2

Kungi. Maj.ts proposition nr 204.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern

för

utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, S^köld, Q^uensel, D^anielson, V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson,

S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock, A^ndersson.

Statsrådet Quensel anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om nya grunder för avlöningen av präster m. in.

samt anför därvid följande.

5

2.

Allmän översikt över författningsregleringen rörande försam­

lingsprästernas avlöningsförhållanden m. m.

Alltsedan medeltiden och in i senare tid har prästerskapet avlönats, för­

utom genom upplåtelse av boställen, med tionde och vissa andra avgifter

(jura stolae). Tionden utgjorde i allmänhet en tredjedel av spannmålstion-

den inom församlingen, d. v. s. en trettiondel av jordbrukets bruttoavkast­

ning i spannmål (tertialtionde). Därjämte uppbar prästen s. k. kvicktionde,

utgörande vart tionde levande fött kreatur.

De sålunda utgående löneförmånerna växlade betydligt alltefter försam­

lingarnas bördighet och efter skördeutfallet. På åtskilliga ställen voro lö­

nerna alltför ringa, medan de på andra stego till betydlig storlek. Detta

förhållande framträdde under den hastiga ekonomiska utvecklingen på

1800-talet i allt starkare dager och framkallade åtskilliga reformförslag,

vilka slutligen resulterade i förordningen den 11 juli 1862 angående all­

mänt ordnande av prästerskapets inkomster. Enligt denna författning

skulle för prästerskapet i alla territoriella pastorat efter förslag av sär­

skilda länsnämnder av Kungl. Maj:t fastställas löneregleringar med 50-

årig giltighet. Sådana löneregleringar blevo också efterhand fastställda.

Genom löneregleringarna fastställdes emellertid icke bestämda lönebe­

lopp. Man sökte blott avpassa prästerskapets boställsförmåner och för­

samlingsmedlemmarnas avgiftsskyldighet på sådant sätt, att inkomsterna

för de särskilda prästerliga tjänstinnehavarna skulle erhålla lämplig stor­

lek. Någon tillfredsställande reglering av lönerna erhöll man icke på detta

sätt. Löneförmånerna voro mångenstädes ytterligt små, och på andra stäl­

len medförde den fortsatta ekonomiska utvecklingen att lönerna stego långt

över de avsedda beloppen. En nyreglering vid 50-årsperiodernas slut blev

därför nödvändig, och grunden för eu sådan lades också genom 1910 års

prästlöneregleringslag.

Prästlöneregleringslagen av år 1910, vilken i sina väsentliga stycken

alltjämt är gällande, tillkom såsom en integrerande del i det större kom­

plex av författningar på det kyrkligt-ekonomiska området, som utfärdades

samma år. Bland övriga här åsyftade författningar märkas i första hand

lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde

samt om ersättning därför, lag om emeritilöner för präster, lag om kyrko­

fond samt ecklesiastik boställsordning. Sistnämnda två lagar ha, i och

med viss omläggning av däri reglerade speciella rättsförhållanden, ersatts

av lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932 och ecklesiastik boställsord­

ning av samma datum.

Eu betydande tidrymd ligger emellan de angivna lagstiftningsetapperna

åren 1862 och 1910. Var för sig voro de också resultatet av lika stora

som långvariga mödor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

3. Prästlönekommitténs tillsättande.

Prästlöneregleringslagen av år 1910 bygger på ett avlöningssystem, som

redan vid tiden för dess tillkomst starkt avvek från den samtida avlö-

ningsregleringen inom de civila och militära förvaltningsområdena. Sedan

avlöningsväsendet på sistnämnda områden liksom även inom det stats­

understödda skolväsendet under de senaste årtiondena varit föremål för

en fortgående, på många punkter ingripande modernisering, har klyftan

mellan avlöningssystemen för å ena sidan de prästerliga befattningsha­

varna och å andra sidan civil- och militärstaterna och befattningshavarna

inom skolväsendet ytterligare vidgats.

De erfarenheter, som redan vid prästlöneregleringslagens första tillämp­

ning (företrädesvis under åren 1914—1925) vunnos rörande det prästerliga

avlöningssystemets ändamålsenlighet, voro mycket ogynnsamma. Arbetet

med löneregleringarnas genomförande visade sig omständligt, tidsödande

och kostsamt.

Den 20 juli 1927 tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa utred­

ning och avgiva förslag rörande en allmän revision av 1910 års kyrkligt-

ekonomiska lagstiftning i, bland annat, förevarande ämne. I sitt den 31

december 1929 avlämnade betänkande (SOU 1929:39) framförde ifråga­

varande sakkunniga en stark kritik av det prästerliga avlöningssystemet.

Sitt allmänna omdöme om systemet sammanfattade de sakkunniga sålunda:

Den kardinala anmärkningen mot löneberäkningen drabbade den tids-

och kostnadsödande finvägning av löneposter av olika slag, som systemet

betingade och som i själva verket gjort beredningen av dessa ärenden

mera till uträkningar av invecklade ackordstariffer än till reglering av

tjänstemannalöner i vanlig mening. — Stadgandet i 4 § i prästlöneregle­

ringslagen angående en särskild lönefyllnad hade givit anledning till ett

lönekineseri, som efter svenska förhållanden saknade motstycke. — Det

kunde med fog påstås, att det gällande prästerliga löneväsendet i dess

teori och praxis, helst om man däri inbegrepe även ordningen för finan­

sieringen av lönemedlen, svällt ut till ett lärosystem av ansenliga mått,

vars fulla behärskande blivit förbehållet ett fåtal experter.

I det förslag till en revision av det prästerliga avlöningsväsendet, som

framlades av omförmälda sakkunniga, förordades en allmän omläggning

därav till huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som vunnit

tillämpning inom den civila statsförvaltningen. Sakkunnigförslaget rönte

hos de myndigheter och övriga vederbörande, som hade att yttra sig där­

över, en rätt allmän anslutning men ledde likväl icke till något Kungl. Maj :ts

förslag i ämnet. Frågan om ändrade grunder för prästerskapets avlönande

uppdrogs i stället den 23 januari och 18 juni 1931, i samband med vissa

andra hithörande frågor, till förnyad utredning av särskilda utrednings­

män och sakkunniga. Ej heller dessas förslag i förevarande fråga, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

7

9

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande samma dag den 1 mars 1946 till­

kallade jag såsom sakkunniga landshövdingen Erik Axel Westling, kyrko-

herden i Hölö pastorat Åke Bror Harald Berger, professorn vid universite­

tet i Uppsala Dick Adolf Viktor Helander, ledamoten av riksdagens andra

kammare, numera överrevisorn i statens arbetsmarknadsstyrelse Johannes

Wiktor Mårtensson, ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvaran­

de statsrådet, lantbrukaren Axel Ludvig Rubbestad och kammarrådet Tom

Hugo Wohlin, varjämte uppdrogs åt Westling att såsom ordförande leda

utredningsarbetet. Den sålunda bildade beredningen antog benämningen

1946 års prästlönekommitté.

I en till mig ställd skrivelse den 9 oktober 1948 har prästlönekommittén

anmält, att den slutfört en första etapp av sitt arbete. Med skrivelsen har

kommittén överlämnat betänkande (Del I) med utredning och förslag be­

träffande nya grunder för avlöning av präster m. in. (S.O.U. 1948:44).

Över betänkandet har kyrkomötet med skrivelse den 7 december 1948

(nr 18) avgivit utlåtande.

Yttranden över betänkandet ha i övrigt avgivits av kammarkollegiet,

statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, försvarets civilförvaltning, domkapitlen och hovkonsi­

storiet, stiftsnämnderna samt svenska stadsförbundet och svenska lands­

kommunernas förbund.

I ärendet ha inkommit skrifter från allmänna svenska prästföreningen,

Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges akademikers centralorganisa­

tion samt från ett 90-tal i huvudstadens församlingar anställda präster,

med flera.

Innan jag övergår till att redogöra för prästlönekommitténs förslag och

för de huvudsakliga erinringar, som framkommit under remissen av kom­

mitténs betänkande, får jag härefter (under Avd. II) lämna en mera spe­

ciell ehuru starkt beskuren redogörelse för den gällande utomordentligt

detaljrika regleringen av prästernas avlönings- och pensionsförhållanden

samt sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, in. in. Redogörel­

sen omfattar — förutom församlingsprästerna — de ytterligare kategorier

präster, som kunna räknas såsom tillhörande den egentliga stommen i den

statskyrkliga organisationen, nämligen såväl stifts- och kontraktsadjunk-

terna och innehavaren av den hittills särreglerade kyrkoherdebefattningen

i Karlsborgs pastorat som även biskoparna, utlandskyrkoherdarna, de i

Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling anställda

prästerna samt garnisonspastorn i Boden.

Jag får vidare förutskicka, att det ställningstagande från Kungl. Maj:ts

sida, som jag för närvarande nödgas påkalla, i det hela berör endast

själva principerna för eu reform på det prästerliga löne- och pensionsområ-

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

11

II. Nuvarande förhållanden.

1. De prästerliga församlingstjänsterna.

Prästlönekommittén har i sitt betänkande (s. 18—23) meddelat en serie

statistiska sammanställningar, belysande den kyrkligt territoriella indel­

ningen i riket, pastoratens särskilda struktur, i pastoraten inrättade fasta

prästerliga tjänster (kyrkoherde-, komministers- och kyrkoadjunktsbefatt-

ningar), antalet inom stiften tjänstgörande extra ordinarie präster (pas-

toratsadjunkter), m. in. Till dessa statistiska sammanställningar må här

hänvisas.

2. Församlingsprästernas avlöning.

De för närvarande gällande bestämmelserna om församlingsprästernas

avlöning äro i huvudsak följande.

A. Ordinarie församlingspräster (domprostar, andra

kyrkoherdar samt komministrar).

Ordinarie präst åtnjuter:

1) kontant årslön eller s. k. reglerad lön jämte, i särskilda fall, ett spe­

ciellt ålderstillägg, 2) hyresfri bostad eller hyresersättning, 3) provisorisk

tilläggslön, 4) resanslag, 5) bidrag till tjänstebostads uppvärmning, 6)

ödebygdstillägg i vissa fall, 7) lönetillägg i anledning av nådårsrättens

upphörande, 8)semesterkostnadsbidrag, 9) dyrtidstillägg, 10) kristillägg,

It) provisoriskt lönetillägg.

Kontant årslön eller reglerad lön, m. m.

Kyrkoherdes och komministers lön i penningar skall jämlikt 1 § präst-

löneregleringslagen så beräknas, att honom därigenom beredes en efter

tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnadskostnaderna i orten

eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att

särskild ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar

må äga rum.

Den reglerade lönen delas i grundbelopp och fyllnadsbelopp.

Grundbeloppet utgör för kyrkoherde 4 000 kronor och för komminister

2 500 kronor.

Fyllnadsbelopp beräknas efter pastoratets folkmängd och areal i land

samt med hänsyn till särskilda förhållanden i pastoratet.

Fyllnadsbeloppet för folkmängd utgör för kyrkoherde 30 kronor för varje

fullt 100-tal personer över 1 000 till och med 3 000 och med 40 kronor för

varje överskjutande fullt 100-tal personer, dock att härvid folkmängd i

församling, där komminister på eget ansvar under pastors tillsyn sköter

kyrkobokföringen icke medräknas, samt för komminister efter folkmängd

13

Provisorisk tilläggslön.

Jämlikt lagen den 13 december 1929, nr 382, om provisorisk tilläggslön

åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. utgår sådan

tilläggslön till kyrkoherdar och komministrar med 2 100 kronor för år.

Hesanslag.

Jämlikt lagen den 21 november 1925, nr 449, om resanslag åt vissa präs­

ter i nyreglerade pastorat må, i den mån så prövas erforderligt, till kyrko­

herdar och komministrar, som avses i prästlöneregleringslagen utgå fast

resanslag med belopp av högst 500 kronor för år.

I regel bestämmer Kungl. Maj :t det fasta resanslaget för vederbörande

prästman i samband med fastställande av lönereglering för pastoratets

prästerskap. Resanslagets storlek göres beroende i första hand av pasto­

ratets ytvidd och i övrigt av förekomsten av duplikation, särskild pastors­

expedition å annan plats än den vanliga, avlägset belägna predikoställen

med flera omständigheter, som härvidlag kunna vara av betydelse.

För den händelse det fasta resanslaget skulle visa sig vara otillräckligt

för prästens resor, har denne jämlikt 3 och 4 §§ nämnda lag om resanslag

möjlighet att erhålla ett tillfälligt resanslag, vilket utgår direkt ur kyrko­

fonden. Härför må av kyrkofondens medel tagas i anspråk högst 200 000

kronor årligen.

I 3 kap. A prästlönereglementet upptagas närmare bestämmelser om vill­

koren för erhållande av tillfälligt resanslag. Beträffande innehållet av

dessa bestämmelser hänvisas till framställningen i prästlönekommitténs

bet. s. 55 o. f.

ödeby gdstillägg.

Enligt lagen den 21 november 1925, nr 455, angående särskilda lönetill-

lägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands

och Luleå stift kunna utgå ödebygdstillägg till kyrkoherdar och kommi­

nistrar, vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda

till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verk­

samheten på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och all­

män kulturell isolering måste antagas utöva en särskild påfrestning å

prästen. Kungl. Maj :t beslutar om ödebygdstillägg efter framställning av

domkapitlet. Tilläggen må fastställas till högst 1 400 kronor årligen under

löneregleringsperioden.

»Nådårstillägg».

Enligt lagen den 17 december 1926, nr 526, om vissa lönetillägg åt präs­

ter i anledning av nådårsrättens upphörande in. in. utgår sådant tillägg

med 1,5 procent av den för kyrkoherde och komminister jämlikt prästlöne­

regleringslagen fastställda kontanta lönen, ålderstillägg inberäknat, oav­

sett huruvida sådant blivit intjänat.

Semest erkos t nadsbidrag.

Som bekant sakna prästerna alltjämt semesterrätt i egentlig mening,

d. v. s. en rätt till viss tids »kostnadsfri ledighet» årligen från tjänstegöro-

målen. Dessa befattningshavares semesterförhållanden äro över huvud

Kungl. Maj.ts proposition nr 20A.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

15

ett fast tillägg (barntillägg). Barntillägget, som för närvarande utgör 9

kronor per månad, beräknas, liksom dvrtidstillägget i övrigt, enligt de

allmänna grunder, som äro eller varda bestämda för beräknande av dyr-

tidstillägg eller motsvarande förmån åt sådana befattningshavare i sta­

tens tjänst, vilka åtnjuta reglerad avlöning men ej äro underkastade det

civila avlöningsreglementet, dock att det för dessa befattningshavare gäl­

lande procenttalet därvid i varje särskilt fall minskas med 3. Rörande

dylika befattningshavare äro föreskrifter meddelade i kungörelsen den 15

juni 1923 nr 265 med däri vidtagna ändringar in. fl. författningar. Såsom

underlag för dyrtidstilläggets beräknande tages det avlöningstagaren för

månaden tillkommande lönebeloppet, däri vid kyrkoherde- och komminis-

terstjänster inräknas reglerad lön, provisorisk tilläggslön, ålder stillägg och

ödebygdstillägg. För närvarande utgår dvrtidstillägget med 23 procent å

berörda avlöningsförmåner.

Kristillägg.

Enligt kungörelsen den 13 juni 1941 nr 411 och vissa efterföljande för­

fattningar, den senaste den 30 juni 1948 nr 555, avseende tiden 1 juli 1948

—31 december 1948, erhålla präster, som åtnjuta dyrtidstillägg enligt ovan­

nämnda kungörelse den 17 januari 1936 nr 7, visst kristillägg. Kristilläggs-

underlaget utgöres av summan av det i månadsavlöningen ingående belopp,

varå dyrtidstillägg utgår, och det procentuella dyrtidstillägg, som å avlö­

ningen erhålles, då det för beräkning av sådant tillägg fastställda talet för

den efter ingången av augusti månad 1914 inträdda levnadskostnadsölc-

ningen utgör 56 (= 7 procent). Kristillägget utgör för närvarande 24,4 pro­

cent av kristilläggsunderlaget.

Provisoriskt lönetillägg.

För budgetåret 1948/49 ha bl. a. nu ifrågavarande präster erhållit sådant

lönetillägg enligt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 542. Tillägget utgår för

kyrkoherdar och komministrar, som ej äro tillförsäkrade särskild löneför­

mån jämlikt 7 eller 10 § prästlöneregleringslagen, med visst belopp för

månad, beroende på grundavlöningens storlek. Med grundavlöning avses

den reglerade lönen samt i förekommande fall ålderstillägg. För kyrko­

herde med en årlig grundavlöning av 3 500—3 900 kronor utgår tillägget

månatligen med 155 kronor, 3 901—4 200 kronor med 130 kronor, 4 201—

5 000 kronor med 110 kronor, 5 001—5 900 kronor med 85 kronor, 5 901 —

6 300 kronor med 65 kronor och 6 301— 8 000 kronor med 60 kronor. För

komminister med en årlig grundavlöning av högst 2 600 kronor utgår till­

lägget månatligen med 155 kronor, 2 601—2 900 kronor med 135 kronor,

2 901—3 500 kronor med 105 kronor, 3 501—3 900 kronor med 80 kronor,

3 901 kronor och däröver med 60 kronor. För präst, som innehar särskild

löneförmån enligt 7 eller 10 § prästlöneregleringslagen utgör det månatliga

tillägget 60 kronor eller, där domkapitlet på av tjänstinnehavaren därom

gjord särskild framställning finner skäligt så medgiva, visst högre belopp.

Slutligen må bär nämnas, att kyrkoherde och komminister vid ledighet

för viss militärtjänstgöring jämlikt 11 §6 mom. prästlöneregleringslagen

äger åtnjuta löneersättning enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande.

Härefteråt meddelas en tablå, belysande de ordinarie församlingspräster­

nas nuvarande löneläge (nettoavlöning).

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

17

A d junktsarvode.

Enligt 12 § prästlöneregleringslagen skall varje tjänstgörande adjunkt

åtnjuta årligt adjunktsarvode, ej understigande 1 000 kronor, enligt de

närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t därom meddelar. Tjänstgör extra ordi­

narie präst vid två ordinarie befattningar, skall adjunktsarvodet enligt

samma paragraf ökas med hälften av det såsom adjunktsarvode i allmän­

het utgående belopp. I prästlönereglementet stadgas i 2 kap. 3 § beträf­

fande kyrkoadjunkt, att arvodet skall utgå med belopp, som blivit bestämt

vid lönereglering enligt prästlöneregleringslagen. I allmänhet utgå kyrko-

adjunktsarvodena med belopp mellan 1 800—2 500 kronor för år. Kyrko-

adjunkts arvode jämte ålderstillägg benämnas i reglementet reglerat

adjunktsarvode. Pastoratsadjunkt åtnjuter jämlikt 2 kap. 4 § i reglementet

arvode med 1200 kronor. Pastoratsadjunkts arvode jämte ålderstillägg och

ifrågakommande arvodesförhöjning för familjepensioneringen benämnas

allmänt adjunktsarvode.

Ålderstillägg.

Kyrko- och pastoratsadjunkter åtnjuta tre ålderstillägg, vart och ett å

300 kronor för år, det första efter tre, det andra efter sex och det tredje

efter nio års väl vitsordad tjänstgöring (2 kap. 3 och 4 §§ i prästlöneregle­

mentet enligt deras lydelse jämlikt kungörelsen den 31 juli 1945 nr 595).

Provisoriskt tilläggsarvode.

Sådant arvode utgör för kyrkoadjunkt 900 kronor för år och för pasto­

ratsadjunkt 1 000 kronor för år (2 kap. 3 och 4 §§ prästlönereglementet,

sistnämnda paragraf enligt dess lydelse jämlikt kungörelsen den 31 juli

1945 nr 595).

Bostads- och vivreersättning.

Enligt 12 § prästlöneregleringslagen skall varje tjänstgörande adjunkt

såsom löneförmån åtnjuta hostad och vivre. Yrkas av adjunkten eller av

den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i stället för dessa för­

måner må lämnas gottgörelse i penningar, skall sådan gottgörelse till

adjunkten utgivas i enlighet med de av Kungl. Maj:t därom meddelade

föreskrifter. Till kyrkoadjunkt utgår förmånen alltid i penningar. Bostads-

och vivreersättningen bestämmes av domkapitlet med hänsyn till levnads­

kostnaderna i orten. Ersättningen, som icke må bestämmas till lägre än

600 kronor för år för bostad och vivre tillhopa (2 kap. 20 § prästlöneregle­

mentet), utgår för närvarande till kyrkoadjunkt med belopp från 2 840

till 4 080 kronor och till pastoratsadjunkt i allmänhet med belopp å 1 800—

4 000 kronor.

ödebygds tillägg.

För kyrkoadjunkt utgår ödebygdstillägg under samma förutsättningar

som ovan angivits för ordinarie präster. Beträffande pastoratsadjunkt gäl­

ler enligt 2 kap. 23 § 2 mom. prästlönereglementet, att vid av Kungl. Maj :t

bestämd ödehygdstjänst må utgå ett särskilt ödebygdstillägg till pastorats­

adjunkt, som biträder vid tjänsten eller uppehåller densamma. Pastorats-

2—Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

21

tillägg å såväl prostarvodet som provisoriska tilläggsarvodet, dels ock rese­

kostnads- och traktamentsersättning ävensom, i vissa fall, ersättning för

kostnad för vikaries avlönande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

3. Stiftsprästerna.

Stifts- och kontraktsadjunkternas arbetsuppgifter finnas närmare an­

givna i Kungl. Maj :ts cirkulär den 13 juni 1947 till statskontoret in. fl.

angående vissa bestämmelser rörande dessa präster. Enligt cirkuläret skola

adjunkterna ha till uppgift att biträda församlingarnas prästerskap. Stifts­

adjunkt biträder vid ungdomsvården, vid sjömansvården i stiftets hamnar

samt vid ledningen av kyrkligt bildningsarbete och andra likartade grenar

av frivilligt kyrkligt arbete inom stiftet eller inom viss för honom såsom

tjänstgöringsområde anvisad del därav. Kontraktsadjunkt tjänstgör vid

församlingsarbetet i allmänhet inom visst kontrakt eller annan för honom

såsom tjänstgöringsområde anvisad del av stiftet.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 13 juni 1947 må från och med den 1 juli

1947 tills vidare, längst dock intill utgången av juni 1950, i riket anställas

4 kontraktsadjunkter, alla i Luleå stift, samt 40 stiftsadjunkter, nämligen

5 i Luleå stift, 4 i ett vart av Uppsala och Lunds stift, 3 i ett vart av Lin­

köpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs, Karlstads och Här­

nösands stift, 2 i Stockholms stift och 1 i Visby stift.

Enligt 2 kap. 5 § prästlönereglementet sådant detta författningsrum lyder

jämlikt kungörelsen den 13 juni 1947 nr 309 åtnjuta stifts- och kontrakts-

adjunkterna

1) arvode med 5 580 kronor för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett

å 300 kronor för år — det första efter tre, det andra efter sex och det tredje

efter nio års väl vitsordad tjänstgöring,

2) ödebygdstillägg enligt Kungl. Maj:ts särskilda bestämmande samt

3) ersättning för tjänsteresor i enlighet med vad Kungl. Maj :t i varje

särskilt fall bestämmer, antingen i form av visst belopp för år eller i form

av resekostnadsersättning, eventuellt även traktamentsersättning, jämlikt

allmänna reseregleinentets bestämmelser. Enligt Kungl. Maj :ts ovannämn­

da beslut åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå och Visby stift

sådan ersättning enligt allmänna resereglementet med den sammanlagda

kostnadsersättningen för stiftet maximerad till visst belopp, samt i övriga

stift ersättning med visst för varje befattningshavare fixerat belopp, varie­

rande mellan 900 och 2 400 kronor. Stifts- och kontraktsadjunkterna i

Luleå stift åtnjuta även traktamentsersättning.

Stifts- och kontraktsadjunkter äga vidare uppbära dyrtidstillägg, utgå­

ende med procentuellt tillägg å arvode med ålderstillägg samt ödebygdstill-

lägg och i förekommande fall ökat med barntillägg, allt enligt de grunder,

som äro eller varda bestämda för beräknande av dyrtidstillägg åt befatt­

ningshavare i statens tjänst, vilka åtnjuta s. k. reglerad avlöning men ej

äro underkastade det civila avlöningsreglemcntet. Därutöver åtnjuta stifts-

och kontraktsadjunkter kristillägg.

En av ifrågavarande adjunkter, nämligen kontraktsadjunkten i Lapp­

markens andra kontrakt, innehar tjänstebostad och skall för denna för­

mån vidkännas avdrag å sin lön med 930 kronor om året.

23

lig tjänst) årligt arvode 600 kronor. I Karlskrona amiralitet s-

församling äga prästerna, förutom dem från kyrkofonden tillkom­

mande arvoden, åtnjuta amiralitetspnstorn kontant årslön 6 000 kronor

och hyresersättning 3 000 kronor, amiialitetspredikanten och extra ami-

ralitetspredikanten vardera kontant årslön 3 800 kronor och hyresersätt­

ning 2 200 kronor, ävensom alla tre befattningshavarna lönetillägg med

belopp, motsvarande för amiralitetspastorn vad kyrkoherde och för de båda

amiralitetspredikanterna vad komminister i territoriellt pastorat äger att

åtnjuta dels i provisorisk tilläggslön, dels i lönetillägg i anledning av nåd-

årsrättens upphörande och dels i dvrtidstillägg eller därmed jämförlig för­

mån. För prästerskapet i båda nu förevarande församlingar gäller vidare,

att därest för dem å marinens ecklesiastikstat vid tidpunkten för löneregle­

ringens fastställande utgående årligt arvode ändras, skola ovan angivna

löneförmåner utgå endast, intill dess Kungl. Maj :t i anledning av sådant

förhållande annorlunda förordnar. Till dessa präster utgår även kristillägg

jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 555.

För garnisonspastorn i Boden har Kungl. Maj :t, i enlighet med beslut av

1943 års riksdag, den 8 oktober 1943 fastställt ett årligt arvode av 7 600

kronor, varå utgår dyrtids- och kristillägg såsom för församlingspräst.

Samtliga innehavare av nu angivna militära prästbefattningar utom

amiralitetspredikanten i Skeppsholms församling åtnjuta jämväl, enligt

kungörelsen den 30 juni 1948 nr 542, provisoriskt lönetillägg för tiden

1/7 1948—30/6 1949 med 60 kronor i månaden.

Utlandspastorerna. För närvarande finnas sju svenska församlingar i

utlandet, för vilka Kungl. Maj :t fastställt kyrkoordning, nämligen Gustafs-

församlingen i Köpenhamn, Victoriaförsamlingen i Berlin, Sofiaförsam-

lingen i Paris, Olaus Petri-församlingen i Helsingfors, Margaretaförsam-

lingen i Oslo, Ulrika-Eleonoraförsamlingen i London och svenska försam­

lingen i Buenos Aires.

Kostnaderna för utlandspastorernas kontanta avlöning utgå numera be­

träffande pastorn i London delvis och beträffande övriga utlandspastorer

helt av kyrkofonden. Utlandspastorernas avlöningsanslag upptogs tidigare

å statsbudgeten men har genom beslut vid 1941 års riksdag (Kungl. Maj :ts

prop. nr 238 och riksdagens skrivelse nr 313) överförts å kyrkofonden.

För tiden 1/7 1948—30/6 1949 ha bestämmelser om avlöning av pastorer

vid svenska församlingar i utlandet meddelats i kungl. brev den 26 juni

1948 (Kungl. Maj :ts prop. nr 156/48 och riksdagens skrivelse nr 244). Des­

sa bestämmelser äro av följande innehåll.

Avlöningen för angivna tid till en var av pastorerna i Köpenhamn, Berlin,

Paris, Helsingfors, Oslo och Buenos Aires utgöres av dels grundavlöning

med provisorisk förhöjning å tillhopa för år 8 100 kronor, dels procentuellt

dyrtidstillägg och kristillägg därå enligt de grunder för åtnjutande av så­

dana tillägg, som för motsvarande tid må gälla för kyrkoherde i territoriell

hemlandsförsamling, dels provisoriskt lönetillägg med 60 kronor för må­

nad, dels ock tillfälligt utlandstillägg med 2 600 kronor för pastorn i Ber­

lin, 2 000 kronor för pastorerna i Paris och Buenos Aires samt 1 600 kro­

nor för pastorerna i Köpenhamn, Helsingfors och Oslo ävensom därutöver

för den, som på grund av försörjningsplikt underhåller barn under 19 års

ålder, ett tilläggsbelopp för år å 750 kronor för ett och 500 kronor för varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

25

tjänstebostad ävensom den av biskopen i Visby disponerade prästgården

må genom det allmännas försorg förses med möblering för högst fyra till

representation avsedda rum.

Sådan för biskoparnas avlöning anslagen fastighet eller del därav, som

anvisats för tjänstebostad åt biskop, utgör biskopsgård (1 § i förordningen

den 27 november 1936, nr 579, ang. förvaltningen av de för biskoparnas av­

lönande anslagna fastigheter). I cirkulär den 30 april 1937 ha givits när­

mare bestämmelser angående biskopsgårds förvaltning. Förvaltningen ålig­

ger stiftsnämnden.

För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle,

som i sådan bostad eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i den

ordning och omfattning Kungl. Maj :t bestämmer, erhålla bidrag intill tre

fjärdedelar av kostnaderna.

Biskop äger erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt gäl­

lande resereglemente för i tjänsten föreslagna resor.

Enligt brev till statskontoret den 26 juni 1948 har Kungl. Maj :t föreskri­

vit, att för tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 skall till biskop ur kyrkofonden

utgå ett särskilt provisoriskt representationsbidrag med 2 000 kronor för

året.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

6. Prästgårdarna, m. m.

Prästlöneregleringslagen av den 9 december 1910 stadgar i första para­

grafen, att varje i vederbörande pastorat tjänstgörande ordinarie präst -—

kyrkoherde eller komminister — skall i avlöning äga åtnjuta, förutom en­

ligt lagen bestämd lön i penningar, förmånen av hyresfri bostad. Sådan bo­

stad skall regelmässigt beredas befattningshavaren genom upplåtelse till ho­

nom av prästgård, så anordnad, som i 1932 års ecklesiastika boställsord-

ning stadgas. Därest Kungl. Maj :t för visst fall finner, att på grund av

särskilda omständigheter hinder möter mot dylik upplåtelse, skall det

emellertid åligga pastoratet att, försåvitt ej annan bostad varmed befatt­

ningshavaren åtnöjes av pastoratet beredes denne, i stället gälda hyres-

ersättning till honom med belopp, som Kungl. Maj:t bestämmer med hän­

syn till de i orten rådande förhållandena.

Tjänstebostad annorstädes än i prästgård förekommer i de territoriella

pastoraten, enligt vad ungefärligen kunnat beräknas, i cirka ett 40-tal fall

för kyrkoherde och i omkring 75 fall för komminister. Dylik tjänstebostad

är av pastoratet merendels upplåten i församlingshus eller byggnad av lik­

artad karaktär, vilken för så fall ofta inrymmer lägenheter för flera på

samma ort stationerade präster ävensom särskild pastorsexpedition. Hu­

vudsakligast förekommer dylik tjänstebostad i Stockholm och en del andra

större samhällen.

I Skeppsholnis militära församling i Stockholm samt i Karlsborgs delvis

militära församling äro tjänstebostäder (»prästgård») av kronan upplåtna

för därvarande kyrkoherdar i försvaret tillhöriga fastigheter.

För utlandspastorerna plägar i den av Kungl. Maj :t för vederbörande ut­

landsförsamling fastställda kyrkoordningen föreskrivas, att församlingen

i fråga skall vara pliktig att tillhandahålla sin pastor tjänstebostad med

uppvärmning in. in., men några bestämmelser om bostadens storlek och be­

skaffenhet ha därvid inte meddelats.

26

I enstaka fält finnes särskild tjänstebostad upplåten jämväl för kyrko-

adjunkt. Främst förekommer detta i församlingshus i stads- och liknande

samhällen men även i förutvarande kyrkoherde- eller komministerspräst­

gårdar å landsbygden, då sådan prästgård förlorat denna sin karaktär ef­

ter det vederbörande ordinarie befattning indragits.

Hyresersättning utgår för närvarande till 33 kyrkoherdar och 90 kom­

ministrar bland församlingsprästerskapet. Sådan ersättning har även be­

stämts för de tre i Karlskrona amiralitetsförsamling fast anställda präs­

terna. Av hyresersättningarna till komministrarna i de territoriella pasto­

raten äro fyra tillsvidare ej slutligt bestämda. Till de övriga församlings­

prästerna utgå ersättningarna med belopp, växlande för kyrkoherdarna från

700 kronor för år i eu landsförsamling i Linköpings stift till 4 500 kronor

för år i Göteborgs-församlingarna samt för komministrarna mellan 700

kronor för år i en skånsk landsförsamling samt 3 200 kronor för år i Göte­

borgs-församlingarna.

Angående prästgårds anordnande finnas de närmare föreskrifterna i

andra kapitlet av ecklesiastika boställordningen. I enlighet med vad där

stadgas skall prästgård, allt efter Kungl. Maj:ts bestämmande, förläggas

antingen på något till pastoratet hörande ecklesiastikt boställe eller ock

på annat område, som pastoratet för så fall har att tillhandahålla.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, innefattande jämväl

såvitt möjligt — mark till trädgård för tjänstinnehavarens husbehov.

Rörande prästgårds bebyggelse och övriga anordnande, vare sig det gäller

nyanläggning eller ändringar å äldre prästgård, beslutar vederbörande eckle­

siastika boställsnämnd. Härvid liksom vid arbetenas utförande skall särskilt

beaktas vad god byggnadskultur kräver. Där planerade byggnads- eller

andra anläggningsarbeten å prästgård kunna anses från kulturhistorisk

eller estetisk synpunkt vara av betydelse för prästgårdens yttre eller inre

byggnadskaraktär, skall boställsnämndens beslut i frågan underställas

stiftsnämndens prövning och fastställelse.

Prästgårds bebyggande och, i huvudsak, dess iordningställande i öv­

rigt ankommer på pastoratet, som även svarar i det hela för prästgårdens

underhåll.

Å prästgård skola finnas boningshus, visthus, hushållskällare, tvättstu­

ga, vedbod och hemlighus samt, där sådant prövas erforderligt, garage och

brunn. Dessa s. k. laga hus må dock även, i den mån det befinnes lämpligt,

sammanbyggas. Efter Kungl. Maj :ts medgivande må jämväl i särskilda

fall prästgårdar i sin helhet sammanbyggas för två eller flera tjänstinne­

havare.

För boningshus på kyrkoherdeprästgård må enligt boställsordningen be­

stämmas, utöver kök och övriga nödiga utrymmen, minst fem och högst

åtta boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum. För bo­

ningshus på komministersprästgård må på samma sätt föreskrivas minst

fyra och högst sex boningsrum. Erfordras för kyrlcoarkivaliers förvaring

brandfritt valv eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal i prästgård,

skall vid ny- eller ombyggnad av densamma dylik lokal där anordnas.

Anordnas i prästgård särskild lokal för pastorsexpedition och ingår den­

na ej i tjänstinnehavarens bostad, är pastoratet ålagt att bekosta möble­

ring, uppvärmning och städning av sådan lokal jämte därtill hörande ut­

rymmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

28

avseende å bostadens utrustning med vatten och avlopp, centraluppvärm-

ningsanordning, enskilt badrum, vattenklosett och elektrisk belysning, äro

av förvånansvärt hög klass.

Storleken av bostadsbvggningen å en kyrkoherdeprästgård utgör i fler­

talet fall omkring 200 kvadratmeter och å en komministersprästgård om­

kring 150 kvadratmeter. Härvid är dock att märka, att detta mått allenast

angiver själva byggningens yttre ytstorlek, medan prästgårdsbyggningarna

ofta omfatta två våningsplan eller åtminstone ett och ett halvt. En av

prästlönekommittén samtidigt företagen speciell stickprovsundersökning

för Uppsala stiftsnämndsområde rörande de prästerliga tjänstebostäder-

nas verkliga bostadsyta, d. v. s. den sammanlagda inre eller nettovånings-

ytan för en dylik tjänstebostad efter frånräknande av expeditionslokaler

och dylikt, utvisar ett effektivt bostadsutrymme av i flertalet fall omkring

250 kvadratmeter och däröver å kyrkoherdeprästgårdarna samt 200 kvad­

ratmeter å komministersprästgårdarna. Vad åter själva rumsantalet be­

träffar — varvid dock ej kunnat skiljas på rum av normal storlek om

minst 9 kvadratmeter och eventuellt förekommande mindre rum om 6—9

kvadratmeter — framgår av prästlönekommitténs huvudundersökning,

att det större antalet av prästgårdarna omfattar, förutom kök och från­

sett egentliga hallar och avskilda expeditionslokaler, för kyrkoherde 7—9

samt för komminister 5—8 boningsrum. Av kyrkoherdeprästgårdarna fin­

nas 25 med mindre än 6 rum och 79 med över 10 rum samt av komminis-

tersprästgårdarna 21 med mindre än 5 rum och 30 med över 8 rum.

Vad slutligen angår prästgårdarnas kvalitet med avseende å utrustning­

en med nutida gängse bekvämligheter så märkes i fråga om de undersökta

kyrkoherdeprästgårdarna, att i 6 av dessa saknas vatten och avlopp, i

119 centraluppvärmning, i 111 enskilt badrum, i 110 vattenklosett och i

2 elektrisk belysning. Motsvarande förhållanden föreligga å komministers­

prästgårdarna i 3, respektive 96, 118, 96 och 2 fall. Av dessa brister i

bostadslägenheternas utrustning förekomma emellertid i åtskilliga fall

flera sådana på en gång, upp till fyra samtidigt. Inalles finnas sålunda

blott 185 respektive 143 dylika bristlägenheter bland alla de undersökta

kyrkoherde- och komministersprästgårdarna, motsvarande 15,5 respektive

21,5 procent av detta prästgårdsbestånd. Beträffande andra brister i de

prästerliga tjänstebostädernas standard, såsom i fråga om förekomsten

av mer eller mindre för bostadsändamål mindervärdiga rum (kallrum samt

rum med låg takhöjd eller liggande lågt över omgivande markyta), har

visserligen icke erhållits något exakt resultat av den verkställda under­

sökningen, men något mera väsentligt antal sådana bristfälligheter synes

dock icke här föreligga. Förekomsten av dylika brister i de särskilda fal­

len lärer för övrigt få anses vara av relativt ringa betydelse för en värde­

sättning av de förhållandevis stora bostadslägenheter, varom här gemen-

ligen blir fråga. Kan man härvid alltså i det hela bortse från brister av

här sistnämnd art och fästes i övrigt särskilt avseende vid de förhållan­

den, som bilda utgångspunkt för hyresbedömningen för den allmänna

hyres- och dyrortsgruppsindelningen, nämligen förekomsten eller avsak­

naden av vatten och avlopp samt centraluppvärmningsanordning och en­

skilt badrum, finner man att prästgårdarna genomsnittligt äro av högsta

kvalitet. Bostadsundersökningen ger nämligen vid handen, att ej mindre

än 1 034 kyrkoherdeprästgårdar eller 86,7 procent och 534 komministers­

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

29

prästgårdar eller 80,3 procent för närvarande äro försedda med samtliga

här angivna bekvämligheter.

Församlingsprästerna äga för närvarande enligt de gällande reglerings-

bestämmelserna icke rätt till några särskilda naturaförmåner såsom till­

behör till den åt dem å prästgårdarna upplåtna hyresfria tjänstebostaden.

Tidigare åtnjöt emellertid flertalet kyrkoherdar och komministrar, åtmin­

stone på landsbygden, förmånen av fritt bränsle på rot för husbehov från

pastoratet tillhörande löneboställes skog. Denna naturaförmån har med

1932 års boställsreform avvecklats. I stället hava de ordinarie prästerna

över lag, på sätt redan omnämnts, tillerkänts ett kontant vederlag i form

av bidrag till tjänstebostadens uppvärmning (med 200 kronor för år för

kyrkoherde och 160 kronor för komminister). Härtill har för de senaste

åren kommit en särskild gottgörelse för bränslekostnad för vissa rum i

onormalt stora prästgårdar (högst 50 kronor per sådant rum och år).

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

7. Pensionering.

T jänstepensionering.

1910 års lag om emeritilöner för präster (sv. förf.-saml. nr 141) är i

sina huvudgrunder alltjämt gällande. Enligt den nuvarande lydelsen av

lagen må emeritilöner, under vissa betingelser, från kyrkofonden utgå till

ordinarie och extra ordinarie präster, vilka tjänstgöra i annan territoriell

församling än Karlsborgs församling, ävensom till stifts- och kontrakts-

adjunkter samt till pastor vid sådan svensk församling i utlandet, för vil­

ken kyrkoordning blivit av Kungl. Maj :t fastställd. Av de nu uppräknade

prästerna hava församlingsprästerna varit underkastade lagen från dess

tillkomst, stifts- och kontraktsadjunkterna från den 1 januari 1942 samt

utlandspastorerna från den 1 juli 1947.

Emeritilönen består av grundbelopp och ett år 1930 tillkommet provi­

soriskt tilläggsbelopp. För ordinarie befattningshavare motsvarar grund­

beloppet för år i allmänhet 80 procent av den reglerade lönen, dock lägst

3 200 kronor för kyrkoherde och 2 400 kronor för komminister och högst

4 500 kronor. För kyrkoadjunkt utgår grundbeloppet 2 000 kronor och för

annan extra ordinarie präst 1 500 kronor. För utlandspastor är grundbe­

loppet 4 500 kronor. Det provisoriska tilläggsbeloppet utgör för samtliga

1 000 kronor.

Ordinarie präst är pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från

tjänsten när han fyllt 70 år eller när han fyllt 65 år samt under mer än

tre av de senast förflutna fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller

ålderdomssvaghet urståndsatt att själv fullgöra sina tjänståligganden och

av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet, eller när han —- utan att upp­

fylla nyssnämnda villkor — efter att under fem på varandra följande år

på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,

finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen.

Avgångsskyldigheten är beträffande annan präst än utlandspastor över­

gångsvis på olika sätt inskränkt. Befattningshavare, utnämnd senast den

8 december 1910, är sålunda över huvud taget icke mot sitt bestridande

skyldig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från sin befattning. Befatt­

ningshavare, som utnämnts efter nyssnämnda dag men före den 1 maj

30

1930, är icke skyldig att mot emeritilön avgå, förrän han fyllt 75 år eller

på sätt nyss sagts vid 65 års ålder befunnits urståndsatt att tjänstgöra.

Utlandspastor är icke mot sitt bestridande skyldig att avgå, därest han

utnämnts före den 1 juli 1947.

Extra ordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått 60 års

ålder, eller när han — utan att hava uppnått sagda ålder — intjänat minst

tio prästerliga tjänstår och under minst två år i följd på grund av sjuk­

dom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra samt finnes vara

för framtiden till tjänstgöring oförmögen.

Utgående emeritilön är alltid oavkortad, utom när avgången ägt rum på

grund av för framtiden bestående oförmåga till tjänstgöring. 1 sistnämn­

da fall avkortas pensionen i samma mån som antalet prästerliga tjänstår

ej uppgår till trettiofem, dock att pensionen icke må understiga sjuttiofem

procent av hel emeritilön.

Sedan den 1 juli 1947 sker en nyreglering av utgående emeritilöner.

Sålunda har för tiden den 1 juli 1947—30 juni 1948 emeritilön utbytts

mot s. k. nyreglerad emeritilön jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den

25 augusti 1947 nr 664. Beloppen för nyreglerad hel emeritilön hava här­

vid utgjorts av de tjänstepensionsunderlag, som enligt allmänna tjänste-

pensionsreglementet från och med den 1 juli 1947 gälla för statliga löne­

grader. Sålunda har kyrkoherde hänförts till högst lönegrad Ca 27 och

lägst lönegrad Ca 24, komminister till högst lönegrad Ca 22 och lägst löne­

grad Ca 20, kyrkoadjunkt till lönegrad Ce 20 samt pastorats-, stifts- och

kontraktsadjunkt till lönegrad Ce 19. Domprost och utlandspastor hava

likställts med kyrkoherde. Å nyreglerad emeritilön har beräknats rörligt

tillägg efter 12 procent i enlighet med vad som gällt för f. d. statlig be­

fattningshavare med pension enligt 1947 års allmänna bestämmelser. En­

ligt kungörelse den 26 juni 1948 nr 540 skall utbyte, som nyss sagts, äga

rum även för tid mellan den 30 juni 1948 och den 1 juli 1949, varvid dock,

enligt i samma kungörelse utfärdad bestämmelse, rörligt tillägg skall utgå

efter det antal procent, som för samma tid gäller för förhöjning av må­

nadslön enligt statens löneplansförordning.

Beträffande biskoparnas tjänstepensionsförhållanden finnas gällande

föreskrifter meddelade i biskopsavlöningsförordningen den 27 november

1936 nr 578, enligt vilken biskop är skyldig att mot åtnjutande av emeriti­

lön ur kyrkofonden avgå från tjänsten när han fyllt 70 år, eller när han

— utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på varandra följande

år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte ur stånd att utöva sin

tjänst och av sådan anledning finnes vara för framtiden därtill oförmö­

gen. Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, är dock

icke skyldig avgå förrän han fyllt 75 år.

Kungl. Maj :t utser innehavare av emeritilön och bestämmer den tid­

punkt, då emeritilönen skall tillträdas. I regel har emeritilönen börjat

utgå med ingången av månaden näst efter den då avgångsskyldigheten in­

trätt. Emeritilön till biskop utgår med ett belopp av 9 000 kronor för årr

vartill komma tillägg enligt samma bestämmelser som för prästerna i

övrigt.

Sedan den 1 juli 1947 utbytes biskops emeritilön mot nyreglerad emeriti­

lön enligt samma bestämmelser som för motsvarande tid gälla beträffande

utbyte av emeritilön för övriga präster. Biskop hänföres därvid till löne­

grad Co 19.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

33

Avdelning A. Svaren på denna fråga ha sammanställts i följande tablå.

Stift

1938

1939

1940

1941

1942

1943

1944

1945

1946

1947

S:a

Uppsala ..

it

10

6

12

14

5

4

0

10

5

77

Linköping

8

7

4

10

5

10

7

10

3

5

69

Skara ....

16

2

15

6

0

8

6

5

8

2

68

Strängnäs .

0

13

6

4

9

2

8

2

5

6

55

Västerås ..

7

3

5

9

8

8

5

3

1

7

56

Växjö ....

9

10

14

11

12

5

3

9

9

6

88

Lund ....

10

9

10

2

8

1

4

8

4

19

75

Göteborg .

14

7

10

7

0

19

8

5

5

13

88

Karlstad ..

6

12

6

6

8

2

7

3

14

2

66

Härnösand

8

5

11

7

5

5

2

2

0

c

51

Luleå ....

6

5

5

7

2

7

7

6

6

5

56

Visby ....

3

2

2

3

2

0

3

2

1

0

18

Stockholm

—

—

—

—

—

7

10

3

10

5

35

Till denna tablå har kommittén fogat följande kompletterande anmärk­

ningar.

I tablån ha endast upptagits de prästaspiranter, som efter prästvigning­

en fullgjort praktisk församlingstjänst samt kvarstannat i dylik tjänst. I

tablån ha för Uppsala och Luleå stift ej heller medräknats ett mindretal

präster (8 resp. 1) som omedelbart efter prästvigningen övergått till annat

stift för tjänstgöring där eller vid bildandet av Stockholms stift överförts

till detta. Härutöver ha inom åtta stift (Uppsala, Skara, Västerås, Växjö,

Lunds, Härnösands, Luleå och Stockholms stift) prästvigts ett smärre an­

tal aspiranter, vilka omedelbart eller efter viss kortare församlingstjänst-

göring ägnat sig åt annan verksamhet. En del av dessa ha fortsatt sina

studier eller övergått till lärarbanan, medan andra åter avgått exempelvis

till missionen, svenska kyrkans diakonistyrelse, evangeliska fosterlands­

stiftelsen eller de kristna samfundens nykterhetsrörelse.

Avdelning B. Inom nio stift har prästrekryteringens omfattning i stort

sett kunnat bestämmas enbart efter det föreliggande behovet. De övriga

fyra stiften (Västerås, Växjö, Lunds och Luleå stift) ha på grund av där

ordinerade prästers ålder, hälsotillstånd och dödlighet samt övergången

till annan verksamhet nödgats giva sin rekrytering en mera elastisk ka­

raktär. Härvid har man dock städse fasthållit grundprincipen att i första

hand enbart tillgodose det oundgängligen nödvändiga behovet. Erfaren­

heten synes emellertid hava visat, att en viss marginal varit behövlig för

att nödtorftigt tillgodose hastigt uppkommande nya behov av präster inom

dessa stift. Vad beträffar Västerås, Växjö och Lunds stift har alltså under

den senaste tioårsperioden en viss avgång till annan verksamhet i förening

med för Västerås del ett ökat antal sjukdomsfall, för Växjös del ett ökat

antal dödsfall och för Lunds del ett antal präster av hög ålder föranlett

och berättigat en viss nyrekrytering utöver det oundgängligen nödvändiga

behovet. Vid rekrytering inom Luleå stift har man bland annat nödgats

taga hänsyn till att den kyrkliga organisationen inom detta stift varit och

alltjämt är stadd i tillväxt.

Avdelning C. Genomgående har man i alla stiften i första hand sökt

bereda stiftets »egna söner» plats. Detta tyckes helt och fullt ha lyckats

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

34

för ärkestiftet, Västerås, Karlstads, Härnösands, Luleå, Visby och Stock­

holms stift. Även i Linköpings, Skara och Växjö stift ha — med undantag

för några enstaka fall — de »egna» kunnat placeras. Strängnäs stift har

intill det senaste året i allmänhet ej kunnat mottaga mer än hälften av

dem som önskat inträda i stiftet. Under det sista året har däremot där

ingen avvisats. Under periodens första år till och med 1944 har ett icke

ringa antal prästaspiranter avvisats i Lunds stift, vilket i första hand be­

rott på den starka tillströmningen av präster till detta stift under slutet

av 1920-talet. Även Göteborgs stift har fått mottaga anmälningar utöver

sitt behov. Under det sista året ha dock där alla anmälda kunnat placeras.

Vad beträffar sökande utifrån ha — förutom i Strängnäs, Lunds och Göte­

borgs stift, vilka stift ju ej kunnat bereda plats åt »egna» sökande —

åtskilliga avvisats i Skara, Västerås, Karlstads och Visby stift, under det

att i ärkestiftet, Linköpings, Växjö, Härnösands och Luleå stift endast i

undantagsfall avvisats någon utifrån sökande. I Stockholms stift ha kun­

nat placeras alla utifrån sökande.

Avdelning D. Samtliga biskopar -— förutom biskoparna i Strängnäs och

Stockholm — tyckas vara ense om att en snart inträdande allmän präst­

brist såväl inom deras egna stift som för hela svenska kyrkans vidkom­

mande är att förvänta under de närmast följande åren. Även om orsakerna

härtill synes enighet råda. Den sedan femton år tillbaka allt kraftigare

nedgången av antalet studerande vid universitetens teologiska fakulteter

i förening med den nuvarande skolorganisationens alltjämt stegrade behov

av lärarkrafter utgjorde ett allvarligt hot mot kyrkans nyrekrytering, i

synnerhet som lärarbanan med sina för närvarande betydligt gynnsam­

mare avlönings- och befordringsförhållanden numera utövade och även i

fortsättningen komme att utöva större dragningskraft på de nyutexami­

nerade teologerna. En del av biskoparna uttala också den meningen att

en förbättring av de prästerliga lönevillkoren skulle kunna komma att

skapa gynnsammare förutsättningar för prästrekryteringen. I detta sam­

manhang torde kunna inskjutas, att Luleå stift — varest knapphet på

präster redan råder — alltid varit beroende av ett visst tillskott av präst­

aspiranter söderifrån. Vid inträdande allmän prästbrist inom riket kan

nämnda stift givetvis icke längre påräkna dylikt tillskott, vilket kommer

att ytterligare förvärra situationen inom detta stift. Biskopen i Stockholm

synes icke räkna med någon som helst brist inom stiftet, och biskopen i

Strängnäs förmenar, att visserligen någon, men kortvarig, brist på präst­

aspiranter kan komma att uppstå. De flesta övriga biskoparna — i syn­

nerhet ärkebiskopen samt biskoparna i Linköping, Skara och Lund -—

beteckna emellertid det nuvarande läget som ytterst allvarligt och be­

kymmersamt.

9. Finansieringen av kostnaderna för prästerskapets avlöning

och pensionering.

De huvudsakliga reglerna angående finansieringen av prästlönekostna­

derna äro följande.

Jämlikt 19 § prästlöneregleringslagen skall till bestridande av de för

kyrkoherde och komminister fastställda lönerna, däri inräknat bidrag för

uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 mom. samma lag, ävensom er­

sättning och arvode åt kyrkoadjunkt användas i första hand avkastningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

35

av pastoratets prästlönetillgångar och i andra hand församlingsavgifter.

Enligt 3 § 1 inom. lagen om provisorisk tilläggslön skola provisorisk till­

äggslön åt kyrkoherdar och komministrar samt provisoriskt tilläggsarvode

åt kyrkoadjunkt jämväl gäldas av pastoratet. Samma är förhållandet med

det fasta resanslaget (2 § lagen om resanslag åt vissa präster i vissa ny-

reglerade pastorat) samt med ödebygdstillägg och nådårstillägg.

Med prästlönetillgångar avses löneboställen och därtill knutna fonder

samt landgillen och dylikt, som är avsett för prästerskapets avlöning. Skulle

prästlönetillgångarna i ett pastorat lämna så stor avkastning, att därå upp­

kommer överskott sedan prästlönekostnaderna under året samt visst vir-

kesbehov enligt 55 § ecklesiastik boställsordning blivit täckta, skall pasto­

ratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott (4 § lagen om

kyrkofond).

Räcka icke avkastningen av prästlönetillgångarna — avkastningen av

boställena därvid beräknad enligt fastställd »normalavkastning» -— (och

pastoratets andel i avkastningen från stiftets prästlönejordsfond och präst-

lönefondshemman) till täckande av prästlönekostnaderna, har pastoratet

att utdebitera församlingsavgifter till ett belopp, motsvarande högst en ut­

taxering för skattekrona inom pastoratet av det öretal, Kungl. Maj :t för

året bestämmer (7 § kyrkofondslagen). Nämnda öretal skall bestämmas till

dubbla beloppet av vad för skattekrona uttages i kyrkoavgift (8 § kyrko­

fondslagen), dock att samma öretal ej må överstiga tjugu.

Åtgår till gäldande av prästlönekostnaderna högre belopp än som täckes

av dels uppskattade avkastningen av prästlönetillgångarna och dels ovan­

nämnda utdebitering av församlingsavgifter, äger pastoratet för vad ytter­

ligare erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden (7 § kyrkofondslagen).

Kyrkofonden, som förvaltas av statskontoret, upplades den 1 januari

1914 enligt föreskrift i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond. Denna

lag har ersatts av ovannämnda lag den 30 augusti 1932 om kyrkofond i

samband med omläggningen av den ecklesiastika boställsförvaltningen.

Till kyrkofonden överfördes 1914 de avlöningstillgångar, som förut legat

fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställe­

nas skogsfond. Sedermera ha även vissa andra fonderade medel överläm­

nats till kyrkofonden.

Kyrkofondens inkomster utgöras enligt 3 § i lagen av dels ersättning

från statsverket för varje år för prästerskapets till statsverket indragna

tionde in. in., för vissa tidigare av prästerskapet i territoriella pastorat åt­

njutna statsanslag och för statsanslag, som förut åtnjutits av biskopar och

pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsfonden, dels inkoms­

ten av allmänna kyrkohemman, ldockarhemman och biskopshemman, dels

såsom ovan nämnts, överskott å avkastningen av pastoratens prästlöne­

tillgångar, dels ersättning av pastorat för kostnader för tillfälligt biträde

till upprättande av hushållningsplan för löneboställes skog, dels familje-

pensionsavdrag och familjepensionsavgifter enligt familjcpensionsregle-

mentet för prästerskapet jämte övriga, därtill anslutna bestämmelser an­

gående familjepension för efterlevande till präster, så ock bidrag jämlikt

3 § lagen om vissa lönetillägg åt präster i nyrcglerade pastorat i anledning

av nådårsrättens upphörande in. in., tlcls allmän kyrkoavgift, dels ränta

och annan vinst å kyrkofondens tillgångar och dels ränta och annan vinst

å en del andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar (vissa till

kyrkofonden överlämnade fonder för biskoparnas avlönande).

Kungi. Maj.ts proposition nr 20'i.

36

I 6 § av kyrkofondslagen angivas kyrkofondens utgifter. Utav kyrko-

fondsmedel gäldas följande här aktuella prästerliga avlöningskostnader,

nämligen

ålderstillägg till kyrkoherdar och komministrar,

kontraktsprostarnas arvoden,

tillfälliga resanslag,

löneersättning åt kyrkoherde och komminister vid militär tjänstgöring,

kontraktsprosts resekostnads- och traktamentsersättning i anledning av

särskilda förrättningar ävensom kostnad för vikaries avlönande på grund

av sådan förrättning,

semesterkostnadsbidrag,

dyrtidstillägg,

kristillägg,

provisoriskt lönetillägg,

särskild bränslegottgörelse,

arvode åt pastoratsadjunkt (dock ej den förhöjning därav, som inträder,

då adjunkten tjänstgör vid två ordinarie befattningar),

ålderstillägg till pastoratsadjunkt,

provisoriskt tilläggsarvode åt pastoratsadjunkt,

arvode åt extra ordinarie präst vid sjukdom och militärtjänstgöring,

ersättning för adjunkts resa till tjänstgöringsorten,

pastoratsadjunkts arvodesförhöjning för familjepensionering,

emeritilöner för präster enligt emeritilönelagen,

familjepension enligt familjepensionsreglementet för präster samt tillägg

å sådan pension,

bidrag till kostnad för resa till pastorat, där präst förordnas att, jämte

fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid

eller uppehålla prästerlig befattning,

stifts- och kontraktsadjunkternas avlöning (anslaget härtill, som tidigare

var maximerat till 400 000 kronor, bestämmes enligt lagändring den 13

juni 1947 nr 272 av Kungl. Maj:t jämlikt av riksdagen godkända grunder),

avlöning till garnisonspastorn i Boden,

avlöningen till garnisonspastorn (kyrkoherden) i Karlsborgs pastorat

och till prästerna i Skeppshohns och Karlskrona amiralitetsförsamling,

med undantag av de avlöningsposter, som skola gäldas av nämnda pastorat

och församlingar (se ovan och K. br. till statskontoret den 30 juni 1946

angående anslag ur kyrkofonden för avlönande av i fredsorganisationen

vid försvarsväsendet anställda präster),

avlöningen till biskoparna med undantag av den del av avlöningen till

biskopen i Visby, som skall gäldas av Visby församling (se ovan), samt

avlöningen till utlandspastorerna, med undantag av viss del av avlö­

ningen till pastor i London.

Ur kyrkofonden gäldas slutligen de såsom skatteutjämningsbidrag ut­

gående »tillskotten till pastorats prästlönekostnader».

Avlöningen till pastoratsadjunkt gäldas i regel till viss del av den präst,

för vilken adjunkten är förordnad såsom vikarie eller hos vilken han så­

som ämbetsbiträde tjänstgör.

Regleringen av kyrkofondens och pastoratens ekonomiska mellanhavan-

den sker genom ett årligt avräkningsförfarande, varom gälla särskilda för­

fattningsbestämmelser (reglementet för ecklesiastik medelsförvaltning).

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

38

lönesystemens rent tekniska oförenlighet, ett förhållande som försvårat,

ja rent av omöjliggjort det fortgående bedömandet av prästernas löneställ-

ning i förhållande till övriga samhällstjänares. Ett av lönesystemen måste

redan av denna anledning lämna rum för det andra. Att det härvid måste

bli det prästerliga systemet, som får vika, synes självfallet.

Vid kommitténs ställningstagande till frågan om avlöningssystemet har

herr Rubbestad anfört:

Då jag i detta betänkande biträtt förslaget om att inplacera prästerna i

en dyrortsgrupperad löneskala har detta icke berott på en ändrad inställ­

ning från min sida till dyrortsgrupperingen såsom sådan utan endast där­

på att hela uppläggningen av detta lönespörsmål har varit att vid löne­

regleringen för prästerna erhålla en så nära anslutning som möjligt till det

lönesystem, som gäller för statstjänstemän i allmänhet. Borttagandet av

dyrortsgrupperingen får därför tagas i ett vidare sammanhang, då det gäl­

ler ställningstagandet till hela det statliga lönesystemet.

Yttranden.

Kyrkomötet har förklarat sig ej ha något att erinra emot att det stat­

liga lönesystemet tages till förebild för en kyrklig avlöningsreform. Denna

analogiska tillämpning får emellertid — enligt vad kyrkomötet anför —

icke medföra ett fördunklande av kyrkans egenart eller ett bortskymman­

de av dess rätt till sin förmögenhet eller eljest av dess ekonomiska själv­

ständighet. Icke heller får den fördölja, att skilda till avlöningsreglementet

hörande frågor kräva ett särskilt bedömande. Prästen är en kyrkans och

församlingens tjänare, vars ämbetsutövning icke i allo kan regleras efter

mönstret av statstjänstemännens avlöningssystem.

Remissmyndigheterna ha samstämmigt biträtt kommitténs ställnings­

tagande på förevarande huvudpunkt.

Statens lönenåmnd har framhållit, att i och med att samma lönesystem

tillämpas å präster och statstjänstemän eventuella särbestämmelser för

prästerna kunna få konsekvenser i fråga om jämförliga statliga tjänste­

mannagrupper. Sådana särbestämmelser borde därför så vitt möjligt und­

vikas.

Föredraganden.

Jag tillstyrker, att den länge fördröjda prästerliga avlöningsreformen

baseras på det statliga lönesystemet. Vad lönenämnden framhållit bör gi­

vetvis beaktas av prästlönekommittén vid utformningen av dess slutliga

förslag. 2

2. Särskilda förutsättningar för en reform i närvarande läge av

avlöningssystemet för prästerna, m. m.

Prästlönekommittén yttrar:

Såsom i kommitténs direktiv redan är omnämnt har frågan om en all­

män revision av 1910 års prästlönelagstiftning tidigare varit under be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

39

handling, nämligen under åren 1927—1932. Frågan om själva lönesyste­

met och löneavvägningen blev därvid, i likhet med vad som tidigare under

det fortgående reformarbetet inom detta avsnitt av den kyrkliga ekonomien

varit övligt, sammankopplad med problem om sättet för finansieringen av

avlöningskostnaderna och förvaltningen av prästlönejorden. Hela fråge-

komplexet blev härigenom till ytterlighet svårhanterligt och vidlyftigt. Un­

der starka meningsbrytningar nåddes 1932 en lösning av de två sistnämnda

spörsmålen. Prästlönefrågan i egentlig mening blev däremot skjuten på

framtiden.

Kommittén har vid studiet av det mycket omfattande äldre utrednings­

materialet stannat i den bestämda övertygelsen att, om man över huvud

eftersträvar en lösning inom rimlig tid av den omedelbart trängande frå­

gan om en omläggning av själva lönesystemet, såväl problemet om förvalt­

ningen av prästlönej orden som även — åtminstone i det huvudsakliga —

frågekomplexet om ordningen för finansieringen av prästlönekostnaderna

måste i närvarande läge avskiljas från löne- och pensionsfrågornas be­

handling. Kommittén är också av den meningen, att en reform i åsyftad

riktning av själva avlöningssystemet såsom sådant väl låter sig genomföra

utan rubbning av de allmänna grunder, varpå rältsregleringen beträffande

boställsväsendet och finansieringen för närvarande är fotad.

Kommittén har varit i något tvivelsmål, huruvida kommitténs utrednings­

uppdrag avser andra grupper prästerliga befattningshavare än sådana, som

omfattas av gällande prästlöneregleringslag eller sålunda församlingspräs­

terna (domprostar, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten utom Karls­

borgs pastorat samt komministrar, kyrkoadj unkter och pastoratsadj unk­

ter). Kommittén har emellertid trott sig böra i utredningen inbegripa icke

blott stifts- och kontraktsadj unkter na och den hittills särreglerade kyrko­

herdebefattningen i Karlsborgs pastorat utan även biskoparna, utlands-

kyrkoherdarna, de i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitets-

församlingar anställda prästerna samt garnisonspastorn i Boden.

En reform av det prästerliga avlöningssystemet aktualiserar mer eller

mindre direkt ett stort antal frågor av speciellt tjänsteorganisatorisk natur.

Hithörande speciella frågor ha i allmänhet det gemensamt, att stor menings­

skiljaktighet av gammalt råder om bästa sättet för deras uppordnande.

Kommittén har trott sig förfara riktigast genom att i förevarande utred­

ning till behandling upptaga endast sådana av här åsyftade spörsmål, som

ha ett tvingande samband med huvudfrågan. Ett särskilt spörsmål, näm­

ligen stiftsbandsfrågan, skall dock här i korthet beröras.

I en vid kommitténs betänkande fogad bilaga (Bil. 2)1 lämnas en över­

siktlig redogörelse för den uttänjda behandling, för vilken stiftsbands­

frågan hittills varit föremål. Frågan om stiftsbandets avskaffande och

spörsmålet om en omläggning av det prästerliga avlöningssystemet kunna

ju sägas så till vida ha ett slags samband som icke blott avlöningsregle-

ringen utan även stift sbandet har sin givna betydelse för de vid varje tid­

punkt rådande befordringsförhållandena. Men något inbördes samman­

hang av tvingande natur föreligger här icke. Eu skeende allmän reforme­

ring av avlöningssystemet föregriper sålunda icke ett efterföljande ställ­

ningstagande till frågan om stiftsbandets avskaffande, och omvänt kan ej

heller, såvitt kommittén kan finna, eu eventuell sådan reform påverka de

1 Här utelämnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

40

grunder för en allmän avlöningsreglering, som eljest må befinnas lämpliga

att genomföra. Kommittén vill erinra om, att ett upphävande av stiftsban-

det förutsätter lagstiftning enligt regeringsformen § 87 mom. 2. I sådan

lagstiftning äger som bekant kyrkomötet deltaga med samma befogenhet

som riksdagen. Kommittén håller det väl för möjligt, måhända troligt, att

kyrkomötet — om tillfälle bereddes detsamma att från allsidiga utgångs­

punkter taga stiftsbandsfrågan under förnyad omprövning — nu skulle

finna stiftsbandet ha utspelat sin kyrkohistoriska roll. Men hur än med

detta kommitténs antagande må förhålla sig, har kommittén ansett sig icke

böra tillråda, att de båda spörsmålen — avlöningsfrågan och stiftsbands­

frågan — nu i behandlingsordningen kopplas samman. Kommittén anser

sig endast böra framhålla det önskvärda i att, efter det avlöningsfrågan

förts i hamn, anstalter vidtagas för att utan vidare tidsutdräkt bringa även

stiftsbandsfrågan under ny prövning. Kommittén vill emellertid här erinra,

att prästvalssakkunniga i sitt den 31 december 1932 avgivna betänkande

såsom ett verksamt medel mot de med stiftsbandsinstitutet förbundna olä­

genheterna rekommenderade ett vidgat utnyttjande av den Kungl. Maj :t

tillkommande rätten att i enskilda fall medgiva övergång från ett stift till

ett annat. Även kommittén finner ett dylikt utvidgat dispensförfarande

kunna om ej avhjälpa så dock mildra de olägenheter, varom här är fråga.

Enligt kommitténs förmenande vore det lyckligt, om Kungl. Maj :t i fort­

sättningen och intill dess stiftsbandsfrågan kunnat få sin slutliga lösning,

tillvaratoge den möjlighet till här föreliggande olägenheters minskande,

som sålunda och i övrigt står Kungl. Maj :t till buds.

Yttranden.

Prästlönekommitténs här gjorda uttalanden ha i allmänhet icke mötts

av några erinringar från remissinstansernas sida. Emellertid har statskon­

toret upptagit frågan om ett samband mellan avlöningsreformen, å ena

sidan, samt den kyrkligt-kommunala indelningen och den prästerliga or­

ganisationen i pastoraten, å den andra. Ämbetsverket har därvid funnit det

oundgängligt, att, innan frågan om en lönereglering för prästerskapet slut­

ligen prövas, en revision av den ecklesiastika indelningen upptages till över­

vägande i syfte främst och närmast att uppnå kongruens mellan de nya

borgerliga kommunerna och pastoraten.

Statskontoret har härom anfört huvudsakligen följande.

Alltjämt finnes ett stort antal pastorat och församlingar med så ringa

folkmängd, att de enligt vedertagna bedömningsgrunder icke torde giva

tjänsteinnehavaren full sysselsättning även med den fria verksamhet, som

denne har att utöva. Beträffande särskilt innehavare av dessa tjänster,

skulle prästlönekommitténs förslag till lönereform komma att medföra

icke rimliga löneförbättringar. Då sådana tjänster redan enligt nuvarande

lönesystem som regel kräva tillskott från kyrkofonden, kommer sålunda

efter en lönereforms genomförande den inträdda kostnadsökningen att i

dessa fall helt åvila sagda fond. Detta förhållande kommer i sin tur att med­

föra, att många pastorat, där de prästerliga krafterna kanske icke på långt

när räcka till, via den till kyrkofonden ingående allmänna kyrkoavgiften bli

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 20k.

42

oinläggningen av själva avlöningssystemet låter sig väl genomföra utan

rubbning av de allmänna grunder, varpå rättsregleringen beträffande fi­

nansieringen för närvarande är fotad. Vissa särskilda frågor uppkomma

emellertid här, till vilka kommittén från sina utgångspunkter icke haft

anledning att taga ställning. Då dessa särskilda frågor tarva ett uppmärk­

sammande redan i förevarande läge, återkommer jag till dem i min efter­

följande framställning.

Vad slutligen angår löneregleringsfrågans samband med pastoratsindel-

ningen i riket och den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten

får jag erinra om följande.

Alltsedan år 1914, då den ännu gällande prästlöneregleringslagen trädde

i tillämpning för ett visst antal pastorat, och successivt fram till närvaran­

de tid har ett utomordentligt omfattande arbete nedlagts på de kyrkligt-

regionala indelningsfrågorna och på den församlingsprästerliga organisa­

tionen. Utredningen i dessa frågor har i regel företagits i samband med upp­

görande av förslagen till löneregleringar för de särskilda pastoraten, men

i ett par fall ha utredningar skett för större regionala avsnitt i ett samman­

hang (åren 1918—19 för Visby stift och åren 1919—22 för skånedelen av

Lunds stift).

För pastoratens del ha indelningsändringarna bestått i sammanslagningar

och delningar. Ändringarna i den prästerliga organisationen ha avsett in­

dragning eller nyinrättning av prästerliga biträdesbefattningar. Det hittills

uppnådda resultatet av detta alltjämt fortgående indelnings- och organisa­

tionsarbete må här belysas med några siffror. År 1913 var pastoratens antal

i riket 1 412, år 1948 1 350. Under den mellanliggande perioden har alltså

antalet pastoratssammanslagningar överstigit antalet pastoratsdelningar

med 62. Antalet kyrkoherdetjänster i riket har sålunda nedbringats med

samma siffra. Antalet komministraturer var år 1914 944, år 1948 880. In­

dragningarna av komministraturer ha sålunda under perioden överstigit an­

talet nyinrättade befattningar av detta slag med 64. Antalet icke-ordinarie

biträdesbefattningar av viss fastare karaktär utgjorde år 1914 125. Dessa

befattningar ha alla indragits men i viss utsträckning ersatts med (icke­

ordinarie) kyrkoadjunktstjänst. Ett sammanlagt icke så obetydligt antal

kyrkoadjunktstjänster har visserligen härjämte inrättats i andra, folkrikare

pastorat. Då kyrkoadjunktsbefattningarnas antal år 1948 uppgick till 346,

har sålunda ökningen av de »fasta» icke-ordinarie befattningarna från år

1914 varit 221. Siffran motsvarar dock genomsnittligt för riket i dess hel­

het icke mer än cirka en sjättedels tjänst per pastorat. Vill man från be-

sparingssynpunkt ytterligare belysa de här redovisade sifferuppgifterna

rörande resultatet av det hittills bedrivna rationaliseringsarbetet, behöver

endast erinras om, att rikets folkmängd under ifrågavarande period stigit

med i runt tal 1,3 miljoner samt att — vad angår allenast ett avsnitt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

46

Med uppgifterna i den berörda lönesammanställningen torde vara klar­

lagt, att 1910 års prästlönelagstiftning, vad särskilt berör avlöningsförhål­

landena vid kyrkoherde- och komministerstjänsterna, lett fram till i flera

hänseenden oförnuftiga resultat. Omdömet träffar icke blott den inbördes

avlöningsrelationen mellan dessa tjänstegrader såsom sådana utan även —

och detta framför allt — relationen mellan högsta och lägsta kyrkoherde-

respektive komministerslön. Vad dessa sistberörda spännvidder angår fin­

ner man, att —• innan de för tiden den 1 juli 1947—30 juni 1949 beviljade

provisoriska lönetilläggen härutinnan kommit att verka något utjämnande

— skillnaden mellan högsta och lägsta kyrkoherde-, respektive komminis­

terslön kan beräknas ha uppgått till belopp, som för komministerstjäns­

terna motsvarade drygt 7 löneklasser och för kyrkoherdetjänsterna något

mera än 9 löneklasser, allt å den för civilstatstjänstemännen enligt 1939 års

avlöningsreglemente gällande löneplanen. Till frågan om avlöningsrelatio­

nen mellan kyrkoherde- och komministertjänstegraderna såsom sådana

återkommer kommittén i det följande. Vad återigen beträffar de alltjämt

bestående helt onormala spännvidderna mellan högsta och lägsta avlöning

inom respektive tjänstegrader torde få anses utan vidare uppenbart att —

hur än prästlönernas anknytning till den för civilstatst jänstemännen gäl­

lande löneskalan i övrigt företages —- en väsentlig beskärning av dessa

spännvidder är starkt påkallad.

Kyrkoherdarna.

Kommittén berör i fråga om löneavvägningen för kyrkoherdarna till en

början en fråga, som den tillägger åtminstone principiellt intresse: kan be-

skärningen av de för närvarande förefintliga lönespännvidderna tänkas böra

ske ända därhän, att lönen för alla kyrkoherdar, respektive alla kommi­

nistrar sättes lika? Förespråkare för en dylik ytterligt gående löneutjäm­

ning saknades icke. Argumenteringen, sådan den vanligen framföres för

likalöneprincipens berättigande i fråga om kyrkoherdarna, sammanfattar

kommittén sålunda.

Utbildning och behörighetskraven i övrigt äro för alla kyrkoherdetjänster

lika. En var kyrkoherdetjänst i riket är —-i samband med fortgående om­

prövningar av pastoratsindelningens ändamålsenlighet •— så organiserad,

att befattningen förutsatts ge sin innehavare full sysselsättning. Icke min­

dre, men ej heller mer. I pastorat, där de prästerliga göromålen måst an­

tagas överskrida det skäliga arbetsmåttet för en kyrkoherde, anställas hjälp­

präster — komministrar eller kyrkoadjunkter — till behövligt antal. Den

samfällda arbetsbördan i pastoratet delas härvid upp på två eller flera be­

fattningshavare med i allt väsentligt samma kompetens. En kyrkoherdes

tjänsteuppgifter äro — från en betydelsefull synpunkt sett — av tvåfaldigt

slag. I första hand ingå i hans tjänstearbete konkreta åligganden, som

grunda sig på uttryckliga stadganden i lag och annan författning, på Kungl.

Maj :ts bestäminanden i samband med tjänstens organisation eller på speci­

ella föreskrifter från stiftsstyrelsens sida. Hit höra kyrkoherdens medver­

kan vid de fastställda allmänna gudstjänsterna, konfirmationsundervis­

ningen och de till genomsnittligt antal beräkneliga prästerliga förrättning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

47

arna: dop, vigslar och jordfästningar. Vidare äro hit att hänföra ordförande­

skapet i kyrkoråd, s. k. sockenbud å sådana orter, där denna sedvänja än­

nu är bevarad, samt en på inånga platser dessvärre tidsödande befattning

med folkbokföringen. De uppräknade göromålen kunna betecknas såsom

kyrkoherdetjänstens fasta och »obligatoriska» del. Men det är förutsatt, att

denna kyrkoherdetjänstens tidsinrutade del icke skall vara mera skrym­

mande än att den lämnar tjänstens innehavare tillbörligt utrymme även

för hans fria initiativ. Det blir i denna helt personligt präglade verksamhet,

som hans intresse och fallenhet för prästkallet företrädesvis kunna göra

sig gällande och komma till sin rätt. Det synes knappast behöva befaras,

att det »lilla» landspastoratet härvid skulle erbjuda ett otillräckligt arbets­

fält. I själva verket kan man säga, att en ensamt sittande kyrkoherde i ett

dylikt pastorat — vid eu jämförelse med kyrkoherden i den »stora» stads-

församlingen, i vilken en eller flera hjälppräster finnas anställda — så­

tillvida har den »svårare» uppgiften som han saknar en ämbetsbroder på

platsen, med vilken han kan rådgöra i brydsamma fall och med vilken han

efter lägligheten kan samsas om utförande av tjänsteförrättningar, när

bestyren tränga på. Den »fria verksamheten» i den stora stadsförsamlingen

får och måste nog få en extensiv prägel. För lantprästen kan vad som bris­

ter i omfång ersättas med intensitet och kvalitet. Skulle det oaktat i sär­

skilda fall det »lilla» landspastoratet anses erbjuda för få tillfällen till

prästerliga insatser, så torde det rätta korrektivet häremot icke vara en

lägre löneställning för kyrkoherden i ett dylikt pastorat. Riktigare torde

vara att sammanslå pastoratet med ett närliggande till en större enhet. -—

Det framhålles understundom, att kyrkoherdarnas i friare former utförda

församlingsarbete är svårkontrollerbart. Det synes vara en av biskopsäm­

betets främsta uppgifter att fortgående tillse, att det icke eftersättes.

Kommittén anför härefter för egen del:

För den nuvarande lönedifferentieringen vid kyrkoherdetjänsterna har

en utslagsgivande betydelse tillerkänts pastoratens befolkningstal. Det har

i kritiken mot en lönedifferentiering på denna grund särskilt framhållits,

att densamma kommit att gynna de folkrikare stadspastoraten på lands-

bygdspastoratens bekostnad. I regel sökte sig nämligen, av lätt insedda

skäl, de starkare kvalificerade prästmännen till de kyrkoherdebeställning­

ar, som erbjöde den bättre utkomsten.

Giltigheten i och för sig av de sålunda andragna motiven för ett likstäl­

lande av alla kyrkoherdar i lönehänseende kan måhända icke bestridas.

Kommittén är dock av den meningen, att en viss lönedifferentiering här —

från i någon mån andra utgångspunkter — har sitt även principiellt sett

fulla berättigande. Till denna frågas ytterligare belysning får kommittén

erinra om följande. Det förhåller sig visserligen så, att en kyrkoherde i

sin fria prästerliga verksamhet icke ens inom det till folkmängden medel­

stora eller mindre pastoratet har möjlighet att skapa en närmare personlig

kontakt med mer än eu del av de inom tjänstgöringsområdet bosatta per­

sonerna. Inom de folkrikaste stadspastoraten kan här av lätt insedda skäl

endast bli fråga om eu bråkdel av folkmängdstalet. Uppenbart är dock, alt

de konkreta möjligheterna för en kyrkoherde till insatser på delta viktiga

avsnitt av hans tjänstearbete måste bli på ett avgörande sätt beroende på

hans personliga initiativkraft och arbetsresurser, hans intellektuella rör­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 b.

48

lighet och hans förmåga att förstå och möta skiftande strömningar i det

inom stora församlingar vanligen starkt differentierade samhällslivet. Det

kan vid sådant förhållande knappast vara annat än följdriktigt, att man

söker till kyrkoherdebefattningarna i de folkrikare och folkrikaste pastora­

ten i första hand förvärva prästmän med ett dokumenterat högre mått av

dessa speciella kvalifikationer. En lönepolitik, som tar sikte på en något

högre avlöning vid dessa senare kyrkoherdetjänster, torde fördenskull vara

icke blott försvarlig utan välbetänkt.

Kommittén får emellertid framhålla att — vilken ställning man än in­

tager till lönedifferentieringens principiella sida — ett accepterande av

denna linje likväl i nuvarande utgångsläge för den tillämnade avlönings-

reformen ter sig som nära nog tvingande. Man måste nämligen konstatera,

att en omedelbar och oförmedlad övergång till en enhetslön för alla kyrko­

herdar skulle medföra så stora förskjutningar (uppåt och nedåt) för ett

mycket betydande antal av rikets inemot 1 400 kyrkoherdetjänster, att man

rätt naturligt ryggar tillbaka för beträdande av denna väg. Må vara att här

endast skulle bli fråga om »övergångsförhållanden». Det gäller dock över-

gångsförhållanden, som måhända i ett stort antal fall skulle bli bestående

under en mansålder.

Det bör ej heller förbises, att med en inom måttliga gränser bibehållen

lönedifferentiering för kyrkoherdarna även en positiv praktisk fördel står

att vinna. Kommittén vill sålunda fästa uppmärksamheten på följande.

Kyrkoherdetjänst är, såsom tidigare framhållits, att anse såsom sluttjänst

i detta ords sedvanliga bemärkelse. På grund av den ur befordringssyn-

punkt i stort sett förmånliga relationen mellan antalet kyrkoherdetjänster,

a ena, och antalet biträdestjänster (komministraturer och kyrkoadjunkts-

befattningar), å den andra sidan, blir denna sluttjänst — åtminstone i

princip — uppnåelig för de flesta av dem, vilka efter inträde på den präs­

terliga banan visat sig äga allmänt tillfredsställande förutsättningar för

kyrkoherdetjänstens handhavande, låt vara att denna princip i praktiken

stundom genomskäres av gällande prästvalslags verkningar. Vidtagas, så­

som kommittén förutsatt, åtgärder för att genom dispenser från stiftsbands-

reglerna undanröja eller åtminstone mildra nu rådande ojämnheter i avse­

ende å befordringsförhållandena mellan de särskilda stiften inbördes, kan

man räkna med att befordran till kyrkoherdetjänst i flertalet fall skall

kunna vinnas vid jämförelsevis unga år, även om förhållandena kunna bliva

något växlande och i vissa stift mindre förmånliga. Sättes nu avlöningen vid

ett visst antal av kyrkoherdetjänsterna i något högre lönelägen, komme för

en till dylik tjänst i ett lägre löneläge befordrad prästman alltjämt att kvar­

stå utsikten att förr eller senare — efter tävlan om en till högre »tjänste-

klass» hänförlig kyrkoherdebefattning —- kunna ernå en ytterligare för­

bättring i sin utkomst. Utan tvivel är en sådan utsikt ägnad att i sin mån

motverka den benägenhet till avslappning i tjänstearbetet med stigande

ålder, som hos människor i allmänhet lätt nog inställer sig. Och en dylik

utsikt kan antagas i många fall tjäna som en icke overksam stimulans för

en befattningshavare att genom fullföljda studier eller på annat särskilt

sätt söka ytterligare stärka sina redan förvärvade kvalifikationer för verk­

samheten som präst.

Kommittén anser på grund av vad sålunda anförts, att en differentie­

ring av avlöningen vid kyrkoherdetjänsterna nu bör, dock inom samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

49

pressade marginaler, bibehållas. Mot den av 1927 års sakkunniga för en

indelning av kyrkoherdetjänsterna efter avlöningens storlek föreslagna

beteckningen tjänsteklasser har kommittén intet att erinra.

Prästlönekommittén är härmed framme vid frågan om lönegradsplace-

ringen av kyrkoherdebefattningarna och förordar, att de hänföras till

lönegraderna Ca 33, Ca 31 och Ca 29. Kommittén yttrar:

Den nuvarande löneställningen för kyrkoherdarna har icke framgått ge­

nom någon jämförelse med löneavvägningen för någon i det hela såsom

likställd ansedd grupp befattningshavare inom annat publikt förvaltnings­

område. Uppenbart är, att en sådan jämförelse nu — då församlingspräs­

terna avses att omsider inordnas under den löneplan, som allmänt är gäl­

lande för statens befattningshavare — icke kan underlåtas. För jämförel­

sen komma här, rätt naturligt, i första hand i betraktande lärare vid de

statliga och vid de högre kommunala undervisningsanstalterna. Försam­

lingsprästernas tjänstearbete utföres visserligen i mångt och mycket i

andra former än vad som är fallet beträffande dessa lärare. Men uppgiften

att vara undervisare har prästen med läraren gemensamt. De kyrkoher­

darna åvilande tjänståliggandena av administrativ natur ha för en speciell

grupp lärare, nämligen rektorerna, en påtaglig motsvarighet.

Kommittén har vid sitt övervägande av alla de särskilda omständigheter,

som här måste påverka bedömandet, stannat i den uppfattningen, att lön

vid kyrkoherdebefattning i högsta tjänsteklass skäligen bör i det hela sam­

manfalla med den löneställning, som för närvarande tillkommer inneha­

vare av rektor stjänst vid kommunal mellanskola i högsta lönegrupp. Så­

dan rektor åtnjuter begynnelselön enligt löneklass 33 i löneplan 1 av sta­

tens löneplansförordning.

Enligt 1929 års förslag avvägdes lönedifferentieringen vid kyrkoherde­

tjänsterna på det sättet, att avlöningen vid kyrkoherdetjänst tillhörande

den lägsta tjänsteklassen sattes sex lönegrader lägre än avlöningen enligt

samma förslag för en kyrkoherdetjänst i den högsta tjänsteklassen. Kom­

mittén har emellertid funnit vägande skäl att vid den tillämnade omlägg­

ningen av avlöningssystemet reducera avståndet mellan högsta och lägsta

kyrkoherdelön till ett penningbelopp som svarar mot, förslagsvis, fyra löne-

gradsskillnader enligt den nu gällande löneplanen nr 1. Det bör härvid

uppmärksammas, att redan genom de för tiden från och med den 1 juli

1947 beviljade provisoriska lönetilläggen marginalen mellan högsta och

lägsta kyrkoherdelön blivit, så att säga på förhand, icke så oväsentligt

sammanträngd. Godtages den nu angivna utgångspunkten, torde lämpligen

böra insättas en tredje tjänsteklass i mellanläget eller sålunda på en avlö-

ningsnivå, som ligger två lönegradsskillnader under den högsta och lika­

ledes två lönegradsskillnader över den lägsta.

Vid en avlöningsreglering enligt de av kommittén här föreslagna grun­

derna skulle lönen vid en kyrkoherdebefattning i lägsta tjänsteklass kom­

ma alt endast föga understiga avlöningen vid exempelvis lektorstjänst. Det

skulle möjligen kunna göras gällande, alt eu sådan löneavvägning vid den

prästerliga befattningen vore väl hög, särskilt i betraktande av de för när­

varande högt ställda kraven på lärdomsmeriter vid lektorstjänst och den

därmed förbundna längre och kostsammare utbildningen. Kommittén kan

dock icke finna eu sådan invändning befogad. De speciella kvalifikations-

4 — liihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 20h.

kraven för lektorstjänst motsvaras för kyrkoherdetjänstens del av icke

mindre betydelsefulla krav av annat slag. De senare hänföra sig i viss mån

till den större bundenheten vid tjänstgöringen året runt men i övrigt till

den mera framträdande mångsidigheten i arbetsuppgifterna, det pressande

i det offentliga framträdandet och, framför allt, det större måttet av själv­

ständighet i tjänsteverksamheten.

Den nyss förordade löneavvägningen vid kyrkoherdetjänsterna -— vil­

ken tillika skulle sammanfalla med lönesättningen för rektor vid kommu­

nal mellanskola i lägsta, mellersta och högsta lönegrupperna — skulle mot­

svara lön enligt de statliga lönegraderna Ca 29, 31 och 33.

Kommittén har övervägt, huruvida den avsedda lönesättningen borde

genomföras genom en direkt inplacering av tjänsterna i nämnda tre löne­

grader eller genom placering av alla tjänsterna i den lägsta av dem med

lönedifferentiering genom särskilda arvoden eller »avlöningsförstärkning-

ar», till beloppen motsvarande lönegradsskillnaderna. Den från praktisk

synpunkt betydelsefullaste olikheten i de båda metoderna framträder som

bekant däri, att sådana arvoden eller avlöningsförstärkningar regelmässigt

icke bli pensionsgrundande. Kommittén har icke kunnat finna bärande

skäl föreligga för att ej hela den vid befattningarna såsom i och för sig

skälig ansedda avlöningen skulle få läggas till grund för utmätningen av

befattningshavarens pensionsförmåner. Då ej heller i övrigt synes föreligga

något skäl för att differentieringen av avlöningen skulle givas formen av

förhöjning av årslönen med visst arvode eller avlöningsförstärkning, anser

sig kommittén böra tillstyrka, att differentieringen genomföres medelst

tjänsternas inplacering i särskilda lönegrader.

Kommittén föreslår på grund av det anförda, att kyrkoherdarna (bort­

sett från domprostarna) hänföras till tre tjänsteklasser med placering,

kyrkoherdar i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 29, kyrko­

herdar i den mellanliggande tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad

Ca 31 och kyrkoherdar i den högsta tjänsteklassen (tjänsteklass 3) i löne­

grad Ca 33.

Vid en reglering av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna på ovan

angivet sätt påkallas givetvis en allmän norm till ledning för det konkreta

bestämmandet av tjänsteklassen för varje dylik befattning. I 1929 års för­

slag förordades i sådant syfte en föreskrift av innehåll, att vid sådan klas­

sificering avseende skulle fästas »vid pastoratens folkmängd, svårigheter­

na vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter». Om

man — såsom kommittén anser även språkligt sett riktigt — i uttrycket

»svårigheterna vid pastoratens skötsel» — inlägger den meningen, att vä­

sentligen »svårigheter» av kvalitativ natur här skola komma i betraktande,

har kommittén intet att erinra mot den sålunda föreslagna formeln. Frå­

gan om inplaceringen av kyrkoherdebefattningarna i de för dem avsedda

tre nya tjänsteklasserna är dock, såsom lätt inses, icke uppordnad med

blotta angivandet av en dylik formel. Här möter i själva verket ett prak­

tiskt problem av betydande svårighetsgrad, för vilket måste sökas den

möjligast enkla lösningen. Kommittén finner det lämpligast att upptaga

denna fråga till särskild behandling.

Beträffande kommitténs förslag till lösning av sistnämnda problem, för

vilket jag senare kommer att närmare redogöra, vill jag redan i detta sam­

51

manhang nämna, att förslaget huvudsakligen går ut på att i lägsta tjänste-

klassen (lönegrad Ca 29) inplaceras kyrkoherdar, för vilka den nuvarande

s. k. »reglerade lönen» är fastställd till lägst 3 500 kronor och högst 5 000

kronor, i andra tjänsteklassen (lönegrad Ca 31) innehavare av kyrkoherde­

tjänster med reglerad lön över 5 000 kronor upp till 6 500 kronor och i

högsta tjänsteklassen (lönegrad Ca 33) kyrkoherdetjänster med reglerad

lön överstigande 6 500 kronor.

Yttranden.

Kyrkomötet har funnit de analogier från civilstaten, som prästlönekom-

inittén använt vid den grundläggande lönesättningen — huvudsakligen

hämtade från läroverkslärarkåren -— i allmänhet väl ägnade att utgöra

grund för ett rättvist bedömande av denna fråga. (Omdömet hänför sig

även till kommitténs förslag till löneavvägning för komministrarna, be­

träffande vilka kommittén företagit en motsvarande jämförelse). I anslut­

ning härtill har kyrkomötet — med godtagande tillika av den av kommit­

tén föreslagna huvudregeln för kyrkoherdebefattningarnas inplacering i

tjänsteklasser — lämnat kommitténs förslag till lönegradsbestämning, vil­

ket på ett tillfredsställande sätt förbättrade landsbygdskyrkoherdarnas

löneställning, utan erinran.

Kammarkollegiet har anfört:

Kollegiet finner det naturligt, att kyrkoherdarna i betraktande av olik­

heten i de krav, tjänstgöringen i skilda pastorat ställer på innehavarna

av kyrkoherdeposterna, hänföras till särskilda, i förhållande till arbetets

svårighet och arbetsbördans storlek avpassade tjänsteklasser. Beträffande

den av kommittén föreslagna tjänsteklassindelningen torde intet vara att

erinra mot gränsdragningen uppåt vid lönegrad Ca 33. Däremot anser kol­

legiet vägande skäl föreligga för inrättande av ytterligare en tjänsteklass,

lägre än den av kommittén föreslagna lägsta tjänsteklassen Ca 29, och

får kollegiet till stöd härför anföra följande.

Den nuvarande pastoratsindelningen och pastoratsorganisationen möj­

liggöra ej alltid att prästerna erhålla tillräckligt stora tjänstgöringsområ-

den och sådana torde ej heller kunna restlöst åstadkommas framdeles.

Den norm, som man under den hittillsvarande tillämpningen av 1910 års

prästlönelag sökt följa beträffande lantpastoraten, nämligen att på varje

präst i ett dylikt pastorat borde belöpa åtminstone ca 2 000 församlings­

bor, har ej sällan måst frångås och ett lägre befolkningstal godtagas. Ofta

har detta motiverats av särskilda på tjänstgöringen inverkande omstän­

digheter, såsom stor areal, flera församlingar med åtföljande duplikations-

skyldighet o. d. Man har då varit nödsakad att gå ned till ett lägre befolk­

ningstal för prästen. Men nästan lika ofta ha dylika särskilda omständig­

heter ej kunnat åberopas. Andra förhållanden, såsom pastoratets isolerade

läge, kommunikationsförhållandena, önskvärdheten att i allt fall ha en

präst stationerad på platsen o. d., ha då ansetts utgöra hinder för en

rationalisering av pastoratsindelningen och pastoratsorganisationen och

man har i så fall bibehållit pastorat, som knappast kunna sägas ge fullt

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

52

utrymme åt en prästerlig arbetsinsats. I allmänhet har man ej velat gå

för hårt fram mot pastoraten och emot deras önskan framtvinga pastorats-

regleringar, som ur tjänstgörings- och lönesynpunkt eljest varit önskvärda.

I ett särskilt fall — det som avses i 9 § prästlönelagen — har lagen själv

medvetet avstått från kravet på den fulla sysselsättningen. Såväl i de fall,

som avses i 9 §, som även eljest när det gäller mindre arbetskrävande

pastorat, medger lagen viss nedsättning av kyrkoherdens lön.

En omläggning av det prästerliga lönesystemet efter mönster av det stat­

liga torde i viss mån motivera en ändring i bedömandet av nu berörda för­

hållanden. Till en början torde det vara tydligt, att någon motsvarighet

till 9 § prästlönelagen icke bör upptagas i det nya lönesystemet. Men vidare

synes man böra mera än vad hittills varit fallet söka få hort de alltför

små pastoraten. Varken ur det allmännas synpunkt eller i det kyrkliga

livets intresse kan det vara till gagn, att kyrkoherdar sitta med tjänst-

göringsområden, som ej göra full rättvisa åt deras arbetsförmåga. Men

även om målsättningen för pastoratsindelningens ordnande inriktas efter

de linjer kollegiet sålunda förordar, kommer det nog att finnas kvar en

grupp av mindre pastorat, som av olika skäl ej låta infoga sig i en rationell

pastoratsindelning och varest kyrkoherdens arbetsuppgifter knappast torde

bli så maktpåliggande, att de motivera tjänstens placering i den av kom­

mittén föreslagna lägsta tjänsteklassen Ca 29. Ytterligare en tjänsteklass

för kyrkoherdarna, förslagsvis i lönegrad Ca 28, torde därför böra inrättas.

Statskontoret yttrar:

Enligt ämbetsverkets mening bör med beaktande främst av utbildningen

det stora flertalet kyrkoherdar erhålla en löneställning, som visserligen

något överstiger en läroverksadjunkts men å andra sidan icke kommer i

paritet med en lektors. Då lektor inplacerats i lönegrad Ca 30 synes den

normala löneställningen för kyrkoherde böra bestämmas till högst löne­

grad Ca 29. Till denna grupp torde böra hänföras icke blott en stor del

av de kyrkoherdetjänster, som enligt kommitténs förslag skola inplaceras

i lönegrad Ca 29, utan även huvuddelen av de befattningshavare, för vilka

kommittén funnit lönegraden Ca 31 lämplig. Beträffande ett mindre antal

av de kyrkoherdetjänster, som kommittén inplacerat i Ca 29 gäller, att

med hänsyn till såväl utbildning som arbetsuppgifter en sådan placering

är att anse såsom alltför hög. De befattningshavare ämbetsverket åsyftar

utgöras av de kyrkoherdar, som jämlikt 6 § lönelagen antingen erhållit

eller kunna komma att erhålla särskilt ålderstillägg ur kyrkofonden,

d. v. s. kyrkoherdar, vilkas reglerade lön fastställts till lägre belopp än

4 500 kronor. Det torde här som regel vara fråga om prästmän med place­

ring i synnerligen små pastorat, där arbetsuppgifterna lära vara av för­

hållandevis ringa omfattning och där en ändrad indelning och organisa­

tion i första hand måste framstå såsom nödvändig. För dessa kyrkoherdar

bör enligt ämbetsverkets mening samma löneställning som den, vilken

föreslagits för de högst avlönade komministrarna, kunna anses fullt till­

fredsställande. För den återstående gruppen kyrkoherdar, vilka till sin

huvudsakliga del — möjligen med undantag för Norrland — torde utgöras

av prästmän med placering i de medelstora eller största städerna, finner

statskontoret i likhet med kommittén en högre löneställning kunna god­

tagas. Kommittén har föreslagit lönegraden Ca 33 för denna grupp. Äm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

53

betsverket kan för sin del icke finna tillrådligt och icke heller av före­

liggande förhållande motiverat att för dessa gå över lönegraden Ca 32.

Efter de av ämbetsverket här förordade grunderna skulle sålunda kyrko­

herdarna på sätt kommittén förordat uppdelas på tre tjänsteklasser, men

med lönegradsplacering den lägsta i lönegrad Ca 26, mellanklassen i löne­

grad Ca 29 och den högsta i lönegrad Ca 32.

Det må även framhållas, att en omräkning av de nu utgående kyrkoherde­

lönerna till bruttolöner utvisar, att kommitténs förslag torde medföra löne­

förbättringar svarande mot tre till fem löneklasser enligt den nu gällande

löneplan nr 1, därest högsta löneldassen tages till utgångspunkt vid jäm­

förelsen. Av en sådan omräkning framgår vidare, att över två tredjedelar

av alla kyrkoherdar för närvarande åtnjuta lön motsvarande den, som

utgår i någon av de lönegrad Ca 28 omfattande löneklasserna.

En ledamot i statskontoret, statskommissarien Björn, har uttalat den

meningen, att med hänsyn till den bedömning av löneställningen för kyrko­

herde, som skedde år 1941 i samband med statsmakternas" beslut om en

statligt ordnad familjepensionering för prästerna, kyrkoherde i högsta tjän-

steklass borde placeras i lönegrad Ca 33 och att med denna utgångspunkt

löneställningen för de båda lägre tjänsteklasserna borde bestämmas till

lönegraderna respektive Ca 30 och Ca 27.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig intet ha att erinra mot att, så­

som kommittén förordat, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten allt

efter göromålens omfattning och svårighetsgrad inplaceras i tre tjänste­

klasser, motsvarande lönegraderna Ca 29, Ca 31 och Ca 33.

Statens lönenämnd. Vad kommittén anfört såsom skäl för en uppdel­

ning av kyrkoherdarna i olika tjänsteklasser har lönenämnden funnit över­

tygande. Lönenämnden delar även kommitténs uppfattning, att den härav

följande differentieringen av löneställningen bör åstadkommas genom

kyrkoherdetjänsternas fördelning på olika lönegrader och icke genom fast­

ställande av avlöningsförstärkning för kyrkoherdarna i de två högre tjän­

steklasserna.

Lönenämnden har gjort vissa erinringar mot den av kommittén före­

slagna huvudregeln för kyrkoherdetjänsternas inplacering i tjänsteklass

och förordat att detta spörsmål ytterligare överväges. Jag återkommer i

det följande till berörda spörsmål. Tillika har lönenämnden framfört vissa

principiella synpunkter på frågan om löneavvägningen för såväl kyrko­

herdar som komministrar och yttrar: I

I fråga om lönegradsplaceringen av kyrkoherde- och komministerstjän­

ster vill lönenämnden framhålla, att församlings- och pastoratsindelningen

företer stora ojämnheter, vilka medföra speciella svårigheter vid löneavväg­

ningen. Enligt lönenämndens mening har detta förhållande icke tillräck­

ligt beaktats i kommitténs förslag. Lönenämnden syftar härvid närmast

på att kommittén hävdat, alt komministerstjänsternas karaktär av »hiträ-

destjänster» bör föranleda, att de genomgående placeras i lägre lönegrad

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

54

än de lägst placerade kyrkoherdetjänsterna. Det synes lönenämnden knap­

past riktigt, att en kyrkoherde i ett litet pastorat om 1 000 å 2 000 invå­

nare skall ha högre löneställning än exempelvis en komminister med sär­

skilt tjänstgöringsområde med dubbelt eller flera gånger så stort invånar­

antal. I anslutning härtill må erinras, att det icke är något ovanligt inom

statsförvaltningen, att en och samma lönegrad användes för såväl chefs­

tjänster som tjänster av biträdande karaktär. Såsom exempel härpå kan

nämnas, att byrådirektör i Ca 31 kan vara såväl verkschef direkt under­

ställd chef för kansliavdelning som närmaste man till byråchef.

Mot kommitténs förslag till lönegradsplacering för kyrkoherde- och kom-

ministerstjänster kan vidare ur löneteknisk synpunkt den erinran göras,

att icke mindre än fyra närliggande lönegrader utnyttjas för de ordinarie

prästerna. Under det fortsatta utredningsarbetet torde därför böra under­

sökas, om icke en dylik anordning kan undvikas. Så synes åtminstone kun­

na bli fallet, om lägsta kyrkoherdegraden och högsta komministersgraden

få sammanfalla.

Sitt ställningstagande till frågan om löneavvägningen för de ordinarie

församlingsprästerna sammanfattar lönenämnden sålunda:

Vad angår kyrkoherde- och komministerstjänsternas inplacering i löne­

grad finner lönenämnden svårigheter möta att på grundval av föreliggande

utredning taga ställning till densamma. Enligt lönenämndens mening vore

det önskvärt, att därmed kunde anstå, till dess ytterligare utredningar an­

gående grunderna för befattningarnas fördelning å tjänsteklasser m. in.

kommit till stånd. I nuvarande läge måste lönenämnden för sin del in­

skränka sig till att framhålla, att de föreslagna lönegradsplaceringarna för

kyrkoherdar och komministrar liksom för domprostar synas förhållande­

vis förmånliga. Lönenämnden vill därför särskilt understryka, att därest

kommitténs förslag skulle vinna statsmakternas godkännande en komman­

de revision av löneställningen för byråchefs- och rådstjänster icke bör för­

anleda någon förändring i kyrkoherdarnas och domprostarnas lönegrads­

placering.

En minoritet inom lönenämnden (ledamöterna Broström och Magnusson)

ha i förevarande liksom i övriga av kommittén behandlade frågor biträtt

det yttrande över betänkandet, som avgivits av kyrkomötet.

Jag finner det lämpligast att, innan jag övergår till spörsmålet om löne­

avvägningen för komministrarna, något närmare beröra frågan om meto­

den för

Kungl. Mcij:ts proposition nr 204.

Inplacering av kgrkoherdebefattning i

tjänsteklass.

Prästlönekommittén.

Kommittén framhåller till en början, att man här från praktisk synpunkt

har att särskilja tillvägagångssättet dels vid den första inplaceringen av

(alla) kyrkoherdetjänsterna i samband med övergången till det nya löne­

systemet, dels i de efterföljande, tillfälligt uppkommande situationer (i

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

55

första hand vid framdeles skeende ändringar i församlings- och pastorats-

indelningen), då ett motsvarande bestämmande för särskilt fall blir er­

forderligt.

Kommittén anför härom vidare:

Den nuvarande starka differentieringen i avlöningen vid olika kyrko­

herdetjänster har uppkommit dels genom de särskilda s. k. folkmängds-

och arealtilläggen, siffermässigt uträknade enligt vissa legalt bestämda

grunder, dels genom en finvägning i särskilt uppskattade penningbelopp

av ett stort antal för tjänsten såsom »försvårande» ansedda faktorer av

annat slag. Man har härvid underlåtit att hålla i sär sådana faktorer, som

hänföra sig till tjänsteuppgifternas kvalitativa sida (svårighetsgrad i egent­

lig mening) och sådana, som blott avse bestyrens antal och sålunda i stort

sett påverka endast vad man gemenligen betecknar såsom arbets-mä/ipde/i.

Lönedifferentieringen från dessa utgångspunkter har resulterat i en spänn­

vidd i den »reglerade lönen» vid de olika kyrkoherdetjänsterna, som sträc­

ker sig från lägst 3 500 kronor till högst 8 000 kronor.

Ett lika omfattande som mödosamt arbete har under de senast förflutna

trettiotal åren såväl hos kammarkollegiet som vid den departementala be­

redningen av de prästerliga löneregleringsärendena nedlagts på försöket

att verkställa en fingradering i lönehänseende av pastoraten inbördes. Även

om härvid den åsyftade millimeter-rättvisan icke uppnåtts, kan dock sägas

att man med dessa fingraderingar vunnit en i stort sett acceptabel indel­

ning. Det bör emellertid enligt kommitténs mening ej ifrågasättas att nu

upprepa ett motsvarande försök till finavvägning. Enkelhet måste här

framför allt eftersträvas.

Givetvis skulle man i den föreliggande situationen teoretiskt kunna tänka

sig att konstruera fram en helt ny konkret klassificeringsregel, baserad

endast på rent objektivt (statistiskt) fastställbara faktorer, exempelvis en­

bart befolkningstalet eller — alternativt — befolkningstalet i någon rela­

tion till pastoratets ytvidd. Och man kunde här, utan att släppa kravet på

den objektiva grundvalen, i en dylik formel insätta en bestämd koefficient

även för andra »lönestegrande» faktorer än befolkningstalet och ytvidden.

En högre lönegradsinplacering skulle sålunda, exempelvis, kunna tänkas

skäligen böra tillkomma en viss grupp kyrkoherdar, nämligen kyrkoher­

darna i en-prästspastoraten. Tanken på en dylik relativ uppvärdering i

lönehänseende av dessa kyrkoherdebefattningar skulle i själva verket icke

vara gripen helt ur luften. Det kan sålunda förtjäna att erinras om, att vid

den senast i Finland genomförda regleringen av församlingsprästernas av­

löning »ensittarkyrkoherdarna» fått ett visst relativt företräde i löneställ-

ning framför kyrkoherdar i pastorat, i vilka en eller flera hjälppräster fin­

nas anställda.

Kommittén har ingående övervägt åtskilliga inplaceringsmetoder av här

angivet slag men funnit sig med hänsyn till de praktiska komplikationer,

varmed de alla visat sig vara förbundna, nödsakad att låta projekten falla.

Kommittén förordar en lösning av det föreliggande problemet på det sättet,

att man såsom en i och för sig antaglig grund för den första klassificeringen

av kyrkoherdetjänsterna lägger det belopp, vartill den »reglerade lönen»

enligt den senast fastställda individuella löneregleringen för varje särskild

kyrkoherdetjänst bestiger sig. Förfaringssättet skulle, närmare bestämt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

57

Yttranden.

Kyrkomötet har mot kommitténs förslag på denna punkt icke haft något

att erinra.

Kammarkollegiet har funnit den av kommittén föreslagna metoden för

kyrkoherdarnas första inplacering i tjänsteklass, nämligen att den nuva­

rande reglerade lönen skulle läggas till grund efter ett visst schema, ha för­

delen att i hög grad underlätta arbetet med inplaceringen. Metoden hade

enligt kollegiets mening också sin förtjänst på den materiella sidan, i det

att de huvudprinciper för lönesättningen, som 1910 års lag uppställt och vil­

kas riktighet kunnat vitsordas, därigenom ehuru i minskad grad genom

inskränkningen av löneskalans spännvidd skulle komma att påverka löne-

avvägningen olika tjänster emellan.

Kollegiet har emellertid framhållit, att ett närmare ståndpunktstagande

till den föreslagna metoden krävde en analys av de i de reglerade lönerna

ingående fyllnadsbeloppen. Kollegiet anför härom huvudsakligen:

Fyllnadsbelopp för folkmängd får kyrkoherde enligt 3 § prästlönelagen

ej räkna för församling, där komminister på eget ansvar under kyrkoher­

dens tillsyn sköter kyrkobokföringen. Genom senare ändringar i kyrkobok-

föringsförordningen ha dels tillkommit kyrkobokföringsdistrikt, som i viss

utsträckning trätt i stället för bildandet av nya annexförsamlingar, och dels

möjlighet öppnats att förordna kyrkoadjunkt att på eget ansvar under

kyrkoherdens tillsyn sköta kyrkobokföringen för församling eller kyrko­

bokföringsdistrikt. Eftersom prästlönelagen ej följt med i utvecklingen på

denna punkt, har vid lönefyllnadsberäkningen för kyrkoherdarna hänsyn

ej kunnat tagas till de nya kombinationerna av tjänstgöringsoinråde med

särskild kyrkobokförare, vilket orsakat viss ojämnhet i lönesättningen.

Fyllnadsbelopp med hänsyn till pastoratets areal i land avses inbegripa

viss kompensation för resekostnader. Såvitt angår tillfälliga resanslag har

detta kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts praxis på så sätt, att % av det

belopp utöver 300 kronor, varmed fyllnadsbeloppet för areal ingår i den

reglerade lönen, avdragits vid anslagstilldelningen.

På liknande sätt förfares beträffande en i lönefyllnadsbeloppet med hän­

syn till särskilda förhållanden i pastoratet stundom inräknad ersättning

för prästgårdens belägenhet på större avstånd från kyrkan. Här brukar

halva ersättningsbeloppet avdragas vid tilldelning av tillfälligt resanslag.

Vad i övrigt beträffar fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden, under

vilket man finner en rik provkarta av olika slags ersättningar, bör fram­

för allt uppmärksammas, att denna lönepost enligt stadgad praxis brukar

inbegripa ett belopp av 300 kronor såsom ersättning för höga levnadskost­

nader vid tjänster å orterna E—I enligt den tidigare dyrortsgrupperingen

och orterna 3—5 enligt nu gällande dyrortsgruppering. I enstaka fall ingår

i fyllnadsbeloppet särskild ersättning för pastoratets avlägsenhet från t. ex.

järnvägs- och ångbåtsstation, en motsvarighet till vad som bland annat

torde inrymmas under det s. k. avståndstillägget i den senast verkställda

dyrortsgraderingen. Viss ersättning brukar beräknas för hållande av sär­

skild pastorsexpedition eller särskild konfirmation, där sådana anord­

ningar befunnits erforderliga. Såsom förutsättning anges då endast, att

58

församlingen tillhandahåller lokal för ändamålet, men om anordningen

sedermera under löneregleringsperioden skulle visa sig obehövlig och där­

för inhiberas, utgår ersättning likväl alltjämt utan motsvarande prestation

från tjänstinnehavarens sida. Slutligen är att märka den ersättning å 300

kronor »med hänsyn till levnadsförhållandena i orten», som brukar beräk­

nas i fyllnadsbeloppet för kyrkoherdar och komministrar i de skånska

lantpastoraten. Kollegiet har länge varit i tvivelsmål, huruvida något reellt

berättigande längre finns för en sådan särbehandling av pastoraten i den­

na landsända.

Det ovan anförda torde göra det tveksamt, huruvida de nuvarande regle­

rade lönerna utan vidare böra läggas till grund för en indelning av kyrko­

herdarna i tjänsteklasser. Visserligen måste man vid ett frångående av

den nuvarande rika differentieringen av lönerna under alla förhållanden

räkna med ett betydande mått av schablon. Men å andra sidan torde ej

kunna bortses från att en inplacering efter de reglerade lönerna utan en

viss rensning och justering av i dem ingående fyllnadsbelopp skulle kunna

leda till en icke rättvis löneavvägning mellan kyrkoherdar, som befinna sig

i gränszonerna vid tjänsteklassindelningen (omkring och ett stycke över

reglerade löner å respektive 5 000 och 6 500 kronor).

Såsom ett tänkbart alternativ till metoden att bygga tjänsteklassdiffe-

rentieringen för kyrkoherdarna på den nu utgående »reglerade lönen»,

dock med en viss »utrensning» av däri ingående småposter har kammar­

kollegiet upptagit kommitténs framkastade tanke på en alldeles ny klassi-

ficeringsregel, baserad på rent statistiskt fastställbara faktorer. Kollegiet

har även uppgjort en skiss till en formel av dylik innebörd.

Statskontoret har funnit vissa påtagliga svagheter vidlåda det av kom­

mittén förordade systemet. Ämbetsverket ifrågasätter, om icke kyrkoherde­

tjänsterna borde differentieras efter objektiva statistiska normer. Såvitt

ämbetsverket kunde bedöma, borde oöverstigliga svårigheter icke möta för

tillämpningen av ett poängsystem för differentieringen, i vilket pastoratens

folkmängd i första hand bleve normgivande. Något sådant system hade

statskontoret emellertid under den korta tid, som stått till buds, icke kun­

nat utarbeta.

Statskontoret har vidare anfört:

Till ledning för beräknande av det antal tjänster, som enligt ämbets­

verkets mening böra hänföras till de olika tjänsteklasserna, har statskon­

toret därför måst lägga den av kommittén uppgjorda sammanställningen

över nu utgående grundlöner. Kyrkoherdar med en grundlön understigande

4 500 kronor finnas till ett antal av tillhopa 163. Dessa böra hänföras till

den lägsta tjänsteklassen, d. v. s. erhålla lön efter lönegrad Ca 26. De

kyrkoherdetjänster åter, vid vilka den reglerade lönen ligger mellan 4 500

och 6 000 kronor, och vilka uppgå till ett antal av ej mindre än tillhopa

889, torde böra hänföras till mellanklassen. Vad åter angår de prästmän,

vilkas grundlön uppgår till 6 501 kronor men icke till 7 000 kronor, kan

givetvis större tvekan råda. Det synes emellertid sannolikt, att även dessa

med statskontorets utgångspunkter måste komma att hänföras till mellan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20k.

59

klassen. Hela antalet kyrkoherdar i lönegrad Ca 29 skulle enligt denna

approximativa beräkning härigenom uppgå till sammanlagt 1 008. Vidkom­

mande slutligen de kyrkoherdar, vilkas reglerade lön överstiger 7 001 kro­

nor, torde som regel högsta tjänsteklassen komma ifråga. Den grupp kyrko­

herdar, som skulle åtnjuta lön efter lönegrad Ca 32, skulle alltså omfatta

prästmän till ett antal av tillhopa 179.

Statskontoret vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att därest

kommitténs förslag skulle läggas till grund vid en uppdelning av kyrko­

herdetjänsterna, sådana jämkningar böra verkställas av den enligt 1910

års lag reglerade lönen, som betingas icke blott -— såsom de sakkunniga

föreslagit — av ändringar i pastoratens folkmängdstal och den med hän­

syn till donation i vissa fall reducerade lönen, utan även av sådana fak­

torer som tillägg för höga levnadskostnader, bränsle in. in., vilka icke efter

löneförslagets genomförande böra tagas i beräkning.

Riksräkenskapsverket har ansett den av kommittén föreslagna metoden

för kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad medföra ett i stort sett godtag­

bart resultat.

Statens lönenämnds majoritet har mot metoden i fråga framställt an­

märkningar av i det hela samma innebörd som kammarkollegiet närmare

utvecklat samt förordat en förnyad omprövning av frågan.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för frågan om löneavväg-

ningen för

Kungl. Maj.ts proposition nr 20k.

Komministrarna.

Pråstlönekommittén anför inledningsvis:

Komministrarnas — enligt äldre språkbruk kapellanernas — tjänste­

ställning finnes i kyrkolagen klart angiven. Jämlikt kap. 24 paragraf 25 i

nämnda lag äro komministrarna kyrkoherdens medhjälpare och såsom

sådana ställda under kyrkoherdens förmanskap. Komministerstjänstens ka­

raktär av biträdesbefattning rubbas icke i princip därav, att en reglering

i viss omfattning av arbetsfördelningen mellan pastor och komministern

eller komministrarna i ett pastorat plägar ske genom särskilda bestäm-

manden av Kungl. Maj :t och stiftsstyrelsen.

Under giltigheten av de på 1862 års förordning grundade lönereglering­

arna var komministrarnas löneställning starkt nedpressad i förhållande

till kyrkoherdarnas (»måttligt skola kaplanerna hava»). Detta gällde så­

som regel även för komministerstjänsterna i de folkrikaste stadsförsam-

lingarna. Till belysning härav kan exempelvis nämnas, att enligt Kungl.

Maj:ts löneresolution den 18 december 1874 för prästerskapet i S:ta Klara

församling i Stockholm — vid den tiden med dess inemot 20 000 försam­

lingsbor en av stadens folkrikaste — en var av de två i nämnda församling

anställda komministrarna åtnjöt avlöning i lösen för spannmål och i kon­

tanta penningar, som motsvarade endast cirka 40 procent av de för kyrko­

herden i församlingen bestämda avlöningsförmånerna av berörda slag.

De i 1910 års prästlönelagstiftning upptagna nya grunderna för beräk­

ningen av församlingsprästernas avlöning medförde en avsevärd och av

60

förhållandena starkt påkallad förhöjning av medellöneläget för kommi­

nistrarna i jämförelse med den genomsnittliga lönenivån för kyrkoher­

darna. Konstruktionen av de i det nya avlöningssystemet infogade »fyll-

nadsbeloppen» utöver »grundlönen» — företrädesvis det fyllnadsbelopp,

som är satt i relation till pastoratets (församlingens) folkmängd — resul­

terade, såsom tidigare framhållits, i en utomordentligt långt driven diffe­

rentiering av lönebeloppen icke blott inom kyrkoherde- utan även inom

komministersgraden. Metoden ledde emellertid, vad angår komministers-

tjänsterna, även till den, som det vill synas, icke tillbörligen uppmärksam­

made konsekvensen, att löneskalan för komministrarna kom att skjuta ett

gott stycke upp i jämbredd med löneskalan för kyrkoherdarna. Innebör­

den härav har sålunda blivit den, att för ett betydande antal komministra-

turer fastställts en högre avlöning än den, som blivit gällande för en avse­

värd grupp av de i lönehänseende lägre ställda kyrkoherdebefattningarna.

Förhållandet finnes siffermässigt belyst i en i betänkandet intagen tablå.

Av denna framgår, att — innan viss utjämning ägde rum genom det pro­

visoriska lönetillägget — nettoavlöningen vid närmare 300 komministra-

turer översteg avlöningen vid det 20-tal kyrkoherdebefattningar, vid vilka

den reglerade lönen utgår med normalt förekommande lägsta belopp. Till­

hopa omkring 175 komministraturer med reglerad lön motsvarande maximi­

beloppet för sådan tjänst lågo i förevarande hänseende över eller i jäm­

bredd med 560 av rikets 1 350 kyrkoherdetjänster.

Såsom i det föregående framhållits skapar relationen mellan, å ena sidan,

antalet komministraturer och, å den andra, antalet kyrkoherdebefattningar

i riket, rent siffermässigt sett, relativt förmånliga utsikter för en kommi­

nister att nå befordran till den naturliga sluttjänsten — kyrkoherdebefatt­

ningen. Men bilden blir här en annan, om man ger termen »befordran»

dess rätta och reella innebörd. Med befordran kan givetvis icke förstås

blotta övergången från en »lägre» tjänst till en »högre» sådan. Man måste

härförutom ställa kravet, att den »högre» tjänsten hereder den befordrings-

sökande en bättre avlöning än den han redan innehar. Lämnar man denna

begreppsbestämning ur sikte, förlorar varje eftersträvad befordringsgång —

det må gälla det kyrkliga verksamhetsfältet eller annat publikt tjänsteom­

råde — sitt viktigaste fotfäste på verklighetens mark. Av tidigare i olika

sammanhang uppgjorda sammanställningar till belysning av de präster­

liga befordringsförliållandena kan exempelvis utläsas, att under vissa tids­

avsnitt ett växlande antal komministrar med relativt många prästerliga

tjänstår ännu icke nått befordran till kyrkoherdebefattning. Det kunde

ligga nära till hands att på grundval av sådana siffror för antalet äldre

obefordrade komministrar söka draga vissa allmänna slutsatser rörande

befordringsförliållandena för dessa befattningshavare. Slutsatser av detta

slag ge emellertid i det hela en missvisande bild. Man förbiser nämligen

härvid, att den högt avlönade komministern och framför allt då den med

s. k. maximilön såsom regel saknar intresse av att tävla om andra kyrko­

herdetjänster än sådana, som äro bättre avlönade än den prästerliga bi-

trädesbefattning han själv redan innehar. Att en sådan komminister, intill

dess en dylik kyrkoherdetjänst kommer inom hans räckhåll, hellre kvar­

står såsom »obefordrad», är icke annat än naturligt. — Den nu berörda

förryckningen i avlöningsrelationen mellan komministers- och kyrkoherde­

graderna utgör också till stor del förklaringen till den egenartade före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20

61

teelsen, att befordringsgången här i viss utsträckning sökt sig vägen bak­

länges. Enligt av kommittén inhämtade uppgifter bär sålunda — vad exem­

pelvis angår komministerstjänsterna i huvudstaden, vilka alla äro reglerade

till maximilön — vid de under åren 1938—1947 inträffade 25 ledigheterna

vid dylik tjänst av de sammanlagt 174 sökande, som därvid anmält sig,

31 varit ordinarie innehavare av kyrkoherdetjänst.

Prästlönekommittén erinrar i detta sammanhang om, att det förhållande,

som här av kommittén i korthet berörts, syntes — i allt fall intill senaste

tid — ha haft sin motsvarighet i Norge. Frågan upptogs sålunda av de

särskilda, av norska kirke- og undervisningsdeparteinentet tillkallade sak­

kunniga, vilka i februari 1942 avlämnade ett betänkande om det norska

prästerskapets avlöningsförhållanden. De sakkunniga anföra, bland annat:

När löneklasserna för kyrkoherdar skola bestämmas, må uppmärksam­

mas, att den gällande ordningen med högt avlönade komministrar bör av­

vecklas. Särskilt i de större städerna med maximilöner för komministrar

(kr. 7 000:—) har erfarenheten visat, att komministrarna förbli sittande

i sina befattningar alltför lång tid. Såväl från administrativ som kyrklig

synpunkt har detta inneburit en föga tillfredsställande ordning. -— Det na­

turliga är att erfarna, dugliga präster övertaga arbetet såsom kyrkoherdar

i församlingarna och att det underordnade prästerliga arbetet i försam­

lingarna blir utfört av yngre folk.

Prästlönekommittén fortsätter för egen del:

Vad de norska sakkunniga här yttrat har, såvitt kommittén kunnat finna,

sin allmänna giltighet även beträffande det prästerliga tjänstearbetet i vårt

land. Kommittén anser sig till frågans ytterligare belysning blott behöva

erinra om den centrala ställning i församlingsarbetet, som ungdomsvården

numera och med rätta kommit att intaga, särskilt i större samhällen med

sammanträngd befolkning. För att här nå de önskade resultaten kräves

utan tvivel i första hand, att den omedelbara ledningen av denna gren av

den kyrkliga verksamheten lägges i händerna på prästmän, som ännu icke

nått en mera framskriden ålder.

Till försvar för den nuvarande ordningen med likställighet i lönehänse-

ende mellan de högst avlönade komministerstjänsterna och de lägst ställda

kyrkoherdebefattningarna har gjorts gällande, att arbetet i de pastorat, där

dessa koinministraturer äro placerade, på grund av pastoratens storlek och

struktur ofta måste ställa sådana krav på befattningshavarnas arbetsför­

måga och personliga duglighet, att befattningarna trots det mindre ansvaret

vore jämförliga med kyrkoherdetjänster i pastorat med mindre krävande

tjänstgöringsförhållanden. Kommittén vill icke bestrida, att synpunkter av

denna art kunna äga ett visst mått av berättigande och att de kräva ett

beaktande vid lönesättningen. Kommittén kan dock icke finna, att dessa

synpunkter böra leda till en avvägning, som innebär likställighet i löne-

hänseende mellan en befattningshavare i biträdande ställning och inne­

havare av eu befattning i chefsställning med de otillfredsställande verk­

ningar i befordringshänseende och eljest, som följa av en dylik anordning.

1946 års prästlönekommillé finner sig på grund av del anförda böra för­

orda, att löneavvägningen vid komministersbefattningarna företages från

62

den utgångspunkten, att avlöningen vid komministerstjänst i varje fält

bör understiga avlöningen vid de till lägsta tjänsteklass hänförda kyrko­

herdetjänsterna.

Prästlönekommittén ingår härefter — från sin sist angivna utgångspunkt

-—- på frågan om den lämpliga och rättvisast möjliga grundvalen för in­

placeringen av komministrarna i den för civilstatstjänstemännen nu gäl­

lande löneskalan samt finner den löneställning, som läroverksadjunkterna

för närvarande intaga, ligga rätt nära för en jämförelse. Kommittén anför

härom:

Den förberedande studie- och utbildningstiden torde få anses — för nor­

mala fall — vara för läroverksadjunkten och för prästen i det hela sam­

manfallande. Den tidrymd från första anställningen, inom vilken läraren

och prästen kunna påräkna befordran till adjunktstjänsten, respektive

komministraturen, är beroende på ett flertal faktorer, som visserligen

kunna för de båda befattningshavargrupperna tid efter annan ställa sig

olika. Att på dylika osäkra faktorer grunda ett företräde i löneställning

för endera av dem, lär dock knappast böra ifrågasättas. Det har anmärkts,

att förevarande grupp av läroverkslärare hade och även i rätt vidsträckt

omfattning begagnade sig av tillfällen till utnyttjande av sin yrkeskunskap

för förvärvsarbete under tid, som tjänsten lämnade fri, en möjlighet som

prästen praktiskt taget helt saknade. Man har i detta förhållande velat se

ett skäl för en högre löneplacering för komministrarna. Den olikställdhet,

som här i viss mån torde föreligga, kan väl enligt kommitténs mening icke

helt frånkännas betydelse. Det bör dock, å andra sidan, uppmärksammas,

att adjunktsbefattningen för sin innehavare — med få undantag — är en

sluttjänst, medan komministern oftast kan räkna på befordran till mera

inkomstbringande befattning. Kommittén har också stannat i den me­

ningen, att den löneställning, som tillkommer läroverksadjunkterna, kan

anses vara — i det hela — rätt väl avpassad för komministrarna i gemen.

Kommittén uppställer slutligen frågan, huruvida avlöningen vid alla

komministraturer nu bör sättas lika eller huruvida någon differentiering

alltjämt bör ske och gör till en början en mera allmän erinran:

Det har enligt kommitténs mening, när det gällt huvudbefattningarna

— kyrkoherdetjänsterna — synts påkallat att vid utgestaltningen av en

moderniserad avlöningsplan för dessa befattningar icke helt frånse det fak­

tiska utgångsläge för avlöningsreformen, som det gällande avlöningssyste­

met under en rätt lång utveckling här tillskapat. Vad återigen angår kom­

ministerstjänsterna lär, redan i betraktande av deras utpräglade karaktär

av övergångstjänster, ett motsvarande hänsynstagande till det förhållandet,

att avlöningen för närvarande är starkt differentierad, icke vara nödvän­

digt eller tillrådligt. Det måste här gälla att, utan bundenhet av de hittills­

varande förhållandena, lägga den nya grundval, som med sikte på fram­

tiden kan befinnas vara lämpligast. En sådan reglering berör icke de nu

sittande befattningshavarnas rätt. Denna rätt bör givetvis på övligt sätt

tryggas genom bestämmelser av övergångsnatur.

Kangl. Maj:ts proposition nr 204.

63

I sakfrågan anför kommittén:

Att de hittills tillämpade reglerna för differentieringen av avlöningen

för komministrarna — vilkas tjänsteuppgifter i så hög grad äro beroende

dels av antalet biträdesbefattningar inom ett pastorat, dels av den mer

eller mindre tillfälliga arbetsfördelningen mellan de i pastoratet anställda

prästerna — icke äro rationella, har för kommittén stått rätt klart. Vissa

skäl kunna för övrigt anföras till stöd för tanken på en enhetslön för alla

komministrar. Kommittén bar emellertid vid sitt övervägande av frågan

om bibehållande eller ej av en lönedifferentiering vid komministerstjän­

sterna stannat i den uppfattningen, att en sådan i viss utsträckning är

sakligt befogad.

Beträffande sättet för genomförande av en dylik differentiering har inom

kommittén diskuterats, huruvida ej en anordning kunde genomföras, som

för komministerstjänsterna i allt fall i viss mån anknöte till den bestående

differentieringen. Inom kommittén ha framkommit vissa sympatier för

denna tanke med hänsyn till önskvärdheten av att undvika allt för stora

omkastningar i nuvarande förhållanden. Efter närmare undersökning be­

träffande verkningarna av en sådan differentieringsmetod har likväl kom­

mittén ansett sig icke kunna beträda denna väg. En lönesättning, som för

komministrarna skulle för framtiden mer eller mindre konservera den en­

ligt hittillsvarande differentieringsgrunder framkomna avlöningsskalan,

skulle leda till irrationella resultat. Kommittén har funnit, att den önsk­

värda differentieringen i stället bör ske på det sättet, att en något högre

löneställning beredes innehavare av vissa komministerstjänster av speciell

karaktär.

De i gällande prästlöneregleringslag upptagna reglerna för komministers­

lönernas beräknande ha för en omfattande grupp komministrar — näm­

ligen dem, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande äro anställda för hand-

havande av pastoralvården i viss eller vissa församlingar (annexförsam­

ling) — medfört den konsekvensen, att avlöningen för en sådan kommi­

nister kan bliva lägre än avlöningen för annan i pastoratet anställd kom­

minister, vilken allenast tillagts skyldigheten att i allmänhet biträda kyrko­

herden i dennes arbete inom pastoratet. Den förre komministern får sålunda

merendels för beräkningen av det s. k. folkmängdstillägget allenast räkna

sig till godo befolkningstalet för det särskilda område, för vilket han är

anställd, medan den senare för samma tilläggs bestämmande regelmässigt

tillgodoföres pastoratets hela befolkningstal i övrigt. Mot den här berörda

löneregleringsbestämmelsen har sedan länge riktats en stark och, enligt

kommitténs mening, berättigad kritik. Att märka är, att sådana försam­

lingar och andra tjänstgöringsområden, om vilka här är fråga, icke sällan

äro avsides belägna, stundom med långa och besvärliga kommunikations­

leder till den plats inom pastoratet, där kyrkoherden är stationerad. En

given följd härav blir den, att en för sådan del av ett pastorat anställd

komminister får inom det honom anvisade tjänstgöringsområdet övertaga

en hel del funktioner, som eljest normalt ankomma på kyrkoherdetjäns­

tens innehavare. Komministern blir här i regel pastor, om ej till namnet

så dock till gagnet. Kommittén finner det i princip riktigt, att det högre

mått av självständighet och därmed förbundet ansvar, som i allmänhet

utmärker dessa komministerstjänster, kompenseras icke såsom nu meren­

dels sker med cn lägre utan tvärtom med eu något högre löneställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

64

Det förhåller sig emellertid så, att många av här berörda särskilda tjänst-

göringsområden kunna ha en jämförelsevis oansenlig folkmängd, även om

de omfatta mer än en församling. Det kan med hänsyn härtill vara moti­

verat, att den grupp av komministraturer, åt vilken, enligt vad kommittén

här velat förorda i princip, borde beredas en något högre löneställning,

avgränsas på det sätt, alt den högre löneställningen icke tillägges tjänsten

i fråga, med mindre det särskilda tjänslgöringsområdets sammanlagda be­

folkningstal uppgår till viss, såsom minimum härför angiven siffra. Kom­

mittén har för en sådan avgränsning undersökt olika alternativ och stannat

vid att föreslå, att den minsta befolkningssiffra, som här skulle bli bestäm­

mande, fixeras till 1 000. Härvid bör, enligt kommitténs förmenande, med

särskilt tjänstgöringsområde förstås varje sådan del av ett pastorat, för

vilken jämlikt Kungl. Maj :ts bestämmande komminister är anställd för

handhavande av pastoralvården därstädes — vare sig tjänstgöringsområdet

utgöres av en hel annexförsamling eller av två eller flera sådana försam­

lingar eller av särskilt avskilt kyrkobokföringsdistrikt eller av annan del

av pastoratet, som i detta syfte av Kungl. Maj :t bestämts.

Men även beträffande en annan kategori komministerstjänster synes —

på sätt i det föregående antytts — klokheten bjuda, att man genom viss

högre löneställning än den, som skulle tillkomma komministrarna i genien,

söker till tjänsterna förvärva yngre prästmän med särskilt goda kvalifika­

tioner. Kommittén syftar här på komministerstjänsterna i de företrädesvis

i de större och största städerna förekommande församlingarna (pastora­

ten) med särdeles höga befolkningstal. Det måste visserligen enligt kom­

mitténs mening noga fasthållas, att den stegrade omfattningen i sådana

församlingar av de legalt föreskrivna prästerliga bestyren bör mötas med

den utökning av biträdesbefattningarnas antal, som för varje fall visar sig

behövlig. Obestridligt är emellertid, att förhållandena i dessa ofta onormalt

»stora» församlingar ställa icke blott kyrkoherdarna utan även kommi­

nistrarna inför både mera skiftande och mera komplicerade arbetsuppgifter

än dem som gemenligen föreligga i de »mindre» församlingarna. Att finna

det befolkningstal, som skulle på ett fullt »rättvist» sätt avgränsa den kate­

gori komministraturer, vilken här borde komma i fråga för den högre löne­

ställningen, är av lätt insedda skäl ogörligt. Man får här åtnöjas med en

reglering, som syftar till det rätta. Kommittén har härvid i första hand

stannat för ett befolkningstal för pastoratet av 10 000, varvid dock i befolk­

ningstalet ej bör inräknas folkmängden i tjänstgöringsområde, för vilket

är särskilt anställd en biträdande präst (komminister eller kyrkoadjunkt).

Emellertid har kommittén ansett riktigt att vid lönedifferentieringen även

taga hänsyn till relationen mellan det faktiska befolkningstalet och antalet

i pastoratet stadigvarande anställda biträdande präster, som ej ha sin verk­

samhet inom ett särskilt tjänstgöringsområde. Det kan måhända vara av

intresse att erinra om, att enligt 3 g i gällande prästlöneregleringslag en

motsvarande fördelningsprincip lagts till grund för beräkningen av areal­

tillägget för komminister, när i pastoratet finnas anställda mer än en sådan

befattningshavare. Kommittén har beträffande här föreliggande avväg­

ningsfråga undersökt ett flertal alternativ. Resultatet av undersökningen

har blivit, att ifrågakommande relationstal ansetts lämpligen kunna sättas

vid 6 000. Här avsedd högre löneställning torde även böra tillkomma kom­

minister för särskilt tjänstgöringsområde, därest dettas folkmängd — even-

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

65

tuellt fördelad på komministern och till hans biträde för området anställd

kyrkoadjunkt — överstiger 6 000 invånare.

Sitt förslag rörande lönesättningen för komministrarna sammanfattar

prästlönekommittén sålunda:

Kommittén föreslår, att även komministrarna hänföras till tre olika

tjänsteklasser. Löneskillnaden mellan tjänsteklasserna torde böra begrän­

sas till en lönegrad. Kommittén förordar sålunda en placering för kom­

minister i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 26, för kom­

minister i mellersta tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad Ca 27 och

för komminister i högsta tjänsteklass (tjänsteklass 3) i lönegrad Ca 28.

För de särskilda komministerstjänsternas uppdelning på de sålunda be­

stämda tjänsteklasserna och därmed inplacering i vederbörlig lönegrad

har kommittén, i enlighet med de föreslagna inplaceringsgrunderna, upp­

ställt följande schema:

a) till tjänsteklass 1 hänföras komministrarna i gemen, d. v. s. de be­

fattningshavare som icke jämlikt punkt b eller c skola tillhöra högre

tjänsteklass;

b) till tjänsteklass 2 hänföres komminister, anställd för särskilt tjänst-

göringsområde (bestämt på sätt ovan sagts) vars totala folkmängd över­

stiger 1 000 invånare och högst uppgår till 6 000 per präst, som finnes för

området stadigvarande anställd;

c) till tjänsteklass 3 hänföres

dels komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde med större

folkmängd än under punkt b sägs,

dels komminister, anställd för ett pastorat såsom sådant, därest pastora­

tets folkmängd — efter frånräknande av folkmängden i tjänstgöringsom­

råde för vilket finnes stadigvarande anställd särskild biträdande präst —

antingen totalt överstiger 10 000 invånare, och för pastoratet — utöver

präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnas stadigvarande an­

ställda flera biträdande präster,

eller i annat fall överstiger 6 000 invånare per sådan biträdande präst.

Kommittén anmärker här tillika, att förändringar i de folkmängds- och

relationstal, som av kommittén föreslagits, böra medföra ny lönegrads-

placering endast i den mån efter förändringen nybesättning av veder­

börande tjänst äger rum.

Enligt av kommittén företagna beräkningar skulle vid lönedifferentie­

ring för komministrarna enligt de av kommittén här föreslagna grunderna

komma att av de nuvarande befattningarna hänföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

till tjänsteklass 1 .............................. 457 komministerstjänster;

»

»

2............................... 263

»

; samt

»

»

3...............................160

»

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 204.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden.

Kyrkomötet har huvudsakligen anfört:

Vad angår kommitténs förslag till inplacering av komministerstjänsterna

i löneskalan, kan kyrkomötet icke finna, att övertygande skäl anförts för

en så genomgripande avvikelse från hittills gällande praxis. Fastmer har

kyrkomötet icke kunnat undgå att aktge på att ett genomförande av kom­

mitténs förslag i detta avseende måste leda till mindre önskvärda konse­

kvenser såväl med hänsyn till tjänsternas art som till de därmed sam-

höriga organisatoriska frågorna. Därigenom att placering i lönegrad 27

endast skulle komma i fråga för en förhållandevis begränsad grupp tjän­

steinnehavare, nämligen innehavare av komministratur med eget tjänst-

göringsområde och visst befolkningstal, har ett stort antal tjänster, vilka

icke uppfylla de särskilda kvalifikationer, som krävas för placering i högsta

lönegraden, kommit att kvarstå i lägsta, ehuru de enligt nu gällande grun­

der för löneplacering varit tjänster med maximilön. Sålunda skulle kom­

ministerstjänsterna i ett icke ringa antal större stadsförsamlingar, bl. a.

inom 5 av stiftsstäderna, vara placerade i lägsta tjänsteklassen. Överhuvud

synes det icke riktigt, att placering i lönegrad 28 med nödvändighet griper

över i den organisatoriska frågan om antalet tjänster i visst pastorat. Syn­

nerligen ogynnsam ter sig denna gruppering för norrlandsförhållandena

och över huvud i till arealen större landsförsamlingar, enär kommittén vid

sin gradering av komministerstjänsterna i löneavseende helt bortsett från

två för kyrkoherdetjänsternas placering konstitutiva faktorer, nämligen

arealen och tjänstgöringens svårighetsgrad.

Kyrkomötet skulle ha funnit det följdriktigast, om man till grund för

komministerstjänsternas gradering kunnat genomgående lägga samma prin­

ciper som de för kyrkoherdetjänsterna tillämpade. Kyrkomötet finner näm­

ligen de grunder riktiga, som 1910 års lag om reglering av prästerskapets

avlöning fastställer: hänsyn till folkmängd och areal samt duplikation och

annan besvärlighet vid tjänstgöringen. Emellertid skulle eu likformig sprid­

ning av komministerstjänsterna på de tre av kommittén föreslagna löne­

graderna 26, 27 och 28 i relation till komministrarnas reglerade lön med­

föra en avsevärt större belastning av de högre bland dessa lönegrader,

medan kommittén har avsett den 26 lönegraden för komministrar i gemen.

Då kommittén härvid utgått från en jämförelse med läroverksadjunk­

terna, synes det kyrkomötet i likhet med kommittén likvisst knappast

lämpligt att låta sig helt bindas av en sådan likställighetshänsyn, detta

med tanke på prästkallets särskilda ställning och de anspråk, som från för­

samlingarnas sida ställas på prästerskapet och prästhemmen. Ävenså är

härvid att beakta, att det av kommittén understrukna förhållandet, att

komministratur regelmässigt är genomgångstjänst, särskilt för Luleå och

Stockholms stifts vidkommande endast i ofullkomlig grad föreligger, enär

antalet kyrkoherdetjänster där icke förslår.

I den mån en koncentration av komministerstjänsterna till 26 lönegraden

befinnes ofrånkomlig, finner kyrkomötet dock, att en tillämpning så långt

som möjligt av samma inplaceringsmetod som för kyrkoherde skulle ställa

sig i det hela mera rättvisande än det av kommittén föreslagna tillväga­

gångssättet. Går man nu ända därhän att till den 26 lönegraden hänföras

komministerstjänster med en reglerad lön av 2 250—3 600 kronor, till den

67

27 med en lön av 3 601—4 600 kronor och till den 28 övriga, så skulle re­

sultatet bliva att i första tjänsteklassen komme 440, i andra tjänsteklassen

208 och i tredje tjänsteklassen 232 tjänster. Alltså skulle, liksom kommit­

tén föreslår, den 26 lönegraden komma att omfatta ungefär lika många

tjänster som den 27 och 28 tillsammans. Genom denna inplacering skulle

framför allt Luleå stift bli långt bättre tillgodosett, något som måste anses

vara av yttersta vikt, enär komministerstjänsterna där äro knutna till vid­

sträckta arbetsområden samt tjänstgörings- och levnadsförhållanden även

i övrigt äro sådana, att en effektiv kompensation kräves, såframt icke re-

kryteringsmöjligheterna i dessa stora delar av landet skola på ett ödes­

digert sätt försämras.

Vidare är att märka, att vid de omplaceringar i tjänsteklass, som detta

förslag innebär, ungefär halva antalet uppflyttningar komma på Härnö­

sands och Luleå stift.

Hur de olika inplaceringsmetoderna skulle verka för norrlandsstiftens

vidkommande, framgår av nedanstående jämförande översikt av antalet

komministerstjänster i de olika tjänsteklasserna.

Kommitténs förslag.

Kyrkomötets förslag.

Ca 26. Ca 27. Ca 28. Ca 26. Ca 27. Ca 28.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Härnösands stift.............................. 37

25

5

19

37

It

Luleå stift ....................................... 44

29

5

5

30

43

Vid detta förslag till lönegradsinplacering har kyrkomötet icke tagit sär­

skild hänsyn till komministerstjänster med eget tjänstgöringsområde.

Kyrkomötet finner det emellertid knappast heller sakligt sett nödvändigt

att tillerkänna dessa tjänster förmånen av en hel lönegrad. Det torde rent

av finnas pastorat, där arbetsförhållandena vid en komministerstjänst utan

sådan mera självständig förvaltning kunna ställa större krav på tjänste­

innehavaren.

Då nu det särskilda merarbete och större ansvar, varom i detta fall är

fråga, näppeligen kan anses höra till komministerstjänstens egentliga na­

tur utan mera griper över på kyrkoherdetjänstens, finner kyrkomötet det

naturligare att för komminister med särskilt tjänstgöringsområde i stället

föreslå ett fast arvode av exempelvis 300 kronor, en anordning, som icke

heller skulle rubba lönegradsplaceringen.

Kammarkollegiet har i fråga om löneavvägningen för komministrarna

och deras inplacering i tjänsteklass anfört:

Det torde icke kunna bestridas, att komministrar med egen pastoralvård

och kyrkobokföring inom särskilda, mera betydande tjänstgöringsområden

liksom även komministrar inom folkrika stadsförsamlingar beträffande

arbetsuppgifternas kvalitet och arbetsbördan i mycket kunna anses åt­

minstone jämförbara med kyrkoherdarna i de mindre pastoraten. Det synes

också ha varit andra skäl, som det oaktat föranlett kommittén intaga den

ståndpunkten, att högsta komministerslön hör sältas lägre än lägsta kyrko­

herdelön. Denna princip, cirkulationsprincipen, har accepterats av kyrko­

mötet, som dock funnit kommitténs förslag ge utrymme även för den på

sina håll såsom rättvisare hävdade motsatta principen, anslutningsprin-

cipen, så till vida, att komminister efter nio års tjänst i sin tjänstegrad

skulle komma att åtnjuta lön efter lägst löncklass 29.

68

Om vad kollegiet föreslagit rörande inrättande av ytterligare eu tjänste-

klass för kyrkoherdar, i lönegrad Ca 28 eller lika med den av kommittén

föreslagna högsta lönegraden för komminister, vinner beaktande, skulle

anslutningsprincipen, för vilken synes finnas tog, något förstärkas, utan

att därvid de fördelar synas komma att äventyras, som man velat uppnå

med cirkulationsprincipen.

Mot den av kommittén föreslagna indelningen av komministrarna i tre

tjänsteklasser med respektive lönegraderna Ca 26, Ca 27 och Ca 28 har

kollegiet i och för sig intet att erinra. Det bör dock framhållas, att samma

problem som ovan berörts beträffande kyrkoherdarna, nämligen det alltför

ringa arbetsfältet, även är för handen beträffande en del av de nuvarande

komministerstjänsterna. Kollegiet vill emellertid fördenskull ej föreslå in­

rättande av en lägre tjänsteklass för komministrarna. Man synes här böra

söka komma till rätta med problemet genom lämpliga indelnings- eller orga-

nisationsändringar — i det sistnämnda avseendet finns ju även möjlig­

heten att ersätta komministerstjänsten med en kyrkoadjunktur.

I valet mellan de motsatta ståndpunkter kommittén och kyrkomötet in­

tagit ifråga om metoden för komministrarnas första inplacering i tjänste­

klass har kollegiet ansett vägande skäl tala för att i huvudsak samma in-

placeringsmetod bör komma till användning för komministrarna som för

kyrkoherdarna. Väljer man för kyrkoherdarnas del en inplacering efter de

nuvarande reglerade lönerna, torde dessa böra läggas till grund även i vad

avser komministrarna. Vad kollegiet ovan anfört ifråga om denna metod

bör då beaktas även vid dess tillämpning på komministrarna. Mot den av

kommittén förordade objektivt-statistiska inplaceringsmetoden för de sist­

nämnda synas, utöver vad kyrkomötet anfört, vissa ytterligare erinringar

kunna göras. Folkmängdslatituden beträffande de komministrar med eget

tjänstgöringsområde, vilka skulle sättas i lönegrad Ca 27, torde sålunda

vara alltför vid. Den nedre gränsen, 1 001 personer, torde måhända kunna

godtagas men den övre gränsen, 6 000 personer, måste anses för hög och

bör nedsättas ganska avsevärt. Reglerna beträffande de biträdande kom­

ministrarna i folkrikare församlingar synas leda till att komministrar i

skilda större stadsförsamlingar skulle komma i olika lönegrader, än Ca 26

än Ca 28, utan att någon egentlig åtskillnad mellan dem vore motiverad.

I den här behandlade frågan har inom kollegiet en ledamot, kammar­

rådet Skoglund, anmält skiljaktig mening och anfört:

Även om komministrar med egen pastoralvård och kyrkobokföring inom

särskilda mera betydande tjänstgöringsområden kunna beträffande arbets­

uppgifternas kvalitet i viss mån anses jämförbara med kyrkoherdarna i

åtminstone de mindre pastoraten, torde dock, såsom kommittén funnit,

tjänsternas karaktär av över gångstjänster och för befordrande av önskvärd

cirkulation mellan de olika grupperna komministerslönerna i princip böra

sättas lägre än kyrkoherdelönerna. Samma behov att indela tjänsterna i

olika tjänsteklasser torde icke föreligga för komministrarna som för kyrko­

herdarna. Kyrkoherdarna äro så att säga chefer för församlingsvården inom

pastoraten och ha ansvaret för densamma i dess helhet, och att deras

löneställning därför graderas i förhållande till pastoratens storlek är na­

turligt. Annorlunda förhåller sig med avseende å komministrarna. Dessa

äro liksom kyrkoadjunkterna kyrkoherden underordnade biträden, vilkas

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

70

Däremot kan ämbetsverket icke finna det motiverat att uppdela tjänsterna

på tre olika klasser. För att i enlighet med de sakkunnigas förslag särskilja

de komministerstjänster, vilka av olika skäl — särskilt tjänstgöringsområde

eller församlingens storlek — böra placeras högre än övriga komministers-

befattningar bör det vara tillfyllest med två tjänsteklasser. Mot förslaget

att löneskillnaden mellan klasserna skulle utgöra endast en lönegrad kunna

så vägande invändningar riktas ur löneteknisk synpunkt, att ämbetsverket

finner uteslutet förorda förslaget härom. Löneskillnaden mellan olika tjän­

steklasser bör således utgöra minst två lönegrader.

Vad själva löneställningen angår, håller statskontoret före, att läroverks-

lärarna ur många synpunkter erbjuda lämpliga jämförelsepunkter, då det

gäller att inplacera komministrarna i det statliga lönesystemet. Denna om­

ständighet får emellertid icke utan vidare tagas till intäkt för att hänföra

komminister i lägsta tjänsteklassen till den för ordinarie adjunkt bestämda

lönegraden, så mycket mindre som dels motsvarighet till läroverkslärarnas

provår saknas, dels befordringsutsikterna å den prästerliga banan äro vä­

sentligen gynnsammare. Det bör ihågkommas, att befordringsgången å lä-

rarbanan icke överensstämmer med förhållandena inom statsförvaltningen

i övrigt, där den första ordinarie tjänsten regelmässigt är placerad i samma

lönegrad som den högsta lönegraden inom den reglerade befordrings­

gången. Det föreligger enligt statskontorets mening goda skäl, att beträf­

fande prästerna tillämpa sistnämnda principer i stället för att anknyta

till lärarna. Ett tungt vägande skäl ligger däri, att härigenom de kommi­

nisterstjänster, beträffande vilka icke särskilda omständigheter föreligga,

icke skulle sättas i bättre löneställning än den grupp av präster, på vilka

det statliga avlöningssystemet redan tillämpas, nämligen dövstumprästerna.

Då dessa'präster förutom sin teologiska utbildning måste ha inhämtat kun­

skaper i åtbördsspråket, kan det enligt statskontorets mening icke ifråga-

komma att bereda de lägst avlönade komministrarna en högre löneställning

än dövstumprästerna.

Kommitténs förslag, som principiellt likställer de lägst avlönade kommi­

nistrarna med läroverksadjunkterna, medför att något över hälften av

rikets komministrar skulle erhålla samma lönegradsplacering som läro­

verksadjunkterna, under det att återstående hälft erhåller en högre löne­

ställning, ett resultat, som ämbetsverket icke under några omständigheter

finner godtagbart. Uppmärksammas bör för övrigt, att någon mera utpräg­

lad skillnad i arbetsuppgifter mellan komminister inom denna grupp och

pastoratsadjunkter icke lärer vara för handen.

För att bedöma vilka löneförhöjningar komministrarna komma att er­

hålla efter förslagets genomförande, har ämbetsverket låtit omräkna nu­

varande komministerslöner till bruttolöner. Bostadsvärdet har därvid upp­

tagits till samma belopp som kommittén föreslagit för bostadsavdragen.

Ett dylikt övervägande har visat, att kommitténs löneförslag i regel torde

medföra löneförbättringar med belopp, svarande mot fyra till sex löne-

klasser enligt den nu gällande löneplanen nr 1 — omkring 2 700—4 000

kronor för år — därest högsta löneklassen i respektive lönegrader tages

till utgångspunkt vid jämförelsen samt en till tre löneklasser — omkring

700__2 000 kronor för år — därest jämförelsen göres med begynnelselönerna

i respektive lönegrader. Vidare framgår, att den avlöning, som för när­

varande utgår till de högst avlönade komministrarna, närmast ansluter sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

71

till läroverksadjunkternas begynnelselöner samt att övriga komministrar

i stort sett torde ha en löneställning motsvarande lägsta löneklassen i löne­

graden Ca 24.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts får ämbetsverket föreslå,

att komministerstjänsterna uppdelas i två klasser med den lägsta klassen

placerad i lönegrad Ca 24 och den högsta i lönegrad Ca 26.

Mot det system, som de sakkunniga förordat vid inplaceringen av de

särskilda tjänsterna på de sålunda angivna tjänsteklasserna, har statskon­

toret icke i och för sig någon erinran att göra. Då ämbetsverket emellertid

förordat en begränsning av antalet tjänsteldasser, måste på grund härav

vissa jämkningar vidtagas i de av de sakkunniga föreslagna inplacerings-

grunderna. Av de av kommittén till tjänsteklass 2 (mellanklassen) hän­

förda komministrarna böra de, vilka äro anställda för särskilt kyrkobok-

föringsområde, vars totala folkmängd överstiger 2 500 invånare hänföras

till högsta tjänsteklassen och övriga till den lägsta.

Riksräkenskapsverket har icke funnit tillräckliga skäl vara förebragta

för kommitténs förslag till gradering av komministersbefattningarna. Ur

löneteknisk synpunkt vore även en konstruktion av löneskalan med ome­

delbart på varandra följande lönegrader 26, 27, 28 och 29 (lägsta lönegra­

den för kyrkoherde) icke önskvärd med .hänsyn till verkningarna av de

vid övergång från lägre till högre lönegrad gällande sneddningsreglerna.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke en enhetlig lönegradspla-

cering i Ca 27 bör tillämpas för alla komministrar. Möjligen kunde tänkas

en uppdelning på två lönegrader, därvid den högsta skulle sammanfalla

med lägsta lönegraden för kyrkoherde.

För statens lönenämnds ställningstagande till förevarande fråga är tidi­

gare redogjort.

Av domkapitlen har flertalet i huvudsak biträtt kyrkomötets yttrande.

Av domkapitlet i Härnösand har ifrågasatts, att komministrarna borde

klassificeras i lönegraderna Ca 27, 28 och 29. Allmänna svenska prästför­

eningen, Sveriges gngre prästers förbund och Sveriges akademiska central­

organisation ha hemställt, att komministrarna klassificerades i lönegra­

derna Ca 27, 28 och 29. I skriften från de i Stockholm anställda prästerna

har föreslagits, att berörda klassificering skulle ske i lönegraderna Ca 26,

28 och 30.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Föredraganden.

Den genomgripande omläggningen av det prästerliga lönesystemet, som

blivit en nödvändighet, framtvingar i första hand bedömandet, vid vilka

nivåer i den statliga löneskalan den högsta, respektive den lägsta lönen

för ordinarie församlingspräst (frånsett domprost) skäligen bör ligga. I

och för prästlönernas anknytning till berörda löneskala på dessa ytter­

punkter har prästlönekommittén anställt vissa jämförelser med den löne-

72

ställning, som lärarna för närvarande intaga. I sitt enhälligt omfattade

förslag har kommittén stannat i den meningen, att högsta avlöning för

kyrkoherde icke bör i något fall överstiga den löneställning, som för när­

varande tillkommer innehavare av rektor stjänst vid kommunal mellan-

skola i den högsta tjänsteklassen (Ca 33), medan å andra sidan löneläget

för en komminister ej bör understiga den nuvarande löneställningen för

läroverksadjunkt (Ca 26).

Jag har funnit mig böra biträda kommitténs förslag på denna huvud­

punkt, dock med viss modifikation. Vad till en början angår den angivna

lönegraden Ca 33 får jag framhålla, att denna lönegrad icke innebär en

högre värdering i lönehänseende av kyrkoherdetjänst än som motsvaras

av den löneställning, som kyrkoherdarna i de högsta lönelägena redan nu

intaga. Och uppmärksammas bör, att dessa lönelägen icke uppkommit

genom någon okontrollerad löneutveckling (såsom exempelvis vid befatt­

ningar, förbundna med sportler) utan efter fortgående prövning av stats­

makterna i fråga om varje i avlöningen ingående post. I själva verket

kommer den högsta avlöningens begränsning till lönegrad Ca 33 att — i

ett mindretal fall — medföra en^viss topphuggning av de nuvarande högsta

lönelägena. Vad beträffar den föi-etagna jämförelsen mellan komminist­

rarna och läroverksadjunkterna får jag betona, att jämförande värdesätt­

ningar av detta slag svårligen kunna göras motsägelsefria. Skiljaktigheter

kunna här åberopas, till förmån än för det ena, än för det andra jämfö­

relseledet. För komministrarnas del skulle sålunda, utom annat, kunna

hänvisas till, att dessa — i likhet med övriga församlingspräster — såtill­

vida ha en större bundenhet vid tjänsten, som de icke blott icke åtnjuta

någon motsvarighet till lärarnas ferier utan ej ens — såsom jag i det föl­

jande får tillfälle att närmare beröra — kunna få sig garanterad en ovill­

korlig semesterrätt. Gentemot komministrarnas jämställande med läro­

verksadjunkterna har, å andra sidan, invänts att befordringsutsikterna på

den prästerliga banan vore väsentligen gynnsammare. Betydelsen av denna

erinran kan icke förnekas. Jag har för egen del stannat i den uppfatt­

ningen, att lägsta avlöning för komministerstjänst bör lämpligen kunna

sättas något lägre än gällande lönegrad för läroverksadjunkt eller, när­

mare bestämt, till lönegrad Ca 25.

Vad överhuvud angår de verkställda jämförelserna mellan prästerna och

lärarna har jag slutligen anledning understryka, att dessa jämförelsers

accepterande i närvarande läge givetvis icke får tillskapa ett sådant meka­

niserat samband mellan de båda befattningshavargrupperna, att framdeles

skeende ändringar i löneavvägningen för den ena gruppen skulle så att

säga automatiskt föranleda ändringar jämväl för den andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

73

Jag delar kommitténs uppfattning om nödvändigheten av en differen­

tiering av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna. Likaledes anser jag

mig böra i princip godtaga kommitténs förslag att en differentiering —

inom vissa snävare gränser — företages jämväl beträffande komministers­

lönerna.

Kommittén har från angivna utgångspunkter föreslagit en indelning av

kyrkoherdetjänsterna i tre tjänsteklasser i respektive lönegrad Ca 33, 31

och 29. Kammarkollegiet har — med godtagande av detta förslag i övrigt

— på anförda skäl förordat inrättande av en — fjärde — lägsta tjänste-

klass. Även enligt min mening finnes anledning att på detta sätt utöka

tjänsteklassernas antal. Lönegraden för denna lägsta tjänsteklass torde

böra bestämmas till Ca 27. De lönegrader, till vilka kyrkoherdebefatt­

ningarna enligt min mening böra hänföras, äro alltså Ca 27, 29, 31 och 33.

Den ekonomiska innebörden av en klassindelning av kyrkoherdebefatt­

ningarna blir givetvis i hög grad beroende av klassificeringsgrunden och,

i sista hand, av det antal tjänster, som befinnas böra inplaceras i envar

av de särskilda tjänsteklasserna.

Enligt kommitténs förslag skulle såsom huvudsaklig klassificerings-

grund tagas den för närvarande vid kyrkoherdebefattningarna utgående

s. k. reglerade lönen. Bestämmandet av denna kan betecknas såsom en

poängberäkning, där »poängtalen» uttryckas i kronor. Jag biträder kom­

mitténs uppfattning, att denna klassificeringsgrund från flera synpunkter

har ett företräde framför andra möjliga metoder. De svagheter som vid­

låda densamma kunna tydligen, såsom kammarkollegiet påvisar, genom

vissa ytterligare korrektioner utöver dem kommittén redan för sin del för­

ordat, i behövlig mån avlägsnas. Denna fråga torde emellertid böra av

prästlönekommittén under dess fortsatta arbete ytterligare övervägas.

Enligt kommitténs förslag skulle tjänsteklasserna sinsemellan avgränsas

genom en jämn tredelning av spännvidden (3 500—8 000) av den »regle­

rade lönen». Enligt denna metod skulle i de av kommittén föreslagna

tjänsteklasserna komma att inplaceras: i den lägsta 560, i den mellersta

566 samt i den högsta 224 kyrkoherdebefattningar. Utökas — på sätt jag

för egen del föreslagit — tjänsteklassernas antal till fyra, måste en annan

avvägning ske.

Grupperas de belopp, till vilka den »reglerade lönen» för närvarande är

bestämd, i grupper med 500-kronorsintervaller, fördela sig antalet kyrko­

herdebefattningar på dessa grupper på sätt som framgår av följande sam­

manställning:

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Reglerad lön,

kronor

Antal kyrkoherde­

tjänster

3 500—4 000 .............. ....................... 19

4 001—4 500 .............. ....................... 144

4 501—5 000 .............. ....................... 397

5 001—5 500 .............. ....................... 338

5 501--6 000 .............. ....................... 154

6 001—6 500 .............. ....................... 74

6 501—7 000 .............. ....................... 45

7 001--7 500 .............. ....................... 34

7 501—8 000 .............. ....................... 145

Summa 1 350

Av sammanställningen framgår, att huvudmassan av tjänster finnes inom

de 735 pastorat, där den »reglerade lönen» uppgår till 4 501—5 500 kro­

nor. Dessa pastorat, vilka utgöra en tydligt urskiljbar och väl avgränsad

grupp, kunna karakteriseras såsom »medelstora». Kyrkoherdetjänsterna i

dessa böra således hänföras till en av de två mellanlönegraderna och —

med hänsyn till lönebeloppens läge på skalan — till den lägre av dessa,

d. v. s. Ca 29. Befattningar med en »reglerad lön» av 3 500—4 500, till

antalet 163, bli då hänförliga till den lägsta tjänsteklassen, d. v. s. Ca 27.

I fråga om de» större» och »största» pastoraten, d. v. s. de, där den »re­

glerade lönen» uppgår till 5 501—8 000 kronor, synes differentieringen av

kyrkoherdetjänsterna på de två högsta tjänsteklasserna böra ske på så

sätt, att till den lägre av dessa (Ca 31) hänföras kyrkoherdebefattningarna

med en »reglerad lön» av 5 501—7 000 kronor och till den högre (Ca 33)

de med en »reglerad lön» av 7 001—8 000 kronor.

Vid en sådan löneavvägning för kyrkoherdarna och med beaktande av

den av mig härefter förordade lönesättningen för komministrarna måste

förutsättas att fall kunna inträffa, då kyrkoherde skulle komma att till­

höra samma eller lägre lönegrad än honom biträdande komminister. Med

hänsyn härtill finner jag det nödvändigt föreslå en jämkningsregel, att

i sådant fall kyrkoherden skall hänföras till lönegrad Ca 29. Utan en dylik

justering skulle, enligt verkställd undersökning, sannolikt fem å sex kyrko­

herdar bliva inplacerade i samma lönegrad som i pastoratet anställd kom­

minister. Däremot torde i praktiken icke i något fall uppkomma, då kyrko­

herde skulle inplaceras i lägre lönegrad än komminister i samma pastorat.

Enligt en efter dessa grunder företagen klassindelning skulle de fyra

tjänsteklasserna för kyrkoherdarna komma att omfatta:

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

a) komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde, så bestämt

som kommittén föreslagit, placeras,

1. om invånarantalet per präst, som finnes för området stadigvarande

anställd, uppgår till

över 6 000 .................................. i Ca 28,

2 001—6 000 .................................. i Ca 27,

801—2 000 .................................. i Ca 26,

högst 800 .................................. i Ca 25,

där ej högre lönegradsplacering följer av mom. 2;

2. om områdets areal uppgår till

över 1 000 km2 ......................... i Ca 28,

501—1 000 km2 ......................... i Ca 27,

där ej högre lönegradsplacering följer av mom. 1.

b) komminister anställd för ett pastorat skall, där i pastoratet — utöver

präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnes stadigvarande an­

ställd annan biträdande präst och pastoratets folkmängd, efter frånräk-

nande av folkmängden i tjänstgöringsområde för vilket finnes stadigva­

rande anställd särskild biträdande präst, uppgår till

över 15 000, placeras i Ca 28,

10 001—15 000,

»

» Ca 27,

5 001—10 000,

»

» Ca 26 och

mindre än 5 001,

»

» Ca 25.

c) annan komminister än i a) och b) avses skall, där i pastoratet —

utöver präst för särskilt tjänstgöringsområde — finnas stadigvarande an­

ställda flera biträdande präster och pastoratets invånarantal per sådan

biträdande präst — efter frånräknande av folkmängden i särskilt tjänst­

göringsområde — uppgår till

över 8 000, placeras i Ca 28,

6 001—8 000,

»

» Ca 27,

3 001—6 000,

s>

» Ca 26 och

mindre än 3 000,

»

» Ca 25.

77

Vid en efter angivna grunder verkställd differentiering skulle de fyra

tjänsteklasserna för komministrarna komma att omfatta:

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

tjänsteklass 1 (Ca 25)

. .. ,......... 249 komministraturer,

» 2 (Ca 26)

... ......... 361

»

»

3 (Ca 27)

............. 163

»

»

4 (Ca 28)

... ......... 107

»

Av mitt härför ut framlagda förslag följer, att ett visst antal komministra-

turer skulle komma i paritet med eller med en lönegrad överskjuta löne­

läget för de till den lägsta tjänsteklassen hänförda kyrkoherdebefattning­

arna. Denna avvikelse från kommitténs förslag kan dock enligt min me­

ning icke sägas innebära en sådan förändring av löneavvägningen för hit­

hörande präster, att den av kommittén eftersträvade naturliga befordrings-

gången från komministers- till kyrkoherdetjänst därigenom äventyras.

4. Biskopar, domprostar, ordinarie garnisons- och amiralitetspräster

samt utlandspastorer.

A. Biskopar.

Avlöningen åt biskoparna utgår alltjämt i huvudsak enligt av statsmak­

terna år 1936 härför antagna grunder. I sitt i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition i ämnet avgivna, av riksdagen godkända utlåtande (nr 46)

anförde första lagutskottet, bland annat:

»Vad angår de i penningar fixerade avlöningsbelopp, som efter löneom-

läggningen skulle tillkomma biskoparna, har avvägningen härav i huvud­

sak anknutits till den gällande lönesättningen vid landshövdingtjänsterna.

Förslaget står härvid på samma grund, som — ehuru den efterföljande ut­

vecklingen kommit att kullkasta alla siffermässiga beräkningar — var be­

stämmande för biskoparnas ännu gällande lönereglering från början av

1860-talet. Utskottet får rörande förslaget i denna del — utan att inlåta

sig på några jämförelser mellan biskoparnas och landshövdingarnas sär­

skilda uppgifter — göra det uttalandet, att utskottet funnit de föreslagna

lönebeloppen lämpliga. Detta utskottets bedömande hänför sig jämväl till

den föreslagna löneplaceringen för innehavaren av ärkebiskopsstolen.»

Prästlönekommittén anför:

Den förnyade avvägning av biskoparnas avlöningsförmåner, som nu er­

fordras, torde böra anknytas till den för närvarande gällande lönesättningen

för landshövdingarna. Dessa äro alla placerade i lönegrad Co 20. Lands­

78

hövding äger vidare uppbära representationsbidrag, landshövding i Malmö­

hus län eller Göteborgs och Bohus län med 9 000 kronor för år och lands­

hövding i annat län med 6 000 kronor för år.

Den högre löneställning i förhållande till övriga biskopar, som vid 1936

års lönereglering gavs åt ärkebiskopen och biskopen i Lund, lär väsent­

ligen ha varit betingad av de större, för ärkebiskopen vida större omkost­

nader av representationskaraktär, som ansetts förenade med dessa stifts-

chefers ämbeten.

Kommittén föreslår, att biskoparna placeras, ärkebiskopen i lönegrad

Co 21 samt övriga biskopar i lönegrad Co 20. Tillika föreslår kommittén,

att samtliga biskopar — såsom för innevarande budgetår provisoriskt med­

givits — tillerkännas representationsbidrag samt att detta bidrag bestäm­

mes, för ärkebiskopen till 12 000 kronor, för biskopen i Lund till 5 000

kronor och för övriga biskopar till 3 000 kronor för år.

Enligt för landshövdingarna numera gällande bestämmelser äger lands­

hövding rätt till fri uppvärmning och belysning i åt honom upplåten

tjänstebostad. Samma rätt torde böra tillkomma biskoparna och få åtnju­

tas jämväl av biskopen i Visby i avseende å den åt honom i hans egenskap

av kyrkoherde i Visby församlings pastorat upplåtna prästgården.

Ärkebiskopen bör givetvis bibehållas vid sin nuvarande rätt till bidrag

för avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden,

sammanhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande

särskilda ämbetsförpliktelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

Yttranden.

Den av kommittén föreslagna löneavvägningen för biskoparna har läm­

nats utan erinran av kyrkomötet, statens lönenämnd, kammarkollegiet och

riksräkenskapsverket. Statskontoret har däremot icke funnit skäl före­

ligga, att i lönehänseende bereda ärkebiskopen en undantagsställning, var­

för ämbetsverket för honom föreslår samma lönegradsplacering som för

övriga biskopar.

Vad angår biskoparnas avlöningsförmåner i övrigt, så har kyrkomötet

för sin del ansett anledning saknas att härutinnan frångå den av kom­

mittén principiellt anlagda jämförelsen med landshövdingarna i lönehän­

seende. Biskoparna böra därför enligt kyrkomötets mening helt jämstäl­

las med landshövdingarna i fråga om representationsbidrag, bidrag till

möblering in. in. Kommitténs förslag på denna punkt har icke föranlett

några kammarkollegiets och riksräkenskapsverkets uttalanden. Däremot

hava statens lönenämnd och statskontoret funnit de föreslagna representa-

tionsbidragen böra reduceras. Lönenämnden förordar för sin del, att re-

presentationsbidraget åt ärkebiskopen fastställes till 9 000 kronor för år

och statskontoret anser, att sistnämnda bidrag bör bestämmas till 6 000

kronor och att representationsbidragen till övriga biskopar böra bibehållas

vid nu utgående provisoriska belopp, 2 000 kronor för år.

80

räcklig ledning för bedömande av frågan om löneställningen för dessa

präster. Statskontoret har uttalat betänkligheter mot att en lönereglering

genomföres för amiralitetsprästerna, innan frågan om de marina försam­

lingarnas bibehållande slutligt avgjorts. Icke heller garnisonspastorstjän-

sten i Karlsborgs församling synes ämbetsverket böra löneregleras, innan

slutlig ståndpunkt tagits till huruvida församlingen skall bibehållas i sin

nuvarande form. I varje fall bör enligt statskontorets förmenande den

ordinarie anställningsformen icke ifrågakomma för ifrågavarande befatt­

ningshavare, förrän berörda församlingars organisation slutligt fastställts.

I fråga om de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästernas löneställning

föreslår statskontoret, att de med tillämpning av samma differentierings-

grund, som föreslagits för kyrkoherdarna, inplaceras i mellersta tjänste-

klassen, d. v. s. enligt ämbetsverkets yrkande i Ce 29.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

D. Utlandspastorer.

Prästlönekommittén yttrar:

Utlandspastorernas verksamhet är av allmänt erkänd betydelse för

Sveriges namn och anseende i de länder, där de äro stationerade. Kom­

mittén anser, att hithörande sju kyrkoherdebefattningar icke böra i löne-

hänseende ställas tillbaka för någon grupp av motsvarande befattningar i

hemlandet. Kommittén föreslår fördenskull, att utlandspastorerna placeras

i lönegrad Ca 33. I övrigt lärer avlöningsregleringen för dessa befattnings­

havare böra anslutas såsom hittills till för utrikespersonalen gällande sär­

skilda bestämmelser.

Yttranden.

Den föreslagna inplaceringen av utlandspastorerna i Ca 33 har godta­

gits av kyrkomötet, statens lönenåmnd, kammarkollegiet och riksråken-

skapsverket, medan statskontoret förordar, att den nuvarande anknyt­

ningen av utlandspastorernas löner till lönesättningen för kyrkoherdarna

i de medelstora städerna alltjämt bibehålies. Ämbetsverket föreslår där­

för, att utlandspastorerna likställas med kyrkoherde i andra tjänsteklassen

och inplaceras i Ca 29.

Föredraganden.

Vad till en början angår biskoparna, domprostarna och utlandspastorer­

na finner jag mig kunna biträda prästlönekommitténs förslag med den

ändringen, att jag i likhet med lönenämnden funnit ärkebiskopens repre-

sentationsbidrag böra bestämmas till 9 000 kronor.

Beträffande åter de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästerna fin­

ner jag mig icke beredd att på grund av den föreliggande utredningen taga

slutlig ställning till lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster.

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

5. Icke-ordinarie präster.

Pråstlönekommittén.

De extra ordinarie prästerna intaga för närvarande i organisatoriskt

avseende en särpräglad ställning, i vissa hänseenden mindre tryggad än

den som tillkommer motsvarande befattningshavare inom den civila stats­

förvaltningen. Med hänsyn härtill har kommittén funnit det påkallat att

företaga en omprövning av de extra ordinarie prästernas tjänsteorganisa-

toriska ställning.

Ehuru benämningen »extra ordinarie präst» är i de prästerliga löne- och

pensionsförfattningarna mångenstädes förekommande, finnes där icke

någon definition av detta begrepp. Begreppets innehåll har emellertid klart

fixerats i praxis. Såsom extra ordinarie präst betecknas en var inom sven­

ska kyrkan, till ordinarie prästtjänst icke befordrad prästvigd, oavsett

huruvida han innehar någon avlönad eller pensionsberättigande prästerlig

befattning eller icke. Det prästerliga extra ordinariebegreppet har sålunda

ett helt annat innehåll än den likabenämnda anställningsformen inom den

civila statsförvaltningen.

De för aktiv tjänstgöring inom den svenska kyrkan anställda extra

ordinarie prästerna fördela sig på följande kategorier: kyrlco-, stifts-, kon­

trakts- och pastoratsadj unlt terna, extra amiralitetspredikanten i Karls­

krona amiralitetsförsamling och garnisonspastorn i Boden.

Kommittén behandlar till en början

Pastoratsadj unkterna

och anför:

Pastoratsadjunkternas allmänna funktion och därmed huvudkriterierna

på hans tjänsteorganisatoriska ställning framgå av innehållet i inlednings­

paragrafen till 1935 års reglemente för prästerskapets avlöning. Enligt

nämnda författningsrum förstås med pastoratsadjunkt extra ordinarie

präst, vilken tjänstgör såsom ämbetsbiträde åt ordinarie präst i territori­

ellt pastorat eller såsom vikarie för sådan präst eller för kyrkoadjunkt

och vilken icke är innehavare av kyrkoadjunktur och ej heller uppehåller

kyrkoherde-, komministers- eller kyrkoadjunktstjänst såsom s. k. vakans­

vikarie. Pastoratsadjunkten är sålunda i princip avsedd bl. a. såsom ett

under tillfälligt behov förordnat ämbetsbiträde åt ordinarie församlings­

präst. Behovet kan föranledas därav att församlingsprästen till följd av

sjukdom eller tilltagande ålder och därigenom nedsatt arbetsförmåga är

ur stånd att i normal omfattning fullgöra sina tjänståligganden. I prakti­

ken har förordnande av ämbetsbiträde av dylik anledning blivit förhål­

landevis vanligt bl. a. på grund av den höga pensionsåldern för ordinarie

församlingspräster. Det förekommer emellertid också, att en pastoratsad-

junkt behöver förordnas såsom ämbetsbiträde åt en ordinarie församlings­

präst med obruten arbetsförmåga, då denne på grund av en extraordinär

arbetsanhopning behöver biträde av en prästerlig arbetskraft. Det är dock

förutsatt, att ett mera markerat stadigvarande biträdesbehov skall — om

icke indelningsändring ifrågakommer — mötas med inrättandet av eu

komministers- eller kyrkoadjunktstjänst.

fi—•Bihang till riksdagens protokoll 11)49. 1 sand. Nr 204.

82

I praxis synes pastoratsadjunktsinstitutionen ha fält en något vidsträck­

tare tillämpning än som här angivits. Enligt vad kommittén har sig be­

kant nyttjas numera emellanåt det förfaringssättet av stiftsledningarna,

att extra ordinarie präster placeras som permanenta personliga adjunkter

hos ordinarie församlingspräster, vilkas prestationsförmåga icke är redu­

cerad till följd av sjukdom eller hög ålder, även då fråga icke är om nå­

gon arbetsanhopning av säsongmässig eller eljest tillfällig karaktär. Bostad

och vivre eller ersättning härför, som enligt 14 § prästlöneregleringslagen

skall av den assisterade församlingsprästen tillhandahållas pastorats-

adjunkten, brukar oftast i sådana fall bestridas av pastoratet, utan avräk-

ningsrätt mot kyrkofonden, men icke sällan lära därvid enskilda företag

lämna ekonomiskt bidrag. Enligt vad kommittén försport hava missive-

ringar av sist avsedd art icke alltid varit uteslutande betingade av ett upp­

kommet behov av prästerlig arbetskraft utan stundom delvis åsyftat att

avlasta den ordinarie tjänstinnehavaren från rutinmässiga expeditions-

göromål, vilka i och för sig kunnat utföras av erfaren kontorsbiträdes-

personal. En anledning — har det framhållits — till att dylik personal

icke anställts i stället för en pastoratsadjunkt, vars huvudsakliga lön be-

strides från kyrkofonden, kan vara att pastoratets kostnader för bostad

och vivre åt honom snarare under- än överstiger avlöningsbeloppet för ett

kvalificerat kontorsbiträde.

Pastoratsadjunkten har såsom sådan icke någon för viss tid eller tills

vidare inrättad befattning inom den kyrkliga organisationen. Därest fort­

satt förordnande icke kan beredas honom såsom äinbetsbiträde eller vika­

rie, upphör därmed — givetvis såvitt han icke förordnas eller utnämnes

å annan prästerlig befattning — hans anställning som pastoratsadjunkt,

och han nödgas tillfälligt såsom extra ordinarie präst utan lön stå till

stiftsledningens förfogande med skyldighet att när som helst mottaga nytt

prästerligt förordnande. Hans ställning inom organisationen är sålunda

osäker och löslig. Visserligen stadgar 19 kap. 6 § kyrkolagen förbud för

biskoparna att viga flera präster än som nödtorfteligen behövas och med

lägenheter kunna förses. Men som stora svårigheter givetvis föreligga för

biskoparna att för en viss tidsperiod med hänsyn till beräknade emerite-

ringar och tjänstledigheter in. m. förutse det exakta behovet av icke-ordi-

narie prästerlig arbetskraft inom stiften, kunna missivlösa intervaller tän­

kas uppkomma åtminstone för de yngsta prästmännen i stiften. I prakti­

ken förekommer detta emellertid endast undantagsvis.

Lönesystem, anställningsformer m. m. Därest — såsom kommittén före­

slår — de ordinarie församlingsprästerna inordnas under civilstatens av­

löningssystem, komma därmed delvis förutsättningarna för den hittills

tillämpade kostnadsfördelningen för pastoratsadjunkternas avlönande att

undanryckas. Jämväl i övrigt blir det för dessa befattningshavare nu gäl­

lande lönesystemet i stort sett obrukbart. Ett genomförande på det präs­

terliga verksamhetsområdet av de i civilstatens avlöningsreglemente inne­

fattade principerna nödvändiggör därför i och för sig en revision av de

nuvarande lönebestämmelserna för pastoratsadjunkterna. Vid en sådan re­

vision lärer någon annan lösning svårligen kunna ifrågakomma än att det

statliga civila avlöningssystemet med därtill hörande anställningsformer

bringas i tillämpning på dessa befattningshavare. Det är uppenbart, att

en reglering enligt dessa principer för befattningshavarna själva skulle i

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20

4

.

84

ningen med därmed sammanhörande löne- och pensionsrätt, följer därav,

att en begränsning i rätten att anställa personal måste åvägabringas.

I detta avseende må framhållas, att det nuvarande sättet för bestridande

av avlöningskostnaderna åt ämbetsbiträdande pastoratsadjunkt — enligt

vilket den assisterade församlingsprästen har att tillhandahålla biträdet

bostad och vivre eller ersättning härför — i och för sig verkar som en

effektiv spärr mot anställande av ett större antal extra ordinarie präster

i stiften än som verkligen kan försörjas med biträdes- eller vikarieförord­

nanden. En ordinarie församlingspräst torde nämligen i allmänhet icke

vara böjd för att mottaga och därmed deltaga i avlöningskostnaderna åt

ett ämbetsbiträde, varav han icke har påtagligt behov. Vidare lära bisko­

parna, bl. a. med hänsyn till stadgandet i 19 kapitlet 6 § kyrkolagen, icke

vara benägna att till aktiv församlingspräst prästviga flera än som i stif­

tet kunna förses med någorlunda kontinuerliga missiv.

Denna i själva lönesystemet liggande spärr försvinner emellertid vid

genomförandet av kommitténs förslag och måste sålunda ersättas med en

annan anordning. Erforderlig begränsning i möjligheterna att anställa

personal har inom den civila statsförvaltningen — med undantag för de

affärsdrivande verken — åvägabragts antingen genom fixering av det an­

tal icke-ordinarie befattningar, som högst må förekomma vid vederbö­

rande verk, eller ock genom maximering av det anslagsbelopp, som må av

vederbörande myndighet användas för ändamålet. Enligt kommitténs me­

ning är på förevarande område den förstnämnda metoden att föredraga.

Kommittén förordar sålunda, att för varje stift årsvis eller för annan

lämplig period bestämmes det högsta antal befattningar såsom pastorats­

adjunkt, som inom stiftet må vara anställda.

Angående tillvägagångssättet för fastställande av sagda antal förordar

kommittén, att domkapitlen — i analogi med exempelvis länsstyrelserna

och andra civilstatens verk och myndigheter — åläggas att till Kungl.

Maj:t ingiva detaljerade och motiverade äskanden i förevarande hänse­

ende. Det bör därefter ankomma på Kungl. Maj :t, som av ålder äger be­

fogenhet att besluta om inrättande av för församlingsvården erforderliga

ordinarie och icke-ordinarie prästerliga befattningar, att efter verkställd

prövning av de inkomna framställningarna fastställa antalet pastorats-

adjunktstjänster i varje stift för ifrågavarande tidsperiod eller tills vidare.

Vid beräkningen av behövligt antal pastoratsadjunkter måste hänsyn

tagas icke blott till ett mera kontinuerligt behov av präster i icke-ordina­

rie ställning för biträde åt ordinarie präst och såsom rekryteringspersonal

för de ordinarie församlingsprästerna utan jämväl till behovet av vikarier

under vakanser samt under semestrar och andra ledigheter för ordinarie

och icke-ordinarie präster. Då härvid även måste beaktas emellanåt in­

träffande oförutsedda eller onormala ökningar i personalbehovet och då

särskilt ordnandet av semesterfrågan för prästerskapet på ett någorlunda

tillfredsställande sätt förutsätter en icke alltför snävt tilltagen kader av

rörlig icke-ordinarie personal, måste självfallet vid fixerandet av maximi-

siffrorna för stiften tillses, att sådana marginaler åvägabringas, att stifts­

ledningarnas rörelsefrihet ej alltför mycket inskränkas. Å andra sidan

måste självfallet återhållsamhet iakttagas, när det gäller utökning av an­

talet i stiften tjänstgörande pastoratsadjunkter utöver en siffra, som —

givetvis med alla nödiga säkerhetsmarginaler — kan visa sig på längre

Kungl. Maj ds proposition nr 204.

85

sikt tillräcklig för de »fasta» prästerliga tjänsternas återbesättande vid

innehavarnas successiva avgång.

Det må framhållas, att en stiftsvis fixerad tilldelning av pastoratsad-

juktstjänster på sätt här förordats är en kyrkoorganisatorisk fråga,

som icke får sammanblandas med den rent episkopala befogenheten att

prästviga. I denna befogenhet åsyftar kommitténs förslag icke någon

ändring.

I fråga om pastoratsadjunkternas utnyttjande inom kyrkoorganisatio-

nen föreslår kommittén i huvudsak icke någon ändring.

Vid resa till och från förordnande bör pastoratsadjunkten erhålla rese­

kostnads- och traktamentsersättning. Under tjänstgöring utanför statione-

ringspastoratet synes lämpligt avvägt tjänstgöringstraktamente böra utgå.

Kommittén vill i detta sammanhang påpeka, att ett smidigt utnyttjande

av rikets pastoratsadjunktskår kunde ernås genom att efter överenskom­

melse mellan respektive stiftsledningar pastoratsadjunkt förordnades att

för en begränsad tid tjänstgöra i annat stift än där han antagits, då till­

fälligt personalunderskott förelåge i detta stift men icke i hans hem-

ortsstift.

Löneavvägning och befordringsgång m. m.

Enligt kommitténs mening kan man vid lönesättningen för pastorats-

adjunkterna icke bortse från nu gällande eller på statsmakternas pröv­

ning beroende lönesättning vid nyanställning och under de närmaste åren

därefter för sådana i statlig tjänst eller i statsunderstödd kommunal

verksamhet anställda befattningshavare, som undergått akademisk utbild­

ning i stort sett jämförlig med pastoratsadjunkternas.

Kommittén berör till en början något frågan om införande av en s. k.

reglerad befordringsgång för pastoratsadjunkterna och anför:

En reglerad befordringsgång kan sägas innebära en efter måttet av den

före den aktuella anställningen förvärvade teoretiska och praktiska ut­

bildningen samt alltefter tjänstgöringstid i den ifrågavarande anställning­

en differentierad, med vissa tidsintervaller automatiskt stigande lönesätt­

ning inom en begränsad lönegradsspännvidd.

I vissa avseenden föreligga naturliga jämförelsepunkter mellan de präs­

terliga befattningshavarna och personal vid statliga läroanstalter. Kom­

mittén vill i anslutning härtill erinra, att skolöverstyrelsen i ett till 1944

års personalutredning avgivet yttrande över väckt förslag om införande

av reglerad befordringsgång för vissa icke-ordinarie läroverkslärare in. fl.

för sin del ansåg sig böra på anförda skäl avvisa ett sådant förslag (se

SOU 1947:58 s. 72). Såsom huvudskäl för denna ståndpunkt åberopade

skolöverstyrelsen, att någon egentlig skillnad icke existerade mellan olika

icke-ordinarie lärare under deras första tjänstår i avseende å arbetets ka­

raktär och med detsamma förenat ansvar. På grund härav syntes anled­

ning saknas att införa en befordringsgång, som i främsta rummet skulle

vara eu ren tidsfunktion. Personalutredningen framhöll i anledning här­

av, alt även om vissa invändningar syntes kunna göras mot det av skol­

överstyrelsen förda resonemanget, utredningen likväl funne sig kunna

bedöma frågan om de icke-ordinarie läroverkslärarnas befordringsgång

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

86

ur delvis speciella synpunkter. Sålunda syntes det motiv, soin legat bakom

konstruktionen med uppflyttning i lönegrader med vissa mellanrum efter

ett på förhand fixerat schema — nämligen att en tjänsteman från att

under förmans tillsyn sysselsättas med enkla göroinål i början av sin

tjänstgöring förutsatts kunna så småningom anförtros alltmera kvalifi­

cerade och självständiga arbetsuppgifter — icke äga samma tillämpning i

fråga om lärare som beträffande tjänstemän inom statsförvaltningen.

Personalutredningen fann emellertid övervägande skäl tala för att för

ifrågavarande läroverkslärare skulle fastställas en reglerad befordrings-

gång, vilken dock på grund av vissa speciella förhållanden borde begrän­

sas till en normalisering av väntetiden till första extra ordinarie tjänst.

Synpunkter liknande dem, vilka av skolöverstyrelsen framförts och av

personalutredningen icke ansetts sakna relevans i diskussionen om infö­

rande av en reglerad befordringsgång i egentlig mening för läroverks-

lärarna, synas kunna anläggas mot att anpassa pastoratsadjunkternas

lönesättning efter en sådan befordringsgång. Sålunda torde böra erinras

om det i förevarande sammanhang betydelsefulla förhållandet, att genom

prästvigningen den extra ordinarie prästen redan under sitt första missiv

erhåller samma kompetens att utföra kyrkliga förrättningar som den

pastor han kan hava förordnats att biträda. Till följd härav kan en ny-

missiverad präst icke utan vidare jämföras med en rekryt i amanuens­

gruppen. En amanuensaspirant inom statsförvaltningen har merendels en

relativt begränsad befogenhet att självständigt utföra en förvaltningsakt.

Hans första tjänstgöring har i regel övervägande karaktären av en utbild­

nings- och prövotid. Prästen har däremot genom den efter genomgångna

praktiska prov avlagda prästexamen och genom undergången prästvig­

ning i avseende å prästerliga förrättningar formellt vunnit full behörighet

till självständig ämbetsutövning med avseende å legala förrättningar.

Frånsett denna skillnad gäller emellertid i övrigt beträffande pastorats-

adjunkten likaväl som i fråga om den icke-ordinarie förvaltningstjänste-

mannen, att han vanligen först med ökande antal tjänstår och därmed vun­

nen större erfarenhet inom sitt verksamhetsområde får mera på egen

hand, ehuru givetvis under förmans tillsyn, sköta sitt kall. Denna skill­

nad i erfarenhet i början av prästbanan och under de närmaste åren där­

efter samt den därav betingade begränsningen i hans självständiga äm­

betsutövning kan beräknas särskilt inverka på pastoratsadjunktens kapa­

citet, då det gäller prästens s. k. fria verksamhet. I och för sig vägande

synpunkter förefinnas sålunda för en på allmängiltiga skäl grundad sche­

matisk differentiering av pastoratsadjunkternas löneställning alltefter

tjänstgöringstidens längd, utformad i en reglerad befordringsgång, vilken

i fråga om lönestegring verkar snabbare än reglerna om löneklassupp-

flyttning.

En annan synpunkt har i detta sammanhang sitt berättigande. Beträf­

fande en nymissiverad präst torde, oavsett prästvigningens behörighets-

verkningar med avseende å legala förrättningar, i ungefär samma grad

som i fråga om en ung rekryt inom administrationen gälla, att hans prak­

tiska förutsättningar för tjänsten och hans personliga lämplighet icke äro

tillräckligt prövade. Ur det kyrkliga arbetets synpunkt kan det därför

icke vara annat än lämpligt, att den nyanställde pastoratsadjunkten un­

der en första tjänstgöringstid — aspiranttiden — underkastas prövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 20't.

88

Personalutredningens förevarande förslag liar hittills icke föranlett nå­

gon Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen men bär givit anledning till

åtgärder för normalisering av väntetiden till extra ordinarie anställning

för läroverkslärare m. fl.

Mot den för amanuenspersonalen gällande befordringsgången har i en

väsentlig punkt riktats kritik bl. a. av riksdagens år 1947 församlade revi­

sorer, vilka anfört, att det syntes mindre lämpligt att inom befordrings­

gången närliggande lönegrader utnyttjades, vilket medförde, att snedd-

ningsregeln måste tillämpas. I anledning av statsrevisorernas uttalande har

chefen för finansdepartementet i propositionen 225/1948 bl. a. framhållit,

att utnyttjande av närliggande lönegrader syntes böra undvikas vid fast­

ställande av reglerad befordringsgång för nya personalkategorier.

Efter att hava övervägt de olika synpunkter, vilka böra tillmätas bety­

delse vid löneavvägningen för pastoratsadjunkterna — därvid kommittén

bl. a. sökt finna en avvägning, som undanröjer invändningarna om olämp­

liga sneddningsverkningar utan att åsidosätta personalens intresse av en

tillfredsställande lönesättning —- har prästlönekommittén stannat vid att

framlägga följande förslag till befordringsgång för nämnda prästerliga

befattningshavare:

Cf 18 under ett och ett halvt år, Ce 20 under två år och Ce 22 under

två år, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker.

För jämförelse mellan den av kommittén förordade befordringsgången

för pastoratsadjunkterna och fastställd eller föreslagen befordringsgång

för olika jämförliga personalgrupper inom den civila statsförvaltningen

har kommittén låtit utföra vissa beräkningar. Dessa beräkningar visa, att

den av kommittén föreslagna befordringsgången under en tioårsperiod

från anställningens början för pastoratsadjunkterna giver en årlig medel­

lön nära sammanfallande med medellönen under samma tidsperiod för

icke tingsmeriterad amanuens och för icke-ordinarie läroverkslärare samt

något överstigande medellönen under en dylik tidsperiod för den, som går

befordringsvägen tingsnotarieaspirant—tingsnotarie—tingsmeriterad ama­

nuens.

Ett särskilt spörsmål vid införande av en reglerad befordringsgång för

pastoratsadjunkterna är om och i vad mån exempelvis teologie licentiat­

examen eller teologie doktorsgrad bör medföra en förmånligare lönesätt­

ning på pastoratsadjunktsstadiet. Erinras må, att personalutredningen

icke föreslagit något gynnsammare befordringsschema för icke-ordinarie

läroverkslärare med högre examen än magistergraden. Enligt 10 § punkt 3

lagen om tillsättning av prästerliga tjänster räknas i avseende å beford-

ringsmeriter filosofie doktorsgrad lika med tre prästerliga tjänsteår. Vissa

domkapitel bruka approximativt beräkna teologie licentiatexamen till fem

och teologie doktorsgrad till tio tjänsteår vid uppgörande av förslag för

tillsättning av kyrkoherde- eller komministerstjänst. Vägande skäl synas

därför föreligga att redan på pastoratsadjunktsstadiet införa en något

gynnsammare befordringsgång för teologie licentiater eller doktorer. Kom­

mittén finner sig böra föreslå en förkortning av väntetiden till ett år för

teologie licentiater i lönegrad Ce 22 och för teologie doktorer i envar av

lönegraderna Ce 20 och 22.

Prästlönekommittén övergår härefter till att behandla

Kungi. Maj:ts proposition nr 204.

90

från kyrkomötet, flertalet domkapitel och de prästerliga personalorganisa­

tionerna. Efter framhållande att kommittén enligt kyrkomötets mening i

detta avseende förletts till en mindre välgrundad parallelldragning med för­

hållandena på det civila förvaltningsområdet har kyrkomötet anfört föl­

jande.

Genom prästvigningen har kyrkan tagit slutlig ställning till frågan om

den vigdes lämplighet för kyrkans tjänst, och kyrkolagen innehåller också

föreskrifter om de synpunkter, som vid prövningen skola anläggas. Efter

prästvigningen står kyrkan ansvar för prästens skäliga försörjning, ett för­

hållande, som också föranlett förbud mot vigande av flera präster än som

nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses. Någon möjlighet

att anordna en provtjänstgöring, efter vars slut den anställde skulle kunna

avvisas från prästkallet, föreligger sålunda icke. Endast genom beslut i

härför stadgad ordning kan präst berövas det ämbete, han genom vigning

erhållit.

Kyrkomötet anser emellertid icke förslaget om tillämpning av aspirant-

anställning såsom första anställningsform i pastoratsadjunktskarriären i

och för sig giva anledning till erinran.

Domkapitlen i Västerås, Karlstad, Härnösand och Visby ävensom Sve­

riges yngre prästers förbund förmena, att principiella hinder föreligga för

införande av aspirantanställningsformen i den prästerliga tjänsteorganisa­

tionen. De förorda därför en anställningsform, som icke stämplar tjänst­

göringens beskaffenhet såsom provtjänstgöring. I stället för antagning till

aspirant föreslå stiftsstyrelserna i Karlstad och Visby ävensom förbundet

extra ordinarie anställning redan vid första antagningen, medan de båda

övriga domkapitlen anse, att viss tids extra anställning bör föregå be­

fordran till extra ordinarie pastoratsadjunkt. Domkapitlet i Karlstad har

till utveckling av sin ståndpunkt bland annat andragit, att jämförelsen av

en pastoratsadjunkt med en aspirant i civilförvaltningen icke torde vara

riktig, då den prästvigde icke kan entledigas annat än genom dom. Präs­

ten tillhör genom prästvigningen stiftet och kan icke av samma anledning

som aspirant entledigas, ty i så fall saknade prästvigningen reell rättslig

innebörd och vore endast en kultisk invigningsakt till viss liturgisk behö­

righet. I praxis utgör enligt nyssnämnda domkapitels mening pastorats-

adjunktsstadiet numera sällan någon prövotid. Pastoratsadjunkten under­

kastas för närvarande formaliter icke någon prövning och stiftsledningen

torde vid brist i hans lämplighet icke kunna vidtaga andra åtgärder än att

vägra förslagsrum och missivera till icke självständig syssla. Sveriges

yngre prästers förbund understryker, att den prövning av prästkallet, som

är önskvärd, bör ske före prästvigningen.

Statens lönenämnd, kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskaps-

verket lämna kommitténs förslag i fråga om aspirantanställning för pasto­

ratsadjunkt utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

Per sonal ramen för pastoratsadjunkterna.

Vad angår kommitténs förslag angående begränsning av antalet pasto-

ratsadjunktsbefattningar i stiften ifrågasätta kyrkomötet, domkapitlen i

samtliga — utom Lunds och Stockholms — stift samt de prästerliga per­

sonalorganisationerna överhuvud behovet av en sådan anordning. Därest

en begränsning av stiftens rekryteringspersonal likväl skulle befinnas er­

forderlig, anse kyrkomötet samt de nyss avsedda stiftsstyrelserna och or­

ganisationerna sig dock icke kunna godtaga den av kommittén härutinnan

förordade metoden utan föreslå i stället en fixering av stiftens pastorats-

adjunktskår till högst en viss relation till antalet övriga tjänster i stiften,

förslagsvis 25 procent. Kyrkomötets särskilda utskott har, i sitt betänkande

nr 1, med avseende å kommitténs förslag i denna del gjort följande — av

kyrkomötet sedermera biträdda — uttalande.

Utskottet måste allvarligt erinra om de för kyrkan säregna förhållandena,

vilka innebära att, medan man inom den civila statsförvaltningen vid upp­

kommande behov relativt lätt kan finna ersättningspersonal, man inom

kyrkan är hänvisad till prästvigda krafter. Redan av detta skäl måste åt­

gärder för prästvigning vidtagas i god tid och biskoparna knyta kontakt

med de teologie studerandena och med dessa överenskomma om blivande

ordination.

Då bestämmelserna i 19 kap. 6 § kyrkolagen alltjämt avses komma att

gälla, synes det angeläget att icke ytterligare sådan spärr införes, som ge­

nom starkare centralisering skulle kunna försvåra ett normalt uppehållan­

de av kyrkans kontinuerliga arbete. Av de båda utvägar, som kommittén

diskuterar, maximering av anslagsbeloppet eller fixering av antalet icke­

ordinarie befattningar finner utskottet den förstnämnda såsom allt för

summarisk icke böra ifrågakomma.

Beträffande den sistnämnda vägen, som också kommittén för sin del

rekommenderar, finner utskottet mindre lyckligt, att för varje stift årsvis

eller för annan lämplig period medgivande skulle inhämtas hos Kungl.

Maj :t angående det antal befattningar såsom pastoratsadjunkt, som inom

stiftet må finnas. Det torde icke vara för domkapitlen möjligt att tillräck­

ligt långt i förväg ingå till Kungl. Maj :t med »detaljerade och motiverade

äskanden i förevarande hänseende».

Kommittén erinrar själv om att vid sådana äskanden även måste med­

räknas »emellanåt inträffande oförutsedda eller onormala ökningar i per­

sonalbehovet» samt nödiga reserver för semesterfrågans lösning. Utskottet

har för sin del funnit det framkomligare att eu viss kvot bestämmes, vilken

fixerar relationen mellan antalet pastoratsadjunkter och fasta tjänster. Ut­

över denna procentsiffra skulle sålunda antalet pastoratsadjunkter icke få

stiga utan att i varje särskilt fall medgivande lämnats av Kungl. Maj:t.

Vid en översyn av nuvarande relation mellan antalet pastoratsadjunkter

och fasta tjänster har utskottet räknat kyrko-, stifts- och kontraktsadjunk-

lerna till de fasta tjänsterna samt bortsett från alla e.o. präster, som icke

tjänstgöra som pastoratsadjunkter inom stiftet. Utskottet förutsätter atl

så bör ske vid tillämpande av eventuell kvotbestämning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

91

92

Utskottet har funnit att för närvarande inom fem stift pastoratsadjunk-

turer utgöra mellan 16 och 17 % av antalet fasta tjänster. Medeltalet för

samtliga stift håller sig vid 13,7 %. Härvid måste hänsyn tagas till det för­

hållandet, att för närvarande en viss prästbrist gör sig gällande i flera stift.

Skulle av skäl, som kommittén anfört, marginalen hållas relativt vid,

måste med hänsyn till oförutsedda ökningar i personalbehovet procentsiff-

ran ökas till 20 %.

Denna siffra måste emellertid ytterligare höjas så snart man medräknar

det behov av personalökning, som ett bättre ordnande av semestrarna kom­

mer att medföra. De sakkunniga ha räknat med att drygt 300 pastorats-

adjunkter skulle åtgå som semestervikarier, om uteslutande prästvigda

skulle anställas enkom för detta ändamål. Detta skulle utgöra cirka 8 %.

Emellertid torde det vara uteslutet att lösa semesterfrågan utan tjänste-

dubblering eller anlitande jämväl av icke prästvigd personal. Med sådan

till hjälp torde antalet för semestrar behövlig prästvigd kraft kunna be­

gränsas till approximativt 5 %. Därigenom kommer man till ett relations­

tal av sammanlagt 25 %.

Utskottet får fördenskull för sin del förorda, att föreskrifter givas att

högsta antalet pastoratsadjunkter må utgöra 25 % av antalet fasta präs­

terliga tjänster i stiftet samt att utöver detta antal pastoratsadjunkter icke

må anställas, utan att särskilt medgivande inhämtas av Kungl. Maj :t.

Allmänna svenska prästföreningen framhåller gentemot kommitténs för­

slag angående bestämmande av en personalram för stiftens rekryterings-

personal följande.

Då för prästerlig tjänst ej kan ifrågakomina annan än prästvigd man,

måste i fråga om prästrekryteringen uppställas såsom ett ofrånkomligt

krav, att rättighet för biskop att prästviga ej inskränkes på sådant sätt att

församlingsvården äventyras. Enligt föreningens mening fyller icke kom­

mitténs förslag detta krav. Det åsyftar visserligen ej formellt någon in­

skränkning i biskopsrätt att prästviga, men då antalet pastoratsadjunkter

skall fastställas av Kungl. Maj :t, kommer i verkligheten en sådan inskränk­

ning att äga rum. Därför måste bestämt påyrkas rätt för stiftsledning att

utan Kungl. Maj :ts hörande antaga pastoratsadjunkter till sådant antal att

det uppgår till viss procent av de ordinarie prästtjänsterna i stiftet. Med

hänsyn jämväl till behovet av semestervikarier torde detta procenttal knap­

past kunna sättas lägre än till 25.

Kommitténs förslag angående begränsning av antalet pastoratsadjunkts-

tjänster hava lämnats utan erinran av statens lönenämnd, statskontoret

och riksräkenskapsverket. Kammarkollegiet biträder det av kommittén i

detta hänseende rekommenderade förfarandet och anser sig särskilt böra

understryka angelägenheten av att det behövliga antalet pastoratsadjunk­

ter inom stiften underkastas en regelbundet återkommande prövning, där­

vid givetvis antalet bör tilltagas med nödig marginal för oförutsedda ök­

ningar i personalbehovet. En viss utjämning i detta avseende skulle också

enligt kollegiets mening kunna ernås genom den av kommittén förordade

Kangl. Maj:ts proposition nr 204.

94

lönegraden. Sveriges yngre prästers förbund uttalar, att lönegradsserien för

pastoratsadjunkterna i viss anslutning till de icke-ordinarie läroverkslärar-

nas befordringsgång synes böra utformas sålunda: Ce 21 under ett och ett

halvt år, Ce 22 under två år, Ce 23 under två år, varefter befordran sker till

Ce 24, därvid en förkortning av väntetiden till ett år bör kunna ske för

teologie licentiater i Ce 23 samt för teologie doktorer i en var av Ce 22 och 23.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Löneavvägningen för k yr k oadjunkter in. m.

Statens lönenämnd och statskontoret hava godtagit den av kommittén

förordade lönegradsplaceringen för kyrkoadjunkterna, mot vilken riks-

räkenskapsverket förklarat sig icke hava något att erinra. Från kammar­

kollegiets sida ifrågasattes, huruvida det överensstämmer med eljest till-

lämpade principer i fråga om reglerad befordringsgång, att för kyrko­

adjunkterna, vilka med avseende på arbetsuppgifter i stort sett få anses

jämförbara med pastoratsadjunkterna, inrättas extra ordinarie befattningar

i samma löneställning som slutlönegraden i den för de senare avsedda reg­

lerade befordringsgången. Om så ej är fallet, torde enligt ämbetsverket

även kyrkoadjunkterna böra följa den reglerade befordringsgången.

Under framhållande av att kyrkomötet övervägt frågan om en differen­

tiering av kyrkoadjunktstjänsterna på olika lönegrader, ansluter sig kyrko­

mötet till kommitténs uppfattning, att något påtagligt behov av en sådan

anordning icke föreligger. På grund härav och då kyrkomötet finner den

för kyrkoadjunkterna föreslagna lönegradsplaceringen skälig, förordar

kyrkomötet kommitténs förslag i denna del. Domkapitlen i samtliga —

utom Karlstads och Härnösands — stift förklara sig icke hava något att

erinra mot kyrkoadjunkternas inplacering i lönegrad Ce 24, domkapitlet i

Visby under uttalande, att den föreslagna lönesättningen synes förmånlig

för den naturliga befordringsgången genom komministerstjänst till kyrko­

herdebeställning. Då det måste anses önskvärt, att kyrkoadjunkterna, som

— åtminstone vad beträffar Linköpings stift •—- i huvudsak äro statione­

rade i stadsförsamlingarna och vilkas tjänstgöring i allmänhet bör inriktas

på ungdomsverksamhet, icke allt för länge kvarstanna i sina tjänster, synes

enligt domkapitlet i samma stift löneställningen för dessa adjunkter ur den

anförda synpunkten icke böra göras förmånligare än enligt kommittéför­

slaget. Allmänna svenska prästföreningen förklarar sig icke vilja motsätta

sig kommittéförslaget på denna punkt men anser sig likväl böra framhålla,

att en inplacering i lönegrad Ce 25 synts mera motiverad dels med hänsyn

till tjänstens karaktär och med densamma förenade arbetsuppgifter dels

ock i anseende till att lönegrad Ce 24 även är slutlönegraden i den reglerade

befordringsgången för pastoratsadjunkterna. Enligt föreningens mening

förefinnes dock en väsentlig skillnad mellan pastoratsadjunkts- och kyrko-

95

adjunkstjänster såväl ur tjänsteorganisatorisk synpunkt som med avse­

ende på arbetsuppgifterna.

En från kommitténs förslag avvikande lönesättning för kyrkoadjunk-

terna påyrkas av domkapitlen i Karlstad och Härnösand samt Sveriges

gngre prästers förbund. Då enligt det förra domkapitlets mening samma

anledning föreligger för en differentiering av kyrkoadjunkterna på olika

lönegrader som beträffande komministerstjänsterna, föreslår domkapitlet

en fördelning av nämnda adjunktsbefattningar på lönegraderna Ce 24,

Ce 25 och Ce 26, varigenom lägsta komministers- och högsta kyrkoadjunkts-

lönegraderna skulle bliva identiska. Domkapitlet i Härnösand och nyss­

nämnda personalorganisation, vilka båda förordat komministraturernas

differentiering på lönegraderna Ca 27, Ca 28 och Ca 29, finna vägande skäl

tala för en fördelning av kyrkoadjunktstjänsterna på lönegraderna Ce 25,

Ce 26 och Ce 27. Förbundet anför till stöd för sin uppfattning följande.

De skäl, som anförts för en differentiering av komministerstjänsterna,

gälla i alldeles samma mån kyrkoadjunkturerna. I åtskilliga flerförsam-

lingspastorat finnes i stället för komministern en kyrkoadjunkt, som i den

ena eller i två av församlingarna övertagit de funktioner, som eljest an­

komma på kyrkoherde. När i samma pastorat finnas både komminister och

kyrkoadjunkt föreligger i regel ingen som helst skillnad mellan dessa i

fråga om arbetsuppgifter. Beträffande lönegradsplaceringen vill förbundet,

som håller före att kyrkoadjunkt under inga förhållanden kan placeras i

lägre lönegrad än Ce 25, föreslå, att dessa tjänster inplaceras i Ce 25, 26

och 27, och att differentieringen sker i analogi med vederbörande kyrko­

herdetjänsts inplacering. I

I anslutning till frågan om löneavvägningen för kyrkoadjunkterna hava

domkapitlet i Visby och allmänna svenska prästföreningen framhållit, att

vad som från deras sida anförts i fråga om löneförbättring för extra ordi­

narie präst, som förbigåtts vid befordran till ordinarie tjänster, jämväl har

sin giltighet i fråga om kyrkoadjunkter.

Enligt flertalet remissinstanser aktualiserar frågan om lönesättningen

för kyrkoadjunkterna det tjänsteorganisatoriska spörsmålet om principerna

för inrättande av kyrkoadjunktstjänster. Kyrkomötets särskilda utskott

har i detta spörsmål anlagt följande av kyrkomötet godtagna synpunkter.

Enligt 14 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning skall

kyrkoadjunktstjänst inrättas i pastorat, där bibehållande eller inrättande

av komministerstjänst icke erfordras men arbetet dock kräver, att ordinarie

tjänsteinnehavare erhåller stadigvarande biträde av adjunkt. I anslutning

härtill vill utskottet understryka vikten av att kyrkoadjunkturer icke få

träda i stället för komministerstjänster, utan att, där behov av sistnämnda

slags befattning tydligt och varaktigt förefinnes, sådan tjänst också verk­

ligen tas i anspråk. Alt, såsom nu förekommer, jämte kyrkoherde och eu

eller två komministrar ända till tre kyrkoadjunkter anställas i en och

samma församling kan svårligen utgöra eu från kyrklig synpunkt ända-

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

96

målsenlig ordning. En dylik anhopning av kyrkoadjunktstjänster överens­

stämmer uppenbarligen icke heller med nyssnämnda lagrum.

Domkapitlet i Linköping understryker den förefintliga tendensen att in­

rätta kyrkoadjunktstjänster i sådana fall, där komministrar synts böra an­

ställas, samt betonar, att med en fortsatt dylik utveckling försvinna förut­

sättningarna för den föreslagna relativt låga löneställningen för kyrko-

adjunkterna.

I sitt yttrande över här ifrågavarande del av kommittébetänkandet kom­

mer jämväl domkapitlet i Lund in på den lämpliga avvägningen av antalet

kyrkoadjunktstjänster samt framför i samband härmed synpunkter, som

även äga betydelse i ett vidare sammanhang.

Bland stiftets kyrkoadjunkter finnas för närvarande 20, vilka var och

en har kyrkobokföringsskyldigheten för en eller två församlingar. De äro

bosatta i annan församling än kyrkoherden och intaga exakt samma tjän­

steställning som en komminister. De äro såsom kyrkoadjunkter icke lag­

ligen berättigade till prästgård, vilket har medfört betydande svårigheter

för dem att — dessa präster äro samliga placerade på landsbygden — an­

skaffa bostäder. Härtill kommer, att de i egenskap av kyrkobokförings-

skyldiga äro ansvariga för församlingsböckerna och annat, som ingår i

kyrkoarkivet. Arkivstadgans föreskrifter om arkivrum kunna svårligen

tillämpas i förhyrd bostad. Pastoraten eller församlingarna ha i anledning

härav och jämväl ur synpunkten att hava kyr koadjunkterna bosatta inom

resp. församling sett sig nödsakade att i stor utsträckning anvisa bostäder

åt dessa präster antingen i prästgårdar, som på grund av pastoratsreg-

leringar blivit utan prästerlig innehavare, eller i inköpta eller nyuppförda

fastigheter. Dylika fastigheter bebos av icke mindre än 16 kyrkoadjunkter.

Domkapitlet finner nu alla skäl tala för att dessa kyrkoadjunktstjänster

förvandlas till komministerstjänster. Tjänsteställningen är ju fullt enahanda

med en komministers. Enligt de sakkunnigas förslag skulle ett betydande

antal av dessa kyrkoadjunkter hänföras till tjänsteklass 2 för komminist­

rar, därest deras tjänster skulle omvandlas till komministerstjänster. Dom­

kapitlet kommer sålunda att i sinom tid göra framställning om inrättande

av komministerstjänster i stället för kyrkoadjunktstjänster i dessa liksom

i ett flertal andra fall. I detta sammanhang vill domkapitlet framhålla, att

även om den nu gällande prästlöneregleringslagen skulle äga bestånd, dom­

kapitlet i allt fall i samband med utlöpningen av löneregleringar haft för

avsikt att i erforderligt fall göra framställning om kyrkoadjunkters er­

sättande med komministrar. För övrigt torde inrättandet av kyrkoadjunkts­

tjänster ha fått en omfattning, som nu gällande lagstiftning icke avsett.

I ett flertal fall hade inrättande av komministerstjänster varit av behovet

mera påkallat och av lagstiftningen förutsatt.

Skulle av vissa skäl, som domkapitlet visserligen knappast kan anse bä­

rande, ändock e. o. präst böra anförtros kyrkobokföringsskyldighet, synes

sådan präst böra erhålla ställning som e. o. komminister och hänföras till

den tjänsteklass bland komministrar antalet invånare inom tjänstgörings-

området berättigar honom till. Självfallet skulle e. o. komminister vara be­

rättigad till prästgård. Den av domkapitlet ifrågasatta nya prästerliga tjänst

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

97

eller e. o. komministerstjänst skulle kanske jämväl i andra fall tänkas

komma till användning.

Löneavvägningen för icke-ordinarie

stiftspräster.

Den för stifts- och kontraktsadjunkterna föreslagna placeringen i löne­

grad Ce 24 har av statens lönenämnd, riksräkenskapsverket, statskontoret

och kammarkollegiet lämnats utan erinran, av kollegiet dock under ifråga­

sättande, huruvida icke för här ifrågavarande präster ■—- liksom i fråga

om kyrkoadjunkterna — borde tillämpas den för pastoratsadjunkterna av­

sedda befordringsgången. Kgrkomötet och sex domkapitel hava med hän­

syn till finansiella konsekvenser icke ansett sig kunna förorda någon änd­

ring av den föreslagna löneställningen, ehuru det från vissa synpunkter

varit önskvärt, att stiftsadjunktstjänsterna, för vilka stundom komminist­

rar tagas i anspråk, kunnat placeras i en högre lönegrad. Med hänsyn till

att de rätt fåtaliga stiftsadjunktsbefattningarna äro specialtjänster av ut­

omordentlig betydelse för det kyrkliga arbetet i stiftet med stora krav på

tjänsteinnehavarens initiativkraft och förmåga att självständigt planera

arbetsuppgifterna förorda domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Växjö

samt allmänna svenska prästföreningen inplacering av dessa befattningar

i lönegrad Ce 25. Under framhållande av i huvudsak samma synpunkter

förorda domkapitlen i Härnösand och Stockholm en höjning av löneställ­

ningen till lönegrad Ce 26 samt domkapitlet i Karlstad och Sveriges gngre

prästers förbund uppflyttning ytterligare en lönegrad.

Lönea v vägningen för de icke-ordinarie

garnisons- och amiralitetsprästerna.

Enligt statens lönenämnds förmenande föreligga i kommittébetänkandet

icke tillräckliga uppgifter för bedömande av frågan om löneställningen för

garnisonspastorn i Boden och den icke-ordinarie amiralitetspredikanten i

Karlskrona. Riksräkenskapsverket och försvarets civilförvaltning hava

emellertid ansett sig kunna lämna kommitténs förslag i denna del utan

erinran. Med hänsyn till de båda tjänsternas beskaffenhet har statskon­

toret icke funnit sig kunna förorda högre lönegradsplacering än Ce 24.

I fråga om garnisonspastorn i Boden, som är ensam präst vid en av de

allra största garnisonerna i landet, anser kgrkomötet, liksom även dom­

kapitlet i Luleå, att hans ställning, ansvar och arbetsbörda motivera minst

samma löneställning som tillkommer komminister i högsta tjänsteklass.

Enligt kyrkomötets mening bör den icke-ordinarie amiralitetspredikanten

i Karlskrona, som ifråga om tjänsteställning är närmast jämförbar med

kyrkoadjunkt, placeras i lönegrad Ce 24. Ifrågavarande garnisonspastor och

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

98

amiralitetspredikant föreslås av allmänna svenska prästföreningen och

Sveriges yngre prästers förbund placerade i respektive lönegrad Ce 28

och Ce 26.

Föredraganden.

Av betydelse vid utformningen av anställningsförhållandena för de präs­

terliga adjunktskategorierna vid en övergång till civilstatens lönesystem är

självfallet bedömandet av de nuvarande extra ordinarie prästernas anställ-

ningsrättsliga ställning. Kyrkomötet jämte åtskilliga domkapitel ha gent­

emot de föreslagna anställningsformerna framhållit, att kyrkan genom or­

dinationen tagit slutlig ställning till frågan om den prästvigdes lämplighet

för dess tjänst och att härefter kyrkan står ansvar för prästens skäliga

försörjning. Då möjligheten att entlediga annorledes än efter fel eller för­

summelse i tjänsten utgör huvudkriteriet på de icke-ordinarie anställnings­

formerna i civilstatens lönesystem, skulle den av kyrkomötet hävdade upp­

fattningen betinga en grundväsentlig förändring av dessa anställningsfor­

mers innehåll vid lönesystemets tillämpning för prästerna. Ehuru kyrko­

mötet godtagit nämnda anställningsformer oreviderade, anser jag mig lik­

väl ha anledning att här något närmare beröra ifrågavarande spörsmål.

Till grund för kyrkomötets mening, att ordinationen konstituerar en rätt

till anställning i kyrkans tjänst, lärer åberopas bestämmelserna i 19 kap.

6 § i 1686 års kyrkolag, vartill nådiga cirkulärbreven den 19 december 1748

och den 21 augusti 1786 innehålla kompletterande tillämpningsföreskrifter.

Det i nämnda lagrum stadgade förbudet för biskop att — vid påföljd av

ansvar för ämbetsbrott — viga flera präster än som nödtorfteligen behövas

och med lägenheter kunna förses får dock enligt min uppfattning icke

tagas till intäkt för ett påstående av så vittutseende innebörd som det som

här framförts. Denna lagbestämmelse kan icke äga annat än det begrän­

sade syftet att stadga eu med straffansvar sanktionerad regel för rekryte­

ringen av stiftets prästerskap, avsedd att i möjligaste mån förhindra

uppkomsten av en delvis sysslolös prästkår.

Av vad jag här anfört torde till en början följa, att ehuruväl en till aktiv

församlingstjänst vigd prästman vid en väl planlagd stiftsrekrytering i all­

mänhet måste kunna påräkna kontinuerliga missiv, det ingalunda får an­

ses som mot den gällande rättsregleringen stridande, om han till följd av

personalförhållandena i stiftsprästerskapet, som icke kunnat förutses vid

hans ordination, under någon tid ställes utan förordnande. Sistnämnda

situation får givetvis ses i samband med det förhållandet, att § 36 rege­

ringsformen skyddar ordinarie präst mot att — i annat fall än efter veder­

börlig läkarundersökning, som avses i §16 b prästlöneregleringslagen —

påtvingas ett ämbetsbiträde eller en vikarie, till vars avlöning han skall

bidraga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

99

Om den extra ordinarie prästen under sina förordnanden i stiftet genom

sitt personliga uppträdande i och utom tjänsten eller genom själva be­

skaffenheten av sin tjänstéutövning visar sig vara olämplig såsom präst

— dock utan att därför kunna jämlikt 13 § domkapitelslagen skiljas från

prästämbetet -—- anser jag, i motsats till kyrkomötet, hinder i kyrkolag

eller annan författning icke föreligga för stiftsledningen att underlåta att

meddela honom missiv. Befogenheten för domkapitel att vägra en olämplig

— från prästämbetet dock icke skild — präst missivering framgår för öv­

rigt otvetydigt av tidigare av Kungl. Maj:t meddelade avgöranden i besvärs-

mål rörande dylik fråga.

Enligt min mening föreligger sålunda icke något hinder i kyrkolag eller

eljest att i den statskyrkliga tjänsteorganisationen tillämpa de i civilstatens

lönesystem utformade anställningsformerna aspirant- och extra ordinarie

anställning i all huvudsak oförändrade. I likhet med kommittén anser jag,

att vid den förordade löneregleringen åt de prästerliga adjunkterna bör be­

redas extra ordinarie anställning. Huruvida efter övergången till det före­

slagna lönesystemet antagningen till extra ordinarie pastoratsadjunkt skall

föregås av viss tids aspirantanställning, är enligt min mening en lämplig-

hetsfråga, som får avgöras från i huvudsak två synpunkter. Den ena av

dessa är, om det med hänsyn till löneavvägningen för i stort sett jämförliga

befattningshavargrupper kan anses motiverat, att pastoratsadjunkten redan

från första tjänstgöringsdagen tillerkännes med extra ordinarie anställning

förenade sociala löneförmåner och pensionsrätt med mera. För min del

kan jag icke finna annat än att en omedelbar extra ordinarieantagning

skulle innebära ett påtagligt gynnande av pastoratsadjunkterna framför

övriga i allmän tjänst anställda befattningshavare med lika omfattande

akademisk utbildning. Den andra synpunkten är om det för införande av

aspirantanställning för icke-ordinarie präster möter principiella hinder i

så måtto, att pastoratsadjunktens första tjänstgöringstid icke har karak­

tären av en prövnings- och utbildningstid. Det är självklart, att den nog­

granna och sorgfälliga individuella prövning av de olika prästkandidater­

nas lämplighet för prästämbetet — bland annat genom förfrågningar hos

lärarna vid de teologiska fakulteterna — som biskopen anlägger vid re­

kryteringen av stiftets prästerskap, i allmänhet är en garanti för den präst­

vigdes lämplighet för kallet. Erfarenheten har dock visat, att i vissa fall

ordinerats teologer, vilka icke varit för prästämbetet lämpliga, något som

även understrukils i den år 1942 framlagda prästutbildningsutredningen

(SOU 1942:33). I samma utredning har därjämte framhållits, att en ny-

ordinerad präst i stort sett är oprövad i de praktiska församlingsvårds-

uppgifterna. Den första tjänstgöringen såsom församlingspräst är därför i

mycket eu utbildningstid, övervägande skäl tala därför enligt min mening

för ett anlitande av aspirantanställning under pastoratsadjunkternas första

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

100

tjänstgöringstid — lämpligen under halvtannat år såsom kommittén före­

slagit. I praktiken torde detta för övrigt allenast innebära, att pastorats-

adjunkten under angivna tid icke kommer i'åtnjutande av de förmåner

extra ordinarie anställning medför.

Vad därefter angår den av kommittén förordade begränsningen av an­

talet pastoratsadjunktstjänster i stiften, så har av kammarkollegiet sär­

skilt understrukits angelägenheten av en regelbundet återkommande pröv­

ning av pastoratsadjunktskårens storlek. För egen del finner jag, att kom­

mittén på ett övertygande sätt motiverat behovet av en fixerad personalram

för stiftens obefordrade präster i aktiv församlingstjänst. Jag instämmer

därför i kommitténs förslag, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t —

som jämväl inrättar ordinarie och övriga icke-ordinarie församlingstjänster

— att bestämma antalet pastoratsadjunkturer i stiften. Till frågan om

det praktiska anordnandet av den föreslagna personalramen är jag icke

för närvarande beredd att taga ställning. Jag finner mig dock i detta sam­

manhang böra anmärka, att den av kyrkomötet förordade procentmetoden

icke möjliggör någon smidig anpassning alltefter det stiftsvis mycket vari­

erande behovet av pastoratsadjunkter under olika tidsperioder. Ett utnytt­

jande i varje stift av kyrkomötets relationstal — 25 procent •— skulle inne­

bära en utökning av det nuvarande antalet pastoratsadjunkter med om­

kring 80 procent och medföra en kostnadsökning — utöver kommitténs

kostnadsplan — med cirka 2 400 000 kronor, utgifter för reseersättningar

och tjänstgöringstraktamenten icke inräknade. Redan med hänsyn till de

ekonomiska konsekvenser, som kyrkomötesförslaget kan medföra, är det

föreslagna procenttalet givetvis icke godtagbart.

De skäl, som av statskontoret, vissa domkapitel och Sveriges yngre präs­

ters förbund framförts för ändring i olika riktningar av kommitténs för­

slag till befordringsgång för pastoratsadjunkterna, kan jag icke finna bä­

rande. Att liksom i fråga om de ordinarie församlingsprästerna anpassa

lönesättningen för pastoratsadjunkterna efter läroverkslärarlönen i viss

tjänstegrad finner jag uteslutet, då för de icke-ordinarie prästerna saknas

motsvarighet till det för läroverkslärarna betungande provåret med ersätt­

ning i form av terminsarvoden å 1 000 kronor. Enligt min mening tillgodo­

ser kommitténs förslag till befordringsgång på ett tillfredsställande sätt

anspråken på en skälig löneavvägning och samtidigt även i detta samman­

hang relevanta lönetekniska synpunkter. Jag tillstyrker därför den av de

sakkunniga föreslagna befordringsgången.

Till frågan, huruvida icke-ordinarie präst, som till följd av prästvalssyste-

mets ur befattningshavarsynpunkt ojämna verkningar icke vunnit beford­

ran trots påtaglig överlägsenhet i tjänstår, bör beredas speciell kompensa­

tion i form av högre löneklass- eller lönegradsplacering än som följer av

normalbestämmelserna, är jag icke beredd att för närvarande taga ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

102

tjänstebostads anordnande samt angående dess vård och underhåll. Regle­

mentet innefattar stadganden om befattningshavares förpliktelse att mot­

taga och bebo åt honom anvisad tjänstebostad, om hans skyldighet att gälda

ersättning för bostaden och i förekommande fall jämväl ersättning för

bränsle och belysning. Härutöver stadgas i reglementet om tjänstebostads

avträdande samt om befattningshavares och dennes dödsbodelägares skyl­

dighet att vid behov mot skälig gottgörelse upplåta utrymme i tjänstebosta-

den för vikarie och efterträdare.

I folkskolans avlöningsreglemente (26 §) återfinnas i stort sett motsva­

rande bestämmelser beträffande tjänstebostad åt ifrågavarande lärare. Här­

utöver finnes beträffande lärarbostäderna en särskild boställsordning med

utförliga bestämmelser rörande sådan bostads anordnande, storlek, inred­

ning in. in. ävensom angående den ersättning (hyresavdrag), som för bosta­

den skall utgå, om ersättningens bestämmande och om uppskattning för

sådant ändamål av tjänstebostadens hyresvärde.

För församlingsprästerna synas enligt kommitténs mening några regle­

rande bestämmelser i förevarande hänseenden icke vara erforderliga utöver

dem, som för övriga här omnämnda befattningshavargrupper befunnits på­

kallade. I det hela torde de blivande bestämmelserna för prästerna närmast

böra ansluta sig till de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade.

Det finnes fördenskull ingen anledning att vidtaga större saklig ändring

i den ecklesiastika boställsordningens stadganden i 17 och 18 §§. Dock

torde bestämmelserna om prästs vårdnadsskyldighet med avseende å tjän-

stebostaden böra utvidgas att avse jämväl tjänstebostad i annan pastorats-

byggnad. Skyldighet att mot ersättning upplåta utrymme i bostaden bör

vidare gälla icke blott befattningshavarens dödsbodelägare utan även denne

själv, och den bör även innefatta skyldighet att bereda personligt bostads­

utrymme åt pastoratsadjunkt, som anställes som ämbetsbiträde åt tjänst­

innehavaren.

Bestämmelserna om befattningshavares skyldighet att mottaga och bebo

åt honom anvisad tjänstebostad böra för församlingsprästernas vidkom­

mande givetvis avse jämväl bostad i annan pastoratsbyggnad än prästgård.

Sådan annan tjänstebostad, om vars anordnande ju icke — såsom i fråga

om prästgårdarna — förekomma några bestämmelser i ecklesiastik bo­

ställsordning, bör likväl förutsättas skola godkännas av stiftsnämnden för

att skyldighet skall inträda för prästen att mottaga och bebo densamma.

I fråga om de prästerliga tjänstebostädernas anordnande, deras inred­

ning och övriga beskaffenhet äro med hänsyn till omregleringen av präs­

ternas avlöningsförhållanden icke några särskilda nya bestämmelser på­

kallade. Boställsordningens föreskrifter härutinnan torde med avseende å

prästgårdarna vara tillfyllest. Måhända kunna de i särskilda hänseenden

vara i behov av viss översyn, men denna fråga har icke något samband

med löneregleringen. Enligt kommitténs mening äro några bestämmelser

för närvarande ej i avlöningshänseende behövliga rörande vad prästs

tjänstebostad skall omfatta, vilka rum som skola däri ingå och vad eljest

därmed skall vara förbundet.

Kommittén erinrar vidare om, att folkskolans avlöningsreglemente åläg­

ger vederbörande befattningshavare ovillkorlig skyldighet att vidkännas er­

sättning för av honom mottagen tjänstebostad samt att statens allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

104

Domkapitlet i Växjö och Sveriges yngre prästers förbund anse, alt skyl­

dighet bör stadgas för pastorat att tillhandahålla tjänstebostad åt kyrko-

adjunkt, om förhållandena på hyresmarknaden i stationeringsorten det på­

kalla. Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida man vid löneregleringen kan

förbigå de icke-ordinarie prästernas tjänstebostadsfråga. I samma spörsmål

gör domkapitlet i Lund följande uttalande.

Bland stiftets kyrkoadjunkter finnas för närvarande tjugu, vilka var och

en har kyrkobokföringsskyldigheten för en eller två församlingar. De äro

bosatta i annan församling än kyrkoherden och intaga exakt samma tjänste­

ställning som en komminister. De äro såsom kyrkoadjunkter icke lagligen

berättigade till prästgård, vilket har medfört betydande svårigheter för dem

att — dessa präster äro samtliga placerade på landsbygden — anskaffa bo­

städer. Härtill kommer, att de i egenskap av kyrkobokföringsskyldiga äro

ansvariga för församlingsböckerna och annat, som ingår i kyrkoarkivet.

Arkivstadgans föreskrifter om arkivrum kunna svårligen tillämpas i för­

hyrd bostad. Pastoraten eller församlingarna ha i anledning härav och

jämväl från synpunkten att hava kyrkoadjunkterna bosatta inom respek­

tive församling sett sig nödsakade att i stor utsträckning anvisa bostäder

åt dessa präster antingen i prästgårdar, som på grund av pastoratsregle-

ringar blivit utan prästerlig innehavare, eller i inköpta eller nyuppförda

fastigheter. Dylika fastigheter bebos av icke mindre än sexton kyrko­

adjunkter.

Kammarkollegiet har beträffande skyldigheten att tillhandahålla präst­

gård yttrat följande.

Kyrkomötet har i fråga om de prästerliga tjänstebostäderna gjort ett ut­

talande av principiell innebörd. Kyrkomötet har nämligen ansett, att det

enligt kommitténs förslag i övrigt vore följdriktigt, att pastorat i de fall,

då insynad prästgård icke funnes, ålades att tillhandahålla bostad av sådan

beskaffenhet, att den i huvudsak motsvarade de krav, som ställdes på präst­

gård. Kollegiet anser, att befogenhet alltjämt bör förbehållas Kungl. Maj:t

att dispensera från åliggandet att tillhandahålla prästgård, där hinder här­

för finnes möta på grund av särskilda omständigheter. Vissa skäl kunna

till och med anföras till förmån för vidgade dispensmöjligheter i detta hän­

seende. Sålunda torde komministrar utan eget tjänstgöringsområde i stä­

der och andra tätorter mången gång knappast kunna sägas intaga någon

särställning i förhållande till andra befattningshavare i allmän tjänst i

fråga om anspråk på särskild tjänstebostad. Tjänstinnehavarens nytta av

tjänstebostaden står här stundom ej i rimlig proportion till pastoratets

stora onus för tillhandahållandet av sådan. Ej sällan finner man därför

i ärenden om inrättande av prästerliga biträdestjänster, att pastoraten före­

draga en kyrkoadjunkt framför en komminister för att komma ifrån tjän-

stebostadsbesväret.

Skyldighet att bygga prästgård bör enligt statskontoret — i analogi med

skoldistrikts åliggande att uppföra lärarbostad — endast åvila pastorat,

därest å orten saknas hyresmarknad med bostäder av sådan storlek och

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

108

Vid avdragsbeloppens uträknande har kommittén utgått från de i Häver­

marks promemoria (tab. 7) angivna hyrestalen för en bostadslägenhet

inom en var av de tre skilda kvalitetsklasserna om inalles sex rum och kök

för kyrkoherdebostad samt fem rum och kök för komministersbostad, ex­

klusive expeditionsrum. De sålunda antagna hyrestalen ha av kommittén

sammanvägts till ett belopp per tjänstegrad och hyresgrupp med hänsyn

till de två tjänstebostadskategoriernas kvalitet, d. v. s. bostädernas utrust­

ning med centraluppvärmningsanordning, enskilt badrum samt vatten och

avlopp, på sätt detta kunnat antagas med stöd av bland annat utfallet av

den av kommittén företagna särskilda bostadsundersökningen beträffande

prästgårdarna. Dessa sammanvägda hyrestal ha emellertid, med hänsyn till

de prästerliga tjänstebostädernas — främst i prästgårdarna — speciella

karaktär, av kommittén ansetts böra jämkas ytterligare något nedåt, cirka

12 procent, för att kunna godtagas såsom skäliga bostadsavdragsbelopp.

Det nyss i korthet angivna förfarandet vid bostadsavdragens uträknande

har närmare beskrivits av kommittén, som härom anfört:

Vid bearbetningen av de nämnda hyrestalen har, med visst stöd av de

vid kommitténs bostadsundersökning erhållna uppgifterna rörande kyrko­

herde- och komministersbostädernas storlek (antal boningsrum), för kyrko­

herdebostad antagits en genomsnittlig storlek av 6 boningsrum och kök

samt för komministersbostad 5 boningsrum och kök. Detta i förhållande

till den ecklesiastika boställsordningens maximistorlekar för tjänstebostad

i prästgård (för kyrkoherde 8 samt för komminister 6 rum och kök) rela­

tivt låga rumsantal har i första hand motiverats av att boställsordningens

maximisiffror avse att innefatta ett expeditionsrum för kyrkoherde liksom

även för komminister, som på eget ansvar har att ombesörja kyrkobok­

föringen i församling för vilken han är anställd. Ett motsvarande lägre

antal rum för tjänstebostäderna (för kyrkoherde minst 5, högst 7, varav

ett expeditionsrum, samt för komminister 4 å 5) förordades på sin tid av

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet (uti. nr 8) vid 1932 års

riksdag. Utskottet underströk härvid de olägenheter, som — ej minst för

tjänstinnehavaren — vore förbundna med de olämpligt stora prästgårdarna.

Utskottets förslag godkändes jämväl av andra kammaren men avslogs av

första kammaren, varefter riksdagen antog nu gällande bestämmelse. Civila

byggnadsutredningen har i sin förberörda p. in. den 30 augusti 1941 upp­

tagit samma förslag om reducering av det föreskrivna rumsantalet i präst­

gårdarna till 7 (inkl. expeditionsrum) resp. 5 boningsrum. Av prästlöne-

kommitténs bostadsundersökning har visserligen framgått, att det förhål­

landevis största antalet nuvarande kyrkoherdeprästgårdar (24,8 resp. 28

procent) innefattar 7 å 8 rum och kök samt det största antalet komminis­

tersprästgårdar (36 resp. 26 procent) 6 ä 7 rum och kök, i förekommande

fall utöver expeditionsrum. Härvid är dock att beakta, att vid denna sta­

tistiska undersökning på grund av uppgiftsmaterialets ofullständighet ej

kunnat tagas någon hänsyn till eventuellt förekommande, i det uppgivna

rumsantalet ingående boningsrum under 9 kvm eller eljest mindervärdiga

rum. Härtill kommer, att i rumsantalet ofta ingå andra expeditionsrum än

den egentliga pastorsexpeditionen, såsom samtalsrum, väntrum, förrätt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

no

begripen gottgörelse för till tjänstebostad i förekommande fall hörande

park- och trädgårdsområde.

Med en reglering av tjänstebostadsfrågan för församlingsprästerna, på

sätt här föreslagits, följer helt naturligt, att tjänstinnehavaren ej vidare

skall ha att vidkännas någon som helst sådan kostnad för bostaden, som

eljest sedvanligt åvilar hyresvärden. Dylik kostnad (speciellt fastighets­

skatt samt vatten- och liknande avgift och gatuavgift, där sådan utgår)

skall följaktligen efter avlöningsreformens genomförande alltid gäldas av

pastoratet, och detta även för fall att kostnaden — såsom enligt gällande

skattebestämmelser, fastighetsskatten för prästgård -— debiteras tjänste-

bostadsinnehavaren.

Yttranden.

Mot kommitténs förslag angående schematiska hostadsavdrag har fram­

ställts erinran allenast av domkapitlet i Härnösand, som ansett att försam­

lingsprästernas tjänstebostäder borde klassificeras liksom folkskollärar­

nas. Även en minoritet i statskontoret (generaldirektören Björck, statskom-

missarien Johnsson och t. f. statskommissarien Kull) har funnit en klassi­

ficering påkallad och framhållit:

Även om relativt stor procent av bostäderna kunna beräknas tillhöra

högsta kvalitetsldassen, kan det icke anses tillfredsställande, att befatt­

ningshavare, vilka måste bebo tjänstebostad i lägre kvalitetsklass än den

högsta, ändock skola vidkännas hyresavdrag såsom om bostaden varit av

högsta kvalitet. För övrigt saknas anledning att göra ett avsteg från de

principer i förevarande avseende, vilka godtagits i fråga om folkskolans

lärare (SFS 1946:883, 20 §). Beslut om klassificering av tjänstebostad bör

fattas av respektive stiftsnämnd.

I särskilda till allmänna svenska prästföreningens yttrande fogade ut­

talanden har vidare ifrågasatts dels om ej en rättvis avvägning av tjänste-

bostadsavdraget kunde nås genom att till givet värde för hyresgrupp I

för kyrkoherde- och respektive komministersbostad lades den i dyrorts-

grupperingen ingående hyresfaktorn, dels att de beräknade bostadsavdra-

gen betraktades såsom normalavdrag i vederbörande hyresgrupp, vilka av­

drag borde efter förhandlingar med pastorat och tjänstinnehavare kunna

av boställsnämnden reduceras med hänsyn till bostadens standard och be­

lägenhet samt hyresvärdet i orten och andra förhållanden.

Socialstyrelsen finner det av kommittén föreslagna förfarandet väl av-

fägt och anför vidare.

Genom att bostadsavdraget endast göres beroende av sådana omständig­

heter (lönegrad och bostadsort), som kunna omedelbart och definitivt be­

stämmas och ej kräva särskild bedömning, blir systemet enkelt att tilläm­

pa. Möjligheterna att tillgodose skäliga anspråk på rättvisa synas sam­

tidigt vara rätt väl tillvaratagna.

Hyressättningen skulle visserligen bli ganska schematisk genom att diffe­

rentiering icke sker efter bostädernas växlande storlek och kvalitet. Av

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

111

kommitténs bostadsundersökning framgår dock att prästgårdarnas utrust-

ningsstandard numera är i det närmaste enhetlig. Deras storlek växlar

däremot i hög grad, men för befattningshavaren synes dock värdet av bo­

staden icke vara, vid lika standard, direkt avhängigt av bostadens storlek,

såsom fallet är på den öppna hyresmarknaden. Det är även värt att be­

akta, att denna schematisering av hyressättningen med tiden torde få icke

större utan snarare mindre betydelse, om prästgårdsbeståndet allt mer för­

enhetligas. Det kan dock ifrågasättas, om icke en viss reduktion av bostads-

avdraget borde ske efter en enkel norm i de relativt fåtaliga fall, där bo­

staden beträffande utrustning och storlek är väsentligt underlägsen den

typ, för vilken bostadsavdraget är beräknat.

Styrelsen förutsätter att bostadsavdragen bli rörliga såtillvida, att de vid

behov justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar för att därigenom

upprätthålla likställighet mellan tjänstebostadsinnehavare och andra jäm­

ställda befattningshavare utan tjänstebostad.

En sådan justering blir i varje fall aktuell vid varje dyrortsgruppering

och hyresgruppering. Dessa grupperingar förutsätta ny liyresräkning, vil­

ken även ger underlag för en omräkning av bostadsscheinat. En justering

kan bli motiverad såväl av en förändrad spännvidd mellan hyresgrupper-

na som av en förskjutning beträffande den allmänna hyresnivån. Därest

en mera betydande förändring av hyresnivån på den öppna marknaden

inträffar under en dyrortsgrupperings giltighetstid och denna medför en

viss ökning eller minskning av lönetilläggen, skulle även anledning före­

ligga att överväga en generell ändring av bostadsavdragen.

Styrelsen konstaterar, att avdragsbeloppen, en serie för kyrkoherdebo­

städer och en för komministersbostäder, bygga på hyrestal uträknade med

ledning av hyresuppgifter från den senaste allmänna hyresräkningen, men

saknar anledning att närmare pröva de avvikelser, som företagits av hän­

syn till prästgårdsbostädernas speciella karaktär in. in.

Anmärkningsvärt nog äro avdragsbelopp angivna endast för kyrkoherde-

och komministersbostäder men icke för bostäder upplåtna till icke-ordi-

narie präster. Frågan om sistnämnda grupp av bostäder synes överhuvud

icke vara behandlad i föreliggande betänkande. Även om denna grupp är

ringa, torde den icke kunna helt förbigås i detta sammanhang. Avdragsbe­

loppen för komministersbostäderna torde bli oskäligt höga för dessa befatt­

ningshavare, vilka skulle placeras på en lägre lönenivå och vilka, att döma

av en mindre stickprovsundersökning (kommittébetänkandet s. 49, tab. 14),

i genomsnitt torde ha icke oväsentligt mindre bostäder. En komplettering

av hyresschemat med särskilda, något lägre belopp för bostäder upplåtna

till icke-ordinarie präster synes erforderligt; systemet skulle icke kompli­

ceras därigenom.

Bostadsavdragens avvägning och vad därmed äger samband har föran­

lett kammarkollegiet till följande uttalande.

Beträffande tjänstebostadens storlek har kommittén antagit såsom ge­

nomsnitt för kyrkoherde 6 boningsrum och kök samt för komminister 5

boningsrum och kök. Kommittén anser sig med denna avvägning ha tagit

skälig hänsyn till de särskilda utrymmeskrav, som kunde ställas på grund

av dessa bostäders karaktär av prästgårdar med därav följande representa­

tiva förpliktelser. Å andra sidan har kommittén ej ansett sig böra gå in

112

på något bedömande, huruvida blott angivna bostadsutrymme skulle anses

högst utgöra prästens tjänstebostad.

Den av kommittén verkställda statistiska utredningen rörande det nu­

varande beståndet av prästerliga tjänstebostäder visar, att endast ett för­

hållandevis ringa procenttal av dessa bostäder innehåller så låga ruinstal,

som de kommittén lagt till grund, eller lägre. Vissa av de skäl som anförts

till stöd för de valda låga rumstalen förefalla ej särskilt starka — exempel­

vis synes uppgiftsmaterialets eventuella ofullständighet ha bort ge anled­

ning till komplettering. Godtager man emellertid kommitténs förslag på

denna punkt, ställes man inför frågan, huruvida ett system med hostads-

avdrag, byggt på angivna rumstal, lämpligen låter förena sig med gällande

bestämmelser i ecklesiastik boställsordning om storleken av kyrkoherde-

respektive komministersprästgård. Kollegiet anser det vara uppenbart, att

boställsordningens hithörande bestämmelser måste anpassas efter de syn­

punkter, som vid bostadsavdragens bestämmande anläggas på de präster­

liga tjänstebostädernas storlek. Även om en dylik revision av boställs-

ordningen måhända icke med nödvändighet behöver sammankopplas med

prästlönereformen, synes den böra komma till stånd snarast efter dess ge­

nomförande till förhindrande av tillkomsten av nya tjänstebostäder, som

betinga bränslekostnadsgottgörelse för övertaliga rum. I samband med en

dylik översyn torde även andra prästerliga tjänstebostäder än prästgårdar

böra underkastas liknande bestämmelser om bostadens storlek och be­

skaffenhet med mera som dessa. Debatten i kyrkomötet om de prästerliga

boställsvåningarna i Stockholm illustrerar behovet av ett reglerande in­

gripande på detta område.

Vad angår tjänstebostäder kvalitet visar kommitténs statistik, att den

övervägande delen av bostadsbeståndet — av kyrkoherdebostäderna cirka

87 procent och av komministersbostäderna cirka 82 procent — tillhör kvali-

tetsklass 1 eller den högsta kvalitetsklassen. Återstoden fördelar sig på tre

lägre kvalitetsklasser. De hyrestal inom olika hyresgrupper och kvalitets-

klasser, som framkommit på grundval av de av kommittén antagna rums­

talen, ha av kommittén särskilt för kyrkoherdar och särskilt för kommi­

nistrar, »sammanvägts» med stöd av uppgifterna om tjänstebostädernas

kvalitet, varvid man för varje tjänstegrupp och hyresgrupp synes ha be­

räknat ett efter tjänstebostädernas fördelning på kvalitetsklasser genom­

snittligt hyrestal. Huruvida en dylik sammanvägningsmetod är förenlig

med gängse lönetekniska principer vid sådana beräkningar är kollegiet ej i

tillfälle att bedöma. Mot tillvägagångssättet synes emellertid kunna invän­

das, dels att bostadsavdraget låses fast vid en proportion mellan kvalitets-

klasserna, vilken undan för undan kommer att förskjutas, allt eftersom de

sämre tjänstebostäderna ersättas av sådana i högsta kvalitetsklass eller

nya högklassiga tjänstebostäder eljest tillkomma, och att bostadsavdraget

därför med tiden och i växande grad blir för lågt, dels ock att metoden

missgynnar de präster, som sitta med tjänstebostäder i de tre lägre kvali-

tetsklasserna och vilkas bostadsavdrag pressas upp av den stora frekvensen

tjänstebostäder i den högsta kvalitetsklassen. Enligt kollegiets mening vore

det riktigare att, med avstående från all »sammanvägning», såsom normal­

fall utgå från hyrestalen i högsta kvalitetsklassen samt att medge nedsätt­

ning av bostadsavdragen för präster med bostad i någon av de lägre kvali-

tetsklasserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

114

Det må tillika påpekas, att enligt den vid betänkandet fogade prome­

morian de hyrestal, som ligga till grund för bostadsavdragens bestämman­

de, avse årshyran exklusive kostnaderna för bränsle till uppvärmning av

bostaden och till varmvatten, men att däri ingår eldningsarbetet, när fråga

är om flerfamiljshus.

För bostad, som pastoratet — jämlikt av kyrkomötet förordat åläggan­

de — skall tillhandahålla i de fall, då insynad prästgård ej finnes skall

tjänstinnehavaren hava att vidkännas stadgat bostadsavdrag.

Det av kommittén tillämpade procenttalet för generell jämkning av hy-

restalen föreslås av domkapitlet i Växjö och allmänna svenska prästför­

eningen höjt till 20 procent samt av domkapitlet i Karlstad och Sveriges

yngre prästers förbund till 25 procent. Till stöd för sitt förslag anför

förbundet.

Prästgårdarna användas i mycket stor utsträckning för församlings-

ändamål. Sålunda har det från flera håll meddelats, att under ett år i en

och samma prästgård förrättats mer än 100 vigslar, 50 ä 60 dop och cirka

40 äktenskapsmedlingar. Landets bestånd av prästgårdar är dessutom i ej

ringa utsträckning av äldre byggnadstyp med stora rum, som draga stor

kostnad för uppvärmning och städning. De av de sakkunniga konstruerade

bostadsavdragen för de högre hyresgrupperna överstiga det samlade dyr-

ortstillägget för dyrortsgrupp med motsvarande beteckning. Därtill kom­

mer, att skatten blir högre för det nominellt högre lönebeloppet i den högre

dyrortsgruppen. — I de fall, då bostad icke är fullgod, borde stiftsnämnden

äga behörighet att föreskriva jämkning av bostadsavdraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Bränslekostnadsgottgörelse.

Prästlönekommittén.

I samband med regleringen av tjänstebostäderna har kommittén fram­

lagt förslag om särskild bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av spe­

ciellt stora tjänstebostäder. Kommittén anför härom:

Församlingsprästerna äga för närvarande enligt de gällande reglerings-

bestämmelserna icke rätt "till några särskilda naturaförmåner såsom till­

behör till den åt dem upplåtna hyresfria tjänstebostaden. Tidigare åtnjöt

emellertid flertalet kyrkoherdar och komministrar, åtminstone på lands­

bygden, förmånen av fritt bränsle på rot för husbehov från pastoratet till­

hörande löneboställes skog. Denna naturaförmån har med 1932 års boställs-

reform avvecklats. I stället hava de ordinarie prästerna över lag, på sätt

framgår av redogörelsen i 2 kap., tillerkänts ett kontant vederlag i form av

bidrag till tjänstebostadens uppvärmning (med 200 kronor för år för kyrko­

herde och 160 kronor för komminister). Härtill har för de senaste åren

kommit en särskild gottgörelse för bränslekostnad för vissa rum i onormalt

stora prästgårdar (högst 50 kronor per sådant rum och år).

Vid övergång till ny lönereglering för församlingsprästerna lärer, därest

tjänstebostadsfrågan för dem" ordnas enligt kommitténs förslag, ej heller

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden.

Kyrkomötet anmärker, att i de fall, då tjänstebostaden ingår som en del

i en av pastoratet uppvärmd fastighet och tjänstinnehavaren således ej

själv har möjlighet att begränsa kostnaden för uppvärmningen, kunna bo-

stadsavdraget och bränslekostnaderna tillsammans uppgå till ett i förhål­

lande till prästens avlöning oskäligt belopp. På grund härav föreslår kyrko­

mötet, att kommitténs förslag kompletteras med en spärr-regel, som i dy­

lika fall begränsar prästens utgifter för hyra och värme till en rimlig del

av lönen, förslagsvis 20 procent.

Vad kyrkomötet sålunda förordat har jämväl av de lokala kyrkliga re­

missmyndigheterna i allmänhet tillstyrkts. Domkapitlet i Stockholm har i

denna fråga ytterligare anfört följande.

Gentemot kommitténs förslag beträffande uppvärmningskostnadernas

fördelning finge domkapitlet anföra, att både den gällande regleringen med

värmekostnadsbidrag och den nu föreslagna ordningen verkade synnerligen

ojämnt och orättvist. En kyrkoherde med prästgård på tio medelstora rum

skulle få gottgörelse för fyra rum med 360 kronor, under det att en kyrko­

herde med lika stor eller större prästgård men med åtta rum endast finge

180 kronor. Erfarenheten hade vidare ådagalagt, att stor ovisshet rådde om

vad som menades med bostadsrum. Skulle en stor hall med värmeelement

räknas som rum? Enligt praxis icke, men den skulle i alla fall uppvärmas

och krävde mycket bränsle. På grund av anförda synpunkter ville dom­

kapitlet föreslå, att, om bestämmelse om bränslegottgörelse genomfördes,

det klart utsädes, att med bostadsrum menades rum med viss storlek och

försett med anordning för uppvärmning, och att gottgörelsen därvid be­

räknades efter det antal kubikmeter, varmed en tjänstebostad översköte en

bostad av normal storlek.

Domkapitlet anslöte sig i övrigt till det av kyrkomötet framförda försla­

get om en särskild spärr-regel, men ville för sin del föreslå, att denna re­

gel skulle tillämpas icke blott då tjänstebostaden inginge som del i en av

pastoratet uppvärmd fastighet utan för det fall, att tjänstinnehavaren be­

bodde prästgård.

Domkapitlet ville slutligen som ett alternativ framföra den tanken, att

en skälig bränslekostnadsgottgörelse bereddes tjänstinnehavaren genom

en enkel och lätt tillämpad regel, att tjänstinnehavare och pastorat betalade

var sin hälft av uppvärmningskostnaden. En sådan uppdelning komme att

bygga på historisk grund och hade därjämte den fördelen, att både tjänst­

innehavare och pastorat bleve positivt intresserade för en rationell lösning

av uppvärmningsfrågan.

Kammarkollegiet ifrågasätter, huruvida icke den ersättning, som tjänst­

innehavare i vissa fall skulle ha att utge för av pastoratet ombesörjd upp­

värmning av tjänstebostad m. m., alltid bör fastställas av stiftsnämnden.

Socialstyrelsen yttrar:

En gottgörelse i någon form synes erforderlig i de fall, där kostnaderna

för bostadens uppvärmning bli mera betydande. Liksom bostadsavdraget

bör även bränslekostnadsgottgörelsen kunna avvägas schematiskt för att

118

ordinarie präst — främst kyrkoadjunkt — om uppenbara svårigheter före­

ligga för befattningshavaren att själv förhyra bostad.

Mot kommitténs förslag angående bostadsavdragens schematisering,

sammanvägning och generella jämkning ha i vissa remissyttranden

framställts erinringar. För egen del kan jag icke finna några bärande

synpunkter anförda för att frångå den av kommittén tillämpade sche-

matiseringen och sammanvägningen av bostadsavdragen, då förfarings­

sättet på ett tillfredsställande sätt tillgodoser både kraven på enkelhet

i tillämpningen och anspråken på en rättvis avvägning. Den föreslagna

12-procentiga jämkningen av de sammanvägda hyrestalen finner jag

skälig. Någon ytterligare generell jämkning, såsom bl. a. kyrkomötet

ifrågasatt, synes mig icke befogad. Jag kan icke heller godtaga stats­

kontorets ståndpunkt att själva metoden för hyrestalens sammanvägning

innebär en reducering av hyresvärdena som i tillräcklig mån kompenserar

de faktorer, vilka kommittén åberopat för den vidtagna generella jämk­

ningen. Däremot anser jag mig böra biträda socialstyrelsens förslag, att

möjlighet bör föreligga att i speciella fall nedsätta bostadsavdragens be­

lopp, om tjänstebostadens ytinnehåll och standard väsentligt avviker från

den normala.

Att såsom kammarkollegiet ifrågasatt tillerkänna präst, som icke be-

redes tjänstebostad, en begränsad hyresersättning synes mig ur flera syn­

punkter icke påkallat.

Såsom i kommittébetänkandet föreslagits och i socialstyrelsens yttrande

under strukits anser jag, att bostadsavdragen över lag böra göras rörliga

för att vid behov kunna höjas eller sänkas i samma mån som den all­

männa hyresnivån förändras. En allmän omprövning av bostadsavdragen

synes med hänsyn till den tillämpade metoden för hyrestalens samman­

vägning även böra komma till stånd vid en mera väsentlig förskjutning i

tjänstebostadsbeståndets genomsnittliga standard.

Därest pastorat i enlighet med vad jag nyss förordat skall tillhandahålla

kyrkoadjunkt eller där fast stationerad pastoratsadjunkt tjänstebostad,

uppkommer frågan om bestämmande av den ersättning, som befattnings­

havaren i form av bostadsavdrag skall erlägga till pastoratet för bostadens

begagnande. De av kommittén för ordinarie församlingspräster föreslagna

bostadsavdragen, vilka få anses för höga för de icke-ordinarie prästerna,

måste i anledning härav kompletteras med något lägre avdragsbelopp för

de här ifrågavarande adjunktskategorierna. Jag har därför låtit företaga

särskilda beräkningar för bestämmande av för de icke-ordinarie präster­

nas tjänstebostäder lämpliga bostadsavdrag. Beräkningarna ha utförts i

nära överensstämmelse med det av kommittén redovisade förfarandet och

med utgående i tillämplig omfattning från de hyrestal, som för kommittén

legat till grund vid bostadsavdragens bestämmande för de ordinarie för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20'r.

119

samlingsprästerna. Med hänsyn till kyrko- och pastoratsadjunkternas lägre

löneställning och mindre självständiga tjänsteverksamhet har till grund

för bostadsavdragens beräknande antagits en genomsnittlig bostadsstorlek

av tre rum och kök för kyrkoadjunkt samt två rum och kök för pastorats-

adjunkt. Som de mera sporadiskt ifrågakommande adjunktsbostäderna

icke kunna tänkas få karaktär av insynad prästgård, torde det få förut­

sättas, att dessa bostäder — liksom de kyrkoherde- och komministersbo­

städer som undantagsvis upplåtas i annan pastoratets byggnad än präst­

gård — måste godkännas av vederbörande stiftsnämnd, innan de kunna

betraktas såsom tjänstebostäder i reglementsenlig mening. På grund härav

ha också dessa adjunktsbostäder vid bostadsavdragens bestämmande för­

utsatts i gemen tillhöra högsta kvalitetsklass. Någon särskild samman-

vägning av de mera allmänna hyrestalen har alltså i förevarande fall icke

blivit erforderlig. Ej heller ha samma skäl ansetts föreligga för en sådan

generell jämkning av hyrestalen, som tillämpats vid fastställande av bo-

stadsavdragen för kyrkoherde- och komministersbostäderna. Dock har en

viss mindre jämkning även härvidlag, särskilt för kyrkoadjunkterna, fun­

nits befogad. Från sålunda angivna utgångspunkter skulle enligt de verk­

ställda beräkningarna bostadsavdragen för år i de särskilda hyresgrup-

perna bliva för

Hyresgrupp

1

2

3

4

5

kyrkoadjunkts bostad....................... 840

1 104

1 368

1 632

1 896

pastoratsadjunkts bostad................ 672

876

1 080

1 284

1 488

Dessa avdragsbelopp, vilka enligt min mening kunna anses på ett till­

fredsställande sätt avvägda, anser jag mig böra förorda. De för kyrko­

adjunkts bostad föreslagna beloppen synas kunna tillämpas även för åt

stifts- eller kontraktsadjunkt upplåten tjänstebostad.

Vad angår frågan om bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av över­

dimensionerade prästerliga tjänstebostäder anser jag i likhet med kommit­

tén, att sådan gottgörelse bör utgå. Jag är dock icke nu beredd att taga

slutlig ställning till den beräkningsgrund, som för gottgörelsens avvägning

lämpligen bör tillämpas. Huruvida bostadsavdragets och uppvärmningskost-

nadens sammanlagda belopp lämpligen bör begränsas till viss andel av lönen

är en fråga, som synes mig böra av kommittén övervägas.

Vad vidare beträffar frågan om en omarbetning av 10 § i ecklesiastik

boställsordning, vilket lagrum innehåller bestämmelser om prästgårds stor­

lek, så anser jag —• liksom kammarkollegiet — en sådan revision av bo-

ställslagstiftningen vara angelägen.

Jag får slutligen framhålla att med den förordade tjänstebostadsregle-

ringen helt naturligt bör följa, att bostadsinnehavarna ej vidare skola ha

att själva bestrida fastighetsskatt eller andra avgifter för de till tjänste-

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 20b.

bostad upplåtna fastigheterna eller överhuvudtaget vidkännas sådan kost­

nad för bostaden, som regelmässigt eljest åvilar en hyresvärd.

7. Semester.

Frågan om semester för församlingsprästerna är gammal och har allt­

jämt förblivit olöst.

Jag anser frågan vara av den betydelse, att jag redan i detta samband

bör lämna en närmare redogörelse för densamma. Prästlönekommittén an­

för härom i huvudsak följande.

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente och avlöningsreglementet

för folkskolan äga i reglementena avsedda befattningshavare — såväl ordi­

narie tjänstemän som extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra

tjänstemän — rätt till semester eller däremot svarande förmån i form av

ferier. Semesterrätten är i princip ovillkorlig, och de praktiska inskränk­

ningar, som här förekomma, gälla huvudsakligen endast begränsning i se­

mesterrätten för den, som under viss tid ej uppehållit sin tjänst. Semester­

regleringen för ifrågavarande befattningshavare är fotad på den principiella

uppfattningen, att semestern icke blott är en förmån för den därtill berät­

tigade utan att semesterrättens utnyttjande för dess syfte — en periodvis

återkommande avkoppling från yrkesarbetet för vila eller rekreation i an­

nan form — utgör ett intresse även för det allmänna såsom arbetsgivare.

Församlingsprästernas tjänstearbete utföres i mångt och mycket i andra

former än som är fallet inom andra förvaltningsgrenar och verksamhets­

områden. Vad som här skiljer är dock enligt kommitténs mening icke av

den betydelse, att semestern skulle för prästerna i gemen vara mindre be­

hövlig än för människor i allmänhet. Kommittén anser följaktligen, att då

församlingsprästerna nu avses att inordnas under en allmän avlöningsregle-

ring, likartad den som gäller för befattningshavarna inom civilstaten, en

likställighet mellan prästerna och dessa senare bör eftersträvas även be­

träffande semesterregleringen.

Skola emellertid även församlingsprästerna -— såsom kommittén sålunda

anser sig böra obetingat förorda — beredas förmån av semester i huvud­

saklig överensstämmelse med vad som gäller för nämnda befattningsha­

vare, måste en sådan reglering i vissa rent tjänsteorganisatoriska hänseen­

den få praktiska konsekvenser, som påkalla särskilt beaktande. Kommittén

får härom anföra följande.

Vad som hittills komplicerat semesterregleringen för prästerna har

väsentligen varit två omständigheter. Dels har enligt det för dessa befatt­

ningshavare gällande specifika avlöningssystemet den ordinarie prästen i

regel att vid tjänstledighet själv bidraga till avlöningen åt en ersättare å

sin befattning. Dels har tillgången till extra ordinarie präster inom stiften

icke på långt när förslagit för att domkapitlen, även om semesterperioderna

spredes ut över hela året, skulle kunna under ledigheter för semester förse

de »fasta» prästerliga befattningarna med särskilda vikarier. Ett sådant

högst betydande underskott på för särskilda semestervikariat tillgängliga

prästerliga arbetskrafter har icke blott förelegat vid tider av mer eller

mindre utpräglad s. k. prästbrist utan är regelrätt bestående även under

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

manden av instruktionell art konkret fixerade tjänstegöromål utan därut­

över, efter måttet av befattningshavarens arbetsförmåga och inom gränsen

för en rimlig total arbetsmängd, i fria former bedriven prästerlig verksam­

het i församlingens tjänst. Från denna utgångspunkt regleras också fort­

gående såväl pastoratsindelningen som den prästerliga organisationen inom

de särskilda pastoraten. I pastorat, där en eller flera biträdande präster

finnas anställda, fördelar kyrkoherden mellan sig själv och sina biträden

de uppgifter av skiftande slag, som tillhöra det fria församlingsarbetet. Nå­

got försök att statistiskt utröna, hur mycket av församlingsprästernas to­

tala arbetsbörda, som genomsnittligt faller på det fria församlingsarbetet,

har kommittén veterligen icke företagits. Uppenbart är också, att en dylik

undersökning skulle vara förbunden med stora vanskligheter. Det kan dock

möjligen vara av intresse att nämna, hurusom de norska prästlönesakkun-

niga, vilkas utredning i annat sammanhang citerats, ansett sig för Norges

del kunna göra det bedömandet, att det fria församlingsarbetet därstädes

numera såsom regel kräver mer av prästernas arbetstid än de allmänna

gudstjänsterna, expeditionsarbetet och övriga prästerna åvilande »legalt»

föreskrivna tjänsteuppgifter tillsammantagna.

Vad som fortgående möjliggör tjänstedubbleringssystemets användning

vid semester för församlingspräster är givetvis det förhållandet, att dessa

befattningshavare under ett par till sommartiden förlagda semesterperioder

kunna påtaga sig en viss ökning i arbetsbördan för sådana legalt före­

skrivna göromål, som icke tåla uppskov, men å andra sidan för möjlig­

görande härav skjuta åt sidan en del andra till tjänsten hörande uppgifter.

Det ligger i sakens natur, att det frivilliga församlingsarbetet härvid i första

hand får tillfälligtvis ställas tillbaka. Det gäller dock för domkapitlen att

här för varje fall tillse, att icke enbart de »nödvändiga» göromålen inom

de båda tjänstgöringsdistrikten till sammantagna ha den omfattningen, att

de skulle ställa prästen inför en oskäligt utökad arbetsbelastning.

Vad angår de pastorat, i vilka en eller flera biträdande präster finnas

anställda, lär från här förut angivna utgångspunkter hinder i allmänhet

icke möta mot att prästerna där turvis komma i åtnjutande av semester på

det sätt och i den ordningen, att under ledigheten för kyrkoherden den bi­

trädande prästen eller, där flera biträdande präster finnas, en av dem för­

ordnas såsom vikarie å kyrkoherdebefattningen, medan särskild vikarie å

biträdesbefattningen icke utses. Ersättningen under vikariatstjänstgöring-

en bör regleras enligt avlöningsreglementets vanliga normer för vikariats-

förordnanden. Särskilda överväganden kunna dock bli påkallade vid se­

mesterregleringen för komminister, som är anställd för viss — ofta avsides

belägen annexförsamling eller för särskilt kyrkobokföringsdistrikt och som

därvid har att förestå för församlingen eller distriktet anordnad särskild

pastorsexpedition.

Det ligger i sakens natur, att vikariatsförhållandena vid en allmän se­

mesterreglering för församlingsprästerna måste möta de större svårighe­

terna företrädesvis när det gäller kyrkoherdarna i en-prästspastoraten. Den

allmänna grundsats, som här måste följas, blir givetvis den, att under se­

mesterledighet för sådan kyrkoherde särskild vikarie bör förordnas i all

den utsträckning, som den förhandenvarande tillgången inom stiftet på

präster, disponibla för semestervikariat, det möjliggör. Tydligt är emeller­

tid, att en sträng hushållning med dessa för »fullt vikariat» tillgängliga

123

prästerliga arbetskrafter här är av nöden samt att det följaktligen måste

förutsättas, att semesterperioderna för de präster, som det här skulle gälla,

i möjligaste mån spridas över hela året. Där »fullt vikariat» på dylikt sätt

icke kan åvägabringas, bli domkapitlen hänvisade till att söka ordna vi­

kariatet genom tjänstedubblering, d. v. s. genom förordnande för präst i

närbeläget pastorat att under semesterledigheten, jämte uppehållande av

egen tjänst, förestå pastoralvården i den semesterlediga kyrkoherdens pas­

torat.

Man lär som hittills ha att räkna med, att även annan präst än försam­

lingspräst kan i givna fall komma att stå till förfogande såsom särskild

semestervikarie. Präster, som här komma i fråga, torde vara att hänföra

till någon av följande kategorier:

1) lärare med prästerlig behörighet vid allmänna läroanstalter, vilka be­

finnas villiga att under egna ferier åtaga sig vikariat av ifrågavarande slag;

2) emeriterade (pensionerade) präster; samt

3) präster i icke-publik tjänst eller utan särskild anställning, vilka för

ändamålet ställa sig till förfogande.

En närmare reglering av den avlöning, som präster av här angivna kate­

gorier skola ha att åtnjuta vid semestervikariat, blir erforderlig.

Kommittén har vidare anledning att i detta sammanhang beröra de s. k.

predikobiträdena.

Med stöd av härom i kap. 19 Kyrkolagen förekommande bestämmelser ha

sedan gammalt inom kyrkan biskoparna lämnat tillstånd till icke präst­

vigda teologer att predika i kyrkorna. Tillståndet har även utsträckts till

att omfatta andra personer än teologie studerande, såsom diakoner, pre­

dikanter o. a. Sådant tillstånd har plägat benämnas venia concionandi.

Vid de »tjänstebyten» för semesterändamål, som anordnas mellan veder­

börande kyrkoherdar i två varandra närbelägna pastorat, i vilka annan

präst än kyrkoherden icke finnes anställd, torde i allmänhet vara förutsatt,

att den semesterledige kyrkoherden anskaffat dylikt predikobiträde för ut­

förande av de under ledighetstiden infallande högmässorna i det egna pasto­

ratet. Särskilt lär så pläga ske, när de ifrågavarande pastoraten — ettdera

eller båda — omfatta mer än en församling med var sin kyrka, för vil­

ket fall vederbörande kyrkoherde redan i den egna befattningen har sig

ålagd viss duplikationsskyldighet.

Kommittén anser, att dessa såsom predik obiträden anlitade personer —

och då givetvis i första hand de teologie studerande, som under somma­

rens mellanterminer pläga vistas i sina hemorter — borde kunna mera ra­

tionellt utnyttjas. Nära till hands synes här ligga, att åt en sådan person

gåves ett vidgat uppdrag såsom prästerlig assistent i en-prästspastorat med

fortgående tjänstgöring i pastoratet under tid, när kyrkoherden därstädes

åtnjöte semester och befattningen därunder upprätthölles av grannpräst

med tjänstedubblering. Såsom icke prästvigd skulle ett sådant tjänste­

biträde visserligen ej kunna fullgöra tjänsteuppgifter, som förutsätta präs­

terlig behörighet. Men åt honom kunde med fördel uppdragas — förutom

hållande av de i pastoratet under semestertiden påbjudna allmänna guds­

tjänsterna — även annat församlingsarbete, som icke kräver dylik behörig­

het. Tydligt är, att tillgången till ett sådant tjänstebiträde skulle verksamt

underlätta tjänstgöringen för den prästerlige vikarien under »dubbclför-

ordnandet». För de teologie studerandena skulle givetvis assistentförord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20-'r.

124

nanden av detta slag få ett särskilt värde som ett led i den praktiska ut­

bildningen för deras blivande kall.

Kommittén förordar ett allmänt bemyndigande för domkapitlen att för

bär avsedda fall, då så befinnes behövligt, anställa tillfällig assistent, som

nu sagts. Det bör ankomma på domkapitlen att beträffande assistenternas

tjänstgöring meddela de närmare föreskrifter, som prövas erforderliga. Er­

sättningen åt den prästerlige assistenten synes kommittén skäligen kunna

bestämmas till ett belopp av förslagsvis 400 kronor för månad räknat.

Kommittén vill emellertid erinra om, att även en annan utväg än anli­

tande av prästerlig assistent kan till lättande i förekommande fall av ar­

betsbördan för en tjänstedubblerande församlingspräst stå domkapitlen

öppen. Genom lag den 18 mars 1910, nr 29, innefattande ändring i 2 kap.

3, 4 och 8 §§ kyrkolagen äger sålunda vederbörande domkapitel, där sådant

av omständigheterna föranledes, förordna, att för två eller flera försam­

lingar må förrättas gemensam högmässa i en av dem. Med anordningen av­

sågs att bereda domkapitlet möjlighet att i förekommande fall bereda lind­

ring i arbetsbördan för en präst, som har att samma dag förrätta högmässa

i två eller flera kyrkor. Lagbestämmelsen synes, att döma av dess förarbe­

ten, närmast ha tagit sikte på duplikationsskyldighet, som åvilar en präst

i församlingar tillhörande det egna pastoratet. Tydligt är dock, att bestäm­

melsen i fråga har en motsvarande giltighet, där fråga är om dubblerad

eller flerfaldigad predikoskyldighet, som tillfälligtvis uppkommer för präst

i kyrkor tillhörande skilda, varandra närbelägna pastorat. Denna tolkning

av bestämmelsen är också den i praxis vedertagna. -— Vid förordnanden

av ifrågavarande slag — allmänt kallat sammanlysning av gudstjänster —

kan domkapitlet, om förordnandet avser flera söndagar i följd, tillika före­

skriva, att högmässan skall förrättas skiftesvis i de båda kyrkorna. Förläg­

gas semesterperioderna, såsom här antagits, till hög- och eftersommaren,

komme sammanlysningen att inträffa under en årstid, då kyrkfolket i regel

— om avstånden icke äro mera betydande — bör kunna utan större olä­

genhet färdas de längre kyrkovägarna. Även om en sådan anordning givet­

vis i och för sig ej är önskvärd, kan den dock i vissa fall erbjuda en utväg

ur svårigheterna.

För möjliggörande av den ovan skisserade ordningen för regleringen av

vikariatsförhållandena vid semester för församlingsprästerna förordar kom­

mittén en allmän föreskrift av innehåll, att sådan präst skall vara förplik­

tad att, efter domkapitlets beprövande, utföra nödvändiga tjänstehand-

lingar för annan, semesterledig församlingspräst. Att full gottgörelse bör

utgå för av vikariat av detta slag uppkommande resekostnad är självfallet,

och kommittén framlägger härom i annat sammanhang närmare förslag.

Huruvida särskild avlöning skäligen bör tillerkännas präst för ett partiellt

vikariat under här föreliggande speciella betingelser kan måhända, särskilt

för de fall att den tjänstedubblerande prästen därvid erhåller biträde av

assistent, synas tveksamt. Kommittén finner sig emellertid kunna förorda,

att präst vid dylikt partiellt vikariat skall äga uppbära ett särskilt tjänster

dubblering sarvode. I fråga om avvägningen av detta arvode anser sig kom­

mittén böra föreslå, att detta bestämmes till ett för alla lönegrader enhet­

ligt belopp av fem kronor för dag.

Då kommittén på grund av vad i det föregående anförts finner sig böra

förorda, att åt prästerna i avseende å semesterrätten beredes en allmän lik­

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

mester bör därför kunna påfordras, endast i den mån församlingsvården

det medgiver. Men om semesterrätten ej göres ovillkorlig, synes det ut­

skottet ej heller nödvändigt att ålägga församlingspräst skyldighet att

mottaga förordnande att tjänstgöra i annat pastorat. Man torde dock kunna

utgå ifrån att församlingsprästerna utan föreskriven skyldighet skola såsom

hittills i största möjliga utsträckning visa sig villiga att mottaga sådana

förordnanden, där så är behövligt. Utskottet finner det även med den präs­

terliga tjänstgöringens art mindre väl förenligt att tillgripa tvångsförord-

nande.

Mot det föreslagna tjänstedubbleringsarvodet och storleken av detsam­

ma har utskottet ej något att erinra.

Prästlönekommitténs förslag i fråga om anställande av assistenter anser

utskottet vara värdefullt och vill tillstyrka detsamma. Det synes emellertid

böra ligga i domkapitlets hand att träffa avgörande om assistentens sta-

tioneringsort. Lokala förhållanden kunna säkerligen många gånger göra

det nödvändigt, att assistenten är stationerad annorstädes än i den tjänst­

ledige prästens pastorat.

I likhet med kommittén anser utskottet, att utvägen att sammanlysa

gudstjänster bör anlitas allenast i nödfall. Man kan emellertid förutsätta,

att domkapitlen i sådant avseende iakttaga en restriktiv hållning. I pasto­

rat med flera församlingar och allenast en präst bör i alla händelser det

normala vara att särskild vikarie förordnas.

Kammarkollegiet och riksräkenskapsverket ha lämnat kommitténs för­

slag på denna punkt utan erinran. Statskontoret har funnit de åtgärder av

olika slag, som kommittén förordat i syfte att åstadkomma en reglering av

prästernas semesterförhållanden, vara i regel välgrundade. Även statens

lönenämnd har funnit sig kunna i huvudsak biträda kommitténs förslag

i denna fråga.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse motsätter sig be­

stämt, att tjänstedubblering skall kunna åläggas ordinarie präst mot hans

bestridande eller göras till villkor för rätt till semester. Tillika föreslår

centralstyrelsen, att tjänstedubbleringsarvodet höjes till tio kronor per

dag. Sveriges yngre prästers förbunds centralstyrelse anser kommitténs

förslag till reglering av semesterförhållandena innebära en undantagslag­

stiftning, som förbundet finner förvånande. Tillika yrkas, att tjänste­

dubbleringsarvodet höjes till tio kronor.

Föredraganden.

Jag biträder kommitténs förslag till huvudgrunder för en reglering av

prästernas semester. Vad särskilt angår det av kyrkomötet uttalade önske­

målet, att tjänstedubblering icke skulle åläggas prästen annat än efter fri­

villigt åtagande, så har jag icke funnit det vara försvarligt, att dom­

kapitlen skulle sakna möjlighet att här — i förekommande fall — utkräva

en tjänsteplikt.

127

8. Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

Pråstlönekommittén.

Kommittén lämnar till en början en översikt av gällande bestämmelser

angående förflyttningsskyldigheten för statstjänstemännen och de kom­

munalanställda lärarna samt anför härom.

I 13 § statens allmänna avlöningsregleinente innefattas nu gällande be­

stämmelser angående förflyttningsskyldighet för bl. a. huvuddelen av de

ordinarie statstjänstemännen och de vid högre kommunala skolor anställda

ordinarie lärarna. För ordinarie lärare vid folkskola finnas vissa motsva­

rande bestämmelser i avlöningsreglementet för folkskolan.

Innehavare av ordinarie statstjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt

eller konstitutorial, är pliktig att låta förflytta sig till annan stationerings-

ort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där

Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å

vilken reglementet är tillämpligt. Med hänsyn till den oberoende ställning

domarkåren ansetts böra intaga, gäller dock för domare endast en begrän­

sad förflyttningsskyldighet. Sålunda är innehavare av ordinarie domar­

tjänst allenast pliktig att, om Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl så­

dant påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den

lönegrad han tillhör.

För ordinarie lärare vid högre kommunal skola gäller skyldighet att låta

förflytta sig till annan ordinarie tjänst vid statliga och högre kommunala

läroanstalter m. fl. eller till lärartjänst vid folkskoleväsendet, allt då sådant

erfordras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skol­

form läraren tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då

eljest synnerliga skäl därtill äro.

Ordinarie lärare vid folkskola är pliktig att låta förflytta sig till annan

ordinarie lärartjänst inom folkskoleväsendet, då sådant erfordras för in­

dragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro.

Efter att ha redogjort för förflyttningsinstitutets historiska utveckling

och erinrat om att frågan om förflyttning av statstjänstemän i visst fall

skall avgöras enligt tjänstepensionsförfattning efter diskretionär prövning

behandlar kommittén frågan om prästernas nuvarande anställningsrätts-

liga ställning och anför:

Då det gällt att taga ställning till frågan om prästerlig befattningshavares

förflyttningsskyldighet har kommittén till en början utgått från att ordi­

narie präst i anställningsrättsligt hänseende måste vara att jämställa med

statstjänsteman. De garantier i fråga om anställningens fasthet, som 36 §

regeringsformen giver åt ordinarie statstjänsteman, torde sålunda vara till­

försäkrade även ordinarie prästerlig befattningshavare.

Det skydd mot avsättning och förflyttning, som innefattas i 36 § rege­

ringsformen, har för prästerskapets vidkommande hittills icke genom lag­

stiftning eller sedvanerättslig utveckling modifierats i samma utsträckning

som skett för civilstatens befattningshavare genom avlönings- och pensions-

reglementen. Här må dock erinras om bestämmelserna i 23 § prästlönc-

regleringslagen, som lyder: »Erfordras å ena sidan för åstadkommande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 20\.

128

tillfredsställande församlingsvård delning av pastorat eller inrättande av

ny prästerlig tjänst och å andra sidan för beredande av full sysselsättning

för tjänstinnehavare sammanslagning av pastorat eller indragning annor-

ledes av befintlig tjänst, meddelar Konungen, efter vederbörande myndig­

heters hörande och sedan yttranden från pastoratet och dess prästerskap

och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kon­

traktsprosten infordrats, beslut därom i sammanhang med fastställande av

lönereglering för pastoratet.» Frågan om detta lagrums innebörd och till-

lämpning har berörts av kammarrådet Erik Schalling i en promemoria, som

åberopas i kammarrådet Tom Wohlins Betänkande och förslag angående

reglering av församlingsindelningen i Stockholm etc. (SOU 1940: 1). Efter

att hava belyst spörsmålet rättshistoriskt och redogjort för lagrummets till-

lämpning i praxis, har Schalling ansett sig kunna uppdraga följande rikt­

linjer: 1) Ordinarie prästman kan icke under åberopande av sin fullmakt

utan vidare förhindra, att det pastorat eller den församling, vari han är

anställd, genom indelningsändring undergår vare sig förminskning eller

utökning. 2) I fall, där ordinarie prästman icke genom förbehåll i full­

makt eller eljest på grund av vid hans utnämning gällande lag är tillför­

bunden att underkasta sig den ändring i lönevillkor, som skulle följa av

förminskning, som avses under punkt 1, är han vid sådan indelningsändring

berättigad att bibehållas vid lön, ej understigande den han åtnjuter vid

ändringen eller enligt lönereglering är skyldig acceptera. 3) Ordinarie präst­

man, som icke genom förbehåll i fullmakt eller eljest på grund av vid

hans utnämning gällande lag är tillförbunden att underkasta sig den änd­

ring i tjänstgöring, vilken skulle följa av utökning som avses under punkt 1,

kan icke mot sitt bestridande underkastas sådan indelningsändring, därest

denna medfört en avsevärd ökning i hans arbetsbörda. 4) Ordinarie kyrko­

herde bör, oavsett huru det därutinnan förhåller sig med hans legala för­

pliktelse, icke mot sitt bestridande åläggas förflyttning till ett pastorat,vari

icke ingår någon del, som tillhört hans gamla pastorat. 5) Pastorat eller

församling kan icke med stöd av sin prästvalsrätt förhindra, att en präst­

man, som icke valts av pastoratet eller församlingen, i samband med änd­

rad pastoratsindelning indelas till tjänstgöring i pastoratet eller försam­

lingen. Enligt Schalling bör sålunda 23 § prästlöneregleringslagen lämna

rum för en av organisatoriska skäl betingad, ehuru förhållandevis begrän­

sad förflyttning av ordinarie församlingspräster.

Vidare må framhållas, att de ordinarie församlingsprästernas skydd en­

ligt 36 § regeringsformen mot avsättlighet och förflyttning på en princi­

piellt icke oväsentlig punkt modifierats genom stadgandet i 4 § 1 mom. b)

och c) lagen den 9 december 1910 (nr 141) om emeritilöner för präster.

Enligt detta lagrum är ordinarie församlingspräst pliktig att mot åtnjutan­

de av emeritilön avgå från tjänsten dels vid uppnådd viss ålder och dels

under vissa förutsättningar i övrigt. I samband med detta stadgande må

erinras om innehållet i 24 kap. 29 § kyrkolagen.

Kommittén ingår härefter på frågan om införande för de ordinarie präs­

ternas vidkommande av en förflyttningsplikt av samma omfattning, som

för närvarande civilstatstjänstemännen och folkskollärarna enligt gällan­

de avlöningsreglementen äro underkastade. Kommittén erinrar härvid till

en början om att frågan angående förflyttning av ordinarie präster icke kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.