökandens totala inkomst icke överstiger den maximigräns som eljest tillämpas. Eftersom uppgift om sökandens—ekonomiska omstän- digheter alltid skall lämnas enligt jämtlandssystemet, äro tydligen förut- sättningarna, för att fri rättshjälp skall beviljas endast dem som äro be- rättigade därtill, bättre än vid anstalterna. Å andra sidan måste emellertid påpekas, att inom flera landstingsområden rätten att erhålla nämnda för- män icke prövas i vidare mån än att den som bestyrker uppgiftens riktig- het vitsordar behovet av fri rättshjälp. Vad slutligen beträffar den statis— tiska redovisningen av antalet ärenden synes ofullständighet förefinnas i
viss utsträckning. Sålunda förekommer att såsom ett ärende antecknas vad som vid anstalterna redovisas såsom flera. Fri rättshjälp har vidare läm- nats utan att några anteckningar därom gjorts. För att undgå det arbete och besvär, som är förenat med att avfordra sökanden skriftlig uppgift om hans ekonomiska förhållanden, att diarieföra ärendet och att utskriva räkning däri, ha advokaterna stundom föredragit att giva hjälp i enklare ärenden utan att därför debitera vare sig landstinget eller sökanden. Enligt advoka- ternas egna uppgifter uppgår antalet dylika ärenden år 1949 till omkring 1 700. Denna siffra måste emellertid vara ganska osäker, eftersom den fram- kommit såsom resultat av en i efterhand gj ord uppskattning. Detta bestyrkes av att proportionen mellan rådgivningsärenden, vartill ifrågavarande ären- den i huvudsak torde vara att hänföra, och övriga ärenden skulle, om siff- ran godtoges, bli en helt annan än vid anstalterna (ca 60 procent i stället för ca 40 procent). Härtill kommer att man icke i dessa ärenden kan veta om sökanden överhuvudtaget varit berättigad att erhålla fri rättshjälp en- ligt vederbörande avtal.
För att en såvitt möjligt rättvisande jämförelse skall kunna göras mel- lan den enligt jämtlandssystemet bedrivna rättshjälpsverksamheten och anstalternas verksamhet, synes med hänsyn till det anförda antalet diarie- förda ärenden enligt jämtlandssystemet böra antagas ha varit väsentligt högre än i verkligheten. Uppenbarligen är det mycket vanskligt att söka uppskatta huru stor ökning som man med anledning härav bör räkna med. Om man emellertid, såsom kommittén funnit vara befogat, utgår från en fördubbling av ärendenas antal och därjämte beaktar den reduktion av anstalternas ärenden som ovan berörts, måste dock konstateras, att rätts- hjälpsverksamheten haft avsevärt större omfattning vid anstalterna än i landstingsområden med jämtlandssystem. Under förutsättning att rätts- hjälpsbehovet överallt står i samma proportion till folkmängden, torde skillnaden i effektivitet bäst framträda vid en beräkning av antalet ären- den per 10 000 personer. Med utgångspunkt från de jämkade ärendesiffror- na blir det genomsnittliga antalet för .samtliga anstalter 132 (för stads- anstalterna 189 och för länsanstalterna 79), medan detsamma för lands- tingsområden med jämtlandssystem stannar vid 14.
Det bör emellertid icke förbises att på grund av sakens natur rätts» hjälpsverksamhet enligt jämtlandssystemet aldrig torde kunna uppnå ett så stort antal ärenden som en rättshjälpsanstalt. Då en advokat med säker- het kan påräkna att få sitt arbete och sina kostnader ersatta, vare sig ur klienten tillkommande medel eller genom i. ex. ett försäkringsbolag, sak- nas det uppenbarligen anledning att behandla ärendet såsom avseende fri rättshjälp, även om klienten i och för sig är berättigad till sådan förmån. Likaså kommer tydligen rättegångsbiträde utan samband med utompro- cessuell rättshjälp i regel ej att redovisas bland ärenden rörande fri rätts- hjälp. Vid en anstalt måste däremot redan av bokföringsmässiga skäl fall sådana som de nämnda ingå bland antalet ärenden.
Beträffande orsakerna till rättshjälpsverksamhetens ringa omfattning
enligt jämtlandssystemet må först framhållas att de hjälpbehövande icke alltid torde känna till de möjligheter till rättshjälp som stå till buds. An- nonsering och annat tillkännagivande av den fria rättshjälpen har icke skett i erforderlig utsträckning. Detta gäller särskilt de landstingsområ— den, där verksamheten haft den obetydligaste omfattningen.
En annan anledning synes vara att de privata advokatbyråerna i mot- sats till anstalterna i allmänhet icke hålla mottagningar efter den ordina- rie arbetstidens slut. Kvällsmottagningarnas stora betydelse torde i viss mån bestyrkas av erfarenheter från Lund. Sedan många år tillbaka ha så- lunda två advokater enligt överenskommelse med staden meddelat obe- medlade fri rättshjälp. Mottagningarna för de obemedlade voro bestämda till en timme varje dag, i regel efter den ordinarie kontorstidens slut. An- talet diarieförda besök uppgingo sista verksamhetsåret eller är 1948 till 795, vilket torde motsvara 300—400 nya ärenden. Sedan jämtlandssyste- met från och med år 1949 börjat tillämpas i Malmöhus läns landstingsom- råde, lämnas rättshjälpen å .sedvanlig kontorstid. För Lunds samtliga 7 advokatbyråer uppgingo år 1949 antalet diarieförda nya ärenden till sam- manlagt 48 (antalet icke diarieförda ärenden är enligt advokaternas upp- skattning omkring 100). Nedgången är alltså påfallande, framför allt med hänsyn till att under år 1949 i motsats till tidigare även rättssökande som icke hade hemort i Lund erhöllo hjälp av de där verksamma advokaterna.
Såsom ytterligare en orsak till verksamhetens begränsade omfattning må nämnas att i de landstingsområden, där rättssökande måste förete bestyrkt uppgift angående sina ekonomiska omständigheter, sökanden stundom fri- villigt avstår från förmånen av fri rättshjälp. I sådana ärenden, där advo— katarvodet icke uppgår till mer än 5—10 kronor, förekommer det nämli— gen att sökanden hellre erlägger arvodet än underkastar sig besväret med att anskaffa ett felande intyg.
Uppenbarligen kunna även andra omständigheter än de nu nämnda an- föras såsom förklaringsgrunder till den ringa utvecklingen av rättshjälps- verksamheten enligt jämtlandssystemet. En eller annan advokat med ringa intresse för verksamheten kan sålunda ha visat sig ovillig att mottaga mindre bemedlade rättssökande med påföljd att dessa i viss mån av- åkräckts från att vidare anlita hjälpmöjligheten. Och jämväl utan att nå- gon advokat kan lastas därför måste människor i enkla förhållanden lätt ha kunnat få den uppfattningen att de icke äro väl sedda hos advokater, som givetvis helst vilja syssla med ärenden av mera inkomstbringande natur.
(»
Ärendenas fördelning a olika advokatbyråer. Fullständiga upplysningar om huru de år 1949 diarieförda nya ärendena fördela sig på olika advokat- byråer ha ej kunnat erhållas. Av tillgängliga uppgifter framgår emellertid att envar av 56 byråer hade lägre antal ärenden än 20. Högre antal ären- den handlades ifrågavarande är av ett 30-tal byråer. Av sistnämnda by- råer hade allenast två flera ärenden än 100. Å 51 byråer hade inga ärenden förekommit. Dessa byråer voro till stor del belägna i de områden, där verk-
samheten var särskilt obetydlig samt i städer som icke deltaga i vederbö- rande landsting.
Ärendenas beskaffenhet (tabell 2 b). I nära överensstämmelse med vad fallet är vid rättshjälpsanstalterna utgöra även enligt jämtlandssystemet de familjerättsliga ärendena 49 procent av hela antalet ärenden. Ej heller i övrigt föreligga procentuellt sett några anmärkningsvärda skiljaktigheter med avseende å ärendenas beskaffenhet. Gruppen privaträttsliga ärenden i övrigt uppgår sålunda till 28 procent, medan straffrättsliga ärenden och ärenden som röra utmätning och konkurs samt offentligrättsliga ärenden i övrigt utgöra sammanlagt drygt 9 procent av hela antalet ärenden. De icke särskilt specificerade ärendena motsvara ca 14 procent av totala an- talet ärenden.
] ärendena vidtagna åtgärder (tabell 3 b). I ca 29 procent av de under år 1949 behandlade ärendena var det allenast fråga om rättsupplysning eller annat råd. Antalet ärenden som förlikts utan rättegång uppgår till ungefär 23 procent, medan antalet ärenden, däri annan åtgärd vidtagits, utgör ca 48 procent av samtliga ärenden.
Eftersom varken ärenden, som resulterat i gemensam ansökan om hem- eller äktenskapsskillnad, eller ärenden, vari annan rättegång förekommit, redovisats särskilt i de till grund för nyssnämnda siffror liggande statis- tiska uppgifterna, kan direkt jämförelse med rättshjälpsanstalternas ären- den icke göras. Förekomna rättegångar torde emellertid ingå bland ären- den, vari »annan åtgärd» vidtagits, eller möjligen, såvitt fråga är om hem- skillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, bland ärenden som förlikts utan rättegång. Motsvarigheten till de ovan angivna procent- talen skulle vid sådant förhållande för anstalternas del vara resp. 39, 16 och 45. Det vill härav .synas som om rättshjälpsverksamheten enligt jämt- landssystemet anlitats förhållandevis mer för tvister än för rådfrågningar.
Någon möjlighet att, såsom skett i fråga om anstalterna, ställa antalet förlikningar i relation till samtliga tvister, giver det tillgängliga materia- let icke. Det saknas emellertid anledning antaga att förlikningsverksamhe- ten skulle nämnvärt avvika från vad den för anstalterna framkomna siff- ran, 60 procent, utvisar.
De rättssökandes hemorter (tabell 4 b). Om man betraktar den största staden inom varje landstingsområde såsom områdets huvudort och under- söker huru ärendena efter de rättssökandes hemorter fördela sig på hu- vudorten och området i övrigt, synes en jämförelse med rättshjälpsanstal- terna kunna ske. Vid en dylik undersökning bör emellertid bortses från Göteborgs och Bohus läns landstingsområde, eftersom staden Göteborg snarare än den största staden inom området måste anses såsom huvud— ort. Med nu angivna utgångspunkter visar det sig att de rättssökande i 51 procent av de under år 1949 diarieförda nya ärendena voro bosatta å hu- vudorten. Då motsvarande siffra för länsanstalterna är 57, kan följaktli—
40 gen icke någon mera påtaglig skillnad anses föreligga. Procenttalen för de olika landstingsområdena giva för övrigt icke någon enhetlig bild. I Upp- .sala län voro sålunda 70 procent av de sökande bosatta å huvudorten, me- dan i Västerbottens län endast 24 procent av sökandena hade sin bostad å denna ort.
Mottagningar utanför advokatort. Advokaterna ha i några fall åtagit sig att hålla regelbundna mottagningar jämväl å andra orter än där advokat- k—ontor finnes. Mottagningar höllos sålunda år 1949 varannan vecka i Ref- tele, Jönköpings län, samt en gång varje månad i Lysekil och Strömstad, Göteborgs och Bohus län. Vid varje mottagning i Lysekil och Strömstad förekommo i genomsnitt 3—4 nya ärenden. Dessutom kan nämnas att advo- katerna i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län enligt avta- len äro skyldiga att i viss utsträckning hålla mottagningar i samband med tingssammanträden. Från och med år 1950 hållas i Västerbottens län be- stämda mottagningar i Storuman, Vilhelmina och Åsele, å vardera platsen fem gånger om året.
Utgifter (tabell 6 b). Totala rättshjälpskostnaden för de 13 landsting, som år 1949 tillämpade jämtlandssystemet, uppgick nämnda år till 103 000 kro- nor. Kostnaden skulle ha blivit ca 5 000 kronor högre, därest icke på vissa håll de av advokaterna fordrade ersättningarna nedsatts med hänsyn till storleken av beslutat anslag.
Frånsett de landsting, inom vilkas områden allenast ett mycket obetydligt antal ärenden förekommit, uppgå de olika landstingens kostnader till be— lopp mellan 6 000 och 15 000 kronor.
Huvudparten av totalkostnaden eller 94 000 kronor utgöres av de till ad- vokaterna utgående ersättningarna. Dessa bestå till övervägande delen av arvoden men utgöra till ca 5 procent kostnader för protokoll, bevis och del— givningar samt andra sådana utlägg, som advokaterna haft för sökandenas räkning. Kostnaden för annonsering och blanketter m. m. uppgår till 9 000 kronor. Omkring hälften av landstingen ha emellertid icke haft någon ut- gift för annonsering, enär advokaterna enligt avtalen äro skyldiga att svara därför.
Inkomster (tabell 7 b kol. 2—4). De utgifter, för vilka ovan redogjorts, drabba i allmänhet helt landstingen. Landstingen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ha dock för 1949 års verksamhet erhållit statsbidrag med tillhopa 4 760 kronor. Beloppet motsvarar 20 procent av dessa lands— tings på visst sätt beräknade kostnader för rättshjälpsverksamheten.
I den mån advokat uppburit ersättning från rättssökande eller dennes motpart kommer denna ej till synes såsom inkomst. Advokaterna debitera nämligen landstinget allenast den kostnad, vilken icke på annat sätt blivit läckt. Beträffande flertalet landsting gäller emellertid att några belopp ej influtit från rättssökande eller deras motparter. Den bestämmelse i avtalen, enligt vilken arvode m. ni. skall uttagas ur klienten tillkommande medel,
har sålunda icke vunnit tillämpning annat än i enstaka landstingsområden, och där ha allenast obetydliga belopp influtit. I de fåtal fall, där motpart er- lagt ersättning för rättshjälp, ha icke heller några nämnvärda belopp in- flutit.
Kostnad per ärende (tabell 7 b kol. 6). Då ovan angivna utgifter för rätts- hjälpsverksamheten utgöra det allmännas nettokostnad för verksamheten samt ärendena, så när som på några få undantag, äro utomprocassuella, skulle det allmännas kostnad per utomprocessuellt ärende bli i medeltal kronor 53: 21. ' Såsom av det före—gående framgår har emellertid fri rättshjälp i viss ut- sträckning tillhandahållits utan att detta fått inflytande på antalet ären- den. Om man i anledning härav skulle öka antalet ärenden med hela det av advokaterna uppskattade antalet icke diarieförda ärenden, bleve kostnaden per ärende kronor 28: 28. Av förut anförda skäl bör dock icke räknas med så många ytterligare ärenden. Härjämte måste beaktas att en ökning av an— talet diarieförda ärenden jämväl komme att medföra en viss kostnadsökning. ' Såvida de av landstingen beviljade anslagen medgivit ersättning till advoka- terna med hela de av dem fordrade beloppen, skulle för övrigt kostnaden även eljest ha stigit.
Det synes icke böra ifrågakomma att i detta sammanhang hänsyn tages till sådana ärenden, vari advokat lämnat mindre bemedlad rättshjälp utan att belasta landstinget, enär han räknat med att få sina kostnader ersatta, vare sig ur klienten tillkommande medel eller genom t. ex. ett försäkrings- bolag. I enlighet med det ovan sagda saknas anledning att behandla dylika ärenden såsom avseende fri rättshjälp, även om klienten i och för sig är berättigad till sådan förmån. Därest man likväl för jämförelsen med anstal— terna ville beakta ärendena och därför sökte utföra den nästan olösliga upp— giften att uppskatta deras antal, skulle emellertid det framkomna kost- nadsbeloppet per ärende bli i viss mån missvisande. På grundval av detta kunde nämligen totalkostnaderna för framtiden icke riktigt uppskattas med mindre det beräknade antalet ärenden innefattade även ärenden av nu ifrågavarande slag. .
Med hänsyn till huvudsakligen vad sålunda anförts synes det allmännas genomsnittliga kostnad för varje enligt jämtlandssystemet handlagt ärende kunna uppskattas till ungefär 40 kronor.
Kostnaden per ärende enligt jämtlandssystemet ligger följaktligen avgjort högre än motsvarande kostnad vid anstalterna. I den mån ärendenas antal enligt jämtlandssystemet ökar, kan kostnaden per ärende väntas nedgå nå- got, bland annat genom att de fasta kostnaderna, t. ex. för annonsering, slås ut på ett större antal ärenden. Då, såsom tidigare framhållits, ärendena inOm ett område med jämtlandssystem aldrig torde komma att uppgå till lika stort antal som om anstalt i stället funnits å området, är det icke utan Vidare givet att totalkostnaden för rättshjälp blir högre enligt jämtlands- systemet än med anstaltsorganisation. Även andra faktorer än kostnaden per ärende måste tillmätas betydelse vid en sådan jämförelse.
0. Övriga anordningar.
Inom Gotlands läns landstingsområde har utomprocessuell rättshjälp åt mindre bemedlade från och med år 1950 anordnats på ett sätt, som skiljer sig från de organisationsformer, för vilka ovan redogjorts. En tidigare i landstingsområdet icke verksam advokat har sålunda i förhållande! till landstinget åtagit sig att lämna sådan rättshjälp mot ett bestämt arvode, 7 000 kronor om året, samt rätt att därutöver uppbära en viss mindre ersätt- ning av rättssökandena. Då hinder möter för advokaten att lämna rättshjälp emedan sökandens motpart redan begärt bistånd, skall advokaten hänvisa sökanden till annan advokat, som erhåller ersättning av landstinget för den hjälp han lämnar. Anledningen till att på Gotland rättshjälpen anordnats på detta sätt är delvis den att man velat få ytterligare en advokat utöver den ende tidigare där verksamme att driva advokatrörelse inom landstings- området. Den som åtagit sig att meddela rättshjälp åt mindre bemedlade är nämligen oförhindra'd att vid 'sidan härom ha praktik även för annat klientel.
Varken i Gävleborgs läns landstingsområde eller i Gävle stad ha några anordningar vidtagits för att fri utomprocessuell rättshjälp skall tillhanda— hållas mindre bemedlade.
Slutligen kan anmärkas att, oaktat jämtlandssystemet införts i Malmöhus läns landstingsområde, i Ystad två advokater mot fast ersättning meddela rättshjälp åt obemedlade enligt ett sedan gammalt gällande särskilt avtal med staden. Antalet ärenden i denna verksamhet uppgick år 1949 till 42.
Förslagets huvudgrunder.
1. Rättigheten att erhålla utomprocessuell rättsmalp.
Genom lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång har part som saknar medel till kostnaderna för rättegången fått möjlighet att erhålla vissa förmåner på det allmännas bekostnad. Den som beviljats fri rättegång är sålunda befriad från att erlägga eljest utgående rättegångsavgifter, och ersättningar till vitt- nen och sakkunniga betalas av statsverket. Därest han icke är i stånd att själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen vid talans väckande eller utfö- rande, kan dessutom lämplig person förordnas att mot ersättning av all- männa medel biträda honom. Med institutet fri rättegång har man avsett att förverkliga principen om allas likhet inför lagen; ingen skall på grund av medellöshet gå miste om möjligheten att i rättegång tillvarataga sina in- tressen.
Att på detta sätt den som är mindre bemedlad kan få rättshjälp i rätte- gång, år uppenbarligen av största vikt men kan ingalunda anses vara till- fyllest. Sakkunnig hjälp i rättsliga angelägenheter erfordras även då det icke är fråga om process. Under nutida komplicerade samhällsförhällanden stäl- las människor ofta inför situationer, i vilka de behöva juridiskt biträde av ett eller annat slag. På det familjerättsliga området, där rättshjälpsbehovet torde vara störst, är det särskilt förhållandena i samband med hem- och äktenskapsskillnad, som påkalla råd och bistånd i skilda hänseenden. Men även då fråga är om upprättande av olika legala handlingar, såsom testamen— ten, bouppteckningar och arvskiften, uppkomma mycket ofta spörsmål av juridisk natur. Vad civilrättsliga förhållanden i övrigt beträffar torde i syn- nerhet avbetalningsköp och hyra icke sällan draga med sig problem som en lekman ej kan bemästra. Dessutom må erinras om de konflikter, som anställ- nings- och grannelagsförhållanden lätt ge upphov till. I alla fall av nu an- tydd art är uppenbarligen behovet av rättshjälp icke i och för sig beroende på om rättegång kommit till stånd. Den utomprocessuella rättshjälpsverksam- het, som därför får anses nödvändig såsom komplement till institutet fri rättegång, utgör även den ett viktigt led vid förverkligandet av principen om ' likställighet inför lagen. Om en person, som saknar ekonomiska förutsätt- ningar för att anlita en privatpraktiserande advokat, icke annorledes erhåller erforderliga juridiska upplysningar, kan han just härigenom komma att
drabbas av rättsförlust. Och ett dylikt resultat är långt ifrån uteslutet jäm— väl då vederbörande vänt sig till en icke kvalificerad men billigare rådgivare. Genom möjligheten till sakkunnig juridisk hjälp utom rätta kunna dessutom rättegångar undvikas i viss utsträckning. Detta är av betydelse redan för rättssökanden själv. Även om den som åtnjuter fri rättegång erhåller sina egna kostnader täckta, medför nämligen en rättegång alltid risker och obehag av skilda slag. Men också ur allmän synpunkt är det angeläget att rättegångar- nas antal nedbringas. Statsverkets stora kostnader för fri rättegång torde vis- serligen knappast undergå någon omedelbar reduktion genom anordnandet av utomprocessuell rättshjälpsverksamhet. En undersökning har visat att såväl inrättandet av rättshjälpsanstalt som påbörjandet av verksamhet en- ligt jämtlandssystemet snarast haft den motsatta effekten. Men på längre sikt synes det icke vara obefogat att räkna med en viss nedgång i de fria rättegångarnas antal. I den mån parterna i en tvist ha tillgång till sakkun— nigt bistånd måste det givetvis för dem vara lättare att godtaga en ifrågasatt förlikning.
Vad särskilt angår behovet av hjälp på den sociala lagstiftningens område är det naturligt att de organ som omhänderha den sociala verksamheten i första hand stå till tjänst med råd och upplysningar. De talrika reformer som under senaste decennier genomförts ha ju åsyftat främst att förbättra de mindre bemedlades förhållanden. Förtroendemän och tjänstemän i olika sociala nämnder böra sålunda tillhandagå allmänheten i angelägenheter inom respektive nämnds verksamhetsområde. Bäst information kan givetvis för— väntas i de större kommuner, där särskilda socialvårdsbyråer finnas. Den av 1948 års riksdag beslutade nämnden för kommunal upplysningsverksamhet, som är avsedd att genom olika åtgärder tillgodose de kommunala förtroende- och tjänstemännens upplysningshehov, torde indirekt även kunna befrämja den till allmänheten riktade upplysningsverksamheten. Även med dessa ut- gångspunkter finnes otvivelaktigt också på den sociala lagstiftningens om- råde ett visst behov av rättshjälp. Då någon icke erhållit den socialhjälp, till vilken han anser sig berättigad, hör han ha möjlighet att få rådgöra med en juridiskt sakkunnig person som intar en fristående ställning. Särskilt i fråga om överklagande av de sociala organens beslut och åtgärder ter sig möjligheten till rättshjälp motiverad.
Liknande synpunkter som beträffande den sociala verksamheten kunna i viss mån anläggas även när det gäller rent administrativa förhållanden. Vis- serligen böra tjänstemännen vid länsstyrelser och andra myndigheter i största möjliga utsträckning tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar i angelägenheter inom vederbörande myndighets verksamhetsområde. Stundom kunna emellertid de ärenden, i vilka hjälp erfordras, röra sådana frågor eller vara så omfattande att biträde icke lämpligen kan lämnas av tjänste- männen ifråga. Allmänt taget synes på det administrativa området finnas be- tydligt större utrymme för fristående rättshjälpsverksamhet än på det sociala området.
Sedan gammalt har också personalen vid domstolarna brukat ge allmän-
heten hjälp och upplysningar, framför allt i inskrivningsärenden och liknande rutinmässiga ärenden. Någon mera omfattande och regelbunden hjälp på denna väg kan dock icke påräknas. Med hänsyn till domstolens opartiskhet är det av vikt att rådgivning undvikes så snart tvist kan komma i fråga.
Den hittillsvarande verksamheten för att tillgodose det behov av utom- processuell rättshj älp som sålunda finnes, har varit helt beroende på kommu- nalt initiativ. Anledningen till att 1919 års kungörelse angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter icke föreskrev obligatoriskt inrättande av anstalter var, att det vid tiden för tillkomsten av kungörelsen ansågs lämpligt att anstalterna organisatoriskt växte fram ur de särskilda orternas behov av rättshjälp och tillgång på därför lämpliga krafter. Vid ett tvångsvis upprättande av anstalter över hela riket kunde man eljest, ansågs det, riskera att posterna såsom anstaltsföreståndare måste besättas med mindre lämpliga personer. I 1940 års utredning rörande de offentliga rätts- hjälpsanstalterna föreslogs emellertid, under hänvisning till det ringa antal anstalter som ditintills kommit till stånd, att anstalt i princip skulle inrättas i varje landstingsområde och stad som ej deltager i landsting. De tidigare anförda rekryteringssvårigheterna ansågos icke längre föreligga. Ehuru detta förslag ej blivit genomfört, har sedermera, såsom framgår av den i det före- gående låmnade redogörelsen för nuvarande anordningar, möjligheter för mindre bemedlade att erhålla utomprocessuell rättshjälp öppnats nästan överallt.
Rättshjälpsbehovets storlek kan naturligtvis, med hänsyn till bland annat befolkningens struktur, variera i olika delar av landet. Men likaväl som det inom varje län årligen förekommer ett icke ringa antal fria rättegångar,1 sy- nes det uppenbart att utomprocessuell rättshjälpverksamhet för mindre be- medlade ej på något håll kan undvaras. På grund härav och då möjligheten att erhålla sakkunnigt bistånd i rättsliga angelägenheter utom rätta är av syn- nerlig vikt, synes det i lag böra fastslås att mindre bemedlade skola ha rätt till utomprocessuell rättshjälp genom det allmännas försorg.
2. Skyldigheten att ombesörja offentlig rättshjälps- verksamhet.
Som nämnts har det hittills ankommit på kommunalt initiativ huruvida utomprocessuell rättshjälp skolat tillhandahållas mindre bemedlade. Även om rättshjälpsverksamheten för framtiden icke skall vara grundad på fri- villighet, kan det naturligtvis vara ändamålsenligt att landsting och motsva- rande kommunala enheter alltjämt svara för verksamheten. Principiella skäl kunna visserligen anföras för att den utomprocessuella rättshjälpsverksam- heten är att anse som en statlig angelägenhet. Liksom fri rättegång, som ju helt bekostas och organiseras av staten, kan rättshjälpen utom rätta sägas ingå bland statens rättsvårdande uppgifter. Å andra sidan kan man icke
1 Se tabell 9.
bortse från att en verksamhet, varigenom endast de ekonomiskt sämre ställda folkgrupperna skola tillgodoses, har ett icke oväsentligt socialt inslag. Men framför allt lämplighetsskål tala för ett bibehållande av det kommunala an- svaret för verksamheten. Det synes sålunda vara tydligt att en efter de lokala förhållandena anpassad organisation lättare kan åstadkommas genom kom- munal försorg. Vidare måste det vara fördelaktigt att kommunala represen— tationer stå såsom målsmän för en verksamhet där den personliga kontakten med befolkningen är så oundgänglig som vid rättshjälps meddelande. Dess- utom förefaller det sannolikt att vissa kostnader, särskilt lokalkostnader, skola kunna hållas lägre med en organisation i kommunal regi. På grund härav synes det böra åläggas varje landsting att, ett vart för sitt område, ombesörja den ifrågavarande rättshjälpsverksamheten. Motsvarande uppgift hör ankomma på de städer som ej deltaga i landsting.
Med hänsyn till verksamhetens rättsvårdande karaktär torde det emeller- tid icke böra överlämnas åt landstingen och nämnda städer att helt själv- ständigt anordna verksamheten. För att i möjligaste mån säkra effektivitet och enhetlighet synes det vara nödvändigt att låta staten få medinflytande vid verksamhetens organiserande. I första hand bör sålunda Kungl. Maj :t äga bestämma huvuddragen av den organisationsform som skall komma till användning. Men även i andra, mer detaljbetonade avseenden bör Kungl. Maj:t ha möjlighet att ingripa. Med beaktande av de olikartade förhållandena inom skilda delar av landet synes det därför vara lämpligt föreskriva att rättshjälpsverksamhet skall anordnas och utövas i enlighet med särskilt av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente. Om förslag till erforderligt reglemente upprättas av vederbörande landsting eller stad med tillämpning av vissa allmänt hållna direktiv, får tydligen kännedomen om lokala och andra spe- ciella förhållanden tillfälle att komma till uttryck, även om det slutliga avgörandet ligger i Kungl. Maj:ts hand.
3. Organisationen.
Den rättshjälp utom rätta, som för närvarande står mindre bemedlade till buds, lämnas såsom av redogörelsen för nuvarande anordningar framgår huvudsakligen vid rättshjälpsanstalter och enligt jämtlandssystemet. I den offentliga debatten1 ha de båda organisationsformernas fördelar och nack— delar vid upprepade tillfällen diskuterats. _
Härvid har å ena sidan gjorts gällande att de mindre bemedlades behov av rättshjälp bäst skulle tillgodoses genom särskilda rättshjälpsanstalter. Till stöd för denna uppfattning har anförts bland annat följande. De ärenden, i vilka de mindre bemedlade främst sökte hjälp, rörde huvudsakligen familje- rätt, exekutionsrätt, semester och övriga anställningsfrågor samt sociallag-
1 Se bl. a. Svensk Juristlidning 1939 s. 138, Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1939 s. 156, 1941 s. 20, 45. 77 och 119. 1942 s. 196, 1943 s. 97, 1945 s. 25, 71, 86, 97, 164. 167, 1946 s. 152, (1947 sö 39, 45, 117 och 120 samt 1948 s. 44 och Sveriges Landstings tidskrift 1945 häftena 2, 3,
och .
stiftningen. En anstaltsjurist sysslade, i motsats till en privat advokat, stän— digt med dylika ärenden och bleve därför den mest kompetente att taga itu med rättshjälpsklientelets problem. De hjälpbehövande föredrogo också att vända sig till de för denna rättshjälp särskilt anordnade anstalterna framför att anlita privata advokater, som hade sina huvudsakliga inkomster från annat klientel och därför kunde väntas ha mest intresse för detta. Pröv- ningen av de rättssökandes ekonomiska villkor bleve mera likformig, såvida den anförtroddes åt en anstalt och icke åt ett flertal privata advokater som kunde bedöma behovet av rättshjälp på olika sätt. Fara förelåge att det med jämtlandssystemet skulle bli de av annat klientel minst uppskattade och därför ofta de sämsta advokat-erna som huvudsakligen komme att stå till förfogande för rättshjälpen åt de mindre bemedlade.
Å andra sidan har hävdats att jämtlandssystemet vore fördelaktigare som organisationsform. Såsom skäl härför har anförts i huvudsak: Samma advo- kater borde bistå alla rättssökande oberoende av deras ekonomiska ställning. Frånsett vissa advokater i de största städerna finge de privata advokaterna god erfarenhet även av de mindre bemedlades ärenden. En uppdelning av advokatkåren i två kategorier, av vilka den ena biträdde mindre bemedlade och den andra de bättre situerade, klunde föranleda ensidighert vid bedö-- mande av rättsproblemen. Jämtlandssystemet erbjöde rättssökanden möj- lighet att välja den advokat, för vilken han hade största förtroendet. Denna valfrihet kunde, särskilt i tvister, vara av stor betydelse. Genom att advoka- ter i allmänhet funnes å ett flertal orter inom varje landstingsområde, bleve de rättssökandes resekostnader lägre. Om rättshjälp åt mindre bemedlade helt meddelades genom anstalter, uppkomme risk för att å mindre orter verk- samma advokater, som ofta för sin fulla bärgning vore beroende" jämväl av ifrågavarande klientel, kunde avskräckas från att å dessa orter driva advo- katverksamhet. Även om behovet av rättshjälp för de ekonomiskt sämst ställda skulle kunna avhjälpas genom att anstalter å dessa platser anordnade mottagningar, bleve följden att övriga rättssökande, som ofta ekonomiskt hade det obetydligt bättre än de hjälpberättigade, finge sina möjligheter till rättshjälp beskurna. Rättshjälp genom anstalt medförde risk för rutin-v mässig och opersonlig behandling av uppdragen. Den omständigheten att an— staltsjuristen hade tjänstemans ställning medförde att han icke komme att stå helt oberoende gentemot stat och kommun. Det vore olägligt om en part med fri rättegång icke av sitt biträde kunde få hjälp i sådana utomproces- suella frågor, som ofta uppkomme i samband med rättegång. I den mån advo— kater icke vore berättigade att lämna utomprocessuell rättshjälp åt mindre bemedlade, kunde följden lätt bli att en rättssökande föredroge en yrkes— utövare, som kunde bistå honom i samtliga frågor, för vilkas lösande han behövde bistånd. Enligt jämtlandssystemet anpassade sig kostnaden för den fria rättshjälpen städse efter det faktiska rättshjälpsbehovet, medan kost- naderna för en anstalt till stor del vore fasta och alltså oberoende av antalet ärenden.
Beträffande den rätt att välja advokat som jämtlandssystemet skulle med--
föra har invänts att denna rätt lätt bleve illusorisk genom att den sökta advo- katen icke stode till förfogande. Man kunde ej heller räkna med att varje advokat vore villig att hålla kvällsmottagningar i erforderlig utsträckning. I fråga om anstaltsjuristernas av stat och kommun beroende ställning har framhållits att även en privat advokat, som finge ersättning av det allmänna, saknade en helt fristående ställning.
Vad sålunda anförts beträffande de hittills använda organisationsformer- na synes vara förtjänt av beaktande. Vissa fördelar äro onekligen förenade med såväl det ena som det andra av systemen, men olika invändningar kunna också riktas mot dem båda. Målsättningen för den utomprocessuella rättshjälpsverksamheten bör vara att de mindre bemedlade i görligaste mån tillförsäkras samma hjälp som andra rättssökande kunna få. Rent teore- tiskt sett måste det väl anses vara riktigt att samma yrkesutövare, som stå till buds för dem som själva skola betala sin rättshjälp, också ombesörja rättshjälpen åt de mindre bemedlade. Det vore sålunda naturligt om de pri- vatpraktiserande advokaterna icke blott betroddes med uppdrag som offent- lig försvarare och ombud i rättegång utan även handhade en av det all- männa anordnad utomprocessuell rättshjälpsverksamhet. I praktiken har det emellertid visat sig att jämtlandssystemet fungerat otillfredsställande och medfört förhållandevis stora kostnader. Förutom att i vissa län förekommit endast ett eller annat tiotal ärenden under ett helt år, har såväl där syste- met längst tillämpats som där de ekonomiska villkoren för rättshjälps er- hållande varit desamma som vid anstalterna antalet ärenden varit betydligt lägre än jämförliga siffror från anstalterna. Den genomsnittliga kostnaden per ärende enligt jämtlandssystemet överstiger väsentligt motsvarande kost- nad vid anstalterna. Skulle all rättshjälp åt mindre bemedlade tillhandahål- las enligt ett effektiviserat jämtlandssystem, måste alltså totalkostnaderna bli avsevärda. Under dessa förhållanden torde en fortsatt diskussion om de hittills tillämpade organisationsformernas förtjänster och olägenheter såtill- vida vara gagnlös som man icke genom att väga dem mot varandra kan uppnå det bästa resultatet. För att överallt inom landet kunna få till stånd en effektiv rättshjälpsverksamhet synes man snarare böra kombinera syste- men på sådant sätt att en blivande organisation innesluter de praktiskt sett lämpligaste anordningarna. Självklart är att härvid även kostnadssynpunkter måste beaktas.
Eftersom den utomprocessuella rättshjälpen "åt mindre bemedlade avser bistånd i rättsliga angelägenheter, är rättshjälpsverksamheten tydligen till sin natur en advokatuppgift. Även anstaltsföreståndare måste emellertid för- utsättas vara advokat, och en anstalt torde därför i och för sig icke kunna betraktas annorledes än såsom en advokatbyrå. Så långt kan det alltså knap- past föreligga någon skiljaktighet mellan en anstalt och en advokat som driver egen rörelse. Men om rättshjälpsverksamhet skall ombesörjas av an- stalt, är det av ekonomiska skäl nödvändigt att anstalten tillerkännes en viss monopolställning, och härigenom komma då de rättssökande att gå miste om den förmån, det innebär att fritt få vända sig till vilken som helst av
de privatpraktiserande advokaterna. Särskilt för en rättssökande som kom- mit i tvist med kommunen eller staten kunde det ju tyckas värdefullt att icke vara hänvisad att få rättshjälp av en hos det allmänna anställd jurist. Vare sig nämnda förmån i verkligheten icke har den betydelse man kunnat vänta eller den uppväges av den omständigheten att en anstalt inrättats och drives just för att betjäna ifrågavarande rättssökande, ha emellertid de nuvarande anstalterna omfattats av den mindre bemedlade allmänheten med största förtroende. Från de rättssökandes synpunkt synes därför icke finnas något hinder att såsom ett led i rättshj älpsorganisationen räkna med särskilda anstalt—er av väsentligen hittillsvarande typ.
Däremot torde med visst fog en principiell invändning kunna göras mot anstalters anlitande i organisationen. Med hänsyn till det personliga moment som ingår i all advokatverksamhet måste det anses ligga i advokatyrkets natur att dess utövare böra inta en fristående ställning. En utveckling mot en advokatkår, vars medlemmar till övervägande delen äro anställda i all- män tjänst, kan icke vara lycklig. De anstalter som för närvarande finnas torde visserligen icke i sin verksamhet ha givit belägg för att mera operson— lig rättshjälp är en given följd av att de som lämna hjälpen äro tjänste- män. Men om anstalter inrättas i mycket stor utsträckning kunna lätt ten- denser till slentrianmässig behandling av ärendena och andra olägenheter komma att visa sig. Det synes därför vara önskvärt att de mindre bemed- lades behov av rättshjälp icke uteslutande tillgodoses genom anstalter utan att även advokater med egen rörelse tagas i anspråk för verksamheten, där så lämpligen kan ske. Den första förutsättningen härför är emellertid att erforderliga advokater äro villiga att medverka, men dessutom måste uppen- barligen fordras att advokaternas verksamhet i huvudsak lika effektivt som anstaltsverksa'mheten tillgodoser de mindre bemedlades intressen. Skulle det av en eller annan anledning icke vara möjligt att på ett fullt tillfreds- ställande sätt tillhandahålla rättshjälp genom advokater med egen rörelse, synes det vara nödvändigt att i större omfattning än eljest inrätta nya an— stalter eller utvidga redan befintliga anstalter.
I enlighet med nu gjorda överväganden bör alltså varje landsting och stad som ej deltager i landsting i sista hand ha möjlighet att ombesörja den utom- processuella rättshjälpen åt mindre bemedlade genom rättshjälpsan— s t alt. Med tanke på det nyss berörda önskemålet om återhållsamhet vid an- stalters inrättande och utvidgande måste emellertid klargöras, under vilka för- hållanden en anstalt är den ändamålsenligaste organisationsformen. På grund av anstaltens karaktär av i viss mån specialiserad advokatbyrå är det na- turligt att anstaltsverksamhet blir till bästa nytta för de mindre bemed- lade och samtidigt ur ekonomisk synpunkt mest fördelaktig på sådana plat— ser där en större befolkning är bosatt inom ett relativt begränsat område. Såsom av redogörelsen för nuvarande anordningar framgår ha också så gott som samtliga hittills inrättade anstalter visat sig effektivast tillgodose rätts- hjälpsbehovet å anstaltens förläggningsort och trakten däromkring, medan antalet rättssökande från längre bort liggande orter inom verksamhetsom- 4—510487
rådet varit lägre än vad folkmängdsfördelningen inom området skulle giva anledning antaga. Och stadsanstalterna, som ju i allmänhet ha hela sitt klientel på själva anstaltsorten, uppvisa i stort sett den lägsta kostnaden i proportion till antalet ärenden. Med hänsyn härtill synes man höra utgå ifrån att anstalt i vart fall skall vara inrättad överallt där folkmängden i och omkring den ort, där anstaltens kontor bör förläggas, kan anses ut- göra tillräckligt underlag för anstaltsverksamhet.
Då rättshjälpsverksamheten inom landstingsområde skall ombesörjas ge- nom anstalt, är det emellertid tydligt att avlägset boende rättssökande i all- mänhet icke kunna erhålla erforderlig hjälp utan att särskilda anordningar vidtagas. Den närmast till hands liggande utvägen i detta hänseende är up- penbarligen att anstalten regelbundet håller mottagningar på lämpliga plat- ser utanför anstaltsorten. Att dylika mottagningar kunna vara av stor bety- delse synes framgå vid en jämförelse av förhållandena vid Tornedalens rätts- hjälpsanstalt, som har mottagningar å ett flertal olika platser, och förhål- landena vid exempelvis Örebro läns rättshjälpsanstalt, där mottagningar hållas å allenast en ort utanför Örebro. Om vid båda anstalterna bortses från anstaltsorten och dess närmaste omgivning, hade nämligen är 1949 Tornedalens rättshjälpsanstalt två å tre gånger så många ärenden per tusen invånare som Örebroanstalten. Mottagningar utanför anstaltsorten draga emellertid med sig ökade utgifter. I den mån det endast är fråga om rese- och traktamentsersättning åt anstaltsjuristen torde visserligen mer- kostnaden i allmänhet ej uppgå till nämnvärt belopp, men om mottag- ningsresorna föranleda att anstaltens personal behöver utökas, kan bety- dande kostnadsökning uppkomma. Det synes därför ofta kunna vara lämp- ligt att anstaltens mottagningar utanför anstaltsorten ersättas genom att ad- vokater med egen rörelse lämna rättshjälp. En dylik kombination av an- staltsverksamhet och rättshjälp genom privata advokater torde sålunda kun- na bli den för det allmänna mest ekonomiska organisationsformen. Men även då någon direkt besparing icke kan vinnas, synes den kunna vara motive- rad. I stället för att de rättssökande skola nödgas invänta anstaltens ofta med långa mellanrum inträffande mottagningar få de sålunda mera stadig- varande tillgång till advokathjälp, vilket [framstår såsom särskilt betydelse- fullt om man beaktar att för varje ärende i regel erfordras flera besök. En särskild fördel med kombinationen är att den medger en smidig anpassning efter rättshj älpsbehovet.
I landstingsområden, där icke redan befolkningen i och omkring den eventuella anstaltsorten kan beräknas giva full sysselsättning åt en anstalt, torde en sådan ej kunna drivas med samma fördel som eljest. Behovet av rättshjälp på mera avlägset belägna orter inom området gör det visserligen alltid möjligt att taga anstaltsjuristens hela arbetskraft i anspråk. Med hänsyn bland annat till den tidsspillan, som förorsakas av många och långa mottagningsresor, måste emellertid det allmännas kostnader för rättshjäl- pen bli proportionsvis större än då klientelet är koncentrerat kring den ort där kontoret är beläget. Vid detta förhållande synes det ur ekonomisk syn—
punkt kunna erbjuda fördel att låta landstinget ombesörja rättshjälpsverk- samheten uteslutande genom advokater med egen rörelse. Det relativt ringa antalet ärenden bör sålunda kunna medföra att kostnaderna stanna vid ett lägre belopp än nettoutgiften för en anstalt. På grund av erfa- renheterna från jämtlandssystemet kan visserligen befaras att en organisa— tion, grundad enbart på medverkan från privatpraktiserande advokaters sida, icke blir tillfredsställande ur effektivitetssynpunkt. Såsom framgår av redo- görelsen för nuvarande anordningar äro emellertid orsakerna till jämtlands- systemets bristande effektivitet delvis av den art att de med förhållandevis enkla medel böra kunna undanröjas. Med hänsyn till den fastare ledning av och den särskilda uppsikt över rättshjälpsverksamheten, som i det följande förordas, torde man därför kunna räkna med att även en organisation av här ifrågasatta beskaffenhet skall giva ett godtagbart resultat.
I den mån advokaterna efter kontorens belägenhet äro fördelade på flera orter inom landstingsområdet, finnas givetvis utsikter att rättshjälpsbehö- vande inom olika delar av området skola få nytta av verksamheten. Liksom inom anstalts verksamhetsområde tor-de det dock jämväl där rättshjälps- l verksamheten handhaves enbart av privatpraktiserande advokater vara nöd- vändigt att i särskild ordning tillgodose rättssökande som äro bosatta på långt avstånd från advokatorterna. På grund härav måste advokaternas åta- gande att ombesörja rättshjälpens meddelande även innefatta förpliktelse att anordna mottagningar på orter där det anses erforderligt.
I enlighet med det nu anförda skall alltså rättshjälp åt mindre bemedla- de tillhandahållas antingen genom anstalt, eventuellt under medverkan av advokater med egen rörelse utanför anstaltsorten, eller ock genom enbart advokater med egen rörelse. Vare sig den ena eller den andra av dessa or- ganisationsformer kommer till användning är det uppenbarligen av största vikt att verksamheten står under en effektiv ledning. På grund härav synes en särskild r ä t t s hj ä lp s s t y r e l s e böra finnas inom varje verksamhets- område. I första hand bör det åligga styrelsen att ägna uppmärksamhet åt or- ganisatoriska frågor. Sålunda skall styrelsen bland annat tillse att erforder- liga mottagningar utanför anstalts- resp. advokatort anordnas, att mottag- ningstiderna såvitt möjligt tillgodose de rättssökandes intresse, att privat- praktiserande advokater i lämplig utsträckning anknytas till verksamheten samt att till buds stående rättshjälpsmöjligheter bli allmänt kända. Överhu- _ vud bör styrelsens främsta uppgift i förevarande hänseende vara att söka få till stånd sådana anordningar att behovet av rättshjälp inom verksamhetsom- rådets olika delar på mest ändamålsenliga sätt blir tillgodosett. I den mån styrelsen icke själv äger befogenhet att vidtaga erforderliga åtgärder, har den givetvis att framlägga förslag därtill. Vidare bör styrelsen övervaka verksamhetens utövande och därvid särskilt söka åstadkomma enhetlighet vid bedömande av de sökandes rätt att erhålla hjälp. Slutligen bör det ock- ' så åvila styrelsen att ombesörja förvaltningen av de medel som erfordras för verksamheten samt att verkställa utbetalningar till anstalt resp. advo- kater. i
För att rättshjälpsstyrelsen skall kunna fullgöra sina sålunda antydda åligganden, torde det vara nödvändigt att den har tillgång till ett utredande och verkställande organ. Givet är att de organisatoriska spörsmålen i all- mänhet kräva förberedande undersökningar och planläggning, men även övervakningen av verksamhetens utövande samt den ekonomiska förvalt- ningen påkalla arbetsbiträde. Där rättshjälpen tillhandahålles genom an- stalt, vare sig med eller utan medverkan av privatpraktiserande advokater, synes det naturligt att anstaltsföreståndaren ålägges att ombesörja ifråga- varande utrednings— och verkställighetsuppgifter. I praktiken torde härige- nom föreståndaren komma att närmast under styrelsens överinseende få an- svaret för rättshjälpsverksamhetens utveckling inom verksamhetsområdet, och då flera advokater med egen rörelse deltaga i verksamheten, synes så- lunda en önskvärd samordning smidigt kunna komma till stånd. Där rätts— hjälpens meddelande helt anförtros åt advokater med egen rörelse, är tyd- ligen behovet av en sammanhållande kraft särskilt stort; utan tvivel är just en central ledning i organisatoriskt hänseende den grundläggande förutsätt— ningen för en verkligt effektiv verksamhet. På grund härav hör till styrel- sens förfogande finnas en särskild rättshjälpskonsulent, vilken alltså skall ha att ombesörja de utrednings- och verkställighetsuppgifter som vid an- staltsverksamhet avsetts skola ankomma på föreståndaren. Rättshjälps- konsulenten torde sålunda, på liknande sätt som anstaltsföreståndaren, i viss mån få ansvaret för verksamheten inom verksamhetsområdet.
Med rättshjälpsverksamheten fördelad på ett stort antal skilda områden synes det ur olika synpunkter vara önskvärt att uppsikt äger rum från lämp- lig central myndighets sida. Det främsta syftet med en dylik uppsikt är gi- vetvis att skapa säkerhet för en så ändamålsenlig verksamhet som möjligt. Uppsikten torde emellertid också kunna bidraga till en någorlunda likfor- mig lösning av uppkommande organisatoriska problem. Åtminstone i viss utsträckning skulle t il l s y n s 111 y n di g h e t e n därjämte kunna medverka till en lämplig samordning mellan de skilda verksamhetsområdena. Då hov- rätt för närvarande utövar tillsyn över de domstolar som höra under hovrät- ten, torde det vara naturligt att även den rättsvårdande uppgift, som ifråga- varande utomprocessuella rättshjälpsverksamhet utgör, ställes under veder— börande hovrätts uppsikt. Hovrättspresidenterna synas i samband med de ämbetsresor, som de företaga för att inspektera domstolar, med fördel kunna ägna uppmärksamhet jämväl åt rättshjälpsverksamheten.
Den organisation för den utomprocessuella rättshjälpen åt mindre bemed- lade, vars huvudlinjer nu angivits, innebär alltså bland annat att organisa- tionsformen med anstalt i princip skall äga företräde framför rättshjälps— verksamhet enbart genom advokater med egen rörelse. Sistnämnda orga— nisationsform bör sålunda komma till användning endast där särskilda skäl tala emot anstaltsverksamhet. Enligt det förut anförda är lämp- ligheten av anstaltsverksamhet främst beroende av folkmängdens storlek i och omkring den ifrågasatta förläggningsorten. I samband med en när- mare undersökning av frågan var anstalter böra finnas har därför gjorts en
uppskattning av dylikt befolkningsunderlag inom olika delar av landet. Här- vid har utgångspunkten varit att en rättssökande bör kunna resa till den tilltänkta anstaltsorten, hinna få sitt ärende behandlat vid anstalten och återvända till hemorten utan att mer än omkring en halv arbetsdag går till spillo. I viss utsträckning ha dock även på större avstånd från anstalts— orten belägna trakter medräknats, varjämte kan anmärkas att landstings- områdenas gränser i och för sig icke fått inverka. Vid sidan av det sålunda beräknade befolkningsunderlaget har även uppskattats folkmängdens storlek i enbart tätorterna inom motsvarande trakter. Vid beräknandet av detta tät— ortsunderlag har hänsyn endast tagits till städer samt köpingar, municipal- samhällen och icke administrativa tätorter om mer än 2 000 invånare (ta- bell 9).
Den verkställda undersökningen har icke givit anledning till annat än att rättshj älpsverksamheten bör ombesörjas genom anstalt, där sådan hittills va- rit inrättad. De nuvarande anstalterna i dels Stockholms, Göteborgs, Malmö, Norrköpings och Hälsingborgs städer, dels Örebro, Västmanlands, Stock- holms, Älvsborgs, Hallands och Värmlands läns landstingsområden, dels oclc Tornedalen av Norrbottens län torde alltså böra bibehållas.
Undersökningen synes därjämte visa att anstaltsverksamhet med fördel kan drivas inom Skaraborgs, Malmöhus. Gävleborgs, Uppsala, Jönköpings, Kop- parbergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Södermanlands, Östergötlands samt Västernorrlands läns landstingsområden. Beträffande Malmöhus, Kristi- anstads och Östergötlands läns landstingsområden har därvid förutsatts den inskränkningen i verksamhetsområdena som följer av att närmaste trakten kring städerna Malmö, Hälsingborg och Norrköping lämpligast betjänas av anstalterna i dessa städer. I fråga om Gävleborgs läns landstingsområde har även staden Gävle avsetts skola ingå i verksamhetsområdet. Och slutligen ! har, vad angår Göteborgs och Bohus läns landstingsområde, i verksamhets- ; området inräknats jämväl närliggande delar av Hallands och Älvsborgs län. ; Samtliga ifrågavarande landstingsområden ha större befolkningsunderlag än Hallands läns landstingsområde, som av de nuvarande anstalternas verksam- hetsområden uppvisar det minsta underlaget. Och då anstaltsverksamheten där redan under det andra verksamhetsåret erhållit god omfattning, synes det vara berättigat att antaga att även de nu ifrågasatta anstalterna skola på ett ur alla synpunkter fullt tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.
Även i fråga om Kalmar läns södra samt Jämtlands, Blekinge, Kronobergs, Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden synes den verkställda . undersökningen giva anledning att förorda anstaltsverksamhet. Beträffande Norrbottens läns landstingsområde förutsättes därvid den inskränkningen i verksamhetsområdet som följer av Tornedalsanstaltens verksamhet. För åt- minstone Kalmar läns södra landstingsområde utgör det uppskattade befolk- ningsunderlaget ett tal som endast oväsentligt ligger under motsvarande siffra för Hallands läns landstingsområde. I Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden äro vissa speciella förhållanden att be- akta. För att rättshjälpsbehovet överallt i dessa vidsträckta landstingsom-
råden skall bli tillgodosett, erfordras nämligen mottagningar på ett flertal platser, där advokater icke ha kontor. I Jämtlands län är sålunda en sam- manlagd folkmängd överstigande 38000 bosatt på ett avstånd av mer än sju mil från närmaste advokatort, och motsvarande siffror för Västerbottens och Norrbottens län äro 32 000 resp. 20 000. Det förefaller icke sannolikt att, åtminstone i längden, de privatpraktiserande advokaterna i erforderlig ut- sträckning skulle kunna genom regelbundna mottagningar tillgodose rätts- hjälpsbehovet i så avlägsna bygder.
I de sist berörda landstingsområdena är emellertid i stort sett befolknings- underlaget förhållandevis lågt. Med hänsyn därtill har förordet för anstalts- verksamhet givits efter viss tvekan. En mera ingående undersökning av de lokala förhållandena än den kommittén haft möjlighet att företaga skulle sålunda kunna tänkas leda till att i ett eller annat område rättshjälpsverk— samheten med viss fördel kan anförtros helt åt advokater med egen rörelse.
Vad slutligen beträffar Gotlands läns och Kalmar läns norra landstingsom— råden är uppenbarligen befolkningsunderlaget alltför knappt för att anstalts- verksamhet i och för sig skall vara att föredraga. Under förutsättning att en effektiv verksamhet kan anordnas enbart med anlitande av advokater med egen rörelse, synes alltså denna organisationsform vara att förorda i dessa landstingsområden.
4. Villkor för erhållande av rättshjälp.
I det vid 1919 års kungörelse angående understöd av statsmedel till of- fentliga rättshjälpsanstalter fogade normalreglementet stadgas att rätts- hjälpsanstalt har att i rättsliga angelägenheter tillhandagå mindre bemed- lade. Vilka som skola anses såsom mindre bemedlade angives icke. Av 1940 års utredning angående offentliga rättshjälpsanstalter föreslogs en uttryck- lig definition, angivande vilka mindre bemedlade som skulle komma i åt- njutande av fri rättshjälp. Med mindre bemedlad skulle sålunda förstås den som i anseende till förmögenhetsvillkor och honom åliggande underhålls- skyldighet kunde antagas ur stånd att utan avsevärd olägenhet gälda kost— naden för fri rättshjälp annorledes än genom anstalt. Härmed avsågs att i huvudsak enahanda kategorier rättssökande, som kunde erhålla fri rätte- gång, skulle beredas utomprocessuell rättshjälp. Utrymme skulle dock givas åt ett något friare bedömande av förutsättningarna för erhållande av rätts- hjälp hos anstalt än vad lagen om fri rättegång för där avsedda fall med- gåve. Enligt 1 5 lagen om fri rättegång må sådan förmån beviljas den som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.
Det möter uppenbarligen mycket stora svårigheter att utröna de hittills- varande anstalternas praxis i förevarande hänseende. Ett flertal olika om- ständigheter måste ju inverka då det gäller att bedöma om viss person med
hänsyn till sina ekonomiska förhållanden är berättigad att få hjälp. Härtill kommer att även ärendets beskaffenhet ofta har betydelse vid denna pröv- ning. Tydligt synes sålunda vara att det icke går att angiva en bestämd in- kornstgräns av innebörd att samtliga rättssökande med lägre inkomst äga rätt att anlita anstalt. För att likväl få en viss uppfattning om anstalternas klientel har kommittén (i slutet av år 1949) hos anstaltsföreståndarna be- gärt uppgift om vilken högsta inkomst en sökande i allmänhet finge ha för att erhålla rättshjälp, om sökanden förutsattes icke vara försörjningsskyl- dig och icke ha vare sig förmögenhet eller skulder av nämnvärd betydelse. Svaren, som vittna om en i viss mån växlande praxis vid de olika anstal- terna, innebära att maximiinkomsten i det förutsatta fallet genomsnittligt uppgått till ca 5 000 kronor per år.
För jämförelsens skull har konmiittén samtidigt sökt att från underdom- stolarna få motsvarande uppgift beträffande praxis vid beviljande av fri rät- tegång. Det torde knappast behöva framhållas att vad nyss sagts om omöj- heten att angiva en bestämd inkomstgräns här äger motsvarande tillämp- ning. I förfrågan hos domstolarna förutsattes, förutom att sökanden saknade försörjningsskyldighet och icke hade vare sig förmögenhet eller skulder av nämnvärd betydelse, ytterligare att sökandens rättegångskostnader, om fri rättegång ej beviljades, skulle uppgå till högst 200—300 kronor. Omkring 140 domstolar ha svarat, och den uppgivna maximiinkomsten är mycket varierande. Genomsnittligt synes i det förutsatta fallet sökandens årsinkomst högst ha fått uppgå till ca 3 500 kronor.
Oaktat den osäkerhet som naturligen måste vidlåda de sålunda framkom- na siffrorna, kan dock den slutsatsen dragas att anstalterna i gemen tilläm— pat en mindre sträng praxis i fråga om villkoren för rättshjälp än domsto- larna vid beviljande av fri rättegång. Detta bestyrkes därav att anstalter stundom ansett sig böra biträda parter även då fri rättegång icke kunnat beviljas. Ett dylikt förhållande kan, principiellt sett, icke anses motiverat. Snarare skulle det kunna hävdas att motsatsen borde gälla. Eftersom kost- naden för bistånd av privatpraktiserande advokat i ett utomprocessuellt ärende av normal omfattning regelmässigt torde vara lägre än i ett motsva— rande rättegångsmål, kan nämligen en person i blygsamma ekonomiska om- ständigheter lättare skaffa sig erforderlig hjälp i det förra hänseendet än i det senare. Starka skäl tala emellertid för att i princip samma villkor skola gälla för rätten att erhålla utomprocessuell rättshjälp genom det allmännas försorg och för rätten att erhålla fri rättegång. Om den som är berättigad till fri rättegång icke skulle kunna få utomprocessuell hjälp, kunde lätt onödiga rättegångar bli följden; en tvistande part bör icke med hänsyn till kostnaderna för advokathjälp kunna finna domstolsprövning vara att före- draga framför frivillig uppgörelse. Det skulle vidare vara mycket olägligt om t. ex. en part med fri rättegång icke av anstalt som biträtt honom kunde få hjälp jämväl i sådana utomprocessuella frågor som ofta uppkomma i samband med rättegång. Framhållas må även att ett ärende som från början avser allenast exempelvis en rättsupplysning kan utveckla sig till ett ärende,
vari omfattande åtgärder äro erforderliga. Det vore självfallet icke lämpligt om sökanden i dylikt fall först skulle besöka privatadvokat för att mot van- ligt konsultationsarvode erhålla rättsupplysningen och därefter, då medel till ytterligare arvode saknades, bleve hänvisad till rättshjälpsanstalt.
I enlighet med det anförda bör alltså vid lämnande av utomprocessuell rättshjälp åt mindre bemedlade närmare anpassning ske till praxis vid be- viljande av fri rättegång. En rekommendation i detta avseende kan dock icke göras utan förbehåll. Ett stort antal domstolar synas nämligen tillämpa lagen om fri rättegång så restriktivt att man knappast kan antaga att alla, som icke själva kunna bestrida kostnaderna för en rättegång, erhålla möjlighet att i sådan ordning tillvarataga sina intressen. Å andra sidan torde en eller an- nan av hittillsvarande anstalter ha gått till motsatt ytterlighet. Det måste emellertid betecknas som ett angeläget önskemål att nyss åsyftade domstolar framdeles äro mindre återhållsamma på förevarande område. Betonas bör dock att villkoren för att erhålla rättshjälp genom det allmännas försorg, vare sig i utomprocessuellt ärende eller i rättegång, givetvis icke kunna vara lika på alla orter, eftersom hänsyn måste tagas till bland annat levnadsom— kostnader för sökanden och hans familj.
Då i det föregående förordats att principiellt samma villkor skola gälla för lämnande av utomprocessuell rättshjälp som vid beviljande av fri rätte— gång, har därmed avsetts att i huvudsak enahanda kategorier rättssökande skola vara berättigade till båda förmånerna. Huruvida fri rättegång i visst fall kan beviljas, är emellertid beroende av om parten äger förmåga att gälda den antagliga kostnaden för rättegången. I fråga om förmånen av utomprocessuell rättshjälp kan tydligen icke den beräknade kostnaden för hjälpen på liknande sätt få vara avgörande. Ty därav skulle följa att t. ex. sökande, som endast begära råd eller rättsupplysningar, i stor utsträckning komme att uteslutas från möjligheten att erhålla rättshjälp. Vid begäran om utomprocessuell rättshjälp bör därför i stället, utan hänsyn till det sär- skilda fallet, konstateras om sökanden är oförmögen att själv skaffa sig sakkunnigt bistånd i rättsliga angelägenheter. Naturligt synes då vara att till utgångspunkt tages normalkostnaden för en rättegång, vilken i stort sett torde motsvara kostnaden för ett någorlunda vidlyftigt utomprocessuellt ärende. Skulle den beräknade kostnaden i det särskilda fallet uppgå till högre belopp, bör givetvis detta anses utgöra vad sökanden behöver ha för att själv kunna skaffa sig hjälp.
5. Avgift för erhållen rättshjälp.
Enligt det vid 1919 års kungörelse angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter fogade normalreglementet åligger det anstalt att kostnadsfritt tillhandagå mindre bemedlade i rättsliga angelägenheter. Jämväl 1940 års utredning föreslog att rättshjälp skulle lämnas kostnads- fritt. Utredningen förklarade emellertid att den övervägt lämpligheten av
en anordning, som _— utan att utvidga kretsen av de mindre bemedlade, vilka bilda rättshjälpsanstalternas klientel — skulle tillåta en anstalt att av en mindre bemedlad rättssökande, som ej vore helt obemedlad, upptaga en efter hans villkor lämpad mindre avgift för rättshjälpen. En dylik anordning vore, ansåg utredningen, ur principiella synpunkter ingalunda otänkbar. Att för- slaget icke innehölle bestämmelser i denna riktning hade sin grund huvud- sakligen däri att man ej velat ifrågasätta en anordning som utan att ha större praktisk betydelse måhända vore ägnad att bland privatadvokaterna väcka — visserligen oberättigade —— farhågor för att vid en mindre sträng tillämpning av anordningen ett antal rättssökande, som rätteligen icke kunde anses mindre bemedlade utan tillhörde privatadvokaternas klientel, kunde erhålla bistånd hos anstalterna.
Eftersom rättshjälp, varom här är fråga, skall tillhandahållas personer som icke på egen bekostnad kunna anlita privatpraktiserande advokat, är det tydligt att sökanden i regel icke kan ersätta erhållen hjälp av mera betydande omfattning. I ett stort antal rättshjälpsärenden torde emellertid skälig er- sättning för hjälpen ej uppgå till högre belopp än att sökanden ofta utan olägenhet skulle kunna erlägga den. Ej heller i dessa ärenden bör dock er- sättningsskyldighet under vanliga förhållanden ifrågakomma. Det kan ju icke vara rimligt att en förmån av ifrågavarande beskaffenhet skall helt ersättas då den representerar ett förhållandevis ringa värde men erhållas kostnadsfritt när värdet är större. Att i vissa fall uttaga ersättning men i andra icke, skulle för övrigt bli en mycket ömtålig uppgift. Härtill kom- mer att ersättningsskyldigheten lätt skulle kunna föranleda att prövningen av de rättssökandes ekonomiska omständigheter bleve eftersatt. På grund härav bör all utomprocessuell rättshjälp, liksom hittills, i princip tillhanda- hållas utan ersättning.
Av det sagda följer emellertid icke att de som erhålla rättshjälp måste vara helt fritagna från att bidraga till kostnaderna för rättshjälpsverksam- heten. Uttagandet av en mindre avgift för den erhållna hjälpen torde tvärt- om kunna medföra icke oväsentliga fördelar. Sålunda synes en dylik avgift vara ägnad att åtminstone i viss mån hindra okynneskonsultationer. Vidare skulle avgiften, om den på lämpligt sätt kan varieras, utgöra ett medel att motverka en stel gränsdragning mellan hjälpberättigade och icke hjälpbe- rättigade. Avgiftens uttagande torde dessutom i många fall kunna antagas motsvara en naturlig önskan hos sökanden att i någon mån få göra rätt för sig. Och slutligen skulle den ej minsta fördelen vara att det allmänna kom- me att tillföras ett ganska väsentligt belopp såsom bidrag till utgifterna för rättshjälpsverksamheten.
En given förutsättning för att ett avgiftssystem skall kunna accepteras , synes vara att avgiften konstrueras så att den icke påverkar prövningen av sökandes rätt till rättshjälp och därigenom utvidgar kretsen av hjälpberätti- ' gade. Avgiften måste emellertid vara avhängig av sökandens betalningsför- måga, ty den får givetvis icke heller leda till att någon förvägras den rätts- hjälp vartill han i och för sig är berättigad. Av den som är helt medellös bör
sålunda icke någon avgift uttagas. Beträffande den som väl äger erhålla rättshjälp men dock har förmåga att erlägga ett mindre belopp måste avgif- tens storlek bestämmas även med hänsyn till den erhållna hjälpens omfatt- ning. Detta torde vara nödvändigt ur rättvisesynpunkt. En sökande, som fått hjälp endast i ett obetydligt ärende, skulle säkerligen icke vilja finna sig i att erlägga samma avgift som en sökande med ett betydligt vidlyftigare ärende, även om båda sökandena vore i liknande ekonomiska omständighe- ter. Slutligen synes avgiften böra maximeras till visst belopp, lämpligen 20 kronor. Ett högre belopp kunde lätt medföra att avgiftskaraktären ginge förlorad, och de ovan anförda olägenheterna med ersättningsskyldighet skulle då i viss mån göra sig gällande. Dessutom måste otvivelaktigt ett högre maximibelopp öka svårigheterna vid avgiftens bestämmande i det enskilda fallet.
Det är nämligen givet att en avgift i enlighet med nu angivna grunder måste medföra ett visst besvär. Detta synes dock icke böra överdrivas. De som lämna rättshjälpen torde tämligen snart få vana att inom skalan upp till 20 kronor utmäta ett med hänsyn till hjälpens art och omfattning lämp- ligt avgiftsbelopp, vilket sedan endast behöver jämkas efter sökandens betal- ningsförmåga. För att själva uttagandet av avgiften icke skall behöva för- anleda åtgärder, som ej stå i proportion till det ringa beloppet, torde endast befogenhet att utkräva avgift böra föreskrivas. Om exempelvis svårigheter skulle visa sig att utfå en redan bestämd avgift, skall alltså ej föreligga skyl- dighet att anlita rättsliga medel för beloppets indrivande.
6. Statsbidraget.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande bestäm— melser beträffande rättshjälpsanstalterna uppdelas vid beräknandet av stats- bidraget anstalts utgifter i tre olika grupper. Statsbidrag utgår för den första gruppen med hela beloppet av utgifterna och för den andra gruppen med högst hälften av utgifterna, sedan vissa inkomster frånräknats, medan anstaltens huvudman helt har att stå för utgifterna i den tredje grup- pen. Beträffande jämtlandssystemet utgår för närvarande statsbidrag med högst en tredjedel av den årliga kostnad som landsting vidkänts för verk- samheten.
1940 års utredning bibehöll uppdelningen av rättshjälpsanstalternas ut— gifter i tre olika grupper med helt statsbidrag för utgifterna i en grupp och intet statsbidrag för utgifterna i en annan grupp. För tredje utgiftsgruppen föreslog utredningen ett väsentligt kraftigare statligt ekonomiskt stöd än det som ditintills lämnats. Det olika behovet av statsbidrag till anstalter i skilda delar av landet föranledde emellertid att statens bidrag till dessa ut— gifter skulle bestämmas efter växlande procenttal, lägst 30 och högst 80 pro- cent alltefter förhållandena i de särskilda verksamhetsområdena. Hänsyn skulle sålunda tagas till faktorer som vore ägnade att inverka höjande eller
sämkande på utgifterna för anstaltens verksamhet i förhållande till andra anstalters verksamhet, såsom rättshjälpsbehovets storlek samt naturförhål- landen och folktäthet inom anstaltens verksamhetsområde, så ock till om— rådets ekonomiska bärkraft.
Beträffande tanken att de kommunala enheternas olika ekonomiska bär- kraft skall tillmätas betydelse vid graderingen av statsbidraget må följande anmärkas.
Att låta skattetrycket påverka statsbidragets storlek synes vara föga ägnat att uppmuntra till sparsamhet och rationell förvaltning. Ifrågavarande kom— munala enheter äga ju själva fastställa skattesatsen. Skattesatserna variera för övrigt ej i utpräglat hög grad de olika landstingen emellan. Medan sam- manlagda kommunalskatten och landstingsskatten genomsnittligt för samt- liga landsting enligt den år 1949 beslutade utdebiteringen var 10,01 kronor, hade allenast fyra landsting en sammanlagd utdebitering, som med mer än 20 procent skilde sig från medeltalet. För Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens landsting utgjorde sålunda debiteringen resp. 12,94, 13,44 och 14,52 kronor, medan den för Malmöhus läns landsting var 7,66 kronor. För städer, SOm ej deltaga i landsting, utdebiterades i medeltal 9,60 kronor. Icke för någon av dessa städer skilde sig utdebiteringen med mer än 20 procent från nyssnämnda medelvärde.
Med större skäl skulle kunna göras gällande att statsbidraget bör stå i viss proportion till skatteunderlaget i de olika kommunala enheterna. Enligt 1949 års taxering (taxeringsnämndernas beslut) utgjorde medeltalet skattekro- nor per invånare i samtliga landsting 20,16. Allenast Stockholms läns lands- ting med 27,24 skattekronor per invånare skilde sig med mer än 20 procent från medeltalet. För städer utom landsting låg medeltalet vid 32,59. Endast Stockholms stad med 42,66 avvek med mer än 20 procent från medeltalet. Åren 1943—1945 var medeltalet för landstingen 11,92 och för städer utan- för landsting 20,4o. Motsvarande tal åren 1932—1934 voro resp. 4,55 och 13,78.
Av de anförda siffrorna synes icke kunna dragas annan slutsats än att me- deltalet för städerna ligger på en väsentligt högre nivå än medeltalet för landstingen. Den ökning som inträtt under årens lopp har visserligen pro— centuellt sett varit störst för landstingen. Skillnaden mellan de båda medel- talen var emellertid åren 1932—1934 över 9 skattekronor, åren 1943—45 nära 8,50 samt är 1948 nära 12,50. Det torde därför kunna sägas att det gynnsam- mare läget för städerna är ett ganska bestående förhållande.
I detta sammanhang kan slutligen framhållas att statsbidragets gradering efter de kommunala enheternas olika bärkraft komme att få endast ringa betydelse ur skatteutjämningssynpunkt. Den beräknade nettokostnaden för den offentliga rättshjälpen utgör sålunda icke mer än, för landstingen ca 0,3 procent och för städer utanför landsting ca 0,1 procent av respektive kommuners samtliga nettoutgifter.
Vad härefter angår de faktorer som inverka på kostnaderna för rätts- hjälpsverksamheten inom olika områden, torde rättshjälpsbehovets storlek vara viktigast. Endast i den mån behovet tillgodosetts, förtjänar det emel-
lertid beaktande i förevarande hänseende, och behovets storlek kommer så- lunda att framgå av antalet handlagda ärenden. Av övriga faktorer synas främst verksamhetsområdets storlek och folktäthet ha betydelse för kostna- dernas storlek. En effektiv rättshjälpsorganisation i ett vidsträckt lands- tingsområde med ringa folktäthet måste bli förhållandevis dyrare än i ett mindre område med befolkningen koncentrerad till ett fåtal större tätorter. Bland annat tillhandahållandet av rättshjälp utanför anstalts- eller advokat- ort medför sålunda extra kostnader. Billigast torde rättshjälp kunna anordnas, där verksamheten är inskränkt till ett mycket begränsat område såsom t. ex. en stad.
Vid övervägande av vad ovan anförts ha tillräckliga skäl för differentie- ring av statsbidraget ansetts föreligga endast såtillvida att landstingen böra erhålla dylikt bidrag efter förmånligare grunder än städer som ej deltaga i landsting. Eftersom såväl handlagda ärendens antal som den fördyring verk— samhetsområdets storlek och folktäthet medför komma till uttryck i netto— kostnaderna för verksamheten, kunde det visserligen förefalla som om stats- bidraget helt enkelt borde utgå i bestämd proportion till nämnda kostnader och att sålunda någon differentiering överhuvud taget ej skulle ifrågakom- ma. Emellertid måste det uppmärksammas att rättshjälpsorganisationen i ett område som omfattar landsbygd icke kan göras fullt lika effektiv som den blir då verksamheten endast avser en stad. Av naturliga skäl kan rätts- hjälpsverksamheten icke organiseras så att varje person inom ett lands- tingsområde har möjlighet att få rättshjälp på bostadsorten. Detta innebär å andra sidan att rättshjälpsorganisationen i en stad som ej deltager i lands- ting kommer att anlitas i större utsträckning än organisationen i ett lands- tingsområde, och antalet ärenden blir sålunda förhållandevis större i staden. Vid detta förhållande skulle tydligen de fördyrande faktorerna vid rätts- hjälpsbehovets tillgodoseende ej bli tillbörligt beaktade genom ett statsbidrag som alltid utginge efter en och samma procentsats. Det torde därför vara nödvändigt att bestämma en högre bidragsprocent för landsting än för stä- der. Den fördel som stadsbefolkningen får genom rättshjälpens lättillgäng- lighet kommer på detta sätt att åtminstone till en del bekostas av staden. Ej minst med hänsyn till att de städer varom här är fråga genomsnittligt ha ett avsevärt större skatteunderlag än landstingen, måste detta anses rimligt.
De principiella skäl som kunna anföras för att betrakta den utomprocessu- ella rättshjälpsverksamheten såsom en statlig angelägenhet synas motivera att staten i väsentligt högre grad än vad hitintills varit fallet bidrager till kostnaderna. Med hänsyn till verksamhetens sociala karaktär och då rätts— hjälpens anordnande till stor del skall ombesörjas av kommunala enheter, är det å andra sidan viktigt att dessa få ett icke alltför obetydligt ekonomiskt medansvar för verksamheten. På grund härav och med beaktande av vad ovan anförts angående erforderlig differentiering synes statsbidraget böra utgå med 60 procent till landsting och med 40 procent till stad som ej del- tager i landsting.
De sålunda förordade procentsatserna ha förutsatts skola räknas på prin-
cipiellt samtliga utgifter för verksamhetens bedrivande. Det är givetvis önsk— värt att uträkningen av statsbidraget icke i onödan kompliceras. Kostna- derna för lokaler med värme, lyse och städning samt för inventarier synas emellertid intaga en särställning. Av praktiska skäl böra dessa helt ersättas av de kommunala enheterna. Kommunerna få härigenom ett speciellt in— tresse att ordna dessa detaljer på ett ekonomiskt och i övrigt ändamålsenligt sätt. Vad särskilt gäller rättshjälpsanstalt för landstingsområde synes det icke oberättigat att räkna med att den ort, där anstalten skall ha kontor eller hålla mottagning, ställer erforderliga lokaler till förfogande. Så sker redan för närvarande i viss utsträckning, och dessutom kan erinras om den fördel som rättshjälpens lättillgänglighet medför för befolkningen i orten. Med hän- syn härtill böra icke lokal- och inventariekostnader grunda rätt till statsbidrag, men däremot synes i övrigt ej finnas skäl att göra åtskillnad mellan olika slag av utgifter. I enlighet med det sålunda anförda skall alltså statsbidraget utgå å det belopp som erhålles sedan från samtliga utgifter utom lokal— och inventariekostnader dragits alla ersättningsbelopp som guldits av rättssö- kande eller deras motparter och, beträffande rättshjälpsanstalt, jämväl vad av allmänna medel influtit såsom ersättning för rättegångskostnad.
Speciell motivering.
Förslaget till lag om offentlig rättshjälp. 1 5.
Såsom närmare utvecklats här ovan under »Förslagets huvudgrunder», avsnitt 1 och 4, bör den som av ekonomiska skäl icke kan själv skaffa sig sakkunnigt bistånd i rättsliga angelägenheter städse vara berättigad att er- hålla utomprocessuell rättshjälp genom det allmännas försorg. Dylik hjälp har för korthetens skull synts kunna benämnas offentlig rättshjälp. Huru- vida oförmåga att själv skaffa sig hjälp föreligger, måste givetvis bedömas med hänsyn till sökandens samtliga ekonomiska omständigheter. I första hand skall sålunda beaktas hans inkomster av skilda slag och den försörj- ningsbörda som på grund av lag eller eljest faktiskt åvilar honom. Bland övriga omständigheter, som öva inflytande på sökandens förmåga att själv stå kostnaderna för rättshjälp, kunna nämnas innehav av förmögenhet, be— hov av nödiga medel för eget uppehälle samt skyldighet att betala skatt och andra dylika oundvikliga utgifter. _
Ehuru lagförslaget endast avser rättshjälp utom rätta, har i sista punkten av förevarande paragraf intagits en erinran om möjligheten att på det all— männas bekostnad erhålla rättegångsbiträde, främst enligt lagen om fri rättegång. Härigenom torde framgå att uttrycket rättshjälp utom rätta ej skall fattas alltför bokstavligt. Meningen är att utomprocessuell rättshjälp skall stå till buds så snart icke särskilda stadganden om processuell rätts- hjälp äga tillämpning.
25.
Utöver vad som anförts i avsnitt 5, Avgift för erhållen rättshjälp, må här framhållas följande.
Förslaget utgår från att, i enlighet med nuvarande praxis vid rättshjälps— anstalterna, sökanden själv skall svara för utgifter i samband med rättshjäl- pen; endast själva hjälpen lämnas utan ersättning. Sökanden skall sålunda regelmässigt ersätta utlägg för exempelvis läkarintyg, värderingsinstrument och officiella avskrifter. Liksom hitintills bör dock sökande, som är oför- mögen att betala kostnaderna för dylika utlägg, kunna helt eller delvis be— frias från att gälda dem. Något hinder att av sökande fordra förskott för utlägg, som beräknas uppkomma, kan visserligen icke anses föreligga, men
självklart är att försiktighet måste iakttagas i detta hänsende, så att veder- börande därigenom icke blir berövad möjligheten att erhålla hjälp.
Vid bestämmandet av avgiften för erhållen rättshjälp bör viss hänsyn kunna tagas till sökandens kostnader för utlägg liksom ock till kostnad som han ådragit sig för att komma i åtnjutande av rättshjälpen, t. ex. resekost- nad.
35.
Oaktat offentlig rättshjälp enligt nästföregående paragraf skall tillhanda- hållas utan ersättning, synes i överensstämmelse med vad som för närvaran— de gäller enligt 5 & normalreglementet för rättshjälpsanstalter ersättning i efterhand böra kunna uttagas i vissa speciella fall. Om någon genom erhål- len hjälp tillvunnits egendom av sådan betydenhet att värdet därav väsent- ligt överstiger skälig ersättning för hjälpen, bör sålunda ersättningsskyldig- het föreligga. Givetvis skall därvid tillgodoräknas honom vad han erlagt i form av avgift och vad motpart kan ha betalat. Ett annat fall då ersättnings- skyldighet torde böra vara för handen är att någon eljest efter det han er- hållit rättshjälp befinnes vara i sådana ekonomiska omständigheter att han ej är berättigad att få hjälp. Särskilt om vederbörandes förhållanden redan när han erhöll rättshjälpen voro sådana att han rätteligen ej ägt få hjälp, är det nödvändigt att kunna utkräva ersättning, men även om han först efter hjälpens erhållande kommit i ett bättre ekonomiskt läge synes ersätt- ningsskyldighet vara motiverad.
Liksom i fråga om fri rättegång torde en preklusionsfrist för ersättnings- skyldighetens utkrävande böra uppställas. Någon anledning att avvika från den femårstid som gäller enligt 13 5 lagen om fri rättegång synes ej finnas.
4 5.
I enlighet med vad som anförts i avsnitt 2, Skyldigheten att ombesörja offentlig rättshjälpsverksamhet, skola landstingen och de städer, som ej del- taga i landsting, vara skyldiga att, vart landsting och var stad för sitt om- råde, vidtaga anordningar för meddelande av offentlig rättshjälp. Rättshjäl— pen behöver sålunda ej nödvändigtvis lämnas inom själva området. Stock- holms läns landsting skall alltså liksom hittills kunna meddela rättshjälp vid en i Stockholms stad förlagd anstalt.
Anordning för rättshjälp som landsting eller stad vidtagit för sitt område synes i princip böra få anlitas jämväl av sökande som är bosatt utanför om- rådet. Endast då, såsom i Stockholm för närvarande, två anstalter äro beläg- na på en och samma ort bör det kunna ifrågakomma att en anstalt helt re- serveras för den egna befolkningen. Beträffande möjligheten att erhålla ersättning för utgifter som av nyssnämnd anledning vållas landsting eller stad hänvisas till 8 & lagförslaget.
Med förbehållet, att annorlunda kan ha blivit bestämt, åsyftas att sär- skilda anordningar för visst område kunna vidtagas av Kungl. Maj :t och riks- dagen, såsom redan skett beträffande Tornedalen.
Beträffande första stycket av förevarande paragraf må hänvisas till av- snitt 2, Skyldigheten att ombesörja offentlig rättshjälpsverksamhet. När- maic bestämmelser om upprättande av förslag till reglemente ha intagits i 6 5 av förslaget till tillämpningskungörelse.
Vad angår andra stycket av förevarande paragraf har behovet av särskild rättshjälpsstyrelse närmare berörts i avsnitt 3, Organisationen. I princip böra givetvis styrelsens ledamöter utses av vederbörande landsting eller stad, men med hänsyn till att statsbidrag skall utgå och för att säkra statens med- i11flytande vid verksamhetens bedrivande synes ordföranden och vice ord— föranden böra förordnas av statlig myndighet. Eftersom hovrätt avses skola utöva tillsyn över verksamheten, kan även utseendet av statsverkets repre- sentanter lämpligen ankomma på hovrätten. Bland styrelsens uppgifter in- går att bestämma ersättningen till de privatpraktiserande advokater som del— taga i verksamheten, och det förefaller därför vara angeläget att domarer- farenhet finnes inom styrelsen. Jämväl önskvärdheten att ernå likformig praxis vid beviljande av fri rättegång och vid meddelande av offentlig rätts- hjälp talar i denna riktning. På grund härav har föreskrivits att ordföranden och vice ordföranden skola vara eller ha varit innehavare av domarämbete, För övriga ledamöter synes någon dylik speciell kvalifikation icke böra upp- ställas. Då två eller flera landsting eller landsting och stad gemensamt an- ordnat rättshjälpsverksamhet, kan det vara erforderligt att flera kommu- nalvalda ledamöter än tre ingå i styrelsen. Med hänsyn härtill har förordats att dessa ledamöter skola utses till antal och på sätt som i vederbörande reglemente angives.
6 5.
Två eller flera landsting eller landsting och stad, som icke deltager i lands— ting, kunna gemensamt vidtaga anordningar för offentlig rättshjälpsverk- samhet. Sålunda har i det föregående, avsnitt 3, Organisationen, förutsatts att en gemensam rättshjälpsanstalt skall inrättas för Gävleborgs läns lands- tingsområde och Gävle stad, att anstalterna i Malmö, Hälsingborg och Norr- köping även skola betjäna närmaste trakten kring dessa städer samt att i verksamhetsområdet för en anstalt för Göteborgs och Bohus läns landstings— område skall ingå även vissa delar av Hallands och Älvsborgs län. I regel torde överenskommelse kunna träffas om fördelning av kostnaderna för dy- lika gemensamma anordningar. Därest enighet ej kan nås, skola enligt före- varande paragraf kostnaderna fördelas efter förhållandet mellan antalet ärenden från de olika i verksamhetsområdet ingående delområdena. Denna schematiska regel har ansetts tillfyllest med hänsyn till syftet att utgöra en reservbestämmelse.
7 å. Här må endast hänvisas till den redogörelse för den föreslagna organisa- tionen som lämnats i avsnitt 3.
65 8 5.
I denna paragraf föreskrives till en början att statsbidrag utgår för rätts- hjälpsverksamhet enligt förevarande lag. Rätt till statsbidrag föreligger så- ledes endast om verksamheten anordnats och bedrives i överensstämmelse med lagen, tillämpningskungörelsen och vederbörande reglemente.
Beträffande första stycket av paragrafen må i övrigt hänvisas till vad som anförts i avsnitt 6, Statsbidraget.
Såsom förut framhållits skola rättshjälpsanstalter och privatpraktiseran- de advokater, som förbundit sig att meddela offentlig rättshjälp, i princip vara skyldiga att meddela rättshjälp åt rättssökande oavsett deras hemorter. I allmänhet torde den utgiftsökning, som ett landsting eller en stad åsamkas genom att rättshjälp lämnas personer som äro bosatta utom området, icke uppgå till nämnvärt belopp. Och dessutom kan förutsättas att landstinget eller staden får en motsvarande minskning i utgifterna till följd av att per- soner bosatta inom området erhålla rättshjälp på annat håll. På grund härav synes i regel någon kostnadsutjämning icke vara erforderlig. Om emellertid i något fall nettoantalet ärenden från främmande områden skulle vara så stort att det utgör åtminstone fem procent av hela antalet inom det egna om— rådet handlagda utomprocessuella ärenden, torde man icke böra bortse från utgh1sökningen. Ej heHer synes dena böra ske då ärenden.från ettfränr mande område visserligen motsvara en mindre del av det totala antalet ären— den men kunna sägas vara uttryck för ett år från år bestående förhållande.
Den utjämning som i dylika fall bör komma till stånd har synts lämpli— gast kunna genomföras i samband med statsbidragets bestämmande. Anses exempelvis ett landstings utgifter för rättshjälpsverksamheten till väsentlig del belöpa på ärenden från annat landstings område, kan statsbidraget till det förra landstinget ökas och till det senare minskas med 40 procent av ut- giftsdelen. Eftersom statsbidraget till landsting utgår med 60 procent, kom- mer tydligen härigenom kostnaden för ifrågavarande ärenden att i erforderlig mån överflyttas från det ena till det andra landstinget. På liknande sätt kan givetvis kompensationen uträknas då en stad haft ärenden från ett lands- tingsområde, men därvid måste beaktas att statsbidraget till stad utgår med endast 40 procent och att följaktligen ett belopp motsvarande 60 procent av de på ärendena belöpande utgifterna bör överflyttas.
En så noggrann kompensationsberäkning som i de angivna exemplen tor- de emellertid icke uttryckligen böra föreskrivas. När ärenden av ifrågavaran- de slag härleda sig från ett flertal olika områden, skulle tydligen ganska in- vecklade uträkningar behövas, och i huvudsak samma resultat bör då kunna ernås på ett enklare sätt. Den erforderliga utjämningen synes sålunda kunna åstadkommas genom att statsbidraget till de landsting och städer som ha största antalet ärenden från annat område skönsmässigt ökas på bekostnad av de i detta hänseende minst betungade landstingen och städerna.
På grund av vad sålunda anförts har i förevarande paragraf endast ansetts böra intagas ett medgivande för Konungen att — om landstings eller stads nettoutgifter för rättshjälpsverksamheten med avdrag för lokal- och inven-
tariekostnader till väsentlig del kunna anses belöpa på ärenden från annat område — med hänsyn därtill jämka de bidragsbelopp som eljest skulle utgå.
Ikraftträdandet.
Enligt 5 5 i förevarande lagförslag skall offentlig rättshjälpsverksamhet anordnas och utövas enligt särskilt av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente. Förslag till reglemente har förutsatts skola upprättas av vederbörande lands- ting eller stad. Detta torde kunna ske först under hösten 1952. Sedan regle- mente utfärdats, skall bland annat rättshjälpsstyrelse utses och för verksam- heten erforderliga medel beviljas. I den mån dessa åtgärder ankomma på landsting, synas de icke kunna beslutas tidigare än hösten 1953. Vid an- givna förhållanden har lagen föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1954. Såvitt angår förberedande åtgärder, avses den dock skola äga tillämp- ning redan dessförinnan.
Förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om offentlig rättshjälp.
1 5.
I enlighet med vad som anförts i avsnitt 3, Organisationen, skall rätts— hjälpsanstalt inrättas då folkmängden i och omkring den ort, där anstal- tens kontor bör förläggas, kan anses utgöra tillräckligt underlag för an- staltsverksamhet. Dylikt underlag förutsättes finnas för alla städer, som ej deltaga i landsting. Även om folkmängden i själva staden icke skulle moti- vera anstalt, torde befolkningsunderlaget alltid vara tillräckligt, då hänsyn tages till att jämväl del av angränsande landstingsområde betjänas av an- stalten.
I landstingsområde där underlag för anstalt saknas på den eventuella an- staltsorten med kringliggande trakt bör, såsom i nyssnämnda avsnitt när- mare utvecklats, offentlig rättshjälp kunna meddelas genom advokater som driva egen rörelse. Förutsättningen härför är emellertid att avtal om medde- lande av rättshjälp kan träffas med så många inom området verksamma advokater att en effektiv verksamhet kan komma till stånd. Önskvärt är gi- vetvis att avtal träffas med samtliga sådana advokater. I regel torde höra fordras att åtminstone en och helst två advokater å varje inom landstings- området belägen ort, där advokater äro verksamma, förbinda sig att lämna rättshjälp. En advokats rörelse kan emellertid vara begränsad till exempel- vis vattenrättsliga frågor eller av annan anledning beräknas få endast ringa betydelse för den offentliga rättshjälpsverksamheten. Någon oeftergivlig fordran att avtal skall ha slutits med advokat å varje advokatort har för— denskull icke ansetts böra uppställas. Visar det sig inom något landstings— område att en effektiv rättshj älpsverksamhet icke kan komma till stånd med
anlitande av allenast advokater som driva egen rörelse, måste rättshjälpen meddelas genom anstalt även i det fall varom nu är fråga.
25.
Vidkommande anstaltsföreståndarens uppgift att tjänstgöra som beredan- de och verkställande organ åt rättshjälpsstyrelsen må hänvisas till vad som anförts i avsnitt 3, Organisationen.
Med hänsyn till rättshjälpsverksamhetens natur synes som kompetenskrav för anstaltsföreståndare böra uppställas att han skall vara advokat, d. v. s. ledamot av Sveriges advokatsamfund. I speciella undantagsfall kan givetvis dispens därifrån meddelas av Kungl. Maj:t.
Paragrafens tredje stycke överensstämmer i sak nära med 12 & gällande normalreglemente. Förbudet att inneha avlönad allmän eller enskild tjänst torde ej utgöra hinder mot att anstaltsjurist mottager uppdrag exempelvis såsom sekreterare i kommunal nämnd, under förutsättning givetvis att upp- draget ej inkräktar på vederbörandes möjligheter att behörigen fullgöra sin tjänst vid anstalten.
3 &.
Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avsnitt 3, Organisationen. Härutöver må framhållas följande.
Offentlig rättshjälp avses skola kunna meddelas genom advokater med egen rörelse endast å annan ort än anstaltsorten. Att rättssökande även på anstaltens förläggningsort skulle kunna erhålla offentlig rättshjälp hos pri— vatpraktiserande advokater, kan icke förordas som regel, enär betänkliga ekonomiska konsekvenser lätteligen föranledas därav. Varje av advokat handlagt rättshjälpsärende komme ju i sådant fall att medföra direkta ut- gifter för det allmänna utan att de fasta kostnaderna för anstalten minska- des, och särskilt om anstaltspersonalens arbetskraft tidvis bleve utnyttjad till endast ringa del, skulle uppenbarligen en avsevärd fördyring av rätts- hjälpsverksamheten inträda. Däremot synes anstalt böra ha möjlighet att på anstaltsorten hänvisa en rättssökande till privat advokat i speciella fall, t. ex. då fråga är om tvist och anstalten redan åtagit sig att biträda motparten. I dylika fall bör dock anstalten ha förvissat sig om sökandens rätt att erhålla offentlig rättshjälp, om advokaten skall erhålla ersättning genom anstalten.
Paragrafen lämnar möjlighet att låta advokat med egen rörelse meddela rättshjälp även vid mottagning å ort där någon advokat ej har kontor. En dylik anordning synes kunna medföra en speciell fördel såtillvida att skillna- den mellan hjälpberättigade och icke hjälpberättigade blir mindre marke- rad. Jämväl de sistnämnda kunna nämligen därigenom få tillfälle att kon- , sultera advokat utan att åsamka sig den resekostnad de eljest fått vidkän— 7 nas för att komma i åtnjutande av advokathjälp.
_ Det torde i vissa fall kunna vara lämpligt att anlita sådana ortsombud som- avses i 11 g gällande normalreglemente. Sådant ombuds uppgift synes böra vara begränsad till att biträda hjälpbehövande med att komma i kontakt
med anstaltsjurist eller annan som meddelar offentlig rättshjälp. Något stad- gande härom har ej ansetts behövligt.
45.
Beträffande rättshjälpskonsulents uppgifter må hänvisas till avsnitt 3, Organisationen.
Till uppdraget såsom rättshjälpskonsulent bör företrädesvis utses någon som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Icke endast jurist har sålunda ansetts kunna komma i fråga. Jämväl t. ex. en so— cialvårdsutbildad person kan finnas lämpad för uppdraget.
Huruvida det är lämpligt att advokat, som själv deltager i rättshjälpsverk— samhet, förordnas såsom rättshjälpskonsulent, kan förefalla tveksamt. Rätts- hjälpskonsulenten har att förbereda och föredraga de ärenden som skola be— handlas av styrelsen. De organisatoriska uppgifter som därvid ankomma på honom torde visserligen kunna fullgöras av en advokat lika väl som av en annan person, men vid den prövning av advokaternas ersättningsanspråk, som åvilar rättshjälpsstyrelsen, kan advokatens ställning bli ömtålig av hän- syn till kollegerna. Självklart är i vart fall att en advokat såsom rättshjälps- konsulent icke får taga befattning med frågor om ersättning för av honom själv meddelad offentlig rättshjälp.
5 &. Innehållet i denna paragraf har berörts i avsnitt 3, Organisationen.
6 5.
Här kan hänvisas till avsnitt 2, Skyldigheten att ombesörja offentlig rätts- hjälpsverksamhet.
Att upprätta särskilt förslag till reglemente för skilda delar av visst om- råde är uppenbarligen ändamålsenligt när, såsom för närvarande i Älvs- borgs län, varje delområde skall ha egen anstalt. Då rättshjälpsverksamheten inom visst område avses skola ombesörjas gemensamt av två eller flera landsting eller av landsting och stad, bör särskilt reglementsförslag upprät- tas för området.
7 5.
Den grundläggande förutsättningen för att rättshjälp skall meddelas en- dast dem som äro berättigade därtill, är uppenbarligen att de rättssökande sanningsenligt uppgiva sina ekonomiska omständigheter. Med hänsyn härtill och med tanke på rättshjälpsstyrelsens övervakning av verksamheten synes det vara nödvändigt att varje sökande på heder och samvete lämnar skrift- lig uppgift i detta hänseende. Om en lämpligt utformad blankett tillhanda- hålles, torde skyldighetens fullgörande icke bli betungande. Kontorspersona- len bör givetvis stå till tjänst med anvisningar för blankettens ifyllande, i den mån så erfordras.
För att de som ha att lämna rättshjälpen icke skola förorsakas alltför myc-
ket besvär, torde det vara tillräckligt att uppgiften kontrolleras endast då anledning därtill förekommer. Förutom när oriktighet kan misstänkas, sy- nes anledning till kontroll föreligga då ärende påkallar mera omfattande åtgärder. Kan kontrollen icke ske så enkelt som t. ex. genom telefonförfrå- gan, synes sökanden få anmodas att styrka sina uppgifter genom intyg från arbetsgivare, företeende av debetsedel eller på annat sätt.
Då ifrågavarande paragraf i viss mån motsvarar 2 5 i gällande normal- reglemente, kan slutligen framhållas att sökanden självklart är skyldig att inställa sig personligen, om ej särskilda skäl till annat föranleda.
8 &.
Paragrafen utgör motsvarighet till 3 5 första stycket gällande normalreg- lemente.
Att utredning skall verkställas i varje ärende som upptages, har icke an- setts behövligt att uttryckligen föreskriva. Givet är att graden av noggrann— het vid utredningen måste vara beroende av sakens vikt och beskaffenhet. Beaktas bör dock att ett ärende kan ha annan betydelse för sökanden än rent ekonomisk. De åtgärder som vidtagas i ett ärende måste alltid stå i rimlig proportion till det resultat som kan vinnas genom åtgärderna i fråga.
9 &. Paragrafen motsvarar 3 å andra stycket i gällande normalreglemente.
10 5.
Enligt 9 5 i förslagen till normalreglemente skall rättshjälpsstyrelse bl. a. verka för en såvitt möjligt enhetlig praxis vid rättshjälpsverksamhetens ut- övande. Det har därför ansetts lämpligt att den som vägrats rättshjälp eller icke vill erlägga avgift som avfordrats honom för erhållen hjälp beredes möjlighet att klaga hos rättshjälpsstyrelsen.
Underrättelse om klagorätten har ej synts behöva lämnas varje sökande som vägrats hjälp eller avfordrats avgift.
11 5.
Det är uppenbarligen angeläget att rättshjälpsanstalter och advokater, som åtagit sig att meddela offentlig rättshjälp, samverka med varandra. Om exem- pelvis en advokat i ett rättshjälpsärende, som handlägges av honom, behöver göra viss undersökning på ort i annan del av landet, bör advokaten kunna få hjälp med undersökningen av en anstalt som finnes på orten. I överens- stämmelse med 6 & gällande normalreglemente har därför i första stycket av ifrågavarande paragraf stadgats skyldighet för rättshjälpsanstalt att lämna biträde även i ärende som handlägges på ort där anstalten icke har kontor eller håller mottagning. I paragrafens andra stycke föreskrives motsvarande skyldighet för advokat som förbundit sig att meddela offentlig rättshjälp.
Ersättning till advokat för biträde som lämnas enligt denna paragraf av— ses skola utgå i samma ordning som eljest (se 6 5 i förslagen till normal- reglemente).
Då jämkning av statsbidrag enligt 8 5 andra stycket i den föreslagna lagen om offentlig rättshjälp ifrågakommer, erfordras uppgift om den på ärenden från främmande område belöpande delen av nettoutgifterna. Det torde icke vara möjligt att låta uppgiften avse de faktiska utgifterna för ifrågavarande ärenden, utan på ärendena bör anses belöpa så stor del av totalutgifterna som svarar mot ärendenas antal. På grund härav har i förevarande paragraf föreskrivits att vid ansökan om statsbidrag uppgift skall lämnas om såväl hela antalet handlagda ärenden som antalet ärenden från varje landstings- område eller stad utanför verksamhetsområdet.
Då landsting eller stad har rättshjälpsanordning gemensamt med annat landsting, skall nyssnämnda uppgift givetvis upptaga allenast sådana ären- den för vilka landstinget eller staden måste vidkännas kostnader (jfr 6 5 lagförslaget). Ett exempel torde visa vad härmed åsyftas. En stad utanför landsting samt en del av ett landstingsområde förutsättes ha gemensam rättshjälpsanstalt, varjämte landstinget för återstoden av området har sär- skild anstalt. Hela antalet ärenden vid den gemensamma anstalten antages vara 2 200, varav 1 200 från staden, 800 från landstingsområdet och 200 från andra delar av landet. Ärendena vid den särskilda anstalten antagas uppgå till 1 600, varav 100 från främmande områden. Enligt förevarande paragraf skall då uppgivas, av staden (1 200 + åååg - 200 =) 1 320 ärenden, varav 120 från annat område, samt av landstinget (800 + %% » 200 + 1 600 =) 2 480 ärenden, varav (80 + 100 =) 180 från annat område.
Ikraftträdandet.
Här hänvisas till vad som anförts beträffande ikraftträdandet av lagen om offentlig rättshjälp.
Förslaget till normalreglemente (för rättshj älpsverksamhet genom rättshj älpsanstalt).
Då förevarande förslag avser ett normalreglemente, tager författnings- texten hänsyn till allenast det vanligaste fallet, nämligen att verksamhets- området utgöres av ett landstingsområde. I den mån fråga är om annat verk- samhetsområde, måste således reglementet för området anpassas härefter. Även eljest kunna givetvis avvikelser från normalreglementet bli erforderliga.
1 5.
Även om det i allmänhet icke erfordras mer än en rättshjälpsanstalt i varje landstingsområde eller stad utanför landsting, möter i och för sig intet hin- der att flera anstalter inrättas.
Till förhindrande av att biträdande jurister anställas utan tillräckliga skäl synes deras antal böra fastslås i reglementet. Biträdande jurist bör näm- ligen i regel icke anställas, förrän arbetsbördan är så stor att anställandet av ytterligare en hel arbetskraft är erforderlig. Därest arbetet dessförinnan är för omfattande för den redan anställda personalen, bör i första hand under- sökas om icke arbetsbördan vid anstalten kan nedbringas genom att rätte- gångar och tvister, som kunna leda till rättegång, överlåtas på privatprakti- serande advokater. Vidare bör uppmärksammas den i 3 5 kungörelseförsla- get stadgade möjligheten att låta advokater, som äro villiga därtill, meddela offentlig rättshjälp å orter där anstalten eljest skulle behövt hålla mottag- ning.
2 5.
Då det är av stor vikt att behovet av rättshjälp tillgodoses inom olika de- lar av verksamhetsområdet, har det ansetts lämpligt att i reglementet angiva såväl anstalts mottagningar utom förläggningsorten som de orter å vilka offentlig rättshjälp lämnas av advokater med egen rörelse. För den händelse erfarenheten skulle visa att rättshjälp behöver tillhandahållas även på an- nan ort, bör rättshjälpsstyrelsen äga behörighet att bestämma därom.
35.
Anstalts jurister äro för närvarande i allmänhet tillgängliga för de rätts- sökande två timmar varje helgfri dag. Privata advokater ha däremot i regel icke särskild tid angiven då de äro anträffbara för den rättssökande allmän- heten. Även om en rättssökande infinner sig å tid, då advokatbyrå är öppen, har han således ingen säkerhet för att få sammanträffa med advokat, såvida han icke i förväg överenskommit om viss tid för sitt besök. Ifrågavarande klientel torde ofta icke inse att sådan överenskommelse är nödvändig, var- för ett besök stundom kan bli förgäves. För att förhindra detta synes det önskvärt att varje advokatbyrå åtminstone tillkännagiver viss tid när advo- kat företrädesvis är personligen anträffbar på byrån.
Såsom i annat sammanhang påpekats, har anordnandet av kvällsmottag- ningar visat sig vara av stor betydelse för en effektiv rättshjälpsverksamhet. Av denna anledning föreslås i andra stycket av förevarande paragraf att dy- lika mottagningar skola hållas i den utsträckning rättshjälpsstyrelsen be- stämmer. Det är angeläget att styrelsen därvid tillser att behovet av kvälls- mottagningar blir vederbörligen tillgodosett. Å ort, där offentlig rättshjälp meddelas av flera privatpraktiserande advokater, kan det vara tillräckligt att en advokat åt gången håller dylik mottagning.
45.
Advokat skall enligt paragrafens andra stycke för varje ärende bl. a. lämna uppgifter om arten och omfattningen av den rättshjälp han lämnat. Dessa uppgifter skola vara så utförliga att värdet av det nedlagda arbetet kan be- dömas. Beträffande de enklaste ärendena, för vilka advokaten ej betingar
sig högre arvode än 5—10 kronor, synes det dock tillräckligt att endast an- märka att ärendet avsett exempelvis konsultation angående rätt till se- mester.
Har advokat avslagit begäran om offentlig rättshjälp, behöver ej anteck— ning göras, men däremot skall givetvis sökandens uppgift om sina ekono- miska omständigheter bevaras, lämpligen försedd med påskrift om avslaget. Sedan advokat funnit sökande berättigad till offentlig rättshjälp, får han ej underlåta att göra anteckning om ärendet. Även om advokaten för egen del skulle vilja nöja sig med avgift som sökanden må ha erlagt, skola alltså an- teckningarna utvisa såväl avgiftens belopp som den ersättning advokaten gottskrivit sig.
55.
Stadgandet i första stycket motsvarar 4 5 i gällande normalreglemente. Ehuru den offentliga rättshjälpen allenast innefattar utomprocessuell hjälp, böra anstalterna liksom hittills kunna föra processer för de hjälpberättigade. Med den gränsdragning som åsyftas i 1 5 av förslaget till lag om offentlig rättshjälp kunna dock endast rättegångar, i vilka parten är berättigad till fri rättegång, komma i fråga.
Syftet med andra stycket av förevarande paragraf är att få till stånd en klar gräns i ersättningshänseende mellan fri rättegång och offentlig rätts- hjälp.
" 6 5.
Beträffande första stycket mä påpekas att advokat naturligtvis ej behöver vänta till kalenderårs utgång för att begära ersättning. Rättshjälpsstyrelsen torde i undantagsfall utan särskilt bemyndigande av Kungl. Maj:t kunna medgiva en kortare tids anstånd med ersättningsframställning.
Ersättning för offentlig rättshjälp synes böra utgå efter sedvanliga debi- teringsgrunder. Finnes åtgärd i ärende ha vidtagits utan skäl kan, där advo- katen brustit i nödig aktsamhet, ersättningen efter omständigheterna ned- sättas under vad som eljest bort utgå eller ock advokaten förklaras ej äga rätt till ersättning. Även om, såsom tidigare framhållits, rättssökande i prin— cip skall vara skyldig att vidkännas kostnaden för utlägg, bör advokat kunna tillerkännas ersättning för utlägg som rättssökande icke förmått gälda. Det torde ofta vara lämpligt att rättshjälpsstyrelse inhämtar yttrande från styrelsen för vederbörande avdelning av Sveriges advokatsamfund eller från samfundets styrelse.
Någon klagorätt över rättshjälpsstyrelsens beslut i ersättningsfrägor har icke ansetts behövlig; styrelsen kan i detta fall betraktas som en skilje- nämnd. Avtal, som advokat och vederbörande landsting eller stad träffar an- gående offentlig rättshjälps meddelande, måste således innebära att det slut- giltigt överlämnas åt rättshjälpstyrelsen att bestämma ersättningen. Utöver den ersättning som utgår enligt styrelsens beslut får advokat givetvis icke be- tinga sig gottgörelse i någon form.
De formulär, enligt vilka statistiska uppgifter för närvarande skola lämnas av statsunderstödd rättshjälpsanstalt samt av advokat som meddelar fri utomprocessuell rättshjälp, ha fastställts genom kungörelse den 22 oktober 1948 (nr 710) angående rättsstatistiken. Ifyllandet av dessa formulär synes vällla mycket arbete, som knappast står i rimlig proportion till det ändamål statistiken tjänar. Då härtill kommer att formulären äro otidsenliga, synas desamma böra överses. I samband därmed bör övervägas om icke ett gemen- samt formulär, anpassat efter de blivande bestämmelserna om den offent- liga rättshjälpen, kan utarbetas.
8 5.
I 5 5 av förslaget till lag om offentlig rättshjälp stadgas att rättshjälpssty— relse skall bestå av ordförande och vice ordförande samt ytterligare minst tre ledamöter, samt att ordföranden och vice ordföranden skola förordnas av hovrätten. Enligt förevarande paragraf skola de ledamöter som icke för- ordnas av hovrätten utses av landstinget. Utgöres verksamhetsområdet av en stad, blir det givetvis staden, som äger utse de kommunala representan- terna. Vid gemensamma anordningar enligt 6 & lagförslaget får från fall till fall avgöras huru de kommunalvalda representanterna i rättshjälpsstyrelsen böra utses. Som förut sagts kan det därvid stundom visa sig lämpligt att mer än tre kommunala representanter finnas.
9 &.
Utöver vad i avsnitt 3, Organisationen, anförts må här anmärkas följande. Sedan rättshjälpsverksamhetens organisation blivit genom reglementet fastställd, ankommer det närmast på rättshjälpsstyrelsen att tillse att verk- samheten i praktiken giver tillfredsställande resultat. Skulle exempelvis an- stalts mottagningar utanför anstaltsorten ej tillgodose förefintligt rättshjälps- behov eller kan rättshjälpens ombesörjande av advokater med egen rörelse icke anses medföra tillräckligt effektiv verksamhet, skall sålunda styrelsen föreslå de åtgärder som kunna anses påkallade.
En av orsakerna till att rättshjälpsverksamhet enligt jämtlandssystemet erhållit så ringa omfattning är att annonsering och annat tillkännagivande av den fria rättshjälpen icke skett i erforderlig utsträckning. Annonsering har däremot icke visat sig lika nödvändig för att sprida kännedom om an- stalts verksamhet annat än då det gällt mottagningar utanför anstaltsorten. Framförallt i landstingsområden där advokater med egen rörelse medverka i organisationen är det därför av vikt att lämpliga åtgärder vidtagas för att de möjligheter till rättshjälp som stå till buds skola bli allmänt kända. Detta bör ske såväl genom tydligt utformade annonser i lämpliga tidningar som genom anslag och andra tillkännagivanden på sådana ställen där de kunna beräknas bli uppmärksammade av hjälpberättigade.
Styrelsens skyldighet att söka utfå ersättning enligt 3 5 lagen om offent- lig rättshjälp torde icke böra fullgöras alltför rigoröst. Då lämnad rättshjälp
varit av obetydlig omfattning, synes sålunda styrelsen utan att riskera an- märkning böra kunna underlåta att utkräva ersättning, särskilt om de omständigheter som grunda ersättningsskyldighet uppkommit efter rätts- hjälpens meddelande. I sådana fall, då rättssökande genom erhållen hjälp tillvunnits egendom av betydenhet, bör givetvis styrelsen underrättas av den som lämnat rättshjälpen, om denne icke erhållit bemyndigande att själv söka utfå ersättningen.
Skyldighet att upprätta årsredogörelse är för närvarande stadgad i 9 5 gällande normalreglemente.
Sista punkten i förevarande paragraf motsvarar 10 5 i gällande normal- reglemente.
10—12 55.
Dessa paragrafer motsvara i viss mån 7—9 55 i gällande normalreglemente. Något hinder torde ej föreligga att räkenskaperna över rättshjälpsstyrel- sens förvaltning och anstaltens verksamhet föras gemensamt. Beträffande revisorernas antal kan anmärkas att, då rättshjälpsverksamhet anordnats gemensamt av två eller flera landsting eller av landsting och stad som ej deltager i landsting, det synes vara lämpligt att varje landsting eller stad utser en revisor.
Förslaget till normalreglemente (för rättshjälpsverksamhet annorledes än genom rättshjälpsanstalt).
Vad här ovan anförts beträffande förslaget till normalreglemente för rätts- hjälpsverksamhet genom rättshjälpsanstalt gäller i tillämpliga delar även förevarande förslag.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.
Såsom i avsnitt 4, Villkor för erhållande av rättshjälp, närmare utveck- lats måste det betecknas som ett angeläget önskemål att åtskilliga domsto- lar framdeles äro mindre återhållsamma än för närvarande vid beviljande av fri rättegång. Ett tillgodoseende av detta önskemål synes i och för sig ej förutsätta lagändring. Den hittillsvarande restriktiva tillämpningen torde emellertid åtminstone i viss mån bero på att möjligheterna att låta part själv vidkännas någon del av rättegångskostnaderna äro ganska begränsade. Efter rättegångsreformens genomförande lär förordnande av biträde i regel ej kunna vägras, och praktiskt sett kan därför parten bli betalningsskyldig endast i fråga om kostnader för personlig inställelse och andra i 4 5 lagen om fri rättegång omförmälda utgifter. På grund härav förefaller det vara lämpligt att förmånen av fri rättegång såtillvida differentieras att part, som
erhåller fri rättegång men dock ej är medellös, mera regelmässigt kan få svara för någon del av rättegångskostnaderna. Förutom att en sådan ord- ning skulle vara ägnad att motverka den kostnadsstegring för det allmänna som mindre återhållsamhet vid beviljande av fri rättegång måste medföra, synes den även vara motiverad ur en annan synpunkt. Om avgift skall kunna avkrävas den som erhållit offentlig rättshjälp, bör nämligen jämväl mot- svarande processuella förmån vara förenad med viss betalningsskyldighet. Eljest skulle tydligen en rättegång kunna ställa sig fördelaktigare än en frivillig uppgörelse och ett onödigt processande bli följden.
Differentiering av den fria rättegången har redan tidigare varit ifråga— satt. Sålunda framlade 1941 års utredning om fri rättegång (SOU 1942: 50) ett förslag till ändring av lagen om fri rättegång, enligt vilket tre former av sådan förmån skulle finnas. De sämst ställda parterna skulle erhålla fri rättegång i nuvarande utsträckning —— alltså med möjlighet att åtnjuta samtliga delförmåner. En andra grupp, bestående av parter med bättre ställ- ning men dock ur stånd att annat än i mindre mån bestrida processutgifter- na, skulle själv få svara för expeditioner men i övrigt erhålla det allmännas bistånd i full omfattning. De bäst ställda slutligen skulle erhålla fri rätte- gång i form av enbart kostnadsfri biträdeshjälp.
Dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, (prop. 1944: 12 s. 56 0. f.) ansåg sig emellertid icke kunna tillstyrka att den före- slagna differentieringen genomfördes och anförde bl. a.: En utredning angå- ende den inkomstgräns, över vilken fri rättegång enligt praxis i regel icke ifrågakommer för ensamstående, har visat att denna inkomstgräns, beträf- fande de domstolar som angivit viss gräns, dragits vid rådhusrätterna ge- nomsnittligt vid en årsinkomst av 1 800—2 000 kronor och vid häradsrät- terna vid en årsinkomst av 1 500—1 600 kronor. Av personer med dessa låga inkomster kan knappast annat än i undantagsfall något väsentligt bidrag till prOcesskostnaderna begäras. En differentiering som innebär att parten be- viljas förmånen av biträde men icke övriga förmåner torde även kunna för- anleda vissa praktiska olägenheter i själva rättegången. Den som förordnats till biträde åt parten skulle icke kunna lösa protokoll eller ombesörja andra åtgärder som äro förenade med kostnader utan att riskera att han själv får vidkännas kostnaden, om han ej av parten fordrar förskott.
Om man bortser från den av de ifrågasatta formerna av fri rättegång som skulle innebära enbart biträdeshjälp, synas de sålunda anförda invänd- ningarna icke längre äga betydelse. Den högre inkomstgräns för den fria rättegången, som bland annat på grund av de genom rättegångsreformen ökade processkostnaderna numera tillämpas av domstolarna, torde möjlig- göra att parter med fri rättegång i större utsträckning än tidigare kunna bi- draga till gäldandet av processkostnaderna. Vidare äro parterna enligt nu gällande författningar i allmänhet icke skyldiga att lösa protokoll, och in- givandet till högre rätt av protokoll och dom är icke längre en förutsättning för att fullföljd talan skall upptagas till prövning. På grund av de nuvaran- de rättegångsprinciperna är ej heller i övrigt någon olägenhet förknippad
med att rättegångsbiträde ej kan erhålla dom eller protokoll på det allmän- nas bekostnad. Den enda kostnad, som måste gäldas innan domen meddelats, är stämpel med 5—10 kronor å ansökan om stämning eller annan ansökan, varigenom målet anhängiggöres.
Enligt gällande bestämmelser om stämpelavgift och expeditionslösen är lägsta kostnad för expeditioner i ett skillnadsmäl grundat på gemensam an- sökan 15 kronor, om förenklad dom användes, och eljest 25 kronor. Minimi- kostnaden för expeditioner i annan rättegång vid underrätt utgör 20 kronor med förenklad dom och eljest 30 kronor. För den händelse två förberedelser och en huvudförhandlingsdag förekommit, stiger expeditionskostnaden till 60 kr. I överrätt kan kostnaden variera från lägst 25 kronor (med dom i för- enklad form) till 95 kronor, såvida två förberedelser hållits och huvudför— handling tagit en dag i anspråk. Nu angivna kostnader gälla under förut- sättning att inga protokoll begäras samt att för utskrift av domen åtgår allenast ett ark. I beloppen för expeditioner har även inräknats stämpel för stämningsansökan eller annan ansökan, varigenom mäl anhängiggöres vid domstol.
Vad sålunda anförts synes giva vid handen att en differentiering av den fria rättegången lämpligen kan utformas på grundval av expeditionskostna- derna, inklusive stämpelavgift för stämningsansökan eller motsvarande handling. Liknande synpunkter som beträffande frågan om avgift för er- hållen offentlig rättshjälp göra sig nämligen här gällande. Sålunda bör par- tens bidrag till rättegångskostnaderna utgöra endast en mindre del av de— samma. Då kostnaderna för en rättegång i regel äro större än skälig ersätt- ning för offentlig rättshjälp, torde emellertid bidraget oftast böra kunna överstiga det för offentlig rättshjälp bestämda maximibeloppet, 20 kronor. Högre belopp än ungefär 100 kronor lär dock endast undantagsvis kunna gäldas av den som erhållit fri rättegång. DessutOm bör bidragets storlek va- riera efter målets omfattning. Genom det sätt, varpå expeditionskostnaderna bestämmas i det särskilda fallet, kommer detta att ske i erforderlig mån. Att det önskade resultatet inträder automatiskt och alltså utan särskilt bedö- mande, är uppenbarligen en fördel ur synpunkten av största möjliga enkelhet vid tillämpningen.
Emellertid har icke varje part i en rättegång skyldighet att lösa expeditio- ner. Jämlikt 10 5 expeditionslösenförordningen är kärande, klagande eller sökande vid domstol i regel skyldig utlösa dom och slutligt beslut samt proto— koll i vad det innefattar sådant beslut eller gäller ärende, vari endast är fråga om bevisupptagning eller eljest ej meddelas slutligt beslut. Varken för sva- rande i civila mål eller för målsägande eller tilltalad i kriminella mål före- ligger dylik skyldighet. Denna omständighet bör dock icke tillmätas avgöran- de betydelse. Uti de mål som genom slutligt utslag avgjordes vid underrät- terna åren 1945—1947 hade i medeltal 6 088 parter per är fri rättegång och av dessa utgjorde kärande (sökande) 4 878 eller 80,2 procent, svarande (förkla- rande) 909 eller 14,9 procent, målsägande 42 eller 0,7 procent samt tilltalade 259 eller 4,2 procent. Härav framgår att expeditioner måste lösas av det all-
deles övervägande flertalet parter med fri rättegång. Tilltalade med fri rätte- gång torde i regel vara att finna bland dem, som icke i någon mån kunna bidraga till rättegångskostnaderna. Efter genomförandet av nya rättegångs- ordningen den 1 januari 1948 lära för övrigt tilltalade, i den mån de kunna erhiålla offentlig försvarare, i mindre omfattning begära fri rättegång. I all— mänhet torde rättegångskostnaderna för svaranden i ett civilt mål vara lägre än motsvarande kostnader för käranden, eftersom denne vanligen har bevis- bördan. Då domstolen vid beviljandet av fri rättegång tager hänsyn till den antagliga processkostnaden, kan inkomstgränsen för erhållande av fri rätte- gång beräknas ligga lägre för svaranden än för käranden. Svaranden kan följaktligen under alla omständigheter lämna bidrag till kostnaden för rätte- gången i mindre utsträckning än käranden. Vidare får svaranden på ett an- nat sätt än käranden anses tvingad att deltaga i processen. Slutligen kan i detta sammanhang framhållas att ett system, enligt vilket differentieringen bleve oberoende av att vissa parter lösa expeditioner endast då de själva önska det, skulle medföra ökat besvär för de tillämpande myndigheterna och likväl säkerligen bli mindre effektivt ur ekonomisk synpunkt.
På grund av nu gjorda överväganden bör alltså, då part är berättigad att erhålla fri rättegång men finnes själv kunna svara för stämpelavgift och lösen för rättens expeditioner angående rättegången, fri rättegång kunna beviljas med förbehåll att förmånen ej skall omfatta nämnda kostnader. Eftersom parten även kan få vidkännas andra utgifter i samband med rättegången, t. ex. resor, torde ovillkorlig skyldighet för domstolen att göra sådant förbehåll ej böra föreskrivas. Om expeditionskostnaderna under rät- tegången visa sig bli mer betungande för parten än beräknat, synes domsto- len med stöd av 4 g 3 stycket lagen om fri rättegång kunna tillerkänna ho- nom ersättning med lämpligt belopp. Dessutom finnes möjlighet för parten att efter ny ansökan erhålla fri rättegång utan förbehåll. Jämlikt 49 kap. 4 5 7. rättegångsbalken kan klagan i samma ordning som om ansökningen helt avslagits föras över att fri rättegång beviljats med förbehåll.
Den sålunda förordade ändringen beträffande fri rättegång synes lämp- ligen kunna genomföras på det sätt att en ny paragraf införes i lagen om fri rättegång närmast efter 2 5 samt att 3 och 10 55 i lagen underkastas mindre jämkningar. Ehuru ändringen föranletts av den föreslagna lagstiftningen om offentlig rättshjälp, torde den kunna träda i tillämpning oberoende av sist- nämnda lagstiftning. Ikraftträdandet föreslås därför äga rum redan den 1 januari 1953.
Övriga författningsförslao'.
Den föreslagna ändringen i lagen om fri rättegång påkallar vissa jämk- ningar av 5 och 8 55 kungörelsen den 26 september 1947 med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri rättegång. Likaså måste ändring ske av 7 5 förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. På grund av 19 & samma förordning medför sistnämnda ändring att även stäm—
pelavgift för stämningsansökan eller annan dylik handling, såsom i näst- föregående avsnitt förutsatts, kommer att få betalas av den som erhållit fri rättegång med förbehåll att förmånen icke skall omfatta stämpelavgift och lösen för rättens expeditioner angående rättegången.
Slutligen ha vissa ändringar synts böra vidtagas i 36 och 45 55 arbetsord- ningen för rikets hovrätter den 19 december 1947. Utöver vad som anförts i avsnitt 3, Organisationen, torde ytterligare motivering icke erfordras. Då hovrätt får att taga befattning med den offentliga rättshjälpsverksamheten redan på förberedelsestadiet, bör ikraftträdandet ske omedelbart vid utfär- dandet.
Kostnadsberäkning.
För beräkning av kostnaderna för rättshjälpsverksamhet enligt förslaget har uppgjorts nedan intagna organisationsplan. Vid utformandet av denna ha de riktlinjer följts som angivits i det föregående. Beträffande de områden, för vilka nya anstalter föreslås, ha privatpraktiserande advokater utanför anstaltsorten avsetts skola anlitas i sådan utsträckning att arbetet vid veder- börande anstalt skall kunna ombesörjas av allenast en jurist. I sin slutliga utformning kan organisationen av olika skäl, exempelvis på grund av att avtal i förutsatt omfattning icke kan träffas med privatpraktiserande advo— kater, givetvis komma att förete avvikelser från planen, men denna torde oberoende härav utgöra en godtagbar grundval för uppskattning av kostna- derna.
Till ledning för bedömandet av antaglig arbetsbörda vid nya anstalter har uträknats antalet diarieförda ärenden per 1 000 invånare av folkmängden i de fem äldsta länsanstalternas nuvarande verksamhetsområden. Resultatet visar att till dessa anstalter år 1949 inkommo i genomsnitt 10,8 ärenden per 1 000 invånare eller, såvitt rättegångar frånräknas, 9,3 ärenden per 1000 invånare. Med hänsyn till att anstalterna i viss omfattning till följd av bris- tande kontroll av sökandens ekonomiska omständigheter hjälpt personer som icke bort ha hjälp ävensom att bland nya ärenden medtagits ärenden som icke bort medräknas, har i enlighet med vad i annat sammanhang angivits dessa siffror reducerats med 10 procent. De nya anstalterna beräknas följ- aktligen erhålla 9,7 ärenden per 1 000 invånare eller, om det bortses från rät- tegångar, 8,4 ärenden per 1 000 invånare av uppskattat befolkningsunderlag.
Organisationsplan.
Rättshjälp meddelas av
Verksamhetsområde anstalt i privata advokater i 1 :e 3
1) Stockholms stad Stockholm —— 2) Stockholms läns ltområde » —— 3) Uppsala » » Uppsala Enköping 4) Södermanlands läns ltområde Eskilstuna Nyköping, Katrineholm 5) Norrköpings stad jämte del Norrköping _
av angränsande ltområde 6) Östergötlands läns ltområde Linköping Kisa, Motala, Vadstena
(utom Norrköpingstrakten)
Rättshjälp meddelas av
19) Göteborgs och Bohus läns ltområde jämte del av övriga Göteborgs stad angränsande ltområden 20)—21) Älvsborgs läns ltområde (utom Göteborgstrakten)
))
Borås, Vänersborg
Verksamhetsområde anstalt i privata advokater i l 2 3 7) Jönköpings läns ltområde Jönköping Nässjö, Sävsjö, Tranås, Vet- landa, Värnamo 8) Kronobergs » » Växjö Ljungby, Älmhult 9) Kalmar läns södra ltområde Kalmar Oskarshamn, Ålem 10) Kalmar » norra » -— Västervik, Vimmerby 11) Gotlands läns ltområde —-—- Visby 12) Blekinge » » Karlskrona Karlshamn, Sölvesborg 13) Kristianstads läns ltområde Kristianstad Borrby, Hässleholm, Osby, (utom Hälsingborgstrakten) Simrishamn, Tomelilla, Ängelholm 14) Malmö stad jämte del av an- Malmö _— gränsande ltområde 15) Malmöhus läns ltområde Lund Anderslöv, Hörby, Lands— (utom Malmö- och Hälsing- krona,Skurup,Trelleborg, borgstrakterna) Ystad 16) Hälsingborgs stad jämte del Hälsingborg _ av angränsande ltområden 17) Hallands läns ltområde (utom Halmstad Varberg Göteborgstrakten) 18) Göteborgs stad Göteborg
Grebbestad, Grohed, Sten- ungsund, Strömstad, Ud- devalla
Ulricehamn, Åmål
22) Skaraborgs läns ltområde Skövde Lidköping,Mariestad,Skara, Vara 23) Värmlands » » Karlstad Ambjörby, Arvika, Säffle, Torsby, Årjäng 24) Örebro » » Örebro Karlskoga, Lindesberg 25) Västmanlands läns ltområde Västerås Köping, Sala 26) Kopparbergs » » Borlänge Avesta, Hedemora, Lek— sand, Ludvika, Malung, Mora 27) Gävleborgs läns ltområde Gävle Bollnäs, Hudiksvall, Söder- jämte Gävle stad hamn 28) Västernorrlandslänsltområde Sundsvall Härnösand, Kramfors, Sol- lefteå, Örnsköldsvik 29) Jämtlands läns ltområde Östersund — 30) Västerbottens läns ltområde Umeå Lycksele, Skellefteå 31) Norrbottens läns ltområde Luleå Gällivare, Kiruna, Malm- (utom Tornedalen) berget, Piteå 32) Tornedalen Haparanda _— Vidkommande de före år 1948 upprättade anstalterna ha bl. a. de föränd- ringar av anstalternas verksamhet, som äro betingade av organisationsplanen beaktats vid beräknandet av bruttokostnader och inkomster. Nämnda kost-
nader och inkomster ha uppskattats med utgångspunkt från förhållandena år 1949. Hänsyn har emellertid tagits till den fördyring som inträtt sedan sist- nämnda år. Sålunda har räknats med ett rörligt tillägg till anstalternas be- fattningshavare med 33 procent å den del av lönen som ej överstiger 500 kro— nor i månaden samt med 32 procent å den del av lönen som överstiger 500 men icke 1 200 kronor. Uppräkningen av lönekostnaden har medfört en för- höjning jämväl av den beräknade pensionskostnaden. Andra utgifter än löne- och pensionskostnader ha uppräknats med 15 procent. Vid Stockholms stads anstalt har räknats med en jurist utöver de år 1949 anställda. I övrigt ha _ med hänsyn till bland annat möjligheten att anlita privatpraktiserande advokater för medverkan i organisationen — kostnaderna uppskattats på grundval av antalet befattningshavare nämnda år. De inkomster som icke utgöras av avgifter från rättssökande ha uppräknats med 15 procent.
Beträffande de från och med år 1948 inrättade anstalterna ävensom de föreslagna nya anstalterna ha för anstalter med en jurist och ett kansli- biträde såsom bruttokostnad upptagits 42 000 kronor samt såsom inkomst härrörande från annat än rättssökandes avgifter 8000 kronor. Nämnda kostnadsbelopp ha för några anstalter höjts med hänsyn till mottagnings- resor och andra fördyrande faktorer. För vissa anstalter, där personalen be- räknas få svårt att i större utsträckning medhinna rättegångar, har med hänsyn härtill inkomstbeloppet reducerats. För anstalt med två jurister, ett kanslibiträde och ett skrivbiträde ha motsvarande poster upptagits till 71 000 respektive 15 000 kronor. Det har förutsatts att personalen vid samtliga nu ifrågavarande anstalter utom Värmlands läns anstalt skall kunna begrän- sas till en jurist och ett kanslibiträde.
Bruttokostnaden för de båda anstaltstyperna har beräknats enligt följ ande.
Löne— Löne- Dyrorts- 12:11:31; ålägga]; grad klass grupp jurist jurister Avlöning till föreståndare ..... 33 35 III 20 388 20 388 biträdande jurist ........... 27 29 » 16 440 kanslibiträde .............. 11 12 » 7 116 7 116 skrivbiträde ............... 6 7 » 5 472 Pensionskostnader ............ 5 500 10 000 Vikariatsersättningar ......... 2 000 2 000 Hyra, värme, lyse ............ 2 200 2 800 Städning .................... 700 800 Inventarier och litteratur ..... 600 700 Post, telefon, telegram ........ 1 200 1 800 Skrivmateriel och tryck ....... 700 1 300 Resor och traktamenten ...... 500 1 900 Annonser .................... 200 200 Arvode till styrelsens ordf., ev. traktamenten till styrelsens ledamöter, ers. för förskotte- rade ej återgäldade utlägg m. m. ..................... 896 1 084 42 000 71 000
Vad angår kostnaderna för rättshjälp genom advokater med egen rörelse inom landstingsområden där anstalt inrättas, har antalet ärenden per 1 000 invånare av beräknat befolkningsunderlag antagits bli endast tre. Vid den- na bedömning har beaktats — förutom anstalts större effektivitet — att anstalterna i motsats till de privata advokaterna inom varje landstingsom- råde räkna den största staden och dess förortsbebyggelse till sitt befolknings- underlag. Rättssökande som ha närmare till annan advokatort än anstaltsorten beräknas dessutom i viss utsträckning komma att föredraga att söka rätts— hjälp å anstalten, enär de ofta ha även andra ärenden att uträtta på huvud- orten. Kostnaden för varje ärende har beräknats till 40 kronor. Då den i re— dogörelsen för nuvarande anordningar till samma belopp uppskattade kost- naden per ärende vid jämtlandssystemet även innefattar utgifter för annon- sering m. m., borde strängt taget räknas med en något lägre siffra, men med hänsyn till det sedan år 1949 förhöjda prisläget har dylik nedsättning ej skett. Utgiften för annonsering och vissa andra fasta kostnader för advokat- hjälpen ha allt efter de lokala förhållandena upptagits till varierande belopp, lägst 800 och högst 4 000 kronor.
För landstingsområden där all rättshjälp meddelas av advokater med egen rörelse har kostnaden för rättshjälpskonsulent, annonsering och öv- riga fasta utgifter uppskattats till 5 000 kronor. Beräkningen av ersättning- en till advokaterna har skett efter en kostnad av 40 kronor per ärende samt fyra ärenden per 1 000 personer av befolkningsunderlaget.
Vid beräkning av avgiftens storlek har antagits att 20 procent av de rättssökande komma att på grund av medellöshet helt befrias från avgift. Av övriga rättssökande beräknas ungefär hälften eller fyrtio procent be- gära hjälp i enklare ärenden, för vilka avgift kan komma att uttagas med genomsnittligt 3 kronor per ärende. I återstående fyrtio procent av åren— dena beräknas genomsnittliga avgiften uppgå till 10 kronor. Detta blir ge- nomsnittligt för alla ärenden ungefär 5 kronor per ärende.
Med tillämpning av vad nu anförts har upprättats vidstående samman- ställning av kostnaderna för rättshjälpsverksamheten inom olika verksam— hetsområden.
Såsom av organisationsplanen framgår överensstämma icke alltid de Olika verksamhetsområdena med en stads eller ett landstings område. I kol. 8 angiven nettokostnad är följaktligen icke alltid vederbörande stads eller landstings beräknade nettokostnad. För att giva en uppfattning om denna nettokostnad, bortsett från den jämkning som kan föranledas av bestäm- melserna i 8 5 förslaget till lag om offentlig rättshjälp, har kostnaden för gemensamma anordningar uppdelats på resp. landsting och städer. Detta har skett efter det beräknade antalet ärenden från de olika områden, för vilka anordningarna äro gemensamma. Enligt denna uppdelning skulle kostnaden för anstalten i Norrköpings stad till ett belopp av 9 000 kronor bestridas av Östergötlands läns landsting. Av kostnaden för Malmö stads anstalt skulle Malmöhus läns landsting gälda 3 000 kronor, medan kost- naden för Hälsingborgsanstalten skulle bestridas med 7 000 kronor av sist-
Kostnader
Verksamhetsområde Anstalt . . . ' .. Privata , Övriga Summa Nettokostnad landsting el. stadl Kåså' ägts: advoka- S'åalåäb Avgifter inkoms- inkoms— surlent ter ter ter 1 2 3 4 5 6 7 8 1) Stockholms st. ..... 522 000 — 522 000 58 000 98 000 156 000 366 000 2) Stockholms l. . . 158 000 — 158 000 13 000 40 000 53 000 105 000 3) Uppsala 1. ......... 42 000 3 000 45 000 5 000 5 000 10 000 35 000 4) Södermanlands 1. . . 42 000 17 000 59 000 7 000 5 000 12 000 47 000 5) Norrköpings st. 108 000 — 108 000 16 000 24 000 40 000 68 000 (59 000) 6) Östergötlands 1. . . . . 42 000 12 000 54 000 6 000 5 000 11 000 43 000 (52 000) 7) Jönköpings l. ...... 42 000 22 000 64 000 7 000 7 000 14 000 50 000 8) Kronobergs ]. ...... 42 000 7 000 49 000 5 000 7 000 12 000 37 000 9) Kalmar I:s södra .. . 42 000 6 000 48 000 5 000 7 000 12 000 36 000 0) Kalmar I:s norra . . . 5 000 13 000 18 000 2 000 — 2 000 16 000 1) Gotlands 1. ........ 5 000 9 000 14 000 1 000 — 1 000 13 000 2) Blekinge 1. ........ 42 000 7 000 49 000 5 000 7 000 12 000 37 000 3) Kristianstads 1. . . . . 42 000 20 000 62 000 6 000 7 000 13 000 49 000 (51 000) 4) Malmö st. ......... 101 000 — 101 000 14 000 23 000 37 000 64 000 (61 000) 5) Malmöhus ]. ....... 42 000 21 000 63 000 7 000 7 000 14 000 49 000 (59 000) 6) Hälsingborgs st. . . .. 94 000 — 94 000 166000 8 000 24 000 70 000 (61 000) 7) Hallands 1. ........ 42 000 5 000 47 000 5 000 7 000 12 000 35 000 (39 000) & Göteborgs st. ...... 220 000 — 220 000 36 000 76 000 112 000 108 000 31) Göteborgs o. Bohus 1. 42 000 18 000 60 000 7 000 7 000 14 000 46 000 (37 000) :O) Älvsborgs I:s norra . 76 000 2 000 78 000 7 000 16 000 23 000 55 000 !1) Älvsborgs 1:s södra . 85 000 4 000 89 000 10 000 16 000 26 000 63 000 (68 000) :2) Skaraborgs 1. ...... 43 000 17 000 60 000 7 000 5 000 12 000 48 000 3) Värmlands 1. ...... 71 000 14 000 85 000 9 000 15 000 24 000 61 000 r4) Örebro 1. .......... 86 000 9 000 95 000 11 000 17 000 28 000 67 000 5) Västmanlands ]. 82 000 9 000 91 000 12 000 17 000 29 000 62 000 6) Kopparbergs ]. . . . . 42 000 23 000 65 000 7 000 7 000 14 000 51 000 7) Gävleborgs 1. med Gävle .............. 42 000 21 000 63 000 8 000 7 000 15 000 48 000 8) Västernorrlands ]. . . 42 000 22 000 64 000 7 000 7 000 14 000 50 000 9) Jämtlands 1. ....... 44 000 — 44 000 4 000 5 000 9 000 35 000 0) Västerbottens 1. . . . . 45 000 15 000 60 000 6 000 6 000 12 000 48 000 1) Norrbottens 1. ..... 44 000 12 000 56 000 5 000 5 000 10 000 46 000 2) Tornedalen ......... 47 000 — 47 000 5 000 10 000 15 000 32 000 S:a samtliga 2 424 000 308 000 2 732 000 319 000 473 000 792 000 1 940 000 :a 1, 5, 14, 16, 18 . . . . 1 045 000 — 1 045 000 140 000 229 000 369 000 676 000 (655 000) :a 2—4, 6—13, 15, 17, 19—31 ............... 1 332 000 308 000 1 640 000 174 000 234 000 408 000 1 232 000 (1 253 000)
v verksamhetsområdet. 1 Där gemensamma anordningar förutsatts i organisationsplanen angives allenast den huvudsakliga delen
nämnda landsting och med 2000 kronor av Kristanstads läns landsting. Slutligen skulle av kostnaderna för Göteborgs och Bohus läns anstalt 4 000 kronor gäldas av Hallands läns samt 5 000 kronor av Älvsborgs läns lands- ting. Den nettokostnad, som med beaktande härav faller på varje landsting eller stad med gemensamma rättshjälpsanordningar, har i kol. 8 av sam- manställningen angivits inom parentes.
Sammanställningen ger vid handen att nettokostnaden för hela rätts- hjälpsorganisationen beräknas bli 1 940 000 kronor om året. Av denna netto- kostnad skulle, om hänsyn tages till nyss nämnda fördelning av kostnaden för gemensamma anordningar, 655 000 kronor belöpa på städer, 1 253 000 kronor på landsting samt 32 000 kronor på Tornedalens rättshjälpsanstalt.
Enligt förslaget skall statsbidrag utgå till stad, som ej deltager i lands- ting, med 40 procent och till landsting med 60 procent av nettokostnaden, sedan lokal- och inventariekostnader frånräknats. Om lokal- och inventarie- kostnaderna uppskattas till genomsnittligt 9 procent av städernas och lands- tingens nettokostnad, skulle statsbidraget täcka 36,4 procent av städernas samt 54,6 procent av landstingens nettokostnad. Statens bidrag till rätts- hjälpsorganisationen skulle följaktligen bli 238 420 kronor till städerna, 684 138 kronor till landstingen samt hela nettokostnaden eller 32 000 kro- nor för rättshjälpsorganisationen i Tornedalen eller tillhopa 954 558 kronor.
Den uppgjorda kostnadsberäkningen avser rättshjälpsorganisationen se- den den kommit i full verksamhet. Dessförinnan torde de årliga nettoom- kostnaderna bli lägre. I områden, där nya anstalter inrättas, uppkomma emellertid vissa engångsutgifter för inrättandet av vederbörande anstalt, vilka utgifter kunna uppskattas till omkring 10 000 kronor per anstalt. För de sjutton föreslagna nya anstalterna uppgå sålunda engångsutgifterna till sammanlagt 170 000 kronor. Staten synes böra bidraga med hälften av kostnaden för inrättandet av varje anstalt, dock högst med 5 000 kronor. Eftersom dessa engångsutgift'er uppkomma under första året, då verksam- heten har den minsta omfattningen, kan statsverkets kostnad likväl beräk- nas stanna vid det för full verksamhet beräknade statsbidraget, 954558 kronor.
Såsom ovan sagts beräknas det allmännas nettokostnad för den föreslag- na rättshjälpsorganisationen sedan den kommit i full verksamhet till 1 940000 kronor. År 1949 utgjorde det allmännas nettokostnad för rätts- hjälpsverksamheten 1 170 000 kronor. Med hänsyn till nu (juni 1951) in- trädd kostnadsfördyring måste det emellertid antagas att kostnaden för rättshjälpsverksamheten i den år 1949 bedrivna omfattningen skulle ha sti- git till åtminstone 1 340 000 kronor per år. Den föreslagna organisationen innebär alltså en förhöjning av det allmännas utgifter för rättshjälpsverk- samheten med ungefär 600 000 kronor. Vid denna jämförelse måste emel— lertid beaktas att medan år 1949 i sex landstingsområden och en stad utan- för landsting icke meddelades någon som helst utomprocessuell rättshjälp genom landstingens eller stadens försorg, och rättshjälpsverksamheten i ett stort antal andra landstingsområden icke var effektiv, förslagets kostnads- beräkning utgår från en överallt utbyggd och effektiv organisation.
Statens andel av det allmännas nettokostnad för den föreslagna organi- sationen skulle enligt vad ovan angivits bli ca 955 000 kronor. Statens ut- gifter för den år 1949 bedrivna rättshjälpsverksamheten vid anstalter och enligt jämtlandssystemet utgjorde tillhopa ca 233 000 kronor. Såvida den efter år 1949 intrådda kostnadsfördyringen beaktas, kunna statens utgifter
för sistnämnda rättshjälpsverksamhet uppskattas till ca 265000 kronor. Kommitténs förslag skulle följaktligen medföra en kostnadsökning för sta- ten å ca 690 000 kronor. Härav framgår att hela den kostnadsökning, som förslaget medför för det allmänna, kommer att drabba statsverket. Detta är en följd av förslagets bestämmelser om statsbidrag, vilka för både lands- ting och städer äro betydligt gynnsammare än nu gällande föreskrifter, särskilt så som dessa tillämpats i praktiken. De kommuner, som redan nu ha en effektiv verksamhet, få sålunda enligt förslaget sina kostnader minskade. Kommuner, där tidigare ingen eller allenast en ineffektiv verk- samhet förekommit, åsamkas däremot naturligt nog nya eller ökade utgifter.
Sammanfattning.
Förslaget innebär att var och en som av ekonomiska skäl icke är i stånd att själv skaffa sig utomprocessuell rättshjälp skall vara berättigad att er- hålla sådan genom det allmännas försorg. Denna offentliga rättshjälp avses i princip skola tillhandahållas utan ersättning. Den som erhållit rättshjälp skall dock kunna avkrävas en mindre avgift, ej överstigande tjugu kronor. Avgiftens storlek i det särskilda fallet bestämmes efter vederbörandes be- talningsförmåga och den erhållna hjälpens omfattning.
Landsting och städer som ej deltaga i landsting föreslås skola ha skyl- dighet att ombesörja den erforderliga rättshjälpsverksamheten. Om ej sär- skilda skäl föranleda till annat, skall rättshjälpen tillhandahållas genom rättshjälpsanstalt. Anses folkmängden i och omkring den ort, där anstalts kontor bör förläggas, icke utgöra tillräckligt underlag för anstaltsverk— samhet, skall rättshjälpen kunna meddelas av advokater som driva egen rörelse. Även inom områden, där anstalt inrättas, skola sådana advokater i viss utsträckning kunna medverka.
Rättshjälpsverksamheten inom varje verksamhetsområde skall stå under ledning av en rättshjälpsstyrelse, sammansatt av representanter för stat och kommun. Hovrätt skall utöva tillsyn över verksamheten inom hovrättens domkrets.
Statsbidrag skall enligt förslaget utgå till landsting med sextio och till stad med fyrtio procent av årliga nettoutgifterna för rättshjälpsverksamhe- ten sedan avdrag skett för lokal- och inventariekostnader. Staten förutsät- tes härjämte bidraga med hälften av engångskostnaderna för ny anstalts inrättande, dock högst med 5 000 kronor.
Det allmännas nettokostnad för den föreslagna rättshjälpsorganisationen beräknas till 1 940 000 kronor om året. I förhållande till det allmännas nu- varande kostnader innebär detta en ökning med cirka 600 000 kronor. Till följd av att nyssnämnda grunder för statsbidraget äro avsevärt gynnsam- mare än de hittills tillämpade för såväl landsting som städer, kommer stats- verkets kostnad att öka med cirka 690 000 kronor.
Slutligen kan nämnas att förslaget innefattar en differentiering av den fria rättegången såtillvida, att sagda förmån skall kunna beviljas i två olika former. De ekonomiskt sämst ställda parterna avses skola erhålla fri rätte- gång i nuvarande utsträckning, alltså med möjlighet att åtnjuta samtliga delförmåner. Parter, vilka finnas själva kunna svara för stämpelavgift och lösen för rättens expeditioner angående rättegången, skola kunna beviljas fri rättegång med förbehåll att förmånen icke omfattar nämnda kostnader.
Särskilt yttrande av Iirr Gezelius och Hagströmer.
Den organisation för den utomprocessuella rätts-hjälpen, vars huvudlin- jer anges i betänkandet, innebär bl. a. att organisationsformen med anstalt i princip skall äga företräde framför rättshjälpsverksamhet enbart genom advokater med egen rörelse. Sistnämnda organisationsform bör sålunda, enligt betänkandet, komma till användning endast där särskilda skäl tala emot anstaltsverksamhet. Vi hava icke kunnat ansluta oss till denna upp- fattning.
Vid avgörandet av frågan på vad sätt de, som med hänsyn till sina eko- nomiska omständigheter icke kunna själva skaffa sig sakkunnigt bistånd i rättsliga angelägenheter, skola genom det allmännas försorg beredas er- forderlig rättshjälp utom rätta synes, såsom i betänkandet anföres, mål- sättningen böra vara den, att dessa rättssökande i görligaste mån skola er- hålla samma hjälp, som står andra rättssökande till buds. Det naturliga sy- nes därför vara, att de få möjlighet att hänvända sig till samma yrkes— utövare, som kunna anlitas av dem, vilka själva gälda kostnaderna för rättshjälp. Härigenom torde förutsättningar skapas. fören önskvärd lik- ställdhet olika rättssökande emellan. Med hänsyn härtill och då de skäl, som under avsnitt 3, Organisationen, tredje stycket (s. 47) åberopats till stöd för jämtlandssystemet, enligt vårt förmenande väga betydligt tyngre än de som kunna åberopas för ett anstaltssystem, anse vi att i princip de privatpraktiserande advokaterna böra anförtros en av det allmänna anord- nad utomprocessuell rättshjälpsverksamhet. Detta synes jämväl motiverat med hänsyn till den ställning som statsmakterna i samband med genom— förandet av den nya rättegångsordningen tillerkänt advokatsamfundets medlemmar.
Anledningen till att majoriteten stannat vid att i princip förorda ett an- staltssystem är i första hand den att majoriteten, oaktat den otillförlitlighet som befunnits vidlåda det statistiska materialet, ansett sig efter vissa juste- ringar ur detsamma kunna utläsa att anstaltssystemet i effektivitet vore betydligt överlägset det 5. k. jämtlandssystemet.
Enlig-t vår mening möta hart när oöverstivgliga svårigheter att få till stånd en något så när rättvisande jämförelse de olika systemen emellan. Detta av bl. a. följande i huvudsak jämväl i betänkandet redovisade orsaker.
Den vid jämtlandssystem-et tillämpade lägre inkomstgränsen för rätten till hjälp måste betydligt inskränka antalet rättssökande, som kunna kom- ma ifråga för rättshjälp enligt detta system. Utredningen har givit vid
handen att för en person, som saknar försörjningsskyldighet och icke har förmögenhet eller skulder av nämnvärd betydelse, maximiinkomsten för erhållande av rättshjälp genomsnittligt uppgår vid anstalterna till ca 5 000 kronor per år och enligt jämtlandssystemet till ca 3 000 kronor. Även om hänsyn tages till att rättshjälpsklientelet även omfattar inkomsttagare med lägre inkomst än 600 kronor om året ävensom personer utan inkomst samt att enligt båda systemen för försörjningsskyldiga givetvis tillämpas en högre maximiinkomst än nyss sagts, kan en hänvisning till att det år 1949 i hela riket funnos. nära 80 procent fler inkomsttagare med en årlig in— komst av 600—5 000 kronor än med en årsinkomst av 600—3 000 kronor ge en antydan om den olika inkomstgränsens betydelse för antalet ärenden.
Huru många ärenden som tillföras anstalterna genom att flera av dessa lämna råd och upplysningar jämväl åt personer med högre inkomst än el- jest tillämpad maximiinkomst är svårt att ens uppskattningsvis ange. I huru stor utsträckning anstalterna på grund av den bristande kontrollen av de hjälpsökandes ekonomi lämnat rättshjälp, där sådan icke borde ha lämnats, är ännu svårare att ange.
Advokaterna ha uppskattat antalet av de ärenden i vilka de lämnat mind- re bemedlade rättshjälp utan att härför debitera vare sig sökande eller an— nan till omkring 1 700. Denna siffra har ansetts i viss mån osäker, enär den framkommit såsom resultat av en i efterhand gjord uppskattning. Detta har föranlett majoriteten att vid sina beräkningar utgå från ett avsevärt lägre antal, ett förhållande som påverkat dess bedömande av effektivitet och kostnad per ärende. Den av advokaterna gjorda uppskattningen synes emellertid väl stämma med den andel de enklaste och billigaste ärendena, till vilka äro att hänföra icke allenast rättsupplysningar och rådgivningar utan även andra åtgärder, vanligen utgöra av hela antalet rättshjälpsären— den. Flera advokat-er ha vidare uttalat att det av dem angivna antalet av ifrågavarande ärenden utgör en minimisiffra. Med hänsyn till vad nu sagts och då man icke har orsak antaga att det uppskattade antalet omfattar and- ra ärenden än sådana vari sökanden befunnits hjälpberättigad, saknas det, trots den osäkerhet som vidlåder uppskattningen, anledning utgå från an- nat än att 'den uppgivna siffran giver ett något så när tillförlitligt uttryck för antalet av ifrågavarande ärenden.
Vid den jämförelse beträffande de olika systemens effektivitet, som gjorts i betänkandet, ha enligt vår mening förut angivna förhållanden icke vunnit tillbörligt beaktande.
Härtill kommer att vid den beräkning av antalet ärenden per 10000 personer, som fått ligga till grund för bedömandet av effektiviteten, icke tagits hänsyn til—l det i betänkandet redovisade förhållandet, att advokater- na i jämtlandssystemet icke medräkna de ärenden, i vilka grundad anled- ning är att antaga att kostnaderna skola bestridas av motparten eller av medel som beräknas tillfalla klienten. De relativt talrika inkassoärendena diarieföras sålunda i allmänhet icke såsom fria rättshjälpsärenden. lcke heller har tillräckligt beaktats, att bland dylika ärenden i regel icke redo- visats rättegångsbiträde.
Anförda omständigheter synes oss visa, att jämtlandssystemet till effek- tivitet icke på långt när är så un-derlägset anstaltssystemet, som den i be- tänkandet gjorda beräkningen utvisar.
Även om hänsyn tages till samtliga nu anförda förhållanden förekom- mer emellertid vi-d anstalterna ett förhållandevis större antal ärenden än enligt jämtlandssystemet. Detta förklaras delvis av att bekantgörandet av rättshjälpsmöjligbeterna enligt jämtlandssystemtet, med hänsyn till att detta system är jämförelsevis nytt, på de flesta håll måste anses mycket otillfredsställande samt att särskilda kvällsmottagningar icke varit anord- nade. Delvis ligger emellertid förklaringen däri, att anstalterna i viss ut— sträckning anlitas i ärenden, vilkas betydelse är så ringa för sökanden, att han aldrig skulle ha sökt juridiskt bistånd, om han ekonomiskt haft det så ställt att han icke varit hjälpberättigad utan haft att själv stå kostnaden.
Såvida, såsom föreslås i betänkandet, samma betingelser skola gälla för erhållande av rättshjälp genom privatpraktiserande advokat och vid an- stalt kommer med all sannolikhet skillnaden i anlitandet av de olika hjälp- formerna att bli än mindre. Den i betänkandet föreslagna effektiviseringen av jämtlandssystemet samt rättshjälpsverksamhetens ställande under en central ledning och uppsikt bör också bidraga till att rättshjälpsverksam- het genom allenast advokater med egen rörelse blir fullt tillfredsställande.
Ur kostnadssynpunkt ställer sig en rättshjälpsorganisation med anlitan- de av allenast privatpraktiserande advokater förmånligare. Totala kost- naden för den utomprocessuella rättshjälpen i landstingsområden med jämt- landssystem skulle, därest de av landstingen beviljade anslagen medgivit ersättning till advokaterna med de av dem fordrade beloppen, år 1949 ha uppgått till 107 915 kronor. Denna kostnad avser närmast diarieförda ären- den till ett antal av 1 928 men får jämväl anses täcka de enklare ärenden, av advokaterna uppskattade till omkring 1 700, vilka ärenden handlagts helt kostnadsfritt. Då emellertid med en förenkling av föreskrifterna om diarieföring och debitering av dessa enklare ärenden advokaterna kunna tänkas taga betalt jämväl för dessa, synes man höra räkna med en viss kost- nad även för dem. Därest, vilket synes berättigat, kostnaden för vart och ett av dessa ärenden uppskattas till 5 kronor, skulle totala rättshjälpskost- naden bli 116 320 kronor. Vid uträknandet av kostnaden per ärende måste hänsyn tagas därtill att advokaterna, såsom i betänkandet angivits, i mot- sats mot vad i allmänhet sker vid anstalterna, i viss utsträckning såsom allenast ett ärende redovisa fler ärenden från en och samma sökande. Lika— lede; måste de ärenden för mindre bemedlade beaktas, vilka advokaterna icke diarieföra såsom rättshjälpsärenden, emedan' de räkna med att kost- naderna skola bestridas av motparten eller av sökanden tillkommande me- del. Hänsyn måste slutligen tag-as till att advokaterna i stor utsträckning underlåtit att i sin statistik upptaga rättegångar, oaktat i dessa ärenden fö- rekommit viss utomprocessuell. rättshjälp (beträffande hela antalet fria rätttgångar se tabell 9 kol. 8). Då landstingen icke ha någon utgift för sist- nämnda båda slag av ärenden, måste det allmännas nettokostnad för rätts- hjäl)sverksaniheten anses täcka även dem. Ifrågavarande ärenden ha på-
verkat den i betänkandet uppskattade kostnaden per ärende vid anstalt. Sålunda ha anstalternas utgifter minskats med de i dessa ärenden upp— burna ersättningarna, liksom ock nettokostnaden fördelats år ett antal ärenden, vari jämväl ifrågavarande ärenden ingå. Med hänsyn till samtliga anmärkta förhållanden synes det allmännas genomsnittliga kostnad för varje enligt jämtlandssystemet handlagt ärende kunna uppskattas till om- kring 25 kronor.
Kostnaden per ärende enligt jämtlandssystemet kan närmast jämföras med motsvarande kostnad vid länsanstalterna, 29 kronor. En jämförelse utvisar alltså en lägre kostnad per ärende för jämtlandssystemet än vid dessa anstalter. På de i betänkandet anförda skälen kan nuvarande kostna— den per ärende vid jämtlandssystemet väntas nedgå, i den mån en effekti- visering av systemet medför en ökning av ärendenas antal.
Ur kostnadssynpunkt bör därjämte beaktas, att en organisation av rätts- hjälpen genom allenast privatpraktiserande advokater icke kräver några egentliga engångskostnader samt att totalkostnaden vid varje tidpunkt di- rekt anknyter till förefintligt rättshjälpsbehov och sålunda smidigt anpas- sas efter detta.
Även om vi sålunda i princip finna det mest ändamålsenligt att den of— fentliga rättshjälpen anförtros advokater med egen rörelse, kan det emel- lertid-i vissa fall vara lämpligt att ordna rättshjälpsverksamheten genom anstalt. För större orter, där en organisation med ett stort antal anslutna advokater och ett stort antal ärenden kan vålla praktiska svårigheter, sy- nes det fördelaktigt att koncentrera den offentliga rättshjälpsverksamheten genom att inrätta särskilda advokatkontor för sådana rättssökande, som skola erhålla förmånen av offentlig rättshjälp.
Vid ställningstagandet till frågan var utrymme finnes för anstaltsverk- samhet bör, såsom i betänkandet framhålles, hänsyn tagas till befolknings- underlag och tätortsunderlag för en eventuell anstalt. Folkmängden i och omkring den ort, där en eventuell anstalts kontor bör förläggas, måste emel- lertid vara av en icke oväsentlig storleksordning för att den enligt vår me- ning skall motivera anstaltsverksamhet. Med hänsyn till den skärpta kon— trollen av sökandens ekonomiska förhållanden och- de övriga villkor för hjälps erhållande, .som i betänkandet föreslås, finnes anledning antaga, att antalet ärenden vid redan inrättade anstalter i allmänhet kommer att ned- gå. Det i statistiken redovisade antalet ärenden vid anstalterna kan på i be— tänkandet angivna och av oss anförda skäl icke anses utgöra någon tillför— litlig mätare å vare sig rättshjälpsbehovet eller lämpligheten av att detta bör tillgodoses genom anstalt.
Då den fria rättshjälpen för närvarande, efter en utveckling .som ägt rum först under de senaste åren, är anordnad efter två olika system, anstalterna och det s. k. jämtlandssystemet, och då på förut anförda skäl en tillräckligt tillförlitlig jämförelse mellan dessa organisationsformer med tanke på deras framtida verksamhet icke är möjlig förrän ytterligare erfarenheter vunnits, har det synts oss, att kommittén icke nu bort giva bestämda anvisningar rö— rande inrättandet av ett flertal nya anstalter. I stället borde man avvakta
erfarenhet av utvecklingen under en tid, då de båda systemen äro avsedda att., i motsats mot nu, verka under i stort sett likartade betingelser. Först då är det möjligt att erhålla ett bättre statistiskt underlag för bedömande av rättshjälpsbehovets art och omfattning. Till detta kommer att det skulle erbjuda svårigheter att avveckla en anstalt, även om dess bibehållande skulle visa sig innebära en kostnadskrävande överorganisation.
(Om man emellertid på den nu föreliggande utredningen går att bedöma, villken organisationsform som för de särskilda områdena bör ifrågakomma, synes en övergång från en redan tillämpad organisationsform till en annan dyHik icke böra äga rum, därest icke starka skäl tala härför. Detta gäller åtminstone de områden där verksamheten icke har en alltför obetydlig om- fattning.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes rättshjälpsverksamheten jäm- väl i fortsättningen lämpligen kunna ombesörjas genom anstalt, där sådan hittills varit inrättad. Skäl kunna dock anföras för att utbyta anstalten i Hallands län mot advokatsystem. En anstalt, gemensam för Gävle stad och Gävleborgs läns landstingsområde, synes å andra sidan motiverad.
Det är icke uteslutet att anstaltsverksamhet kan erbjuda vissa fördelar inom Skaraborgs, Malmöhus, Uppsala, Jönköpings, Kopparbergs, Kristian- stads, Göteborgs och Bohus, Södermanlands, Östergötlands samt Väster- norrlands läns landstingsområden med de verksamhetsområden för respek— tive anstalter, som majoriteten angivit. Då beträffande dessa områden de båda rättshjälpssystemen få anses tämligen likvärdiga synes emellertid ve- derbörande landsting böra få frihet att avgöra, vilken organisationsform som skall komma till användning. Med hänsyn till att invånarantalet i de antagna huvudorterna i Västernorrlands, Kristianstads och Skaraborgs läns landstingsområden är respektive 25 000, 24 000 och 17 000 mot exempelvis i Hallands läns 35 000 kan dock det befogade i att inrätta anstalter i nämnda områden vara föremål för tvekan.
Beträffande övriga landstingsområden synes befolkningsunderlaget för anstalt icke vara så stort att anstaltsverksamhet bör komma ifråga. Samtli- ga dessa landstingsområden höra med hänsyn både till folkmängd och hu— vudortens storlek eller till endera av dessa förhållanden till de minsta i ri- ket. Särskilt i Jämtlands och Västerbottens län men även i den del av Norr- bottens län, som icke betjänas av Tornedalsanstalten, föreligger visserligen behov av mottagningar på platser, där advokatkontor icke finnas. Men då i dessa områden tillgången på advokater är relativt god i förhållande till folkmängden och fördenskull mottagningsbehovet torde kunna fyllas av advokaterna, synes detsamma icke i och för sig motivera inrättandet av anstalt. Under förutsättning att en effektiv verksamhet kan anordnas en- bart genom anlitande av advokater med egen rörelse synes på grund av vad nu sagts denna organisationsform vara att förorda i samtliga nu ifråga— varande landstingsområden.
I den mån anstalt inrättas bör rättshjälpsbehovet utanför anstaltsorten och trakten däromkring företrädesvis tillgodoses av privata advokater.
av lagen om offentlig rättshjälp uttalas den grundregeln att »offentlig rättshjälp avses skola kunna meddelas genom advokater med egen rörelse endast å annan ort än anstaltsorten». Mot detta uttalande har jag Gezelius anmält avvikande mening, enär en grundregel av angivet innehåll synes kunna leda till för de hjälpsökande och advokatkåren ogynnsamma konse- kvenser.
I betänkandet borde i allt fall enligt bådas vår mening kommit till klart uttryck att en rättshjälpssökande, som i fri rättegång biträtts av advokat å anstaltsort, borde ha rätt att oavsett förenämnda grundregel av anstalten bli hänvisad till samme advokat i ett med den fria rättegången samman- hängande utomprocessuellt ärende.
Beträffande de verksamhetsområden, för vilka majoriteten förordat in- rättandet av nya anstalter, har av oss en beräkning gjorts avseende kost- naden för en rättshjälpsorganisation med uteslutande privatpraktiserande advokater.
Vid denna kostnadsberäkning har för varje område räknats med samma antal ärenden, med vilket räknats i den av majoriteten gjorda kostnadsbe- räkningen. Så har skett för att kostnadsberäkningarna skola bli jämförbara. I själva verket torde emellertid antalet ärenden, till följd av bland annat den i betänkandet föreslagna strängare kontrollen av sökandens ekonomiska förhållanden, i allmänhet bli lägre. För varje ärende har räknats med en kostnad av 25 kronor. Kostnaden för rättshjälpskonsulent, annonsering, mottagningsresor och övriga fasta utgifter har, allt efter de lokala förhål- landena, uppskattats till 5 000—11 000 kronor. Avgifterna ha upptagits till samma belopp som i majoritetens kostnadsberäkning.
Rättshjälps- konsulent Privata Summa Verksamhetsområde jämte övriga advoka— kostna- Avgifter Nettokostnad fasta kost- ter der nader I 2 8 4 5 6
Uppsala län ................. 6 000 27 000 33 000 5 000 28 000 (35 000) Södermanlands län ........... 7 000 34 000 41 000 7 000 34 000 (42 000) Östergötlands län ............ 7 000 31 000 38 000 6 000 32 000 (40 900) Jönköpings län ............... 8 000 35 000 43 000 7 000 36 000 (43 000) Kronobergs län .............. 5 000 24 000 29 000 5 000 24 000 (35 000) Kalmar läns södra ........... 5 000 26 000 31 000 5 000 26 000 (35 000) Blekinge län ................. 5 000 23 000 28 000 5 000 23 000 (36 000) Kristianstads län ............. 8 000 30 000 38 000 6 000 32 000 (43 000) Malmöhus län ............... 9 000 33 000 42 000 7 000 35 000 (43 000) Göteborgs och Bohus län ..... 8 000 35 000 43 000 7 000 36 000 (41 000) Skaraborgs län ............... 8 000 36 000 44 000 7 000 37 000 (43 000) Kopparbergs län ............. 7 000 33 000 40 000 7 000 33 000 (44 000) Gävleborgs län med Gävle stad 9 000 41 000 50 000 8 000 42 000 (43 000) Västernorrlands län .......... 8 000 35 000 43 000 7 000 36 000 (43 000) Jämtlands län ............... 8 000 22 000 30 000 4 000 26 000 (35 000) Västerbottens län ............ 11 000 28 000 39 000 6 000 33 000 (45 000) Norrbottens län .............. 9 000 23 000 32 000 5 000 27 000 (43 000)
S : ma 128 000 516 000 644 000 104 000 540 000 (689 000)
För att en jämförelse med den av majoriteten gjorda kostnadsberäkning- en icke skall bli missvisande har i kol. 6 inom parentes angivits nettokost- naden för den av majoriteten kostnadsberäknade organisationen, därest be- träffande ärenden handlagda av privata advokater, på sätt här skett, räk- nas med en kostnad av 25 kronor per ärende. Några engångsutgifter av betydelse uppkomma såsom förut anmärkts ej för denna organisation. I enlighet med det förut anförda ha vi ansett att 1 5 i förslaget till kun- görelse med närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om offentlig rättshjälp bort hava följande lydelse. »Offentlig rättshjälp skall meddelas genom advokater som driva egen rö— relse om avtal därom kan träffas med så många advokater som erfordras för en effektiv verksamhet. Kan offentlig rättshjälp ej anordnas på i första stycket angivet sätt skall rättshjälpen meddelas genom särskild för ändamålet inrättad rättshjälps- anstalt. Rättshjälp må ock meddelas genom dylik anstalt, därest folkmäng— 1 den i och omkring viss ort kan anses utgöra tillräckligt underlag för an- staltsverksamhet.»
Den av oss föreslagna lydelsen av 1 & föranleder redaktionella ändringar i 4 och 5 55 samma kungörelse.
l '
Tabell 1 a.
Antal diarieförda nya ärenden och besök ävensom personal vid rättshjälpsanstalterna.
Diarieförda .. Antal per-
nya ärenden Besok sonal 1949 ental Anstalt jämte tidpunkt aren—
för verksamhetens Kontors- den
påbörjande Ju- personal, _per _ 1947 1948 1949 1947 1948 1949 rist er exp.v ak- 113251;
ter o. d.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1. Stockholms stad 1920 15 814 14 670 14 690 35 074 35 824 36 671 9 l19 1 632 2. Göteborgs » 1926 8 236 8 221 8 463 15 696 15 908 16 368 5 * 8 1 692 3. Malmö » 1920 3 034 3 017 3 268 6 675 6 934 7 841 3 3 1 089 4. Norrköpings » 1925 2 829 2 810 3 089 5 602 5 712 7 166 3 4 1 029 5. Hälsingborgs » 1921 3 020 2 897 3 105 5 646 5 603 5 838 2 2 4 1 552 6. Örebro län 1921 2 138 2 308 2 600 6 660 6 700 7 081 2 ” 4 1 300 7. Västmanlands » 1937 2 513 2 591 2 692 5 443 5 580 6 853 2 3 1 346 8. Stockholms » 1939 3 060 3 328 3 339 7 638 8 018 8 176 4 4 834 9. Ölvsborgs 1. södra 1940 1 924 1 939 2 254 4 141 4 577 5 180 2 3 1 127 10. Alvsborgs ]. norra 1944 1 230 1 425 1 590 3 160 4 117 4 319 2 2 795 11. Hallands län (jan.) 1948 —— 762 1 057 — 1 610 2 028 1 1 1 057 12. Värmlands 1. (dec.) 1948 — 104 870 —— 177 1 922 1 1 870 13. Tornedalen (okt.) 1947 101 580 945 ej ej ej 1 1 945
uppg- uppg. Uppg- Samtliga anstalter 43 899 44 652 47 962 95 735 100 760 109 443 337 57 1 296 Samtliga anstalter utom 11—13 43 798 43 206 45 090 95 735 98 973 105 493 34 54 1 326 Stadsanstalterna .......... 32 933 31 615 32 615 68 693 69 981 73 884 22 38 1 482 Länsanstalterna utom 11—13 ................ 10 865 11 591 12 475 27 042 28 992 31 609 12 16 1 040 1 Härav 8 exp. vakter o. d.
2 » 1 exp. vakt el. d. " 3 Vid envar av Stockholms stads samt Örebro, Västmanlands och Värmlands läns ävensom Alvsborgs läns södra anstalter har juristpersonalen efter år 1949 utökats med ytterligare en jurist.
Tabell 1 b.
Antalet diarieförda nya. ärenden enligt j åt 111 tl a n d s s y s t e m e t, anta- let orter, där advokat som meddelar fri rättshjälp har kontor, antalet kontor samt antalet at dessa kontor tjänstgörande advokater eller'biträdande jurister.
Advokater Diarieförda Advokat- Advokat- ( inkl. Landsting jämte tidpunkt för Verk- nya ärenden orter kontor biträdande samhetens påbörjande jurister) 1947 1948 1949 1949 1949 1949 1 2 3 4 5 6 7 1. Jämtlands län 1945 96 112 108 1 4 10 2. Västerbottens » 1946 112 137 208 3 8 15 3. Norrbottens » 1946 131 132 117 8 14 17 4. Östergötlands » (mars) 1946 127 147 154 15 *23 !37 5. Jönköpings » 1947 214 268 183 7 17 23 6. Kalmar läns södra 1947 — 7 7 4 9 11 7. Västernorrlands län 1947 11 8 23 5 17 23 8. Södermanlands » (mars) 1947 283 347 295 4 11 18 9. Göteborgs o. Bohus » (maj) 1947 84 297 235 26 214 318 10. Uppsala » 1948 — 256 360 2 7 12 11. Kalmar läns norra 1948 —— 11 21 2 4 5 12. Malmöhus län 1949 — — 115 311 362 3102 13. Skaraborgs » 1949 —— — 102 47 '10 .11 Samtliga 1 058 1 722 1 928 65 200 302 Samtliga utom 12—13 1 058 1 722 1 711 47 128 189 1 Härav Norrköping med 11 kontor och 22 advokater. ? » Göteborg » 7 » » 9 » = » Malmö » 24 » » 37 » samt Hälsingborg med 11 kontor och 18 advokater. ' » Vänersborg » 1 » » 1 advokat.
Tabell 2 &.
Den rättsliga beskaffenheten av är 1949 diarieförda nya ärenden
vid rättshjälpsanstalterna.
Familje- Privat- Straff— Exe- Offentlig- Diverse, rättsliga rättsliga rättsli a kutions- rättsliga ej speci- ärenden i övrigt g rättsliga i övrigt ficerat Summa
Anstalt _ >_ _ >_ _ >...- ... >_ _ >... _ >._: ärenden 53 sig 8 så 8 så 53 så 3 sig 3 så ååsåäsåäsåraåäsågs
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
Stockholms stad.. 8318 566 4155 283 621 4-2 332 2-3 239 1-6 1025 70 14 690 Göteborgs » .. 4282 506 2774 328 440 5-2 166 1-9 276 3-3 525 62 Malmö » .. 1 221 37—4 1109 339 85 2-6 69 2-1 107 3-3 677 20 7 Norrköpings » .. 1501 486 595 19? 120 39 55 1-8 262 8-5 556 180 Hälsingborgs » 1 231 396 1146 369 119 3-8 14 0-5 357 115 238 77 Örebro län .. 1106 425 1 011 389 114 4-4 27 1-0 202 7-8 140 5 4 Västmanlands » .. 969 360 995 37 0 90 3-3 14 0-5 269 10-0 355 13 2 Stockholms » .. 1 988 59-6 812 243 110 3-3 25 0-7 7 2-2 331 99 Älvsborgs 1. norra 415 261 304 191 96 6-0 85 5-4 127 8—0 563 35 4 » » södra 607 269 662 29-4 121 5-4 43 1-9 343 15 2 478 21 2 Hallands län .. 353 33-4 275 260 77 73 10 0-9 82 7 8 260 24 6 Värmlands » .. 301 346 275 31-6 30 3-4 11 1-3 48 5-5 205 236 Tornedalen ....... 177 18- 345 36- 59 6-3 22 2-3 26 2-8 316 33- Samtliga anstalter 22 469 469 14 458 302 2082 4-3 873 1-8 2411 5-0 5669 118
Tabell 2 b.
Den rättsliga beskaffenh eten av är 1949 diarieförda nya ärenden enligt jämtlandssystemet.
Familje- Privat— Straff— Exe- Offentlig- Diverse, rättsliga rättsliga runs” kutions- rättsliga ej speci- _ ärenden i övrigt a ga rättsliga i övrigt ficerat Symma Landsting aren- safsä=sä=s=äsä=aä=den = XQE : OE = oE &: OE = OS 11 =E 4 o 2 4 axs 4 axa 4 axa 4 oxg 4 axs 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Jämtlands län 45 41-7 29 269 2 1-9 4 3-7 4 37 24 222 108 Västerbottens » I.... 57 310 61 332 6 3-3 8 4-3 9 4—9 43 233 184 Norrbottens » 1... . 40 34-5 44 37-59 1 0-9 — — 15 12-9 16 13-8 116 Östergötlands » 106 688 22 143 2 1-3 2 1 3 3 1—9 19 123 154 Jönköpings » 97 53-0 62 33-9 9 4-9 1 0-5 4 2-2 10 -5 183 Kalmar läns södra. 5 71-4 —— — —— _ — —- _ —— 2 286 7 Västernorrlands län 8 34-8 11 47-8 —- — —'— ——- 2 8-7 2 8-7 23 Södermanlands » 160 542 84 286 6 2-0 1 0-3 10 3-4 34 11-6 295 Göteb. o. Bohus » 1 84 40-0 57 27-1 12 5-7 4 1-9 18 8-6 35 167 210 Uppsala » 203 564: 95 26-4 16 4-5 3 0-8 9 25 34 9-4 360 Kalmar läns norra.. 14 666 1 48 2 9-5 1 4-8 1 4—8 2 9-5 21 Skaraborgs län1 ..... 17 37-0 11 23-9 1 2-2 1 2-2 5 10-9 11 23-8 46 Samtliga2 836 490 477 27-9 57 3 3 25 1-5 80 4-7 232 13-6 1707
* Uppgift saknas angående en del av ärendena. ' Från Malmöhus läns landstingsområde finnas icke några statistiska uppgifter.
7—510437
Tabell 3 a.
Företngna åtgärder i de vid rättshj älpsanstalterna år 1949 behandlade ärendena.
Etter
gemensam 65231?" Förliknins 233312 (Misa Andra och räd— rätltgmåln hem- och rätt;. åtgärder Anstalt givning g 8 åkten- g g Summa skapsskill- '
nadsmål 5 äg 3 åå ?! äg få oxos å gg få 0403
1 2 3 4 5 6 7 Stockholms stad ...... 5857 360 544 3-4 1 827 11-3 Göteborgs » ...... 4080 450 1 095 121 602 66 Malmö » ...... 1217 359 316 9-3 291 8-6 Norrköpings » ...... 881 223 407 103 184 4-7 Hälsingborgs » ...... 1 435 432 236 7-1 137 42 Örebro län ...... 1 147 369 397 128 256 8-2 Västmanlands » ...... 1422 464 332 10-8 217 7-1 Stockholms » ...... 1671 451 73 2-0 397 107 Älvsborgs läns södra. . . . 1194 457 180 6-9 106 4-1 » » norra. . . . 659 405 242 149 61 3-7 Hallands län ...... 390 369 97 9-2 55 5-2 Värmlands » ...... 465 509 57 6-2 36 3-9 Tornedalen ............ 379 406 187 20- 9 1-0 Samtliga anstalterl 20 797 39-2 4163 7-9 4178 7-9
Tabell 3 b.
Företagna åtgärder i år 1949 enligt jä m tl a n d 8 s y 8 t e m e t behandlade ärenden.
Rättsupplysning Förlikning _ och rådgivning utan rättegång Andra åtgärder Landsting / Summa fy av 0/ av 0 av Antal sånt!. Antal sali'ntl. Antal satintl. 1 2 3 4 5 6 7 8 Jämtlands län ...... 46 37-1 10 8-1 68 54-23 124 Västerbottens » ...... 49 25-5 13 6-8 130 67-7 192 Norrbottens » ...... 4 167 4 16-7 16 66-6 24 Östergötlands » ...... 16 15-7 43 42-2 43 421 102 Jönköpings » ...... 62 33-7 68 37-0 54 293 184 Västernorrlands » ...... 9 45.0 4 200 7 35-0 20 Södermanlands » ...... 105 362 89 30-7 96 331 290 Göteborgs 0. Bohus » ...... 119 496 28 11-7 93 38-7 240 Uppsala » ...... 56 142 104 265 233 593 393 Kalmar läns norra ......... 6 28-6 — —- 15 71-4 21 Skaraborgs län1 ............ 5 6-9 21 29-2 46 63—9 72 Samtliga' 477 28"! 384 * 233-1 801 482 1 602 ' Uppgift saknas för en del av ärendena. * Uppgifter saknas för såväl Kalmar läns södra som Malmöhus läns landstingsområden. " Denna siffra är icke jämförbar med siffran 7,9 i kol. 5 å tabell 3 a, enär kol. 6—9 i sist- nämnda tabell sakna motsvarighet i förevarande tabell.
Tabell 4 a.
De rättssökandes hemorter i år 1949 diarieförda nya ärenden vid rättshjälpsanstalterna.
Sökandens hemort har varit1 Summa Anstalt Stad, varest andra delar av .. anstalten är länet landet (samt ärenden belägen utlandet) 1 2 3 4 5 Stockholms stad ......... 14 236 (969) 454 (3-1) 14 690 Göteborgs » ......... 8 114 (95-9) 111 (1-3) 238 (2—8) 8 463 Malmö » ......... 2 999 (91-8) 144 (4-4) 125 (3.8) 3 268 Norrköpings » ......... 2 864 (927) :1225 (7-3) 3 089 Hälsingborgs » ......... 3 015 (971) 90 (2-9) 3 105 Örebro län ........ 1 433 (551) 1 039 (400) 128 (4-9) 2 600 Västmanlands » ........ 1 743 (647) 949 (353) —— 2 692 Stockholms » ........ 502 (150) 2 770 (830) 67 (2-0) 3 339 Älvsborgs läns södra ..... 1 403 (623) 686 (304) 165 (7-3) 2 254 » » norra ..... 3652 (41-0) 891 (560) 47 (3-0) 1 590 Hallands län ........ 640 (60-5) 376 (356) 41 (3—9) 1 057 Värmlands » ." ....... 475 (546) 327 (37-6) 68 (7-8) 870 Tornedalen .............. 138 (146) 4768 (81'3) 39 (4-1) 945 Samtliga stadsanstalter 31 228 (958) 1 387 (4—2) 32 615 Länsan stalterna utom Stock- holms län och Tornedalen 6 346 (574) 4 268 (386) 449 (4-0) 11 063 1 Siffrorna inom parentes visa vilken procent förestående antal utgör av hela antalet sö- kande. ” Härav 57 jämlikt särskild överenskommelse med viss grannkommun till Norrköping. * Såväl sökande med hemort i Vänersborg (437) som sökande med hemort i Trollhättan (215) inräknade. ' Siffran avser anstaltens verksamhetsområde.
Tabell 4 b.
De rättssökandes hemorter i år 1949 diarieförda nya ärenden
enligt jämtlandssystemet.
Sökandens hemort
he
har varit1 Landsting Huvudort 532623 335333? annan ort
1 2 3 4 5 1. Jämtlands län ........ (Östersund) 34 (3145) 74 (685) 108 2. Västerbottens » ........ (Umeå) 49 (236) 159 (764) 208 3. Norrbottens » ........ (Luleå) 88 (75-2) 29 (248) 117 4. Östergötlands » ........ (Linköping) 88 (57-1) 66 (429) 154 5. Jönköpings » ........ (Jönköping) 273 (39-9) 110 (601) 183 6. Kalmar läns södra ........... (Kalmar) 7 (100-0) 7 7. Västernorrlands län ........ (Sundsvall) 2 (8-7) 21 (91-3) 23 8. Södermanlands » ........ (Eskilstuna) a175 (59-3) 120 (407) 295 9. Göteborgs o. Bohus » ........ (Uddevalla) 51 (21-7) 184 (783) 235 10. Uppsala » ........ (Uppsala) 251 (697) 109 (303) 360 11. Kalmar läns norra ........... (Västervik) 13 (61-9) 8 (38-1) 21 12. Skaraborgs län4 .............. (Skövde) 16 (20-8) 61 (79-2) 77
Samtligaf' utom 9 796 (51-3) 757 (487) 1553
' Siffrorna inom parentes ange huru stor procent förestående antal sökande utgör av la antalet sökande. 2 Siffran ej exakt, då uppgift saknas från en byrå i Jönköping. 3 Härav ett icke angivet antal från Eskilstuna närliggande kommuner. ' Uppgifter saknas angående en del av ärendena. 5 Uppgifter saknas från Malmöhus län.
Tabell 5.
Mottagningar under åren 1948 och 1949 av r 6 t t s hjälp s a n s t al t utanför anstaltsorten.
Antal nya Antal >>;- Antanldrååa Antal besök ärenden per besök per Anstalt g g a e mottagning mottagning ooh mottagmngsort 1948 1949 1948 1949 1948 1949 1948 1949 1948 1949 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Örebro län: Karlskoga1 ........... 24 27 111 168 267 372 4—6 6-2 11-1 13-8 Västmanlands län: Arboga .............. 12 12 38 27 88 58 3—2 2-3 7-3 48 Köping .............. 12 12 58 47 151 119 4-8 3—9 12-6 9-9 Sala ................ 11 11 18 19 36 54 1-6 1-7 3-3 4-9 Fagersta ............. 10 10 31 37 60 75 3-1 3-7 60 75 Sloekholms län: Södertälje ............ 50 45 202 128 608 411 40 2-8 122 91 Norrtälje ............ 24 18 53 21 154 77 2—2 1-2 6-4 43 Nynäshamn .......... 24 18 39 45 146 93 1-6 2-5 6-1 5-2 Älvsborgs läns norra: Trollhättan .......... 42 ' 41 115 184 315 368 2-7 4-5 7-5 90 Alingsås ............. 20 20 105 93 249 221 5-3 4-7 125 111 Bengtsfors ........... 18 19 83 119 155 230 4-6 6-3 8-6 12-2 Hallands län: Falkenberg1 .......... 10 18 20 36 35 47 2 0 2-0 3-5 2 6 Varberg2 ............. 11 20 23 63 25 85 2 1 3-2 2-3 4 3 Kungsbacka2 ......... 14 18 21 36 27 53 1 5 2-0 1-9 2 9 Tornedalen: Bränna .............. 10 11 20 29 uppgift saknas 2-0 2-6 uppgift saknas Kalix ............... 10 11 8 16 » » 0-8 1-5 » » Övertorneå .......... 11 9 48 48 » » 4-4 5-3 » » Korpilombolo ........ 11 . 9 39 44 » » 3-5 4-9 » » Tärendö ............. 11 9 18 32 » » 1-6 3-6 » » Pajala ............... 11 9 32 31 » » 2-9 3-4 » » 1 Fr. o. m. 1/10 1949 hållas mottagningar en gång i veckan. ”* Mottagningarna började i april 1948. Anm. Värmlands läns rättshjälpsanstalt håller fr. o. m. 1950 mottagningar i Hagfors två gånger i månaden samt fr. o. m. 1951 i Arvika två gånger i månaden och i vardera Kristinehamn och Säffle en gång i månaden.
Tabell
Rättshjälpsanstalternas
Kostnader helt bestridda Kostnader bestridda av stat av staten och kommun (landsting) S:a av kol. S:a av kol. Anstalt Post, Resor 2 0- 3 Skriv- G 0- 7 tele- att be- Avlö- material kostas — gram, av stats- % av ningar och % av telefon m e de] Belopp samtl. tryck Belopp samtl. utgifter utgifter 1 2 3 4 5 6 7 8 9
Stockholms stad . . 13 596 109 13 705 3-2 313 937 7 777 321 714 747 Göteborgs » 5 192 —— 5 192 2-8 138 208 3 491 141 699 760 Malmö » 2 697 _— 2 697 3-2 60 141 1 904 62 045 748 Norrköpings » 3 779 — 3 779 4-4 61 641 1 313 62 954 733 Hälsingborgs » 2 000 -— 2 000 2-6 55 072 1 724 56 796 731 Örebro län . . 3 254 391 3 645 4-8 54 944 1 140 56 084 741 Västmanlands » 2 395 665 3 060 4-5 49 517 1 222 50 739 738 Stockholms » . . 4 060 485 4 545 3-3 94 288 2 152 96 440 702 Älvsborgs läns södra 2 577 743 3 320 4-3 51 867 1 496 53 363 700 » » norra 2 821 768 3 589 5-5 39 787 1 356 41 143 629 Hallands län . . 887 628 1 515 4-7 21 477 604 22 081 686 Värmlands » 915 79 994 2-7 21 734 1 337 23 071 617 Tornedalenl ........ 931 5 479 6 410 157 23 925 512 24 437 599 Samtliga anstalter 45 104 9 347 54 451 3-9 986 538 26 028 1 012 566 72.5
1 Uppgifterna för Tornedalens rättshjälpsanstalt avse budgetåret 1949/50. Oaktat anstal- anstalter.
Anm. I kol. 2, 3, 6 och 7 redovisade poster ha upptagits med de belopp, som legat till I kol. 10 har såsom kostnad för hyra inräknats antingen i anstalts årsberättelse som hyra för inventarier ha flera anstalter inräknat utgifter för inköp av juridisk litteratur.
Kol. 14. Kostnaden för pensionering har uppskattats till 18 procent av till personalen ut— ringskostnaden åtminstone för några anstalter inkludera jämväl annan ersättning än avlö- ha blivit fallet.
6 a. utgifter 1949. Kostnader att bestridas av kommun (landsting) S:a av kol. Hyra, Resor . _ 10, 12_15 Summa bränsle, % av utöver Annon- fång—”€£$- Övriga utgifter lärs]???— lägg; lågt? ser räknad utgifter % av ventårier tagna kostnad) Belopp 11835?in
1 0 1 1 1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 29 810 6-9 —— — 57 056 8 434 95 300 221 430 719 10 211 5-5 124 _ 25 020 4 331 39 686 212 186 577 6 072 7-3 159 151 10 818 1 057 18 257 220 82 999 4 401 5-1 —— — 11 088 3 703 19 192 22.3 85 925 8 243 106 — — 9 918 676 18 837 243 77 633 4 705 62 206 — 9 774 1 285 15 970 211 75 699 3 604 5-2 645 — 8 910 1 749 14 908 21-7 68 707 12 264 8-9 2 086 —— 16 974 5 013 36 337 265 137 322 6 381 8-4 490 — 9 742 2 969 19 582 257 76 265 4 929 7-5 2 929 1 134 7 344 4 334 20 670 31-6 65 402 2 962 9-2 567 672 3 852 529 8 582 267 32 178 8 655 232 472 178 3 906 90 13 301 35-6 37 366 4 961 126 -— 516 4 306 174 9 957 24-4 40 804 107 198 7-7 7 678 2 651 178 708 34 344 330 579 236 1 397 596
tens samtliga kostnader bestridas av staten, ha de uppdelats på samma sätt som för övriga
grund vid uträkningen av statsbidraget. angivet belopp eller det beräknade hyresvärdet av de tillhandahållna lokalerna. l kostnaden
gående ersättningar. Då belopp som sålunda legat till grund för uppskattningen av pensione- ning till pensionsberättigad personal, har nyssnämnda procentsiffra satts lägre än eljest skulle
Tabell 6 b.
Utgifter för jämtlandssystemet år 1949.
. Ersättning Annons- Blanketter Summa Landstingets Landsting a dvållyater kostnader m. m. utgifter anslag 1 2 3 4 5 6 1. Jämtlands län . . . 1 7 520 480 8 000 8 000 2. Västerbottens » . . . ' 11 057 2 746 13 803 ' 10 000 3. Norrbottens » . . . 5 588 214 5 802 20 000 4. Östergötlands » . . . 13 592 13 592 15 000 5. Jönköpings » . . . = 7 000 7 000 ' 7 000 6. Kalmar läns södra . . . 506 18 524 8 000 7. Västernorrlands län . . . 1035 56 1 091 10 000 8. Södermanlands » . . . 10 358 10 358 ' 10 500 9. Göteb. o. Bohus » . . . 12 347 2 613 14 960 15 000 10. Uppsala » . . . 10 776 1 104 84 11 964 ' 12 000 11. Kalmar läns norra . . . 1 252 1 252 5 000 12. Malmöhus län . . . 4 464 1 613 157 6 234 20 000 13. Skaraborgs » . . . 8 014 8 014 15 000 Samtliga 93 509 8 612 473 102 594 155 500 Samtliga utom 12 och 13 81 031 6 999 316 88 346 120 500
1 Ytterligare 223: — debiterade för diarieförda ärenden ävensom 225: —— för 60—80 icke diarieförda ärenden. % Ytterligare 3 899. — debiterade. ' Ytterligare 1,199: — debiterade. ' Överskott från tidigare års anslag härjämte taget i anspråk. & Anslaget höjt till 10000: — fr.o.m. 1950. ' Anslaget utgjorde 9 000: — för envar av perioderna 1/3 1948—"], 1949 samt 1/,—-
__81/”
1949 eller 10 500: — för hela år 1949. Anslaget höjt till 15 000: — fr.o.m. år 1950. 7 Anslaget höjt till 15 000: —- fr.o.m. 1951.
»
Tabell
Rättshjälpsanstalternas
Inkomst av rörelsen Ers. av allm. medel Ers. av rättshjälpssökan- AHStalt för bitr. i rtg de och deras motparter (7 av se 0/ av sza Belopp iåkomster Belopp irfkomster 1 2 3 4 5 Stockholms stad ................... 63 707 148 21 281 50 Göteborgs » ................... 46 375 248 21 608 11-6 Malmö » ................... 14 087 169 6 118 7-4 Norrköpings » ................... 16 696 19-4 3 389 4-0 Hälsingborgs » ................... 6 232 8-0 5 020 65 Örebro län ................... 9 613 127 5 466 7-2 Västmanlands » ................... 16 920 246 7 120 104 Stockholms » ................... 31 642 230 4 129 3-0 Älvsborgs läns södra ................. 13 045 171 3 487 4-6 » » norra ................. 12 889 197 1 588 2-5 Hallands län ................... 3 260 101 1 064 3-3 Värmlands » ................... 4 432 11-9 1 122 3-0 Tornedalen1 ......................... 4 941 121 2 378 5-8 Samtliga anstalter 243 839 174 83 770 5—9 Samtliga utom Tornedalens rätts—
hj älpsanstalt 238 898 176 81 392 6-0
* Uppgifterna för Tornedalens rättshjälpsanstalt avse budgetåret 1949/50.
7 &. inkomster 1949.
. . _ . Anslag från kom- Total inkomst Diverse inkomster Statsbidrag mun (landsting) . Summa av rörelsen (Tklftxäisfttä) (7 av S:a ? av sza 0/ av S:a (7 av sza Belopp irfkomster Belopp inokomster Belopp irfkomster Belopp irfkomster 0 7 8 9 10 1 1 1 2 1 3 14 84 988 198 78 —— 66 376 15-4 279 277 648 430 719 67 983 36-4 200 0-1 21 985 11-8 96 409 517 186 577 20 205 243 1 000 1.2 11 849 143 49 945 602 82 999 20 085 234 563 0 7 13 155 153 52 122 606 85 925 11 252 145 — —— 11 961 15-4 54 420 70.1 77 633 15 079 199 83 0-1 12 614 167 47 923 633 75 699 24 040 350 — —— 8 899 129 35 768 521 68 707 35 771 26-0 162 0-1 17 814 130 83 575 609 137 322 16 532 217 125 0-1 11 724 154. 47 884 628 76 265 14 477 222 17 — 8 637 132 42 271 646 65 402 4 324 13-4 49 0-2 5 399 168 22 406 696 32 178 5 554 149 — — 4 825 129 26 987 722 37 366 7 319 179 —- — 33 485 82-1 _. — 40 804 327 609 2311 2 277 0-2 228 723 164 838 987 600 1 397 596 320 290 236 2 277 0-2 195 238 14; 838 987 61-8 1 356 792
Tabell 7 b.
Inkomster vid j ä m tl &. n (1 s s y s t e m e t under är 1949 jämte kostnader
per diariefört ärende s. å.
. ' . ] andstings- insklorrrllgtir Diarieförda Kostnad Landsting Statsbidrag bidrag (= summa nya ärenden fPE-lt dial-iå- utgifter) o aren e 1 2 3 4 5 6
1. Jämtlands län . . 1 600 6 400 8 000 108 74: 07 2. Västerbottens » 2 000 11 803 13 803 208 66: 36 3. Norrbottens » 1 160 4 642 5 802 117 49: 59 4. Östergötlands » 13 592 13 592 154 109: 61 5. Jönköpings » . . 7 000 7 000 183 38: 25 6. Kalmar läns södra . . . 524 524 7 74: 79 7. Västernorrlands län . . 1 091 1 091 23 47: 44 8. Södermanlands » 10 358 10 358 295 35: 11 9. Göteb. o. Bohus » 14960 14960 235 63: 66 10. Uppsala » . . —11 964 11 964 360 33: 23 11. Kalmar läns norra . . . 1 252 1 252 21 59: 57 12. Malmöhus län . . 6 234 6 234 115 54: 21 13. Skaraborgs » 8 014 8 014 102 78: 57 Samtliga 4 760 97 834 102 594 1 928 53: 21 Samtliga utom 12 och 13 4 760 83 586 88 346 1 711 51: 63
Tabell 8.
Det allmännas genomsnittliga kostnad per ärende hos
rättshjälpsanstalterna år 1949.
1 Uppgifterna för Tornedalens rättshjälpsanstalt avse budgetåret 1949/1950.
Sum m Summa st tsbidf Utgifter ärenden ink. Utgifter a h ag Summa per ärende 1949 efter per ärende Anstalt k moc ] ärenden (av i kol. 3 avdrag av (av i kol. 5 0 igluna a ink. 1949 angivna antal rätteg. angivna 2194an ärenden) anhängig- ärenden) gjorda s. ä. 1 2 3 4 5 6 Stockholms stad ....... 345 622 14 690 23: 53 11 653 29: 66 Göteborgs » ....... 118 593 8 463 14: 01 7 249 16: 36 Malmö » ....... 62 794 3 268 19: 21 2 680 23: 43 Norrköpings » ....... 65 839 3 089 21: 31 2 736 24: 06 Hälsingborgs » ....... 66 382 3 105 21: 38 2 794 23: 76 Örebro län ....... 60 621 2 600 23: 32 2 318 26: 15 Västmanlands » ....... 44 667 2 692 16:" 59 2 368 18: 86 Stockholms » ....... 101 551 3 339 30: 41 2 536 40: 04 Älvsborgs läns södra ...... 59 734 2 254 26: 50 2 061 28:98 » » norra ...... 50 923 1 590 32: 03 1 473 34: 57 Hallands län ....... 27 855 1 057 26: 35 940 29: 63 Värmlands » ....... 31 812 870 36: 57 782 40:68 Tornedalenl .............. 33 484 1 039 32: 23 942 35: 55 Samtliga anstalter 1 069 877 48 056 22: 26 40 532 26: 39 De fem stadsanstalterna 659 230 32 615 20:21 27 112 24:31 De åtta länsanstalterna 410 647 15 441 26: 59 13 420 30: 60
T a l) e l 1 Uppgifter angående areal, folk-
.. . - Hela folk- Stad utanfor landsting eller lands- . ..
tingsområdel (inom parentes har Azeälvlånd mäiåigåen
angivits huvudort, där ev. ,/ 1950 området
anstalt skulle ligga) * 1/1 1950
1 2 3 Stockholms stad ........................................ 734 000 Göteborgs » ......................................... 349 000 Malmö » ......................................... 189 000 Norrköpings » ......................................... 84 000 Hälsingborgs » ......................................... 71 000 Stockholms län (Stockholm) ...................... . ...... 7 300 351 000 Uppsala » (Uppsala) ............................... 5 100 153 000 Södermanlands » (Eskilstuna) ............................. 6 200 212 000 Östergötlands » (Linköping) ............................. 9 900 261 000 Jönköpings » (Jönköping) ............................. 10 600 270 000 Kronobergs » (Växiö) ................................. 8 900 158 000 Kalmar läns norra (Västervik) .............................. 111 100 93 000 » » södra (Kalmar) ................................ 143 000 Gotlands län (Visby) ................................. 3 100 59 000 Blekinge » (Karlskrona) ............................ 2 900 146 000 Kristianstads » (Kristianstad) ........................... 6 200 259 000 Malmöhus » (Lund) ................................. 4 600 319 000 Hallands » (Halmstad .............................. 4 700 163 000 Göteb. o. Bohus » (Göteborg) . . . . . ......................... 4 800 202 000 Älvsborgs I. södra (Borås) ................................. 1 11 700 182 000 » » norra (Vänersborg med Trollhättan) ............ J - 173 000 Skaraborgs län (Skövde) ................................ 8 100 248 000 Värmlands » (Karlstad) .............................. 17 500 279 000 Örebro » (Örebro) ................................ 8 400 245 000 Västmanlands » (Västerås) ............................... 6 400 199 000 Kopparbergs » (Borlänge med Falun) .................... 28 200 264 000 Gävleborgs l. (inkl. Gävle) (Gävle) .......................... 18 200 283 000 Västernorrlands län (Sundsvall) .............................. 24 100 283 000 Jämtlands » (Östersund) ............................. 47 700 144 000 Västerbottens » (Umeå) ................................. 55 400 232 000 Norrbottens l. utom Il
Tornedalen (Luleå) ................................. 82 800 174 000 Tornedalen (Haparanda) ............................ 15 900 65 000
1 Uppgifterna för Älvsborgs läns landstingsområde har där så kunnat ske uppdelats å samma sätt särskilda uppgifter lämnats för Tornedalens rättshjälpsanstalts verksamhetsom- 2 Genomsnittligt åtnjöts år 1947 fri rättegång i städer utanför landsting av 15 personer per 3 Siffrorna avse Gävleborgs läns landstingsområde utom Gävle stad, där siffrorna äro resp.
9.
mängd och fria rättegångar.
Folkmängd i Antal personer som .. huvudortenunar- Uppskattat åtnjutit fri rättegång Folkmangd belagna stader befolknings- vid allmän underrätt i huvud- ävensom tätorter Summa av underla år 1947 orten med mer än kol. 4 och 5. f.. g _ . or eventuell 1],L 1950 2 000 inv. anstalt 1/1 1950 (i vissa Ant 1 Antal 2 per fall 51/" 1945» 3 10000 inv. 4 5 6 7 8 9 734 000 — 734 000 734 000 962 14 349 000 — 349 000 349 000 689 21 189 000 9 000 198 000 212 000 199 11 84 000 19 000 103 000 141 000 117 15 71 000 22 000 93 000 127 000 67 10 212 000 212 000 304 000 300 9 61 500 12 000 73 500 134 000 140 9 53 000 20 000 73 000 122 000 96 5 53 000 21 000 74 000 122 000 142 6 43 000 43 000 86 000 129 000 132 5 20 000 7 000 27 000 92 000 62 4 15 500 — 15 500 50 000 38 4 26 500 9 000 35 500 107 000 81 6 14 500 2 000 16 500 59 000 63 11 31 000 13 000 44 000 93 000 128 9 24 000 17 000 41 000 124 000 150 6 34 000 42 000 76 000 144 000 198 6 35 000 14 000 49 000 110 000 55 4 — 48 000 48 000 123 000 148 7 57 000 13 000 70 000 145 000 77 5 39 000 12 000 51 000 116 000 134 8 17 000 39 000 56 000 148 000 99 4 35 000 38 000 73 000 145 000 197 7 66 000 28 000 94 000 180 000 187 8 58 000 49 000 107 000 160 000 179 10 37 000 20 000 57 000 126 000 185 7 46 000 27 000 73 000 139 000 3 161 37 25 000 31 000 56 000 111 000 228 8 21 000 7 000 28 000 94 000 183 13 17 000 14 000 31 000 90 000 147 6 21 000 11 000 32 000 76 000 3 000 3 000 6 000 50 000 i 279 % 12 nuv. rättshjälpsanstalters verksamhetsområden. För Norrbottens läns landstingsområde har på råde och särskilda för landstingsområdet i övrigt. 10 000 insvånare samt i landstingsområdeiia av 7 personer per 10 000 invånare. 80 och 1 .
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid. Skrivelse till Statsrådet Och Chefen för Kungl. Justitiedeparlementet .......... 3 Författningsförslag.
Förslag till lag om offentlig rättshjälp . . . .................................... 5 kungörelse med närmare bestämmelser angående tillämpningen av
lagen om offentlig rättshjälp jämte normalreglementen ........... 7
lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång ....... 15 vissa andra författningsändringar ................................. 16 Motiv.
Inledning .......................................................... 20 Förevarande utrednings tillkomst ................................. 22 Anordningar utomlands .......................................... 24 Nuvarande anordningar. ............................................. 26 A. Rättshjälpsanstalter ........................................... 26
Gällande bestämmelser ........................................ 26 Organisation och verksamhet .................................. 27 Personalen ................................................ 28 Antal ärenden och besök ................................... 28 Ärendenas beskaffenhet .................................... 29 I ärendena vidtagna åtgärder ............................... 30 De rättssökandes hemorter ................................. 30 Mottagningar utanför anstaltsorten .......................... 31 Utgifter .................................................. 31 Inkomster ................................................ 32 Kostnad per ärende ....................................... 33
B. Jämtlandssystem ............................................. 33 Gällande bestämmelser ........................................ 33 Organisation och verksamhet .................................. 34 Avtalens innehåll .......................................... 34 Advokatorter m. m. ....................................... 36 Antalet ärenden ........................................... 36 Ärendenas fördelning åt olika advokatbyråer ................. 38 Ärendenas- beskaffenhet .................................... 39 1 ärendena vidtagna åtgärder ............................... 39 De rättssökandes hemorter ................................. 39 Mottagningar utanför advokatort ............................ 40 Utgifter . . ................................................ 40
Sid.
Inkomster ............ . . . . . . . ............................. 40
Kostnad per ärende ....................................... 41
C. Övriga anordningar ........................................... 42
Förslagets huvudgrunder ............................................ 43
1. Rättigheten att erhålla utomprocessuell rättshjälp ............... 43
2. Skyldigheten att ombesörja offentlig rättshjälpsverksamhet ....... 45
3. Organisationen ............................................... 46
4. Villkor för erhållande av rättshjälp ............................ 54
5. Avgift för erhållen rättshjälp .................................. 56
6. Statsbidraget ................................................. 58
Speciell motivering ................................................. 62'
Förslaget till lag om offentlig rättshjälp ........................... 62 Förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser angående till-
lämpningen av lagen om offentlig rättshjälp .................... 66 Förslaget till normalreglemente (för rättshjälpsverksamhet genom rätts-
hj älpsanstalt) ................................................. 70 Förslaget till normalreglemente (för rättshjälpsverksamhet annorledes
än genom rättshjälpsanstalt) ................................... 74 Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 om fri
rättegång .................................................... 74
Övriga författningsförslag ........................................ 77
Kostnadsberäkning ................................................. 79
Sammanfattning .................................................... 86
Särskilt yttrande ................................ ' ................... 87
Bilaga ............................................................... 94
