SOU 1953:11

Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m. m

Kap.

Kap. Kap.

Kap.

Kap.

. Kap.

Kap. Kap. Kap. Kap.

[0

10.

11. 12. 13. 14.

1. Kammarkollegiets utlåtande den 2 maj 1950 angående vakanssättning tills vidare i vissa fall av ledigblivande ordinarie prästtjänster;

2. Stiftsmötets i Skara 1950 skrivelse (ej dagtecknad) angående vissa syn- punkter på pastoratsindelningen i Skara stift;

3. Västerås stifts stiftsmötes skrivelse den 12 augusti 1950 angående vissa synpunkter i fråga om en blivande pastoratsreglering;

4. Skolöverstyrelsens skrivelse den 22 april 1950 angående ifrågasatt för- ening av kyrkoadjunktsbefattningen på Utö med folkskollärarbefattning;

5. Västerås stifts pastoratsförbunds skrivelse den 11 september 1950 an- gående vissa synpunkter i fråga om en blivande pastoratsreglering;

6. Kyrkorådens i Norrbärke kontrakt skrivelse den 13 september 1950 an- gående vissa synpunkter i fråga om en blivande pastoratsreglering;

7. Kyrkoherden i Bergsjö pastorat Ivar Karléns skrivelse den 19 december 1950 angående lönegradsplacering av kyrkoherdetjänsten i Bergsjö;

8. Kyrkomötets skrivelse den 9 oktober 1951, nr 13, angående lönegrads- inplacering i samband med särskilt tjänstgöringsområde;

9. Kyrkomötets skrivelse den 9 oktober 1951, nr 25, angående skyldighet för pastorat att tillhandahålla bostad åt kyrkoadjunkt m.m.; 10. Kyrkomötets skrivelse den 13 oktober 1951, nr 44, angående vissa grundsatsers iakttagande vid ändringar i pastoratsindelning; 11. Sveriges yngre prästers förbunds skrivelse den 22 februari 1952 an- gående anskaffande av tjänstebil för församlingspräster; 12. Lovö församlings skrivelse (ej dagtecknad) angående församlingens bibehållande som självständigt pastorat; 13. Allmänna svenska prästföreningens skrivelse den 25 april 1952 an- gående komministerstjänsternas lönegradsinplacering; 14. Svenska pastoratens riksförbunds skrivelse den 27 maj 1952 angående vissa synpunkter i fråga om en blivande pastoratsreglering; 15. Från kammarkollegiets handläggning överflyttade ärenden angående ändrad indelning och organisation i 17 pastorat, nämligen Linköpings, Fivel- stads, Varvs och Vinnerstads pastorat i Linköpings stift, Vinköls pastorat i Skara stift, Strängnäs, Aspö, Fogdö och Vansö pastorat i Strängnäs stift, Borgholms och Räpplinge pastorat i Växjö stift, Husie, Södra Sallerups och Sörby pastorat i Lunds stift, Hunnestads och Träslövs pastorat i Göteborgs stift sam Edsleskogs pastorat i Karlstads stift;

16. Skara stifts stiftsmötes skrivelse den 19 juni 1952 angående vissa syn- punkter i fråga om en blivande pastoratsreglering; 17. L. Rydin m.fl. församlingsbors i Fryele och Hagshults församlingars pastorat skrift den 22 juli 1952 angående församlingarnas bibehållande som ett pastorat; 18. Växjö stiftsmötes 1952 skrivelse den 9 september 1952 angående vissa synpunkter på den allmänna pastoratsregleringen; 19. Stiftsmötets i Västerås 1952 skrivelse (ej dagtecknad) angående vissa synpunkter på pastoratsregleringen; 20. Stockholms domkapitels und. utlåtande den 12 november 1952 över 1951 års kyrkomötes skrivelse (nr 15) i anledning av väckt motion om nyin- rättande av komministerstjänster i Stockholms stift m.m.; 21. Handlingarna till Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1952 i ärende angående förening av komministerstjänsten i Holmön i Sävars pastorat med ordinarie folkskollärartjänst.

Under utredningsarbetets gång ha dessutom direkt till de sakkunniga in- givits ett antal framställningar från församlingar och enskilda personer.

På grund av särskilda remisser ha de sakkunniga avgivit utlåtanden till Kungl. Maj:t rörande:

vissa frågor i samband med den nya prästlöneregleringens ikraftträdande; tillsättning eller vakanssättning av ledigblivna kyrkoherde- och kommi— nisterstjänster (i 64 fall);

indelning eller organisation i vissa pastorat (i 18 fall); inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt (i 2 fall); plats för prästgård (i 2 fall); vakanssättning i fråga om de ordinarie församlingsprästerliga tjänsterna i riket;

ändrad kontraktsindelning beträffande tre pastorat; omreglering beträffande två inspektionsområden för kyrkobokföringen; ofullständigt förslag till en komministerstjänst; den andliga vården vid sjukhusen; tillstånd för komministern S. Landin, Holmön, att med sin komministers- tjänst förena ordinarie folkskollärartjänst;

förening av kyrkoadjunktstjänsten. i Nätra pastorat med ordinarie folk- skollärartjänst;

sammanläggning av två församlingar till en församling (i 2 fall); införlivning i ecklesiastikt hänseende med Kungsbacka stad av Hanhals församling eller del därav.

Med anledning av från domkapitlen inkomna meddelanden om vakans- sättning av ledigblivna kyrkoherde— och komministerstjänster ha de sakkun— niga avlåtit fyra skrivelser till Kungl. Maj:t.

Överläggningar ha hållits, dels med de kommittéer, som i alla stift utom

Luleå tillsatts för revisionen av pastoratsindelningen, och i förekommande fall med vederbörande domkapitel eller ledamöter därav ävensom med repre- sentanter för kyrkoråden i ett antal pastorat samt kommunalnämnderna och drätselkamrarna i vissa kommuner, dels med direktorn för Svenska diakon- anstalten å Stora Sköndal Thorsten Levenstam, dels med 1950 års prästvals- kommitté, dels ock med de sakkunniga för fortsatt utredning rörande regle- ring av församlingsindelningen i Stockholm.

Det framlagda förslaget till riktlinjer för pastoratsindelningen och den därmed sammanhörande församlingsprästerliga organisationen synes kunna bedömas utan att man därvid omedelbart behöver taga ståndpunkt till frå- gan om utformningen av kontraktsprostinstitutionen och kontraktsindel- ningen. De sakkunniga ha för avsikt att längre fram redovisa sistnämnda utredningsuppdrag.

Historik

Medeltiden

Sockenbildnlngen

& Rikets äldsta kyrkliga indelningsenhet var socknen. Ordet socken härledes av ordet söka och avsåg från början den menighet, som besökte samma kyrka.

Redan på 1000-talet hade sockenbildningen tagit sin början, främst i Skåne samt i Västergötlands och Östergötlands slättbygder. De tidigt kristnade byg- derna fingo ett stort antal kyrkor — sålunda fanns i Västergötland redan på 1200-talet 576 sådana. Under medeltiden torde den kyrkliga sockenbildningen ha i huvudsak fullbordats i mellersta och södra Sverige. I de nordliga de- larna av riket dröjde detta till nyare tid.

Sockenprästen

Den omedelbara och egentliga själavården inom kyrksocknen eller för- samlingen utövades av sockenprästen eller, såsom han helt enkelt kallades, prästen eller »kyrkoherren». Landskapslagarna förutsatte, att för varje socken fanns en präst. Samma ståndpunkt intogs av landslagarna. Redan tidigt förekom dock, att två eller flera socknar lades under en och samma präst; de tillhörde därmed ett »gäll», numera »pastorat».1 Sockenprästen avlönades dels med avkastning av jord (boställen), dels med tionde och andra avgifter av sockenborna.

; Sockenkyrkan och dess egendom

Sedan landskapslagarnas tid synes ha gällt, att dispositionen över socken- kyrkan tillkommit sockenprästen. För kyrkobyggnadens underhåll stod av- kastning av jord, som givits till kyrkan, tionde- och andra avgifter till för- fogande. I mån av behov fullgjorde sockenmännen dagsverken och körslor.

I fråga om förvaltningsmyndigheten över sockenkyrkans egendom under medeltiden medgåvos sockenprästen och sockenmenigheten i landskapsla— garna befogenheter, som enligt den kanoniska rätten vilken den romerska kyrkan hävdade som den allenarådande —— tillkommo biskopen. Men biskopen , ägde även i Sverige bl.a. förordna icke blott om ett hemmans utan ock om en prästtjänsts överflyttning med hela sin förmögenhet från en kyrka till en

1 Benämningen »gäll» härleder sig av ordet gälda=betala. Från början avsågs därmed vad prästen (kyrkoherden) uppbar i 'betalning' vid sin syssla, men övergick ordet snart till att —- liksom benämningen »pastorat» — avse själva kyrkoherdebeställningen. Se- nare har såväl »gäll» som »pastorat» överförts till att beteckna prästens (kyrkoherdens) verksamhets- och tjänsteområde.

annan. Vidare kunde biskopen besluta, att två eller flera prästtjänster skulle upprättas av en redan bestående, vilket innebar, att dennas boställsegendom uppdelades på de nya. Två prästtjänsters avlöningstillgångar kunde under vissa förutsättningar sammanslås. Sådana förutsättningar voro t. ex., att den ena tjänsten var otillräckligt doterad för prästens underhåll eller att två kyrkor lågo i varandras omedelbara närhet och var för sig voro tillräckliga för båda menigheterna. Sammanläggningen kunde ske exempelvis på det sätt, att en kyrka lades såsom annex till en annan, varigenom prästen vid den senare mot förrättande av tjänsten vid den förra kom att åtnjuta dennas lönetillgångar. Biskopen kunde sammanlägga två socknar icke blott till ett gäll utan också till en socken. Biskopen kunde också förordna om nedläggande av en tjänst eller en kyrka. Det nedlagda in— stitutets förmögenhet blev då herrelös och tillades vanligen den tjänst respektive den kyrka, som övertog vederbörande funktioner. Landskaps- lagarna innehöllo emellertid inga regler, som direkt avsågo att reglera den kyrkliga indelningen och organisationen. Det förutsattes i dem blott, att varje socken skulle ha en präst och en kyrka. Förbud gällde dock för bonde att »draga gård från kyrka och präst», d.v.s. sedan indelningen en gång var fastställd. Något hinder för biskopens förfogande i sådan riktning inne- bar förbudet dock icke.

De svenska biskoparna under medeltiden togo i anspråk och gjorde bruk av den makt, som ovan berörda regler tillade dem. Att tillämpa bestämmel- serna särskilt om sammanläggning av prästtjänster torde också ganska snart ha blivit nödvändigt, då redan under medeltiden socknarna, i synnerhet i Västergötland, i Mälardalen, på Östgötaslätten, på Gotland och i Skåne, blivit så talrika och samtidigt ofta så små till sin omfattning, att de svårligen kunde lämna tillräckliga löneinkomster åt var sin sockenpräst. Här må något beröras ett känt fall av föreslagen pastoratssammanslagning i större skala under denna tid. Biskopen i Skara anmälde på 1200-talet hos påven, att inom hans stift funnos många små kyrkor, försedda med så små inkomster, att prästerna icke kunde livnära sig av dem. Biskopen anhöll därför att få, efter vad han fann skäligt, slå några kyrkor tillsammans till en. Påven svarade år 1234, att biskopen visserligen ägde rätt att på egen hand vidtaga en sådan åtgärd, men då han begärde påvens stöd för att få så mycket större rätt att handla, ville påven giva sitt bemyndigande till en sådan åtgärd.

Nyare tiden Förvaltningshefogenheterna Reformationens genomförande i Sverige innebar —— förutom en vidsträckt reduktion av prästboställen och kyrkors fastigheter —— med avseende å de nyss omtalade biskopliga förvaltningsbefogenheterna, att dessa i princip överfördes till kronan. Genom bestämmelserna i Västerås ordinantia den

24- juni 1527 som väl närmast utgjorde av konungen med riksrådets sam- tycke givna tillämpningsbestämmelser till den av riksdagen beslutade reces- sen _— bragtes biskoparnas rent yttre, världsliga myndighet att upphöra. Den övergick till konungen, som också övertog det väsentliga av den rätt, påven i administrativt hänseende utövat. Enligt ordinantian tillkom konungen den högsta uppsikten över kyrkan. Konungen tillerkände sig visserligen icke uttryckligen men genom faktisk utövning även större delen av biskopens förut omtalade förvaltningsbefogenheter, bl. a. i fråga om den kyrkliga orga- nisationen. Ordinantian innehöll i detta avseende följande stadgande (art. 3):

»Där svag gäld äre, kan då tillfälle vara att lägga tu gäll i ett, må det väl ske, dock så att därmed icke nederlägges Guds ord, att det icke dess mindre predikat varder.»

Uttrycket »svag gäld» återgives i 1571 års kyrkoordning sålunda, »att socknemännen med laga rättighet icke kunna väl försörja sin kyrkoherde».

Kungl. Maj:ts allmänna ställning i förhållande till kyrkoorganisationen kom senare till uttryck i 1686 års kyrkolag, som ehuru i vissa delar föråldrad fortfarande jämte regeringsformen bildar det offentligrättsliga underlaget för förhållandet mellan stat och kyrka. I 10 kap. 1 % kyrkolagen förklaras, att »Guds kyrka och församling» av Gud anförtrotts i konungens »uppsikt, vård och försvar». Principiellt har alltså Kungl. Maj:t därmed ej blott rättighet utan även skyldighet att sörja för att den kyrkliga verksamheten fortgår ostört och att tillfredsställande villkor beredas för dess effektiva utövande.

Sammanläggning av pastorat

Efter tillkomsten av Västerås ordinantia sammanlades i stor utsträckning pastorat på grund av kungliga befallningar. Särskilt var detta fallet i Väster- götland. Vid mitten av 1500-talet voro t. ex. i dåvarande Skara stift de många små socknarna sammanlagda i pastorat ungefär som vid tiden för ikraftträ- dandet av 1910 års prästlönelagstiftning. För pastorat med minst två, ofta tre, fyra, ända till sex socknar fanns under 1500-talet ej sällan blott en präst. Även i Växjö, Linköpings, Strängnäs och södra delen av Uppsala stift före- kommo vid denna tid icke så få pastorat, bestående av två, någon gång tre eller fyra socknar.

När två eller flera socknar förenades till ett pastorat, brukade den ena av dem vanligen den där kyrkoherden hade sin bostad benämnas moder- församling och den eller de övriga annexförsamling. Annexförsamlingen var kommunalt självständig i förhållande till moderförsamlingen samt hade egen ekonomisk förvaltning och egen sockenstämma, efter år 1862 kyrkostämma och fr. o. m. är 1932 i viss utsträckning kyrkofullmäktige. I fråga om byg— gande av kyrka kunde dock råda en viss gemenskap; i ett kungligt cirkulär den 22 mars 1759 förutsattes, att annexförsamling kunde »besväras» med att deltaga i byggande och underhåll av moderförsamlings kyrka under förut- sättning dock, att »moderkyrkosocknen tillika hjälper annexet». Sådan ömse- sidighet torde emellertid icke ha tillämpats i större omfattning, i varje fall

förekom den icke i nämnvärd utsträckning vid tillkomsten av 1862 års kyrkostämmoförordning.

Kyrkogemenskap

Såsom förut framhållits, var det för den ursprungliga sockenbildningen utmärkande, att varje socken hade sin kyrka. Sedan, särskilt efter reforma- tionen, flera socknar sammanlagts till ett pastorat, blev det vanligt att, när kyrkan i någon av socknarna inom pastoratet började förfalla, den icke åter sattes i stånd utan att i stället socknen förenade sig med annan eller andra inom pastoratet om en kyrka. Därmed uppkom det institut, som brukar be- nämnas sammanbyggnad av kyrkor. Sådan sammanbyggnad uppmuntrades av statsmakterna. Sålunda uttalade Kungl. Maj:t i en resolution den 7 de- cember 1682 sin bevågenhet över ett förslag av prästerskapet att sammanföra små näraliggande annexer till moderkyrkan, emedan »på det sättet fast bättre lägenhet skulle givas en kyrka vid makt hålla än flera». Ett vanligt sätt att komma församlingar till hjälp vid kostsamma kyrkobyggnadsarbeten har sedan 1700—talet varit att bevilja kollektmedel. Att en sådan anordning icke blott kunde komma till användning som kostnadsbidrag till ett redan beslutat byggnadsföretag utan också kunde utnyttjas såsom påtryckningsmedel för att åstadkomma sammanbyggnad, visar följande exempel. I brev den 28 augusti 1764 anbefallde Kungl. Maj:t vederbörande myndigheter att påverka invånarna i ett visst pastorat, att »låta bekväma sig till alla de fyra i pastora- tet varande små och förfallne kyrkornas sammanläggande på ett lägligt ställe». Därvid ställdes i utsikt, att pastoratsborna skulle hugnas med två all- männa rikskollekter, under det att, »i händelse socknarna skulle än vidare framhärda i deras åtrå att behålla och kvarbliva vid var sin särskilda kyrka», de skulle av myndigheterna tillhållas att på egen bekostnad iståndsätta och allt framgent underhålla sina kyrkor utan hopp om att någonsin erhålla kollekt. Såsom en garanti för allmogen mot otillräckligt motiverade —— från prästerlig tjänstgöringssynpunkt nog ofta förmånliga sammanbyggnader, hade emellertid Kungl. Maj:t i en resolution på allmogens allmänna besvär den 17 augusti 1762 förklarat sig vilja tillåta, »att de smärre och när var- andra belägna kyrkor, som församlingarna med egen kostnad i gott stånd satt och framgent själve underhålla, utan vederbörande församlingars sam— tycke varken skola ödeläggas eller raseras».

Under 1800-talet ökades nitet för nedläggande av kyrkor i små försam- lingar. Rikets ständer uttalade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 november 1823 önskvärdheten av en undersökning, huruvida icke sammanbyggnad av kyrkor kunde åvägabringas i syfte att använda de tillgångar, som kunde uppkomma genom indragning av prästtjänster, till avlönande av skolpräster, vilkas verksamhet skulle ägnas åt barnaundervisningen. Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t domkapitlen att, under iakttagande av vad Kungl. Maj:t uttalat i resolutionen den 17 augusti 1762, åvägabringa sammanbygg-

nad av kyrkor, där sådant kunde ske och prästerskapets predikobesvär därigenom lättades. Detta beslut synes emellertid icke ha medfört åsyftad effekt, ty den 11 februari 1830 gjorde ständerna en ny framställning i ämnet och framhöllo då, att erfarenheten visat, att församlingarna av mindre gil- tiga bevekelsegrunder merendels vägrade att ingå på sammanbyggnadsför— slag, även då sådant med lätthet och uppenbar nytta kunde sättas i verket. Med anledning av ständernas framställning utfärdades en kungl. kungörelse den 19 juni 1830 angående villkoren för kyrkors sammanbyggnad och be- handlingssättet av därom uppkomna frågor. Enligt denna författning skulle beslut om sammanbyggnad meddelas gemensamt av landshövding och bi- skopsämbete. Om dessa stannade i olika meningar, skulle frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning. Såsom förutsättningar för beslut om sammanbygg- nad skulle gälla bl.a., att bägge kyrkorna vore förfallna och behövde om- byggas eller också vore för trånga, att kyrkvägen ej genom sammanbyggna- den förlängdes med mer än en halv eller trefjärdedels mil från någon by, att folkmängden i bägge församlingarna ej överstege 1 500 år 1600 personer, samt att församlingarna lämnade sitt bifall till åtgärden på sådant sätt att, i händelse av delade meningar, votering anställdes och pluraliteten av bägge socknarnas sammanräknade röstetal bestämde resultatet. På grund av denna författning nedlades ett betydande antal gamla kyrkor. I en del fall avsåg nedläggandet samtliga i sammanbyggnaden deltagande socknars kyrkor, varvid en ny byggdes, medan i andra fall en av de gamla kyrkorna blev ge- mensam. Några prästerliga lönemedel synas dock ej härigenom ha kommit skolväsendet till del. I vissa fall sammansmälte socknar i sådan kyrkogemen— skap till en. Där så ej skedde behandlades kyrkobyggnadsfrågor på gemen— sam sockenstämma (efter år 1862 kyrkostämma).

Genom en kungl. kungörelse den 11 juli 1862 upphävdes 1830 års kungö- relse. Det hade visat sig, att i ej få fall kyrkor nedlagts efter majoritetsbeslut mot vederbörande församlings protest. Kungl. Maj:t uttalade nu, att det vore mindre lämpligt, att en socken mot sin genom de flesta rösterna ådagalagda önskan ålades att med en annan bygga gemensam kyrka. Vidare hade under- visningsväsendets medelsbehov tillgodosetts på andra vägar. Därest särskilda församlingar genom majoritetsbeslut var för sig önskade förena sig om en kyrka, borde ärendet anmälas hos Kungl. Maj:t, som med avseende å förekom— mande omständigheter ville besluta, huruvida en dylik förening finge tillåtas.

I vissa fall ha stad och kringliggande socken av ålder haft gemensam kyrka, säkerligen också ursprungligen bildat en församling. På 1800-talet verkade emellertid kommunallagstiftningen därhän, att staden och socknen behandlades såsom skilda församlingar.

Kyrkliga samfälligheter

Genom församlingsstyrelselagen år 1930 bemyndigades Kungl. Maj:t att förordna om förenande av två eller flera församlingar eller delar av skilda

församlingar till kyrklig samfällighet för vården av i lagen avsedda ange- lägenheter eller vissa av dem. Beträffande sådan samfällighet skall med av- seende å vården om gemensamma angelägenheter, i den mån ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla vad i lagen stadgas om församling. In- stitutet, s.k. förordnad samfällighet, har fått tillämpning på vissa fall av kyrkogemenskap mellan församlingar samt även där församlingarna ha egna kyrkor. Slutligen har genom lagändring år 1942 föreskrivits, att om Kungl. Maj:t stadgat, att två eller flera församlingar eller delar av försam- lingar skola för vården om folk- och fortsättningsskoleväsendet tillsammans utgöra ett skoldistrikt, sådant distrikt skall utgöra en kyrklig samfällighet, s.k. legal kyrklig samfällighet. Dessa skolsamfälligheter ha upphört vid 1951 års utgång, då den beslutade nya indelningen av borgerliga kommuner trädde i kraft. I stället ha två nya sådana bildats av församlingar, inne- slutande bl. a. Kungsörs och Sunne köpingar.

Angående förekomsten för närvarande av förordnade kyrkliga samfällig- heter hänvisas till den tabellariska översikt, vilken såsom bilaga fogats vid betänkandet (Bil. A).

Delning av pastorat

Efter reformationen förekom icke blott sammanslagning av pastorat utan också delning av sådana. Åtskilliga socknar, särskilt i de glest befolkade och fattigare trakterna i landets nordliga delar, hade kommit att omfatta vid- sträckta områden. För att åstadkomma en verksam själavård i dessa trakter blev klyvning av de av en socken eller församling bestående pastoraten i vissa fall nödvändig. Mot slutet av 1680-talet föreslogs till och med till- sättande av en kringresande kommission, som skulle ha till uppgift att i samråd med biskopen i varje stift tillse, att särskilt stora pastorat delades. Det stannade emellertid vid förslaget. Det torde ha ansetts självfallet, att den slutliga bestämmanderätten om nybildning låg hos Kungl. Maj:t, som enligt 1696 års förslag till konungabalk ägde att »över allt världsligt samt kyrko- väsendet högste rätt och styrelse hava».

Ett annat slag av delning, partiell sådan, utgjorde överflyttningar av går- dar från en socken till en annan. Det medeltida förbudet mot att draga gård från kyrka och präst upprepades visserligen i 1600- och 1700-talens präster— liga privilegier men utgjorde icke något hinder för Kungl. Maj:t att meddela beslut i sådan riktning.

Kapellng och kapellförsamlingar

Under det sammanbyggnad av kyrkor i huvudsak förekom i landets äldsta delar, där röjande av ny bygd praktiskt taget upphört, var kapellags- och kapellförsamlingsinstitutet karakteristiskt för skogsbygderna, där med in- dustriens utveckling under 1600- och 1700-talen ny bosättning kom till, och för skärgårdstrakterna med deras besvärliga förbindelser med fastlandet.

Kapellag och kapellförsamlingar uppkommo i relativt stor omfattning i mel- lersta och norra Sverige. Anledningen härtill var i regel svårigheten för be- folkningen i avlägsna delar av en församling att, särskilt vissa årstider, be- vista gudstjänsten eller erhålla prästerliga förrättningar. Vanligt var också, att en bruksägare fick tillstånd att antaga och betjäna sig av egen predikant vid bruket, varefter med brukets gudstjänstlokal såsom medelpunkt ett kapellag så småningom uppstod.

Kapellaget var fortfarande förenat med den församling, inom vilken det uppvuxit. Kapellaget var skyldigt att bygga och underhålla sin kapellkyrka, samtidigt som det bibehölls vid sin skyldighet att deltaga i huvudförsam— lingens kyrkobyggnadsskyldighet. Icke heller fick genom anställandet av särskild präst för kapellaget —— kapellaget svarade i regel ensamt för boställe och avlöning det eljest anställda prästerskapets rättigheter på något sätt minskas. Kapellaget saknade egen sockenstämma respektive kyrkostämma. Undantagsvis förekommo kapellag utan skyldighet för invånarna att hålla kapellet vid makt. Med Kungl. Maj:ts tillstånd kunde ett kapellag _ utan att dess skyldigheter gentemot moderkyrkan och dess prästerskap upphäv- des _ bilda kapellförsamling med visst bestämt område. I sådant fall ut- gjorde kapellaget en verklig territoriell församling med befogenheter i kyrk- ligt-kommunalt avseende, som stodo den fullt utvecklade territoriella försam- lingens mycket nära. Stundom förekom, att kapellförsamlingen utbröts till eget pastorat. Under 1920-talet avvecklades kapellförsamlingarnas särställ- ning, i regel på sådant sätt att deras skyldigheter mot moderkyrkan upp- hörde, i undantagsfall i form av fullständig ekonomisk gemenskap mellan moderförsamling och kapellförsamling; kapellförsamlingen blev under båda alternativen annexförsamling.

Församlingsprästerna

På grund av den alltmer utvecklade kyrkliga indelningen i riket samt sockenprästens efter reformationen ökade förpliktelser med avseende å pastoralvården och hans centrala ställning inom socknens kommunala för- valtning blev det så småningom nödvändigt att överge den av ålder gällande regeln, att inom varje pastorat skulle finnas endast en präst. Sockenprästerna (kyrkoherdarna) fingo efter hand medhjälpare, kapellaner, senare kallade komministrar. Kapellanerna voro till en början icke ordinarie prästerliga tjänstemän. De antogos av kyrkoherden, som själv fick lämna dem bostad och underhåll. I större pastorat och i sådana, där kyrkoherden hade flera kyrkor under sin vård, blev emellertid behovet av kapellanens biträde ofta varaktigt. Sålunda förutsattes i 1571 års kyrkoordning, att i dylika fall kapel— lan skulle finnas inom pastoratet. Detta gällde däremot icke för den hän— delse kyrkoherden på grund av sjukdom eller ålderdom blev oförmögen att sköta sitt kall; då fick han i stället frånträda pastoratet. Ungefär vid denna tid började kapellanernas avlöning —- alltjämt bestridd av kyrkoherdarna _

göras till föremål för myndigheternas kontroll i syfte att sörja för en till- fredsställande lönestandard.

Tämligen tidigt bereddes likväl kapellanerna »någon fördel av allmogen i socknen». Detta församlingens lönebidrag, som från början var helt frivilligt, blev så småningom allt vanligare och kom att uppfattas som en obligatorisk pålaga för den församling, där kapellan var anställd. Som en reaktion här- emot förklarades i en kungl. resolution på allmogens besvär den 25 septem— ber 1675, att i församling, där kapellan tidigare icke varit anställd eller eljest behövdes och ingen kungl. resolution funnes därpå, ingen sådan befattnings- havare skulle påträngas församlingen, om den ej samtyckte därtill eller kyrkoherden svarade för kapellanens avlönande. När sedan, genom en kungl. förordning den 8 februari 1681, den prästerliga avlöningen, såvitt den ut- gjordes av bidrag från församlingsmedlemmarna, blev fastställd i sina hu- vuddra", föreskrevs, att biskopen med konsistoriet (domkapitlet) skulle kunna fastställa den ordning, i vilken kyrkoherden hade att utgiva lön till kapellanen. I övrigt skulle 1675 års resolution gälla. För de fall, då kapellan redan var anställd och församlingen av ålder åtagit sig att utge lönebidrag, fastställdes vissa grunder för lönetillskott från församlingens sida.

Genom 1686 års kyrkolag erhöllo kapellanerna ställning såsom ordinarie präster, vilka skulle tillsättas av biskopen och kapitlet efter föregående val av församlingen och samtycke av kyrkoherden. Kapellanerna förklarades uttryckligen vara kyrkoherdens medhjälpare i ämbetet och förbjödos att utan kyrkoherdens lov eller laga förfall bruka andra präster i sitt ställe på predikstolen eller för altaret. Kapellanerna betraktades dock i regel alltjämt såsom sådana biträden åt kyrkoherden, vilkas avlöning det främst ankom på denne att svara för med sina inkomster vid tjänsten. Den omsorg om själavårdens upphjälpande, som under 1600-talet sålunda visades från stats- makternas sida, föranledde inrättandet av kapellansbefattningar icke blott i annexförsamlingar utan även i åtskilliga enförsamlingspastorat.

Utom kapellans- eller komministerstjänster förekommo andra underord— nade, mer eller mindre permanenta prästerliga tjänster, vilkas innehavare benämndes kapellpredikanter, pastoratsadjunkter, sockenadjunkter, kyrko- adjunkter eller brukspredikanter.

Kyrkobokföringen

Ehuru kyrkoherden och hans medhjälpare i allmänhet delade den präster— liga ämbetsförvaltningen, fanns det likväl ett område, som i främsta rummet förbehölls kyrkoherden, nämligen kyrkobokföringen. Emellertid uppdrogo domkapitlen, med stöd av 24 kap. 25 och 26 %% kyrkolagen, i vissa fall åt komminister eller kapellpredikant att med viss begränsning biträda kyrko- herden även i detta avseende. Den 1 november 1815 medgav Kungl. Maj:t med hänsyn till de stora avstånden mellan församlingar i norra delen av riket, att komministrar och kapellpräster i annex- och kapellförsamlingar

inom Härnösands stift finge, med undantag för lysningsattester, utfärda prästbevis. Sedermera medgavs genom ett kungl. cirkulär den 29 januari 1869, att domkapitlen, där annex— eller kapellförsamling därom framställde begäran och då sådant prövades av omständigheterna påkallat, finge upp— draga åt präst i sådan församling att på eget ansvar under kyrkoherdens tillsyn icke allenast föra samtliga kyrkoböcker för församlingen utan även utfärda på kyrkobokföringen grundade betyg och lysningar till äktenskap. I den framställning av kyrkomötet, som låg till grund för cirkuläret, hade påpekats, att annex- eller kapellförsamlings invånare nödgades uppsöka kyrkoherden i moderförsamlingen i kyrkobokföringsärenden, trots att kom- minister eller kapellpredikant funnes att tillgå i den egna församlingen. Därigenom åsamkades åtskilligt besvär, vilket kändes särskilt betungande, när avståndet till kyrkoherden var stort. Den genom cirkuläret sålunda med- givna anordningen infördes i ett stort antal annex- och kapellförsamlingar.

För avhjälpande av olägenheter vid långa avstånd till kyrkobokförings- plats från olika delar av samma församling utvidgades detta förfarande vid 1900-talets början. Avlägset liggande delar av församlingar utbrötos till »kapellförsamlingar» med rätt för moderförsamlingen och den nya kapell— församlingen till ekonomisk gemenskap —— alltså, i motsats till det äldre kapellförsamlingsinstitutet, på den ekonomiska likställighetens grund. Stun- dom saknades kyrka i sådan »oegentlig kapellförsamling». Sedan genom ändring år 1921 i kyrkobokföringsförordningen möjlighet beretts och i stor utsträckning kommit till användning att uppdela församlingar i kyrkobok- föringsdistrikt, ha nya kapellförsamlingar av denna typ icke tillkommit. De kvarstående behandlas numera, där de icke såsom egna pastorat vunnit självständighet, såsom annexförsamlingar och ingå i kyrklig samfällighet med vederbörande moderförsamling.

Altemerlug och duplikation

I pastorat, där det fanns flera församlingskyrkor än präster, kunde natur— ligen svårigheter uppstå att söndagligen hålla gudstjänst i varje församlings- kyrka.

I 1571 års kyrkoordning heter det (under rubriken »Ett sätt till att ordi— nera präster»): »Där flera kyrkor lyda till ett prästagäll, må prästen hålla tiderna ömsom vid den ena och ömsom den andra, på det han må hava desto mera tid både till predikan och annat. Är ock den ena kyrksocknen större till mantal än den andra, så hålle prästen två eller tre helgdagar tiderna vid den som större är och den tredje eller fjärde vid den mindre efter som det sig med mantalet hava kan. Dock skall detta vara sagt om de gäll, som icke förmå hålla kapellan.» Motsvarande stadgande saknas i 1686 års kyrkolag. Kungl. Maj:t förklarade likväl den 23 februari 1695 beträffande Skara stift att, enär i stiftet »mest alle pastorater bestå av några små socknar, varav ganska få mäkta mer försörja än två präster, varandes så mycket besvärligare 91

överallt i socknarna med gudstjänsten att kunna inrätta en uniform ordning, alltså haver biskopen, så vid visitationer som eljest, således att söka mode- rera både prästernas och åhörarnas besvär med kyrkoresorna som orternas beskaffenhet bäst kan medgiva» (Wilskmans Ecklesiastikverk).

I avseende å gudstjänsternas turordning rådde redan tidigt en ganska markerad skillnad mellan Skara stift och de övriga stiften. I Skara stift om- fattade pastoraten, såsom nämnts, sedan lång tid tillbaka oftast mera än två, ej sällan tre, fyra eller ännu flera församlingar. För en ensam präst kunde det därför vara omöjligt att söndagligen förrätta gudstjänst i var och en av pastoratets kyrkor.1 Prästen kom därför att alternera mel-lan kyrkorna. exempelvis så att, där en präst fanns för två kyrkor, gudstjänst hölls i varje kyrka varannan söndag, och där en präst fanns för tre kyrkor, gudstjänst hölls i varje kyrka blott var tredje söndag. I övriga stift däremot kunde för- samlingslivets fordringar oftast bättre tillgodoses, så att i regel gudstjänst kunde hållas i varje kyrka varje söndag. I Lunds och Göteborgs stift, där det vanligen fanns två kyrkor för varje ordinarie präst, uppfylldes denna fordran nästan undantagslöst genom »duplikation», innebärande att prästen varje söndag förrättade gudstjänst i två kyrkor. Även i Visby stift förekom sådan duplikation i många fall. I ett par fall ägde i detta stift rum 5. k. växel— vis duplikation, d.v.s. att i ett treförsamlingspastorat med en präst guds- tjänst hölls i varje församlings kyrka två söndagar av tre. I andra stift var man i allmänhet i stället angelägen om att genom anställande av biträdande prästmän tillgodose anspråket på söndaglig gudstjänst i varje kyrka. Sedan 1910 års prästlönelagstiftning trätt i kraft förekommer duplikationssystemet mera allmänt även i Skara stift.

Reformförslag under Ison-talets mitt beträffande pastoratsindelningen m.m.

Under 1800-talets mitt väcktes i riksdagen åtskilliga förslag, som avsågo att inom hela riket efter vissa allmänna grunder reglera den kyrkliga indel- ningen och den församlingsprästerliga organisationen.

I en vid 1847—48 års riksdag inom prästeståndet väckt motion framhölls nödvändigheten av och framlades förslag till åtgärder för åstadkommande av att de större pastoraten delades i mindre, varigenom skulle ernås kortare resor för församlingsborna vid besök hos kyrkoherden samt dessutom av— lastning av kyrkoherdarnas arbetsbörda och bättre befordringsmöjligheter för det lägre prästerskapet. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet påpe- kade emellertid, att församlingarna själva vore oförhindrade att väcka för- slag i detta avseende, varför de föreslagna åtgärderna syntes onödiga, även om behov av delning av många pastorat förefunnes. Utskottet hemställde fördenskull, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, vilket också blev ständernas ståndpunkt. I motioner inom prästeståndet föreslogs vidare.

1 Så småningom erhöllo pastorat i stiftet med mer än tre församlingar komministratur och behöllo denna organisation fram till tiden för den första löneregleringen enligt 1910 års lönelagstiftning.

att, med hänsyn till bl.a. komministrarnas tryckta ekonomiska läge, kom- ministratur måtte indragas i församling med blott en kyrka samt att vid ledighet å komministratur med mycket svag lön, som icke kunde ökas, tjänsten måtte indragas och kyrkoherden berättigas uppbära komministers— lönen mot skyldighet att bestrida åliggandena vid tjänsten. Icke heller dessa motioner föranledde någon direkt åtgärd, ehuru ständerna antydde att, om erforderliga lönetillgångar ej kunde beredas, vissa komministerstjänster borde indragas.

Vid 1850—51 års riksdag väcktes inom bondeståndet en motion med för- slag, att varje socken, som vore så vidsträckt och oberoende, att den kunde avlöna egen kyrkoherde, borde erhålla Sådan. Till stöd för framställningen åberopades bl.a. det obilliga 1 att menigheterna betungades med löneutgifter till präster, som varken i avseendeå själavård eller med undervisning gag— nade dem. Vidare påpekades det avbräck och hinder, som måste uppstå för själavården, då flera vidsträckta och från varandra avlägsna socknar voro »sammanlänkade under ett gemensamt prästebol». Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet yttrade i avgivet utlåtande att, såvitt motionen åsyftade ändring av pastoratens indelning på grund av deras alltför stora folkrikhet och vidd, ämnet vore av särdeles stor vikt. Utskottet ansåge uppenbart, att i följd av förändringar, som odlingens och befolkningens naturliga gång med- fört, missförhållanden uppstått i landets ecklesiastika indelning, vilka ovill- korligen påkallade en förbättring. Det vore visserligen församlingarna obe- taget att själva väcka förslag i förevarande avseende, varför även ett och annat pastorat blivit delat på dess medlemmars begäran, och obestridligt vore, att emot församlingens önskan en sådan förändring varken kunde eller borde ske. Men å andra sidan syntes likväl det anmärkta missförhållandet påkalla en mera omfattande, av staten anordnad åtgärd, liksom denna endast efter en mera genomförd plan torde kunna verkställas på ett fullt ändamåls- enligt sätt. På utskottets förslag hemställde ständerna i skrivelse den 19 mars 1851, att Kungl. Maj:t måtte låta vidtaga åtgärder för delning av de pastorat, som vore så vidsträckta och folkrika eller bestode av så många församlingar, att delning av dessa pastorat vore av behovet påkallad för själavårdens be- höriga handhavande.

Vid riksdagen 1856—58 väcktes åtskilliga motioner angående en allmän reglering av pastoraten i riket. Förslagen gingo huvudsakligen ut på att de större pastoraten skulle minskas till såväl vidd som folkmängd samt de mindre pastoraten förstoras, att annexförsamlingarna i regel skulle utbrytas till egna pastorat och utvidgas till sådant omfång och sådan folkmängd, att en kyrkoherde kunde äga sin anständiga bärgning därav, samt att kom— ministraturerna skulle om möjligt helt försvinna. Vederbörande utskott ville emellertid icke sammankoppla en sådan allmän reglering med den då aktu- ella frågan om prästerskapets avlöning utan föreslog endast av detta skäl —— att den dittillsvarande ordningen alltjämt borde följas, enligt vilken

reglering av pastoratsindelningen finge bero på prövning i varje särskilt fall. 1 sin skrivelse den 6 juli 1857 angående grunderna för prästerskapets avlö- ning yttrade sig rikets ständer i förevarande fråga avstyrkande liksom ut- skottet. Till svar å sistnämnda riksdagsskrivelse avlät Kungl. Maj:t den 4 november 1859 proposition till riksdagen angående grunderna för bestäm- mande av prästerskapets avlöning. Förslaget innehöll bl. a., att en löneregle- ringsnänmd skulle äga göra framställning hos Kungl. Maj:t om överflödiga komministraturers indragning. I häröver avgivet utlåtande erinrade veder— börande utskott om att klyvning av åtskilliga pastorat ägt rum med anled- ning av riksdagens skrivelse den 19 mars 1851. Utskottet anförde vidare bland annat följande. Det vore angeläget, att vården av en alltför stor för- samling icke anförtroddes åt för få präster. Där en delning vore oundgänglig för själavårdens handhavande, måste alla andra betänkligheter vika för detta samhällets högsta ändamål. I de församlingar, som ej lämpligen kunde klyvas, kunde däremot det mesta av själavården fördelas mellan flera präst- män. Utskottet ville därför förbehålla löneregleringsnämnden rätt att jämväl kunna föreslå inrättandet av nya komministraturer. På utskottets förslag hemställde rikets ständer (skrivelse nr 135) hos Kungl. Maj:t, att konsisto- riema i riket mätte anbefallas att i samband med den avsedda löneregleringen höra invånarna i större pastorat, huruvida de samtyckte till pastoratets delning.

Ständerna anmälde dessutom (s. 424), att deras uppmärksamhet blivit fästad därpå, att den ifrågasatta löneregleringen skulle i betydlig män för- svåras och dess verkställighet fördröjas genom den försäkran, som varje ordinarie prästman genom sin fullmakt erhölle att åtnjuta alla tjänsten åt- följande löneförmåner, så länge han innehade denna. Dessa svårigheter och dröjsmål kunde enligt ständernas mening verksammast undanröjas genom att i alla fullmakter, som därefter utfärdades å kyrkoherdebeställningar —— i likhet med vad som gällde för många andra ämbets- och tjänstemän — insattes det förbehållet, att den utnämnde skulle ätnöja sig med den för- ändring i lönevillkor och tjänstgöring, som kunde bliva en följd av den bli- vande regleringen.

1862 års förordning

Den 11 juli 1862 utfärdades kungl. förordningen angående allmänt ord— nande av prästerskapets inkomster. Den stadgade i 5 3 mom. 6:

»Nämnden äger ock att hos KMzt göra underdånig framställning ej mindre om del— ning av pastorat eller inrättande av ny komministratur, där sådant, i anseende till pastoratets vidd, folkmängd eller andra. förhållanden. kan för själavårdens behöriga handhavande vara av behovet påkallat. än ock angående indragning av redan befint- lig komministerstjänst och, i förening därmed, sammanbyggnad av kyrkor.»

I 1862 års förordning talas om delning av pastorat, inrättande och indrag- ning av komministerstjänst samt sammanbyggnad av kyrkor. Däremot be-

röres icke frågan om sammanläggning av pastorat. Kungl. Maj:t ansåg sig emellertid oförhindrad att till prövning upptaga även dylika frågor.

Det nämnda stadgandet i 1862 års förordning fick stor betydelse för pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen i riket. Under tiden fram till sekelskiftet indrogos sålunda 80 komministerstjänster i bestående pastorat samt ytterligare 54 sådana tjänster i samband med del- ning av pastorat och inrättande av nya kyrkoherdetjänster. Vidare inrättades 73 nya komministraturer. Framställningar gjordes —— utan att vinna bifall —— om ännu flera förändringar, nämligen indragning av 10 komministraturer och inrättandet av 17 nya sådana samt delning av 33 pastorat. Vidare med- delades i samband med löneregleringar beslut om sammanslagning av 6 pastorat, varemot förslag om sammanslagning av ytterligare 12 pastorat icke föranledde någon åtgärd.

1897 års riksdagsskrlvelse

Frågan om en revidering av pastoratsindelningen och den församlings- prästerliga organisationen i riket blev åter aktuell vid 1897 års riksdag. Med anledning av väckta motioner (FK nr 3, AK nr 61 och 95) hemställde riks- dagen i skrivelse den 5 maj 1897 (nr 62) bl.a., att Kungl. Maj:t mätte låta verkställa utredning om de grunder, som ansäges böra bli bestämmande vid reglerandet av prästerskapets avlöning, sedan tiden för då gällande löneregle- ringar utlupit, samt därvid taga särskild hänsyn därtill, huruvida icke vissa komministraturer borde och kunde indragas eller förvandlas till kyrkoherde- beställningar samt huruvida en sammanslagning av smärre pastorat skulle kunna äga rum. I sammanhang därmed framhöll riksdagen bl. a., att frågan om sammanbyggande av kyrkor borde beaktas vid utredningen. I berörda motioner hade anförts huvudsakligen följande. Komministraturer borde, så långt kunde ske utan skada för religionsvården, indragas eller också för- vandlas till kyrkoherdebeställningar och genom de smärre pastoratens sam— manslagning minskning i det stora antalet pastorat äga rum. Indragning av komministraturer borde ske i alla församlingar, där folkmängden icke över- stege 3000 personer och vilkas ytvidd icke vore alltför stor, såsom fallet torde vara i de flesta församlingarna i riket. Det vore icke ovanligt, att i för- samlingar med ännu större folkmängd den prästerliga tjänstgöringen nöj- aktigt fullgjordes uteslutande av kyrkoherden, och det syntes då vara över- flödigt, att till omfång och folkmängd vida mindre församlingar hade två ordinarie präster. Dessa kunde och borde vara varandra till ömsesidigt stöd och uppmuntran, men erfarenheten visade tyvärr icke sällan ett motsatt för- hållande, vilket säkerligen i många fall hade sin förklaringsgrund just i det ekonomiska betryck, vari den för underhållet av en präst nöjaktiga men för två präster otillräckliga avlöningen ofta försatte den ene eller den andre av dem eller bägge. Därtill komme den försoffande inverkan, som komministerns osjälvständiga ställning i förening med bristande sysselsättning måste på

honom utöva, varförutom hans ekonomiska betryck ådroge honom försam- lingsbornas missaktning. Att indragning av komministraturer i åtskilliga annexförsamlingar saklöst kunde ske torde med all sannolikhet kunna an- tagas. I de annexförsamlingar åter, där särskild präst fortfarande måste vara anställd, syntes komministraturerna lämpligen böra ombildas till kyrko— herdebefattningar och annexförsamlingarna följaktligen utbrytas till egna pastorat, desto hellre som komministrarna i många annexförsamlingar redan fullgjorde alla en kyrkoherdes åligganden. Därigenom skulle prästeniannex— församlingen erhålla en mer självständig ställning än den han intoge som komminister samt djupare känna det med hans verksamhet förenade ansva- ret och sporras till större iver i ämbetet. Gagnet av sammanslagning av smärre pastorat vore uppenbart. Dess utförbarhet bekräftades av det stora antalet otillräckligt avlönade kyrkoherdar och av den kända omständigheten. att i synnerhet i de tidigast odlade landskapen på många ställen snart sagt kyrka läge invid kyrka, där alltså gudstjänst och övriga förrättningar alltför väl kunde upprätthållas medelst s.k. duplikation och biträde av extra ordi- narie prästerskap. Vederbörande utskott (sammansatta stats- och lagutskottet bet. nr 7) hade med anledning av motionen anfört, att ehuru indragning av vissa komministraturer, enligt vad utskottet antoge. skulle stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar och ehuru utskottet ansåge, att därvid billig hänsyn borde tagas till församlingarnas behov och önskningar, utskottet dock hölle före att flerstädes, i synnerhet där två präster bodde och tjänstgjorde i en och samma församling, en indragning kunde utan skada ske. Därjämte ansåge utskottet det böra tagas i övervägande, huruvida icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, varest församlingarna vore jäm— förelsevis små och kyrkorna låge nära varandra, en sammanslagning kunde äga rum, ehuruväl däremot ännu större svårigheter komme att uppstå än vad ovan nämnts. I sammanhang därmed vore även att beakta, om icke åt— skilliga komministraturer borde förvandlas till självständiga pastorat. Jäni- väl frågor om sammanbyggande av kyrkor borde komma under prövning.

Prästlöneregleringskommittén av år 1897

Med anledning av 1897 års riksdagsskrivelse uppdrogs åt en kommitté. den s.k. prästlöneregleringskommittén. att utarbeta förslag till reglering av prästerskapets löneförhållanden m. m. Kommittén anbefalldes att därvid sär— skilt undersöka de i riksdagsskrivelsen berörda frågorna om den kyrkliga indelningen och organisationen. '

I sitt den 20 december 1900 avgivna betänkande (lll) med förslag be— träffande den kyrkliga indelningen och organisationen _— vilket förslag inne- höll dels en allmän motivering och dels specialförslag för varje pastorat —— uppställde prästlöneregleringskommittén följande allmänna grundsatser:

»Kommittén har vid sina förslag i främsta rummet tagit hänsyn till den kyrkliga ämbetsverksamhetens och församlingsvårdens intressen och fordringar, i andra rum- met till de ekonomiska krav som av dessa betingas.

Den kyrkliga ämbetsverksamheten bör, efter kommitténs åsikt, vara så ordnad, att varje ämbete kan giva sin innehavare tillräcklig sysselsättning och tillräcklig lön, så mycket hellre som det kyrkliga ämbetet svårligen låter med sig förena för detsamma främmande sysselsättningar och vinstgivande arbete. Församlingsvården bör ock vara så anordnad, att gudstjänsten-s förrättande i överensstämmelse med ortens sed samt religionsundervisning, skoluppsikt, enskild själavård, kyrklig bokföring och kommunala ämbetsplikter kunna av prästerskapet nöjaktigt fullgöras.»

Beträffande frågan om indragning av komministraturer samt upprätthål— lande av gudstjänsterna genom duplikation anförde kommittén i den all-

männa motiveringen bl.a. följande:

»Påtagligast är missförhållandet vid ett stort antal komministraturer, vars inne- havare genom tjänstens beskaffenhet allt för lätt förledas till overksamhet. Kommi— nistrar, vilkas tjänstgöring omfattar allenast en gudstjän-stförrättning var eller var annan söndag med därtill hörande förberedelse samt biträde vid husförhör, natt- vardsläsning och smärre kyrkliga förrättningar, och vilka icke hava sysselsättning med eller ansvar för den egentliga pastoralvården eller skoluppsikten, det kyrkliga kommunallivet eller kyrkobokföringen, kunna svårligen få tillräcklig sysselsättning inom pastorat, vilkas folkmängd uppgår till 2 000, 1 500, 1 000 personer eller mindre; noll i alla de fall, där tjänstinnehavaren ej upprätthålles genom synnerlig lust för studier eller större andligt nit, måste en så begränsad tjänstebefattning nedsätta hans andliga förmåga, på samma gång som de med tjänsten förenade knappa lönevillkoren undergräva hans ekonomiska ställning.

Kommittén har därför utan tvekan tillstyrkt indragning av ett ganska stort antal komministraturer, vilka icke synts behövliga vare sig för gudstjänstens uppehållande efter ortens sed eller församlingens bekvämlighet.

Så har det synts kommittén obestridligt, att komministerstjänsterna böra såsom obehövliga indragas i 69 pastorat, vilka bestå allenast av en församling med en kyrka. — —— —

Men även i sådana pastorat, som bestå av två församlingar, vilkas sammanlagda folkmängd och areal ej är större, än att de väl kunna skötas av en präst, har kommit- tén ansett sig böra föreslå indragning av komministerstjänst, såvida avståndet mellan församlingarnas kyrkor ej är större, än att en präst kan medhinna att även under den mörkaste årstiden i båda kyrkorna upprätthålla söndaglig gudstjänst. Sådan duplikation av gudstjänstförrättningen är visserligen okänd för en stor del av det svenska prästerskapet; men kyrkoherdarna i Lunds och i Göteborgs stift hava sedan lång tid tillbaka varit vana att på sådant sätt ensamma upprätthålla dubbla guds— tjänster inom ganska folkrika och vidsträckta pastorat. Vad dessa mäkta utföra, det torde icke heller för prästerskapet inom det övriga Sverige vara omöjligt eller synas allt för betungande. Kommittén har härvid utgått från det antagandet, att överallt där sedvänjan kräver upprätthållande av söndaglig gudstjänst i varje församlings- kyrka, där bör också den kyrkliga organisationen tillgodose detta behov, åtminstone intill dess församlingarna kunna enas om sammanbyggande av kyrkorna. I de trakter av riket åter egentligen inom Skara stifts ursprungliga omnåde —— där församlings— livet sedan lång tid tillbaka vant sig vid gudstjänstens alternering mellan två eller flera mer eller mindre närbelägna kyrkor, där således vanligen en kyrka av två varannan söndag eller en kyrka av tre var tredje söndag är utan gudstjänst, är det, efter kommitténs tanke, icke nödvändigt att behålla flera prästerliga tjänster, än som högst erfordras för gudstjänstens förrättande i denna hävdvunna ordning. Där så- lunda i smärre pastorat med tre eller fyra kyrkor förefinnes komministerstjänst, vars innehavare icke är erforderlig för annan tjänstgöring än förrättande av en gudstjänst varje söndag, har sådan tjänst föreslagits till indragning, allt under förutsättning, att

kyrkoherdar även i Skara stift böra genom duplikation upprätthålla gudstjänsten i samma ordning mellan kyrkorna som hittills varit stadgad.»

o

I avseende a spörsmålet om den lämpliga storleken av det verksamhets- område, som kunde anses erforderligt för att bereda en prästman tillräcklig sysselsättning, uttalade kommittén:

»Det är naturligtvis synnerligen svårt att angiva några bestämda mått å den folk- mängd och den areal, som böra beräknas för varje prästerlig tjänst, enär härutinnan så mycket beror å skiftande ortsförhållanden. Men likasom man torde kunna säga att, där arealen icke är större än en kvadratmil, den prästerlige tjänstemannen i regel knappt har tillräcklig sysselsättning med mindre folkmängd än omkring 2 000 in— vånare, så kan det å andra sidan sägas, att där i en landsförsamling folkmängden överstiger 3 000 invånare, begynner behov inträda av den prästerliga tjänstebördans fördelning vare sig genom anställande av biträdande prästman eller genom pastorats- delning. Om denna sat-s är riktig, så inses det lätt, att den nuvarande kyrkliga indel— ningen i vårt land i detta hänseende kräver ganska betydande förändringar, och att det i landet norr om Dalälven gives gott om utrymme för de tillgängliga prästerliga krafter som i landets mellersta och södra delar ofta finna alltför otillräckliga verk— samhetsområden.»

I sina förslag till prästerlig organisation i städerna synes'kommittén ha utgått från att behov förelåge av en prästerlig befattning för minst varje på- börjat antal av 5000 invånare.

I anslutning till sitt ovan citerade yttrande beträffande landsbygden gjorde kommittén följande uttalande om den då rådande »misshushållningen» med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlöningsmedlen.

»I det stora flertalet av de fall, där prästerlig tjänst av kommittén föreslagits till indragning, visar det sig, att den överflödiga tjänsten icke blott är för församlingen onödigt betungande utan även för sin tillvaro förutsätter större eller mindre tillskott av kronotionde, vederlagsspannmål, hemmansarrenden och anslag från prästerska- pets löneregleringsfond. Skola dessa tjänsters innehavare förses med en efter tidens fordringar avpassad anständig lön, krävas i de flesta fall betydligt ökade bidrag från det allmännas sida. _ Men det måste anses oegentligt att till upprätthållande av tjänster, vilka för församlingsvård och gudstjänst äro mer eller mindre obehövliga, fortfarande använda sådana gemensamma avlöningsmedel, som äro avsedda att fylla verkliga behov.

Oegentligheten av ett sådant förfarande framstår i så mycket bjärtare ljus, när det tillbörligt iakttages, att i hundratals vidsträckta församlingar de prästerliga krafterna icke på långt när räcka till för den allra nödtorftigaste församlingsvård och guds- tjänst och de tillgängliga avlöningsmedlen icke heller på långt när förslå för upp— rättande av nya kyrkliga beställningar. Det är för avhjälpande av sådana missför- hållanden som kyrkans gemensamma tillgångar böra företrädesvis användas, och det är vid jämförelse med behoven på dessa håll som de på andra håll umbärliga tjänster- nas obehövlighet framstår i sin rätta dager.»

' Kommittén anmärkte bl. a., att i det dåvarande Härnösands stift på varje ordinarie prästman komme i medeltal en folkmängd av omkring 3 000 per- soner och en areal av mer än 10 gamla kvadratmil. Vidare erinrade kom— mittén om kyrkomötets skrivelse den 8 oktober 1898 angående angelägen- heten av att de uppväxande stora samhällena vid industrianstalter, järnvägs-

stationer och dylika platser, hamnplatser och större förstäder på landsbyg- den, erhölle nödig andlig omvårdnad av präster, som vore för eller vid dem särskilt anställda. Kommittén hänvisade vidare till sina förslag i särskilda fall, att komminister, som hade sin bostad vid kyrkan eller i kyrkoherdens närhet, måtte förflyttas till någon avlägsnare del av moderförsamlingen i närheten av ett bruk, en järnvägsstation, hamnplats o. s. v.; kommittén hade också tillstyrkt inrättande av nya prästerliga tjänster, vilkas innehavare skulle ägna särskild andlig omvårdnad åt de i kyrkomötets skrivelse avsedda samhällena. Dessutom hade kommittén, på det att en tryggare och mera obe— roende ställning än den, som innehades av de utav bolag, fabriksägare m. fl. avlönade prästerna, skulle kunna beredas åt de själasörjare, som därefter finge sin verksamhet vid ifrågavarande befolkningscentra, i förekommande fall hemställt, att de för dylika platser inrättade extraordinarie prästerliga beställningarna med en i allmänhet kort varaktighetstid skulle ersättas med ordinarie tjänster.

Om tillämpningen av de i den allmänna motiveringen uppdragna rikt- linjerna anförde kommittén slutligen bl.a. följande:

»De grundsatser, kommittén sålunda trott sig böra uppställa med avseende år för- slagen till förändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen, har kommittén likväl icke velat tillerkänna någon under alla förhållanden avgörande betydelse. Kom— mittén har tvärtom . . . sökt taga all möjlig hänsyn till de inom ett visst stift eller inom en viss ort rådande vanor och föreställningar samt med sina förslag avsett endast sådana förändringar, som i de särskilda fallen kunde för närvarande vara lämpliga och möjliga att genomföra. Enligt kommitténs mening skulle nämligen ett försök att t. ex. reglera pastoraten i Skåne efter samma grund-er som i Norrland vara ett miss- grepp samt innebära ett underkännande av hävdens betydelse, vilket antagligen skulle vara till men för det kyrkliga livet inom förstnämnda provins. Men även i fall, då en förändring enligt de för ett stift eller en ort eljest i regel tillämpade principerna skulle varit att förorda, har kommittén understundom ansett sig böra avstå från framställandet av ett förslag i en viss riktning, om någon särskild omständighet skulle gjort samma förslag olämpligt. S*å hava t.ex. åtskilliga mindre pastorat av kommittén lämnats orubbade, därför att de, som det synts kommittén, icke utan olägenhet kunnat sammanslås med något annat pastorat, likasom kommittén icke alltid föreslagit indragning av komministratur i en annexförsamling, ehuru pastoratet i sin helhet varit till areal och folkmängd obetydligt, om nämligen duplikation kunnat antagas medföra svårighet för kyrkoherden i anseende till allt för stor våglängd mellan pastoratets kyrkor. Särskilt har kommittén _— »med några få undantag, för- nämligast för Härnösands stift underlåtit att föreslå sådan delning av pastorat, som, ehuru av omständigheterna eljest påkallad, skulle medfört sönderbrytande av en kommun med alla därav följande olägenheter, utan i stället sökt avhjälpa de rådande missförhållandena i kyrkligt hänseende genom förslag om andra anord- ningar.»

Vad anginge frågan om sammanbyggnad av kyrkor, vilken i 1897 års riks- dagsskrivelse framhållits såsom beaktansvärd, ansåg kommittén, att det borde överlämnas åt de särskilda församlingarnas fullkomligt fria avgörande, om och när de ville förena sig om en gemensam kyrka.

Allt som allt föreslog prästlöneregleringskommittén å ena sidan indrag- ning av 79 kyrkoherdebeställningar och 422 komministraturer, kapellpredi- kantsbefattningar o. dyl. samt å andra sidan inrättande av 121 nya kyrkoherde- beställningar, 176 nya komministraturer och 126 ständiga pastorsadjunktu- rer. Förslagen inneburo sålunda förening av 79 pastorat med andra och del— ning av pastorat i 121 fall samt inrättande av 423 nya (ordinarie och icke ordinarie) prästtjänster mot indragning av 501 dylika.

Förberedelser till 1910 års prästlönelag

I de vid riksdagarna åren 1908 och 1909 av Kungl. Maj:t framlagda för- slagen till ordnande av prästerskapets avlöningsförhållanden berördes endast medelbart frågorna om den kyrkliga indelningen och organisationen; dessa ankommo på Kungl. Maj:ts beslutanderätt. Frågorna uppmärksammades emellertid av de särskilda utskott, som hade att behandla de riksdagen un— derställda förslagen. Sålunda yttrade särskilda utskottet vid 1909 års riks— dag, att utskottet funne de av prästlöneregleringskommittén uppställda grundsatserna för reglering av den kyrkliga indelningen och organisationen vara i det hela beaktansvärda. Det ville dock, enligt utskottets mening, synas som om icke ens ett genomförande av kommitténs förslag i dessa avseenden skulle ha till följd indragning av alla sådana befattningar, som kunde anses »för gudstjänst och församlingsvård mer eller mindre överflödiga».

Frågan om ordnande av prästerskapets avlöningsförhållanden blev under åren 1909 och 1910 föremål för ytterligare beredning av sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet. Majoriteten av dessa s.k. särskilda sakkunniga gjorde därvid i här förevarande spörsmål följande uttalande:

»För genomförande av den i 3 & ifrågasatta avlöning åt prästerskapet synes det vara alldeles oundgängligt att en grundlig och omfattande reglering av den kyrkliga organisationen äger rum i samband med de förestående löneregleringarna. Säkert torde vara, att betänkligheter på många håll komma att resas mot en dylik omregle— ring av den kyrkliga administrationen såväl ur lokalintressenas synpunkt, som även från de kyrkliga myndigheterna. Synnerligen angeläget torde därför vara, att Kungl. Maj:t vid denna omreglering tager behörig hänsyn såväl till de betydande föränd- ringar i den kyrkliga indelningen, en rättvisare fördelning av arbetsbördan inom rikets olika pastorat med hänsyn till olikhet i areal och folkmängd kräver, som även till de stora ekonomiska krav, genomförandet av löneregleringen för prästerskapet ställer på Sveriges folk i skattehänseen-de. Den av prästlöneregleringskommittén ifrågasatta indragning och sammanslagning av prästerliga tjänster torde ej fullt motsvara vad man i detta avseende kan anse önskvärt med en fullt genomförd effek— tiv omreglering av de prästerliga tjänsterna. Sålunda har nämnda kommitté, såsom den själv framhåller, till sammanslagning föreslagit huvudsakligast sådana pastorat, som haft ett invånareantal av 1 000 personer eller därunder, detta synbarligen med hänsyn till det motstånd från församlingarnas sida, som kan väntas beträffande pastoraters sammanslagning. Samtidigt framhåller emellertid kommittén, att där pastoratets areal ej är större än en kvadratmil, den prästerlige tjänstemannen kan sägas knappt hava tillräcklig sysselsättning med mindre folkmängd än omkring 2 000 personer. Då det ej gärna kan antagas, att prästlöneregleringskommittén med sina uttalanden om normer för ett medelstort pastorat velat lägga en för tung

arbetsbörda på tjänst-einnehavaren, synes man utan tvekan kunna taga en dylik norm såsom utgångspunkt för omregleringen av de prästerliga tjänsterna. Där- för vore det enligt vår åsikt önskvärt, om i lagförslaget kunde inrymmas några all- männa grunder för omregleringen av den kyrkliga administrationen, angivande den ungefärliga folkmängd och areal, som borde beräknas för varje prästerlig tjänst. Dessa allmänna grunder borde likväl icke utgöra hinder för bibehållande —— med en lägre lön för tjänsteinnehavaren av exempelvis 3 000 kronor för kyrkoherde av sådana pastorat, som på grund av sitt läge eller andra säregna förhållanden ej utan synnerlig olägenhet kunde sammanslås med annat eller andra pastorat, eller av pastorat, vars invånare under de i 9 % angivna förhållanden påfordrade dess bibe- hållande.»

Vid framläggande av förslag till proposition till lag om reglering av prästerskapets avlöning m.m. till 1910 års riksdag uttalade departements— chefen sig för en effektiv och grundlig omreglering av den kyrkliga indel- ningen och organisationen i samband med nya löneregleringar. Visserligen borde icke ringa hänsyn tagas till bestående, kanske månghundraåriga för- hållanden och församlingarnas lättförståeliga önskningar att bibehållas vid det, som av ålder varit, men detta hänsynstagande finge icke drivas för långt. Den kyrkliga organisationens förmåga att med användning av befintliga till- gångar verka i avsedd riktning vore naturligtvis ett kyrkligt intresse av så dominerande beskaffenhet, att detsamma icke genom obehörig eftergivenhet i enskilda stycken finge äventyras. Riksdagen uttalade, då den anmälde sina beslut i anledning av propositionen, sitt fulla gillande av innebörden i de uttalanden, som från alla håll gjorts beträffande nödvändigheten av en ge- nomgripande omreglering av den kyrkliga indelningen och organisationen i samband med ordnandet av prästerskapets avlöningsförhållanden enligt de nya grunderna.

1910 års lag om reglering av prästerskapets avlöning

Den 9 december 1910 utfärdades lagen om reglering av prästerskapets av- löning. Genom lagen och den samtidigt utfärdade lagen om kyrkofond an- ordnades en skatteutjämning mellan pastoraten i avseende å kostnaderna för prästerskapets avlöning. Där uttaxeringen för ändamålet i ett pastorat översteg ett visst belopp per skattekrona, skulle gottgörelse härför beredas pastoratet från den för ändamålet bildade kyrkofonden. I 23 % innehöll la— gen den grundläggande bestämmelsen om förutsättningarna för vidtagande av ändringar i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisa- tionen:

u

»Erfordras a ena sidan för åstadkommande av tillfredsställande församlingsvård delning av pastorat eller inrättande av ny prästerlig tjänst och å andra sidan för be- redande av full sysselsättning för tjänstinnehavare sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes av befintlig tjänst, meddelar Konungen, efter vederbörande myndigheters hörande och sedan yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten infordrats, beslut därom i sammanhang med fastställande av lönereglering för pasto- ratet.»

Några andra direktiv för tillämpningen av detta lagrum än som framgår av vad ovan anförts gåvos icke. Under begreppet delning av pastorat inne- fattades även överförande av en församling från ett pastorat till ett annat.

En nyhet i organisatoriskt hänseende representerades av stadgandet i 14 %:

)Finner Konungen vid fastställande av lönereglering, att bibehållande eller inrät- tande av komministerstjänst inom pastoratet icke erfordras, men att arbetet därstädes dock kräver att ordinarie tjänsteinnehavare erhåller stadigvarande biträde av ad junkt, skall ersättning för bostad och vivre ävensom adjunktsarvode åt sådan adjunkt av pastoratet med de i 11 % 1 mom. omförmälda avlöningsmedel gäldas i enahanda ord- ning, som om lön till kyrkoherde och komminister är stadgat.»

Sådana »ständiga adjunkter», sedan 1935 benämnda »kyrkoadjunkter». ha i några fall anställts gemensamt för två pastorat, företrädesvis för att tillgodose tättbebyggt område, som sträcker sig över pastoratsgräns.

Löneregleringsarhetct på grundval av 1910 års lagstiftning

Under det löneregleringsarbete, som bedrevs efter tillkomsten av 1910 års prästlöneförfattningar, ägnades i enlighet med vad lagstiftaren också förutsatt —— särskild uppmärksamhet åt den kyrkliga indelningen och orga— nisationen. Beträffande vissa landsdelar ansågos dessa spörsmål vara av sär- skilt komplicerad art; antalet av pastorat som voro så små såväl till folk- mängd som areal, att de icke beredde tillräcklig sysselsättning åt en präst, var iögonfallande stort. I följd härav anförtroddes utredningen härutinnan för Gotland och Skåne åt särskilda av Kungl. Maj:t för ändamålet tillsatta kommittéer. Sålunda bereddes frågan om förändrad kyrklig indelning och organisation av Visby stift av den s.k. Gotlandskommittén, vilken den 18 januari 1919 avlämnade betänkande i ämnet; kommittén förordade i prin- cip bildande av fyrförsamlingspastorat med en präst, som skulle ha att ge— nom duplikation uppehålla gudstjänst varje predikodag i två av kyrkorna. För utredning av motsvarande frågor beträffande de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarna av Lunds stift förordnade Kungl. Maj:t den s.k. Skånekommittén, vilken avgav betänkande den 24 april 1922. Kom- mittén upptog i sitt förslag en typ av treförsamlingspastorat med en präst, som skulle genom duplikation uppehålla gudstjänst i två av kyrkorna. Kungl. Maj:t följde Gotlandskommitténs principer men blott i ett fåtal fall Skåne- kommitténs och då _— utom i ett fall — med två präster i treförsamlings— pastoraten. Ingendera av de två kommittéerna hade ansett sig kunna för- orda nedläggande eller sammanbyggnad av församlingskyrkor för vinnande av besparing i antalet prästtjänster.

Vid beredningen av löneregleringsärendena nedlades under denna tid ett omfattande arbete å de kyrkliga organisations- och indelningsspörsmålen. Den första serien löneregleringar, grundade å 1910 års prästlöneförfatt- ningar, var praktiskt taget slutförd med ingången av ecklesiastikåret 1926/27. Därmed var också den i 1910 års lagstiftning förutsatta omregleringen av

rikets indelning i pastorat och omorganisationen av de prästerliga befatt- ningarna genomförd, måhända dock i mindre omfattning än statsmakterna torde ha avsett.

Till belysning av den väsentliga förändring å förevarande område, som den första serien av löneregleringarna enligt 1910 års lag medförde, må läm- nas några siffror, hämtade ur 1927 års sakkunnigas den 31 december 1929 avgivna betänkande rörande nya grunder för lagstiftning om prästerskapets avlöning. Genom de nya löneregleringarna hade då inrättats 63 nya kyrko- herdetjänster, medan 124 sådana indragits. För komministerstjänsterna voro motsvarande siffror respektive 143 och 225. Samtidigt hade inrättats 153 s.k. ständiga adjunktsbefattningar, medan 125 icke ordinarie befattningar med skiftande benämningar, såsom pastorats-, socken- och kyrkoadjunkter, vice komministrar och brukspredikanter, indragits. 1927 års sakkunniga ut- talade sammanfattningsvis det omdömet, att det av riksdagen vid 1910 års lagstiftnings godkännande uppställda kravet på en effektiv och grundlig om- regleringav den kyrkliga indelningen och organisationen blivit tillgodosett, så långt detta utan alltför hårdhänt ingripande i historiskt hävdvunna för— hållanden varit möjligt. Det vore klart att ändringar i indelningen och orga- nisationen av olika orsaker skulle bliva påkallade även i framtiden men, för- modade de sakkunniga, då endast i undantagsfall.

Genom 1951 års pråstlönelagstiftning ha ovanberörda bestämmelser i 23 % 1910 års prästlöneregleringslag om förutsättningama för vidtagande av änd- ringar i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen ersatts av följande stadgande i 2 % prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570): »Om pastoratsindelning och om prästerlig tjänsteorganisation i pastorat förordnar Konungen.» 1946 års prästlönekommitté framhöll i sitt förslag till denna bestämmelse (SOU 1950: 43, s. 183), att beslutanderätten i fråga om ändring i pastoratsindelning och i tjänsteorganisationen för pasto- rat av ålder sedvanerättsligt tillkommit Kungl. Maj:t. Med hänsyn därtill skulle, enligt kommitténs mening, behövligheten av bestämmelsen kunna ifrågasättas. Då emellertid denna befogenhet vore lagfäst i 23 % prästlöne- regleringslagen samt då beslut om ändringar i indelning och organisation regelmässigt hade ekonomiska verkningar såväl för kyrkofonden som för pastoraten, hade kommittén upptagit ett motsvarande, förenklat stadgande i prästlönekostnadsförordningen (prästlönekostnadslagen). Vad kommittén så- lunda föreslagit, biträddes av departementschefen (prop. 1951: 156, s. 142) och lämnades utan erinran av riksdagen (skr. 1951: 321).

Vid en återblick på förändringarna i pastoratsindelningen under tiden 1860—1950 finner man, att av de nuvarande pastoraten föga mer än 60 pro- cent bestått oförändrade från tiden före 1860 (Tab. 1). Av de 1 393 pastorat, som existerade år 1910, ha 390 eller 28 procent berörts av indelningsändringb efter denna tidpunkt (Tab. 2).

Till tabell 2 må anmärkas följande. Visby stift, varest endast sammanlägg- ningar förekommit, utvisar procentuellt sett det största antalet indelnings- ändringar, närmast följt av Lunds och Uppsala stift. Efter absoluta tal äro de båda sistnämnda stiften jämte Linköpings stift de, som berörts mest av indelningsändringar; dessa stift utvisa även de största antalen pastorat, som

Tab. 1. Ändringar 1860—1950 i förhållande till 1950 års pastoratsindelning.

Tab. 2. Schematisk översikt över ändringar i pastoratsindelningen åren 1910— 50.

Stift Antal pastorat Antal ändringar Uppsala ......... 130 40 Linköping ....... 129 37 Skara ........... 115 16 Strängnäs ........ 100 23 Västerås ......... 96 33 Växjö ........... 146 57 Lund ........... 220 80 Göteborg ........ 126 44 Karlstad ......... 77 54 Härnösand ....... 90 67 Luleå ........... 58 31 Visby ........... 30 14 Stockholm ....... 50 34

Summa 1367 530 100 % 38,8 %

Antal Antal pasto- därav genom Antal . rat berorda Stift pastorat . . pastorat 1910 av mdelnmgs- samman- överfl 'ttning 1/1 1950 ändring delning 1_ . .. 3 . aggmng av forsamling

Uppsala 1171 61 36 % 8 42 11 130 Linköping 150 49 33 % 2 45 2 129 Skara 124 19 15% 1 18 _ 115 Strängnäs 2107 24 22 % 10 1 4 — 100 Västerås 105 29 27 % 4 25 96 Växjö 141 36 26% 17 19 146 Lund 3240 88 37 % 10 56 22 220 Göteborg 113 16 14 % 16 126 Karlstad 63 11 17 % 11 _ -— i 77 Härnösand 75 19 25 ),, 17 2 90 Luleå 447 7 16 % 7 _ _ 58 Visby 44 28 64 % — 28 30 Stockholm 513 3 23 % 3 f i 50 Summa 1 393 | 390 | 106 249 35 1 367

1 Härav en del överflyttade till det nybildade Stockholms stift. 2 Från Brännkyrka pt, som utbrutits från Huddinge pt år 1913, har sedermera år 1930 utbrutits Enskede pt, vilket icke här redovisats. 3 Från V. Skrävlinge fsgs pt, som utbrutits från Husie och V. Skrävlinge fsgs pt, har avskilts Mölle-

vångens fsgs pt. * Skellefteå pt har delats i Skellefteå stadsfsgs pt och Skellefteå landsfsgs pt. Från sistnämnda pt har därefter utbrutits Kågedalens pt och Bureå pt. 5 Stockholms stad.

(

blivit föremål för sammanläggning. I samtliga stift utom Göteborgs, Karl- stads, Härnösands och Luleå (samt i Stockholms stad före bildandet av Stockholms stift) ha sammanläggningar förekommit i större utsträckning än delningar. Av de fyra sistnämnda stiften åter utvisa Göteborgs, Karlstads och Luleå endast delningar, medan i Härnösands stift, vilket både pro- centuellt och absolut utvisar det största antalet delade pastorat, dessutom sammanläggning skett av två pastorat. Påfallande få delningar ha ägt rum i Skara, Linköpings och Västerås stift. Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att helhetsbilden av de under ifrågavarande period företagna indelningsändringama utvisar en tendens mot »utjämning» i pastoratsindel- ningen på det sättet, att antalet pastorat minskats i rikets i kyrkligt-admi- nistrativt avseende tidigast och rikast utvecklade trakter (Skåne, Östgöta- och Västgötaslätterna samt Mälardalen och Uppland), medan pastoratens an- tal genom delning ökats dels i rikets nordliga och västliga delar (Karlstads, Härnösands och Luleå stift med glest befolkade skogsbygder), där indel- ningen i kyrksocknar väsentligen slutförts först i nyare tid, dels i Göteborgs stift med dess omfattande skärgårdstrakter.

För de sakkunnigas uppdrag äro med hänsyn till direktiven de organisa- toriska förhållandena i landsbygdspastoraten av särskild betydelse. Antalet fast anställda präster i landsbygdspastorat, som år 1860 utgjorde 2 031 och år 1897 2045, var vid 1948 års ingång 1970 (kyrkoadjunkter inräknade, blandade stads- och landsbygdspastorat icke medtagna).1 Siffrorna ha alltså varit relativt stabila; befolkningen på (den administrativa) landsbygden, som vid 1897 års ingång utgjorde 3 734 000, räknade vid 1948 års ingång 3827 000. I stadspastoraten samt de blandade stads— och landsbygdspasto- raten utgjorde antalet fast anställda präster år 1860 252 och år 1897 277 men hade vid 1948 års ingång ökats till 618 (se Bil. B). Folkmängden hade under tiden 1897—1948 stigit från 1 206 000 till 3 057 000.=

Åtminstone vid handläggningen av den första serien löneregleringar enligt 1910 års lag ha indelningsfrågorna icke i nämnvärd grad påverkats av den utveckling i kommunikationsväsendet som kännetecknas av automobiltra- fiken. Behandlingen av den andra serien torde icke ha innefattat någon syste- matisk granskning av pastoratsindelningen till närmare överensstämmelse med 1910 års direktiv.

1 Prästlönekommittén bet. l tab. 5 ? Jämför kap. 6.

Gudstjänstliv och församlingsvård

med särskild hänsyn till den prästerliga tjänsteuppgiften

Innebörden och omfattningen av prästens arbetsuppgifter är av avgörande betydelse för den församlingsprästerliga organisationen och därmed för pastoratsindelningen. Någon uttömmande i författning angiven fixering av arbetsuppgifterna har hittills icke skett. Kyrkomötet har i skrivelse den 4 december 1948 (nr 14) anhållit om utfärdande av en instruktion rörande prästs ämbetsplikt, vilken skrivelse Kungl. Maj:t den 17 mars 1950 över- lämnat till ärkebiskopen för vidtagande av den åtgärd, vartill denne i sam- råd med övriga biskopar i riket kunde finna anledning. De sakkunniga ha vid sådant förhållande ansett sig böra vid behandlingen av sitt uppdrag utgå från förhållandena sådana dessa författningsenligt och sedvanemässigt gestaltats.

Enligt evangelisk-luthersk kyrkosyn är Kyrkan allestädes, där Guds ord rent och klart förkunnas och där sakramenten enligt Kristi instiftelse rätt förvaltas. För evangeliskt-lutherskt kyrkoliv utgör därför den allmänna gudstjänsten med ordets förkunnelse och sakramentens bruk ett centrum och ett livsvillkor. Denna grundsyn kommer på sitt sätt till uttryck i vill- koret i Västerås ordinantia, att Guds ord icke skall varda nedlagt. Vid varje reform, som avser att reglera de administrativa betingelserna för kyrkans liv och gärning, måste man därför taga sikte på att gudstjänst regelmässigt kan firas i varje församling.

Därmed kan likväl icke utan vidare förstås söndaglig gudstjänst. Detta bör givetvis dock vara regel. I de tidigare meddelade löneregleringsresolutio- nerna förutsattes såsom det normala, att gudstjänst skulle hållas varje pre- dikodag i församlingens kyrka (kyrkor). Därjämte föreskrevos ofta andakts- stunder till ett stundom ganska avsevärt antal på andra platser i församlingen. Dessa andaktsstunder, som tydligtvis fylla ett församlingsbehov och ofta samla en avsevärd del av byns eller sockendelens befolkning, kunna i regel svårligen tänkas anordnade annat än på sön- eller helgdag. Där flera försam- lingar ingå i ett pastorat, såsom fallet varit framför allt i Skara och Visby stift, och då avstånden mellan församlingskyrkorna varit förhållandevis ringa, har sedan gammalt förekommit alternering av gudstjänsten, så att denna sammanlysts i viss ordning mellan pastoratets kyrkor. Så har i extraordinära fall skett även av andra skäl. Erfarenheten visar, att en och samma präst icke annat än undantagsvis förmår bestrida mer än två högmässogudstjänster en och samma dag, i synnerhet om han därjämte har

att utföra en eller flera förrättningar eller leda någon andaktsstund ute i församlingen. Från pastoralvårdens synpunkt är det angeläget vid alter- nering att gudstjänst hålles i kyrka, till vilken avståndet från den istängda' kyrkan är förhållandevis ringa, varvid hänsyn jämväl må tagas till befolk- ningstalet i de berörda församlingarna. Dessa förhållanden böra beaktas, därest med hänsyn till befolkningens starkt minskade antal i åtskilliga lands- bygdspastorat nämnda form för alternering (partiell sammanlysning av gudstjänster) måste komma till användning i större utsträckning än vad nu är fallet.

I de fall, då söndagsgudstjänst icke hålles, synes önskvärt, att i stället helg- målsbön kan hållas under de tider av året, då förutsättningar härför äro förhanden. Denna form av samling i kyrkan med ordets läsning, bön och sång har redan i åtskilliga församlingar visat sig vara ett värdefullt inslag i församlingens andaktsliv.

Dopets sakrament är tillika utgångspunkten för församlingsvården i dess helhet. I den i dopritualen ingående s.k. fadderförmaningen heter det: »Det ligger nu makt uppå, att hem (och faddrar) och församling lära det (barnet) att hålla allt vad Herren har befallt.» Den förpliktelse till omvårdnad om barnen och de unga och det ansvar för det uppväxande släktets andliga fostran, som församlingsprästen bör känna och som funnit uttryck i konfir- mandundervisningen och även i allmänhet fralnhålles i gällande arbetsord— ningar, har här sin yttersta motivering. Kyrkan söker fylla denna uppgift på olika sätt, allt efter de lokala förutsättningarna. I ett stort antal församlingar hålles söndagsskola, i regel i församlingskyrkan, men i större församlingar därjämte ofta på andra platser (församlingshus, skolor eller andra för ända- målet upplåtna lokaler). I mindre församlingar torde denna uppgift ganska helt vila på prästen och prästfrun. Men även om lekmannakrafter stå till buds såsom frivilliga medarbetare inom detta område av församlingslivet, kan man som regel förutsätta, att försainlingsprästen leder och samman-. håller arbetet. På honom ankommer ofta att leda gemensam textgenomgång med medhjälparna, och på hans förmåga att väcka och vidmakthålla in- tresset för uppgiften beror det i väsentlig mån, om arbetet skall kunna bestå och utvecklas i önskad omfattning. Det bör kunna förutsättas, att försam- lingarna skola vara villiga att genom bidrag till söndagsskolebussar eller på annat sätt underlätta denna verksamhet. . ,

Ungdomsarbetet bedrives i olika former. Den mer eller mindre förenings— mässigt organiserade kretsen förekommer i vissa delar av landet mera sällan och på åtskilliga håll har denna arbetsform haft svårt att hävda sig i kon- kurrensen med olika slag av ideella och fackliga föreningar. Då har den ”öppna” formen av ungdomssamlingar —— vare sig knutna till konfirmations- tidens grupperingar eller helt ,formlösa' —visat sig vara en mera framkom— lig väg att vinna eller bevara kontakten med församlingens ungdom. Mellan Söndagsskolan och ungdomssamlingen har i ett växande antal församlingar

prövats skilda former av juniorverksamhet. Kontakter med scoutrörelsen. understundom den direkta ledningen av en lokal scoutkår, torde få anses tillhöra en yngre församlingsprästs uppgifter, därest personliga och lokala förutsättningar härför finnas. För att motsvara en mognare ungdoms behov anordnas i många församlingar regelbundet studiearbete; ofta är prästen arbetsledare i en studiecirkel, även då denna är anknuten till den allmänna bildningsrörelsen. Genom Sveriges kyrkliga studieförbund utövas på detta område ett stimulerande och vägledande inflytande.

Församlingsvårdens rätta bedrivande förutsätter över huvud taget person— lig kontakt mellan präst och församling. I mindre församlingar, där befolk— ningsomflyttningen icke är särskilt påtaglig, torde en sådan kontakt utan större svårighet kunna emås; prästen har möjlighet att genom hembesök anknyta till vardagslivets behov och problem. I sådana församlingar torde också prästen med fördel, stundom med nödvändighet, bli betrodd med upp- gifter av allmänt social eller humanitär art, vilka i större församlingar med deras sociala differentiering och bättre resurser med fördel kunna anförtros åt särskilda organ och för den sociala uppgiften skolad personal.

Under alla förhållanden kan prästens aktiva deltagande i församlingslivet icke lämnas opåaktat. Frågan om frivilliga lekmannakrafter i framför allt de större församlingarna är ett alltmer angeläget spörsmål, men den lek- mannainsats som behöves kan icke göra den prästerliga ledningen av för- samlingsarbetet överflödig. Den i danska kyrkan gällande regeln, att försam- lingsprästen minst en gång om året skall personligen besöka församlings— medlemmarna i deras hem, torde icke ens med bästa föresats kunna till- lämpas i de flesta av våra församlingar. Likväl är även den svenske prästen i kraft av sitt prästlöfte förpliktad att ha omsorg om församlingen, »båra kristlig omvårdnad om fattiga och sjuka och efter den nåd som blir honom given trösta och upprätta betungade hjärtan». Kallad eller okallad hör han sträva att med personligt förmedlad själavård bispringa i synnerhet dem, som äro i nöd eller ensamhet. Naturligt är, att han genom hembesök eller särskilt anordnade sammankomster söker kontakt med konfirmandernas föräldrar och närstående. Förrättningar, som bli honom ombetrodda, ge naturliga utgångspunkter för personligt fördjupad kontakt. Medlingen i äktenskapstvister, fattad som en del av församlingsvården, kräver omsorgs- full handläggning och skulle säkerligen vinna ökad effektivitet, om person- lig rådgivning kunde ske, innan hemmets kris utlösts i kravet på skilsmässa. Det säger sig självt, att hela denna ytterst personligt betingade sida av för- samlingsgärningen kräver ett icke ringa mått av tid och beredelse. Den kom— mer nu dessvärre ofta nog att eftersättas för handläggning av ärenden av administrativ beskaffenhet.

Utifrån frågan om prästens kontakt med församlingsborna får frågan om kretsarbetet sin särskilda belysning. De församlingar torde vara få, där icke i någon form en aktiv grupp församlingsmedlemmar samlas icke sällan

i hemmen —— till arbete för växlande församlingsuppgifter, såsom den egna kyrkans prydande eller lokal hjälpverksamhet, eller för en insats i rikskyr- kans stora gemensamma arbetsuppgifter: mission och diakoni. Ofta äro sam- mankomsterna förbundna med föredrag eller högläsning. Dessa samlingar stärka känslan av samhörighet och gemensamt ansvar, de svara mot den enskildes behov av gemenskap och kunna också, rätt ledda, vara till tjänst för de deltagandes andaktsliv. Att jämte prästfrun, som ofta anses som själv- skriven ledare för en sådan krets, även prästen genom besök och av honom ledda andaktsstunder bör ge sitt stöd åt denna gärning, måste anses ange- läget, icke minst för den nödvändiga personliga kontaktens vinnande och befästande. I vissa delar av vårt land äro dessa »symöten» kombinerade med regelbundna bygudstjänster, i form av vidgad husandakt, till vilken även byalagets manliga medlemmar ansluta sig.

I detta sammanhang må här erinras om det betänkande, som den 31 okto- ber 1949 avgavs med förslag till ordnande av den andliga vården vid sjuk- husen (SOU 1949: 53). Enligt detta förslag skulle särskild sjukhuspråst kunna anställas för vissa sjukhus, nämligen där den prästerliga tjänstgö- ringen vid ett sjukhus vore så omfattande, att den krävde en prästs hela arbetstid, eller där den sammanlagda tjänstgöringen vid flera sjukhus till- hopa vore av sådan omfattning att den lämpligen kunde fullgöras av en präst. Huvudregeln skulle emellertid vara, att den andliga vården vid sjukhusen ombesörjes av prästerskapet i den församling, varest sjukhuset är beläget.

För närvarande är i allmänhet för de särskilda sjukvårdsanstalterna viss präst anställd i arvodesbefattning såsom sjukhuspråst, och i regel är det där- vid någon av prästerna på orten, som måste åtaga sig och får tillstånd att jämte sin församlingstjänst bestrida sysslan såsom anstaltens predikant. Oavsett om denna ordning alltjämt blir bestående eller den i det framlagda betänkandet föreslagna reformen inom den närmaste tiden varder genom- förd, är det följaktligen främst församlingsprästerna som komma att direkt bli engagerade för den andliga vården vid sjukhusen. Oberoende härav måste en församlingspräst emellertid i stor utsträckning söka uppehålla den per- sonliga kontakten med sådana sina församlingsbor, som blivit intagna på sjukhus; han torde därför också ofta få anledning att besöka dem, i synner- het där de intagits på en närbelägen sjukvårdsanstalt.

Det prästerliga arbetets nuvarande omfattning

De sakkunniga ha föranstaltat om en undersökning av prästerskapets nuva- rande arbetsförhållanden, syftande till att klarlägga den totala arbetsbördan och dennas fördelning på arbetsuppgifter av olika slag.

Undersökningen har omfattat ett femtontal pastorat inom varje stift. Pas.- toraten ha utvalts av domkapitlen, och urvalet har, där så kunnat ske, verk- ställts enligt följande grunder: 1) tre pastorat av befolkningsmässigt agrar struktur med mindre än 2 000 invånare; 2) tre pastorat av enahanda struk- tur med mer än 2 000 invånare; 3) tre pastorat av befolkningsmässigt blan- dad karaktär, såväl jordbruks- och tälortsbefolkning; 4) tre pastorat av hu- vudsakligen tätortskaraktär med mindre än 10 000 invånare; 5) tre pastorat av huvudsakligen tätortskaraktär med mer än 10 000 invånare. Där så har varit möjligt ha såväl enförsamlings- som flerförsamlingspastorat med en eller flera präster blivit representerade, och vidare har inom varje grupp-, iden mån befintliga variationer så medgivit, utvalts ett pastorat med större och ett pastorat med mindre areal. Med begreppet »huvudsakligen tätortsf karaktär» har avsetts fall, där befolkningen till mer än 50 procent är bosatt i tättbebyggda områden.

Arbetstidsstudierna avse två perioder, nämligen oktober månad 1950 och maj månad 1951, dock att i Luleå stift med hänsyn till de speciella förhållan- dena därstädes den senare månaden utbytts mot juni 1951.

I de valda pastoraten ha vederbörande befattningshavare (jämväl pasto- ratsadjunkter, där sådana varit placerade i pastoraten) under nämnda må- nader gjort såvitt möjligt exakta anteckningar om den tid var och en av dem ägnat åt de arbetsuppgifter, som angivits i en särskild tablå.

Arbetsuppgifterna i tablån voro specificerade sålunda: 1) pastorsexpedition (kyrkobokföring och folkbokföring); 2) förvaltning (varmed avsetts arbete, som författningsenligt åligger präst på grund av hans tjänsteställning, såsom ordförandeskap i kyrkoråd” eller ledamotskapibarnavårdsnämnd, deltagande i sammanträden med Skolråd, folkskolestyrelse, fattigvårdsstyrelse eller nyk- terhetsnämnd); 3) kassaförvaltning; 4) gudstjänster; 5) legala andaktsstun- der (föreskrivna i löneregleringsresolution eller av domkapitlet); 6) andra fristående andaktsstunder (husförhör, friluftsgudstjänster, helgmålsböner, morgon- och aftonböner m.m.); 7) vigslar; 8) dop; 9) jordfästningar; 10) konfirmandundervisning; 11) medlingar i äktenskapstvister; 12) pre— diko— och föredragsberedelse; 13)—17) församlingsvård, uppdelad på under- avdelningarna 13) studieverksamhet, 14) ungdomsarbete, 15) söndagsskola,

16) deltagande i Röda kors— eller annan frivillig hjälpverksamhet samt 17) övrig församlingsvård; 18) sjuk- och hembesök samt själavårdsverksamhet. Efter summan för det antal timmar per månad, som ägnats åt de ovan under 1)—18) uppräknade arbetsuppgifterna, skulle därjämte under strecket upp- tagas: 19) andra allmänna uppdrag än de som falla under legal förvaltning samt 20) övriga arbetsuppgifter (d.v.s. arbete, som icke äger ett omedelbart sammanhang med prästens tjänsteställning). De under strecket upptagna ar- betsuppgifterna under 19) och 20) äro därför sådana, som prästen icke på grund av sin tjänst är skyldig att åtaga sig.

De sålunda insamlade tidsuppgifterna ha sammanställts stiftsvis. Högsta och lägsta timantal 1 för arbetsuppgifterna under 1)—18) per präst och månad inom de olika pastoraten samt medeltalet per präst inom varje stift för alla redovisade pastorat framgår av uppställningen i efterföljande tabell (Tab. 3).

Tab. 3. Oktober 1950 Maj 1951 (Luleå stift juni) Stift högsta tim— lägsta tim- medeltal ' högsta tim- lägsta tim— medeltal antal i ett antal i ett för alla antal i ett antal i ett för alla pastorat pastorat pastorat pastorat pastorat pastorat Uppsala 339 175 2261,”2 328 144 % 212 1/2 Linköping 313 1/2 159 220 '1/2 305 %. 123 %> 205 Skara 281 172 1/2 2173/2 297 163 225 Strängnäs 303 1/2 120 1/2 219 315 127 200 1/2 Västerås 276 144 223 - 248 149 205 Växjö 303 177 237 303 1/2 119 1/2 212 % Lund 286 153 %, 210 1/2 ' 283 152 193 1/2 Göteborg 258 162 211 234 133 200 1/2 Karlstad 336 168 %, 220 318 145 209 1/2 Härnösand 362 189 258 1/2 352 142 1/2 232 Luleå 287 163 2221/2 352 168 % 241 Visby 271 105 1/2 193 1,52 253 131 186 Stöckholm 277 1,52 158 1/2 211 254 153 199

För de olika arbetsuppgifterna ha följande sammanställningar gjorts. Pastorsexpedilion. Högsta och lägsta timantal per präst samt medeltalet per präst allt per månad i de valda pastoraten stiftsvis framgår av följande tabell (Tab. 4).

Arbetet ä pastorsexpeditionen, varmed som nämnts här avses kyrkobok- föring och folkbokföring. är den uppgift, som tagit längsta tiden i anspråk av de i tablån upptagna arbetsuppgifterna, i allmänhet mellan 1/3 och 1/4 av hela arbetstiden.

Tiden för arbete å pastorsexpedition företer de största variationerna, såväl mellan de olika pastoraten i ett stift som de olika stiften emellan. I Härnö- sands stift redovisas det ojämförligt största timantalet. Generellt sett torde

' Vid medeltalsuträkningarna ha bråktal avkortats uppåt eller nedåt till närmaste hela eller halva tal.

. _ - Maj 1951 Stift. Oktober 1950 (Luleå stift juni) Uppsala ............ 124 I/._., 36, 73 156, 30, 57 Linköping ........... 1 15, 30, 68 80, 26, 53 Skara .............. 101. 29, 54 1/2 90, 15, 44 Strängnäs ........... 143, 16, 63 % 94, 24, 49 !,4, Västerås ............ 120, 32, 79 Va 78, 28, 49 %, Växjö .............. 154, 42, 82 1/2 83, 13, 48 % Lund .............. 115, 27 1/2, 62 1/2 78, 22, 44 Göteborg ............ 96 %:. 20 %, 57 104, 20, 49 Karlstad ............ 147 %., 45 %>, 79 150, 24 1/2, 68 1/2 Härnösand .......... 179, 69, 114 161, 34 1/2, 82 Luleå .............. 114 "__, 46, 79 101, 33, 56 1/2 Visby .............. 132, 18, 53 1/2 68, 16, 37 Stockholm ........... 105, 32 1/2, 86 v, 62, 31, 48

kunna sägas, att de stift, som omfatta Norrland samt Värmland och Dalarna. uppvisa längre arbetstid för denna uppgift än övriga stift.

Vid en jämförelse mellan timantalen för oktober 1950 och maj 1951 finner man, att de förra genomgående äro avsevärt större, vilket torde bero på att under oktober förarbetena till mantalsskrivningen i allmänhet pågå.

En jämförelse mellan de olika pastoraten ger vid handen, att för pastorat, som i sig inrymma tätorter, särskilt industriorter, redovisas ett större timantal för pastorsexpedition än för de rena landsbygdspastoraten, beroende på att befolkningen i tätorterna är rörligare än i jordbruksbygden, samt att antalet invånare per präst i regel är större i tätortspastorat än i andra. Härvidlag är emellertid att märka, att för pastoraten i de större städerna ofta redovisas en jämförelsevis låg siffra, vilket torde ha sin grund i det förhållandet, att möj— ligheterna att erhålla skrivhjälp å pastorsexpeditionema äro bättre där än annorstädes.

Legal förvaltning och kassaförualtning. Medeltalet arbetstid per präst och månad för dessa uppgifter varierar för de olika stiften mellan 13 1/2 timmar och 29 timmar med ett timantal för flertalet stift av mellan 16 och 20 tim— mar. För enstaka pastorat ha redovisats förhållandevis mycket höga siffror, t. ex. i ett fall 148 timmar, men där har då under den ifrågavarande månaden pågått något större arbete, såsom kyrkorestaurering, utvidgning av kyrko- gård el. dyl. I övrigt äro variationerna de olika pastoraten emellan icke på— fallande stora, dock att siffrorna för pastorat, där tätorter dominera, genom— snittligt äro lägre än i övriga pastorat. Detta har delvis sin förklaring i att i tätortspastoraten i regel äro anställda flera präster, till följd varav den sam- manlagda arbetstiden inom sådant pastorat för dessa uppgifter i tablån sla- gits ut på fler präster än som i verkligheten handlagt ärenden av detta slag. I de rena tätortspastoraten förekommer dessutom i allmänhet icke någon bo- ställsförvaltning av större omfattning.

Gudstjänster, legala andaktsstunder och andra fristående andaktsstunder.

Medeltalet arbetstid per präst och månad för dessa uppgifter varierar för de olika stiften bortsett från Luleå stift _— mellan 19 timmar och 28 1/2 tim- mar. För Luleå stift utgjorde medeltalet för oktober 1950 36 1/2 timmar och för juni 1951 23 timmar. Såsom naturligt är redovisas genomsnittligt en högre siffra i pastorat, där duplikation förekommer, samt en lägre siffra i tätorts— pastorat med i regel endast en församling men flera präster.

Vigslar, dop och jordfästningar. Medeltalet arbetstid per präst och månad för dessa uppgifter varierar för de olika stiften mellan 6 timmar och 19 tim- mar. Siffrorna äro i allmänhet lägre för de agrara pastoraten och högre för tätortspastoraten, beroende på det större folkmängdstalet per präst i de senare.

Konfirmandundervisning. Konfirmandundervisningen meddelas på olika tider av året i olika pastorat. På grund därav har i ett flertal stift någon kon- firmandundervisning icke ägt rum under ifrågavarande månader i ett eller flera pastorat. Av denna anledning redogöres här endast för tidsuppgifterna från de stift, där sådan undervisning förekommit inom alla de redovisade pastoraten. Dessa stift äro åtta, nämligen Linköpings, Skara och Göteborgs stift i oktober 1950, Uppsala, Västerås, Karlstads och Visby stift i maj 1951 och Luleå stift i juni 1951. De redovisade timantalen variera i medeltal per präst och månad för dessa stift, med undantag för Luleå, mellan 11 och 20; för Luleå stift redovisas 54 timmar, beroende på koncentrerad läsning.

Medlingar :" äktenskapstvister. Medeltalet arbetstid per präst och månad för denna uppgift varierar för de olika stiften mellan 1/2 timma och 2 1/2 timmar. En jämförelse mellan pastorat av olika struktur visar, att den tid som åtgått för medlingar är längre i tätortspastoraten än i de övriga. I de agrara pasto- raten med under 2 000 invånare har det sålunda för oktober 1950 i 10 stift och för maj 1951 i 9 stift över huvud taget icke förekommit några medlingar, medan tiden för medlingar i tätortspastorat med över 10 000 invånare varie- rar mellan 1 1/2 timma och 9 timmar.

Prediko— och föredragsberedelse. Medeltalet arbetstid per präst och månad för denna uppgift varierar för de olika stiften mellan 32 och 58 timmar. Det högsta medeltalet förekommer i Göteborgs stift med 54 timmar för oktober 1950 och 58 timmar för maj 1951 samt det lägsta medeltalet i Uppsala stift med 32 timmar för oktober 1950 och 34 timmar för maj 1951. För de olika befattningshavarna företer i enstaka fall den för denna uppgift redovisade tiden mycket stora variationer. Högsta och lägsta timantal, som redovisats av enskild präst, är sålunda 114 timmar (i ett enförsamlingspastorat med en präst) och 5 timmar (i ett enförsamlingspastorat med två präster, där den andre prästen redovisade 15 timmar). Även bortsett från dessa ytterlig- hetsfall äro variationerna de enskilda prästerna emellan ofta betydande.

Församlingsvården med dess olika underavdelningar samt sjuk— och hem- besök och själavårdsverksamhet behandlas här, såsom ingående i prästernas s. k. fria verksamhet, i ett sammanhang.

Medeltalet sammanlagd arbetstid per präst och månad för dessa uppgifter

varierar i de olika stiften, med undantag av Luleå stift, mellan 27 1/2 tim- mar och 58 1/2 timmar. Någon skillnad av betydenhet mellan siffrorna för oktober 1950 och maj 1951 förekommer icke. I Luleå stift redovisas för okto- ber 1950 36 timmar och för juni 1951 22 1/2 timmar. Denna förhållandevis stora skillnad mellan de båda månaderna i sistnämnda stift och den ganska låga siffran för juni 1951 torde till en del ha sin förklaring i den omständig- heten, att såsom framgår av vad ovan sagts konfirmandundervisningen i pastoraten därstädes synes ha varit koncentrerad till sistnämnda månad och då upptagit så lång tid som 54 timmar i medeltal per präst. En jäm- förelse mellan pastorat av olika struktur visar, att medeltalet per präst för förevarande uppgift är något lägre i de agrara pastoraten med mindre än 2 000 invånare (37 timmar) än i tätortspastoraten med över 10 000 invånare (51 timmar), medan talet i de övriga tre grupperna av pastorat håller sig mellan 44 och 45 timmar.

De lämnade tidsuppgifterna ge icke vid handen, att de skillnader i antalet arbetstimmar per präst och månad, som redovisas för olika pastorat, i och för sig äro beroende-av vederbörande pastorats egenskap av enförsamlings— pastorat eller flerförsamlingspastorat. Det bör emellertid erinras, att flerför- samlingspastorat ej sällan äro duplikationspastorat, vilket medför en förhål- landevis stor tidsbelastning på gudstjänstuppgiften.

Av de verkställda tidsstudierna synes man kunna utläsa, att de prästerliga arbetsuppgifterna förete en icke ringa grad av elasticitet. Sålunda förhåller det sig i allmänhet så, att —— där i ett pastorat ett förhållandevis stort tim- antal redovisats för en viss uppgift ett jämförelsevis litet antal timmar upptagits för någon eller några andra uppgifter.

Slutligen torde böra framhållas, att de av vederbörande befattningshavare lämnade tidsuppgifterna i stort sett ge ett intryck av tillförlitlighet.

T ill ytterligare åskådliggörande av arbetsuppgifternas fördelning inom de skilda typerna av pastoratsgrupper hänvisas till bifogade, för de särskilda redovisningsmånaderna upprättad tablå (Bil. C).

Pastoratsindelningen och den borgerliga kommunindelningen

( I propositionen 1949: 204 angående nya grunder för avlöning av präster m.m. anförde departementschefen (s. 43 f.) beträffande sammanhanget mellan ; pastoratsindelningen och den beslutade regleringen av den borgerliga kom- munindelningen bl. a. följande. Det gällde att undanröja sådana »geografiska oregelbundenheter», som uppkomme för de fall, då gränserna för de nya borgerliga kommunerna skure pastoratsgräns. Vad däremot anginge en av statskontoret framkastad tanke på en allmän omstöpning av pastoraten i riket till kongruens med de nybildade »storkommunerna» torde väl en sådan vittutseende fråga knappast vara mogen för ett omedelbart ställningstagande. Det bleve i allt fall nödvändigt att taga itu med de kyrkliga indelnings- och organisationsfrågorna liksom tidigare skett för Visby stift och de skånska lånen inom Lunds stift icke isolerat för ett särskilt pastorat i sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett stift eller inom en länsdel av ett stift. Ett avvägningsproblem av större räckvidd komme härvid möjligen att anmäla sig, nämligen i fråga om den ojämnhet, som obestridligen för när— varande rådde när det gällde fördelningen av de tillgängliga prästerliga ar- betskrafterna mellan rikets olika delar. I förgrunden komme därvid den missgynnade ställning, som de stora landsbygdsområdena i Övre Norrland utan gensägelse intoge.

I sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande 1949: 2, som god— kändes av riksdagen (skr. nr 399), betonades dessutom (s. 69) vikten av att en rationalisering av pastoratsindelningen snarast komme till stånd. Därvid borde framför allt eftersträvas, att de nu till icke ringa antal förekommande alltför små pastoraten genom indelningsändringar bragtes att uppgå i större enheter; det syntes lämpligt att i görligaste mån hänsyn toges till indel- ningen i borgerliga kommuner, sådan densamma komme att gestalta sig en- ligt den beslutade kommunindelningsreformen. Därigenom torde vissa be- sparingar kunna vinnas, och det vore angeläget, att alla möjligheter därtill tillvaratoges.

,...-f waist—.- *

Syftet med den är 1946 beslutade nyindelningen av de borgerliga kommu- nerna (lag den 21 juni 1946), vilken trätt i funktion den 1 januari 1952, var att skapa såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt starkare enheter men också att, där så var möjligt, åstadkomma en utjämning av de stora olikheter, 50111 i dessa avseenden rådde mellan de dåvarande kommunerna. Detta skulle

ske genom sammanläggning av små kommuner med andra kommuner till större enheter. Enligt propositionen i ämnet (1946: 236 s. 62 ff.) vore en schablonmässig lösning av frågan om kommunernas storlek utesluten. Hu— vudsyftet vore att åstadkomma lämpliga förvaltnings- och självstyrelseenhe- ter, och kommunerna måste därför fylla vissa fordringar i fråga om folk- mängd och skatteunderlag. Hänsyn måste emellertid även tagas till exempel- vis geografiska betingelser, bebyggelse- och kommunikationsförhållanden, existerande indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inrikt- ning, vissa traditioner o. s. v. Det kunde därför icke komma i fråga, att kom— munindelningen skulle bindas vid vissa fixerade tal för folkmängd och skatte— underlag. Vid avvägning av det lämpliga invånarantalet borde beaktas, att olika geografiska och andra förhållanden gjorde den kommunala förvalt- ningen mer eller mindre krävande i olika kommuner. Förekomsten av tät— orter spelade därvid en betydande roll. I allmänhet kunde man säga, att så- väl socialvården som den kommunala verksamheten i övrigt vore mera krä- vande inom kommuner med tätorter och orter med industrialiserad befolk- ning än inom kommuner med ren jordbruksbefolkning. Inom områden, där de lokala förutsättningarna för större kommuner vore mindre gynnsamma, särskilt inom vissa jordbruksområden, borde en kommunstorlek på omkring 3 000 invånare eftersträvas, därvid man dock —— med hänsyn bl. a. till ange- lägenheten att möjliggöra en tidsenlig utveckling av skolväsendet —— hellre borde stanna för ett alternativ med något högre folkmängdstal än ett med lägre. Vad beträffade frågan om minimigräns för folkmängden vore den fort- gående befolkningsminskningen på landsbygden ett skäl att icke fastställa en för låg minimisiffra. Bestämdes gränsen nedåt till 2 000 invånare, borde den kunna så gott som undantagslöst upprätthållas. Ett underskridande borde'i regel medgivas endast beträffande ökommuner och kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter. I fall, då lokala önskemål framför- des om sammanslagning till väsentligt större enheter än normalnormen an— gåve, funnes från allmän synpunkt i regel icke anledning att tillbakavisa dessa önskemål. Stifts- och länsgränser borde ej överskridas utan starka skäl.

Konstitutionsutskottet gjorde i sitt utlåtande (nr 19 s. 11) ett uttalande, som icke oväsentligt uppmjukade departementschefens direktiv i avseende å minimigränsen för folkmängd. Utskottet betonade, att denna icke kunde bliva undantagslös. Icke blott ökommuner eller kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter kunde bilda undantag från minimiregeln utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle uppkomma genom en sammanslagning, borde avvikelser från den uppställda regeln kunna äga rum. Huruvida en kommun med mindre invånarantal än 2 000 kunde anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande sätt fylla de anspråk, som borde ställas på en kommunal förvaltnings— och självstyrelseenhet, finge i förekom- mande fall prövas med hänsyn tagen icke blott till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer såsom geografiska betingelser,

bebyggelser och kommunikationsförhållanden, existerande indelningar, be- fintligheten av lämpligt beläget administrativt centrum, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m.m. Utskottet underströk vidare, att nödig hänsyn borde tagas till förefintligheten av en utpräglad folkmening så långt detta vore förenligt med reformens huvudsyfte och i de enskilda fallen en lämplig indelning kunde åstadkommas. Införande av vetorätt för kommunerna gentemot indelningsförslag vore däremot enligt utskottets me- ning icke förenligt med förslagets karaktär av allmän reglering. Utskottet framhöll liksom departementschefen önskvärdheten, att icke tvångsvis sådan kommunsammanslagning genomfördes, som nödvändiggjorde att förvalt- ningen väsentligen handhades genom kommunaltjänstemän. Även efter ge- nomförandet av nyindelningen torde det kommunala förvaltningsarbetet komma att organiseras olika också inom kommuner av samma storleks— ordning.

Departementschefen hade uttalat (prop. s. 65), att sammanläggning av hela landskommuner med angränsande städer och köpingar borde genom- föras endast om alldeles särskilt starka skäl därtill vore för handen. Ut- skottet (s. 12) mildrade detta uttalande därhän, att i de fall då fråga upp- komme om sammanläggning av stad eller köping med landskommun borde vid ställningstagandet till indelningsändring särskild hänsyn tagas till de spe- ciella omständigheter, som därvid kunde tala för bibehållande av gällande indelning.

. Såsom svar på en interpellation i andra kammaren betonade statsministern bl.a. (prot. 43/1946 5. 3), att för vinnande av reformens syfte, en rationell kommunal förvaltningsorganisation, en indelning med kommuner snarare över än under 3000 invånare borde eftersträvas. Detta befolkningstal och icke den samtidigt angivna minimigränsen av 2 000 vore följaktligen att fatta såsom riktpunkt för kommunindelningen.

Då riksdagen i sin skrivelse till Kungl. Ma jzt (nr 340) åberopade utskottets av riksdagen godkända utlåtande erhöll Kungl. Maj:t rätt vidsträckt befogen- het att vid genomförande av den nya kommunindelningen laga efter läglig- heten.

Under förarbetena till 1946 års kommunala nyindelningslag hade man inga- lunda förbisett betydelsen av förhållandet mellan den kommunala och den kyrkliga indelningen. I direktiven för den år 1943 tillsatta kommunindel- ningskommittén heter det bl.a., att den nyindelning varom vore fråga ute- slutande avsåge den borgerliga kommunen och icke vare sig socknen såsom kamera] enhet eller den kyrkliga församlingen. En annan sak vore att utred- ningen måste undersöka, i vad mån dess förslag finge sådana verkningar, att nya eller ändrade bestämmelser erfordrades inom de områden, som reglerade socknens eller församlingens rättsförhållanden. Då folk- och fortsättnings- skoleväsendet i små landskommuner och i församlingar, som bestode av

mera än en kommun, utgjorde en församlingsangelägenhet men eljest en den borgerliga kommunens angelägenhet, vore det uppenbart att genomfö- randet av en rationellare skoldistriktsindelning måste få verkningar även för vissa kyrkliga församlingar.

Jämväl i kommunindelningskommitténs betänkande år 1945 (II 5. 223 ff.). som i huvudsak ligger till grund för 1946 års lag, berördes frågan om för— hållandet mellan kommun- och pastoratsindelningen. Kommittén framhöll bl. a., att rikets olika indelningar från principiell synpunkt helst icke borde skära varandra. Ju mera de olika indelningarna skure varandra, desto svå- rare bleve de att överblicka. Samarbetet mellan de olika myndigheter och andra förvaltningsorgan, vilkas verksamhetsområden avgränsades genom de olika indelningarna, försvårades. Om kommunernas gränser skure pastora- tens, försvagades samhörigheten antingen inom kommunerna eller inom pas- toraten eller inom bådadera. I längden torde det främst inverka på samhörig- heten inom pastoraten, eftersom de hade färre gemensamma angelägenheter än kommunerna. De särskilda samhälleliga verksamhetsgrenarna syftade i stort sett mot samma mål, det allmänna bästa. Det vore därför av stor vikt, att de olika förvaltningsorganen upprätthölle kontakt med varandra såväl vad beträffade verksamheten i allmänhet som vad anginge handläggningen av särskilda ärenden. Flera författningar, t. ex. fattigvårdslagen, förutsatte samverkan mellan de borgerliga och kyrkliga kommunala organen. Om olika delar av en kommun tillhörde skilda pastorat, försämrades i viss mån kon- takten mellan de borgerliga och kyrkliga organen, och prästerskapets möj- ligheter till insatser inom socialvården och undervisningsväsendet kunde i ogynnsamma fall minskas genom splittringen. Redan till följd av att kom- mun och församling icke längre sammanfölle komme utdebiteringen för kyrkliga ändamål att växla inom olika kommundelar. Om de olika kommun- delarna dessutom tillhörde olika pastorat, tillkomme ytterligare »särdebite- ring» för pastoratsutskylderna. Detta kunde, om skattedifferenserna vore mera betydande, medföra vissa olägenheter, i det att hänsyn måste tagas till den kyrkliga utdebiteringen vid bestämmandet av den kommunala. Några nämnvärda tekniska svårigheter för själva uppbörden av utskylderna torde »särdebiteringen» emellertid icke vålla.

Under erinran bl. a. att en mycket stor del av pastoraten vore alltför små och andra alltför stora för att utgöra lämpliga enheter för den borgerliga kommunala förvaltningen anförde kommittén sammanfattningsvis, att det icke vore möjligt att i princip anknyta den nya kommunindelningen till pas- toratsindelningen. Den dåvarande pastoratsindelningen torde alltjämt komma att underkastas ganska betydande förändringar. Under sådana förhållanden funnes det desto mindre anledning att med undanträngande av andra, för reformens syfte mera betydelsefulla hänsyn —— låta pastoratsindelningen bli utslagsgivande för den nya kommunindelningen. Fördelarna av att kommu- ner och pastorat sammanfölle eller att åtminstone kommunernas och pas-

toratens gränser icke skure varandra vore emellertid betydande. Man borde därför sträva efter att följa pastoratsindelningen överallt där så kunde ske utan eftergivande av väsentliga, med kommunindelningsreformen avsedda syften. Där två eller flera alltför smä pastorat lämpligen kunde samman- läggas, borde detta ske. Om ett pastorat vore alltför stort för att tvångsvis bilda en kommun, borde om möjligt två eller flera kommuner av nöjaktig storlek bildas inom pastoratet. Även där pastoratsindelningen icke lämpligen kunde på nyss angivet sätt följas, borde man vid kommunindelningen beakta de kyrkliga intressena. Där omregleringar i pastoratsindelningen vore eller kunde förväntas bli aktuella, borde man om möjligt anpassa den nya kom- munindelningen så, att en framtida överensstämmelse mellan kommun- och pastoratsindelningen icke omöjliggjordes.

Departementschefen uttalade vid framläggande av förslaget till 1946 års nybildningslag (prop. 1946: 236 s. 64), att han vore ense med kommunindel- ningskommittén därom, att man vid nyindelningen borde taga den hänsyn till pastoratsindelningen, som vore möjlig utan eftergivande av väsentliga med kommunindelningsreformen avsedda syften. Det finge därför anses uteslutet, att man enbart av pietetsskäl skulle godtaga pastoraten som indelningsgrund. Konstitutionsutskottet erinrade (s. 12), att i fyra olika motioner (I: 300 och II: 461 samt I: 299 och H: 462) hemställts, att ingen kommun mot sitt be- stridande skulle kunna tvingas ingå i kommunenheter, som omfattade större område än det pastorat kommunen tillhörde, samt att i två andra motioner (I: 327 och II: 498) föreslagits, att pastoratsindelningen lades till grund för kommunsammanslagningar, dock på så sätt att två eller flera mindre pas- torat finge sammanslås till en kommun. Utskottet framhöll i anledning härav, att pastoraten vore mycket växlande till sin storlek, och att de olika kom- munerna inom pastoraten understundom vore så belägna i förhållande till varandra, att de icke vore lämpade att bilda en borgerlig förvaltningsenhet. I de fall då gamla indelningsgränser, sålunda även pastoratsgränserna, kunde följas hade emellertid såväl kommittén som föredraganden framhållit det önskvärda uti att så skedde. Utskottet gåve sin anslutning till dessa utta- landen. Vad utskottet sålunda anfört åberopades av riksdagen (skr. 340).

Den av kommunindelningskommittén förutsatta aktualiseringen av om- regleringar i pastoratsindelningen i sammanhang varmed en överensstäm- melse mellan kommun- och pastoratsindelningen kunde övervägas har in- träffat genom 1949 års riksdagsbeslut och det därav påkallade utrednings- uppdraget för de sakkunniga. Det synes därför erforderligt, att en belysning lämnas av förhållandet mellan den nuvarande pastoratsindelningen och den nya kommunindelningen.

Före ingången av år 1952, då den nya kommunindelningen trädde i kraft, sammanföll i regel på landsbygden och i de mindre städerna kommun- och församlingsindelning. Grundläggande för den territoriella pastoratsindel-

ningen, om vilken här är fråga, är den territoriella församlingen. Pastoraten bestå av en eller flera församlingar, vilka senare i huvudsak sammanfalla med de gamla borgerliga kommunernas områden. Den 1 januari 1948 voro enförsamlingspastoraten 604 och flerförsamlingspastoraten 758. Den förra gruppen har sedan dess ökats med 10 och den senare minskats med 3. An- talet städer var vid 1952 års ingång 133, vilka med ett fåtal undantag ut- gjorde egna församlingar eller omfattade flera sädana. Dessa stadsförsam- lingar bilda var för sig eller tillsammans med angränsande landsbygdsför- samlingar pastorat. Städer med mera betydande folkmängd (över 30 000 inv.) äro med få undantag uppdelade i flera församlingar och pastorat. För dessa sistnämnda städers del torde det icke ifrågakomma att bilda större pastorat än som motsvarar stadskommunens område; anpassning till dennas gränser föreligger redan antingen i form av kongruens eller så, att flera pastorat rymmas inom kommunen. För stad, som gemensamt med landskommun bil- dar en församling, kan nybildning av pastorat ske blott under förutsättning av församlingsdelning. Köpingskommunernas antal var vid 1952 års in- gång 88. Det övervägande antalet bilda egna församlingar; några få äro uppdelade i två eller flera sådana. Övriga köpingskommuner bilda var för sig församling med en landskommun samt pastorat med denna eller flera församlingar. Några större svårigheter att anknyta pastoratsindelningen till de församlingsenheter, vari nämnda två kommungrupper städer och kö- pingar äro inordnade, torde icke vara för handen från de synpunkter, som framhållits för en revision av pastoratsindelningen. Annorlunda är läget beträffande den återstående gruppen, de egentliga landskommunerna, där ändringar i pastoratsindelningen huvudsakligen torde bli aktuella. Särskilt gäller detta tidigare landskommuner, vilka bilda församling och pastorat till- sammans med stad men genom den nya kommunindelningen sammanförts med andra landskommuner till större enheter (t. ex. Vetlanda).

Antalet egentliga landskommuner uppgick den 1 januari 1952 till 816 (efter ombildning till köpingar av vissa kommuner). Anknytningsproblemet pastorat—kommun torde, såsom nämnts, göra sig gällande företrädesvis på den egentliga landsbygden. Till belysning av förutsättningarna för anslut- ning inom landskommunernas grupp mellan pastorats- och kommunindel- ningen må här återgivas en sammanställning av den landskommunala in- ningen (inkl. köpingarna) vid 1951 och 1952 års ingång, grupperad efter folk- mängdstalet. Till jämförelse fogas en ur 1946 års prästlönekommittés betän- kande (1 s. 18) hämtad uppställning av pastoratsindelningen på landsbygden den 1 januari 1948 (med undantag för församlingar som bilda pastorat till- sammans med stad). Den omständigheten att kommunindelningstabellen är beräknad efter 1951 och 1952 års folkmängdstal medan pastoratsindel- ningstabellen beräknats efter 1947 års torde i detta sammanhang sakna nämnvärd betydelse.

Den nya kommunindelningen, som genom sammanläggningar har minskat

indelningen enl. pastoraten folkmängdstalet enl. folkmängdstalet 1/11951 1/11952 1/11947 6 000 inv. och därutöver 80 123 98 5 000—6 000 inv. . . . . . 37 82 150 4 000—5 000 » ..... 69 133 3 OOO—4 000 » ..... 123 248 169 2 000—3 000 » ..... 237 247 274 under 2 000 » ..... 1819 71 483 2 365 904 1 174

landskommunernas antal till ungefär en tredjedel, har därigenom ökat folk- mängdstalen i medeltal per kommun. För närvarande kvarstår endast en kommun (Holmön) under den gräns, där folk- och fortsättningsskoleväsen- det skall kunna förvaltas av kyrkoförsamlingen, invånarantalet 700. Skol- väsendet har därför, där denna gräns överskridits, genom särskilda förord- nanden av Kungl. Maj:t överförts till den borgerliga kommunen. Undantag utgöra några få fall då två kommuner ingå i en församling eller då en kom- mun är delad i två församlingar, i vilka fall församlingarna kunna utgöra skoldistrikt. Av flera församlingar sammansatta skoldistrikt ha i enahanda ordning upplösts, dock att i två fall nybildningar av dylika ägt rum (i Värmlands och Västmanlands län).

En jämförelse mellan den gällande pastoratsindelningen och den nya kommunala indelningen ger vid handen, att man vid gruppering av de förut- varande kommunerna i större enheter i allmänhet tagit hänsyn till pastorats- indelningen. I många fall ha kommuner, som redan sammanfalla med pas- torat, lämnats orubbade. Av en sammanställning (Bil. D) framgår sålunda, att av de 1 369 territoriella pastoraten den 1 januari 1952 (stads- samt blan- dade stads— och landsbygdspastorat inräknade) sammanföllo 429 med bor- gerliga kommuner enligt den nya indelningen och 667 föllo gruppvis helt inom gränserna för respektive kommuner (331 jämte del eller delar av andra pastorat). Beträffande 49 pastorat rådde så tillvida kongruens, att pastoratet omfattade två eller flera kommuner (både stads- och landskommuner). Splittrade på olika kommuner voro 224 pastorat.

Vad som framhållits i samband med kommunindelningsreformens genom- förande torde visa, att avsevärda fördelar äro förenade med ett uppehållande av sambandet mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunindelningen, icke minst för den samverkan mellan den borgerliga och den kyrkliga kom- munens förvaltningsorgan, som är av stor betydelse för det kyrkliga arbetet. Då detta samband nu i stor utsträckning i följd av de borgerliga kommuner- nas förstoring blivit upplöst och fråga icke föreligger om någon motsvarande

förstoring av de kyrkliga primärkommunerna (församlingarna),1 är detönsk- värt att finna en ny form för bevarande av gemenskap mellan de borgerliga kommunerna och de kyrkliga indelningsenheterna. I den mån pastorats om- råde sammanfaller med såväl den kyrkliga som den borgerliga primärkom- munens tala starka skäl för bibehållande av denna kongruens. Där sådan icke föreligger, kommer under övervägande, huruvida och i vad mån de faktorer, som tala för en ändring av pastoratsindelningen till överensstäm- melse med kommunindelningen, äro av den styrka, att de böra föranleda en sådan anpassning. Man torde vid ett sådant bedömande ha att utgå från en i stort sett oförändrad församlingsindelning.

Det är uppenbart, att den utveckling av kommunikationer och kommunika- tionsmedel, som gjort det möjligt att i stor utsträckning frångå den gamla socknen såsom enhet för den borgerliga kommunbildningen till förmån för större enheter, också underlättar en förstoring av pastoratsenheterna, där en sådan eljest befinnes nödig.

Den kommunala självstyrelsen har inom pastoratsförvaltningen, där denna icke sammanfaller med församlingsförvaltningen, ett begränsat utrymme och är i stort sett anknuten till boställsförvaltningen. Denna står dock i väsentlig mån under myndighetskontroll. Utdebiteringen till pastoratsutgifterna är i regel föga betydande i jämförelse med den borgerligt kommunala. Det är dock för skattebetalarna ett intresse att den ojämnhet i utdebiteringen, som den borgerliga kommunens uppdelning mellan olika pastorat kan medföra, i görligaste mån elimineras genom kongruens mellan kommun- och pasto- ratsindelning.

Befintligheten av en tätort, som utgör ett naturligt centrum för flera kom- muner, har i många fall blivit bestämmande för kommunindelningen. I de 816 egentliga landskommunerna enligt nyindelningen finnas över 1 600 tät- orter med 200 invånare och därutöver. Förutom institutioner, såsom sjukhus och sjukstuga, samt yrkesutövare och befattningshavare av olika slag såsom läkare, tandläkare, barnmorska, distriktssköterska, veterinär, landsfiskal m. fl. innesluter tätorten i allmänhet ett affärscentrum för omgivande lands- bygd med post, telegraf och banker samt affärer av olika slag. Fördelen av att de kommunala expeditionerna kunna besökas i samband med att andra angelägenheter besörjas är uppenbar. Vägar, busslinjer och i många fall järn- vägar äro jämväl inställda på att förmedla förbindelse med tätorterna. Man bör icke heller förbise den mindre tätortens betydelse såsom en neutralise- rande faktor gent emot tendensen hos jordbruksungdomen att söka sig till storstäderna? Det är i allmänhet att antaga, att en icke alltför liten tätort med tillfredsställande förutsättningar kommer att av sådan anledning till— växa. Även från pastoral arbetssynpunkt äro ofta fördelar förenade med att också pastoratet har ett förvaltningscentrum i en sådan ort. Flyttningar ske

1 Jfr motionerna vid 1952 års riksdag 1:49 och II: 54, som avslagits av riksdagen. 2 Jfr prof. Sten Wahlund i LKT 1951 s. 481.

i stor utsträckning från periferien in till centrum, och från folkbokförings- synpunkt bildar en storkommun ofta en naturlig enhet kring en tätort. Be- folkningsanhopningen medför emellertid såväl moraliska och religiösa som sociala problem av större vansklighet än på den egentliga landsbygden, vilka kunna göra det lämpligt, att en präst är bosatt på en sådan plats. Med de allt- mer förbättrade kommunikationerna och ökade ekonomiska förbindelserna mellan tätort och jordbruksbygd skapas därjämte en viss kulturell gemenskap (skola, bibliotek, föreläsningsförening, biograf). Där tätorten blir ett kulturellt centrum, erbjuder denna positiva anknytningspunkter för den kyrkliga verk- samheten. De skäl, som talat för att en storkommun vid den nya kommunin- delningen grupperats kring en tätort, göra sig alltså i viss mån gällande även i fråga om pastoratsindelning och församlingsprästerlig organisation. I icke ringa utsträckning har sedan år 1910 flyttning av prästgård från landsbygd till tätort redan ägt rum.

Även i ett annat avseende skulle en anpassning av pastoratsindelningen till de borgerliga kommunerna vara av värde för det prästerliga arbetet. För när- varande äger konfirmandundervisning i stor utsträckning rum i anslutning till det sjunde skolåret. Tendensen till centralisering av skolväsendets högre stadier till huvudorten i en borgerlig kommun, som sammanfaller med pas- torat, skulle underlätta en samordning av konfirmandundervisningen med kommunens skolväsen. I detta sammanhang må tillika erinras, att vid utdel- ning av bidrag från kommunala donationer icke sällan vederbörande kyrko- herde skall deltaga.

I motivkomplexet för omreglering av kommunindelningen ingick en önskan att vinna bättre kommunal skatteutjämning; denna spelar dock en mindre roll för pastoratsindelningen. Skatteutjämning i avseende å lönekostnaderna för präster och kyrkomusiker har redan anordnats över kyrkofonden, och den kommunala skattekraften är, i motsats till vad fallet är beträffande den borgerliga kommunbildningen, över huvud taget av mindre betydelse för pastoratet. Man torde emellertid icke kunna helt bortse från denna faktor, då ju pastoratet förutom de utjämnade lönekostnaderna har att svara för byggnadskostnader av ofta ej så obetydlig omfattning (prästgårdar och andra tjänstebostäder, expeditions- och arkivlokaler o.dyl.).

För den borgerliga kommunen är verksamheten i väsentlig mån baserad på att medlemmarna uppsöka förvaltningscentrum, kommunalkontor och andra expeditioner. I viss mån gäller ett motsvarande förhållande i fråga om de pastorala angelägenheterna men därjämte ett omvänt, nämligen att prästen regelmässigt har att uppsöka sina församlingsbor. Prästen får icke nöja sig med att fullgöra sina legalt reglerade skyldigheter, kyrko- och folkbokfö- ring, expedition, gudstjänst, tjänsteförrättningar etc. Av honom kräves ett personligt engagemang, som innebär en aktivitet av helt annan art än vad som i allmänhet påkallas i det kommunala förvaltningsarbetet. Medan detta kan skötas praktiskt taget oberoende av en kommunal folkmängdsgräns

uppåt, kan folkmängden i ett pastorat icke utan avsevärd olägenhet för pas- toralvården överskrida ett tal, utöver vilket en tillfredsställande kontakt med olika befolkningsgrupper omöjliggöres.

Såsom riktpunkt för den kommunala nyindelningen uppställdes, såsom förut nämnts, ett folkmängdstal av c:a 3 000. Av den lämnade redogörelsen framgår emellertid, att någon enhetlighet härutinnan ej kunnat vinnas. En överensstämmelse mellan pastoratsindelningen och den kommunala indel- ningen utesluter alltså icke en differentiering av pastoraten i storlekshän- seende.

Man bör emellertid framför allt göra klart för sig, att pastoratsbildningen främst åsyftar att skapa för det prästerliga arbetet lämpliga enheter. Det må ock i sin mån beaktas, att genom en nyordning av pastoraten till över- ensstämmelse med de nya borgerliga kommunerna olägenheter i särskilda fall kunna vållas den kyrkliga traditionen och seden. Det torde komma att finnas fall, där en sådan anpassning skulle för det kyrkliga arbetet medföra större nackdelar än fördelar. Det finns sålunda nybildade kommuner, vilkas indelning trots den nyligen gjorda översynen uppenbart disponerar för en revision framdeles, t. ex. så att med stad kan antagas bliva införlivad en del av nybildad landskommun, som motsvarar en församling. Att vid pastorats- indelningen diskutera en sådan utveckling kan vara lämpligt. Ej sällan före- kommer också, att stads- eller köpingskommun är i kyrkogemenskap med landskommun antingen i form av en församling eller så att två eller flera församlingar ha gemensam kyrka. Att sådana enheter bilda ett pastorat, fastän de ingå i olika storkommuner, kan befinnas lämpligt. I det hela måste likvisst en rationalisering av de kyrkliga arbetsområdena efter utvecklingen vara en ledande synpunkt vid pastoratsindelningen. Detta är ej heller någon nyhet; dylika strävanden ha pågått lika länge som kyrkans verksamhet över huvud taget bestått.

I en genom cirkulär till domkapitlen år 1951 verkställd enquéte, för vil- ken närmare redogöres i bilaga till detta betänkande (Bil. E), berördes bl. a. frågan om förhållandet till kommunindelningen. Därvid anförde domkapit- let i Västerås i anslutning till uttalande av stiftskommittén därstädes, att idealet vore att storkommun och pastorat i möjligaste mån sammanfölle. Detta kunde dock i flera fall medföra så stora olägenheter för pastoratens del, att en kongruens därvidlag bestämt måste avrådas. Ingendera parten vore betjänt av en sådan tvångsmässig anordning. Stiftskommittén och dom- kapitlet i Linköping ansågo sig ej kunna förorda full kongruens mellan pas- torats- och kommunindelning, d.v.s. så att varje storkommun skulle bilda ett pastorat. Man kunde dock icke bortse från att vissa fördelar vunnes, om olika pastoratsdelar, så långt det vore görligt, komme att tillhöra samma kommun. Likhet bibehölles därigenom i skattehänseende, enhetlighet vun- nes i social och kulturell utveckling och de olika pastoratsdelarna finge de flesta medborgerliga intressen gemensamma. Det syntes önskvärt att, där så

ske kunde och där kommunen vore större än vad som lämpligen kunde ut- göra ett pastorat, vederbörande pastoratsgrupp till sina geografiska gränser sammanfölle med storkommunen. Man borde alltså om möjligt undvika, att ett pastorat finge en eller flera annexförsamlingar i annan kommun än den moderförsamlingen tillhörde. Däremot syntes från kyrklig synpunkt intet hinder föreligga för sammanförande av två eller flera pastorat i en kommun. —— Domkapitlet i Lund fann det böra eftersträvas, att pastoratsgränserna i görligaste mån sammanfölle med storkommungränserna men ej så, att det pastorala arbetet därigenom försvårades. En kyrkoherde i en storkommun : borde vara bosatt i kommunens huvudort. Stiftskommittén och domkapitlet | i Karlstad framhöllo önskvärdheten av att, där så utan förfång för den kyrk- l liga verksamheten kunde ske, den nya pastoratsindelningen i görligaste män !

toge hänsyn till indelningen i borgerliga kommuner. I den mån pastorat och storkommun sammanfölle borde denna kongruens bibehållas; i andra fall borde möjligheter till anpassning undersökas i all synnerhet där tätort bil- dade naturligt centrum såväl kyrkligt som kommunalt. —— Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand anförde: »Skulle det kyrkliga livets och ar- betets intressen i något fall vara mest betjänta av att församlingar, som till- höra olika storkommuner, tillhöra ett och samma pastorat, bör intet hindra att så sker. Givetvis är det ofta lämpligt att pastoratsförvaltningen utövas från den plats, som blir storkommunens förvaltningscentrum, men alldeles ofrånkomlig torde en sådan förläggning icke vara. En flyttning av prästgård med pastorsexpedition och arkiv kan ställa sig alltför dyrbar för att pasto- rat annat än i undantagsfall kan reflektera därpå.» Däremot har stifts- kommittén i Göteborg ansett, att en allmän centralisering av den kyrkliga förvaltningen till storkommunernas centralorter icke vore önskvärd, varken när det gällde pastoratsärenden eller folkbokföring.1

1 Jfr Bil. F, innefattande redogörelse för en av Svenska pastoratens riksförbund verk- ställd enquete rörande pastoratsregleringen.

Befolkningsutvecklingen och dess betydelse för indelning och organisation

I likhet med vad som åsyftats vid regleringen av den borgerliga kommunin- delningen bör en revision av pastoratsindelningen inriktas på att skaffa en relativ trygghet mot alltför snara indelningsändringar. För att indelningen av ett pastorat skall kunna bereda möjlighet till arbete på längre sikt bör man helst kunna räkna med att den blir bestående åtminstone i 30 år. Med en sådan riktpunkt är det nödvändigt att taga hänsyn till tendenser i utveck- lingen, som kunna komma att medföra minskning i befolkningsunderlaget. En ökande folkmängd bereder mindre bekymmer; indelningsfrågor, som sammanhänga därmed, kunna utan större olägenhet tagas upp allteftensom förutsättningarn-a för en ändring äro för handen. Den normala lösningen av sådana frågor blir i regel först ökning av organisationen och sedan pastorats- delning.

Vid beredningen av den nu genomförda kommunala nyindelningen har man tagit hänsyn till utsikterna för befolkningsutvecklingen i varje föresla- gen enhet i syfte att förebygga bildande av kommuner, där en minskning av folkmängden under ett antaget minimum av 2 000 personer kunnat befaras. Man har därvid i fall av tvekan mellan att bilda en större eller mindre kom- mun låtit utsikterna till befolkningsminskning fälla utslaget till förmån för den större kombinationen. Ej sällan har ett dylikt övervägande medfört, att den nya kommunen bildats med ett folkmängdstal över 3000. Där den prästerliga organisationen i ett pastorat för närvarande är effektiv och man vill undgå att minska organisationen, kan med sjunkande folkmängd vid en reglering av pastoratsindelningen talet behöva sättas högre, om man skall kunna få någon garanti för att oförändrat antal präster »allit framgent skall där ha till- fredsställande sysselsättning. Är organisationen i ett pastonat begränsad till en prästerlig tjänst och föreligger icke undantagsfall, är det, om man skall kunna behålla indelningen oförändrad, likaledes nödvändigt att tillse, att det finns en tillfredsställande marginal för en minskning intill det folk— mängdstal, som anses såsom ett minimum. Ett pastorat med en fortgående folkmängdsminskning av genomsnittligt två procent per år kommer efter 25 års förlopp att få befolkningstalet sänkt till cirka 60 procent. Där folkmäng- den i ett sådant pastorat för närvarande betingar blott en prästerlig tjänst, betyder detta, att en sammanläggning med annat pastorat redan nu måste övervägas; där för närvarande två tjänster kunna försvaras, har man att

välja mellan en framtida indragning av den ena och förstoring av pastoratet redan nu.

Avfolkningen gör sig så gott som helt gällande på landsbygden inom om- råden, där jordbruket med dess binäringar är den huvudsakliga inko-mstkäl- lan. D-et har tidigare antagits,1 attt bottnen på utvecklingen kommer att nås först då folkmängdssiffrorna för den egentliga (agrara) landsbygden gått ned med omkring tredjedelen av 1940 åns, vilket antagits inträffa omkring 1980.

Enligt 'en av de senaste undersökningarna i frågan av professorn S'ten Wahlund2 _— utgjordes jordbruksbefolkningen i riket i avrundade tal är 1930 av 2 420000, år 1940 av 2170000 och år 1945 av 1 980 000 personer. Ned- gången för perioden 1930—40 motsvarar cirka 10 procent och för 1940—45 9 procent. Siffrorna för folkräkningen 1950 äro ännu icke publicerade men ha uppgivihs till 1 649 000 eller 23,4 procent av rikets hela befolkning (7 044 039).3 Nedgången under perioden 1945—50 skulle alltså varit 16 pro- cent och för perioden 1940—50 24 procent. Accelerationen har således varit betydande. I en genom industriförbundet utarbetad och år 1950 publicerad undersökning4 har gjorts gällande, att jordbruksnäringens andel i befolk- ningen, som år 1880 utgjorde 68 procent och år 1940 34 procent, redan på 1960-talet k-ommer att stabiliseras vid 17 a 19 procent. Med en antagen ök- ning av totalbefolkningen i riket till 8 miljoner omkring år 1970, skulle detta ge ett folkmängdstal för jordbruket av 1 360 000 ä 1 520 000. Nu är emellertid »den egentliga landsbygden» icke uteslutande befolkad av jordbrukare. Hant- verkare, handlande, tjänstemän och arbetare samt dessas familjer represen— tera ofta icke obetydliga tal. Enligt Wahlund utgjorde befolkningstalet i denna del av landsbygden i dess helhet är 1940 2790000 och år 1945 2 600 000; nedgången under denna 5-årsperiod motsvarar 7 procent. Vid 1950 års folkräkning utgjorde befolkningstalet 2 266 000; nedgången från år 1945 utgjorde alltså 13 procent. Tendensen för den sista femårsperioden, trans- ponerad till perioden 1950—70, skulle för »den egentliga landsbygden» (glesbebyggelsen) såsom helhet visa en nedgång av cirka 43 procent i för- hållande till 1950 års siffror. Även om säkra hållpunkter för bedömande av den framtida utvecklingen saknas,5 torde det vara försvarligt att, när man bedömer befolkningsutsikterna för pastonat med sjunkande folkmängd på den egentliga landsbygden (glesbebyggelsen), såsom en säkerhetsmarginal räkna med en framtida nedgång av omkring en tredjedel av 1950 års fol'k-

' W. William-Olsson. Stockholms framtida utveckling (1941), s. 85. ” Sten Wahlund i LKT 1951 (»Kan avfolkningen av landskommunerna hejdas?»). Jfr Arthur Montgomery i Ekonomisk revy 1951 s. 309 och Björn Bardel i LKT 1952 s. 164 ff. (»Befolkningsutvecklingen i landskommunerna», med kommunkarta över utvecklingen under 1940-talet).

” Professor Hugo Osvald i Sunt Förnuft 1952 s. 332. * Industriförbundets meddelanden 1950 nr 3 s. 128 f. 5 Utsikterna för framför allt exportnäringarna och därmed industrien synas för när- varande vanskliga att bedöma.

mängdstal. Det är givet, att procenttalet kan komma att variera ganska starkt i olika bygder. Undantag torde kunna göras för Gotlands län, där be- folkningstalet visat sig statiskt.1

En stark Ökning karakteriserar däremot tätortsbefolkningen, vilken i huvudsak är samlad i städer och köpingskommuner. Den befolkning, som har sin utkomst av s.k. stadsmannanäringar, har enligt Wahlund åren 1930—40 ökats med 13 och under 5-årsperioden 1940—45 med 12 procent (3 720 000—4 200 000—4 690000). Siffrorna för 1950 års folkräkning äro ännu icke tillgängliga. För tätorterna, som givetvis ej innesluta hela denna befolkning, äro motsvarande procenttal 20 och 14 (2 980 0011—23 580 000—— 4 070 000).2 För den »egentliga stadsbygden» (tätorter med minst 2 000 inv.) redovisas för angivna två perioder en stegring av respektive 21 och 15 pro- cent och för den administrativa stadsbygden (stadskommunerna) av respek- tive 19 och 18 procent; ökningen för perioden 1945—50 utgör för tätorterna 15 procent (till 4 660 000). Man bör dock observera, att ökningen för de två sista grupperna i någon mån beror på ombildning av urbaniserade lands- kommuner till städer och köpingar. Skulle den prästerliga organisationen inom nuvarande ram fördelas mellan landsbygd och stadsbygd i proportion enbart till folkmängden, kan man såsom nödvändig räkna med en omför- delning till stadsbygdens förmån. Nästan alla städer och köpingskommuner befinna sig för närvarande i större eller mindre ökning, och detsamma gäller för municipalsamhällena med undantag för ett 20-tal av de minsta (i huvud- sak under 1 000 invånare).

De ”icke administrativa' tätorterna, som till antalet äro betydande (över 1 400 med minst 200 inv.) men icke statistiskt särhållits såsom egen befolk— ningsgrupp, ingå liksom municipalsamhällena i respektive landskommuner och landsförsamlingar. Befolkningsutv-ecklingen i dessa småorter är för när- varande i stort sett progressiv3 men i mindre grad än som gäller för den egentliga stadsbygden. Denna ökning har dock åstadkommit att befolknings- minskningen på den administrativa landsbygden (köpings- och landskom- munerna) något hejdats. Procentuell minskning för egentlig »landsbygd och småorter» uppgår enligt Wahlund för perioden 1930—40 till 8 procent och för perioden 1940—45 till 7 procent. Med ledning av 1950 års folkräkning torde den för perioden 1945—1950 kunna uppskattas till omkring 7 och för perioden 1940—50 till 13 procent.

Enligt 1950 års folkräkning (s. 46*) fördela sig de »egentliga landsförsam- lingarna» eftter tätortsbefolkningens andel i folkmängden med 1 224 med

1 Av områdena för de 816 landskommunerna i riket enligt 1952 års indelning ökade under 1940-talet 145 i folkmängd, 296 stodo i huvudsak stilla och 375 förlorade över 5 pro- cent av folkmängden. Bardel i LKT 1952. ' Vid 1950 års folkräkning har den sammanlagda tätortsbefolkningen, beräknad enligt 1930—45 års metoder uppskattats till 4782 000, vilket motsvarar en ökning efter 1945 med 17 procent. Enligt de nya metoder, som använts vid 1950 års folkräkning, har tät- ortsbefolkningen uppskattats till 4 660 000 den 1 januari 1951. 3 Jfr dock Bardel i LKT 1952 s. 173 ang. minskningstendenser.

under 10 procent, 312 med 10—30 procent, 348 med 30—50 procent, 222 med 50—70 procent, 87 med 70—90 procent och 20 med minst 90 procent.

Från indelningssynpunkt bör därför uppmärksammas, att jordbruksbe- l'olkningens minskning i pastorat, som innesluta tätorter med stigande folk- mängd, icke alltid behöv-er betyda minskning i indelningsenhet-ens totala folkmängd under förutsättning att ökningen i tätorterna över-träffar eller ha- lanserar minskningen i jordbruksområdet. Saknas sådana tätorter, är det icke osannolikt, att befolkningen kommer att nedgå till mindre än två tredje- delar av det nuvarande folkmängdstale't. Det är av vikt att m.an vid en ny pastoratsindelning anknyter till de faktorer, som kunna balansera minsk- ningen, d.v.s. _ där så lämpligen kan ske grupperar pastoraten så, att varje pastorat innesluter en växande tätort. Man bör emellertid uppmärk- samma, att även om de små, oorganiserade tätorterna genom sin tillväxt kunna fördröja folkmängdsminskning i en indelningsenhet, de i regel icke äro mäktiga den utvecklingen, att de skulle kunna helt mottaga ett inflytt- ningsöverskott från den närmaste jordbruksbygden och bereda de inflyttade tillräckliga näringsmöjligheter.

De sakkunniga ha till belysande av ifrågavarande förhållanden låtit verk- ställa en undersökning av folkmängdsutvecklingen i de nuvarande lands- kommunernas områden. Resultatet av undersökningen har sammanställts länsvis i bilagda två tablåer (Bil. G). En exemplifiering av de förhållanden, som legat till grund för det i tablå—erna redovisad-e undersökningsresultatet, lämnas här efteråt för vissa av länen, avseende femårsperioden 1/1 1945— 31/12 1949.

Av Uppsala läns 22 landskommunområden innesluta 16 tätorter, den största (Österby i Dannemora) med 1 504 invånare 1945. Blott 5 områden av dessa visa stigande folkmängd, Söderfors (brukssamhälle med 1505 inv.) med 14,2 %, Västland (ett brukssamhälle och ett egnahemssamhälle med tillhopa 629 inv.) med 7,1 % och Älvkarleby (7 samhällen, däribland Skutskärs in- dustrisamhälle, med tillhopa 7 523 inv.) med 2,7 0/0, Vaksala (förortsbebyg- gelse i 3 samhällen med tillhopa 846 inv.) med 1,9 0/0 och Vattholma (3 stations- och industrisamhällen med tillhopa 1 225 inv.) med 0,5 0/0. De öv- riga 17 storkommunomrädena visa sjunkande folkmängd varierande från 10,4 0/0 i Lagunda, 3 520 invånare (med ett stationssamhälle om c:a 300 inv., något stigande) och 9,6 0/0 i Södra Trögd, 2 374 invånare (utan redovisad tät- ort till 0,6 0/o i Upplands-Bro, 3 708 invånare (två stationssamhällen med c:a 500 inv. tillhopa, stigande).

Av Östergötlands läns 36 landskommuner innesluta 29 tätorter av varieran- de storlek. Blott 8 av dessa kommunområden visa stigande folkmängd. Lan— deryd (2 industrisamhällen med tillhopa 788 inv.) med 14,9 0/o, Kärna (sta- tionssamhället Malmslätt med 1 201 inv.) med 6,1 0/0, Kvillinge (4 samhällen med tillhopo 2 621 inv.) med 5,10/0, Skärblacka (ett brukssamhälle och ett villa- samhälle med tillhopa 2 605 inv.) med 1,7 %, Ödeshög (municipalsamhälle

med 1 566 inv.) med 1,6 %, Aska (stationssamhälle med 247 inv.) med 0,7 %, Kolmården (ett municipalsamhälle och ett stationssamhälle med tillhopa 753 inv.) med 0,4 % och Hällestad (3 samhällen med tillhopa 1 010 inv.) med 0,2 %. För de övriga 21 med tätorter från 1 500 invånare och mindre redovi- sas sjunkande folkmängd liksom för de 7 kommunområdena utan tätorter. Minskningen varierar från 14 0/o i Alvastra, 3 174 invånare (med Hästhol- mens stationssamhälle och hamnplats om 288 inv., stigande folkmängd), till 0,4 % i Vreta kloster, 6139 inv. (med Malfors-Ljungsbro industrisamhälle med 1 513 inv., starkt stigande, och Bergs kanalstation och villasamhälle med 308 inv., svagt stigande).

Av Göteborgs och Bohus läns 37 landskommuner innesluta 25 stycken tärt- orter. Av dessa 37 kommunområden visa 16 stigande folkmängd, 21 sjunkan- de. Folkmängdsökningen är stark inom det mer eller mindre urbaniserade förortsområdet till Göteborg, från 93 0/o i Tuve, 45 % i Råda och 29,3 % i Partille ned till 4,1 0/0 i Säve. Utom detta förortsområde finnas blott tre kommunområden med redovisade tätorter och stigande folkmängd, Smögen (2 fiskelägen med tillhopa 1 665 inv.) med 3,9 0/0, Södra Sotenäs (5 fiskelä- gen med tillhopa 4 001 inv.) med 2,4 0/0 och Ljungskile (2 bostads- och bad- ortssamhällen med tillhopa 1 214 inv.) med 2,4 0/0. I kommuner utan redo- visade tätorter förekommer folkökning i två, Torslanda (bostadsbebyggelse) med 21,8 % inom Göteborgs förortsområde och Forshälla (med förortsbe— byggelse till Uddevalla) med 1,7 %. Folkminskningen i de övriga 21 kom- mun-områdena varierar från 11,3 % i Vette, 6 351 invånare (municipalsam- hälle med c:a 600 inv., sjunkande) till 1 % i Tjörn, 8 644 invånare (8 muni- cipalsamhällen och en oorganiserad tätort med tillhopa c:a 3 800 inv., sjunkande). I kommunområden utan tätorter, varierar minskningen från 8,3 % (Bullaren) till 1,8 % (Lane-Ryr).

Av Skaraborgs läns 45 landskommuner innesluta 30 tätorter. Av dessa 30 kommunområden visa blott 6 stigande folkmängdstendens, 7,7 0/0 i Habo, 4 537 invånare (två industri- och stationssamhällen med tillhopa c:a 1300 inv.), 5,3 0/o i Hova, 4 828 invånare (3 stationssamhällen med tillhopa 1 464- inv.), 5,1 0/0 i Amnehärad, 3 217 invånare (3 samhällen med tillhopa 1 229 inv.), 4,8 0/0 i Skultorp, 2 279 invånare (med ett stations- och ett villasam- hälle om tillhopa c:a 600 inv.), 2,6 0/0 i Mullsjö, 3 585 invånare (med två sta- tions- och industrisamhällen om tillhopa c:a 1 200 inv.) och 2,6 % i Karls- borg, 3 760 invånare (u—rbaniserad kommun). I övrigt råder på länets landsbygd folkminskning, varierande från 10,4 0/0 1 Kinnekulle, 4 312 invå- nare (två industrisamhällen och ett stationssamhälle om tillhopa c:a 1 400 inv., stigande) till 0,6 % i Essunga, 6 688 invånare (municipalsamhälle med c:a 1 000 inv., stigande).

Av Värmlands läns 39 landskommuner innesluta 27 tätorter. Av dessa 27 kommunområden visa 10 stigande folkmängd, från 20,6 0/o i Nor, 4 876 in- vånare (2 samhällen om tillhopa 2 197 inv.), 12,4 0/0 i Kroppa-Storfors, 6 080

invånare (två industrisamhällen om tillhopa 4 682 inv., numera i skilda kom- muner), 8,9 0/0 i Rämmen, 3102 invånare (brukssamhälle med 1 763 inv.) och 7,1 0/0 i Grava, 2 795 invånare (ett stationssamhälle om 1 211 inv.) till 0,7 0/o i Firyksände, 7 678 invånare (med Torsby municipalsamhälle om 1 102 inv.). I övrigt räder follcminskning, från 12,8 % i Stora Sunne, 9 924 invånare (med 3 samhällen om tillhopa 1 015 inv., sjunkande) och 11,2 % i Gustav Adolf, 1 445 invånare (utan tätort), till 1,5 % i Ed, 3168 invånare (4 sam- hällen med tillhopa 2 040 inv., stigande). Resultatet av undersökningen synes kunna sammanfattas sålunda: Större tätorter verka regelmässigt såsom i befolkningshänseende stabi- liserande faktorer. Deras folkmängdsökning kan allt efter förhållandet mellan tätorts- och jordbruksbefolkning uppväga minskning-en i den senare. Även mindre tätorter kunna spela motsvarande roll, men snarare så, att de- ras befolkningstillväxt kan fördröja folkmängdsminskningen i vederbörande pastorat såsom helhet. Det gäller därför att i varje särskilt fall ägna upp- märksamhet åt frågan, i vad mån vid indelningen av ett landsbygdspastorat befintligheten av en mera betydande tätort kan antagas hejda ell-er fördröja sådan beräknad nedgång i folkmängden, som eljest skull-e motivera pastora- tets sammanläggning med annat pastorat eller församling.

Indelningen och organisationen i praxis

Vid behandlingen av propositionen 1949: 204 erinrades, såsom förut nämnts, om sambandet mellan den borgerligt kommunala indelningen och pastoratsindelningen samt om den missgynnade ställning, som de stora landsbygdsområdena i Övre Norrland intaga såvitt angår fördelningen av de prästerliga arbetskrafterna. Vederbörande utskott upptog emellertid frå- gorna om pastoratsindelningen och den prästerliga organisation-en till be- dömande från en mera principiell utgångspunkt, i syfte bl. a. att de nu till icke ringa antal förekommande alltför små pastoraten genom indelningsänd- ringar skulle bringas att uppgå i större enheter. Denna synpunkt har när- mare utförts i direktiven för de sakkunniga. Frågan om pastoratsindelningen har ett nära sammanhang med frågan om fördelningen av de prästerliga krafterna på pastoraten, och de båda frågorna måste därför ses med utgångs- punkt i detta samband.

Sedan prästernas avlöningsförhållanden numera reglerats efter för stats— förvaltning—en gällande grunder, ligger det nära till hands att göra en jäm- förelse mellan graderingen av tjänsterna inom den statliga och den kyrkliga organisationen, såvitt dessa äro jämförbar—a. Detta synes vara fallet, så långt kompetensfordringarna innefatta akademiska examina. De olika grenarna av den statliga förvaltningen ha i stort sett organiserats efter enhetliga grunder; detta har såvitt angår den lokala organisationen (exempelvis landsstaten, läroverksorganisationen och folkskolinspektionen) kunnat ske i ett samman.- hang och efter likartade principer. Statsförvaltningens organisation karak- teriseras av att de högre tjänsterna äro färre än de lägre: organisationen bildar en »pyramid»; den uppåt smalnande formen betyder, att de högre gra- derna innefatta ett fåtal tjänster i förhållande till de lägre. Organisationen av församlingsprästerskapet, som ursprungligen var baserad på sockenkyrkan, så att varje församling utgjorde ett pastorat och hade blott en präst, har i äldre tid varit väsentligen beroende av tillgången på lokala avlöningstill- gängar; även geografiska förhållanden ha medverkat till att den organisa- toriska enheten., pastoratet, i varje fall på landsbygden, fått en begränsad . omfattning oftast med blott en prästerlig tjänst. I den mån folkmängden stigit och delning av pastorat icke kommit i fråga har organisationen ökats genom inrättande av prästerliga biträdestjänster. Härav har följt, att ett större antal kyrkoherdetjänster numera ha karaktären av förmanstjänster, såtillvida att i samma pastorat finnas en eller flera tjänster med lägre ställ- ning än kyrkoh-erdetjänsten. Fortfarande äro dock över 40 procent av de

L m'a-V

1 369 territoriella pastoraten utan fasta biträdestjänster; dessa pastorat bilda de 5. k. enpräsrtpastoraten.

De ekonomiska förutsättningar, under vilka den församlingsp-rästerliga or- ganisationen tillkom, äro numera andra. Genom maximeringen av pastora— tens utgifter för prästerskapets avlöning samt ,skatt-eutjämningen över kyrko- fonden och dennas finansiering genom den allmänna kyrkoavgiften kan organisationen justeras oberoende av tillgången på avlöningsmedel inom varje pastorat för sig. Kungl. Maj:t har blivit i stånd att oavsett menigh-etens förmåga av uppoffringar för avlöning av prästerskapet ordna tjänsternas fördelning efter vad som från rikskyrkliga synpunkter synes bäst.

Efter tillkomsten av 1910 års prästlönelagstiftning, varigenom för första gången en allmän utjämning av kostnaderna för prästerskapets avlöning infördes, har frågan om den församlingsprästerliga organisationens omfatt- ning i stort sett bedömts från synpunkten av den kyrkliga verksamhetens behov och önskemålet att effektivt utnyttja de prästerliga krafterna. Detta avspeglas i det sedan dess stigande antal-et ändringar i pastoratsindelningen. Det är givet, att folkmängd, bebyggelsekaraktär, avstånd och areal inom ett pastorat varit viktiga faktorer för (avgörandet om organisationens storlek. Någon allmän reglering i ett sammanhang av pastoratsindelningen har emel- lertid icke företagits utan indelningsfrågorna ha i regel blivit lösta från fall till fall. Härav har följt, att en icke av förhållandena motiverad ojämnhet mellan pastoraten fortfarande består i avseende å folkmängd och tjänste- organisation. De sakkunniga ha vid fullgörande av sitt uppdrag haft att upp- märksamma denna omständighet.

Den äldre typen av städer, där stadsområdena till större delen voro plan- lagda och bebyggda efter stadsmannanäringarnas behov, var förhärskande ännu in på 1920-talet. Avstånden inom städerna voro relativt små, bebyggel- sen i motsats till landsbygden sammanträngd i ett centrum och befolkningen utanför det tätbebyggda området fåtalig. Det var därför naturligt, att behovet av prästerliga krafter bedömdes på olika sätt inom städerna och på lands- bygden. Under 1800-talets sista årtionden hade visserligen på landsbygden tätorter till ej ringa antal uppkommit utan att organiseras såsom städer eller köpingar, men dessa orter kvarstodo i regel i sina församlingar, som i huvudsak voro av agrar karaktär.

Efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning har som tidigare nämnts ett stigande antal ändringar i indelningen och organisationen vidtagits, vari- genom det äldre läget i dessa hänseenden väsentligen förändrats. Ändringar- na ha huvudsakligen skett genom delning eller genom sammanläggning av förutvarande pastorat.

Grundläggande för dessa ändringar har företrädesvis varit hänsynen till folkmängd och areal men även till de föreliggande historiska och naturliga

_ geografiska och sociala förutsättningarna. Inom organisationen har und-er denna tid kyrkoadjunktsinstitutionen fått allt större plats.

Såvitt angår städerna har man vid behandlingen i regel utgått från att en befolkning av intill 5 000 kan betjänas av en präst utan att arbetsbördan blir alltför tyngande. Beträffande landsbygden har en präst ansetts vid måttlig areal (c:a 1 kv.mil) kunna betjäna en folkmängd av högst 3 000, under det han förutsatts icke ha tillräcklig sysselsättning vid en folkmängd under 2 000. För stå-derna torde frågan om m-inimital icke ha varit aktuell.

T ill belysning av här berörda förhållanden få de sakkunniga lämna föl— jande redogörelse, varvid först behandlas de fall, där p as to ratsd-el- nin g förekommit.

I fråga om Stockholm, där den territoriella församlingsindelningen och pastoratsindelningen sammanfalla, utgick prästlöneregleringsko-mmittén i sitt betänkande år 1900 såsom »allmänna grunder» från att ett pastorat borde delas, så snart dess folkmängd uppnått 25 000 eller 30 000, samt att i varje pastorat med 15 000 invånare borde anställas kyrkoherde, komminis- ter och adjunkt ävensom, i mån av befolkningens tillväxt, ytterligare en ad- junkt för varje nytt & OOO-tal invånare. Staden hade då en folkmängd av c:a 3100 000.

År 1917 utbröts från Katarina församling med c:a 58 000 Sofia församling med c:a 17 000 invånare, år 1925 från Maria församling med c:a 51 000 Högalids församling med c:a 30 000 invånare samt från Kungsholms försam- ling med c:a 48 000 S:t Görans församling med c:a 24 000 invånare, i de två sistnämnda fallen mot vederbörande moderförsamlings bestridande. År 1930 avskildes från Brännkyrka församling med c:a 48000 Enskede församling med c:a 18 000 invånare. Prästlöneregleringskommitténs princip har i huvud- sak blivit normgivande för senare pastoratsdelningar i Stockholm; dock har sedan år 1910 icke i något fall delning genomförts förrän vederbörande för- samlings folkmängd överstigit 35000. Folkmängdstalet per präst i Stock- holmspastoraten ligger för närvarande i medeltal över 7 000. I ett år 1945 avgivet yttrande över förslag till lönereglering för prästerskapet i vissa Stockholmsförsamlingar betonade Stockholms församlingsdelegerades be- redningsutskott, att kyrkoadjunkterna borde vara ett rörligt element i sta- dens prästerskap. D-et tarvades, anförde utskottet, ett lämpligt antal unga initiativkraftiga präster, skickade att träda in i det mångskiftande s.k. fri- villiga arbete, som numera kännetecknade kyrkans liv i huvudstaden, sär- skilt ungdomsvård-en. Det kunde därför icke anses tillfredsställande, att kyrkoadjunkterna åldrades i sin tjänst såsom fasta befattningshavare i allt utom formellt hänseende.

År 1938 uppdrog Kungl. Maj:t åt kammarrådet Tom Wohlin att verkställa utredning rörande reglering av församlingsindelningen i Stockholm, vars folkmängd vid det årets ingång utgjorde 556954 personer. År 1939 avgav

m't—uguw- _—

VVohlin sitt betänkande (SOU 1940: 1). I detta framhölls bl. a., att till grund för de efter sista sekelskiftet företagna omregleringarna av indelningen legat bedömandet, att en folknumerär av 25 000 51 30 000 vore att anse såsom ett n-ormalmått för en kyrkoförsamling (och pastorat) i huvudstaden. Denna princip följde Wohlin i sitt förslag till ny församlingsindelning, dock att be- träffande Storkyrkoförsamlingen samt Klara och Jakobs församlingar, av vilka ingen hade större folkmängd än 9 000 (sammanlagda folkmängden i de tre församlingarna uppgick till c:a 21 000) på grund av särskilda skäl frågan om sammanläggning till ett pastorat avvisades. Något omedelbart resultat föranledde icke VVohlins förslag.

År 1944 hade stadens folkmängd överskridit 634000, varav i Högalids församling 40 628, Katarina 56 582, Kungsholms eller Ulrika Eleonora 32 075, S:t Görans 52 079, Matteus 49 639, Oscars 45 731, Brännkyrka 48 712, Enskede 43 800 och Bromma 72 756. Under 15000 lågo Storkyrkoförsam- lingen (8 786), Klara (6 455) och Jakobs (4 650). Efter uppdrag av Kungl. Maj:t verkställde kammarrådet Erik Schalling åren 1944—46 utredning an- gående reglering av den territoriella församlingsindelningen i Stockholm (SOU 1946: 54). Denna utredning utgick från uppfattningen att från allmän förvaltningssynpunkt och med avseende å gudstjänstturordningen i staden en organisation med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt i och för sig vor-e lämplig, och att mot en sådan borde svara en folkmängd av 15 000 år 20 000 personer. Även en organisation med kyrkoherde, två komministrar och en kyrkoadjunkt ansågs tillfredsställande för en befolkning av 25000 51 30 000. Vid överskridande av denna storlek kund-e man antaga, att i regel svårigheter inställde sig för sammanhållningen av det kyrkliga arbetet. Dessa svårigheter ökades ju högre folkmängdstalet stege. Det kyrkliga arbets- distriktet, församlingen (pastoratet), borde därför i princip icke ha en mindre folkmängd än 15 000 och helst icke en större än 30 000. Det anfördes vidare att, om kyrkoadjunktsinstitutionen skulle kunna i Stockholm tillgodose det ofrånkomliga behovet av yngre prästmän i församlingsarbetet, en viss cirku- lation å befattningarna bor-de åstadkommas genom att förordnandena av- brötes efter viss tid, och att, där ej särskilda skäl förelåge, kyrkoadjunkts ålder ej borde överstiga förslagsvis 40 år. Nybildning av församlingar borde i görligaste mån _ väsentlig-en tiil tryggande av kontinuiteten i det kyrkliga arbetet _ ske genom delning (klyvning) av befintliga enheter. Där folk- mängdstalet för församling väsentligt understigit 10000 invånare föreslogs sammanläggning med annan församling (med utgångspunkt från att två präster icke där hade tillräcklig sysselsättning).

Särskilda sakkunniga, som med professorn Åke Hassler såsom ordförande tillsatts för fortsatt handläggning av indelningsfrågan för Stockholm, ha i en den 26 juni 1948 avlämnad promemoria med vissa allmänna synpunkter på frågan uttalat bl. a., att vid en omreglering —— bortsett från vissa cityförsam- lingar på vilka anlagts synpunkter som i detta sammanhang torde sakna

aktualitet borde beaktas såväl de riktlinjer, som kommit till uttryck i Schallings utredning, som de av indelningsändringarna berörda försam- lingarnas önskemål och synpunkt-er.

År 1900 framlade prästlöneregl-eringskommittén ett förslag till nyindelning av Göteborg, enligt vilket var och en av de territoriella församlingarna (pasto- raten) i staden skulle få en folkmängd av 8 000—15 000 personer. Sedan sta- dens invånarantal överskridit 122 000, föranstaltades samma år av kyrko- fullmäktige i stadens kyrkliga samfällighet en utredning angående reglering av församlingsindelningen. På grundval av utredningen genomfördes år 1908 (K.M:t 13/9 1907) en reglering, för vilken utgångspunkten var, att varje församling normalt borde ha omkring 15 000 invånare. En av de nya för- samlingarna, Vasa församling, organiserades visserligen pä ett folkmängdstal av 25 000, men det förutsattes att den framdeles skulle delas i två _ vilket också skedde år 1928 med' c:a 17 000 invånare i den ena, Vasa, och c:a 15 000 i den andra, Johannebergs församling.

Utredning angående ny reglering verkställdes åren 1941—43 av Schalling på Kungl. Maj:ts uppdrag, sedan stadens folkmängd stigit till över 281 000 (SOU 1943: 31); därvid följdes i huvudsak enahanda principer, som ovan nämnts beträffande Stockholm. Utredningen överlämnades för överarbetning till särskilda församlingssakkunniga för Göteborg under ordförandeskap av dåvarande domprosten därstädes, numera biskopen i Växjö Elis Malme- ström. Dessa anförde i ett år 1945 avgivet betänkande (SOU 1945: 52) bl.a., att »när en storstadsförsamling när ett invånarantal av 30 000 och visar ten- dens till ökning, tidpunkten måste anses vara inne att överväga ny regle- ring». De sakkunniga sökte blott för ett fall, Gamlestads församling med c:a 43 000 invånare, lösningen av problemet i en nybildning, Härlanda för- samling, men förordade i övrigt dels en sammanläggning av två mindre församlingar, domkyrkoförsamlingen (c:a 9 000 invånare) och Kristine svenska församling (c:a 9000), dels en delning av Gamlestads minskade församling (c:a 26000) i två kyrkobokföringsdistrikt och av Lundby för- samling (c:a 32000) i likaledes två kyrkobokföringsdistrikt. I övrigt före- slogs minskning av vissa större församlingar genom överflyttningar av vissa områden till andra församlingar: från domkyrkoförsamlingen till Haga för- samling, från Vasa till domkyrko-, Haga och Annedals församlingar, från Kristine till Lundby församling, från Oskar Fredriks till Annedals, Mast- huggs och Karl Johans församlingar, från Annedals till Haga församling, från Johann-ebergs till Haga, Annedals och Vasa församlingar, från Karl Johans till Masthuggs och Oskar Fredriks församlingar, från Örgryte till Härlanda, Johannebergs, Annedals och Kristine församlingar samt till Gam- lestads minskade församling. Förslaget godtogs i huvudsak av Kungl. Maj:t genom beslut den 23 januari 1948, dock icke sammanläggningen av dom- kyrkoförsamlingen och Kristine församling.

Beträffande Malmö, som år 1900 inneslöt tre församlingar, vardera eget pastorat, S:t Petri med 14 377, Caroli med 13 904 och S:t Pauli med 24 635 invånare, anförde prästlöneregleringskommittén samma år bl.a., att med hänsyn till den betydliga folkmängden i S:t Pauli pastorat detta borde från synpunkten av en tillfredsställande församlingsvård delas i två pastorat. Så- dan delning genomfördes genom Kungl. Maj:ts beslut år 1901 om utbrytning av S:t Johannes församling. Sedermera förenades med staden genom inkor- poreringar fyra nya församlingar, Västra Skrävlinge, Limhamn, Fosie och Husie.

Sedan stadens folkmängd vuxit till över 160000, varav i S:t Petri c:a 29 000, i S:t Pauli c:a 40 000 och i Västra Skrävlinge c:a 40 000, förordnade kammarkollegiet år 1944, på framställning av domkapitlet i Lund, Schalling att verkställa ny utredning rörande reglering av församlingsindelningen i staden. Utredningsmannen avlämnade sin utredning år 1945, utarbetad med enahanda utgångspunkter, som anlagts på indelningsfrågorna rörande Stockholm och Göteborg. Enligt utredningen skulle, med upplösning av Caroli församling, staden indelas i tio församlingar, S:t Petri (beräknad folkmängd 20 100), Slottstadens (15 100), S:t Pauli (30 300), Kirsebergs (17 000), S:t Johannes (13000, framtida ökning till högst 20 000), Västra Skrävlinge (22200), Möllevångs (27 900, framtida minskning till 23600), Limhamns (13 300, framtida ökning till 29 300), Fosie (5 600, framtida ök- ning till 20 000), Husie (4 000, framtida ökning till 4 500). De två sistnämnda församlingarna behandlades såsom väsentligen av agrar natur. Kungl. Maj:ts beslut meddelades den 21 februari 1947 i nära överensstämmelse med ut- redningen. Sedermera har den 1 januari 1952 Södra Sallerups kommun (898 inv.) införlivats med staden utan ändring i den kyrkliga indelningen (Södra Sallerups, Oxie och Bjärshögs församlingars pastorat).

I de medelstora städerna (30 OOO—100000 inv.) har nybildning genom pastoratsklyvning genomförts i åtskilliga fall efter år 1900.

Den 1 maj 1916 delades Gävle stad med c:a 36 000 invånare i två försam- lingar och pastorat, Gävle Heliga Trefaldighets med c:a 17 000 och Gävle Staffans med c:a 19000 invånare (KM:t 4/4 1916). Den 1 maj 1921 delades Örebro stad med en folkmängd av c:a 36 000 personeri två församlingar och pastorat (KM:t 14/1 1921). Den 1 maj 1924 delades Jönköpings stad med en folkmängd av c:a 30 000 i två pastorat i sådan anslutning till den territoriella församlingsindelningen, att Kristine och Ljungarums församlingar med till- hopa c:a 11000 invånare bildade det ena och Sofia församling med c:a 18 000 invånare det andra pastoratet (KM:t 25/4 1924).1 Den 1 januari 1927 delades Hälsingborgs stads församling och pastorat med c:a 41 000 invånare i två, Hälsingborgs Maria och Hälsingborgs Gustav Adolfs församlingar och pastorat, med respektive 24 000 och 17 000 invånare (KM:t 22/6 1926). Den

1 I staden fanns då dessutom en garnisonsförsamling med c:a 800 invånare.

1 januari 1931 indelades Eskilstuna (gamla) stadsförsamlings samt Fors och Klosters församlingars pastorat, vilket omfattade Eskilstuna stad med c:a 32 000 invånare, i två pastorat, Eskilstuna Fors församlings med c:a 15 000 och Eskilstuna Klosters församlings med c:a 17000 invånare (KM:t15/8 1930). Den 1 januari 1939 delades Borås stads församling och pastorat med en folkmängd av c:a 47 000 i två församlingar, av vilka den ena, Borås Caroli med c:a 22 000 invånare, bildade ett pastorat och den andra, Borås Gustav Adolfs med c:a 25 000 invånare, jämte Brämhults landsförsamling med c:a 700 invånare bildade ett andra pastorat.1

Inom de mindre städerna (under 30 000 inv.) synes någon pastoratsklyv— ning inom stadsgränserna icke ha förekommit efter år 1910. Denna grupp består av städer, som antingen utgöra egna församlingar och pastorat eller på grund av inkorporering av socknar bestå av mer än ett pastorat (t. ex. Kristianstad, Askersund, Arvika) eller tillsammans med lands— eller köpings- kommuner bilda en församling och ett pastorat (t.ex. Katrineholm, Vet- landa, Djursholm) eller utgöra egna församlingar men bilda pastorat till- sammans med landsförsamlingar, s.k. blandade stads- och landsbygdspasto- rat. Av de i denna grupp ingående rena stadspastoraten ha några sedan 1910 utbrutits från landsbygds- eller blandade stads- och landsbygdspastorat (i den senare gruppen exempelvis Skellefteå och Oxelösund).

Vad sedan angår landsbygden, till vilken i detta sammanhang räknas icke blott lands- utan ock köpingskommuner, d.v.s. den administrativa lands- bygden, är följande att erinra.

De pastoratsklyvningar, som tillkommit efter 1910 års lagstiftning, ha i re- gel inneburit, A) att tätortsförsamling eller församling med avsevärd folk- mängdsökning i följd av tätbebyggelse frigjorts från pastoratsband med agrar församling eller, B) att församlingar med stora arealer och långa av- stånd inbördes skilts i pastoratshänseende. A-gruppen omfattar ett 30—tal ny- bildningar. Vid dessa har i regel tillämpats principen, att vid »måttlig areal» det nya pastoratet fått en präst för varje påbörjat 5 OOO-tal invånare. Vid delningarna under B-gruppen, vilken omfattar 30—40 nybildade pastorat, har man haft att taga hänsyn till större arealer eller isolerade lägen, varför i praxis 2 OOO-regeln här icke blivit normerande. I ett fåtal fall har vid pasto- ratsklyvning ett av de nya pastoraten tillförts en församling från annat pastorat.

Några av de i A-gruppen ingående klyvningsfallen avse utbrytning av stad från landsbygdspastorat (mod-erförsamlingen landsförsamling):

Östersunds stadsförsamling med c:a 7 800 invånare skildes den 1 maj 1913 från Brunflo, Marieby, Lockne och Östersunds församlingars pastorat (c:a

1 Det bör anmärkas, att här berörda delningsfrågor i allmänhet aktualiserats vid ett avsevärt lägre folkmängdstal än det som gällde vid meddelandet av KMzts beslut.

14 800 inv.). —— Skellefteå stad med c:a 1600 invånare (starkt ökande) utbröts den 1 maj 1913 från Skellefteå församling och pastorat till egen stadsförsamling och eget pastorat. Skellefteå församling, staden inräknad, hade då c:a 26000 invånare. —— Brännkyrka församling hade c:a 25000 invånare, då den i samband med inkorporering med Stockholms stad, i kyrkligt hänseende den 1 maj 1914, förenades med staden såsom eget pastorat och samtidigt skildes från Huddinge och Brännkyrka försam- lingars pastorat (c:a 28000 inv.). _ Avesta stadsförsamling med något Över 5 000 invånare skildes den 1 maj 1919 från Grytnäs och Avesta för- samlingars pastorat (c:a 8 000 inv.). Oskarshamns stadsförsamling med c:a 9 000 invånare skildes den 1 maj 1919 från Döderhults och Oskarshamns församlingars pastorat (c:a 13800 inv.). Strömstads stadsförsamling med c:a 3 000 invånare skildes den 1 maj 1922 från Skee, Tjärnö och Ström— stads församlingars pastorat (c:a 11 900 inv.). Nybro stad med c:a 4 600 invånare utbröts den 1 maj 1939 från Madesjö församling samt Madesjö Och Örsjö församlingars pastorat (c:a 11000 inv.) till egen församling och eget pastorat. Nynäshamns stad med c:a 6 600 invånare skildes den 1 januari 1947 från Ösmo församling (den odelade församlingen c:a 8500 inv.) till egen församling och eget pastorat. '

Sammanläggningar. I Visby och Lunds stift ha på grundval av Gotlands- kommitténs och Skånekommitténs betänkanden ett 70-tal pastorat i regel parvis sammanlagts, där folkmängden understigit 2 000 i Visby stift van- ligen 1 000 _ invånare p-er präst. Arbetsuppgifterna ha i deSsa pastorat an— setts ej vara tillräckliga för en präst. Då sammanläggningarna i de flesta fall medfört bildande av tre- eller fyrförsamlingspastorat, har det icke varit möj- ligt att för framtiden uppehålla gudstjänst varje predikodag i samtliga för- samlingarna utan att två präster anställts i pastoratet. I dessa fall har orga— nisationen kommit att i Lunds stift omfatta två präster, kyrkoherde och komminister eller kyrkoherde och kyrkoadjunkt, det senare även där tätort saknats. I Visby stift har man genom sammanlysning av gudstjänster (alter- nering) kunnat i allmänhet begränsa organisationen till en tjänstinnehavare; ett femförsamlings- och ett sexförsamlingspastorat ha bildats i detta-stift med kyrkoherde och komminister i vartdera pastoratet. Invånarantalen i de nybildade pastoraten i de två stiften varierade vid indelningen mellan 1 000 (4 församlingar, en präst) och 5 000 (3 församlingar, två präster). I åtskilliga fall ha enstaka församlingar överförts från ett flerförsamlingspastorat till ett annat.

Vad riket i övrigt angår ha sammanläggningarna av småpastorat varit 61; 116 pastorat ha sammanlagts parvis; i tre fall ha tre pastorat sammanlagts till ett. Av de 116 pastoraten ha blott 6 haft en folkmängd över 2 000; de öv- riga ha legat omkring eller under 1 000 utom i ett fall. I trepastoratskom- plexen ha utom i ett fall endast ingått pastorat med mindre än 1 000 invå-

nare. I ett mindre antal fall ha enskilda församlingar i förstärkningssyfte överförts från ett till ett annat pastorat. Hänsyn till stora arealer och besvär- liga kommunikationer samt skyldighet att hålla gudstjänst på andra platser än i församlingskyrka torde i andra fall ha fått utgöra skäl för att pastorat med mindre än 2 000 invånare lämnats orubbade vid den översyn som skett i samband med ny lönereglering för prästerskapet i de berörda pastoraten. Hänsyn till lokal opinion torde även ofta ha medverkat.

Sammanläggning av pastorat i städer och andra tätorter har icke aktuali- serats i vidare mån än som framgår av redogörelsen för förslagen till pasto- ratsregleringar i Stockholm och Göteborg.

Av de sammanställningar, som redovisas i 1946 års prästlönekommittés betänkande I (SOU 1948: 44 s. 18 ff.), framgår, att invånarantalet per präs- terlig tjänst starkt varierar såväl inom varje stift som de olika stiften emel- lan. Bland landsbygdspastoraten (den administrativa landsbygden) funnos år 1947/1948 inalles 19 med ett invånarantal av högst 600, 148 med 601— 1 000, 338 med 1001—1 500, 292 m-ed 1 501—2 000, 190 med 2 001—2 500, 115 med 2 501—3 000 samt 72 med högre invånarantal än 3000 (54 med 3001—4 000, 15 med 4 001—6 000 samt 3 med 6001—8 000). Beträffande stadspastoraten samt de blandad—e stads- och landsbygdspastoraten voro va- riationerna betydligt mindre: inga pastorat med lägre invånarantal än 1 000 invånare, 2 resp. 3 med 1001—1 500, 2 resp. 9 med 1 501—2 000, 7 resp. 9 med 2001—2 500, 4 resp. 11 med 2501—3 000, 19 resp. 17 med 3001-—

Tab. 5. Landsbygdspastorat Stadspastorat 132233); lissää—10331 Stift Folkmängd Areal i Folkmängd Areal i Folkmängd Areal i i medeltal medeltal i medeltal medeltal i medeltal medeltal per präst per präst km2 per präst per präst km2 per präst per präst km2 Uppsala 1 600 140 4925 10 2750 65 Linköping 1550 105 4525 15 2875 50 Skara 1 350 65 5 625 10 3 600 30 Strängnäs 1 500 90 4 850 10 3 700 45 Västerås 1 775 260 4 800 25 3 525 80 Växjö 1500 100 4300 15 3575 50 Lund 2000 50 5500 5 3775 20 Göteborg 1 700 75 5 150 2 4 650 30 Karlstad 2 075 165 5 425 235 3 625 75 Härnösand 2200 490 4275 15 2250 85 Luleå 2350 970 4200 3670 4000 525 Visby 1225 85 3450 10 —— — Stockholm 13 150 45 7 000 2 3 050 5

1 Siffrorna bero i väsentlig män på att såsom (administrativ) landsbygd räknas församlingar av tät- ortskaraktär, vilka i kommunalt hänseende äro lands- och köpingskommuner. ” Siffrorna i väsentlig mån beroende på Karlskoga stads areal (430 km2 i land). 3 Siffrorna i väsentlig mån beroende på Kiruna stads areal (13181 km2 i land).

4 000, 41 resp. 23 med 4 001—6 000, 25 resp. 4 med 6 001—8 000, 9 resp. 0 med 8 001 10 000 samt 3 resp. 0 med över 10 000 invånare.

Vad förhållandet stiften emellan beträffar ge prästlönekommitténs tabeller möjlighet att till medeltalen av folkmängdssiffrorna för år 1947/1948 foga en arealjämförelse efter enahanda grund, på sätt framgår av föregående tabell (Tab. 5). Härvid må erinras att till landsbygdspastorat hänföras alla försam- lingar, vilkas borgerligt kommunala angelägenheter regleras av lagen om kommunalstyrelse på landet, att stadspastoraten omfatta endast städer (för vilka gäller lagen om kommunalstyrelse i stad), som utgöra egna försam- lingar, samt att i blandade stads- och landsbygdspastorat ingå såväl städer som landskommuner, vare sig dessa var för sig bilda egna församlingar eller tillsammans utgöra en församling. Landsbygdspastoraten innesluta följakt- ligen även tätortspastorat av köpingskaraktär och andra pastorat, där tät- ortsbefolkningen är övervägande. Inom alla tre kategorierna finnas s.k. ödebygdspastorat, där stora delar av arealen sakna bebyggelse och förutsätt- ningar för sådan (t. ex. Jukkasjärvi och Vittangi, som ingå i Kiruna stad).

Vad beträffar Siffrornas betydelse för mätande av (de potentiella) arbets- uppgiftemas omfattning må erinras, att en stor areal regelmässigt verkar förtyngande, om arbetsbördan eljest, bedömd enbart efter folkmängdstal, an- tages vara normal. Fasta jämförelsetal kunna därvid svårligen uppställas; bebyggelsens spridning och kommunikationsledernas beskaffenhet måste verka differenti-erande från pastorat till pastorat. Med hänsyn tagen till kända förhållanden härutinnan torde man emellertid ur tabellen kunna ut— läsa, att olikheterna mellan de sydliga stiften icke ha några större propor- tioner, Skara och Visby stift möjligen undantagna; för dessa två tillkommer en omständighet som nedan skall beröras, nämligen antalet kyrkor och för- samlingar per präst. I de nordliga delarna av riket, särskilt Härnösands och Luleå stift, tyda däremot siffrorna för landsbygdspastoraten på en avsevärt större arbetsbelastning per präst än söderut. I 1949 års löneproposition beto- nades också den missgynnade ställning i avseende å fördelningen av de präs- terliga arbetskraft-erna, som de stora landsbygdsområdena i Övre Norrland intaga. De högre folkmängdstalen för stadspastoraten och de blandade pas- toraten kompenseras av de lägre arealtal-en samt, beträffande de blandade pastoraten, jämväl av den omständigheten att städerna utgöra kommunika- tionscentra för dessa pastorat med i regel både goda och täta förbindelser med landsbygden.

En faktor av icke oväsentlig betydelse för bedömandet av frågan om för- hållandet mellan pastoratsindelningen och den prästerliga organisationen, nämligen antalet församlingar per präst, belyses likaledes av en tabellsam- manställning i 1948 års nyssnämnda betänkande. Av denna framgår, att i såväl stadspastorat som blandade stads- och landsbygdspastorat, sedda så- som grupper, antalet präster år 1948 i reg-el överstiger antalet i pastoratet ingående församlingar. Frågan i vad mån arbetet tynges genom att varje

präst har att betjäna mer än en församling kan fördenskull för dessa grupper blott i undantagsfall få betydelse. I landsbygdspastoraten åter var förhållan- det vid samma tidpunkt i viss mån annorlunda såsom framgår av följande tabell (Tab. 6).

Tal). 6. Landsbygdspastorat

Stift .. ”till Aim" Axiiåigåörrjgil församlingar präster präst c:a Uppsala ................ 196 194 1,0 Linköping .............. 187 165 1,1 Skara .................. 334 168 2,0 Strängnäs . .............. 127 115 1,1 Västerås ................ 102 140 0,7 Växjö .................. 233 222 1,0 Lund . .................. 400 262 1,5 Göteborg ................ 236 179 1,3 Karlstad ................ 128 140 0,9 Härnösand .............. 121 156 0,8 Luleå .................. 55 142 0,4 Visby . .................. 91 37 2,5 Stockholm .............. 40 50 0,81

Av tabellen torde framgå, att frågan i vad mån ett större antal försam- lingar än en per präst kan öva inflytande på arbetsbördan och därmed på organisationens lämpligaste omfattning huvudsakligen är aktuell för Visby, Skara och Lunds stift.

Till ytterligare belysning av förhållandet meddelas följande sammanställ— ning (Tab. 7), utvisande antalet pastorat stiftsvis med mer än en församling per präst den 1 februari 1952.

Av denna tabell framgår, att en pastoratsindelning med två församlingar per präst är vanligast i Lunds stift (115 av 287 pastorat i riket i dess helhet), med tre församlingar i Skara stift (22 av 41) samt med fyra församlingar i Skara stift och Visby stift (8 resp. 5 av 15).

Den förut lämnade redogörelsen för arbetstidsstudierna synes visa, att nå- gon egentlig skillnad mellan arbetsbelastningen i pastorat av olika struktur blott så till vida kan påvisas, att den minsta bördan av legalt reglerade ar- betsuppgifter förekommer i små agrara pastorat om en församling med en präst och en folkmängd under 2 000 samt måttlig areal. Detta utesluter emel- lertid icke, att i pastorat av denna typ kan redovisas en arbetsbelastning, som fullt går upp mot den i dubbelt så stora pastorat, en företeelse, som bekräftar

1 För Stockholms stifts del är att märka att dess landsbygdsdel till stor del är av tätortskaraktär.

Tab. 7. Sammanställning, utvisande antalet präster anställda i pastorat, där antalet församlingar per präst — utan avseende & faktisk indelning i tjänst- göringsområden — överstiger ett; enligt indelningen och organisationen den 1 februari" 1.952.

Församlingar i förordnad kyrklig samfällighet med gemensam kyrka ha räknats som en församling.

Antal präster i pastorat med

3 fsg 1 pr 3 fsg 4 fsg 4 fsg 4 fsg 5 fsg 5 fsg 2pr 1pr 2pr 3pr 2pr 3pr

km km km km

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

Summa

Jämförelsetal.

4 fsg—3 pr=1,3 5 fsg—4 pr=1,3 3 fsg—2 pr— ,5 5 fsg—3 pr=1,7 2 fsg—1 pr=2 4 fsg—2 pr=2 5 fsg—2 pr=2,5 3fsg—1pr=3 6 fsg—2 pr=3 4 fsg—1pr=4 Jämförelsetalet utgör 1,3—1,7 för 191 präster, varav 89 kh 87 km 15 kadj. » » 346 » » 287 » 44 » 15 » » ,5 20 » » 10 » 10 » » 45 » » 41 » 4 » » 15 » » 15 » 617 präster, varav 442 kli 145 km 30 kadj.

den eljest gjorda iakttagelsen, att en präst till följd av elasticiteten i arbets- uppgifterna kan förskaffa sig så mycket arbete i tjänsten, som han vill taga på sig. Härutinnan föreligger icke någon skillnad mellan pastorat med en och med flera präster. Det lär—er dock vara uppenbart att redan den omstän- digheten, att en präst har skyldighet att betjäna mer än en församling med söndaglig gudstjänst, expedition och ordförandeskap i mera än ett kyrkoråd uppgifter som icke få utan laga förfall eftersättas —— inskränker den möj- lighet att fördela uppgifterna på för honom lägliga tider, som eljest står honom till buds. Den omständighet-en att hans pastorat består av två eller flera församlingar verkar fördenskull extra tyngande på hans ordinarie ar- bete. Om sammanlysning av gudstjänster medgives, synes arbetet kunna sammanhållas av en präst för upp till tre eller fyra församlingar.

Den är 1952 ikraftträdda prästlönelagstiftningen tord—e utgå från att full sysselsättning skall beredas varje tjänstinnehavare, samt att indelning och organisation skola ordnas med utgångspunkt däri. Under förarbetena betona- des med särskild hänsyftning på de större pastoraten betydelsen av kyrko- herdens »personliga initiativkraft och arbetsresurser, hans intellektuella rör- lighet och hans förmåga att förstå och möta skiftande strömningar i det inom stora församlingar vanligen starkt differentierade samhällslivet». Det påpe- kades också, att i kyrkoherdarnas åligganden inginge »icke blott i allmänna författningar och bestämmanden av instruktionell art konkret fixerade tjäns- tegöromål utan därutöver, efter måttet av befattningshavarens arbetsförmåga och inom gränsen för en rimlig total arbetsmängd, i fria former bedriven prästerlig verksamhet i församlingens tjänst». Härutinnan vore det en av biskopsämbetets främsta uppgifter att fortgående tillse, att detta i friare former utförda församlingsarbete icke eftersattes. Skulle det lilla lands- bygdspastoratet anses erbjuda för få tillfällen till prästerliga insatser vore det rätta korrektivet däremot icke en lägre löneställning för kyrkoher- den därstädes. Riktigare vore att sammanslå pastoratet med ett närliggande till en större enhet. I ett dylikt pastorat har den ensamt sittande kyrkoherden, vid en jämförelse med kyrkoherden i en stor stadsförsamling i vilken en eller flera hjälppräst—er finnas anställda, såtillvida ofta en svårare uppgift, som han saknar en ämbetsbroder på platsen, med vilken han kan rådgöra i brydsam- ma fall och med vilken han eft-er läglighet kan överenskomma om utförande av tjänsteförrättningar när bestyren tränga på. (Jfr prop. 1949: 204 s. 46 ff. och 121 f.) Jämväl 1943 års sakkunniga för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen ha i sitt betänkande år 1949 (s. 68) framhållit betydelsen av samarbete och tjänstebyte mellan olika prästerliga tjänstinnehavare.

I en av de promemorior, som legat till grund för den ovan under kap. 5 omförmälda enquéten år 1951 (Bil. E), berördes bl.a. frågan, i vad mån en anordning med en för varandra angränsande pastorat gemensam kyrkoad- junkt kunde anses lämplig, där en efter gängse normer för folkmängd och

i ! e 1 ;

areal beräknad prästerlig organisation icke utan förstärkning vore tillräcklig för bestridande av arbetsuppgifterna.

Domkapitlen i Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Luleå och Stockholm ävensom stiftskommittéerna i Linköping, Strängnäs och Väst-erås ha ansett anordningen lämplig. Domkapitlet i Lund synes därvid utgå från att anordningen företrädesvis skull-e avse uppehållande av söndaglig gudstjänst i alla församlingskyrkor, under det i de andra uttalandena synes förutsättas, att adjunkten skulle biträda vid pastoral- vården även i andra avseenden. Stiftskommittéerna i Lund och Karlstad samt domkapitlet i Karlstad ha avstyrkt anordningen. Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand ha, i avsaknad av exempel från stiftet, där två pas- torat kunde vara betjänta av anordningen, ansett sig icke kunna taga stånd— punkt till frågan.1

I de yttranden, som av stiftskommittéerna och domkapitlen i övrigt av- givits, ha även framförts synpunkter, som avse i promemoriorna berörda speciella faktorer, folkmängdstal och areal, församlings- och prästantali pastorat, kommunikationer och gudstjänstturordning, folk- och kyrkobok- f'örings- samt expeditionsuppgifter.

Beträffande frågan om folkmängdstalet har stiftskommittén i Uppsala an- sett det icke vara rådligt att i andra än geografiskt gynnsamma fall höja folkmängdsgränsen för präst till 3000; stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand ha påpekat, att de stora avstånden i stiftet, särskilt f jällbygderna, medföra att pastorat med mindre än 2 000 invånare böra bestå för sig.

Vad arealfrägan angår ha stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad an— sett höjning av normaltalet för areal per präst, en kvadratmil, förutsätta åt- gärder för möjliggörande att i tjänsten använda bil.

Stiftskommittén i Lund har påpekat att de förbättrade kommunikations- lörhållandena icke borde tillmätas alltför stor betydelse. Omnibuslinjerna i stiftet berörde i regel icke de avlägsnare och mera isolerade platserna.

I de yttranden (från alla stift utom tre, Strängnäs, Luleå och Visby), vari gudstjänstturordn-ingen beröres, betonas samstämmigt vikten av att söndag- lig gudstjänst åtminstone i hittills brukad utsträckning _uppehålles. Stiftskommittén och domkapitlet i Linköping ha anfört, att endast i yttersta nödfall borde en kyrka, där det i århundraden firats söndaglig gudstjänst, hållas stängd vissa söndagar. Dessa undantag borde i varje särskilt fall kunna motiveras icke blott med avsevärt minskat befolkningstal utan också därmed, att avståndet till närmast belägna kyrka icke vore större än tre ell-er högst fyra kilometer, samt att avståndet till pastors bostadsort och dennes arbetsförhållanden i övrigt syntes möjliggöra, att församlingen genom helg- målsandakt eller annorledes kompenserades för sin förlorade söndagsguds- tjänst. Erfarcnhet-erna från de stift, exempelvis Visby, där ett flertal kyrkor söndagligen ställts 'stumma”, visade på denna åtgärds förstörande inverkan på

* Jfr Bil. F.

gudstjänstlivet. Samtidigt visade inom Linköpings stift de små församlingar- na, vilkas söndagliga gudstjänst vore i farozon, flerstädes en dubbelt så hög, i några fall tre gånger så stor gudstjänstfrekvens som de större försam- lingarna. Domkapitlet i Lund har erinrat om omorganisationen av pasto- ratsindelningen i stiftet under 1920-talet. Domkapitlet vore >>införstått med» att _ på grund av den fortgående befolkningsminskningen i landsbygdsför- samlingarna — den blivande prästerliga organisationen i några fall knappast kunde givas sådan storlek, att pastoratets prästerskap kunde medhinna hög- mässogudstjänsterna i pastoratets alla kyrkor.

Stiftskommittén i Uppsala anser, att för pastorat med mycket små för- samlingar och korta avstånd en centralisering av expeditionsarbetet kan övervägas samt pekar på önskvärdheten av att prästen kan disponera bil i tjänsten. Stiftskommittén i Västerås har erinrat om behovet av expeditions- biträde på pastorsexpedition, där folkmängden går upp till 3 000 eller mera. Stiftskommittén i Göteborg anser kyrkobokföringen icke böra ytterligare centralis—eras.

Frågan om den församlingsprästerliga organisationens omfattning i pasto- rat, för vilka man på grund av antalet däri ingående församlingar kan tän- kas behöva räkna med ett mindre folkmängdstal per präst än det normala, är i sin mån beroende på turordningen för gudstjänsterna i församlings- kyrkorna. '

Västerås ordinantia av år 1527 förutsatte, att pastorat med svaga avlö- ningstillgångar kunde behöva förenas med annat; gudstjänst skulle dock uppehållas i båda pastoraten. Sedan dess torde man få betrakta regeln," att gudstjänst skall uppehållas i varje församlingskyrka, såsom gällande rätt. Såsom framgår av historiken följer dock icke därav, att detta skall ske varje predikodag. Statsmakterna ha i upprepade omgångar i syfte att lindra präs- terskapets gudstjänstbesvär och stundom för besparing i tjänsteorganisa- tionen uppmuntrat till sammanbyggnad av kyrkor i pastorat sammansatta av flera småförsamlingar. En dylik samman—byggnad förutsatte antingen att alla d-e gamla kyrkorna avlystes och raserades samt en ny gemensam kyrka uppfördes eller att en av kyrkorna bibehölls, eventuellt vidgad, samt de öv- riga avlystes. För närvarande får anses gälla, att något sådant i allmänhet icke kan ske mot vederbörande församlings bestridande. Den lättnad i pre- dikoskyldigheten, som en sammanbyggnad kunnat medföra, har man även nått genom »sammanlysning» d.v.s. alternering av gudstjänster, innebä- rande exempelvis att gudstjänst uppehålles i alla eller vissa av pastoratets kyrkor blott varannan eller var tredje predikodag. Någon sammanbyggnad torde ej ha förekommit efter tillkomsten av 1910 års lag; i åtskilliga fall ha däremot ödekyrkor sat-ts i stånd och nya kyrkor tillkommit i församlingar, som saknat egen kyrka. I Skara stift har det tidigare alterneringssystemet, där så kunnat ske, i regel ersatts med duplikation.

. . l 1 &

I frågan om gudstjänstturordningens betydelse för pastoratsindelningen och organisationen må även erinras, att 1910 års riksdag godkände präst- löneregleringskommitténs uttalande, att gudstjänst borde förrättas i överens- stämmelse med ortens sed.

Beträffande städerna är vidare att märka, att deras gudstjänstturordning normalt nödvändiggör, att pastoratsorganisationen omfattar mera än en präst. Enligt 1686 års kyrkolag (2: 3) skola nämligen på söndagar och de tre stora årshögtiderna samt de allmänna stora böndagarna i städerna hållas ottesång, högpredikan och aftonsång. I de mindre städerna samt på landet hålles blott en predikan. På andra dagar skall i de stora städerna bön hållas i kyrkan afton och morgon. Enligt lag den 14 oktober 1898 äger emellertid domkapitlet, där sådant av omständigheterna föranledes, förordna att, i stål- let för morgon- och aftonböner i kyrkan, andra offentliga andaktsstunder skola å lämplig tid och plats hållas. Enligt lag den 25 april 1919 äger vidare domkapitlet, då omständigheterna därtill föranleda, eft—er vederbörande för- samlings hörande, förordna att, i stället för föreskrivna ottesängs— och afton- sångsgudstjänst-er, andra offentliga andaktsstunder skola hållas å lämplig tid och plats så ock, där synnerliga skäl äro, att sådana gudstjänster i viss om- fattning må inställas. Vad nu är sagt gäller dock ej med avseende å juldagen, långfredag-en, påskdagen, pingstdagen och böndagarna, ej heller beträffande ottesångsgudstjänst å adventssöndagen och nyårsdagen.

För riket i dess helhet gäller jämlikt lag den 18 mars 1910, att domkapitlet, där sådant av omständigheterna föranledes, äger förordna, att för två eller flera församlingar må förrättas gemensam högmässa i en av dem, så ock att i församling på landet ottesångs- eller aftonsångsgudstjänst må inställas. (Domkapitlet bör enligt motiven i regel inhämta vederbörande församlingars yttranden, i allt fall när det gäller högmässas förrättande i annan kyrka än församlingens egen ell-er indragning av en i allmänhet så livligt omfattad gudstjänst som julottan.) Enligt lag den 4 mars 1927 äger vidare domkapit- let, där omständigheterna därtill föranleda, efter vederbörande församlings hörande förordna, att under högst en söndag eller helgdag i varje månad högmässa må i ställ-et för i kyrkan förrättas å annan lämplig plats inom för— samlingen. Vad nu är sagt gäller dock ej med avseende å juldagen, långfre- dagen, påskdagen, pingstdagen och böndagarna. Enligt lag den 20 mars 1942 äger domkapitlet att efter vederbörande pastors och kyrkoråds hörande be- stämma, att årligen högst två högmässogudstjänster må anordnas såsom barngudstjänster i den ordning, som för barngudstjänst är föreskriven i kyrkohandboken, dock ej beträffande högmässogudstjänst å juldagen, lång- fredagen, påskdagen, pingstdagen och böndagarna.

I debatten angående Skånekommitténs betänkande, vari likväl frågan om gudstjänstens uppehålla-nde i sedvanlig omfattning fick i viss mån stå till- baka för intresset att på ett rationellt sätt fördela de prästerliga krafterna i landskapet, yttrade kammarkollegiet (den 6 mars 1923) bl.a., att riksda-

gens förut omförmälda uttalande finge anses innebära en anmaning att »med en viss varsamhet skrida till organisationsändringar, som medföra minsk- ning i antalet gudstjänster». Detta ansåg domkapitlet i Lund (utlåtande den 17 nov. 1923) innebära »en föl-tolkning av riksdagens direktiv, som icke med- giver någon minskning i de eft-er ortens sed förrättade gudstjänsterna». Un- der åberopande av uttalanden från länsstyrelserna i Kristianstad och Malmö, lekmannaombuden vid 1922 års stiftsmöte i Lund samt tolfte all- männa kyrkliga mötet i Stockholm i mars 1923 anförde domkapitlet, att en- ligt kollegiets förslag gudstjänsten visserligen bleve bättre tillgodosedd än enligt kommitténs, men att avlysning av gudstjänster dock godtagits såsom en regleringsåtgärd. Kollegiet hade förklarat sig icke vara övertygat om att ett sammanförande av tre församlingar till ett pastorat skull-e, när fråga vore om till folkmängd och ytinnehåll .små församlingar med nära intill varandra liggande kyrkor, kunna anses medföra skada för församlingslivet, även om åtgärden skulle hava till följd inskränkning av antalet gudstjänster. Det förutsattes därvid, att i ett dylikt pastorat skulle fimias blott kyrkoherde, vilken genom duplikation skulle uppehålla söndaglig gudstjänst i två av de tre församlingskyrkorna.

De ändringar i den skånska pastoratsindelningen, som blevo en följd av Skånekommitténs förslag, medförde icke alternering av gudstjänst i någon församlingskyrka. Däremot förordnade Kungl. Maj:t senare den 30 december 1948 i samband med avskiljande till eget pastorat av Husie församling från Södra Sallerups, Husie, Bjärshögs och Oxie församlingars pastorat, att i Södra Sallerups pastorat skulle med indragning av komministerstjänsten vara anställd endast kyrkoherde och att allmänna gudstjänster skulle medelst duplikation varje predikodag uppehållas i två av pastoratets tre försam- lingar.

I åtskilliga fall i riket i övrigt har förordnats om sådan inskränkning i den prästerliga organisationen, att detta nödvändiggjort sammanlysning av guds- tjänster. Det till synes senaste fallet avser Lästringe, Torsåkers, Sättersta och Bogsta församlingars pastorat i Strängnäs stift. Enligt Kungl. Maj:ts reso- lution den 14 december 1945 skulle i detta pastorat vara anställd allenast kyrkoherde och allmänna gudstjänster varje predikodag uppehållas medelst duplikation i två av pastoratets fyra församlingar.

En viss betydelse för organisationen har slutligen även prästernas tjänste- grad och bostadsfråga.

Vid pastoratsbildning i de större städerna har man sedan 1900-talets bör- jan utgått från att i den prästerliga organisationen normalt böra ingå präster av olika grad, kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt (tidigare be— nämnd »stadigvarande» eller ».ständig» adjunkt). Man ansåg att dessa ad- junktstjänster, vilka tillsättas av domkapitlet utan menighetsval, främst vore av behovet påkallade i pastorat med »sammanträngd befolkning» (tät—

| !

ningen i Stockholm).

ort) .1 Sedermera har institutionen även motiverats med nyttan av en viss cir- kulation inom den prästerliga organisationen.2 Anordningen har fått allt vidsträcktare användning; kyrkoadjunktsbefattningar ha inrättats även i agrara pastorat. Från pastoratens synpunkt har anordningen bl.a. medfört den ekonomiska fördelen att, i motsats till vad normalt är fallet beträffande kyrkoherdar och komministrar i landsbygdspastorat, någon skyldighet att tillhandahålla adjunkten bostad icke föreligger. I orter, där tillgång på hyres- bostäder icke existerat, har bostadsfrågan stundom kunnat lösas så, att vid indragning av ordinarie tjänst ledig prästgård då uthyrts till adjunkten. Där så icke är fallet och ej heller bostad åt adjunkten kan beredas hos ordinarie tjänstinnehavare, kan kyrkoadjunktens bostadsfråga bereda åtskilliga svå- righeter.

I 1949 års prästlöneproposition föreslogs, att skyldighet skulle stadgas för pastorat att anskaffa tjänstebostad till i pastoratet tjänstgörande icke-ordi- narie präst _— främst kyrkoadjunkt om uppenbara svårigheter förelåge för befattningshavaren att själv förhyra bostad. Förslaget vann emellertid icke riksdagens bifall. I utlåtande (nr 2), som biträddes av riksdagen, hade sammansatta stats- och första lagutskottet bl. a. anfört, att något hinder icke förelåge för pastorat att träda emellan, om uppenbara svårigheter förelåge att å tjänstgöringsorten anskaffa bostad åt stadigvarande förordnad icke- ordinarie präst. Utskottet förutsatte vidare, att pastoraten i förekommande fall utnyttjade föreliggande möjligheter att bereda bostad exempelvis i nuva- rande eller förutvarande prästgårdar. Utskottet kunde dock icke firma till- rådligt att stadga formlig skyldighet för pastoraten i detta hänseende. En sådan skyldighet kunde i vissa fall bli så betungande, att den framstode såsom oproportionerlig. Beträffande statsförvaltningen i övrigt förekomme i allmänhet ej heller, att icke- ordinarie befattningshavare kunde påräkna att erhålla bostad genom det allmännas försorg. Utskottet avstyrkte alltså Kungl. Maj: ts förslag i förevarande del. Enligt prästlönereglementet den 29 juni 1951 (33 ä 3 mom.) skall, där Kungl. Maj: t så föro-,rdnar ordinarie för— samlingspräst av vederbörande pastorat tillhandahållas tjänstebostad 1 präst- gård, varom stadgas i ecklesiastik boställsordning, eller ock annan tjänste- bostad som av stiftsnämnden fö1 ändamålet godkännes. Prästen är ock skyldig mottaga och bebo honom sålunda anvisad tjänstebostad, så framt icke domkapitlet annat medgivit (3 5 4 mom.). Där sådan tjänstebostad beredes prästen, skall orten för densamma vara hans stationeringsort. För präst, som ej anvisats tjänstebostad, bestämmes stationeringsorten av Kungl. Maj. t eller enligt Kungl. Maj. ts bemyndigande av domkapitlet (8 5 1 mom., jfr 5 5 1 mom. tilläglj Osbestämmelserna till reglementet.)

Med anledning av vad vid 1949 års riksdag förekom' 1 fråga om kyrkoad-

1 Riksd. skr. 1910: 147 s. 13. 2 Jfr SOU 1946: 54 s. 67 (Utredn. ang. regi. av den territoriella församlingsindel-

junkts tjänstebostad hemställde 1951 års kyrkomöte (i anledning av motion nr 36 och i överensstämmelse med särskilda utskottets betänkande nr 6), att för framtiden prästerlig tjänst, som motsvarar stadigvarande behov och som inrättas i ort utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas såsom ordinarie prästerlig befattning (skr. nr 25).

Cudstjänstlivets och församlingsvårdens krav

på pastoratsorganisationen

[. Församlingen såsom kyrklig arbetsenhet i historisk belysning

Den kyrkliga verksamheten har i vårt land sedan äldsta tid utövats i an- slutning till församlingen, och församlingsbildningen har utgått ifrån socken- kyrkan.

Det till kyrkorummet knutna gudstjänstlivet var i äldre tid rikare diffe— rentierat än i nutiden såtillvida, att det jämte högmässan inneslöt såväl olika slags kyrkoförhör på söndagarna som veckopredikningar på vardagama. Till % gudstjänstlivet i vidare bemärkelse hörde de kyrkliga handlingarna (dop,

konfirmation, vigsel, jordfästning), av vilka jordfästningen oftast var för- enad med av prästen ledd andakt i hemmet. Sin i trängre mening försam- lingsvårdande uppgift utövade prästen genom själavård gentemot de försam- lingsbor, som uppsökte honom, och genom besökande av sjuka och _ nödställda i deras hem, varvid särskilt de allmänt förekommande s.k. ) sockenbuden krävde mycket av hans tid och krafter. Till församlingsvård % i vidsträcktare bemärkelse bör jämväl räknas prästens insatser för folk— j moral och folkfostran. ) Med den moderna tidens inbrott vid 1800-talets mitt har en utveckling inletts, som på ett avgörande sätt inverkat på förutsättningarna för guds- tjänstliv och församlingsvård. Högmässan och de kyrkliga handlingarna ha hävdat sin plats, medan kyrkoförhören bortfallit och veckopredikningarna, vilka på landsbygden upphävts red-an under 1700-talet, i städerna oftast ersatts med andra andaktsstunder. Ett försvagande av seden att söka eller kalla prästen för själavård har ägt rum, och upphörandet av prästens själv- skrivna befattning med viktiga kommunala uppgifter har undan för undan minskat området för hans allmänt församlingsvårdande verksamhet.

Ett gudstjänstliv och en församlingsvård i de traditionella formerna har bevarats levande främst i Västsveriges kyrkliga bygder samt här och var i enstaka gammalkyrkliga församlingar i skilda stift.

Utvecklingen i stort har under 1900-talets första decennier kännetecknats av ett kyrkligt återuppbyggnadsarbete, som å ena sidan tagit sikte på att vidmakthålla gudstjänstliv och församlingsvård i de ännu alltjämt bevarade formerna och å andra sidan skapat nya former i anslutning till en modern tids föreningsväsen och folkrörelser.

Genom den skedda utvecklingen har icke den territoriella församlingen förlorat sin betydelse av primärt kyrkligt verksamhetsområde. När strävan-

dena för en förnyelse av kyrkolivet började vid sekelskiftet, framträdde de såsom en »församlingsrörelse». Den enskilda kyrkoförsamlingen sattes däri- genom i centrum. Såsom en följd av dessa strävanden kan nämnas en ny värdesättning av sockenkyrkan med dess kyrkogård, vartill även den nyvak- nade hembygdskänslan medverkat. Derma värdering har icke blott tagit sig uttryck i ett allmänt intresse för kyrkorummets vård och förskönande utan också i en särskilt på senare tid växande tendens att förlägga såväl dop som vigsel till kyrkan och att där samlas till högtider. Den naturliga samhörig- heten mellan alla sockenbor har särskilt i mindre församlingar varit bestäm- mande för utgestaltningen även av den moderna församlingsvården både när det gäller arbetet bland barn och ungdom och med avseende på förenings- verksamheten bland äldre. Den har karaktären av församlingsarbete med den lokala vidd och begränsning, som följer därav. Symbolisk för den nu skisserade tendensen inom nutida kyrkoliv är kombinationen församlings— kyrka församlingshem.

Däremot bör emellertid ställas en annan tendens, som går ut på att vidga ramen för den kyrkliga verksamheten. Församlingsrörelsen har växt ut till en kyrkorörelse, som bragt till uttryck de enskilda församlingarnas tillhörig- het till en större samfundsgemenskap och fört fram organ och sammanslut- ningar i kontrakten, stiften och rikskyrkan. Men det är att märka, att även dessa organ med vidare verksamhetsområde ytterst ha till syfte att främja gudstjänstlivet och församlingsvården i de enskilda församlingarna. Sam- manförandet av skilda församlingars medlemmar till uppbyggelse eller råd- slag har i allmänhet tillfällig karaktär och sker för begränsade syftemål. Endast undantagsvis förekomma organisationer, som icke taga hänsyn till församlingsindelningen. Så organiseras exempelvis kyrkobrödrakårema stundom pastoratsvis.

De faktorer, som varit verksamma i den moderna samhällsutvecklingen och framkallat upplösning av de gamla lokala enheterna till förmån för bildandet av större kommunala verksamhetsområden, ha också gjort sig gällande inom församlingsorganisationen. En alltför stark folkminskning 'i rena landsförsamlingar likaväl som en alltför stor folkökning i församlingar med tätortsbebyggelse kunna vålla, att församlingen har svårt att fungera såsom en sådan. Församlingen utgör alltjämt en naturlig kyrklig arbetsenhet och kan, där underlaget för gudstjänstliv och övrigt kyrkligt arbete är till- fredsställande, svårligen såsom sådan ersättas.

II. Synpunkter på den nuvarande organisationen i pastorat av olika typ

Vid bedömandet av de krav, som gudstjänstliv och församlingsvård ställa på den prästerliga arbetskraften i det enskilda fallet, måste man taga hänsyn till de betydande variationerna i församlingarnas struktur.

En viktig skillnad förefinnes mellan ”kyrkliga, församlingar, där behovet av gudstjänsttillfällen är starkt och den kyrkliga seden väl hävdat sig även

] fråga om sökandet av själavård, och 'okyrkliga” församlingar, där både gudstjänstliv och församlingsvård i traditionell form råkat i förfall. Med hänsyn till arbetsbördan blir dock skillnaden icke så stor för församlings- prästen. Medan denne i förra fallet har full sysselsättning med de uppgifter, som sedan gammalt äro givna, måste han i senare fallet ägna så mycket mera arbete åt den uppsökande uppgiften och åt prövande av nya medel för att främja en förnyelse av kyrkolivet. Det moderna församlingsarbetet re- presenterar sålunda en till det centrala i prästens kallelse hörande arbets- uppgift av krävande art, som han icke kan undandraga sig.

Ser man återigen till förutsättningarna för den kyrkliga verksamhetens utformning och till möjligheterna för prästerskapet att fylla de härigenom ställda kraven, är det andra faktorer, som framträda. Här komma givetvis församlingarnas folkmängd och areal, deras geografiska och sociala struktur i betraktande. Men det är också av väl så stor betydelse, om prästerskapet har en ell-er flera församlingar att betjäna eller om en församling har en eller flera präster.

En sammanläggning av småpastorat i enlighet med det av riksdagen i samband med 1951 års lönereform uttalade önskemålet skulle komma att medföra en minskning i antalet av de pastorat, vari blott en präst är place- rad, men en ökning av de pastorat, vari två ell-er flera präster måste vara anställda. För att få konsekvenserna av en utveckling i sådan riktning be- lysta ha de sakkunniga i förut omförmälda cirkulärskrivelse till domkapitlen anhållit, att dessa mätte, efter hörande av vederbörande stiftskommittéer för beredning av indelningsfrågorna, där sådana kommittéer bildats, besvara följande två frågor:

1. Vilka äro erfarenheterna i stiftet av pastorat med endast en fast anställd präst jämförda med pastorat med flera präster?

2. Vilka synpunkter lägger domkapitlet på en eventuell utvidgning av an- talet pastorat med mer än en präst? För de avgivna yttrandena, som ingå jämväl på andra med pastoratsorga- nisationen sammanhängande spörsmål än de i frågorna berörda, lämnas här en redogörelse i vad avser de synpunkter, som anförts dels på frågan om an- talet präster i ett pastorat, dels på frågan om antalet församlingar i ett pasto- rat. En sammanfattning av enquéten i dess helhet har upptagits i den sär- skilda bilaga (Bil. E), som omnämnts 1 kap. 5.1 Vid besvarande av frågan nr 1 ha vederbörande i regel skilt mellan de fall a) där pastorat redan har så stor folkmängd och areal eller innefattar så många församlingar, att mer än en präst erfordras, samt b) där blott en präst kräves men denne för närvarande har full sysselsättning och c) där en präst icke har full sysselsättning. Vad a-gruppen angår ha domkapitlen i Uppsala, Västerås, Karlstad, Här— nösand, Luleå och Stockholm samt stiftskommittéerna i Uppsala, Västerås,

1 Jfr Bil. F.

Lund, Karlstad och Härnösand påpekat vissa fördelar av en flerprästorgani— sation, möjlighet till gemensam »rådplägm'ng och planläggning av arbetet samt inbördes stöd och hjälp», i den mån uppdelning i arbetsdistrikt ej läg- ger hinder i vägen (stiftskommittén i Uppsala), mera kvalificerat urval till kyrkoh-erdetjänst (stiftskommittén och domkapitlet i Linköping), möjlighe— ten att taga hänsyn till åldersgrupper och skiftningar i fromhetslivet (stifts- kommittén i Lund) samt till behov av semesterledigh-et (stiftskommittéerna i Uppsala och Lund, domkapitlet i Västerås). Domkapitlet i Stockholm har framhållit svårigheterna för en kyrkoherde i ett enprästpastorat att bemästra uppgifter, »vilkas mängd och svårighet ställa nästan alltför stora krav på hans mångsidighet, nit och arbetsförmåga». Stiftskommittén och domkapitlet i Linköping ha fäst uppmärksamheten även på de biträdande prästernas naturliga behov att efter viss tjänstetid »känna nödigt utrymme för person- liga initiativ och personlig självständighet» (d.v.s. befordran till kyrko- herde). Det sistnämnda synes närmast peka på att företräde borde ges åt en pastoratsdelning med en präst i vartdera delpastoratet framför en ökning av organisationen i ett odelat pastorat. Även stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand ha erinrat om prästernas befordringsintressen.

Ett flertal yttranden berörande b-grupp-en innebära förord för bibehål- lande av indelning och organisation oförändrad framför att utöka densamma med ytterligare en eller flera församlingar samt en eller flera präster (stifts- kommittéerna och domkapitlen i Uppsala, Växjö, Lund och Härnösand). Ur stiftskommitténs i Härnösand av domkapitlet biträdda yttrande må följande återgivas: »En präst med självständigare läggning komm-er jämte sin försam— ling lätt i motsatsställning till den andra församlingen i pastoratet. Motsätt- ning mellan överordnad kyrkoherde och underordnad komminister känns för mången präst tryckande, då det egentliga arbetet är för båda så gott som enahanda, prästernas kompetens är densamma och komministerns befatt- ning med stora delar av arbetet är lika självständig som kyrkoherdens.» Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad samt domkapitlet i Stockholm synas anse, att de brister, som vidlåda en enprästsorganisation, kunna i vä- sentlig mån botas genom utökning av organisationen, även om detta nöd- vändiggör en sammanläggning av pastorat med en eller flera församlingar.

Vidkommande c-gruppen är först att beakta frågan, om vid en ökning av pastorat, som icke ger full sysselsättning åt en präst, man bör begränsa ök— ningen så, att pastoratet kan skötas av en präst eller om man bör göra öka ningen så stor, att en organisation med flera präster blir behövlig. Frågan besvaras av domkapitlet i Uppsala på ett sätt, som torde få uppfattas som ett förord för det förra alternativet, frånsett de pastorat som ha mer isolerat läge, vilka böra lämnas orubbade. Enahanda uppfattning framföres av stifts- kommittéerna och domkapitlen i Strängnäs och Lund.

På frågan nr 2 ha stiftskommittéerna och domkapitlen i Uppsala, Skara, Strängnäs, Växjö, Lund och Härnösand i princip uttalat sig mot utvidgning

av antalet flerprästpastorat i respektive stift. Stiftskommittén i Uppsala har dock ansett pastorat med mindre än 1 000—1 200 invånare i regel böra sam- manslås med angränsande pastorat och kyrkoherdetjänsten ändras till kom- ministratur. Stiftskommittén och domkapitlet i Linköping anse, att, där be- t'olkningstalet nödvändiggör sammanförande av mer än tre församlingar, be- folkningstalet i första hand bör vägas mot andra faktorer såsom antalet kyrkor, förvaltningssplittring, avstånd, kommunikationer o.dyl.; måhända bör icke heller förbises, hur unga eller åldriga nuvarande församlingsbild- ningar äro. Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad samt domkapitlet i Stockholm ha förordat sådan utvidgning, »under förutsättning att pastora— tens yta icke blir orimligt förstorad, och att ordinarie präst kan anställas enligt de grunder som föreslagits beträffande flerförsamlingspastorat» (Karl- stad), eller att de enskilda församlingarna få behovet av gudstjänster och för- samlingsvård tillgodosett i minst lika stor utsträckning som nu, samt att antalet präster icke minskas (Stockholm). Domkapitlet i Västerås finner det uppenbart, att nuvarande pastoratsindelning måste justeras. Genom den kraftiga förändring av befolkningsförhållandena, som medfört en stark minskning av invånarantalet i de flesta pastorat på rena landsbygden, och en motsvarande ökning av befolkningen i större samhällen och städer har enligt domkapitlets mening en situation uppstått, till vilken den kyrkliga organisa- tionen och arbetet måste anpassas. Detta innebär, anser domkapitlet, att en sammanslagning av pastorat till större enheter icke kan undvikas. En följd härav blir, säger domkapitlet, att pastorat och tjänster mäste indragas men samtidigt böra nya tjänster inrättas i pastorat, där befolkningen väsentligt ökat; i de nya pastorat, som tänkas uppstå genom sammanslagning, böra ! som regel minst två präster vara anställda. Vid en sådan omorganisation i ?

_. __". _ ___—__

bör, menar domkapitlet, även såvitt möjligt hänsyn tagas till pastoratens och församlingarnas tradition, struktur, areal, förekomst av nya samhälls- bildningar m.m. samt deras enhälligt uttalade önskemål.

Vidkommande frågan om antalet präster och församlingar över huvud taget i ett pastorat vilja stiftskommittéerna och domkapitlen i Uppsala, Lin- köping, Skara och Strängnäs för den egentliga landsbygdens del giva före- träde åt enprästsorganisationen, under det stiftskommittén och domkapitlet i Västerås torde få anses luta åt en tvåprästsorg-anisation, där detta av lokala skäl är möjligt. Stiftskommittén och domkapitlet i Strängnäs samt stiftskom- mittén i Västerås anse, att flera än två församlingar ej böra sammanföras till ett pastorat. Stiftskommittén i Växjö anser att fördel av en organisation med tre präster (kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt) i ett pastorat endast kan tänkas uppkomma, när dessa präster äro placerade i samma församling eller i arbetsområde, där de sinsemellan kunna fördela arbetsuppgifterna. Därest små församlingar måste sammanslås, vore typen tre församlingar med två präster den bästa. Sammanläggning av fyra småförsamlingar vore icke förmånlig och arbetsfördelningen mellan prästerna vore svår att genom-

föra. Ständig duplikation borde undvikas. Enahanda ståndpunkt intaga dom- kapitlet i Växjö och stiftskommittén i Göteborg. Stiftskommittén i Lund finner enprästpastorat med tre eller fyra församlingar icke lämpliga i stiftet. Två präster i ett fyrförsamlingspastorat är enligt stiftskommittén avgjort att föredraga framför enprästpastorat med tre eller fyra församlingar. Mer än ' två präster syntes vidare böra förekomma endast i fall, då en stor del av ett pastorats befolkning tillhörde en eller ett par tätorter. Emellertid borde hit- tillsvarande ordning med enprästpastorat bibehållas, där icke särskilda skäl kunde åberopas för en annan ordning. Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad förorda en organisation med kyrkoherde, komminister och kyrko- adjunkt. En präst borde som regel icke ha mer än två församlingar med var sin kyrka att betjäna. Treförsamlingspastorat med en präst och femförsam- lingspastorat med två präster vore icke funktionsdugliga från kyrklig syn- punkt. Nödvändiga sammanslagningar borde leda till uppkomsten av pasto- rat med två eller fyra församlingar, betjänade av minst en präst för varannan församling. Domkapitlet i Luleå anser, att det i allmänhet måste betraktas såsom en fördel, om i ett pastorat finnes mer än en präst anställd (möjligheten till differentiering av församlingsvården). Från dessa synpunk- ter förefölle ett pastorat med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt vara det mest ändamålsenliga. Någon schablonmässig lösning kunde dock icke rekommenderas. Särskilt geografiska synpunkter måste många gånger tillmätas stor betydelse. Antalet församlingar borde ej bli för stort. Tradi- tionssynpunkter finge ej heller förbises. Stiftskommittén och domkapitlet i Visby erinra om att i stiftet finnes tradition för pastorat med endast en präst och denna anordning anses ha varit tillfredsställande. Stiftskom- mittén i Stockholm framhåller, att antalet församlingar i ett flerprästspasto— rat absolut ej bör överstiga sex och att hänsyn bör tagas till att kyrkoherden ej alltför mycket betungas med sammanträden, stämma och råd och därav följande protokollsskrivning, allrahelst som någon egentlig skrivhjälp i många lantpastorat ej står att skaffa.

För att rätt kunna förstå den markerade olikhet i synpunkterna på före— varande frågor, som framträder i de ovan refererade enquétesvaren, torde man höra utgå från att varje domkapitel och stiftskommitté vid avgivande av sitt yttrande väsenligen grundat sin mening på förhållandena i det egna stiftet. Av detta och andra skäl påkallas en närmare analys av frågan, huru villkoren för gudstjänstliv och församlingsvård gestalta sig i pa 5 to rat a v olik a ty p, under hänsynstagande till skilda lokala förutsättningar.

Vår historiskt framvuxna pastoratsorganisation uppvisar så starka varia- tioner, att det knappast låter sig göra att i en schematisk översikt redovisa alla förekommande pastoratstyper. Med hänsyn till utredningens syfte kan det vara motiverat att lämna å sido pastorat, som redan enligt de 'vid en se- nare tids ändringar i indelningen tillämpade principerna måste anses för små

eller för stora. Men även om undersökningen begränsas till några av de all- mä—nnast förekommande pastoratstyperna, visar det sig vara förenat med stora svårigheter att behandla dem i ett sammanhang. En karakteristisk olikhet föreligger sålunda mellan den äldre typ av pastorat, bestående av en eller flera till folkmängd och areal små församlingar, vilken alltjämt är för- härskande i de sydsvenska och mellansvenska stiftens jordbruksbygder, och den nyare typ, som representeras å ena sidan av de över hela landet spridda pastoraten med större städer och andra tätorter och å andra sidan av de vidsträckta landsbygdspastoraten, framför allt i de båda norrlandsstiften men även i vissa trakter av andra stift. Detta förhållande ger motiveringen för den indelning av pastoraten i två huvudgrupper, som i det följande ge— nomförts.

A. Pastoral med relativt ringa folkmängd (men minst 1 500 invånare) och areal (högst 1 kvadratmil)

a. Pastorat bestående av en eller flera församlingar och betjänade av endast en präst

1. Enförsamllngspastorat med väsentligen agrar karaktär Ett sådant pastorat erbjuder goda naturliga förutsättningar för gudstjänst- liv och församlingsvård, som där kunna uppehållas i full omfattning. Under- laget är tillräckligt för att möjliggöra ett väl förgrenat församlingsarbete; tid och förutsättningar finnas för en allsidig personlig insats av prästen. Vissa omständigheter kunna emellertid försvåra prästens arbete: spridd bebyggelse i större byar, vilket nödvändiggör anordnande av regel- bundna andaktsstunder; förekomst på relativt långt avstånd från kyrka och prästgård av mindre tätort, vilket motiverar dit lokaliserat församlingsarbete; en rörlig befolkning, varigenom pastorsexpeditionens arbete ökas (svårig- het för pastor att kunna erhålla skrivhjälp); en viss knapphet på frivilliga medarbetare.

2. _ Enförsamlingspastorat med tätortskaraktär

Pastorat med markerad småstadsstruktur (utan industri eller affärsverk- samhet av nämnvärd omfattning) erbjuder på grund av befolkningens kon— centration inom ett begränsat område påtagliga fördelar från arbet-ssynpunkt jämfört med landsbygdspastorat med samma folkmängd.

Gudstjänstverksamheten behöver icke vidgas genom anordnande av guds- tjänst på annan plats än i församlingskyrkan. Församlingsarbetet kan sam- manhållas i en hela pastoratet omfattande organisation. Betingelser finnas för en rikare förgrening av arbetet, som emellertid, då tillgången på lekman- namedhjälpare är begränsad, medför ökat anspråk på aktiv prästerlig med-

verkan. Om befolkningen är någorlunda stationär, blir pastorsexpeditionen ej alltför omfattande och vinner prästerskapet lätt personlig anknytning för sin själavårdande verksamhet.

3. Tvåfärsamlingspastorat Både församlingarnas behov och prästens möjligheter motivera gudstjänst- verksamhetens uppehållande i full omfattning i båda församlingarna. I regel kan utan olägenhet konfirmandundervisning och ungdomsarbete (liksom pastorsexpedition) centraliseras, om icke avståndet till annexförsamlingen är för stort. Denna ställer emellertid anspråk på viss egen församlingsvård, t. ex. söndagsskola, arbetskrets för vuxna. Det kan dock ej undgås, att annex- församlingen ofta blir mindre väl tillgodosedd än moderförsamlingen, sär- skilt om den är betydligt mindre än denna. Samma för prästens arbet—e försvårande omständigheter kunna förefinnas som i enförsamlingspastoraten. Därtill kommer den söndagliga duplika- tionen, som är betungande, i synnerhet då jordfästningar hållas på söndagar och bröllop på lördagar. En viss svårighet vållar ävenledes administrations- bördans ökning genom dubblering av sammanträden och kontinuerlig tillsyn av två kyrkor och kyrkogårdar.

4. Tre— och fyrfärsamlingspastorat Pastorat av denna typ ha i allmänhet utpräglat agrar karaktär. Åtminstone två, respektive tre av församlingarna ha i regel mycket ringa folkmängd och areal. Organisationen med blott en präst medgiver icke högmässa mer än i två kyrkor varje söndag. Hållande av högmässa regelbundet, om ock icke sön- dagligen, är även i de minsta församlingarna starkt motiverat, då kyrkan och dess gudstjänst där är den givna samlingspunkten. Detta bestyrkes av att intresset för församlingskyrkans omvårdnad i dem oftast är mycket starkt och offervilligt och att kyrksamheten i dem är procentuellt mycket god. Ekonomiskt och personellt underlag för ett mera förgrenat försam- lingsarbete saknas däremot. Speciellt försvårande omständigheter för prästens arbete äro: den onaturligt starka anspänningen kring söndagarna, en ojämn arbets- rytm, som verkar slitande; tre- eller fyrdubblingen av de administrativa bestyren, vilket medför en tröttande monotoni; den så gott som totala avsaknaden av frivilliga medhjälpare för det för- samlingsarbete, som kräves även i den minsta församling (söndagsskola, ar- betskrets). Sådana pastorat ställa stora krav på prästens psykiska spänstighet och ut- hållighet. Erfarenheten visar, att arbetsprestationen i och för sig icke alltid blir mer omfattande i grupp 4 än i grupperna 1—3, men detta torde i så fall

bero på en nödtvung-en inskränkning av arbetet till de direkt föreskrivna uppgifterna; varken tid eller krafter räcka till för övrigt församlingsarbete i önskvärd omfattning.

Det stora flertalet av de ovan under 1, 3 och 4 behandlade pastoraten äro utsatta för en fortgående folkmängdsminskning, vilken i sin mån inverkar på förutsättningarna för den kyrkliga verksamheten och prästerskapets ar- bete. En minskning i gudstjänstdeltagandet inträder, som merendels visat sig bli proportionsvis större än nedgången i folkmängden. Detta torde väsentli- gen sammanhänga med att, då arbetskraften i jordbruket decimeras, försam- 1 lingsmedl—emmarna i de arbetsföra åldrarna bli alltför hårt ansträngda under i veckans vardagar och därtill få svårt att på söndagarna göra sig lediga från

sysslorna. Minskningen av antalet födda barn och ungdomens tidiga bort- flyttning inverka kännbart på anslutningen till söndagsskola och ungdoms- ] verksamhet. Någon inskränkning av gudstjänster och övrigt församlingsar-

bet—e kan dock ej ifrågakomma. I stort sett har prästen att fullgöra samma arbetsuppgifter som tidigare, fastän under försämrade villkor. Den minsk- ning i de kyrkliga förrättningarnas antal och expeditionsgöromålens om- fattning, som blir en följd av folkminskningen, kan i viss grad uppvägas av att prästen _— med hänsyn till svårigheterna såväl för de arbetsföra försam- lingsmedlemmama som för de gamla, vilkas antal proportionsvis ökas, att besöka gudstjänsten i kyrkan —— föranledes att utvidga sin verksamhet med hembesök och på sina håll även andaktsstunder ute i byarna.

Pastoratsproblemet har i det föregående diskuterats ut ifrån nuvarande organisation i de sydsvenska och mellansvenska stiften, där en- eller flerför- samlingspastorat med endast en präst är den allmännast förekommande ty- pen. Vid sidan därav förekommer i bygder med likartad församlingsstruktur en organisation i flerförsamlingspastorat med mer än en präst, en organisa- tion, som på vissa håll, särskilt i Skara stift, har gammal hävd men eljest i allmänhet tillkommit genom pastoratssammanslagningar i senare tid.

Samma synpunkter, som ovan anlagts, ha i stort sett sin tillämplighet även på sistnämnda organisationsform. Med den betydelse, församlingen äger såsom arbetsenhet, torde någon väsentlig minskning av den arbetsbörda, som åvilar varje präst, icke uppkomma, när två eller flera enprästpastorat, vart- dera bestående av en eller flera församlingar, sammanföras till ett pastorat och tjänsteorganisation—en i samma mån vidgas. Den samverkan mellan för- samlingarna, som kan och bör åvägabringas genom organiserande av exem- pelvis gemensamt ungdomsarbete för hela pastoratet försvåras påtagligen, ju fler församlingar pastoratet omfattar. Icke alltid kan heller möjligheten till en för gudstjänstliv och församlingsvård gynnsam arbetsfördelning mel- lan prästerna i sådant pastorat utnyttjas så som önskvärt vore. I många fall

i i ! b. Flerförsamlingspastorat med mer än en präst

kan i stället uppstå en ojämn fördelning av arbetsbördan på prästerna, och för kyrkoherden kan det möta svårigheter att utöva den ledning och tillsyn över den kyrkliga verksamheten i pastoratet som helhet, vilken under alla förhållanden åligger honom.

Till de svårigheter för tillgodoseende av gudstjänstliv-em och församlings- vårdens krav, som göra sig gällande i tre- och fyrförsamlings-pastorat med en präst, kunna sålunda komma andra olägenheter, då antalet församlingar i ett pastorat ytterligare utökas utan att tjänsteorganisationen samtidigt vid- gas. Dessa svårigheter tala i och för sig för att i här avsedda fall enprästs- organisationen såvitt möjligt bibehålles, men att, när ett sammanförande av pastorat eller delar av pastorat på grund av folkmängdsförhållandena eller organisatoriska skäl likväl blir ofrånkomligt, icke flera än sex församlingar sammanföras till ett pastorat med två eller flera präster.

B. Pastorat med relativt stor folkmängd och mindre eller större areal, bestå— ende av en eller flera församlingar och betjänade av två eller flera präster

1. Pastorat med väsentligen agrar karaktär och relativt stor areal Pastorat, tillhörande denna grupp förekommer, såsom tidigare angivits, allmänt i Norrland men äro jämväl tillfinnandes i ytterområden av syd- svenska och mellansvenska landskap. En viss olikhet gör sig inom denna grupp gällande mellan pastorat inne- slutande mera vidsträckt, sammanhängande slättbygd med spridd bebyggelse och pastorat, som till övervägande del bestå av skogstrakter med befolk— ningen samlad i större byar, belägna i från varandra avgränsade mindre slättbygder. I båda fallen nödvändiggöres emellertid en decentralisering av gudstjänstliv och församlingsvård, som ställer stora krav på prästerskapets rörlighet och arbetsförmåga. Påfrestningen ökas därest sådant pastorat omfattar mer än en församling. En särskild svårighet uppkommer i följande ofta förekommande fall. Pasto- ratet består av en moderförsamling med betydande folkmängd och en eller flera annexförsamlingar. Var och en av dessa senare har en folkmängd, som visserligen är ringa men dock tillräcklig för att församlingen skall äga fog för anspråk på såväl söndaglig gudstjänst som tillgång till pastoralvård i övrigt i full utsträckning; dessutom är den belägen på ett så stort avstånd från moderförsamlingen, att den ej kan betjänas av där bosatt präst. I ett dylikt fall framtvingas ofta en sådan placering av prästerskapet i de olika församlingarna, att kyrkoherden, bosatt i moderförsamlingen, får en opro- portionerligt stor arbetsbörda.

2. Pastorat med blandad agrar och tätortskaraktär Sådant pastorat kan, när fråga är om tätortsbildning utan samband med industri, erbjuda ungefär samma villkor för d-en kyrkliga verksamheten som

% i !

pastorat med helt agrar karaktär. Skillnaden torde nämligen från arbets- synpunkt icke vara så stor mellan en kyrkby och ett mindre stationssam— hälle.

Särskilt beaktande kräver emellertid en grupp av landsbygdspastorat, som innesluta ett eller flera industrisamhällen. Olikheten i struktur mellan tätort och jordbruksbygd medför i sådant fall, att den kyrkliga verksamheten i väsentliga styck-en måste uppdelas. Ej sällan har, där sockenkyrkan ligger inom den gamla jordbruksbygden, ett kanske långt därifrån uppkommet industrisamhälle sitt eget kapell, där om möjligt söndaglig gudstjänst bör hållas och särskilt församlingsarbete bedrivas. Även om pastorat med sådan struktur skulle vara mindre till arealen än rent agrara pastorat med samma folkmängd, måste de av anförda skäl anses vara väl så svårskötta som dessa och ställa motsvarande krav på tjänsteorganisationen.

3. Pastorat med tätortskaraktär I städer och andra samhällen med goda utvecklingsmöjligheter utgör bc- folkningens tillväxt genom ständigt fortgående inflyttning från landsbygden den omständighet, som även från gudstjänstlivets och församlingsvårdens synpunkt är den för pastoratsorganisationen mest avgörande. Det faktum, att med folkmängdens tillväxt ingalunda följer en motsvarande ökning av deltagande i gudstjänster och församlingsarbete, ställer i klar belysning de svårighet-er, som möta kyrkan i dess strävan att med sin verksamhet nå och i församlingen inlemma de utifrån komna församlingsborna, vilka i sin nya omgivning sakna stödet av gammal kyrklig sed och naturlig anknytning till församlingslivet, Det är framför allt i dessa pastorat, som den inledningsvis i detta avsnitt berörda omorienteringen av den kyrkliga verksamheten blivit en tvingande nödvändighet. Av de faktorer, som bestämma gudstjänstlivets och församlingsvårdens utgestaltning i ett samhälle med stor och växande folkmängd, är det några, som verka underlättande för det prästerliga arbetet. Dit kan räknas guds- tjänstlivets centralisering till kyrkorummet och koncentrationen av visst för- samlingsarbete till ett församlingshus. I samma riktning verkar tillgången på biträdespersonal för pastorsexpeditionen och på medhjälpare i försam- lingsarbetet. I sistnämnda hänseende har det sin betydelse, om i pastoratet ingående församlings ekonomiska resurser tillåta en förstärkning av de fri- villiga lekmannakrafterna genom anställande av särskilda medarbetare (diakonissa ell-er församlingssyster, diakon, ungdomsledare). En församling med växande folkmängd kommer emellertid så småningom till en punkt i sin utveckling, då faktorer, som verka i annan riktning, göra sig gällande. I ytterområdet uppkomna bostadsområden bli sålunda med tiden fullt utbyggda och erhålla en alltmera stationär befolkning. Därmed skapas förutsättningar för en närmare samhällelig gemenskap inom den där bosatta befolkningen. Ett sådant område tenderar att bli en karakteristiskt

avgränsad enhet inom den stora helhet, som församlingen utgör. Ju längre avståndet till dess centrum är, desto starkare blir denna tendens. Därigenom framtvingas en decentralisering av guldstjänstlivet och församlingsvården, som kommer till sitt markerade uttryck i en uppdelning av församlingen i arbetsdistrikt med sina egna samlingslokaler och med särskild präst såsom ansvarig för arbetet.

Vad beträffar de prästerliga arbetsuppgifterna i pastorat med stor och växande folkmängd uppväges ett minskat deltagande av de biträdande präs- terna i expeditionsarbetet såväl därav att de starkare engageras i det fria församlingsarbetet som därav, att antalet dem åvilande kyrkliga förrätt- ningar och med dessa förknippade hembesök samt medlingar i äktenskaps- tvister kan ökas i sådan grad, att nämnda uppgifter bli synnerligen be- tungande.

Något bestämt folkmängdstal, vid vilket behovet av decentralisering skall anses inträda, kan svårlig-en uppställas. Därtill äro förutsättningarna i de enskilda fallen allför olikartade. Det finns exempel på stadspastorat med 10 000 å 12 000 invånare, där sådant behov redan föreligger, medan i andra pastorat med större folkmängd den kyrkliga verksamheten ännu kan utan alltför stor svårighet sammanhållas. Det är likaledes vanskligt att med stöd av erfarenheten fixera det folkmängdstal, vid vilket ett pastorat från guds- tjänstlivets och församlingsvårdens synpunkt måste betecknas såsom alltför stort. Under förutsättning att en naturlig uppdelning i arbetsdistrikt kan åstadkommas och att därav betingad utökning av den prästerliga tjänste- organisationen och antalet l-ekmannamedhjälpare sker, torde den kyrkliga verksamheten med någorlunda tillfredsställande resultat kunna bedrivas i ett pastorat med omkring 30 000 invånare. Behovet av präster, vilket _- så länge en centralisering i stort består kan tillgodoses genom en successiv utbygg- nad av tjänsteorganisationen i något långsammare takt än folkmängdsök- ningen, blir återigen vid en genom ytterligare folkmängdsökning nödvändig- gjord decentralisering proportionsvis större. Vid en organisation med flera än fem präster tillkommer i regel såsom motiv för pastoratsdelning den växande svårigheten för kyrkoherden att sammanhålla och leda försam- lingsarbet-et.

Pastorat av här sist behandlad typ äga väl i allmänhet en folkmängd eller uppvisa i övrigt förhållanden, som nödvändiggöra anställande av mer än en präst. Erfarenheten från pastorat, där prästernas stationeringsförhållanden möjliggjort ett samarbete dem emellan, synas ge vid handen, att d-enna tjänsteorganisation bereder tillfälle till en arbetsfördelning, som blir till gagn för den gemensamma prästerliga insatsen. Då man för framtiden väsentligen har att räkna med en växande folkmängd i dylika pastorat med av tätorts- karaktären betingat krav på differentiering av den kyrkliga verksamheten, måste nämnda förhållande tillmätas sin särskilda betydelse vid bedömande av frågan, när behovet av pastoratsdelning skall anses föreligga.

Allmänna riktlinjer för indelning och organisation

[ det föregående ha de sakkunniga redovisat de huvudfaktorer, som i senare tid påverkat utformningen av pastoratsindelningen och den församlingspräs- terliga organisationen och som nu befunnits av betydelse för översynen av dessa regleringar. De sakkunniga övergå härmed till att närmare precisera de riktlinjer för en ny indelning och organisation, som med stöd därav kun- nat uppdragas. Inledningsvis må härvid särskilt erinras om den nära nog utslagsgivande betydelse, som prästernas arbetsuppgifter visat sig ha för pas- toratens och organisationens ändamålsenliga sammansättning. Genom de på de sakkunnigas initiativ verkställda arbetstidsstudierna, för vilka redogjorts i kap. 4, torde ha vunnits en så långt sig göra låter tillförlitlig och be— lysande bild av såväl omfattningen som arten av de arbetsuppgifter i tjäns- ten, som i olika typer av pastorat och under skilda organisationsformer för närvarande åvila församlingsprästerskapet. I anslutning till den i samband ,» med 1951 års religionsfrihetslagstiftning medgivna skattelindringen för per- soner, som ej tillhöra svenska kyrkan, framhölls bl. a. (SOU 1949: 20, s. 322 ff. och 337 ff.), hurusom en väsentlig del av de i prästerskapets tjänste- åligganden numera ingående arbetsuppgifterna icke hade enbart kyrklig utan fastmer övervägande borgerlig karaktär. Som detta omdöme i stort sett torde äga giltighet, kan redan därav slutas, att lösningen av nu föreliggande problem ej mindre blir av vikt för den speciellt kyrkliga verksamheten än även får en mera allmänt administrativ räckvidd.

Förutsättningar

De förutsättningar, varå en reform av pastoratsindelningen och den för- samlingsprästerliga organisationen bör bygga, ha i samband med redogörel- sen i de föregående kapitlen ingående belysts från vissa samlande utgångs— punkter. De sakkunniga vilja nu närmast lämna en systematisk översikt av de faktorer, som enligt de sakkunnigas uppfattning främst måste anses relevanta för den avsedda regleringen. Förutsättningarna skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter: församlingarna såsom arbetsdistrikt , och deras betydelse för den kyrkliga verksamheten; pastoratens och däri in— gående församlingars struktur; pastoratens folkmängd och areal; avväg- ningen mellan riks- och lokalintresse; pastoratens förhållande till kommun- indelningen; gudstjänstturordningen; pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat erforderligt antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pastorat.

Församlingsindelningen utgör på det kyrkliga området den primära och grundläggande indelningen. Församlingen är sålunda i flera hänseenden allt- jämt det givna arbetsdistriktct för pastoralvården. Det åligger prästerskapet att hålla gudstjänst i församlingens kyrka och i många fall på andra predikoplatser inom församlingen samt att betjäna församlingsborna med kyrkliga förrättningar och själavård. I pastoralvården ingår jämväl det fria församlingsarbetet, vilket fullt utvecklat innefattar ett flertal verksam- hetsg—renar, varav söndagsskola, ungdomsverksamhet och arbetskretsar för vuxna äro de allmännast förekommande; sådan verksamhet bedrives regel- mässigt församlingsvis, vare sig präst finnes bosatt i församlingen eller ej. Pastoratsindelningen åter utgör visserligen i första hand en såsom stifts- kommittén i Härnösands stift uttryckt det i sitt svar på den förut omför- mälda enquéten —— »teknisk indelning i enheter för avlöningsändamål, inbe- gripet förvaltning av prästgårdar och avlöningstillgångar». Såsom det legalt- administrativa tjänstgöringsområdet för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster bildar dock pastoratet därjämte den yttre ramen och där- med den egentliga enheten för den församlingsprästerliga verksamheten i dess helhet —— och detta även i de fall då pastoratet omfattar flera försam- lingar. Liksom de prästerliga arbetsuppgifterna, såsom ovan starkt under- strukits, i sig själva äro av största betydelse för pastoratsindelningens ut— formning blir alltså denna indelning också å sin sida i hög grad avgörande för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

Pastoraten med de däri ingående församlingarna äro i flera hänseenden av olika struktur. Sådana olikheter pastoraten emellan återfinnas ej blott mel- lan landets geografiskt och klimatiskt skilda delar utan även inom de en- skilda stiften, vart för sig. I befolkningshänseende kunna, såsom förut an- tytts, åtskiljas trenne huvudtyper av pastorat. En grupp utgöres av de rent agrara, i regel små pastoraten utan tätorter; en annan bilda de större, i hu- vudsak agrara men med en eller flera större byar eller andra tätorter; en tredje kategori omfattar de egentliga tätortspastoraten, inom vilka ingen eller blott ett mindretal av befolkningen ägnar sig åt jordbruk och dess binäringar.

Redan de här angivna typolikheterna bli för det föreliggande reglerings- problemet av den största betydelse: självfallet är nämligen, att problemet främst måste upptagas och utredas från just de utgångspunkter, varå denna uppdelning i typer bygger. Folkmängdstalet får för det prästerliga arbetet och därmed för organisationen olika betydelse i pastorat med vidsträckt areal, långa avstånd mellan bebyggelsen och besvärliga kommunikationer och i pastorat med förhållandevis liten areal, små avstånd och goda kom- munikationer. En befolkning, som är jämnt spridd över ett agrart lands- bygdspastorats område, måste antagas ge mer tidskrävande arbete än en lika stor befolkning i ett tätortspastorat med i huvudsak till ett byggnadsplanerat område koncentrerad bostadsbebyggelse. Å andra sidan erbjuder oftast ett

pastorat av den senare typen i högre grad komplicerade sociala och religiösa problem än det agrara. Härutinnan må erinras om vad som under rubriken »Gudstjänstlivets och församlingsvårdens krav på pastoratsorganisationen» anförts i kap. 8.

En strukturell olikhet, som måhända ej kan'helt bortses från, föreligger emellertid också med hänsyn till förekomsten av mer eller mindre isolerade och i fråga om kulturella anordningar svagt utrustade bygder. Väl har ge- nom de moderna hildningsmedlen, framför allt radion, isoleringen mången- städes brutits och den kulturella utvecklingen främjats, men fall torde likväl alltjämt förekomma där förhållandena äro sådana att det möter stora svårig- heter för prästen att kunna bland lekmännen förvärva för uppgiften skicka- de medhjälpare i församlingsarbetet. Den prästerliga arbetsbördan i en dylik församling kan därigenom bli såväl kvantitativt som kvalitativt avsevärt större än församlingens storlek i och för sig skulle motivera. Därtill kan komma, att prästen av enahanda skäl får svårt att där undandraga sig så— dana allmänt kommunala och sociala uppdrag, som prästerskapet annars normalt icke behöver fullgöra.

En annan typolikhet föreligger med hänsyn till de i kap. 8 jämväl berörda variationerna i det kyrkliga intresset å skilda orter; skiljaktigheterna härut— innan kunna dock knappast tillmätas särskild betydelse vid uppdragande av riktlinjerna för indelningen och organisationen. I vad mån desamma allmänt taget inverka på förutsättningarna för prästens arbete är redan i och för sig en svårbedömd fråga, och ytterst måste detta i allt fall huvudsakligen bli beroende av vederbörande prästs egen personliga läggning, hans uthållighet och anpassningsförmåga.

Redan till det nuvarande systemets förutsättningar hörde i princip, att pastoraten erhölle en tillräcklig storlek för att där anställda präster skulle bli fullt sysselsatta med till tjänsten hörande uppgifter. Ett riktigt förhål- lande mellan folkmängd och areaI å ena samt tjänsteorganisation å andra si- dan blir alltjämt den givna förutsättningen för att den prästerliga arbets- kraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad. Såsom förut framhållits brister det härutinnan i den nuvarande indelningen på många ställen, i det att flera pastorat äro av alltför liten storlek för att ge en präst tillräckliga arbetsuppgifter. Härtill kommer, att man just bland dessa pastorat möter folkminskningens problem mest utpräglat. I åtskilliga pastorat, särskilt i storstäderna, är åter folkmängden uppenbart för stor för att arbetet skall kunna väl sammanhållas under en kyrkoherde. Liknande svårighet kan även göra sig gällande i pastorat med alltför stor areal. Pastorat av den stor- lek, att den prästerliga verksamheten därstädes kräver anställande av flera präster, äro dock —— under i övrigt godtagbara förhållanden _— såtillvida till fördel för denna verksamhets tillgodoseende, att en fördelning av arbetet på tjänstinnehavama här blir naturlig och att denna fördelning, särskilt i avseende på den ”fria” verksamheten, kan göras efter vederbörandes

med hänsyn till ålder och läggning större fallenhet för de särskilda upp- gifterna. .

En annan synpunkt, som jämväl bör beaktas, är att ett pastorat om mö j- ligt icke sammansättes så, att i följd av de geografiska förhållandena flera präster måste tagas i anspråk än fallet skulle vara vid ett annat indelnings- alternativ, som från det allmännas synpunkt också bleve tillfredsställande. Ett pastorat bör ej heller få så stor folkmängd, att för kyrkoherden—arbets- ledaren omöjliggöres den nödiga kontakten med såväl de honom biträdande prästerna som de olika befolkningsgrupperna i pastoratet eller att förvalt— nings- och expeditionsarbetet blir honom övermäktigt.

Vid ett bedömande av huru stor enhet i avseende å folkmängd och areal och huru många församlingar, som i ett enskilt fall lämpligen kunna sam— manhållas i ett pastorat, samt vilka tjänster, som där bli behövliga, blir det ofta en grannlaga uppgift att göra en avvägning mellan riksintresse och lokalintressen. Den nuvarande fördelningen av de prästerliga tjänsterna före— ter ostridigt en avsevärd ojämnhet, å ena sidan däri, att ett betydande antal pastorat ha så liten folkmängd och areal att de icke ge full sysselsättning åt en präst och, å andra sidan däri, att åtskilliga andra äro otillräckligt till— godosedda i avseende å sin tjänsteorganisation. En såvitt möjligt jämn för- delning av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna i förhållande till arbe- tets omfattning och art är ett anspråk sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse och därmed ett givet riksintresse. Detta bottnar i det na- turliga kravet, att hela befolkningen skall i görlig mån äga lika möjlighet till prästerlig betjäning oberoende av om den tillhör tätort eller den egent- liga landsbygden, rikets södra eller dess norra delar. I det nu anförda av- seendet måste därför riksintresset ges ett avgjort företräde framför en en- skild församlings krav på att få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från arbetssynpunkt. Härvid kan givetvis tänkas, att från en landsbygdsförsamlings synpunkt omfördelningen av tjänsteorganisa— tionen ter sig som om därigenom tätorterna blivit tillgodosedda på den egent- liga landsbygdens bekostnad. Det måste därvidlag dock beaktas, att den för- skjutning i folkmängdsfördelningen från landsbygd till tätort, som karak— teriserar de senaste årtiondena, just från nyss angivna rikssynpunkt ställer alldeles särskilda krav på tjänsteorganisationens utbyggnad speciellt för tät- orterna. Ytterligare bör uppmärksammas, att expeditionsarbetets utökning genom det nya folkbokföringssystemet i allmänhet blivit mest kännbar i tät- orterna med deras regelmässigt rörligare befolkning.

Den hänsyn, som i indelningsfrågorna av gammalt visats gentemot för- samlingsindelningen, till vilken de lokala traditionerna ju i stort sett äro an- knutna, kan icke sägas i samma grad vara motiverad i avseende å den gäl— lande pastoratsindelningen. Särskilt är detta fallet i fråga om de av flera för- samlingar sammansatta pastoraten, vilka under de senaste fyrtio åren i stor utsträckning (till mer än en tredjedel av det nuvarande antalet) undergått

till och med upprepade förändringar (jfr Tab. 2 ä 5. 34). Givetvis måste skä- lig hänsyn dock kunna tagas till framförda lokala önskemål, som äro sakligt grundade. Sålunda kan i givet fall väl tänkas, att en av ålder bestående pas- toratsgemenskap lämnas orubbad, där inom densamma pastoralvården tagit fasta och ändamålsenliga former och pastoratet något så när tillgodoser kra- vet på en i övrigt lämplig indelning. Motsvarande hänsyn bör likaså kunna tillmätas exempelvis ett önskemål om att, där sammanläggning till större enhet i allt fall måste ske, de gamla pastoraten skola i sin helhet få ingå i den nya enheten.

En anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen kan, såsom tidigare nämnts, ske antingen i form av kongruens —— sådan föreligger, på sätt framgår av redogörelsen i kap. 5 (jfr Bil. D), redan i ett avsevärt antal fall, såsom beträffande åtskilliga städer och köpingar och där kommunens folkmängdstal ligger omkring eller under 2000 eller ock genom inpassning av flera pastorat inom en kommuns ram eller på det sätt, att ett pastorat får omfatta flera kommuner. De sakkuniga utgå, i enlighet med vad i nyssnämnda kapitel framhållits, från att en anknytning på något av här angivna sätt av pastoratsindelningen till den borgerliga kommunens territorium övervägande kommer att lända det kyrkliga arbetet till fördel. Att pastoratsgräns skär en borgerlig kommuns gräns är att likställa med så- dan »egentlig oregelbundenhet», som enligt 1919 års indelningslag under vissa förutsättningar utgör skäl för indelningsändring. Sådan avvikelse i av- seende å pastoratsindelningen kan dock stundom visa sig nödvändig för det kyrkliga arbetets tillbörliga tillgodoseende. Företrädesvis kan man därvid tänka på fall, då kommunindelningen förutsättes bliva i nära framtid ändrad eller där en kyrkogemenskap, som icke lämpligen kan upplösas, föreligger för invånarna i församlingar på olika sidor om kommungräns. Synnerliga skäl av arbetsteknisk natur kunna även tala för en dylik avvikelse från kom- munindelningen, exempelvis, då en anknytning till denna skulle medföra att gudstjänstturerna inom pastoratet icke kunna ordnas utan en eljest obehöv- lig utökning av tjänsteorganisationen därstädes. Såtillvida synes likväl hän- syn alltid böra tagas till kommunindelningen, att, liksom en kommun icke är eller bör vara delad mellan två län eller stift, detsamma bör gälla för pastoraten. Där i något fall ett nuvarande pastorat sträcker sig över läns- eller stiftsgräns,1 bör alltså pastoratet redan av detta skäl underkastas ny- indelning, såframt icke hellre läns- respektive stiftsgränsen kan ändras.

Gudsttjänstturordningen i församlingarna är en faktor, som givetvis måste särskilt beaktas vid avvägningen av pastoratens prästerliga organisation. Man kan därvid dock icke utgå från att storleken av organisationen alltid skall, oavsett vederbörande pastorats folkmängd, kunna bestämmas så att

* Förekommer för närvarande i avseende å länsgräns i ett tiotal fall men i avseende å stiftsgräns endast i ett fall (Amnehärads—Södra Råda pastorat i Skara och Karlstads stift).

ordinarie högmässogudstjänst varje predikodag kan uppehållas i varje för- samlingskyrka inom pastoratet. Skulle detta behöva ske, nödgades man tänka sig en organisation av minst två präster i ett betydande antal av nu- varande pastorat med förhållandevis ringa folkmängd men flera än två för— samlingar, och detta även om folkmängden där är sjunkande. För att und- vika en sådan konsekvens ha de sakkunniga övervägt betingelserna för en sammanlysning i större eller mindre omfattning av högmässogudstjänsten i kyrkor i församlingar med obetydlig folkmängd och ett avstånd till en grann- församlings kyrka, som icke alltför mycket försvårar för församlingsborna att där bevista gudstjänsten.

Såsom i det föregående omnämnts (kap. 2), har alltsedan reformationen varit förutsatt, att i pastorat om flera församlingar gudstjänsterna skulle kunna förrättas ömsom i den ena och ömsom i den andra församlingens kyrka i en mindre församling till och med blott var tredje eller fjärde gudstjänstdag. Även om detta under tidernas lopp endast kommit att till- lämpas i begränsad utsträckning, förekommer det alltjämt reguljärt — i form av alternering —— i vissa stift. Enligt lagen den 18 mars 1910 ha domkapitlen särskilt bemyndigats att förordna om sammanlysning av hög- mässan för två eller flera församlingar, där detta av omständigheterna föran- ledes. I vilken utsträckning och under vilka förutsättningar sådan samman- lysning nu skall kunna i mera bestående ordning vidtagas måste helt natur- ligt i allmänhet bli beroende av ett bedömande i de särskilda fallen. Det sy- nes emellertid kunna förutsättas såsom rimligt, att sammanlysning kan ord- nas för församling med upp till 500 invånare, åtminstone där folkmängden är stillastående eller nedgående och avståndet från den egna kyrkan till när— maste grannkyrka icke överstiger fem kilometer.1 Vid exceptionellt små av- stånd mellan kyrkorna bör anordningen skäligen kunna genomföras även för församlingar med något större folkmängd och, då folkmängden är mycket ringa, även om avståndet till grannkyrkan något överstiger fem kilometer. Sammanlysningen i vad avser alterneringsordningen måste komma att i de enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på präster. I regel synes den dock böra begränsas till att avse högmässogudstjänstens inställande högst varannan predikodag.

Huru stort antal församlingar ett pastorat må förutsättas lämpligen kunna omfatta står i visst förhållande till antalet för pastoratet stadigvarande an- ställda präster. I ett pastorat med allenast en präst, kyrkoherden, kan under besvärliga förhållanden redan två och än mer ett större antal församlingar komma att draga med sig ett sådant flerfaldigande av de legalt reglerade tjänsteuppgiftema och i sin mån även av den ”fria” verksamhetens uppgifter, att arbetsbördan blir alltför betungande för den ensamme kyrkoherden. I ett flerförsamlingspastorat med flera präster blir förhållandet annorlunda. En

1 Kyrklig samfällighet med blott en kyrka eller församlingar i annan kyrkogemenskap böra härvidlag betraktas såsom en församling.

fördelning av arbetsuppgifterna mellan tjänstinnehavarna kan där med för- del åstadkommas. I fråga om administrativa uppgifter möjliggöres en sådan fördelning jämlikt 2 % folkbokföringsförordningen, jämförd med 2 % kyrko— bokföringskungörelsen, ävensom jämlikt 46 % församlingsstyrelselagen. Un- der förutsättning att arealen är måttlig finnes, såsom förut nämnts, möjlighet till fördelning av andra arbetsuppgifter efter vederbörandes fallenhet.

Då fråga nu blir om förening av två eller flera småpastorat, kan alltså i delpastoratens församlingsantal ligga en gräns för omfattningen av samman- läggningen. De sakkunniga ha funnit att, såvitt angår de i lag stadgade ar- betsuppgifterna, särskilt gudstjänsthållningen, ett större antal än fyra för- samlingar med egna kyrkor icke kan utan väsentlig olägenhet för den kyrk- liga verksamheten sammanhällas av en präst. Vad gudstjänstturordningen i ett sådant pastorat beträffar kan denna normalt uppehållas av en präst en- dast under förutsättning av alternering i alla kyrkorna; sammanbyggnad av församlingskyrkor och därmed nedläggning av i bruk varande sådana anse de sakkunniga, liksom på sin tid Gotlands- och Skånekommittéerna, icke böra ifrågakomma utan stöd av församlingarnas önskan (jfr kung. 11/7 1862 nr 42). Söndaglig gudstjänst kan en präst normalt icke sköta i flera än två kyrkor.

Där två präster skola ingå i pastoratsorganisationen, skulle i och för sig såväl med hänsyn till gudstjänsthållningen som för åstadkommande av en lämplig arbetsfördelning i övrigt antalet församlingar i pastorat med egna kyrkor kunna tänkas fördubblat i förhållande till vad som kunde före- komma i ett eljest likvärdigt pastorat med en präst. Det måste emellertid förutsättas, att kyrkoherden såsom arbetsledare städse skall kunna utöva ett effektivt inseende över hela verksamheten i pastoratet. För möjliggörande av detta synes antalet församlingar i ett pastorat med två präster helst icke böra överskrida fem. Undantag bör dock kunna göras för fall, exempelvis, där församlingarnas litenhet gör att en organisation av två präster för fem församlingar skulle innebära ett slöseri med den tillgängliga prästerliga ar- betskraften. Under sådant förhållande bör hellre församlingsantalet något ökas, lämpligen till sex eller möjligen till sju. Fråga är för övrigt, om icke en indelning med fem å sex församlingar och två präster, varje församling med sin kyrka, i givna fall kan vara att föredraga framför en indelning med fyra församlingar och en präst. De skiftande behoven inom de särskilda för- samlingarna torde ofta i det större pastoratet med två präster kunna tillgodo- ses bättre än i det något mindre pastoratet med blott en präst.

Då fråga blir om en pastoratsorganisation av flera än två präster erhålla här anförda synpunkter i stort sett en motsvarande tillämpning, givetvis dock med starkt beaktande av att ju större antalet församlingar är i ett pas- torat, desto svårare blir det för kyrkoherden jämväl med hänsyn till orga- nisationens ansvällning att kunna bemästra ledningen av verksamheten i det hela.

Församlingar, som ingå i s.k. total kyrklig samfällighet, särskilt därest samfälligheten tillhopa har endast en kyrka, samt församlingar, som eljest ha en gemensam kyrka, höra i här avhandlade hänseenden räknas såsom en församling.

Vad till sist angår det lämpligaste antalet präster för ett pastorat, är först att beakta, att en organisation av flera präster, vilken såsom i olika sam- manhang redan understrukits —— ger möjlighet till en mera individuell an- passning efter verksamhetens skiftande krav, generellt sett innebär påtagliga fördelar, framför allt om den tillika medger någon marginal ej blott för uppe- hållande utan i mån av behov även för utvidgning av de ”fria” verksamhets- uppgifterna. Särskilda omständigheter stödja denna uppfattning. Vid en fler- prästsorganisation kan personalbrist vid tillfällig sjukdom och vid semester— ledighet nödtorftigt utjämnas inom pastoratet och tjänstinnehavare kan, vid behov, utan förfång för pastoralvården beredas frihet från någon predikotur. Hjälp från grannpastorat står icke alltid till buds. Vad här anförts talar i och för sig för en pastoratsindelning, där organisationen icke är alltför knappt tilltagen.

En begränsning uppåt för organisationen i riket såsom helhet ligger dock på sätt och vis i kostnadsramen för densamma enligt det nuvarande präst- lönesystemet. Den av riksdagen uttalade förväntan (jfr kap. 5 s. 45), att be- sparingar torde kunna göras genom de små pastoratens uppgående i större enheter, får även uppmärksammas.

Förutom till nyss angivna särskilda omständigheter har man att vid pas— toratsindelningen taga hänsyn till behovet av en differentiering inom det prästerliga arbetet, vilket behov i sin tur påverkar spörsmålet om den 'ideala' tjänsteorganisationens storlek och dess sammansättning. Därmed kommer man omedelbart in på de för bedömandet av själva pastoratens mest lämp- liga storlek så betydelsefulla frågorna om önskvärdheten över huvud taget av en pastoratsorganisation med flera präster samt, därest den första frågan besvaras jakande, om företrädet i skilda fall mellan en sådan och en enprästs- organisation.

Det torde vara alltmänt erkänt, att särskilt i de större städerna föreligger ett behov av differentiering inom den prästerliga verksamheten. Såsom förut berörts framträder detta behov speciellt i avseende å åldern och de person- liga egenskaperna hos prästerna. I synnerhet storstäderna mottaga i sitt ar— betsliv allt mer av landsbygdens ungdom; för denna kan omflyttningen utan stöd i en invand miljö skapa svårartade anpassningsproblem. De kyrkliga ungdomsorganisationerna under ledning av eller i samverkan med yngre präster torde kunna bereda en avsevärd del av denna ungdom och stadsung- dom över huvud taget tillfällen till en fast gemenskap utanför förvärvsarbe- tet. Även om, såsom stiftskommittén och domkapitlet i Linköping i sina svar på den förut omförmälda enquéten (Bil. E) göra gällande, äldre präster fin—

nas, vilkas mognad och livserfarenhet stundom kunna visa sig innebära bättre förutsättningar för »frimodig kontakt, vislig ledning och andlig gene— rositet» än dem den alltför unge äger, kan detta knappast i regel uppväga den förvantskap i känslohänseende och kunskap om ungdomens syn på till- varon, som närheten i ålder medför och som har sin givna betydelse för framgången i prästens ungdomsverksamhet. Med hänsyn ej minst till denna uppgift en av kyrkans viktigaste har också för arbetet i storstäderna en organisation av helst flera än två präster allmänt ansetts mest önskvärd. Med behovet av differentieringen i verksamheten följer även, att normalt såväl komministerstjänst som kyrkoadjunktstjänst får anses behövlig i ett storstadspastorat. Från allmän förvaltningssynpunkt synes en treprästsorga— nisation, med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt, kunna fungera väl. Ej heller en utökning med ytterligare en komminister eller en kyrko- adjunkt eller bådadera behöver i organisatoriskt hänseende komma att inne- bära några svårigheter. Med en större organisation än fem präster blir det däremot ofta svårt för kyrkoherden att på ett tillfredsställande sätt utöva den ledning av arbetet, som ankommer på honom. En decentralisering ge- nom uppdelning av den pastorala verksamheten på arbetsdistrikt blir då ofta nödvändig även inom samma församling.

På den egentliga landsbygden äro förhållandena, i vad de ha betydelse för den prästerliga verksamheten, numera jämförliga med städernas i större ut— sträckning än tidigare. Den statiska traditionalism, som av gammalt ansetts karakterisera jordbruksbygderna, har rubbats icke minst genom teknikens ökade roll inom jordbruksnäringen —— och man kan räkna med att denna inställning med de äldre generationernas avgång i huvudsak försvinner. Den förskjutning i hävdvunna åsikter, som hittills följt med den allmänna utveck- lingen, liksom den utvidgade föreningsverksamheten och de förbättrade skol- förhållandena på landsbygden ha minskat om också icke upphävt skillnaden mellan stads- och landsbygdsbefolkning. Intressesfärerna i staden och på landet ha närmats varandra och de samhälleliga problemen ha i stor utsträck- ning blivit gemensamma för tätorter och egentlig landsbygd. Dessa omstän- digheter motivera en i viss mån förändrad syn på frågan om den prästerliga organisationen på landsbygden.

Enligt ett gängse betraktelsesätt, som stöder sig på erfarenheter från nuva- rande landsbygdspastorat av traditionell typ, är det naturligt, att det person- liga förhållandet mellan prästen och hans menighet bäst uppehålles genom att pastoratet icke omfattar större folkmängd och areal än att det kan skötas av en präst. Enligt samma uppfattning bör ett sådant pastorat, där den be- stående indelningen i allt fall nödvändiggör anställande av flera präster, dock icke utökas med någon ytterligare församling. Åt en sådan åskådning ha flera stiftskommittéer och domkapitel givit uttryck och den äger synbarligen företrädare ej blott bland prästerskapet utan även bland kyrkligt intresse— rade lekmän. Ett nåra personligt förhållande mellan kyrkoherden och hans

församlingsbor kan —- sägs det tänkas bli försvagat genom den fördelning av arbetet på flera präster, som påkallas av pastoratens förstoring. I avse— ende å arbetets uppdelning, allmänt taget, på flera präster anmärkes även. att trivsamheten i tjänsten lätt kan minskas genom motsättningar mellan befattningshavare, som länge vant sig att ensamma handlägga sina ärenden. Det har ock sagts, att en kyrkoherde djupare känner sitt ansvar och sporras till större intresse i arbetet såsom ensam präst än med en komminister eller kyrkoadjunkt till hjälp. Otvivelaktigt göra sig dylika skäl mot en flerprästs— organisation i viss utsträckning starkt gällande i en del stift. Det kan dock ifrågasättas, huruvida en sådan åskådning numera är hållbar såsom en all— män grund för en reglering av pastoratsindelningen och den prästerliga orga- nisationen och om ej erfarenheterna från pastorat av nyare typ med flera präster visa i annan riktning. Även i enprästpastoraten har behovet av diffe- rentiering på sina håll gjort sig gällande; stifts- och kontraktsadjunkts— institutionerna fylla nödtorftigt detta behov inom speciella verksamhetsom- råden, ungdomsvården m.m. Den mest framträdande nackdelen med en en- prästsorganisation är, att tjänstinnehavaren med stigande ålder lätt blir iso- lerad från yngre åldersklasser, både bland församlingsborna och bland ämbetsbröderna, och att han i följd härav blir utan tillräcklig förståelse för ungdomens syn på personliga och samhälleliga frågor. Man har också av gammalt haft klart för sig betydelsen av det ömsesidiga stöd och den upp- muntran, som en flerprästorganisation helt naturligt möjliggör. Flera av domkapitlen ha ävenledes, oavsett i förevarande hänseende möjligen an- förda särskilda betänkligheter, vitsordat värdet med en dylik organisation. Ej minst av sistberörda skäl ha de sakkunniga stadgats i den uppfattningen. att en vidgad tillämpning av flerprästsorganisationen jämväl bland lands- bygdspastoraten icke i och för sig kan inge betänkligheter. Tvärtom torde denna anordning kunna bli till påtaglig fördel på den egentliga landsbygden liksom i städerna eller andra tätorter.

För att inom ett pastorat, vilket erhållit en från indelningssynpunkt i öv- rigt önskvärd sammansättning, icke nödgas tillgripa en onödigt stor tjänste— organisation och för att över huvud taget tillskapa smidigare organisations- former ha de sakkunniga undersökt behovet av och förutsättningarna för inrättande av gemensam kyrkoadjunktur för två —— möjligen tre —— till var- andra gränsande pastorat. En sådan anordning, vilken allmänt sett uppen- barligen innebär avsevärt förbättrade möjligheter till utjämning i arbetsupp- gifterna mellan de skilda pastoraten, har i några enstaka särfall redan prö— vats. I första hand har detta förekommit i följd av att behov uppstått av en särskild heltidsanställd, fast stationerad präst för en på gränsen mellan två pastorat uppvuxen samhällsbildning, nämligen i Oskarström inom Enslövs och Slättåkra, i Hindås inom Landvetters och Bollebygds samt i Djurhult inom Forshälla och Hjärtums pastorat, samtliga tillhörande Göteborgs stift. Anordningen synes i motsvarande fall alltjämt lämplig, i synnerhet då sam-

hållet i fråga icke utan olägenhet kan i sin helhet tillföras ett av de berörda pastoraten. Anordningen bör även lämpligen kunna ifrågakomma, då arbets- förhållandena i vederbörande pastorat vart för sig varken i följd av pasto- ratets storlek eller eljest kräva någon ytterligare heltidsanställd, i pastoratet stationerad präst men arbetsbördan där i sin helhet överstiger vad som nor— malt kan påläggas det antal präster, som därförutan blir för pastoratet er- forderligt. I dylikt fall kan det sammanlagda överskottet av arbetsuppgifter utgöra ett tillfredsställande arbetsmått för en för pastoraten gemensam kyrko- adjunkt. Anställande av en sådan utgör ofta en mer tillfredsställande pro- blemlösning än den sammanläggning av pastoraten och organisationsutök- ning i det nybildade pastoratet, som eljest vore motiverad för att samti- digt med tillgodoseende av pastoralvårdens krav —— rationellt utnyttja arbets- kraften. Är det speciellt gudstjänsthållningen, som i ettdera pastoratet krä- ver extra stödåtgärder, måste denna anställningsform anses särskilt ända— målsenlig; härvid bör i vart fall prövas, om jämte predikouppgifter i det ifrågavarande pastoratet även annan pastoralvård därstädes bör bestridas av den gemensamme kyrkoadjunkten. Sådan adjunkt bör såvitt möjligt statio— neras å den för hans verksamhet, oberoende av pastoratstillhörigheten, lämp- ligaste orten. Hans arbetsuppgifter inom de särskilda pastoraten böra fast- ställas av domkapitlet i de för honom gällande tjänstgöringsföreskrifterna, vilka efter behov kunna ändras. Som exempel på dylika föreskrifter hänvi- sas till härvid fogade av domkapitlet i Växjö för ett likartat fall meddelade bestämmelser (Bil. H). Till vilken del respektive pastorat skall vara pliktigt att deltaga i kostnaderna för den gemensamme prästens avlönande bör be- stämmas i samband med tjänstens inrättande; uppkommer sedermera behov av omfördelning av dennes arbetsuppgifter, måste, därest detta kommer att innebära en mera avsevärd förskjutning i arbetsuppgifterna pastoraten emel- lan, kostnadsfördelningen kunna i anslutning därtill justeras. Genom att den gemensamma tjänsten förutsättes få karaktären av kyrkoadjunktur, vinnes att vid inträffande ändringar i betingelserna för indelningen och organisa— tionen (befolkningsutveckling m.m.) därav eventuellt påkallad indragning eller förflyttning av tjänsten lätt kan komma till stånd.

Normer för indelningen och organisationen

På grundval av de här nu angivna förutsättningarna ha de sakkunniga kommit till vissa allmänna normer, som enligt de sakkunnigas uppfattning — med alla de smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet av förevarande art alltid måste förutsättas böra tjäna till rättesnöre för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten, som närmast har avsetts. De sakkunniga vilja härefteråt söka närmare precisera dessa normer.

För de större städerna med deras snabbt ökande folkmängd är problemet om delning av de folkrikaste pastoraten alltid mer eller mindre aktuellt; för

landsbygdens del träder frågan om sammanläggning av de små agrara pasto- raten i förgrunden. Båda slagen av indelningsändringar syfta till en jämnare fördelning av de prästerliga tjänsterna för att arbetsuppgifterna skola kunna på ett likvärdigt sätt tillgodoses.

Behovet av pastoratsdelning uppkommer, såsom tidigare utvecklats, när gudstjänstliv och församlingsvård på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter icke längre kunna besörjas enhetligt för hela pastora- tet samt tjänsteorganisationen fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva ledningen. Såsom nämnts ha olika normer följts i stads- och i landsbygdspastorat vid uppskattningen av folkmängdstalets be- tydelse därvidlag. Denna åtskillnad mellan olika slag av pastorat svarar emel- lertid icke alltid mot de naturliga arbetsvillkoren; med den tilltagande tät- ortsbildningen på (den administrativa) landsbygden ha en del landsbygds- pastorat i realiteten fått en med stadspastorat alltmer likartad karaktär. I den mån man vill uppställa vissa folkmängdstal såsom norm för pastorats— bildningen torde man därför få använda en mera differentierad metod.1 Å andra sidan får man icke förbise, att pastorat, vilka i befolkningshänse- ende äro att klassificera såsom tätortspastorat, kunna ha ett jämförelsevis vidsträckt ytterområde med gles bebyggelse. Skälig hänsyn till sådan om- ständighet måste givetvis tagas vid indelnings- och organisationsfrågornas bedömande. Såsom tätortspastorat behandlas här alla pastorat, såväl stads- pastorat som landsbygdspastorat (köpingar medräknade) samt blandade stads- och landsbygdspastorat, där minst 2/3 av befolkningen är bosatt i tät- ort. Såsom landsbygdspastorat betecknas alla övriga pastorat (med företrä- desvis glesbebyggelse). '

Såsom förut betonats bör som förutsättning för pastoratsbildning regel- mässigt uppställas kravet på att minst en präst, om möjligt två, där få full sysselsättning med tjänsteuppgifter.

Vid fråga om sammanläggning av ett pastorat med ett annat eller del därav måste övervägas icke blott huruvida de två kyrkoherdarna i de nuva- rande pastoraten ha eller kunna få tillräcklig sysselsättning utan ock i vad mån vid en sammanläggning, där denna förutsätter en organisation av flera än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genom- föras i det nybildade pastoratet. Denna senare faktor får särskild betydelse, då den ses i förhållande till avstånden och kommunikationernas beskaffen— het. Den måste även vägas mot angelägenheten av en anknytning av pasto- ratsindelningen till den borgerliga kommunindelningen. Det bör ock upp— märksammas, att ersättning för resekostnad till medlemmar av kyrkoråd och _ boställsstyrelse m.fl. regelmässigt icke behöver utgå i mindre pastorat men kan antagas bli aktuell vid längre avstånd inom pastoratet.

1 Jfr den statliga kommunalstatistikens t.o.m. år 1951 efter yrkesfördelningen upp- ställda åtskillnad mellan A-, B—, C- och D—kommuner (Årsbok för Sveriges kommuner).

( t 4

Det är givet, att varje regel för bestämmande av huru stor folkmängd och huru vidsträckt areal skäligen bör ankomma på varje prästerlig befattnings- havare måste få något av schablonmässighet över sig. Å andra sidan kan man vid de praktiska organisationsbesluten uppenbarligen icke nöja sig med en principiell normlöshet och låta avgörandet i varje särskilt fall ske helt skönsmässigt. De sakkunniga utgå från att grundläggande för den försam- lingsprästerliga organisationen i ett pastorat är omfattningen av de präster- liga arbetsuppgifterna därstädes eller med andra ord vederbörande prästers arbetsbörda. Alltsedan år 1910 har folkmängdstalet tillmätts den största be- tydelsen för uppskattningen av arbetsbördan i ett pastorat. I andra rummet har kommit pastoratets areal och först därefter sådana omständigheter, som kunna hänföras under ett begrepp »besvärlig tjänstgöring», inneslutande såvitt de nu kunna beaktas duplikationsskyldighet, avstånd och besvär- liga kommunikationer m.m. dylikt, som må antagas följa av det större eller mindre antal församlingar, som ingå i pastoratet.

Såsom nämnts är en pastoratsorganisation av flera än fem präster normalt icke önsklig. Om det såsom minimum för en präst i ett enförsamlingspasto— rat tidigare godtagna folkmängdstalet av 2 000 kan det, med den efter 1910 inträdda förbättringen av kommunikationsväsendet, måhända sägas att det numera kan något höjas. Det bör emellertid erinras, att den prästerliga verk— samheten samtidigt fått en väsentligt ökad omfattning.

De sakkunniga ha, i likhet med äldre praxis, ansett sig böra för tätorts- pastorat och landsbygdspastorat räkna med olika folkmängdstal såsom mä- tare av prästernas arbetsbörda. För de härvid gjorda bedömandena ha de sakkunniga utgått från de såväl legalt reglerade som andra, till den 'fria' verksamheten hörande arbetsuppgifter, vilka för närvarande i tjänsten åvila prästerna. Här nedan skall med bortseende från ojämnheter, vilka kunna anses härledas av mindre utpräglad gles- eller tätbebyggelse eller av »besvär- lig tjänstgöring», lämnas en schematisk översikt av huru de sakkunniga se på denna fråga.

Ett tätortspastorat av äldre typ har en relativt liten areal och en befolk- ning, som är koncentrerad till ett begränsat område. Man bör därför kunna räkna med att en präst i ett dylikt pastorat kan betjäna ett större antal för- samlingsbor än på den egentliga landsbygden. Å andra sidan ha de sakkun- niga, med hänsyn till den komplicerade arten av de problem, som numera allmänt möta prästen i ett sådant tätortspastorat, ansett sig böra för en orga- nisation med en präst räkna med en folkmängdslatitud av upp till 4 000. Vid en större organisation kan läggas ett proportionsvis större folkmängdstal till grund för beräkningen, ungefär enligt följande schema:

1 präst .................. upp till 4000 inv. 2 präster ................ » » 9 000 » 3 präster ................ » » 15 000 » 4 präster ................ » » 22 000 » 5 präster ................ » » 30 000 »

De sakkunniga utgå från att, då i ett landsbygdspastorat av förut angiven karaktär och med måttlig areal folkmängdstalet överstiger 6 000, pastoratet likväl innesluter en eller flera tätorter. Av enahanda skäl, som gälla för tät— ortspastoraten, synes här en viss mindre markerad —— progressivitet i re- lationen mellan tjänster och folkmängdstal vara motiverad. Även i flerför- samlingspastorat, där organisationen på grund av församlingsantalet måste göras större än folkmängdstalet i sig självt föranleder, synes en dylik, allt efter församlingarnas antal minskande progressivitet påkallad.

För ett landsbygdspastorat, bestående av en församling och med måttlig areal, räkna de sakkunniga med ungefär följande relationer mellan folk- mängd och organisation:

1 präst .................. upp till 3000 inv. 2 präster ................ » » 6000 » 3 präster ................ » » 9 500 >> 4 präster ................ » » 13 500 >> 5 präster ................ » » 18 000 »

För landsbygdspastorat, bestående av två eller flera församlingar och med måttlig areal, torde man normalt icke behöva räkna med större organisation än fyra präster. För dessa pastorat torde dock kravet på minimifolkmångd för en präst kunna i de särskilda fallen sättas lägre än för enförsamlings- pastoraten.

För dylikt pastorat om två församlingar böra relationerna mellan folk— mängd och organisation kunna anges med ungefär följande tal:

1 präst .................. 1 500—2 500 inv. 2 präster ................ upp till 5 500 » 3 präster ................ » » 9 000 » 4 präster ................ » » 13 000 »

För landsbygdspastorat om tre församlingar bli motsvarande relationer:

1 präst .................. 1 000—1 800 inv. 2 präster ................ upp till 4 300 » 3 präster ................ » » 7 300 » 4 präster ................ » » 10 800 »

Landsbygdspastorat, bestående av fyra eller flera församlingar torde lik- som hittills komma att höra till de i folkmängdsavseende svagaste. De sak-

kunniga anse sig för sådana fall böra räkna med ungefär följande organisa- tion:

1 präst .................. 1 000—1 500 inv.1 2 präster ................ upp till 4000 » 3 präster ................ » » 7 000 » 4 präster ................ » » 10500 »

Det är givet att sådana gränser som de här uppställda icke alltid kunna strängt iakttagas utan måste kunna jämkas med hänsyn till de speciella lokala förhållandena. Det kan visa sig nödvändigt att underskrida även de uppställda minimigränserna icke blott där fråga är om pastorat med stor areal eller mera permanent isolerade bygder (t.ex. skärgårds- och fjäll- pastorat) utan ock då erforderliga gudstjänster icke kunna uppehållas med den organisation, som skulle följa av de angivna folkmängdsnormerna.2 Det kan även försvaras att överskrida maximitalen där arealen är relativt liten. Önskemål om anslutning till den borgerliga kommunens gränser kan ock på- kalla jämkningar.

I den mån den andliga värden på sjukhusen kommer att uppdragas åt församlingsprästerskapet i tjänsten, lärer hela antalet patienter (vårdplatser) böra efter särskilda grunder medräknas i det pastorats folkmängd, där sjuk- huset är beläget.?

Vad begreppet »måttlig areal» beträffar synes detta, med hänsyn till de under senare tid väsentligt förbättrade kommunikationsmöjligheterna, kunna för enprästpastorat utsträckas till 1 1/2 kvadratmil, där icke särskilda om- ständigheter, såsom svärframkomliga vägar, skärgård o.dyl. tala däremot. Vid anställandet av flera än en präst i ett pastorat bör beaktas, att här angi- vet normalmått för areal skäligen bör höjas i förhållande till antalet präster. En ren multiplicering av detta arealmått med antalet präster kan dock i till- lämpningen komma att leda till mindre önskvärda följder för det kyrkliga arbetet. I stadspastoraten är med få undantag arealen relativt liten.

Underskrides för ett pastorat angivet minimital för folkmängd torde regel- mässigt förutsättningar föreligga för övervägande av frågan om indragning av tjänst eller om sammanläggning av pastoratet med annat. En samman- läggning medför ej alltid, att det totala antalet präster i församlingarna be- höver minskas. En av kyrkoherdetjänsterna måste emellertid då utbytas mot en komministratur eller kyrkoadjunktur; vinsten för det allmänna ligger härvid — utom i den uppkommande kostnadsbesparingen i att en bättre arbetsfördelning möjliggöres. Att ett dylikt pastorat har besvärliga kommu- nikationer med det andra pastoratet eller redan sammanfaller med borgerlig

1 Gotlandskommittén drog i sitt betänkande år 1919 (s. 68) den övre gränsen för ett 4-församlingspastorat med en präst vid ett folkmängdstal av 1000. 2 Även gudstjänster på annan plats än i församlingskyrka avses här. 3 Jfr de sakkunnigas avtryckta utlåtande den 24 september 1952 (Bil. I).

kommuns område kan emellertid utgöra skäl för att lämna dess indelning orubbad.

Där ett alltför litet pastorat består av flera församlingar, kan frågan om lämpligheten av dess uppdelning på två eller flera andra pastorat behöva övervägas.

Vid överskridande av maximitalet för folkmängd aktualiseras frågan om ökning av antalet prästerliga tjänster, eventuellt även pastoratsdelning. En ökning av organisationen medför regelmässigt en omedelbar lättnad i arbets- bördan vid den eller de förutvarande tjänsterna. Det kan, där fråga är om pastorat med endast en präst, stundom synas som om tillsättande av en ny tjänst komme att resultera i att ingendera prästen får full sysselsättning. Det ligger emellertid i det prästerliga arbetets natur, att sådan lättnad kan och bör utfyllas genom intensifiering av församlingsvården. Självfallet är att dylika variationer i arbetsbördan vid inrättande av ny tjänst bli mindre, ju större den gamla organisationen år.

Vid en organisation av två präster skulle med nu antagna utgångspunkter och vid måttlig areal folkmängdstalet i ett landsbygdspastorat med en för- samling kunna gå upp till 6 000 och av tre präster till 9 500. Motsvarande tal för stad skulle ligga vid respektive 9 000 och 15 000. En sammanläggning på sådant sätt, att en organisation med flera präster möjliggöres, medför en elasticitet i organisationen, som innebär särskilda fördelar även från indel- ningssynpunkt. Vid sjunkande folkmängd kan sålunda indragning av präs- terlig tjänst ske utan att indelningen ändras. Stabiliteten i indelningen blir av värde för kontinuiteten i det prästerliga arbetet. För pastorat, vars folk- mängd visserligen ligger under minimum men där befolkningen är växande och-man med någon visshet kan vänta, att befolkningstalet inom en nära framtid stiger över strecket, torde indelningen merendels kunna lämnas orubbad, om ej särskilda skäl tala däremot.

Den befolkningsrörelse, som kännetecknas av ökningen i de större tät- orterna, måste tid efter annan medföra behov av organisationsförstärkning i tätortspastoraten. I viss mån kommer detta, så länge folkminskningen på den egentliga landsbygden fortfar, att kompenseras av en minskning av orga— nisationen i därvarande pastorat. Härutinnan möter dock den begränsning, som ligger i att gudstjänsten även i de minsta församlingarna nödtorftigt måste uppehållas.

Vad i utredningen anförts synes de sakkunniga ge tillräckliga skäl för att, då folkmängden i ett pastorat överskrider det tal, som skäligen ansetts kunna belöpa på dess prästerskap, man bör framför en pastoratsdelning, som inne- bär bildande av enprästpastorat, överväga inrättande av en ny tjänst. Det förutsättes här, att organisationen ej redan nått gränsen för sin funktions- duglighet. Med dessa utgångspunkter synes för delning av pastorat kunna uppställas den regeln, att vid måttlig areal nybildning av pastorat genom

delning av ett redan bestående icke bör utan särskilda skäl ske, såvida icke i de nya pastoraten vart för sig förutsättningar finnas för en organisation av minst två präster, d.v.s. vid väsentligt över 4000 invånare för tätorts- pastorat och väsentligt Över 3000 invånare för landsbygdspastorat. Alltså skulle för klyvning av pastorat krävas att detta har en folkmängd av väsent- ligt över respektive 8 000 och 6 000, allt under förutsättning av positiv be- folkningsutveckling. Undantag kan anses motiverat, när det gäller att an- passa pastoratsindelningen efter bestående kommunindelning.

Å andra sidan är, även med godtagande av nämnda synpunkter, möjlig- heten att tillgodose dem betingad av församlingarnas geografiska och demo- grafiska karaktär. Stor areal med stort avstånd till grannförsamlingar och med en fåtalig befolkning, som icke kan ge tillräckligt arbete för flera än en präst, medför begränsning av möjligheten att sammansätta ett pastorat så, att det icke blott ger tillräckligt arbete för två präster utan ock tillfälle till det samarbete, som är förutsättning för att en organisation med flera präster skall kunna ge behållning. Detta torde ock vara en av de väsentligaste anled- ningarna till att i vissa stift enligt de gjorda uttalandena saknats sympatier för en ökning av flerprästpastoratens antal. Tilläggas bör måhända, att en tillämpning vid den förestående pastoratsregleringen av de härför angivna reglerna kan vid ett starkt och sakligt motiverat motstånd i orten mot en ändring — stundom visa sig komma för tidigt och medföra mera skada än nytta.

En samvetsgrann avvägning av synpunkterna för och emot en- och fler— prästpastorat blir sålunda alltid nödvändig i de särskilda fallen. Ovan har närmast berörts behovet att från synpunkten av jämnare arbetsfördelning sammanlägga pastorat, där ett eller flera av dem ha alltför liten folkmängd för att ge full sysselsättning åt en präst. Då sammanläggning sker med ett pastorat, där redan mera än en prästerlig tjänst är erforderlig, blir kon- sekvensen en organisation med flera präster, oavsett vilken ståndpunkt man intager till det här förda resonemanget.

Specialfrågor

Till frågan om normer för tjänsteorganisationen ansluta sig vissa special- frågor, som erfordra ett särskilt övervägande. Härvid komma i betraktande inrättande av »särskilda tjänstgöringsområden», stationeringen av präster- liga befattningshavare, tjänstegraderingen samt prästerskapets befordrings- förhållanden.

Enligt de av riksdagen i samband med 1951 års prästlönereform godtagna grunderna för församlingsprästernas lönegradsinplaceringar förutsattes, att Kungl. Maj:t skulle fastställa särskilda tjänstgöringsområden (en eller flera annexförsamlingar, särskilt kyrkobokföringsdistrikt eller andra delar av församling) för vissa biträdande präster, som ansägos avdelade för tjänst- göring speciellt inom sådant område och voro där stationerade.

I vissa större städer tillämpas för närvarande en indelning av pastorat i arbetsdistrikt på sådant sätt, att biträdande präst får sig tilldelat visst om- råde, där han fullgör praktiskt taget alla pastorala uppgifter, bortsett från tjänstgöringen på gemensam pastorsexpedition och deltagande i gudstjäns- terna i den gemensamma församlingskyrkan. I landsbygdspastorat, som är sammansatt av flera församlingar eller uppdelatisärskilda kyrkobokförings- distrikt, förekommer på sina håll motsvarande anordning såtillvida, att kom- minister eller kyrkoadjunkt, som är stationerad i annexförsamling eller sär- skilt kyrkobokföringsdistrikt, ofta sköter kyrkobokföringen för församlingen eller distriktet och jämväl i övrigt fyller alla pastorala funktioner.

Den möjlighet till samarbete och differentiering av de prästerliga arbets- uppgifterna, vilken på sätt förut nämnts är en av de fördelar, som följer med en pastoratsorganisation av flera präster, går förlorad vid en uppdel- ning av arbetsuppgifterna i den omfattning här sålunda skett. Sådan upp- delning kan emellertid i stora och växande stadspastorat ha betingats av att en enhetlig organisation av församlingsvården icke längre kunnat upprätt- hållas samt svårighet uppstått för kyrkoherden att sammanhålla och fördela arbetsuppgifterna efter de biträdande prästernas olika läggning och skicklig- het. Detsamma kan ha varit fallet i de vidsträckta landsbygdspastoraten norr— ut, där biträdande präst stationerats avlägset från kyrkoherdens stationerings- ort. I båda dessa fall upphör dock behovet av särskilt arbetsdistrikt vid del- ning i flera måttligt stora pastorat. Förutom i här nämnda undantagsfall synes total separation mellan prästerna av arbetsuppgifter icke böra före- komma i samma pastorat. En konsekvens härav är, enligt de sakkunnigas mening, att särskilda tjänstgöringsområden för komministrar och kyrko- adjunkter icke böra fastställas annat än möjligen i dylika fall.

Inrättande av sådant tjänstgöringsområde förutsätter stationering inom detsamma av en för självständig verksamhet lämpad befattningshavare; be- dömandet härutinnan hör naturligt till domkapitlet. Tjänstgöringsområden böra kunna inrättas och upphöra alltefter pastoralvårdens behov; tillsynen över denna ligger hos domkapitlet. De sakkunniga anse därför att, med en ändring av 6 5 1 mom. 2 st. tilläggsbestännnelserna till Pr, befogenheten att fastställa särskilda tjänstgöringsområden bör överlämnas till domkapitlet. Konsekvenserna härav i lönehänseende behandlas i kap. 13.

Den regeln har med få undantag hittills uppehållits, att kyrkoherde bör ha sin tjänstebostad och därmed sin stationeringsort inom pastoratets grän- ser. I stadspastorat ha de biträdande prästerna, komministrar och kyrko- adjunkter, i regel kunnat placeras i kyrkoherdens närhet. På landsbygden, där kyrkoherdar och komministrar praktiskt taget undantagslöst varit för— sedda med prästgård, har Kungl. Maj:t vid bestämmande av stationerings— orten för komminister i allmänhet sökt tillgodose det intresse som befolk- ningen inom olika församlingar och församlingsdelar kunnat ha av att få

präst boende i sin närhet. För en nyinrättad komministerstjänst har hittills i regel prästgård inrättats, dock att i större städer ofta i stället annan tjänste- bostad tillhandahållits av pastoratet. Vid inrättande av kyrkoadjunktur har man utgått från att adjunkten själv får skaffa sig bostad. Under senare tid har, där dylik befattning inrättats i annexförsamling, adjunkten i flera fall genom pastoratets försorg beretts tillfälle att hyra bostad, stundom i förut- varande prästgård.

Enligt 8 % 1 mom. Pr skall, om präst beredes tjänstebostad i prästgård eller annorstädes, orten för tjänstebostaden vara hans stationeringsort. För präst, som ej anvisats tjänstebostad, bestämmes stationeringsorten av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av domkapitlet. Såsom förut nämnts stadgas i 33 % 3 mom. Pr bland annat att, där Kungl. Maj:t så förordnar, ordinarie församlingspräst skall av pastoratet tillhandahållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas i ecklesiastik boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som av stiftsnämnden för ändamålet godkännes. Jämlikt 5 % 1 mom. i tilläggsbestämmelserna till Pr bestämmer domkapitlet, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t, statio- neringsorten för präst, som ej anvisats tjänstebostad. Härvid skall, såvitt ej särskilda skäl annat föranleda, stationeringsorten föripastorat anställd präst, för vilken särskilt tjänstgöringsområde fastställts, bestämmas till ort inom tjänstgöringsområdet.

I 14 5 3 mom. av övergångsbestämmelserna till Pr stadgas följande: »Där- est omedelbart före tidpunkt, då reglementet vinner tillämpningåinnehavare av i pastorat inom riket inrättad ordinarie tjänst, tjänstens innehavare åt- njuter fri tjänstebostad i prästgård eller annorstädes, skall, om ej Kungl. Maj:t på framställning av pastoratet eller eljest annorlunda föreskriver, så- dan bostad under förutsättning, som i 33 5 3 mom. reglementet sägs, från och med angivna tidpunkt utgöra tjänstebostad åt tjänstinnehavaren.»

Med sin ovan angivna inställning till frågan om fastställande av särskilda tjänstgöringsområden anse de sakkunniga önskvärt, att biträdande präst i pastorat, där dylikt tjänstgöringsområde ej skall finnas, stationeras på så- dan ort, att samverkan med kyrkoherden enligt fastställd arbetsfördelning icke försvåras. Hänsyn bör emellertid tagas till att prästgård, som befinner sig i gott skick eller kan utan oproportionerlig kostnad iståndsättas, fort- farande kommer till användning såsom tjänstebostad, där icke särskilda skäl tala däremot. I 5 5 2 mom. 5 st. av tilläggsbestämmelserna till Pr stadgas, närmast med avseende å tillfälliga förordnanden, att domkapitlet vid avgö- rande av fråga om förändring av prästs stationeringsort bl. a. skall ha att be- akta att det allmännas ekonomiska intressen därvid behörigen tillgodoses. Det synes de sakkunniga angeläget, att detta även eljest beaktas vid statio- neringsortens bestämmande. Om tätort av någon betydenhet finnes i pasto- rat, bör prästerlig tjänstinnehavare om möjligt stationeras där, såväl på grund av de särskilda problem vilka normalt uppkomma i tätort som ock

med hänsyn till ortens egenskap att erbjuda bekväma förbindelser med kringliggande landsbygd.

Prästlöneregleringslagen av år 1910 hade i 14 % 3 mom. ett stadgande i avseende å tjänstegraderingen, vars ordalag tydde på att det första steget vid en ökning i organisationen normalt borde vara inrättande av en kyrkoz adjunktur.1 I analogi härmed borde det första steget till en minskning av organisationen kunna bli ett utbyte av komministratur mot dylik adjunktur. Frågan om företrädet mellan komministratur och kyrkoadjunktur synes, under förutsättning av måttlig areal och i övrigt normala förhållanden, kunna i stort sett besvaras på följande sätt. Där den förutvarande organisa- tionen i ett pastorat består av blott kyrkoherde, bör, om folkmängdstalet väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds- respektive 4 000 för tätortspasto— rat och visar tendens till fortsatt stegring samt i övrigt normala för- hållanden råda i avseende å arbetsbördan, tills vidare en kyrkoadjunktur inrättas. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft erfordras, bör i regel ad junkturen ombildas till komministratur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning, som nyss angivits, bli en kyrkoadjunktur. Detta avser en så att säga normal organisation av tre präster. Vid en ökning av organisationen utöver detta antal torde arbetsför- hållandena i varje särskilt fall få bli avgörande; det må därvid erinras, att en kyrkoadjunktur i allmänhet är särskilt lämplig i en större tätort. Att be- fattningen väl i regel oftare byter innehavare än en komministratur torde icke enbart kunna anses såsom en olägenhet.

Med de sakkunnigas uppfattning om behovet av för flera pastorat gemen- samma kyrkoadjunkter kan det icke undgås, att man även i åtskilliga andra fall än ovan förutsatts måste föredraga en kyrkoadjunktur framför en komministratur. De sakkunniga tänka sig dock icke i något fall, ej ens för de stora städerna, en pastoratsorganisation med flera kyrkoadjunkter än två. Att fixera en fast proportion mellan kyrkoadjunkter och ordinarie präster torde emellertid icke vara lämpligt. Där ett pastorat icke ger full sysselsättning för två präster men för mycket arbete för en, kan det ligga närmast till hands att, där den ena tjänsten är komministratur, denna utbytes mot en kyrkoadjunktur. Med riksdagens år 1949 intagna ståndpunkt till bo- stadsfrågan för kyrkoadjunkter överensstämmer emellertid närmast, att kyrkoadjunktsbefattningar om möjligt icke inrättas i pastorat där allmän hyresmarknad saknas. Kan prästgård, som blivit ledig genom indragning eller förflyttning av ordinarie tjänst, eller annan lämplig bostad av pastora- tet upplåtas åt kyrkoadjunkten, ökar detta givetvis förutsättningarna för in— rättande av sådan tjänst. Härförutan torde i dylikt pastorat inrättande av

1 Motiveringen till 14 ä 3 mom. gick snarast ut på att adjunkturer skulle inrättas i »större pastorat med mera sammanträngd befolkning». Vad förut i betänkandet anförts om utjämningen mellan landsbygd och stad kan giva anledning att icke strängt följa denna motivering. Så har ej heller skett i praxis.

komministratur vara den naturliga formen för lösning av organisationsfrågan.

Enligt de sakkunnigas normer för pastoratsorganisationen lärer det i ett betydande antal fall bli nödvändigt att ersätta nuvarande komministraturer med kyrkoadjunkturer. I dessa fall kan tjänstebostad i regel beredas adjunk- ten i en nuvarande prästgård. Några ökade bostadskostnader för pastoratet skulle därvid normalt icke uppkomma. Detsamma gäller när kyrkoadjunktur inrättats i tätort, där hyresmarknad finnes. I ett fåtal fall räkna de sakkun- niga med att nya kyrkoadjunkturer bli erforderliga fastän båda här angivna förutsättningar saknas. De sakkunniga ifrågasätta därför huruvida icke frå- gan om möjlighet för Kungl. Maj:t att i dylika fall ålägga pastorat, där nämnda förutsättningar saknas, att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad mot erläggande av hyra bör upptagas till förnyad prövning.

Komministratur synes vara att föredraga, där biträdande präst skall ha kyrkobokföringsskyldighet eller det kan förutsättas, att ordförandeskap i kyrkoråd kommer att stadigvarande handhavas av honom (såsom i särskilt tjänstgöringsområde vilket utgör egen församling samt i pastorat som är sammansatt av ett större antal församlingar).

Frågan om pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisa— tionen har en omedelbar återverkan på prästernas befordringsutsilcter. Man kan visserligen, såsom domkapitlet i Linköping framhållit, göra gällande att det är ett legitimt intresse för prästerskapet, att varje duglig präst skall kunna nå kyrkoherdetjänst. Men för beredande av denna möjlighet, ja för realiserande av det ringare men obestridligt mera legitima önskemålet att varje präst, som på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden, skall kunna nå ordinarie tjänst, äro även andra faktorer i hög grad medbestäm- mande. Utgår man från nuvarande prästvalsbestämmelser, vari även inbe- gripes det s.k. stiftsbandet, kan man lätt konstatera, att befordringsgången med hänsyn till relationstalet de olika tjänstegraderna emellan f. n. är ganska ojämn. Medan i Lunds stift kyrkoherdarnas antal är 221 och övriga fasta prästerliga befattningar i församlingstjänst äro 133 (stiftsadjunkter ej in- räknade), äro motsvarande tal för Luleå stift 58 respektive 118 och för Stockholms stift 52 respektive 118. Den utjämning stiften emellan, som de sakkunnigas förslag åsyftar, kan därför i stort sett icke sägas strida mot prästerskapets intresse av tryggade befordringsmöjligheter; den verkar i vissa fall återhållande, i andra stimulerande på befordringsgången. En an- nan omständighet att beakta är den fluktuerande tillströmningen till den prästerliga banan, vilket medför påtaglig ojämnhet mellan de olika ålders- grupperna. För de åldersgrupper, där en stark 'uttunning' ägt rum, är givet— vis utsikten till snar befordran större än för dem, som tillhöra åldersgrupper med relativt stark representation inom prästerskapet.1

1 En sådan markerad olikhet har exempelvis gjort sig gällande för dem, som äro födda under 1880-talet jämfört med de under 1890-talet födda, vilket hör samman med den stora nedgången i nytillskott i de teologiska fakulteterna under årtiondet 1900—1910.

Den mest betydande faktorn torde dock vara den form, vari befordran till ordinarie tjänst är reglerad. Då i stort sett valutslaget för närvarande är av— görande, helt vid befordran till komministerstjänst och i flertalet fall även vid befordran till kyrkoherdetjänst, tillkommer här ett starkt subjektivt mo- ment, i synnerhet som bestämmelserna om församlings rätt att kalla fjärde provpredikant för större församlingar lätt medger ett ytterligare avsteg från befordringsgång efter gängse grundsatser. Blir nu antalet kyrkoherdetjänster väsentligt reducerat, låt vara genom indragning i flertalet fall av lågt av- lönade tjänster, innebär detta givetvis försvårade befordringsmöjligheter; det torde icke kunna förnekas, att en kyrkoherdetjänst även i lägre löneställ- ning, såsom medförande större självständighet i arbetet, av flertalet präster anses mer lockande än en komministerstjänst, såvida denna icke är placerad i större tätort. Det synes därför ofrånkomligt, att all möjlig hänsyn vid till- sättningen bör tagas till förtjänst och skicklighet, så att icke allenast tjänst- ålder eller tjänstetid i ifrågavarande pastorat får bli den utslagsgivande faktorn. Det synes med hänsyn härtill angeläget, att sådana justeringar ske i gällande prästvallag, att större garanti ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie prästerlig tjänst. Om sådana garantier lämnas torde man kunna påstå, att den förändring i relationstalet mellan olika prästerliga tjänstegra- der, som kan väntas bli en följd av genomförd pastoratsreglering, kan in- direkt medföra ett bättre urval till kyrkoherdetjänsterna, vilka genom sin art måste anses ställa särskilda krav på erfarenhet, initiativkraft och ledar- förmåga.

Olägenheter av riktlinjernas genomförande

Med en organisation, som hålles inom den ram som här angivna folk- mängdsnormer medgiva, och vid en reglering av pastoratsindelningen i en- lighet med de förordade riktlinjerna skulle otvivelaktigt i åtskilliga fall upp- komma svårigheter att tillgodose gudstjänstturordningen. En utvidgning av den hittills blott i undantagsfall använda anordningen med anställande av en för två (eventuellt flera) pastorat gemensam kyrkoadjunkt synes på sätt redan nämnts kunna råda bot ej blott på nämnda utan ock på vissa andra svårigheter av arbetsorganisatorisk art. De olägenheter, som kunna tänkas uppkomma genom att en sådan befattningshavare skall biträda olika kyrko— herdar, torde, såsom framhållits, kunna elimineras genom att hans skyldig- heter fixeras i de av domkapitlet fastställda tjänstgöringsföreskrifterna.

Vissa i fastlandspastorat ingående öförsamlingar, särskiltikustbandet med en folkmängd omkring och under 300 personer ha för närvarande särskild präst, vilken på grund av kommunikationsförhållandena och kostnaderna för resor till fastlandet icke kan ägna nämnvärt arbete åt pastoratet i övrigt. Å andra sidan kan församlingen icke antagas ge tillräcklig sysselsättning åt tjänstinnehavaren, men behovet av prästerligt biträde kan icke fyllas på

annat sätt. I ett par av dessa fall har hittills varit ordnad en förening av den prästerliga tjänsten med folkskollärartjänst, varigenom full sysselsättning kunnat beredas befattningshavaren. Man kan emellertid på grund av nu gäl- lande avlöningsbestämmelser icke räkna med att sådan tjänsteförening kan för framtiden uppehållas. De sakkunniga anse, att det för dylikt fall kan visa sig lämpligt med en särskild anordning, varigenom lärare eller särskilt anställd diakon utrustas med befogenhet att efter personlig dispens företaga nödiga prästerliga förrättningar.

De sakkunniga äro medvetna om att en strikt tillämpning av de indel- nings- och organisationsprinciper, som förordats, på åtskilliga håll kunna medföra tvånget att avveckla viss prästerlig verksamhet t. ex. i form av sär- skilda gudstjänster och särskild konfirmandundervisning på avlägsna och isolerade platser. En minskning av den nuvarande organisationen kan så- lunda i somliga församlingar medföra en avveckling eller åtminstone för- svagning av löftesrikt arbete. Detta följer dels av nödvändigheten att bättre än nu är fallet tillgodose de underorganiserade två nordliga stiften samt de växande storstadspastoraten, dels av att de sakkunniga ansett kostnadsramen för den nuvarande prästerliga organisationen icke böra överskridas vid ny- ordningen. Med hänsyn till angivna konsekvenser ha de sakkunniga övervägt i vad mån de nämnda olägenheterna skola kunna helt eller delvis neutralise- ras genom särskilda åtgärder.

Pastoratsadjunktskadern är avsedd att fylla ett normalt biträdesbehov och kan icke komma i fråga för nu förevarande ändamål. Huruvida en utveck— ling av diakonatet i enlighet med de riktlinjer, som anvisats i motion nr 60 samt andra tillfälliga utskottets betänkande nr 15 vid 1951 års kyrkomöte, skulle kunna tillgodose dessa önskemål är för de sakkunniga icke möjligt att nu bedöma. De sakkunniga ha för närvarande stannat vid att dels peka på den möjlighet att lätta arbetsbördan för prästerna, som kan vinnas ge- nom en centralisering av kyrkobokföring till pastorsexpedition, där stadig- varande expeditionsbiträde kan erhållas, dels föreslå, att präst i pastorat, där ovan angivna menliga följder komme att göra sig gällande, skall för möjliggörande av en effektivisering av det kyrkliga arbetet genom sär- skilda förmåner uppmuntras till att i tjänsten använda egen bil. De sakkun- niga återkomma längre fram i betänkandet till dessa frågor.

Provindelning

Till åskådliggörande av huru indelningen och organisationen av de territo- riella pastoraten skulle kunna te sig vid en tillämpning av här förut för- ordade normerha de sakkunniga funnit erforderligt att för samtliga stift upprätta ett utkast till sådan indelning och organisation. (Se Bihang). Då den kyrkliga indelningen och organisationen i Stockholms stad varit föremål för en i dagarna slutförd utredning av särskilda sakkunniga, ha pastoraten i Stockholm icke medtagits i nämnda utkast.

Genomförandet av ny indelning och organisation

Vad angår behandlingsordningen för genomförandet av en revision av pas- toratsindelningen och organisationen utgå de sakkunniga från att, sedan det nu föreliggande betänkandet avlämnats, Kungl. Maj:t kommer att efter inhämtande av vederbörandes yttranden höra kyrkomötet samt därefter framlägga proposition till riksdagen rörande riktlinjer för revisionen. Sedan statsmakterna fattat beslut härutinnan, bör det enligt de sakkunnigas mening uppdragas åt domkapitlen att, i enlighet med då godtagna riktlinjer, avgiva förslag till ny indelning och organisation för respektive stift. De sakkunniga ha icke tagit ståndpunkt till frågan om vederbörande tjänstinnehavares sta- tioneringsorter. Det torde vara lämpligt, att domkapitlen med sin lokalkänne- dom upptaga denna fråga till bedömande i sina förslag. Vid förslagens upp- görande böra domkapitlen givetvis bereda de av indelnings- och organisa- tionsfrågorna berörda församlingarna och därvarande prästerskap tillfälle att yttra sig. Domkapitlen torde lämpligen böra översända förslagen med tillhörande handlingar till kammarkollegiet för avgivande av underdånigt utlåtande.

Beslut om ny pastoratsindelning och organisation synes böra meddelas samtidigt för hela riket i god tid, om möjligt senast nio månader före den nya indelningens ikraftträdande. Övergångsbestämmelser torde höra med— delas, avseende att möjliggöra för församlingarna i nybildat pastorat att utse pastoratskyrkoråd för beredning av fråga om utgifts— och inkomststat för nästföljande år m.m. Innehavare av tjänster, som skola indragas, torde därefter böra beredas tillfälle att anmäla önskemål i fråga om förflyttning. Med hänsyn till behovet att meddela förflyttningsbeslut för innehavare av dylika tjänster synes den nya pastoratsindelningen böra träda i kraft i ett sammanhang. De sakkunniga förutsätta, att förflyttningar skola kunna ske utan hinder av nu existerande stiftsband. Detta synes nödvändigt, om er- forderlig elasticitet skall kunna vinnas.

De sakkunniga anse, att innehavare av indragen kyrkoherdetjänst om möj- ligt bör placeras på ledig tjänst av samma karaktär. En del svårigheter upp- ställa sig emellertid vid genomförandet med hänsyn till tillgången på lediga sådana tjänster. En lättnad härutinnan kan måhända beredas genom en temporär vakanssättning av tjänster, som bliva lediga under tiden närmast före ikraftträdandet av den nya indelningen och organisationen.

Där kyrkoherdetjänst i följd av sammanläggning av pastorat skall er- sättas med komministerstjänst och innehavaren av kyrkoherdetjänsten icke

kan beredas annan tjänst som motsvarar den indragna, torde innehavaren i första hand böra förflyttas till komministerstjänsten (med bibehållen tjänste- titel). Det kan ifrågasättas, huruvida icke i sådant fall Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att, då den bibehållna kyrkoherdetjänsten framdeles blir ledig, utan val förflytta komministern (f. d. kyrkoherden) till den ledighlivna tjänsten, om den senare då kvarstår vid tjänsten. En sådan möjlighet kan tänkas bidraga till att innehavaren av den indragna tjänsten frivilligt väljer förflyttning till komministerstjänsten och därigenom möjliggör minskning av behovet att omedelbart placera kyrkoherdar i andra pastorat.

Där komministerstjänst, som har ordinarie innehavare, skall ersättas med kyrkoadjunktsbefattning, synes till undvikande av förflyttning av kommi- nistern den anordningen kunna ifrågakomma, att i stället för omedelbart in- rättande av kyrkoadjunkturen komministerstjänsten tills vidare bibehålles för att först då ledighet inträffar indragas, varvid beslutet om kyrkoadjunk- turens inrättande träder i kraft. Antalet av de fall, där förflyttning till annan ort blir nödvändig, kan även på detta sätt begränsas. Merkostnaderna för provisoriet, där sådana uppstå, komme att bliva relativt obetydliga.

Där man vid utkrävande av förflyttningsskyldighet har att välja mellan flera t jänstinnehavare, synes en avvägning av tjänstens, pastoratets och t jänst- innehavarnes intressen få bli avgörande. Härvid torde bl.a. komma i beak- tande arbetsförhållandena samt tjänstinnehavarnes hälsotillstånd, tjänste- och levnadsålder. I den mån förflyttning skall avse ny stationeringsort inom nybildat pastorat, torde hinder icke böra möta för medgivande av anstånd under skälig tid med flyttningen.

Beslut om ändring i pastoratsindelning kan medföra behov av ekonomisk uppgörelse.

De sakkunnigas uppdrag avser icke indelningen i församlingar. Frågan om uppgörelse i de undantagsfall, där ändring i pastoratsindelningen förut- sätter ändring i församlingsindelningen, kan därför nu lämnas å sido för att i varje särskilt fall upptagas till behandling i den ordning som stadgas i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (indelningslagen) .

Några i författning givna regler för ekonomiska uppgörelser vid sådan ändring i indelningen av pastorat, som icke tillika utgör ändring i försam- lingsindelning, finnas icke. Indelningslagen är icke tillämplig å pastorat så- som sådant utan endast å kommun, församling och särskilt bildat — sam- mansatt — skoldistrikt. I praxis ha emellertid 4 och 6—10 åå indelnings- lagen, vilka avse ändring i kommunal indelning och enligt 36 å i lagen skola äga motsvarande tillämpning vid ändring i församlingsindelning, i viss ut- sträckning analogivis tillämpats även vid ändring i pastoratsindelning.

Här må lämnas en översiktlig redogörelse för de regler, som kunna tänkas bliva följda vid ekonomiska uppgörelser, avseende fördelning av tillgångar

samt skulder och andra förbindelser, i samband med ändring i pastorats- indelning.

I fall då två eller flera pastorat sammanläggas till ett nytt pastorat, är det naturligt, att det nybildade pastoratet övertager de gamla pastoratens samt- liga tillgångar och ansvaret för deras skulder och förbindelser. Ekonomisk uppgörelse mellan de gamla pastoraten och det nybildade pastoratet blir då i regel överflödig, såvitt exempelvis icke donationer finnas, vilka äro bundna uteslutande vid ettdera pastoratet.

Då fråga är om delning av pastorat, antingen så att en del skall bilda nytt pastorat, eller så att den skall förenas med annat pastorat eller del därav, blir en ekonomisk uppgörelse med en fördelning av det gamla pastoratets till- gångar och förbindelser nödvändig.

Vad först angår den fasta egendomen utgöres denna i regel av löne- boställen och prästgårdar. Fördelningen av dessa tillgångar plågar ske efter fastigheternas belägenhet, så att varje pastorat övertager de fastigheter, som finnas inom dess område. Från boställe härrörande prästlönefond plägar åt— följa bostället eller, om detta försålts, tilldelas det pastorat, där bostället legat. Det bör dock uppmärksammas, att ett antal f. d. allmänna kyrkohem- man av medeltida ursprung för närvarande utgöra avlöningstillgångar för andra pastorat än dem, inom vilka de äro belägna. Det må vidare erinras, att den rätt, varmed avlöningstillgångar i fast egendom disponeras av ett pastorat, i princip icke är av äganderätts natur. Boställe kan vara stiftelse eller kronoanslag eller ägas av lokalkyrka eller enskild församling; den enda grupp av fast egendom, som kan anses vara ägd av pastorat såsom sådant, torde vara särskilt anskaffade prästgårdsområden, som avses i 1932 års ecklesiastika boställsordning. Om här ifrågavarande tillgångar gäller, att det tillkommer Kungl. Maj:t att med stöd av sina förvaltningsrättsliga befogen- heter förordna om ändrad disposition av desamma.

Om vid en pastoratsdelning ena parten på grund av boställenas belägenhet icke fått sig tilldelat något av det odelade pastoratets boställen, förordnades i äldre tid stundom, särskilt om boställenas tillkomst gett vid handen att de ursprungligen varit avsedda för hela det odelade pastoratet, att viss del av bostället skulle säljas och köpeskillingen disponeras för inköp av nytt bo- ställe för det nybildade pastoratet eller användas såsom avlöningstillgång för detta. Det förekom också, att del av fond, som härrört från boställe, över- lämnades till sistnämnda pastorat såsom avlöningstillgång. En dylik fördel- ning torde regelmässigt ha förekommit även beträffande s.k. pastoraliefon- der, härrörande från överskott på prästlönemedel, influtna under giltigheten av det före tillämpningen av 1910 års lagstiftning gällande lönesystemet. Då utdebiteringen för prästerskapets avlöning är maximerad till 20 öre per skattekrona, kan en sådan överföring av fond blott i fall som avses i 4 % lagen om kyrkofond, få större ekonomisk betydelse för någondera parten. Den kan emellertid ha sin grund i ett allmänt skälighetskrav.

Pastorat kan äga andel i prästlönefondshemman, som förvaltas av stifts- nämnd och vars avkastning skall användas till avlöning av pastoratets präs- terskap (jfr lagen den 15 maj 1942 angående användande i vissa fall av prästlönefond m.m.) Dylikt hemman kan vara beläget utanför pastoratets område. Det kan diskuteras, huruvida pastoratets andel i sådant hemman bör fördelas mellan ett vart av de nya eller ändrade pastoraten. Andelen torde böra disponeras på samma sätt som om frågan gällt det boställe, från vilket medlen för andelens förvärv härrört. Om pastorat jämlikt nyssnämnda lag överfört medel till stiftets prästlönejordsfond, synes pastoratets andel i fonden böra disponeras efter enahanda grund.

Pastorat kan äga inventarier å pastorsexpedition. Enligt 14 % ecklesia— stik boställsordning åligger det nämligen pastorat, att därest detta i präst— gård anordnat särskild lokal för pastorsexpedition, vilken lokal icke ingår i tjänstinnehavarens bostad, bekosta möblering, uppvärmning och städning av lokalen med tillhörande utrymmen. De inventarier, som sålunda kunna tillhöra ett pastorat, böra åtfölja vederbörande prästgård. Vad i övrigt angår pastorsexpedition stadgas i 30 % folkbokföringsförordningen, att ”det åligger församling att tillhandahålla pastor nödiga inventarier, materiel och vad öv- rigt erfordras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon samt, därest för— hållandena så påkalla, skrivbiträde. Enligt förarbetena till förordningen torde detta stadgande i huvudsak icke innebära någon förändring i vad tidigare gällt. Emellertid torde det icke vara ovanligt, särskilt i flerförsamlingspasto- rat med endast en pastorsexpedition men även annorstädes, att utgifterna för pastorsexpeditionen upptagits i pastoratets utgifts— och inkomststat och ej i vederbörande församlingars stater. I icke så få fall torde sådana försam- lingar gemensamt ha anskaffat inventarier och materiel samt ingått avtal rörande tjänstetelefon och skrivbiträden till pastorsexpedition, ibland även avsatt pensionsfonder för sådana skrivbiträden eller anskaffat eller förhyrt lokal till expeditionen. Dessa förhållanden synas i samband med en pastorats- delning böra läggas till rätta på så sätt, att sådana gemensamma tillgångar ävensom därmed förbundna rättigheter och skyldigheter på grund av avtal, som ingåtts i och för hållande av pastorsexpedition, övertagas av den eller de församlingar, vilka efter delningen skola betjänas av expeditionen. I den mån vid fördelning av tillgångar vid pastorsexpedition ena parten vållas av- sevärda utgifter för annan expedition, synes frågan om kompensation till denna part böra övervägas.

Därest pastorat i följd av uttaxering skulle ha f onderade medel för nå- got visst ändamål, synes fördelningen av medlen böra bero på det ändamål, vartill fonden är avsedd. Det vanligaste ändamålet torde vara reparation eller nybyggnad av prästgård. I dylikt fall bör fonden åtfölja prästgården. Skulle fonderingen ha skett för ett ändamål, som blir onyttigt genom pastoratsdel- ningen, exempelvis nybyggnad av prästgård, som genom den nya indelningen

blir obehövlig, synes fonden böra fördelas mellan de nya eller ändrade pasto— raten efter skatteunderlaget.

Ett pastorats andra tillgångar, tillhörande prästlönekassa eller annan pastoratskassa, antingen dessa medel innestå i bank eller å postgiro eller ut- göras av kontanter i respektive kassor, torde böra fördelas mellan de nya eller ändrade pastoraten efter skatteunderlaget.

Skulder, som äro anknutna till prästgård eller löneboställe, böra i regel åtfölja respektive egendom, d.v.s. ansvaret bör, såvitt ej hinder möter från långivarens sida, övertagas av det pastorat, som övertager egendomen. Enligt 6 % 3 st. indelningslagen må överflyttning eller uppdelning av lån icke ske, med mindre vederbörande fordringsägare därtill lämnat sitt samtycke. I de fall, där kyrkofonden är fordringsägare, synes dylikt samtycke icke vara erforderligt. Det synes lämpligt, att även vid pastoratsdelning annan ford- ringsägares samtycke till en sådan åtgärd inhämtas. Där samtycke icke lämnas, bör lämpligen förfaras på följande sätt. Med bibehållande av solida- riskt ansvar gentemot långivaren för de i det gamla pastoratet ingående för- samlingarna, uppdelas ansvaret för lånet på de nya eller ändrade pastoraten efter skatteunderlaget. Vid medgivande från långivaren överföres ansvaret för lånet på det pastorat, som övertager egendomen, därvid, om så befinnes skäligt, stadgas skyldighet för det andra pastoratet att bidraga till lånets för- räntning och amortering efter skatteunderlaget. Där det ena pastoratet kom- mer att betungas med nyanskaffning, ombyggnad eller omfattande repara- tion av prästgård, kan det befinnas skäligt, att det andra pastoratet bidrager därtill, eventuellt genom övertagande av ansvar för större del av lån, som ingår i uppgörelsen, än som skulle följa av vad ovan angivits, eller genom bidrag till kostnaderna i förhållande till skatteunderlaget. Skulder av annat slag än ovan nämnts torde böra fördelas mellan de nya eller ändrade pasto- raten efter skatteunderlaget.

Ett pastorat kan genom avtal ha förvärvat rättigheter och iklätt sig skyl- digheter gentemot annan. Huru därmed skall förfaras vid en pastoratsdel- ning, lärer få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. De till avtalet knutna rättigheterna och skyldigheterna kunna övertagas antingen av ett- dera av de nya eller ändrade pastoraten eller också, om så skulle befinnas lämpligt, av dessa pastorat gemensamt; i det senare fallet bör bestämmas, med huru stor del vart och ett av pastoraten skall taga del i dessa rättigheter och skyldigheter. Ett pastorats rättigheter och skyldigheter mot i dess tjänst anställda icke prästerliga befattningshavare äro också grundade på avtal (skriftliga eller muntliga), och även i avseende å sådana anställda bör en avtalsreglering ske i samband med en pastoratsdelning. Motsvarande regle- ring bör vid pastoratsdelning verkställas även beträffande avtal som till pastoratet hörande församlingar ingått, exempelvis rörande skrivbiträde vid pastorsexpedition.

Fördelningen av ett pastorats avlöningstillgångar kan i regel icke åstad-

komma någon avsevärd ökning utöver den till 20 öre per skattekrona maxi- merade utdebiteringen för prästerskapets avlöning. Skatteersättning med hänsyn till ökade utgifter för prästerskapets avlöning torde hittills icke ha förekommit och lärer ej heller framdeles vara motiverad.

Vid hittills skedda pastoratsdelningar har stundom ena parten yrkat få del av avkomsten från ett löneboställe, som tilldelats andra parten. Sådana yrkanden ha regelmässigt avvisats, enär avvikelse ej ansetts böra göras från regeln, att ett löneboställes avkastning helt skall tillkomma det pastorat, inom vilket det är beläget. Denna regel synes även framdeles böra upprätt- hållas såvitt icke särskilda skäl (t. ex. äganderätt) föranleda undantag.

Vid utredningar om pastoratsdelning bör undersökas, huruvida de för- samlingar, som ingå i pastoratet och skola åtskiljas, äro förenade i kyrklig samfällighet eller om de, ehuru förordnande om sådan samfällighet icke meddelats, likväl äga gemenskap med varandra, exempelvis i avseende å kyrka eller begravningsplats. I sådant fall bör bestämmas, huruvida den ut- över pastoratsförbandet bestående gemenskapen bör fortvara eller upplösas. I det senare fallet bör, om så erfordras, förslag till ekonomisk uppgörelse i anledning av sådan upplösning framläggas.

Ändring i pastoratsindelning kan medföra, att indelningen i kyrkomusiker- distrikt måste ändras. Enligt 1 % 2 mom. 2 st. kyrkomusikerstadgan få näm- ligen icke församlingar, tillhörande skilda pastorat, vare sig helt eller delvis vara förenade till ett kyrkomusikerdistrikt. Även om i det särskilda fallet en ändrad pastoratsindelning icke direkt framtvingar en ändrad kyrkomu- sikerdistriktsindelning, synes det likväl lämpligt att vid varje ändring i pas- toratsindelningen också sistnämnda distriktsindelning omprövas och, där så finnes lämpligt, jämväl förslag till ny sådan indelning framlägges. De sak- kunniga erinra om att kyrkomusiker, anställd enligt kyrkomusikerstadgans bestämmelser, är skyldig att underkasta sig ändrad distriktsindelning även- som förflyttning till annan kyrkomusikertjänst av samma typ (kantor kan förflyttas till folk— respektive småskollärartjänst).

Såväl genom sammanläggning av hela pastorat som genom förening av delar av pastorat med andra pastorat eller delar av sådana kan inträffa, att de nya pastoraten komma att bestå av församlingar, vilka tillhöra olika kontrakt. Denna omständighet behöver icke föranleda någon särskild regle- ring; förslag till ny kontraktsindelning för hela riket kommer att av de sak- kunniga underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kyrkobokföringen

Jämlikt 10 % jämförd med 2 % folkbokföringsförordningen skall kyrkobok- föringen ske församlingsvis eller, där församling enligt Kungl. Maj:ts beslut är indelad i särskilda kyrkobokföringsdistrikt, för varje sådant distrikt.

I 2 % kyrkobokföringskungörelsen stadgas, att pastor svarar för kyrko- böckernas förande. Med pastor förstås i kungörelsen, förutom kyrkoherde, såväl komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt, som ock kyrkoad- junkt, vilken erhållit domkapitlets förordnande att sköta kyrkobokföringen i annexförsamling eller i del av församling, utgörande särskilt kyrkobok- föringsdistrikt. Det åligger kyrkoherde, där han ej själv ansvarar för kyrko- bokföringen, att öva nödig tillsyn över densamma. Enligt 3 % kungörelsen skall pastorsexpedition i princip finnas i varje församling, dock att, där pastor ansvarar för kyrkobokföringen i mer än en församling, för försam- lingarna må finnas gemensam pastorsexpedition.

I regel torde i annexförsamling stationerad komminister eller kyrkoadjunkt ansvara för kyrkobokföringen i denna församling, stundom även angrän- sande annexförsamling i samma pastorat.

Såsom framhållits i historiken (kap. 2) möjliggjordes först år 1921 att uppdela församling i kyrkobokföringsdistrikt.

Den 1 januari 1953 voro 69 församlingar uppdelade i två eller flera kyrko- bokföringsdistrikt. Dessa församlingar fördela sig på de olika stiften sålunda: Uppsala 0, Linköpings 6, Skara 1, Strängnäs 1, Västerås 12, Växjö 4, Lunds 3, Göteborgs 6, Karlstads 4, Härnösands 3, Luleå 23, Visby 0 och Stockholms 6.

Förutom de 69 »moderdistrikten», där kyrkoherden är ansvarig för kyrko- bokföringen, funnos vid 1953 års ingång 79 särskilda kyrkobokföringsdistrikt. I dessa senare omhänderhas kyrkobokföringen i 70 fall av komminister och i 9 fall av kyrkoadjunkt. De sistnämnda fallen återfinnas i följande försam- lingar: Västra Tunhem (Skara stift), Hovmantorp och Norra Sandsjö (Växjö stift), Rödeby (Lunds stift), Partille (Göteborgs stift), Kroppa (Karlstads stift) samt Järfälla, Bromma och Österhaninge (Stockholms stift).

Av de särskilda kyrkobokföringsdistrikten hade enligt folkmängdssiffrorna den 1 januari 1952 fyra stycken mindre än 500 invånare, nämligen Kvikk— jokks distrikt i Jokkmokks församling 280, Säterbo distrikt i Arboga stads- församling 328, Rörbäcksnäs distrikt i Lima församling 370 och Kolsva södra distrikt i Kolsva församling 393 invånare.

Flertalet av de nuvarande kyrkobokföringsdistrikten torde ha tillkommit av enahanda skäl, som tidigare lett till inrättandet av s.k. oegentliga kapell- församlingar, nämligen långa avstånd och besvärliga kommunikationer inom pastoratet.

En särställning intaga i viss mån en del av kyrkobokföringsdistrikten i Luleå stift. Sedan en präst stationerats ute i församlingen på långt avstånd från församlingens centrum och denne tjänstinnehavare fått handha kyrko- bokföringen inom sitt arbetsområde, har i flera fall så småningom på den nya platsen såväl anlagts kyrkogård som uppförts kyrkobyggnad. Härigenom har ett nytt kyrkligt centrum uppkommit och kyrkobokföringsdistriktet har —— förutom att vara ett särskilt område för kyrkobokföringen — kommit att utgöra ett förstadium till bildande av en ny församling.

En ny typ av kyrkobokföringsdistrikt utgöra de distrikt, som bildats från och med den 1 januari 1951 i Gamlestads och Lundby församlingar i Göte- borg. Avsikten med inrättandet av dessa distrikt var att bereda kyrko- herdarna i nämnda stora stadsförsamlingar en lättnad i arbetsbördan. Distriktsindelningen här ersätter alltså en församlingsdelning, som enligt eljest vedertagna principer borde ha ägt rum.1

Frågan om reglerna för bildande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt har ett givet sammanhang med frågan om centralisering av kyrkobokföringen i pastoraten, vilken fråga får betydelse för stationeringen av de prästerliga befattningshavarna.

De sakkunniga ha därför till rikets kyrkobokföringsinspektörer riktat, bland annat, följande fråga: (vilka skäl kunna anföras för och emot att pas— torsexpeditionerna i ett pastorat, där för närvarande finnas flera expeditio- ner på olika platser, centraliseras till pastoratets huvudort? I en särskild bilaga (Bil. J) lämnas en kortfattad redogörelse för svaren på denna fråga.

Av kyrkobokföringsinspektörernas yttranden framgår, att ett flertal inspek- törer ställt sig avvisande mot den framförda tanken på en centralisering av pastorsexpeditionerna. Två inspektörer (i Uppsala stifts södra inspektions- område och i Västerås stift) ha direkt uttalat sig för en centralisering. Några ha antingen icke tagit någon bestämd ståndpunkt i frågan eller endast ut- talat, att denna måste bedömas från fall till fall.

De skäl, som anförts mot centralisering äro i huvudsak följande.

1) Finnas flera pastorsexpeditioner i ett pastorat, innebär detta större bekväm- lighet och båttre service för allmänheten, som därigenom får kortare väg och i före-

1 Till denna typ av kyrkobokföringsdistrikt synes däremot icke böra hänföras Lilla och Stora Essingens distrikt i Bromma församling i Stockholm, enär huvudskälet för denna distriktsindelning var Essingeöarnas avskilda läge och de obekväma kommunika- tionerna från dem till församlingens pastorsexpedition. — Ej heller Årsta distrikt i Bränn- kyrka församling i Stockholm torde höra hänföras till denna typ av kyrkobokförings- distrikt. Anledningen till inrättandet av detta distrikt var att den centrala pastorsexpedi- tionen dels blivit alltför stor till förfång för såväl prästerskapet som allmänheten och dels låg på förhållandevis långt avstånd från och hade obekväma kommunikationer med stadsdelen Årsta.

kommande fall billigare resor till expeditionen; detta är av särskild vikt, då ju en- ligt folkbokföringsförordningen personlig inställelse förutsättes kunna i ett flertal fall påfordras. I mindre expeditioner i prästgård får allmänheten, särskilt på landet, Oftast sina ärenden uträttade oberoende av expeditionstid, blott prästen är hemma. Så torde ej kunna bli förhållandet på större, centraliserade expeditioner.

2) Även för myndigheter, såsom länsbyrå, polis, inskrivningsmyndighet, är det av vikt att kunna få behövliga upplysningar varje dag och under hela dagen, vilket kan ske lättare på mindre expeditioner i prästgårdarna än på större centrala expe- ditioner.

3) Decentralisering av expedition medför ökad effektivitet i kyrkobokföringen samt bättre betingelser för korrekthet och fullständighet i uppgifterna från allmän- heten. Centralisering innebär motsvarande försämring.

4) Decentralisering av expedition till plats, där komminister eller kyrkoadjunkt bor, innebär ett bättre utnyttjande av dennes arbetskraft och en värdefull övning för honom, tills han själv får överinseendet över kyrkobokföringen i ett pastorat.

5) Decentralisering av expedition ger prästerna goda möjligheter till personlig kontakt med församlingsborna, vilket är värdefullt för församlingsarbetet.

6) Allmänheten har ofta, samtidigt med ett expeditionsärende, frågor av person- lig art att diskutera med viss präst. Möjligheterna till dylika samtal skulle minskas med en stor, central expedition eller försvåras, om ej särskilt samtalsrum där an- ordnas.

7) Präst, som ej bor på platsen för den centraliserade expeditionen, behöver för sin tjänstgöring å expeditionen göra regelbundna resor till expeditionsorten, vilket blir både dyrbart och tidsödande.

8) Centralisering av expedition nödvändiggör i många fall anställande av skriv- biträden i större utsträckning än eljest, innebärande en utgiftsökning.

9) Nuvarande expeditionslokaler och arkiv äro i allmänhet anpassade efter nu rådande förhållande. Vid en ökad centralisering behöva mången gång sådana utrym— men utvidgas, varjämte nu befintliga expeditionslokaler och arkiv vid de indragna expeditionerna bli outnyttjade, vilket allt är oekonomiskt.

10) En centralisering torde i många fall av traditionsskäl möta starkt motstånd i församlingarna.

För centralisering ha i huvudsak anförts följande skäl. 1) Efter centralisering kunna å de utökade expeditionerna i större utsträckning än nu anställas skrivbiträden med heltidstjänstgöring, vilket minskar nuvarande svårigheter att anskaffa biträden. Detta innebär även en vinst från arbetssynpunkt, då prästerna därigenom befrias från en hel del rutinmässigt bokföringsarbete och kunna ägna mer tid åt sina övriga arbetsuppgifter.

2) Centralisering innebär en rationalisering genom bättre möjlighet till överblick över och ledning av kyrkobokföringen i pastoratet.

3) Genom indragning av expeditioner å platser, där ingen präst bor, bli prästernas resor till dessa expeditioner obehövliga, medförande besparing både i fråga om tid och i ekonomiskt hänseende.

4) Centralisering av expeditionerna i ett pastorat gör det möjligt att hålla expe- ditionen öppen flera dagar i veckan än för närvarande.

5) Genom inskränkning av antalet expeditioner minskas kostnaderna för expe- ditionslokaler och arkiv.

För problemet om kyrkobokföringens lokala anordnande synes liksom hit- tills den ledande synpunkten böra vara att underlätta för allmänheten att utan alltför stor tidsutdräkt och kostnad nå pastorsexpeditionen, när be-

hov därav föreligger. Avstånd och kommunikationer inom pastoratet träda därför i förgrunden. I den mån goda kommunikationer finnas från pastoratets alla delar till den ort, där pastorsexpeditionen ligger, förlorar frågan om avstånden i betydelse. Där förhållandevis täta buss— eller järn- vägsförbindelser finnas från ett pastorats olika delar till platsen för pas- torsexpeditionen, torde dessa kommunikationer numera vara så snabba, att även vid större avstånd en resa till och från expeditionen sällan blir över hövan tidsödande och kostsam. Om återigen dylika kommunikationslinjer saknas eller trafikeras så sparsamt, att en resa till och från expeditionen tar en hel dag eller kanske mera i anspråk, blir frågan om avstånden i pasto- ratet av vikt. Härvid må dock framhållas, att församlingsborna i ganska stor utsträckning kunna få sina ärenden till pastorsexpeditionen uträttade per telefon. I 15 % folkbokföringsförordningen förutsättes emellertid i prin- cip, att anmälningar om födelser, dödsfall och flyttningar m.m. skola göras muntligen vid personlig inställelse av den anmälningsskyldige eller av om— bud för denne.

Även om det inom en församling från viss del skulle vara långa avstånd och besvärliga kommunikationer till platsen för pastorsexpeditionen, är det därmed icke givet, att en särskild pastorsexpedition bör inrättas för detta avsides liggande område. För en sådan åtgärd synes också böra fordras, att det antal personer, som skulle betjänas genom den nya expeditionen, icke är alltför ringa. Att med splittrande av bokföringsenheten anordna en sär- skild expedition för exempelvis en eller flera byar med tillhopa endast några hundratal invånare bör icke utan synnerligen starka skäl ifrågakomma. Nå- got lägsta invånarantal för ett område för erhållande av egen pastorsexpedi- tion torde likväl icke vara lämpligt att fixera. Denna fråga synes böra be- dömas från fall till fall. Givet är, att exempelvis i de vidsträckta norrländska församlingarna kravet på folkmängd icke kan sättas så högt som i landet i övrigt. Då en ny tätort av någon betydenhet vuxit upp inom ett pastorat på större avstånd från pastorsexpeditionen, kan detta förhållande aktualisera frågan om särskild expedition men också om förflyttning av den varande expeditionen till denna ort.

Vad ovan sagts rörande goda kommunikationer och kravet på ett ej allt— för lågt invånarantal i område, där egen pastorsexpedition önskas, leder när- mast till den slutsatsen, att ny expedition icke bör inrättas i pastorat, som endast har ett kommersiellt och administrativt centrum med därstädes be— lägen pastorsexpedition. Härvid bör dock beaktas de särskilda förhållanden, som råda i vidsträckta pastorat, särskilt Övre Norrland.

En del av kyrkobokföringsinspektörerna ha framhållit, att från arbets- teknisk synpunkt en decentralisering av kyrkobokföringen medförde större effektivitet i arbetet samt bättre betingelser för korrekthet och fullständighet i fråga om de av allmänheten lämnade uppgifterna än vad fallet vore med en central expedition. Ungefär lika många inspektörer ha emellertid ansett,

att en centralisering innebure en rationalisering genom bättre möjlighet till överblick över och ledning av kyrkobokföringen. Varken de fördelar eller nackdelar för kyrkobokföringens tekniska besörjande, som expeditionsarbe- tets centralisering eller decentralisering sålunda ansetts föra med sig, torde dock vara så stora, att de i och för sig kunna tillmätas betydelse för denna frågas generella bedömande, liksom ej heller vid ett bedömande av den spe- ciella frågan om inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt. Detta ute- sluter givetvis icke att i det särskilda fallet dessa synpunkter kunna få ut- slagsgivande innebörd.

En annan synpunkt, som framhållits av flera kyrkobokföringsinspektörer, är att det vore lättare att få heltidsanställda skrivbiträden på pastorsexpedi- tionerna än deltidsanställda. Följaktligen skulle det kunna inträffa att vid uppdelning av en expedition, där för närvarande funnes ett heltidsanställt skrivbiträde, behov skulle uppstå av ett halvtidsanställt skrivbiträde på var och en av de särskilda expeditionerna, och att biträdesfrågan därigenom skulle bli svårare att lösa. Även om denna synpunkt må vara av vikt, lärer likväl biträdesfrågan till sist liksom frågan om kyrkobokföringsarbetets tekniska besörjande huvudsakligen få bedömas med hänsyn till de före- liggande lokala förhållandena. .

I flera av yttrandena har vidare framhållits, att det för en präst, som bor på annan ort i pastoratet än kyrkoherden, bleve en värdefull övning att få handha kyrkobokföringen inom sitt arbetsområde, tills han själv så- som kyrkoherde — kunde få överinseendet över kyrkobokföringen i ett pas- torat. Denna honom åvilande uppgift innebure ock ett bättre utnyttjande av hans arbetskraft. För en sådan präst medförde egen pastorsexpedition dess- utom goda möjligheter att komma i personlig kontakt med församlingsborna, enär dessa ofta begagnade besöket på pastorsexpeditionen för att med sin präst samtala i frågor av personlig art. Allt detta utgör omständigheter, som må anses mer eller mindre kunna tala till förmån för en centralisering av kyrkobokföringen och därmed i sin mån också för anordningen med sär- skilda kyrkobokföringsdistrikt, men de synas i varje fall icke vara av den vikt, att de ensamma för sig böra föranleda inrättande av särskilt kyrkobok- föringsdistrikt, så snart en präst är placerad på annan ort i församlingen än kyrkoherden.

Den ekonomiska sidan av problemet har också berörts av kyrkobokfö- ringsinspektörerna. Sålunda har framhållits som skäl mot en centralisering av pastorsexpeditionerna och följaktligen väl också mot en indragning av kyrkobokföringsdistrikt, att de nuvarande expeditionslokalerna och arki- ven i allmänhet vore avpassade efter nu rådande förhållanden, och att vid slopande av en expedition utryr.mena i den centrala expeditionen mången gång skulle behöva utökas. Därjämte skulle nu befintliga expeditionslokaler och arkiv vid de indragna expeditionerna komma att stå outnyttjade. Detta allt vore oekonomiskt. Likartade problem uppstå emellertid vid inrättande

av nya pastorsexpeditioner, då man för sådan ny expedition med arkiv behöver anskaffa särskilda lokaler. Vidare måste givetvis underhåll och drift ställa sig billigare för en större expedition med arkiv än för flera mindre. Mera betydelsefullt synes vara att, vid en indragning av pastorsexpedition, å platsen för denna stationerad präst icke genom tvånget att fullgöra tjänst- göring på den centraliserade pastorsexpeditionen betungas med alltför tids- ödande och därmed också arbetssplittrande och kostnadskrävande resor.

Till vad de sakkunniga här anfört må ytterligare framhållas följande. En centralisering av pastorsexpeditionerna i ett pastorat till dettas huvud- ort kan, såsom framgår av svaren å den i ämnet gjorda enquéten, i särskilda fall innebära bestämda fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet: ratio- nalisering av arbetet med kyrkobokföringen främjas och möjligheterna till erhållande av biträden å expeditionen ökas, varigenom åter prästerna kunna bli mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat rutin- mässigt skrivarbete och på så sätt få bättre tid för dem åvilande andra arbets- uppgifter. Den merbelastning, som ett sammanförande av flera smärre för- samlingar till ett pastorat eljest oavsett måttlig areal och skälig folk- mängd — skulle medföra för prästerna och särskilt för kyrkoherden, kan sålunda till viss grad elimineras till fromma för det väsentliga i den präster- liga församlingsverksamheten —— förkunnelsen, församlingsvården och den personliga själavården. Därmed undanröjes också i någon mån det hinder, som prästens bundenhet vid arbetet å pastorsexpedition i månget fall befun- nits utgöra för den i övrigt mest ändamålsenliga indelningen och organisa- tionen.

Centralisering av kyrkobokföringen kan dock icke förväntas kunna gene- rellt genomföras. Avstånd och bebyggelseförhållanden kunna på sina håll omöjliggöra detta. Frågan måste därför städse prövas med hänsyn till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna. En översyn av de gällande för- fattningsbestämmelserna rörande kyrkobokföringen kan likväl tänkas under- lätta en centralisering, särskilt i avseende å allmänhetens betjänande.

I det speciella fall, där en prästerlig tjänst indrages, med vilken varit för- enad skyldighet att bestrida kyrkobokföringen för viss församling eller sär— skilt kyrkobokföringsdistrikt, behöver detta emellertid icke nödvändigtvis medföra, att den indragna expeditionen flyttas till moderförsamlingen. Skall särskild expedition fortfarande uppehållas för en närmare belägen annexför- samling, kan det tänkas, att den förra expeditionen i stället sammanföres med expeditionen för den sistnämnda församlingen. Följaktligen bör i dylikt fall noga prövas, vilket av nämnda alternativ som för församlingsborna kommer att innebära den minsta olägenheten.

I frågan om inrättande av särskilda ky.lcobolcföringsdistrilct må här till sist framhållas, att för sådan anordning måste förutsättas, att en präst skall vara stationerad å den ort, dit den nya pastorsexpeditionen förlägges. Hittills

har detta alltid iakttagits, och någon anledning att ändra på denna praxis synes icke föreligga.

En annan förutsättning är befintligheten av fast expeditionslokal med arkiv på kyrkobokförarens bostadsort. Som ovan nämnts är i flertalet nu- varande särskilda kyrkobokföringsdistrikt kyrkobokföraren en komminister. I sådant fall är i regel prästgård inrättad enligt ecklesiastik boställsordning, varmed följer att expeditionslokal med arkivutrymme kan vara inrättad i samband med prästgården. I några fall finnes emellertid ej tjänstebostad i prästgård eller är kyrkoadjunkt kyrkobokförare. Ett pastorat är icke skyldigt att tillhandahålla tjänstebostad åt kyrkoadjunkt, utan dennes bostad är i allmänhet hyrd. Expeditionslokal synes icke lämpligen böra vara inrymd i förhyrd lokal, då ett hyresavtal kan uppsägas av hyresvärden, och vidare torde arkivstadgans bestämmelser om arkivrum ej kunna tillämpas på sådan lokal. Expedition och arkiv böra därför vara inrymda i för ändamålet per- manent disponerade lokaler.

Vidare bör uppmärksammas, huruvida det över huvud taget är lämpligt, att åt kyrkoadjunkt uppdrages att vara kyrkobokförare. Det har gjorts gäl- lande att en kyrkoadjunktstjänst relativt ofta byter innehavare, varför vid sådan tjänst icke samma kontinuitet erhålles i kyrkobokföringen, som då en komminister är kyrkobokförare. De invändningar mot placeringen av kyrkoadjunkt såsom självständig kyrkobokförare, som på åtskilliga håll framförts, torde emellertid närmast bottna i den uppfattningen, att det gene- rellt taget är till större gagn för arbetet på ett visst verksamhetsområde, att en tjänst är ordinarie och sålunda besatt med en innehavare, som kan för- väntas stanna på tjänsten under en ej alltför kort tid, än att tjänsten är extra ordinarie och alltså kan väntas byta innehavare relativt ofta. Huruvida olägenheten med extra ordinarie tjänst är större i vad angår kyrkobokfö- ringen än beträffande övriga grenar av den prästerliga verksamheten kan likväl diskuteras. I ett pastorat kunna också förhållandena vara sådana, att ett klart behov av särskilt kyrkobokföringsdistrikt föreligger, ehuru i pasto- ratet endast äro anställda kyrkoherde och en kyrkoadjunkt. Skulle en sådan regel införas, att kyrkoadjunkt aldrig må vara självständig kyrkobokförare, skulle detta följaktligen kunna i givna fall komma att verka hinderligt för utformningen av en från andra synpunkter lämplig tjänsteorganisation. En annan sak är, att om förhållandena i ett pastorat äro sådana, att möjlighet finnes att välja mellan att låta en komminister eller en kyrkoadjunkt vara kyrkobokförare, uppdraget bör ges åt komministern.

Vidare får icke förbises, att indragning av kyrkobokföringsdistrikt mången gång på grund av traditionsskäl kan komma att möta starkt mot- stånd från de församlingsbor, som därigenom skulle mista sin egen expedi- tion. Där sådan fråga uppstår, kan med hänsyn därtill en viss återhållsam- het vid bedömandet vara påkallad, och befolkningens önskemål synas icke böra frånkännas betydelse vid frågans avgörande. '

Gränserna för ett särskilt kyrkobokföringsdistrikt synas böra dragas så, att förbindelserna för såvitt möjligt varje ort inom distriktet bli bättre med den nya pastorsexpeditionen än med den gamla. Undantag kan tänkas, där distriktet inrymmer en tätort av större betydelse än huvudexpeditionens pla- ceringsort.

En överensstämmelse mellan gränserna för kyrkobokföringsdistrikt samt valkrets och valdistrikt bör eftersträvas.

Såsom sammanfattning må i vad avser frågan om församlings uppdelning i kyrkobokföringsdistrikt anföras följande.

1. Särskilda kyrkobokföringsdistrikt böra icke inrättas där icke följande förutsättningar föreligga:

a) avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen för den nuvarande pastorsexpeditionen böra vara sådana, att en resa till och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som kan an- ses rimligt;

b) antalet invånare inom distriktet bör ej vara alltför ringa;

c) en präst bör vara stationerad på platsen för den nya expeditionen;

d) expedition och arkiv i det nya distriktet böra vara inrymda i för ända- målet permanent disponerade lokaler.

2. Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt bör normalt komma i fråga endast för det fall att någon präst ej längre skall vara stationerad inom distriktet.

Beträffande den särskilda frågan om förutsättningarna för inrättande i Luleå stift av kyrkobokföringsdistrikt, vars tillkomst —— enligt vad förut framhållits — kan sägas utgöra ett förstadium till bildandet av en ny för- samling, torde några särskilda regler icke vara behövliga. I de fall då det kan anses befogat att på angivet sätt försöksvis förbereda en församlingsdelning, synas dock svårligen kunna läggas andra synpunkter på frågan om kyrko- bokföringsdistriktets inrättande än då sådana distrikt skola bildas inom andra delar av landet. Såsom påpekats ha flera kyrkobokföringsdistrikt i Luleå stift numera utvecklats därhän, att icke blott prästgård och pastors— expedition utan även kyrka och kyrkogård finnas där. I tjänstgöringsavse- ende äro de alltså att jämföra med församlingar. En ombildning av dessa distrikt till egna församlingar synes i åtskilliga fall motiverad. I några av dessa fall kan det även tänkas att omedelbart taga steget fullt ut till en pastoratsbildning. Där det ekonomiska underlagetisådana församlingsdelar är svagt, synes i händelse av en dylik ombildning ekonomisk gemenskap ge— nom kyrklig samfällighet kunna etableras mellan den gamla och den nya enheten.

Vad vidare angår den nya typ av kyrkobokföringsdistrikt, som uppstått inom folkrika storstadsförsamlingar, har som nämnts denna anordning hittills endast prövats i två fall, nämligen i Lundby och Gamlestads försam- lingar i Göteborg, men har föreslagits även i Stockholm. Kyrkoherden i Lundby församling har på förfrågan uppgivit, att uppdelningen icke med- fört någon nämnvärd lättnad i arbetsbördan för prästerskapet, trots att an- talet präster blivit utökat från fem till sex. Enligt kyrkoherden i Gamlestads församling har uppdelningen medfört en betydande ökning av prästerskapets arbetsbörda i stället för, såsom avsetts, en minskning. Ökningen bestode däri, att aviseringar måste ske vid de ofta förekommande flyttningarna mellan de två distrikten ävensom att fler präster bleve bundna vid tjänstgöring på ex- peditionerna än vad som varit fallet före delningen. I Gamlestads församling har det dessutom hittills icke varit möjligt att anskaffa lokaler för en pas- torsexpedition i det nya kyrkobokföringsdistriktet, utan den gamla expedi- tionslokalen har måst uppdelas på två avdelningar. På grund härav har det i detta fall ej heller för allmänheten blivit bekvämare att nå pastorsexpedi- tionen, vilket annars förväntas följa av inrättandet av ett nytt kyrkobok- föringsdistrikt.

Där ett enförsamlingspastorat —— vare sig i stad eller på landsbygden _ uppnått sådan storlek, att dess kyrkoherde befinnes icke längre ha möjlighet att på ett tillfredsställande sätt leda och överblicka arbetet inom detsamma. är den naturliga utvägen, att pastoratet uppdelas i två, eventuellt flera för- samlingar, som få bilda egna pastorat. I princip har en sådan uppdelning an— setts förutsätta, att inom var och en av de nya församlingarna (pastoraten) skall finnas församlingskyrka och andra för den kyrkliga verksamheten nöd— vändiga lokaler. Om i en tilltänkt ny församling icke finnes någon byggnad. som kan godkännas såsom församlingskyrka och den odelade försam— lingens fullmäktige skulle motsätta sig byggande av en ny kyrka, har Kungl. Maj:t möjlighet att förelägga församlingen att uppföra en sådan byggnad. Motsvarande torde få anses gälla i fråga om tjänstebostad och lokaler för pastorsexpedition. Kungl. Maj:t har emellertid i allmänhet undvikit att ge dylikt föreläggande och därigenom tvångsvis genomföra en församlingsdel- ning. Motsätter sig församlingen byggande av en ny kyrka och Kungl. Maj:t icke anser sig böra begagna sig av befogenheten att förelägga församlingen att göra detta, är emellertid icke bildande av kyrkobokföringsdistrikt den enda utväg, som står till buds för ordnande av arbetsförhållandena för präs- terskapet i församlingen. Församlingen kan i stället uppdelas i arbetsdistrikt. därvid det uppdrages åt en eller flera präster att relativt självständigt under kyrkoherdens överinseende svara för församlingsarbetet inom var sitt av dessa distrikt. Nödvändigt är emellertid för sådant fall att lokaler för den kyrkliga verksamheten inom respektive distrikt i tillräcklig utsträckning stå till förfogande.

Om sålunda såsom huvudsakligen torde bli aktuellt —— i ett storstads-

pastorat, bestående av en församling, folkmängd och organisation vuxit ut så, att därigenom äventyras förutsättningarna för kyrkoherden att kunna överblicka och leda arbetet därstädes men av särskilda skäl pastoratsdelning icke anses böra komma i fråga, är det enligt de sakkunnigas mening ej ända- målsenligt att såsom en ersättning för en sådan delning uppdela försam- lingen i kyrkobokföringsdistrikt.

Anskaffande av bil för tjänstebruk åt församlingspräst

Såsom de sakkunniga i kap. 9 framhållit, kan en omreglering av pastorats- indelningen och den församlingsprästerliga organisationen i enlighet med de av de sakkunniga föreslagna riktlinjerna komma att i åtskilliga försam— lingar, som för närvarande ha en rikare organisation än förhållandena kunna anses medgiva för framtiden, medföra risk för en avveckling eller åtminstone en försvagning av värdefullt kyrkligt arbete. Vid övervägande i vad mån sådana olägenheter skola kunna genom särskilda åtgärder helt eller delvis neutraliseras, ha de sakkunniga övervägt bl.a. att genom spe- ciella förmåner för präst i pastorat, där sådana negativa följder kunna göra sig gällande, stimulera villigh—eten att i tjänsten använda egen bil och därige- nom möjliggöra en effektivisering av det kyrkliga arbetet inom ramen av den minskade organisationen.

Till närmare utveckling av dessa synpunkter få de sakkunniga anföra följande.

I propositionen 1951: 19 med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om resekostnadsersättning vid tjänsteresa med förrättningsman tillhörig bil an- förde statsrådet och chefen för civildepartementet (s. 21): »I allt mer stegrad utsträckning förekommer att bil användes vid resor, som företagas i tjänsten. Erfarenheten har givit vid handen, att på många områden arbetet kan i hög grad effektiviseras och avsevärda tidsvinster uppnås, om befattningshavarna vid tjänst-eförrättningar utanför stationeringsorten kunna begagna bil i stället för andra kommunikationsmedel. Även om vilket dock icke alltid är fallet —— resekostnadema ökas när bil användes, torde i allmänhet kostnadsök- ningen mer än uppvägas av att vederbörande tjänstemans arbetstid kan bättre utnyttjas.»

Det torde vara uppenbart, att en präst kan sköta ett såväl till folkmängden som ytvidden större pastorat än eljest, därest han har tillgång till egen bil för tjänsteresor, vilka annars måste företagas med de allmänna kommunika— tionsmedlen. Åtskilliga församlingspräster äro och komma alltid att vara stationerade i bygder, där möjligheten att anlita allmänna kommunikations- medel, t. ex. buss och järnväg, är relativt begränsad och där turlistorna för dessa färdmedel ofta icke äro så ordnade, att den prästerliga verksamheten smidigt kan anpassas därefter. Bortsett från möjligheten att cykla är prästen i sådant fall oftast hänvisad att för sina längre tjänsteresor i pastoratet an- lita taxebil, som i många fall måste rekvireras från avlägset belägen tätort och som, för att vara tillgänglig, måste beställas i god tid före begagnandet.

Att dylika förhållanden avsevärt minska prästens möjligheter till en effektiv och efter växlande förhållanden snabbt anpassad verksamhet inom ett pasto- rat m-ed även tämligen måttlig areal synes uppenbart.

Givet är att församlingsprästernas innehav av egna bilar för tjänstebruk aldrig kan få den omfattningen, att omgestaltningen av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen kan läggas upp under bland andra den förutsätt- ningen, att pastoralvården skall av vederbörande präst skötas med tillgång till egen bil. Även om de ekonomiska förutsättningarna för församlingspräs- terna att kunna anskaffa egna bilar helt uppfylldes, är möjligheten att ut— nyttja bil ytterst alltid beroende av personliga kvalifikationer.

De sakkunniga anse emellertid att vid den rationalisering av indelningen och organisationen, som nu förestår, från det allmännas sida också böra vidtagas åtgärder, som syfta till att underlätta församlingsprästemas möjlig- heter att effektivt fullgöra dem åvilande, till följd av indelnings- och organi- sationsregleringen i stor utsträckning ökade arbetsuppgifter.

En genomförbar sådan åtgärd är enligt de sakkunnigas mening att bereda församlingsprästerna möjligheter att för anskaffande av egna bilar för tjäns— tebruk erhålla lån på förmånligare villkor än vad den allmänna kreditmark- naden erbjuder. Därest en sådan anordning vidtages, bör denna emellertid icke blott stå de präster till buds, vilka genom en blivande pastorats- och organisationsreglering erhålla väsentligt ökade arbetsuppgifter, utan den bör i princip stå öppen för alla församlingspräster och jämväl — varom mera nedan —— för vissa andra präster. Den ifrågavarande anordningen är från in- delnings- och organisationssynpunkt särskilt påkallad för den förstnämnda gruppen av präster men får, sedd i vidare perspektiv, anses utgöra ett led i det pågående arbetet att effektivisera kyrkans verksamhet över huvud taget.

I detta sammanhang bör även beaktas den i 4 % allmänna resereglementet inrymda möjligheten för Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, att bevilja dispens från den i samma paragraf givna föreskriften om skyldighet att företaga s.k. kostnadsjämförelse. Denna innebär i detta sammanhang, att ersättningen för begagnande av egen bil vid tjänsteresa göres beroende av en jämförelse enligt vissa angivna grunder mellan kostna- derna för dylikt färdsätt och annat billigare färdsätt som kmmat ifrågakom- ma. Enligt de sakkunnigas mening är det starkt motiverat, att domkapitlen bemyndigas lämna medgivande om befrielse från kostnadsjämförels-e vid ersättning för resa med egen bil enligt 3 & kungörelsen den 12 december 1952 angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil m.m. Det får antagas, att i ett mycket stort antal fall dylikt medgivande vid en jämförelse i stort mellan kostnaderna för olika färdsätt visar sig förmånligt för det all— männa »ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till verksamhetens ra- tionella bedrivande».

Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida det är ekonomiskt försvarligt av en församlingspräst att främst med tanke på sina tjänsteresor anskaffa egen

bil. Enligt grunderna för nyssnämnda kungörelse skall full täckning för så- väl de fasta kostnaderna (d.v.s. av den körda vägsträckan i stort sett obe- roende kostnader för amortering, ränta, skatt, försäkring och garage) som de rörliga kostnaderna (d.v.s. utgifter för drivmedel, olja, rundsmörjning, tvättning, däck och reparationer) lämnas vid en körsträcka i tjänsten av 1 500 mil per år. Begagnas bilen i mindre utsträckning vid tjänsteresor, min-s- kas täckningsprocenten för de fasta kostnad-erna, så att det allmänna och den enskilde befattningshavaren vid en årlig körlängd av 500 mil i det all- männas tjänst svara för hälften vardera av de fasta kostnaderna. Sannolikt är, att många församlingspräster ej nå över en körsträcka av 500 mil per år i tjänsten och att de alltså måste nöja sig med att för sina tjänsteresor endast erhålla —— förutom full täckning för de rörliga kostnaderna mindre än halv täckning för de fasta. Men det får beaktas att för många av de präster, för vilka den egna bilen är ett rationellt hjälpmedel vid utförande av det prästerliga arbetet, den egna bilen också möjliggör snabba resor på fritid till närmaste samhälle för utförande av enskilda angelägenheter och även att bil-en underlättar möjligheterna att vid semester och annan ledighet företaga längre resor för en förhållandevis låg kostnad. Det kan väl därför förväntas, att vid öppnande av förmånliga lånemöjligheter för ifrågavarande ändamål de från låntagarnas synpunkt kanske restriktiva ersättningsbestämmelserna icke skola lägga band på lånefrekvensen i sådan utsträckning, att anord- ningen bleve i stort sett utan resultat.

Innan de sakkunniga övergå till att skissera, hur de ifrågasatta lånemöjlig- heterna kunna närmare utformas, må erinras om att staten för en grupp av befattningshavare, nämligen tjänstemännen i domänverket, ordnat med möjligheter till län för anskaffande av egen bil för tjänstebruk. Enligt Kungl. Maj:ts särskilda bemyndiganden äger sålunda domänstyrelsen att för ut- lämnande av dylikt lån till domänverkets personal årligen använda visst belopp av domänverkets avkastning (1952 200 000 kronor). Sådant lån må mot säkerhet, som domänstyrelsen godkänner, utlämnas till ett belopp av högst 6 000 kr för befattningshavare, att återbetalas inom fem år och löpande med 4 procent årlig ränta. Enligt av domänstyrelsen bestämda lånevillkor fordras som säkerhet borgen av två personer såsom för egen skuld tills full betalning sker. Av övriga lånevillkor må här nämnas följande. Annuiteter erläggas månadsvis till domänstyrelsen genom avdrag å från styrelsen ut- gående avlöningsmedel. Låntagaren skall, om köpet ej skett genom domän- styrelsens förmedling, senast inom en månad från det lånesumman motta- gits, hos styrelsen styrka, att han inköpt ett motorfordon till belopp, motsvarande minst lånebeloppet. Underlåter han detta, är lånet förfallet till betalning, om domänstyrelsen så yrkar.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang även erinra om en av lantmäteri- styrelsen i skrivelse den 26 oktober 1950 hos Kungl. Maj:t gjord framställ- ning om statlig kreditgaranti för lån för anskaffande av motorfordön åt be-

fattningshavare inom lantmäteriväsendet. Enligt lantmäteristyrelsens förslag borde dylik garanti medgivas ordinarie och extra ordinarie tjänstemän för ett lånebelopp å högst 9 000 kr för större bil (tjänstevikt över 1 100 kg) och högst 6 000 kr för mindre bil. Lånet borde amorteras under fem år och annuiteter erläggas genom avdrag å lön eller å .rese- och traktamentsersätt- ningar. Statskontoret har i yttrande över denna framställning förklarat sig icke ha blivit övertygat om behovet av de av lantmäteristyrelsen föreslagna åtgärderna. Till stöd för sin ståndpunkt har statskontoret anfört huvudsak- ligen följande. För ifrågavarande ändamål utlämnade sparbankerna lån mot borgen av två vederhäftiga personer och löpande med 3 1/2 procent ränta.1 Amorteringstiden varierade från två och ett halvt till fem år. De dåvarande restriktionerna på kreditmarknaden uppgåves icke lägga hinder i vägen för utnyttjande av denna låneform, därest vederbörande tjänsteman kunde upp- visa intyg om att motorfordonet erfordrades i tjänsten. Statskontoret erin- rade om att de motsvarande borgenslån, som utlämnades till domänstyrel- sens tjänstemän, löpte med 4 procent ränta och sålunda i viss mån erbjöde sämre villkor än sparbankslånen. Lantmäteristyrelsens framställning har ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Beträffande den närmare utformningen av lånereglerna må anföras föl- jande. Enligt de sakkunnigas mening bör kyrkofonden kunna anlitas för ändamålet. Ur denna fond utgå för närvarande lån av två olika slag, dels s. k. byggnadsförskott (14 % kyrko—fondslagen, 4 kap. ecklesiastikt medelsförvalt- ningsreglemente), dels lån för uppförande av prästgårdar å vissa orter (lag den 21 november 1925 nr 456, 5 kap. ecklesiastikt medelsförvaltningsregle- mente). Byggnadsförskott kan pastorat efter statskontorets medgivande er- hålla för fullgörande av ny- eller ombyggnad å löneboställe m. m. Förskottet löper med. ränta efter en räntesats, som motsvarar medelräntan å kyrkofon- dens kapitaltillgångar under nästföregående räkenskapsår förhöjd med en fjärdedels procent. Räntefoten kan ändras, då statskontoret med hänsyn till inträffat ändrat ränteläge finner jämkning i räntesatsen nödig. För närva- rande utgår räntan efter 3 1/2 procent. Amorteringstiden är tjugu år eller vid särskilda omständigheter högst fyrtio år. —— Lån för uppförande av prästgård kan under vissa förutsättningar utgå till pastorat inom Härnösands och Luleå stift. Fråga om beviljande av dylikt lån prövas av Kungl. Maj:t. Lånet är räntefritt och utgår till belopp motsvarande hela eller del av kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande. I allmänhet täckas byggnadskost- naderna till ungefär hälften genom lån och hälften genom bidrag ur kyrko- fonden. Amorteringstiden har i regel bestämts till tjugu år.

Enligt de sakkunnigas mening bör lån för nu ifrågavarande ändamål utgå

1 Sparbankerna uttaga numera i regel minst 41/2 procent ränta å dessa lån, dock att därest som säkerhet lämnas obligationer eller motbok med sparbank, i allmänhet 31/2 procent beviljas.

med ett belopp av högst 10 000 kronor för varje låntagare. Lånet synes lämp- ligen böra amorteras med minst 100 kronor per månad, innebärande att lånet kommer att vara återgäldat till kyrkofonden efter längst 8 år 4 månader. Vad beträffar spörsmålet om ränta å förevarande lån, synes det ej böra komma i fråga, att lånen skola vara räntefria. Räntefrihet för ett lån å 10 000 kronor med angivna amorteringstid skulle —— om man utgår från att beloppet eljest skulle ha förräntats efter medelräntan å kyrkofondens kapi- taltillgångar, för närvarande 31/4 procent innebära en ränteförlust för kyrkofonden å sammanlagt 1 354 kronor. Å andra sidan anse de sakkunniga, att låntagarna bör beredas den räntelättnaden i förhållande till vad som gäller å den allmänna kreditmarknaden, att räntan ej sättes högre än den nyssnämnda medelräntan för kyrkofondens kapitaltillgångar, alltså 3 1/4 procent, med de ändringar i räntesats—en som kunna följa av att medelräntan stiger eller sjunker. Med en dylik räntesats åsamkas kyrkofonden ingen ränteförlust och de betänkligheter, som kunna anföras mot att begagna kyrkofonden som långivare för ifrågavarande ändamål, synas bli begränsade till att kapitalplaceringen givetvis är mindre säker än vad som gäller beträf- fande kyrkofondens övriga placeringar. De sakkunniga ha övervägt att före- slå en ärmu lägre räntesats för bilanskaffningslånen, enär det kunde befaras att den förmån, som ligger i en endast obetydligt lägre ränta än den av spar- bankerna lägst fordrade, måhända icke skulle verka därhän, att bilanskaff- ningen med anlitande av dessa lån finge den avsedda omfattningen. Då enligt de sakkunnigas mening antalet bilanskaffningslån bör vara i princip obe- gränsat, skulle emellertid vid ett stort antal lån med en lägre ränta än den förutnämnda medelräntan en i och för sig icke obetydlig ränteförlust kunna åsamkas kyrkofonden. Vidare skulle genomförandet av en lägre räntesats för ifrågavarande lån kunna medföra anspråk på en liknande förmån för mycket stora grupper av andra befattningshavare. Med hänsyn till de ekono- miska konsekvenserna ha de sakkunniga funnit sig böra avstå från att före- slå en lägre räntesats än den som anknyter till medelräntan för kyrkofondens kapitaltillgångar.

Däremot anse de sakkunniga, att den säkerligen betydelsefulla lättnaden bör beredas låntagarna, att för bilanskaffningslånen icke utan särskilda skäl kräves säkerhet i form av borgen eller på annat sätt. Det torde på goda grunder kunna förutsättas, att lånefrekvensen härigenom skulle i hög grad stimuleras, samtidigt som det får antagas, att risken för att kyrkofonden utan särskild säkerhet för lånen skulle kunna lida annat än helt obetydliga förluster måste vara ringa.

Vad gäller övriga lånevillkor vilja de sakkunniga föreslå följande. Lån bör kunna utgå till domprost, kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt samt stifts- och kontraktsadjunkt, under förutsättning att låntagaren är ordinarie ell-er extra ordinarie innehavare av sin tjänst. Stifts- och kontraktsadjunk- terna tillhöra visserligen icke den församlingsprästerliga organisationen men

med hänsyn till arten av dessa prästers verksamhet synes det motiverat, att de föreslagna lånemöjligheterna stå öppna även för dem. Såsom ytterligare förutsättning för läns beviljande bör gälla, att lånesökanden prövas vara i behov av tillgång till egen bil för ett effektivt bestridande av sin tjänst. Närmare regler för behovsprövningen torde ej böra uppställas, utan denna bör utformas efter den lånebeviljande myndighetens fria skön. De sakkun- niga vilja endast framhålla, att vid behovsprövningen givetvis icke kan tagas hänsyn till annan tjänst än den församlingstjänst lånesökanden då innehar. Det kan visserligen inträffa, att t. ex. en präst i ett landsbygdspastorat, där behovet av egen bil för tjänstebruk är uppenbart, kanske redan något år efter det lånet beviljats och bilen förvärvats befordras till tjänst i ett stads- pastorat, där innehav av egen bil endast fyller behov-et av privat bekvämlig- het. Av sådan anledning bör emellertid lånet rimligen icke förfalla till be- talning. Så bör däremot ske, om låntagaren övergår till annan prästerlig tjänst än ovan nämnd ordinarie och extra ordinarie eller om han lämnar den prästerliga karriären. Det får anses skäligt, att låntagaren i sådant fall mister de med lånet förbundna förmånerna och i stället hänvisas att omsätta lånet på den allmänna kreditmarknaden. I övrigt synes för ifrågavarande låns be— viljande böra uppställas det villkoret, att lånesökanden, innan han får lyfta lånebeloppet, styrker sig ha avtalat om inköp av bil för omedelbar leverans och till lägst motsvarande pris. Vidare bör lånet, om den lånebeviljande myndigheten så bestämmer, omedelbart förfalla till betalning, därest ej före- skriven inbetalning verkställes senast å förfallodagen, om låntagaren avlider eller försättes i konkurs eller för det fall att låntagaren icke inom en månad efter det lånesumman mottagit-s hos myndigheten styrker att han likviderat det avtalade bilköpet.

Rätten att besluta om utlämnande av förevarande lån synes lämpligen böra vara decentraliserad till domkapitlen. Dessa torde ha de största förutsätt- ningarna för att verkställa behovsprövningen och bedöma den lånesökandes vederhäftighet; den med långivningen förenade administrativa omgången blir därigenom av mindre omfattning. Det torde böra ankomma på stats- kontoret att fastställa de allmänna villkor, som skola gälla för varje län, var- jämte det bör tillkomma vederbörande domkapitel att i varje särskilt fall bestämma de ytterligare villkor, som kunna prövas erforderliga. Annuiteter torde böra för församlingsprästema uppbäras av vederbörande pastorat ge- nom avdrag å låntagarens lön för att därefter inlevereras till stiftsnämnden.

Lönegradsinplacering för kyrkoherdar och komministrar

1. Inledning Uppdraget. Jämlikt 17 % 2 mom. Pr ankommer det på Kungl. Maj:t att i enlighet med av riksdagen godkända grunder förordna angående fördel- ningen av kyrkoherdetjänsterna på lönegraderna Ca 33, 31, 29 och 27 samt av komministerstjänsterna på lönegraderna Ca 28, 27, 26 och 25. Dylika för- delningsgrunder ha, såvitt gäller kyrkoherdetjänsterna, av statsmakterna beslutits endast för de vid utgången av år 1951 befintliga tjänsternas inpla- cering i lönegrad vid övergången till det nya lönesystemet. Frågan om regler för lönegradsinplacering av framdeles inrättade kyrkoherdetjänster har av statsmakterna med vissa direktiv överlämnats till de sakkunniga för utred- ning och förslag. Härom få de sakkunniga anföra följande.

Enligt 1946 års prästlönekommittés, av statsmakterna sedermera godtagna förslag skulle såsom huvudsaklig klassificeringsgrund vid övergångsinplace- ringen av kyrkoherdetjänsterna tagas det belopp, vartill den enligt 1910 års löneregleringslag för varje tjänst fastställda s.k. reglerade lön-en efter vissa korrektioner uppgick. Kommittén framhöll i anslutning härtill i sitt första betänkande (SOU 1948: 44, s. 93) att, sedan efter en allmän klassificering av kyrkoherdetjänsterna på det av kommittén förordade sättet skapats en ny fast grundval för dessa tjänsters värdering i lönehänseende, fråga om upp- eller nedflyttning i tjänsteklass (lönegrad) för en dylik tjänst givetvis icke bord-e kunna därefter väckas annat än på synnerligen vägande skäl. Inpla- ceringen av en nyinrättad kyrkoherdetjänst i den för densamma bäst av- passade tjänst-eklassen skulle ej behöva vålla någon större svårighet; jäm- förelseleden bleve här lätt funna. Ett slutligt förslag rörande metoden för kyrkoherdetjänsternas första inplacering i tjänsteklass framlades av präst- lönekommittén i dess andra betänkande (SOU 1950: 43, s. 70 ff.). I remiss- yttranden över slutbetänkandet betonad-e kammarkollegiet, statskontoret, statens lönenämnd och pastoratsindelrningssakkunniga —— främst med hän- syn till den förutsatta omregleringen av pastoratsindelningen —— behovet av mera preciserade bestämmelser för inplaceringen i lönegrad av kyrkoherde- tjänster i nyinrättade pastorat. Härvid framhölls fördelen av sådana inpla— ceringsgrunder, som byggde på en indexberäkning efter rent statistiskt fastställbara men schablonmässigt fixerade faktorer. En dylik mekanisk lön-esättningsmetod —— som enligt statsmakternas principbeslut skulle till- lämpas beträffande komministerstjänsterna hade i fråga om kyrkoherde- tjänsterna skisserats av kammarkollegiet i dess yttrande över prästlöne- kommitténs första betänkande.

I propositionen 1951: 156 (s. 72) framhöll föredragande statsrådet att han, då en likformig inplacering borde ske av kyrkoherdetjänster, som framdeles inrättades, ansåge en dylik metod äga avgjort företräde framför den av kommittén förordade mera skönsmässigt bestämda lönesättningen av nytill— kommande tjänster. Att i då förevarande sammanhang fastställa automatiskt verkande regler för lönegradsinplacering av nya kyrkoherdetjänster kunde dock av flera skäl icke ifrågakomma. Såsom statens lönenämnd föreslagit borde denna fråga lämpligen undersökas i anslutning till den förestående pastoratsregleringen. Statsrådet förordade därför, att det uppdroges åt pasto- ratsindelningssakkunniga att ytterligare utreda denna fråga och framlägga förslag till dess lösning. Vid fullgörandet av detta utredningsuppdrag hade de sakkunniga självfallet att utgå från de lönegrader, som statsmakterna beslutade för kyrkoherdetjänsterna vid löneregl-eringen. Det blivande försla- get borde underställas riksdagen.

Vad i proposition-en 1951: 156 sålunda föreslagits, lämnades av riksdagen utan erinran. Genom beslut den 8 oktober 1951 uppdrog dåvarande stats- råd-et Quensel åt de sakkunniga att avgiva utredning och förslag rörande regler för inplacering i lönegrad av kyrkoherdetjänster i pastorat, som in- rättades cfter prästlöneregleringens ikraftträdande.

Det uppdrag rörande inplaceringen i lönegrad av prästtjänster, som läm- nats de sakkunniga, hänför sig sålunda till kyrkoherdetjänster. Pastorats- indelning'ssakkunniga ha emellertid på skäl, som komma att närmare redo- visas i det följande, funnit det nödvändigt att i förevarande sammanhang framlägga förslag till nya inplaceringsnormer jämväl för komministers- tjänsterna. På grund härav behandlas i detta kapitel frågor om lönegrads- inplacering av såväl kyrkoherde- som komministerstjänster.

Vid sitt arbete i förevarande del ha de sakkunniga i fråga om kyrkoherde- tjänsterna i enlighet med direktiven utgått från den av statsmakterna fast- ställda lönegradss-erien omfattande 27, 29, 31 och 33 lönegraderna. Vad åter angår komministerstjänsterna, för vilka f.n. tillämpas en lönegradsserie omfattande 25, 26, 27 och 28 lönegraderna, föreslå de sakkunniga en minsk- ning av antal-et lönegrader till två (26 och 28 lönegraderna).

De sakkunniga lämna i närmast följande avsnitt såsom en bakgrund till behandlingen av frågan om normer för kyrkoherde- och komministers- tjänsternas differentiering i lönegradshänseende _ en redogörelse för de grunder enligt vilka övergångsinplaceringen skett.

De beslutade reglerna för övergångsinplaceringen av kyrkoherdetjäns- terna. För den första lönegradsinplaceringen av kyrkoherdetjänsterna i sam- band med övergången till det nya lönesystemet förordade prästlönekommit- tén i sitt princip-betänkande den lösningen, att man såsom en i och för sig antaglig grund för den första klassificeringen skulle lägga det belopp, vartill den reglerad-e lönen vid varje tjänst efter vissa korrektioner uppginge. Prin-

cipen godtogs av statsmakterna, vilkas beslut innebar, att kyrkoherdetjäns- terna skulle fördelas på de olika lönegraderna enligt följande uppställning.

Korrigerad reglerad lön, kr Lönegrad Ca 3 500—4 500 27 4 501—5 500 29 5 501—7 000 31 7 001——8 000 33

Frågan om den närmare utformningen av de förutsatta korrektioner-na uppsköts till den slutliga behandlingen av prästlönereformen. Därvid beslötos följande regler för beräknande av den korrigerade reglerade lönen.

I den enligt 1910 års lag reglerade lönen ingingo fyra huvudposter: a) grundbelopp, b) fyllnadsbelopp för folkmängd, c) fyllnadsbelopp för areal och d) fyllnadsbelopp för särskilda förhållanden.

a) Grundbeloppet 4000 kr, i undantagsfall mellan 4000 och 3500 kr, räknades oförändrat i enlighet med prästlönekommitténs förslag.

b) I fråga om fyllnadsbeloppet för pastoratets folkmängd —— 30 kr för varje fullt 100-tal personer över 1 000 t.o.m. 3 000 och 40 kr för varje fullt 100-tal därutöver, dock att härvid ej medräknades folkmängden i försam— ling, där komminister på eget ansvar under kyrkoherdens tillsyn skötte kyrkobokföringen —— föreslog kommittén allenast den korrektionen, att fyll- nadsbeloppet skulle omräknas efter den aktuella folkmängden i pastoratet. I propositionen föreslogs den ytterligare korrektionen, att från det aktuella folkmängdstalet skulle fråndragas folkmängden i varje inom pastoratet före- fintligt särskilt tjänstgöringsområde för biträdande präst, d. v. s. varje sådan del av pastoratet, för vilken jämlikt Kungl. Maj:ts bestämmande komminister eller kyrkoadjunkt vore anställd för pastoralvårdens handhavande —— vare sig tjänstgöringsområdet utgjordes av en hel annexförsamling eller av två eller flera sådana eller av särskilt avskilt kyrkobokföringsdistrikt eller av annan del av pastoratet, som i detta syfte bestämts. Den i propositionen så- lunda föreslagna ytterligare korrektionen avstyrktes av vederbörande ut- skott. I en reservation till utskottsutlåtandet på denna punkt yrkades emel- lertid bifall till propositionens förslag, dock med den jämkningen att korrektionen ej skulle tillämpas med avseende å kyrkoherdetjänsterna i Härnösands och Luleå stift. Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

c) Beträffande fyllnadsbeloppet för pastoratets areal —— 50 kr för varje fullt 100-tal km2 t. o. m. 1 000 km2 samt 100 kr för varje 500-tal kmz därut- över, dock ej för mer än tillhopa 10000 km2 (högst 2 300 kr) —— erinrade kommittén om att beloppet avsetts inbegripa även viss kompensation för resekostnader. Detta förhållande syntes emellertid kommittén ha blott ringa betydelse. Under erinran om att en utrensning av den i fyllnadsbeloppet in- gående resekostnadsersättningen väsentligen skulle gå ut över tjänsterna i de

vidsträckta pastoraten i landets nordligare delar, där tjänstgöringen i allmän— het vore särskilt påfrestande, föreslog kommittén att det genom senaste spe- cifika lönereglering för kyrkoherde bestämda fyllnadsbeloppet för areal skulle räknas oförändrat i den korrigerade reglerade lönen. Detta blev också statsmakternas beslut.

d) F yllnadsbeloppet för särskilda förhållanden. De särskilda förhållan- dena exemplifierades i 4 % 1910 års prästlöneregleringslag sålunda: »synner- ligen höga levnadskostnader i orten eller prästerskapet åliggande skyldighet att duplicera eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet eller för prästerskapet eljest ökade utgifter». Ifrågavarande fyllnadsbelopp kunde ingå i den reglerade lönen med högst 1 000 kr. Beräkningen av belop- pets storlek vid lönereglering enligt 1910 års lag gestaltade sig i praxis huvudsakligen på följande sätt. För »höga levnadskostnader» beräknades 300 kr för dyrortema E—I eller 3—5. I de flesta skånska pastoraten, där nyssnämnda dyrortsersättning ej utgick, beräknades i stället en delpost å samma belopp på grund av »för prästerskapet eljest ökade utgifter». För duplikationsbesväret utgick vid full duplikation 600 kr, om avståndet mellan kyrkorna uppgick till 5 km, och eljest 500 kr. Vidare beräknades för varje särskild gudstjänst 10 kr, för årlig konfirmationsundervisning å annan plats än i prästgården 150 kr, för skärgårdspastorat högst 300 kr, för pastorat med långa avstånd, spridd bebyggelse eller geografisk olägenhet, såsom vatten- drag eller bergstrakter, högst 300 kr samt för industriort ell-er annan ort med rörlig befolkning högst 300 kr. Slutligen beräknades även visst skäligt belopp för det fall, att folkmängden var oproportionerligt stor i förhållande till an- talet präster i pastoratet. — Prästlönekommittén förklarade sig ha ingående övervägt, huruvida ur detta fyllnadsbelopp borde utrensas delposter, som utgjorde ersättningar för förhållanden, vilka beaktades genom dyrortsgrup- peringen eller eljest vore av beskaffenhet att kunna sägas icke böra få sår- skilt inverka på lönegradsplaceringen. Kommittén stannade för att föreslå en reduktion av ifrågavarande fyllnadsbelopp med förekommande dyrorts- ersåttning (300 kr) eller motsvarande ersättning för »ökade utgifter» vid kyrkoherdetjänsterna i de skånska pastoraten, vilka delposter med hänsyn till sin storlek, frekvens i löneregleringarna och renodlade karaktär enligt kommittén kunde sägas stå i särklass. I de fall, då i löneregleringsresolu- tionerna angivits, att fyllnadsbelopp-et för särskilda förhållanden begränsats till 1 000 kr med hänsyn till den i 1910 års lag givna föreskriften om sådan begränsning, skulle enligt kommitténs förslag reduktion ske med allenast hälften av det vanligen utgående beloppet eller 150 kr. För de fall, då fyll- nadsbeloppet för särskilda förhållanden begränsats med hänsyn till före- skriften i 1910 års lag, att den reglerade lönen ej finge överstiga 8 000 kr, och i enstaka fall kunde utgå såsom dyrortsersättning eller motsvarande ersättning för »ökade utgifter» med mindre än 300 kr, föreslog kommittén en reduktion med hälften av utgående fyllnadsbelopp, dock högst med 150

kr. Vad kommittén sålunda föreslagit beträffande korrektion av fyllnads- beloppet för särskilda förhållanden godtogs av statsmakterna.

Statsmakternas beslut beträffande regler för övergångsinplaceringen av kyrkoherdetjänsterna innebar slutligen också, dels att de kyrkoherdetjäns- ter, vilkas innehavare tillagts donationsförmån över lönen och vid vilka den reglerade lönen med hänsyn därtill reducerats, övergångsinplacerades som om för dessa fastställts reglerad lön enligt samma regler som för övriga kyrkoherdetjänster, dels att, därest kyrkoherdetjänst enligt de beslutade reglerna skull-e komma att tillhöra samma eller lägre lönegrad än kommi- nisterstjänst inom pastoratet, kyrkoherdetjänsten i sådant fall hänfördes till 29 lön-egraden.

De beslutade reglerna för komministerstjr'insternas fördelning på lönegra— der. Regi-erna för komministerstjänsternas lönegradsinplacering beslötos i sin helhet i samband med statsmakternas principbeslut om prästlönereformen. Beträffande sättet för genomförande av en differentiering av tjänsterna på de olika lönegraderna förklarade prästlönekommittén sig ha övervägt en anordning, som i viss mån anknöte till den genom lönereglering enligt 1910 års lag framkomna differentieringen. Efter en närmare undersökning beträf- fande verkningarna av en sådan metod ansåg kommittén sig dock ej kunna beträda denna väg. Kommittén fann, att differentieringen på de av kommit- tén föreslagna lönegraderna 26, 27 och 28 i ställ-et borde ske på det sättet, att en något högre löneställning bereddes innehavare av vissa komministers- tjänster av speciell karaktär. En sådan grupp utgjorde enligt kommitténs mening de tjänster, vilkas innehavare vore anställda för särskilda tjänst— göringsområden (ang. innebörden av sistnämnda begrepp se under kap. 9 i detta betänkande). En för en sådan del av ett pastorat anställd komminister finge inom det honom anvisade tjänstgöringsområdet övertaga en hel del funktioner, som eljest normalt ankomme på kyrkoherden. Komministern bleve här i regel pastor, om ej till namnet så dock till gagnet. Det högre mått av självständighet och därmed förbundet ansvar, som i allmänhet utmärkte dessa tjänster, borde kompenseras med en något högre löneställning. En an- nan speciell kategori ansåg kommittén utgöras av komministerstjänsterna i de företrädesvis i de större och största städerna förekommande försam- lingarna (pastorat-en) med särdeles höga befolkningstal. Det måste visserli— gen noga fasthållas, att den stegrade omfattningen i sådana församlingar av de legala prästerliga bestyren borde mötas med den_utökning av biträdes- befattningarnas antal, som för varje särskilt fall visade sig behövlig. Obe- stridligt vore emellertid, att förhållandena i dessa ofta onormalt »stora» församlingar ställde icke blott kyrkoherdarna utan även komministrarna inför både mera skiftande och mera komplicerade arbetsuppgifter än dem, som gemenligen förelåge i de »mindre» församlingarna. För avgränsningen av ifrågavarande tjänster stannade kommittén för ett befolkning-stal för

?

pastoratet av 10000 (frånräknat folkmängden i särskilt tjänstgöringsom- råde). Emellertid borde hänsyn tagas även till relationen mellan det faktiska befolkningstalet och antalet biträdande präster i pastoratet, vilka ej hade särskilt tjänstgöringsområde. Kommittén ansåg detta relationstal lämpligen kunna bestämmas till 6000. Sammanfattningsvis föreslog kommittén föl- jande.

a) Komminister med särskilt tjänstgöringsområde skulle placeras: i 28 lönegraden om områdets folkmängdstal per där anställd präst överstege 6 000, i 27 lönegraden om motsvarande folkmängdstal översteg-e 1000 men ej 6 000 och i 26 lönegraden om samma folkmängdstal uppginge till högst 1 000.

b) Komminister anställd för pastorat, där _ utöver präst, anställd för särskilt tjänstgöringsområde stadigvarande ej funnes anställd annan bi- trädande präst, skulle placeras i 28 lönegraden, om pastoratets folkmängds— tal _ bortsett från folkmängden i särskilt tjänstgöringsområde _ överstege 10 000, och eljest i 26 lönegraden.

c) Komminister i pastorat, där _ bortsett från präst, anställd för särskilt tjänstgöringsområde _ funnes stadigvarande anställda flera biträdande präster, skulle placeras i 28 lönegraden, om folkmängdstalet per biträdande präst _ bortsett från folkmängden i särskilt tjänstgöringsområde över- steg-e 6 000, och eljest i 26 lönegraden.

I propositionen förordades en utökning av antalet lönegrader för kom- ministerstjänsterna med 25 lönegraden. Av kommittén föreslagna grunder för fördelningen av tjänsterna på de olika lönegraderna godtogos med viss komplettering. Sålunda förordades, under åberopande av den särskilda arbetstyngd, som föranleddes av tjänstgöringsbetingelserna i de mycket vid- sträckta pastoraten, särskilt inom de norrländska stiften, att för särskilt tjänstgöringsområde anställd komminister genom själva löneavvägningen speciellt borde kompenseras, därest tjänstgöringsområdet till sin ytvidd vore särskilt omfattande. Kompensationen borde ske genom placering i 28 löne- graden om områdets areal överstege 1 000 km2 och i 27 lönegraden om arealen överstege 500 men ej 1 000 km2. Dessa arealregler borde tillämpas, där ej de högre lönegraderna uppnåddes redan på grund av folkmängdstalet. I propositionen föreslogs vidare _ såsom en given följd av ökningen av antalet lönegrader _ andra intervaller i fråga om folkmängdstalen beträf- fande samtliga tre ovan angivna grupper av komministerstjänster. Riksdagen biföll propositionens förslag med viss ytterligare komplettering. Sålunda anförde vederbörande utskott, med hänsyftning på de i propositionen före- slagna arealreglerna, att det icke syntes vara skäligt att i det hänseendet göra någon principiell skillnad mellan komminister i särskilt tjänstgörings- område och annan komminister. Efter utveckling av vissa skäl för jämställd- het i förevarande avseende mellan de båda kategorierna föreslog utskottet, att komminister utan särskilt tjänstgöringsområde skulle placeras i 28 löne-

graden om pastoratets areal _ frånsett arealen av särskilt tjänstgöringsom- råde _ per i pastoratet tjänstgörande präst, som ej hade särskilt tjänstgö- ringsområde, överstege 1 000 km2 och i 27 lönegraden om arealen, bestämd på samma sätt, uppginge till 501—1 000 km2 och ej högre placering följde av folkmängdsregl-erna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

De av statsmakterna sålunda beslutade reglerna för komministerstjänster- n-as fördelning på lönegraderna 28, 27, 26 och 25 sammanfattas i följande uppställning.

a) Komminister anställd för särskilt tjänstgöringsområde.

1. folkmängdstal per stadig-

varande anställd präst lönegrad Ca inom området över 6 000 28 2 001—45 000 27 801—2 000 26 högst 800 25 2. områdets areal (km?) över 1 000 28 501—1 000 27

b) Komminister anställd för pastorat, där ej finnes stadigvarande anställd annan biträdande präst (härvid borträknas präst för särskilt tjänstgö— ringsområde samt sådant områdes folkmängd och areal).

1. pastoratets folkmängd lönegrad Ca över 15 000 28 10 001—15 000 27 5 001—10 000 26 högst 5 000 25 2. pastoratets areal per i pastoratet tjänstgörande lönegrad Ca präst (km?) över 1 000 28 501—1 000 27

c) Komminister anställd för pastorat, där stadigvarande finnas anställda flera biträdande präster (härvid borträknas präst för särskilt tjänstgö- ringsområde samt sådant områdes folkmängd och areal).

1. pastoratets folkmängdstal

per biträdande präst lönegrad Ca

över 8 000 28 6 001—8 000 27 3 001—6 000 26 högst 3 000 25

[

. i

!

2. pastoratets areal per i pastoratet tjänstgörande lönegrad Ca präst (km?) över 1 000 28 501—1 000 27

För samtliga tre kategorier användes den av de två beräkningsgrunderna (folkmängd eller areal), som ger den högsta lönegradsplaceringen.

2. Regler för lönegradsinplacering av kyrkoherdetjänster

Principer för valet av lönebestämmande faktorer. Innan de sakkunniga närmare ingå på frågan om utformningen av regler för lönegradsinplacering av kyrkoherdetjänster, finna de sakkunniga nödvändigt att till principiell behandling upptaga frågan om vilka faktorer, som överhuvudtaget böra vara bestämmande för en lönegradsdifferentiering av dessa tjänster.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen utgjordes kyrkoher— darnas reglerade lön före den senaste prästlönereformen av grundbelopp och fyllnadsbelopp. F yllnadsbeloppet avvägdes efter pastoratets folkmängd och areal i land samt med hänsyn till särskilda förhållanden i pastoratet. Fyll- nadsbeloppet i sistangivna del avsåg bl. a. synnerligen höga levnadskostnader i orten, prästerskapet åliggande skyldighet att duplicera, med tjänstens skötande förenad synneng besvärlighet eller för prästerskapet eljest ökade utgifter. Detta fyllnadsbelopp för särskilda förhållanden i pastoratet var ofta sammansatt av flera delposter, vilka skulle utgöra ersättningar för de mest skilda bestyr eller besvärl'igheter vid den särskilda kyrkoherdetjänsten.

En närmare granskning av de faktorer, vilka sålunda övade inflytande på den reglerad—e kyrkoherdelönens storlek, ger vid handen, .att hänsyn togs till såväl arbetsuppgifternas kvalitet som kvantitet samt dessutom i viss ut- sträckning till levnadskostnadema i orten ell-er för prästen _ på grund av lokala förhållanden e. dyl. _ eljest ökade utgifter.

Vid kyrkoherdarnas placering i lönegrad fr.o.m. den 1 januari 1952 skedde, såsom förut nämnts, fördelningen på de olika Iönegradema med ut- gångspunkt från den reglerade lönen, dock med korrigeringar i vissa hän- seenden. Med denna metod för inplaceringen saknades anledning att vid löneregleringsarbetet principiellt fastställa vilka faktorer, som skulle vara lönebestämmande. De i samband med inplaceringen vidtagna korrigering- arna i fråga om delpostema för höga levnadskostnader och för eljest ökade utgifter visa dock att faktorer av denna karaktär icke ansågos böra få in- verka på valet av lönegrad. 1946 års prästlönekommitté berörde emellertid i sitt första betänkande (s. 78) principerna för en differentiering på olika lönegrader av kyrkoherdetjänsterna. Kommittén framhöll härvid, att det till ledning för bestämmande av tjänsteklass (lönegrad) för kyrkoherdarna givetvis påkallades en allmän norm. I sådant syfte had-e 1927 års prästlöne-

regleringssakkunniga i sitt år 1929 framlagda prästlöneregleringsförslag förordat en föreskrift av innehåll, att vid klassificering av kyrkoherdetjäns- terna avseende skulle fästas »vid pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter». I anslutning härtill framhöll 1946 års prästlönekommitté att, om man i uttrycket »svårig- heterna vid pastoratets skötsel» inlade den meningen, att väsentligen »svå- righeter» av kvalitativ natur här skulle komma i betraktande, kommittén intet hade att erinra mot den sålunda föreslagna formeln. Kommittén tillade emellertid, att frågan om inplaceringen av kyrkoherdetjänsterna i de för dessa tjänster föreslagna lönegraderna dock icke vore, såsom lätt insåges, ordnad med blotta angivandet av en dylik formel. Här mötte i själva verket ett praktiskt problem av betydande svårighetsgrad, för vilket finge sökas den möjligast enkla lösningen. Något inplaceringssystem, uppbyggt med utgångs- punkt från en mera principiell inplaceringsnorm framlades emellertid icke av prästlönekommittén.

Pastoratsindelningssakkunniga få betona, att de »svårigheter» vid en kyrkoherdetjänst, som böra tillmätas betydelse vid tjänstens inplacering i lö- negrad, böra vara av kvalitativ natur. De sakkunniga kunna nämligen icke finna skäl för att beträffande kyrkoherdetjänsterna skola tillämpas andra normer vid lönegradsinplaceringen än de, som i regel komma till använd- ning vid lönegradsinplacering enligt det statliga lönesystemet. Vid avväg- ningen av löneställningen för en tjänst enligt detta system tillmätas i allmän- het arbetsuppgifternas art och kvalitativa beskaffenhet avgörande betydelse. Härtill kommer den med tjänsten förenade ansvarsställningen samt de för tjänsten uppställda kompetensfordringarna. Till arbetsbördan i egentlig me- ning tages endast sällan hänsyn vid valet av lönegrad.

Vad angår kyrkoherdetjänsterna kan i förevarande sammanhang bortses från kompetenskraven, då lönegraderna äro på förhand fixerade och då ena— handa krav gälla för samtliga tjänster. Vidare saknas enligt de sakkunnigas mening skäl för att låta arbetsbördans storlek öva inflytande på valet av lönegrad. Beträffande kyrkoherdetjänsterna bör nämligen kunna förutsättas, att varje tjänst är i samband med fortgående omprövningar av pastorats-. indelningens ändamålsenlighet så organiserad, att befattningen ger sin innehavare full sysselsättning. En ökning eller minskning av arbetsuppgif- terna inom ett pastorat bör mötas genom ökning eller minskning av den prästerliga arbetskraften inom pastoratet, icke genom en höjning eller sänk- ning av kyrkoherdens löneställning. Slutligen böra, såsom redan i det före— gående antytts, levnadskostnadema inom pastoratet eller liknande ekono- miska faktorer icke få påverka tjänsternas lönegradsinplacering; därvidlag sker ju en avvägning genom dyrorts- och hyresgrupperingen samt genom kallortstillägg o. dyl.

De sakkunniga anse således i princip,. att vid uppbyggande av regler för inplacering i lönegrad av kyrkoherdetjänster hänsyn bör tagas uteslutande

till arten och den kvalitativa beskaffenheten av de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna samt till den med tjänsten följande ansvarsställningen.

Uppställandet av inplaceringsnormer i enlighet med denna princip förut- sätter givetvis, att mellan olika kyrkoherdetjänster eller olika grupper av sådana tjänster kan påvisas en verklig kvalitetsskillnad med avseende å ar- betsuppgifter och ansvarsställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan också en sådan skillnad konstateras.

Då det gäller att finna någon eller några statistiskt mätbara faktorer, som kunna sägas ge uttryck för den kvalitativa beskaffenheten av arbetsuppgif- terna vid en kyrkoherdetjänst, torde man kunna söka sig fram på två vägar. En första metod är att söka klargöra, huruvida bland de många slag av upp- gifter, som äro förenade med en kyrkoherdetjänst, finnas några, vilka _ alltefter den mängd, vari de förekomma (exempelvis antalet söndagliga gudstjänster, antalet kyrkliga förrättningar av visst slag eller antalet kyrko- bokföringsärenden per år) _ kunna sägas allmänt karakterisera tjänste- uppgifternas kvalitet. Därest denna väg icke skulle visa sig framkomlig, synes det böra övervägas, huruvida pastoratets (verksamhetsområdets) ka- raktär _ uttryckt i invånarantalet, ytvidden o.dyl. _ kan sägas tillika ge uttryck för kyrkoherdetjänstens kvalitet.

Vad först kyrkoherdarnas arbetsuppgifter beträffar kunna dessa sägas vara av två slag. Å ena sidan ankomma på kyrkoherden vissa fasta eller ”obligatoriska, arbetsuppgifter. Å andra sidan förutsättes att kyrkoherdens arbetstid lämnar utrymme för fritt initiativ, den ”fria” verksamheten. Bland de obligatoriska uppgifterna kunna främst nämnas medverkan vid de i gäl- lande tjänstgöringsbestämmelser föreskrivna gudstjänsterna, konfirmand- undervisning, kyrkliga förrättningar (dop, vigslar och jordfästningar), ord- förandeskap i kyrkoråd samt befattningen med kyrkobokföringen. Den fria verksamheten åter innefattar ledande och sammanhållande av kyrkliga ar- betskretsar samt andra uppgifter tillhörande ”den inre missionenl, studie- verksamhet, enskild själavård samt en mångfald andra uppgifter, växlande alltefter vederbörande kyrkoherdes personliga läggning, pastoratets karak- tär o. s. v.

En närmare granskning av ifrågavarande arbetsuppgifter visar enligt de sakkunnigas mening, att det icke lämpligen går att vid valet av lönebestäm- mande faktorer tillämpa det förra av de i det föregående angivna alterna- tiven. I sådana fall där en arbetsuppgift, alltefter sin frekvens, kan anses vara åtminstone någorlunda representativ för de sammantagna göromålens kvalitet, föreligger nämligen svårigheter att ge faktorn ett tillfredsställande siffermässigt uttryck. Till belysning härav må framhållas, att det antal kyrko- bokföringsårenden, som ankommer på en kyrkoherde, av naturliga skäl är större i ett folkrikare pastorat än i ett folkfattigare. Det torde även kunna sägas, att med ett större antal ärenden följer en relativt sett högre frekvens av mera svårbemästrade ärenden. Arbetet med folkbokföringen torde därför

kunna sägas vara mera kvalificerat och medföra större ansvar för kyrko- herden i det folkrikare än i det folkfattigarc pastoratet. Särskilt markerad torde denna kvalitetsskillnad framträda mellan, å ena sidan, ett tätortspasto- rat med dess mera rörliga befolkning, och å andra sidan, ett utpräglat lands- bygdspastorat med dess mera stationära befolkning. Då de sakkunniga vi- dare _ såsom närmare framgår av det följande _ anse, att arbetsuppgifterna i det folkrikare pastoratet överhuvudtaget äro mera kvalificerade än i det folkfattigare, skulle måhända i och för sig antalet kyrkobokföringsärenden kunna väljas såsom lönebestämmande faktor. Emellertid torde det vara ytterligt svårt att erhålla rättvisande siffror för antalet här avsedda ärenden.

Med hänsyn till svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att översätta en särskild grupp eller flera grupper av de prästerliga arbetsuppgifterna till mera allmänt kvalitetskarakteriserande, rättvisande och samtidigt mekaniskt verkande faktorer för lönebestämning-en kunna de sakkunniga icke förorda, att det första av de angivna alternativen lägges till grund för lönegrads- differentieringen. Innan de sakkunniga övergå till det senare av de före- nämnda alternativen för valet av lönebestämmande faktor-er, anse de sak- kunniga sig dock böra något beröra frågan, huruvida den med åtskilliga kyrkoherdetjänster förenade duplikationsskyldigheten ändock bör i ett kom- mande inplaceringssystem få verka lönebestämmande. Härvid få de sak- kunniga erinra, att det i den reglerade lönen ingående s.k. duplikationstill— lägget, vilket utgick med relativt högt belopp, oförändrat upptogs i den kor- rigerade reglerade lönen och sålunda i ett icke obetydligt antal fall påverkade den nuvarande lönegradsplaceringen av kyrkoherdetjänsterna. De sakkun- niga anse emellertid icke, att duplikationsskyldigheten bör få inverka på lönegradsinplaceringen. Såvitt de sakkunniga funnit, kan nämligen det för- hållandet, att en kyrkoherde har att hålla två gudstjänster i stället för en å en och samma söndag, icke sägas utgöra någon mätare på arbetsuppgifter- nas kvalitet. I vad mån dubbleringen av tjänsteuppgifter bör i övrigt få på- verka löneställningen är en fråga, till vilken de sakkunniga återkomma i det följande. Erinras må också att vid riksdagsbehandlingen av prästlönerefor- men sammansatta stats- och första lagutskottet (ut]. 1949: 2, s. 71) _ med anledning av en inom andra kammaren väckt motion rörande uppräkning av det till grund för övergångsinplaceringen liggande lönebeloppet för kyrko- herde, som fullgjord-e duplikation _ bl. a. framhöll, att duplikationsskyldig- heten endast vore en av de särskilda svårigheter, varmed prästerlig tjänst- göring kunde vara förbunden, samt att duplikationsbesväret icke borde föranleda någon ytterligare korrigering av lönesystemet. Motionen föran- ledde ej någon riksdagens åtgärd.

Efter övervägande av det senare alternativet för val av lönebestämmande faktorer ha de sakkunniga funnit att tre av de data, vilka karakterisera ett pastorat, nämligen invånarantalet, arealen och antalet församlingar inom pastoratet, kunna sägas i olika hänseenden ge ett sådant utryck för kvaliteten

av arbetsuppgifterna för kyrkoherden i pastoratet, att de lämpligen kunna läggas till grund för en differentiering i lönegradshänseende av kyrkoherde- tjänsterna. Ifrågavarande faktorer _ härefter betecknade folkmängdsfak- torn, arealfaktorn och flerförsamlingsfaktorn _ behandlas var för sig i efterföljande avsnitt.

Folkmängdsfaktorn. De sakkunniga ha ansett sig kunna konstatera, att de sammantagna arbetsuppgifternas kvalitet vid en kyrkoherdetjänst allmänt sett är högre i ett pastorat med stor folkmängd, särskilt i ett pastorat av tät- ortskaraktär, än i ett pastorat med ringa invånarantal. Detta synes gälla såväl den obligatoriska som den fria verksamheten. Sålunda måste ansvaret för kyrkobokföringen anses vara större, de vid bokföringen uppkommande problemen mera komplicerade och frekvensen av svårare problem relativt sett högre i det folkrikare (tätorts—)pastoratet med dess mera rörliga befolk-

; ning än i det mindre folkrika (landsbygds-) pastoratet med dess mera sta- tionära befolkning. Vidare måste gudstjänsterna och de kyrkliga förrätt- ningarna sägas _ framförallt på grund av befolkningens i allmänhet hete- rogena och växlande sammansättning _ ställa större krav på kyrkoherden ' i pastorat med höga invånarantal. I den fria verksamheten _ t. ex. i fråga i om ungdomsvården _ torde uppkomma mera svårbemästrade problem i i tätorten än på den egentliga landsbygden o. s. v. Det må "även framhållas, att , antalet biträdande präster och i församlingstjänst anställda är högre i det i folkrikare än i det mindre folkrika pastoratet. Till följd härav bliva kraven

|

på kyrkoherden i egenskap av förman och arbetsledare större i den förra än i den senare typen av pastorat. | På grund av vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga, att pastoratens i invånarantal alltjämt väljes såsom en faktor för lönegradsdifferentiering av 1 kyrkoherdetjänsterna. Det må emellertid framhållas, att de sakkunnigas

uppfattning rörande en kvalitetsstegring i arbetsuppgifterna vid större in- I vånarantal i pastoratet främst sammanhänger med att de folkrikare pasto- raten i regel innesluta en eller flera tätorter. Det säg-er dock sig självt, att ett pastorats invånarantal icke alltid ger ett rättvisande utslag för arbetsuppgif- ternas kvalitet. Beroende på olika befolkningsspridning eller olika struktur (industribygd, jordbruksbygd o. s. v.) kan således föreligga en kvalitetsskill- nad mellan kyrkoherd-etjänstema i två pastorat med samma folkmängd, lik- som arbetsuppgifternas kvalitet i pastorat med olika antal invånare kan vara lika hög. Det blir med hänsyn härtill uppenbart, att endast relativt stora skillnader i folkmängdstalen kunna sägas innebära en påtaglig kvalitets- skilln-ad. För uppbyggnad av ett enkelt och schablonmässigt inplacerings- syst-em för så många lönegrader, som det här är fråga om, ha de sakkun- niga dock måst förutsätta, att de prästerliga arbetsuppgifternas kvalitet och tjänstinnehavarens ansvar stå i direkt proportion till antalet invånare inom verksamhetsområdet.

De sakkunniga anse, att av de tre lönebestämmande faktorerna folk- mängdsfaktorn är den, som i högre grad än de båda övriga faktorerna ger uttryck för arbetsuppgifternas kvalitet. Denna faktor bör därför vara den i normalfallet utslagsgivande. De andra faktorerna höra få spela in endast i andra hand.

Areal/aktorn. Av de många faktorer, som enligt 1910 års prästlöneregle- ringslag voro lönebestämmande för kyrkoherdarna, var _ vid sidan av folkmängden _ arealen en av dem, som i de till ytvidden större pastoraten främst övade inflytande på den reglerade lönens storlek. Folkmängden och arealen voro också de faktorer, vilka vid övergångsinplaceringen av kyrko- herdarna i första hand graderade storleken av de korrigerade reglerade lö- nerna. Folkmängd och areal äro vidare de enda faktorer, som enligt den nya lönereglering-en äro bestämmande för komministers löneställning, antingen denne är anställd för pastorat -i dess helhet ell-er för särskilt tjänstgörings- område inom detta. Med hänsyn härtill kan det måhända synas givet, att arealfaktorn skall på ett eller annat sätt vara lönebestämmande även för nytillkommande kyrkoherdetjänsters inplacering i lönegrad. Från de av de sakkunniga i det föregående angivna utgångspunkterna är det emellertid icke självfallet, att arbetsuppgiftentas kvalitet är olika hög i pastorat med olika ytvidd. De sakkunniga anse sig därför böra något närmare ingå på frågan om arealfaktorn såsom en lönebestämmande faktor.

De enskilda arbetsmomenten äro _ enligt de sakkunnigas mening _ icke mera kvalificerade för en präst i ett pastorat med exempelvis .? 000 personers folkmängd, sprid-d på ett område av 1 000 km2, än för en präst i ett pastorat med samma folkmängd, bosatt på en areal av endast 100 km2, allt under förutsättning att vad som i föregående avsnitt uttalats är relevant. Däremot måste _ vid samma intensitet i verksamheten _ arbetsbelastningen för den förre prästen bli avsevärt större. Vidare måste arbetet bli mera slitsamt, bl. a. till följd av resorna, och området överhuvudtaget mera svärskött. De mycket vidsträckta pastoraten återfinnas huvudsakligen i Norrland och andra gles— bebyggda trakter med hårt klimat och mindre goda kommunikationsförhål- landen. Arbetet i dessa pastorat blir därför mera fysiskt och psykiskt pres- sande. I fråga om dessa omständigheters betydelse för lönegradsinplace— ringen må anföras följande.

Arbetsbelastningen bör såsom i det föregående nämnts _ icke vara lönebestämmande. Ständig övertidstjänstgöring för en befattnings- havare bör icke medföra höjd lönegradsplacering utan bör motverkas genom åtgärder av organisatorisk art, genom insättand—e av ytterligare arbetskrafter— för uppgiften. Vad angår den prästerliga organisationen är också de sakkun- nigas huvuduppgift att söka åstadkomma en utjämning av arbetsbördan prästerna emellan genom en lämpligare fördelning av de prästerliga arbets- krafterna än den nu rådande. Ehuru en helt rationell pastoratsindelning och

| | i | | [ i

tjänsteorganisation väl aldrig går att åstadkomma, torde emellertid anled- ning saknas att låta arbetsbelastningen inverka vid lönegradsdifferentie- ringen; övertidsersättning utgår icke till statstjänstemän i förevarande löne- läge, vare sig för tillfälligt eller mera stadigvarande sådant arbete.

Ej heller den psykiska och fysiska pressen synes höra vara lönebestämmande Erinras må härutinnan endast om gällande lönesystems bestämmelser bl. a. rörande kallortstillägg.

Återstår så 0 m r ä d e t 5 s v ä r s k 6 t t h e t. Enligt det föregående skulle icke något av de hittills berörda, med vidsträckt areal förbundna förhållan- den, som påverka arbetsbetingelserna för tjänstinnehavarna, få öva infly- tande på lönegradsinplaceringen. De sakkunniga anse det även kunna ifråga- sättas, huruvida områdets svårskötthet bör öva sådant inflytande. Det kan exempelvis nämnas, att samtliga distriktslantmätare äro hänförda till samma lönegrad, oberoende av distriktens storlek och svårskötthet. Enahanda är förhållandet med folkskolinspektörerna och vissa andra likartade tjänste- kategorier. Å andra sidan måste arbetsuppgifterna i ett pastorat med folk- mängden spridd över en mycket stor yta sägas vara mera kvalificerade än i ett pastorat med samma folkmängd koncentrerad inom ett mindre vid- sträckt område, nämligen såtillvida att planläggningen av arbetet ställer större krav på vederbörande tjänstinnehavare samt att beträffande kyrko- herdarna ledningen och samordningen av arbetet inom pastoratet blir mera krävande. En speciell svårighet för det ordinarie arbetets planläggning och fullgörande uppkommer för präst i sådant pastorat därigenom, att hans tid ofta splittras genom långa och tidsödande resor inom pastoratet. Dessa om— ständigheter göra det enligt de sakkunnigas mening motiverat, att vid löne- gradsdifferentieringen beträffande kyrkoherdarna viss hänsyn tages till pastorat-ens areal. Det må i anslutning härtill också nämnas, att vid löneav- vägningen för provinsialläkarna (vilka äro placerade i en och samma löne- grad men ha olika lön, beroende på den lönegrupp, till vilken vederbörande distrikt är hänfört) hänsyn tages _ förutom till praktikinkomsterna _ till distriktens svårskötthet. Detsamma gäller i fråga om distriktsveterinärema.

Till frågan hur arealfaktorn lämpligen bör konstrueras, återkomma de sakkunniga i ett senare avsnitt. Emellertid må redan här inflikas följande principiella synpunkter.

I fråga om lönegrupperingen av provinsialläkare och distriktsveterinärer har i skilda sammanhang framhållits, att stora svårigheter föreligga »att rättvisande uppskatta de olika distriktens grad av svårskötthet». Vid löne- bestämningen har i praktiken ett allmänt, samlat övervägande av distriktens areal, geografiska och topografiska karaktär (skärgårdsdistrikt, skogs- distrikt, tätbefolkat jordbruksdistrikt o.s.v.) kommunikations- och vägför— hållanden, befolkningsspridning o.dyl. fått bli utslagsgivande härvidlag: tillgängliga statistiska uppgifter ha alltså icke tillmätts annan betydelse än som allmän vägledning. Det system för lönegradsinplacering av i första

hand kyrkoherdetjänsterna, som nu skall tillskapas, skall emellertid såsom tidigare anförts bygga på statistiskt fastställbara faktorer. Då beträffande ett pastorats geografiska och topografiska karaktär icke finnas några statistiska data av sådan art, att de lämpligen kunna komma till användning för nu avsett syfte, synes det vara uteslutet att i förevarande hänseende beakta nå- gon annan faktor än arealen. Denna faktor ger emellertid av naturliga skäl icke i alla lägen ett rättvisande uttryck för svårsköttheten. För ett vidsträckt skärgårdspastorat mätes sålunda arealen endast i land och avspeglar därför ej tillräckligt pastoratets svårskötthet. Vidare måste ju exempelvis _ från de synpunkter, varom nu är fråga _ ett pastorat på 200 km2 med 2 000 in- vånare, varav det övervägande antalet koncentrerat till en tätort, vara mera lättskött än ett pastorat på 200 km2 med 2 000 invånare, jämnt spridda över hela arealen. Sistnämnda förhållande har lett de sakkunniga till den uppfatt- ningen, att arealfaktorn bör få inverka endast i så stora pastorat, att _ även med en relativt kraftig koncentration av befolkningen _ särskilda svårig- heter med skötseln av pastoratet på grund av dess areal under alla förhållan- den måste göra sig märkbara.

Flerförsamlingsfaktom. I stort sett samma synpunkter, som i föregående avsnitt anförts rörande svårsköttheten av pastorat med stor ytvidd, göra sig enligt de sakkunnigas mening i viss mån gällande beträffande pastorat, bestående av flera församlingar. Den utvidgning av de kyrkliga förvaltnings- bestyren _ såsom ordförandeskap i flera kyrkoråd samt dubbel eller fler- dubbel kyrko- och kyrkogårdsförvaltning _ och det ökade antal arbets- kretsar o. dyl., som i allmänhet följer med ett större antal församlingar inom pastoratet, måste sålunda sägas i fråga om arbetets planläggning och ledning ställa större krav på kyrkoherden i ett flerförsamlingspastorat än i ett enför- samlingspastorat med samma invånarantal. Viss hänsyn härtill bör tagas vid kyrkoherdetjänsternas inplacering i lönegrad.

Folkmängdsfaktoms avvägning. Av redogörelsen för reglerna för över- gångsinplaceringen av kyrkoherdetjänsterna framgår, att det i den korri- gerade reglerade lönen ingående fyllnadsbeloppet för folkmängd skulle beräknas med bortseende från folkmängden i varje inom pastoratet före- kommande av Kungl. Maj:t fastställt särskilt tjänstgöringsområde. Enligt riksdagens beslut skulle denna reduktionsregel emellertid icke tillämpas be— träffande kyrkoherdetjänsterna inom Härnösands och Luleå stift. Till detta riksdagens beslut om undantag från reduktionsregeln vilja de sakkunniga foga följande kommentar. Beslutet har _ enligt vad som framgår av Kungl. Maj:ts beslut rörande övergångsinplaceringen _ icke ansetts kunna tolkas förmånligare än att därmed åsyftats att för norrlandstjänsterna skapa ett status quo genom att låta dem slippa de ”nya” avdragen för de särskilda tjänstgöringsområdenas folkmängd. Däremot har nämnda beslut ej ansetts

innebära, att den för den korrigerade reglerade lönens storlek avgörande folkmängden skulle få höjas med folkmängden i annexförsamling, där kom- minister har att sköta kyrkobokföringen, vilken sistnämnda folkmängd alltid avdrogs vid beräknande av fyllnadsbelopp för folkmängd enligt 1910 års lag. Sålunda ha även vissa kyrkoherdetjänster i de norrländska stiften _ nämli- gen i pastorat, där komminister har att sköta kyrkobokföringen för annex- församling _ vid övergångsinplaceringen fått alltjämt vidkännas visst av- drag från pastoratets totala folkmängd. Detta undantag från undantaget avser icke kyrkoherdetjänst i norrlandspastorat, där kyrkoadjunkt sköter kyrkobokföringen i annexförsamling eller där komministers kyrkobokfö- ringsområde utgöres av annat än församling; i dylikt fall gjordes nämligen enligt de äldre lönebestämmelserna icke något avdrag från pastoratets totala folkmängd vid beräknande av kyrkoherdens folkmängdstillägg.

Mot bakgrunden av vad de sakkunniga i det föregående anfört och före- slagit rörande inrättande av särskilda tjänstgöringsområden, innebärande bl.a. att sådana områden framdeles icke skola fastställas av Kungl. Maj:t utan av vederbörande domkapitel, finna de sakkunniga det uteslutet, att i ett inplaceringssystem för kyrkoherdetjänsterna _ liksom över huvud taget för de församlingsprästerliga tjänsterna _ hänsyn tages till huruvida inom | pastoraten särskilda tjänstgöringsområden finnas inrättade eller icke. En sådan ordning skulle nämligen medföra, att frågan om lönegradsinplace— ringen i viss utsträckning lades i vederbörande domkapitels i stället för _ såsom vid prästlöneregleringen beslutats _ i Kungl. Maj:ts hand. De sak- ? kunniga föreslå därför, att de nya inplaceringsreglerna givas sådan innebörd, ; att såsom underlag för lönegradsinplaceringen alltid skall läggas pastoratets * totala invånarantal, således utan reduktion av folkmängden i någon form. Fö-r övergång till detta system talar vidare det förhållandet, att avskiljandet av ett särskilt tjänstgöringsområde inom ett pastorat icke kan anses medföra en minskning av den kvalitativa beskaffenheten av kyrkoherdens arbetsupp- gifter. Härutinnan må endast erinras att enligt de av de sakkunniga angivna förutsättningarna för inplaceringsreglernas uppbyggnad arbetsuppgifternas kvalitet i första hand är beroende av pastoratets karaktär (folkrikt tätorts- pastorat, glesbebyggt landsbygdspastorat o.s.v.). Det må också framhållas att, även om kyrkoherden i ett pastorat genom avskiljandet av särskilt tjänst- göringsområde befrias från det direkta handhavandet av pastoralvården inom området, han alltjämt måste bära det slutliga ansvaret för ledningen och sam- ordningen i stort av verksamheten inom pastoratet i dess helhet. Subordina- tionsförhållandet mellan kyrkoherden och honom biträdande prästförändras ej heller därav, att den biträdande prästen har särskilt tjänstgöringsområde. Vidare må framhållas, att vid ett genomförande av en pastoratsindelning en- ligt de sakkunnigas riktlinjer särskilda tjänstgöringsområden i det övervägan— de antalet fall torde komma att inrättas i Norrlandsstiften, d. v. 5. inom om— råden där vid den genomförda övergångsinplaceringen reduktion av pastora-

tens invånarantal med hänsyn till särskilda tjänstgöringsområden icke skett i full utsträckning. Slutligen må erinras, att vid övergångsinplaceringen hela pastoratets areal tillgodoräknats, oberoende av om särskilda tjänstgöringsom- råden fastställts eller icke. De sakkunniga kunna ej finna skäl föreligga för att skilda beräkningsgrunder skola tillämpas beträffande dessa båda faktorer.

Såsom i det föregående nämnts anse de sakkunniga, att folkmängdsfaktorn bör vara den faktor, som i normalfallet blir avgörande för valet av lönegrad, medan övriga lönebestämmande faktorer böra vara supplementfaktorer, vilka få betydelse endast i andra hand. Med hänsyn härtill vilja de sakkun- niga icke föreslå ett index- eller poängsystem, enligt vilket vid bestämmande av lönegradsinplaceringen för en kyrkoherdetjänst de tre lönebestämmande faktorerna först åsättas poängvärden var för sig, varefter den sammanlagda poängsumman blir avgörande för placeringen. De sakkunniga föreslå i stället ett system uppbyggt så att lönegradsinplaceringen direkt kan avläsas och så avvägt att de supplementära faktorerna _ areal- och flerförsamlingsfak- torerna _ öva inflytande först då de anses böra medföra högre lönegradspla- cering av tjänsten än den placering folkmängdsfaktorn ger, d. v. 5. ett system i princip uppbyggt såsom det för komministrarna nu gällande.

De sakkunniga föreslå, att folkmängdsfaktorn konstrueras på följande sätt.

Lönegrad Pastoratets invånarantal 27 högst 1 500 29 1 501— 4 500 31 4 501—10 000 33 minst 10 001

Beträffande valet av intervaller må anföras följande. Den undre gränsen _ minst 1 501 invånare _ för placering av en kyrko- herdetjänst i 29 lönegraden, den s.k. normallönegraden, har valts med ut- gångspunkt från de av de sakkunniga förordade nonnerna för indelning och organisation. Övriga intervallgränser måste av naturliga skäl bli mer eller mindre skönsmässigt bestämda. Givet är att med den finvägning av löne- nivån i varje särskilt fall, som ägde rum vid fastställandet av reglerad lön enligt 1910 års lag _ en finvägm'ng som ju i stor utsträckning konserverats i den till grund för övergångsinplaceringen liggande korrigerade reglerade lönen _ de schablonmässiga intervallema aldrig kunna läggas så, att de alltid »slå» exakt på samma sätt som om tjänsten i fråga hade lönegradsin- placerats enligt de för övergångsinplaceringen gällande reglerna. Samtidigt måste beaktas att valet av ifrågavarande intervaller, i kombination med bort- tagandet av den omförmälda reduktionsregeln, ej får medföra en löneregle- ring för kyrkoherdetjänsterna i nyinrättade pastorat i form av en allmän höjning eller sänkning av lönenivån i förhållande till vad som skulle blivit fallet, därest de nya pastoraten funnits redan före prästlönereformen och

tjänsterna övergångsinplacerats. De sakkunniga ha så långt möjligt varit sökt avväga inplaceringssystemet så, att för kyrkoherdetjänster av olika ty— per i stort sett kommer att gälla den lönenivå, som för respektive typ kom till uttryck genom övergångsinplaceringen.

Arealfalctorns avvägning. För att pastoratets areal skall få påverka en kyrkoherdetjänsts lönegradsinplacering bör, såsom i det föregående anförts, arealen vara så stor, att pastorat-et på grund av dess ytvidd alltid får antagas _ oberoende av hur befolkningen är lokaliserad _ vara mera svårskött än det övervägande antalet pastorat med motsvarande folkmängd. Med andra ord, pastoratet måste vara så stort, att även med en relativt kraftig tätorts— koncentration den spridda bebyggelse, som väl alltid finnes, under alla för- hållanden är av sådan omfattning, att pastoratet på grund därav blir påtag- ligt svårare att sköta.

De sakkunniga föreslå, att såsom lägsta tal för arealpåverkan i lönehän- seende bestämmes 301 km2, vilket förutsättes fylla nyssangivna fordringar. Erinras må att den 1 januari 1948 av landets då 1 362 pastorat 241 eller en- dast inemot 18 % uppnådde denna areal. De sakkunniga föreslå, att i pasto- , rat med minst denna areal, 301 km”, kyrkoherden hänföres till 29 lönegra— ' den, även om pastoratets invånarantal understiger 1 501. | Kyrkoherdetjänst i pastorat med minst 601 km2, till vilken kategori av i pastorat den 1 januari 1948 kunde hänföras 108 av de 1 362 pastoraten i ri- ] ket, eller icke fullt 8 %, bör hänföras till 31 lönegraden. Slutligen anse de ' sakkunniga det motiverat, att kyrkoherdetjänst i pastorat med över 1 200 1 km2 (1948: 56 eller 4 0/o) placeras i Ca 33. Beträffande dessa sistnämnda l båda grupper synas dock vissa spärrar i fråga om minsta folkmängdstal böra ' fixeras. Det förefaller nämligen icke motiverat, att arealfaktorn skall kunna

föra upp en kyrkoherdetjänst mer än ett steg över den lönegrad i serien, som folkmängdsfaktorn ger. Med hänsyn härtill och under beaktande av nu gäl- lande allmän lönenivå för kyrkoherdetjänsterna föreslå de sakkunniga, att arealfaktorn erhåller följande konstruktion.

Lönegrad Areal 27 — 300 km2 ?.9 minst 301 km2 31 minst 601 km2 och mer än 1 500 inv. % 33 minst 1 201 km” och

mer än 4 500 inv.

Flerförsamlingsfaktorns avvägning. De sakkunniga föreslå, att kyrko- herde i pastorat med minst tre församlingar placeras i 29 lönegraden, även om pastoratets invånarantal ej uppgår till 1 501. En så utformad regel vilken av praktiska skäl bör gälla även om församlingarna utgöra kyrklig

samfällighet eller ha gemensam kyrka _ torde få tillämpning endast beträf- fande ett fåtal enprästpastorat. Kvaliteten på arbetsuppgifterna i dessa pasto- rat är enligt de sakkunnigas mening sådan, att kyrkoherdetjänsterna i pasto- raten icke gärna böra hänföras till lägre lönegrad än normallönegraden. Flerförsamlingsfaktorn synes i övrigt ej vara så kvalificerande, att den bör få medverka till inplacering i högre lönegrad.

Förslag till inplaceringssystem för kyrkoherdarna. De sakkunnigas förslag till inplaceringsregl-er för kyrkoherdetjänster i nybildade pastorat framgår av efterföljande tablå (Tab. 8).

Tab. 8.

Kyrkoherde placeras i lönegrad enligt den av nedan angivna tre beräkningsgrunder, som medför den högsta lönegradsplaceringen

c) antalet försam-

_ toralets invånar- b) pastoratets areal . . Lone rad Ca: 3) pas . . .. . lm art astoralet g antal uppgar till: uppgar till: guppggr till: 27 högst 1 500 —— 29 1 501— 4 500 minst 301 km2 minst 3 31 4 501—10 000 minst 601 km2 och

pastoratets invånar- antal överstiger 1 500 33 minst 10 001 minst 1 201 km2 och — pastoratets invånar- antal överstiger 4 500

Till åskådliggörande av innebörden av dessa regler lämna de sakkunniga här efteråt en sammanställning (Tab. 9) över fördelningen på lönegrader av samtliga kyrkoherdetjänster i territoriella pastorat i riket (oktober 1952) vid nuvarande tjänsteorganisation dels enligt gällande placering, dels vid till- lämpning av det av de sakkunniga föreslagna inplaceringssystemet.

Tab. 9. Tjänster i lönegrad Ca 33 31 29 27 S:a Gällande placering Antal 188 221 747 201 1 357 % 14 16 55 15 100 Enligt de sakkunnigas Antal 163 244 722 228 1 357 inplaceringssystem % 12 18 53 17 100

3. Regler för lönegradsinplacering av komministerstjänster

De sakkunnigas befattning med frågan om inplaceringsreglerna för kom- ministerstjänsterna. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen till—

lämpas enligt det av statsmakterna fastställda systemet för lönegradsinpla- cering av komministerstjänsterna olika regler för komministerstjänster med av Kungl. Maj:t fastställt särskilt tjänstgöringsområde och för övriga kom- minis t-erstjänster.

I det föregående ha de sakkunniga föreslagit, att särskilda tjänstgörings- områden i förekommande fall framdeles skola fastställas av vederbörande domkapitel i stället för, såsom för närvarande är fallet, av Kungl. Maj:t. Vid ett godtagande av detta förslag undanryckes grunden för tillämpningen av de nuvarande inplaceringsreglema i fråga om komministerstjänsterna. Men även om det hittillsvarande förfarandet skulle tillämpas också i fortsätt- ningen bör —— i analogi med vad de sakkunniga anfört i samband med fram- läggandet av förslag till inplaceringsnormer för kyrkoherdetjänsterna det förhållandet, att särskilt tjänstgöringsområde finnes inrättat inom ett pasto— rat, i fortsättningen icke öva inflytande på löneställningen vare sig för kom— ministerstjänst med sådant område (exempelvis genom att sådan kommi- ) nister alltid placeras en lönegrad högre än övriga komministrar inom j pastoratet) eller för komministerstjänst, avsedd för pastoratet i övrigt (exem-

pelvis såsom nu är förhållandet genom reduktion vid löneställningens avvägning av pastoratets invånarantal och areal med hänsyn till det sär- skilda t jänstgöringsområdet). De sakkunniga ha på grund härav ansett sig i förevarande sammanhang _ böra uppgöra och framlägga förslag till ett nytt system för komministers- ; tjänsternas lönegradsinplacering. I anslutning härtill få de sakkunniga fram- hålla, att de vid 1949 års riksdag fastställda inplaceringsreglerna för kom— ministerstjänsterna vid den praktiska tillämpningen i samband med över- gången till det nya prästlönesystemet visat sig medföra så stora ojämnheter i fråga om tjänsternas lönegradsinplacering, att _ även om de sakkunnigas I organisationsförslag icke hade gjort detta i och för sig nödvändigt en mer ! eller mindre långt gående överarbetning av reglerna icke torde ha kunnat I

undvikas. Till närmare belysande härav få de sakkunniga återge följande ur en av centralstyrelsen för Allmänna svenska prästförening-en den 25 april 1952 avgiven underdånig ansökan rörande omprövning av ifrågavarande in- placeringsregler. Centralstyrelsen anför:

I sedvanlig administrativ ordning har, på grundval av riksdagens principbeslut, av

' Eders Kungl. Maj:t utfärdats kungörelse om komministerstjänsternas inplacering i ' de fyra olika lönegrader, Ca 28, 27, 26 och 25, som enligt riksdagens beslut skola ( användas och komma ifråga efter vissa i propositionen till riksdagen närmare an- ' givna regler. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser har det emellertid visat sig, att de stundom leda till rena orimligheter. Därvid synes frågan om särskilt tjänst- , görin-gsområde för komminister spela en framträdande roll. Det kan visas fall, då en komminister får bättre löneställning, om hans arbete begränsas till ett mindre område än om han, med hänsyn till de faktiska behoven av en jämnare arbetsför- delning, får tämligen lika dela arbetsbördan med pastoratets kyrkoherde. Det är härvid också att märka, att en sådan arbetsfördelning icke alltid med fördel kan ske

genom distriktsuppdelning, där församlingsindelningen i första hand erbjuder sig såsom norm, utan genom överlåtandet till den yngre prästen av arbetet bland barn och ungdom eller på annat sätt. Det kan också visas, huru en kyrkoherde, som i följd av komministerns arbetsbegränsning till ett särskilt tjänstgöringsområde får förhållandevis större arbetsbörda, i och med denna avgränsning kommer i sämre löneställning än om han haft mindre arbetsområde.

Det kan också ifrågasättas, om det är lämpligt, att vid tillämpningen så olikartade bestämmelser bliva gällande för å ena sidan kyrkoherdarnas, å den andra kom- ministrarnas inplacering i lönegrad. Medan enligt tidiga-re gällande regler en ganska bestämd parallellitet gjorde sig gällande, så att därest kyrkoherdetjänsten placerades i maximilöneställning även komministerstjänsterna följde samma norm, så upp- kommer nu en stundom ganska markerad ojämnhet: medan kyrkoherden är place- rad i Ca 33, kan komministern sitta i Ca 26, i något fall ännu lägre. Detta synes bero därpå, att de folkmängdstal per präst, som beräknats enligt normerna för kom- ministrarnas inplacering, äro så höga, att man torde kunna påstå, att inplacering i Ca 28 endast förekommer i de stora församlingar, där den prästerliga organisa- tionen icke är tillräckligt utbyggd. Ett system, där organisatoriska och rent lönetek- niska spörsmål så nödvändigt ingripa i varandra, synes böra göras till föremål för omprövning.

Vid tjänsternas inplacering i lönegrad har detta, beträffande kyrkoherdetjänsterna, skett såsom en engångsinplacering i avvaktan på utarbetande av fasta normer för den framtida inplaceringen, enär framdeles betingelserna i den tidigare fingrade- ringen av dessa tjänster komme att bortfalla. Då K. M:t har uppdragit åt de pasto- ratsindelningssakkunniga att verkställa utredning och framställa förslag härom, synes det önskvärt och ur prästerskapets synpunkt angeläget att i samband därmed frågan om grunderna jämväl för komministerstjänsternas inplacering i tjänstegräd blir föremål för omprövning.

Ansökningen utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t »måtte åt pasto- ratsindelningssakkunniga uppdraga att i samband med lösande av förenämn— da uppgift jämväl underkasta de nu gällande bestämmelserna för kommi» nisterstjänsternas lönegradsinplacering en ingående prövning och, i den mån så visar sig gagneligt till lösande av de arbetsorganisatoriska problemen för prästerskapet, inkomma med förslag till justeringar av dessa bestämmelser». Ansökningen har överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande i samband med fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Lönebestämmande faktorer. I fråga om kyrkoherdetjänsterna ha de sak- kunniga föreslagit tre faktorer såsom avgörande för en tjänsts lönegradsin- placering, nämligen folkmängdsfaktorn, arealfaktorn och flerförsamlings- faktorn. Vad angår de båda förstnämnda faktorerna göra sig enligt de sakkunnigas mening i stort sett samma skäl, som anförts för valet av dessa faktorer såsom lönebestämmande för kyrkoherdetjänsterna, gällande även i fråga om komministerstjänsterna. De sakkunniga föreslå därför, att folk» mängds- och arealfaktorerna skola ingå i ett nytt system för komministers— tjänsternas lönedifferentiering. Vad åter angår flerförsamlingsfaktorn kan den ökning av kraven i fråga om ledning och samordning av arbetet inom ett pastorat, som följer med ett större antal församlingar, icke sägas i den

' t i

mån påverka den kvalitativa beskaffenheten av en komministers arbetsupp- gifter, att antalet församlingar inom pastoratet bör påverka valet av lönegrad för en komministerstjänst.

Såsom tidigare framhållits äro de nuvarande inplaceringsreglerna för komministerstjänsterna så utformade, att komministerstjänst med av Kungl. Maj:t fastställt särskilt tjänstgöringsområde lönegradsplaceras enligt för- månligare grunder än de för övriga komministerstjänster gällande. En av de sakkunniga gjord undersökning, avsedd att närmare belysa detta förhål- lande, visar bl. a. följande.

Antalet komministerstjänster med särskilda tjänstgöringsområden utgör för närvarande 374, varav 24 äro placerade i 28 lönegraden, 75 i 27, 176 i 26 samt 99 i 25 lönegraden. Därest för dessa tjänster icke hade fastställts sär- skilda tjänstgöringsområden, skulle fördelningen i stället ha blivit 24 i 28 lönegraden, 28 i 27, 62 i 26 samt 260 i 25 lönegraden, vilket innebär oför- ändrat antal tjänster i 28 lönegraden samt en ökning av antalet tjänster i 25 lönegraden med 161, motsvarad av en minskning av antalet tjänster i 27 lönegraden med 47 och i 26 lönegraden med 114. I efterföljande tablå (Tab. 10) har angivits fördelningen på lönegrader enligt de av statsmakterna fast- ställda inplaceringsreglerna av samtliga komministerstjänster i territoriella pastorat i riket dels vid nu gällande organisation, dels under förutsättning att särskilda tjänstgöringsområden icke inrättats.

Tab. 10. Tjänster i lönegrad Ca 28 27 26 25 S:a Gällande placering Antal 131 1 91 319 260 901 % 15 ' 21 35 29 100 Placering om särskilda Antal 129 142 204 426 901 tjänstgöringsområden % 14 16 23 47 100 icke fastställts

Tablån visar, att ett slopande av anordningen med särskilda tjänstgörings- områden såsom lönebestämmande faktor skulle med nuvarande inplace- ringsregler medföra en avsevärd försämring av komministerstjänsternas löneställning, markerad bl.a. därigenom, att antalet tjänster i den lägsta lönegraden skulle öka från 29 0/0 till 47 % av totala antalet tjänster. Normal- lönegrad skulle sålunda bli 25 lönegraden i stället för ——- såsom för närva— rande om än icke så markerat 26 lönegraden.

De sakkunniga ha i föregående avsnitt framhållit, att det förhållandet att särskilt tjänstgöringsområde finnes inrättat inom ett pastorat, i fortsätt- ningen icke bör öva inflytande på valet av löneställning för komministrarna inom pastoratet. Detta ställningstagande följer automatiskt av den av de sakkunniga föreslagna ordningen för fastställande av särskilda tjänstgö- ringsområden. De sakkunniga anse sig likväl böra något belysa ifrågava-

rand-e spörsmål mot bakgrunden av de principiella riktlinjer för valet av lönebestämmande faktorer, som varit vägledande för de sakkunniga vid uppgörandet av inplaceringsreglerna för kyrkoherdetjänsterna.

De sakkunniga ha funnit det naturligt, att lönebestämningen för kommi- nisterstjänsterna —— liksom i fråga om kyrkoherdetjänsterna i princip sker uteslutande med hänsyn till arten och den kvalitativa beskaffenheten av de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna samt till den med tjänsten följande ansvarsställningen. Ur denna synvinkel skulle det kunna vara moti- verat att bereda komministrar med särskilda tjänstgöringsområden ett visst förstcg i lönehänseende framför övriga komministrar inom vederbörande pastorat, under förutsättning givetvis att särskilda tjänstgöringsområden endast fastställdes i sådana fall, där —— i enlighet med vad under förarbetena till prästlönereformen synes i princip ha förutsatts arbetsuppgifterna för den för området anställde komministern kunde sägas vara klart mera kva— lificerade än de göromål, som normalt ankomma på en komminister, anställd för att i allmänhet biträda kyrkoherden i dennes arbete inom pastoratet. De sakkunniga anse det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida i normalfallet föreligger en så stor kvalitetsskillnad i fråga om arbetsuppgifter och ansvar mellan komminister med särskilt tjänstgöringsområde och annan kommi- nister, att på denna grund en högre löneställning för den förre än för den senare kan vara motiverad. De sakkunniga vilja härutinnan endast erinra, att det är kyrkoherden, som här det slutliga ansvaret för ledningen och sam— ordningen av verksamheten inom pastoratet i dess helhet, även om någon del av pastoratet utgör särskilt tjänstgöringsområde. Det må vidare framhållas, att de inplaceringsregler för komministerstjänsterna, som föreslås i det föl- jande, bl.a. innebära, att komministerstjänsterna i de vidsträckta pastoraten inom Norrlandsstiften _ alltså inom sådana pastorat där enligt de sakkun- nigas principer för pastoratsindelningen det övervägande antalet särskilda tjänstgöringsområden framdeles kommer att finnas inrättat i relativt stor utsträckning komma att hänföras till den högsta komministerslönegra- den. Med hänsyn till vad sålunda anförts ha de sakkunniga icke funnit till- räckliga skäl föreligga för att —— även om, mot vad de sakkunniga föreslagit, särskilda tjänstgöringsområden alltjämt skulle komma att fastställas av Kungl. Maj:t räkna med en ”tjänstgöringsområdesfaktori såsom lönebe— stämmande. I anslutning härtill må framhållas, att de sakkunniga vid sitt arbete kunnat konstatera, att de nuvarande inplaceringsreglerna icke giva ett rättvisande uttryck för komministerstjänsternas kvalitativa beskaffenhet. Särskilda tjänstgöringsområden ha sålunda kommit att fastställas i ett stort antal fall, där arbetsuppgifterna icke kunna anses vara av sådan kvalitet, att de motivera en förmånligare lönestälhiing för den för området anställde komministern än för komministrar i övrigt. Fastm-era har, såvitt de sakkun- niga kunnat finna, särskilda tjänstgöringsområden i stor utsträckning fast- ställts i huvudsakligt syfte att för komministerstjänsterna uppnå den fördel-

| i i t i i , i

ning på de olika lönegraderna, varmed räknades vid riksdagsbehandlingen av prästlönefrågan. De nuvarande reglerna ha även —— såsom ock Allmänna svenska prästföreningen framhållit _ medfört stora ojämnheter och inkon- sekvenser. Ä ena sidan kunna sålunda fall påvisas, där komministerstjänst i särskilt tjänstgöringsområde placerats två lönegrader högre än övriga kom- ministerstjänster inom pastoratet. Å andra sidan förekommer —— förutom ett hundratal fall, där komminister med särskilt tjänstgöringsområde placerats i den lägsta lönegraden, Ca 25 —— ett antal fall, där komminister med särskilt tjänstgöringsområde kommit att placeras i lägre lönegrad än om han varit anställd för pastoratet i dess helhet.

De sakkunniga föreslå därför, att såsom lönebestämmande faktorer för komministerstjänsterna väljas endast folkmängds- och arealfaktorerna.

Systemets uppbyggnad. Faktorernas avvägning. Lönegradsserie för kom- ministerstjänsterna. De sakkunniga ha ansett det önskvärt, att inplacerings- reglerna för komministerstjänsterna anpassas till inplaceringsreglerna för kyrkoherdetjänsterna på sådant sätt, att ett enhetligt system erhålles, alltså ett system som arbetar med samma lönebestämmande faktorer och där dessa äro konstruerade lika för såväl kyrkoherde- som komministerstjänsterna. De sakkunniga ha med dessa utgångspunkter vid sina överväganden i föreva- rande del funnit följande.

De faktorer, som voro utslagsgivande för valet av lönegrader fr. 0. m. den 1 januari 1952 för kyrkoherdetjänsterna och för komministerstjänsterna, förete sinsemellan väsentliga olikheter. Kyrkoherdarnas lönegradsinplacering har sålunda byggt på den tidigare reglerade lönen. Detta innebär bl.a. att kyrkoherde i förekommande fall bortsett från folkmängden i särskilt tjänstgöringsområde för lönegradsinplaceringen tillgodoräknats pastora- tets hela folkmängd. Vad angår arealen har denna, oberoende av om särskilt tjänstgöringsområde inrättats eller icke, i sin helhet tillgodoräknats. Be- träffande komministrarna åter utgå gällande inplaceringsregler i allmänhet icke från pastoratets totala folkmängd och areal (med förekommande reduk- tioner för särskilda tjänstgöringsområden) utan från invånarantalet per bi- trädande präst och arealen per präst inom pastoratet. För att ett enhetligt system skall kunna åstadkommas måste därför övergång ske antingen för kyrkoherdarna till ett system, byggt på invånare och areal per präst, eller för komministrarna till ett system, byggt på tillgodoräkning av pastoratets totala invånarantal och areal. De sakkunniga ha, från sina principiella ut— gångspunkter, av dessa två alternativ funnit det förra icke kunna väljas. Till närmare utveckling härav må anföras följande.

Då såsom underlag för lönebestämningen lägges invånarantalet per präst och arealen per präst måste detta innebära en löneavvägning mera grundad på arbetsbördans storlek än på arbetsuppgifternas kvalitet. Ett exempel må anföras. I ett pastorat utan särskilt fastställt tjänstgöringsområde äro kom-

ministrarna placerade i lönegrad med utgångspunkt i antalet invånare per. biträdande präst och ha därvid placerats i 27 lönegraden. Pastoratet, som är ett tätortspastorat, växer kraftigt. Behov uppkommer av en utökning av den prästerliga arbetskraften och en ny komministerstjänst inrättas. Det inträffar då, att samtliga komministrar erhålla lägre invånarantal att tillgodoräkna, vilket i sin tur kan medföra att löneställningen skall sänkas till 26 löne- graden för att kanske efter ett antal år höjas till 27 lönegraden, därest folk— mängden per präst då åter nått det för 27 lönegraden erforderliga talet utan att behov uppstår av ytterligare en präst. Ett sådant inplaceringssystem sy- nes tillfredsställande endast under förutsättning att arbetsbördan skall vara lönebestämmande. Vederbörande komminister hade alltså under den tid han var placerad i 27 lönegraden för stor arbetsbörda. Denna minskades genom inrättandet av en ny tjänst, vilket i sin tur medförde en lönegradssänkning. På motsvarande sätt kan med detta system stundom följa, att i samband med indragning av en prästerlig tjänst i ett till folkmängden tillbakagående pas-' torat återstående tjänstinnehavare uppflyttas i lönegrad. '

Enligt de sakkunnigas mening står en löneavvägning, vilken bygger på tjänstinnehavarnas arbetsbörda, icke i god överensstämmelse med de prin- ciper, enligt vilka lönegradsplacering av tjänster i allmänhet bör ske. Med utgångspunkt från vad som i det föregående anförts rörande förhållandet mellan arbetsuppgifternas kvalitet och pastoratets folkmängd bör i stället resonemanget i det lämnade exemplet principiellt föras sålunda. Folkmäng- den i pastoratet stiger kraftigt, arbetsuppgifterna för prästerna bli mera kvalificerade. Till följd härav böra tjänsterna uppflyttas i lönegrad samtidigt som en ny tjänst inrättas för att möta det växande behovet av prästerlig arbetskraft. På motsvarande sätt bör i ett tillbakagående pastorat indrag— ningar gå hand i hand med lönegradssänkningar.

Mot bakgrunden av det anförda kunna de sakkunniga icke förorda över- gång beträffande kyrkoherdarna till ett system med faktorerna folkmängd per präst och areal per präst såsom lönebestämmande. Detta skulle ju kunna innebära att även kyrkoherdetjänsterna i pastorat med växande folkmängd skulle —— därest icke särskilda spärregler infördes —— sänkas i lönegrad, allt- eftersom pastoratet tillväxte och den prästerliga organisationen utbyggdes. På motsvarande sätt skulle kyrkoherdetjänsterna i så starkt tillbakagående pastorat, att indragning av biträdande präster bleve motiverad, i vissa fall kunna komma att höjas i lönegrad.

Det andra alternativet —— enligt vilket såväl kyrkoherde- som komminis-' terstjänsternas placering skulle ske med utgångspunkt från pastoratens to- tala invånarantal och areal — fyller däremot fordringarna på att tjänsternas löneställning skall avvägas med utgångspunkt från arbetsuppgifternas art och kvalitativa beskaffenhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning stiger näm- ligen vid ökande folkmängd arbetsuppgifternas kvalitet icke blott för kyrko- herdarna utan även för komministrarna. Motsvarande —— i fråga om pasto-

!

ratens svårskötthet _ gör sig gällande beträffande samtliga präster i pasto- rat med avsevärd ytvidd. De sakkunniga föreslå därför, att såsom underlag för komministerstjänsternas — liksom för kyrkoherdetjänsternas löne- gradsinplacering lägges pastoratens totala invånarantal och pastoratens totala areal. Med andra ord, pastoratens karaktär, uttryckt genom vissa folk- mängds- och arealtal, bör vara avgörande för lönegradsinplaceringen icke blott av kyrkoherdetjänsterna utan även av komministerstjänsterna.

Beträffande faktorernas avvägning anse de sakkunniga i princip, att samma intervaller böra väljas i fråga om såväl kyrkoherde- som komministers- tjänsterna. Detta skulle vid en tillämpning av nu gällande lönegradsserie för sistnämnda tjänster (Ca 25, 26, 27 och 28) innebära en parallellplacering i lönegrad av kyrkoherde- och komministerstjänsterna. I pastorat med minst 10001 invånare, där enligt de sakkunnigas förslag kyrkoherden skall hän— föras till den högsta kyrkoherdelönegraden (Ca 33), skulle sålunda kom- ministrarna komma att placeras i den högsta komministerslönegraden (Ca 28). I pastorat med mellan 4 501 och 10 000 invånare skulle placeringen bli Ca 31 respektive Ca 27 o.s.v.

De sakkunniga finna sig emellertid icke böra förorda ett på så sätt upp- byggt fullständigt parallellsystem. De sakkunniga anse nämligen, att i sam- band med fastställande av nya inplaceringsregler för komministerstjänsterna antalet lönegrader i den för dessa tjänster gällande lönegradsserien bör minskas. Med beaktande av kvaliteten på de prästerliga arbetsuppgifterna samt övriga faktorer, som numera i allmänhet tillmätas vikt vid tjänsters lönegradsplacering enligt det statliga lönesystemet, saknas nämligen enligt de sakkunnigas mening fog för en så långt driven differentiering av löne- graderna som den för kyrkoherde- och komministerstjänsterna nu gällande. Uppdelningen av tjänsterna på de olika lönegraderna måste därför alltid bli mer eller mindre slumpartad; en högre lönegrad innebär icke alltid mera kvalificerade eller ansvarsfulla uppgifter, gränsfallen bli många och anled— ningarna till missnöje med systemet flera än nödvändigt. I fråga om kyrko- herdetjänsterna torde sålunda skillnaden i arbetsuppgifternas kvalitet mel- lan tjänster i de två mellersta lönegraderna icke vara mera markerad.'Vad beträffar komministerstjänsterna förhåller det sig väl så, att dessa i allmän- het icke äro att anse såsom sluttjänster utan såsom mellantjänster i karriär—' stegen. Att för tjänster av dylik karaktär utnyttja fyra olika lönelägen torde sakna motsvarighet på andra håll inom allmän verksamhet.

Efter närmare övervägande av hithörande spörsmål ha de sakkunniga —— som icke ansett sig böra framlägga förslag om minskning av antalet löne- grader för kyrkoherdetjänsterna — kommit till den uppfattningen, att an- talet lönegrader för komministerstjänsterna bör minskas till två. Med detta antal lönegrader torde ett mera rättvisande system för tjänsternas differen— tiering alltefter ansvarsställning och' arbetsuppgifternas kvalitativa beskaf- fenhet kunna åstadkommas än med'den nu gällande lönegradsserien.

De sakkunniga föreslå, att för lönegradsplacering av komministerstjäns- terna utnyttjas 26 och 28 lönegraderna; 25 och 27 lönegraderna böra utgå ur serien. Beträffande 25 lönegraden må framhållas, att de sakkunniga förut- sätta, att några komministerstjänster icke komma att inrättas i pastorat, där kyrkoherden enligt förslaget skall placeras i 27 lönegraden; något behov av 25 lönegraden för komministerstjänst skulle alltså vid parallellplacering icke komma att föreligga. Det får vidare framhållas, att enligt vad de sak— kunniga inhämtat 1949 års tjänsteförteckningskommitté numera träffat pre- liminär uppgörelse om utsträckning av den reglerade befordringsgången för pastoratsadjunkter till Ce 25 och i samband därmed om uppflyttning av kyrko-, kontrakts- och stiftsadjunktstjänsterna från Ce 24 till Ce 25. Denna omständighet måste enligt de sakkunnigas uppfattning redan i och för sig utgöra motiv för att 25 lönegraden ej vidare kommer till användning för ordinarie församlingsprästtjänster. Vad angår den föreslagna lönegradsserien i övrigt får framhållas, att de sakkunniga icke funnit det motiverat att före- slå borttagande av den nuvarande högsta lönegraden, den "28, samt att 26 lönegraden för närvarande är normallönegrad för komministerstjänsterna.

Förslag till inplaceringssystem för komministrarna. Med utgångspunkt i vad de sakkunniga uttalat rörande en parallellplacering av kyrkoherdé- och komministerstjänster samt rörande ny lönegradsserie för komministers— tjänsterna föreslå de sakkunniga, att komministerstjänst i pastorat, där kyrkoherden är placerad i 33 lönegraden, hänföres till 28 lönegraden samt annan komministerstjänst till 26 lönegraden. Komministerstjänst i dom- kyrkopastorat där kyrkoherden-domprosten är placerad i Ca 37 —— bör hänföras till 28 lönegraden.

Det torde icke behöva särskilt framhållas, att en sådan inplaceringsregel är betydligt enklare och lättare att tillämpa än nuvarande komplicerade in- placeringssystem. Den föreslagna regeln kan göras mekaniskt verkande i motsats till gällande system, vilket måste sägas innesluta ett skönsmässigt moment, nämligen i fråga om fastställandet och den geografiska avgräns— ningen av de särskilda tjänstgöringsområdena. En fördel och kanske den största är vidare, att vid tillämpning av parallellprincipen sidoblickar icke såsom för närvarande behöva kastas på hur en ifrågasatt utökning av tjänste— organisationen inom ett pastorat skulle påverka lönegradsplaceringen för de olika tjänsterna inom pastoratet.

I efterföljande tablå (Tab. 11) har angivits fördelningen på lönegrader av samtliga komminsterstjänster i territoriella pastorat i riket (oktober 1952) vid nuvarande tjänsteorganisation vid tillämpning av dels nu gällande in- placeringssystem, dels fullständig parallellitet, dels det av de sakkunniga föreslagna systemet.

Av tablån framgår, att med den av de sakkunniga föreslagna inplacerings— regeln följer en uppjustering av komministerslönerna. De sakkunniga få i

Tjänster i lönegrad Ca '

28

26 25 S:a

Gällande placering Antal 131 191 319 260 901

% 15 21 35 29 100 Placering vid fullständigt Antal 334 249 306 12 , 901 , parallellsystem % 37 28 34 1 100 Placering enligt de Antal 340 0 561 0 901 sakkunnigas förslag % 38 0 62 O 100

anslutning härtill erinra, att nu gällande fördelning på 27, 29, 31 och 33 löne- graderna av kyrkoherdarna väsentligen bygger på tidigare gällande löneställ- ningar, under det att komministerstjänsterna fördelats på 25, 26, 27 och 28 lönegraderna efter ett helt nytt system. Detta förhållande synes ha medfört icke oväsentliga rubbningar i tidigare gällande lönerelationer, såväl inom komministersgruppen som kyrkoherdar och komministrar emellan. De sak- kunniga ha sålunda uppmärksammat, att —— såsom ock Allmänna svenska prästföreningen framhållit i sin förut berörda framställning tidigare rådde större parallellitet mellan löneställningen för kyrkoherdar och komministrar inom de olika pastoraten än vad som för närvarande är fallet. Förskjut- ningen synes ha gått i den riktningen, att löneställningen för komministrarna relativt nedpressats. På grund härav samt av det förhållandevis större antalet komministrar i de till folkmängd och areal större pastoraten, med högt pla- cerade kyrkoherdar, än i de mindre pastoraten, med lågt placerade kyrko- herdar, måste helt naturligt en sakligt motiverad övergång till ett parallell- placeringssystem medföra en ökning av antalet komministerstjänster i det högsta löneläget. Denna reglering innebär emellertid, såsom av det föregå- ende framgår, i sak endast en återanpassning mot den lönerelation mellan kyrkoherde- och komministerstjänsterna, som gällde före prästlönereformens ikraftträdande. Framhållas må slutligen att ett bibehållande av 27 lönegra- den för komministrarna vid ett parallellsystem skulle medföra uppflyttning av tjänster från 26 till 27 lönegraden. Antalet tjänster i 28 lönegraden skulle däremot bli oförändrat.

Den ändring i proportionen mellan antalet befattningshavare i de olika tjänstekategoriema, som en organisation enligt det vid betänkandet fogade utkastet till ny indelning och organisation (se Bihang) innebär, samt den nuvarande och den nya fördelningen av tjänsterna, pastoraten i Stockholms stad ej inräknade, på lönegrader framgå av följande sammanställning (Tab. 12).

Beträffande kyrkoherdetjänsterna må uppmärksammas, att enligt utkastet pastoratens storlek genomsnittligt ökats, vilket med de sakkunnigas inpla- ceringsregler medför högre lönegradsplaceringar. Vad åter angår komminis- terstjänsterna må framhållas, att enligt utkastet dels ett relativt stort antal

Kyrko- Samtliga

Tjänst Kyrkoherdar Ca Komministrar Ca a djunkter tjänster

Lönegrad 33 31 29 27 Summa 28 27 26 25 Summa Ce 24 Summa

Nuvarande 169 221 747 201 1338 99 181 315 260 855 348 2541 Utkastet 162 272 689 22 1145 298 550 — 848 547 2540

kyrkoherdetjänster ombildats till komministerstjänster, dels ett likaledes stort antal komministerstjänster ersatts med kyrkoadjunktstjänster.

4. Lönegradsinplaceringens genomförande

Ikraftträdandet. Såsom i det föregående nämnts, avser de sakkunnigas uppdrag i fråga om regler för lönegradsinplacering av kyrkoherdetjänster sådana tjänster, som nyinrättas i samband med den allmänna pastorats— regleringen. De sakkunniga vilja emellertid föreslå, att vid denna reglerings genomförande samtliga kyrkoherdetjänster inplaceras i lönegrad enligt de av 'de sakkunniga föreslagna reglerna, oavsett om tjänsterna beröras av in- delnings- eller organisationsändringen eller ej. För ett sådant förfarande ta- lar främst det förhållandet, att de sakkunnigas inplaceringsregler på väsent— liga punkter avvika från de normer, som i detta avseende tillämpats vid det nuvarande prästlönesystemets genomförande. Härutinnan må särskilt fram- hållas, att arbetsuppgifternas kvalitet mera renodlat än tidigare lagts till grund för lönegradsdifferentieringen av tjänsterna. Detta i sin tur har bl.a. haft till följd, att i motsats till vad som gällde vid inplaceringen den 1 januari 1952 —— förekomsten av ett särskilt tjänstgöringsområde inom pas- toratet ansetts ej böra få verka till kyrkoherdens nackdel vid löneställningens avvägning. Mot bakgrunden härav skulle det enligt de sakkunnigas mening från rä'ttvisesynpunkt te sig synnerligen otillfredsställande, om en tjänst, som vid tillämpning av de föreslagna reglerna skulle uppflyttas i högre lönegrad, skulle bibehållas i den nuvarande lägre lönegraden endast av den anled- ningen, att pastoratet ej berördes av den allmänna omregleringen av tjänste- organisationen och indelningen. . Därest en ny engångsinplacering av kyrkoherdetjänsterna enligt de sak- kunnigas—förslag kommer till stånd, följer härav, att även samtliga kom— ministerstjänster böra inplaceras enligt de nya reglerna i samband med pasto- ratsregleringens genomförande. De sakkunniga vilja här endast erinra om att de föreslagna inplaceringsreglerna för komministerstjänsterna utgå från den för vederbörande kyrkoherde fastställda placeringen.

Som ett ytterligare skäl för här föreslaget förfarande må framhållas, att de närmast härefter föreslagna reglerna för framtida omprövning av löne- gradsplacering med hänsyn till ändringar i folkmängdstal m.m. enligt de sakkunnigas mening förutsätta en för alla tjänster samtidig lönegradsinpla—

cering enligt de nya reglerna i samband med den nya tjänsteorganisationens och indelningens ikraftträdande.

Framtida ändringar av lönegradsplaceringen. De sakkunniga anse, att det föreslagna systemet för lönegradsinplacering av kyrkoherde- och komminis- terstjänsterna bör kompletteras med föreskrifter, som närmare reglera när lönegradsplaceringen för en tjänst skall ändras på grund av omreglering av vederbörande pastorat, ändrat folkmängdstal inom pastoratet o. s. v. De sak- kunniga få härutinnan till en början erinra, att prästlönekommittén i sitt be- tänkande del I något berörde detta spörsmål. Kommittén framhöll sålunda beträffande kyrkoherdetjänsterna, att sedan enligt kommitténs förslag en ny fast grundval för dessa tjänsters värdering i lönehänseende skapats fråga om upp— eller nedflyttning i tjänsteklass för en dylik tjänst därefter givetvis icke borde kunna väckas »annat än på synnerligen vägande skäl». .Vad angår komministerstjänsterna ansåg kommittén, att förändringar i de folkmängds- och relationstal, som av kommittén föreslagits, borde medföra ny lönegradsplacering endast i den mån efter förändringen nybesättning av vederbörande tjänst ägde rum. Vid statsmakternas behandling av prästlöne- frågan lämnades förevarande spörsmål öppet.

Enligt de sakkunnigas mening böra de här avsedda föreskrifterna uppfylla två fordringar. För det första böra föreskrifterna —— liksom inplacerings- reglerna såsom sådana vara mekaniskt verkande. Därest framtida upp- eller nedflyttningar i lönegrad skulle bli beroende av skönsmässiga bedö— manden, torde det nämligen kunna förutsättas, att den enhetliga avvägning av samtliga hithörande tjänsters lönegradsplacering med hänsyn till arbets- uppgifternas kvalitet, vilken de sakkunniga åsyftat med den föreslagna nya engångsinplaceringen, icke kommer att bli bestående under någon längre tid. För det andra böra föreskrifterna av naturliga skäl utformas så, att garan- tier skapas för att icke rent tillfälliga förändringar, exempelvis av ett pasto- rats invånarantal, medför höjd eller sänkt lönegradsplacering för tjänsterna inom pastoratet.

Med angivna utgångspunkt anse de sakkunniga sig icke kunna förorda vad prästlönekommittén i förevarande hänseende föreslagit. Den av kommittén antydda ordningen rörande lönegradsförändringar för kyrkoherdetjänsterna förutsätter sålunda skönsmässiga bedömanden, under det att en omprövning av löneställningen för en komministerstjänst först vid tjänstinnehavarens avgång torde kunna —— beroende på tjänstinnehavarnas ålder o. s. v. —— med- föra relativt stor ojämnhet i fråga om lönegradsplaceringen av tjänster med likvärdiga arbetsuppgifter, .såväl inom ett och samma pastorat som olika pastorat emellan.

De sakkunniga ha därför haft att söka sig fram på andra vägar och ha härvid funnit följande.

En omprövning av löneställningen för de ordinarie församlingsprästtjäns-

terna inom ett pastorat synes böra ske, dels då pastoratet omregleras genom sammanläggning eller delning, genom in- eller exkorporering eller genom ändrat antal församlingar inom ett eljest oförändrat pastorat, dels då folk- mängden inom pastoratet stadigvarande över- eller underskrider sådan gräns enligt inplaceringssystemets folkmängdsfaktor, vid vilken ändrad lönegrads- placering bör komma till stånd. I det förra fallet synes liksom vid den nya engångsinplaceringen endast kunna komma i fråga, att tjänsterna—utan sär- skilda spärregler placeras i de lönegrader, som följa av inplaceringssyste- met. I det senare fallet åter kunna olika alternativ tänkas för bestämmande av när folkmängdsförändringen skall anses vara stadigvarande. Sålunda kan det övervägas, huruvida icke för upp- eller nedflyttning av tjänsterna inom pastoratet skall fordras, att folkmängdstalet inom pastoratet med viss pro- cent över- eller understiger det antal, vilket enligt inplaceringsreglerna med- för högre eller lägre placering. En annan lösning är att för upp- eller ned- flyttning fordra, att nyssnämnda folkmängdstal skall under ett visst antal på varandra följande år ha över- eller underskridits. Även en kombination av dessa båda alternativ synes möjlig. Såsom ett sista exempel må erinras om den ordning, som tillämpats inom vissa andra områden, där tjänsternas löne- gradsplacering bygger på från tid till annan växlande poängtal (exempelvis vissa rektorstjänster), nämligen omprövning av löneställningen för samtliga tjänster vid på förhand fixerade tidpunkter, exempelvis vart femte år.

Efter övervägande av förevarande spörsmål ha de sakkunniga närmast diskuterat två alternativ, nämligen antingen att det för lönegradsförändring skall fordras, att för lönegradsplaceringen avgörande folkmängdsgräns un- der ett visst antal på varandra följande år, förslagsvis fem är, över- eller underskridits eller ock att sådan gräns skall ha Över- eller underskridits un- der ett antal på varandra följande år, förslagsvis tre år, och att därjämte folkmängdstalet vid utgången av sådan period med viss procent, förslagsvis 2 procent, över- eller understiger gränstalet. De sakkunniga ha närmast stan- nat för det förra av alternativen.

Mot bakgrunden av vad som nu anförts skulle i förevarande avsnitt åsyftade föreskrifter kunna ges huvudsakligen följande innehåll.

I samband med den allmänna omregleringen av pastoratsindelningen fast- ställer Kungl. Maj:t för varje pastorat en personalförteckning, upptagande i pastoratet inrättade ordinarie och extra ordinarie tjänster, med angivande av lönegradsplacering för dessa. Rörande gemensam kyrkoadjunktstjänst göres anteckning i vederbörande personalförteckningar. Det får framhållas, att i personalförteckningen bör angivas tjänsternas lönegradsplacering, även i så- dana fall då vederbörande tjänstinnehavare jämlikt 15 5 5 mom. Pr person- ligen är bibehållen vid högre lönegradsplacering.

Ny personalförteckning fastställes vid omreglering av pastoratet genom sammanläggning eller delning eller genom sådan ändring av församlings- indelningen inom pastoratet, att den medför ändring i de för lönesättningen

gällande grunderna. Prövningen av tjänsternas lönegradsplacering sker här- vid, i fråga om folkmängdsfaktorn, med utgångspunkt i folkmängdssiffran vid närmast föregående årsskifte.

Ny personalförteckning fastställes vidare, då — efter den tidpunkt ny personalförteckning senast fastställdes — vid vart och ett av fem på var- andra följande kalenderårsskiften pastoratets invånarantal i enlighet med gällande placeringsregler givit utslag för högre eller lägre lönegradsplacering för kyrkoherdetjänsten eller för såväl kyrkoherdetjänsten som komministers- tjänsterna. Förslag till ny personalförteckning ingives till Kungl. Maj:t av vederbörande domkapitel senast under det andra därpå följande kvartalet; ny personalförteckning fastställes att gälla fr. o. ni. det därpå följande kalender— årsskiftet.

Ändring av tjänsteorganisationen inom ett pastorat (inrättande eller in- dragning av komministers- eller kyrkoadjunktstjänst) föranleder icke fast— ställande av ny personalförteckning, endast ändring i gällande förteckning. Ny komministerstjänst lönegradsplaceras i sådant fall med utgångspunkt i den enligt gällande personalförteckning fastställda placeringen för kyrko— herdetjänsten i pastoratet, även om pastoratets folkmängdstal vid tidpunkten för tjänstens inrättande i och för sig skulle enligt de allmänna inplacerings— reglerna medföra högre eller lägre placering.

I anslutning härtill må framhållas, att med den skisserade ordningen för fastställande av personalförteckningar vissa specialbestämmelser torde bli erforderliga för sådana fall, då en kyrkoherde- eller komministerstjänst skall återbesättas under det år, som inträffar mellan sådant årsskifte, då ett pastorats invånarantal för femte gången ger utslag för lönegradsföränd- ringar, och det årsskifte, från vilket ny personalförteckning avses skola gälla. Enligt de sakkunnigas mening bör i sådant fall tjänsten ledigkungöras först sedan Kungl. Maj:ts beslut rörande ny personalförteckning för pasto- ratet föreligger. Tjänsten bör då ledigkungöras och återbesättas i den nya lönegraden, oavsett att personalförteckningen i övrigt icke träder i kraft förrän vid nästkommande årsskifte. För en sådan anordning erforderliga ändringar i gällande prästvalsbestämmelser torde komma att övervägas av prästvalskommittén.

Villkoret i 46 5 sista stycket prästlönereglementet. De sakkunniga ha enligt direktiven av den 8 oktober 1951 även att avge utredning och förslag rörande »frågan om skyldighet för präst att vidkännas minskning i lön och pension vid sådan förflyttning från högre till lägre ordinarie församlingsprästerlig tjänst, som sker i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten». Uppdraget anknyter till 46 % sista stycket Pr, enligt vilket stadgande präst är pliktig att underkasta sig sär- skilda —— av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade —- bestämmelser i sådant avseende. Om tillkomsten av detta stadgande må lämnas följande redogörelse.

Någon bestämmelse i detta hänseende var ej upptagen i prästlönekom- mitténs förslag till Pr. I yttrande över förslaget erinrade emellertid stats- kontoret om föreskriften i Kungl. Maj:ts cirkulär den 11 november 1949, att i fullmakt å ordinarie prästerlig tjänst inom territoriellt pastorat även— som vissa andra tjänster förbehåll skulle intagas om skyldighet för den ut- nämnde att underkasta sig de ändringar i fråga om tjänstgöring och löne- villkor, som kunde bli en följd av efter hans utnämning ikraftträdande änd- ring i den ecklesiastika indelningen och därav påkallad omorganisation av den prästerliga tjänstgöringen. En liknande bestämmelse borde enligt stats- kontorets mening införas i Pr.

Genom särskild remiss fingo därefter pastoratsindelningssakkunniga i upp- drag att undersöka, vad som med hänsyn till den förestående allmänna översynen av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen borde iakttagas vid övergången till den nya löneregleringen för prästerska- pet. De sakkunniga övervägde därvid frågan om införande av en bestäm- melse av innehåll, att präst skulle vara pliktig att _ oavsett huruvida förbe- håll i fullmakten enligt cirkuläret den 11 november 1949 gällde för honom eller icke -—- underkasta sig minskning i avlöningsförmänerna, i den mån minskningen påkallades av en minskning av pastoratet i samband med den väntade allmänna översynen av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen. De sakkunniga, vilka den 9 februari 1951 avgåvo ytt- rande över remissen, hade olika uppfattningar i frågan. Majoriteten fann, att en dylik bestämmelse icke skulle stå i god överensstämmelse med prin- cipen i det nya avlöningsreglementet, att prästerskapets avlöningsförmåner skola i görligaste mån utgå efter samma grundsatser som gälla för stats- tjänstemän. Därtill komme, att de fall där en dylik löneminskning skulle bli aktuell torde bli få. En minoritet inom de sakkunniga, Brolin och K. A. M. Andersson, anmälde avvikande mening. De gåvo sin principiella anslutning till den av prästlönekommittén i 15 % 5 mom. Pr föreslagna rätten för präst, som utan eget förvållande blir förflyttad till tjänst i lägre lönegrad, att vara bibehållen vid redan erhållen löneställning och uttalade, att denna regel bordegälla också vid framdeles lokalt uppkommande indelningsändringar. Däremot ansågo de, att präst skulle vara skyldig att underkasta sig ändrad löneställning i anledning av förflyttning, som påkallades av genomförandet närmast efter lönereglementets ikraftträdande av en allmän reglering av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen. Till stöd härför hänvisade minoriteten till stickprov på tänkbara pastoratsregleringar, som föranledde att ordinarie tjänster i de nya pastoraten skulle med till- lämpning av principbeslutets och prästlönekommitténs allmänna inplace- ringsgrunder bli placerade i lägre lönegrad än motsvarande tjänster i de nuvarande pastoraten. *

I propositionen 1951: 156 (s. 124 ff.) framlades förslag till införande i Pr

av en bestämmelse med det av sakkunnigminoriteten åsyftade innehållet. Föredragande statsrådet anförde därvid bland annat följande:

Enligt de sakkunnigas yttrande synes deras blivande förslag angående pastorats- regleringen komma att gå ut på en förhållandevis omfattande omläggning av pasto- ratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen. Vidare torde med hänsyn till vad sakkunnigminoriteten framhållit det icke med säkerhet kunna antagas, att ett genomförande av förslaget kommer att medföra blott ett fåtal sådana förändringar av tjänsteorganisationen, som nödvändiggöra förflyttning av präst till tjänst i lägre lönegrad. Om vid dylika förflyttningar prästlönereglementets normalbe— stämmelser skola tillämpas, uppstår efter pastoratsregleringen en ökning av de sam- manlagda prästlönekostnaderna, som vid en omkastad ordning mellan de båda refor— merna icke skulle ha uppkommit. Angeläget är att prästlönereformens finansiering, som i huvudsak sker med skattemedel, icke tynges med en sådan kostnadsökning, om ett undvikande härav kan ske genom en ur anställningsrättslig synpunkt god— tagbar specialbestämmelse. För egen del anser jag någon bärande invändning ur angiven synpunkt icke kunna göras under förutsättning att vederbörande präst till- försäkras att icke genom förflyttningen komma i oförmånligare läge, än om han redan vid löneregleringens ikraftträdande skulle ha inplacerats i den lägre löne- graden. De i övergångsbestämmelserna innefattade reglerna om lönefyllnad komma härigenom att så att säga aktualiseras efter nu avsedda förflyttningar. Med hänsyn till vad jag här anfört förordar jag, att en bestämmelse av nyss angivet innehåll införes i förevarande paragraf.

Sammansatta stats- och första lagutskottet anförde i utlåtande 1951: 2 (s. 75 f.) i detta hänseende följande:

I propositionen har vidare föreslagits, att präst, som vid genomförandet av den förutsatta allmänna omregleringen av pastoratsindelningen och den församlings- prästerliga organisationen blir förflyttad till tjänst i lägre lönegrad, skall vara plik- tig att vidkännas motsvarande sänkning i avlöningen; dock skall prästen vara till- försäkrad att icke genom förflyttningen komma i oförmånligare läge, än om han redan vid löneregleringens ikraftträdande skulle ha blivit inplacerad i den lägre lönegraden.

Utskottet har vid sitt ställningstagande till detta spörsmål icke kunnat undgå att beakta, att den föreslagna skyldigheten att vidkännas löneminskning kan komma att för den enskilde prästen framstå som en hårdhet. Det torde kunna förutses, att en icke obetydlig tidrymd kan komma att förflyta mellan löneregleringens ikraftträ— dande och tidpunkten för genomförandet av ändringarna i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen. Prästen skulle sålunda komma att drab- bas av löneminskningen först sedan han kanske under en följd av år uppburit den högre lönen och inrättat sig därefter. Det bör än vidare framhållas, att -— därest den föreslagna skyldigheten att vidkännas löneminskning skulle införas — följdriktig— heten kräver, att prästen vid förflyttning i nu avsedda fall till lägre tjänst även får underkasta sig motsvarande minskning av sitt tjänstepensionsunderlag. En skyldig- het att underkasta sig bestämmelser om minskning i sådant hänseende föreligger re- dan enligt 22 å i det föreslagna tjänstepensionsreglementet för präster, vilken be- stämmelse utformats efter förebild av de för statstjänstemännen gällande reglerna.

Å andra sidan kan icke förbises, att genomförandet av löne- och pensionsreformen före omregleringen av pastoraten och den prästerliga församlingsorganisationen kan .komma att medföra större utgifter för det allmänna än om den motsatta ordningen mellan reformerna blivit tillämpad. I närvarande stund saknas emellertid säkra

hållpunkter för bedömande av vilka kostnadsökningar som kunna uppkomma till följd härav.

Utskottet som finner det rent principiellt mindre tillfredsställande, om präs- terna i förevarande hänseende skulle blivit satta i en sämre ställning än statstjänste- män har vid dessa förhållanden stannat vid att förorda, att spörsmålet om skyl- dighet för präst att i nu avsedda fall vidkännas minskning i lön och pension ytterligare överväges i samband med det fortsatta arbetet å översynen av pastorats- indelningen. Därvid bör särskilt beaktas, att skyldigheten om den införes —— icke blir så utformad att den medför obilliga konsekvenser. För att möjliggöra en fri prövning av frågan bör, i avbidan på utfallet av dessa överväganden, i prästlöne- reglementet stadgas, att präst skall vara pliktig att, i den mån Kungl. Maj:t och riks- dagen så besluta, vidkännas den minskning i sin lön, som kan bliva en följd av att prästen i samband med en allmän omreglering av pastoratsindelningen och den för- samlingsprästerliga organisationen förflyttas till tjänst i lägre lönegrad. '

Utskottets utlåtande på denna punkt godkändes av riksdagen.

I förevarande spörsmål få de sakkunniga nu anföra följande. Frågan om skyldighet för präst att vidkännas minskning i lön och pension vid förflytt— ning från högre till lägre tjänst i anslutning till den allmänna regleringen av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen kommer i ett delvis nytt, mera svårbedömt läge, om de sakkunnigas förslag till nya regler för löne- gradsinplaceringen för kyrkoherde- och komministerstjänster antages av statsmakterna. Det måste då först konstateras, att präst i ett till indelning och organisation oförändrat pastorat givetvis ej enligt 46 & Pr skulle få vid- kännas löneminskning på grund av att hans tjänst enligt de nya inplacerings— reglerna nedflyttas i lönegrad; här är det ej fråga om förflyttning i följd av indelnings- och organisationsändring. Förflyttning i löneteknisk bemär- kelse föreligger däremot såväl vid förflyttning till tjänst i annat pastorat som då indelningen eller organisationen av det egna pastoratet förändras på ett sådant sätt, att vederbörande tjänst —— med eller utan förändring av statio- neringsorten enligt gällande regler kommer att tillhöra annan lönegrad. Därest ifrågavarande villkor i Pr effektueras och prästen förflyttas till lägre tjänst, uppkommer då fråga efter vilka regler jämförelsen mellan den inne- havda tjänstens (högre) och den nya tjänstens (lägre) lönegrad skall före- tagas. Man har i ett sådant fall att välja mellan olika alternativ för bestäm- mande av de olika lönegraderna: a) nu gällande regler för både den inne- havda och den nya tjänsten (i fråga om kyrkoherdetjänst måste det därvid för den nya tjänsten bli ett nytt, fiktivt bestämmande av reglerad lön enligt 1910 års lag jämte korrigering av denna för att jämförelsen överhuvudtaget skall kunna göras); b) nu gällande regler för den innehavda tjänsten och de nya reglerna för den nya tjänsten; c) de nya reglerna för både den inne- havda och den nya tjänsten. Valet mellan dessa alternativ skulle, såvitt de sakkunniga förstå, bli svårt. Man kan sålunda mycket väl tänka sig det inf vecklade exemplet, att vid förflyttning av en komminister den nya tjänstens lönegrad enligt nu gällande inplaceringsregler är lägre än den innehavda

tjänstens lönegrad men enligt de nya reglerna lika hög som eller högre än den innehavda tjänstens. Om de sakkunnigas förslag till inplaceringsregler godtages, borde i ett sådant fall givetvis lönegraden för den nya tjänsten be- dömas efter de nya reglerna, som ju då befunnits sakligt riktigare än de nu- varande reglerna. Om man därefter med samma utgångspunkt —— att de sak— kunnigas förslag till inplaceringsregler godtages tänker sig det omvända fallet, nämligen att den nya tjänstens lönegrad enligt nu gällande regler är lika hög som eller högre än den innehavda tjänstens men enligt de nya reg- lerna är lägre än den innehavda tjänstens lönegrad detta är tänkbart vid förflyttning från tjänst som nu icke har särskilt tjänstgöringsområde till tjänst som enligt ett teoretiskt bedömande skulle ha särskilt tjänstgörings- område, om de nuvarande reglerna härom skulle ha gällt allt framgent »— så leder konsekvensen från det första exemplet till att man även i detta fall bedömer den nya tjänsten efter de nya reglerna; då skulle alltså vederbö— rande präst nedflyttas i lönegrad. Den mångfald av olika exempel, som i förevarande avseende kunna anföras, gör det enligt de sakkunnigas mening omöjligt att uppställa någon för alla fall rättvis regel för det viktiga val mellan ovannämnda alternativ, som måste träffas, därest ifrågavarande vill- kor i Pr skulle effektueras.

Vid riksdagsbehandlingen av denna fråga ha efterlysts säkra hållpunkter för bedömande av vilka kostnadsökningar som kunna uppkomma, därest den ifrågasatta skyldigheten att vidkännas löneminskning ej skulle genom— föras. Det ställer sig givetvis synnerligen svårt att med någon större säkerhet beräkna dessa kostnadsökningar, innan den definitiva indelningen och orga- nisationen är fastställd. Vad nyss anförts beträffande valet av jämförelse- grunder för lönegrad i innehavd tjänst och ny tjänst försvårar ytterligare beräkningarna. Det kan emellertid förutsättas, att det ej skall kunna bli fråga om förflyttning av kyrkoherdar, som nu äro placerade i högre lönegrad än Ca 29, och endast i ett mindre antal fall av komministrar, som nu äro pla- cerade i högre lönegrad än Ca 26. Under erinran om riksdagens uttalande att ifrågavarande skyldighet —— om den införes ej bör utformas så att den medför obilliga konsekvenser, anse sig de sakkunniga kunna förutsätta att kyrkoherde, även om han förflyttades till komministerstjänst, ej skulle nedflyttas till lägre lönegrad än den lägsta för kyrkoherdar, Ca 27, samt att någon nedflyttning av komministerstjänster från Ca 26 den lägsta kom- ministerslönegraden enligt de sakkunnigas förslag till Ca 25 ej skall ske. Framhållas må, att ett stort antal komministrar å tjänster, som kunna beräk- nas komma att indragas, böra kunna placeras på nyinrättade tjänster i mot— svarande lönenivå. Beräkningen av kostnadsökningen kan med hänsyn här- till grundas pä skillnaden i lön och pension för kyrkoherdar mellan Ca 29 och 27; ifråga om komministrar uppkomma under nyss angivna förutsättning inga merkostnader. Med utgångspunkt i en indelning och tjänsteorganisation i enlighet med det vid betänkande fogade utkastet (Bihang) och efter vissa

för ändamålet erforderliga beräkningar i fråga om pensionsavgäng under de närmaste åren, utfallet av den allmänna vakanssättningen m.m. kan —' naturligen med mycket stor felmarginal beräknas en förflyttning av cirka 140 kyrkoherdar. Till vilka tjänster dessa komme att förflyttas är givetvis omöjligt att säga. Ungefär 60 av de ifrågavarande kyrkoherdarna äro för. närvarande placerade i lönegrad Ca 27, varför för dem någon lönegradssänk— ning ej skulle förekomma. För återstoden, 80 stycken, bör beräknas nedflytt- ning från Ca 29 till 27. Från dessa förhållandevis lösliga utgångspunkter skulle den ifrågavarande kostnadsökningen, inberäknat rörligt tillägg, kunna för lön och pension uppskattas till högst 145 000 kronor för år. Denna kost- nad kommer att successivt minskas till följd av befordran till högre tjänst, avgång med pension, dödsfall m.m.

Vidare anse de sakkunniga sig böra framhålla följande. Under förevaran- de frågas tidigare behandling har som ett skäl för införande av en löne- minskningsbestämmelse anförts, att prästlönvereformen och pastoratsregle- ringen så att säga komma i oriktig ordning; i vanliga fall kommer omregle- ring av tjänsteorganisation före eller samtidigt med lönereglering. I anslut- ning härtill må erinras om att numera (vid 1952 års riksdag, höstsessionen). beslutits en lönereglering för tjänster vid försvarets centrala förvaltningar, innan 1946 års militära förvaltningsutrednings förslag till organisation av militärförvaltningarna blivit föremål för statsmakternas ställningstagande och utan att för de berörda befattningshavarna ifrågasatts något villkor, motsvarande det här förevarande villkoret i Pr.

Av vad de sakkunniga nu anfört framgår att, därest ifrågavarande villkor i Pr skulle effektueras, jämförelsen mellan den innehavda tjänstens (högre) lönegrad och den nya tjänstens (lägre) lönegrad skulle bli ytterligt kompli- cerad och i de särskilda fallen medföra så svårbemästrade problem, att de sakkunniga ej ansett sig kunna uppställa någon för alla fall rättvis regel i fråga om jämförelsegrunderna. Utredningen visar jämväl, att den kostnads- ökning, som skulle följa om skyldigheten att vidkännas löneminskning ej genomföres, blir förhållandevis ringa. I betraktande av dessa omständigheter vilja de sakkunniga föreslå, att det i 46 & sista stycket Pr stadgade villkoret ej effektueras. De av de sakkunniga, vilka vid avgivandet av det tidigare yttrandet i frågan representerade majoritetens mening, anse för övrigt allt- jämt, att billighetsskäl tala för att präst vid förflyttning till lägre tjänst även i här ifrågavarande fall bibehålles vid oförändrad löneställning.

De sakkunniga anse sig vidare böra förorda att, därest det ifrågavarande villkoret i Pr icke genomföres, ej heller det i vissa tjänstinnehavares full- makter intagna förbehållet enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 11 november 1949 nr 572 sättes i kraft. Cirkuläret synes i enlighet härmed snarast böra upphävas.

Kostnadsberäkningar

Som ett konkret underlag för beräkning av kostnaderna för en pastorats- indelning och församlingsprästerlig organisation i enlighet med de av de sakkunniga föreslagna riktlinjerna har använts det vid betänkandet fogade utkastet till ny indelning och organisation (Bihang), vilket avser hela riket med undantag av Stockholms stad. De ojämförligt största utgifterna för den församlingsprästerliga verksamheten utgöras av lån åt prästerna. Antalet

( präster enligt utkastet är praktiskt taget detsamma som för närvarande. ; Skillnaden mellan lönekostnaderna nu och lönekostnaderna enligt utkastet blir därför beroende dels på de av de sakkunniga föreslagna nya inplacerings- reglernas tillämpning, dels på den ändrade proportion mellan antalet befatt- ningshavare i de tre olika tjänstekategorierna, som en organisation enligt utkastet innebär.

I de följande beräkningarna har såsom ett genomsnitt lönen för varje

' tjänstinnehavare beräknats efter ortsgrupp 3 och näst högsta löneklassen i

) vederbörande lönegrad. Kostnaderna för domprostarnas avlöning bli oför- ändrade och ha ej medräknats.

Därest de nya inplaceringsreglerna skulle tillämpas med den nuvarande indelning-en och organisationen, skulle därigenom uppkomma en årlig mer-

) kostnad av omkring 300 000 kronor, rörligt tillägg inräknat. Denna merkost—

nad hänför sig helt till komministerslönerna.

», För den ändring i proportionen mellan antalet befattningshavare i de olika : tjänstekategorierna, som en organisation enligt utkastet innebär, och den nuvarande och den nya fördelningen av tjänsterna på lönegrader har tidigare redogjorts (se Tab. 12 s. 166).

Skillnaden i de årliga lönekostnaderna framgår av följande tablå (Tab. 13). Minskningen av antalet kyrkoherdar och ökningen i stället av antalet kyrkoadjunkter neutralisera sålunda helt merkostnaden på grund av de nya inplaceringsreglerna. Totalt innebär utkastet en årlig besparing av ungefär

Tab. 13.

Nuvarande Utkastet

Grundlön + rörligt tillägg Summa Grundlön +rörligt tillägg Summa

( Kyrkoherdar 18.580.000+ 9.670.000 28.250.000 16.200.000+ 8.430.000 24.630.000 Komministrar 10.150.000+ 5.280.000 15.—430.000 10.360.000+ 5.390.000 15.750.000 Kyrkoadjunkter 3.670.000+ 1.910.000 5.580.000 5.780.000+ 3.010.000 8.790.000

32.400.000+16.860.000 49.260.000 32.340.000+16.830.000 49.170.000

90 000 kronor. Det är att märka, att ökningen av kostnaderna för lön åt det i det närmaste oförändrade antalet komministrar beror icke blott på tillämp- ningen av de nya inplaceringsreglerna utan delvis även på en omflyttning av komministerstjänster från mindre till större pastorat med därav under alla förhållanden följande högre lönegradsinplaceringar.

Vid en indelning och organisation enligt utkastet komma under en över- gångsperiod lönekostnaderna att uppgå till ett något högre totalbelopp än nyss angivits. De sakkunniga förutsätta nämligen, såsom i kap. 13 angivits, att präst, som i samband med den allmänna pastoratsregleringen förflyttas till lägre tjänst, ej nedflyttas i den lägre lönegraden utan bibehålles vid dit- tillsvarande löneställning. I sistnämnda kapitel ha de sakkunniga sökt upp- skatta merkostnaderna härför. Ytterligare merkostnader följa av regeln att präst, som vid den allmänna pastoratsregleringen ej förflyttas men vars tjänst enligt de nya reglerna för lönegradsinplaceringen nedflyttas i lönegrad, personligen skall åtnjuta lön enligt den dittillsvarande, högre lönegraden. Jämväl dessa merkostnader torde kunna antagas bli förhållandevis ringa.

Vad gäller andra avlöningsförmåner än lön (vikariatsersättning, reseersätt- ning, sjukvård o.dyl.) torde kostnaderna härför icke komma att undergå några ändringar av större betydelse vid genomförande av en indelning och organisation i enlighet med utkastet, då ju antalet befattningshavare blir praktiskt taget oförändrat. Såvitt gäller kostnaderna för reseersättning, den näst lönekostnaderna största utgiftsposten, torde visserligen på grund av om— fördelningen av de prästerliga arbetskrafterna antalet resekilometer för för- samlingsprästerna komma att öka på mellersta och södra Sveriges landsbygd men minska i landets nordliga delar. Från kostnadssynpunkt torde emeller- tid dessa förskjutningar knappast få någon betydelse.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag

De sakkunnigas huvuduppdrag, vilket torde avse endast de territoriella pastoraten i riket, syftar till en allmän översyn av pastoratsindelningen och omfördelning av den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen. De sak- kunniga ha vid fullgörandet av detta uppdrag haft att beakta den missgyn- nade ställning, som bl. a. de stora landsbygdsområdena i Övre Norrland här- utinnan för närvarande intaga. För åstadkommande av den eftersträvade utjämningen har en sammanläggning av alltför små pastorat och minskning av antalet prästerliga tjänster i vissa stift visat sig nödvändig.

De sakkunniga ha härjämte haft att överväga principerna för inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt och s.k. särskilda tjänstgöringsområ- den ävensom reglerna för de ordinarie församlingsprästernas inplacering i lönegrad samt vissa problem rörande kontraktsprostinstitutionen; utred- ningen i sistberörda fråga kommer dock att redovisas först senare.

Den i de övriga frågorna slutförda utredningen har föranlett de sakkun- niga att i enlighet med vad här i korthet anges föreslå i huvudsak följande.

Indelning och organisation

De prästerliga arbetsuppgifterna äro av största betydelse för organisatio— nens utformning. Indelningen i pastorat blir å sin .sida av given betydelse för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

En såVitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga arbetskrafterna i för- hållande till arbetets omfattning och art är ett riksintresse, som måste ges ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild församlings önskan att få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från ar— betssynpunkt.

Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt tjänsteorga- nisation och indelning å andra sidan är en bestämd förutsättning för att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad.

Vissa åtgärder förordas till lättnad i prästernas arbetsbörda, varigenom en ändamålsenlig indelning och organisation torde främjas.

Sålunda bör en centralisering av kyrkobokföringen i ett pastorat till dettas huvudort övervägas för möjliggörande av biträdeshjälps anskaffande för pastorsexpeditionen. Denna fråga bör dock städse prövas med hänsyn till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.

Vidare föreslås vissa regler för lån ur kyrkofonden till underlättande för församlingspräst att anskaffa egen bil att användas i tjänsten.

Ehuru gudstjänst principiellt synts böra hållas i varje församlings- kyrka varje predikodag, har det dock befunnits rimligt, att, där folkmängden i en församling är särskilt liten och för gudstjänsthållningen tillräckligt antal präster icke kan ställas till förfogande i pastoratet, för sådan församling sammanlysning sker av högmässogudstjänsten med arman församlings. Så- dan sammanlysning har ansetts kunna i allmänhet ifrågakomma åtminstone för församling med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna kyrkan till närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer. I regel bör sam- manlysningen begränsas till att avse den egna högmässogudstjänstens in- ställande varannan predikodag.

För ny pastoratsbildning bör regelmässigt uppställas kravet, att minst en präst, om möjligt två, där få full sysselsättning med tjänsteuppgifter.

Behov av pastoratsdelning uppkommer, när gudstjänstliv och församlings- vård på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter icke längre kunna besörjas enhetligt för hela pastoratet och tjänsteorganisationen fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva ledningen.

Vid fråga om sammanläggning av pastorat med annat pastorat eller del därav måste övervägas, icke blott huruvida de två kyrkoherdarna i de nuva- rande pastoraten ha eller kunna få tillräckhg sysselsättning utan ock i vad mån vid en sammanläggning, där denna förutsätter en organisation av flera än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genom- föras i det nybildade pastoratet.

En anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen (dock ej nödvändigtvis till kongruens mellan kommun och pastorat men likväl så att pastoratsgräns ej skär kommungräns) kommer, synes det de sak- kunniga, i stort sett att vara till gagn för den kyrkliga organisationen. Bry- tande av kommungräns kan dock stundom visa sig nödvändigt för det kyrk- liga arbetets tillgodoseende, exempelvis då kommunindelningen förutsättes bliva i en nära framtid ändrad eller där kyrkogemenskap, som icke lämpli- gen kan upplösas, föreligger för invånarna i församlingar på olika sidor om kommungräns eller då anknytning till kommunindelningen skulle medföra, att gudstjänstturerna inom pastoratet icke skulle kunna ordnas utan en eljest obehövlig utökning av tjänsteorganisationen därstädes. Pastorat bör icke vara delat mellan två län eller stift.

Antalet församlingar i ett pastorat med två präster bör helst icke överstiga fem. Undantag bör dock kunna göras, exempelvis där församlingarnas liten- het gör att en organisation med två präster för fem församlingar skulle inne— bära ett slöseri med den tillgängliga arbetskraften. Under sådant förhållande bör hellre församlingsantalet något ökas, lämpligen till sex eller möjligen sju.

De sakkunniga ha räknat med olika folkmängdstal såsom mätare av präs- ternas arbetsbörda för tätortspastorat och landsbygdspastorat. Såsom tätorts-

pastorat ha behandlats alla pastorat, såväl stadspastorat som landsbygds- pastorat (köpingar medräknade) samt blandade stads- och landsbygdspasto— rat, där minst 2/3 av befolkningen är bosatt i tätort. Såsom landsbygdspasto- rat betecknas alla övriga pastorat. Mellanformer förekomma dock, där glesbebyggelsen är mindre utpräglad och tätbebyggelsen representerar mind- re än 2/3 av folkmängden. Med bortseende från ojämnheter, vilka kunna anses härledas av sistnämnda omständigheter och av »besvärlig tjänstgöring», har såsom norm för organisationen uppgjorts en schematisk regel, som skil- jer mellan tätorts- och landsbygdspastorat med olika antal församlingar och präster. Denna återfinnes i betänkandet ä 5. 105 ff. De uppställda reglerna kulma icke alltid strängt iakttagas utan måste kunna jämkas med hänsyn till de speciella lokala förhållandena.

Såsom »måttlig areal» för ett enprästpastorat om högst fyra församlingar har angivits 1 1/2 kvadratmil, där icke särskilda omständigheter, såsom svår- framkomliga vägar, skärgård o.dyl. tala däremot. Vid anställande av flera präster i ett pastorat bör nämnda normalmått för areal skäligen höjas med hänsyn till antalet präster.

Då folkmängden i ett pastorat med måttlig areal överskrider det tal, som skäligen ansetts kunna belöpa på dess prästerskap, bör man framför en pastoratsdelning, som innebär bildande av enprästpastorat, överväga in— rättande av en ny tjänst, detta under förutsättning att organisationen ej re- dan nått gränsen för sin funktionsduglighet. I vissa fall torde emellertid en organisation med endast en präst bli den lämpligaste. En organisation av flera präster, vilken ger möjlighet till en mera individuell anpassning efter verksamhetens skiftande krav, innebär dock generellt sett påtagliga fördelar. En pastoratsorganisation av flera än fem präster är normalt icke Önsklig.

Den för närvarande i ett fåtal fall tillämpade anordningen med gemensam kyrkoadjunkt för skilda till varandra gränsande pastorat föreslås komma till ökad användning. Sådan kyrkoadjunkts arbetsuppgifter inom de sär- skilda pastoraten böra fastställas av domkapitlet. Till vilken del respektive pastorat skall vara pliktigt att deltaga i kostnaderna för hans avlönande bör bestämmas i samband med tjänstens inrättande.

Där organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde men folk- mängdstalet väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds- och 4 000 för tätorts- pastorat samt visar tendens till fortsatt stegring, bör tills vidare i pastoratet inrättas en kyrkoadjunktur. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbets- kraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till en komministratur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsätt— ning, som här förut angivits, bli en kyrkoadjunktur. Vid ökning av organisa- tionen utöver tre präster torde arbetsförhållandena i varje särskilt fall få bli avgörande. Icke i något fall, ej ens för de stora städerna, synes en organisa- tion med flera kyrkoadjunkter än två böra förekomma.

De sakkunniga ifrågasätta, huruvida icke för det fall, att nya kyrkoadjunk— turer bli erforderliga men tillgång till förutvarande prästgård, som kan upp- låtas till bostad åt adjunkten, saknas och allmän hyresmarknad inom pastoratet icke finnes, frågan om möjlighet för Kungl. Maj:t att ålägga ve- derbörande pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkten bostad mot erläggan- de av hyra [bör upptagas till förnyad prövning.

Om antalet kyrkoherdetjänster i riket genom tillämpning av de i betänkan— det föreslagna riktlinjerna för indelning och organisation blir väsentligt re- ducerat, synes det ofrånkomligt, att all möjlig hänsyn vid tillsättningen av prästerliga tjänster tages till förtjänst och skicklighet, så att icke tjänsteålder eller tjänstetid i vederbörande pastorat får bli utslagsgivande. Det synes med hänsyn härtill angeläget, att sådana justeringar (ske i gällande prästvallag, att större garanti ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie tjänst.

För åskådliggörande av en indelning och organisation med tillämpning av de sakkunnigas förslag till riktlinjer har till betänkandet fogats ett utkast till dylik indelning och organisation för de territoriella pastoraten i riket, bort- sett från Stockholms stad vars kyrkliga indelning och organisation nyligen varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. En sammanställ- ning visar, att enligt utkastet antalet prästerliga tjänster utom Stockholm blir praktiskt taget oförändrat. Kyrkoherdetjänsterna skulle emellertid mins- kas med 193 och komministerstjänsterna med 7 men kyrkoadjunkturerna ökas med 199.

Genomförandet av den nya indelningen och organisationen bör ske sam- tidigt för hela riket. Dessförinnan böra beslut om förflyttning av innehavare av indragna tjänster ha meddelats. Kyrkoherde bör om möjligt placeras på ledig kyrkoherdetjänst eller —— om detta ej kan ske med bibehållen tjänste— titel och lönegradsplacering förflyttas till komministerstjänst, som må ha ersatt hans indragna tjänst. Där komministerstjänst, som har ordinarie inne— havare, skall ersättas med kyrkoadjunktur, synes till undvikande av förflytt- ning av komministern till annan komministerstjänst den anordningen kunna ifrågakomma att, i stället för omedelbart inrättande av kyrkoadjunkturen, komministerstjänsten tills vidare bibehålles för att, då ledighet inträffar, in- dragas, varvid beslutet om kyrkoadjunkturens inrättande träder i kraft. An- talet av de fall, då förflyttning till annan ort blir nödvändig, skulle på detta sätt kunna begränsas.

Särskilda kyrkobokföringsdistrikt

Särskilda kyrkobokföringsdistrikt böra icke inrättas, där icke följande förutsättningar föreligga:

att avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen för den nuvarande pastorsexpeditionen äro sådana, att en resa till och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som kan anses

rimligt; att antalet invånare inom distriktet ej är alltför ringa; att en präst är stationerad på platsen för den nya expeditionen; samt att expedition och arkiv i det nya distriktet kunna inrymmas i för ändamålet permanent dispo- nerade lokaler.

Indragning av nu bestående kyrkobokföringsdistrikt bör normalt komma i fråga endast för det fall att någon präst ej längre skall vara stationerad inom distriktet.

Särskilda tjänstgöringsområden

Särskilda tjänstgöringsområden med den karaktär. som givits dem enligt grunderna för nu gällande prästlönelagstiftning, böra ej vidare komma i fråga. Under vissa förhållanden kan dock från arbetssynpunkt behov göra sig gällande, att ett pastorat uppdelas 1 arbetsdistrikt. T janstUormdsomrade av sådan innebörd för komminister eller kyrkoadjunkt kan sålunda visa sig behövligt i stora och växande stadspastorat, där en enhetlig organisation av pastoralvården icke längre kan upprätthållas samt svårighet uppstått för kyrkoherden att sammanhålla och fördela arbetsuppgifterna eftel de biträ- dande prästernas olika läggning och skicklighet. Likaledes kan dylikt behov visa sig föreligga i de vidsträckta landsbygdspastoraten norrut, där biträ- dande präst måst stationeras avlägset från kyrkoherdens stationeringsort. Befogenheten att fastställa sådant tjänstgöringsområde bör överlämnas till domkapitlet, varför ändring tarvas av 6 5 1 mom. 2 st. tilläggsbestämmel- serna till Pr.

Det synes önskvärt, att biträdande präst i pastorat, där särskilt tjänst- göringsområde ej skall finnas, stationeras på sådan ort, att samverkan med kyrkoherden enligt fastställd arbetsfördelning icke försvåras. Hänsyn bör emellertid, där icke särskilda skäl tala däremot, tagas till att prästgård, som befinner sig i gott skick eller kan utan oproportionerlig kostnad iståndsättas, fortfarande kommer till användning. Om tätort av någon betydenhet finnes i pastorat, bör prästerlig tjänstinnehavare om möjligt stationeras där.

Lönegradsin placering

Förslag har utarbetats till regler för inplacering i lönegrad av kyrkoherde- tjänster i pastorat, som inrättas efter det nya prästlönereglementets ikraft- trädande. De f. n. gällande lönegraderna —— Ca 33, 31, 29 och 27 — böra fortfarande komma till användning. De sakkunniga föreslå dock en ändring av inplaceringsgrunderna efter statistiskt fastställbara, schablonmässigt fixe- rade faktorer. Dessa skola enligt förslaget vara av kvalitativ natur. Kvantite— len av arbetet bör icke vara lönebestämmande; till arbetsbördan bör i stället hänsyn tagas vid organisationens utformning (antalet tjänster). De kvalita- tiva faktorer, som sålunda böra vara lönebestämmande, hänföra sig till pas- toratets folkmängd och areal samt, under vissa förutsättningar, till antalet

församlingar i pastoratet. En sammanställning av reglerna återfinnes ä 5. 156. Reglerna föreslås skola tillämpas även på sådana kyrkoherdetjänster, som icke beröras av de förestående indelnings- och organisationsändringarna.

Nya regler för inplacering av komministrar i lönegrad ha även utarbetats. Till grund för dessa ligga i princip samma synpunkter, som anlagts på kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad. Antalet lönegrader för komministrar föreslås minskat från fyra till två. Komministerstjänst i pastorat, där kyrko- herden är placerad i 33 lönegraden eller där domprost finnes, hänföres till 28 lönegraden samt annan komministerstjänst till 26 lönegraden.

Inrättande av särskilt tjänstgöringsområde skall enligt förslaget icke in- verka på vare sig kyrkoherdarnas eller komministrarnas inplacering i löne- grad.

En indelning och prästerlig organisation enligt de sakkunnigas utkast be- räknas, vid en tillämpning av de föreslagna reglerna för kyrkoherdarnas och komministrarnas inplacering i lönegrad, innebära en årlig minskning av lönekostnaderna för församlingsprästerna i riket av i avrundat belopp 90 000 kronor.

R.. O . C A & B

Bilaga A. (åberopad sid. 18) A nlal förordnade kyrkliga samfällighcler i rikets stiff den 1 januari 19521

Förordnade kyrkliga samfälligheter, avseende alla ekonomiska | angelägenheter Sum— Stift alla angelägen— enligt 2 & LFS ndra be rän— ma heter enligt 2 & utom skolären- endast pastorats- ad lg" LFS utom skol- den, ev. med angelägenheter sa e än? agen- ' ärenden tillägg av vissa e er ) icke ekonomiska ) angelägenheter ) ) Uppsala 2 5 1 8 ) Linköping 2 1 (s 5 14 | Skara 10 — 1 3 14 * Strängnäs 3 5 — 3 11 ) Västerås 1 5 __ 2 8 Växjö —- 2 1 — 3 Lund 1 3 1 4 9 Göteborg 1 2 1 2 6 Karlstad — 4 _ 1 5 Härnösand 1 _ _ — 1 1 Luleå _ 4 1 6 Visby ] —- _ ) 1 Stockholm — 0 Summa 22 31 ) 12 21 86

lingar jämlikt lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm och mellan flertalet för- samlingar i Göteborgs stad jämlikt lagen den 12 juni 1931 angående kyrkofullmäktige och kyrko— nämnd i Göteborg.

) 1 Häri ha ej inräknats de kyrkliga samfälligheter, som bestå mellan Stockholms stads försam- ) ) I

Den församlingsprästerliga organisationen åren 1860, 1897 och 1948.

Bilaga B. (åberopad sid. 35)

Sladspasloral

31948

Stift

pt och

präst kh:ar

km:ar

inv. per präst

pt och khzar

km:ar kadj.

inv. per präst (medeltal)

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Kalmar Karlstad Härnösand Luleå Visby Sthlms stift Sthlms stad

Summa

ION—N

)””)

v—l

1 840 2737 1 665

81 1

#SPN XPMNNH

,.4

3578 4599

[19:91 hon.-—

OI V

2 076 4406 8 17

5096 4679 2184 1 148 2964 4391 6096

PMNOV 1—4 CD CDOYI'INIOOO '_'

900 N'— .::—c NN OCD Nv—

) )

vm?NO

h MinHD—N N

4925 4525 5625 4850 4800 4300 5500 5150 5

5 425 4 275 4 200 3450 7000

Blandade stads— och landsbygds- pastoral

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg

) )

GIF—VAN L'IINCCJCDCOCGC _— _

2714 40 42 106

1023 1390 1710 1709 1696 2112 2927 2362

män— HH—

CDQOanDGQC"!C>lx

__.n.—.—

1843 2510 2701 3465 2734 4421 4920 3867

112 167 118 397

GODGOCÄCDOCOI _

15

4 1 17 7 3 16 6

4 925

2750 2875 3600 3700 3525 3575 3775 4650

Kalmar Karlstad Härnösand Luleå Visby Stockholm

Summa

Landsbygds- pastorat

Uppsala Linköping Skara Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg Kalmar Karlstad Härnösan (1 Luleå Visby Stockholm

Summa

Summa summarum

983 1231 1176 1191 1381 1360 2307 2262 1648 2652 1623

5

851 _a 1555 1 258

1 Uppgifterna uträknade med lednin

1859.

? Uppgifterna delvis hämtade ur, delvis uträknade med ledning av Prästlöneregleringskommitténs betänkande, tabeller serie A nr 4 och 5. 3 Enligt SOU 1948:44, tabellerna 2 och 5. -

* Egentligen 96 pastorat och 95 kyrkoherdar, beroende på att en kyrkoherdetjänst då tills vidare uppehölls av vice pastor. ** Detta stift existerade icke vid ifrågavarande tid.

g av Ecclesiastikmatrikel öfver Sverige, F. A. Westerling, Stockholm 1861; folkmängdsuppgifter per den 1 juli

Bilaga C. (åberopad sid. 44)

Sammanställning av uppgifter om antal arbetstimmar per präst och månad i vissa pastoral. Uppgifterna, som avse medeltalet arbetstimmar under oktober 1950 och maj 1951 (för Luleå stift

juni 1951), framgå av arbetstidsstudier, varom de sakkunniga föranstaltat.

Blandade .. .. Agrara pt Agrara pt jordbruks- Tilltåääpt Taågllspt under 2 000 över 2000 och tätorts- 10000 10000 Arbetsuppgift pt okt. maj okt. maj okt. maj okt. maj okt. maj 1950 1951 1950 1951 1950 1951 1950 1951 1950 1951 Pastorsexpedition 65 55 1/2 75 52 1/2 72 1/2 58 88 1/2 53 63 51 Förvaltning (legal) 23 1/2 25 20 21 1/2 16 1/2 17 15 1/2 17 9 8 Kassaförvaltning 3 5 1/2 2 3 1/2 2 1/2 2 1 1 1/2 1/2 1/2 Gudstjänster 14)/2 18 11 131/2 121/2 161/2 101/2 lll/2 91/2 11 1/2 Legala andakts- stunder 4 1/2 3 1/2 S 5 1/2 5 1/2 4 3 1/2 3 2 1/2 2 Andra fristående andaktsstunder 6 4 %. 11 4 7 '/2 4 5 5 8 5 1/2 Vigslar 1 2 11/2 11/2 21/2 21/2 21/2 21/2 31/2 4 Dop 1 1/2 2 2 2 3 3 3 1/2 4 3 1/2 4 1/2 Jordfästningar 4 4 1/2 4 1,4; 5 5 5 6 1/2 6 1/2 7 1/2 7 1/2 Konfirmandunder— visning 71,5 16 3»; 9 15% 8 1/5; 12 1/2 8 1/2 8 1/2 10 va 9 1/2 Medlingar i äkten— skapstvister _ 1,5 1 1/2 1 1 1 Vi 1 % 4 4 1/2 Prediko— och före- dragsberedelse 43 50 38 1,1. 42 45 50 40 43 45 45 Församlingsvård: studieverksamhet 3 1/2 2 5 4 % 4 1/2 5 5 4 6 %. 4 ungdomsarbete 6 5 1/2 5 1/2 6 7 1/2 7 1/2 7 1/2 7 1/2 9 % 8 söndagsskolor 2 1/2 3 3 163 3 3 1,42 3 3 15 4 5 % 5 Röda kors- och annan frivillig hjälpverksamhet 3 2 1,5 3 2 2 1/2 1 1/2 3 1/2 1 1/2 2 1 1/2 övrig församlings- vård 8 9 10 10 11% 111/2 12 101/2 141/2 121/2 Sjuk- och hembesök och sj älavårds- verksamhet 14 141/2 18 16 14% 16 13 161,42 16 161/2 Sammanlagt antal timmar per månad1 210 1/2 223 1/2 226 1/2 207 224 1/2 220 l/2 229 201 220 200 Andra allmänna uppdrag (frivil- liga) 23 161/2 12 11 111/2 10 91/2 91/2 (51/2 61/2 Övriga arbetsupp- gifter 12 13 151/2 12 121/2 17 161/2 181/2 181/2 17

1 Till följd av avkortning av medeltalssiffrorna (jfr s. 41 not 1) överensstämmer icke sam— manlagda timantalet fullt med summorna för de särskilda arbetsuppgifterna.

Bilaga 1). (åberopad sid. 51, 97) De territoriella pastoraten och de borgerliga kommunerna enligt indelningen den 1 januari 1962.

2 3 4 5 6

Antal pastorat som sammanfalla med kom- mun, vilken omsluter

Antal pastorat Antal pastorat splittrade helt ingående i Antal pastorat på olika kommuner och ej kommun, som identiska med Summa pastorat hänförliga till kolumn 51 tillika innesluter 4 eller två eller flera del av splittrat pt 2 pt 3 pt flera hela kommuner pastorat pt”

Överståthållar- skapet...... _ Stockholms . . . 8+ l/2+ V2+2/a Uppsala....... 7+y2+1/2+1/3+1/4 Södermanlands . 9 Östergötlands . 10 Jönköpings... 16+ %+ 1/2 Kronobergs. 9 Kalmar..... 7+1/2 Gotlands . . . 9 Blekinge . . . 4 Kristianstads . 20+ 1/2+ l/2+ 1/2+ %+2/4 Malmöhus.... . 37+ 1/2+V2+ 1/2+3,(,+2/4 Hallands 10 Göteborgs och Bohus 4 Älvsborgs . . . . .. 15+2/.+ % Skaraborgs .... . 17+=/3+1/2+ 1,11 Värmlands . . 8+ 1/2+ 1/2—1—2/1| Örebro........ 5+lfz Västmanlands . . . 3+ % Kopparbergs . . . 3 Gävleborgs . . . . . Västernorrlands. . . . 28 Jämtlands. . . . ..... 20 Västerbottens. . . . . . 24 Norrbottens . . . . . . . 23

Summa 209+ 15 | 429 |

) &

n+2+a+w n+2+2+a+n 57

)) oooo HNN

91 64+ %'i' 12 51

Iv—cNN v-o

wovwlwwwoooowcooo—rsr

7m+2 30 26 W+n+n+n+a+m 1m+2+n+n+a+m 46 53 72+Hfra %+%+%+% 5&+%+%+W. 4sra 4e+2 48 44 56 34 30 28 1354+ 15: 1369

Nv— INCDD __ H

Q' N

YFO ]

;vm—vm—Nvm 0 H

N

01 ”'

1 Splittring å kommuner i olika län anges genom bråktal av antalet församlingar inom pastoratet. Endast två kommuner sammanfalla lned fler än 4 pastorat, nämligen Stockholms stad (20 pastorat) och Norrköpings stad (7 pastorat). Därav 7 i Norrköpings stad. Därav 10 i Malmö stad, som tillika innesluter Södra Sallerups fsg av S. Sallerups, Bjärshögs och Oxie församlingars pastorat. Därav 13 i Göteborgs stad, som tillika innesluter Västra Frölunda fsg av V. Frölunda och Askims församlingars pastorat samt Backa fsg av Backa och Tuve församlingars pastorat.

Bilaga E. (åberopad sid. 54, 74, 83, 100)

Redogörelse för de sakkunnigas enquéte 1951 rörande

indelningen och organisationen av pastoraten

Cirkulär från de sakkunniga

Till Domkapitlet i

För den översyn av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisa— tionen, som pastoratsindelningssakkunniga anbefallts att verkställa, ha de sakkunniga att taga ställning till bl. a. frågan, vilken typ av pastorat som i princip är att före- draga, enprästpastorat eller flerprästpastorat, samt i vad mån ett system med en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt för utjämning av arbetshelastningen kan vara att rekommendera. Till orientering få de sakkunniga bifoga tre promemorior, till vilka de sakkunniga ännu icke tagit ställning, avseende:

1) Den borgerligt kommunala indelningens betydelse för pastoratsbildningen; 2) Pastoratsindelningen med hänsyn till den prästerliga organisationen; 3) Gudstjänstlivets och församlingsvårdens krav på pastoratsorganisationen.

De sakkunniga få sålunda anhålla, att domkapitlet ville, efter hörande av veder- börande stiftskommitté där sådan bildats, besvara följande två frågor:

1) Vilka äro erfarenheterna i stiftet av pastorat med endast en fast anställd präst jämförda med pastorat med flera präster?

2) Vilka synpunkter lägger domkapitlet på en eventuell utvidgning av antalet pastorat med mer än en präst?

Stockholm dell 4 maj 1951.

Bifogade promemorior

]. Den borgerligt kommunala indelningens betydelse för pastoratsbildningen

I Kungl. Maj:ts proposition 204/1949 angående nya grunder för avlöning av präster m. m. (5. 43) anförde departementschefen beträffande sammanhanget mellan pastoratsindelningen och den beslutade regleringen av den borgerliga kommunindelningen bl. a. följande. Det gällde att undanröja de »geografiska oregelbundenheter» som uppkomme för de fall, då gränserna för de nya borgerliga kommunerna skure pastoratsgräns. Vad däremot anginge en av statskontoret framkastad tanke på en allmän omstöpning av pastoraten i riket till kongruens med de nybildade »storkommunerna» vore en sådan vittutseende fråga knappast mogen för ett omedelbart ställningstagande. Det bleveiallt fall nödvändigt att tagaitu med de kyrkliga indelnings- och organisationsfrågorna —— liksom tidigare skett för Visby stift och de skånska länen inom Lunds stift icke isolerat för ett särskilt pastorat i sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett stift eller inom en länsdel av ett stift. Ett avvägningsproblem av större räckvidd komme möjligen att anmäla sig nämligen den ojämnhet, som obestridligen för närvarande rådde när det gällde fördelningen av de till- gängliga prästerliga arbetskrafterna mellan rikets olika delar. I förgrunden komme där- vid den missgynnade ställning, som de stora landsbygdsområdena i övre Norrland utan gensägelse intoge.

I sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2/1949: 11 (s. 69), som av riks- dagen åberopades (skr. nr 399), underströk emellertid utskottet vikten av att en rationali- sering av pastoratsindelningen snarast komme till stånd. Därvid borde framför allt efter— strävas, att de nu till icke ringa auntal förekommande alltför smä pastoraten genom indel- ningsändringar bragtes att uppgå i större enheter; det syntes lämpligt att i görligaste mån hänsyn toges till indelningen i borgerliga kommuner, sådan densamma komme att ge— stalta sig enligt den beslutade kommunindelningsreformen. Härigenom torde vissa be- sparingar kunna vinnas och det vore angeläget, att alla möjligheter härtill tillvaratoges.

Resultatet av den nya kommunindelningen framgår, såvitt angår be/olkningstalen för landskommunerna av en utav statsrådet Mossberg i landskommunernas tidskrift år 1950 (nr 6 s. 305 ff.) lämnad här återgiven redogörelse. "l'ill jämförelse meddelas motsvarande siffror för pastoraten.

Kommunindelningen Pastorats- indelningen 1/1 1949 1/1 1952 1/1 1948 6000 och därutöver 70 109 98 5 000 6 000 32 73 150 4000 —5 000 59 123 3000 —4 000 100 223 169 2000—3 000 221 228 274 under 2000 1 810 65 483 2292 821 1 174

En jämförelse mellan den nu gällande pastoratsindelningen och den nya kommunin- delningen ger vid handen att man vid grupperingen av de nuvarande borgerliga kommu- nerna i större enheter tagit stor hänsyn till pastoratsindelningen. Och i många fall ha större kommuner, som redan sammanfalla med pastorat, lämnats orubbade. Av de nuva- rande 1367 territoriella pastoraten (1 januari 1950) sammanfalla 434 med borgerliga kom- muner enligt den nya indelningen och 670 komma att gruppvis helt falla inom gränserna för respektive storkommuner (339 jämte del eller delar av andra pastorat). Beträffande 50 pastorat råder så tillvida en kongruens, att en församling eller ett pastorat omfattar två eller flera kommuner (både stads- och landskommuner). Splittrade på olika storkom— muner äro 213 pastorat.

Av vad som förekommit i samband med kommunindelningsreformens genomförande lärer framgår, att avsevärda fördelar äro förenade med ett uppehållande av sambandet mellan den borgerliga och kyrkliga primärkommunen, icke minst för det samarbete och det samförstånd med den borgerliga kommunens fövaltningsorgan, som är av stor bety- delse för det kyrkliga arbetet. Då detta samband nu i viss utsträckning i följd av de bor— gerliga kommunernas förstoring kommer att upplösas och frågan om motsvarande för- storing av kyrkoförsamlingarna icke är aktuell, ligger det nära till hands att söka en ny form för gemenskap emellan storkommunema och de kyrkliga enheterna. I den mån pas- torats område sammanfaller med såväl den kyrkliga som den blivande borgerliga primär- kommunen tala starka skäl för bibehållande av denna kongruens. Där sådan icke förelig- ger kommer under övervägande frågan huruvida och i vad mån de faktorer, som verka för en ändring av pastoratsindelningen till överensstämmelse med kommunindelningen, äro av den art, att de böra medföra en sådan anpassning.

Den kommunala självstyrelsen har i pastoratsförvaltningen en begränsad roll och är i stort sett anknuten till boställsförvaltningen. Denna står i väsentlig mån under myndig- hetskontroll. Befintligheten av en tätort, som utgör ett naturligt centrum för flera kom-

muner, har i många fall blivit bestämmande för kommunindelningen. Förutom institutioner såsom sjukhus och sjukstuga, samt yrkesutövare och befattningshavare av olika slag så- som läkare, tandläkare, barnmorska, distriktssköterska, veterinär, landsfiskal m.fl. befatt- ningshavare innesluter tätorten i allmänhet ett affärscentrum för omgivande landsbygd med post, telegraf och banker samt affärer av olika slag. Fördelen av att de kommunala expeditionerna kunna besökas i samband med uträttningar i andra angelägenheter är up- penbar. Vägar, busslinjer och i många fall järnvägar äro inställda på att förmedla förbin- delse med tätorterna. Man bör icke heller förbise den lokala tätortens betydelse såsom en stabiliserande faktor gent emot tendensen hos jordbruksungdomen att söka sig till stor- städerna. Det är i allmänhet att antaga, att den lokala tätorten kommer att tillväxa av sådan anledning. Ur pastoral arbetssynpunkt äro avgjorda fördelar förenade med att även pastoratet har ett förvaltningseentrum i en sådan ort.

Flyttningar ske i stor utsträckning från periferien in till centrum, och ur folkbokförings- synpunkt bildar en storkommun ofta en naturlig enhet kring en tätort. Befolkningsanhop- ningen skapar icke blott sociala utan även moraliska och religiösa problem av större vansklighet än på den egentliga landsbygden, vilka göra det lämpligt att pastoratets kyrko- herde är bosatt på en sådan plats. Med den alltmer minskade psykologiska motsättningen mellan tätort och jordbruksbygd skapa även de ekonomiska förbindelserna en viss kulturell gemenskap (skola, bibliotek, föreläsningsföreningar, biografer). De skäl, som talat för att storkommunen grupperats kring tätorten, göra sig i viss mån gällande även vid pastorats- grupperingen. I icke ringa utsträckning har flyttning av prästgård från landsbygd till tät— ort ägt rum sedan år 1910. Att arbetet i en tätort ställer nya och större krav på det präs- terliga arbetet kan knappast ur kyrklig synpunkt anses såsom en nackdel. Givet är dock att hänsyn måste tagas till ekonomiska synpunkter vid valet av prästens stationeringsort.

Så tillvida torde alltid en anpassning till kommunindelningen böra äga rum att, liksom kommun icke är delad mellan två län, ett pastorat, som överskrider läns— eller stiftsgräns, i regel bör helt tillhöra ett län och ett stift. Man torde ock kunna antaga att i de flesta fall den genom den nya kommunindelningen uppkommande splittringen av pastorat på olika kommuner skall kunna elimineras genom pastoratsindelningens anpassning till kom— munindelningen.1

Man bör emellertid göra klart för sig icke blott att genom en sådan nyordning olägen- heter kunna vållas den kyrkliga traditionen och seden utan ock att pastoratsbildningen framför allt åsyftar att skapa för det prästerliga arbetet lämpliga enheter. En rationalise- ring av de kyrkliga arbetsområdena efter utvecklingen är icke någon nyhet utan har på- gått lika länge som kyrkans verksamhet över huvud.

Vissa faktorer, som tillmätts väsentlig betydelse för kommunindelningen, spela en un- derordnad roll för pastoratsbildningen. Då pastoratsbildningen först och främst måste an- passas till intresset att få goda förutsättningar för den pastorala verksamheten, försam- lingsvården, och Skatteutjämning i avseende å prästlönekostnaderna anordnats över kyr- kofonden, kommer den kommunala skattekraften i motsats till vad fallet är beträffande kommunbildningen att vara av mindre betydelse. Man torde dock icke kunna helt bortse från denna faktor, då pastoratet förutom de utjämnade prästlönekostnaderna har att svara för bostadskostnader av ofta ej så obetydlig omfattning.

Den kyrkliga verksamheten påverkas också av andra faktorer än de kommunala. För den borgerliga kommunen är verksamheten i väsentlig mån baserad på att medlemmarna uppsöka förvaltningscentrum, kommunalkontor och andra expeditioner. I viss mån gäller detsamma om prästens expeditionsarbete men den måhända viktigaste delen av det präster- liga arbetet är den s.k. uppsökande verksamheten. Prästen får icke nöja sig med expedi— tion och gudstjänst. Även om förrättningar kunna ske i prästgård eller kyrka, såsom bröllop och dop, kräves av prästen en aktivitet som är av helt annan art än det kommu- nala förvaltningsarbetet. Under det den kommunala förvaltningen kan skötas praktiskt taget oberoende av en folkmängdsgräns uppåt, kan med hänsyn till den aktiva delen av det prästerliga arbetet pastoratets folkmängd icke utan avsevärd olägenhet överskrida ett tal, då erfarenhetsmässigt möjligheten att uppehålla en något så när tillfredsställande kon-

1 I detta sammanhang må erinras, att vid utdelning av bidrag från kommunala dona— tioner i ett icke obetydligt antal fall vederbörande kyrkoherde skall deltaga.

lakt med olika befolkningsgrupper försvinner. Sedan 1800-talet har man utgått från att en gräns neddt finnes, där prästen ej längre har full sysselsättning. Folkmängdstalet bör ej sättas så lågt att full sysselsättning icke kan beredas prästerna. Ett pastorat i en storstad torde icke lämpligen böra ha större folkmängd än 30 000, i vilketfall alltid ett flertal präster måste vara anställda. Överskrides detta tal torde i regel svårigheter inställa sig för sam- manhållningen av det pastorala arbetet. Då redan gudstjänstordningen i städerna förutsät— ter att minst två präster äro anställda i varje kyrkoförsamling, kan icke folkmängdstalet där gärna sättas lägre än som motsvarar prästernas antal, traditionellt minst 5 000 personer per prästerlig tjänst. Det är givet, att undantag kunna förekomma på grund av person- liga förhållanden eller på grund av utsikter till nedgång i befolkningen i en nära framtid. Om detta gäller för en storstad varav följer, att en kongruens mellan pastoratsindel— ningen och dcn borgerliga kommunindelningen icke där gärna kan komma ifråga synes det också givet att i städer av mindre omfattning och på landsbygden angivna maximital ej böra överskridas. Vad särskilt landsbygden beträffar kommer i beaktande, att ej sällan arealen är av den omfattning, att redan på den grund ett lägre maximital bör uppställas.

Frågan om minimi/olkmångden för ett pastorat är i viss mån beroende på frågan om det antal präster, som lämpligen böra vara anställda i samma pastorat. Det har från visst håll gjorts gällande att idealet är att kyrkoherden är ensam präst i pastoratet. Med denna ut— gångspunkt torde man kunna i likhet med 1897 års prästlönekommitté (s. XLVII) uppställa 2000 såsom ett normalt minimum. Med beaktande av de sedan år 1900, då kommittén av- gav sitt utlåtande, väsentligt förbättrade kommunikationsförhållandena men tillika ökade ;kyrko- och folkbokföringsarbetet och under förutsättning att expeditionsbiträde med åt- minstone halvtidstjänstgöring beredes kyrkoherden torde talet för pastorat med måttlig areal (förslagsvis c:a 300 kvadratkilometer) kunna höjas till 3000. I praxis har också i anslutning till kommitténs uttalande om behövligheten av ny tjänst eller pastoratets delning, då folkmängden överstiger 3000, en präst ansetts kunna sköta en församling med nämnda invånarantal. Skola enförsamlingspastoraten i allmänhet få den omfattning att en eller två präster äro anställda jämte kyrkoherden, torde siffrorna få två- eller tredubblas. Härav följer att i sådana fall de borgerliga kommunerna ofta bli för små för att pastoraten skola bli kongruenta med dem. Annorlunda blir väl läget vid nybildning av pastorat, om— fattande ett flertal församlingar. I sådana fall torde med hänsyn till den förtyngning i ar— betet, som representeras av församlingsförvaltning och folkbokföring för ett flertal en— heter, lägre folkmängdstal få beräknas per prästerlig tjänst. Då en storkommun innesluter ett eller flera pastorat, som måste förstoras. synes det ligga närmast till hands, att detta sker inom storkommunens ram eller så att flera storkommuner helt inneslutas inom pastoratet.

2. Pastoratsindelningen med hänsyn till den prästerliga organisationen Till det nuvarande systemets förutsättningar hör, att de prästerliga arbetsdistrikten, pastoraten, hållas vid en lämplig storlek i avseende å såväl areal som folkmängd för att arbetet må kunna erhålla bästa effekt. Indelning och organisation måste därför kunna vid förändrade förhållanden anpassas efter dessa. Den hänsyn, som traditionellt visats försam- lingsindelningen, kan icke sägas vara lika starkt motiverad i fråga om pastoratsindelningen. I avseende å arbetsuppgifterna må uppmärksammas, att genom 1930 års kommunallag- stiftning kyrkoherdes (eventuellt annan församlingsprästs) rätt och skyldighet att vara ord- :.förande i kyrkostämma samt Skolråd upphört, men å andra sidan ha genom det nya folk- bokföringssystemet de expeditionella uppgifterna ökats. Ett effektivt fullgörande av det prästerliga arbetet har av gammalt ansetts väsentligen vara beroende av den prästerliga organisationens relation till folkmängd och areal. Därvid har givetvis icke bortsetts från vikten av att ett pastorat icke sammansättes så, att effektiviteten hämmas av topografiska svårigheter såsom långa avstånd och besvärliga kommunikationer, eller ett folkmängdstal, vars storlek utesluter möjligheten för prästen att uppehålla en något så när tillfredsstäl- lande kontakt med olika befolkningsgrupper eller medför ett alltför omfattande förvalt- nings- och expeditionsarbete. Ett alltför stort antal församlingar i ett pastorat kan likaledes tänkas medföra en betungande administration för den prästerliga tjänstinnehavaren (folk- bokföring, kyrkorådsförvaltning avseende kyrkobyggnad, kyrkogård, budgetfrågor, boställs—

förvaltning. kyrkobetjäningens arbets— och löneförhållanden, donationsförvaltning m.m.) 'En fördelning av dessa uppgifter mellan prästerna kan dock åstadkommas i den ordning som avses i LFS 46 å. Organisationen bör också ha en viss marginal för uppehållande och, där så påkallas, utveckling av det fria församlingsarbete, som kommit att laga allt mer tid i anspråk, ävensom för utökning av gudstjänster och andaktsstunder 'i erforderlig omfatt- ning. Man bör vidare räkna med att tillfällig personalbrist vid tillfällig sjukdom och vid semesterledighet skall kunna på nödtorftigt sätt fyllas. Önskvärt är ock, att ordinarie präst skall kunna vid behov beredas någon ledighet för annat ändamål. Dessa nu berörda om— ständigheter tala för lämpligheten av en pastoratsindelning, där organisationen i varje pastorat icke är alltför knappt tilltagen.

Frågan om ett pastorats lämpliga omfattning i avseende å folkmängd och areal har i praxis behandlats på olika sätt, när fråga varit om stads- resp. landsbygdspastorat; man har i regel utgått från att på landsbygden en folkmängd av intill 3000 och i stad intill & 000 personer kan ankomma på en prästerlig tjänst utan att arbetsbelastningen blir alltför tyngande. Det är emellertid givet, att särskilda omständigheter t. ex. ett flertal fösamlingar eller gudstjänstplatser kunna ge anledning till differentiering nedåt liksom ock i enför- samlingspastorat med liten areal och koncentrerad befolkning ett högre folkmängdstal kan tänkas. För närvarande torde i landsbygdspastoraten i genomsnitt c:a 1800 och i stads— pastoraten (och de s. k. blandade pastoraten) c:a 4 400 personer belöpa per prästerlig tjänst (kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt). Vad arealfrågan angår är denna i huvudsak aktuell blott för landsbygdspastoraten. Man torde kunna utgå från att det av prästlönereg- leringskommittén angivna normaltalet, 1 kvadratmil, torde kunna väsentligt höjas med hän- syn till numera förefintliga kommunikationsmedel. Åtskillnaden mellan stads- och lands- bygdspastorat svarar emellertid icke alltid mot de verkliga arbetsvillkoren; med den" till- tagande tätortsbildningen på landsbygden ha en hel del lantpastorat reellt närmat sig karak- tären av stadspastorat. Om man vill uppställa normer av antydd art torde man därför få an- vända en mera differentierad metod t. ex. i anslutning till den statliga kommunalstatistikens åtskillnad mellan A-, B-, C- och D-kommuner. För enkelhetens skull avses i detta samman- hang med landsbygdspastorat sådana, där den övervägande delen av befolkningen har sin näring av jordbruket och dess binäringar. l avseende å de större städerna må erinras, att deras rikare gudstjänstordning nödvändiggör, att pastoratsorganisationen omfattar mera än en präst. Med ett fåtal undantag1 äro även i smärre städer anställda mera än en ordinarie präst. I städerna liksom i andra större tätorter ställer specialiseringen av verksamheten stora krav på den enskilde prästen Och motiverar en differentiering i avseende å ålder och person— liga egenskaper. Särskilt de större städerna mottaga alltmer av landsbygdens ungdom för vilken omflyttningen utan stöd i en invand miljö kan skapa svårartade anpassningsproblem, Den kyrkliga verksamheten torde kunna för en stor del av stadsungdomen skapa ersätt- ning för en bristande anknytning till fast gemenskap utom förvärvsarbetet. Men även på den egentliga landsbygden äro förhållandena numera i stor utsträckning jämförliga med städernas. Den statiska traditionalism, som av gammalt ansetts karakterisera jordbruks- bygderna, har rubbats icke minst genom teknikens ökade utrymme inom jordbruks- näringen. Den förskjutning av hävdvunna åskådningar, som följt härmed, samt förbättrade skolförhållanden och föreningsverksamheten har minskat skillnaderna mellan stads- och lantbefolkning. Den senare har fått ökad andlig rörlighet; intressesfärema ha närmat sig varandra, och de samhälleliga problemen ha i stor utsträckning blivit gemensamma för tätorter och egentlig landsbygd. Dessa omständigheter motivera en förändrad syn på frågan om den prästerliga organisationen på landsbygden. För en äldre generation av lantpräster är det naturligt, att det personliga förhållandet mellan prästen och hans me- nighet bäst uppehålles genom att pastoratet icke omfattar större folkmängd och areal än att det kan skötas av en präst, och att, där bestående indelning nödvändiggjort anställande av flera präster, pastoratet i varje fall icke utökas. Det har sagts, att en kyrkoherde såsom ensam ansvarig för sitt pastorat djupare känner sitt ansvar än med en komminister till hjälp och sporras till större iver i arbetet. Även om denna uppfattning ofta överensstäm- mer med verkligheten kan det ifrågasättas, huruvida en sådan åskådning numera är håll- bar såsom grund för pastoratsindelning och prästerlig organisation. Även i enprästpastora-

1 Askersund, Borgholm, Skanör med Falsterbo, Marstrand, Strömstad och Kungsbacka.

ten gör sig behovet av differentiering gällande. Den mest framträdande nackdelen med en enprästorganisation är, att tjänsteinnehavarcn med stigande ålder lätt blir isolerad från yngre åldersklasser och i följd därav utan tillräcklig förståelse för deras syn på per— sonliga och samhälleliga frågor. Härav följer en försvagning av prästens auktoritet och in-. flytande på dessa delar av menigheten. Vidare må erinras om vad 1946 års prästlöne- kommitté anfört i sitt betänkande 1948 (cit. i k. prop. 204/1949 5. 47):

sl själva verket kan man säga, att en ensamt sittande kyrkoherde i ett dylikt pastorat vid en jämförelse med kyrkoherden i den stora stadsförsamlingen i vilken en eller flera hjälppräster finnas anställda _ såtillvida har den 'svårare* uppgiften, som han saknar en ämbetsbroder på platsen med vilken han kan rådgöra i brydsamma fall och med vilken han efter lägligheten kan samsas om utförande av tjänsteförrättningar, när bestyren tränga på.»

1943 års sakkunniga för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen ha i sitt be- tänkande år 1949 (s. 68) betonat betydelsen av samarbete och tjänstebyte mellan olika prästerliga tjänstinnehavare.

En organisation med flera präster medför förbättrade förhållanden i angivna avseenden. Man har av gammalt haft klart för sig betydelsen av sådant »Ömsesidigt stöd och upp- muntran», som möjliggöres genom en flerprästorganisation (motion FK nr 3 år 1897) men denna synpunkt kom under det organisationsarbete efter 1910, som bland annat syftade till förbättring av komministrarnas löneställning, mer och mer i bakgrunden. Särskilt för ungdomsarbetet är det av vikt att i ett pastorat finnes anställd en yngre präst, som har förutsättningar för kontakt med ungdomen och dess problem. Genom en samman- läggning i sådant syfte av pastorat, vars folkmängd och areal icke motiverar mer än en präst. med annat pastorat, kan man ej sällan vinna en utjämning av arbetet i gränstrakter med bebyggelse på ömse sidor om gränsen. Den elasticitet, som den större organisationen medför, möjliggör vidare, att indelningen icke behöver ändras annat än med långa mellan— rum. Önskvärt är att denna kan bestå åtminstone under ett par generationer. Vid sjunkande folkmängd kan organisationen minskas och vid stigande ökas utan att indelningen behöver ändras. En sådan elasticitet blir av värde för kontinuiteten i arbetet. En nackdel kan ur hefordringssynpunkt ligga däri, att utsikterna för komministrar och adjunkter att nå kyr- koherdegraden försämras, men för detta bör man icke förbise önskvärdheten av en rimli- gare proportion än den för närvarande rådande mellan antalet kyrkoherdetjänster å ena samt antalet lägre tjänster å andra sidan. Kyrkoherden i ett förstorat pastorat kommer i regel i en väsentligt högre löneställning än i ett oförändrat pastorat och urvalet måste där— för bli strängare, en konsekvens som måhända i stort sett skulle lända till fördel för den prästerliga verksamheten såsom helhet.

Den prästerliga verksamhetens två huvudformer, förkunnelsen och församlingsvården, förutsätta en växelverkan dem emellan. Pastoratsorganisationen synes böra vara så ord- nad, att tillbörliga uppgifter beredas en var av prästerna inom båda arbetsgrenarna liksom i expeditionsarbetet. Därmed vinnes en naturlig anpassning för de olika tjänsteinnehavarne till de grupper av menigheten, som de stå närmast. En organisation med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt vilken möjliggör en naturlig auktoritetsfördelning —— synes vara den förmånligaste ur ovan angivna synpunkter. Beträffande kyrkoadjunktsin- stitutionen mä särskilt framhållas, att den möjliggör för stiftsledningen att placera goda unga krafter i områden, där i följd av ålder eller eljest bristande förmåga hos kyrkoher- den församlingslivet råkat i lägervall.

Givet är, att en församlings avskilda läge eller annat förhållande kan utesluta en före- ning med andra församlingar till ett så stort pastorat, att det motiverar en dylik organisa- tion, eller över huvud taget för anställande av mer än en präst. En annan omständighet som kan verka i samma riktning är, att antalet delförsamlingar i ett pastorat skulle bli alltför stort för att bekvämligen kunna sammanföras till en enhet. Ett sammanförande av t.ex. sex eller sju församlingar med en kyrkoherde skulle betyda, att oproportionerligt stor del av hans tid skulle åtgå för kyrkorådssammanträden samt protokollföring. Annor- lunda ställer sig frågan om en komminister med pastoralvård blir anställd för vissa av församlingarna. (I detta sammanhang må ifrågasättas, huruvida icke av vatten eller stora avstånd isolerade församlingar, där prästen anses oumbärlig även av andra skäl än re-

ligiösa. kunna få behålla en tjänst, även om folkmängden går väsentligt under det upp- ställda normaltalet.) Den stundom hörda invändningen, att sämjan i en organisation med ett flertal präster kan visa sig svår att upphälla, synes däremot icke böra tillmätas av- görande betydelse.

Det torde komma att visa sig att, även om enprästpastoraten kunna komma att i huvudsak ersättas av flerprästpastorat och en sådan organisation skulle giva bästa re.- sultatet med tre präster av olika grad, man i stor utsträckning kan komma att få nöja sig med två präster samt i vissa fall den erforderliga elasticiteten få tillgodoses genom för två pastorat gemensamma kyrkoadjunkter. Den försvåring av kyrkoherdens tillsyn över sitt pastorat som skulle följa av en förstoring torde i väsentlig män kunna reduceras om automobil i större utsträckning än nu är fallet komme till användning i församlingsar- betet. Användning av dylikt fordon skulle säkerligen i stort sett medföra en värdefull tids— besparing, som komme att avspeglas i en ökad effektivitet i arbetet och i vissa fall komme att reducera arbetsbelastningen för över hövan tyngda tjänsteinnehavare till rimliga pro-

portioner.

3. Gudstjänstllvets och församlingsvårdens krav på pastoratsorganisationen

Församlingen såsom kyrklig arbetsenhet i historisk belysning

Den kyrkliga verksamheten har sedan urminnes tid skett i anslutning till församlingen, och församlingsbildningen har utgått ifrån sockenkyrkan.

Det till kyrkorummet knutna gudstjänstlivet var i äldre tid rikare differentierat än i nutiden såtillvida, att det jämte högmässan inneslöt såväl olika slags kyrkoförhör på sön- dagarna som veckopredikningar på vardagarna. Till gudstjänstlivet i vidare bemärkelse hörde de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation, vigsel, kyrktagning, jordfästning), av vilka jordfästningen oftast var förenad med av prästen ledd andakt i hemmet. Sin i trängre mening församlingsvårdande uppgift utövade prästen genom själavård gentemot de församlingsbor som uppsökte honom och genom besökande av sjuka och nödställda i deras hem, varvid särskilt de allmänt förekommande s.k. sockenbuden krävde mycket av hans tid och krafter. Till församlingsvård i vidsträcktare bemärkelse bör jämväl räknas den omsorg om folkmoral och folkfostran, som präglade prästens insatser i kyrkligt kom- munala uppgifter.

Med den moderna tidens inbrott vid 1800—talets mitt har en utveckling inletts, som på ett avgörande sätt inverkat på förutsättningarna för gudstjänstliv och församlingsvård. Högmässan och de kyrkliga handlingarna ha hävdat sin plats, medan de traditionella bi— gudstjänsterna bortfallit. Ett försvagande av seden att söka eller kalla prästen för själa- vård har ägt rum, och upphävandet av prästens självskrivenhet för kommunala befatt— ningar har minskat området för hans mera allmänt församlingsvårdande verksamhet.

Ett gudstjänstliv och en församlingsvård i de traditionella formerna har bevarats le— vande främst i Västsveriges kyrkliga bygder samt här och var i enstaka gammalkyrkliga församlingar i skilda stift.

Utvecklingen i stort har under 1900-talets första decennier kännetecknats av ett kyrkligt återuppbyggnadsarbete, som å ena sidan tagit sikte på att vidmakthålla gudstjänstliv och församlingsvård i de alltjämt bevarade formerna och å andra sidan skapat nya former i anslutning till en modern tids föreningsväsen och folkrörelser.

Genom den skedda utvecklingen har icke den territoriella församlingen förlorat sin be- tydelse av primärt kyrkligt verksamhetsområde. När strävandena för en förnyelse av kyr- kolivet började vid sekelskiftet, framträdde de nämligen såsom en »församlingsrörelse». Den enskilda kyrkoförsamlingen sattes därigenom i centrum. Såsom en följd av dessa strä— vanden kan nämnas en ny värdesättning av sockenkyrkan med dess kyrkogård, vartill även den nyvaknade hembygdskänslan medverkat. Denna värdering har icke blott tagit sig uttryck i ett allmänt intresse för kyrkorummets vård och förskönande utan också i ett stigande intresse för att förlägga såväl dop som vigsel till kyrkan och att där samlas till högtider. Den naturliga samhörigheten mellan alla sockenbor har särskilt i mindre för- samlingar varit bestämmande för utgestaltningen även av den moderna församlingsvården både när det gäller arbetet bland barn och ungdom och med avseende på föreningsverk-

samheten bland äldre. Den har karaktären av Iörsamlingsarbele med den lokala vidd och begränsning, som följer därav. Symboliskt för den nu skisserade tendensen inom nutida kyrkoliv är kombinationen sockenkyrka — församlingshem.

Däremot bör emellertid ställas en annan tendens, som går ut på att vidga ramen för den kyrkliga verksamheten. Församlingsrörelsen har växt ut till en kyrkorörelse, som bragt till uttryck de enskilda församlingarnas tillhörighet till en större samfundsgemenskap och fört fram organ och sammanslutningar i kontrakten, stiften och rikskyrkan. Men det är att märka, att även dessa organ med vidare verksamhetsområde ytterst ha till syfte att främja gudstjänstlivet och församlingsvården i de enskilda församlingarna. Och sammanförande! av medlemmar i olika församlingar till uppbyggelse eller rådslag har i allmänhet tillfällig karaktär och sker för begränsade syftemål. Endast undantagsvis förekomma organisatio- ner, som icke taga hänsyn till församlingsindelningen.

De faktorer, som varit verksamma i den moderna samhällsutvecklingen och framkallat upplösning av de gamla lokala enheterna till förmån för bildandet av större kommunala verksamhetsområden, ha också gjort sig gällande inom församlingsorganisationen. En alltför stark folkminskning i rena landsförsamlingar likaväl som en alltför stor folkökning i församlingar med tätortsbebyggelse kunna vålla, att församlingen har svårt att fungera såsom en sådan. Men där underlaget för gudstjänstliv och övrigt kyrkligt arbete är till- fredsställande utgör församlingen alltjämt en naturlig kyrklig arbetsenhet och kan svår- ligen såsom sådan ersättas.

Synpunkter på den nuvarande organisationen i pastorat av olika typ

Vid bedömandet av de krav, som gudstjänstliv och församlingsvård ställa på den präs- terliga arbetskraften i det enskilda fallet, måste man taga hänsyn till de betydande varia- tionerna i församlingarnas struktur. En viktig sådan skillnad är den mellan »kyrkligaa församlingar, där behovet av gudstjänsttillfällen är starkt och den kyrkliga seden väl hävdat sig även i fråga om sökandet av själavård, och »okyrkliga» församlingar, där både guds- tjänstliv och församlingsvård i traditionell form råkat i förfall. Men ur arbetssynpunkt blir skillnaden icke så stor för församlingsprästen. Medan han i förra fallet har full syssel- sättning med de uppgifter, som sedan gammalt äro givna, måste han i senare fallet ägna så mycket mera arbete åt den uppsökande uppgiften och åt användandet av nya medel för att främja en förnyelse av kyrkolivet. Det moderna s. k. församlingsarbetet representerar sålunda en till prästens egentliga kallelse hörande arbetsuppgift av krävande art, som han icke kan undandraga sig. '

Ser man återigen till förutsättningarna för det kyrkliga livets utgestaltning och till möj- ligheterna för prästerskapet att tillgodose dess behov, ligger det i sakens natur, att dessa måste bli ganska olika med hänsyn till lokala förhållanden. För församlingens del kom- mer därvid i betraktande dess geografiska och sociologiska struktur, dess folkmängd o. s. v. För prästerskapets möjligheter blir det avgörande, om det har att betjäna en eller flera församlingar. Frågan blir m.a.o., hurudana villkoren för gudstjänstliv och församlings- vård bli i pastorat av olika typ.

Såsom normaltyp kan uppställas:

]) En/örsamlingspastorat med minst 2000 och högst 3000 invånare

Ett sådant pastorat erbjuder goda naturliga förutsättningar för gudstjänstliv och för- samlingsvård, som också kunna uppehållas i full omfattning. Underlaget är tillräckligt för församlingsarbetet, som gärna sväller ut.

Vissa omständigheter kunna emellertid försvåra prästens arbete: 1) spridd bebyggelse med större byar, som nödvändiggöra anordnande av regelbundna andaktsstunder '

2) stor ytvidd, som kräver långa färder vid hembesök; 3) förekomst av mindre tätort på relativt långt avstånd från kyrka och prästgård, som motiverar särskilt församlingsarbete;

4) en rörlig befolkning; pastoratsexpeditionens arbete ökas, men pastor har svårt att anskaffa skrivhjälp;

5) en viss knapphet på frivilliga medarbetare (men tillgång till lärare, då församlingen är tillräckligt stor för att få behålla sina skolor).

En eller flera av dessa omständigheter göra även tjänsten i ett pastorat av denna typ orimligt arbetskrävande, när folkmängdstalet närmar sig 3000. Där församlingen består av mindre tätort (i kyrkans och prästgårdens närhet) med glesbefolkad landsbygd, har folkmängdsfaktorn icke samma betydelse.

2) Två/örsamlingspastorat med omkring 2000 invånare

Både församlingarnas behov och prästens möjligheter motivera gudstjänstlivets uppe— hållande i full omfattning i båda församlingarna. [ regel kan utan skada konfirmandun- dervisning och ungdomsarbete (liksom pastorsexpedition) centraliseras, om icke avståndet till annexförsamlingen äl för stort. Annexförsamlingen ställer emellertid anspråk på viss egen församlingsvård, t. ex. söndagsskola, arbetskrcts för äldre. Det kan ej undgås, att sådan församling blir mindre väl tillgodosedd, särskilt om den är betydligt mindre än mo- derförsamlingen.

Försvårande omständigheter för prästens arbete : 1). Därtill kommer den söndagliga duplikatio'nen, som är betungande, särskilt om jordfästningar också hållas på söndagar och bröllop på lördagar. En viss svårighet vållar ävenledes administrationsbördans ökning genom dubblering av sammanträden och kontinuerlig tillsyn av två kyrkor och kyrko- gårdar.

Erfarenheten torde visa, att pastorat av denna typ. i synnerhet om de innesluta mindre tätort på avstånd från kyrka och prästgård, kunna bli onormalt arbetskrävande redan vid ett befolkningstal av 2500 personer.

3) Tre- och fyrfårsamlingspastorat

Pastorat av denna typ ha i regel utpräglat agrar karaktär. Åtminstone två, resp. tre av församlingarna ha i regel ringa folkmängd. Då dessa pastorat äro att finna i de gamla kulturbygderna med uråldrig församlingsindelning, ha församlingarna genomgående ringa areal.

Organisationen medgiver icke högmässa mer än i två kyrkor varje söndag. Hållandet av högmässa regelbundet, om ock icke söndagligen, liksom av extra gudstjänster vid de stora högtiderna, är i de minsta församlingarna starkt motiverat, då kyrkan och dess gudstjänst i de minsta församlingarna är den givna samlingspunkten, vilket bestyrkes av att intresset för kyrkans omvårdnad även med stora offer i dem oftast är mycket starkt och att kyrk— samheten i dem procentuellt är relativt mycket god. Ekonomiskt och personellt underlag för ett rikare förgrenat församlingsarbete saknas däremot.

Speciellt försvårande omständigheter för prästens arbete: 1) den onaturligt starka anspänningen kring söndagarna. en ojämn arbetsrytm, som verkar slitande;

2) tre- eller fyrdubblingen av de administrativa bestyren, som medför en tröttande monotoni;

3) den. så gott som totala avsaknaden av frivilliga medarbetare för det församlings- arbete, som krävs även i den minsta församling, t.ex. söndagsskola, arbetskrets.

Pastorat av denna typ ställa stora krav på prästens psykiska spänstighet och uthållighet. Erfarenheten visar, att arbetsprestationen i och för sig icke alltid blir mer omfattande i grupp 3 än i 1 och 2, men detta torde i så fall bero på en icke önskvärd inskränkning av arbetet till de direkt föreskrivna uppgifterna, beroende på att energicn ickevräcker till för ett utnyttjande av tiden för församlingsarbete i övrigt.

Även om svårigheterna med skötseln av dessa pastorat i väsentlig mån bero på antalet församlingar, saknar givetvis pastoratets sammanlagda folkmängd icke sin betydelse. En folkmängd av omkring 1800 personer torde i ett treförsamlingspastorat beteckna den övre gränsen; för ett fyrförsamlingspastorat bör denna gräns rimligtvis ligga ännu lägre, för- slagsvis vid omkring 1500 personer.

Pastoratsproblemet har i det föregående diskuterats utifrån nuvarande organisation i de mellan- och sydsvenska stiften, där cn- eller flerförsamlingspastorat med endast en präst är den allmännast förekommande typen.

Samma synpunkter måste emellertid läggas på detta problem, därest den i samband med pågående utredning framförda principen med vidgade pastorat, i vilka två eller flera

präster tjänstgöra, skall tillämpas också på. småförsamlingarna. De svårigheter beträffande tre- och fyrförsamlingspastoraten, som ovan påtalats, äro i- själva verket så stora, att det bör övervägas, om icke en pastoratstyp med fem församlingar och två präster är mera eftersträvansvärd. Mot sammanförandet av flera än sex församlingar till ett pastorat med två präster talar avgjort den omständigheten, att kyrkoherden skulle få mycket svårt att utöva ledningen och handhava de administrativa uppgifterna. I pastorat med alltför stort antal församlingar och avsevärt avstånd mellan prästgårdarna försvåras därtill både sam— arbete och rättvis arbetsfördelning mellan prästerna.

Svaren

Yttranden ha avgivits av samtliga domkapitel utom det i Göteborg samt stiftskom- mittéerna i tolv stift; i Luleå stift har stiftskommitté icke bildats. Domkapitlet i Göteborg har utan att angiva någon egen ståndpunkt överlämnat ett yttrande av stiftskommittén i stiftet, i vilken kommitté emellertid biskopen presiderat.

. |. Allmänna anmärkningar _

Domkapitlet i Lund: De församlingsprästerliga organisationsfrågorna kunna knappast lösas utan ett klarläggande av de prästerliga ämbetsplikterna. Även om bestämmelserna i 1686 års kyrkolag ännu i mångt och mycket hava en levande aktualitet, har dock vid sidan av dessa bestämmelser utvecklats ett livligt prästerligt församlingsarbete, betingat av änd— rade tidsförhållanden och därav föranledda krav på andra och i kyrkolagen icke förut— sedda prästerliga arbetsuppgifter. Kyrkomötet har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 de— cember 1948 anhållit om utfärdande av en instruktion rörande prästs ämbetsplikt. Kungl. Maj:t har den 17 mars 1950 funnit kyrkomötets skrivelse ej föranleda annan åtgärd än att handlingarna överlämnats till ärkebiskopen för vidtagande av den åtgärd, vartill han i samråd med övriga biskopar i riket kunde finna anledning. Frågan bör enligt domkapitlet göras till föremål för ytterligare utredning. Först sedan klarhet vunnits härutinnan och så- lunda de prästerliga arbetsuppgifterna närmare preciserats, bör antalet präster inom de olika pastoraten fastställas. Uppmärk-sammas bör därvid i vilket förhållande den andliga vården vid sjukhus, pensionärshem och andra anstalter bör stå till de pastorala arbets— uppgifterna.

Stiftskommiltén [ Göteborg: Frågan 1. kan icke generellt besvaras. Förhållandena äro i hög grad beroende av antalet församlingar inom pastoratet och arbetsfördelningen mel- lan prästerna.

Stiftslcommittén och domkapitlet i Härnösand: Pastoratsindelningen måste anses uteslu- tande vara en teknisk indelning i enheter för avlöningsändamål, inbegripet förvaltning av prästgårdar och avlöningstillgångar. Någon enhet för det egentliga kyrkliga arbetet har pastoratet aldrig varit. Något nära samarbete mellan olika församlingars präster i samma pastorat kan man ej tala om, frånsett växelvis tjänstgöring för varandra vid de tjänstledig- heter, som ersätta prästernas semester. Även där en komminister ålagts att biträda kyrko- herden i vissa avseenden, har det visat sig svårt att omsätta föreskrifter härom i praktiken. —— Något egentligt pastoratsmedvetande har alltså ej uppstått hos pastoratets invå- nare, i varje fall ej i denna del av landet, där de stora avstånden försvåra närmare kon— takter.

1 Stiftskommittén och domkapitlet i Stockholm: De promemorior, som åtfölja de sakkun- ' nigas skrivelser tecknar på ett träffande sätt verkligheten (stiftskommittén instämmer »med all kraft» i däri framförda synpunkter. Domkapitlet: »Promemoriorna få sägas vara ett i gott underlag för rätt bedömning av ifrågavarande problem»).

ll. Vilka äro erfarenheterna i stiftet av pastorat med endast en fast anställd präst. jäm- förda med pastorat med flera präster?

Stiftskommittén i Uppsala: I enförsamlingspastorat med [så] stor folkmängd och areal, att [flera] ordinarie präster erfordras, är en organisation med flera präster icke blott

en praktisk nödvändighet för att prästens alla uppgifter skola medhinnas. Prästerna kunna komplettera varandra i olika avseenden och genom gemensam rådplägning och planlägg- ning vara varandra till stöd och hjälp. Semester och annan ledighet kan lättare ordnas. ex- peditionsarbetet bättre fördelas o.s.v. Dock förekommer det stundom såsom t.ex. i Upp- sala domkyrkoförsamling, att arbetsuppgifterna icke fördelas efter personliga egenskaper, ålder o.s.v. Man delar i stället upp församlingen i distrikt, som tilldelas de anställda prästerna, där var och en tämligen självständigt har att svara för samtliga arbetsuppgifter. I pastorat bestående av flera församlingar och med mer än en ordinarie präst kunna de angivna fördelarna endast i mycket ringa utsträckning tillgodogöras. Den huvudsakliga fördelen består i att predikobyte äger rum, vanligen en gång i månaden. Stundom etableras också i större eller mindre omfattning samarbete i fråga om församlingsarbetet. Särskilt om komministern har en väsentligt mindre församling [än kyrkoherden] att svara för, ålägges han stundom enligt den fastställda arbetsordningen att biträda med såväl expe- ditions— som församlingsarbete i den större moderförsamlingen. I regel är det dock så, att var och en sköter sitt och har tillräckligt med arbete. Tiden för de rent prästerliga upp- gifterna visar sig därvid ofta redan nu för knapp. I synnerhet om var och en av pastoratets präster har två eller flera församlingar att svara för, bli möjligheterna till ömsesidig hjälp så gott som inga. I flerförsamlingspastoratet med mer än en präst är alltså arbetet i realiteten organiserat, som om varje präst hade sitt eget pastorat. En sådan organisation har också flera fördelar. Kommittén vill särskilt understryka betydelsen av att prästen får en ingående kännedom om sina församlingsbor. både unga och gamla, och kan uppe- hålla den för hans gärning så viktiga personliga kontakten åt olika håll.

Domkapitlet i Uppsala: I enförsamlingspastorat med så stor folkmängd och areal, att två eller flera präster erfordras, hör den nuvarande organisationen bibehållas, där ej för- hållandena motivera en delning av pastoratet. I dessa pastorat gäller i stort sett vad som enligt promemoriorna talar till förmån för pastorat med flera ordinarie präster. Om två enförsamlingspastorat med ett invånarantal, som kan anses motsvara en ordinarie prästs arbetsuppgifter (1500—2000) sammanslås, blir det nya pastoratet huvudsakligen en för; valtningsenhet utan större betydelse för församlingsarbetet. Vissa lättnader kunna ibland ornås vid semester m.m., men i regel har vardera prästen fullt tillräckligt att göra i sin församling. Ett enförsamlingspastorat av måttlig storlek och med en präst är ofta den en- het, som skapar de bästa förutsättningarna för den pastorala verksamheten. Och i fråga om pastoratsbildningen böra religiösa synpunkter tillmätas den största betydelsen. _ Be- träffande flerförsamlingspastorat med så små församlingar, att de icke var för sig giva tillräckligt arbete för en präst, uppstår frågan, om dessa pastorat skola göras så stora. att två eller flera ordinarie präster erfordras, eller om de skola begränsas till att om- fatta så många församlingar, som rimligtvis kunna skötas av en präst. Ett pastorat med två eller högst tre församlingar med 1200—1500 invånare ger i regel full sysselsättning åt en präst. Att sammanslå två dylika pastorat och anställa kyrkoherde och komminister förefaller att vara lika omotiverat som den för den andra ovannämnda gruppen [av en- församlingspastorat] ifrågasatta sammnslagningen. Här gäller än mer att var och en sköter sitt. Vardera prästen har varje söndag minst två gudstjänster och kan alltså vid behov icke bistå den andre. Det kan finnas fall, då fortbeständet av ett pastorat med mindre än 1 OOO—1 200 invånare kan vara motiverat (pastoratets isolerade läge, pastoratets belägenhet på en ö etc.).

Sti/tkommittén och domkapitlet i Linköping: Ett enkelt och entydigt Svar härå är icke lätt att giva, då hänsyn måste tagas till de olika pastoratens typ, struktur och storlek. Sålunda måste konstateras att erfarenheterna icke äro enhetliga beträffande stads— eller tätortspastorat å ena sidan och landsbygdspastorat å den andra. Av den förstnämnda typen har Linköpings stift knappast mer än ett enda pastorat, Valdemarsvik (3 337) där endast en präst är anställd. Alla övriga stads-, köpings- eller andra tätortspastorat ha flera präster anställda. Erfarenheterna från Valdemarsvik äro tillfredsställande och kunna förväntas vara detta så länge pastor är i sin fulla kraft och har de utmärkta medhjälpare och i övrigt gynnsamma omständigheter som för närvarande samt så länge icke pastor utöver sitt pastoratsarbete får andra prästerliga uppgifter vid exempelvis sjukstuga, hem för kro- niskt sjuka, centraliserat ålderdomshem eller regemente. Där nyssnämnda arbetsupp- gifter tillkomma eller det stadsliknande pastoratet har tvåförsamlingskaraktär (Kungs-

backa synes närmast jämförligt med 3736 å en präst) kan stadsliknande enprästpastorat förmodas vara mindre lämplig typ. För Linköpings stifts vidkommande gälla alltså erfa— renheterna landsbygdspastorat. Som i närslutna promemorior angives kan och bör man helt bortse från de problem av personlig art, som länkas kunna uppkomma i ett flerpräst- pastorat. Endast från en synpunkt förtjänar dessa uppmärksammas. Biträdande präster i lägre tjänstegrad än kyrkOherde ha ett naturligt behov att efter viss tjänstetid känna nö- digt utrymme för personliga initiativ och personlig självständighet. Denna legitima önskan blir icke lika lätt att tillgodose, om pastoraten av flerprästtyp skulle utökas. I själva verket är det ofta en sådan förklarlig önskan om självständig insats, som motiverar transportan- sökningar av stadsförsamlingarnas prästerskap till landsbygdspastorat. Ju färre kyrko— herdetjänsterna bli, dess mer minskas utsikterna för det yngre prästerskapet i lägre grader att nå det slutmål av rimlig självständighet som en kyrkoherdetjänst innebär.

Vissa fördelar av flerprästpastorat kunna givetvis framhållas. Den huvudsakliga vin- ningen kunde förväntas genom mer kvalificerat personligt urval till kyrkoherdetjänster. 1 någon mån motväges emellertid detta av gällande prästvalsordning, som ingalunda garan- terar, att det mindre antalet kyrkoherdetjänster besättas av de mer kvalificerade prästerna. Tillika kunde förväntas sådan vinning, att de olika prästerna inom samma pastorat med förstorat område kunde fördela arbetsuppgifterna efter olika läggning, utrustning och specialiserad utbildning. Sådan uppdelning inbjuder emellertid till vissa svårigheter, då urvalet huvudsakligen måste läggas i den ansvarige kyrkoherdens hand. Inom Linköpings stift har det emellertid på vissa håll visat sig, att kyrkoherden trots allt känner som be- hov och samvetsplikt att själv besöka även avlägsna delar av församlingen, mindre ar- betskretsar o.dyl. Den i promemoriorna anförda synpunkten, att yngre medhjälpare skulle ha lättare att komma i kontakt med ungdomen, har uppenbar och psykologisk motivering, men kan likväl icke generellt bejakas. Stundom visar sig, att mognad och livs- erfarenhet ger bättre förutsättning för frimodig kontakt, vislig ledning och andlig genero- sitet än den alltför unge äger. Den senare kan också hämmas, stundom av tillbakadragenhet och bristande självförtroende, stundom av kategoriskt framträdande och bristande vana att förstå oliktänkande. De nya bestämmelserna om emeritiåldern medföra också, att kyrko- herdarna kunna förväntas ha bevarad vitalitet under sin tjänstetid.

En städse känd olägenhet i enprästpastorat, varmed här menas icke blot—t enförsam- lingspastorat utan också pastorat av flerförsamlingstyp, har varit ett visst mått av isole- ring, framförallt i det hänseendet att pastor känner, att allt som skall ske, från de stora initiativen till de små detaljerna, skall utgå från hans prästgård och handläggas av honom personligen. Denna olägenhet kan icke bestridas. Däremot torde ofta den isolering ha över- betonats, som ligger i bristande omväxling för såväl pastor som församling. Dels visar det sig — överraskande nog —— att församlingarna mestadels helst höra sin egen präst och känna särskild samhörighet med honom, dels kan där ombyte är önskvärt — sådant med relativ lätthet ordnas inom kontrakten med nuvarande kommunikationer. Denna känsla av samhörighet mellan församling och präst bör icke undervärderas. Ju större möjlighet pastor har att lära känna de enskilda församlingsmedlemmarna och ju mer dessa känna att pastor delar intressen och villkor med dem, dess större blir hans möjlighet till rent pastoral gärning.

Den ekonomiska synpunkt, som sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2/1949: lI anfört angående vikten av att alla möjligheter till besparingar tillvaratagas, kan icke eo ipso tjäna som motivering för flerprästpastorat. Dels måste denna ekonomiska synpunkt vägas mot synpunkterna på det kyrkliga arbetets tjänliga ordnande, dels kan ifrågasättas, huru stor den verkliga besparingen blir, då numera kyrkoherdetjänst i lägsta lönegrad och komministertjänst i högsta lönegrad ekonomiskt sammanfalla.

Slutsatsen torde bli, att den bättre pastoratstypen å landsbygden alltjämt är pastorat med en eller två församlingar och en präst. '

Stiftskommittén och domkapitlet i Skara: Enprästpastorat erbjuda från församlingsvår- dens synpunkt vissa fördelar i förhållande till flerprästpastorat. Olägenheten består när— mast däri, att prästen i ett enprästpastorat med tilltagande ålder skulle ha svårare att nöjaktigt betjäna pastoratet t. ex. beträffande ungdomsvård och därmed jämförliga uppgifv ter. Fördelen ligger främst däri, att en sådan präst med sitt mera begränsade verksamhets- område i allmänhet har lättare att komma i personlig kontakt med sina församlingsbor

än prästerna i ett flerprästpastorat. Stiftskommittén (tillägg): Detta blir särskilt beklagligt i ett pastorat, där prästen är ensam präst. Nämnda olägenhet kan dock avhjälpas genom missivering av en yngre präst såsom ämbetsbiträde.

Stiftskommittén och domkapitlet i Strängnäs: På landsbygden är enförsamlingspastorat med en präst och högst 2000 invånare bäst. Över 2000 ökar arbetsbördan i sådan grad, att väsentliga uppgifter måste eftersättas (i det pastorala arbetet). Eftersom överordnade myndigheters kontroll i främsta rummet vanligen avser det expeditionella, får det rent pastorala arbetet vidkännas bristerna i alltför hög grad. Flerförsamlingspastorat med en präst är mindre lyckligt; svåra problem uppstå för det pastorala arbetet. Förutom den dubbla förvaltningsapparaten och de omständiga flyttningarna samt det besvärliga i att städse ha register för två församlingar att tänka på, så att sammanblandning ej sker, för+ svåras arbetet genom att samma folkmängdstal, delat på två församlingar, i regel företer större olikheter än inom en församling med ensartad tradition. Detta hindrar i regel en eljest möjlig centralisering av det frivilliga arbetet. Svårigheterna ökas, ju fler försam- lingarna bli. Mera än två församlingar böra ej sammanföras till pastorat med en präst.

Stiftskommittén i Västerås: När det gäller enförsamlingspastorat med en präst äro er- farenheterna i stort sett goda. Prästen känner sin församling, församlingen» känner sin präst, god kontakt och ett personligt förhållande råder. Med bortseende från personliga och lokala förhållanden måste det sägas, att även mera allmänna omständigheter finnas. som kunna väsentligt försvåra prästens arbete redan i ett enförsamlingspastorat med en präst. Vad framför allt frågan om knapphet på frivilliga medarbetare angår är detta ett mycket kännbart problem i de små landsortsförsamlingarna. Möjligheterna att få hjälp av lärarkåren få ej bedömas alltför optimistiskt. Det är vidare mycket svårt att i sådana för- samlingar erhålla deltidsanställt expeditionsbiträde. Där personliga förutsättningar finnas kan det möjligen tänkas, att kyrko— och kyrkogårdsvaktmästaren under den tid av året. då arbetet på kyrkogården icke helt tar hans tid i anspråk, ålades viss tjänstgöring på pastorsexpeditionen. När minimifolkmängden för ett enpräst- och enförsamlingspastorat sättes så högt (3 000), att kyrkoherden för att hinna med sitt arbete oundgängligen är be— roende av ett expeditionsbiträde med åtminstone halvtidtjänstgöring, torde det i en del pastorat kunna uppstå svårigheter att genomföra en dylik organisation. Andra svårigheter kunna också göra sig gällande. Erfarenheten talar för att den ensamme prästen lätt kan bli isolerad. Hans initiativförmåga minskar. Hos mången ensam präst gör sig starkt gällande behovet av en ämbetsbroder på platsen, till vilken han kan överlämna viss del av arbetet, t. ex. ungdomsarbetet. Därtill kunna följande överväganden göras. En ensam präst får predika söndag efter söndag från samma predikstol. Detta kan vara av ett icke ringa värde. Han känner sina församlingsbor och deras problem. Men det kan också i längden bli bc- tungande och föga inspirerande. Detta också därför, att han saknar möjligheter att såsom sina ämbetsbröder i flerprästförsamlingarna få någon ledig söndag och själv få sitta i kyrkbänken. Han har svårare än dessa att bevista konferenser och studiedagar, svårare att få semesterfrågan' tillfredsställande ordnad. För församlingen kan det vara av värde att få höra en och samma predikant söndag efter söndag och så växa in i hans förkunnelse och undervisning. Men i många fall torde det i lika hög grad vara önskvärt och berikande för en församling att mera regelbundet få höra flera predikanter. Liknande synpunkter kunna läggas på själavården och det övriga prästerliga arbetet. Många av den ensamme prästens problem och svårigheter bliva aktuella först efter en lång tjänstgöring i en och samma församling. Det är en väsentlig skillnad, om en präst sitter 10 a 15 år i ett pastorat eller om han stannar 30 eller 40. Erfarenheterna bli sålunda beroende av möjligheterna för kyrkoherdarna i enprästförsamlingarna att inom rimlig tid vinna befordran eller för- flyttning till flerprästförsamlingar. Många av enprästpastoratets svårigheter kunde väsent— ligt nedbringas, om ett system med för två pastorat gemensamma kyrkoadjunkter eller :ontraktsadjunkter mera allmänt genomförts.

Domkapitlet i Västerås: Domkapitlets uppfattning sammanfaller i stort sett med stifts- kommitténs. Erfarenheterna av de kyrkliga förhållandena i enprästpastorat äro i allmän- het goda. Prästen kommer lätt i kontakt med sin församling och har ingen väsentlig svä— righet att [skaffa sig den överblick av församlingen, som är önskvärd och nödvändig. För-. samlingen å sin sida kan lätt lära känna sin präst, som genom gudstjänster, konfir- mandundervisning, söndagsskola och annan församlingstjänst kan uppehålla en fast och

kontinuerlig förbindelse med sin församling. Präst och församling bilda en arbetsenhet. som gagnar det kyrkliga livet. Samtidigt visar erfarenheten vissa avigsidor i dessa pastorat. Dit hör för prästens del isolering, bristande initiativ, osäkerhet att erhålla lämplig arbets,— kraft å pastorsexpeditionen och andra medhjälpare i det kyrkliga arbetet samt »möjlighet» (svårighet) att erhålla vikarie under semesterledighet. Det största problemet för en ensam präst är dock en vidsträckt församling med dåliga kommunikationer. Att sköta ett pastorat med en befolkning av 3 000, vilken bor något så när koncentrerad", torde icke bereda någon större svårighet för en- ensam präst. Problemet uppstår när denna befolkning är spridd över ett stort område. I sådana fall äro olägenheterna påtagliga. En del av dessa kunde. måhända avhjälpas genom en gemensam kyrkoadjunkt för två eller flera enprästpastorat. Sammanfattningsvis vill domkapitlet för sin del framhålla att dess erfarenhet av pastorat "med endast en fast anställd präst, jämförda med pastorat med flera präster, är över— vägande positiva och att de problem, som omnämnts, torde kunna lösas utan alltför stora svårigheter.

Stiftskommittén i Växjö: Fördel med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt i ett pastorat kan endast tänkas uppkomma, när dessa präster äro placerade i en och samma församling eller i arbetsområde där de sinsemellan kunna fördela arbetsuppgifterna. Att sammanslå flera enprästpastorat till sådana enheter med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt, där var och en har sitt eget arbetsområde i respektive församlingar och ej kan på grund av avstånd så lätt nå varandra, medför icke lättnad eller differentiering i arbetet. Att församlingarna —— även mycket små _ äro givna arbetsenheter bör särskilt understrykas. Det är önskvärt att de små församlingarna i största möjliga utsträckning få leva ett självständigt liv ej blott såtillvida att de erhålla söndaglig gudstjänst. Genom den kyrkliga inställningen i de småländska bygderna får prästen ett ökat ansvar och —— ävenli små församlingar ökade arbetsuppgifter. »Ju mindre en församling är desto mera kumuleras prästens arbete. Ju större en församling är, desto mera förtunnas hans upp- gifter.» Därest små församlingar måste sammanslås, är typen 3 församlingar med 2 präs- ter den bästa. Att lägga tillsammans fyra församlingar är knappast någon vinst och nr— betsfördelningen mellan prästerna är svår att genomföra. Därtill kommer, att ständig duplikation bör undvikas. .

Domkapitlet [ Växjö: Domkapitlet vill särskilt understryka, att ett generellt svar icke kan givas, emedan verkligheten är mycket skiftande och typerna av pastorat med flera präster så olika, att några schematiska regler utan hänsyn till lokala och personliga för— hållanden icke kunna uppställas. Att göra en jämförelse mellan de i stiftet förefintliga femtiosex pastoraten med endast en fast anställd präst och de återstående nittio pastorn; ten med flera präster är alltså härvidlag en omöjlighet. Om valet däremot står mellan sammanläggning av tre eller fyra små församlingar, där varje församling ej kan få en präst, är treförsamlingspastoratet med två präster utan tvekan att föredraga. Vidkom— mande förslaget om rörliga präster får domkapitlet med hänsyn till den ökade rörligheten i befolkningsutvecklingen framhålla önskvärdheten av att, där så kan prövas lämpligt, så- väl kontraktsadjunkter som för två pastorat gemensamma kyrkoadjunkturer inrättas.

Stiftskommittén (' Lund: Där enligt nuvarande ordning finnes enprästpastorat och pasto— ralvården tillfredsställande kan skötas av endast en i pastoratet anställd präst, bör denna ordning så långt möjligt bibehållas. Den i de sakkunnigas skrivelse berörda typen av ena priistpastorat, bestående av tre eller fyra församlingar, kan icke anses vara lämplig i Lunds stift. De olägenheter med en sådan ordning, vilka de sakkunniga själva hava på— pekat, göra sig kraftigt gällande både beträffande präst och församlingar även vid ett lågt befolkningstal. Två präster i ett fyrförsamlingspastorat är avgjort att föredraga fram— för enprästpastorat med tre eller flera församlingar.

För tvåprästpastorat talar den omständigheten, att på detta sätt större möjlighet kan beredas till att i församlingsarbetet taga hänsyn till skilda åldersgrupper eller skiftningar inom fromhetslivet. När två präster finnas anställda inom pastoratet, kan också präster- nas behov av en tids sammanhängande semesterledighet lättare tillgodoses. Sistnämnda omständighet lär i sin ordning komma att gynnsamt inverka på intensiteten och initiativ- kraften beträffande församlingsarbetet.

Pastorat med mer än två präster synes icke böra ifrågakomma utom i sådana fall, då en stor del av pastoratets befolkning tillhör en eller ett par tätorter. I övriga fall torde av—

stånden i ett pastorat av denna typ komma att bli så stora, att pastoratet måste bliva mycket svårskött. Det förefaller, som om de sakkunniga tillägga de förbättrade kommunikations— förhållandena på landsbygden en överdriven betydelse. Omnibuslinjerna i Lunds stift följa i regel huvudvägarna mellan städer eller tätorter men beröra i regel icke de avlägsnare och mera isolerade platserna. Detta medför i stor utsträckning, att församlingsmedlemmar från sådana platser fortfarande hava en lång och ofta svårfranikomlig väg till försam- lingens kyrka och prästgård, liksom församlingens präst icke utan avsevärd tidspillan och besvär kan uppsöka dessa församlingsbor.

Sammanfattningsvis vill kommittén uttala, att tvåpråstpastorat i viss utsträckning äro lämpliga och önskvärda men att en hittillsvarande ordning med enprästpastorat bör bi- behållas, där icke särskilda skäl kunna åberopas för en annan ordning.

Domkapitlet (' Lund: Stiftets landsbygdspastorat bestå i regel av två församlingar med kyrkoherde såsom ensam präst. Denna sedan sekler bestående organisation har alltså i hög grad traditionen för sig. Den har ingått i församlingsmedvetandet såsom den enda tänkbara organisationen och den har på ett utmärkt sätt kommit till rätta med skilda tids- perioders krav på det prästerliga arbetets bedrivande. I denna pastoratsindelning har på grund av folkmängdens ökning eller minskning omregleringar vidtagits. Häremot kan ej vara något att erinra.

Stiftskommittén i Göteborg: Stora pastorat hava den olägenheten, att kyrkoherden oskä- ligt betungas med förvaltningslmstyr, vilket hindrar honom i hans prästerliga tjänstgöring och minskar hans möjligheter att överblicka och leda församlingsarbetet. Ju fler försam- lingar, ett pastorat omfattar, desto mera framträder denna olägenhet. Den motverkas bäst därigenom att komministrar och kyrkoadjunkter anförtros självständiga uppgifter i egna församlingar. Men i samma mån som de övertaga förvaltningsuppgifter och initiativären— den, vilka normalt påvila en kyrkoherde, framstår det — särskilt för de äldre komminist- rarnas del — som en orättvisa, att de skola fullgöra en kyrkoherdes arbete men uppbära lön såsom komministrar.

Det prästerliga arbetet synes bliva mest effektivt, när varje präst har ett bestämt om- råde inom pastoratet att svara för. Att två eller flera präster gemensamt handha själa— vården bland ett relativt stort antal människor medför i regel att arbetet blir mindre effektivt.

Olägenheter med »enprästpastorat» synes huvudsakligen visa sig i de fall, då vederbö- rande präst av hälsoskäl eller andra orsaker icke är i stånd att fullt tillfredsställande sköta sin tjänst; i sådana fall är det givetvis en fördel, att det inom pastoratet finnes ännu en fast anställd präst. '

Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad: Angående pastoratsindelningen med hänsyn till den prästerliga organisationen biträder stiftskommittén de synpunkter, som framförts i bilagda P. M. därom, nr 2. Beträffande folkmängdstal synas de i P. M. föreslagna maximi- talen 3000 invånare på landsbygden och 5000 invånare i stad pr prästerlig tjänst vara att förorda, under förutsättning att hänsyn dessutom tages till areal och geografisk belägenhet samt möjligheten att använda bil i tjänsten. Skall det föreslagna normaltalet för areal., 1 kvadratmil, väsentligt höjas, måste sådana åtgärder vidtagas, som möjliggöra för veder- börande präst att i tjänsten använda bil. I större pastorat torde anskaffande av tjänstebil genom pastoratets försorg vara att förorda. Den föreslagna organisationen med kyrko- herde, komminister och kyrkoadjunkt synes på i P. M. anförda grunder vara att tillstyrka. Likaså biträder stiftskommittén synpunkterna i den tredje P. M. angående gudstjänstlivets och församlingsvårdens krav på pastoratsorganisationen; dock kan kommittén icke till- styrka en pastoratstyp med fem församlingar och två präster. Som en huvudregel måste framhållas, att varje församling får behålla möjligheten till söndaglig gudstjänst. En präst bör därför som regel icke hava mer än två församlingar med var sin kyrka att betjäna. Treförsamlingspastorat med en präst eller femförsamlingspastorat med två präster äro icke funktionsdugliga ur kyrklig synpunkt. Nödvändiga sammanslagningar böra leda till upp— komsten av pastorat med två eller fyra församlingar, betjänade av minst en präst för varannan församling.

Erfarenheterna i stiftet jämte principiella överväganden tala för att en organisation av pastorat med endast en fast anställd präst icke erbjuder de fördelar av tjänsteorganisato- risk eller församlingsvårdande art som en organisation av pastorat med flera präster. Dock

synes det kommittén, att ett system med en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt för Karlstads stifts del med anledning av dess till arealen ofta stora pastorat icke är att rekommendera.

Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand: Kommittén (och domkapitlet) utgår från att här ej alls gäller jämförelse mellan enförsamlingspastorat med en präst och enförsam— lingspastorat med två eller flera präster. Vid sådan jämförelse vore rätt lätt att uppvisa stora lättnader genom ökad trivsamhet i arbetet för prästerna och större omväxling för åhörarna i kyrkan m. m. i tvåprästpastorat. Då frågan om församlingsreglering ej är aktuell. ej heller frågan om den prästerliga arbetsbördan som sådan, torde det typfall, som frågan närmast bör inriktas på, vara jämförelse mellan å ena sidan två enförsamlingspastorat med var sin kyrkoherde och å andra sidan ett tvåförsamlingspastorat med kyrkoherde i moderförsamlingen och komminister med egen ämbetsförvaltning i annexförsamlingen. (Denna typ är vanlig i stiftet: 24 pastorat; därjämte förekomma 6 stycken treförsamlings— pastorat med tre präster, samt ett tvåförsamlingspastorat och ett treförsamlingspastorat med små annexförsamlingar och två präster, båda bosatta i resp. moderförsamling.)

Pastoratsindelningen måste anses uteslutande vara en teknisk indelning i enheter för avlöningsändamål, inbegripet förvaltning av prästgårdar och avlöningstillgångar. Någon enhet för det egentliga kyrkliga arbetet har pastoratet aldrig varit. Något nära samarbete mellan olika församlingars präster i samma pastorat kan man ej tala om, frånsett växelvis tjänstgöring för varandra vid de tjänstledigheter, som ersätta prästernas semester. Även där en komminister ålagts att biträda kyrkoherden i vissa avseenden, har det visat sig svårt att omsätta föreskrifter härom i praktiken. Vissa arbetstimmar å moderförsamlingens pastorsexpedition eller vissa bygudstjänster i del av moderförsamlingen, som ligger bättre till för komministern än för kyrkoherden, kunna förekomma men ej sådan mera effektiv arbetsfördelning, som kan ordnas mellan kyrkoherde och komministerisamma församling, då t. ex. den äldre svarar för syföreningsarbetet medan den yngre särskilt ägnar sig åt ung— domsvården. Domkapitlet plågar gärna i arbetsordning för pastoratets präster föreskriva vissa s.k. predikobyten. Dessas genomförande har stundom stött på praktiska, av resekost- naderna vållade svårigheter, vartill kommer en förklarlig önskan hos församlingsborna att få jordfästningar och andra förrättningar i anslutning till gudstjänsten utförda av sin egen

| präst. Något egentligt pastoratsmedvetande har alltså ej uppstått hos pastoratets invånare, i varje fall ej i denna del av landet, där de stora avstånden försvåra närmare kontakter. I ett stift som Härnösands kan det därför vara svårt att framlägga någon utförligare redo— ' görelse för erfarenheter enligt frågeställningen. Den egentliga följden av ändringar i rikt- , ning mot tvåförsamlingspastorat innebär minskning av antalet kyrkoherdetjänster, vilket huvudsakligen utgör en fråga om försämrade prästerliga befordringsmöjligheter.

En kyrkoherdetjänst måste givetvis bli besvärligare för den kyrkoherde, som ansvarar för ekonomisk förvaltning även i annan församling än sin egen. I sådant pastorat fordras dels församlingskyrkoråd, dels ett pastoratskyrkoråd, medan i enförsamlingspastorat samma råd fyller båda funktionerna. Ärendena bli ej av flera slag i tvåförsamlingspastorat, men skilda sammanträden kräva dubbla kallelser och ökad tid och omtanke. En viss skill- nad i den*allmänna trivsamheten i tjänsten torde också kunna uppvisas. En präst med självständigare läggning kommer jämte sin församling lätt i motsatsställning till den andra församlingen i pastoratet. Motsättning mellan överordnad kyrkoherde och underordnad komminister känns för mången präst tryckande, då det egentliga arbetet är för båda så gott som enahanda, prästernas kompetens är densamma och komministerns befattning med stora delar av arbetet är lika självständig som kyrkoherdens.

i Domkapitlet :" Luleå; Domkapitlet anser för sin del, att det i allmänhet måste betraktas såsom en fördel, om i ett pastorat finnes mer än en präst anställd. I ett sådant pastorat % blir som regel församlingsvården mera differentierad än i ett enprästpastorat. En stor för- del med flera präster i ett pastorat är också, att de prästerliga arbetsuppgifterna kunna åtminstone i vissa hänseenden fördelas å de prästerliga befattningshavarna med hänsyn tagen till befattningshavarnas intressen, läggning och ålder. Ur dessa synpunkter förefaller ett pastorat med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt vara det mest ända- målsenliga. Domkapitlet vill emellertid starkt betona, att denna fråga måste ses jämväl ur andra synpunkter, varför någon schablonmässig lösning ej kan rekommenderas. Sär- skilt måste geografiska synpunkter många gånger tillmätas stor betydelse. Man måste också

beakta, att ej alltför många församlingar sammanföras till ett pastorat. Även om en kom- minister med pastoralvård anställes för vissa i pastoratet ingående församlingar, bör man hålla i minnet, att det för kyrkoherden, som har ansvaret för hela pastoratet, måste bliva alltför betungande. Traditionella synpunkter få ej heller förbises.

Stiftskommittén och domkapitlet i Visby: Domkapitlet har icke någon mera bestämd upp- fattning. dee landspastorat inom stiftet, där förutom kyrkoherde finnes komminister eller kyrkoadjunkt, har komministern eller kyrkoadjunkten på det stora hela taget tjänstgjort såsom pastor loci i den del av pastoratet, där hans verksamhet varit förlagd. Inom stiftet finnes tradition för pastorat med endast en präst, och denna anordning anses hava varit tillfredsställande. .

Stiftskommittén i Stockholm: Erfarenheterna torde på grund av pastoratens olika struka tur vara synnerligen svårredovisade. Kommittén vill i detta sammanhang fästa uppmärk— samheten på hur i tvåprästpastorat av typen en relativt stor moderförsamling (med en där bosatt präst) och en liten mycket isolerad annexförsamling (med en där bosatt präst) moderförsamlingen ofta blir dåligt betjänt med prästerlig kraft, i det att man räknar med att pastoratet har två präster men därvid ej tar tillräcklig hänsyn till att annexkomministern på grund av sin isolerade bostadsort knappast kan fullgöra någon tjänst i moderförsamlingen. Exempel på dessa förhållanden är Västerhaninge—Muskö pas- torat, där Västerhaninge (med folkmängd 3324 personer, ytvidd 118 kvkm. och flera mycket spridda samhällen) borde ha 2 prästerliga krafter i moderförsamlingen, men där" komministern på Muskö (med 358 personer) på grund av denna församlings ö-karaktär och svåra kommunikationer ej nämnvärt kan biträda kyrkoherden i moderförsamlingen.

Domkapitlet i Stockholm: Ehuru frågan är svår att besvara, därför att erfarenheterna variera, vill domkapitlet dock som sin erfarenhet uttala, att kyrkoherden i ett enpräst—i pastorat, vare sig det består av en eller flera församlingar, står inför uppgifter, vilkas mängd och svårighet ställa nästan alltför stora krav på hans mångsidighet, nit och arbets-- förmåga. Så differentierat som det nutida församlingsarbetet har blivit och bör vara, är det svårt för en man att nöjaktigt sköta alla uppgifter. I ett flerprästpastorat är det givet- vis lättare att på ett lämpligt sätt fördela uppgifterna efter prästernas ålder, bostadsort,— håg och lämplighet. -

Ill. Vilka synpunkter lägger domkapitlet på en eventuell utvidgning av antalet pastorat med mer än en präst?

Stiftskommittén i Uppsala (ang. domkapitlet se ovan under Il): Man kan knappast räkna med att de nackdelar, som i viss mån vidlåda enprästpastoraten i jämförelse med fler— prästpastoraten, skola elimineras genom att flera enprästpastorat sammanslås till fler. prästpastorat. En sådan sammanslagning torde huvudsakligen kunna motiveras endast av ekonomiska och förvaltningsorganisatoriska skäl. Dessa få dock icke bli så dominerande, att församlingslivets sunda utveckling försvåras. Mot en alltför genomgripande omorga- nisation och centralisering vill kommittén anföra följande skäl.

1) Det bör tillses, att som regel varje församlingskyrka får sin söndagliga gudstjänst och att i största möjliga utsträckning de undangömda bygder, som förlorat sin kommunala självständighet och genom skolväsendets centralisering mistat sin skola och lärare, inte ytterligare utarmas andligt och kulturellt genom att berövas sin präst.

2) En organisation av sådan omfattning, att i ett pastorat behövs kyrkoherde, kommi- nister och kyrkoadjunkt, kräver med den i P. M. förutsatta folkmängden och arealen så stora pastorat att, där sådan omorganisation kan ifrågasättas, inte ens de nya storkom— munerna räcka till.

3) Den under andra halvåret 1951 inom Uppsala stift utförda arbetstidsundersökningen visar, att prästerna redan nu även i relativt små församlingar ha en arbetstid, som uppgår till mellan 50 och 55 timmar i veckan, alltså betydligt mer än vad som krävs av en statens tjänsteman. Härtill kommer, att i den angivna tiden icke är medräknat tid för studier i annan mån än för den direkta predikoförberedelsen. Hänsyn måste härvid även tagas till den psykiska påfrestning, som prästen är utsatt för därigenom att han ständigt måste vara beredd att tala, samtidigt som han så litet som möjligt får upprepa sig själv. Han har visserligen den förmånen, att han åtminstone i någon utsträckning själv kan bestämma

över sin arbetstid, men detta medför å andra sidan, att han aldrig kan känna sig riktigt ledig. Prästens arbetsuppgifter äro i stort sett av så särpräglad art, att någon bestämd ar- betstid icke kan fastställas. Det angivna timantalet är därför ett minimital.

4) I pastorat med mycket små församlingar och korta avstånd torde en centralisering av expeditionsarbetet i åtskilliga fall kunna övervägas. Denna centralisering kan dock icke alltid göras till den nya storkommunens centrum utan att expeditionen flyttas från präst- gården.

' 5) Allteftersom församlingsarbetet utvecklas. har det blivit alltmer decentraliserat. Förr kunde prästens arbete samlas omkring kyrkan, eftersom församlingsborna regelbundet del- togo i gudstjänsten. Resorna ut i församlingen betingades väsentligen av sjukbesök och husförhör. Numera ingår icde flesta arbetsordningar skyldighet att hålla ett antal guds- tjänster ute i byarna. Denna skyldighet minskas ej i samma mån som befolkningsantalet sjunker, eftersom ju byarna alltjämt äro kvar och hushållen vanligen lika många. Det är egentligen endast familjemedlemmarnas antal, som har minskat. Trots de förbättrade kommunikationerna är det svårare än förr att samla folk från ett större område. Därför . måste prästen resa ut i socknen. De kommunikationsmedel, som därvid i främsta rummet ; står honom till buds, är cykel och bil. Järnvägs- och busslinjer kunna endast i ringa utsträckning utnyttjas. Tåg och bussar går för sällan och vanligen åt fel håll. Förutsätt- l ning för att prästen skall kunna hålla sig med bil, vilket skulle ge honom den bästa hjälpen, 5 är emellertid att full ersättning lämnas för resor i tjänsten.

På grund av dessa omständigheter synes det icke annat än i vissa geografiskt gynn- samma fall vara rådligt att höja folkmängdsgränsen per präst från 2000 till 3000. En sådan höjning förutsätter också anställande av skrivbiträde, som emellertid i flertalet fall på landsbygden icke finns att tillgå.

6) Ett sammanförande av alltför många församlingar med en kyrkoherde medför, att hans arbete med förvaltningsuppgifter, kyrkorådssammanträden o.d. blir alltför tidsödande och betungande. För pastoraten medför en sådan centralisering ökade kostnader i form av traktamenten och reseersättning till kyrkorådsledamöterna.

7) För prästerskapet torde det inte vara tilltalande med en organisation, bestående av ett mindre antal stora pastorat, i vilka kyrkoherden kommer i en väsentligt högre löne- ställning än de andra prästerna. Detta skulle innebära en avsevärd försämring för kom- ministrar och adjunkter att nå kyrkoherdegraden. Det skulle ej heller vara lyckligt, om på detta sätt ett högre och ett lägre prästerskap skapades. Med all säkerhet skulle en så- dan anordning komma att inverka mycket oförmånligt på rekryteringen till prästtjänsten.

! detta sammanhang vill kommittén erinra om den grundväsentliga skillnaden i be- fordringsförhållandena för statens tjänstemän och för prästerskapet. För statstjänstemän- nen innebär befordringsgången vidgade och mer kvalificerade uppgifter oeh ökat ansvar. Prästernasl arbetsuppgifter äro däremot av sådan art, att frånsett kyrkoherdens ledande ställning, de alla ha ett likvärdigt, lika kvalificerat och ansvarsfullt arbete att utföra, vilken tjänsteställning de än intaga. Så länge församlingarna bibehålla sin rätt att välja präst finns för övrigt ingen garanti för att ett rätt urval kommer att göras till kyrko- herdetjänsterna.

Frågan om fördelarna med enpräst- eller flerprästpastorat kan inte besvaras generellt. Här inverka så många faktorer av vitt skilda slag, att varje fall måste bedömas för sig. I» stort sett torde man dock kanske komma fram till ett allmänt svar genom att dela upp pastoratenli tre grupper.

I. Enförsamlingspastorat med så stor folkmängd och areal, att två eller flera präster

; erfordras. Här bör den nuvarande organisationen bibehållas, där ej förhållandena moti- vera en delning av pastoratet. I dessa pastorat gäller i stort sett" vad som enligt pastorats- sakkunnigas 'P. M. talat till förmån för pastorat med flera ordinarie präster.

' 2. Enförsamlingspastorat med ett invånarantal, som kan anses motsvara en ordinarie

l prästs arbetsuppgifter (1500—2 000 inv.). Om 'två sådana pastorat sammanslås, blir det

nya pastoratet huvudsakligen en förvaltningsenhet utan större betydelse för församlings- arbetet. Vissa lättnader kunna ibland ernås vid semester m.m., men i regel har vardera prästen fullt tillräckligt att göra i sin församling. Att i sådana fall företaga-en samman» slagning endast för att följa principen om flerprästpastorat kan knappast förordas, i syn-

nerhet om pastoratens ekenomiska bärkraft är sådan, att de utan tillskott från kyrko- fonden kunna svara för prästlönerna.

3. Flerförsamlingspastorat med så små församlingar, att de icke var för sig ge tillräck- ligt arbete för en präst. Här uppstår frågan, om dessa pastorat skola göras så stora, att två eller flera ordinarie präster erfordras, eller om de skola begränsas till att omfatta så många församlingar, som rimligtvis kunna skötas av en präst. Ett pastorat med två eller högst tre församlingar med 1200—1 500 invånare ger i regel full sysselsättning åt en präst. Att sammanslå två dylika pastorat och anställa kyrkoherde och komminister förefaller vara lika omotiverat som den för grupp 2 ifrågasatta sammanslagningen. Här gäller än mer, att var och en sköter sitt. Vardera prästen har varje söndag minst två gudstjänster och kan alltså vid behov inte bistå den andre. Däremot torde ett pastorat med under 1000—1200 invånare i regel böra sammanslås med angränsande pastorat och kyrkoherde— tjänsten omändras till komministratur. Kommittén vill sammanfattningsvis framhålla såsom sin åsikt, att de väntade förde- : larna med flerprästpastorat i mycket ringa utsträckning kunna utvinnas i pastorat, som

I

bestå av flera församlingar. Motiveringen för en sammanslagning blir här i första hand det ringa ekonomiska underlaget för prästernas avlöning.

Stiftskommittén och domkapitlet i Linköping: Med vad som anförts såsom svar på fråga 1 (se Il ovan) har frågan om eventuell utvidgning av antalet pastorat med mer än en präst i princip besvarats. Det är uppenbart, att —- om man utgår från denna princip _ man likväl stöter på åtskilliga fall, där speciell prövning måste företagas. Härvid kommer närmast i tanke sådana pastorat, som på grund av befolkningstalet måste omfatta mer än två församlingar utan att likväl helt motivera anställandet av mer än en präst. [ dylika fall synes det böra anbefallas den alltför litet begagnade anordningen med en för flera pas— torat gemensam kyrkoadjunkt. Där befolkningstalet nödvändiggör sammanförande av mer än tre församlingar något som redan är genomfört å slättbygden i Linköpings stift och g som där kan förväntas ytterligare komma att äga rum bör i första hand befolknings— talet vägas mot andra faktorer, såsom antalet kyrkor, förvaltningssplittring, avstånd, kom- munikationer o.dyl. Måhända bör icke heller förbises, hur unga eller åldriga nuvarande församlingsgrupperingar äro. Alla dylika avvägningar synas böra bliva bestämmande för frågan om anställande av ytterligare präst inom pastoratet eller bibehållande trots sjun— kande folkmängd av prästerlig beställning i en eller annan karaktär eller lönegrad.

Stiftskommittén och domkapitlet i Skara: Erfarenheterna från Skara stift, där enpräst— pastoraten äro ganska talrika, måste betecknas som synnerligen goda, när det gäller för- samlingsvården och det kyrkliga livet över huvud taget i just dessa pastorat. Det synes därför domkapitlet onödigt och olämpligt att vidtaga ändringar i pastoratsindelningen en- bart av den anledningen, att ett pastorat är enprästpastorat.

Stiftskommittén och domkapitlet i Strängnäs: Vad organisationen beträffar synes det icke vara önskvärt att direkt eftersträva pastorat av den storlek, att mer än en präst där behöver anställas. Dylik anordning med två eller flera präster synes böra reserveras för sådana församlingar, vilkas storlek kräver flera präster, samt sådana fall, där flerförsam- lingspastorat icke kunna reduceras till tvåförsamlingspastorat. Man kan nämligen icke undgå att förlora en del av kyrkoherdens produktiva arbetskraft för varje honom under- ställd medhjälpare. Visserligen finnes ju möjligheten att underlätta kyrkoherdens arbete i detta hänseende genom rätten för honom att förordna annan präst att sitta ordförande i kyrkorådet samt genom detaljerade tjänstgöringsbestämmelser för de olika prästerna. vilka utvägar alltjämt böra bibehållas. Men dessa kunna dock icke utbyggas till att helt befria kyrkoherden från ordförandeskapet i något av kyrkoråden eller lösa honom från ledaransvaret för arbetet. De sakkunnigas strävan att åstadkomma tillgång till yngre ar- betskraft i pastoraten för att tillgodose olika arbetsuppgifter, synes kommittérade vara mycket glädjande och vårt allt stöd. Men att fördenskull eftersträva flerförsamlingspastorat synes ickel lämpligt.

Stiftskommittén :" Västerås: I anslutning till vad som sagts under första frågan kunna i korthet följande synpunkter anläggas. »

1. Hänsyn bör tagas i största möjliga utsträckning till lokala traditioner och önskemål l

i

samt till församlingarnas struktur och areal, uppkomsten av nya tätorter o.s.v. 2. Hänsyn till storkommunerna, där kyrkliga intressen och behov göra det möjligt.

En strävan efter kongruens mellan pastorat och storkommun skulle säkert skapa olyckliga kyrkliga förhållanden på många håll. Pastoraten böra icke bli så stora, att kyrkoherden blir administrator i stället för själasörjare och det personliga förhållandet mellan präst och församling spolieras.

3. I största möjliga utsträckning bör varje församling få behålla möjligheten till sön— daglig gudstjänst.

4. Hänsyn bör också tagas till prästernas befordringsförhållanden, såväl de obefordra— des som komministrarnas och kyrkoherdarnas i enprästpastoraten.

5. Utvidgning bör ske när därigenom kan åstadkommas en bättre arbetsfördelning mel— lan prästerna och ett bättre utnyttjande av den prästerliga arbetskraften. Domkapitlet i Västerås: Domkapitlet finner det uppenbart, att nuvarande pastoratsin- delning måste justeras. Genom den kraftiga förändring av befolkningsförhållandena, som medfört en stark minskning av invånarantalet i de flesta pastorat på rena landsbygden och en motsvarande ökning av befolkningen i större samhällen och städer, har en situa— tion uppstått till vilken den kyrkliga organisationen och arbetet måste anpassas. Detta innebär, att en sammanslagning av pastorat till större enheter icke kan undvikas. En följd härav blir att pastorat och tjänster måste indragas, men samtidigt böra nya tjänster in— rättas i pastorat, där befolkningen väsentligt ökat. I de nya pastorat, som tänkas uppstå genom en sammanslagning, böra som regel minst två ordinarie präster vara anställda. Vid en sådan omorganisation bör även såvitt möjligt hänsyn tagas till pastoratens och församlingarnas tradition, struktur, areal. förekomst av nya samhällsbildningar m.m. samt deras enhälligt uttalade önskemål. Beträffande förhållandet mellan storkommun och pas- torat vore idealet att dessa i möjligaste mån sammanfölle. Detta kan dock i flera fall med- föra så stora olägenheter för pastoratens del att en kongruens därvidlag bestämt måste avrådas. Ingendera parten torde vara betjänt av en sådan tvångsmässig anordning. Under inga förhållanden bör organisationen genomföras på ett sådant sätt, att nuvarande för— samlingar berövas möjligheten av söndaglig gudstjänst. Den nya organisationen bör vara så beskaffad, att den befrämjar den kyrkliga verksamheten och på ett effektivt och ända— målsenligt sätt utnyttjar den prästerliga arbetskraften, varvid även vederbörlig hänsyn bör tagas till prästernas befordringsmöjligheter och arbetstrivsel. Skulle omorganisationen leda till att antalet kyrkoherdetjänster kraftigt nedskäres, bleve följden en avsevärd för— sämring av prästernas möjlighet till befordran, vilket kunde försvåra rekryteringen till prästbanan. Domkapitlet :" Växjö: Domkapitlet anser, att man icke i onödan bör förändra den be- stående organisationen utan respektera det kyrkliga livets krav och förhållanden, sådana de historiskt utvecklat sig. Antalet präster måste så anpassas, att även små församlingar i största möjliga utsträckning få leva ett självständigt liv ej blott såtillvida, att de erhålla söndaglig gudstjänst. Om arbetet i en församling är tillräckligt omfattande för att bereda prästen full sysselsättning erfordras ingen sammanläggning, och det synes domkapitlet betänkligt om kyrkoherdetjänsterna inskränkas utan mycket bärande skäl. Enligt dom- kapitlets mening är det en missuppfattning att tro, att församlingsarbetet i allmänhet skulle gynnas av en organisation, som bygger på genom sammanläggning bildade större enheter med mer än en präst. Stiftskommitén i Lund: Se under II ovan. Domkapitlet i Lund (jfr ovan under I): Domkapitlet kan icke föreställa sig, att en bli- vande omorganisation av pastoraten för detta stifts vidkommande kan bliva av någon större omfattning. På 1920-talet genomfördes nämligen en genomgripande omorganisation av pastoraten i stiftet. Synnerligen rimliga måste kraven vara, att denna indelningsändring skall äga bestånd åtminstone under en generation. Meningen torde dock icke vara, att en omorganisation är ett självändamål. I stället skall väl omorganisationen taga sikte på ska- pandet av förbättrade möjligheter för den kyrkliga verksamheten att fylla sitt ändamål. Domkapitlet finner stöd för sin uppfattning i propositionen nr 204 till 1949 år riksdag, där föredragande statsrådet (sid. 43) bland annat anfört följande: »Det blir i allt fall nu nöd- vändigt att taga itu med de kyrkliga indelnings- och organisationsfrågorna liksom tidi— gare skedde för Visby stift och för de skånska länen inom Lunds stift — icke isolerat för ett särskilt pastorat i sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett stiftveller inom en länsdel av ett stift.»

Då domkapitlet sålunda anser sig ha stöd i ovannämnda proposition för ett bibehållande i stort sett av den nuvarande organisationen, har domkapitlet saknat anledning att på för- hand och sålunda innan sakkunnigutredningen föreligger, sysselsätta sig med frågan om en eventuell indelningsändring av stiftets pastorat. Denna mycket ömtåliga fråga förutsätter för sin lösning en utredning, verkställd i förtroendefullt samarbete mellan domkapitlet samt berörda pastorats prästerskap och valda förtroendemän i avsikt att främja och effek- tivisera den kyrkliga verksamheten. Att utan vetskap om de lokala synpunkterna placera församlingarna in i en förändrad pastoratsindelning blir ett skrivbordsarhete, som lätt nog kan skada och icke främja ändamålet med pastoratsindelningen.

Men något annat är att sammanslå ett antal församlingar till ett pastorat för vinnandet av ett folkmängdstal, möjliggörande anställande av kyrkoherde, komminister och kyrko- adjunkt. Domkapitlet är på intet sätt övertygat om att pastoralvården härigenom skulle förbättras. Tvärtom är domkapitlet av den bestämda uppfattningen, att motsatsen skulle inträffa. Komministrar och kyrkoadjunkter önska befordran och bliva i regel ej alltför länge på samma plats. Ett alltför snabbt ombyte av prästerliga befattningshavare inom ett pastorat är till avgjord nackdel för den kyrkliga verksamheten. En pastoratsbildning av exempelvis sex församlingar, som för närvarande utgöra tre tvåförsamlingspastorat, skulle vidare i realiteten komma att innebära att kyrkoherden svarade för pastoralvården i två församlingar samt komministern och kyrkoadjunkten var och en i likaledes två för- samlingar. De tre prästerna torde i regel komma att placeras i de inom församlingarna befintliga prästgårdarna med pastorsexpedition därstädes för de gamla pastoraten. En så- dan omreglering skulle innebära en obetydlig besparing av de sammanlagda löneutgifterna för prästerna. Domkapitlet utgår ifrån att denna omständighet icke på något sätt får på- verka den synnerligen viktiga frågan om en ändamålsenlig pastoratsindelning, särskilt som lönegradsplaceringen för här berörda kyrkoherdar i det nya prästlönesystemet kom- mit att bliva mycket måttlig. Den ställning, som en kyrkoherde intager i dessa tvåförsam- lingspastorat, lämnar den största möjliga garanti för att det pastorala arbetet blir bäst tillgodosett. Det pastorala arbetet i ett pastorat, bestående av ett flertal församlingar och mer än en präst, är enligt domkapitlets bestämda uppfattning svårare att bemästra ett delat ansvar blir lätt nog ett förminskat ansvar till skada för den kyrkliga verksamheten. Domkapitlet är sålunda en bestämd motståndare till en eventuell utvidgning av antalet pastorat med mer än en präst genom sammanförandet till pastorat av ett antal försam- lingar, vars sammanlagda folkmängd skulle motivera tidigare angivna antal präster.

Stiftskommittén i Göteborg: Det synes angeläget att beakta 1) att den söndagliga guds- tjänsten vid samtliga kyrkor kan upprätthållas i samma utsträckning som hittills; 2) att antalet församlingsbor per präst icke får bliva för stort; 3) att pastoraten icke få bli så stora, att kyrkoherdarna oskäligt betungas med administrativt arbete; 4) att varje präst såvitt möjligt erhåller sitt eget avgränsade verksamhetsområde, inom vilket han fullgör mer än halva predikoskyldigheten och i regel ensam handhar det övriga församlingsar- betet; 5) att en schablonmässig lösning efter på förhand uppställda normer icke genom- föres utan att i stället förhållandena prövas från fall till fall och endast de indelnings- förändringar vidtagas, som äro sakligt betingade med hänsyn till församlingsvårdens effek- tiva bedrivande. Stiftskommittén är av den uppfattningen, att de pastoratsregleringar som med hänsynstagande till vad här anförts kunna komma ifråga inom Göteborgs stift, äro relativt fåtaliga.

Stiftskommittén vill slutligen framhålla, att en centralisering av den kyrkliga förvalt— ningen till de nya storkommunernas centralorter av den art, som antydes i den bifogade promemorian nr 1, icke är önskvärd. Redan för storkommunernas vidkommande har tan- ken på centralisering mött en beaktansvärd opposition, bland annat därför att så många av de nya storkommunerna sakna ett naturligt centrum. För pastoratens del är en sådan centralisering icke motiverad, varken när det gäller pastoratsärendena eller folkbokföringen. Pastoratsförvaltningen handlägges mestadels per post eller vid förrättningar ute i pasto- raten och kan därför skötas från kyrkoherdebostället, även om detta icke ligger i den centrala tätorten. Kyrkobokföringen bör icke ytterligare centraliseras.

I övrigt hänvisar stiftskommittén till den ämbetsberättelse, stiftets biskop framlagt'vid årets prästmöte, och vill särskilt framhålla, att därav synes framgå, att de bästa erfaren- heterna vunnits av pastorat med tre församlingar och två präster. '

Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad: Stiftskommittén tillstyrker utvidgning av antalet pastorat med mer än en präst, under förutsättning att pastoratens yta icke härige— nom blir orimligt förstorad och att ordinarie präst kan anställas enligt de grunder, som ovan föreslagits beträffande flerförsamlingspastorat. (Se ovan under II.)

Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand: Stiftskommittén finner ej några omstän- digheter tala för utvidgning av antalet pastorat med mer än en präst. Huruvida en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt skulle kunna innebära en annan utväg till vinnande av rörligare pastoratsindelning ser sig kommittén f.n. ur stånd att taga ställning till.

Domkapitlet i Luleå: Vad angår frågan om utökning av antalet pastorat med mer än en präst, kan domkapitlet givetvis icke i vidare mån än här ovan skett besvara densamma för annat än Luleå stift. I detta stift höra enprästpastorat närmast till undantagen. Av stiftets 58 pastorat äro nämligen endast sex enprästpastorat. Att sammanslå några av dessa till ett pastorat eller sammanföra något av dem med angränsande pastorat anser dom- kapitlet ogörligt med hänsyn till de särskilda skäl, som enligt vad ovan anförts måste till- mätas särskild betydelse. Däremot skulle domkapitlet med glädje se, att i några fall, där kyrkoherden såsom ensam präst på grund av den finsktalande befolkningen och annat har en synnerligen tung tjänstgöring, för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt kunde anställas. Ett system med en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt anser domkapitlet för övrigt många gånger kunna bliva synnerligen ändamålsenligt även i andra fall. Särskilt vill dom- kapitlet framhålla, att i stiftets vidsträckta församlingar, där konfirmationsläsning måste hållas på flera ställen, det för konfirmationssedens upprätthållande ofta skulle kunna vara en stor vinning med ett sådant system.

Stiftskommittén och domkapitlet i Visby hänvisa till svar under II ovan. Stiftskommittén i Stockholm: Utvidgning av antalet flerprästpastorat betyder en minsk- ning av pastoratens antal, och det är från prästerlig rekryteringssynpunkt betänkligt. om möjligheterna till befordran minskar, genom en alltför stark nedskärning av antalet kyrko- herdetjänster. Vidare vill kommittén understryka, att antalet församlingar i ett flerpräst— pastorat absolut inte får överstiga sex. och att hänsyn bör tagas till att kyrkoherden ej alltför mycket betungas med sammanträden, stämmor och råd, och därav följande proto- kollskrivning, allra helst som någon egentlig skrivhjälp i många lantpastorat ej står att skaffa. En överblick av Stockholms stift ger vid handen, att antalet prästerliga krafter för de enskilda församlingarna, inte bara i storstaden utan också i landsförsamlingarna, är i underkant, varför en eventuell utvidgning av antalet flerprästpastorat i detta stift un— der inga förhållanden bör innebära en minskning av antalet prästerliga krafter i de en- skilda församlingarna. Ett konkret fall må här till slut anföras. Om t.ex. Lovö pastorat (1085 personer) skulle sammanslås med Ekerö (1681 personer) och Adelsö—Munsö (1 131 personer), och prästtjänsten i Lovö därvid skulle indragas, skulle detta, då kyrko- herden på Ekerö inte jämte egen tjänst tillfredsställande kan fullgöra en på Lovö bosatt prästs funktioner, innebära en förödelse av det kyrkoliv, som nu i Lovö har sitt centrum.

Domkapitlet i Stockholm: Önskvärt är givetvis, med hänsyn till prästernas befordran, att antalet pastorat icke i väsentlig grad minskas. Domkapitlet måste dock från sina ut- gångspunkter framhålla, att församlingarnas behov av en differentierad församlingsverk- samhet måste gå före prästernas önskan om en snabb befordran. Genom den nya präst- lönelagens verkningar blir för övrigt skillnaden i lön mellan kyrkoherde och komminister betydligt mindre än hittills. Den viktigaste synpunkten på frågan nr 2 är enligt domkapit- lets mening, att de enskilda församlingarna få behovet av gudstjänster och församlingsvård tillgodosett i minst lika stor utsträckning som nu och att en minskning av antalet präster i vart fall alltså icke bör föreslås. Ett problem för sig är det sysslande med mångahanda administrativa uppgifter, som påvilar kyrkoherden i flerförsamlingspastorat med exempel- vis 4 ä 6 kyrkoråd och kyrkofullmäktige och dylikt. Här frågar man sig, om det icke kunde vara möjligt att utan alltför stort intrång på församlingarnas självstyrelse ordna det så, att ekonomiska och praktiska angelägenheter sköttes av en samfällighet med vidgad befogenhet! eller av det redan nu för vissa fall fungerande pastoratskyrkorådet. Det synes orimligt, att kyrkoherdens tid i så hög grad som nu är fallet skall tagas i anspråk av »världsliga» göromål. . - - -

Stiftskommittén och domkapitlet i Linköping: Även om vid den nya kommunindel- ningen viss hänsyn tagits till nuvarande pastoratsindelning möter man givetvis ett flertal fall där inkongruensen mellan storkommuner och pastorat medför särskilda svårigheter vid omreglering av pastoratsgränserna. Att som översta princip fasthålla åstadkommandet av full överensstämmelse mellan storkommun och pastorat låter sig icke göra utan att viktiga kyrkliga intressen nonchaleras. Med full kongruens menas här att varje storkom- mun skullc i kyrkligt hänseende utgöra ett pastorat. Kommunen kan nämligen utan större olägenhet förstoras utan någon given maximigräns. Pastoratet kan, allra minst å lands— bygden, förstoras utöver ett visst maximital för befolkning och ytvidd utan att det kyrk- liga arbetet försvåras eller rent av omintetgöres. Likväl kan man heller icke bortse från att vissa fördelar vinnas om olika pastoratsdelar —— så långt det är görligt -— komma att till- höra samma kommun. Likhet bibehålles därigenom i skattehänseende —— en likhet som dock icke får överbetonas -— enhetlighet vinnes i social och kulturell utveckling Och de olika pastoratsdelarna få de flesta medborgerliga intressen gemensamma. Av denna anled- ning synes det önskvärt att, så långt ske kan och där kommunen är större än vad som lämpligen kan utgöra ett pastorat, vederbörande pastoratsgrupp till sina geografiska grän— ser sammanfaller mcd storkommunen. Man bör alltså om möjligt undvika att ett pastorat får en eller flera annexförsamlingar i annan kommun än den moderförsamlingen tillhör. Däremot synes från kyrklig synpunkt intet hinder föreligga för sammanförande av två eller flera pastorat i en kommun.

Stiftskommittén i Västerås: Hänsyn bör tagas till storkommunerna, där kyrkliga in- tressen och behov göra det möjligt. En strävan efter kongruens mellan pastorat och stor- kommun skulle säkert skapa olyckliga kyrkliga förhållanden på många håll.

Domkapitlet i Västerås: Beträffande förhållandet mellan storkommun och pastorat vore idealet, att) dessa i möjligaste mån sammanfölle. Detta kan dock i flera fall medföra så stora olägenheter för pastoratens del, att en kongruens därvidlag måste bestämt avrådas.

Domkapitlet i Lund: Storkommungränserna höra icke vara avgörande för pastorats- gränserna. I främsta rummet är det dock här fråga om en ändamålsenlig indelning av församlingarna till pastorat för möjliggörande av det under förhandenvarande förhållan- den bästa tänkbara pastorala arbete. Att sedan pastoratsgränserna i görligaste mån böra sammanfalla med storkommungränserna är självfallet något som bör eftersträvas men naturligtvis ej så att det pastorala arbetet härigenom skulle försvåras. Den av statskonto- ret framkastade tanken på en pastoratsbildning, som överensstämde med de nybildade storkommunerna, vill domkapitlet bestämt avvisa. Pastoratsbildningen kan, om den skall motsvara sitt ändamål, icke följa så schablonmässiga grunder. Domkapitlet är helt ense med vad i P. M. säges att en kyrkoherde inom storkommunen bör vara bosatt i kommu- nens huvudort.

Stiftskommitle'n i Göteborg: En centralisering av den kyrkliga förvaltningen till de nya storkommunernas centralorter av den art, som antydes i promemorian nr 1, är icke önsk— värd. Redan för storkommunernas vidkommande har tanken på centralisering mött en beaktansvärd opposition bland annat därför, att så många av de nya storkommunerna sakna ett naturligt centrum. För pastoratens del är en sådan centralisering icke motiverad. varken när det gäller pastoratsärendena eller folkbokföringen. Pastoratsförvaltningen hand- lägges mestadels per post eller vid förrättningar ute i pastoraten och kan därför skötas från kyrkoherdcbostället, även om detta icke ligger i den centrala tätorten. Kyrkobok- föringen bör icke ytterligare centraliseras.

Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad: En av statskontoret framkastad tanke på allmän omstöpning av pastoraten i riket till kongruens med de nybildade storkommunerna kan icke från kyrklig synpunkt tillstyrkas. Dock synes det önskvärt att, där så utan för— fång för den kyrkliga verksamheten kan ske, den nya pastoratsindelningen i görligaste mån tager hänsyn till indelningen i borgerliga kommuner. I den mån pastorat och stor- kommun sammanfalla, torde denna kongruens böra bibehållas; i andra fall böra möjlig— heter till anpassning undersökas, i all synnerhet där en tätort bildar naturligt centrum såväl kyrkligt som kommunalt. Den nya pastoratsindelningen måste samtidigt som den i möjligaste mån bör taga hänsyn till den kommunala indelningen och försök göras till an- passning därefter, under alla omständigheter framförallt syfta till det kyrkliga arbetets

effektiva bedrivande och skapa för den prästerliga tjänstgöringen lämpade arbetsenheter. Stiftskommittén biträder därför för sin del de synpunkter, som framförts i promemorian angående den borgerligt kommunala indelningens betydelse för pastoratsbildningen.

Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand: Den kyrkliga indelningen bör i främsta rummet verkställas efter det kyrkliga livets och arbetets intressen. Skulle dessa i något fall vara mest betjänta av att församlingar, som tillhöra olika storkommuner, tillhöra ett och samma pastorat, bör intet hindra att så sker. Givetvis är det ofta lämpligt, att pasto- ratsförvaltningen utövas från den plats, som blir storkommunens förvaltningscentrum, men alldeles ofrånkomlig torde sådan förläggning icke vara. En flyttning av prästgård med pastorsexpedition och arkiv kan ställa sig alltför dyrbar för att pastorat annat än i undantagsfall kan reflektera därpå.

V. Pastoratsindelningen med hänsyn till den prästerliga organisationen samt gudstjänst- livets och församlingsvårdens krav på pastoratsorganisationen (P. M. 2 och 3)

a) Folkmängdstal och areal

Stiftskommittén och domkapitlet i Uppsala, se under 11 och även Ill ovan. (Stiftskom- mittén anser det icke vara rådligt höja folkmängdstalet per präst från 2000 till 3000 annat än i vissa geografiskt gynnsamma fall.)

Stiftskommittén och domkapitlet i Linköping: Frågan om hur många människor en präst kan medhinna att nödigt betjäna är svår att besvara och torde alls icke kunna lösas genom ett schablonmässigt siffertal. Vissa maximi— och minimisiffror måste uppenbarligen tjäna som riktningsvisare. Olika faktorer inverka emellertid och skapa svårbedömbara gränsfall. Skärgård, ytvidd, glesbebodd skogsbygd, antal kyrkor och församlingsdelar, vägar och kommunikationer, pastoratets sociala struktur, enhet eller brist på enhet m.m. måste i varje särskilt fall påverka bedömandet och avvägningen. Även å enhetlig lands— bygd torde tretusen människor å en präst vara det maximital, utöver vilket man mycket snart ställes inför behov av prästerlig medhjälpare, pastoratsadjunkt —— icke därför att pastor visar minskad arbetsförmåga utan därför att stiftsledningen nödgas konstatera hans onormala arbetsbörda. Uppenbarligen bör man vid varje pastoratsreglering undvika att genom för stark arbetsbelastning på pastor i förväg bryta sönder den pastoratsadjunkts- organisation, som är under utarbetande. De maximi- och minimital, som angivits i remiss— akten närsluten promemoria nr 3 aug. gudstjänstlivets och församlingsvårdens krav på pastoratsorganisationen, synas i stort sett väl avvägda. Därvid har hänsyn tagits till olika pastoratstypers behov av prästerlig kraft och arbetsbelastning å pastor.

Sti/tskommittéerna och domkapitlen i Strängnäs och Västerås, se ovan under 11. Domkapitlet i Lund har icke något att erinra mot vad i P. M. ang. den kommunala indelningens betydelse föreslagits. För de större stadsförsamlingarnas det bör folkmängds— talet för varje präst ej överstiga 5000.

(Biskopen i Göteborg i ämbetsberättelse 1951: En präst mäktar med arbetet i egen för- samling ungefär upp till 2500 invånare.)

Stiftskommittén i Karlstad, se under II ovan (maximum per präst 3 000 på landsbygden och 5 000 i stad).

Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand: Det är vanskligt att angiva visst befolk- ningstal som lämplig gräns för att pastorat skall få bli bestående. De stora avstånden i stiftet, särskilt dess fjällbygder, kunna stundom medföra, att pastorat under 2 000 invånare icke lämpligen kan förenas med annat utan bör bestå. Där avstånden äro stora och pasto- ratets skötsel alltså tidskrävande, torde ett folkmängdstal för landsbygdspastorat å 3000 invånare vara för högt.

b) Antal församlingar

Stiftskommittén och domkapitlet i Strängnäs: Mera än två församlingar böra ej sam- manföras till pastorat med en präst.

Stiftskommittén i Västerås: Tre— eller fyrförsamlingspastorat med en präst saknas all- deles i Västerås stift. Enligt kommitténs mening torde svårigheterna bli av sådan omfatt- ning, att dylika pastorat i största möjliga mån höra undvikas.

Stiftskommittén i Växjö: Därest små församlingar måste sammanslås, vore typen tre

församlingar två präster den bästa. Att lägga tillsamman fyra församlingar vore knappast någon vinst och arbetsfördelningen mellan prästerna vore svår att genomföra. Därtill komme, att ständig duplikation borde undvikas.

Domkapitlet i Växjö: Om valet står mellan sammanläggning av tre eller fyra små för— samlingar, där varje församling ej kan få en präst, är treförsnmlingspastoratet med två präster utan tvekan att föredraga.

Stiftskommittén i Lund: Typen av enprästpastorat, bestående av tre eller fyra försam- lingar, kan icke anses vara lämplig i Lunds stift. Två präster i ett fyrförsamlingspastorat är avgjort att föredraga framför enprästpastorat med tre eller fyra församlingar.

Domkapitlet i Lund, se under 111 ovan. Stiftskommittén i Göteborg: De bästa erfarenheterna ha vunnits av pastorat med tre församlingar och två präster.

Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad, se under d) nedan. Stiftskommittén :" Stockholm: Antalet församlingar i ett flerprästpastorat får absolut icke överstiga sex. Hänsyn bör tagas till att kyrkoherden ej alltför mycket betungas med sammanträden, stämmor och råd och därav följande protokollskrivning, allrahelst som någon egentlig skrivhjälp i många lantpastorat ej står att skaffa.

Domkapitlet i Stockholm: Ett problem för sig är det sysslande med mångahanda ad— ministrativa uppgifter, som påvilar kyrkoherden i flerförsamlingspastorat med exempel- vis 4 a 6 kyrkoråd och kyrkofullmäktige o.dyl. Här frågar man sig, om det icke kunde vara möjligt att utan alltför stort intrång på församlingarnas självstyrelse ordna det så. att ekonomiska och praktiska angelägenheter sköttes av en samfällighet med vidgad befogen— het eller av det redan nu för vissa fall fungerande pastoratskyrkorådet. Det synes orim- ligt, att kyrkoherdens tid i så hög grad som nu är fallet skall tagas i anspråk av värdsliga göromål.

c) Kommunikationernas betydelse.

Stiftskommittén i Uppsala: Trots de förbättrade kommunikationerna är det svårare än förr att samla folk från ett större område. Därför måste prästen resa ut i socknen. De kommunikationsmedel, som därvid i främsta rummet stå honom till buds är cykel och bil; järnvägs- och busslinjer kunna endast i ringa utsträckning utnyttjas. Tåg och bussar gå för sällan och vanligen åt fel håll. Förutsättning för att prästen skall kunna hålla sig med bil, vilket skulle ge honom den bästa hjälpen, är emellertid att full ersättning lämnas för resor i tjänsten.

Stiftskommittén och domkapitlet i Strängnäs: De förbättrade kommunikationerna ha å ena sidan ökat flyttningsfrekvensen hos befolkningen men samtidigt minskat benägen- heten att tillryggalägga erforderliga vägsträckor till samlings- och centralorter, vilket nöd- vändiggör församlingsarbetets decentralisering. För prästerskapets vidkommande kunna de tillgängliga busskommunikationerna ytterst sällan utnyttjas, då de äro avpassade för helt andra ändamål.

Stiftskommittén i Lund: Omnibuslinjerna i Lunds stift följa i regel huvudvägarna mellan städer eller tätorter men beröra i regel icke de avlägsnare och mera isolerade platserna. Detta medför i stor utsträckning, att församlingsmedlemmar från sådana platser fortfa- rande hava en lång och ofta svårframkomlig väg till församlingens kyrka och prästgård, liksom församlingens präst icke utan avsevärd tidspillan och besvär kan uppsöka dessa församlingsbor. Automobil kan utgöra ett förträffligt hjälpmedel i prästernas församlings- vårdande arbete. Den nu utgående ersättningen vid resa med egen bil täcker endast till en del den verkliga kostnaden för sådan bils anskaffning, underhåll och drift.

Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad: Skall det föreslagna normaltalet för areal, 1 kvadratmil, väsentligt höjas, måste sådana åtgärder vidtagas, som möjliggöra för veder- börande präst att i tjänsten använda bil. I större pastorat torde anskaffande av tjänstebil genom pastoratets försorg vara att förorda. (Se i övrigt under II ovan.)

d) Gudstjänstturordningen m. m..

Stiftskommittén i Uppsala: Det bör tillses, att som regel varje församlingskyrka får sin söndagliga gudstjänst och att i största möjliga utsträckning de undangömda bygder, som

förlorat sin kommunala självständighet och genom skolväsendets centralisering mistat sin skola och lärare, inte ytterligare utarmas andligt och kulturellt genom att berövas sin präst.

Stiftskommittén och domkapitlet i Linköping: En viktig och känslig fråga vid pastorats— regleringen är det fortsatta upprätthållandet av det söndagliga gudstjänstlivet. Endast i yttersta nödfall får sådant ingrepp göras att en kyrka, där i århundraden söndaglig guds— tjänst firats, genom nyregleringen kommer att vissa söndagar hållas stängd. Dessa undan— tag böra i varje särskilt fall kunna motiveras, icke blott med avsevärt minskat befolknings— tal utan också därmed att avståndet till närmast belägna kyrka icke är större än tre eller högst fyra kilometer samt att avståndet till pastors bostadsort och dennes arbetsförhållan- den i övrigt synas möjliggöra att församlingen genom helgmålsandakt eller annorledes kom- penseras för sin förlorade söndagsgudstjänst. Erfarenheterna från de stift, exempelvis Visby, där ett flertal kyrkor söndagligen ställts astumma», visar på denna åtgärds destru- erande inverkan på gudstjänstlivet. Samtidigt visa inom Linköpings stift de små försam— lingarna, vilkas söndagliga gudstjänsträtt är i farozonen, flerstädes en dubbelt så hög, i några fall tre gånger så stor gudstjänstfrekvens som de större församlingarna. Över huvud är man skyldig medräkna den erfarenhet, som är statistiskt beläggbar, att kyrksamhets— procenten minskar, ju större församlingen är. Man kan icke undkomma att härav draga slutsatsen att kyrksamheten står i direkt proportion till de möjligheter pastor har att till- räckligt betjäna församlingen.

Stiftskommittén i Västerås: I största möjliga omfattning bör varje församling få behålla möjligheten till söndaglig gudstjänst.

Domkapitlet i Västerås: Under inga förhållanden bör organisationen genomföras på ett sådant sätt. att nuvarande församlingar berövas möjligheten av söndaglig gudstjänst.

Stiftskommittén 1' Växjö: Det är önskvärt, att de små församlingarna i största möjliga utsträckning få leva ett självständigt liv, ej blott såtillvida, att de erhålla söndaglig guds- tjänst.

Domkapitlet i Växjö: Antalet präster måste så anpassas, att även små församlingar i största möjliga utsträckning få leva ett självständigt liv ej blott såtillvida, att de erhålla söndaglig gudstjänst.

Domkapitlet (' Lund: På 1920- talet genomfördes en mycket betydande omorganisation av pastoratsbildningen inom stiftet. Icke någon församlingskyrka gick därvid miste om de söndagliga gudstjänsterna. Domkapitlet är införstått med att — på grund av den fort— gående befolkningsminskningen i landsbygdsförsamlingarna den blivande prästerliga or— ganisationen i några fall knappast kan givas sådan storlek, att pastoratets prästerskap kan medhinna högmässogudstjänsterna i pastoratets samtliga kyrkor. Domkapitlet kan icke förorda någon omorganisation, som skulle medföra, att församling berövades möjlighe— terna till söndagliga gudstjänster. Anställande av kyrkoadjunkt för två pastorat kan bliva en utmärkt lösning av denna fråga.

. Stiftskommittén i Göteborg: Det är angeläget, att den söndagliga gudstjänsten vid samt- liga kyrkor kan upprätthållas i samma utsträckning som hittills. Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad biträda synpunkterna i P. M ang. guds— tjänstlivets och församlingsvårdens krav på pastoratsorganisationen; dock kan en pasto— ratstyp med fem församlingar och två präster icke tillstyrkas. Som en huvudregel måste framhållas.. att varje församling får behålla möjligheten till söndaglig gudstjänst. En präst bör därför som regel icke ha mer än två församlingar med var sin kyrka att betjäna. (Se vidare under 11 ovan). Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand: Synnerligen angeläget är att fasthålla önskemålet om söndaglig högmässa i varje kyrka. Församlingar böra alltså icke i större an— tal sammanföras till pastorat än att sådan gudstjänstordning blir möjlig. Ej heller bör den administrativa arbetsbördan tillåtas bli så tyngande, att den förhindrar eller avsevärt försvårar församlingslivets vård. Domkapitlet i Stockholm: De enskilda församlingarna böra få behovet av gudstjänster och församlingsvård tillgodosett i minst lika stor utsträckning som nu och en minskning av antalet präster bör i vart fall icke föreslås.

Stiftskommittén i Uppsala: I pastorat med mycket små församlingar och korta avstånd torde en centralisering av expeditionsarbetet i åtskilliga fall kunna övervägas. Denna cen- tralisering kan dock icke alltid göras till den nya storkommunens centrum utan att ex- peditionen flyttas från prästgården. Skrivbitriide finns i flertalet fall icke att tillgå på lands— bygden.

Sti/tskommittén och domkapitlet i Strängnäs: Skrivbitrådesfrågan kan icke lösas på landsbygden, allraminst då det är fråga om halvtidstjänst. Man måste utgå från den ar- betsprestation, som prästerskapet ensamt kan åstadkomma, då man beräknar folkmängds- maximum.

Stiftskommittén i Västerås: Erfarenheten visar, att det i enförsamlingspastorat med en präst är mycket svårt att erhålla deltidsanställt expeditionsbiträde. Man torde icke kunna räkna på lärarkåren till sådan deltidstjänst. Där de personliga förutsättningarna finnas. kan det möjligen tänkas, att kyrko- och kyrkogårdsvaktmästarcn under den tid av året, då arbetet på kyrkogården icke helt tar hans tid i anspråk, ålades viss tjänstgöring å pastors— expeditionen.

Stiftskommittén i Lund: Erfarenheten visar, att det i många fall är mycket svårt och stundom alldeles omöjligt att på landsbygden erhålla hjälp av ett deltidsanställt skriv— biträde.

Stiftskommittén i Göteborg: En centralisering av folkbokföringen är icke motiverad. Kyrkobokföringen bör icke ytterligare centraliseras.

f) Gemensam kyrkoadjunkt för två pastorat.

Stiftskommittén och domkapitlet i Linköping: Där fråga är om sådana pastorat, som på grund av befolkningstalet måste omfatta mer än två församlingar utan att likväl helt motivera anställande av mer än en präst, synes den alltför litet begagnade anordningen med en för flera pastorat gemensam kyrkoadjunkt böra anbefallas.

Domkapitlet i Skara: En för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt för utjämning av arbetsbelastningen skulle säkerligen vara ändamålsenlig i åtskilliga fall.

Stiftskommittén och domkapitlet i Strängnäs: Förslaget om anställande av kyrkoadjunkt för två eller flera församlingar gemensamt, varigenom avses att eliminera nackdelarna med flerförsamlingspastorat, utjämna arbetsbördan, där den anses för stor för det or- dinarie prästerskapet utan att man kan utöka antalet prästerliga tjänster i pastoratet, samt skapa en motvikt mot den ensamstående prästens och särskilt då den äldre prästens begränsning i det mångskiftande församlingsarbetet, synes vara värt att på allt sätt bc— t'rämjas. Dock bör vid utformningen av arbetsplanen för dylika tjänster domkapitlet med- verka till att sådan kyrkoadjunkt, anställd för flera pastorat, måtte erhålla en och icke flera chefer. Måhända kan detta förslag vara en utgångspunkt till inrättande av kontrakts- adjunkturer, varav behovet redan länge varit påtagligt. I detta sammanhang påpekas de ökade möjligheter till framför allt ungdomsarbete, som det sålunda vidgade arbetsfältet skulle skapa. Kadrerna i församlingarna äro nämligen i allmänhet för små för att ett efter nutida krav anpassat ungdomsarbete med tävlingar, förläggningar m. ni. skall kunna genomföras. Denna tjänstetyp, helst i en framtid kompletterad med kontraktsadjunkter skulle ock bli en utomordentlig utbildning för den kommande församlingstjänsten, vilket bestyrkes av erfarenheterna från de nuvarande stiftsadjunkturerna.

Stiftskommittén i Västerås stift: Många av enprästpastoratels svårigheter kunde väsent- ligt nedbringas, om ett system med dylika kyrkoadjunkter eller kontraktsadjunkter mera allmänt genomfördes.

Domkapitlet i Västerås: En del av svårigheterna för "en ensam präst att sköta ett pasto- rat med 3000 invånare, spridda över ett stort område kunde måhända avhjälpas genom en gemensam kyrkoadjunkt för två eller flera enprästpastorat.

Stiftskommittén i Växjö: (kyrkoadjunkt Rudvall): Anordning med gemensam kyrkoad- junkt bör endast i undantagsfall tillämpas. »Befattningshavaren saknar en fast punkt för- sin verksamhet» och komme ofta i en svår "ställning mellan de båda kyrkoherdar, han skulle biträda.

Domkapitlet i Växjö: Men hänsyn till den ökade rörligheten i befolkningsut—vecklingen

framhålles önskvärdheten av att, där så kan prövas lämpligt, såväl kontraktsadjunkter som för två pastorat gemensamma kyrkoadjunkturer inrättas.

Stiftskommittén i Lund: Förslaget om en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt måste kommittén avstyrka. En församlingspräst bör enligt kommitténs bestämda mening vara bosatt i det pastorat, där han fått sin tjänstgöring förlagd. En ambulerande präst- tjänst kan lämpa sig för specialarbete, såsom fallet i största utsträckning är beträffande stiftsadjunkturerna eller särskilda resesekreterare, men en sådan ordning kan svårligen förenas med ett direkt församlingsarbete. Det torde bli svårt för en kyrkoadjunkt att nå den önskvärda kontakten med människorna i det honom anförtrodda arbetsområdet om han skall nödgas dela sin tid och sina krafter mellan två pastorat. En sådan ordning måste också medföra en sådan påfrestning i hans arbete, att följden blir täta ombyten av tjänstens innehavare, vilket i sin tur medför mindre lust och kraft till initiativ och till församlingsuppbyggande arbete på längre sikt.

Domkapitlet i Lund: Anställande av kyrkoadjunkt för två pastorat kan bli en utmärkt lösning av frågan om möjlighet att uppehålla söndagliga gudstjänster i församlings— kyrkorna. Domkapitlet har för övrigt icke någon principiell invändning att göra gent emot ett system med en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt för utjämning av arbetsbe- lastningen inom pastoraten. En annan möjlighet är anvisande av medel ur kyrkofonden för uppehållandet av gudstjänster i sådana kyrkor varje predikodag, som pastoratets präs- terskap ej vore i tillfälle till. Kontraktsprostarna skulle i sådana fall lämnas uppdrag att ordna denna predikoverksamhet. En mycket tilltalande lösning skulle vara att försam- lingen ställde medel till förfogande för ändamålet.

Stiftskommittén och domkapitlet i Karlstad: Ett system med en för två pastorat gemen- sam kyrkoadjunkt för Karlstads stift är med anledning av dess till arealen ofta stora pastorat icke att rekommendera.

Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand: Huruvida en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt skulle kunna innebära en utväg till vinnande av rörligare pastoratsindel- ning se sig kommittén och domkapitlet f. n. ur stånd att taga ställning till. Något par av pastorat som kan tänkas vara betjänta av gemensam kyrkoadjunkt, kunna kommittén och domkapitlet efter en genomgång av stiftets förhållanden icke uppvisa.

Domkapitlet i Luleå: Domkapitlet skulle med glädje se, att i några fall, där kyrkoherden såsom ensam präst på grund av den finsktalande befolkningen och annat har en synner- ligen tung tjänstgöring, för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt kunde anställas. Ett sy- stem med en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt anser domkapitlet för övrigt många gånger kunna bliva synnerligen ändamålsenligt även i andra fall. Särskilt vill domkapitlet framhålla, att i stiftets vidsträcka församlingar, där konfirmationsläsning måste hållas på flera ställen, det för konfirmationssedens upprätthållande ofta skulle kunna vara en stor vinning med ett sådant system.

Domkapitlet i Stockholm: Vad frågan om en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt beträffar vill domkapitlet erinra om att nämnda system under några år praktiserats i Jakobs och Klara pastorat i Stockholms stift. Erfarenheten har enligt vad domkapitlet har sig bekant, varit god. Systemet synes kunna anbefallas.

g) Relationerna mellan tjänsterna (arbetsfördelning, löneställning, befordran).

Stiftskommittén i Uppsala: I pastorat bestående av flera församlingar och med mer än en ordinarie präst visar det sig, att fördelarna av organisationen (se under II ovan) endast i mycket ringa utsträckning kunna tillgodogöras. Den huvudsakliga fördelen består i att predikobyte äger rum, vanligen en gång i månaden. Stundom etableras också i större eller mindre utsträckning samarbete i fråga om församlingsarbetet. Särskilt om komministern har en väsentligt mindre församling att svara för ålägges han stundom enligt den fast- ställda arbetsordningen att biträda med såväl expeditions— som församlingsarbete i den större moderförsamlingen. I regel är det dock så, att var och en sköter sitt och har till- räckligt med arbete. Tiden för de rent prästerliga uppgifterna visar sig därvid ofta redan nu för knapp. I synnerhet om var och en av pastoratets präster har två eller flera försam- lingar att svara för bli möjligheterna till ömsesidig hjälp så gott som inga. I flerförsam- lingspastorat med mer än en präst är alltså arbetet i realiteten organiserat, som om varje

präst hade sitt eget pastorat. En sådan organisation har också flera fördelar. Kommittén vill särskilt understryka betydelsen av att prästen får en ingående kännedom om sina för- samlingsbor både unga och gamla och kan uppehålla den för hans gärning så viktiga kontakten åt olika håll. För prästerskapet torde det inte vara tilltalande med en organisa- tion, bestående av ett mindre antal stora pastorat, i vilka kyrkoherden kommer i en väsentligt högre löneställning än de andra prästerna. Detta skulle innebära en avsevärd försämring för komministrar och kyrkoadjunkter att nå kyrkoherdegraden. Det skulle ej heller vara lyckligt, om på detta sätt ett högre och ett lägre prästerskap skapades. Med all säkerhet skulle en sådan aonrdning komma att inverka mycket oförmänligt på rekry- teringen till prästtjänsten. (Se i övrigt under III ovan).

Stiftskommittén i Västerås: Hänsyn bör tagas till prästernas befordringsförhållanden. såväl de obefordrades som komministrarnas och kyrkoherdarnas i enprästpastoraten.

Domkapitlet i Västerås: Vederbörlig hänsyn bör tagas till prästernas befordringsmöj_ ligheter och arbetstrivsel. Skulle omorganisationen leda till att antalet kyrkoherdetjänster kraftigt nedskäres bleve följden en avsevärd försämring av prästernas möjlighet till be: fordran, vilket kunde försvåra rekryteringen till prästbanan. (Se vidare under III ovan).

Domkapitlet i Lund vill framföra den tanken, om det icke för de större stadsförsam— lingarnas det vore lämpligt med en distriktindelning med en av de i församlingen anställda prästerna såsom närmast ansvarig för det pastorala arbetet inom varje sådant distrikt. Domkapitlet föreställer sig, att en effektivisering av det pastorala arbetet i åtskilliga fall härigenom skulle möjliggöras.

Stiftskommittén i Göteborg: Varje präst bör såvitt möjligt erhålla sitt eget avgränsade verksamhetsområde, inom vilket han fullgör mer än halva predikoskyldigheten ochiregel ensam handhar det övriga församlingsarbetet. I samma mån som komministrar och kyrkoadjunkter övertaga förvaltningsuppgifter och initiativärenden, vilka normalt påvila en kyrkoherde, framstår det —— särskilt för de äldre komministrarnas del -— som en orätt- visa, att de skola fullgöra en kyrkoherdes arbete men uppbära lön såsom komministrar. (Se i övrigt under 11 ovan).

Stiftskommittén och domkapitlet i Härnösand: Avlöningstekniskt kan en mindre detalj vara förtjänt av omnämnande. Komministem i en annexförsamling. som förordnas uppr—_ hålla kyrkoherdetjänsten under kyrkoherdens tjänstledighet kan, om hans övriga tjänste— resor nödga honom att årligen begära tillfälligt resanslag, medräkna resor till moderför- samlingen, då han söker sådant anslag. Detsamma kan kyrkoherden göra som vice kom- minister. Detta är omöjligt för två kyrkoherdar, som växelvis uppehålla varandras tjänst. (Se i övrigt under II ovan.)

Stiftskommittén i Stockholm: Utvidgning av antalet flerprästpastorat betyder en minsk- ning av pastoratens antal. Det är från prästerlig rekryteringssynpunkt betänkligt, om möj— lighetema till befordran minskas genom en alltför stark nedskärning av antalet kyrko— herdetjänsten

Domkapitlet i Stockholm: Församlingarnas behov av en differentierad församlingsverk- samhet måste gå före prästernas önskan om en snabb befordran. Genom den nya präst— lönelagens verkningar blir för övrigt skillnaden i lön mellan kyrkoherde och komminister mindre än hittills.

Bilaga F. (åberopad sid. 55, 75, 83)

Redogörelse för en av Svenska pastoratens riksförbund verkställd enquéte 1951—1952 rörande pastoratsregleringen

Svenska pastoratens riksförbund har verkställt en undersökning bland rikets för— samlingar rörande de spörsmål, som diskuterats i de sakkunnigas i kap. 5, 7 och 8 i betänkandet omförmälda enquéte. Därvid har riksförbundet gått tillväga på så sätt, att förbundet den 13 december 1951 till samtliga församlingars kyrkoråd för yttrande utsänt avtryck av dels de sakkunnigas cirkulärskrivelse till domkapitlen med därvid fogade tre promemorior, dels ett av fullmäktige för riksförbundet den 4—5 juni 1951 * gjort uttalande i pastoratsindelningsfrågan. Detta uttalande hade följande lydelse:

Två församlingar, som var för sig äro tillräckligt stora för att motivera anställande av en präst, böra enligt fullmäktiges mening organiseras som två självständiga pastorat med vartdera sin kyrkoherde, icke som ett pastorat med kyrkoherde och komminister. Grunden för denna mening är den bättre kontakt, som uppnås mellan församling och präst i ett enprästpastorat. Denna för den kyrkliga verksamheten betydelsefulla omständighet är av långt större vikt än de fördelar beträffande befordringsgång, semestermöjligheter o.d., som skulle vinnas genom inrättande av flerprästpastorat.

Fullmäktige anse, att det icke i och för sig är en eftersträvansvärd organisationsform, att en kyrkoadjunkt är gemensam för två pastorat, men hålla dock före, att en sådan an— ordning är att föredraga framför en sammanslagning av pastoraten.

Vid genomförandet av pastoratsindelningen bör hänsynen till det kyrkliga arbetets krav vara det avgörande. Gentemot dessa krav böra önskemålen om en schematisk överens- stämmelse med indelningen i storkommuner väga lätt. Om ett kyrkligt intresse talar för * att två församlingar, som höra till skilda storkommuner, sammanföras till ett pastorat bör man ej rygga tillbaka för en sådan anordning. De praktiska olägenheter, som kunna vara förknippade därmed, äro säkerligen mindre än de svårigheter, som äro förknippade med de ekonomiska uppgörelserna vid delning av bestående pastorat.

En stel regel om minimum för folkmängden i ett pastorat bör undvikas. I frågan om landsbygdspastorat synes ett invånarantal av mellan 1500 och 2000 i regel utgöra ett fullt tillräckligt arbetsfält för en präst, dock synes ett lägre invånarantal böra anses tillräckligt, där prästen är anställd för två eller tre församlingar. Om säregna geo- grafiska förhållanden föranleda det t. ex. i skärgårdar och ödebygder — böra pastorat med lägre invånarantal kunna försvaras. Man bör också ta stor hänsyn till de nu bestående pastorat, vilka, ehuru deras folkmängd är betydligt under 1 500 personer, dock hysa önskan att bestå som självständiga enheter. Särskilt beaktande bör skänkas förhållandena i Visby stift.

Det bör, så långt möjligt är, eftersträvas, att högmässa varje söndag kan erhållas i envar församlingskyrka. Härtill bör tagas stor hänsyn vid utformandet av pastoratsindel— ningen och av den prästerliga organisationen.

Yttranden ha inkommit till riksförbundet från 721 församlingar och 127 pastorat, dessa senare omfattande tillhopa 339 församlingar. Antalet församlingar, som direkt eller genom vederbörande pastoratskyrkoråd yttrat sig, utgör således 1 060 (av rikets 2 547 församlingar).

Innehållet i yttrandena har av riksförbundet sammanställts i den i kap. 1 omför— mälda, till de sakkunniga överlämnade skrivelsen till Kungl. Maj:t den 27 maj 1952.

Av sagda sammanställning framgår följande:

I. Antalet församlingar, som kunna anses ha anslutit sig till fullmäktiges för riks- förbundet uttalande den 4—5 juni 1951, utgör 796, varav

a) 413 »blankt» anslutit sig till uttalandet,

b) 178 anslutit sig till eller understrukit önskemålet om enprästpastorat,

c) 177 anslutit sig till eller understrukit önskemålet att någon schematisk nyindel— ning icke skall företagas samt att varsamhet skall iakttagas vid förändringar,

d) 21 anslutit sig till understrukit önskemålet om söndaglig gudstjänst i varje församlingskyrka,

e) 7 anslutit sig till uttalandet med reservation »på någon punkt». ll. Antalet församlingar. som anslutit sig till synpunkterna i promemoriorna från de sakkunniga, utgör 8.

III. Antalet församlingar, som endast uttalat önskemål om status quo, utgör 177. IV. Antalet församlingar, vilkas yttranden innehålla lokala eller oklara synpunkter, utgör 60.

V. Antalet församlingar. som i sina yttranden icke gjort något uttalande i saken, utgör 19.

Bilaga G. (åberopad sid. 59)

Befolkningsutvecklingen i de nuvarande

landskommunernas områden

I följande två tablåer ges en schematisk sammanfattning av befolkningsutvecklingen inom landskommunernas områden. Tablåerna avse beträffande Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands samt Kopparbergs län femårsperioden 1/1 1945—31/12 1949 och för övriga län fyra— årsperioden 1/1 1946—31/ 12 1949. Såsom kommun med tätort har upptagits kom- mun, som hade dylik vid utgången av år 1945. Tätortsbefolkningens utveckling avser femårsperioden 1/1 1941—31/12 1945. Plustecken anger ökande, minustecken mins— kande folkmängd.

Av tablå 2 framgår kommunernas fördelning på olika grupper alltefter den årliga procentuella ökningen respektive minskningen (5 0/o, 3,1—5 0/0, 1—3 0/0 osv.).

Tablå 1. Befolkningsutuecklingen [ absoluta tal.

, Sapitliga lands— Kommuner med tätort communer : " Kommuner Län pmm- hel,, bmm tatOPtS— utan tätort tuellt ningen bf_ffOIk- antal + _ antal ningen

'! + kom

i muner antal | + | + — antal + — i Stockholms 38 23 15 60,5 30 22 8 28 2 8 1 7 Uppsala 22 5 17 22,7 16 5 11 14 2 6 0 6 | Södermanlands 29 11 18 37,9 22 11 11 18 4 7 0 7 Östergötlands 36 8 28 22,2 29 8 21 21 8 7 0 7 ' Jönköpings 40 16 24 40,0 32 16 16 28 4 8 0 8 i Kronobergs 36 10 26 27,8 29 10 19 25 4 7 0 7 Kalmar 41 12 29 29,3 36 12 24 32 4 5 0 5 Gotlands 12 0 12 0,0 10 0 10 8 2 2 0 2 Blekinge 20 4 16 20,0 18 4 14 17 1 2 0 2 Kristianstads 45 16 29 35,6 43 16 27 33 10 2 0 2 Malmöhus 55 9 46 16,4 50 8 42 38 12 5 1 4 Hallands 33 22 11 66,7 28 20 8 22 6 5 2 3 Göteborgs och Bohus 37 16 21 43,2 24 11 13 14 10 13 5 8 Älvsborgs 55 30 25 54,5 44 28 16 36 8 11 2 9 Skaraborgs 45 6 39 13,3 30 6 24 30 0 15 0 15 Värmlands 39 10 29 25,6 27 10 17 19 8 12 0 12 Örebro 22 6 16 27,3 21 6 15 15 6 1 0 1 Västmanlands 21 7 14 33,3 17 7 10 14 3 4 0 4 Kopparbergs 41 23 18 56,1 30 17 13 23 7 11 6 5 Gävleborgs 35 9 26 25,7 31 9 22 119 12 4 0 4 Västernorrlands 36 12 24 33,3 32 11 21 118 14 4 1 3 Jämtlands 32 11 21 34,4 17 8 9 112 5 15 3 12 Västerbottens 27 6 21 22,2 25 6 19 18 7 2 0 2 Norrbottens 24 16 8 66,7 20 12 8 113 7 4 4 0

Summa 821 288 533 a33,9 661 263 398 515| 146 160 25 135

1 därav en med io. medelvärde; medianvärdet= 31,8.

Tablå 2. Befolkningsutvecklingen i relativa tal.

Län

Kommuner med tätort

Kommuner utan tätort

pluskommuner

minuskommuner

pluskommuner

minuskommuner

över 5

%

3,1 _5%

1—3

%

1%

under under

1—3 %

3,1— 5%

över5

över 5

%

3,1— 5%

1—3

, %

under

1%

under

1%

1—3

%

3,1— 5%

över5

Stockholms ...... . ..... Uppsala. . . . . ........... Södermanlands ...... Östergötlands ......... . Jönköpings ............. Kronobergs. . . .......... Kalmar......... ....... Gotlands ...... Blekinge . . .......... . . . Kristianstads ........... Malmöhus.............. Hallands Göteborgs och Bohus ..... Älvsborgs ...... . . ...... Skaraborgs ............. Värmlands . . . ......... . Örebro .......... Västmanlands . . . . . . . . . . Kopparbergs . ..... . . . . . Gävleborgs . . ....... . . . . Västernorrlands ......... Jämtlands. ..... . ....... Västerbottens. . . . . . . . . . . Norrbottens . ...........

Summa

2

| v—t

wNLOCOth Iv—vmmmoomm IMLDNYI'Q'v—(Q' omtalar—mo

H [

(OHLQQQYFMQCDCONQDEDV'WF H

thl* mvhvmw—mv v—l v—1

hon—bmonoowocommwa v—o

ICOLQINCIN i lam—oo—I

CVFCQISNv—NNV IMF H

two—mm—Ne—H

LG 00

149 239 154

*!" kf) :) lx

Bilaga H. (åberopad sid. 103)

Arbetsordning för adjunkt gemensam för två pastorat

Utdrag av Växjö domkapitels protokoll den 13 februari 1952.

5 98.

Fastställde domkapitlet, efter vederbörande kyrkoherdars hörande, följande tjänst— göringsbestämmelser för den i Stenbrohults och Älmhults pastorat förordnade pasto- rats-adjunkten.

1. Stationeringsorten skall vara Liatorps stationsamhälle.

2. Tjänsten skall beräknas till hälften tillhöra vartdera pastoratet. ?" 3. I fråga om predikotjånst skall pastoratsadjunkten förrätta minst en högmässa? gudstjänst i månaden i vardera kyrkan samt en gång i månaden biträda kyrkoherden vid gudstjänsten med förrättningar eller söndagsskola, på sätt som närmare'uiå överenskommas. Av föreskrivna andaktsstunder skall han i Stenbrohult hålla minst 6 i Liatorp och minst 3 i Diö samt 2 på Ålderdomshemmet, i Älmhult minst halva , antalet barn- och ungdomsgudstjänster, samt 2 å Ålderdomshemmet eller Pensionärs- hemmet. , 4. I fråga om församlingsarbete i andra former skall han i Liatorp och Älmhult i leda en arbetskrets å vardera stället samt i övrigt verka för arbetet bland barn och . ungdom, under kontakt med ideella organisationer, i Liatorp, Diö och Älmhult. i - 5. I fråga om förrättningar skall han, utöver vad under mom. 3 sagts, biträda 5 pastor i Älmhult varannan vecka med de förrättningar, som utsatts till de dagar, då ,» hans tjänstgöring är förlagd till Älmhult, samt i Stenbrohult i den mån hans tjänst ? påkallas av församlingsbor.

6. Då konfirmandernas antal motiverar uppdelning på grupper, skall han övertaga läsningen med övertalig grupp, dock så att han om möjligt icke behöver undervisa mer än en grupp under samma tidsperiod.

7. Han skall en dag i veckan svara för expeditionsarbetet i vardera församlingen och därjämte biträda pastor i Älmhult högst två veckodagar samt under tiden för mantalsskrivningsarbetet i båda församlingarna efter överenskommelse.

8. Hans väsentliga arbetstid skall förläggas till Stenbrohult tisdagar, torsdagar och lördagar och till Älmhult måndagar, onsdagar och fredagar. Hans tjänstefria' dag bör företrädesvis uttagas de dagar, han tjänstgör i Stenbrohult.

9. Denna arbetsfördelning gäller innevarande år för att därefter omprövas, därest erfarenheterna under året ge vägledning till annan arbetsfördelning. Rätt utdraget, betygar ex officio:

Josef Petersson

Bilaga I (äberopad sid. 107)

De sakkunnigas underdåniga utlåtande den 24 september 1952 angående betänkande med förslag till ordnande av den andliga vården vid sjukhusen (S 0 U 194953)

Från de synpunkter, som innefattas i det de sakkunniga lämnade utredningsupp— draget beträffande grunder för pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen, få de sakkunniga anföra följande.

Den andliga värden vid sjukhusen bör såsom en uppgift för den ordinarie försam— lingsvården enligt de sakkunnigas mening i princip besörjas av vederbörande försam— lingsprästerskap. För ett tillfredsställande fyllande av denna uppgift är emellertid en komplettering av prästutbildningen önskvärd. I utlåtande över prästutbildnings— sakkunnigas betänkande ha de sakkunniga för den andliga vården vid sjukhusen föreslagit, att sådan särskild utbildning som synes önskvärd för att göra en präst skickad att handha andlig vård vid sjukhus göres obligatorisk för samtliga teologie studerande, vilka deltaga i den praktiska utbildningen. Med instämmande härutinnan fä pastoratsindelningssakkunniga betona angelägenheten av en komplettering av prästutbildningen i detta avseende.

I ett begränsat antal fall, nämligen vid så stora sjukhus, att besörjande av den andliga vården därstädes kan beräknas giva prästen full sysselsättning, kan det emellertid sägas, att uppgiften kvalitativt och kvantitativt är av den art, att den icke bör bindas vid pastoratsorganisationen, utan lärer för sådant sjukhus böra anställas särskild sjukhuspråst.

I det remitterade betänkandet har föreslagits, att heltidsanställning av sjukhuspråst skall kunna ske icke blott vid så stora sjukhus som nyss sagts utan jämväl genom samordning av två eller flera närbelägna sjukhus (i ett fall ända upp till nio sjuk- värdsanstalter) under en präst. Pastoratsindelningssakkunniga anse för sin del, att samordning av sjukhus med en heltidsanställd präst ej bör ifrågakomma beträffande flera än två, högst tre, anstalter, enär eljest en icke önskvärd splittring i prästens arbetsuppgifter kan bliva följden. Genom en dylik begränsning i avseende å det antal sjukhus som mä samordnas under en präst skulle ett stort antal av de sjukhus, vilka enligt betänkandet skulle skötas av särskild sjukhuspråst, i stället komma att falla inom vederbörande församlingsprästers verksamhetsområde. Som en följd härav skulle antalet särskilda sjtikhuspräster nedbringas väsentligt under i betänkandet föreslagna 34.

I några remissyttranden har föreslagits, att den andliga sjukhusvård, som ankom- mer på församlingsprästerskapet. skall kunna anförtros ej blott ät präst i den för— samling eller pastorat, där sjukhuset ligger, utan även åt präst i angränsande församling eller pastorat. En val—frihet i fråga om vilket pastorats prästerskap, som skall handha den andliga vården vid ett sjukhus, skulle kunna leda till minskad stadga i den prästerliga organisationen i de ifrågakommande pastoraten och synes därför icke böra genomföras.

Vid en blivande reglering av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen synes beträffande varje pastorat hänsyn böra tagas till belägenheten inom detsamma av ett eller flera sjukhus av detta slag. Därvid torde de i tabellen ä sid. 66 i betänkandet angivna procenttalen böra omräknas till folkmängdstal.

Bilaga J. (åberopad sid. 123)

De sakkunnigas enquéte 1951 till kyrkobokföringsinspektörerna angående lämpligheten av centralisering

av pastorsexpeditioner

Svaren

Kyrkabok/öringsinspektören i Uppsala stifts norra inspektionsområde: Kyrko- adjunkten i Svabensverk i Alfta församling har eget kyrkobokföringsdistrikt för cirka 130 personer. Dä Svabensverk ligger över 40 km från Alfta, vore det orimligt att flytta expeditionen, så länge präst finnes på platsen. Överflyttning av den expedi- tionen skulle givetvis icke betyda någon belastning för Alfta. I en tid, då kraven på bekvämare service blir större på alla områden, kan det icke gärna vara lämpligt att d'raga in en del pastorsexpeditioner och vålla allmänheten större besvär, så mycket mer som allt fler expeditionsärenden kräver vederbörandes personliga inställelse på expeditionen. Så gott som alla nuvarande pastorsexpeditioner ha nu fått lämpliga lokaler och arkivutrymmen. Men dessa äsro givetvis endast beräknade för den egna församlingen. En centralisering skulle i många fall kräva kostsamma utvidgningar

[ av expeditions- och framför allt arkivutrymmen. För prästerskapet skulle en centra- | lisering i regel betyda försvårade arbetsförhållan-den. I några fall skulle en centrali- | sering göra ett heltidsanställt skriv-biträde nödvändigt, vilket ur anbetssynpunkt vore en vinst men knappast ur ekonomisk synpunkt.

Kyrkabokföringsinspektören i Uppsala stifts södra inspektionsområde: En centra-

; lisering av pastorsexpeditionerna till pastoratets huvudort synes vara att föredraga , framför flera expeditioner i samma pastorat. Genom det förstnämnda alternativet äger pastor möjlighet att helt överblicka och handleda arbetet, vilket i regel torde bliva oundgängligt efter eventuell sammanslagning av ett större antal församlingar till ett pastorat.

Kyrkabok/öringsinspektören :" Linköpings stifts östra inspektionsområde: Hittills har man sökt decentralisera pastorsexpeditionerna genom inrättande av kyrkobok- föringsdistrikt och genom expedition i annexförsamlingar. Härmed har vunnits icke blott större bekvämlighet för allmänheten utan också en mera effektiv kyrkobok- föring. Centralisering skulle visserligen i vissa hänseenden innebära större bekväm- lighet för kyrkobokförarna. Men det skulle ske på bekostnad av korrekthet och full- ständighet i fråga om allmänhetens uppgifter och på bekostnad av samma allmänhets bekvämlighet. Centralisering torde under nuvarande förhållanden innebära en re- form baklänges.

Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts västra inspektionsområde: För en

, centralisation talar den omständigheten, att de sammanslagna expeditionerna skulle kunna betjäna ett tillräckligt stort antal kyrk-oskrivna medlemmar av församling- arna, för att ett heltidsanställt skrivbiträde skulle kunna bliva erforderligt, under det att de olika församlingarna var för sig icke kunna lösa skrivhjälpsfrågan på ett tillfredsställande sätt. Mot en ifrågasatt centralisation synas mig invändningar väga än tyngre. Om befolkningsförhållandena i ett pastorat påkalla nyanställning av sär- skild präst för viss församling eller församlingsdel, så bör hänsynen till den försam-

lingsborna enligt folkbokföringsförordningen åvilande anmälningsskyldigheten (nå- got som är en grundpelare i denna förordning) icke försvåras. I stället för att bereda allmänheten svårigheter bör allt göras för att underlätta för allmänheten fullgörandet av de skyldigheter, som enligt gällande lag åvila densamma. Därjämte får det ej förbises, att människorna många gånger ha ärenden till sin präst såsom präst, så- ledes i andra ärenden än sådana som äro av rent expeditionell natur, och att de som genom sin bosättning önska träffa just sin präst, ja många gånger ingen annan, också skola ha säkerhet att vid ett besök träffa just honom, vilket icke alltid skulle bli fallet vid en centralisation, då prästerna skulle kunna turvis vara jourhavande eller också arbeta samtidigt i samma lokal, där ett enskilt samtal kunde försvåras och där i varje fall ett samtalsrum borde finnas härför. Men då dylik lokal vid sidan av expeditionen i åtskilliga fall skulle kunna anskaffas endast genom nybyggnad och således draga kostnader, så synes starka ekonomiska skäl i dessa fall kunna anföras mot centralisering, i synnerhet som utrymmen på andra håll finnas härtill men genom en centralisation inte längre skulle kunna till fullo utnyttjas. Vidare kan det ej bestridas, att det för församlingsborna alltid är en fördel att ha så nära som möjligt till sin egen pastorsexpedition, dit man vid brådskande ärenden kan vända sig även å icke-expeditionstid och då på grund av kyrkoböckernas tillgänglighet i den egna pastorsexpeditionen också omedelbart få sitt ärende uträttat.

Kyrkabokföringsinspektören i Skara stifts första inspektionsområde: Då det gäller centralisering av pastorsexpedition måste de lokala förhållandena vara avgörande. I pastorat med upptill 4 000 invånare och icke alltför stor ytvidd borde centralise- ring kunna äga rum. Om en komminister eller kyrkoadjunkt är boende i försam- lingen långt från pastorsexpedition eller i annexförsamling, kan det måhända vara till fördel för allmänheten att där särskild pastorsexpedition anordnas för en del av församlingen eller pastoratet. Ju mera allmän telefonen blir, desto mindre olägenhet uppkommer vid en centralisering.

Kyrkabokföringsinspelctören i Skara stifts andra inspektionsområde: Tvivelsutan finnas en del smärre pastorsexpeditioner i annexförsamlingar, som utan större men skulle kunna sammanföras med moderförsamling och därigenom rent av bidraga till ett bättre utnyttjande av tillgänglig arbetskraft. Det råder emellertid å andra sidan ingen tvekan om att skötseln av egen expedition kan vara prästen en god hjälp vid kontakten med sin församling och på så sätt underlätta hans egentliga verksamhet. Där de lokala förhållandena skulle skapa långa avstånd för den expeditionssökande allmänheten motsäger ju detta tanken på en centralisering även av en mindre expe- dition. I en del fall skulle helt visst rent traditionella skäl komma att anföras mot ett sådant förslag. Det är påfallande hur gärna församlingarna önska erhålla, respek- tive behålla egen pastorsexpedition.

Kyrkabokföringsinspektören i Skara stifts tredje inspektionsområde: Skäl för en centralisering: Om pastorsexpeditionen blir av den storleksordningen att ett heltids- anställt skrivbiträde kan anställas, uppnås större effektivitet. Det är också lättare att erhålla ett heltidsanställt biträde än ett deltidsanställt. Prästernas arbetsbörda skulle härigenom avsevärt lättas, och de skulle få mer tid att ägna sig åt direkt för— samlingsarbete, vilket torde vara ett rätt allmänt önskemål.

Skäl mot en centralisering: Allmänheten skulle härigenom bli avsevärt sämre be- tjänad, eftersom avstånden till expeditionen måste bli större. Erfarenheten visar, att man helst ser en decentralisering på detta område. Någon ekonomisk fördel skulle icke på detta sätt uppnås. Visserligen skulle pastoraten få ett mindre antal expedi— tioner att underhålla, men denna vinst skulle säkerligen mer än uppvägas av ökade utgifter för skrivbiträden. En komministers arbetskraft i berörda hänseende utnytt- jas i högre grad, om han sköter egen expedition än om han fullgör vissa timmar å

kyrkoherdens expedition. Komministerstjänster med egen expedition är oftast mera eftersökta än andra. Arbetet är självständigare, och det är värdefullt, om prästen på detta sätt får göra sig förtrogen med kyrkobokföringen, innan han längre fram får taga ansvaret för en större pastorsexpedition.

För egen del finner jag skälen mot en centralisering väga tyngre än skälen för densamma.

Kyrkabokföringsinspektören i Strängnäs stift: Några skäl att centralisera olika pastorsexpeditioner i ett pastorat till huvudorten anser jag knappast föreligga. Å en mindre pastorsexpedition bli församlingsborna mera personligt mottagna och expe- dierade, varför dessa åtminstone från prästerlig synpunkt äro att föredraga.

Kyrkabokföringsinspektören i Västerås stift: Om pastorsexpeditionerna i ett pas- torat centraliseras till pastoratets huvudort, förbilligas kostnaderna för expeditions- lokaler och arkiv. Även om avståndet till pastorsexpeditionen vid en centralisering i en del fall blir större, torde detta icke medföra nämnvärd olägenhet. En hel del expeditionsärenden uträttas per telefon, även om pastorsexpeditionen ligger nära.

Kyrkabokföringsinspelctören i Växjö stifts första inspektionsområdc: En centrali- sering av pastorsexpeditionerna till pastoratets huvudort torde på grund av de i allmänhet stora avstånden inom inspektionsområdet icke vara genomförbar. Då gällande folkbokföringsförordning som regel förutsätter personlig inställelse vid anmälan om flyttning m.m., skulle en centralisering verka i hög grad betungande icke minst för allmänheten. Redan med nuvarande indelning förekomma avstånd av 10—15 km till församlingens pastorsexpedition. I pastorat, där komminister eller kyrkoadjunkt nu självständigt sköter kyrkobokföringen för visst område, bör detta även för framtiden bibehållas även ur den synpunkten att kyrkobokföringsarbetet erbjuder vissa möjligheter till kontakt mellan präst och församling. Någon centrali- sering av pastorsexpeditionerna till pastoratets huvudort bör således icke komma i fråga annat än i de fall, då en prästerlig tjänst indrages,

Kyrkabokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde: Skäl för pastorsexpeditionernas centralisering i pastorat, där flera expeditioner finna-s, före- ligga icke, och i synnerhet icke i en bygd, där avstånden äro långa. Det vore att in- kräkta på befolkningens av gammalt givna förmåner att betjänas av präst i egen socken. Klander och ovilja mot ett sådant förfarande skulle icke utebliva.

Kyrkabokföringsinspektören i Lunds sti/ts södra inspektionsområde: Skäl för sam- manförande av flera expeditioner inom ett pastorat till pastoratets huvudort skulle väl närmast vara det, att samtliga för kyrkobokföringen nödvändiga böcker, akter m.m. funnes på samma plats. Någon som helst olägenhet med den nuvarande ord- ningen har icke i något fall försports. Som skäl mot ett sammanförande av ifråga— varande expeditioner kan anföras följande. Allmänheten betjänas bättre av att hava pastorsexpeditionen på närmaste håll, dit den med lätthet kan komma. Särskilt vid anmälningar, som kräva personlig inställelse, t. ex. vid anmälan om inflyttning, är detta av betydelse. När fråga är om plats för expeditionen bör just hänsynen till allmänheten och bästa sättet för dess betjänande tillmätas betydelse framför andra synpunkter. Flera pastorsexpeditioner inom ett pastorat förutsätter i regel, att flera präster äro anställda i pastoratet och att, förutom kyrkoherden, jämväl annan präst är ansvarig för kyrkobokföringen inom församling eller kyrkobokföringsdistrikt samt därstädes bosatt. Då prästerna hava god personlig kontakt med församlings- medlemmarna är det därför ägnat att underlätta kyrkobokföringen, om flera än en pastorsexpedition finnes inom ett pastorat. Länsbyrån och övriga myndigheter äro i behov av upplysningar av fortlöpande art, oberoende av de tider, då en pastorsexpe- dition officiellt hålles öppen. Den nuvarande ordningen har fungerat tillfredsstäl- lande, i det att sådana upplysningar kunnat inhämtas omedelbart, när behov härav

förelegat. Pastorsexpeditionen är i dessa fall anordnad i prästgård i omedelbar an— slutning till pastors bostad. Vid en centralisering kan det bliva så, att pastorsexpedi- tionen förlägges till annan byggnad än pastors bostad, på kortare eller längre av- stånd från denna. Även om denna centraliserade expedition hålles öppen varje dag kan det ej bli mer än under några timmar, och möjligheten att lämna de här nämnda upplysningarna blir beskuren. På grund av det anförda avstyrkes den ifrågasatta centraliseringen.

Kyrkabokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde: Denna fråga torde böra bedömas från fall till fall. Många faktorer äro här att beakta, såsom av- stånden inom pastoratet, folkmängdens fördelning, kommunikationerna, den hittills- varande ordningen, som icke i onödan bör brytas, pastorsexpeditionens förläggning till prästgården eller till annan lokal o.s.v. Det har hänt, att en församling, där pastor enligt gällande löneregleringsresolution haft skyldighet att hålla expedition en gång i veckan, avstått från denna rättighet, därför att man ansett det bekvämare att kunna få expeditionsären-den uträttade när som helst vid hänvändelse till pastor i hans bostad. Särskilt på landsbygden händer det lätt, att de fastställda expeditions— tiderna icke iakttagas av allmänheten. Man är van att bliva mottagen av pastor, när- helst man kommer. Å andra sidan kan det i till arealen stora pastoratet betyda en väsentlig svårighet för allmänheten, om pastorsexpeditionen är centraliserad till hu- vudorten. Även om det kan sägas, att kommunikationerna numena avsevärt förbätt- rats på landsbygden, så gäller detta långt ifrån överallt. Det är också att märka, att kommunikati—onslederna i regel gå från stad till stad eller till tätort men icke betyda någon egentlig förbättring för dem, som bo på något avstånd från huvudvägarna. Och även om en busslinje går fnam lalldel-es utanför dörrarna, så innebär detta ofta endast, att man kan komma till tätorten (kanske i ett annat pastorat) någon gång på morgonen och återvända hem på eftermiddagen. Några andra lämpliga turer finnas icke. Det kan icke vara rimligt, att en avlägset boende person skall behöva spilla en hel arbetsdag för att uträtta ett enkelt ärende på pastorsexpeditionen i tätorten. För past-ors del kan det förefalla bekvämare med en centralisering. Han kan då bättre utnyttja den för expeditionsarbetet anslagna tiden. Men å andra sidan är det också av stor betydelse, att pastor kommer ut till de olika delarna av pastoratet. Anordningen med flera expeditioner på olika platser kan bli en sporre och hjälp för pastor att förverkliga detta. Där flera präster finnas i ett pastorat, torde det vara till gagn för församlingsarbetet, att pastorsexpeditionerna äro decentraliserade och att varje präst har ansvaret för sin expeditionslokal. En synpunkt, som också måste tagas i betraktande, är, »att länsbyrån och andra myndigheter lätt måste kunna få kontakt med pastorsexpeditionen för erhållande av nödiga upplysningar. Då är det bäst, att pastorsexpedition-en är förlagd i prästgården. Eljest lär det icke kunna ifrågasättas, att pastor skall kunna lämna de begärda upplysningarna på annan tid än den fastställda expeditionstiden, som på landet ofta endast utgör ett par timmar på en bestämd veckodag.

Kyrkabokföringsinspektören i Lunds stifts östra inspektionsområde: För en cen— tralisering av pastorsexpeditionerna i ett pastorat talar endast ett skäl: att det icke finnes några större avstånd inom pastoratet. Mot en centralisering talar följande. Församlingsborna få längre väg till pastorsexpeditionen. De måste noga passa expe- ditionstiderna och så självfallet även myndigheterna, t.ex. länsbyrå, polis, in- skrivningsmyndigheter _— i motsats till vad som vanligen nu är regel. Enligt under- sökning jag gjort betjänas allmänheten praktiskt taget å alla pastorsexpeditioner utom i städerna och några få tättbebyggda samhällen nu hela dagen, när pastor är hemma. En centralisering till en plats, där nu flera pastorsexpeditioner finnas, måste enligt min bestämda uppfattning innebära försämrad service för allmänheten.

Kyrkabokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde: Det skulle vålla stora olägenheter för allmänheten och svåra förluster ur kyrklig synpunkt, om ett flertal expeditioner skulle centraliseras till pastoratets huvudort. Allmänheten skulle i många fall få alltför lång och besvärlig väg till huvudortens pastorsexpedi- tion och pastor skulle bl.a. ej få den personliga kontakt med sina församlingsmed- lemmar, som han har, då .pastorsexpeditionen finnes i församlingens prästgård, där man i expeditionsären—den nästan dagligen kan träffa honom.

Kyrkabokföringsinspektören i Göteborgs stifts södra inspektionsområde: För en centralisering kan det skälet anföras, att därigenom anställandet av skrivbiträden å pastorsexpeditionernla skulle underlättas, så att prästerna i viss utsträckning finge mera tid för församlingsvården. En stor del av rutinavrbetet i kyrko— och folkbok- föringen skulle helt visst kunna utföras lika bra av kontorsutbildad personal som av prästerna. Emot en centralisering kunna flera skäl anföras. Först och främst skulle allmänheten bli sämure betjänad. I alla de fall, där personlig inställelse på pastors- expeditionen kräves, t. ex. vid anmälan om födelse och dop, dödsfall, uttagande av lysning och äktenskapsbetyg, inlämnande av flyttningsbetyg, skulle besvärligheter åsamkas de från pastoratets huvudort avlägset boende. De skulle gå miste om den personliga kontakten med sin präst. Och prästen skulle förlora den värdefulla till- gång, som kontakten med församlingsborna på pastorsexpeditionen innebär, när han ensam ansvarar för pastorsexpeditionen för ett mindre område. Den ger honom till- fällen att lära känna sina församlings-bor. Prästens resor till och från pastoratets huvudort skulle, när han bor avlägset från denna, kräva tid och kostnader. Sanno- likt skulle han i många fall få föga tjänstgöring på pastorsexpeditionen och därige- nom mindre förtrogenhet med kyrko- och folkbokföringen. Det bör vidare uppmärk- sammas, att expeditionslokalerna och arkivutrymmena äro tilltagna för nuvarande behov, varför en centralisering med åtföljande behov av större utrymmen skulle nödvändiggöra till- eller ombyggnad i många fall. Övervägande skäl synas mig så- lunda tala emot en centralisering av pastorsexpeditionerna i pastoratet till pastoratets huvudort. Allmänhetens berättigade intressen samt församlingsarbetets och kyrko— bokföringens effektivitet synas mig kräva, att som regel pastorsexpeditionerna bibe— hållas på de platser, där sådana nu finnas. Befolkningsutvecklingen medför även behov av särskild pastorsexpedition på ytterligare några platser.

Kyrkabokföringsinspektören i Karlstads stift: För en centralisering talar därmed följande smidigare expeditionsföring, effektivare utnyttjande av den prästerliga ar- betskraften och större möjlighet att anställa biträdespersonal. Mot en centralisering talar följande. Mer tungrodd service gentemot allmänheten, som måste få betydligt längre avstånd än till prästen i respektive annex. Dyrare resor för annexpwrästerna till expeditionen. Från såväl rent kyrklig som ideell och kulturell synpunkt ett minus, om expeditionen flyttas från annex, som varit vana att ha sådan. Dock kan givetvis prästen i annex ändå ha mottagning i sin bostad. Expeditionen är dock i detta fall en hjälp.

Kyrkabokföringsinspektören i Härnösands stift: För en centralisering kan den omständigheten tala, att mindre tid skulle åtgå för pastor, än om han måste resa till expeditioner på olika håll. En dylik centralisering bör emellertid icke ske, om icke möjligen i något enstaka undantagsfall, där lokala förhållanden kunna göra en dylik åtgärd särskilt gynnsam. Församlingarna böra icke berövas tillgången till sin präst och sin pastorsexpedition, där de av ålder ägt dem. Man må komma ihåg, att kon- centrationen till tätorter ingalunda är i allo av godo. Men ser den nog för när- varande såsom något kulturfrämjande men det är icke säkert, att den är det i djupare mening och på längre sikt. Det synes icke vara omöjligt, att den i själva verket innebär något kulturförflackande. Flyttning av pastorsexpedition till en huvudort

kan icke heller i regel medföra någon besparing. Prästgård med expedition finnes redan på annat håll än i den nya huvudorten. Att bygga ny där lär icke vara ekono— miskt försvarligt, allra minst»i en tid med så stora byggnadssvärigheter och bygg- nadskostnader som vår.

Kyrkabolcföringsinspekiören i Luleå stifts södra inspektionsområde: De skäl, som kunna anföras för att en större församling uppdelas i flena kyrkobokföringsdistrikt, äro ju, att församlingsborna få närmare till pastorsexpedition, och att prästen som är anställd för en särskild del av församlingen genom expeditionsarbetet kommer i bättre kontakt med de församlingsbor, som han betjänar. De långa avstånden till centralorten i våra norrlandsförsamlingar gör att det blir bekvämare att komma till kyrkobokföringsdistriktets pastorsexpedition. Mångenstädes har kanske ej minst genom att kyrka, präst och pastorsexpedition förlagts till en ort — denna med tiden blivit en centralort, dit befolkningen söker sig. Centraliseras kyrkobokföringen, skulle befolkningen i ett sådant kyrkobokföringsdistrikt anse, att den förlorat något värdefullt. Men å andra sidan skulle genom en centralisering av kyrkobokföringen viss arbetskraft inbesparas och arbetet på pastorsexpeditionen skötas rationellare. En hel del uppgifter, rädfrågningar m. m. lämnas ju numera allt oftare per telefon och allt mindre genom personlig inställelse. Centraliseras kyrkobokföringen kan ex- peditionen hållas öppen oftare än blott en eller två dagar i veckan, som fallet ofta är i kyrkobokföringsdistrikten. Även om jag anser, att intet av de inrättade kyrko- bokföringsdistrikten inom detta inspektionsområde bör indragas, tror jag att man noga bör överväga gagnet av nya kyrkobokföringsdistrikt i församlingar, som ha blott ett kommersiellt, kommunalt och administrativt centrum, eller där ett nytt sådant ej har möjligheter att uppstå. Att bilda ett kyrkobokföringsdistrikt, där ordi- narie präst ej är anställd, vill jag icke tillråda.

Kyrkabok/öringsinspektören i Luleå stifts norra inspektionsområde: För en cen- tralisering kunna följande skäl anföras: expeditionen blir större och det kan i vissa fall gå lättare att erhålla skrivhjälp; utredningar som kräva uppgifter ur kyrko- böcker från skilda delar av pastoratet gå fortare att göra; arbetet med flyttningar mellan pastoratets olika delar förenklas. Skälen emot en centralisering äro vad detta inspektionsområde beträffar flera och tungt vägande. Folkbokföringsförordningen % 15 stadgar att enskild person åliggande anmälningsskyldighet till kyrkobokföringen i regel skall fullgöras muntligen vid personlig inställelse för pastor av den anmäl- ningsskyldige eller behörigt och i saken kunnigt ombud för honom. Det säger sig självt att det är orimligt att genom centralisering av pastorsexpeditionerna i ett pas- torat på upp till 160 och 180 kvadratmil förlänga vägen för allmänheten och göra en enkel inställelse på pastorsexpeditionen till ett företag på flera dagar med dryga omkostnader. Svårigheterna äro i detta avseende svåra nog som de äro. En centrali- sering skulle väcka stort och berättigat missnöje hos befolkning-en. Över huvud taget kan om våra nordliga bygder sägas att den kyrkliga organisationen ännu är i till- blivelse och icke har funnit sin slutliga form. Här lösas icke problemen genom cen- tralisering. Här gäller det i stället att finna nya centra, som efter hand kunna byggas nt till huvudorter i såväl kyrkligt som borgerligt avseende. Det är efter dessa linjer, som utvecklingen gått och måste gå i våra nordliga bygder. Som exempel nämner jag Gällivare pastorat, där på senare tid flera prästerliga tjänster och i samband där- med kyrkobokföringsdistrikt senast Nattavaara innevarande år — bildats. Dennla decentralisering är ett steg i rätt riktning. Det är emellertid ett misstag, som genom- gående begåtts vid detta nybildan'de, då det bildats kyrkobokföringsdistrikt i stället för församlingar eller — där så borde ha varit påkallat pastorat. En ombildning av kyrkobokföringsdistrikten till församlingar, eventuellt pastorat, med ekonomisk gemenskap med moderförsamlingen synes mig önskvärd och bör prövas. En centra-

lisering av kyrkobokföringen tillbaka till pastoratets huvudort vore emellertid ett steg tillbaka i utvecklingen. Centralisering till pastoratets huvudort skulle betyda ökad arbetsbörda för prästerna på huvudorten. Alternativt kunde präst, som statio— nerats i församlingens periferi, åläggas viss tjänstgöring å huvudortens expedition. I så fall skulle hans arbete ökas. Förutom övriga resor skulle han få resa till och från expeditionen, vilket med mindre lämpliga kommunikationer skulle betyda tidsspil- lan. I en utbredd stadsförsamling som Luleå tvingar utvecklingen fram ett slags »hjälpexpedition» i den avlägset belägna delen, där mottagning kan hållas några gånger i veckan. I landsförsamlingar är det likadant, t. ex. i Sangis inom Nederkalix och i Munksund inom Piteå landsförsamling. Centralisering till pastoratets huvudort skulle i flera fall kräva nybyggnad av expeditionslokaler, då de nuvarande icke skulle räcka till. Organisationen av expeditionsarhetet skulle bli omständigare och prästen med kanske en hel stab av personal bakom långa diskar skulle i folks ögon alltmer komma att te sig som en tjänsteman, som man inte vågade störa annat än i angelägna expeditionsärenden. Jäktet skulle i öka-d utsträckning draga in på expedi- tionerna och det personliga i betjänandet av allmänheten, som ännu finns kvar, för— svinna. Folk, som kanske skulle få offra ett par dagar för personlig inställelse för pastor, skulle få sig tillmätt några få minuter för att framlägga sitt ärende. När man vet huru ofta församlingsborna söka .utnyttja ett expeditionsärende, ja göra sig så- dana ärenden, för uatt få samtala med pastor om väsentligare ting, huru expeditionen för sådana ärendens skull praktiskt taget är öppen alla tider på dygnet, då pastor är hemma, och huru värdefull kontakt-en runt och Över en så enkel sak som ett åldersbetyg kan vara ur både pastoral och bokföringsmässig synpunkt —— om pastor bara har tid — blir man mycket betänksam. Pastors viktigaste uppgift är ändå vår— den om människorna. Och blir expeditionen för stor får han all rationalisering till trots inte tid med människorna. Pastor bör handha bokföringen inom sitt tjänst- göringsområde. I en isolerad trakt med kanske litet invånarantal behöver han också expeditionsarhetet som en omväxling i isoleringens enformighet. Det finns inom hela inspektionsområdet icke något enda pastorat, där jag skulle vilja tillstyrka centrali- sering. Den hjälp pastor behöver med folkbokföringen måste här sökas på andra vägar än genom centralisering.

Kyrkabokföringsinspektören i Visby stift: Finnes i ett pastorat endast en präst, bör centralisering alltid förekomma. Decentralisering har endast nackdelar och dra— ger onödiga r-eskostnader. Samma gäller pastonat med två eller flera präster bosatta å samma ort. Finnes i ett pastorat två eller flera präster bosatta å skilda orter har centralisering endast nackdelar. Det förutsätt-es därvid, att samtliga präster vid olika tillfällen tjänstgöra å pastorsexpeditionen. Skjutskostnaderna bli ofantliga om taxebil användes. Exempelvis Roma pastorat med kyrkoherde i Roma och kyrko- adjunkt i Follingbo 10 km från Romla. Den enda taxebil adjunkten kan använda finnes placerad i Sylfaste i Barlingbo pastorat. Skjutskostnaden Follingbo—Roma— Follingbo uppgår till cirka 30 kronor per resa. Tjänstgöring en dag i veckan på en eventuellt centraliserad expedition i Roma kostar alltså i skjutskostnad 1 500 kronor, tjänstgöring två dagar i veckan kostar 3 000 kronor. Alltså: svaret på frågan måste avgöras av var vederbörande prästmän som skola tjänstgöra å den centraliserade expeditionen äro placerade. Centralisering medför vissa fördelar för vederbörande prästmän men aldrig för det allmänna eller för allmänheten.

Kyrkabokföringsinspektören i Stockholms stift: Centnaliseras kyrkobokföringen till pastoratets huvudort, torde en viss rationalisering kunna vinnas, men å andra sidan får i många fall allmänheten kostnader för resor. Man får väl här gå från fall till fall. De kyrkoherdar i flerförsamlingspastorat, som jag diskuterat frågan med. ha i det stora hela ställt sig avvisande mot tanken på en centralisation, detta med hänsyn till pastoratsmedlemmarnlas intressen.

G N A m B

Biliang. (åberopat sid. 115, 165, 175)

Utkast för åskådliggörande av en indelning och organisation

av de territoriella pastoraten i riket med tillämpning

av de sakkunnigas förslag till riktlinjer

Utkastet avser icke Stockholms stad. Vid utkastet ha fogats fyra tablåer (Tab. a—d).

Förklaringar:

Den nuvarande kontraktsindelningcn har i allmänhet följts, dock att pastorat tillhörande en och samma kommun sammanförts under ett kontrakt, oavsett den nuvarande kontraktstillhörigheten.

Där i första kolumnen förekomma siffror inom parentes, avse de som placerats före snedstrecket församlingens folkmängd den 1 januari 1952 och de efter sned- strecket församlingens areal i land i kvadratkilometer.

! Uppgifterna rörande tätorter äro i allmänhet hämtade ur den av statistiska central- ; byrån utgivna »Folkräkningen den 31 december 1950», och folkmängdsuppgifterna i för tätorter avse nämnda tidpunkt. ' Antalet kyrkor i pastoraten anmärkes endast, där detta antal icke är detsamma som antalet församlingar i vederbörande pastorat. * Avstånd beräknas mellan kyrkorna, där ej annat angives. * Förekomsten av kapell anmärkes i regel endast, där gudstjänster i mera avsevärd

; omfattning hållas i kapellet.

; o framför ett pastorat utmärker att den i tabellen upptagna pastoratsindelningen & är oförändrad i förhållande till den nuvarande.

* framför ett pastorat utmärker att pastoratsindelningen bryter den gällande kommunindelningen.

och Singö (439/34) i Häverölk

Folkmängd i land Kh Km Kadj Anmärkningar 1/1 1932 1/1 1952 kmz 1. Domprosteriets och Vaksala kontrakt.

Uppsala domkyrkoför- 30 741 55 598 16 2 5 3 2 kyrkor. samlingi Uppsala stad 0 Heliga Trefaldighet 4803 6447 39 1 1 Utredn. förordas ang. i Uppsala stad nyindelning av Uppsala 0 Gamla Uppsalai 2427 2100 32 1 -— — stad i förslagsvis fyra Uppsala stad församlingar och pasto— rat på sådant sätt att ingen får mer än 30000 inv. Danmark (1191/53), 3815 3467 157 1 1 — Oregelbundenhet i in- Vaksala (1414/47) och deln. föreligger däri, att Funbo (862/57)=Vak- ett område med 733 sala lk inv. tillhör Uppsala stad i kommunalthänseendc. Detta torde böra över— föras till staden i kyrkl. hänseende. Tre tätor— ter: 372 och 278 (V), 328 (D).

0 Rasbo (1394/115) 2580 1963 190 1 — ——

och Rasbokil (569/75) =Rasbo lk

2. Närdinghundra kontrakt.

o Almunge=Almunge 2359 2107 162 1 _ _ 2 tätorter: 305, 362- lk Knutby (1076/133), 4332 3309 386 1 1 1 Tätort: 319 (E). Kadj Faringe (553/63), Blad- skall biträda i Edebo pt

åker (477/90) och Eds- (Ununge). Avstånden bro (1203 / 100)= Knut- mellan kyrkorna (Knut- by lk by-Edsbro 15 km, Knut- by—Faringe 13 km Faringe—Bladåker 8 km) och stor areal mo- tivera 3 präster. Alternativ: Knutby-Faringe-Blad- åker med 2 präster samt Edebo-Ununge— Edsbro med 2 präster. Avstånd mellan kyrkor— na Edsbro—Ununge 7 km, Ununge—Edebo 10 km.

Edebo (1321/136) och 3251 2274 218 1 —— Tätort: 389 (U), delar Ununge (953/82)iHä- av 2 tätorter: 237, 79 verö lk (E). Biträde fr. Knutby pt (Edsbro). Jfr Knutby. o Häverö (4916/144) 6031 5355 178 1 1 1 Tätort: 696; delar av 2

tätorter: 1994, 575 (allt i H). 3 kyrkor. Kadj skall biträda i Väddö pt (Väddö fsg).

Folkmängd

i land Kh Km Kadj Anmärkningar 1/1 1932 1/1 1952 km” 3. Olands och Frös— , åkers kontrakt.

Börstil (2554/207) Och 5754 4069 395 1 1 1 4 tätorter: 265, 289 (B), Harg (1515/188)i 375, 287 (H). Kadj med Frösåkers lk hänsyn till skärgården: särsk. konfirmandunder- v. på Söderön 25 km från B kyrka. Stor areal. Särsk. gudstj. på olika platser minst 72 ggr årligen. o Valö (1127/161) och 2450 1622 247 1 — Tätort: 288 (F). Stor Forsmark (495/86) i areal. Avstånd fr. Börs- Frösåkers lk tils kyrka t. Forsmarks kyrka 20 km och fr. Forsmarks kyrka t. Valö kyrka c:a 10 km. o*Hökhuvud(806/110) 3055 2098 152 1 1 Tätort: Gimo (S) 1044. i Frösåkers lk, Sthlms 375 inv. i H bo närmare län, och Skäfthammar S kyrka än H kyrka. (1292/42) i Olands lk, Stora anläggningar för Uppsala län hårdmetallverk i Gimo; byggnadsplanering för 10000 inv. i S och H; f.n. väntas en ökning av 3000, varav en väsentlig del beräknas komma att bo i H. Gemenskapen mellan H och S är där- för av den omfattning att pastoratsgemenska— pen bör bestå. En över— flyttning av H till Upp- sala län synes böra ske. Utredn. härom och om den kommunala indeln. av H och S förordas. Alunda (2715/146) och 3785 3485 220 1 1 2 tätorter: 286, 231 (A) Ekeby (770/74) i Olands lk

() Tuna (1001 /55) och 2027 1773 120 1 _ _

Stavby (772/65) i Olands lk

Östhammar: Östham- 1 086 1 516 1 1 — — Fråga om införlivn. med mars stad staden av områden i Harg och Börstil aktuell. o Öregrund (1293/5) 2330 2225 126 1 _ 1 Gräsö är skärgårdsför-

och Gräsö (932/121)= samling. Färja mellan Öregrunds stad Ö och G. Badort.

4. Lyhundra kontrakt.

Väddö (2921/142) och 4035 3487 188 1 1 — 2 tätorter: 575, 392 (V). Björkö—Arholma (566/ 2 kapell på avsevärda 46)=Väddö lk avstånd. Skärgårdspas' torat med flerdubblad

Folkmängd Areal i land Kh Km Kadj Anmärkningar 1/1 1932 1/1 1952 km”

folkmängd sommartid genom badgäster. C:a 18 km mellan kyrkorna. Biträde från Häverö pt (Singö).

Söderby—Karl (1185/ 3584 2881 237 1 1 — Biträde från Rådmansö

107), Estuna (875/58), pt (Frötuna), se5 nedan. Lohärad (616/57) och Malsta (205/15) i Ly- hundra lk

Roslags-Bro (1340/ 3123 2274 171 1 1 Tätort: 210 (V). V är 109) och Vätö (934/62) skärgårdsförsamling. C:a i Lyhundra lk 10 km mellan kyrkorna (väg och färja).

5. Sjuhundra kontrakt.

Rimbo (2578/71) och 3387 3619 171 1 1 Tätort: 1080 (R). 1 Fasterna (1041/100) i kapell.

Sjuhundra lk

Husby-Sjuhundra 2217 1733 138 1 —— * Avstånd mellan H—S

(594/45), Skederid och S 3 km. (642/51) och Rö (547/ 42) i Sjuhundra lk

Rådmansö (1245/87) 2870 2326 185 1 — 1 18 km mellan kyrkorna. och Frötuna (1081/98) Kadj skall biträda i

=Frötuna1k Söderby—Karls pt (Mal— sta), se 4 ovan, och ev. i Norrtälje pt.

o Norrtälje=Norrtäl- 4333 6707 10 1 1 — Ev. biträde fr. Räd—

je stad mansö pt (Frötuna).

Länna (1899/131), 4283 3130 254 1 1 Tätort: Bergshamra 257 Riala (739/82) och (L) 10 km fr. L kyl-ka Roslags-Kulla (492/ och 7 km fr. Riala, hu- 4 1) = Roslags-Länna vudort i lk. lk

Blidö= Blidö lk 1 618 1093 63 1 — — Skärgårdsförsamling. Väg blott t. Furusund. Huvuddelarna av för- samlingen, Yxlan och Blidö, utan väg eller färjförbindelse till fast- landet. 3 mil i land och vatten mellan Länna och Blidö kyrkor.

6. Lagunda och Hag- unda kontrakt.

Balingsta (409 /21), 2 404 1 847 127 1 1 -— Agrara församlingar Hagby (329/24), Ram— med starkt sjunkande sta (249/21), Uppsala- folkmängd. Näs (295/29), Väster- åker (154/10) och Dal-

by (411/22)=Södra Hagunda lk

Folkmängd

1/1 1932 1/1 1952

i land km2

Kh Km

Kadj Anmärkningar

Gryta (609/36), Gires— ta (284/19), Hjälsta (369/20), Fittja (174/ 11), Holm (77/9) och Kulla (221/13) i La- gunda lk

Långtora (389/23), Biskopskulla (391/23), Fröslunda (428/15) och Nysätra (533/61) i La- gunda lk

7. Fjärdhundra kon- trakt.

o Simtuna (1627/114), Altuna (580/57) och Frösthult (373/23) i Fjärdhundra lk

Torstuna (986/69), Ös- terunda (510/54) och Härnevi (339/14) i | Fjärdhundra lk

, o Vittinge=Vittinge & lk & Västerlövsta (3695/ . 169), Enåker (922/92) ' och Huddunge (944/ ' 115)=Västerlövsta lk |

Östervåla (3248/234) och Harbo (1294/126) ' =Östervåla lk

() Nora = Nora lk

8. Trögds och Åsunda kontrakt.

Veckholm (613/46), Kungs—Husby (369/ 36), Torsvi (128/16), Lillkyrka (200/15), Boglösa (506/36) och Vallby (519/35)= Söd- ra Trögds lk

Litslena (746 /64), Hus- by-Sjutolft (578/26) och Härkeberga (262/ 19) i Norra Trögds lk

2212 1734 2386 1741 3390 2580 2246 1835 2383 2641 6237 5561

5084 4542

3273 3048 3197 2335 1998 1586

108

122

194

137

133

375

360

285

184

109

Del av tätort: 153 (Gr). Agrara församlingar.

Del av tätort: 163 (F). Nybyggd komministers- gärd i N. Kadj skall biträda i Torstuna pt (Härnevi), se 7 nedan, och Litslena pt (Härke- berga), se 8 nedan.

Tätort: 220 (S). Kadj skall biträda i Väster— lövsta pt (Västerlövsta).

Biträde fr. Längtora pt (Nysätra), se 6 ovan.

2 tätorter: 1038, 445.

2 tätorter; 1 595, 212 (V). Biträde fr. Simtuna pt (Altuna).

2 tätorter: 639 (Ö), 246

Tätort: 1 127

7 kyrkor, däribland Ar- nö f.d. församlingskyrka. Biträde fr. Enköpings pt.

Biträde från Långtora pt (Nysätra), se 6 ovan.

Folkmängd Areal i land Kh Km Kadj Anmärkningar 1/1 1932 1/1 1952 km” 0 Villberga (915/27), 1910 1498 65 1 _ —— Tätort: 394 (V). Hacksta (233/16) och Löt (350/22) i Norra Trögds lk Enköping=Enköpillgs 5938 11080 38 l 1 1 Kadj skall biträda i stad Veckholms pt. Tillinge (1 138/63), 2 720 2 138 126 1 _ 1 Svinnegarn (436/18), Enköpings-Näs (334/ 28) och Teda (230/17) i Åsunda lk Sparrsätra (542/33), 2 434 1417 87 1 , Utredning förordas ang. Bred (390/28) och Vår- införlivning med S fsg av frukyrka (485/26) i V fsg, som har kyrkoge— Åsunda lk menskap med Enkö- ping.

9. Seml'nghundra och Ärlinghundra kon- trakt. Odensala (867/53), 3259 4005 161 1 1 3 tätorter: 942 (H) 206 Husby—Ärlinghundra (H och O), 322 (N). (1633/38), Skånela . (387/38) och Norrsun- da (1 118/32)=Märsta lk Sigtuna (1660/5), S:t 1999 2500 60 1 — — 2 kyrkor. Biträde fr. Olof (456/23), S:t Per Knivsta pt (Vassunda). (193/13) och Haga (191/19)= Sigtuna stad Knivsta (1641/42), A1- 4240 3687 204 1 1 1 2 tätorter: 933 (K), 342 sike (542/36), Vassun— (K och A). Kadj skall då (487/32), Lagga biträda i Sigtuna pt. (541/46) och Östuna (476/48)=Knivsta lk Skepptuna (497/39), 4228 3330 285 1 1 1 Indelningen kan kom- Lunda (434/35), När- ma att framdeles änd- tuna (608/52), Gott- ras om flygfältet vid röra (492/51), Vidbo Halmsjön ger upphov (444/30) och Husby- till tätort. Långhundra (855/78) =Skepptuna lk 10. Håbo kontrakt. Övergran(743/54), Yt- 2942 2759 137 1 1 Tätort: 952 (Y och K). tergran (886/13), Kal- Biträdefr. Bro pt (Håtu— mar (636/23), Skoklos— na). ter (234/26) och Häg- geby (260/21)=Häbo lk

Folkmängd

i land

1/1 1932 1/1 1952 km2

Kil

Kadj Anmärkningar

0 Västra Ryd (516/44) och Stockholms-Näs (792130) i Upplands- Bro lk

Bro (80045), Låssa (430/28 ), Hätuna (628/ 10) och Håbo-Tibble (419138) i Upplands— Bro lk

ll. L'Ileråkers aah No— runda kontrakt.

Rälinge (1667/1-13), Åkerby (212/14), Jum- kil (574,84), Skuttunge (924/79) och Börje (630/47) : Bälinge lk

Vänge (713354), Läby (155/14), Järlåsa (972/ 90), Åland (294/37) och Skogs—Tibble (506/ (36)= Norra Hagunda lk

Tensta (1 2—19,"103), Le- na (957,165) och Ären— tuna (997/34)=Vatt- llolnla lk

Björklinge (1409/106) och Viksta (835,'69)= Björklinge lk

12. Örbyhus kontrakt.

Tierp, del av=Tierps lk

Tierp. (ch av (2 221/3) och Tolfta (1248/122) =Tierps köping

o Österlövsta = Öster— lövsta lk

o Älvkarleby (3172/ 205) och Skutskär (5 268/13) =Älvkarle- hy lk

o Västland = Väst— lands lk

1420

2 963

4880

3313

5810

2941

2864

1308

4 037

2040

3203

2 334

1490

3 469

74

202

252

218

174

Tätort: 290 (S). Antagl. ökning för framtiden (nu under minimuln).

Tätort: 298 (B och L). Kadj skall biträda i Övergrans pt (Ytter— gran).

Biträde fr. Björklinge pt (Viksta).

2 tätorter: 203 (V), 233 (J )-

3 tätorter: 001 (Ä). 349 (T), 464 (L).

2 tätorter: 213, 223 (B). ! Kadj skall biträda i Bä— linge pt (Skuttunge).

2 tätorter: 345, 348.

2 tätorter: 2150 (Ti), 276 (To). Utbrytning ur Tierps fsg till egen fsg av dell del av för— samlingen som ingår i köpingen förordas (kyr- ka finns i köpingen). 4 tätorter: 536, 206, 287, 328. 2 kyrkor.

6 tätorter: 505, 941, 459, 250, 447 (Ä), 5094 (S). 3 kyrkor. Biträde fr. Västlands pt.

3 tätorter: 1007, 307, 305. 1 kapell. Kadj skall biträda i Älvkarle- by pt (Skutskär).

Folkmängd

1/1 1932 1/1 1952

Anmärkningar

Vendel (2 359/164) och Tegelsmora (2 671/104) =Vendels lk

Film (2 715/125), Dan- nemora (926/61) och Morkarla (708/91)= Dannemora lk

o Hällnäs = Hällnäs Ik

o Söderfors = Söder— fors lk

13. Gästriklands östra kontrakt.

() Gävle Heliga Tre- faldighet i Gävle stad

0 Gävle Staffan i Gäv- le stad

0 Valbo=Valbo lk o Hille=Hille lk o Hedesunda=Hede— sunda lk

o Årsunda= Årsunda lk

o Sandviken = Sand- vikens stad

0 Hamrånge=Ham- rångc lk

14. Gästriklands väst— ra kontrakt.

o Ockelbo (6 610/649) och Åmot (949/350): Ockelbo lk

o Österfärnebo = Ös- terfärnebo lk

o Torsåker= Torsåkers lk

() Hofors=Hofors lk

4708 5030

19772

19220 19818

12618 12874

3236 3 395 4 507 3 630 2129 2 041

13 497 19 362

5 447 4 819 9 373 7 559 3094 2 591 4345 3994 5499 9549

431

199

111

346

999

312

2 tätorter: Örbyhus 1 196 (V och T), 461 (T). Tegelsmora kyrka — Ör- byhus samh. 3 a 4 km. Kadj skall biträda i Films pt (Dannemora). 2 tätorter: 1 669 (F). 447 (F och D). 1 kapell. Biträde fr. Vendels pt (Örbyhus).

Tätort: 1833.

2 kyrkor, 2 kapell.

2 kyrkor.

7 tätorter: 2049, 1116, 702, 1252, 1340, 540, 337. 1 kapell. 6 tätorter: 1035, 270, 434, 280, 398, 299. 2 kyrkor. Tätort: 486. 1 kapell. Biträde fr. Österfärne- bo pt, se 14 nedan. Tätort: 316.

2 kyrkor. 3 tätorter: 545, 1162, 1 530.

2 tätorter: 1669, 405.

2 tätorter: 558, 416. Kadj skall biträda i Hedesunda pt, se 13 o— van. 3 tätorter: 590, 224, 483.

4 tätorter: 8112, 759, 232, 259.

Folkmängd

i land

1/1 1932 1/1 1952 km2

Kh

Kadj Anm ärkningar

, och Trönö (1422/167)

0 Ovansjö = Ovansjö lk och Storviks köping

o Järbo=Järbo lk

15. Ala kontrakt.

Mo (1737/96) och Berg- vik (258949) i Söder- ala lk

Söderala i Söderala lk Ljusne i Söderala lk

o Rengsjö = Rengsjö lk

o Hanebo (3 976/333) och Segersta (1 195/ 60)=Hanebo lk

o Söderhamn (9790) och Sandarne (1798) =Söderhamns stad

0 Norrala (2 762/166) = Norrala lk o Skog (2190/336) och Lingbo (964 /69)= Skogs lk

16. Voxna/ls kontrakt. o Bollnäs=Bollnäs stad och Bollnäs lk

() Alfta=Alfta lk

Arbrå (5238/372) och Undersvik (947/117) =Arbrä lk

o Ovanåker i Ovan— åkers lk

o Voxna i Ovanåkers lk

17. Ljusnans kontrakt.

o Järvsö=Järvsö lk

9142

2420

4866

ol & av Q!

5621

1831

6216

11659

5 028

15770

7 058

7088

6077

1 694

8 008

10616

2912

5068 5 000

1 902

5171

11588

4184

3154

15850

6 322

6185

6866

404

141

94 100

120

393

41

333

818

926

489

520

423

696

7 tätorter: 1924 (= Storvik), 832, 830, 723, 1030, 436, 296. 2 kapell. Tätort: 1459.

4 tätorter: 1024, 561, 712 (B), 397 (M). Tätort: 228.

3 tätorter: 2 770.

835, 613,

2 tätorter: 492, 335 (H).

Tätort: 265.

2 tätorter: 969 (L), 202 (S .

3 tätorter: 5397 (= staden), 1053, 432; de- lar av två tätorter: 438, 434. 5 kapell. 3 tätorter: 922, 588, 426; del av tätort: 100. 1 kapell. 2 tätorter: 1255, 310 (A); del av tätort: 69 (A). 1 kapell. Kadj skall biträda i Njut- ångers pt (Nianfors), se 18 nedan. Tätort: 3323; del av tät- ort: 262. 1 kapell.

Tätort: 236. 1 kapell.

2 tätorter: 906, 338.

Folkmängd

1/11932

i land lill Kln Kadj

Anmärkningar

o Ljusdal=Ljusdals köping och Ljusdals lk

o Ramsjö = Ramsjö lk

o Färila (5608/1011) och Kårböle (434/211) =Färila lk

o Los (1470/690) och Hamra (1743/900)= Los lk

1 8. S undllede kontrakt.

o Hudiksvall (8840/ 21) och ldenor (976/ 51)=Hudiksvalls stad

0 Delsbo=Delsbo lk

Forsa (4316/229) och Hög (663/79)=Forsa lk

o Enånger: Enångers lk

o Njutånger (4 708/93) och Nianfors (273/99) = Njutångers lk

Hälsingtulla i Hälsing- tuna lk

o Rogsta i Hälsing- tuna lk

o Bjuråker (3 830/732) och Norrbo (895/133) =Bjuråkers lk

19. Nordanstigs kan— trakt.

Harmånger (3187/122), Jättendal (1 318/101) och Ilsbo (565/47)= Harmångers lk

o Bergsjö=Bcrgsjö lk

o Hassela = Hassela lk

o Gnarp=Gnarps lk

11159

3773

8731

5608

5 393

2823

4693

5196

4217 2234

3 502

9816

4 822

4979

2341

4981

2435

1 646

5070

3791 2048

3193

1 090

1222

=] 10

423

308

270

349 439

317

5 tätorter: 4000 (: köpingen). 582, 1287, 505, 427.

3 tätorter: 974, 213 (F), 323 (K ).

3 tätorter: 560 (L), 410, 264 (H). 1 kapell.

5 fiskekapell.

2 tätorter: 768, 269.

2 tätorter: 911, 1108.

Tätort: 454. 1 kapell.

2 tätorter: 773, 3397. 1 kapell. Biträde fr. Ar- brå pt (Arbrå), se 10 ovan. Tätort: 302.

1 kapell.

Tätort: 215. 1 kapell.

5 tätorter: 702, 232, 400, 250, 222 (H).

2 tätorter: 783, 282.

2 tätorter: 306, 319.

Folkmängd

1,1 1932 1/1 1952

i land

km2

Km

Kadj Anm ärkningar

. 20), Lillkyrka (SS/7),

1. Domprosteriet. Linköpings domkyrko— förs. i Linköpings stad

Linköpings S:t Lars i Linköpings stad

Landeryd = Landeryds lk

o Kärna (213326), Kaga (532/15) och Ledberg (498/12) i Kärna lk

o* Skeda (1161/72) i Vårdnäs lk och Slaka (872/33) i Kärna lk

Vårdnäs (1 565,99) och Vist (1352/81) 1 Vård- näs lk

Törnevalla (788,31), Östra Skrukeby (279/

Gistad (672/24), Ry- stad (1155/39) och Östra Harg (313/18)= Åkerbo lk

2. Gullbergs och bergs kontrakt.

Vreta kloster (3558/ 46), Stjärnorp (848/ 114), Ljung (1267/93) och Flistad (514/17)= Vreta klosters lk

Bo—

Fornåsa (697/25), Lönsås (540/17), Skeppsås (318/14), Eke— byborna (557/25) och Ask (250/10) i Bo— bergs lk

Normlösa (543/22), Äl- vestad (598/20) och Vallerstad (461/22) i Bobergs lk

Kristberg (1586/145), Klockrike (916/37) och Brunneby (1 857/3S)= Borensbergs lk

2360

3450

6 230

2 804

2049

4 866

35132

21047

1 735

3163

2 033

2917

3 295

6187

2 362

1 602

4 359

105

180

139

91

64

220

[J

2 tätorter:

lokaler i Kr.

En kadj skall biträda i Törnevalla pt (Rystad).

Utredning förordas ang. ny indelning av Linkö- pings stad och Landeryd. 2 tätorter: 778, 385.

Tätort: 1438 (Kä); del av tätort: 168 (Kä).

Del av tätort: 138 (Sl).

2 tätorter: 237, 292 (Va). 1 kapell.

Biträde fr. Linköping.

2 tätorter: 1788, 336 (V). Kadj skall biträda i Kristbergs pt (Klock- rike).

Kadj skall biträda i Veta pt (Herrberga). Se 16 nedan.

1157 (B), 202 (Kr). 2 kyrkor, 1 kapell. Flera gudstj änst- Biträde fr. Vreta klosters pt (Ljungsbro).

Folkmängd

.Kh

i land Km Kadj Anmärkningar 1/1 1932 1/1 1952 km”

3. Aska kontrakt. Motala (23 948/86) och 14 731 25 020 105 1 2 2 Vinnerstad (1072/19) = Motala stad Fivelstad (632/18), Ha- 3859 3377 115 1 1 — Tätort: 212 (F). gebyhöga (403/19), Or- lunda (307/ 13), Västra Stenby (1204/32) och Varv-Styra (831 /33)= Aska lk 0 Västra Ny i Gode- 1408 1284 91 1 — = C:a 18 km till Gode- gårds lk gårds kyrka. 2 kapell. o Godegård i Gode— 2274 1704 210 1 — gårds lk 4. Dals och Lysings kontrakt. Vadstena (3528/6) och 3515 4001 22 1 1 1 kyrka. Kadj skall bi— Szt Per (473/16)= träda i Örberga pt Vadstena stad (Strå). Rogslösa (978/25), Vä- 1940 1472 47 1 _ — 2 tätorter: 288 (H). 288 versunda (335/13) och (R och V). Källstad (159/9) i Öst- göta-Dals lk Örberga (444/20), Näss- 1 850 1260 56 1 Biträde från Vadstena ja (191/9), Herrestad pt. (297/11) och Strå (328/16) i Östgöta- Dals lk 0 Stora Åby (1408/ 4848 4809 201 1 1 Tätort: 1945 (Ö). Bi- 103) och Ödeshög träde fr. Röks pt (Tre- (3 401/98)=Ödeshögs hörna). lk Rök (600/51), Svans- 4460 3103 229 1 1 1 Tätort: 293 (V.T.). hals (624/31), Heda Kadj i Trehörna dels (499/25), Västra Toll- med hänsyn till folk- stad (796/30) och Tre— mängd, dels för att hörna (584/92)=Al- biträda i Stora Aby pt. vastra lk 5. Bankekinds och Skärkinds kontrakt. o Åtvid=Åtvidabergs 5016 6733 144 1 1 = 2 tätorter: 4863, 385. köping Bankekind (864/55), 3650 2940 165 1 1 _

Vårdsberg (779/29), Askeby (462/23) och Örtomta (835/58)= Askeby lk

i i i i

Folkmängd

1/1 1932 1/1 1952

i land km2

Kh

Kadj Anmärkningar

Björsäter (1143/103), Yxnerum (541/82), Grebo (820/65) och Värna (534/35) = Björ- säters lk

Östra Ryd (1 224/124), Västra Husby (688/ 55) och Gårdeby (3251' 29)=Aspvedens lk

6. Norrköpings kon— trakt.

0 S:t Olai i Norrköping 0 Hedvig i Norrköping

0 Matteus i Norrkö- ping

0 S:t Johannes i Norr— köping

0 Östra Eneby i Norr- köping

o Borg i Norrköping

0 Styrstad (727/21) och Tingstad (466/22) i Norrköping

Krokek (2 390/92) och Kvarsebo (571/70)= Kolmårdens lk

Kimstad (1835/62) och Skärkind (1164/64)= Norsholms lk

o Kvillinge (4 833/125) och Simonstorp (585/ 142)=Kvillinge lk

o Kullerstad 1 Skär— blacka Ik

o Vånga i Skärblacka lk

7. Vikbolands kon- trakt.

*Östra Husby (1224/ 71) i Östra Vikbolan- dets lk samt Östra Stenby (573/37), Ko- nungsund (275/18),

3891

20 389

10812

11866

5219

13513

4078

1 390

3049

3363

4077

3038

24510 12963

10979

10007

2961

2999

5418

3008

1864

3104

61

43

162

126

267

lo C;!

142

IO

Tätort: 328 (B). Kadj skall biträda i Ringa- rums pt, se 8 nedan.

1 kapell.

Jfr Styrstads pt nedan. 1 kapell.

1 kapell.

1 kapell. Utredn. för- ordas ang. förening m. Styrstad av Lindö i S:t Johannes (1058 inv.). 3 tätorter: 419, 437, 270 (Kr).

2 tätorter: 756, 469 (K).

5 tätorter: 2 217 (Åbyi K), 238, 213, 421, 264 (S). 1 kapell. Åby—Simons- torp 17 km. Tätort: 2456; del av tät— ort: 69.

Del av tätort: 193.

Tätort: 372 (Ö.H.).

Folkmängd

1/1 1932 1,1 1952

i land Kh

Kadj

Anmärkningn r

Furingstad (319/19) och Dagsberg (713/ 27) i Västra Vikbo- landets lk

Häradshammar (919/ 91), Östra Ny (589/ 52) OCh Rönö (427/52) i Östra Vikbolandets lk

o Jonsberg i Östra Vikbolandets lk

o Kuddby (sw/50), Å (311/25) och Täby (453/27) i Västra Vik- bolandets lk

8. Hammarkinds kon— trakt.

Söderköping (3176/5), Skönberga (936/55) och Drothem (1268/ 90) = Söderköpings stad

Mogata (815/79) och Skällvik (671/70) i Stegeborgs lk

S:t Anna (1295/131) och Börrum (238/35) i Stegeborgs lk

o Gryt=Gryts lk

o Ringarum=Hinga- rums lk

o Valdemarsvik =Val- demarsviks köping

9. Bergslags kontrakt.

o Risinge= Finspångs köping

o Hällestad = Hälle— stads lk

Skedevi (2488/256) och Regna (1191/181): Hävla lk

2261

5459

2117

2253

4472

to 0) Uv Q '

9671

4575

4595

1 935

1136

5 380

1 486

195

94

102

149

166

14

314

308

437

Skärgård. lfr. kyrkan t. Arkösunds samhälle 10 km., t. resp. Härads— hammars och Rönö kyr- kor c:a 18 km. Biträde fr. Söderkö— pings pt, se 8 nedan.

Kadj skall biträda i Kuddby pt (Täby), se 7 ovan.

S:t Anna vidsträckt skärgård. Kadj skall biträda i Gryts pt.

Tätort: 322. Vidsträckt skärgård. Biträde fr. S:t Anna pt (Börrum). 2 tätorter: 1457, 322. 2 kyrkor. Biträde fr. Björ— säters pt (Yxnerum), se 5 ovan.

5 tätorter: 8672, 802. 338, 222, 401. 1 kapell.

4 tätorter: 325, 319, 380. 1 kapell.

374,

Tätort: 645 (S). 1 kapell.

Folkmängd Areal i land Kh Km Kadj Anmärkningar in 1932 1/1 1952 kmg : o Tjällmo=Tjällmolk 2747 1915 191 1 -— Tätort: 244. 10. Norra Tjusts kon- trakt.

() Lofta i Gamleby lk 2213 1836 113 1 _ — Långa avstånd i fsgn.

Gamleby (3013/105) 4976 4 227 239 1 1 » Tätort: 1703 (G). och Odensvi (1214/ 134) i Gamleby lk

Överum (2129/64) och 2650 3100 186 1 l Tätort: 1650 (Ö). Dalhem (971/122)= Överums lk

o Loftahammar=Lof- 1 790 1 723 148 1 _ Tätort: 363. Vidsträckt tahammars lk skärgård med 1 kapell. Biträde fr. Västra Eds pt (östra Ed). ? Trysernm i Tjust-Eds 2007 1478 174 1 — — C:a 20 km t. Västra Ed lk och 14 km t. Östra Ed. 0 Västra Ed (2 027/ 3820 2568 241 1 1 Tätort: 452 (V.E.). Skär- 159) och Östra Ed gård. C:a 15 km mellan (541/82) i Tjust-Eds lk kyrkorna. Kadj skall biträda i Loftahammars pt.

Gärdserum(1561/139), 5116 4307 389 1 1 1 Tätort: 480 (G). U —G Ukna (1 651/137) och 15 km., G —H 13 km.

Hannäs (1095/113)=

Uknadalcns lk

11. Södra Tjusts Iron— trakt.

o Västervik=Västcr- 12550 16106 25 1 2 1 Kadj skall biträda i viks stad Gladhammars pt (Törns— fall). 0 Hjorted=Hjortcds 3500 3057 282 1 — 1 3 tätorter: 219, 204, lk 261; del av tätort: 129. Kadj skall biträda i Misterhults pt (norra delen), se 12 nedan. 0 Locknevi (1399/155) 2899 2442 239 1 — 1 och Blackstad (1043/ 84)=Locknevi lk

0 Hallingeberg=Hal— 2888 3521 157 1 1 —— Tätort: 1960. 2 kyrkor.

lingebergs lk

Gladhammar (2 050/ 5 147 4371 342 1 1 _ 2 tätorter: 831. 273 (G). 124), Västruin (1158/ Biträde fr. Västerviks 130) och Törnsfall pt.

(1163/88)= Gladham-

mars lk

Folkmängd

i land

1/1 1932 1/1 1952

Kadj Anmärkningar

12. Tunaläns och Se- vede kontrakt.

o* Vimmerby stadsf. (5242/24), Vimmer- by landsf. (2096/150) och Pelarne (428/54) =Vimmerby stad och del av Sevede lk

o Frödinge i Sevede lk

*Hässleby (2 528/95), Rumskulla (1214/160) och Kråkshult (648/ 67) = Mariannelunds köping i Jönköpings län (H+ K) och del av Sevede lk i Kalmar län (R)

Vena: Vena lk

Hultsfred = Hults—

freds köping

o Misterhult = Mister- llllltS lk

o Tuna=Tuna lk

o Kristdala = Krist- dala lk

0 Södra Vi (3283/240) och Djursdala (790/ 67)=Södra Vi lk

13. Aspelands kon— trakt.

o Mörlunda (3 763/271) och Tveta (546/73: Mörlunda lk

o Virserum (4026/154) och Järeda (1280/78) =Virserums lk

0 Målilla med Gård- veda=Mälilla lk

o Lönneberga = Lönne- berga lk

6199

1 720

4 730

3162

1 956

5 065

2546

2887

4812

4578

3358

1 959

7 766 228 1 485 125 4 390 322

3533 20 4181 405 2252 231 2828 222 4073 307 4309 344 5306 232 3205 272 2083 91

Tätort förutom staden: 669 (V landsf.). 2 kyr— kor.

Tätort: 210. Avstånd till Vimmerby stad 11 km. Tätort: 1640 (H). Ut- redning förordas betr. Rumskulla om över— flyttning fr. Kalmar t. Jönköpings län och in- förlivning med Marian- nelunds köping. Kräks— hult överflyttas fr. Väx- jö t. Linköpings stift.

Tätort: 420.

Frågan om församlings- bildning under utredn.

2 tätorter: 759, 261: del av tätort: 82. 1 kapell. Biträde fr.Hjort- eds pt, se 11 ovan.

Tätort: 1114. Biträde fr. Mörlunda pt (Mör— lunda) se 13 nedan. 2 tätorter: 945, 344 (S. V.).

2 tätorter: 985, 365 (M); del av tätort: 440 (M). 1 kapell. Kadj skall bi- träda i Kristdala pt, se 12 ovan. 2 tätorter: 2253 (V), 637 (J). Kadj. skall hl- träda i Målilla pt (Gärd- veda). 3 tätorter: 760, 493, 248; del av tätort: 102. Biträde fr. Virserums pt (Virserum). 2 tätorter: 1028, 304.

Folkmängd Areal i land Kh Km Kadj Anmärkningar 1/1 1932 1/1 1952 kmz 14. Kinds kontrakt. Kättilstad (1071/140), 5569 4151 389 1 1 1 2 tätorter: 610 (T), 250 Tjärstad (1808/117), (0). Stor area] och flera Hägerstad (406/34) och sjöar. Oppeby (S%/%) = Norra Kinda lk oHom(1980/166) och 3943 3152 282 1 l — 2 tätorter: 558 (Ho), Hycklinge (1 172/116) 299 (Hy). =Södra Kinda lk Kisa (4162/213), Väst- 6455 6038 463 1 2 — Tätort: 1870 (K). ra Eneby (991/115) och Tidersrum (885/ 135)=Västra Kinda lk 15. Ydre och Södra Vedbo kontrakt. 0 Västra Ryd (1214/ 2093 1764 259 1 — _ Tätort: 317 (V.R.) C:a 121) och Svinhult 20 km mellan kyrkorna. (550/138) i Ydre lk Biträde fr. Norra Vi pt (Sund). o Asby (1 162/117) och 2862 2246 203 1 = 1 Kadj skall biträda i Torpa (1084,'86) i Yd— Åsbo pt (Blävik), se 17 re lk nedan. Sund (1475/112) och 2579 2141 217 1 — 1 Tätort: 563 (S). Kadj Norra Vi (666/105) i skall biträda i Västra Ydre lk Ryds pt (Svinhult). o Eksjö=Eksjö stad 7898 9959 118 1 1 1 Tätort: 8705. Höreda (1342/127), 3900 3427 342 1 1 —— Tätort: 301 (Hu). 1 Mellby (562 '46), Hult kapell. Biträde fr. Inga- (1025/106) och Eds- torps pt (Bellö). hult (498/63)= Höreda k 0 Ingatorp (2 435/143) 2501 2772 177 1 — 1 3 tätorter: 540, 566, 383 och Bellö (337/34)= (I). Kadj skall biträda i Ingatorps lk Höreda pt (Edshult). o Flisby (1340/107) 4418 3712 210 1 1 — 4 tätorter: 942, 248, 447 och Norra Solberga (NS), 368 (F). 1 kapell. (2372/103)=Solberga lk 16. Vifolka och Valke- bo kontrakt. Östra Tollstad (708/ 2947 2326 180 1 1 — Tätort: 256 (S). 46), Sya (538/17) och Västra Harg (1080/ 117) i Vifolka lk

Folkmängd

1/1 1932 1/1 1952

Areal i land km2

K m

Kadj Anmärkningar

Veta (924/21), Viby (98824) och Herr- berga (320/12) i Vi- folkalk

Mjölby (836659) och Högby (935/33)= Mjölby stad

Nykil (1415/122). Gammalkil (893160) och Ulrika (9683124) =Södra Valkebo lk

Vikingstad (1011/38), Rappestad (611/22), Sjögestad (674120), Västerlösa (808/31) och Björkeberg (291/ 9)=Norra Valkebo lk

1 7. Göstrings kontrakt.

Skänninge (2398/9), Allhelgona (658/32). Bjälbo (456/22) och Järstad (270/11) = Skänninge stad

*Ekchy (4268/111) och Rinna (793/81)= Box- holms köping (E) och del av Folkunga lk (R)

Väderstad (1078/42), Kumla (155/8), Hov (487/24), Appuna (286/ 12) och Hogstad (614/ 26) i Folkunga lk

Åsbo (1130/116), Ma- lexander (747/154) och Blävik (248/65): Söd— ra Göstrings lk

18. Norra Vedbo kon- trakt.

Lindcräs (1 360/96) och Adelöv (1 058/108)= Linderås lk

Lommaryd (1 3521115) Vireda (750/59) och Haurida (360/36) = Hullaryds lk

2423

6961

4299

3633

53l2

3439

2865

2879

2865

2232

9301

3 395

2125

2418

2462

306

120

204

210

2 tätorter: 424 (Ve), 453 * (Ve och Vi). Biträde fr. ( Normlösa pt (Valler- 1 stad), se 2 ovan. |

Tätort: 290 (L'). Kadj skall biträda i Viking- stads pt.

Tätort: 364 (Vi). Biträ- de fr. Nykils pt (Gani— malkil).

3 kyrkor. |

Tätort: 3133 (E). 3 kyr— kor. Biträde fr. Säby pt, se 18 nedan.

Tätort: 283 (V).

Tätort: 220 (Å). Biträde fr. Asby pt (Torpa), se 15 ovan.

[' ol k m än g d Areal iland lih Km Kadj Anmärkningar 1/1 1932 1/1 1952 kmz

) llredestad (1514/30), 4790 4716 308 1 2 2 tätorter: 1327 (Br och ! Askeryd (738/108), Bä), 42:1(17).

Marbäck (638/59). Frinnaryd (976/39) och Bälaryd (850/72) =Bredestacls lk

lx? 2 tätorter: 10335, 1113. 2 kyrkor. En kadj (i Som— men) skall biträda i Eke- by pt, se 17 ovan.

? | 0 Siibyz'llranås stad 10310 ; 13947 197 1 1

I (

Folkmängd

Areal i land lim

Kadj Anmärkningar

1 . Domprosteriet.

o *Skara (8391/34), Härlunda (471/32), Bjärka (215/33) och Händene (488/23)= Skara stad, del av Ardala lk (Här. och Hän.) och del av Gud- hems lk (B)

Synnerhy (680/31), Skallmeja (355/17), Västra Gerum (357/ 15), Vinköl (643/33) och Marum (290/18) i Ardala lk

Norra Ving (584/11), Stenum (329/28), Skärv (546/20), Skå- nings-Åsaka (719/38) och Norra Lundby (440/24) i Valle lk

Varnhem (765/27), lst— rum (293/27), Eggby (341/17) och Öglunda (269/15) i Valle lk

Sävare (1 044/29), Lind- ärva (383/13), Hass- lösa (572/21), Norra Härene (697/31) och Hovby (488/16)= Vin- ninga lk

2. Barne kontrakt.

o Levene (1336/33), Sparlösa (761 /30), Long (401 /17) och Slä- dene (162/11)=Leve- ne lk

o Saleby (1098/40), Trässberg (563/19) och Härjevad (234/ 10)=Saleby lk

o Järpås (1381/43), Uvered (346/17) och Häggesled (265/12)= Järpås lk

o Ryda (1050/32), Na- um (680/29) och Södra Kedum (929/25) i Ry— da lk

1/1 1932 1/1 1952 8170 9565 2879 2325 3037 2618 1838 1668 3682 3184 2985 2660 2189 1895 2371 1992 2956 2659

122

114

121

86

110

91

69

72

86

3 kyrkor

Tätort: 427 (N.V. och Skärv).

3 kyrkor. Biträde fr. Bergs pt (Lerdala), se 13 nedan.

Tätort: 245 (S).

Tätort: 442 (Le); del av tätort: 113 (Le).

Tätort: 233 (S). Biträde fr. Råda pt (Kållands- Åsaka), se 8 nedan.

Tätort: 423 (J). Biträde fr. Tädene pt (Gillstad); se 8 nedan.

Del av tätort: 147 (R).

Folkmängd

1/1 1932 1/1 1952

Areal i land km2

Kh

Kadj Anmärkningar

0 *Vara (2 638/13), Skar- stad (548/20), Önum (763/23) och Hällum (245/11)=Vara köping och del av Ryda lk

o Jung (664/24), Öt— tum (577/21) och Fyr— unga (411/13) i Kvä— nums lk

0 Norra Vånga (948/ 82), Edsvära (727/39) och Kvänum (1337/ 29) i Kvänums lk

3. Väne kontrakt.

o Vänersborg (15913/ 70) och Väne-Ryr (485/ 25)=Vänersborgs stad

Västra Tunhem (4475/ 78) och Vänersnäs (709/48) = Västra Tun— hems lk

Gärdhem (2 095/54), Väne-Åsaka (1318/79) och Norra Björke (643/ 35): Södra Väne lk

0 Trollhättan = Troll— hättans stad

Stora Mellby (1 587/ 82), Magra (828/45) och Lagmansered (466 / 49) i Bjärke lk

Längared (1258/72) och Erska (1410/39) 1 Bjärke lk

Tengene (1868/24), Trökörna (613/42), Hy- ringa (474/21), Läng— num (185/8) och Flake- berg (540/17) i Gräs- torps lk

Särestad (566/22), Bjärby (241/11), Täng (223/12) och Hale (332 / 13) i Grästorps lk

o Flo (858/64), Ås (406/18) och Sal (319/ 9) i Grästorps lk

3945

1864

9 695

4 844