SOU 1954:12
Elkraftförsörjningen : huvudbetänkande
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet
Genom beslut den 18 december 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t Stats- rådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet att tillkalla högst åtta utredningsmän för att utreda och framlägga förslag rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. I enlighet med Kungl. brev till statskontoret den 10 januari 1947 beslutades sedermera att ärenden, som sammanhänga med ifrågavarande utredning, fr. o. m. den 1 januari 1947 skola handläggas av kommunikationsdeparte- mentet.
Med stöd av ovannämnda bemyndigande tillkallades den 23 januari 1943 såsom utredningsmän f. d. landshövdingen S. A. E. Hagströmer, tillika ord— förande (avliden i maj 1943), agronomen G. G. Brandin, Sanda, Österha- ninge (avliden i november 1945), dåvarande chefen för kommerskollegii elektriska byrå, kommerserådet N. P. Malm (t.o.m. den 31 maj 1952), chefen för Örebro stads elverk, direktören P. H. Y. Persson, lantbrukaren J. F. D. Svensson, Björnås, Långås, numera f.d. överdirektören och sous- chefen i vattenfallsstyrelsen N. E. Sylwan, sekreteraren i Svenska vatten- kraftföreningen, numera generaldirektören E. G. J. Upmark samt vatten- rättsingenjören vid Norrbygdens vattendomstol, numera vid rikets samtliga vattendomstolar, S. 0. G. Zickerman. Efter landshövding Hagströmer till— kallades den 8 juli 1943 numera f. d. landshövdingen E. F. L. Lindeberg att deltaga i och såsom ordförande leda utredningsarbetet.
För att såsom experter biträda utredningsmännen tillkallades sedermera kraftverksdirektören vid statens vattenfallsverk Th. Strand för vissa orga- nisationsspörsmål (fr. o. m. den 15 december 1949), direktören för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter H. A:son Moberg (fr. o. m. den 15 december 1949), chefen för kommerskollegii elektriska byrå, kommerse- rådet B. Berggren (fr.o.m. den 30 oktober 1952) samt länsassessorn vid länsstyrelsen i Älvsborgs län B. Carle (fr.o.m. den 1 januari 1953 t. o. m.
den 10 februari 1954). Moberg, Berggren och Carle ha härvid i regel när- varit vid utredningsmännens sammanträden ävensom i övrigt kontinuerligt deltagit i arbetet.
Som kanslichefer ha tjänstgjort driftdirektören i vattenfallsstyrelsen, numera generaldirektören Åke Rusck (fr.o.m. den 1 mars 1943 t.o.m. den 31 december 1947), dåvarande överdirektören och souschefen i vatten- fallsstyrelsen G. H. Nilsson (fr.o.m. den 1 januari 1948 t.o.m. den 31 december 1952; biträdde dåvarande kanslichefen fr.o.m. den 30 augusti 1943 t. 0. m. den 31 december 1947) samt förste driftsingenjören vid statens vattenfallsverk N. H. 'E. Wannheden (fr.o.m. den 1 januari 1953; biträdde dåvarande kanslichefen fr.o.m. den 15 februari 1950 t.o.m. den 31 de- cember 1952).
Som sekreterare ha tjänstgjort numera generaldirektören Åke Rusck (fr. o. m. den 1 mars 1943 t.o.m. den 30 maj 1945), länsnotarien, numera länsassessorn B. Carle (fr.o.m. den 1 juni 1945 t.o.m. den 31 december 1952) samt hovrättsfiskalen N. Vasseur (fr. o. m. den 1 februari 1953 t. o. m. den 31 december 1953).
Utöver i det föregående nämnda ha under olika tidsperioder som särskilda biträden tjänstgjort en eller under särskilt arbetskrävande perioder flera ingenjörer samt två eller tre kvinnliga biträden. Av denna personal ha driftsingenjören vid statens vattefallsverk N. O. Joachimsson, som tjänst- gjort hos utredningen fr. o. rn. den 1 september 1948 t. o. m. den 30 no- vember 1951, och ingenjören vid statens vattenfallsverk B. H. Hedefalk, som tjänstgjort hos utredningen sedan den 4 mars 1944, tagit del i utarbetan- det av föreliggande betänkande eller underlaget till detta
Utredningsmännen höllo sitt första sammanträde den 17 mars 1943 och antogo då namnet elkraftutredningen av år 1943.
Elkraftutredningens direktiv återges i det följande oavkortade, enär de ge en överskådlig bild av läget inom elkraftförsörjningen vid tiden för ut- redningens tillkomst. Utöver nämnda direktiv fick elkraftutredningen se- dermera i uppdrag att vid utredningsuppdragets fullgörande taga olika frågor under övervägande. Nämnda frågor äro återgivna efter direktiven.
Elkraftutredningen får härmed överlämna sitt huvudbetänkande med redogörelse för samt bedömning av nuvarande förhållanden inom Sveriges elkraftförsörjning ävensom förslag till åtgärder för dess erforderliga ratio- nalisering.
Ifråga om huvudbetänkandets uppbyggnad, som närmare klarlägges ge- nom en förhållandevis omfattande innehållsförteckning, må endast fram- hållas, att de båda viktigare avdelningarna (II och 111) på grund av sin omfattning ges var sin sammanfattning (kap. 16 respektive kap. 20). Före själva betänkandet lämnas därjämte en mera koncentrerad sammanfattning av elkraftutredningens förslag, åtföljd av författningsutkast jämte special-
motiveringar. Betänkandetsavdelning I medtages närmast för att, ge en allmän bakgrund i fråga om elkraftförsörjningens uppbyggnad, den hittills- varande utvecklingen samt elkraftförsörjningen i andra länder. Genom den behandling av elkraftförsörjningens teknik m. ni., som ges i kap. 1, anses icke någon mera omfattande sammanställning över definitioner av använda facktermer etc. erforderlig. En förteckning med hänvisningar till förkla- ringar av mera allmänt förekommande fackuttryck och förkortningar läm- nas emellertid på s. 20.
Huvudbetänkandets uppdelning på tre avdelningar och inom dessa på ett flertal kapitel betingas av en strävan att nå största möjliga överskådlighet i behandlingen i dess helhet. Detta nödvändiggör emellertid att en del frågor upptagas på mer än ett ställe i betänkandet, sedda ur olika synvinklar, vilket har till följd å ena sidan en del upprepningar och å andra sidan en viss splittring av dessa frågor. Med hjälp av befintliga hänvisningar samt inne- liållsförteckningen torde det dock vara möjligt att utan större svårighet studera även betänkandets behandling av enskilda delfrågor.
Det kan synas anmärkningsvärt att elkraftutredningen i huvudbetän- kandet ägnar så stor del av utrymmet åt frågor, enbart eller nära samman- hängande med elkraftens detaljdistribution på landsbygden, medan andra betydelsefulla delar av den totala elkraftförsörjningen till synes lämnas utan större beaktande. Detta sammanhänger emellertid med att de allvar- liga brister, SOITll f.n. råda inom Sveriges elkraftförsörjning, föreligga till största delen just inom landsbygdsdistributionen, vilket förutsetts redan vid utfärdandet av utredningens direktiv och som även bekräftats genom elkraftutredningens undersökningar. Det bör framhållas att väsentliga de- lar av det stora frågekomplex, som skulle kunna anses höra till en all- omfattande utredning om Sveriges elkraftförsörjning, har måst lämnas utanför elkraftutredningens diskussioner och utredningsarbete. Huvud- betänkandet är sålunda, av naturliga skäl, till väsentlig del ett betänkande rörande landsbygdens elkraftförsörjning. Det må i detta sammanhang även framhållas, att de förslag till åtgärder för en teknisk upprustning av lands— bygdsdistributionen, som utredningen framlagt i underdånig skrivelse den 26 januari 1953 och som i fråga om huvudsyftet kraftigt understöttsav remissinstanserna, äro inarbetade i de mera vittgående förslagen enligt huvudbetänkandet.
Såsom närmare klarlägges i huvudbetänkandet, s. 363, har elkraftutred- ningen icke funnit det nödvändigt eller ens ändamålsenligt att i utarbe- tandet av de här framlagda huvudförslagen rörande elkraftförsörjningens rationalisering och den statliga verksamhetens organisation gå alltför långt i detalj. Dessa förslag äro därför i viss män att betrakta som principförslag. Behandlingen torde emellertid vara tillräckligt ingående för att möjliggöra ett ställningstagande i princip, varefter detaljarbetet utan svårighet bör kunna slutföras.
Under sitt arbete har elkraftutredningen haft förbindelse och samverkat med ett flertal statliga, kommunala och enskilda organisationer och per- soner. Som exempel på dylikt samarbete må nämnas en överläggning i Umeå i augusti 1951 med landshövdingarna och andra representanter för de fyra nordligaste länen, varvid diskuterades olika elkraftfrågor av sär- skild betydelse för Norrland. 1 nämnda överläggning deltogo även sak— kunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen. Samman— träden för information och diskussion rörande olika elkraftproblem höllos i Stockholm under hösten 1950 med representanter för statens vattenfalls- verk, de kommunala och enskilda kraftföretagen, landsbygdens smärre distributionsföretag, jordbruksnäringen, småindustrin och hantverket även- som andra konsumentgrupper, stads- och landskommunerna, de konsulte- rande företagen samt de elektriska installatörcrna.
Vissa separata utrednings- och standardiseringsarbeten ha på elkraft- utredningens initiativ påbörjats och delvis även genomförts av med elkraft- utredningen samarbetande kommittéer. En samlad, kortfattad redogörelse för dessa arbeten återfinnes som bilaga 1 till huvudbetänkandet.
Till elkraftutredningen har under utredningsarbetets gång remitterats ett flertal ärenden, i vilka utredningen sålunda avgivit utlåtanden. En för— teckning över dessa utlåtanden och andra elkraftutredningens uttalanden eller förslag i olika, mera betydelsefulla frågor, jämte en förteckning över elkraftutredningens hittills tryckta betänkanden och redogörelser, bifogas huvudbetänkandet som bilaga 2. Flertalet av elkraftutredningens tidigare gjorda uttalanden ingå även i sina särskilda sammanhang i huvudbetän- kandet.
De enligt bilagorna 1 och 2 redan publicerade utredningarna och för- slagen ha i olika avseenden varit av grundläggande betydelse för elkraft- utredningens slutliga ställningstagande och sålunda för i detta huvud- betänkande framlagda synpunkter och förslag. Utredningen tror sig också ha gjort den erfarenheten, att mycket av vad som tidigare framlagts redan har varit av betydelse för den utveckling av elkraftförsörjningen under ett viktigt skede, vilken ägt rum sedan elkraftutredningens tillkomst. Härtill har icke minst bidragit värdefulla insatser från och samverkan med andra organisationer, kommittéer eller utredningar. Det finnes anledning påpeka detta om försörjningsutvecklingen, enär härmed också i mycket skapats en god grundval för att de slutliga, mera mångsidigt och längre syftande för- slagen i huvudbetänkandet må på bästa sätt kunna förverkligas. Elkraft- utredningen har också med publicerandet av nyssnämnda utredningar en- ligt bilagorna 1 och 2 följt anvisningarna i direktiven, att vissa viktiga de— taljspörsmål skulle framläggas för sig i den mån något eller några av dessa finnes kunna lösas snabbare än och oberoende av utredningsuppdraget i dess helhet.
Efter huvudbetänkandets framläggande återstår för elkraftutredningen att slutföra arbetet med de 5. k. länsredogörelserna (se bilaga 2, s. 435) samt att framlägga eventuella ändrings- och kompletteringsförslag till standardtarifferna för detaljdistribution av elektrisk kraft ävensom att medverka till slutförandet av arbetet med de elektriska system- och mate- rielstandardiseringsfrågorna (se bilaga 1, s. 433), vilka jämväl ingå i de till elkraftutredningen enligt direktiven lämnade uppdragen. Den ytterligare behandlingen av dessa frågor kommer icke att få betydelse för huvudbetän- kandets slutsatser.
Särskilt yttrande av ledamoten Persson bifogas. Stockholm den 21 april 1954.
Erik Lindeberg P. H. Yngve Persson ' J. F. Daniel Svensson Einar Sylwan Erik Upmark Gustaf Zickerman
/Harald Wannheden
Elkraftutredningens direktiv
I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 18 december 1942 i samband med utverkande av Kungl. Maj:ts bemyndigande för chefen för handels-. departementet att tillkalla sakkunniga för utredning av frågor, samman- hängande med Sveriges elkraftförsörjning, yttrade departementschefen, statsrådet Eriksson, efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations- och jordbruksdepartementen, följande.
I anledning av de vid 1942 års riksdag väckta, likalydande motionerna nr 5 i första och nr 13 i andra kammaren, över vilka motioner yttranden i vederbörlig ordning införskaffats från kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen, har riks- dagen i skrivelse den 12 maj 1942, nr 199, hos Kungl. Maj:t hemställt om utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. Till motivering av sin framställning samt såsom riktlinjer för den förordade utredningens bedrivande har riksdagen anfört följande.
Om utvecklingen på kraftförsörjningens område i rätt stor utsträckning fått ske fritt och utan starkare ingrepp från statens sida, kunde detta anses ha varit be- tingat av den tekniska och ekonomiska nödvändigheten. Städerna med sina gynn- samma disttributionsförhållanden och bruken med sina stora kontinuerliga kraft- behov, som lämpligast borde tillgodoses från det vattenfall, som ofta var be- stämmande för vederbörande industriföretags belägenhet, voro föregångarna. Ut- vecklingen hade sedermera fortgått raskt och under lång tid på det hela taget tillfredsställande. Denna genom enskilda företag och kommuner bedrivna elektri- fiering hade kompletterats av statlig företagarverksamhet på området, vilken nu- mera fått en sådan omfattning, att Sveriges kraftförsörjning handhades till om- kring en tredjedel av statens vattenfallsverk. Vid utnyttjande av vattenkraften hade det varit naturligt inom varje särskilt. företag att anlägga rent affärsmässiga principer vid såväl produktion som distribution. Ett vattenfalls krafttillgång hade i enlighet härmed fått tillgodose behovet av elektrisk energi hos de högstbjudande och hos de stora konsumenterna, även om dessa befunnit sig på långt avstånd från kraftkällan, medan den närliggande bygdens kraftbehov icke alltid blivit nöjaktigt tillgodosett, särskilt i sådana fall då förbrukningen varit ringa och ledningskostnaderna höga. På grund härav hade elektrifieringen i vissa lands- delar fått i stor omfattning ombesörjas genom utbyggnad till oproportionerligt stora kostnader av vattenfall med alltför ringa kraftmängd. En del bygder hade icke kunnat erhålla någon elektrisk energi. Trots att kraftföretagen redovisat stora nettovinster funnes därför alltjämt i vårt land bygder med otillräcklig kraft— försörjning eller sådan till alltför höga priser. Den starka uppdelningen på olika företagare av den elektriska kraftproduktionen uteslöte för närvarande en mera rättvis prissättning av den elektriska energien och verkade hinderlig för en ra- tionell utveckling av det elektriska distributionsnätet. Motionärerna hade ifråga— satt, att ett förstatligande av produktionen och distributionen av elektrisk energi borde äga rum i den mån så visade sig nödvändigt för uppnående av större plan- mässighet. Utan att underskatta de erinringar, som av vattenfallsstyrelsen och
kommerskollegium riktats mot motionärernas framställning, ville riksdagen uttala sin anslutning till det med motionerna angivna syftet, nämligen att uppnå en mera enhetlig ledning av landets kraftförsörjning samt därvid också i den mån så visade sig nödvändigt ett förstatligande av hithörande produktion och distri— bution.
Riksdagen funne vidare, oberoende av denna mera principbetonade utrednings- uppgift och ståndpunktstagandet till densamma, skäl föreligga att beakta en del viktiga detaljspörsmål berörande elektrifieringen». Ett missförhållande, som krävde uppmärksamhet, vore den alltjämt ohämmat pågående spekulationen i out- byggda vattenfall, varigenom råkraften dreves upp i ett prisläge, som vid ett fram- tida utbyggande av dylika vattenfall komme att medföra avsevärt högre kraft- priser än som varit nödvändigt, om spekulation icke förekommit. I Norrland hade på allra senaste tid dylika spekulationsköp ägt rum. 1 den mån den elektriska kraftens utbredning vidgades, ökades behovet av större enhetlighet och plan— mässighet i fråga om kraftdistributionen. Fog kunde också finnas för en växande samhällelig kontroll exempelvis över tillämpade krafttaxor. En särskild anledning att nu uppmärksamma och närmare överväga dessa spörsmål hade riksdagen funnit i det av kommerskollegium påpekade förhållandet, att de koncessioner, som beviljats enligt 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska an- läggningar, inom den närmaste tiden efter hand skulle börja förfalla. Elektrifie- ringens allmänna betydelse för landsbygden och för därvarande befolknings för- sörjningsmöjligheter, trivsel och kvarhållande vid sin gamla bygd hade redan tidigare av riksdagen uppmärksammats. Det torde vara förtjänt av utredning i vad mån staten kunde ytterligare medverka för den elektriska kraftens utbredning till de även i övrigt i allmänhet rätt vanlottade landsdelar, som ännu saknade dylik kraft. I samband med dessa överväganden borde också vissa i motionerna berörda spörsmål om exempelvis större enhetlighet vid utförandet av ledningsnät och.»ökad standardisering vid tillverkningen av elektriska apparater och utrust- ning» komma under bedömande.
Riksdagen har slutligen erinrat, att behovet av klarare riktlinjer för och bättre kontroll över den allmänna kraftförsörjningen redan tidigare vitsordats av den år 1917 tillsatta elektrifieringskommittén. I sitt den 31 maj 1923 avgivna slut- betänkande hade kommittén föreslagit tillsättning av ett permanent råd samman- satt —— förutom av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande och ombud för de statliga verken —— av tre representanter" för kraftproducenterna, däribland en för syd- svenska kraftaktiebolaget och en för svenska elektricitetsverksföreningen, samt tre representanter för konsumenterna, vilka representanter skulle utses främst av hushållningssällskapen och Sveriges industriförbund. Utan att taga ställning till frågan, huruvida tillsättningen av ett sådant av elektrifieringskommittén angivet råd kunde vara motiverad eller överhuvud taget under vilka former statens inflytande över den elektriska produktionen kunde bättre organisatoriskt säkras, måste riksdagen finna behov föreligga av en större klarhet om de riktlinjer, efter vilka landets framtida försörjning med elektrisk kraft borde ordnas.
En utredning med det av riksdagen sålunda angivna syftet synes nu böra verk- ställas. Utredningen bör i första hand avse att klargöra, i vilka hänseenden miss— förhållanden råda beträffande produktionen och distributionen av elektrisk kraft, samt vilka orsakerna till dessa missförhållanden äro.
En av utredningens första uppgifter blir alltså att vinna överblick över de redan i anspråk tagna eller för utbyggnad lämpade kraftkällorna, de redan ut- förda stamlinjerna för överföring av kraft från Norrland till konsumtionscentra i
mellersta och södra Sverige, de elektriska kraftledningsnäten inom skilda delar av landet och deras utnyttjande för olika ändamål samt föreliggande utbyggnads- program. I den mån det därvid visar sig, att kraftförsörjningen inom vissa lands- delar blivit i anmärkningsvärd grad eftersatt, böra orsakerna härtill utrönas.
De villkor, på vilka kraften tillhandahålles konsumenterna, böra även göras till föremål för studium. Härutinnan synes lämpligt, att utredningen fullföljer den inom kommerskollegium pågående sammanställningen av uppgifter rörande pri- serna på elektrisk kraft inom landets olika delar. Då sammanställningen skall grundas på uppgifter, som innehavare av elektriska starkströmsanläggningar jäm- likt 4 % stadgan om dylika anläggningar den 5 maj 1939 äro skyldiga att på an- fordran ingiva till kollegium, bör dock kollegium biträda med taxeuppgifternas insamlande. Sammanställningen kommer säkerligen att bestyrka det ofta och i skilda sammanhang omvittnade förhållandet, att krafttaxorna — trots redan vid— tagna standardiseringsåtgärder samt de år 1938 i 1902 års lag införda bestäm- melserna om reglering av priset för elektrisk ström -— äro mycket växlande i fråga 0111 såväl utformning som höjd inom skilda taxeområden. Där av samman- ställningen synes framgå, att energipriset är anmärkningsvärt högt, bör under- sökning göras rörande anledningen till en sådan prissättning och till att den icke genom reglering enligt nyssnämnda lagbestämmelser blivit jämkad. Särskilt bör uppmärksamheten därvid riktas på den kedjehandel, vilken på sina håll före- kommer och som är ägnad att menligt påverka såväl tillgången som priset på den elektriska energien. Likaledes bör utredas, i vad mån en ytterligare standardi— sering av krafttaxornas utformning lämpligen är genomförbar. Då vidare värdet av den elektriska kraften i väsentlig grad beror på den tillförlitlighet, varmed densamma tillhandahålles, samt på spänningsregleringen, bör det undersökas i vad mån påtagliga brister förekomma i dessa hänseenden.
Frågan om åtgärder mot spekulation i outbyggda vattenfall, vilken fråga av riks- dagen även uppmärksammats, är föremål för undersökning genom särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. Vid den nu förordade utredningen bör kontakt sökas med nämnda sakkunniga, i syfte att utredningsarbetet i den mån det berör närliggande spörsmål blir planmässigt uppdelat. Utredningen bör givetvis omfatta frågan, huruvida icke jämväl andra affärstransaktioner före- komma, vilka kunna vara ägnade att onödigtvis driva upp kraftpriset.
Under ärendets riksdagsbehandling ha de olägenheter framhållits, vilka för- anledas därav att utbyggandet av distributionsnäten ute i bygderna mången gång saknat den planmässighet, som skulle vara en förutsättning för en väl genomförd standardisering av den elektriska materielen. Den bristande enhetligheten här- utinnan är otvivelaktigt delvis beroende på teknikens snabba utveckling men del- vis också på det stora antalet företag i branschen. Om och i vad mån även andra omständigheter medverkat till att standardiseringssträvandena på detta område hittills mött svårigheter bör närmare utredas.
Då det gäller att överväga åtgärder för att avhjälpa förekommande missförhål- landen i nu berörda och andra hänseenden torde det vara lämpligt att i första hand inrikta uppmärksamheten på åtgärder av mera begränsad räckvidd för att få utrönt, om man enbart genom dylika åtgärder kan tillgodose de önskemål, som ligga till grund för riksdagens skrivelse. Sålunda bör prövas, huruvida det bör givas fastare former än hittills åt den samverkan vid kraftproduktionen, som redan nu upprätthålles mellan statliga och enskilda kraftintressenter, samt om staten bör genom en vidgad egen insats eller särskilda kontrollåtgärder förskaffa sig ökat inflytande över de viktiga stamlinjerna från Norrland till mellersta och södra Sverige.
Måhända kan det komma att visa sig, att kraftförsörjningeu inom vissa delar av landet skulle kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller utvidgad till- lämpning av vattenlagens bestämmelser angående skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla s.k. bygdekraft. Därcst det av utredningen framgår, att vissa kraftleverantörer —— trots 1902 års lags bestämmelser om prisreglering —— med utnyttjande av sin faktiska monopolställning hålla ett alltför högt pris, bör det övervägas huruvida en mera tillfredsställande ordning härutinnan står att vinna genom en effektivisering av berörda prisregleringsbestämmelser eller på annat sätt. .
För trakter med gles bebyggelse, och särskilt för sådana utan tillgång till när- belägna vattenfall, måste under alla förhållanden en elektrifiering ställa sig dyr. På grund härav ha åtgärder redan vidtagits i syfte att bereda befolkningen å så- dana orter lättnader med avseende å elektrifieringskostnaderna. Det torde nu böra undersökas, huruvida det hittills tillämpade systemet härutinnan bör ändras eller utbyggas i en eller annan form.
I anslutning till den nyss av mig förordade undersökningen rörande bristfällig— heter med avseende å standardiseringen av elektrisk materiel och apparatur bör jämväl utredas, huruvida en tillfredsställande ordning härutinnan kan åväga- bringas genom härför särskilt avsedda åtgärder.
Riksdagen har uttalat sin anslutning till det i motionerna angivna syftet att uppnå en mera enhetlig ledning av kraftförsörjningen i landet och därvid även godtagit tanken att i den mån så visade sig nödvändigt till förverkligande av detta syfte gripa till ett förstatligande av produktion och distribution på detta område. Hithörande spörsmål höra i enlighet med riksdagens önskan upptagas till behandling och därvid underkastas en ingående och sorgfällig utredning och prövning. Därvid böra icke minst kostnadsfrågorna beaktas. Om utredningen leder till att inlösen av enskilda anläggningar förordas, bör förslag till inlösen- bestämmelser upprättas och beräkning verkställas rörande kostnaderna för inlös- ningen och för de nya anläggningar, som kunna behöva utföras av statens vatten- t'allsverk för att inlösta anläggningar skola kunna på lämpligt sätt utnyttjas i samarbete med de statliga kraftverken.
Ifrågavarande utredning skulle, såsom framgår av vad här anförts, komma att avse dels vissa säkerligen svårbedömbara frågor av stor principiell vikt och om- fattning, dels ock åtskilliga likaledes viktiga detaljspörsmål. I den mån något eller några av de senare finnas kunna lösas snabbare än och oberoende av utrednings- uppdraget i dess helhet, synas förslag däri böra framläggas för sig.
Enligt särskilda beslut har elkraftutredningen sedermera fått i uppdrag att vid utredningsuppdragets fullgörande taga under övervägande frågor enligt följande.
Genom handelsdepartementets skrivelse den 30 september 1944 frågan att vid- taga sådan ändring i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, att statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström vid äsättande av strömpris jämväl skulle ha att på bindande sätt avgöra fråga om inlösen av ledning.
Genom kommunikationsdepartemeutets hänvändelse den 20 januari 1950 frågor angående jämkningar i de av elkraftutredningen år 1947 föreslagna standard- tarifferna för detaljdistribution av elektrisk kraft.
Genom kommunikationsdepartementets skrivelse den 13 januari 1950 frågan angående kostnadsfördelning mellan strömleverantör och abonnent vid ändring av spänning på lågspänningsnät.
Genom kommunikationsdepartementets skrivelse den 3 november 1950 frågan angående skyldighet för statens verk och institutioner att i frågor rörande sättet för tillgodoseende av mera omfattande behov av elektrisk kraft samråda med vattenfallsstyrelsen.
Genom kommunikationsdepartementets skrivelse den 1 december 1950 frågan om särskild utredning rörande kraftförsörjningen i övre Norrland.
Förklaringar och hänvisningar beträffande några allmänt förekommande
förkortningar och begrepp
I fråga om begrepp, sammanhängande med prissättning och försäljning av elektrisk kraft, hänvisas även till elkraftutredningens redogörelse nr 1, »Inledande översikt» (SOU 1947:3), i vilken på s. 74 finnes en sammanställning med för- klaringar och hänvisningar.
Sifferhänvisningarna i det följande avse sidor i huvudbetänkandet.
A ampere . . . . . . . . . . . 64 bution av elektrisk kraft (SOU belastning . . . . . . . . 60,63 194714) detaljdistribution . . . . . . . . 58 näldistributionsnät . . . . . . . 377 distributionsnät, —s_vstem . . . . . 58 ”.it av olika slag . . . 58 effekt . . . . . . . . . . . 59,64 pls perioder per sekund, pe1iodtal. . 64 energi . . . . . . . . 59,64 rationalisering. Med elkraftförsörj- engrosdistribution . . . . . . . 58 ningens rationalisering åsyftas i förluster, överförings- . . . . . 64, 65 första hand kraftföretagens ombild- generator . . . . . . . . . . 59,63 ning till ekonomiskt bärkraftiga hk hästkraft. . . . . . . . 59 och sakkunnigt ledda driftenheter,
kV kilovolt (: 1000 volt). . . _ . 63 som ha förutsättningar att i huvud-
kXV kilowatt (= 1000 natt) _ _ _ _ 04 sak på egen hand ino_m_sina respek— kWh kilowattimme . . . . . . . e. 235335;ng enbesorgatg;”Uli—Toe kondenskraft (SO .1a so jmng mer 1 ampmng
av moderna, utvecklingsfrämjande tariffer och med, så långt det är möjligt och skäligt, enhetliga pri- ser. Såsom ett led i eller vid sidan om rationaliseringen kunna åtgär- der för de elektriska anläggningar-
__ nas tekniska upprustning, inklu— utgora landsbygden. Med den »re— sive erforderlig förstärkning. vara
på» eller »egentliga» landsbygden nödvändiga avses i detta betänkande de delar äkraft. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 58 av landskommunerna, som icke nt—
landsbygd. I kommunalstatisliken in— delas riket i tva huv udgrupper, stä— der och landsbygd, medan primär- kommunerna indelas i tre grupper. städer, köpingar och egentliga lands- kommuner, av vilka de båda senare
.. . . .. samkörning . . . . . . . . . . 56 gora munie1palsamhallen eller an— spänning. hög—, låg-, huvud-, fas— _ _ 64 nan tätbebyggelse med mera än 200 spänningsfall _ *_ _ _ _ _ _ _ _ 64 mvanare strömstyrka . . . . . . . . . . (34
ledningar (linjer) av olika slag ' ' 58 transformator . . . . . . . . . 60 mottryckskraft . . . . . . . . . (il turbin . _ _ _ , _ _ _ . . _ _ 59 Nte normaltariffenhet: Tariffenhet, V volt . . . . . . . . . . . . 63 som infördes i samband med den WV watt . . . . . . . . . . (it av elkraftutredningen förordade öv erföringsförmågd . . . . . . til
»normaltariffen» för detaljdistri- överföri11gsn.it, -s_1stem . . . . 513,57
Sammanfattning av elkraftutredningens förslag
Sveriges elkraftförsörjning får anses vara välordnad till sina mera vä- sentliga delar. Brister i olika avseenden och av mer eller mindre allvarlig karaktär finnas emellertid och dessa brister ha orsakat, att elkraftutred- ningen i föreliggande betänkande framlägger förslag till olika åtgärder. Redogörelsen för och bedömningen av nuvarande förhållanden, som genom- föras i betänkandets avdelning 11, kap. 4—45, sammanfattas i kap. 16, s. 316 —326. Behandlingen av olika alternativ för elkraftförsörjningens rationali- sering, som verkställes i avdelning III, kap. 17—19, och de definitiva för— slagen i huvudfrågorna, som framläggas 1 kap. 19, sammanfattas i kap. 20, s. J116—425.
Bristerna inom elkraftförsörjningen sammanhänga främst med distribu- tion av elkraft på landsbygden och det är därför i främsta rummet för att uppnå förbättrade förutsättningar för en fullgod landsbygdsdistribution, som förslag framläggas eller önskemål uttalas. Därjämte framföras emel- lertid även en del förslag eller göras uttalanden i syfte att garantera en fortsatt gynnsam utveckling i fråga om andra delar av elkraftförsörjningen.
Distribntionsverksamhefen är i behov av en omfattande rationalisering med huvudsakligt syfte att skapa distributionsföretag, som ha möjligheter att i huvudsak på egen hand ombesörja, vart och ett inom sitt område, för- sörjning med elektrisk kraft av fullgod kvalitet i erforderlig mängd och på skäliga, inom områdena utjämnade villkor.
Rationaliseringen nödvändiggör bl.a. en vittgående omorganisation av distributionsverksamheten. Denna omorganisation kommer mer eller mindre direkt att beröra flertalet av landsbygdens distributionsföretag och i viss utsträckning även städernas. Omorganisationen, som bör syfta till att skapa företag av för varje särskilt fall lämplig typ och med en minimistorlek av i runda tal 15 000 normaltariffenheter eller 2 000 förbrukare, motsvarande ett geografiskt område med omkring 7 000 invånare, bör i princip genom— föras på frivillighetens väg. Att helt lita till frivilligheten går emellertid icke, varför även möjligheter till en tvångsvis genomförd omorganisation måste finnas. ;
I samband med rationaliseringen komma väsentligt ökade anspråk i olika avseenden att ställas på kraftföretagen. För rationaliseringens genomfö- rande förutsättes en på olika sätt utökad och intensifierad men i en del avseenden även förenklad statlig verksamhet av huvudsakligen kontrolle- rande, reglerande, rådgivande och stödjande karaktär, bortsett från statens egen direkta, affärsdrivande kraftförsörjningsverksamhet. Rationaliseringen antages kunna bli genomförd under en period av femton å tjugo år.
Ovannämnda statliga verksamhet bör omhänderhas av ett nybildat cen- tralorgan, statens elnämnd, med en underorganisation för tillsynsverksam- heten, nuvarande statens elektriska inspektion, samt en nybildad under- organisation för det lokala rationaliserings— och rådgivningsarbetet m. m., statens elingenjörsorganisation. Elnämnden bör övertaga verksamheten från kommerskollegii elektriska byrå, elektrifieringsberedningen och prisregle- ringsnämnden för elektrisk ström med de ändringar i dessa organs nuvaran- de arbetsuppgifter samt de tillkommande arbetsuppgifter, som betingas bl.a. av rationaliseringsarbetet. Elnämndsorganisationen bör erhålla en storlek och sammansättning, som successivt anpassas till arbetet under ra- tionaliseringsperioden och sedermera, efter rationaliseringens genomförande, till den kvarvarande, kontinuerliga verksamheten.
Koncessionsbestämmelserna för elektriska ledningar enligt lagen den 27 juni 1902 föreslås bli ändrade så att bl. a. områdeskoncession kan meddelas i väsentligt större utsträckning än för närvarande. Områdeskoncession bör sålunda i princip meddelas för byggande och drivande av närdistribu- tionsnät (s. 377) medan för ledningar tillhörande nät av högre ordning bör meddelas linjekon'cession. För behandlingen av koncessionsärenden föreslås en del förenklingar, vilka leda till i olika avseenden ökad frihet men sam- tidigt ökat ansvar för kraftföretagen samt ökade möjligheter för staten att övervaka kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande. Vid koncessions- prövningen bör även den koncessionssökandes lämplighet att bedriva distri- bution av elkraft prövas.
Koncessionsmyndighet skall vara Kungl. Maj:t och, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, elnämnden.
För att ernå en planmässig och på rimlig tid genomförd omorganisation av distributionen föreslås bestämmelser, som medge hävande av koncession när synnerlig anledning härtill föreligger, inskränkning av den »kommu- nala vetorätten» enligt 1902 års lag samt bestämmelser om hinder för överlåtelse utan särskilt tillstånd av distributionsnät.
Kraftföretag, som erhåller koncession för ledningar avsedda för distribu- tion till allmänheten eller eljest för allmännyttiga ändamål, bör ha skyl- dighet att på skäliga villkor tillhandahålla elkraft för normala sådana ända— mål (distributionsskyldighel), exempelvis inom det område för vilket om- rådeskoncession erhålles. Distributionsskyldigheten innefattar bl. a. en all- män förpliktelse att upprätthålla en säväl områdes— som i varje punkt be- hovsmässigt tillfredsställande elektrifiering och att underkasta sig en pris— reglering, som avser alla avgifter och villkor som sammanhänga med leve- ransen. Det förutsättes att distributionsföretagen tillämpa moderna, utveck- lingsfrämjande tariffer med, så långt det är möjligt och skäligt, enhetliga priser.
Prisregleringen bör utsträckas till att omfatta även taxor, som fastställas av kommunal myndighet, liksom den även avser statens taxor.
För den statliga tillsynsverksamheten föreslås en del ändringar, grun- dade på att efter omorganisationen företagen skola ledas av kvalificerad personal, på vilken ett ökat ansvar även beträffande nätens tillsyn kan läggas. Behovet av statlig tillsyn, som under nuvarande förhållanden icke kan anses vara tillgodosett, kan därigenom successivt minska.
Ekonomiskt stöd till distributionsföretagen för dyrbara nyelektrifieringar bör kunna utgå liksom hittills men det framhålles, att en omprövning av bidragsgrunderna bör verkställas. Sålunda bör övervägas en utvidgning av behovsprövningen till att avse företagens behov av stöd med hänsyn till sin totala distributionsverksamhet. Det bör också övervägas huruvida stödet i första hand bör lämnas i form av lån, som till erforderlig del lämnas ränte— fritt.
För upprustning av distributionsnät bör efter behovsprövning ekonomiskt stöd kunna utgå, i första hand i form av lån, som till erforderlig del lämnas räntefritt, men där så är erforderligt även i form av bidrag.
Bestämmelserna för kraftledningslånefonden föreslås bli ändrade i vissa avseenden, så att möjligheterna att lämna distributionsföretagen statliga räntebärande lån skola förbättras. En översyn av lagen den 22 juni 1920 om registrering av elektriska anläggningar m. m. erfordras.
Elkraftutredningen föreslår att för finansiering av det erforderliga stödet för nätupprustningar samt elkraftförsörjningens rationalisering i övrigt skall uttagas en accis på producerad och importerad elkraft av högst 0,1 öre per kilowattimme. Nyelektrifieringsstödet förutsättes utgå av statsmedel liksom hittills. Av elnämndsorganisationen föreslås att den del, som i huvud- sak erfordras för rationaliseringsverksamheten, skall finansieras med accis- medel medan organisationen i övrigt finansieras med statsmedel liksom statens nuvarande, övervakande organ på kraftförsörjningens område. Det förutsättes att den nuvarande, tillfälliga elskatten icke vidare skall utgå.
De förslag som i övrigt framläggas i betänkandet äro i korthet följande. De hinder mot att skyndsamt kunna genomföra önskvärda vattenkraft— utbyggnader, som kunna bero av ett alltför omständligt och tidsödande domstolsförfarande eller otillräcklig domstolsorganisation, böra i största möjliga mån undanröjas.
Ensamrätten för staten att bygga stamlinjer bör ej innebära hinder för annan att själv bygga och driva ledning för 200 kV eller högre spänning, när ledningen erfordras för överföring enbart av hans eget kraftbehov och ledningen ej kan tänkas komma att ingå som del i det samkörande stam- linjenätet. Kungörelsen av den 2 juni 1939 angående installatörsbehörighet bör överses, bl. a. i avseende på kompetensbestämmelserna.
De av Svenska elverksföreningen år 1948 framlagda normalhestämmel- serna i fråga om kostnadsfördelningen vid ändring av strömart och spänning i distributionsnät ha utredningen funnit skäliga och i allt väsentligt lämp-
liga. De böra tillämpas i normala fall vid omläggning av distributions— system icke blott i städer och andra tätorter utan även på landsbygden.
Frågan om ersättning till markägare för intrång genom elektrisk led- ningsdragning och därmed sammanhängande problem böra undersökas sär- skilt.
Vissa elkraftfrågor av särskild betydelse för Norrland synas motiverade att närmare behandla, nämligen frågan om företrädesrätt för Norrland till den där producerade vattenkraften — vilken närmast får anses vara en prisfråga — samt frågan om skadeverkningarna vid vattenkraftens tillgodo- görande. Behandlingen av den sistnämnda frågan bör utföras skyndsamt.
Författningsutkast
Utkast, till lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa be- stämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas att 1——3 åå lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 5.
Har, för — —— _ ej erforderligt.
Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag, därest icke detta erfordras för el— ! kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerliga skäl
föreligga. Ej heller — _ — den föreslagna. Skall enligt _ —— — för starkströmsledning.
2 5.
1. mom. För framdragande och nyttjande av elektrisk starkströmsled- ning, som ej till hela sin sträckning faller inom byggnad eller inhägnad gård, skall ledningens innehavare söka tillstånd (koncession) av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigar (koncessionsmyndighet). Konces— sion medför rätt att framdraga och nyttja antingen ledning med i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller ledningar av bestämda slag inom fastställt område (områdeskoncession).
Vid prövning av ansökan om linjekoncession skall hänsyn tagas till huru- vida behov av anläggningen förefinnes samt huruvida denna kan anses för- enlig med en planmässig elektrifiering. Linjekoncession må ej meddelas för ledning, som bör innefattas i områdeskoncession.
Vid prövning av ansökan om områdeskoncession skall hänsyn tagas till områdets lämplighet såsom enhet för verksamhet avseende direkt distribu- tion av elektrisk kraft till allmänheten.
Områdeskoncession ävensom linjekoncession avseende ledningar för all- män distribution må meddelas allenast anläggningsinnehavare, vilken prövas lämplig bedriva verksamhet för allmän distribution av elektrisk kraft.
Områdeskoncession medför rätt för koncessionshavaren att, utan sådan prövning som i andra stycket sägs, inom det fastställda området framdraga och nyttja lågspänningsledningar och ortsledningar på landsbygden samt motsvarande lokala ledningar i städer och samhällen.
Koncession meddelas att gälla under viss tid, ej överstigande fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, sextio år.
I koncessionen skall föreskrivas, under förbehåll av allmän och enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor den tillåtna ledningen eller, vid områdeskoncession, medgivna slag av ledningar inom det fastställda områ- det må framdragas och nyttjas.
2. mom. Den som erhållit områdeskoncession är, därest icke särskilda skäl till undantag prövas föreligga, skyldig att inom det fastställda området på skäliga villkor tillhandahålla elektrisk kraft för normala förbruknings- ändamål åt envar, som erhållit anslutning eller därom gör skriftlig fram— ställning. Den som erhållit linjekoncession må efter särskild prövning åläggas skyldighet att på skäliga villkor tillhandahålla elektrisk kraft eller upplåta sin anläggning för kraftöverföring till annan, i den mån detta finnes erforderligt för fullgörande av områdeskoncessionshavares distributions- skyldighet eller för leverans till sådan industri eller annan förbrukare, vilkens verksamhet finnes vara av större betydelse för det allmänna.
Den som erhållit områdeskoncession eller linjekoncession med skyldighet som i första stycket sägs är pliktig att hålla distributionsanläggningen i sådant skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastnings— barhet, ävensom att i förekommande fall underkasta sig reglering av pris och villkor i övrigt för tillhandahållande av elektrisk kraft.
Innehar koncessionshavare starkströmsanläggning allenast med nyttjan- derätt, skall anläggningens ägare för de förpliktelser, som jämlikt detta moment åligga innehavaren, vara ansvarig lika med innehavaren, dock ej lned annan egendom än anläggningen och vad därtill hör samt under nytt- janderätten inbegripes.
Prövning av fråga om fullgörande av i detta moment stadgade skyldighe— ter verkställes av koncessionsmyndigheten. Avtal, stridande mot myndighe— tens beslut, vare utan verkan.
3. mom. Koncession kan av koncessionsmyndigheten helt eller delvis upp- hävas a) vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i denna lag eller med stöd av densamma givna föreskrifter,
b) vid underlåtenhet att begagna meddelad koncession,
c) när synnerlig anledning därtill förekommer med hänsyn till kraftförsörj- ningens ändamålsenliga ordnande.
4 mom. Den som utan vederbörligt tillstånd eller i strid mot de vid med- delande av tillstånd givna föreskrifterna nyttjar anläggning som i denna paragraf avses, straffes med dagsböter, där ej förseelsen är belagd med straff enligt allmän strafflag.
3 å. Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra av- stående eller upplåtande av fastighet skall vara åtföljd av fullständig be-
skrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anlägg- ningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare * av de fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas, äro ' belägna på mindre avstånd än tjugo meter från densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes stads- plan eller byggnadsplan, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.
Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av a) beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag och av- fattning å karta över föreslagen lednings sträckning,
b) uppgift om de i första stycket angivna rättsägare, med vilka överens- kommelse icke kunnat träffas, om de hinder som därför mött, om de led- ningssträckor som därav beröras samt om vidtagna åtgärder för att undan- röja nämnda hinder, c) de uppgifter i övrigt rörande anläggningen och dess ändamål, som sö— kanden vill åberopa.
Ansökan om områdeskoncession skall vara åtföljd av a) karta över ett till gränserna utmärkt område, inom vilket sökanden inne- har och avser att vidare utbygga lågspänningsledningar eller ortsledningar på landsbygden eller motsvarande lokala ledningar i stad eller samhälle för verksamhet avseende direkt distribution av elektrisk kraft till allmän- heten,
b) plan för områdets framtida försörjning med elektrisk kraft, 0) uppgift om spänning och strömart beträffande befintliga och tillämnade ledningar.
Å kartan skall tillika särskilt utmärkas dels inom området befintliga lokala ledningar, som under a) sägs, jämte dem matande ledningar och stationer, dels huvudsaklig sträckning av högspänningsledningar, som er- fordras enligt den under b) angivna planen.
Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller muni— cipalsamhällen, inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anlägg- ning eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter, som enligt vad ovan nämnts skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansök— ningen och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
Vad ovan stadgats om skyldighet att förete karta över jord, som för elekt-
risk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock där— om att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menig- heter samt ägare och innehavare av fastigheter, gälle ej beträffande an— sökan om tillstånd att utföra anläggning inom järnvägsområde.
Övergångsbestämmelser
1 mom. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
2 mom. Den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av sådana lokala starkströmsledningar för allmän distribution, som avses i 2 5 1 mom. femte stycket nya lagen, vare icke skyldig söka områdeskoncession enligt nya lagen förrän detta av koncessionsmyndigheten påkallas.
3. mom. Intill dess områdeskoncession meddelats enligt nya lagen skall tillstånd att framdraga och nyttja starkströmsledning, som bort innefattas i områdeskoncessionen, meddelas i den för linjekoncession stadgade ord— ningen.
För bibehållande och nyttjande av vid lagens ikraftträdande i bruk va- rande starkströmsledning som nu sagts, beträffande vilken tillstånd icke er- fordrats enligt förut gällande lag, må med tillstånd anstå intill dess områ- deskoncession meddelas.
4 mom. För innehavare av starkströmsledningar, vilka enligt nya lagen borde innefattas i områdeskoncession, skola, intill dess områdeskoncession meddelats, i 2 5 2 mom. nya lagen stadgade förpliktelser gälla det område, som skäligen hör försörjas med elektrisk kraft från sagda ledningar.
5 mom. Innehavare av ledningar, som i 3 och 4 inom. sägs, må efter kon- cessionsmyndighetens bedömande i stället för förut gällande tillstånd med- delas områdeskoncession enligt nya lagen.
6 mom. För innehavare av vid lagens ikraftträdande i bruk varande stark— strömsledning, beträffande vilken tillstånd icke erfordrats enligt förut gäl- lande lag men linjekoncession erfordras enligt nya lagen, skall, efter an- mälan som i 9 mom. sägs, linjekoncession meddelas utan sådan prövning, som i 2 5 1 mom. andra och fjärde styckena nya lagen sägs.
7 mom. Innehavare av enligt nya lagen linjekoncessionspliktig, vid lagens ikraftträdande i bruk varande starkströmsledning skall, ändå att tillstånd för ledningen icke erfordrats enligt äldre lag, vara underkastad i 2 5 2 mom. nya lagen stadgade förpliktelser, såvida ej koncessionsmyndigheten på ansökan finner skäl medgiva undantag.
8 mom. För de förpliktelser, som enligt 4 och 7 inom. åligga innehavare av starkströmsanläggning, vare, där anläggningen ägs av annan än inne- havaren, ägaren ansvarig lika med innehavaren, dock ej med annan egen— dom än anläggningen och vad därtill hör samt under nyttjanderätten in- begripes.
9 mom. Den som vid lagens ikraftträdande är innehavare av enligt nya lagen koncessionspliktig högspänningsledning utan att äga för honom själv utfärdat tillstånd till ledningens framdragande skall inom ett år efter lagens ikraftträdande till koncessionsmyndigheten härom ingiva anmälan. Närmare bestämmelser om anmälningsskyldighet utfärdas av Kungl. Maj:t.
Utkast till kungörelse om ändring i stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar
1
stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar skola er- hålla följande ändrade lydelse, att 3 och 11 55 skola upphävas samt att i samma stadga två nya paragrafer skola införas, betecknade 9a % och 9b 5, av nedan angivna innehåll.
Härigenom förordnas att 1, 2, 4 5, 6—9, 14—18, 21, 22, 24, 25, 27 och 28 55
Inledande bestämmelser
1 5. Med starkströmsanläggningar —— — _ 250 volt. Det ankommer på statens elnämnd att utfärda närmare föreskrifter rö— rande starkströmsanläggningars utförande och skötsel. Angående utförande _ _ —— varder föreskrivet.
Om anmälningsskyldighet
2 5.
Vill någon med stöd av områdeskoncession framdraga starkströmsledning för högspänning, skall han göra anmälan därom till eln-ämnden. Vid anmä- lan skall fogas karta utvisande ledningens sträckning och läget av till led- ningen hörande transformatorstationer samt teknisk beskrivning över an- läggningen.
Närmare föreskrifter om anmälningsskyldighetens fullgörande må med- delas au elnämnden.
3 %.
Upphäves.
4 %.
Innehavare av koncessionspliktig starkströmsanläggning är pliktig att till elnämnden utan dröjsmål anmäla vid anläggningen inträffat olycksfall på grund av elektrisk ström ävensom sådan driftstörning, som kan hava väsentlig betydelse för den allmänna säkerheten.
Innehavare av starkströmsanläggning för direkt distribution av elektrisk ström till allmänheten är tillika pliktig att till elnämnden utan dröjsmål anmäla sådant till hans kännedom kommet olycksfall på grund av elektrisk ström, vilket inträffat år till anläggningen ansluten ahonnentanläggning.
Innehavare av koncessionspliktig starkströmsanläggning är pliktig att till elnämnden på anfordran ingiva uppgifter av teknisk och ekonomisk art, som elnämnden kan finna erforderliga för avgörande av frågor angående distributionsskyldighet.
Om starkströmsledning inom område för allmän väg 5 5.
Framdrages starkströmsledning ——- _ — till efterrättelse.
1. Förlägges ledningen i luften skall den uppläggas å stolpar eller annat stöd av nödig hållfasthet. Stöden jämte tillhörande stag eller strävor få icke anbringas på körbana, cykel- eller gångbana eller på till vägen hörande vägren eller skyddsbankett samt ej heller så, att avrinning i vägdike eller snöröjning försvåras. I övrigt skall härom gälla vad elnämnden efter hö- rande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer.
Ledningen skall — — — vägbanan erhålles.
Till förekommande av fara i följd av ledningsbrott, isolatorskada m. m. skola särskilda skyddsåtgärder i form av fångarmar, förstärkt utförande eller dylikt vidtagas på sätt av elnämnden bestämmes.
2. Förlägges ledningen — — — upprensat skick. Är ledningens — — — angivande läget.
3. Vid ledningens — — — förekommande vägunderhållsarbete. 4. Ledningens innehavare —— — —— må föranledas.
5. Behöver ledningens —— — —— dennas innehavare.
6. Vid framdragande av starkströmsledningar för lågspänning skall efter- strävas, att antalet korsningsställen med allmän väg blir det minsta möjliga.
Om starkströmsledning inom område för vattentrafikled 6 &.
Framdrages starkströmsledning —— —— —— till efterrättelse.
1. Förlägges ledningen i luften över vattentrafikled, skall, där ej i sam- manhang med beviljande av koncession särskild föreskrift meddelas om led- ningens höjd över vattenytan, ledningen förläggas så högt, att den ej utgör hinder för den på platsen i allmänhet förekommande trafiken. På lämplig plats i närheten av korsningsstället skola uppsättas tydliga varningstavlor med uppgift om segelfri höjd under ledningen, såvida icke befrielse härifrån medgives av elnämnden efter hörande av Iotsstgrelsen.
Därest trafikleden —— _ — finna erforderlig.
I övrigt skall ledningen vara anordnad i enlighet med vad elnämnden efter hörande av lotsstyrelsen bestämmer.
2. Förlägges ledningen under vattentrafikled, skall ledningen nedläggas i trafikledens botten på sådant sätt, att den ej blir till hinder för sjöfarten. Vid ledningens landningsplatser skola tydliga varningstavlor uppsättas. Där så av Iotsstgrelsen finnes påkallat skola ensmärken och ensfyrar an-
ordnas till utmärkande av ledningens sträckning samt förbud utverkas mot ankring inom lämpligt avstånd från ledningen.
Ledningens innehavare är skyldig att senast i samband med ledningens anordnande till sjökarteverket insända karta utvisande ledningens sträck- ning inom vattenområdet samt, då fråga är om luftledning, uppgift om lägsta segelfria höjden under ledningen.
3. Behöver till _ _ _ dess försorg.
4. Vid framdragande av starkströmsledningar för lågspänning skall efter- strävas, att antalet korsningsställen med vattentrafikled blir det minsta
' möjliga. Om starkströmsledning "inom område för järnväg . 7 5. ' Framdrages starkströmsledning _ _ _ till efterrättelse. 1. Förlägges ledningen _ _ spåren erhålles. Ledningsstöd och ledningstrådar skola hava sådan hållfasthet och vara försedda med sådana särskilda skyddsanordningar, som elnämnden före- ; skriver.
2. Förlägges ledningen _ _ _ lämpligen medgiva. Förlägges ledningen _ _ _ under jordytan. Förlägges ledningen — _ _ upprensat skick. Är ledningens — _ _ vid banvallen.
3. Ledningens innehavare _ _ _ banans längdriktning. Därest dubbelspår _ _ _ därav betingas. Stolparna å _ _ _ banbefälets anvisningar.
4. Jämväl andra _ _ _ ofördröjligen vidtagas.
5 Innan arbete _ _ _ av banbefälet.
6. Sådana arbeten _ _ _ ledningens innehavare. 7 Ledningens innehavare _ _ _ eller underhåll.
8. Vid framdragande av starkströmsledningar för lågpänning skall efter- strävas, att antalet korsningsställen med järnväg blir det minsta möjliga.
Om starkströmslednings anordnande i förhållande till svagströmsledningar 8 5.
1. Framdrages starkströmsledning så att den korsar eller på annat sätt kommer i farlig närhet av förut befintlig ledning för svagström, skola de skyddsåtgärder vidtagas, som föreskrivas av elnämnden. Kostnaderna för skyddsanordnings vidtagande och underhåll skola bäras av starkströmsled- i ningens innehavare.
l 2. Framdrages starkströmsledning _ _ _ till efterrättelse. Starkströmsledningens innehavare _ _ _ för enkelstolpslinje. Härvid iakttages _ _ _ övriga järnvägar. Vid ombyggnad _ _ _ sitt medgivande.
3. Vid framdragande av starkströmsledningar för lågspänning skall efter- strävas, att antalet korsningsställen med svagströmsledningar blir det minsta möjliga.
Om starkströmsledningar inom bebyggt område 9 5.
1. Framdrages blank _ _ — spänning däröver. .
Om byggnad är högre än närliggande lednings lägst belägna ledare, skall ledningens avstånd från byggnaden ökas enligt närmare bestämmande av elnämnden.
Ledningens höjd _ _ _ högre spänning.
Vad ovan i detta moment stadgas skall icke äga tillämpning på kontakt- ledning för elektrisk järnväg, spårväg eller trådbuss.
I detta _ _ _ som helst.
I övrigt skola vid starkströmslednings framdragande inom område, som i detta moment avses, de särskilda säkerhetsåtgärder vidtagas, som av el- nämnden föreskrivas.
Elnämnden må, när skäl därtill äro, meddela eftergift från de i detta mo- ment lämnade föreskrifterna.
2. Är eller blir stadsplan eller byggnadsplan fastställd för område, inom vilket starkströmsledning framdragits skall ledningens innehavare vara skyldig vidtaga de förändringar av ledningen, däri inbegripet dess förläg— gande i marken, som elnämnden kan finna ur säkerhetssynpunkt erforder- liga med hänsyn till områdets bebyggande.
9a &.
Starkströmsledning för högspänning må icke inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugo meter från annan tillhörigt boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård därest byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare motsätter sig detta, utan så är, att annan sträckning, som utan synnerlig olägenhet för anläggaren kan använ- das, av elnämnden prövas medföra minst lika stort men som den föreslagna.
Om starkströmsledning vid flygfält % &.
Starkströmsledning må ej, utan flygfältsinnehavarens medgivande fram— dragas ovan jordytan på mindre avstånd än 2 500 meter från den i vederbör- lig ordning bestämda mittpunkten av staten tillhörigt eller till allmänt bruk godkänt flygfält.
Driftbestämmelser
11 &. Upphäves.
14 5.
Tillsyn över starkströmsanläggningar utövas av befattningshavare hos eI- nämnden och densamma underställda organ. 15 5.
(Första stycket utgår).
Koncessionspliktig starkströmsanläggning må ej tagas i bruk förrän den blivit avsynad och godkänd av särskilt förordnad tillsyningsman hos el- nämnden eller denne eljest funnit hinder ur säkerhetssynpunkt icke före- ligga mot anläggningens brukande.
(Tredje stycket utgår).
16 5.
Vid avsyning skall tillses, att för starkströmsanläggningar i denna stadga eller av elnämnden meddelade föreskrifter så ock de särskilda föreskrifter, som kunna hava blivit beträffande anläggningen i fråga givna, äro vid dess utförande iakttagna, ävensom att anläggningen i övrigt är anordnad på ett betryggande sätt.
17 5.
Sedan koncessionspliktig starkströmsanläggning tagits i bruk har tillsy- ningsman att besiktiga densamma, så ofta elnämnden därom förordnar eller tillsyningsman finner det erforderligt. Besiktning skall ock ske, då sådant hos elnämnden eller tillsyningsman påkallas av väg— och vattenbyggnads— styrelsen, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.
Sker besiktning _ _ _ därvid närvara. Därest tillsyningsmannen _ _ _ å anläggningen. Tillsyningsman meddelar _ _ —- blivit vidtagen.
Anmäles hos elnämnden, att fara uppstått i följd av anläggningens drift. äger nämnden där sådant finnes nödigt, förordna, att anläggningen skall sättas ur bruk intill dess besiktning, varom i denna paragraf är sagt, kan företagas.
18 å.
Icke koncessionspliktig starkströmsanläggning må besiktigas i den om- fattning elnämnden eller tillsyningsman, finner erforderligt och gäller där- vid vad i 17 5 angående besiktning och anläggnings sättande ur bruk är stadgat.
Elnämnden må därjämte, när särskilda skäl föreligga, ålägga innehavare av sådan starkströmsanläggning att på egen bekostnad låta besiktiga an- läggningen genom annan fackman, som kan av elnämnden godkännas. El- nämnden må meddela de säkerhetsföreskrifter rörande anläggningen, var- till besiktningen må giva anledning.
. 21 %. Där tillsyningsman _ _ _ myndighet ankomma.
Finner tillsyningsman, att anordning blivit vidtagen, som ej överensstäm- mer med av elnämnden meddelade säkerhetsföreskrifter men som likväl kan anses fullt betryggande, äger tillsyningsmannen hos elnämnden föreslå att anordningen i fråga må godkännas.
22 &. Tillsyningsman må ej för egen eller annans räkning driva eller hava del i eller anställning vid företag, som är underkastat tillsyn enligt denna stadga eller som avser tillverkning av materiel för starkströmsanläggningar, och ej heller, därest icke sådant av elnämnden medgives eller författningsenligt tillkommer honom, för dylikt företag åtaga sig uppdrag mot ersättning.
24 %.
Mot beslut av tillsyningsman må den, som därmed är missnöjd, föra talan genom besvär hos elnämnden inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del.
Beslut att _ _ _ ordning beslutat.
Särskilda bestämmelser 25 å.
Innehavare av koncessionspliktig starkströmsanläggning skall vara skyl— dig att, utöver vad i koncessionen särskilt föreskrives, iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, ävensom i fråga om motverkande av störningar å radiomottagningsanlägg— ning, vilka kunna bliva i laga ordning meddelade.
Ansvarsbestämmelser 27 5.
Den, som icke ställer sig till efterrättelse bestämmelserna i denna stadga eller av elnämnden eller tillsyningsman med stöd av densamma meddelade föreskrifter, straffes med dagsböter, där ej förseelsen är belagd med straff enligt allmän strafflag eller särskild påföljd i stadgan angivits.
28 5.
Allmän åklagare skall tala å förseelse, som avses i 27 &, ändå att angivelse därom ej skett. Han är ock pliktig utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom av elnämnden eller tillsyningsman angives.
Åtal utföres _ _ — allmän domstol.
Utkast till lag om accis på elektrisk kraft Härigenom förordnas som följer.
1 5. För elektrisk kraft, som framställes inom riket i kraftstation, i vilken vid generatorspänning uttages minst 500 000 kilowattimmar under året, även-
som för elektrisk kraft, som till samma myckenhet överföres hit från annat land, skall till den i 3 &] angivna fonden inbetalas en avgift (elaccis) i enlig- het med bestämmelserna i denna förordning. Elaccisen skall gäldas av kraft— producenten eller, då fråga är om importerad kraft, av importören.
2 &. Därest enligt gällande avtal producent eller importör är förhindrad att hos kraftavnämare uttaga vad han måst utgiva i elaccis, må koncessionsmyndig- heten på framställning, utan hinder av avtalet, i erforderlig mån reglera priset. 3 5.
Elaccis skall utgå med det belopp som Kungl. Maj:t bestämmer, högst 0,1 öre för varje vid generatorspänning framställd respektive importerad kilo- wattimmc.
Elaccisen skall inbetalas till en särskild fond, elnätsfonden, som skall för- valtas av statens elnämnd. Fondmedlen skola användas, förutom till täck- ning av statens elnämndsorganisations kostnader för elkraftförsörjningens rationalisering, till att genom räntefria lån och bidrag åt elektriska distribu- tionsföretag medverka till en ändamålsenlig försörjning med elektrisk kraft till skäligt pris.
Närmare bestämmelser om lån och bidrag från elnätsfonden meddelas av Kungl. Maj:t.
4 %.
Kontrollen över elaccisens behöriga utgörande utövas av elnämnden. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, elnämnden äger medgiva de avvikelser för elaccisens utgörande, som med hänsyn till sär- skilda omständigheter må finnas påkallade, samt, då skäl därtill föreligga, medgiva befrielse från eller återbäring av elaccis.
5 5. Den som ämnar framställa eller importera elektrisk kraft, för vilken el— accis skall utgå, skall före rörelsens upptagande göra skriftlig anmälan där— om till elnämnden, med angivande av företagets namn och postadress. Vid anmälan skall härjämte angivas belägenheten av och den installerade gene- ratoreffekten för varje kraftverk, som nyttjas i rörelsen. Skall kraft impor— teras skall i anmälan uppgivas från vem kraften skall inköpas och till vilken myckenhet. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall elnämnden underrättas därom inom fjorton dagar.
6 5. För kontrollen över elaccisens behöriga utgörande äger elnämnden anlita biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
7 5.
Den som har att erlägga elaccis är pliktig att ordna sin mätning av kraf— ten och sin bokföring på sådant sätt, att den enligt elnämndens bedömande möjliggör kontroll av den kraftmängd, som skall ligga till grund för beräk- ning av elaccisen. Vid anfordran skall den accispliktige tillhandahålla el— nämnden eller kontrolltjänsteman sina handelshöcker och tillhörande hand- lingar samt andra erforderliga uppgifter.
8 5.
Accispliktig skall utan anmaning till elnämnden avlämna på tro och heder upprättad deklaration angående producerad eller importerad elektrisk kraft, för vilken elaccis skall utgå.
Deklaration, som här avses, skall avlämnas vid samma tid som deklara- tioner vid taxering för inkomst eller förmögenhet och avse samma räken- skapsår som dessa. Närmare föreskrifter angående deklarationer meddelas av Kungl. Maj:t.
' 9 5.
Underlåter deklarationsskyldig att avlämna föreskriven deklaration eller befinnes deklarationen oriktig, äger elnämnden fastställa den elaccis, som rätteligen skall utgå.
10 5.
Samtidigt med att deklaration avlämnas skall den accispliktige erlägga enligt deklarationen upplupen accis genom insättning på elnämndens post- girokonto.
I fall som avses i 9 & ankommer det på elnämnden att bestämma tid, inom vilken accisen skall erläggas.
Försummar accispliktig att inleverera accis enligt denna lag, må accisen på framställning av elnämnden omedelbart utmätas.
11 %.
Underlåter någon att fullgöra enligt 5 & föreskriven anmälan, straffes med dagsböter, ej under tjugo.
Underlåter någon i andra fall än som i 10 5 eller ovan i första stycket av- ses att fullgöra åtgärd, som åligger honom enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, straffes med böter, högst trehundra kronor.
12 &.
Elnämnden må vid vite förelägga producent eller importör av elektrisk kraft att fullgöra åtgärd, som åligger honom enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, dock att föreläggande icke må avse erläggande eller inleverans till elnämnden av elaccis.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
Har någon i annat fall än i första stycket avses uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i deklaration lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till inleve- rans av för låg elaccis, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
14 5.
Den, som har eller har haft att taga befattning med kontroll enligt denna lag, må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhål— lande, varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman som bryter häremot vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse som nu sagts, straffes med dagsböter.
15 å. Polismyndighet åligger att på begäran tillhandagå elnämnden eller kon- trolltjänsteman med upplysning om person eller företag, som kan antagas producera eller importera elektrisk kraft.
16 5. Förseelse, som avses i 11 5, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av elnämnden. Böter och viten, som utdömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
17 5. Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter, som erfordras för tillämp- ningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956. Härvid skall iakttagas att om i lagen avsedd produktion eller import av elektrisk kraft bedrives vid tiden för ikraftträdandet, skall den i 5 5 omför- mälda anmälan göras senast den 15 januari 1956.
Utkast till förordning angående lån och bidrag från elnätsfonden
Härigenom förordnas som följer.
1 5.
Från elnätsfonden, som förvaltas av statens elnämnd, må i den ordning och under de villkor nedan angivas elnämnden bevilja räntefritt lån och bidrag för anläggande av distributionsnät för elektrisk kraft, för upprust- ning, varmed menas förnyelse, omläggning eller förstärkning av sådant nät, samt för medverkan i övrigt till en ändamålsenlig försörjning med elektrisk kraft till skäligt pris.
Lån eller bidrag må beviljas företag med ändamål att bedriva allmän dist- ribution av elektrisk kraft, vilket prövas lämpligt bedriva sådan verksamhet eller eljest av elnämnden finnes vara i behov av ekonomiskt stöd i avvaktan på ytterligare åtgärder för kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande.
3 &.
Låne- och bidragsbelopp skall, där ej bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf till annat föranleda, avvägas så att det stödsökande företa— get kan tillämpa skäligt elkraftpris. Grunder för bestämmande av detta pris fastställas i särskild ordning av Kungl. Maj:t.
Är lånets eller bidragets ändamål att möjliggöra upprustning av distribu— tionsnät, må vid bestämmande av låne- eller bidragsbeloppets storlek hän- syn tagas till de faktorer, som varit orsak till nätets bristfälliga tillstånd. Lån och bidrag gemensamt må, tillsammans med samtidigt beviljat statligt räntebärande lån, icke överstiga den verkliga anläggnings- och upprustnings- kostnaden, jämte de medel som erfordras för gäldande av företagets skulder.
4 5. Vid beviljandet av lån eller bidrag äger elnämnden meddela de särskilda villkor och föreskrifter, som kunna anses erforderliga för vinnande av de med lånet eller bidraget avsedda ändamålen.
5 5.
För lån skall ställas säkerhet, som elnämnden finner godtagbar. Utgöres erbjuden säkerhet av inteckning i stationsfastighet må sådan in- teckning, i avvaktan på registrering enligt lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m., godtagas på särskilda av elnämnden före- skrivna villkor.
Elnämnden äger att i förekommande fall på sökandens bekostnad anlita det biträde, som kan befinnas erforderligt för prövningen av den erbjudna säkerheten. Därest för beviljat lån icke inom två månader efter därom er- hållet föreläggande avlämnats säkerhet, som av elnämnden godkännes, skall rätten till lånets utbekommande anses förverkad.
6 5.
Ansökan om län eller bidrag skall ställas till elnämnden och innehålla uppgift om det sökta lånets eller bidragets storlek, det ändamål, vartill lånet eller bidraget är avsett att användas, och den säkerhet för lånet, sö- kanden erbjuder. Vid ansökan skola fogas:
a) registreringsbevis, stadgar. bolagsordning eller andra behörighetshand— lingar för det sökande företaget; b) uppgifter om företagets ekonomiska ställning, företagets tidigare finan-
siering, tillämpade tariffer samt antalet i distributionsrörelsen anställda eller eljest anlitade personer och deras fackliga kompetens; en av sakkunnig person upprättad plan jämte nödiga ledningskartor även- som kostnadsberäkning rörande den anläggning, för vilken lån eller bidrag sökes; d) räntabilitetsberäkning enligt elnämndens anvisning samt el bevis angående företagets tillgång till elektrisk kraft.
Elnämnden äger meddela de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga i fråga om ansökningens innehåll och avfattning.
7 5.
Över låne- eller bidragsansökan skall elnämnden inhämta utlåtande från vederbörande länsstyrelse samt, därest anläggningen är eller avses bli an- SIuten till statens vattenfallsverks kraftledningsnät, från vattenfallssty- relsen.
8 %.
Beviljat lån utlämnas av elnämnden, sedan låntagaren dit avlämnat god- tagbar skuldförbindelse jämte säkerhet för förbindelsens behöriga fullgö- rande och nämnden förvissat sig om att hinder i övrigt ej föreligger för länets utlämnande.
Bidrag utlämnas av elnämnden sedan nämnden förvissat sig om att hinder härför ej föreligger.
Låne— eller bidragsbelopp skall, då elnämnden finner det erforderligt, ut- betalas i särskilda poster efter nämndens bestämmande i den mån arbetet fortskrider och kostnaden därför styrkes.
9 %.
Lån skall, sedan det innehafts under två år från första lyftningsdagen, återbetalas under vart och ett av därpå följande högst tjugoåtta år med av elnämnden vid lånets beviljande föreskriven amortering, låntagaren dock obetaget att snabbare än föreskrivet amortera lånet. För belopp, som ej gäldas inom föreskriven tid, skall från förfallodagen, tills betalning sker, gäldas dröjsmålsränta enligt de grunder, som angivas i kungörelsen den 31 december 1943 (936).
10 %.
Därest genom ökad anslutning eller annan omständighet de för storleken av ett utlämnat län eller bidrag bestämmande förutsättningarna ändrats, så att det utlämnade lånet eller bidraget blivit större än som motsvarar det verkliga behovet beräknat enligt tilldelningsgrunderna,äger elnämnden före— skriva återhäring av det mot ifrågavarande kostnadsminskning svarande låne- eller bidragsbeloppet.
11 &.
Därest elnämnden under lånetiden skulle finna den ställda säkerheten icke vidare vara nöjaktig, skall låntagaren inom två månader efter därom
av nämnden erhållet föreläggande avlämna nya säkerhetshandlingar, som av nämnden kunna godtagas. 12 å.
Det åligger elnämnden att i den omfattning, som finnes erforderligt, om- besörja fortlöpande kontroll av de företag, till vilka län eller bidrag läm- nats. Lån- eller bidragstagaren skall vara skyldig underkasta sig dylik kon- troll samt årligen inom tid och på sätt elnämnden föreskriver till nämnden avgiva redogörelse för företagets drift och ekonomiska ställning.
13 å.
Elnämnden äger förklara att lån skall vara genast eller inom viss tid, helt eller delvis, förfallet till återbetalning eller att utlämnat bidrag skall återbäras, därest a) i fråga om lån låntagaren ej fullgör sina förpliktelser avseende amorte— ring eller säkerhet;
b) anläggningen icke drives eller underhålles på tillfredsställande sätt i en- lighet med de villkor, som uppställts vid lånets eller bidragets beviljande; c) lån- eller bidragstagaren genom oriktiga uppgifter föranlett lånets eller bidragets beviljande eller ock förfogat över låne- eller bidragsmedel för annat än stadgat ändamål;
d) Sådana förhållanden eljest inträtt, att lån— eller bidragstagaren med hänsyn till ändamålet med lånet ej längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Utkast till kungörelse om ändring i bestämmelserna för
kraftledningslånefonden
Kungl. Maj:t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott förordna, att kungl. kungörelsen den 13 september 1918 (nr 718) angående allmänna bestämmelser för lån från kraftledningslånefonden skall erhålla följande ändrade lydelse.
1 5.
Från kraftledningslånefonden, som förvaltas av statskontoret, må i den ordning och under de villkor nedan angivas statens elnämnd bevilja lån för anläggande av distributionsnät för elektrisk kraft, för upprustning, varmed menas förnyelse, omläggning eller förstärkning av sådant nät, samt för med- verkan i övrigt till en ändamålsenlig försörjning med elektrisk kraft till skäligt pris.
2 5.
Lån må beviljas företag med ändamål att bedriva allmän distribution av elektrisk kraft, vilket prövas lämpligt bedriva sådan verksamhet eller eljest av elnämnden finnes vara i behov av statligt lån i avvaktan på ytterligare åtgärder för kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande.
3 5. Län må ej beviljas till högre belopp, än som kan förräntas genom företa-
gets verksamhet med tillämpning av skäligt elkraftpris. Grunder för bestäm- mande av detta pris fastställas i särskild ordning av Kungl. Maj:t.
4 &.
Vid beviljandet av lån äger elnämnden meddela de särskilda villkor och föreskrifter, som kunna anses erforderliga för Vinnande av de med lånet avsedda ändamålen.
5 5.
För lån skall ställas säkerhet, som elnämnden finner godtagbar. Utgöres erbjuden säkerhet av inteckning i stationsfastighet må sådan in- teckning, i avvaktan på registrering enligt lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m., godtagas på särskilda av elnämnden före— skrivna villkor.
Elnämnden äger att i förekommande fall på sökandens bekostnad anlita det biträde, som kan befinnas erforderligt för prövningen av den erbjudna säkerheten. Därest för beviljat lån icke inom två månader efter därom erhållet föreläggande avlämnats säkerhet, som av elnämnden godkännes, skall rätten till lånets utbekommande anses förverkad.
6 5.
Ansökan om lån skall ställas till elnämnden och innehålla uppgift om det sökta lånets storlek, det ändamål, vartill lånet är avsett att användas, och den säkerhet för lånet, sökanden erbjuder. Vid ansökan skola fogas:
a) registreringsbevis, stadgar, bolagsordning eller andra behörighetshand- lingar för det lånesökande företaget;
b) uppgifter om företagets ekonomiska ställning, tillämpade tariffer samt antalet i distributionsrörelsen anställda eller eljest anlitade personer och deras fackliga kompetens;
c) av sakkunnig person upprättad plan jämte nödiga ledningskartor även- som kostnadsberäkning rörande den anläggning, för vilken lån sökes;
d) räntabilitetsberäkning enligt elnämndens anvisning samt
e) bevis angående företagets tillgång till elektrisk kraft.
Elnämnden äger meddela de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga i fråga om ansökningens innehåll och avfattning.
7 5.
Över låneansökan skall elnämnden inhämta utlåtande från vederbörande länsstyrelse samt, därest anläggningen är eller avses bli ansluten till statens vattenfallsverks kraftledningsnät, från vattenfallsstyrelsen.
8 &.
Statskontoret skall givas del av elnämndens beslut om beviljande av lån från fonden. .
Beviljat lån utlämnas av statskontoret sedan låntagaren dit avlämnat dels godtagbar skuldförbindelse jämte av elnämnden godkänd säkerhet för
förbindelsens behöriga fullgörande, dels ock av elnämnden utfärdat bevis att hinder i övrigt ej föreligger för länets utlämnande.
Lånebelopp skall, då elnämnden finner det erforderligt, utbetalas i sär- skilda poster efter nämndens bestämmande i den mån arbetet fortskrider och kostnaden därför styrkes.
9 &.
Å lyftat lånebelopp skall, intill dess lånet innehafts under två år från första lyftningsdagen, erläggas årlig ränta från lyftningsdagen med av Kungl. Maj:t för varje budgetår fastställd normalränta.
Lån skall, sedan det innehafts under två år från första lyftningsdagen, återbetalas under vart och ett av därpå följande högst tjugoåtta år med lika annuitet, därav såsom ränta räknas av Kungl. Maj:t för varje budgetår fast- ställd normalränta, utgörande lägst 4 procent å det oguldna kapitalbeloppet, låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av länet. För belopp, som ejgäldas inom föreskriven tid, skall från förfallodagen, tills betalning sker, gäldas dröjsmålsränta enligt de grun- der, som angivas i kungörelsen den 31 december 1943 (936).
10 %.
Därest statskontoret eller elnämnden under lånetiden skulle finna den ställda säkerheten icke vidare vara nöj aktig, skall låntagaren inom två må- nader efter därom erhållet föreläggande avlämna nya säkerhetshandlingar, som av elnämnden godkännas.
11 5.
Det åligger elnämnden att i den omfattning som finnes erforderligt ombe— sörja fortlöpande kontroll av de företag, till vilka lån lämnats, samt under- rätta statskontoret om vad därvid förekommit. Låntagaren skall vara skyl- dig underkasta sig dylik kontroll samt årligen inom tid och på sätt elnämn— den föreskriver till nämnden avgiva redogörelse för företagets drift och eko- nomiska ställning.
Elnämnden skall meddela statskontoret sådana av nämnden uppmärk- sammade förhållanden, som äro av beskaffenhet att höra föranleda åtgärder enligt 12 5.
12 å.
Statskontoret äger förklara lån vara genast eller inom viss tid, helt eller delvis, förfallet till återbetalning, därest a) låntagaren ej fullgör sina förpliktelser i fråga om räntelikvid, amorte- ring eller säkerhet;
b) anläggningen icke drives eller underhålles på tillfredsställande sätt i en— lighet med de villkor, som uppställts vid lånets beviljande;
c) låntagaren genom oriktiga uppgifter föranlett lånets beviljande eller ock förfogat över lånemedel för annat än stadgat ändamål;
d) sådana förhållanden eljest inträtt, att låntagaren, med hänsyn till ända- målet med lånet, ej längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Ändringarna i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Elkraftutredningens förslag innebär i huvudsak, att distributör av elkraft i princip skall vara skyldig att tillgodose alla normala elkraftbehov inom ett givet distributionsområde och för detta ändamål hålla anläggningarna i gott stånd. I samband härmed föreslås en del ändringar beträffande koncessions- prövningen i syfte att säkerställa planmässighet vid utbyggnad särskilt av huvudledningar. Vidare avses med förslaget att möjliggöra, att distributions- företag skapas, som äro väl ägnade att svara för en ändamålsenlig elkraft- försörjning.
För att genomföra dessa förslag erfordras att delar av 1902 års lag om- arbetas. Lagen innehåller i huvudsak bestämmelser om expropriation (1 5), om koncession och prisreglering (2 €), om ansökningsförfarandet i expro- priations— och koncessionsärenden (3 5), om skadestånd (4—14 åå) samt om rätt för Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga föreskrifter (15 5). De ändringar som elkraftutredningen föreslår hänföra sig till 1—3 55. Särskilt 2 & har genomgripande omarbetats. Bestämmelserna om skadestånd i 4—— 14 55 ha icke behandlats, enär elkraftutredningen icke anser att dessa om— fattas av utredningsuppdraget.
1 5.
Kommun är f. n. i princip ej pliktig att inom område med stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag för framdragande av elektrisk stark- strömsledning. Denna s. k. kommunala vetorätt behandlas närmare i kap. 12 under rubriken »Kommunernas inflytande på elkraftförsörjningen» (s. 270 f276). Som där framhålles anser elkraftutredningen att vetorätten kan bli till hinder vid en framtida rationalisering av elkraftförsörjningen. Med stöd av den föreslagna nya lydelsen av 2 5 3 mom. i 1902 års lag kan kon- cession även för ett kommunalt företag tänkas bli upphävd, när synnerlig anledning därtill förekommer med hänsyn till kraftförsörjningens ända- målsenliga ordnande. Koncessionen kommer då att överföras på annat före- tag. För att detta företag skall kunna framdraga ledningar inom kommunen fordras att den kommunala vetorätten icke lägger hinder i vägen. Expropria- tionstillstånd skall därför enligt förslaget kunna meddelas mot kommunens bestridande, om det finnes erforderligt med hänsyn till elkraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande.
Redan enligt nuvarande lag gäller undantag från vetorätten då >>synner- liga skäl» kunna åberopas. Då sådana skäl kunna föreligga, som ej ha direkt samband med kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande — exempelvis framdragande av en industriägd ledning —— är tillägget >>eller eljest synner— liga skäl föreligga» motiverat.
2 5 i 1902 års lag är f. n. uppdelad i sju moment. Bestämmelser finnas i 1—3 mom. om vilka elektriska ledningar som äro koncessionspliktiga, i 4 mom. om koncessionsprövningen, i 5 mom. om förhandstillstånd, i 6 mom. om prisreglering och i 7 mom. om straff för överträdelser av lagens be— stämmelser.
Paragrafen har enligt förslaget helt omredigerats och uppdelats i fyra moment, av vilka mom. 1 behandlar koncessionsskyldighetens föremål och omfattning, prövningsmyndighet, olika koncessionsformer, riktlinjer för prövningen, giltighetstid och föreskrivande av särskilda villkor för konces— sion. I 2 mom. upptagas de nya bestämmelserna om distributionsskyldighet, innefattande även prisreglering, i 3 mom. bestämmelser om hävande av kön— cession och i 4 mom. straffbestämmelser.
Elkraftutredningens förslag innebär bl. a., att principiellt alla stark- strömsanläggningar skola vara underkastade koncessionsplikt. Jordkablar liksom ledningar över egen eller frivilligt upplåten mark ha därför ej såsom nu undantagits. Å andra sidan anses det icke nödvändigt, att alla i nuvarande 1—3 mom. intagna speciella bestämmelser till skydd för enskild rätt (led— nings avstånd från boningshus m. m.) eller för allmänna intressen (led— nings framdragande inom trafikled eller i närheten av flygfält) inflyta i lagen. Dessa bestämmelser ha överförts till 1939 års stadga om elektriska starkströmsanläggningar. 1 mom. I utredningens förslag ha införts begreppen koncession, linjekon- cession och områdeskoncession. Oavsett om begreppet koncession rent veten— skapligt är fullt riktigt i detta sammanhang så är det dock vedertaget språk- bruk även officiellt. Genom att införa detta begrepp förenklas lagtexten. Begreppet starkströmsanläggning finnes definierat i 1939 års stadga.
Ehuru något oegentligt har koncessionen liksom f. n. knutits till led— ningen och ieke till anläggningen i dess helhet. Koncession erfordras alltså icke för exempelvis en transformatorstation. Av de undantag från konces— sionsskyldigheten, som finnas i nuvarande lag, har endast bibehållits un- dantaget för ledning, som till hela sin sträckning faller inom byggnad eller inhägnad gård. Koncessionsprövning av dylika ledningar anses icke erfor— derlig varken ur behovs- och planmässighetssynpunkt eller med hänsyn till säkerhetskraven.
Koncessionen skall enligt förslaget ej utfärdas för viss företagare »eller hans rättsinnehavare» utan endast för bestämd person eller bestämt före— tag, som är anläggningens innehavare. Denne anses principiellt såsom bärare av de rättigheter och skyldigheter, som koncessionen medför. Om alltså koncessionerad anläggning upplåtes med nyttjanderätt, kräves ny konces- sion för nyttjanderättshavaren. Hinder synes för sådant fall ej möta att även nya ledningar, som framdragas med stöd av koncession för nyttj ande- rättshavaren, tillhöra ägaren av anläggningen i övrigt.
Som koncessionsmyndighet har angivits Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigar. Enligt elkraftutredningens förslag skall det stora fler- talet koncessionsärenden avgöras av det föreslagna organet statens elnämnd. I lagtexten har emellertid icke elnämnden omnämts bl. a. därför att den avses bli av provisorisk karaktär. Under alla förhållanden synas vissa ären- den liksom nu böra förbehållas Kungl. Maj:ts avgörande (jfr SFS 627/1950) och bemyndigande av elnämnden sker lämpligen i samband med blivande beslut om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t och nämnden.
Koncession kan meddelas som linjekoncession eller områdeskoncession. En närmare redogörelse för dessa olika slag av koncessioner finnes i be— tänkandets kap. 19 (s. 376—378). Som där framhålles kommer linjekonces- sion att erfordras huvudsakligen för stamledningar, landsledningar och bygdeledningar, men även för en del ledningar med lägre spänning, som icke omfattas av områdeskoncession.
Områdeskoncession skall meddelas för närdistributionsnät. Som i kap. 19 framhålles kunna dessa nät vara av högst varierande spänning beroende på om de exempelvis tillgodose ren landsbygd eller större städer. Närdistri- butionsnät har i lagtexten beskrivits såsom >>lågspänningsledningar och orts- ledningar på landsbygden samt motsvarande lokala ledningar i städer och samhällen». För dylika ledningar kan endast områdeskoncession meddelas och enligt den ändrade 3 & avviker ansökningsförfarandet från det, som till- lämpas för linjekoncessionen. Av redogörelsen 1 kap. 1 (s. 58) för över- föringssystemet framgår närmare, vilka ledningar som f. n. böra hänföras under begreppet ortsledning. Utvecklingen kan emellertid tänkas medföra förskjutningar av de spänningsvärden, som nu anses normala för överfö- ringssystemets olika delar. En närmare definition av de ledningar, som skola innefattas i områdeskoncession, kan därför knappast ges i lagtexten. Avsikten är att koncessionsmyndigheten i koncessionsbeslutet skall ange, vilka slag av ledningar och för vilken högsta spänning dessa få utföras med stöd av områdeskoncessionen.
Områdeskoncession skall endast meddelas för ett område, som befinnes lämpligt som enhet för detaljdistributionsverksamhet. Härför bör krävas att det utgör en lämplig förvaltningsenhet och att distributionsapparaten är eller kan bli tekniskt-ekonomiskt riktigt utbyggd. Hänsyn måste därvid även tagas till att grannområdena bli lämpliga.
Den som erhåller områdeskoncession har icke blott rätt utan även skyl- dighet att distribuera inom området. Leveransskyldighet kan åläggas även den som erhållit linjekoncession. Avser koncessionsansökan ledningar för allmän elkraftdistribution skall sökandens lämplighet att driva verksamhet för allmän distribution prövas. Prövningen bör ske med beaktande av kon- cessionssökandens tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsätt- ningar härför. (Se vidare kap. 19 s. 383—384).
Bestämmelsen att linjekoncession ej må meddelas för ledning, som bör
innefattas i områdeskoncession, har tillkommit för att hindra att en distri— butör söker undandraga sig distributionsskyldigheten genom att i ett visst fall begära linjekoncession i stället för områdeskoncession.
Rätten att utan koncessionsprövning framdraga ledningar inom områ—
det begränsas givetvis av hänsynen till markägares m. fl. motstående in— tressen, vilka vid områdeskoncession icke kunna beaktas i samband med koncessionsgivningen utan först i samband med utbyggandet. De regler som erfordras härför återfinnas i 1939 års stadga med däri av elkraftutred- ningen föreslagna ändringar. 2 mom. I detta moment behandlas bestämmelserna om koncessionshavares distributionsskyldighet, vilka utgöra en av de mest betydelsefulla nyheterna i elkraftutredningens förslag. I fråga om motiveringen hänvisas till vad som yttrats i kap. 19 s. 381—385.
Distributionsskyldighet åligger främst områdeskoneessionshavare för nor- mala förbrukningsobjekt inom området, dvs. sådana som det ur belastnings— synpunkt är tekniskt och ekonomiskt riktigt att ansluta till närdistribu— tionsnätet. En områdeskoncessionshavare har rätt men ej plikt att leverera till exempelvis en kraftslukande storindustri inom området.
För att innehavaren av områdeskoncession skall kunna fullgöra sin distri- butionsskyldighet fordras att han har nödig tillgång till råkraft. Skulle det bli omöjligt för honom att genom frivilligt avtal anskaffa den råkraft, som erfordras för distributionsskyldighetens fullgörande, kan, efter särskild prövning, innehavare av linjekoncession åläggas skyldighet att leverera rå— kraft, eller — om han själv ej har tillräcklig krafttillgång att upplåta sin anläggning för transitering av råkraft till områdeskoncessionshavaren. Här— utöver bör linjekoncessionshavare kunna efter prövning i varje särskilt fall åläggas leveransplikt till sådana industrier eller andra förbrukare, vilkas verksamhet finnes vara av större betydelse för det allmänna. Ifrågavarande skyldighet bör i första hand åläggas innehavare av linjekoncession, som avser ledning för allmän distribution, däremot icke exempelvis en industri— ägd ledning, som kan utnyttjas blott för industrins eget behov.
En förutsättning för distributionsskyldighetens fullgörande är att distri— butionsanläggningen hålles i gott stånd. Envar distributör, som har distribu— tionsskyldighet, har därför uttryckligen förpliktats att hålla distributions- anläggningen i sådant skick att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet. Detta stadgande medför givetvis ingen inskränkning i gällande säkerhetsföreskrifter beträffande anläggning, vars innehavare icke ålagts distributionsskyldighet.
Distributionsskyldig koncessionshavare är pliktig att tillhandahålla kraft »på skäliga villkor». Detta innebär att han i förekommande fall måste un— derkasta sig reglering icke blott av priset utan även av andra villkor för kraftens tillhandahållande. Prisregleringsinstitutet har utvidgats även i så måtto, att undantagandet av statliga och kommunala taxor på sätt närmare—
motiverats 1 kap. 12 (s. 280) och 19 (s. 384) ansetts icke böra bestå efter införandet av bestämmelserna om distributionsskyldighet. När skäl därtill föreligger skall prisreglering kunna begäras jämväl av kraftleverantör, nämligen i samband med täckning av kostnader för accis på elkraft (se förslag till lag om accis på elektrisk kraft, 2 €.)
Uppstår fråga om fullgörandet av distributionsskyldighet skall denna prö— vas och avgöras av koncessionsmyndigheten. Detta gäller sålunda även pris— frågor, som förut ankommit på statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Prisregleringsärenden liksom andra ärenden av större vikt förutsät— tas bli avgjorda av elnämnden in pleno. Hinder synes ej möta att konces- sionsmyndigheten, liksom förut prisregleringsnämnden, hänskjuter vissa uppkomna tvistefrågor till Svenska elverksföreningens tariffkommission för förlikningsförsök. Bestämmelse härom bör intagas i instruktion för el- nämnden.
Prövningen av frågor, som innefattas i distributionsskyldigheten, torde när de beröra statens vattenfallsverk böra förbehållas Kungl. Maj:t i sam- band med den fördelning av ärenden mellan Kungl. Maj:t och elnämnden, som förutsättes ske genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t. 3 mom. I gällande lag finnes icke utsagt att en koncession kan upphävas och hos koncessionsmyndigheterna synes tveksamhet råda, om en konces— sion kan upphävas utan direkt lagstadgande härom. För att för framtiden undanröja denna ovisshet har i lagen intagits bestämmelser om hävande av koncession därest för densamma gällande villkor åsidosättas. Beträf- fande de närmare motiveringarna härtill hänvisas till kap. 19. Enstaka smärre avvikelser från gällande bestämmelser böra dock icke vara skäl till upphävande av koncessionen. Straffbestämmelserna i 4 mom. kunna då i stället tillämpas.
I koncessionsbeslut, gällande ny anläggning, bör anges viss tid, inom vilken anläggningen skall vara tagen i bruk, vid äventyr att koncessionen eljest förklaras förverkad. Koncession för äldre ledning, som ej längre nytt— jas, skall även kunna upphävas.
För att kunna genomföra den av elkraftutredningen föreslagna rationali— seringen av elkraftförsörjningen kan det bli erforderligt att upphäva en koncession trots att innehavaren icke åsidosatt gällande bestämmelser. För dessa fall kan det framdeles bli nödvändigt att införa särskilda bestämmel- ser om inlösen. Elkraftutredningen utgår ifrån att ersättningsfrågorna tills vidare skola kunna lösas genom förhandlingar. ' 4 mom. Överensstämmer i sak helt med nuvarande 7 mom.
Bestämmelserna om förhandstillstånd i nuvarande 2 5 5 mom. ha icke medtagits i det nya förslaget. Förhandstillståndet har till syfte att den stun— dom långvariga handläggningen av ett koncessionsärende icke skall onödigt— vis hindra att arbetet med anläggningen påbörjas. Om koncessionsförfaran-
det förenklas enligt det nya förslaget synes förhandstillstånd ej längre be- hövligt.
3 5.
I fråga om ansökan om expropriationsrätt enligt 1 5 har ingen ändring i förut gällande bestämmelser föreslagits.
Expropriationsrätt och koncession begäres enligt nu gällande praxis van— ligen i en och samma ansökan och beviljas i ett och samma beslut. Enligt _ föreliggande förslag blir denna praxis mindre lämplig. Erfarenheten har visat, att Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriation behöver utverkas endast i undantagsfall. Vanligen har koncessionssökanden träffat överenskommelse med vederbörande markägare i sådan omfattning, att några egentliga hinder för företagets påbörjande icke föreligga, frånsett att koncessionsansökan ej blivit slutligen prövad av koncessionsmyndigheten. Såsom i kap. 13 fram- hålles (s. 290) kan handläggningen av ett koncessionsärende bli mycket tids- ödande. Genom de nya bestämmelserna eftersträvas, att i mån av möjlighet förenkla ansökningsförfarandet.
Förslaget utgår från regeln, att en koncessionsansökan skall kunna be- viljas oavsett att alla vederbörande rättsägare icke hörts och oavsett att eventuella frågor om expropriationstillstånd icke prövats. Detta är en nödvändig förutsättning vid områdeskoncession, enär denna avser även framtida, ännu ej projekterade utbyggnader av närdistrihutionsnätet. Men regeln är lämplig även vid linjekoncession, även om den då icke är nöd- vändig. Förutsättningen för att linjekoncession skall kunna beviljas är en- ligt 2 5 att den prövats vara behövlig och planmässig samt att innehavaren är lämplig som distributör. Koncessionen skall meddelas under förbehåll av allmän och enskild rätt. Att sådan rätt icke trädes för när kan vid behov prövas i efterhand. Enligt den nya lydelsen av 3 5 har ansökningsförfarandet med hänsyn härtill förenklats.
Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av beskrivning, kostnads— förslag och karta. Det nu gällande kravet att beskrivningen skall vara full- ständig har icke bibehållits, enär beskrivningen endast skall tjäna som underlag för bedömande av anläggningens behövlighet och planmässighet. Att den planerade sträckningen skall anges å karta behöver ej betyda att denna sträckning måste bli definitiv, vilket kan antydas genom att konces- sionsbeslutet anges gälla en ledning med huvudsaklig sträckning enligt för— slaget. Bestyrkta förteckningar över ägare och innehavare av fastigheter, vilkas rätt beröres av ledningens framdragande, har icke ansetts nödigt in— fordra i varje koncessionsärende. Däremot har det förutsatts att sökanden försökt träffa överenskommelse med dessa rättsägare samt att uppgift lämnas om de fall, där hinder för frivillig överenskommelse förelegat. Om dessa hinder angå så oväsentliga delar av ledningen eller eljest äro av så- dan art, att ledningen oberoende därav kan väntas bli utförd i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, bör koncession kunna meddelas. Det nu
gällande stadgandet, att alla berörda rättsägare skall lämnas tillfälle yttra sig över ansökningen, har i överensstämmelse härmed begränsats att gälla endast de rättsägare, med vilka överenskommelse ej kunnat träffas. Detta torde innebära en betydelsefull lättnad vid remissbehandlingen, enär som nämnts hinder mot överenskommelse brukar föreligga endast i undantags- fall.
Vid ansökan om områdeskoncession skall fogas karta över det område, som sökanden anser slutligen höra försörjas med det närdistributionsnät som han innehar och avser att vidare utbygga. Gränserna kunna emellertid ändras av koncessionsmyndigheten, som i samband med rationaliserings- arbetet skall bevaka att distributionsområdena bli lämpligt utformade. I allmänhet torde den s. k. generalstabskartan (topografiska kartan) vara lämplig; i varje fall bör kartan utvisa vägar, vattentrafikleder och järn— vägar inom området. Å kartan skall särskilt utmärkas icke blott det befint— liga närdistributionsnätet och matande huvudledningar inom området utan även den huvudsakliga sträckningen av de högspänningsledningar, som böra utföras för en rationell elkraftförsörjning av området.
övergångsbestämmelserna
Genom den föreslagna lagen utsträckes koncessionsplikten att omfat- ta alla starkströmsledningar, som ej till hela sin sträckning falla inom byggnad eller inhägnad gård. Härigenom bli åtskilliga redan ut— förda ledningar, som förut varit undantagna, exempelvis alla före den 1 juli 1939 tillkomna lågspänningsledningar, många jordkablar samt vissa hög- spända luftledningar, som framdragits över ledningsägarens egen mark eller som avgrena från förut koncessionerad ledning och framdragits över fri- villigt upplåten mark, principiellt underkastade koncessionsplikt i och med nya lagens ikraftträdande. Huvuddelen av dessa utgöras av lokala ledningar för allmän distribution, som enligt nya lagen böra innefattas i områdeskon- cession. Innehavare av dylika ledningar skall därom göra anmälan till koncessionsmyndigheten (9 mom.), men särskilt tillstånd för desamma i avvaktan på områdeskoncession erfordras ej (3 mom. andra stycket).
I den mån ifrågavarande förut koncessionsfria ledningar enligt nya lagen äro linjekoncessionspliktiga, skall den som vid lagens ikraftträdande är in- nehavare därav meddelas linjekoncession, vilken i allmänhet torde få for— men av en tilläggskoncession till innehavaren förut meddelad koncession med samma giltighetstid som denna.
Genom stadgande i 2 5 2 mom. i lagförslaget har distributionsskyldighet ålagts såväl områdeskoncessionshavare som — efter särskild prövning _ linjekoncessionshavare. Distributionsskyldighetsprincipen skulle enligt detta stadgande icke kunna bli helt genomförd förrän områdeskoncessioner om— fattande hela landet blivit fastställda. Detta måste beräknas taga lång tid
i anspråk. Med beviljandet av områdeskoncession kan nämligen i många fall böra anstå, exempelvis om det gäller ett mindre företag, vars distribu- tionsområde icke befinnes lämpligt såsom enhet för detaljdistributions- rörelse. Fråga om områdeskoncession skall beviljas eller ej kan vara bero— ende av elnämndens bedömande med hänsyn till föreliggande aktuella ratio- naliseringsplaner. Någon skyldighet att söka områdeskoncession skall där- för ej föreligga förrän koncessionsmyndigheten funnit förutsättningar före— ligga för beviljande av områdeskoncession (2 mom.)
I avvaktan på att områdeskoncession meddelas skall enligt 4 inom. i över- gångsbestämmelserna innehavare av närdistributionsnät, dvs. sådana led- ningar som borde ingå i områdeskoncession enligt nya lagen —— oavsett om nätet i dess helhet varit koncessionspliktigt eller ej enligt förut gällande lag — ha distributionsskyldighet inom det område, som skäligen här för— sörjas med elkraft från nätet. Uppstår i vissa fall fråga om distributions- skyldighet föreligger, kan denna enligt 2 5 2 mom. sista stycket nya lagen hänskjutas till koncessionsmyndigheten för avgörande.
Innan en detaljdistributör erhållit områdeskoncession har han icke den rätt att utan föregående prövning av behov och planmässighet framdraga lokala ledningar, som tillkommer Honom enligt 2 ä 1 mom. femte stycket nya lagen. I avvaktan på områdeskoncession skall därför interimistiskt till- stånd för lokala ledningar meddelas i den för linjekoncession stadgade ord— ningen (3 mom. första stycket). Detta innebär att nu gällande tillstånds— system i princip bibehålles intill dess områdeskoncession meddelas, dock att tillstånd kräves även för vissa förut koncessionsfria ledningar, såvida dessa ej varit i bruk redan vid lagens ikraftträdande (3 mom. andra stycket). När områdeskoncession sedermera meddelas ersätter den icke blott de interimis- tiska tillstånd, som kunna ha meddelats efter lagens ikraftträdande, utan även enligt äldre lag meddelade tillstånd avseende lokala distributionsled- ningar (5 mom.). För samtliga ledningar, som innefattas i en områdes— koncession, kommer sålunda att gälla en gemensam koncessionstid.
För den som efter lagens ikraftträdande vill framdraga och nyttja stark— strömsledningar av den natur, att linjekoncession enligt nya lagen erfordras därför, möta inga liknande hinder att omedelbart utfärda koncession. För vid lagens ikraftträdande befintliga ledningar av denna natur, som förut va- rit koncessionsfria, skall, sedan koncessionsmyndigheten mottagit anmälan om innehavet, linjekoncession meddelas för innehavaren, dock utan pröv— ning av ledningens behövlighet och planmässighet eller innehavarens lämp- lighet att bedriva allmän distribution (6 mom.) Vid lagens ikraftträdande skall distributionsskyldighet anses vara ålagd alla innehavare av förut kon- cessionerade anläggningar av den natur, att de skulle vara linjekoncessions- pliktiga enligt nya lagen. Befrielse från distributionsskyldighet skall dock kunna meddelas efter särskild ansökan (7 mom.).
Genom över—gångsbestämmelserna kommer distributionsskyldighet att åligga alla innehavare av starkströmsledningar för allmän distribution, som äro principiellt koncessionspliktiga enligt nya lagen, oavsett om beviljandet av koncession verkligen sker i samband med lagens ikraftträdande eller
! uppskjutes till en senare tidpunkt. För att bedöma frågor, som angå distri— butionsskyldigheten, måste koncessionsmyndigheten ha kännedom om vilka ledningar, som beröras därav, och vem som är innehavare av dessa led— ningar. Enär tillstånd enligt nu gällande lag utfärdas för sökanden »eller hans rättsinnehavare» samt anmälan om upplåtelse med nyttjanderätt av koncessionerad anläggning icke erfordras, har kommerskollegium inga full- ständiga uppgifter om vederbörande innehavare ens vad angår koncessione— rade anläggningar. Genom stadgandeti 9 mom. kan koncessionsmyndigheten erhålla fullständiga upplysningar om ifrågavarande ledningar och deras innehavare.
Ändringarna i stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar
Enligt elkraftutredningens förslag komma de ledningar, som omfattas av områdeskoncession, att få framdragas utan särskild koncessionsprövning. Koncessionshavaren är dock därmed icke befriad från skyldighet att taga hänsyn till motstående, allmänna och enskilda intressen. I 1939 års stadga lämnas närmare bestämmelser härom. Koncessionshavare är sålunda skyl- dig att taga hänsyn till allmänna intressen då han skall framdraga en led- ning över en väg, en järnväg, en vattentrafikled etc. eller i närheten av ett flygfält. Till stadgan har överflyttats den bestämmelse till skydd för en- skilda intressen, som nu är intagen i 1902 års lag och enligt vilken ledning icke får framdragas på mindre avstånd än tjugo meter från boningshus och tomtplats om ägaren motsätter sig detta. I stadgan finnes härjämte lik- som tidigare bestämmelser om anmälningsskyldighet för vissa fall, om drif- tens handhavande, om tillsyn över anläggningens utförande och skötsel samt om ansvarsskyldighet.
1 5. I denna paragraf liksom på andra ställen i stadgan har elnämnden angi— vits som tillsynsmyndighet i stället för kommerskollegium.
2 &.
Anmälningsskyldighet enligt denna paragraf har tidigare ålegat den, som skulle anlägga koncessionsfri starkströmsledning för högspänning som ej till hela sin sträckning föll inom byggnad eller inhägnad gård. Anmälnings— skyldighet föreslås här föreligga för den, som vill framdraga starkströms— ledning för högspänning med stöd av områdeskoncession. Genom denna an- mälningsskyldighet får elnämnden kännedom om alla högspänningsled— ningar jämte transformatorstationer som byggas inom landet och kan på
ett tidigt stadium lägga in dem på översiktskartor. Anmälningsskyldighet föreligger liksom f. n. ej för ledning som framdrages inom byggnad eller in- hägnad gård. Dylik ledning är icke koncessionspliktig och omfattas alltså icke av områdeskoncessionen.
Med stöd av sista stycket i paragrafen kan elnämnden i sådana fall, där det befinnes önskvärt och lämpligt, medge exempelvis den lättnad i anmäl- ningsskyldigheten, att anmälan må göras i efterhand en gång om året för alla under året tillkomna anläggningar.
3 5.
Enligt 2 5 i 1902 års lag skall koncession meddelas endast för bestämd person eller bestämt företag. Överlåtes anläggningen skall nye ägaren söka koncession. Med anledning av dessa bestämmelser i lagen kan 3 5 i stadgan upphävas.
4 5.
I gällande lydelse av tredje stycket av 4 % finnes detaljerade bestämmelser om skyldighet för anläggningsägare att på anfordran inge uppgift om än- läggningskostnader, balansräkning, vinst- och förlusträkning samt uppgift om tillämpade taxor ävensom beskrivning och ritningar över anläggningen. För att kunna avgöra frågor, som sammanhänga med distributionsskyldig- heten, kan elnämnden tänkas erfordra ytterligare uppgifter av olika slag. Det har därför ansetts lämpligt att mera allmänt ange att elnämnden kan infordra alla uppgifter av teknisk och ekonomisk art, som kunna finnas er- forderliga för avgörande av frågor om distributionsskyldighet.
5—8 55.
I dessa paragrafer ha icke föreslagits några större ändringar. I sista styckena av paragraferna är f. n. stadgat att ledningarna skola anordnas så, att antalet korsningsställen med väg, järnväg osv". blir det minsta möjliga. Denna bestämmelse föreslås modifierad på så sätt, att det skall >>eftersträ- vas» att antalet korsningsställen blir minsta möjliga; detta för att lämna utrymme för praktiska jämkningar. I 6 5 har på förslag av kommerskollegii elektriska byrå införts några ytterligare detaljbestämmelser för lednings framdragande över vattentrafikled, vilka intagas i koncessioner, som kunna beröra vattentrafikled.
9 5.
* Fjärde stycket i första momentet har tillagts på förslag av kommerskol- legii elektriska byrå, enär det visat sig praktiskt omöjligt att efterfölja ifrågavarande bestämmelser när det gäller kontaktledningar för elektrisk järnväg, spårväg eller trådbuss.
Denna paragraf är ny och bestämmelserna i den äro hämtade från 2 & i 1902 års lag. Elkraftutredningen anser att dessa bestämmelser icke böra ingå i lagens mer allmänna bestämmelser utan att de ha sin rätta plats i stadgan. % 5.
Även denna paragraf har överförts från 2 5 i 1902 års lag. Bestämmelsen är av likartad karaktär som bestämmelserna om hur ledning skall framdra— gas vid väg, järnväg o. dyl. och anses därför ha sin plats i stadgan. Ända- målet med bestämmelsen anses kunna vinnas genom den föreslagna mera kortfattade utformningen. Flygfält med större utsträckning än 5 000 meter finnas icke f. n. Om sådana framdeles skulle anläggas kan paragrafen kom- pletteras på sätt som då finnes erforderligt.
11 %.
Med hänsyn till den lämplighetsprövning av koncessionssökande, som skall ske enligt 2 5 i 1902 års lag, och med hänsyn till att anläggning icke kan överlåtas utan ny sådan prövning, finnes icke något behov av de nu- varande bestämmelserna i 11 &, varför utredningen föreslår att paragrafen upphäves.
12 5.
Någon ändring av denna paragraf har icke föreslagits ehuru väl diskute- rats med hänsyn till behovet av kvalificerad driftledare vid varje självstän- digt företag. Paragrafen bör även med sin nuvarande lydelse tolkas så, att för anläggning skall finnas driftledare, som skall äga för sin verksamhet nödiga kvalifikationer.
15 5.
Enligt vad som anföres i kap. 19 (s. 380) bör man för framtiden kunna undvara tillsyn under anläggningars utförande. I anledning härav föreslås att första stycket av paragrafen utgår. Även sista stycket bör utgå, enär den nuvarande bestämmelsen i 2 & 5 mom. i 1902 års lag om förhandstillstånd icke anses böra kvarstå i lagen.
Lagen om accis på elektrisk kraft
Enligt elkraftutredningens förslag skola kostnaderna för kraftförsörj- ningens understödjande i samband med rationaliseringar och nätupprust- ningar, ävensom del av kostnaderna för elnämndsorganisationen, täckas av kraftförsörjningen själv genom en accis på producerad och importerad elkraft. De huvudsakliga skälen härtill och motiven för lagens utformning återfinnas i kap. 19 s. 411—415. Utöver vad som sålunda framgår av kap. 19 må följande tilläggas.
Enligt lydelsen är även den elkraft, som förbrukas inom den egna anlägg- ningen, accis'pliktig. Det finnes givetvis skäl som tala för att denna egen- förbrukning skall avräknas och sålunda befrias från accis. Emedan en be- stämmelse om sådan avräkning skulle medföra tolkningsproblem i avseende på vad som är egenförbrukning och emedan accisen på egenförbrukningen under alla förhållanden blir jämförelsevis ringa och fördelningen av accis— medel på producenterna — vid ett givet totalbehov — ändock blir ungefär densamma, anser elkraftutredningen icke tillräckliga skäl föreligga att ge- nerellt undantaga egenförbrukningen från accis.
, ._ . 2 5.
Enligt denna paragraf kan kraftleverantör för täckning av sina accis- kostnader begära prisreglering. För prisregleringen gäller i övrigt vad som är stadgat i 2 5 2 mom. i 1902 års lag angående elektriska anläggningar.
Förordningen angående lån och bidrag från elnätsfonden
' Fonden, beträffande vilken bestämmelse finnes i 3 & i förslaget till lag om accis på elektrisk kraft, är avsedd att bl. a. möjliggöra ekonomisk stödgiv- ning genom statens medverkan till elektrifieringsarbete —— såväl i samband med nyelektrifiering som vid upprustning av befintligt distributionsnät —— i enlighet med de huvudprinciper, som framlagts i kap. 11 (s. 234—254) och som vidare behandlats i kap. 19 (s. 388—391).
— Stödgivning (genom medel ur elnätsfonden kan kombineras med utläm- nande av räntebärande lån ur kraftledningslånefonden, eventuellt även vat— tenkraftslånefonden och elektrifieringslånefonden.
De närmare reglerna för stödverksamheten skola fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av elnämnden.
Ändringarna i bestämmelserna för kraftledningslånefonden
Ändringarna motiveras av behovet att öka möjligheterna att lämna stat— ligt räntebärande lån för elektrifieringsarbete, såväl i samband med ny- elektrifiering som vid upprustning av befintligt distributionsnät. Lån ur kraftledningslånefonden skall därvid kunna lämnas även i samband med stödgivning genom lån eller bidrag ur elnätsfonden. De närmare motive- ringarna till ändringarna framgå av kap. 11, s. 234 254, samt kap. 19, s. 390.
' |
AVDELNING I
Förutsättningar för fortsatta bedömanden
Kap. 1. Elkraftförsörjningens uppbyggnad och teknik
För att underlätta studiet av föreliggande betänkande skall i detta kapitel lämnas en överblick över kraftförsörjningsapparatens uppbyggnad i vårt land och i samband därmed en orientering rörande kraftförsörjningens tek- nik med speciell inriktning på svenska förhållanden. Som ytterligare under- lag hänvisas till elkraftutredningens tidigare publikationer, särskilt redo- görelse nr 1 (SOU 1947: 3). I denna har bl. a. lämnats en kort översikt an- gående produktionen och distributionen av elektrisk kraft i Sverige samt dessutom förklaringar till vissa förkortningar och begrepp _ främst berö- rande den kommersiella sidan av kraftförsörjningen.
Elkraftens betydelse samt huvuddragen av elkraft- försörjningens uppbyggnad
Elektriciteten ger möjlighet att på ett bekvämt sätt överföra energi från en plats till en annan. Den utgör dessutom i sig själv en för många ända- mål synnerligen användbar energiform. Dessa förhållanden ha lett till att den elektriska kraftindustrins utveckling gått mycket snabbt sedan slutet av förra århundradet, när man för praktiskt ändamål började kunna an- vända och överföra elkraft. Det torde icke vara någon överdrift att säga, att elkraften i dag är av fundamental betydelse för vårt materiella välstånd.
Den elektriska energin användes inom industri och hantverk för belysning, för drift av maskiner och ugnar
samt för andra värmeändamål, för elektrokemiska processer, transpor- ter etc.; inom jordbruket för belysning, för drift av transportmaskiner av skilda slag, fläktar, pumpar, mjölkningsmaskiner, tröskverk m. fl. maskintyper, för varmvattenberedning och andra värmeändamål etc.; inom samfärdseln för elektriska järnvägar, spårvägar och bussar etc. samt inom hemmen för belysning, matlagning och varmvattenberedning, för drift av småmaskiner såsom dammsugare och hushållsmaskiner av olika slag, för radio etc. Även om användningen av ekonomiska och andra skäl icke nått lika långt överallt torde elektricitetens grundläggande möjligheter härvidlag vara all-
mänt kända och någon mera ingående redogörelse härför erfordras icke i detta sammanhang.
Att elektriciteten erbjuder goda möjligheter till energitransport är av värde speciellt för vårt land med dess stora, avlägset belägna energikällor, vilka utan dessa möjligheter i huvudsak skulle ligga outnyttjade. Energi- källorna utgöras främst av vattenfallen i våra vattendrag och äro till över- vägande delen lokaliserade till Norrland. De huvudsakliga energibehoven finnas emellertid i mellersta och södra Sverige, varför stora kraftmängder årligen överföras från norr till söder på elektrisk väg.
I fråga om den totala elkraftproduktionen i förhållande till invånar- antalet intar Sverige en framskjuten plats, vilket till stor del får tillskrivas den rikliga tillgången på vattenkraft. Endast Norge och Kanada, i vilka länder vattenkrafttillgången är förhållandevis ännu rikligare, kunna här— vidlag uppvisa nämnvärt högre siffror.
Kraftförsörjningsapparateu i stort
Elkraften i Sverige produceras sålunda huvudsakligen i vattenkraftstatio- ner i norrländska älvar. Betydelsefulla kraftstationer finnas emellertid även i Dalälven, Klarälven, Göta älv och Motala ström samt i några vattendrag i sydligaste Sverige, främst Lagan.
Från kraftstationerna utgå kraftledningar till förbrukningsplatserna. Ut- vecklingen har medfört att landet från kraftförsörjningssynpunkt blivit uppdelat i ett antal kraftverksområden. Varje kraftverksområde är lokali- serat omkring en eller ett fåtal äldre kraftstationer, som ursprungligen genom ett avgränsat kraftledningsnät ha försett området med elkraft. Efter hand som krafttillgången inom områdena i södra och mellersta Sverige blev otillräcklig måste kraft tillföras genom överföringslinjer från de stora kraftöverskottsområdena i Norrland. För bättre utnyttjande av krafttillgångarna inom de olika kraftverksområdena skedde dessutom en vittgående sammankoppling av näten genom kraftiga förbindelseledningar. För närvarande finnes ett landsomfattande överföringssystem för elektrisk kraft, till vilket så gott som samtliga kraftstationer av betydelse äro an- slutna och från vilket kraften uttages av förhrukarna i olika punkter. Över nämnda överföringssystem sker sålunda en så gott som fullständig »sam- körning» mellan landets större kraftföretag och kraftstationer.
I begränsad utsträckning utnyttjas även i vårt land andra energikällor än vattenfallen för produktion av elkraft, huvudsakligen dock för reservända— mål och för insättning vid tider med särskilt hög kraftförbrukning. Dessa energikällor utgöras så gott som uteslutande av bränslen, främst importe- rade dylika (kol och olja), vilka medelst ångmaskineri eller förbrännings- motorer omsättas till elektrisk energi. Kraftstationer, vilka utnyttja dylika energikällor, kunna av naturliga skäl förläggas nära förbrukningsområdena
' ”e//0/)5VC/75k " ””=” 23% kraf/jfa/l'on : . .. .-_* w-_ 5faÄÄ7/lh/Ä'Åeoäljaa kV] [ |
50— /30 kV
5/05/105- sfa/fon bygde/kyri- &_!” uf
4. ..
Bild 1. Schematisk bild över den elektriska kraftöverföringen
för den elektriska kraften. I några punkter i överföringssystemet, i nära an- slutning till förbrukningstyngdpunkter, ha sålunda anslutits större ång- kraftcentraler, exempelvis i Stockholm, Västerås och Malmö. Överföringssystemets uppbyggnad i stort åskådliggöres av den schema- tiska framställningen i bild I.
Elkraft från en mellansvensk kraftstation fördelas inom vederbörande kraft- verksområde —— av storleken ett eller flera län — genom landslinjer med en spän- ning av 50—130 kV till transformatorstationer (landslinjestationer), där spän- ningen nedtransformeras till 6—40 kV. Till landslinjenätet föres även kraft från en norrländsk kraftstation genom avtappning från en därifrån utgående stamlinje med 200 eller 380 kV spänning, vilken är avsedd för överföring av kraft över hela riket. Landslinjestationerna förläggas på ett avstånd från varandra av i runt tal 50 km, ofta i närheten av större belastningsobjekt, såsom städer, större industrier eller omformarstationer för elektrifierad järnväg.
Från landslinjestationerna sprides kraft bl. a. ut över bygden genom bygdelin- jer med normalt 20—40 kV spänning (bygdespänningen). Till dessa äro i sin tur anslutna transformatorstationer (bygdestationer), som normalt ligga på ungefär 10 km avstånd från varandra.
Vid bygdestationerna hämta detaljdistributionsföretagen på landsbygden sin rå- kraft och vanligen äges det därifrån matade ledningssystemet (detaljdistributions— nätet) — stundom även själva bygdestationen — av vederbörande detaljdistribu- tionsföretag. I bygdestationerna transformeras kraften till 3—20 kV ortsspänning (undantagsvis 1,5 kV) och överföres i första hand på ortslinjer till ortsstationer. Efter transformering i dessa till lågspänning föres kraften via lågspänningsled- ningar med en normal räckvidd av 500—800 m till de olika förbrukarna.
I det ovan beskrivna överföringssystemet kan i enskilda fall något mellanled saknas. Exempelvis sker stundom transformering till lågspänning direkt i en byg- destation. En bygdelinje kan i vissa fall övergå direkt till ortslinje av samma spänning utan transformering. Beträffande den här använda benämningen detalj— distributionsnät (ortsnät jämte därifrån matade lågspänningsnät) må också fram- hållas, att detaljdistribution i vissa fall sker från nät av högre ordning, ävensom att engrosdistribution (råkraftdistribution) i undantagsfall sker från ett detalj- distributionsnät.
Till de norrländska förbrukningsområdena överföres kraften på samma sätt som till de mellansvenska och sydsvenska endast med den avvikelsen, att överföringen på stamlinje för de högsta spänningarna —— med hänsyn till de totalt sett kortare avstånden mellan kraftkällor och förbruknings- områden _ uteblir eller blir av mindre betydelse, medan däremot överfö- ringsavstånden inom näten av de övriga typerna ofta bli väsentligt mycket större beroende på den glesare bebyggelsen.
Elkraftpreduktion
Som tidigare nämnts produceras elkraft normalt med vattenkraft eller värmckraft som energikälla. I vårt land dominerar vattenkraften men i värl- den i dess helhet överväger värmekraften enär huvudparten av all elkraft lämnas av stenkolseldade ångkraftverk med kondenseringsmaskineri.
Även vindkraft utnyttjas i Sverige för alstring av elkraft ehuru i mycket liten utsträckning. Atomkraften torde ännu icke ha någon praktisk bety— delse i något land men kan givetvis komma att innebära lösningen på fram— tidens energiproblem.
Krafttillgången i ett vattenfall beror på vattenföringen och fallhöjden. Om vattenföringen angives i kubikmeter per sekund och betecknas med Q samt fallhöjden uttryckes i meter och betecknas med H, kan man överslags- vis räkna med att den vid utbyggnad av fallet tillgängliga elektriska effek- ten, som må betecknas med P, blir lika med 8 QH kilowatt (kW; 1 kW' :: 1.36 hästkrafter, hk).
Vattenföringen i våra floder varierar emellertid högst avsevärt såväl mel— lan olika årstider som från år till år. Endast om en kraftstation bygges ut för högst minimivattenföringen, kan man därför påräkna att kontinuerligt ha tillgång till nämnda effekt, dvs. kunna taga ut ett energibelopp av P - 8 760 kilowattimmar per år (kWh/år; ett år omfattar 8 760 timmar). Bestämmande för vattenföringens storlek är i första hand nederbörden men därjämte temperaturförhållandena. Vattentillgångens samt kraftuttagning— ens växlingar och det härmed sammanhängande regleringsproblemct ha i korthet behandlats i redogörelse nr 1 (s. 17—21) och lämnas här åsido.
Gemensamt för alla kraftstationer är att man låter ett energimedium på— verka ett drivmaskineri (vattenturbin, ångturbin, förbränningsmotor, vind- hjul etc.), vilket i sin tur driver en elektrisk generator. Turbin och gene— rator äro i en modern kraftstation normalt direkt hopkopplade med var- andra och utgöra ett aggregat. Utvecklingen har lett till allt större enheter av turbiner och generatorer och det är närmast transportsvårigheterna till uppställningsplatsen samt erforderlig uppdelning med hänsyn till driftsäker- heten, som numera bestämma storleken och antalet aggregat i de största kraftstationerna. I äldre stationer kan antalet aggregat uppgå till ett tiotal eller mera men i moderna stationer har man vanligen endast två å tre.
Vattenkraftstationernas konstruktiva utformning är i hög grad beroende av lokala förutsättningar. Normalt sammanföres vattnet på uppströmssidan av en damm, utförd av betong, sten eller jord. Turbinerna uppställas i en del fall, speciellt vid förhållandevis låga fallhöjder, i öppna sumpar i anslut- ning till dammbyggnaden. I andra fall ledes vattnet i tuber eller tunnlar till turbinerna, som kunna placeras över eller under jorden, ungefär i nivå med den nedre vattenytan. Det avgående vattnet återföres till den naturliga strömfåran i kanaler eller tunnlar, vilka ibland kunna bli mycket långa. En placering av turbinerna jämte större eller mindre del av kraftstationens övriga utrustning helt under jorden är normalt möjlig endast vid fallhöjder överstigande ett visst minimimått.
Med hänsyn till timmerflottningen ordnas flottningsrännor förbi fallen och flottningsutskov i dammarna och med hänsyn till vandringsfisken byggas laxtrappor etc. Dessa anordningar äro emellertid icke alltid tillräck- liga utan man får stundom ordna med timmertransporter och fisktranspor- ter på bil eller järnväg.
Kraftstationsgeneratorn alstrar vid drift en elektrisk spänning mellan
sina uttag och matar ut en elektrisk effekt, som bestämmes av den anslutna belastningen (dvs. den för tillfället rådande elkraftförbrukningen) och den till turbinen framsläppta vattenmängden (respektive ångmängden, bränsle- mängden etc. vid andra typer av drivmaskineri) . Av konstruktiva skäl måste generatorspänningen väljas relativt låg och normalt upptransformeras till högre spänning för att kraften skall kunna överföras till förbruknings— området. (Se mera härom i det följande under rubriken elkraftdistribution) . Denna upptransformering sker i kraftstationens huvudtransformatorer (vissa mindre transformatorer för lokaldrift, närdistribution etc. finnas också som regel).
Från transformatorcrna ledes kraften genom skenor eller kablar till ett fördelningsställverk, vid moderna, större stationer vanligen av utomhus— typ, varifrån de anslutna kraftlinjerna matas över strömbrytare och andra kopplingsorgan.
Till varje större, modern kraftstation hör en kontrollanläggning, varifrån driften med tillhjälp av diverse instrument kan övervakas och manövrer, såsom in- och urkoppling av maskiner, transformatorer och linjer, kunna utföras. I denna finnas även apparater av olika slag för skydd mot drift- störningar, för automatiska kopplingar, för mätning av effekt och energi i utgående linjer etc.
Ängkraft
Genom uppvärmning av vatten i en ångpanna åstadkommes ångbildning. Genom fortsatt värmetillförsel ges ångan allt högre temperatur och värme— innehåll samtidigt som dess tryck ökar. Enbart för ångbildningen förbrukas en avsevärd bränslemängd. Det arbete, som ångan uträttar i en ångturbin, motsvarar i huvudsak skillnaden i dess värmeinnehåll före och efter turbi— nen. Ju högre tryck och ju högre ångtemperatur, som väljes vid inloppet, och ju lägre tryck vid utloppet, desto mer kraft erhålles per kg ånga, som passerar turbinen. Material och konstruktioner sätta emellertid vissa grän— ser.
Två huvudtyper av elkraftalstring genom ånga finnas. Man talar om kondenskraft respektive om mottryckskraft.
Vid en anläggning för kondenseringsdrift utnyttjas ångan enbart för el— kraftalstringen, varför trycket hos den avgående ångan hålles så lågt som möjligt. Avloppsångan kondenseras vid detta låga tryck till vatten i en s. k. kondensor och kondensatet inpumpas åter i ångpannan. En del av den av bränslet avgivna energimängden tillvaratages i ångturbinen och omvandlas till elektrisk energi men huvudparten går förlorad dels såsom värmeför— luster i ångpannan, turbinen och ångledningarna, dels och framför allt vid kondenseringen, varvid den avledes i kylvattnet. Vid större anläggningar av det slag, som f. n. användas i Sverige, tillgodogöres i praktiken omkring
20 % av bränslets effektiva värmevärde, motsvarande en förbrukning av omkring 0,6 kg prima kol per kWh. Vid mindre samt äldre anläggningar är bränsleförbrukningen ofta betydligt högre. Vid moderna anläggningar med längre årlig utnyttjningstid än den i Sverige nu aktuella är bränsle- förbrukningen däremot avsevärt lägre.
, Med mottryckskraft menas elkraft alstrad med ånga i mottrycksanlägg- ningar företrädesvis vid industrier, vilka för sin fabrikation behöva stora mängder lågtrycksånga. Sådan industri är framförallt cellulosaindustrin. Ångan alstras med högt tryck och användes för produktion av elkraft innan den för uppvärmnings— eller annat ändamål införes i fabrikationsprocessen. Vid ångalstring erfordras den ojämförligt största värmemängden för att över— föra vattnet i ångform, under det att värmebehovet för att därefter erhålla högt ångtryck är måttligt. Det för elkraftproduktion vid mottrycksdrift er- forderliga värmetillskottet är sålunda jämförelsevis ringa och har förut- sättning att ge gott utbyte i elektrisk energi. Såsom bränsle användes ej sällan avfall från fabrikationen, vilket ytterligare bidrager till att kostnaden per kWh blir måttlig och som regel lägre än kostnaden för inköpt vatten— kraft. Då därtill kommer att den tillgängliga kraftmängden från industrins mottrycksanläggningar står i direkt proportion till industrins ångbehov, dvs. vanligen till dess industriella produktion och kraftbehov, är det som regel ekonomiskt att inom sådana industrier, som det här är fråga om. utnyttja mottrycksanläggningar för elkraftproduktion. För kraftleverans utanför det egna företaget är emellertid mottryckskraftens beroende av framställningen av fabrikationsånga en nackdel. Som jämförelse med förut- nämnda verkningsgradssiffror vid kondenseringsdrift må nämnas att man under gynnsamma förutsättningar vid mottrycksdrift och vid relativt stora aggregat kan räkna med en verkningsgrad för den rena elkraftproduktionen av omkring 60 %, motsvarande en kolförbrukning av omkring 0,2 kg prima kol per kXVh. '
Vid anläggningar för s. k. fjärrvärmedistribution, exempelvis för bostads- uppvärmning inom en stad eller stadsdel, kan det vara ekonomiskt att för samtidig elkraftproduktion anordna mottrycksdrift. Som förutsättning för att dylik kombinerad drift skall vara lönande gäller bland annat att behoven av värme och elkraft variera ungefär likformigt med samtidig högbelast- ning, så att såväl energi- som effektuttagningen i stadens elkraftförsörjning från annat håll reduceras, samt att frågorna om maskinreserv för kraftpro- duktionen och om bränsleförsörjning vid avspärrning av bränsleimporten få en tillfredsställande lösning.
De bränslen, som företrädesvis användas för ångkraftframställning i vårt land, utgöras som nämnts av importerad stenkol och mineralolja samt, be- träffande industriell mottryckskraft, även avfallsprodukter av olika slag. 1 relativt liten utsträckning användas inhemska bränslen såsom ved, sten- kol, torv och alunskiffer.
Ett bränsle karakteriseras av dess värmevärde. Man räknar vanligen med >>effek- tivt värmevärde» varmed menas den värmemängd, som alstras vid fullständig för— bränning av ett kg av ämnet med förbränningsvatten och bränslefuktighet i ång- form. Importerad kol och olja ha ett effektivt värmevärde av 6 000 år 7 000 kcal/kg för kol respektive 10000 kcal/kg för olja, medan de svenska stenkolens effektiva värmevärde uppgår till i medeltal 4 000 kcal/kg. För torv är motsvarande siffra 3 500, för ved 3 000 och för alunskiffer 1 500 kcal/kg. För ved och torv gäller att de redan normalt ha en hög fuktighet samt att ytterligare fuktighet avsevärt nedsätter värmevärdet. Det bör påpekas, att ångpannornas verkningsgrad är lägre ju större fuktighet bränslet innehåller. Problemen rörande de inhemska bränsle— tillgångarnas utnyttjande samt användningen av torv och alunskiffer för fram— ställning av flytande och gasformiga bränslen skall icke närmare beröras här.
De flytande och gasformiga bränslena värdesättas förhållandevis högre än de fasta, emedan de äro mera lätthanterliga och förbrännas fullstän- digare. Genom finmalning av stenkol får man ett bränsle, som i vissa av- seenden liknar de flytande.
Vid anläggandet av en ångkraftstation spela, förutom kravet på en lämp- lig placering med hänsyn till kraftförbrukningen, även transport- och lag— ringsproblemen för bränslet stor roll. Ångkraftstationer placeras därför helst i omedelbar anslutning till en god djuphamn, som bör vara isfri så stor del av året som möjligt. Även tillgången till kylvatten och matarvatten är av stor betydelse för valet av byggnadsplats.
Annan värmekraft
Bland förbränningsmotorer, avsedda för elkraftproduktion, intar i vårt land dieselmotorn den främsta platsen, ehuru även den för elkraftförsörj— ningen i dess helhet är av underordnad betydelse. Den användes huvudsak— ligen för toppkraftalstring och reservhållning inom industrier och elverk. Även bensinmotorer användas för samma ändamål men i ännu mindre ut— sträckning. En förbränningsmotortyp, som i utlandet har börjat få en rela— tivt stor betydelse för bl. a. elkraftproduktion, är gasturbinen. Diesel- och bensinmotorer förekomma normalt i storlekar på upp till några tusen res— pektive några hundra kW, medan gasturbiner i utlandet förekomma i stor- lekar upp till några tiotal tusen kW. Bränsleförbrukningen för dieselmotorn varierar inom relativt vida gränser beroende på bl. a. anläggningens storlek och modernitet samt dess driftsätt. Den ligger normalt mellan 0,25 och 0,35 kg mineralolja per lth avgiven elektrisk energi. En bensinmotor förbrukar i praktisk drift ca 0,8 kg bensin per kWh.
Samkörning
Med samkörning menas att flera kraftstationer samtidigt mata in kraft på ett hopkopplat överföringsnät och sålunda gemensamt svara för den totalt erforderliga kraftproduktionen inom nätet. En väl utvecklad sam—
körning bidrager till att bättre tillvarataga tillgängliga vattenkraftresurser och minska behovet av ångkrafttillsats.
För närvarande drivas praktiskt taget samtliga landets kraftstationer ständigt sammankopplade och utbyte av kraft företages i stor utsträckning enligt planer, som kontinuerligt uppgöras i samråd mellan driftledningarna vid de olika företagen. Det gäller därvid att taga vara på all överskottskraft var den än finnes och att se till att på intet håll sådan kraft på olämpligt sätt användes för ångframställning i elektriska ångpannor samtidigt som ång— kraft produceras på annat håll. I sådana fall är det naturligtvis i allmänhet bättre att använda bränslet direkt för ånggenerering. Även under sådana tider, då ångkraft icke produceras, tillvaratages överskottskraft, antingen för att minska kraftproduktionen vid sådana kraftverk, som icke ha sina vattenmagasin fyllda, eller för att avsättas till elektriska ångpannor eller andra lågvärdiga ändamål.
För att erhålla en rationell krafthushållning strävar man efter att verk- ställa dygns- och veckorcglering. dvs. vattentappning anpassad efter belast- ningens dygns- och veckovariationer, i de stationer, där förlusterna på grund av regleringen bli minst. I stationer med ett flertal aggregat fördelas lasten mellan dessa så att bästa totala verkningsgrad erhålles och samma sak gäller för samkörningen mellan olika kraftstationer och olika kraftföretag. De större kraftföretagen få därvid i vissa fall vidtaga ändringar i den produktionsplan, som närmast skulle ha motsvarat deras egna behov, och i stället anpassa produktionen efter landets behov.
Vattenkraftproduktionen vid sådana företag, som ha stor utbyggd vatten- krafteffekt och goda regleringsmöjligheter, koncentreras till högbelastnings- tid, varigenom vid behov av ångkrafttillsats en jämnare och mera ekono- misk körning av ångkraftverken erhålles. Kraftproduktionen vid de stora ångkraftverken fördelas såvitt möjligt så, att god gemensam verkningsgrad erhålles. Under sådana tider, då ångkraftverken var för sig skulle behöva gå med låg belastning med åtföljande relativt dålig ekonomi ordnas det därför ofta så, att verken köra omväxlande.
De stora ångkraftverken ha i regel bättre verkningsgrad än de mindre. [ den mån överföringsförlusterna icke utjämna denna verkningsgradsskill- nad och i den mån bränsletransporterna till de större verken icke ställa sig avsevärt ogynnsammare än till de mindre är det därför ekonomiskt att koncentrera ångkraftproduktionen till de större.
Elkraftöverföring och distribution Allmänt För kraftöverföring över elektrisk ledning användas i praktiken tre olika huvudsystem, nämligen likström, enfas växelström och trefas växelström.
I en generator alstras vid drift en elektrisk spänning, som mätes i volt (V) eller kilovolt (kV = 1 000 V). Vid anslutning av en belastning till generatorns uttag
via en längre eller kortare överföringsledning framdriver spänningen en elektrisk ström genom den sålunda bildade slutna strömkretsen. Strömmen, som beroende på generatorns konstruktion är av konstant storlek och riktning (likström) eller pulserande med växlande riktning (växelström) och som mätes i ampere (A), är till sin storlek beroende av i första hand den anslutna belastningens storlek. Den av generatorn utmatade elektriska effekten, som mätes i watt (W) eller kilowatt (kW), är bestämd av i första hand spänning och ström. Den under en viss tid utmatade energimängden, som mätes i kilowattimmar (kWh), utgör produkten av den under tiden rådande medeleffekten i kW och tiden i timmar.
Generatorer för likström och enfas växelström ha två huvuduttag. Överförings- ledningen till förbrukningsobjektet utgöres vid dylikt system av två ledare (fram— och återledning) och förbrukningsobjektet är utfört för >>tvåpolig>> anslutning. Tre- fassystemet utgör i princip tre enfassystem. De tre återledningarna slås tillhopa till en gemensam »nolla», vilken vid lika belastning på de tre faserna också kan helt utelämnas. I förra fallet utgöres överföringsledningen av fyra ledare (tre fas- ledare och en nolledare) i senare fallet, vilket är normalt vid högspänningsöver- föring, av tre fasledare.
Den elektriska strömmen har att övervinna ett visst motstånd i ledningarna, vilket är större ju längre ledning och ju klenare ledningsarea som användes och ju lägre ledningsförmågan hos det begagnade ledarmatcrialet är. Härigenom för— brukas en del av den utmatade effekten, vilket även yttrar sig på så sätt, att spän- ningen vid mottagningsändan av ledningen är lägre än inmatningsspännigen. Led- ningsmotståndet åstadkommer sålunda ett >>spänningsfall». Vid variabel belastning varierar spänningsfallet och därmed spänningen i mottagningsändan. För en ostörd drift på förbrukningsplatsen fordras att spänningsvariationerna ej bli för stora. Ledningens överföringsförmåga är sålunda begränsad. (De vanligaste matc- rialslagen för elektriska ledningar äro koppar, järn och aluminium. Av dessa har koppar den högsta ledningsförmågan. Hos aluminium är den 60 % och hos järn 13 % av ledningsförmågan hos koppar.)
Av det sagda framgår indirekt att en lednings överföringsförmåga är större ju högre spänning som användes. Å andra sidan medför en högre spänning större komplikationer i avseende på såväl materielens utförande som den personliga sii- kcrlieten. För normala bruksföremål användes av dessa anledningar en relativt låg spänning (110—220 V). För överföring till förbrukningsplatserna begagnas emellertid oftast en högre spänning. Ju större effekt som skall överföras och ju längre överföringsavstånden äro desto högre spänning användes. Växelströmrnen har härvidlag den stora fördelen framför likströmmen, att den kan transformeras från en spänning till en annan.
De i Sverige vanligaste spänningssystemen för lågspänning äro: 380/220 V: trefas växelspänning med 380 V mellan faserna (huvudspän- ning) och 220 V mellan fas och nolla (fasspänning),
3 X 220 V: trefas växelspänning utan nolla med 220 V mellan faserna, 220/127 V: analogt med förstnämnda, 220 V huvudspänning, 127 V fas- spänning samt 2 X 220 V: likspänning med 220 V mellan ytterpol och nolla, 440 V mellan ytterpolerna. Periodtalet för de i Sverige använda trefas växelströmssystemen är till den helt Övervägande delen 50 p/s (perioder per sekund). De elektrifierade järn- vägarna drivas med enfas växelström av 16% p/s.
Så länge endast likström stod till förfogande för överföring av elektrisk kraft voro anläggningarna för detaljdistribution rent lokala före- tag med mycket begränsad räckvidd. Kraftens väg från producent till kon— sument var därvid enkel, i det att förbindelsen mellan generator och för- brukningsapparat utgjordes av en enda strömkrets. Först genom växelström— men, som medförde möjlighet till upptransformering till höga spänningar för överföring på längre sträckor samt lokal nedtransformering till lämplig l'örbrukningsspänning, öppnades fältet för allmän distribution av kraft över större områden. Kraftens väg blev därigenom uppdelad på flera led, hop— kopplade över transformatorstationer.
Växelströmmen ger sålunda goda möjligheter att anpassa spänningen efter den transporterade effekten och överföringsavståndet, så att totalkostnaden för anläggningar och kraftförluster blir den lägsta möjliga. Härigenom sjun- ker kostnaden per kilowatt och kilometer väsentligt med ökad effekt. Det riktiga är därför, att kraftöverföringen så mycket som möjligt koncentreras och ordnas gemensamt för olika kraftleveranser. Detta leder till att man för kraftdistribution inom ett större område använder ett flertal över— och underordnade ledningsnät av olika spänning, sammankopplade medelst transformeringsanläggningar. Besparingen i fråga om ledningskostnader in- klusive förluster uppväger därvid de transformeringskostnader, som till- komma. Dock bör man naturligtvis icke onödigt öka antalet nättyper och spänningarna få väljas bland ett antal fastställda standardspänningar. Som exempel på hur kraftöverföringen är ordnad hänvisas till den schematiska framställningen i bild 1.
Det kan synas som om alltför många spänningssystem valts på olika håll för samma slag av ledningar. Detta beror emellertid huvudsakligen på tekni- kens ståndpunkt vid den tid då respektive nät började byggas.
Fjärröverföring och fördelning
Fördelningen av kraft inom de olika kraftverksområdena sker i första hand genom landslinje- och bygdenät, medan den under senare tid till- komna överföringen från de stora kraftkällorna i Norrland till konsum- tionsområdena i mellersta och södra Sverige ombesörjes genom ett stam— linjenät för högsta förekommande spänningar.
Landslinje- och bygdenäten byggdes ursprungligen i huvudsak enligt radialprincipen. Linjerna utgingo sålunda radiellt från en matande kraft- eller transformatorstation. Längs efter varje dylik linje placerades stationer för nedtransformering av spänningen för matning av nät av lägre ordning. även dessa med de utgående linjerna radiellt ordnade. Spänningsförhållande- na (härmed avses i detta sammanhang möjligheten att hålla spänningen konstant vid varierande belastning) inom dylika nät äro. om inga speciella
åtgärder vidtagas, mindre gynnsamma i det att spänningen sjunker ju längre ut i nätet man kommer och detta i högre grad ju högre belastningen är. Spänningsvariationerna bli därigenom stora för de längst ut i nätet befint— liga konsumenterna. Även reservmatningsmöjligheterna vid driftstörningar äro mindre goda. Vid exempelvis ett linjefel blir hela den del av linjen inklusive därifrån matade konsumentanläggningar, som ligger >>efter>> fel— stället, spänningslös tills felet är avhjälpt.
Landslinjenäten ha numera i stor utsträckning utvidgats och komplet- terats till masknätstyp, dvs. de enskilda linjerna utgöra förbindelseled— ningar i ett större masknät med flera inmatningspunkter. Härigenom ha skapats större möjligheter till gynnsamma spänningsförhållanden samt bättre reserv.
Bygdenäten —— liksom de därifrån matade näten av lägre ordning —— äro fortfarande till största delen ordnade enligt radialprincipen. Såväl spän- nings- som reservmatningsförhållandena i bygdenäten äro dock numera förbättrade tack vare de senaste decenniernas framsteg på kraftteknikens område. Sålunda regleras vanligen spänningen efter belastningen i den matande stationen, ofta automatiskt, så att Spänningsvariationerna i nätet bli så små som möjligt. Anordningar finnas också för spänningsreglering ute i linjerna, särskilt i långa eller hårt belastade dylika. Anordningar för att undanröja övergående fel utan störning av driften och för att automatiskt bortkoppla minsta möjliga del av näten vid bestående fel ävensom förbätt- rad standard på anläggningarna för att så långt möjligt undgå fel ha bidra- git till att höja driftsäkerheten för såväl bygdenäten som näten av högre ordning. Även om bygdelinjerna drivas som radiallinjer äro de numera ofta byggda som slingor eller som sammanbindningslinjer mellan olika matande stationer, vilket möjliggör reservmatning genom omkopplingar.
Karakteristiskt för stamlinjerna är naturligtvis i första hand den höga spänningen, vilken i och för sig, innan den kunde helt behärskas, medförde många svårlösta tekniska problem. Då stamlinjenätet har till huvudsaklig uppgift att överföra kraft från Norrland till mellersta och södra Sverige, där vattenkrafttillgången numera är helt otillräcklig, är det tydligt, att driftstörningar på detsamma kunna ha allvarliga konsekvenser för kraft- försörjningen inom landet. Det är ofrånkomligt att dylika störningar stun- dom inträffa (att helt undanröja störningsrisken är otänkbart eller skulle i varje fall leda till orimliga kostnader) men deras antal har nedbringats tack vare ett energiskt utnyttjande av teknikens resurser.
Stamlinjenätets driftspänning är 200 och 380 kV. De första stamlinjerna, vilka tillkommo före den tidpunkt då överföringen i större skala från Norr— land till mellersta Sverige blev aktuell, byggdes för 130 kV. Av 130 kV linjerna ha emellertid en del omlagts för drift med 200 kV, medan övriga 130 kV linjer numera i avseende på sin betydelse ha reducerats till lands- linjekaraktär.
Utvecklingen har på allra senaste tiden lett till att även 200 kV blivit en alltför knapp spänning för de nu och för framtiden aktuella överförings- behoven. De prognoser för kraftförbrukningen, som uppgjordes efter andra världskrigets slut, tydde på en stegring, som inom få år skulle nödvändig- göra att överföringssystemet utbyggdes med en ny, i genomsnitt 500 km lång 200 kV linje varje år. Detta föranledde undersökningar rörande möjlighe— terna att bygga ett överföringssystem med större kapacitet än 200 kV lin- jernas. Undersökningarna resulterade i att de senast färdigställda överfö- ringslinjerna från Norrland till mellersta Sverige utförts för en växelspän- ning av 380 kV. Ytterligare 380 kV linjer äro under byggnad, varför så småningom ett 380 kV nät kommer att utbildas.
I samband med ovannämnda undersökningar rörande »storkraftöverfö- ringen» har även övervägts användningen av högspänd likström, som ger vissa fördelar framför växelström. Denna strömart har dock av olika skäl ännu icke kunnat användas för de största kraftöverföringsprojekten men kommer däremot till användning för kraftöverföringen till Gotland.
Transformatorstationerna med tillhörande fördelningsställverk i stam— linje-, landslinje- och bygdenäten äro utförda på i princip samma sätt som motsvarande anläggningsdelar i kraftstationerna. De äro av naturliga skäl enklare ju lägre spänning och ju lägre genomgående effekt de äro byggda för.
Detalj distribution
Detaljdistributionsnäten äro väsentligt olika utformade i städer och på landsbygd, främst beroende på de skilda förutsättningarna med hänsyn till bebyggelsen men i vissa avseenden även på grund av historiska skäl. Led- ningarna i städer och andra större tätorter förläggas sålunda till huvudsak- lig del i gatorna i form av kablar, medan de på landsbygden nästan uteslu- tande byggas som luftledningar på stolpar. Även transformatorstationerna byggas i städerna ofta underjordiskt, t. ex. i gatorna eller i källarutrymmen tillhörande byggnader av olika slag. Detta är särskilt fallet i de medelstora och större städernas centralare delar och för övrigt där det är brist på lämp— liga tomtutrymmen. Där tomtutrymmen för stationer kunna ordnas, exem- pelvis i nyplanerade stadsområden, byggas stationerna vanligen i separata hus eller kiosker. På rena landsbygden däremot anordnas transformatorsta- tionerna oftast, då icke onormalt stora transformatorer erfordras eller andra speciella förhållanden råda, i ett par kraftiga ledningsstolpar med alla spän— ningsförande delar inklusive transformatorn på betryggande höjd över marken.
Om ovannämnda faktorer medföra förhållandevis lägre kostnader för landsbygdens eldistribution än för tätorternas, så medför å andra sidan den avsevärt lägre belastningstätheten (belastningen per geografisk yt- enhet) på landsbygden och de därav betingade större överföringsavstånden
och den sämre utnyttjningen av anläggningarna högre kostnader för lands— bygdsdistributionen jämfört med stadsdistributionen. Även inom lands- bygdsdistributionen variera kostnaderna avsevärt. Man får exempelvis räk— na med att vissa hushåll på landsbygden äro så avsides belägna, att en elektrifiering där överhuvudtaget icke kan genomföras till rimliga kost— nader.
De kortare överföringsavstånden och den högre utnyttjningcn av anlägg— ningarna inom städerna gör att man där har större möjligheter än på lands— bygden att vidtaga åtgärder för att höja driftsäkerheten. Sålunda äro stads— nätcn ofta utformade som masknät, medan landsbygdens detaljdistribu- tionsnät merendels äro radialmatade och oftast sakna reservmatningsmöj— ligheter. Stationernas utrustningar för skydd mot driftstörningar äro också som regel bättre i städerna än på landsbygden. Då därtill kommer att stör- ningsrisken är avsevärt högre på luftledningsnät än på jordkabelnät är det uppenbart, att förutsättningarna för störningsfri elkraftdistribution äro be- tydligt sämre på rena landsbygden än inom tätorterna.
...Strömarten för den detaljdistribuerade lågspänningskraften är såväl i städer som på landsbygd som regel trefas växelström.l många städer kvarstå emellertid sedan den ursprungliga elektrifieringen områden med likströms— distribution, merendels de centrala stadsdelarna. Likaledes förekommer det att lokala landsbygdsnät, vilka matas från någon äldre generatorstation utan anslutning till riksnätet, drivas med likström. Spänningsvalet är för detaljdistributionsnäten liksom för andra överföringsnät beroende av i första hand överförd effekt och överföringsavstånd. För ortsnäten i södra och mellersta Sverige är 3, 6 eller 10 kV den vanligaste spänningen, medan ortsnäten i de glesare bebyggda områdena i Norrland ofta drivas med 20 kV. Bland de standardiserade lågspänningssystemen ger 380/220 V systemet den högsta överföringsförmågan. Vid valet av lågspänning måste emellertid även hänsyn tagas till beröringsfaran.Denna är betydligt större vid 380/220 V än vid de lägre standardspänningarna. Med hänsyn till möjligheterna till god kvalitet på såväl installationer som förbrukningsapparater anses dock numera svårigheterna med nämnda spänning som i stort sett övervunna. Lågspänningssystemet 380/220 V torde därför numera allmänt anses som det lämpligaste för allmän distribution och användes också vid flertalet nyanläggningar.
Organisationer och myndigheter verksamma inom
elkraftförsörjningen
Bland de organisationer som äro verksamma inom elkraftförsörjningen må i första hand nämnas de kraftproducerande och kraftdistribuerande fö- retagen. För att tillvarataga kraftföretagens och konsumenternas gemen— samma intressen finnas ett antal samarbetsorgan, vilkas verksamhet är in-
riktad på olika områden av elkraftförsörjningen. Dessutom finnas förutom olika statliga myndigheter vissa av staten stödda eller auktoriserade institu- tioner, vilkas uppgift företrädesvis är av övervakande och kontrollerande art. I det följande redogöres i korthet för de viktigaste av ovannämnda or-. ganisationer och myndigheter.
Kraftföretag Statens vattenfallsverk
Statens vattenfallsverk är det största av de kraftproducerande företagen. Kraften alstras vid vattenkraftstationer, belägna i olika älvar från Lule älv i norr till Göta älv i söder samt i en ångkraftstation i Västerås. Därutöver sker kraftutbyte med företag, vari vattenfallsverket är delägare samt med, andra samkörande kraftföretag. Verket svarar för kraftförsörjningen såväl i mellersta Sverige i områdena kring Vänern, Vättern, Mälaren och Hjäl- maren som i stora delar av Norrland norr om Indalsälven. Vid årsskiftet 1952—1953 var den installerade effekten i egna kraftstationer 1 700 000 kW, varav huvudparten eller 1 480 000 kW i vattenkraftstationer. År 1952 pro- ducerades vid egna vattenkraftstationer 8000 milj. kWh och samma år uppgick den totalt omsatta energimängden till 8980 milj. kWh. Av detta energibelopp härrörde 490 milj. kth från kraftstationer, vari vattenfalls- verket endast är delägare eller vilkas produktion disponeras av vattenfalls— verket.
Vattenfallsverket är organiserat som ett fristående statligt affärsverk med ett centralt organ, vattenfallsstyrelsen, i Stockholm och förvaltningar ute i landet. Dessa äro sju kraftverksförvaltningar, nämligen Trollhätte, Motala, Västerås, Älvkarleby, Mellersta Norrlands, övre Norrlands och Norr— bottens kraftverk, Trollhätte kanalverk samt byggnadsavdelningar för de pågående kraftstations- och linjebyggnaderna samt sjöregleringarna. Kraftverksförvaltningarna handha drift, underhåll och mindre byggnads— arbeten för anläggningarna inom området samt svara för kraftförsäljningen och kontakten i övrigt med abonnenterna. De fyra kraftverksförvaltningar— na i Götaland och Svealand ha tidigare i olika sammanhang benämnts med ett gemensamt namn, Centralblocket, medan de tre norrländska kraftverks-l förvaltningarna benämnts Norrlandsblocket. Beträffande vattenfallsverkcts organisation se även 5. 341 samt bild 21.
De ungefärliga gränserna för vatt'enfallsverkets liksom för de största av de övriga kraftföretagens distributionsområden framgå av bild 2.
Kommunala Icraftföretag .
Av de rent kommunala kraftföretagen ombesörja en del såväl produktion som distribution av elkraft, under det att andra enbart distribuera från annat håll inköpt kraft. Många intaga en mellanställning genom att de kom- plettera egna kraftresurser med inköpt kraft. '-
Kraft AB Gullspång-7 Munkfors
Kanalerna-sens Kraft AB
Krångede AB
AB Skandinaviska Elverk med dotterbolag
Skellefteå Stads Kraftverk
Statens Vattenfallsverk
Trollhätte kraftverk Motala " Älvkarleby " Övre Norrlands " Norrbottens "
Stockholms Stads Elverk Stora. Kopparbergs Bergslags AB
Sydsvenska Kraft AB Uddeholm AB
Ingeredsfora Kraft AB
Bild 2. De. största kraftföretagens distributionsområden. (Detaljdistribationen handhaves inom områdena i varierande omfattning nu åter- försäljande detaljdistribulionsförelag)
Bland de kommunala företag, som själva producera sin energi, är Stockholms elektricitetsverk det största. Elverket förfogade vid årsskiftet 1£152——1953 över 175 000 kW i egna vattenkraftstationer i Indalsälven och Dalälven, är delägare i bl. a. Krångede aktiebolag och har dessutom en ängkraftstation på ca 100 000 kW. Under år 1952 omsatte elverket 1140 milj. kWh för så gott som enbart huvudstadens behov. Till de stora kom— munala kraftproducenterna hör även Skellefteå stads kraftverk, som har kraftstationer om sammanlagt 82 000 kW i Skellefte älv och en betydande kraftavsättning även utanför stadens område. Exempel på andra städer med betydande egen kraftproduktion äro Borås, Linköping, Norrköping och Umeå. Göteborg har tillgodosett sitt kraftbehov genom abonnemang hos statens vattenfallsverk. Malmö och några andra städer i södra Sverige ha ordnat sin krafttillförsel genom delägarskap i ett enskilt kraftföretag, Syd- svenska kraftaktiebolaget. I ett fåtal städer handhas kraftförsörjningen direkt av staten eller större enskilda kraftföretag.
Enskilda kraftföretag
Bland de större enskilda kraftföretagen äro att nämna Sydsvenska kraft- aktieholaget, Yngeredsfors kraftaktiebolag, Kraftaktiebolaget Gullspång- Munkfors, Krångede aktiebolag och Hammarforsens kraftaktieholag, vilka äro rena kraftföretag, samt Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag och Ud- deholms aktiebolag, vilka driva kraftverksrörelsen som komplement till den huvudsakliga, industriella verksamheten. Härutöver må även nämnas Bergslagens gemensamma kraftförvaltning aktiebolag, som är delägare i och distributör av kraft från Krångede aktiebolag, samt Aktiebolaget Skan- dinaviska elverk, som genom olika dotterföretag bedriver kraftproduktion med kraftdistribution i olika delar av landet, bl. a. i Bohuslän, i Vänersborgs stad, i Småland och på Gotland.
Sydsvenska kraftaktieholaget förfogade vid årsskiftet 1952—1953 över vattenkraftstationer om sammanlagt 130 000 kW, varav huvuddelen i Lagan. och har dessutom genom delägarskap i Hjälta aktiebolag och Krångede aktiebolag samt långtidsabonnemang på kraft från ett par statliga kraft— stationer försäkrat sig om ett avsevärt krafttillskott från Norrland. Här- jämte disponeras bl. a. ett äldre och ett nyare ångkraftverk i Malmö (det senare under fortsatt utbyggnad) med en sammanlagd effekt av f.n. 135 000 ldV. Bolaget distribuerar kraft inom större delen av södra Sverige med en nordgräns ungefär i linjen Halmstad—Västervik. I stor utsträck- ning levereras kraften till kommunala elverk och till distributionsförening- ur, men bolaget har även en omfattande egen detaljdistribution. Totala ener- giomsättningen under år 1952 var 2 250 milj. kWh.
Yngeredsfors kraftaktiebolag har sin verksamhet förlagd till ett område utmed västkusten söder om Göteborg. Bolaget disponerade vid årsskiftet 1952—1953 över vattenkraftstationer, företrädesvis i Ätran, på samman-
lagt 22000 kW och ett ångkraftverk på 16000 kW. Energiomsättningen under år 1952 var drygt 150 milj. kWh.
Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors svarar för huvuddelen av kraft- distributionen inom ett område norr om Vättern och öster om Vänern, inne- fattande bl. a. Örebro stad. Kraften erhålles företrädesvis från vattenkraft— stationer i Gullspångsälven, Svartälven och Ljusnan om sammanlagt 92 000 kW. Energiomsättningen under år 1952 var 410 milj. kWh.
Krångede aktiebolag äges dels av några stora industriföretag nämligen Korsnäs aktiebolag, Sandvikens jernverks aktiebolag, Fagersta bruks aktie— bolag och Aktiebolaget Svenska kullagerfabriken för Hofors bruk och dels av kraftföretagen Stockholms elektricitetsverk, Sydsvenska kraftaktiehola- get och Bergslagens gemensamma kraftförvaltning aktiebolag. Krångede— bolaget förser huvudsakligen sina delägare med råkraft. Det ägde vid års- skiftet 1952—1953 kraftstationer huvudsakligen i Indalsälven på samman- lagt 315 000 kW samt ett ledningsnät för överföring till de delägande före— tagen. Under uthyggnad äro två stationer i Faxälven om tillhopa 250 000 ldV. Bolaget hade år 1952 en energiomsättning av 2 490 milj. kWh och pro— ducerade 12 % av landets totala kraftproduktion.
Hammarforsens kraftaktieholag tillgodoser kraftbehovet för en stor del av cellulosaindustrierna i mellersta och södra Norrlands kustland samt för städerna Sundsvall och Härnösand. Kraften erhålles huvudsakligen från en kraftstation i Indalsälven på 78 000 kW. Under 1952 omsatte bolaget ] 120 milj. kWh.
Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag är det dominerande företaget inom Dalarna. Bolaget har flera stora kraftstationer i Dalälven och dispo- nerade vid årsskiftet 1952—1953 över 165 000 ldV i hydroelektrisk effekt samt 15 000 kW i direktdrivande vattenkraft. Några anläggningar av större betydelse för värmekraftproduktion finnas ej. Omsättningen av elektrisk energi under 1952 var 1 020 milj. kX'Vh. Kraften användes till större delen för egna järnverk, trämasse— och pappersfabriker samt för elektrokemisk industri.
Uddeholms aktiebolag svarar för kraftförsörjningen inom större delen av Värmland. Bolaget hade vid årsskiftet 1952—1953 vattenkraftstationer om sammanlagt 137 000 kW, de flesta i Klarälven. Dessutom disponeras 17 000 kW ångkraftmaskineri huvudsakligen för mottrycksdrift. Den omsatta ener- gin, som under 1952 var 790 milj. kWh _ varav 38 milj. producerades av ångkraft genom mottrycksdrift —- användes till större delen för bolagets järnverk, trämassefabriker och elektrokemisk industri.
Samarbets- och intresseorganisationer Centrala driftledningen (CDL) CDL, som bildades år 1934, är en på frivillighetens grund uppbyggd organisation, varom överenskommelse träffats mellan vattenfallsstyrelsen
och de åtta största kommunala och enskilda kraftföretagen under med— verkan av beredskaps- och militärmyndigheterna. Den var ursprungligen avsedd att träda i verksamhet under förstärkt försvarsberedskap, vid mobi— lisering eller när Kungl. Maj :t eljest förordnade därom. De i CDL represente— rade kraftföretagen, de s.k. CDL-företagen, äro statens vattenfallsverk, Ham— marforsens kraftaktieholag, Kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors, Krång— ede aktiebolag, Stockholms elektricitetsverk,Stora Kopparbergs bergslags ak— tiebolag. Sydsvenska kraftaktieholaget, Uddeholms aktiebolag samt Aktiebola- get Gotlands kraftverk (det senare ett dotterföretag till Aktiebolaget Skan- dinaviska elverk). Chef för CDL är vattenfallsstyrelsens generaldirektör. Chefen för CDL är ensam beslutande för att organisationen skall tillför- säkras tillräcklig handlingskraft under krigsförhållanden. Det verkställande och utredande organet inom CDL är en riksdriftbyrå, som är organiserad av vattenfallsstyrelsen med personal huvudsakligen från dess driftbyrå. Denna personal utövar sina CDL-funktioner vid sidan om sina ordinarie arbetsuppgifter inom vattenfallsstyrelsen.
Beträffande CDL:s uppgifter, speciellt den fredsmässiga sidan av verk— samheten, hänvisas till den utförligare behandlingen i kap. 8.
Varje CDL-företag har organiserat en motsvarande driftledning inom sitt område (elblock), benämnd blockdriftledning (BDL), i vilken de s. k. BBL-företagen ingå. På det sättet kommer organisationen att omspänna alla kraftföretag av betydenhet i landet. Varje CDL— respektive BBL—företag svarar för sina egna av samarbetet betingade omkostnader.
Den för CDL gällande organisationsplanen och instruktionen fastställdes ursprungligen den 27 november 1934 i enlighet med då föreliggande plan för förberedelser för den elektriska kraftförsörjningen vid krig eller krigs— fara samt i enlighet med den överenskommelse om samarbete, huvudsak- ligen under krisförhållanden, som då träffades mellan de stora kraftföre- tagen. Organisationsplanen har därefter med ledning av under åren vunna erfarenheter modifierats i vissa detaljer, huvudsakligen i samband med till- komsten och utvecklingen av stamlinjenätet. Åren 1938 och 1939 komplette- rades den centrala organisationsplanen med lokalt upprättade planer inom varje elblock. År 1944 träffades mellan de nio CDL-företagen en ny överens— kommelse om fortsatt verksamhet även under normala förhållanden med uppgift för CDL »att verka för en rationellt ordnad kraftproduktion och kraftdistribution inom landet».
Svenska elverksföreningen
Svenska elverksföreningen, som är den äldsta rikssammanslutningen på hithörande område, började sin verksamhet är 1903. Dess bildande hade dryftats långt tidigare men blev särskilt aktuellt i samband med tillkomsten av 1902 års lag om elektriska anläggningar. Antalet medlemmar är för när- varande ca 200, innefattande alla stadselverk utom ett 20-tal av de allra
minsta, ett antal elverk i köpingar och andra större tätorter samt omkring 40 större eller medelstora kraftföretag, bland vilka må nämnas statens vat— tenfallsverk och samtliga övriga CDL-företag.
Föreningen verkar bl. a. genom att göra utredningar i frågor av gemen- samt intresse, ordna utbyte av erfarenheter mellan medlemmarna, hålla möten med föredrag och diskussioner, insamla statistik, utgiva handlingar och andra publikationer samt samarbeta med in- och utländska samman- slutningar och institutioner. Vid upprepade tillfällen har frågan om säker- hetsföreskrifter och i samband därmed entreprenörs— och installatörsprohlc— men utretts. På tariffområdet har föreningen spelat en ledande roll, liksom i det med modern distributionspraxis förknippade tekniska utrednings— och utvecklingsarbetet. Juridiska, administrativa och kvalitetsforskningsfrågor ha vidare bearbetats liksom även redovisnings-, bokförings— och littererings— frågor.
Genom en särskild tariffkommission med förlikningsuppdrag medverkar föreningen i den statliga regleringen av priset för elektrisk ström.
Kostnaderna för elverksföreningens verksamhet bestridas helt av med- lemmarna. Någon affärsverksamhet utövas ej.
Svenska vattenkraftföreningen
Svenska vattenkraftföreningen bildades år 1909 bl. a. med anledning av de då pågående vattenfallsprocesserna. Medlemmar äro bl. a. praktiskt taget alla större icke statliga vattenkraftproducenter. Föreningen har till ända- mål att befrämja ett rationellt utnyttjande av landets vattenkraft genom att bidraga till kännedom om tillgången på vattenkraft samt om sätt och medel att tekniskt och ändamålsenligt tillgodogöra denna, genom att stödja genomförandet av nationalekonomiskt berättigade regleringar av sjöar och floder samt genom att verka för upplysning i dylika frågor.
Föreningen utger publikationer, verkställer utredningar och undersök- ningar samt besvarar förfrågningar rörande allmänna vattenkraftförhål- landen, sammanför intresserade till överläggningar samt tillvaratar de icke statliga vatenkraftägarnas allmänna intressen hos myndigheter m.m. Kostnaderna för föreningens verksamhet bestridas helt av medlemmarna. Någon affärsverksamhet utövas ej.
Föreningen för elektricitetens rationella användning (Fera)
Fera är ett samordnande och rådgivande organ för upplysningsverksam- het i fråga om elektriciteten och dess utnyttjande. Föreningen, som bildades 1927, har till ändamål att verka för mångsidigare och bättre utnyttjande av elektrisk energi genom att sprida kunskap om elektricitetens möjligheter och rationella användning samt att genom upplysningsverksamhet befordra utvecklingen inom det elektriska området och förebygga misstag och olycks- fall. För detta ändamål utger föreningen tre tidskrifter, Era, Joel och El,
alla i betydande upplagor, och framställer härjämte ett stort antal andra publikationer och upplysningsmaterial av olika slag. Fera anordnar även kurser, föreläsningar och utställningar, exempelvis för att belysa elektrici- tetens användning i hushåll och hantverk.
I Fera samverka statliga, kommunala och privata elektriska intressen genom de sex medlemmarna Svenska elverksföreningen, Sveriges elektro- industriförening, Elektriska engrossistföreningen, Sveriges elektriska entre— prenörsförening, Svenska föreningen för ljuskultur och Elgrossisternas för- ening. Fera samarbetar med lokala föreningar med liknande syften på olika platser i landet.
Fera är en ideell förening, som finansieras genom årsavgifter från med- lemsorganisationerna, inkomster från försäljning av trycksaker och annat upplysningsmaterial samt genom tillfälliga anslag från de olika intressen- terna för speciell upplysningsverksamhet.
Svenska brandskyddsföreningens elektriska nämnd
De större brandförsäkringsanstalterna i landet ha träffat överenskom- melse om tillsättande av en nämnd, Svenska brandskyddsföreningens elekt- riska nämnd. Denna nämnd har att utöva kontroll över revisionsbesikt— ningar av elektriska anläggningar. Dessa besiktningar skola utföras enligt i försäkringsanstalternas överenskommelse angivna former.
Nämnden består av åtta ledamöter, av vilka tre äro representanter för Svenska brandskyddsföreningen. En av ledamöterna skall representera det elektriska säkerhetsväsendet och tillika vara ordförande i nämnden. Nämn- den tillkommer bl. a. att utse revisionsbesiktningsmän. Kostnaderna för nämndens verksamhet fördelas på deltagarna i ovannämnda överenskom- melse.
Sammanslutningar med konsulterande verksamhet
Ett flertal sammanslutningar med konsulterande verksamhet rörande elektrifieringsfrågor finnas. Bland dessa märkas elektriska länsföreningar samt Riksförbundet landsbygdens folk (RLF). Dessa sammanslutningars verksamhet berör i huvudsak landsbygden och kommer att närmare be- handlas i kap. 11 i samband med frågan om företagens tillgång till teknisk och ekonomisk sakkunskap.
Bland övriga organisationer med konsulterande verksamhet märkas Södra Sveriges ångpanneförening samt Mellersta och Norra Sveriges ångpanne- förening, vilka bland sina medlemmar huvudsakligen räkna industriföretag och olika offentliga inrättningar. Ångpanneföreningarnas konsulentverk— samhet bedrives på flera håll i samarbete med vederbörande elektriska länsförening.
Statliga myndigheter och av staten stödda
eller auktoriserade institutioner
Statsdepartementen
Handläggningen inom Kungl. Maj:ts kansli av förvaltningsärenden, som ha samband med elkraftförsörjningen, tillkommer olika departement.
Kommunikationsdepartementet handlägger ärenden rörande expropria— tion och koncession samt statens vattenfall och deras tillgodogörande, i den mån dessa ärenden ej tillhöra annat departement.
Finansdepartementet handlägger ärenden rörande kommunala borgens- åtaganden samt kommunal upplåning för elektrifieringsföretag.
Jordbruksdepartementet handlägger ärenden rörande landsbygdens elektrifiering samt tillämpning av vattenlagen, utom i vad angår vatten— domstolarna och deras personal.
Handelsdepartementet handlägger ärenden rörande materielprovning.
Kommerskollegium
Kommerskollegii elektriska byrå handlägger de ärenden, som ankomma på kollegium såsom chefsmyndighet för statens elektriska inspektion, samt ärenden angående säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströmsanlägg— ningar; tillstånd att utföra och nyttja elektriska starkströmsanläggningar; statslån för vattenkraftanläggningar och elektriska distributionsanlägg— ningar; kommunala borgensåtaganden samt kommunal upplåning för elek— trifieringsföretag ; registrering av elektriska starkströmsanläggningar ; reg- lering av priset på elektrisk kraft; kontroll av elektrisk materiel; behörig— het att utföra elektriska starkströmsanläggningar samt yrkesutbildningen på området ävensom övriga ärenden, som angå det elektriska kontroll- väsendet eller elektriska anläggningar i allmänhet.
Statens elektriska inspektion
Inspektionen sorterar under kommunikationsdepartementet, men har kommerskollegium till chefsmyndighet. Den är indelad i fyra inspektions- distrikt, nämligen norra, södra, östra och västra med en överinspektör för varje distrikt. Samtliga inspektörer och den inom inspektionen i övrigt tjänstgörande personalen äro stationerade i Stockholm.
Det åligger befattningshavare inom inspektionen att med uppmärksamhet följa starkströmsteknikens utveckling samt de åtgärder, som inom och utom riket vidtagas för främjande av dess praktiska tillämpning och av skydd mot de med sådana anläggningar förenade farorna. Överinspektör skall vid behov biträda kommerskollegium vid beredning av visst ärende inom om— rådet för hans särskilda sakkunskap. överinspektör har även i egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen att öva tillsyn över efterlevna- den av lagen den 3 januari 1949 om arbetarskydd och med stöd av den—
samma meddelade föreskrifter i vad angår skydd mot olycksfall genom in— verkan av elektrisk ström vid elektriska starkströmsanläggningar.
Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström
Reglering av priset på elektrisk ström kan sedan 1938 ske jämlikt 2 & i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd bestående av fem av Kungl. Maj:t för viss tid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av leda- möter skall tillses, att såväl leverantörintressena som förbrukarintressena bli representerade.
Elektrifieringsberedningen
Elektrifieringsberedningen tillsattes år 1941. Den har till uppgift att taga den befattning med ärenden angående statsbidrag till landsbygdens elektri— fiering, som av Kungl. Maj:t närmare bestämmes. I brev till beredningen den 30 december 1947 har Kungl. Maj:t uppdragit åt beredningen att tills vidare från och med den 15 januari 1948 pröva och avgöra ansökningar an— gående statsbidrag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. Bered— ningen äger till prövning upptaga jämväl fråga om att ändra av Kungl. Maj:t eller beredningen fastställda villkor för åtnjutande och lyftande av bidrag. I uppdraget innefattas emellertid icke ärenden angående framställ— ningar av länsstyrelse om medel till undersökningar rörande elektrifiering av länens landsbygd m. m. eller ansökningar avseende statsbidrag åt elekt- riska länsföreningar till deras allmänna verksamhet.
Elektrifieringsberedningen består av fyra ledamöter förordnade av Kungl. Maj:t. Kostnaderna för beredningens verksamhet bestridas av anslaget till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.
Vattenfallsstyrelsen
Vattenfallsstyrelsen åligger
a tt såsom styrelse för statens vattenfallsverk ombesörja förvaltningen av därtill hörande egendom och affärsrörelse samt utförandet av därtill hö- rande anläggningar;
a t t föreslå samt efter Kungl. Maj:ts därtill lämnade bemyndigande vidtaga åtgärder, ägnade att främja tillgodogörandet av vattenkraften inom landet;
a tt föreslå och i mån av befogenhet vidtaga åtgärder för åstadkomman- de av en rationell tillförsel av elektrisk kraft till sådana delar av landet, där statens ingripande i detta avseende prövas lämpligt; samt
a t t bevaka statens rätt och bästa, då staten ingått såsom delägare i före— tag, avseende tillgodogörande av vattenfall eller användning av kraft från staten tillhörigt kraftverk, så ock i andra företag, i vilka styrelsen för sta— tens räkning kan bliva intresserad.
Riksnämnden, som år 1947 efterträdde den tidigare rikskommissionen, är under Kungl. Maj:t centralorgan för landets ekonomiska försvarsberedskap och handhar i denna egenskap vissa beredskapsuppgifter bl. a. på kraftför— sörjningsområdet. Efter bränslekommissionens avveckling ankomma så- lunda exempelvis förberedelserna för en reglering av konsumtionen av el— kraft på riksnämnden. De beredskapsuppgifter på kraftförsörjningsområ— det, som avse produktion och distribution, torde huvudsakligen överlåtas på Centrala driftledningen.
Krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar
Krigsskyddsnämnden bildades år 1942 i enlighet med lagen den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (SFS 335/ 1942). Det åligger nämnden att handlägga ärenden om åtgärder till skydd för anläggningar av väsentlig betydelse för kraftförsörjningen mot skador genom luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage. Nämnden består av en lagfaren ordförande, en representant för försvarsstaben, en för civil— försvarsstyrelsen, en för vattenfallsstyrelsen och en för kommunala och enskilda kraftföretag.
Elskattenämnden
Elskattenämnden tillkom år 1951 i samband med att skatt å elektrisk kraft beslutades (SFS 375/1951). Den har till uppgift att till kontroll- styrelsen avgiva yttrande och förslag i ärenden rörande elskatt. Kontroll- styrelsen är skyldig att höra nämnden i alla frågor av principiell betydelse eller eljest av större vikt. Nämnden består av ordförande, som skall vara eller ha varit domare i överrätt, en representant för kontrollstyrelsen, en för kommerskollegium, en för Svenska elverksföreningen samt en för för- brukare av elektrisk kraft. Förbrukarrepresentanten växlar efter ärendenas olika beskaffenhet.
Sveriges standardiseringskommission (SIS) och Svenska elektriska kommissionen (SEK)
Sveriges standardiseringskommission, som tillkom år 1922, har till upp- gift
att väcka intresse för och befordra en riktigt avvägd standardisering inom svenskt näringsliv samt medverka till att erforderliga undersökningar och arbeten härför utföras;
att utgöra centralorganisation för standardiseringsarbetena inom lan- det samt uppdela och avgränsa verksamhetsområdet mellan olika kommit- téer och andra organisationer, som ombesörja utförandet av hithörande arbeten;
a tt övervaka att inom berörda organisationer nödig uppmärksamhet ägnas åt vikten av internationell överensstämmelse i fråga om standardise- ring;
a t t efter behörig prövning såsom svensk standard fastställa av nämnda organisationer utarbetade förslag; samt
att verka för att fastställd standard kommer till användning inom sta- tens och kommunernas verk och inrättningar samt inom näringslivets olika grenar.
Kommissionen består av en av Kungl. Maj:t förordnad ordförande, en verkställande ledamot, en vice verkställande ledamot samt i övrigt av minst trettio och högst sextio ledamöter. För kommissionens verksamhet utgår statsanslag.
Till Sveriges standardiseringskommission är ansluten bl. a. Svenska elektriska kommissionen, som erhöll sin nuvarande form är 1937 och sedan dess har till uppgift
a t t utgöra en svensk elektroteknisk centralorganisation med uppgift att omhänderha det elektriska standardiseringsarbetet, dvs. utarbeta normer i vidsträckt bemärkelse, såsom definitioner, klassificering, dimensions- och kvalitetsbestämmelser samt anvisningar för utförande, provning och an— vändning av elektrisk materiel;
a t t samarbeta med in— och utländska organisationer med ovan angivna och liknande arbetsuppgifter samt att utgöra den svenska nationalkom- mittén av International Electrotechnical Commission (IEC); samt
att förelägga Sveriges standardiseringskommission (SIS) normer för fastställelse.
SEK arbetar bl. a. genom sakkunnignämnder och normkommittéer. De förstnämnda, vilka skola bestå av erfarna fackmän, tillsättas årligen av SEKzs fullmäktige och ha till uppgift att granska och avgiva yttranden om normförslag eller behandla andra därmed sammanhängande frågor. Norm- kommittéer tillsättas vid behov av SEK:s styrelse med uppdrag att utarbeta eller förbereda normförslag. SEK finansieras dels genom andel i SIS” stats— anslag, dels genom bidrag från i första hand elektroindustriföreningen och elverksföreningen.
Svenska elektriska materielkontrollanstalten (Semko)
Genom samverkan mellan Svenska elverksföreningen, Svenska brand— skyddsföreningen och Sveriges elektroindustriförening bedrives provnings— verksamhet på installationsmaterielområdet. Verksamheten handhas av ett aktiebolag, Svenska elektriska materielkontrollanstalten (Semko), som hör- jade en provningsverksamhet år 1928. I samband med det elektriska kon- trollväsendets omorganisation 1933—1936 auktoriserades den av Semko drivna provningsanstalten av staten. Kommerskollegium erhöll samtidigt
bemyndigande att utfärda bestämmelser om provningstvång, innebärande användnings- och försäljningsförbud av materiel, som icke provats och god- känts av Semko. Dylikt provningstvång gäller nu för de viktigaste grup- perna av installationsmateriel och bruksföremål. Kostnaderna för prov- ningsanstaltens verksamhet bestridas helt genom provningsavgifter. Den tekniska ledningen av anstalten omhänderhas av en särskild nämnd på femton personer, varav Kungl. Maj:t utser ordförande och åtta ledamöter och de tre delägarföreningarna vardera två ledamöter.
Jordbrukstekniska institutet
Jordbrukstekniska institutet har till uppgift bl. a. att utföra vetenskaplig. teknisk och ekonomisk forskning beträffande jordbrukets mekaniska och elektriska hjälpmedel och deras rationella användning samt att, i den mån arbetet i övrigt det tillåter, verkställa undersökningar på det jordbrukstek— niska området åt enskilda.
Institutets verksamhet regleras av ett avtal av den 1 september 1945 mellan Kungl. Maj:t och Jordbrukstekniska föreningen. Enligt detta avtal, som gäller till den 1 juli 1955, förbinder sig Kungl. Maj:t att genom årliga anslag bidraga till bestridandet av kostnaderna för institutets verksamhet. Institutets angelägenheter handhas av en styrelse, bestående av ordförande och åtta ledamöter. Kungl. Maj :t förordnar ordförande jämte fyra ledamöter och Jordbrukstekniska föreningen utser fyra ledamöter.
Kap. 2. Elkraftförsörjningens utveckling
Elkraften kom efter århundradens experimenterande först på 1870-talet till praktisk användning och därvid till en början enbart för belysning. Se- dan denna tid har utvecklingen på elektricitetens område gått raskt, så att i våra dagar användningen av och därmed även försörjningen med elektrisk energi är av fundamental betydelse.
I det följande skall först lämnas en allmän redogörelse för elektrifie- ringens utveckling, för den successiva, ehuru icke fullt kontinuerliga an- passningen av vårt näringsliv och vår dagliga levnad till de betingelser, som användningen av den elektriska energiformen för med sig, samt den därmed sammanhängande utbyggnaden av våra anläggningar för produktion och distribution av elektrisk energi. Nämnda utveckling, som i första hand är betingad av de tekniska framsteg, som möjliggjort elkraftens användning för olika ändamål samt dess framställning i allt större skala, överföring på allt längre avstånd och försäljning till allt lägre pris, bör även ses mot bakgrunden av samtida, betydelsefulla händelser av politisk, social och eko— nomisk karaktär. Efter den allmänna översikterf lämnas en kompletterande redogörelse för vissa förhållanden, som känneteckna elektrifieringens ut- veckling i städerna respektive på landsbygden samt tariffutvecklingen. För att ge en uppfattning om den rent kvantitativa utvecklingen inom såväl elkraftkonsumtionen som -produktionen och -distributionen visas, utan något särskilt omnämnande i texten, diagrammen i bilderna 3——_7.
Allmän redogörelse
Man kan urskilja sex olika skeden i den hittillsvarande utvecklingen, låt vara att tidsgränserna ej exakt kunna anges.
Det första skedet, som började med elektricitetens tidigaste utnyttjande för praktiskt ändamål under senare delen av 1870—talet, varade fram till början av 1890-talet. Under detta skede användes elektricitet nästan uteslu- tande för belysning och alstrades så gott som helt av ångkraft. Kraftanlägg- ningarna voro små och överföringsavstånden korta.
Redan på 1860—talet uppmonterades i vårt land, särskilt i Stockholm vid festliga tillfällen, elektriska »solar» och lampor av olika slag. De erhöllo emellertid i samtliga fall sin elektriska energi från galvaniska element eller batterier och voro därför av mycket blygsam effekt. Först när det blev möj- ligt att framställa elektrisk energi genom roterande maskiner kunde effekten ökas, så att den elektriska belysningen blev effektiv och kunde få praktisk betydelse.
/
4 000 STÖRRE DWSTRI
/Y/l///////l/1/ exkl. elkemisk och ät
/ ”” AQ * 1 % i ' EXIMX sx oca E TERMISK nms X **xxxai L xm'xx
O . 1920 25 30 55 40 45
Bild 3. Elkr'af'tkonsumlionen åren 1920—1952 exkl. elektriska ångpannor och export. (Enl. kommerskollegii industristatistik)
Under 1880-talet byggdes i landet en mängd elektriska anläggningar, samtliga avsedda för belysning inom ett mycket begränsat avstånd från kraftkällan. Göteborg blev den första svenska stad, som fick en distribu- tionscentral (år 1884), varifrån ström levererades till allmänheten och för gatubelysning. Under samma årtionde tillkom en inhemsk industri för till— verkning av elektrisk materiel. År 1883 konstituerades sålunda Elektriska aktiebolaget i Stockholm, som sedermera (1891) ombildades till Allmänna svenska elektriska aktiebolaget, Asea. Även andra svenska firmor började tillverka elmateriel.
Våren 1885 ordnade Tekniska samfundet i Göteborg en elektrisk utställ-
ning, där åtskilliga nykonstruktioner i fråga om bl. a. elektriska genera— torer visades. Det har beräknats att den tillgängliga effekten från samtliga generatorer i landet vid denna tid utgjorde 550 kW. Den alstrades till över— vägande delen av ångkraft och användes nästan uteslutande för belysning. Drygt hälften disponerades av industrier, bl. a. vid sågverk, där det nya be- lysningssättet särskilt uppskattades på grund av den minskade brandrisken. Flertalet anläggningar voro belägna i Stockholm och Göteborg.
Det andra skedet i elkraftförsörjningens utveckling sträckte sig från 1890— talets början till omkring år 1906. Det karakteriseras främst av en snabb utveckling i elkraftens användning och inom kraftöverföringstekniken samt av att vattenkraften började alltmera användas för att mot slutet av skedet vara den dominerande kraftkällan för elförsörjningen.
På 1890-talet började elektriciteten på allvar tagas i anspråk även för in— dustriellt bruk såsom för drift av pappersmaskiner och valsverk samt för elektriska ugnar. Ett pionjärarbete härvidlag var elektrifieringen för vals- verksdrift vid Hofors 1894——1895. Vid denna tid började elektriciteten även användas för järnvägsdrift. De först elektrifierade järnvägarna utgjordes av några kortare bansträckor, utnyttjade för interna transporter. År 1895 öppnades den första elektriskt drivna järnvägen för allmän persontrafik, Stockholm—Djursholm.
Den viktiga händelse, som främst motiverar påståendet om ett nytt skede, var uppfinningen av det elektriska trefassystemet, vartill svensken Jonas Wenström verksamt bidragit genom sitt år 1889 erhållna patent på »anord- ningar för omsättning och spridning av arbete genom användning av tre elektriska växelströmmar». Genom trefassystemet blev det möjligt att över- föra stora kraftmängder över långa avstånd, varigenom avlägsna kraft- källor började kunna utnyttjas. Det var också nu som vattenkraften började få sin stora betydelse för vår kraftförsörjning.
Den svenska vattenkraften har gamla anor som drivkraft. Redan några av våra landskapslagar bära vittne om att äganderätt till vattenfall tillmät- tes Värde. På 1400- och 1500-talen finna vi vattenkraften som ett av de bety- delsefullaste hjälpmedlen till den inhemska järnindustrin. Vattenkraften utnyttjades emellertid under mycket enkla former ända tills man på 1870- talet mera allmänt började bruka vattenturbiner, fortfarande dock för direktdrift. År 1882 kom den första hydroelektriska anläggningen nämligen vid Rydals bomullsspinneri i Seglora socken vid Viskan, där 3 hk effekt ut— togs från en större turbins axel och fick driva en generator.
Genombrottet för vattenkraftens moderna utnyttjande kom emellertid, som nämnts, först sedan trefassystemet gjort det möjligt att överföra större kraftmängder över längre avstånd. Som epokgörande kan betecknas kraft- överföringen från Grängesbergsbolagets vattenkraftstation vid Hellsjö bruks- fall till gruvorna vid Grängesberg, en sträcka på 12 km. Överföringsspän- ningen var 9,5 kV, systemet trefas och den överförda effekten 300 hk.
Vattenleafttillgång under normalår
J generering Hela la?/ ”E% [(J—4
5 000 Eheldlda och l/kannunala förr-etag
Xl
&
Xl
/ Statens vattenfallsverk / /-—”N,_/ 0 . 1950 55 40 45 50
Bild 4. Elkraflförbrukningen och vattenkrafttillgången åren 1928—1952. (Enl.CDL)
Medan 20 % av landets förbrukade elkraft år 1885 alstrades av vatten- kraft och 80 % av ångkraft, voro år 1906 motsvarande siffror 70 respektive 30 %.
Det tredje skedet, vilket började omkring år 1906 och sträckte sig fram till början av 1920-talet, markeras av tillkomsten av flera stora kraftdistri- butionsföretag och statens framträdande som företagare på kraftområdet samt av landsbygdselektrifieringens början och första kraftiga utvecklings- period. '
Efter den internationella depressionen under seklets första år, kännbar även för det svenska näringslivet, följde ett uppsving och en utökning av våra industriella resurser, som krävde en stark utökning av landets energi— försörjning. Elektriciteten hade redan tidigare visat sig lämplig för såväl belysning som maskinell drift. Den började nu i allt större omfattning att
% i i i l #
bli efterfrågad på sådana platser och för sådana ändamål, där den i pris- hänseende kunde konkurrera med övriga energiformer. Detta var till en början endast vid de större industrierna samt i städerna och de mest tät- bebyggda landsbygdsområdena.
År 1906 påbörjades statens kraftstation vid Trollhättan i Göta älv, Syd- svenska kraftaktiebolagets anläggningar vid Knäred m. fl. platser i Lagan, Hemsjö kraftaktiebolags1 första kraftstation i Mörrumsån samt Kraftaktie- bolaget Gullspång—Munkfors anläggning nära Gullspångsälvens utlopp i Vä- nern. Redan under åren dessförinnan hade Finsjö kraftaktiebolag samt Yngeredsfors kraftaktiebolag igångsatt utbyggandet av Finsjöfallen i Emån respektive Yngeredsforsen i Ätran. De till samtliga dessa verk anslutna kraftnäten fingo redan från början en relativt stor utbredning, och verksam- heten var inriktad på att inom rimliga gränser tillgodose alla uppkom— mande kraftbehov inom vederbörande verksamhetsområden.
Beträffande Trollhättefallens utbyggande' hade enskilda förslag till an- läggande av en kraftstation väckt frågan om statens rättigheter till vatten- kraften. Frågan löstes efter en långvarig process genom högsta domstolens utslag år 1901. Staten tillerkändes därvid större delen av vattenrätten i Trollhättefallen. Efter diverse utredningar beträffande hur statens fastig- heter vid Trollhättan skulle förvaltas inrättades år 1905 styrelsen för Troll- hätte kanal- och vattenverk, som enligt sin instruktion skulle förvalta sta— tens egendom vid Trollhättan och till landets bästa tillgodogöra den mäk- tiga tillgången på vattenkraft i Trollhätte strömmar. Den 9 maj 1906 god- kände riksdagen ett av den nytillsatta styrelsen utarbetat förslag angående de väsentligaste principfrågorna om Trollhättefallens utnyttjande, bl. a. rörande inköp av den privatägda delen av vattenrätten, samt att staten själv skulle ställa sig som företagare. År 1909 ombildades styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk till Kungl. vattenfallsstyrelsen. Den 9 maj 1906 har betecknats som en bemärkelsedag i Sveriges elkrafthistoria, ty då lades en fast grundsten till statens kraftförsörjningsverksamhet.
Ehuru vattenkraftens dominerande ställning såsom kraftkälla ytterligare befästes under loppet av tredje skedet, spelade ångkraften dock en bety- dande roll. Man började betrakta ångkraft såsom ett värdefullt komple- ment till vattenkraft genom att ångkraftcentraler kunde svara för reserv— och toppkraftalstringen inom ett samkörande nät och sålunda göra den utbyggda vattenkraften värdefullare. De större kraftföretagen började också göra ekonomiska beräkningar över gynnsammaste fördelning vattenkraft- ångkraft. Bland de ångkraftcentraler, som under detta skede byggdes med ledning av dylika bedömanden, må nämnas Sydsvenska kraftaktiebolagets anläggning i Malmö och statens vattenfallsverks anläggning i Västerås. Stockholms elverk hade vid byggandet av en ny större ångkraftcentral
1 Hemsjö kraftaktiebolag uppgick år 1920 i Sydsvenska kraftaktiebolaget.
11115. kWh/år
KONDEZNSKRAET m .m . MUPTRYCKSKPJLFT
Vännen-artens andel av den totala kraft- produktionen
Kondensla'af't | 1 %
O 0 1940 50 Bild 5. Jämförelse mellan uallenkrafl- och värmelcraftprodllklionen åren 1940— 1952. (Enl. CDL)
förutsett att denna senare skulle utgöra reserv för redan planerade vatten- kraftanläggningar. Även förbränningsmotorer, vilka vid sekelskiftet börjat in en viss användning för elkraftalstring inom industrin och stadselverken, blevo under detta skede i ökad omfattning utnyttjade bl. a. för reservdrift.
Då trefassystemet infördes i vårt land ägnade man ringa intresse åt valet av periodtal. Följden blev att man i början av 1900-talet i Sverige hade ett flertal olika periodtal, av vilka emellertid 50 p/s redan då var förhärskande. Periodtalet 25, som senare kom att spela så stor roll, infördes av Stockholms elverk i samband med att den nya ångkraftcentralen år 1903 togs i drift. Vid planerandet av Trollhätteverkct blev periodtalsfrågan föremål för nog- grann prövning, vilken även här resulterade i att 25 p/s valdes. Beslutet rö- rande Trollhättan medförde att det 25-periodiga systemet infördes även på andra håll, bl. a. vid Uddeholms anläggningar och vid statens kraftstation i Porjus.
Statens utbyggande av Älvkarlebyfallet (kraftstationen färdigställdes år 1915) innebar en betydelsefull vändpunkt i periodtalsfrågan. Efter omfat- tande utredningar, vilka visade att 50 p/s ur såväl teknisk som ekonomisk synvinkel skulle ställa sig gynnsammare än 25 p/S, fastställdes år 1913 pcriodtalet för Älvkarlebynätet. Detta kom i realiteten att innebära att 50 p/s stadfästes som svensk standard. Sedan dess har man inriktat sig på att an— vända 50 p/s vid nyanläggningar, och man har även i allt större utsträck- ning börjat omändra äldre, för andra periodtal utförda anläggningar till 50 p/s. Det 50-periodiga systemet kan nu anses vara praktiskt taget allena- rådande i vårt land bortsett från anläggningar för enfasväxelström eller likström.
Intresset för den egentliga landsbygdens elektrifiering framträdde i bör- jan av tredje skedet. Enstaka landsbygdselektrifieringar hade dock genom- förts tidigare, såsom inom Färila socken i Hälsingland, där några hemmans- ägare i Stocksboby 1892 tagit initiativet till uppförande av en elkraftstation jämte ledningsnät för belysning inom några kringliggande gårdar, samt inom Njurunda socken, Västernorrlands län, där byamännen 1895 låtit ut— föra en elanläggning för såväl yttre belysning som belysning inom bonings- hus och ladugårdar. Bortsett från dcssa tidiga exempel på elkraftdistribu- tion till närbelägna lantgårdar och några liknande fall från åren omkring sekelskiftet utfördes ingen elektrifiering av egentlig landsbygd förrän i samband med tillkomsten av nyssnämnda större distributionsföretag, av vilka Sydsvenska kraftaktiebolaget och Hemsjö kraftaktiebolag verkade i sydligaste Sverige samt Trollhätte kraftverk och Kraftaktiebolaget Gull- spång—Munkfors i mellersta respektive norra Västergötland.
För de nämnda företagen var emellertid distributionen till städer och andra större tätorter samt större industrier det väsentliga. Landsbygds- elektrifieringen var mycket kapitalkrävande och avsättningsmöjligheterna för elkraft där jämförelsevis små. Å andra sidan hade vissa distributions-
Vattenregleringsmagas inens
4 000 energunnehall |
%
2 000 40
_________-—--—-P___——___—_ .50 Ehia'giinnehållet i *—
1 000 förhållande till 20
mttenlq'afttillgånå' under normalår (i. ,o) _10 0 . . . . . . . o
1940 45 50 Bild 6. Vattenregleringsmagasinen åren 1940—1952. (Enl. CDL)
företag fått obehagliga erfarenheter av att industriabonnenter hastigt kun- de upphöra med sin uttagning, vilken risk icke ansågs finnas i samma grad beträffande jordbruksabonnenter. Detta i förening med intresse på lands- bygden att även där få del av elektricitetens fördelar gjorde, att nämnda företag är 1910 påbörjade distribution av elkraft till mera lättelektrifierade landsbygdsområden. Kapitalanskaffningen och distributionsverksamhetcn ordnades olika av de olika företagen. Denna fråga skall närmare behandlas längre fram.
Under åren fram till första världskriget fortsatte landsbygdselektrifie- ringen i jämn takt, bl. a. genom tillkomsten av ett ganska stort antal små distributionsföretag med smärre kraftanläggningar. Under första världs- kriget inträdde emellertid en markerad ökning av elektrifieringshastigheten. som under de båda sista krigsåren och första efterkrigsåren nådde sin kul— men. Anledningen till denna utveckling var den rådande bristen och det höga priset på importerade bränslen, såsom lysoljor och motorbränsle. Elektrifiering av så stora delar som möjligt av Sveriges landsbygd blev un- der denna tid en nationell angelägenhet och omfattades därför av det största
intresse från såväl allmänhetens som den tekniska och ekonomiska expertisens och myndigheternas sida. Staten gynnade utvecklingen genom särskilda lånefonder och de större distributionsföretagen genom att leda ut- vecklingen organisatoriskt och tekniskt. Statens vattenfallsverk, som dit— tills hade haft en ganska blygsam landsbygdsdistribution inom Västergöt- lands slättbygd genom Trollhätte kraftverk, började 11u taga sig nu även denna verksamhet. Älvkarleby kraftverk fick sålunda redan från början ett distributionsnät, som i väsentlig grad var utformat med tanke på allmän distribution på landsbygden inom Uppsala, Stockholms och Södermanlands län samt delar av Gävleborgs, Kopparbergs och Västmanlands län. Den for- cerade elektrifiering, som utfördes mot slutet av detta skede med dess höga prisnivå och materialbrist, medförde dock för många företag en betydande ekonomisk belastning för framtiden.
Det intensiva arbete, som under krigsåren och de närmast därpå föl- jande efterkrigsåren nedlades på landsbygdens elektrifiering, ledde till att i början av 1920-talet gårdarna i de elektrifierade landsbygdsområdena om— fattade 40 % av landets hela odlade areal. Elektrifieringen var dock syn— nerligen ojämn och i huvudsak koncentrerad till de mera tättbebyggda områdena i mellersta och sydligaste Sverige. Även inom dessa områden var anslutningen på grund av den forcerade utbyggnadstakten mycket ojämn.
Det fjärde skedet sträckte sig från början av 1920-talet till mitten av 1930- talet. De under högkonjunkturen 1917—1921 utförda distributionsanlägg- ningarna voro i många fall av bristfälligt utförande. Under den nu följande perioden, vilken inleddes med lågkonjunkturen 1921—1923, gällde det för I kraft- och distributionsföretagen i första hand att konsolidera sin ställning, i vilket i stort sett lyckades tack vare den ökande efterfrågan på elektrisk kraft med successivt förbättrad utnyttjning av anläggningarna. Den under skedet fortgående utbyggnaden av kraftanläggningar medförde för södra och mellersta Sveriges del, att huvuddelen av de värdefullare vattenkraft- tillgångarna där togos i anspråk.
Inom industrin — den utan jämförelse största kraftavnämaren — skedde en ständig ökning av kraftbehovet även om energiåtgången för industrin procentuellt visade en tillbakagång beroende på den stora ökningen för elektrisk järnvägsdrift och allmän distribution. Av järnvägarna hade för— utom vissa småbanor riksgränsbanan elektrifierats redan tidigare i samband med byggandet av Porjus kraftstation (banan öppnad för eldrift 1914). I och med elektrifieringen av västra stambanan (öppnad för eldrift 1926) fick järnvägselektrifieringen ny fart och har sedan dess fortgått i rask takt. Vid slutet av fjärde skedet var sålunda huvuddelen av den nu utförda järnvägselektrifieringen i Götaland och Svealand verkställd, medan den fort- satta elektrifieringen av stambanorna i Norrland huvudsakligen gjordes under de följande åren. Den allmänna förbrukningen genomgick under fjärde skedet en stark utveckling till stor del beroende på den effektiva
l _ : Linjelängd, km Fran till april 1952 ! drevs 580 kV— nätet provisoriskt med ?— 5 000 200 kV späxming [
| !
41 | | I_
4000
J r——— linjer,? .—--—-———' 1 000 låt;—statliga [ FM" |__— r_____g 580 ka rStaHiTgå—fih; [ ,f———4 | 0 . l . . . . . . 1956 40 45 50
Bild 7. Stamlinjenålen för 200 och 380 kV åren 1936—1952. (Enl. CDL)
upplysningsverksamhet. som igångsattes av de större distributionsföretagen samt av Svenska elverksföreningen i samarbete med vissa andra organisa- tioner genom den nybildade Föreningen för elektricitetens rationella an- vändande.
Redan under krigsåren hade man lärt sig den ekonomiska betydelsen av samkörning mellan olika kraftstationer tillhörande samma företag och i viss omfattning också mellan kraftnät tillhörande olika ägare. Under fjärde skedet kom nu samkörning och kraftutbyte till stånd i allt vidare omfatt- ning. Parallellt därmed utformades kraftverksområden (se sid. 56) med vartdera ett eller emellanåt ett par dominerande företag (»storkraftföre— tag»). Praktiskt taget hela landet blev uppdelat i sådana var för sig sam- körande områden.
Landsbygdselektrifieringen kämpade under delar av detta skede med vissa svårigheter. Den forcerade elektrifieringen under de senare krigsåren och första efterkrigsåren hade som nämnts skett vid en våldsamt upp- driven prisnivå och under mycket besvärande materialbrist. Deflationen efter 1921 förde med sig stora ekonomiska bekymmer för Sveriges jordbru- kare och samtidigt härmed började olägenheter av kristidsmaterielen i de elektriska anläggningarna att göra sig gällande.
Ett stort antal mindre distributionsföretag, i synnerhet sådana som star— tats inflationsåren 1917—1921, råkade i ekonomiska svårigheter och från
landsbygdshåll gjordes vid upprepade tillfällen framställningar till staten om bistånd, bl. a. genom sänkning av engrostaxorna för den elektriska kraf- ten. Motionsvis påkallades i riksdagen under åren 1921—1923 stödåtgärder från statens sida. Några sådana genomfördes emellertid icke, bortsett från att de redan tidigare inrättade lånefonderna utvecklade sin verksamhet. Verkställda utredningar ansågos tyda på, att en förbättrad utnyttjning av den elektriska kraften samt en välskött administration och bokföring skulle i tillräcklig hög grad befrämja en fortskridande förbättring av företagens ekonomi. Från sakkunnigt håll uttalades också den meningen, att i många fall de genom elektrifieringen vunna fördelarna väl motsvarade de faktiska kostnaderna därför.
I stort sett kan det sägas, att utvecklingen gick i den riktning man förut- sagt. Elkraftförbrukningen på landsbygden visade en ständig stegring under hela detta skede, bortsett från en tillfällig stagnation under kristiden i bör- jan av 1930-talet. Nyelektrifieringarna voro emellertid förhållandevis fåtali- ga. Den ökade förbrukningen och utnyttjningen av anläggningarna möjlig- gjorde successiva sänkningar av såväl råkraft- som detaljtaxorna, vilket i sin tur stimulerade till ytterligare kraftuttagning. Företagens ekonomiska förhållanden kunde tack vare dessa omständigheter redas upp förhållande- vis snabbt och i stort sett voro krigsårens elektrifieringar redan i slutet av 1920-talet såväl tekniskt som ekonomiskt sanerade. Allmän kännedom här- om spred sig kanske icke lika snabbt, varför intrycken från svårighetsåren länge stodo kvar i det allmänna medvetandet till hinder för ett återuppta- gande av nyelektrifieringsverksamheten.
Det femte skedet började i mitten av 1930-talet och man torde av vissa skäl kunna säga, att det sträckte sig fram till år 1946. Det kännetecknas i huvudsak av att såväl staten som enskilda började för överföring till mel- lersta och södra Sveriges belastningscentra utnyttja de krafttillgångar i mel- lersta Norrland, som tidigare förvärvats av dem med tanke på framtiden, samt av att landsbygdselektrifieringen genomgick sin andra betydelsefulla byggnadsperiod.
Belastningsutvecklingen under denna tid kännetecknas av en fortsatt stegring, beroende på en allt intensivare användning av elektriciteten inom såväl industrin och järnvägsdriften som den allmänna förbrukningen.
Den första storkraftöverföringen från Norrland till mellersta Sverige ut- fördes av Krångede aktiebolag. Kraften från de år 1936 utbyggda Krångede— fallen i Indalsälven överfördes till Mellansverige genom en kraftledning för 200 kV, den första i Sverige med denna höga spänning. Kort tid därefter, sedan Sydsvenska kraftaktiebolaget ingått som delägare i bolaget, förläng- des 200 kV linjen med en gren till Nässjö. En gren till Stockholm hade byggts från början.
Strax efter krigsutbrottet 1939 blev statens vattenfallsverks anläggning i Stadsforsen i Indalsälven färdig och något senare en 200 kV ledning Stads-
arbete med enskilda företag — samt Krångede aktiebolag att utbygga vatten— kraft i Norrland, närmast i Indalsälvens och Ångermanälvens flodområden. Därutöver byggde såväl kommunala som enskilda företag, bl. a. Stockholms stad och Sydsvenska kraftaktiebolaget, större vattenkraftstationer i mel- lersta Norrland. En serie betydande kraftstationeri denna del av landet togos härigenom i bruk. År 1946 svarade Norrland för drygt hälften av pro- duktionen av elektrisk energi i Sverige. I samarbete mellan staten, Stock— holms stad, Krångede aktiebolag och Sydsvenska kraftaktiebolaget kom- pletterades samtidigt med dessa utbyggnader stamlinjesystemet för kraf— tens överföring till mellersta och södra Sverige. År 1946 funnos fyra 200 kV stamlinjer för överföringen från Norrland och av dessa ägde staten två och övriga intressenter två. ,
Den snabba utbyggnaden av vattenkraften i mellersta Norrland medver- kade naturligt nog till en påtaglig stegring i naturkraftpriset i dessa trak- ter. Ehuru naturkraftpriset medförde — och fortfarande medför — en för- hållandevis liten ökning av årskostnaden för kraften, var stegringen av pri— set dock relativt sett så stor, att den föranledde särskild lagstiftning mot spekulation i vattenkraft.
Under det femte skedet gjordes även åtskilliga stora utbyggnader för att tillgodose kraftbehoven inom Norrland. Många av de tidigare omnämnda anläggningarna för leverans av kraft söderut betjäna även betydelsefulla norrländska kraftbehov.
Landsbygdselektrifieringen hade, som nämnts, sin andra betydelsefulla byggnadsperiod under detta skede, nämligen under krigsåren 1939—1945. I vissa avseenden förlöpte denna på samma sätt som den första. Det var även nu bristen på lys- och motoroljor som kom intresset hos de för elektri- fieringen mera passivt inställda att vakna. Under mellankrigsåren hade an- språken på bättre levnadsförhållanden ökat, varvid mekaniseringen av även det stationära arbetet vid jordbruken fått ökad omfattning. Vid de icke elektrifierade gårdarna, där oljan var ljus- och kraftkälla, blev det svårt att utföra föreliggande arbeten, detta så mycket mer som den redan förut knappa tillgången på mänsklig arbetskraft minskades förutom genom lands— bygdens fortgående avfolkning även genom inkallelser till militärtjänstgö- ring. Elektrifieringen av ännu oelektrifierade gårdar och områden blev där- för omedelbart aktuell. Vad som under första världskriget av många hade betraktats som en mer eller mindre umbärlig lyxvara hade nu blivit en oum- bärlig nödvändighetsvara. Visst ekonomiskt understöd för nyelektrifiering på landsbygden började från och med denna period att lämnas av såväl sta— ten och diverse andra samfälligheter som vissa storkraftföretag.
Det sjätte skedet i den svenska elkraftförsörjningens utveckling torde kunna sägas ha blivit inlett, när beslut år 1946 fattades, att statens vatten— fallsverk skulle utbygga Harsprånget och överföra större delen av kraften
söderut genom en stamlinje för 380 kV växelström. Linjen, vilken togs i drift med full spänning samtidigt med att Harsprångets kraftstation färdigställ— des våren 1952, är den första i världen, som byggts för denna höga spänning, och har av den anledningen väckt internationellt intresse. Förutom denna första 380 kV linje har ytterligare en överföringslinje för samma spänning tagits i drift och kompletteringslinjer äro under byggnad, varigenom ett riksomfattande storkraftnät för 380 kV växer fram.
Gotland anslutes till riksnätet genom den kabel, som vattenfallsverket sommaren 1953 har nedlagt i Östersjön för att via högspänd likström förse ön med vattenkraft från fastlandet. Även denna anläggning är en pionjär- anläggning eftersom högspänd likström tidigare icke har utnyttjats för i krafttransport av den omfattning det här är fråga om. : Tekniskt sett kan man nu skönja ett överföringsnät, som möjliggör att , alla utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångar inom landet kunna tillgodogöras för hela landets kraftförsörjning.
Stadselektrifieringens utveckling
. Av den ovan lämnade allmänna redogörelsen har framgått, att distribu- ,' tionen av elektrisk energi först upptogs i städerna. Detta är helt naturligt i med tanke på de gynnsammare förutsättningar för elkraftdistribution, , som en tätare bebyggelse medför. I städerna hade dessutom liknande all- l männa anläggningar, såsom för gas— och vattendistribution och för avlopp, i sedan länge varit i bruk och man hade sålunda administrativ erfarenhet I och möjlighet att omedelbart taga itu med frågorna rörande organiserandet och finansieringen av den nya verksamheten. De nystartade företagen blevo redan från början i tämligen stor utsträck- ning kommunalt ägda. Av distributionsföretagen i de svenska städerna ha i runt tal två tredjedelar startats som kommunala företag, medan resten har startats som privata bolag. Efter hand ha stadskommunerna i allt större utsträckning tagit hand om distributionsapparaten, så att den för närvaran- de i 82 % av Sveriges städer —— representerande 92 % av den totala stads- befolkningen — omhänderhas av kommunalt ägda elverk. Samma förhål— lande råder även i ett flertal andra större tätorter av stadskaraktär. Organisationsformerna inom de kommunala elverken ha likaledes växlat i i takt med utvecklingen. Karakteristiskt har varit en successiv övergång till 1 särskilda organ för elverkens skötsel. i De första stadselverken voro i avseende på kraftanskaffningen av två ty— per nämligen dels sådana verk, som både alstrade och distribuerade elkraft, dels sådana, som enbart distribuerade och sålunda inköpte all kraft från utanförliggande kraftverk. Flertalet elverk av den förstnämnda typen voro under ganska lång tid självförsörjande och behövde följaktligen icke kraft- tillskott utifrån. Detta stadium är nu passerat och av ifrågavarande elverk
i nämnda hänseende intaga en rad sydsvenska stadselverk, som medver- kade till bildandet av Sydsvenska kraftaktiebolaget och ha aktiemajoriteten i detta företag.
Elförsörjningens utveckling inom städerna liksom de större tätorterna på landsbygden har kännetecknats av vissa särdrag, av vilka ett par av de viktigaste här skola beröras.
Överallt i världen kom energiförsörjningen till en början att ordnas i form av distribution av likströmsenergi och så blev förhållandet även i Sverige. När distributionen av lågspänd växelström så småningom kommit i gång blev det dock ett önskemål att successivt avveckla likströmsdistribu— tionen såsom ekonomiskt mindre fördelaktig. Särskilt när kraftbehoven stego och distributionsområdena växte visade sig växelströmsdistributionen överlägsen och möjliggjorde sänkta energipriser. Avvecklingen av likströms- distributionen medförde stora kostnader. Den har slutförts på åtskilliga håll men pågår fortfarande inom många av våra större och medelstora städer.
Ett annat särdrag är att kraftöverföringen inom städer och andra tätorter av stadskaraktär i ganska stor utsträckning måste ske genom jordkablar, vilket är väsentligt dyrare än överföring med luftledningar. De fördelar, som man har i en tätort genom att belastningstätheten är relativt hög och den geografiska utsträckningen av distributionsnäten förhållandevis begrän— sad, motverkas av den dyrare materiel, som måste användas, samt de höga kostnader och komplikationer av olika slag, som arbeten på distributions- nät förlagda i gator, medföra.
Elektrifieringens omfattning blev givetvis från början icke fullständig. I detta hänseende torde städerna under första världskriget ha befunnit sig i ungefär samma läge som landsbygden gjorde när andra världskriget bröt ut. Bristen på bränn- och lysoljor 1917—1918 medförde en livlig komplet- terande elektrifieringsverksamhet, vilken fortsatte under de följande åren. Mot slutet av 1920-talet var elektrifieringen helt genomförd i samtliga stä— der och andra större tätorter.
Landsbygdselektrifieringens utveckling
Elektrifieringen av den svenska landsbygden och användningen av elekt— riciteten i jordbrukets tjänst igångsattes, såsom framgår av den allmänna redogörelsen, betydligt senare än stadselektrifieringen. I motsats till förhål— landena inom städer och andra större tätorter blevo här organisations- och finansieringsfrågorna problem av mycket stor räckvidd.
Det har tidigare framhållits, att den första mera betydande landsbygds— distributionen organiserades omkring år 1910 av några större kraftföretag efter något olika linjer.
# l i !
Trollhätte kraftverks och Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors” första landsbygdsdistribution bestod sålunda i direkt kraftleverans till större lant— gårdar, kvarnar och mejerier etc. i Västergötland i närheten av de båda kraftföretagens för andra ändamål byggda överföringslinjer.
Sydsvenska kraftaktiebolaget hade utbyggt sitt nät i västra Skåne huvud- sakligen för att tillgodose de städer, vilka voro bolagets delägare, med el— kraft. Kraftbolaget ägnade sig icke självt åt landsbygdsdistribution i vidare utsträckning än att det tillät abonnentsammanslutningar, vanligen i form av enskilda aktiebolag bildade genom landsbygdsbefolkningens eget initia- tiv, att köpa elkraft vid transformatorcentraler, uppförda för andra ända— mål, samt vidare distribuera och sälja kraften på samma sätt som städernas elverk. De nämnda sammanslutningarna blevo ofta stora och inom desamma uppstodo underföretag för vidare kraftförsäljning. Den på detta sätt ska- pade s. k. kedjehandeln uppvisade snart en del oförutsedda olägenheter, ofta resulterande i en onödig fördyring av kraften.
Hemsjö kraftaktiebolag, vilket som nämnts sedermera uppgick i Syd- svenska kraftaktiebolaget, tog från början aktiv del i arbetet att så långt det ansågs ekonomiskt möjligt tillgodose landsbygdens behov av elkraft inom sitt verksamhetsområde, Blekinge och östra Skåne. Bolaget medverkade till bildandet av andelsföreningar med en geografisk omfattning av unge- fär en sockens storlek inom vad man ansåg som elektrifieringsbara lands- bygdsområden. Andelsföreningarna åtogo sig att anskaffa erforderligt an- läggningskapital för de överförings— och distributionslinjer samt transfor- matoranläggningar, som erfordrades för respektive områdens elektrifiering. Kapitalanskaffningen ordnades normalt så, att varje föreningsmedlem teck- nade en ansvarsförbindelse i proportion till den av honom tecknade anslut— ningen av elektriska apparater. På ansvarsförbindelserna upplånade för- eningen det erforderliga kapitalet, vilket ställdes till kraftbolagets förfo- gande. Bolaget svarade för byggnad, underhåll och skötsel av hela distribu— tionsanläggningen. I enlighet med bolagets kalkyler erlade detta genom avräkning på kraftavgifterna ränta till föreningen på det utbetalade kapi- talet samt amorterade detta på viss tid, vanligen 20 år. Efter amorterings- tidens slut ägde kraftbolaget anläggningen och föreningen kunde "upplösas.
Hemsjöbolaget ansåg sig på detta sätt kunna ordna en så långt möjligt fullgod landsbygdselektrifiering på ett för bolaget och konsumenterna eko- nomiskt överkomligt sätt. Genom att bolaget självt svarade för detaljdistri- butionen blev kontakten med de enskilda konsumenterna god. Bolaget kun- de på olika sätt biträda konsumenterna och uppmuntra dem till ett ratio- nellt användande av elkraft. Genom att hela anläggningen byggdes och se- dermera sköttes av bolaget ernåddes enhetlighet i det tekniska utförandet samt rationellt och sakkunnigt handhavande av anläggningarna. Förenings— medlemmarnas möjlighet att övervaka användningen av de medel, som de satsade, var emellertid av naturliga skäl begränsad.
När Älvkarleby kraftverk planerades och byggdes 1911—1915, hade man hunnit samla erfarenheter från de tidigare landsbygdselektrifieringarna. Det var sålunda fullt klart att landsbygdens befolkning kunde och borde aktivt deltaga i elektrifieringsarbetet och att de blivande konsumenterna borde få inflytande på den lokala elkraftdistributionen. Organisationsfor- men andelsförening u.p.a. med de enskilda konsumenterna som medlemmar hade för detta ändamål redan visat sig mest användbar. Samtidigt var det uppenbart att landsbygden behövde ett kraftigt stöd från kraftleverantörens sida för att de organisatoriska och tekniska frågorna skulle få en till- fredsställande lösning.
Landsbygdselektrifieringen inom Älvkarleby kraftverks distributions— område ordnades därför i huvudsak så, att kraftverket efter omsorgsfull planering av de lokala distributionsområdenas omfattning och det totala nätets utformning medverkade till bildande av andelsföreningar, s. k. elekt- riska distributionsföreningar, vilkas uppgift var att bekosta och — i motsats till Hemsjösystemet — även bygga näten inom respektive områden samt handhava detaljdistributionen. Kraftverket svarade härvid för all erforderlig teknisk. ekonomisk och administrativ rådgivning. De enskilda konsumen— terna blevo medlemmar i distributionsföreningarna med ett antal andelar motsvarande >>omfattningen av och ändamålet med den av medlem ägda eller brukade fastigheten eller dess elektriska anläggning».1
Vid tillämpningen av nämnda princip utgjorde från början den odlade arealen den enhet vid jordbruket, varpå andelstalet baserades. Denna av de anslutna apparaternas antal och storlek oberoende beräkningsgrund med- verkade i hög grad till rationell användning av elkraft. Genom förenings- medlemmarnas aktiva deltagande i elektrifieringsarbetet, tillhandahållande av stolpar etc. kunde anläggningskostnaderna för detaljdistributionsnäten hållas relativt låga. Som insats i föreningen fingo konsumenterna till större eller mindre del lämna reverser, vilka de senare förräntade och amorterade helt vid sidan av kraftavgifterna.
Anläggningarna för kraftöverföringen till detaljdistributionsområdena — bygdeledningar och bygdetransformatorstationer —— utfördes, bekos- tades och' handhades av Älvkarleby kraftverk, varigenom enhetlighet, god utnyttjning och efter dåtida förhållanden hög driftsäkerhet erhölls för dessa mera komplicerade nät av högre ordning samtidigt som de totala anlägg- ningskostnaderna därigenom blevo låga. Kraftleveransen till distributions— föreningarna skedde sålunda på nedspänningssidan i kraftverkets bygde— transformatorstationer, vilka normalt placerades i centrum av respektive föreningsnät.
Vid den fortsatta landsbygdselektrifieringen blev i stor utsträckning det av Älvkarleby kraftverk införda systemet begagnat. Därjämte kom emel-
1 Citat ur [vattenfallsstyrelsens normalförslag till föreningsstadgar.
lertid även i fortsättningen en mängd andra organisationsformer till an- vändning, varför elektrifieringen av i dag måste sägas vara präglad av en tämligen stor oenhetlighet.
I samband med elektrifieringen av städerna hade i en del fall kringlig- gande landsbygdsområden blivit anslutna till stadsnäten. På samma sätt hade industrianläggningar, som inköpte eller producerade kraft främst för användning inom sin fabrikation, i stor utsträckning börjat distribuera en om än förhållandevis obetydlig del av kraften först i industrisamhället och därefter även inom den kringliggande landsbygden.
Storkraftföretag, som ursprungligen ej utövade egen detaljdistribution, började efter hand taga sig an dylik i större eller mindre utsträckning inom vissa områden, en utveckling som tilltagit under senare år. Landsbygds- t'öretagen ha nämligen fått allt svårare att finna förtroendemän, som ha tid och intresse för det ofta ganska betungande föreningsarbetet. En annan orsak till nämnda utveckling är att små och av olika anledningar mindre väl skötta distributionsföretag ej haft möjlighet att med bibehållen organi- sation reda upp sina förhållanden, vilket ofta lett till att de omhändertagits av sin råkraftleverantör. Ett visst intresse från de stora kraftbolagens sida att taga hand om detaljdistributionen inom sina områden, i varje fall de mera inkomstbringande delarna därav, torde också ha gjort sig gällande.
Statens vattenfallsverk, som relativt sent började detaljdistribuera kraft i egen regi, har under de senare åren väsentligt utvecklat denna del av verk- samheten. Då det kan vara av särskilt intresse att känna de olika skäl, som föranlett detta, skall här lämnas en närmare redogörelse för nämnda ut- veckling.
Detaljdistributionen påbörjades redan i samband med anläggandet av kraftstationen i Trollhättan och omfattade Trollhättans kommun samt ett par andra samhällen i Västergötland. Distributionsrätten i Trollhättan er- hölls i samband med att Kronan är 1906 överlät mark till Trollhättans kom- mun; distributionen har likväl sedermera övertagits av staden med undantag av vissa delar i förorterna, i vilka den fortfarande handhas av verket.I övriga ovannämnda samhällen saknades från början intresse för kommunal distri- bution, varför verket åtog sig densamma genom 40-åriga koncessionsavtal. När man började bygga kraftstationen i Porjus var det likaledes helt natur- ligt, att verket skulle taga hand om detaljdistributionen i detta samhälle.
Verkets detaljdistribution har sedermera utökats i samband med de inköp av outbyggda fall och befintliga vattenkraftstationer, som genomförts för att trygga krafttillgången. Ibland ha säljarna betingat sig ersättning i kraft och det därför utbyggda nätet har då fått omhändertaga hela distributionen inom området. Ibland ha detaljnät med tillhörande distribution medföljt förvärvet. Det sagda gäller framför allt Motala ströms kraftaktiebolags om— fattande distribution. Förvärvet av denna, vilket ägde rum är 1930, var en följd av att besittning av bolagets kraftstation vid Borensberg var önskvärd
för att verket skulle kunna helt behärska vattentappningen i Motala ström mellan Vättern och Roxen.
Sedan mitten av 1930-talet har den av vattenfallsverket bedrivna detalj— distributionen utvidgats väsentligt såväl genom övertagande av befintlig distribution som genom ren nyelektrifiering. I förstnämnda fall har det i regel gällt sådana elektriska distributionsföreningar, som av skilda orsaker ej velat eller kunnat fortsätta sin verksamhet på ett för bygdens kraftför- sörjning tillfredsställande sätt. De vanligaste anledningarna ha varit risk för ekonomisk katastrof eller svårighet att få kompetent ledning och skötsel av företagets verksamhet. I vissa fall har det gällt att undvika ovidkom- mande mellanhänder och allvarligare rubbningar i kraftförsörjningen. En del av de övertagna företagen drivas fortfarande såsom särskilda företag, ehuru de ägas av staten, och deras verksamhet handhas av verkets personal. De lokala intressena tillgodoses genom representation i företagens styrelser.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att omnämna, att vatten- fallsverket i Kiruna bedriver distribution av kraft för uppvärmningsända— mål, under det att kommunen själv tillhandahåller invånarna elkraft till belysning och motordrift. Detta egenartade förhållande har uppkommit av särskilda utvecklingshistoriska skäl.
Ren nyelektrifiering har upptagits av vattenfallsverket inom sådana om- råden, där tillräckligt intresse för bildande av distributionsföreningar sak- nats eller där bebyggelsen är så gles, att betingelserna härför varit särskilt ogynnsamma, exempelvis i en del omåden i Bohuslän och Dalsland.
Aktiebolagsformen för mindre detaljdistributionsföretag har alltid fått en viss användning. På en del håll har en särskild form av aktiebolag med kooperativ betoning tillämpats. Detta har t. ex. varit fallet vid elektrifie— ringen av Stockholms skärgård, vilken skedde under vattenfallsstyrelsens medverkan. De relativt höga kostnaderna vid dessa arbeten gjorde det omöjligt att åstadkomma tillräcklig anslutning till en efter vanliga regler bildad andelsförening. Genom tillämpning av aktiebolagsformen med rätt för varje konsument att teckna valfritt antal aktier samt genom att in- tressera vederbörande kommuner underlättades kapitalanskaffningen. Den ledande principen inom andelsföreningarna, att all vinst av distributions- rörelsen skall komma konsumenterna tillgodo vanligtvis genom låga taxor, sökte man tillämpa även här genom lämplig utformning av bolagsordningen. Sålunda får aktiekapitalet i regel utgöra endast 20 a 25 % av den ursprung- liga anläggningskostnaden. Aktiekapitalet får ej höjas utan vattenfalls- styrelsens medgivande och vinstutdelningen begränsas till 6 %. Kapital- anskaffningen i övrigt har skett dels genom uttagning av anslutningsavgifter från konsumenterna av samma storleksordning som aktiekapitalet, dvs. endast omkring 25 % av anläggningskostnaden, dels genom lån, vanligen mot vederbörande kommuns borgen. Genom bolagsordningens föreskrift att kommun äger företrädesrätt inlösa utbjudna aktier ävensom genom att
begränsa rösträtten till maximum 10 % samt genom vissa föreskrifter i kraftleveranskontraktet har man sökt tillförsäkra befolkningen i den bygd, där dessa bolag verka, samma inflytande på distributionsföretagets förvalt- ning som i andelsföreningarna.
I tekniskt avseende har landsbygdselektrifieringen genomgått en bety— delsefull utveckling. Bygdespänningen valdes i södra och mellersta Sverige efter några trevande försök med lägre spänning vanligen till 20 kV (i en- staka fall annan spänning från 10 upp till 30 kV), medan man i de senare elektrifierade, glesare bebyggda delarna av mellersta och övre Norrland valde 40 kV bygdespänning. För ortsnäten inom stora delar av södra och ] mellersta Sverige valdes ursprungligen i regel 1,5 kV spänning. Valet härav | dikterades av en önskan att kunna ansluta tröskmotorer och andra större * motorer direkt till ortslinjerna utan transformering. Detta var möjligt vid i en spänning av högst 1,5 kV. Ortsnätens begränsade utsträckning och det i låga elkraftbehov, som då förelåg, gjorde också att denna låga spänning » betraktades som mest ekonomisk. Högre ortsspänning användes emellertid ' också, särskilt i glesare bebyggda trakter och även i Norrlands älvdalar, ' där 10 kV eller i vissa fall 20 kV kom till användning. : Snart nog måste spänningen 1,5 kV överges bl. a. på grund av koppar- ! bristen under första världskriget, som framtvingade användningen av stål ; i ledningarna, och 3 kV blev den vanliga ortsspänningen. Tröskmotorernas I anslutning till ortsledningen bibehölls dock i stor utsträckning men gjordes [ nu över en flyttbar transformator. Sedan slutet av 1920-talet, då transfor- matorer med lägre tomgångsförluster kommit i marknaden, ha näten ord- ; nats med stationära transformatorer, tillräckligt stora även för tröskmotor- l belastningen. Ortsspänningen 6 kV har härefter blivit normal för nyanlägg- ningar inom södra och mellersta Sverige.
Med den kraftigt stigande belastningen har det blivit nödvändigt att bygga om de gamla 1,5 kV näten till högre spänning. Härvid syftar man i regel till 6 kV, även om man i en del fall för att utnyttja befintlig materiel utför omläggningen etappvis med 3 kV under ett övergångsskede. Flertalet nät med ursprungligen 1,5 kV spänning äro numera ombyggda. Även 6 kV har på senaste tiden börjat betraktas som en väl låg ortsspänning. 10 kV anses nu på många håll vara den gynnsammaste spänningen och moderna anlägg- ningar byggas i stor utsträckning enligt 10 kV standard, även där man tills
* vidare kommer att driva dem vid lägre spänning.
Lågspänningssystemet 380/220 V har under senare år blivit det normala vid nyanläggningar såväl på landsbygden som i städerna. För landsbygdens del har, i motsats till i städerna, likströmmen aldrig använts i större ut— sträckning. Likströmsdistribution har på landsbygden endast förekommit från smärre icke samkörande kraftanläggningar men kan där fortfarande ge betydande problem av lokal natur. Övergång från lägre spänning, även
likspänning, till 380/220 V växelspänning har emellertid för berörda lands— bygdsområden haft och har stor betydelse. Omläggningar ha redan utförts i stor utsträckning och torde för framtiden bli aktuella på allt flera håll.
Anläggningarnas tekniska utförande har växlat under landsbygdselektri- fieringens olika tidsperioder. Sålunda rådde vid den första intensiva ut— byggnaden under och efter det första världskriget brist på såväl materiel som kvalificerad arbetskraft och många av de distributionsanläggningar som då byggdes fingo ett sådant utförande, att de under mellankrigstiden till stora delar måste byggas om. Även under de senaste krigsåren har för distributionsanläggningar använts kristidsmateriel i tämligen stor utsträck- ning, ehuru denna gång med större urskillning.
Konstruktionernas utformning, som från början präglades av stor oenhet— lighet, har efter hand genom normering och standardisering blivit alltmera enhetlig. Mycket återstod att göra på detta område när elkraftutredningen påbörjade sitt arbete. Genom den på elkraftutredningens initiativ tillsatta samarbetskommittén för landsbygdsnätens standardisering har dock under de senaste åren ett omfattande arbete nedlagts bl. a. på normering och stan- dardisering av de i orts- och lågspänningsnäten ingående konstruktionerna, vilket medverkat till förbättrade förhållanden.
Tarifittvecklingen
Försäljning av elektrisk energi förekom till en början huvudsakligen i städer och därvid i form av detaljdistribuerad, lågspänd kraft. De äldsta tarifftyperna återfinnas därför inom stadsdistributionen, vilken också i viss mån lett utvecklingen på detta område. I nedanstående redogörelse för ut- vecklingen på tariffområdet behandlas (årför städernas detaljtariffer för- hållandevis ingående. Redogörelsen går icke närmare in på de olika tariff- typernas uppbyggnad eller de allmänna principerna rörande prissättning på elektrisk kraft. Härvidlag hänvisas till Redogörelse nr 1, s. 25—43.
Städernas detaljtariffer
De tidigast använda belysningstarifferna bestodo i stor utsträckning av ackordstariffer med ett fixerat pris per lampa och är, per lampa och månad, per lamptimme etc. Priset var beroende av lampans storlek, vilken i regel uttrycktes i normalljus. Fördelarna med denna tarifform vid elektrifie- ringens dåvarande omfattning voro uppenbara. En minimiinkomst garante— rades, vilket från distributionsföretagens synpunkt säkerligen var behövligt, och vidare undvek man de dyrbara mätarna och de ofta återkommande och kostsamma avläsningarna. En viss kontroll måste dock utövas och ganska snart inmonterades strömbegränsare, vilka antingen kopplade av hela an-
läggningen eller gåvo varningssignal, om flera eller större lampor än som var överenskommet anslötos.
Inom stadsdistributionen blevo ackordstarifferna ganska snart, särskilt sedan elmotorer börjat allmänt användas, ersatta med tariffer baserade på uppmätning av den konsumerade energin, varigenom det blev möjligt att avpassa kostnaderna för en viss abonnent efter den verkliga konsumtionen. Ackordstarifferna inbjödo till slöseri med den elektriska energin och nöd- vändiggjorde — om strömbegränsare Eke användes — kontroll av lamp— installationen samt driften och belastningen av anslutna motorer. I deras ställe blevo deras åtminstone i fråga om energiuttagningen motsatta ytter— lighet, energitariffer, förhärskande, ofta dylika av stegrabattyp med kilo- wattimmemåtare. I början på 1900-talet framkommo, speciellt för motorer, värmeapparater o. d., en del nya tarifftyper, vilka skulle komma att spela en stor roll i den fortsatta utvecklingen. Här må nämnas dubbeltariffer, enkla blocktariffer och i vissa fall tariffer, i vilka avgiften var baserad på den uttagna effekten.
Intresset för effektberoende tariffer växte i samband med att detaljdistri— butionen i ökad omfattning utsträcktes till industri och hantverk, varvid olika slag av dylika tariffer framkommo. Betalningen erlades med ett visst pris per uppmätt kW eller hk och år. Debiteringseffekten utgjorde vanligen medelvärdet av ett överenskommet antal halvmånads- eller månadsavläs- ningar. Man kunde också ha ett fast pris för ett visst effektbelopp samt debitera särskild ersättning, ofta efter ett högre å-pris, för den effekt, som togs utöver det faställda beloppet.
Samtliga tariffer hade ursprungligen varit grundade på enkla konsum- tionselcment, dvs. i regel antingen energi i kWh eller effekt i kW. I sam- band med att försäljningen av högspänd kraft under 1900-talets första decennier sköt fart kommo de första kombinerade tarifferna till använd— ning, dvs. tariffer där avgiften bestämdes av såväl energi— som effektför- brukningen. En första form utgjordes av tariffer med betalning efter energi— förbrukningen men med en viss minimiavgift per kW, bestämd efter installa— tionen eller efter uppmätt maximivärde.
Nya idéer i fråga om bostads— och hushållstariffer kommo omkring år 1910 samtidigt från olika håll i utlandet. Man hade börjat att teoretiskt studera tariffproblemet. Bland den mångfald av tarifftyper, som vid denna tid skapades, kan särskilt urskiljas början till den s. k. grundavgiftstariffen, vilken numera dominerar. Olika principer för grundavgiftens bestämning förekommo, bl. a. även anknytningen till golvytan. Pionjären i Sverige för tariffer av denna typ torde ha varit Malmö elverk, som redan 1912 införde en grundavgiftstariff. Exemplet följdes snart av ett antal andra elverk. övergången till grundavgiftstariffer började först på allvar i mitten och slutet av 1920-talet. Den fortsatte sedan ganska hastigt, delvis i samband med det av Svenska elverksföreningens tariffkommitté från och. med år 1932
bedrivna utredningsarbetet. En undersökning strax före andra världskri— gets utbrott visade, att nästan alla svenska stadselverk hade tillgång till grundavgiftstariffer med priser, som bl. a. möjliggjorde billig elektrisk mat- lagning.
För den stora massan y'rkesabonnenter kom utvecklingen från omkring år 1910 att följa andra linjer. Nästan varje elverk uppvisade ganska snart en mycket rikhaltig provkarta av tariffer. Detta var förklarligt med tanke på att man här hade att göra med abonnenter, som hade olika behov av elektrisk energi och olika uttagningsförhållanden och härigenom krävde olika behandling i prishänseende. Elverken sökte att genom de olika tarif- ferna tillmötesgå dessa krav. Det vanligaste slaget av tariffer för yrkes- abonnenter utgjordes av energitariffer såsom dubbel- och trippeltariffer, säsongtariffer och tidspärrtariffer, vidare av effekttariffer med eller utan blockning av energipriset eller med energipris försett med tidspärr eller säsongbestämmelser. Särskilt stor användning fingo effektgränstariffer med lågt pris för den uttagna energin under effektgränsen, vilken i flertalet fall möjliggjorde uttagning av energi för skyltning och skyltfönsterbelysning.
Försöken att renodla och förenkla hela komplexet av detaljtariffer inled- des såsom nämnts i början av 1930-talet av Svenska elverksföreningen. Som resultat av den av föreningen tillsatta tariffkommitténs arbete framlades successivt sammanställningar och beskrivningar av lämpliga tariffer, vilka kommo att spela en stor roll för stadstariffernas utveckling. Kommittén framlade år 1944 ett slutbetänkande med allmänna riktlinjer för utform- ning av lågspänningstariffer för distribution av elektrisk energi inom tät- orter. Efter det arbete, som elverksföreningen sedermera utförde för de av elkraftutredningen framlagda standardtarifferna (varom mera nedan), full- följde nämnda kommitté bearbetningen av stadstarifferna. Vid föreningens årsmöte 1947 framlades förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft i städer och andra större tätorter. Detta förslag, som efter vissa justeringar intogs i föreningens handlingar 1948, nr 20, och som i väsentliga delar ansluter sig till elkraftutredningens standardtariffer, om- fattar dels en polygontariff för alla ändamål, dels komplement- och special- tariffer för vissa ändamål samt dels tariffenhetsnormer. Polygontariffen är avsedd för alla abonnemang av normal typ och motsvarar elkraftutred- ningens normaltariff.
Elverksföreningens arbete har bl. a. lett till att detaljtariffer av enhetlig typ alltmera kommit i bruk inom städer och andra större tätorter.
Landsbygdens detaljtariffer
Inom landsbygdselektrifieringen följde tariffutvecklingen för den låg- 'spända kraftförsäljningen till att börja med i stort sett samma linje som i städerna. Vid små lokala energiföretag, som i krafthänseende voro själv-
för-sörjande, synas sålunda ackordstarifferna och relativt höga, enkla energi- tariffer ha varit de mest använda tarifformerna.
På grund av de speciella förutsättningarna för landsbygdselektrifiering med bl. a. dryga fasta kostnader för nåt m. m. blev man emellertid snart tvingad in på ett för landsbygden speciellt system, enligt vilket konsumen- terna på ena eller andra sättet fingo bistå med kapitalanskaffningen. I den tidigare redogörelsen ha de olika metoderna härvidlag behandlats, särskilt de inom Hemsjö kraftaktiebolags och Älvkarleby kraftverks försörjnings- områden först använda. Det blev på landsbygden normalt, att konsumen- terna vid anslutningen till distributionsnätet fingo erlägga en engångsavgift, vilken varierade inom vida gränser.
Alla övriga omkostnader fördelades på sålda kilowattimmar. För ström till belysningsändamål debiterades exempelvis 40 a 50 öre/kWh, för lågspän- ningskraft till småmotorer och värmeapparater 20 a 30 öre/kWVh och för ; högspänningskraft till tröskning, vedkapning o. d. 10 51 15 öre/kWh. Några , undantag med lägre energipriser funnos. Även på de håll, där detaljdistri—
butionen handhades av större kraftföretag, voro tarifferna av ungefär sam- ma art. För att garantera den minimiinkomst, som erfordrades med hänsyn till kapitalkostnaderna, kombinerades här de enkla energitarifferna ofta ! med minimiavgifter av olika slag; per rum, per hästkraft, per hektar odlad jord osv.
De relativt höga energipriserna omöjliggjorde en mera vidsträckt använd- ning av elenergin. Ett betydelsefullt steg mot tariffernas rationalisering ; torde ha tagits då vattenfallsstyrelsen år 1923 införde sin 5. k. bygdetaxa * (se nedan) för försäljning av råkraft till distributionsföreningar. Bygde—
taxan, som möjliggjorde utvecklingsfrämjande detaljtariffer, resulterade i att distributionsföreningarnas tariffer inom statens vattenfallsverks om- råde i ganska stor omfattning ändrades och utformades till tariffer av grundavgiftstyp, snarlika den av elkraftutredningen år 1947 rekommen— derade normaltariffen. Avgifterna i detaljtarifferna sattes så mycket över bygdetaxans avgifter som krävdes för att ge medel till täckning av för- eningarnas kostnader. Även inom de landsbygdsområden, som voro anslutna till större detalj- distributörer eller som inköpte sin råkraft från större råkraftföretag, skedde en motsvarande utveckling. Sydsvenska kraftaktiebolaget införde sålunda år 1925 vid sidan av äldre tariffer nya tariffer av grundavgiftstyp, dock med förhållandevis högt energipris, och AB Skandinaviska elverk införde år 1927 särskilda bostads-, jordbruks- och hantverkstariffer, vilka byggde på grund- avgiftstariffens idé.
Medan sålunda tarifförhållandena inom de områden, där distributionen av råkraft eller lågspänd kraft handhades av statens vattenfallsverk och andra större kraftföretag, relativt tidigt blevo i viss mån ordnade, blev utvecklingen inom de tusentals småföretag, som arbetade under andra för-
hållanden, oenhetlig och synnerligen rik på varianter. Tariffer med höga energipris funnos sida vid sida med tariffer av modern grundavgiftstyp, där dock i vissa fall priserna satts så lågt att energiuttagningen växte för snabbt och anläggningarna snart blevo överbelastade. De alltför låga tarifferna skänkte ej heller den ekonomi, som behövdes för underhåll och förstärkning samt fortsatt utbyggnad.
Det av elkraftutredningen utförda arbetet för att åstadkomma lämpliga standardtariffer för detaljdistribution resulterade i förslag till standard- tariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft, avgivet den 2 januari 1947 (SOU 1947: 4). Förslaget bygger i allt väsentligt på ett av Svenska elverks— föreningens kommitté för landsbygdstariffer, under medverkan av elkraft- utredningen, utarbetat förslag. De av elkraftutredningen sålunda föreslagna standardtarifferna utgöras av en s. k. normaltariff av grundavgiftstyp för alla normala ändamål samt för speciella fall Vissa komplement— och special- tariffer. Förslaget omfattar även riktlinjer för tariffenhetsberäkning.
Engrostariifer
Ehuru engrosförsäljningen av elektrisk energi, vilken huvudsakligen sker vid högspänning, började senare än detaljförsäljningen, voro de första en- grostarifferna av samma enkla beskaffenhet som de ursprungliga belys- ningstarifferna. De utgjordes av ackordstariffer eller enkla effekttariffer med en årlig avgift per hk eller kW. Priserna varierade efter metoderna för effektens bestämning men torde i de fall, då effekten uppmättes med maxi- malmätare, ha legat vid storleksordningen 60 a 80 kr/hk/år. övergången till kombinerade tariffer skedde i början av 1910-talet, då bl. a. vattenfalls- styrelsen införde en effekttariff av detta slag. Tarifferna vid försäljning till landsbygdens distributionsföretag överensstämde till en början med mot- svarande tariffer för städer och industrier, även orn avgifterna genomgåen- de voro högre för landsbygdens del. Detta förklaras av de högre överfö- ringskostnaderna till landsbygdens ofta avlägsna och vidsträckta konsum- tionsområden samt den lägre utnyttjningen av anläggningarna vid lands- bygdsdistributionen.
Återförsäljarnas, dvs. i första hand elverkens, tariffer för den högspända kraftförsäljningen voro utformade på ungefär samma sätt som råkraftför- säljarnas. En vanlig tarifftyp, som slog igenom i södra Sverige och där an— vändes under lång tid, innefattade en låg effektavgift samt ett blockat ener- gipris, där priset i det första blocket låg relativt högt.
Engrostarifferna ha efter hand genomgått en viss normalisering för hela landet i så måtto, att vattenfallsstyrelsens tariffer tjänat som förebild för en— grostarifferna inom andra företag, såväl råkraftföretag som återförsäljande företag. Några kommentarer beträffande utvecklingen av vattenfallsstyrel- sens tariffer kan därför vara av intresse.
| ! ?
På grund av överföringskostnadernas dominerande betydelse utformades vatten- fallsstyrelsens krafttariffer först med betydande prisskillnader med hänsyn till de yttre leveransförhållandena, såsom leveranspunktcns läge och leveransspänningen. Skilda pris gällde sålunda för olika landsdelar allt efter belägenheten i förhållande till vattenkrafttillgångarna. För de första bygdelinjeleveranserna voro avgifterna även beroende av avståndet till de matande transformatorstationerna. Utveck- lingen fram till de senaste åren gick i riktning mot avskaffande av sådana diffe— rentieringar. I 1930 års normaltariffer, genom vilka grunden till vattenfallsstyrel- sens nuvarande engrostariffsystem lades, stadgades sålunda särskild prisnedsätt- ning endast för ett par områden och priserna blevo enhetliga för leveranser från ortsstation respektive bygdelinje etc. I 1936 års tariffer bortföll beroendet av anslutningssättet och i 1947 års tariffer slopades specialområdena helt. År 1951 återinfördes emellertid en differentiering i samband med den då genomförda taxehöjningen. Denna utgjorde nämligen 10 % på de tidigare tarifferna för de norrländska kraftverksområdenas del men 15 % för de mellansvenska. Nämnda differentiering motiveras av den successivt ökande utnyttjningen av distributions- näten inom Norrland och av att fjärröverföringen från de norrländska kraftöver- skottsområdena till Mellansverige icke till någon del skall belasta de norrländska förbrukarna. Förutom den sålunda återinförda geografiska differentieringen fin- nas numera prisskillnader endast på grund av olika leveransspänning, föranledda av transformeringskostnaderna. De vid nämnda tillfällen utfärdade normaltarif— ferna ha även i andra avseenden syftat till ett förenhetligande av kraftvillkoren. Prissänkningarna ha sålunda icke berört leveranser med specialpris lägre än de nya normalprisen och övergång till de nya normaltarifferna har förutsatt strikt tillämpning av dessa, så att förefintliga specialrabatter o. d. i stort sett avvecklats. Ändringarnas verkan för pågående leveranser har varierat i rätt hög grad. I stort sett ha emellertid vid alla tre tillfällena reduktioner för de abonnenter, som be- rörts av ändringarna, uppgått till 5 a 20 %. Därjämte har en reell prissänkning skett under andra världskriget genom att kraftavgifternas dyrtidsstegring betyd- ligt understeg vad som motsvarade den allmänna höjningen av prisnivån. Denna prissänkning har emellertid till en del motverkats genom de senare prishöjning- arna. (Beträffande dyrtidstillägg se närmare redogörelse nedan).
Vid sidan av normaltarifferna har vattenfallsstyrelsen några standardiserade specialtariffer, av vilka en del icke äro offentliggjorda men trots detta allmänt kända. De användas för endast ett fåtal leveranser och spela sålunda reellt mycket liten roll men ha till uppgift att tillgodose en del speciella belastningsförhållan- den. Som exempel må nämnas reservkrafttariffer för företag med egen vattenkraft och med behov av tillskottskraft särskilt vid dålig vattentillgång, säsongtariffer för leveranser, vilka kunna begränsas till delar av året icke omfattande vinter- vardagarnas högbelastningstid, och en sjukhustariff, avsedd för sjukhus med hel— elektrifierade kök. Som specialtariffer kunna också räknas de i vattenfallsstyrel- sens normaltariffredogörelse intagna kvarn- och sågtaxan samt kyrkouppvärm- ningstaxan.
Ytterligare må nämnas de enbart i Norrland tillämpade tarifferna. Den 5. k. norrländska industritaxan är en effekttariff utan energiavgift. Den har bibehållits i stort sett oförändrad sedan 1920-talet, bortsett från att normalt dyrtidstillägg till- kommit. Möjlighet att under vissa villkor kombinera denna tariff med den nor- mala topptaxan finnes från år 1946. En tidigare effekttariff för småleveranser har försvunnit och ersatts med dels den normala industritaxan, dels den s. k. norr- ländska bygdetaxan. Den senare, som är en effektgränstariff liknande subtraktions- taxan, har efter hand praktiskt taget helt utträngts av denna.
Det har städse varit nödvändigt att behandla en del kraftleveranser speciellt i tariffhänseende, antingen medelst rabatteringar i förhållande till normaltarifferna eller medelst helt självständiga specialtariffer. De successiva taxesänkningarna ha emellertid som nämnts lett till att denna särbehandling minskat betydligt i omfång. Vid kraftanvändning för elektrokemiska och elektrotermiska ändamål motsvarar fortfarande bärkraften oftast icke normaltariffernas avgifter, utan ett särskilt prisläge är behövligt. Detta har emellertid då också i regel den bakgrun- den, att ifrågavarande industrier äro gynnsamt förlagda i förhållande till kraft- stationer och stamlinjer, så att överföringskostnaden är lägre än i genomsnitt. Prisformen är i regel effektavgift (kr/kW/år) utan någon energiavgift.
En speciell engrostariff för leverans till landsbygdens distributionsföretag ut- gjorde vattenfallsstyrelsens s. k. rabattaxa, sedermera kallad bygdetaxa, vilken som redan nämnts infördes år 1923. Den föregicks av en dubbeltariff, som inne— fattade en avgift av 10 öre/kWh för energi under normal uttagningstid och 25 öre/kWh under 5. k. spärrtid (i detta fall = normal belysningstid). Nämnda s. k. 10/25 örestaxa, som år 1922 kompletterades med en provisorisk taxereduktion för extra stora tomgångsförluster, gav under vanliga förhållanden ett medelpris av ca 13 öre/kWh för råkraften. Den stora fördelen med bygdetaxan var att energi till lågt fortsättningspris blev tillgänglig.
Bygdetaxan är numera upphävd för nyleveranser men med hänsyn till dess be- tydelse för utvecklingen är en närmare redogörelse för den motiverad. Den utgör en effektgränstariff med enbart effektavgift för bottenkraft och enbart energi- avgift för överkraft. Därjämte utgöres en väsentlig beståndsdel av tariffen av en fast avgift, bygdenätsavgiften (kr/tariffenhet och år), proportionell mot det antal tariffenheter, som abonnenten representerar. Tariffenhetstalen beräknas därvid enligt särskilda normer på grundval av antalet rum, den odlade jordens areal o. (1. För återförsäljare sammanräknas detaljkansumenternas tariffenhetstal. Efter hand har bygdetaxan undergått flera successiva sänkningar dels separat, dels tillsammans med övriga normaltariffer åren 1930 och 1936.
Ett betydelsefullt steg togs år 1930, då valfrihet mellan bygdetaxan och indu- stritaxan infördes för landsbygdsdistributörerna. Detta hade år 1946 lett till att något mindre än hälften av nämnda distributörer, representerande ungefär tre fjärdedelar av totala tariffenhetstalet, övergått till industritaxan. Å andra sidan har bygdetaxan i någon om ock obetydlig omfattning kommit till användning även för industrier, t. ex. tegelbruk.
Den taxesänkning, som vattenfallsstyrelsen genomförde år 1947, berörde icke bygdetaxan. I stället bortföll denna som normaltariff och uteslöts från ytterligare tillämpning vid nya leveranser. Anledningen var att den vid samma tillfälle införda subtraktionstaxan var speciellt lämplig för landsbygdsdistributörerna och för långt övervägande delen förmånligare än bygdetaxan. Vidare hade en över- gång till en enbart av elektriska storheter beroende tariff visat sig vara önskvärd därför att fastställandet av tariffenhetstal, som ursprungligen icke beredde nämn- värda bekymmer, blivit allt svårare att genomföra invändningsfritt allteftersom landsbygdselektrifieringen ökat i omfattning och intensitet.
Fluktuationerna i penningvärdet under senare delen av första världskriget inverkade avsevärt på kostnaderna för elektriska anläggningar och aktualiserade därigenom behovet av dyrtidstillägg på kraftavgifterna och penningvärdesberoende engrostariffer. Att detta behov i första hand inskränkte sig till tariffer för engros- försäljning sammanhänger med att abonnemangen vid engrosleveranser genom kontrakt eller annorledes bindas för längre tid, vilket normalt icke är förhållandet vid detaljdistribution. Många engrostariffer, som infördes vid denna tid, blevo
| |
sålunda försedda med klausuler, enligt vilka kraftavgifterna gjordes beroende av någon faktor, som ansågs avspegla penningvärdet. Dylika faktorer voro bl. a. levnadskostnadsindcx och kolpriset, vilket låg nära till hands att använda sig av med tanke på bl. a. att elkraftens framställningskostnad i viss utsträckning är direkt beroende av kolpriset. Prisregleringsklausuler, baserade på såväl social- styrelsens lcvnadskostnadsindex som kolpriset, infördes i vattenfallsstyrelsens tariffer år 1920.
Mot slutet av 1920-talet hade penningvärdet på nytt stabiliserats och man bör- jade anse beroendet av levnadskostnadsindex onödigt. I vattenfallsstyrelsens nor- maltariffer av 1930 bibehölls sålunda endast en kolprisklausul, ehuru i ändrad form, som säkerhet mot penningvärdesförsämring. I 1936 års normaltariffer åter- införde styrelsen en indexberoende penningvärdesklausul med tanke på de lång- variga kraftkontrakten och möjligheten av snabba och oförutsedda ändringar i penningvärdet. Koltillägget ersattes sålunda nu med en kombinerad index- och kolklausul.
Under det andra världskriget framkommo farhågor för att en allmän höjning av kraftavgifterna skulle bli behövlig. Dyrtidstilläggen voro nämligen avsedda att kompensera blott de rörliga kostnadernas uppgång men icke stegringen av kapital- kostnaderna för nya kraftstationer och överföringsanläggningar. Vissa skärpningar av 1936 års tariffer genomfördes också på hösten 1942, men själva grundtarifferna ansåg vattenfallsstyrelsen sig kunna bibehålla oförändrade under förutsättning, att någon ytterligare väsentlig uppgång av prisnivån icke inträdde. Någon tid därefter kom det allmänna prisstoppet och därigenom blev nämnda förutsättning till en tid uppfylld. År 1951 genomfördes de tidigare omnämnda ändringarna med 10 resp. 15 % höjning av grundtarifferna. Den kombinerade prisreglerings— klausulen ersatte vattenfallsstyrelsen år 1946 med ett enbart av levnadskostnads— index beroende tillägg —— ren indexklausul hade dock tillämpats redan från år 1941 för några enstaka större leveranser. Ett motiv för övergången till index- klausul var att beroendet av kolpriset framstod som oegentligt för många abon— nenter, när under krigets knapphetsförhållanden endast ringa kvantiteter kol användes för kraftalstring.
Kap. 3. Elkraftförsörjningen i andra länder
Som ytterligare underlag för bedömningen av Sveriges elkraftförsörjning och de åtgärder till förbättringar i olika avseenden, som kunna befinnas erforderliga, har elkraftutredningen funnit en överblick över förhållandena även i andra länder önskvärd. Intresset har därvid koncentrerats till sådana länder, där förutsättningarna ifråga om energitillgångarna, konsumtioncns art och relativa storlek, överföringsförhållandena eller den allmänna tek- niska standarden äro någorlunda lika Våra eller där utvecklingen på senare I 1 l tid lett till mera omfattande statsingripanden. I ovannämnda syfte har el— kraftutredningen genom studier av svensk och utländsk litteratur samt genom kontakter med olika organisationer och enskilda personer i respek-
__ tive land bl. a. sökt få fram ett någorlunda representativt och jämförbart material för grannländerna Danmark, Finland och Norge, för Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien samt för Kanada och USA. I bilaga 3 lämnas på grundval av detta material en kortfattad redogörelse för hur kraftförsörjningen är ordnad i dessa länder samt för vad som i övrigt bedömes vara av särskilt intresse. I det följande behandlas därjämte över- siktligt några allmänna utvecklingstendenser inom särskilt europeisk el- kraftförsörjning.
Det avbräck i den materiella utvecklingen, som det andra världskriget medförde, avspeglades även i elkraftförbrukningen. År 1945 var denna i flertalet länder i Europa mindre eller lika med förbrukningen omedelbart före kriget. I USA däremot, där kriget ej medfört någon omfattande skade- görelse utan i stället givit upphov till en ofantlig industriell produktion, hade denna period ej medfört någon stagnation utan landets produktions— kapacitet såväl som elkraftförbrukning var vid krigets slut väsentligt ut- ökad. Detsamma var förhållandet med de neutrala europeiska staterna, bl. a. vårt eget land.
Återhämtningen efter kriget gick i flertalet stater mycket snabbt. Fabriker reparerades och nybyggdes i rask takt och behovet av elkraft för såväl in- dustriella som andra ändamål steg hastigt. Denna utveckling fortsatte ungefär fram till år 1951, varefter dock en viss minskning av utvecklings- takten kan förmärkas. En jämförelse mellan elkraftförbrukningen år 1938 och år 1952 visar ett imponerande resultat av återuppbyggnaden i de krig— förande länderna. Elförbrukningen, som i stort sett torde ha utvecklats i takt med industriproduktionen, har i flertalet länder minst fördubblats under denna period, trots stagnationen under krigsåren. Det försprång, som Sverige och andra neutrala stater fått under kriget, har till stor del inhämtats av de krigförande länderna i Europa. I USA har omställning—
en till fredsproduktion under de första efterkrigsåren och den delvis av koreakrisen orsakade förlängningen av högkonjunkturen medfört en myc- ket snabb utveckling av såväl industriproduktion som elförbrukning, var- igenom USA:s försprång framför Västeuropas industriländer sedan för- krigstiden ytterligare förstärkts; elförbrukningen i USA är dock fortfarande i förhållande till folkmängden endast obetydligt större än i Sverige. Även Östeuropas stater ha idag en betydligt starkare industripotential och där- med även betydligt större elkraftbehov och elkraftproduktion än före kriget.
Återuppbyggnaden av kraftverksindustrin ställde stora krav på kapital och arbetskraft i alla de krigshärjade länderna och en angelägenhetsgrade- ring med hänsyn till nationalnyttan för de olika objekten blev nödvändig. Trots de förhållandevis höga kapitalinsatserna voro statsmakterna i allmän- het mycket positivt inställda till kraftverksindustrins utbyggnadsprogram. Begränsningen under de första efterkrigsåren sammanhängde därför vanli— gen ej med bristen på investeringskapital utan med de långa leveranstiderna för all maskinell utrustning. ' De första efterkrigsåren karakteriserades praktiskt taget överallt i värl- ! den av en utpräglad brist på energi. För kraftverksindustrin yttrade sig denna energibrist såväl i kraftigt stegrad efterfrågan på elkraft under en j tid med otillräcklig produktionskapacitet som i svårigheter att täcka värme- ) kraftverkens behov av bränslen. Någon snabb lösning på energiproblemet j kunde ej förutses. Europas läge syntes särskilt bekymmersamt. Visserligen j funnos i några länder stora reserver av kol men brytningen av kolet hade * avsevärt fördyrats sedan förkrigstiden. Det visade sig även svårt att få i tillräcklig arbetskraft till kolgruvorna. Det är naturligt att man mot bak- i grunden av detta förhållande ägnade allt större uppmärksamhet åt bl. a. utnyttjandet av befintliga vattenkraftresurser. I de mera betydande vatten- kraftländerna uppgjordes mycket omfattande program för den fortsatta kraftstationsutbyggnaden. Många stora vattenkraftprojekt ha också full- följts under de senaste åren.
Tillgången på vattenkraft är emellertid begränsad varför även utbygg- naden av ångkraftanläggningar måst fortgå, i olika hög grad i de olika länderna. Ångkrafttekniken har successivt förbättrats resulterande i en ökning av den termiska verkningsgraden och relativ minskning av pro- duktionskostnaderna per lth alstrad elektrisk energi. Det är naturligt j att de stora, högt utvecklade industriländerna med rika kol— eller oljefyn- digheter men med begränsade vattenkrafttillgångar lett denna utveckling. Vid sidan om de senare årens utveckling inom ängkrafttekniken motses för- verkligandet av det första atomkraftverket med största intresse.
Europas stora industriområden, vilka samtidigt utgöra centra för elför- brukningen, ligga i allmänhet i koldistrikten. Den för dessa områden erfor— derliga elproduktionen sker i lokala ångkraftstationer, varigenom transport såväl av bränsle som av elektricitet undvikes. Där elförsörjningen inom
områdena även utanför koldistrikten baseras på ångkraft, har man hittills i allmänhet funnit det mest ekonomiskt att förlägga kraftstationerna i för- brukningscentra och transportera det erforderliga bränslet. Behovet av el- kraftöverföring i de rena ångkraftländerna har härigenom kunnat inskrän- kas till ett minimum och man har klarat sig med måttliga överföringsspän- ningar, upp till 150 kV.
Strävan efter att utnyttja allt sämre kolkvaliteter för elproduktionen och att utbygga allt större ångkraftenheter för att härigenom sänka pro— duktionskostnaderna har höjt transportkostnaderna för bränslet. Samtidigt har möjligheten att använda allt högre spänningar, upp till 400 kV, även möjliggjort elkraftöverföring till allt lägre kostnader. Det är mot bakgrun— den av dessa förändringar som man får se en nuvarande tendens att i ökad utsträckning förlägga ångkraftstationerna till kolfälten och transportera elektriciteten till förbrukningscentra, speciellt när bränslet endast skulle ha kunnat transporteras per järnväg.
Vattenkraftstationerna äro bundna till vattenfallen och elkraften från des— sa stationer måste därför överföras till förbrukarna. De första kraftöver- föringarna byggdes för detta ändamål och även i fortsättningen ha över- föringsbehoven varit väsentligt större i vatten- än i ångkraftländerna. Vårt eget land, där de huvudsakliga vattenkraftresurserna och de viktigaste för- brukningscentra äro vitt åtskilda, har i detta avseende hittills intagit en särställning såväl i Europa som i hela världen. Detta är en av huvudorsa- kerna till att 380 kV kom att först användas för praktisk drift i Sverige. På kontinenten med dess stora befolkningstäthet äro avstånden till för- brukningscentra väsentligt mindre och man har hittills kunnat nöja sig med 220 kV överföringsspänning.
De internationella kraftutbytena i Europa uppgingo under år 1951 endast till 1,6 % av den totala elkraftproduktionen. Den internationella handeln med elkraft är alltså mycket obetydlig i jämförelse med t. ex. förhållandena på kolmarknaden, där ca 15 % av produktionen exporteras. Den främsta orsaken till elkraftens nationella bundenhet äro de förhållandevis höga kraftöverföringskostnaderna, vilka i detta sammanhang vanligen gör det ekonomiskt fördelaktigare att transportera energin i annan form än elekt— ricitet. Politiska faktorer torde emellertid även bidraga, i det inget land önskar vara direkt beroende av andra för en så vital produkt som elkraft.
Detaljdistributionen av elkraft på landsbygden och den elektriska ener— gins användning här för olika ändamål uppvisa stora olikheter vid jämfö- relse de olika länderna emellan. Det torde emellertid vara ett genomgående drag för flertalet kulturländer att kraftiga åtgärder under senare tid vid— tagits för elektrifieringens utbredning även på landsbygden för att möjlig- göra den standardförbättring som en ökad elkraftanvändning medför. Statliga stödåtgärder i detta syfte förekomma i stor utsträckning. Det synes emellertid även vara ett vanligt förhållande att elkraftpriserna äro för låga
för att helt täcka kostnaderna för kraftens produktion och distribution, inberäknat anläggningarnas underhåll och förnyelse. Finansieringssvårig— heter i samband med anläggningarnas upprustning, förstärkning och ut— ökning äro sålunda vanliga. Tendensen synes emellertid numera gå mot en förbättrad anpassning av elkraftpriserna, bl. a. sedan den i många länder förekommande hårda statliga priskontrollen börjat släppa.
Det statliga inflytandet på elkraftförsörjningen varierar i hög grad och tager sig mycket olika uttryck i olika länder. I några fall har utvecklingen under senaste tid lett fram till sådana statsingripanden, att större eller mindre del av respektive lands elkraftförsörjning helt omhändertagits av staten.
Det är uppenbart att andra länders kraftförsörjningsförhållanden i olika avseenden äro värda allt beaktande vid bedömningen av våra egna förhål- landen och behovet av förbättringar och rationaliseringar. Det bör emeller- tid hållas i minnet att de grundläggande förutsättningarna i mångt och mycket ändock äro högst olika.
De i bilaga 3 intagna statistiska uppgifterna lämnas utan större enhet— lighet eller fullständighet och utan att vara av senaste datum närmast för att belysa olika, för respektive land karakteristiska förhållanden. I fråga om mera fullständig, jämförande statistik hänvisas till den numera mycket rika litteratur på detta område, som utarbetas genom Förenta Nationernas försorg.
AVDELNING II
Nuvarande förhållanden
Kap. 4. Utgångspunkter och bedömningsgrunder
Elektricitetens betydelse för näringslivet och levnadsstandarden gör det i till ett väsentligt allmänt intresse, att elkraftförsörjningen ordnas på bästa * sätt. I stort sett kan målet sägas vara att med beaktande av enskild rätt * och inom ramen för de förefintliga naturliga, ekonomiska och tekniska * möjligheterna åstadkomma riklig tillgång till elkraft av god kvalitet för lågt och rätt avvägt pris överallt i vårt land.
I de motioner, som föranledde att elkraftutredningen tillkallades, liksom vid riksdagsbehandlingen av dessa motioner, påpekades brister och fram- fördes önskemål av mer eller mindre omfattande natur beträffande elkraft— försörjningens ordnande. Såväl de vid dessa tillfällen framförda anmärk- ningarna som i andra sammanhang framkommen kritik ha i huvudsak gällt problem, som sammanhänga med detaljdistributionen av elektrisk kraft, speciellt detaljdistributionen på landsbygden. Även andra problem inom elkraftförsörjningen ha emellertid berörts, såsom tillvaratagandet av våra inhemska krafttillgångar, storkraftöverföringen och samkörningen mellan olika storkraftföretag, prisbildningen på elektrisk kraft, ersättningen för skador och intrång m. m. I föreliggande avdelning II belysas sådana för- hållanden inom kraftförsörjningen, som i skilda sammanhang påtalats eller som eljest ansetts böra uppmärksammas. Därvid redogöres för det nuvarande tillståndet, sett ur olika synvinklar, och i anslutning därtill framlägger utredningen sina synpunkter och bedömanden. Elkraftutred- ningen har i sitt arbete icke kunnat upptaga alla problem inom elkraftför- sörjningen till lika ingående behandling eller ens i detta betänkande kunnat beröra dem alla. De förhållanden, som sammanhänga med kraftens detalj— distribution, särskilt på landsbygden, ha enligt direktiven ägnats den största uppmärksamheten.
I tekniskt-ekonomiskt avseende utgör elkraftförsörjningen i realiteten ett kombinerat produktions-, distributions- och konsumtionsproblem. Det kan emellertid också i sig själv sägas utgöra en mindre del av ett än större pro— blem, nämligen frågan om landets totala energiförsörjning, där andra del- problem — såsom vårt beroende av importen av sådana bränslen, som för ; närvarande svara för huvuddelen av vår totala energiförsörjning, och våra
möjligheter att för framtiden bättre utnyttja de inhemska energitillgångarna av olika slag — även kunna återverka på elkraftförsörjningen. Vid sin be- handling av detta vidlyftiga ämne har elkraftutredningen ägnat den största uppmärksamheten åt elkraftens produktions- och distributionsfrågor med' utgångspunkt från nu rådande förhållanden inom energiförsörjningen samt nuvarande metoder för kraftalstring. Detta har flera orsaker. För att icke arbetet skulle antaga orimliga proportioner har det varit nödvändigt att begränsa det till en del utav vad som kan anses tillhöra ämnet. De erhållna direktiven lämnade också anvisning om utredningens avsedda begränsning. Parallellt med elkraftutredningen har dessutom bedrivits andra kommitté- och utredningsarbeten, exempelvis av den av chefen för handelsdepartemen— ( tet tillsatta bränsleutredningen 1951, genom vars arbete elkraftens förhål— lande till våra övriga energiförsörjningsproblem torde klarläggas. Slutligen kan det ifråga om elkraftanvändningen, i varje fall den kvantitativa sidan av denna, sägas att den statistik och de prognoser, som regelbundet göras upp av kommerskollegium och Svenska elverksföreningen respektive Cen— trala driftledningen, utgöra ett gott underlag för bedömanden i detta av- seende såväl rörande nuvarande som under den närmaste framtiden vän- tade förhållanden.
| Elkraftproduktionens och —konsumtionens omfattning och inbördes an- l passning äro av grundläggande betydelse för elkraftförsörjningen. Produk— i tionsmöjligheterna äro främst beroende av tillgången på högvärdiga kraft- 7 källor, för Sveriges vidkommande sålunda i första hand vattenkraft, som [ kan utbyggas för rimliga kostnader. Å andra sidan bestämmes elkraft— l konsumtionens omfattning, så länge huvudsakligen tekniskt-ekonomiska : synpunkter läggas på kraftförsäljningen, av den elektriska energins för- . måga att konkurrera med andra energiformer inom olika användnings- ! områden.
För att i någon mån klargöra härmed sammanhängande frågor är det av värde att först få en överblick över den på vattenkraft baserade elkraft- produktionens storlek i förhållande till landets totala energibehov och dess möjligheter att för framtiden svara för större eller mindre del av detsamma samt ekonomiska och andra faktorers inverkan på elkraftens användning.
Olika undersökningar ha gjorts rörande Sveriges energiförsörjning och de olika energikällornas, bl. a. vattenkraftens, andel i energibalansen. En direkt jämförelse mellan de olika energikällornas betydelse för energiför- sörjningen är alltid svår att göra, beroende på att det icke finnes något allmängiltigt relationstal mellan elektrisk energi, alstrad av vattenkraft, och värmeinnehållet i olika slag av bränsle. Detta tal är nämligen helt be- roende av för vilket ändamål energin utnyttjas, såsom för drivkraft, i vilket avseende elkraften har ett högt relationstal, eller för värmeändamål, där elkraften har väsentligt lägre relationstal. Även om det alltså är svårt att lämna ett klart besked om hur stor del av landets totala energibehov, som
för närvarande täckes av vattenkraft, omvandlad till elektrisk energi, kan det dock sägas att storleksordningen därav är 10—30 %, medan 20—30 % av energibehovet täckes genom inhemska bränslen och 45—60 % genom importerade bränslen. Nämnda siffror stöda sig på uppgifter, lämnade av f. d. överdirektören K—G. Ljungdahl i den orientering rörande Sveriges ener- giförsörjning (SOU 1951:32) som föregick bränsleutrcdningen.
Vattenkraftandelen i Sveriges energibalans är alltså ganska ringa och det står klart att så måste bli fallet även i fortsättningen. Av Sveriges utbygg- nadsvärda vattenkrafttillgång är omkring tredjedelen tagen i anspråk och man kan redan nu skönja den tidpunkt, då all högvärdig vattenkraft i landet är utbyggd. Jämsides med den intensiva utvecklingen av elkraftkonsumtio- nen har efterfrågan på energi i form av bränslen (för andra ändamål än elförsörjning) under normala tider ökat även den i mycket hög takt, ehuru dock stora och bestående förskjutningar ha inträffat, särskilt under av- spärrningsperiodcr. Även om man bör räkna med en fortsatt, icke oväsent- lig överflyttning av energiförsörjningen från bränslesektorn till vattenkraft- scktorn under det närmaste decenniet förefaller det, sett på längre sikt, icke möjligt att göra några verkligt betydelsefulla överflyttningar av detta slag.
Efter hand som vi närma oss det stadiet då vår utbyggnadsvärda vatten— kraft är helt utnyttjad, vilket beräknas inträffa mot slutet av detta år- hundrade, komma sannolikt produktionskostnaderna för den elektriska kraften att märkbart stiga. I än högre grad kan detta väntas bli fallet när vi bli hänvisade till att helt tillgodose ökningen i vårt kraftbehov genom värmckraft eller importerad vattenkraft. Det kan dock med fog sägas att tidpunkten härför ännu är så avlägsen, att andra förutsättningar för kraft- försörjningen och energiförsörjningen i sin helhet då kunna föreligga exempelvis möjlighet att utnyttja atomenergi.
Det är vidare ingalunda givet, hur behovet av elkraft kommer att utveckla sig i fortsättningen. Det synes å ena sidan vara osannolikt, att utvecklingen i längden skall fortgå i samma ständigt stigande tempo som under den gångna 40—årsperioden med en fördubbling av behovet vart elfte år. Inom de områden, där elektriciteten är lämplig som kraftkälla, kunna behoven sägas redan ha blivit mer eller mindre täckta. Sådana belastningsökningar av engångsnatur, som uppstå exempelvis vid övergång till elektrisk belys- ning och omställning till elektrisk drift av olika industrier, järnvägar och spårvägar, äro sålunda i väsentlig utsträckning tillgodosedda. Sedan denna grundläggande elektrifiering blivit genomförd måste det ytterligare behovet av elektrisk kraft i fortsättningen bli beroende av den allmänna expansionen och välståndsökningen eller av en för elkraftens användning gynnsam för— skjutning i relationen mellan priset på elenergi och annan energi. Å andra sidan säger oss erfarenheten att nya användningsområden för den elektriska kraften, även högst betydande sådana, kunna uppstå mycket snabbt och ge ny näring åt den progressiva behovsutvecklingen.
l l 1
I 1 | i ! i !
Elkraftens pris och därmed dess konkurrensförmåga gentemot andra energiarter är beroende av formen för kraftens uttagande. Det är emellertid icke endast priset, som är avgörande för elkraftens konkurrensförmåga. Den i högre eller lägre grad ökade bekvämligheten, säkerheten eller kvali— teten vid användning av elektrisk energi i stället för energi av annat slag har också mycket stor betydelse och kan i vissa fall medföra att elenergin, trots att den ställer sig betydligt dyrare än energi av annat slag, ändock ställer sig gynnsammast. Med hänsyn till dessa förhållanden är sålunda el- kraften mer eller mindre fördelaktig inom olika användningsområden — eller inom samma användningsområde men på olika platser. Ett par fall av allmänt intresse skola här närmare beröras.
Elektrisk matlagning kan i olika fall ställa sig billigare eller dyrare än mat- lagning med användning av gas eller fasta bränslen. Den elektriska matlagningen är emellertid avsevärt bekvämare än användningen av exempelvis vedspis och anses allmänt vara såväl renligarc som ofarligare än användningen av gasspis. Elkraften har därför på detta område, även där den ställer sig dyrare, förutsätt- ningar att finna allt större användning. Som ett led i hnshållsarhetets rationalise- ring får den elektriska matlagningen betraktas som en värdefull tillgång.
Det kan vara motiverat att i detta sammanhang något närmare studera gasen som konkurrent till elkraften.
Den vid gasverken framställda s. k. lysgasens främsta användningsområde var från början gatubelysningen. Under konkurrens med elektriciteten har emellertid en gradvis förskjutning ägt rum, som markeras av tre stora användningsområden, nämligen i tidsföljd inomhusbelysning, matlagning och användning inom hantverk och industri. Av dessa användningsområden är det endast de båda sistnämnda som fortfarande ha betydelse och endast den sista som är på frammarsch. Sam— tidigt ha de vid gasframställningen uppkommande biprodukterna fått allt större betydelse framför allt vid de största gasverken. Koksen spelar härvid den största rollen men även övriga produkter ha, särskilt under avspärrningsperioder, visat sig vara av stort värde för landets försörjning. Den av gasverken totalt framställda och nyttiggjorda gasen representerar f. n. ett energiinnehåll, som med hänsyn tagen till verkningsgrad motsvarar ca 5 % av vår totala elkraftproduktion.
Gasverkens betydelse i konkurrensen med elektriciteten får icke underskattas. Numera torde man i Sverige ganska allmänt ha kommit till den uppfattningen, att gasverk äro välmotiverade i alla stora städer och höra bibehållas i de medel- stora städcr, där de redan finnas. I de mindre städerna bli däremot enheterna för små och franiställningskostnaden för hög vid nu rådande prisrelationcr. På grund härav har också ett antal av de mindre gasverken nedlagts.
Det kan konstateras. att elkraften fått en väsentligt snabbare utveckling i städer, som ej ha gasverk, exempelvis Borås och Halmstad, vilka intagit en ledande ställ— ning på kökselektrifieringens område. I flertalet städer med både elverk och gas- verk utdragas numera icke gasledningar till nyexploaterade bostadsområden. Det är nämligen klart att anläggningskostnaden för ett elnät, dimensionerat för full- ständig hushållselektrifiering, är väsentligt lägre än sammanlagda anläggnings- kostnaden för ett gasnät och ett elnät, dimensionerat endast för belysning och små- apparater. Detsamma gäller även husinstallationerna. Vid nu rådande framställ- ningskostnader för gas och elkraft blir i allmänhet ej heller årskostnaden vid fullständigare elanvändning högre än vad den skulle bli om även gas tillhanda- hållits. Gasverken söka nu i stället kunder inom hantverk och industri, en strä—
van som i många fall krönts med framgång. I vissa städer omfatta dessa senare leveranser numera över 50 % av totalleveransen.
Även på tariffområdet är det påtagligt, att förefintligheten av ett gasverk har haft ett betydande inflytande. Detta är helt naturligt med tanke på den mindre betydelse som kökselektrifieringen i sådant fall har haft. Att gasverksstäderna i betydande omfattning fortfarande ha kvar ett mellansteg i tariffsystemet med ett energipris av storleksordningen 12 öre/kWh, beror sålunda till stor del härpå.
På senare år har på basis av amerikanska metoder påbörjats distribution av flaskgas med särskilt högt värmevärde. Gasen erhålles som biprodukt vid raffina- derier och skifferoljeverk. På grund av dess lätthanterlighet och de låga köks- installationskostnaderna kan det förutses, att den blir en allvarlig konkurrent till elektriciteten men då i huvudsak endast på de platser, där kostnaderna för elekt- riska anläggningar bli särskilt höga eller där utnyttjningen blir liten (såsom i sommarvillor) men samtidigt transportförhållandena för flaskgasen äro gynn- samma.
Att använda elektrisk energi för permanent rumsuppvärmning ställer sig normalt —— åtminstone vid nuvarande sätt för elkraftens användning vid rumsuppvärm- ning och för byggnadernas värmeisolering samt med våra nuvarande vanor ifråga om ventilation etc. —— avsevärt dyrare än uppvärmning med bränslen. Den perma- nenta elektriska rumsuppvärmningen har därför hittills ej fått någon nämnvärd omfattning i Sverige och det är osannolikt att den kan få det i framtiden, såvida icke någon väsentlig ändring i ovan berörda förhållanden inträffar. Denna upp- fattning bestyrkes ytterligare av det faktum, att det för permanent uppvärmning av en normal bostad under nuvarande förhållanden åtgår en elektrisk energimängd, som är 4 år 8 gånger större än den totala övriga energiförbrukningen, elektrisk mat- lagning inräknad. För fullständig elektrisk rumsuppvärmning för hela landet skulle erfordras ett energibelopp av storleken 20 miljarder kWh per år, vilket är lika med hela den nuvarande elkraftkonsumtionen och ungefär tredjedelen av Sveriges to- tala utbyggnadsvärda vattenkrafttillgång. Ändrade förutsättningar kunna emeller- tid som nämnts inträda, varigenom elektrisk bostadsuppvärmning eventuellt kan ställa sig mera gynnsam och få större betydelse än för närvarande.! Som tillsats- värme och för tillfälliga behov kan redan nu elenergi för rumsuppvärmning med fördel användas. Under övergångsperioderna höst och vår kan fullständig elek- trisk uppvärmning vara konkurrenskraftig, särskilt med hänsyn till att bränsle- eldade centralvärmeanläggningar arbeta med låg verkningsgrad vid låg belast- ning. För speciella uppvärmningsändamål, för vilka billig natt- och söndagskraft kan användas, såsom kyrkouppvärmning, kan elvärme vara lämpligt.
Prognoser för elkraftförbrukningens framtida utveckling i landet, avse— ende den för högvärdiga ändamål nyttiggjorda elkraften, ha vid olika till- fällen utarbetats och framlagts av Centrala driftledningen. De undersök— ningar, som legat till grund för dessa CDL-prognoser, ha som regel varit tämligen ingående med bl. a. direkta kontakter med ett stort antal konsu- menter eller konsumentorganisationer, varför prognoserna kunnat tillmätas stort värde såsom måttstock på den sannolika utvecklingen.
Som regel ha CDL:s prognoser avsett femårsperioder. Åren 1950—1951 utarbetade CDL emellertid en långtidsprognos, vari gjordes ett försök att bedöma belastningstillväxten inom elförsörjningens olika konsumtionsgrup— per under hela 1950-talet. Förutsättningarna i denna prognos voro bl. a. en fortsatt högkonjunktur. Dessutom förutsattes, att några större svårigheter
Allmän farm-mm 100 l I I | ! 1925 50 55 40 45 50 55 60
Bild 8. Detaljföl'brukningen fram till år 1.960. (Enl. CDL:s prognos)
i vår utrikeshandel och beträffande byggnadstillstånd 111. m. ej skola råda samt att de nuvarande prisrelationerna mellan elkraft och andra energifor- mer skola kvarstå någorlunda oförändrade. CDL kom därvid som slutresul- tat till att den årliga ökningen av elkraftbehovet under perioden 1951—1956 skulle utgöra 1 200 milj. kNVh. För perioden 1956—1960 äro resultaten osäkrare, men undersökningen antyder att stegringen härunder skullebli ) avsevärt större, räknat i absoluta tal, eller omkring 1 500 milj. kWh per år. j Utvecklingen under 1950-talet skulle därigenom tämligen väl ansluta sig till * den föregående 40-årsperiodens progressiva utveckling. Elkraftkonsumtio— nen för högvärdiga ändamål har nämligen under denna tid, vilket även framgår av bilderna 3 och 4 i kap. 2, år från år ökat ungefärligen med 6,5 %.
Som belysning av den av CDL väntade utvecklingen fram till år 1960 visas bilderna 8—11, hämtade ur CDL:s årsberättelservför driftåren 1950/51
Pappers— och grafisk [ industri 4
X
7 000 ___. / I I 5 000 f ' I / / _L / I , ? Malmln'ytnjng och / , ' metallindustri , » ' _. I / '” 2 000 M”
XX
m / N N Xl Xl '! lN XX l l
Övriga industri
__ Keltisk-teknisk / , ' A industri / , Z ” _ / /
1000
500 f f / /X/ ' NM 7 ' Jord- och steninduswi 200
/x/
1955 40 45 50 55 60
Bild 9. De större industrigruppernas elkraftförbrukning fram till år 1960. (Enl. CDL:s prognos)
/
100
och 1951/52. Som framgår särskilt av bild 10 uppvisar detaljkonsumtionen vid jämförelse med de övriga konsumtionshuvudgrupperna en synnerligen
stark frammarsch. År 1952 voro de "tre huvudgruppernas procentuella andel av den totala, för högvärdiga ändamål nyttiggjorda elkraften följande.
Industri ........................ 63 % Samfärdsel .................... 9 >> Detalj förbrukning ........ 28 >>
Den genomsnittliga ökningen under 1950-talet bedömes för de tre huvud- gruppcrna bli följande.
Industri ........................ 540 milj. kXVh/år Samfärdsel .................... 50 » Detaljförbrukning ........ 550 »
] Ehuru detaljförbrukningens andel sålunda fortfarande är väsentligt mindre än industrins är dess tillväxt större än industrins, även i absoluta tal räk- nat. En fortgående förskjutning i de relativa talen är sålunda att vänta, innebärande en minskning för industrin och en ökning för detaljförbruk— ; ningen. Samfärdselns andel har kulminerat efter en lång uppgångspcriod
' och är nu på nedgång.
De under 1950-talet hittills gjorda erfarenheterna rörande konsumtions—
* utvecklingen visa god överensstämmelse mellan prognos och verklighet. En kompletterande prognos, utförd av CDL är 1953 och avseende femårsperio- den 1953—1957, ger också som resultat att det f. n. icke finnes någon anled— ning till justering av långtidsprognosen 1951—1960.
behandlats i elkraftutredningens redogörelse nr 1. Det har där bl. a. fram— hållits, att grundläggande för konsumtionspriset äro kraftföretagens årliga sjiilvlcostnader för elkraftens produktion och distribution. Självkostnaderna skola normalt täckas genom konsumenternas kraftavgifter men ekonomiskt stöd från stat eller kommun etc. kan i olika fall vara befogat för att kraft- avgifterna ej skola bli alltför betungande för konsumenterna.
I årskostnaderna ingå bl. a. kapitalkostnader, dvs. ränta och avskriv- ningar på anläggningskapitalet. Avskrivningarna sammanhänga med an- läggningarnas förslitning och höra principiellt betraktas såsom ett uttryck för kostnaderna för anläggningarnas återställande till ursprungligt skick eller med annat ord förnyelse. I stället för avskrivningar kan man sålunda tala om kostnader för anläggningarnas förnyelse, betingade av förslitningen. Ovannämnda ekonomiska stöd från stat eller kommun etc. kan ha formen amorterings- och räntefritt kapitalbiclrag eller formen räntefritt län. Kapi- talbidrag från konsumenterna (engångsavgifter av olika slag) äro icke att betrakta som något stöd i ovannämnda bemärkelse utan utgöra en form av kraftavgifter.
Vid självkostnadsberäkningen bör i princip förnyelsekostnaden baseras på hela anläggningsvärdet, även om anläggningen till större eller mindre del har finansierats genom kapitalbidrag från konsumenterna, stat eller
l l ! De allmänna principerna rörande elkraftens prissättning ha närmare 1 !
'/
100 1920 25 50 55 40 45 50 55 60
Bild. 10. Konsumtionshuvudgruppernas elkraftförbrukning fram till år 1960. (Enl. CDL:s prognos)
kommun etc. Successiv förnyelse erfordras för hela anläggningen och kost- nadstäckningen för denna förnyelse bör om möjligt göras så, att det för
Vett enimaftti llgång under normalår / X.
20 000 ! Färm—Zune [ exkl. ång- generering 3 X . ? ! '/ 1 15 000 /1 I! ) l l ,!', / // 1 |__, /A' i / // ! Enskilda. och JK/ 10 000 kommunala rJ / JJ företag I; / v r—' | / Statens vattenfallsverk
1940 45 50 55 50 Bild 11. Elkraftförbrukningen och vattenkrafttillgången fram till år 1960. (Enl. CDL:s prognos resp. kraftföretagens utbyggnadsprogram)
verksamhetens kontinuerliga bedrivande i oförändrad omfattning princi- piellt icke skall erfordras några nya kapitalhidrag och ej heller — vid oför- ändrat penningvärde och även oförändrade förutsättningar i övrigt — någon framtida tariffhöjning. Kapitalhidraget medför sålunda för företaget ingen befrielse i fråga om förnyelsekostnadcr utan endast en mot bidragets stor- lek svarande räntebefrielse. Det kan göras gällande att denna princip är alltför hård gentemot de konsumenter, som genom kapitalbidrag (engångs- avgiftcr) lämnat medel till en anläggnings byggande; genom att dessa kon— sumenter genom de övriga kraftavgifterna få betala för samma anläggnings förnyelse få de i realiteten under anläggningens första livslängdsperiod be- tala den mot bidraget svarande anläggningsdelen två gånger. Fördelen för konsumenterna liksom för kraftföretaget ligger emellertid däri, att elkraft— priset kan påräknas förbli oförändrat och att några nya engångsavgifter icke komma att erfordras trots den ursprungliga anläggningens begränsade livslängd.
Ovannämnda princip leder till att ett eventuellt erforderligt ekonomiskt stöd från det allmänna i första hand bör ges sådan form, att det endast avlastar från räntekostnader i erforderlig grad. Endast i den mån så är nödvändigt för att lämna erforderlig stödverkan bör stödet även avlasta från förnyelsekostnader. Det kan självfallet göras gällande att om ett stöd med en bestämd stödverkan lämnas från det allmänna, är det matematiskt likvärdigt om stödet befriar företaget från den ena eller andra typen eller båda typerna av kostnader. Enligt elkraftutredningens uppfattning är det emellertid av icke oväsentlig psykologisk betydelse att stödet endast om det är nödvändigt får sådan form att det sammanställes med en kapitalför- brukning. En räntebefrielse är därför enligt elkraftutredningen psykologiskt sett mera tilltalande än en befrielse från såväl ränte- som förnyelsekostna— der, även där stödverkan enligt de båda alternativen har samma storlek.
Ovannämnda princip rörande förnyelsekostnadernas täckande kan leda till vissa komplikationer beträffande företagets beskattning. Elkraftutred- ningen förutsätter emellertid att dylika skatteproblem, i likhet med de skatteproblem som beröras nedan, skola kunna lösas på ett för den all— männyttiga elkraftförsörjningen tillfredsställande sätt.
Det har länge varit en omdiskuterad fråga, huruvida beräkningen av förnyelsekostnaderna under tider med växlande penningvärde rätteligen bör baseras på det verkligen investerade anläggningskapitalet eller på åter- anskaffningspriset. Elkraftutredningen önskar i detta sammanhang bedöma nämnda problem endast ur praktiska, kraftförsörjningsmässiga synpunkter.
Elkraftförsörjningen utgör en verksamhet av väsentlig samhällelig bety- delse, som i vårt land liksom i flertalet andra länder vanligen bedrives utan några större vinstmarginaler. Den är dessutom en verksamhet, som normalt är stadd i en fortgående utveckling och i vilken överlåtelser i spekulations- syfte äro sällsynta. Det är enligt elkraftutredningens mening fullt rimligt
att i självkostnaderna för denna verksamhet bl. a. inräknas kostnaderna för anläggningarnas förnyelse, bestämda på grundval av återanskaffningspri- set vid varje tillfälle, även om en dylik metod under särskilda omständig— heter, som sålunda inom elkraftförsörjningen höra till rena undantagen, kan medföra även oberättigade vinster för anläggningsinnehavaren. Genom en dylik förnyelsekostnadsbestämning ernås, att de beräknade självkost- naderna och därigenom även elkraftpriserna göras oberoende av anlägg- ningarnas ålder och av det vid byggandet rådande penningvärdet. Elkraftutredningen utgår sålunda ifrån att avskrivningar, baserade på
, för varje tillfälle rådande återanskaffningspris, äro självkostnadsmässigt i berättigade för alla normala fall. Detta innebär under tider med fallande | penningvärde att de totala avskrivningarna under en livslängdsperiod bli ! större än det ursprungliga anläggningskapitalet utan att dock komma upp : till den totala anläggningens fulla återanskaffningspris. För statliga, kom- : munala och enskilda företag innebär emellertid ovannämnda avskrivnings-
|
l l
l l
metod olika beskattning. Enligt gällande skattelagar måste ett enskilt före- tag betala såväl statlig som kommunal skatt för sådana förnyelseavsätt— ningar, som totalt sett överstiga det investerade anläggningskapitalet. För statliga företag utgår endast kommunalskatt för nämnda avsättningar och för kommunala företag inom den egna kommunen utgår ingen skatt.
Elkraftutredningen anser att det i hög grad skulle främja en sund eko— nomisk utveckling inom kraftförsörjningsverksamheten om sådana änd— ringar i skattelagstiftningen genomfördes, att avskrivning på återanskaff- ningspriset enligt ovannämnda regler kunde ske utan särskild beskattning,
, vare sig för statliga, kommunala eller enskilda företag. Nämnda skatterätts— ] liga fråga behandlas f. n. i ett större sammanhang av företagsbeskattnings— ! kommittén, tillkallad av chefen för finansdepartementet i maj 1952.
I direktiven till nämnda kommitté har statsrådet bl. a. fäst uppmärksam— heten på frågan om underlaget för avskrivningsrätten _ anskaffningsvär— det eller återanskaffningsvärdet —— samt bestämmelserna om investerings- fonder. Statsrådet har också antytt vissa tänkbara lösningar på de problem, som kommittén skulle pröva, och har därvid bl. a. framhållit följande.
Vad angår den fria avskrivningsrätten skulle kunna prövas ett system enligt vilket denna utbytes mot en rätt till avdrag för avsättning till förnyelsefond. Denna fond skulle få uppbringas till högst ett belopp motsvarande anskaffnings- värdet å företagets inventarier, procentuellt uppräknat så att viss hänsyn tages till inventariernas återanskaffningsvärde och, eventuellt, företagets fortsatta utveck- ling. Till en sådan fond skulle avsättning alltid få göras med viss procent av det belopp, vartill fonden högst må uppbringas, vilken procentsats skulle svara mot den genomsnittliga ekonomiska förslitningen på befintliga inventarier.
Att elkraftutredningen i princip förordar det i det föregående framlagda betraktelsesättet beträffande förnyelsekostnadernas täckande sammanhäng- er med utredningens åsikt, att detta gagnar ett sunt ekonomiskt tänkande
bland dem, som ha ansvaret för särskilt de mindre distributionsföretagens skötsel. »Varje är bör bära sina kostnader» och allt »skjutande på framti- den» bör så långt det är möjligt undvikas. Det står emellertid klart för ut— redningen att ett rigoröst fasthållande vid nämnda principer kan leda till konsekvenser, som icke alltid äro till fördel för vare sig kraftföretagen eller konsumenterna. Möjlighet måste därför finnas för dem, som praktiskt skola tillämpa principerna, att göra de avvikelser från dessa som i de enskilda fallen kunna anses erforderliga.
Kap. 5. Statliga bestämmelser, utredningar m. m.
Utvecklingen på kraftförsörjningens område har under det halvsekel, som förflutit sedan elektrifieringens genombrott, fortgått i stort sett utan några ingrepp från statens sida. Den lagstiftning, som efter hand tillkommit, har huvudsakligen syftat till att underlätta vattenkraftens ändamålsenliga till— godogörande, att skapa skydd mot elkraftens skadliga verkningar för liv och egendom, att främja elektrifieringens rationella utbredning och att reg- lera priset för elektrisk ström. i I detta kapitel redogöres för gällande rätt särskilt på de områden, som elkraftutredningen får anledning att i fortsättningen närmare beröra. Till , en början behandlas vissa bestämmelser angående vattenkraftens tillgodo- ? görande och därefter redogöres för stadganden rörande elektriska stark- ] strömsanläggningar och elkraftförsörjningen i allmänhet, omfattande be- : stämmelser om expropriation, koncession, säkerhet och tillsyn, prisregle- * ring, registrering av elektriska anläggningar samt rätt till elektrisk kraft, regler rörande statens bidrags- och låneverksamhet på kraftförsörjnings— området samt bestämmelser om installatörsbehörighet och om elskatt. Bestämmelsernas verkningar för elkraftförsörjningen och bedömanden härav behandlas i allmänhet under följande kapitel i denna avdelning men i några fall, särskilt i redogörelsen för koncessionsbestämmelserna, före- komma bedömanden redan i detta kapitel. I de fall bestämmelserna upptagas till behandling och bedömande i följande kapitel lämnas hänvisning efter redogörelsen för respektive stadgande.
Bestämmelser rörande vattenkraftens tillgodogörande
Den gällande vattenrätten är i stort sett sammanfattad i vattenlagen av den 28 juni 1918.
Vattenlagen fastställer den grundsatsen, att envar äger råda över det vat- ten, som finnes på hans grund (1 kap. 1 5) och inom honom tillhörigt om— råde under markens yta (1 kap. 15 å), i båda fallen dock med vissa inskränk- ningar. Inskränkningarna vila på grundsatsen, att den enskilde vid förfo- gande över sitt vattenområde ej får i vidare mån än vattenlagen tillåter göra intrång i annans enskilda rätt eller förnärma allmänna intressen. Vattenområdets ägare får sålunda i princip icke åstadkomma skada för andra genom åtgärder, som sträcka sina verkningar utanför området, ej heller skada annan, som inom området äger särskilda rättigheter.
Vid avvägning av olika intressen utgår vattenlagen från att vattenområ— den skola bli ur allmän och enskild synpunkt utnyttjade på bästa sätt samti—
digt som skada av vattnet såvitt möjligt avvärjes. I vattenlagen avsedda före- tag skola därför utföras så, att ändamålet vinnes med minsta intrång och olä— genhet för annan (2 kap. 2 m. fl. åå). Vid konkurrens mellan olika företag. som icke kunna utföras vid sidan av varandra, skall företräde givas åt det företag, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bli till största nytta. Mellan motstående intressen skall såvitt möjligt jämkas så, att ett— vart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat (2 kap. 38 m. fl. åå).
Vattenlagen utgår alltså från att våra naturtillgångar skola utnyttjas på bästa möjliga sätt. Däri har man även att söka skälet till att Kungl. Maj:t enligt 1 kap. 14 5 har befogenhet att förordna, att strömfall, som icke är på ändamålsenligt sätt utnyttjat, kan mot ersättning tagas i anspråk av annan än ägaren. Denna bestämmelse har till syfte såväl att motverka spekulation i vattenkraft som att främja ett planmässigt tillgodogörande av våra vattenkrafttillgångar. I detta sammanhang må erinras om vissa andra bestämmelser med syfte att hindra en osund stegring av priset på vattenkraft. I kungl. brev den 17 maj 1946 till vattenfallsstyrelsen fram— hölls, att styrelsen vid prövning av ansökningar från kommunala och en- skilda företag om transitering av kraft på stamlinjenätet borde särskilt beakta angelägenheten av att prisuppdrivande eller med en planmässig kraftförsörjning icke förenliga köp av outbyggda vattenfall motverkades. Den 20 oktober 1946 infördes en provisorisk lag, genom vilken mera bety- dande överlåtelser av vattenkraft blevo underkastade kontroll ifråga om priset. Lagen gäller t. o. m. den 30 juni 1955 eller den tidigare dag Kungl. Maj:t bestämmer.
Ägarens dispositionsrätt över vattnet begränsas även därigenom att den, som vill bygga i vallen, som regel har att inhämta vattendomstolens till- stånd (2 kap. 20 å) och vattendomstolen har att i sitt tillståndsbeslut angiva de villkor med hänsyn till allmänna och enskilda intressen, under vilka byggnaden må komma till stånd. Underlåter den byggande att inhämta vat— tendomstolens tillstånd medför detta, att han vid eventuell framtida tvist är bevisningsskyldig rörande vattenförhållandena före byggnadens tillkomst.
Som byggande i vatten betraktas uppförande av alla slags byggnader och anläggningar i vatten eller på land så nära strandbädden, att inverkan kan ske på vattenståndet. Vad som stadgas om byggande i vatten gäller också om bortledande av vatten, grävning och sprängning i vatten samt annan åtgärd som förändrar vattnets djup eller läge (2 kap. 1 5).
Tillstånd till vattenkraftanläggning förutsätter att nyttan av anlägg- ningen efter avdrag av byggnadskostnaderna uppgår till ett värde, mot— svarande tre gånger den skada och det intrång, som göres på åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget på annan egendom (2 kap. 3 5). Men även om dessa bestämmelser ej utgöra hinder, får företaget ändå icke kom- ma till stånd, om det medför att ett avsevärt antal personer berövas sina bostäder eller andra skador uppstå, som ur sociala eller andra allmänna
synpunkter anses betänkliga. Kungl. Maj:t kan dock, även om hinder möter i nämnda båda bestämmelser, lämna tillstånd till företag, som anses vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest ur all- män synpunkt.
Ofta är äganderätten till den vattenkraft, som ur teknisk och ekonomisk synpunkt bör tillgodogöras i en anläggning, fördelad på ett flertal händer. För att trots detta möjliggöra en önskvärd utbyggnad finnes i vattenlagen bestämmelser, som medge en av ägarna att tvångsvis tillgodogöra sig de övrigas vattenkraft. Det erfordras dock, att sökanden äger_eller genom servitutsrätt förfogar över mer än hälften av den vattenkraft, som skall tillgodogöras (2 kap. 5 5). Den byggande kan erhålla rätt att å annans mark utföra och bibehålla damm, vall, väg eller ledning för vattnet, eller att verk- ställa åtgärd för strömbäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada (2 kap. 14 å). Likaså kan den byggande erhålla rätt att använda sig av annan tillhörig byggnad i vatten eller att för utmål för kraftstation taga i anspråk annan tillhörig mark (2 kap. 15 och 16 55).
Även vattenregleringar äro att hänföra till byggande i vatten och under- kastade bestämmelserna i 2 kap. vattenlagen. Avser regleringen bättre till— godogörande av vattenkraft, som tillhör två eller flera ägare, eller utföres den förutom för kraftändamål jämväl för torrläggning av mark, gälla dock i första hand bestämmelserna i 3 kap. Lagen ger där rätt för en eller flera ägare av strömfall, som önska genomföra ett regleringsföretag, att påfordra att övriga ägare av strömfall, som ha nytta av regleringen, taga del i kost— naden för denna.
För att tillgodose eventuella framtida intressen finnas i vattenlagen, ut- över bestämmelsen om expropriation av outbyggda strömfall, bestämmelser om nyprövning och om kronans lösningsrätt.
Nyprövningen innebär, att det allmänna eller byggnadens ägare kan på— kalla ny prövning av de villkor, under vilka med hänsyn till allmänna intressen byggnaden må bibehållas och nyttjas. Bestämmelsen äger till— lämpning å såväl större kraftverksföretag som regleringsföretag. Nypröv— ning kan första gången påkallas under det femtiofemte året efter det år, under vilket byggnaden senast skall ha fullbordats, samt därefter vart fyr- tionde år.
Kronans lösningsräll innebär, att staten äger tillösa sig utbyggt strömfall av viss storlek, om det erfordras för tillgodoseende av allmänt behov. Lös— ningsrätten omfattar vattenfall, vattenbyggnader, bostadsbyggnader, maski— ner och utmål, men däremot icke anslutande ledningar. Lösningsrätt förelig— ger första gången under det fyrtionde året efter det år, då byggnaden se- nast skall ha fullbordats, samt därefter vart fyrtionde år.
För att tillgodose det allmänna intresset, att kraft ej bortföres från en bygd i sådan omfattning, att bygden utsättes för risken att bli utan kraft för sina behov, finnas i 4 kap. vattenlagen bestämmelser om bygdekraft.
Enligt dessa är ägare av kraftstation, vid vilken kan vid oreglerat lågvatten uttagas minst 500 turbinhästkrafter, skyldig att för tillgodoseende av kring- liggande bygds behov av kraft för lantbruk, hantverk, småindustri, belys- ning och uppvärmning tillhandahålla intill en tiondel av den i kraftverket uttagbara kraftmängden. Vill någon få tillgång till bygdekraft, skall han ansöka därom hos vattendomstolen, som har att bestämma de villkor, på vilka kraften skall tillhandahållas. Såsom vederlag för kraften har motta- garen att utgiva ersättning med ett belopp motsvarande kraftverksägarens självkostnad för kraften med tillägg av två procent på anläggningskostna— den. '
För skada och intrång, som uppstår genom byggande i vatten, skall den byggande utgiva ersättning i enlighet med de regler, som finnas i 9 kap. vattenlagen. I detta kapitel finnas även bestämmelser om hur ersättning skall utgå för annan tillhörig vattenkraft, som den byggande fått rätt att tillgodogöra i anläggningen.
Det ligger i sakens natur, att även om ersättningar fastställas för ett fler— tal slag av skador och intrång, det alltid _ särskilt vid sjöregleringsföretag med dessas mången gång vidsträckta verkningar _ uppstår skada och olä- genhet av mera allmän natur, som ej kan utgöra grund för skadestånds— anspråk i vanlig mening. Även om det skulle vara möjligt att uppskatta in— trånget i penningar, är det i regel ej möjligt att utdöma ersättningen till någon viss sakägare. Skadan drabbar bygden i dess helhet. För att kompen- sation skall kunna lämnas även för sådana allmänna skador, finnas ifråga om regleringsföretag för kraftändamål bestämmelser om regleringsavgift. Detta är en årlig avgift som utgår med hänsyn till den ökning i vattenkraf— ten som regleringen medför vid de berörda strömfallen. De influtna medlen skola användas dels till förebyggande av eller gottgörelse för sådan skada, för vilken ersättning ej bestämts av vattendomstolen, dels för annat ända- mål till förmån för den bygd, som beröres av företaget, såsom för jord— brukets främjande, elektrifiering eller eljest för befolkningens behov.
För att tillgodose allmänna intressen skall företagaren vid planlägg- ningen av större vattenuppdämningar och vattenregleringar eller andra företag i vatten som äro av betydande omfattning eller ingripande beskaf- fenhet underrätta länsstyrelsen i berörda län samt kammarkollegiet. (Kungl. kungörelse den 24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.) Genom länsstyrelsens försorg skola myndigheter och samman— slutningar, vilka ha till uppgift att bevaka av företaget berörda allmänna in- tressen, beredas tillfälle att framföra önskemål rörande företagets plan- läggning samt om vilka åtgärder, som böra vidtagas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet. Företagaren bör därvid undersöka vilka större företag som förberedas eller antagas komma till utförande i vattendraget och samråd bör äga rum med företrädarna för de till vatten— draget knutna viktigare intressena i syfte att främja en ur allmän synpunkt
ändamålsenlig planering av olika åtgärder för utnyttjande av vattendraget. Till en närmare behandling av bestämmelserna rörande kraftkällornas tillvaratagande återkommer elkraftutredningen i kap. 6.
Bestämmelser rörande elektriska starkströmsanläggningar och
elkraftförsörjningen i allmänhet
Tillkomsten av gällande bestämmelser
Då elektriska starkströmsledningar på 1890-talet började framdragas i landet funnos endast enstaka statliga föreskrifter, som voro tillämpliga ifråga om sådana ledningar. Förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov behandlade sålunda bland annat frågan om expropriation för utläggning av elektriska ledningstrådar. Vissa bestämmelser i 1884 års gruvestadga rörande för gruvdriften erforderliga kraftledningar kunde tillämpas även på elektriska ledningar. Vidare hade genom en av Kungl. Maj:t den 20 april 1883 utfärdad kungörelse förordnats, att på kronans mark eller inom område för allmän landsväg eller järnväg enskild person eller bolag icke fick upprätta telegraf-, telefon— eller likartad E förbindelse, såframt Kungl. Maj:t icke lämnat tillstånd därtill. Denna kun— ' görelse ansågs tillämplig även å starkströmsledningar och då dessa i regel ll måste framgå över någon landsväg eller järnväg, föreskrev Kungl. Maj:t ! vid meddelande av tillstånd härtill i övrigt erforderliga bestämmelser. Med 1 l l l
anledning av en riksdagsskrivelse tillkallade Kungl. Maj:t år 1898 sakkun- niga, den s. k. starkströmskommissionen, för att inom finansdepartementet biträda vid utarbetandet av förslag till bestämmelser rörande villkoren för anläggande och begagnande av elektriska ljus- och kraftledningar. I ett sam- ma år avgivet utlåtande framhöll starkströmskommissionen behovet av till civillag hänförliga föreskrifter angående koncessionstvång, expropriations- rätt och fridlysning med avseende på dylika elektriska ledningar. Konces- sionstvång förordades för >>yttre>> ledningar med över 250 volt spänning med hänsyn till deras allmänfarliga verkningar. Förslag till lag förelades 1900 års riksdag. Vid denna riksdag väcktes emellertid en motion om ändrade grunder för ifrågavarande lagstiftning, så att bl. a. enskild person eller bolag skulle erhålla koncession endast för viss tid. Med anledning härav begärde riksdagen nytt förslag och ett sådant framlades för 1902 års riks- dag. I propositionen (nr 9) anfördes farhågor för att en tidsbegränsad kon- cession skulle verka hämmande på elkraftens användande därigenom att tidsbegränsningen skulle komma att försvåra eller omöjliggöra anskaffan- det av erforderligt kapital för dessa oftast dyrbara anläggningar. Det sär- skilda utskott, som behandlade propositionen, ansåg emellertid att det all- männa intresset ej vederbörligen tillgodosågs därest icke koncessionen tids- begränsades och utskottet förordade att koncession skulle meddelas endast
för viss bestämd tid eller högst femtio år. Första kammaren godkände ut- skottets förslag, medan andra kammaren röstade för en koncessionstid av trettio år. Kamrarna enades därefter om ett sammanjämkningsförslag, en- ligt vilket koncessionstiden bestämdes till högst fyrtio år.
I enlighet med riksdagens beslut utfärdades därefter lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i det följande benämnd 1902 års lag, vilken efter en del ändringar fortfarande utgör grunden för lagstiftningen på det elektriska starkströmsområdet. Enligt 1902 års lag erfordras med i lagen närmare angivna undantag till- stånd (koncession) för utförande av elektrisk starkströmsledning. Bestäm- melserna om koncession ävensom om expropriation för utförande av stark- strömsanläggning upptagas i 1_3 55. I övrigt innehåller lagen i 4—14 åå bestämmelser om ansvar för skada, orsakad av ström från elektrisk anlägg— ning, och i 15 5 ett allmänt bemyndigande för Konungen att meddela de närmare föreskrifter, vilka må erfordras med avseende å elektriska anlägg— ningars utförande och skötsel.
Kungl. Maj:t har i administrativ ordning utfärdat kompletterande för- fattningar beträffande starkströmsanläggningar nämligen stadgan den 31 december 1902 (nr 137) om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring och kungörelsen den 19 maj 1916 (nr 173) med vissa be- stämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande i förhål— lande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. Dessa båda författ— ningar ha sedermera ersatts av Kungl. Maj:ts stadga den 5 maj 1939 (nr 200) om elektriska starkströmsanläggningar, i det följande benämnd 1939 års stadga. Huvuddelen av stadgan innehåller säkerhetsföreskrifter rörande starkströmsanläggningar samt bestämmelser om tillsyn över dessas utfö— rande och skötsel. Kungl. Maj:t har vidare utfärdat förordningen den 5 de- cember 1919 (nr 755) angående behörighet att utföra elektriska anlägg— ningar för belysning eller arbetsöverföring m. m., sedermera ersatt av Kungl. Maj:ts kungörelse den 2 juni 1939 angående behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra installationsarbete. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har vidare kommerskollegium i särskilda kungörelser meddelat ytterligare bestämmelser och säkerhetsföreskrifter, väsentligen av teknisk art, rörande starkströmsanläggningar.
Särskilda frågor på elkraftförsörjningens område ha tidigare varit före- mål för statliga utredningar, av vilka de viktigaste skola omnämnas här.
1907 års riksdag begärde utredning om, på vilket sätt betryggande garan- tier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi kunde genom lag— stiftning eller eljest beredas avnämare av sådan energi. Den kommitté, kraftkommittén, som år 1911 med anledning därav tillsattes av Kungl. Maj:t, erhöll dessutom i uppdrag att utreda, huruvida och på vad sätt priset på elektrisk kraft, som distribuerades till allmänheten, kunde av offentlig myndighet regleras. Kommittén avgav den 16 december 1914 ett omfattande
betänkande med lagförslag, som efter överarhetning framlades för 1920 års riksdag (proposition nr 298) och ledde till utfärdandet av bl. a. lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. 111. Ifråga om prisreglering överlämnade kommittén en inom densamma verkställd utredning och kom— mittén förklarade sig anse att utredningen givit vid handen, att prisregle- ringsbestämmelser icke erfordrades. Revision av 1902 års lag i Vissa andra avseenden syntes kommittémajoriteten visserligen önskvärd men ansågs ligga utanför kommitténs uppdrag.
I anledning av motioner hemställde 1915 och 1917 års riksdagar om utred- ningar angående åtgärder för främjande av landsbygdens elektrifiering. I viss del anförtroddes utredningsuppdraget åt de redan i början av år 1915 inom civildepartementet tillkallade vattenfallssakkunniga, vilka sedermera framlade förslag, som ledde till inrättande av kraftledningslånefonden år 1918 och av vattenkraftslånefonden år 1919. I huvudsak lämnades emeller- tid utredningsuppdraget rörande landsbygdens elektrifiering åt elektrifie- ringskommittén, som år 1917 tillsatts inom jordbruksdepartementet. Kom— mitten avlämnade ett antal tekniska utredningar rörande planmässig elekt— rifiering av landsbygden inom olika län. Kommitténs utredningar föranledde dock icke några lagstiftningsåtgärder.
Efter framställningar från kommerskollegium och ett flertal enskilda sammanslutningar på elkraftområdet tillkallades 1933 sakkunniga för elektriska kontrollväsendet. Deras utredningsarbete redovisades i två tryck— ta betänkanden. Det första av dessa, angående behörighet att utföra elekt— riskt installationsarbete m. In. (SOU 1935: 53), innefattade bl. a. förslag till tillägg till 1902 års lag såsom underlag för en reglering av entreprenörs- väsendet och förslag till installatörskungörelse. Det andra, huvudbetänkan- det, angående kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar (SOU 1936: 27), innehöll förslag till ytterligare ändringar i 1902 års lag, till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar samt till omorganisation av tillsynsmyndigheten. Vid sidan av betänkandena framlade de sakkun— niga förslag rörande kontroll av elektrisk materiel och till detalj erade säker- hetsföreskrifter för utförande, skötsel och drift av starkströmsanläggningar. I huvudbetänkandet framlagda förslag rörande koncessionsväsendet över- arhetades inom handelsdepartementet och ledde efter proposition (nr 137) till 1938 års riksdag till utfärdande samma år av lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 åå i 1902 års lag. Härigenom infördes i lagen bestämmelse om prövning av koncessionsansökningar med hänsyn till behovet av anlägg— ningen samt dess förenlighet med en planmässig elektrifiering. Vidare skedde en Viss utvidgning av koncessionsskyldigheten beträffande högspän- ningsledningar ävensom lågspänningsledningar för allmän distribution och maximitiden för koncession utsträcktes för särskilda fall till sextio år. Här- jämte infördes bestämmelser rörande statlig reglering av kraftpriserna.
Samtidigt med att lagändringen trädde i kraft utfärdades 1939 års stadga om elektriska starkströmsanläggningar och 1939 års installatörskungörelse.
Efter framställning från vattenfallsstyrelsen beslöt Kungl. Maj:t 1936 utredning av frågan om rationellt utformande av rikets elektriska stam- linjenät. Uppdraget anförtroddes åt generaldirektören A. Granholm, som 1937 överlämnade verkställd utredning i ämnet. Däri framhöll Granholm bl. a. att det för tryggande av den framtida rationella utvecklingen och tillgodogörandet av rikets stamlinjenät erfordrades, att Kungl. Maj:t kunde pröva ansökning om koncession för kraftledning även ur sådan synpunkt. Vid beviljande av koncession måste Kungl. Maj:t även kunna föreskriva villkor för att säkerställa, att ledningen nyttjades på ett rationellt sätt. Kungl. Maj:t borde ha fullt fri prövningsrätt även ifråga om förnyelse av koncession. Utredningen åberopades i ovannämnda proposition (nr 137) till 1938 års riksdag, angående ändringar i 2 och 3 åå av 1902 års lag.
Expropriation
Reglerna om expropriation av mark för elektrisk anläggnings utförande finnas i 1 5 av 1902 års lag samt i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Beträffande vattenkraftstation och andra anläggningar för vattenkraftens tillvaratagande gälla bestämmelserna i vattenlagen.
Mark, som erfordras för en elektrisk anläggning, kan under vissa villkor tagas i anspråk genom expropriation, om anläggningen är avsedd för att förse en ort med elektrisk kraft eller för att bereda kraft till en industriell anläggning av större betydelse för det allmänna eller dylikt. Expropriations— rätt kan jämväl meddelas för ledning, avsedd för att förse fastighet med elektrisk kraft, även om ledningen ej är avsedd för anläggning av större betydelse för det allmänna.
Expropriationen kan endast avse annan än kronan tillhörig fastighet. Inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde kan expropriation av gata, torg, allmän plats eller vattendrag ej utan synnerliga skäl äga rum mot menighets bestridande. För ledning inom område, där stads- eller byggnadsplan icke finnes, gäller dessutom, att expropriationsrätt icke kan mot markägarens bestridande beviljas för mark på mindre avstånd än 150 m från på fastigheten beläget boningshus, tomtplats eller trädgård, såvida ej Kungl. Maj :t finner, att an- nan sträckning medför minst lika stort men som den föreslagna.
Expropriationsrätt meddelas i regel av Kungl. Maj:t, vanligen i samband med beviljande av koncession. Därvid föreskrives, att frågan om expropria— tion inom viss begränsad tid (vanligen ett år) skall fullföljas genom ansökan om stämning till domstol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör. Har fastighets ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt eller servituts— rätt för starkströmsledning och medför expropriation därav endast ringa
men, erfordras ej Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriationen. Ansökan om expropriation ingives i sådant fall till vederbörande domstol (s. k. proforma- expropriation). Mark, för vilken expropriationsrätt meddelats, kan få tagas i anspråk, sedan stämning utfärdats i expropriationsmålet, om säkerhet för expropriationsersättningen jämte ränta nedsatts hos länsstyrelsen.
I kap. 12 kommer elkraftutredningen att behandla frågan om menighets rätt att hindra framdragande av elektrisk ledning inom planlagt område, den s. k. kommunala vetorätten. De övriga för expropriation gällande be- stämmelserna finner utredningen ändamålsenliga och de upptagas därför icke till närmare behandling i betänkandet.
' Koncession
De allmänna koncessionsbestämmelserna äro intagna i 2 5 i 1902 års lag. Dessutom finnas i 3 5 samma lag bestämmelser om vilka handlingar, som skola åtfölja koncessions- och expropriationsansökningar, samt om i den förberedande behandlingen av sådana ansökningar.
Koncessionsmyndighet är »Konungen eller den Konungen därtill bemyndi- gat». Senast genom kungl. brev den 8 december 1950 har kommerskollegium ' bemyndigats att meddela koncession för starkströmsledningar, dock. med , undantag för ärenden där fråga om expropriationsrätt förekommer, där i olika meningar av väsentlig betydelse uttalats och där fråga är om ledningar i med en spänning av minst 40 kV mellan två ledare ävensom en del ärenden i som angå eeklesiastik mark eller mark under universitetens förvaltning. ! Koncessionsskyldighetens omfattning framgår av 2 5 1—3 mom., vilka ; ha följande lydelse:
1 mom. Vill någon utföra elektrisk starkströmsledning med spänning översti— gande tvåhundrafemtio volt mellan två ledare eller, om jordledning användes, mel- lan en ledare och jord, söke tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndi— gar. Dock vare, med undantag varom i 3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt,
a) om ledningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård;
b) om ledningen till hela sin sträckning förlägges under jordytan;
c) om ledningen utföres på egen mark saint antingen avståndet från ledningen, när densamma skall framdragas ovan jordytan, till boningshus eller annan vid
. gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger tjugo meter eller i ägaren medgivit, att ledningen må framdragas på mindre avstånd än nu är sagt; ' (1) om ledningen under iakttagande av vad i e) sägs rörande avstånd till bonings- hus m. m. utföres på frivilligt upplåten mark såsom avgreningsledning till ledning, för vilken tillstånd enligt denna paragraf meddelats, samt den nya ledningen icke är avsedd för fast industriell anläggning eller för distribution av ström till' fas- tigheter med olika ägare. ' .- Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugo meter från byggnad, som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må där ej anläggningen skall utföras
inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas, utan så är, att annan sträckning, som utan synnerlig olägenhet för anläggaren kan användas, prövas medföra minst lika stort men som den föreslagna.
2 mom. Vill någon i anslutning till viss generator- eller transformatorstation eller inom visst område utföra elektrisk starkströmsledning med lägre spänning än i 1 mom. sägs och avser ledningen distribution av ström till fastigheter med olika ägare, söke tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
3. mom. Elektrisk starkströmsledning, för vars utförande tillstånd ej erfordras enligt 1 eller 2 mom. må likväl icke utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar framdragas inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning, på mindre avstånd än 2 500 meter från den i vederbörlig ordning bestämda mittpunkten av staten tillhörigt eller till allmänt bruk godkänt flygfält med en största utsträckning av 2 500 meter eller så att led- ningens höjd över fältets nivå vid gränsen överstiger en femtiondel av avståndet i nämnda plan mellan ledningen och omkretsen av en cirkel med fältets mittpunkt såsom medelpunkt och med 1 500 meters radie. Har flygfältet större utsträckning än nyss sagts, må ledningen icke utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar framdragas på mindre avstånd än 4 000 meter från fältets mittpunkt eller så att ledningens höjd över fältets nivå vid gränsen överstiger en femtiondel av avståndet i nämnda plan mellan ledningen och omkretsen av en cirkel med fältets mittpunkt såsom medelpunkt och med 3000 meters radie.
Koncessionsskyldigheten gäller själva ledningarna och icke kraft- eller transformatorstationerna. Beträffande högspänningsluftledningar innebär koncessionen rätt att framdraga viss till hela sin sträckning bestämd led- ning. De viktigaste undantagen från koncessionsskyldigheten utgöra hög- spänningsluftledningar på egen mark och högspända jordkablar, som ej be— röra allmän trafikled. Enligt 2 5 i 1939 års stadga om elektriska starkströms- anläggningar skall emellertid beträffande alla icke koncessionspliktiga hög- spänningsledningar, som ej till hela sin sträckning falla inom byggnad eller inhägnad gård, göras anmälan hos kommerskollegium. Vid anmälan skall fogas karta utvisande ledningens sträckning samt teknisk beskrivning över anläggningen.
Genom 1938 års lagstiftning infördes i 1902 års lag skyldighet att söka koncession för lågspänningsledningar1 för allmän distribution (2 mom.). Dessa hade tidigare varit koncessionspliktiga enligt 1902 års stadga endast om de berörde allmän trafikled. Koncession enligt 2 mom. innebär en all- män rätt att inom visst område eller från viss generator- eller transformator- station framdraga lågspänningsledningar (områdeskoncession). Enär det av tekniska skäl är praktiskt omöjligt att från en station draga användbara lågspänningsledningar utöver en viss längd, innebär stadgandet alltid en be- gränsning av områdets storlek. Enligt praxis behöver en koncession att
1 Begreppen lågspänning och högspänning nämnas ej i 1902 års lag, men definitionerna dårå i 1939 års stadga ansluta sig till den i lagen angivna indelningen av starkströms- ledningar från spänningssynpunkt. Spänningen kallas lågspänning, när densamma mätt mellan en ledare och jord, eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, uppgår till högst 250 volt. samt högspänning när densamma mätt under angivna förhållanden överstiger 250 volt.
inom ett sålunda bestämt område framdraga lågspänningsledningar för att- män distribution icke kompletteras med särskilt tillstånd enligt 3 inom. att med ledningarna korsa allmän trafikled. Dylikt tillstånd erfordras endast för sådana ledningar, beträffande vilka koncession eljest icke skulle fordras.
I vissa fall kan även en koncession å högspänningsledningar få karaktär av områdeskoncession. För högspända jordkablar, vilka äro koncessions- pliktiga endast i den mån de beröra allmän trafikled, beviljas nämligen ofta allmänna tillstånd att korsa trafikleder inom helt stads- eller samhälls- område.
Koncessionsskyldighetens omfattning har bestämts av angelägenheten att förekomma fara vid de elektriska anläggningarnas användande samt av in- tresset att förbehålla det allmänna ett väsentligt inflytande på elkraftför- sörjningen. Det kan ifrågasättas om man för att bättre tillgodose dessa intressen skall utsträcka koncessionsskyldigheten till att omfatta även jordkablar och ledningar över egen mark.
Bestämmelserna om koncessionstid och om saklig prövning av ansökning- arna innefattas i 2 5 4 mom. av 1902 års lag, vilket stadgande lyder:
Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej överstigande fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid prövning av ansökan om så— dant tillstånd bör hänsyn jämväl tagas till huruvida behov av anläggningen förefin- nes samt huruvida denna kan anses förenlig med en planmässig elektrifiering. Med- delas det sökta tillståndet, skall tillika föreskrivas, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.
Därest icke för särskilt fall annat medgives, vare tillstånd, som i 1 inom. avses, förfallet, om anläggningen icke tages i bruk inom tre år från den dag tillståndet meddelades.
Som nämnts var frågan om koncessionstiden redan från början föremål för delade meningar. Införandet i 1902 års lag av bestämmelsen om begräns- ning av koncessionstiden sammanhängde med ovissheten om huru kraft— distributionen i fortsättningen skulle komma att utveckla sig. Med hänsyn framför allt till det allmännas intresse av att framdeles kunna eventuellt inlösa anläggningar eller föreskriva ändrade villkor ansåg riksdagen en tidsbegränsning av koncessionen vara erforderlig. I sitt betänkande (SOU 1936: 27) underströk sakkunniga för elektriska kontrollväsendet betydelsen av det sedan slutet av år 1907 tillämpade koncessionsvillkoret, att inne- havare av elektrisk anläggning skall vara skyldig iakttaga de allmänna be- stämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning fastställda samt yttrade i an- slutning härtill bl. a. följande.
Föreskrift om särskild koncessionstid synes under sådana omständigheter egent- ligen opåkallad. Till stöd för borttagande av bestämmelsen därom kan bland annat anföras följande. Tidsbegränsningen medför ett osäkerhetsmoment, som verkar besvärande för både distributörer och abonnenter. Detta gör sig särskilt gällande, när koncessionstiden börjar lida mot sitt slut. Kraftdistributören har då svårt
att avsluta ett leveransavtal för längre tid med en abonnent, enär han icke vet, huruvida han kan fullfölja avtalet efter koncessionstidens slut. Han kan vidare fin- na sig nödsakad att tillsvidare undanskjuta vidtagandet av erforderlig utbyggnad eller förstärkning av anläggningen på grund av att kostnaderna därför med nor- mala kraftpriser icke hinna avskrivas under den återstående koncessionstiden. En tidpunkt av 40 år torde visserligen i och för sig vara tillräcklig för amortering av de ursprungliga anläggningskostnadcrna. Men dessa åtföljas senare successivt av mer eller mindre dyrbara kompletteringar. Härtill kommer vidare den om- ständigheten, att koncession å ledningar, som anslutas till tidigare koncessionerad ledning, enligt praxis endast beviljas för den tidsperiod, som då återstår av den 40-åriga koncessionstiden för huvudledningen. Sådana koncessioner kunna där- för ibland komma att gälla endast ett fåtal år. Sammanlagt finnas sålunda starka skäl av ekonomisk natur, som direkt tala emot att begränsa koncessionernas gil- tighet i tiden.
Å andra sidan kan naturligtvis med hänsyn till den rastlösa utveckling, som äger rum på det tekniska området, ej heller nu med bestämdhet överblickas, huru kraftförsörjningsproblemet kommer att te sig i en mera avlägsen framtid. Det kan endast konstateras, att elektrifieringen hittills genomförts på ett i stort sett till- fredsställande sätt samt att, såvitt för närvarande kan bedömas, en fortsatt gynn- sam utveckling på ifrågavarande område är att förvänta.
Om emellertid försiktigheten anses bjuda, att staten även i fortsättningen genom en begränsning av koncessionstiden förbehåller sig rätten att ånyo taga koncessio- nerna under omprövning, är i varje fall nödvändigt, att tiden tillmätes riktigare än förra gången. Sakkunniga hava härutinnan kommit till den uppfattningen, att koncessionstiden icke bör understiga 55 år, motsvarande den tid för vilken enligt gällande bestämmelser utarrendering av kronan tillhörigt, icke bebyggt vattenfall brukar äga rum. För att underlätta erforderliga amorteringar vilja sakkunniga förorda, att maximitiden ytterligare något utökas, och föreslå därför, att konces- sionstiden för framtiden skall avse viss tid, icke överstigande 60 år.
I yttrande över betänkandet anförde domänstyrelsen.
Frågan om koncessionstidens begränsning är uppenbarligen av stor betydelse även för markägarna, vilka genom statligt ingripande tvingas upplåta mark för elektriska ledningars framdragande. Koncessionstidens begränsning medför näm- ligen möjlighet för en markägare att få frågan om ersättning för skada och in- trång genom upplåtelsen upptagen till förnyad prövning. Beträffande krono- egendom har tillstånd till lednings framdragande hittills plågat meddelas i sam- band med koncessionens beviljande och för samma tid, som koncessionen avser. Då åtminstone vad angår egendom, som står under styrelsens förvaltning, ersätt- ningen i regel bestämmes till visst belopp för koncessionstiden, har markägaren tydligen icke möjlighet att bliva delaktig av en under koncessionstiden inträffad värdestegring å den upplåtna marken. Ju längre koncessionstiden är, desto större kunna olägenheterna härav bliva. Med hänsyn till den faktiska utvecklingen av fastighetsbildningen och fastighetsvärdena under de senaste trettio åren samt den framtida utveckling, som kan förväntas, anser styrelsen, att ökning av konces— sionstiden icke bör ske.
I propositionen (nr 137), som föregick 1938 års lagändring, uttalade de- partementschefen att han ansåg det ur allmän synpunkt ofrånkomligt, att koncessionstiden även i fortsättningen var i lag begränsad samt att han, med hänsyn till att den fortsatta utvecklingen på elektrifieringsområdet
åtminstone på längre sikt icke kunde förutses, särskilt med tanke på tek- nikens ofantliga utvecklingsmöjligheter, närmast var höjd för att förorda ett bibehållande av maximitiden fyrtio år. Då emellertid vägande motiv anförts även för en utökning av tiden i vissa fall föreslogs den nu gällande formuleringen av första meningen i 2 5 4 mom. av 1902 års lag.
Förhållandet mellan koncessionstiden och expropriationsrättens giltig- hetstid, som domänstyrelsen ovan berört, har behandlats av departements- chefcn i proposition (nr 317) till 1941 års höstriksdag med förslag till vissa ändringar i 1902 års lag.
Departementsehefen anförde därvid bl. a.
Att anknyta expropriationsrättcns giltighetstid helt till gällande koncession är tydligen av praktiska skäl uteslutet. Om t. ex. tilläggskoneession medgives, kan det vara uppenbarligen avsett, att ledningen skall bestå mycket lång tid, ehuru koncessionen begränsas till återstående tid av förut meddelad koncession. Avser expropriationen äganderätt, kan för övrigt enligt sakens natur någon begräns- ning ej ifrågakomma. Det synes lämpligt att i expropriationstillståndet angives, huru länge den genom expropriationen förvärvade rätten må gälla, om den utgör äganderätt. Härvid synes i regel kunna föreskrivas, att rättigheten skall gälla för all framtid, såvida ledningen i fråga utan längre avbrott alltjämt användes för sitt ändamål.
De i lagen angivna koncessionstiderna äro uttryckligen maximitider och det ankommer sålunda på koncessionsmyndigheten att inom i lagen angiven ram anpassa koncessionstiden efter omständigheterna. Beträffande tillämp— ningen av ifrågavarande bestämmelse gäller att koncession i regel beviljas för fyrtio år från dagen för Kungl. Maj:ts respektive kommerskollegii be- slut, dock att koncession å en ledning, som framdrages från redan kon- cessionerad ledning, endast beviljas för återstoden av koncessionstiden för i huvudledningen. Under senare år har man även sökt avväga koncessions- tiderna för ledningsnät inom samma bygd eller landsända så, att de utlöpa samtidigt även om näten tillhöra olika företag. Avsikten härmed är att underlätta en sammanslagning av flera smärre företag i samband med kon- cessionstidens utgång. Den genom 1938 års lagstiftning införda möjligheten att om särskilda skäl därtill föranleda bevilja koncession för sextio år har ännu icke tillämpats i något fall.
I detta sammanhang kan nämnas, att ledningar med tillstånd gällande tillsvidare ännu förekomma i betydande omfattning. Detta gäller särskilt lågspänningsledningar, som före den 1 juli 1939 framdragits inom område för vattentrafikled, järnväg eller allmän väg, samt högspänningsjordkablar inom dylikt trafikområde.
Elkraftutredningen anser att de nuvarande bestämmelserna om konces- sionstidens längd äro tillfredsställande såväl med hänsyn till det allmännas som koncessionsinnehavarnas intressen.
Före 1938 års lagändring funnos inga uttryckliga bestämmelser om saklig prövning av koncessionsansökningar, bortsett från att det av lagens avfatt-
ning framgick att hänsyn skulle tagas till säkerhetssynpunkter och av an— läggningarna berörda kommuners och fastighetsägares intressen. Enligt praxis blevo till en början koncessionsansökningarna undantagslöst bifallna av Kungl. Maj:t. Däremot förekommo ibland avslag å ansökningar om ex- propriationsrätt för vederbörande anläggningar, när de i lag angivna förut- sättningarna för beviljande av dylik rätt icke ansågos uppfyllda.
Frågan om syftet med och omfattningen av prövningen av koncessions- ansökningarna behandlades såväl vid förarbetena till 1902 års lag som i kraftkommitténs betänkande år 1914, elektrifieringskommitténs slutliga yttrande år 1923 och sakkunnigas för elektriska kontrollväsendets huvud- betänkande år 1936. Sistnämnda sakkunniga anförde beträffande den hit- tills skedda utvecklingen bl. a.
Den i allt större omfattning genomförda elektrifieringen föranledde emellertid, att vid koncessionsbehandlingen ett närmare beaktande av konkurrensförhållan- dena började visa sig ofrånkomligt. Konkurrensen avsåg i första hand gräns- områdena mellan olika distributionsföretag men kunde även gälla större oelektri- fierade områden, beträffande vilka ansökningar om tillstånd att framdraga elekt- riska ledningar inkommo från skilda elektrifieringsförctag. För att i någon mån förhindra tillkomsten av ur rationell elektrifieringssynpunkt icke önskvärda an— läggningar tillgreps till en början en utväg, som alltjämt kommer till användning, nämligen att söka åtadkomma en frivillig överenskommelse mellan konkurrenter- na, framför allt genom förmedling av statsinspektörerna, men i vissa fall genom vederbörande länsstyrelser. Det enda påtryckningsmedel, som i sådant syfte begag- nades, var ett fördröjande av själva koncessionsbehandlingen.
Däremot hystes i det längsta betänkligheter mot att från statens sida ingå på en direkt behovsreglering. Anledningarna därtill torde hava varit dels tvekan, huruvida behovssynpunkter över huvud taget borde anläggas vid tillämpningen av 1902 års lag, dels insikten om att ett övergivande av dittills följd praxis skulle i hög grad komplicera koncessionsbehandlingen. Småningom har emellertid ett positivt ståndpunkttagande i frågan ägt rum. Sålunda förekommer numera, att Kungl. Maj :t efter behovsprövning helt eller delvis avslår ansökningar eller vid bifall uppställer särskilda koncessionsvillkor för att söka förebygga dubbla led- ningar. Besluten hava fattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad i inford- rade utlåtanden föreslagits av kommerskollegium. Ifrågavarande av konkurrensför- hållandena framkallade realprövning har hittills tillämpats med stor försiktighet och kommit till direkt uttryck endast i ett fåtal beslut, vilka framför allt fattats un- der de senaste åren. Ytterligare avgöranden av motsvarande natur torde i viss mån hava förekommits därigenom att parterna redan under den förberedande behand- lingen förmåtts träffa överenskommelse med varandra.
Under åberopande av att behovsprövningen dittills förekommit i praxis vid avgörande av ett antal individuella fall och att några erinringar däremot från riksdagens sida icke framkommit utgingo sakkunniga för elektriska kontrollväsendet från att denna väg fortfarande stod öppen för Kungl. Maj :t utan direkt bemyndigande i 1902 års lag. De sakkunniga föreslogo sålunda ingen lagändring i denna fråga.
I propositionen (nr 137) till 1938 års riksdag framhöll departements- chefen, att det framlagda förslaget var avsett att utgöra ett grundläggande
led i en genomgripande modernisering av gällande bestämmelser angående elektriska starkströmsledningar, samt anförde Vidare bl. a.
Beträffande riktlinjerna för ett fortsatt koncessionssystem må till en början framhållas, att en realprövning av ansökningar om tillstånd att utföra starkströms— ledningar, vilken redan nu i viss omfattning äger rum, synes mig nödvändig såväl ur allmän elektrifieringssynpunkt som med hänsyn till de starka intressemotsätt- ningar, som ofta förekomma när olika ledningsnät framdragas i närheten av var- andra. Jag delar även den i de verkställda utredningarna framförda uppfattningen, att behovsprövning av ansökningarna kan väntas för framtiden bliva erforderlig i betydligt större utsträckning än hittills. Ehuru en dylik prövning måste anses tillkomma Kungl. Maj:t utan särskilt stadgande, finner jag önskvärt att ifrågavaran- de princip, som, även om den tillämpas med försiktighet, kan bliva av genomgri- pande betydelse för koncessionsväsendet, kommer till direkt uttryck i lagen. Denna bör jämväl upptaga det villkoret för bifall till koncessionsansökan att anlägg- ningen bör vara förenlig med en planmässig elektrifiering. Det är emellertid av vikt, att bestämmelsen i fråga erhåller en så allmän avfattning, att den icke utgör hinder för Kungl. Maj:t att vid ärendenas avgörande taga hänsyn till övriga om- ständigheter i de särskilda fallen.
Koncessionsmyndigheten har alltså att pröva om behov finnes av en pla- nerad anläggning och om den kan anses förenlig med en planmässig elektri— fiering. Enligt departementschefens uttalande skulle myndigheten vid ären- dets avgörande kunna taga hänsyn även till andra omständigheter i det sär- skilda fallet. Den sålunda lagstadgade realprövningen, vilken förutsattes kunna bli av genomgripande betydelse för koncessionsväsendet, har emel— lertid tillämpats med stor försiktighet.
I praxis sker den sakliga behandlingen hos kommerskollegium så, att i första hand de i remissinstansernas yttranden framlagda anmärkningarna prövas. Dessa kunna exempelvis föranleda att särskilda koncessionsvillkor stadgas till skydd för trafiken vid flygfält, vägar o. d. Vidare undersöker kommerskollegium med ledning av tillgängliga kartor och handlingar, att uppkomsten av dubbla ledningsnät förhindras och att skäliga krav på plan— mässighet bli tillgodosedda. Planmässighetsprövningen går närmast ut på kontroll av att ledningarna ej utsträckas till områden, som lämpligen böra försörjas från annat håll, samt stundom även av att de äro så förlagda, att en fortsatt elektrifiering icke försvåras. Däremot sker ingen mera in- gående prövning av nätets planmässighet i den meningen att dess sträck- ning, omfattning och standard tilläter ett nöjaktigt tillgodoseende av byg- dens elkraftbehov. En prövning härav kan knappast ske enbart på grund- val av koncessionshandlingarna utan skulle förutsätta en mer omfattande undersökning.
Rimligt vore, att vid tillämpningen av den lagstadgade planmässighets- prövningen även undersöktes, om ledningsnätet skulle bli sådant, att det kunde tillgodose alla förutsebara normala behov av elkraft inom ifrågava- rande bygd. Om man vill taga fasta på det förhållandet, att stadgandet i 2 % 4 mom. 1902 års lag vid lagändringen år 1938 erhöll en allmän avfatt-
ning just med tanke på att den icke skulle utgöra hinder för koncessions- myndigheten att vid de särskilda ärendenas avgörande taga hänsyn jämväl till andra omständigheter än behov och planmässighet, borde redan enligt gällande lag koncession kunna vägras så snart det sökande företagets verk— samhet icke kan förväntas fylla alla skäliga anspråk på god kraftförsörj— ning till rimligt pris.
Frågan om förnyelse av koncession har icke blivit föremål för särskild behandling i lagen. I princip skola alltså ansökningar om förnyad konces— sion prövas efter samma grunder som ansökningar, avseende nya anlägg- ningar, men det är naturligt att hänsyn tages till att anläggningen finnes. Realprövningen är icke heller här tillfredsställande. Någon prövning av att ett befintligt lokalt ledningsnät är tillräckligt dimensionerat för att på läng- re sikt tillgodose ortens normala behov av elkraft även för motordrift, elkök etc. sker sålunda icke. Förutsättningen för att en förstärkning av nätet skall uppställas såsom villkor för förnyad koncession är, att nätet icke fyller gällande säkerhetsföreskrifter, därvid ofta % 6 mom. c och 5 72 i kommerskollegii föreskrifter (de 5. k. utlösningsvillkoren) kunna åbero- pas. Någon undersökning av exempelvis spänningsfall i nätets olika delar vid den ökade belastning, som framdeles kan anses sannolik, är däremot ej direkt påkallad ur säkerhetssynpunkt och dylika brister bli därför ej upp- märksammade vid koncessionsprövningen.
Formellt finns enligt nuvarande lag möjlighet att vägra koneessionsför— nyelse om företaget icke kan väntas fylla skäliga anspråk på god kraftför— sörjning till rimligt pris. Enligt elkraftutredningens uppfattning saknas emellertid i stor utsträckning förutsättningar för att utnyttja stadgandet och förutsättningarna härför böra alltså förbättras.
Några bestämmelser om prövning av koncessionssökandens lämplighet att handha distributionsverksamhet finnas ej i lagen. Koncession meddelas för sökanden >>eller hans rättsinnehavare». Vid överlåtelse av koncessions- pliktig starkströmsanläggning fordras enligt 3 5 av 1939 års stadga endast, att anmälan därom göres till kommerskollegium.
De principer för koncessionsväsendet, som infördes genom 1938 års lag- ändring, ha icke blott medfört en ökning av antalet koncessionsärenden utan även ställt större krav på själva prövningen av ärendena. Sakkunniga för elektriska kontrollväsendet, som räknade med detta, diskuterade inrättandet av ett permanent koncessionsråd, anknutet till kommerskollegium. Majori— teten ställde sig avvaktande i denna fråga, medan ordföranden med hänvis- ning till nödvändigheten av att skapa garantier för att koncessionsfrågorna bleve auktoritativt förberedda, i reservation föreslog, att kommerskollegium skulle utrustas med ett dylikt råd. I propositionen till 1938 års riksdag anför- de departementschefen, att ett konstant rådgivande organ icke syntes erfor— derligt. I varje fall borde med åtgärd i sådant syfte anstå i avvaktan på erfa- renheter rörande verkningarna av de nya bestämmelserna. Han hänvisade
till att såväl departementet som kommerskollegium torde vara i tillfälle att vid behov anlita biträde av utomstående sakkunniga personer.
Särskilda författningsbestämmelser om rätt respektive skyldighet för sta- ten att inlösa elektrisk anläggning ha icke ansetts erforderliga. Därest för- nyelse av koncession skulle vägras, torde detta som regel bero på att kon- cession anses böra lämnas åt annat företag inom det berörda området. Där- vid föreligger möjlighet att, såsom villkor för den nya koncessionsrätten, intaga föreskrift om skyldighet för den nye koncessionshavaren, vare sig i det gäller staten i egenskap av kraftdistributör eller enskilt företag, att in— ! lösa den befintliga anläggningen.
! |
Föreligga särskilda skäl för att arbete med koncessionspliktig ledning ut- föres redan innan koncession beviljats kan koncessionsmyndigheten enligt 2 5 5 inom. 1902 års lag förklara hinder icke möta härför (förhandstill- stånd). Anläggning får icke tagas i bruk förrän drifttillständ utfärdats av vederbörande tillsyningsman, dvs. i regel överinspektören i distriktet, och drifttillständ kan erhållas först sedan koncession eller förhandstillstånd beviljats. I sistnämnda fall förutsättes att koncessionsansökan är ingiven. ; l koncessionen skall föreskrivas på vilket sätt och på vilka villkor anlägg- ningen må utföras och nyttjas. Sedan slutet av år 1907 torde i samtliga kon— l cessioner ha intagits ett villkor, som sedermera såsom allmän bestämmelse upptogs först i 1916 års kungörelse och sedan i 25 5 av 1939 års stadga. » Enligt nämnda bestämmelse är innehavare av koncessionspliktig anlägg- , ning skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans
av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka framdeles kunna bli i laga l ordning fastställda. I koncessioner rörande ledningar för 200 kV eller högre * spänning ävensom för sådana ledningar för 130 kV, som kunna tänkas bli utnyttjade för andra ändamål än sökandens egna, föreskrives skyldighet för koncessionshavaren att iakttaga de föreskrifter om samkörning med andra ledningar som kunna komma att utfärdas av Kungl. Maj:t samt att deltaga i kostnaden för samkörningen.
De gällande koncessionsbestämmelserna komma att upptagas till ytter- ligare behandling och bedömande på ett flertal ställen i de under denna avdelning följande kapitlen. Den formella handläggningen behandlas så- lunda i kap. 13, behovsprövningen delvis i kap. 7 och frågor om distribu— tionsskyldighet i kap. 12.
; Säkerhet och tillsyn
Huvudbestämmelserna om starkströmsanläggningars utförande och sköt- sel samt tillsynen däröver finnas i 1939 års stadga. Med starkströmsanlägg— ningar förstås enligt stadgan sådana anläggningar och däri ingående sär— skilda föremål, i vilka alstras, omformas, överföres. eller nyttjas elektrisk kraft med sådan spänning eller strömstyrka, att fara för person eller egen-
dom därav kan förorsakas. Det är sålunda faromomentet som är avgörande för säkerhetsföreskrifternas tillämpning.
Stadgan innehåller bestämmelser om hur starkströmsledningar skola an— ordnas i förhållande till allmän väg, vattentrafikled, järnväg och svag— strömsledningar samt om starkströmsledningar inom tätare bebyggt område och inom kronoegendom, bestämmelser om anmälningsskyldighet, om drif- ten och om tillsynen över elektriska anläggningar.
Bestämmelserna om hur starkströmsledningarna skola vara beskaffade vid korsning med trafikleder och svagströmsledningar samt inom tätare bebyggt område äro till största delen av teknisk beskaffenhet. Bestämmel- serna om starkströmsledningars framdragande inom kronoegendom äro mest av administrativ natur. Dessa bestämmelser äro föremål för omarbet- ning inom kommerskollegium och elkraftutredningen finner icke anledning att närmare gå in på desamma.
Bland driftsbestämmelserna i 1939 års stadga ingår i 12 5 ett stadgande om att innehavare av starkströmsanläggningar skall tillse, att till anlägg- ningens drift hörande arbeten utföras av personer, som äga nödig sakkun— skap ävensom kännedom om för sådana arbeten gällande bestämmelser, Några särskilda kompetenskrav för driftledare finnas emellertid ej fast- ställda. I sina kommentarer till 12 å i stadgan anförde sakkunniga för elektriska kontrollväsendet följande.
De sakkunniga hava haft under övervägande införandet av särskilda kompe- tenskrav på sådana personer, som skola hava ansvaret för driften av elektriska distributionsanläggningar. Sådana bestämmelser hava utfärdats bland annat i våra grannländer Norge, Danmark och Finland. Vissa skäl — särskilt de primitiva förhållandena vid en del smärre distributionsföretag på landsbygden _ torde kunna anföras, som tala för behovet av dylika bestämmelser även hos oss. Å andra sidan skulle, just på grund av den allmänna förekomsten av smärre distributions- företag på landsbygden, införandet av kompetenskrav på driftledarna otvivelak- tigt leda till praktiska och ekonomiska svårigheter för dessa företag, åtminstone om dessa krav skulle, såsom på sina håll ifrågasättes, även avse teoretisk facklit- bildning. De sakkunniga hava icke heller ansett sig böra förorda en så ingripande åtgärd utan hava inskränkt sig till att föreslå en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet för anläggnings innehavare att tillse, att driftarbeten utföras av per- soner, som äga nödig sakkunskap ävensom kännedom om för sådana arbeten gällande bestämmelser.
Frågan om företagens behov av och tillgång till teknisk sakkunskap he- handlas närmare i kap. 11.
Skall arbete utföras å starkströmsledning i farlig närhet av annan dylik ledning är innehavaren av den sistnämnda ledningen enligt 13 5 skyldig att försätta sin ledning ur drift så länge arbetet pågår.
Bestämmelserna om statlig tillsyn över starkströmsanläggningarnas ut- förande och skötsel återfinnas i 14—24 55 i stadgan. Tillsynen utövas huvudsakligen av fyra överinspektörer, envar med särskilt distrikt men med Stockholm som förläggningsort. Innan arbete med koncessionspliktig an-
läggning påbörjas skall anmälan ske till kommerskollegium, varpå vederbö— rande inspektör har att utöva tillsyn över anläggningarnas utförande. Anlägg— ningen får icke tagas i bruk förrän tillsyningsmannen utfärdat drifttillstånd. För att drifttillstånd skall kunna utfärdas fordras att anläggningen blivit av tillsyningsmannen »avsynad och godkänd eller denne eljest funnit hin- der ur säkerhetssynpunkt icke föreligga mot anläggningens brukande».
Besiktning av anläggningar som äro i bruk skall ske så ofta kommers- kollegium därom förordnar eller tillsyningsmannen finner erforderligt. Be— siktning kan också påkallas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägs- styrelsen, telestyrelsen eller vederbörande länsstyrelse. Tillsyningsman- nen har att meddela de föreskrifter som erfordras till förekommande av fara i följd av anläggningens drift. Nu anförda bestämmelser gälla koncessions- pliktiga anläggningar men även andra starkströmsanläggningar må besik— tigas på liknande sätt i den omfattning kommerskollegium eller överinspek- tör finner erforderligt.
I stadgan framhålles att tillsyningsman vid utövandet av tillsynen bör tillvägagå med varsamhet samt tillse, att erforderligt skydd vid starkströms— anläggningarna vinnes med minsta olägenhet för deras ägare.
Om tillsyningsman beslutat, att viss åtgärd i avseende å starkströms- anläggning skall vidtagas eller att sådan anläggning skall sättas ur bruk intill dess föreskriven åtgärd blivit vidtagen, skall ägaren eller arbetsföre- ståndaren erhålla skriftligt meddelande därom. Där så anses nödigt kan tillsyningsmannen göra framställning hos polismyndigheten om på den an- kommande åtgärd i anledning av beslutet. Den som är missnöjd med beslut kan föra talan däröver hos kommerskollegium.
Enligt 4 & i stadgan skall anmälan till kommerskollegium ske om olycks— fall och driftstörningar som inträffa vid koncessionspliktiga anläggningar.
För underlåtenhet att efterkomma bestämmelserna i stadgan eller av kom- merskollegium eller tillsyningsman med stöd av densamma meddelade före- skrifter stadgas bötesstraff. Dylik förseelse står under allmänt åtal.
Kommerskollegium har med stöd av bemyndigande i 1939 års stadga år 1939 utfärdat säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströmsanläggningar. Enligt dessa skall periodisk kontroll av vissa anläggningsdelar utan anma- ning ske genom vederbörande driftlednings försorg åtminstone en gång vart tredje år, för vissa anläggningsdelar varje år. Besiktningen kan utföras av person, som är anställd vid det företag som äger anläggningen, under förut— sättning att han har erfarenhet och kompetens att bedöma om anläggningen är utförd enligt de föreskrifter, som gälla för densamma. Resultatet av be- siktningar och mätningar skall hållas tillgängligt för kontroll. Denna pe— riodiska besiktningsverksamhet eftersättes emellertid f. n. i stor utsträck— ning, och elkraftutredningen anser det angeläget att man skapar garantier för att den verkställes av företagen enligt gällande föreskrifter.
Statlig tillsyn över elektriska anläggningar utövas även jämlikt arbetar-
skyddslagen den 3 januari 1949. I arbetarskyddslagen föreskrives bl. a. att sådana åtgärder skola vidtagas, att fara för skada genom elektrisk ström i möjligaste mån undgås. Tillsyn av lagens efterlevnad utövas av arbetar— skyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspek- tienens befattningshavare, kommunala tillsyningsmän och specialinspektö— rer. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 17 december 1948 (nr 825) skall den tillsyn, som åligger yrkesinspektör i vad angår skydd mot olycksfall genom inverkan av elektrisk ström vid elektriska starkströmsanläggningar, utövas av överinspektörerna i egenskap av specialinspektörer inom yrkes— inspektionen.
Statliga föreskrifter om besiktning, som även avse elektriska anlägg— ningar, inrymmas i ett flertal olika specialförfattningar, exempelvis i brand- stadgan den 15 juli 1944, stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse och förordningen den 3 juni 1932 med vissa bestämmel- ser angående biografer och filmförevisning.
Den statliga besiktningsverksamheten upptages till närmare behandling 1 kap. 13.
Anläggningar som icke äro föremål för närmare tillsyn från statens sida. dvs. företrädesvis konsumentanläggningar, besiktigas i viss utsträckning genom enskilda organ. Här kan nämnas de större elverkens besiktningar av nytillkomna abonnentanläggningar samt den periodiska revisionsbesikt- ningen av vissa elektriska konsumentanläggningar, som normalt uppställes såsom brandförsäkringsvillkor och som övervakas av Svenska brand- skyddsföreningens elektriska nämnd.
Revisionsbesiktning brukar fordras beträffande elektriska anläggningar som finnas inom eller ingå i byggnader och lokaler av olika slag. Bland dessa kunna nämnas fabriks- eller hantverksrörelser och varulager, under förutsättning att försäkringssumman uppgår till visst minimibelopp, vidare generatorer och trans— formatorer, kyrkor, biografer, hotell eller pensionat med flera än 25 resanderum, samt ekonomibyggnader vid lantgårdar, såvida inom byggnaden finnes elektrisk motor, motorkontakt eller flera än 10 ljuspunkter och den odlade jorden översti- ger 20 hektar. Av uppräkningen framgår, att bostadshus och dylikt fortfarande icke äro föremål för revisionsbesiktning. Revisionsbesiktning skall äga rum minst vart tredje kalenderår med undantag för särskilt uppräknade anläggningar, som skola besiktigas minst en gång varje kalenderår med en mellantid av högst 18 månader mellan varje besiktning.
Stor betydelse ur säkerhetssynpunkt ha även bestämmelserna om kontroll av viss elektrisk materiel. Kungl. kungörelse härom har utfärdats den 26 april 1935. Enligt denna äger kommerskollegium meddela föreskrift att installa- tionsmateriel eller bruksföremål, som vid elektriska starkströmsanlägg— ningar nyttjas företrädesvis inomhus, skola vara godkända av materiel— kontrollanstalt. Materiel, som fanns i bruk innan föreskriften meddelades, får dock fortfarande användas men får icke försäljas sedan föreskriften trätt i kraft.
Genom lagstiftningen år 1938 infördes i 2 & 6 mom. av 1902 års lag bestämmelser om reglering av priset å elektrisk ström. Frågan om reglering av elkraftpriset hade tidigare behandlats bl. a. av den år 1911 tillsatta kraftkommittén, men icke föranlett några åtgärder. Anledningen till att prisregleringsinstitutet infördes 1938 var framför allt att man ville hindra missbruk av den starkare ställning, som företagen kunde erhålla genom be- stämmelsen om behovsprövning av koncessionsansökningarna.
Innehavare av koncessionerad starkströmsanläggning är nu skyldig att underkasta sig reglering av priset för strömmens tillhandahållande. Statens taxor ävensom pris, som fastställts av kommunal myndighet att gälla inom ) kommunen, äro undantagna från prisreglering. Begäran om prisreglering kan göras av den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller öns- kar komma i åtnjutande därav. Ansökan om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering kan göras även av anläggningens innehavare. Pris— regleringen verkställes av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.
Framställning om prisreglering ingives till kommerskollegium, som efter förberedande handläggning kan besluta att antingen avvisa framställningen ' såsom uppenbart ogrundad eller vidarebefordra den till prisregleringsnämn- l den. Då framställningen från kommerskollegium överlämnats till nämnden, : åligger det nämnden i första hand att söka åstadkomma frivillig uppgörelse | mellan parterna. Nämnden har att i sådant syfte hänvisa parterna att un- . derställa tvistefrågan Svenska elverksföreningens tariffkommission. Kom- l mer förlikning icke härvid till stånd, må prisreglering likväl ej av nämnden ' verkställas, förrän möjligheterna att förlikningsvis i annan ordning bilägga tvisten blivit av nämnden undersökta. Skäligheten av priset å ström- leverans skall av nämnden bedömas med hänsyn till de förhållanden, under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras. Prisreglering kan ske även för det fall att prisöverenskommelse redan föreligger mellan parterna och avtal stridande mot nämndens beslut är utan verkan. Över kommerskollegii eller prisregleringsnämndens beslut må talan ej föras. Någon påföljd vid överträdelse av prisregleringsnämndens beslut finnes icke föreskriven.
Erfarenheten hittills har visat, att flertalet av de till kommerskollegium inkomna klagomålen rörande elkraftpriser icke behövt hänskjutas till nämnden; ett klarläggande av förhållandena under den förberedande be— handlingen inom kommerskollegium har ofta medfört, att beslut icke på- kallats. Under åren 1939—1952 ha omkring 400 ärenden inkommit till kommerskollegium och av dessa ha sammanlagt 50 ärenden hänskjutits till prisregleringsnämnden. I flertalet av dessa har förlikning åstadkommits genom tariffkommissionens försorg och prisregleringsnämndens avgörande har påkallats i endast 11 fall. En tendens till ökning av antalet prisregle- ringsärenden har emellertid under senare tid förmärkts.
Frågan om utvidgning av prisregleringsnämndens behörighet upptages till behandling i kapitel 12.
Registrering av elektriska anläggningar och rätt till elektrisk kraft
Genom det år 1914 av kraftkommittén avgivna betänkandet framlades förslag till lag innefattande bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft. Förslaget omarbetades inom justitiedepartementet och ledde till ut— färdande av lagen den 22 juni 1920 med bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
Med lagstiftningen avsågs att bereda ökad möjlighet att i kreditsyftc utnyttja elektrisk anläggning och att trygga abonnents rätt att erhålla elekt- risk kraft.
Ledning eller understation, som tillhör ägaren av den fastighet, å vilken finnes elektrisk station, kan genom registrering å den fastighet, varå den elektriska stationen (huvudstationen) är belägen, sammanföras till en rättslig enhet med sistnämnda fastighet (huvudstationsfastigheten) (2 5). Med station förstås generator—, transformator-, omformare—, ackumulator- och kopplingsstation; såsom station anses jämväl stolpe, försedd med an- ordning för transformering av elektrisk kraft. Genom registreringen anses ledningen eller understationen höra till den fastighet varå huvudstationen är belägen och de komma således ej längre att höra till den fastighet, varå de äro belägna. Härigenom åstadkommes, att huvudstationsfastigheten på grund av sitt ökade värde kan av anläggningens ägare användas såsom kreditobjekt i väsentligt högre grad än eljest skulle vara förhållandet. Så- lunda kan exempelvis en elektrisk distributionsförening genom registrering av sina elektriska anläggningar å en föreningen tillhörig, å dess mark be- lägen transformatorstation få sina belåningsmöjligheter betydligt ökade. Genom registrering vinnes också den fördelen, att vid utmätning eller kon- kurs huvudstationsfastigheten och ledningar respektive understationer icke komma att säljas var för sig med de olägenheter som detta kan med— föra för kraftleveranserna. Registreringsmyndighet är kommerskollegium.
Har till någon upplåtits rätt till kraft kan enligt 14 5 i 1920 års lag till säkerhet för denna rätt erhållas inteckning i huvudstationsfastigheten jäm- te därå registrerade ledningar och understationer. (Lagen omfattar icke er- sättningskraft enligt vattenlagen). Förutsättningen för inteckning är, att rätten till elektrisk kraft upplåtits genom skriftlig handling och att ägaren av huvudstationsfastigheten lämnat skriftligt medgivande till att inteckning får ske. Genom denna förutsättning har emellertid från inteckningsrätt ute- slutits praktiskt taget alla mindre abonnenter, ty inteckning torde i regel endast komma att medgivas de större abonnenterna såsom kommuner och industriföretag. Överlåtes fastighet, varifrån elektrisk kraft tillhandahål- les, gäller emellertid avtalet även utan inteckning mot nye ägaren om det
är skriftligen upprättat. Är avtalet blott muntligt, går abonnenten genom överlåtelsen förlustig sin rätt, såvida ej vid överlåtelsen skett förbehåll om rättens bestånd. Även i fråga om försäljning å exekutiv auktion gäller, att rätten går förlorad såvida försäljningen ej sker med förbehåll om rättens bestånd.
Om elektrisk anläggnings ägare underlåter att fullgöra honom enligt avtal eller eljest åliggande skyldighet att tillhandahålla elektrisk kraft, kan överexekutor enligt 24 & förelägga ägaren vid vite att fullgöra skyldig- heten. Finnes anledning antaga, att skyldighetens fullgörande icke kan er- nås omedelbart genom föreläggande av vite samt underlåtenhet att tillhan- dahålla kraft kan medföra betydande skada eller olägenhet, äger överexe- ; kutor på ansökan förordna om särskild förvaltning av anläggningen. Frågan om avhjälpande av vissa brister i de nuvarande bestämmelserna 3 om registrering av elektriska anläggningar upptages till behandling 1 kap. 13.
Statens låne- och bidragsverksamhet
tades år 1918 en statlig lånefond, förvaltad av statskontoret och benämnd Icraftledningslånefonden. I enlighet med vissa av riksdagen godkända huvud-
grunder utfärdades kungörelse den 13 september 1918 (nr 718) angående . allmänna bestämmelser för lån från fonden. Enligt denna kungörelse med » däri gjorda ändringar gäller för närvarande följande lånegrunder.
!
I
| För att befrämja elektriska distributionsföreningars verksamhet inrät— |
|
|
| Lånen beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt. De skola användas till anläggande av elektriska distributionsnät på lands— bygden och utgå i första hand till ekonomiska föreningar men även till andra företag om dessa befinnas lämpligt organiserade och icke äro rena affärsföretag. Lån må icke beviljas med mindre företagets rätt att få erfor- derlig elektrisk energi är säkerställd samt företaget är i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat på rationella förutsättningar. Lån kan beviljas till hela anläggningskostnaden. Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen äga meddela de särskilda villkor och föreskrifter i fråga om anläggningens utförande och skötsel, som kunna anses erforderliga för de med lånet av- sedda ändamålen. Lånen utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren av- lämnat skuldförbindelse och säkerhet för förbindelsens behöriga fullgö— rande samt bevis att koncession för anläggningen meddelats. Lånet är amor- , teringsfritt under de två första åren och skall därefter återbetalas under » vart och ett av följande högst aderton, eller om särskilda skäl föreligga tjuguåtta år, med lika annuitet. Låntagaren har dock rätt att före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av länet. Låntagaren är skyldig att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj:t med hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma; rän- tan är f. n. fyra procent. Därest statskontoret under lånetiden skulle finna
den ställda säkerheten icke vidare vara nöjaktig, skall låninnehavaren inom två månader efter erhållet föreläggande avlämna nya säkerhetshand- lingar, som av statskontoret godkännas. Det åligger kommerskollegium att ombesörja fortlöpande teknisk och ekonomisk kontroll av de företag, vartill lån lämnats, samt underrätta statskontoret om vad därvid förekommit. Lån- innehavaren skall vara skyldig underkasta sig dylik kontroll samt årligen till kommerskollegium avgiva redogörelse för företagets drift och ekono- miska ställning.
Hur kraftledningslånefonden utnyttjats framgår av följande uppställ— ning.
År Beviljade lån, kronor Låncränta, % 1920—_l92-l 12 200 000 5 1925—1929 5 535 000 5 1930 1934 3 633 000 4,5—5 1935——1939 1 789 000 4 —4,.'. 1940—1944 3 872 500 4 1945—1949 1 136 660 4 1950—1952 306 700 4
De för ytterligare utlåning disponibla medlen uppgingo den 1 juli 1953 till 3 745 000 kronor.
Som framgår av uppställningen har fonden icke utnyttjats i den omfatt— ning som varit möjlig. Orsakerna härtill kan man finna i att fondlåneräntan i allmänhet varit högre än normal bankränta och att fordringarna på så- kerhet varit större än vid banklån.
År 1919 inrättades en annan lånefond benämnd vattenkraftslånefonden. Kungörelse med allmänna bestämmelser för lån från fonden utfärdades den 19 december 1919 (nr 787). Län kan beviljas menigheter, bolag, föreningar eller enskilda dels till företag för utbyggande av statens vattenfalleller tillgo— dogörande av enskilda tillhöriga vattenfall, när tillgodogörandet är av mera allmänt intresse, dels till vissa mindre, lokala vattenkraftsanläggningar för distribution inom orten av elektrisk energi, dels ock till vattenregle- ringsföretag, då dessa äro av allmännare betydelse. Lån från fonden kan beviljas även till redan utförd anläggning, men det skall iakttagas, att lån i främsta rummet skall avse tillgodogörande av förut ej utnyttjade kraft— källor.
Lån beviljas av Kungl. Maj:t efter utlåtande från kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och kan uppgå till två tredjedelar av den beräknade anläggningskostnaden. De tre första åren äro amorterings— fria och återbetalning skall ske med lika annuitet under vart och ett av därpå följande fyrtio år. I övrigt gälla i tillämpliga delar likartade bestäm- melser som vid lån från kraftledningslånefonden.
.-.... _........._._..-.
Hur vattenkraftslånefonden utnyttjats framgår av följande uppställning.
År Beviljade län, kronor Lånerånta, % 1920—1924 6 268 000 5 —6 1925—1929 4 790 000 5 1930—1934 1 482 000 4,5—5 1935—-—1939 1 025 000 4 —4,5 1940—1944 2 734 000 4 1945—1949 1950—1952 2 372 300 4
De för ytterligare utlåning disponibla medlen uppgingo den 1 juli 1953 till i 2 723 000 kronor. ' Denna lånefond har liksom kraftledningslånefonden icke utnyttjats i den * omfattning som varit möjlig. Orsakerna härtill torde vara desamma som ; ifråga om kraftledningslånefonden.
Genom den av andra världskriget minskade tillförseln av bensin samt . lys- och brännoljor aktualiserades frågan om statliga åtgärder för lands- » bygdens fortsatta elektrifiering. Redan före krigsutbrottet hade statliga bi- | drag lämnats till särskilda elektrifieringsprojekt. Vidare beviljades av 1939 ' och 1940 års riksdagar anslag på tillsammans 100 000 kronor för under-
sökning rörande landsbygdens elektrifiering. Dessa anslag användes för i undersökningar inom vissa delar av landet, huvudsakligen i Gotlands, Göte- borgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbot- tens län. Vid 1940 års urtima riksdag beviljades ett anslag av 5 milj. kronor för befrämjande av landsbygdens elektrifiering och i fortsättningen ha anslag för detta ändamål utgått så att sammanlagda anslagsbeloppet den 1 juli 1953 uppgick till 65 milj. kronor.
I den proposition, vari ovannämnda anslag på 5 milj. kronor begärdes, uttalades att anslaget borde användas för statsbidrag till elektrifierings- företag, vilka befunnos vara särskilt förtjänta och i behov av hjälp. Under- stöd borde lämnas endast åt sådana företag, för vilka kostnaderna över- stego vad som kunde anses såsom normala kostnader. Statsbidrag borde kunna erhållas som engångsbidrag av sådan omfattning, att företaget blev ekonomiskt självbärande. Man borde vidare icke bortse ifrån befolkningens 1 ekonomiska bärkraft i de trakter, där elektrifiering skulle ske. Några mera bestämda allmängiltiga regler rörande statsbidragens storlek eller de förut— ? sättningar, som borde gälla för bidragen, ansågs knappast kunna uppstäl— * las. Det fick ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma därom från fall till fall "under beaktande av de föreliggande särskilda förhållandena. I samband med detta uttalande framhöll departementschefen, atti en utredning, som pågick inom statens bränslekommission, vissa riktlinjer för administratio- nen av den statliga stödverksamheten skulle komma att uppdragas.
Nämnda utredning innefattades i en av dåvarande förste byråingenjören J. Fletcher på uppdrag av bränslekommissionen utarbetad promemoria den 8 oktober 1940 angående statliga stödåtgärder för den fortsatta landsbygds- elektrifieringen.
I promemorian gjordes inledningsvis en undersökning av elektrifieringens omfattning år 1940 varvid konstaterades att ca 72 % av alla hushåll på landsbygden (exkl. köpingar och municipalsamhållen) voro elektrifierade. I de återstående 28 % oelektrifierade hushåll ingingo då även de hushåll, som voro att hänföra till icke elektrifierbara områden, vilka beräknades ut- göra 5 a 6 %. Uppskattningsvis beräknades kostnaderna för den återstående elektrifieringen med undantag för de oelektrifierbara områdena till följande ungefärliga belopp:
Bygdenäten ............................................ 25 milj. ki Ortsnäten ................................................ 165 >> » Installationerna ........................................ 85 >> »
Summa 275 milj. kr.
Fletcher anförde härefter bland annat följande.
Man kan tänka sig att möjligheten att erhålla statsbidrag skulle minska be- folkningens egna ansträngningar. Denna risk kunde dock motverkas om man hade en siffermässigt fastlagd subventionsnorm, enligt vilken vederbörande i varje särskilt fall kunde avgöra om statsbidrag vore att påräkna eller ej. En svårighet vore därvid att man måste avstå från att taga hänsyn till befolkningens egen ekonomiska bärkraft, som givetvis växlar från fall till fall. Ett projekt, avseende elektrifiering av ett område med relativt stor ekonomisk bärkraft, skulle kunna bli subventionsberättigat, oaktat det hade varit genomförbart utan stöd, medan ett annat projekt, avseende elektrifiering av ett område med relativt liten bärkraft, icke blev subventionsberättigat, oaktat stöd hade behövts.
Två olika beräkningssätt vid tillskjutande av statsbidrag kunna tänkas. Bidraget kan antingen beräknas så, att den resterande anläggningskostnaden blir av önskad och fastställd storlek, eller så, att den resterande årskostnaden nedbringas till skäligt värde. Årskostnadsberäkningen skulle i och för sig medföra större bidrags- belopp men då subventionsplanen lär komma att uppläggas så, att ett visst pen- ningbelopp ställes till förfogande för [fördelning bland de bidragssökande före— tagen torde det vara likgiltigt vilken av de båda metoderna som väljes. Anlägg- 11ingsk-ostnadsberäkningen är emellertid enklare och synes därför böra föredragas.
Det skulle ligga närmast till hands att tänka sig statsbidrag utan återbetalnings- skyldighet. Det bör då observeras att anslutningen i regel växer utan att anlägg- ningskostnaden stiger i samma proportion. Härvid minskas kostnaden per tariff- enhet. Det kan därför icke anses skäligt att bidraget från början nedsätter kost- naderna till det önskade >>normala» värdet. Alternativt kan man tänka sig bidrag med återbetalningsskyldighet vid växande anslutning. Bidraget bör då från början nedsätta anläggningskostnaden till det önskade värdet men företaget får återbetala bidraget allteftersom anslutningen växer.
Den första metoden är administrativt enklare men den kommer att verka ojämnt på grund av de växlande tillväxtmöjligheterna. Framförallt måste emellertid beaktas att den inbjuder till framläggande av ofullständiga projekt för områden,
vilkas elektrifiering vid fullständigare anslutning hade varit möjlig utan subven- tion. Metoden med återbetalningsskyldighet synes därför vara att föredraga.
Vid antagande att en fullt riktig behovsprövning skulle kunna göras i varje särskilt fall, skulle man komma till det resultatet, att 40 a 50 % av den återstående elektrifieringen borde vara möjlig utan statsbidrag. För återstoden skulle bidrag få lämnas som svarade mot skillnaden mellan verklig kostnad och i varje särskilt fall uppskattad bärkraft. Det totala subventionsbeloppet beräknas under dessa för- utsättningar till 35 a 40 miljoner kronor.
I verkligheten är det naturligtvis icke möjligt att genomföra en fullt riktig be- hovsprövning. Om man antager, att subvention utan hänsynstagande till bärkraften skulle utgå, då anläggningskostnaden överskrider en viss fixerad gräns i kronor per tariffenhet, skulle vissa projekt bli subventionsberättigade, trots att de tack vare tillräcklig bärkraft skulle kunna genomföras utan subvention medan andra , projekt skulle bli ogenomförbara därför att bärkraften ej skulle räcka ens upp till
subventionsgränsen. Även det maximala subventionsbeloppet i kronor per tariff- enhet kommer givetvis att påverka resultatet. Vid ett visst maximalt belopp och ökande subventionsgräns kommer det totalt erforderliga statsbidraget att sjunka. _ Samtidigt kommer givetvis även det totala antalet elektrifierbara tariffenheter att , sjunka, ehuru i något långsammare takt. Utbytet av subventionen kommer således * att öka. Om man å andra sidan tänker sig en viss subventionsgräns och ökande maximalt subventionsbelopp per tariffenhet, så skulle det totala statsbidraget komma att öka liksom även det totala antalet elektrifierbara tariffenheter. Dessa senare skulle dock öka i något långsammare takt, varför utbytet av subventionen skulle avtaga. Det är emellertid tydligt att man med en lämpligt vald subventions- gräns och ett i förhållande till denna lämpligt avpassat maximibelopp per tariff- enhet skulle kunna uppnå ett visst åsyftat resultat. Därvid skulle ett i stort sett entydigt samband föreligga mellan å ena sidan det totala bidrags'beloppet och å , andra sidan antalet elektrifierbara tariffenheter. Detta samband framgår av nedan— ! stående tabell.
Totalt bidrag Elektrifiering möjlig för milj. kr. nedanstående procent av elcktrifierbara områden 20 65 30 70 a 75 40 75 50 80 år 85
Någon anledning synes ej föreligga att tillsvidare inrikta sig på ett större belopp än 25 miljoner kronor, varmed i runt tal % av den återstående elektrifieringen skulle möjliggöras. Detta arbete kommer nämligen att taga så lång tid, att man icke rimligen bör uppgöra subventionsplanen på längre sikt än som motsvarar sagda belopp. Det gäller att avgöra hur detta belopp lämpligen bör användas. Om man väljer en låg subventionsgräns och en låg övre bidragsgräns skulle de elektrifie- ringar möjliggöras, som vore relativt billiga. En mycket stor del av statsbidraget skulle emellertid gå till projekt, som hade varit genomförbara utan stöd. Relativt höga gränser skulle därför leda till ett mera rationellt resultat. Man skulle even- tuellt sedermera kunna sänka subventionsgränsen, om så befunnes lämpligt. Under tiden skulle de självbärande projekten hunnit till rätt stor del genomföras utan subvention. Kalkylerna visa att den tills vidare lämpligaste kombinationen bör vara 90 kronor per tariffenhet såsom subventionsgräns och samma belopp såsom maximal subvention.
Vid en relativt hög subventionsgräns kan man förutsätta, att svårigheter i
vissa fall komma att uppträda för konsumenterna att erlägga den kvarstående normala kostnaden. På grund därav bör en särskild lånefond inrättas, förslagsvis benämnd statens elektrifieringslånefond. Statsbidrag bör icke lämnas till instal- lationerna, eftersom dessa icke äro beroende av de geografiska förhållandena. Lån för installationer bör emellertid efter behovsprövning kunna lämnas ur elektrifieringslånefonden.
Ansökningar om statsbidrag böra bearbetas och återbetalningsskyldigheten över- vakas av en central instans. Såsom sådan synes endast kommerskollegium kunna ifrågakomma. Yttranden om ansökningarna böra lämnas av en för ändamålet tillsatt prövningsnämnd. I denna bör ingå representanter för kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen samt bränslekommissionen, så länge denna sistnämnda existerar.
I brev till statskontoret den 24 oktober 1941 förordnade Kungl. Maj:t fyra sakkunniga, eIektrifieringsberedningen, att verkställa de tekniska ut- redningar, som kunde vara erforderliga för bedömande av ansökningar 0111 statsbidrag till landsbygdens elektrifiering m. m., och att avgiva utlåtanden i frågor rörande sådant statsbidrag. Från och med den 15 januari 1948 har elektrifieringsberedningen även i uppdrag att avgöra statsbidragsansök— ningar.
Vid bidragsgivningen före år 1948 följdes i stort sett de inom bränslekom- missionen utarbetade riktlinjerna, innebärande bl. a. att, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranledde, bidrag för elektrifieringsprojekt endast utgick för den del av anläggningskostnaden, som översteg 90 kronor per centralblocksenhet (CB-enhet), samt att bidragsbeloppet i regel begränsades till 90 kronor per CB—enhet. Subventionsgränsen och subventionsbeloppet har sedan 1948 successivt höjts. År 1951 infördes den ändringen att värdena skulle grundas på normaltariffenheter (Nte) i stället för CB-enheter.
De senaste grunderna för utdelande av statsbidrag ha fastställts av Kungl. Maj:t den 31 oktober 1952. Statsbidrag kan nu utgå för den del av anläggningskostnaden, som överstiger 150 kronor per Nte (motsvarande ungefär 120 kronor per CB-enhet), dock i regel med högst 225 kronor per Nte (motsvarande ungefär 180 kronor per CB-enhet). Genom 1952 års änd— ringar avsågs i första hand att åstadkomma en höjning av det maximala bidraget så att detta skulle stå i bättre överensstämmelse med de stegrade elektrifieringskostnaderna. Den specifika medelkostnaden för nyelektrifie- ringar, för vilka statsbidrag utlämnats, hade nämligen under tiden 1940— 1951 stigit från 190 kronor per Nte (= 150 kronor per CB—enhet) till 320 kronor per Nte och beräknades under år 1952 överstiga 400 kronor per Nte medan det maximala statsbidraget under samma period ökat från 115 kronor per Nte (= 90 kronor per CB-enhet) till 150 kronor per Nte. Härvid bortses från bidrag för s. k. specialelektrifieringar, socken-, fjällbygds— och skärgårdselektrifieringar, vilka genom ändring av bidragsgrunderna år 1951 skola prövas från fall till fall och för vilka inga särskilda maximigränser gälla. Orsakerna till kostnadsökningarna ha i första hand varit den all- männa prishöjningen samt det förhållandet, att elektrifieringen i större om-
fattning än tidigare avsett glesbebyggda områden. I samband med höjningen av det maximala bidraget beslöts även en höjning av lokalintressets insats, dvs. en höjning av den undre bidragsgränsen, till 150 kronor. Detta inne- bar icke ett fullständigt återställande av de ursprungliga proportionerna mellan lokalintressets insats och statsbidraget. Det ansågs nämligen moti- verat med en viss realsänkning av lokalintressets insats med hänsyn till att nyclektrifieringarnas ekonomi blir allt besvärligare ju högre den specifika kostnaden är.
I 1952 års statsverkspropOSition, under nionde huvudtiteln p. 116, begär- des anslag även för understödjande av nätförbättringar i samband med ny- elektrifieringar. l jordbruksutskottets utlåtande nr 32 den 6 maj 1952 till- , styrktes detta för särskilda fall i avvaktan på elkraftutredningens special- ; utredning angående upprustningsstöd. Kungl. Maj:t har i skrivelse den 5 i juni 1953 till statskontoret erinrat om vad jordbruksutskottet anfört om möjligheten för Kungl. Maj:t att för särskilda fall bevilja bidrag för upp- , rustning av befintliga distributionsnät.
I enlighet med förslag av bränslekommissionen i samband med överläm— nandet av Fletchers ovan refererade promemoria inrättades en ny lånefond, elektrifieringslånefonden, varom finnes bestämmelser i kungörelse den 2 maj 1941 (nr 297).
Lån från elektrifieringslånefonden kan av kommerskollegium beviljas in- nehavare av fastighet för framdragande av elektrisk starkströmsledning till fastigheten för anslutning till befintlig distributionsanläggning samt, om synnerliga skäl föreligga, jämväl för den inre elektrifieringen av dylik fastighet. Lån må beviljas endast om sökande icke äger annan möjlighet att anskaffa erforderliga medel för ändamålet. Kollegium kan eftergiva kra— vet på säkerhet. Lånet är amorteringsfritt under ett år från lyftningsdagen och skall därefter återbetalas med en åttondedel årligen. Räntan är f. n. fyra procent.
I Fletchers promemoria anfördes beträffande inrättandet av ifrågavarande lånefond bland annat följande.
Den huvudsakliga planen för lämnande av statsbidrag från anslaget till be- främjande av landsbygdens elektrifiering kan sägas gå ut på att de blivande konsumenterna genom sina inträdesavgifter till föreningarna täcka anläggnings- kostnaderna upp till det »normala» värdet, som angives av subventionsgränsen, medan det statliga bidraget täcker den del av kostnaderna, som överskjuter detta >>normala» värde. Som det emellertid befunnits rationellt att sätta subventions- gränsen relativt högt, komma svårigheter i vissa fall att uppträda för konsumen— terna att erlägga den >>normala» inträdesavgiften.
När de nu befintliga föreningarna bildades, skedde inbetalningen av inträdes- avgifterna i stor omfattning genom avlämnande av reverser, som sedan belånades av föreningarna. För närvarande föreligger åtminstone på vissa håll en tendens hos föreningarna att kräva kontant erläggande av inträdesavgifterna.
Vid finansieringen av föreningsbildandet respektive utvidgningen av en be-
fintlig förening skulle därför en statlig lånefond för ändamålet, förslagsvis be- nämnd statens elektrifieringslånefond, vara av stor nytta.
Det bör framhållas, att åtgärder äro erforderliga för förhindrande av dubbel- belåning, så att icke en förening och dess medlemmar var för sig upptaga lån för utbyggande av ett och samma ortsnät.
Huru elektrifieringslånefonden utnyttjats framgår av följande uppställ- ning.
Beviljade lån Avslagna och avförda Budgetår Antal Belopp ansökningar 1941/1942 25 43 250 13 1942/1943 22 19 020 9 1943/1944 5 11 690 — 1944/1945 2 5 450 1 1945/1946 _ —— 2 1946/1947 —— — — 1947/1948 — —— 2 1948/1949 — — 1 1949/1950 1 2 358 — 1950/1951 — —— — 1951/1952 _ _ — 1952/1953 — — —
De för ytterligare utlåning disponibla medlen uppgingo den 1 juli 1953 till 311 000 kronor. Det kan konstateras att elektrifieringslånefonden ej utnytt- jats i förutsedd omfattning.
Av ovan lämnade redogörelse framgår att statligt stöd åt landsbygds- elektrifieringen sker under olika former. I kap. 11 kommer elkraftutred- ningen att ingå på frågan om dessa statliga lån och bidrag visat sig ända- målsenliga och tillräckliga eller om man framdeles bör införa andra stöd- former.
Installatörsbehörighet
Under den starkt forcerade elektrifiering, som första världskriget framkal- lade, tillkommo särskilt på landsbygden bristfälliga installationer i betydan- de omfattning, beroende bl. a. därpå, att personer utan erfarenhet på områ- det åtogo sig installationsarbete. Med anledning härav infördes statliga kom- petensvillkor för installatörer genom förordningen den 5 december 1919 an- gående behörighet att utföra elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring m. m. Förordningen har sedermera ersatts av kungörelsen den 2 juni 1939 angående behörighet att vid elektriska starkströmsanlägg- ningar utföra installationsarbete.
Med installationsarbete avses i 1939 års kungörelse utförande, förändring eller reparation inomhus eller utomhus av elektriska starkströmsanlägg—
mur—...... ....n..-
.fi—am..
ningar för belysning, drivkraft eller uppvärmning, med undantag av anlägg- ningar å fartyg och fordon samt, i den omfattning kommerskollegium före- skriver, inom laboratorier och därmed jämförliga inrättningar. Huvudregel är att installationsarbete får utföras endast av den, som av kommerskolle- gium förklarats såsom behörig installatör, eller av yrkesman, vilken är an- ställd hos behörig installatör, under förutsättning att yrkesmannen utför arbetet under kontroll av den behörige installatören. Från denna regel gälla två undantag. Det ena avser underhåll av anordningar vid lågspännings— anläggning och utbyte av dessa mot andra likartade m. m. dylikt. Sådant arbete får efter tillstånd av vederbörande strömleverantör självständigt verkställas av yrkesman, som fyllt 40 år och kan styrka, att han under minst 8 år på väl vitsordat sätt utfört installationsarbete under ledning av behörig installatör. Det andra undantaget gäller utbyte av lamphållare, strömställare, uttagsorgan och andra likartade apparater ävensom proppar och smältstycken till säkringar samt jämförlig förbrukningsmateriel, vilket
_ får utföras av envar, som äger nödig kännedom om sådant arbete.
Allt efter kompetens indelas installatörerna i tre klasser A, B och C. För innebörden av denna indelning och för hur den i praktiken har tilläm- pats redogöres närmare i samband med behandlingen av tillgången till tek- nisk sakkunskap hos landsbygdsföretagen (s. 219).
När skäl därtill föreligga kan kommerskollegium förklara behörigheten förverkad för viss tid eller för alltid eller inskränka meddelad behörighet.
Genom 1939 års installatörskungörelse infördes vissa regler beträffande det av strömleverantörer i stor utsträckning tillämpade entreprenörsyste— met. Detta system innebar, att vissa installatörer eller installationsföretag av vederbörande strömleverantör auktoriserades såsom entreprenörer för utförande av de elektriska installationerna inom leverantörens distribu— tionsområde, varjämte leverantören såsom villkor för anslutning av abon- nentanläggningar till distributionsnätet uppställde, att av leverantören auk- toriserad entreprenör anlitats för installationsarbetet. Om en leverantör vägrade att bevilja en installatör entreprenörsrätt förhindrades denne i sin yrkesutövning, trots att han erhållit statligt behörighetsbevis avseende visst större eller mindre område. Bl. a. för att undanröja dessa verkningar av
' entreprenörsystemet intogs i 1939 års installatörskungörelse bestämmelser
om att en var som fyller de krav, vilka angivas i kungörelsen eller i bestäm— melser som meddelats med stöd av denna, fritt må utöva installatörsyrket. Entreprenörsrätt må enligt kungörelsen icke vägras installatör som fö- ' reter bevis om att firma inregistrerats för honom själv eller installations-
företag där han är anställd, styrker att han själv eller företag vid vilket han är anställd äger tillräcklig ekonomisk vederhäftighet för drivande av in— stallationsrörelse samt förbinder sig att i sin verksamhet ställa s'rg till efterrättelse den instruktion för entreprenörer, som strömleverantören må utfärda.
Instruktion för entreprenörer skall underställas kommerskollegium för fastställelse. Om strömleverantören vägrar att meddela entreprenörsrätt åt installatör skall beslutet härom av leverantören delgivas kommerskollegium. Kollegium kan emellertid icke upphäva beslutet eller utdöma skadestånd utan härom får installatören föra talan antingen kommunala besvärsvägen beträffande kommunala elverk eller vid allmän domstol.
Elkraftutredningen återkommer till installatörsfrågan i kap. 11.
Elskatt
Genom förordning den 1 juni 1951 infördes bestämmelser om skatt å elektrisk kraft. Elskatt skulle enligt förordningen utgå för elektrisk kraft, som framställdes inom riket av producent, vilken antingen förfogade öven en installerad generatoreffekt av sammanlagt minst 100 kilowatt eller dist- ribuerade kraften över distributionsnät med anslutning till minst tio för- brukare eller erhöll tillskottskraft från annan producent, ävensom för elekt- risk kraft, som överfördes hit till riket från annat land. I vissa fall skulle elskatt icke utgå. Undantagen var bl. a. kraft, som framställdes och förbru— kades inom Gotlands län, och kraft som nyttiggjordes inom rörelse för pro— duktion och distribution av elektrisk kraft. Elskatten utgick för lågspänd kraft, som uppmättes, med 1 öre för kilowattimme och för annan lågspänd kraft ävensom för högspänd kraft med tio procent av kraftens beskattnings- värde, dvs. summan av de avgifter som betalades för den elektriska kraften. Skattskyldigheten åvilade förbrukaren, som i samband med erläggande av kraftavgifterna i övrigt betalade elskatten till distributören. Denne i sin tur hade att såsom skatteredovisande distributör debitera elskatten och inleve- rera den till statsverket.
I maj 1952 ändrades förordningen och fick sin nuvarande lydelse. Elskatt skall nu endast erläggas av den som driver industriell rörelse med en elekt- risk förbrukning av mer än 40 000 kWh per år. Skatten utgår med tio pro- cent av kraftens beskattningsvärde.
Skattemyndighet är kontrollstyrelsen. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl- Maj:ts bemyndigande, kontrollstyrelsen äger medgiva de avvikelser från reglerna angående skattens bestämmande, som med hänsyn till särskilda omständigheter må finnas påkallade. Vid sidan av kontrollstyrelsen finnes en rådgivande nämnd, elskattenämnden, med uppgift att till styrelsen av- giva yttranden och förslag i ärenden rörande elskatt.
Elkraftutredningens synpunkter på spörsmålet om elkraften som skatte— objekt upptagas till behandling i kap. 15.
N...;- ...—d_n...»
Kap. 6. Kraftkällornas tillvaratagande
Vattenkrafttillgång och utbyggd vattenkraft
Frågan om tillvaratagandet av vår vattenkraft har varit föremål för ut— redningar, senast genom 1947 års kommitté för åtgärder mot spekulation i vattenkraft. Kommittén har i sitt betänkande (SOU 1947: 81) bl. a. gjort följande uppskattningar. Av den totalt utbyggnadsvärda vattenkrafttill- gången —— enligt uppskattning 50 000 milj. kWh/år —- beräknades vid 1950- talets mitt i runt tal 30 000 milj. kWh/år återstå outbyggda. All högvärdig kraft — dvs. sådan kraft, som vid oförändrat penningvärde medför en spe- cifik utbyggnadskostnad icke mera väsentligt överstigande utbyggnadskost- naden vid de redan utbyggda fallen — beräknades kunna vara utbyggd om- kring år 1980; all lågvärdig, dvs. övrig utbyggnadsvärd kraft bortemot år 2000.
Elkraftutredningen finner icke anledning att närmare ingå på dessa upp- ? skattningar. Det må emellertid konstateras att redan den vid årsskiftet 1952 -—1953 utbyggda vattenkraften motsvarade en normalproduktion av 20 300 milj. kWh/år. Utbyggnaden av vattenkraft, anpassad efter belastningstill- växten, har under en lång följd av år motsvarat i genomsnitt 6,5 % årlig ökning av produktionskapaciteten. Med en fortsatt utbyggnad i denna takt skulle den enligt ovan uppskattade, utbyggnadsvärda vattenkrafttillgången vara utbyggd redan före år 1970. Utbyggnadstakten torde emellertid komma att avtaga efterhand som de värdefullare kraftresurserna tagits i anspråk och kostnaderna för den nytillkommande vattenkraften sålunda börjat ställa sig allt högre jämförd med värmekraft eller kraft framställd på annat sätt. Tillväxten av konsumtionen på elvärmesidan kommer härvid i första hand att dämpas. Det är också högst sannolikt att gränsen för den utbyggnads- värda vattenkraften kommer att ytterligare pressas uppåt såväl på grund av förbättrade utbyggnadsmetoder och regleringsmöjligheter som stegrad prisnivå för elkraft och därigenom förhöjt relativt värde på vattenkraft. Redan nu anses gränsen för de utbyggnadsvärda tillgångarna kunna sättas till 70 000 milj. kW'h/'år1. Det bör i detta sammanhang påpekas att de totala vattenkrafttillgångarna i landet motsvara omkring 125 000 milj. kWh/år. Det är, som redan framhållits i kap. 4, ytterst vanskligt att göra några bestämda förutsägelser i ovannämnda avseenden för så förhållandevis lång tidsperiod, som det här är fråga om, enär åtskilliga faktorer, om vilka man för närvarande icke vet tillräckligt, sannolikt komma att inverka.
1 Enligt beräkningar våren 1954 äro de utbyggnadsvärda tillgångarna 80000 milj. kWh/år.
Kraftproduktionen i Sverige är under nu rådande förhållanden och un- der förutsättning av normal vattenföring till ungefär 95 % baserad på vat- tenkraft. År 1952 utgjorde den statliga andelen av den genom vattenkraft producerade elektriska energin 44 % medan kommunala och enskilda kraft— stationer tillsammans svarade för 56 %.
Vid årsskiftet 1950—1951 funnos i Sverige 999 vattenkraftstationer om vardera minst 74 kW (100 hkr) nominell turbineffekt. Deras sammanlagda effekt uppgick till 3,15 milj. kW. Siffrorna avse endast hydroelektrisk ef— fekt; turbiner avsedda för direktdrift äro sålunda icke medräknade. Vatten- kraftstationerna kunna efter äganderätten uppdelas enligt tabell 1.
Tabell 1. De hydroelektriska stationer-nas fördelning på ägare vid års- skiftet 1950—1951
Å Antal Antal Total effekt
gare företag stationer kw %
Staten ........................... 4 41 1 132 400 36 Kommuner ..................... 46 81 303 500 10
Kraftaktiebolag 119 214 830 600 26 Industrier ............ 286 533 882 300 27 Föreningar ............ 53 58 11 500 0,5 Enskilda personer ............ 66 72 12 100 0,5
Summa 574 999 3 152 400 100
Anledningen till den stora skillnaden i de ovan redovisade siffrorna över statens andel av energiproduktionen respektive av den installerade turbineffekten (44 respektive 36 %) är dels den att siffrorna avse olika är — under mellanliggande period har den statliga andelen av kraftproduktionen ökat mera än den icke- statliga _ dels den att utnyttjningstiden för de statliga stationerna är högre, genomsnittligt sett, än för de icke-statliga.
Staten är i tabell 1 representerad genom vattenfallsverket jämte ett mind- re antal dotterföretag i bolagsform samt domänverket, som äger ett fåtal kraftstationer av mycket liten effekt. Även den statliga andelen i de före- tag, där staten har delägarskap, är medräknad i effektkolumnerna. På sam— ma sätt inräknas bland kommunerna förutom rent kommunala elverk även helt kommunägda aktiebolag. Aktiebolag där kommuner äro delägare äro emellertid av särskilda skäl som regel i sin helhet medtagna bland kraft- aktiebolagen.
Gruppen kraftaktiebolag har en tämligen heterogen sammansättning, ehu- ru det för samtliga företag gäller att den producerade kraften huvudsakli— gen distribueras till och konsumeras av andra än det egna företaget.
Hit räknas
dels 8 företag med 34 stationer och en total effekt av 260 900 kW, vilka i övervägande eller betydelsefull grad genom äganderätten tillgodose en eller flera kommuners intressen;
X
_ xxx
Icke-stat liga
”0 xxx K ,,." - & xå
X / % ...— Xxxx/
Xxxx sz//
001 02 051 2 5 10 20 100 200400 Enhetsstorlek i 1 000 kW
/// , &va
Bild 12. Vattenkraftstationernas fördelning på sitorleksgrupper efter nominell turbineffekt vid slutet av år 1950
dels 17 företag med 59 stationer och en total effekt av 493 700 kW, vilka i övervägande grad ägas av industriföretag;
dels 94 företag med 121 stationer och en total effekt av 76 000 kW utgö— rande som regel förhållandevis små företag för ren distributionsverksamhet och med blandat delägarskap.
Gruppen industrier omfattar sådana företag, som producera kraft i egna anläggningar ursprungligen och huvudsakligen för eget, industriellt behov. I de flesta fall ha dessa företag därjämte åtagit sig en —— i många fall rätt omfattande —— distribution av elkraft inom sitt grannskap eller sin intresse- sfär. För samtliga inom denna grupp utgör emellertid kraftproduktionen en relativt underordnad del av verksamheten.
Till gruppen föreningar räknas ett antal distributionsföreningar med i
regel vardera endast en liten kraftstation, kring vilken distributionsnätet ursprungligen byggts upp. Den största stationen är på 950 kW och ingen av föreningarna har en total effekt av mer än 1 000 kXV.
Till den sista gruppen har hänförts personer, som äga och driva vatten- kraftstationer för att sälja kraft över eget eller annans distributionsnät.
I bild 12 visas schematiskt hur Sveriges statliga respektive icke-statliga vattenkraftstationer fördelades på storleksgrupper efter installerad nominell turbineffekt i kW vid slutet av år 1950.
Spekulation i vattenkraft
Av den outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften ansåg ovannämn— da 1947 års kommitté att endast inemot 5 % befann sig på spekulativ hand. Risk för spekulation syntes endast föreligga ifråga om strömfall i Norrland och Kopparbergs län.
År 1945 infördes i vattenlagen viss expropriationsrätt för att hindra spe- kulation i vattenkraft. Rätten omfattade emellertid endast utbyggnads- mogna strömfall och för expropriationsrättens bestånd krävdes omedelbar utbyggnad av fallen. Dessa begränsningar av expropriationsrätten bortföllo genom de ändringar i vattenlagen, som enligt 1947 års kommittés förslag genomfördes år 1948. Såsom förutsättning för rätt att expropriera visst strömfall gäller nu enligt 1 kap. 14 % vattenlagen, att det från allmän syn- punkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga utveckling fin- nes nödigt, att strömfallet tages i anspråk. Expropriationsrätt kan meddelas förutom stat och kommun även enskilda. I kommittébetänkandet framhålles dock, att det vid den praktiska tillämpningen med all sannolikhet kommer att visa sig, att expropriationsmedgivande i regel kommer att lämnas, för- utom stat och kommun, endast sådant enskilt företag, vari stat eller kom- mun äger ett väsentligt intresse. Om det kan förutsättas, att den som råder över vattenkraften i strömfallet kommer att utan uppskov själv ändamåls- enligt utbygga detta, finner elkraftutredningen det som regel icke erfor- derligt att expropriation medgives. _
Jämsides med och som komplettering av vattenlagens expropriations— bestämmelser infördes genom lag den 20 december 1946 bestämmelser om kontroll å överlåtelse av vattenkraft m. m. Enligt dessa är i den mån Ko- nungen förordnar därom den som mot vederlag förvärvar rätt till vatten— kraft i strömfall över viss storlek skyldig att för kontroll av vederlagets skälighet omedelbart göra anmälan om förvärvet hos Konungen. Prövas vederlaget ej vara skäligt äger Konungen föreskriva den nedsättning, som kan anses påkallad.
Genom dessa bestämmelser i vattenlagen och i 1946 års kontrollag synes behovet av åtgärder mot spekulation i vattenkraft vara tillgodosett.
Vattenkraftens utnyttjande
Ovannämnda bestämmelser i vattenlagen syfta även till att möjliggöra ett planmässigt utnyttjande av vattenkrafttillgångarna. De förtjäna därför beaktande även vid elkraftutredningens bedömande av frågorna om vatten- kraftutbyggnadernas omfattning, utbyggnadstakten och ordningen för ut- byggnad av olika objekt. Vid följande översikt av dessa och därmed sain- manhängande frågor bortses tills vidare från värmekraftalstringen och dess inverkan på hithörande problem.
I ett senare kapitel, kap. 14, behandlas ytterligare en del med vattenkraf- tens utnyttjande sammanhängande problem av särskild betydelse för Norr— land.
Vattenregleringar
Den stora skillnaden i vattenföringen under olika är och årstider samt växlingarna i kraftbehovet under året, veckan och dygnet gör det angeläget att genom vattenregleringar söka anpassa vattentillförseln efter kraftbehovet och därmed så långt det är möjligt skapa en ekonomiskt fördelaktig ut— nyttjning av vattenkraftverken. Förutsättningarna för regleringar i måttlig omfattning äro gynnsamma i de svenska vattendragen tack vare riklig före- ' komst av sjöar. Värdefulla vattenmagasin finnas i flera av de större vatten- dragen, främst Göta älv, Dalälven, Indalsälven, Ångermanälven, Skellefte älv och Lule älv. De hittills redan utförda regleringsmagasinen i landet beräknas kunna rymma omkring 30 000 milj. m3 vatten, motsvarande ett energiinnehåll av omkring 6 000 milj. kWh. Genom tillvaratagandet av ännu icke utnyttjade regleringsmöjligheter kan enligt gjorda överslagsberäk- ningar skapas ytterligare vattenmagasin med en rymd motsvarande minst 10 000 milj. kWh. Man kan dock ej ens tillnärmelsevis ernå en för landet i dess helhet fullständig anpassning av vattentillförseln. Variationerna i vattenföring mellan vattenrika och vattenfattiga år äro alltför betydande och kräva för utjämning alltför stora magasinsutrymmen. Vattenregleringar för kraftändamål medföra ofta konflikter med jordbruks-. fiske-, flott- nings- och farledsintressen, stundom även med sanitära och estetiska in- tressen. Dessa i vattenlagen behandlade spörsmål har elkraftutredningen icke funnit anledning upptaga till närmare behandling. Rent allmänt kan emellertid framhållas, att god tillgång på vattenmagasin medger ett bättre utnyttjande av landets vattenkrafttillgångar. Elkraftutredningen finner det därför angeläget att föreliggande vattenregleringsmöjligheter utnyttjas i den utsträckning som ur ekonomisk, teknisk och allmän synpunkt kan anses skälig.
Utbyggnadsmarginal och utbyggnadsordning
Vid olika tidpunkter har anmärkts på att den för tillfället utbyggda vat- tenkraften varit otillräcklig, och att därigenom en eftersläpning uppkom-
rnit i kraftproduktionen i förhållande till den ökade belastningen. De om- fattande utbyggnadsarhetena taga lång tid i anspråk och fordra därför plan- läggning flcra år i förväg. Vid en kraftig och långvarig ökning av efterfrå— gan, som icke i tid kunnat förutses, kan det lätt inträffa, att den planerade utbyggnadstakten icke är tillräckligt snabb. Det har därför ifrågasatts, att en bredare säkerhetsmarginal än den hittillsvarande borde tillämpas för utbyggnadsprogrammet, även om de ekonomiska riskerna för de utbyggan- de företagen därigenom ökas. Rent allmänt sett skulle detta innebära, att utbyggnadstakten så långt det är möjligt rättas efter de behov, som maxi- malt kunna påräknas under perioden, och att nedskärning av programmet sker först om den konstaterade efterfrågan stadigvarande understiger den uppgjorda maximiprognosen.
Innan en bedömning av denna fråga göres må tilläggas, att det för när— varande aktuella utbyggnadsprogrammet för såväl statliga, kommunala som enskilda produktionsanläggningar avser anläggningar, som beräknas komma i drift under perioden fram till slutet av år 1959, även om programmet be- träffande de sista två åren av perioden anses mera preliminärt. Genom dessa under byggnad varande eller planerade anläggningar utökas vår totala produktionskapacitet av vattenkraft, jämförd med värdet vid årsskiftet 1952—53 med över 60 % Då det är av värde att i detta sammanhang få en överblick över utbyggnadsprogrammet lämnas som bilaga !; en inom CDL uppgjord redogörelse för detsamma. Dessutom erinras om de i kap. 4 redo- visade prognoserna för belastningstillväxten. Bilderna 4 och 11 (s. 84 och 121) ge en uppfattning om hur marginalen mellan å ena sidan den utbyggda vattenkraften under förutsättning av normal vattenföring och å andra sidan kraftförbrukningen förhållit sig sedan år 1928 samt vilken marginal man räknar med för den närmaste framtiden.
Tillskottet av nyutbyggd vattenkraft under perioden 1945—1948 blev alltför begränsat, huvudsakligen beroende på det uppskov i utbyggnads- initiativet, som inföll under andra världskrigets senare år, verkstadsstrej- ken år 1945 samt bristen på arbetskraft och material. De kraftverksbyggen, som därefter genomfördes, inneburo emellertid en kraftig ansats till åter- hämtning, även om en oundviklig eftersläpning i förhållande till belast- ningsutvecklingen fanns kvar i ett flertal år. För närvarande råder balans mellan tillgång och efterfrågan på kraft under förutsättning av normal vattenföring. De pågående och planerade utbyggnaderna äro av den omfatt— ningen att balans efter programmets genomförande sannolikt kommer att råda även under 5. k. torrår, d. v. s. är med sådan vattenbrist, som man enligt erfarenhet får räkna som mera regelbundet återkommande. För 5. k. exceptionellt torrår kan balans dock icke uppnås härigenom.
Det är ytterst vanskligt att avgöra, hur stor marginal av utbyggd vatten— kraft, som i varje situation bör hållas för landet som helhet. Ett för långt gående utbyggnadsprogram blir ekonomiskt betungande. Detta spörsmål
. ..... :Hå—A—w...»
hänger nära samman med frågan om avvägningen mellan vatten- och vår— mekraftproduktion, vilken längre fram skall närmare beröras.
Det bör vara en skyldighet för varje kraftproducent, som har tillgång till utbyggnadsmogna vattenfall, att hålla en tillräcklig reserv av utbyggd kraft för tillgodoseende av behovet inom det egna försörjningsområdet ej blott under normala tider utan även under mera regelbundna vattenbristperio— der.1 En större reserv av utbyggd kraft för att tillgodose behovet även vid exceptionella torrperioder eller vid bristperioder, föranledda av sådana för- ! hållanden som maskin]everansförseningar och dylikt, är i den mån kraftföre— . tagen själva ej äro beredda att ansvara för den snarast ett intresse av ren
samhällsnatur, som det bör åligga det allmänna att tillgodose. Finnes ingen , sådan reserv tvingas man att vid sådana tillfällen tillgripa en allmän kraft— 4 ransonering. Enligt gällande instruktion för vattenfallsstyrelsen tillkommer det styrelsen bl. a. att föreslå samt efter Kungl. Maj:ts därtill lämnade be- myndigande vidtaga åtgärder, ägnade att främja tillgodogörandet av vatten- kraften inom landet, ävensom att föreslå och i mån av befogenhet vidtaga åtgärder för åstadkommande av en rationell tillförsel av elektrisk kraft till sådana delar av landet, där statens ingripande i detta avseende prövas lämp- ligt. Oavsett vilken betydelse man vill tillägga denna bestämmelse i instruk— tionen kan statens medverkan under vissa förhållanden bli påkallad även då det gäller utbyggnad av vattenfall i enskild ägo. Det kan nämligen tänkas att ett enskilt företag bedömer konjunkturerna såsom olämpliga för utbygg- nad och icke vill påtaga sig de ekonomiska riskerna härför, även om utbygg- naden ur allmän synpunkt borde ske. I en sådan situation har staten möj- lighet att med stöd av 1 kap. 14 5 vattenlagen expropriera vattenfallet.
Enligt elkraftutredningens uppfattning innebär risken för expropriation en ej obetydlig garanti för att utbyggnadstakten blir tillräckligt snabb och för att en lämplig beredskapsmarginal av utbyggd vattenkraft finnes till- gänglig hos de enskilda kraftföretagen. Det finnes icke tillräckliga skäl för att sträva efter en större relativ marginal i utbyggd vattenkraft än den, som enligt principen för det nu aktuella utbyggnadsprogrammet är avsedd att skapas och som tar hänsyn till de mera regelbundet återkommande vatten- bristperioderna samt till möjligheterna att under perioder med god vatten— tillgång finna avsättning för överskottskraft.
Ur nationalekonomisk synvinkel är det ett givet intresse, att de högvär— digaste vattenfallen i första hand utbyggas och icke ligga outnyttjade me- dan lågvärdig vattenkraft i stället tillvaratages. Allt efter som tillgången på högvärdig kraft blir knappare och samtidigt är fördelad på flera olika ägare i proportioner, som icke motsvara behoven inom deras respektive av- sättningsområden, kan anledning uppkomma att särskilt tillse att vatten-
1 En motsvarande skyldighet för de kraftleverantörer, som ej ha egna råkraftkällor utan inköpa kraften, borde vara att se till att råkraftabonnemangen innehålla en mar- ginal, som är tillräcklig för det maximalt motsedda behovet.
fallen utbyggas i den ur landets synpunkt lämpligaste ordningen. Expro- priationsrätten enligt 1 kap. 14 % vattenlagen har givit staten möjlighet att därvid åstadkomma att de högvärdigaste fallen i första hand utbyggas.
Det har stundom förekommit att vattenfall med alltför ringa produk— tionsförmåga utbyggts till oproportionerligt höga kostnader. Denna utveck- ling tillhör dock en förgången tid. Några särskilda åtgärder för att förhindra tillkomsten av nya utbyggnader i alltför små vattendrag torde nu icke vara erforderliga. Av de bestående små kraftstationerna kunna en del med eko- nomisk fördel drivas för komplettering av den kraft, som ägaren inköper från annat håll. Många småstationer ha en betydelsefull uppgift ur produk- tionssynpunkt därigenom att de, om än mången gång på ett bristfälligt sätt, tillhandahålla elkraft inom avlägsna bygder, som ännu ej anslutits eller kunna beräknas bli anslutna till riksnätet. De olägenheter som ur ekono- misk synpunkt och ur konsumentsynpunkt kunna vara förbundna med fri- stående små kraftverk behandlas vidare längre fram i samband med gransk- ningen av distributionsföretagens kraftanskaffning.
Någon fast organisation för samordning av planer för utbyggnad av nya kraftanläggningar finnes icke. Varje företag, som disponerar över outbyggda krafttillgångar, söker genom prognoser för sin kraftavsättning bestämma lämplig tidpunkt för nyutbyggnad. Samråd mellan företagen sker dock i viss utsträckning i varje fall områdesvis, bland annat i samband med under- handlingar om inbördes kraftförsäljningar på kort eller lång sikt. När det gäller utbyggnader inom ett visst flodsystem tjäna regleringsföreningar som kontaktorgan vid den gemensamma planeringen av utbyggnadsprogrammet. I praktiken är det så att man väl känner till varandras utbyggnadsplaner, icke minst genom samverkan inom Centrala driftledningen (CDL) och eljest genom personliga kontakter.
Även om någon organisation av enhetlig och bestående karaktär för ut— byggnadsplanernas samordnande sålunda icke finnes, äro dock för närva- rande vissa förhållanden på ifrågavarande område underkastade regle- ringar. För att. sätta igång ett utbyggnadsföretag erfordras byggnadstill— stånd av arbetsmarknadsstyrelsen eller för större företag av Kungl. Maj:t. Före frågans avgörande brukar yttrande inhämtas från CDL. Genom den i kap. 5 (s. 128) omnämnda kungörelsen den 24 april 1953 skall ett kraftföre— tag underrätta länsstyrelsen i berörda län angående planläggning av bl. a. utbyggnaden av kraftanläggningar och skola kommunala organ, myndig- heter och sammanslutningar, vilka ha till uppgift att bevaka av utbyggna— den berörda allmänna intressen, beredas tillfälle att framlägga önskemål redan vid planläggningen. Kungörelsen förutsätter att samråd äger rum med samtliga de till det ifrågavarande vattendraget knutna viktigare intres- sena. Frågan om vilka av flera samtidigt föreliggande utbyggnadsprojekt som böra äga företräde har under en period under senare tid, känneteck— nad av svårigheter att tillgodose behoven av elektrisk materiel, varit under :
kontroll ur allmän synpunkt även inom den s. k. generatorberedningen (se s. 182). Denna, som består av representanter för CDL, vattenfallsstyrel- sen, elverksföreningen, vattenkraftföreningen, industriförbundet, statens järnvägar och ASEA, föreslog efter behovsprövning lämplig ordning för leverans av stora generatorer från ASEA.
Utöver vad som redan tidigare nämnts ha betydelse för vattenkraftens ut- byggande må här tilläggas att staten genom den ordning som nu tillämpas angående byggande och drift av överföringsledningar med 200 kV eller högre spänning, för vilket skall redogöras senare, (kap. 7), indirekt erhållit i medel att förhindra utbyggnad av mera avsevärd vattenkraft, som ur allmän
synpunkt icke är utbyggnadsmogen. Möjlighet att minska risken för sådan utbyggnad föreligger även genom 1902 års lag om koncessionstvång för elektriska ledningar.
Förutsättningarna för det allmänna att påverka den ordning, i vilken vattenfallen utbyggas, ha sålunda under senare är avsevärt ökats, ehuru man dock ej kan påstå att någon ur allmän synpunkt olämplig utbyggnad av betydelse hittills har förekommit.
Man kan fråga, huruvida åtgärder böra vidtagas för ett forcerat utnytt- jande av våra återstående vattenkrafttillgångar, så att snarast en så stor del som möjligt av vårt energibehov tillgodoses med inhemska energikällor — exempelvis åtgärder för att stimulera till användning av elektrisk rumsupp— värmning i större skala. Å andra sidan kan man, med tanke på begränsning- en i de inhemska energitillgångarna, också ställa frågan huruvida utveck- lingen mot dyrare elkraft bör fördröjas därigenom, att man redan nu söker fastställa vilka konsumtionsändamål, som i första hand böra för framtiden tillgodoses vid utnyttjandet av våra återstående vattenkrafttillgångar. I bå- da fallen ifrågasättes ingrepp i den naturliga utvecklingen, syftande åt var sitt håll. Elkraftutredningen kan icke finna att det i nuvarande utvecklings- skede är motiverat med några ingrepp i energimarknadens frihet i syfte att dirigera elkraftens användning, bortsett från att särskilda åtgärder kunna påkallas under en exceptionell vattenbrist eller andra exceptionella förhål— landen. Genom taxor så avvägda, att täckning av självkostnaden för kraf- tens produktion och distribution erhålles, har man för normala förhållan- den tillräcklig garanti för en nationalekonomiskt lämplig utveckling. Bort- sett från de inflytanden, som politiska och militära förhållanden kunna ha på denna fråga må fastställas, att en forcerad utbyggnad av vattenkraften, med åsidosättande av vad som är nationalekonomiskt berättigat, ej är mo- tiverad liksom ej heller någon inskränkning i utbyggnadsplanerna med hän- , syn till begränsningen i vattenkrafttillgångarna.
Överskottskraft överskottskraft användes främst inom industrin. En stor del därav går till elektriska ångpannor i industrier, som normalt framställa den för fabri-
kationen behövliga ångan i bränsleeldade pannor. Överskottskraft avsättes dessutom i viss utsträckning till sådana företag, vilka äro i behov av billig kraft och som utan större olägenhet kunna nedlägga större eller mindre del av driften en kortare period vid inträffad vattenbrist. Erfarenheten har emellertid visat, att en följd av år med normal eller riklig vattentillgång kan förleda sådana industrier att inrätta sig för en mera stadigvarande verksamhet med användning av överskottskraft, dvs. till viss spekulation i överskottskraftens låga pris. När vattenbrist sedan inträffar kan den kontraktsenliga avkopplingsrätten ibland icke tillgripas av sociala skäl eller med hänsyn till landets försörjning. Leveransen av överskottskraft kan då nödvändiggöra ett mot kraftpriset ej svarande tillskott av värmekraft eller medverka till uppkomst eller skärpning av en allmän elkraftransonering. I båda fallen tillskansar sig köparen av överskottskraften förmåner på öv— riga kraftförbrukares bekostnad.
Det har ifrågasatts att överskottskraft i större utsträckning än som nu sker skulle exporteras till Danmark, där elkraftförsörjningen praktiskt taget helt vilar på värmekraft. Samtidigt som ett tillskott av svensk över— skottskraft skulle medföra minskning av Danmarks bränsleimport, skulle exporten för Sveriges del innebära minskade svårigheter att vid eventuell överutbyggnad avsätta överskottskraften utan risk för missriktad elkon— sumtion. En väsentlig ökning av möjligheterna till dylikt, för båda parter gynnsamt, kraftutbyte har under senaste tid åstadkommits genom en för- stärkning av kabelförbindelsen under Öresund. Värdet av denna förbindelse ökar ytterligare genom den pågående utbyggnaden av 380 kV stamlinjenätet till sydligaste Sverige.
Elkraftutredningen anser att det ligger i det allmännas intresse, att över- skottskraften tillvaratages men tillika förbehålles därför speciellt lämpad. under alla förhållanden lätt avställbar förbrukning, så att i en bristsituation ogynnsamma återverkningar på förbrukningen för högvärdiga behov und- vikas. Någon anledning till särskilda åtgärder från statens sida synes dock icke föreligga nu.
Utbyggnadsförsening genom domstolsbehandlingen
En omständighet, som ofta i påtaglig grad verkar hämmande på utbygg- nadstakten, är den långa tid som åtgår för domstolsbehandlingen av frågor om tillstånd till nya kraftverks- och regleringsföretag. Denna fråga har va- rit föremål för särskild utredning och genom lag den 9 maj 1952 har i vat- tenlagen införts nya bestämmelser om deldom, om rätt att medgiva proviso— riska åtgärder och om förordnande om omedelbar verkställighet av vatten- domstols beslut. Härigenom möjliggöres ett snabbare och smidigare förfa— rande i stora kraftverks- och regleringsmål. Med hänsyn till angelägenheten av att i vissa situationer skyndsamt kunna genomföra föreliggande utbygg- nadsprogram vill elkraftutredningen erinra om vikten av att man i största
möjliga mån undanröjer de hinder härför, som fortfarande kunna uppstå genom ett alltför omständligt och tidsödande domstolsförfarande eller otill— räcklig domstolsorganisation. Dessa frågor äro emellertid av den natur att elkraftutredningen icke ansett sig böra närmare ingå på dem.
Värmekraftens betydelse
I det föregående har huvudsakligen behandlats frågor som direkt beröra utnyttjandet av våra vattenkraftkällor. Vid bedömandet av elkraftproduk— tionens problem måste emellertid också hänsyn tagas till värmekraftalst— ringen.
Sveriges tillgång på vattenkraft har gjort det naturligt, att produktionen av elkraft så gott som helt är baserad på vattenkraft. Medan världsproduk- tionen av elkraft till endast omkring 35 % torde ske medelst vattenkraft, täcker Sverige normalt, som tidigare omnämnts, omkring 95 % av sitt kraft- behov på detta sätt. Produktionen av elkraft medelst värmekraftmaskiner utgjorde under åren före andra världskriget i medeltal omkring 10 % av den totala kraftproduktionen, men inskränktes under kriget till 2 ä 3 %.
Det har gjorts gällande, att värmekraftens andel i den totala kraftproduk— tionen skulle för vårt lands vidkommande vara för hög och att det ej kunde anses överensstämma med god nationalekonomi att låta de rikliga vatten— flödena i våra älvar rinna bort till ingen nytta, samtidigt som bränsle impor— terades för produktion av elektrisk kraft. Utom att importen inverkade oför— månligt på vår handelsbalans kunde det i en avspärrningssituation medföra vådor att basera även en ringa del av vår elkraftförsörjning på utländskt bränsle. Kostnaden per framställd kWh bleve dessutom i regel högre vid användning av värmekraft.
En stor del av värmekraften utgöres normalt av mottryckskraft, dvs. el— kraft alstrad med ånga i mottrycksanläggningar vid exempelvis industrier, vilka för sin fabrikation behöva stora mängder lågtrycksånga. Principerna för mottrycksdriften ha behandlats i kap. 1. Det är uppenbart, att den el— kraft som framställes på detta sätt, det må vara inom industrier eller inom städer i kombination med fjärrvärmedistribution, under givna förutsätt— ningar nationalekonomiskt sett är att jämställa med vattenkraft, då bränsle- behovet (som dessutom ofta täckes genom avfallsbränsle) och framställ- ningskostnaden äro förhållandevis ringa. Det måste emellertid i detta sam- manhang betonas att de med mottrycksdriften vid fjärrvärmedistributionen förenade speciella frågorna rörande reservhållning av bränsle i händelse av importbegränsning samt maskinreserv för kraftproduktionen, måste få en tillfredsställande lösning innan denna form av elkraftproduktion i större skala kan bli av fullt värde. Dessa frågor torde komma att behandlas av bränsleutredningen, varför elkraftutredningen saknar anledning att närmare ingå på desamma.
500 i 1 000 kVA _ l Statens 200 Icke-statliga /// x / Mottrycks // // m m xs /”/ Fy Kondenslcrai't m.m. % 0 [ . . | / ( / 4 / ( / /
0 0,1 0,2 0,5 1 2 5 10 20 50 100 200 500 Enhetsstorlek i 1 000 kVA
Bild. 13. Värmekraftstalionernas fördelning på storleksgrupper efter nominell generatoreffekl vid slutet av år 1950
Medan elkraft från mottrycksanläggningar kan sägas vara en biprodukt vid produktion av annan nyttighet, så är produktionen av kondenskraft en- bart inriktad på elkraftbehovet. Kondenskraftverkens huvuduppgift är att tillhandahålla erforderlig fyllnadskraft under tider, när vatten- och mot- trycksanläggningarna icke förmå ensamma tillgodose behovet. De använ- das sålunda dels för toppkraftproduktion under högbelastningstimmar, dels för mera kontinuerlig kraftalstring under vattenbristtider och dels för in- matning aV reservkraft vid driftstörningar. Många av de större kraftföre- tagen, bland dem ett flertal stadselverk, ha kondenskraftverk.
Kostnaden för anläggandet av ett kondenskraftverk är normalt lägre än motsvarande kostnad för ett vattenkraftverk av samma storlek, om hänsyn tages till att överföringskostnaden oftast är lägre för kondenskraftverket genom att detta kan läggas närmare belastningscentrum än vattenkraftver- ket. Däremot äro till följd av bränslekostnaderna och de höga drift- och "underhållskostnaderna kondensverkens rörliga kostnader avsevärt högre än vattenkraftverkens. Kondenskraften är därför per kW räknat billigare, me— dan den per kWh räknat ställer sig dyrare än vattenkraften. Ett kraftbehov med lång utnyttjningstid täckes därför billigast med vattenkraft medan det ställer sig billigare med ångkraft om utnyttjningstiden är kort. Vid sam- arbete mellan ångkraft och vattenkraft kan ett ekonomiskt optimum ernås.
Vad här sagts om kondenskraft äger tillämpning även på dieselkraft, vil- ken särskilt tidigare användes av industrier och stadselverk för reserv- och toppkraftalstring.
Hur den statliga och de icke-statliga värmekraftstationerna fördela sig på
olika storleksgrupper, räknat i nominell generatoreffekt, samt på mottrycks- respektive kondens- och andra värmekraftverk framgår av bild 13, vilken grundar sig på förhållandena vid slutet av år 1950.
Det är uppenbart att vår kraftförsörjning såsom hittills i första hand bör baseras på vattenkraft. Som nämnts finnes emellertid icke möjlighet till sådan utjämning mellan olika år av vattenföringen i landets vattendrag, att man ens tillnärmelsevis kan anpassa denna efter behovet av mera hög- värdig kraft. Om landets elkraftförsörjning baserades enbart på vattenkraft, skulle den disponibla effekten i vattenkraftstationer få hållas så hög att en alltför stor del av den producerbara vattenkraften icke kunde tillgodogöras för högvärdiga ändamål. Den rena vattenkraften skulle därigenom bli dyrare än vattenkraft kompletterad med viss kondens- eller annan värmekraft. Det står därför klart, att sådan kombination är att föredraga.
Den bästa proportionen mellan vattenkraft och värmekraft ernås då lan- dets sammanlagda kostnad för högvärdig kraft efter avdrag av värdet på den lågvärdiga överskottskraften blir så låg som möjligt. En mindre för- skjutning åt ena eller andra hållet medför emellertid endast en obetydlig ökning av kraftkostnaderna. För att kunna möta den situation, som uppstår om tillförseln av utländskt bränsle ånyo skulle helt eller delvis spärras, kan det därför vara berättigat att något förskjuta proportionen till förmån för vattenkraften. Därvid bör man dock, trots önskemålet att minska vår import av fossilt bränsle, söka undvika att gå så långt, att därav följer märkbart ökat elkraftpris och därmed ökade kostnader bland annat för våra kraftför- brukande exportindustrier.
Ovanstående uttalanden hänföra sig i första hand till nuvarande förhål- landen och gälla, så länge våra vattenkraftresurser räcka till för en fortsatt utbyggnad i samma progressiva tempo, som hittills kunnat hållas. I och med att utbyggnadskostnaderna för den återstående outnyttjade vattenkraften börja stiga väsentligt i förhållande till kostnaderna för produktion av el- kraft på annat sätt ha förutsättningarna för vårt handlande ifråga om pro- duktionsanläggningarnas fortsatta utbyggnad ändrats väsentligt. Det är självklart att vi i det läget äro hänvisade till att tillgodose det ökande elkraft- behovet i allt högre grad på annat sätt än genom inhemsk vattenkraft.
Utöver här anförda skäl för begränsad värmekraftproduktion under nu- varande förhållanden må framhållas de fördelar av driftsteknisk natur, som vinnas genom att utrustningen i ett värmekraftverk i ändpunkten av en lång överföringslinje kan användas för faskompensering samt som reserv vid fel på exempelvis linjesystemet.
Det synes elkraftutredningen att de riktlinjer, som man hittills följt'i vårt land vid avvägning mellan vattenkraft och värmekraft, i stort sett ha lett till gott resultat. Åtskilligt talar dock för att den för närvarande utbyggda värmekrafteffekten snarare är för liten än för stor i förhållande till den utbyggda vattenkrafteffekten.
Kap. 7. Elkraftöverföringen till förbrukningsområdena
Stamlinjenätet
Stamlinjenätet, med vars hjälp stora kraftmängder kunna överföras mel- lan olika landsdelar och samkörning mellan alla produktionsanläggningar av betydelse kan ske, är väl utvecklat i vårt land. Det utgöres för närvarande av ett 200 kV nät med en total linjelängd av 4 000 km, i huvudsak omfat- tande sex linjer från mellersta Norrland —— Ljungans, Indalsälvens och Ångermanälvens flodområden —— till Mellansverige och Sydsverige, samt ett 380 kV nät med en total linjelängd av 1 500 km, vilket nu består av två linjer från övre och mellersta Norrland till Mellansverige. Nätet för 380 kV står under stark utveckling och beräknas år 1956 omfatta över 2 700 km. fördelade på tre nord-sydgående linjer inklusive tvärförbindelser, medan 200 kV nätet icke torde utbyggas vidare för storkraftöverföring från Norr— land till landets sydligare delar men väl för uppsamling respektive fördel— ning av kraften inom de olika landsdelarna. Av 200 kV nätet äges 60 % av staten och 40 % av Stockholms stad, Krångede aktiebolag och Sydsvenska kraftaktiebolaget. Fyra av de sex 200 kV stamlinjerna från Norrland till Mellansverige äro statliga. Nätet för 380 kV är helt statligt.
Utvecklingen har medfört att det numera får anses vara en förutsättning för en planmässig utformning och drift av stamlinjenätet, att detta ligger under gemensam ledning. En möjlighet att tillgodose detta hade varit en sammanslutning t. ex. i bolagsform mellan stamlinjenätets olika ägare. För— slag till bildande av ett dylikt stamlinjebolag framlades av vattenfallssty- relsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 april 1945. Förslaget gjordes emel- lertid icke till föremål för någon proposition. Chefen för kommunikations— departementet förklarade i 1946 års statsverksproposition, att samtliga nya kraftledningar för 200 kV eller högre spänning lämpligen borde ägas av staten, och riksdagen lämnade detta uttalande utan erinran. Elkraftutred- ningen anser sig med stöd härav kunna utgå från att ansvaret för ett ratio— nellt ordnande av storkraftöverföringen kommer att ligga i statens hand.
Användningen av de icke-statliga och de statliga 200 kV stamlinjerna är f. n. samordnad enligt en från och med år 1950 gällande överenskommelse mellan vattenfallsverket och övriga stamlinjeägare. Redan dessförinnan an- vändes de olika delarna av stamlinjenätet för 200 kV för samkörning. De besparingar genom minskade kraftförluster, som denna parallelldrift innebar, delades lika mellan vattenfallsverket å ena sidan och de övriga företagen å andra. Förhållandena reglerades genom de s. k. stamlinjeavta- len, vilka upphävts i samband med den nu gällande överenskommelsen.
Denna överenskommelse utgår ifrån att de icke-statliga stamlinjerna visser- ligen även i fortsättningen skola ägas och underhållas av nuvarande ägare, men att användningen och driftledningen skola ligga i vattenfallsverkets hand. Ägarna ha rätt till kraftöverföring på stamlinjenätet motsvarande de icke-statliga stamlinjernas överföringsförmåga utan särskild kostnad. Före— tag — oavsett om de äro stamlinjeägare eller icke —— som önska kraftöver— föring (transitering) på stamlinjenätet, skola i så god tid anmäla sina önske— mål i fråga om effekt samt inmatnings- och uttagningspunkt, att vattenfalls- verket hinner färdigställa eventuellt erforderliga nyanläggningar. Företaget skall vidare lämna de upplysningar som erfordras för att verket skall kunna bedöma Skäligheten av framställningen om transitering. Bifalles framställ— ningen skall i varje särskilt fall avtal om överföringen upprättas mellan vattenfallsstyrelsen och företaget, varvid avgiften skall beräknas efter vat— tenfallsverkets självkostnader på det sättet, att årskostnaderna för led— ningarna fördelas i proportion till företagens abonnerade överföringar. De totala kraftförlusterna skola fördelas nled ledning av de vid varje tnlfäne i verkligheten överförda kraftmängderna så att kraftföretagen så rättvist som möjligt få bära sin andel. Bestämmelserna nödvändiggöra ett relativt invecklat avräkningsförfarande.
Frågor berörande det samkörande stamlinjenätet behandlas av en stam- linjenämnd. För att belysa dennas sammansättning och uppgifter må föl- jande citeras ur vattenfallsstyrelsens Allmänna bestämmelser för transi- tering av elektrisk kraft på det samkörande stamlinjenätet:
1. — _— _—
Stamlinjenämnden skall bestå av sju ordinarie ledamöter. Av dessa utses tre av vattenfallsstyrelsen och en av vart och ett av de tre företag, som förutom vatten- fallsstyrelsen taga i anspråk de tre med hänsyn till de föreliggande överförings- abonnemangen största anparterna av det hopmaskade nätet. Vid förfall för någon av de sex sålunda utsedda ordinarie ledamöterna har vederbörande företag rätt att utse annan person att tillfälligtvis representera företaget i nämnden. Den sjunde ordinarie ledamoten skall vara en i tekniska och ekonomiska värv erfaren person, som utses av Kungl. Maj:t, sedan de i stamlinjenämnden representerade företagen beretts tillfälle att uttala sig. Denne ledamot skall såsom opartisk ord- förande leda stamlinjenämndens förhandlingar. Vid förfall för honom skall såsom ordförande tjänstgöra en enligt enahanda bestämmelser av Kungl. Maj:t utsedd person.
2. Stamlinjenämndens uppgifter skola vara:
a) att följa den tekniska och ekonomiska utvecklingen av det samkörande stamlinjenätet, driften av detsamma, skydds- och säkerhetsåtgärder, installering och utnyttjning av anordningar för högfrekvensöverföring, handhavandet av på- gående transiteringar med tillhörande avräkning etc.,
11) att på eget initiativ eller på begäran av Kungl. Maj:t eller något företag avgiva förslag och yttranden i de under a) angivna frågorna,
c) att med i punkt 4 angivna undantag utgöra skiljenämnd i tvistefrågor rörande tillämpning och tolkning av
dels transiteringskontrakt, dels med överföringen på det samkörande stamlinjenätet sammanhängande sär-
skilda avtal och överenskommelser,
dels dessa allmänna bestämmelser. Om icke enhällighet föreligger inom stamlinjenämnden vid avgivande av för- slag, yttrande eller skiljedom, skola de inom nämnden anmälda skiljaktiga me- ningarna redovisas.
3. Skiljedom av stamlinjenämnden enligt 0) i punkt 2 kan av därav berört företag, som icke åtnöjer sig med avgörandet, underställas domstols prövning, såvida detta sker inom 30 dagar efter det företaget erhållit del av stamlinjenämn- dens utslag. Har intet av skiljedomen berört företag instämt saken till domstol inom den angivna tiden, är stamlinjen-ämndens avgörande bindande för de be- rörda företagen.
4. Från behandlingen av stamlinjenämnden som skiljenämnd enligt e) i punkt 2 äro undantagna
a) alla frågor, som icke beröra redan uppgjorda transiteringskontraki eller redan uppgjorda, med överföringen på det samkörande stamlinjenätet samman- hängande särskilda avtal och överenskommelser, såsom medgivande om ny transi- tering enligt — — — eller ökning av pågående sådan enligt — —— — liksom härför uppställda villkor, utformning och utförande av anläggningar hörande till det samkörande stamlinjenätet eller betingade av kraftöverföringen på nämnda nät;
b) alla fastställanden av storheter m. m., som enligt dessa allmänna bestäm- melser influera på den ekonomiska ersättningen till vattenfallsstyrelsen för de av transitering för andra företag betingade prestationerna samt ändring enligt — —— _ av väsentliga villkor för kontrakterad transitering.
Rörande vattenfallsstyrelsens avgöranden i de under a) och b) angivna frågorna kunna besvär anföras hos Kungl. Maj:t, såvida detta sker inom 30 dagar efter det vederbörande erhållit del av beslutet.
Ovan har sålunda konstaterats, att det rationella ordnandet av storkraft- överföringen i praktiken nu åvilar staten därigenom att vattenfallsverket ansvarar för driftledningen och den vidare utbyggnaden av stamlinjenätet. Ett överförande i statens ägo av de nuvarande stamlinjer, som äges av kommunala och enskilda kraftföretag, synes åtminstone för närvarande ej erforderligt. Om staten skulle bli ägare till samtliga stamlinjer skulle vis— serligen en del praktiska olägenheter, särskilt ifråga om avräkningsförfa- randet, som äro förenade med stamlinjernas uppdelning på olika ägare, kunna reduceras, men betydelsen härav för konsumenterna skulle vara ringa. Efter hand som överföringsbehoven och stamlinjenätet växa till allt större storlek är det emellertid icke otänkbart att denna fråga kan komma i ett annat läge. Det synes önskvärt att samtliga de med stamlinjenätet och storkraftöverföringen sammanhängande frågorna kontinuerligt följas med stor uppmärksamhet. Elkraftutredningen vill i detta sammanhang även peka på betydelsen av att stamlinjenätet i ett kommande skede icke över— dimensioneras, eftersom ju behovet av kraftöverföring från norr till söder så småningom måste kulminera för att därefter minska — när det ökande kraftbehovet i södra Sverige måste täckas alltmera med värmekraft och i norra Sverige med en ökande anpart av den där producerade vattenkraften.
Enligt kommunikationsdepartementets skrivelse till vattenfallsstyrelsen den 17 maj 1946 bör styrelsen vid prövning av transiteringsansökningar särskilt beakta angelägenheten av att prisuppdrivande eller med en plan— mässig kraftförsörjning icke förenliga köp av outbyggda vattenfall motver— kas. Där tvekan kan råda, huruvida transitering bör medgivas, skall frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning.
En principiell ensamrätt för staten till byggande av stamlinjer för 200 kV eller högre spänning, förenad med rätt att vägra transitering av kraft, när sådan transitering ur allmän synpunkt anses obehövlig eller olämplig, inne- bär möjlighet att motverka sådan utbyggnad av vattenkraft, som ur det allmännas synpunkt icke är utbyggnadsmogen. Ensamrätten kan emeller- tid tänkas innebära risk för att enskilda kraftföretag, i stället för att an- vända sig av stamlinjenätets överföringsmöjligheter, utbygga ett ur allmän synpunkt icke önskvärt ledningsnät för lägre spänning än 200 kV. Denna risk bör beaktas vid prövning av ansökningar om ledningskoncessioner. En- samrätten bör dock icke utgöra hinder för enskild att själv bygga och driva ledning för 200 kV eller högre spänning om ledningen erfordras en- bart för överföring av hans eget kraftbehov och ledningen icke kan tänkas komma att ingå som del i det samkörande stamlinjenätet.
F ördelningsnäten
Fördelningsnäten, till vilka i detta sammanhang räknas landslinjenäten för 50—130 kV spänning samt bygdenäten för normalt 20—40 kV spänning jämte tillhörande landslinje- och bygdestationer (se 5. 57), äro i stort sett väl utbyggda över hela landet. Ännu återstår emellertid framdragande av högspänningslinjer till vissa glesbygder. De därmed sammanhängande spörs- målen skola närmare beröras i samband med landsbygdselektrifieringens andra problem.
Utbyggnaden av fördelningsnäten planlägges och utföres i regel av stor- kraftföretagen, vart inom sitt område. Med sin kännedom om kraftbehoven inom området ha storkraftföretagen visat sig väl ägnade att handha denna uppgift. Det kan möjligen göras gällande att det nu rådande förhållandet, att fördelningsnäten ägas av flera företagare representerande skilda intres- sen — industrier, städer, enskilda kraftbolag m. fl. _, kan leda till en viss planlöshet vid utbyggnaden. Även om erfarenheten hittills i stort sett icke givit stöd för att så skulle vara förhållandet, så saknas dock ej exempel på fördelningsledningar, vilkas utbyggnad ur nationalekonomisk synvinkel från början ha varit eller senare visat sig bli mindre lämplig. Visserligen skall enligt den sedan 1939 gällande lagtexten vid koncessionsprövningen tillses att anläggning, för vilken koncession sökes, ingår såsom ett led i en rationell elektrifiering men en dylik prövning har ansetts möta särskilda svårigheter då det gäller fördelningsledningar. De är 1933 tillkallade sak-
kunniga för elektriska kontrollväsendet ha sålunda i sitt huvudbetänkande (SOU 1936: 27, s. 66—67) vid behandlingen av spörsmålet om behovspröv— ning framhållit bl. a. följande.
Om de sakkunniga sålunda anse, att ingripande i koncessionsväg bör äga rum beträffande de lokala distri'butionsnäten i huvudsakligt syfte att förebygga upp— komsten av dubbla dylika ledningsnät, ställa de sig däremot mera tveksamma beträffande lämpligheten och möjligheten att medelst koncessionsförfarande regle- ra tillkomsten av sådana ledningar, vilka ha till huvudsaklig uppgift att överföra kraft från en kraftkälla till en viss punkt, t. ex. ett industriföretag eller ett distributionscentrum. En realprövning beträffande dylika linjer, vilka ofta i form av stamlinjer eller bygdelinjer ingå såsom viktiga led i landets elektrifierings- system, torde i de flesta fall vara förenad med utomordentliga svårigheter, under det att en sådan prövning beträffande de lokala ledningsnäten är en mera enkel uppgift, som utan större svårigheter bör kunna handhas av de myndigheter, på vilka tillämpningen av koncessionsförfarandet vilar och vilka äro väl förtrogna med de lokala förhållandena. Såsom förut har framhållits, kan hänsyn till statens egna intressen ävensom hänsyn till säkerhet, ordning och trevnad anföras såsom skäl för att staten håller en reglerande hand över de lokala distributionsnäten, under det att dylika skäl knappast kunna göras gällande beträffande de egentliga överföringslinjerna, för vilka huvudsakligen ekonomiska och näringspolitiska syn- punkter bliva avgörande. Erfarenheten ger dessutom vid handen, att missförhål- landen huvudsakligen kunna anses föreligga beträffande den lokala distributionen, varest på åtskilliga orter dubbeldistribution kommit till stånd, under det att elektrifieringen i övrigt kan anses hava utvecklats efter i stort sett sunda och rationella linjer. Denna uppfattning torde vara allmän inom sakkunniga kretsar.
De sakkunniga önska emellertid understryka, att en bestämd rågång mellan de olika slagen av anläggningar — lokala distributionsnät å ena sidan, överförings- linjer å andra sidan —— icke alltid kan dragas. Det torde därför varken vara lämpligt eller möjligt att i författningsbestämmelser angiva, när en realprövning bör ifrågakomma. Detta torde böra ankomma på de prövande myndigheterna att bedöma och en av förhållandena och utvecklingen betingad praxis torde så små— ningom komma att växa fram. De sakkunniga vilja framhålla, att därest det skulle visa sig önskvärt att ingå i realprövning av andra än de mera lokalt betonade anläggningarna, så torde det i enstaka fall vara värdefullt, om en förstärkt sak— kunskap kunde ställas till de prövande myndigheternas förfogande. De sakkunniga anse emellertid, att anlitandet av dylik sakkunskap bör äga rum endast, därest sådana förhållanden skulle uppstå, att behovet därav vore uppenbart. Det kan visserligen göras gällande, att dylika särskilda sakkunniga skulle kunna hava en uppgift att fylla, även vid prövningen av ansökningar, avseende lokala distribu— tionsnät, och att sålunda, därest en realprövning över huvud skall fortfarande äga rum., ett permanent koncessionsråd redan nu borde komma till stånd. De sakkunniga önska emellertid understryka, att prövning av sådana ansökningar, varom här är fråga, förekommer i relativt stor omfattning och sålunda är förenad med förhållandevis mycket arbete. Det torde även vara nödvändigt, att rådsleda- möterna skaffa sig detaljerad kännedom om de lokala förhållandena i varje sär- skilt fall. De kvalifikationer, som ledamöterna av ett dylikt råd borde besitta, ävensom lämpligt medlemsantal, torde sålunda i mycket vara beroende av arten och omfattningen av de koncessionsärenden, med vilka rådet skulle taga befatt— ning. Det möter därför svårigheter att på förhand angiva de grunder, efter viIka detta borde sammansättas. Man har anledning befara, att ett sådant råd skulle
komma att tynga och fördröja ärendenas behandling utan att göra motsvarande gagn. De sakkunniga anse sig därför böra tillrätta, att man i denna fråga tills- vidare ställer sig avvaktande.
Sedan numera genom 1939 års lagändring stadgats att behovsprövning bör ske och därvid ingen åtskillnad gjorts beträffande ledningarnas karaktär av detaljdistributions- eller fördelningsledningar synes det angeläget att skapa bättre förutsättningar för en allsidig bedömning av planmässigheten vid ut- byggnad av fördelningsnäten.
Kap. 8. Driften av produktionsanläggningar,
stamlinje- och fördelningsnät l
Driften av produktions— och överföringsanläggningar är en angelägenhet,1 som i första hand åvilar respektive ägare. Ett undantag utgör som förutj nämnts driftledningen av det samkörande stamlinjenätet, för vilken staten, genom vattenfallsstyrelsen svarar oavsett äganderättsförhållanden. Även om varje kraftföretag sålunda svarar för det omedelbara handhavandet ochi utnyttjandet av de egna anläggningarna förefinnes ett väl utvecklat sam-j arbete mellan de olika företagen, varigenom ett rationellt utnyttjande av de l totala kraftresurserna och kraftanläggningarna är möjliggjort.
Innan en bedömning av nuvarande förhållanden göres skall, som kom— plettering av den översiktliga behandlingen av dessa frågor i kap. 1, enl redogörelse lämnas för huru vissa för det allmänna viktigare driftfrågorj för närvarande skötas. En uppdelning göres därvid i frågor, som behandlas ; vid varje kraftföretag för sig, samt frågor, som beröra samarbetet mellan; företagen och därför inordnas under rubrikerna riksdriften och den centrala j driftledningen. Enär samkörningen får anses utgöra en av grundförutsättq ningarna för en god elkraftförsörjning, lägges stor vikt vid de problem,j som sammanhänga med denna. , i Driften inom varje kraftföretag Driftledning
Större företag, som disponera över ett flertal kraftstationer och relativt förgrenade överföringsnät, ha som regel en för de olika anläggningarnaå gemensam driftledning, vars uppgift är att planera kraftproduktionen och* nätets användning samt att beordra driftomläggningar ävensom att på annat sätt fungera som teknisk ledning för de olika driftställena. Driftledningens organisation och arbetssätt variera med företagens storlek och driftens karaktär men äro i princip ungefär desamma vid alla företag. Som exempel må beröras förhållandena inom det största kraftföretaget, statens vatten- fallsverk.
Inom vattenfallsverkets nät handhas stordriften inklusive samkörningen av ett särskilt driftkontor vid styrelsens driftbyrå, medan den lokala driften för de olika kraftverksområdena skötes av lokala driftkontor. Det centrala driftkontoret är bemannat dygnet runt med minst en vakthavande ingenjör.
Till de viktigaste hjälpmedel, som denna vakthavande ingenjör har till sitt förfogande, hör en riklig telefonutrustning, ansluten till såväl rikstele— fonnätet som högfrekvensförbindelser över kraftledningarna, med vilkens
l i
. A.,-.. ..... w_-
hjälp omedelbar kontakt kan erhållas med de viktigaste driftställena. Driftkontoret är vidare utrustat med instrument för bl. a. övervakning av produktionen i viktigare kraftstationer samt belastningen på viktigare linjer.
Varje dag uppgöres en körplan för kraftstationerna, vilken sedan justeras i den mån läget ändras. Körplanen går i princip ut på att konsumtionen skall täckas på mest ekonomiska sätt, varvid kraftens värde i de olika kraftstationerna beräknas med hänsyn tagen till den för tillfället rådande vattentillgången. Enligt körplanen beordras vissa stationer att köra kon- tinuerligt med en viss produktion. Andra stationer, de 5. k. schemakörande stationerna, beordras koncentrera sin produktion till högbelastningstiderna enligt ett särskilt angivet schema. För dessa stationer krävas sålunda möj- ligheter att korttidsreglera, exempelvis per dygn eller vecka. En tredje grupp av stationer kallas frekvensreglerande. Dessa stationer taga hand om de upp— trädande smärre variationerna i belastningen samt icke förutsedda större växlingar i denna. Lämpade för dessa uppgifter äro endast vissa större kraftstationer med bl. a. rikliga möjligheter att snabbt variera vattentapp— ningen. (Vid ökad belastning på nätet ökas tappningen och produktionen, varigenom pcriodtalet hindras sjunka, och vice versa).
Förutom den dagliga körplanen erfordras planer på längre sikt. Dessa bli med nödvändighet mindre detaljerade och mera osäkra på grund av de ökade osäkerhetsmomenten i bedömningen. De begagnas som underlag för bl. a. tappningsplaner för regleringsmagasinen och beräkningar av bränsle- behovet för ångkraft.
Planerna uppgöras med hjälp av en omfattande driftstatistik. Varje mor— gon intelefoneras rapporter om föregående dygns produktionsvärden timme för timme, vissa viktiga vattenföringar och vattenstånd m. III. De rappor— terade värdena sammanställas omedelbart på förmiddagen för att vara vakt— havande ingenjören tillhanda i hans arbete så fort som möjligt. Vidare insändas varje vecka rapporter om belastningsvärdena i alla större trans— formatorstationer, vilka värden bl. a. ligga till grund för speciella bedöman- den i samband med arbeten på kraftledningar och i stationer.
Spänningsreglering
Spänningsregleringen i ett kraftnät har huvudsakligen tre uppgifter näm- ligen att tillgodose konsumenternas önskemål om jämn spänning, att ned— , bringa överföringsförlusterna samt att höja överföringsförmågan. En god spänningsreglering förutsätter att näten äro tillräckligt kraftigt dimensione— rade med hänsyn till de överförda effekterna och att lämpliga reglerings- organ finnas.
Emedan lägsta överföringskostnad — såväl vid stamlinje— och fördel- ningsnät, som det nu närmast är fråga om, som vid andra nättyper — er- hålles vid förhållandevis kraftigt dimensionerade ledningar och även
driftstörningsriskerna sjunka med ökande ledningsdimensioner ligger det i kraftföretagens eget intresse att, oberoende av spänningsregleringen, gå tämligen långt ifråga om nätens dimensionering. Materialsvårigheterna un- der krigstiden medförde emellertid att även stamlinje- och fördelningsnätens förstärkning på flertalet håll icke kunde ske i den takt, som hade varit önskvärd med hänsyn till den kraftiga belastningsökningen, varigenom så- lunda även en försämring i spänningsförhållandena inträdde. Under senaste tiden torde förseningen i förstärkningsarbetena vad beträffar dessa nättyper i stort sett ha inhämtats.
Spänningsregleringen är för närvarande till stor del automatiserad. Med de tekniska hjälpmedel, som stå till förfogande, kan spänningen på lämp— ligt dimensionerade nät utan större svårigheter hållas på önskad nivå. På de nättyper det här är fråga om innebär det i allmänhet god ekonomi för kraftföretagen att begagna sig av dessa hjälpmedel, varför spänningshåll- ningen, när de tidigare nämnda förutsättningarna äro uppfyllda, som regel också är god.
Driftsäkerhet
För att upprätthålla en god driftsäkerhet inom stamlinj e- och fördelnings— näten vidtager man dels åtgärder i förebyggande syfte och dels åtgärder för ett snabbt återupptagande av driften vid störningar. Bland de förebyggande åtgärderna intaga hållandet av hög kvalitet på de olika anläggningsdelarna och materielen samt utnyttjandet av pålitlig och välutbildad personal främs- ta rummet. För ett snabbt återupptagande av driften vid störningar erford- ras främst en god organisation för felsökning och återinkoppling, en hög reparationsberedskap samt en god reservhållning även i form av reserv- matningsmöjligheter.
Hög driftsäkerhet ställer stora anspråk på kraftföretagen. Å andra sidan få dessa vidkännas betydande kostnader och minskning av kraftinkomsterna vid driftstörningar på anläggningar av de typer det här är fråga om och därtill komma de kostnader och olägenheter, som driftavbrotten medföra för konsumenterna. Det är därför motiverat att gå ganska långt ifråga om åtgärder för driftsäkerhetens höjande. Kravet på hög driftsäkerhet inom stamlinje- och fördelningsnäten får f. n. som regel anses vara uppfyllt så långt detta är tekniskt—ekonomiskt möjligt. Givet är att möjligheterna äro mera begränsade vid anläggningar med låg utnyttjning, vilket medför att konsumenter, som erhålla kraft via sämre utnyttjade fördelningsnät, i regel få vidkännas flera driftstörningar än genomsnittligt. Enär det övervägande antalet driftavbrott för konsumenterna åtminstone på landsbygden beror på störningar inom detaljdistributionsnäten äro emellertid variationerna i driftsäkerheten hos olika fördelningsnät av relativt liten betydelse.
Riksdriften
Riksdriften, varmed här menas den landsomfattande samkörningen mel- lan alla kraftföretag av betydelse, är ett resultat av en samverkan mellan de olika kraftföretagen, Vilken ytterst bygger på företagens ekonomiska in— tressen. Då en god överblick över fördelar och nackdelar med samkörning i större skala är en nödvändig förutsättning för ett riktigt bedömande av riksdriftens betydelse och lämpligheten av dess nuvarande organisation, skall en uppställning av nämnda för- och nackdelar här göras.
1. Kraftöverskott inom ett område kan överföras till områden med kraft— brist. Detta möjliggör förbättrad utnyttjning av vattenkraften inom de om— råden, där ett varaktigt eller tillfälligt kraftöverskott finnes, samtidigt som områden med varaktigt eller tillfälligt vattenkraftunderskott kunna utnyttja den billigare överskottskraften från andra landsdelar i stället för dyrare ångkrafttillsats.
2. Kraftkonsumtionen inom olika landsdelar kan alltid tillgodoses genom den kraft, som för tillfället ställer sig billigast, den må vara producerad inom det egna området eller tillförd från andra landsdelar. Vattenhushåll- ningen kan sålunda, tack vare samkörningen, för varje område (varje kraftföretag) skötas på det för respektive företag mest ekonomiska sättet, vilket samtidigt medför ett ekonomiskt optimum för landet i sin helhet. Kraftöverskott inom ett område betingar ett relativt lågt pris enär det, om det icke kommer till användning, är värdelöst och det ställer sig sålunda billigare än kraft, producerad inom ett annat område där magasinerings- möjligheter finnas. Saken kan kortare uttryckas så, att tack vare samkör- lningen och på grund av företagens ekonomiska intressen blir den kraft, som representerar lägsta värdet, vid varje tillfälle i första hand utnyttjad och överskottskraft magasinerad i de magasin, där den är av största Värde.
3. Behovet av reservaggregat minskar, eftersom de samkörande statio— nerna respektive företagen i Viss utsträckning utgöra ömsesidig reserv för varandra. Detta medför i sin tur även ökad driftsäkerhet.
4. Nybyggda kraftstationer bli snabbt rationellt utnyttjade, enär de kun- na tagas i anspråk för de ökade kraftbehoven inom hela det samkörande nätet. Motsvarande är förhållandet beträffande nya kraftledningar.
5. Belastningen sammanlagras, vilket gör att den sammanlagda toppbe- lastningen minskar och därmed även behovet av generatoreffekt och över- föringslinjer.
6. Driftstörningar kunna sprida sig från nät till nåt. Med de tekniska hjälpmedel, som för närvarande stå till förfogande, främst kraftiga och snabba strömbrytare samt ändamålsenliga reläskydd, har dock risken här— för minskats avsevärt.
7. Vid samkörning mellan nät med olika ägare uppstår alltid ett visst extraarbete i form av ett mer eller'mindre omfattande avräkningsförfa— rande.
Fördelarna av samkörningen enligt ovanstående punkter 1—5 äro uppen— barligen av såväl företagsekonomisk som nationalekonomisk karaktär. Den ökade driftsäkerheten är av värde för såväl kraftföretagen som konsumen- terna. Nackdelen enligt punkt 6 är av driftteknisk art och är icke större än att driftsäkerheten som helhet förbättrats genom samkörningen. Nackdelen enligt punkt 7 sammanhänger med kraftanläggningarnas ägoförhållanden. Det bör dock anmärkas, att redan övervakningen av att samkörningen mel— lan ett och samma företags egna kraftstationer sker på mest ekonomiska sätt kräver en statistik, som — om än med en mera begränsad omfattning — motsvarar avräkningen mellan de skilda kraftföretagen. Särskilt med hän— syn till de rent affärsmässiga fördelarna enligt punkterna 1 och 2 finnes det ingen anledning förmoda, att under normala förhållanden samkörningen mellan företagen skall upphöra annat än tillfälligt under perioder, då den icke är ekonomiskt eller driftmässigt motiverad varken för företagen, kon- sumenterna eller landet.
Riksdriftens handhavande
Riksdriften under fredstid ombesörjes sålunda genom ett kontinuerligt samarbete mellan de olika kraftföretagen. Av praktiskt organisatoriska skäl ligger därvid det huvudsakliga samarbetet på två jämnstora organisationer nämligen å ena sidan statens vattenfallsverk och å andra sidan en grupp enskilda respektive kommunala kraftföretag. Dessa senare äro främst Krångede aktiebolag, Hammarforsens kraftaktiebolag, Stockholms elverk och Sydsvenska kraftaktiebolaget. Vardera av de två organisationerna före— träder i runt tal 40 % av landets totala kraftproduktion. Den resterande - delen omhänderhas av vissa självständiga företag, vilka närmast samordnas med statens vattenfallsverk, samt det ännu så länge isolerade Gotlands kraftaktiebolag.
Arbetsmetoden för samkörningen är den att de båda organisationerna, företrädda av vattenfallsstyrelsens respektive Krångede aktiebolags i Stock— holm belägna driftkontor, per telefon kontinuerligt överenskomma med varandra om försäljning och köp av kraft efter de Växlande priser, som kraften betingar för de olika företagen. Normalt brukar vattenfallsstyrelsen hålla de övriga kraftföretagen underrättade om de priser för tillfälligt kraftutbyte, som för vattenfallsstyrelsens del gälla för inköpt eller försåld * kraft och som kunna variera inom vida gränser från en tid till en annan allt efter kraftlägets ändringar. På samma sätt sker kontinuerliga under- handlingar mellan vattenfallsstyrelsens driftkontor och övriga fristående kraftföretag angående utväxling av kraft utöver de eventuellt förefintliga fasta kraftabonnemangen. De i Krångedegruppen ingående företagen ha en— ligt gemensam överenskommelse överlåtit åt Krångede aktiebolags driftkon- tor att ombesörja kraftutväxlingen mellan de olika i gruppen ingående före-
tagen (utöver de fasta kraftabonnemangen) på det för samtliga ekonomiskt riktigaste sättet. Därvid ha emellertid de enskilda företagen förbehållit sig rätten att genom sina respektive driftkontor följa samkörningens arbete såväl i fråga om de utväxlade kraftbeloppens storlek som prissättningen.
Några kontraktsmässigt fastställda regler för samkörningen mellan de större företagen finnas vanligtvis icke eftersom förutsättningarna äro så växlande.
I förtydligande syfte bör här nämnas, att den s. k. riksdriftbyrån (se kap. 1 s. 73) i fredstid icke har anledning att ingripa i den dagliga riks- driften, sådan den skildrats ovan. Riksdriftbyrån tjänstgör då som ett sam- ordnande och övervakande organ när det gäller krafthushållningen.
Samkörningsavräkning
Den ekonomiska avräkningen mellan de samkörande kraftföretagen sker i efterhand. Med ledning av mätaravläsningar timme för timme och de över— enskommelser, som under hand träffats, göres en sammanställning av kraftutbytet. En del kraft är försåld eller inköpt. Denna avräknas och debi- teras eller krediteras. En del av kraftutbytet kan även salderas. Härmed avses t. ex. att den inmatning, som ett företag gjort till ett annat, anteck- nas och sedan får det första företaget vid ett annat likvärdigt tillfälle ta ut motsvarande kraftkvantitet från det andra företaget. Eftersom kraftvärdet per kth är högst olika under olika tider och för olika kraftslag, måste man vid avräkningen sortera kraftbeloppen i grupper, allt efter de tider de förekomma och det pris de betinga. Det är icke ovanligt, att man vid sam- körning mellan två företag får använda sig av inemot tio olika priser. Då därtill kommer att ett och samma företag ofta har samkörning med ett fler— tal andra, har avräkningen blivit ganska omfattande och kräver kvalifice- rad personal. Transiteringen på stamlinjenätet förutsätter, som tidigare nämnts, ett särskilt avräkningsförfarande.
Den centrala driftledningen
Enligt direktiven har elkraftutredningen att pröva, huruvida det bör givas fastare former än hittills åt den samverkan vid kraftproduktionen, som redan nu upprätthålles mellan statliga och enskilda kraftintressenter. I kap. 1 s. 72 har lämnats en redogörelse för det samarbetsorgan —- Centrala drift- ledningen, i dagligt tal benämnd CDL —— som övervakar att krafthushåll- ningen blir den bästa för landet i dess helhet. Här skall närmare beröras CDL:s uppgifter med huvudvikten lagd på den fredsmässiga sidan av verk- samheten. Därefter diskuteras i vad mån en fastare form för samarbetet inom ramen för CDL skulle kunna anses erforderlig eller önskvärd.
CDL skall i första hand utgöra en beredskapsorganisation, som skall an-
svara för att kraftförsörjningen på bästa sätt upprätthålles under krig eller därav föranlett krisläge för försörjningen. Därvid måste självfallet extra- ordinära ingripanden kunna göras. Under krigsåren avgjorde sålunda CDL i vilken omfattning å ena sidan ångkraft fick produceras med användande av stenkol och å andra sidan eventuellt förekommande överskottskraft fick användas för alstrande av ånga i elektriska ångpannor. Dessa ingripanden kunde göras enligt ett bemyndigande av bränslekommissionen, vilket i sin tur grundade sig på då gällande krisförfattningar. För närvarande finnes härvidlag endast en tillfällig beredskapslag, gällande till den 1 juli 1954, som ger Kungl. Maj:t möjlighet att t. ex. vid svår vattenbrist föranstalta om erforderlig kraftransonering eller dylikt, varvid verkställandet får upp- dragas åt lämpligt organ.
Numera har sålunda CDL icke något bemyndigande att tvångsvis ingripa i krafthushållningen. Sannolikt skulle icke heller något väsentligt stå att vinna med ett dylikt bemyndigande under fredsförhållanden. Man kan näm— ligen utgå ifrån att en god hushållning med kraftresurserna ligger i veder- börande kraftföretags egna ekonomiska intressen. Det Väsentliga är att man har möjlighet att överblicka läget inom landets samtliga områden och denna möjlighet föreligger genom den riksdriftplan, som på grundval av uppgifter till riksdriftbyrån uppgöres varje vecka. Riksdriftplanen innehåller »— med redovisning såväl blockvis som totalt för hela landet _ uppgift över det verkliga resultatet (producerad vattenkraft och ångkraft, förbrukad kraft för normala ändamål, överskottskraft för elektriska ångpannor eller export samt kraftutbytet mellan blocken) under närmast föregående vecka, även- som en motsvarande prognos för närmast följande vecka. CDL kan sålunda övervaka att kraftproduktionen och kraftutbytet sker på bästa sätt. I den mån ingripanden erfordras från riksdriftbyråns sida förutsättes att därav föranlett kraftutbyte ordnas som en affärsmässigt riktig transaktion mel— lan vederbörande företag, vilken förutsättning icke behöver innebära någon begränsning av det eftersträvade resultatet beträffande krafthushållningen.
Under efterkrigsåren inträdde stora svårigheter att tillgodose behoven av framför allt generatorer och transformatorer för de pågående och planerade utbyggnaderna av kraftstationer och kraftnät. Genom en frivillig samverkan mellan tillverkare och beställare av dylik utrustning tillsatte CDL två ut- skott — generatorberedningen (se 5. 165) och transformatorberedningen _ som fingo till uppgift att i CDL:s regi efter behovsprövning föreslå tillver— karna den leveransordning, som gav bästa resultat för den gemensamma kraftförsörjningen med beaktande av de skilda företagens egna behov. Ge— nom underhandlingar med olika företag ha även omläggningar av tidigare gjorda beställningar kunnat ske, varigenom den samlade tillgången på kraft betydligt ökats. Eftersom läget beträffande leverans av generatorer och transformatorer förbättrats numera, kunna de båda utskotten i stort sett anses ha slutfört sin uppgift. Genom dessa åtgärder, som tillgripits när
läget så påkallade men som avvecklats, så snart de ej längre erfordrats, och som givit ett synnerligen gott resultat, har CDL visat sig vara skickat att på ett effektivt sätt tillgodose kraftföretagens och landets intresse även i detta avseende.
Genom generatorberedningen erhölls en samlad överblick över utbygg- nadsplanerna, vilken varit till nytta för myndigheterna när det gällt t. ex. byggnadsregleringen. Den har även varit till nytta för kraftföretagen själva, vilka därigenom fått bättre möjligheter att bedöma lämpligheten att igång- sätta nya utbyggnader. För att såvitt möjligt garantera att produktions— anläggningar utbyggas tillräckligt snabbt men att å andra sidan försörj— ningsapparaten inklusive erforderlig utvecklingsmarginal icke blir över- dimensionerad är det nödvändigt, att en dylik översikt över utbyggnads— verksamheten bibehålles allt framgent. Den erhålles f. n. genom ett sam- arbete i detta avseende mellan vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraft- föreningen.
I avsikt att om möjligt undvika tvångsmässig begränsning av kraftför- brukningen eller i varje fall minska eventuellt erforderlig begränsning har CDL vid några tillfällen vidtagit åtgärder för mobilisering av praktiskt taget alla förefintliga reservkraftresurser. Elblockcheferna ha därvid haft att till- se, att outnyttjade effektreserver t. ex. i form av enskilda små värmekraft— verk —— även om dessa under normala förhållanden äro oekonomiska —— kunde ställas till gemensamt förfogande genom att tillfälliga avtal träffades mellan företag, som skulle avstå från kraft, och företag, som skulle tillgodo- göra sig densamma. Detta är en uppgift som alltid kan ha stor betydelse vid vattenbrist. På grund av kraftproduktionens uppdelning på ett flertal större eller mindre företag är det nödvändigt att en dylik, enhetligt ledd mobilise- ring av kraftresurser snabbt och effektivt kan genomföras.
Inom riksdriftbyrån verkställas omfattande utredningar i syfte att bedö- ma kraftbalanslägets sannolika utveckling vid det utbyggnadsprogram, som föreligger. Undersökningarna äro dels kortfristiga, t. ex. med sikte på en innevarande belastningssäsong, dels långfristiga för att öka möjligheterna till en bedömning av utbyggnadsbehovet som fortsättning på nämnda pro- gram. Som grund för dessa beräkningar erfordras såväl den ovan nämnda översikten av de planerade utbyggnaderna som särskilda undersökningar om de väntade kraftbehoven. Detta utredningsarbete, som har en väsentlig nationalekonomisk betydelse, bör även i fortsättningen bedrivas.
Frågan om CDL:s fortbestånd och funktion under fredstid har berörts av Ekonomiska försvarsberedskapsutredningen i dess är 1946 avgivna betän- kande med förslag rörande försvarsberedskapens framtida organisation (SOU 1946:19). Utredningen understryker vikten av att förberedelser vid- tagas för att kraftförsörjningen även under en kris skall tillgodoses. I an- slutning till en redogörelse för bränslekommissionens och CDL:s uppgifter rörande kraftförsörjningen under kriget anför utredningen bl. a. följande.
Medan centrala driftledningens uppgift sålunda legat på produktions- och distri- butionssidan, har den erforderliga övervakningen och regleringen av konsumtio- nen däremot helt handhafts av bränslekommissionen.
Centrala driftledningsorganisationen är, såsom av det anförda torde framgå, egentligen tänkt att utgöra en krisorganisation. Emellertid är ett rationaliserings- och samordningsarbete på kraftförsörjningsområdet även under normala förhål- landen givetvis av största betydelse, och utredningen kan därför icke finna annat än att det skulle vara av värde att, såsom meningen torde vara, även framgent åtminstone i viss utsträckning bibehålla organisationen i fråga, som både prövats och befunnits lämplig. Åt denna organisation bör då också anförtros att i samråd med det centrala beredskapsorganet handha de beredskapsuppgifter på kraftför- sörjningsområdet som avse produktion och distribution. Förberedelserna för en reglering av konsumtionen torde däremot böra ankomma på sistnämnda central- organ, vilket därför skulle komma att överta bränslekommissionens hittillsvarande roll härutinnan. Såsom ersättare i centrala driftsledningen för bränslekommissio- nens representant bör i enlighet härmed, när denna kommission upphör, en re- presentant för centralorganet ingå.
Enligt vad av det anförda framgår, är det alltså utredningens mening, att cen- trala driftledningen i fortsättningen bör bestå och att beredskapsfrågorna på ifrågavarande område böra fördelas på denna organisation och centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap på sätt nu nämnts. Denna fördelning av uppgifterna innebär givetvis icke något åsidosättande av centralorganets uppgift att över huvud taget svara för beredskapssynpunkternas tillgodoseende.
Det framgår av denna redogörelse för olika grenar av CDL:s verksamhet, att CDL utövar för kraftförsörjningen Viktiga funktioner av mera fredsmäs- sig karaktär, som vid bibehållande av nuvarande system med ett antal kom- munala och enskilda kraftföretag vid sidan av det statliga böra kunna om- besörjas av CDL även framdeles. I frågan huruvida fastare former böra givas åt det rådande samarbetet mellan kraftintressenterna kan följande anföras.
Vissa fördelar kunde måhända vinnas genom att omändra CDL till en statlig myndighet, som utrustades med lämpliga befogenheter att ingripa i de kommunala och enskilda kraftföretagens drift, eventuellt med skyldig— het för dessa företag att vara anslutna till CDL och att medverka till en god krafthushållning genom samkörning etc. Inrättandet av en dylik myn- dighet skulle medföra en mängd organisatoriska, tekniska och ekonomiska problem, som här icke närmare utredas. Möjligtvis skulle därvid kunna åberopas det koncessionsvillkor, som sedan ett tiotal år tillbaka tillämpats för alla 200 kV linjer och i regel för 130 kV linjer, nämligen att koncessions- innehavare skall vara skyldig att iakttaga de bestämmelser angående led- ningens samkörning med andra ledningar, som Kungl. Maj:t kan komma att föreskriva, samt att deltaga i kostnaderna för samkörning med skäligt belopp. Å andra sidan torde denna omständighet samt de olika företagens egna ekonomiska intressen utgöra en garanti för att en lämplig samkörning även i fortsättningen kommer att upprätthållas. Så länge detta är fallet torde ej några praktiska olägenheter behöva uppstå av att CDL är grundat
på ett frivilligt samarbete. Det är tvärtom sannolikt, att denna samarbets- form bidragit till det smidiga arbetssätt och det goda resultat, som verksam- heten kunnat och kan uppvisa.
Som ett sammanfattande omdöme om driftförhållandena i vad det gäller produktionsanläggningarna, stamlinje- och fördelningsnäten vill elkraft— utredningen uttala, att möjligheterna till samkörning och god krafthushåll- ning uppenbarligen äro väl tillvaratagna i Sverige, dels genom de olika före- tagens egna driftorganisationer, dels ock genom den övervakning av kraft- hushållningen, som erhålles genom CDL-organisationen. Med hänsyn till de goda erfarenheterna av denna organisations hittillsvarande verksamhet synes, under förutsättning av en i huvudsak oförändrad organisation inom Sveriges elkraftförsörjning, dess fortbestånd vara att bestämt förorda. Ut- redningen finner ej skäl för närvarande föreligga till ändring av organisa- tionens karaktär i syfte att uppnå fastare samarbetsformer.
Kap. 9. Industrins och kommunikationernas
elkraftförsörj ning
Industrins och de elektrifierade samfärdsmedlens ställning bland elkraft- förbrukarna framgår av bilderna 3 (s. 82), 9 (s. 118) och 10 (s. 120).År 1952 utgjorde industrins andel av den totala, för högvärdiga ändamål nyttig— gjorda elkraften 63 %. Småindustrins och hantverkets förbrukning, som i motsats till den större industrins huvudsakligen uttages i form av lågspänd kraft och som år 1952 utgjorde 7,5 %, är ej inräknad i ovannämnda siffra. Järnvägar och spårvägar förbrukade samma år 9 %. Industrikonsumtio- nens andel av den totala konsumtionen uppvisar, som nämnts 1 kap. 4, s. 119, en klar tendens till minskning medan kommunikationernas andel kulmine- rat efter en lång uppgångsperiod. Under de senaste tio åren har den årliga konsumtionsökningen i genomsnitt utgjort för industrins del knappt 7 % per år och för järnvägar och spårvägar 4,5 % per år. För detaljförbruk- ningen har den under samma tid utgjort ej mindre än 12 % per år. Det finnes dock ingen anledning antaga annat än att industrin under över— skådlig tid kommer att dominera i fråga om elkraftförbrukningen. i !
Industrins elkraftförsörjning
Vad som i det följande säges om industrin avser i första hand den större industrin enligt ovanstående uppdelning. Småindustrins och hantverkets ! elkraftförsörjning behandlas huvudsakligen tillsammans med kraftförsörj- ; ningen för annan detaljförbrukning i städer och på landsbygd. Trots denna ] uppdelning har det, med hänsyn till tillgänglig statistik, blivit nödvändigt ! att i de siffermässiga uppgifterna rörande industrin i det följande medräkna ] även mindre industriföretag, i allmänhet till en undre gräns utgörande fem 1 anställda personer. Detta har emellertid ingen betydelse för de bedöman— % den beträffande industrin, exklusive småindustri och hantverk, som göras :, här. Förutom i detta kapitel behandlas en del för speciellt industrins el- ; kraftförsörjning viktiga frågor, sammanhängande med den särskilda skat- 3 ten på elektrisk energi, i ett senare kapitel (kap. 15).
Elkraftens betydelse inom olika industrigrupper
Elkraften har väsentligt olika betydelse inom olika industrigrupper. Av den elkraft, som år 1952 levererades till industrierna, föll 42 % på huvud- gruppen malmbrytning och metallindustri, 26 % på pappers- och grafisk
industri och 12 % på kemisk-teknisk industri medan återstoden, 20 %, fördelas på övriga industrigrupper.
Elkraftens betydelse för olika industrier kan på grundval av tillgänglig statistik lämpligen belysas från tre olika synpunkter, nämligen genom un- dersökning beträffande skilda industrier av dels elkraftförbrukningens storlek och tillväxt jämförda med bränsleförbrukningens, dels elkraftkost— nadens betydelse för industriprodukternas tillverkningskostnad, dels ock elkraftförbrukningens omfattning i förhållande till antalet inom industrin sysselsatta arbetare.
Jämförelse mellan elkraftförbrukningens och bränsleförbrukningens storlek och tillväxt inom industrin
Kommerskollegii industristatistik ger bl. a. upplysning om de olika indu— strigruppernas förbrukning av bränsle respektive elkraft. Som påpekats tidigare (s. 113) är det svårt att av enbart sådana uppgifter draga några be— stämda slutsatser beträffande i vilka proportioner industrin täcker sitt totala energibehov med bränsle och elkraft. I stort sett kan gränsen för de olika energiformernas användning anges så, att drivkraftbehovet tillfreds— ställes med elkraft och värmebehovet med bränsle. Väsentliga undantag fin— nas emellertid. För en del högkvalificerade värmebehov kommer elenergi till användning. Likaså kunna vissa industrier använda billig överskotts- kraft för värmealstring. I industriernas mottrycksanläggningar omsättas icke oväsentliga mängder bränsle till elenergi. De tekniska och ekonomiska betingelser, som äro avgörande för den "ena eller andra energiformen, växla under olika tider och inom olika industriföretag.
I bild 14 visas utvecklingen under de senaste decennierna rörande indu- strins totala bränsle— respektive elkraftförbrukning. Det bör observeras att den omständigheten, att kurvorna ritats i samma diagram och med olika skalor på den vertikala axeln, icke innebär någon omräkning till gemensam energienhet. Bränsleuppgifterna omfatta förbrukningen av stenkol, koks, torv, träkol, ved och annat träbränsle, flytande bränsle samt gas. För att erhålla ett enhetligt mått på de olika industrigrenarnas totala bränsle- konsumtion ha före hopsummeringen de särskilda bränsleslagen evalverats till stenkol. Som framgår av bild 14 har bränsleförbrukningen under nämn- da tidsperiod varierat tämligen kraftigt med en högsta förbrukning åren närmast före det senaste världskriget, en kraftig nedgång under krigsårens importbegränsning och därefter åter en kraftig uppgång. Elkraftförbruk- ningen visar en något jämnare utveckling med mindre nedgångsperioder i början av kriget samt under vattenbriståren 1947—48. En jämförelse mel- lan kurvorna ger tydligt vid handen att, totalt sett under hela perioden, en överflyttning har skett från bränsle till elenergi. Under normala tider synes dock tillväxten av bränsle- respektive av elkraftförbrukningen ha varit av i stort sett samma karaktär.
Milj. ton stenkol eller motsvarande, resp. 1 000 milj. I'd/lh 12
0 1920 25 50 55 40 45 50
Bild 14. Bränsle- och elkraftförbrukningen inom industrin åren 1920 —1950. (Enl. kommerskollegii industristatistik)
Inom flertalet industriföretag är kraftförbrukningen per produktions- enhet förhållandevis låg och kraftkostnadens inverkan på slutproduktens tillverkningskostnad ringa. Normalt uppgår kraftkostnaden till mindre än 2 ä 3 % av totala tillverkningskostnaden inom följande industrier: järn- och stålmanufaktur, mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektroteknisk industri, tegelbruk, porslinsfabriker, glasindustri, sågverk och hyvlerier, snickeri— och möbelfabriker, boktryckerier, sockerbruk, ullspinnerier och ylleväverier, trikåfabriker, sömnadsfabriker samt skofabriker. Förhållandevis få företag inom dessa uppräknade grupper driva egna vattenkraftstationer. De stor— industrier, för vilka kraftkostnaden utgör mer än 2 a 3 % av totala pro- duktionskostnaden, äro följande i ungefärlig ordning efter procenttalet med början med det lägsta: bomullsspinnerier och väverier, järnmalmsgruvor och anrikningsverk, metallverk, kolgruvor, metallmalmsgruvor och -anrik- ningsverk, cementfabriker, wallboardfabriker, järn- och stålverk, pappers- massefabriker, pappersbruk samt elektrokemisk industri. För sistnämnda grupp utgör kraftkostnaden ungefär 12 % av totala produktionskostnaden. Inom dessa grupper är det tämligen vanligt att industriföretagen ha egna
Ellrraftkostnadens betydelse för industriprodukternas tillverkningskostnad i i |
' O. 3' le,; Elkamisk industri
2 15 '
», J'arn— o.stålverk 2 .
'&' H/Cementfabriker
Pappershmk Pappel—srmssefa'tn—ilmr
l 5 !(olgruvor
' ' Wallboardi'abriker
.letallgruvor m.m. l ,0 _ Metallverk Pers lins- o .kalce Liam-ika Jårnmalmsgruvor m.m. Tecelbruk 0.5 — & Bomullsindustri Mekaniska verkstäder o ' 0 1000 2000 5000 4000 5000 6000 7000 8000
Tillverknngsvärde , milj .lcr
Bild 15. Elkraftförbrakningen i förhållande till slutproduktens tillverkningsvärde inom ett antal industrigrupper år 1950, (Enligt kommerskollegii industristatistik; Medelvärdet för hela industrin ligger väsentligt lägre än vad bilden antyder, näm- ligen vid ungefär 0,!is kWh/kr.)
vatten— eller värmekraftstationer. Endast cementindustrin är praktiskt taget helt baserad på inköpt kraft.
Bild 15 visar schematiskt elkraftförbrukningens omfattning inom ett an- tal olika industrigrupper i förhållande till slutproduktens tillverknings- värde. I stapeldiagrammet representerar varje stapels baslängd industri- gruppens tillverkningsvärde år 1950 och stapelns höjd antalet kWh per kronas tillverkningsvärde samma år. Hela den inneslutna ytan represente- rar sålunda energiförbrukningen. Det bör emellertid framhållas, att fler- talet industrigrupper inom sig äro mycket oenhetliga. Icke minst gäller detta den elektrokemiska gruppen. Även många av de övriga gruppernas stapelhöjder representera medeltal för mycket skiljaktiga produkter. Dia— grammet kan därför icke göra anspråk på annat än att visa en ungefärlig och starkt schematisk bild av förhållandena. Dessutom tillkommer, att dia-
400 000 Elkemisk indash—i 140 000 .
Cementfatriker 120 000 *
Pappersmssefahriker 100 000 -
Metallverk 80 000 - Pappersbruk Järn— o. stålverk 60 000 - Vv'al lboardfabr ”12:e:- Metallmvor m.m. 40 000 . Järmnalmsgruvor m.m. Kolgruvor 0 00 . 2 O Porslins- o.!cakelfebriker Bonullsimlustri Thälw Mekaniska verkstäder O . . . . . . 0 50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 arbetare
Bild 16. Elkraftförbrnlcningen i förhållande till antalet sysselsatta arbe- tare inom ett antal industrigrupper år 1950. (Enl. kommerskollegii industristatistik; Medelvärde! för hela industrin ligger väsentligt lägre än vad bilden antyder, nämligen vid ungefär 16 400 kWh/arbetare)
grammet endast upptar elkraften men ej den direktdrivande vattenkraften. som fortfarande har ganska stor betydelse inom vissa industrigrupper, exempelvis träslipericrna och pappersbruken.
Elkraftförbrnkningen i förhållande till antalet sysselsatta arbetare
En undersökning av elkraftförbrukningens omfattning i förhållande till antalet sysselsatta arbetare ger en annan bild av elkraftens betydelse inom olika industrigrupper. Bild 16 visar ett stapeldiagram, där varje stapels baslängd representerar antalet arbetare i industrigruppen och stapelns höjd antalet kWh per arbetare. En närmare undersökning visar bl. a. att, medan man i ett legeringsverk kan förbruka uppåt 3 milj. kXVh per arbetare och år vid full drift året runt, år åtgången i ett spinneri endast i runt tal 6 000 kW'h per arbetare och år.
De storindustrier, för vilka kraftkostnaden överstiger 2 a 3 % av totala produktionskostnaden ha som redan nämnts ofta egna kraftstationer. Bruks— industrins självförsörjning på kraftområdet är historiskt betingad och många industriföretag ha även i dag till väsentlig del sin kraftförsörjning baserad på egen vattenkraft, som successivt utbyggts.
Självförsörjningen på kraftområdet binder stort kapital och kräver in- tresse och arbete från företagsledningens sida. Den ger emellertid också många fördelar: de ofta förhållandevis korta överföringarna bli föga kost- samma; överskottskraften kan utnyttjas friare än om företaget köper all kraft och därvid även skulle kunna utnyttja överskottskraft från det kraft- säljande företaget; genom anpassning av avskrivningarna kan rörelsen hållas väl konsoliderad och motståndskraftig mot påfrestningar. Den egna kraftförsörjningen medför vidare en viss ökad ekonomisk säkerhet för före— taget, därest penningvärdet faller. Å andra sidan'kan dock det motsatta förhållandet inträffa vid prisfall, om en anläggning tillkommit under dyr- tid. För ett industriföretag föreligga vidare åtskilliga möjligheter att driva kraftstationer och ledningsnät billigare än ett företag för allmän distribu- tion. Reparationer kunna ofta utföras av eget folk och på egna verkstäder.
En speciell form av industriell självförsörjning på kraftområdet är indu- strins delägarskap i rena kraftföretag. Exempel på sådana företag äro Kraftaktiebolaget Ljusne strömmar (delägare Bergvik & Ala, Ströms Bruk och Ljusne—XVoxna), Lanforsens kraftaktiebolag (delägare Sandvikens jernverk till 1/3 och Stockholms stad till 2/3), Bergslagens gemensamma kraftförvaltning (delägare ett antal bergslagsindustrier m. fl.), Krångede aktiebolag (delägare Fagersta bruk, Sandvikens jernverk, Hofors bruk, Korsnäs, Bergslagens gemensamma kraftförvaltning, Stockholms stad, Syd- svenska kraftaktiebolaget). Denna industri-kooperativa kraftanskaffnings— form fick under 1920—1940-talen vidgad betydelse och möjliggjorde snab- bare tillgodogörande av kapitalkrävande men per nyttiggjord enhet billiga ' vattenfall och utbyggnad av härför erforderliga kraftledningar. ! Ännu under 1930-talet svarade enbart de rent självförsörjande industri- å företagen för omkring 1/3 av den totala elkraftproduktionen i landet. En ! jämförelsevis stor del härav utgjordes dock av värmekraft, i första hand & mottryckskraft från pappersbrukens och pappersmassefabrikernas kraft- anläggningar. (Denna produktion bortföll till stor del under kriget.) Av den totala elkraftproduktionen under år 1950, drygt 18 000 milj. kWh, sva- rade industriföretagen för 4200 milj. kWh, dvs. 23 %. Därav utgjorde 660 milj. kWh värmekraft, huvudsakligen mottryckskraft. Medräknas även in- dustriföretagens andel av kraftproduktionen inom delvis industriägda kraft- företag uppgick samma år industrins totala andel av Sveriges elkraftpro- duktion till 30 a 35 %. Som tidigare nämnts förbrukas en viss, kvantitativt
sett tämligen obetydlig, del av den inom industrierna producerade elkraften för andra än industriella ändamål.
För åtskilliga av de tidigare helt självförsörjande storindustriella kraft- företagen ha de egna krafttillgångarna så småningom visat sig otillräckliga och behovet av tillskottskraft har därefter fått täckas genom inköp. År 1950 uppgick den av industriföretag från främmande kraftverk mottagna, mins- kad med den till andra verk levererade, energin till ca 2 800 milj. kWh, dvs nära en fjärdedel av den inom industrin förbrukade elenergin.
Överföringen av elkraft till industrin berör i den mån kraften icke tages från lokalt belägen kraftkälla, i huvudsak endast fjärröverföringen och fördelningen och sålunda endast i mindre omfattning detaljdistributionen. I tekniskt avseende finnes därför beträffande denna överföring inget att tillägga utöver vad som tidigare sagts ifråga om råkraftöverföring.
Speciellt för de industrier, som helt eller delvis basera sin kraftförsörj- ning på inköp från företag, till vilka de icke äro ägare eller delägare, blir tariffrågan av betydelse. Som framgår av redogörelsen för tariffutveck- lingen 1 kap. 2, har så småningom en viss normalisering genomförts beträf- fande industritarifferna och i samband därmed en successiv sänkning av kraftpriserna. Dock tillämpas, som även omnämnts i kap. 2, speciella tarif- fer vid speciella belastningsförhållanden. Det tidigare normala förhållandet att kraftpriserna voro beroende av leveranspunktens läge är i huvudsak avvecklat men en måttlig differentiering av engrospriserna för Norrland, Mellansverige och Sydsverige har på senaste tid börjat att genomföras (se 5. 105).
För många industrigrenar utgör kraftpriset en väsentlig faktor för ut- vecklingsmöjligheterna. I fråga om åtskilliga produkter måste Sveriges in- dustri vara beredd att möta konkurrens från utlandet, särskilt från länder, som äro rika på billig vattenkraft, exempelvis Norge, Kanada och USA. Den svenska storindustrin har under utlandskonkurrensen haft ett gott stöd i vå- ra låga kraftkostnader. Sveriges goda ställning i detta avseende har i viss mån kunnat uppnås dels genom industrins självförsörjning med kraft, dels ' genom en framsynt taxepolitik från kraftleverantörernas sida.
Elkraftens betydelse för industrins lokalisering
! » l l
Industrins lokalisering inom landet åskådliggöres av bilderna 17 och 18, ' samt av tabell 2, vilka för år 1951 utvisa fördelningen på de olika länen och på grupper av lån av industrins arbetsställen, arbetare och elektriska energi- förbrukning. Beträffande energiförbrukningen har i den sistnämnda bilden även fördelningen på de fem industrihuvudgrupper åskådliggjorts, vilka i detta sammanhang kunna vara av särskilt intresse.
Frågan om elkraftens betydelse för industrins lokalisering förtjänar att närmare beröras. Av tekniskt-historiska skäl ha åtskilliga industricentra
Tabell 2. Den industriella elkraftförbrukningen inom olika län och grupper av län är 1951
Industriell elkraftförbrukning .. Antal indu- L _ 67 av hela Grupp an strlarbetare milj. Syferiges in— kWh/indu- lth dustriella el— striarbctare kraftförbr.
] Norrbottens 12 100 530 5 43 800 Västerbottens 11 300 570 5 50 300 Jämtlands 3 800 90 1 24 800 Västernorrlands 22 200 1 770 16 79 700
I 49 400 2 960 27 59 900
II Gävleborgs 29 700 950 8 32 000
[II Kopparbergs 27 500 1 010 9 36 900 Värmlands 26 900 990 9 36 800
111 54 400 2 000 18 36 900
IV Övriga Sverige 542 800 5 250 47 9 700 I+II 79 100 3 910 35 49 500
I + II+III 133 500 5 910 53 44 300 Hela Sverige 676 300 11 160 100 16 500
förlagts till trakter med god tillgång till vattenkraft. Detta gäller exempelvis flera av de stora bruksföretagen i Bergslagen och nedre Norrland. De äldsta ännu kvarstående centra för de starkt kraftförbrukande elektrokemiska och elektrotermiska industrierna utbildades inne i landet kring vattenkraft- stationerna vid Månsbo vid Avesta, Trollhättan, Gullspång, i Ljungan och i viss mån vid Porjus. Bild 18 visar en tydlig koncentration av starkt kraft— förbrukande industri till landsdelar med god eller någorlunda god tillgång till vattenkraft men med samtidig tillgång till andra råvaror eller andra förutsättningar för nämnda industrier. Jämtlands län, Sveriges minst indu- strialiserade, framträder dock som ett markant undantag. Utvecklingen har emellertid medfört att för vissa av de län, där den industriella kraftförbruk- ningen är stor, tillgången till närbelägen kraft blivit otillräcklig. Ett när- mare studium av de senare årtiondenas utveckling skulle dessutom visa en snabbare utvecklingstakt för det industriella näringslivet i mellan- och sydsvenska län än i andra delar av landet samt en påtaglig förskjutning från landsbygd till städer. Även om dessa fortfarande pågående förändringar av vår industrilokalisering äro mest påtagliga för mindre kraftberoende in-
' Antal arbetsställen
1000
C
...- få:—2020.
500 Län:
B]) = Norrbottens
AC = Västerbotte - Jämtlmde nl
- Västernorrl
, /
1 l l l
%s,o,d;.Zo,o,:,o,o,o,o,o,o,o::3$: . & ...AA = Gävleborgs = Kopparbergs - Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala sto.:ldiolma &) Stockholm 1' Södnnnanlan Östergötla
. Gotlands EDACZYXWSTUCBADEIRPOFGHNKLM R=Skaraborgs P - Älvsborgs
O - Göteb. och F - Jönköpings G = Kronobergs H - Kalmar Hallands
! _- Blekinge
1 000 ' L - Kristianstad M - Malmöhus
40000-
whodamäNHN I
20000-
Hb! III
Elkraft- förbruk- 1 500 - ning
Milde'lh
= ||
1. I 500" ! l
0
BDACZYXWSTUCBADEIRPOFGHNKLM
Bild 17. Antal arbetsställen och arbetare samt total elkraftförbrukning inom in- dustrin, fördelade på de olika länen, är 1951. (Enl. Statistisk årsbok och kom— merskollegii industristatistik)
dustrier och även om den industriella elkraftförbrukningen fortfarande till övervägande del är lokaliserad till de vattenkraftrika länen (se tabell 2) är det dock uppenbart att den omedelbara närheten till naturkraft blivit av
?
/ Malmhrytning och metallindustri
*?
Pappa-s- och grafisk industri
_ år W ...? (se.
wsurcslnrrarorear
Kemisk-telnäsk industri
V.---. r.. 7.4. . Å
snlczrstrUCAD FGHNKLM
O'XJO'UwHIHCJtUPOQHU)
712311
I'.'l
Län: lion—botten:; Västerbo ttens Jämtlands Västernorr landa Gävl eborss Kopparbergs Värmlands Öretn': o Väsmurdards Uppsala Stockholms s tad. St ockho lms län Södemtlands Öst ergö t lands Got lands Slo-iraborgs !; lvsborgs Göt eb . och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar llal lands Blelcinge Krist inristade; Malmöhus
Bild 18. Elkraftförbrukningen inom vissa industrigrupper, fördelad länsvis, är
1951. (Enl. kommerskollegii industristatistik)
allt mindre betydelse. Kraftöverföringstekniken har sålunda i hög grad minskat industrins bundenhet vid kraftkällan.
Elkraft finnes numera tillgänglig så gott som överallt i vårt land och det är vad elkraften beträffar närmast dess pris och kvalitet som kan öva inflytande på industrins lokalisering (se även kap. 14). Av de faktorer, som bestämma lokaliseringen av olika industrier, spelar emellertid även elkraf- tens pris ofta en underordnad roll. Bland de mest framträdande lokalise— ringsorsakerna märkas transportförhållandena och tillgången till eller priset på arbetskraft. Av stor betydelse kunna också vara sådana faktorer som till- gång pä tomtmark, material för produktionen, lämplig avsättningsmarknad. lämpliga bostadsförhållanden m. 111. Att elkraften såsom lokaliseringsorsak har en relativt liten betydelse framgår bl. a. därav, att nya industrier, även om de äro av kraftslukande karaktär, numera merendels förläggas till kus- ten, exempelvis Norrbottens järnverk i Luleå, Bolidens smältverk vid Rönnskär, Aloxidverken vid Kubikenborg, Stockholms superfosfats kväve— fabrik i Stockvik samt Skånska cements fabriker vid Köping och Vika (Södertörn).
Mot det sätt på vilket industrins kraftförsörjning huvudsakligen är ord- nad i vårt land finner elkraftutredningen ingen anmärkning. Ej heller fin- ner elkraftutredningen att några berättigade farhågor för närvarande kunna finnas för industrins framtida elkraftförsörjning.
Kommunikationernas elkraftförsörjning
Den helt övervägande delen av de elektrifierade samfärdsmedlens elkraft- förbrukning belöper på de elektrifierade statsbanorna.
Järnvågselektrifieringens utveckling har tidigare berörts (kap. 2). Vid utgången av år 1952 hade de elektrifierade linjerna vid statens järnvägar en banlängd av omkring 6 000 km, dvs. omkring 40 % av hela statsbano- nätet. Det är företrädesvis de starkast trafikerade banorna, som elektrifie- rats. Detta framgår därav, att av statsbanornas totala trafikarbete numera omkring 87 % uträttas med elkraft.
Man har beräknat, att de inbesparingar i fråga om kol och annat lok- bränsle, som uppstod enbart under krigsåren genom eldrift i stället för ; ångdrift, mer än väl uppväger hela det i statens järnvägars banelektrifie- ringar f. n. investerade kapitalet.
För de elektrifierade huvudbanorna användes ett med lågt periodtal : (162/3 p/S) arbetande enfassystem. I regel tillhandahålles den för järnvägs- drift avsedda trefaskraften vid 6 kV spänning i av kraftleverantörerna ägda transformatorstationer samt omformas och upptransformeras i järnvägen tillhöriga omformarstationer till en kontaktledningsspänning av 16 kV. Större delen av kraften till de elektrifierade statsbanorna levereras från statens vattenfallsverk. Kraften uttages i huvudsak vid ett 40-tal trans—
| l l l l l
formatorstationer. För vattenfallsverkets leverans gälla speciella tariffer, vilka äro beräknade efter självkostnadsprincip. De övriga kraftleverantö- rerna äro Sydsvenska kraftaktiebolaget och Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag. Kraftuttagningen från dessa tre leverantörer har under 1952 skett till en genomsnittskostnad av 2,4 öre/kWh.
Av järnvägsstyrelsen verkställda utredningar ha visat att elektrifieringen av det svenska statsbanenätet bör fortsättas i viss ytterligare, icke oväsent- lig omfattning. När av statsmakterna hittills beslutade elektrifieringsprojekt genomförts, har den elektrifierade banlängden ökat till ca 6 800 km, mot- svarande 45 % av statens järnvägars totala banlängd. Av det totala trafik- arbetct kan då ca 90 % beräknas bli utfört genom elektrisk drift.
Den för elektrisk spårvägsdrift använda energin uppgick under år 1952 i de nio städer som bedriva spårvägstrafik till sammanlagt 124 milj. kWh (därav i Stockholm 82 och i Göteborg 29 milj. kXVh). År 1936 utgjorde motsvarande förbrukning 58 milj. kXVh (därav i Stockholm 36 och i Göteborg 13 milj. kXVh). Under mellanliggande period har sålunda spårvägarnas energibehov ökat med 114 %. Enligt Svenska elverksföreningens statistik, varur före— stående uppgifter äro hämtade, utgjorde medelpriset för energi till spårvägs- drift under 1952 i sju av städerna (uppgifter för Stockholm och Norrköping saknas) mellan 5,7 och 10,3 öre per kWh.
Förutom vid spårvägarna användes i mindre utsträckning elkraft för drift av andra lokala trafikmedel såsom vid förortsbanor med begränsad ut- sträckning samt trådbussar. Även ackumulatordrivna fordon förekomma, ehuru i obetydlig omfattning.
Kommunikationsmedlens elektrifiering är otvivelaktigt av stort national- ekonomiskt värde såväl under normala tider som under tider med import— svårigheter, då även beredskapsmässiga synpunkter tillkomma. Den elektri- fiering som redan gjorts får därför betraktas som synnerligen ändamålsen- lig. Mot en ökad elkraftanvändning genom fortsatt elektrifiering och utveck- ling av trafiken kunna ur landets kraftförsörjningssynpunkt inga betänk- ligheter resas.
Kap. 10. Städernas elkraftförsörjning
Distributionen av elektrisk kraft bedrives under väsentligt olika tekniska och ekonomiska förutsättningar inom tätorterna och på den egentliga lands- bygden. Även om givetvis många problem äro gemensamma för all dylik i distribution —— det är närmast detaljdistributionen som avses i detta sam- manhang — synes det lämpligt att bedöma städernas respektive landsbyg- dens kraftförsörjningsfrågor var för sig och att så långt möjligt behandla förekommande gemensamma problem där de huvudsakligen höra hemma dvs. i detta kapitel rörande städernas respektive i nästa kapitel rörande landsbygdens elkraftförsörjning. Av naturliga skäl intaga landsbygdens tätorter en mellanställning, varför synpunkterna på såväl städernas som den egentliga landsbygdens elkraftförsörjning i olika avseenden gälla för denna grupp. Vissa speciella frågor, som äro av stort intresse för såväl stads— som landsbygdsdistributionen, behandlas gemensamt i ett efterföljande kapitel (kap. 12).
Stadsdistributionens omfattning
Samtliga städer och andra tätorter i vårt land ha tillgång till elektrisk kraft och praktiskt taget samtliga hushåll inom dessa orter äro anslutna till det elektriska distributionsnätet. Elektrifieringsgraden är således för tätorternas del i det närmaste 100 %. (För hela riket var elektrifierings— ' graden vid slutet av år 1953 ca 98,5 %. Se mera härom under Landsbygdens elkraftförsörjning, s. 211).
Av bild 3 framgår, att detaljförbrukningen år 1952 utgjorde 28 % av den totala, för högvärdiga ändamål nyttiggjorda elkraften. Av bilden framgår även att detaljförbrukningen genomgått den snabbaste utvecklingen av de tre huvudkonsumtionsgrupperna industri, järnvägar och spårvägar respek- , tive detaljförbrukning. Den sistnämndas andel av den totala konsumtionen ' var sålunda genomsnittligt under femårsperioden 1936—1940 16 % medan den under femårsperioden 1946—1950 utgjorde 24 %. För detaljförbruk— ' ningen har den årliga ökningen under de senaste tio åren utgjort genom- snittligt 12 % per år medan motsvarande ökning för den totala elkraftkon- sumtionen för högvärdiga ändamål under samma tid utgjorde genomsnitt- ligt 8 % per år. Beträffande den väntade konsumtionsutvecklingen hänvisas till kap. 4, bilderna 8 och 10. Av detaljförbrukningen hänför sig omkring 60 % till enbart städerna och 40 % till landsbygden inklusive dess tätorter. Om städer, köpingar och municipalsamhällen räknas till en grupp utgör de— taljförbrukningen där omkring 70 % av hela landets detaljförbrukning.
)
Förbrukningsintensitcten för detaljdistribuerad energi, uttryckt i kVVh/Nte, utgjorde år 1951 för städer och andra större tätorter i runt tal 300. Den varierar givetvis inom tämligen vida gränser, beroende på de skilda för- utsättningarna för elkraftens uttagning och användning, men avvikelserna från medelvärdet äro icke så stora som på landsbygden. Omkring 75 % av detaljkonsumenterna i städer och andra större tätorter hade en specifik förbrukning som låg mellan 250 och 400 kWh/Nte. Det lägre värdet re— presenterar ungefärligen ett normalhushåll utan elektrisk matlagning och det högre ett dylikt med elektrisk matlagning.
Den tekniska distributionsapparaten
Några för städerna och landsbygdens större tätorter karakteristiska för- hållanden, som ha inverkat på elkraftdistributionens tekniska utformning, ha berörts 1 kap. 1 (s. 67) och kap. 2 (s. 94). Härav framgår att exempelvis sådana problem som omläggningen från likströms— till växelströmsdistribu- tion samt nödvändigheten att i koncentrerad stadsbebyggelse använda kab- lar och komplicerade distributionsanläggningar i övrigt (t. ex. underjordiska transformatorstationer) kunnat och kunna medföra stora svårigheter och kostnader för stadsdistributionen men att denna dock, bl. a. på grund av den täta bebyggelsen och den höga belastningstätheten, överlag kunnat ord- nas på ett tekniskt-ekonomiskt fördelaktigt sätt.
Den till följd av bränslebristen ökade efterfrågan på elkraft under senaste världskriget och den samtidigt inträdande materialknappheten orsakade i många fall, att distributionsnäten i städerna liksom på landsbygden icke kunde utvidgas och förstärkas i önskad takt. Eftersläpningen i detta av— seende har emellertid därefter för städernas del i stort sett upphört, varför stadsdistributionen numera i tekniskt avseende får anses genom— gående fylla alla rimliga krav på överföringsförmåga och kraftkvalitet.
Stadsdistributionens organisation
Distributionen av elkraft kan på samma sätt som exempelvis distributio— nen av gas och vatten betraktas som en samhällelig uppgift. Denna synpunkt har för städernas del kommit till uttryck i distributionsföretagens organisa- tionsform. Av Sveriges 133 städer ha f. n. i runt tal 82 %, representerande 92 % av det totala invånarantalet, helt kommunägda distributionsföretag, som handha huvuddelen av all elektrisk distributionsverksamhet inom res— pektive stad. I 14 % av städerna med 5 % av det totala invånarantalet hand- has distributionen huvudsakligen av företag helt i enskild eller i statens ägo. I 2 % av städerna med 1 % av invånarantalet handhas distributionen huvud- sakligen av bolag, som äro till ungefär hälften i kommunal och till den övriga delen i enskild ägo. I resterande 2 % av städerna med 2 % av
invånarantalet finnes ett kommunägt men därutöver ett företag (i staden verksamt industriföretag), vardera med en betydande del av distributionen.
Den kommunala företagsformen är sålunda förhärskande i städer och den är vanlig även inom andra större tätorter. Distributionsverksamheten bedrives dock enligt affärsmässiga principer även i de fall, där den utövas såsom en samhällelig funktion. Kommunala elverk drivas sålunda —— stun- dom tillsammans med gasverksrörelse —— såsom en från kommunens verk- samhet i övrigt skild affärsrörelse under ledning av en särskild verksstyrelse, eventuellt drätselkammaren eller en teknisk avdelning inom denna.
I de fall, då icke kommunägda företag utöva stadsdistribution, har vanli- gen staden enligt avtal med distributionsföretaget stadgat olika förbehåll så- som att detaljtarifferna skola godkännas av stadsfullmäktige eller att sta- den äger utöva viss kontroll över verksamheten. Vidare har i regel staden dels betingat sig en årlig koncessionsavgift, dels förbehållit sig rätt att fram- deles, exempelvis vid avtalstidens utgång, själv överta detaljdistributionen i staden. Stundom innehar staden en betydande del av aktierna i vederbö- rande detaljdistributionsbolag. De kommunala intressena bli sålunda i stor utsträckning tillgodosedda även i dylika fall. Endast i enstaka fall torde i praktiken intressemotsättningar mellan distributionsbolaget och vederbö— rande stad eller samhälle ha förekommit. En närmare behandling av frågan om kommunernas inflytande på elkraftförsörjningen lämnas i kap. 12.
I fråga om företagens storlek gäller att stadsföretagen genomgående äro betydligt större än de återförsäljande distributionsföretagen på landsbygden i fråga om såväl antalet detaljförbrukare som energiomsättning. Det genom- snittliga antalet förbrukare hos stadsföretagen är drygt 8 000 medan för landsbygden över 90 % av samtliga distributionsföretag med ungefär hälf- ten av alla landsbygdsförbrukare ha ett förbrukarantal understigande 1 000.
Att en stad eller annan tätort har kommunalt elverk behöver icke betyda, att samtliga invånare erhålla kraft från detta. Bortsett från att industrier och andra större förbrukare ibland erhålla kraft direkt från något stor- kraftföretag, förekomma i åtskilliga städer vid sidan av stadselverket ett eller flera andra företag med detaljdistribution, vanligen dock inom någon mindre del av staden i anslutning till en industri eller i ett ytterområde, som ingår i något landsbygdsföretags distributionsområde. Detta behöver icke innebära att kraftförsörjningen är orationellt ordnad. Det kan tvärt— om utgöra den lämpligaste lösningen på distributionsproblemet, emedan de naturliga gränserna för ett distributionsområde mera sällan sammanfalla med kommungränserna. Att distributionen är uppdelad på flera företag kan emellertid i många fall också antagas bero på att frågan om distributions- verksamhetens organisation ännu ej blivit slutgiltigt löst, exempelvis i fråga om nyligen stadsplanelagda områden. (Se mera om denna fråga i kap. 12).
Gentemot stadsdistributionens organisation kunna i och för sig inga an- märkningar framföras.
& | ;
Stadsföretagens kraftanskafning och kraftavsättning. Tarifer och anslutningsvillkor
Av de i Svenska elverksföreningens statistik för driftåret 1951 redovisade 99 företagen med stadsdistribution ha 33 egna vattenkraftstationer och 41 egna värmekraftverk, de sistnämnda i allmänhet avsedda endast för reserv- eller toppkraftalstring. Det stora flertalet kommunala elverk inköper rå- kraft direkt från något storkraftföretag. Samtliga stadselverk ha anknyt- ning till riksnätet — ännu någon tid dock med undantag av Visby —— och deras kraftbehov kan anses vara tillgodosett i full utsträckning. Genom att stadsföretagens inköp avse relativt stora kraftbelopp blir medelkostnaden per kWh inköpt råkraft genomsnittligt lägre för stadsföretagen än för lands- bygdsföretagen.
I fråga om stadsföretagens kraftanskaffning bör också erinras om den på många håll pågående eller ifrågasatta utbyggnaden av värmekraftverk, an- ordnade för mottrycksdrift i kombination med värmedistribution. Det är icke osannolikt att denna art av kraftalstring kommer att få stor betydelse för städernas elkraftförsörjning. Som redan påpekats i kap. 6 finner elkraft- utredningen icke anledning att närmare ingå på de möjligheter, som yppa sig genom dylik drift, och de härmed sammanhängande speciella problemen.
Industrin är i stor utsträckning lokaliserad till städer och andra större tätorter och elverken där ha ofta en betydande kraftavsättning för indu— striella ändamål. Det är icke ovanligt, att större delen av den från ett stads— företag levererade energin avsättes till industrier och större hantverk i form av högspänd kraft. I flertalet städer med över 20 000 invånare avsatte under år 1951 vederbörande stadselverk mera än hälften av den totalt för- sålda energin till andra ändamål än detaljdistribution. Även om industri- leveranserna kunna ha stor betydelse för stadselverken, förekommer det dock icke sällan, att i städer belägna industriföretag själva producera sin kraft eller inköpa denna från annan leverantör än staden.
Förhållandena rörande såväl kraftanskaffning som kraftavsättning äro enligt elkraftutredningens bedömande för stadsföretagens del goda.
De inom städer och andra större tätorter tillämpade tarifferna för detalj— distribution av elkraft äro i allmänhet uppbyggda enligt moderna principer. Rörande tariffernas utveckling hänvisas till kap. 2. Att denna utveckling gått snabbare för städernas än för landsbygdens del torde till stor del kunna tillskrivas Svenska elverksföreningens insatser.
Den av elverksföreningen föreslagna huvudtariffen för städer och större samhällen avviker från normaltariffen i elkraftutredningens förslag till standardtariffer, framlagda i särskilt betänkande (SOU 1947: 4), såtillvida att den förra utgöres av ett polygontariffsystem bestående av en enkel ener- gitariff'oeh två grundavgiftstariffer, samtliga valfria, medan den senare är en enda grundavgiftstariff. I kommentarerna till elverksföreningens förslag
har såsom motiv härför anförts, att självkostnadsförhållandena vid distribu— tion inom städer och andra större tätorter vore sådana, att man vid sidan av den vanliga grundavgiftstariffen med ganska lågt energipris för abon- nenter med begränsat energibehov och begränsad energiuttagning kunde medge tillämpning i stället av en enkel energitariff eller en grundavgifts— tariff med lägre grundavgift och något högre energipris. Fullständiga poly— gontariffer eller polygontariffsystem hade Vidare varit i tillämpning inom ett mycket stort antal städer och andra tätorter under så lång tid, att ett generellt avståndstagande från denna praxis icke kunde anses lämpligt. Allteftersom den specifika förbrukningen stiger, kommer antalet abonnen- ter i polygontariffens första och andra avsnitt att successivt minska och efter en viss övergångstid kan man räkna med att samtliga abonnenter automatiskt blivit överförda till tariffens tredje avsnitt, vilket är identiskt med den av elkraftutredningen rekommenderade normaltariffen. Sett på längre sikt kan önskemålet om största möjliga enhetlighet på tariffområdet sägas vara fullt tillgodosett.
Sådana företag, som bedriva elkraftdistribution inom såväl en stad som på utanför staden liggande landsbygd, tillämpa ofta olika tariffer, inklusive anslutningsavgifter, inom och utom själva tätbebyggelsen (exempelvis det stadsplanelagda området). Av abonnenterna på den rena landsbygden ut- tages vanligen vid anslutningen till nätet en engångsavgift, avsedd att helt eller delvis täcka anläggningskostnaderna. Dylika anslutningsavgifter före- komma däremot sällan inom tätbebyggelsen. Om därtill de strömavgifter, som företaget tillämpar vid sin landsbygdsdistribution, äro högre än avgif- terna inom tätbebyggelsen, eller om företaget drives med avsevärd vinst, som endast kommer de inom stadens jurisdiktionsområde boende tillgodo, så är det förklarligt, att landsbygdsabonnenterna stundom anse sig miss- gynnade, även om deras priser ej äro högre än på landsbygden i allmänhet. Här möter alltså frågan, om det är berättigat, att ett företag med såväl stads— som landsbygdsdistribution uppdelar självkostnaderna på olika om- råden eller om en utjämning av priset bör ske mellan tätort och glesbygd. En del synpunkter på denna fråga, som av naturliga skäl är av större in- tresse för landsbygdens än städernas befolkning, skola framföras i samband med behandlingen av landsbygdens elkraftförsörjning i kap. 11 ävensom vid behandlingen av elkraftförsörjningens rationalisering i avd. II.
Stadsföretagens landsbygdsdistribution
Ett stort antal kommunala stadselverk bedriva detaljdistribution icke blott inom stadens eget område utan även i en eller flera angränsande lands- kommuner. Särskilt i Skåne är det vanligt, att städerna ha en betydande landsbygdsdistribution.
Enligt praxis får distributionsverksamhet anses falla under begreppet
| ! 1 i i
>konnnuns gemensamma hushålls- och ordningsangelägenheter», vilka kom- munen enligt gällande kommunallagar äger att själv vårda. Eftersom dylik verksamhet är förenad med affärsrisk, kan det från rent principiell syn- punkt möjligen ifrågasättas, om det ingår i en kommuns kompetens att ut- sträcka distributionen utanför kommunens gränser.
1946 års kommunallagskommitté, som fått i uppdrag att utreda bl. a. behovet av att utvidga den kommunala beslutanderätten, har i betänkande med förslag angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet (SOU 1947: 53) i fråga om kommunernas verksamhet uttalat bl. a. följande.
Vid sidan av dessa nu antydda generella regler böra vissa ytterligare begräns- ningar uppställas i fråga om kommunernas verksamhet. En given sådan ligger däri att de samhälleliga angelägenheter, som kunna bliva föremål för kommuns om- vårdnad, måste vara lokaliserade till kommunen. Detta innebär självfallet icke, att t. ex. ett företag eller en verksamhet, som kommun vill främja, nödvändigtvis måste bedrivas inom den egna kommunens gränser. Men det måste fordras, att det allmänna intresse som tillgodoses genom den kommunala åtgärden hänför sig till den egna kommunen. Hänför sig intresset till riket såsom sådant, såsom fallet t. ex. är med det militära försvaret, eller till en annan kommunal enhet, faller åt- gärden utanför kommunens kompetens.
Av detta uttalande av kommunallagskommittén vill det synas, som om en distributionsverksamhet utom kommunens egna gränser i princip borde falla utanför den kommunala beslutanderätten. Om t. ex. ett stadselverk bedriver landsbygdsdistribution, vilken i och för sig går med förlust, kan verksamheten anses strida mot stadens ekonomiska intressen och borde redan av denna anledning falla utanför stadens kompetens. Om å andra sidan landsbygdsdistributionen ger så stor vinst, att det skulle vara för- enat med vederbörande landskommuners intresse att själva övertaga verk- samheten, borde detta intresse ha företrädesrätt och staden alltså avstå från landsbygdsdistributionen.
Mot de här framförda synpunkterna kunna vägande praktiska skäl av sainhällsekonomisk räckvidd anföras. De naturliga gränserna för ett distri— butionsområde, som lämpligen bör tillhöra ett och samma distributions- företag, sammanfalla mera sällan med kommungränserna, vilket redan påpekats på s. 200. Erfarenheten visar också att mycket små företag av oli- ka skäl — tekniska, ekonomiska eller organisatoriska _ äro olämpliga som självständiga förvaltningsenheter. Då det bör vara ett samhällsintresse att de mera väsentliga förutsättningarna för distributionsföretagens verksam— het äro så gynnsamma som möjligt, synes kommunintresset böra få stå till- baka, i den mån det är oförenligt med det samhällsekonomiska.
För frågan om städernas landsbygdsdistribution innebär denna stånd- punkt, till vilken elkraftutredningen ansluter sig, att bestämmelserna om kommunernas kompetens icke böra anses utgöra hinder för ett kommunalt elverk att bedriva distribution även i andra kommuner, där särskilda skäl
föreligga. Därvid förutsättes, vilket ytterligare skall klargöras under den speciella behandlingen av kommunernas inflytande på elkraftförsörjningen, s. 270, att de utomstående kommunerna tillförsäkras behörigt inflytande på distributionsverksamheten.
Stadsföretagens »överskottspolitika
Stadsföretagens distributionsverksamhet ger i allmänhet synnerligen gott ekonomisk resultat. De kommunala elverkens avgifter synas i allmänhet vara så avvägda, att de ge ett överskott utöver elverkets kostnader. Detta överskott kan antingen komma stadens kassa direkt till godo, i det att ver— ket till staden inlevererar en årsvinst, vilken staden använder som bidrag till bestridande av sina övriga utgifter. Alternativt kan stadens olika del- förvaltningar och institutioner erhålla kraftleveranser från elverket, utan att verket av staden krediteras motsvarande ersättning. I båda fallen med— för överskottet en minskning av stadens skattebehov, i det förra fallet ge- nom att öka dess inkomster, i det senare fallet genom att minska dess ut- gifter. Slutligen kan elverkets överskott komma staden indirekt till godo, nämligen om det placeras i verket i form av medelst vinstmedel bekostade utvidgningar och nyanskaffningar, varigenom staden utan belastning av skatte- eller lånebudgeten erhåller en ökning av sina kapitaltillgångar.
Verkställda undersökningar samt tillgänglig statistik ha icke kunnat ge en klar bild av de kommunala elverkens verkliga driftöverskott, bl. a. beroen- de på att elverken ej ha enhetligt bokföringssystem och speciellt att avskriv- ningsmetoderna och redovisningen av investerade medel äro varierande. Det är dock uppenbart att de kommunala elverken i allmänhet utgöra en in- komstkälla, som kan ha avsevärd betydelse för kommunalskattens höjd. Överskottens relativa storlek, som under 1930—talet kunde vara bety- dande, ha emellertid under det senaste decenniet avsevärt reducerats. Särskilt gäller detta om man i kostnaderna medräknar avskrivningar på det för året gällande återanskaffningspriset, vilken avskrivningsmetod en- ligt vad som redan framhållits i kap. 4, s. 123,enligt elkraftutredningens upp- fattning är lämplig med hänsyn till en sund ekonomisk utveckling av distri- butionsverksamheten.
Varje tillägg på detaljdistributionspriset för elkraft inverkar hämmande på en ökad användning av kraften för de högvärdiga ändamål, som detalj- distributionen tillgodoser. Mot denna bakgrund ter sig elverkens överskotts- politik, i den mån verkliga överskott föreligga, olämplig ur kraftförsörj- ningssynpunkt. Det må dock å andra sidan också framhållas att den belast- ningsökning, som en sänkning av kraftpriset medför, i de flesta fall nöd- vändiggör förstärkningar och utvidgningar av distributionsanläggningarna, vilka arbeten under tider med brist på materiel och arbetskraft kunna vara omöjliga att genomföra.
På grund av den starka monopolställning, som tillkommer elverken i städer och andra större tätorter, äro dessa sålunda i stånd att vid detalj- distributionen uttaga vinster, vilka i praktiken kunna framträda som en indirekt beskattning och i viss mån verka hämmande på en ökad använd- ning av elkraft. Med hänsyn till de i praktiken minskande vinstandelarna finner elkraftutredningen emellertid icke anledning att föreslå några sär- skilda åtgärder häremot i detta sammanhang. Utredningen återkommer dock till härmed sammanhängande spörsmål i kap. 12 vid behandlingen av frågorna om kommunernas inflytande på elkraftförsörjningen (s. 270) och om prisregleringsinstitutet (s. 276).
Kap. 11. Landsbygdens elkraftförsörjning
I den speciella redogörelse för landsbygdens elkraftförsörjning, (redogö- relse nr 3, SOU 1953: 13), som framlades våren 1953, har elkraftutredningen sammanfattat de huvudsakliga resultaten av sina undersökningar på detta område. Nämnda redogörelse kommer därför till väsentliga delar att ut- göra grunden för den följande framställningen. Ifråga om olika bedöman- den nöjer sig utredningen med att hänvisa till redogörelse nr 3. Härutöver vill elkraftutredningen framhålla de speciella skrivelser, berörande förhål— landena inom landsbygdens elkraftförsörjning med förslag till provisoriska statliga åtgärder för stöd av en allmän upprustning av distributionsnäten, som utredningen avlämnat till Chefen för kommunikationsdepartementet den 27 november 1950 och till Kungl. Maj:t den 26 januari 1953. Väsent- liga delar av den sistnämnda skrivelsen komma att refereras i det följande. Elkraftutredningen vill slutligen i detta sammanhang erinra om följande tre, av utredningen tidigare framlagda handlingar, nämligen Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribu— tion av elektrisk kraft (redogörelse nr 1, SOU 1947: 3), Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft (SOU 1947: 4) samt Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950 (SOU 1951: 14).
Som redan påpekats i samband med behandlingen av städernas elkraft— försörjning (s. 198) äro vissa problem på ifrågavarande område gemen- samma för städer och landsbygd även om man såväl i detta betänkande som i tidigare sammanhang behandlar dem såsom stads— respektive lands- bygdsproblem beroende på var de främst anses höra hemma. Särskilt landsbygdens tätorter intaga en mellanställning. För dessa kunna i olika avseenden och i olika utsträckning gälla synpunkterna på såväl städernas som den egentliga landsbygdens elkraftförsörjning.
Förefintliga brister och svagheter inom landsbygdens elkraftförsörjning ha huvudsakligen samband med distributionen och det är därför i första hand distributionsföretagens problem, som i detta sammanhang skola skär- skådas.
Vid elkraftutredningens undersökningar angående eldistributionen på landsbygden har det visat sig, att de olika distributionsföretagen arbeta un- der mycket skiftande ekonomiska, tekniska och organisatoriska förhållan- den, vilka delvis äro en följd av den historiska utvecklingen. Landsbygds— elektrifieringen har, som framgår av översikten i kap. 2, i sin utveckling följt en våglinje, som har sina toppar i tider av bristhushållning i samband med två världskrig och sin vågdal i mellanliggande depressionstid. Elektri-
fieringsarbetet har sålunda varit mest omfattande under dyrtider med sam- tidig brist på fullgod materiel. Forceringen och knappheten på kvalificerad arbetskraft har på många håll resulterat i en bristfällig planläggning och även påverkat arbetets kvalitet. Allt detta har haft till följd att särskilt de under första världskriget utförda elektrifieringsarbetena ofta blivit tekniskt undermåliga och fått ett försämrat ekonomiskt utgångsläge. Under senare år har den ytterst snabba utvecklingen ifråga om elkraftens användning, icke minst på landsbygden, ställt anspråk på en motsvarande utveckling av distributionsapparaten, vilka anspråk distributionsföretagen i mycket stor utsträckning dock icke varit mäktiga att fylla.
För att få en uppfattning om i vilka avseenden bristfälligheter inom landsbygdens elkraftförsörjning förekomma, synes det lämpligt att söka belysa hithörande frågor från skilda synpunkter. Till närmare granskning skola därför upptagas vissa landsbygdsdistributionen berörande förhållan- den av teknisk, ekonomisk och organisatorisk natur, som kunna inverka begränsande eller hindrande för en rationell lösning av kraftförsörjnings— frågan. Dessförinnan skall emellertid som en lämplig bakgrund i korthet beröras en del problem av mera allmän karaktär.
Några allmänna landsbygdsproblem
Med hänsyn till sitt uppdrag har elkraftutredningen ansett det angeläget att sammanställa en kortfattad översikt av vad som nu anses vara lands- bygdens huvudproblem, särskilt i den mån dessa ha eller kunna väntas få samband med elkraftförsörjningen.
Det är av intresse att gå något tillbaka i tiden. Förhållandet mellan stad och landsbygd har spelat en stor roll i den ekonomiska och sociala utveck— lingen. Ända intill tiden för det industriella genombrottet mot mitten av _" 1800-talet kan man för vårt land säga, att relationerna mellan städerna och
landsbygden karakteriserades av samma drag som i äldre tid. Förutsätt— . ningen för den industriella utvecklingen var då bl. a. möjligheten till en
tämligen samlad produktion, där kraftkällan för den maskinella driften, ångan eller den direkta vattenkraften, kunde utnyttjas i relativt stora, fasta enheter i kontinuerlig drift. För att tillgodose detta följde med den växande industrin ökad tätortsbildning samt tätorternas starka tillväxt. Glesbygden med dess till jordens avkastning bundna produktion och spridda bebyggelse hade ringa förutsättningar att utnyttja en motsvarande mekanisering för jordbruket och ej heller för en differentierad industriell produktion. Av nämnda orsaker har bl. a. lönenivån inom t. ex. de industriella och kom- mersiella tät'ortsyrkena stigit snabbare än i jordbruket, som först senare fått möjlighet att ekonomiskt utnyttja maskiner (genom förbränningsmoto- rer och elkraft). I samband härmed har utvecklingen under de senaste 75—100 åren karakteriserats av en nära nog oavbruten om än till stor-
leken växlande flyttning från landsbygdens främsta näring, jordbruket, till de nya stadsmannanäringarna i tätorter.
Man bör emellertid ha i minnet, att det som hårdast pressat jordbruket under industrialismens tidigare skeden icke har varit de anspråk på arbets— kraft och kapital, som kommit från industrin. Den stora jordbrukskrisen på 1880-talet berodde på konkurrens från det transoceana jordbruket och från den ryska produktionen. Den nya och än allvarligare jordbrukskrisen genom prisfallet kring 1930-talet berodde på konkurrens från jordbruket i vissa stora produktionsländer med större förutsättningar bl. a. genom jordbrukets mekanisering. Härtill kom ett starkt försvårat handelsutbyte.
För hundra år sedan var den totala befolkningen i Sverige 3,5 milj. Av dessa bodde ca 90 :% på landsbygden. Ca 80 % tillhörde yrkesgruppen jord— bruk med binäringar (egentlig landsbygd). Huvudparten av befolkningen bodde m. a. o. i en relativt gles bygd i nära anslutning till den odlade jor- den. Endast 10 % funnos i städer och ungefär lika många i rikets då inre— gistrerade 29 köpingar eller i brukssamhällena.
Femtio år senare, vid sekelskiftet 1900, var bilden i många avseenden en annan. Industrialismens genombrott, näringsfrihetens genomförande och järnvägarnas tillkomst hade förändrat samhällets struktur. Detta gällde icke minst för landsbygdens del. Av landsbygdens stora födelseöverskott, över 2 milj. under perioden 1850—1900, har man beräknat att emigrationen tog 0,9 milj., landsbygdssamhällena (landsbygdens tätorter) ungefär lika mycket och städerna återstående 0,5 milj. Befolkningstillskottet på lands- bygden kunde icke få sin utkomst vid jordbruket. Den agglomerade lands- bygden, tätorterna som representerade mellanformen mellan städer och . egentlig landsbygd, utvecklades. Vad stadsnäringar m. fl. då icke mäktade taga emot gick till andra länder.
Under femtioårsperioden 1900—1950 har yrkesgruppen jordbruk med binäringar fortsatt att lämna folk till städerna och den tätortsbetonade landsbygden. Ju längre denna folkvandring pågått och jordbruksbefolk- ningens födelseöverskott minskat desto mer ha vissa följdverkningar fram- trätt. Så sent som under 1930-talet kunde de tätortsbetonade näringarna industri, handel, samfärdsel och allmän tjänst öka utan någon större och till sina verkningar i olika avseenden mera påtagbar befolkningsminskning inom jordbruket. Ett annat blev förhållandet efter omkring 1940.
Därest icke en stark och hittills oförutsedd ändring av vårt näringslivs struktur skulle inträffa, anses minskningen av den direkt jordbrukande befolkningen ännu komma att fortsätta om än med olika styrka i olika delar av landet. Man har räknat med att omflyttningen av arbetskraft mellan olika näringsgrenar så småningom leder till åtminstone ett någor- lunda jämviktsläge. Måhända kan antagas, att ett sådant läge inträder om ytterligare tjugo år med en jordbruksbefolkning av en knapp femtedel mot nuvarande ca en fjärdedel av totala befolkningen.
Orsakerna till denna folkflyttning har tidigare berörts något. Här skall några ytterligare synpunkter återgivas i detta sammanhang.
Ökningen av de enskilda fastigheternas åkerareal har inneburit en viss — ehuru ganska obetydlig —— minskning av jordbrukets företagarantal och därmed en reducering av antalet brukningsdelar inom jordbruket. Kanske än mera avgörande för det minskade arbetskraftsbehovet har varit den för jordbrukets del pågående driftsmekaniseringen. De förbättrade tekniska anordningarna både i den direkta produktionen och i hem och hushåll ha friställt många armar. Industrin själv har härvid övertagit många led i en äldre jordbruksproduktion. Givetvis måste det också ur allas synpunkt vara önskvärt, att jordbruket under tillfredsställande produktionsförutsätt- ningar inte binder onödig arbetskraft. Lönekonkurrensen från andra nä— ringar och tron på förbättrad levnadsmiljö inom tätorterna synes dock ha föranlett en för kraftig avflyttning från jordbruket. Man måste ha i minnet att Vår begränsade befolkningstillväxt i förhållande till främst industrins expansion och speciella krav på lokalisering i viss mån framtvingat denna för vårt land särskilt framträdande typ av konkurrens om arbetskraften.
De problem, som folkavflyttningen kan medföra för vissa jordbruks- och skogsbygder, äro ofta svårbemästrade. Genom befolkningsuttunningen kun- na utpräglade glesbygder uppstå, där en fortsatt avflyttning berör främst de yngre åldersklasserna och av dem mest kvinnorna. Kostnaderna för att förse befolkningen med den gemensamma service, som livet numera fordrar, bli i regel där relativt höga och denna förbättrade standard därför svår att åstadkomma. I vissa trakter har man redan nått eller när kanske snart den gräns, där befolkningsuttunningen med dessa följder medför att byg- den kan ha svårt att bestå. Minskad jordbruksbefolkning inom en bygd behöver dock ej medföra en dylik tillbakagång. Inom våra bättre utvecklade jordbruksbygder t. ex. har visserligen befolkningen minskat men ålders- klass- och könsfördelningen kunnat bibehållas någorlunda tillfredsställande.
Här i korthet antydda problem ha visat sig bli alltmera aktuella och där- » för kräva ökad uppmärksamhet. Våra dagars centrala jordbruks— och lands- - bygdsproblem synas invecklade. Jordbruksrationalisering i ordets egentliga , bemärkelse är önskvärd, men dess följder, när stark folkuttunning följer i en bygd, kräva motåtgärder. Det har därvid bl. a. talats om att man mera än hittills skulle söka länka utvecklingen in i sådana banor, att en från jordbruket (och skogsbruket) flyttande befolkning kunde bli varaktigt bo- satt i bygden, t. ex. i mindre tätorter eller bebyggelseområden med god funk— tion i förhållande till kringliggande bygd. Dessa tätorter skulle då samverka med de egentliga jordbruksbygderna och erbjuda möjligheter till hantverk och småindustri samt servicetjänster av olika slag för bygdens lokala behov. Härigenom skulle en landsbygd kunna erbjuda tillfällen till större yrkes- differentiering liksom över huvud taget till ett kulturellt och materiellt rikare liv än vad nu stundom kan vara fallet. I detta sammanhang talas
även om de mera utpräglade skogsbygderna och att fall kunna finnas, när även en befolkning skulle kunna samlas till en lämpligt belägen centralort eller tätbebyggelse — som helst även skulle inrymma annan bebyggelse än skogsarbetarnas —— och därigenom få del av förbättrade förhållanden i olika avseenden. Exempel finnas även, där större arbetskraftssökande industri- företag kunnat lägga delar av sin produktion inom en bygd, där yrkes— gruppen jordbruk med binäringar varit starkt förhärskande.
Man torde vara ense om vikten för landsbygden och dess jordbruksbygder av ökade gemensamma realkapitalanläggningar av olika slag. Tidigare har nämnts betydelsen av jordbrukets mekanisering. Härtill bör erinras om för— delen av goda trafikförbindelser för transporter av olika slag, tillgång till tillfredsställande vatten och avlopp, god elkraft, telefon med för landsbyg- den avpassade taxeområden, goda byggnader med mekaniserade ekonomi- avdelningar för matlagning och tvätt samt gårdsdriften i övrigt ävensom erforderlig markplanering för en effektiv byggnadspolitik och annan hit- hörande verksamhet genom de nya storkommunerna. Härigenom blir grun- den lagd för en god, mångsidig utveckling av en landsbygd. Detta gäller så- väl dess jordbruk som andra näringar såsom hantverk, småindustri och di— verse serviceyrken. Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras om att jordbrukets produktion har kunnat öka i sådan omfattning att, medan det i för femtio år sedan endast nödtorftigt tillgodosåg vårt behov, räcker det nu trots en starkt minskad jordbruksbefolkning för en med ca 2 milj. ökad
| i
folkmängd.
Man kan nog säga, att det år elkraften, som i mycket skall kunna ge förut- sättningarna för utvecklingen i många, delvis förändrade avseenden. Tidi- gare omnämndes det industriella genombrottet kring mitten av 1800-talet och hur ångan som kraftkälla ledde till utvecklingen av tätorter och sam- : tidig utflyttning från jordbruksbygderna. För glesbygden kunde icke denna 4 kraftkälla utnyttjas. Helt andra blevo förutsättningarna genom elkraftens : införande. Elkraft kan levereras till snart sagt de minsta enheter till förhål- : landevis lågt pris. Genom den ökande utnyttjningen av elkraft för allt flera ; ändamål skapas dessutom allt bättre förutsättningar för en rationell och å ekonomisk elkraftanvändning även inom landsbygdens spridda bebyggelse. De med landsbygdens näringsliv förbundna speciella problemen fordra emellertid vederbörligt beaktande.
Frågan om landsbygdens elkraftförsörjning framstår som en faktor av * mycket stor betydelse.
Landsbygdsdistributionens omfattning
Elektrifieringsgraden (dvs. det procentuella antalet bostadshushåll, som har tillgång till elektricitet för åtminstone belysning) var år 1950 för den egentliga landsbygden 93 % och för hela landsbygden, dvs. all bebyggelse
utom städer, 96 %. För hela riket (städer och landsbygd) var elektrifierings- graden samma år 97 a 98 %. Ovannämnda siffror äro hämtade ur elkraft- utredningens redogörelse för landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. Det under de senaste årtiondena pågående elektrifieringsarbetet hade år 1950 lett därhän, att endast 46 500 av de omkring 700 000 bostadslägen- heterna på egentliga landsbygden ännu voro oelektrifierade. Av dessa oelek- trifierade lägenheter föllo på Norrland exklusive Gästrikland 8 500, på södra och mellersta Sveriges, inklusive Gästrikland, skogs- och dalbygder 22 000 samt på södra och mellersta Sveriges slättbygder 16 000. Beaktar man det elektrifieringsarbete, som utförts sedan ovannämnda tidpunkt, kan antalet oelektrifierade hushåll på den egentliga landsbygden vid slutet av år 1953 uppskattas till i runt tal 30000. Elektrifieringsgraden var sålunda vid denna tidpunkt ungefärligen 96 % för den egentliga landsbygden. För hela landsbygden torde den ha stigit till omkring 97 % och för hela riket till omkring 98,5 %.
Den återstående elektrifieringen är naturligt nog den, som är besvärligast att utföra och drar de högsta specifika kostnaderna. Man torde kunna räkna med att vårt land inom något tiotal år kan anses vara elektrifierat så långt detta är praktiskt möjligt, varvid bortses från sådana områden med mycket gles bosättning, där en elektrifiering icke kan tänkas komma till stånd med rimliga kostnader. Antalet inom dylika områden belägna hushåll kan upp- skattas till sammanlagt ett eller annat tiotusental, dvs. 1 å 2 % av det totala antalet hushåll på landsbygden.
Det må emellertid redan nu påpekas —— elkraftutredningen återkommer härtill längre fram i denna redogörelse — att en väsentlig del av de på landsbygden belägna elektrifierade hushållen endast äro vad man kallar belysningselektrifierade, dvs. överföringsanläggningarna äro så knappt di- mensionerade, att de i huvudsak möjliggöra enbart elektrisk belysning.
Trots att sålunda landsbygdens extensiva elektrifiering nått långt är det blott en förhållandevis liten del av landets totala elkraftkonsumtion, som 3 faller på landsbygden. I samband med redogörelsen för städernas elkraft— ; försörjning har redan framhållits, att av den detaljdistribuerade elkraften, ., vilken är 1952 utgjorde 28 % av den totala för högvärdiga ändamål nyttig- . gjorda elkraften, omkring 40 % faller på landsbygden, inklusive landsbyg- _ dens tätorter. Frånräknas köpingar och municipalsamhällen utgör lands- *» bygdens andel endast omkring 30 %, dvs. omkring 8 % av den totala kon- * sumtionen. Förbrukningsintensiteten för detaljdistribuerad energi på lands- ) bygden varierar inom mycket vida gränser. För mera välelektrifierade om- ! råden låg den år 1951 ungefärligen vid 200 å 300 kWh/Nte medan den för mindre välelektrifierade områden ofta understeg 50 kWh/Nte.
En uppfattning om den totala detaljförbrukningens och dess olika under- gruppers tillväxt och nuvarande storlek samt om den väntade utvecklingen kan erhållas av bilderna 3, 8 och 10.
Den tekniska distributionsapparaten I stor utsträckning omhänderhar en råkraftleverantör kraftöverföringen fram till eller till och med bygdetransformatorn, under det att ett medel- stort eller mindre detaljdistributionsföretag svarar för distributionen över ortsnätet med tillhörande lågspänningsnät. I en del bygder har elektrifie- ringen lösts genom att råkraftleverantören dragit fram överföringsledningar , till varje enskild ortstransformator. Distributionsföretag (transformator- , lag), som därigenom befriats från kostnader för högspänningsnät, äro ge- i nomgående mycket små. På andra håll omhänderhar det råkraftdistribue— | rande företaget även detaljdistributionen fram till konsumenterna. Erfaren- j heterna säga att missförhållanden, grundade på otillfredsställande tekniska | betingelser inom distributionsapparaten, främst äro att finna inom områ- |
|
den, som försörjas med elkraft över små eller medelstora detaljdistributions- företag, varmed dock icke är sagt att missförhållanden icke förekomma även på andra håll. Dessa erfarenheter ha bekräftats genom elkraftutredningens undersökningar.
Den analys av landsbygdsnätens tillstånd, som gjorts i elkraftutredningens redogörelse nr 3 (s. 10—14 samt 80—88), är fortfarande fullt aktuell. Sammanfattningsvis kan sålunda sägas att landsbygdsföretagens anlägg- ningar ofta icke äro i tillfredsställande skick sett från drifts- och säker- , hetssynpunkt och att nätens överföringsförmåga måste bedömas som i stor utsträckning otillräcklig. Näten äro till stora delar sådana, att de, om icke betydande förbättringar snart åstadkommas, icke på ett nöj aktigt sätt kunna tillgodose de ökade behov, som kunna förväntas under den närmaste tiden. Särskilt näten-tillhörande små distributionsföretag äro otillräckliga. Som en av orsakerna till de rådande förhållandena inom landsbygdsnäten har an— givits den brist på materiel och arbetskraft, som förelegat under en lång följd av år, och de under de senare åren starkt ökande materiel- och arbets- kostnaderna. Även företag, som ha god vilja att förbättra sina anläggningar, . kunna genom materiel- och kapitalsvårigheter bli hindrade härifrån. '
Den betygssättning av detaljdistributionen i avseende på driftsäkerhet och » nätens belastningsbarhet, som överinspektörerna i statens elektriska inspek- 3 tion gjort inom sina områden på elkraftutredningens begäran —— redovisad i redogörelse nr 3 — är visserligen icke fullt jämförbar inbördes men ger dock möjlighet till det ungefärliga sammanfattande omdöme, som nedan- stående tabell 3 visar. Bedömningen avser förhållandena i början av 1950- talet.
1 elkraftutredningens nyssnämnda skrivelse den 26 januari 1953 med förslag till statliga stödåtgärder för landsbygdsdistributionens upprustning har upprustningskostnaden för detaljdistributionsnäten, hänförd till då rå— dande förhållanden, beräknats till i runt tal 400 milj. kronor. Det har där- vid förutsatts en allmän standard på anläggningarna efter arbetenas utfö- rande motsvarande ungefär den standard, som nu råder inom exempelvis
Tabell 3. Sammanfattande omdöme av det tekniska till- ståndet år 1950 av landsbygdens detaljdistributionsnät. (Enligt uppgifter från överinspektörerna i statens elekt- riska inspektion)
Ur drifts— och så—
Med hänsyn till
. överföringsförmå- kerhetssynpunkt, lgan, i % av totala % av totala anlagg- anliig nings-
ningsbeståndct ' % bcstandet
Mycket bra ............ Bra ...................... 45 35 Dåligt ................... 40 45 Mycket dåligt ......... 10 15
Summa 100 100
vattenfallsverkets egen detaljdistribution. Nämnda kostnadssiffra utgjorde självfallet en grov uppskattning. Genom arbetenas utsträckning över en för- hållandevis lång tidsperiod borde man räkna med att högst avsevärda av? vikelser från den angivna totalkostnaden kunde uppstå. Enligt elkraft- utredningens uppfattning ha sedan januari 1953 icke så stora ändringar i " berörda förhållanden inträtt, att de motivera en justering av den gjorda uppskattningen.
Landsbygdsnätens standardisering
», Undersökningarna rörande distributionsapparatens tekniska tillstånd ha * klart visat, att distributionsnäten hos ett stort antal landsbygdsföretag för närvarande icke äro i sådant skick, att de kunna tillgodose de ökade behov, som kunna förväntas under de närmaste åren. Ett intensifierat upprust- nings- och rationaliseringsarhete genom förnyelse, omläggning och förstärk- ning av landsbygdsnäten med bl. a. erforderlig höjning av distributions- spänningen till lämplig standardspänning är sålunda ett önskemål, som el- , kraftutredningen vill starkt understryka.
Genom att landsbygdselektrifieringens tillkomst och utbredning i allmän— het berott av lokala initiativ och sålunda skett områdesvis vid skilda tid- punkter och under mycket växlande betingelser, ofta under stark tids- press. har självfallet den planmässighet saknats, som måste förutsättas för en väl genomförd standardisering av den elektriska materielen. Till större delen ha elektrifieringsarbetena dessutom utförts under en tidsperiod av intensiv teknisk utveckling, då standardiseringstanken icke var så stark som nu och standardiseringen på närliggande områden ej heller hunnit så långt som nu. Det är uppenbart att det hade varit fördelaktigtur fabrikations-, anläggnings- och driftsynpunkt om en längre gående standardisering av
spänningar, apparatstorlekar och apparatutförande hade kunnat genomfö- ras icke blott inom de olika kraftföretagen var för sig, vilket i stor ut- sträckning så småningom skett, utan även mellan de olika företagen. Före— kommande olikheter i exempelvis spänningssystemen ha emellertid medfört praktiska svårigheter att få till stånd ett mera genomgripande förenhetli— gande.
Enligt givna direktiv ingår i elkraftutredningens uppdrag även att un- dersöka de elektriska system- och standardiseringsfrågorna. Dessa frågor ha upptagits till behandling av den på elkraftutredningens initiativ tillkom- na samarbetskommittén för landsbygdsnätens standardisering. Genom den— na kommittés försorg ha hittills utarbetats normer för ortstransformatorer, varigenom viktiga data och utförande av dessa i distributionsnäten ingåen- de betydelsefulla anläggningsdelar standardiserats. Dessutom har framlagts förslag till standard för såväl ortstransformatorstationer som linjemateriel för ortsnät och lågspänningsnät. Kommittén utarbetar f. 11. en handbok, som förutom rekommendationer beträffande materiel och konstruktioner skall innehålla tekniska råd och anvisningar rörande nyelektrifierings- och förstärkningsarbeten inom landsbygdsnäten. Förutsättningarna för en ra- tionalisering och ett ökat förenhetligande inom den tekniska delen av lands— bygdsdistributionen och därigenom för ett nedbringande av de totala, fram- tida anläggningskostnaderna torde härigenom icke oväsentligt förbättras.
Landsbygdsdistributionens och distributionsföretagens organisation
I kap. 2 har lämnats en tämligen ingående redogörelse för den hittills- varande utvecklingen av bl. a. landsbygdens elkraftförsörjning, och de där- med sammanhängande organisatoriska förhållandena. Det framgår av den- na redogörelse, att de organisatoriska och ekonomiska frågorna för lands- bygdselektrifieringen redan från början blevo problem av stor betydelse och räckvidd. Den första elektrifieringen fick på många håll karaktären av »skumelektrifiering», varvid distributionsnäten utformades och dimen- sionerades endast för de aktuella behoven inom små områden med något så när tät bebyggelse. Sålunda tillkommo en mängd små och inbördes utspridda distributionsföretag, vilka ofta saknade förutsättningar för elekt- rifieringens utvidgning till mellanliggande områden. På många håll bildades småföretag genom att ett begränsat antal abonnenter fingo utnyttja den produktion av elkraft som kunnat ordnas vid en kvarnrörelse eller annat mindre industriföretag, som redan på ett tidigt stadium för sitt kraftbehov utnyttjat ett närbeläget mindre vattenfall. Inom några större råkraftföre- tags' områden organiserades landsbygdsdistribution i större skala genom bildande av elektriska distributionsföreningar. Även dessa omfattade till en början endast de tätast bebyggda delarna av landsbygden. Medan i städer
och köpingar distributionen i flertalet fall omhändertogs av kommunala elverk befattade sig kommunerna på den egentliga landsbygden endast undantagsvis direkt med kraftdistributionen. Allt detta har lett till en för- hållandevis stor organisatorisk splittring och oenhetlighet inom denna del av vår kraftförsörjning, där sålunda företag av ett flertal olika organisa- tionsformer och mycket varierande storlek svara för kraftens slutliga distri- bution fram till konsumenterna.
Elkraftutredningens undersökningar rörande organisatoriska förhållan— den inom detaljdistributionen ha utförligt behandlats i förutnämnda re- dogörelse nr 3 (s. 15——20, 89——93). Sammanfattningsvis framgår därav ) att 58 % av alla landsbygdsföretag år 1950 utgjordes av föreningar. Det procentuella antalet förbrukare på landsbygden, som erhöll kraft genom !
1 l l l
föreningar, var 33 %. Endast 9 % av företagen voro aktiebolag men des— sa hade hand om icke mindre än 36 % av antalet landsbygdsförbrukare. Bolagen voro sålunda genomsnittligt väsentligt större än föreningarna. Fö— retagstyperna industri respektive enskild person utgjorde vardera 13 % av antalet företag men hade hand om 16 respektive 3 % av antalet förbrukare. Statliga, kommunala och speciella företag redovisades tillsammans som , 7 % av antalet företag, omfattande 12 % av antalet förbrukare.
I fråga om företagstypernas lokala fördelning framgår det, att förening- arna år 1950 bildade den till antalet största företagsgruppen i samtliga län utom Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge och Gävle- borgs län. Det har visat sig att föreningsdriften är förhållandevis vanlig inom län, där förekomsten av mindre, lokala kraftkällor är ringa eller där ' större kraftföretag på ett relativt tidigt stadium byggt överföringsnät för ' försäljning av råkraft. På platser med små, lätt utbyggbara fall omhänder- has kraftförsörjningen i stor utsträckning, såsom en följd av den lokala vattenkraftens tidiga användning för kvarnar, sågar och andra smärre industrier, av företag av typen industri och enskild person. ' Beträffande landsbygdsföretagens fördelning på olika storleksgrupper , framgår vidare av redogörelse nr 3 att av de år 1950 existerande ca 2 750 » landsbygdsföretagen hade ca 2 330 eller 84 % ett förbrukareantal understi— gande 500 per företag. Av landsbygdens totalt 894 100 förbrukare erhöllo 284 300 eller 32 % elkraft från företag med mindre än 500 förbrukare per företag. Ungefär hälften av alla landsbygdsförbrukare erhöll kraft från företag med mindre än 1 000 förbrukare vardera.
I redogörelsen belyses även utvecklingen under senare hälften av 1940-
! talet. Det framgår därav, att distributionsföreningarnas andel av den totala ' detaljdistributionen under nämnda tidsperiod minskat och att samtidigt därmed antalet småföretag minskat. Detaljdistributionens handhavande har rönt en märkbar förskjutning mot större företag, vanligen av aktiebolags- typ. Den statliga detaljdistributionen har ökat från att omfatta 2,3 % av landsbygdsförbrukarna år 1944 till 5 ,o är 1950 (7 % år 1952). Dessa
förhållanden sammanhänga med att råkraftföretagen i tämligen stor ut- sträckning övertagit små återförsäljande företag, ofta föreningar. Företrä— desvis har detta skett när småföretagen haft svårigheter att vidmakthålla tillfredsställande distributionsförhållanden. Råkraftföretagen ha därigenom utökat sin från början i vissa fall tämligen obetydliga detaljdistribution. Sammanslagningar sinsemellan av angränsande små och mindre bärkraf- tiga företag ha däremot icke skett i någon större omfattning dels tydligen beroende på att det under nuvarande förhållanden icke finnes något lämp— ligt organ, som kan tänkas ta initiativet till och genomföra eller genomdriva dylika rationaliseringar, dels förmodligen också beroende på ett växande intresse från råkraftleverantörens sida att själv ta hand om detaljdistribu— tionen.
Även om man bortser från lantgårdar, industrier o. d., som bedriva distri- bution huvudsakligen i syfte att förse anställda med elkraft, finnas otvivel— aktigt en mängd distributionsföretag, där antalet förbrukare är så lågt att en rationell drift knappast är tänkbar. Konsumentstockens sammansättning kan vidare ha stor betydelse för distributionsverksamhetens utveckling. Den av jordbrukets elinventering gjorda undersökningen, som också refe— reras i redogörelsen nr 3, utvisar, att användningen av elkraft inom det rena jordbruket ännu är mycket begränsad. I städer och andra tätorter utgör avsättningen till industrier, hantverk, affärer o. d. en betydelsefull faktor, som verkar utjämnande på kraftuttagningen, medan jordbruksdistrikten visa lägre utnyttjning av den relativt höga elektriska effekt, som måste ställas till jordbrukets förfogande. Den ensidiga sammansättningen av kon- sumentstocken hos ett distributionsföretag inom ren jordbruksbygd ger så- lunda ej samma möjligheter för företaget att utnyttja abonnerad effekt som inom städerna.
De system för landsbygdselektrifiering, som följts i vårt land, ha som förut anförts haft till följd en betydande splittring av detaljdistributionen i många och ofta mycket små enheter. Genom den av omständigheterna framtvingade utvecklingen under senare åren pågår en förskjutning mot storföretagsdrift. Nämnda utveckling går emellertid förhållandevis lång- samt, enär sanering på denna väg vanligen icke sker annat än i fall med extremt undermålig distribution. Det kan också ifrågasättas om en oregle— rad och eventuellt intensifierad utveckling av detta slag är önskvärd.
Beträffande de inom landsbygdsdistributionen förekommande olika orga— nisationsformerna må följande tilläggas.
Den kooperativa organisationsformen kan sägas vara den normala över- allt, där den lokala distributionen ordnats genom ett för ändamålet särskilt bildat företag. Den grundläggande principen för flertalet kooperativa distri- butionsföretag är numera, vilket framgår av kap. 2, att varje konsument skall ingå i företaget med ett antal andelar motsvarande >>omfattningen av och ändamålet med den av medlem ägda eller brukade fastigheten eller dess
elektriska anläggning» och som kapital insätta häremot svarande del av anläggningskostnaden. Som regel äro också samtliga stadigvarande förbru- kare inom en andelsförenings område tillika medlemmar i föreningen. Det är dock ej ovanligt, att medlemskretsen gjorts sluten och att nytillträdande förbrukare — i motsats till medlemmarna benämnda abonnenter —— icke åtnjuta samma förmåner i form av rätt till vinstutdelning eller låga taxor som medlemmarna. Den ekonomiska föreningen såsom organisationsform lägger sålunda icke något verkligt hinder i vägen för det enskilda vinst- intressets tillgodoseende och för att förbrukare uteslutas från möjligheten att utöva inflytande på företagets skötsel.
Att den ekonomiska föreningen blivit i viss mån dominerande som admi- nistrationsform beror delvis på, att vattenfallsstyrelsen och även enskilda storkraftleverantörer i stor utsträckning, åtminstone tidigare, understött detta system med lokala företag av kooperativ natur. Man ville få bygdens män aktivt intresserade i såväl tillkomsten som förvaltningen av detalj— distributionen, man ville utnyttja den inom andra områden, t. ex. mejeri- föreningsrörelsen, vunna erfarenheten, man ville försäkra sig om bygdens ekonomiska medverkan till uppbyggandet av distributionsapparaten osv., allt i avsikt att hålla distributionskostnaderna nere vid lägsta möjliga nivå.
Att detta rent svenska system med lokala företag ledda av tekniskt osko- lade förtroendemän utfallit så väl som det på många håll obestridligen gjort, beror på flera samverkande omständigheter, främst därpå att man samman- fört de för uppgiften intresserade lokala krafterna med kraftverkens tek- niskt skolade personal och att mellan dessa båda ett i stort sett gott sam- arbete varit rådande. Utvecklingen har emellertid bl. a. medfört ett alltmer ökat behov av teknisk-ekonomisk sakkunskap inom landsbygdsdistributio- nen, och sådan har i många fall ej i tillräcklig grad stått till de lokala små- företagens förfogande.
De av enskild person drivna företagen utgöras till mycket stor del av små företag. Distributionen sker exempelvis genom ägaren till ett jordbruk eller en kvarn och avser företrädesvis anställda eller andra närboende en- ligt Överenskommelser, som träffats från fall till fall.
Industriföretag med landsbygdsdistribution äro ofta organiserade såsom aktiebolag. I motsats till de under gruppen aktiebolag förda företagen driva de emellertid distributionen såsom birörelse vid sidan av den egentliga, in- dustriella verksamheten. Industriernas detaljdistribution är i regel begrän- sad till ett närliggande område, som huvudsakligen bebos av i industriföre— tagen anställda personer.
I gruppen aktiebolag ingå i första hand en del stora råkraftsäljande kraft- aktiebolag, som själva samtidigt ha mer eller mindre omfattande lands- bygdsdistribution inom sina kraftverksområden, exempelvis Sydsvenska kraftaktiebolaget, Yngeredsfors, Gullspång—Munkfors och Skandinaviska elverk. Aktiebolagsformen användes emellertid även av mera lokalt betonade
småföretag. För några av statens vattenfallsverk övertagna företag har aktiebolagsformen bibehållits.
De kommunala företagen äro som nämnts relativt fåtaliga på landsbyg- den och finnas där merendels i köpingar och municipalsamhällen. Elkraft- försörjningen på landsbygden har först så småningom kommit att framstå såsom en kommunal angelägenhet. Landskommunernas möjligheter att själva svara för detaljdistributionen motverkas dessutom ofta av det förhål- landet, att distributionsområdenas av tekniska skäl bestämda gränser icke sammanfalla med kommunernas. Som tidigare nämnts (s. 202) förekommer dock en ganska omfattande landsbygdsdistribution i kommunal regi däri- genom, att åtskilliga stadselverk förse den omkringliggande landsbygden med elkraft. Detta kan i många fall vara till fördel för landsbygden, i det att de jämförelsevis stora stadselverkens större resurser och möjligheter i fråga om sakkunnig personal, lågt råkraftpris och rationellt ordnad drift komma även landsbygden tillgodo. Å andra srdan föreligger svårigheter för landsbygdskonsumenterna att utöva inflytande på stadselverkens skötsel av landsbygdsdistributionen. Hithörande problem skola mera ingående behand- las i ett senare avsnitt rörande »Kommunernas inflytande på elkraftför— sörjningen» (s. 270).
Av det sagda framgår, att detalj distributionen av elkraft särskilt på lands- bygden handhas av företag med mycket skiftande organisationsformer. Det finnes emellertid ingen anledning antaga, att förekommande bristfälligheter beträffande landsbygdsdistributlonen i nämnvärd grad ha sin grund däri, att den i det särskilda fallet valda företagsformen i och för sig varit olämp- lig. Förekommande olägenheter torde i första hand betingas av att distribu- tionsenheterna varit för små eller icke tillräckligt bärkraftiga. Det kan gö- ras gällande att företag, som drivas av enskild person eller bolag, ha olämp- liga organisationsformer ur den synpunkten, att de i första hand tillgodose det privata vinstintresset och att konsumenterna ha mycket små möjlig— heter att göra sina intressen gällande. På samma sätt kan dock sägas att också statens vattenfallsverk och de kommunala elverken äro affärsdrivande verk, även om vinstintresset här ej har samma betydelse, samt att åtmin- stone de mindre konsumenternas möjligheter att mera nämnvärt inverka på företagens skötsel även i dessa fall av naturliga skäl äro begränsade.
Teoretiskt sett böra de organisationsformer vara ur allmän synpunkt lämpligast, där förbrukarna eller samhällsmedlemmarna ha de största möj- ligheterna att Öva skäligt inflytande på verksamheten. Speciellt den koope- rativa distributionsföreningen borde utgöra en organisationsform, där öns- kemålen om såväl vinstintressets avkoppling som förbrukarnas möjligheter att öva skäligt inflytande på verksamheten i väsentlig grad kunna tillgodo- ses, under förutsättning att föreningen icke är av sluten typ. Oavsett vilken organisationsform som tillämpas gäller emellertid som regel, att distribu- tionsföretagen måste drivas enligt affärsmässiga grunder och att de en-
skilda förbrukarnas eventuella möjligheter att göra sina intressen gällande i huvudsak äro av formell art.
Tillgång till teknisk och ekonomisk sakkunskap
Vid nyelektrifiering på landsbygden förekomma en mängd frågor som kräva fackkunskap. Hit höra frågor som röra bildandet av en ekonomisk förening, kapitalanskaffning, distributionsapparatens planläggning, dimen- sionering och utformning, sökande av koncession och statsbidrag, upprät- tande av kontrakt med byggnadsentreprenör och råkraftleverantör, fast— ställande av detaljdistributionstariffer samt ordnande med bokföring, mä- tareavläsning och debitering. Även sedan elektrifieringen genomförts er— fordras teknisk och ekonomisk sakkunskap för företagens normala skötsel, för tillsyn, utvidgning och förstärkning, reparation och underhåll av näten, för övervakning av företagens ekonomi och uppgörande av bokslut, för handläggning av tariffrågor, för uppgörande av råkraftkontrakt osv. Vidare är det i hög grad önskvärt, att distributionsföretagen kunna lämna sina för- brukare en viss, elementär kundtjänst såsom anvisningar för installationer, råd angående vilka detaljer, som kunna och höra elektrifieras och råd vid anskaffandet av elektriska bruksföremål, exempelvis vilka motorstorlekar, som erfordras i olika fall, samt huruvida elektrisk matlagning och annan elvärme kan användas.
Den sakkunskap, som står till distributionsföretagens förfogande, kan företrädas av företagens egen personal, ävensom utomstående, konsulteran- de organ. Större distributionsföretag ha som regel tillgodosett sitt väsent- liga behov av teknisk och ekonomisk sakkunskap genom att anställa kva- lificerad personal och äro sålunda i mindre utsträckning beroende av råd- givning utifrån. Medelstora och små distributionsföretag sakna däremot, som framgår av redogörelsen för förekommande organisationsformer, i stor ut- sträckning egen sakkunnig personal och ledas administrativt och ekono- miskt merendels av förtroendemän utan särskild utbildning. För det tek- niska handhavandet av anläggningarna finnes normalt vid medelstora före- tag en hel- eller deltidsanställd elektrisk installatör men småföretagen sakna ofta helt dylik teknisk personal. Det är uppenbart att dessa medel- stora och små distributionsföretag i stor utsträckning äro hänvisade till utomstående konsulterande organ och installationsfirmor för råd och an— visningar i olika frågor och hjälp med att utföra även enklare arbets- uppgifter. '
Alltsedan landsbygdselektrifieringens tidigaste skede har det rätt brist på kvalificerad personal för distributionsföretagens tekniska ledning. Sär- skilt under den forcerade elektrifiering, som kom till stånd under och efter första världskriget, kom denna brist till synes i dåligt planlagda och utför- da anläggningar. Vid denna tidpunkt var installatörsyrket fritt och anlägg-
ningarna kommo därför ofta att utföras av personer, som saknade såväl teoretisk som praktisk utbildning i installatörsyrket.
Genom tillkomsten av 1919 års förordning angående behörighet att utföra elektriska anläggningar förbättrades förhållandena, även om det till en bör— jan vanns icke mycket mer än att de mest inkompetenta yrkesutövarna eli— minerades och att installatörernas ansvarskänsla stärktes. Man får näm- ligen beakta, att åstadkommandet av en kompetent yrkeskår av den stor— leksordning, varom här är fråga, måste vara en svår och tidskrävande upp— gift, för vars lösning installatörsförordningens utfärdande endast kan be- traktas som ett steg på vägen. Med stöd av nämnda förordning hade kom- merskollegium år 1925 meddelat installatörsrättigheter till ca 3 000 personer, motsvarande det dåvarande ungefärliga behovet av självständigt arbetande installatörer. Det dröjde emellertid länge, innan de teoretiska utbildnings- möjligheterna inom yrket blevo någorlunda tillfredsställande ordnade. På grund härav tvingades kommerskollegium, särskilt under de första tio åren efter det förordningen trätt i kraft, i många fall att med tillämpning av dispensbestämmelser utfärda behörighetsbevis för yrkesutövare som icke hade erforderlig teoretisk utbildning. Dispensförfarandet framkallade åtskillig kritik, särskilt från de håll där man av skilda anledningar önskade en stark begränsning av antalet självständigt arbetande installatörer.
Genom kungörelsen den 2 juni 1939 uppdelades, som nämnts 1 kap. 5, s. 155, installatörerna allt efter behörighet och kompetenskrav i tre klasser. A, B och C.
Behörighet såsom installatör av klass A avser alla slags starkströms- anläggningar. A-installatörer inneha som regel högre teknisk utbildning och skola ha en allsidig praktisk utbildning inom facket innan de erhålla behörighet. Förutsatt att de inneha nödiga personliga kvalifikationer i övrigt torde deras kompetens för de uppgifter, varom här är fråga, vara god.
För vinnande av B-behörighet, för vilken endast gäller den inskränk- ningen att verksamheten är begränsad till visst i behörighetsbeviset angivet geografiskt område, erfordras, förutom att under en avsevärd tid ha varit praktiskt verksam inom facket, att inneha teoretiska kunskaper motsva- rande det kunskapsmått, som inhämtas vid installatörskurs med minst 600 timmars undervisningstid (s. k. B-kurs). Även B—installatörerna få anses inneha god kompetens, ehuru den som regel icke är tillfyllest i fråga om speciellt planläggning av större och mera komplicerade anläggningar.
C-installatörs behörighet i vad avser landsbygdsanläggningar är begrän- sad till installationsarbete i anslutning till redan befintlig distributions- anläggning. Dessa installatörer kunna sålunda få behörighet icke endast för inomhusinstallationer utan även för distributionsanläggningar, förutsatt att dessa äro anslutna till befintlig dylik anläggning. För behörighet av klass C fordras, förutom lika lång praktisk utbildning som B-installatö- rerna, att vederbörande styrker sig vara förtrogen med för elektriska an-
läggningar gällande föreskrifter och deras tillämpning på anläggningar av det slag behörigheten skall avse samt ha kännedom om elektroteknikens enklare grundbegrepp. Styrkandet av denna teoretiska kompetens plägar ske genom företeende av godkänt avgångsbetyg från installatörskurs med minst 220 timmars undervisningstid (s. k. C—kurs).
Ehuru många C-installatörer på grund av personlig duglighet kunna vara fullt kompetenta för de uppgifter, som enligt deras bevis stå dem öppna, ligger det i sakens natur att de, med den relativt obetydliga teoretiska ut- bildning de inneha, som regel icke räcka till för de uppgifter som normalt möta vid planläggning och beräkning av elektriska distributionsanlägg- ningar i allmänhet. De som ha ansvaret för den nya installatörskungörelsens innehåll torde icke heller vid utformningen av bestämmelserna om installa- törernas befogenheter ha haft den uppfattningen, att C-installatörer skulle besitta dylik kompetens. Då detta oaktat bestämmelserna för C—behörighet avfattades så, att möjlighet lämnades att ge ganska vittgående befogenheter åt dessa installatörer, har detta givetvis berott på att hänsyn måst tagas till de former, under vilka landsbygdselektrifieringen uppbyggts i vårt land, nämligen genom ett stort antal delvis mycket små distributionsenheter.
Även om icke alla småföretag sakna egen fast installatör, kvarstår dock behov av ett stort antal installatörer för distributionsföretagens räkning. Det torde knappast vara praktiskt genomförbart att inom rimlig tid fram- bringa kompetenta, självständigt arbetande installatörer i den omfattning, som med nuvarande organisation inom landsbygdens elkraftförsörjning skulle behövas. Härtill kommer att anställandet och även anlitandet av mera högkvalificerade installatörer i många fall ställer sig ekonomiskt betungan- de för småföretagen. På grund av dessa omständigheter har man redan varit nödsakad att utforma den nya installatörskungörelsen så att möjlig- het bereddes att utan dispensförfarande meddela behörighet åt så stort antal installatörer, som distributionsföretagen och allmänheten i övrigt hade oavvisligt behov av, oaktat att detta förde med sig att behörighet i många fall har måst lämnas åt personer, som endast haft nödtorftig kompetens för sin uppgift. Jämfört med den gamla installatörsförordningen äro kraven i den nya dock i så måtto skärpta, att ny behörighet icke kan lämnas den, som saknar teoretisk utbildning.
Beträffande de behöriga elektriska installatörerna i landet göras inom kom- merskollegium tid efter annan vissa statistiska undersökningar och ur dessa kunna åtskilliga uppgifter erhållas angående installatörskårens sammansättning och förändringarna inom densamma. Enligt en inventering per den 1 januari 1935 uppgick antalet behöriga installatörer till 3686. Den i april 1948 hade antalet stigit till 5364 och den 1 april 1952 till 6 314. Fördelningen på olika yrkeskate- gorier åren 1935 och 1948 (för år 1952 saknas motsvarande uppgift) framgår av följande sammanställning.
Antal % Antal %
Självständiga företagare ........................... 1 654 44,3 2 496 46,5 Anställda vid elverk, distributionsförening—
ar o. d. ............................................. 905 24,6 1 207 22,5 Anställda vid industrier, allmänna inrätt-
ningar o. d. ....................................... 988 26,8 1 489 27,8 Konsulterande och besiktningsmän ......... 139 3,8 172 3,2
Summa 3 686 100,0 5 364 100,0
Under åren 1935—1948 ökade installatörernas antal sålunda med i genomsnitt 46 %. Ökningen är störst inom grupperna självständiga företagare och industri- anställda eller ca 50 %.
Med tillkomsten av 1939 års installatörskungörelse genomfördes som nämnts en uppdelning av installatörerna i klasser. Omklassificeringen av de äldre installa— törerna var fullt genomförd i början av år 1942, och från denna tid finnas fort- löpande statistiska undersökningar rörande installatörernas uppdelning på de olika klasserna.
Tillväxten av installatörskåren har under senare år skett hastigare än tidigare. Ökningen var perioden januari 1935—juni 1942 ca 75 installatörer per år, juli 1942—april 1945 ca 155, maj 1945—mars 1948 ca 230 och april 1948—april 1952 ca 240 installatörer per år. Orsakerna till denna hastigare tillväxt torde bero på de relativt goda konjunkturerna och de förbättrade undervisningsmöjligheterna inom yrket. Tillväxten sker hastigt inom B-klassen, medan C-klassen under senare är snarare visat viss tendens till stagnation. Av de 2053 installatörer, som — utöver avgången från yrket _ tillfördes kåren under perioden 1942—1952 voro 16,9 % A-installatörer, 51,1 % B-installatörer, 27,5 % C-installatörer och 4,5 % specialbehöriga.
I följande sammanställning visas hur antalet installatörer inom varje klass ökat under 10—årsperioden 1942—1952.
Antal installatörer Ökning 1942 1952 Antal % Klass A ................................................ 511 857 346 67 » B ................................................ 1 802 2 852 1 050 58 » C ................................................ 1 900 2 465 565 30 Specialbehöriga .................................... 48 140 92 191 Summa 4 261 6 314 2 053 48
Bortses från de specialbehöriga har alltså klass A.vuxit mest relativt sett. Där- efter kommer klass B och sist klass C. Klass B är numera den till numerären största installatörsklassen.
Den undersökning, som gjordes 1935, visade att 52,7 % av installatörskåren då saknade för behörighet föreskriven teoretisk utbildning. Eftersom för alla ny- tillkommande installatörer möjligheterna till dispens från denna utbildning i stort sett borttogos i och med tillkomsten av 1939 års installatörskungörelse, har an- talet dispenserade numera väsentligt nedgått. De dispenserades antal i procent av hela antalet installatörer var vid nedan angivna tidpunkter följande.
Klass A Klass B Klass C Totalt 1/7 1942 .................................... 0,5 27,9 19,5 47,9 1/5 1945 .................................... 0,5 23,9 16,6 41,0 1/4 1948 .................................... 0,5 19,3 12,0 31,8 1/5 1952 .................................... 0,3 14,7 8,1 23,2
I själva verket äro förhållandena numera bättre än som framgår av siffrorna ovan, enär de dispenserade inom klasserna A och B i många fall ha teoretisk utbildning, som skulle berättiga till behörighet av lägre klass utan dispens.
I underdånig skrivelse av den 14 juni 1950 i ett remissärende beträffande tillämpningen av dispensbestämmelse i installatörskungörelsen har elkraft— utredningen framhållit, att kungörelsens kompetensbestämmelser behöva överses. Elkraftutredningen är även nu av den uppfattningen att en över— syn är erforderlig, bl. a. med hänsyn till betydelsen av att erforderlig tek- nisk personal med för de olika arbetsuppgifterna tillräckliga kvalifikatio- ner skall finnas tillgänglig för arbetet med landsbygdsdistributionens upp- rustning och den fortsatta distributionsverksamheten. Enär en dylik över— syn ligger vid sidan av elkraftutredningens egentliga undersökningsområde förutses, att en sådan kommer till stånd i särskild ordning.
I rent ekonomiska frågor, särskilt beträffande bokföring och bokslut, är ofta sakkunskapen inom småföretagens ledning otillräcklig. Enligt 1 5 4 mom. i 1929 års bokföringslag har den, som yrkesmässigt driver rörelse för framställning eller överföring av elektrisk kraft till avsalu, skyldighet att föra handelsböcker på sätt som i lagen stadgas. Denna skyldighet gäller, till skillnad mot vissa andra rörelser, oavsett antalet anställda. Med hän- syn till de stora värden som förvaltas av distributionsföretagen, är det av vikt att bokföringen skötes på ett tillfredsställande sätt och att boksluten uppgöras riktigt. Svårigheter uppstå särskilt i fråga om värderingen av an- läggningstillgångar, dvs. ledningsnät, transformatorer, mätare etc., och i fråga om avskrivningsåtgärderna. Mycket skiftande förfaringssätt tilläm- pas härutinnan av olika företag och den bristande sakkunskapen i dessa ofta svårbedömbara ekonomiska frågor kunna leda till att företagens eko- nomi blir undergrävd.
Den sakkunniga rådgivning utifrån, som står till landsbygdsföretagens förfogande, lämnas av konsulterande organ av olika slag, till vilka, ehuru något oegentligt, även de råkraftleverantörer som inrättat kundtjänst få räknas. Bland råkraftleverantörerna är det i första hand statens vattenfalls- verk, som bedriver kundtjänst i sådan omfattning, att den till väsentlig del fyller landsbygdsföretagens behov av sakkunnig rådgivning utifrån. Även andra råkraftleverantörer lämna emellertid i växlande grad rådgivning till sina abonnenter och tendensen synes numera gå mot ökad rådgivnings- verksamhet av detta slag.
Frågan om den elektriska konsulentverksamheten på landsbygden har i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Vid 1917 års riksdag beslutades inrättandet av bl. a. en central konsulentbefatt- ning under lantbruksstyrelsen med uppgift närmast att verka för elkraf- tens ökade utnyttjning inom jordbruksnäringen. Anslag för denna befatt— ning anvisades emellertid icke längre än t. o. 111. år 1920, varefter befatt- ningen indrogs.
Även den lokala konsulentverksamheten har understötts av staten. Ur- sprungligen på grund av motioner vid 1918 års riksdag ha statsmakterna för främjande, i vad på länsstyrelserna ankommer, av en planmässig orga- nisation och utveckling av landsbygdens elektrifiering årligen (med undan- tag för budgetåren 1933/34 och 1934/35, då anslaget av statsfinansiella skäl icke upptogs i riksstaten) anvisat anslag, som under åren fram till andra världskriget uppgått till ca ll/i milj. kronor. Dessa medel ha av länsstyrel- serna i första hand använts för understödjande av den konsulentverksam— het i elektrifieringsfrågor, som inom länet bedrivits av elektriska länsför- eningar och liknande organ. Vidare må nämnas, att 1939 och 1940 års riksdagar anvisat särskilda medel, tillhopa 100 000 kronor, för undersök- ning rörande landsbygdens elektrifiering m. m.
För understödjande av den allmänna verksamheten inom länsföreningar- na i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ha under åren 1941— 1953 (november) statsbidrag anvisats med ca 160 000 kronor. Under samma tidsperiod ha olika länsstyrelser beviljats statsbidrag med ca 376 000 kro— nor för undersökningar rörande elektrifieringen av länens landsbygd m. 111. Av sistnämnda belopp ha ca 25 300 kronor anvisats under år 1950, 57 000 kronor under år 1951, 40 600 kronor under år 1952 och 35 500 kronor under tiden januari—november 1953. Ansökningar om ytterligare statsbidrag med sammanlagt ca 25 000 kronor äro under prövning.
Konsulterande (länsföreningar och andra) tillföras därjämte genom dist- ributörerna statsbidragsmedel för projekteringsarbete avseende statsbidrags- berättigade anläggningar genom att kostnaderna för projekteringsarbetet i dessa fall inräknas i anläggningskostnaden. Hur stor del av projekterings- kostnaden som är statsbidrag kan icke anges, eftersom någon uppdelning av statsbidrag på de olika kostnadsgrupperna normalt icke göres.
Länsstyrelserna anlita vid behov de elektriska länsföreningarna i elektri- fieringsfrågor. Länsföreningar som åtaga sig utredningar i elektrifierings- frågor finnas för närvarande i tolv län nämligen Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Gävle- borgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Dessutom finnes en länsförening i Norrbottens län, som emellertid under de senaste åren ej sysslat med projekt för distributionsanläggningar, samt en sammanslut— ning, Mälarprovinsernas elektriska länsförening, med säte i Stockholm. Förutom de statsbidrag, som lämnats till länsföreningar för deras verk— samhet, erhålla ett flertal föreningar bidrag från landsting eller hushåll- ningssällskap. I övrigt få de lita till medlemsavgifter och egen förvärvs- verksamhet. I några fall äro länskonsulenterna anknutna till vederbörande ångpanneförenings elektrotekniska avdelningskontor.
Erfarenheterna av länskonsulentverksamheten ha varit växlande. Det är helt naturligt, att resultatet i hög grad måst bli beroende av ekonomiska re- surser och framför allt av konsulentens person och förmåga. Där goda
förutsättningar härutinnan förefunnits ha konsulenterna också uträttat ett betydande arbete till fromma för landsbygdens planmässiga elektrifie- ring.
Inom de olika länen har konsulentverksamheten omfattats med mycket olika intresse från landsbygdsbefolkningens och berörda institutioners sida. Medan anslutningen till länsföreningarna i några län varit synnerligen liv- lig, ha dessa föreningar i andra län endast samlat ett mindre antal av lands- bygdens distributionsföretag som medlemmar. I någon mån sammanhänger detta givetvis med det olika behovet av länskonsulenter i olika delar av lan- det. I vissa landsdelar omhänderhas kraftdistributionen direkt till varje konsument till övervägande delen av större kraftföretag, vilka själva ut- föra anläggningarna och svara för deras skötsel och drift genom fast an- ställd personal. Här saknas sålunda i nämnvärt antal sådana distributions— företag, som i regel bilda stommen i de elektriska länsföreningarna. I andra län ha brandförsäkringsanstalternas elektriska besiktningsmän i viss mån även åtagit sig uppgifter, som eljest närmast ankomma på länskonsulen- terna. Slutligen ha inom betydande områden, särskilt inom vattenfalls- verkets försörjningsområde, råkraftleverantören i stor utsträckning tillhan- dagått med rådgivning, vilket minskat behovet av annan konsulteringsverk- samhet.
Erfarenheterna från länskonsulentverksamheten i olika delar av landet ha visat, att verksamheten icke förmått bli ekonomiskt bärig utan under- stöd av allmänna medel. I den mån dylika medel uteblivit har verksamheten i regel måst antingen inskränkas eller främst inriktas på lönande uppdrag utanför de ursprungliga uppgifterna.
Förslag att förskaffa länskonsulenterna en bättre och mera tryggad ställ— ning än den hittillsvarande ha vid olika tillfällen framförts. Här må bland annat nämnas, att den år 1930 upplösta Riksföreningen för landsbygdens elektrifiering (se nedan) i skrivelse till Konungen den 5 december 1928 hemställde om åtgärder för genomförande av en planmässig organisation av den statsunderstödda elektriska konsulentverksamheten. Framställning- en, som bl. a. åsyftade konsulentverksamhetens förläggande under hushåll— ningssällskapen och höjda statsanslag, mottogs inom intresserade kretsar med mycket delade meningar och ledde icke till någon åtgärd (Kungl. Maj:ts beslut den 4 december 1930).
'Vid 1941 års riksdag väcktes vidare motioner om utredning angående den elektriska konsulentverksamheten på landsbygden. I sitt utlåtande an- förde jordbruksutskottet, att kommerskollegium visserligen i avgivet utlå- tande tillstyrkt en sådan utredning, som av motionärerna begärdes, men av olika skäl ansett tveksamt, huruvida utredningsarbetet kunde förväntas leda till några praktiskt realiserbara förslag. Utskottet framhöll vidare, att frågan om behovet av elektrifieringskonsulenter på landsbygden samt deras ställning och arbetsuppgifter komme att i viss utsträckning upptagas till
behandling av den pågående hushållningssällskapsutredningen. Med anled- ning härav och då de av riksdagen för budgetåren 1940/41 och 1941/42 anvisade anslagen på tillhopa 10 milj. kronor till befrämjande av lands- bygdens elektrifiering enligt bestämmelserna i nödig utsträckning finge dis- poneras jämväl för undersökningar och planläggningar rörande elektrifie— ringsföretag, eller med andra ord till elektrisk konsulteringsverksamhet, ansåg sig utskottet icke böra förorda bifall till motionerna. Riksdagen av- slog jämväl desamma.
Hushållningssällskapsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1942: 32) i denna fråga framfört följande synpunkter.
Hushållningssällskapsutredningen får för sin del framhålla, att tre frågor synas i detta sammanhang vara av särskild betydelse för närvarande, nämligen frågorna om planläggning och utförande av elektrifieringsanläggningar, ävensom om in- stallationer i byggnaderna samt taxefrågor. Den förstnämnda frågan torde i regel handhas av vederbörande kraftverk eller av länsstyrelsen. För detta ändamål torde, såsom kommerskollegium antytt, numera tillräckligt antal teknici stå till förfogande. I varje fall torde för detta ändamål icke kunna ifrågakomma spe- ciella, hos hushållningssällskapen anställda konsulenter.
Vad åter angår installationsarbeten i byggnaderna synes, såsom redan tidigare framhållits, konsulterande verksamhet härutinnan icke vara erforderlig i sådan omfattning, att densamma skulle kunna motivera särskilda hos hushållningssäll- skapen eller eljest anställda konsulenter.
Rådgivning i taxefrågor och över huvud taget spörsmålet rörande elektrifie- ringstaxor å landsbygden framstår för utredningen såsom en synnerligen betydel- sefull fråga, icke minst för jordbrukets utövare. Utredningen anser emellertid icke, att detta spörsmål kan lösas genom en reorganisation av konsulentverk- samheten.
Med anledning av vad sålunda anförts har hushållningssällskapsutredningen icke funnit skäl att till närmare prövning upptaga och framlägga förslag rörande den elektriska konsultationsverksamheten på landsbygden.
Konsulterande verksamhet på hithörande område bedrives även av ett flertal privata företag, såväl större som mindre.
Tillhandahållandet av teknisk sakkunskap har även varit en huvuduppgift för de under olika tider verksamma landsomfattande sammanslutningar, som upptagit landsbygdens elektrifieringsfrågor på sitt program. Tidigare sammanslutningar av detta slag ha emellertid merendels visat sig föga livs— kraftiga. Lantmännens elektriska centralförening, som grundades på våren 1918 med uppgift bl. a. att verka för bildande av länsföreningar och att själv vara det centrala organet för dessa, avsåg även att inrätta en konsultativ byrå. I föreningens uppgifter ingick vidare låneförmedling och indirekt också materielförsäljning. Föreningens upplösning, som skedde redan i november 1918, förklarades bl. a. av dess »något oklara och vitt svävande ekonomiska program, vilket knappast var motiverat av rådande förhållanden».
Samma månad bildades i stället den ovannämnda Riksföreningen för landsbygdens elektrifiering u.p.a. Denna hade enligt stadgarna till uppgift
bl. a. att sammanföra de lokala organisationerna för landsbygdens elektri- fiering samt att utåt företräda dessa, att verka för en enhetlig och planmäs- sig organisation av elektriska länsföreningar samt av distributionsför— eningar i län, där länsföreningar eller analoga sammanslutningar ej existe- rade, att verka för en ändamålsenlig materielstandardisering, att stå med- lemmarna till tjänst med upplysningar i tekniska frågor och bokföring etc., inköp och utbyte av elektrisk materiel, anskaffning av lån till elektriska . anläggningar, försäkringar m. m.'Under några år erhöll riksföreningen l statsbidrag.
i Från riksföreningens verksamhet må följande data anföras. År 1920 utgavs av föreningen bokföringsformulär för elektriska distributionsföreningar och lokala kraftföretag på landsbygden. I samband med lantbruksveckan 1922 anordnades en »elektrisk vecka» med en serie föredrag av framstående tyska och svenska experter på landsbygdselektrifieringens område. Åren 1924 och 1925 utgav för- eningen ett medlemsblad som bilaga till tidningen Installatören. Vidare utgavs ' en serie meddelanden, däribland ett i form av en kortfattad lärobok i elektroteknik 5 och ett annat som behandlade installationsmateriel för ]antgårdar. År 1928 fram- ' lade riksföreningen, som nämnts på s. 225, förslag angående konsulentverksam- : heten på landsbygden.
Riksföreningen för landsbygdens elektrifiering upplöstes i början av år 1930. Med hänvisning till att de organisationsformer, under vilka arbetet med landsbygdens elektrifiering i fortsättningen komme att bedrivas på olika fronter, måste få betydelse jämväl för den rådgivande verksamheten, kommenterades upplösningsbeslutet i tidskriften ERA för mars 1930, varur följande citat är hämtat.
»Riksföreningens huvudsakliga arbetsuppgifter komma att övertagas av Jord- brukstekniska föreningen. En del av dess upplysningsverksamhet övertages av en nybildad elektrisk sektion inom Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap. Vissa andra frågor kräva kanske andra organ. Det är en heterogen krets, som intresserar sig för landsbygdens elektrifiering. Arbetet berör både jordbrukare och små- industri jämte en betydande grupp av rena hushållsabonnenter. Bland distribu- törerna finnas både kooperativa och privata företag, både återförsäljare och självproducerande kraftverk. Det har framkastats tanken att bilda en särskild sektion inom Svenska Elektricitetsverksföreningen för landsbygdsbetonade distri- butionsföretag. Det lär även ha ifrågasatts att skapa en speciell förening för landsbygdens elektriska konsulenter. Vad upplysningsverksamheten på landsbyg- den om elektricitetens rationella användning beträffar, faller denna delvis inom Feras ram. I viss utsträckning böra energidistributörena själva påtaga sig denna uppgift.
Riksföreningens upplösning har förenklat situationen, men läget är alltjämt så oklart, att det larvar grundlig eftertanke.»
De i citatet omnämnda planerna på att inrätta en elektrisk sektion av Sveriges allmänna lantbrukssällskap (numera Sveriges lantbruksförhund) eller Svenska elverksföreningen kunde icke realiseras.
Nästa försök att få till stånd ett landsomfattande samarbetsorgan för landsbygdens distributionsföretag gjordes när Riksförbundet för elektrifie-
ringen på landsbygden (REL) bildades i maj 1948. Medlemmarna utgöras av distributionsföreningar och liknande konsumentägda distributionsföre- tag, vilka äro eller avses bli sammanslutna till länsföreningar eller samord- nade med befintliga elektriska länsföreningar. Förbundets ursprungliga syfte var närmast att för medlemmarna och därigenom för konsumenterna på landsbygden vara ett samarbets— och förhandlingsorgan samt en organi— sation för tillhandahållande av teknisk, ekonomisk, administrativ och juri— disk sakkunskap. På grund av alltför ringa anslutning har emellertid REL icke kunnat fullfölja sitt ursprungliga syfte och ombildades därför i maj 1951 till ekonomisk förening med verksamheten huvudsakligen inriktad på materielanskaffning för medlemmarnas räkning. Vid sidan av denna verksamhet avser REL dock även i fortsättningen att stå medlemmarna till tjänst med råd främst i tekniska frågor.
Bland de organisationer, som visat intresse för landsbygdens elektrifie- ringsfrågor, märkes Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), som i oktober 1950 inrättade en elektroteknisk avdelning. Den av RLF sålunda upptagna verksamheten avser i första hand hjälp åt landsbygdens distributionsföre- tag och åt enskilda konsumenter med förhandlingar i elkraftfrågor även- som rådgivning i tekniska, ekonomiska, organisatoriska och juridiska pro— blem tillhörande detta område. Inom vart och ett av sina länsförbund har RLF inrättat länsnämnder för elkraftfrågor. Länsnämnderna äro avsedda att i första hand handlägga alla frågor av lokal natur.
Med hänsyn till den korta tid, under vilken REL och RLF verkat inom berörda verksamhetsområde, är det icke möjligt att nu fälla något omdöme om de båda organisationernas möjligheter att fullgöra de stora och betydel- sefulla uppgifter, som de ha påtagit sig. Mycket kan härvid bli beroende av vilken anslutning från landsbygdsföretagens sida, som organisationerna kunna få. Av betydelse ur allmän synpunkt är bl. a. att verksamheten får en sådan omfattning och inriktning, att den tillgodoser samtliga landsbygds- konsumenters intressen och sålunda ej blott vissa konsumentgrupper eller vissa landsdelar.
I detta sammanhang må påpekas att olika organisationer utge publika- tioner, vilka syssla med landsbygdens elektrifieringsfrågor även vad det gäller råd och upplysningar. Som exempel härpå kan nämnas de av För- eningen för elektricitetens rationella användande utgivna tidskrifterna ERA, EL och JOEL, Jordbrukstekniska institutets meddelanden, Svenska elektri- kerförbundets tidning Elektrikern och Svenska installatörsförbundets In- stallatörstidningen.
Bortsett från de företag, som ha egen personal med kvalificerad sakkun- skap, kan för landsbygdsföretagen sägas förekomma två olika system för tillgodoseende av rådgivningsbehovet, nämligen dels kundtjänstsystemet, varvid distributionsföretag, som äro råkraftabonnenter hos vissa storföre— tag, väsentligen genom dessas medverkan täcka sitt servicebehov utan sär-
skilt debiterad kostnad, dels konsulentsystemet, innebärande att distribu- tionsföretagen vid behov anlita utomstående konsulteringsorgan mot ersätt- ning i varje särskilt fall. Försöken att lösa konsulentfrågan genom bildan- det av elektriska länsföreningar ha av olika skäl ej lett till helt tillfreds- ställande resultat. I brist på centralt sammanhållande organ har något egentligt samarbete mellan de olika länsföreningarna ej kommit till stånd. Verksamheten hos det år 1948 bildade Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden samt hos den år 1950 bildade elektrotekniska avdelningen inom Riksförbundet landsbygdens folk kan ännu icke bedömas. Det statliga stödet åt konsulentverksamheten har varit mycket begränsat.
Rådgivningen i fråga om kraftförsörjningsfrågorna på landsbygden kan icke sägas ha fungerat på ett tillfredsställande sätt trots mångfalden av or- ganisationer som ha befattning med landsbygdens olika kraftförsörjnings- frågor. En vägande orsak härtill är att tillgängliga konsulteringsorgan, läns— konsulenter m. fl. icke anlitas i nämnvärd omfattning. Detta gäller även för smärre landsbygdsföretag, som ej ha tillgång till kostnadsfri rådgiv— ning genom vederbörande råkraftleverantör. Det ligger i sakens natur att det utrednings- och planeringsarbete, som förutsättes för utbyggande eller upprustning av ett distributionsnät, ofta måste bli omfattande och där— med kostsamt. Inom många distributionsföretag torde den i regel oberätti- gade uppfattningen råda att anläggningarna genom konsultation av sak- kunniga organ onödigt fördyras.
Landsbygdsföretagens kraftanskafning och kraftavsättning. Tarifer och anslutningsvillkor
I elkraftutredningens redogörelse nr 3 (s. 20—50, 94—109) ha behandlats utredningens undersökningar rörande företagens kraftanskaffning och kraftavsättning, avseende åren omkring 1944 och 1950. Undersöknings— resultaten ha framlagts översiktligt i tabeller, diagram och bilder. I det föl- jande skola vissa slutsatser ur nämnda redogörelse framföras sammanfatt- ningsvis. Därj ämte skola kompletterande synpunkter, framkomna genom det fortsatta utredningsarbetet, framläggas.
En stor del av distributionsföretagen på landsbygden täcka sitt behov av elkraft helt och hållet genom inköp från något storkraftföretag. År 1944 —— senare uppgift avseende hela landet saknas —— utgjorde de totalinköpande landsbygdsföretagen i riket 65 % av samtliga landsbygdsföretag med totalt 46 % av landsbygdens förbrukare. Av alla landsbygdsföretag erhöllo 22 % råkraft direkt från statens vattenfallsverk och 25 % direkt från något annat storkraftföretag. I allmänhet ha även de distributörer, som hämta sin rå- kraft från mindre företag, möjlighet att erhålla tillräckligt med kraft, efter- som så gott som samtliga råkraftlevererande företag numera ha anknytning till- riksnätet. Detsamma gäller i regel de delinköpande företagen, dvs. före-
tag med egen kraftkälla, som inköpa tillskottskraft från annat håll. Av dessa delinköpande landsbygdsföretag, år 1944 tillhopa ca 460 i hela landet eller 13 % av landsbygdsföretagen, ha många från början varit självförsör- jande. Det ökade kraftbehovet har emellertid sedermera föranlett anknyt- ning till ett eller flera andra företag. Det är ej ovanligt, att ett såsom del- inköpande betecknat företag under vissa tider avstår en del kraft från det egna kraftverket och att alltså, om än i mindre utsträckning, ömsesidigt kraftutbyte äger rum mellan företagen.
Utvecklingen efter år 1944 har lett till en minskning, totalt sett, av an- talet landsbygdsföretag. Procenttalen i ovanstående sammanhang torde emellertid hittills icke ha ändrats i någon nämnvärd utsträckning.
Missförhållanden i fråga om distributionsföretagens kraftanskaffning förekomma huvudsakligen inom kategorien självförsörjande företag och då främst bland dem, som icke ha anknytning till riksnätet eller till lokala vattenkraftcentraler av tillräcklig storlek. Allt eftersom elektrifieringen ut- sträckts ha förekommande lokala kraftanläggningar med begränsade resur- ser kunnat anslutas till de större näten och detta har ofta medfört att den lokala anläggningen nedlagts. Antalet företag med enbart egna, fristående kraftstationer utgjorde år 1944 omkring 650 dvs. 19 % av landsbygdsföre- tagen. Dessa betjänade dock endast 7 % av antalet landsbygdsförbrukare. Härvidlag har utvecklingen fram till år 1950 lett till en märkbar reducering så att sistnämnda år 13 % av antalet företag, representerande 3 % av an— talet förbrukare, fick kraft från fristående kraftstationer. Särskilt i vissa delar av Norrland men även annorstädes, exempelvis i Värmlands och Öre- bro län, voro dylika småföretag ännu förhållandevis vanliga. Den omstän- digheten, att ifrågavarande lokala kraftstationer vanligen äro utbyggda i vattendrag med tidvis otillräcklig vattentillgång, medför påtagliga olägen- heter för förbrukarna. Det förekommer sålunda inom dylika företag, att användningen av elkraft särskilt för motordrift inskränkes till vissa korta tider på dygnet eller på grund av säsongvariationerna i krafttillgången helt förbjudes under vissa årstider. Småindustri och hantverk ha givetvis under sådana förhållanden knappast möjligheter att inrättas eller utvecklas i dy- lika bygder. En nödvändig förutsättning för att ernå drägliga kraftförsörj- ningsförhållanden är, att ifrågavarande företag anslutas till riksnätet. Det kan också förväntas att denna fråga inom en nära framtid skall bli tillfreds— ställande löst i samband med elektrifieringens fortgående utsträckning till mellanliggande oelektrifierade områden.
' Av den riksöversikt, som lämnats i redogörelse nr 3, framgår att priset på elektrisk kraft uppvisar tämligen stora variationer på skilda orter. Detta beror i första hand på att leverantörernas självkostnader för kraftens till- handahållande på förbrukningsplatsen växla, särskilt på grund av olikheter i överföringen till förbrukningsområdet, och i avsättningsförhållandena inom förbrukningsområdet. Till de rådande olikheterna bidrar emellertid
.. —::M.mim.—H—_mn.f_ -... =.
| l l | »
även en mängd andra omständigheter. Den elektriska kraften användes på olika håll i landet och inom olika företags avsättningsområden i varie- rande utsträckning för olika ändamål. Detta sammanhänger med tariffernas utformning, kraftanläggningarnas standard och kvaliteten på den överför- da kraften, behovet av och möjligheterna att använda densamma för olika ändamål inom jordbruk, hantverk och småindustri, bostadshushåll etc. för maskinell drift. belysning, matlagning och andra uppvärmningsändamål m. m. Den specifika energiförbrukningen och medelpriset för kraften äro av naturliga skäl starkt beroende av varandra på så sätt att med en hög förbrukning som regel följer ett lågt medelpris och tvärtom.
Vad till en början kostnaderna för råkraft beträffar har det framhållits, såväl i redogörelse nr 3 som härovan i kapitel 2, att en viss, landsomfattande normalisering av engrostarifferna successivt kommit till stånd. Vattenfalls- styrelsens taxepolitik har ofta följts även av andra leverantörer. Resultatet av denna utveckling har blivit en tämligen god enhetlighet ifråga om rå- kraftpriset inom Norrland, Mellansverige respektive Sydsverige med en måttlig stegring av priset från norr till söder.
Den relativa enhetlighet, som sålunda utan något särskilt standardise- ringsarbete har vunnits beträffande råkrafttarifferna, har emellertid ännu icke helt kunnat åstadkommas ifråga om de för detaljdistributionen till- lämpade tarifferna, ehuru stora standardiseringsvinster ändock kan sägas ha uppnåtts.
Elkraftutredningens tariffinventering avseende åren 1943—1944 visade, att detaljtariffer av de mest skiftande typer användes och att bl. a. på grund härav de olika företagens inkomster per kWh detaljdistribuerad energi varierade betydligt. Medelpriserna hos olika storleksgrupper av lands- bygdsföretag resp. hos landsbygdsföretagen i de olika länen varierade avse- värt, som framgår bl. a. av tabeller och bilder i redogörelse nr 3. För samt- liga landsbygdsföretag utgjorde medelpriset vid tiden för undersökningen 14 öre/kWh. Motsvarande värde för stadsföretagen var 12 öre/kWh. Pris— nivån var sålunda — och är givetvis fortfarande —— högre på landsbygden än i städerna, vilket i första hand beror på skillnaden i distributionskostna— der, i sin tur bl. a. påverkad av den lägre förbrukningsintensiteten på lands- bygden än i städerna. Det är emellertid att märka, att vid medelprisberäk- ningen hänsyn icke tagits till engångsavgifterna, vilka egentligen före- komma endast på landsbygden. I verkligheten lågo sålunda medelpriserna för landsbygden än högre än vad tariffinventeringens siffror utvisa.
Av undersökningarna framgick, att de s. k. topprisföretagen —— företag med särskilt hög prisnivå —— vanligen voro att finna inom de minsta före- tagsgrupperna. Någon utpräglad tendens till att topprisföretagen företrä- desvis skulle tillhöra någon särskild företagstyp kunde ej förmärkas, även om typen »enskild person» uppvisade förhållandevis något större andel än övriga typer. Ej heller kunde något utpräglat samband mellan befolk-
ningstätheten inom de olika länens landsbygd och genomsnittspriscrna konstateras, vilket dock torde få anses bero på speciella orsaker.
Elkraftutredningens undersökningar visade, att prissättningen tidigare ofta varit hämmande för ökad elanvändning. Det är emellertid klart, att även på detta område en betydande utveckling skett, i synnerhet på lands- bygden, varvid den ökade användningen av moderna detaljtariffer har haft en väsentlig inverkan. De av elkraftutredningen år 1947 rekommenderade standardtarifferna (SOU 1947: 4) tillämpas numera över hela landet i för- hållandevis stor omfattning. Speciellt inom de delar av landet, där utveck- lingsfrämjande tariffer av liknande typ hittills använts i mindre utsträck- ning, skapas genom införande av moderna tariffer möjligheter till sänkt medelpris för detaljdistribuerad kraft och till ökad specifik energiförbruk- ning. En reservation rörande normaltariffens införande får dock göras med hänsyn till det förhållandet, att denna tariff på vissa håll tillämpas med en del tilläggsbestämmelser av sådan art, att man där i realiteten infört andra tariffer, som, speciellt i avseende på nyanslutning, kunna vara av mindre gynnsam karaktär. (Se redogörelse nr 3 s. 35—50).
I bilaga 8 i redogörelse nr 3 har angivits de grundavgifter i den s. k. nor- maltariffen, som i början av år 1952 tillämpades av ett 50-tal tillfrågade större landsbygdsföretag. Grundavgifterna för dessa företag varierade mel- lan 7 och 10 kr/Nte. Det må påpekas, att normaltariffen icke avser att standardisera grundavgiften. Denna bör nämligen vid varje företag bestäm- mas så, att den tillsammans med de standardiserade abonnent- och energi- avgifterna täcker företagets totala årskostnader för den detaljdistribuerade kraften. I många fall, speciellt inom småföretagen, torde missuppfattningar i detta avseende ha förelegat och man har ansett sig skyldig att välja en bestämd grundavgift, exempelvis den, som statens vattenfallsverk tillämpar (8: 50 kr/Nte år 1952). Om självkostnaderna därigenom icke blivit täckta har företaget eventuellt kompenserat sig genom att taga ut extra engångs— avgifter av något slag. Detta har givetvis icke varit avsikten med normal- tariffen.
Beträffande distributionsverksamhetens självkostnader må i detta sam— manhang erinras om vad som redan sagts i kap. 4 s. 119 om kostnaderna för anläggningarnas förnyelse. Särskilt de mindre företagen ha f. n. svårigheter att på ett tillfredsställande sätt få täckning för de totala själv- kostnaderna genom kraftförsäljningsinkomsterna, delvis beroende på de begränsade möjligheterna till skattefria avskrivningar. En anpassning av tarifferna till de totala självkostnaderna skulle med säkerhet, även om någon särskild skattekostnad icke behövde medräknas, i mycket stor ut- sträckning medföra väsentliga tariffhöjningar. Det är givet att den rena landsbygden, och särskilt den glesbebyggda delen av densamma, härvidlag ligger sämst till. Endast under den förutsättningen att landsbygdsföretagen inom sina distributionsområden även ha delområden med någorlunda tät
bebyggelse eller i övrigt även ha konsumenter, vilkas förseende med elkraft ur kostnadssynpunkt ställer sig någorlunda gynnsam, kan verksamheten beräknas bli skött på ett tillfredsställande sätt utan alltför höga elkraft- priser eller stadigvarande stöd utifrån. Möjligheter till en önskvärd utjäm- ning av distributionskostnaderna böra sålunda finnas.
Erfarenheterna av normaltariffen och de övriga av elkraftutredningen rekommenderade standardtarifferna torde i huvudsak kunna anses vara ' mycket goda. Detta utesluter emellertid icke att önskemål framkommit om | såväl justeringar som kompletteringar i form av utsträckt standardisering. Dylika justeringar och kompletteringar kunna anses erforderliga främst ifråga om tariffernas anpassning till ett variabelt penningvärde, ifråga om tariffenhetsberäkningen för vissa grupper av konsumenter samt ifråga om uttagandet av anslutningsavgifter och andra engångsavgifter.
Genom skrivelse den 9 november 1951 till Svenska elverksföreningen har elkraftutredningen anhållit om föreningens medverkan till en översyn av standardtarifferna. Arbetet med denna översyn pågår fortfarande och det är elkraftutredningens avsikt att i ett kommande särbetänkande framlägga förslag till sådana ändringar och kompletteringar till tariffstandardise- ringen, som efter avslutad översyn befinnas lämpliga.
Landsbygdsföretagens ekonomiska förhållanden
I redogörelse nr 3 ha redovisats vissa undersökningar rörande företagens ekonomiska förhållanden. Det framgår därav, att landsbygdsföretagens eko- nomiska förhållanden, bokföringsmässigt sett, från att åren närmast efter första världskriget ofta ha varit ansträngda successivt förbättrats under mellankrigstiden. Under 1930-talet betraktades det aktuella ekonomiska läget såsom för flertalet landsbygdsföretag gynnsamt. Den successiva steg- ringen av elkraftförbrukningen på landsbygden medförde bl. a. sänkta me- delpriser för råkraften och ökad utnyttjning av distributionsanläggningarna. Fram till slutet av 1930—talet var dessutom materieltillgången god och byggnadskostnaderna måttliga, varigenom förutsättningarna för erforder- lig successiv förstärkning av näten voro goda. Annorlunda blevo förhållan- dena i sistnämnda avseende under de senare krigsåren och under efterkrigs- tiden. Den tilltagande knappheten på materiel och de stigande byggnads- kostnaderna medförde då en eftersläpning beträffande anläggningarnas så- väl underhåll som förstärkning och sålunda en minskning av den marginal i nätens överföringsförmåga, som tidigare fanns. Genom den alltjämt starkt ökande elkraftförbrukningen torde emellertid även under denna utveck- lingsperiod landsbygdsföretagens ekonomiska ställning snarare ha förbätt- rats än försämrats, rent balanstekniskt sett. Penningvärdesförsämringen under de senaste åren har dock verkat ogynnsam på ekonomin, särskilt som taxehöjningar försvårats genom det under en tid rådande prisstoppet.
Stickprovsundersökningar gåvo vid handen att distributionsföretagens låneskuld i förhållande till anläggningskostnaderna år 1948 var relativt obe- tydlig. En undersökning av företagens likviditet samma år visade att till— gångarna som regel något överstego skulderna. Saldona voro emellertid vanligen obetydliga och det synes som om företagen strävat efter att medelst taxeregleringar göra sig skuldfria men samtidigt utan nämnvärda disponibla tillgångar.
Företagens rent balanstekniska ekonomiska ställning torde sålunda, åt— minstone fram till för några år sedan, ha varit genomgående god. De senaste årens utveckling torde ej heller nämnvärt ha ändrat detta förhållande. Det måste emellertid starkt framhållas, att en skenbart god ekonomisk ställ- ning mycket väl kan uppkomma på bekostnad av distributionsnätens under- håll. Den verkställda bedömningen av nätens tekniska tillstånd ger till- sammans med ovan refererade studium av företagens ekonomiska förhål- landen tydligt vid handen att så blivit fallet i mycket stor utsträckning. De senare årens utveckling i fråga om materieltillgång och byggnadskostnader å ena sidan och landsbygdens elkraftbehov å andra har på många håll lett till ökad eftersläpning i fråga om underhåll och erforderlig förstärkning av landsbygdsnäten. Det finnes därför många småföretag med till synes ordnad ekonomi, vilkas ställning dock är så ogynnsam, att erforderlig upp- rustning av distributionsnäten ej kan ske utan hjälp i någon form.
Fortsatt landsbygdselektrifiering
I runt tal 30 000 bostadshushåll på den svenska landsbygden eller ca 3 % av samtliga landsbygdshushåll äro f. n. oelektrifierade. (Jfr kap. 5 s. 149 och kap. 11 s. 211.) Elektrifieringsgraden för landsbygden är alltså ca 97 %, vilket innebär att Sverige, trots landets glesa bebyggelse, ifråga om extensiv elektrifiering intar en av de främsta platserna bland nationerna. Detta betyder emellertid icke att nyelektrifieringsverksamheten i vårt land skulle vara avslutad. Som framhållits i flera olika sammanhang är det av stor betydelse för näringslivet på landsbygden och för befolkningens levnads- standard — icke minst i de glesbebyggda delarna av landet — samt därige- nom också för möjligheterna att förhindra en fortsatt avfolkning av sådan bebyggelse, som ur samhällelig synpunkt bör bestå, att elektrifieringen får största möjliga utbredning. Även om givetvis icke all bebyggelse i landet kan eller bör elektrifieras — en avflyttning från avlägsen bebyggelse eller enstaka lägenheter kan och bör naturligtvis icke under alla förhållanden hållas tillbaka — så torde man kunna utgå ifrån att sannolikt minst 15 000 lägenheter i landet med omkring 100 000 normaltariffenheter ytterligare böra elektrifieras, vartill givetvis kommer nybebyggelsen, som företrädes- vis sker inom förut elektrifierade bygder. Restelektrifieringen —— alltså med bortseende från nybebyggelsens elektrifiering .— beräknas med hänsyn till
nu rådande priser- och förhållanden i övrigt draga en kostnad av genom- snittligt minst 600 kronor per tariffenhet eller totalt minst 60 milj. kronor, i vilket belopp konsumenternas installationskostnader ej äro medräknade. Elektrifieringens utveckling såväl extensivt som intensivt bör i första hand vara en angelägenhet för vederbörande distributionsföretag. Dessa böra sålunda av egna fonderade eller upplånade medel bekosta distribu— tionsnätets såväl utvidgning som förstärkning. Kapitalanskaffning genom tillskott utifrån i form av bidrag i någon form från stat eller kommun etc. bör ifrågakomma endast om och i den mån en investering beräknas icke bli räntabel inom rimlig tid. Det kan vidare synas skäligt att ett företag, som t. ex. på grund av goda naturliga förutsättningar kunnat konsolidera sin ekonomiska ställning, bör få vidkännas större insatser för att tillgodose det allmänna intresset av elektrifieringens fortsatta utbredning än ett gles- bygdsföretag med svag ekonomi, som arbetar på självkostnadsgränsen. Rent allmänt torde man kunna påstå, att särskilt de större kraftföretagen, även om de bedriva huvudsakligen landsbygdsdistribution, ha goda ekono- miska möjligheter att medelst — förutom enligt praxis utgående anslut— ningsavgifter — egna fonderade medel eller utnyttjande av föreliggande lånemöjligheter finansiera en fortsatt landsbygdselektrifiering inom sina försörjningsområden. Härvid bortses från sådana hinder som bestå i knapp- het på materiel och arbetskraft eller legala investeringsbegränsningar. En betydelsefull insats har utan tvekan gjorts icke blott av vattenfallsstyrelsen utan även av en del enskilda kraftföretag för elektrifiering också av sådana bygder, där kraftavsättningen måste förutses bli ringa och vinsten obefintlig. Det är emellertid samtidigt uppenbart att man icke bör ställa kravet på en i och för sig förlustbringande elektrifiering alltför högt eller med andra ord kräva att ett distributionsföretag, även när möjligheter därtill finnas, alltid skall genom utjämning med sina bättre distributionsområden ensamt svara för kostnadstäckningen av en dyrbar glesbygdselektrifiering, som ej kan bli räntabel. För de mindre företagen saknas dessutom i regel möjlig- het att med tillämpning av rimliga tariffer på egen hand ombesörja en dylik elektrifiering. Om ett företags egna fonderade eller eljest tillgängliga medel ej förslå, kan kapitalanskaffning för utvidgning av rörelsen ske på olika sätt, exem- pelvis genom 3) insatser av nya andelsägare i företaget och av äldre andelsägare vid större utvidgning av elanslutningen dvs. ökning av tariffenhetstalet (en— gångsavgifter av medlemmar i kooperativa företag resp. nyemission av aktier i aktiebolag),
b) anslutningsavgifter vid nyanslutning av abonnenter respektive medlem- mar i kooperativa företag,
c) lån,
d) bidrag genom statens medverkan,
e) bidrag från kommun, av regleringsmedel o. d.
De under a) och b) nämnda formerna för kapitalanskaffning ha tidigare i olika sammanhang berörts, bl. a. i redogörelse nr 3 (s. 45—50) i samband med behandlingen av engångsavgifterna. Dessa förslå i regel icke för den kapitalkrävande restelektrifieringen på landsbygden, utan företagen få där- för ofta i stor utsträckning använda lånemedel eller lita till bidrag från stat och kommun.
Enligt nu tillämpade regler för statsbidrag till befrämjande av landsbyg- dens elektrifiering, för vilka redogjorts i kap. 5 (s. 149—153), kan bidrag ut— gå för nyelektrifiering så snart den specifika anläggningskostnaden för ett särskilt elektrifieringsprojekt överskrider en fixerad gräns. Någon pröv— ning av företagets behov av ekonomiskt stöd med hänsyn tagen till dess totala verksamhet sker ej. I proposition vid 1940 års riksdag uttalades bl. a., att det begärda anslaget borde användas för statsbidrag till elektrifierings- företag, vilka befunnos vara särskilt förtjänta och i behov av hjälp, samt att man icke borde bortse från befolkningens ekonomiska bärkraft i de trakter, där elektrifiering skulle ske. Det torde vara klart att man härvid avsåg en viss utjämning av kostnaderna inom företagets hela distributions— område. Att man likväl avstått från en behovsprövning i denna bemärkelse beror på, såsom torde framgå av den i kap. 5 refererade utredningen, att den icke kunde förenas med den praktiska förenkling, som användandet av en siffermässigt fastlagd subventionsnorm innebar. Man utgick därvid även ifrån att behovsprövningen skulle i viss mån kunna undvaras, om undre bidragsgränsen sattes så högt att endast relativt dyra elektrifieringar bleve subventionerade.
Den senast genomförda höjningen av undre statsbidragsgränsen till 150 kr. per Nte innebar som nämnts i kap. 5 icke ett återställande av denna gräns till sin ursprungliga reella nivå. Då därtill kommer att den specifika anläggningskostnaden ökat, icke endast till följd av penningvärdets för- sämring utan även beroende på att den återstående elektrifieringen avser allt mera svårelektrifierbara områden, är det förklarligt, att huvuddelen av alla landsbygdselektrifieringar numera äro statsbidragsberättigade. År 1940 torde statsbidragsgränsen ha legat ungefär 50 % över den då rådande normalkostnaden för en nyelektrifiering — vilket sålunda motiverade att man kunde förenkla behovsprövningen — men nu ligger statsbidragsgrän- sen betydligt under den kostnad, som får anses vara normal för en ny- elektrifiering. En av anledningarna till att man ansåg sig kunna utdela statsbidrag utan behovsprövning i vidare bemärkelse har alltså bortfallit.
Den omständigheten att statsbidrag utgår utan egentlig behovsprövning kan innebära, att andra möjliga och lämpliga utvägar för kapitalanskaff— ning lätt förbises. Även företag, som äro synnerligen kapitalstarka eller kreditvärdiga och där utjämningsmöjligheterna med bättre distributions— områden äro mycket goda, kunna nämligen erhålla statsbidrag så snart
ett speciellt elektrifieringsprojekt siffermässigt uppfyller kostnadsvillkoren enligt gällande bidragsregler. Som framgår av det ovan sagda finnes skäl att i viss utsträckning ekonomiskt understödja nyelektrifieringar även i dessa fall men bedömningen bör ändock kunna vara mera restriktiv och stödet mindre, än då det gäller ekonomiskt svaga företag, som på grund av distributionens karaktär nödgas hålla väsentligt högre tariffer. Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag stadgas bland annat att bi- dragstagaren skall förplikta sig »att — därest genom ökad anslutning eller annan omständighet skillnaden mellan anläggningskostnaden och stats- bidraget befinnes per normaltariffenhet räknat hava nedgått under 150 kro- nor — till statsverket återbära det mot kostnadsminskningen svarande be- loppet, skolande sådan skyldighet dock endast föreligga såvida Kommers- kollegium — ifråga om företag i annan än statlig eller kommunal ägo efter ! prövning av bidragstagarens ekonomiska ställning — funnit skäligt medde— la föreskrift om återbäring». Utan att närmare gå in på innebörden av i detta villkor skulle det teoretiskt kunna sägas, att ett statsbidrag utgör : ett räntefritt lån, som är eller kan bli förenat med återbetalningsskyldighet. l Erfarenheten hittills har emellertid visat, att denna omständighet som regel ' icke har någon praktisk betydelse. Någon återbetalning har sålunda, bort- sett från några rena undantagsfall, icke krävts och ej heller skett. I skatte— hänseende ha de företag, som erhållit statsbidrag, för övrigt ej heller med- givits rätten att skattefritt göra årliga avskrivningar av de anläggningar, som finansierats med statsbidrag, låt vara att de ej heller så ofta ha begärt detta. I ett den 2 mars 1951 avgivet yttrande över riksdagsmotioner (I: 48 och II: 31) om vidgad rätt till statsbidrag för elektrifieringsföretag på landsbyg- den förordade elkraftutredningen en översyn av bidragsgrunderna med hän- syn till under senare tid inträdda ändringar beträffande den återstående elektrifieringens art och omfattning och den allmänna kostnadsnivån för elektrifiering. De ändringar i bidragsgrunderna, som sedan dess ha skett, ta emellertid ej tillräcklig hänsyn till att restelektrifieringen sedan år 1940 ändrat karaktär och nu ankommer mera sällan på nystartade kooperativa sammanslutningar av bygdens befolkning än på större kraftbolag' eller eljest ekonomiskt konsoliderade distributionsföretag. Enligt elkraftutredningens mening är tiden nu inne för en mera djupgående omprövning av bidrags- grunderna, varvid i första hand frågan om införande av behovsprövning i vidare bemärkelse bör övervägas.
Det har ovan berörts att anläggningar, som helt eller delvis finansierats med hjälp av statsbidrag, ur taxeringssynpunkt icke kunna avskrivas till den del, som motsvarar bidraget. Om förnyelsemedel ändock genom kraft- försäljningsinkomsterna uttagas även för denna del, medför detta beskatt— ning enligt gällande skattelagar. Detta förhållande har redan tidigare på- pekats av elkraftutredningen i dess skrivelse den 26 januari 1953 angående
statligt stöd åt upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden. Förhållandet kommer även att beröras i efterföljande avsnitt av detta kapitel. Det bör emellertid här påpekas att nämnda skatteproblem sanno- likt medverkar till, att den ekonomiska skötseln av de mindre distribu- tionsföretagen ofta är sådan, att den resulterar i anläggningarnas förfall. Det synes nödvändigt att även detta problem beaktas i samband med en omprövning av bidragsreglerna. Elkraftutredningen har i den ovan om- talade skrivelsen rekommenderat, att statligt stöd för upprustning av be- fintliga distributionsnät normalt skall lämnas som lån, vilket till erforderlig del skall vara räntefritt. Därigenom behöva, i vad det gäller det statliga stödet, inga skattetekniska svårigheter uppstå att i självkostnaderna med- räkna även förnyelsekostnaderna. (Elkraftutredningen får i detta samman— hang hänvisa till sina principiella uttalanden i kap. 4 (s. 119—124) angå- ende självkostnader och kostnadstäckning.) Ehuru enbart därigenom icke någon egentlig förbättring i ekonomiskt hänseende vinnes kan det, med hänsyn till de psykologiska faktorerna, ifrågasättas huruvida även nyelek- trifieringsstödet för framtiden för mera normala fall borde få formen räntefritt län.
Om stödbeloppet i form av räntefritt lån ges samma storlek som bidra- get enligt nuvarande regler, minskar självfallet stödverkan i de proportio- ner, som bestämmas av amorteringen. Elkraftpriset inom det företag som utför nyelektrifieringen bör emellertid kunna justeras med beaktande av totalekonomin. Statens uppoffring för nyelektrifieringen blir mindre och företagets eller konsumenternas uppoffring i motsvarande mån större. Där goda möjligheter föreligga till ekonomisk utjämning mellan gynnsamma distributionsområden samt mindre gynnsamma, ännu icke elektrifierade områden kan det rent principiellt med hänsyn till det ovan sagda synas riktigt att nyelektrifieringsstödet får denna begränsade verkan.
Det bör självfallet beaktas att den nu återstående nyelektrifieringen har förhållandevis liten omfattning, vilket talar för att icke nu införa sådana ändringar i bidragsprinciperna, som icke anses nödvändiga.
De befintliga landsbygdsnätens upprustning
Statsbidrag från anslaget till befrämjande av landsbygdens elektrifiering avses i princip endast för nyelektrifiering. Mångenstädes på landsbygden gör sig emellertid behovet av förstärkningar av redan befintliga nät starkt gällande. Detta gäller särskilt områden, där elektrifiering skett under dyr- tiden i samband med första världskriget —— alltså utan statsbidrag — och ofta endast för belysning och med underhaltig materiel. I de talrika fall, där anläggningarnas underhåll blivit eftersatt eller där erforderliga nätför- stärkningar icke gjorts, föreligga betydande investeringsbehov. Ett till- godoseende av dessa kan innebära mycket svårlösta finansieringsproblem,
i 5 l l !
__._2.5_£:-...._ .:.va .nu-..... ___.
> far.—mmm.. . ,,,,
trots att distributionsföretagens ekonomi skenbart är god. I verkligheten kan läget ofta vara prekärt, beroende på att medel för även de allra nöd- vändigaste upprustningsåtgärderna saknas och ej utan stora svårigheter kunna anskaffas vare sig genom lån eller på annat sätt.
Elkraftutredningens tidigare förslag
| Elkraftutredningen har tidigare i särskilda skrivelser ingående behand- lat dessa problem. I förutnämnda skrivelse till chefen för kommunikations- departementet den 27 november 1950 redogjorde sålunda utredningen för sina synpunkter på behovet av upprustning av landsbygdsdistributionen , samt finansieringen härav. På särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t verkställde elkraftutredningen sedermera en förnyad undersökning rörande samma problem och framlade resultatet härav i underdånig skrivelse den 26 januari 1953. I båda skrivelserna lämnade utredningen förslag till provisoriska stat- liga åtgärder för stöd åt en allmän upprustning av distributionsnäten på landsbygden. Ifråga om finansieringsproblemen framhöll elkraftutredningen i sin skri- velse den 26 januari 1953 i huvudsak följande.
Upprustningens finansiering
De kooperativa distributionsföretagen ha som regel finansierat sina anlägg- ningar åtminstone till en del genom kontanta engångsavgifter, insatser, från kon- sumenterna—delägarna. Härigenom ha i princip tarifferna —— för föreningsmed- lemmarna — kunnat hållas lägre än om motsvarande anläggningskapital skulle anskaffats genom lån. Engångsavgifterna ha nämligen, till skillnad från lånet, icke behövt förräntas genom kraftförsäljningsinkomsterna. I en del fall har man ej heller räknat med avskrivning av motsvarande anläggningsdelar, som anskaf- fats genom engångsavgifter, vilket sålunda i realiteten inneburit en kapitalför- brukning så att nytt kapital — genom förnyade engångsavgifter eller län — fått anskaffas efter hand som nätet på grund av sin förslitning måst förnyas. I de övriga fallen, där man genom kraftförsäljningsinkomsterna fått möjlighet till av- skrivning av anläggningarna, har man därmed fått medel (även om de i allmänhet icke, bl. a. med hänsyn till penningvärdesförsämringar, varit tillräckliga) till förfogande för nätets successiva förnyelse.
Enligt elkraftutredningens mening är det önskvärt, att ett distributionsföre- tags tariffer äro så avpassade, att de ge företaget nödiga inkomster för anlägg- ningarnas såväl underhåll som successiva förnyelse. Men anläggningarna behöva icke endast underhållas och förnyas, de behöva även successivt förstärkas med hänsyn till belastningsökningen. Även till den begränsade, successiva förstärkning, som omtalas i elkraftutredningens förslag till standardtariffer (SOU 1947:4, sidor- na 77—79), är det lämpligt, att medel anskaffas genom kraftförsäljningsinkoms- terna. Med en sådan taxepolitik har företaget möjlighet att, under förutsättning av en normal belastningstillväxt och icke alltför kraftiga penningvärdesförånd- ringar, kontinuerligt bedriva sin kraftförsörjningsverksamhet utan språngvisa och för konsumenterna besvärande och svål-förståeliga tariffhöjningar eller förnyade
engångsavgifter. Därigenom erhålles även kontroll på längre sikt av att företagets ekonomi är tillfredsställande. (Vid nyanslutningar eller onormala belastningsök- ningar erfordras självfallet kapitaltillskott, som till en del kunna behöva täckas genom engångsavgifter.)
Genom en lämplig ekonomisk skötsel av företaget bör det göras möjligt att utan ekonomisk olägenhet — såsom tillkommande beskattning -— hålla tarifferna i princip konstanta, oberoende av växlingar i behovet av underhålls-, förnyelse- och förstärkningsarbeten till följd av nätets ålder och tekniska tillstånd samt normala belastningsökningar.
Efter nybyggnad eller fullständig upprustning av ett distributionsnät äro till en början utgifterna för nätets underhåll, förnyelse och förstärkning låga för att sedermera, efter hand som materielen förslites, växa. Taxorna böra, som nämnts, redan från början avpassas så, att de —— under förutsättning av konstant penning- värde och i huvudsak oförändrade distributionsförhållanden -— utan att företaget behöver tillföras nya kapitaltillskott täcka de totala nätutgifterna på lång sikt. För att de totala kostnaderna för nätet, inberäknat avskrivningar, skola hållas i nivå med kraftförsäljningsinkomsterna, varigenom sålunda det beskattningsbara överskottet blir lågt eller lika med noll, fordras då -— speciellt vid företag, som icke äro så stora att kostnaderna kunna tidsmässigt uppdelas mellan olika delom- råden — att avskrivningarna till en början äro förhållandevis stora för att seder- mera successivt sjunka. Man torde som regel icke genom en plan för hunden avskrivning kunna i önskvärd utsträckning anpassa denna efter nämnda förhål- landen. Med fri avskrivning är emellertid anpassning möjlig. Emedan den fria avskrivningen sålunda för företag av denna typ erbjuder väsentliga fördelar, torde den i allmänhet böra eftersträvas. Det må anföras, att de företag som här åsyftas, icke ha någon nämnvärd ekonomisk styrka och att deras tariffer icke skola lämna inkomster, som nämnvärt överskrida deras självkostnader. Då de totala avgif- terna för den försålda kraften därjämte måste vara måttliga, saknas anledning till att sådana företags verksamhet skall annat än i minsta möjliga mån belastas med skatter. Bl. a. med hänsyn till det sagda kan det måhända visa sig lämpligt, att som villkor för statligt stöd föreskriva, att bokföring enligt enhetliga prin- ciper införes.
De kooperativa distributionsföretag, som genom sin taxepolitik ej erhållit medel för anläggningarnas underhåll, förnyelse och normala förstärkning, böra nu, om deras nät äro i otillfredsställande skick, principiellt i högre grad än om större avgifter uttagits, finansiera upprustning inklusive erforderlig förstärkning genom företagets eventuella likvida tillgångar, förnyade engångsavgifter eller normalt räntebärande lån —— i det följande tillsammans benämnda »eget kapitaltillskott». Detta har dock som regel icke stått klart för delägarna-konsumenterna, varför betydande svårigheter ofta föreligga i varje fall att uttaga nya engångsavgifter. Därtill medverkar det förhållandet, att företagen i regel successivt fått nya kon- sumenter under årens lopp och gjort tillhörande nätutvidgningar. Det är då oftast omöjligt att åstadkomma full rättvisa vid uttagandet av nya engångsavgifter och samtidigt få tillfredsställande finansieringsunderlag för erforderliga ombyggnader. Om upprustningsarbetena finansieras i större utsträckning medelst lån, måste tarifferna höjas så, att de räcka för förräntning av dessa lån. Bortsett från de nu rådande, betydande svårigheterna —— bl. a. med hänsyn till de ekonomiska säkerhetskraven _ att över huvud taget få lån för dessa ändamål uppträder då i dagens läge den olägenheten, att höjningar av tarifferna för nämnda ändamål sammanfalla i tiden med behovet av att höja tarifferna även på grund av steg- rade driftskostnader och råkraftkostnader. Därtill kommer att tarifferna i och
för sig måste bli relativt höga på grund av nuvarande uppdrivna byggnadskost- nader. För att upprustningen skall komma till stånd är det därför nödvändigt, att möjligheter skapas till såväl normalt räntebärande lån på enklare villkor än hittills som räntefria län eller bidrag utifrån. I pengar räknat torde de ränte— bärande lånen kunna överväga, emedan huvuddelen av det totalt erforderliga kapitalet med säkerhet kan göras räntabel genom företagens distributionsverk- samhet.
Anläggningar, som finansierats helt eller delvis med hjälp av statsbidrag, kunna ur taxeringssynpunkt icke avskrivas till den del, som motsvarar bidraget _ då icke detta upptages som inkomst. Om förnyelsemedel ändock genom kraftförsälj- ningsinkomsterna uttages för hela den ursprungligt anläggningskostnaden, med- för detta enligt gällande skattelagar beskattning. Enligt elkraftutredningens upp- fattning utgör detta förhållande en allvarlig olägenhet för kraftförsörjningen inom de mera svårelektrifierade delar av landsbygden, där statsbidrag för distributions- nätens byggande eller upprustning äro motiverade. Härigenom blir nämligen en strävan från bygden-s sida att för framtiden ordna sin kraftförsörjning på egen hand med successiva avsättningar för nätens vidmakthållande direkt motarbetad av staten. Åtgärder böra därför om möjligt vidtagas för att eliminera ovannämnda nackdelar.
Statsbidragen äro redan nu formellt förbundna med återbetalningsskyldighet och det torde icke kunna medföra några märkbara olägenheter om bidragen även reellt omformas till räntefria lån att amorteras eller återbetalas i sin helhet efter viss tid. Företagen skulle därigenom taxeringsmässigt få rätt att avskriva även de mot dessa lån svarande anläggningsdelarna och sålunda få möjlighet att utan ovannämnda skattekonsekvenser tillämpa taxor, som täcka även anläggningarnas förnyelse under förutsättning av någorlunda konstant penningvärde. Efterhand som ett räntefritt lån blivit återbetalat till staten får företaget begära nytt lån, dvs. förfara på samma sätt som efter åtenbetalning av ett normalt lån.
För staten innebär systemet med räntefria lån i stället för bidrag att det ut- lämnade kapitalet automatiskt kommer tillbaka och att före varje ny utbetalning ny undersökning kan göras beträffande det låntagande företagets ekonomiska förhållanden och behov av statligt stöd.
Med hänsyn till de tidigare nämnda nackdelarna med upptagande av förnyade engångsavgifter bör det icke förutsättas, att ett företag, som ursprungligen finan- sierats med engångsavgifter och som nu är i behov av nytt kapitaltillskott för anläggningarnas upprustning, skall fortsätta med detta finansieringssystem. En övergång till finansiering genom räntebärade lån bör kunna göras. Å andra sidan föreligger all anledning att för finansiering av upprustning utnyttja sådana för- nyade engångsavgifter, som konsumenterna frivilligt påtaga sig, antingen anled- ningen är den, att de därmed ernå en snabbare förbättring av sina distributions- förhållanden eller den, att de i gengäld erhålla lägre krafttaxa.
I vissa fall finns det anledning att sätta eget kapitaltillskott från företags- ägarna-konsumenterna som villkor för statligt räntefritt lån eller bidrag. Mot understödjande av nätupprustningarna med räntefritt kapital utifrån kan nämli- gen den invändningen riktas, att därmed incitament skapas för företagen att för- summa nätunderhållet och avsiktligt låta anläggningarna förfalla till dess att dylikt ekonomiskt stöd är motiverat för den erforderliga upprustningen. Vid kooperativt bedriven distribution få då konsumenterna under tiden betala mindre för kraften än de skulle fått göra, om underhållet skötts normalt. I sådana fall bör därför eget kapitaltillskott, beräknat med hänsyn till det underpris, som konsumenterna åtnjutit, kunna sättas som villkor för statligt räntefritt kapitaltill-
skott. Förutom att tidigare oberättigade förmåner därmed kunna kompenseras, torde förekomsten av en sådan föreskrift i varje fall minska risken för ett fram— tida försummande av nätunderhållet och därmed också undanröja nämnda in- vändning mot statligt understödjande av nätupprustningarna.
Det ovan sagda hänför sig i första hand till kooperativa företag. I princip samma förhållanden gälla även för icke-kooperativa distributionsföretag även om där frågan huruvida kapitaltillskottet på grund av tidigare underhållsförsummelse skall komma från företaget eller konsumenterna tillkommer och kan bedömas något olika. Att sätta engångsavgifler från konsumenterna hos icke—kooperativa företag som ett villkor för statligt räntefritt kapitaltillskott är icke lämpligt. Även när kapitaltillskottet från sådana konsumenter i princip kunde anses motiverade —— när tarifferna varit för låga för att möjliggöra underhåll samt normal förnyelse och förstärkning — måste hänsyn tagas till att konsumenterna icke genom med- bestämmanderätt i företaget haft möjlighet att påverka tariffsättningen och nät— arbetenas omfattning. (Vissa mellanformer ifråga om organisation förekomma dock, t. ex. aktiebolag, i vilka så gott som samtliga konsumenter äro aktieägare.)
Vid icke-kooperativa företag tillkommer det fallet, att tarifferna kunna ha varit tillräckligt höga för att möjliggöra förutom underhåll även successiv förnyelse och normal förstärkning, men att företagets ägare tagit ut alltför höga vinster och låtit nätet förfalla. Det kapitaltillskott från företaget, som även här bör sättas som villkor för statligt räntefritt kapitaltillskott, bör självfallet icke i ett dylikt fall avkrävas konsumenterna utan skall i princip tillhandahållas av företaget självt. Om svårighet föreligger för företagets ägare att ställa det erforderliga kapitalet till förfogande, bör det dock genom de förbättrade lånemöjligheterna bli möjligt för företaget att på egen bekostnad verkställa den upprustning, som blivit nödvändig genom tidigare försummat underhåll. Härvid kan företagets av— kastning för en kommande period sjunka till ett värde, som ligger under det normala. För det fall att företagets ägare icke är i stånd till eller önskar uppfylla på skälig grundval uppställda anspråk i nämnda avseende och gällande villkor för koncession icke äro uppfyllda _ exempelvis genom att de elektriska säker— hetsföreskrifterna åsidosatts kan koncessionen förklaras förverkad och distri- butionsverksamheten bli överlåten till annan. Nämnda förhållande torde även för företag av denna typ minska risken för ett framtida försummande av nätunder- hållet. :
Det må påpekas, att speciella frågor kunna uppstå, exempelvis vid förstärkning av rena belysningselektrifieringar, som av sociala eller andra skäl gjorts inom områden, som i själva verket kanske icke bort elektrifieras, då kostnaderna legat ovanför gränsen för vad som för närvarande kan anses rimligt. Att förstärka nätet till normal belastningsbarhct får i dylikt fall som regel anses ogenomförbart och bör betraktas som specialfall.
För täckning av upprustningskostnader ifrågakomma sålunda normala, ränte- bärande lån och räntefria kapitaltillskott. De senare kunna, förutom av likvida tillgångar hos företagen, utgöras av engångsavgifter från konsumenterna eller statliga räntefria län eller bidrag. Av skäl som anförts torde i detta sammanhang formen statligt räntefritt lån böra föredragas framför statsbidrag.
Förslag till principer för statligt finansiellt stöd åt upprustning av elektriska distributionsnät under provisorieliden
Storleken av det statliga räntefria kapitaltillskottet kan bestämmas efter två olika huvudprinciper, nämligen anläggningskostnadsprincipen, varvid kapitaltill-
skottet efter någon regel göres direkt beroende av upprustningsko'stnaden, eller årskostnadsprineipen, varvid kapitaltillskottet på ena eller andra sättet bestäm— mes med hänsyn till kostnaderna för den distribuerade kraften efter anläggning- arnas upprustning. Statligt räntebärande län är motiverat enbart då svårighet föreligger att på annat sätt anskaffa sådant kapital, som genom distributionsverk- samheten kan förräntas, och bör bestämmas med hänsyn härtill.
Att grunda tilldelningen av räntefritt kapital enbart på upprustningskostnaden har den fördelen, att reglerna kunna bli jämförelsevis enkla och i princip lika de hittills tillämpade reglerna för nyelektrifieringsbidrag. Å andra sidan får man med detta system icke den möjlighet att ta hänsyn till det verkliga behovet av statligt stöd, som erhålles då bedömningen grundar sig på årskostnaderna. Om upprustningsstödet skall möjliggöra icke endast att för tillfället rusla upp näten till önskvärd standard och belastningsbarhet utan även att näten för framtiden skola kunna bibehållas i gott tillstånd och detta med tillämpning av ett i någon mån utjämnat elkraftpris, måste hänsyn tagas till de verkliga kostnaderna för den distribuerade kraften efter upprustningens genomförande. Elkraftutredningen finner det därför önskvärt, att de räntefria kapitaltillskotten bestämmas med hänsyn till kostnaderna för den distribuerade kraften. Liknande synpunkter kunde självfallet också göras gällande beträffande bestämningen av stödet för nyelektrifiering, 'Inen elkraftutredningen finner ej anledning att upptaga denna fråga till behandling i föreliggande förslag för en provisorietid.
Vid bedömningen av ett företags behov av statligt stöd för upprustning av en större eller mindre del av sitt distributionsnät bör som regel företagets totala distributionsverksamhet tagas i betraktande, varigenom sålunda en utjämning av distributionsverksamhetens lönsamhet inom hela distributionsområdet som regel förutsättes. I konsekvens härmed förutsättes också, att ett distributionsföretag som regel skall tillämpa enhetliga tariffer inom hela sitt område.
Utöver ovanstående anser elkraftutredningen det ur rättvisesynpunkt vara ange- läget att vid bestämningen av det statliga stödet nödig hänsyn tages till de fakto- rer, som varit orsaken till nätets bristfälliga tillstånd. Därjämte bör skälig hänsyn även kunna tagas till olika sociala förhållanden, såsom befolkningens struktur och ekonomiska bärkraft.
För att det skall kunna bedömas, huruvida statligt stöd bör utgå till ett distri- butionsföretag för upprustning av dess nät, fordras i första hand kännedom om följande:
a) Nätets uppbyggnad och tillstånd, erforderliga upprustningsåtgärder och be- räknade kostnader härför.
b) Företagets tidigare finansiering och de tillämpade tarifferna, likvida till- gångar och kvarstående skulder.
c) Företagets möjlighet — bedömd efter en preliminär undersökning att täcka kostnaderna genom företagets likvida tillgångar, engångsavgifter från konsu- menterna eller banklån. (1) En med hänsyn till beräknad framtida kraftuttagning genomförd räntabilitets- kalkyl för företaget i sin helhet, utvisande vilken grundavgift i normaltariffen, som företaget behöver hålla, om inga räntefria kapitaltillskott erhållas. (Det förutsättes att standardtarifferna enligt elkraftutredningens förslag, SOU 1947:4 tillämpas.) I första hand måste företagen själva svara för att erforderliga uppgifter i dessa avseenden samlas. För att bistå företagen med erforderlig sakkunnig hjälp och för nödvändiga lokala undersökningar rörande olika förhållanden, som aktuali-
)
seras genom begäran om statligt stöd, erfordras tillgång till sakkunnig och opar- tisk personal med lokalkännedom.
Det beslutande organet, som förutsättes bli elberedningen, får med ledning av inkomna uppgifter och efter nödvändiga kompletterande undersökningar avgöra, om projektet bör samordnas med rationaliseringsåtgärder, som beröra även andra företag. Förutsatt att de föreslagna upprustningsåtgärderna kunna anses leda till rationella distributionsförhållanden, att åtgärderna äro lämpliga med hänsyn till teknisk standard och tänkbara kommande rationaliseringar i större skala samt att de angivna kostnaderna äro skäliga med hänsyn till gällande priser och rim- ] liga med hänsyn till nätets uppgift, får elberedningen härefter avgöra hur stor ; del av de erforderliga penningmedlen, som företaget rimligen självt bör anskaffa I respektive hur stor del, som kan tillskjutas av staten genom räntebärande lån '
!
respektive genom räntefritt kapitaltillskott.
Statligt stöd i ena eller andra formen bör principiellt, under ovannämnda förutsättningar, kunna utgå, om svårighet att på annat sätt anskaffa erforderligt kapital föreligger eller om ombyggnaden resulterar i en nödvändig, allmän pris— höjning inom företagets område, medförande en alltför hög grundavgift. Även om statligt stöd sålunda bör lämnas endast i de fall, där upprustningsarhetet i allt väsentligt kan anses vara ett led i en önskvärd, mera vittgående rationalisering och där dennas uppdelning i etapper icke medför kostnadsökning av betydelse, må dock i särskilda ömmande fall stöd kunna lämnas även för en mera proviso- risk upprustning.
I princip bör följande riktlinjer för den statliga stödverksamheten för upp— rustning av landsbygdens distributionsnät kunna tillämpas.
Statligt räntebärande lån mot normal statlig utlåningsränta bör kunna utgå, om svårigheter föreligga att finansiera ombyggnaden på annat sätt. Det statliga räntebärande lånet bör icke överstiga den del av det för upprustningen totalt erforderliga kapitalet, som genom företagets verksamhet kan göras räntabelt med tillämpning av skäliga tariffer.
Statligt räntefritt lån bör kunna utgå, om det erforderliga elkraftpriset enligt ovannämnda räntabilitetskalkyl överstiger den övre gränsen för ett normalt el- kraftpris. Det räntefria lånets storlek bör med beaktande av efterföljande maxi- meringsregler kunna bestämmas som det kapital, som vid avsedd utbyggnad och verklig kostnad härför erfordras för att elkraftpriset skall reduceras till nämnda gränsvärde. Vid bedömandet av om och i vad mån räntefritt lån skall utgå, bör hänsyn även tagas till hur stor del av upprustningskostnaden, som med hänsyn till tidigare kapitalförbrukning och kraftavgifter skäligen bör täckas genom kapitaltill- skott från företagets ägare och från konsumenterna. Bortsett från den inverkan, som företagets tidigare finansiering och kraftavgifter sålunda kunna ha kan ovan— stående med hänsyn till dagens prisläge (januari 1953) uttryckas så, att räntefritt lån bör kunna utgå, om den kalkylerade grundavgiften i normaltariffen överstiger 12:— kr/Nte. Det räntefria lånets storlek bör då maximalt kunna utgöra det kapital, som erfordras för att grundavgiften skall reduceras till 12:—— kr/Nte.
För ovannämnda lånetyper böra gälla särskilda, för låntagaren förhållandevis gynnsamma säkerhetsbestämmelser.
Det räntefria lånet bör icke överstiga den verkliga aktuella upprustningskost- naden och bör normalt, per tariffenhet räknat, icke överstiga ett av Kungl. Maj:t angivet belopp. Nämnda belopp synes för närvarande kunna utgöra 200:—— kr/Nte.
Som tidigare framhållits böra engångsavgifter från konsumenterna kunna eval- veras till en förhöjd grundavgift. I de fall företagen och konsumenterna så finna lämpligt, böra engångsavgifter också kunna inbetalas med högre belopp än som
www, . '
.- m..—_em_
-m,
vore erforderligt enligt elberedningens skälighetsbedömning, varigenom grund- avgiften kan sänkas. Vid behov kan, enligt ovanstående regler, statligt ränte- börande lån utgå för täckande av det mot engångsavgifterna svarande kapital- behovet.
I samband med en nätombyggnad kunna olika rationaliseringsåtgiirder av större omfattning —— exempelvis sammanslagning av företag — befinnas lämpliga. Elbe- redningen bör då samtidigt upptaga denna fråga till behandling, särskilt om ombyggnaden därigenom lämpligen borde utföras på annat sätt. Vid samman- slagningar bör följande beaktas. Principiellt böra de statliga stödåtgärder, som skulle komma ifråga för det ena företaget, om en rationalisering genom samman- slagning icke vore aktuell, vidtagas separat och oberoende av om sammanslag- ningen i och för sig ger förbättrade ekonomiska förutsättningar för det sålunda rationaliserade, större företaget. Omfattningen av stödet bör dock i dylikt fall begränsas med hänsyn till de besparingar, som ernås genom sammanslagningen. Genom denna regel torde möjligheterna att på frivillig väg åstadkomma samman- slagningar mellan företag med olika ekonomiska förhållanden och olika standard på anläggningarna underlättas.
Där skäl därtill föreligga böra ovannämnda regler för statligt stöd av nätupp- rustningar kunna tillämpas retroaktivt beträffande upprustningar, verkställda efter det att detta förslag blivit offentliggjort.
I likhet med vad som gäller beträffande nyelektrifieringsbidragen bör elbered- ningen för lämpliga tidsperioder utverka beslut rörande storleken av de belopp, som innefattas i ovannämnda regler.
Förslag till principiella ändringar i bestämmelserna för statslån och statsbidrag
För att underlätta företagens möjligheter att finansiera en upprustning av distributionsnäten bör som nämnts statliga räntebärande lån och statliga ränte- fria kapitaltillskolt kunna ifrågakomma. Båda dessa stödformer tillämpas redan' nu, dock i begränsad utsträckning. De räntefria kapitaltillskotten ha för när- varande för nyelektrifieringar formen bidrag utan preciserad återbetalningsskyl- dighet medan de enligt föreliggande förslag vad beträffar upprustning av befint- liga distributionsnät böra utgöras av räntefria lån med preciserad återbetalnings- skyldighet.
Även om en omedelbar övergång från bidrag till räntefria lån för nyelektrifie- ringar icke föreslås i detta sam-manhang bör för framtiden räntefria lån kunna utdelas jämväl i dylika fall av statligt stöd. En övergång helt eller delvis kan behöva förberedas av elberedningen.
Statsbidrag i nuvarande form bör för såväl nyelektrifiering som upprustning enligt elberedningens bedömning kunna tillämpas för smärre fristående kapital- behov.
Räntebärande lån för bestridande av kostnader för kraftledningsnät kan för närvarande erhållas ur kraftledningslånefonden. Villkoren äro emellertid icke så gynnsamma, att möjligheterna att erhålla statslån utnyttjas i nämnvärd omfatt- ning. Den 1 juli 1952 uppgick de utestående lånen från kraftledningslånefonden till sammanlagt 2 832 000 kronor och de för ytterligare utlåning disponibla kapi- taltillgångarna till 3 955 000 kronor.
Det kan, som framhölls i elkraftutredningens skrivelse den 27 november 1950, antagas, att lånevägen skulle utnyttjas i stor omfattning och vara tillräcklig för att tillgodose finansieringsbehoven i flertalet fall, därest gällande bestämmelser för kraftledningslånefonden ändrades i vissa avseenden. För att möjliggöra ett
rationellt utnyttjande av kraftledningslånefonden även för upprustning av distri- butionsnät i enlighet med de principiella riktlinjer beträffande räntebärande lån, som föreslagits i föregående avsnitt av denna skrivelse, får elkraftutredningen härmed föreslå en modifiering av bestämmelserna för fonden enligt följande principer: 1) Kretsen av de läneberättigade bör ej vara begränsad på det sätt, som nu for-
2)
3)
4)
mellt är stadgat, utan varje distributionsföretag, som befinnes vara för ända- målet lämpligt organiserat, bör kunna beviljas län. De ändamål, vartill lånemedlen mä användas, böra ej vara begränsade till enbart anläggande på landsbygden av distributionsnät för elektrisk energi, utan lån bör även kunna beviljas för förnyelse, omläggning eller förstärkning av dylika nät. Säkerhetsbestämmelserna för lånen böra göras för låntagaren gynnsammare utan att för den skull förlustrisken för långivaren-staten i'realiteten ökas. I regel bör härvid såsom säkerhet kunna godtagas _ bortsett från borgen av kommun _ inteckning i den fastighet, vartill anläggningen anses höra efter registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registre- ring av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
Med hänsyn till att flertalet distributionsnät icke äro registrerade på detta sätt och den omständliga procedur det utgör att registrera elektriska anlägg— ningar enligt nämnda lag bör, i avvaktan på att registrering hinner verkställas, dylik inteckning i stationsfastighet kunna godtagas, även om det ekonomiska värdet därav till en början är obetydligt, under förutsättning att säkerheten kompletteras genom annan enklare form av garanti enligt elberedningens bedömande. Den omständigheten att lånet icke överstiger den del av det för upprustningen totalt erforderliga kapital, som genom företagets verksamhet beräknas kunna göras räntabelt, samt att lånemedlens användning för upp- rustningen ävensom företagets taxor och verksamhet i övrigt kontrolleras av elberedningen eller av denna anlitad, sakkunnig person, bör därvid under den tid det tar att ordna registrering kunna vara tillfyllest. Låntagaren bör dess- utom förbinda sig att enligt elberedningens anvisning vidtaga åtgärder för nätets registrering, att icke utan elberedningens godkännande sälja anlägg- ningen eller del därav samt att ställa sig till efterrättelse elberedningens anvis- ningar beträffande tariffsättningen.
Säkerhetskraven böra vara oberoende av om företaget erhåller råkraft från statens ledningar eller från ledningar tillhörande annan råkraftleverantör.
Med hänsyn till det ovan sagda synes det även lämpligt att lagen den 22 juni 1920 beträffande registrering överses genom kommerskollegii försorg. Läneräntan utgör enligt nu gällande bestämmelser fyra procent. I skrivelsen ' den 27 november 1950 föreslog elkraftutredningen, att låneräntan i dåvarande
5)
6)
läge skulle sänkas med omkring en halv procent. Med hänsyn till de nu något ändrade förutsättningarna anser elkraftutredningen dock, att anledning för närvarande saknas att ändra räntebestämmelserna för denna lånefond. Återbetalningen av länet bör kunna ske efter en mellan elberedningen och låntagaren överenskommen amorteringsplan, möjliggörande anpassning till företagets amorteringsförmäga. Prövningsmyndigheten bör, som föreslagits i skrivelsen den 27 november 1950, utgöras av elberedningen ensam. I bifogade bilaga — — har elkraftutredningen närmare preciserat de föreslagna ändringarna i bestämmelserna för kraftledningslånefonden.1
1 överensstämma i huvudsak med utkast till kungörelse, s. 40.
m_s-_ Uzaiufn.fu maar—_. : .
Räntefritt kapitaltillskott har sedan tolv år tillbaka utgått i form av statsbidrag från nionde huvudtitelns reservationsanslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering, men dessa bidrag avse som nämnts i princip endast nyelektrifie- ring. Som nämnes i förutnämnda nådiga brev den 30 maj 1952 har Kungl. Maj:t dock, i avvaktan på det förslag vartill elkraftutredningens utredning kan giva anledning, möjlighet att i särskilda fall bevilja bidrag för upprustning av befintligt distributionsnät.
För närvarande, under budgetåret 1952/53, gälla de grunder för beviljande av statsbidrag från nämnda anslag, som finnas fastställda i nådigt brev till stats- kontoret den 31 oktober 1952 med hänvisning till elektrifieringsberedningens skrivelse till Konungen den 4 juni 1952.
Elkraftutredningen får härmed av skäl som i det föregående angivits föreslå, att från och med den 1 juli 1953 förutom dylika stats-bidrag räntefria lån för *, understödjande av såväl nyelektrifiering som upprustning av befintliga distribu- ' tionsnät må kunna utgå från en särskild för ändamålet inrättad lånefond, för— . slagsvis benämnd >>elnätstödlånefonden». För denna lånefond bör kunna gälla i . huvudsak lika bestämmelser som för kraftledningslånefonden med den väsent- i ligaste skillnaden att räntan här sättes lika med noll.
I bifogade bilaga _— — har elkraftutredningen närmare preciserat de föreslagna riktlinjerna för bestämmelser för clnätstödlånefonden.1 För åtnjutande och lyftande av statsbidrag för nyelektrifiering gälla för när— ? varande av elberedningen den 19 november 1952 fastställda villkor. Analoga vill- , kor för statliga lån från ovannämnda båda lånefonder höra, i enlighet med i denna skrivelse lämnade principer, utarbetas av elberedningen i samråd med kommerskollegium och statskontoret samt framläggas för Kungl. Maj:t.
Elkraftutredningens skrivelse den 26 januari 1953 utmynnade sålunda i förslag till åtgärder i syfte att snarast få till stånd en vidgad statlig medver- kan för en förbättrad elkraftförsörjning på landsbygden med en förstärkt elektrifieringsberedning som tillfälligt verkställande organ under en över- gångsperiod, benämnd provisorietid. Härför skulle, förutom nödiga anslag, bl. a. erfordras ändring av bestämmelserna för lån från kraftledningslåne- fonden, inrättande av en ny stödlånefond samt översyn av lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
I remissutlåtandena vitsordas samstämmigt behovet av omfattande upp— rustningsarbeten samt av statliga åtgärder av i allt väsentligt den beskaf- fenhet, som elkraftutredningen föreslagit. Elkraftutredningen finner icke anledning att närmare referera remissutlåtandena härutinnan.
I olika delfrågor framföras även kritiska synpunkter och motförslag. Detta gäller i första hand sättet för de statliga, finansiella stödåtgärderna, dvs. stöd genom lån, vilket till viss del skulle kunna bli räntefritt. Man ut- talar sig i ett flertal fall för statligt bidrag av den typ, som nu förekommer som stöd för nyelektrifieringar, i stället för de räntefria lånen.
Kommerskollegium framhåller olika fördelar respektive nackdelar med ränte- fritt lån jämfört med bidrag men stannar vid att åtminstone tills vidare under
1 Överensstämma i huvudsak med utkast till förordning, s. 37.
provisorietiden bidragsformen bör användas. Vad som främst talar mot räntefria lån med årliga amorteringar är enligt kollegium att denna form av stöd icke är tillräcklig i många fall samt dessutom att den medför ökat arbete för den nöd- vändiga kontinuerliga kontrollen över företagens ekonomiska förhållanden. Kolle— gium förutsätter dessutom, att skattetekniska faktorer icke skola behöva vara utslagsgivande.
Statskontoret tillstyrker statligt stöd genom såväl räntebärande som räntefritt län men anser, att bidragsformen då bör avvecklas (för att undvika onödig splittring av de statliga stödåtgärderna). Genom att icke strängt fixera maximi— gränsen för grundavgiften skulle man kunna undvika alltför små, räntefria lån.
Vattenfallsstyrelsen anser, att formen räntefritt lån icke har några sakliga för- delar, som kunna motivera komplikationerna i formellt och administrativt hän- seende, och föreslår därför i stället bidrag. Styrelsen anser ej att det förhållandet, att lånet medför avskrivningsmöjlighet, har någon praktisk betydelse.
Länsstyrelsen i Hallands län framför synpunkten att de räntefria lånen kunna utbytas mot räntefria avskrivningslån, som avskrivas med exempelvis 1/1o årligen, då enbart amorteringslån icke synas kunna lämna erforderlig hjälp.
Genom länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län kommer den åsikten fram att det i vissa fall, speciellt för många distributionsföretag i övre Norrland, blir nödvändigt att avstå från kravet på amortering av de räntefria kapitaltill- skotten.
Elektrifieringsbere(Intrigen ifrågasätter lämpligheten av att under en provisorie- tid införa nya former för bidragsverksamheten (räntefritt lån i stället för rent bidrag), särskilt som en omläggning kommer att innebära en komplikation och medföra ökat administrativt arbete. Beredningen påpekar därför att en omlägg- ning bör göras endast under förutsättning att uppenbara fördelar vinnas här- igenom. Beredningen pekar på uppgiften att övervaka amorteringsskyldighetens fullgörande och att vidtaga åtgärder i de fall då allt icke går planenligt. Det framhålles, att det räntefria lånet till sitt absoluta belopp blir större än det dl- rekta bidraget.
Riksförbundet landsbygdens folk föreslår, att företagen skola få möjlighet att insätta medel för förnyelse av anläggningarna på spärrkonto i bank, varvid med- len (även om de icke utgjorde avskrivningsmedel) skulle vara skattefria under vissa förutsättningar.
Elverksföreningen och vattenkraftföreningen anse icke att tillräckligt starka skäl föreligga att nu tillämpa en ny stödform, dvs. räntefria lån, och rekommen- dera därför i stället rena bidrag vid behov. Ur beskattningssynpunkt anses inga olägenheter föreligga, enär det mottagande företaget kan göra en mot bidragsbe- loppet svarande, omedelbar nedskrivning av anläggningskostnaden (upprustnings- kostnaden), som nästan undantagslöst torde investeras i lös egendom. Efter en sådan nedskrivning, säga föreningarna i sitt gemensamma yttrande, blir behovet av fortsatta, årliga avskrivningar vid anläggningens successiva förslitning i mot- svarande mån minskat. Föreningarna påpeka att lånebeloppet måste bli större än bidragsbeloppet vid samma stödeffekt, vilket för staten skulle medföra en onödigt stor risk.
Ångpanneföreningarnas centralorganisation anser det lämpligare med bidrag än med räntefritt lån, åtminstone under den ifrågasatta provisorietiden, men fram- håller dock starkt nödvändigheten av att göra tillräckliga avskrivningar och åstadkomma erforderliga förnyelsefonder.
... _ .. f. 4..._._—...4_...._—1.>.
J...-...a. . . -
. : ('.: 'a'-FL": —w.' 'MC-Luaän
Med hänvisning till vad som sagts beträffande företagens självkostnader och kostnadstäckningen i kap. 4 (s. 119—124) får elkraftutredningen fram- hålla följande.
En statlig ekonomisk stödverksamhet på elkraftförsörjningens område kan och bör syfta till att kraftförsörjningen snarast möjligt blir självbä- rande under sunt affärsmässiga former. Stödverksamheten kan baseras på såväl ränte- och amorteringsfria kapitalbidrag som räntefria lån —— även ; andra stödformer kunna tänkas, exempelvis årliga driftbidrag — med möj- l lighet att i de olika fallen uppnå samma reella ekonomiska stödverkan. De £ olika formerna för en stödgivning kunna erbjuda olika fördelar och nack— delar med hänsyn till bl. a. den ekonomiska risken för stödgivaren och det administrativa arbetet men även med hänsyn till de rent psykologiska faktorer, vilka sammanhänga med att en affärsverksamhet — som i prin- cip bör vara självbärande och där de för verksamheten ansvariga höra till- fullo känna även det ekonomiska ansvaret —— under en längre eller kortare tid avlastas från en del av sina kostnader.
Det har redan i kap. 4 (s. 122) framhållits, att det enligt elkraftutred— ningens uppfattning är av icke oväsentlig betydelse att stödet endast om det är nödvändigt får sådan form, att det kan sammanställas med en ka- pitalförbrukning. Även bland ovannämnda kritiker synes en allmän upp— fattning vara 1) att företagen skola räkna kostnaden för den fulla förnyelsen av sina anläggningar som en sådan kostnad, som i princip skall täckas genom de årliga kraftförsäljningsinkomsterna, 2) att detta skall gälla även om anläggningarna helt eller delvis finansie— rats med hjälp av kapitaltillskott från staten, 3) att ovanstående skall kunna ske utan tillkommande beskattning.
Med hänsyn till de rent ekonomiska faktorerna har elkraftutredningen samma uppfattning, som kommit till uttryck i ovannämnda remissvar, näm- ligen att stödverksamheten med likvärdigt resultat kan bygga på kapitalbi- drag i stället för räntefritt län. I lånealternativet måste det utbetalade stöd- beloppet bli större än ett bidrag med samma stödverkan. Detta är ur vissa synpunkter en nackdel. På längre sikt blir dock statens uppoffring i de båda fallen densamma. I bidragsalternativet kan staten få räkna med att till- skjuta nytt bidrag för förnyelse av anläggningarna sedan dessa blivit ut- slitna, medan i lånealternativet staten kan få räkna med att tillhandahålla nytt räntefritt lån efter hand som en väsentligare del av det förra återbetalats och företaget är i behov av förnyelsemedel. Att lånebeloppen äro större än bidragsbeloppen kompenseras av att lånen successivt återbetalas. Skattefri avskrivning kan i princip icke göras för en med bidrag bekostad anlägg- ning (eftersom den redan från början betraktas som avskriven). Något skatteproblem behöver dock i realiteten icke uppstå i någotdera stödfallet så länge icke verksamheten, totalt sett, lämnar något överskott, vilket emel-
lertid betyder att man i bidragsalternativet icke räknar med förnyelsekost- nader för den del av anläggningen, som finansierats med bidrag. Lånefor- men medför givetvis större administrativt besvär än bidragsformen. Besvä- ret torde dock icke bli större för de statliga räntefria lånen än det är för de redan löpande statliga räntebärande länen. Genom det ökade administra- tiva arbetet erhålles också åtminstone en viss kontroll på hur företagens ekonomi skötes efter nätens byggande respektive upprustning.
Dikussionen kan närmast anses gälla frågan om det är lämpligast att stöda verksamheten genom ett gåvokapital, för vilket stödtagaren icke har några kapitalkostnader och vilket, när det är förbrukat, skall efterföljas av ett nytt likadant kapital (om fortsatt stöd erfordras), eller genom ett större lånekapital, för vilket räntan är noll men återbetalningsskyldighct finnes och vilket, när det är återbetalat, skall efterföljas av ett nytt likadant lån (om fortsatt stöd erfordras; eljest av ett normalt lån). Med de ut— gångspunkter beträffande självkostnader och kostnadstäckning, som el— kraftutredningen angivit i kap. 4, och med beaktande av att den statliga stödverksamheten i största möjliga utsträckning bör få karaktären av en temporär hjälp till elkraftförsörjningen att bli självbärande, har utred- ningen den uppfattningen att det räntefria länet är en i princip lämpligare stödform än bidraget, ehuru i de enskilda fallen bidrag mycket väl kunna vara såväl lämpliga som många gånger nödvändiga.
Det må observeras att för en stor del av den distributionsverksamhet, som enligt förslaget skall kunna bli föremål för statligt upprustningsstöd, kommande rationalisering av större omfattning, med möjlighet att ytterli- gare sänka de specifika självkostnaderna, äro högst sannolika. Med ratio— nalisering åsyftas i detta sammanhang framför allt en ombildning av fö- retagen till större enheter med större ekonomisk bärkraft och större möj- ligheter till kostnadsutjämning mellan goda och mindre goda områden. Som framhållits i elkraftutredningens skrivelse och som närmare behand- las i detta betänkande räknar utredningen kommande rationalisering i större skala som absolut ofrånkomlig. De ekonomiska stöd som lämnas till distributionsföretagen komma därigenom i flertalet fall att kunna vara av övergående karaktär. För att stödgivningen i minsta möjliga mån skall inverka på ett företags möjligheter att beräkna och täcka sina självkost- nader på ett affärsmässigt riktigt sätt är det lämpligt att i första hand stöda genom räntefritt lån, även om detta är administrativt mera kompli- cerat än ett engångsbidrag. Genom det räntefria lånets amortering upphör successivt det statliga stödet. Förnyelsekostnaden för anläggningen i dess helhet, vilken kostnad huvudsakligen bestämmes av anläggningens tekniska utförande och livslängd, kan emellertid medtagas i företagets kostnadskal- kyler redan från början liksom även de verkliga räntekostnaderna, vilka tid för tid äro beroende av vad slags kapital anläggningarna äro finansierade med.
.:.» .w. ml.—.a; ...-m= . ,,...yv.
_: 1! ...a-::.. 'I : =».
Den stödverkan, som kan erhållas genom räntefria men amorteringsplik— tiga län, är emellertid begränsad. I första hand är den beroende av amor— teringsvillkoren. Eftersom stödet, räntefriheten, automatiskt upphör efter- hand som lånet återbetalas är det givet att möjligheten att få önskad stöd- verkan med tillämpning av ett räntefritt lån, vars belopp är begränsat till i huvudsak anläggnings— eller upprustningskostnaden, ökar ju längre låne— tiden är och ju gynnsammare amorteringsvillkoren i övrigt äro. För låne- tiden har i provisorieförslaget — i bestämmelserna för lånefonden — före- slagits samma villkor som i kraftledningslånefonden, dvs. maximalt 30 år. Beträffande amorteringen har förutsatts en årlig amortering efter två amor- teringsfria år men det har lämnats elberedningen en viss handlingsfri- l het ifråga om amorteringstakten. Det kan dock ifrågasättas om det med
hänsyn till andra omständigheter är lämpligt att avvika från annuitets— principen, vilken här innebär amortering med lika belopp varje år, bortsett från de två första åren. En förlängning av den maximala lånetiden till 40 ; år skulle emellertid kunna vara motiverad, speciellt med hänsyn till den ' — i jämförelse med förhållandena när kraftledningslånefonden instiftades _— förbättrade standarden på ledningsnäten och den därigenom ökade ge- nomsnittliga livslängden. I vilken utsträckning stödformen räntefritt län är användbar är givetvis också beroende av hur långt staten bör sträcka sig i stöd, dvs. till vilken gräns stödet avses kunna nedbringa den erforder- liga grundavgiften.
Vid särskilt dyrbara anläggningar är det sålunda uppenbart att ränte— fria lån icke kunna utgöra tillräckligt stöd för en upprustning, enär före- tagens årskostnader, om lån av maximistorlek skulle utlämnas, ändock skulle bli orimligt höga. På grund av områdenas karaktär finnes ofta ej heller någon möjlighet till rationalisering genom sammanslagning med an- nat företag, utom möjligen råkraftleverantören. Där lån icke ge tillräckligt stöd kan det bli nödvändigt med amorteringsfritt bidrag om en upprustning skall kunna genomföras.
Elkraftutredningen är sålunda av den uppfattningen att den statliga ekonomiska stödverksamheten för ifrågavarande ändamål i första hand bör bestå i att lämna lån, som till erforderlig del efter vederbörlig prövning lämnas räntefritt. I den mån distributionsverksamheten icke är och ej heller genom rörelsens utveckling, blivande rationalisering i större skala etc. be- räknas kunna komma i det ekonomiska läge att låneamortering kan ske med tillämpning av rimliga tariffer, bör emellertid stödet kunna utgå såsom bidrag. De tre formerna räntebärande lån, räntefritt län samt bidrag böra sålunda kunna tillämpas. Det bör ankomma på den prövande myndigheten att, med beaktande av den principiella huvudregeln att distributionsverk- samheten inom hela företaget skall hjälpas att bli självbärande, utarbeta så enkla detaljregler som möjligt för stödverksamheten. Eftersom stödgiv— ningen skulle bl. a. bygga på en bedömning av rörelsens möjligheter att
utvecklas till ökad ekonomisk bärkraft, bör möjlighet finnas att, sedan nå- gon tid förflutit, på begäran av stödtagaren och efter vederbörlig prövning göra en överflyttning av lånemedel till bidragsmedel.
Även ifråga om de ekonomiska gränserna för den statliga stödverksam- heten samt ifråga om räntefoten för de räntebärande lånen ha avvikande uppfattningar framförts.
Kommerskollegium föreslår att de ekonomiska gränsvärdena icke skola fixeras förrän senare när erfarenhet från verksamheten vunnits. Till en början anses det tillräckligt att fastslå att summan av statligt räntebärande och räntefritt kapital- tillskott ej skall få överstiga summan av upprustningskostnaden och företagets äldre lån för den upprustade anläggningen eller anläggningsdelen.
Vattenfallsstyrelsen anser, att den taxenivå, som skall utgöra riktpunkt för be— stämningen av räntefritt kapitaltillskott, icke skall fixeras nu, eftersom inflytandet därav på stödverksamhetens effektivitet ännu är oklar. Icke heller bör, enligt styrelsen, maximigränsen för de räntefria kapitaltillskotten fastställas, innan upp- rustningsstödets funktioner kunna fullständigt överblickas. Styrelsens åsikt synes grundad på uppfattningen, att verksamheten från början skall bindas så litet som möjligt av definitivt utformade föreskrifter och att Kungl. Maj:t sedermera, efter förslag av elberedningen, skall fastställa de detaljerade låne- och bidrags- normerna.
Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Hallands och Örebro län samt Riksförbundet Landsbygdens folk anse, att den valda gränsen för grundavgiften. 12 kr/Nte/år, är för hög och sålunda medför otillräckligt stöd. Man synes förorda en gräns för grundavgiften, som motsvarar det för orten normala priset, eller den grundavgift, som tillämpas av de ledande kraftföretagen, t. ex. vattenfalls- verket. RLF framhåller, att följden av att tillämpa för högt gränsvärde torde bli dels att distributionsföreningarna finna det fördelaktigare att upplösa sina för- eningar och överlåta distributionen till vattenfallsverket eller något annat stor- företag, som håller lägre grundavgift än 12 kr/Nte/år, dels att önskvärda upprust- ningar, om en dylik överlåtelse icke kan komma till stånd, uppskjutas på en obestämd framtid.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att den övre subventionsgränsen, 200 kr/Nte, är för låg för att man verksamt skall kunna hjälpa företagen i länets inland. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid också, om icke många av dessa företag böra övertagas av staten, varigenom en utjämning med övriga, i dessa avseenden gynnsammare landsdelar kan åstadkommas.
Elelctrifieringsberedningen anser att lämnandet av statligt stöd vid upprustning icke bör åtföljas av någon bestämd förutsättning att >>övertaxor>> skola tillämpas —— anser troligen 12-kronorsgränsen olämplig jämförd med exempelvis vatten- fallsverkets 9:50 kr/Nte/år. Beredningen åberopar bl. a. reglerna för nyelektrifie- ringsbidrag, som icke grunda sig på årskostnader och erforderliga taxor. Bered- ningen påpekar också att sammanslagning av ett mindre och ett större företag (det större förutsättes ha en förhållandevis låg grundavgift) kommer att bli svå- rare att genomföra ju högre gränsvärdet väljes.
Elektrifieringsberedningen kritiserar vidare maximeringsreglerna. Beredningen påpekar att stödet (räntefria lånet), omräknat till direkt bidrag, blir vid normala antaganden betr. räntefot och amorteringstid begränsat till maximalt cirka 65 % av upprustningskostnaden och att 200 kr/Nte som räntefritt lån endast motsvarar cirka 130 kr/Nte som direkt bidrag. Dessutom ställer sig beredningen undrande till vad som skall göras när spärrvillkoren verka. Beredningen anser, att spärr-
...a—___... .... .../...",.-1
:).-'.»..- R.H.—.:nnul.m1;.T-.r.g . '.'—"_;=_L=:m Hm.-'n
", min.-::.!
villkoren innebära principiell avvikelse från tanken att åstadkomma bedömning efter räntabilitetskalkyl med given taxa och framhåller att den praktiska effekten av det föreslagna subventionssystemet med spärrvillkoren blir mycket egenartad. För företag där driftsekonomin redan under normala förhållanden än vansklig,
blir hjälpen otillräcklig. Beredningen anser emellertid att en spärregel för bidrag - bör gälla nämligen »maximalt upprustningskostnaden jämte (om så erfordras)
företagets eventuellt befintliga skulder». Det framhålles att spärrvillkoret på lämpligt sätt måste omfatta lån och bidrag gemensamt. I detta sammanhang påpekar elberedningen att vad som skall göras i de fall, då villkoret ej medger nödigt bidrag, måste tillsvidare lämnas öppet.
Elverksföreningen och vattenkraftföreningen anse dels att grundavgiftsgränsen borde höjas från 12 till ca 15 kr/Nte/år, dels att en maximigräns i kr/Nte är olämplig. Begränsningen av bidragsgivningen bör kunna ligga enbart däri att visst belopp per år ställes till den prövande (beviljande) myndighetens förfogande. Även Ångpanneförem'ngarnas centralorganisation ifrågasätter en höjning av grund— avgiftsgränsen.
Låneräntan för de räntebärande lånen bör enligt några förslag sänkas med ungefär %> %.
Emedan grundavgiften i normaltariffen ingalunda är standardiserad (ex— empelvis till det belopp, som vattenfallsverket tillämpar, f. n. 9: 50 kr/Nte/ år), är det i och för sig fullt naturligt, att olika distributionsföretag, med olika självkostnader för distributionsverksamheten, tillämpa olika grund- avgifter. För att icke olikheten i strömkostnader i olika landsdelar skall bli alltför stor är det dock önskvärt med en viss utjämning. Man torde sålunda kunna säga att, om grundavgiften håller sig inom vissa gränser, strömkost- naderna få anses vara normala och anledning saknas då att medelst statligt stöd åstadkomma någon ändring. Med tanke på att en grundavgift på 9 å 10 kr/Nte/år tillämpas inom tämligen stora delar av landet —— speciellt inom de större företagens detaljdistribution, som på grund av rationella distri- butionsförhållanden uppvisar jämförelsevis låga specifika kostnader — har elkraftutredningen ansett, att den övre gränsen för en normal grundavgift borde kunna sättas till 12 kr/Nte/år, varigenom en rimlig utjämning borde kunna åstadkommas. En justering av denna gräns är självfallet motiverad i den mån de genomsnittliga kostnaderna för landsbygdsdistributionen mera väsentligt avvika från angivna utgångsvärden. Elkraftutredningen vill här- vidlag åter hänvisa till sitt principnttalande i kap. 4 beträffande självkost- nader och kostnadstäckning.
Att maximera stödet till ett bestämt belopp per normaltariffenhet är i och för sig onödigt vid det föreslagna subventionssystemet. Att elkraftut— redningen ändock i förslaget angivit en dylik >>normal>> övre subventions- gräns 200 kr/Nte, beror på en önskan att under provisorietiden, då behovet av rationaliseringar icke kunde förväntas alltid bli helt beaktat, automatiskt få en signal för särskilt dyrbara projekt, vilka borde ge anledning till mera ingående behandling. Vid en stödverksamhet, som är fastare samordnad med en samtidig rationalisering i vidsträckt bemärkelse, är det tillräckligt
att, som bl. a. kommerskollegium och elberedningen föreslå, maximera låne- och bidragsbeloppen gemensamt till upprustningskostnaden jämte. (om så erfordras) företagets eventuellt befintliga skulder.
För ett stort antal företag i övre Norrland erfordras med säkerhet stöd- åtgärder, som gå utöver vad som kan lämnas med direkt tillämpning av de framlagda reglerna. Som framhållits i elkraftutredningens förslag finnas emellertid specialfall, som fordra särskild behandling, och dessa norrlands- företag böra räknas dit. Det är icke givet, att dessa företag böra konserveras genom omfattande statligt stöd, utan en »sammanslagning» med råkraft- leverantören kanske är ur alla synpunkter det bästa.
Att vid stödgivningen hänsyn skulle tagas till tidigare finansiering och tillämpade taxor kritiseras också i någon mån av länsstyrelserna i Hallands och Älvsborgs län.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att de undersökningar som erfordras för detta kunna bli mycket betungande samt att syftet med hänsynstagandet är delvis förfelat och kan i övrigt uppnås på annat sätt. Någon ökad rättvisa olika företag och konsumenter emellan kan sålunda enligt länsstyrelsen icke uppnås härigenom. Åtgärderna (reducering av det statliga stödet) få karaktär av straff, som går ut över nuvarande och framtida konsumenter. Risken att företagen avsiktligt skola låta näten förfalla i förhoppning att därefter få nytt räntefritt lån anser läns— styrelsen obetydlig. Det påpekas att utebliven årsamortering av det räntefria lånet ger tillräckligt klart besked, huruvida taxorna hålles så låga, att nätets underhåll försummas. Dessutom erinrar länsstyrelsen om att det förutsättes att ny under- sökning göres beträffande det låntagande företaget innan detta erhåller fyllnads- lån motsvarande amorterad del av stödlånet.
Principen att hänsyn skall kunna tagas till de faktorer, som varit orsaken till nätets bristfälliga tillstånd, liksom till sociala förhållanden etc. torde få anses vara av betydelse dels för att få stödverksamheten i mesta möjliga mån rättvis. dels och kanske framför allt för att minska risken för ett fram- tida försummande av nätunderhållet.
Den ytterligare kritik, som framfördes över elkraftutredningens >>proviso— rieförslag», var av mindre principiell betydelse.
Vattenfallsstyrelsens övrenorrlandsntredning 1952—1953
I enlighet med beslut den 30 juni 1952 uppdrog Kungl. Maj:t åt vatten- fallsstyrelsen att verkställa en skyndsam utredning rörande det ekonomiska läget inom de enskilda företagen för elektrisk detaljdistribution inom Väs- terbottens och Norrbottens läns skogsbygder. Ur direktiven till utredningen må följande anföras.
Utredningen bör syfta till att klargöra, huruvida de nu återstående enskilda distributionsföretagen äga möjligheter att på längre sikt tillhandahålla sina kunder elektrisk kraft på villkor, jämförliga med dem, som tillämpas vid övrig kraft- distribution inom berörda område. Därest av utredningen skulle framgå, att de enskilda företagen icke kunna uppfylla en sådan målsättning ens med hjälp av
..w Mir.—ef...
redan vidtagna eller nu planerade åtgärder till stöd för landsbygdens elektrifie- ring, bör en plan upprättas för ett övertagande från vattenfallsverkets sida av de nämnda företagen. Till planen bör därvid fogas uppgifter dels rörande de årliga kostnader, som verket, vid tillämpning av dess vid övrig distribution gällan- de taxor, skulle åsamkas genom övertagandet och dels rörande storleken och finansieringen av de investeringar, som vid ett övertagande kunna erfordras för upprustning av kraftstationer och ledningsnät. I samband med planen bör även framläggas förslag till åtgärder ägnade att förhindra att underhållet av de en- skilda distributionsanläggningarna eftersättes i avvaktan på att anläggningarna övertagas av vattenfallsverket.
Utredningen har verkställts av särskilda av vattenfallsstyrelsen förord- nade utredningsmän, vilka den 28 maj 1953 till styrelsen överlämnade ett ' betänkande. Utredningsresultatet jämte vattenfallsstyrelsens förslag till åt- ? gärder överlämnades av styrelsen i underdånig skrivelse den 27 juni 1953. Utredningsmännens betänkande sammanfattas enligt följande.
Vi förorda, att Vattenfallsstyrelsen under de närmaste 5 51 10 åren och enligt en förslagsvis upprättad plan övertager anläggningar och distribution från ett flertal av de undersökta företagen — de undersökta företagen utgöras av, inom Norrbottens län alla företag, som icke ligga i själva kustlandet och i Västerbottens ! län företag liggande väster om gränsen mellan landskapen Lappland och Väster- * botten —, varvid både urval och ordningsföljd äro betingade av dels graden av föreliggande ekonomiska vanskligheter för företagen, dels resp. företagsägares villighet att överlåta verksamheten, dels verkets resurser ifråga om personal m.m. för åtföljande arbetsuppgifter. Köpeskillingarna bestämmas med beaktande av distributionens bristande räntabilitet men dock så, att företagen kunna avvecklas utan att enskilda personer, kreditinrättningar och allmänna organ tillskyndas direkta penningförluster. Efter övertagandet genomföras upprustning och förstärk— ningar till den vid verkets detaljdistribution normala standarden. Engångsavgif— ter som bidrag till upprustningskostnaderna begäras icke och Styrelsens normal- lariff för detaljdistribution på landsbygden tillämpas efter övertagandet, för så- vitt icke särskilda förhållanden göra annat motiverat.
Till förhindrande av att företagen under tiden intill överlåtelsen av anläggning- arna till Vattenfallsstyrelsen avsiktligt eftersätta underhållet av dem och därmed tillföra konsumenterna oberättigad ekonomisk fördel, klargöres för företag, som fortsätta sin verksamhet kortare eller längre tid, att sådan överlåtelse längre fram i tiden kommer att vara möjlig enligt de ovan angivna villkoren endast i den mån företagen efterkommit resp. kraftverks anvisningar beträffande distributionsta- riffer och anläggningsskötsel.
Då den av verket sålunda övertagna detaljdistributionen kommer att i det långa loppet innebära en ekonomisk belastning. föreslå vi, att Vattenfallsstyrelsen begär räntefria statsmedel, alltså investeringsanslag med åtföljande avskrivningsanslag, för att täcka köpeskillingar och upprustningskostnader. Styrelsen bör vidare söka få konstaterat, att bidrag ur de för reglerade sjöar fastställda regleringsavgifterna skola kunna utgå till Vattenfallsstyrelsen lika väl som till lokala företag o. dyl. för täckning av årskostnader vid i och för sig oräntabel detaljdistribution eller engångskostnader för nyelektrifieringar.
Motiveringen till förslagen är i korthet den, att förutsättningarna för lands- bygdsdistributionen inom området äro så ogynnsamma, att verksamheten till över- vägande delen icke är ekonomiskt självbärande på längre sikt vid de praktiska
begränsningar av distributionstarifferna, som föreligga, och speciellt icke om resp. företag skola beträffande såväl tariffer som driftsäkerhet och kvalitet >>tillhanda— hålla sina kunder elektrisk kraft på villkor jämförliga med dem, som tillämpas vid övrig kraftdistribution inom berörda område». Att området elektrifierats trots de ekonomiska vanskligheterna, får anses vara riktigt med hänsyn till den nuva— rande stora angelägenheten av att så många som möjligt få tillgång till elektrisk kraft. Att lokala distributionsföretag använts för ändamålet i den utsträckning, som skett, har varit motiverat av de bidrag till begynnelsefinansieringen, som därvid kunnat erhållas från de blivande konsumenterna och vissa allmänna lokal— intressen. Tack vare denna starthjälp kunna de lokala företagen också under någon tid efter elektrifieringens genomförande fungera som företag med normal ekonomi. Men i och med att distributionsnäten kräva mera underhåll och för- nyelser, stiga kostnaderna för en tillfredsställande distribution utöver vad som motsvarar det ekonomiska underlaget. I detta läge tvingas företagen, ifall bistånd utifrån med eller utan ändring av organisationsformen icke kan erhållas, att begränsa anläggningsskötseln med åtföljande värdeförstöring och nedsättning av kraftförsörjningens kvalitet. För några av nuvarande företag är detta läge aktuellt redan nu eller inom den omedelbara framtiden, för andra dröjer det ännu någon tid, innan det inträder.
Vid sidan om distributionens övertagande av Vattenfallsstyrelsen eller andra större företag föreligger den möjligheten, att de lokala företagen kvarstå och upprätthålla sin verksamhet med hjälp av bidrag från det allmänna, varvid när- mast ifrågakommer statligt upprustningsstöd analogt med förefintlig bidragsverk- samhet för nyelektrifiering. Vi ha också räknat med detta alternativ för de före- tag, som av ena eller andra anledningen beräknas kvarstå, men anse det icke vara fullt likvärdigt med överlåtelse till större företag, även bortsett från att mera generell möjlighet för upprustningsbidrag ännu icke föreligger. Om sådana bidrag, som sannolikt är, bli engångssaker, beroende av behovsprövning, blir det periodiska nedgångsperioder för näten, vilket medför en genomsnittlig standard— sänkning för konsumenterna. Väsentligast är emellertid, att inom stora delar av det undersökta norrländska området skötseln av distri'butionsanläggningarna visat sig vara en så krävande uppgift, att den bör handhavas av organ med stora tek- niska och ekonomiska resurser. Lokala företags handhavande av den blir mindre effektivt och torde medföra större materiella uppoffringar än behövligt.
Enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning klargör utredningen, att bety- dande delar av detaljdistributionen på landsbygden icke äro ekonomiskt självbärande, ifall icke konsumenternas betalning för kraften skall bli högst skiftande.
Styrelsen framhåller, att även om man i princip skulle arbeta med alltefter självkostnaderna väsentligt varierande tariffer, skulle dessa på åtskilliga håll komma upp i en praktiskt icke tillämpbar nivå. Elektrifieringen av landsbygden har under senare tid ansetts vara en så allmänt önskvärd och gagnelig åtgärd, att bland annat omfattande ekonomiskt stöd från det allmänna _ inklusive i stor utsträckning statsbidrag _— lämnas till de första nätutbyggnaderna. Som av utred- ningen framgår och väl delvis stått klart redan tidigare, erfordras analog hjälp för att den utbyggda elektrifieringsapparaten skall bevaras i tillfredsställande skick och fungera på avsett sätt även i fortsättningen. För det vid utredningen undersökta området gäller vidare, att stödet från det allmänna lämpligen kombi- neras med en genomgripande organisationsomläggning, så att huvudparten av de
självständiga lokala företagen ersättes med tekniskt och ekonomiskt bättre utrus- tade organ, i första hand råkraftleverantörerna.
Vattenfallsstyrelsen har beslutat godtaga utredningsmännens förslag och räknar med att under en period om 5 a 7 år framåt övertaga detaljdistribu- tion från 30 51 35 av de undersökta företagen. Styrelsen framhåller, att ställ- ningstagandet att normalt icke begära nya engångsavgifter av konsumen- terna i samband med övertagandet av distributionen och icke heller årliga avgifter utöver de vid all styrelsens egen detaljdistribution tillämpade stan— dardtarifferna är begränsat till det nu undersökta området i övre Norrland och därvid har betingats bland annat av de betydande engångsprestationer, som konsumenterna där i regel redan ha fullgjort.
Styrelsens beslut har i anslutning till de anförda synpunkterna influerats av att vattenfallsverket är ett statligt organ. Styrelsen anser emellertid, att verket såsom varande affärsdrivande icke eller i varje fall icke helt bör belastas med den uppoffring, som sammanhänger med att distributionsövertagandet innefattar ekonomiskt stöd till ifrågavarande i genomsnitt icke självbärande verksamhet. I anslutning till utredningsmännens förslag avser vattenfallsstyrelsen att i sam- band med övriga anslagsfrågor för de nästkommande budgetåren hemställa om partiell avskrivning av de med distributionsövertagandena och följande nätupp- rustningar betingade kostnaderna.
Styrelsen hemställer, att det i den form så är möjligt klargöres och fastställes, att bidrag ur de av sjöregleringsföretagens regleringsavgifter bildade medlen skola kunna utgå till statens vattenfallsverk enligt samma grunder och i lika mån som till lokala distributionsföretag.
Vattenfallsstyrelsens sålunda framlagda förslag till upprustning och ra— tionalisering av detaljdistributionen i övre Norrland inom områden, där vattenfallsverket är råkraftleverantör, synas i huvudsak stå i linje med el— kraftutredningens tidigare framförda synpunkter på upprustning och ra- tionalisering samt statligt stöd härför. Det måste nämligen beaktas, att det i detta fallet räder så speciella förhållanden, att man icke genom ett ekono- miskt stöd bestående av lån, som till större eller mindre del lämnas ränte- fritt men dock återbetalningspliktigt, kan få de berörda företagen självbä- rande. Ej heller går detta genom sammanslagningar av angränsande, lokala företag till större enheter. För att en utjämning av självkostnaderna med bättre lottade områden skall kunna komma till stånd, måste sådana sam- manslagningar ske, som spänna över områden med gynnsammare distribu- tionsförhållanden, och detta är möjligt endast genom »sammanslagning» med råkraftleverantören. Med hänsyn till geografiska förhållanden vore det måhända icke oriktigt att trots detta betrakta vattenfallsverkets norrlands— distribution som en självständig verksamhet, för vars handhavande avse— värt större statligt stöd än det av styrelsen begärda vore erforderligt. Enär målet för elkraftförsörjningens rationalisering i hela landet måste vara att göra denna självbärande får det emellertid anses riktigare att utnyttja
de möjligheter till utjämning inom hela företagets detaljdistributionsverk- samhet som finnas. Det kan naturligtvis ifrågasättas om det statliga stödet i detta fall, när det gäller statens vattenfallsverk, skall få annan form än det skulle få, om det gällde ett annat storföretags övertagande av en icke självbärande distributionsverksamhet.
Det är naturligt att hänsynen till tidigare finansiering och tillämpade ta- riffer i dessa fall icke skulle resultera i förnyade engångsavgifter eller där- emot svarande förhöjda tariffer. Något missbruk genom »alltför låga ta- riffer» torde nämligen icke ha förekommit, enär avgifterna för elkraft, in— klusive engångsavgifternas inverkan, av givna skäl som regel ha varit vä- sentligt högre än i andra delar av landet. De föreslagna åtgärderna till för- hindrande av att underhållet av enskilda distributionsanläggningar efter- sättes i avvaktan på överlåtelse till annat företag synas vara lämpliga.
De av utredningsmännen framförda synpunkterna att de lokala företagen tack vare den starthjälp. som de fått — bidragen till begynnelseelektrifie- ringen, som erhållits från de blivande konsumenterna och vissa allmänna lokalintressen — kunna >>under någon tid efter elektrifieringens genom- förande fungera som företag med normal ekonomi» och att >>i och med att distributionsnäten kräva mera underhåll och förnyelse, stiga kostnaderna för en tillfredsställande distribution utöver vad som motsvarar det ekono— miska underlaget» delas i princip icke av elkraftutredningen, som anser att kostnaderna för underhåll och förnyelser skola beaktas redan från distribu— tionsverksamhetens början och helst utjämnas över anläggningens hela livs- längdsperiod. I de aktuella fallen, med de onormalt höga distributionskost- nader, som här råda, har emellertid dessa principiella synpunkter inget avgörande inflytande.
Landsbygdsdistributionen och jordbruket
I det föregående ha berörts olika förhållanden inom detaljdistributionen av elkraft på landsbygden varvid konstaterats bristfälligheter, som kunna begränsa distributionsföretagens möjligheter att hålla verksamheten på en tekniskt-ekonomiskt tillfredsställande nivå. Härvid har betonats bl. a. bety— delsen av konsumentstockens sammansättning särskilt för företag inom rena jordbruksbygder, där användningen av elkraft ännu är tämligen be- gränsad. En ökad användning av elkraft inom jordbruket, inberäknat jord— brukshushållen, påkallas bland annat av bristen på mänsklig arbetskraft inom detta område samt av önskemålet att befria, kanske icke minst kvin- norna, från tyngre arbete och därmed överhuvudtaget skänka större trivsel. Även om elkraft finnes tillgänglig så gott som överallt på landsbygden, om man bortser från en del utpräglade glesbygder, så är en intensifierad jord- brukselektrifiering fortfarande ett allvarligt distributionsproblem. En vid- gad eldrift inom jordbruket ställer successivt ökande krav på landsbygds—
:..-»,ku .
distributionen särskilt i fråga om nätens överföringsförmåga, och det synes därför önskvärt att i detta sammanhang ytterligare något belysa hithörande frågor.
En undersökning av eldriften inom jordbruket har på elkraftutredningens föranstaltande skett genom en tidigare nämnd särskild kommitté, Jordbru- kets elinventering, vars resultat publicerades år 1947 såsom Jordbrukstek— niska institutets meddelande nr 208. Undersökningens ändamål var att genom direkta studier vid ett antal jordbruk göra en ungefärlig bestämning av eldriftens omfattning och därmed förenade kostnader samt att söka fast— ställa vilka faktorer, som främst kunna anses hämma fortsatt utveckling av jordbrukets eldrift. Undersökningen verkställdes under åren 1945—1946 och omfattade över 400 gårdar av olika storlek (dock med minst 2 ha åker— areal) och med en sådan fördelning över hela landet, att ett någorlunda representativt material erhölls. Nämnda undersökning har refererats i el— kraftutredningens redogörelse nr 3 under rubriken jordbrukets eldrift (s. 55 —-76, 113—120). Därvid ha även framlagts resultaten av en kompletterande undersökning angående utvecklingen av jordbrukets eldrift under perioden 1945—1950 samt vissa synpunkter på den framtida utvecklingen. Dessa synpunkter ha för övrigt beaktats av CDL i dess prognos rörande den totala belastningstillväxten under 1950-talet, refererad i kap. 4.
De undersökningar på konsumtionssidan, som elkraftutredningen sålunda ombesörjt eller genomfört beträffande jordbrukets eldrift, äro givetvis icke tillräckliga för att ge en fullständig bild av frågan om elkraftens använd- ning på landsbygden nu och under den närmaste framtiden. Härför skulle erfordras tämligen omfattande undersökningar icke blott inom det egent— liga jordbruket utan även inom dess binäringar samt inom andra lands- bygdens konsumtionsområden, såsom de övriga hushållen, småindustri och hantverk m. m. De refererade undersökningarna torde emellertid, genom att de avsett den alltjämt viktigaste näringen på landsbygden, ha givit en antydan om elkraftens betydelse för landsbygden samt vilka anspråk på elkraft man kan vänta sig för den närmaste framtiden.
Elenergin hade i mitten av 1940-talet tagits i bruk för omfattande upp- gifter inom jordbruket och blivit en faktor av största betydelse. Enligt el- inventeringen hade jordbrukets eldriftfrågor vid denna tid fått en i huvud- sak god lösning i Sverige men markanta brister funnos. Särskilt de små går- darna hade icke kunnat införa eldrift i nämnvärd omfattning. Bland de arbeten, som endast i obetydlig grad voro elektrifierade, märktes lastning och lossning, inomgårdstransporter, utfodring av djur, rykt, utgödsling samt vattenpumpning. Belysningen ansågs vara långt ifrån tillfredsställande. Elvärme för matlagning och vattenvärmning hade gjort framsteg men ut— nyttjades blott i ringa grad. De oenhetliga tarifferna skapade osäkerhet och irritation. Skötseln och underhållet av de elektriska anläggningarna voro ofta bristfälliga.
Elinventeringen ansåg det vara angeläget att elenergin kunde komma till större användning. Starka hämmande faktorer existerade och bland dessa märktes främst de ekonomiska svårigheterna, sammanhängande med jämförelsevis höga energipriser och höga kostnader för installationer, moto- rer och arbetsmaskiner etc. De viktigaste åtgärderna för förbättringar på eldriftens område ansåg elinventeringen vara:
1. Upplysningsverksamhet, riktad till jordbrukare, distributörer, kraftpro- ducenter, installatörer och tillverkare av elmateriel.
2. Teknisk utveckling av materielen.
3. Minskning av kostnaderna för eldrift. Genom de undersökningar, som elkraftutredningen sedermera verkställt, har utvecklingen av jordbrukets eldrift åren 1945—1950 i någon mån kun- nat belysas. Elektrifieringsgraden för den egentliga landsbygden ökade un— der nämnda tidsperiod från 83,5 % till 93 %. Elmotordriften ökade rätt avsevärt i omfattning, dock icke mera än att år 1950 antalet elektrifierade gårdar utan elektrisk motordrift var för gårdar inom storleksgruppen 2—5 ha åker 43 % och inom storleksgruppen 5—10 ha 22 %. Elektrisk matlag— ning i jordbrukshushållen samt elektrisk vattenuppvärmning i ladugårdar ökade väsentligt i betydelse. Antalet elektriska spisar var år 1950 för de mindre gårdarna fortfarande lågt — ca 5 % av de elektrifierade gårdarna med åkerarealen 2—5 ha använde elspis — men inom denna grupp använ- des 1 stället ett rätt stort antal elektriska kokplattor — över 50 % av dessa gårdar använde dylika. Av de elektrifierade gårdarna över 30 ha hade år 1950 45 % elektrisk spis och 40 % elektrisk kokplatta. Motsvarande siffror år 1945 voro 17 respektive 42 %. Ett visst utbyte av kokplatta mot spis kun- de således förmärkas. Beträffande vattenvärmningen i ladugårdar låg ök- ningen helt inom gårdar på över 10 ha åker, då de mindre gårdarna år 1950 fortfarande ej uppvisade någon användning av elkraft för detta ända- mål. Riksmedeltalet av den sammanlagda elförbrukningen ökades från ca 70 kWh/ha åker år 1945 till något över 100 kWh/ha åker år 1949. I fråga om såväl elektrifieringens utbredning som elkraftens användning inom jordbruket konstaterades vid de olika undersökningarna icke obe— tydliga variationer olika landsdelar emellan. Södra Sverige har härvidlag legat efter de övriga delaina av landet i utvecklingen. Elkraftutredningens försök till bedömning av den fortsatta utvecklingen under 1950 -talet har gjorts med utgångspunkt från att bristen på arbets- kraft fortsätter, att elkraftpriset icke förändras mera påtagligt i förhållande till priset på andra aktuella drivmedel och bränsleslag samt att helt nya användningsmöjligheter för elenergi icke i väsentlig grad. komma att göra sig gällande. Utredningen har därvid ansett sig kunna förutse krav på vä- sentligt effektivare belysning i såväl den rena jordbruksdriften som i hem- men, en väsentlig ökning av motordriften i samband med mekanisering av
mqa-, ,
T—_ 5 . Jil—:..- ”, '
inre transporter t. ex. av hö, säd, halm, rotfrukter och gödsel, betydande ökning av den maskinella mjölkningen, av elektrisk vattenpumpning, av luftblåsningcn i spannmålstorkar och för ventilation i bostäder och stallar 111. m. Den stationära tröskningen räknar man emellertid skall trängas till- baka genom skördetröskningen.
Av största betydelse för ökningen i elektrisk energiförbrukning torde värmealstring på elektrisk väg bli. I fråga om elektrisk matlagning, inklusive kylning och frysning, samt vattenvärmning i bostad och ladugård är en fortsatt stark utveckling att vänta. Man kalkylerar även med ett visst behov i samband med torkning av spannmål men anser det icke sannolikt att elenergin i större omfattning kommer att kunna tagas i anspråk för denna uppgift. För lokaluppvärmning räknar man med att elenergi ej skall utnytt— jas i någon högre grad. För elektrisk svetsning förutses någon frammarsch.
Den sammanlagda årliga energiuttagningen inom jordbruket med till— hörande bostadshushåll, som uppskattats till 360 miljoner kXVh år 1949, har under antagna förutsättningar beräknats komma att uppgå till ca 1 300 miljoner kNVh år 1960 varav 30 % för jordbruksdriften och 70 % för bo- stadshushållen. Därvid har endast brukningsdelar med över 2 ha åker med- räknats. Nämnda siffror innebära en exponentiell tillväxt av elkraftbehovet för denna näringsgren motsvarande en fördubbling på 6 a 7 år.
Upplåtande av mark för elektriska ledningar
Frågan om markägares medgivande till dragning av elektrisk ledning över hans mark samt om ersättning för intrång genom sådan ledning, vilken fråga berörts i en inom 1954 års riksdag väckt motion (nr I:20), bör enligt elkraftutredningens uppfattning undersökas särskilt. Nämnda fråga, som omspänner ett stort antal delproblem av stor principiell betydelse och som delvis beröres även 1 kap. 12 (s. 264), anses icke ligga inom ramen för el- kraftutredningens uppdrag.
Kap. 12. Speciella problem
I detta kapitel kommer elkraftutredningen att behandla tre särskilda problem, som beröra elkraftförsörjningen såväl inom städer som på lands— bygd, nämligen rättsförhållandet mellan leverantör och abonnent, kommu- nernas inflytande på elkraftförsörjningen och utvidgning av prisregle- ringsnämndens kompetens.
Rättsförhållandet mellan elkraftleverantör och abonnent
Rättsförhållandet mellan elkraftleverantören och abonnenten regleras i allmänhet av ett avtal, varigenom leverantören åtager sig att tillhanda— hålla kraft och abonnenten att betala kraften.
Svensk lagstiftning berör i mycket ringa utsträckning avtalen om leve- rans av elkraft. Någon rättspraxis har icke utvecklats på området och inom rättsvetenskapen äro hithörande problem knappast alls behandlade. Tvister i anledning av avtal mellan leverantör och abonnent få i brist på direkta bestämmelser avgöras med ledning av 1915 års lag om avtal och 1905 års lag om köp och byte av lös egendom.
I en del författningar på elkraftområdet — 1902 års lag, 1939 års stadga och 1920 års registreringslag — finnas emellertid vissa bestämmelser av betydelse för rättsförhållandet mellan leverantör och abonnent. Enligt 24 & registreringslagen kan anläggningsägare, som underlåter att >>fullgöra ho- nom enligt avtal eller eljest åliggande skyldighet att från anläggningen till- handahålla kraft» av överexekutor föreläggas att vid vite fullgöra skyldig— heten. Enligt 25 5 1939 års stadga, som är utfärdad med stöd av 15 å i 1902 års lag, är innehavare av koncessionspliktig anläggning skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft, vilka kunna bli i laga ordning meddelade.Detta villkor, som numera finnes intaget i praktiskt taget alla gällande koncessioner, ansågs t. ex. vid införandet av prisregleringsinstitutet innefatta åliggande för anläggnings innehavare att underkasta sig prisreglering.
I det följande begränsas framställningen i huvudsak till att avse avtal rörande detaljleverans av elkraft på landsbygden, där leverantören är bolag eller enskild person, sålunda icke statligt, kommunalt eller kooperativt före- tag. Stat och kommun intaga nämligen i viss mån en särställning såsom företrädare för det allmänna. Även om avtalet ej innehåller någon uttryck- lig bestämmelse därom kunna de anses ha leveransskyldighet på av det stat- liga verket resp. den kommunala myndigheten fastställda villkor till prin- cipiellt alla stats— resp. kommunmedlemmar som för rimliga kostnader
...... m..— _qs'a x ha.-x.; -
'... 144-A. Ga.
l l l l
kunna anslutas till nätet. Principen om kommunmedlemmarnas inbördes likställighet är grundläggande för all kommunal förvaltning. De kommu— nala verken ha även en starkare monopolställning inom sitt område, grun- dad på rätten att bestämma över gatumarken och markerad av den för kommunala företag vanliga områdeskoncessionen. De kooperativa företa- gens särställning sammanhänger med att den ena av de avtalsslutande par- terna, förbrukaren, äger andel och medbestämmanderätt i leverantörsföre- taget. För avtal med abonnenter, som ej äro medlemmar, gäller emellertid liksom för bolags och enskilda distributörers avtal med förbrukarna, att leverantören har en friare ställning. Detsamma gäller kommunala elverk i förhållande till abonnenter utanför kommunen.
Avtalen om leverans av elektrisk kraft ha vanligen formen av en skriftlig förbindelse, undertecknad endast av abonnenten, som däri förpliktar sig att följa de föreskrifter, som anges i leverantörens reglemente med tillhörande taxebestämmelser. Reglementen och taxor innehålla vanligen förutom upp- gift om de avgifter, som skola utgå enligt vederbörande tariff, bestämmelser om anslutningsavgift, om leveransform (spänning, strömart), leveransplats tt. ex. »vid husväggen») och uppmätning, om leverantörens rätt att verk— ställa taxehöjning, att besiktiga abonnentens anläggningar, att framdraga och bibehålla kraftledningar över abonnentens fastighet och att avbryta leveransen samt om abonnentens skyldighet att tillse sina elanläggningar, att ersätta uppkommen. skada och att på anfordran ställa borgen eller annan säkerhet för riktiga fullgörandet av abonnentens åligganden. Åtskil— liga av dessa bestämmelser äro ofta så allmänt hållna, att en för abonnenten obillig tillämpning är möjlig. Här lämnas några exempel på dylika bestäm- melser.
»För nytillkommande tariffenheter erlägger Abonnenten anslutningsavgift. Den- na avgift, som utgår per tariffenhet och bestämmes av Kraftbolaget, differentieras med hänsyn till Kraftbolagets kostnader för ledningar till och inom den trakt, där Abonnenten är bosatt.
Därest utökning av befintlig anläggning med motorer och apparater medför förhållandevis stor belastning av Kraftbolagets ledningar och transformatorer, äger Kraftbolaget i sådana speciella fall rätt att uttaga viss engångsavgift, om vars storlek överenskommelse i varje särskilt fall träffas mellan Abonnenten och Kraft- bolaget.
Kraftbolaget äger i förekommande fall påfordra att större motorer för jord- bruksändamål icke användas så att de störa belysningen. —-- — —
Det åligger Abonnenten: —— — —
att, där anslutning kan ske till ett ledningsnät, som finansierats av en förening, en kommun eller annan sammanslutning av intressenter, om Kraftbolaget så ford- rar, ingå som medlem i föreningen och fullgöra sina skyldigheter mot den- samma; — —— —
Kraftbolaget har rätt att vid inträffande av force majeure enligt nedanstående helt avbryta energileveransen. — — -— Skulle Socialstyrelsens levnadskostnads- index inklusive skatter och sociala förmåner (juli 1914 = 100) överstiga 300, betraktas även detta som force majeure. —— — —
Brister Abonnenten i fullgörandet av något som enligt taxa med reglemente åligger honom, eller bryter han däremot, äger Kraftbolaget rätt att utan avdrag å enligt taxan uppgående avgifter avbryta encrgileveransen till dess rättelse vun- nits ävensom att åtnjuta ersättning för de omkostnader och utgifter, Abonnentens underlåtenhet medför.»
»Vid förstärkning av äldre distributionsnät eller enskilda SCI'ViSCI' t. ex. från enfas till trefas, utgår i regel särskild förstärkningsavgift.»
»Leverantören påtager sig icke något ansvar och är icke ersättningsskyldig för skador, förluster eller olägenheter, som kunna förorsakas Abonnenten genom för- ändringar i spänning och periodtal.»
>>I den utsträckning ledningsnätet medger detta må Abonnenten efter Kraft- bolagets hörande förutom belysning ansluta motorer och andra apparater, varvid Abonnenten har att iakttaga den begränsning ifråga om uttaget och de bestäm- melser om driften i övrigt, som enligt Kraftbolagets bedömande erfordras för en fullgod strömleverans till Abonnenten själv och närliggande abonnenter.»
»Abonnent medgiver bolaget rätt att kostnadsfritt över Abonnent tillhörigt om- råde framdraga elektriska ledningar för kraftdistribution till andra abonnenter.»
Av de anförda exemplen framgår, att icke blott de taxemässiga avgifterna utan även andra av leverantören uppställda villkor i avtalet kunna vara av den art att de verka betungande för abonnenten. Detta gäller kanske sär- skilt leverantörens möjlighet att uttaga särskilda, till beloppet icke på för- hand bestämda avgifter i samband med att abonnenten ökar sin energi— uttagning även om utökningen sammanhänger med en fullt normal och kontinuerlig belastningsutveckling. Ett annat villkor, som kan bli betungan— de för abonnenten, är bestämmelsen om rätt för leverantören att avgifts— fritt draga fram ledningar över abonnentens mark. Krav på att abonnenten skall ställa säkerhet, som godtages av leverantören, har stundom utnyttjats så, att underskrift krävts jämväl av vederbörande fastighetsägare när en hans hyresgäst tecknat abonnemang.
Abonnentens beroende ställning framträder särskilt därigenom, att leve- rantören vid uppkommande tvistigheter kan säga upp avtalet och sedan avbryta leveransen och på så sätt framtvinga iakttagande av ett villkor, även om detta kan betraktas som oskäligt. Ofta är avtalet utformat så att leveransen kan avbrytas utan uppsägning.
I här angivna fall har leverantören på grund av ett ingånget avtal haft skyldighet att leverera elkraft men villkoren ha vanligen icke varit särskilt betungande för honom. Vilka skyldigheter har leverantören att träffa avtal med sådana som önska bli abonnenter eller att medge en ökning av en strömleverans?
En leverantör har i allmänhet, åtminstone de facto, företrädesrätt till leverans inom sitt distributionsområde. Med denna rätt följer emellertid ingen formell skyldighet att leverera elkraft till alla abonnenter inom om- rådet. Bortsett från bestämmelserna om bygdekraft och ersättningskraft i vattenlagen finnes nämligen för närvarande icke något författningsstad- gande, som ålägger en elkraftdistributör'att tillhandahålla elkraft för
”män.-=.- Län.-"—
...-mum _l— '» A.-
_71.
...-_ ån.—”m
615 ,. E' :i" i
ännu icke anslutna elektrifieringsobjekt, t. ex. en oelektrifierad fastighet. Distributören är ej heller pliktig att svara för skäligt underhåll av nätet och han kan förhindra en normal utveckling av elförsörjningen inom om— rådet genom att underlåta att öka nätets belastningsbarhet. I de fall då en leverantör vägrar att träffa avtal om leverans av elkraft till en fastighet har fastighetsägaren ingen annan möjlighet än att söka få elkraft från en annan leverantör utanför distributionsområdet. Även om denne leverantör skulle kunna få koncession för en dylik ledning lär han i praktiken icke vara villig att svara för elektrifieringen med hänsyn till de stora kostnader, som en dylik enstaka ledning skulle draga. Möjligheterna att utan medver— kan av den ordinarie distributören få en förbättring av leveransförhål— landena äro likaledes praktiskt taget obefintliga.
Vattenfallsstyrelsen och andra större kraftleverantörer bruka dock nu- mera i kontrakten om råkraftleverans till distributionsföretag på landsbyg— den intaga villkor enligt vilka distributören måste förbinda sig att inom ett bestämt område leverera elkraft till var och en som skriftligen anhåller därom. Härigenom ha förhållandena förbättrats inom vissa områden.
Elkraftutredningen anser det otillfredsställande att en distributör, som fått koncession för ett ledningsnät och därmed i allmänhet företrädesrätt för distribution inom ett område, icke har en mot denna rätt svarande skyl- dighet att distribuera elkraft inom området. Den som erhållit tillstånd att bedriva elkraftdistribution bör i princip vara skyldig att inom ett bestämt distributionsområde på skäliga villkor tillhandahålla elkraft för normala ändamål åt envar som erhållit anslutning eller därom gör skriftlig fram— ställning. Möjligheterna att i koncessionen införa bestämmelser härom skulle bli större om områdeskoncession kunde meddelas i större utsträck- ning än som f. n. är möjligt.
Kostnadsfördelning vid ändring av strömart och spänning i distributionsnät
Frågan om införande av bestämmelser, som ålägga strömleverantör att bestrida vissa kostnader vid ändring av spänning på lågspänningsnät. har upptagits av riksdagsmannen H. Kärrlander i framställning till Konungen den 2 december 1948. Efter remissbehandling beslöt Kungl. Maj:t den 13 januari 1950 att överlämna ärendet till elkraftutredningen för att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande. I anledning härav har utredningen upptagit denna fråga till särskild behandling.
Som tidigare framhållits synes utvecklingen i Sverige gå mot ett allt mera enhetligt lågspänningssystem, nämligen trefas växelström av frekven— sen 50 perioder per sekund och spänningen 380/220 volt. Vad beträffar frekvensen är den sedan flera år pågående omläggningen till 50-periodigt system, huvudsakligen gällande delar av Trollhätte och Norrbottens kraft- verks försörjningsområden, i det närmaste avslutad. Frågan om övergång
från likström till växelström berör numera endast ett fåtal nät, huvudsak— ligen i vissa städer. Ändring av distributionsspänning är däremot en fråga av aktuell betydelse inom ett stort antal distributionsområden såväl i städer som på landsbygd. Vid behandlingen av sistnämnda fråga framträder spe— ciellt spörsmålet om gäldandet av kostnaderna för sådana ändringar av abonnent tillhöriga elektriska anläggningar och apparater, som bli nöd— vändiga i samband med en spänningsomläggning.
Svenska elverksföreningen framlade i december 1948 ett »Förslag till normalbestämmelser för fördelning av kostnaderna för omläggning av abon- nentinstallationer i samband med spännings- och strömartsändring på dist- ributionssystem för lågspänning i städer och samhällen», vilket i huvudsak innehåller följande.
Allmänt
1. Installationer i alla nybyggnader samt alla utvidgningar av befintliga installa- tioner skola anslutas till det distributionssystem, som elverket i varje särskilt fall bestämmer.
2. Elverket äger rätt att, när verket så påfordrar, av abonnenten erhålla upp— gift om de bruksföremål, som av honom innehas och äro avsedda för använd- ning inom hans installation. Om elverket vid planeringen av en omläggning av distributionssystemet företar en inventering av abonnenternas innehav av bruksföremål och motorer, skola — om elverket så bestämmer — de appa- rater som anskaffas efter denna inventering, anmälas till elverket. Om abon- nenten underlåter att göra sådan föreskriven anmälan eller om abonnenten icke följer de anvisningar, som elverket i samband med gjord anmälan lämnar i fråga om inkopplingssätt m. m., är abonnenten icke berättigad till ersättning enligt efterföljande bestämmelser.
3. Där så är lämpligt kan elverket i stället för att utbyta eller ändra ledningar och apparater installera omformare, likriktare eller transformatorer. Dessa anslutas efter abonnentens mätare, då de avse enstaka motorer eller bruks- föremål.
4. Ägare av installation eller bruksföremål, som skall ändras, utbytas eller inlösas, har — om elverket så begär — att skriftligen godkänna härom träffad upp- görelse med elverket.
5. Elverket lämnar icke ersättning till abonnent, som flyttar från område med ett distributionssystem till område med annat distributionssystem och som till följd härav kan bliva nödsakad att anskaffa nya apparater eller vidtaga ändringar av gamla.
6. Elverket lämnar icke ersättning till abonnent, som övergår till att köpa hög- spänd växelström.
7. I speciella fall eller där tvekan kan råda, äger elverket att med abonnenten träffa avgörande om kostnadsfördelningen.
Fasta installationen 8. Vid omläggning av nuvarande distributionssystem till annan spänning eller strömart bestridas omläggningskostnaderna för den fasta installationen i en fastighet på följande sätt. a. De omläggningsarheten, som äro betingade av spännings- eller ström— artsändringen, bekostas av elverket.
b. Om i anläggningen finnas brister, som bero antingen på att vid dess ut— förande gällande säkerhetsföreskrifter och installationsbestämmelser icke iakttagits eller på att anläggningen icke blivit på lämpligt sätt underhållen, skola de extra kostnader, som uppstå genom att dessa brister i samband med omläggningen skola avhjälpas, erläggas av fastighetsägaren.
Anm. I detta sammanhang bör påpekas, att sådan förstärkning av den fasta installationen i en fastighet, som är erforderlig eller önskvärd, med fördel kan ske i samband med omläggning. Sådan förstärkning skall bekostas av fastig— hetsägaren.
Motorer och bruksföremål
9. Med motorer och bruksföremål skola sådana åtgärder vidtagas, att de efter spännings- och strömartsändringen äro i stort sett lika användbara som före densamma. Motorer eller bruksföremål, som icke äro användbara eller av annat skäl icke användas, bliva i regel icke föremål för dylik åtgärd. Elverket äger rätt att bestämma vilken av följande metoder, som skall till- lämpas för att vid en omläggning anpassa motorer och bruksföremål till den nya spänningen eller den nya strömarten. a. Genom omlindning, omkoppling eller annan ändring av befintlig ut- rustning. b. Genom utbyte av befintlig utrustning mot begagnad apparat eller motor i motsvarande skick, varvid den utbytta utrustningen tillfaller elverket med full äganderätt.
c. Genom utbetalande av bidrag till eller infordrande av bidrag från abon- nenten för anskaffande av ny utrustning.
Anm. Elverket har rätt att på motorer eller bruksföremål, för vilka elverket erlagt utbytesbidrag, genom ingravering av lämplig beteckning eller på annat sätt markera, att dylikt bidrag utgått. Dylika motorer eller bruksföremål få icke genom försäljning etc. ånyo bli föremål för elverkets omläggningsarbete. Abonnent har att till elverket lämna skriftlig försäkran härom, innan bidraget utbetalas. (Bruksföremål, för vilka utbytesbidrag lämnats och för vilka prov— ningstvång föreligger, få icke försäljas, om de icke äro S-märkta).
d. Genom kostnadsfri utlåning och installation av omformare, likriktare eller transformator.
Anm. Dylik utlånad omformare, likriktare eller transformator skall åter- lämnas till elverket, då den icke längre användes för den apparat, för vilken den utlånats eller då abonnenten flyttar. Tillämpningsbesiämmelser för punkt 9
I regel bör för vanligen förekommande motorer och bruksföremål de i det följande angivna bestämmelserna tillämpas.
Glödlampor utbytas av elverket utan kostnad för abonnenten. Förutsätt- ningen härför är, att befintliga lampor äro användbara. Ej använda reserv- lampor utbytas också.
Radioapparater omkopplas av elverket utan kostnad för abonnenten. Vid icke omkopplingsbara apparater lämnar elverket ett bidrag till apparatbyte med 50 kr/apparat.
Motorer samt alla härovan icke nämnda bruksföremål, dvs. elspisar, kok- och värmeapparater, kylskåp, dammsugare, golvbonare, butiksmaskiner, kon- torsmaskiner, elektromedicinska apparater för hem och yrkesbruk, tandläkar- utrustningar, friserapparater (t. ex. torkhuvar och permanentondulerings- apparater) etc. ändras utan kostnad för abonnenten genom omlindning, om-
koppling eller utbyte av element såvida motorn eller apparaten är ny eller i fullgott skick.
I fråga om äldre motorer och apparater, som äro i mindre gott skick eller där omlindning, omkoppling eller utbyte av element ej lämnar önskat resultat. lämnar elverket antingen skäligt utbytesbidrag till abonnenten, beräknat i i direkt proportion till den befintliga utrustningens värde, eller också i utbyte ! annan begagnad motor eller apparat i samma skick. ?
Anm. 1. Apparater, för vilka provningstvång föreligger men som icke äro S-märkta, ändras eller utbytas efter ovan angivna regler endast under förut- ! sättning att de, när provningstvånget för apparattypen trädde i kraft, voro i ; bruk i den anläggning, i vilken de befinna sig vid omläggningstillfället. ]
Anm. 2. Abonnent kan i samband med omläggningen utbyta motor eller apparat mot en eller flera andra av annan storlek eller också ersätta mindre motorer eller apparater med större. Om kostnaderna härigenom ökas, skall abonnenten betala ökningen.
Förtidsomläggning
10. Abonnent, som önskar övergå till ny strömart eller spänning, innan elverket verkställer planerad omläggning av hans anläggning, kan i vissa fall efter överenskommelse med elverket få dylik omläggning genomförd omedelbart.
För att utröna vilken praxis som på hithörande områden tillämpas vid landsbygdsdistributionen har elkraftutredningen begärt uppgifter härom från ett flertal huvudsakligen större kraftföretag. Enligt de inkomna sva- ren tillämpas uppenbarligen ganska skiftande metoder, vilket bl. a. sam- manhänger med att man i många fall icke ansett elverksföreningens för- slag tillämpbart inom landsbygdsdistributionen. På något håll tillämpas exempelvis förbehållslöst den principen att hela kostnaden för ändringar inom abonnentens installation skall gäldas av abonnenten. På andra håll åter bekostar distributören endast omkoppling eller omlindning av motorer för hantverk, industri och jordbruk. Flertalet större företag synas dock i stort sett tillämpa regeln att ändringar eller utbyte av abonnents installa- tioner och apparater, som erfordras för att dessa skola kunna brukas på samma sätt som före omläggningen, bekostas av leverantören. Denna regel är sålunda densamma, som ligger till grund för elverksföreningens förslag till normalbestämmelser för städer och andra tätorter. Vid spänningsomlägg— ningar inom distributionsföreningars och andra smärre företags områden tillämpas mycket skiftande villkor.
Vid bedömandet av förevarande fråga utgår elkraftutredningen från, att i avtal mellan leverantör och abonnent icke intagits några bestäm- melser, som direkt syfta till att reglera rättsförhållandet mellan parterna vid en framtida ändring av strömart eller spänning. Regelmässigt har vid in- gående av det avtal, som under olika former träffas mellan leverantör och abonnent, frågan om framtida ändring av distributionsspänning icke varit på tal och abonnenten måste anses ha haft rätt förutsätta, att den vid abon- nemanget gällande distributionsspänningen och strömarten framgent skall passa hans installationer och apparater. Han skall sålunda icke behöva
mc.: -
Em . .".—' tv.—:::.
äe m_s
'. ***—Mmm
räkna med att på egen bekostnad nödgas ändra dessa därför att leveran- tören finner en ändring av spänningen eller strömarten påkallad. Vanligen sker en omläggning i första hand i leverantörens intresse och gäller icke enstaka utan en hel grupp av abonnenter. Omläggningen måste i prak- tiken ske genom leverantörens försorg. För alla abonnenter böra i princip tillämpas lika villkor. Det synes naturligt, att frågan om kostnadsfördel- ningen bedömes enligt allmänna rättsregler. En analog tillämpning av köplagens skadeståndsregler leder till att abonnentens kostnader för instal- lationsändringar och dylikt i princip helt skola gäldas av leverantören.
Även om huvudregeln sålunda bör vara att leverantören skall svara för kostnaderna för ändring av abonnentens installationer är det klart att skä- lig hänsyn skall tagas till de fördelar eller vinster, som abonnenten får ge— nom omläggningen. Det är exempelvis ofta tekniskt omöjligt att omändra befintliga installationsobjekt eller utbyta dem mot likvärdiga sådana. Den värdeökning, som genom utbytet sker på abonnentens anläggningsdelar, bör betalas av abonnenten. Dessutom kunna gällande säkerhetsföreskrifter under alla omständigheter nödvändiggöra utbyte eller ändring, som helt eller delvis bör bestridas av abonnenten.
Det synes uppenbart att behov föreligger av enhetliga regler för gäldandet av kostnaderna för ändring eller utbyte av abonnenterna tillhöriga installa- tioner och apparater i samband med omläggning av distributionssystem för ett flertal abonnenter. Möjligheterna att reglera denna fråga genom konces- sionsmyndighetens försorg äro begränsade och skulle i varje fall först på lång sikt leda till önskat resultat.
Elverksföreningens ovan återgivna förslag anges uttryckligen avse städer och liknande tätorter. Det har som nämnts gjorts gällande, att normal— bestärnmelserna ej skulle vara lika lämpliga för landsbygdens del. Denna mening synes grunda sig på antagandet, att en landsbygdsabonnent, som i motsats till stadsabonnent har att erlägga engångsavgift, avsedd som bi— drag till leverantörens anläggningskostnader, jämväl bör deltaga i kostna- den för omläggning av leverantörens distributionsanläggning och att detta bör ske genom att abonnenten svarar för större andel av ändringskostna- derna beträffande hans privata installation och elapparater. Någon anled- ning att för landsbygdens del frångå huvudprincipen att leverantören en- sam skall i första hand svara för ifrågavarande kostnader föreligger icke enligt elkraftutredningens uppfattning. Abonnentens rätt gentemot leve— rantören i förevarande hänseende synes icke lämpligen böra påverkas av om engångsavgift uttagits eller ej. För övrigt är det ej heller på landsbyg- den ovanligt, att engångsavgifter icke utgå, och i de fall avgifter uttagas äro de bestämda enligt mycket skiftande grunder. I varje fall kan ej änd- rings- eller utbyteskostnaden för vederbörande abonnenters egna installa- tioner och apparater anses vara en rättvis fördelningsgrund för abonnen- tens andel i kostnaderna för distributionsnätet, för vilka i princip leveran-
tören i första hand skall svara. Om omläggningskostnaden eventuellt skulle föranleda leverantören att uttaga nya engångsavgifter av förbrukarna, böra dessa fördelas enligt enhetliga grunder i proportion till antalet tariffenheter. Eventuellt- kunna kostnaderna motivera en taxehöjning.
Det är ej uteslutet att en strängare tillämpning av principen att leveran- tören, där annat ej avtalats, skall stå för alla kostnader i samband med en ändring av strömart eller spänning på sina håll kan föranleda dröjsmål med genomförandet av önskvärda omläggningar. Detta bör emellertid be— dömas på samma sätt som underlåtenhet att vidtaga rationaliseringsåtgär- der i allmänhet.
Elverksföreningens normalbestämmelser äro närmast att betrakta som tillämpningsregler för leverantörens ersättningsskyldighet med de jämk- ningar dåri, som äro nödvändiga av praktiska skäl eller betingas av gäl- lande säkerhetsföreskrifter. Elkraftutredningen finner bestämmelserna skäliga och i allt väsentligt lämpliga och vill förorda att de tillämpas i nor- mala fall vid omläggning av distributionssystem icke blott i städer och andra större tätorter utan även på landsbygden.
Kommunernas inflytande på elkraftförsörjningen
Historiskt sett har elektrifieringen på landsbygden icke på samma sätt som i städerna knutits till kommunen i dess helhet utan elektrifieringen har till en början endast omfattat tätbebyggda eller eljest lättelektrifierade delar av kommunen. Inom en och samma landskommun har som följd härav ofta uppkommit ett flertal små distributionsföretag.
Kommunerna ha vissa lagliga möjligheter att göra sig hörda innan en elektrifiering inom deras gränser kommer till stånd. Enligt bestämmelse i 3 & 1 mom. andra stycket av 1902 års lag skola de kommuner eller muni— cipalsamhällen, inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anlägg— ning eljest utföras, lämnas tillfälle yttra sig över koncessionsansökningen. Såsom senare skall påvisas ger detta stadgande dock tämligen begränsade. möjligheter för kommunen att göra sina särskilda intressen gällande i den mån de strida mot koncessionssökandens.
För en viss grupp av kommuner, nämligen städer och liknande tätorter, har möjligheten till kommunalt inflytande på den lokala distributionen av elkraft däremot redan från början varit mycket stor genom stadgandet i 1 5 andra stycket av 1902 års lag. Detta lyder: >>Menighet vare ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag». Orden >>utan synnerliga skäl» tillades genom lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1942. Då upplåtelse av gatumark är en nödvändig förutsättning för samhällselektrifiering inne- bär i praktiken detta stadgande, åtminstone enligt lydelsen före 1942, att
L..-...ma-
*|.'051”IM.Ju|-4l_m-_u-
m Hamn-Hu -= ”p.—l. rn.
vederbörande kommuner tillerkänts ett faktiskt distributionsmonopol (veto- rätt) inom det planlagda området.
Stadgandet åsyftar i första hand en inskränkning i expropriationsrätten för att ge en kommun möjlighet att förhindra åtgärder, som äro olämpliga med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafik m. rn. Enligt proposition (nr 9) till 1902 års riksdag, varigenom lagförslaget framlades, motiverades stadgandet sålunda.
På grund af de olägenheter, som för städer och stadsliknande samhällen kunna följa af ett intrång på gator och dermed jemförliga områden, synes deremot mc— nighet böra fritagas från skyldighet att tvångsvis afstå eller upplåta dylika om- råden.
Det särskilda utskott, som vid 1902 års riksdag behandlade ifrågavarande lagförslag, anförde i sitt utlåtande bl. a.
Emot denna inskränkning i expropriationsrätten kunde vid första påseende synas vara åtskilligt att anmärka, enär just i städer och municipalsamhällen be— hofvet för industriella anläggningar, spårvägar m. m. att för erhållande af drif- kraft utlägga elektriska ledningar säkerligen kommer att blifva mest känbart. Efter noggrant öfvervägande af denna fråga har utskottet emellertid med afseende å de olägenheter, som kunna förorsakas städer och dermed jemförliga samhällen genom elektriska ledningar, kommit till den åsigt, att det icke kan anses tillrådligt att införa expropriationsrätt beträffande de nyss berörda områdena.
Utskottet hyser heller icke ringaste tvifvel derom, att stad och municipalsam- hälle i regel best sjelf inser fördelarne af samhällets industriella utveckling samt vigten af att befordra och underlätta allt, hvad som dertill kan bidraga; och anser utskottet derför att man med full tillförsigt bör kunna öfverlemna frågan om elektriska ledningars framdragande öfver allmänna platser åt ifrågavarande kommuners eget afgörande.
En jämkning av vetostadgandet kom till stånd genom lag den 19 decem— ber 1941. Lagändringen tillkom efter proposition (nr 317) till 1941 års höst— riksdag i anledning av framställda önskemål angående bl. a. ändrade be- stämmelser om rätt att framdraga elektriska ledningar över annans mark. I sitt yttrande över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria i ärendet berörde kommerskollegium även frågan om expropriationsrätt för område med stadsplan eller byggnadsplan eller hamnområde och anförde härom följande.
I prememorian har framhållits, att den föreslagna utvidgade expropriations- rätten borde, liksom fallet är med den expropriationsrätt, som är medgiven i 1 5 i dess nu gällande lydelse, icke gälla i fråga om område, för vilket finnes stads- plan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde, där fråga är om avstå- ende eller upplåtelse av gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
Kollegium vill angående denna fråga bringa i erinran, hurusom den vetorätt, som sålunda tillkommer kommun, huvudsakligen tillkommit för att bereda kom- mun möjlighet att förhindra dylika ledningars framdragande, därest detta med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafiken samt för an- bringande av anordningar för belysning, vattenledning och markens torrläggning
m. ni. skulle visa sig mindre lämpligt. Med den avfattning stadgandet ifråga kom att få har emellertid den kommunala vetorätten fått en större omfattning. Kommunen har sålunda i sin hand att förhindra framdragandct även av ledningar, som i och för sig på intet vis kunna vara till hinders ur angivna synpunkter. Kommunerna hava även i stor utsträckning begagnat sig av vetorätten för led- ningar av dylikt slag, nämligen då kommunens intressen som kraftleverantör kunnat skadas genom tillstånds medgivande. Sedan numera efter den vid 1938 års riksdag genomförda ändringen av 1902 års lag det ankommer på Kungl. Maj:t att tillse, att koncessionsansökningar för elektriska starkströmsanläggningar icke bifallas tried mindre ledningen i fråga fyller ett verkligt behov och därjämte kan anses ingå som ett led i en rationell elektrifiering, synes frågan om rätten att framdraga ledning inom stadsplanelagt område böra avgöras icke av vederbörande kommun illan av Kungl. Maj:t.
I detta sammanhang vill kollegium erinra om att en fråga, likartad med den här berörda, föranlett särskild riksdagsskrivelse (nr 249/1926). I denna hemställde riksdagen att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida nu gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar borde ändras i den riktning att menighet, där ett för staten eller annan menighet viktigt intresse det krävde, kunde åläggas skyldighet att inom område för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning eller inom fastställt hamnområde, avstå eller upplåta gata m. m. för framdragande av elektrisk starkströmsledning erforderlig för elekt- risk järnväg eller spårväg. Denna riksdagsskrivelse tillkom i anledning av en motion i andra kammaren, vilken motion föranleddes av den bekanta tvisten mellan Djursholmsbanan och Stockholms stad beträffande banans rätt att trafikera Engelbrektsgatan i Stockholm. Kollegium, som den 29 februari 1932 avgav utlåtan- de i ärendet, biträdde den av andra lagutskottet uttalade principiella uppfatt- ningen i frågan, men höll före att den ifrågasatta lagändringen icke vore av den aktualitet eller vikt att den ensam borde vidtagas, utan ansåg att den borde upp- tagas till prövning vid en förestående revision av elektricitetslagen i dess helhet.
Sedan detta kollegii yttrande avgavs har emellertid det i riksdagsskrivelsen be- rörda spörsmålet aktualiserats. Man torde nämligen kunna förvänta, att i en nära framtid behov kommer att föreligga för framdragande av ledningar för trådbussar i olika städer från kringliggande förorter. Det synes vara av betydelse att möj- lighet att för sagda ändamål erhålla expropriation hålles öppen.
Med hänsyn till det förenämnda vill kollegium föreslå att andra stycket i 1 % utgår.
Chefen för justitiedepartementet anförde vid ärendets föredragning.
Enligt 1 å andra stycket i 1902 års lag kan menighet vägra att inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde för elektriSk anläggning avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vatten- drag. Kommerskollegium har i sitt yttrande riktat en enligt min mening välbcfogad kritik mot denna vetorätt. Med anledning av vad kollegium anfört torde det vara lämpligt att jämka stadgandet så, att Konungen må medgiva undantag därifrån om synnerliga skäl föreligga.
Andra lagutskottet framhöll i'sitt utlåtande (nr 39).
Bland de särskilda bestämmelserna i förslagen har utskottet särskilt uppmärk- sammat, att det i 1 % andra stycket i 1902 års lag upptagna stadgandet, att menig- het ej är pliktig att inom område, för Vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde för elektrisk anläggning avstå eller upplåta
gata, torg, allmän plats eller vattendrag, jämkats sålunda, att Konungen må med- giva undantag från denna kommunala vetorätt när synnerliga skäl föreligga. Den sålunda förordade ändringen har jämväl för utskottet påpekats av Svenska stads- förbundet, som i en till utskottet överlämnad skrivelse vänt sig emot borttagande av den nu gällande ovillkorliga vetorätten. Med hänsyn till att enligt den före- slagna lydelsen av stadgandet undantag härifrån må av Konungen medgivas en— dast när synnerliga skäl tala härför finner utskottet befogade anmärkningar icke kunna riktas mot förslaget i denna del.
I nämnda skrivelse till andra lagutskottet medgav Svenska stadsförbun- det att vetorätten på sin tid främst tillkommit med hänsyn till kommu— nernas gatusystem ur trafiksynpunkt. Å andra sidan hänvisade stadsför- bundet till ovannämnda uttalande av det särskilda utskottet att någon fara med detta kommunala monopol ej syntes föreligga då städer och municipal- samhällen i regel bäst själva insågo fördelarna av samhällets industriella utveckling.
Förbundet anförde härutöver.
Om såsom kommerskollegium framhåller vetorätten fått större betydelse för kommunerna ur distributionssynpunkt än ur gatutrafiksynpunkt, synes detta såle- des icke stå i någon motsättning mot lagstiftarens intentioner vid lagens tillkomst. Här ha kommunerna också stora intressen att bevaka. I samhällen, där distribu- tionsväsendet är fullt uppordnat, har vetorättens avskaffande väl mindre betydelse ur denna synpunkt. Men för många, särskilt mindre städer, köpingar och muni- cipalsamhällen skulle strävandena att till samhällets bästa ordna distributionen för olika ändamål av elektrisk kraft säkerligen bli i hög grad lidande på ett slo- pande av vetorätten. En rätt att mot kommuns bestridande framdraga ledningar skulle säkerligen på många håll försvåra respektive samhälles strävan att åstad- komma en lämplig distributionsform. Hade kommunerna beretts tillfälle att fram- lägga sina erfarenheter, skulle dessa säkert gett belägg på detta förhållande. Det må emellertid starkt understrykas, att kommerskollegium i sitt yttrande icke kunnat påvisa, att kommunerna begagnat sin vetorätt på ett ur allmännare syn- punkter mindre önskvärt sätt. Ett åberopat fall utan all aktualitet torde därvid svårligen kunna få bli utslagsgivande.
När man som motiv för vetorättens slopande anför, att Kungl. Maj:t numera äger tillse, att koncessionen i det aktuella fallet står i harmoni med en rationell elektrifiering, torde det icke få förbises, att även statens verk i stor utsträckning tillhandahålla kraft. Olika intressen komma här lätt att stå mot varandra. Liksom 1902 torde kommunerna alltjämt kunna anförtros avgörande av dessa för dem vitala frågor.
Det ytterligare skäl för vetorättens slopande, kommerskollegium pekar på, näm- ligen vikten av att hålla expropriationsmöjliglieterna öppna för trådbusslinjer till städerna från kringliggande förorter, synes förbundet tvärtom vara ett särdeles starkt skäl för dess bibehållande. Både från förbundets och enskilda städers sida har i flera sammanhang med skärpa gjorts gällande, att städerna såsom ansvariga för bostadsförhållandena inom sina områden måste tillerkännas möjligheter till ett avgörande inflytande på kommunikationerna även till förorterna.
Den fr. o. m. 1942 gällande inskränkningen i vetorätten innebär, att Konungen kan om »synnerliga skäl» föreligga medgiva undantag från grundregeln att menighet ej är pliktig att upplåta publik mark. Någon
praxis, som belyser innebörden av ifrågavarande undantagsbestämmelse. har ännu ej utbildats. Uppenbart är emellertid att vetostadgandet i prakti- ken alltjämt tillmätes stor betydelse och kan medföra åtskilliga olägenheter. Särskilt under senare år ha tätorterna i stor utsträckning gjort anspråk på distributionsrätten inom sina planlagda områden och sökt övertaga den inom inkorporerade områden. I de flesta fall har frågan lösts genom att parterna träffat överenskommelse, vilken emellertid baserats på förekoms- ten av vetostadgandet.
Enskilda företag, som ha distributionsrätt inom en kommun med plan— lagt område, ha i allmänhet måst förbinda sig att till kommunen erlägga en årlig avgift som säges utgöra en ersättning för de olägenheter som kom— munen orsakas genom distributionsföretaget till följd av att ledningar framdragas inom kommunen m. m. Avgiften fastställes emellertid icke i proportion till olägenheterna utan helt skönsmässigt, med hänsyn till hur mycket en distributör möjligen kan vilja betala för att få behålla distribu- tionsrätten inom samhället. Med stöd av det kommunala vetot kan näm- ligen kommunerna fråntaga honom distributionsrätten inom det planlagda området. Ett dylikt utnyttjande av vetorätten bör naturligtvis förhindras.
Plansamhällenas vetorätt innebär risk för skadliga återverkningar även i ett annat avseende. Vetostadgandet kan nämligen åberopas som stöd för utbrytning av tätortsdistributionen från ett större distributionsområde. En naturlig strävan att åt den egna kommunen förbehålla intäkterna från den inom dess område bedrivna distributionsverksamheten kan leda till, att ett stort antal kommuner med planlagda områden i samband med ompröv— ning av utlöpande koncessioner söka utnyttja den möjlighet till utbrytning som finnes genom vetostadgandet. En utveckling i denna riktning måste anses olämplig. Till en början kan utbrytningen tänkas innebära en otill— börlig stympning av det förutvarande distributionsföretagets verksamhet. Dess möjligheter att hålla rimliga taxor inom det återstående distributions- området minskas eller bortfalla. Vidare medför en sådan utveckling en ök- ning av antalet företag och därjämte en kategoriklyvning, nämligen i före— tag med och utan samhällsdistribution. En prisutjämning mellan stad och landsbygd försvåras och motsättningen mellan samhälls— och landsbygds- distribution skärpes på det hela taget.
Koncessionsmyndigheten har enligt 2 % 4 mom. i 1902 års lag att pröva om anläggningen är behövlig och förenlig med planmässig elektrifiering. Om anläggning helt-eller delvis berör ett samhälles gatumark, synes denna prövningsrätt bli beskuren genom samhällets vetorätt. Det kan synas oegent- ligt, att vetostadgandet för dylika fall skulle hindra koncessionsmyndig- heten att beakta alla omständigheter som inverka på frågan om anlägg— ningens planmässighet.
Samhällenas anspråk på att själva få utöva detaljdistributionen av elkraft är å andra sidan att betrakta som ett allmänt kommunintresse. Kravet på
%th . .: au ' Jungmanislv'
kommunalt inflytande på distributionen av elkraft liksom på driften av gas- verk, spårvägar osv. betingas i första hand av de stora allmänna intressen,som äro förbundna med handhavandet av dessa verksamhetsgrenar. Det gäller här tillhandahållandet av nyttigheter eller tjänster, som äro snart sagt oumbärliga för kommunens medlemmar i gemen. Det är ett samhälls— intresse, att tillgången till dessa nyttigheter tryggas och att de kunna er- hållas till så låga priser som möjligt. Kommunernas anspråk på att utöva elkraftdistribution har stöd i kommunallagarnas allmänna kompetensbe— stämmelse. I rättspraxis1 har distribution av elkraft betraktats såsom kommunal angelägenhet även i fall, där det icke funnits någon vetorätt.
Grundsatsen att den lokala kraftförsörjningen är en angelägenhet, som kommunen är behörig att handha, gäller emellertid icke blott städer och liknande samhällen utan även landskommuner, vari icke ingå stads- eller byggnadsplanelagda områden eller hamnområden. Oavsett om kommunen är av stads- eller landsbygdskaraktär kan den ha intresse av att exempelvis det elektriska ledningsnätet inom dess gränser får en annan eller längre sträckning eller högre överföringsförmåga, än vad ett utomstående företag kan antagas finna förenligt med sina affärsintressen.
Som här tidigare nämnts skall enligt nu gällande rättsregler kommun, inom vars område ledning skall framdragas eller anläggning eljest utföras, lämnas tillfälle yttra sig över såväl expropriations- som koncessionsansökan. Kommunernas yttranderätt torde dock knappast ha kommit till någon an— vändning i syfte att tillgodose speciella kommunala intressen i fråga om anläggningens utförande. Givet är, att dylika intressen skulle kunna bli beaktade i den mån de äro förenliga med de intressen, myndigheterna ha att bevaka vid prövningen av behovet av anläggningen, dess planmässighet m. rn. Denna möjlighet för landskommunerna att påverka utförandet av en elektrifiering inom deras områden har emellertid icke mera allmänt utnytt- jats bl. a. beroende på, att vederbörande kommunala organ vid handlägg- ningen av remisser i koncessionsärenden antingen saknat kännedom om denna möjlighet eller ej underkastat ärendet erforderlig expertgranskning.
Det förhållandet att kommunala distributionsföretag äro jämförelsevis sällsynta på landsbygden betyder icke, att denna förvaltningsform i och för sig är mindre lämplig än andra. För kommunala företag talar exempelvis, att de ej på samma sätt som privatägda och även kooperativa äro beroende av att på relativt kort sikt bli ekonomiskt självbärande. Ett kommunalt fö- retag kan tänkas vara mera benäget att från början tillvarataga hela kom— munområdets elektrifieringsintressen och alltså ej inskränka verksamheten till mera lättelektrifierade bygder. I den mån nybildningen av kommunala företag kan förenas med en rationalisering genom att flera inom en och samma kommun verksamma distributionsföretag sammanslås synes inga invändningar kunna resas mot att kommunen utövar detaljdistribution.
1 Se Nytt juridiskt arkiv 1937:156.
Elkraftutredningen anser att varje kommun bör, så långt det är möjligt och förenligt med en ur allmän synpunkt rationell utveckling av elkraft- försörjningen, tillförsäkras skäligt inflytande på den lokala distributionen inom kommunens område. Dock synas de särskilda befogenheter, som stä- der och liknande samhällen kunna utöva med stöd av vetostadgandet i l 5 andra stycket av 1902 års lag, i vissa avseenden vara alltför vittgående. Elkraftutredningen anser att det bör införas sådana bestämmelser att veto- rätten icke kan utnyttjas för att olämpligt utbryta en kommun ur ett större distributionsområde eller för att hindra en ändamålsenlig rationali- sering av den elektriska distributionen inom kommunen eller kringliggande bygd.
Elkraftutredningen återkommer till denna fråga i kap. 10 (s. 372).
Utvidgning av prisregleringsnämndens behörighet
Prisregleringsinstitutet infördes huvudsakligen för att hindra missbruk av distributionsföretagens monopolställning, vilken beräknades bli mer framträdande genom bestämmelsen om behovsprövning av koncessionen. Man avsåg emellertid att prisregleringen skulle inskränkas till rena pris— frågor och ej beröra övriga villkor, som kunde vara knutna till kraftens tillhandahållande. Vid bedömande av en tariffs skälighet skall prisregle— ringsnämnden emellertid enligt sin instruktion taga hänsyn till de förhål— landen under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras.
I och med att de av elkraftutredningen förordade standardtarifferna i allt större utsträckning tillämpas blir det allt mindre behov av en reglering, som endast gäller tariffcns strömavgifter. Meningsskiljaktigheterna mellan parterna hänföra sig oftare till olika engångsavgifter som leverantören be- tingar sig.
Engångsavgifter förekomma huvudsakligen på landsbygden och ha där stor betydelse för distributionsföretagens kapitalanskaffning. Engångs- avgifterna kunna uppgå till betydande belopp och det är omöjligt att få en klar uppfattning av Skäligheten i priset för en viss strömleverans om man icke tager hänsyn till desamma.
Alltsedan prisregleringsinstitutets tillkomst har det rätt tvekan om en- gångsavgifterna skulle kunna bli föremål för prisreglering. Av förarbetena kan icke tydligt utläsas vad som avsågs härom men uttalandena synas ge mest stöd för uppfattningen att engångsavgifter icke skulle bli föremål för prisreglering. Att det föreligger behov av prisreglering även beträffande en— gångsavgifter framgår emellertid av det relativt stora antalet sådana ären— den som inkommit till prisregleringsnämnden. Av de 50 ärenden som inkom— mit under åren 1939—1952 ha 14 ärenden gällt engångsavgifter, antingen enbart eller i förening med andra prisfrågor. I 13 av dessa sistnämnda ären— den har förlikning kommit till stånd inför tariffkommissionen medan ett
ärende, som endast gällde engångsavgift, har upptagits och avgjorts av pris- regleringsnämnden.
Engångsavgifterna äro i regel av den beskaffenheten att de icke kunna bedömas isolerade med blicken riktad endast mot den aktuella leveransen. De höra av leverantören om möjligt bestämmas enhetligt för hela distribu— tionsområdet. Detta gör att en prisreglering icke kan ske utan tillgång till företagets kostnadskalkyl för hela området. Det har gjorts gällande att ut- redning härom inför nämnden skulle bli betungande och kostsam för före- taget. Företaget måste emellertid alltid ha en noggrann ekonomisk kalkyl uppgjord för tariffelementens bestämmande och för bedömning av eventuellt erforderliga taxejusteringar. Denna kalkyl, vari engångsavgifternas inver— kan bör vara beaktad, torde kunna läggas till grund för prisregleringsnämn— dens bedömning.
Vid reglering av priset för en strömleverans skall sålunda hänsyn tagas även till engångsavgifterna men i den mån dessa redan erlagts kunna de givetvis ej regleras. I de fall då så kan ske —— nämligen då nya engångsav- gifter avfordras redan anslutna abonnenter — bör enligt elkraftutredning- ens uppfattning prisregleringen omfatta även dessa avgifter. Där i det sär- skilda fallet en reglering av andra avtalsbestämmelser än strömpriset finnes skälig, borde i princip även dessa vara möjliga att jämka genom prisregle- ringsnämndens försorg. Elkraftutredningen återkommer till frågan om en utvidgning av prisregleringen i samband med att förslag om införande av distributionsskyldighet för koncessionshavare framlägges (kap. 19, s. 384).
Frågan om utvidgning av prisregleringsnämndens kompetens i ett nu icke nämnt avseende upptogs av Luggude kraftintressentförening 11. p. a. i fram- ställning den 23 december 1941 till chefen för handelsdepartementet. För— eningen hemställde däri,4att statsrådet måtte taga under övervägande att föreslå riksdagen sådan ändring i 1902 års lag, att statens prisreglerings— nämnd för elektrisk ström vid åsättande av visst strömpris jämväl skulle ha att på bindande sätt avgöra frågor angående ledningsinlösen. Sedan kommerskollegium avgivit yttrande i ärendet beslöt Kungl. Maj:t den 30 september 1944 att överlämna detsamma till elkraftutredningen för att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.
Föreningens framställning hade samband med en tvist mellan föreningen och Höganäs-Billesholms aktiebolag, vilkens huvudsakliga innebörd och be- handling framgår av följande redogörelse.
Föreningen utgjorde en sammanslutning av 15 distributionsföretag och andra högspänningsabonnenter, som förs'örjdes med råkraft från Höganäsbolaget. I klagomål till kommerskollegium i december 1939 gjorde föreningen gällande bl. a., att leveransernas kvalitet var otillfredsställande på grund av stora spän- ningsvariationer på bolagets 4 kV nät, till vilket distributionsföretagens transfor- matorer voro anslutna, att bolaget godtyckligt uppdelat sitt distributionsområde i mindre enheter i syfte att därigenom ernå ekonomisk fördel, samt att taxan var ofördelaktig. Klagomålet vidarebefordrades av kommerskollegium till pris—
regleringsnämnden som hänvisade parterna till Svenska elverksföreningens tariff- kommission för förlikningsförsök.
Tariffkommissionen fann vid sina undersökningar, att klagomålen rörande energileveransernas kvalitet icke längre voro berättigade och att de av Höganäs— bolaget tillämpade priserna icke kunde anses oskäliga i prisregleringslagens me- ning. Det konstaterades dock att energiförsörjningstörhållandena inom Höganäs- området icke voro sådana som man skulle önska och att man med ganska litet besvär skulle kunna företa en väsentlig förbättring genom att sammanföra de många småföretagen till större enheter.
Tariffkommissionens förlikningsförslag gick ut på att högspänningsabonnen- terna (distributionsföreningar, samhällen och större gårdar) skulle sammansluta sig till förslagsvis 4 kraftförvaltningar, vilka skulle inköpa råkraft från Höganäs- bolaget enligt en tariff, som till form och prisläge nära anslöt sig till den av Syd- svenska kraftaktiebolaget tillämpade tariffen för större föreningar, ävensom till den av vattenfallsstyrelsen tillämpade industritariffen. Införandet av denna tariff beräknades medföra en avgiftsminskning för den totala leveransen inom Höganäs- området med 31,5 % och ge ett genomsnittspris för den levererade energin av 5,5 öre per kWh. Enligt förslaget förutsattes därjämte att de nya kraftförvaltningar— na skulle inlösa de av Höganäsbolaget ägda 4 kV näten till en summa motsvarande högst 60 % av deras byggnadsvärde enligt prisnivån i augusti 1939, vilket värde angivits vara 110 000 kronor.
Förlikningsförslaget antogs av Höganäsbolaget men ej av föreningen, varför ärendet i april 1941 återlämnades till prisregleringsnämnden. Sedan nämnden framlagt nytt förlikningsförslag men full överensstämmelse mellan parternas stånd- punkter ieke kunnat ernås verkställde nämnden prisreglering i utlåtande den 14 juni 1941. Häri yttrade nämnden bl. a. följande.
En för ifrågavarande kraftdistribution lämpad taxa bör enligt nämndens mening möjliggöra att kraftpriset i högre grad än enligt den nu gällande sjunker vid högre utnyttjning av tecknade abonnemang och på samma gång bidrager till att distri— butionssystemet på det sätt rationaliseras att nu befintliga konsumentgrupper sam- manföras till större enheter. På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner nämnden skäligt förordna att bolaget icke äger uppbära högre pris för sökandena tillhandahållen elektrisk ström än som framgår av följande taxa. —— — _— Denna taxa skall gälla från och med den 1 juli 1941 t. v. till och med den 31 december 1943. Om för någon abonnent strömpriset enligt den nu fastställda taxan skulle bliva högre än enligt den äldre, skall sistnämnda taxa tillämpas. —— -— _ Nämnden anser sig icke behörig att träffa avgörande angående det av parterna framförda spörsmålet om inlösen av de högspänningsledningar, vilka nu överföra kraft till konsumenterna och vilka helt eller delvis kunna an- vändas vid en sammanslutning till större enheter. Nämnden förväntar dock att bolaget genom att på skäliga villkor antingen överlåta ifrågavarande högspän- ningsledningar eller upplåta nyttjanderätten därtill medverkar till åstadkomman- de av dylika större enheter och att hänsyn härvid tages till att vissa delar av led- ningssystemet redan guldits genom kraftavgifter eller på annat sätt.
Prisregleringsnämndens beslut synes icke ha föranlett några omedelbara för- handlingar mellan parterna i den fråga om ledningsinlösen, som nämnden förkla- rat sig icke behörig att avgöra. I detta läge tillkom föreningens framställning om ändring i 1902 års lag i syfte att vidga prisregleringsnämndens kompetens att jämväl gälla avgöranden i frågor om inlösen av ledningar. Föreningen gjorde därvid gällande att lagen i sin nuvarande lydelse möjliggjorde för strömförsäljare
-... A...—_ _
...-v
Wm.—.: ..!
"**— H'R'RY '-?1';I.H'.'.CEIHINÄF ;
att utöver fastställda strömpris tillskansa sig oskäliga avgifter för ledningsinlösen, varigenom lagen enligt föreningens åsikt förlorade sin åsyftade mening.
Kommerskollegium anförde i sitt yttrande följande.
I fråga om behövlighcten av den av intressentföreningen föreslagna lagänd- ringen vill kommerskollegium framhålla, att det visserligen äger sin riktighet att prisregleringsnämnden för elektrisk ström icke äger upptaga till prövning frågor angående inlösen av elektriska ledningar eller andra anläggningsdelar, men att nämnden otvivelaktigt äger att vid prövning av kraftpriset taga hänsyn till före- i komsten av särskilda anslutningsavgifter eller andra prestanda från konsumen- ternas sida, som kunde anses hava inverkan på kraftens prissättning. Att så är förhållandet framgår bl. a. av nämndens instruktion, enligt vilken Skäligheten av priset å viss strömleverans skall av nämnden bedömas med hänsyn till de för- hållanden, under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras. I det nu aktuella fallet har visserligen nämnden vid prissättningen icke tagit hänsyn till de av abonnenterna tidigare erlagda särskilda avgifterna, men detta torde hava berott på att nämnden förväntat, att frågan om inlösning av linjerna skulle ordnas ge- nom frivillig överenskommelse parterna emellan. Kollegium har anledning förut- sätta, att orsaken till att den genom nämndens dom den 14 juni 1941 verkställda prisregleringen ej fastställts att gälla längre än t. o. m. utgången av år 1943 varit att möjliggöra en omprövning av kraftpriset, därest överenskommelse om inlös— ningsvillkoren ej kunde åvägabringas. Förutsättningarna för uppkomsten av ytter- ligare tvister i likartade ärenden äro enligt kollegii uppfattning synnerligen små beroende på att kontraktsbestämmelser av här avhandlade art endast förekomma hos enstaka kraftleverantörer och att där sådana förekomma, fråga om ledningar- nas övertagande av abonnenterna ytterst sällan torde bliva aktuell. Med hänsyn härtill och till att möjligheter finnas att inom ramen för gällande lagstiftning skydda konsumenternas intressen i de avseenden varom här är fråga, anser kol- legium ändring eller komplettering av på området nu gällande lagbestämmelser icke av behovet påkallade.
Elkraftutredningen anser att frågor angående inlösen av ledningar eller anläggningar i samband med omläggning eller ändring av en kraftleverans böra avgöras genom fria överläggningar mellan parterna och icke under- kastas prisreglering. Det är här fråga om förvärv av anläggningsdelar som icke ha något direkt samband med priset på kraften. Man kunde lika gärna tänka sig att prisregleringen skulle omfatta inköp av transformatorer och ledningstråd eller de anställdas löner. I samband med en reglering av kraft— priset kan emellertid dessa frågor bli föremål för prisregleringsnämndens bedömning. För att avgöra om priset på en viss strömleverans är skäligt måste nämnden taga hänsyn till kraftleverantörens självkostnader, som baseras bl. a. på hans inköpspris för anläggningen. Nämnden är emellertid vid denna bedömning icke bunden av de faktiska kostnaderna utan kan frångå desamma om de mera avsevärt överstiga anläggningens tekniska värde. Genom att kraftleverantören alltså måste noga betänka om han ge- nom kraftpriserna kan få täckning för sina kostnader sträcker sig prisreg— leringsbestämmelsernas verkningar även till inköp av anläggningsdelar utan att dessa direkt äro underkastade prisreglering.
Det har ifrågasatts att prisregleringen skulle utsträckas till att omfatta även strömpris som fastställts av kommunal myndighet. Besvär över kom- munal myndighets beslut i taxefrågor kan av kommunmedlem anföras hos länsstyrelsen och därefter hos Kungl. Maj:t om beslutet icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller kränker hans en- skilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Vid prisregleringsinstitutets tillkomst ansåg man att dessa besvärsmöjligheter tillräckligt tillgodosågo kommunmedlemmarnas skydd gentemot en olämplig kommunal taxepolitik. Det ansågs dessutom otillfredsställande att ett kommunalt taxebeslut skulle kunna överklagas såväl till länsstyrelsen och Kungl. Maj :t som till prisregle- ringsnämnden.
Kommunalbesvär, som här berörda besvär kallas, kännetecknas av att någon prövning ej sker av det överklagade beslutets lämplighet och ända— målsenlighet. Prövningen kan endast avse om beslutet är felaktigt (olag- ligt) på någon av de i lagen angivna besvärsgrunderna. I de fall då kom- munens prissättning har karaktären av indirekt beskattning kan följakt— ligen teoretiskt sett ett taxebeslut undanröjas efter besvär och samma är förhållandet om taxorna t. ex. ha bestämts så att de missgynna speciella för— brukare såsom affärsföretag eller industrier eller abonnenter bosatta inom visst område. En kommunmedlem-abonnent har däremot i allmänhet ingen möjlighet att få taxan prövad med hänsyn till kommunen-leverantörens ekonomiska beräkningar. För det fall att abonnenten kan göra gällande att leverantörens taxor ge omotiverat stora överskott blir Visserligen taxesätt- ningen att betrakta som indirekt beskattning men de fall då detta på ett tidigt stadium kan påvisas torde vara sällsynta. I sådana fall som normalt bli föremål för prövning av prisregleringsnämnden finnes i allmänhet ingen möjlighet att besvärsvägen få ett kommunalt beslut undanröjt. En abon- nent hos en kommunal leverantör har därför en sämre ställning än andra abonnenter. Att undantaga kommunala taxor från prisregleringsnämndens prövning med hänsyn till risken för kompetenskonflikter synes icke heller vara befogat. Någon lämplighetsprövning sker icke hos besvärsmyndigheten och någon laglighetsprövning icke hos prisregleringsnämnden. För det fall att bestämmelser införas om prisreglering av kommunala taxor skulle den kommunala besvärsmyndigheten ha möjlighet att inforda yttrande av pris— regleringsnämnden eller avvakta dess beslut innan besvärsmyndigheten av- gör ett överklagat taxeärende,
Vad här sagts gäller icke för det fall att en kommun levererar elkraft utanför kommunen. Dylika leveranser äro enligt gällande lag underkastade prisreglering.
Elkraftutredningen anser att prisregleringsinstitutet bör utsträckas att omfatta jämväl pris som av kommunal myndighet fastställts för tillhanda- hållande av elektrisk ström inom kommunen.
574,
För att få ett såvitt möjligt enhetligt system för prisregleringen skulle det i princip vara önskvärt att jämväl statens taxor vore underkastade prisreglering. Dessa kunna f. n. överklagas hos Kungl. Maj:t och bli därvid föremål för granskning ur såväl saklig som formell synpunkt. Möjligheten till saklig prövning gör att det icke finnes samma behov av prövning genom prisregleringsnämnd som vid kommunala taxor. Elkraftutredningen åter- kommer cmellertid till denna fråga i samband med den slutliga behandling- en av distributionsföretagens skyldigheter (kap. 19, s. 385).
Kap. 13. Kommerskollegii elektriska byrås, Statens elektriska inspektions och Elektrifieringsberedningens arbetsuppgifter j
De statliga övervakande uppgifterna på kraftförsörjningens område om— händerhas av kommerskollegii elektriska byrå och statens elektriska in— - spektion. Den statliga bidragsverksamheten handhaves vid sidan härom av % elektrifieringsberedningen. I det följande redogöres närmare för dessa or- ' gans personalorganisation och arbetsuppgifter och i anslutning därtill granskas i vissa fall tillämpningen av gällande rättsregler. Experten inom elkraftutredningen kommerserådet Bengt Berggren har såsom chef för elekt- i riska byrån lämnat en redogörelse för elektriska byråns och elektriska in- _! spektionens arbetsförhållanden samt som ordförande i elektrifieringsbered- ; ningen en redogörelse för dess arbetsförhållanden. E Kommerskollegii elektriska byrå Byrån har f. n. följande personalorganisation.
Befattning Lönegrad ,» 1 kommerseråd och chef för byrån .................... Ca 37 1 byrådirektör ........................................................ Ca 31 % 1 förste byråsekreterare ........................................ Ca 27 2 förste byråingenjörer ........................................ Ce 27 E, 2 byråsekreterare ................................................ Ce 25 % 2 ingenjörer ............................................................ Ce 23 , 1 ingenjör ................................................................ Ce 21 1 kanslibiträde ........................................................ Ca 11 1 kontorsbiträde .................................................... Ca 8 1 kontorsbiträde .................................................... Ce 8 i Dessutom disponeras ' 1 expeditionsvakt1 ................................................ Ca 10 1 kontorsbiträde tillfälligt .................................... Ca 8
Enligt för kommerskollegium gällande instruktion handläggas på elektriska byrån ärenden som ankomma på kollegium såsom chefsmyndighet för statens elektriska inspektion samt ärenden angående: säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströmsanläggningar; tillstånd att utföra och nyttja elektriska starkströmsledningar (koncessioner och
förhandstillstånd) ;
1 På kollegium finnas expeditionsvakter motsvarande en för varje byrå.
statslån för vattenkraftanläggningar och elektriska distributionsanläggningar m. m. (lån från vattenkrafts-, kraftlednings— och elektrifieringslånefonderna, remiss- yttranden angående kommuners lån och borgen för elektrifieringsföretag, över- vakning av låntagarna och av statssubventioneradc företag); registrering av elektriska starkströmsanläggningar enligt lagen den 22 juni 1920;
reglering av priset på elektrisk kraft; kontroll av elektrisk materiel; behörighet att utföra elektriska starkströmsanläggningar, yrkesutbildningeu på området och fastställande av entreprenörsinstruktioner; övrigt beträffande det elektriska kontrollväsendet eller elektriska anläggningar i
allmänhet. Beslutanderätten i flertalet ärenden är delegerad till chefen för byrån.
Ärenden, som ankomma på kollegium som chefsmyndighet för elektriska inspektionen
Arbetsuppgiften, vars omfattning ej kan närmare belysas av statistik, är både omfattande och betydelsefull. Den avser bl. a. kontroll över att säkerhetsföre- skrifterna tolkas och tillämpas riktigt och enhetligt inom de olika inspektions- distrikten. Vidare ingår fördelning av arbetsuppgifterna på de olika befattnings- havarna vid inspektionen, anslagsfrågor, personalärenden samt tillsyn att arbetet löper på ett tillfredsställande sätt.
Tillsynen över elektriska järnvägs-, spårvägs- och trådbussanläggningar inom hela landet utövas av byråchefen och byrådirektören på elektriska byrån. På grund av personalbrist kan tillsynen icke utövas i den omfattning som skulle erfordras utan måste i stort sett begränsas till avsyning av nyanläggningar.
Ärenden angående säkerhetsföreskrifter o. d.
Enligt 1 5 i 1939 års elektricitetsstadga ankommer det på kommerskollegium att utfärda de närmare föreskrifter för utförande och skötsel av elektriska stark- strömsanläggningar, som erfordras utöver vissa i stadgan givna allmänna före- skrifter.
De nu gällande grundläggande säkerhetsföreskrifterna utfärdades av kollegium den 5 maj 1939; därefter ha bl. a. tillkommit särskilda föreskrifter beträffande röntgenanläggningar och lysrörsanläggningar. Det är en synnerligen angelägen uppgift att hålla dessa föreskrifter å jour med teknikens snabba utveckling. F. n. förestår en allmän revidering av hela föreskriftskomplexet. Andra aktuella arbets- uppgifter äro utarbetande av säkerhetsföreskrifter för elektriska järnvägs-, spår- vägs-, trådbuss- och tunnelbaneanläggningar, omarbetning av elektricitetsstadgan, utarbetande av förslag till bestämmelser rörande svagströmsledningars utförande i närheten av starkströmsledningar m. m.
Till ärenden av nyssnämnda typ höra vidare ansökningar om dispens från säkerhetsföreskrifterna och vissa bestämmelser i stadgan samt ett mycket stort antal spörsmål rörande föreskrifternas tolkning och tillämpning.
Säkerhetsföreskrifterna kunna icke göras så utförliga, att de ge uttömmande bestämmelser i detalj om alla olika elektriska apparaters, bruksföremåls etc. konstruktiva utformning i säkerhetsavseende. Dylika detaljbestämmelser kunna däremot med fördel inflyta i de olika slags normer för elektrisk materiel m. ni., som kontinuerligt äro under utarbetande eller revidering (Svenska elektriska kommissionen — SEN-normerna _ och Svenska elektriska materielkontrollanstal- ten — Semko-normerna). Säkerhetsföreskrifterna plåga därför i avseende på viss materiel c. d. innehålla bestämmelse, att materiel, som utförts enligt nyssnämnda
normer, anses fylla säkcrhetsföreskrifternas mera allmänt hållna krav. Det är Linder dessa förhållanden påtagligt, att tillsynsorganet har viktiga intressen att bevaka i samband med normeringen och standardiseringen på det elektriska starkströmsområdet, och detta gäller givetvis ej blott det nationella utan även det internationella arbetet på detta område. Elektriska byråns och inspektionens befattningshavare deltaga också i det nationella normeringsarbetet i den omfatt— ning, som är möjlig. Ett ökat aktivt deltagande i detta arbete vore dock i hög grad önskvärt och detsamma gäller givetvis det internationella normarbetet speciellt beträffande installationsmaterielen med hänsyn till strävanden att åstadkomma en internationell materielkontroll. För en nödvändig intensifiering av arbetet med säkerhetsföreskrifter och normer erfordras en utökning av den kvalificerade per- sonalen.
En stor del av de elektriska olycksfallen bero numera på okunnighet och vårds— löshet vid skötseln av elektriska anordningar och de kunna förebyggas endast ge- nom upplysning och propaganda. Erforderlig tid härför står dock icke till för— fogande utan detta arbete får helt skötas som fritidsarbete.
Koncessions- och förhandstillståndsärenden o. d.
Enligt 2 5 i 1902 års elektricitetslag föreligger koncessionsplikt för de flesta elektriska starkströmsledningar. Prövningen av dylika ärenden innefattar icke blott tillgodoseende av säkerhetssynpunkter utan även bedömning av behovet av anläggningarna och dessas förenlighet med en planmässig elektrifiering m. m. I åtskilliga fall ingår i koncessionsansökningarna begäran om expropriationsrätt, upplåtelse av eeklesiastik mark etc.
Sedan den 1 juli 1946 har kollegium bemyndigande att avgöra flertalet konces- sions- och förhandstillståndsärenden.
Jämlikt Kungl. brev till kollegium senast av den 8 december 1950 gäller fr. o. m. den 1 januari 1951 att endast följande ärenden skola avgöras av Kungl. Maj:t: a. ärenden, i vilka fråga om expropriation förekommer; b. ärenden, i vilka tvist föreligger eller olika meningar av väsentlig betydelse eljest uttalats; c. ärenden, som avse ledningar med en spänning av minst 40 kilovolt mellan två ledare; samt (I. ärenden, i vilka förekommer fråga om medgivande att framdraga ledningar över eeklesiastik mark eller mark under förvaltning av Uppsala eller Lunds universitet därest kommerskollegium och vederbörande stiftsnämnd respektive universitet icke äro i frågan ense. Dessutom avgöras av Kungl. Maj:t ärenden angående elektriska järnvägar och
dylikt.
Inhämtaude av remissyttranden och erforderlig utredning ombesörjes av kol— legium i samtliga ärenden utom i fråga om järnvägselektrifieringar.
Till denna grupp av ärenden höra även anmälningar enligt elektricitetsstadgan rörande icke koncessionspliktiga anläggningar, överlåtelse av anläggning etc.
Jämlikt särskilt bemyndigande äger kollegium befogenhet att medge avvikelser från vissa i äldre koncessioner givna föreskrifter samt att i vissa fall upphäva av Kungl. Maj:t beviljade sådana koncessioner.
Antalet koncessionsärenden, som under senare hälften av 1920-talet och förra hälften av 1930-talet höll sig omkring 250 a 300 per år, har sedermera ökat i hög grad och under den senaste 15-årsperioden uppgått till omkring 1 000 per år. (De 5. k. förbandstillståndsärendena, som tillkommo först den 1/7 1939, äro här ej inräknade). Ökningen av arbetet med dylika ärenden är dock beroende icke
blott på ökningen i antal. I och med elektrifieringens utbredning uppstår näm- ligen i allt flera fall konkurrens om elektrifiering och de fall då behovsprövning måste tillgripas bli allt vanligare. Behovsprövningen gäller numera icke blott led- ningar för den lokala distributionen, vilket tidigare i regel varit fallet, utan även ledningar avsedda för överföring av kraft från en plats till en annan. Behovspröv- ningens tillämpning blir, särskilt ifråga om dessa överföringsledningar, ofta av synnerligen ömtålig natur.
De allra flesta koncessioner äro tidsbegränsade och ha börjat förfalla i större omfattning fr. o. m. 1943. I åtskilliga av dessa fall ställas de koncessionsgivande myndigheterna inför svåra problem, då det gäller att i samband med förnyelserna åstadkomma önskvärd rationalisering av överföring och distribution samt avveck- ling av dubbelelektrifieringar.
Arbetet med utarbetande av förslag till kollegii utlåtanden och beslut i konces- sions— och förhandstillståndsärenden ombesörjdes tidigare med biträde av tek- nisk personal vid elektriska inspektionen. Man hann dock icke med detta arbete i erforderlig omfattning, utan en är efter år växande balans av koncessions- ärenden uppstod. År 1948 utgjorde antalet balanserade koncessionsärenden 3 100. Balansen är nu emellertid i stort sett avverkad genom att kollegium fått anställa extra personal. En viss eftersläpning föreligger dock beträffande svårare ärenden och då dessa visa tendens att öka i antal kräves ökade insatser av framförallt kvalificerad personal.
Låneärenden
Lån från kraftledningslånefonden för anläggande på landsbygden av distribu- tionsnät för elektrisk energi beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt; beredningen av ärendena ankommer på elektriska byrån.
Ansökningar om lån för elektriska vattenkraftanläggningar och vattenregle- ringsföretag från vattenkraftslånefonden beredas av elektriska byrån, varefter de med gemensamt yttrande från kollegium och väg— och vattenbyggnadsstyrelsen överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.
Från elektrifieringslånefonden kan lån beviljas för framdragande av ledning för en fastighets anslutning till befintlig distributionsanläggning samt, om sär- skilda skäl föreligga, jämväl för den inre elektrifieringen av dylik fastighet. Lån beviljas av kollegium, som även förvaltar fonden.
Till denna grupp av ärenden höra även utarbetande av remissyttranden till Kungl. Maj:t rörande kommuners lån och borgen för elektrifieringsföretag.
Företag, som erhållit kraftledningslån, vattenkraftslån eller kommunborgen, skola till kollegium årligen avlämna redogörelse för företagets drift och ekono— miska ställning samt äro skyldiga att ställa sig till efterrättelse av kollegium med- delade föreskrifter rörande företagens skötsel i tekniskt och ekonomiskt avseende. Granskningen av årsredogörelserna och övriga med kontrollen förenade arbets- uppgifter åvila elektriska byrån. På grund av nya författningsbestämmelser 1941 har kollegii arbete med övervakningen av låntagare ur kraftledningslånefonden ökat
Statsbidrag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering beviljas av elektrifie- ringsberedningen. I samband med beviljande av bidrag plägar bl. a. föreskrivas, att för anläggningens planläggning och utförande skall anlitas av kollegium god- känd kontrollant, att bidragstagaren under vissa förutsättningar skall återbära del av bidraget, såvida kollegium efter prövning av bidragstagarens ekonomiska ställ- ning finner skäligt meddela föreskrift om återbäring samt att bidragstagaren skall ställa sig till efterrättelse av kollegium meddelade bestämmelser om villkor för
anslutning av nytillkommande konsumenter och om företagets skötsel i tekniskt och ekonomiskt avseende. Behandlingen av dessa ärenden tillkommer elektriska byrån. Av brist på arbetskraft har det hittills icke varit möjligt att fullgöra övervakningen av dessa företag i vad den avser återbäring av statsbidrag. Man har fått inskränka sig till att förebygga preskription av statens eventuella fordringa— anspråk.
Registreringsärenden
Ärenden om registrering av elektriska ledningar och stationer ankommer på kommerskollegium att pröva och avgöra. Dessa ärenden äro synnerligen tidskrä- vande dcls på grund av det omständliga registreringsförfarandet med anteckning av varje fastighet där understation finnes dels på grund av att de moderna fas— tighetsbeteckningarna icke överensstämma med de beteckningar som införts i registret vid äldre registreringar. Svårigheterna att ange om en viss fastighet beröres av en registrerad ledning eller vilka fastigheter en viss ledning berör medföra att av registreringsmyndigheten lämnade uppgifter lätt kunna bli felak- tiga vilket kan medföra ekonomiska risker till stora belopp för de befattnings- havare som svara för registreringsärendena.
Prisregleringsärenden
Prisreglering av elektrisk kraft verkställes av statens prisregleringsnämnd. Ansökan om reglering skall dock ingivas till kollegium, som har att verkställa förprövning, huruvida klagomålet är uppenbart ogrundat eller ej. Endast i sist- nämnda fall går ärendet vidare till nämnden. Genom kollegii förmedling bli de flesta av dessa frågor lösta men om personalförhållandena så medgav skulle ytter- ligare ärenden med säkerhet kunna lösas och därmed prisregleringsnämndens verksamhet minskas.
Med dessa ärenden sammanhänga ett stort antal förfrågningar rörande skälig- heten av taxor och anslutningsvillkor i övrigt.
Ärenden angående kontroll av elektrisk materiel
Kollegium äger meddela föreskrift, att installationsmateriel eller bruksföremål. som nyttjas vid elektriska starkströmsanläggningar, skola vara för användning godkända av en av Kungl. Maj:t därtill utsedd materielkontrollanstalt. Materiel, för vilken sådan föreskrift meddelats, får efter föreskriftens ikraftträdande icke saluföras eller försäljas inom landet utan att vara godkänd. Utfärdande av dylika föreskrifter måste ofta föregås av förhandlingar med av provningstvånget berörd industri etc. Svenska elektriska materielkontrollanstalten (Semko) handhar den med materielkontrollen sammanhängande provningsverksamheten. Provning av provningspliktig materiel utföres enligt av kollegium fastställda bestämmelser. Re- gelbunden provning av annan materiel får fr. o. m. 1948 utföras av anstalten en— dast i den omfattning kollegium medgiver och skall ske enligt av kollegium god- kända provningsbestämmelser. Härigenom har kollegii befattning med anstaltens provningsverksamhet utvidgats att gälla även den icke provningspliktiga mate- rielen, vilket medfört en ökning av arbetsbördan. Anstaltens beslut kunna i vissa fall överklagas hos kollegium som även äger bestämma om utgivande av förteck— ningar över godkänd materiel.
De normer och provningsbestämmelser som skola tillämpas för materielkontrol- len äro i stort sett att betrakta som komplement till säkerhetsföreskrifterna. Det är därför nödvändigt att befattningshavare vid elektriska byrån och elektriska inspektionen deltaga i de utskott som utarbeta dylika normer och provnings—
m ,... _, =: n := :! _... :! (m Q.. m .. ... m cm :i: _- D. av H- .— a: r.: —: Ö" (:> ,... $'”
U' ('D m FF 5: ('D ... m ('D T* C :'D .... 4 0 >: ('D 0: =? m =. 4 C.:: ": n' := .... F.. U'” rb v-e Dä ,... "' :! H. 5 On a: S' :» 4 :o -: = n:; U' N Q. (: ,... H- G. m " .— .... m I+ o: "! '-: ": ... =.- |
Bild 19. Kommerskollegii elektriska byrås arbetsförhållanden år 1953.
”llt
Chef
Övrigt
Personal
MWXRQWÄRä ,
////// ," // &
xWåx %* a 5322 . //S=/////5
| llllll _LLLllll lllllHIlllrl' : 111111 xxx-xx!
td XL'L"
X lIlII XU] uuuli n......
///1/ nf/ / vagga/vy / " ; /74F / " %V/A Kanslisla'iv. | m.m i Kmtarsbitr.
Maré.—mg.
gänglig
borde finnas till-
Arbetsfösrde lning på. den personal , san enligt "ny:—ån
" || ||
öv
Kanslibi'tn' . Exp .vakt Kontorebiu' .
"
Ro Pe
Registrering
Övervalm. av dessa Prisreglering Pr
% a
ät-
Stat1.o.kann. lån L
lt
Besiktning Olycksfall Hantering Bidrag Säkerhetsfråga: Materielkontroll Mättnlstånd
Installatörs- och Koncessiomsäremlm K
undervisningsn'ågdr
Ba o H I 1) ? 6 S I
Chef
&& stagg
, /'///':F//
ÄV ”
/////// äW/å
äW//r///
7///////f*//
YJ/ UAV/F
——+
Arbetafädelning på. "befintlig personal
Ärenden angående installationsbehörighet och installatörs— undervisning
Kollegium har att pröva kompetensen för den som självständigt skall utföra elektriskt installationsarbete och att utfärda behörighetsbevis. Antalet behörighets- ärenden är mycket stort (ca 2 000 per år).
Övervakningen av installatörsundervisningen omfattar bl. a. granskning av undervisningsplaner, kontroll över examina m. m. Härför åtgår många rese- och förrättningsdagar och dessutom avsevärd tid på tjänste-rummet för uppsättning eller granskning av förslag till examensuppgifter m. m. Önskvärt vore, att mera tid kunde ägnas denna ur säkerhetssynpunkt viktiga gren av kollegii verksamhet. En stor brist är bl. a., att undervisningen ännu i stort sett saknar stöd i lämpliga läroböcker.
Till denna grupp av ärenden höra även fastställande av entreprenörsreglemen— ten, klagomål på grund av förvägrad entreprenörsrätt m. m.
Övriga ärenden
Bland dessa kunna nämnas remisser från Kungl. Maj:t, riksdagens utskott m. m. i allmänna elektrifieringsspörsmål samt från domstolar i mål, som röra elektriska olycksfall och eldsvådor, obehörigt installationsarbete och andra elektrotekniska spörsmål.
Av byråns verksamhet berörda intresseorganisationer stå i livlig kontakt med byrån. Rådfrågning genom personliga besök och per telefon förekommer i mycket stor omfattning. Det vore för den elektriska utvecklingen inom landet av stort värde om byråns befattningshavare hade mer tid att ägna åt olika nämnder, kommittéer och utskott som arbeta på detta område.
Inom elektriska byrån har upprättats en tablå utvisande dels de nuva- rande tjänstemännen och deras åligganden, dels de tjänstemän som skulle erfordras om arbetet skulle skötas effektivt och utan betungande övertid. (Bild 19).
Den lämnade redogörelsen visar att arbetet och verksamheten i stor ut- sträckning blir lidande av bristen på personal. Utvecklingen på starkströms- området har under det senaste decenniet varit mycket snabb, vilket illustre— ras av följande siffror, avseende den årliga energiproduktionen under vissa år resp. längden av vid slutet av dessa år koncessionerade högspänningsluft—
ledningar. Total linjelängd
Energiproduk- av koncessionera- År tion i miljarder de högspännings— kWh luftledningar1 km
1910 ............................ 1 4 000 1920 ............................ 2,6 29 000 1930 ............................ 5,1 55 000 1938 ............................ 8,2 70 000 1942 ............................ 9,8 83 000 1948 ............................ 14,3 105 000 1952 ............................ 20,7 140 000
1 Häri ingå ej ledningar för elektrisk järnvägsdrift.
Motsvarande statistik för transformatorstationer, högspänningsjordkab- lar och lågspänningsledningar saknas, men även för dessa har ökningen varit avsevärd. Under de senaste 15—20 åren har man endast kunnat in- rikta sig på att utföra det nödvändigaste arbetet och även detta har med— fört övertidsarbete i stor utsträckning. Elektriska byrån har icke kunnat verka vägledande på utvecklingen i den omfattning som skulle vara önsk— värt. En stor del av byråns arbete är av den beskaffenheten att det endast kan utföras av högt kvalificerad personal, ett förhållande som hittills icke tillräckligt beaktats.
Elkraftutredningen vill framhålla vikten av att förutsättningar skapas för att de statliga uppgifter som omhänderhaves av elektriska byrån skola kun— na handläggas sakkunnigt och snabbt. Stort avseende bör även fästas vid de möjligheter att påverka utvecklingen på det elektriska området som ett dylikt statligt organ bör ha.
Av de arbetsuppgifter som åligga elektriska byrån vill elkraftutredningen här något närmare behandla koncessionsärendenas formella handläggning samt registreringsärendena.
Vad först angår koncessionsärendena kan som exempel angivas, att en ansökan om tillstånd att utföra luftledningar för högspänning eller låg- spänning i allmänhet skall omfatta följande handlingar:
Ansökningsskrift; Teknisk beskrivning; Generalstabskarta eller ekonomisk karta utvisande högspänningsledningarnas sträckning samt kraft- och transformatorstationernas lägen, ävensom sträck- ningen av lågspänningsledning över krone-, eeklesiastik— och akademifastighe— ter, som ej står under central myndighets förvaltning; Kostnadsuppgift;
Förteckning över samtliga ägare och innehavare av de fastigheter, som beröras av högspänningslcdningarna, samt uppgift huruvida överenskommelse om led- ningarnas framdragande träffats eller icke; Motsvarande förteckning över de fastigheter, som icke beröras av samma högspän- ningsledningar men ligga inom 20 m avstånd från desamma; Förteckning över samtliga krono-, ecklesiastik- och akademifastigheter vilka be- röras av lågspänningsledningarna; Ritningar i lämplig skala, utvisande tilltänkta skyddsanordningar vid korsning med allmän väg, järnväg, vattentrafikled, svagströmsledningar, andra stark— strömsledningar etc.; Ritningar, utvisande erforderligt markutrymme för samt utseende av sådana transformatorstationer, för vilka expropriationsrätt sökes, dock ej då fråga är om vanliga stolptransformatorer.
Ansökningen, som ställes till Konungen, diarieföres hos kommerskolle- gium och underkastas därefter förberedande granskning inom elektriska inspektionen. Därvid undersökes bl. a. att befintlig ledning, vartill den i ansökningen avsedda ledningen skall anslutas, är koncessionerad med sträckning enligt ingiven karta samt att ansökningshandlingarna i övrigt
äro formellt riktiga. Denna granskning, som visat sig nödvändig för att undvika återremisser och försening av ärendena, är synnerligen tidskrä— vande, då en mycket stor del av ansökningarna behöva ändras eller kom- pletteras. Framförallt gäller detta ärenden angående förnyelse av konces- sion. Sedan erforderliga kompletteringar gjorts överlämnas ärendet till kommerskollegium, som remitterar detsamma till länsstyrelse, försvars— väsendet och telestyrelsen samt i vissa fall järnvägsstyrelsen, lotssty- relsen, luftfartsstyrelsen, stiftsnämnd och universitet. Kommuner eller municipalsamhällen, som beröras av anläggningen beredas genom länssty- relsen tillfälle att inkomma med yttranden över ansökningen och detsamma gäller ägare och innehavare av de fastigheter, som komma att beröras av högspänningsluftledningar eller äro belägna på mindre avstånd än 20 meter från desamma. Vidare brukar länsstyrelsen införskaffa yttranden från landsfiskal, vägförvaltning, länskonsulent för elektriska anläggningar samt från länsarkitekten.
Efter remissförfarandet utarbetas inom elektriska byrån remissutlåtan— den i ärenden, som skola avgöras av Kungl. Maj:t, och beslut i övriga kon- cessions- och förhandstillståndsärenden.
Det anförda antyder att den formella handläggningen av koncessions- ärendena kan medföra stor tidsutdräkt. Granskningen och kompletteringen av ärendena inom elektriska inspektionen tager lång tid men detta beror på att ansökningarna ofta äro ofullständiga och felaktiga. Om företagen hade tillgång till juridisk och teknisk expertis eller utnyttjade den befintliga i större utsträckning skulle ärendena icke i allmänhet behöva fördröjas ge- nom kompletteringar. Det omfattande remissförfarandet kräver avsevärd tid men denna kan naturligtvis nedbringas betydligt om ansökningen in- gives i flera exemplar än som nu i regel är fallet så att ärendet kan be- handlas samtidigt av flera myndigheter.
Såsom angivits i redogörelsen för arbetsförhållandena uppstod på grund av personalbrist en stor balans av koncessionsärenden under 1940-talet. Till följd härav kunde det taga tre till fyra år innan en koncessionsansökan blev bifallen. Företagen kunde inte vänta på tillstånden utan byggde an- läggningarna färdiga och togo dem i bruk utan att ha fått koncession. Trots att koncessionsärendena nu kunna behandlas avsevärt snabbare i vad på myndigheterna ankommer så avvakta företagen i allmänhet icke konces- sionsprövningen. Den regelrätta ordningen enligt 1902 års lag och 1939 års stadga borde vara följande:
koncession sökes och beviljas, anmälan göres till kommerskollegium om arbetets igångsättande, överinspektör övervakar arbetets utförande, överinspektör avsynar den färdiga anläggningen, överinspektör meddelar drifttillstånd, anläggningen tages i bruk.
i l !
Det' är emellertid ej ovanligt att exempelvis följande ordning tillämpas: arbetet igångsättes (utan anmälan till kollegium), koncession sökes, anläggningen färdigställes, ansökan om drifttillstånd ingives till överinspektören jämte bevis av yrkesman att anläggningen är utförd enligt gällande säkerhetsföreskrif- ter, anläggningen tages i bruk (utan att formellt drifttillstånd erhållits), koncession beviljas, överinspektören meddelar drifttillstånd. Koncessionsmyndigheten har att pröva om behov finnes av anläggningen och om den är förenlig med en planmässig elektrifiering. Denna prövning blir i praktiken illusorisk om anläggningen redan är helt eller delvis utförd när koncessionsansökningen inkommer. Det förhållandet att anläggningen blivit utförd, måhända med stora kostnader, lär nämligen knappast lämnas helt obeaktat vid koncessionsprövningen. Regeln bör vara, att nämnvärt kapital ej investeras i en anläggning innan dess planmässighet ur allmän synpunkt prövats.
De gällande bestämmelserna angående koncessionsärendenas formella handläggning innebära att koncessionsmyndigheten pålägges en stor arbets- börda och att ärendenas avgörande ofta fördröjes så länge, att det anses nödvändigt att anläggningsarbetet påbörjas utan att myndighetens beslut avvaktas. För att undvika en fortsatt utveckling vid sidan av lagen finner elkraftutredningen det önskvärt att koncessionsärendenas handläggning förenklas.
Bestämmelserna om registrering av elektriska anläggningar äro, enligt vad som framhållits i redogörelsen för elektriska byråns arbetsuppgifter, ej tillfredsställande. Såsom framgår av redogörelsen för dessa bestämmelser i kap. 5 (s. 146) är registreringens viktigaste innebörd, att ett ledningsnät kan användas som kreditobjekt i större utsträckning än annars skulle vara fallet. Genom att nätet efter registreringen är att anse som tillbehör till huvudstationsfastigheten kommer nämligen en inteckning i denna fastighet att jämväl omfatta de registrerade ledningarna och understationerna, ehuru dessa äro belägna på andra fastigheter.
Vid försäljning av fastighet, varå elektrisk station är belägen, är det av vikt att veta om stationen genom registrering utgör tillbehör till annan fastighet eller — då försäljningen gäller huvudstationsfastighet — om och i vilken utsträckning därifrån utgående ledningsnät är tillbehör till ifråga— varande fastighet. Vid utmätning av fastighet med elektrisk station har utmätningsman enligt 79 & utsökningslagen att anskaffa bevis från kom— merskollegium, huruvida elektrisk ledning eller understation registrerats å stationen eller denna registrerats å annan station.
I det hos kommerskollegium förda elektriska fastighetsregistret angivas
benämningarna för de fastigheter, varå huvud- och understationer äro belägna, enligt av registreringssökanden lämnade uppgifter. Dessa benäm- ningar, särskilt ifråga om registreringar som skett för 20 å 30 år sedan, överensstämma i många fall ej med de under senare tid införda register- beteckningarna. Ej heller finnas garantier för att ändringar i fastighets- beteckningar, som exempelvis ske i samband med inkorporering i samhälle med stadsplan, bli anmälda för införing i det elektriska fastighetsregistret. Antalet i registret upptagna fastigheter beräknas utgöra ca 9 000. Särskilt ifråga om äldre registreringar gäller vidare att betydande ändringar i fråga om ledningarnas sträckning kunna ha vidtagits, utan att anteckning härom skett i registret. Allt detta medför att kommerskollegium ofta har svårt att lämna tillförlitliga uppgifter i registreringsärenden.
Även för registreringssökanden äro de nuvarande bestämmelserna otill- fredsställande genom att omfattande utredning måste förebringas innan en registrering kan beviljas och anläggningen användas som kreditobjekt.
Elkraftutredningen anser att bestämmelserna om registrering av elekt— riska anläggningar böra omarbetas. Redan vid lagens tillkomst framhölls inom lagrådet att lagen var behäftad med brister men dock tillsvidare kunde godtagas med förhoppning att erfarenheten skulle visa vägen till nödiga förbättringar och utbyggnader av densamma. Man bör nu i första hand undersöka om den nuvarande formen av registrering skall bibehållas eller om någon annan form kan anses lämpligare. I andra hand bör man under- söka vilka förändringar av den nuvarande lagen som kunna vidtagas för att registreringarna skola hållas i Överensstämmelse med ändringar av fas- tighetsbeteckningar och ledningssträckningar och för att underlätta möjlig- heterna till belåning av elektriska ledningsnät. Denna betydelsefulla fråga, som får anses ligga utanför elkraftutredningens kompetensområde, är un- der behandling inom kommerskollegium.
Statens elektriska inspektion
Inspektionen har följande personalorganisation.
Befattning Lönegrad 4 överinspektörer .................................................... Ca 33 3 förste distriktsingenjörer ..... ' ........................... Ca 27 1 t.f. förste distriktsingenjör ................................ Ce 27 1 förste byråinspektör ............................................ Ce 27 1 ritare .................................................................... Ce 19 1 kanslibiträde ........................................................ Ca 11 4 kontorsbiträden ........................................................ Ca 8
Härtill kommer viss tillfällig icke-ordinarie personal.
_.mm
Inspektionen har att handlägga ärenden angående: besiktning av elektriska anläggningar,
utredning av elektriska olycksfall och eldsvådor, förhandsgranskning av koncessions- och förhandstillståndsansökningar, drifttillstånd, installatörer, samt diverse andra spörsmål.
Besiktningsärenden
Tillsynen över elektriska järnvägs-, spärvägs- och trådfordonsanläggningar ut- övas som förut nämnts inom hela riket av befattningshavare på elektriska byrån. I övrigt är landet uppdelat i fyra inspektionsdistrikt.
Med stöd av 15 å i elcktricitetsstadgan har kollegium uppdragit åt överinspek- törerna, var och en inom sitt distrikt, att handhava tillsynen över de elektriska starkströmsanläggning-arnas utförande och underhåll. Besiktning verkställes då kollegium därom förordnar eller överinspektören finner det erforderligt. Vid be- siktning meddelar inspektören de föreskrifter, som till förekommande av fara må erfordras. Inspektör kan förordna att anläggning skall sättas ur bruk, intill dess av honom föreskriven åtgärd blivit vidtagen.
Uppdrag att verkställa besiktning kan även lämnas förste distriktsingenjör efter förordnande av kollegium i varje särskilt fall.
Den obligatoriska tillsynen omfattar koncessionerade ledningar med därtill hörande kraft-, transformator— och omformarstationer. Såsom ovan berörts har detta tillsynsobjekts omfattning avsevärt vuxit; sålunda har t. ex. under åren 1938—1952 enbart längden av koncessionerade högspänningsluftlcdningar ökat med 100 %.
Besiktningsfrekvensen har sedan lång tid tillbaka icke kunnat hållas på nöj- l aktig nivå, enär inspektionens personal i avsevärd omfattning måst ägna sig åt
byråar—bete. Antalet koncessioneradc anläggningar i landet uppgår till ca 4800 medan antalet rese— och förrättningsdagar uppgår till i medeltal endast 50 a 60 per år och inspektionsdistrikt. Anläggningarna äro av mycket varierande stor- leksordning, men om det antages, att i medeltal en anläggning medhinncs per förrättningsdag, skulle med nuvarande besiktningsfrekvens varje anläggning kun— na besiktigas endast en gång vart 20 a 25 år. En ökning av besiktningsfrckvensen framstår därför som en nödvändighet icke blott med hänsyn till besiktnings- objektens tillväxt utan även till andra förhållanden. Sålunda är t. ex. en avse— värd del av de distributionsanläggningar, som tillkommo vid tiden för första världskriget och närmast därefter, i hög grad »nedslitna» och nyare anläggningar som tillkommit under de senaste krisårcn, ha på grund av materielbrist många gånger fått ett ur drift- och säkerhetssynpunkt mindre tillfredsställande utförande.
Överinspektörerna skola vidare i egenskap av specialinspektörer inom yrkes- inspektionen utöva tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen. Vad gäller kon- cessionerade anläggningar utövas denna tillsyn i samband med den allmänna till- synen. Besiktning av andra objekt, t. ex. industrianläggningar o. d., kan f. n. ske endast sporadiskt som stickprovsundersökningar i samband med besiktningen av de matande näten och någon egentlig arbetarskyddstillsyn är i stort sett ej möjlig.
Utredningar av elektriska olycksfall och eldsvådor Dessa utredningar utgöra ett viktigt underlag för bedömandet av ansvars— och ersättningsfrågorna i samband med elektriska olycksfall och eldsvådor. De ut-
göra vidare grundvalen för allt föreskrifts- och tillsynsarbete samt för upplys- nings- och propagandaverksamheten. Utredningsarbetct får f. n. i huvudsak base- ras på skriftväxling. Endast i mindre omfattning kan undersökning på platsen göras. Till arbetet hör utarbetande av yttranden till åklagare, domstolar, riksför- säkringsanstalten, enskilda försäkringsanstalter m. fl. i åtals- och ansvarsfrågorna samt statistik m. m.
Utredningsarbetct har på grund av det stora antalet brådskande, löpande ären- den i stor omfattning måst ligga nere under de senaste åren. Att denna viktiga del av inspektionens arbete måst eftersättas har medfört olägenheter icke blott för kollegium och inspektionen utan även för myndigheter, institutioner m. fl., som ha att ta ställning till de i samband med olycksfallen uppståendc ansvars- och ersättningsfrågorna, och i sista hand alltså även för allmänheten. Kritik har också vid flera tillfällen framförts över att yttrandena blivit försenade där- för att erforderlig utredning ej medhunnits.
Antalet olycksfalls- och eldsvådeärenden, som 1938 uppgick till ca 525, ut— gjorde 1952 ca 600. Medan balansen 1938 endast utgjorde ett hundratal ärenden, har den undan för undan stigit och uppgick 1952 till ca 2 400. Att utrednings- arbetet ieke kan upptagas omedelbart efter ett olycksfall eller en eldsvåda med- för bl. a. risk för att primärmaterialet skingras och utredningarna sedermera icke kunna fullföljas.
Från brandskyddshåll har vid flera tillfällen påyrkats, att inspektörerna i be— tydligt större utsträckning än f. n. är möjligt borde på platsen deltaga i utred- ningar av sådana större eldsvådor, som misstänkas orsakade av elektrisk ström.
Koncessions- och förhandstillståndsärenden
Innan koncessions- och förhandstillståndsansökningarna utsändas på remiss, granskas på inspektionen att de äro avfattade på riktigt sätt och åtföljda av erfor— derliga handlingar. Denna granskning, som visat sig oundgängligen nödvändig för att undvika återremisser och försening av ärendena, är synnerligen tidskrävande, då en mycket stor del av ansökningarna behöva ändras eller kompletteras. I många fall visar det sig nödvändigt att göra upp helt nytt förslag till ansöknings- skrivelse och bilagor.
Drifttillståndsärenden
Koncessionspliktig anläggning får ej tagas i bruk, titan att den avsynats och godkänts av vederbörande överinspektör, eller denne på annat sätt funnit hinder icke möta mot anläggningens nyttjande. Tiden medger i regel icke besiktning av nytillkomna anläggningar-. För tillstånd att taga anläggning i bruk infordras därför intyg angående anläggningens beskaffenhet, utfärdat av vederhäftig yrkes- man, jämte vissa tekniska uppgifter, som möjliggöra bedömning av att anlägg- ningen i väsentliga detaljer fyller föreskrifterna. Befinnes anläggningen på grundval härav kunna utan fara tagas i bruk, utfärdar överinspektören drifttill- stånd.
Installatörsärenden
Vid sina besiktningar utöva inspektörerna viss kontroll även över yrkesmännens kompetens samt avgiva yttranden till kollegium över ansökningar om installa- törsbehörighet.
övriga ärenden
Bland övriga ärenden kunna nämnas yttranden till kollegium över föreskrifts- förslag, ansökningar om dispenser från säkerhetsföreskrifterna samt besvarande
Arbetsfördelning på
1? tt? "befintlig personal Säkerh t någ s %% ååå "31 x 9 5 (E' "' l ? $$$?MI & ;;maågå Q ' tass; ;: B../ä;», gånge Installgtöcrs— och I %%”Bé/X %XXS ”mms.? . Wasas— & Drifttillstånd n ? åå” 0 % än! KX Stat1.o.kann. lån 1. % s /93/é/s&x & i åååh. av dessa. % /1% ///å && mikisreglering pr RRRRERRERSf-lmmmw Registrering ne 888883888888383 Personal Pe .; p,. 5 & 55. - .... lä a.._å...å5äg._. E a aååå
Arbetsfördelning på. den personal, san enligt kommerskol- legii elektriska hyra borde finnas tillgänglig
aaaaaaaasaaaaaaamwwwe dansanta! oooooossgssssssssssgs . . - n. I! & å åe' a %% åzlzc'zzgn 12:836-222 m 44 E å -ss & 58 (=: M
Bild 20. Statens elektriska inspektions arbetsförhållanden år 1953
av förfrågningar i tekniska ämnen, allt i mycket stor omfattning, ävensom pro- paganda- och upplysningsverksamhet.
överinspektörerna deltaga i mån av tid i det av Svenska elektriska materiel- kontrollanstalten och Svenska elektriska kommissionen bedrivna normarbetet.
Dessutom utarbetas och tillhandahållas av inspektionen typritningar över vanliga skyddsanordningar, t. ex. vid korsningar mellan olika slag av ledningar. Av de angivna arbetsuppgifterna torde den som gäller besvarande av förfrågningar i tekniska ämnen vara dominerande. Överinspektörerna besökas eller rådfrågas per telefon i mycket stor utsträckning av företag, industrier, myndigheter och andra.
Överinspektörerna ha även i uppdrag att övervaka företag, som erhållit stats- lån. Förteckning över låntagande företag överlämnas till inspektörerna från kommerskollegium med anmodan, att de vid sina besiktningar skola ägna särskild uppmärksamhet åt dessa företag. Inspektörerna skola till kollegium meddela sina iakttagelser rörande anläggningarnas skötsel i tekniskt avseende (underhållet) och rörande företagens ekonomiska förhållanden, i den utsträckning detta är möjligt, för att kollegium, i händelse ett dylikt företag befaras vara ekonomiskt svagt, skall få sin uppmärksamhet fästad därvid. I praktiken torde någon speciell övervakning av företag med statslån eller statsbidrag knappast medhinnas.
Inom elektriska byrån har upprättats en tablå beträffande elektriska in- spektionen utvisande dels de nuvarande tjänstemännen och deras arbets— uppgifter, dels de tjänstemän som erfordras om dessa arbetsuppgifter skola skötas på nöjaktigt sätt och utan övertidsarbete. (Bild 20,).
Av den lämnade redogörelsen framgår att man under nuvarande förhål— landen behöver en kraftig utökning av personalen på inspektionen framför- allt för att kunna intensifiera besiktningsverksamheten och för att kunna hinna med utredningsarbete i ärenden angående olycksfall och eldsvådor.
Elkraftutredningen finner det lämpligt att i detta sammanhang lämna en närmare redogörelse för gällande bestämmelser angående tillsyn och besikt- ning av elektriska starkströmsanläggningar och tillämpningen av desamma. Bestämmelserna härom finnas i 14—24 55 i 1939 års stadga om elektriska starkströmsanläggningar för vilken en redogörelse lämnats i kap. 5 (s. 141 ).
Bestämmelser om tillsyn över koncessionspliktiga anläggningars utfö- rande finnas i 15 5 första stycket vilket har följande lydelse.
Innan arbete med sådan starkströmsanläggning, till vilkens utförande erfordras Kungl. Maj:ts tillstånd, påbörjas, skall anmälan göras hos kommerskollegium, som har att uppdraga åt tekniskt utbildad befattningshavare inom kollegium eller sta- tens elektriska inspektion att hava tillsyn över anläggningens utförande.
Detta stadgande, som avser att tillsyn skall ske redan under utbyggnads- skedet, efterleves i regel icke. Såsom förut framhållits anmäla företagen endast i undantagsfall till kommerskollegium att ett arbete igångsättes. Även i de fall då anmälan skett, har, åtminstone under senare är, någon tillsyn genom överinspektörerna av arbetets utförande ej kunnat ske på grund av personalbrist inom inspektionen.
Under nuvarande förhållanden skulle denna tillsyn av arbetenas utfö- rande Vara av viss betydelse men om man för framtiden kan åstadkomma att företagen stå under ledning av kompetenta personer synes icke före— ligga någon anledning att behålla bestämmelsen om tillsyn över arbetenas utförande.
Bestämmelserna om avsyning av färdigställd koncessionspliktig anlägg- ning finnas i 15 å andra stycket av 1939 års stadga, med följande lydelse.
Har Kungl. Maj:ts tillstånd till starkströmsanläggnings utförande meddelats, må densamma ej tagas i bruk, förrän den blivit av den utav kommerskollegium för- ordnade tillsyningsmannen avsynad och godkänd eller denne eljest funnit hinder ur säkerhetssynpunkt icke föreligga mot anläggningens brukande.
Den obligatoriska tillsynen omfattar koncessionerade ledningar med där- till hörande kraft-, transformator- och omformarstationer. Om tillsynings- mannens åliggande stadgas i 16 5 av stadgan.
Vid avsyning skall tillses, att för starkströmsanläggningar i denna stadga eller av kommerskollegium meddelade föreskrifter så ock de särskilda föreskrifter, som kunna hava blivit beträffande anläggningen i fråga givna, äro vid dess ut- förande iakttagna, ävensom att anläggningen i övrigt är anordnad på ett betryg- gande sätt. Av ordalydelsen i 15 5 andra stycket får man den uppfattningen, att en färdig anläggning som regel skall avsynas av överinspektören. Så sker emellertid ytterst sällan.1 Med stöd av tilläggen :>eller denne eljest funnit , hinder ur säkerhetssynpunkt icke föreligga mot anläggningens brukande»
ersättes avsyning genom överinspektör i regel med att någon »Vederhäftig l yrkesman» får utfärda ett intyg om att anläggningen fyller säkerhetsföre- skrifternas krav. Med stöd av detta intyg jämte vissa kompletterande tek— niska uppgifter utfärdar överinspektören drifttillstånd.
Att kräva överinspektörens personliga avsyning av samtliga koncessions- pliktiga anläggningar innan drifttillstånd meddelas måste anses praktiskt orimligt. Det bör skapas förutsättningar för att den som har ansvaret för anläggningen normalt också skall kunna taga ansvaret för anläggningens driftduglighet. Elkraftutredningen anser med hänvisning härtill att statlig avsyning normalt ej erfordras om vederhäftig yrkesman utfärdar intyg att anläggningen fyller säkerhetsföreskrifternas krav. De statliga tillsynings- männen böra däremot företaga typbesiktningar av ny materiel och kon- trollbesiktningar där så kan anses erforderligt.
Bestämmelser om besiktning av koncessionspliktiga anläggningar som äro i bruk finnas i 17 & första stycket av 1939 års stadga, med följande ly- delse.
Sedan anläggning, som i 15 & sägs, tagits i bruk, har tillsyningsman att besik- tiga densamma, så ofta kommerskollegium därom förordnar eller tillsyningsman finner det erforderligt. Besiktning skall ock ske, då sådant hos kommerskollegium eller tillsyningsman påkallas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrel- sen, telegrafstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.
Av redogörelsen för inspektionens arbetsuppgifter framgår att antalet koncessionerade anläggningar är ca 4800 med en total linjelängd år 1952
1 Elektriska trafikanläggningar avsynas däremot numera regelmässigt av befattnings— havare å kommerskollegii elektriska byrå.
av ca 140 000 km och att med nuvarande besiktningsverksamhet varje an- läggning skulle kunna besiktigas endast en gång vart 20 a 25 år. Vidare framgår, att besiktningsobjekten under senare år kraftigt ökat i antal, att en avsevärd del av distributionsanläggningarna äro i hög grad >>ned- slitna» samt att även nyare anläggningar på grund av bristförhållandena under de senaste krisären många gånger fått ett ur drift- och säkerhetssyn- punkt mindre tillfredsställande utförande.
Det är självklart att inspektörerna icke besiktiga alla detaljer i en distri- butionsanläggning, såvida ej särskild anledning därtill framkommit. I prak- tiken tillgår det ofta så vid inspektion av distributionsanläggningar, att stickprov tages genom en detaljerad undersökning av vissa delar av nätet, särskilt vid korsning med trafikled, vid knutpunkter och transformator- stationer. Därvid upptäckta brister påvisas och anläggningsägarens repre- sentant erhåller muntliga anvisningar om sättet för bristens avhjälpande. Inspektionen får då karaktär av instruktion med de funna felen som de- monstrationsobjekt. I det inspektionsprotokoll med åtföljande föreläggan- den, som inspektören upprättar och tillställer ägaren, utformas anmärkning— arna så att sporadiskt funna fel av viss art skola rättas till generellt. Enär endast delar av anläggningen besiktigas kan givetvis inspektörens intyg att av honom förelagda åtgärder vidtagits och godkänts ej åberopas som stöd för att anläggningen i sin helhet är oklanderlig.
Inspektion erfordras i syfte att tillgodose säkerheten mot fara. Det ligger i sakens natur, att den indirekt även tjänar driftsäkerheten; ett inträffat olycksfall medför ju ofta driftstörningar. Däremot innefattar inspektionen i princip icke kontroll av anläggningarnas belastningsbarhet. Någon kontroll sker sålunda ej av att ledningarna ha tillräcklig area med hänsyn till belast- ningen men däremot tillses att föreskrifternas krav på utlösning vid kort— slutning uppfyllas. Dålig spänningsreglering kan t. ex. medföra Överhett— ning av motorer och apparater och har sålunda betydelse ur farosynpunkt. Inspektionerna kunna därför ofta föranleda, att även missförhållanden i fråga om ledningars belastningsbarhet bli tillrättade.
Enligt 19 5 i 1939 års stadga bör tillsynsman vid besiktningen gå varsamt fram och tillse, att erforderligt skydd vid starkströmsanläggningarna vin- nes med minsta olägenhet för deras ägare. Det kan synas vara i god över- ensstämmelse med denna anvisning, att inspektörerna taga hänsyn ej blott till farosynpunkterna utan även till företagens driftsekonomi och därmed till rationaliseringsspörsmålet. Om det kan påvisas, att ägaren gör en eko- nomisk vinst genom en rationalisering, som jämväl tillgodoser säkerhets— anspråken, kan det bli lättare att genomdriva en säkerhetsåtgärd. En dylik lösning synes vara att föredraga framför en, som endast tar sikte på säker- heten mot fara och som måhända måste genomdrivas medelst föreläggande och straffhot.
Att inspektörernas tillsynsverksamhet måste vara starkt begränsad även
_ . . .a-e- .m__.__.________._m_..
_ ——gu_-.-
ifråga om antalet besiktigade anläggningar per år är tydligt. Även om det såsom et'tersträvansvärt angivna målet med 100 hesiktningsdagar per dist- rikt och år vore uppnått, kunde knappast en planmässig genomgång av alla anläggningar i landet med rimliga tidsmellanrum åstadkommas. Vilka anläggningar, som bli föremål för inspektion, kan bero på olika omständig— heter, exempelvis begäran från anläggningsägaren, klagomål från abonnen- ter eller ortsbor, inträffade olyckshändelser eller begäran från någon av de myndigheter som finnas uppräknade i 17 5 första stycket av 1939 års stadga. Inspektionsresorna planeras vanligen så, att flera företag kunna inspekteras under samma resa. Storföretagens, däribland statens vatten- fallsverks, anläggningar besiktigas endast undantags- och stickprovsvis. Någon systematisk plan för inspektion inom bestämda tidsperioder av samt- liga anläggningar i hela inspektionsdistriktet är knappast möjlig att till- lämpa av hänsyn till överinspektörernas stora arbetsbörda.
Antalet olycksfall är, om hänsyn tages till ökningen i anläggningarnas omfattning, i stadigt sjunkande. Den helt övervägande delen av olycksfallen orsakas av ovarsamhet vid skötseln av anläggningarna medan olycksfall på grund av brister i utförandet eller underhållet förekomma mera sällan. Olycksfallen på grund av ovarsamhet kan minskas endast genom propa- ganda och upplysning men härför saknas personal.
Enligt kommerskollegii säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströms— anläggningar (5 112) skall anläggningarna periodiskt kontrolleras genom driftledningens försorg minst en gång vart tredje eller, för vissa anlägg— ningsdelar, varje år. Resultatet av besiktningar skall antecknas i särskild bok eller på annat sätt hållas tillgängligt för kontroll.
Den ovan nämnda omständigheten att olycksfallen i förhållande till ök- ningen av anläggningarna visa sjunkande tendens trots den relativt obetyd— liga omfattningen av inspektörernas besiktningsverksamhet kan synas ge belägg för att den statliga tillsynsverksamheten i dess nuvarande form till- sammans med företagens egen tillsyn av säkerheten hos deras anläggningar är i stort sett nöj aktig. Det är emellertid ett känt förhållande att föreskrif- terna om periodisk kontroll genom företagens egen försorg i avsevärd ut- sträckning eftersättas och att anläggningarnas tillstånd på många håll inne- bära stora olycksfalls- och brandrisker.
Skulle de nuvarande små företagen med otillfredsställande anläggningar och distributionsförhållanden komma att bibehållas vill elkraftutredningen understryka de uttalade önskemålen om en avsevärd utökning av den stat- liga hesiktningsverksamheten.
Bestämmelser om besiktning av icke koncessionspliktiga starkströms— anläggningar finnas i 18 5 första stycket av 1939 års stadga, med följande lydelse.
Annan starkströmsanläggning, än i 15 & sägs, må besiktigas i den omfattning kommerskollegium eller tillsyningsman, som i nämnda paragraf avses, finner er-
forderligt och gäller därvid vad i 17 & angående besiktning och anläggnings sät- tande ur bruk är stadgat.
Det framgår härav, att inspektörernas kompetensområde är obegränsat så snart det gäller starkströmsanläggningar. De viktigaste inspektionsobjek- ten som här avses äro industrianläggningarna. Tillsynen av dessa utövas av vederbörande överinspektör merendels — dvs. då arbetsplatsen faller un- der arhetarskyddslagen —— i hans egenskap av specialinspektör inom yrkes- inspektionen. Alla industribesiktningar gälla även brandsäkerheten dvs. ett intresse som ej faller direkt under arbetarskyddslagen. Brandsäkerheten kontrolleras å andra sidan när det gäller större försäkringsobjekt jämväl genom brandförsäkringsförctagens revisionsbesiktningar. (överinspektörer— nas arbetarskyddsbesiktningar avse sålunda både brand- och arbetarskydd. Detsamma gäller även distributionsnäten, enär dessa nästan alltid tillgodo- se industrier och andra abonnenter, vilkas arbetsplatser falla under arbetar- skyddslagen. överinspektörernas besiktning av nu berörda anläggningar måste huvudsakligen inriktas på kraftfördelningssystemet, transformato— rer och instrumentering, medan däremot installationerna i detalj ej kun- na besiktigas. Den alltmer intensifierade användningen av elektriska hjälp- medel såsom handverktyg o. (1. inom industriföretag och på andra arbets— platser synas nödvändiggöra ökade insatser från elektriska inspektionen på arbetarskyddets område. Konsumentanläggningar i bostäder, affärer, lant— gårdar och småindustrier besiktigas ytterst sällan.
Elkraftutredningen, som anser det ekonomiskt otänkbart att åstadkomma effektiv statlig besiktning av konsumentanläggningarna, vill framhålla det önskvärda i att dylika anläggningar, bl. a. genom medverkan av installatö- rerna, för framtiden hållas på en mer tillfredsställande standard än f. n. ofta är fallet.
Elektrijåeringsberedningen
Elektrifieringsberedningen erhöll sin nuvarande organisation är 1941. Den består av fyra ledamöter, nämligen f. n. chefen för kommerskollegii elekt- riska byrå ordförande, byråchefen för vattenfallsstyrelsens kommersiella byrå, överdirektören och souschefen i lantbruksstyrelsen samt sekretera- ren i Svenska vattenkraftföreningen. För kansliarbetet finnas en civilingen- jör, som f. n. åtnjuter ersättning för mistade löneförmåner enligt löneklass 34 jämte arvode med 240 kronor för månad, samt en extra kontorist med ar— vode motsvarande löneklass 13.
Beredningen har att pröva och avgöra ansökningar angående statsbidrag från nionde huvudtitelns reservationsanslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifie- ring. Beredningen skall därvid föranstalta om de utredningar, som kunna vara erforderliga för att bedöma ansökningar om statsbidrag.
Sedan beredningens tillkomst ha inkommit drygt 4 500 ansökningar om stats—
bidrag samt därutöver inemot ett 1 OOO-tal kompletterande framställningar rörande modifierade eller helt omarbetade projekt, remissärenden eller framställningar om utlåtanden. Projekten omfatta anläggningskostnader på sammanlagt 135 milj. kronor. Hittills ha beviljats statsbidrag med sammanlagt i runt tal 63 milj. kronor.
De inkommande ansökningarna granskas i tekniskt, ekonomiskt, juridiskt och organisatoriskt avseende samt med hänsyn till möjligheterna för koncession. Be- redningen föranstaltar om kompletterande och nya undersökningar rörande in- komna och aviserade projekt, utarbetar i erforderliga fall i kontakt med myn- digheter, utredningsmän och berörda parter i övrigt förslag till alternativa projekt samt vidtager åtgärder för sammanjämkning i syfte att åstadkomma ratio- nell elektrifiering.
Beredningen har därjämte att behandla från Kungl. Maj:t remitterade ärenden
angående:
framställningar om bidrag för undersökningar rörande landsbygdselektrifie- ring, framställningar och utredningar rörande upprustning av landsbygdsnät, framställningar om bidrag från vattenregleringsmedel för utförande, drift och underhåll av elektriska anläggningar och i förekommande fall samtidiga stats- bidrag för nyelektrifiering, frågor rörande i riksdagen väckta motioner eller av myndigheter framförda önske- mål angående stöd till landsbygdselektrifiering, frågor rörande ändrade villkor för utbekommande av beviljat statsbidrag, besvär över beslut 0. d.
Beredningen har omfattande och direkt kontakt och samarbete med myndig- heter, utredningsmän, distributionsföretag, råkraftleverantörer och enskilda i frågor rörande stöd åt landsbygdselektrifieringar.
Ärendena handlägges av ordföranden och den anställda personalen och före- dragas vid sammanträden ett par gånger i månaden. Ledamöterna, som represen- tera olika intressen och besitta erfarenhet från områden av betydelse vid hand- läggningen av ärendena, äga ofta detaljkäunedom om olika elektrifieringsprojekt och elektrifieringsmöjllgheter. Ordföranden handlägger hos kommerskollegium bl. &. ärenden rörande den statliga kontrollen över elektriska anläggningar samt olika åtgärder för främjande av en planmässig elektrifiering av landet. Genom vattenfallsstyrelsens representant ställes vattenfallsverkets omfattande erfarenhet i vad avser landsbygdselektrifiering till förfogande varjämte man erhåller känne- dom om verkets egna stödåtgärder och om aktuella och planerade statliga utbygg- nader. Lantbruksstyrelsens representant bedömer ärendena bl. a. ur jordbruks- tekniska och jordbruksekonomiska synpunkter samt med hänsyn till olika ekono- miska möjligheter och till statliga åtgärder för bebyggelse på landsbygden. Den fjärde ledamoten lämnar där så erfordras beredningen uppgifter och utför under— sökningar och kontroll beträffande icke statliga elektrifieringsprojekt, vattenregle— ringar, kraftstationsbyggnader m. m.
Granskningen av bidragsårenden utföres av den anställde civilingenjören till viss del genom besök på platsen. På grund av personalbrist kan besiktning emel— lertid endast företagas när det är absolut nödvändigt.
Personalen på kansliet borde utökas med en ingenjör, som kunde syssla med det rutinmässiga arbetet varigenom den kvalificerade ingenjören kunde få mer tid för besiktningar. Om beredningens verksamhet kommer att avse även upp- rustning av befintliga nät måste kanslipersonalen dessutom förstärkas med en person som kan utföra granskning av företagens bokföring.
Elkraftutredningen vill framhålla det angelägna i att granskning på platsen företages i alla de mera komplicerade elektrifieringsfrågorna. Häri- genom får man möjlighet att närmare granska den planerade anläggningen och påverka dess utformning. Den kostnadsbesparing som detta kan med— föra för såväl staten som anläggningens ägare torde mångfalt uppväga ut— gifterna för besiktningen.
Kap. 14. Elkraftfrågor av särskild betydelse för Norrland
De norrländska elkraftfrågorna, avseende såväl utnyttjandet av den norr- ländska vattenkraften som försörjningen med elektrisk kraft inom Norr- land, utgöra problem av en särskild natur, vilka sedan länge varit föremål för utredningar, överläggningar och diskussioner. Förutom att elkraftutred- ningen i enlighet med ursprungligen erhållna direktiv självfallet skulle be— akta även de norrländska elkraftfrågorna har utredningen även på annat sätt kommit i kontakt med dessa problem. Genom skrivelse av den 1 decem- ber 1950 från chefen för kommunikationsdepartementet har elkraftutred- ningen sålunda förordnats att taga i övervägande frågor om kraftförsörj- ningen i övre Norrland, vilka närmast stodo i sammanhang med vissa från länsstyrelsen i Västerbottens län och vattenfallsstyrelsen framkomna syn- punkter. Överläggningar i frågorna ha sedermera ägt rum, bl. a. med repre— sentanter för de fyra nordligaste länen. Utredningen har även anbefallts avgiva yttrande över 1953 års riksdags motioner 1:41 och 11:52 angående norrländska elkraftfrågor. Yttrande avgavs med elkraftutredningens skri- velse till riksdagens tredje lagutskott den 5 mars 1953. Med yttrandet följde en promemoria av den 26 januari 1953 i vilken elkraftutredningen hade sammanställt de under utredningsarbetet dittills framkomna synpunkterna på de speciella norrlandsfrågorna enligt följande uppdelning.
Skadeverkningarna vid den norrländska vattenkraftens exploatering. Marginal i utbyggd kraft särskilt med tanke på kraftbehoven i Norrland. Företrädesrätt för Norrland till den där producerade vattenkraften. Kraftpriser i Norrland och överföringskostnader söderut respektive kost- nader för ångkraftkomplettering. Bygdeelektrifieringen i Norrland. Nämnda promemoria bifogas detta betänkande som bilaga 5.
Problemen om sambandet mellan den norrländska vattenkraftens utnytt— jande för kraftförsörjningen i andra landsdelar och kraftförsörjningens tryggande i Norrland äro till stor del av befolknings— och näringspolitisk natur. De kunna även vara olika för de olika norrlandslänen. Sålunda torde dessa frågor endast i relativt ringa omfattning beröra Gävleborgs län, var- för här föreliggande frågor ha största intresset i samband med de fyra nord- ligaste länen.
Huvuddelen, eller i runt tal 85 %, av Sveriges vattenkrafttillgångar finnas i Norrland, som, trots att landsdelen omfattar närmare 60 % av hela Sve- riges landyta, icke bebos med mera än 17 % av landets befolkning. Geo- grafiskt sett innebär detta att Norrlands befolkning och näringsliv ha större möjligheter än det övriga Sveriges att även framdeles få sitt kraft-
behov täckt med vattenkraft, som, åtminstone i närheten av vattenfallen, representerar en förhållandevis låg självkostnad. De norrländska krafttill— gångar, som möjliggöra elkraftproduktion till låg kostnad, äro emellertid koncentrerade till älvarnas mera betydande fallsträckor och härifrån till konsumtionsområdena och de enskilda konsumenterna även i Norrland äro avstånden ofta betydande. Vid någorlunda stor geografiskt koncentrerad konsumtion kunna dock förutsättningarna för låga självkostnader för kraf- ten framme hos konsumenterna vara mycket goda. Med de stora avstånd mellan bebyggda områden, med ofta förhållandevis liten befolkning, som utmärka huvuddelen av Norrlands inland, måste emellertid de specifika överföringskostnaderna för kraften till konsumenterna här bli höga.
De norrländska krafttillgångarna äro sålunda tekniskt-ekonomiskt sett ofta icke alltför gynnsamt belägna i förhållande till den naturliga konsum- tionen i Norrland. Tidigare förhoppningar om att med den billiga råkraf— tens hjälp kunna grunda en kraftslukande storindustri i Norrland ha av olika skäl infriats endast i begränsad utsträckning. Dessa förhållanden ha medfört att de stora kraftresurserna länge saknat sådan avsättning inom Norrland, som skulle ha möjliggjort ett ekonomiskt utnyttjande. Genom de behov av elkraft, som vuxit fram i mellersta och södra Sverige, och genom de möjligheter som uppstått att till förhållandevis låg specifik kostnad över- föra elkraft även på stora avstånd under förutsättning att kraftmängderna äro stora och överföringsanläggningarna väl utnyttjade, ha på senare tid möjligheter skapats att utnyttja den norrländska vattenkraften i större skala. Stora kraftstationer ha byggts, ofta huvudsakligen för att tillgodose kraftbehov i mellersta och södra Sverige, men detta har samtidigt gjort det möjligt att på ett mera ekonomiskt sätt än tidigare tillgodose även Norrland med elkraft.
I detta sammanhang må erinras om vad som i kap. 9 sagts om industrins lokalisering. Av tabell 2, s. 193, framgår sålunda bl. a. att den industriella elkraftförbrukningen per industriarbetare år 1951 var nära 60000 kWh genomsnittligt för de fyra nordligaste länen medan den för hela landet sam- ma år var 16 500 kWh. För landet exklusive Norrland, Kopparbergs och Värmlands län var den 9700 kWh per industriarbetare.
I den mån vattenfallen utbyggts för att tillgodose rent mellansvenska eller sydsvenska intressen är det naturligt att dessa intressen även för fram- tiden till väsentlig del vilja tillgodoräkna sig ifrågavarande krafttillgångar, även sedan kraftbehoven i vårt land börjat närma sig gränsen för de ut- byggnadsvärda vattenkrafttillgångarna. Tekniskt sett kommer väl då över- föringen söderut även från dessa norrländska kraftstationer att minska och kraften sålunda i realiteten att användas på närmare håll men ekonomiskt sett kommer sannolikt det då jämförelsevis låga priset för denna vatten- kraft ändock de sydligare landsdelarna till godo. Det kan synas behöva när— mare övervägas hur frågan om företrädesrätt för Norrland till den där pro—
ducerade vattenkraften bör ses varvid såväl tekniskt-ekonomiska som andra förhållanden måste få inflytande.
Utbyggnaden av vattenkraft såväl i Norrland som annorstädes liksom — ehuru icke i lika hög grad _ byggandet av överföringsanläggningar medföra ofta betydande skadeverkningar inom de bygder, som bli berörda. Ersätt- j ningar härför skola utgå enligt vattenlagen men det kan synas oklart om I denna alltid på ett tillfredsställande sätt ger möjlighet till skälig gottgörelse. ; I ovannämnda yttrande av den 5 mars 1953 anförde elkraftutredningen i * huvudsak följande.
Motionärerna begära en allsidig och grundlig utredning om skydd för de norr- ländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av vattenkraften m. m., om garantier för att erforderlig elkraft skall finnas tillgänglig även i framtiden samt om en accis å kraft, som transporteras till andra delar av landet.
Dessa spörsmål ha, som motionärerna påpeka, framförts vid flera tillfällen tidigare och åt elkraftutredningen har uppdragits att taga dem i övervägande vid fullgörandet av sitt uppdrag. De inom elkraftutredningen under det hittillsvarande arbetet framförda synpunkterna finnas sammanställda i en promemoria av den 26 januari 1953, vilken varit avsedd att inarbetas i slutbetänkandet. Utredningen anser det nu lämpligt att i föreliggande sammanhang framlägga promemorian, vilken här bifogas i befintligt skick.
Beträffande den av motionärerna påtalade frågan om skälig gottgörelse för skadeverkningar vid vattenkraftens exploatering utgår elkraftutredningen från att skäliga ersättningar i penningar eller i annan form skola lämnas. Givet är att många svårigheter kunna föreligga för beräkningen av gottgörelsen, inte minst därför att förekommande fall kunna vara starkt växlande och tidsberoende. Struk- turförändringar i en bygd med hänsyn till bebyggelsens lokalisering, befolknings- utvecklingen, jordbrukets rationalisering och trafikledernas utveckling m. m. torde också vara svåra att förutse —— om och hur de skola ske och i vad mån detta för- svåras av en vattenreglering eller kraftverksutbyggnad. Stundom kanske gällande ersättningsbestämmelser rent av icke ge möjlighet till gottgörelse där likväl sådan för en kommun eller eljest ur allemansrättslig synpunkt vore befogad med hänsyn till skadans omfattning för den allmänna utvecklingen. Hänsyn bör dock tagas till anläggningens allmännytta för bygden. Elkraftutredningen anser det finnas skäl för en undersökning om gällande lagar på ett tillfredsställande sätt ge möj— lighet till skälig gottgörelse. En undersökning bör, i anledning av den pågående vattenkraftcxploateringen, utföras redan under den närmaste tiden. Det är ett riksintresse att de stora nationalekonomiska värden, som ligga i den inhemska vattenkraften, frigöras och utnyttjas på bästa sätt men de skador som härigenom uppstå måste tillfullo ersättas på sätt skäligen kan påfordras med hänsyn till en— skilda intressen och bygdens utveckling.
Det i Sverige tillämpade systemet med en riksomfattande samkörning mellan alla kraftproduktionsanläggningar av betydelse — de som basera sig på vatten- kraft såväl som de, som basera sig på ångkraft — torde utgöra den bästa grund- valen för ett nationalekonomiskt utnyttjande av krafttillgångarna samt den bästa garantin för att icke någon landsända skall lida brist på elektrisk kraft. Ur tek— nisk synpunkt är det icke något problem att tillhandahålla erforderlig elkraft i Norrland och det måste beaktas att en ökad utbyggnad av ångkraft innebär ökade möjligheter att nyttiggöra vattenkraften i Norrland och landet i övrigt. Det bör i detta sammanhang ej heller bortses från att utvinnandet av den norrländska vatten-
kraften och utbyggandet av betydelsefulla delar av fördelningssystemet i Norrland kunnat och kan ordnas på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt genom att vatten- kraften utnyttjas jämväl för tillgodoseende av behoven i övriga landsdelar.
Beträffande kraftprisnivån rekommenderar elkraftutredningen en viss anpass- ning till de rådande självkostnaderna sålunda att överföringskostnaderna till mellersta och södra Sverige belasta endast kraftförbrukningen där. Det är dock naturligt, att kraftkostnaden framme hos detaljkonsumenten på sina håll ställer sig dyrare i Norrland än i mellersta eller södra Sverige. Det finnes inget belägg för att kraftförbrukningen i Norrland under nu rådande förhållanden belastas med ovidkommande kostnader eller att detta skall ske så länge nu tillämpade, på själv— kostnader grundade, prissättning följes.
Förslagen om att belägga kraft, som överföres från Norrland, med särskilda av— gifter anser elkraftutredningen tillhöra sådana allmänna näringspolitiska frågor, som böra behandlas i ett större sammanhang och icke kunna ses enbart ur kraft— försörjningsmässiga synpunkter.
I fråga om vattenkraftens betydelse för den industriella utvecklingen i Norr- land må följande framhållas. Med utgångspunkt från de optimistiska uttalanden om elkraftens betydelse för särskilt Norrland, som år 1918 gjordes av professor Palmaar och vilka motionärerna nu åberopa, måste konstateras att vattenkraften som energikälla blivit av mindre betydelse för den industriella utvecklingen än man vid nämnda tidpunkt räknade med. Skälen härtill äro flera. För det första är självkostnaden för norrländsk kraft överförd till lämpliga konsumtionsplatser vid kusten för hög för att i konkurrens med bl. a. Norge, Kanada och USA möj- liggöra en på export inriktad elektrokemisk eller elektrotermisk storindustri. För det andra har vattenkraftens betydelse för ett flertal industrier avsevärt minskats på grund av den tekniska utvecklingen. Inom andra industrier åter utgör kost- naden för elkraften nu en mindre del av totala produktionskostnaden än vad tidigare var fallet. På grund av kraftöverföringsteknikens utveckling har slutligen kraftkostnaden, trots en påtaglig differens mellan Norrland och Mellansverige, blivit i jämförelse med andra lokaliseringsfaktorer av relativt liten betydelse. Det är dock uppenbart att vissa elkraftkonsumerande industrier med norrländska rå- varor ha en framtid i Norrland. För hela den industriella utvecklingen i vårt land, kanske särskilt för övre Norrlands de], synes den viktiga frågan vara att bl. a. med statens medverkan snart få fram en målmedveten, omfattande och intensiv forskning. I detta sammanhang blir av ökad betydelse, att man verkligen gör klart för sig de uppgifter, som av ekonomiska och i vissa fall sociala skäl beräknas kom- ma på elkraftproduktionens del att fylla, ävensom hur en härefter anpassad el- kraftpolitik skall utformas.
Utöver de synpunkter på de speciella norrlandsfrågorna, som framkommit genom ovanstående yttrande samt promemorian av den 26 januari 1953 (bilaga 5), må elkraftutredningen här tillägga följande.
Det är fullt naturligt att frågorna om vattenkraften liksom om Norr- lands övriga stora naturtillgångar, skogen och malmen, vunnit ett alldeles särskilt intresse i Norrland. Det norrländska näringslivet har otvivelaktigt vissa svårigheter att brottas med, sammanhängande med jämförelsevis stor ensidighet och konjunkturkänslighet, ett litet befolkningsunderlag, besvä- rande klimatiska förhållanden, stora avstånd och svåra transportförhållan- den m. m. Dessutom är befolkningsunderlaget utsatt för en förhållandevis stor fortgående åderlåtning genom utflyttning. Det är ett vitalt samhälls-
intresse att de betingelser för befolkning och näringsliv, som finnas i Norr- land, bibehållas och så långt möjligt med tjänliga medel förbättras. En sådan utveckling ligger i hela landets intresse. Tillgången till god och billig elkraft kan härvidlag ha stor betydelse. Eftersom större delen av Sveriges elkraft nu produceras i Norrland är det naturligt att man bl. a. fäst upp- märksamheten på elkraften och dess olika möjligheter samt de risker, som kunna tänkas föreligga, att denna norrländska naturtillgång i framtiden icke i skälig grad och på skäliga villkor skall komma det norrländska nä- ringslivet tillgodo. Det är naturligtvis riktigt att de härmed sammanhängan— de frågorna ägnas erforderlig uppmärksamhet och det kan anses motiverat att man redan nu närmare överväger huruvida, i vad män och på vad sätt en reglering av vattenkraftens användning, med hänsyn tagen till bygdens eller hela landsdelens intressen, erfordras och kan genomföras. Det synes emellertid vara klart att tillgången till elkraft för den norrländska konsum— tionen icke behöver inge några farhågor och att nu aktuella bedömanden närmast få anses gälla priset för den elektriska kraften. Det måste också beaktas att vattenkraften på olika sätt utgör en källa till välståndsökning för Norrland, även den del av vattenkraften, som disponeras för rent mel- lansvenska och sydsvenska intressen.
Omkring 50 % av de totala utbyggnadsvärda krafttillgångarna i Norr— land ägas av staten. Man kan utgå ifrån att staten i full utsträckning med hänsyn till gällande bestämmelser och allmänt vedertagen uppfattning till- godoser alla berättigade norrländska såväl som mellan- och sydsvenska in- tressen och att det icke finnes anledning befara någon ändring härvidlag. Staten tillämpar redan nu lägre råkrafttariffer i Norrland än i övriga delar av landet. Den annars önskvärda prisutjämningen mellan områden med olika självkostnader för överförd kraft tillämpas således icke vid denna stat- liga råkraftförsäljning, där en prisutjämning skulle vara till Norrlands nack— del. Norrland bör kunna påräkna att kraftförsörjningen från statens sida även framgent baseras på självkostnadsmässiga förhållanden med beaktan— de av de skilda förutsättningarna för kraftöverföring till de norrländska respektive de mellan- och sydsvenska konsumtionsområdena. Stora ansträng— ningar ha dessutom gjorts och göras från statens sida — såväl genom vatten- fallsverkets verksamhet som genom direkta ekonomiska, statliga stödåtgär— der eller på annat sätt — för att förbättra elektr1fieringsförhållandena på den norrländska landsbygden, där kraftdistributionen ställer sig särskilt dyrbar, vilket i realiteten innebär en överflyttning av kostnader för norr- ländsk kraftförsörjning. Grovt uppskattat disponeras f. n. 35 % av de ut— hyggnadsvärda norrländska krafttillgångarna av norrländska intressen, medan 15 % disponeras av rent mellan- eller sydsvenska intressen. Den sistnämnda andelen är till stor del redan utbyggd. Om det framdeles skulle visa sig att Norrland icke på skäliga villkor blir tillgodosett med elkraft skulle man kunna tänka sig att vissa anläggningar tillhöriga mellan— eller
sydsvenska intressen övertagas av staten. Redan nu finnes enligt vatten- lagen möjlighet för staten att, sedan 40 år förflutit från det att en kraft- station tagits i bruk, inlösa anläggningen om det bedömes att detta erfordras för tillgodoseende av allmänt behov.
Det bör också ihågkommas att spörsmålen om vattenkraftens utnyttjande nära sammanhänga med den stora frågan om vår totala energiförsörjning, där exempelvis sådana delproblem som utnyttjandet av olika slag av bränsle, inhemska såväl som importerade, de ekonomiska förutsättningarna för mot— trycksdrift i större skala samt utvecklingen på atomkraftområdet komma att få stor betydelse.
Det synes sålunda motiverat att särskilt två huvudfrågor, vilka få sägas vara av betydelse för hela landet men dock särskilt för Norrland, upptagas till behandling, nämligen frågan om företrädesrätt för Norrland till den där producerade vattenkraften samt frågan om Skadeverkningarna vid vatten— kraftens tillgodogörande.
Beträffande den förstnämnda huvudfrågan, företrädesrätten, vilken som ovan påpekats närmast får anses vara en prisfråga, synes det emellertid föreligga starka skäl för att f. n. begränsa bedömningen till vissa grundläg- gande frågor av huvudsakligen teknisk-ekonomisk karaktär. Därvid skulle man främst söka ökad klarhet i det i och för sig tämligen vidlyftiga spörs- målet vid vilken tidpunkt och i vilken utsträckning som kraftförbrukningen i Norrland kan tänkas bli utsatt för en sådan prisförhöjning, som orsakas av förbrukningen i andra delar av landet och som icke skulle behöva före- ligga, om vattenkraften i Norrland vore reserverad för den norrländska för— brukningen. Innan något ställningstagande av större räckvidd kan göras i denna huvudfråga måste givetvis alla för frågans bedömning betydelse- fulla faktorer av teknisk, ekonomisk, rättslig, social, militär samt allmänt befolknings— och näringspolitisk karaktär beaktas.
Beträffande den andra huvudfrågan, Skadeverkningarna, har elkraftutred- ningen redan tidigare uttalat sig för en särskild skyndsam undersökning, varvid givetvis också i erforderlig grad måste beaktas faktorer av ovan- nämnda slag. -
Kap. 15. Elkraften som skatteobjekt
I syfte att öka statsinkomsterna för att åstadkomma ett tillräckligt stort budgetöverskott beslöt 1951 års riksdag att en särskild skatt å elektrisk kraft (elskatt) skulle uttagas av förbrukare av sådan kraft. Någon skatt eller annan statlig pålaga å elkraften har icke tidigare förekommit i Sverige.
Utredning om förutsättningarna för införande av en beskattning av elekt— risk kraft hade verkställts inom finansdepartementet. I direktiven hade departementschefen anfört bl. a. följande.
Vid övervägandet av olika sätt för att åstadkomma en ökning av statsinkoms- terna har en skärpning av de direkta statsskattcrna icke ansetts böra ifrågakomma. En allmän varuskatt har av olika skäl befunnits olämplig och det har därför an- setts lämpligt att överväga en beskattning å drivkraft i form av bränsle eller elekt— risk kraft varigenom skattebördan skulle slås ut över produktionen i dess helhet. Till väsentlig del skulle skatten direkt träffa den privata konsumtionen. Med beak- tande av de på sistone starkt stigande priserna å bränslen av olika slag måste en ytterligare fördyring av dessa genom särskild beskattning anses direkt olämplig. I fråga om elektrisk kraft är situationen däremot en annan. I priset för råkraften ingå i allmänhet till en icke oväsentlig del kostnader för ränta å anläggnings- kapital. Med hänsyn härtill och då distributionskostnaderna i allmänna näten relativt sett minskat i samband med den särskilt på senare tid markerade belast— ningsökningen, ha elkraftpriserna visat sig vara ovanligt prisstabila. På grund härav kan den elektriska kraften för närvarande anses billig sett i relation till' den prisstegring, som eljest ägt rum. '
Utredningen verkställdes av byråchefen i kontrollstyrelsen Einar Thulin, som upprättade en promemoria angående införande av skatt å elektrisk kraft. Beträffande frågorna om vilka som skulle gälda skatten och vilka som slutligen skulle bära den anfördes i promemorian bl. a. följande.
Vid varubeskattning eftersträvas i allmänhet att låta producenten inträda så- som skattskyldig, då härigenom antalet skattskyldiga högst väsentligt reduceras,, vilket är till fördel ur redovisnings- och kontrolltekniska synpunkter. Producenten täcker sig i dylika fall för skatten genom att vidtaga en mot skatten svarande förhöjning av varupriset. De elektriska råkraftleveranserna äro emellertid nästan undantagslöst bundna genom flerårskontrakt och dessa kontrakt sakna bestäm-- melser om rätt för producenten att företaga prishöjning därest statlig skatt skulle införas. Då fråga icke är om att införa en skatt som skall bäras av, producenten utan möjlighet för denne att övervältra skatten på den slutlige konsumenten, framstår det såsom enda möjlighet att skatten påföres i sista ledet eller alltså på distributionen till den slutlige konsumenten. Skatten hör av förbrukaren betalas till distributören i samband med att kraftavgifterna i övrigt erläggas.
Som framgår av redogörelsen i kap. 5 skulle enligt 1951 års förordning skatt utgå, med några mindre väsentliga undantag, för all- elektrisk kraft"
som förbrukades inom riket. Skatten utgick antingen som värdeskatt med tio procent av förbrukarens avgifter för kraften eller som styckeskatt med 1 öre för kilowattimme. Värdeskatten tillämpades i stort sett i fråga om kraft som nyttjades inom storindustrin och för järnvägsdrift samt stycke- skatten för kraft, som levererades för användning i hushåll, jordbruk, hant- verk, småindustri eller handel eller för andra borgerliga ändamål. Förbru- karna hade att erlägga elskatten till sina distributörer i samband med be- talningen av kraftavgifterna i övrigt.
I proposition till 1952 års riksdag föreslogs ändringar i elskatteförord— ningen, varigenom skatteplikten skulle begränsas till kraft som förbruka- des i industriell rörelse med årsförbrukning av mer än 40 000 kXVh.
Departementschefen framhöll i proposition att skatten tillkommit för att skapa ett budgetöverskott och att den förutsatts vara av tillfällig natur. Till utveckling härav och av de föreslagna ändringarna anförde departe- mentschefen bl. a. följande.
Det huvudsakliga syftet med införandet av beskattningen på elektrisk kraft var att genom ökning av statsinkomsterna åstadkomma ett i dåvarande ekono- miska läge tillräckligt stort budgetöverskott. Ehuru så icke uttryckligen angavs i elskatteförordningen, förutsattes likväl vid genomförandet av denna skatt, att den skulle allenast vara av tillfällig natur. I konsekvens härmed har jag vid mina bedömningar i årets statsverksproposition räknat med elskatten som en tillfällig inkomst. Givetvis kvarstår fortfarande behovet av dylika inkomster för att möj- liggöra ett budgetöverskott. Andra tillfälliga inkomster ha emellertid tillkommit, och behovet att bibehålla en oförändrad elskatt framstår ej som lika stort.
Redan i samband med förarbetena för lagstiftningen om elskatten påpekades från åtskilliga håll att en dylik beskattningsform skulle medföra vissa svårig- heter vid tillämpningen. Särskilt gällde detta hushållsförbrukningen med hän- syn bl. a. till det stora antalet abonnenter. Dessa svårigheter utgöra ett skäl för att man nu avskaffar elskatten i denna del. Härför talar även den omständigheten att, samtidigt med att vissa tecken tyda på att överkonjunkturen kommer att lätta, icke oväsentliga höjningar av Ievnadskostnaderna förestå.
Samma skäl tala icke för en lättnad i beskattningen av den industriella för- brukningen av elkraft. Fortfarande äro bränslepriserna sådana, att det finns an- ledning att befara en alltför snabb övergång till användning av elkraft där tidi— gare andra energikällor använts. Jag är'därför icke beredd att föreslå att elbeskatt- ningen upphäves för den förbrukning som sker för industriella ändamål.
Den föreslagna ändringen trädde i kraft den 20 juni 1952. Elskatt erlägges sålunda nu endast av den som driver industriell rörelse med en elektrisk förbrukning av mer än 40 000 kNVh om året. Skatten utgår med tio procent av kraftens beskattningsvärde. Elskatt utgår icke för elektrisk kraft som framställes och förbrukas inom Gotlands län, som nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk kraft eller som nyttiggöres för produktion och allmän distribution genom ledningsnät av gas eller för allmän distribution av vatten.
Frågan om det kan anses lämpligt att lägga skatt på elektrisk kraft var föremål för ingående diskussion vid remissbehandlingen av det första
skatteförslaget, varvid invändningar mot förslaget framfördes bl. a. även från elkraftutredningen. Flera remissinstanser hade dock inga erin- ringar mot tanken i och för sig för att beskatta elektrisk kraft under förut- sättning att skatten helt eller till övervägande det direkt drabbade den privata konsumtionen. Det påpekades emellertid att omkring 90 procent av den totala kraftproduktionen inom landet förbrukades inom industri, jord- bruk, samfärdsel m. m. och att blott resterande 10 procent konsumerades direkt i samband med befolkningens dagliga livsföring. Departementschefen genmälde häremot att skatten enligt den föreslagna utformningen icke skulle komma att alltför markerat drabba vissa varugrupper utan slås ut över produktionen i dess helhet samtidigt som den även träffade den pri- vata konsumtionen direkt.
Producent— och distributionsintressenterna framhöllo även att en elskatt skulle komma att motverka den rationalisering inom näringslivet och den höjning av levnadsstandarden som kunde åstadkommas med hjälp av el- kraften. Departementsehefen invände häremot att man vid denna bedöm- ning måste taga hänsyn till prisutvecklingen för å ena sidan elkraft och å andra sidan konkurrerande kraftkällor, främst kol, olja och ved. Det syntes då stå utom allt tvivel att en elskatt av föreslagen storleksordning icke alls eller i varje fall i mycket obetydlig grad kunde motverka pågående rationaliseringssträvanden och än mindre medföra återgång till andra kraftkällor.
Vid 1951 års riksdagsbehandling av propositionen om elskatt anförde bevillningsutskottet bl. a. följande.
Den prishöjning, som skulle komma att föranledas av skatten, skulle motverka fortsatta rationaliseringssträvanden, framför allt inom industri och jordbruk, och därmed medföra att ytterligare åtgärder för höjning av poduktionen fördröjas och försvåras. Då tillgången till billig elektrisk kraft alltså kan sägas utgöra en av förutsättningarna för ytterligare rationalisering och därav betingad produktions- ökning beträffande såväl industrin som hantverket och jordbruket, kan en beskatt- ning av denna kraftkälla icke framstå såsom försvarlig.
Elskatten har nu uttagits under något mer än två år. För budgetåret 1951/1952 gav den en bruttoinkomst av 43,8 milj. kronor och för budget- året 1952/1953 en inkomst av 50,8 milj. kronor. För budgetåret 1953/1954 beräknas skatteinkomsten till 30 milj. kronor.
För att bedöma lämpligheten av en skatt på elektrisk kraft anser elkraft- utredningen att man i första hand bör se på de principer som tillämpas vid prissättningen av den elektriska kraften i Sverige, på den framtida pris- utvecklingen och på prissättningens betydelse för näringslivet. I andra hand bör man undersöka vilka verkningar den hittillsvarande skatten haft på näringslivet.
Priset på elektrisk kraft bestämmes med anpassning efter kraftens användning och dess kostnad i varje led av produktions- och distribu- tionssystemet. Man har strävat efter att förbilliga produktionen av den
elektriska kraften genom att förbättra tekniken i fråga om naturkraftens tillvaratagande samt genom att öka utnyttjningen av överföringsledningar- na. Kraftproduktionen har alltså till förmån för landets näringsliv avhållit sig från en sådan prissättning på vattenkraften som bestämmes av dess konkurrensförmåga gentemot kraft framställd på annat sätt, vilken i vissa fall skulle kunnat möjliggöra ett högre kraftpris.
Som elkraftutredningen påpekat i kap. 4 komma produktionskostnaderna för den elektrisk kraften sannolikt att stiga märkbart efter hand som den utbyggnadsvärda vattenkraften blir utnyttjad. Kraftpriserna komma att stiga i än högre grad när vi bli hänvisade att i väsentlig utsträckning fylla kraftbehovet med värmekraft eller importerad vattenkraft.
Med hänsyn till att elkraftpriserna i Sverige t'. n. äro lägre än i många andra länder kan det vid första påseende synas möjligt att skattebelägga elkraften utan att detta skulle åsamka vårt näringsliv någon nämnvärd skada. En förutsättning härför är emellertid att de sammanlagda produk- tionskostnaderna i Sverige äro lägre än i konkurrerande länder och att skattepålägget icke blir större än ett belopp som utgör en mindre del av skillnaden mellan kostnaderna i konkurrerande länder och i Sverige. Det är dock icke möjligt att ange den gräns för skattens storlek där skada mera märkbart sätter in. Gränsen varierar i avsevärd omfattning och har tydligen i en hel del fall redan överskridits vid den skatt som för närvarande tages ut. Som belägg härför kan man taga vissa uttalanden i 1953 års statsverkSpro- position och nationalbudget. Budgetdelegationen påpekade att exporten f. n. hade att kämpa med betydande avsättningssvårigheter vilka verkade häm- mande på hela produktionen inom landet. Någon förbättring i avsättnings— hänseende kunde ej ernås om icke exportindustrins konkurrenskraft gent- emot utlandet förstärktes. Finansministern förklarade att han fann det ytterst angeläget _att näringslivet genom fortsatt rationaliseringsverksamhet sökte sänka sina kostnader och därmed Öka landets konkurrenskraft. Pri- serna på världsmarknaden äro alltså sjunkande och Sverige måste i möjli— gaste mån sänka sina produktionskostnader för att kunna följa med i kon- kurrensen. Man bör därför icke genom att höja elkraftprisen, mer än som är absolut nödvändigt för att täcka kostnaderna, försämra industrins kon- kurrenskraft. För våra exportindustrier är i allmänhet tillgången på billig kraft en absolut förutsättning för att de med framgång skola kunna göra sig gällande i den internationella konkurrensen.
Beträffande elskattens hittillsvarande belastning på industrierna har inom Svenska vattenkraftföreningen gjorts en ungefärlig beräkning avseen— de perioden oktober 1951—september 1952. Den totala elskatten för indu- strierna under denna tid har beräknats till 32,6 milj. kronor. Härav belas- tade den övervägande delen de exporterande industriföretagen. För järn- och stålverk, pappersmassefabriker och pappersbruk uppgick skatten så- lunda till 15.8 milj. kronor.
? ! | ! = l
Särskilt allvarlig är elskatten för de elektrokemiska och elektrotermiska industrierna. Dessa industrier möta en kraftig utländsk konkurrens även på den svenska marknaden och ha f. n. mycket små möjligheter att övervältra skatten på konsumenterna. Ett flertal av dessa industrier ha hos Kungl. Maj:t anhållit om befrielse från skyldigheten att erlägga elskatt för elekt- risk kraft som förbrukas vid elektrokemisk och elektrotermisk tillverkning. En av industrierna, Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag, anförde i sina skrifter i ärendet bl. a. följande.
Kraften användes av bolaget i olika elektrokemiska och elektrotermiska proces- ser, vid vilka ett antal produkter tillverkas, som äro av den största betydelse för t'olkhnshållningen och försvarsberedskapen. Det torde vara tillfyllest att i detta sammanhang framhålla bolagets tillverkning av kvävegödselmedel (kalkkvåive, ljungasalpeter och ammoniumsulfat), karbid och klorater samt de för tillverkning av sprängämnen nödvändiga produkterna salpetersyra och ammoniumnitrat. Samtliga här uppräknade produkter ha det gemensamt, att de för sin framställ- ning kräva mycket stora kvantiteter elkraft, varav endast 10 procent användes som drivkraft och övriga 90 procent som >>processkraft>>. Denna kraft ingår såsom en oumbärlig, integrerande del i själva tillverkningsförfarandet. Den kan icke ersättas av bränsle eller andra energikällor och är därför att betrakta som en råvara.
Det må i detta sammanhang konstateras, att för Sveriges kemiska industri, som icke förfogar över andra sådana grundläggande råvaror som olja, kol och natur— gas, utgör elkraften till och med den utan tvekan viktigaste råvaran.
Att en elektrokemisk och elektrotermisk industri som Fosfatbolagets intager en absolut undantagsställning i det fall, varom nu är fråga, får sin belysning även av en synpunkt, som framhållits av Landsorganisationen i dess yttrande över skatteförslaget. LO, som i sitt resonemang räknar med en skatt av 1 öre per kilo- wattimme, nämner sålunda, att denna beskattning skulle motsvara >>i genomsnitt 0,1 procent på salutillverkningsvärdet i livsmedels—, textil- och läderindustrierna men 1 a 2 procent i cellulosa-, cement— och järn- och stålindustrierna, allt enligt 1948 års industristatistik». Med samma utgångspunkt skulle procenttalet för Fos- fatbolagets det bli 12,5.
Det kan här förtjäna erinras om att statsmakterna vid upprepade tillfällen beak- tat bolagets särställning som storförbrnkare av elektrisk energi. För att taga ett exempel så anvisade riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t för budgetåret 1947/1948 ett anslag av 3 milj. kronor att via clearingkassan för konstgödselmedel täcka bolagets merkostnader för inköp av reservkraft under nämnda år. Utan denna intervention hade bolaget till följd av den årliga kraftförsörjningen tvingats att drastiskt beskära sin produktion, men detta ansågs av myndigheterna icke böra ske med hänsyn till de framställda produkternas oumbärliga natur. Under samt- liga produktionsår från den 1 juli 1942 till den 30 juni 1950 ha belopp av varie- rande storleksordning utanordnats för samma ändamål. Att nu lägga en betungan- de skatt på den råvara, vars tillförsel till bolaget myndigheterna med icke oväsent- liga insatser av allmänna medel velat trygga, kan enligt bolagets mening icke vara förenligt med de bedömanden, som måste ha föregått ifrågavarande anslags- beslut.
Om skatten utgår med tio procent på ett beskattningsvärde av 1 öre/kWh så utgör elskatten över 30 procent av vinsten innan inkomstskatten borträknats på vår tillverkning av karbid, kalkkväve, ljungasalpeter och ammoniumsulfat.
Genom beslut den 9 maj 1952 fann Kungl. Maj:t gott på det sättet bifalla ansökningarna att beskattningsvärde för elektrisk kraft som av sökandebolagen förbrukas vid elektrokemisk eller elektrotermisk tillverk— ning, fastställdes till ] öre/MVh, såvida icke det tillämpade kraftpriset är lägre.
Fosfatbolaget har sedermera kommit till den uppfattningen att process- kraften utgör, icke 90 procent som preliminärt angivits, utan 99 procent och drivkraften alltså endast 1 procent av bolagets totala kraftförbrukning.
Endast två företag ha befriats från skyldigheten att erlägga elskatt nämli- gen Aktiebolaget Svenska Aluminiumkompaniet för elkraft som förbrukas vid framställning av aluminium och Svenska skifferoljeaktiebolaget för el- kraft som förbrukas vid Närkes Kvarntorp.
Möjligheterna för den elektrokemiska industrin att övervältra skatten på konsumenterna ha till stor del försvunnit under de senaste åren. Sveriges ke- miska industrikontor har i skrivelse i mars 1953 till bevillningsutskottet förklarat att en radikal omsvängning av marknadsläget sedan 1951 ägt rum i fråga om flertalet kemikalier. Beträffande kvävegödselmedel räknar man sålunda med att den utländska konkurrensen under 1953 kommer att pressa ned priserna väsentligt under den nuvarande nivån så att det icke längre blir möjligt att övervältra elskatten på konsumenterna. För kalcium- karbid inträdde enligt kemikontoret en mycket kraftig försämring under 1952 så att exportvärdet sjönk från 4,6 milj. kronor år 1951 till 1 milj. kro— nor 1952. Priset på natronlut har sjunkit med mellan -10 och 22 procent beroende på i vilken form den saluföres. Betydande prissänkning har även skett på exempelvis trikloretylen. En tillverkare härav anhöll hösten 1952 om befrielse från elskatt och framhöll därvid att bolagets hela rörelse under årets tredje kvartal visat underskott. Ett annat bolag har meddelat kemi- kontoret att enbart de prissänkningar som bolaget måst företaga under 1953 å här berörda varuområde beräknas medföra en inkomstminskning av mer än 800 000 kronor, vilket motsvarar 4,5 procent av 1952 års försäljnings- summa. För ferrolegeringar anger kemikontoret prisfallet till mellan 5 och 30 procent. En av tillverkarna har meddelat kemikontoret att försäljnings— värdet som 1952 uppgick till 42 milj. kronor 1953 väntas nedgå till 30 milj. kronor till följd av prisfallet och minskad avsättning, icke minst på export- marknaden. Tillverkaren räknar med att produktionsminskningen skall bli ännu större enär hans lager av ferrolegeringar under 1952 ökat med ca 4 milj. kronor.
I direktiven för utredningen om elskatt åberopades att en dylik skatt nyligen införts i Norge. Elkraftutredningen anser att jämförelsen med Norge talar mot en elskatt av den typ, som införts i Sverige. Anledningen till att elkraften belagts med skatt i Sverige är bl. a. att priset på elkraft i Sve- rige ökats i proportionsvis mindre omfattning än priset på andra för landets näringsliv erforderliga nyttigheter. Industrins elkraftpris i Norge är emel-
lertid praktiskt taget oförändrat sedan före andra världskriget. Prissteg— ringen på andra varor har däremot i Norge liksom i Sverige varit stor. Trots att sålunda skillnaden mellan exempelvis bränslen och elkraft är större i Norge än i Sverige har man i Norge en väsentligt lägre skatt än i Sverige. De norska elskatteinkomsterna skola dessutom endast användas till för- bättring av elektrifieringen i dåligt elektrifierade trakter. Man har i Norge med hänsyn till elkraftens betydelse för industrins internationella konkur- renskraft undvikit att belasta elkraften med annan skatt än sådan som behövts för att stödja elkraftförsörjningen och därmed höja landets pro— duktionsförmåga.
Elkraftutredningen anser att det av den här lämnade redogörelsen fram- går att den nu utgående elskatten är till skada för näringslivet. Elkraftens stora betydelse för näringslivets framåtskridande och internationella kon— kurrenskraft torde icke vara föremål för diskussion. Det är då naturligt att man om möjligt bör undvika att direkt genom skatter höja elkraftpri- serna. Som tidigare framhållits äro verkningarna av skatten mycket olika för olika konsumentgrupper beroende på elkraftkostnadens betydelse i pro- duktionen eller verksamheten i övrigt och likaledes är naturligtvis skattens storlek av avgörande betydelse. En elskatt av måttlig procentuell storlek, delvis lagd på den s. k. borgerliga förbrukningen, medför även den vissa betydande olägenheter, men dessa äro mindre än de skador, som en lika stor eller större elskatt, enbart lagd direkt på näringslivet, kan åstadkomma.
Elkraftutredningen vill därför som sammanfattning framhålla, att man i första hand bör söka undvika skatt på elkraft med hänsyn till de olägen— heter en dylik skatt kan medföra. Om skatt måste uttagas får man tillse att dess storlek och fördelning avpassas så att den ej motverkar närings- livets strävan till rationalisering och därmed hämmar framåtskridandet och landets möjligheter att hävda sig i konkurrensen med utlandet.
Kap. 16. Sammanfattning av avdelning 11
Den granskning av nuvarande förhållanden inom Sveriges elkraftförsörj- ning, som verkställes i avdelning Il, ger till resultat, att kraftförsörjningen till sina mera väsentliga delar får anses vara välordnad men att bristfällig— heter i olika avseenden och av mer eller mindre allvarlig karaktär dock föreligga. De brister, som sålunda uppmärksammas, ge anledning till prin- cipiella önskemål, grundade på den preliminära förutsättningen av en i huvudsak oförändrad uppbyggnad av vår kraftförsörjning. Bedömningen av nuvarande förhållanden samt de önskemål som framläggas sammanfattas här i huvudsak kapitelvis. Därigenom torde en översiktlig bild av det aktu— ella läget erhållas, vilken kan tjänstgöra som utgångspunkt för de över- väganden till åtgärder för den framtida elkraftförsörjningen, som göras i nästa avdelning av detta betänkande.
Av vår totala energiförsörjning (kap. 4) svarar elkraft, alstrad genom in— hemsk vattenkraft, endast för en förhållandevis liten del (IO—30 % av energiförbrukningen) medan en stor del därav (45—60 %) täckes genom importerade bränslen. Även om stora förskjutningar från bränsle- till vat— tenkraftsektorn under årens lopp ha skett torde, sett på längre sikt, inga ur energisynpunkt verkligt betydelsefulla ytterligare överflyttningar i denna riktning vara att förvänta.
Förbrukningen av elkraft för högvärdiga ändamål har under de senaste fyrtio åren totalt sett ökat med ungefär 6,5 % år från år, vilket är liktydigt med en fördubbling vart elfte år. Enligt gjorda prognoser torde denna utveckling komma att. fortgå även under 1950-talet. Inom de tre huvudkon— sumtionsgrupperna går emellertid utvecklingen olika snabbt. Snabbast. är den för detaljförbrukningen och därnäst för den ännu dominerande indu- strigruppen medan kommunikationernas elkraftbehov ökar relativt lång- samt. En märkbar förskjutning i kraftförbrukningens fördelning liållcr sålunda påatt ske med en ständigt ökande anpart för detaljförbrukning.
För en riktig bedömning av elkraftförsörjningens ekonomiska förhållan— den är det enligt elkraftutredningen av principiell betydelse, att i de årliga självkostnaderna inräknas kostnader för anläggningarnas fulla förnyelse, oberoende av om anläggningarna till större eller mindre det ha finansierats genom kapitaltillskott från konsumenterna, stat eller kommun etc. Ett eventuellt erforderligt ekonomiskt stöd från det allmänna till ett distribu— tionsföretag bör i första hand ges sådan form, att det endast avlastar före— taget från räntekostnader i erforderlig utsträckning. Endast i den mån så är nödvändigt för att lämna erforderlig stödverkan bör stödet även avlasta från förnyelsekostnader.
.. ms.—...”» _ . __
Avskrivningar, baserade på det vid varje tillfälle rådande återanskaff- ningspriset, äro normalt självkostnadsmåssigt berättigade. En sund ekono- misk utveckling inom kraftförsörjningsverksamheten skulle i hög grad främjas om sådana ändringar i skattelagstiftningen genomföras, att dylika avskrivningar kunna ske utan särskild beskattning.
1 kap. 5 lämnas en allmän redogörelse för gällande statliga bestämmelser m. m. Därvid göras i allmänhet inga uttalanden om bestämmelsernas ända— målsenlighet eller om eventuella behov av ändringar utan sådana uttalan— den förekomma först i efterföljande kapitel i samband med att tillämp- ningen av bestämmelserna upptagas till närmare behandling. I några frågor uttalar sig dock elkraftutredningen slutligt redan i detta kapitel. Sålunda finner utredningen att nu gällande bestämmelser om expropriation, bortsett från bestämmelserna rörande viss publik mark, äro ändamålsenliga även— som att bestämmelserna om koncessionstidens längd äro tillfredsställande. Elkraftutredningen ifrågasätter om man icke bör utsträcka koncessions- skyldigheten till att omfatta även jordkablar och ledningar över egen mark. Vidare finner utredningen att planmässighetsprövningen av koncessions- pliktiga ledningar bör göras mera effektiv än för närvarande. Sålunda bör bl. a. prövas om ledningsnätet kan förväntas bli sådant, att det kan till- godose alla förutsebara normala behov av elkraft inom ifrågavarande bygd. Elkraftutredningen anser att man redan med nuvarande lag bör kunna taga hänsyn jämväl till andra omständigheter än behov och planmässighet och sålunda kunna vägra koncession, exempelvis om företagets verksamhet kan förväntas icke fylla alla skäliga anspråk på god kraftförsörjning till rim- ligt pris.
I fråga om kraftkällornas tillvaratagande konstateras följande i kap. 6. Den utbyggnadsvärda vattenkrafttillgången anses numera kunna sättas till 70000 milj. kVVh/årl, varav nära en tredjedel f. n. tagits i anspråk. Enligt en tidigare bedömning förväntas all högvärdig vattenkraft vara ut— byggd omkring år 1980 och all lågvärdig kraft bortemot år 2000.
Behovet av åtgärder mot spekulation i outbyggd vattenkraft synes vara tillfredsställt genom bestämmelserna i vattenlagen och i 1946 års lag röran— de kontroll å överlåtelser av vattenkraft.
Trots att vattenregleringar för kraftändamål ofta medföra konflikter med jordbruks-, fiske-, flottnings- och farledsintressen, stundom även med sani- tära och estetiska intressen, finner elkraftutredningen det angeläget att föreliggande vattenregleringsmöjligheter utnyttjas i den utsträckning, som ur ekonomisk, teknisk och allmän synpunkt kan anses skälig.
Det f. n. aktuella utbyggnadsprogrammet för vattenkraft innebär en ut-
1 Enligt beräkningar våren 1954 äro de utbyggnadsvärda tillgångarna 80000 milj. kWh/år.
ökning av vår produktionskapacitet under perioden 1952—1959 med över 60 %. Denna utbyggnad kommer sannolikt att medföra en utveckling från det nuvarande stadiet av balans mellan tillgång och efterfrågan på kraft under förutsättning av normal vattenföring till balans även under år med sådan vattenbrist, som man enligt erfarenhet får räkna som mera regel- bundet återkommande. Det synes ej finnas tillräckliga skäl att sträva efter en större relativ marginal i utbyggd vattenkraft än den som sålunda skapas.
Någon fast organisation för samordning av planer för utbyggnad av nya kraftanläggningar finnes icke. Behovet av samverkan täckes emellertid genom ett intimt samarbete, bl. a. genom Centrala driftledningen, CDL. Möjligheten till expropriation enligt vattenlagen innebär en ej obetydlig garanti för att utbyggnadstakten blir tillräckligt snabb och för att en lämp— lig beredskapsmarginal av utbyggd vattenkraft finnes tillgänglig även hos de icke-statliga kraftföretagen. Expropriationsrätten har även givit staten möjlighet att åstadkomma, att de högvärdigaste fallen i första hand ut- nyttjas, dvs. att utbyggnaden sker i den ur landets synvinkel lämpligaste ordningen. Några särskilda åtgärder för att förhindra tillkomsten av nya utbyggnader i alltför små vattendrag torde icke vara erforderliga. Förutsätt— ningarna för det allmänna att påverka vattenkraftutbyggnaderna ha under senare är avsevärt ökats, ehuru man ej kan påstå att någon ur allmän synpunkt olämplig utbyggnad av betydelse hittills har förekommit.
I nuvarande utvecklingsskede är det ej motiverat med några ingrepp i energimarknadens frihet i syfte att dirigera elkraftens användning, bortsett från att särskilda åtgärder kunna påkallas under exceptionell vattenbrist eller andra exceptionella förhållanden. Bortsett från de inflytanden, som politiska och av landets försvar betingade förhållanden kunna ha på frågan, är en forcerad utbyggnad av vattenkraften, med åsidosättande av vad som är nationalekonomiskt berättigat, ej motiverad liksom ej heller någon in- skränkning i utbyggnadsplanerna med hänsyn till begränsningen i vatten— krafttillgångarna.
Överskottskraft bör så långt det är möjligt tillvaratagas men tillika för- behållas därför speciellt lämpad förbrukning. Någon anledning till statliga åtgärder synes dock icke föreligga nu.
Med hänsyn till angelägenheten av att i vissa situationer skyndsan'it kunna genomföra önskvärda utbyggnader är det betydelsefullt att de hinder härför, som kunna bero av ett alltför omständligt och tidsödande domstols- förfarande eller otillräcklig domstolsorganisation, i största möjliga mån undanröjas.
De riktlinjer, som man hittills följt i vårt land vid avvägning mellan vattenkraft och värmekraft, synas i stort sett ha lett till gott resultat.. Ät— skilligt talar dock för att för närvarande den utbyggda värmekrafteffekten snarare är för liten än för stor i förhållande till den utbyggda vattenkraft- effekten.
Det rationella ordnandet av storkruftöverföringen (kap. 7) åvilar i prak- tiken staten i det att vattenfallsstyrelsen ansvarar för driftledningen och den vidare utbyggnaden av stamlinjenätet. Ett överförande av hela stam- linjenätet i statens ägo eller någon motsvarande åtgärd för att få nätet i en hand synes för närvarande ej erforderligt. Det synes dock önskvärt att samtliga de med stamlinjenätet och storkraftöverföringen sammanhängande frågorna kontinuerligt följas med uppmärksamhet. Ensamrätten för staten att bygga stamlinjer bör ej innebära hinder för annan att själv bygga och driva ledning för 200 kV eller högre spänning, när ledningen erfordras för överföring enbart av hans eget kraftbehov och ledningen ej kan tänkas komma att ingå som del i det samkörande stamlinjenätet.
Även om erfarenheten beträffande utbyggnaden av fördelningsnäten för 130 50 kV spänning hittills i huvudsak är god, synes det angeläget att skapa bättre förutsättningar för en allsidig bedömning av planmässigheten vid den fortsatta utbyggnaden.
Beträffande driften av produktionsanläggningar, stamlinje- och fördel- ningsnäten framhålles i kap. 8 att möjligheterna till samkörning och god krafthushållning uppenbarligen äro väl tillvaratagna i Sverige, dels genom de olika företagens egna driftorganisationer, dels ock genom den övervak- ning av krafthushållningen, som erhålles genom CDL-organisationen. Med hänsyn till de goda erfarenheterna av denna organisations hittillsvarande verksamhet synes, under förutsättning av en i huvudsak oförändrad orga- nisation inom Sveriges elkraftförsörjning, dess fortbestånd vara att bestämt förorda. Skäl finnes för närvarande ej till ändring av organisationens karak— tär i syfte att uppnå fastare samarbetsformer.
Mot det sätt på vilket industriernas och kommunikationernas elkraftför- sörjning (kap. 9) i huvudsak är ordnad finnes ej anmärkning. Industrin _— exklusive småindustri och hantverk _— som i stor utsträckning mottager sin kraft vid högspänning, förbrukar något mindre än %'3 av all nyttiggjord elkraft i landet och torde under överskådlig tid dominera ifråga om elkraft— förbrukningen. 1 stor utsträckning produceras den vid industrierna an- vända elkraften vid egna anläggningar. De för industrierna förhållandevis låga kraftkostnaderna, bestämda dels genom tillgången till egna kraftkällor, dels genom en framsynt taxepolitik från kraftleverantörernas sida, torde verksamt ha bidragit till den goda ställning svenska storindustrier hittills ha haft i utlandskonkurrensen. För industriernas iokalisering har avstån- det till kraftkällan numera i regel en förhållandevis underordnad betydelse.
Elektrifieringen av samfärdsmedlen, vars andel av den totala elkraftför- brukning —— år 1952 ca 9 % —-— kulminerat efter en lång uppgångsperiod, har varit och är av stort nationalekonomiskt värde. Ur kraftförsörjnings- synpunkt föreligga inga betänkligheter mot en fortsatt elektrifiering av transportarbetet.
Detaljförbrukningen (huvudsakligen behandlad i kap. 10 och 11), som utgjorde 28 % av den totala förbrukningen år 1952, är under synnerligen __ stark frammarsch. I runt tal 60 % av den detaljdistribuerade elkraften l förbrukas inom städerna, 10 % i köpingar och municipalsamhällen och resterande 30 % på den övriga landsbygden.
Städernas elkraftförsörjning (kap. 10) kännetecknas i stort sett av myc- ket goda förhållanden. Den tekniska distributionsapparaten i städer och andra större tätorter anses genomgående fylla alla rimliga krav på god kraftkvalitet. I organisatoriskt avseende dominerar den kommunala före— tagsformen. Förhållandena rörande såväl kraftanskaffning som kraftavsätt— ning äro för stadsföretagens det goda. Ett stort antal kommunala stadsel— verk bedriva detaljdistribution icke blott inom stadens eget område utan även i en eller flera angränsande landskommuner. Något principiellt hinder härför bör ej föreligga, då härigenom de eljest mycket små möjligheterna till utjämning av distributionsförhållandena mellan stad och landsbygd i någon mån kunna tillvaratagas. De härmed sammanhängande tariffrågorna böra dock ägnas uppmärksamhet. Önskemålet om största möjliga enhetlig— het på tariffområdet är för stadsföretagens del väl tillgodosett. Stadsdistri- butionen lämnar otvivelaktigt goda möjligheter till avsevärda ekonomiska vinster. Överskottens relativa storlek, som under 1930—talet kunde vara be— tydande, har emellertid under det senaste decenniet avsevärt reducerats.
Den rena landsbygdens elkraftförsörjning (kap. 11) är behäftad med åt- skilliga brister. Tillgången till god och billig elkraft har mycket stor betydelse för landsbygdens näringsliv och landsbygdsbefolkningens levnads- standard och elkraften kan verksamt bidraga till lösningen av en del av de allvarliga landsbygdsproblem, som f. n. existera. Det är därför av betydelse att förutsättningar skapas för ett någorlunda snabbt avhjälpande av de brister, som råda inom denna del av elkraftförsörjningen.
Elektrifieringsgraden för hela landsbygden var vid slutet av år 1953 unge- fär 97 %. En avsevärd del är emellertid endast belysningselektrifierad. Av de ca 30 000 helt oelektrifierade landsbygdshushållen beräknas ytter- ligare åtminstone 15 000 kunna elektrifieras på rimliga ekonomiska villkor.
Den organisatoriska utvecklingen har utmärkts av en viss oenhetlighet och planlöshet, vilket bl. a. haft till följd en betydande splittring av detalj- distributionen i många, ofta mycket små enheter. Nära en tredjedel av konsumenterna på landsbygden få sin elkraft från distributionsföretag med mindre än 500 förbrukare per företag och ungefär hälften från företag med mindre än 1 000 förbrukare. Där de större distributionsföretagen, exempel- vis de stora råkraftsäljande företagen, ha hand om detaljdistributionen är denna i regel välordnad. Småföretagen sakna emellertid i hög grad möjlig- heter att på egen hand reda upp alla de problem, som numera samman-
hänga med en tillfredsställande detaljdistribution. Det låga konsumentan— talet, konsumentstockens ofta ensidiga sammansättning och den ringa energiomsättningen utgöra ofta ett alltför begränsat underlag för en själv- ständig verksamhet. Tillgången till egen ledande personal med lämplig ut- bildning och erfarenhet är ofta otillräcklig och möjligheten att genom kon— sulterande organ eller på annat sätt — exempelvis genom råkraftleveran- törens kundtjänst — tillgodogöra sig den sakkunskap i tekniska, ekono— miska och administrativa frågor, som en välordnad detaljdistribution kräver, är ofta alltför begränsad. Att en mycket stor del av landsbygdsdistri- butionen handhas av alltför små distributionsföretag utan tillräckliga re— surser torde ha stått klart sedan lång tid tillbaka. Lokala försök till begränsad omorganisation för att skapa mera bärkraftiga distributionsen— heter ha trots detta hittills haft ringa framgång. Sammanslagningar sins— mellan av angränsande småföretag ha sålunda icke skett i någon större om- fattning. De råkraftsäljande storföretagen ha emellertid i icke obetydlig omfattning övertagit små återförsäljande företag, när bristerna inom dessa småföretags distributionsverksamhet framtvingat en förändring. Det kan dock ifrågasättas om en oreglerad och eventuellt intensifierad utveckling av detta slag är önskvärd.
Den tekniska distributionsapparaten är, till stor del på grund av ovan— nämnda förhållanden, mångenslädes undermålig. Nätens överföringsför- måga är ofta, speciellt inom småföretagen, otillräcklig redan för nu aktuella kraftbelopp. Omfattande förstärkningar äro nödvändiga för att kunna till— godose de ökade behov, som kunna förväntas under de närmaste åren. Driftsäkerheten är mångenstädes lägre än den behövde vara till följd av dåligt planerade och för klena nät, dåligt utnyttjande av de tekniska hjälp— medel som utvecklingen fört fram och otillfredsställande underhåll. Distri- butionsföretagens ekonomiska resurser torde i många fall, speciellt inom småföretag och ofta till följd av bristande ekonomisk sakkunskap, vara otillräckliga för den upprustning av anläggningarna, som är aktuell eller så småningom blir nödvändig. Det har beräknats att den totala kostnaden för en upprustning av detaljdistributionsnäten till den standard, som man nu borde begära hos dessa anläggningar, utgör omkring 400 milj. kronor under det att ovannämnda restelektrifiering beräknas draga en kostnad av omkring 60 milj. kronor. Nämnda siffror kunna anses hänförda till nu rådande tekniska och ekonomiska förhållanden.
Landsbygdsföretagens kraftanskaffning är i huvudsak ordnad genom in- köp från storkraftföretagen. Man behöver icke räkna med att det ur produk— tionssynpunkt skall uppstå några svårigheter att i full utsträckning till- godose de Ökade elkraftbehoven på landsbygden. För kvarvarande självför- sörjande distributionsföretag med otillräckliga kraftresurser böra möjlig— heterna att få anslutning till riksnätet utnyttjas. Råkrafttarifferna för landsbygden äro tämligen enhetliga. De ge ett medelpris per ldVll, som är
I fråga om rätlsförhållandet mellan elkraftleverantör och abonnent kon— staterar elkraftutredningen i kap. 12 att leverantören har stora möjligheter att uppställa villkor, som kunna bli betungande för abonnenten, medan leverantörens skyldigheter kunna vara inskränkta på olika sätt. Trots att en leverantör i de flesta fall i praktiken har ensamrätt till leverans av elkraft inom ett område, finnas inga allmänna bestämmelser om skyldighet för honom att leverera elkraft till alla abonnenter inom området. Elkraft- utredningen anser att man bör införa en allmän distributionsskyldighet som innebär, att den som erhållit tillstånd att bedriva ellu'aftdistribution i princip bör vara skyldig att inom ett bestämt område på skäliga villkor tillhandahålla elkraft för normala förbrukningsändamål ät envar, som er- hållit anslutning eller därom i vederbörlig ordning gör framställning. Möj- ligheterna att genomföra en distributionsskyldighet öka, om områdeskon— cession kan meddelas i större utsträckning än som f. n. är möjligt.
Beträffande frågan om koslnadsförrlelningen vid ändring av strömart och spänning i distributionsnät finner elkraftutedningen de av elverksföreningen år 1948 framlagda normalbestämmelserna skäliga och i allt väsentligt lämp- liga. De böra tillämpas i normala fall vid omläggning av distributions- system icke blott i städer och andra tätorter utan även på landsbygden.
Kommunernas inflytande på elkraftförsörjningen är av vikt. Det är ett allmänt intresse för varje kommun att detaljdistributionen av elkraft inom kommunen är ordnad på ett ändamålsenligt sätt. Varje kommun bör där- för så långt det är möjligt och förenligt med en ur allmän synpunkt ratio- nell utveckling av elkraftförsörjningen tillförsäkras skäligt inflytande på den lokala distributionen inom kommunens område. De särskilda befogen- heter, som städer och liknande samhällen kunna utöva med stöd av veto— stadgandet i 1 5 andra stycket av 1902 års lag, synas dock i vissa avseenden vara alltför vittgående. Det bör införas sådana bestämmelser att vetorätten icke kan utnyttjas för att olämpligt utbryta en kommun ur ett större distributionsområde eller för att hindra en ändamålsenlig rationalisering av den elektriska distributionen inom kommunen eller kringliggande bygd.
Reglering av priset på elektrisk ström ansågs vid bestämmelsernas 'till— komst böra inskränkas till att avse rena prisfrågor och icke beröra övriga villkor, som kunde vara knutna till kraftens tillhandahållande. Vid bedö— mande av en tariffs skälighet skall emellertid hänsyn tagas till de för— hållanden, under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras. Hänsyn skall sålunda tagas även till eventuella engångsavgifter men i den mån dessa redan erlagts kunna de givetvis ej regleras. Nya engångsavgifter böra vara underkastade prisreglering. Där en reglering av andra avtalsbestäm- melser än strömpriset finnes skälig bör i princip även dessa vara möjliga att jämka genom prisregleringsnämndens försorg. Frågor om inlösensbe- lopp för ledningar eller anläggningar i samband med omläggning eller änd— ring av en kraftleverans böra däremot ej falla under prisregleringen.
Prisregleringsinstitutet bör utsträckas till att omfatta jämväl pris på elektrisk ström, som fastställts av kommunal myndighet, och bör i princip även omfatta av statens vattenfallsverk fastställt pris.
De statliga övervakande uppgifterna på krat'tförsörjningens område och den statliga bidragsverksamheten omhänderhas av kommerskollegii elek— triska byrå, statens elektriska inspektion samt elektrifieringsberedningen. Experten inom elkraftutredningen, kommerserådet Bengt Berggren, lämnar i kap. 13 en redogörelse för dessa organs arbetsförhållanden.
Elkraftutredningen anser, bl. a. med stöd av denna redogörelse, att arbe- tet och verksamheten på elektriska byrån i stor utsträckning är lidande av bristen på personal. Förutsättningar måste skapas för att de statliga upp- gifter, som omhänderhas av elektriska byrån, kunna handläggas sakkun— nigt och snabbt. Man bör därvid fästa stort avseende vid de möjligheter att påverka utvecklingen, som ett dylikt statligt organ bör ha.
Av de arbetsuppgifter som åligga elektriska byrån behandlar elkraftut- redningen något närmare koncessionsärendenas formella handläggning samt registreringsärendena. Koncessionsärendenas formella handläggning med— för ofta stor tidsutdräkt och gällande bestämmelser äsidosättas i stor ut— sträckning av de koncessionsskyldiga. För att undvika en fortsatt utveck- ling vid sidan av lagen är det önskvärt att koncessionsärendenas formella handläggning förenklas.
Bestämmelserna om registrering av elektriska anläggningar finner el— kraftutredningen otillfredsställande och i behov av omarbetning. Därvid bör undersökas om den nuvarande formen av registrering skall bibehållas eller om någon annan form kan anses lämpligare. Frågan, som får anses ligga utanför elkraftutredningens kompetensområde, är under behandling inom kommerskollegium.
Elektriska inspektionens arbetsförhållanden äro sådana att man under nuvarande förhållanden skulle behöva en kraftig utökning av personalen på inspcktioneu, framförallt för att kunna intensifiera besiktningsverksam— heten och för att kunna hinna med utredningsarbetet i ärenden "angående olycksfall och eldsvådor.
Ellu'aftutredningen behandlar i samband härmed närmare bestämmel— serna angående tillsyn och besiktning enligt 1939 års stadga om elektriska starkströmsanläggningar. Bestämmelsen om tillsyn över koncessionspliktiga anläggningars utförande kan i regel undvaras, om man för framtiden kan åstadkomma att företagen stå under ledning av kompetenta personer. Där— emot bör liksom f. n. drifttillstånd erfordras och detta bör icke utfärdas förrän anläggningen blivit avsynad av statlig tillsyningsman eller, vilket anses böra bli det normala, vederhäftig yrkesman utfärdat intyg att an— läggningen fyller säkerhetsföreskrifternas krav. Besiktningen av anlägg— ningar, som äro i bruk, bör intensifieras. Om de nuvarande små företagen
draga några generella slutsatser rörande kraftförsörjningens omorganisa— tion, synes det dock både önskvärt och möjligt att före behandlingen av olika rationaliseringsalternativ ange några gemensamma riktlinjer för valet av företagsstorlek.
Med hänsyn till arten och svårighetsgraden av de tekniska och ekono— miska problem, som numera äro förknippade med den elektriska distribu- tionsverksamheten även på landsbygden, är det nödvändigt att varje företag för sin ledning och skötsel har tillgång till sakkunnig personal. Erfaren- heten säger att ett självständigt landsbygdsföretag under normala för— hållanden som minimum bör ha tillgång till en ekonomiskt-administrativt erfaren person som företagsledare och samtidigt en elektromontör (eller ingenjör) med åtminstone B-behörighetskompetens som heltidsanställd. ansvarig drift— och arbetsledare.
Tidigare har det exempelvis vid distributionsföreningar gått bra att få en för distributionsrörelsen intresserad och i ekonomiSkt-administrativa pro— blem någorlunda insatt person att åtaga sig företagsledarskapet som för- troendeuppdrag utan ”nämnvärd ekonomisk ersättning. Numera är det betydligt svårare att ordna ledarskapet på detta sätt, emedan svårigheten att tillfredsställande sköta uppdraget med nutida anspråk har ökat väsentligt och det därför fordras större kunskaper än tidigare. Därtill kommer att personer med erforderliga kvalifikationer icke äro lika villiga som förr att mot ingen eller ringa ersättning åtaga sig dylika uppdrag. Man torde fä räkna med att det ekonomiSkt-administrativa ledarskapet av företagen för framtiden får skötas av personer med för ändamålet lämpad utbildning eller särskild erfarenhet och med åtminstone halvtidsanställning.
Det självständiga företag, som skall svara för avlönandet av ovannämnda båda befattningshavare, bör enbart av denna anledning ha en viss storlek för att icke administrations- och driftskostnaderna skola bli oproportioner- ligt höga och därigenom den sålda kraften onödigt dyr.
I tabell 4 uppskattas storleken av de totala administrations- och drift- kostnaderna för ett självständigt företag av rationell minimistorlek. Kostna- der för särskilda arbeten, såsom för nybyggnad av anläggningar, äro givet— vis icke medräknade.
För en rationellt ordnad detaljdistribution utgöra erfarenhetsmässigt de totala årliga administrationskostnaderna 12—15 kr./abonnent eller genom- snittligt 1:50—2 kr./Nte och driftkostnaderna ca 1:50 kr./Nte. Administra— tion och drift betinga således tillsammans 3—3zöt) kr./Nte. Dessa siffror gälla exempelvis för vattenfallsverkets detaljdistribution. Med utgångs- punkt från nämnda normalvärden bör sålunda ett självständigt distribu- tionsföretag, under förutsättning att det med hänsyn till de krav man numera måste uppställa skall kunna skötas sakkunnigt och rationellt utan att tarifferna därför skola behöva vara onormalt höga, omfatta ungefär- ligen minst 12 000—17 000 normaltariffenheter. Detta motsvarar omkring
Tabell 4. Beräknad årskOs-tnad för administration och drift vid ett självständigt distributionsföretag av rationell minimistorlek
Kronor per år
Löner och arvoden samt traktamenten i normal omfattning för företagsledare, montör och hjälppersonal, att hän- föras till administration eller drift ........................... 30 000—435 000 Kostnader för kontor jämte möbler, kontorsmaskiner, tele-
fon, porto etc. samt försäkringar och diverse ............ 5 000—— 7 000 Kostnader för bil (till hälften för driftändamäl) jämte
körning för normal drift ....................................... 3000— 4 000 Diverse materiel för driften ....................................... 2 000— 4 000
Summa 40 000—50 000
1 600—2 100 förbrukare eller (med 3,5 personer per förbrukare, vilken siffra ungefär gäller för landsbygden) 6 OOO—7 000 personer. Det kan natur- ligtvis i detta sammanhang framhållas att två eller flera mindre företag kunna gemensamt anställa en tjänsteman, såsom den tekniske ledaren, och på så sätt säkra en rationell skötsel. Erfarenheten visar emellertid att dylik samordning mera sällan är fullt lämplig och det bör därför räknas som undantagsfall då verksamheten för framtiden ordnas på detta sätt.
Ovanstående uppskattningar ta endast hänsyn till företagens detaljdistri- bution. Utöver denna kan emellertid ett företag av den storlek, som det här blir fråga om, ha en betydande försäljning av kraft vid högspänning till mindre industrier etc. Sådan kraftförsäljning förbättrar givetvis de ekono- miska förutsättningarna för distributionsföretagets verksamhet och möjlig- gör därför en sänkning av gränsvärdena för den rationella minimistorleken. Någon större inverkan på gränsdragningen kan återförsäljningen av hög- spänningskraft dock icke ha med tanke på den nu normala tariffsättningen. Någon justering av gränsvärdena med hänsyn härtill göres icke, bl. a. också av den anledningen att en del av kostnadssiffrorna i tabell 4 möjligen skulle behöva justeras uppåt.
I en i det följande (kap. 18, s. 354) närmare behandlad undersökning av personalbehov och kostnader vid vattenfallsverkets respektive ett större antal distributionsföreningars detaljdistribution konstateras sjunkande om- kostnader för föreningarna vid stigande förbrukarantal så långt upp som undersökningen sträcker sig, dvs. 800 förbrukare per företag eller ungefär 6 000 normaltariffenheter per företag. Att denna speciella under- sökning är begränsad till jämförelsevis små företag sammanhänger med den rådande storleksfördelningen av återförsäljande landsbygdsföretag. Större lokala distributionsföretag finnas, såväl inom vattenfallsverkets om- råden som i andra delar av landet, men de äro som nämnts f. n. förhållande— vis ovanliga.
görelse för detta alternativ jämte de fördelar och nackdelar, som kunna tänkas sammanhänga därmed, lämnas därför i efterföljande kap. 18. Där- efter lämnas en mera ingående redogörelse för det alternativ till elkraftför- sörjningens rationalisering, som enligt elkraftutredningen är att förorda på nuvarande utvecklingsstadium, jämte utredningens förslag i skilda av- seenden.
Kap. 18. Elkraftförsörjningens rationalisering
genom förstatligande
F örstatligandets tänkbara. omfattning
l föregående kapitel har anförts, att en av de tänkbara vägarna för att uppnå en rationell elkraftförsörjning i vårt land är att i större eller mindre utsträckning förstatliga den del av verksamheten, som f. n. icke är i statlig ägo. Genom ett totalförstatligande skulle principiellt den rationalisering kunna vinnas, som sammanhänger med att produktionen och distributionen av elkraft samlas under en enhetlig ledning. Härigenom skulle teoretiskt förutsättningar kunna skapas för ett ändamålsenligt utnyttjande av landets krafttillgångar, för ett planmässigt fortsatt utbyggande av produktions-, överförings- och distributionsanläggningar samt för ett sakkunnigt och ra- tionellt handhavande av hela kraftförsörjningen. Pris och övriga villkor för elkraftens tillhandahållande skulle kunna avvägas efter fullt enhetliga grun- der. Genom att förstatliga endast de delar av kraftförsörjningsapparaten, där allvarliga brister av någon form nu råda, skulle eventuellt dessa brister kunna avhjälpas även med begränsade ingrepp i nu rådande organisatoriska förhållanden. Genom kommunalisering av vissa delar av distributionsappa- raten skulle kanske vissa med ett förstatligande jämförbara fördelar kunna uppnås samtidigt som de med ett förstatligande förenade nackdelarna åt- minstone delvis skulle kunna undvikas.
Det ligger i sakens natur att fördelarna för kraftförsörjningen som sådan av ett förstatligande helt kunna uppnås endast under förutsättning att för- statligandet blir allomfattande. Villkoret för ett förstatligande synes emel— lertid böra vara att de fördelar för det allmänna, som vinnes genom en enhetlig kraftförsörjning, skola avsevärt överväga de skadeverkningar, som förstatligandet kan tillskynda, förutom elkraftförsörjningen själv, även andra intressen. Vid utformandet av ett förslag, som i princip avser att överföra kraftförsörjningen till staten, måste man därför taga hänsyn jäm- väl till ett flertal viktiga motstående intressen av allmän, kommunal eller enskild art. En del begränsningar måste även göras för att förstatligandet skall bli praktiskt genomförbart. Härvid kommer hänsynen till industrins kraftförsörjning och städernas eldistribution närmast i åtanke.
Åtskilliga industrier med egen kraftförsörjning äro mer eller mindre beroende av den möjlighet, som den egna kraftkällan innebär för dem att erhålla kraft till särskilt låg kostnad. Den ändring i dessa förhållanden, som kan tänkas inträda vid ett förstatligande av kraftförsörjningen, skulle kunna försämra industriernas konkurrensförmåga. En industri som utbyggt
ersättning för de inlösta anläggningarna —— tillförsäkrar vederbörande indu- strier kraft för industriernas framtida behov på skäliga villkor samt å andra sidan att de industrier, som få behålla sina kraftstationer och överförings- linjer, där så erfordras i överenskommelser förbinda sig att tillhandahålla kraft till det allmänna nätet enligt särskilda grunder.
Ett av de viktigaste motiven för ett förstatligande av kraftdistributionen inom städer och andra tätorter är, att man därigenom skulle få möjlighet att genomföra en långtgående prisutjämning. Å andra sidan kunna starka skäl anföras för att kraftförsörjningen i åtminstone de större och medel— stora städerna undantages från förstatligandet.
Som framgår av kap. 10 sker distributionen av elektrisk energi inom städerna till största delen genom kommunala elverk. I de fall då stadsdistri— butionen handhas av aktiebolag ha vederbörande städer normalt genom koncessionsavtal tillförsäkrat sig bl. a. kontroll över tillämpade tariffer och anslutningsvillkor. I regel ha dessa städer även betingat sig en s. k. kon- cessionsavgift samt förbehållit sig rätt till inlösen av distributionsanlägg— ningen enligt vissa grunder vid koncessionstidens utgång.
Erfarenheterna av stadsföretagens verksamhet äro goda. Dessa företag äro genomgående välskötta och brister av den art, som påtalats beträffande landsbygdsföretagen, förekomma knappast.
Sedan gammalt har distributionen av elektrisk energi, på samma sätt som distributionen av vatten och gas, för tätorternas vidkommande betraktats såsom en kommunal angelägenhet. Uttalanden i denna riktning ha också gjorts av 1946 års kommunal]agskommitté. På grund härav torde det från stä- dernas sida hävdas att ett förstatligande av tätortselverken skulle innebära ett intrång i den kommunala självstyrelseprincipen, som icke kan motiveras med några motsvarande fördelar för kommunerna själva. Vissa nackdelar, speciellt för de större och medelstora städerna, skulle däremot otvivelaktigt uppstå och väga emot de fördelar ur rikssynpunkt, som förstatligandet skulle medföra.
En av ovannämnda nackdelar ligger däri att ett nytt organ, som icke dirigeras av kommunen, skulle bli inkopplat på frågan om disponerandet av de begränsade utrymmena för ledningar m. m. på och under gatorna samt arbetena med dessa. En annan komplikation skulle skötseln av exem— pelvis gatubelysningsanläggningarna utgöra, då man i många fall skulle behöva räkna med att dessa ändock sköttes i kommunal regi. Åtminstone större och medelstora städer skulle behöva en egen elektrisk avdelning vid sidan om det i staden verksamma statliga distributionsföretaget. En dylik avdelning skulle erfordras även för planering och utförande av andra sta- dens interna elektriska anläggningar av olika slag, vilka arbeten nu hand— has av respektive elverk.
För städer med gasverk skulle ett förstatligande av eldistributionen med— föra speciella problem. För att dubbelinvesteringar skola undvikas är det
önskvärt att i dessa städer gas- och eldistributionen intimt samordnas, vil— ket bäst sker om distributionen av de båda energislagen handhas av samma organ. Ett förstatligande av elverksrörelsen skulle försvåra en samordning och det kan befaras att en ohämmad konkurrens skulle göra gasverkens ställning ohållbar och framtvinga desammas nedläggande, vilket ofta kunde innebära en olämplig kapitalförstöring. Ett särskilt problem erbjuda vidare de värmekraftverk, kombinerade med värmedistribution, som numera byg— gas eller planeras i ett flertal städer och som i framtiden torde bli allt van— ligare. I likhet med vad som förut anförts beträffande industriernas mot- trycksanläggningar böra dessa verk under alla förhållanden undantagas från förstatligande.
Ju mindre en stad är desto mindre bli emellertid de här påtalade olägen— heterna. Beträffande mindre städer såväl som köpingar och andra tätorter kan det tvärtom ur rationaliseringssynpunkt anses som naturligt och i vissa fall nödvändigt att desamma få ingå i en med den omgivande landsbygden samordnad kraftförsörjning.
Att draga gränsen mellan de städer, som borde undantagas vid ett förstat- ligande, och övriga tätorter kommer av självklara skäl att ställa sig mycket svårt och bör, i händelse av beslut om förstatligande, göras först efter spe- ciell utredning. Elkraftutredningen har sålunda icke intagit någon stånd- punkt i fråga om denna gränsdragning. I det följande har emellertid utred- ningen, närmast som en arbetshypotes för kostnadsberäkningen, räknat med att städer, som den 1 januari 1954 hade minst 10 000 invånare, skulle undan— tagas från förstatligande enligt detta alternativ. Städer under detta invånar- antal ävensom samtliga köpingar och munieipalsamhällen skulle däremot enligt denna arbetshypotes inbegripas i förstatligandet, oavsett att i undan— tagsfall orter av dessa båda senare samhällstyper hade mera än 10 000 in— vånare.
Beträffande de utanför vederbörande stad belägna, stadsdistributionen tillhöriga kraftstationerna jämte tillförselledningar föreligga icke samma skäl till principiellt undantagande från ett förstatligande, som ovan anförts beträffande industriernas motsvarande anläggningar.
Vad här har sagts om stadsdistributionens undantagande från ett förstat- ligande bör kunna gälla jämväl då distributionen handhas av ett icke-kom- munalt företag.
Det synes naturligt att ett förstatligande bör omfatta även outbyggd vat- tenkraft, i den mån vattenkraften tillhör kraftföretag, som i sin helhet in- lösas. Även sådan outbyggd vattenkraft bör i princip förstatligas, som till- hör industriföretag och som uppenbart ej är avsedd att trygga industrins framtida kraftbehov eller som ligger så i förhållande till industrianlägg- ningarna, att överföringsledningarna skäligen böra ingå i det allmänna nätet. I fråga om statens rätt att inlösa outnyttjade vattenfall gälla expro— priationsbestämmelserna i 1 kap. 14 & vattenlagen. Staten bör å andra sidan
vara skyldig att på begäran inlösa sådant vattenfall, som till följd av för— statligandet icke kan nyttiggöras av ägaren. Vid ett förstatligande av en kraftanläggning skall staten vidare vara skyldig att utge ersättning för de andelar i förefintliga regleringsföretag, som kraftföretaget innehar såsom ägare av kraftanläggningen.
Enär kraftstationer med lägre effekt än 100 kW sakna egentlig betydelse för den allmänna kraftförsörjningen, torde sådana småkraftverk princi— piellt böra undantagas från förstatligande. Givet är dock, att sådan små- kraftstation måste övertagas eller i varje fall ersättning utges för den, om tillhörande distributionsanläggningar förstatligas och kraftstationen däri- genom blir onyttig för ägaren.
Sammanfattar man de ovan framlagda synpunkterna finner man, att vid ett praktiskt maximalt förstatligande av landets kraftförsörjning undantag i princip bör göras för a) outnyttjade strömfall utan aktuell betydelse för kraftförsörjningen även-
som kraftstationer med mindre effekt än 100 kW, därest icke ägaren på- fordrar inlösen och fallet respektive kraftstationen ej kan av honom ut- nyttjas på grund av omständigheter, föranledda av förstatligandet;
b) industri tillhörig värmekraftstation;
e) industri tillhörig vattenkraftstation, vattenregleringsmagasin eller över- förings- och distributionsanläggning, som helt nyttjas för industriföre- tagets eget eller dess anställdas behov och som icke av särskilda skäl bör ingå i det allmänna kraftnätet;
d) i fråga om städer —— exempelvis de som den 1 januari 1954 hade över 10 000 invånare —— stadsdistributionen tillhöriga, inom stadens område belägna kraftstationer, överförings- och distributionsanläggningar. (Gränsdragningen 10 000 är enligt ovan att betrakta som en arbetshypo— tes.) I den mån genomförda undersökningar i de särskilda fallen visa, att de med förstatligandet åsyftade fördelarna ändock i allt väsentligt kunna vin— nas eller att fördelarna icke stå i rimlig proportion till nackdelarna för andra intressen, bör förstatligandet kunna ytterligare inskränkas såväl i fråga om industrins som kommunernas elkraftförsörjning.
Allmänna synpunkter på ett förstatligandes för- och nackdelar
I följande avsnitt skola en del argument, som från teknisk, ekonomisk eller rättslig synpunkt kunna ha intresse vid förstatligandefrågans bedö— mande, framläggas och i någon mån diskuteras.
Utan något närmare studium av frågan hur ett förstatligande av tidigare angiven omfattning rent organisatoriskt borde ordnas torde det kunna sä- gas, att ett dylikt förenhetligande borde kunna medföra betydande fördelar
ur driftteknisk synpunkt. De olägenheter, som härledas ur försörjnings- apparatens splittring på ett flertal olika företag med mycket skiftande tek— nisk standard komme därmed att bortfalla. En enhetlig ledning skulle göra det lättare bl. a. att tekniskt rationellt utforma kraftnätet samt förenkla formerna för samkörningen mellan olika kraftstationer och nätdelar. Vi- dare skulle frågan om ändamålsenlig utbyggnad av vattenkraften bli enhet— ligt bedömd och de understundom långvariga diskussionerna mellan olika fallägare rörande utbyggnad av gemensam fallsträcka bortfalla. Det nu erforderliga avräkningsarbetet skulle i huvudsak elimineras och kraftför— sörjningen skulle överlag handhas på ett sakkunnigare sätt än som nu ofta är fallet, särskilt beträffande mindre enheter. Av väsentlig betydelse är vida— re att ansvaret för att erforderliga rationaliseringsåtgärder bli genomförda (lå i första hand komme att vila på ett gemensamt organ (statens vatten- fallsverk), som hade att hos statsmakterna göra framställning om för ny— elektrifiering, rationalisering och modernisering av kraftanläggningarna behövliga medel. Därmed torde i princip bättre garanti vara vunnen för att önskvärda åtgärder också bli genomförda. Ett förstatligande av kraftför- sörjningen skulle dessutom möjliggöra en rationalisering av det arbete för övervakning och kontroll, som nu utföres av olika statliga myndigheter och institutioner.
Den drifttekniska rationalisering, som skulle kunna åstadkommas vid för- statligande, borde åtminstone teoretiskt sett medföra lägre driftkostnader. Häremot kan dock invändas, att förstatligandet torde medföra krav på högre _ ofta alltför hög — och framför allt mellan olika orter mera ut- jämnad standard. Sannolikt skulle detta leda till ökade kostnader, varige- nom de eventuella ekonomiska rationaliseringsvinsterna i praktiken skulle kunna utebli. Statsdriftens eventuella fördelar ur ekonomisk synvinkel skul- le givetvis i hög grad bli beroende av statens kostnader för inlösen av enskil- da och kommunala anläggningar.
En ur social synvinkel väsentlig fördel av ett förstatligande skulle ut- göras av möjligheten att tillämpa ett mera enhetligt tariffsystem och där- med åstadkomma en lämplig prisutjämning mellan tät- och glesbygder inom den förstatligade sektorn av kraftförsörjningen.
Såsom argument mot förstatligande kan åberopas att den befrämjande konkurrens, som nu råder mellan olika kraftföretag, komme att upphöra till men för fortsatt teknisk utveckling inom elkraftförsörjningens område. Häremot kan invändas att någon ekonomisk konkurrens av större betydelse mellan olika kraftföretag knappast existerar i vårt land, beroende på att företagen praktiskt taget intaga en monopolställning vart inom sitt försörj- ningsområde. När man i detta sammanhang talar om konkurrens avses emellertid huvudsakligen sådan >>ideell konkurrens», som företrädesvis rå- der på dels det tekniska, dels det taxemässiga området. Denna konkurrens har varit förestavad av de olika företagens önskan att var för sig åstadkom-
ma bättre och billigare drift samt en för utvecklingen gynnsam prissätt- ning. Givet är att enskilda företag här ibland gått före och sålunda verkat främjande för utvecklingen även inom den statliga kraftförsörjningen. Under senare år torde dock vattenfallsverket i väsentliga avseenden ha inne- haft ledningen i fråga om den tekniska utvecklingen av elkraftförsörjningen. Vattenfallsstyrelsens tariffer ha likaledes i stor utsträckning blivit norme- rande för övriga kraftföretag i landet. Kvar står emellertid att den rådande ideella konkurrensen mellan olika företag, som gör det möjligt att olika ut— vecklingslinjer praktiskt prövas, utgör en viktig utvecklingsbefrämjande faktor. Denna måste förlora i betydelse då —— såsom blir fallet vid ett för— statligande — kraftförsörjningsproblemen bedömas enhetligt. Detta kan dessutom innebära risk för att oundvikliga felbedömningar kunna få vid— sträckt verkan.
Såsom ytterligare skäl mot förstatligande kan anföras att en inlösen av de enskilda företagen skulle komma att hårt belasta statens budget och eventuellt även få vissa penningpolitiska återverkningar, vilka sidor av pro- blemet elkraftutredningen emellertid icke anser sig böra gå in på. Ett enda statligt företag bleve därjämte stort och svårt att ekonomiskt sammanhålla och administrativt leda.
Vidare kan framhållas att förstatligandet skulle innebära en centralise— ring av kraftförsörjningen, som måste betyda ett väsentligt intrång i den lokala självbestämmanderätten. Genom att detaljdistributionen i stor om- fattning alltsedan elektrifieringens genomförande bekostats och ombesörjts av befolkningen inom varje bygd genom kooperativa eller kommunala före— tag har den lokala självbestämmanderätten i detaljdistributionsfrågor vun- nit hävd inom stora delar av vårt land. Städer och liknande samhällen ha ju t. o. rn. på grund av det 5. k. gatumonopolet principiell ensamrätt till detaljdistribution inom det egna området, ett förhållande som elkraftutred- ningen doek icke anser bör bestå i oförändrad form. Jämväl den i rätts— praxis och i förarbetena till 1948 års ändringar i kommunallagen fastslagna grundsatsen, att kommun är behörig att själv handha detaljdistributionen av elkraft inom sitt område, skulle kunna åberopas i varje fall som motiv för att den lokala självbestämmanderätten så långt det är möjligt bibehålles på detta område.
Vid ett förstatligande kan knappast förväntas att särskilda lokala intres— sen och initiativ i elektrifieringsfrågor, som syfta till att gynna den allmän- na utvecklingen inom en ort, kunna bli tillgodosedda på samma sätt, som då bestämmanderätten ligger hos ett lokalt organ. I fråga om kommuner med kommunala elverk torde det vidare göras gällande att det samhälleliga in- tresset rörande elkraftförsörjningen där redan är tillgodosett och att på detta område det lokala samhällsintresset även principiellt bör tillerkännas större vikt än riksintresset. Å andra sidan måste det beaktas att målet är en för landet i dess helhet rationellt ordnad elkraftförsörjning. För att uppnå
detta mål kan det bli nödvändigt att sätta de enskilda kommunernas intres— sen i andra hand, antingen rationaliselingen åstadkommes genom ett för- statligande eller genom andra åtgärder av begränsad räckvidd.
Slutligen är att beakta de förut framhållna svårigheterna att i fråga om kommunala klaftföretag draga gränsen mellan de, som borde förstatligas, och de, som borde kvarstå i kommunal ägo, samt i fråga om vissa industri- ägda klaftföretag skilja av de delar av anläggningarna, som borde bli före- mål föl statsiiilösen.
Elkraftjörsörjninö rrens organisation efter det praktiskt
maximala förstatligandet i
Elkraftutredningen förutsätter att det efter ett förstatligande kommer att åvila statens vattenfallsverk att svara för den utökade statliga kraftförsörj— ningen och att detta i princip bör ordnas genom en utbyggnad." av detta verks organisation. Av praktiska skäl kan det visa sig lämpligt att olika företag under en mer eller mindre begränsad tid bibehållas i oförändrad organisa— tion och således utgöra av staten ägda och med vattenfallsverket Samar-be; tande fristående kraftföretag. Då detta förhållande icke medför några spe- ciella problem av organisato1isk art, lämnas dethär utan beaktande. ;
Förstatligandet skulle i första hand innebära en geografisk utvidgning av vattenfallsverkets aibetsområde. För detaljdistributionen, som ju endast inom vissa mycket begränsade områden handhas direkt av verket, skulle denna utvidgning till att omfatta hela landet bli den relativt sett mest ge- nomgripande. Utbyggnaden av verkets 01gan1sat10n bör kunna göras i direkt anknytning till den nuvarande organisationen och torde i princip, bortsétt från den i huvudsak nyorganiserade detaljdistributionen, icke behöva med; föra några ändringar i nu rådande arbetsförhållanden. Den uppdelning av arbetet mellan styrelsens byråer och avdelningar samt lokala förvaltningar, som nu råder, bör i stort. sett vara tillämplig även efter utökningen.
Ett sammandrag av statens vattenfallsverks nu gällande organisations- plan återges i bild 21. Kraftförsörjningsv erksamheten bedrives huvudsak- ligen vid till vattenfallsstyrelsen förlagda byråer och avdelningar samt sju kraftverksförvaltningar, av vilka de båda största i sin tur äro indelade i distrikt. Den ungefärliga utbredningen av kraftverkens distributionsområ— den framgår av bild 2 (s. 70). Det bör uppmärksammas att detaljdistribu- tionen även? inom dessa »statliga» områden merendels, ehuru i varierande grad, handhas av återförsäljande detaljdistributionsföretag. Genom förstat— ligandet erfordras dels ett antal nya lokalförvaltningar för de delar av lan— det, som ligga utanför verkets nuvarande verksamhetsområden _ en juste- ring av befintliga lokalförvaltningars gränser kan naturligtvis i samband därmed bli lämplig —— dels en för hela verket genomarbetad, i huvudsak ny organisation för detaljdistributionen.
lCUNGL .VA'I'TENFALLSSTYREISBI
GEIMIREWIÖR 0. 4 STYREISELEDAMÖI'EH
i ÖVERDmElCI'Ö'R
,_.__——
&
VATTENBYGGN . TEKN . BmÅN
1
L
F ELEKTROBYGGN . BY'RÅN
mamma; som;
LLA lbi'l'IOl—m LISE- RING SA VDELN ,
LOKALA MTWRKS_ BYGGEN M .M .
STAT IONS _ LION'P/tGE- AVDEW .
l
I' 7 1 T
]
TROLLHM'I'E MVERK
T
MOTALA mmm
MELIERSTA NORRLANDS MW
VÄSTERÅS
mm
(Enbart produktion)
ÄLVKARIEBY mmm
NORR LAN DS KRAPPVERK
om NORRBOTTENS mmm
TROLLRATTE KANALVEHLK
STAMLDUE _ BYGGlx'iLDlJUl/l
Wii
| 1 l l ]
SKARA-
TDI
DISTRDCI'ET DISTR EGET DISTRDCTEI'
GUrEBORcs- TROLHUiTTE- UPPSALA- VÄSTERÅS- Drs'mmrar rm frn; m m
srocxnonm- namnen-rr 21.115
Vad till en början beträffar verkets arbetsuppgifter utöver detaljdistribu— tionen böra dessa, under ovannämnda förutsättningar, för styrelsens del i stort sett endast innebära en mot ökningen i arbetsmängd svarande utökning av nuvarande byråer och avdelningar. För befintliga lokalförvaltningar nöd- vändiggöra dessa arbeten inga egentliga förändringar, medan de för de ny- bildade medföra behov av motsvarande organisation som vid de befintliga.
Beträffande detaljdistributionen synes, med hänsyn till verksamhetens art, ett rationellt handhavande förutsätta en tämligen långt driven decen- tralisering. Man torde därför kunna antaga att de ärenden rörande detalj— distributionen, som böra handläggas vid styrelsen, skulle inskränkas till dylika av principiell art, såsom vissa anslagsfrågor, upphandling, tekniska frågor rörande standardisering av nätkonstruktioner och materiel samt kommersiella frågor rörande tariffer etc. För detta ändamål erfordras i första hand en utökning av elektrobyggnadsbyrån och kommersiella byrån med var sin underavdelning för detaljdistributionsfrågor. För lokalförvalt- ningarnas del nödvändiggör den utökade detaljdistributionen däremot en tämligen vittgående organisatorisk komplettering.
För att åstadkomma en ungefärlig bild av en ändamålsenlig organisation för en allmän statlig kraftförsörjning och för att göra det lättare att bedöma de ekonomiska förhållanden m. m., som skulle sammanhänga med ett förstatligande, har utredningen uppdragit åt kraftverksdirektören i statens vattenfallsverk Th Strand att såsom expert framlägga ett principförslag till den lokala förvaltningsorganisationen för den händelse ett förstatligan- de i angiven omfattning skulle bli aktuellt samt en beräkning av personal- behovet. Strand har med anledning härav framlagt en utredning, daterad maj 1952.
Den i nämnda expertutlåtande uppskisserade organisationen anknyter di— rekt till den nuvarande statliga verksamheten och torde genom en långt gå- ende decentralisering i mesta möjliga mån tillgodose kravet på smidighet och effektivitet. Beräkningen av personalbehovet torde i detta sammanhang vara av speciellt intresse. Strand uppskattar personalbehovet för de lokala förvaltningsorganen efter erforderlig omorganisation och upprustning av distributionsanläggningarna till drygt 12 000 anställda exklusive personal för nybyggnader eller för större om- och tillbyggnader. (Siffran baserar sig på 1950 års förhållanden). Den centrala delen av organisationen, vatten— fallsstyrelsen, går Strand icke närmare in på men han framhåller att dess utökning från den nuvarande omfattningen under angivna förutsättningar beträffande arbetsuppdelning och befogenheter skulle bli relativt måttlig.
Personalantalet vid vattenfallsverket var år 1950 omkring 8500, varav 3300 tjänstemän och 5 200 arbetare. Till den lokala förvaltningsorganisationen hörde i runt tal 1 500 tjänstemän och 1 800 arbetare eller tillsammans 3 300 anställda. Sty- relsen hade 1100 tjänstemän. Med en personalökning inom den lokala förvalt- ningsorganisationen i enlighet med Strands kalkyler, en 50 %-ig ökning av tjänste-
mannakåren inom styrelsen och en 100 %-ig ökning av den övriga personalen (som till stor del sysslar med större ny— och ombyggnadsarbetcn avseende såväl produktions— som överförings- och distributionsanläggningar) skulle ett förstat- ligande i angiven omfattning och med utgångspunkt från 1950 års siffror medföra en utökning av vattenfallsverkets personal till i runda tal 12 000 + 1 700 + 8 300 eller 22 000 anställda. Det är emellertid att märka, att den del av personalen, som sysslar med ny- och ombyggnadsarbeten, varierar starkt. Den skulle efter ett för» statligande också bli mycket beroende av i vilken omfattning dylika arbeten skulle drivas i egen regi samt i vilken takt rationaliserings- och upprustningsarbctena skulle bedrivas. Ovanstående siffror avse endast att visa den ungefärliga storleken hos det statliga kraftföretaget. Sedan 1950 har vattenfallsverkets personal 'ökat väsentligt, mycket beroende på de stora nybyggnadsarbeten, som ha bedrivits un— der den senaste tiden. Den totala personalen uppgick i oktober 1953 till 4600 tjänstemän och 7 100 arbetare eller tillsammans 11 700 anställda.
Det hade självfallet varit av stort intresse att kunna jämföra ovannämnda siffror med storleken av den personal som f. n., med den nu rådande upp- delningen på större och mindre företag av statlig, kommunal och enskild ka- raktär, är sysselsatt inom motsvarande del av Sveriges elkraftförsörjning. Att ange storleken av denna personal med större noggrannhet torde emel— lertid vara praktiskt taget omöjligt. Detta beror främst på svårigheten att bestämma personalen inom de mindre och medelstora landsbygdsföretagen, där en väsentlig del av hithörande arbetsuppgifter utföras som förtroende- uppdrag eller av utomstående personer eller företag enligt varierande regler. Ett försök till uppskattning har emellertid gjorts med utgångspunkt från kommerskollegii industristatistik — omfattande företag med egen kraft— källa — samt elkraftutredningens material rörande de rena distributionsfö— retagen. Noggrannheten i beräkningen är av ovannämnda skäl icke sådan att någon siffra kan anges, men beräkningen ger ändock vid handen att perso- nalbehovet efter ett förstatligande i den omfattning som här förutsatts knap- past skulle överskrida behovet vid den uppdelning på flera företag, som nu råder. Då de genomsnittliga personalkostnaderna torde bli högre vid stats— drift än vid den enskilda driften inom särskilt de mindre företagen torde man emellertid kunna förutse en ökning av de totala personalkostnaderna genom ett förstatligande, vilken ökning dock borde kunna bli måttlig.
I samband med den följande preliminära uppskattningen av kostnaderna för ett förstatligande göres en mera ingående bedömning rörande ändringar— na i årskostnader för drift, underhåll och administration. Ytterligare en del synpunkter på personalbehovsfrågan framläggas i det sammanhanget.
Det må understrykas att den här skisserade organisationen för en för— statligad allmän kraftförsörjning har beräknats under förutsättning av en allmän höjning av distributionsstandarden inom hela det berörda distri- butionsområdet till den nivå, som råder inom vattenfallsverkets nuvarande område. Detta medför därför en icke oväsentlig standardförbättring inom stora delar av Sveriges landsbygd.
Utöver ovanstående synpunkter bör även beaktas de förut antydda för— ändringar beträffande statliga myndigheter och institutioner, som ett för- enhetligande av elkraftförsörjningen enligt detta alternativ kan ge anled- ning till. De organ som därvid åsyftas äro i första hand kommerskollegii elektriska byrå, statens elektriska inspektion, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström och elektrifieringsberedningen samt dessutom samarbets- organet Centrala driftledningen.
Vad kommerskollegii elektriska byrå beträffar är det uppenbart att den- nas uppgifter skulle minskas efter ett förstatligande, bl. a. genom att arbetet ned koncessionering av elektriska ledningar skulle reduceras och eventuellt handläggas direkt inom departementet. Även för elektriska inspektionen skulle ett förstatligande innebära en betydande ändring i arbetsförhållan— dena, även om behovet av en statlig, central inspektionsmyndighet på detta område skulle bestå. Då det kvarvarande arbetet för denna myndighet kanske till största delen skulle inriktas på industriella anläggningar kan det ifråga- sättas, att elektriska inspektionen helt borde överföras till yrkesinspektio- nen. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, elektrifieringsbered- ningen samt Centrala driftledningen skulle sannolikt kunna slopas helt i samband med ett förstatligande, enär deras arbetsuppgifter då skulle för— svinna eller automatiskt komma att handläggas inom vattenfallsverket.
Preliminär uppskattning av kostnaderna för det praktiskt
maximala förstatligandet
En noggrann bedömning av vad ett förstatligande innebär statsfinansiellt sett förutsätter vissa ingående och tämligen arbetskrävande undersökningar, varvid en god överblick över de kommunala och enskilda kraftföretagens ekonomiska förhållanden samt anläggningarnas tekniska beskaffenhet er— fordras. Då ett förstatligande av elkraftproduktionen, -överföringen och -distributionen enligt direktiven för elkraftutredningen bör tillgripas endast i den mån så visar sig nödvändigt för att avhjälpa förekommande missför- hållanden samt uppnå en rationellt ordnad kraftförsörjning, synes det, med hänvisning till vad som framhållits i kap. 17, s. 331, vara tillräckligt att här endast i grova drag ange kostnaderna för ett förstatligande för att därmed ge en något klarare bakgrund till detta rationaliseringsalternativ. I följande sammanställning ha sålunda såväl de med ett förstatligande sammanhäng— ande kostnaderna av engångsnatur —— kostnader för statsförvärvet, för in- lösningsproccduren samt för rationaliseringen och upprustningen av distri— butionsapparaten — som det årliga resultatet i ekonomiskt avseende av en statlig kraftförsörjning .uppskattats enbart med ledning av allmänna bedö— manden och summariska undersökningar. De angivna kostnaderna ha ha- serats på den år 1953 gällande prisnivån.
En värdering i och för inlösen kan ske efter huvudsakligen två olika metoder. Antingen kan den baseras på det i anläggningarna investerade kapitalet, vilket på lämpligt sätt korrigeras med hänsyn till vid anlägg- ningens utförande rådande penningvärde, ändamålsenlig utformning och underhåll m. in., eller också på den avkastning, som anläggningen lämnat respektive beräknas komma att lämna. I förra fallet kan man tala om ett »tekniskt värde» och i senare fallet om ett »affärsvärde». Som utgångspunkt för bedömande av lämplig värderingsnorm vid ett allmänt förstatligande av kraftförsörjningen synas bl. a. vissa lagbestämmelser med ersättnings- regler ävensom en del synpunkter, som tidigare i andra sammanhang an— lagts på närstående problem, kunna gälla. De bestämmelser m. in., som el- kraftutredningen närmast finner anledning att åberopa, äro följande.
a) Principerna för värdering av fastighet enligt 1917 års expropriations— lag,
b) vattenlagens bestämmelser om ersättning för strömfall som tages i an— språk av annan än ägaren,
c) bestämmelser om kronans lösningsrätt beträffande strömfall in. m., (1) kommunalskattelagens bestämmelser om taxering av vattenfallsfas— tighet,
e) Svenska elverksföreningens handlingar 1946 nr 4, Anvisningar för be- stämmande av en elektrisk distributionsanläggnings tekniska värde, samt
f) 1936 års järnvägskommittés betänkande rörande åtgärder för enhetlig- görande av det svenska järnvägsnätet, SOU 1938: 28. Sammanfattningsvis innebära ovan anförda bestämmelser eller uttalan— den angående värdering av egendom i olika fall i huvudsak följande.
En för expropriationsinstitutet grundläggande och typisk princip är att för in- greppet skall lämnas full ersättning, så att icke expropriationen för någon av dem, mot vilken den riktar sig, medför försämring av hans ekonomiska ställning. En— ligt expropriationslagens värderingsregler, sådana dessa formulerades genom lagändring den 21 december 1949, skall löseskillingen för fastighet som exproprie- ras motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastig- hetens avkastning. I förhållande till förut gällande lag, som endast stadgade att löseskillingen skulle motsvara fastighetens fulla värde, innebar detta icke någon principiell förändring. Avsikten med lagändringen i denna del var att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd en riktigare och mera likformig uppskattning och särskilt att nedbringa det övervärde, som tidigare ofta ingått i expropriationsersättningar.
Där jämlikt vattenlagen någon medgives rätt att tillösa sig vattenfall m. m., gäller som huvudregel att ersättning för vattenkraft, som bestämmes i pengar, beräknas till fulla värdet och hälften därutöver då fråga är om tillgodogjord vattenkraft eller icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning, och till fulla värdet utan förhöjning för icke tillgodogjord vattenkraft i övrigt (9 kap. 48 och 49 %% vattenlagen).
Då kronan begagnar sig av sin lösningsrätt till strömfall med anläggningar och utmål enligt 4 kap. 9—12 55 vattenlagen, vilken rätt inträder fyrtio år efter ut— byggnaden och därefter vart fyrtionde år, skola expropriationslagens värderings- regler tillämpas.
Vid taxering av vattenfallsfastighet tillämpas enligt anvisningarna till kommu- nalskattelagen anläggningskostnadsmetoden såsom huvudsaklig metod. Avkast— ningsmetoden anses icke kunna få nämnvärd praktisk användning (mom. 3 av anvisningarna till 9 % kommunalskattelagen).
Elvcrksförcningskommittén har utarbetat detaljerade regler för bestämningen av det 5. k. inlösningstekniska värdet. Man anser att detta värde bör användas, när det i kontrakt eller dylikt talas om tekniskt värde utan närmare definition därav. Vidare definieras det 5. k. brukbarhetstekniska värdet, som skiljer sig från det föregående värdebegreppet därigenom, att hänsyn tages till i vad mån den befint- liga anläggningen är av modernt utförande och optimalt dimensionerad. Beträf- fande affärsvärdet anföres endast vissa principiella svårigheter att tillämpa det- samma när det gäller distributionsföretag.
1936 års järnvägskommitté föreslog i sitt betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet tillämpning av affärsvärdet för be— stämmande av inlösningsbelopp vid eventuellt förstatligande av de enskilda järn— vägarna. Därvid skulle affärsvärdet beräknas på basis av avkastningen under de 10 senast förflutna åren, dock med undantag för de två bästa och de två sämsta.
Elkraftutredningen anser att de regler för Värdering av olika slag av an- läggningar, som här i korthet refererats, i viss mån kunna tjäna till ledning vid ett första bedömande av statens kostnader för kraftföretagens överta- gande. Det kan nämnas att vattenfallsstyrelsen vid övertagande av distribu- tionsföretag som regel tillämpar ett på visst sätt definierat brukbarhetstek- niskt värde. Man anser att det som regel icke bör ifrågakomma att betala affärsvärden vid övertagande av distributionsföretag. Detta är naturligt, cf- tersom det i regel är distributionsföretagen själva som taga initiativ till ett överlåtande. Dock förekomma fall då det kan bli fråga om konkurrensköp, nämligen då det gäller att förhindra en irrationell utveckling av distribu— tionssystemet. I dylika fall kan en jämkning av köpeskillingen bli nöd- vändig. I enstaka fall kan direkt vanskötsel föreligga, vilket framtvingar ett ingripande från vattenfallsstyrelsens sida till skydd för konsumenterna.
Särskilt intresse för frågan om inlösningsregler vid förstatligande ha vi- dare de ovan refererade reglerna om kronans lösningsrätt beträffande ström- fall med vattenverksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri samt personalbostäder och utmål. Nämnda regler kunna nämligen bli direkt till— lämpliga såvitt angår strömfall med ovannämnda anläggningar och utmål, om förstatligande sker vid utgången av en fyrtioårsperiod. Med hänsyn till att för starkströmsledningar i allmänhet gäller en bestämd koncessionstid, i regel fyrtio år, kan vidare en analog tillämpning av dessa inlösningsregler synas tillbörlig vid förstatligande av dylika ledningar, som kan ske i sam— band med koncessionstidens utgång.
Rent allmänt måste man emellertid konstatera, att vissa för företagens värdering och inlösningsbeloppens bestämmande väsentliga förhållanden,
Tabell 5. Uppskattning av det tekniska värdet, årsskiftet 1953/1954, av samt— liga anläggningar för produktion, överföring och distribution av elektrisk kraft (inklusive under byggnad varande anläggningar)
Tekniskt värde, milj. kronor Slag av anläggning St tcx , 'n Kommunala al." lfld _ och enskilda Summa dgu ' anlägga. Anläggningar för kraftproduktion Vattenkraftstationer .............................. 1 300 2 300 3 (500 tillkommer: Fallvärde ...... 170 310 480 Regleringsanläggningar ........................ 230 120 350 Värmekraftstationer ........................... 100 270 370 Summa 1 800 3 000 4 800 Stamlinje- och fördelningsnät Ledningar .......................................... 600 370 970 Transformator- och kopplingsstationer 400 230 (330 Summa 1 000 600 1 600 Delaljdistributionsnät Städer ................................................ 1 300 1 300 Landsbygd .......................................... 100 1 400 1 500 Simuna 100 2 700 2 800 Totalsumma omkring 2 900 (i 300 9 200
såsom företagens kapitalanskaffning och räntabilitetsbetingelser, äro så va— rierande, att elkraftutredningen icke i detta sammanhang kan taga ställ- ning till inlösningsreglernas utformning. I det fall förstatligande av elkraft— försörjningen skulle beslutas böra härmed sammanhängande problem när— mare utredas och erforderliga inlösningsbestämmelser utarbetas. Som ett utgångsvärde vid bedömning av inlösningsbeloppet torde det tekniska vär— det kunna läggas men det är uppenbart, att därutöver hänsyn måste tagas till affärsvärdet i den mån detta överstiger det tekniska värdet.
En ungefärlig beräkning av tekniska värdet hos samtliga anläggning— ar för produktion, överföring och distribution av elektrisk kraft inom landet per den 1 januari 1954 har utförts av elkraftutredningen i samråd med vattenfallsstyrelsen, Svenska elverksföreningen och Svenska vatten— kraftföreningen. Elektriska anläggningar på förbrukningsplatsen, vilka nor— malt höra till därvarande fastighet eller ägas av den enskilde kraftkonsu- menten (t. ex. elinstallationer i bostäder, inomgårdsnät och husinstallatio— ner på lantgårdar, transformatorer och ställverk för driften vid industrier etc.) ha icke medtagits och ej heller sådan utrustning, som användes inom kommunikationsväsendet. Det tekniska värde, som genom denna invente-
ring erhållits, motsvarar närmast det inlösningstekniska värdet enligt el- verksföreningens definition. Resultatet av nämnda beräkning är upptaget i tabell 5. Som slutresultat har där erhållits ett sammanlagt belopp av 9 200 milj. kronor, varav för statens vattenfallsverk 2 900 milj. kronor och för enskilda och kommunala anläggningar 6 300 milj. kronor.
Om anläggningar tillhörande industrier och städer med över 10 000 invå— nare undantagas i den omfattning som antytts i det föregående, torde det ovan beräknade beloppet för enskilda och kommunala anläggningar, som skulle beröras av inlösningen, minskas med omkring 3 500 milj. kronor.
För distributionsanläggningar på landsbygden ha statsbidrag från ansla— get till befrämjande av landsbygdens elektrifiering utgått med sammanlagt närmare 70 milj. kronor. Det angivna beloppet kan betraktas som en statlig nettoinvestering. Att vid statsinlösen- avdrag skall ske för utgivna stats- bidrag i den mån dessa icke skäligen kunna anses förbrukade synes natur— ligt, men avdragen härför kunna icke uppgå till mera än några tiotal milj. kronor och sakna därför betydelse vid denna bedömning.
Ovannämnda bruttobelopp inkluderar icke den vid nämnda tidpunkt out— byggda vattenkraften. Denna utgjorde den 1 januari 1954 omkring 6,8 milj. naturkilowatt (nkVV, varav i statens ägo omkring 3,2 och i enskild och kommunal ägo omkring 3,6 milj. nkW'. Värdet av natureffekten uppskattas med hänsyn till krafttillgångarnas geografiska läge till i genomsnitt 80 kr/nkW' för de statliga och 100 kr/"nkVV för de icke-statliga outbyggda krafttillgångarna. räknat för utbyggnadsmoget fall.Med hänsyn till det antal är, som kan beräknas förflyta innan fallen komma att utbyggas, jämkas fallvärdet till hälften. Totala värdet av den icke utbyggda vattenkraften uppskattas alltså till omkring 130 milj. kronor för statens del och 180 milj. kronor för de icke-statliga fallägarnas del.
Med här angivna avdrag för anläggningar tillhörande industrier och stil- der och med tillägg av värdet för den outbyggda vattenkraft, som icke är i statens ägo, utgör det tekniska värdet av de anläggningar och den outbyggda vattenkraft, som i enlighet med detta alternativ skulle kunna förstatligas, i runt tal 3 000 milj. kronor, vilket belopp är hänfört till den 1 januari 1954. Vid en statsinlösen måste emellertid, som ovan framhållits, affärsvärdet antagas bli avgörande för de faktiska inlösningskostnaderna. Det resulte— rande affärsvärdet torde icke oväsentligt överstiga det tekniska värdet.
Kostnad för inlösningsproccduren
Ett beslut om förstatligande av Sveriges kraftförsörjning kan utformas i huvudsak enligt två olika riktlinjer, nämligen antingen såsom ett princip- beslut utan fastställande av inlösningstid eller såsom ett beslut, där det uttalas att förstatligandet i angiven omfattning skall ske vid viss bestämd tidpunkt. För det fall att beslut fattas i enlighet med förstnämnda alterna-
tivet synes statens övertagande av enskilda och kommunala företag böra ske vid i varje särskilt fall lämplig tidpunkt efter fria förhandlingar mellan statens representanter och vederbörande företag. Det är uppenbart att för- statligandets fullständiga genomförande härvid kommer att draga en avse- värd tid. Om beslut fattas i enlighet med sistnämnda alternativet erfordras till en början att allmänna riktlinjer för inlösningsförfarandet och löseskil- lingens bestämmande fastställas. Man kan förutsätta att inlösningsproccdu— ren enligt detta alternativ blir av relativt kort varaktighet.
Då förstatligandet innebär att icke-statliga delar av kraftförsörjningsappa- raten överföras till statens vattenfallsverk är det naturligt, att det väsentliga arbetet med inlösningen för statens del bedrives vid detta verk. Arbetet, som i första hand består i värderingar, utredningar och förhandlingar, torde fä bedrivas efter olika linjer beroende på de berörda företagens storlek och organisation. Arbetet för inlösen av de större företagen, såväl de rena kraft— företagen som de till inlösen bestämda delarna av industriernas kraftför- valtning samt stadsföretagen, beräknas sålunda få bedrivas centralt från vattenfallsstyrelsen, medan motsvarande arbete beträffande distributions- föreningar och andra medelstora och mindre distributionsföretag på lands- bygden beräknas kunna bedrivas efter ungefär samma linjer, som hittills har skett vid vattenfallsverkets övertagande av distributionsföreningars verksamhet. Beträffande dessa landsbygdsföretag utföres sålunda det huvud- sakliga arbetet för vattenfallsverkets del av vederbörande lokala organisa- tion (kraftverksförvaltning eller underställd distriktsorganisation), medan det centrala arbetet vid vattenfallsstyrelsen inskränkes till övervakning, granskning och framförande till beslut. Statens kostnader för inlösnings- proceduren torde med tillätlig förenkling kunna uppdelas i dels kostnader för vattenfallsstyrelsens arbete för inlösen av huvudsakligen de större före- tagen, dels kostnader för det lokalt bedrivna arbetet för inlösen av medel- stora och mindre företag.
Rörande inlösen av större kraft- eller distributionsföretag och till indu— strier och städer hörande anläggningar finnas knappast några direkta erfa— renheter. Omfattningen av detta arbete, som skulle beröra ett förhållande- vis litet antal företag, kommer sannolikt att variera avsevärt de olika före— tagen emellan och låter sig knappast beräknas på annat sätt än genom direkt undersökning av inlösningsförhållandena i varje särskilt fall. För att genomföra detta engångsarhete erfordras emellertid en tillfällig avdel- ning inom vattenfallsstyrelsen så sammansatt, att den tämligen självstän— digt kan omhändertaga uppgiften och handlägga flertalet därmed samman— hängande ärenden. Med en sammansättning av förslagsvis en tekniskt sak- kunnig chef, ytterligare en tekniskt, en juridiskt och en ekonomiskt sak— kunnig, tre utredningsingenjörer samt tre skrivbiträden skulle inlösningen av nämnda större företag måhända kunna genomföras under ca tio år. För fält- arbetet skulle utöver ovannämnda personal erfordras en arbetskraft av va—
rierande storlek och sammansättning, som överslagsvis kan omräknas till tre erfarna ingenjörer under hela tiden. Lönekostnaderna för den tillfälliga organisationen skulle uppgå till i runt tal 250 000 kronor per år. Härtill kommer uppskattningsvis 150 % för kontorslokaler etc., reseersättningar, sjukvård, pensioner m. m. samt biträde av styrelsens övriga avdelningar, varigenom vattenfallsverkets kostnad för inlösningsförfarandet beträffande dessa större företag skulle uppgå till ca 600 000 kronor per år eller totalt 6 milj. kronor.
Inlösningen av medelstora och mindre distributionsföretag på landsbyg- den beräknas enligt ovan kunna ske i huvudsak enligt samma principer, som hittills tillämpats av vattenfallsverket. Med ledning av vunna erfaren- heter kunna verkets kostnader härför bedömas till i genomsnitt 4 kr/Nte, under förutsättning att verket har lokal representation inom berörda lands- delar. För att möjliggöra en rationell inlösen av de medelstora och mindre företagen i hela landet fordras sålunda, att staten före inlösningen av de återförsäljande distributionsföretag, som nu erhålla råkraft från icke- statliga företag, övertagit verksamheten hos dessa råkraftförsäljande före- tag. Antalet medelstora och mindre distributionsföretag, för vilka ovanstå— ende specifika kostnad för inlösningsförfarandet med grov approximation skulle kunna anses gälla, uppgår till ca 2 700 med ett totalt tariffenhetstal av ca 4 milj. Nte. Kostnaden för inlösningsförfarandet skulle sålunda kunna uppgå till omkring 16 milj. kronor. Om den erforderliga inlösningstiden även här uppskattas till tio år, innebär detta en årlig kostnad under denna tid av i genomsnitt 1,6 milj. kronor.
Totala kostnaden för inlösningsförfarandet vid det praktiskt maximala förstatligandet skulle med ledning av ovanstående kunna bedömas till drygt 20 milj. kronor, dvs. till mindre än 1 % av det tekniska värdet av de av förstatligandet berörda anläggningarna. Med den enligt ovan antagna inlösningstiden tio år skulle den årliga kostnaden för inlösningsproccduren uppgå till drygt 2 milj. kronor.
Det må framhållas att ovannämnda kostnader äro mycket grovt upp- skattade. Det för förstatligandets genomförande erforderliga arbetet måste, som redan framhållits, bli i hög grad beroende av vilken form förstatligande— beslutet skulle få. Den som en arbetshypotes här antagna inlösningstiden tio år kunde eventuellt behöva utsträckas väsentligt, vilket då av naturliga skäl skulle medföra en höjning av de här uppskattade totala procedurkost- naderna.
Kostnader för rationalisering och upprustning av elkraftförsörjningen
Det har tidigare påpekats att ett förstatligande av landets kraftförsörj- ning skulle möjliggöra en rationalisering av den sålunda förstatligade verk- samheten och i samband därmed en upprustning av lokala distributionsnät,
vilka nu befinna sig i otillfredsställande skick. Det har även framhållits att ett förstatligande torde medföra krav på en relativt hög och framför allt mellan olika orter utjämnad standard. Då det är av intresse att få ett be— grepp om vilken omfattning dessa rationaliserings- och upprustningsarheteu skulle få och vilka kostnader de skulle draga, göres här en grov uppskat- ning av desamma, delvis grundad på tidigare erfarenheter från vattenfalls— verket. Att med större noggrannhet bedöma dessa frågor förutsätter dels en ingående kännedom om den nu rådande tekniska standarden hos produk- tions-, överförings- och distributionsanläggningarna, dels utarbetande av en plan för kraftförsörjningens omorganisation och det allmänna distribu- tionsnätets utformning.
Någon plan rörande övergången till den i det föregående framlagda kraft— försörjningsorganisationen har icke utarbetats. Omorganisationen kommer att draga vissa engångskostnader, vilka i första hand utgöras av kostnader för personalomflyttningar samt inredning av kontor och förråd m. fl. nya utrymmen inklusive erforderliga inventarier. Utöver ovanstående torde ut— gifter för löner eller understöd till övertalig personal under en övergångs— tid samt tillkomna pensionsåtaganden få hänföras till kostnaderna för ra— tionaliseringen. Då ovannämnda kostnader äro svåra att utan närmare un- dersökning uppskatta men det oaktat synas vara av underordnad betydelse jämförda med de övriga rationaliserings_ och upprustningskostnader, som skola behandlas i det följande — och vilka icke heller kunna annat än grovt uppskattas _ torde det vara onödigt att för den här aktuella bedömningen göra en närmare bestämning av desamma.
I tekniskt avseende föreligger behov av rationalisering och upprustning först och främst inom detaljdistributionsnäten. Det har tidigare påpekats att huvuddelen av de brister, som råda beträffande distributionen av elekt— risk kraft inom stora delar av landsbygden, har sin grund i olämpliga distri- butionsenheter, dvs. ofta alltför små företag utan tillräcklig ekonomisk bär— kraft och utan tillgång till erforderlig teknisk och ekonomisk sakkunskap. Även landslinje- och bygdenäten äro på vissa håll utformade på ett med tanke på landet i sin helhet irrationellt sätt, ehuru näten i sin nuvarande utformning flerstädes kunna vara fullt motiverade med hänsyn till nuva- rande distributionssystem. Dylika förhållanden förekomma främst inom landsdelar, där gränsdragningen mellan olika företags distributionsområden varit oklar. Behovet av enbart upprustning inom dessa nättyper för att er— hålla godtagbar och enhetlig standard synes emellertid icke vara alltför stort, enär näten företrädesvis handhafts av större, välskötta företag. För stamlinjenätet föreligger inget behov av rationaliseringsändringar i nämnda avseende, då detta nät kan sägas vara av den karaktär att det, oberoende av ägoförhållandena, tjänar landet i sin helhet och sålunda redan givits en fullt rationell utformning. Ej heller för produktionsanläggningarna synes föreligga något större behov av ombyggnader i rationaliserings- och upp-
rustningssyfte enär man i detta sammanhang bör bortse från rationalise— ringar, som kunna bli aktuella i samband med nyutbyggnad av vattenkraft eller ändrade regleringsförhållanden.
Kostnaden för detaljdistributionsnätens upprustning har tidigare grovt uppskattats till 400 milj. kronor, hänförd till nu rådande förhållanden, var- vid förutsatts en standard på anläggningarna efter upprustningens genom— förande överensstämmande med den, som råder inom vattenfallsverkets distribution (se 5. 212). Härtill kommer emellertid kostnaderna för vissa tekniska rationaliseringsåtgärder även inom dessa nät — nya förbindelse- ledningar mellan skilda nätdelar etc.
De totala kostnaderna för rationalisering och upprustning av den för- enhetligade kraftförsörjningsapparaten kunna med ledning av det ovan sagda bedömas till minst 400 milj. kronor, hänförda till nu rådande förhål— landen. Någon närmare bestämning av dessa kostnader anses icke erforder— lig i detta sammanhang.
Förändring av kraftförsörjningens självkostnader
Vid en bedömning av frågan huruvida en förstatligad kraftförsörjning kommer att ställa sig nationalekonomiskt gynnsam eller ogynnsam eller huruvida självkostnaden för den överförda kraften kommer att sjunka eller stiga, bör hänsyn tagas till såväl drift-, underhålls- och administrationskost- nader som kapitalkostnader, dvs. ränte- och förnyelsekostnader. I det före- gående ha omnämnts en del allmänna fördelar och nackdelar av ekono- misk art med hänsyn till drift, underhåll och administration, som Väntas följa med ett förstatligande. På s. 344 har, på basis av ett expertutlåtande rörande den statliga kraftförsörjningens organisation och personalbehov, gjorts ett första bedömande rörande den sannolika ändringen i personal- kostnader, vilket utmynnade i att, ehuru personalbehovet efter ett förstat- ligande i enlighet med detta alternativ sannolikt icke skulle behöva bli högre än under nuvarande förhållanden, en måttlig personalkostnadsökning dock skulle kunna förutses. I detta avsnitt skola de ekonomiska frågorna med hänsyn till det ovan sagda diskuteras något mera ingående, bl. a. med ledning av vissa utförda undersökningar rörande nu bedriven detaljdistribu— tion i enskild respektive statlig regi.
Det kan vara lämpligt för den fortsatta diskussionen att uppdela kraft- försörjningsapparaten i två huvudgrupper. Till den första gruppen föras kraftproduktion, kraftöverföring på stamlinje-, landslinje- och bygdenät samt engroskraftleveranser till industrier, städer och distributionsföretag på landsbygden. På den andra gruppen faller då enbart detaljdistributionen, varvid i enlighet med tidigare förda resonemang distributionsverksamheten inom städer över viss storleksgräns undantages.
De kraftförsörjningsuppgifter, som förts till den första gruppen, äro så-
dana som normalt sedan gammalt omhänderhas av såväl statens vattenfalls- verk som ett antal enskilda och kommunala storföretag. Erfarenheterna från denna verksamhet tyda icke på att några större förändringar i ekono- miskt avseende med hänsyn till drift, underhåll och administration skulle behöva uppkomma genom ett förstatligande av produktions- och överförings— anläggningarna. Den allmänna uppfattningen torde vara —— och den är bc- styrkt genom elkraftutredningens undersökningar — att denna verksamhet bedrivits av de olika företagen, dvs. i allmänhet storföretagen, på ett ekono- miskt oklanderligt sätt. Ehuru sålunda några större förändringar icke tor- de uppstå kunna dock, som redan påpekats, en del svårigheter vid ett all- mänt förstatligande förutses vad beträffar den centrala ledningen av ett företag med den storlek, som det här skulle bli fråga om. När det gäller den lokala skötseln synes dock den tidigare omnämnda påbyggnaden med ett ökat antal tämligen självständiga förvaltningar av liknande karaktär som de nuvarande och tämligen vittgående befogenheter för de lokala för— valtningscheferna medge en lämplig lösning.
Den detalj distribution, som bedrives i statens egen regi genom vattenfalls— verket, har tidigare varit obetydlig i förhållande till den övriga verksamhe— ten. Under det senaste decenniet har den emellertid utvidgats till att omfatta allt flera områden såväl i Norrland som i mellersta Sverige. Denna utvidg- ning har skett genom att vattenfallsverket övertagit enskilda distributions- företag, där förhållandena av olika skäl gjort detta påkallat. Verkets nuva- rande detaljdistribution är därför uppdelad på ett relativt stort antal be- gränsade områden i skilda delar av landet, omfattande ca 7 % (år 1952) av totala antalet landsbygdskonsumenter, vartill kommer distributionen i några mindre städer.
En mera ingående jämförelse med de enskilda storföretagens detalj- distribution torde icke ge något företräde från ekonomisk synpunkt sett för den ena eller den andra verksamhetsformen. I båda fallen föreligga genom distributionsverksamhetens omfattning förutsättningar för en rationell sköt— sel av densamma, vilka förutsättningar torde få anses ha blivit väl utnytt- jade inom såväl den statliga som denna del av den enskilda distributionen.
En jämförelse av kostnaderna vid å ena sidan statlig detaljdistribution i stor skala och å andra sidan den detaljdistribution, som bedrives av de små och medelstora distributionsföretagen på landsbygden, torde vara av sär- skilt intresse. Vissa speciella undersökningar i denna riktning ha gjorts för att dels söka bestämma skillnaden i personalbehov, dels jämföra kostna— derna för administration, drift och underhåll. Därvid har ett antal distribu— tionsföreningar inom vattenfallsverkets verksamhetsområden undersökts och vidare ha motsvarande uppgifter framräknats för verkets egen nu he- drivna detaljdistribution inom motsvarande områden. Det har vid denna un- dersökning konstaterats, att distributionskostnaderna per tariffenhet räknat för distributionsföreningarna äro till en viss del starkt beroende av förening-
arnas storlek. Speciellt för de minsta företagen kunna nämnda kostnader vara anmärkningsvärt höga, medan de av naturliga skäl för de något större företagen äro mindre beroende av olikheter i företagens storlek. Detta gäl- ler såväl föreningarnas allmänna omkostnader som deras kostnader för arbe- taravlöningar. Undersökningen visar sålunda att man bl. a. genom ett för— statligande borde kunna göra ekonomiska vinster genom den rationalisering. som möjliggöres genom sammanslagning till större driftenheter.
När undersökningsmaterialet användes för en utvidgad ekonomisk jäm- förelse mellan föreningarnas detaljdistribution och den av statens vatten- fallsverk direkt bedrivna detaljdistributionen. är det svårt att draga några säkra slutsatser. Utgår man emellertid från medelvärdet för å ena sidan ett större antal föreningar representerande olika storlekar och å andra sidan vattenfallsverkets olika detaljdistributionsområden, vilka var för sig kunna vara av en motsvarande storlek, finner man att de totala omkostnaderna för distributionsföreningarnas del äro något lägre än vid den statliga detalj- distributionen. Skillnaden är dock icke större än att den tämligen väl mot- svarar de traktamentskostnader, som förekomma vid vattenfallsverkets distributionsverksamhet men icke vid föreningarnas. När det gäller kostna- derna för enbart arbetaravlöningar synas dessa snarast vara något lägre vid den statliga detaljdistributionen. Detta beror på att man där genom ratio- nellare drift kommit till ett lägre antal dagsverken per konsument och år.
Det är att märka att vattenfallsverkets detaljdistribution i denna jämfö- relse är geografiskt splittrad till ett större antal, relativt små områden, var- igenom den fulla vinsten av rationell organisation och skötsel icke ernåtts. Med hänsyn härtill och då man vidare snart torde få räkna med att utveck— lingen medför en höjning av föreningarnas kostnader såväl för administra— tion genom ökade svårigheter att erhålla frivilliga, lågt avlönade krafter härför som för utfört arbete, t. ex. genom krav på traktamentsersättningar även inom föreningsdriften, synas distributionsföreningarnas kostnader för detaljdistributionen icke i någon högre grad kunna understiga motsvarande kostnader för staten efter ett förstatligande. Det bör vid en dylik jämförelse även beaktas att den statliga verksamheten oftast medför en icke oväsentlig förbättring av kraftförsörjningens allmänna standard.
Som en slutsats torde kunna gälla att ett förstatligande, om man endast ser på kostnaderna för drift, underhåll och administration, icke borde med- föra några nämnvärda ekonomiska vare sig fördelar eller nackdelar vad be- träffar kraftförsörjningen i dess helhet. De fördelar, som kunna vinnas ge- nom ett förstatligande av detaljdistributionen, sammanhänga i främsta rum- met med att den nu rådande splittringen på ett mycket stort antal, ofta mycket små distributionsföretag skulle upphöra. Genom ett förstatligande erhållas förutsättningar för en drift och skötsel i från ekonomisk synpunkt sett lämpligt stora enheter. Dylika ekonomiska vinster kunna självfallet uppnås även genom andra rationaliseringsåtgärder än förstatligande.
Möjligheterna att vid en förstatligad kraftförsörjning bibehålla nuvarande genomsnittliga elkraftpriser skulle med ledning av ovanstående kunna be- dömas i huvudsak med hänsyn till kapitalkostnaderna, dvs. främst med be— aktande av de investeringar, som föranledas av förstatligandet.
Vad först investeringarna vid övertagandet beträffar är det uppenbart, att oförändrade självkostnader för elkraftens produktion och distribution och därmed oförändrade tariffer förutsätta, vid konstant penningvärde, in— lösen efter anläggningarnas tekniska värde. Enär övertagandet uppenbarli— gen skulle komma att ske vid ett avsevärt lägre penningvärde än som genom- snittligt rått vid anläggningarnas tillkomst och som nuvarande tariffer till stor del få anses baserade på, medför kravet på förräntning höjning av el- kraftpriset redan vid tillämpning av det tekniska värdet vid inlösningen. Härvidlag bortses från den förändrade beskattningen, vilken eventuellt skulle medföra en sänkning av kostnaderna efter förstatligandet men samtidigt ett inkomstbortfall för kommunerna. Härtill komma de kostnads- stegringar, som sammanhänga med upprustningen och rationaliseringen av distributionsapparaten.
Beträffande de fortsatta årliga investeringarna är det å ena sidan möjligt att dessa kunna minska efter ett förenhetligande på grund av anläggningar— nas rationellare handhavande och utnyttjande. Å andra sidan göra sig emel— lertid även här de ökade anspråken gällande, varför en viss total ökning i investeringar torde vara mest sannolik, även den bidragande till en prishöj- ning men samtidigt till en genomsnittlig standardförbättring.
Det är emellertid klart att en del av de prishöjningar, som skulle bli nöd— vändiga efter ett förstatligande, kunna anses oundvikliga även vid bibe— hållande av nuvarande kraftförsörjningssystem eller vid rationaliseringar genom begränsade åtgärder inom det rådande systemets ram.
Slutligen bör beaktas besparingarna beträffande verksamheten hos olika statliga myndigheter m. m., vilka vid nuvarande system ha uppgifter av främst övervakande art inom elkraftförsörjningen, men som efter ett för- statligande enligt detta huvudalternativ skulle kunna avvecklas helt eller delvis. Dessa besparingar äro emellertid i stor utsträckning enbart skenbara, enär många av hithörande arbetsuppgifter kvarstå även efter förenhetligan- det ehuru de automatiskt överflyttas till vattenfallsverket.
Olika former av begränsat förstatligande
I det föregående har behandlats ett alternativ innebärande ett praktiskt maximalt förstatligande av Sveriges elkraftförsörjning. De undantag från helförstatligandet som därvid gjorts, dvs. eldistributionen i städer över angiven storlek samt delar av industriernas kraftförsörjning, ha ansetts nödvändiga av praktiska skäl och av hänsynen till viktiga kommunala och enskilda intressen. Undantagen ha varit av den karaktär, att de ej i högre
grad inverkat på möjligheterna att nå syftet med ett helförstatligande —— bortsett från fullständig prisutjämning — nämligen att vinna största sam- hälleliga totalnytta genom att tillgodose kraftbehoven i landet på bästa sätt till lägsta kostnad och tillika åstadkomma en riktig avvägning av priset på elkraft för olika förbrukargrupper och förbrukningsändamål.
Självfallet äro olika former av delförstatligande tänkbara, genom vilka man medelst begränsade åtgärder skulle kunna nå det väsentligaste av ovannämnda syfte. Ett dylikt delförstatligande kunde inskränkas till de de— lar av kraftförsörjningsapparaten, som äro behäftade med allvarliga brister. Det kunde alternativt gå ut på att endast tillförsäkra staten sådant infly- tande på kraftförsörjningen över hela landet, att garantier vunnes för erfor- derliga förbättringar och upprätthållande av en välskött försörjning. Som delförstatligande med ovannämnda syfte kunde tänkas förstatligande av en- dast någon eller några av huvuddelarna inom elkraftförsörjningen — kraft- produktionen, fjärröverföringen och fördelningen respektive detaljdistribu— tionen — eller eventuellt mindre delar av desamma. Tänkbart vore också praktiskt maximalt förstatligande av kraftförsörjningen inom vissa delar av landet eller förstatligande av det dominerande storföretaget inom respek— tive landsdel. Som ett alternativ, syftande till att överföra den praktiskt maximala delen av landets kraftförsörjning till allmän ägo, kan även tänkas en kombination av förstatligande och kommunalisering.
I det följande skola en del närmast till hands liggande former för delför- statligande i någon mån diskuteras. Några ekonomiska bedömanden göras överhuvudtaget icke i detta sammanhang.
Förstatligande av enbart detaljdistributionen på egentliga landsbygden
Om man vill begränsa förstatligandet till de delar av kraftförsörjnings- apparaten, där uppenbara brister nu föreligga, synes det från vissa synpunk- ter sett ligga närmast till hands att föreslå förstatligande av enbart detalj- distributionen på egentliga landsbygden. Detta innebär sålunda att orts- näten och de från dessa matade lågspänningsnäten, tillhöriga såväl större som mindre distributionsföretag med landsbygdsdistribution, skulle över- föras till statens ägo. Kraftproduktionen, överföringen på stamlinje-, lands- linje— och bygdenäten samt distributionen inom städer och andra större tätorter skulle i huvudsak lämnas oförändrad, dvs. i stor utsträckning hand- has av kommunala och enskilda företag. Även om genom ett förstatligande av enbart detaljdistributionen på landsbygden möjligheter skulle skapas att komma till rätta med de nu mest besvärande problemen är det uppenbart, att det skulle bereda stora svårigheter att genomföra ett dylikt projekt och att, om så kunde ske, nya svårbemästrade problem skulle uppstå.
Flertalet av de större detaljdistribuerande företagen äga överföringsnät av landslinje- och bygdekaraktär och i stor utsträckning även produktions-
anläggningar. De olika anläggningsdelarna utgöra för dessa företag vanligen kompletterande delar av företaget i sin helhet, oumbärliga för ett affärs— mässigt handhavande och en rationell drift och skötsel av detsamma. Att överlämna detaljdistributionen utan att samtidigt överlämna den övriga verksamheten för kraftproduktion och överföring skulle med hänsyn härtill och även av organisatoriska skäl för dessa företag som regel bereda stora olägenheter. Undantag kunna dock utgöras av bl. a. sådana industriföretag, där detaljdistributionen är en biverksamhet. Med hänsyn till oundvikliga skadeersättningar skulle med säkerhet en inlösen till staten ställa sig för— hållandevis dyrbar.
Att på ett rationellt sätt bedriva detaljdistribution inom områden, som vore isolerade från det egna överföringsnätet, skulle även för staten med- föra avsevärda olägenheter. Råkraften skulle behöva transiteras över eller köpas från utomstående kraftföretag med därav följ ande avräkningsproblem och skötseln av anläggningarna skulle icke kunna ordnas lika rationellt och ekonomiskt, som då den samordnas med verksamheten på landslinje- och bygdenäten. Förstatligande av detaljdistributionen inom dylika områden finge därigenom betraktas som mindre lämpligt, låt vara att man automa- tiskt kunde få en viss kontroll på den statliga verksamhetens ekonomi inom nämnda områden. Ovannämnda synpunkter gälla naturligtvis icke de mind— re detaljdistributionsföretag, som erhålla sin råkraft från statens vattenfalls- verk. Förstatligande av dylika företag förekommer redan nu i viss omfatt- ning och utgör ett led i vattenfallsverkets, liksom andra storföretags, av rationaliseringsskäl motiverade övertagande av återförsäljande, mindre bär— kraftiga småföretag.
F örstatligande av enbart kraftproduktionen, fjärröverföringen
och fördelningen
Vid sidan om förut behandlade alternativ av delförstatligande kan även ett förstatligande av enbart produktionen samt överföringen på stamlinje—, landslinje- och bygdenäten tänkas. Motivet för ett dylikt alternativ skulle vara, att endast de delar av kraftförsörjningsapparaten, vilka ha större be- tydelse ur rikssynpunkt, skulle tillföras staten, som härigenom skulle till- försäkras ökat inflytande på kraftförsörjningen inom hela landet. Staten skulle då erhålla större möjlighet än nu att övervaka även detaljdistribu- tionens utveckling inom de landsdelar, som nu behärskas av enskilda stor- kraftföretag. För ett dylikt statligt inflytande kunde det eventuellt vara tillfyllest att staten handhade den mera betydelsefulla delen av fjärröver- föringen och sålunda övertoge de viktigare icke-statliga stamlinjerna och landslinjerna jämte därifrån matade transformatorstationer.
Statens vattenfallsverk är för närvarande det dominerande storkraftföre- taget inom större delen av mellersta Sverige samt inom stora delar av Norr-
land. Även inom dessa landsdelar handhas emellertid detaljdistributionen — — med undantag för bl. a. områden i övre Norrland —— i huvudsak av kom- munala (i städerna) samt enskilda distributionsföretag. I sin egenskap av råkraftleverantör kan vattenfallsverket, speciellt i tekniska frågor, utöva ett visst inflytande på dessa företag, särskilt landsbygdens distributions- föreningar. Även om detaljdistributionsförhållandena enbart härigenom icke i kunnat bli idealiska är det dock uppenbart att vattenfallsverkets inflytande i på senare tid åstadkommit bättre förhållanden rörande landsbygdens el- kraftförsörjning inom ovannämnda landsdelar än som råder inom stora delar av landet i övrigt.
I likhet med vad som sagts i föregående avsnitt kan det emellertid kon- stateras, att möjligheterna att skilja kraftproduktionen och delar av kraft- överföringen från detaljdistributionen vid flertalet större detaljdistribueran- de företag äro begränsade. Företagen skulle härigenom i många fall stympas på ett för den fortsatta verksamheten ödesdigert sätt. Kostnaderna för en dylik omorganisation skulle under alla förhållanden med hänsyn till ound- vikliga skadeersättningar ställa sig förhållandevis höga. Givet är dock att dessa olägenheter skulle reduceras i samma mån som förstatligandeåtgär— derna begränsades till lättare avskiljbara men för det statliga inflytandet be— tydelsefulla delar av stamlinje— och landslinjenäten.
F örstatligande företagsvis eller områdesvis
De alternativ av partiellt förstatligande, som torde erbjuda minsta svårig— heter vid det praktiska genomförandet samtidigt som huvudsyftet i stort sett skulle kunna uppnås, är förstatligande av vissa dominerande storkraft- företag eller, för att gå ett steg längre, praktiskt maximalt förstatligande inom vissa delar av landet. Motivet för den förstnämnda, mera begränsade åtgärden skulle vara att tillförsäkra staten önskvärt inflytande på detalj— distributionen inom de landsdelar, där kraftförsörjningen f. n. är mindre rationellt ordnad eller där förhållandena i övrigt oundgängligen påkalla åtgärder. Statens vattenfallsverk skulle därigenom utöka sitt arbetsområde geografiskt sett men bibehålla i huvudsak samma verksamhet som hittills. De återförsäljande mindre distributionsföretagen inom de nya områdena skulle beredas möjlighet till samma kundtjänst från vattenfallsverkets sida som nu åtnj utes av verkets kundföretag. Fördelen med detta alternativ fram- för de föregående år, att någon stympning av nuvarande företag ej behöv- de ske.
De mera vittgående åtgärderna att i praktiskt maximal omfattning för— statliga kraftförsörjningen inom de delar av landet, där det för närvarande råder otillfredsställande förhållanden, kan sägas överensstämma med det i detta kapitel först behandlade alternativet, dock att takten här skulle göras helt beroende av förhållandena inom de olika kraftförsörjningsområdena.
Kombinerat förstatligande och kommunalisering
En kombination av förstatligande och kommunalisering av Sveriges el— kraftförsörjning skulle i princip gå ut på, att kraftproduktionen och fjärr- överföringen skulle omhänderhas av staten medan detaljdistributionen skulle omhänderhas av vederbörande kommun, varigenom elkraftförsörj— ningen i sin helhet —— dock med samma undantag rörande industriernas kraftförsörjning, som angivits tidigare —— skulle övergå i allmän ägo. Röran- de kommunernas inflytande på elkraftförsörjningen och därmed samman— hängande problem, såsom den i 1902 års lag stadgade vetorätten mot fram- dragande av ledningar inom område, för vilket finnes stadsplan eller bygg- nadsplan etc., önskvärdheten av ökat kommunalt inflytande på elkraftför- sörjningen samt kommunernas allmänna lämplighet och kompetens att. handha kraftdistributionen, hänvisas i detta sammanhang till kap. 12. El— kraftutredningens på s. 276 uttalade uppfattning, att varje kommun, så långt det är möjligt och förenligt med en från allmän synpunkt sett ratio— nell utveckling av elkraftförsörjningen, bör tillförsäkras skäligt inflytande på den lokala distributionen inom kommunens område, skulle självfallet helt tillgodoses genom en kommunalisering av detaljdistributionen.
Även om vissa fördelar kunde vara att vinna genom ovannämnda kommu- nalisering står det emellertid klart, att ett dylikt alternativ även erbjuder en del speciella svårigheter. Det kan ifrågasättas om de särskilda kommu- nerna som regel vore lämpliga distributionsenheter för en rationellt ordnad detaljdistribution. Kommunerna ha visserligen genom kommunsammanslag- ningen såväl geografiskt som befolkningsmässigt blivit så stora enheter, att de bättre än flertalet nuvarande småföretag skulle kunna organisera och driva en välordnad detaljdistribution. Å andra sidan är det emellertid klart, att distributionsområdena ur ekonomisk och teknisk synvinkel oftast borde vara ändå större och framför allt att i många fall starka hinder möta för att samordna gränserna dem emellan med kommungränserna. Gränserna för lämpliga distributionsområden äro nämligen i första hand beroende av. förutom de geografiska förhållandena och bebyggelsen, elförbrukningens karaktär och utbredning samt de råkraftmatande överföringslinjernas sträckning. De befintliga detaljdistributionsnäten äro därigenom ej utfor— made så, att de i högre grad överensstämma med vare sig tidigare eller nu gällande kommungränser.
Ett överförande av detaljdistributionen i kommunal ägo skulle med hän— syn härtill i många fall medföra irrationella ombyggnader av nuvarande distributionsnät, såvida icke överenskommelser mellan grannkommuner om leveranser inom ifrågavarande gränsområden träffades eller också angrän- sande kommuner samarbetade med varandra och bildade gemensamma dist— ributionsorgan. Sistnämnda möjlighet, som kunde realiseras antingen genom bildande av kommunalförbund eller av aktiebolag med berörda kommuner som aktieägare, skulle sannolikt, med hänsyn till det förut sagda, från tek-
nisk och ekonomisk synpunkt vara att föredraga, enär de samgående kom— munerna ofta gemensamt kunde utgöra lämpliga distributionsområden. Ett sådant alternativ för rationalisering av distributionsverksamheten i speciella fall bör givetvis icke underkännas under förutsättning bl. a. att de sam— gående kommunernas ekonomiska mellanhavanden kunde ordnas på till- fredsställande sätt.
Till nackdelarna med ett kombinerat förstatligande och kommunalisering av ellu'aftförsörjningen enligt ovan får även räknas de praktiska svårighe— terna vid genomförandet. Vid avvecklingen av ett större detaljdistribueran— de företag skulle olika delar av detsamma vid en och samma tidpunkt över- tagas av staten respektive ett flertal kommuner. Samordningen härav torde i de enskilda fallen erbjuda en mängd svårigheter av olika slag och kan måhända ofta lösas endast på så sätt, att staten i första hand inlöser hela företaget för att därefter överlåta olika delar av detsamma till vederbörande kommuner.
Elkraftutredningens bedömning av förstatligandefrågan
Några allmänna synpunkter på de för- och nackdelar, som ett förstat— ligande av elkraftförsörjningen kan tänkas leda till, ha redan behandlats i detta kapitel på sidorna 2338—4341 efter det att gränsdragningen för det praktiskt maximala förstatligandet blivit gjord i kapitlets första avsnitt. 1 de efterföljande avsnitten ha därefter förstatligandets organisatoriska och ekonomiska problem upptagits till en kortfattad behandling, varvid de betydelsefullaste konsekvenserna av ett förstatligande i större eller mindre omfattning ytterligare något ha diskuterats.
Om ett förstatligande skulle bli aktuellt är det tämligen givet att det skulle ske genom en utvidgning av statens vattenfallsverk. Såväl det prak- tiskt maximala förstatligandet, sådant dct har definierats på s. 338, som vissa former av begränsat förstatligande skulle organisatoriskt sett mycket väl kunna genomföras och skulle med säkerhet leda till en väsentlig för- bättring av elkraftförsörjningen, där allvarligare brister nu råda, samt en utjämnad och överlag god distributionsstandard. Kostnaderna härför skulle emellertid bli högst betydande —— främst beroende på de höga kostnader för statsförvärven, som man finge räkna med. Man finge sannolikt förut- sätta avsevärda prishöjningar för den elektriska kraften inom landsbygdens huvuddel, även om den genom förstatligandet möjliggjorda prisutjämningen skulle medföra prissänkningar inom stora områden. Någon fullständig pris— utjämning mellan tätort och glesbygd skulle ej heller det praktiskt maxima- la förstatligandet medföra, enär den ur kostnadssynpunkt gynnsamma stadsdistributionen även i det alternativet skulle till större delen lämnas utanför förstatligandet. Tvärtom skulle kostnadsökningen för landsbygds- distributionen öka differensen mellan stad och landsbygd.
Enligt elkraftutredningens uppfattning äro flertalet av de fördelar, som skulle kunna vinnas genom ett förstatligande, av den art att de även kunna uppnås genom rationaliseringsåtgärder inom det nuvarande kraftförsörj— ningssystemets ram. De sammanhänga nämligen med distributionens omor— ganisation och bildandet av jämförelsevis stora, ekonomiskt bärkraftiga driftenheter med tillgång till erforderlig sakkunnig personal. Nackdelarna med förstatligandet äro dessutom av den art och storlek, att de måste få stort inflytande på frågans bedömande. Det finnes enligt elkraftutredningen ingen anledning att för den erforderliga rationaliseringen av kraftförsörj- ningen tillgripa ett vittgående förstatligande med bl. a. dess ekonomiska konsekvenser, så länge andra rationaliseringsmetoder finnas, som kunna leda till likvärdiga resultat i fråga om upphävandet av nu rådande brister.
Det är emellertid givet att även de metoder för kraftförsörjningens ratio- nalisering, som icke bygga på ett systematiskt förstatligande, i många fall kunna leda till att smärre distributionsföretag övertagas av statens vatten— fallsverk, nämligen i de fall då detta visar sig vara den lämpligaste lösningen på de lokala rationaliseringsproblemen. Vid ett sådant övertagande hör ver- ket endast betraktas som ett av de befintliga stora och välskötta distribu- tionsföretagen.
Det förtjänar att i detta sammanhang även beaktas, att ett förstatligande måste medföra ett icke oväsentligt inkomstbortfall genom minskade skatte- inkomster för de kommuner, som nu erhålla skatt från de enskilda kraft- företagen.
Kap. 19. Elkraftförsörjningens rationalisering genom
andra åtgärder än förstatligande. Förslag
Elkraftutredningen behandlar i detta kapitel det huvudalternativ till el- kraftförsörjningens rationalisering genom begränsade åtgärder inom det nuvarande systemets ram, vilket samtidigt utgör utredningens förslag i huvudfrågan.
Enär detta huvudalternativ bygger på minsta möjliga ingrepp i nuvarande förhållanden har det ansetts lämpligt att inledningsvis belysa hittillsvaran— de och sannolika framtida utvecklingslinjer vid rådande system samt att därefter översiktligt redogöra för mål och medel för en begränsad statlig medverkan till en rationalisering. Efter en dylik behandling anföras några allmänna synpunkter på genomförandet av denna rationalisering, vars vik- tigaste led består i att åstadkomma lämpliga distributionsenheter.
Rationaliseringen avser främst att genom erforderlig omorganisation bilda distributionsföretag, som ha möjligheter och nödiga resurser att i huvudsak på egen hand ombesörja en framtida fullgod elkraftförsörjning. I ett sär- skilt avsnitt redogöres i stora drag för de ökade anspråk, som böra ställas på dessa rationellt ordnade företag.
Med ovannämnda underlag behandlas därefter frågan om vilken verk- samhet staten bör utöva dels för elkraftförsörjningens rationalisering, dels också för upprätthållandet därefter av en rationellt ordnad elkraftförsörj— ning. Ett förslag till organisation för den statliga verksamheten framlägges. Dessutom lämnas en uppställning över kostnaderna under rationaliserings- perioden. Slutligen framföras en del synpunkter på frågan om finansie- ringen av den verksamhet, som sålunda har avhandlats.
Med hänsyn till räckvidden av de förslag till ändringar i Sveriges elkraft- försörjning, som här framläggas, och den självklara nödvändigheten av en anpassning av de slutliga reglerna till de kompletterande synpunkter, som framkomma under den efterföljande bearbetningen av detta betänkande, har elkraftutredningen icke ansett det nödvändigt eller ens ändamålsenligt att i denna framställning gå alltför långt i detalj. Såväl de i detta kapitel lämnade redogörelserna för rationaliseringens genomförande och den stat- liga verksamheten som de framlagda författningsförslagen äro därför i viss män att betrakta som principförslag. Behandlingen torde vara tillräckligt ingående för att möjliggöra ett ställningstagande i princip, varefter detalj- arbetet utan svårighet bör kunna slutföras.
vid rådande system
Den hittillsvarande utvecklingen på elkraftförsörjningens område har i stor utsträckning fått ske utan starkare ingrepp från statens sida i de en— skilda företagens näringsfrihet. Frånsett vattenlagens bestämmelser om vattenkraftens tillgodogörande ha de statliga föreskrifternas främsta syfte varit att tillgodose kravet på säkerhet mot elektricitetens farliga verkningar. Vid tillkomsten av nya ledningar har vidare prövats, om än med stor åter— hållsamhet, behovet och planmässigheten av dessa. Beträffande de bestående företagens drift och ekonomiska förhållanden har statens reglerande verk- samhet, bortsett från åtgärder ur säkerhetssynpunkt, i stort sett begränsats till att för vissa fall åstadkomma skälig prissättning, varvid vederbörlig hän— syn tagits till företagets självkostnader. Det nu rådande systemet, enligt vil- ket det allmännas intressen tillgodoses genom begränsningar av den enskil- des rätt utan att denna rätt helt åsidosättcs, kan i stora drag sägas vara kännetecknat av tävlan och samverkan mellan det privata, det kommunala och det statliga initiativet. Företag av olika organisation och storlek ha vuxit upp sida vid sida, varvid växlande metoder för kraftförsörjningens ordnande under skilda förutsättningar blivit prövade. Den omständigheten att Sverige ligger bland de främsta av världens länder i fråga om elektrifie- ringens nuvarande utbredning och standard synes utgöra belägg för, att detta system i stort sett varit fördelaktigt. Med hänsyn bl. a. härtill kan det vara av intresse att söka bedöma, huru den framtida utvecklingen i stora drag kan väntas te sig med bibehållande av nuvarande fria former.
Om kraftförsörjningen, betraktad som näringsgren, skall ha möjlighet att under en fri utveckling bestå med sina olika organisationsformer ford- ras, att balans i ekonomiskt avseende råder mellan de skilda kraftföretagen. Om denna balans i väsentlig mån rubbas komma de svagare företagen att få allt större svårigheter att fortleva. Även om ekonomisk svaghet hos ett företag kan vara betingad av högst olikartade faktorer torde denna dock i allmänhet sammanhänga med att företaget är för litet. Småföretag, som icke ha möjlighet att utöva en god eltjänst med rimliga tariffer, komma därför så småningom enligt utvecklingens egna lagar att försvinna. Den ställning av monopolkaraktär, som distributionsföretagen i praktiken intaga, kan visserligen fördröja en sådan utveckling, Å andra sidan utgör dock det allmän— hetens intresse, som får sitt uttryck i konsumenternas krav på likställighet mellan olika orter i fråga om god krafttillgång och låga priser, en naturlig drivkraft för utvecklingen mot större och mera rationella enheter. Det är exempelvis antagligt och har redan bestyrkts av den nuvarande utvecklings— tcndensen, att framläggandet av standardtariffer, som antagas och införas av de stora och ledande kraftföretagen, indirekt kan bidraga till en sådan utveck- ling, alldenstund vissa småföretag med svag ekonomi eller mindervärdiga
distributionsnät måste finna sig ur stånd att införa dessa tariffer med till— lämpning av avgifter, som stå i rimlig proportion till motsvarande avgifter på andra håll, och att företagsägarna därför så småningom, eventuellt efter konsumenternas påtryckningar, finna det praktiskt nödvändigt att företagen avvecklas som självständiga enheter. Statens reglerande inflytande, bl. a. genom säkerhetskontroll, behovsprövning och prisreglering, utgöra faktorer som kunna verka i samma riktning.
Med dessa'utgångspunkter finnes skäl antaga att den rådande tendensen skall fortsätta och sålunda de större och ekonomiskt starkare företagens sektor inom kraftförsörjningen successivt vidgas. Problemet skulle närmast kunna sägas vara hur snabb denna utveckling utan någon direkt påverkan utifrån skulle vara och hur stora de olägenheter skulle bli, som samman— hänga med ett bibehållande under längre eller kortare tid av otillfredsstäl- lande förhållanden eller en ytterligare, ehuru övergående, försämring av dessa.
Vad särskilt beträffar statens andel i kraftförsörjningen kan bl. a. den nya lagstiftningen om expropriation av vattenkraft och uttalandet i 1946 års statsverksproposition att staten borde äga samtliga nya linjer med över 200 kV spänning väntas leda till en än mer dominerande ställning för staten när det gäller produktion och kraftöverföring. Statens direkta detaljdistribu- tion torde komma att även i fortsättningen vidgas genom övertagandet av mindre distributionsföretag.
För de enskilda storföretagens del kan som en följd av statens ökade in- flytande och svårigheten att förvärva ytterligare vattenkraft en viss stagna- tion påräknas på produktionens och kraftöverföringens område. Däremot är det sannolikt att sektorn för storföretagens egen distributionsverksamhet kommer att vidgas genom fortsatt övertagande av småföretag.
Den kommunala verksamheten på kraftförsörjningens område, som hu— vudsakligen gäller distribution inom städer och andra större tätorter, har en rättslig förmånsställning grundad på dels kommunernas beslutanderätt i fråga om ledningars framdragande inom publik mark, dels den rättsligt fastslagna principen att en kommuns elförsörjning anses som en angelägen- het, vilken kommunen är behörig att omhänderha. Efter den nya kommun- indelningens genomförande kan ett ökat intresse även från landskommu— nernas sida att själva utöva distributionen möjligen förväntas.
För de ekonomiska föreningarna och liknande distributionsföretag på landsbygden blir den framtida utvecklingen i hög grad beroende av å ena sidan deras funktionsduglighet med hänsyn till ekonomi och teknisk stan— dard, sammanhängande bl. a. med vilken storlek företagen ha eller kunna få genom lokala sammanslagningar, och å andra sidan intresset av lokal självverksamhet i detaljdistributionsfrågor.
Om de här skisserade utvecklingstendenserna summeras kan i stort sett sannolikheten sägas tala för, att på produktionens och kraftöverföringens
område särskilt den statliga inflytelsesfären kommer att expandera samt att på detaljdistributionens område en fortsatt tendens till utvidgning av de större kraftföretagens, inklusive statens, direktdistribution kommer att göra sig gällande, dock i högre eller lägre grad motverkad av de kommu- nala företagens intresse av lokal självbestämmanderätt liksom av smärre kooperativa och privata företags intresse av att behålla distributionsverk— samheten och vidtaga nödiga åtgärder härför. Det bör tilläggas att möjlig— heten av sammanslagning mellan två eller flera småföretag—inbördes till en större och mera rationell men likväl lokalt betonad enhet åtminstone hittills i praktiken sällan har utnyttjats.
Det måste konstateras att en fri utveckling av detta slag, även om den förr eller senare kan leda till en i huvudsak tillfredsställande elkraftför- sörjning, under en mellanperiod dock kommer att kännetecknas av mycket bristfälliga förhållanden framför allt inom landsbygdsdistributionen i stora delar av vårt land. Denna mellanperiod kommer med säkerhet att bli av sådan varaktighet och bristerna av sådan storlek, att det måste anses som i hög grad angeläget att genom särskilda åtgärder påskynda och påverka utvecklingen i önskvärd riktning.
Mål och medel vid statlig medverkan för rationalisering utan förstatligande
Som framhållits i kap. 17 böra strävandena beträffande elkraftförsörj- ningens framtida ordnande åsyfta, att säkerställa en fortsatt gynnsam ut- veckling i fråga om kraftproduktionen och kraftens överföring till de lokala distributionsområdena samt att genomgående rationalisera distributionen. Den sistnämnda frågan är den utan jämförelse mest komplicerade och mest omfattande.
Målet för en rationalisering av distributionen bör vara, att i möjligaste mån undanröja ifrågavarande hinder och samtidigt bevara de väsentliga värden, som ligga i det nuvarande systemet med såväl statliga och kom- munala som privata företag i inbördes tävlan och samverkan. En grund- orsak till de påvisade bristerna inom detaljdistributionen på landsbygden — otillräcklig sakkunskap, undermåliga nät, olämpliga tariffer, alltför stora olikheter för konsumenterna osv. — är att ett stort antal distributions- företag sakna förutsättningar för en självbärande verksamhet. Uppenbart är exempelvis att småföretag och glesbygdsföretag icke ha samma möjlig- heter som storföretag och tätortsföretag att med tillämpning av rimliga ta- riffer och utan ekonomiskt stöd utifrån bli ekonomiskt bärkraftiga. En viktig synpunkt vid rationaliseringssträvandena blir sålunda, att söka i möjligaste mån tillgodogöra sig stordriftens fördelar med bibehållande av det enskilda initiativet och den lokala självbestämmanderätten och att skapa bättre och mera likvärdiga förutsättningar för distributionsföretagen på
landsbygden och därmed utjämnade villkor för kraftens tillhandahållande till konsumenterna.
De närmast till hands liggande medlen för staten att avhjälpa eller mildra bristerna inom elkraftförsörjningen vid nuvarande system äro, att författ— ningsmässigt eller såsom särskilda koncessionsvillkor lämna ytterligare fö- reskrifter och villkor för rätten att bedriva eldistribution, att tillgodose behovet av sakkunnig rådgivning i elkraftfrågor, att främja eldistributionen genom ekonomiskt stöd i form av lån och bidrag i behövlig utsträckning ävensom att i erforderlig mån ombilda och förstärka ue statens organ, vilka ha överinseende över elkraftförsörjningen. När det gäller att komma till rätta med det problem, som ligger i landsbygdsdistrihutionens historiskt betingade splittring i en mängd irrationella småföretag, synes ingen annan lösning möjlig, bortsett från förstatligande, än att sammanföra dem inbör- des eller med andra, större företag av enskild eller allmän karaktär.
Som ett huvudalternativ till avhjälpande av nuvarande brister inom el- kraftförsörjningen genom begränsade åtgärder kan sålunda uppställas ett förslag, innefattande rationalisering i vidsträckt bemärkelse inom det nu— varande systemets ram genom vidgad statlig kontrollerande, reglerande, rådgivande och stödjande verksamhet i huvudsakligt syfte, förutom att ga— rantera en fortsatt gynnsam utveckling beträffande elkraftens produktion och överföring till de lokala distributionsområdena, att organisatoriskt sam- ordna distributionsföretagen till ekonomiskt bärkraftiga och jämväl i övrigt lämpliga enheter samt att vid behov underlätta tillkomsten och beståndet av rationella kraftförsörjningsanläggningar.
För rationaliseringsuppgiftens handhavande har elkraftutredningen förut- satt ett särskilt statligt organ. De närmare motiven härför framgå av det följande. Ett ställningstagande till hur det statliga organet skall utformas till storlek och typ 111. m. blir direkt beroende av hur lång rationaliserings- perioden skall tänkas bli.
Med hänsyn till angelägenheten att åstadkomma tillfredsställande kraft- försörjningsförhållanden på landsbygden —— bl. a. ur befolknings- och nä- ringspolitiska synpunkter _ är det önskvärt att de angivna målen realise- ras så snart som möjligt. Om genomförandet av programmet utsträckas över en längre tid måste man räkna med att utvecklingen i många fall kan leda till organisatoriska förändringar, som icke äro till nytta för en fram- tida rationell utveckling med dess krav på översiktlig planering.
Å andra sidan kan man av praktiska skäl icke forcera utförandet av ra- tionaliseringsarhetet i alltför hög grad. En ökning av investeringarna mås- te begränsas till vad som kan anses möjligt med hänsyn till ekonomiska förhållanden och övriga trängande investeringsbehov, låt vara att en riktig elkraftförsörjning är en av grundförutsättningarna för en sund ekonomisk utveckling. Utbildningen av yrkeskunniga montörer är även en fråga som i detta sammanhang får beaktas, likaså frågor som ha sammanhang med
tillgången till övrig arbetskraft samt materialförsörjningen. Med hänsyn till bosättningslokaliseringen, som bl. a. torde bli beroende av jordbruks- planeringen, synes en samverkan i tid och rum icke möta svårigheter.
Vid ett övervägande av de på denna fråga inverkande faktorerna har elkraftutredningen funnit rimligt och möjligt att som arbetshypotes utgå från en rationaliseringsperiod av femton å tjugo år.
Finansieringen av den statliga verksamheten för elkraftförsörjningens rationalisering och det erforderliga ekonomiska stödet för distributions— nätens upprustnifig kan enligt elkraftutredningens mening ordnas genom kraftförsörjningen själv (se mera härom i det följande).
Distributionens omorganisation genom bildande av bärkraftiga distributionsföretag
En grundläggande förutsättning för att —— vid ett alternativ med bibehål— lande i princip av det nuvarande systemet — detaljdistributionen av elkraft på landsbygden allestädes skall bli välordnad är, såsom förut framhållits, att de lokala distributionsföretagen äga en för rationell drift lämplig stor— lek. Saneringsåtgärderna böra därför syfta till att ersätta förefintliga irratio— nella småföretag med lämpliga, större enheter.
I kap. 17 har redan framlagts synpunkter på vilken minsta storlek hos de självständiga distributionsenheterna som man därvid bör sträva efter. Det har framhållits att denna minimistorlek under normala förutsättningar bör kunna sättas till i runt tal 15 000 normaltariffenheter, motsvarande om- kring 2000 förbrukare eller ett geografiskt område med omkring 7000 invånare, men det har också nämnts att dessa siffror endast kunna utgöra grova riktvärden och att hänsynen till de lokala förhållandena kunna för- anleda, att man i olika fall bör räkna med högst betydande avvikelser från nämnda riktvärden. Det är emellertid uppenbart att en omorganisation efter denna huvudregel kommer att få en mycket stor räckvidd för landsbygds- distributionen, i det att praktiskt taget alla distributionsföretag måste bli berörda, flertalet på så sätt att de måste upphöra och ingå i befintliga eller nybildade större enheter, de övriga i viss mån även tätortsföretag — i stor utsträckning därigenom att de på ena eller andra sättet måste med— verka i omorganisationen av kringliggande företag.
Det genomsnittliga antalet förbrukare per företag, som handhar detalj— distribution på landsbygden, är f. n. ungefär 330. Enbart med en höjning av den genomsnittliga företagsstorleken till 2 000 förbrukare per företag skulle antalet företag reduceras från nuvarande ca 2 750 till ca 450.
Självfallet kan det uppställda målet icke nås endast genom en omorganisa- tion av småföretagen utan denna måste i allmänhet förknippas med upp- rustning av näten, ändrad taxepolitik osv. Närmast behandlas i det föl— jande frågan om den organisatoriska samordningen av småföretagen.
Ett flertal alternativa principlösningar kunna ifrågakomma vid en ratio- nalisering genom samordning av distributionsföretag. Man kan tänka sig att sådana företag, som vid prövning från fall till fall befinnas med hän- syn till förbrukarantal, årsomsättning, tekniska och ekonomiska förhållan— den, utvecklingsmöjligheter m. m. icke äga förutsättningar för ändamåls— enlig verksamhet vid normal detaljprisnivå, inlösas och att distributionen övertages 1) av de ledande storföretagen, vart inom sitt försörjningsområde, 2) av vederbörande kommuner eller av kommunala samorganisationer eller 3) av annat lämpligt förefintligt eller för ändamålet bildat företag av mer eller mindre lokal karaktär. Ur rent teknisk-ekonomisk synvinkel skulle man otvivelaktigt böra efter— sträva mycket stora företag. Av de angivna alternativen vore med denna ut— gångspunkt det förstnämnda att föredraga. Åtskilliga skäl, som tidigare delvis åberopats såsom argument mot förstatligande, tala dock för att en- heter av mera begränsad storlek böra så långt det är möjligt eftersträvas, bl. a. önskvärdheten av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestäm— manderätt i detaljdistributionsfrågor. Härtill kommer synpunkten att man icke onödigtvis bör göra ingripanden i bestående förhållanden. Som ett argument mot det andra alternativet, innebärande en generell kommunali- sering av landsbygdsdistributionen, kunna tekniska svårigheter åberopas, alldenstund de befintliga detaljdistributionsnäten oftast sträcka sig Över kommungränserna. Det tredje alternativet, som närmast åsyftar att sam— manföra flera småföretag inbördes till enheter av lokal karaktär, synes så- lunda vara det i princip mest naturliga. Möjligt är givetvis att allt efter om- ständigheterna på olika håll tillämpa skilda alternativ, varvid självbärande verksamhet, tillfredsställande teknisk standard och ett någorlunda enhet— ligt pris bör eftersträvas.
En prövning av småföretagens ändamålsenlighet måste ske från fall till fall och år en ömtålig fråga, vars behandling kräver oväld, goda tekniskt- ekonomiska insikter och förmåga av god överblick. En dylik prövning måste bli betydligt mera ingående än den, som f. n. verkställes inom kommerskol- legium vid handläggning av koncessionsärenden. Det förutsättes, att pröv— ningen skall tillkomma ett centralt statligt organ av ändamålsenlig storlek och uppbyggnad. För att omorganisationen av detaljdistributionen skall bli ändamålsenlig synes det statliga centralorganet böra för ett större område, exempelvis en ur kraftförsörjningssynpunkt någorlunda avgränsad lands— del, uppgöra en plan för ett system av lämpliga distributionsenheter och i samband därmed i princip fastställa, vilka företag som böra helt eller delvis inlösas och Vilka befintliga eller nybildade företag, som böra övertaga distri— butionen i fråga.
I samband med behandlingen av ett rationaliseringsprojekt, varvid så—
lunda en mer eller mindre genomgripande omorganisation av ett antal dist- ributionsföretag överväges, bli som regel även frågor rörande distributions— nätens tekniska upprustning aktuella. Behovet av dylika nätupprustningar och önskvärdheten att kunna lämna ekonomiskt stöd härför ha ingående behandlats i kap. 11, där bl. a. elkraftutredningens tidigare framlagda för- slag i denna fråga refererats. Det har där framhållits att stödåtgärderna för nätupprustningar böra samordnas med rationaliseringssträvandena, berö- rande bl. a. sammanslagningar av för små företag. Det förslag som fram— lades den 26 januari 1953, det s. k. provisorieförslaget, avsåg att möjliggöra att snabbt igångsätta den mest angelägna upprustningsverksamheten inom landsbygdsnäten. Det var vid förslagets framläggande uppenbart, att man genom en samordning mellan ekonomiska stödåtgärder och organisatoriska rationaliseringar ändock icke under den provisoriska stödverksamheten helt kunde taga hänsyn till det stora behovet av rationaliseringsåtgärder, främst därför att det för uppgiften lämpade statliga organet för en rationaliserings- verksamhet i större skala icke fanns. Förutsättningar för att genom en sam— ordning och förhållandevis måttlig utvidgning av befintliga organ skapa ett dylikt rationaliseringsorgan torde emellertid finnas nu.
Det är sålunda givet att det förutnämnda statliga centralorganet även bör handlägga frågorna rörande ekonomiskt stöd för elkraftförsörjningen och därvid samordna dessa frågor med sin övriga verksamhet.
Svårigheter vid omorganisationen
En lagstiftning, som under alla förhållanden förmår framtvinga en sain— inanslagning mellan olika företag, torde icke efter svenska rättshegrepp kunna åstadkommas. Det kan nämligen icke anses förenligt med våra rätts- principer att tvinga någon enskild person eller organisation att övertaga ett företag eller att driva en rörelse, som vederbörande aldrig varit eller sökt bli ägare till. En sammanslagning förutsätter en önskan och vilja hes det enskilda företaget (övertagande företag, i det följande betecknat A—före- tag) att övertaga ett annat företag, som prövats sakna förutsättningar för rationell drift (i det följande betecknat B—företag) med tillhörande egen— dom och rörelse samt att vidtaga de åtgärder därför, som äro nödiga. Det första villkoret för att en sammanslagning skall kunna ifrågakomma synes därför vara en begäran från ett A-företag att få övertaga B-företaget. Före- ligger en sådan begäran från A, men vägrar B att uppgå i A, synes däremot inga principiella hinder möta mot att, om så ur samhällsnyttans synvinkel befinnes påkallat, ålägga B att mot ersättning avstå sitt företag till A. Här- vid bortses tills vidare från det hinder för ett sådant åläggande, som kan grundas på koncessionen under löpande tillståndsperiod.
Av det sagda framgår att en sammanslagning till lämpliga enheter kan försvåras genom en vägran från ett enskilt A-företag att övertaga ett B-före—
tag enligt normala inlösningsregler. En tänkbar möjlighet är att införa skyl- dighet för staten eller vederbörande kommun att i dylikt fall inlösa B-förc- laget. För statens del skulle detta kunna medföra att vattenfallsstyrelsen finge övertaga småföretag, som låge helt utanför dess eget försörjnings— område. Dylika statliga småföretag måste under sådana förhållanden dri- vas isolerade och sålunda icke rationellt. En utarrendering av det stats- inlösta B-företaget till det A-företag, som vägrat inlösa detsamma, kan icke förutsättas komma till stånd på skäliga villkor. Att vederbörande kommun ålägges inlösningsskyldighet i dylika fall skulle överensstämma med bedöm— ningen av detaljdistribution såsom en kommunal angelägenhet, men torde kunna ifrågasättas endast om kommunen får företrädesrätt till distributio— nen jämväl inom andra delar av kommunområdet. Skulle ett visst föresla— get A—företag vägra inlösa ett B—företag står emellertid stundom den möjlig- heten öppen att ett annat, eventuellt ett nybildat A-företag, tillerkännes rätt att inlösa B-företaget och — om det befinnes erforderligt _ även det väg— rande A—företagets ledningsnät helt eller delvis.
Svårigheten att i ett givet fall på frivillighetens väg kunna åstadkomma en önskvärd sammanslagning är givetvis i hög grad beroende av vilka olik- heter i ekonomiskt hänseende, som råder mellan de olika företagen, och vilka ekonomiska vinster eller förluster, som företagen och konsumenterna komma att göra genom sammanslagningen. Eftersom sammanslagningen vanligen går ut på att något eller några mindre bärkraftiga företag med höga specifika självkostnader skola inlemmas i en större enhet och få del av de förbättringar, som bl. a. en utjämning av de specifika kostnaderna över hela det nya företaget ger, är det naturligt att det eller de företag, som nu ha hand om de gynnsammaste distributionsområdena, icke gärna vilja del- taga i sammanslagningen. Svårigheten att ordna en sammanslagning blir än större om de mindre bärkraftiga företagen ha distributionsnät av dålig kvalitet — vilket ju vanligen är fallet — och det nybildade större före— taget eller A-företaget skall svara för upprustningen. Det förhållandet, att det större företaget ofta kan drivas mera rationellt och ekonomiskt än del- företagen var för sig, underlättar givetvis i någon mån sammanslagningen. Möjligheterna att erhålla ekonomiskt stöd från det allmänna torde också göra det något lättare att på frivillighetens väg åstadkomma en samman- slagning. Kvar står emellertid dock i flertalet fall att sammanslagningen blir till åtminstone någon nackdel för något företag, som skulle deltaga, och även i andra hand för dess konsumenter. Att helt lita till frivilligheten torde därför icke vara realistiskt utan man nödgas att genom lagstiftnings- åtgärder åstadkomma det medel, som ofta torde vara erforderligt för att åstadkomma en sådan rationalisering i vidsträckt bemärkelse och pris- utjämning mellan olikartade områden, som ur allmän synpunkt måste anses vara nödvändig.
Klart är att en omorganisation av detaljdistributionen enligt detta alterna—
tiv ofta kan påkalla principavgöranden, Särskilt då mer än ett A-företag kan ifrågakomma för övertagande av ett visst B-företag. Tekniskt-ekono- miska synpunkter kunna tala för B—företagets inlemmande i det råkraft— levererande företaget, medan hänsynen till ortsbefolkningens önskemål om lokal självbestämmanderätt kan motivera företräde åt en sammanslagning med ett förut bestående mindre företag. Det kan också tänkas att lämpligt lokalt A-företag saknas och borde tillskapas i och för övertagande av flera B-företag i orten. Tillstånd till övertagande av B-företag bör i princip endast ges sådana företag, som besitta tillräcklig ekonomisk styrka och som kunna väntas av eget initiativ genomföra behövliga åtgärder för vinnande av det med sammanslagningen avsedda ändamålet. För att en genom sammanslag— ning av flera B-företag bildad enskild organisation av lokal karaktär — kooperativ förening eller aktiebolag —— skall kunna fylla sin uppgift, torde ofta fordras säväl förnyad direkt eller indirekt kapitalinsats från orts— befolkningens sida som ekonomiskt stöd genom statens medverkan. Vid en ombildning av B—företag till större lokala företag kan råkraftleverantö- rernas medverkan erfordras, därför att dessa tillhöriga förbindelselcdningar måste övertagas eller ges ändrad sträckning. Inom områden, där storföretag bedriver detaljdistribution, kunna lämpliga A-företag av lokal karaktär ofta ej bildas utan att delar av storföretagets distributionsnät tillfaller A—företa— get. Även för dylika fall kan behov uppstå av rättsregler, enligt vilka stor— företaget kan förpliktas avstå delar av sitt ledningsnät.
I detta sammanhang må framhållas det hinder mot en rationalisering, som innefattas i bestämmelsen i 1 5 andra stycket i 1902 års lag att kommun ej är pliktig att utan synnerliga skäl till utomstående företag upplåta gator o. (1. för framdragande av elektriska ledningar inom stads— eller byggnads— planelagt område. Elkraftutredningen har i kap. 12 (s. 274) framhållit de olägenheter, som kunna förekomma till följd av detta stadgande. Därest en kommunalisering samtidigt innebär en rationalisering i här avsedd bemär— kelse kan i och för sig ingen invändning resas mot en dylik utveckling; det kan dock ifrågasättas om för landsbygdens del kommunen slutligen alltid kan anses vara en tillräckligt stor enhet som underlag för rationell drift. Den ekonomiska balans mellan olika företag, som fordras för en pris— utjämning, kan måhända icke uppnås om den undre gränsen för distribu— tionsföretagens storlek låses fast på det till synes definitiva sätt, som en kommunalisering i större utsträckning enligt nu gällande rättsregler skulle innebära. Då det är angeläget att vägen hålles öppen för en mera fullständig rationalisering bör enligt elkraftutredningens uppfattning den kommunala vetorätten ej stå hindrande i vägen härför.1
Den kommun enligt gällande kommunallagar tillkommande behörigheten att bedriva detaljdistribution får icke betraktas såsom en rättighet, vilken
1 Beträffande kommunernas inflytande på elkraftförsörjningen se även 5. 199—200, 2024205, 218, 270—276, 280 och 360.
kommunen kan påfordra att ovillkorligen få utöva. Ändamålsenligheten ur det helas synvinkel måste vara avgörande för i vilken omfattning denna rättighet må utövas. I överensstämmelse härmed höra i princip redan befint— liga kommunala företag i städer såväl som på landsbygd även mot kom- munens bestridande kunna inlemmas i större enheter av såväl enskild som allmän karaktär. Det måste likväl betonas att ett dylikt inlemmande endast kan tänkas äga rum i sådana fall, då därigenom en uppenbar fördel står att vinna ur mera allmän kraftförsörjningssynpunkt. Önskemålet att kunna tillgodose vissa kommunala intressen i samband med elektrifiering, distribu— tion och prissättning på elkraft kan tänkas vinna beaktande exempelvis ge- nom att den större distributionsenheten organiseras såsom ett bolag, i vilket kommunen ingår som delägare.
Slutligen må framhållas en annan omständighet, som kan försvåra genom- förandet av den omorganisationsplan, som det statliga centralorganet kan ha uppgjort. Att alla berörda företag skulle helt foga sig efter denna plan är ej att vänta. Ingenting motsäger att exempelvis storföretagen även i fortsättningen komma att övertaga småföretag, även där detta skulle strida mot nämnda plan. Det är ej uteslutet att småföretag, som enligt rationalise— ringsplanen skola avvecklas, köpas innan planen hunnit genomföras och komma att ingå i andra enheter än dem det statliga rationaliseringsorganet avsett. Den grundläggande tankegången för omorganisationen kan då kom— ma att spolieras. För att motverka en dylik utveckling erfordras bestäm- melser om att överlåtelse av distributionsnät får ske endast med myndighets tillstånd. För dylikt tillstånd förutsättes, att överlåtelsen ej hindrade en planmässig omorganisation av eldistributionen.
Huvuddragen av tillvägagångssättet vid omorganisationen
Av den lämnade redogörelsen framgår, att statliga åtgärder för en om- organisation av landsbygdsdistributionen icke alltid kunna begränsas till att avse enbart irrationella småföretag utan måste utsträckas till att gälla rationaliseringshindrande företag över huvud taget.
De viktigaste rättsliga hindren för ett snabbt och planmässigt genom- förande av en omorganisation av detaljdistributionen sammanhänga med koncessionsväsendet. Enligt gällande lag kunna gentemot koncessionerade fö— retag statliga reglerande åtgärder vidtagas endast i begränsad omfattning un- der löpande kocessionstid. Visserligen har med stöd av bemyndigande i lagen föreskrivits i 25 5 av 1939 års stadga, att innehavare av koncessionerad anläggning skall vara underkastad de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka kunna bli i laga ordning meddelade. Men statliga åtgärder med stöd av nämnda stadga lära icke kunna bli av större betydelse. Det förtjänar dock att påpekas att när bestämmelsen om prisreglering infördes 1938 förklarades, att bestämmelsen
skulle ha omedelbar giltighet för berörda företag, enär dessa enligt 25 å i stadgan voro skyldiga att under löpande koncessionstid underkasta sig de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft, som kunde bli i laga ordning meddelade.
Bortsett härifrån kunna i princip statliga åtgärder för samordning tvångs- vis av alltför små distributionsenheter inbördes eller med större enheter tillgripas endast i samband med koncessionstidens utlöpande för vederbö— rande företag. Ny koncession kan sålunda vägras ett rationaliseringshind- rande företag och i stället meddelas annat företag. Om samordningsåtgär- der icke lämpligen böra eller kunna ske beträffande ett företag vid tiden för koncessionstidens slut kan förlängd koncession meddelas under speciella villkor, som göra det möjligt att framdeles —— under löpande ny koncessions- tid eller i varje fall vid utgången av viss kortare ny koncessionsperiod _ inordna företaget eller, beträffande större företag, del därav i en rationell enhet.
Enligt gällande lagbestämmelser måste man alltså vid en omorganisation avvakta koncessionstidens utgång, därest man icke kan nå resultat genom skärpning av koncessionshestämmelserna med stöd av 25 å i 1939 års stadga eller genom frivilliga förhandlingar.
Ur såväl allmän som enskild synpunkt vore det önskvärt, att en omorga— nisation av detaljdistributionen kunde åstadkommas på frivillighetens väg. Statens medverkan skulle då kunna begränsas till att på olika sätt befordra frivilliga saneringsåtgärder. Om man nöjer sig med att utnyttja de möjlig- heter till att genomföra en omorganisation, som nuvarande bestämmelser medge, får man emellertid räkna med att omorganisationen kommer att taga lång tid och icke alltid kan genomföras på ett rationellt sätt område för område. Elkraftutredningen finner det därför nödvändigt att bestämmelser införas, som medge hävande av koncession när detta erfordras ur rationali— seringssynpunkt.
En koncessionsinnehavare bör visserligen i princip kunna räkna med att koncessionsrätti'gheten icke genom ny lagstiftning skall omintetgöras eller väsentligen inskränkas under den tid koncessionen gäller. Undantag från denna regel måste emellertid kunna göras då så påkallas av ett starkt grun- dat samhälleligt intresse. Om en omorganisation av detaljdistributionen sär— skilt på landsbygden enligt förut angivna riktlinjer skall kunna genomföras inom jämförelsevis kort tid och på ett planmässigt sätt, synes det icke möj- ligt att uppskjuta erforderliga åtgärder beträffande varje särskilt företag till koncessionstidens slut. Det stora allmänna intresset av att den på många håll bristfälliga kraftförsörjningen inom rimlig tid rationaliseras motive- rar en lagstiftning, som gör det möjligt att vid behov tvångsvis häva gäl- lande koncessioner. En förutsättning härför skall dock vara, att synnerlig anledning till hävande föreligger med hänsyn till elkraftförsörjningens ända- målsenliga ordnande.
De ökade anspråken på kraftföretagen
Genom den tidigare granskningen av rådande förhållanden inom elkraft- försörjningen har det blivit klart, att man nödgas ställa väsentligt ökade anspråk, såväl i praktiskt som formellt avseende, på de företag, som i fram- tiden skola handha kraftförsörjningen. Detta gäller huvudsakligen på den lokala distributionens område. De ökade krav, som kunna ställas på före— tagen med hänsyn till kraftproduktionen och överföringen till de större förbrukarna och till de lokala distributionsområdena och som samman- hänga med behovet av förbättrade garantier i olika avseenden för en fort— satt gynnsam utveckling, ge icke lika stark anledning till omedelbara åtgär- der av allmänt reglerande karaktär. Som en bakgrund till de förslag till en utökad statlig medverkan i åtgärder för rationalisering av elkraftförsörj— ningen och till de författningsförslag, som framläggas av utredningen, skall här närmast behandlas vissa förutsättningar för skärpta anspråk på kraft- företagen i fråga om koncessionsskyldighet, tillsyn, distributionsskyldig- het m. m.
Koncessionsskyldigbeten1
Koncessionsskyldigheten betingas enligt nuvarande bestämmelser åtmin- stone formellt i främsta rummet av de elektriska anläggningarnas allmän- farlighet. Från huvudregeln att alla starkströmsledningar äro koncessions- pliktiga göres sålunda undantag där säkerhetssynpunkten ansetts kunna träda tillbaka eller bevakas på annat sätt, exempelvis för sådana ledningar, som förläggas inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan. Kon- cessionsi'rihet motiveras emellertid i vissa fall även av att markupplåtelse för ledningarna kunnat ske utan expropriation [1902 års lag 2 5 1 inom. c) och d) : >>på egen mark», >>på frivilligt upplåten mark>>]. En av denna orsak koncessionsfri ledning är givetvis icke mindre farlig än en koncessionsplik- tig. Något konsekvent hänsynstagande till säkerheten sker sålunda ej.
Utom av säkerhetsskäl betingas koncessionstvånget av statens intresse att äga inflytande på elkraftförsörjningen. Detta kom ursprungligen till ut- tryck i 1902 års lag genom bestämmelsen om begränsad koncessionstid.
Statens intresse av att i samband med koncessioneringen tillgodose all- männa elektrifieringssynpunkter blev i viss mån beaktat genom den vid 1938 års lagändring införda bestämmelsen, att vid prövning av koncessions- ansökan hänsyn bör tagas till ledningarnas behövlighet och planmässighet (se s. 139), särskilt som samtidigt lågspänningsledningar för allmän distri- bution gjordes koncessionspliktiga även då de icke berörde trafikleder. Be- hovsprövningen, som redan före lagändringen tillämpats i ett antal indivi- duella fall, har främst avsett att förhindra uppkomsten av dubbla lednings—
1 Beträffande koncessionsfrägorna se även s. 133—141, 172—175, 265, 274, 284, 289— 291 och 386—388.
nät. Bestämmelsen 0111 prövning av anläggningarnas förenlighet med plan- mässig elektrifiering har såsom i kap. 5 anförts fått en mycket begränsad tillämpning, vilket främst torde bero på att därför skulle erfordras bl. a. kännedom om bygdens elkraftbehov och andra lokala förhållanden, som icke framgå av koncessionshandlingarna. Härtill kommer att vissa ledningar, som kunna ha stor allmän betydelse, äro koncessionsfria (exempelvis hög— spända jordkablar i den mån de ej beröra allmän trafikled) och sålunda undandragna all behovs— och planmässighetsprövning.
Slutsatsen av det sagda blir, att koncessionstvånget endast i ringa mån utnyttjas för att tillgodose det allmännas intresse av en utbredd och god elkraftförsörjning. Enligt elkraftutredningens uppfattning bör i princip alla ledningar vara underkastade koncessionsskyldighet. Endast härigenom kan man ge det allmänna möjlighet att medverka till att elkraftförsörjningen allestädes blir tillfredsställande.
Linjekoncession och områdeskoncession
Redan enligt gällande lag kan den rätt att framdraga ledningar, som avses med koncession, antingen gälla viss till hela sin sträckning bestämd ledning (linjekoncession) eller generellt för ledningar i anslutning till viss generator— eller transformatorstation eller inom visst område (områdes— koncession). Möjligheten att erhålla områdeskoncession gäller endast låg- spänningsledningar för »distribution av ström till fastigheter med olika ägare». Områdets gränser kunna vara antingen geografiskt eller tekniskt bestämda. Det sistnämnda gäller då koncessionen ges för lågspänningsled— ning i anslutning till viss generator- eller transformatorstation. Begräns- ningen bestämmes då av att det är tekniskt omöjligt att från en matande station utdraga lågspänningsledningar mer än till en begränsad längd. Om- rådeskoncession innefattar jämväl tillstånd att inom området korsa allmän trafikled. I en del fall kan även en koncession å högspänningsledningar få karaktär av områdeskoncession. För högspända jordkablar, vilka äro kon- cessionspliktiga i den mån de beröra allmän trafikled, beviljas nämligen ofta allmänna tillstånd att korsa trafikleder inom helt stads- eller sam— hällsområde.
Enligt elkraftutredningens uppfattning kunna åtskilliga fördelar vinnas genom att införa ökade möjligheter till områdeskoncession. Varje distribu- tionsföretag bör få sin distributionsverksamhet lokaliserad till ett lämpligt geografiskt område och för detta område bör företaget få tillstånd att utan särskild prövning framdraga ledningar, som erfordras för den lokala distri- butionsverksamheten. På sätt nedan närmare angives bör distributören vara skyldig att inom det fastställda området på skäliga villkor tillhanda- ,hålla ström för normala ändamål åt envar, som erhållit anslutning eller därom gör framställning.
Inom området bör distributören ha rätt att utan prövning framdraga
icke blott lågspänningsledningar utan även ortsnät (beträffande benämning- arna se kap. 1 s. 58). Ortsnäten ha vanligen en spänning mellan 3 och 20 kV. I södra och mellersta Sverige användes som regel 3, 6 eller 10 kV, medan ortsnäten i de glesare bebyggda områdena i Norrland oftast drivas med 20 kV. Med ortsnät —— Vilken beteckning förbehållits gälla nät på lands- bygden — bör i förevarande hänseende jämställas inom stad eller annan tätort belägna distributionsanläggningar för motsvarande högspänning. I större städer förekomma emellertid fördelningssystcm för än högre spän— ning, över vilka större fördelningsstationer matas. Även dylika lokala för- dclningssystem böra jämställas med ortsnäten i ifrågavarande hänseende. Som gemensam benämning på ortsnät i denna vidsträckta bemärkelse och därifrån matade lägspänningsnät användes i det följande närdistributions- nät.
Genom områdeskoncessionens begränsning att omfatta närdistributions- nät falla distributionsnät av högre ordning utanför den principiellt fria ut- byggnadsrätten. För större kraftföretag, som distribuera inom vidsträckta områden, fordras sålunda dels linjekoncession för bygdeledningar och led- ningar av högre ordning, dels områdeskoncession för närdistributionsnät. För det tänkbara fall att en ortsledning utsträckes utanför det för det egna företaget fastställda distributionsområdet utan att gränsen för detta ändras, erfordras linjekoncession för den del av ortsledningen, som faller utanför det egna området.
Beträffande de elkraftanläggningar, som omfattas av områdeskoncessio- nen, kommer det allmänna i huvudsak att avstå från nu föreliggande möj— lighet att i varje särskilt fall pröva behovet av de planerade anläggningarna och deras förenlighet med planmässig elektrifiering, Vilket dock icke behöver innebära någon försämring ur allmän synpunkt. Innan ett företag får om- rådeskoncession kommer hela dess anläggningssystem att underkastas nog- grann prövning ur kraftförsörjningssynpunkt. Koncessionsmyndigheten kommer även att pröva innehavarens allmänna lämplighet som distributör med hänsyn till ekonomiska, tekniska och organisatoriska förutsättningar. De ledningar, som företaget framdeles utan särskilt tillstånd får utföra inom området, komma huvudsakligen att bli kompletteringsledningar till det befintliga nätet. Vid framdragning av dylika ledningar är emellertid anläggningsinnehavaren icke befriad från skyldigheten att söka expropria— tion, där uppgörelse icke kan träffas med markägaren, eller att taga hän- syn till andra motstående intressen, som kunna lida skada eller olägenhet genom ledningsdragningen.
En avsevärd fördel med en på angivet sätt utvidgad områdeskoncessione- ring ligger däri, att koncessionsmyndighetens arbetsbörda lättas. Större delen av de koncessionsärenden, som behandlas av kommerskollegium, avse nämligen tillstånd att utföra avgreningsledningar på ortsnät eller lågspän- ningsnät från ny transformatorstation.
Statens möjligheter att granska anläggningarna ur farosynpunkt komma icke att försvinna genom att innehavaren ges rätt att utan för varje särskilt fall erhållet tillstånd utföra ledningar inom området. Den statliga tillsyns- verksamheten kommer nämligen att liksom hittills innefatta säkerhets- kontroll. Behovet av dylik kontroll kommer emellertid att minska i och med att företagen mera allmänt få tillgång till sakkunnig ledning.
Om systemet med områdeskoncession sålunda å ena sidan skulle onödig- göra prövning av närdistributionsnäten så är det å andra sidan angeläget att behövligheten och planmässigheten beträffande de anläggningar, för vilka fordras linjekoncession (främst bygde-, lands— och stamlinjer), verk— ligen kan bli föremål för prövning. Elkraftutredningen har tidigare berört denna fråga (5. 175) och framhållit såsom önskvärt, att bättre förutsätt- ningar skapas för en allsidig bedömning av planmässigheten vid utbyggnad av dylika anläggningar. Genom att många enklare ärenden försvinna till följd av områdeskoncessioneringen kan man räkna med att myndigheterna få mer tid att ägna åt arbetet med huvudledningarna. Klart är att vid en behovsprövning beträffande nämnda anläggningar även näringspolitiska synpunkter böra beaktas och att speciell sakkunskap erfordras för en dylik prövning.
Även en linjekoncession skall lämnas under förbehåll av allmän och en- skild rätt. Den koncessionssökande bör kunna på egen hand, före ansökan till koncessionsmyndigheten, söka överenskommelse med rättsägare, vilkas rätt beröres av ledningens framdragande. Till koncessionsmyndigheten skall uppgift endast behöva lämnas på de fall, där hinder föreligger för frivillig överenskommelse och där sålunda expropriation kan bli aktuell. Om nämn- da hinder angå mindre väsentliga delar av ledningen och äro av den art, att ledningen oberoende därav kan väntas bli utförd i huvudsaklig överens— stämmelse med förslaget, bör koncession, med ovannämnda förbehåll och på de villkor i övrigt som koncessionsmyndigheten finner erforderliga, kunna erhållas.
Koncessionstid
Enligt gällande lag skall koncessionstiden bestämmas till högst fyrtio år eller, om särskilda skäl därtill föranleda, högst sextio år. Utökningen för särskilda fall till sextio år har ej kommit till användning i praxis. Tidsbe- stämningen, om vilken mycket delade meningar rått, kan sägas utgöra en avvägning mellan å ena sidan koncessionshavarens intresse av att under tillräckligt lång tid ostört få driva sin distributionsrörelse, planera sin ekonomi och avsluta leveransavtal etc. och å andra sidan statens intresse av att förbehålla sig rätten att taga koncessionerna under omprövning med hänsyn till att den fortsatta utvecklingen på kraftförsörjningsområdet icke kan förutses. -
Som ett alternativ till nu gällande regel kan tänkas, att koncession bevil- jas att gälla tills vidare med rätt för staten att efter viss tid med skäligt varsel inlösa rörelsen med tillhörande anläggningar helt eller delvis. Med detta alternativ skulle en omorganisation av detaljdistributionen enligt ovan framlagda grunder kunna underlättas, bl. a. i sådana fall då smärre delar av en råkraftleverantörs nät behöva tagas i anspråk för sammanslagning av flera småföretag. Vidare kunde detta alternativ tänkas förbereda möjlig— heten av ett successivt överförande i statens hand av elkraftförsörjningen, därest denna utväg framdeles skulle finnas önskvärd.
En dylik genomgripande ändring av koncessionstiderna erfordras dock icke, om man på sätt elkraftutredningen tidigare föreslagit inför bestäm— melser, som medge staten rätt att häva en koncession när synnerlig anled- ning därtill föreligger med hänsyn till elkraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande. Genom denna bestämmelse om hävande av koncessionen i un— dantagsfall kan huvudregeln bibehållas om viss bestämd koncessionstid och anläggningens innehavare kan som regel räkna med att få behålla konces— sionen under den angivna tiden.
Tillsyn1
Den nuvarande tillsynsverksamheten avser i princip efterlevnaden av gäl- lande säkerhetsföreskrifter till förebyggande av fara för person och egen- dom.
I kap. 5 och 13 har redogjorts för de huvudsakliga bestämmelserna i 1939 års stadga om tillsyn över starkströmsanläggningars utförande och skötsel ävensom för den nuvarande tillämpningen av dessa. Det har därvid konsta- terats att överinspektörernas åligganden enligt 1939 års stadga äro vittom- fattande och att under årens lopp besiktningsobjekten vuxit i antal och storlek varjämte övriga viktiga arbetsuppgifter ökat så, att med nuvarande statliga inspektionspersonal tillsynsverksamheten måst starkt begränsas. Vid nuvarande förhållanden är denna begränsning till stor olägenhet och kan. medföra allvarliga skadeverkningar. Det kan emellertid förväntas att distributionsföretagen i samband med omorganisationen få så kvalificerad ledning och personal, att arbetet med den statliga tillsynen av anläggningar— arna totalt sett icke behöver utvidgas, i varje fall icke i någon högre grad.
Tillsynsverksamheten enligt 1939 års stadga i vad den avser distribu— tionsanläggningar kan sägas omfatta tre olika moment nämligen tillsyn av koncessionspliktiga anläggningars utförande, avsyning av färdigställda koncessionspliktiga anläggningar samt besiktning av såväl koncessionsplik- tiga som andra anläggningar som äro i drift.
Tillsyn av koncessionspliktiga anläggningars utförande skall enligt 15 &
1 Beträffande säkerhet och tillsyn se även 5. 141—144, 283 och 293—300.
första stycket i 1939 års stadga av kommerskollegium uppdragas åt tillsy— ningsman (Överinspektören), sedan anläggningens innehavare gjort anmä— lan om att arbetena skola påbörjas. Någon tillsyn genom överinspektörerna under arbetets gång har sedan lång tid tillbaka ej förekommit annat än i undantagsfall och särskilt stadgande om sådan tillsyn synes icke behövligt.
Färdigställd koncessionspliktig anläggning får icke tagas i bruk förrän den avsynats och godkänts av överinspektören eller denne eljest funnit hin— der ur säkerhetssynpunkt icke föreligga. Detta tillämpas som i kap. 13 framhållits regelmässigt på så sätt, att överinspektören utfärdar drifttill- stånd på grundval av besiktningsintyg, utfärdat av någon yrkesman som kontrollerat, lett eller utfört arbetet. Dä företagen framdeles förutsättas få mer kompetenta driftledare än f. n. ofta är fallet, synes det icke förelig- ga någon anledning att frångå nuvarande praxis. Man bör istället god— känna densamma och normalt låta statlig avsyning ersättas med att veder— häftig yrkesman utfärdar intyg att anläggningen fyller säkerhetsföreskrif— ternas krav. Den statliga besiktningen innan drifttillstånd meddelas bör kunna inskränkas till kontrollbesiktningar, där så anses erforderligt, samt besiktningar av för anläggningar avsedda nykonstruktioner etc.
Besiktning av koncessionspliktiga anläggningar som äro i bruk skall, som förut nämnts, ske genom statens elektriska inspektion så ofta kommerskol- legium därom förordnar eller tillsyningsman finner det erforderligt ävensom då det påkallas av vissa myndigheter. Enligt gällande säkerhetsföreskrifter skall dessutom genom vederbörande företags driftledning anläggningarna besiktigas minst vart tredje eller —— för vissa anläggningsdelar —— varje år. Som i kap. 13 framhållits har statlig besiktning på grund av personalbrist icke kunnat utföras i erforderlig omfattning. I samband med omorganisa— tionen beräknas emellertid det praktiska behovet av statliga besiktningar även av detta slag komma att minska. Dels torde företagen bli mer väl- skötta och mindre i behov av besiktning, dels kommer företagens egen be— siktningsverksamhet att bli mer effektiv. För att så långt möjligt minska behovet av statlig besiktning och i stället möjliggöra ökad kontroll av den enskilda verksamheten vid de föreskrivna periodiska besiktningarna ifråga— sätter elkraftutredningen, att företagen skola åläggas skyldighet att till sta- tens kontrollorgan insända kopia av besiktningsprotokoll, som upprättas vid dylik besiktning, ävensom uppgift om den tid, inom vilken däri anmärkta brister avses skola bli avhjälpta.
Det måste emellertid observeras att den av elkraftutredningen förordade omorganisationen av distributionsföretagen troligen kommer att pågå un- der en tid av minst femton år. Under denna tid komma de fördelar som ovan angivits att inträda successivt och man får alltså räkna med att be- hovet av statlig besiktningsverksamhet beträffande distributionen först så småningom kan begränsas.
Företagens distributionsskyldighet1
För närvarande finnes ingen lagstadgad allmän distributionsskyldighet för koncessionshavare.2 Myndigheterna kunna sålunda ej ingripa om distri- butören exempelvis vägrar att elektrifiera en fastighet eller försummar att underhålla nätet, så att driftstörningar uppstå, eller underlåter att förbättra nätets belastningsbarhet, så att normal utveckling av elanvändningen hind- ras, allt givetvis under förutsättning att gällande säkerhetsföreskrifter eller avtalsenliga förpliktelser ej därigenom åsidosättas. Däremot kan myndighet enligt lag inskrida för reglering av kraftpriset.
En koncession innefattar i praktiken företrädes- eller ensamrätt till de- taljdistribution inom det område, som de koncessionerade ledningarna om- spänna. Denna rätt bör motsvaras av en förpliktelse att på skäliga villkor tillgodose föreliggande och tillkommande normala kraftbehov inom det område, som lämpligen bör försörjas från dessa ledningar (distributions- skyldighet).
Principcn om koncessionshavares distributionsskyldighet kan sägas inne— bära en fullföljd av grundtanken bakom bestämmelserna om prövning av nätets planmässighet och om prisreglering. Även om själva principen om distributionsskyldighet sålunda i viss mån är godtagen i gällande lag har den som nämnts icke kommit till direkt uttryck däri. Svårigheter möta att vid principens lagfästande klart definiera de praktiskt nödvändiga begräns- ningarna vid dess tillämpning. I sista hand bli dessa beroende på myndig- heternas bedömning i varje särskilt fall.
I det följande lämnas till en början några synpunkter på distributions- skyldighetens praktiska innebörd.
Distributionsskyldigheten innefattar en allmän förpliktelse att upprätt- hålla en tillfredsställande såväl extensiv som intensiv elektrifiering.
Att den extensiva elektrifieringen skall vara tillfredsställande innebär, att distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor utsträcka lednings- nätet till varje normal förbrukningsplats inom distributionsområdet, dvs. inom det område för vilket distributören fått områdeskoncession.
Huru långt kravet på att koncessionshavaren skall elektrifiera distribu- tionsområdet bör sträckas är ett svårlöst problem, särskilt som det måste förutsättas att nätets utsträckande till förut oelektrifierade delar av områ— det skall ske på rimliga villkor. Självkostnaderna för elektrifiering av av- skilt belägna fastigheter kunna stundom vara mycket höga. Bidrag till an— läggningskostnaderna brukar på landsbygden utgå i form av engångsavgif— ter från de abonnenter, som anslutas. Om engångsavgiftens bestämmande gäller enligt elkraftutredningens normaltariff följande (SOU 1947: 4, s. 44 —45).
1 Beträffande distributionsskyldigheten se även 5. 262—265 och 388. = I exempelvis vattenfallsstyrelsens råkraftkontrakt stipuleras dock i regel viss skyl- dighet för underdistributören att tillhandahålla kraft inom ett å karta angivet område.
Storleken av engångsavgiften bestämmes principiellt av de verkliga genomsnitt— liga kostnaderna för utbyggnad av distributionsanläggningen. Vid beräkning av den genomsnittliga anläggningskostnaden hör så stort område som möjligt med— räknas. Vid speciella förhållanden, t. ex. om en abonnent önskar kabelservis i nät, där friledningsservis är normalt, eller om anläggningskostnaden är särskilt hög. må skälig förhöjning av den eljest normala engångsavgiften göras.
För nytillkommande abonnent inom äldre distributionsområde utgår samma en— gångsavgift per tariffenhet, som tidigare erlagts av de ursprungligen anslutna abonnenterna, dock med sådan modifiering, som kan anses skälig med hänsyn tagen till väsentligt ändrad prisnivå eller på annat sätt ändrade kostnadsförhäl- landen.
För de avskilt liggande fastigheter, som ännu ej elektrifierats, skulle an— slutningsavgifterna kunna bli relativt höga. Elkraftutredningen förutsätter därför att ekonomiskt stöd från det allmänna skall i viss utsträckning även framgent kunna utgå till elektrifieringskostnaderna. De ännu oelektrifierade fastigheterna ligga ofta i gränstrakterna mellan småföretags distributions— områden. Där en samordning av dylika företag, under medverkan och even- tuellt ekonomiskt stöd från det allmänna, kan åstadkommas, torde distribu— tionsanläggningarna kunna anläggas och utvidgas på ett mera ändamåls- enligt och därmed mindre kostsamt sätt än eljest. Distributörens skyldighet att elektrifiera hela det honom tilldelade området bör under sådana om— ständigheter icke bli alltför betungande. Det är emellertid självklart att nätets utsträckande till fastigheter eller andra elektrifieringsobjekt ej skall kunna framtvingas i de fall, där företagets kostnader, även om möjligheterna till understöd utnyttjas, bli orimligt höga eller där den ifrågasatta elektri- fieringen avser bebyggelse, vars fortbestånd är osäkert.
I kravet på en tillräckligt intensiv elektrifiering bör i första hand inläg— gas, att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet äro i skälig mån Säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessions- havaren, att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att inga mer eller mindre onödiga avbrott eller störningar i elkrafttillförseln sker och att alla normala anslutningsobjekt — vartill i nuvarande utveck- lingsskede exempelvis för en även från allmän synpunkt sett rationell jord— bruksdrift erforderliga motorer samt elspisar inom hushållen höra räknas _— skola kunna användas utan inskränkning.
En skyldighet för koncessionshavare att sörja för, att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet medge ett normalt utnyttjande av el— kraften, innebär förpliktelse för företag med undermåliga nåt att upprusta dessa till godtagbar standard. Skyldigheten måste emellertid i praktiken vara begränsad till vad distributionsföretagets tekniska möjligheter och rö— relsens ekonomiska bärkraft medge. Stöd i form av lån och bidrag till upp- rustningskostnaderna kan sålunda även i fortsättningen vara påkallat. Det slutliga syftet med statens medverkan bör emellertid såsom framhållits vara att skapa bärkraftiga distributionsenheter. Sedan en omorganisation av
kraftförsörjningen med avveckling av de irrationella företagen genomförts skulle distributionsskyldighetens fullgörande principiellt kunna krävas utan statens medverkan.
I det föregående har förutsatts att koncessionshavarens distributions- skyldighet skall gälla ett bestämt område. Givet är att svårigheter stundom kunna möta att på förhand avgränsa distributionsområden, eftersom led- ningsnätens utsträckning kan bli beroende av bebyggelsens framtida ut- veckling. 1 det långt framskridna stadium landsbygdselektrifieringen numera befinner sig kan å andra sidan sägas, att en sådan avgränsning i stora delar av vårt land redan praktiskt utbildats eller är lätt att verkställa. Det synes därför lämpligt, att gränserna för distributionsområdet i huvudsak fast— ställas i koncessionen, dock med möjligheter till framdeles erforderliga justeringar. I alla de fall, där koncession redan utfärdats, bör skyldigheten gälla det område, som rimligen bör försörjas med elkraft från koncessions- havarens anläggning. Tolkningen av en sådan regel hör i varje särskilt fall ankomma på den myndighet, som har tillsyn över distributionsskyldighetens fullgörande.
I det föregående har berörts distributionsskyldighetens innebörd i fråga om anläggningarnas omfattning och standard. En prövning härav är ur allmän synpunkt dock påkallad endast beträffande anläggningar för all- männyttiga ändamål. I första hand aktuella äro i detta sammanhang anlägg- ningar för eldistribution direkt till bostäder, jordbruk, affärer, hantverk, småindustri och andra smärre förbrukare, dvs. detaljdistributionsanlägg- ningar. Men även anläggningar för engrosdistribution till underdistributö- rer samt till industrier och andra förbrukare med verksamhet av betydelse för det allmänna böra räknas hit. Leveranser till storförbrnkare, såsom större industrier, kräva ofta speciella anläggningar och åtgärder från leve— rantörens sida, som icke kunna anses ingå i leverantörens normala förplik- telser utan förutsätta speeialavtal.
Med hänsyn till syftet att åstadkomma en sanering av den detaljdistribu- tion, som handhas av irrationella småföretag, skulle prövningen av anlägg— ningarnas omfattning och standard möjligen kunna inskränkas till vissa kategorier av ledningar, exempelvis orts- och lågspänningsledningar. Det är dock icke uteslutet att sådan prövning med hänsyn till omorganisationen kan behöva ske jämväl när det gäller andra anläggningar. I princip bör en prövning vara möjlig så snart anläggningen har samhällelig betydelse.
Att en koncessionshavare skall sörja för att anläggningarna äro planmäs— siga i den meningen att de ha skälig omfattning och standard är endast ett av de krav, som kunna härledas ur principen om distributionsskyldighet. För att en god kraftförsörjning på längre sikt skall tryggas måste även vissa krav ställas på det företag, som utövar distributionsverksamheten, särskilt att företaget äger tillräckliga tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för att genomföra och upprätthålla en rationell kraftförsörj-
ning med tillämpning av rimliga priser och villkor i övrigt. Detta innebär att en konceSsionssökandes lämplighet att bedriva distribution bör prö- vas.1 En dylik prövning skulle i första hand ha till syfte att förhindra, att ny eller förlängd koncession beviljas sådana distributionsföretag, som måste anses sakna förutsättningar för en ändamålsenlig verksamhet. Lämplig— hetsprövningen skulle sålunda kunna bli ett viktigt medel för att genom— föra den erforderliga omorganisationen av landsbygdsdistributionen. Det måste i sista hand ankomma på vederbörande koncessionsmyndighet att tillämpa koncessionsprövningen med hänsynstagande till vad som i varje särskilt fall kräves för att nå den avsedda standarden på kraftförsörj- ningen.
_Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer, att endast den i koncessionen angivna innehavaren av det koncessionerade ledningsnätet äger rätt att driva den därmed förenade distributionsverksam— heten. Om anläggningen överlåtes eller upplåtes med nyttjanderätt till an- nan bör därför tillstånd av koncessionsmyndigheten krävas. Detta krav är motiverat även av det tidigare påpekade förhållandet att fria överlåtelser av,distributionsanläggningar skulle kunna hindra en planmässig omorgani- sation av detaljdistributionsföretagen. Genom tillståndstvånget kunna ratio— naliseringshindrande överlåtelser stävjas eller förbindas med villkor, som underlätta en framtida reglering. Det blir därvid även möjligt att från fall till fall få prövat, om genom en överlåtelse bygdens intresse av att äga infly— tande på clen lokala elkraftförsörjningen blir i skälig grad beaktat.
I distributionsskyldigheten ingår även skyldighet att underkasta sig reg— lering av priset på den levererade strömmen.2 Prisregleringen har hittills utnyttjats endast i obetydlig omfattning och huvudsakligen för reglering av de taxemässiga avgifterna. Emellertid äro många av de villkor, som vanligen förekomma i detaljdistributionsavtalen och som icke direkt gälla priset för elkraften, likväl av den art,att de verka som taxepålägg.Någon klar gräns mellan rena prisfrågor och frågor som avse övriga villkor, som kunna vara knutna till kraftens tillhandahållande, är praktiskt omöjlig att draga. Helt naturligt måste priset ofta vara beroende av övriga villkor liksom dessa villkor stundom kunna behöva rättas efter ett normerat pris. I samband med att distributionsskyldighetcn införes bör prisregleringen utsträckas till att avse alla avgifter och villkor, som sammanhänga med den ifrågavarande leveransen och som äro av betydelse för att tillgodose förbrukarens elkraft— behov.
Enligt vad elkraftutredningen framhållit i kap. 12 (s. 280) bör prisregle- ringen utsträckas till att omfatta även taxor, som fastställts av kommunal myndighet för tillhandahållande av elektrisk ström inom kommunen. Enär 1 Jfr bestämmelsen i 11 5 1939 års stadga, enligt vilken lågspända luftledningar icke få utnyttjas för distribution, om ägarna äro fler än fyra, med mindre ledningsnätet inne-
has av en i vederbörlig ordning registrerad sammanslutning. ? Beträffande prisregleringen se även 5. 145, 276—281, 286, 388 och 398—400.
distributionsskyldighet förutsättes åligga även statens vattenfallsverk och prisregleringen ingår såsom ett led i övervakningen av denna skyldighet, synes det naturligt att prisregleringsfrågor rörande vattenfallsverkets kraft- leveranser upptagas av Kungl. Maj:t i egenskap av koncessionsmyndighet.
Sammanfattningsvis kan distributionsskyldigheten uttryckas sålunda: Med koncession att framdraga och nyttja starkströmsledningar för distribu- tion av elkraft till allmänheten eller eljest för allmännyttiga ändamål skall följa skyldighet för koncessionshavaren att på skäliga villkor tillhandahålla elkraft för normala sådana ändamål. För fullgörandet av denna skyldighet skall det åligga koncessionshavaren att hålla distributionsanläggningen i det skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet, samt att underkasta sig reglering av pris och andra villkor för elkraftens tillhandahållande. För detaljdistributör skall distributionsskyldigheten gäl- la det område. som skäligen bör försörjas från hans lokala distributionsnät.
Den slutliga verksamheten under och efter rationaliseringen
Vilka funktioner inom elkraftförsörjningen böra utövas av staten?
I det föregående har i översikt behandlats hur rationaliseringen av el- kraftförsörjningen tänkes ske samt vilka ökade anspråk som böra ställas på kraftföretagen för den framtida försörjningen. Det framgår därav bl. a. att det hör ankomma på staten att leda rationaliseringen och genom olika åtgärder medverka till dess ändamålsenliga genomförande samt att efter rationaliseringen utöva en intensifierad men samtidigt — beroende på de ökade anspråk man ställer på kraftföretagen själva —— i olika avseenden förenklad verksamhet av huvudsakligen övervakande karaktär. Som ett underlag för den efterföljande behandlingen av den statliga verksamhetens organisation och de förslag, som därvid skola framläggas, sammanfattas och belysas ytterligare något anspråken på den statliga verksamheten i den mån dessa anspråk innebära mera betydande avvikelser från nuvarande förhållanden och i den mån de icke tidigare ha färdigbehandlats. Därvid bortses från den affärsdrivande kraftförsörjningsverksamhet, som bedrives av statens vattenfallsverk och som huvudsakligen avser att förse vissa delar av landet med elkraft. Först behandlas sådana arbetsuppgifter, som, sam- manhänga med den kontinuerliga verksamheten under och efter rationali- seringens successiva genomförande, och därefter de under rationaliserings- perioden tillkommande arbetsuppgifterna.
En del synpunkter på den statliga verksamheten komma även att fram- föras i nästa avsnitt i direkt samband med behandlingen av organisationen. 'Den statliga verksamheten på ifrågavarande område består i stort sett i att övervaka kraftkällornas tillvaratagande och utnyttjande samt att följa utvecklingen beträffande produktionen av elkraft;
att övervaka elkraftens överföring, distribution och konsumtion, huvud- sakligen genom att lämna koncessioner för elektriska överförings- och dist- ributionsanläggningar samt att utöva tillsyn över starkströmsanläggningar;
att övervaka distributionsskyldighetens fullgörande och att därvid kon- trollera prissättningen och de allmänna villkoren vid försäljning av elkraft;
att utfärda säkerhetsbestämmelser Över starkströmsanläggningars utfö- rande och skötsel och att kontrollera deras efterlevnad;
att kontrollera utförandet och användningen av elektrisk materiel samt verka för normering och standardisering;
att verkställa undersökningar angående elektriska olycksfall och elds- vådor;
att övervaka utbildningen av elektriska installatörer, meddela behörighet att utöva installatörsverksamhet samt handha entreprenörsfrågor;
att förmedla ekonomiskt stöd för kraftförsörjningsverksamheten i den mån och efter de regler dylikt stöd kan utgå ävensom
att utöva rådgivande verksamhet. Under den period, under vilken elkraftförsörjningen genom statens med— verkan skall rationaliseras, ankommer det därutöver på staten
att uppgöra planer för rationaliseringens genomförande, såväl i stort som i detalj;
att verkställa eller att ombesörja utredningar rörande de enskilda ratio— naliseringsprojekten;
att leda förhandlingar rörande frivilliga rationaliseringsåtgöranden samt att i övrigt ombesörja att rationaliseringen genomföres planenligt.
Koncessionsprövning och distributionskontroll
Statens övervakning av elkraftens överföring och distribution bör bl. a. ske genom koncessionsprövning liksom hittills samt genom kontroll av att distributionsskyldigheten fullgöres. Koncessionsprövningen, liksom kontrol- len av distributionsskyldighetens fullgörande, bör omhänderhas av ett un— der Kungl. Maj:t stående statligt organ, med de undantag i fråga om beslu— tanderätten, som Kungl. Maj:t bestämmer (se kap. 5, s. 133).
Koncessionsprövningen kommer att utföras på olika sätt vid linjekonces- sion och vid områdeskoncession.
Innan ärendena om linjekoncession avgöras skola handlingarna av kon— cessionsmyndigheten utsändas på remiss för att bereda myndigheter och sakägare, med vilka sökanden icke kunnat träffa överenskommelse, tillfälle att framföra erinringar. Koncessionsmyndigheten skall pröva om behov av anläggningen finnes och om den kan anses förenlig med en planmässig elek- trifiering. Denna prövning måste för framtiden få verklig innebörd och icke som nu i många fall endast formell. Bl. a. genom denna prövning har staten ett medel att Övervaka elkraftförsörjningens ändamålsenliga utveckling.
Det bör, som framhållits på s. 378, finnas möjlighet för koncessionsmyn— digheten att meddela linjekoncession även om överenskommelse med alla rättsägare icke skulle ha träffats, nämligen då föreliggande hinder äro av den art att ledningen oberoende härav kan väntas bli utförd i huvudsaklig överensstämmelse med det inlämnade förslaget. En linjekoncession kan så- lunda i viss mån begränsas att avse endast den huvudsakliga sträckningen av en ledning, varvid erforderliga förbehåll och villkor meddelas i konces- sionsbeslutet.
Vid områdeskoncessionen kommer handläggningen att bli en annan. Om— rådeskoncession som meddelas ett företag innebär i och för sig ingen förnyad prövning av företagets ledningar inom området, om koncession för dessa har meddelats tidigare. Prövningen hos koncessionsmyndighet avser områdets utformning med hänsyn till att den där befintliga och planerade distributionen skall bli ändamålsenlig — varvid hänsyn till befintliga led— ningar skall tagas — samt distributionsföretagets lämplighet som distributör med hänsyn till tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningar. För att utreda dessa omständigheter kan fordras ett remissförfarande men av ett annat slag än vid linjekoncession. Områdeskoncession kommer att innebära rätt för distributionsföretaget att handha distributionen inom om— rådet och att utan särskild koncessionsprövning framdraga närdistributions- ledningar där. Vill distributör med områdeskoncession framdraga ledningar av högre ordning blir han skyldig att söka linjekoncession och samma blir förhållandet för alla slag av ledningar, som han vill framdraga utanför dist- ributionsområdet.
Då innehavare av områdeskoncession vill framdraga en närdistributions- ledning inom området kommer detta att ske i Viss män på hans eget ansvar. Någon myndighetsgranskning av att motstående allmänna och enskilda in- tressen tillgodoses kommer i princip icke att äga rum. Koncessionsinnehava- ren får enligt de anvisningar som finnas, framförallt i koncessionsbeslutet och i elektricitetsstadgan, söka träffa uppgörelse med de berörda myndighe- terna och enskilda sakägarna. Råd och anvisningar kan han erhålla hos länsstyrelsen och av befattningshavare tillhörande det statliga centralorga- net. Därest överenskommelse icke kan nås med ett motstående intresse får frågan underställas Kungl. Maj:t, t. ex. för expropriation, eller det statliga centralorganet. Har ärendet underställts får det prövas som ett vanligt kon- cessionsärende.
Därest innehavare av områdeskoncession har träffat överenskommelse med berörda intressen skall han, innan arbetena påbörjas, beträffande hög- spänningsledningar anmäla den planerade ledningsdragningen samt place— ringen av transformatorstationer till centralorganet. Anmälan skall åtföljas av teknisk beskrivning av anläggningen samt karta utvisande lednings- sträckningen. Hos centralorganet skall ledningssträckningen införas på dess översiktskartor. Centralorganet får härigenom möjlighet att kontrollera, att
ledningen icke blir olämpligt förlagd med hänsyn till exempelvis militära anläggningar, som icke kunna vara kända för koncessionshavaren, och kan, om så visar Sig behövligt, hindra arbetets igångsättande. Genom anmälan till centralorganet har koncessionshavaren icke fritagits från skyldigheten att svara för de anspråk, som framdeles kunna framställas av eventuella motstående intressen, vilka icke blivit underrättade om ledningsdragningen.
Det kan här böra påpekas att innehavare av koncession enligt nuvarande 2 mom. 2 5 i 1902 års lag har rätt att utan koncessionstillstånd framdraga lågspänningsled- ningar inom visst område i anslutning till generator- eller transformatorstation. I dessa fall finnas inga bestämmelser om vilka åtgärder koncessionshavaren skall vidtaga för att bereda motstående intressen möjlighet att framföra erinringar mot en ledningsdragning utan denna sker helt på egen risk.
- Kontrollen av distributionsskyldighetens fullgörande bör omhänderhas av nämnda statliga centralorgan, i den mån den icke omhänderhas av Kungl. Maj:t såsom fallet blir för statens vattenfallsverk. Detta innebär bl. a. att prisregleringsnämndens för elektrisk ström arbetsuppgifter komma att över— tagas av centralorganet. De särskilda motiven härför framföras i samband med behandlingen av centralorganets organisation (s. 398) .1 Det synes emel- lertid elkraftutredningen naturligt att uppkomna tvistefrågor liksom hittills skola kunna hänskjutas till Svenska elverksföreningens tariffkommission för förlikningsförsök.
Installatörsutbildning
De ökade kraven på distributionsföretagens tekniska ledning, vilka delvis bli en följd av rationaliseringen och de här föreslagna ändringarna beträf- fande företagens skyldigheter, gör det nödvändigt att ägna installatörs- utbildningen stor uppmärksamhet. Genom den på elkraftutredningens initia- tiv tillkomna Samarbetskommittén för landsbygdsnätens standardisering undersökes, huruvida kompletteringskurser utöver den nu normala installa- törsutbildningen kunna anordnas, avsedda att öka möjligheterna för bygde— inontörerna att effektivt medverka i rationaliseringsarhetet och i kraftföre- tagens fortsatta distributionsverksamhet. Resultatet av denna undersökning kommer att redovisas i annat sammanhang (se 5. 434).
Län och bidrag genom statens medverkan
Elkraftutredningens principiella åsikter, nuvarande regler samt framlagda kompletterande förslag beträffande ekonomiskt stöd för elektrifieringsarbe- ten ha behandlats i kap. 4 (s. 119—124), 1 kap. 5 (s. 147—154) och i kap. 11 _(s. 234——254). Som framgår därav kunna f. n. statliga subventioner i form av bidrag från anslaget för befrämjande av landsbygdens elektrifiering utgå för nyelektrifieringar om den specifika anläggningskostnaden överstiger ett
1 Beträffande prisregleringen se även 5. 145, 276—281, 286 och 384.
visst belopp. Bidragen äro avsedda att täcka den överskjutande delen av anläggningskostnaden upp till en övre gräns i specifik anläggningskostnad. Bidragen äro formellt förbundna med återbetalningsskyldighet under vissa förhållanden, men någon återbetalning har icke krävts, bortsett från några rena undantagsfall. Elkraftutredningen anser att en omprövning av bidrags- grunderna bör verkställas, varvid i första hand frågan om utvidgning av behovsprövningen till att avse företagens behov av stöd med hänsyn till sin totala distributionsverksamhet bör övervägas. Härvid bör även beaktas be— hovet av och möjligheterna till skattefri avsättning för förnyelse av anlägg- ningar, byggda med bidragsmedel. Det kan ifrågasättas att subventione— ringen av nyelektrifieringar bör grundas på i princip samma utgångspunk— ter som den föreslagna stödgivningen för upprustning av befintliga distribu— tionsnät, dvs. på den utj ämnade årskostnaden av distributionsverksamheten inom ett större område, samt att stöd i första hand hör lämnas i form av lån, som till erforderlig del lämnas räntefritt, och i andra hand genom bidrag, nämligen då enbart räntefrihet icke kan ge tillräcklig stödverkan.
Den för dagen mest aktuella frågan om ekonomiskt stöd för elektrifie- ringsarbeten gäller emellertid icke nyelektrifieringar utan upprustningar av befintliga distributionsnät. Förslag till regler för upprustningsstöd ha ut- arbetats och elkraftutredningen anser det lämpligt att ställning först tages till frågan om dylikt ekonomiskt stöd innan frågan om en omarbetning av grunderna för nyelektrifieringsbidragen tages upp till närmare undersök— ning av det statliga organ, som förmedlar stödgivningen.
Statligt ekonomiskt stöd för upprustning av befintliga distributionsnät kan f. n. endast i speciella fall i samband med nyelektrifieringar utgå i form av bidrag från oVannämnda anslag. Det av elkraftutredningen genom skri— velse den 26 januari 1953 framlagda förslaget till utvidgade möjligheter till statligt upprustningsstöd tog, som även framhållits på s. 250, sikte på en provisorietid, under vilken några större möjligheter att genomföra ratio— naliseringar i större skala inom landsbygdsdistributionen icke funnos. Åt- gärder av den art, som elkraftutredningen föreslår i detta betänkande, mins— ka hehovet av ekonomiskt stöd därigenom att man ställer större anspråk på företagen att medverka till distributionens såväl inre som yttre rationa- lisering. Genom en omorganisation av ifrågavarande slag erhålles främst en utjämning av de specifika kostnaderna mellan glesare och tätare bebyg— gelse, vilken när rationaliseringen är genomförd minskar behovet av stöd utifrån. För rationaliseringens genomförande och för den tekniska upprust— ning, som i samband därmed måste verkställas, erfordras emellertid eko- nomiskt stöd om rationaliseringen överhuvudtaget skall kunna genomföras inom rimlig tid utan att anspråken på vissa grupper av konsumenterna skola bli oskäliga. Elkraftutredningen anser att reglerna för en dylik stöd- givning kunna ansluta sig till de regler, som föreslagits i skrivelsen den 26 januari 1953, med de jämkningar, som anförts i kap. 11 (s. 249—254).
Upprustningsstödet bör sålunda i första hand utgå i form av räntefritt län men även ränte- och amorteringsfritt bidrag bör i mån av behov kunna tillämpas. Subventionsgränsen bör kunna motsvara en grundavgift i nor— maltariffen av 12 krv/Nte/år men denna gräns bör justeras, i den mån de normala självkostnaderna för detaljdistribuerad elkraft motivera en juste- ring. Elkraftutredningen utgår därvid från de huvudprinciper beträffande självkostnader och kostnadstäckning, som framlagts i kap. 4 (s. 119—124) och vilka torde kunna uttryckas så att dagens kostnader skola bäras av dagens konsumtion. Någon övre subventionsgräns är icke erforderlig vid den nu ifrågasatta mera definitivt betonade stödverksamheten. Endast den maximiregeln bör gälla, att summan av räntefritt lån och bidrag och sam- tidigt utlämnat räntebärande lån för ett visst upprustningsprojekt icke får överstiga upprustningskostnaden jämte i samband med upprustningen eventuellt erforderlig täckning eller omläggning av företagets skulder.
Den totala kostnaden för en teknisk upprustning av landsbygdsdistribu— tionen har tidigare uppskattats till omkring 400 milj. kronor, vilken siffra det f. n. icke finnes anledning att ändra. Det bör emellertid beaktas att de totala upprustningskostnaderna kunna komma att stiga avsevärt i den mån upprustningen drager ut över en längre tidsperiod. Utöver upprustnings— kostnaderna tillkomma dessutom vissa rationaliseringskostnader såsom för sammankoppling av nät, tidigare hörande till skilda företag etc.
Det är icke möjligt att med någon större noggrannhet förutsäga, hur stor del av totalkostnaden som skulle behöva täckas genom statens medverkan vid tillämpning av de föreslagna stödreglerna. Grovt uppskattat skulle emellertid behovet av stödmedel för detta ändamål kunna sättas till 150 milj. kronor, dvs. genomsnittligt ungefär 10 milj. kronor per år under femton år.
En del av ovannämnda stödbelopp bör kunna utgå i form av räntefria men amorteringspliktiga lån. Efter hand som lånen amorteras behöva de för- nyas och vid varje låneförnyelse prövas behovet av subvention, dvs. hur stor del av det totalt erforderliga länet som behöver vara räntefritt. Enär man kan räkna med att de ekonomiska förutsättningarna för distributions- verksamheten komma att förbättras, minskar successivt behovet av ekono- miskt stöd. Detta gäller framförallt de nybildade större företag, som vid rationaliseringen få räntefria lån för upprustningen av olika delområden (delföretag) — med varje sådant område räknat som en enhet vid denna stödgivning — men som i fortsättningen skola bedömas såsom ett företag med ett enhetligt distributionsområde.
Som framhållits i elkraftutredningens skrivelse den 26 januari 1953 er- fordras vissa ändringar i bestämmelserna för kraftledningslånefonden för att möjligheterna att lämna distributionsföretagen statliga räntebärande lån skola förbättras (se 5. 245). Behovet av dessa ändringar kvarstår fort- farande. I samband med den tidigare behandlingen av denna fråga har
även framhållits att en översyn av lagen den 22 juni 1920 med vissa bestäm- melser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. erfordras. Nämnda Översyn pågår f. n. inom kommerskollegii elektriska byrå.
Det har i kap. 11 (s. 251) framhållits att en förlängning av den maximala lånetiden från 30 till 40 år — detta gäller såväl elnätsfonden som kraftled— ningslånefonden — skulle kunna vara motiverad. Elkraftutredningen finner dock icke anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring härut- innan.
Statens rådgivande verksamhet
Behovet av sakkunnig rådgivning i tekniska, ekonomiska och administra- tiva frågor rörande eldistributionen och distributionsföretagens skötsel är f. n. endast delvis tillgodosett. (Se kap. 11 s. 229). Det framstår som en betydelsefull uppgift för staten att tillse att de mindre distributionsföretag, vilka äro i behov av rådgivning utifrån såväl i frågor som sammanhänga med verksamhetens rationalisering som den fortsatta verksamheten och vilka icke ha möjlighet att anlita annan sakkunskap, skola kunna få erfor- derliga råd och anvisningar.
En kostnadsfri, obegränsad statlig rådgivningsverksamhet skulle emel- lertid bli mycket betungande och nödvändiggöra en starkt utbyggd statlig organisation, samtidigt som den skulle verka återhållande på företagens vilja att själva anställa personal med nödiga kvalifikationer för den nor- mala verksamheten. Det är sålunda nödvändigt att begränsa den statliga rådgivningsverksamheten. En naturlig begränsning synes vara att företagen, sedan de genom omorganisationen fått en rationell storlek och kvalificerad ledande personal, icke längre kostnadsfritt skola kunna erhålla hjälp i frå— gor som normalt bör kunna lösas av den egna personalen eller av enskilda konsulterande organ. Det synes nämligen ej heller rimligt att försämra möjligheterna för det enskilda initiativet till konsulterande verksamhet i den mån det avser att mot skälig ersättning medverka till upprätthållandet av en rationell kraftförsörjning. Under rationaliseringsperioden erfordras emellertid en tämligen långt gående statlig rådgivningsverksamhet, vilken för övrigt i hög grad kommer att underlätta rationaliseringens genomfö— rande.
Som tidigare framhållits utövar staten genom vattenfallsverket i dess kundtjänst till de återförsäljande distributionsföretagen redan nu en icke oväsentlig konsulterande verksamhet inom landsbygdsdistributionen — liksom i varierande omfattning även andra råkraftlevererande storföretag. Denna statliga konsulterande verksamhet, som sålunda är begränsad till vissa delar av landet, torde i olika avseenden få sägas gå utöver en normal kundtjänst. Enligt verkställd uppskattning utgöra kostnaderna för vatten— fallsverkets kundtjänst till landsbygdsföretagen f. n. ca 700 000 kronor per
år eller 1 300 kronor per företag eller 40 öre per normaltariffenhet. Nämnda förhållandevis höga servicekostnad för en begränsad del av landsbygdsdistri— butionen gör det rimligt att staten åtminstone under en övergångstid bistår distributionen även i andra delar av landet med en mera begränsad rådgiv— ning, ägnad att medverka till en framtida förbättrad elkraftförsörjning.
Det torde icke finnas möjlighet och ej heller anledning att nu draga upp riktlinjerna för den statliga rådgivningsverksamheten. Det må endast kon- stateras att den till en början under själva rationaliseringsperioden, förutom att den snabbt kan leda till väsentligt förbättrade förhållanden för såväl företagen som konsumenterna i olika delar av landet, även kommer att ut— göra en betydelsefull faktor i rationaliseringsarhetet.
Det är givet att rådgivningsverksamheten förutsätter lokalt stationerade befattningshavare inom ifrågavarande statliga organ.
Rationaliseringens planering
Ett effektivt och samtidigt smidigt genomförande av rationaliseringen enligt de huvudprinciper, som här behandlats, fordrar i första hand en om- sorgsfull planering såväl i stort som i detalj och därjämte ett intimt sam— arbete mellan de statliga, kommunala och enskilda organ, inberäknat kraft- företagen själva, som pålolika sätt äro intresserade i dessa frågor. Det står klart att det statliga organ, som skall leda denna verksamhet, förutom en handlingskraftig och för uppgiften lämpad centralorganisation behöver en distriktsorganisation av en storlek och sammansättning, som kan anpassas efter arbetenas omfattning.
Erforderliga utredningar rörande sammanslagningar och rationaliserings- åtgärder i övrigt böra verkställas av staten i den mån de icke kunna eller lämpligen icke böra utföras av andra organ såsom kraftföretagen — even— tuellt vederbörande råkraftlevererande företag — länsföreningarna eller andra konsulterande organ. Det synes angeläget att det enskilda initiativet i fråga om sådana utredningar icke motverkas genom den intensifierade statliga verksamheten men det är å andra sidan nödvändigt att det arbete, som på olika håll kan uträttas för en rationalisering av mer eller mindre begränsad omfattning, blir samordnat. Denna samordning bör under alla förhållanden ske genom det statliga organ, som skall leda verksamheten.
För det utredningsarbete, som på det statliga organets initiativ kan koni— ma att utföras av enskilda serviceorganisationer, bör det finnas möjlighet att lämna ersättning.
Den statliga verksamhetens organisation
Huvuddragen av organisationen Som redan tidigare framhållits förutsätter en rationalisering av elkraft- försörjningen enligt detta alternativ en anpassning av de statliga organ, som nu äro verksamma på ifrågavarande områden, till den nya, utökade
statliga verksamheten. Det har i det föregående talats om ett statligt centrat- organ, som skulle inom sig samla hela den verksamhet, som lämpligen bör bedrivas centralt. Det har också framhållits att man måste räkna med underställda lokalorgan som skola svara för den del av verksamheten, som fordrar lokalkännedom och närmare kontakt med distributionsverksamhe— ten och de berörda företagen etc.
Beträffande den statliga verksamhetens organisation kan det synas önsk- värt att man i första hand tager hänsyn till de för framtiden bestående arbetsuppgifterna och tillgodoser de under rationaliseringsperioden tillkom- mande uppgifterna genom en tillfällig förstärkning eller påbyggnad på denna mera permanenta organisation. Å andra sidan är det uppenbart att rationaliseringsperioden under alla förhållanden kommer att vara täm— ligen lång ——— det har tidigare i detta kapitel nämnts femton å tjugo år — och att under denna tid arbetet med rationaliseringen kommer såväl kvanti- tativt som kvalitativt sett att utgöra en väsentlig del av det statliga organets verksamhet. Med hänsyn härtill är det icke ändamålsenligt att i alltför hög grad låta den verksamhet, som skall kvarstå i en förhållandevis avlägsen framtid, påverka utformningen av organisationen.
Den statliga verksamheten medför, med avseende på såväl de bestående arbetsuppgifterna som det tillkommande arbetet under rationaliserings- perioden, en utvidgning av de arbetsuppgifter, som f. n. handhas huvud- sakligen av kommerskollegii elektriska byrå, statens elektriska inspektion, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, elektrifieringsberedningen och vattenfallsstyrelsen (konsultation och viss planeringsverksamhet). Vi- dare beröres bl. a. den delvis statsunderstödda länskonsulentorganisationens arbetsområde. I kap. 13 har en kortfattad redogörelse lämnats för organi- sationen och det nuvarande arbetet inom de i detta sammanhang viktigare organen — ytterligare synpunkter på dessa bestående förhållanden finnas 1 kap. 5 samt i kap. 11.
Det har vid behandlingen av dessa frågor ådagalagts, att den nuvarande statliga organisationen är helt otillräcklig även med avseende på det arbete som nu ankommer på vederbörande statsorgan, att splittringen på flera organ innebär olägenheter samt att den delvis statsunderstödda konsulent- verksamheten ej fyller behovet av sakkunnig rådgivning. En omorganisation är sålunda påkallad även om man bortser från de tillfälliga arbetsuppgif- terna. En i kap. 13 redovisad undersökning ger vid handen att den nuva- rande arbetsmängden borde, under förutsättning av en i huvudsak oföränd- rad organisation såväl inom själva elkraftförsörjningen som inom den stat- liga övervakningen, föranleda en betydande förstärkning av främst kom- merskollegii elektriska byrå och statens elektriska inspektion (se bild 19 och 20). Därvid har ändock icke hänsyn tagits till det trängande behovet av förbättrad rådgivning till de mindre distributionsföretagen och naturligt- vis ej heller till den här föreslagna rationaliseringsverksamheten.
Ehuru statens medverkan för kraftförsörjningens ordnande i betydande män skulle ske genom utvidgning av funktioner, som ankomma på redan befintliga statsorgan, tala starka skäl för att kraftförsörjningsfrågorna i största möjliga utsträckning samordnas under en enhetlig organisation. Härigenom kan verksamheten ges en starkare och mera direkt inriktning på kraftförsörjningens rationalisering än om de nya och vidgade statliga uppgifterna fördelas på de bestående organen och eventuellt dessutom ett nyinrättat, särskilt rationaliseringsorgan.
Huvuduppgiften för den ifrågasatta statliga organisationen blir att verka för en god elkraftförsörjning i hela landet och därvid särskilt ägna upp- märksamhet åt sådana landsbygdsområden, där förhållandena nu äro otill- fredsställande. En viktig rationaliseringsmetod för sistnämnda områdens del är som nämnts att sammanföra eller samordna småföretag till lämpliga di— stributionsenheter. Det förutsättes att en sanering i stor utsträckning skall kunna genomföras på frivillighetens väg genom förhandlingar. Därjämte finnes möjlighet att vid behov utnyttja andra vägar, exempelvis att skärpa villkoren för förnyad koncession eller upphäva en gällande koncession. Ut— vecklingen kan även påverkas genom en lämplig låne— och bidragsverksam- het under statens medverkan. Även om den statliga rationaliseringsverksam- heten i första hand bör inriktas på sådana landsbygdsområden, som äro mest eftersatta i elektrifieringshänseende, är det uppenbart att rationalise— ringen efter hand kommer att beröra praktiskt taget hela landet.
Vid bedömningen av frågan hur det ifrågasatta statliga organet bör vara sammansatt har elkraftutredningen i första hand kommit till följande re— sultat. De centrala arbetsuppgifterna, som nu äro fördelade på nyssnämnda olika statsorgan, samlas — inbördes och med de vidgade uppgifter, som böra ankomma på staten för kraftförsörjningens befrämjande — i en enhetlig or- ganisation. Som benämning för denna organisation har olika förslag diskute— rats. Med tanke på att en del av dess arbetsuppgifter bli av tillfällig natur och att dess arbete under en tid framåt till väsentlig del kommer att vara inriktat på rationaliseringens genomförande, har utredningen stannat för benämningen statens elnämnd. Elnämnden, som enligt förslaget står direkt under Kungl. Maj:t och sorterar under kommunikationsdepartementet, förestås av en chef, som samtidigt är nämndens ordförande, samt ytterligare fyra ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t.
I den centrala nämndorganisationen ingå två byråer, en rationaliserings— och ekonomibyrå samt en swäkerhetsbyrå. Under elnämnden och med huvud— saklig anknytning till säkerhetsbyrån står statens elektriska inspektion, lik— som nu uppdelad på fyra distrikt och liksom nu med samtliga befattnings- havare stationerade centralt. Under elnämnden finnes vidare en organisation för den lokala rationaliseringsverksamheten, statens elingenjörsorganisation, omfattande ett lämpligt antal distrikt med befattningshavarna stationerade inom respektive distrikt.
KUNGL, MAJ:T
STATENS ELNÄlmD
ormro'wni: ocnncaar smr 4 LEDAMOI'ER
mrounrsmn-xes- oca memorium
STATENS ELERON! ISKA DISPEXCI'ION
(uppdelad på 4 distrikt
STAT ENS ELmelJmSORGAHISAT IOl-l (uppdelad på 9 distrikt)
Bild 22. Statens elnämndsorganisalion, föreslagen organisationsplan
En plan över den föreslagna elnämndsorganisationen visas i bild 22. Or- ganisationens form, omfattning och benämning får omprövas när rationali- seringsarhetet i huvudsak genomförts.
Till elnämndens centrala verksamhet överföras samtliga de arbetsupp— gifter, som nu åvila kommerskollegii elektriska byrå, samt delar av statens elektriska inspektions centrala byråarbete ävensom elektrifieringsbered- ningens hela verksamhet och prisregleringsnämndens för elektrisk ström arbetsuppgifter. Statens elektriska inspektion bibehåller i övrigt samma uppgifter som för närvarande. De nya och utökade arbetsuppgifter, som sammanhänga med rationaliserings- och rådgivningsverksamheten, förläg- gas till elnämnden — huvudsakligen rationaliserings- och ekonomibyrån — samt statens elingenjörsorganisation. Härigenom vinnes en organisatorisk samordning samt enhetlig ledning och handläggning av praktiskt taget hela den statliga verksamhet rörande elkraftförsörjningen, som icke utgöres av statens egen affärsdrivande verksamhet.
En möjlighet vore att låta elnämnden ingå i kommerskollegium såsom en större underavdelning, dvs. att direkt utbygga kommerskollegii elektriska byrå. Enligt elkraftutredningens uppfattning äro emellertid de arbetsupp— gifter, som samordnas under elnämndsorganisationen, så artskilda från kommerskollegii övriga verksamhet, att det icke finnes tillräckliga skäl att
låta den förhållandevis stora organisation, som det här måste bli fråga om, ingå i kollegium. En utbrytning ur kollegium av den nuvarande elektriska byrån torde ur den samlade övervakningssynpunkt, som kollegium repre- senterar, icke inge allvarligare betänkligheter.
Ett alternativ, som ingående diskuterats inom elkraftutredningen, är att avveckla statens elektriska inspektion som självständig organisation. Hela den del av organisationens arbete, som är av central karaktär, och det mest kvalificerade inspektionsarbetet skulle då överföras till säkerhetsbyrån. Den del av inspektionsarbetet, som är av mer rutinmässig karaktär, skulle omhänderhas av elingenjörsorganisationen. I säkerhetsbyrån skulle ingå två överinspektörer, vilka under byråchefen och med hjälp av erforderlig per- sonal skulle svara för byråns arbete med hithörande frågor och vilka dess- utom skulle kontrollera den inspektionsverksamhet, som skulle bedrivas från elingenjörskontoren.
Fördelen med ett dylikt alternativ är att organisationen skulle bli enklare och enhetligare och eventuellt mindre personalkrävande. Dessutom skulle otvivelaktigt vissa fördelar vinnas genom att så stor del som möjligt av inspektionsarbetet skulle bedrivas från de lokala organen under elingenjö— rens förstahandsansvar och sålunda kunna samordnas med dessa lokal— organs övriga arbete med distributionen. Risken för dubbelarbete och kom- petenskonflikter mellan inspektörerna och elingenjörerna skulle i huvudsak försvinna. För distributionsföretagen skulle det vara av fördel att kunna vända sig till samme statens tjänsteman när det gällde såväl säkerhets- som andra tekniska eller ekonomiska frågor inom distributionsverksamheten.
Andra omständigheter tala emellertid för att icke avveckla statens elekt- riska inspektion och uppdela dess arbete på ovannämnda sätt.
Elingenjörernas huvudsakliga arbete kommer att vara av en helt annan karaktär än inspektörernas och det är svårt — ur vissa synpunkter även olämpligt — att förena dessa båda slag av verksamhet, vilket närmare torde framgå av redogörelsen för arbetsuppgifterna i det följande. Elingenjörs- personalen bör sålunda icke gärna ha ansvaret för säkerhetstjänsten.
Som framgår av redogörelsen i kap. 13 för elektriska inspektionens arbete är detta av bestående karaktär, artskilt från de arbetsuppgifter som sam— manhänga med den temporära rationaliseringsverksamheten. En uppdel— ning av det statliga inspektionsarbetet på ett förhållandevis stort antal tjänstemän utan stark sammanhållning skulle sannolikt icke leda till någon effektivisering och efter rationaliseringens genomförande skulle det kunna bli nödvändigt med en genomgripande förändring, eventuellt en återgång till nuvarande ordning. Det är vidare att märka att den statliga inspek- tionsverksamheten i vad det gäller distributionsföretagen, sedan dessa bör- jat få en mera tidsenlig sammansättning och ledning, icke så mycket kom- mer att gå ut på att inspektera anläggningarna utan fast mera på att kon-
trollera, att den tekniska företagsledningen har förmåga att fullgöra och fullgör sina skyldigheter även i detta avseende. Därtill kommer behovet av kvalificerad inspektionsverksamhet inom mera komplicerade anlägg- ningar, exempelvis inom industrin och kommunikationerna. Denna inspek- tion kan icke överflyttas till andra befattningshavare utan bör bedrivas på samma sätt som hittills av tjänstemän med speciell kompetens härför. Ge- nom att inspektionsverksamheten bedrives från en central organisation kan denna betydelsefulla verksamhetsgren i sig själv ordnas på det mest ratio- nella sättet utan att belasta det ändock tämligen komplicerade rationalise— ringsarhetet. Att inspektionsverksamheten under dessa förutsättningar är tillräckligt omfattande för att motivera en uppdelning liksom nu på fyra underavdelningar, distrikt, vardera med en överinspektör jämte underställd personal, synes uppenbart.
Samarbetet mellan distrikten och behovet att anlita överinspektörerna för vissa kvalificerade centrala arbetsuppgifter, kommittéarheten m. ni. gör det önskvärt att hela inspektionen är samlad och helst placerad i anslut- ning till säkerhetsbyrån. Inspektörsorganisationens storlek, överinspektö- rernas i stor utsträckning självständiga arbete — även betingat av deras ställning som specialinspektörer inom yrkesinspeklionen — gör det mindre lämpligt att inordna densamma i säkerhetsbyrån.
Genom att överinspektörerna till en del skulle frigöras från centralt byrå- arl)ete aktualiseras även frågan om inspektionens överflyttning till arbetar- skyddsstyrelsen. I sitt betänkande med förslag till organisation av tillsynen ä arhetarskyddslagstiftningen in. 111. (SOU 1946: 88 s. 185) upptog arbetar- skyddskommittén detta spörsmål och anförde bl. a. följande.
Enligt vad kommittén inhämtat är kommerskollegium vid utredning och hand- läggning av ovanberörda koncessions- och Iåncärenden i behov av att ha ständig tillgång till den speciella sakkunskap och kännedom om lokala förhållanden, som förefinnes hos befattningshavarna inom den elektriska inspektionen. Dessa tagas också i betydande grad i anspråk vid behandling av nämnda ärenden. Detta har i sin tur medfört, att inspektionens tillsynsverksamhet i icke ringa grad fått stå tillbaka. Kommittén vill emellertid starkt ifrågasätta, huruvida icke vid genom- förande av det förslag till organisation av arbetarskyddstillsynen, som kommittén ansett sig böra föreslå, statens elektriska inspektion borde överflyttas till det föreslagna ämbetsverket. Med hänsyn till att den elektriska inspektionens befatt- ningshavare, enligt vad som uppgivits, i stor utsträckning tagas i anspråk för behandling av koncessions-, låne- och andra ärenden, som icke lämpligen böra tillföras ett verk för arbetarskyddsärenden, anser sig kommittén icke böra fram- lägga förslag i angiven riktning. I den mån inspektionen avlastas från berörda ärenden tala dock starka skäl för dess överflyttning till verket. Detta bör icke ute- sluta möjlighet för kommerskollegii elektriska byrå att anlita inspektionen såsom remissinstans i ärenden, vid vilkas handläggning dennas sakkunskap och lokal- kännedom är av betydelse. Kommittén finner det också mera ändamålsenligt att överflytta och med hänsyn till föreliggande behov förstärka den nuvarande elekt- riska inspektionen, för att denna på tillfredsställande sätt skall kunna utöva sin tillsynsverksamhet, än att tillskapa en särskild elektrisk inspektion inom det nya verket.
Enligt elkraftutredningens uppfattning är elektriska inspektionens arbete, även sedan Vissa centrala arbetsuppgifter överförts till säkerhetsbyrån, fort— farande av den karaktär och omfattning, att det bör bedrivas inom samma ämbetsverk som övrig kontroll och övervakning på kraftförsörjnings- området. I varje fall under rationaliseringsperioden skulle det vara direkt olämpligt att skilja inspektionen från elnämndsorganisationen. Även om in- spektionsarbetet under senare tid har kunnat bedrivas i alltför liten om- fattning äga inspektörerna en god kännedom om de olika kraftföretagens standard och förmåga att fullgöra sina skyldigheter. Genom den fortsatta tillsynsverksamheten komma inspektörerna även att samla sådana erfaren- heter frän bl. a. distributionsverksamheten, som kunna direkt utnyttjas för rationaliseringsarhetets planering och utförande, dvs. för den under ratio— naliseringsperioden kanske betydelsefullaste arbetsuppgiften för elnämnds— organisationen. Ett intimt samarbete mellan överinspektörerna och el— nämndsorganisationens övriga befattningshavare synes därför vara en förut— sättning bl. a. för ett gott resultat av rationaliseringsverksamheten.
Elkraftutredningen finner sålunda att statens elektriska inspektion bör bibehållas i huvudsak i oförändrad form men med ovan angiven anknyt— ning till säkerhetsbyrån.
Förslaget att överföra de uppgifter på elnämnden, som nu ankomma på prisregleringsnämnden för elektrisk ström, har föregåtts av ingående över— väganden inom elkraftutredningen. Man skulle å ena sidan kunna tänka sig att bibehålla prisregleringsnämnden i sitt nuvarande skick, dock med de förskjutningar i uppgiften, som tillkomsten av elnämndsorganisationen föranleda. Elnämndsorganisationen skulle då i prisregleringsärenden kom— ma att fungera som utredande och medlande organ, medan prisreglerings— nänmden skulle utgöra det dömande organet. En sådan uppdelning kan ur vissa synpunkter betraktas som lämpligare än att elnämnden fungerar som såväl utredande och medlande som dömande myndighet. Å andra sidan är det emellertid uppenbart att prisregleringen endast utgör en del av den allmänna kontroll rörande distributionsskyldighetens fullgö- rande och efterlevnaden av koncessionsvillkoren, som elnämnden —— eller Kungl. Maj:t som koncessionsmyndighet —— skall handha. Ett eftersättande av koncessionsvillkoret om leveransplikt, som innefattar skyldighet att till- handahålla elkraft på skäliga villkor och jämväl hålla anläggningarna i så- dant skick, att de fylla skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet, kan och bör föranleda ingripanden av elnämnden genom föreskrifter och förelägganden, eventuellt föranstaltande av åtal eller i sista hand indrag— ning av koncession. En skälighetsprövning såväl av priserna och leverans— villkoren i övrigt som av anläggningarnas standard måste med andra ord kunna företagas av elnämnden som ett led i dess rationaliseringsarhete och tillsyn över koncessionsvillkorens efterlevnad. Eftersom klagomål över pri—
ser och andra distributionsförhållanden i regel tillika måste innebära på- stående om att koncessionsvillkoret om distributionsskyldighet åsidosättes, synas dylika klagomål endast kunna upptagas och behandlas av elnämnden, som också har möjlighet att åstadkomma rättelse i det missförhållande, som föranlett klagomålet. -
Det torde som regel bli omöjligt och i varje fall mindre lämpligt att be- handla prisfrågorna som separata frågor vid sidan om övervakningen i övrigt av distrlbutionsskyldighetens fullgörande. Om prisregleringsnämn- den skulle bibehållas vid sidan av elnämnden torde detta leda till kompe- tenskonflikter mellan dessa myndigheter. Många av de beslut, som elnämn- den måste fatta beträffande företagens distributionsverksamhet — såsom, när så visar sig nödvändigt, upphävande av en gällande koncession — kun- na dessutom för företagen och konsumenterna vara av långt större bety- delse än ett beslut i en prisregleringsfråga.
Av det sagda följer att i elnämndens funktioner i princip bör ingå icke blott den handläggning av prisregleringsärenden, som nu handhas av kom- merskollegium och prisregleringsnämnden, utan även allmän prövning av distributionsvillkor och elektrifieringsskyldighet. Som skäl för att elnämn- den skall utöva dessa befogenheter kunna bl. a. även följande omständig- heter anföras.
Elnänmdens ledamöter skola representera såväl leverantörs— som konsu— mentintressena, varför nämndens avgörande torde i objektivitet kunna lik- ställas med prisregleringsnämndens.
Teknisk, ekonomisk och juridisk expertis ävensom personal med lokal— kännedom står till elnämndens förfogande för undersökningar, förhand- lingar och tvisters biläggande.
Lika ärenden bli, oavsett om de väckts genom klagomål eller utgöra ett led i rationaliseringsarhetet, lika behandlade och handläggningen av varje ärende blir samlad hos ett enda organ.
Elnämnden kan med olika, efter omständigheterna lämpade medel verk— samt bidraga till att erforderliga åtgärder bli vidtagna. Även stödåtgärder i form av statliga län eller bidrag kunna härvid ifrågakomma. De regler som elnämnden därvid skall följa, vilka torde bli baserade på att göra det möjligt att inom distributionsområdet tillämpa ett visst elkraftpris, skola vara fast— ställda av Kungl. Maj:t.
Elkraftutredningen har sålunda med hänsyn till det sagda funnit det mest ändamålsenligt att även prisregleringsfrågor skola avgöras av el- nämnden, dock att frågor rörande av statens vattenfallsverk tillämpat pris skola avgöras av Kungl. Maj:t såsom koncessionsmyndighet. Elkraftutred— ningen förutsätter därvid att prisregleringsfrågor liksom andra frågor av större vikt skola avgöras av elnämnden in pleno och att föreskrift härom kommer att finnas i elnämndens instruktion. I rena prisregleringsärenden skulle det dessutom kunna tänkas att parterna beredas tillfälle att slutföra
sin talan inför elnämnden på samma sätt som nu inför prisregleringsnämn- den. Elnämndens avgörande kan dessutom på för ämbetsverken normalt sätt, i motsats till prisregleringsnämndens, överklagas hos Kungl. Maj:t. I detta sammanhang bör även beaktas att 1902 års lag och prisreglerings— nämndens instruktion ieke föreskriva, att nämndens ordförande skall vara jurist med domarkompetens.
Elkraftutredningen har diskuterat möjligheten och önskvärdheten att fö- reskriva tillfälligt ändrad sammansättning av elnämnden vid behandling av prisregleringsärenden men framlägger inget förslag härom.
Elkraftutredningen vill slutligen betona att ett frångående av utred- ningens förslag i denna fråga och bibehållande av prisregleringsnämnden såsom Specialdomstol icke i och för sig behöver påverka ställningstagandet till huvudfrågan.
Som framgår av s. 388 vill elkraftutredningen förorda att Svenska elverks- föreningens tariffkommission skall bestå. Hänskjutandet av tvistefrågor till kommissionen för förlikningsförsök bör ävenle-des behandlas i elnämn— dens instruktion.
De huvudsakliga arbetsuppgifterna
Bland elnämndens huvuduppgifter skola ingå att följa kraftförsörjningens tillstånd och utveckling såväl inom landet som ock, i den mån så är erfor— derligt, i utlandet samt att efter omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som elnämnden anser lämpliga för kraft- försörjningens främjande.
De praktiska arbetsuppgifterna synas företrädesvis komma att avse frå- gor, som röra distribution och konsumtion av elkraft. När det gäller kraft— produktion och fjärröverföring blir det elnämndens uppgift att främja sam- ordning av kraftkällornas tillvaratagande samt av kraftens produktion och överföring inklusive samkörningen. Enär denna samordning f. n. på ett till- fredsställande sätt ombesörjes av en särskild intresseorganisation, Centrala driftledningen (CDL), torde elnämnden tills vidare kunna fylla ifrågavaran- de uppgift genom samarbete med CDL. Skulle förhållandena senare motivera ändrad ordning härutinnan bör det ankomma på elnämnden att taga initia— tiv härtill.
Elnämndens huvuduppgifter bli därför åtminstone tills vidare att inom
Rationaliserings- och ekonomibyrån
1. övervaka kraftkällornas tillvaratagande och utnyttjande samt följa ut- vecklingen beträffande produktionen av elkraft;
2. handlägga koncessionsärenden;
3. planlägga, leda och övervaka en allmän rationalisering av distributio- nen av elkraft och därigenom åstadkomma ur teknisk, ekonomisk och orga- nisatorisk synvinkel lämpliga distributionsenheter;
4. övervaka distributionsskyldighetens fullgörande och därvid bl. a. kon- trollera de allmänna villkoren vid försäljning av elkraft samt handha frå- gor angående prisreglering;
5. handlägga låne- och bidragsårenden samt utöva kontroll över beviljade lån och bidrag;
6. handlägga registreringsärenden; 7. avge utlåtande över kommunala lån och borgensåtaganden;
8. leda och övervaka elingenjörsorganisationens verksamhet;
9. handlägga personalfrågor för elnämndsorganisationen; samt att inom
Säkerhetsbyrån
10. utfärda säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströmsanläggningars utförande och skötsel samt följa utvecklingen inom detta område, hand- lägga tolknings- och dispensfrågor;
11. deltaga i normerings- och standardiseringsarbetet inom det elektriska starkströmsområdet, deltaga i kontrollen av elektrisk materiel, fastställa eller godkänna provningsbestämmelser;
12. handlägga koncessionsärenden ur säkerhetssynpunkt; 13. utöva tillsyn över elektriska järnvägs—, spårvägs- och trådbussanlägg— ningar;
14. handlägga behörighetsärenden och handha frågor rörande utbild— ningen av elektriska installatörer ;
15. handlägga entreprenörsfrågor;
16. handlägga ärenden i anledning av olycksfall och eldsvådor samt andra rättsliga frågor, som beröra elektriska tillsynsområdet;
17. leda och övervaka elektriska inspektionens verksamhet.
Handläggningen av rationaliseringsspörsmål och koncessionsärenden kommer under rationaliseringsperioden att bli en av elnämndens viktigaste arbetsuppgifter. Prövningen av ett koncessionssökande företags lämplighet innebär bl. a., att möjligheten av sammanslagning med annat eller andra företag kan böra undersökas. Ofta kunna långdragna förhandlingar beräk- nas bli erforderliga innan en rationaliseringsfråga löses, vilket kan medföra dröjsmål med koncessionsbeslutet. Detta gäller emellertid framför allt an- sökningar om förlängd koncession och dröjsmålet bör därför som regel ej — såsom vid nykoncessionering — innebära några olägenheter för förbru- karna.
Frågan om övervakning av lån— och bidragstagare liksom om återbäring av bidrag bör centralt ankomma på elnämnden, som därtill också kan an— lita sina lokala elingenjörer. Denna ärendegrupp har hittills nästan helt måst åsidosättas, trots att det är möjligt att återbäringskrav i vissa fall borde avse icke oväsentliga belopp.
Den prisreglerande verksamhet, som nu utövas av prisregleringsnämnden för elektrisk ström, bör som nämnts helt övertagas av elnämnden.
Ration-anseringsarbetets allmänna uppläggning ochbedrivande skulle bli ungelär följande.
Med biträde av elingenjörerna insamlar elnämnden uppgifter, som medge en allmän överblick över ej blott företagens belägenhet och verksamhets- områden utan även deras ekonomi och skötsel, anläggningarnas standard och dylika förhållanden, som ej framgå av officiellt tillgängligt material. Med stöd av dessa uppgifter uppgör elnämnden rationaliseringsplaner i stora drag, som kunna tjäna som grundval för verksamheten.
Den förberedande planeringen för att åstadkomma rationella enheter ankommer på vederbörande elingenjör enligt av elnämnden givna riktlinjer. För att rationaliseringen skall kunna genomföras efter enhetliga grunder på ett både planmäSSigt och smidigt sätt kommer elnämndens uppgift att leda och övervaka elingenjörernas rationaliseringsverksamhet att bli bety— delsefull, särskilt under det första skedet.
För att undersöka möjligheterna av en sanering i ett sammanhang av distributlonsl'örhållandena inom ett större område, där flera företag med skilda koncessionstider äro verksamma, bör sammanträde hållas iniör el- nämnden, eller inför länsstyrelsen i närvaro av representanter för elnämn- den, med berörda anläggningars ägare och företrädare för bygdeintressena. När det gäller att bestämma storlek och område för nya distributionsenheter bör hänsyn tagas bl. a. till bygdens utvecklingsmöjligheter och förekomman- de regionplanering inom berörda kommuner. Dessa angelägenheter tillhöra länsstyrelsernas arbetsområde. Även ur andra synpunkter kan det vara av vikt att samråd äger rum mellan elnämnden och länsstyrelserna i rationali- seringsarenden. Vidare synes det angeläget, att elnämnden vid handlägg- ningen av dessa frågor samråder med bl. a. vederbörande lantbruksnämnd och länsbostadsnämnd. Elnämnden får sålunda i stor utsträckning fungera som förhandlingsorgan och i samband med rationaliseringen handlägga frå- gor av huvudsakligen teknisk-ekonomisk och rättslig natur.
Elnämndens ställningstagande kräves i frågor av stor principiell bety- delse, exempelvis vilken storlek en blivande distributionsenhet bör ha, vil- ken organisationsform som bör ges företräde, vilken hänsyn som kan och bör tagas till önskemål om kommunalt eller eljest lokalt inflytande på el- frågor och i vilken utsträckning industri tillhöriga nät böra ingå i nya distributionsenheter.
Det kan synas som ett slutligt ställningstagande i fråga om det erforder- liga centralorganet kan komma att påverkas jämväl av andra spörsmål, be- träffande vilka utredningsförslag nyligen framlagts eller vilka eljest äro föremål för överväganden. Dylika spörsmål avse bl. a. länsförvaltningarna, planväsendet och näringslivets lokalisering. Ett förslag till en såväl central som lokal elorganisation kan och bör likväl utformas fristående från övriga
här berörda frågor. Härför talar redan det förhållandet, att de elektriska ledningsnätens geografiska spridning gör att länen ur elkraftsynpunkt icke kunna betraktas som skilda enheter. Självfallet är elkraftutredningen ange- lägen att alla möjligheter till samverkan skola beaktas.
Statens elektriska inspektions huvuduppgifter skola som nämnts vara de— samma som nu. dock med vissa jämkningar genom att delar av inspektio- nens centrala byråarbete överflyttas till elnämnden.
Överinspektör skall främst åligga, såvitt avser hans distrikt, att
1. utöva tillsyn över de elektriska starkströmsanläggningarnas beskaf- fenhet ur säkerhetssynpunkt;
2. meddela drifttillstånd för nytillkomna anläggningar;
3. biträda vid utredning av elektriska olycksfall och eldsvådor, vid behov genom undersökning på platsen;
4. öva kontroll över yrkesmännens kompetens samt
5. i egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen utöva tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen.
Omfattningen av statens elingenjörsorganisation är svår att på förhand bestämma men i det följ ande räknas preliminärt med nio elingenjörsdistrikt, trots att det enligt elkraftutredningens uppfattning finnes skäl att igång— sätta verksamheten med ett mindre antal, exempelvis fyra. Det definitiva antalet dylika distrikt kan och bör icke fixeras förrän elnämnden har på— börjat sin verksamhet och hunnit få en överblick över behovet av lokal- organ, lämplig distriktsindelning och organens placering. Detta kan beräk- nas vara fallet först ett åt två år efter det att elnämnden har bildats. Det torde dessutom visa sig önskvärt att efter hand som rationaliseringsarhetet fortskrider kunna anpassa elingenjörsorganisationen till arbetsuppgifternas omfattning och lokalisering, varför organisationen bör kännetecknas av formbarhet.
Hela riket bör sålunda indelas i ett antal elingenjörsdistrikt, säg t. v. nio, vart och ett omfattande'det antal län — i medeltal två å tre — som rationa- liseringsbehovet i olika landsdelar och tillgången till andra för rationalise- ringsarhetet lämpade organ kräver. Elingenjörernas huvuduppgifter skola vara att verkställa erforderliga rationaliseringsutredningar beträffande de delar av distrikten, där dessa utredningar icke kunna eller lämpligen icke böra verkställas genom bestående företag eller på annat sätt, samt att i öv- rigt taga initiativet till eller förmedla dylika utredningar. Vid sidan av denna konstruktiva rationaliseringsverksamhet tilläggas elingenjörerna vissa över— vaknings- och rådgivningsuppgifter. Därjämte skall elingenjör biträda de länsstyrelser, vilkas län ingå i distriktet, med granskning» av elärenden och hithörande frågor.
Statens elingenjör skall främst åligga, såvitt avser hans distrikt, att
1. övervaka att elkraftdistributionen bedrives på ur teknisk, ekonomisk och organisatorisk synvinkel ändamålsenligt sätt;
2. enligt elnämndens anvisningar verka för och taga initiativ till rationa— lisering av den elektriska distributionsverksamheten samt tillhandagå el- nämnden med utredningar och yttranden i ärenden, som ankomma på nämnden;
3. biträda länsstyrelse med granskning av ärenden rörande elkraftför- sörjningen;
4. i den omfattning ovannämnda uppgifter det tillåter tillhandagå all- mänheten med råd och anvisningar i elkraftförsörjningen berörande frågor och därvid även på begäran av detaljdistributör biträda vid planläggning av distributionsaiiläggningar ävensom beträffande företagens organisation och förvaltning.
Arbetsuppgifterna för elingenjörerna avse sålunda huvudsakligen ratio— naliseringsfrågor. Mycket beror på vilken tid som står till förfogande för rationaliseringens genomförande. Vid sammanslagning av två eller flera företag fordras i regel elingenjörernas medverkan först vid planläggning, uppdragande av lämpliga gränser för distributionsområdet och förberedande förhandlingar med berörda företag, vidare vid utarbetandet av förslag till uppgörelse med program och kostnadskalkyl för upprustning av anlägg- ningarna, finansicringsplan, tarifförslag m. m. samt slutligen, vid upplös— ning av äldre och bildande av nytt företag, med biträde i administrativa frå- gor och montörsfrågor.
Elingenjörerna böra förskaffa sig kännedom om de inom distrikten verk— samma distributionsföretagens tekniska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden och vid behov samråda med länsstyrelserna och de kommunala organen i berörda bygder. '
En nära samverkan mellan elnämnden, elektriska inspektionen och el- ingenjörerna måste anses som mycket betydelsefull. Erfarenheterna från fältarbetet måste bli kända och utnyttjade inom den centrala verksamheten och omvänt.
På uppdrag av elnämnden kunna elingenjörerna tilläggas arbetsuppgifter även på områden, som icke direkt beröra rationaliseringsverksamheten. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas övervakning av företag, som er- hållit lån och bidrag genom statens förmedling för nyelektrifierings- eller upprustningsändamål, samt utredningar för prövning av frågor om åter— bäring av bidrag.
Elingenjörerna skola vidare övervaka att varje företag, som bedriver all- män distribution, håller driften vid en standard, som ur allmän synpunkt skäligen kan krävas. I första hand böra elingenjörerna —— i den mån detta ej ankommer på överinspektörerna — genom råd och anvisningar söka vinna rättelse i iakttagna missförhållanden och vid behov göra anmälan till elnämnden. Då rättelse ej vinnes på annat sätt kunna åtgärder för utkrä-
vande av stadgad påföljd i form av böter eller viten eller koncessionens hä- vande ifrågakomma. Beslut om dylika åtgärder böra emellertid i princip uteslutande ankomma på elnämnden.
Länsstyrelsernas behov av expertis i kraftförsörjningsfrågor, vilket fram- hållits i länsstyrelseutredningen i dess betänkande (SOU 1950: 28), avses bli tillgodosett därigenom, att elingenjörerna skola såsom sakkunniga biträda länsstyrelserna i elkraftfrågor. I denna egenskap ha elingenjörerna att granska bl. a. till länsstyrelserna remitterade koncessionsärenden och ansök- ningar oni ekonomiskt stöd för nyelektrifiering eller upprustning av befint- liga distributionsnät. Även för uppgörande av projekt, som kunna tillkomma på länsstyrelses initiativ eller genom dess förmedling, bör elingenjör i mån av tid kunna anlitas. Länsstyrelsens behov av expertis i elkraftfrågor torde bli särskilt framträdande i samband med en omorganisation av detaljdistri- butionen inom en bygd. Frågan om kraftförsörjningens betydelse för en bygds utveckling är ofta aktuell och för bedömningen av denna fråga kräves såväl teknisk som administrativ sakkunskap.
För undvikande av kompetenskonflikter och dubbelarbete bör det an- komma på elnämnden att vid behov närmare bestämma gränserna för över- inspektörernas och elingenjörernas arbetsområden.
Personalbehov och kostnader
Vid följande beräkning av personalbehov och lönekostnader har i första hand beaktats den personal, som f. n. finnes på kommerskollegii elektriska byrå, statens" elektriska inspektion och elektrifieringsberedningen och vars arbetsuppgifter skola överföras till elnämnden. Därutöver har hänsyn tagits till det under nuvarande förhållanden tämligen stora underskottet på per- sonal inom nämnda organ (se kap. 13 s. 288 och 296 samt bilderna 19 och 20) ävensom till de ändringar i arbetsförhållandena, som sammanhänga med förslagen i detta betänkande. Inom parentes aninärkes i de efterföljande'ta— bellerna om befattningshavare av lägre grad än byråchef avses skola över- flyttas från kommerskollegium (K), elektriska inspektionen (I) eller elekt- rifieringsberedningen (E).
Beräkningen får i viss mån anses vara ungefärlig, enär personalbehovet icke kan bedömas med full säkerhet förrän någon tid efter det att verksam— heten påbörjats. Organisationen bör utbyggas efter hand som arbetet kom- mer igång och möjligheter till justeringar efter elnämndens eget förslag böra alltid finnas.
Lönen är beräknad enligt vederbörande lönegrads lägsta löneklass i dyr- ortsgrupp 5 för alla utom tjänstemännen inom elingenjörsorganisationen, för vilka lönen är beräknad enligt dyrortsgrupp 3. I lönekostnaden är in- räknat dyrtidstillägg med 33 resp. 32 % på högst 19200 kronor. Till de summerade lönekostnaderna ha tillägg gjorts på ungefär 10 % med hänsyn
till personalens sannolika löneklassplacering, samtidigt som beloppen av- rundats. Vederbörande personals tjänstetitlar ha t. v. bibehållits. Hänsyn till pensionskostnader har icke tagits.
Statens elnämnd
Elnämnden består av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, därav en ordförande och chef. Det är önskvärt att ledamöterna tillsammans utgöra en allsidig representation för såväl producent- som konsumentintressena.
Med hänsyn till elnämndens omfattande arbetsuppgifter och särskilt dess funktion som förhandlingsorgan vid rationaliseringens genomförande bör chefen erhålla en auktoritativ ställning. Han förutsättes besitta teknisk sakkunskap och god kännedom om landets näringsliv samt ha affärsmässig inriktning och administrativ erfarenhet.
Elnämndens chef och två av befattningshavarna inom rationaliserings— och ekonomibyrån ha med hänsyn till att fortbeståndet av deras tjänster kan bli beroende av tiden för rationaliseringens genomförande placerats i tjänster med förordnande på viss tid, förslagsvis sex år (tjänster med löne- g'radsbeteckning Cp) .
Personalbehov och lönekostnader för elnämnden beräknas sålunda.
Befattning Lönegrad Lönekostnad, kr/år 1 ordförande och chef Cp 20 37 920 4 ledamöter 300 kr/mån. 14 400
Summa 52 320 Rationaliserings- och
ekonomibyrån 1 byråchef Cp 13 29 520 1 byrådirektör Cp 10 26 484 1 byrådirektör Ce 31 21984 2 förste byråingenjörer Ce 29 40 296 1 förste byråsekreterare (K) Ce 29 20 148 1 förste byråingenjör (K) Ce 27 18 276 1 byråsekreterare (K) Ce 25 16 464 2 byråingenjörer Ce 24 131 224 1 ingenjör Ce 23 14 772 Summa 219 168
Säkerhetsbyrån 1 byråchef Ca 37 26 700 1 överinspektör Ca 33 23 640 1, byrådirektör (K) Ca 31 21 984 14 .förste byråingenjör Ce 29 20 148
Befattning Lönegrad Lönekostnad, kr/år 1 förste byråingenjör (K) Ce 27 18 276 1 förste byråinspektör (1) Ge 27 18 276 1 byråinspektör Ce 25 16 464 1 byråsekreterare (K) Ce 25 16 464 2 ingenjörer (K) Ce 23 29 544 1 ingenjör (K) Ce 21 13164 Summa 204 660
Biträdespersonal
(gemensam för byråerna och
elinspektionen)
2 kansliskrivare (KE) Ca el. Ce 15 20184 1 kanslibiträde (I) Ca 11 8652 1 kanslibiträde Ce 11 8652 1 expeditionsvakt (K) Ca 10 8280 1 expeditionsvakt Ce 10 8280 7 kontorsbiträden (KI) Ca 8 52 836 2 kontorsbiträden Ce 8 15 096 Summa 121 980
38 tjänster Elnämnden tillsammans 598 128
Tillägg ca 10 % 61 872 Summa lönekostnader 660 000 kr/år Omkostnaderna för elnämnden beräknas sålunda.
Lokalkostnader 30 000 Resekostnader 30 000 Övrigt 20 000
Summa omkostnader 80 000 kr/år
Statens elektriska inspektion
Personalbehov och lönekostnader för inspektionen beräknas sålunda. Befattning 4 överinspektörer (I) 4 förste distriktsingenjörer (I) 4 ingenjörer ] ritare (I)
13 tjänster Tillsammans
Summa lönekostnader 270 000
Lönegrad Lönekostnad, kr/år Ca 33 94 560 Ca el. Ce 29 80 592 Ce 23 59 088 Ce 21 13 164 247 404 Tillägg ca 10 % 22 596
Omkostnaderna för elektriska inspektionen beräknas sålunda.
Lokalkostnader 10 000 Resekostnader 50 000 Övrigt 10 000
Summa omkostnader 70 000 kr/år
Statens elingenjörsorganisation
Personalbehovet för elingenjörsorganisationen kan som redan nämnts icke på förhand säkert bedömas. Följande förslag utgår från, att antalet elingenjörsdistrikt skall vara nio med en elingenjör, en assistent, ett tek- niskt biträde och två kontorsbiträden i varje distrikt. Det förutsättes dock å ena sidan att organisationen ej skall utbyggas omedelbart i sin helhet utan successivt efter behov enligt elnämndens prövning men å andra sidan att personalbehovet mycket väl kan bli större när rationaliseringsverksam— heten kommit igång i full omfattning.
Lönekostnaderna för en elingenjörsorganisation med nio distrikt beräk- nas sålunda. Befattning Lönegrad Lönekostnad, kr/år
9 elingenjörer Cp 10 238 356 9 assistenter (ingenjörer) Ce 29 170208 9 tekniska biträden (ingenjörer) Ce 27 153252 18 kontorsbiträden Ce 8 124 848 45 tjänster Tillsammans 686 664 Tillägg ca 10 % 73 336 Summa lönekostnader 760 000 kr/år Omkostnaderna för elingenjörsorganisationen beräknas sålunda. Lokalkostnader 30 000 Resekostnader 110 000 Övrigt 20 000
Summa omkostnader 160 000 kr/år
Sammanställning De sammanlagda kostnaderna för elnämndsorganisationen, exklusive kostnader för pensioner, uppskattas sålunda till följande.
Lönekost- Omkostnader Summa nader
I Statens elnämnd 660 000 80 000 740 000 II Statens elektriska
inspektion 270 000 70 000 340 000
III Statens elingenjörs- organisation 760 000 160 000 920 000 Summa 1 690 000 310 000 2 000 000 lir/år
Den nya organisationen innebär bortfall av följande beräknade kostnader för nuvarande organ.
Lönekost-
nader Omkostnader Summa Kommerskollegii elektriska
, byrå 240 000 38 000 278 000 * Statens elektriska inspektion 260 000 40 000 300 000 Elektrifieringsberedningen 50 000 —— 50 000
Statens prisregleringsnämnd för el. ström 2 000 — 2 000
Summa 552 000 78 000 630 000 kr/år
Merkostnaden för den nya organisationen skulle sålunda utgöra ca 1 370 000 kronor per år.
Med den förstärkning av de nuvarande organen, som enligt utlåtande, re- fererat i kap. 13, skulle vara nödvändig även om någon egentlig förändring av arbetsuppgifterna ej skulle genomföras och sålunda något rationalise- ringsarhete av här ifrågavarande slag ej skulle igångsättas, skulle de nuva— rande organen draga följande beräknade kostnader.
Lönekost- Omlcostnader Summa nader
Kommerskollegii elektriska
byrå 340 000 43 000 383 000 Statens elektriska inspektion 360 000 60 000 420 000 Elektrifieringsberedningen 75 000 — 75 000 Statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström 2 000 —— 2 000 -
Summa 777 000 103 000 880 000 kr/år
Merkostnaden för den nya organisationen skulle jämfört härmed utgöra ca 1 120 000 kronor per år.
Sammanställning av kostnader under rationaliseringsperioden De kostnader för elkraftförsörjningen, som enligt här framlagda förslag skola täckas genom statens medverkan, sammansättas av kostnader för eko— nomiskt stöd åt distributionsverksamheten samt organisationskostnader för den för kraftförsörjningen erforderliga statliga verksamheten, exklusive statens egen affärsmässiga kraftförsörjningsverksamhet.
Beträffande stödverksamheten bortser elkraftutredningen i denna sam- manställning från de statliga räntebärande lånen, vilka — så länge ränte- foten icke understiger den normala utlåningsräntan —- icke medföra någon verklig kostnad för staten. De räntefria lånen medföra kostnader enbart
genom räntebortfallet medan bidragen få anses utgöra kostnader i sin hel- het. För att bedöma kostnaderna för den ifrågavarande stödverksamheten fordras sålunda bl. a. en bedömning av hur stor del av stödet, som skall utgå i form av lån respektive i form av bidrag, samt hur stor del av lånen, som behöva förnyas såsom räntefria lån respektive kunna förnyas såsom räntebärande.
Om amorteringstiden för lånen sättes till normalt trettio år och rationali- seringsverksamheten pågår i femton å tjugo år är det givet att en del kost— nader, som höra till rationaliseringen, komma efter rationaliseringsperioden. Å andra sidan böra kostnader, som sammanhänga med förnyade räntefria lån respektive förnyade bidrag, ej räknas som rationaliseringskostnader, även om de komma under rationaliseringsperioden. Dylika kostnader äro att hänföra till ett allmänt understödjande av elkraftförsörjningen i sådana landsdelar, där även de inom företagen utjämnade specifika självkostnader- na äro höga.
Det bereder med andra ord svårigheter att på förhand bedöma kostna- derna för stödgivningen till distributionsföretagen i och för kraftförsörj- ningens rationalisering. Det kan också sägas vara av mindre intresse att få veta hur stor denna kostnad kommer att bli, eftersom den endast är en del av de totala kostnader av denna typ, som under samma tid komma att föreligga för kraftförsörjningens understödjande och som skola täckas ge- nom statens medverkan. Av större betydelse är att få en uppfattning om det totala årsbehovet av medel för denna stödverksamhet under den när- maste framtiden.
Enligt den uppskattning som gjorts på s. 390 skulle genomsnittligt om- kring 10 milj. kronor per år erfordras som stödmedel för distributions- nätens upprustning etc., om upprustningstiden antages till femton år. Låne- amorteringar, låneförnyelser och förnyade bidrag under denna femtonårs- period kunna sägas vara beaktade vid bestämningen av nämnda ungefär- liga siffra.
Restelektrifieringen kommer sannolikt att vara i huvudsak genomförd före denna tidsperiods utgång och behovet av stöd härför kommer sålunda att avtaga under perioden. För budgetåret 1953/1954 är anslaget för nyelekt— rifieringsstöd 4 milj. kronor. Även om det årliga behovet av stödmedel un- der periodens början kommer att vara av denna storlek eller något större kommer det genomsnittliga, årliga behovet av stödmedel för nyelektrifie- ringar icke att överstiga 3 milj. kronor.
Ovannämnda siffror inkludera även bidrag till vissa utredningar m.m. Den utökade statliga reglerande, kontrollerande, rådgivande och stödjande verksamheten kommer enligt bedömningen på s. 408 att draga en genom snittlig organisationskostnad av i runt tal 2 milj. kronor per år.
Det totala medelsbehovet för den statliga verksamheten under en rationa-
liseringsperiod av femton år, bortsett från medel för räntebärande lån, skulle därigenom genomsnittligt bli följande.
Stöd av nätupprustningar etc. 10 milj. kr/år Stöd av nyelektrifieringar 3 » » Organisationskostnader 2 » »
Summa 15 milj. kr/år Rationaliseringsperioden kan, enligt vad som tidigare framhållits, myc— ket väl bli längre än femton år, vilket skulle medföra någon minskning av de årliga kostnaderna men en ökning av de totala kostnaderna. En kortare rationaliseringsperiod än femton år är icke sannolik. Under de första åren av elnämndens verksamhet kommer medelsbehovet sannolikt att vara icke oväsentligt mindre än ovannämnda genomsnittliga belopp.
Finansiering av stödverksamheten samt av elnämnds- organisation-en
Kostnaderna för kraftförsörjningens understödjande samt för den för dess rationalisering och övervakning m. m. erforderliga statliga organisa- tionen ha ovan beräknats till genomsnittligt ca 15 milj. kronor om året för en period av femton år.
Frågan på vad sätt dessa medel skola anskaffas har inom elkraftutred- ningen varit föremål för ingående överväganden. Staten har hittills genom anslag på driftbudgeten svarat för stödet för nyelektrifieringar ävensom för kostnaderna för statens nuvarande övervakande organ på elkraftför— sörjningens område — något nämnvärt stöd för rationaliseringar av här ifrågavarande slag och nätupprustningar har däremot hittills icke utgått. Ett sätt vore att staten på samma sätt svarade även för de ökade kostnader, som utredningens förslag innebära. Elkraftutredningen anser sig emellertid ha anledning antaga att man vid nuvarande ekonomiska läge icke kan räkna med en sådan lösning och har för den skull undersökt andra vägar. Utred- ningen har därvid stannat för möjligheten att låta elkraftförsörjningen själv genom en lämplig utjämning svara för den del av kostnaden, som icke kan påräknas bli täckt av statsmedel. Vid denna »självfinansierings»- eller »ut- jämningsmetod» skulle medlen anskaffas genom att uttaga en efter behovet avpassad accis på den producerade och importerade elektriska energin. Innan elkraftutredningen framlägger sitt förslag till finansiering av verk- samheten skall här anföras några synpunkter, som vidare motivera utred- ningens ställningstagande.
En förutsättning för elkraftutredningens förslag är att den tillfälliga el- skatt på industriförbrukningen, som f. n. uttages. kommer att bortfalla. De skäl, som chefen för finansdepartementet framhållit i proposition till 1952 års riksdag för skattens bibehållande i vad det gäller industriell förbruk- ning (se kap. 15 s. 310). framträda numera avsevärt försvagade, bl. a. till
följd av minskad spänning mellan priserna på bränsle och elkraft samt förbättrad marginal i fråga om tillgång och efterfrågan på elkraft.
En elaccis kommer liksom en elskatt att, på sätt angivits 1 kap. 15, orsaka olägenheter för näringslivet. Vid en accis av den storlek, som det här kan bli fråga om. äro dock under ovannämnda förutsättning dessa olä— genheter väsentlig mindre än de fördelar, som vinnas ur allmän synpunkt av en rationalisering av elkraftförsörjningen och därmed sammanhängande upprustning av distributionsnäten på landsbygden. Elkraftförsörjningen framstår nämligen, såsom framhållits i kap. 11, som en faktor av mycket stor betydelse för landsbygdens utveckling. Kan en rationalisering och upprustning, förutom fortsatt nyelektrifiering, ordnas endast om elaccis uttages, synes för den skull intet vara att erinra ur allmän synpunkt emot en sådan lösning av finansieringsfrågan. Beträffande den hämmande inver— kan en elskatt har på utnyttjningen av landets vattenkraft gäller, att vid samma ekonomiska belastning på konsumenterna av en elaccis av ifrågava- rande slag respektive av en elskatt av nuvarande typ, accisen sammanlagt hämmar mindre än skatten på grund av att de uttagna medlen samtidigt komma elkraftförsörjningen själv tillgodo och för grupper av landsbygds— konsumenter underlätta utnyttjningen av elkraft.
Det har vid olika tillfällen framhållits att det ur allmän synvinkel skulle vara en väsentlig fördel, om man kunde åstadkomma en lämplig utjäm— ning mellan tät- och glesbygder av priset på elektrisk kraft. Om all elkraft- distribution komme att omhänderhas av ett enda företag, såsom bleve fallet t. ex. vid ett allomfattande förstatligande, skulle det icke vara svårt att erhålla den önskade graden av prisutjämning. Vid en distribution, upp— delad på ett flertal företag, äro möjligheterna till utjämning begränsade till respektive företags eget distributionsområde. Med det av elkraftutred— ningen föreslagna ekonomiska stödet till elkraftförsörjningen, till större eller mindre del finansierat genom en lämpligt avpassad accis, vinnes emellertid möjlighet till en ytterligare prisutjämning. Enär stödet skulle utgå efter behovsprövning och så avvägas, att det stödtagande företaget även efter upprustningen och saneringen måste tillämpa jämförelsevis höga tariffer, synes det även gentemot de mera vällottade elkraftkonsumenterna vara försvarligt att ordna finansieringen delvis genom denna utjämnings- eller accismetod, som för dem kommer att medföra endast en obetydlig höjning av elkraftpriset.
I fråga om kostnadernas fördelning på statsmedel och elaccismedel fram- läggas följande synpunkter och förslag.
Såsom framgår av kap. 5 (s. 149) har staten till befrämjande av lands— bygdens elektrifiering intill den 1 juli 1953 beviljat anslag på sammanlagt 65 milj. kronor. För budgetåret 1953/1954 är anslaget 4 milj. kronor. Man torde kunna räkna med att det årliga behovet av stödmedel för detta ända- mål efter ytterligare några år kommer att avtaga. Staten har vidare fått
vidkännas kostnader för dess nuvarande övervakande organ på elkraftför- sörjningens område. De nuvarande kostnaderna härför ha i det föregående beräknats vara omkring 630 000 kronor om året men en omedelbart före- stående Ökning till omkring 900000 kronor om året torde kunna anses ofrånkomlig. Man synes med skäl kunna utgå från att, även om statsmak- terna skullc anse att staten icke kan påtaga sig några kostnader för elkraft- försörjningens rationalisering och distributionsnätens upprustning, de dock skola vara villiga att bidraga till det erforderliga totalbeloppet med ett be- lopp, motsvarande statens nuvarande åtaganden.
Vid övervägande av vilka kostnadsgrupper, som lämpligen böra täckas med statsanslag respektive med accismedel, har elkraftutredningen funnit övervägande skäl tala för att nyelektrifieringsstödet även i fortsättningen skall utgå av statsmedel medan stödet för nätupprustningar, eldistributio- nens rationalisering och i samband därmed erforderlig finansiell sanering av distributionsföretagen skall täckas av accismedel. Den del av elnämnds— organisationen, som erfordras för de bestående, övervakande arbetsuppgif- terna och som med en viss förenkling kan sägas omfatta säkerhetsbyrån och elektriska inspektionen, samt elnämnden själv bör desslikes finansieras med statsmedel medan den del av organisationen, som erfordras för de un- der rationaliseringsperioden tillkommande arbetsuppgifterna och som med samma grad av förenkling kan sägas utgöra rationaliserings- och ekonomi- byrån samt elingenjörsorganisationen, bör finansieras med accismedel.
Elkraftutredningen utgår ifrån att några svårigheter icke skola föreligga å ena sidan att disponera accismedel för att täcka vissa lönekostnader m. m. för statens elnämndsorganisation samt å andra sidan att överföra statliga medel till elnätsfonden till den del, som nyelektrifieringar skulle komma att understödjas genom räntefria lån.
Genom ovanstående gränsdragning, som självfallet endast ungefärligen kan motsvara de principiella önskemålen om kostnadsfördelning men som i gengäld är någorlunda lätt att verkställa, fördelar sig det totala, genom- snittliga medelsbehovet 15 milj. kronor om året med ca 4 milj. kronor på statliga anslag och ca 11 milj. kronor på elaccis. Beloppen utgöra genom- snittliga belopp under hela rationaliseringsperioden. Som redan framhållits kunna avvikelserna i det årliga medelsbehovet bli tämligen betydande.
Elaccisen föreslås bli utformad på i huvudsak följande sätt. Elaccis skall uttagas av elkraftproducenterna i princip på all producerad elkraft. Genom att accisen uttages av producenterna blir antalet accisskyl- diga förhållandevis litet, vilket är till fördel ur indrivnings— och kontroll— synpunkt. För att ytterligare underlätta administrationen skola de minsta kraftverken undantagas; gränsen för acciskyldighet sättes vid kraftverk med en produktion under året av minst 500 000 kWh. För den som impor- terar elkraft till minst denna myckenhet skola samma regler gälla som för producent.
Elaccis skall betalas i förhållande till producerad eller importerad energi. För det ovan angivna genomsnittliga behovet av accismedel, ca 11 milj. kro- nor om året, skulle, även om ett visst utrymme för dispenser medräknas (se nedan), erfordras en accis av mindre än 0,1 öre/kWh. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av elnämnden för lämpliga tidsperioder fastställa accisens storlek.
För elkraftproducenterna blir accisen att betrakta som en produktions- kostnad, vilken de vid behov få täcka genom höjda kraftavgnter. Vid be- stämmande av höjningarnas storlek för olika kraftavnämare eller grupper av krat'tavnämare böra samma eller motsvarande regler tillämpas, som vid tariffjusteringar på grund av annan produktionsfördyring. Producenterna skola alltså härvidlag ha stor frihet men det kan förutsättas, att i den prak- tiska tillämpnmgen samma enhetlighet kommer att råda, som nu kanne- tecknar såväl råkraft- som detaljtariffsättningen. För viss konsumtion kan alltså kostnaden öka med ett högre belopp än för annan konsumtion. Någon anledning att befara missbruk av denna rätt till fördelning mellan kraft— avnämarna torde icke föreligga. Skulle mot förmodan rätten missbrukas i något fall har krat'tavnämaren möjlighet att erhålla rättelse genom att be- gära prisreglering.
I den mån kraften levereras genom flera händer äger envar kraftleveran- tör vid behov överföra sina genom accisen ökade utgifter på kraftavnämarna.
Råkraftleveranserna äro nästan undantagslöst bundna genom flerårs- kontrakt, i regel på tio år, och dessa kontrakt sakna ofta bestämmelser om rätt för leverantören att företaga prishöjning, därest statlig skatt eller annan liknande avgift skulle införas. Under de första åren kan därför en leveran- tör ofta ha svårt att övervältra hela kostnaden genom elaccisen på kraft- avnäinarna. Alternativet att låta ett begränsat antal konsumenter, för vilkas försörjning med elkraft dessa kontraktsförhållanden icke gälla, bära hela acciskostnaden bör icke komma i fråga. För att undvika svårigheten med långtidskontrakten kan man införa en bestämmelse om att kraftavnämarna äro skyldiga att utan hinder av gällande avtal, efter av leverantören begärd och erhållen prisreglering. ersätta leverantören vad denna måst utgiva på grund av elaccis. En annan möjlighet vore att låta elkraftproducenten vid deklarationen för elaccis göra avdrag för den produktion, som är bunden av långtidskontrakt. Ett dylikt förfaringssätt skulle emellertid ofta bli myc- ket besvärligt för kraftproducenten och dessutom medföra orättvisor för kraftkonsumenterna. De, som ha långtidskontrakt eller köpa sin kraft från distributörer med dylika kontrakt, skulle i stor utsträckning eller kanske helt befrias från elaccis.
Trots att detär föga tilltalande att införa bestämmelser, som kunna störa gällande avtal, har utredningen funnit den lösningen vara att föredraga. enligt vilken kraftleverantör utan hinder av gällande avtal må erhålla pris- reglering med hänsyn till vad han måst utge på grund av elaccis.
Vissa kraftkonsumenter kunna ha svårigheter att bära även en så pass liten höjning av kraftpriset, som elaccisen kan medföra. Som ovan anförts kan aceiskostnaden av leverantören då fördelas med en förhållandevis större del på mera bärkraftiga konsumenter. Det förhåller sig emellertid ofta så att en stor del av en producents eller underleverantörs elkraft konsumeras av dylika. i detta avseende mindre bärkraftiga konsumenter och övriga kon- sumenter skulle då bli obilligt belastade. Det förekommer även att en kraft- producent själv förbrukar en stor del av sin kraft för ett mindre bärkraftigt ändamål. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, elnämnden bör därför, när omständigheterna det påkalla, på ansökan av kraftproducen- ten kunna medge befrielse från skyldighet att gälda accis för den del av produktionen, som går till en i detta hänseende mindre bärkraftig konsu- ment eller av producenten användes för mindre bärkraftigt ändamål.
Undantag från accis bör dessutom av naturliga skäl gälla för all över- skottskrait —— i den bemärkelse som framgår av kap. 6 (s. 165) _ som icke finner användning för annat än lågvärdigt ändamål. För s. k. pumpkraft, som nyttiggöres genom magasinering i vattenregleringsmagasin, bör undan- tag från accis göras, så att icke dubbelbeskattning sker.
Alla accispliktiga kraftföretag skola vara skyldiga att anmäla sig till el- nämnden. Nämnda företag skola till elnämnden deklarera den producerade och importerade elenergin och i samband härmed inbetala accismedlen. För att icke orsaka företagen onödiga extra bokföringsåtgärder böra accisdekla- rationerna få upprättas vid samma tid som deklarationerna vid taxering för inkomst och förmögenhet och avse samma räkenskapsår som dessa.
Accisniedlen skola inbetalas direkt till den av statens elnämnd förvaltade fond, från vilken medel skola uttagas för kraftförsörjningens understöd— jande.
Kap. 20. Sammanfattning av avdelning III
Elkraftutredningen framlägger i avdelning III ett huvudförslag till el— kraftförsörjningens rationalisering. Förslaget är i en del avseenden att be- trakta som ett principförslag, enär ytterligare bearbetning och detaljutform- ning erfordras i samband med den ifrågavarande verksamhetens igång- sättande. Förslaget bygger på rationalisering genom begränsade åtgärder inom det nuvarande kraftförsörjningssystemets ram. Ett annat alternativ för kraftförsörjningens rationalisering, nämligen genom förstatligande i större eller mindre omfattning, eventuellt i kombination med kommunali- sering, behandlas mera kortfattat.
1 kap. 17 göres en summering beträffande mål och alternativa vägar för elkraftförsöi'jningens rationalisering, huvudsakligen på grundval av de prin- cipiella önskemål, som framförts i avdelning II. Som ett tillägg till de prin- cipiella önskemålen framföras efter en bedömning, grundad bl. a. på erfa- renhetsvärden från den mera högkvalificerade landsbygdsdistributionen, synpunkter på distributionsföretagens storlek. Elkraftutredningen anser sig kunna draga den slutsatsen, att en rationalisering av kraftförsörjningen bl. a. bör syfta till en sådan omorganisation av distributionsverksamheten, att varje självständig, administrativ distributionsenhet under normala förut— sättningar som minimum omfattar i runda tal 15 000 normaltariffenheter eller 2 000 förbrukare, dvs. ett geografiskt område med omkring 7 000 in— vånare. Nämnda siffror kunna emellertid endast utgöra ungefärliga rikt- värden. Vid rationaliseringens genomförande måste stor hänsyn tagas till rådande, lokala förhållanden, varvid bl. a. distributionsnätens nuvarande utformning måste tillmätas stor betydelse.
Elkraftförsörjningens rationalisering genom förstatligande behandlas kortfattat i kap. 18. Att detta rationaliseringsalternativ icke ges en mera ingående behandling står i linje med elkraftutredningens direktiv, enligt vilka utredningen vid övervägande av åtgärder för att avhjälpa förekom— mande missförhållanden i första hand bör inrikta uppmärksamheten på åt- gärder av mera begränsad räckvidd och först i andra hand bör överväga ett förstatligande. Elkraftutredningen finner att förekommande missförhål- landen mycket väl kunna avhjälpas utan förstatligande i större utsträck- ning, än som redan nu sker genom att vattenfallsverket — på samma sätt som andra råkraftförsäljande företag —— övertager icke bärkraftiga, åter- försäljande företags verksamhet, där andra möjligheter till sanering icke föreligga. Elkraftutredningen anser vidare att ett förstatligande totalt sett,
åtminstone under nuvarande förhållanden, är underlägset andra rationalise— ringsalternativ och sålunda icke bör komma i fråga.
I ett förslag, som i princip skulle avse att överföra kraftförsörjningen till staten, måste hänsyn tagas till ett flertal viktiga, motstående intressen av allmän, kommunal eller enskild art. En del begränsningar måste även göras för att förstatligandet skulle bli praktiskt genomförbart. Vid ett prak- tiskt marcimalt förstatligande borde undantag sålunda i princip göras för vissa typer av kraftanläggningar och strömfall enligt uppställning på s. 338 Undantagen beröra huvudsakligen industriers samt större och medelstora städers elkraftförsörjning.
Organisationen för en eventuellt utvidgad, statlig kraftförsörjning förut- sättes bli uppbyggd genom en utvidgning av statens vattenfallsverk. I en särskild utredning har organisationen för en kraftförsörjning, förstatligad i praktiskt maximal omfattning, uppskisserats. Organisationen skulle bl. a. genom en långt gående decentralisering i mesta möjliga mån tillgodose kra- vet på smidighet och effektivitet. Personalbehovet skulle sannolikt knappast överstiga behovet vid den uppdelning på flera företag som nu råder. En måttlig ökning av de totala personalkostnaderna vore emellertid att förutse.
Kostnaderna för ett praktiskt maximalt förstatligande i angiven omfatt- ning diskuteras och uppskattas delvis i grova drag.
Kostnaderna för statsförvärv av icke—statliga kraftanläggningar äro helt beroende av de inlösenbestämmelser, som tillämpas. Något förslag till in- lösenbestämmelser framlägges icke men vissa jämförelser göras med sådana nu gällande regler på andra områden.
Till grund för bedömningen av kostnaderna för ett statsförvärv kan läggas anläggningarnas tekniska värde. En särskild utredning rörande samtliga anläggningars tekniska värde har verkställts, grundad på förhål- landena vid årsskiftet 1953—1954. Utredningens resultat är redovisat i tabell 5 (s. 348). Detta värde för de anläggningar och den outbyggda vattenkraft, som skulle omfattas av ett praktiskt maximalt förstatligande, utgör i runt tal 3 000 milj. kronor. Vid en statsinlösen måste affärsvärdet antagas bli avgörande för de faktiska inlösenkostnaderna. Det resulterande affärsvärdet torde icke oväsentlig överstiga det tekniska värdet.
Kostnaderna för själva inlösenproceduren uppskattas till drygt 20 milj. kronor, under förutsättning att förstatligandet skulle genomföras på unge- fär tio år.
Kostnaderna för upprustning av kraftförsörjningsapparaten och en sam— tidig teknisk rationalisering uppskattas till minst 400 milj. kronor.
De årliga kostnaderna för drift, underhåll och administration kunna, totalt sett, icke förutses bli nämnvärt ändrade. Förändringarna i kraftför- sörjningens självkostnader skulle därför i huvudsak komma att hänföra sig till kapitalkostnaderna. Oförändrade självkostnader och därmed möj- lighet till oförändrade elkraftpriser förutsätta, vid konstant penningvärde,
att anläggningarna inlösas till det tekniska värdet. Eftersom inlösenbeloppet sannolikt skulle komma att icke oväsentlig överstiga anläggningarnas tek- niska värde och dessutom det nu rådande penningvärdet är väsentligt lägre än det, som genomsnittligt har rått vid anläggningarnas tillkomst och som nuvarande tariffer till stor del få anses baserade på, är det uppenbart att ett förstatligande av elkraftförsörjningen under nuvarande förhållanden måste medföra väsentligt ökade genomsnittliga elkraftpriser. En del av de prishöjningar, som skulle bli nödvändiga efter ett förstatligande, få dock anses oberoende av förstatligandet som sådant. Därjämte får det naturligtvis beaktas att förstatligandet skulle leda till en betydande genomsnittlig höj- ning av distributionsstandarden.
Elkraftutredningen diskuterar även olika former av begränsat förstatli- gande. Ett förstatligande av enbart detaljdistributionen på egentliga lands— bygden skulle teoretiskt sett kunna motiveras av att det är inom denna del av kraftförsörjningen, som de huvudsakliga bristerna finnas. Det får emel— lertid betraktas som praktiskt ogenomförbart att vattenfallsverket skulle taga hand om detaljdistributionen i de delar av landet, där verket icke är råkraftleverantör, ävensom att fråntaga företag enbart en väsentligare del av deras verksamhet. På samma sätt synes det praktiskt ogenomförbart att förstatliga enbart kraftproduktionen, fjärröverföringen och fördelningen, vilket teoretiskt skulle kunna motiveras av att tillförsäkra vattenfallsverket inflytande på kraftförsörjningen i hela landet. Olägenheterna med ett dy- likt delförstatligande skulle givetvis minska i samma mån som förstatligan— deåtgärderna begränsades till lättare avskiljbara men för det statliga infly- tandet betydelsefulla delar av kraftförsörjningssystemet.
Ett alternativ av begränsat förstatligande är förstatligande i praktiskt maximal omfattning företagsvis eller områdesvis inom sådana områden, där förhållandena nödvändiggöra en förändring. Detta alternativ, som i och för sig skulle kunna praktiskt genomföras, överensstämmer i princip med det praktiskt maximala förstatligandet, dock att takten skulle .göras beroende av de lokala förhållandena.
Beträffande detaljdistributionens kommunalisering framhållas svårighe- terna att generellt lösa föreliggande problem på denna väg, bl. a. med hän— syn till att de enskilda landskommunerna oftast få anses vara alltför små för att ordna en självständig, ur rikssynpunkt fullt rationell kraftförsörjning och emedan de lämpliga distributionsområdesgränserna oftast ej samman— falla med kommungränserna. En kommunalisering av distributionen kan dock i de enskilda fallen visa sig vara en användbar och lämplig metod för en rationalisering, under förutsättning att ett samgående mellan kommu— ner, som ur distributionssynpunkt lämpligen höra samman, kan realiseras.
Som ett sammanfattande omdöme om elkraftförsörjningens rationalise— ring genom förstatligande, eventuellt i kombination med kommunalisering, framhåller elkraftutredningen, att såväl det praktiskt maximala förstatli—
gandet som vissa former av begränsat förstatligande respektive kommunali- sering skulle organisatoriskt sett mycket väl kunna genomföras och skulle kunna leda till en förbättring av elkraftförsörjningen, där allvarligare brister nu finnas, samt en utjämnad och överlag god distributionsstandard. Kost— naderna härför skulle emellertid bli högst betydande och man finge räkna med avsevärda prishöjningar för elkraften inom landsbygdens huvuddel. Någon fullständig prisutjämning mellan tätort och glesbygd skulle ej heller det praktiskt maximala förstatligandet medföra. Kostnadsökningarna skulle tvärtom sannolikt öka prisskillnaden mellan stad och landsbygd. Ett för- statligande i större omfattning skulle därjämte medföra en rad andra nack- delar, såsom bortfall av den fruktbärande »ideella konkurrens», som råder mellan kraftföretagen vid nuvarande uppdelning, bortfall eller reduktion av den automatiska kostnadskontroll, som sammanhänger bl. a. med det nuvarande kraftutbytet mellan företagen, samt minskning av det lokala inflytandet. Flertalet av de fördelar, som ett förstatligande skulle kunna medföra, äro av den art att de även kunna uppnås genom rationaliserings— åtgärder inom det nuvarande systemets ram.
Det finnes enligt elkraftutredningen ingen anledning att för den nu erfor- derliga rationaliseringen av elkraftförsörjningen tillgripa ett vittgående förstatligande. ' '
I kap. 19 behandlas det huvudalternativ för elkraftförsörjningens rationa— lisering, som utgör elkraftutredningens förslag i huvudfrågan. Förslaget åsyftar en rationalisering genom ett begränsat ingrepp i det nuvarandc' distributionssystemet — huvudsakligen genom en successivt genomförd omorganisation av distributionsverksamheten —— samt genom en effektiviseå ring av statens övervakande och stödjande verksamhet.
Inledningsvis beröras hittillsvarande och sannolika framtida utvecklings- linjer vid rådande system, under förutsättning att inga särSkilda ingrepp från statens sida vidtagas. Sannolikheten talar för att på kraftproduktio- nens och fjärröverföringens område särskilt den statliga inflytelsesfären kommer att expandera samt att på detaljdistributionens område en fortsatt tendens till utvidgning av de större kraftföretagens, inklusive statens, direkt- distribution kommer att göra sig gällande. De svagare distributionsföretagen, som av olika anledningar icke ha följt med i utvecklingen och sålunda icke ombesörja en fullgod elkraftförsörjning inom sina områden, torde få allt svårare att bestå och deras verksamhet kommer att övertagas av andra före- tag. En fri utveckling av detta slag kommer, även om den förr eller senare kan leda till en i huvudsak tillfredsställande elkraftförsörjning, under en mellanperiod att kännetecknas av mycket bristfälliga förhållanden framför allt inom landsbygdsdistributionen i stora delar av vårt land. Det måste anses som i hög grad angeläget att genom särskilda åtgärder påskynda och påverka utvecklingen i önskvärd riktning.
Målet är att säkerställa en fortsatt gynnsam utveckling i fråga om kraft— produktionen och överföringen till de lokala distributionsområdena samt att genomgående rationalisera distributionen. Den sistnämnda frågan är den utan jämförelse mest komplicerade och mest omfattande. En viktig synpunkt vid rationaliseringssträvandena är, att söka tillgodogöra sig stordriftens för- delar med bibehållande av det enskilda initiativet och — så långt det är möjligt —— den lokala självbestämmanderätten samt att skapa bättre och mera likvärdiga förutsättningar för distributionsföretagen och därmed ut- jämnade villkor för kraftens tillhandahållande till konsumenterna.
.Medlet för staten att inom ramen för nuvarande system avhjälpa eller mildra bristerna inom elkraftförsörjningen är att författningsmässigt eller såsom koncessionsvillkor lämna ytterligare föreskrifter och villkor för rät- ten att bedriva eldistribution, att medverka till att irrationella småföretag sammanföras inbördes till rationella enheter eller sammanföras med andra, större företag av enskild eller allmän karaktär, att tillgodose behovet av sakkunnig rådgivning i elkraftfrågor, att främja eldistributionen, såväl den fortsatta nyelektrifieringen som upprustningen av den befintliga, genom att lämna eller förmedla ekonomiskt stöd i form av lån och bidrag i be— hövlig utsträckning ävensom att i erforderlig mån ombilda och förstärka de statens organ, vilka ha överinseende över elkraftförsörjningen.
Den ifrågasatta rationaliseringen anses kunna bli genomförd under en rationaliseringsperiod av femton & tjugo år. .
Som ett betydelsefullt led i rationaliseringen framstår distributionens omorganisation. Företag, som icke äga förutsättningar för ändamålsenlig verksamhet, böra avvecklas och distributionen övertagas alternativt av de ledande storföretagen, vart inom sitt försörjningsområde, av vederbörande kommuner eller kommunala samorganisationer eller av annat lämpligt före— fintligt eller för ändamålet bildat företag av lokal karaktär. .
. Det sistnämnda alternativet, som närmast åsyftar att sammanföra flera småföretag inbördes till lokala, tillräckligt stora enheter, anser elkraft— utredningen med hänsyn till vissa principiella önskemål vara det mest na- turliga men utredningen framhåller att man allt efter omständigheterna bör kunna tillämpa skilda alternativ, varvid självbärande verksamhet, till- fredsställande teknisk standard och ett någorlunda enhetligt pris bör efter- strävas.
Omorganisationen bör i princip bedrivas på frivillighetens väg under sta- tens ledning. Att helt lita till frivilligheten torde emellertid icke vara till- räckligt utan man nödgas att genom lagstiftningsåtgärder åstadkomma de medel, som ofta kunna erfordras för den rationalisering i vidsträckt be— märkelse och prisutjämning mellan olikartade områden, som ur allmän synpunkt anses önskvärd. För att på rimlig tid kunna genomföra en plan- mässig omorganisation av distributionen fordras främst bestämmelser, som medge hävande av ledningskoncession när synnerlig anledning härtill
föreligger med hänsyn till elkraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande, inskränkning av den >>kommunala vetorätten» enligt 1902 års lag samt bestämmelser om hinder för överlåtelse helt eller delvis utan särskilt till- stånd av distributionsnät.
För framtiden måste man ställa väsentligt ökade anspråk såväl i praktiskt som formellt avseende på de företag, som skola handha kraftförsörjningen, samtidigt som företagens åligganden gentemot myndigheterna i en del av— seenden kunna förenklas.
Enär en god elkraftförsörjning på längre sikt fordrar att distributions- företagen uppfylla vissa krav av teknisk, ekonomisk och organisatorisk art, föreslås prövning av en koncessionssökandes lämplighet att bedriva distribu- tion av elkraft.
Koncessionsskyldigheten bör i större utsträckning än som hittills skett utnyttjas för att tillgodose det allmännas intresse av en utbredd och god elkraftförsörjning. I princip böra alla kraftledningar vara underkastade koncessionsskyldighet.
Redan enligt gällande lag kan ett distributionsföretag för sina ledningar erhålla antingen linjekoncession eller områdeskoncession. Möjligheten att erhålla områdeskoncession är dock begränsad till lågspänningsledningar av bestämt slag. Möjlighet bör finnas att i väsentligt större utsträckning än hit- tills meddela områdeskoncession för den lokala distributionsverksamheten.
Områdeskoncession bör sålunda meddelas för byggande och drivande av närdistributionsnät, varmed avses landsbygdens ortsnät jämte därifrån ma"- tade lågspänningsnät ävensom därmed jämställda nät i tätorterna, varvid även tätorternas lokala huvudfördelningsnät medräknas. Koncessionsförfa— randet kommer härigenom att för statens del förenklas avsevärt utan att för den skull dess huvudsyfte eftersättes. Systemet innebär i en del avseen— den ökad frihet för distributionsföretagen. Anspråken på företagen att inom sina områden svara för en ändamålsenlig utbyggnad av näten med veder- börligt beaktande av allmän och enskild rätt öka emellertid. Med företag av det slag, som omorganisationen bör leda till, anses denna ökade frihet respektive dessa ökade anspråk vara motiverade.
Även beträffande linjekoncessionering för ledningar av högre ordning föreslås förenklingar i koncessionsförfarandet, vilka samtidigt medföra ökade anspråk på kraftföretagen.
För koncessionstidens längd föreslås ingen ändring. Rätten att framdraga och nyttja starkströmsledningar för distribution av elkraft till allmänheten eller eljest för allmännyttiga ändamål bör vara för- bunden med distributionsskyldighet, dvs. med skyldighet för koncessions- havaren att på skäliga villkor tillgodose föreliggande och tillkommande normala kraftbehov inom det område, som lämpligen bör försörjas från dessa ledningar. För detaljdistributör skall distributionsskyldigheten gälla det område, som skäligen hör försörjas från hans lokala distributionsnät.
Distributionsskyldigheten innefattar en allmän förpliktelse att upprätt- hålla en tillfredsställande såväl extensiv som intensiv elektrifiering. Vid bedömningen av ett företags skyldigheter till extensiv elektrifiering bör be- aktas, att denna skall ske på rimliga ekonomiska villkor med tillämpning av en skälig utjämning av elkraftpriset inom företagets hela distributions— område. Elektrifiering skall dock icke kunna framtvingas om de totala kostnaderna härför bli orimligt höga eller om den ifrågasatta elektrifie- ringen avser bebyggelse, vars fortbestånd är osäkert. I kravet på en intensiv elektrifiering bör i första hand inläggas skyldighet för koncessionshavaren att hålla distributionsanläggningen i det skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet, samt att underkasta sig reglering av pris och andra villkor för elkraftens tillhandahållande.
I distributionsskyldigheten ingår även skyldighet att underkasta sig regle- ring av priset på den levererade strömmen. Prisregleringen bör utsträckas till att avse alla avgifter och villkor, som sammanhänga med den ifrågava- rande leveransen och som äro av betydelse för att tillgodose förbrukarens elkraftbehov. Prisregleringen bör utsträckas till att omfatta även taxor, som fastställas av kommunal myndighet, liksom den även avser statens taxor.
Angående den statliga tillsynsverksamheten föreslås en del ändringar, grundade på att efter omorganisationen företagen skola ledas av kvalificerad personal, på vilken ett ökat ansvar även beträffande nätens tillsyn kan läg- gas. Behovet av statlig tillsyn, som under nuvarande förhållanden icke kan anses vara tillgodosett, kan därigenom successivt minska.
Statlig tillsyn av koncessionspliktiga anläggningars byggande synes icke behövlig. Den statliga avsyningen före anläggnings idrifttagning ersättes f. n. normalt med att vederhäftig yrkesman utfärdar intyg att anläggningen fyller säkerhetsföreskrifternas krav. Denna praxis synes kunna godtagas. Företagens egen periodiska besiktning av i bruk varande anläggningar kan förväntas bli mera effektiv och den statliga besiktningen av sådana anlägg- ningar bör kunna i stort sett inskränkas till stickprovs— och typbesiktningar. För att möjliggöra ökad kontroll av företagens besiktningsverksamhet ifrå— gasättes, att företagen skola åläggas skyldighet att till statens kontrollorgan insända kopia av de besiktningsprotokoll, som upprättas vid sådan besikt- ning, ävensom uppgift om den tid, inom vilken däri anmärkta brister avses skola bli avhjälpta.
Den statliga verksamheten under och efter rationaliseringen kommer i hu- vudsak att gå ut på att leda rationaliseringen och att genom olika åtgärder medverka till dess ändamålsenliga genomförande ävensom att efter rationa- liseringen utöva en intensifierad men samtidigt — beroende på de ökade an- språk man ställer på kraftföretagen — i olika avseenden förenklad verksam- het av huvudsakligen övervakande karaktär.
Bland de statliga arbetsuppgifterna bör övervakningen av planmässighe-
ten i elkraftens överföring och distribution ske genom koncessionsprövning och genom kontroll av distributionsskyldighetens fullgörande. Ytterligare synpunkter på dessa uppgifters handhavande framföras på s. 386.
Beträffande den ekonomiska stödverksamheten för fortsatt nyelektrifie- ring framhålles, att en omprövning av bidragsgrunderna bör verkställas. Något förslag till ändrade grunder framlägges ej, enär det synes önskvärt att ställning först skall tagas till frågan om det 5. k. upprustningsstödet.
Angående kostnaderna för landsbygdsnätens upprustning föreslås, att ekonomiskt stöd skall kunna utgå enligt de principer, som utredningen framlagt genom underdånig skrivelse den 26 januari 1953, det 5. k. pro- visorieförslaget, dock med vissa jämkningar. Upprustningsstödet, som bör baseras på en räntabilitetskalkyl för hela företagets distributionsverksam- het, bör i första hand kunna utgå i form av räntefritt lån men även ränte- och amorteringsfritt bidrag bör i mån av behov kunna tillämpas. Subven— tionsgränsen bör bestämmas så, att den medger tillämpning av en grund- avgift i normaltariffen av 12 kr/Nte/år, men denna gräns bör justeras i den mån de normala självkostnaderna för detaljdistribuerad elkraft moti- vera en justering. Upprustningsstödet bör så långt det är erforderligt och möjligt kombineras med en rationalisering av distributionen, så att de specifika årskostnaderna kunna sänkas till ett normalare värde.
För att förbättra möjligheterna att lämna distributionsföretagen statliga räntebärande lån föreslås ändringar i bestämmelserna för kraftlednings— lånefonden. Dessutom erfordras en översyn av lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. 111.
En förbättrad statlig rådgivningsverksamhet kan i hög grad bidraga till den erforderliga saneringen av kraftförsörjningen i olika delar av landet. Av kostnadsskäl och för att icke minska företagens vilja att anställa kvalificerad personal eller försämra möjligheterna för det enskilda initia- tivet till konsulterande verksamhet, bör emellertid den statliga, kostnadsfria rådgivningsverksamheten på lämpligt sätt begränsas.
Ett effektivt och samtidigt smidigt genomförande av rationaliseringen fordrar i första hand en omsorgsfull planering såväl i stort som i detalj och därjämte ett intimt samarbete mellan de statliga, kommunala och enskilda organ, som på olika sätt äro intresserade i dessa frågor.
Den statliga kontrollerande, reglerande, rådgivande och stödjande verk- samheten hör samlas inom ett nybildat centralorgan, benämnt statens el- nämnd, med en underorganisation för tillsynsverksamheten, statens elekt- riska inspektion, samt en underorganisation för det lokala rationaliserings- arbetet, statens elingenjörsorganisation. Organisationen i sin helhet, el- nämndsorganisationen, som bör stå direkt under Kungl. Maj:t och sortera under kommunikationsdepartementet, bör i främsta rummet övertaga verk— riska inspektion, elektrifieringsberedningen och statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström. Därjämte bör den handha det tillkommande rationalise- ringsarbetet. Förslaget till elnämndsorganisation och dennas uppbyggnad har betingats av en strävan att få ett för det speciella, tämligen långvariga rationaliseringsarhetet lämpat, funktionsdugligt och handlingskraftigt organ, som sedermera, efter rationaliseringens genomförande, lätt skall kunna anpassas till den kvarvarande kontinuerliga verksamheten. Genom denna nya organisation, vars kärna sålunda utgöres av nu bestående organ, upp— nås även den förstärkning av dessa, som redan under nuvarande förhål— landen och bortsett från rationaliseringsarhetet visat sig oundgängligen nödvändig och varom upprepade framställningar gjorts av kommerskolle- gium.
Elnämndens, elektriska inspektionens och elingenjörsorganisationens ar— betsuppgifter och personalbehov äro i sina huvuddrag behandlade på s. 400 ——408. ()rganisationsplanen återfinnes i bild 22. Med en uppdelning av elnämnden på två byråer, inspektionen på fyra distrikt, liksom nu med central stationering, och elingenjörsorganisationen på nio distrikt med lokal stationering drager hela organisationen en årskostnad av omkring 2 milj. kronor. Det förutsättes emellertid att elnämndsorganisationen skall byggas upp successivt under de första åren av dess verksamhet allteftersom arbetet kommer igång och att jämkningar i organisationens sammansätt- ning och storlek därefter skola kunna göras när så finnes lämpligt.
Det totala årsbehovet av medel under rationaliseringsperioden, för stöd- verksamheten samt för elnämndsorganisationen, uppskattas till genomsnitt— ligt omkring 15 milj. kronor.
Elkraftutredningen, som förutsätter att den nuvarande, tillfälliga elskat- ten icke vidare kommer att utgå, föreslår av särskilda skäl att den här be— handlade statliga verksamheten för elkraftförsörjningens rationalisering, inberäknat stödet för upprustning av elektriska distributionsnät, skall finan— sieras av elkraftförsörjningen själv genom en accis på producerad och im- porterad elkraft, medan stödet för nyelektrifieringar förutsättes utgå av statsmedel liksom hittills. Av elnämndsorganisationen föreslås att den del, som i huvudsak erfordras för rationaliseringsverksamheten, skall finansie— ras med accismedel, medan organisationen i övrigt finansieras med stats— medel liksom statens nuvarande, övervakande organ på kraftförsörjningens område. Det totala, genomsnittliga medelsbehovet fördelar sig då med ca 4 milj. kronor om året på statliga anslag och ca 11 milj. kronor om året på elaccis. Elaccisens storlek, som för lämpliga tidsperioder skall bestämmas av Kungl. Maj:t, behöver uppgå till högst 0,1 öre per producerad kilowatt- timme.
För kraftproducenterna blir accisen att betrakta som en produktions- kostnad, vilken de vid behov få täcka genom höjda kraftavgifter. I de fall gällande avtal medföra svårigheter för erforderlig prishöjning må kraftsäl- jare, utan hinder härav, kunna erhålla prisreglering med hänsyn till vad
han måst utge i elaccis. Skyldigheten att gälda elaccis skall avse kraftverk med en produktion under året av minst 500 000 kXVh. Befrielse från nämn- da skyldighet skall kunna medges, främst för den elkraft som går till i detta avseende mindre bärkraftig konsument eller av producent användes för mindre bärkraftigt ändamål.
Särskilt yttrande av ledamoten Persson
Ehuru en stadskommun ej enligt gällande författningar kan åläggas att sörja för invånarnas behov av elektrisk kraft — i motsats till vad som gäller exempelvis ifråga om vattenförsörjningen — har tillhandahållandet av elkraft sedan länge betraktats såsom en sådan gemensam hushållnings- angelägenhet, som det enligt % 3 av lagen om kommunalstyrelse i stad an— kommer på stadskommun att själv vårda. Som framgår av betänkandets kap. 10 (s. 199) handhas också eldistributionen i 82 % av landets städer, representerande 92 % av totala invånarantalet, av helt kommunägda före— tag. I de övriga städerna handhas eldistributionen av företag, som genom särskilda avtal tillförsäkrats ensamrätt för distribution inom vederbörande stad, vilken i samband därmed också förbehållit sig viss bestämmanderätt med avseende på tillämpade tariffer m.m., ävensom rätt till inlösning av distributionsan]äggningen vid avtalets utgång.
Den elektriska energin har vidare genom de senaste decenniernas ut— veckling alltmera fått karaktären av nödvändighetsvara för varje hushåll och näringsidkare även i vad det gäller vår landsbygd. Det råder därför ej någon tvekan om, att numera även distributionen av elektrisk energi måste betraktas såsom en sådan gemensam hushållningsangelägenhet, som lands— kommun enligt 5 3 av lagen om kommunalstyrelse på landet är behörig att själv vårda. För denna uppfattning har även elkraftutredningen givit ut- tryck i betänkandets kap. 12, där det på s. 275 heter: »Grundsatsen att den lokala kraftförsörjningen är en angelägenhet, som kommunen är behörig att handha, gäller emellertid icke blott städer och liknande samhällen utan även landskommuner, vari icke ingå stads— eller byggnadsplanelagda områ— den eller hamnområden».
Med de goda erfarenheter, som man genomgående har haft av elektrisk distribution i kommunal regi, borde det ligga nära till hands att söka lösa även landsbygdens kraftförsörjningsproblem genom kommunala företag. Möjligheten härtill har avsevärt förbättrats genom den nu genomförda kommunindelningen. De nya storkommunerna äro nämligen ofta av den storleksordningen, att de kunna utgöra ett fullt rationellt försörjningsom— råde. I de fall då så ej är förhållandet borde man ha möjlighet att lösa frågan genom kommunalförbund. Därest det nu gällde en nyelektrifiering av hela vår landsbygd, skulle säkerligen en lösning enligt dessa riktlinjer vara den mest lämpliga och ändamålsenliga.
Nu är det emellertid ej fråga om en nyelektrifiering utan om en rationa— lisering av en redan befintlig distributionsapparat, vilket gör att förhål- landena ligga till på ett helt annat sätt. Vid en lösning av detta problem är
man nämligen i stort sett bunden av de redan befintliga distributionsnäten, vilka på landsbygden i allmänhet utbyggts utan någon som helst hänsyn till kommungränserna. En genomgående kommunalisering av den elektriska distributionen på landsbygden är på grund härav ej genomförbar och el- kraftutredningen har därför i sina förslag måst gå fram på en annan linje. Utredningens förslag innebär i huvudsak, att de nuvarande i allmänhet alldeles för små företagsenheterna genom medverkan av statliga organ skola sammanslås till större och bärkraftigare enheter. Bland annat på grund därav, att en dylik sammanslagning i åtskilliga fall även kan komma att beröra redan förefintliga rent kommunala distributionsföretag, har ut- redningen funnit sig böra föreslå flera ganska genomgripande författnings- ändringar. En del av dessa innebära väsentliga inskränkningar i kommu- nernas nuvarande självbestämningsrätt. Då jag är av den uppfattningen, att de fördelar som härigenom skulle kunna vinnas icke alls äro av den storleksordning, att de kunna motivera vissa av de föreslagna inskränk- ningarna i dcnna kommunernas rätt, har jag sett mig föranlåten att i föl- jande punkter anmäla en från utredningens majoritet avvikande mening.
Kommuns dispositionsrätt över gatu- och annan publik mark inom planlagt område
Den bestämmanderätt ifråga om upplåtandet av gatu- och annan publik mark, som genom bestämmelserna i 1 5 andra stycket av lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i Sverige tillförsäkrats kommun inom dess planlagda område, har varit av utom— ordentlig betydelse för en rationell utveckling av eldistributionen inom våra städer och samhällen. Tack vare densamma har det varit möjligt för dessa kommuner att även i de fall, då distributionen från början startats och handhafts av ett eller flera privata företag, utöva en kontrollerande och dirigerande verksamhet såväl med avseende på nätets utformning som med avseende på taxor etc. Den ifrågavarande lagbestämmelsen har vidare givit vederbörande kommun möjlighet att vid lämplig tidpunkt överföra distri— butionsrörelsen i helt kommunal regi. Därigenom har man också kunnat undgå det i utlandet ej sällan förekommande förhållandet, att distributionen även i stora städer handhas av ett flertal privata företag, ofta med parallella ledningar i samma gata.
Möjligheterna att även i framtiden organisera kommunala distributions— företag bör därför ej ytterligare beskäras.
Å andra sidan kan det hända och har också hänt, att den kommunala hestämmanderätten i vad det gäller upplåtandet av gatumark för fram- dragning av elektriska ledningar utnyttjats på ett icke önskvärt sätt. Jag avser härvid särskilt det förhållandet, att ett mindre municipalsamhälle eller annat planlagt område med stöd av den ifrågavarande lagbestämmelsen brutit sig ut ur ett befintligt distributionsföretag, som därigenom reducerats
till en mindre rationell och därför ej önskvärd företagsenhet. Detta är också en av orsakerna till att elkraftutredningen ansett sig böra föreslå en änd- ring av lagbestämmelsen.
Då jag är av den uppfattningen, att en utbrytning av här antytt slag bör kunna förhindras redan med stöd av den formulering, som lagen fick år 1941, då orden >>utan synnerliga skäl» infördes i lagtexten, har jag icke ansett mig kunna biträda den av utredningens majoritet föreslagna ytter- ligare uppmjukningen av lagbestämmelsen genom införandet av tillägget »därest icke detta erfordras för elkraftförsörjningens ändamålsenliga ord- nande eller eljest synnerliga skäl föreligga.» (Se utredningens förslag till ändrad lag, 1 5 andra stycket).
»Elkraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande» är nämligen ett mycket tänjbart begrepp. Formuleringen medger sålunda exempelvis att lagtexten tolkas så, att en kraftproducent eller abonnent av elektrisk kraft för för— brukning inom en fastighet eller ett kvarter i en stad skulle kunna påfordra och medges expropriationsrätt av gatumark för framdragning av ledningar för överföring av den producerade eller inköpta kraften till andra av honom ägda fastigheter inom det planlagda området, detta under förutsättning att han kunde påvisa att hans totala kraftförsörjning därigenom skulle bli mer >>ändamålsenligt ordnad». Ytterligare liknande exempel skulle kunna an- föras.
Som Svenska stadsförbundet framhållit i sin skrivelse till andra lagut- skottet år 1941 (se utredningens kap. 12 s. 273) förefinns vidare ofta en viss intressemotsättning mellan städerna och statens kraftdistribuerande verk. Förbundet avser tydligen härmed det förhållandet, att statens vatten- fallsverk ofta i samband med underhandlingar beträffande avtal om lc— verans av råkraft till ett stadselverk söker tilltvinga sig rätt till direkt— leverans till vissa abonnenter inom stadsområdet. Detta kan också anses som både rimligt och berättigat ifråga om mycket stora abonnenter, som kanske ha ett kraftbehov, som är större än stadens kraftbehov i övrigt. I sådant fall måste man anse att »synnerliga skäl» föreligga och vattenfalls— verket har sålunda redan nu stöd i lagen för framdragandet av ledningar till dylik abonnent. Det har emellertid ej varit ovanligt, att statens vatten— fallsverk i samband med avtal om råkraftleveranser sökt att tilltvinga sig direktleverans även till abonnenter med ett relativt måttligt kraftbehov. Denna vattenfallsverkets strävan skulle, till förfång för städerna, komma att få ett mycket gott stöd i den nu föreslagna ändringen av lagtexten. Helt säkert får man också räkna med att även andra större kraftleveran- törer kunna komma att uppställa motsvarande krav.
Resultatet av lagtextens uppmjukning på föreslaget sätt måste så små— ningom leda till. att en stads eller ett samhälles gator bli i allt större ut- sträckning ianspråktagna för framdragning av ledningar av skilda slag. tillhöriga annan än kommunen, och detta måste för vederbörande kommun
medföra synnerligen stora olägenheter. Trängseln i marken under våra städers gator är nämligen redan nu mycket stor och blir för varje är allt större.
( )mrådeskoncessioneringen
Enligt den av utredningens majoritet föreslagna utformningen av bc— stämmelserna om områdeskoncession i 2 5 mom. 1 av lagen den 27 juni 1902, skall det i yttersta hand ankomma på koncessionsmyndigheten att bestämma gränserna för det koncessionsområde, som skall tilldelas en | distributör av elektrisk kraft, varvid »hänsyn skall tagas till områdets
lämplighet såsom enhet för verksamhet avseende direkt distribution av ; elektrisk kraft till allmänheten». Detta innebär bl.a. att koncessionsmyn— l
digheten skall kunna påtvinga ett kommunalt företag distributionen inom ett område, som ej enbart innefattar kommunens jurisdiktionsområde. utan eventuellt även angränsande områden av grannkommunerna. Detta måste , betraktas såsom ett otillbörligt ingrepp i vederbörande kommuns själv- bestämningsrätt, vilket står i strid mot gällande kommunallag. Distribution i utanför den egna jurisdiktionen kan nämligen ej anses tillhöra kommunens . kompetensområde, i varje fall ej därest dylik distribution i sig själv är ' förlustbringande. Ehuru jag medger att det kan vara önskvärt att en kom- : mun i vissa fall åtager sig distribution utanför sitt eget område, har jag med hänsyn till bestämmelserna i kommunallagen icke kunnat godtaga utredningsmajoritetens förslag på denna punkt. I anslutning härtill har jag yrkatpå, att den föreslagna nya lydelsen av 5 2 mom. 1 i 1902 års lag skall kompletteras med följande bestämmelse, insatt mellan momentets tredje och fjärde stycken:
»För kommunalt distributionsföretag gäller dock, att detsamma ej mot sitt bestridande skall kunna påtvingas områdeskoncession utanför sitt eget jurisdiktionsomrade.»
Detta hindrar givetvis icke, att ett kommunalt företag frivilligt kan åtaga sig distribution utanför kommunen.
Reglering av priset på elektrisk ström I fråga om regleringen av priset på elektrisk ström har elkraftutredningen i sitt betänkande föreslagit dels att prisregleringen i fortsättningen skall verkställas av koncessions- myndigheten och ej såsom nu av en särskild statens prisreglerings- nämnd för elektrisk ström, dels att regleringen, i motsats till vad som nu är fallet, även skall avse strömpris, som av kommunal myndighet fastställts för tillhandahål- lande av elektrisk ström inom egna kommunen. Elkraftutredningens majoritet har ansett dessa förändringar vara en direkt följd av den av utredningen föreslagna ändringen av bestämmelserna
i 1902 års lag, 2 5 2 mom., enligt vilken den som erhållit områdeskoncession. därest icke särskilda skäl till undantag prövas föreligga, skall vara skyldig att inom det fastställda området på skäliga villkor tillhandahålla elektrisk kraft för normala förbrukningsändamål åt envar, som erhållit anslutning eller därom gör skriftlig framställning. Eftersom det är koncessionsmyndig— heten, dvs. Kungl. Maj:t eller elnämnden, som avses skola bestämma kon- cessionsområdets omfattning och övervaka distributionsskyldighetens full— görande, bör det enligt utredningens majoritet också vara koncessionsmyn— digheten, som avgör huruvida det för en abonnent eller abonnentgrupp till— lämpade priset är skäligt eller icke.
För min del anser jag det ingalunda vara ändamålsenligt, utan tvärtom mycket olämpligt, att överlåta prisregleringen åt koncessionsmyndigheten. dvs. i allmänhet elnämnden. Man behöver endast tänka på det förhållandet att elnämnden i egenskap av utredande organ medverkat till att genomföra en rationalisering av ett distributionsföretag och därvid jämväl räknat med att företaget i fortsättningen skall tillämpa en viss taxa eller ett visst pris, så innebär ju detta, att om senare en abonnent eller abonnentgrupp begär prisreglering, så är elnämnden vid avgörandet av ett sådant ärende redan bunden av sitt föregående ställningstagande. Att ett utredande och sam— ordnande administrativt organ samtidigt skall fungera som en dömande myndighet kan ej vara lämpligt. Det förhållandet att elnämndens beslut i ett regleringsärende sedan kan överklagas hos Kungl. Maj:t såsom högsta koncessionsmyndighet gör ej saken nämnvärt bättre. Däremot innebär detta att Kungl. Maj:t kan komma att belastas med ett antal ärenden, som i de flesta fall äro av mycket ringa betydelse.
Det hittills tillämpade systemet för prisregleringen har fungerat på ett mycket tillfredsställande sätt och det finns därför ingen anledning att i princip göra någon ändring häri. Den nuvarande prisregleringsnämnden bör därför bibehållas, varvid den förhandsgranskning, som nu utövas av kommerskollegium, lämpligen bör överföras på elnämnden. Prisreglerings- ärendena böra vidare på samma sätt som hittills obligatoriskt hänskjutas till Svenska elverksföreningens tariffkommission för förlikningsförsök, in- nan de upptagas till avgörande i nämnden. I detta sammanhang må fram- hållas, att i de 53 prisregleringsärenden, som under åren 1939—1953 av kommerskollegium hänskötos till prisregleringsnämnden, tariffkommis- sionen lyckades åstadkomma uppgörelse i 26 fall, medan nämndens av— görande påkallades i endast 11 ärenden. Tre ärenden ha ej fullföljts av klagandeparten och i återstående 11 ärenden pågick behandlingen vid års— skiftet 1953/54. En del av dessa äro beroende av elkraftutredningens ställ— ningstagande i vissa tariffrågor.
Då prisregleringsnämndens beslut ej kan överklagas, undviker man ock— så att belasta Kungl. Maj:t med avgörandet i ett antal oftast mindre viktiga frågor.
l Införandet av distributionsskyldighet som koncessionsvillkor torde vidare i ej kunna anses som ett tillräckligt skäl för att beröva kommunerna deras [ självbestämmanderätt i taxefrågor. Även om distributionsskyldighet införes * för de kommunala företagen torde koncessionsmyndigheten med största för— ! troende kunna överlåta åt kommunen själv att fastställa strömpriserna , inom sitt eget jurisdiktionsområde. Några andra bärande skäl för att ut— sträcka prisregleringen även till kommunala taxor ha icke anförts av ut— redningens majoritet. Därest en kommun distribuerar ström utanför sitt eget jurisdiktionsområde. är ju dylik leverans redan nu underkastad pris- reglering. Även i andra avseenden synas starka betänkligheter kunna resas mot ett så pass allvarligt intrång på kommunernas självbestämningsrätt, som här l föreslagits av utredningens majoritet. De kommunala taxorna fastställas ju . i regel i samband med budgetbehandlingen och inverka sålunda även på & utdebiteringen. Om man nu tänker sig att en grupp abonnenter hos pris— ] regleringsorganet skulle överklaga en fastställd taxa, så är det ej uteslutet och i varje fall teoretiskt möjligt, att detta statliga organ genom sitt beslut l skulle kunna rycka undan grunden för kommunens hela hudgetheräkning. En utsträckning av prisregleringen att gälla även kommunala taxor skulle vidare helt säkert medföra en avsevärd utökning av antalet prisreglerings— l ärenden. Även om det stora flertalet av dessa möjligen komma att vara av ! sådan natur, att de utan vidare kunna utgallras av det förhandsgranskande ! r
organet, så komma de i varje fall att medföra en onödig belastning för detta organ.
. De avseenden, i vilka jag funnit mig föranlåten att anmäla en från ut- , redningens majoritet avvikande mening. kunna sammanfattas i följande
punkter. 1. Tillräckliga skäl för en ytterligare uppmjukning av bestämmelserna i 1 5 andra stycket av lagen den 27 juni 1902 angående kommuns vetorätt beträffande expropriation för framdragning av ledningar i gatumark kunna icke anses föreligga. Redan med stöd av den nuvarande lagtexten torde det vara möjligt att förhindra en utbrytning av ett planlagt område från ett befintligt distributionsföretag, därest denna icke är förenlig med en rationell elförsörjning.
-. Ett kommunalt distributionsföretag bör ej mot sitt bestridande av kon- cessionsmyndigheten kunna påtvingas distributionsskyldighet utanför kommunens jurisdiktionsområde.
3. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström bör bibehållas som ett självständigt organ och prisregleringsärendena böra som hittills hän- skjutas till Svenska elverksföreningens tariffkommission för förliknings- försök, innan desamma upptagas till slutlig behandling i nämnden.
4. Några bärande skäl för att även priser, fastställda av kommunal myn-
dighet för tillhandahållande av elektrisk ström inom egen kommun, skola underkastas prisreglering kunna icke anses föreligga. Däremot skulle ett dylikt utsträckande av prisregleringen vara förenat med myc- ket stora olägenheter och ge upphov till mycket onödigt arbete. Kom- munala taxor böra därför även i fortsättningen vara undantagna från
prisreglering.
Bilaga 1
Genom elkraftutredningen igångsatta separata utredningar och standardiseringsarbeten
För fullgörande av sitt uppdrag har elkraftutredningen funnit det lämpligt att hänskjuta behandlingen av vissa frågor till särskild sakkunskap. Detta har skett beträffande undersökningar och arbeten rörande dels frågor om en utvidgad standardisering av tarifferna för elektrisk energi, dels de elektriska system- och matericlstandardiseringsfrågorna samt dels jordbrukets eldriftförhållanden.
Turf/"fstandardisering
Elkraftutredningen har enligt direktiven bl. a. att utreda, >>i vad mån en ytter- ligare standardisering av krafttaxornas utformning lämpligen är genomförbar».
Elkraftutredningens på våren 1943 igångsatta arbete visade snart, att det spe- ciellt i fråga om tarifferna för detaljförsäljning av elektrisk kraft på landsbygden rådde stor oenhetlighet — såväl i avseende på tariffernas utformning som pris- nivån. Det stod klart att en standardisering av detaljtarifferna skulle utgöra ett viktigt steg mot förenhetligande av elkraftpriset. Med hänsyn till den erfarenhet på detta område, som samlats inom Svenska elverksföreningen i samband med tariffstandardiseringsarbeten för städer och andra tätorter, var det naturligt för elkraftutredningen att ta kontakt med föreningen. Härigenom bildades i mars 1943 en särskild kommitté, Svenska elverksföreningens kommitté för Iandsbygdslariffer, med uppgift att »undersöka möjligheterna att förenhetliga tarifferna för distribu- tion av lågspänd elektrisk energi på landsbygden samt att i anslutning härtill utarbeta förslag till normaltariffer».
Tariffkommitténs arbete och elkraftutredningens betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft (SOU 1947:4) äro i huvud- betänkandet närmare berörda främst i kap. 11, s. 232—233. Som framgår därav pågår f. n., på begäran av elkraftutredningen, en översyn av standardtarifferna inom samma kommitté. Elkraftutredningen räknar med att i ett kommande be- tänkande framlägga förslag till sådana ändringar och kompletteringar till standard- tarifferna, som efter avslutad översyn befinnas lämpliga. Nämnda arbete påverkar icke de i detta huvudbetänkande framlagda förslagen i olika frågor.
Elektriska system- och materielstandardiseringsfrågor
Enligt elkraftutredningens direktiv skall bl. a. utredas, om en ökad planmäs- sighet i fråga om byggandet av distributionsanläggningar för landsbygdens el- kraftförsörjning och en bättre genomförd standardisering av den elektriska ma- terielen kan ernås.
Det stod klart för elkraftutredningen redan vid början av dess arbete, att det fanns behov av att utreda åtskilliga frågor av teknisk art rörande detaljdistribu- tionen på landsbygden, att utarbeta och sammanställa standardkonstruktioner samt att ge råd och anvisningar för materielens användning och utförandet av olika anläggningar. Med hänsyn till uppgifternas art ansåg utredningen det ända- målsenligt att de i första hand behandlades av de företag och organisationer, som dittills arbetat med frågor av detta slag. På elkraftutredningens initiativ bildades därför på våren 1945 Samarbetskommiitén för landsbygdsnätens standardisering med representanter från statens vattenfallsverk och några enskilda kraftföretag, kommerskollegii elektriska byrå, Svenska elverksföreningen, konsulterande före- tag samt firmor för tillverkning av elektrisk materiel.
Kommittéarbetet, som står under ledning av vattenfallsstyrelsen och som be- drives på de deltagande organens och företagens egen bekostnad, pågår fort- farande. Samarbetskommitténs arbete och de hittills vunna arbetsresultaten äro i huvudbetänkandet främst berörda i kap. 11, s. 214. Som framgår därav arbetar kommittén f. 11. med en teknisk handbok rörande landsbygdselektrifiering. Kom— mittén undersöker dessutom vissa frågor rörande utbildningen av bygdemontörer (se kap. 19, s. 388). Resultaten av dessa undersökningar och de förslag, som därav kunna föranledas, komma att framläggas separat. Ej heller detta arbete påverkar de i huvudbetänkandet framlagda förslagen.
Jordbrukets eldrift
Vid elkraftutredningens undersökningar visade det sig redan på ett tidigt sta- dium att elektriciteten icke kommit till den användning på landsbygden, som kunde anses önskvärd för att underlätta och rationalisera arbetet vid elektrifierade jordbruk. Elkraftutredningen ansåg detta förhållande anmärkningsvärt. Med hän- syn till jordbrukets ställning inom landsbygdens näringsliv och den betydelse, som den elektriska driften kan ha för ett väl utvecklat jordbruk, ansåg elkraft- utredningen det angeläget att orsakerna till ovannämnda förhållande närmare stu- derades. Elkraftutredningen tog initiativet till att en särskild kommitté, Jordbru- kets elinventering, bildades i december 1944, med representanter från vattenfalls— styrelsen och enskilda kraftföretag, statens maskinprovningar, lantbruksstyrelsen. lantbruksförhundet samt elkraftutredningen. Ändamålet var att genom direkta stu— dier vid ett antal jordbruk göra en ungefärlig bestämning av eldriftens omfattning och därmed förenade kostnader samt att söka fastställa vilka faktorer, som främst kunde anses hämma fortsatt utveckling av eldriften. Erforderliga medel tillskötos till hälften av vattenfallsstyrelsen och till hälften av enskilda kraftföretag genom Svenska vattenkraftföreningen. Arbetet leddes av experten hos elkraftutredningen, direktören vid Statens maskinprovningar Harald A:son Moberg.
Elinventeringens arbetsresultat är redovisat såsom Jordbrukstekniska institutets meddelande nr 208, år 1947. Det är dessutom, tillsammans med resultaten från vissa kompletterande undersökningar, behandlat i elkraftutredningens särskilda redogörelse för landsbygdens elkraftförsörjning (SOU 1953: 13). I huvudbetän— kandet finnes en kortfattad sammanfattning i kap. 11, s. 259—261.
Bilaga 2
Publikationer och viktigare skrivelser, avlämnade av elkraftutredningen
Betänkanden och redogörelser, ingående i Statens offentliga utredningar (SOU)
1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkost- nader och priser vid distribution av elektrisk kraft (redogörelse nr 1). Inledande översikt SOU 1947: 3 2. Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribu— tion av elektrisk kraft SOU 1947: 4
3. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkost- nader och priser vid distribution av elektrisk kraft (redogörelse nr 2), avseende1
Älvsborgs län 2: 15 SOU 1947: 20 Malmöhus län 2: 12 SOU 1947: 35 Kristianstads län 2: 11 SOU 1947: 40 Kalmar, Gotlands och Blekinge län 2: 8—10 SOU 1947: 48 Norrbottens län 2: 25 SOU 1947: 54 Hallands samt Göteborgs och Bohus län 2: 13—14 SOU 1947: 57 Jönköpings och Kronobergs län 2: 6—7 SOU 1948: 6 Skaraborgs län 2: 16 SOU 1948: 15 östergötlands län 2: 5 SOU 1948: 25 Värmlands län 2: 17 SOU 1949: 10 Uppsala och Södermanlands län 2: 3—4 SOU 1949: 29 Stockholms stad och Stockholms län 2:1—2 SOU 1949: 42 Örebro län 2: 18 SOU 1950: 1 Västmanlands län 2: 19 SOU 1950: 18
4. Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. Redogörelse SOU 1951: 14 Landsbygdens elkraftförsörjning. Undersökningar rörande tek- niska, organisatoriska och ekonomiska förhållanden samt jord- brukets eldrift (redogörelse nr 3) SOU 1953: 13 (i. Elkraftförsörjningen. Huvudbetänkande SOU 1954: 12 31
Skrivelser m. m. med uttalanden i olika frågor
1. Yttrande den 19 februari 1945 till riksdagens andra kammares tredje till- fälliga utskott angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder. (1 an- ledning av motion II: 155, 1945).
.. Underdånig skrivelse den 3 maj 1945 med utlåtande över av vattenfallsstyrel- sen i underdånig skrivelse den 27 april 1945 framlagt förslag angående bil- dande av ett stamlinjebolag.
3. Yttrande den 12 mars 1947 till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott angående förutsättningarna för elektrifiering av avlägset liggande byg- der. (I anledning av motion 11:264, 1947).
1 För samtliga län finnas stencilerade sammanställningar över resultaten av elkraft- utredningens undersökningar rörande dctaljdistributörerna. Här medtagna publikationer utgöra på grundval av dessa sammanställningar uppgjorda, mera koncentrerade, tryckta länsredogörelser. Länsredogörelserna för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt- lands och Västerbottens län äro under arbete.
it. 12. ri.
14.
15.
16".
Skrivelse den 10 maj 1947 till chefen för kommunikationsdepartementet an- gående ändring i vattenlagens bestämmelser om bygdekraft samt därvid fram- lagd promemoria angående elkraftutredningens synpunkter på frågorna om bygdekraftinstitutets betydelse för kraftförsörjningen och om dess framtida utformning. Underdånig skrivelse den 11 oktober 1949 med utlåtande över framställning från riksdagsman H. Kärrlander om införande av bestämmelser, som ålägga strömleverantör att bestrida vissa kostnader vid ändring av spänning på låg- spänningsnät. '. Yttrande den 21 februari 1950 till riksdagens första kammares allmänna be-
redningsutskott angående ändring av koncessionsbestämmelserna beträffande framdragning av elektriska starkströmsledningar. (I anledning av motioner 1:188 och 112232, 1950).
Underdånig skrivelse den 14 juni 1950 rörande tillämpningen av dispensbe- stämmelse i kungörelsen av den 2 juni 1939 angående installatörsbehörighet. (I anledning av framställning, över vilken elkraftutredningen anmodats avge utlåtande).
Underdånig skrivelse den 28 oktober 1950 med utlåtande över 1948 års läns- slyrelseutrednings betänkande om länsstyrelsens organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950: 28).
Skrivelse den 27 november 1950 till chefen för kommunikationsdepartementet med förslag till åtgärder i syfte att snarast få till stånd en vidgad statlig med- verkan för en förbättrad elkraftförsörjning på landsbygden. Yttrande den 28 februari 1951 till chefen för finansdepartementet angående införande av särskild skatt & elektrisk kraft. (I anledning av en av byråchefen E. Thulin upprättad promemoria). Yttrande den 2 mars 1951 till riksdagens jordbruksutskott angående vidgad rätt till statsbidrag för elektrifieringsföretag å landsbygden. (I anledning av motioner I: 48 och II: 31, 1951). Yttrande den 5 mars 1952 till riksdagens jordbruksutskott angående ändring av grunderna för lån från kraftledningslånefonden m. m. (I anledning av motion 11:311, 1952). Yttrande den.5 mars 1952 till riksdagens jordbruksutskott angående åtgärder till befrämjande av landsbygdens elkraftförsörjning. (I anlednng av motion 1:167, 1952). Underdånig skrivelse den 8 december 1952 med utlåtande över en av sakkun- niga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen den 17 maj 1952 framlagd promemoria med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning med anledning av företag enligt vattenlagen. Underdånig skrivelse den 26 januari 1953 med förslag till åtgärder för statligt stöd åt upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden, >>pr0visorie- förslaget». (I anledning av en av 1952 års riksdag begärd utredning). Yttrande den 28 februari 1953 till riksdagens jordbruksutskott angående ändrade grunder för statsbidrag till befrämjande av landsbygdens elektrifie- ring. (I anledning av motion II: 184, 1953).
17. Yttrande den 5 mars 1953 till riksdagens tredje lagutskott angående skydd för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av vatten- kraft m. m., varvid ävenledes framlades en promemoria av den 26 januari 1953 angående elkraftfrågor av särskild betydelse för Norrland. (I anledning av motioner I: 41 och II: 52, 1953).
Yttrande den 24 februari 1954 till riksdagens jordbruksutskott angående änd- rade bestämmelser beträffande lån ur kraftledningslånefonden. (I anledning av motioner 1:253 och II:419, 1954).
. Yttrande den 24 februari 1954 till riksdagens jordbruksutskott angående upp,- Iåtande av fri mark för framdragande av elektriska ledningar å kronomark och ecklesiastika fastigheter. (I anledning av motion 1:20, 1954).
Bilaga 3
Kortfattad redogörelse för kraftförsörjningen i vissa länder
Redogörelsen bygger på förhållandena i respektive land i början av 1950-talet. De lämnade sifferuppgifterna avse som regel är 1950 men i fråga om bl. a. elkraft- produktionen ha inom parentes även angivits 1952 års värden. Redogörelsen är endast avsedd att belysa för respektive land karakteristiska förhållanden, som äro av intresse i detta sammanhang. I fråga om mera omfattande statistik kan bl. a. hänvisas till byrådirektören S. Lalanders uppsats i Svenska vattenkraftföreningens publikation 1953: 8.
Danmark
Organisation. Kraftförsörjningen i Danmark handhas av kommunala och enskilda företag. De kommunala svara för en tredjedel av kraftproduktionen medan de en- skilda, huvudsakligen bestående av aktiebolag och kooperativa företag, svara för resten. Kraftförsörjningen i städer och andra större tätorter är merendels i kom- munal ägo, medan försörjningen på landsbygden företrädesvis handhas av enskilda företag, i tämligen stor utsträckning av kooperativ typ. Statligt inflytande. Den danska staten är som nämnts icke engagerad som före- tagare i elkraftförsörjningen. Dess'inflytande är enbart av kontrollerande art och gör sig gällande främst genom av Ministeriet för offentliga arbeten utfärdat regle- mente. Enligt lag finnes organiserat ett Elektricitetsråd bestående av en ordfö- rande, som utnämnes av konungen, 12 tekniskt-ekonomiskt sakkunniga ledamöter, vilka utses av ovannämnda ministerium, samt en jurist med domarkompetens, även han utsedd av ministeriet. Något statligt koncessionssystem för elektriska anläggningar finnes ej. Expropriation av mark för stationer och ledningar kan ske efter behandling i ministeriet.
Elektricitetsrådet utfärdar föreskrifter och utövar tillsyn rörande utförande och skötsel av starkströmsanläggningar. Dessutom har rådet till uppgift att under- söka och ur teknisk-ekonomisk synvinkel med tanke på hela landets kraftförsörj— ning bedöma varje förslag till nybyggnad och utvidgning av produktionsanlägg- ning för allmän kraftförsörjning samt kraftledning av större betydelse. Elektrici- tetsrådets verksamhet på detta område är dock endast av rådgivande art. Rådet utnyttjas även i en mångfald andra sammanhang av ministeriet som ett rådgivande organ. Pro-duktion, överföring och distribution. Kraftproduktionen i Danmark sker prak— tiskt taget uteslutande med användande av bränsle; 1,5 % utgöres av vattenkraft. Värmekraften produceras till en efter tillgången på importbränsle varierande del med hjälp av inhemska brunkols- och torvtillgångar samt en obetydlig mängd naturgas.
Under år 1950 utgjorde den totala elkraftproduktionen i landet 2 220 milj. kWh (1952: 2680), vartill kom en nettoimport från Sverige av 140 milj. kWh. Den för förbrukning inom landet totalt framställda energimängden utgjorde sålunda 2 360 milj. kWh, vilket utgör 500 kWh per invånare (1952: 650). Av den egna kraftpro- duktionen härrörde 1 900 milj. kWh från elektricitetsverk för allmän distribution, medan resten producerades av privata företag (industriella anläggningar) för eget bruk.
En för den danska elkraftförsörjningen betydelsefull fråga har under de senare åren varit diskussionerna om kraftimport från Norge. Förhandlingar härom ha
förts inom en av Danmarks, Norges och Sveriges regeringar i december 1948 ut— sedd gemensam kommitté. Den ursprungliga tanken var att vissa vattenkraft- stationer i Norge skulle utvidgas och att den därvid vunna kraften skulle levereras till Danmark i enlighet med ett uppgjort leveranskontrakt. Kraften skulle föras över det svenska stamlinjenätet, kompletterat speciellt med tanke härpå, samt genom nya kablar under Öresund. Den ursprungliga planen, som förutsatte en överföring av ungefär 600 milj. kWh/år, liksom senare framlagda begränsade ' projekt, kunde emellertid av olika skäl icke realiseras. I sin i februari 1952 , avlämnade slutrapport konstaterade kommittén att det icke var möjligt att föra frågan vidare. Samkörningsförbindelserna mellan Danmark och Sverige hade emel- lertid under tiden förstärkts, möjliggörande ökat kraftutbyte mellan dessa båda länder.
I landsdelarna väster om Stora Bält har produktionen, som utgör något mindre än hälften av landets totala, ända till för några år sedan varit uppdelad på ett fler- tal små elektricitetsverk, flertalet dieseldrivna (ofta för likström). Efter överens- l kommelser mellan dessa verks ägare kommer den i framtiden att baseras på ett fåtal stora ångkraftcentraler, vilka förbindas via ett 60 kV överföringsnät. För i att åstadkomma en kraftigare hopkoppling mellan den sydliga och den nordliga . delen av detta nät planeras dessutom en 150 kV stamledning. i På öarna öster om Stora Bält _ Själland, Lolland, Falster — har produktionen sedan länge skett centralt i ett fåtal större ångkraftverk. Endast några få procent & produceras i lokala verk i småstäderna. Ett nytt större kraftverk med kombinerad ! l I |
kraft- och värmeproduktion — för fjärrvärmedistribution, på vilket område Dan- mark kan betraktas som ett av föregångsländerna _ planeras vid Köpenhamns hamn. Ångkraftverken äro här inbördes förbundna genom ett vitt förgrenat 50 kV ledningsnät _ vilket allt sedan år 1914 varit förbundet med det svenska lednings- nätet genom sjökabel under Öresund —— samt en nybyggd nord—sydlig stamled- ning i Själland för spänningen 120 kV.
Någon hopkoppling av det västliga och det östliga kraftsystemet existerar icke, då det från teknisk och ekonomisk synpunkt, i varje fall hittills, icke ansetts moti- verat att utföra en förbindelse över den ca 20 km breda Stora Bält. Med hänsyn härtill ha också överföringssystemen på ömse sidor utförts för den spänning, som
. ansetts mest lämplig med hänsyn till hopkoppling med det tyska kraftsystemet i sydväst respektive det svenska i öster.
Konsumtion. Den totala elkraftkonsumtionen i Danmark fördelar sig med 95 % på industri och detaljförbrukning samt 5 % på järnvägar och spårvägar. Elektrifie- ringsgraden för landet i sin. helhet beräknas utgöra drygt 95 %. För enbart lands- bygden är elektrifieringsgraden 90 a 95 %. Det anses att elektrifieringen omfattar praktiskt taget samtliga hushåll, som på ett tekniskt-ekonomiskt tillfredsställande sätt kunna anslutas till nätet.
Elkraftpris. Tarifferna äro alltjämt ganska oenhetliga. En detaljtariff, som före- kommer i stora delar av landet, är av grundavgiftstyp, snarlik den svenska normal— tariffen, med ett energipris som år 1950 merendels höll sig omkring 12 öre/kWh (i danska pengar). Prisnivån för detaljdistribuerad kraft ligger högre än den svenska.
Finland
():-ganisation. I Finland liksom i Sverige handhas kraftförsörjningen av staten, kommunerna och ett antal enskilda företag. Av energiproduktionen år 1950 var statens andel 33 %, de kommunala företagens 4 % och de enskilda företagens
63 %. Den sistnämnda andelen uppdelas i 20 % för detaljförbrukningen och 43 % för industrin.
Staten fullgör sin del av kraftalstringen dels genom det helt statsägda aktie- bolaget Imatran Voima Oy, dels genom Oulujoki Oy, i vilket staten äger huvud— delen av aktierna. De kommunala företagen äro i flertalet fall endast distributions- företag, varför deras andel av kraftproduktionen är ganska ringa. Några av de större kommunala företagen ha dock egna produktionsanläggningar, främst för reserv- och toppkraftalstring. De större enskilda kraftföretagen ägas i stor ut- sträckning av landets industrier men även kommunala intressen äro företrädda. Industrins kraftalstring avser i huvudsak det egna behovet men den tillgodoser även i viss omfattning (len allmänna elförsörjningen till de respektive företag omgivande bygderna.
Av landets ca 500 kraftföretag ha i runt tal 350 hand om detaljdistributionen i städer och på landsbygd. Elverken i städer och andra större tätorter äro som regel kommunala, medan på den rena landsbygden verka såväl kommunala företag som aktiebolag och kooperativa distributionsföretag. Aktiebolagen äro i många fall kommunalt betonade genom-att kommunerna inom respektive distributionsområ- den antingen äga hela aktiestocken eller inneha aktiemajoriteten. Det kommunala inflytandet på kraftdistributionen är alltså stort. lndustrianläggningarna ombe- sörja en del av den direkta detaljdistributionen. Detta gäller som nämnts områden i anslutning till respektive industrier.
Kraftföretagens intressen tillvaratagas av ett antal föreningar, bland vilka mär- kas Finlands elektricitetsverksförening och Föreningen för kraft- och bränsle— ekonomi (Ekono). Båda dessa föreningar ha under den senaste långa krisperioden även verkat som rådgivande organ för folkförsörjningsministeriet i kraftfrågor, särskilt i fråga om samkörning och elransonering. Statligt inflytande. Den statliga kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar utövas av handels- och industriministeriet direkt och genom förmedling av Elekt- riska inspektoratet, i vars styrelse kraftföretagen äro representerade. Inspektoratet utfärdar föreskrifter och anvisningar samt utövar tillsyn beträffande starkströms— anläggningars byggande och skötsel, verkställer materielkontroll, publicerar stav tistiska uppgifter om de elektriska anläggningarna i landet etc. Ministeriet med— delar tillstånd att bygga och driva elektriska anläggningar. Tillståndet baseras närmast på att säkerhetskraven uppfyllas och förutsätter överenskommelse med markägarna eller tillstånd till expropriation. Behovet av anläggningen prövas icke. ej heller dess utförande med hänsyn till en planmässig elektrifiering. Emellertid införskaffas ett utlåtande av vederbörande kommunala myndighet. Gäller det anläggning på annan än egen mark erfordras därvid medgivande av vederbörande myndighet i stad eller köping.
Genom en statlig kommitté har under senaste tid den elektriska lagstiftningen granskats. Det anses tänkbart att någon form av planmässighetsprövning kan komma att införas och att den kommunala monopolställningen i städer och köpingar på något sätt kan inskränkas. Produktion, överföring och distribution. Under år 1950 utgjorde den totala el- kraftproduktionen 4 100 milj. kWh, motsvarande 1 000 kWh per invånare (1952: 4 770 respektive 1 170). 1930-talets mycket starka utveckling på elförbrukningens område ej blott uppbromsades utan gick även tillbaka under krigstiden och, på grund av att flera stora kraftverk förlorades, även under de närmaste efterkrigs- åren. En påtaglig återhämtning har emellertid sedan dess ägt rum. Kraftproduktionen i Finland sker f. n. vid normal vattenföring till ungefär 88 % med vattenkraft och till resterande 12 %, varav en betydande andel mottrycks-
kraft, med bränsle (olja, kol, ved, vedavfall, torv). Den utbyggnadsvärda vatten— kraften uppskattas till 15 000 milj. kWh per år och av denna är närmare en tredje- (lcl utbyggd. De outnyttjade krafttillgångarna ligga i huvudsak i norra Finland. Ryggraden i kraftöverföringssystemet utgöres av två ca 500 km långa 220 kV kraftledningar från norra till södra Finland. För uppsamling av kraften inom de olika produktionsområdena och för fördelningen över landet finnes därjämte ett tämligen vittförgrenat 110 kV stamlinjenät, vars totala ledningslängd är ca 3200 km. Staten äger såväl 220 kV ledningarna som inemot två tredjedelar av 110 kV nätet. Från stamlinjenätets transformatorstationer distribueras kraften vidare vid en niellanspänning av (i, 20, 30 eller 45 kV till industrier och inom städer och landsbygdsområden. Den dominerande mellanspänningen på landsbygden, motsva— rande en kombination av de svenska bygde— och ortsspänningarna, är 20 kV.
Konsumtion. Under år 1950 förbrukades 85 % av den totala elenergin inom in- dustrier, medan 10 % förbrukades för allmänna ändamål inom städer och andra större tätorter och 5 % för motsvarande ändamål (inklusive jordbruket) pä lands— bygden. Elektrifieringen är för städernas och de större tätorternas vidkommande i det närmaste fullständig, medan elektrifieringsgraden för landsbygdens del kan beräknas utgöra 65 %. Speciellt de glesbebyggda delarna i östra och norra Finland äro svagt elektrifierade.
Elkraftpris. Detaljtarifferna ha under de senaste åren utvecklats mot större enhet- lighet och en ökad användning av på tariffenhetsberäkning baserade grundavgifts- tariffer. På landsbygden användas dessa tariffer till uppskattningsvis 80—90 %. Grundavgifterna variera tämligen starkt. Inom områdena för nyelektrifieringar är dock den normala grundavgiften 800 mk/tariffenhet/är. Energiavgifterna variera från 8 till 12 mk/kVVh.
På landsbygden uppbäres vid anslutningen normalt engångsavgifter, som variera från 8000 till 12000 mk per tariffenhet.
Norge
Organisation. Kraftförsörjningen handhas i Norge av staten, kommunerna och enskilda företag. Av den totala energiproduktionen år 1950 svarade sålunda staten för 22 %, kommunerna för 32 % samt enskilda företag för resterande 46 %. Den statliga andelen av produktionen är under ökning. Storindustrin (elektrokemisk och elektrotermisk industri och träförädling), omfattande både statliga och en- skilda anläggningar, svarade för 45 % av produktionen. I fråga om den allmänna kraftdistributionen dominera helt kommunerna, som år 1950 distribuerade 91 % av den för allmänna ändamål använda energin. Statens andel var härvidlag endast 0,7 % och de enskilda företagens sålunda omkring 8 %.
Statens kraftverk, som sortera under Norges Vassdrags- og Elektrisitetsvesen, ha intill de senaste åren till sin huvudsakliga del legat inom östlandsområdet. De kommunala företagen utgöras dels av normala kommunala elverk, dels av kom- munalförbund med gemensamt ordnad kraftförsörjning. Den sistnämnda företags- typen hade år 1950 hand om ungefär en femtedel av den kommunala kraftdistribu- tionen. Av de enskilda företagens kraftproduktion går huvuddelen till storindu- strin. Till denna grupp höra även en mängd små, helt isolerade företag, som leve- rera kraft till enstaka gårdar etc. Småverken försvinna emellertid efter hand som kraftförsörjningen blir organiserad i större enheter. Även kooperativa distributions- företag förekomma på landsbygden ehuru i tämligen liten utsträckning. De ha bil- dats speciellt i sådana trakter i Väst- och Nordnorge, där de naturliga distribu-
tionsgränserna starkt avvika från kommungränserna och det därför icke ansetts lämpligt att driva elförsörjningen i kommunal regi. Statligt inflytande. Staten utövar enligt lag kontrollerande verksamhet över lan— dets elkraftförsörjning. Det väsentliga arbetet härvidlag utföres av Hovedstyret for Norges Vassdrags- og Elektrisitetsvesen, som sorterar under industridepartementet. Hovedstyrets uppgifter äro, förutom att förvalta statens krafttillgångar och kraft— verksdrift, i huvudsak att tillvarataga det allmännas intressen i fråga om utnytt- jandet av landets krafttillgångar och elkraftförsörjningen samt att utöva kontroll över elektriska anläggningar. Genom Vassdragsvesenet utövar sålunda den norska staten såväl affärsmässig verksamhet vid sidan om övriga kraftföretag i landet som övervakning över hela landets kraftförsörjning genom behandling av koncessions- ärenden och ärenden rörande statliga elektrifieringsbidrag, tillsyn över elektriska anläggningars byggande och skötsel, övervakning av utbildningen av elektriska installatörer etc. Beträffande koncessioneringen kan i detta sammanhang nämnas, att områdeskoncession kan meddelas för såväl lågspänningsledningar som hög- spänningsledningar med upp till 22 kV spänning. Produktion, överföring och distribution. År 1950 uppgick den totala elkraftpro- duktionen i Norge till 17 700 milj. kWh (1952: 18 900).
Kraftproduktionen i Norge är så gott som helt baserad på vattenkraft. Vid nor- mal vattentillgång täckes endast någon promille med värmekraft. Den utbyggnads- värda vattenkraften har senast beräknats till minst 100 000 milj. kWh per år och av denna är sålunda mindre än en femtedel utnyttjad. Kraftkällorna äro, geogra- fiskt sett, synnerligen gynnsamt belägna, i det att huvuddelen av vattenkraften finns inom östlandet, där också huvuddelen av landets befolkning lever. Även inom övriga delar av landet finnas rikliga, lätt tillgängliga krafttillgångar. Största delen av de lättast utbyggbara. outnyttjade kraftkällorna är emellertid belägen vid kusten i Västnorge och i Nordnorge.
Beträffande undersökningar om möjligheterna till kraftexport från Norge till Danmark hänvisas till redogörelsen för detta land.
Till följd av den gynnsamma fördelningen av kraftkällorna ha de olika lands- delarnas kraftbehov i stort sett tillgodosetts lokalt och några längre överförings- ledningar ha icke erfordrats. (De längsta äro av storleken omkring 200 km). Nå- got samkörande nät för hela landet finnes ej heller. Alla större kraftverk i öst- landet äro emellertid anslutna till samma kraftledningsnät, vilket fördelar inemot 60 % av den totala förbrukningen. I de övriga delarna av landet finnas mindre samkörningsnät. Efter hand som de bästa kraftkällorna i östlandet tagits i bruk räknar man med att dit överföra kraft från de stora kraftreserverna i Västlandet, varigenom hela södra Norge skulle omfattas av ett samkörande nät. För de största överföringarna inom Östlandet användes nu 220 kV, som beräknas utgöra spän- ningen för det framtida stamlinjenätet. Fördelningsspänningen inom landsbygds- områdena är som regel 20 kV och det vanligaste lågspänningssystemet är 3 X 220 V.
Konsumtion. Den under år 1950 totalt producerade elektriska energin i Norge (17 700 milj. kWh) utgör per capita 5 300 kWh (1952: 5 600), vilket innebär den högsta specifika förbrukningen i världen.
Nära hälften av energikonsumtionen förbrukas i särskilt kraftkrävande industri (elektrokemisk, elektrotermisk), varav enbart ett företag, A/S Norsk Hydro, do- minerar med 22 % av hela landets konsumtion. De elektriska järnvägarna förbruka drygt 1 % och detaljkonsumtionen ungefär 33 %. I fråga om den sistnämnda mär- kes speciellt en högst avsevärd förbrukning genom elektrisk bostadsuppvärmning,
som med rådande låga strömpris ofta ställer sig mycket gynnsam för konsumen— terna. Alla invånare i städer och andra tätorter ha tillgång till elektricitet. Elek- trifieringsgraden för landet i dess helhet är dock icke högre än 86 %, i det att landsbygden i Väst- och Nordnorge på grund av den mycket spridda bebyggelsen än förhållandevis svagt elektrifierad.
Etkrafipris. Med hänsyn till de starkt växlande distributionskostnaderna variera elkraftpriserna och även tarifformerna inom vida gränser. Någon normal tariff för detaljdistribution finnes ej. De genomsnittliga priserna äro dock väsentligt lägre än i Sverige.
Statlig utredning angående elkraftförsörjningen. Elkraftförsörjningen i Norge har i mitten av 1940-talet varit föremål för en statlig utredning, vilken resulterade i ett år 1947 avgivet betänkande. Många av de däri framlagda delförslagen ha seder- mera resulterat i olika statliga åtgärder.
I betänkandet föreslogs bl. a. en forcerad vidare utbyggnad av vattenkraft för att täcka stora kraftbehov inom hushåll (bl. a. för uppvärmningsändamål), indu- stri, lantbruk och järnvägar. En fullständig utjämning av kraftpriserna ansågs icke berättigad, emedan billig kraft för ett distrikt ofta kunde vara kompensation för ofördelaktiga förhållanden i andra avseenden. Kraftdistributionen borde enligt utredningen även i fortsättningen vara ordnad på dittillsvarande sätt men det rekommenderades sammanslagningar av mindre distributionsenheter till större, där detta bjuder på ekonomiska eller andra fördelar. Detta har delvis blivit genom- fört.
För att uppnå en snabb planmässig utveckling av elkraftproduktionen rekom- menderade utredningskommittén, att det bildas sammanslutningar av alla större företag inom varje samkörningsområde ——— om nödvändigt genom lagstiftning. Sam- manslutningarna må ha rättighet att genom expropriation övertaga produktions- anläggningar och vidare ha ensamrätt och skyldighet att bygga kraftverk för den allmänna kraftförsörjningen inom respektive område. Industri med mycket stort kraftbehov bör emellertid i allmänhet svara för sin egen kraftförsörjning. Staten och ovannämnda sammanslutningar böra dessutom genom expropriation kunna övertaga mindre distributionsföretag, såvida dessa hindra en rationell kraftdistri- bution inom området. Möjlighet till dylik expropriation har sedermera fastställts i lag. En del sammanslutningar av ovannämnda slag ha kommit till stånd på fri- villighetens väg.
Elkraftförsörjningen bör enligt kommittén vara ekonomiskt självbärande men staten bör dock genom stödåtgärder underlätta elektrifieringsarbetet inom brist- fälligt elektrifierade områden. Kraftföretagens eventuella ekonomiska överskott böra icke utan konungens tillstånd få användas för andra ändamål än kraftför- sörjningen. För att öka möjligheterna till ekonomiskt stöd har på senare tid staten upptagit en »elektricitetsavgift» på 0,1 öre/kWh av all elektrisk energi, produce- rad i vattenkraftstationer om minst 100 kW.
Utredningskommittén avrådde obetingat från ett allmänt förstatligande av kraft- produktionen (förstatligande av distributionen var icke diskuterad).
Frankrike
Organisation. Den 8 april 1946 antog den franska nationalförsamlingen en lag, varigenom elkraftförsörjningen i landet sedermera till sina huvudsakliga delar förstatligades. Produktion, överföring och distribution av elektrisk kraft omhän- derhas numera väsentligen av ett statligt bolag. Vid sidan om detta existera emel- lertid fortfarande ett antal kommunala och enskilda distributionsföretag av för-
hållandevis liten betydelse liksom en del enskilda kraflproduktionsanläggningar, som äro tekniskt sammankopplade med annan industriell verksamhet. Kraftpro- duktionen för det statliga järnvägsbolaget och de statliga stenkolsgruvorna ombe- sörjes genom förvaltningar, underställda dessa organ. Då det kan vara av intresse att se hur ett vittgående förstatligande av ett lands elkraftförsörjning vuxit fram skola i det följande huvuddragen i den historiska utvecklingen rörande Frankrikes elkraftförsörjning beröras. Därefter skall en översiktlig bild av den nuvarande or- ganisationen lämnas. D en h i 5 to ris k a utv e e kl i n ge 11. Frankrike är förhållandevis rikt på vat- tenkraft. Dennas utnyttjande har därför i hög grad påverkat utvecklingen inom elkraftindustrin ända sedan början av 1900—talet, då kraftförsörjningen överhuvud— taget började få någon betydelse. I Frankrike ha ägarna av flodstränderna sedan gammalt haft rätt att disponera vattnet i floden med undantag av de större segel— bara floderna, där dispositionsrätten tillhör det allmänna och där utbyggnad av kraftanläggningar därför endast kan utföras av det allmänna eller med dess till- stånd.
Utvecklingen på kraftförsörjningsområdet i Frankrike har alltsedan det första världskriget påverkats av den i detta land fortgående och starka inflationen. vil- ken på detta liksom på andra områden tillsammans med krig och politiska förhållanden åstadkommit svåra rubbningar i den ekonomiska jämvikten. På grund av den ohämmade spekulation i vattenkraft, som ovannämnda förhållanden förde med sig, blev i lag är 1919 all outnyttjad vattenkraft överförd till statlig egen- dom. I samma lag reglerades utnyttjandet av dessa energikällor genom statliga koncessioner med detaljerade villkor rörande leveranser, tariffer och avgifter, kraftanläggningarnas övergång till staten efter koncessionstidens utgång etc. Kraft- produktionen —— och även distributionen ——— omhänderhades vid denna tid och under de följande decennierna huvudsakligen av enskilda bolag samt av kommu— nerna.
Samarbetet mellan de olika kraftföretagen var till en början obetydligt men utvecklades efter hand, bl. a. i samband med tillkomsten av ett landsomfattande högspänningsnät, samt reglerades vidare genom statliga åtgärder.
Ovannämnda lag omfattade endast vattenkraftanläggningar. Genom att ångkraft- anläggningar voro undantagna och dylika anläggningar dessutom bundo förhållan- devis mindre kapital åstadkoms, att dessa verk alltmera började taga överhand. För att hejda denna ur landets synpunkt olämpliga utveckling — trots egna kol- tillgångar importerar Frankrike kol för icke obetydliga summor _ beslutades i lag är 1935, att nya ångkraftanläggningar och utvidgningar av befintliga hädanefter skulle godkännas av myndigheterna.
Även kraftdistributionen grundades tidigt på koncessionsprincipen. Den första lagen härom går tillbaka till år 1906.
Då produktions- och distributionsanläggningarna enligt koncessionsvillkoren skulle övergå till staten efter koncessionstidens utgång, voro dessa anläggningar- underkastade en åtminstone formellt mycket sträng kontroll från statens sida. Kontrollen utövades bl. a. av ett elkraftråd, tillsatt av ministern för offentliga ar- beten. Rådet bestod av ej mindre än 75 medlemmar, varav 25 representerade myndigheterna, 25 förbrukarna och 25 elbranschen, däribland kraftföretagen.
I lag är 1923 reglerades villkoren för tilldelning av statliga subventioner åt kommunerna med avseende på deras elektrifiering.
Genom samverkan mellan staten. kommunerna och de enskilda kraftföretagen genomgick elkraftförsörjningen i Frankrike en betydande utveckling under hela 1920—talet. Mellan åren 1923 och 1930 fördubblades elkraftproduktionen. En stag-
nation inträffade emellertid i samband med den internationella ekonomiska kri- sen i början på 1930-talet och blev i Frankrike särskilt långvarig. Kraftproduktio- nens vidare utbyggnad hade härefter svårigheter att komma igång. Framför allt var utnyttjandet av den förhållandevis rikliga och billiga vattenkraften under denna tid, som ovan nämnts, eftersatt och produktionen blev, genom att den i så hög grad baserades på ångkraft, dyrare än som syntes nödvändigt. Riksomfattande planer uppgjordes under slutet av 1930-talet för en forcerad utbyggnad av vatten- kraft och de första arbetena hunno igångsättas före krigsutbrottet 1939.
Under det andra världskriget led den franska elindustrin stora skador, som berörde såväl den befintliga kraftförsörjningsapparaten som de pågående utvidg- ningsarbetena. Följden blev bl. a. en mycket kännbar minskning av kraftproduk- tionen. Efter kriget var man inställd på att genom kraftiga åtgärder iståndsätta och utveckla hela elförsörjningen, bl. a. genom snabbare utbyggnad av vatten- kraften samt ökat samarbete mellan de olika kraftföretagen och produktionsområ- dena, dvs. utvidgad samkörning. Utredningar igångsattes och olika utbyggnads- planer framlades samtidigt som de redan på 1930-talet påbörjade diskussionerna om ett allmänt förstatligande av kraftförsörjningen intensifierades. Resultatet av de senare blev redan inom ett år efter vapenstilleståndet lagen av år 1946, varige- nom som nämnts huvuddelen av produktionen, överföringen och distributionen av elkraft lades i statens händer.
Kraftverk, som i medeltal under åren 1942 och 1943 hade en årsproduktion på mindre än 12 milj. kWh, lämnades utanför förstatligandet men äro avsedda att inlemmas i statsdriften efterhand som produktionen uppnår en viss angiven stor— lek. Den ersättning som utbetalades vid övertagandet bestämdes, då det var fråga om aktiebolag, med hänsyn till aktiernas genomsnittskurs under viss tid före för- statligandet. Med andelsföreningar gick man fram efter liknande riktlinjer. Ersätt- ningen består av statsobligationer, vilka förräntas med 3 %. Den nuvarande organisationen. Det statliga bolag, Electricité de France (EdF), som nu handhar huvuddelen av kraftförsörjningen i Frankrike, är uppdelat i två i ekonomiskt avseende självständiga organisationer, den ena sor- terande direkt under statsmyndigheterna (Electricité de France, Service National). med uppgift att sörja för elkraftproduktionen och överföringen på längre sträckor samt samkörningen. Den andra (Electricité de France, Service de Distribution) är huvudsakligen av regional och interkommunal karaktär och uppdelad i över— ensstämmelse härmed. Service National ledes av ett råd på 18 medlemmar, ut- nämnda av ministern för Production Industrielle. Därav representera (i staten. (i förbrukarna och 6 personalen. Varje Service de Distribution ledes av ett råd på 18 medlemmar utnämnda av Service National. Därav representera 4 Service National. 8 förbrukarna och (i personalen. De båda organisationerna administreras på vanlig industriell och ekonomisk bas. äro underkastade beskattning och äro underställda finansministern för ekonomisk kontroll. Ovannämnda kraftförsörj- ningsorganisation innebär sålunda, att kraftproduktionen, samkörningen och över— föringen på huvudledningarna äro centraldirigerade och att den vidare fördel— ningen inom de olika landsdelarna är starkt decentraliserad.
Produktion, överföring och (lislribnfion. Kraftproduktionen i Frankrike är till hälften baserad på vattenkraft och till hälften på värmekraft, alstrad genom in- hemska kol och importerade bränslen. I någon mån utnyttjas härför även mas— ugnsgas från järnverken.
Vattenkrafttillgångarna äro som nämnts förhållandevis rikliga och lokaliserade till tre huvudområden med mycket olikartade vattenförhållanden, nämligen Al- perna i sydost, Pyrenéerna i sydväst och Centralmassivet i de mellersta delarna av
landet. Värdet av den franska vattenkraften begränsas i viss mån av den ojämna vattentillgången och svårigheten att få billiga regleringsmagasin. Koltillgångarna äro lokaliserade till de nordöstra landsdelarna.
Den totala kraftproduktionen uppgick år 1951 till 37 900 milj. kWh eller 900 kWh per invånare (1952: 40 800 respektive 960). Trots ansträngningarna att återställa kraftbalansen torde det fortfarande vara så, att den utbyggda produktionsapparaten icke helt motsvarar de aktuella behoven av elkraft; särskilt under höstmånaderna ha förhållandena varit besvärliga.
Det franska stamlinjenätet, som väsentligen består av ett vitt förgrenat 220 kV nät, har till uppgift att förbinda de skilda produktionsområdena, vilka som tidigare nämnts utgöras av dels vattenkraftområdena i sydost, sydväst och centrala Frank- rike med sina inbördes vitt skilda vattenförhållanden, dels värmekraftområdena i de nordliga industridistrikten, samt möjliggöra samkörning och reservhållning. I detta avseende har nätet, bl. a. också beroende på att konsumtionen inom de olika områdena tämligen väl motsvarar vederbörande områdes normala produk— tion, samma uppgifter som The Grid i Storbritannien och skulle liksom denna ej behöva ha någon alltför stor överföringsförmåga. Därutöver har det emellertid även mera renodlade storkraftöverföringsuppgifter i stil med stamlinjenätet i Sverige, nämligen under tider med övervägande vattenkraftproduktion respektive motsatsen, övervägande värmekraftproduktion, varvid stora energibelopp transpor— teras mellan olika landsdelar. För att uppnå bästa möjliga ekonomiska resultat stäl- las därför stora krav på nätets utformning, dimensionering och drift. Nätet torde få anses fylla höga krav i dessa avseenden. För att tillgodose de ökande anspråken på storkraftöverföringen är man i Frankrike inställd på att, liksom vi i Sverige använda även 380 kV spänning. Flera viktiga stamlinjer ha redan byggts för den- na spänning men drivas tills vidare som dubbla 220 kV linjer.
För den vidare distributionen förekomma ett flertal olika spänningssystem, i ganska stor utsträckning även likström, och växelström med olika frekvenser. Konsumtion. Av den totalt levererade elektriska energin förbrukas 75 % inom industrin, medan detaljförbrukningen anges till 19 %. Järnvägar och spårvägar förbruka 6 %. Elektrifieringsgraden för hela landet torde vara ungefär 90 %. Jordbrukselektrifieringen är fortfarande förhållandevis svag och medger icke nå- gon allmännare motordrift. Ansträngningar göras emellertid att förbättra förhål— landena.
Nederländerna
Organisation. I Nederländerna handhas kraftförsörjningen av statliga, provin- siella,1 kommunala och enskilda företag, varvid dock de statliga och de enskilda företagen, till typen kraftproducerande industriföretag, huvudsakligen produ- cera för egen förbrukning. Den statliga kraftproduktionen sker genom de statsägda kolgruvorna, vilka ha ett antal kraftstationer med jämförelsevis låg totaleffekt. Av den totala kraftproduktionen år 1950 svarade de provinsiella kraftstationerna för 58 %, de kommunala för 16 % samt de statliga och enskilda för 26 %. Kraftdistributionen i de större städerna handhas som regel av kommunala före- tag, vilka till större eller mindre del inköpa råkraften från kringliggande provin- siella storkraftföretag. Utanför de större städerna ombesöjes råkraftdistributionen företrädesvis av provinsföretagen, som i en del fall äro provinsfinansierade och stå direkt under provinsrådet, i andra fall äro provinsfinansierade men till for- men aktiebolag samt i ett fall utgör en sammanslutning av de kommunägda kraft—
1 Nederländerna bestå av 11 provinser med förhållandevis stor självständighet. I fråga om bl. a. elförsörjningen ha provinserna egna lagar.
. .&Mk—M— ....
' m../nm....» mm..-.umn.mmm m...-M.... -_ _ mm...—.H.”. m= y.. Mmm-mmm an.— . . |”... .1—2. ”...är-_. nu...-.,
___...
m..-1.4.3."
företagen inom provinsen. Detaljdistributionen utanför de större städerna om- händerhas till övervägande delen av provinsföretagen men i varierande utsträck- ning även av mindre, lokala återdistributörer, av vilka de flesta äro kommunala elverk. En ringa del av detaljdistributionen på landsbygden handhas av privata företag. Det enskilda inflytandet på kraftförsörjningen i Nederländerna är, som framgår av ovanstående, tämligen ringa.
Statligt inflytande. Den nederländska staten, vars deltagande i den direkta kraft- försörjningen enligt ovan ej heller är särskilt stort, utövar vid sidan om provin— serna kontrollerande verksamhet. Staten har sålunda ursprungligen lämnat områ- deskoncession till de provinsiella företagen, innebärande bl. a. skyldighet att på begäran ansluta alla förbrukare inom rimligt avstånd från befintligt nät samt att underkasta sig säkerhets-, taxe- och minimiavskrivningsföreskrifter. Provinsernas ellagstiftning innefattar krav på koncession från provinsen. De större städerna, som hade sin elförsörjning ordnad redan före tillkomsten av dessa lagbestämmel- ser, äro ej underkastade dem utan endast de kommunala bestämmelser, som ha fastställts av vederbörande kommun. Staten har vidare genom den allmänna pris- kontrollen utövat en stark kontroll av kraftpriser och tariffer för detaljdistribution, vilken kontroll dock numera har reducerats.
Produktion, överföring och distribution. Kraftproduktionen i Nederländerna är helt baserad på värmekraft, alstrad huvudsakligen genom inhemska kol. Stenkol- tillgångarna i Limburg i sydöstra delen av landet äro betydande ehuru icke till— räckliga för landets totala energiförsörjning. De inhemska hrunkol— och torvtill- gångarna utnyttjades under det senaste kriget för en tämligen obetydlig kraftpro- duktion. För kraftproduktionen användas i mindre utsträckning även importerade bränslen. Vattenkrafttillgångar om maximalt 1 100 milj. kWh per år finnas men äro dyra i utbyggnad.
Den totala kraftproduktionen inom landet utgjorde 7300 milj. kWh år 1950 (1952: 8 200). Därtill importerades från Belgien och Tyskland 25 milj. kWh. Total- produktionen per capita var 710 kWh (1952: 800).
Mellan de större kraftföretagen i Nederländerna råder ett väl utvecklat organisa— toriskt och tekniskt samarbete, bl. a. bestående i en landsomfattande samkörning mellan de hopkopplade näten. Stamlinjerna ha en spänning av 110—150 kV. Kraftnätet är i sin södra del medelst två 220 kV linjer förbundet med näten i Belgien och Tyskland. Det inre nederländska samkörningsnätet tillkom huvud— sakligen efter det andra världskriget, delvis som en följd av detta.
För detaljdistributionen på landsbygden användes i viss utsträckning enfas växelström, vilket dock visat sig hämmande för utvecklingen. Landsbygdsledning— arna ha till mer än 50 % utförts med jordkabel, detta på grund av det höga mark- värdet, bristen på stolpmaterial, lättheten att gräva i marken och även med hänsyn till landskapets estetiska särart. Ur driftsäkerhetssynpunkt är detta otvivelaktigt av värde men förstärkningar och andra omändringar av näten äro därigenom svåra och dyrbara att utföra.
Konsumtion. Konsumtionen fördelade sig år 1950 med 65 % på industri, 5 % på järnvägar och spårvägar samt 30 % på detaljförbrukning. (Detaljförbrukningen per invånare var 180 kWh år 1950). För jordbruket har för år 1948 uppgivits en förbrukning av 25 milj. kWh (10 kWh/ha odlad jord). Till pumpkraft i de inval- lade områdena användes samma år 35 milj. kWh. Förbrukningen är påfallande låg. Elektrifieringsgraden för landet i sin helhet utgör 93 % men endast 72 % av an- talet lantgårdar uppges vara anslutna till det allmänna nätet. Dessa siffror före- falla låga med hänsyn till den över hela landet stora befolkningstätheten, (320
invånare per kvadratkilometer). Landsbygdselektrifieringen möjliggör till stor del enbart belysning.
Elkraftpris. Prisnivån för detaljdistribuerad kraft är i Nederländerna avsevärt högre än i Sverige med högre priser på landsbygden än i städerna. Detaljtarifferna äro som regel av grundavgiftstyp.
Schweiz
Organisation. Den schweiziska elkraftförsörjningen handhas av kantonala,1 kom- munala och enskilda kraftföretag samt, till mycket väsentlig del, av storkraftföre- tag i aktiebolagsform, i vilka ovannämnda intressen äro representerade i varie- rande omfattning. Därjämte svarar det statsägda järnvägsföretaget för sin egen kraftförsörjning till de elektrifierade banorna. Av den totala kraftproduktionen härrör 55 % från företag med övervägande allmänt (kantonalt och kommunalt) inflytande, 40 % från företag med huvudsakligen privat inflytande samt resterande 5 % från statsbanornas kraftstationer. I städerna och en rad landskommuner svara kommunerna själva för distributionen. Råkraften inköpes i de flesta fall från när- liggande råkraftföretag, i vilket kommunen sålunda kan vara delägare. Endast ett antal större stadsföretag (15 % av samtliga kommunala företag) ha egen kraft- produktion. Enligt schweizisk lag ha kommunerna företrädesrätt till eldistribu- tionen inom sina gränser. Förutom företagen för allmän distribution, som tillsam- mans svara för 79 % av totalproduktionen, finnes ett antal privatägda kraftverk för industridrift, främst aluminiumtillverkning och elektrokemisk industri.
.Den förhållandevis oöverskådliga och oenhetliga uppbyggnaden av den schwei- ziska elkraftförsörjningen, som är ett resultat av den av konstitutionella förhållan- den påverkade utvecklingen, har under de senare åren föranlett diskussion om förstatligande. Den allmänna meningen synes dock vara, att den nuvarande ord— ningen visat sig fullt tillfredsställande och att inflytandet från det allmännas sida på elkraftförsörjningen redan är tillgodosett i erforderlig grad genom kantonernas och kommunernas deltagande. Några förändringar synas därför icke vara att vänta under den närmaste framtiden. Statligt inflytande. Förutom sin relativt ringa andel i den direkta kraftförsörj- ningen utövar den schweiziska staten kontrollerande verksamhet genom att ha överuppsikten över vattenkraftens utnyttjande —— vattenrättskonccssioner beviljas dock som regel av kantonerna eller i några kantoner av kommunerna _ samt genom att lämna koncessioner för framdragande av elektriska ledningar. Vid ut- gången koncessionstid för vattenkraftanläggning, numera högst 80 år, tillfaller anläggningen utan kostnad den koncessionsbeviljande.
Föreskrifter för elektriska anläggningars byggande och skötsel utfärdas av starkströmsinspektoratet vid Schweizerischer Elektrotechnischer Verein, som även utövar löpande kontroll härav. Nämnda förening utnyttjas även som rådgivande organ av de statliga, på elkraftfrågor inkopplade myndigheterna. Produktion, överföring och distribution. Kraftproduktionen är i Schweiz praktiskt taget uteslutande baserad på vattenkraft, i det att endast någon procent av års- produktionen framställes genom värmekraft, alstrad med importerat bränsle. Vat- tenkrafttillgångarna äro förhållandevis stora och på grund av de korta avstånden mycket välbelägna. Av den totalt tillgängliga utbyggnadsvärda vattenkraften, be- räknad till 28000 milj. kWh per år, är knappt hälften utbyggd. De inhemska
1 Förhundsrepubliken Schweiz består av 25 kantoner med stor självständighet och bl. a. egen ellagstiftnmg.
_.1._ .."-fun.
. Hm. .—.=.
bränsletillgångarna inskränka sig till ved och torv i obetydlig omfattning. Impor- terade bränslen måste transporteras landvägen över långa avstånd, varigenom bränslekostnaderna äro höga.
Den totala elkraftproduktionen i landet utgjorde 12300 milj. kWh driftåret 1950/1951 (för 1952 har uppgivits 13 000 milj. kWh), varav 9 % för export till grannländerna. Frånräknat exporten var produktionen per capita 2400 kWh (1952: 2 500). Schweiz ligger därigenom i fråga om den specifika elkraftförbruk- ningen på något lägre nivå än Sverige och USA men överträffas nämnvärt endast av Norge och Kanada.
Samarbetet mellan de olika kraftföretagen i Schweiz är väl utvecklat och yttrar sig bl. a. i ett rationellt kraftutbyte, möjliggjort genom en landsomfattande sam- körning. För de större och viktigare överförings- och sammanbindningslinjerna användes 125 å 150 kV driftspänning, men även överföringar med 220 kV finnas. Statsbanorna ha ett eget enfasigt högspänningsnät för överföring av kraften från de egna kraftstationerna. Överföringsförmågan, även på landsbygdens detaljdistri— butionsnät, bedömes vara som regel mycket god.
Konsumtion. Den inhemska konsumtionen fördelar sig med 51 % på industri — till stor del elektrokemisk och elektrotermisk _ 11 % på elektrifierade järnvägar samt resterande 38 % på detaljförbrukning. Konsumtionen inom den sistnämnda konsumtionsgruppen är påfallande hög, bl. a. beroende på en mycket omfattande kökselektrifiering och stor användning av elektrisk vattenuppvärmning. Elektri— fieringsgraden för landsbygden är icke högre än ca 90 %, vilket sammanhänger med de i vissa fall mycket stora svårigheterna att med elektriska ledningar nå fram till bebyggelsen på alpsluttningarna.
Elkraftpris. Den allmänna prisnivån för detaljdistribuerad kraft är i Schweiz ungefär densamma som i Sverige. Att man trots de rikliga och välbelägna kraft- tillgångarna och de små distributionsavstånden icke kan hålla lägre priser beror huvudsakligen på, att kraftutbyggnaderna trots allt bli ganska dyra — bl. a. bero- ende på den i regel ej särskilt goda berggrunden och svårigheten att anordna bil- liga regleringsmagasin i de trånga dalgångarna. Prisnivån är emellertid, av natur- liga skäl, ungefär densamma på landsbygden som i städerna. Tarifferna, som hit- tills varit tämligen oenhetliga, torde nu ha utvecklats till större enhetlighet och modernitet. Grundavgiftstariffer vinna alltmera terräng.
; Storbritannien
Organisation. Den 1 april 1948 förstatligades huvuddelen av elkraftförsörjningen i Storbritannien i enlighet med en är 1947 fastställd lag, The Electricity Act. För- statligandet innebär att 86 % av kraftproduktionen — exklusive produktionen inom ett antal större industrier _ samt överföringen på stamlinjenät och distri- butionen av elkraft för allmänt ändamål sker genom statens försorg. I det föl- jande skola för Storbritannien liksom tidigare för Frankrike huvuddragen i den historiska utvecklingen fram till förstatligandet beröras, varefter skall lämnas en översikt över den nuvarande organisationen. D e n 11 i s t o ris k a u tv e e kl i n g e n. Före och under det första världskriget omhänderhades produktion och distribution av elektrisk energi i Storbritannien av kommunala och enskilda företag, mellan vilka så gott som inget samarbete existerade. Anläggningarna voro ofta små, isolerade och tekniskt sett synnerligen heterogena.
Försök att organisera ett samarbete gjordes omedelbart efter kriget men ledde icke till något nämnvärt resultat förrän år 1926 genom fastställande av The Elect-
ricity Supply Act. I överensstämmelse med denna lag upprättades ett statskontrol- lerat bolag för fördelning av råkraft, Central Electricity Board (CEB), vilket skulle leda kraftproduktionen och engrosleveranserna över hela landet. En tidigare upp- rättad elkraftkommission fick i uppdrag att bestämma vilka kraftstationer, som skulle leverera all Sin kraft till CEB, de 5. k. utvalda stationerna, i vilken utsträck- ning standardisering skulle ske för att möjliggöra samkörning och huru stationerna skulle sammanbindas genom ett samkörningsnät, The Grid, som CEB skulle ut- bygga och driva. CEB skulle vidare sörja för att produktionskapaciteten ökades tillräckligt för att tillgodose de växande kraftbehoven. Kraftstationerna förblevo emellertid i de ursprungliga ägarnas händer och detsamma var fallet med de dist- ribuerande kommunala och privata företagens anläggningar.
Efter det att denna ordning var genomförd och det sålunda skett en väsentlig förbättring av förhållandena rörande kraftproduktion och råkraftöverföring, tog man upp frågan om förbättring av distributionen. En av regeringen tillsatt kom- mitté framlade år 1936 ett betänkande, syftande till en omfattande sammanslag- ning av de många och relativt små distributionsföretagen till ett fåtal stora före- tag med därav följande fördelar med hänsyn till organisation, ekonomi, drift, anskaffning, underhåll m. m. Under de följande åren diskuterades livligt i hur stor utsträckning det allmänna borde ha kontroll över en sådan omorganisa- tion. Frågan blev emellertid ickc avgjord före det andra världskriget och där- med fick saken bero. Efter kriget togs frågan upp igen men denna gång på långt bredare bas, i det att icke blott distributionen utan även produktionen togs med i Övervägandena. Resultatet blev The Electricity Act, 1947, och elkraftförsörj- ningens långtgående förstatligande.
Ehuru förstatligandet av elkraftförsörjningen i Storbritannien icke utgör en isolerad företeelse utan får ses mot bakgrunden av den förhållandevis omfattande förstatligandeprocedur, som följde efter de två första efterkrigsvalen _ berörande även bl. a. kol-, gas- och stålindustrin samt transportväscndet —— uppges det nu- mera stå utom tvivel att kraftförsörjningen efter kriget, oberoende av politiska för- hållanden, skulle genomgå en mycket omfattande omorganisation medförande en långt gående kontroll från det allmännas sida. Någon denationalisering av kraft- försörjningen har veterligen icke allvarligt diskuterats under senare år. Den nuvarande organisationen. Genom förstatligandet övertogs omkring 560 kommunala och enskilda kraftföretag med bl. a. över 300 kraft- stationer med tillhörande överföringssystem och över 145 000 anställda. Värdet av de övertagna anläggningarna , bokförda värdet, justerat efter bedömningar och överenskommelser mellan statens och de säljande företagens representanter —— uppgick totalt till ca 12 000 milj. kronor (830 milj. pund).
I enlighet med den nya elektricitetslagen handhas den allmänna elkraftförsörj- ningen i England, Wales och södra Skottland av en under ministern för bränsle och kraft sorterande central styrelse, British Electricity Authority (BEA), även kallad Central Authority, samt under BEA av fjorton Area Electricity Boards, var och en omfattande ett område. Norra Skottland, som på grund av sin rikliga vat- tentillgång och glesa befolkning har en annan karaktär än landet i övrigt, är fri- stående och skötes av North of Scotland Hydro-Electric Board, sorterande direkt under ministern för Skottland men med skyldighet att samarbeta med Central Authority. Central Authority är ansvarigt för kraftproduktionen (exklusive produktionen i norra Skottland) samt för överföringen av kraften på stamlinjenätet, The Grid. Det försäljer kraften till de olika Area Boards, normalt på nedspänningssidan av stamlinjenätets transformatorstationer. Det koordinerar distributionen inom de
r..... .H.-__;-
olika Area Boards samt utövar en allmän kontroll över deras skötsel. Central Authority försäljer dessutom kraft direkt till järnvägar och till de andra konstl- menter, som bränsleministern anvisar.
Central Authority har organiserat fjorton Generation Divisions, vilkas gränser i stort sett överensstämma med respektive Area Board. Dessa divisions ha hand om driften av kraftstationerna och den del av The Grid, som ligger inom området. Den löpande driftövervakningen skötes från ett antal kontrollrum, över vilka står ett centralt kontrollrum, National Control, i London.
De fjorton Area Electricity Boards distribuera och sälja kraften till de enskilda konsumenterna. De sköta utbyggnaden och driften av distributionsnäten och ha en relativt självständig ställning gentemot Central Authority. I vart och ett av de fjorton områdena finnes ett Consultative Council, representerande konsumenter- nas och det allmännas intressen och bestående av 20 a 30 av bränsleministern ut- nämnda medlemmar representerande kommunala intressen, jordbruk, handel och industri etc. inom området. The Consultative Council informeras om den all— männa planläggningen hos vederbörande Area Board och kan göra anmärk— ningar på alla förhållanden, som beröra elkraftdistributionen inom området. Så- dana anmärkningar kunna vidarebefordras till Central Authority och i sista hand till bränsleministern.
Beträffande de organisatoriska förhållandena synes det sålunda vara klart, att man — sannolikt med ledning av erfarenheterna från tidigare socialisering — sökt minska centraliseringen genom att ge de lokala företagen stor självständighet.
Att nu bedöma vilken verkan förstatligandet har haft på den brittiska elkraft- försörjningen ställer sig av naturliga skäl omöjligt. Dels har ännu för kort tid för- flutit sedan förstatligandet genomfördes, dels ha speciellt de ekonomiska förhål- landena under denna tid och under kriget varit så labila, att det är svårt att rätt värdera de förändringar som inträffat.
Produktion, överföring och distribution. Kraftproduktionen i Storbritannien är så gott som helt baserad på värmekraft, alstrad genom inhemska kol. Den i norra Skottland förefintliga utbyggda vattenkraften representerar sålunda endast ca 3 % av den totala kraftproduktionen. Under driftåret 1950/51 uppgick den totala kraftproduktionen till i runt tal (50 000 milj. kWh, motsvarande 1200 kWh per invånare (år 1952: 74 000 respektive 1 500). Då behovet av elkraft under de se- nare åren i verkligheten överstigit tillgången under toppbelastningstid, har man stundom varit nödsakad att med extraordinära medel söka utjämna belastnings- topparna och tidvis även företaga bortkopplingar. Trots ett stort nybyggnads- program beräknas bristen ej kunna täckas under de närmaste åren.
Det engelska stamlinjenätet, The Grid, vilket drives med en spänning av 132 kV, är synnerligen väl utbyggt. Det omfattar hela landet och förbinder alla kraftsta— tioner av någon betydelse. Dess uppgift är icke att möjliggöra någon storkraft- överföring av den art vi ha i Sverige utan i första hand att svara för samkörning och belastningsutjämning mellan de olika produktionsanläggningarna — vilka var för sig ligga i nära anslut-ning till konsumtionscentra _ samt reservmatning. Överföringsförmågan på de enskilda linjesektionerna kan därför hållas relativt låg. Vissa förstärkningar äro emellertid nu nödvändiga och man bygger därför linjer för 275 kV spännng. För vissa stamlinjer torde så småningom även fjärr- överföringar från koldistrikten till större konsumtionscentra utanför dessa bli aktuella. The Grid har under de ca 25 år som den existerat möjliggjort en bety- delsefull rationalisering av kraftproduktionen.
För distributionsnäten förekomma ett flertal spänningssystem för Såväl trefas som enfas växelström.
Konsumtion. Av den totalt levererade energin förbrukas ungefär 50 % inom industrin och 32 % inom hushållen. För jordbruksändamål förbrukas ungefär 1 %. För hushållens del märkes en relativt omfattande förbrukning för bostadsupp- värmning (elkaminer), vilket på grund av kraftstationernas otillräcklighet ger sig kraftigt till känna under toppbelastningstider med samtidig kyla. Elektrifie- ringsgraden för landet i sin helhet uppskattas till 88 %. Landsbygdselektrifie- ringen är relativt svagt utvecklad och av landets jordhruksfastigheter äro endast 43 % elektrifierade. Den statliga kraftförsörjningsorganisalionen har som en vik- tig punkt på sitt program landsbygdselektrifieringens utveckling, men finansiella svårigheter ha medfört en relativt måttlig takt på nyelektrifieringen. Elkraftpris. Detaljtarifferna äro tämligen oenhetliga och i många fall irrationella. Ett omfattande arbete pågår emellertid för att skapa mera ändamålsenliga tariffer för olika förbrukarkategorier. Någon nationell standardisering av kraftpriserna synes man emellertid icke vilja uppnå. Självkostnaden för elkraften varierar bc- tydligt mellan landets olika delar och av ekonomiska och tekniska skäl med hän- syn till energihushållningen anser man, att detta bör återspeglas i detaljtarifferna. Tarifferna fastställas dessutom ej av centralförvaltningcn utan av de lokala kraft- förvaltningarna var för sig. Den genomsnittliga kraftprisnivån är förhållandevis låg, vilket är amnärkningsvärt eftersom kraftproduktionen är baserad på kol, som även för kol-landet England äro dyra, och även med tanke på den forcerade utbyggnaden av nya anläggningar och ersättningen av gamla uttjänta dylika till kraftigt stegrade byggnadskostnader.
Kanada
Organisation. Det kanadensiska statsförlmndet består av tio provinser och två territorier, vilka gentemot statsförbundct i många avseenden intaga en förhål- landevis självständig ställning. Detta gör sig gällande även beträffande elkraft- försörjningen, som därigenom i såväl rättsligt som organisatoriskt, administrativt och tekniskt avseende är tämligen olika uppbyggd i de skilda provinserna.
Elkraftförsörjningen handhas av de olika provinserna i varierande omfattning, av kommunerna samt av enskilda företag. Provinsernas organ och kommuner svara totalt i hela Kanada för 36 % av kraftproduktionen och distribuera till 70 % av antalet konsumenter, medan de enskilda företagen svara för resten. Bland de sistnämnda dominera industriföretag med självständigt ordnad kraftförsörjning, men företagen av denna kategori ha, som framgår av siffrorna, även en väsentlig del av den allmänna försörjningen. Den kanadensiska staten som sådan är icke direkt engagerad i kraftförsörjningen annat än inom de två territorierna.
I provinsen Ontario _ den till folkmängden största med 17 % av krafttill— gångarna, 28 % av vattenkraftinstallationen och 36 % av kraftkonsumtionen i Kanada _ tog redan på ett tidigt stadium Hydro-Electric Power Commission of Ontario initiativ till stads-, industri- och så småningom även landsbygdselektrifie— ring. Kommissionen, som numera fullständigt dominerar beträffande den allmänna kraftförsörjningen i provinsen, kan sägas utgöra det styrande organet för ett koo- perativt, kommunägt företag av provinsomfattning. Det finansieras av provinsen och är att betrakta som städernas och landsbygdsområdenas förvaltare av dess kraftfrågor. I Quebec _ den till folkmängden näst största provinsen och den vat- tenkraftrikaste i Kanada, med 30 % av vattenkrafttillgångarna, 51 % av den ut- byggda vattenkraften och 58 % av produktionen —— dominerades kraftförsörj- ningen tidigare helt av privata företag. År 1944 exproprierade emellertid den ny- grundade provinsiella Quebec Hydro-Electric Commission ett av de största kraft-
producerande och -distribuerande enskilda företagen. Förutom i Ontario och Que- bec ha de allmänägda företagen den största betydelsen i ytterligare ett par pro- vinser, inom vilka de privata företagen till stor del ha exproprierats. I de övriga provinserna finnas sida vid sida provinsägda, kommunala och privata företag med de sistnämnda ofta i ledande ställning. Liksom bl. a. i Sverige, Norge och Finland finnas i Kanada stora industriföretag, som helt basera sin kraftförsörj- ning på egen vattenkraft. Utvecklingen i Kanada som helhet synes leda mot allt större allmänt inflytande.
Statligt inflytande. Den allmänna kontrollen rörande kraftproduktionens, -över- föringens och -distributionens handhavande utövas av provinserna, vilka även själva utöva lagstiftning på området. Det statliga inflytandet i övrigt framgår i någon mån av det ovan sagda.
Produktion, överföring och distribution. Kraftproduktionen i Kanada är till övervägande delen baserad på vattenkraft, i det att normalt endast några procent täckas med värmekraft. Trots detta och trots att landet har jämförelsevis stora bränsletillgångar är det dock ännu övervägande bränsleimporterande. Vatten- krafttillgångarna äro i förhållande till den ringa folkmängden utomordentligt stora och utnyttjandet underlättas av förekomsten av stora och lättreglerade sjöar i glesbefolkade områden. De utnyttjade vattenfallen äro jämförelsevis väl- belägna i förhållande till industri- och bosättningscentra. Ett antal kraftslukande industrier ha dock förlagts till avlägsna vattenfall, i regel nära kusten.
År 1950 utgjorde den totala elkraftproduktionen i Kanada 51000 milj. kWh eller 3 600 kWh per invånare (1952: 61 800 respektive 4 400), vilket innebär den högsta specifika förbrukningen i världen näst Norges. Av produktionen exporteras några procent till USA.
I tekniskt avseende med hänsyn till kraftproduktion, överföring och samkörning utgöra de olika provinserna ännu som regel självständiga områden men ett visst utbyte provinserna emellan och även med USA förekommer. Sålunda köper det provinsiella kraftföretaget i Ontario sedan ett 20-tal år, sedan den lättast utnytt- jade vattenkraften inom provinsen tagits i anspråk, kraft från privata företag i grannprovinsen Quebec. Efter europeiska förhållanden äro de samkörande näten ändock tämligen stora. De största och viktigaste överföringslinjerna drivas med en spänning av 220 kV. Beträffande detaljdistributionens tekniska utformning kan nämnas, att lantgårdarna i exempelvis Ontario i allmänhet anslutas enbart med enfasservis och att man ofta har svårigheter att få nätens överföringsförmåga att räcka till för de önskade kraftbeloppen. Konsumtion. Den inhemska konsumtionen fördelar sig med 68 % på industri —— till större delen pappers-, elektrokemisk och elektrotermisk industri —— 2 % på järnvägar och spårvägar samt 30 % på detaljförbrukning. Jordbrukets förbruk- ning, inräknad i detaljförbrukningen, är för landet i dess helhet förhållandevis låg. Av Kanadas totala befolkning hade år 1950 ca 75 % tillgång till elektrisk kraft.
Emedan ovannämnda siffror utgöra medeltal för hela landet ge de emellertid ingen rättvisande bild av förhållandena i de olika provinserna, vilka uppvisa avsevärda olikheter sinsemellan. Södra delen av Ontario är exempelvis, förutom att det i hög grad är industrialiserat, även ett utpräglat jordbruksdistrikt med en förhållandevis hög befolkningstäthet. Förbrukningen för jordbruksändamål är här tämligen hög, år 1950 i medeltal över 3 120 kWh per jordbruksenhet — vilka i dessa landsdelar ofta äro tämligen små, 4 till 6 hektar. Landsbygdselektrifieringen påbörjades här liksom i landet i övrigt tämligen sent men har genomförts i snabb
takt. Ännu år 1937 voro endast 43 % av farmerna i södra Ontario elektrifierade, medan motsvarande siffra år 1950 var 75 %. Sedan år 1920 beviljar provinsen bidrag för landsbygdselektrifiering med numera 50 % av ledningskostnaderna. Elkraftpris. Den allmänna prisnivån för detaljdistribuerad kraft är på många håll i Kanada påfallande låg, vilket naturligt nog har bidragit till en hög för- brukning.
USA
Organisation. Kraftförsörjningen i USA handhas till större delen av enskilda före- tag men även i viss utsträckning av det allmänna genom den federala statens (USA) organ, staterna (i förhållandevis obetydlig utsträckning) samt kommu— nerna. Enskilda företag svara för 84 % av den totala kraftproduktionen inom USA, medan federala organ svara för 10,5 % och staterna för 1,5 %. Den kommunala andelen i kraftproduktionen, i huvudsak koncentrerad till ett fåtal städer i de västra staterna (ex. Seattle, Los Angeles, Tacoma), utgör 4 %.
De enskilda företagen, som utgöras dels av rena kraftföretag, dels av industri- företag med kraftproduktion huvudsakligen för den egna rörelsen, ha alltsedan elektrifieringens första år dominerat kraftförsörjningen inom USA. Den federala andelen i kraftproduktionen var sålunda ända fram till mitten av 1930-talet synnerligen ringa och började först därefter att göra sig mera märkbart gällande genom ett antal stora vattenkraftutbyggnader. Det federala inflytandet på kraft- försörjningen, som tidigare i huvudsak varit av kontrollerande art, började där- med även att ta sig uttryck i verklig eller ideell konkurrens och de federala organens prissättning på elektrisk kraft började få normaliserande verkan inom berörda områden. De kraftproducerande företagen ha i varierande grad även hand om distribution av såväl råkraft till återdistributörer som detaljdistribuerad kraft; de federala i huvudsak endast råkraft.
I fråga om speciellt landsbygdsdistributionen har den federala staten tagit aktiv del genom att verksamt bidraga till elektrifieringen inom sina egna försörj- ningsområden men främst genom det arbete, som utföres av The Rural Electrifica- tion Administration (REA), ett organ sorterande under Department of Agri- culture. REAzs verksamhet, som stöder sig på Rural Electrification Act av år 1936, består i huvudsak i att organisera landsbygdselektrifiering över hela landet, bl.a. genom att bilda kooperativa distributionsföreningar —— i viss mån efter samma mönster som tillämpats i Sverige men med i regel avsevärt större enheter — att tillhandahålla teknisk och administrativ sakkunskap och att lämna ekonomisk hjälp till nyelektrifieringar, bl. a. i form av lån upp till hela anlägg- ningskostnaden mot låg ränta. Genom REA:s medverkan har det fram till år 1950 bildats närmare 1000-talet kooperativa distributionsföretag med över 3,5 milj. medlemmar-konsumenter. Företagens storlek varierar från 100 till 10000 förbrukare. Medelstorleken är ca 2 000 förbrukare. Statligt inflytande. Den federala statens kontrollerande verksamhet handhas i första hand av Federal Power Commission i enlighet med Federal Power Act av år 1935. Kommissionen består av fem av presidenten utnämnda ledamöter jämte erforderlig arbetsorganisation. Bland kommissionens arbetsuppgifter märkas den tekniska och ekonomiska övervakningen av kraftproduktionen, —överföringen och -distributionen, planering rörande vattenkraftens utnyttjande och meddelande av koncessioner härför, befrämjande av ekonomiskt samarbete, bl. a. samkörning, olika kraftsystem emellan samt övervakning av tariffsättningen, i den mån detta icke ombesörjes av de olika staterna. Som en del av sin allmänna service utarbe-
tar och offentliggör kommissionen en omfattande statistik över elkraftens pro- duktion, distribution och konsumtion ävensom kraftförctagens ekonomiska för- hållanden.
De olika staternas insatser på kraftförsörjningens område inskränka sig till en mer eller mindre omfattande kontrollerande verksamhet i enlighet med respek- tive stats lagstiftning. Sedan lång tid tillbaka finnes i det övervägande antalet stater State Commissions eller Public Service Commissions med uppgift främst att reglera tariffer och avgifter för elektrisk ström inom vederbörande stats gränser.
Produktion, överföring och distribution. Kraftproduktionen i USA är till 26 % baserad på vattenkraft medan värmekraftverk, försörjda med inhemska bränslen (kol, olja och naturgas), svara för 74 %. Utnyttjandet av vattenkraften ligger som tidigare nämnts under federalt koncessionssystem, vilket torde ha bidragit till att under de två senaste årtiondena vattenkraften i huvudsak utbyggts av sta— tens egna kraftföretag och att de enskilda kraftföretagens produktionsanläggningar därunder till största delen baserats på värmekraft.
De inhemska energitillgångarna — vattenkraft och bränsle — äro synnerligen rikliga. Av den totalt tillgängliga vattenkraften beräknas sålunda endast 16 % vara utnyttjade. Av bränslet svarar kol fortfarande för den största andelen av energiförsörjningen —— för över 50 % av landets totala energiförsörjning — men olja och naturgas ha ökat snabbt i användning. Den totala kolförbrukningen för kraftändamål år 1950 var icke fullt 3 gånger så stor som den var år 1920.
Den totala elkraftproduktionen i USA uppgick år 1950 till 388000 milj. kWh eller 2 500 kWh per invånare (1952: 465 000 respektive 2 960), innebärande unge- fär samma specifika förbrukning som i Sverige.
I tekniskt avseende med hänsyn till kraftproduktion och överföring kan USA indelas i 9 regioner, vilka var för sig bilda tämligen enhetliga system med väl genomförd samkörning. Samkörningen sträcker sig i enstaka fall ut över regions- gränserna och berör på ett par håll även kanadensiska kraftföretag. Samkörningen bygger på frivilliga överenskommelser mellan företagen men står under överin- seende av respektive stat eller Federal Power Commission i den mån den går utanför staternas gränser. Spänningen för de samkörande stamlinjesystemen är som regel 220 kV men för ett par nyare kraftöverföringar i västern användas 287 och 345 kV. Att högre spänning ej förekommer i USA och ej heller anses erfor— derlig (jämför med 380 kV i Sverige och Frankrike) sammanhänger med att pro- duktionsanläggningarna som regel ligga inom eller förhållandevis nära konsum- tionsområdena, vilket är naturligt vid kraftproduktion medelst bränsle. (287 och 345 kV användas för överföring av vattenkraft från, i förhållande till förbruknings- områdena, mera avlägset belägna krafttillgångar.)
Förbrukningsspänningen för allmänna ändamål är normalt 110 V, dvs. relativt låg, vilket torde ha bidragit till att den tekniska standarden på lågspänningsanlägg— ningarna ofta är enkel jämförd med vad vi äro vana vid. (Den” elektriska faran är väsentligt lägre vid 110 V än vid 220 V.) På landsbygden äro enfasanslutningar även vid relativt stora kraftuttag vanliga. Komplettering till trefas blir emellertid ofta nödvändig. Periodtalet är liksom i Kanada vanligen 60.
Konsumtion. Av den totala konsumtionen hänför sig 50 % till industrin, 2 % till järnvägar och spårvägar medan resterande 48 % förbrukas som detaljdistri- buerad kraft. Elektrifieringsgraden för landet i sin helhet är omkring 90 %. Alla invånare i städer och större samhällen ha tillgång till elektricitet men på lands- bygden är elektrifieringen fortfarande mycket ojämn. Medelsiffran för landsbyg-
den ligger omkring 80 51 85 %. För de bäst elektrifierade staterna i öster är emellertid elektrifieringsgraden för landsbygden över 95 %, medan de svagast elektrifierade i den fattigare södern uppvisa så låga siffror som 20 %. Att lands- bygdselektrifieringen utvecklats snabbt under de senaste decennierna bevisas bäst av att medelsiffran för hela landsbygden år 1935 icke var högre än 17 %. Energiförbrukningen per farm rör sig i östern om 1 000 kWh per år, medan den i de västra staterna, där gårdarna äro större och där konstgjord bevattning är vanlig, ofta överstiger 20 000 kWh per år. Elkraftpris. Generellt torde prisnivån för detaljdistribuerad kraft ligga högre i USA än i Sverige. De av vissa federala kraftföretag tillämpade tarifferna ge emel- lertid medelpris, som underskrida motsvarande svenska pris. De amerikanska detaljtarifferna äro i regel av blocktarifftyp med blockgränser beroende på varje månads energiuttagning. Grundavgift saknas sålunda och vanligen även abonnent- avgift, vars funktion dock delvis övertages av en ganska allmänt förekommande månatlig minimiavgift. Ett lågt fortsättningspris ernås därför i USA vanligen först genom en absolut sett stor uttagning till skillnad mot i Sverige, där det ernås vid en uttagning, som är stori förhållande till normalbehovet.
Kraftindustrins utbyggnadsprogram
För att ge en bild av det nu aktuella utbyggnadsprogrammet för vattenkraft— anläggningar återges här en inom CDL uppgjord redogörelse för detsamma.
Förbrukningen av prima kraft, med därtill hörande överföringsförluster, upp- gick under är 1953 till 21 000 milj. kWh. Med 6,5 % årlig ökning skulle motsva- rande värde för slutet av samma år bli 21 700 milj. kWh, vilket är 300 milj. kWh mindre än vattenkraftverkens för normalår beräknade, årliga produktionsförmåga vid samma tidpunkt. Härav disponerar staten över 9810 milj. kWh, dvs. 45 %.
Eftersom det tar minst fyra år att bygga ett stort vattenkraftverk och dessutom projektering och domstolsbehandling tar sin tid, bör man vid varje tidpunkt ha klart för sig, vilka kraftverk som skola tagas i drift åtminstone under den närmaste sexårsperioden. Detta innebär att det nu föreliggande utbyggnadsprogrammet i hu— vudsak bör omfatta kraftstationer, som beräknas komma i drift under perioden fram till slutet av 1959. Utbyggnaderna avse att tillfredsställa kraftefterfrågan. Att sia om hur denna kommer att gestalta sig under en längre tidsperiod är en ganska vansklig uppgift. Sedan början av 1900-talet har emellertid den genomsnittliga ökningen varit 6,5 % per år och det torde ej finnas anledning att räkna med annat värde för det närmaste decenniet. Visserligen kunna kraftpriserna komma att ökas därigenom att allt sämre vattenfall måste tagas i anspråk men detta torde i viss utsträckning — ehuru icke i samma grad som hittills _— uppvägas av förbättrade arbetsmetoder, koncentration av utbyggnaderna m. m. och man torde därför ej behöva räkna med att utbyggnadstakten skall hållas tillbaka genom någon mera väsentlig stegring av utbyggnadskostnaderna. Leveransförmågan beträffande me- kanisk och elektrisk utrustning torde dessutom komma att ytterligare förbättras. Någon gång under 1960-talet måste emellertid av allt att döma det årliga tillskottet av utbyggd vattenkraft upphöra att bli större och större samt så småningom där- efter bli mindre. För den totala kraftproduktionen kommer utvecklingen att bli densamma, såvida man icke lär sig utnyttja andra kraftkällor så att dessa till rimligt pris kunna ersätta vattenkraften.
Betydande avvikelser från 6,5 %-kurvan kunna givetvis inträffa vid försäm— rade konjunkturer. Erfarenheten visar emellertid att sådana avvikelser hitintills endast gett upphov till tillfälliga jack i kurvan och ej påverkat utvecklingen på lång sikt. Man bör därför ej väsentligt minska utbyggnadstakten under en låg- konjunktur; kanske bör man rent av öka den med hänsyn till lägre byggnadskost— nader, förmånligare leveransvillkor för maskiner etc. Uppkommet kraftöverskott bör kunna avsättas för sekunda ändamål eller tjänstgöra som torrårsrescrv.
För pågående och planerade vattenkraftutbyggnader gäller i stort sett att såväl det statliga som det enskilda och kommunala utbyggnadsprogrammet är praktiskt taget helt känt endast t.o.m. år 1959. För de därefter följande åren råder en viss osäkerhet om tidpunkten för idrifttagandet och i någon mån även om till— skottets storlek.
Ur en på basis av insamlade uppgifter uppgjord utbyggnadsprognos t. o. m. år 1959 återges årsvärden i tabell 6. Siffrorna ange tillskottet i produktionsförmåga under normalår genom såväl nya eller utvidgade vattenkraftverk som i bruk tagna sjöregleringar. En uppdelning har gjorts mellan den vattenkrafttillgång som dispo- neras av staten och den som disponeras av övriga. Som statens tillgång har därvid räknats dels produktionen vid de av statens vattenfallsverk förvaltade vattenkraft- stationerna, dels statens produktionsandelar i stationer ägda av bolag vari statens
Tabell 6. Vattenkrafttillskott och vattenkrafttillgdng under normalår för tiden 1954—1.959 angiven i MkWh och uppdelad på statens andel och övrigas. Prima- Icraftförbrnlcning beräknad med utgångspunkt från belastningen 1953 och en an- tagen årlig ökning av 6, 5 %
Tillskott under året Tillgång i slutet av året Prima- kraft— År förbruk- Differens _ __ _ mm; 1 ca Staten Ovriga Samtliga Staten Ovriga Samtliga slutet av året 1953 9 810 12 200 22 010 21 700 300 1954 820 730 1 550 10 630 12 930 23 560 23 100 450 1955 870 835 1 705 11 500 13 765 25 265 24 600 650 1956 950 790 1 740 12 450 14 555 27 005 26 200 800 1957 595 1 220 1 815 13 045 15 775 28 820 27 900 900 1958 745 1 750 2 495 13 790 17 525 31 315 29 700 1 600 1959 2 190 1 085 3 275 15 980 18 610 34 590 31 700 2 900 1954—56 2 640 2 355 4 995 1957—59 3 530 4 055 7 585 1954—59 6 170 6 410 12 580
vattenfallsverk är medintressent, ävensom abonnerade andelar i kraftstationerna Hissmofors och Jössefors.
Enligt denna prognos kommer staten under de närmaste tre åren att svara för 53 % av tillskottet och under de därpå följande tre åren för 47 %. I slutet av år 1959 kommer statens andel att vara 46 9'
I en särskild kolumn har angivits primakraftförbrukning med utgångspunkt från det ovan framräknade värdet för slutet av 1953 samt under antagande av 6,5 % årlig ökning. I ytterligare en kolumn har angivits beräknad differens mellan vat- tenkraftverkens normalårsproduktion och primakraftförbrukningen. Man kan tyd- ligen med det gjorda antagandet om primakraftförbrukningens ökning räkna med en mindre, successiv förbättring i kraftbalansen under de närmaste fyra åren samt därefter med en betydande förbättring under 1958 och framförallt 1959. Differensen skulle härigenom i slutet av det sistnämnda året komma att uppgå till 9 %, vilket torde vara någorlunda tillfredsställande marginal vid nuvarande bränslepriser.
Hur utbyggnaderna enligt prognosen komma att fördela sig på olika flodområden framgår av tabell 7.
Norrland skulle alltså under hela sexårsperioden svara för 91 % av utbygg- naderna. Om man lägger till Dalälven och Klarälven kommer man upp till 96 %. Under de närmaste tre åren beräknas tillskottet i övre Norrland bli 1 135 milj. kWh och i mellersta och nedre Norrland 3 400 milj. kWVh eller 23 resp. 68 % av det totala tillskottet. Under treårsperioden 1957—59 bli motsvarande värden 4 320 resp. 2 625 milj. kWh eller 57 resp. 35 %.
Förskjutningen norrut är särskilt utpräglad för de statliga utbyggnaderna. Övre Norrlands andel av dessa ökar från 29 % under de första tre åren till ca 73 % under de därpå följande tre åren. Staten har inom några år tillgodogjort sig näs-
1954—1956 1957—1959 Summa Flodområde 1954— Staten övriga Staten Övriga 1959 Lule älv ................................. 760 — — —— 760 Skellefte älv ........................... -— 125 — 150 275 Ume älv ................................. — 210 2 580 1 590 4 380 Diverse floder i övre Norrland — 40 — — 40 Ångermanälven ........................ 605 510 635 130 1 880 Faxälven ................................. 20 100 — 1 060 1 180 Indalsälven ........................... 1 255 870 315 210 2 650 Ljungan ................................. — — — 265 265 Ljusnan ................................. — 40 —— 10 50 Diverse floder i mellersta och nedre Norrland .................. — — _ — — Dalälven ................................. — 210 -— 230 440 Mörrumsån ........................... — 30 — 125 155 Klarälven .............................. — 45 — 150 195 Diverse floder i Svealand och Gö- taland ................................. — 175 —— 135 310 Övre Norrland ........................ 760 375 2 580 1 740 5 455 Mellersta och nedre Norrland 1 880 1 520 950 1 675 6 025 Svealand och Götaland ............ — 460 _ 640 1 100 Summa 2 640 2 355 3 530 4 055 12 580
tan alla sina bättre fall i Ångermanälven och Indalsälven och tyngdpunkten för utbyggnaderna förskjutes med en gång till Ume älv. De allt intensivare utbygg- naderna göra emellertid att ej ens denna stora kraftkälla förslår långt och de stat- liga utbyggnadernas tyngdpunkt torde redan i början av 1960-talet förskjutas ytterligare norrut till Skellefte älv och Lule älv, där staten har sina största vatten- kraftreserver, medan utbyggnaderna i Pite älv torde komma först några år senare.
De enskilda och kommunala företagens utbyggnader under det närmaste de- cenniet äro mera fördelade över hela landet. Tyngdpunkten ligger under den närmaste treårsperioden i mellersta Norrland men därefter spridas utbyggnaderna såväl norrut som söderut. Faxälvens storhetstid infaller under åren 1957—59 huvudsakligen genom Ramsele, medan de enskilda utbyggnaderna i Ångerman- älven komma att nå sitt maximum först under den följande treårsperioden. Den enskilda delen av Indalsälvens huvudflöde är praktiskt taget helt utnyttjad redan 1956 och utbyggnaden kommer därefter att fortsätta i biflödena. I Ljusnan har det blivit en paus i utbyggandet men sedan Lossen reglerats omkring 1960 kom- mer denna älv att få en alltmer ökad betydelse och kommer kanske sedermera att bli de icke statliga företagens främsta utbyggnadsobjekt. I Ljungan bli några stationer färdiga i slutet av 1950-talet men en mera omfattande utbyggnad av älven kommer först under 1960-talet. I Dalälven utbyggas under åren 1954—59 visserligen ganska många men relativt små stationer. Under åren 1960—62 väntas däremot Trängslet med tillhörande regleringar ge ett tillskott av över 700 milj. kWh. Slutligen framträder i tabellen första fasen av övre Klarälvens utnyttjande.
Intn-
Umluepen
hum 350
Stensele
Grandt ore
500
Hällforeen (lycksele)
Tuggenforsen
-' Hmee le
150 100 50
0 500 250 200 150 100 50 0
Avstånd från m.m 1 in Bild 23. Ume älv mellan Storuman och havet med de planerade, framtida krafi-
verlcsutbyggnaderna
De allt intensivare vattenkraftutbyggnadcrna ha möjliggjort en fortskridande koncentration av arbetena, som i viss mån motverkat den fördyring som beror på att sämre och avlägsnare fall måst tagas i anspråk. Medan tidigare alla större och även många mindre kraftverk utbyggts i etapper, har man på senare är byggt även de största—i en etapp. I några fall har även förekommit eller förekommer att man bygger två närbelägna stationer i en följd, såsom Harsprånget—Ligga och Storfinnforsen—Ramsele, varvid man dels kan utnyttja samma bostäder m. m. för båda anläggningarna och dels successivt kan överföra arbetskraften från den ena anläggningen till den andra.
Denna utveckling mot koncentration synes under åren 1957—59 nå sin höjd- punkt genom den intensiva utbyggnaden i Ume älv. Under dessa år beräknas till- skottet där bli ej mindre än 4 155 milj. kWh eller bortåt hälften av den utbygg- nadsvärda vattenkraften i flodområdet inkl. Vindelälven. Hela detta tillskott faller dessutom på Umeälvens huvudflöde mellan Storuman och havet, omfattande 350 m fallhöjd. Härav är f. n. en fjärdedel utbyggd men i samtliga fall är det fråga om tämligen ofullständiga utbyggnader, som komma att utrivas. Pengfors, vars två första aggregat tas i bruk 1954—55, blir den första definitiva utbygg- naden på fallsträckan. Från och med år 1957 komma emellertid de nya statio- nerna slag i slag och i början av 1960-talet beräknas endast ca 50 av de 350 fallmetrarna ännu vara outbyggda. Se bild 23.
Den genomsnittliga storleken på de färdigställda kraftverken synes bli tämligen oförändrad under det närmaste decenniet. Antalet kraftverk över 100000 kW beräknas växa från 9 i slutet av 1953 till 19 om sex år och ca 25 om 10 år.
Vattenkraften i vårt land äges och utbyggas av såväl staten som kommuner och
enskilda och utnyttjandet sker såväl under konkurrens som i samarbete. En förut- sättning för att detta system skall kunna sägas fungera väl är emellertid att det icke påverkar ordningsföljden mellan utbyggnaderna i ofördelaktig riktning. Hur förhåller det sig härmed under det närmaste decenniet?
Vad först staten beträffar torde dess andel i utbyggnaderna (49 %) tämligen väl svara mot dess andel i den outbyggda vattenkraften överhuvudtaget och dess utbyggnader torde ställa sig ekonomiskt ungefär lika fördelaktiga som för övriga. Det i genomsnitt betydligt nordligare läget för statens utbyggnader kompenseras därvid av att fallen i genomsnitt äro större och mera lättutbyggda.
Inom den enskilda och kommunala kraftscktorn är läget däremot mera kompli- cerat. Kraftföretag som endast ha outbyggda fall av sämre kvalitet kunna kanske frestas att utbygga dessa i stället för att söka täcka sitt kraftbehov på annat sätt. Å andra sidan kan det hända att företag med riklig tillgång på goda fall ej utbygga dessa på grund av kapitalbrist. En genomgång av utbyggnadsprognosen visar emel- lertid att ägandcförhållandena icke torde inverka ofördelaktigt på utbyggnads- ordningen under det närmaste decenniet.
Huruvida det ovan skisserade utbyggnadsprogrammet skall kunna genomföras utan förseningar beror på om alla uppkommande svårigheter kunna övervinnas. Främst märkes då finansieringsfrågan. De årliga investeringarna för kraftverk och sjöregleringar äro redan nu av storleksordningen 400 milj. kronor. För överförings- och distributionsanläggningar tillkommer ett ungefär lika stort belopp. Detta må jämföras med investeringarna inom hela industrin, vilka beräknas uppgå till 3 200 milj. kronor under 1954. (Se 1954 års statsverksproposition, bil. 1, bih. 2, s. 72). För landets hela investeringsverksamhet beräknas beloppet till 13 400 milj. kronor. Man bör måhända — trots vad som ovan anförts — räkna med att enhetskostnaden (vid oförändrat penningvärde) för kraftverk och sjöregleringar under de närmaste 10 åren successivt kommer att stiga med 50 %. Då arbetenas omfattning med 6,5 % årlig ökning samtidigt beräknas bli fördubblade, skulle investeringarna för kraftverk och sjöregleringar under år 1964 bli tre gånger så stora som under år 1954 eller ca 1 200 milj. kronor. Beträffande enhetskostnaderna för distributions- apparaten göra sig olika tendenser gällande. Ä ena sidan växer Iedningskostnaden ej i proportion med den överförda effekten. En 380 kV ledning överför exempel- vis tre gånger så stor effekt som en 200 kV ledning, medan kostnaden endast är den dubbla. Vidare minskas kostnaden för överföring på stamlinjerna genom in- förande av seriekondensatorer. Å andra sidan kommer det genomsnittliga över— föringsavståndet att öka med något eller några tiotal procent, varjämte detalj- förbrukningen, som per kWh kräver en större distributionsapparat, ökar betydligt snabbare än de övriga förl)rukningsgrupperna. Om man räknar med att de mot- verkande tendenserna upphäva varandra, skulle alltså investeringarna för distri- butionsanläggningar under år 1964 bli dubbelt så stora som under år 1954, eller ca 800 milj. kronor. Ärsinvesteringarna för hela kraftindustrin skulle alltså öka från 800 till 2000 milj. kronor. Räknat på landets hela investeringsverksamhet under 1954 (13 400 milj. kronor) skulle denna ökning (med 1200 milj. kronor) uppgå till 9 %. Denna siffra förefaller ej vara orimligt hög.
Bland övriga svårigheter vid utbyggnadsprogrammets genomförande märkes knappheten på arbetskraft vid vattendomstolarna. Denna knapphet torde främst komma att yttra sig i en betydande eftersläpning beträffande sjöregleringar. Kost- naderna för vattendomstolarna äro emellertid obetydliga i jämförelse med den verksamhet som är beroende av dem. För löpande budgetår är anslaget till vatten- domstolarna upptaget till 1,6 milj. kronor, vilket må jämföras med kraftindustrins investeringar för vattenkraftverk och sjöregleringar, vilka enligt ovan uppgå till
400 milj. kronor. Det kan därför knappast vara riktig politik att genom knappa anslag till vattendomstolarna äventyra mångmiljonvärden. Situationen har blivit särskilt kritisk på sista tiden och vattenfallsstyrelsen har därför i underdånig skrivelse av den 10 oktober 1953 anhållit om snabba åtgärder till förstärkning av domstolsorganisationen. De otillfredsställande förhållandena ha även uppmärk- sammats av riksdagens år 1953 församlade revisorer. I november 1953 tillkallades särskild sakkunnig för att utreda vissa frågor rörande vattendomstolarnas orga- nisation. Promemoria avgavs i januari 1954 och är nu (februari 1954) föremål för remissbehandling.
Bland de motstående intressen, som kunna påverka vattenkraftutbyggnaderna, är fisket av särskild aktualitet. Det må erinras om att CDL i en utredning våren 1951 kom till resultatet, att ett förbud att under åren 1951—58 påbörja utbygg- nader i laxförande älvgrenar skulle öka anläggningskostnaderna med 350 milj. kronor under denna period, motsvarande en ökad årskostnad av ungefär 28 milj. kronor eller en kostnadsökning av omkring 225 milj. kronor för åttaårspcrioden. Inför denna enorma, ekonomiska konsekvens kunde man icke gå in för annat än att fortsätta utbyggnaderna där de äro ekonomiskt motiverade och låta sämre fall ligga, tills behovet kräver att även dessa tagas i anspråk. Men samtidigt gör man stora ansträngningar för att så vitt möjligt kompensera för intrånget på mest rationella sätt; att bestämma hur detta bör gå till är vandringsfiskutredningens främsta uppgift.
Stockholm i februari 1954. Sigvard Lennefors
Elkraftutredningens promemoria den 26 januari 1953 angående
elkraftfrågor av särskild betydelse för Norrland
Sveriges vattenkrafttillgångar finnas till 5/6 i Norrland. Fram till mitten av 1930-talet var endast en obetydlig del av den norrländska vattenkraften utbyggd och den utnyttjades då enbart för behoven inom Norrland. Sedan möjlighet till- skapats att över ledningar för 200 kV eller högre spänning överföra kraft från Norrland till landets sydligare delar, ha de. norrländska vattenkraftresurserna ut- byggts i ökad takt för att tillgodose de snabbt växande kraftbehoven såväl inom Norrland som i övriga delar av landet. Denna utveckling har aktualiserat ett antal problem, som sammanhänga med Skadeverkningarna vid exploateringen av den norrländska vattenkraften samt med önskemålen, att elektrifieringen oeh försörj- ningen med kraft inom Norrland skall uppmärksammas i tillräcklig grad. Därvid tänker man icke enbart på förhållanden, som nu äro aktuella, utan även på sådana, som kunna uppträda längre fram i tiden, då man närmar sig ett fullständigt ut- nyttjande av landets vattenkraft.
De speciellt norrlandsbetonade kraftfrågorna ha förts fram såsom opinionsytt- ringar i pressen, vid möten och andra sammankomster, varav bland annat de så kallade Norrlandsmässorna må nämnas. Vidare ha de framkommit vid vatten- domstolarnas behandling av mål angående kraftverksutbyggnader och sjöregle- ringar samt vid regeringens och riksdagens handläggning av hithörande frågor. I Norrlandskommitténs principbetänkande (SOU 1949: 1) har likaledes den norr- ländska kraftförsörjningen behandlats. Länsstyrelsen i Västerbottens län har i framställning till Kungl. Maj:t den 20 april 1950 anhållit om utredning av vissa
* frågor rörande Norrlands försörjning för framtiden med elektrisk kraft, över vilken framställning vattenfallsstyrelsen avgivit utlåtande. Framställningen, utlåtandet samt länsstyrelsens yttrande däröver har av Kungl. Maj:t överlämnats till elkraft- utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningens upp- drag. Elkraftutredningen har därefter den 23 augusti 1951 hållit sammanträde med representanter för länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län varvid de norrländska kraftproblemen diskuterats. Ett förslag till ändrade bestämmelser angående skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft har den 30 maj 1950 framlagts av 1945 års vattenlagskommitté. I flera av remiss- yttrandena häröver ha de norrländska kraftfrågorna tagits upp till behandling, i den mån de ansetts sammanhöra med bygdekraftfrågan. Vattenlagskommittén har dessutom den 17 maj 1952 framlagt ett förslag till ändrade bestämmelser om ersättning med anledning av företag enligt vattenlagen.
Problemen om sambandet mellan den norrländska vattenkraftens utnyttjande för kraftförsörjningen i andra landsdelar och kraftförsörjningens tryggande i Norrland äro till stor del av befolknings- och näringspolitisk natur. De kunna även vara olika för de olika norrländska länen. Sålunda synas dessa norrlandsfrågor icke nämnvärt beröra Gävleborgs län. Den följande framställningen begränsas till de omständigheter, som ha direkt att göra med kraftförsörjningen och utbygg- naden av den norrländska vattenkraften och har uppdelats i följande avdel-
ningar: A. Skadeverkningarna vid den norrländska vattenkraftens exploatering.
B. Marginal i utbyggd kraft särskilt med tanke på kraftbehoven i Norrland. C. Företrädesrätt för Norrland till den där producerade vattenkraften. '
Kraftpriser i Norrland och överföringskostnader söderut respektive kostnader för ångkraftkomplettering. E. Bygdeelektrifieringen i Norrland.
A. Skadeverkningarna vid den norrländska vattenkraftens exploatering
Norrlandskommittén har framhållit nödvändigheten av en ytterligare utbygg- nad av vattenkraften i Norrland i snabb takt men har även påpekat de betänklig- heter, som framkommit mot utbyggnaden med hänsyn till estetiska, kulturella och ekonomiska värden. Kommittén uttalar, att en avvägning bör ske mellan olika in- tressen, så att man icke utan tvingande skäl vidtager åtgärder, som vålla intrång på värdefull jordbruksbygd eller på flottnings- eller fiskemöjligheter eller som kunna försämra klimatförhållandena eller fördärva naturscenerier eller minnes- märken. Ersättningarna böra enligt kommittén tillmätas så och disponeras för så- dana ändamål, att förutsättningarna för en bygds näringsliv icke bli sämre utan snarare bättre efter genomförandet av t. ex. en sjöreglering. Därvid påpekar kom- mittén, att de enligt vattenlagen utgående regleringsavgifterna böra kunna använ— das för nyodling, för förbättringar beträffande kommunikationer, elektrifiering, vatten- och avloppsledningar samt för främjande av småindustri och hantverk genom billig elkraft och eventuella subventioner.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har i skrivelsen den 20 april 1950 även fört på tal de klagomål över vissa med vattenkraftexploateringen i Norrland förenade olägenheter, vilka drabbat såväl markägarna invid kraftkällorna som de bygder, inom vilka exploateringen sker. Länsstyrelsen påpekar även att det gjorts gällande, att de bygder, vars vattenkraft utnyttjats, icke alltid själva blivit nöjaktigt tillgodo- sedda med elektrisk kraft till skäligt pris. I anslutning härtill framför länsstyrel— sen kritik-mot vattenlagens bestämmelser om bygdekraft.
Frågorna om bygdeelektrifieringen kommer—elkraftutredningcn att behandla i avsnitt E.
Vid nuvarande utformning av vattenlagen skall ersättning för skador ä mark och dylikt som regel utgå i pengar. I vattenlagskommitténs ovannämnda prome- moria angående ändrade bestämmelser om ersättningar enligt vattenlagen har föreslagits att ersättning mot kraftverksintressets bestridande även skall kunna utgå i mark eller kraft. Härigenom skulle vattendomstolarna få större möjligheter att skapa nya realvärden för de skadade fastigheterna till förmån för bygdens näringsliv. Elkraftutredningen vill emellertid framhålla, att möjligheterna till er- sättning i realvärden är begränsad, varför man ej får ställa för stora förvänt- ningar på betydelsen av en lagändring enligt förslaget. Lagstiftarna ha åsyftat att med regleringsavgifter gottgöra bygden för sådana olägenheter, som icke kunna direkt ersättas i vattenmålen. Vid framför allt kraftstationsbyggnader erhålles dessutom en ej obetydlig gottgörelse genom skatteintäkter för kommunen. Skulle det vara så att bygden ej direkt eller på nämnda två vägar tillfullo gottgöres för de skador, som vattenkraftens exploatering medför, är förhållandet otillfredsstäl- lande. Full kompensation för skadorna skall nämligen utgå.
! i De betänkligheter mot en utbyggnad av vattenkraften som framförts med hän- ' syn till de estetiska, kulturella och ekonomiska värdena förtjäna allt beaktande. | Hänsynen till dessa kan sålunda leda till att vattenkraftens tillgodogörande be- . gränsas eller uppskjutes utöver vad som kan anses ekonomiskt och tekniskt rik- ] t t
tigt, om frågan bedömdes enbart ur kraftproduktionssynpunkt. På senare tid har denna fråga blivit särskilt aktuell i samband med utbyggandet av vattenkraften
i de delar av vattendragen, där laxens vandrings- och fortplantningsmöjligheter påverkas.
Givetvis måste alla intressen beaktas och som nämnts full ersättning lämnas för skador och olägenheter, i den mån dessa icke kompenseras på annat sätt. Ett frigörande av de stora nationalekonomiska värden, som ligga i den inhemska vattenkraften måste emellertid betraktas som ett gemensamt riksintresse, där några motsättningar mellan Norrland och landet i övrigt ej borde föreligga. Elkraft— utredningen finner det angeläget att landets vattenkrafttillgångar utnyttjas i den utsträckning som ur ekonomisk, teknisk och allmän synpunkt kan anses skälig.
B. Marginal i utbyggd kraft särskilt med tanke på kraftbehoven iNorrland
Norrlandskommittén anför på tal om de ökade kraftbehoven för utveckling av det norrländska näringslivet, att det är önskvärt, att man till förebyggande av sådan brist på kraft, som gjort sig gällande under slutet av 1940-talet, bedriver kraftutbyggnaderna i sådan takt, att det normalt finnes tillräckligt stor kraft- reserv för att täcka även oförutsedda krav på ökade kraftleveranser. Under alla förhållanden anser kommittén det rimligt, att en önskvärd utveckling av indu- strin i Norrland icke behöver hindras av att vattenkraften där ej blivit tillräck- ligt utbyggd.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sin skrivelse understrukit dessa syn- punkter och påpekat, att utbyggnad av vattenkraft bör ske i sådan takt, att nytill- kommande kraftbehov efter skäligt varsel kunna tillgodoses.
Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande över länsstyrelsens framställning rela- terat de med krisförhållandena under och efter senaste världskriget samman- hängande svårigheterna att över huvud taget i full utsträckning tillgodose kraft- försörjningens intressen. Styrelsen hävdar emellertid, att — bortsett från de se- naste årens för kraftföretagens del ofrivilliga begränsningar —— det icke torde kunna angivas några konkreta belägg för att uppkommande kraftbehov icke blivit fullt tillgodosedda redan vid den hittills förda utbyggnadspolitiken. Styrelsen på- pekar att om ett mycket stort kraftbehov för industriellt ändamål uppträder, så anses det som regel taga minst lika lång tid att färdigställa industrianläggningarna som att bygga ut kraftstationen. Styrelsen uppger vidare, att vid den storlek av vatten- och ångkraftutbyggnader relativt sammanlagda kraftbehovet, som redan av ekonomiska skäl avses komma till stånd efter det att kraftbristen avvecklats, reserv- behovet torde vara tillgodosett utan några särskilda åtgärder.
Det är uppenbarligen riktigt, att en tillräcklig reserv i form av utbyggd kraft bör föreligga. Det aktuella utbyggnadsprogrammet är inriktat på att snarast möj- ligt söka uppnå en sådan balans mellan tillgång och efterfrågan, att ifrågavarande önskemål i full utsträckning blir tillgodosett. Givetvis kan dock den kommande utvecklingen medföra förnyade svårigheter härvidlag, om investeringsmöjlighe— terna för vattenkraftens utbyggande av olika skäl begränsas, om kraftbehoven ökas exceptionellt hastigt, exempelvis genom att priset på elkraft sjunker avsevärt i förhållande till priset på bränsle, eller om svårartad vattenbrist uppkommer. Det ligger emellertid i kraftföretagens ekonomiska intresse, att en kraftmarginal erhålles, som vid normal vattentillgång medger avsättning av tillfällig kraft för elektrisk ånggenerering med 1 000 ä 2 000 milj. kWh per år och som vid exceptio- nell vattenbrist finnes till begränsande av ångkraftinmatningen. En dylik kraft- marginal utgör samtidigt en reserv för täckande av en oförutsedd belastnings- ökning. Ingen har heller påfordrat att elkraftreserven skulle föreligga i form av utbyggda vattenkraftstationer, vilkas kraftproduktion icke skulle utnyttjas i möj- lig omfattning.
Vid nuvarande landsomfattande samkörning är man för tillgodoseende av nya kraftbehov i princip oberoende av om en kraftreserv finnes disponibel inom den ena eller andra landsändan. I den mån tillräckliga ledningsförbindelser finnas, kan man strängt taget icke anse, att ett kraftöverskott, som för tillfället kanske användes för leveranser av elektrisk ångpannekraft, är lokaliserat till den ena eller andra kraftstationen. Principen bör vara att nya reguljära kraftbehov skola tillgodoses oavsett om de uppstå inom Norrland eller annorstädes och frågan om hållande av en tillräcklig reserv i form av utbyggd kraft är icke något spe- ciellt norrlandsproblem. Möjligheten för staten att med stöd av 1 kap. 14 & vatten- lagen expropriera sådant strömfall, som icke är på ändamålsenligt sätt utnyttjat får anses medverka till att utbyggnadstakten blir tillräckligt snabb och att en lämplig beredskapsmarginal av utbyggd vattenkraft finnes tillgänglig även hos de enskilda kraftföretagen. Elkraftutredningen anser, att några särskilda åtgärder från statens sida för närvarande icke erfordras för att bättre tillgodose det all- männas intresse av en tillräcklig marginal i utbyggd vattenkraft.
C. Företrädesräu för Norrland till den där producerade vallenkraftcn
Norrlandskommittén anför i sitt betänkande, att överföring av kraft söderut icke får ske i sådan omfattning, att kraft kommer att saknas för Norrlands egna behov.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför ävenledes farhågor för eftersatt kraft— försörjning i övre Norrland. Risken härför anses väsentligt ökad genom byggan- det av överföringsledningar för 380 kV spänning, vilka ledningar ha en exceptio- nellt stor överföringskapacitet. Grunden för denna farhåga är, att man anser det gälla för samtliga kraftverks- och regleringsföretag, såväl statens som enskil- das, att de tillkomma väsentligen för att tillgodose de växande behoven av elekt- risk energi i mellersta och södra Sverige. Mot invändningen att det är staten, som äger såväl överföringsledningarna som större delen av vattenkraften, och att i detta förhållande bör ligga trygghet för att även övre Norrland skall bli rättvist tillgodosett med elektrisk kraft, anför länsstyrelsen, att även staten tillämpar strängt företagsekonomiska linjer i sin kraftpolitik. Länsstyrelsen förmodar, att statens vattenfallsverk såsom affärsdrivande verk kan anse det vara fördelaktigare att på 380 kV linjerna från kraftverken till Mellan- och Sydsverige överföra hela den utvunna kraften än att jämte kraftöverföring söderut leverera kraft i små- portioner i övre Norrland på ledningar, som för den nya kraftmängdens över— föring behöva förstärkas, kompletteras eller nybyggas. Länsstyrelsen hävdar, att, när landets vattenkraft en gång blivit till fullo utbyggd, ångkraftverk böra utbyg— gas i landets sydligare delar i sådan takt, att vattenkraftproducerad elektrisk kraft efter skäligt varsel kan omföras att tillgodose de ökade norrlandsbehoven.
Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört, att dess företagsekonomiska in- riktning icke bör ställas i motsats till övre Norrlands intressen. Den hänför sig väsentligen till kostnadssidan, varvid målet är att framställa och överföra kraft på billigaste sätt, vilket helt sammanfaller med konsumenternas intressen. Styrel- sen hävdar, att någon sådan strävan efter största möjliga vinst, som skulle kunna föranleda urval av ekonomiskt gynnsamma leveranser och ratande av andra, icke förefinnes. Styrelsen anför i detta sammanhang, att i och för sig en kraft- avsättning i närheten av de norrländska kraftstationerna är lätthanterligast från företagsekonomisk synpunkt. Krafttransporten söderut från dem föranledes när- mast av nödtvånget att tillgodose de i södra och mellersta Sverige tillkommande , kraftbehoven och icke av större ekonomiska vinstmöjligheter. Därvid framhåller styrelsen, att det måste vara till gagn för det hela, att denna transport verkställes
med ett minimum av kostnader. I övrigt påpekas, att länsstyrelsens synpunkter om fördelningen av norrländsk vattenkraft kontra sydsvensk ångkraft automatiskt kunna anses bli uppfyllda genom den rådande samkörningen.
En ökad inmatning av ångkraft i södra Sverige medför automatiskt en däremot svarande begränsning av kraftöverföringen från Norrland. Önskemålet om före- trädesrätt för Norrland till den där producerade vattenkraften innebär därför icke något problem ur teknisk synpunkt.
Länsstyrelsen i Västerbottens län är även av den uppfattningen, att den norr- ländska vattenkraften måste utbyggas jämväl för tillgodoseende av aktuella behov inom landets sydligare delar. En överföring av kraft på stamlinjenätet för 200 och 380 kV måste förutses i allt mera ökande omfattning under överskådlig tid framåt. Givetvis får det ankomma på kraftförsörjningens målsmän att tillse, att när man börjar nalkas ett mera fullständigt utnyttjande av landets vattenkraft- tillgångar, någon överutbyggnad av stamlinjenätet icke sker. Denna fråga torde emellertid icke på länge bli aktuell bland annat av det skälet, att det framdeles kommer att bli allt mera motiverat att utbygga såväl toppkrafteffekt som sekunda vattenkraft i Norrland. Några risker för felinvesteringar vare sig på kraftproduk- tionssidan eller på förbrukningssidan föreligga ej i nuvarande läge.
Det bör vidare i detta sammanhang framhållas, att en komplettering av vatten- kraften med ångkraft erfordras nu och i ökad utsträckning längre fram för täc- kande av underskott vid vattenbrist, vare sig denna brist föreligger i Norrland eller annorstädes, och för anpassning av krafttillgången till kraftbehovens väx- lingar, i den mån föreliggande vattenregleringsmöjligheter icke äro tillräckliga härför. Eftersom sålunda en viss komplettering med ångkraft kräves för att vatten- kraften i största möjliga grad skall kunna tillhandahållas såsom högvärdig kraft, kan man icke utan vidare säga, att en ångkraftkomplettering endast är erforderlig för en viss landsändas behov. En ökad utbyggnad av värmekraft innebär ökade möjligheter att nyttiggöra vattenkraften över hela landet.
D. Kraftpriser i Norrland och överföringskostnader söderut respektive kostnader för ångkraftkompleltering I Norrlandskommitténs betänkande anföres, att uppmärksamhet bör ägnas frå- gan, i vad mån kraftpriserna i mellersta och södra Sverige kunna anses täcka kostnaderna för överförande av kraft från Norrland söderut.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller i sin skrivelse till Kungl. Maj:t, att det vid avvägningen mellan råkraftpriserna i övre Norrland å ena sidan och i mellersta och södra Sverige å andra sidan bör tillses, att övre Norrland icke till någon del belastas med kostnader för överföringen söderut. Därutöver framför länsstyrelsen önskemålet, att man i det skede, då de stora planerna för kraftöver- föring söderut uppgöras, också beaktar vad det framdeles kommer att kosta att med elektrisk kraft tillfredsställande försörja de län, där de stora kraftkällorna ligga. Vidare anser länsstyrelsen, att kostnaden för utbyggnad av sådan värmekraft, som kommer att erfordras sedan landets vattenkraft blivit tillgodogjord, helt bör bäras av konsumenterna inom de sydligare landsdelarna.
I några av remissvaren över vattenlagskommitténs förslag i fråga om bygde- kraftsinstitutet har det bland annat föreslagits att tillämpa en »exportavgift» för all från Norrland »exporterad» kraft. Dessa avgifter skulle tillföras särskilda läns- fonder att efter respektive länsstyrelsers bedömande användas i första hand till en förbättrad och förbilligad kraftförsörjning och i andra hand för näringslivets utveckling.
I sitt utlåtande med anledning av länsstyrelsens skrivelse framhåller vattenfalls- styrelsen beträffande farhågorna för att norrländska kraftkonsumenter belastas med kostnaderna för de stora kraftledningarna söderut, att vattenfallsstyrelsens kraftpris i Norrland bygga på taxor, fastställda under den tid, då de norrländska »distributionsnäten drevos separat. Vad som sedan inträffat är, att visserligen måttliga dyrtidstillägg tillkommit, men att å andra sidan styrelsens övriga kraft- taxor blivit tillämpliga även i Norrland, så snart de ge en lägre avgift, och att vissa prissänkande taxekombinationer medgivits. Frågan om kostnaderna för den ångkraft, som erfordras sedan landets vattenkraft blivit tillgodogjord, hänför sig enligt styrelsen till förhållanden, som torde inträda först mot slutet av detta år- hundrade. Vattenfallsstyrelsen anser det omöjligt att binda handlandet vid den tiden och att detta, oberoende av vad som nu åtgöres, säkerligen blir bestämt av då rådande näringspolitiska uppfattningar.
Det bör vid diskussionen av dessa frågor hållas i minnet, att kraft praktiskt taget aldrig försäljes vid kraftstationsväggen utan först sedan den överförts längre eller kortare väg och genomgått ett antal transformeringar. Flertalet kraft- stationer i Norrland ha i detta avseende icke något särskilt gynnsamt läge i för- hållande till de norrländska konsumtionsområdena.
Vad först frågan om överföringskostnaderna söderut beträffar, så hävdar vatten- fallsstyrelsen, att dessa redan vid nuvarande taxor och belastningsförhållanden icke belasta kraftförbrukningen inom Norrland. I flera fall när det gäller stora in- dustriella kraftförbrukare med speciella leveransvillkor har därjämte kraftpriset kunnat fastställas i mera direkt anslutning till den verkliga, i det individuella fallet föreliggande kraftkostnaden baserad på kortaste överföringsväg från kraftkällan. I april 1951 beslutade vattenfallsstyrelsen en allmän höjning av sina engrostaxor med 15 %, vilken höjning dock för Norrlands del begränsats till 10 % för att nyssnämnda förutsättning fortfarande skall gälla vid den ökade utnyttjning av kraftnätet inom Norrland som förutses. Enligt från vattenfallsstyrelsen inhämtade upplysningar är avkastningen under nuvarande förhållanden för en mot kraft- förbrukningen inom Norrland svarande vattenkraftproduktion jämte överföring av denna kraft över det norrländska fördelningsnätet till leveranspunkterna för rå- kraft snarast lägre än för vattenfallsstyrelsens rörelse i övrigt, och några ovidkom- mande kostnader, till exempel för kraftöverföring söderut, kunna då icke anses belasta detaljdistributionsföretagens råkraftköp i Norrland. En motsvarande be- dömning med hänsyn tagen till den belastningsökning, som beräknas inträda under det närmaste decenniet, visar en tendens till ökad avkastning för norrlands- delen på grund av bättre utnyttjning än för närvarande av det norrländska fördel- ningsnätet. Eftersom taxehöjningen först efter en 10-årsperiod gör sig helt gäl- lande vid normala kontraktstider, har denna tendens ansetts kunna tagas till in- täkt för den ovan nämnda differentieringen av engrostaxenivåerna i Norrland och övriga landet. Inom de sydligaste delarna av landet ha engrostaxorna av mot- svarande anledning höjts med 20 %. Härigenom har råkraftpriset differentierats i tre nivåer.
En differentiering av taxenivån medför alltid svårigheter med gränsdragning mellan områdena. För statens vattenfallsverks del är det dock i nuvarande läge icke något problem, eftersom man icke har någon kraftdistribution inom ett större område i södra Norrland. En anpassning efter de statliga normaltaxorna kan emel- lertid härvidlag vara värre för vissa enskilda kraftföretag med verksamheten för- lagd till detta mellanliggande område. En lägre taxenivå i Norrland kan även med- föra vissa bekymmer för de enskilda kraftföretag, som ha sin verksamhet helt in— om Norrland.
Elkraftutredningen är liksom vattenfallsstyrelsen av den uppfattningen, att det allteftersom utnyttjningen ökar på de norrländska fördelningsnäten, kan vara motiverat med ett lägre kraftpris i Norrland än i mellersta och södra Sverige. Denna uppfattning strider visserligen mot det i vissa sammanhang uttalade önske— målet om så lika kraftpris som möjligt i olika delar av landet, men det måste. anses nationalekonomiskt riktigt, bland annat med tanke på industrins lokalisering, att olika självkostnader komma till uttryck i kraftprisnivån. Givetvis bör dock denna princip icke drivas alltför långt när det gäller uppdelningen i olika pris- områden, utan därvid anser elkraftutredningen, att man för normala kraftleve- ranser bör kunna stanna vid den uppdelning i tre olika områden, som redan skett.
Ovannämnda differentiering av taxorna rör engrosförsäljningen av kraft, det vill säga bland annat kraftförsäljningen till de lokala detaljdistributionsföretagen. För dessa tillkommer emellertid kostnaderna för kraftens detaljdistribution till de en- skilda konsumenterna. Härvidlag gäller i än högre grad än beträffande råkraftens fördelning, att de stora avstånden mellan bygderna i Norrland orsaka högre själv- kostnader för kraftdistributionen där än i mellersta och södra Sverige. För den slutlige konsumenten på den norrländska landsbygden ställer sig därför kraften ofta avsevärt dyrare än den gör för den mellansvenske eller sydsvenske konsumen- ten, trots att den förstnämnde geografiskt sett bor betydligt närmare de stora kraft- källor, från vilka huvuddelen av kraften kommer.
Det är sålunda under nuvarande förhållanden ingalunda onormalt, att å ena sidan kostnaderna för kraftens överföring på det norrländska fördelningsnätet med dess längre avstånd mellan uttagningspunkterna ställa sig högre än å andra sidan summan av kostnaderna för överföringen söderut och för kraftöverföringen inom fördelningsnätet i mellersta Sverige, som uppvisar en större belastningstät- het. För att åskådligare belysa självkostnadernas fördelning på de olika anlägg- ningsdelarna för produktion, fjärröverföring och distribution av kraft har dia— grammet i bild 24 gjorts upp. Där visas genom två olika kurvor exempel på själv- kostnadernas fördelning för kraft från en större kraftstation i övre Norrland vid överföring dels till en tänkt konsument i Norrland drygt 300 km från kraftstatio- nen, dels till en tänkt konsument i Mellansverige nära 1 200 km från kraftstationen. Båda exemplen ha valts så, att de så nära det är möjligt att beräkna representera normalfallen av detaljkonsumenter av de båda kategorierna. Medelbelastningar och genomsnittlig längd m. m. på olika linjedelar motsvara sålunda nu genom- snittligt förekommande förhållanden inom vattenfallsverket. Kraftkostnaden har beräknats under förutsättning av anläggningar utförda vid 1950 års prisnivå. Kurvorna visa att i båda exemplen större delen av självkostnaden hänför sig till distributionen på bygde-, orts- och lågspänningsnäten. överföringsavstånden inom dessa nät ha mycket stor inverkan på totalkostnaden. Kraftkostnaden på bygde- stationens nedspänningssida — den normala leveranspunkten för råkraft till lokala distributionsföretag — ställer sig ungefär lika i de båda fallen. Framme hos den norrländske konsumenten ställer sig dock kraften dyrare än hos den mellan- svenske, trots att kraften i det senare fallet har överförts, totalt sett, nära tre gånger så lång väg.
Kurvorna i bild 24 stöda sig på erfarenheter från vattenfallsverkets egen detalj- distribution och denna är, vad beträffar Norrland, för närvarande till större delen lokaliserad till områden i kustlandet. Det är uppenbart, att distributionskostna- derna i inlandet ofta ställa sig högre än som framgår av den vänstra kurvan.
Frågan om att i en eller annan form taga ut avgifter på kraftkonsumtionen i södra och mellersta Sverige att användas som bidrag till kostnaderna för kraft— ledningar inom Norrland eller på annat sätt för stödjande av elektrifieringen
380 V lägs _linje
Total självkostnad
Detaljdistribution
Transfor- mel-ing:
6 kV/350 V
ortslxnae
6 kV orts
ao kV bygdelinje 35/10 kl! __
20/6 xv
70/20 kV 200/70 kV 380/200 kV
130 kV lands- 380 KV linje [
0 0 100 200 300 600 500 600 700 600 900 IUOO 1100 1200
Bild 24. Schematiskt exempel på kraftkostnadens ökning vid kraftöverföring från Norrländsk kraftstation till konsument i Norrland (A) resp. iMellansverige (B)
eller näringslivet i Norrland måste hänföras till det mera allmänt näringspolitiska planet.
Elkraftutredningen delar länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning att för- delningen av kostnaderna för den ångkraftkomplcttering, som kommer att i ökad omfattning erfordras, sedan vattenkrafttillgångarna mera fullständigt tillgodo- gjorts, kan komma att medföra speciella problem. Arten av dessa blir väsentligt olika i vad mån man då har en mer eller mindre förenhetligad kraftförsörjning i landet. Att nu under olika alternativa förutsättningar för utvecklingen genom- tränga dessa frågor och söka uppdraga riktlinjer för framtiden torde knappast vara möjligt. I nuvarande läge och så länge ovan angivna principer för en avtrapp- ning av kraftprisnivån, baserad på självkostnaderna för kraftöverföring från Norr— land, följas föreligger i varje fall icke någon risk, att kraftförbrukningen i Norr- land skulle belastas med ovidkommande kostnader. Det bör i detta sammanhang ej heller bortses från att utvinnandet av den norrländska vattenkraften och ut- byggandet av betydelsefulla delar av fördelningssystemet i Norrland kunnat och kan ordnas på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt genom att vattenkraften utnyttjas jämväl för tillgodoseende av behoven i övriga landsdelar.
E. Bygdeelektrifieringen i Norrland
Norrlandskommittén framhåller, att särskilt befolkningen i de bygder, där vat— tenkraften utvunnits, men även i övrigt på Norrlands landsbygd måste betrakta sig som orättvist behandlad, om den icke har tillgång till elektrisk kraft. Kom- mittén påpekar, att landsbygdselektrifieringen visserligen icke är mer eftersatt i norrlandslänen än i landet i övrigt, utan att tvärtom antalet icke elektrifierade hem där snarare är mindre än på många håll söderut. Oavsett detta anses emeller-
tid, att alltför många hem i Norrland finnas, som fortfarande sakna tillgång till elektricitet, och enligt kommitténs åsikt bör den fortsatta landsbygdselektrifie- ringen i Norrland fullföljas med all kraft. Kommittén påtalar, att de småindustriella företagens kraftförsörjning fortfarande på många håll lämnar åtskilligt övrigt att önska. Kommittén finner det uppenbart, att en utveckling av småindustrin och hantverket, som är önskvärd ej minst i Norrlands inre bygder, icke kan komma till stånd utan att tillgången på elektrisk kraft och villkoren för kraftleveranserna förbättras. I detta sammanhang påpekar kommittén den bristfälliga elektrifiering, som ombesörjes av isolerade, mindre företag med egna kraftstationer utan tillräck- liga kraftresurser och med alltför svaga ledningsnät. Kommittén anser det vara nödvändigt, att staten träder emellan med ekonomiska stödåtgärder, i första hand kanske för att öka tillgången på kraft men även för ombyggnad och förstärkning av distributionsnäten. Såsom en ofta lämplig åtgärd rekommenderas, att små lokala företag inlösas antingen av råkraftleverantörerna i samband med framdragande av högspänd råkraft eller av intilliggande större distributionsföretag. För Norr- lands del anser kommittén vidare, att många mindre företag med fördel borde övertagas av statens vattenfallsverk. Det påpekas dock även, att, där elektrifie- ringen av avlägsna bygder ej kan ordnas genom utbyggnad av linjenätet, en fristående mindre anläggning kan erbjuda enda utvägen att komma till rätta med kraftfrågan.
I fråga om kraftpriset inom de norrländska bygderna anser länsstyrelsen i Väs- terbottens län i sin skrivelse till Kungl. Maj:t, att vid prissättningen av råkraft— leveranser i övre Norrland tillvaron av kraftkällor i bygden bör beaktas och att bygden icke bör belastas med kostnader för överföringsledningar, vilka skulle varit överflödiga vid en lokal utbyggnad för tillgodoseende av traktens behov.
Beträffande sistnämnda synpunkt påpekar vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande, att det är givet, att om utbyggnad av ett mindre fall ställer sig billigare än kraft- tillförsel från storstationerna, så skulle den också bli utförd, vare sig fallet äges av något av de större kraftföretagen eller av lokala intressenter. Att ändock tvek- samhet och meningsmotsättningar förekomma anser styrelsen bero på att upp- fattningarna om den lokala kraftens värde och kostnader variera, mest väl på grund av att lokalintressena underskatta såväl förmånen av en så gott som obe— gränsad krafttillgång som olägenheterna med den kraftbrist under vissa tider som ofta uppstår vid småstationer.
Elkraftutredningen har tidigare utgivit en redogörelse för elektrifieringens ut- bredning på den egentliga landsbygden år 1950 (SOU 1951:14) samt kommer under första kvartalet 1953 att utge ytterligare en redogörelse för landsbygdens elkraft- försörjning berörande tekniska, organisatoriska och ekonomiska förhållanden samt jordbrukets eldrift. Det framgår av dessa redogörelser, att Norrlandslänen äro att betrakta som avsevärt bättre elektrifierade än ett flertal län inom sydligare landsdelar och även bättre än medeltalet för riket. År 1950 funnos cirka 47000 oelektrifierade bostadslägenheter på den egentliga landsbygden i hela riket, därav i runda tal 8 000 i Norrland, 9 000 i Svealand och 30 000 i Götaland. Detta inne- bär, att elektrifieringsgraden på den egentliga landsbygden i hela riket vid denna tidpunkt var 93 %, i Norrland liksom i Svealand 95 % och i Götaland 91 %. Vid samma tidpunkt hade statsbidrag utgått med cirka 50 milj. kronor, därav till före- tag i Norrland 26 milj., i Svealand 10 milj. och i Götaland 14 milj. Härtill kommer det stöd åt elektrifieringen, som lämnats med anlitande av regleringsavgifterna, samt det stöd för vissa glesbygdselektrifieringar, som lämnats direkt av statens vattenfallsverk.
Oavsett den i och för sig gynnsamma utvecklingen av elektrifieringens utbred-
ning i Norrland, vilken dessutom fortfarande pågår i relativt snabb takt, kan man emellertid understryka Norrlandskommitténs uppgifter rörande bristfälligheter i den rådande elektrifieringen. Dessa bristfälligheter yttra sig i otillräcklig kraft- tillgång inom vissa områden samt otillräcklig belastningsbarhet hos detaljdistribu- tionsnät och överföringslinjer med alltför stora spänningsfall och alltför dålig driftsäkerhet som följd. Detta medför givetvis kännbara begränsningar i möjlig- heterna att utnyttja elkraften för hushållens och lantbrukets behov och kanske icke minst för småindustrin och hantverket. Visserligen förekomma dylika olägen- heter på landsbygden även inom sydligare områden, men det förefaller icke osannolikt, att besvärligheterna härvidlag äro störst i Norrland med dess glesare bebyggelse och därav följande större svårigheter att på ekonomiska grunder utföra tillräckligt starka kraftnät. I en skrivelse till Konungen den 26 januari 1953 he— handlar elkraftutredningen ingående dessa problem för landsbygden i sin helhet och framlägger förslag till omedelbara statliga stödåtgärder för att underlätta en upprustning av de elektriska distributionsnäten.
Förhållandena för företagen i de inre delarna av övre Norrland torde överlag vara avsevärt sämre än för landsbygdsföretagen i övrigt. Det har därför i fråga- satts om icke ett förstatligande av detaljdistributionen inom dessa norrländska områden utgör den enda möjligheten att där åstadkomma varaktigt förbättrade förhållanden. Frågan om behovet av och sättet för ett dylikt förstatligande ut- redes för närvarande av vattenfallsstyrelsen i enlighet med ett av Kungl. Maj:t den 30 juni 1952 lämnat särskilt uppdrag.
I detta avsnitt vill elkraftutredningen även något beröra bygdekraftinstitutet i vattenlagen. Detta institut avser visserligen hela landet, men kan bliva av särskild betydelse för Norrland.
Enligt gällande bestämmelser kan en kraftverksägare förpliktas tillhandahålla viss kraftmängd för tillgodoseende av kringliggande bygds behov av kraft till användning i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till belysning eller upp- värmning. Bygdekraften skall betalas med ett belopp, som motsvarar kraftverks- ägarens självkostnad med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. _ I skri- velse till statsrådet och chefen för kommnnikationsdepartementet den 10 maj 1947 har elkraftutredningen framlagt sin syn på bygdekraftsinstitutet och därvid bland annat framhållit att institutets syfte är att tillförsäkra bygden erforderlig kraft till skäligt pris och att institutet troligen skulle komma till ökad användning därest priset bestämdes i enlighet med en för trakten skälig taxa. — Vattenlagskommittén har därefter den 30 maj 1950 framlagt ett förslag till ändrade bestämmelser angå- ende skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft. Kommittén har föreslagit att bygdekraftandelen skall bestämmas med sådan marginal, att bygden kan räkna med att erforderlig kraft även i framtiden skall komma bygden tillgodo, samt att kraftpriset skall bestämmas efter de grunder som tillämpas vid frivillig leverans av elektrisk kraft. —— I remissvaren ha länsstyrelserna i Norrlandslänen framfört yrkanden om att bygdebegreppet borde utvidgas till att omfatta hela Norrland eller större delar därav, att bygdekraft borde tillhandahållas även till större industrier samt att bygdekraften borde lämnas på förmånligare villkor än vad gällande normaltaxor medge.
Frågan om eventuell ändring av bygdekraftsinstitutet är alltså för närvarande föremål för behandling hos Kungl. Maj:t och elkraftutredningen anser sig icke ha anledning att nu taga ställning till frågan hur institutet lämpligen borde utformas.
Elkraftutredningen sammanfattar sina synpunkter på de i denna promemoria berörda frågorna på följande sätt.
J % i !
A. Vattenkraften bör utbyggas i den utsträckning som ur ekonomisk, teknisk och allmän synpunkt kan anses skälig. De skador, som orsakas genom vattenkraft- exploateringen måste tillfullo ersättas på sätt skäligen kan påfordras med hänsyn till enskilda intressen och bygdens utveckling.
B. En viss vattenkraftreserv bör finnas tillgänglig för tillgodoseende av nya kraft- behov och för reducering av ångkraftbehovet under vattenbristtid. Det ligger i kraftföretagens eget intresse att hålla en kraftreserv och denna kan med nuva- rande samkörning utnyttjas varhelst behov uppstår. Det synes för närvarande icke vara erforderligt att staten vidtager några särskilda åtgärder för att skapa och vidmakthålla en tillräcklig reserv i utbyggd vattenkraft.
C. Ur teknisk synpunkt är det icke något problem att tillgodose önskemålet om företrädesrätt för Norrland till den där producerade vattenkraften och det måste beaktas att en ökad utbyggnad av ångkraft innebär ökade möjligheter att nyttiggöra vattenkraften över hela landet.
D. Elkraftutredningen anser att man bör eftersträva en prissättning på den elektriska kraften, som, liksom nu sker, låter överföringskostnaderna till mellersta och södra Sverige belasta enbart kraftförbrukningen där. Det är dock för när- varande fullt normalt, att kraftkostnaden framme hos konsumenten ofta ställer sig avsevärt dyrare i Norrland än i mellersta eller södra Sverige. Det finnes inget belägg för att kraftförbrukningen i Norrland under'nu rådande förhållanden be- lastas med ovidkommande kostnader eller att detta skall ske så länge nu tillämpade, på självkostnader grundade, prissättning följes.
E. Landsbygdsdistributionen i landet är behäftad med allvarliga brister. FörSIag om statliga stödåtgärder för att underlätta 'en upprustning av kraftförsörjningen på landsbygden i sin helhet ha redan framlagts av elkraftutredningen. En utred- ning om behovet av och sättet för ett förstatligande av kraftförsörjningen inom delar av övre Norrlands inland, där förhållandena synas vara särskilt ogynn- samma, pågår inom vattenfallsstyrelsen.
